LAG INNEFATTANDE YISSA BESTÄMMELSER I SYFTEATT TRYGGA RÄTT TILL ELEKTRISK KRAFT
Statens offentliga utredningar 1920:3
BETÄNKANDE
MED
FÖRSLAG
TILL
LAG INNEFATTANDE YISSA BESTÄMMELSER I SYFTE
ATT TRYGGA RÄTT TILL ELEKTRISK KRAFT
M. M_
AVGIVET AV
EN DÄRTILL FÖRORDNAD KOMMITTÉ.
STOCKHOLM
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1915.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Underdånig skrivelse...................................................................................... j
Förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att
trygga rätt till elektrisk kraft ....................................................... 4
I. Starkströmsle anings hänförande till fastighet eller vattenfallsrätt...... 4
II. Tryggande av rätt till elektrisk kraft.................................................. (5
Om inteckning till säkerhet för avtal........................................ 6
Om företräde till erhållande av elektrisk kraft....................................... 7
Om hinder för tillhandahållande av kraft ............................................. 7
Om överlåtelse av rätt till kraft ........................................................... 8
Om avtals bestånd vid överlåtelse eller försäljning utmätningsvis av
fastighet eller vattenfallsrätt .............................................................. 8
Om nämnd för bestämmande av villkoren för tillhandahållande av kraft
från utmätningsvis försåld fastighet eller vattenfallsrätt .................. 9
III. Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning ......................................... 12
Allmänna bestämmelser ...................................................................... 14
Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj
1895 angående vad till fast egendom är att hänföra 15
Förslag till lag om ändrad lydelse av 107 § utsökningslagen 16
Redogörelse för utvecklingen av den svenska lagstiftningen
rörande elektriska ledningar............................................................. 17
Kungörelsen av år 1883 ........................................................................... 17
Den elektriska koncessionslagstiftningens utveckling i Sverige............... 18
Starkströmskommissionens utlåtande den 10 december 1898.................. 18
Kungl. Majrts förslag till lag med bestämmelser om elektriska ledningar 20
1900 års Riksdag..................................................................................... 22
Nytt förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
.................................................................................... 24
1902 års Riksdag...................................................................................... 25
Utskottets utlåtande ................................................................................ 25
Lagen den 27 juni 1902 ......................................................................... 28
Nådiga stadgan den 31 december 1902 ................................................... 28
IV
Sid.
1907 års Riksdag....................................................................................... 29
Motion vid 1907 års Riksdag ............................................................... 29
Motioner vid 1909 års Riksdag ............................................................... 33
1910 års Riksdag...................................................................................... 37
Redogörelse för av myndigheter och korporationer avgivna
yttranden i ärendet 40
Yttranden av Konungens befallningshavande m. fl........................................ 40
Yttrande » Svenska teknolog för eningens avdelning för elektroteknik............ 75
» » Svenska elektricitetsverksf öreningen.......................................... 78
» » inspektörerna över elektriska anläggningar för belysning eller
arbetsöverföring ................................................................ 83
Statistiska data om kraftöverföringsanläggningar ...... 83
Ofientliga myndigheter och kraftledningarna ............ 83
Garanti för leverans av elektrisk kraft .................... 83
Invändningar mot koncessionssystemet....................... 88
Statens förvärv av anläggningar och koncessionstid... 90
Tekniska bestämmelser angående anläggningar ........ 91
Leveransområde och leveranstvång.............................. 92
Kraftpriser och tarifisystem ...................................... 92
Sammanfattning........................................................ 94
» » kommerskollegium ............................................................... 95
» » Svenska vattenkraftföreningen ................................................ 96
» » vattenfallsstyrelsen ................................................................. 98
Motiv till förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser
i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft 99
Ledningars hänförande såsom tillbehör till fastighet eller vattenfallsrätt 99
Schweiziska lagstiftningen angående lednings hänförande såsom tillbehör
till elektricitetsverk......................................................................... 100
Schweiziska lagstiftningen angående lednings inskrivning i fastighetshok
såsom en självständig hyggnadsrätt ................................................... 101
Lämpligaste sättet att i Sverige anordna sambandet mellan stationer
och ledningar......................................................................................... 101
Distributionsföretag och därtill hörande ledningar ................................. 102
Möjlighet att belåna kraftledningar ....................................................... 103
Framställning av vattenkraftföreningen................................................... 103
I. Starkströmslednings hänförande till fastighet eller vattenfallsrätt ... 105
Ledningars och understationers registrering................................... 105
Registrering av del av ledning ............................................................. 105
Lednings registrering å mottagningsstation ............................................. 106
Stationer och ledningar skola bilda ett sammanhängande helt ........... 106
Lednings hänförande till elektrisk station, oaktat den är del av annan
fast egendom......................................................................................... 107
Registrering av station............................................................................. 109
V
Sid.
Definition å starkströmsledning ............................................................... 110
Myndighet, hos vilken registrering skall äga rum ................................ 111
Handlingar, som skola bifogas ansökning om registrering ..................... 112
Registreringsärendets behandling i kommerskollegium .......................... 114
Upphävande eller ändring av meddelad registrering .............................. 114
Fråga om inteckningshandlingar skola förses med bevis om upphävande
eller ändring av registrering .............................................................. 115
Angående registrerings fortbestånd ......................................................... 116
Underrättelse till kommerskollegium om upphävande av registrering ... 119
Föreskrifter om registrets förande meddelas på administrativ väg......... 119
Lednings hänförande till elektrisk station utan registrering.................. 119
Olika slag av elektrisk station................................................................. 122
Angående inverkan i beskattningshänseende därav att ledningar och
understationer hänföras till viss huvudstation ................................... 122
II. Tryggande av rätt till elektrisk kraft ................................................... 123
Inteckning till säkerhet för avtal ............................................................ 123
Riksdagens skrivelse år 1907 ................................................................. 123
Den trygghet inteckningen kan erbjuda................................................... 124
Frågan om rätt till elektrisk kraft är en sakrätt................................... 125
Fråga, huruvida skillnad i inteckningsavseende bör göras mellan vattenkraft-
och bränslekraftstationer .......................................................... 126
Inteckning i understation ...................................................................... 128
Sättet för inteckningsinstitutets anordnande .......................................... 128
Tiden för beståndet av avtal om rätt för viss person att bekomma
elektrisk kraft ....................................................................................... 130
Servitutsavtal om rätt till elektrisk kraft............................................... 131
Företräde till erhållande av kraft ............................................................ 131
Avtals upphörande under viss tid till följd av force majeure ............... 133
Överlåtelse av avtal ................................................................................. 134
Avtals uppsägning eller frånträdande vid konkurs ................................. 135
Avtals bestånd vid frivillig överlåtelse av fastighet eller vattenfallsrätt 137
Ansvarigheten för tillhandahållande av kraft, om ett kraftföretag, som
har flera kraftstationer, säljer bort en av dem................................... 139
Abonnents rätt att av upplåtare, som avyttrat elektrisk anläggning,
fordra fullgörande av ingånget avtal .................................................. 140
Avtals bestånd vid exekutiv försäljning av fastighet eller vattenfallsrätt 140
Prisreglering genom särskild nämnd....................................................... 142
Tryggande av distributionsföretags abonnenter ....................................... 143
Utseende av nämnd för bestämmande av priset å elektrisk kraft från
utmätningsvis försåld anläggning...................................................... 144
Åtgärder för att få nämnden tillsatt ..................................................... 145
Kallelse å abonnenterna m. m......''...................................................... 146
Abonnenternas utseende av ledamot i nämnden .................................... 146
Nämndens sammankallande ..................................................................... 147
Jäv .......................................................................................................... 148
Prövning av jäv .................................................................................... 148
Förändring av nämnds sammansättning................................................... 148
VI
Sid.
Uteblivande från nämnds sammanträde.................................................. 149
Åtgärd, vari sedermera avgången ledamot deltagit............................... 149
Nämndens beslutförhet ........................................................................... 150
Förhandlingarna inför nämnden............................................................... 150
Överläggningarna till beslut äro ej offentliga......................................... 150
Fastställande av de ändrade villkoren för åtnjutande av elektrisk
kraft ...................................................................................................... 151
Röstberäkning inom nämnden .............................................. 153
Avfattande, undertecknande och överlämnande av nämndens beslut ... 153
Ersättningen till nämnden...................................................................... 153
Tiden för tillämpning av de utav nämnden föreskrivna ändrade kontraktsvillkoren
................................................................................................ 155
III. Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning .......................................... 156
Uppehållande av driften, då anläggning utmätts eller avträtts till konkurs 156
Myndighet, som skall tillsätta förvaltare ............................................. 157
Antalet förvaltare...................................................................................... 157
Gäldande av kostnad för driften ............................................................ 157
Förvaltningens omfattning ........................................................................ 159
Tiden för förvaltningens fortvaro ............................................................ 160
Åtgärder för uppehållande av driften, då denna avbrutits till följd av
tredska eller oförmåga av anläggningens ägare.................................. 162
Åläggande av vite .................................................................................... 163
Tvångsförvaltning ................................................................................. 163
Hörande av kommerskollegium för att konstatera, om försummelse föreligger
..................................................................................................... 165
Gäldande av kostnad för driften ........................................................... 166
Tvångsförvaltning kan icke förekomma av elektrisk anläggning, som
är lös egendom...................................................................................... 166
Motsvarande bestämmelse i förslaget till vattenlag................................. 166
Entledigande av förvaltare........................................................................ 167
Förvaltares redovisning.............................................................................. 167
Ersättning till förvaltare......................................................................... 168
Bestämmelser, vilka icke få genom avtal ändras .................................... 168
Ikraftträdande av vissa beslut av myndighet.......................................... 168
Utredning rörande prisreglering av elektrisk kraft....................... 170
Lag- eller koncessionsbestämmelser ......................................................... 170
Utredning angående behovet av ekonomiska bestämmelser för kraftdistribution
............................................................................................. 171
Framkomna förslag................................................................................... 171
Förslag till flskaliska åtgärder.................................................................. 172
Förslag sammanhängande med förekomsten av kungsådra i vattendrag 172
Yad utredningen närmast bör klargöra ................................................. 173
Olika slag av skäl för prisreglering o. d.............................................. 173
Jämförelser med utländska lagar och förordningar................................. 174
Särskilda bestämmelser av intresse ......................................................... 176
Sid.
178
Jämförelser med enskilda järnvägar m. m......................... .....•;.......
Vissa förmåner i gällande eller tillämnade lagar som motiv för prisreglering
o. ................................................................................
1902 års lag och förordning om expropriationsrätt in. m.....................
Den tillämnade vattenlagstiftningen........................................................
Kraftindustrins utveckling och ståndpunkt .........................................
Statistik.....................................................................................................
Ekonomiska förhållanden........................................................................
Monopolfaran ............................................................................................
Inhemska naturtillgångar för kraftalstring ............................................
Inhemska bränsletillgångar.....................................................................
Det framtida kraftbehovet....................................................................
Belysning, smådrift m. .......................................................................
Jordbruket ...........................................................................................
Sammanfattning av de borgerliga behoven ............................................
Järnvägar och spårvägar.........................................................................
Industrin .............................................................................................
Totala kraftbehovet...................................................................................
Vattenkraft och värmekraft ....................................................................
Sammanfattning av den teknisk ekonomiska utredningen .....................
Allmänna skäl för och emot prisreglering.............................................. •
Vattenkraftens egenskap av naturtillgång; jämförelser med gruvindustri
m. ............................................................................................
Frågan om spekulationer och utländskt inflytande ................................
Kraftleveransen i jämförelse med andra förutsättningar för industri ...
Detaljgranskning av föreslagna former för statens ingripande...............
Taxor och maximaltariffer.......................................................................
Allmänt prövningsförfarande efter anmälan från konsument..................
Begränsning av vinstutdelningen ...........................................................
Utvidgning och förnjrelse av kraftleverans .............................................
Vinstbegränsningens principiella konsekvenser .......................................
Kraftdistribution till småkonsumenter på landsbygden...........................
Stat och kommun som kraftleverantörer ...............................................
Frågan om inlösningsrätt för staten.........................................................
Reserverande av kraft för kommun där kraftkälla är belägen...............
Kraftleverantörens finansiella förmåga; drivande av annan rörelse......
Revision av 1902 års lag ........................................................................
Sammanfattning .......................................................................................
Beräkning av de totala vattenkrafttillgångarna i Sveriges vattendrag ......
180
180
18:!
187
189
197
208
208
215
210
217
220
228
228
229
232
230
240
250
251
252
252
254
254
255
255
257
257
257
259
260
260
261
261
262
263
Reservation nr 1 av herrar Carlberg och Pettersson
270
Vattenkraftens monopolkaraktär...........................
Sannolikheten för att kolprisen komma att stiga
Koltillgångarna i England ....................................
Koltillgångarna i Tyskland....................................
Koltillgångarna i Amerikas förenta stater............
270
274
274
275
275
VIII
Sid.
Den för geologkongressen i Toronto utarbetade redogörelsen över världens
koltillgångar ............................................................................. 276
Försök till beräkning av den tid stenkolslagren komma att räcka......... 279
Kommittémajoritetens åsikt, att stenkolsprisen icke komma att stiga... 280
Förbättring av ångtekniken ............................................................. 9g2
Centralisering av uppvärmning i förbindelse med kraftalstring ............ 283
Reglering av kraftprisen försvårar icke utbyggandet av vattenfall......... 285
Kraftkonsumenternas åsikt om reglering av kraftprisen ........................ 286
Yttranden av myndigheter m. fl. till förmån för statens reglering av
kraftprisen .................................................................................... 286
Expropriationsrätten ........................................................................ 291
Vågrätt m. m............................................................................ 291
Fråga om reglering av kraftprisen genom konkurrens från statens vattenfall 292
Behovet av reglering av kraftprisen för mindre förbrukare .................. 293
Maximitariffer för större förbrukare mindre lämpliga för svenska förhållanden
.................................................................................. 295
Begränsad utdelning ................................................................................ 296
Bestämmelser för att förhindra, att lagens stadganden kringgås............ 298
Bestämmelser om begränsad utdelning böra icke nu meddelas ............ 298
Bestämmande av villkor för förnyelse av kontrakt om leverans av
elektrisk kraft m. m..................................................................... 300
Statens inlösen av distributionsanläggning ............................................. 300
^lösningsrätt för kommuner behöves ej .............................................. 301
Staten bör kunna förvärva även kraftstationer..................................... 302
Statens behov av förvärvande av vattenfall och kraftstationer tillgodoses
lämpligast genom expropriation..................................................... 303
Lagen bör hava tillämpning även på distributionsanläggningar, som
helt och hållet eller delvis få sin kraft genom förbränningsmotorer 305
De erforderliga lagändringarna böra ske genom omarbetning av nuvarande
lag om elektriska anläggningar................................................... 305
Förslag till lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar............................................................................................. 307
Om expropriation och koncession för elektrisk anläggning .............. 307
Om vissa skyldigheter åliggande innehavare av distributionsanläggning,
varå koncession meddelats..................................................... 310
Taxor för mindre förbrukare............................................................... 311
Om bestämmande i vissa fall av pris å elektrisk kraft .................... 312
Om statens rätt att inlösa elektrisk anläggning................................. 313
Om avtals bestånd vid statens inlösen av elektrisk anläggning........ 313
Om lösesummans bestämmande............................................................... 314
IX
Sid.
Om skyldighet för staten att inlösa annan anläggningens ägare tillhörig
egendom ......................................................................... 31 (i
Om ansvar för skada, orsakad av elektrisk ström ............................. 316
Ansvarsbestämmelser ......................................................................... 319
Särskilda bestämmelser................................................................... 319
Övergångsbestämmelser..................................................................... 321
Motiv till förslaget till lag innefattande vissa ''bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Rätt till expropriation av mark för transformator-, omformare- eller
annan understation .............................................................................. 322
Rätt att framdraga ledningar inom samhällens gator och allmänna
platser bör kunna i vissa fall tvångsvis förvärvas ........................... 323
Underjordiska ledningar höra få framdragas på mindre avstånd än
150 meter från byggnad, tomtplats eller trädgård.............................. 324
Skyldighet att flytta eller borttaga ledningar, som beröra gator eller
allmänna platser.................................................................................... 325
Skyldighet att flytta ledningar, om mark, varöver de framdragits, be
höves
för annat ändamål .................................................................... 327
Trafikleds förändring till enskild egendom............................................. 328
Definition å distributionsanläggning....................................................... 328
Högspänningsledning, som icke användes för distribution, bör vara
koncessionsfri .................................................................................... 329
Undantag från koncessionsplikt erfordras icke vidare beträffande
elektriska anläggningar på egen mark och avgreningsledningar......... 330
Ordet tillstånd bör utbytas mot koncession .......................................... 330
Koncession bör icke fordras å kraftstation........................................... 331
Koncession å drivande av distributionsanläggning................................. 331
Förenkling av nu gällande bestämmelser angående tillstånd att framdraga
högspänningsledningar ............................................................. 332
Koncession måste sökas, om en i drift varande koncessionsfri anläggning
övergår till distributionsanläggning............................................ 335
Leveranstvång bör ej införas .......................................................... 335
Koncessionsfriheten för underjordiska ledningar bör upphöra............... 336
Koncessionsfrihet för statens elektriska anläggningar ....................... 337
Koncessionsfrihet för kommunala elektriska anläggningar.................... 337
Staten tillhöriga, enstaka kraftledningar böra i koncessionshänseende
behandlas lika med statens distributionsnät...................................... 338
Förlängning av den tid, för vilken koncession högst meddelas............ 339
Föreskrift angående handlingar, som skola bifogas ansökning om expropriation
och koncession m. m.................................................... 339
Med avseende å behandling av koncessionsansökning likställes oinhägnat
järnvägsområde med inhägnat ............................................. 340
Förlängning av meddelade tillstånd att framdraga elektriska kraftledningar.
Nuvarande lagbestämmelser och deras olägenheter ........... 341
ii
X
Sid.
Norskt lagförslag om skyldighet för staten att inlösa kraftledning, om
för densammas framdragande meddelat tillstånd icke förlänges ...... 343
Fördelar av tillämpning i vårt land av bestämmelser liknande de i
Norge föreslagna................................................................................ 344
Förslag angående förlängning av tillstånd att hava starkströmsled
ning
framdragen................................................................................... 345
Tiden, inom vilken framställning om förnyat tillstånd skall vara avgjord.
.................................................................................................... 345
Fråga om bestämmelser vid upphörande av kraftlednings användning 346
Föreskrifter angående distributionsföretags bokföring ........................... 347
Ingivande av redogörelse till kommerskollegium och offentliggörande
av utdrag av densamma ................................................................... 347
Taxor för mindre förbrukare ............................................................... 348
Grunden för bestämmande av prisen..................................................... 349
Angående vad som menas med mindre förbrukare................................. 349
Bestämmande av vem framställning om fastställelse av taxa kan göras 349
Ändring av taxa...................................................................................... 350
Taxa bör äga bestånd, även om byggnadsstadgan för rikets städer
sedermera blir gällande för området .................................................. 350
Leveranstvång ...................................................................................... 351
Bestämmande av villkor för förnyelse av kontrakt om leverans av
elektrisk kraft m. .......................................................................... 351
Stämpelavgift å kommerskollegii beslut................................................... 355
Angående förmånsrätt till kraft, då kontrakt förnyas......................... 355
Tiden, inom vilken framställning skall göras om kommerskollegii prövning
av förnyelse av kontrakt om leverans av elektrisk kraft m. m. 356
Bestämmelse om statens rätt att inlösa distributionsanläggning........... 357
Avtals bestånd vid statens inlösen av elektrisk anläggning.................. 358
Lösesumman bör bestämmas av gode män............ 359
Nuvarande bestämmelser om statens inlösen av järnväg .................... 359
Hur lösesumman för elektrisk anläggning skall bestämmas.................. 360
Lösesummans bestämmande till belopp, motsvarande anläggningens
affärsvärde................. 361
Den procent, efter vilken överskottet skall kapitaliseras...................... 362
Koncessionsinnehavaren bör erhålla ersättning för nödiga eller nyttiga
förbättringar eller utvidgningar.......................................................... 362
Lösesummans bestämmande efter anläggningens sakvärde................... 363
Tillbehör till elektrisk anläggning ........................................................ 363
Lösesummans utbetalande ...................................................................... 365
Skyldighet för staten att inlösa annan anläggningens ägare tillhörig
egendom ........................................................................................ 365
Om ansvar för skada, orsakad av elektrisk ström................................. 367
Böter för nyttjande av koncessionspliktig anläggning, för vilken koncession
icke meddelats, samt rätt för kommerskollegium att i vissa
fall ålägga viten............................................................................. 368
Ägares ansvarighet för viss förpliktelse enligt förevarande lag, om
elektrisk anläggning utarrenderats m. m. ..................................... 368
XI
Sid.
Tiden för fordrande av skadestånd in. in............................................ 369
Tvingande bestämmelser......................................................................... 369
Kommission för att tillhandagå Konungen med yttranden i ärenden,
som omförmälas i lagen.................................................................... 369
Övergångsbestämmelser ........................................................................... 372
Förslag till bestämmelser angående återbärning till abonnenter
av viss del av vinsten från distributionsanläggning 374
Motiv ................................................................................................................. 377
Definition å överskott ............................................................................ 377
Återbärning av överskott ....................................................................... 377
Det kapital, varå utdelning får åtnjutas ............................................... 380
Bestämmelser för att förhindra, att distributionsföretags tillgångar
upptagas till för högt belopp........................................................... 382
Bestämmelser för den händelse distributionsföretag inköper kraft till
för högt pris eller säljer kraft till underpris .................................. 384
Bestämmelse för den händelse avskrivningar, avsättningar till förnyelsefond,
avlöningar eller tantiem äro för höga ................................ 385
Grunder för återbetalning av vinst till abonnenterna .......................... 386
Utbetalning av överskott till abonnenterna............................................. 387
Ändring av felaktigheter i balansräkning............................................... 388
Den tid, inom vilken kommerskollegium senast skall meddela föreskrift
om ändring i balansräkning, för att ökad återbärning skall
kunna påfordras................................................................................... 389
Reservation nr 2 av herr Ericson ...... 390
Kraftdistribution i stadssamhällen ........................................................ 390
Kraftdistribution på landsbygden; taxor för småförbrukare .................. 391
Årsberättelser............................................................................................. 397
Redogörelse för lagstiftningen om elektriska starkströmsanläggningar
i vissa främmande länder.
Översikt ock jämförelse med svenska förhållanden................................. 403
Rätt att tvångsvis framdraga ledningar .................................................. 403
Expropriationsrättens omfattning.................................................... 403
Kommuners vetorätt ...................................................................... 404
Fridlyst område............................................................................... 404
Rättighetens giltighetstid m. m..................................................... 404
Framtida ändring........................................................................... 405
Ersättningens fastställande............................................................. 405
Gruvstadgans tillämplighet............................................................. 405
Tillstånd, säkei-hetsåtgärder och kontroll.................................................. 406
Förenklat förfarande ....................................................................... 406
Omfattning och kostnad av kontroll............................................... 406
XII
Sid.
Ansvar för skada, skyddsanordningar ........................................................ 407
Fördelning av ansvar........................................................................ 407
Kostnad för skyddsanordningar ...................................................... 407
Stöld av elektricitet och skadegörelse å anläggningar.................................. 408
Tillämpning av strafflag ................................................................ 408
Åverkan och fridlysning ................................................................. 408
Leverans av elektrisk energi, prisreglering................................................... 409
Distributionsverksamhet.................................................................... 409
Koncessionslagar ......................................................................... 410
Prisreglering..................................................................................... 410
Avtal om kraftleverans..................................................................... 411
Skatt på elektrisk energi, installationsmonopol ............................................. 411
Elektriska måttenheter och mätare ............................................................... 412
Belgien ........................................................................................................... 413
Lagförslag av 1907 .......................................................................... 413
Måttenheter ...................................................................................... 414
Elektricitetskommission ..................................................................... 414
Elektricitetsdistribution..................................................................... 414
Danmark ......................................................................................................... 415
Elektricitetslag av 1907..................................................................... 415
Kraftleverans och prisreglering...................................................... 416
Övriga förordningar.......................................................................... 416
Elektricitetsdistributionen i Danmark ............................................. 416
Lag om elektriska starkströmsanläggningar av den 13 april 1907............... 417
England........................................................................................................... 425
Lagarnas innebörd och tillämpningsområde .................................... 426
Koncessionsinnehavare .................................................................... 427
Olika slag av koncessioner .............................................................. 428
Expropriationsrätt........................................................................... 429
Leveransskyldighet, garantier, återkallelse av koncession............... 429
Koncessionstid och inlösen............................................................... 430
Kraftpris och vinstbegränsning........................................................ 431
Räkenskaper, skiljedom..................................................................... 432
Diverse förordningar ...................................................................... 433
Måttenheter och mätare ........................................................... 433
Säkerhetsföreskrifter ............................................................... 433
Elektricitetsdistributionen i England............................................... 433
Elektricitetslag av år 1882 ............................................................ 435
Elektricitetslag av år 1888 ........................................................... 444
Elektricitetslag av år 1899 ............................................................... 444
Leverans ................................................................................... 446
Kraftpris .............................................................................. 448
Återkallelse av koncession........................................................ 449
Allmänna bestämmelser .......................................................... 451
XIII
Sill.
Elektricitetslag av är 1909 ............................................................... 452
Formulär för räkenskaper, utfärdat av Board of Trade för elektriska
belysningsbolag........................................................................ 455
Formulär för Provisional Order ............................................. 462
Koncession meddelad genom särskild lag åt Lancashire Electric
Power Company den 6 augusti 1910 ..... 463
Finland ............................................................................................ 472
Lag angående elektriska anläggningar för alstrande av ljus eller
för överföring av kraft av den 11 april 1901 ........................ 472
Frankrike..................................................................................... 474
Förutvarande elektricitetslag .......................................................... 474
Elektricitetslag av 1906................................................................... 474
Motivering till lagförslaget ............................................................... 474
Lagens tillämpningsområde............................................................... 476
Vågrätt ................................................ 476
Koncession....................................................................................... 478
Tariffer .......................................................................................... 480
Koncessionstid, hemfallsrätt, inlösen................................................ 480
Garantier för driftens uppehållande .............................................. 480
Exempel på koncession .................................................................... 481
Administrativa förordningar ............................................................ 481
Elektricitetskommitté ........................................................................ 481
Kontroll av anläggningar................................................................ 482
Kontroll av mätare ......................................................................... 482
Tekniska föreskrifter ....................................................................... 482
Avgifter för begagnande av offentlig egendom .............................. 483
Ansökningars behandling m. m..................................................... 483
Lag om elektriska enheter .............................................................. 484
Vattenlag av 1898 .......................................................................... 484
Elektricitetsdistributionen i Frankrike ............................................ 485
Lag om anläggningar för distribution av energi av den 15 juni 1906......... 486
Indelning av distributionsanläggningar för elektrisk energi............ 486
Tillstånd till elektriska anläggningar för överföring och distribution
av elektrisk energi utförda uteslutande på privat mark ......... 487
Vågrätt för elektriska anläggningar för överföring och distribution
av elektrisk energi................................................................... 488
Enkla koncessioner utan förklaring om allmänt gagn......,............. 488
Koncession med förklaring om allmänt gagn ................................. 490
Gemensamma bestämmelser vid utförande och nyttjande av distributionsanläggningar
på grund av vågrätt eller på grund av
koncession ................................................................................ 492
Diverse föreskrifter ........................................................................... 494
Formulär för vägrättstillstånd................................................................... 497
Formulär för koncessionsfördrag................................................................. 500
XIV
Sid.
Koncessionens föremål ............................................................... 500
Distributionens omfattning......................................................... 500
Rätt att använda allmänna vägar............................................. 500
Anläggningens användande för andra ändamål....................... 501
Anläggning ................................................................................... 501
Godkännande av planer ............................................................ 501
Arbeten som skola utföras........................................................ 501
Förutvarande anläggningar och ledningar................................. 502
Byggnadstid ............................................................................. 502
Äganderätt till anläggningen ................................................. 503
Strömmens beskaffenhet och produktion ................................. 503
Kraftstationer........................................................................... 503
Understationer och transformatorstationer ............................ 503
Distributionsspänning, frekvens ............................................... 504
Ledningar................................................................................... 504
Tariffer och driftsordning ........................................................ 505
Maximitariffer......................................................................... 505
Tariff för leverans åt det allmänna.......................................... 506
Skyldighet att ansluta abonnenter längs hela nätet ............... 506
Skyldighet att utvidga nätet ................................................... 506
Avgreningar och stigarledningar.............................................. 507
Mätare ................................................................................... 507
Kontroll av mätare.................................................................. 508
Abonnementskontrakt ............................................................. 508
Kontroll av inomhusinstallationer............................................. 509
Särskilda leveransvillkor............................................................ 509
Koncessionstid, inlösen, förverkande .................................... 510
Koncessionstid ........................................................................ 510
Övertagande av anläggningen vid koncessionstidens slut ...... 510
Inlösen av koncession .............................................................. 511
Överlämnande av anläggningen ................................................ 512
Förverkande och provisorisk drift............................................. 512
Förfarande då koncession förverkats ....................................... 513
Diverse bestämmelser.................................................................. 514
Avgifter för markupplåtelse ..................................................... 514
Statistiska uppgifter och kontroll av intäkter ........................ 514
Skatter och acciser..................................................................... 514
Straffbestämmelser ..................................................................... 515
Garantifond................................................................................ 515
Koncessionärens ordningsmän ................................................. 515
Överlåtelse eller förändring av koncessionen ........................... 516
Avdömande av tvister ............................................................... 516
Koncessionärens hemvist............................................................ 516
Stämpel för inregistrering........................................................ 516
Koncession ................................................................................ 517
XV
Sid.
Utdrag av koncessionsfördraget ............................................ 518
Koncessionens omfattning ....................................................... 518
Arbeten som skola utföras........................................................ 518
Äganderätten till anläggningen .............................................. 519
Strömmens beskaffenhet och produktion ............................... 519
Distributionsspänning, frekvens ............................................... 519
Tariffer och driftsordning........................................................ 520
Maximitariff ........................................................................... 520
Tariff för leverans åt det allmänna.......................................... 520
Skyldighet att ansluta abonnenter längs hela nätet ............... 520
Skyldighet att utvidga nätet..................................................... 521
Koncessionstid ......................................................„................ 521
Inlösen av koncessionen .......................................................... 521
Straffbestämmelser ..................................................................... 521
Garantifond................................................................................ 522
Förenta staterna........................................................................................... 523
Inkorporeringslagar..................................................................... 523
Lagstiftning för allmännyttiga företag..................................... 523
Säkerhetsföreskrifter .................................................................. 527
Elektricitetsdistributionen ...................................................... 527
Lag om kontroll över allmännyttiga företag i staten New York av 1907
—1912............................''............................................................... 527
Bestämmelser i fråga om gas- och elektriska bolag. Reglering
av pris å gas och elektrisk ström .................................. 527
Artikelns tillämplighet............................................................ 528
Tillfyllestgörande leverans. Skäliga avgifter. Orättmätigt
gynnande. Oskäliga förmåner ......................................... 528
Kommissionernas befogenhet i fråga om gas och elektricitet 529
Inspektion av mätare för gas och elektricitet........................... 534
Tillstånd att utöva koncession. Certifikat ............................. 534
Tillstånd att utgiva aktier och skuldförbindelser..................... 535
Omorganisation......................................................................... 536
Överlåtelse av koncession ....................................................... 536
Klagomål i fråga om beskaffenheten hos och priset å gas och
elektrisk ström. Sättet att anföra klagomål..................... 537
Delgivning av klagomål, förhör, fastställande av pris, åläggande
att vidtaga förbättringar..................................................... 538
Böter för underlåtenhet att efterkomma meddelade föreskrifter 538
Summariskt förfarande............................................................... 539
Bestämmelser om rättegång i anledning av för höga priser å
gas och elektrisk ström ..................................................... 539
Kompetensområde ................................................................... 539
Lokala tjänstemäns befogenhet ............................................... 539
Holland .......................................................................................................... 540
Elektricitetskommission av 1904, lagförslag av 1911............... 540
Elektricitetskommission av 1911.............................................. 540
XVI
« Sid.
Lagförslag av 1913.................................................................... 542
Invändningar mot lagförslaget.................................................. 544
Övriga förordningar ................................................................ 545
Elektrieitetsdistributionen i Holland........................................ 545
Förslag till lag om distribution av elektrisk energi .................................... 546
Allmänna bestämmelser ....................................................... 546
Utförande och underhåll av anläggningar................................. 547
Anläggningarnas drift under krigstillstånd eller andra särskilda
förhållanden............................................................... 548
Lagens handhavande................................................................. 548
Övergångsbestämmelser.............................................................. 548
*
Italien •*........................................................................................................ 549
Elektricitetslag av 1894 .......................................................... 549
Skatt på elektrisk energi............................................................ 549
Elektrieitetsdistributionen ....................................................... 550
Lag om överföring och distribution av elektrisk energi för industriella ändamål
av den 7 juni 1894 ........................................................................... 550
Japan .............................................................................................................. 553
Lag om elektriska distributionsanläggningar av den 29 mars 1911............... 553
Norge ............................................................................................................ 557
Expropriation av mark för kraftledningars framdragande ..... 557
Elektricitetslag av 1906 ......................................................... 557
Förslag till ny elektricitetslag................................................. 558
Koncessionslagar om vattenfall m. m........................................ 559
Vattenregleringar..................................................................... 560
Rätt för kommun att expropriera vattenfall ........................... 561
Elektrieitetsdistributionen i Norge .......................................... 561
Lag om tvångsvis avträdande av mark för anläggande av elektriska kraftledningar
av den 23 juli 1894 .......................................................... 561
Lag om åtgärder till tryggande mot fara och olägenhet vid elektriska anläggningar
m. m. av den 16 maj 1896..................................................... 563
Förslag till lag om elektriska anläggningar .............................................. 564
Om utförande av elektriska kraftledningar............................ 564
Om förvärvande tvångsvis av rättigheter över annans egendom
för anläggande av kraftledningar....................................... 569
Diverse bestämmelser ............................................................. 571
Schweiz ....................................................................................................... 575
Förbundslagstiftning om vattenkraftens utnyttjande ............... 575
Förbundslag om elektriska anläggningar ................................ 578
Lag om export av energi ......................................................... 579
Lag om elektriska enheter........................................................ 580
XVII
|
|
| Sid. |
| Bestämmelser i civillagen om lednings hänförande till | fastig- |
|
| hot in. in................................................................ |
| 580 |
| Elektricitetsdistributionen i Schweiz................................ |
| 582 |
Förbundslag angående elektriska svag- och starkströmsanläggningar av | den 24 |
| |
juni | 1902 .............................................................................. |
| 585 |
I. | Allmänna bestämmelser ................................................ |
| 585 |
| Lag om elektriska anläggningar av 1902 ..................... |
| 585 |
II. | Svagströmsanläggningar .......................................... |
| 586 |
III. | Starkströmsanläggningar................................................. |
| 588 |
IV. | Kontroll......................................................................... |
| 590 |
V. | Ansvarsbestämmelser.................................................... |
| 592 |
VI. | Expropriation................................................................ |
| 595 |
VII. | Straffbestämmelser ......................................................... |
| 598 |
VIII. | Slutbestämmelser........................................................... |
| 599 |
Spanien ...... |
|
| 600 |
| Elektricitetslag ............................................................ |
| 600 |
| Skatt å elektrisk energi ................................................. |
| 600 |
| Elektricitetskommission.................................................. |
| 600 |
Tyskland |
|
| 601 |
| Ortsmyndigheter som koncessionsgivare....................... |
| 601 |
| Statlig kontroll över koncessioner................................... |
| 602 |
| Vågrätt ............................................................................ |
| 603 |
| Expropriationsrätt .......................................................... |
| 603 |
| Installationsmonopol ...................................................... |
| 603 |
| Rikslagar ........................................................................ |
| 604 |
| Skydd för telegraf och telefon......................................... |
| 604 |
| Elektriska måttenheter................................................. |
| 605 |
| Stöld av elektricitet ....................................................... |
| 605 |
| Skatt på elektriska lampor m. m.................................... |
| 605 |
| Säkerhetsföreskrifter för elektriska anläggningar .......... |
| 606 |
| Elektricitetsdistributionen i Tyskland............................. |
| 606 |
Preussen .... |
|
| 609 |
Bayern ..... |
|
| 609 |
Sachsen....... |
|
| 615 |
Wurtemberg ...................................................................................... |
| 616 | |
Baden .......... |
|
| 618 |
| Vattenkraftkoncessioner ................................................. |
| 619 |
Österrike....... |
|
| 623 |
| Lagförslag av 1908......................................................... |
| 623 |
| Lagförslag av 1914........................................................ |
| 624 |
| Lag om elektriska måttenheter ..................................... |
| 625 |
| Säkerhetsföreskrifter för elektriska anläggningar ........... |
| 625 |
| Elektricitetsdistributionen i Österrike ............................. |
| 625 |
| Vattenlagar................................................................... |
| 625 |
in
Sid.
Förslag till lag om vågrätt och andra bestämmelser rörande elektriska anläggningar
............................................................................................. 626
“Vågrätt för elektriska ledningar.................................................. 626
Begränsning i fråga om vägrätt ...................................................... 627
Koncessionering av distributionsanläggningar, beviljande av
tillstånd till starkströmsanläggningar och av tvångsrät
tigheter
.......................................................................................... 628
Koncession ............................................................................... 628
Tillstånd .................................................................................. 629
Säkerhetsåtgärder....................................................................... 630
Tvångsrättigheter...................................................................... 630
Allmänna skyldigheter........................................................ 631
Inlösningsrätt............................................................................ 632
Skyldighet att driva anläggning.............................................. 633
Statlig tillsyn........................................................................... 634
Säkerställande av strömleverans..................................... 634
Export av energi........................................................................ 634
Koncessionsgivare och ansökningsförfarande .......................... 634
Vägrätt för telegraf ledningar ..................................................... 635
Ersättning för intrång och för skada orsakad av elektrisk
ström............................................................................................ 635
Diverse föreskrifter ....................................................................... 636
Till Konungen.
Genom nådigt brev den 22 juni 1911 har Eders Kungl. Maj:t uppdragit
åt en kommitté dels att utarbeta förslag till tryggande av avnämares
rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft dels ock
2
att verkställa utredning, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk
kraft, som distribueras till allmänheten, må kunna av offentlig myndighet
regleras samt, därest denna utredning därtill giver anledning, framlägga
förslag i ämnet.
Till ordförande i kommittén har Eders Kungl. Maj:t förordnat undertecknad
Håkanson samt till ledamöter undertecknade Borgquist, Carlberg,
Enström, Ericson och Liibeck ävensom dåvarande ledamoten av Riksdagens
andra kammare, vice häradshövdingen Gustaf Sandström. Därjämte
har Eders Kungl. Maj:t bestämt, att Carlberg jämväl skulle vara
kommitténs sekreterare.
Sedan Sandström utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet,
har Eders Kungl. Maj:t den 19 oktober 1911 till ledamot i kommittén
i Sandströms ställe utsett undertecknad Pettersson. I sammanhang
därmed har Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt kommittén att verkställa
utredning, huruvida och i vilken omfattning samt under vilka villkor
en koncessionslagstiftning utöver vad för närvarande gäller och av kommitténs
tidigare uppdrag tilläventyrs föranledes, bör införas med avseende
å kraftkällor, kraftstationer eller kraftledningar, avsedda för distribution
till allmänheten av elektrisk energi, samt i sammanhang med
fullgörande av kommitténs uppdrag i övrigt framlägga jämväl denna
utredning tillika med de förslag, vartill densamma må föranleda.
Vid utförande av första delen av sitt uppdrag har kommittén rådgjort
med revisionssekreteraren, juris doktorn Tore August Almén, vilken
benäget granskat ett av kommittén i ämnet utarbetat lagförslag.
Sedan kommittén numera avslutat sitt arbete, får kommittén till
Eders Kungl. Maj:t överlämna förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft,
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra,
3
lag om ändrad lydelse av 107 § utsökningslagen samt
utlutande och utredning i fråga om reglering av priset på elektrisk
kraft, som distribueras till allmänheten.
Såsom bilagor till betänkandet äro fogade en av undertecknad Ericson
utarbetad översikt över vissa främmande länders lagstiftning beträffande
elektriska anläggningar ävensom av undertecknade Carlberg, Ericson och
Pettersson avgivna reservationer.
Underdånigst
ERNST HÅKANSON.
W. Bokgquist. C. Carlberg. A. F. Enström.
E. C. Ericson. Sven Ltjbeck. Jakob Pettersson.
Stockholm den 16 december 1914.
4
Förslag
till
Lag
innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft.
Härigenom förordnas som följer:
I. Starkströmslednings hänförande till fastighet eller
vattenfallsrätt.
1 §''
Finnes å fast egendom eller å område, som upplåtits med vattenfallsrätt,
elektrisk station, som tillhör ägaren av fastigheten eller innehavaren
av vattenfallsrätten, och vill denne, att honom tillhörig, med
stationen i förbindelse stående ledning för belysning, drivkraft eller dylikt
ändamål (starkströmsledning) skall, oaktat den framgår jämväl över annan
fastighets område, antecknas såsom hörande till stationen, må under de
villkor och i den ordning här nedan sägs sådan anteckning efter ansökan
göras i ett särskilt av kommerskollegium för ändamålet fört register.
Till starkströmsledning ansluten understation jämte därifrån utgående
starkströmsledningar och till desamma anslutna understationer och starkströmsledningar
må, i den mån de tillhöra ägaren av den station, å
vilken huvudledningen förut är eller samtidigt varder registrerad, antecknas
såsom hörande till samma station, under villkor, i fråga om
understation, att den är belägen å område, som äges av huvudstationens
ägare eller av honom innehaves med vattenfallsrätt.
Besväras den fastighet eller vattenfallsrätt, inom vars område understationen
är belägen, av inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk
kraft, må registrering av understationen ej ske, utan att de, som i
fastigheten eller vattenfallsrätten hava sådan inteckning, samtyckt till
åtgärden.
Sammanhänger understation eller ledning, om vars registrering ansökan
göres, icke direkt med huvudstationen, utan är den förbunden med
densamma genom annan ledning eller understation, må ej ansökningen
bifallas, med mindre denna ledning eller station förut är eller samtidigt
varder registrerad såsom tillbehör till huvudstationen.
2 §•
Ansökan om registrering enligt vad i 1 § omförmäles skall ingivas
till kommerskollegium samt vara åtföljd ej mindre av bevis att sökanden
har sådan rätt till huvudstationen jämte ledningar och understationer,
som enligt 1 § utgör förutsättning för registrering, än även av karta
och beskrivning i två exemplar över ledningar och understationer, vilkas
registrering ansökningen avser.
Innefattar ansökningen begäran om understations registrering, skall
därjämte ingivas gravationsbevis rörande den fastighet eller vattenfallsrätt,
inom vars område stationen är belägen. Besväras denna fastighet
eller vattenfallsrätt av inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk
kraft, skall inteckningshandlingen företes i huvudskrift.
3 §•
Ej må registrering beviljas av ledning eller understation, som redan
är i registret antecknad såsom hörande till annan station.
4 §•
Registrering, som skett enligt denna lag, må på ansökan av ägaren
av den station, å vilken ledning eller understation registrerats, eller av
någon, som innehar hans rätt till ledningen eller understationen, ändras
eller upphävas genom beslut av kommerskollegium.
År fastighet eller vattenfallsrätt, inom vars område stationen är
belägen, intecknad för fordran eller för rätt till elektrisk kraft, må åtgärd,
som nu sagts, icke vidtagas utan samtycke av inteckningshavarna,
och åligger det förty sökanden att ingiva gravationsbevis rörande fastigheten
eller vattenfallsrätten. Besväras denna av sådan inteckning, som
ovan förmäles, skall inteckningshandlingen företes i huvudskrift.
Avser ansökningen jämväl, att registrerad ledning eller understation
skall registreras å annan station, skall dessutom vid ansökningen fogas
bevis att sökanden är ägare av den fastighet eller innehavare av den
vattenfallsrätt, inom vars område samma station är belägen.
6
5 §.
Har ledning eller understation, på sätt här ovan förmäles, registrerats
såsom hörande till viss station, skall vad som sålunda registrerats å
stationen hänföras till densamma, såvitt ej ändring eller upphävande av
registreringen beviljats, i den ordning uti 4 § föreskrives, eller registreringen
av domstol förklarats icke hava bort ske och förty vara utan
verkan.
Har registrering förklarats vara utan verkan, skall underrättelse om
utslaget genom domstolens försorg meddelas kommerskollegium för antecknande
i det i 1 § nämnda register. Fullföljes talan mot utslaget,
skall likaledes om överdomstolens beslut meddelas underrättelse, som
nu sagts.
6 §•
Närmare föreskrifter om förande av det i 1 § omförmälda register
meddelas av konungen.
7 §•
Har registrering, som i 1 § sägs, icke ägt rum, utgöre starkströmsledning,
i den mån den tillhör ägaren av den station, varifrån ledningen
utgår och överför kraft, tillbehör till samma station. Utgår ledningen från
flera stationer, tillhörande olika ägare, utgöre densamma, i den mån den
tillhör någon av dessa stationers ägare, tillbehör till samma station.
Hava stationerna samma ägare, höre ledningen till den station, varifrån
ledningen huvudsakligen överför kraft.
Del av starkström sledning, som skiljes från utgångsstationen genom
annan än stationens ägare tillhörig del av ledningen, kan icke utgöra
tillbehör till stationen.
8 §.
Med station förstås i denna lag generator-, transformator-, omformare-,
ackumulator- eller kopplingsstation.
II. Tryggande av rätt till elektrisk kraft.
Om inteckning till säkerhet för avtal.
» §•
Den, som i skriftlig handling fått åt sig upplåten rätt att från
station erhålla elektrisk kraft, äge till säkerhet för rättighetens be
-
7
stånd erhålla inteckning i den fastighet eller vatten länsrätt, vartill
stationen hör, i den ordning och under de villkor, förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom stadgar i fråga om inteckning
till säkerhet för avtal angående nyttjanderätt till fast egendom;
dock att inteckning icke må beviljas utan skriftligt medgivande av
fastighetens ägare eller vatten fallsrättens innehavare.
År rätten till elektrisk kraft betingad till förmån för viss fastighet
eller vattenfallsrätt, må inteckning i den fastighet eller vattenfall srätt,
vartill stationen hör, kunna fastställas i den ordning och under de
villkor, som i nyssnämnda förordning föreskrivas rörande inteckning
för servitutsavtal. Sålunda fastställd inteckning må icke, där den fastighet
eller vattenfallsrätt, till vars förmån den gäller, besväras av inteckning
till säkerhet för rätt till elektrisk kraft, dödas eller under annan inteckning
nedsättas utan samtycke av den eller dem, som i fastigheten eller
vattenfallsrätten hava inteckning för rätt till elektrisk kraft.
Om företräde till erhållande av elektrisk kraft.
10 §.
Har någon för samma tid till flera upplåtit rätt till elektrisk kraft,
och räcker ej kraften till för alla, have den företräde till erhållande av
kraft, till vilken upplåtelse först skedde.
Varder fastigheten eller vattenfallsrätten försåld i den ordning utsökningslagen
stadgar, och har någon av dem, till vilka rätt till elektrisk
kraft upplåtits, inteckning till säkerhet för rättighetens bestånd, njute
han till godo den rätt inteckningen medför.
Om hinder för tillhandahållande av kraft.
n §•
Kan till följd av flod, isgång, iskravning (sörpning), åskslag, vådeld
eller annan sådan händelse, vilken icke kunnat med iakttagande av
vanlig försiktighet förekommas, från elektrisk anläggning ej tillhandahållas
därifrån upplåten elektrisk kraft, vare upplåtaren fri från sitt
åtagande under den tid hindret varar; dock vare den, som fått rätt till
kraft åt sig upplåten, ej pliktig erlägga å samma tid belöpande avgift.
Varder icke utan oskäligt uppehåll hindret undanröjt, äge rättighetens
innehavare frånträda avtalet.
8
Om överlåtelse av rätt till kraft.
12 §.
Den, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan
överlåta den rätt, som honom sålunda tillkommer, men svare ändock för
de skyldigheter, som enligt avtal med upplåtaren må honom åligga, där
ej denne tager den andre för god i hans ställe.
13 §.
Försättes den, till vilken rätt» till elektrisk kraft genom avtal upplåtits,
i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet till upphörande en
månad efter uppsägningen. Sker ej uppsägning sist å trettionde dagen
från inställelsedagen i konkursen, svare borgenärerna för avtalets fullgörande
till den avtalade tidens utgång eller intill dess avtalet av annan
anledning må upphöra att gälla.
Upplåtaren vare berättigad att efter anmälan till konkursförvaltningen
omedelbart frånträda avtalet, såvida icke denna ställt eller inom en
vecka efter det sådan anmälan gjorts ställer av överexekutor godkänd
pant eller borgen för avtalets fullgörande, intill dess tre månader förflutit
från inställelsedagen.
Efter utgången av denna tid äge upplåtaren frånträda avtalet, där
ej sist en månad dessförinnan av borgenärerna eller den, å vilken rättigheten
kan hava av dem överlåtits, ställes pant eller borgen, som förut
sägs, för avtalets fullgörande under den återstående tiden.
Upphör avtalet av anledning, som nu sagts, äge upplåtaren rätt till
skadestånd.
Om avtals bestånd vid överlåtelse eller försäljning utmätningsvis av
fastighet eller vattenfailsrätt.
14 §.
Sker överlåtelse av fastighet eller vattenfailsrätt med tillhörande
station, varifrån rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, vare rättigheten
utan särskilt förbehåll gällande mot den, som blivit ägare av
fastigheten eller innehavare av vattenfallsrätten.
Vill rättighetens innehavare förbehålla sig rätt att, där nye ägaren
av fastigheten eller innehavaren av vattenfallsrätten skulle brista i fullgörandet
av vad honom åligger, söka ersättning av företrädaren, skall
han giva denne sådant till känna inom sex månader efter det lagfart å
eller inskrivning av överlåtelsen meddelats. Underlåter han det, have han
förlorat sin rätt till ersättning av företrädaren.
9
15 §.
Har vid försäljning av fastighet eller vattenfallsrätt i den ordning,
utsökningslagen bestämmer, i borgenärsförteckning, som omförmäles i
107 § samma lag, upptagits rätt att erhålla elektrisk kraft från station,
hörande till fastigheten eller vattenfallsrätten, skall sådan rättighet förbliva
gällande, evad försäljningen skett med eller utan förbehåll om
rättighetens bestånd.
Skedde försäljningen utan sådant förbehåll, äge dock inroparen, där
han finner priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren för
dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga och överenskommelse om ändring
i villkoren icke kan träffas med rättighetens innehavare, inom ett år
efter det köpebrev för inroparen utfärdades, hos överexekutor i den ort,
där försäljningen skedde, påkalla, att de villkor, under vilka kraft skall
under avtalstiden tillhandahållas sådan innehavare, må bestämmas av en
särskild nämnd.
Om nämnd för bestämmande av villkoren för tillhandahållande av kraft från
utmätningsvis försåld fastighet eller vattenfallsrätt.
16 §.
Den i 15 § omförmälda nämnd skall utgöras av fem ledamöter. Av
dessa utses ordförande och två ledamöter av kommerskollegium, eu ledamot
av fastighetens ägare eller vattenfallsrättens innehavare och en
ledamot av den eller dem, gent emot vilka ändring i villkoren för tillhandahållande
av kraft påkallas.
Ersättare för ordföranden samt för var och en av övriga ledamöter
i nämnden skola ock utses till antal och på sätt här ovan stadgas.
17 §•
Gör den, som inropat fastighet eller vattenfallsrätt, hos överexekutor
sådan framställning, som i 15 § sägs, uppgive han därvid namn och
adress å den eller dem, mot vilka han vill påkalla ändring i villkoren
för tillhandahållande av kraft, ävensom å de personer, som av
honom utsetts till ledamot och ersättare i nämnden; angive ock de
ändringar, som av honom påkallas.
18 §.
Har inroparen fullgjort vad i 17 § sägs, begäre överexekutor hos
kommerskollegium förordnande av ordförande och två ledamöter i nämn
-
10
den samt ersättare för dem; läte oek med posten till den eller dem,
mot vilka ändring i villkoren för tillhandahållande av kraft påkallas,
avsända kallelsebrev med anmaning att å viss angiven tid sammanträda
inför överexekntor eller av överexekutor bestämd underordnad myndighet
för att gemensamt utse en ledamot och en ersättare i nämnden.
19 §.
Vid val av ledamot och ersättare i nämnden tillkomme innehavare av
rätt till elektrisk kraft rösträtt i förhållande till den summa, som han
enligt avtalet om rätt till sådan kraft betalt för det sistförflutna kalenderåret.
Därvid äro de valda, om vilka de förena sig, vilkas sammanräknade
avgifter utgöra största beloppet, så framt de därjämte utgöra minst
en fjärdedel av de röstande. Kan avgörande på detta sätt icke åstadkommas,
utses en ledamot och en ersättare i nämnden av den överexekutor,
hos vilken framställning om tillsättande av nämnd gjorts.
20 §.
Då till överexekutor från kommerskollegium inkommit underrättelse
om kommerskollegii beslut angående förordnande av ordförande och ledamöter
i nämnden och ersättare för dem samt jämväl övriga ledamöter
och ersättare i nämnden blivit utsedda, meddele överexekutor ordföranden
i nämnden underrättelse om dess sammansättning. Ordföranden kalle
därefter, så snart ske kan, nämnden till sammanträde å tid och ort,
som ordföranden bestämmer. Underrättelse om sammanträdet skall genom
ordförandens försorg minst en vecka förut med posten sändas till
sakägarna.
» 21 §.
Emot ledamot i nämnd gälle dessa jäv: Om han ej fyllt tjugufem
år eller ej råder över sig och sin egendom; om han med part är i den
skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare;
om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad,
har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada därav; om
han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i åtgärd eller
beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller däri vittnat
eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en lika sak;
om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om han står under
någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av honom
åtnjuter lön eller underhåll; om han enligt domstols utslag är förlustig
medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst nyttjas eller
11
att föra annans talan inför rätta, eller om han står under tilltal för brott,
som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.
Ej vare den, som av kronan njuter lön eller underhåll, därför jävig
i mål, vari kronan är part.
Söker någon sak med ledamot i nämnd eller tillfogar honom något
med ord eller gärning i ändamål att därmed göra honom jävig, skall
det ej räknas för jäv.
Part må ej jäva ledamot, som han själv valt, så framt ej jävet
uppkommit eller blivit av parten känt först efter valet.
22 §.
Anmärkning om jäv må framställas inför nämnden och varde av
denna prövad.
_ 23 §.
Har ledamot på grund av jäv eller av annan anledning avgått ur
nämnd, och är jämväl ersättaren hindrad eller jävig, skall ny ledamot
uts.es
24 §.
Utebliver ledamot utan laga förfall från sammanträde, och är ersättaren
tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall på
nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.
25 §.
Har ledamot på grund av jäv eller av annan anledning avgått ur
nämnd, vare förut fattat beslut i fråga, för vars prövning nämnden blivit
tillsatt, ej gällande.
26 §.
Nämnden må ej, utöver vad i 24 § stadgas, vidtaga åtgärd, med
mindre alla ledamöter äro tillstädes.
27 §.
Part äge att inför nämnden andraga, vad han aktar nödigt, samt
att låta höra sakkunniga inför nämnden.
Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på
annat sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.
28 §.
Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.
12
29 §.
Vid avgörande av den till nämnden hänskjuta frågan skall hänsyn
tagas därtill, att den nye ägaren av anläggningen skall kunna erhålla
skälig avkastning å den för anläggningen erlagda köpeskillingen, såvida
denna icke väsentligen överstiger kostnaden för anläggningen.
30 §.
Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar, gälle
den mening, som, efter jämkning om sådan erfordras, finnes hava erhållit
de flesta rösterna.
Finnes ej, enligt vad nu är sagt, röstövervikt, skall ny omröstning
anställas mellan de meningar, som erhållit mer än en röst var, och varde
den mening gällande, om vilken de flesta i nämnden då förena sig.
Har var sin mening, gälle vad ordföranden säger.
Ej må kungöras, huru nämnden inom sig röstat, eller skälen för
beslutet uppgivas.
31 §•
Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och undertecknas av
nämnden; och översände ordföranden, så snart ske kan, exemplar av
beslutet till överexekutor samt till ägaren av den fastighet eller innehavaren
av den vattenfallsrätt, varom fråga är.
32 §.
Ledamöterna i nämnden äge att av den, som påkallat nämndens
tillsättande, åtnjuta skälig ersättning för besvär och kostnader i anledning
av uppdraget. Kan överenskommelse om ersättningens belopp icke
träffas, skall detsamma på framställning bestämmas av kommerskollegium.
33 §.
Föreskriver nämnden ändring av villkoren för erhållande av elektrisk
kraft, vare innehavare av rätt till sådan kraft pliktig att, från och med
dagen efter den, då nämndens beslut varder honom av inroparen delgivet,
betala det pris och ställa sig till efterrättelse de övriga villkor,
nämnden bestämt, såvida han icke vill frånträda avtalet och därom inom
tre månader efter delgivningen meddelar inroparen underrättelse.
in. Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.
34 §.
Utmätes fastighet eller vattenfallsrätt, vartill hör elektrisk anläggning,
från vilken rätt till elektrisk kraft i följd av upplåtelse eller eljest
13
tillkommer annan, eller liar överexekutor enligt 28 § utsökningslagen
förordnat om försäljning av sådan fastighet eller vattenfallsrätt, då skall,
om någon, som är berättigad att från anläggningen bekomma elektrisk
kraft, det yrkar, överexekutor genast förordna en eller, där så nödigt
anses, derå erfarna och sakkunniga män att omhändertaga och, intill
dess fastigheten eller vattenfallsrätten blivit i laga ordning såld eller
utmätningen eljest avslutats, förvalta anläggningen eller den del därav,
från vilken kraft tillhandahålles annan än fastighetens ägare eller vattenfallsrättens
innehavare.
Avträdes fastighet eller vattenfallsrätt, som nu sagts, till konkurs,
skall, intill dess densamma varder i laga ordning såld eller konkursen
avslutats, vad här ovan är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock
att i ty fall förordnande för förvaltare meddelas av rätten eller domaren.
Vilja borgenärerna, sedan gode män eller syssloman blivit utsedda, ombesörja
driften i samma utsträckning och på samma villkor, vartill konkursgäldenären
varit förpliktad, äga de besluta att genom gode männen
eller sysslomännen övertaga förvaltningen, och skall i så fall av rätten
eller domaren tillsatt förvaltares befattning upphöra.
Kostnad, som åtgår för den särskilda förvaltningen och ej betäckes
av inflytande avgifter eller andra inkomster, skall gäldas och på anfordran
förskjutas av den eller dem, som framställt yrkande om förordnande av
förvaltare eller som i skriftlig handling, ingiven till förvaltare, förklarat
sig vilja, oaktat utmätningen eller konkursen, erhålla elektrisk kraft från
anläggningen.
35 §.
Underlåter ägare av fastighet eller innehavare av vattenfallsrätt,
vartill elektrisk anläggning hör, att fullgöra honom åliggande skyldighet
att från anläggningen tillhandahålla elektrisk kraft, äge överexekutor,
där underlåtenheten finnes medföra betydande skada eller olägenhet,
på framställning förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna
och sakkunniga män att omhändertaga och under viss tid, som överexekutor
bestämmer, förvalta anläggningen eller viss del därav, såsom i
34 § första stycket sägs. Innan sådant åläggande meddelas, skall den,
mot vilken yrkandet är riktat, höras däröver och yttrande i ärendet inhämtas
från kommerskollegium. Finner överexekutor saken sådan, att
den ej kan tåla dylikt uppskov, äge han bevilja den äskade åtgärden
tills vidare och intill dess annorledes varder förordnat. Överexekutor
må, om anledning därtill förekommer, utsträcka den tid, under vilken
anläggningen eller viss del därav skall omliänderhavas av förvaltare.
Vid underlåtenhet, vilken icke anses böra medföra åtgärd, som här
14
ovan förmäles, må, därest i avtalet om tillhandahållande av kraft icke
stadgas påföljd för underlåtenhet av dess fullgörande, överexekutor efter
hörande av fastighetens ägare eller vattenfallsrättens innehavare samt
inhämtande av yttrande från kommerskollegium kunna ålägga den försumlige
att vid vite fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet.
Kostnad för förvaltning, som i denna paragraf avses, skall, där
den ej betäckes av inflytande avgifter eller andra inkomster, gäldas av
fastighetens ägare eller vattenfallsrättens innehavare men på anfordran
förskjutas av den eller dem, som begärt förordnande av förvaltare.
36 §.
Myndighet, som äger förordna förvaltare, må skilja förvaltare från
befattningen, om skäl därtill äro, och förordna annan i hans ställe.
37 §.
Förvaltare avgive till överexekutor inom av överexekutor bestämd
tid eller, om anläggningen är avträdd till konkurs, till konkursboets gode
män eller sysslomän redovisning för förvaltningen. I redovisningen äge
förvaltare tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt bestyr.
Förvaltares redovisning må den, vilkens rätt därav beröres, klandra
genom stämning inom nittio dagar, sedan redovisningen avgavs, eller
have förlorat sin rätt till klander.
Allmänna bestämmelser.
38 §.
Ej må i avtal om rätt till elektrisk kraft stadgas förbehåll att bestämmelserna
i 14 § första stycket, 15 § samt 34 och 35 §§ ieke skola
vara å avtalet tillämpliga. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
39 §‘
Over kommerskollegii eller överexekutors beslut i ärenden, som
omförmälas i 16 och 19 §§, må klagan ej föras.
Vad överexekutor i övrigt eller rätten eller domaren beslutit i
ärenden, varom i denna lag förmäles, gånge i verkställighet utan hinder
därav att beslutet icke äger laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
15
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse av 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående vad till
fast egendom är att hänföra.
Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra skall erhålla följande ändrade lydelse:
Till byggnad höra: fast inredning, såsom avbalkningar, ledstänger,
spiltor, krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning,
luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande,
annat, som i vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat, samt vad
till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat, såsom dubbeldörrar,
innanfönster, nycklar, järnspislar, järnugnar, kaminer, brandredskap m. m.
Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad
hör dessutom varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap,
som för sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden
berett underlag, så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar,
dock med undantag av sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet
överföra kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till
fast egendom.
Finnes till något, som, efter ty i denna paragraf sägs, till byggnad
hörer, reservdel eller dublett, då må den ej till den fasta egendomen
hänföras.
Angående vad i visst fall skall anses höra till elektrisk station
är stadgat i lagen innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
1C
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse ay 107 § ntsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 107 § ntsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Sedan förhandlingen avslutats, uppgöre auktionsförrättaren borgenärsförteckning,
vari skola, ordnade efter det företräde dem emellan lag
stadgar, upptagas, förutom fordran, varför utmätning skett:
l:o) fordran, varför egendomen på grund av inteckning eller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar, där fordringen finnes upptagen i de i 99
och 100 §§ omförmälda handlingar eller blivit hos auktionsförrättaren anmäld;
2:o) fordran, varför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
äger rum eller som eljest skall ur egendomen utgå med förmånsrätt
framför intecknad fordran, såvida yrkande om betalning för fordringen
blivit hos auktionsförrättaren framställt; och
3:o) nyttjanderätt, rätt till avkomst, elektrisk kraft eller annan förmån
samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att skola oavsett
egendomens försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts,
är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling, vilken blivit av
rättsägaren till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom
tillgänglig.
I borgenärsförteckningen skola kostnaderna för förfarandet upptagas
näst före den fordran, varför utmätning skett.
År egendomen avträdd till konkurs, skall jämväl fordran, som skall
ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
eller som avser kostnad eller arvode för egendomens förvaltning under
konkursen, upptagas i borgenärsförteckningen, såvida yrkaude om betalning
för sådan fordran blivit hos auktionsförrättaren framställt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 19
17
Redogörelse
för
utvecklingen av den svenska lagstiftningen rörande
elektriska ledningar.
Möjligheten att medelst ledningar överföra elektrisk kraft har funnits
under jämförelsevis kort tid. Distributionen av sådan kraft för belysningsändamål
kan dateras från 1881, då den första egentliga belysningsstationen
torde ha utförts i New York. Kraftöverföringstekniken i
egentlig mening kan sägas vara 10 år yngre. Den första anläggningen
av detta slag av betydenhet var öfverföringen av några hundra hästkrafter
med 3-fasström på ett avstånd av 170 km. från Lauffen till
Frankfurt am Main utförd 1891. I Sverige byggdes den första egentliga
kraftöverföringen år 1893 från Hellsjön till Grängesberg (12 km.
500 hkr.).
Det är vid sådant förhållande givet, att lagstiftningen på området
jämväl är av ganska nytt datum.
Då elektriska stark strömsledningar på 1890-talet började framdragas
i vårt land, funnos inga lagbestämmelser, som direkt både avseende på
sådana ledningar.
Stadgandena i 32 och 33 §§ av gruvestadgan rörande kraftledningar
kunde emellertid vinna tillämpning även på elektriska ledningar.
Vidare hade genom en av Kungl. Maj:t den 20 april 1883 utfärdad
kungörelse förordnats, att å kronans mark eller inom området för allmän
landsväg, statens eller sådan enskild järnväg, som åtnjöte förbindelse
med statens telegrafnät, icke finge av enskild person eller bolag upprättas
telegraf-, telefon- eller likartad förbindelse, så framt Kungl. Maj:t
icke lämnat tillstånd därtill. Denna kungörelse ansågs tillämplig även
å starkströmsledningar, och då dessa i regel måste framgå över någon
landsväg eller järnväg, föreskrev Kungl. Maj:t vid meddelande av tillstånd
härtill erforderliga säkerhetsåtgärder och andra behövliga bestämmelser.
Kungörelsen
av år 1883.
3
18
Den elektriska
koncessionslagstiftningens
utveckling
i Sverige.
Starkströmsk
ommissionens
utlåtande
den 10 december
1898.
År 1896 blev emellertid frågan om vidtagande av direkta lagstiftningsåtgärder
för reglerande av angelägenheter, som stå i samband med
anläggandet av ledningar för överföring av elektrisk kraft föremål för
statsmakternas uppmärksamhet.
I anledning av enskild motionärs framställning anhöll nämligen
1896 års Riksdag i skrivelse till Kung!. Maj:t av den 13 maj nyssnämnda
år, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i så fall under
vilka villkor och inskränkningar det kunde anses lämpligt och nyttigt,
att den, som ville anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöverföring,
måtte berättigas att, även där godvillig uppgörelse icke kunde
träffas, ej mindre draga sådan ledning över annans område, än även
beredas säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande, samt,
därest utredningen skulle därtill föranleda, för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, som för sådant ändamål kunde anses erforderliga.
Med anledning av Riksdagens förberörda skrivelse uppdrog chefen
för finansdepartementet, i enlighet med honom den 20 maj 1898 lämnat
nådigt bemyndigande, åt tillkallade sakkunniga att inom nämnda departement
biträda vid utarbetandet av förslag till bestämmelser rörande
villkoren för anläggning och begagnande av elektriska ljus- och kraftledningar.
Uti en till chefen för finansdepartementet den 10 därpåföljde december
ställd skrivelse framhöllo dessa kommitterade behovet av vissa till civillag
hänförliga föreskrifter med avseende på dylika elektriska ledningar och
däribland angående koncessionstvång. Kommitterade riktade i första hand
sin uppmärksamhet på frågan, huruvida och i vilken utsträckning särskild
koncession från statens sida borde stadgas såsom villkor för en sådan
anläggning. I detta avseende erinrade kommitterade därom att jämlikt
ovan omförmälda kungl. kungörelse den 20 april 1883 för det dåvarande
endast i fall telegraf-, telefon- eller likartad förbindelse berörde kronans
mark eller folie inom området för allmän landsväg, statens eller sådan
enskild järnväg, som åtnjöte förbindelse med statens telegrafnät, Kungl.
Maj:ts tillstånd för anläggningen erfordrades. Denna föreskrift har, yttrade
kommitterade vidare, blivit tillämpad jämväl på sådana ledningar, varom
nu är fråga. Åveu där icke någon av dessa förutsättningar är för
handen, påkalla emellertid dylika anläggningar särskild uppmärksamhet
från statens sida. De naturkrafter, som av dem bringas i verksamhet,
kunna nämligen, om de ej rätt handhavas, medföra synnerligen allmänfarliga
verkningar. År det elektriska arbetet avsett att komma till
t
19
användning allenast inom den lokal, där det alstras, synes emellertid,
till förekommande av den fara, som därav kan uppstå, icke andra åtgärder
vara påkallade från det allmännas sida än de, som äro vidtagna till
förebyggande i allmänhet af yrkesfara vid mekanisk fabriksdrift. Annorlunda
ställer sig förhållandet, där det elektriska arbetet skall medelst
yttre ledningar överföras till platser, belägna på större eller mindre
avstånd från den elektriska stationen. Dels kunna nämligen ledningarna
icke göras helt och hållet oåtkomliga för personer, för vilka den fara,
som är förenad med beröringen av dylika ledningar, är obekant, och
vilka icke heller äro underkastade den disciplin och omgärdade av de
skyddsanordningar, som få anses i allmänhet förefinnas inom ett industriel
etablissement, där betydande mekaniska krafter äro i verksamhet.
Dels kunna under ogynnsamma omständigheter sådana yttre ledningar
föranleda allmän fara för liv och egendom jämväl långt utanför det
område, där de äro framdragna, därigenom att det elektriska arbetet
överföres till andra ledningar, avsedda att framföra elektriska strömmar
af den låga spänning, att de i och för sig äro ofarliga. Vid anläggning
af sådana elektriska ledningar, varom här är fråga, fordras för den
skull, att fullt verksamma skyddsåtgärder mot dessa faror vidtagas, samt
att dessa anordningar under den fortsatta driften vidmakthållas.
Storleken av nu omhandlade faror är emellertid, erinrade kommitterade,
mycket olika allt efter spänningen hos den elektriska ström, en sådan
ledning är avsedd att framföra. Skyddsåtgärderna böra därför avpassas
därefter. För en till belysning eller överförande av arbete avsedd elektrisk
ledning, vid vilken fara för liv ej förefinnes och faran för antändning
är mindre framträdande, böra naturligtvis ej så stränga villkor
föreskrivas som för en ledning av den höga spänning, att en beröring
av densamma kan bliva livsfarlig och eldfaran är större. Var gränsen
mellan dessa grader av spänning bör anses ligga, kan icke på allmängiltigt
sätt fastställas. Eldfarans befintlighet är nämligen beroende av
en mängd samverkande omständigheter, som icke kunna på förhand
fullständigt förutses eller beräknas. Och faran för människoliv vid beröring
med elektriska ledningar är i hög grad beroende av denna berörings
art med flera omständigheter. Enligt den nyaste tyska lagstiftningen
i ämnet tillämpas särskilda lindrigare föreskrifter vid sådana anläggningar,
där den effektiva spänningen mellan en ledning och jorden
eller, om jordledning icke användes, mellan två till samma ledning
hörande trådar eller kablar icke överstiger 250 volt. Kommitterade
hade icke funnit anledning att avvika från denna uppfattning och ansågo,
med anslutning härtill, att yttre ledning, avsedd för strömmar,
20
Kungl. Maj.ts
förslag till lag
med bestämmelser
om
elektriska ledningar.
vilkas spänning överskjuter angivna gräns, icke borde få anläggas annat
än efter tillstånd av offentlig myndighet. Denna regel hade kommitterade
funnit böra upprätthållas även beträffande ledningar, som helt och hållet
äro framförda under jordytan. Den omedelbara faran av sådana är, framhöllo
kommitterade, visserligen mindre, men särskilt vid framtida jordarbeten
inom samma område är den ingalunda utesluten. Kännedomen
om befintliga underjordiska ledningars läge och utsträckning är jämväl
i andra avseenden av allmän betydelse.
Då statens intresse syntes kommitterade fordra, att vid prövning av
ansökningar om koncession å dylika elektriska starkströmsanläggningar
i första rummet telegrafstyrelsen, vilken i egenskap av målsman för
statens vidsträckta telegraf- och telefonnät i allmänhet torde finna sitt
förvaltningsområde berört av sådana anläggningar, ävensom i särskilda
fall andra centrala ämbetsverk samt vederbörande ortsmyndigheter blevo
hörda i ärendet, ansågo kommitterade meddelandet av dessa koncessioner
böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Beträffande ledningar, avsedda att framföra allenast strömmar av
lägre spänning än ovan angivits, torde, fortsatte kommitterade, koncession
böra erfordras endast i de fall, som avses i kungl. kungörelsen den 20
april 1883. Den, om än mindre fara för allmänheten, som sådana för
belysning eller arbetsöverföring avsedda ledningar medföra, hälst där de
anläggas i närheten av elektriska ledningar av annan tension, syntes
dock föranleda därtill, att de böra, innan de tagas i bruk, anmälas hos
offentlig myndighet och besiktigas av sakkunnig person. Med hänsyn
därtill, att kännedomen om befintligheten av sådan ledning är av vikt
vid prövning av ansökningar om koncession för andra elektriska anläggningar
torde dessa anmälningar böra verkställas hos Kungl. Maj:t.
I anledning av vad sålunda förekommit utarbetades i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de sakkunnige hemställt, bland annat, förslag
till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar. Förslagets
1 § var av följande lydelse:
»Vill någon anlägga elektrisk ledning, där största spänningen överstiger
tvåhundrafemtio volt, och skall ej ledningen till hela sin längd
framgå under jordytan eller inom byggnad eller inhägnad gård, söke
Konungens tillstånd till företaget.
Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver Konungen, under förbehåll
av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor ledningen
må anläggas och nyttjas».
Inom högsta domstolen framställdes vid förslagets granskning, vari
21
justitieråden Norberg, Carlson, Afzelius, Hellström, Billing och Westring
deltogo, bland annat följande anmärkningar mot detsamma.
Justitierådet Westring, med vilken justitieråden Carlson och Afzelius
förenade sig, anförde: »Ändamålet med den nu föreslagna lagstift
ningen
synes, enligt vad departementschefens yttrande giver vid handen,
icke vara något annat än att bereda skydd mot den fara för skada å
person och egendom, som elektriska ledningar medföra. Föreskrifter
om de inskränkningar i friheten att anlägga och begagna dylika ledningar,
som av sådan anledning påkallas, synas mig vara av beskaffenhet
att deras meddelande ligger inom området för Konungens ekonomiska
lagstiftningsmakt. Detta hindrar naturligtvis icke, att Konungen
överlämnar åt Riksdagen att vid åvägabringandet av sådana föreskrifter
deltaga i den ordning, som för stiftande av civillag är bestämd. Men
därest så förfares, synes överflyttningen böra omfatta huvudgrunderna
för lagstiftningen om alla ledningar av ifrågavarande slag. Att dit
förlägga endast bestämmelser om ledningar av den mest farliga beskaffenhet
synes mig så mycket mera olämpligt, som Konungens rätt
att i administrativ väg besluta är i avseende å sådana ledningar mest
oförtydbar. Det kan jämväl föranleda den olägenheten, att tvekan uppstår,
huruvida och i vilken omfattning i administrativ ordning må meddelas
bestämmelser om andra elektriska ledningar än dem, vilka i den
såsom civillag antagna författningen avses. Jag hemställer alltså, att
den föreslagna lagen i nu angivna hänseende fullständigas.»
Vad anginge de särskilda bestämmelser förslaget innehölle yttrade
justitierådet Westring: »I avseende å 1 § synes mig kunna anmärkas,
att däri ej lämnats någon antydan angående syftet med och omfattningen
av den prövning, som det enligt bestämmelsen i denna § tillkommer
Konungen att verkställa rörande ifrågasatt ledning. Ordalagen
lägga intet hinder i vägen att t. ex. koncession vägras endast av hänsyn
till den konkurrens, en ny ledning skall medföra för en äldre, staten
eller enskild person tillhörig ledning. Och den omständigheten att man
ansett sig behöva genom civillag tillförsäkra Konungen prövningsrätt
i förevarande hänseende kan möjligen bidraga till den uppfattningen,
att Konungen skulle äga taga hänsyn till sådana förhållanden, vilka
icke hava att skaffa med den allmänna säkerheten. Då detta, att döma
av motiveringen, icke lärer vara meningen och ej heller synes lämpligt,
torde förslaget böra härutinnan förtydligas».
Häri instämde justitieråden Carlson, Afzelius och Hellström.
Vid ärendets förnyade föredragning inför Kungl. Maj:t den 2 mars
1899 anförde dåvarande departementschefen statsrådet Annerstedt i an
-
22
1900 års Riksdag.
ledning av den förra utav de omförmälda, inom högsta domstolen framställda
anmärkningarna, att det av civillagens begränsning till att omfatta
allenast de farligaste ledningarna icke kunde dragas någon annan
slutsats än att beträffande ledningar, som vore av mindre farlig beskaffenhet,
koncessionstvång icke skulle gälla. Då civillagen och de
administrativa föreskrifterna skulle hava helt olika innehåll och avse
skilda slag av anläggningar, syntes icke heller för sammanhangets skull
någon hänvisning från civillagen till de sistnämnda bestämmelserna vara
påkallad.
Med anledning av den senare anmärkningen erinrade departementschefen,
att i allmänhet en begränsning av prövningsrätten saknades vid
gällande bestämmelser om koncessionstvång, och detta även när koncessionsrätten
utövades av en underordnad administrativ myndighet och
begränsningen till följd härav både vore mera behövlig och kunde äga
större praktiskt intresse.
Någon förändring vidtogs därför icke i 1 § av förslaget, utan detsamma
framlades i denna del oförändrat för 1900 års Riksdag.
I samband med denna och vissa andra propositioner, däribland en
angående expropriationsrätt för elektriska ledningar, behandlade lagutskottet
eu inom andra kammaren av herr Lindhagen avgiven motion, i
vilken yrkades att Riksdagen, med avslag å bland annat nu ifrågavarande
proposition, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till särskild lag om elektriska starkströmsledningar, byggd i huvudsak
på vissa av motionären angivna grunder och upptagande i övrigt
erforderliga närmare bestämmelser.
Nyssnämnda grunder angåvos av motionären sålunda:
»I) För anläggning av elektrisk starkströmledning fordras, i de fall
lagen närmare bestämmer, statens koncession, med vilken även följer
expropriationsrätt.
2) Staten eller kommun kan förvärva äganderätt eller nyttjanderätt
för all framtid till den för anläggningen erforderliga mark, i följd
varav sålunda koncession för kommun kan meddelas utan inskränkning
till tiden.
3) Enskild person eller bolag kan erhålla koncession endast för viss
tid i sänder och skall betala en årlig koncessionsavgift, som tillfaller staten
samt eventuellt även kommunen och jordägaren.
4) I civillagen kan dessutom upptagas föreskrift om koncessionstvång,
som allenast ur den allmänna säkerhetens synpunkt må erfordras i sådana
23
fall, då expropriationsrätt ej medgives, eller ledningen anlägges på egen
mark. Det kan dock ifrågasättas, om ej bestämmelserna om detta slag
av koncession för vinnande av reda lämpligen böra i överenstämmelse
med nu gällande bestämmelser utfärdas i administrativ väg».
I avgivet utlåtande anförde lagutskottet ifråga om förslaget till lag
med bestämmelser om elektriska ledningar huvudsakligen följande. Att,
såsom förslagets 1 § föreskreve, för ledningar, vars största spänning
överstege 250 volt, i regel skulle krävas Konungens tillstånd, syntes
utskottet välbetänkt, och ansåg utskottet, att detta koncessionstvång
borde utsträckas jämväl till sådana ledningar, som till hela sin längd
framginge under jordytan. Bland elektroteknici hystes nämligen ganska
olika meningar angående den större eller mindre farligheten hos underjordiska
ledningar, och syntes vid sådant förhållande försiktigheten påkalla,
att även dessa gjordes beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd.
Beträffande herr Lindhagens motion framhöll utskottet bland annat,
att Kungl. Maj:t hade anledning att taga i övervägande, huruvida, på
sätt herr Lindhagen ifrågasatt, viss koncessionsavgift borde fastställas
att vare sig tillfalla staten eller på annat sätt användas och fördelas,
samt att i sådant fall vid koncessionens meddelande därom göra det
förbehåll, som för en dylik avgifts utgående kunde vara erforderligt.
Likaledes sjmtes Kungl. Maj:t, där tillstånd sökts att anlägga elektrisk
ledning för något allmännyttigt ändamål, kunna, om så prövades nödigt,
i samband med tillståndets meddelande stadga viss taxa till förekommande
därav, att oskäliga avgifter kunde komma att avfordras allmänheten
för tillgodonjutande av de förmåner, med hänsyn till vilka tillståndet
beviljats.
I anslutning till vad utskottet i ämnet anfört hemställde utskottet,
att vissa jämkningar i det för Riksdagen framlagda förslaget måtte
göras.
Av Första kammaren bifölls utskottets ifrågavarande hemställan.
Andra kammaren anslöt sig däremot till en inom utskottet av sju utav
kammarens ledamöter avgiven reservation samt beslöt, med avslag å
vad de nådiga propositionerna innehöllo om expropriation och koncession
för elektriska ledningar, att, med anledning av förenämnda motion, hos
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter förnyat övervägande
av frågorna rörande koncession och expropriationsrätt för elektriska starkströmsledningar,
snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
nytt förslag till lagstiftning i ämnet. I huvudsaklig överensstämmelse
härmed utföll också Riksdagens slutliga beslut.
24
Nytt förslag
till lag, innevarande
vissa
bestämmelser
om elektriska
anläggningar.
Sedan i anledning av detta Riksdagens beslut ett nytt förslag tiL
lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, blivit
inom justitiedepartementet utarbetat, föredrogs detsamma den 22 februari
1901 inför Kungl. Magt. Föredragande departementschefen statsrådet
Annerstedt yttrade därvid bland annat följande:
»Om, såsom ifrågasatt blivit, expropriationstillåtelse och koncession
begränsades till viss tid, skulle härigenom i många fall högst avsevärda
hinder läggas i vägen för den elektriska kraftens användande. I allmänhet
kunde det nämligen icke vara lönande att utföra så dyrbara
anläggningar, som för ändamålet erfordras, utan visshet om att under
mera än en jämförelsevis kort tid få draga fördel av desamma. Förut
omförmälda sakkunnige, vilka enstämmigt och kraftigt framhöllo detta,
fäste även uppmärksamheten därpå, att en tidsbegränsning av koncessionen
och expropriationsrätten för en elektrisk anläggning innebure
fara för upphörande av anläggningens drift och därigenom hotade de
personers och verks intressen, vilka genom den ifrågavarande anläggningen
erhålla elektrisk kraft för sina behov. Det bör emellertid icke
vara uteslutet, att, när sådant på grund av särskilda förhållanden må
vara påkallat, koncession meddelas blott för viss tid, eller att vid
meddelande av koncession inlösningsrätt förbehålles staten, på sätt regelmässigt
sker i fråga om enskilda järnvägar. Tydligt är även, att en
koncession kan förverkas genom innehavarens underlåtenhet att fullgöra
uppställda villkor. — — — — — — — — — — — — — — —
Det inom Riksdagen förordade införandet av en särskild koncessionsavgift
har icke funnits vara lämpligt. Fn sådan åtgärd skulle, då fråga
icke är om upplåtande av någon staten tillhörig egendom, endast kunna
stödjas därpå, att staten borde bliva i någon mån delaktig av den ökning
i vattenfalls värde, vilken är att tillskriva möjligheten att använda
desamma för alstrande av elektrisk kraft. Åven om en dylik princip
med avseende å behandlingen av så kallad konjunkturvinst skulle befinnas
riktig, är det emellertid tydligt, att dess tillämpning icke rimligen
kan inskränkas till allenast det fall, då för tillgodogörande av vattenfall
erfordras en koncessionspliktig elektrisk ledning. Under åtskilliga andra
förutsättningar skulle ett tillegnande från det allmännas sida av någon
del av inträdd värdeökning vara minst lika påkallat. Det synes också
vara fara värt, att i förevarande fall åläggande av en särskild avgift
skulle genom de nödiga åtgärderna för avgiftens bestämmande och kontrollerande
vålla industrien vida större olägenheter, än som kunde uppvägas
av den vunna inkomsten för staten.»
Efter redogörelse för innehållet av de över nu ifrågavarande lag -
25
förslag från telegrafstyrelsen och tekniska högskolan infordrade utlåtanden
yttrade föredragande departementschefen vidare bland annat:
»1 överensstämmelse med vad av båda de hörda myndigheterna
blivit hemställt, torde i 2 § av förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, böra föreskrivas, att de elektriska
anläggningar, där största effektiva spänningen överstiger tvåhundrafemtio
volt, räknat, om jordledning användes, emellan en ledning och
jorden och i annat fall emellan två ledningar, skola vara underkastade
koncessionsplikt. Däremot synes ej tillräckligt skäl vara för handen
att, på sätt telegrafstyrelsen förordat, utesluta det redan i propositionen
till 1900 års Riksdag upptagna undantaget för ledningar, som till hela
sin längd framdragas under jordytan. Vad telegrafstyrelsen anfört om
önskvärdheten därav, att för vissa icke koncessionspliktiga ledningar
stadgas anmälningstvång, torde lämpligen böra tagas i betraktande vid
utfärdandet av administrativa föreskrifter om elektriska anläggningar.))
Det i enlighet härmed avfattade lagförslaget, vilket förelädes 1902
års Riksdag, innehöll i 2 § bestämmelser om koncessionstvång. Paragrafen
hade följande lydelse: »Vill någon utföra elektrisk anläggning,
där största effektiva spänningen överstiger två hundra femtio volt,
räknat, om jordledning användes, mellan en ledning och jorden och i
annat fall mellan två ledningar, och skall ej anläggningen till hela sin
utsträckning förläggas inom byggnad eller inhägnad gård eller under
jordytan, söke Konungens tillstånd till företaget, ändå att ej tillämpning
av 1 § ifrågasättes. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver Konungen,
under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor
anläggningen må utföras och nyttjas. — Var, som utan sådant tillstånd
eller i strid emot de vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter utför
eller nyttjar anläggning, som i denna paragraf avses, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, där ej å överträdelsen
straff är i allmänna strafflagen utsatt.»
Det särskilda utskott, till vars behandling denna proposition hänvisades,
fick till sig i enahanda syfte jämväl överlämnade sex uti ämnet
väckta motioner.
Uti sitt utlåtande anförde utskottet bland annat,
att vidkommande den avgift till staten, som enligt vad inom Riksdagen
förordats skulle påläggas elektriska anläggningar i form av en
särskild koncessionsavgift, ansåg utskottet, i likhet med föredragande
departementschefen, införandet av en dylik avgift icke vara lämpligt, och
4
1902 års
Riksdag.
Utskottets
utlåtande.
26
instämde utskottet i vad departementschefen i sådant avseende anfört.
En sådan åtgärd skulle kunna stödjas endast därpå, att staten borde
bliva i någon mån delaktig av den ökning i vattenfalls värde, vilken
vore att tillskriva möjligheten att använda desamma för alstrande av
elektrisk kraft. Aven om en dylik princip med avseende å behandlingen
av så kallad konjunkturvinst skulle behnnas riktig, vore det emellertid
tydligt, att dess tillämpning icke rimligen kunde inskränkas till allenast
det fall, då för tillgodogörande av vattenfall erfordrades en koncessionspliktig
elektrisk ledning. Under åtskilliga andra förutsättningar skulle
ett tillegnande från det allmännas sida av någon del av inträdd värdeökning
vara minst lika påkallat. Det syntes också vara fara värt, att
i förevarande fall åläggandet av eu särskild avgift skulle genom de nödiga
åtgärderna för avgiftens bestämmande och kontrollerande vålla
industrin vida större olägenheter, än som kunde uppvägas av den
vunna inkomsten för staten.
I detta sammanhang ansåg utskottet sig jämväl böra påpeka, att
den årliga avgift, som i vissa utländska stater, t. ex. Schweiz, erlades
till staten för begagnande av vattenkraft till kraftproduktion, icke, strängt
taget, utgjorde någon avgift av den beskaffenhet, som ovan angivits,
utan i stället torde få betraktas såsom ersättning för att staten, som
åtminstone i vissa av dessa länder hade vattenregal, åt den enskilde
uppläte rätt att tillgodogöra sig själva vattenkraften.
Beträffande därefter frågan om tillstånd från det allmännas sida
till elektriska ledningars framdragande meddelade utskottet, att det särskilt
med anledning av i ämnet väckta motioner, egnat denna del av
frågan sin synnerliga uppmärksamhet.
Det viktigaste spörsmålet härvid vore, yttrade utskottet, om koncessionen
skulle meddelas för all framtid eller begränsas till viss tid.
Huvudsakliga skälet, som förmått statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att avstyrka införandet av en tidsbegränsning uti ifrågavarande
hänseende, syntes utskottet vara farhåga, att densamma skulle
verka hämmande på den elektriska kraftens användande — vilket denna
lag just vore avsedd att främja -—■ därigenom att den osäkerhet i de
elektriska företagens ställning, som en dylik åtgärds vidtagande skulle
medföra, i många fall komme att försvåra eller omöjliggöra anskaffandet
av erforderligt kapital för dessa oftast dyrbara anläggningar.
Utan att förbise den stora vikten och betydelsen av det utav föredragande
departementschefen sålunda anförda skälet, ansåge dock utskottet,
i likhet med motionärerna, att detsamma icke borde tillmätas avgörande
betydelse vid frågans bedömande. Enligt utskottets förmenande kunde
27
ej det allmänna intresset anses vara vederbörligen tillgodosett, därest icke
n;igon inskränkning vidtoges i koncessionstidens längd, och framträdde
nödvändigheten därav så mycket mera, då utskottet ansett sig böra
föreslå expropriationsrätt för även rent enskilda företag.
Då utskottet alltså för sin del tillstyrkte koncessionens meddelande
endast för viss bestämd tid, hade utskottet emellertid därvid funnit det
vara av den största vikt, att tiden icke bleve för snäft tilltagen, i vilket
fall just de av departementschefen framhållna betänkligheterna säkerligen
skulle komma att visa sig vara riktiga. Vid övervägande av det tidsmått,
som uti ifrågavarande hänseende borde fastställas, hade utskottet
kommit till den uppfattning, att detsamma lämpligast borde bestämmas
i överensstämmelse med den allmänna tiden enligt förordningen den 25
april 1889 för nyttjanderättsavtals å landet bestånd, eller till högst 50 år.
Att, såsom ifrågasatt blivit, inskränka tiden till högst 20 år eller den,
under vilken enligt samma förordning upplåtelse av rätt till avverkning
av skog ägde bestånd, syntes utskottet ej tillrådligt.
Om nu tidsbegränsningen bestämdes i överensstämmelse med den
förstnämnda tiden — vilket för övrigt syntes utskottet synnerligen lämpligt,
enär regeln torde bliva, att expropriationen endast komme att innebära
upplåtande, d. v. s. nyttjanderätt till den mark, som erfordrades för
stolparna och möjligen för andra med anläggningen förbundna ändamål —-skulle, enligt utskottets åsikt, åtminstone i väsentligaste grad undanröjas
de olägenheter, som en tidsbegränsning ansetts medföra. Den normala
amorteringsplanen för företag av ifrågavarande beskaffenhet torde nämligen
röra sig inom en tidsperiod av högst 50 år. Skulle åter tiden
fastställas till ett inskränktare mått, såsom påvisats vara förhållandet i
Schweiz, där koncession meddelades samtidigt å såväl vattenkraften som
ledningarna, bleve nog nödvändigt, för att icke genom en dylik bestämmelse
äventyra tillkomsten och utvecklingen av elektriska anläggningar,
att på ett eller annat sätt stadga någon inlösning av företaget i dess
helhet, därest sökt förnyad koncession efter utgången av den gamla
koncessionstiden skulle avslås.
I samband med frågan om koncessionstiden förmälde utskottet sig
hava övervägt, huruvida den av utskottet förordade inskränkning i tiden
även borde gälla elektriska anläggningar, utförda av kommun. Härvid
torde man icke behöva hysa någon farhåga, att, om en kommun efter
koncessionstidens utgång vore i behov av förnyad koncession, sådan
skulle av Kungl. Maj:t nekas, och särskilt gällde detta de viktigare
fallen, då behovet vore av större betydelse.
28
Utskottet hade därför icke funnit anledning att göra något undantag
från tidsbegränsningen för koncessionen, utan hade utskottet i paragrafen
infört följande bestämmelse:
»Tillstånd, varom i denna paragraf sägs, må av Konungen meddelas
endast för viss tid, ej överstigande 50 år.»
Med stöd av det sålunda anförda föreslog utskottet följande lydelse
av 2 § i lagförslaget, nämligen:
Vill någon utföra elektrisk anläggning, där största effektiva spänningen
överstiger två hundra femtio volt, räknat om jordledning
användes, mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,
söke Konungens tillstånd till företaget; dock vare sådant tillstånd
ej erforderligt, där anläggningen till hela sin sträckning förlägges
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, eller så vitt
angår fall, då tillämpning af 1 § ej ifrågasättes, antingen avståndet
från anläggningen till annans vid gård uppförda åbyggnad, tomtplats
och trädgård överstiger ett hundra meter eller ock, där anläggningen
skall utföras på mindre avstånd, än nu är sagt, ägaren sådant medgivit.
Tillstånd, varom i denna paragraf sägs, må av Konungen meddelas
endast för viss tid, ej överstigande 50 år. Meddelas det sökta
tillståndet, föreskriver Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på
vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.
Var, som utan Konungens tillstånd eller i strid emot de vid meddelande
av tillstånd givna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som i denna
paragraf avses, straffes med böter från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor, där ej å överträdelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
Första kammaren godkände den av utskottet sålunda föreslagna
formuleringen. Andra kammaren vidtog däremot åtskilliga ändringar.
Sålunda beslöt kammaren bland annat att nedsätta den föreslagna koncessionstiden
till 30 år.
Sedan ärendet i anledning av de skiljaktiga besluten återremitterats,
föreslog utskottet i avgivet memorial, bland annat, för åstadkommande
av sammanstämmande beslut kamrarne emellan i fråga om koncessionstiden,
att densamma måtte bestämmas till högst fyrtio år.
Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av kamrarna.
Lagen den I enlighet med Riksdagens beslut utfärdades därefter lagen den 27
2\io2l jUIli 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Nådiga stad- I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t den 31 december 1902 stadga
9<''december om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring. Genom
1902.
29
denna stadga föreskrevs bland annat, att i vissa fall erfordras tillstånd
för utförande av starkströmsledning, i vilken spänningen icke överstiger
250 volt och vara förenämnda lag alltså icke är tillämplig. Sålunda
stadgades skyldighet för den, som vill framdraga sådan ledning inom
område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg, att söka Konungens
tillstånd härtill. Vidare föreskrevs skyldighet att vid anläggning av
starkströmsledning, för vilken ej fordras tillstånd av Konungen och som
ej till hela sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gård,
därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande i det län, där
ledningen är belägen, samt hos telegrafstyrelsen. Undantag från denna
anmälningsskyldighet gjordes emellertid för underjordisk servisledning
från huvudledning till förbrukningsställe, när i servisledningen största
effektiva spänningen icke överstiger 250 volt.
Vidare meddelades särskilda säkerhetsföreskrifter ifråga om utförande
av elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring, varjämte
förordnades om tillsyn över sådana elektriska anläggningar.
Denna tillsyn skulle utövas av kommerskollegium samt under kommerskollegium
lydande inspektörer, vilka skulle förordnas av Konungen.
Med anledning av framställning från Kungl. Maj:t beslöt Riksdagen
år 1907 vissa ändringar i 1902 års lag, avseende att bereda lättnader
vid framdragande av elektriska ledningar. Lag om de sålunda vidtagna
ändringarna utfärdades den 31 augusti 1907.
Riksdagen hade år 1907 även att behandla en annan till elektricitetslagstiftningen
hörande fråga.
Under framhållande av, bland annat, att gällande lagstiftning beredde
kraftleverantören ringa eller ingen möjlighet att lämna kraftavnämaren
betryggande säkerhet för att det mellan dem ingångna avtalet
komme att av leverantören eller hans rättsinnehavare fullgöras under
hela den tid, avtalet omfattade, hemställdes i en vid nämnda Riksdag
av herr E. A. Nilsson m. fl. väckt motion, att Kungl. Maj:t måtte låta
föranstalta om utredning, i vad mån betryggande garanti för ingångna
avtals bestånd från leverantörens sida skulle kunna genom lagstiftning
beredas köpare av elektrisk energi samt för Riksdagen framlägga det
förslag i ärendet, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Uti avgivet utlåtande anförde lagutskottet:
»Att det ämne, som genom förevarande motion underställts Riksdagens
prövning, är av stor vikt och betydelse, torde vara visst. I den
mån särskilt kraften i våra vattenfall alltmera tages i anspråk för alst
-
1907 års
Riksdag.
Motion vid
1907 års
Riksdag.
30
rande av elektrisk energi i större omfattning, blir det såväl ur nationalekonomisk
som privatekonomisk synpunkt en angelägenhet av stor vikt
för statsmakterna att tillse, ej blott att det alstrade energiförrådet från
producentens sida under så billiga former, som statens berättigande intressen
det medgiva, kan utnyttjas, utan även att det alstrade energiförrådet
på ett fullt betryggande sätt tillhandahålles alla dem, som på
beräknad tillgång ur detsamma grundat nyttiga företag för olika ändamål.
Genom den 1902 tillkomna lagstiftningen har staten redan gått
producentens intressen till mötes, varemot konsumenten, den som genom
avtal betingat sig leverans av visst energiförråd från kraftföretaget,
enligt gällande lagstiftning intager en synnerligen osäker ställning. Att
han icke vid avtalsbrott från leverantörens sida genom eventuellt skadestånd,
även om detta beräknas till mycket högt belopp, kan under alla
förhållanden bliva tillfredsställd, är uppenbart. För konsumenten kommer
det ju i främsta rummet an på att ständigt kunna åtnjuta tillgång
på avtalad kraft. En stad exempelvis med elektrisk belysning, som
plötsligt genom avtalsbrott från kraftleverantörens sida befinner sig i
mörker, lärer vara föga tillfredsställd med ett skadestånd.
Då utskottet vid behandlingen av detta ämne sökt för sig klargöra,
huru detsamma skulle på ett tillfylletsgörande sätt kunna ordnas, hade
utskottet till en början undersökt, huruvida icke i r-edan gällande lagstiftning
bestämmelser finnas, som skulle kunna i någon mån användas
i konsumentens ifrågavarande intresse, eller i annat fall, huruvida icke
befintliga bestämmelser skulle i sådant syfte kunna utvidgas. Det har
därvid till en början gällt att bestämma arten av konsumentens ifrågavarande
rätt. I sådant avseende torde det vara av intresse att inhämta,
hurusom enligt den nya tyska civillagen, som i modern rätt lärer få
anses representera den mest genomarbetade systematiken, denna rätt
troligen icke kan betraktas såsom en sakrätt. Visserligen har en framstående
skriftställare inom den tyska rättsvetenskapen velat med stöd
av bestämmelsen i § 1105 av den tyska civillagen göra gällande, att
under vissa förutsättningar avnämarens rätt vore att betrakta som en
reallast och såsom sådan borde åtnjuta fullt sakrättsligt skydd, men av
en annan i Tyskland högt uppburen juridisk författare har detta utan
vidare såsom felaktigt avvisats. Hur rättigheten genom avtal än konstrueras,
torde det emellertid enligt gällande svensk rätt vara visst, att
det väsentliga i densamma icke är av den art, att inteckning därför
eventuellt i leverantörens fastighet kan fastställas. Genom ett av högsta
domstolen nyligen avgjort mål har denna fråga ock blivit klart avgjord.
Sökt inteckning till säkerhet för avtalad rätt till elektrisk kraft från ett
31
kraftbolag i detsamma tillhöriga fastigheter ocli kraftledningar har i alla
instanserna avvisats, i hovrätten och högsta domstolen enhälligt. Av
rättsfallet framgår bland annat, att enligt domhavandens i underrätten
mening ifrågavarande rätt icke läte hänföra sig till vare sig nyttjanderätt
till fast egendom, avkomsträtt av sådan egendom eller servitut.
Aven om, såsom utskottet inhämtat, i ett annat tidigare fall underrätt
fastställt inteckning i ett kraftbolags fastigheter till säkerhet för ett
kontrakt om leverans av elektrisk energi — vilken inteckning emellertid
torde avsett huvudsakligen upplåten nyttjanderätt till vissa turbinkammare
m. m. — och även under förutsättning att sådan inteckning mera
allmänt skulle medgivas, något som man likväl efter ovannämnda
prejudikat knappast torde vara berättigad antaga, finner utskottet, att
toga därmed vore för konsumenten vunnet. Genom den medgivna inteckningen
skulle han visserligen i många fall vara skyddad mot tredje
man, men någon trygghet att åtnjuta den avtalade energimängden skulle
han icke därför äga. Mot ett avtalsbrott från leverantörens sida och
de stundom oberäkneliga följderna därav vore han ej säkerställd.
Måhända är det ock med hänsyn härtill, som man i främmande
länder uti ifrågavarande avseende beträtt en annan väg och i allmänhet
genom villkor och bestämmelser vid meddelandet av koncession å elektriska
kraftanläggningar sökt trygga avnämare av energi från företaget
mot risken att på ett eller annat sätt gå miste om avtalad energileverans.
»
Efter att hava i korthet redogjort för lagstiftningen i ämnet i England,
Frankrike, Italien och Schweiz fortsatte utskottet:
»Såsom av denna kortfattade redogörelse för viss utländsk lagstiftning
synes, har man genom med koncessionen förbundna bestämmelser sökt
try§''ga bland annat avnämare av elektrisk energi mot att bliva berövad
påräknad kraft. Att man icke heller i vårt land är alldeles främmande
för en sådan tanke, framgår av ett den 13 februari 1906 avgivet yttrande
till kommerskollegium, i vilket en av inspektörerna över elektriska
anläggningar för belysning och kraftöverföring berört det i motionen omförmälda
ämne och därutinnan anfört: ’I den mån omfattande anläggningar
komma till utförande för tillhandahållande av elektrisk kraft åt
befolkningen inom större områden, och dessa företag sålunda bliva av
avsevärd betydelse för den allmänna hushållningen, synas de böra bliva
underkastade även andra bestämmelser än sådana, som meddelas till förekommande
av skada å person eller egendom. Bland synpunkter, som
därvid kunna göra sig gällande, torde vara, att kraften må levereras på
tillfredsställande sätt och till lämpliga (maximi-) priser, samt att den inom
32
visst område må bliva tillgänglig intill visst belopp för alla, som så
önska, och på enhetliga villkor under i övrigt lika förhållanden; dessutom
torde väl ock stundom anläggningens förhållande till statens eller
annan enskild anläggning inom samma område behöva på något sätt fastställas.
—- Vid mindre anläggningar av ifrågavarande slag, vartill med
få undantag de i vårt land hittills utförda kunna räknas, torde dessa förhållanden
av sig självt regleras på tillfredsställande sätt, men då företag
komma till stånd genom sammanslutning eller annorledes, som ensamma
behärska vidsträckta områden, torde förhållandena kunna gestalta
sig annorlunda. Dylika anläggningar kunna då såväl i ekonomisk betydelse
som i andra stycken jämföras med järnvägsanläggningar, och sådana
äro ju i avseenden, analoga med de ovannämnda, underkastade kontroll
från det allmännas sida. Då dessa frågor i vårt land sannolikt
snart nog bliva aktuella, synes lämpligt att redan nu i koncessionsbestämmelser
för ifrågavarande slag av anläggningar avseende fästes därå.
Sålunda torde det bliva till gagn för bedömande av hithörande förhållanden
och av vattenkraftens tillgodogörande överhuvudtaget, om koncessionsinnehavare
av dylika företag — såsom fallet är på vissa ställen
i utlandet och hos oss vid enskilda järnvägar — förelädes, bland annat,
att ingiva en detaljerad tablå över den i bruk satta anläggningens utrustning
och kostnad och att årligen efter ett fastställt schema avgiva
berättelse om verksamheten och företagets ställning’. — Inspektören har
vidare framhållit det stora behovet att genom lagstiftning avnämarnes
rätt tryggas, och då enligt hans mening sådant borde ske genom bestämmelser,
meddelade i samband med koncessionen, vore en sådan lagstiftning
med det snaraste påkallad, innan redan alltför många koncessioner
hunnit meddelas. — Till sist har han fäst uppmärksamheten därå,
att enligt gällande lag, 2 § 2 mom. lagen den 27 juni 1902, Konungen
vid meddelande av koncession har att, under förbehåll av enskild rätt,
föreskriva på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras
och nyttjas, men att, då fråga uppstått om dessa bestämmelser vore av
den omfattning, att Konungen vid koncessionens meddelande skulle äga
uppställa villkor av den ingripande art, varom ovan talats och vilka i utlandet,
exempelvis England, förekomme, tvekan härutinnan så starkt gjort
sig gällande, att man helt avstått att i koncessionsbestämmelserna föreslå
ens något i sådan riktning gående villkor.
Att tillfredsställande utvägar till frågans lösning sålunda icke saknas,
har utskottet med det ovan anförda velat visa, även om utskottet
givetvis icke varit i tillfälle att närmare angiva, huru denna lösning bör
försiggå. Detta torde Kungl. Maj:t vid en eventuell utredning bäst bliva
33
i stånd att avgöra. Därvid lärer då ock visa sig, huruvida saken kan
ordnas genom blott administrativa föreskrifter, vilka Kungl. Maj:t i sådant
fall icke lärer underlåta att meddela, eller huruvida lagstiftning
med Riksdagens medverkan erfordras.»
1 enlighet med utskottets med stöd av detta yttrande gjorda hemställan
avlät Riksdagen den 28 mars 1907 skrivelse till Kungl. Maj:t t
med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning, på
vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk
energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare
av sådan energi, samt, i den mån Riksdagens medverkan till lagstiftning
i ämnet erfordrades, för Riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Vid 1909 års Riksdag väcktes ånyo av herrar Johan Eriksson och Motioner vid
Gest. Sandström en motion i nyss avgivna syfte. I denna motion hem- Riksdag.
ställdes, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till
sådan ändring av inteckningsförordningen, att avtal om rätt till elektrisk
ström från fastighet med vattenfall måtte kunna i fastigheten intecknas.
Under hänvisning till Riksdagens år 1907 avlåtna skrivelse, på grund
av vilken spörsmålet ifråga redan vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning,
hemställde lagutskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Denna hemställan blev jämväl av Riksdagen
bifallen.
Vid 1909 års Riksdag väcktes ytterligare tre motioner, som mer
eller mindre berörde den elektriska koncessionslagstiftningen.
Sålunda hemställde herr E. Åkerlund, att Riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och fortast
möjligt förelägga Riksdagen förslag till lagstiftning, varigenom ägare
eller innehavare av kraftstationer för leverans av elektrisk energi eller
annan kraft mot avgift, för vilka tillstånd meddelades att överbygga
kungsådra, eller för vilkas anläggningar av dylikt slag kraftledningar
behövde sträckas över annans mark, ålades att icke debitera eller uppbära
avgifter för kraftleveranser annorlunda än i enlighet med för sådana
avgifter av Konungen för vissa år åt gången fastställda taxor samt att
ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, som kunde bliva utfärdade
för kraftstationernas skötande på ett för allmänheten betryggande sätt.
I en annan motion hemställdes av friherre E. Palmstierna, att Riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
i vad mån koncessionssystemet borde tillämpas vid utbyggande av
5
34
vattenfall samt anläggande av kraftstationer och kraftnät för distribution
av elektrisk energi.
Uti en tredje motion av herr Lindhagen m. fl., hemställdes, att
Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande, i vad mån
och under vilka villkor genom lag borde stadgas koncession för förvärv
och utnyttjande av vattenfall, samt framläggande snarast möjligt av det
lagförslag, vartill detta övervägande kunde föranleda; ävensom att Kungl.
Maj:t måtte i avvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt
vissa lagar.
Lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionerna, att såväl
vid tillkomsten av 1902 års lag om elektriska anläggningar som vid
1907 års lagändring gjordes gällande, att den fara, som vore förbunden
med anläggningar av ifrågavarande slag, säkrast och tillförlitligast skulle
förekommas genom koncession och därmed förblinda villkor och bestämmelser.
Genom *koncessionsplikt skulle emellertid, framhölls vidare, jämväl
ett annat intresse upprätthållas, nämligen det statsekonomiska. Staten
borde förbehålla sig rätten att, såväl genom uppställande av vissa bestämmelser
vid koncessionens meddelande och särskilt dess begränsning
till viss tid som genom föreskrivande av nya, utav senare uppkomna
samhällsbehov dikterade villkor vid en utlupen koncessions förnyande,
på ett tillfredsställande sätt reglera de viktiga allmänna intressen, som
med den elektriska kraftens utnyttjande vore förenade.
Det syntes utskottet kunna ifrågasättas, om ej med hänsyn till konsumenternas
och det allmänna intresse någon utvidgning vore behövlig av de
fall, där koncession enligt denna lagstiftning erfordrades, och huruvida
icke, i den mån så kunde vara fallet, vissa av de i de ifrågavarande
motionerna framhållna önskemål borde vinna beaktande. Man hade, såsom
förut nämnts, i fråga om lagstiftningen rörande elektriska anläggningar
fäst sig vid den fara, som dylika anläggningar kunde föranleda.
Ett alltför högt skattande, vid tillkomsten av 1902 års lag i ämnet, åt
därpå grundade synpunkter hade föranlett, bland annat, den ovanberörda
lagändringen 1907. Någon sådan fara hade man ej ansett föreligga i
fråga om under jorden framdragna ledningar. Beträffande sådana ledningar
syntes emellertid samma intressen, som, oavsett faran, föranlett
fordran på koncession, böra föranleda till sådan. Ansåge man det vara
ett behov för det allmänna att kunna reglerande ingripa vid fråga om
den elektriska energiens distribuering, syntes detta behov i allmänhet
göra sig gällande oberoende av själva det yttre medlet därför.
Efter att hava omnämnt 1907 års Riksdags ovan omförmälda skrivelse
om utredning angående åstadkommandet av betryggande garantier för
35
kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi yttrade utskottet vidare,
att huru angeläget det än kunde vara att avnämare av elektrisk energi
bereddes sådana särskilda garantier gent emot t. ex. ny ägare av en
kraftkälla eller annan tredje man, kunde det ej ens ur konsumentens
synpunkt vara tillfyllest, att blott ingånget kontrakt om leverans av
viss energi uppfylldes. På sätt i de förevarande motionerna framhållits,
vore det även av synnerlig vikt för konsumenterna, att priset på den
■elektriska energien, oberoende av kontrakt, hölles inom rimliga gränser,
och att kraftstationerna ej avstannades eller upphörde att vara leveransmässiga.
Med den utsträckta användning, denna energi erhållit och med
den fara för vattenkraftens och deri elektriska kraftens monopoliseriug, som
vore för handen och av motionärerna framhållits, bleve ett ingripande
från statens sida i sådant syfte för industrien i allmänhet och för landet
i dess helhet ett alltmer framträdande behov. Ett sådant ingripande
skulle också överensstämma med den staten tillkommande funktion med
avseende å de enskilda järnvägarna. Visserligen måste det icke bliva
utan svårigheter att finna för olika föreliggande förhållanden lämpliga
och väl avvägda bestämmelser i sådant syfte. Dessa svårigheter, som
i andra länder övervunnits, syntes dock ej heller för vårt land vara
oöverkomliga, om ock förhållandena här vore delvis annorlunda, och
därför utländska anordningar på det förevarande området ej utan urskiljning
kunde här upptagas. Att emellertid låta frågan, om visst pris
för nyttjande av elektrisk energi från en anläggning borde bestämmas
eller ej, bero exempelvis därav, huruvida den ledning, som distribuerade
kraften, framginge över eller under jorden, syntes utskottet knappast
lämpligt. Då fastställandet av sådant pris i allmänhet ansetts böra få
formen av ett villkor för koncession, syntes utskottet i den omständiglieten
att pris väl borde fastställas även där ledningarna vore underjordiska,
föreligga en särskild anledning att, såsom ovan skett, ifrågasätta,
att även dylika ledningar underkastades koncession. Å andra
sidan syntes man möjligen kunna framställa det spörsmålet, om ej ett
fastställande av pris borde äga rum icke blott vid leverans av elektrisk
•energi — oberoende av hur den frambringades — utan även vid frågan
om överförande av annan därmed jämförlig kraft.
Huruvida vid meddelande av koncession å elektrisk anläggning eller
eljest även andra särskilda föreskrifter lämpligen borde lämnas, för att,
oberoende av kontrakt, trygga dels konsumenters av elektrisk energi
eller annan kraft, dels ock det allmännas intressen, därom tilltrodde sig
utskottet icke att göra något uttalande. En undersökning i sådant avseende
syntes emellertid utskottet böra i samband med vidtagande av
36
åtgärder för realiserandet av här ovan uttalade önskemål komma till
stånd.
Vad slutligen anginge den i detta sammanhang berörda frågan om
vissa villkor för överbyggande av kungsådra hade det yrkats, att även
i fall, där tillstånd till överbyggande av sådan meddelades, visst pris
måtte fastställas å den därav frambragta energien ävensom i övrigt bestämmelser
träffas för allmänhetens betryggande. Det syntes utskottet,
som om, därest koncession komme att i den omfattning, utskottet
ovan ifrågasatt, erfordras för distribuering av elektrisk energi och därvid
i allmänhet fastställdes visst pris för denna energi samt eventuellt
andra villkor meddelades för tillgodoseende av konsumenternas rätt,
uppställande av sådana villkor i samband med meddelande av tillstånd
till överbyggande av kungsådra knappast skulle få praktisk betydelse
annat än, om den av vattenkraften frambragta energien skulle distribueras
annorledes än på elektrisk väg. I den mån emellertid en utsträckning
av koncessionsfallen vid fråga om överförande av elektrisk
energi ej ansåges böra komma till stånd, syntes det utskottet även böra
undersökas, om ej de avsedda önskemålen borde vinna beaktande vid
meddelande av tillstånd till överbyggande av kungsådra.
I enlighet med vad utskottet sålunda och i övrigt anfört, hemställdes,
att yrkandena om koncession såsom villkor för förvärv av vattenfall
samt såsom villkor för utnyttjande av vattenfall annorledes än genom
den därav frambragta kraftens distribution ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls av bägge kamrarna.
Vidare hemställde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida koncession borde i vidare mån än för
det dåvarande vore förhållandet fordras såsom villkor för rätt till distribution
av energi, frambragt av vattenkraft. Andra kammaren biföll
utskottets hemställan, varemot Första kammaren avslog densamma.
Frågan förföll sålunda.
Ytterligare hemställde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kung!.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån i samband med
meddelande av koncession å kraftledningar, avsedda för distribution av
elektrisk energi, som frambragts av vattenkraft, visst pris borde bestämmas
för den framförda kraftens begagnande och eventuellt även andra
villkor uppställas för behörigt tillgodoseende av konsumenternas och det
allmännas intressen.
Andra kammaren biföll även denna utskottets hemställan. Första
kammaren avslog såväl utskottets hemställan som ett under debatten
i kammaren gjort yrkande om hemställan till Kungl. Maj:t att taga i
37
•övervägande, huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar visst
maximipris borde bestämmas för den framförda kraftens begagnande.
Frågan förföll alltså även i denna del.
Ån vidare hemställde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om övervägande, huruvida vid koncession för distribuering
av elektxdsk energi, frambragt annorledes än av vattenkraft, samt eventuellt
jämväl vid distribuering av annan kraft ävensom vid meddelande
av tillstånd till överbyggande av kongsådra föreskrift måtte lämnas om
visst sådant pris, som avsåges i utskottets närmast härovan angivna
hemställan, samt bestämmelser i övrigt meddelas till tryggande av allmänhetens
och konsumenternas rätt;
Ehuru Andra kammaren biföll denna utskottets hemställan, förföll
dock jämväl denna fråga på grund av Första kammarens beslut om
avslag.
Däremot biföllo bägge kamrarna utskottets hemställan, att yrkandet
om provisorisk lagstiftning ej måtte, förså vitt anginge vattenfall, till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid 1910 års Riksdag väcktes av herr Gust. Sandström en motion,
däri hemställdes, att Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning, huruvida och i vad mån staten må kunna genom
utvidgad koncessionslagstiftning med avseende å vattenfall och
kraftstationer beredas ej mindre tillfälle att kontrollera och reglera priserna
för leverans av elektrisk energi från kraftstationer till avnämare,
än även rätt att mot skälig ersättning inlösa kraftstationen med kraftkälla
och ledningar.
Uti med anledning härav avgivit utlåtande erinrade lagutskottet till
en början, att från den kraftkonsumerande industrins eget håll icke,
utskottet veterligen, anspråk på kraftprisernas reglerande av staten, åtminstone
ej något mer allmänt, framkommit. Vad man från dylikt håll
kräver är, att sådan säkerhet för den elektriska kraftens tillgodonjutande
erhålles, vars vinnande närmast åsyftas i förut omförmälda riksdagsskrivelse
den 28 mars 1907.
Gentemot kravet på maximaltariffer framhöll utskottet, förutom de
särskilda av motionären berörda svårigheterna att i olika fall och under
olika naturliga och tekniska förutsättningar finna lämpliga sådana, att
även på detta område en sund konkurrens är det bästa sättet att reglera
och hålla nere priserna. Ofta finnes nämligen onyttjad vattenkraft,
tillhörig andra ägare, i närheten av distributörernas anläggningar. Och
lika viktigt som att erhålla vattenkraften från närmaste håll anses
1910 ärs
Riksdag.
38
synnerligen ofta vara att få den från ett vattenfall, som genom förefintliga
utbyggnads- och regleringsmöjligheter lämpar sig för den art
av kraftkonsumtion, varom är fråga. Härvid spelar även in den av
det tekniska framåtskridandet följande allt större möjligheten att bättre
utnyttja vattenkraften samt att vid kraftens överförande använda högre
spänningar och längre avstånd, direkt proportionella mot spänningen.
Konkurrensen med ångkraften tillerkännes i ifrågavarande hänseende
jämväl stor betydelse, då man antager, att kostnaderna för dammanläggningar
och andra vattenbyggnadsarbeten till följd av arbetsprisernas
fortgående höjning skola förbliva i stigande, medan vid ånganläggningar
dels maskinkostnaden, som härvid är relativt mera betydande, anses
kunna genom tekniska framsteg nedbringas, dels ock utsikten ökas att
för kraftens frambringande använda annat bränsle än stenkol. Härtill
kommer, sade utskottet, att man för att vinna ett ekonomiskt gott resultat
av de dyrbara vattenkraftanläggningarna är hänvisad till att snarast
möjligt skaffa kraftstationen en stor avsättning. Kapitalet, som
erfordras för ett vattenfalls utnyttjande, måste nämligen redan från början
nedläggas på vattenkraftanläggning, då däremot vid en ångcentral
anläggningen och det härefter erforderliga kapitalet successivt kan ökas.
De ekonomiska förhållandena göra det därför till en nödvändighet, att
man äger möjlighet att utsträcka den elektriska kraftens avledande till
platser, där större konsumtion ifrågakommer. Om varje vattenkraftstation
endast tillmättes ett visst begränsat område, inom vilket den
kunde vinna avsättning, skulle detta därför ofta vara liktydigt med att
för lång tid göra kraftstationen till en oräntabel affär.
Den fria konkurrens, som sålunda äger och anses böra äga rum
i fråga om leverans av energi för industriens behov, fann utskottet föga
jämförlig med förhållandena i fråga om de enskilda järnvägarna, för
vilka koncession meddelas bland annat för att skydda från konkurrens
och därigenom skapa ett monopol, vilket just är förutsättningen för
deras privat- och nationalekonomiska bärkraft. Att vid fråga om koncession
å vattenkraftens användande anlägga en synpunkt, som skulle
föranleda koncessionsvägran, så snart vattenkraften icke leddés från
närmaste håll, torde väl däremot i allmänhet icke utan stor fara låta
sig göra. Vid fråga om annan kraft än vattenkraft kan väl en sådan
synpunkt knappast komma i betraktande.
Motionären har framhållit, erinrade utskottet, att några sådana missförhållanden
i fråga om kraftpriserna — åtminstone icke i någon avsevärd
mån — ännu icke yppat sig, att statens ingripande för deras reglerande
kunde anses vara av behovet påkallat. Detta torde även vara
39
den allmänna meningen. Det har fastmer, vad vattenkraftanläggningarna
angår, visat sig förenat med svårighet att förränta och amortera de dryga
kostnaderna.
Vid anförda förhållanden och då, såsom ovan framhållits, i de
koncessioner å elektriska anläggningar, som lämnas, förbehåll göres
med hänsyn till bestämmelser angående leverans av elektrisk kraft,
vilka framdeles kunna komma att meddelas, höll utskottet före, att
med åtgärder från statens sida för kraftprisernas reglerande lämpligen
borde anstå i avbidan åtminstone på att meningarna hunnit mera stadga
sig angående lämpligheten och möjligheten av en dylik reglering. I
varje fall ansåg utskottet, att man utan fara knnde ytterligare avvakta
den utredning, som med anledning av Riksdagens ovanberörda skrivelse
den 28 mars 1907 föranstaltats.
Med avseende å motionärens yrkande på lösensrätt efter viss tid
för staten såsom koncessionsvillkor i fråga om de av honom åsyftade
anläggningarna framhöll utskottet, att en dylik rätt, även utövad med
den varsamhet, som motionären för sin del syntes förorda, skulle uppenbarligen
i hög grad ytterligare öka den för industrien och näringslivet
skadliga osäkerhet på vattenlagstiftningens område, som sedan länge
varit allmänt överklagad och som alltmera hotade att förkväva det enskilda
initiativet i vårt land på detta område.
Att kräva koncession för utbyggandet av vattenfall, där fråga ej
är om kraftens distribution, eller för andra kraftanläggningar än elektriska,
synes, yttrade utskottet, från motionärens egen utgångspunkt överflödigt.
Överföring av annan än elektrisk kraft förekommer som bekant
i jämförelsevis liten utsträckning.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att herr
Sandströms ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.
Uti avgiven reservation yrkades däremot, att Riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida, i vilken omfattning och
under vilka villkor koncessionslagstiftning borde, utöver vad då ägde
rum, införas med avseende å vattenfall och kraftstationer, avsedda för
leverans av elektrisk energi.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot Andra kammaren
avslog samma hemställan och i stället biföll det förslag, som
framställts uti den avgivna reservationen.
40
Redogörelse
för
av myndigheter och korporationer avgivna yttranden
i ärendet.
Ytteanden Vid föredragning av Riksdagens förenämnda skrivelse den 28 mars
gens befall- 1907 anbefallde Kungl. Maj:t överståthållarämbetet samt Konungens behavåidem
fl fa^ninghavande i rikets samtliga län att lämna vederbörande kommuavan
em. . naja myndigheter och representationer tillfälle att yttra sig i ärendet samt
att med avgivna yttranden och eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.
För de av överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande
med anledning härav avgivna utlåtandena ävensom för de av dem överlämnade
yttranden, vilka innehålla något av större intresse för bedömande av
de till kommittén hän skjutna frågorna, anser sig kommittén böra redogöra.
Uti sitt utlåtande anför sålunda till en början överståthållarämbetet,
att ämbetet föreställer sig, att det icke skall ifrågakomma, att i Sverige
någon — vare sig enskild man eller juridisk person — tillerkännes rätt
att med andras uteslutande inom visst område framställa eller tillhandahålla
elektrisk ström. En stad kan visserligen, säger ämbetet, genom
sin rätt till gatorna delvis hindra enskilda att framdraga elektriska ledningar;
men såvitt dessa hållas inom en egendom eller ett kvarter, har
staden icke i sin makt att lägga hinder därför. Har således innehavaren
av ett elektricitetsverk icke anspråk på att ensam få tillgodose behovet
av elektrisk ström inom ett visst område, anser ämbetet det ej
heller böra åligga honom att tillhandahålla elektrisk ström åt en och var,
som önskar erhålla sådan, eller till ett visst pris. Förhållandena kunna
ju, fortsätter ämbetet, vara sådana att den vattenkraft, som skall användas
för framställande av den elektriska energin, är begränsad, eller att
det anspråk, som avnämare av elektrisk ström uppställer, är så omfattande,
att för dess tillgodoseende skulle krävas eu leverantörens förmåga
överstigande utvidgning av elektricitetsverket. Den rättighet, som
enligt lagen den 27 juni 1902 av Kungl. Maj:t kan lämnas till framdragande
av en elektrisk ledning, synes ej heder ämbetet vara av den
beskaffenhet, att villkor av nyss antydd art kunna anknytas vid dess
41
meddelande. Ett annat förhållande är dock, tillägger ämbetet, att sådana
villkor kunna uppställas av staten vid upplåtelse av nyttjanderätt
till något dess vattenfall eller av stad vid upplåtelse av rätt till ledningars
framdragande i eller över gatorna. Därom behöves dock ingen lagstiftning.
I de fall, yttrar ämbetet vidare, då mellan en leverantör och en
avnämare träffas avtal om tillhandahållande och användande av elektrisk
ström, äro de avhandlande i tillfälle att fastställa bestämmelser, som
dels bereda leverantören säkerhet för att den bestämda myckenhet av
elektrisk ström verkligen skall användas eller åtminstone betalas ävensom
angående säkerheten för betalningen, dels ock tillförsäkra avnämaren
att till bestämt pris erhålla viss elektrisk ström. Men under det
leverantören bör vara belåten med att erhålla penningar, kan avnämaren
icke vara tillfredsställd endast med erhållande av ett skadestånd eller vite
och det må således vara av vikt att honom beredes garanti för kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk energi.
Ämbetet påpekar, att ett sådant behov kan uppstå för avnämaren,
då elektricitetsverket av leverantören överlåtes på annan person, samt
att någon säkerhet icke kan beredas enligt gällande föreskrifter om inteckning
för fordran, nyttjanderätt, avkomst eller servitut, överhuvud
taget kan, säger ämbetet, trygghet ej beredas genom inteckning i fast
egendom, då ju elektricitetsverket kan vara beläget på legd jord. För
ernående av den åsyftade säkerheten erfordras således ett inskrivningsförfarande
av helt annan art.
Behovet kan ook uppstå, i händelse leverantören alldeles icke eller
endast på ett otillfredsställande sätt fullgör sin förbindelse att tillhandahålla
elektrisk ström. I sådant fall kunde ju, anför ämbetet, så ordnas, att
någon offentlig myndighet ägde att på avnämarens ansökan och efter det
han förskjutit erforderliga medel förordna tjänlig person att taga verket om
hand och besörja om dess drift. En sådan åtgärd synes dock ämbetet
icke böra ifrågakomma, då försummelsen beror på förhållanden, som
leverantören ej kunnat förekomma, såsom brist på vattenkraft vid långvarig
torka, tillfällig skada på maskindelar, strejk eller dylikt. Sysslomannen
vore ju ej mer än leverantören i tillfälle att genast övervinna dessa hinder.
Att närmare angiva beskaffenheten av den ifrågasatta lagstiftningen,
säger sig överståthållarämbetet ej vara i tillfälle. Beträffande behovet
av densamma anser dock ämbetet, att något sådant ej förefinnes beträffande
Stockholm, där staden vidtagit omfattande åtgärder för tillhandahållande
av elektrisk energi såväl för belysning som för drivkraft.
Stockholms stadsfullmäktige hava avgivit utlåtande efter hörande av
styrelsen över stadens gas- och elektricitetsverk.
6
42
Stadsfullmäktige instämma i syftet med Riksdagens ifrågavarande
skrivelse så till vida, att stadsfullmäktige anse det önskvärt att, eventuellt
genom förändrad lagstiftning, betryggande garantier i vissa fall
beredas avnämare av elektrisk energi för beståndet av kontraktsenligt
fastställd rätt, en rätt, som, på grund av omöjligheten att i allmänhet
erhålla inteckning för sådana kontrakt, genom leverantörens obestånd
eller av andra anledningar lätt kan gå om intet. Särskilt nödvändigt
synes det stadsfullmäktige vara, att sådant skydd beredes avnämare av
större kvantitet av elektrisk energi, såsom exempelvis industriella anläggningar,
som inrättat sig för elektrisk drivkraft och måste inställa sin
produktion, om den kontraherade energin ej levereras, eller kommuner,
som vanligen från en vattenkraftstation tillförsäkrat sig ett större energibelopp
att användas bland annat för samhällets offentliga belysning, för
distribution inom samhället, för privatbetysning och motordrift, för spårvägsdrift
och dylikt. Skulle ett avtal rörande leverans av elektrisk
energi för sådana ändamål av leverantören ej kunna fullföljas, skulle detta
tydligen kunna medföra synnerligen allvarliga olägenheter och förluster.
Däremot sjmes det stadsfullmäktige ej vara nödvändigt, att de i regel
mindre avnämarne av elektrisk energi från ett kommunalt elektricitetsverk
tillförsäkras något särskilt skydd, enär den omständigheten, att
kommunen är verkets ägare, enligt stadsfullmäktiges mening, för avnämarne
erbjuder tillräcklig garanti mot alla eventualiteter. I den mån
kommunerna genom koncession tillåta enskilda att uppföra elektricitetsverk
inom samhället för distribution av elektrisk energi, torde, anföra
Stadsfullmäktige, kommunen redan nu vara i stånd att bland koncessions
vill koren upptaga sådana bestämmelser, såsom exempelvis rätt för
kommunen att under vissa förhållanden övertaga elektricitetsverket, som
kunna erfordras för att i möjligaste mån säkerställa avnämarne av elektrisk
energi mot risken av avbrott i leveransen. Om däremot ägaren
av ett vattenkraftverk träffar avtal med några större avnämare av elektrisk
energi, däribland kanske en eller flera kommuner, så torde, enligt stadsfullmäktiges
mening, dessa avnämare i allmänhet icke vara i tillfälle att föreskriva
sådana betryggande villkor. Praktiskt taget, anse stadsfullmäktige
behovet av ökat skydd i förevarande avseende för närvarande
huvudsakligen gälla direkta avnämare av elektrisk energi från i enskild
ägo befintliga vattenkraftverk, enär ångkraftcentraler hos oss gemenligen
endast förekomma inom städerna och tendensen i övrigt tycks vara för
sådana verks kommunalisering.
Med anledning av dessa för vårt land på grund av dess rikedom
på vattenkraft speciella förhållanden finna stadsfullmäktige åtskilliga av
de i riksdagsskrivelsen omnämnda, i England gällande bestämmelserna
43
näppeligen vara möjliga att tillämpa hos oss. Då en vattenkraftanläggning
ej har mer än en viss begränsad effekt,, kan man, säga stadsfullmäktige,
tydligen ej ålägga ägaren av en sådan anläggning att inom ett
visst område tillhandahålla elektrisk energi åt alla dem, som därom framställa
begäran. Ej heller förefinnes, enligt stadsfullmäktiges uppfattning, för närvarande
något behov av bestämmelser rörande maximipris för försåld
elektrisk energi, enär proportionen mellan tillgång och efterfrågan än
så länge är sådan, att några oskäliga priser ej torde behöva förekomma.
Innan något verkligen konstaterat behov förefinnes, synes det stadsfullmäktige
vara försiktigast att undvika begränsande lagföreskrifter, enär
härigenom företagsamheten i avseende på anläggandet av nya vattenkraftverk
lätt kunde bliva hämmad, vilket säkerligen ej vore till gagn
för det allmänna.
Stadsfullmäktige erinra vidare, hurusom det i förevarande riksdagsskrivelse
antydes, att önskemålet av beredande av större trygghet åt avnämare
av elektrisk energi skulle kunna vinnas genom villkor, som av
Kungl. Maj:t fastställas i samband med meddelandet av koncession för
de elektriska ledningarnas framdragande enligt lagen av den 27 juni
1902. Häremot kan emellertid erinras, säga stadsfullmäktige, att det i
denna lag föreskrivna koncessionsförfarandet närmast torde avsett beredande
av skydd till liv och egendom mot skada, som den elektriska
strömmen kan förorsaka, vartill kommer att icke på långt när alla anläggningar
äro koncessionspliktiga, exempelvis icke de, som använda
enbart underjordiska ledningar. Ett utsträckande av nu gällande lag
om koncession för elektriska ledningar därhän att utgöra ett skydd i avseende
å avtal rörande elektrisk energi skulle enligt stadsfullmäktiges mening
säkerligen komma att stöta på många svårigheter och olägenheter.
Den redan nu ganska tidsödande och besvärliga proceduren för erhållande
av tillstånd till elektriska ledningars framdragande skulle därigenom
sannolikt bliva ytterligare väsentligt försvårad, vilket vore ur
flere synpunkter olämpligt. Det förefaller därför stadsfullmäktige, som
om koncessionsvägen endast borde komma i fråga, såvida det visar sig
omöjligt att på annat sätt nå det åsyftade målet.
Ehuru stadsfullmäktige ej äro i tillfälle att uttala sig med bestämdhet
eller avgiva något positivt förslag, vill det dock synas stadsfullmäktige,
som om det ej vore omöjligt att åstadkomma ett betryggande
rättsförhållande mellan enskild leverantör och avnämare av elektrisk energi
genom särskilt lagstadgade avtal av karaktär att kunna intecknas. Från
avnämarens synpunkt synes då huvudsaken vara, att trygghet vinnes
för avtalets fullgörande i sådana fall, att kraftverket byter ägare eller
44
denne blir insolvent eller verket skötes på ett otillfredsställande sätt,
så att till följd härav upprepade avbrott i strömleveransen förekomma.
I fall leverantören påtagligen ej på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra
sin skyldighet, bör, enligt stadsfullmäktiges åsikt, rätt inrymmas för
avnämarne att under vissa villkor övertaga kraftverkets drift. Å andra
sidan anse stadsfullmäktige rättvisan fordra, att, om sådana bestämmelser
komma till stånd, hänsyn även tages till leverantörens berättigade
krav på tryggande av avnämarens förpliktelser i avsende på likviderandet
av den kontraherade energin, enär ett kraftverk, som är baserat på
energileverans till några få större avnämare, eljest skulle, om en eller
flere av dem ej fullgöra sin betalningsskyldighet, kunna komma i en
synnerligen prekär ekonomisk ställning.
Konungens befallningsliavande i Stockholms län håller visserligen
före, att åtgärder till tryggande av avtal rörande leverans av elektrisk
energi äro av verkligt behov påkallade, men tilltror sig icke att avgöra,
huruvida saken lämpligast bör ordnas genom lagstiftning eller genom
förbehåll vid koncessions meddelande eller möjligen genom kombination
av båda dessa vägar.
Konungens befallning shav ande i Uppsala län delar riksdagens mening
om önskvärdheten av åtgärder till beredande av trygghet mot de
högst allvarsamma olägenheter och faror, som kunna uppstå genom
brist från leverantörens sida i fullgörande av förbindelse att leverera
elektrisk energi. Emellertid anser befallningshavanden, att dessa olägenheter
och faror icke kunna på ett tillfyllestgörande och i övrigt
lämpligt sätt förebyggas genom koncessionsbestämmelser. I stället har
Konungens befallningshavaude velat bringa i åtanke en utväg, som icke
saknar förebilder i gällande lagstiftning om järnvägar, nämligen meddelandet
av föreskrift att, då innehavare av elektrisk anläggning försummar
att fullgöra sina åtaganden att leverera elektrisk energi för
någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål
eller för beredande av driftkraft åt sådan industriell anläggning,
som är av större betydelse för det allmänna, den elektriska anläggningen
må kunna på framställning av konsument sättas under förvaltningav
syssloman, som genom offentlig myndighets försorg varda förordnade.
Endast genom ett sådant lagstadgande anser Konungens befallningshavande
de brister i den elektriska energins tillhandahållande, vilka
bero på leverantören, kunna på ett tillräckligt snabbt och effektivt sätt
avhjälpas. Befallningshavanden anmärker slutligen, att avbrott tydligen
kunna förorsakas jämväl genom arbetsinställelser, och att alltså en önsk
-
45
värd säkerhet i avseende på tillförandet av elektrisk energi icke torde
kunna vinnas utan en skärpt lagstiftning om arbetsförhållandena vid
allmännyttiga inrättningar.
Drätselkammaren i Uppsala framhåller de med ett koncessionsförfarande
efter engelskt mönster sammanhängande olägenheterna och betonar
önskvärdheten av att man söker vinna det åtrådda säkerställandet av
större avnämares intressen på ett annat sätt än genom koncessionsförfarande,
så mycket mera som en bestämd benägenhet förefinnes att
därvid fastslå en mängd tekniska bestämmelser och få till stånd en
enhetlighet, som med vårt lands stora utsträckning och våra skiftande
befolkningsförhållanden och därav betingade behov av teknisk anpassningsförmåga
skulle ställa hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande
av naturtillgångarna. Drätselkammaren framhåller därför som sin åsikt,
att frågan bör begränsas till att endast omfatta säkerställandet av
leverans av avtalad elektrisk energi och uttalar den förhoppningen, att
detta måtte kunna ske på annan väg än koncessionsvägen.
Det synes drätselkammaren, som om det icke vore omöjligt att
ordna ett betryggande rättsförhållande mellan leverantör och avnämare
genom särskilt lagstadgat avtal av karaktär att kunna intecknas, så att
i händelse av undanhållande av avtalad energi eller ekonomisk insolvens
en eller derå större avnämare vore berättigade att under lämplig erforderlig
tid upprätthålla driften av den anläggning, med vilken de avtalat
om leverans av elektrisk energi.
Drätselkammaren framhåller slutligen, att behov av särskilda bestämmelser
för att lämna köpare av elektrisk energi garantier för oavbruten
leverans av elektrisk energi endast förefinnes vid vissa slag av anläggningar,
nämligen sådana, där stora ekonomiska intressen kunna vara
hotade, därest energileveransen avbrytes. Sådana fall äro exempelvis
när en stad eller kommun träffar avtal med elektriskt kraftbolag om
leverans av elektrisk energi för allmänna och industriella behov inom
det respektive samhället, eller därest en större industri för sin verksamhet
ställt sig fullt beroende av den avtalade elektriska energin. Det
skulle alltså endast för begränsade fall förefinnas behov av sådana skyddsåtgärder,
således t. ex. icke för enskilda abonnenter av elektrisk energi
för belysningsändamål.
Konungens befallningsliavande i Södermanlands län meddelar, att behov
av särskilda koncessions- eller lagbestämmelser i ifrågavarande hänseende
hittills icke visat sig inom länet, samt att det förefaller Konungens
befallningshavande lämpligast att genom villkor och bestämmelser vid
meddelandet av koncession å elektriska kraftanläggningar, men ej genom
46
särskild lagstiftning söka trygga avnämare av energi från företaget mot
risken att på ett eller annat sätt gå miste om avtalad energileverans.
Konungens befallningshavande i Östergötlands län anser önskvärt, att
vid koncessions meddelande å större elektriska ledningar administrativa
föreskrifter givas, som trygga särskilt köparnes av elektrisk energi rätt.
Konungens befallningshavande i Jönköpings län har såsom eget utlåtande
åberopat vad Smalands handelskammare och Tekniska föreningen i
Jönköping uti lika lydande yttranden anfört.
Tekniska föreningen framhåller till en början, att vad motionärerna,
utskottet och Riksdagen yttrat därom, att lagstiftningen för närvarande
icke lämnar något som helst skydd för kontraktsenligt åtnjutande av
elektrisk energi, naturligtvis har sin riktighet.
Då under rättsinstitutet servitut lämpligen icke kan, vad detta ämne
angår, inrymmas annan rätt än att över annans mark framdraga elektriska
ledningar, så återstår, säger föreningen, endast att göra rätten
att leverera elektrisk energi beroende av offentlig myndighets kontroll,
d. v. s. att tillgripa koncessionssystemet.
Införandet av koncessionstvång i fråga om rätten att leverera elektrisk
energi anser föreningen innebära ett så stort ingrepp å privaträttens
område, att en sådan lagstiftning icke må anses motiverad i andra
fall än då saken gäller ekonomisk risk av mera ingripande betydelse
och endast då endera parten, producenten eller konsumenten, sådant
begär, utan att förut hava förpliktat sig att icke påfordra offentligt
skydd. Har i kontraktet uttryckligen bestämts, att rättsförhållandet är
undandraget sådant skydd, förefinnes, enligt föreningens mening, icke
någon anledning från det allmännas sida att ingripa.
I det föreningen sålunda anser sig icke kunna undgå att förorda
koncessionsförfarandet, finner föreningen sig tillika uppfordrad att varna
för ett system, som skulle medföra onödigt tvång och verka hämmande
på utvecklingen.
Vid frågans behandling har föreningen emellertid anlagt en något
bredare bas, än riksdagsskrivelsen angiver.
Föreningen håller sålunda före, att, därest skydd erfordras för konsumentens
rätt att erhålla elektrisk energi, producentens rättsanspråk
gent emot konsumenten därpå, att denne kontraktsenligt skall mottaga
sådan energi, jämväl bör säkerställas, ty båda rättigheterna kunna vid
eventuell mistning av dem vara förenade med lika stora ekonomiska risker.
Föreningen övergår härefter till frågan om de villkor, som böra
uppställas vid meddelande av tillstånd (koncession) att leverera elektrisk
energi, och behandlas därvid först spörsmålet, huruvida man bör lämna
47
producenten monopol på leverans inom visst område, jämte det lian
ålägges skyldighet att för visst maximipris inom området leverera till
vem som sådant önskar.
Härutinnan bör, säger föreningen, skillnad givetvis göras emellan
leverans för belysning och för kraft. Dock finner föreningen sig icke
kunna förorda införande av monopolisering dels av det skäl, att det i
allmänhet är farligt att omöjliggöra konkurrens, och dels emedan det
maximipris, som skall bestämmas, med sådan anordning måste sättas så
högt, att producenten må antagas under alla förhållanden kunna fullgöra
äskad leverans, men man härigenom löper risk, att priset blir för det
stora flertalet konsumenter oantagligt. Full frihet bör därför enligt
föreningens åsikt råda med avseende å anläggning av kraftstationer och
utsträckning av elektriska ledningar, dock alltid så, att i anledning av
viss ansökan koncession meddelas för visst område eller, om så önskas,
i förhållande till viss konsument. Sådan koncession bör emellertid icke
för visst område gälla med annans uteslutande, ej heller bör förut annan
lämnad koncession för visst område hindra ledningsnäts utsträckande till
detta område.
Föreningen yttrar sig därefter ifråga om koncession för konsument
att mottaga elektrisk energi och påpekar, att sådan koncession naturligtvis
har betydelse huvudsakligen i fråga om leverans för kraft. Man
tänke sig, säger föreningen, att en producent baserar hela sin kraftstation
på leverans av kraft till ett eller flere industriella etablissement
samt anlägger långa och dyrbara ledningar till kraftförbrukningsorten.
För det fall att konsument nu av någon anledning blir urståndsatt
eller vägrar att mottaga kraften, bör enligt föreningens mening i koncession,
meddelad för konsument i anledning av ansökan, varöver producenten
hörts, vara stadgade de grunder, enligt vilka för dylikt fall skall
förfaras.
Föreningen är därmed inne på spörsmålet, vilka tvångsåtgärder
producent eller konsument bör uti den för kontrahenten meddelade koncessionen
berättigas företaga, därest han icke kommer i åtnjutande av
kontraherad rätt.
Att koncessionen bör anses förverkad efter det viss, kvantitativt
bestämd underlåtenhet ligger koncessionsinnehavaren till last, synes
föreningen uppenbart, men anser föreningen, att även annat rättsmedel
bör tillerkännas den rättskränkte.
Då nu icke är fråga om det förhållande, att civilt skadestånd kan
utkrävas av den försumlige — vilket ligger utom ramen för ifrågavarande
ämne — så återstår, säger föreningen, endast antingen att införa
48
och tillämpa straffbestämmelse såsom korrektiv mot kontraktsbrott eller ock
att i koncession inrymma rätt för producenten respektive konsumenten att
under vissa villkor övertaga kontrahentens anläggning eller del därav.
Saken ställer sig härutinnan något olika, fortsätter föreningen, då
fråga är om belysning^ än då fråga är om kraft. Föreningen anser
sålunda lämpligt, ätt konsument eller konsumenter, som för belysning
mottaga tillhopa minst hälften av den vid en kraftstation producerade
elektriska energin, tillförsäkras rätt att övertaga kraftstationen, med
skyldighet att övertaga förpliktelser gentemot övriga dåvarande konsumenter
från samma kraftstation och att utan vidare inträda i producentens
förmögenhetsrättssfär, såvitt den med inteckning är fäst vid själva
kraftstationen. I fråga om leverans av kraft, säger föreningen, är det
ena fallet icke likt det andra, vadan det därför är svårt att därvid för
tvångsrätt uppställa några allmängiltiga villkor. Bäst anser föreningen
vara att lämna detta spörsmål åt den enskilda avtalsfriheten och att
uppdraga åt koncessionsmyndigheten att medels koncession bekräfta de
ömsesidigt givna rättigheterna i den män tredje mans rätt icke därav
kränkes.
Slutligen framhåller föreningen, att det icke torde dröja länge, innan
mängden av hithörande ärenden med nödvändighet kräva en decentralisering
av statsförvaltningen därhän, att länsstyrelserna få sig ålagt
att med biträde av tillkallade lämpliga sakkunnige handlägga ärenden
av ifrågavarande slag.
Konungens befallningsliavancle i Kronobergs län anser, att författningsbestämmelser
böra meddelas i syfte att trygga rätt till fortsatt och konstant
erhållande av elektrisk energi, som avnämare kontraktsenligt betingat
sig.
Då flere av de frågor, som sammanhänga med detta ämne, äro av
allmän och synnerligen viktig natur, böra enligt Konungens befallningshavandes
mening bestämmelser i dessa delar upptagas i en av Kungl.
Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag. Härutöver erforderliga
föreskrifter anser Konungens befallningshavande böra av Kungl. Maj:t i
administrativ ordning utfärdas.
Konungens befallning skavande i Kalmar län finner Riksdagens ifrågavarande
framställning behjärtansvärd. Den elektriska energin kommer
tydligen, säger Konungens befallningshavande, även i vårt land till en
allt allmännare användning, och företag för tillhandahållande av elektrisk
kraft för belysning eller industriella ändamål bliva allt talrikare, liksom
de helt visst genom sammanslutningar eller annorledes med tiden torde
49
komma att tilltaga i omfattning och betydelse. Ju vidsträcktare allmänheten
ställer sig i beroende av dylika företag, desto angelägnare
måste det enligt Konungens befallningshavandes förmenande vara att
åstadkomma garantier, varigenom allmänhetens rätt och intressen gent
emot dessa företag i möjligaste mån betryggas.
Konungens befallning skavande i Gottlands läti finner det vara av
stor vikt, att åtgärder i sådant syfte, som i Riksdagens ifrågavarande
skrivelse avses, varda vidtagna. För detta ändamål anser Konungens
befallningshavande en särskild lagstiftning böra komma till stånd, varigenom
detaljerade bestämmelser meddelas om prövning av koncessionsansökning
för anläggning av företag, avsett att tillhandahålla annan
än dess ägare elektrisk energi, om villkoren för beviljande av dylik
koncession i ändamål att betrygga icke blott det allmännas utan ock
enskilde avnämares rätt samt slutligen om offentlig tillsyn däröver att
företaget fullgör sina förbindelser mot avnämarne. Konungens befallningshavande
anser ock en bestämmelse kunna vara önskvärd, varigenom
stat eller kommun under vissa förutsättningar bleve berättigad att
direkt ingripa för att förekomma en för det allmänna vådlig rubbning
i företagets drift.
Stadsfullmäktige i Visby anföra, att, ehuru det icke synes stadsfullmäktige
möjligt att på lagstiftningens väg kunna vinna garantier för
att en avnämare av elektrisk ström under alla förhållanden, och i trots
av sådana omständigheter som ofrivilliga driftstörningar och ekonomiska
svårigheter, skall kunna tryggas till möjligheten av att erhålla sitt
energibehov, mycket dock torde kunna uppnås genom lämpliga föreskrifter,
helst av civillags natur, avseende dels statlig inspektion till
förebyggande av anläggningarnas försämring och dels att tillförsäkra
det allmänna rätt till att i vissa fall direkt ingripa för driftens orubbade
gång.
I det senai’e fallet finna stadsfullmäktige otvivelaktigt, att kommunala
eller länsmyndigheter få anses vara de lämpligaste för ett inskridande,
åtminstone i första hand, alldenstund deras mellankomst hastigare
kan påräknas än regeringens eller något av de centrala ämbetsverkens.
Konungens befallningshavande i Blekinge län finner syftet med Riksdagens
framställning högst beaktansvärt och bestämmelser erforderliga,
vilka närmare reglera rättsförhållandet mellan tillverkare och avnämare
av elektrisk energi, särskilt till betryggande av de sistnämndas rätt, så
7
50
att de säkerställas ej blott mot obehörigt avbrott i tillgången på elektrisk
kraft än även mot oskäligt uppskörtande av avgifterna för densamma.
Då emellertid dylika bestämmelser för varje särskilt fall kunna
fordra olika omfattning och lydelse, anser Konungens befallningshavande
det vara lämpligast, att de få inrymmas bland föreskrifterna i de koncessioner,
som kunna varda meddelade för anläggning av elektriska
kraftanstalter.
Konungens befallningshavande i Kristianstads län anser en särskild
lagstiftning i det förevarande ämnet av förhållandena i hög grad påkallad,
och Konungens befallningshavande håller före, att en sådan lagstiftning
bör gå i den riktning, som antydes i det uti riksdagens skrivelse
omförmälda reformprogram, vilket härutinnan blivit framställt i
Schweiz.
Stadsfullmäktige i Kristianstad anse korrektivet emot avtalsbrott från
leverantörens sida vara att söka i gestaltningen av den särskilda befogenhet,
som leverantören har att åt sig utverka för åstadkommande av
den elektriska anläggningen, d. v. s. i koncessionens avfattning. Stadsfullmäktige
påpeka, att i gällande engelsk och fransk lagstiftning finnes
inrymd rätt under vissa betingelser för kommunalförvaltning att inlösa
elektrisk kraftanläggning. Fastställandet av dylik rätt för större avnämare
och särskilt för kommun anse stadsfullmäktige böra innebära den
verksammaste garantin emot brist i kraftleverans.
Att redan nu genom bestämmelser i 2 § 2 mom. i lagen om elektriska
anläggningar den 27 juni 1902 inrymmes möjlighet att i administrativ
väg ernå bestämmelser i antydd riktning, synes stadsfullmäktige
antagligt. Likaväl som i fråga om järnvägskoncessioner genom praxis
successivt bildats en stomme av förbehåll, inrymmande rätt för det allmänna
till inlösen av järnvägen, kontroll å koncessionens fortbestånd,
bestämmanderätt över transporttaxor m. m., anse stadsfullmäktige det
därför beträffande elektriska anläggningar vara rimligt, att den administrativa
myndigheten, med tillämpning av densamma given rätt att
stadga villkor för koncessionen, föreskriver betryggande garantier för
fortvaron av den allmännytta, som är grunden till medgivandet av anläggningen.
Därest emellertid föreskrifter av antydd art skulle finnas
vara av alltför ingripande innebörd för att inbegripas i de förbehåll, som
det redan nu enligt åberopade lagrum är Kungl. Maj :t inrymt att stadga,
är enligt stadsfullmäktiges mening ett trängande behov för handen att
genom uttrycklig lagstiftning stadga sådan ordning, att vid koncession
51
å elektrisk anläggning allmännyttiga intressen varda säkerställda i avseende
å såväl krafttillgång som leVeransbetingelser.
Konungens befallningsliavande i Malmöhus län hänför sig till ett av
stadsfullmäktige i Hälsingborg åberopat yttrande av tekniska föreningen
i nämnda stad, såvitt detta uttalande rör de lagstiftningsåtgärder, som
i det förevarande ämnet kunna vara påkallade.
Uti berörda yttrande anföres till en början, att övergången från
användandet av lokala kraftstationer för varje enskild industriell anläggning
till anlitandet av energin från gemensamma större kraftkällor är en
angelägenhet av stor nationalekonomisk betydelse, som därför på varje
sätt bör främjas i syfte att i vidsträcktaste grad och på den kortaste
tid, som med sund utveckling kan förenas, varda genomförd.
Intresset i vårt land för anläggandet av elektriska kraftfördelningsstationer
och ledningsnät är för tillfället så stort och verksamheten därmed
så liflig, säger föreningen, att man väl kan tycka, att allt härutinnan
är väl beställt, och att det nationella kravet på ett allmänt övergående
till begagnandet av elektrisk energi från de uppstående större
kraftcentralerna därför vore väl tillgodosett.
Utan tvivel har man, fortsätter föreningen, all anledning att glädjas
över den livliga utveckling, som inom området för elektrisk kraftfördelning
framför allt från våra vattenfall är att anteckna, men, tillägger
föreningen, man torde göra klokt uti att i tid tillse, huruvida ej
vissa generella bestämmelser skulle kunna åstadkommas till betryggande
av ej blott allmän säkerhet och skydd utan ock till reglerandet av förhållandena
emellan producent och konsument av kraft.
Konsumenten bör å sin sida kunna fordra, att han till rimligt pris
skall kunna med visshet få påräkna visst kraftbelopp i lämplig form
och på tider, som för hans behov är nödvändigt, och detta ej beroende
på leverantörens godtycke eller inkompetens i ena eller andra avseendet.
Producenten kan å sin sida med fog begära, att, därest genom lagstadganden
eller andra förordningar hans frihet att använda den av honom
producerade kraften på det sätt han finner med sin fördel förenligt
begränsas, han ock skall tillförsäkras, att det kontraherade energibeloppet
uttages eller ersättes, som ock skyddas emot godtycklighet från
konsumenters sida.
För båda bör givetvis gälla, att de reglerande föreskrifter, som
givas vare sig för anläggning eller drift av elektriska anläggningar,
bliva så litet betungande som möjligt, utan att tredje mans rätt därigenom
kränkes.
52
Endast på så sätt reglerad anser föreningen den verksamhet, som
nu pågår och önskas fortsatt med syfte att för industrins behov
tillgodogöra vårt lands kraftkällor, kunna bliva till verkligt och allmänt
gagn.
Föreningen övergår därefter till själva sakfrågan och anför, att det
i motionerna synliga syftet, av ingressen till Riksdagens skrivelse att
döma, egentligen endast är att genom skrivelse tilFKungl. Maj :t utröna,
i vad mån betryggande garanti från leverantörens sida »för ingångna
avtals bestånd» kan nås. I den därpå följande orienterande utredningen
åberopas, erinrar föreningen, huru i rättsligt avseende härmed är ställt
i vårt land samt redogöres för, huru man i andra land sökt bereda avnämare
av elektrisk energi nödig säkerhet att erhålla överenskommen
energimängd.
Det framgår emellertid av denna utredning, säger föreningen, att
det ej blott är en god och bindande form av kontrakt som önskas,
utan jämväl införandet av sådana former och bestämmelser, som under
alla förhållanden tillförsäkra varje spekulant på kraft möjlighet att så
vitt tillgång finnes få sitt kraftbehov tillgodosett utan att därvid vara
bunden vid producentens godtycke. Om exempelvis ett bolag igångsätter
en kraftstation och erhåller rätt att inom ett visst område framdraga
elektriska ledningar för allmän distribution av elektrisk energi,
torde det vara fullt klart, att vem som helst inom detta område, som
önskar abonnera därpå, även skall kunna erhålla den utan att därvid
kunna hindras av exempelvis den omständigheten, att eventuellt företag
därigenom skulle uppstå, som skulle komma att konkurrera med någon
biindustri, som kraftbolaget självt eller någon dess intressenter bedriver.
Likaledes är tydligt, fortsätter föreningen, att, därest en trakt genomkorsas
av två nät för allmän fördelning av kraft, sådana anordningar
om möjligt böra undvikas, som i högre eller mindre grad binda
en kraftkonsument vid en viss producent och därigenom göra konsumenter
beroende av producenten. Föreningen framhåller, att ett sådant
beroende uppstår bland annat på det sätt, att vid användning av
växelström, som väl i allmänhet bliver den enda förekommande för kraftdistribution,
de olika kraftnäten anläggas för olika spänning resp. periodtal.
En konsument, som genom inköp av motorer o. d. inrättat sig
för anslutning till ett kraftnät med exempelvis 50 perioder pr sekund, kan,
säger föreningen, ej utan dyrbara ändringar, eventuellt utan att kassera
alla sina motorer, övergå till ett annat förhandenvarande kraftnät, om
ock villkoren där ställa sig fördelaktigare, därest detta senare nät har
exempelvis 25 perioder, utan är då av förhållandena bunden vid det
53
första kraftnätet, vars innehavare lätt nog därigenom kan tillskansa sig
otillbörliga fördelar. Föreningen tillägger, att en strid, som redan är i
full gång och som exemplifierar det bär anförda, är den, som pågår i
Göteborg rörande kraftanläggningarna vid Trollhättan, där man tänkt
sig ström om 25 perioder, under det de distributionsnät, som ligga närmast,
alla hava 50 perioder, för vilket periodtal ock de flesta motorer
i landet äro konstruerade.
Enligt föreningens mening är det klart, att likformighet i avseende
på strömmens natur (periodtal, spänning etc.) kraftnät emellan vore
synnerligen önskvärd ej blott ur den synpunkt, som ovan framhållits,
ritan ock med hänsyn till möjligheten att vid inträffande skada på det
ena nätet det andras kraftstation i många fäll skulle kunna lämna tillfällig
hjälp, tills skadan reparerats. I alla händelser skulle tydligt vis
en bestämmelse i nu nämnda avseende vara till största gagn för avnämarna
och trygga deras möjligheter att under alla omständigheter kunna
få en så säker drift, som överhuvudtaget är möjlig.
Det är emellertid tydligt, säger föreningen, att icke för alla kraftledningar
det kan vara lämpligt att göra sådana tvingande bestämmelser,
som inskränka kraftproducentens rätt i olika hänseenden. Ett enskilt
företag finner det exempelvis nödvändigt att för eget bruk anlägga
en egen kraftstation och ett eget kraftnät, arbetande med en ström,
vars art, spänning och'' periodtal betingas av speciella omständigheter,
och som skilja sig från andra.
Att man vid eventuell lagstiftning i ärendet sålunda bör skilja
emellan kraftnät för allmän och enskild kraftdistribution anser föreningen
vara klart, och synes det föreningen vara i huvudsak i avseende
på förhållandet emellan konsument och producent vid de allmänna näten,
som eventuell lagstiftning närmast skall tillämpas.
Föreningen återgår därefter till de omständigheter, som kunna tänkas
inträffa och som kunna föranleda, att från energileverantörens sida
ett ingånget avtal om leverans av överenskommen energi helt eller delvis
brytes, och anger dem sålunda:
l:o) Försenande av kraftstationens och nätets utförande i avsedd
omfattning till bestämd tid, eventuellt uppgivande av ett projekterat
kraftfördelningsföretag, för vars räkning leveransavtal ingåtts.
2:o) Overförsäljning av kraft, varigenom stationen och nätet för
hårt belastas, reserven minskas eller försvinner samt en regelbunden och
tillräcklig kraftleverans omöjliggöres, så ock eventuellt minskad kraftproduktion
vid exceptionella förhållanden, såsom långvarig torka eller
dylikt.
54
3:o) Konjunktur försäljningar av kraft till högre pris åt visst håll,
varigenom leverantör frestas att dit sända större energimängder och
åsidosätta de avnämare, som eventuellt betala lägre priser.
4:o) Underhaltigt utförande och underhåll av anläggning, varigenom
avnämares intresse äventyras.
5:o) Försättande ur drift av anläggning genom myndigheters försorg
till följd av leverantörs brott emot gällande förordning o. d.
6:o) Driftens avstannande eller minskande till följd av olyckor
med krafstation och ledningar och om reserv saknas.
7:o) Leverantörens inträffade obestånd, varigenom en kraftanläggning
kan antagas ej alls komma till utförande eller dess drift sedermera
nedläggas.
8:o) Övriga anledningar, såsom rent godtyckligt inställd kraftleverans
till följd av konkurrenshänsyn o. d. och därjämte andra, som ej
kunna på förhand specificeras.
Utgår man från den synpunkten, att den i landet disponibla vattenkraften
måste komma landet i dess helhet tillgodo och att dess tagande
i anspråk sålunda är en nationell angelägenhet den där ej får
motverkas av ett eventuellt privat intresse att förhindra eller oskäligt
fördyra tillgodogörandet, kommer man enligt föreningens uppfattning
konsekvent fram till samma uppfattning om vattenfallens rättsnatur, som
i fråga om gruvfyndigheter gäller. I full konsekvens härmed skulle
sålunda, säger föreningen, strängt taget å själva vattenfallets utnyttjande
lämnas koncession förenad med alla de villkor, som kunna finnas
lämpliga och vilken koncession förfaller, om dessa villkor ej uppfyllas.
Vore det möjligt att utan kränkande av principen om äganderätten göra
en dylik uppfattning om vattenfallen gällande, skulle frågan om kraftleverantörens
skyldigheter gent emot konsumenten kunna lätt nog
ordnas.
Nu är detta ej tänkbart, och man måste därför, fortsätter föreningen,
tillse, i vad mån det kan bliva möjligt att med bibehållande av
nuvarande rättsuppfattning okränkt genom lagstiftning främja syftet —
vattenkraftens rätta tillgodogörande. Föreningen anser det vara att förmoda,
att den nu arbetande vattenfallskommittén skall veta att föreslå
vattenfallen berörande lämpliga åtgärder i nyssnämnda syfte. Denna
vattenfallskommitté har enligt från densamma utgånget meddelande
bland annat förutsatt, att under vissa omständigheter strandägare skulle
kunna tvingas att avstå från rätten till vatten å egen grund till förmån
för en strandägare, som äger viss större andel i vattenfall och som
vill tillgodogöra sig hela fallet. Ersättningen skulle därvid utgå i form
av levererad elektrisk energi. Till säkerhet lör att donna energileverans
ftdlgöres, även om i följd av inträffad insolvens hos den ursprunglige
kraftleverantören annan övertager anläggningen, skall den åberopade
skyldigheten att leverera energi till övriga strandägare antecknas i en
s. k. »vattenbok», och därmed denna skyldighet allt fortfarande vara
bunden vid kraftanläggningen.
Vattenfallskommittén har sålunda, yttrar föreningen, ej visat sig
frukta att framlägga förslag om inteckning till säkerhet för leverans av
elektrisk energi till vissa avnämare, och den farhåga, som uttalas i
Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 mars 1907, att dylik
inteckningsrätt ej är med gällande svenska rättsprinciper förenlig, finner
föreningen sålunda ej vara alldeles oomtvistad, även om till stöd
för denna uppfattning åberopas lällda domslut.
Föreningen påpekar vidare, att vattenfallskommittén ävenledes förutsätter
det fall, att en anläggning, som den antydda, skulle av ett eller
annat skäl avstanna, och att kommittén då vill införa rätten för annan
strandägare att i den utsträckning, som behöves för fullgörandet av
hans strömleverans, driva kraftstationen å den förpliktade fastigheten,
med förmånsrätt för de kostnader, som därigenom skulle för honom
uppkomma. En dylik rätt anser föreningen knappast kunna tänkas tilllämpad
på en massa enskilda kraftavnämare på annat sätt, än att dessa
skulle äga rätt att i visst fall vid behov och genom gemensam organisation
driva kraftstationen för gemensam räkning under redovisande
av kontraktsenliga avgifter och eventuellt med i kraftverket intecknad
förmånsätt för havda direkta driftkostnader. Dylik vidsträckt inteckningsrätt
skulle emellertid, säger föreningen, givetvis i väsentlig grad
omöjliggöra anskaffandet av lån till kraftverket samt överhuvudtaget
försvåra penninganskaffning, varjämte påpekas, att skydd för konsumenterna
givetvis ej får grundas på villkor, som omöjliggöra själva produktionsmöjligheterna.
En inteckning av rätten för konsument att från en viss kraftstation
få påräkna elektrisk energi under kontraktstiden och därefter förmånsrätt
att bestämma sig för fortsatt energiköp en viss tid före kontraktets
utlöpande anser föreningen alltså väl kunna tänkas, så att ej exempelvis
efter eventuell konkurs av kraftbolaget och dettas övergång i
andra händer kraften kan sändas åt annat håll och därigenom de förra
konsumenterna blottställas.
Samma syfte kan enligt föreningens mening även uppnås, om tillstånd
att anlägga och driva kraftcentral och ledningsnät för distribution
av elektrisk energi för allmänt bruk meddelades genom särskild kon
-
56
cession, och om i villkoren för densamma bestämdes, att den beträffande
centralen och därtill hörande ledningar hade att betjäna endast vissa
angivna områden, dock med möjlighet att få dessa utvidgade i mån som
kraftcentralen utvecklas. Likaså skulle i koncessionsvillkoren kunna
bestämmas, att en äldre konsument har företräde framför en nytillträdande
inom det bestämda området.
Någon rätt till inteckning för skadeersättning till konsument, i den
händelse gällande kontrakt brytes under förhållanden, som göra skadeersättning
rimlig, anser föreningen av anförda skäl ej kunna tänkas
meddelad uti kraftcentralens fastigheter, men däremot, säger föreningen,
kan man tänka sig, att, på samma sätt som i fråga om stenkolskoncessioner
bestämmes, koncessionsinnehavaren skall hava skyldighet, att
hos Konungens befallningshavande i det eller de län, varigenom en
kraftledning passerar, deponera ett visst belopp till exempel 50 å 100
kronor för varje inom länet kontraherad hästkraft, uti godkända räntebärande
papper. Ur denna deposition skall Konungens befallningshavande
hava rätt att till konsument utbetala i laga ordning bestämd skadeersättning,
och koncessionsinnehavaren skall hava skyldighet att ständigt
hålla depositionen fylld till nödigt belopp. I själva verket betyder detta,
att koncessionsinnehavaren får betala högst omkring 1 procent ränteförlust
per år eller i det antagna fallet högst 1 krona per hästkraft och
år, och då givetvis i sista hand det är kraftkonsumenten, som får betala
sin energi med lika mycket mer, är detta liktydigt med, att han
erlägger en viss säkerhetspremie om högst 50 öre å 1 krona per hästkraft
och år. I vissa fall anser föreningen böter för utebliven leverans
av energi vara lämpliga. Dessa kunna även tänkas uttagna ur den
avsedda säkerhetsfonden. Föreningen anser det också riktigt, att i
koncessionen bestämmes, att kraftverk och koncession under vissa förutsättningar
kunna av staten eller av konsumenter få efter bestämda grunder
inlösas.
Vad beträffar priset på elektrisk energi, bestämmes detta tydligen
av så många omständigheter, att någon hela landet omfattande prisbestämning
enligt föreningens uppfattning ej kan komma i fråga. Däremot
anser föreningen det kunna ifrågasättas, huruvida ej för varje särskilt
nät ett visst maximipris skulle kunna bestämmas.
Det torde därjämte, säger föreningen, ej få anses orimligt, att i
koncessionsvillkoren bestämmas vissa generella beräkningsgrunder för
beräkning av rabatter eller tilläggspriser för tillfällig extra drift o. d.,
och likaså torde böra tagas i övervägande, huruvida ej priset bör för
ett visst ledningsnät på lämpligt officiellt sätt fastställas med hänsyn
57
till de olika konsumenternas inom samma nät berättigade fordran att
varda lika behandlade.
Att koncession skall innefatta skyldighet för innehavaren att inom
viss tid hava fullbordat den anläggning koncessionen avser och sedan
fortfarande hålla denna i drift, anser föreningen klart, så ock att anläggningen
skall vara underkastad sådan officiell inspektion, som ur det allmännas
och närmast konsumenternas synpunkt är nödig, vid äventyr
att, om något som helst som i koncessionen bestämts ej fullgöres, koncessionen
och dess därpå grundade rätt förverkas.
I betraktande av det anförda och med hänsyn till de under de
särskilda punkterna l:o) t. o. m. 8:o) anförda omständigheter, under
vilka en avnämare av elektrisk energi kan komma i ett ledsamt läge i
förhållande till leverantören, därigenom att denne senare bryter sitt avtal,
finner föreningen följande huvudprinciper för de bestämmelser, som
önskas till tryggandet av detta avtal och till beredandet, såvitt möjligt
är, av stabila förhållanden inom kraftfördelningsfrågan, kunna uppställas
:
a) Kraftfördelningsanläggningar böra noga skiljas uti sådana för
allmänt bruk, då den samlade energin är avsedd att fördelas och försäljas
till kommuner eller enskilda abonnenter, och sådana för enskilt
bruk, då den disponibla energin är avsedd att användas för med anläggningen
förenad egen industri på närmare eller fjärmare håll.
b) Allmän kraftfördelningsanläggning bör endast få utföras efter erhållen
koncession, och må i koncessionsvillkoren bland annat bestämmas:
att anläggningen skall avse att betjäna visst tydligt angivet område,
inom vilket eu var äger rätt att få köpa kraft från densamma;
att beträffande den levererade strömmens periodtal och spänning
hänsyn bör tagas till samarbete med angränsande kraftledningar, där
detta kan ske utan större olägenheter för kraftproducenten i tekniskt
avseende;
att anläggningen skall i sin helhet utföras under officiell kontroll
och med sådan utrustning, att största säkerhet i driften ernås;
att den ifrågavarande anläggningen ej må sälja mera kraft, än att
ständigt en viss angiven reserv i maskineri och ledningar finnes;
att priset för kraften skall officiellt fastställas efter vissa grunder;
att anläggning inom viss angiven tid skall vara utförd och sedermera
hållas i ständig drift till den omfattning avsättningsförhållandena
kräva;
att koncessionsinnehavaren skall hos Konungens befallningshavande
i vederbörande län deponera en säkerhetsfond exempelvis 50 å 100
8
58
kronor per kontrahera*! hästkraft, vilken fond av koncessionsinnehavaren
alltid skall hållas fylld och ur vilken konsumenterna tillkommande skadeersättningar
uttagas;
att skadeersättning och böter skola lämnas efter vissa angivna generella
grunder;
att koncession och därtill hörande kraftverk må kunna av stat,
kommun eller ock enskilda konsumenter på bestämda villkor inlösas;
att anläggningen skall stå under ständig officiell kontroll;
c) Enskild kraftfördelningsanläggning eller kraftverk må äga rätt att
efter erhållande av därför sökt särskild koncession i sådana trakter, där
ej annat kraftverk finnes, inom visst avstånd försälja mindre del av sitt
kraftbelopp till enskilda konsumenter på lindrigare villkor än lagen för
allmänna distributionsverk föreskriver.
Konungens befallning skavande i Hallands län anser, att den av Riksdagen
begärda utredningen förnämligast bör gå ut på, huruvida icke
en blivande lagstiftning kunde fotas på följande huvudgrunder: att för
rättighet att till tredje man leverera elektrisk energi skall erfordras
koncession i likhet med vad för järnvägs anläggning är stadgat; att
koncession skall medföra förpliktelser för dem, som erhållit densamma,
att inom visst bestämt område tillfredsställa varje efterfrågan efter
energi och i enlighet med maximipristariffer, vilkas fastställande i likhet
med järnvägstarifierna skulle tillkomma Kung!. Maj:t; att koncession
skall kunna förverkas, om den, som erhållit densamma, blir urståndsatt
att fullgöra honom enligt koncessionen åliggande förpliktelser; och att
i så fall avnämarne skola vara berättigade att under vissa villkor övertaga
företaget eller del därav. Att även en lagstiftning, ordnad i enlighet
med nu angivna huvudgrunder, icke lär kunna bereda vederbörande
konsumenter full trygghet i händelse av avtalsbrott å leverantörens
sida, synes Konungens befallningshavande givet, då ju hos konsumenterna
icke alltid kunna påräknas tillräckliga ekonomiska resurser
för övertagandet av ett sådant företag, varom nu är fråga. Men enligt
Konungens befallningshavandes mening skulle säkerligen därigenom
från lagstiftningens sida allt vara gjort, som i dess förmåga stode, för
skyddandet av konsumenternas rätt.
Magistraten i Varberg anför, att den förevarande frågan har ett
alldeles särskilt intresse för Varbergs stad, då staden är abonnent å
elektrisk energi från Yngeredsfors kraftaktiebolag samt medgivit samma
bolag ensamrätt till distribution av sådan energi inom staden under viss
59
tid. Vid ingående av avtalet med bolaget framstod, säger magistraten,
naturligen såsom en av huvudpunkterna frågan om den säkerhet, som kunde
lämnas för kontraktets behöriga fullgörande å leverantörens sida. Härutinnan
hade säkerheten måst inskränkas till föreskrift om tekniska
garantier mot avbrott och dylikt, ävensom till fastställandet av ett fixt
skadestånd i händelse av kontraktsbrott. Väl lär det, framhåller magistraten,
finnas exempel på, att kontrakt om leverans av elektrisk energi
från en viss kraftcentral blivit intecknat uti den fastighet, vartill kraftcentralen
hör. Så har dylikt kontrakt mellan Karlstad och Brattfors
aktiebolag intecknats uti bolagets fastigheter med därå belägna vattenfall
till säkerhet dels för beståndet av kontraktet, i vad det avsåge stadens
rätt till elektrisk ström från vattenfallet, och dels för bolagets
skyldighet att i vissa fall utgiva skadestånd. Men värdet av eu sådan
inteckning torde vara ytterst ringa, om inteckningen nu får antagas
kunna gälla vid möjlig klandertalan.
Elektriska kraftöverföringar av den beskaffenhet, varom ovan nämnts,
äro enligt magistratens mening av den allmänna betydelse och riskerna
av kontrakterade energileveransers avbrytande så stora, att dessa företag
måste underkastas en särskild lagstiftning till skydd för konsumenterna
av energin. Magistraten anser, att härutinnan ett rätt uppslag finnes
angivet uti det i Riksdagens skrivelse åberopade yttrande av en utav
inspektörerna över elektriska anläggningar.
För magistraten synes det vidare, som om elektriska kraftöverföringar
av någon större betydelse borde i avseende å bestämmelser
till skydd för konsumenter i möjligaste mån jämnställas med järnvägar.
Således borde, enligt magistratens uppfattning, uti förekommande koncessioner
intagas ej blott betryggande tekniska bestämmelser utan även
bestämmelser i fråga om övervakande av anläggningen, om befogenhet
för det allmänna att i viss mån reglera priset å den levererade strömmen
och förhållandet till nya kraftledningar. Vidare anser magistraten,
att varje anläggning för elektrisk kraftöverföring med fastigheter, ledningar
och för driften anskaffade maskiner bör juridiskt anses såsom
en enda sammanhängande fast egendom. Jämväl böra, då kraft levereras
till trafikleder, till städer eller dylikt, särskilda bestämmelser kunna
lämnas för driftens upprätthållande i händelse av konkurs. Man kunde
ju tänka sig, säger magistraten, att vederbörande konsumenter genom
kontrakt skaffade sig rätt att övertaga anläggningens drift, men da
härvid flera enskilda intressen kunde kollidera, anser magistraten bestämmelser
liknande dem, som gälla i händelse av en järnvägs försättande
i konkurs, vara behövliga.
60
Stadsfullmäktige i V''urberg framhålla önskvärdheten utav att varje
anläggning i dess helhet betraktas som ett enda rättsobjekt. Då till
varje anläggning måste höra åtminstone någon fastighet, bör såsom vid
järnvägar hela anläggningen anses såsom en enda sammanhängande
fast egendom. Vidare böra uppställas tillfredsställande garantier för
anläggningens lämpliga tekniska anordning ävensom för innehavarens
ekonomiska förmåga att utföra anläggningen enligt fastställd plan. Anläggningarnas
fortsatta behöriga underhåll och drift bör jämväl, enligt
stadsfullmäktiges mening, icke blott övervakas utan även inom rimlig
gräns säkerställas och uppkomsten av monopol å vissa orter regleras
genom befogenhet för det allmänna att fastställa vissa maximipriser.
Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus län finner lika
med Riksdagen den föreliggande frågan vara av stor vikt och betydelse.
Såväl ur nationalekonomisk som ur privatekonomisk synpunkt blir det,
såsom Riksdagen erinrat, allt eftersom kraften i våra många vattenfall
mer och mer tages i anspråk för alstrande av elektrisk energi i större
omfattning, en angelägenhet av stor vikt för statsmakterna att tillse,
å ena sidan att producenten sättes i tillfälle att utnyttja det alstrade
energiförrådet under så billiga former, som med statens berättigade
intressen låta sig förenas, och å andra sidan att detta energiförråd på
ett fullt betryggande sätt tillhandahålles alla dem, som på beräknad
tillgång ur detsamma grundat nyttiga företag för olika ändamål. Vinnandet
av denna trygghet för energiförrådets orubbade begagnande
blir givetvis av särskilt stor betydelse, då det för ett helt samhälle
gäller att förse sig med elektrisk kraft för samhälleliga behov, såsom
till exempel för yttre belysning, och ju större samhället är, desto viktigare
blir det ock för detsamma att hava säker tillgång på beräknad
energi.
Genom lagen den 27 juni 1902 hava, framhåller Konungens befallningshavande,
statsmakterna redan tillgodosett producenternas intressen
i förevarande avseende, men konsumenten av den elektriska energi, som
producenten ställer till förfogande, intager däremot enligt gällande lagstiftning
en allt annat än säker ställning. Han kan väl i det avtal,
han avslutar med producenten, betinga sig skadestånd för bristande
leverans av energi, men även om dylikt skadestånd bestämmes till mycket
högt belopp och jämväl kan uttagas, kan konsumenten därmed
dock icke under alla förhållanden vara tillfredsställd. Det är den elektriska
energin in natura, som han måste få tillgodogöra sig för att icke
drabbas av olägenheter och ekonomisk förlust, och ett skadestånd för
61
utebliven leverans båtar honom då föga. Icke heller skulle konsumenten
genom inteckning till säkerhet för avslutat leveransavtal i leverantörens
fastighet och kraftledningar, om sådan inteckning lagligen kunde
beviljas, eller på annat sätt med tillämpning av gällande bestämmelser
kunna vinna trygghet för obehindrad tillgång på avtalad kraft.
Under sådana förhållanden måste det, fortsätter Konungens befallningshavande,
vara synnerligen önskvärt och nödigt, att en lagstiftning
kommer till stånd, som i största möjliga måtto bereder konsumenten
säker tillgång till den elektriska kraft, varom han träffat avtal med
viss leverantör, och synes enligt Konungens befallningshavandes mening
denna lagstiftning kunna byggas på de grunder, som gjort sig gällande
vid det engelska lagstiftningsarbetet i ämnet, och till en början innefatta
lämpliga bestämmelser i de avseenden, som angivas i ett av tekniska
samfundet i Göteborg avgivet yttrande, varuti Konungens befallningshavande
ansett sig kunna instämma.
Stadsfullmäktige i Göteborg hava framhållit såsom sin åsikt, att, även
om ännu icke i vårt land något fall inträffat, då genom avtalsbrott
från leverantörens sida eller av liknande anledning ett samhälle blivit
berövat påräknad elektrisk kraft, en lagstiftning till förebyggande av
dylikt likväl måste anses vara i hög grad önskvärd och borde komma
till stånd snarast möjligt.
Antagligt är väl, säga stadsfullmäktige, att den blivande utredningen
kommer att föranleda till, att vid meddelande av koncession å
elektriska anläggningar, som kunna antagas bliva av mera allmän betydelse,
vissa villkor komma att fästas utöver de nu brukliga, avseende
kontroll m. m. och motsvarande i huvudsak de som gälla för meddelande
av koncession å järnvägsanläggningar. Stadsfullmäktige finna det därför
vara av vikt, att de villkor, som anses erforderliga, bliva fastställda, så
snart ske kan, så att de komma att från början omfatta så många
anläggningar som möjligt. Med den jämförelsevis stora tillgång på
vattenkraft, vårt land äger och varav ännu en ringa bråkdel blivit
utnyttjad, har man, anföra stadsfullmäktige vidare, all anledning förvänta,
att elektriciteten skall bliva av synnerligen stor betydelse för landet och
särskilt för industrin, förutsatt att trygghet beredes för energins lämna
tillhandahållande och att den kan erbjudas till rimligt pris. För sistnämnda
ändamål torde det emellertid enligt stadsfullmäktiges mening
vara av stor betydelse, att vid meddelande av koncession jämväl bestämmas
vissa maximipriser. Stadsfullmäktige förmoda, att detta i
någon mån skulle kunna stävja den spekulation i vattenfall, som nu, så
62
snart ett vattenfall väntas kunna bliva utnyttjat, gör sig gällande och
hotar göra det omöjligt att med användande av vattenkraft åstadkomma
elektrisk energi till så billigt pris, som erfordras, för att industrin skall
kunna begagna sig av densamma för konkurrens i utlandet.
För att ett samhälle, som med ett i enskild ägo varande elektricitetsverk
träffat avtal om leverans av elektrisk energi, skall så vitt möjligt
vara tryggat i sin rätt att erhålla avtalad energileverans, torde emellertid,
säga stadsfullmäktige slutligen, utöver de bestämmelser, som kunna
antagas komma att gälla i fråga om koncessioner, erfordras en lagstiftning,
som medgiver det allmänna att omedelbart ingripa till förebyggande
av längre avbrott i energileveransen och, i likhet med vad
förhållandet är i England och Frankrike, giver vederbörande kommun
rätt att i vissa fall och på vissa villkor övertaga den elektriska kraftanläggningen.
Tekniska samfundet i Göteborg anför i förenämnda yttrande, att då
någon närmare erfarenhet i det förevarande ämnet ännu ej kunnat vinnas,
någon lagstiftning därutinnan tillsvidare ej bör förekomma, utan förmenar
samfundet det vara tillräckligt att, i de fall där för närvarande
koncession för elektriska anläggningars utförande erfordras, bland koncessionsvillkoren
intagas följande bestämmelser nämligen:
l:o) angående omfattningen av de områden, inom vilka leverantören
är skyldig att tillhandahålla elektrisk energi ävensom villkoren därför;
2:o) angående maximipriser för energileverans av olika slag med
eventuella rabattuppgifter;
3:o) angående den ersättning, som för olika fall skall lämnas vid
inställd drift;
4:o) angående de villkor, på vilka kraftanläggningen och koncessionen
kunna övertagas av konsumenterna, om ägaren råkar på obestånd, så
att han ej kan hålla driften i gång, eller icke uppfyller leveransvillkoren;
5:o) angående anläggningens utrustning i avseende på driftsäkerhet,
dess vederbörliga inspektion och godkännande;
6:o) angående periodtal och spänning med hänsyn till samarbete
med angränsande anläggningar;
7:o) angående tillåtliga maximala variationer i spänning och periodtal
samt de villkor, som leverantören härför äger ställa å konsumenten.
Kraftanläggning, avsedd huvudsakligen för enskilt behov, anser
samfundet dock kunna medgivas rätt att använda särskilt periodtal och
särskild spänning, om så är av tekniska skäl nödigt, ävensom tillåtas
att av sitt kraftöverskott leverera till enskilda konsumenter utan ovanstående
detalj bestämmelser uti koncessionen.
63
Konungens befallningshavande i Alvsborgs län finner de av Riksdagen
angivna skälen för behövligheten av i möjligaste mån betryggande
garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi i hög grad
beaktansvärda. Konungens befallningshavande ifrågasätter, huruvida
icke den engelska lagstiftningen i ämnet, vilkens allmänna synpunkter
i Riksdagens skrivelse berörts, lämpligen borde lända till ledning. Särskilt
anser Konungens befallningshavande de däri förekommande stadgandena
om koncessionens förverkande, i händelse leverantören på grund av
insolvens blir urståndsatt att fullgöra de förpliktelser, som i kraft av
koncessionen åligga honom, eller eljest gör sig skyldig till svårare
uraktlåtenhet av nämnda förpliktelser, vara förtjänta att uppmärksammas.
Konungens befallningshavande i Skaraborgs län tillstyrker, att frågan
om tryggande av energikonsumenternas kontraktsenliga rättigheter gent
emot producenterna göres till föremål för särskild lagstiftning, varvid
jämväl bör komma under bedömande, huruvida maximitariffer för kraftförbrukningen
lämpligen böra införas.
Stadsfullmäktige i Falköping anse önskvärt, att maximitariffer uppställas,
och att ifrågavarande förhållanden så långt möjligt ordnas genom
lagstiftning.
Konungens befallningshavande i Värmlands län finner det uppenbart,
att den av Riksdagen väckta frågan är av stor betydelse, men framhåller
på samma gång, att ganska stora svårigheter äro förknippade med en
lämplig lagstiftning i det syfte, Riksdagens skrivelse avser. Konungens
befallningshavande meddelar vidare, att underdomstolarna i länet i allmänhet
meddelat inteckning till säkerhet för upprättade kontrakt angående
leverans av elektrisk energi. Frånsett frågan om lagligheten härav,
tillägger Konungens befallningshavande, vinnes härmed, såsom Riksdagen
också påpekat, icke någon verklig trygghet för inteckningshavaren att
komma i åtnjutande av den i ett intecknat kontrakt avtalade energimängden.
Andra vägar härför behöva sålunda beträdas, och lär enligt
Konungens befallningshavandes mening härvid uppmärksamheten främst
böra fästas vid frågan om vilka bestämmelser, som må kunna härutinnan
meddelas i sammanhang med koncessionen å ledningarna.
I sådant hänseende anser Konungens befallningshavande innehavarna
av kontrakt om leverans av elektrisk energi kunna inrymmas rätt, att,
därest leverantören icke fullgör sina kontrakterade skyldigheter, under
vissa villkor övertaga den elektriska kraftanläggningen. Såväl bestäm
-
64
melser i sådant syfte som de andra stadganden, vilka kunna påkallas
för att skäligen säkerställa avnämare av elektrisk energi, påkalla emellertid
enligt Konungens befallningshavandes uppfattning ändringar i gällande
författningar om elektriska anläggningar. Och då härförutom en del
andra tillägg och förändringar i dessa författningar torde vara påkallade,
med numera vunnen erfarenhet och den alltmera insedda betydelsen
att kunna tillförsäkra jämväl små avnämare, t. ex. jordbrukare och hantverkare,
billig elektrisk energi, hemställer Konungens befallningshavande,
att lagstiftningen om elektriska anläggningar snarast möjligt göres till
föremål för en sakkunnig, ingående revision.
För att säkerställa de kommuner, som förhyra elektrisk energi, mot
störande avbrott i leveransen, anser Konungens befallningshavande slutligen,
att för kommuner bör införas förköpsrätt vid övergången av
äganderätt till elektrisk anläggning, därifrån kommunen kontraktsenligt
erhåller elektrisk energi.
Konungens befallningshavande i Örebro län finner en lagstiftningrörande
leverans av elektrisk energi vara av behovet påkallad.
Beträffande de grunder, å vilka en blivande lagstiftning i ämnet bör
byggas, framhålles, säger Konungens befallningshavande, i riksdagsskrivelsen
vikten av att söka utreda, huru arten av konsumentens rätt till
elektrisk energi skall bestämmas, varjämte i skrivelsen omnämnes, att i
den utländska lagstiftningen olika åsikter därom gjort sig gällande.
Berörda fråga, som uppenbarligen är av den största betydelse, lär
dock, enligt Konungens befallningshavandes förmenande, redan vara
avgjord i svensk rätt. Jämlikt 20 kap. 3 § strafflagen straffas nämligen
olovligt tillägnande av elektrisk ström från en anläggning såsom stöld
eller snatteri. Det vill säga olovligt tillägnande av den elektriska energin
jämställes med olovligt tillgrepp av gods eller penningar. På grund härav
anser Konungens befallningshavande det med fog kunna sägas, att den
elektriska energin enligt nämnda lagrum bör betraktas såsom lösegendom,
varför således rätten till densamma, såväl leverantörens som konsumentens,
är att anse såsom sakrätt.
Ifråga om det sätt, varå betryggande garantier för kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk energi må kunna beredas konsument, delar Konungens
befallningshavande den i riksdagsskrivelsen uttalade åsikten,
att sådana garantier ej torde kunna vinnas genom att konsumenten erhåller
rätt till inteckning i leverantörens fastighet.
Uti riksdagsskrivelsen anföres, yttrar Konungens befallningshavande
vidare, att erforderliga garantier däremot torde kunna beredas konsument
65
genom att, vid meddelande av koncession för den elektriska anläggningen,
föreskriva villkor till skydd för konsumenten. I viss mån anser Konungens
befallningshavande detta också låta sig göra, men, då ett återkallande
av lämnad koncession ej, såsom fallet är med en enskild järnväg, behöver
beröva den elektriska anläggningen allt värde, då ju eu väsentlig
del därav torde ligga i det monterade vattenfallet, jämte byggnader och
maskiner, finner Konungens befallningshavande det kunna ifrågasättas,
huruvida dylika koncessionsvillkor, vilka givetvis upphöra vid
koncessionens återkallande, kunna anses innebära tillräcklig trygghet för
konsumenten.
För att kunna bedöma de åtgärder, som böra vidtagas för vinnande
av det i riksdagsskrivelsen angivna syftet, torde det, säger Konungens
befallningshavande, vara behövligt att söka utreda de fall, då det kan
förutsättas, att ett avbrott i lämnande av elektrisk energi äger rum.
Härvidlag anser Konungens befallningshavande åtskillnad böra göras
mellan de fall, då avbrottet orsakats genom ett direkt avtalsbrott från
leverantörens sida, och de, då avbrottet ej alls eller åtminstone endast
i mindre grad varit föranlett genom någon leverantörens åtgärd. Ehuru
i sistnämnda fall de omständigheter, som orsakat avbrottet, kunna vara
av mångskiftande natur, kunna de dock enligt Konungens befallningshavandes
mening sammanföras under tre huvudgrupper, nämligen, l:o
vis major, 2:o annan av leverantörens vilja oberoende omständighet, som
dock ej är av beskaffenhet att hänföras till vis major, samt 3:o leverantörens
försättande i konkurstillstånd.
På sätt ovan framhållits, anser Konungens befallningshavande, att
rätten till den elektriska energin är att betrakta såsom en sakrätt. År
denna uppfattning riktig, säger Konungens befallningshavande vidare,
så lär också avtal om lämnande av elektrisk energi böra jämställas med
avtal om leverans av annan lösegendom. En jämförelse mellan nämnda
båda slag av avtal visar även, att de äro mycket likartade. De i lagen den
20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom uttalade principer skulle
således, enligt Konungens befallningshavandes åsikt, kunna läggas till
grund för en blivande lagstiftning uti förevarande ämne.
För avbrott i leverans anser Konungens befallningshavande dock
vid vissa fall nya bestämmelser erfordras. Till följd av det särskilda
sätt, varå den elektriska energin levereras, kan, vid avbrott i leverans,
en konsument i regel ej, såsom händelsen är vid andra leveransavtal,
förskaffa sig den elektriska energin finn annat håll, och, på grund av
den elektriska energins stora betydelse för den allmänna hushållningen
såsom belysnings- och kraftmedel, kan, på sätt som även framhålles i
9
66
riksdagsskrivelsen, konsumentens anspråk, ej under alla förhållanden
anses tillfredsställda även genom erhållande av högt skadestånd. Det
torde därför enligt Konungens befallningshavandes mening vara nödvändigt
att lämna sådana föreskrifter att konsumenten, därest ej elektrisk
energi kan från annat håll förskaffas, får viss rätt att vid leveransavbrott
tvinga leverantören att fullgöra den avtalade prestationen.
Då leverantören, oaktat han kan bliva underkastad betydande skadeståndsskyldighet
vid inställd leverans, likväl kan underlåta fullgöra avtalad
leverans, så framgår härav, fortsätter Konungens befallningshavande,
att ett stadgande om rätt till föreläggande av vite, även till
högt belopp, ej kan anses medföra åsyftad verkan, utan lär säkerhet
endast kunna vinnas genom en utav myndighet lämnad direkt handräckning,
varigenom leveransen fullgöres. I överensstämmelse med vad
som är stadgat om annan handräckning, skulle sådan kunna anförtros
åt vederbörande överexekutor; och anser Konungens befallningshavande
de i utsökningslagen givna föreskrifter kunna i princip även härå tilllämpas.
Dylik handräckning väntar Konungens befallningshavande först
och främst komma ifråga, då leveransen inställes till följd av avtalsbrott
från leverantörens sida.
Ifråga om avbrott, orsakat genom vis major, lär det vara synnerligen
svårt, för att ej säga omöjligt, att härom lämna allmängiltiga föreskrifter,
enär, allt efter olika omständigheter, uti ett fall större hänsyn
bör tagas till leverantörens och uti ett annat fall till konsumentens berättigade
intresse. Konungens befallningshavande anser det därför vara
ändamålsenligast, att Kungl. Maj: t efter förekommande omständigheter
kan bestämma, huru rättsförhållandena skola i dylika fall ordnas
mellan leverantör och konsument. Vissa allmänna regler skulle dock
kunna givas.
Ifråga om de fall, då avbrottet i leverans är föranlett av någon av
leverantörens vilja oberoende omständighet, som dock ej är att hänföra
till vis major, erinrar Konungens befallningshavande, att man vid elektriska
anläggningar alltid måste räkna med, att vissa olyckshändelser
kunna inträffa, och att därför uti en planmässigt ordnad elektrisk anläggning
reserver för dylika fall alltid böra finnas. Härom anför Konungens
befallningshavande ytterligare följande. Saknas reserver, bör leverantören
till sitt skyddande ej kunna åberopa vis major. Enahanda är
förhållandet, då leverantören försäljer elektrisk energi i sådan mängd,
att han även vid obetydliga rubbningar i maskiner och vattenförhållanden
löper risk att ej kunna fullgöra avtalad leverans. Med dessa fall torde
även kunna jämställas det, då vederbörande myndighet finner sig, till
67
följd av någon leverantörens underlåtenhet att fullgöra föreskriven åtgärd,
föranlåten förbjuda leveransens fortsättande. Avbrott av leverans torde
i samtliga sistnämnda fall kunna förhindras av leverantören, varför desamma
lära vara i viss mån att jämställa med ett avbrott, orsakat genom
kontraktsbrott. Då emellertid eu sådan handräckning som den här ovan
ifrågasatta måhända på grund av svårigheter att anskaffa reserver, utföra
nödiga arbeten med mera ej alltid skulle kunna tillräckligt hastigt medföra
åsyftad verkan, synas dylika avbrott lämpligast böra förebyggas
genom att, vid koncessions meddelande för elektrisk anläggning, lämpliga
föreskrifter meddelas om hållandet av reserver, den största energimängd,
som må uthyras, och så vidare.
Konungens befallningshavande yttrar sig slutligen om det fall, då
avbrottet orsakats genom leverantörens försättande i konkurs, och anser
detsamma vara det, för vilket det är svårast att lämna ändamålsenliga
föreskrifter. Vid konkurs upphör nämligen leverantörens skyldighet
att lämna elektrisk energi, under det att konsumentens förpliktelser fortfara,
så länge leverantörens konkursmassa fullgör sina åligganden. Konkursmassan
kan således avbryta leveransen eller för densammas fullgörande
uppställa högre avgifter än de avtalade, och lär, säger Konungens
befallningshavande, konsumenten mången gång bliva nödgad att godtaga
desamma för att ej drabbas av större olägenheter.
Konungens befallningshavande framhåller vidare, att man uti den
utländska lagstiftningen sökt tillvarataga konsumentens rätt i sistnämnda
fall genom att skydda den elektriska anläggningen från utmätnings- och
konkursåtgärder och genom att tillerkänna konsumenten en vidsträckt
^lösningsrätt. Enligt Konungens befallningshavandes förmenande skulle
emellertid ett förbud mot utmätnings- och konkursåtgärder komma att
förkväva vår uppblomstrande elektriska industri eller att åtminstone i
hög grad försvåra utnyttjandet av vårt lands rika vattentillgångar, enär,
ifall sådant förbud skulle meddelas, lån för elektriska anläggningar näppeligen
torde kunna erhållas eller åtminstone ej å sådana villkor, att de
kunna av vattenfallsägaren godkännas. Konungens befallningshavande
anser det därför vara av största vikt, att uti en blivande lagstiftning,
på samma gång som konsumentens berättigade anspråk å erhållande av
elektrisk energi säkerställas, leverantörens intresse att kunna erhålla nödigt
kapital å rimliga villkor behörigen tillgodoses.
Konungens befallningshavande framhåller härutinnan några synpunkter
och yttrar därvid följande.
Uti ett elektriskt kraftlevereringsföretag spelar naturligtvis försäljningen
av den elektriska energin huvudrollen. De personer, som ämna
68
försträcka penningar åt ett sådant företag, taga därför uppenbarligen i
noggrannt övervägande, vilka utsikter för ekonomisk bärighet företaget
kan hava genom distribuering av den elektriska energin efter de av
företagets ledare kalkylerade priser. Det kan därför med största antaglighet
förutsättas, att långivarne noggrannt granska avgifterna för lämnande
av elektrisk energi ävensom äro i tillfälle att å dessa priser öva
betydande inflytande. Det kan ju visserligen ej påyrkas, att långivare
på grund af förenämnda omständigheter skola hava enahanda skyldighet
som kraftlevereringsföretaget, det vill säga leverantören, i fråga om
att respektera de med konsumenterna träffade avtal, men det kan å
andra sidan med stort fog sägas, att långivares rätt ej bör kunna anses
förfördelad, om för långivare stadgas skyldighet att även i händelse av
leverantörens konkurs respektera de av leverantören ingångna avtal angående
lämnande av elektrisk energi. Enligt Konungens befallningshavandes
förmenande lär genom en sådan bestämmelse större hinder
näppeligen uppstå för ett företag att erhålla behövliga lån.
Vad nu anförts, fortsätter Konungens befallningshavande, gäller väl
närmast de fordringsägare, som lämnat lån mot realsäkerhet i företaget,
men, då desse i regel torde äga huvudparten av fordringsbeloppet och
således hava det största ekonomiska intresset, synes det Konungens befallningshavande
ej heller kunna verka menligt å övrige fordringsägares
intresse, ifall det i lag stadgades att, i händelse av en leverantörs försättande
i konkurs, konkursmassan hade skyldighet att uppfylla ingångna
avtal om lämnande av elektrisk energi. Då en föreskrift, som den av
Konungens befallningshavande sålunda antydda, torde vara en nyhet för
vår lagstiftning, berör Konungens befallningshavande i största korthet
några fall, som kunna tänkas uppkomma vid avtal om lämnande av
elektrisk energi, och huru en dylik föreskrift vid sådana fall skulle
verka.
Konungens befallningshavande andrager därvid följande exempel.
Ett antal kapitalister förvärva sig äganderätten till ett eller flera vattenfall
samt bilda aktiebolag, som monterar vattenfallen och hembjuder
den elektriska kraften till angränsande kommuner för sådant pris, att
dessa finna med sin fördel förenligt att träffa avtal om en större leverans
av elektrisk energi för längre tid samt anordna sig i enlighet därmed,
uppföra dyrbara elektriska anläggningar med mera. Sedan kommunerna
väl äro färdiga med sina anläggningar och tagit desamma i
bruk, låta ifrågavarande kapitalister aktiebolaget göra konkurs. Aktiekapitalet
kan ju vara jämförelsevis litet, varför den förlust de på så sätt
lida, blir en obetydlighet i jämförelse med den förtjänst, de kunna göra
G9
därigenom, att kommunerna bliva nödsakade att antingen betala det förhöjda
pris, som kan bestämmas för fortfarande åtnjutande av elektrisk
energi eller ock vid konkursmassans försäljning av den elektriska anläggningen
inropa densamma för synnerligen högt pris.
Naturligtvis står det ju kommunerna fritt, tillägger Konungens befallningshavande,
att ej välja någon av dessa utvägar, utan avstå från
den elektriska energin, men detta är ej troligt i betraktande av den förlust
och det obehag, som skulle orsakas kommunerna genom att bliva
berövade den elektriska energin.
Vad nu är sagt gäller naturligen även andra större konsumenter,
vilka äro beroende av att erhålla avtalad elektrisk energi. I händelse
däremot lagbestämmelse skulle finnas om skyldighet för fordringsägare
att respektera ingångna leveransavtal, skulle dylikt ej kunna förekomma.
En leverantör kan emellertid utan något illojalt tillvägagångssätt
komma i konkurs, men även för sådant fall anser Konungens befallningshavande
en dylik föreskrift ej vara obillig. 1 regel torde ett fortsättande
av leveransen vara till fördel för fordringsägare, men även om
en direkt fördel ej skulle uppkomma för fordringsägare, är det enligt
Konungens befallningshavandes mening med rättvisa och billighet överensstämmande
att konsumentens rätt tillgodoses i konkursen på det sätt,
att konsumenten äger företräde till erhållande av avtalad elektrisk energi.
Konungens befallningshavande finner det emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida det ej vid konkurs må tillkomma befogenhet för vederbörande
myndighet att, efter förekommande utredning, såsom villkor för konsumenten
att fortfarande få bekomma den elektriska energien, föreskriva
höjning i avtalade avgifter.
Denna rätt att erhålla elektrisk energi bör dock, yttrar Konungens
befallningshavande vidare, rimligen ej utsträckas till hela kontraktstiden,
som ju kan omfatta en längre tid, utan måste det i fordringsägarnes intresse
stadgas ett sätt, varå konkursmassan och dess fordringsägare kunna bliva
fria från förpliktelsen att lämna elektrisk energi. Skyldigheten att tillhandahålla
den elektriska energin å oförändrade villkor bör således inskränkas
till en sådan tid, att konsumenten sättes i tillfälle att under
densamma skaffa sig elektrisk energi från annat håll.
Huruvida i sammanhang därmed efter nämnda tids förlopp ^lösningsrätt
bör tillerkännas konsumenter, därom vågar Konungens befallningshavande
ej bestämt yttra sig, men anser Konungens befallningshavande
den knappast vara erforderlig.
Ifråga om de av Konungens befallningshavande sålunda anförda
synpunkter erinrar Konungens befallningshavande, att, även om de kunna
70
anses vara i princip riktiga, förhållandena dock kunna gestalta sig så,
att undantag i vissa fall bör göras från de på grund av desamma
ifrågasatta bestämmelser. Konungens befällningsbavande anför härutinnan
såsom exempel, att en elektrisk anläggnings bärighet grundas i
huvudsak å en större fabriksanläggning. Krafttillgången är dock så
stor att, elektrisk energi även kan lämnas till andra konsumenter. Det
inträffar då, att fabriksanläggningen på grund av konkurs eller eljest
upphör och ej vidare kan tvingas betala den avtalade elektriska energin,
samt att inkomsten utav den i övrigt försålda elektriska energin är
så obetydlig, att den elektriska anläggningens driftkostnad ej därmed betäckes.
Under sådana förhållanden kan det, säger Konungens befallningshavande,
ej anses vara rättvist och billigt, att den elektriska anläggningen det
oaktat skall tillhandahålla övriga konsumenter avtalad elektrisk energi,
utan S3mas dessa senare i så fall böra i likhet med den elektriska anläggningen
få vidkännas de förluster, som vid affärer alltid kunna uppstå.
Konungens befallningshavande anser det därför vara behövligt, att i en
blivande lagstiftning lämnas sådana föreskrifter, att vid dylika undantagsfall
behörig hänsyn även tages till leverantörens intressen.
I detta sammanhang framhåller Konungens befallningshavande även,
att det med fog kan ifrågasättas, huruvida ej, i fall uti en blivande lagstiftning
konsumentens rätt till elektrisk energi säkerställes, rättvisa och
billighet även kräva, att åt elektriska anläggningar beredas förmånsrätt
för utfående av överenskomna avgifter för såväl förbrukad som avtalad
elektrisk energi. Visserligen har leverantören genom att vid bristande
betalning kunna upphöra att lämna elektrisk energi ett betydande maktmedel
mot konsumenten, men detta medel är endast verksamt i de fall,
då behov av fortsatt leverans av elektrisk energi förefinnes, varför det
ur synpunkten av den elektriska anläggningens bärighet och förmåga
att lämna avtalad energi torde vara, enligt Konungens befallningshavandes
mening, av ganska stor vikt att en sådan förmånsrätt finnes.
Konungens befallninghavande hemställer slutligen, att uti en blivande
lagstiftning åtgärder vidtagas ej blott för att säkerställa konsumentens
rätt till elektrisk energi, utan även för att i övrigt ordna de
olika rättsförhållanden, som kunna uppkomma vid leverans av elektrisk
energi.
Konungens befallningshavande i Västmanlands län uppehåller sig särskilt
vid frågan om åtgärder i händelse av kontraktsbrott från leverantörens
sida, och framhåller, att den engelska lagstiftningen giver föreskrift
särskilt för det fall, att leverantören till följd av insolvens icke
71
fullgör sina kontraktsenliga skyldigheter. Kraftföretagets egendom iir då
skyddad från utmätning och konkursåtgärder, varjämte avnämares rätt
tillgodoses därigenom, att koncessionen förverkas och avnämare berättigas
att under vissa villkor övertaga företaget. Svårt är att inse, säger
Konungens befallningshavande, huru leverantörens fordringsägares rätt
vid ett sådant förhållande skall kunna tillgodoses, och det kan ifrågasättas,
huruvida det i avnämarnes intresse kan vara erforderligt, att
kraftföretagets egendom sålunda skyddas. I händelse af utmätning och
konkurs anser Konungens befallningshavande det ligga i avnämarnes
välförstådda intresse att bliva ägare av företaget i vanlig ordning och
få koncessionen på sig överlåten. Under tiden före försäljningen torde
de därav intresserade icke underlåta att genom administration av företaget
tillgodose vederbörande avnämares behov av kraft. Några särskilda
föreskrifter, därest kraft företaget blir insolvent, skulle således enligt
Konungens befallningshavandes mening hos oss ej vara av nöden.
I det antagligen sällsynta fall, att en leverantör med förmåga att
kontraktsenligt leverera kraft underlåter fullgöra denna sin skyldighet,
anser Konungens befallningshavande liksom i England högt bötesstraff
böra ådömas leverantören, och, därest han ej efter erhållen varning fullgör
sina skyldigheter, koncessionen fråntagas honom. Här torde även,
säger Konungens befallningshavande, ett högt vite lända till önskad
effekt.
Konungens befallningshavande påpekar vidare ett fall, som ej beröres
i engelsk rätt, men som torde vara den mest förekommmande anledningen
till underlåtenhet från leverantörens sida att fullgöra kontraktet,
nämligen brist på kraft. Det kan tänkas och har inträffat, att ett
vattenfall under t. ex. torra somrar icke lämnar den beräknade energin.
I ett sådant fall, då leverantören ju är jämförelsevis oskyldig till bristande
leverans, anser Konungens befallningshavande det böra förfaras
mer skonsamt med honom. Om vattenbristen hotar att bliva mera konstant
och regelbundet återkommande, bör han dock i avnämarnes intresse
kunna efter noggrann prövning åläggas förstärka kraftkällan med
t. ex. ångkraft.
Vidkommande slutligen inteckning i kraftföretag anför Konungens
befallningshavande, att, därest icke inteckningsrätt i förevarande fall anses
böra medgivas, det torde vara av behovet påkallat, att kontrakt om
elektrisk energi genom lag förklaras gällande jämväl mot senare innehavare
av kraftföretaget; och framhåller Konungens befallningshavande
tillika, att en sådan föreskrift redan förefinnes i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907.
72
Tekniska föreningen i Västerås anser, att det ej skulle vara lyckligt
att inslå på den väg, som man i utlandet beträtt för att trygga energiavnämare
mot risken att ej erhålla avtalad energileverans. De förhållanden,
som i utlandet äro rådande, hava nämligen i vårt land ej sin
motsvarighet.
Vad särskilt i England gällande bestämmelser angår, så gälla dessa,
säger föreningen, så gott som uteslutande centraler drivna med ånga, vilka
sålunda inom det för anläggningen koncessionerade, tätt bebyggda området
kunna placeras på för energileverantören lämpligaste och mest centrala
plats och därjämte, i mån av efterfrågan å energi, successivt kunna
utbyggas, ej blott i avseende å den maskinella utrustningen utan även
beträffande byggnader, så att således vid dessa företag en vida mindre
del behöver riskeras ligga obegagnad än vid ett motsvarande företag,
grundat på vattenkraft, där dels hela vattenfallets värde, dels kostnaden
för samtliga vattenbyggnader från början måste bindas, även om först
under eu senare period avsättning för hela den tillgängliga energin kan
påräknas, förhållanden vilka bliva så mycket mer betungande i det fall,
då landet är glest befolkat och vattenfallen avlägsna från landets industricentra.
De engelska bestämmelserna torde enligt föreningens uppfattning
även däruti hava sin orsak, att där i regel den elektriska energin
inom samhällena distribueras av enskilda bolag, något som ju ej
är förhållandet inom vårt land, där dock i de fall, detta förekommit,
de kommunala myndigheterna vid koncessions meddelande tillsett, att
respektive energiabonnenter i ifrågavarande hänseende erhållit all nödig
garanti.
De engelska förhållanden, som ovan påpekats, gälla även i viss mån
Frankrike, Italien och Schweiz, om också i särskilt sistnämnda bägge
länder vattenkraft kommit till övervägande användning, jämfört med
ånga. I dessa länder göra dock vattenfallens centrala läge och ländernas
täta, industriidkande befolkning en begränsning av respektive företags
verksamhetsområde lättare samt möjliggöra för dessa inom kortare
tid ett fullständigt utnyttjande av anläggningen inom ett mindre område
och således med mindre ledningskostnader. På grund härav har
i Schweiz även kunnat föreslås en i ett glest befolkat land så betungande
förpliktelse som att, ehuru under vissa villkor, tillfredsställa
varje efterfrågan efter energi.
Ifråga om maximipriser för energi påpekar föreningen, att dessa
blott äro en naturlig och nödvändig följd av ett monopoliserande av
energidistributionen inom visst område.
73
Föreningen övergår därefter till förhållandena i vårt land och framhåller
till en början, att eventuella bestämmelser naturligtvis så gott som
uteslutande skulle drabba företag, baserade å vattenkraft. Våra huvudsakliga
vattenfall äro emellertid belägna i avlägsnare, obebyggda eller
blott glest bebyggda delar av landet, under det att de mera tätt befolkade
delarne, där även den huvudsakliga industrin tills vidare
är till finnandes, ofta ej äga en mot behovet svarande tillgång på vattenkraft
eller till och med helt och hållet sakna dylik. Dessutom kan
ju, fortsätter föreningen, med de mycket varierande byggnadsförhållanden,
som förekomma i våra vattendrag, det förhållandet väl inträffa,
att en avlägsnare vattencentral är i tillfälle erbjuda en avnämare vida
förmånligare villkor än en närmare belägen, liksom även ett senare tillkommet
företag skulle kunna tänkas sälja sin energi till billigare pris
än ett äldre, som eventuellt redan erhållit koncession inom det beträffande
området. Under de förhållanden, som i vårt land äro rådande,
kan föreningen sålunda ej finna annat än att synnerliga svårigheter
skulle förefinnas för en rättvis och lämplig uppdelning av landet i områden,
tilldelade vissa bestämda kraftanläggningar.
Emellertid, tillägger föreningen, synes Kungl. Maj:t redan nu hava
rätt att utöver hittills vanliga bestämmelser göra ytterligare villkor för
koncessionens erhållande. Om också strängare koncessionsvillkor ingalunda
äro önskvärda, såsom i allmänhet försvårande och försenande vattenkraftens
utnyttjande samt minskande dess värde utan ernående av
nedsatta priser å energi, anser föreningen dock här en möjlighet förefinnas
att vid större företag av allmännare betydelse kunna binda dessa
vid sådana villkor, som från det allmännas synpunkt kunna prövas nödvändiga.
Som en önskvärdhet anser föreningen, att inteckning av själva vattenkraften,
då sådant kan ske utan förnärmande av tredje mans nuvarande
rätt, genom lagstiftning möjliggöres, så att, då kontrahenterna så
finna önskvärt, bestämmelser härom kunna intagas i avtalet dem emellan.
Konungens befallning shav ande i Kopparbergs län framhåller, att anläggningar
för tillhandahållande av elektrisk kraft såväl i ekonomisk betydelse
som i andra avseenden torde kunna jämföras med järnvägsanläggningar,
vilka ju i flera avseenden, analoga med de nu ifrågavarande,
underkastats kontroll från det allmännas sida. Genom villkor vid koncessionsbestämmelsers
meddelande för ifrågavarande slag av elektriska
anläggningar anser Konungens befallningshavande mycket kunna vinnas
till förmån för köpare av elektrisk energi.
to
74
Konungens befallningsliavande i Gävleborgs län har, med åberopande
av den väckta frågans stora betydelse, tillstyrkt bifall till Riksdagens
framställning.
Konungens befallningshavande i Västernorrlands län finner den föreliggande
frågan vara av den vikt och betydelse, att lagstiftning i ämnet
må anses vara synnerligen behövlig och önskvärd och förordar bifall till
vad Riksdagen i ärendet hemställt.
Konungens befallningshavande i Jämtlands län bär, med tillkännagivande
att Konungens befallningshavande icke på grund av vunnen
erfarenhet i ämnet är i tillfälle att uttala något omdöme angående det
lämpligaste sättet för åstadkommande av den avsedda säkerheten, anslutit
sig till vad Riksdagen anfört och hemställt.
Konungens befallningshavande i Västerbottens län åberopar vad byggnadskontoret
i Umeå anfört i ärendet, varjämte Konungens befallningshavande
tillstyrkt bifall till Riksdagens hemställan i ämnet.
Byggnadskontoret i Umeå instämmer till alla delar i inspektörernas
över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring skrivelse
den 13 februari 1906 till kommerskollegium. Vidare anser kontoret
koncession lämpligast böra meddelas å bestämd areal samt bestämd tidpunkt
för anläggningens färdiggörande böra fastställas. Kontroll av
staten över anläggningens skötsel och underhåll anses böra anordnas.
Priset å energin anses böra med utsättande av maximum angivas uti
koncessionsansökningen. Säkerhet för fullgörande av åtagna skyldigheter
å entreprenörens sida anser kontoret böra ligga däri, att rätt meddelas
för kringliggande kommun eller kommuner, som kunna lida skada genom anläggningens
vanskötsel, att inlösa verket mot erläggande av dess taxeringsvärde
ävensom däri, att rätt till skadestånd medgives de lidande parterna,
såvida ej naturhinder eller oförutsedda maskinskador förorsakat avtalsbrottet.
Såsom orsaker till avtalsbrott utan leverantörens förvållande angives:
dels naturhinder såsom åskslag, mycket eller litet vatten, issörja och
flytande isbildningar m. in., dels maskinskador såsom brott uti turbiner,
axlar, lager, generatorer eller ledningar.
Konungens befallningshavande i Norrbottens län biträder Riksdagens
uppfattning, att, med hänsyn till den osäkra ställning en konsument av
elektrisk energi för närvarande intager gent emot en leverantör av elek
-
75
trist kraft, förhållandena kräva åtgärder ägnade att bereda en avnämare
mera betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av den betingade
kraften. Svårigheter torde dock möta, säger Konungens befallningsbavande,
att i lagstiftningsväg åstadkomma effektiva bestämmelser
i sådant syfte. Likväl anser Konungens befallningshavande den engelska
lagstiftningen på detta område, vilken otvivelaktigt i detta avseende giver
värdefulla anvisningar, lämpligen kunna tagas till mönster. Därjämte
ifrågasätter Konungens befallningshavande, huruvida icke uti kung!, förordningen
angående inteckning i fast egendom lämpligen må kunna intagas
sådana bestämmelser, att ett avtal om leverans av elektrisk energi
genom inteckning i den fastighet, från vilken den elektriska kraften levereras,
må kunna beredas den säkerhet för beståndet, som berörda kungl.
förordning nu medgiver beträffande kontrakt om nyttjanderätt eller avkomst.
I många fall skulle enligt Konungens befallningshavandes mening
en sådan inteckning säkerligen bereda konsumenten erforderlig trygghet,
ehuru Konungens befallningshavande anser det icke kunna förnekas, att
i andra fall, särskilt då fråga är om leverans av mindre energiförråd
från ett med dylik inteckning förut hårt belastat kraftföretag, inteckningsåtgärden
skulle visa sig gagnlös.
Jämväl kommerskollegium anbefalldes av Kungl. Maj:t att avgiva
utlåtande i ärendet.
På föranledande av kollegium hava med anledning därav Svenska
teknologföreningen genom dess avdelning för elektroteknik och Svenska
elektricitetsverksföreningen genom särskilda kommitterade till kollegium
inkommit med yttranden samt inspektörerna över elektriska anläggningar
för belysning eller arbetsöverföring avgivit gemensamt yttrande.
Svenska teknolog för eningens avdelning för elektroteknik meddelar i sitt
yttrande till en början, att även avdelningen är av den åsikten, att ett verkligt
behov förefinnes att i vissa avseenden bereda större trygghet åt abonnenter
angående avtalad elektrisk energi, även om direkta olägenheter ännu icke
förekommit under nuvarande rättsförhållanden. Det måste således anses
önskvärt finna ett förfarande, varigenom exempelvis städer och andra större
samhällen eller omfattande industrier kunna försäkra sig mot avbrott i
leverans av elektrisk energi till följd av avtalsbrott eller genom att den
producerande anläggningen byter ägare eller ekonomiskt kommer på obestånd.
Riksdagen har visserligen i sin skrivelse icke angivit någon bestämd
väg för frågans lösning, men har genom sin redogörelse för att
dylikt skydd i andra länder vunnits genom koncessionsbestämmelser antytt,
Svenska teknologföreningens
avdelning
för
elektroteknik.
76
att syftet kan vinnas genom ett utsträckt koncessionsförfarande. Att vinna
sålunda avsett skydd genom tilläggsbestämmelser till nuvarande lagstiftning
av den 27 juni 1902 torde icke låta sig göra, enär denna lagstiftning,
utöver vad den berör expropriationsrätten, enbart syftar att bereda
skydd till liv och egendom och till följd därav flera anläggningar äro
befriade från att söka koncession. Sålunda äro elektriska anläggningar
av vilken storlek som helst, som arbeta enbart med underjordiska ledningar,
icke koncessionspliktiga. Om lösningen av denna fråga skulle
sökas på koncessionsväg, torde därför en helt ny lagstiftning krävas,
baserad på andra grunder.
Det torde under sådana förhållanden, säger avdelningen, vara lämpligt
att i korthet skärskåda verkan av de bestämmelser, som medfölja
ett utsträckt koncessionsförfarande, och då i Riksdagens skrivelse särskilt
de bestämmelser, som äro gällande i England, tagits som exempel,
synes lämpligt undersöka, huruvida förhållandena i Sverige äro sådana,
att liknande bestämmelser med fördel skulle kunna här tillämpas.
Det bör då först ihågkommas, fortsätter avdelningen, att flertalet
större elektriska anläggningar här i landet drivas medelst vattenkraft,
och att därigenom möjligheten att för en kraftanläggning bestämma ett
visst angivet avsättningsområde naturligen måste lida betydande inskränkningar.
I England, där kraftstationerna så gott som uteslutande drivas
med ångkraft, är det av naturliga skäl möjligt att fördela kraftstationerna
på lämpligt sätt och tilldela kraftstationerna ett avrundat avsättningsområde,
vartill även kommer, att kraftstationens storlek kan utvecklas,
i den mån konsumtionen det kräver. På grund av de likartade
förhållanden, som i England råda inom ett dylikt område, låter det sig
också göra att utan några större svårigheter fastställa ett maximalpris
för dessa kraftstationer. I Sverige åter, där i regel vattenkraft användes,
bestämmes kraftstationens läge av vattenfallets läge, kraftstationens
storlek likaledes av vattenfallets storlek, och då härtill kommer att på
vissa trakter flera vattenfall ofta förekomma i närheten av varandra,
under det att stora sträckor sakna all tillgång till vattenkraft, inses lätt,
att en uppdelning i distrubutionsdistrikt i de flesta fall skulle möta stora
svårigheter. Härtill kommer, att man för att vinna ett ekonomiskt gott
resultat med de dyrbara vattenkraftsanläggningarna är hänvisad till att
snarast möjligt skaffa kraftstationen en stor avsättning. Kapitalet, som
erfordras för ett vattenfalls utbyggande, måste nämligen redan från början
nedläggas på en vattenkraftanläggning, då däremot vid en ångcentral
anläggningen och det härför erforderliga kapitalet successivt kan utvidgas.
De ekonomiska förhållandena göra det därför enligt avdelningens
77
åsikt till en nödvändighet, att man har fria händer med avseende på
ledningarnas utsträckning till platser, där större konsumtion är att förvänta.
Om en dylik station tillmättes ett begränsat område, där den
endast i mån av ökat behov av elektrisk energi kunde vinna ökad avsättning,
skulle det mycket ofta vara liktydigt med att för lång tid
göra kraftstationen till en oräntabel affär. Kraftens överförande på
långa avstånd verkar naturligtvis högst avsevärt till dess fördyrande,
och ställer sig av detta skäl en enhetstariff inom en vattenkraftstations
distributionsområde olämplig. Fastställandet av maximaltariffer skulle
därför i många fall antingen medföra den verkan att hämma anläggandet
av långa kraftöverföringar eller ock, om tariffen tillmättes tillräckligt
hög, vara utan betydelse, liksom den även skulle kunna verka hindrande
i avseende på utnyttjandet av vattenfall, som krävde dyrbara anläggningskostnader.
I de engelska koncessionsbestämmelserna meddelas detaljerade föreskrifter
även i avseende på anläggningarnas tekniska anordnande, syftande
till att vinna enhetlighet i anläggningarna. Avdelningen är av
den bestämda åsikten, att tillämpningen av tekniska koncessionsbestämmelser
liknande dem som i England funnit användning, skulle verka
hindrande i avseende på vattenkraftens tillgodogörande i vårt land, och
att således det goda, som dessa bestämmelser skulle föra med sig, säkerligen
mer än väl skulle uppvägas av de olägenheter, som därav skulle
bliva en oundviklig följd.
De engelska koncessionsbestämmelserna innehålla dock, framhåller
avdelningen, även föreskrifter, som avse att bereda större avnämare trygghet
med avseende på avbrott i leveransen av elektrisk energi, syftande
bland annat till att offentliga korporationer under vissa villkor äga rätt
att övertaga en elektrisk kraftanläggning och dess drift. Dessutom är
dylika företags egendom skyddad mot exekutiva åtgärder på ett sätt,
som bereder avnämare trygghet i händelse av företagets insolvens. Åtgärder
i denna riktning synas även avdelningen av behovet påkallade.
På grund av ovan antydda med koncessionsförfarandet sammanhängande
olägenheter framhåller avdelningen önskvärdheten av att man
söker vinna det åtrådda säkerställandet av större avnämares intressen
på ett annat sätt än genom koncessionsförfarandet, så mycket mera som
en bestämd benägenhet förefinnes att därvid fastslå en mängd tekniska
bestämmelser och få till stånd en enhetlighet, som med vårt lands stora
utsträckning och våra skiftande befolkningsförhållanden och därav betingade
behov av teknisk anpassningsförmåga skulle ställa hinder i
vägen för ett rationellt utnyttjande av naturtillgångarna. Avdelningen
78
Svenska
elektricitetsverks
föreningen*
-
framhåller därför som sin åsikt, att frågan bör begränsas till att endast
omfatta säkerställandet av leverans av avtalad elektrisk energi, och
uttalar den förhoppningen, att detta måtte kunna ske på annan väg än
koncessionsvägen.
Ehuru avdelningen icke tilltror sig att avgiva något bestämt förslag
till lösning, vill det dock synas som om det icke vore omöjligt att
ordna ett betryggande rättsförhållande mellan leverantör och avnämare
genom särskilt lagstadgade avtal av karaktär att kunna intecknas, så
att i händelse av undanhållande av avtalad energi eller ekonomisk insolvens
eu eller flera större avnämare vore berättigade att under lämplig,
erforderlig tid upprätthålla driften av den anläggning, med vilken de
avtalat om leverans av elektrisk energi. Om sådan rätt kan tillerkännas
avnämare, synes rättvisan även fordra, att avnämare, som åtnjuter denna
rätt, skola ikläda sig vissa däremot svarande förpliktelser.
Svenska elektricitetsverks/öreningen framhåller, att användningen av
elektrisk energi under de senaste årtiondena tilltagit i oerhörd grad
men icke desto mindre befinner sig uti en stor och ständig utveckling.
Det inbördes förhållandet mellan konsumenter och producenter av
elektrisk energi har, anmärker föreningen, i vårt land hittills icke varit
föremål för någon särskild lagstiftning, utan har detta förhållande ordnats
genom frivilliga överenskommelser parterna emellan.
Någon särskild olägenhet af ett sådant tingens ordnande har visserligen
föreningen veterligt ännu ej uppstått i praktiken, men att dylika
avtal ej för konsumenten innebära den trygghet i avseende å en
fortlöpande ostörd leverans av elektrisk energi, som vore önskvärd, är
föreningen den första att erkänna.
Tvärtom är det med nuvarande lagstiftning knappast möjligt för
leverantören att säkerställa en abonnent för alla eventualiteter.
Detta osäkerhetstillstånd, fortsätter föreningen, som i all synnerhet
framträder, då det gäller att för en lång följd av år träffa avtal om leverans
av elektrisk energi, kan helt visst bliva till skada såväl för konsument
som producent, ty det måste även ligga i producentens intresse
att äga möjlighet att erbjuda sådana avtalsformer, som för framtiden
innebära största möjliga ömsesidiga trygghet i varje avseende. Särskilt
i vårt land med dess jämförelsevis rika tillgång på vattenkraft,
som i landets intresse snarast möjligt bör utnyttjas, blir behovet av
fullt betryggande avtalsformer i avseende å leverans av elektrisk energi
en ren nödvändighet, om en sund utveckling av den industrigren, som
därpå grundat sin verksamhet, skall kunna äga rum.
79
Föreningen instämmer därför uti den av Riksdagen uttalade åsikten,
att en lagstiftning rörande leverans av elektrisk energi är av behovet
påkallad.
Nästa fråga är då, säger föreningen, vilken omfattning en dylik lagstiftning
bör givas och i vilken riktning densamma bör gå.
De förhållanden, som kunna tänkas inträda och som kunna inverka
störande å en avtalad energileveraus, äro helt visst ganska talrika och
av helt olika natur.
Genom omfattande administrativa bestämmelser eller genom eu omfattande
lagstiftning, torde man möjligen till någon del kunna råda bot
lör de skadliga verkningarne av dylika förhållanden, men man riskerar
lätt att därigenom skapa ett tillstånd, som till skada för det allmänna
kommer att utgöra en hämsko på ifrågavarande industris utveckling i
vårt land.
Enligt föreningens förmenande bör därför den ifrågasatta lagstiftningen
ske med allra största försiktighet och med blicken fästad på de
säregna förhållanden, som i ifrågavarande hänseenden äro rådande i vårt
land till skillnad mot andra länder, där sådan lagstiftning redan finnes
eller planeras.
Vårt lands rikedom på naturliga kraftkällor, landets i förhållande
till befolkningens numerär mycket stora utsträckning, dess kapitalfattigdom
etc. äro alla faktorer som göra, att samma lagar, som i andra
länder kunna försvaras eller äro på sin plats, omplanterade på svensk
botten skulle kunna leda till resultat, som ingen åsyftar eller önskar se
förverkligade.
Bestämmelser till tryggande av leverans av elektrisk energi kunna
enligt föreningens förmenande i avseende å sin natur uppdelas i a) juridiska
bestämmelser, eller sådana bestämmelser, som avse att så reglera
det rättsliga förhållandet mellan producent och konsument, att sådana
avbrott i en avtalad energileverans förebyggas, som kunna bliva en följd
av rubbningar i producentens ekonomiska förhållanden, den energiproducerande
anläggningens övergående i annan juridisk persons ägo, konflikter
mellan producent och konsument o. d., samt b) bestämmelser,
som hava till ändamål att förebygga det hithörande anläggningar tekniskt
så utföras eller administrativt så handhavas, att störningar i avtalad
energileverans därav bliva en följd.
Föreningen uppehåller sig till en början vid de juridiska bestämmelserna.
Det rättsförhållande mellan producent och konsument, som
då framför allt enligt nu gällande lagstiftning har stora och farliga
luckor, är t. ex., om producenten råkar i konkurs, varigenom ju skyl
-
80
digheten för honom att upprätthålla en avtalad energileverans upphör,
eller om den kraftproducerande anläggningen, exempelvis genom köp,
övergår från en juridisk person till en annan.
Visserligen bör det väl vid en konkurs ligga i fordringsägarnes
intresse att fortsätta driften, men då konkursmassan väl knappast kan
anses vara bunden av de priser, som förut avtalats, kan konsumenten
komma i det läget att antingen få betala oskäligt höga priser för energin
eller också gå minste om erhållandet av beräknad elektrisk energi.
För en större konsument, exempelvis ett samhälle, som på en avtalad
energileverans grundat ej endast samhällets yttre och inre belysning,
utan där större delen av dess industri är beroende av sådan energileverans,
är, fortsätter föreningen, ett avbrott av energileveransen av så
genomgripande och förlustbringande natur, att möjligheten av ett avbrott
av ifrågavarande slag, vare sig längre eller kortare, ovillkorligen måste
så vitt möjligt förebyggas.
Av det ovan nämnda anser föreningen även framgå, att lagstiftningen
måste förebygga, att en energileverans’ ostörda fortgående kan
göras beroende av att den kraftproducerande anläggningen exempelvis
genom köp övergår från en juridisk person till en annan.
Vanliga sättet att skydda sig härför är, att producenten till en dylik
konsument lämnar en penninginteckning i sin anläggning. Då
emellertid producenten vanligen undantagit de första inteckningarna för
erforderliga penningelån, komma de inteckningar som lämnas för detta
ändamål vanligen att ligga ganska högt, varigenom tydligen denna
säkerhets värde avsevärt minskas.
Utan att vilja ingå på frågan om på vad sätt ett bättre säkerställande
av konsumenten gent emot producenten genom lagstiftning
skall kunna ernås — om genom utveckling av lagstiftning rörande inteckningsrätt
eller på annat sätt — då detta givetvis faller utanför föreningens
sakkunskap, vill föreningen dock varna för sådana bestämmelser,
som kunna verka försvårande för erhållande av för anläggningarne
erforderliga penningelån, vilket i vårt kapitalfattiga land i alla händelser
ofta är förenat med stora svårigheter.
På samma gång framhåller föreningen nödvändigheten av att sådana
bestämmelser inrymmas i en blivande lagstiftning, att vid en kraftproducents
eventuella betalningsinställelse driften på ett eller annat sätt
uppehälles en sådan tidsperiod, som kan anses vara skälig för att konsumenten
må på annat sätt kunna ordna sitt energibehov.
Föreningen vill även i detta sammanhang framhålla, att i händelse
en lagstiftning i ovan anförd riktning kommer till stånd i vårt land,
det torde få anses rätt och billigt att åt företag för leverans av elektrisk
81
■energi bereda någon slags förmånsrätt för utbekommandet av kontraherade
avgifter för såväl förbrukad energi som för avtalad sådan, som
ej förbrukats.
Möjligheten att exempelvis till en större konsument leverera elektrisk
energi medför för producenten merendels bindandet av avsevärda kapital
för dithörande överföringsanläggningar, vilka anläggningar kunna
få föga värde, om energileveransen genom konsumentens insolvens måste
avbrytas.
Förräntning och amortering av detta kapital, som producenten beräknat
åvägabringa genom den avtalade energileveransens fortgång, blir
genom leveransens upphörande omöjliggjord, och kraftproducenten förlorar,
om förmånsrätt ej kommer att inrymmas honom, ej endast ersättning
för den eventuellt levererade, ej betalda varan, utan även större
delen av värdet av energiöverföringsanläggningen.
Föreningen övergår härefter till behandling av de bestämmelser,
som ovan under b) omnämnts.
I Riksdagens skrivelse har, säger föreningen, även vidrörts möjligheten
av att ordna ett koncessionsförfarande för elektriska anläggningar,
i avsikt att vid meddelandet av koncession å sådan anläggning förbinda
vissa villkor och bestämmelser, avsedda att trygga avnämare av elektrisk
energi från företaget emot att på ett eller annat sätt gå miste om avtalad
energileverans.
Från det att statsmakterna hittills i avseende å elektriska anläggningar
intagit den ställningen, att de i avseende å anläggningarnes tekniska
och administrativa förhållanden endast stiftat lagar och förord- ''
ningar, avsedda att betrygga allmänheten mot skada till liv och egendom,
skulle den sålunda ifrågasatta lagstiftningen gå ut på, att staten
även skulle använda sin myndighet för att ingripa reglerande i helt
andra avseenden, nämligen såväl i avseende å anläggningarnes tekniska
utrustning som i avseende å det administrativa förhållandet mellan anläggningen
och dess abonnentkrets.
Under förutsättning att staten för handhavandet av dessa frågor
inrättade ett speciellt sakkunnigt organ, exempelvis ett elektrotekniskt
råd, sammansatt av landets förnämsta elektroteknici, skulle, anser föreningen,
ett sådant reglerande ingripande från statens sida möjligen i
en del avseenden kunna tillskynda landet vissa fördelar. Så t. ex skulle
man i afseende å hithörande anläggningar ernå eu viss standardisering,
t. ex. i avseende på periodtal och spänning etc. En lagstiftning härom
torde emellertid på teknikens nuvarande stadium ej allenast vara överflödig,
enär en utpräglad strävan efter standardisering faktiskt redan
it
82
förefinnes och alltmera gör sig gällande, utan även förenad med stora
risker, i det att den sannolikt skulle verka hindrande i speciella fall
och i hög grad försvåra tillgodogörandet av nya uppslag, som i vissa
avseenden gå utom de vanliga standardförhållandena.
I administrativt hänseende skulle det, fortsätter föreningen, kunna
komma upp bestämmelser om t. ex. viss rayon, inom vilken en anläggning
hade rätt och skyldighet pnder vissa reservationer tillhandahålla
elektrisk energi till vilken som helst, som anmäler behov därav,
och detta till vissa bestämda priser etc. Ett dylikt förhållande är rådande
exempelvis i England, där sedan lång tid tillbaka tillämpats ett
koncessions förfarande, som går ut på, att man icke äger rätt att bygga
ett elektricitetsverk och distribuera elektrisk energi utan att först hava
sökt Board of Trades tillåtelse, och vid dylikt tillstånds meddelande fastställas
en hel del olika koncessionsvillkor. Det måste emellertid noga
beaktas, att förhållandena i detta avseende äro vitt skilda här och i
England. 1 detta land, som ju i förhållande till Sverige är mycket
tätt befolkat, äro kraftanläggningarna i regel därigenom hänvisade till
ett strängt begränsat konsumtionsområde, medan kraftöverföringar på
stora avstånd så gott som helt och hållet saknas. I vårt land åter äro
kraftanläggningarna i allmänhet hänvisade till att söka avsättning för
sin kraft på störa avstånd, och höra överföringsavstånd på hundra kilometer
och däröver ej längre till sällsyntheterna. En ytterligare viktig
olikhet förefinnes därutinnan, att kraftstationerna i England i regel
drivas med ånga, vilket medför att desamma kunna obegränsat utvidgas
i mån av behov, under det att en vattenkraftstations utveckling
är begränsad av naturkraftens storlek. På grund härav är fastställandet
av dylika rayoner här i Sverige praktiskt sett outförbart. Det torde
därjämte icke kunna bestridas, att ifrågavarande koncessionsförfarande
till och med i England varit en svår hållhake på elektricitetsverksindustriens
utveckling i detta land och att denna industri just på grund
därav kommit att under en lång följd av år stå tillbaka för andra länder,
där ett dylikt koncessionstvång ej funnits.
Med "stöd av vad sålunda blivit anfört, har föreningen såsom sin bestämda
åsikt uttalat, att föreningen anser det ändamålsenligt, det staten
under nuvarande förhållanden vid sidan om redan befintlig lagstiftning
angående skydd mot skada använder sin myndighet till att ingripa reglerande
i avseende å det rent rättsliga förhållandet mellan producenter
och konsumenter av elektrisk energi i huvudsaklig överensstämmelse
med ovan anförda synpunkter, varemot föreningen anser, att en ytterligare
lagstiftning även beträffande tekniska och administrativa förhållanden
i detta avseende skulle medföra vida mera skada än gagn.
83
Inspektörerna över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring
lämna till eu början en statistisk redogörelse över den elektriska
kraftindustrins omfattning i landet, vilken bär förbigås under
hänvisning till de statistiska uppgifter, som finnas intagna i kommitténs
utlåtande. Den av inspektörerna till redogörelsen fogade kartan över
samtliga kraftöverföringsanläggningar i Sverige är dock i förminskad
skala intagen som bihang till utlåtandet.
Efter en återblick över de åtgärder, som från statens sida vidtagits
i fråga om kontroll över elektriska anläggningar, påpekas, att nu gällande
förordningar rörande kraftledningars utförande — med undantag
för bestämmelserna om expropriationsrätt och om eu 40-årig koncessionstid
för vissa ledningar — i huvudsak hava karaktären av ordningsföreskrifter
i säkerhetens intresse. Några föreskrifter i fråga om kraftleverans
hava ej utfärdats, ehuru vissa förbehåll därom intagits i en del
koncessioner. Ett särskilt förhållande, erinra inspektörerna, råder beträffande
städer och samhällen, där byggnadsstadgan för rikets städer är
gällande, i det att därstädes de kommunala myndigheterna hava en vidsträckt
befogenhet i fråga om distribution av elektrisk kraft. Då nämligen
inom sådant område elektricitetslagen ej medgiver att på expropriationsvägen
förvärva rätt till användande av gator och allmänna
platser för ledningars utläggande, ha dessa kommuner — till skillnad
från landskommuner — i själva verket monopol på elektricitetsdistributionen
inom sina områden och kunna där själva eller genom andra anordna
sådan verksamhet efter eget gottfinnande utan statens inblandning.
Inspektörerna framhålla vidare, att, då fråga är om kraftleverans
för något viktigare ändamål, vanligen upprättas ett mycket detaljerat
kontrakt, som stipulerar särskilda skadeersättningar i penningar för
driftsavbrott av skilda slag. För att så vitt möjligt skydda konsumenten
vid kraftanläggningens försäljning eller vid oförmåga Vrån producentens
sida att fullgöra sina åtaganden förekomma allehanda bestämmelser. Så
t. ex. kan kontraktet stipulera, att producenten, om han överlåter sin
anläggning, skall vid påföljd att ersätta all skada föranstalta om kontraktets
överförande på den nye ägaren, eller att konsumenten skall, om
kontraktet ej uppfylles, äga att själv övertaga anläggningens drift o. s. v.
Till säkerhet erhålles vanligen en penningeinteckning i anläggningen
liggande efter lånen. Längre kan man ej komma med kontraktsbestämmelser
och tydligtvis endast i bästa fall så långt. Tvister om kontraktets
tillämpning hänskjutas vanligen till skiljedomstol. Om producenten
bliver insolvent, är man dock föga betjänt med kontrakter, och stundom
är det av långt större vikt att erhålla kraften än det skadestånd, som
eventuellt kan utfalla.
Yttrande av
inspektörerna
över elektriska
anläggningar
för belysning
eller arbetsöve
rf Öring.
Statistiska
data om kraftöverföringsanläggninyar.
Offentliga
myndigheter
och kraftledning
ar na
-
Garanti för
leverans av
elektrisk
kraft.
84
Givetvis kan, säga inspektörerna, en bristfällig kraftleverans föranledas
av många orsaker förutom av innehavarens insolvens, t. ex. ofullständig
utrustning av kraftstationer och ledningar, mindre god skötsel
och tillsyn, överbelastning genom alltför stor anslutning av abonnenter,
tillfällig vattenbrist och diverse slag av force majeure.
Det i riksdagsskrivelsen gjorda uttalandet om önskvärdheten av en
tryggare ställning för konsumenter av elektrisk energi delas, erinra inspektörerna,
av Svenska teknologföreningens avdelning för elektroteknik
och Svenska elektricitetsverksföreningen. I riksdagsskrivelsen omnämnes
användning av inteckningsrätt eller koncessionsförfarande för frågans lösning.
Föreningarna, vilkas yttranden väl i huvudsak torde få anses
återgiva de elektriska producenternas uppfattning i saken, komma till
det resultat, att garantin borde kunna erhållas genom införande av en
ny slags inteckningsrätt, varemot de avstyrka varje utvidgning av koncessionsförfarandet.
Beträffande de anläggningar, som drivas av staten och kommunerna,
lär, säga inspektörerna, väl knappast någon ytterligare garanti
för utfående av den elektriska energin erfordras än som kan erhållas
genom ett vanligt kontrakt. Däremot synes en sådan garanti vara av
nöden, då det gäller enskilda kraftföretag, särskilt mindre och finansiellt
svagare företag eller sådana, som utom den elektriska kraftproduktionen
huvudsakligen äro baserade på industriell eller annan verksamhet och
som kanske allt emellanåt byta ägare eller omorganiseras på ett eller
annat sätt.
A. Inteckningsrätt.
Det är givet, fortsätta inspektörerna, att man i första hand skall
tänka på någon slags inteckningsprocedur för lösningen av den föreliggande
frågan. Ett förslag i stil med den här ifrågavarande inteckningsrätten
har, enligt vad år 1907 offentliggjordes rörande vattenrättskommitténs
arbeten, därinom framlagts i avsikt att finna en garanti för
elektrisk energileverans, given som ersättning för i anspråk tagen vattenkraft.
Man har varken då eller i nu föreliggande fall anfört något
närmare om huruledes den nya inteckningsrätten skulle inrättas och huru
densamma skulle verka i de olika fall, som kunna tänkas förekomma i
verkligheten. Det är under sådana förhållanden omöjligt att uttala en
bestämd mening om förslaget. Inspektörerna anföra emellertid några
förhållanden, vilka de anse böra beaktas.
Då man, säga inspektörerna, söker klargöra för sig, vad vinst inteckningen
av ett kraftleveranskontrakt skulle medföra, så torde man
finna, att den egentliga fördelen ligger däri, att vid en frivillig över
-
85
låtelse av producentens egendom dennes förpliktelser gentemot konsumenten
utan vidare övergå på den nye innehavaren. Tvister angående
kraftkontraktets uppfyllande, såsom rörande avtalsbrott etc., få behandlas
på vanligt sätt, och om de resultera i ett krav på producenten, som
denne ej vill eller kan fullgöra, bör väl därav eventuellt följa, att anläggningen
skall sättas under någon slags administration eller exekutivt
försäljas. En eljest på ett eller annat sätt iråkad insolvens kan även
hava samma påföljd.
Huru vid en tvångsdrift eller tvångsförsäljning skall förfaras för
att giva innehavare av alla slags inteckningar största möjliga rätt, är en
fråga, anmärka inspektörerna, som torde falla under utsökningslagen.
Rör det sig om försäljning av ett större kraftbolag av kanske flera miljoners
värde med en mängd relativt små kraftkonsumenter, torde dessa
var för sig ej kunna uträtta synnerligen mycket med sina kraftinteckningar.
Det kan knappast finnas många spekulanter på att övertaga
ett dylikt företag, och en sådan affär torde tämligen självständigt ordnas
av dem, som försträckt penningar till anläggningen. Inteckningsrättens
värde är därför i detta fall omtvistligt.
I de fall åter, då det producerande och något av de konsumerande
företagen äro mera finansiellt jämnställda, har, framhålla inspektörerna,
det senare en större möjlighet att övertaga det förra, och dess inteckning
kan då vara till större eller mindre gagn beroende på hur den är
placerad. För övrigt är ju klart, att ett företag, som är förlustbringande
på grund av ofördelaktiga kraftkontrakt eller dylikt, ej kan uppehållas
vare sig med inteckningar eller på annat sätt, utan få antingen kontrakten
eller företaget upphöra.
Det bör, anföra inspektörerna vidare, observeras, att inteckningar
av denna art skulle hänföra sig till väsentligen mera omfattande prestationer
än som avses i allehanda slag av servitut eller nyttjanderätt
till fast egendom. Här är ju ej endast fråga om att hålla till disposition
någon viss del av egendomen, utan företaget skall drivas med iakttagande
av en mängd kontraktsbestämmelser, kanske olika för skilda
abonnenter, ständig tillsyn skall utövas, fel omedelbart avhjälpas o. s. v.
För att inteckniugsinnehavaren må bliva i stånd att vid given anledning
övertaga företagets drift, bör, enligt inspektörernas förmenande,
hela anläggningen inklusive ledningar betraktas såsom en enhet och
inneslutas i inteckningen (såsom vid inteckning av järnvägar). Ledningen
torde f. n. ej kunna inbegripas i en vanlig penninginteckning.
Saken invecklas därav, att kraftstationen och kraftledningarna stundom
tillhöra olika ägare. Det förekommer även, att det bolag, varmed abonnenterna
träffa avtal, varken äger kraftstationen eller ledningarna, eller
86
ock äger en del och förhyr en annan. Det är mycket vanligt, att kraften
distribueras genom återförsäljare, som då i regel endast äga det sekundära
distributionsnätet. Vidare måste beaktas, huru de nya inteckningarna
skola samordnas med och influera på nyttj anderätts- och servitutsinteckningar
samt på penningeinteckningar och lån av ett eller annat
slag, för vilka anläggningen till äventyrs kan utgöra säkerhet. Inteckning
av ett betydligare kraftkontrakt torde näppeligen kunna beviljas utan
börande eller medgivande av andra inteckningsinnehavare, ty företagets
värde, som ju beror på dess avkastning, kan väsentligen påverkas därav.
Slutligen bör klargöras, om inteckningarna skola sinsemellan äga företrädesrätt
efter tillkomstdagen, om för inteckning av ett kontrakt erfordras
båda parternas medgivande samt vilka förpliktelser konsumenten
till gengäld för säkerheten eventuellt skulle ikläda sig.
Åtskilliga spörsmål anse inspektörerna sålunda böra tagas i övervägande
vid inrättandet av en dylik inteckningsrätt. Förutsatt att den
kan på ett praktiskt sätt anordnas, synes den i flera fall kunna fylla
det avsedda ändamålet, i andra fall däremot bliva av mera illusorisk
verkan. För egen del anse inspektörerna dock skäl föreligga för utarbetandet
av ett fullständigt förslag.
B. Koncessions/erfarande.
Vill man, fortsätta inspektörerna, söka vinna den önskade garantin
med tillhjälp av koncessionsbestämmelser, så böra väl dessa i första hand
vara av sådan art, att de kunna befordra kraftföretagets säkerhet och
soliditet samt förtroendet till detsamma och såvitt möjligt förhindra
sådana transaktioner, som kunna äventyra dessa. Ty härigenom ernås
nog den bästa garantin för ätt även konsumenternas intressen och rättigheter
bliva tillgodosedda. Bland bestämmelser som användas i dylikt
syfte, hava inspektörerna anfört följande av så att säga indirekt art
ävensom några av mera direkt beskaffenhet:
Kraftbolaget bör med rimlig säkerhet påvisa, att det äger finansiell
förmåga att utföra och driva företaget.
Bolaget må ej utan särskilt tillstånd inlåta sig på drivande av annan
rörelse.
Bolaget må ej utan särskilt tillstånd på annan överlåta sina rättigheter
(samtidigt övertagande av kraftkontrakt etc.).
Den tekniska utrustningen bör vara av fullgod beskaffenhet och
skötseln anförtros åt sakkunnig personal.
Vid eventuell oförmåga att uppehålla driften i viss omfattning bör
offentlig myndighet hava tillfälle att omedelbart ingripa i ändamål att få densamma
återupptagen, och vid företagets insolvens bör dess överlåtande på
andra eller dess avveckling äga rum med minsta möjliga driftsavbrott.
87
Bolaget bör årligen offentliggöra en efter särskilt formulär uppställd
berättelse över dess ställning och verksamhet.
En åtgärd, som skulle verka i samma riktning, voro, att staten beviljade
kraftbolagen lån på billiga villkor.
Inspektörerna påpeka, att här endast tagas i betraktande koncessioner
meddelade av staten, men att sådana givna av kommunerna även
kunna tjäna här ifrågavarande ändamål.
Likartade bestämmelser, som ovan nämnts, förekomma, anmärka
inspektörerna, vid allehanda slag av koncessionerade företag, som betjäna
en större allmänhet och där inställandet av driften skulle kunna bereda
störa obehag för denna allmänhet, t. ex. vid järnvägsanläggningar.
En observation, till vilken man strax ledes och som även framställts
här ovan vid fråga om inteckningsrätten, är, påpeka inspektörerna, att
leverans av elektrisk energi ej alltid sker direkt från producenten till
konsumenten utan genom mellanhänder och återförsäljare. Städer och
samhällen uppträda som dylika återförsäljare, men det förekommer även,
att för ändamålet bildas särskilda bolag, som endast äga eller förhyra
ett ledningsnät av ett ganska obetydligt värde. För att på ett tillfredsställande
sätt trygga kraftleveransen genom koncession sbestämmelser
böra dessa helst träffa alla de anläggningar, varav denna leverans är
beroende. Enligt vår elektricitetslag meddelas koncession blott för vissa
ledningar. Andra ledningar (exempelvis underjordiska) äro koncessionsfria
och eu kraftstation utan ledningar likaledes. Samtliga koncessionsvillkor
torde således i sista hand få hänföra sig till rätten att använda
de koncessionerade ledningarna. Visserligen äga de flesta kraftföretag
för närvarande såväl kraftstationerna som de koncessionerade ledningarna.
Men intet hindrar, att dessa hava'' skilda ägare, och om nu koncessionsinnehavaren
endast äger ledningarna, kan han svårligen påläggas
några villkor, som röra en annans egendom, t. ex. kraftstationen, som
■dock är det viktigaste av hela anläggningen. Om en abonnent själv
drager en ledning från producentens kraftstation, kunna tydligen ej
heller några garantibestämmelser förekomma i koncessionen. De ovan
påpekade förhållandena begränsa sålunda i vissa fall användandet av
koncessionsvägen för lösande av det föreliggande garantispörsmålet, allt
under förutsättning att den nuvarande elektricitetslagen bibehålies oförändrad.
Härvid är dock att märka, att det stundom kan vara alldeles
överflödigt att fordra garantier från själva kraftstationsinnehavaren, exempelvis
om denne är staten.
I fråga om koncessionsbestämmelser är det naturligtvis, säga inspektörerna,
nödvändigt att skilja mellan olika slags företag. För att
staten över huvud taget skall hava anledning ingripa, bör det väl vara
88
fråga om ett företag av en viss omfattning och som berör ett någorlunda
stort antal abonnenter, med andra ord ett egentligt kraftförsäljningsföretag.
Självfallet måste därvid även beaktas, att företaget ej
onödigtvis begränsas i sin rörelsefrihet. År det fråga om ett industriföretag,
som önskar till ett annat försälja en del kraft, lär från statens
sida ej finnas anledning att utfärda några bestämmelser därom.
Av det sagda synes inspektörerna framgå, att vissa koncessionsvillkor
kunna föreskrivas, som i fråga om en del företag vore ägnade
att öka tryggheten för konsumenterna, och de anse för sin del denna
metod vara förtjänt av en noggrann utredning. I samband härmed
borde emellertid företagas en allmän utredning av de förhållanden, under
vilka den elektriska kraftöverföringsindustrin arbetar, omfattande
en någorlunda fullständig teknisk-ekonomisk statistik över sådana anläggningar
med hänsyn till anläggningskostnader, taxesystem, kraftpriser,
överenskommelser om kraftleverans, garantier etc. Med ledning av det
sålunda samlade materialet kunde sedan lättare överblickas och bedömas,
i vad mån en reglering av dessa förhållanden från det allmännas sida
kan vara erforderlig samt i så fall, huruvida koncessionssystemet kan
användas härför. Det är ju påtagligt och av erfarenheten även bekräftat,
att en saklig behandling av dessa frågor ej kan baseras enbart på
allmänna resonnemang.
En avsevärd hjälp att ernå en dylik överblick vunnes, enligt inspektörernas
mening, genom att i koncessioner för kraftbolag inrymma den
ovan omnämnda bestämmelsen, att kraftproducenten årligen skulle avgiva
eu redogörelse för sin ställning och verksamhet. Skulle inspektörernas
åsikt angående behövligheten av den ovannämnda utredningen
anses befogad, syntes densamma lämpligast kunna utföras av de elektriska
inspektörerna, och hemställde de i så fall, att de måtte erhålla i
uppdrag att enligt närmare fastställd plan hopbringa erforderliga uppgifter
samt att för ändamålet behövliga medel måtte ställas till deras förfogande.
Invändningar Svenska teknologföreningens avdelning för elektroteknik och Svenska
mot konces- elektricitetsverksföreningen hava, erinra inspektörerna, i sina ovannämnda
yttranden tramställt vissa erinringar mot koncessionssystemets användande,
och ett ytterligare uttalande i samma riktning baserat på en något utförligare
utredning och diskussion har svenska teknologföreningens avdelning
för elektroteknik sedermera avgivit på ett under hösten 1909 avhållet
möte. Till detta senare yttrande, som remitterats till inspektörerna
i annat sammanhang, anse de sig böra referera endast i den mån det
direkt berör den föreliggande frågan.
Vad först beträffar innebörden av 1902 års elektricitetslag, har man
framhållit, säga inspektörerna, att densamma — undantagandes vad som
89
rör expropriationsrätten — ej skulle syfta till annat än att tillvarataga
den allmänna säkerheten, samt att en helt ny lagstiftning skulle erfordras,
om man ville införa koncessionsbestämmelser av annan art. Tydligtvis
har dock lagens föreskrift om koncessionstidens begränsning till
40 år ej något att skaffa med den allmänna säkerheten. Och om man
något närmare beaktar förhållandena vid lagens tillkomst, skall man
finna, att denna tidsbegränsning var en huvudfråga, på vilken lades stor
vikt, emedan densamma ansågs möjliggöra tillvaratagandet av allmänna
intressen i avseende på elektrisk kraftdistribution. Nyttiggörandet av
landets vattenkraft, som väsentligen genom den elektriska överföringen
blivit möjligt, ansågs nämligen vara en fråga av så stor social och ekonomisk
betydelse, att staten ej genom koncessioner för all framtid kunde
frånsåga sig allt inflytande .däröver. Vid 1900 års Riksdag föll det då
framlagda elektriska lagförslaget på att bestämmelse^ saknades i denna
och likartade frågor samt rörande ansvar för skada. År 1902 framlades
lagförslaget ånyo, nu kompletterat med skadeståndsbestämmelser, men
fortfarande utan begränsad koncessionstid. Ehuru tillfrågade sakkunnige
på det kraftigaste hade avstyrkt införandet av dylik bestämmelse såsom
varande hinderlig för utvecklingen, var dock det särskilda riksdagsutskott,
som behandlade frågan av en motsatt mening, vilken sedan även
biträddes av Riksdagen.
Koncessions frågor ha hos oss i allmänhet, erinra inspektörerna,
(exempelvis rörande enskilda järnvägar) ansetts falla under Kungl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsrätt (§ 89 regeringsformen), så att flertalet koncessionsvillkor
meddelats, utan att till grund för dem legat någon speciallagstiftning.
Åt denna uppfattning synes även lagutskottet givit
uttryck, då det vid behandlingen av elektritetslagen vid 1900 års riksdag
anförde, att, ehuru utskottet ej ansåg en i lag begränsad koncessionstid
lämplig, kunde dock Kungl. Maj:t, när så befunnes behövligt,
meddela bestämmelser både om koncessionstid, om koncessionsavgifter
till staten för anläggningen och om taxor för kraftleverans. Åven dåvarande
justitieministern anförde i statsrådsprotokollet den 22 februari
1901, då Kungl. Majtts proposition om elektricitetslag behandlades och
då han avstyrkte fastslåendet i lagen av begränsad koncessionstid: »Det
bör emellertid icke vara uteslutet, att, när sådant av särskilda förhållanden
må vara påkallat, koncession meddelas blott för viss tid eller att
vid meddelande av koncession inlösningsrätt förbehålles staten på sätt
regelmässigt sker i fråga om enskilda järnvägar.» Det vill av det anförda
synas som om man på fullt vederhäftigt håll ansett Kungl. Maj:t
äga befogenhet att meddela även synnerligen vittgående koncessionsbestämmelser,
utan att därom särskilda föreskrifter i lagen skulle erfordras.
12
90
Statens förvärv
av anläggningar
och koncessionstid.
Denna befogenhet lär väl inrymmas under den i elektricitetslagen § 2
befintliga bestämmelsen, att Konungen föreskriver, på vilket sätt och
under vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas. Föreningarnas
ovan anförda uppfattning, att koncessionsbestämmelser endast skulle
kunna avse säkerhetsåtgärder, synes inspektörerna därför ej vara riktig.
Vad nu beträffar de sakliga invändningar, som av föreningarna framställts
mot införande av ytterligare koncessionsbestämmelser än de nu
använda, så har, fortsätta inspektörerna, bland annat påpekats, att de
engelska koncessionslagarna enligt mångas uppfattning verkat mycket
ofördelaktigt. Frågan om de engelska lagarnas beskaffenhet kan här
lämnas å sido, och det må blott framhållas, att den förnämsta anmärkning,
som framställts mot dem i deras hemland, är, att de lämna en
alltför stor makt åt kommunerna till skada för den enskilda företagsamheten.
I Sverige är denna kommunernas makt dock ännu större. Det
har även påpekats, att vissa föreskrifter i de nämnda lagarne ej skulle
kunna tillämpas hos oss, där förhållandena i många avseenden äro olika.
Denna sistnämnda reflektion är otvivelaktigt riktig, och det vore säkerligen
mycket olämpligt att hos oss kopiera de engelska lagarna. Detta
har, så vitt vi veta, ej heller från något vederhäftigt håll påyrkats, så
att hela denna bevisföring i själva verket förefaller överflödig.
Man har ansett, yttra inspektörerna, att ett koncessionssystem skulle
fordra eller leda till bestämmelser om, att anläggningarna skulle efter
viss tid hemfalla till eller inlösas av staten. Detta skulle i så fall innebära
en utveckling av det nu brukliga förfarandet, att en mängd företag
övertagas av kommunerna. Tillsvidare torde dock erfarenheten ha
visat, att endast i undantagsfall staten eller kommunerna kunna utföra
och driva ett affärsföretag på ett mer eller ens lika ekonomiskt sätt
som enskilda. Såvida ej i särskilda fall förhållandena betinga motsatsen,
synes det därför inspektörerna olämpligt att inrikta ett koncessionsförfarande
med statens förvärv av anläggningarna som mål. En annan
sak är, att staten har tillfälle att utöva ett reglerande inflytande över
företagen.
Vår nuvarande elektricitetslag bestämmer, framhålla inspektörerna,
ett maximum av 40 år som koncessionstid för ledningar, men nämner
ingenting om huru därefter skall förfaras. Man torde ha ansett, att
det efter denna tids förlopp skulle kunna tagas i övervägande, vilka
villkor, som då kunna komma i fråga för en förnjmd koncession. Emellertid
är det tydligt, att detta spörsmål måste tagas upp långt dessförinnan.
Överenskommelser om kraftleverans uppgöras och måste i
vissa fall uppgöras på ganska lång tid, så t. ex. torde 25 år ej vara
ovanligt, och när ett kraftföretag bedrivits i 15 å 20 år torde frågan
91
om koncessionens förnyande redan bliva aktuell. Det rör sig härvid ej
om kraftföretaget själft som sådant endast, utan även om abonnenternas
möjligheter att efter koncessionstidens slut fortfarande bliva betjänade.
Om man som här för tillfället kunnat genom en enkel åtgärd
framskjuta tidpunkten för frågans lösning, får den därför ej anses definitivt
löst eller förloras ur sikte.
Koncessionsväsendet måste, enligt inspektörernas åsikt, tydligen i
tid anordnas så, att det möjliggör en kontinuerlig utveckling, och denna
fråga synes inspektörerna vara förtjänt av den största uppmärksamhet
även oavsett det nu närmast föreliggande garantispörsmålet.
1 vissa elektriska koncessioner, som meddelas för 40 år och då
fråga är om försäljning av kraft, införes, erinra inspektörerna, alltsedan
1907 ett villkor, att koncessionären skall vara skyldig iakttaga de allmänna
bestämmelser rörande kraftleverans från dylika anläggningar,
som av Kungl. Maj:t framdeles kunna komma att utfärdas. Man har
antytt, att detta villkor ej skulle vara förenligt med tidsbegränsningen
utan strida mot den tankegång, som ansetts ha legat till grund för densamma.
Detta är tydligtvis ett misstag, t}^ då koncessionerna nu ej
innehålla någon som helst annan bestämmelse i fråga om kraftleverans,
vore det väl oegentligt, om meddelandet av en dylik koncession skulle
kunna anses undantaga en anläggning från de lagbestämmelser, som
eventuellt kunna tillkomma på detta område under fyrtio års tid. Det
är detta, som utsäges i nämnda villkor. För att taga eu j ämförelse, lär
ingen industri, som är baserad t. ex. på vissa nu rådande tullförhållanden,
kunna förskaffa sig garanti för att dessa förbliva oförändrade i
fyrtio års tid. Det omnämnda villkoret har tillkommit, sedan åtskilliga
frågor om den elektriska distributionen blivit aktuella och sedan Riksdagen
begärt utredning, vilken eventuellt kan föranleda, att Kungl.
Maj:t utfärdar sådana specialbestämmelser, som falla under detsamma.
Det skulle då hava varit ett avsevärt förbiseende, om hänsyn ej tagits
härtill. Likartade bestämmelser meddelas nu såväl i fråga om järnvägsanläggningar
som vid överbyggande av kungsådra och utgöra sålunda
intet enastående på koncessionsområdet.
Föreningarna hava, fortsätta inspektörerna, uttryckt den farhågan,
att om koncessionssystemet komme att ytterligare utvidgas, så skulle
sannolikt även detaljerade tekniska bestämmelser komma att meddelas,
vilka kunde bliva en hämsko på utvecklingen. Någon anledning förefinnes
dock, enligt inspektörernas mening, ej att utsträcka koncessionsförfarandet
till en mängd tekniska detaljer. Vad beträffar handläggningen
av koncessionsärenden får man väl dessutom antaga, att iitveck
-
Tekniska bestämmelser
angående anläggningar.
92
Lev erans område
och
leveranstvång.
Kraftpriser
och tariffsystem.
lingen leder till att inom statsförvaltningen sakkunskapen skall alltmer
få göra sig gällande och ej tvärtom.
Avsättningsområdena för våra kraftfördelningsanläggningar giva sig
för närvarande i allmänhet själva på grund av de naturliga betingelserna,
och det har hittills ej funnits anledning för staten att på något sätt
begränsa desamma. Möjligen kunna förhållandena utveckla sig så, att
en ändring härutinnan bleve påkallad.
Skulle ett leveranstvång under nuvarande förhållanden föreskrivas,
bör det, enligt inspektörernas åsikt, väl närmast innebära rätt för konsumenten
att vid en befintlig huvudledning erhålla kraft, som han sedan
finge framleda till förbrukningsplatsen. Att tänka sig, det kraftbolaget
skulle vara skyldigt framdraga ledningar vart som helst inom avsättningsområdet
för leverans av några få hästkrafter, är ju en orimlighet,
som ej erfordrar långa utläggningar för att påvisa. Vidare bör väl
leveranstvång ej kunna ifrågakomma annat än i samband med något
slags leveransmonopol med fastställda tariffer.
Man brukar ofta anföra, att möjligheten att föreskriva leveransområden
och leveranstvång, såsom t. ex. i England är brukligt, betingas
därav, att förbrukningsområdena där äro helt små och tätt bebyggda
samt att konsumtionen därinom är ganska likartad. Detta är dock ej
alltid fallet. Så t. ex. förekomma i England kraftbolag, som äro underkastade
ovannämnda villkor och som leverera kraft direkt och till återförsäljare
inom områden av 4,000 och t. o. m. över 5,000 kvadratkilometers
area (Blekinge län innehåller c:a 3,000 kvkm.), utan att detta
anses orimligt, ehuru förhållandena inom avsättningsområdena tydligen
ej överallt kunna vara likartade.
Det för såväl konsumenter som producenter viktigaste spörsmålet
synes inspektörerna vara kraftpriset. Att reglera detta genom ingripande
från det allmännas sida är tydligen en mycket ömtålig fråga.
Det kan i alla händelser endast röra sig om maximitariffer, som få bestämmas
i varje särskilt fall med hänsyn till anläggningskostnad, avsättningsförhållanden
m. m. samt få justeras efter vissa år. Stundom
göras sådana maximitariffer beroende av företagets årsvinst, så att de
nedsättas, om deuna överstiger t. ex. 5 %—20 % å det insatta kapitalet.
En jämförelsevis låg vinst brukar då fastställas för kommunala
företag.
Det har beträffande våra svenska kraftföretag framhållits, att någonting
dylikt ej, eller åtminstone ej på länge, kan komma i fråga, ity att deras
ekonomi vore allt annat än lysande, och deras utdelningar, om sådana
förekommit, varit obet}Mliga. Det vore, enligt inspektörernas mening,
ju av vikt att veta, i vad mån detta verkligen kan vara förhållandet
93
och orsakerna därtill; om do ligga i höga anläggnings- och driftkostnader,
dyra lån etc. eller i låga, kraft priser.
Man har påstått, säga inspektörerna, att ingen industri hos oss
blivit så styvmoderligt behandlad av statsmakterna som kraftindustrin.
Om därmed avses möjligheten att efter önskan få iitföra och driva elektriska
anläggningar och framdraga ledningar, torde ingenting vara oriktigare
än detta påstående. Ingenstädes lär man i detta avseende, så
vitt på staten beror, hava friare händer än i vårt land eller kunna lättare
och med mindre formaliteter och kostnader erhålla alla för detta ändamål
behövliga tillstånd och rättigheter, över vilka staten förfogar. Också
ha på de senare åren här utförts många stora kraftförsäljningsföretag
för 10-tals miljoner kronor, och det är väl troligt, att de planerats för
vinstgivande drift av därtill kompetenta män. Likaledes kan man erinra
sig, att för statens stora anläggningar vid Trollhättan och dess
vattenfallsköp i Göta älv framhållits eu kalkylerad nettovinst pr hkr och
år av 15—25 kronor. Erfarenheten från hydro-elektriska anläggningar
1 Schweiz och Italien giver vid handen, att dessa därstädes äro goda
företag, som ej endast förränta sig, utan dessutom givit upphov till
flera banker, vilka göra goda affärer på att finansiera dem.
Man brukar anföra som en synnerlig svårighet vid kraftprisers fastställande,
att vid varje anläggning vanligtvis användes ett stort antal
olika taxor, avpassade efter skilda förbrukningsändamål, och att en maximitariff
måste tagas till så hög, att den i verkligheten blir utan betydelse.
Denna invändning synes inspektörerna ej kunna förbises. Emellertid
torde man så småningom komma att gruppera abonnenterna efter
konsumtionens art i ett ganska begränsat antal grupper samt att upprätta
särskilda taxor för varje sådan. Efter vad inspektörerna ha sig
bekant, ha några av våra större företag redan utarbetat dylika rätt
fullständiga taxesystem. En maximitariff, där sådan föreskrives, är i
allmänhet av generell art, som ej lägger hinder i vägen för en mängd
variationer.
För att giva en idé om huru en dylik maximitariff tar sig ut, anföra
inspektörerna nedanstående, vilken gäller för ett större engelskt bolag:
»Då betalning utgår efter verkligen använd energi, må följande taxa
gälla pr kvartal:
1) för en energimängd ej överstigande en ekvivalent av 100 timmars
användning av den maximalt i anspråk tagna kraften: 4 pence
pr kilowattimme.
2) för varje ytterligare energimängd överstigande en ekvivalent av
100, men understigande 200 timmars användning av maximalkraften:
2 pence pr kilowattimme.
94
Samman
fattning.
3) för varje ytterligare energimängd överstigande en ekvivalent av
200 timmars användning av maximalkraften: 1 penny pr kilowattimme.»
Såsom synes, är ovanstående tariff baserad på ett enhetspris pr
förbrukad energienhet varierande efter utnyttjningstiden. Bolaget är
skyldigt att leverera enligt denna maximitariff, men äger för övrigt rätt
att överenskomma med konsumenterna, om vilka andra taxor som helst.
För att tarifferna så nära som möjligt skola ansluta sig till de för
tillfället rådande förhållandena, bruka de omjusteras med vissa kortare
tidsmellanrum. Så sker även t. ex. i fråga om järnvägstaxor, vilket
torde få anses vara av stor betydelse.
Själva tariffsystemen vid kraftleveranser äro, anmärka inspektörerna,
av många slag. Här i landet liksom även annorstädes har bland annat
den praxis utbildat sig, att konsumenten betalar dels ett fast abonnemangspris,
som utgör den väsentliga avgiften, dels eu mindre avgift,
beroende av den verkligen förbrukade energimängden, t. ex. 75 kronor
pr maximalt förbrukad kilowatt och 0,5 öre pr använd kilowattimme.
Den sistnämnda avgiften uppgår då vid en användningstid av 3,000
timmar pr år endast till 15 kronor eller Vs av den fasta. Det maximalt
förbrukade kilowTattantalet anses vara medelvärdet av ett större
eller mindre antal veckoavläsningar utvisande den högsta belastning,
som förekommit under 15 minuter. Stundom tages för ändamålet medelvärdet
av några få av de högsta avläsningarna under året. Detta kan
hava för konsumenten mindre angenäma följder, i det han för en tillfällig
och kortvarig överbelastning kan få betala belopp, som ej stå i
någon som helst proportion till den använda energins värde. Dylika
taxor kunna så uppkonstrueras, att desamma för de abonnenter, som
förstå deras innebörd, torde kunna verka mer avskräckande än bristande
garantier för kraftleverans.
Den här ovan framlagda redogörelsen för hittills i vårt land utförda
kraftöverföringsanläggningar synes inspektörerna visa, att dessa nått
en betydlig omfattning och att de spela en viktig roll för vår industri.
I samband därmed ha inspektörerna lämnat en framställning av det
koncessionsväsen för elektriska ledningar, som hos oss tillämpas.
För lösandet av det föreliggande spörsmålet om garantier för leverans
av elektrisk energi ha ifrågasatts tvänne utvägar, nämligen dels
ny inteckningsrätt för kontrakt om kraftleverans och dels utvidgade
koncessionsbestämmelser. Enligt inspektörernas uppfattning äro båda
dessa förslag förtjänta av uppmärksamhet, då i vissa fall den ena och
i vissa fall den andra metoden synes kunna tillgripas för att nå det
avsedda ändamålet. Inspektörerna anse därför, att fullständiga förslag
böra utarbetas för båda dessa metoder.
95
En nödvändig förutsättning för eu saklig behandling av hithörande
spörsmål synes inspektörerna vara, att tillgång tinnes till eu överskådlig
teknisk-ekonomisk statistik över vår kraftöverföringsindustri. Inspektörerna
hava därför, säga de slutligen, hemställt, att de elektriska inspektörerna
måtte erhålla i uppdrag att hopbringa material till eu sådan
statistik.
Kommerskollegium har för egen del framhållit, att det föreliggande
spörsmålet om tryggande av avtal för leverans av elektrisk energi sammanhänger
— i den mån det ej kan lösas genom en utvidgad inteckningsrätt
—• enligt kollegii mening nära med frågan om koncessionsbestämmelser
i allmänhet för elektriska anläggningar. Sedan den motion
framlades, som givit anledning till Riksdagens förevarande skrivelse,
hava flera motioner framkommit inom Riksdagen, vilka berört olika synpunkter
beträffande koncessionsbestämmelser för dylika anläggningar.
Dessa motioner hava visserligen ej lett till någon Riksdagens åtgärd,
men de torde dock utvisa, att ett ganska allmänt intresse förefinnes för
hithörande spörsmål. Detta bestyrkes även av de förhandlingar i ämnet,
som föranstaltats av intresserade föreningar, exempelvis Svenska teknologföreningen
hösten 1909, och av de två underdåniga skrivelser, som,
enligt vad kollegium inhämtat, i början av år 1911 ingivits till Kung!.
Maj:t av Svenska vattenkraftsföreningen och av Svenska elektricitetsverksfö
reningen.
Kollegium håller ock före, att i stället för att söka finna en lösning
enbart av den omnämnda leveransfrågan, det vore lämpligare att samtidigt
företaga en utredning av spörsmålet om ändamålsenliga och lämpliga
koncessionsbestämmelser för elektriska anläggningar i hela dess omfattning.
Detta arbete synes kollegium emellertid lämpligen böra anförtros
åt särskilda sakkunniga på de områden av ekonomisk, teknisk och
juridisk art, som därav beröras. För den händelse denna kollegii uppfattning
skulle vinna godkännande och frågan sålunda komme att upptagas
i denna större omfattning, anser kollegium det vara till föga gagn
att nu ingå på ett närmare skärskådande av det speciella spörsmålet om
garantier för leverans av elektrisk energi.
Inspektörerna över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring
hava, säger kollegium, i sitt förberörda yttrande, bland annat,
anhållit om uppdrag att insamla material till en teknisk-ekonomisk statistik
över vår kraftöverföringsindustri, varigenom ett överblickande och ett
bedömande av hithörande frågor skulle underlättas. Kollegium anser,
att ett dylikt material, som inspektörerna redan delvis hopbragt i sam
-
Yttrande av
kommerskollegium.
96
Svenska
vattenkraft
föreningen.
band med utövandet av sin verksamhet, givetvis vore av värde för en
sådan utredning, varom här är fråga. En dylik fortlöpande statistik
synes ock allt framgent böra föras. Om särskilda sakkunniga komma
att förordnas för den ifrågasatta utredningen, torde det emellertid närmast
böra tillkomma dessa sakkunniga att föranstalta om införskaffande
av sådant för utredningen erforderligt primärmaterial, som ej redan
föreligger.
På grund av vad sålunda anförts, har kollegium hemställt, att
Kungl. Maj:t täcktes Uppdraga åt särskilda sakkunniga att utreda, huruvida
och i vad mån ändringar äro av förhållandena påkallade i nu
gällande författningar om elektriska anläggningar, i vad desamma röra
tillstånd från statens sida för sådana anläggningar, samt avgiva de förslag,
vartill utredningen må föranleda, och därvid jämväl beakta frågan
om åtgärder till tryggande av avtal om leverans av elektrisk energi.
Förutom de utlåtanden och yttranden, för vilka kommittén sålunda
redogjort, hava till kommittén överlämnats framställningar, som hos Kungl.
Maj:t gjorts den 12 oktober 1910 av ledamoten av Riksdagens andra
kammare, borgmästaren Carl Lindhagen, den 28 februari 1911 av Svenska
elektricitetsverksföreningen och den 10 mars samma år av Svenska vattensåftf
öreningen.
Uti förstnämnda två framställningar har begärts, att utredning måtte
verkställas i de frågor, som avses i Riksdagens omförmälda skrivelse den
28 mars 1907.
Svenska vattenkis af''tf''öreningen har i sin skrivelse gjort en jämförelse
med utländska koncessionsförhållanden samt därvid framhållit, att i fråga
om tillämpligheten på svenska förhållanden subjektiva meningar i sakfrågan
givetvis göra sig gällande på olika sätt. Tydligt är, att — även
frånsett rådande olikheter i äganderätten till vattenkraften — utländska
förebilder måste med största varsamhet efterliknas. Olika landsändars
utsträckning, befolkningstäthet och industriella utveckling skapa vitt
skilda förutsättningar för kraftdistribution. Vad som passar i Sclrweiz
eller Italien, då staten på grund av överhöghetsrätt upplåter vattenfall
mot koncession i folkrika industriorter, kan i huvudsakliga delar visa sig
omöjligt att tillämpa hos oss.
Därtill har, erinrar föreningen, i den utländska fackpressen med
stöd av statistiska uppgifter ofta framhållits, att kraftdistributionsföretagen,
t. o. m. i Schweiz, i allmänhet icke hava någon lysande ekonomi.
Under en överläggning inom det till statsministeriet i Bayern anslutna
»vatten kr aftrådet» uttalades nyligen från flere håll, att kraftdistributionsföretagen
(»Ueberlandcentralen») vanligen icke motsvarade de överdrivna
97
förväntningarna: »Icke ene de stora anläggningarna i Schweiz, där avsättningsmöjligheterna
äro mycket större, enär landet fullständigt saknar
kol, är tätt befolkat och har mer industri, kunde giva mer än normal
ränta, och blott de båda största bayerska Ueberlandceutralerna, Isarwerke
och Lechwerke, som ligga framför portarna till stora städer och dessutom
uppammat egna industriföretag, uppnådde mer än 8 % utdelning.
Särskilt för offentliga myndigheter vore därför stor försiktighet vid
dylika företag på sin plats.» — Att döma av ett ovan relaterat yttrande
i de elektriska inspektörernas skrivelse äro emellertid, anmärker föreningen,
meningarna delade beträffande de utländska kraftföretagens
ekonomiska ställning. —■ Det kan enligt föreningens mening vara till
gagn att genom en saklig utredning större klarhet vinnes icke blott i
denna detaljfråga utan än mer i fråga om skiljaktigheter i förutsättningar
för ett koncessionssystem i Sverige och i utlandets vattenkraftländer.
Därvid har man, fortsätter föreningen, enligt sakens natur också att
undersöka den svenska vattenkraftindustrins och särskilt de stora kraftdistributionsföretagens
ställning och framtidsutsikter, i den mån dessa
nu kunna bedömas. Man lär väl kunna förvänta, att vederbörande kraftföretag
—■ de i riksdagsmotionerna särskilt åsyftade utgöra förutom
Trollhätteverket endast ett tiotal — gärna ställa de för en utredning
nödiga uppgifterna om anläggnings- och driftkostnader, utvidgningsmöjligheter,
kraftpriser m. m. till förfogande. Därigenom skulle för
ifrågavarande ändamål i behövlig omfattning syftet med den av inspektörerna
föreslagna statistiken kunna vinnas utan tidsutdrägt, vilket givetvis
ej utesluter, att en dylik statistik sedermera fortsattes.
För närvarande överskattar man, yttrar föreningen, uppenbarligen
på många håll de svenska kraftföretagens vinstutsikter. Ofta sker detta
— märkligt nog även i inspektörernas skrivelse — under hänvisning
till de stora vinster, som ställts i utsikt vid statens Trollhätteverk.
Man får därvid ej bortse från att vid Trollhättan ovanligt gynnsamma
betingelser varit rådande, både ifråga om byggnadsförhållanden och
avsättningsmöjligheter. Då den nuvarande anläggningen om 80,000
hästkrafter helt tagits i anspråk, torde den visserligen komma att lämna
ett gott överskott. Vid jämförelser med enskildas motsvarande anläggningar
skall emellertid detta överskott beräknas utgöra ränta icke blott
å det för utbyggandet nedlagda kapitalet, utan därtill å vattenfallets
värde. Vinsten blir även under sådana förhållanden säkerligen fullt tillfredsställande,
men icke anmärkningsvärt hög. Och man bör kanske
icke räkna med att statens övriga krafttillgångar i Göta älv eller dess
kraftdistributioner i andra delar av landet (Porjus, Älvkarleby) skola
lämna lika god avkastning som den första Trollhätteanläggningen.
13
98
Yttrande av
vattenfallsstyrelsen.
Flertalet av de privata svenska kraftföretagen äro, fortsätter föreningen,
storstilat och i bästa mening nationalekonomiskt planerade, med
tillämpande av modernaste tekniska anordningar och med vederbörlig
hänsyn till framtida vattenreglerings- och utvidgningsmöjligheter. Denna
framsynthet torde i allmänhet tillräckligt förklara det ovan antydda förhållandet
att anläggningarna under det första skedet av sin verksamhet
lämna ringa eller ingen avkastning å det insatta kapitalet. — Nu har
man hos oss efter utländska förebilder brukat som en skälig nettovinst
å vattenkraftföretag nämna 10—15 procent å anläggningskapitalet. Med
ganska stor sannolikhet skall som resultat av en utredning framgå, att
det i regel kommer att dröja länge, innan våra större svenska kraftdistributioner
uppnå en dylik räntabilitet, där ekonomiska ingrepp från
statens sida över huvudtaget kunna ifrågasättas.
Dock kvarstår, säger föreningen slutligen, även i sådant fall att
undersöka, huruvida redan under den närmaste tiden en ekonomisk
koncessionslagstiftning för kraftförsäljning behöver i ett eller annat
avseende förberedas.
På grund av det anförda har vattenkraft föreningen hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en kommitté av sakkunniga att inkomma
med ej mindre förslag till bestämmelser för tryggande av leveransavtal
rörande elektrisk energi än även utredning angående förutsättningar och
former för elektrisk kraftdistribution i Sverige jämfört med andra länder
jämte de förslag, vartill denna utredning möjligen kan föranleda.
Slutligen har kommittén fått emottaga ett av vattenfallsstyrelsen,
till följd av nådig remiss, den 23 januari 1912 avgivet utlåtande. Däruti
har styrelsen, enär en kommitté blivit tillsatt för att utreda frågan,
och då styrelsen vågade antaga, att styrelsen i sinom tid skulle erhålla
befallning att avgiva utlåtande över resultatet av kommitténs arbete,
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte finna något yttrande av styrelsen över
Riksdagens förevarande framställning för närvarande icke vara erforderligt.
99
Motiv
till
förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte
att trygga rätt till elektrisk kraft.
Vid utarbetande av förslag till tuggande av avnämares rätt till
kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft har det till en början synts
kommittén vara av vikt att söka förebygga den risk avnämare löpa
genom att elektriska kraftledningar och de stationer, från vilka de utgå,
kunna komma att tillhöra olika personer. Särskilt är faran härför stor,
om ett kraftföretag, vars elektriska station är intecknad, skulle göra
konkurs. Om ledningarna äro lös egendom, kan det i så fall lätt inträffa,
att de säljas särskilt och ej i samband med den fastighet eller
vattenfall srätt, vartill den station hör, från vilken ledningarna utgå.
Konkursförvaltningen måste nämligen genom försäljning utröna stationens
och ledningarnas särskilda värde. Ty ur köpesumman för fastigheten
eller vattenfallsrätten med tillhörande elektriska station skola inteckningshavarna
först förnöjas, då däremot köpesumman för ledningarna
skall delas mellan samtliga borgenärer.
Om station och ledningar sålunda komma att tillhöra olika personer,
blir stationens ägare hänvisad till att söka träffa överenskommelse med
den, som inropat ledningarna, i fall han skall kunna utan avbrott tillhandahålla
abonnenterna avtalad elektrisk kraft. Stationens ägare lär
nämligen icke kunna tvingas att bygga nya ledningar, och även om
han skulle kunna och vilja vidkännas den merendels betydliga kostnad,
som därmed är förenad, tager det alltid åtskillig tid, innan nya ledningar
bliva färdiga.
Att träffa överenskommelse med den, som inropat ledningarna, kan
åter säkerligen i många fall bliva vanskligt. Det kan tänkas, att denne
begagnar den gynnsamma ställning han intager och tilltvingar sig alltför
hög ersättning för ledningarnas överlåtande å den elektriska stationens
ägare eller deras användande för överföring av kraft till abonnenterna.
De ökade utgifter, som kunna förorsakas ägaren av stationen,
därigenom att han icke samtidigt med stationen inköpt ledningarna, lära
väl abonnenterna i de flesta fall till sist få vidkännas.
Ledningars
hänförande
såsom tillbehör
till
fastighet eller
vattenfallsrätt.
100
Schweiziska
lagstiftningen
angående lednings
hänförande
såsom
tillbehör till
elektricitetsverk.
Härtill kommer, att om, såsom kommittén föreslår, en elektrisk
station, vars ägare icke fullgör sina förpliktelser, skall kunna ställas
under tvångsförvaltning, en sådan åtgärd blir till föga nytta, därest icke
tvångsförvaltningen kommer att omfatta även ledningarna.
Betydande olägenheter kunna alltså uppstå för abonnenterna genom
att elektrisk station och därifrån utgående ledningsnät icke utgöra ett
sammanhängande helt. Erfarenheten har även givit vid handen, att så
kan bliva förhållandet. Exempel härpå är det avbrott i strömleveransen,
som år 1910 ägde rum vid Orsa elektriska aktiebolags distributionsanläggning.
Sedan detta bolag år 1909 avträtt sin egendom till konkurs, inköptes
dess fastighet och kraftstation av en person, som dock ej kunde
få övertaga ledningarna, i vilka ett elektriskt aktiebolag hade förlagsinteckning.
Genom överenskommelse mellan den nye ägaren av kraftstationen
och konkursmassan drevo de rörelsen gemensamt till den 28
februari 1910, då kontraktet därom utgick. Samma dag meddelade en
advokat, att han av det elektriska aktiebolaget övertagit förlagsinteckningen
och dess övriga fordringar i konkursmassan, samt begärde för
ledningarna ett vida högre belopp än det, vartill de voro värderade.
Enär överenskommelse om försäljning av ledningarna ej kunde träffas,
upphörde strömtillförseln till ledningsnätet från och med den 1 till och
med den 3 mars, då kraftstationens ägare köpte nätet och strömmen
omedelbart påsläpptes.
Då kommittén sökt finna något medel att uti ifrågavarande avseende
trygga abonnenternas intresse, har kommittén fäst sin uppmärksamhet
å de i den nya schweiziska civillagen av år 1907 förekommande stadgande^
om elektriska kraftledningars hänförande såsom tillbehör till
elektricitetsverk samt om sådana ledningars inskrivning i fastighetsboken.
I 676 § av nämnda lag, som trätt i kraft år 1912, stadgas:
Ledningar för vatten, gas, elektrisk kraft och dylikt, vilka
befinna sig utanför den fastighet, som de tjäna, skola, såvida
icke annorlunda är bestämt, anses såsom tillbehör till det verk,
från vilket de utgå, och såsom verkägarens egendom.
Såvida icke naborätten (Nachbarrecht) kommer till användning,
uppstår den sakrättsliga belastningen av de främmande
fastigheterna med sådana ledningar genom upprättandet av ett
servitut (Dienstbarkeit).
Om ledningen icke utifrån är synlig, uppkommer servitutet
genom dess införande i fastighetsboken, men i andra fall genom
ledningens byggande.
101
Ln förutsättning för den nu omförmälda anordningen är dock, att
verket är förbundet med en fastighet, till vilken ledningarna kunna
räknas såsom tillhörighet. Däremot kan verket utgöra icke blott en
kraftstation utan även en transformator-, omformare- eller ackumulatorstation,
varifrån elektrisk kraft fördelas till olika abonnenter.
Vidare kan i Schweiz rättigheten att hava elektriska ledningar, Schweiziska
transformatorstationer o. d. anbragta å annan tillhörig fastighet grundas la9^iftningen
på de allmänna bestämmelserna om upprättande av ett servitut såsom rintTiZkrtvbyggnadsrätt
(Baurecht) å annans mark. För denna rätt kan även på- ning * fasti9-fordras inskrivning i fastighetsboken såsom eu självständig och fortbestående
byggnadsrätt. Detta förfaringssätt giver den, som på grund av ständi9 bimbyggnadsrätt
förfogar över ledningen, möjlighet att självständigt överlåta nadsratt
eller pantsätta densamma. Det är särskilt lämpat för de fall, då kraftföretag
behöva ledningar för distribution av elektrisk kraft utan att hava
egen fastighet, till vilken de kunna anknytas.
Ilos oss är det regel, att kraftstationer och andra stationer för Lämpligaste
distribution av elektrisk kraft äro belägna på fastigheter, som tillhöra s^et. att 1
stationernas ägare. I den mån upplåtelser med vattenfallsrätt börja olZTsamtillämpas,
lära dock en del stationer komma att höra till vattenfalls- bandet mellan
rätter. Detta torde huvudsakligen komma att bliva fallet med kraft- 4 udZZgZr. ‘
stationer. Det kan ju dock tänkas, att ett kraftföretag, som fått till
sig upplåten vattenfallsrätt och för tillgodogörande av densamma uppfört
en kraftstation, framdeles behöver mera kraft än denna station kan
framalstra. För transformering eller omformning av från annat håll inköpt
kraft kan företaget då komma att på det område, vattenfallsrätten
omfattar, anlägga en understation.
Det för vårt land lämpligaste sättet att uti ifrågavarande avseende
trygga abonnenternas rätt lär därför vara, att starkströmsledning hänföres
såsom tillbehör till den station, varifrån ledningen för kraft, och
därigenom i regel göres till en del av den fasta egendom eller vattenfallsrätt,
inom vars område stationen är belägen. En sådan anordning
skulle dock sällan bliva tillräcklig. Innan strömmen kan användas av
abonnenterna, måste den i regel passera genom en transformator eller
omformare för att erhålla den spänning eller bliva av den art, att den
lämpar sig för drivkraft eller belysning. Åro till en ledning anslutna
transformator-, omformare- eller andra understationer, böra alltså även
dessa samt de sekundär- och tertiärledningar o. s. v., som möjligen utgå
från sådana understationer, utgöra tillbehör till samma station som
102
Distributions -företag och
därtill
hörande ledningar.
huvudledningen. Vid tvångsförsäljning äventyrar man eljest, att understationer
och därifrån utgående ledningar skiljas från huvudledningen,
och att det därigenom blir omöjligt eller åtminstone förenat med ökad
kostnad att tillhandahålla abonnenterna avtalad kraft från kraftkällan.
För distribution av elektrisk kraft bildas ofta särskilda företag, som
från en kraftstation inköpa kraft. Denna nedtransformeras eller omformas
därefter vanligen av distributionsföretaget, innan den tillhandahålles
abonnenterna. Jämväl från ett sådant distributionsföretags station
utgående ledningar samt till äventyrs till desamma anslutna tertiärstationer
och tertiärnät o. s. v. böra utgöra ett sammanhängande helt
med understationen. Denna distributionsföretagets huvudstation, vilken
i regel utgöres av en transformator- eller omformarestation, kommer
alltså att, beträffande dess ledningsnät, motsvara en kraftstation och
bliva utgångsstation för distributionsföretagets ledningar och därtill anslutna
stationer och ledningar.
En förutsättning för att ledningar och stationer sålunda komma att
utgöra tillbehör till station, hörande till annan fastighet eller vattenfallsrätt
än den, å vilkens område de äro belägna, bör dock vara, att de
tillhöra ägaren av den station, till vilken de skola hänföras, samt att
annan tillhörig ledning eller station ej skiljer dem från utgångsstationen.
Ledningar och stationer skola alltså utgöra ett sammanhängande helt
och hava samma ägare.
Åven om endast en del av ledningen tillhör stationens ägare, bör
denna del utgöra tillbehör till stationen, under förutsättning att ifrågavarande
del utgår direkt därifrån. Vad angår den övriga delen av ledningen,
höra å densamma tillämpas nu gällande civilrättsliga regler.
Den del, som tillhör ägaren av den fastighet, över eller i vilken ledningen
är framdragen, utgör tillbehör till denna fastighet. I övrigt
blir ledningen lös egendom. Genom ett stadgande, att äganderätten
till ledningen blir avgörande för frågan, om ledningen skall anses såsom
tillbehör till utgångsstationen eller icke, tager man även hänsyn
till det förhållandet, att ägaren av den fastighet, å vilken den elektriska
strömmen användes, i regel äger åtminstone den del av ledningen, som
är framdragen inom hans byggnad. Den abonnenten sålunda tillhöriga
delen av ledningen bör givetvis icke vara tillbehör till utgångsstationen.
Detsamma är förhållandet jämlikt schweiziska civillagen. Förutsättningen
för att ledning skall vara tillbehör till annan fastighet än
den, över eller i vilken den är framdragen, är nämligen enligt före
-
103
nämnda § 676 i schweiziska civillagen, att ledningen tjänar den fastighet,
från vilken den utgår. Installationsledning å konsumtionsställe,
vilken omedelbart tjänar den fastighet, vara den är anbragt, och icke
den, å vilken elektricitetsverket är beläget, blir alltså, såvida annorlunda
ej är genom avtal bestämt, icke tillbehör till det elektricitetsverk, från
vilket den utgår, utan till det hus, där strömmen användes.
Det synes emellertid kommittén mera överensstämma med våra
rättsbegrepp att avfatta stadgandet så, som kommittén gjort. En ledning,
vilken för ström från en fastighet till en annan, tjänar väl närmast
i dess helhet sistberörda fastighet.
Om ett distributionsföretag är ägare av den ledning, som från en
kraftstation för kraft till dess station, bör jämväl denna ledning kunna
göras till en del av distributionsföretagets station.
Enahanda bör vara förhållandet, därest eu fabrik, som köper kraft
från en kraftstation, äger ledningen därifrån till en elektrisk station å
fabriksfastigheten. Ledningen bör följaktligen kunna vara beståndsdel
till berörda station.
Genom att ledningar, såsom nu antytts, bliva tillbehör till station, Möjlighet att
med vilken de stå i förbindelse, vinnes, förutom trygghet för abonnen- hel<lna. kraft~
terna att bekomma avtalad elektrisk kran, även en annan lördel.
Det har länge varit ett önskemål för ägarna av företag, som distribuera
elektrisk kraft, att de dyrbara kraftledningarna måtte kunna på
ett fullt betryggande sätt göras till pant för fordran. Högst avsevärda
kapital äro nedlagda i dessa ledningar. Understundom kunna av kostnaderna
för en fullt utbyggd kraftanläggning omkring två tredjedelar belöpa
å kraftledningarna och blott en tredjedel å kraftstationen. Enligt av svenska
vattenkiaftföreningen uti en av föreningens publikationer lämnad uppgift
uppgick redan år 1910 värdet av enskilda svenska kraftanläggningars
ledningsnät till omkring tio millioner kronor. Vid sådant förhållande
måste det vara av vikt för vår kraftindustri, att sådan lagändring
kommer till stånd, att ledningsnäten kunna belånas. Härigenom
skulle det mången gång bliva möjligt för kraftföretagen att anskatfa
billigare kapital, och avgifterna för den elektriska kraften skulle kunna
nedbringas till fördel för abonnenterna.
I anledning därav att lagberedningen i sitt förslag till ny jordabalk Framställintagit
en bestämmelse om att till fastighet skulle höra å annan fastighet
för begagnande av servitut uppförd byggnad eller anbragt ledning ningen.
eller annan anläggning, lät vattenkraftföreningens styrelse år 1910 verk
-
104
ställa utredning i frågan. Ett utlåtande i ämnet bär därefter av vattenkraftföreningen
inlämnats till lagrådet, till vars granskning större delen
av förslaget till ny jordabalk då var remitterat. Uti detta utlåtande
framhålles, att genom lagberedningens förslag skulle möjliggöras, att
elektriska ledningar och transformatorstationer bleve tillbehör till en
kraftstation, ehuru de funnes å annans mark, och att alltså de fastighetsinteckningar,
som besvärade kraftstationen, även komme att vila på
en del av den elektriska anläggningen, som funnes å annans mark.
Detta vore en riktig och lycklig lösning av frågan. Emellertid syntes
det tvivelaktigt, om lagförslaget i alla förekommande fall komme att
medföra åsyftat resultat. Så som Kungl. Maj:ts tillstånd att framdraga
elektriska ledningar plägade avfattas, alstrades därigenom näppeligen
något servitut utan eu åt viss bestämd person upplåten nyttjanderätt.
Sedermera tillkommen expropriation gjorde icke någon ändring i arten
av den rätt, som tillkomma koncessionsbavaren gentemot den, vilkens
mark toges i anspråk för den elektriska anläggningen. De ledningar,
som hittills framdragits över annans mark enbart på grund av koncession,
torde således icke komma att utgöra tillbehör till kraftstationen, och med
avseende å dem skulle följaktligen de svårigheter, som hittills förefunnits
i fråga om deras belånande, komma att fortfarande finnas även efter den
nya lagens trädande i kraft. Detsamma bleve ock förhållandet med ledningar,
å vilka koncession hädanefter meddelades, så framt icke koncessionsresolutionerna
bleve avfattade på annat sätt än hittills. Särskilt
egendomligt komme detta att verka i de icke sällsynta fall, då ägaren
av en kraftstation i fråga om vissa delar av en kraftledning förvärvat
sig rätt genom privata servitutsavtal och i fråga om andra delar endast
stödde sig på den rätt, koncessionen medförde. De kraftstationen besvärande
inteckningarna skulle då komma att besvära vissa, men icke
alla delar av ledningsnätet. En annan svårighet läge däri, att samma
ledning kunde föra ström från flera stationer, varigenom, därest stationerna
komme i olika händer, det kunde bliva svårt eller omöjligt att
avgöra, till vilken av dem ledningen hörde.
Till vad åtgärd omförmälda utlåtande kommer att föranleda är ovisst,
då lagberedningens förslag uti ifrågavarande del ännu icke varit föremål
för granskning i lagrådet. Emellertid vill kommittén erinra, att, för den
händelse lagberedningens förslag bliver lag, därigenom i allmänhet endast
skulle möjliggöras, att ledningar bliva tillbehör till den fastighet, till
vilken de överföra kraft, och som de alltså tjäna. Rätten att hava ledningar
framdragna över annans fastighet lär svårligen kunna göras till
ett servitut till förmån för den fastighet, varå kraftstationen är belägen.
105
Genom ett stadgande av det innehall, lagberedningen föreslagit,
torde man alltså icke vinna det mål, som vattenkraftföreningen åsyftat,
eller att kraftledning skall kunna intecknas tillsammans med den station,
från vilken den utgår. Däremot skulle detta möjliggöras genom de av
kommittén förordade bestämmelserna.
I. Starkströmslednings hänförande till fastighet eller
vattenfallsrätt.
i §■
Såsom förut anförts bör, beroende på vem som äger ledningen eller
viss del av densamma, ledningen eller del därav hänföras antingen till
utgångs- eller mottagningsstationen eller till en av flera utgångs- eller
mottagningsstationer. Vidare böra under ovan angivna förutsättningar
till sådan station hänföras till ledningen anslutna understationer och
därifrån utgående sekundärledningar samt med desamma i förbindelse
stående tertiärstationer och tertiärledningar o. s. v., såvida dessa stationer
och ledningar tillhöra utgångs- eller mottagningsstationens ägare och
icke äro skilda därifrån genom station eller ledning, som tillhör annan.
För att med lagbestämmelser reglera alla dessa skiftande förhållanden
skulle erfordras en mängd detaljerade och ganska invecklade stadganden.
Kommittén har därför ansett, att man bäst kan lösa frågan
på det sättet, att i någon mån i likhet med den schweiziska inskrivningen
av ledningar i fastighetsboken, ledningar och i förekommande
fall därtill hörande beståndsdelar uti ett hos offentlig myndighet fört
register antecknas utgöra tillbehör till viss elektrisk station. Därvid kan
vid lednings och dess beståndsdelars registrering utan svårighet tagas
hänsyn till förenämnda olika förhållanden.
Åven en del av en ledning bör kunna registreras såsom tillbehör till
elektrisk station. Såsom ovan framhållits, hava nämligen delar av samma
ledning ofta olika ägare. Större delen av ledningen eller från utgåugsstationen
till mottagningsfastigheten kan tillhöra kraftstationens ägare,
under det att den övriga delen av ledningen eller åtminstone den del,
som är belägen inom den byggnad, där strömmen förbrukas, tillhör
abonnenten. Om i sådant fall den kraftstationens ägare tillhöriga delen
av ledningen icke skulle kunna registreras å kraftstationen, till följd av
att han icke äger hela ledningen, skulle registrering icke kunna bereda
abonnenterna avsedd trygghet. Jämväl för den, som behöver belåna
14
Ledningars
och understationers
registrering.
Registrering
av del av
ledning.
106
en kraftstation, är det av samma skäl av vikt, att del av ledning må
kunna registreras och sålunda jämte stationen bliva pant för låuet.
Att endast medgiva registrering, då hela ledningen har samma ägare,
skulle följaktligen alltför mycket inskränka lagens tillämplighet, vare
sig det är fråga om att skydda abonnenterna eller möjliggöra ledningars
belåning.
I den av kommittén föreslagna lagtexten har kommittén emellertid
icke särskilt angivit, att även en del av en ledning bör kunna registreras.
Kommittén har nämligen ansett, att från den punkt, varifrån ledningen
tillhör exempelvis ägaren av mottagningsstationen, en ny ledning
vidtager, även om den är av fullkomligt samma beskaffenhet, som den
ledning, varav den utgör en omedelbar fortsättning.
Lednings re- Ehuru vanligast torde vara, att ledning till större delen av dess
mottagnings - sträckning samt dess beståndsdelar tillhöra ägaren av den station, varistation.
från ledningen utgår, och att alltså ledningen kommer att registreras å
denna station, är det, så som paragrafen avfattats, intet hinder för att
ledningen eller del därav med eller utan beståndsdelar registreras å mottagningsstation,
därest förutsättningarna därför äro för handen.
stationer och I enlighet med de principer, vilka förut uppställts för lednings hänskoiTiiida
ett förande till viss elektrisk station, bör det vara ett villkor för ledningars
samman- och deras beståndsdelars registrering, att de bilda ett sammanhängande
hangandeheit. pep; me(j den 8tation, å vilken de skola registreras. Åven om ledningar
och understationer, som utgöra delar av ledningssystemet, tillhöra
ägaren av den station, varå huvudledningen registreras, böra de således
icke kunna i registret antecknas som beståndsdelar av huvudledningen,
om ledning eller station, som icke förut är eller samtidigt varder registrerad
såsom beståndsdel av denna ledning, skiljer dem därifrån. År
en ledning eller understation genom flera ledningssträckor förbunden med
huvudstationen, är det givetvis för registreringen tillräckligt, att den ena
sammanhängande sträckan är registrerad å huvudstationen.
Det förekommer stundom, att starkströmsledning passerar genom
träns formatorhus, som tillhör en abonnent. Från huvudledningen utgår
inom huset en grenledning till transformatorn, i vilken strömmen
nedtransformeras för att användas av abonnenten. Därest jämväl den
del av huvudledningen, som passerar genom transformatorhuset, tillhör
ägaren av kraftstationen, bör den omständigheten, att en del av
ledningen är framdragen genom en annans byggnad, icke medföra, att
avbrott beträffande den fortlöpande äganderätten till huvudledniugen
107
anses föreligga, och att den inom och bortom transformatorhuset liggande
delen av huvudledningen icke skulle kunna registreras på utgångsstationen.
Vid byggande av en starkströmsledning brukar så tillgå, att, sedan Lednings hända*
så erfordras Kungl. Maj:ts tillstånd till ledningens anordnande ut- På
verkats,
ägaren av den kraftstation, varifrån ledningen skall föra kraft, tion, oaktat
genom frivillig överenskommelse med vederbörande jordägare eller genom
expropriation förvärvar sig rätt att hava ledningen framdragen över den egendom.
mark, som den är avsedd att beröra. Kraftstationens ägare låter därefter
uppföra ledningen. Densamma blir då till den del den icke framgår
över kraftstationsägarens eget område lös egendom, och innehavarna
av inteckningar i de iästigbeter, varöver ledningen framgår, hava icke
någon rätt till ledningen och böra alltså icke kunna förhindra, att ledningen
genom registrering blir tillbehör till annan fast egendom. Om
åter någon del av ledningen uppförts av ägaren till den fastighet, varöver
ledningen framgår, samt fastigheten och delen av ledningen till
följd därav tillhöra samma person, blir denna del av ledningen en beståndsdel
av den fasta egendomen. Enligt nu gällande rätt kan alltså,
såvida icke ledningen borttages, ingen erhålla en mot eu var gällande
äganderätt till sådan ledning utan genom förvärv av den fastighet, varå
ledningen befinner sig.
Starkströmsledning, vilken framgår över eller i en fastighet utan
att föra elektrisk ström från eller till densamma, torde icke för fastigheten
hava något större värde. Det inskränker sig till det jämförelsevis
obetydliga belopp, som kan erhållas genom försäljning av
stolparna och ledningstråden samt övriga tillbehör till ledningen såsom
isolatorer m. m. Kommittén har därför ansett någon betänklighet icke
möta mot medgivande att, om ledning av ifrågavarande slag är del
av den fastighet, varå den befinner sig, ledningen må kunna, utan att
innehavarna av inteckningar i fastigheten givit sitt samtycke, skiljas från
fastigheten och genom registrering bliva tillbehör till elektrisk station å
annan fastighet. Vad angår den del av starkströmsledning, som av
kraftstationens ägare uppförts å honom tillhörig fastighet, varå kraftstationen
är belägen, är denna ledning utan registrering del av fastighetskomplexen.
Registreringen tjänar alltså beträffande en sådan ledningsdel
endast till att fastslå ett redan existerande förhållande. Detsamma
gäller, om å en mottagningsstation registreras den del av en
ledning, som av ägaren till den fastighet, varå mottagningsstationen
ligger, uppförts å samma fastighet. Att från registrering undantaga dessa
108
delar av en ledning, vilka redan förut höra till den fastighetskomplex,
vara ledningen skall registreras, anser kommittén dock icke vara lämpligt.
Ty det lär vara fördelaktigt, att hela den ledning, som är tillbehör
till den elektriska stationen, finnes i registret antecknad såsom hörande
till densamma, så att den, som vill förvissa sig om vad som hör till
sådan station, må kunna på ett ställe erhålla upplysning därom. Härtill
kommer att, såsom förut framhållits, registrerad ledning ej bör skiljas
från huvudstationen av icke registrerad ledning.
För den fastighet, å vilken utgångs- eller mottagningsstationen är
förlagd, kan ledningen hava större värde än priset på materialierna i
densamma. Om emellertid någon gång även den del av en ledning,
som hör till den fastighet, varå utgångsstationen är belägen, skulle
komma att registreras å mottagningsstationen eller tvärt om, lärer dock
icke inträffa sådan minskning i värdet av den fastighet, vartill ledningen
förut hört, att särskilda lagbestämmelser angående inhämtande av samtycke
från inteckningshavarna kunna behöva givas för dessa sällsynta
undantagsfall.
Såsom förutsättning för att ledning skall kunna registreras å huvudstationen
måste, såsom förut framhållits, fordras, att ledningen tillhör
huvudstationens ägare. Har alltså denne icke själv låtit uppföra vad som
skall registreras, måste han hava förvärvat det. År ledning del av fast
egendom, blir den, som inköper densamma, visserligen icke på emot en
var gällande grund ägare till ledningen. Först genom registreringen
skulle han få sådan äganderätt till densamma. Så snart han inköpt
ledningen, bör den dock kunna sägas vara honom tillhörig. Kommittén
har därför i 1 mom. av paragrafen använt detta uttryck och därmed
icke avsett, att registreringsmyndigheten skall fordra, att, om i något
undantagsfall ledningsdel, som skall registreras, utgör del av fastighet,
vartill sökanden icke är ägare, sökanden av innehavarna av inteckningar
i sådan fastighet förskaffat sig medgivande till registreringen. Det bör
vara. nog, att sökanden visar, att han av fastighetens ägare förvärvat
ledningen.
Genom en lagbestämmelse, varigenom ledning, som är del av fast
egendom, kan göras till tillbehör till annan fastighet, utan att de, som
hava inteckning i den fasta egendomen eller annan rättighet till densamma,
givit sitt samtycke därtill, sker ändring i nu gällande rätt. Kommittén
har därför föreslagit, att till 3 § i lagen om vad till fast egendom
är att hänföra skall göras ett tillägg om att vad i visst fall skall
anses höra till elektrisk station är stadgat i den av kommittén föreslagna
lagen innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till
elektrisk kraft.
109
Om kommittén alltså håller före, att för registrering av ledning icke
beliöves samtycke av dem, som hava inteckning i fastighet, vartill ledningen
före registreringen utgör tillbehör, anser däremot kommittén, att
förhållandet är annorlunda med registrering av elektriska understationer.
Sådana stationer hava ofta ganska högt värde. Säkerheten för innehavarna
av inteckningar för fordran och för rätt till elektrisk kraft,
vilken rätt, enligt vad kommittén under 9 § föreslagit, skulle kunna
intecknas, kan väsentligt förminskas, därest sådan station, tillhörande
den fastighet, varå stationen är belägen, genom registrering hänföres
till annan fastighet. När det gäller registrering av dylik station, bör
alltså medgivande till åtgärden fordras av innehavarna av de inteckningar
av omförmälda slag, som besvära stationen.
År stationen icke del av fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt,
blir det emellertid svårt att avgöra, på vilka inteckningshavares
rätt registreringen kan inverka. Flera olika fall kunna nämligen tänkas.
Har någon arrenderat en fastighet och därå uppfört en elektrisk station,
hör denna tydligen icke till fastigheten och besväras följaktligen icke
av de inteckningar, som meddelats i fastigheten. Innehavare av sådana
inteckningar böra alltså icke hava någon befogenhet att motsätta sig,
att stationen genom registrering blir tillbehör till station, belägen å
annan fastighet. Annorlunda ställer sig förhållandet, om en fastighetsägare
själv uppfört den elektriska stationen och sedermera till en annan
utarrenderat den mark, varå stationen är belägen, och till honom sålt
stationen. Oberoende av ett sådant förfaringssätt torde därförut i fastigheten
meddelade inteckningar fortfarande besvära stationen. En
fastighetsägare skulle eljest kunna på ett betänkligt sätt undandraga
inteckningshavare en del av deras säkerhet.
Svårigheten för registreringsmyndigheten att avgöra, huruvida inteckningshavares
rätt är beroende av registrering av en å arrenderat
område belägen station, har hos kommittén stadgat den åsikten, att en
sådan station icke bör kunna registreras. Kommittén har därför föreslagit,
att understations registrering såsom beståndsdel till annan station
endast kan äga rum, om understationen är belägen å område, som äges
av huvudstationens ägare eller av honom innehaves med vattenfallsrätt.
Då, såsom förut framhållits, förutsättningen för att såväl ledning som
understation skall kunna registreras å en huvudstation alltid måste
vara, att de hava samma ägare som huvudstationen, innebär den uppställda
fordringen jämväl, att understationens ägare är ägare av den
fastighet eller innehavare av den vattenfallsrätt, inom vars område
understationen är belägen. Understationen är alltså del av fast egendom
eller vattenfallsrätt och dess registrering å en huvudstation inver
-
Registrering
av station.
no
kar alltid på inteckningshavarnas rätt. Dessas samtycke måste följaktligen
städse inhämtas av registreringsmyndigheten.
Någon betänklighet mot att såsom villkor för understations registrering
föreskriva, att den ej får vara belägen å arrenderad mark, torde
icke möta, då ett kraftföretag, som vill genom registrering sammanföra
sina ledningar och understationer till ett sammanhängande helt, städse
bör kunna med äganderätt förvärva det område, varå understation skall
uppföras. En sådan station behöver i regel icke förläggas till viss fastighet.
Kan för den skull företagets ägare icke få köpa det område,
å vilket han först tänkt förlägga stationen, lär det sällan medföra
någon större olägenhet att placera den på mark, som han kan förvärva
i närheten. Ännu lättare blir det att fullgöra det föreslagna villkoret
för understations registrering, om, såsom är ifrågasatt, rätt beviljas att
expropriera mark för elektriska stationer.
Då en understation, som skall registreras, alltså enligt kommitténs
förslag skall vara del av fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt,
håller kommittén före, att samma fordran bör uppställas beträffande den
station, å vilken understationen skall registreras. Kommittén har för den
skull i paragrafen -intagit föreskrift, att jämväl sistnämnda station måste
tillhöra ägaren av den fastighet eller innehavaren av den vattenfallsrätt,
inom vars område stationen är belägen. Stationen blir härigenom
en beståndsdel av fastigheten eller vattenfallsrätten samt fast egendom
eller tillbehör till vattenfallsrätt.
Den av kommittén sålunda uppställda fordringen synes icke kunna
eftergivas. Ty det lär väl svårligen gå för sig att genom registrering
göra ett rättsobjekt av fast egendoms natur till ett tillbehör till något,
som icke är fast egendom eller åtminstone i likhet med vattenfallsrätten
i vissa avseenden underkastat de för sådan egendom gällande rättsregler.
Samma hinder tinnes visserligen icke, när det blott är fråga om
att registrera en ledning, men enär en understation, i fall registrering
därav förekommer, skall registreras som beståndsdel av den ledning,
till vilken den ansluter sig, synes skillnad icke kunna göras i fråga om
förutsättningarna för registrering av enbart en ledning och registrering
av en ledning jämte en understation som beståndsdel därav.
Definition å
starkströmsledning.
Vad angår beskrivningen av de ledningar, varå ifrågavarande lag skall
vara tillämplig, har kommittén avfattat den i överensstämmelse med motsvarande
uttryck i 1902 års lag om elektriska anläggningar. Med orden
»eller dylikt ändamål» avser kommittén huvudsakligen uppvärmning eller
elektrokemiska processer. Till starkströmsledning hänför kommittén
in
sålunda varje ledning för framförande av elektrisk kraft, vilken icke
användes för överföring av ljud eller signaler.
2 §•
Då kommittén ansett registrering i regel böra vara avgörande för
lednings hänförande till fastighet eller vattenfallsrätt, har det gällt att
bestämma, hos vilken myndighet registreringen skall äga rum.
Närmast i överensstämmelse med den schweiziska lagen vore att
föreskriva, att anteckning skulle göras i lagfartsprotokollet och alltså
verkställas av den underrätt, inom vilkens område ledningen är framdragen.
Då emellertid ifrågavarande ledningar till följd av sin betydande
längd oftast genomgå liera underrätters områden, skulle delar av
eu och samma ledning komma att registreras vid olika underrätter.
Aven om ledning endast skulle behöva registreras vid den underrätt,
vartill den station hör, av vilken ledningen skall utgöra beståndsdel,
skulle dock svårigheter uppstå. Därest en ledning står i förbindelse med
flera stationer, är det, såsom förut framhållits, beroende på äganderätten
och vissa andra förhållanden, å vilken station ledningen skall registreras.
Den, som av någon anledning behövde förskaffa sig kännedom
om, huruvida en ledning registrerats eller ej, skulle därför ofta nödgas
begära upplysningar hos olika underrätter. Ändring av en lednings registrering
genom dess hänförande till station, belägen inom området för
annan underrätt än den, varest ledningen vore registrerad, skulle även
erfordra betydligt flera formella åtgärder, än om en ledning alltid registrerades
hos en och samma myndighet.
Alldenstund en ledning vidare icke så sällan berör flera län, skulle
delvis samma olägenheter uppstå, i fall registreringen skulle äga rum
hos länsstyrelse.
Kommittén har därför ansett det lämpligaste vara, att registreringen
verkställes av en central myndighet, hos vilken samtliga uppgifter angående
registrerade starkströmsledningar samlas, och där var och en
kan erhålla alla erforderliga upplysningar angående sådana ledningar.
En sådan tanke framkastades redan under det frågan om möjliggörande
av inteckning i starkströmsledningar var under behandling i vattenkraftföreningen.
Därvid tänkte man sig saken så ordnad, att Kungl.
Maj:t vid meddelande av tillstånd att framdraga elektriska ledningar
skulle på begäran av sökanden förklara, att ledning skulle höra till viss
station, varefter anteckning om detta förhållande skulle göras i ett register
inom civildepartementet. Emot detta förslag kan till en början
invändas, att Kungl. Maj:ts tillstånd endast erfordras för framdragande
Myndighet,
hos vilken registrering
skall äga rum.
112
Handlingar,
som skola bifogas
ansökning
om registrering.
av vissa ledningar, varför ett särskilt förfarande skulle behöva stadgas
beträffande de övriga. Hade Kungl. Maj:t bestämt, till vilken station
en ledning skulle hänföras, måste även ansökning om ändring i sådant
beslut prövas av Kungl. Maj:t. Men detta skulle vara att inför Kungl.
Maj:t draga alltför obetydliga ärenden. Härtill kommer att, då offentlig
myndighet hos oss har att verkställa registrering, sådan i intet fall
äger rum inom departement utan i regel inom centralt verk.
Om man alltså fasthåller vid denna princip, synes det ämbetsverk,
som har de bästa förutsättningarna att verkställa ifrågavarande bestyr,
vara kommerskollegium. Den nuvarande inspektionen över elektriska
starkströmsanlägguingar är nämligen förlagd till detta ämbetsverk, och
till följd av den sakkunskap inom det elektriska starkströmsområdet,
som alltså därstädes är samlad, har kommerskollegium kommit att inom
administrationen intaga en slags centralställning beträffande dylika anläggningar.
Kommittén har med anledning därav också föreslagit, att till kommerskollegium
skola förläggas en del andra bestyr, som enligt kommitténs
förslag skola verkställas av offentlig myndighet.
I paragrafen finnes till en början intagen föreskrift om de handlingar,
vilka skola ingivas till kommerskollegium för att visa, att de
villkor, som kommittén ansett böra uppställas för registrering, äro uppfyllda.
Kommittén har trott sig kunna formulera denna föreskrift så,
att ansökning om registrering skall vara åtföljd av bevis, att sökanden
har sådan rätt till huvudstationen jämte ledningar och understationer,
som enligt 1 § utgör förutsättning för registrering.
Sökanden skall sålunda för det första visa, att han är ägare av den
fastighet eller innehavare av den vattenfallsrätt, inom vars område
huvudstationen är belägen. Med huvudstation betecknar kommittén den
station, varå registrering skall äga rum. Intyget rörande sökandens
rätt till fastigheten eller vattenfallsrätten lär väl i allmänhet böra utgöras
av bevis, utfärdat av vederbörande underrätt eller domare.
För det andra skall styrkas, att sökanden äger den station, vara
registrering skall ske, samt de ledningar och understationer, vilka skola
registreras. Då i sådant avseende någon myndighets bevis i regel icke
kan presteras, torde kommerskollegium böra åtnöjas med intyg av trovärdiga
personer, att stationer och ledningar, som beröras av ansökningen
om registrering, äro färdiga samt tillhöra sökanden. Möjligen
kan sådant intyg kompletteras med entreprenad kontrakt, räkningar eller
andra handlingar, utvisande sökandens äganderätt till huvudstationen och
det som skall registreras på densamma.
113
För det tredje skall ansökning om lednings registrering vara åtföljd
av karta och beskrivning i två exemplar över ledningen. Kommittén har,
i likhet med vad som är fallet i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, icke ansett sig böra föreskriva
någon viss skala, i vilken kartan skall vara upprättad. Den bör
blott vara sådan, att ledningens sträckning därav tydligt framgår.
Beskrivningen över ledningen bör utgöras av en kortfattad teknisk
redogörelse för densamma, upptagande stolparnas och ledningsmaterialets
beskaffenhet, ledningsarean, den spänning, för vilken ledningen är byggd,
huruvida ledningen är dubbelledning o. s. v.
Avser ansökningen, att understationer och därifrån utgående ledningar
skola registreras som tillbehör till huvudledningen, skall sökanden
jämväl bifoga karta över deras läge samt en summarisk teknisk beskrivning
över desamma.
Ytterligare fordras för det fjärde, när ansökningen avser registrering
av understation, att det styrkes, att denna är del av fäst egendom eller
hör till vattenfallsrätt. Det skall alltså, förutom att understationen tillhör
sökanden, visas, att sökanden äger den fastighet eller innehar den
vattenfallsrätt, inom vars område understationen är belägen. Liksom
motsvarande bevis rörande huvudstationen lär även det nu ifrågavarande
böra utfärdas av vederbörande underrätt eller domare.
År understationen del av fast egendom eller vattenfallsrätt, inverkar,
såsom förut omnämnts, dess registrering såsom tillbehör till annan station
å den rätt, som kan tillkomma innehavarna av i fastigheten eller vattenfallsrätten
möjligen befintliga inteckningar för fordran och för rätt till
elektrisk kraft. För att det måtte kunna utrönas, huruvida sådana inteckningar
finnas, skall för det femte ingivas gravationsbevis rörande
fastigheten eller vattenfallsrätten i fråga.
På det att registreringsmyndigheten måtte kunna förvissa sig om,
att medgivande till registreringen lämnats av de inteckningshavare, från
vilka, enligt vad i 1 § föreskrives, tillstånd till åtgärden skall meddelas,
fordras för det sjätte, att inteckningshandlingarna företes i huvndskrift.
Kär den ingivna handlingen utgöres av löpande skuldebrev, lär registreringsmyndigheten
icke behöva fordra något särskilt medgivande av
inteckningens ägare. Den som är innehavare av ett sådant skuldebrev,
torde redan därigenom anses vara berättigad att lämna samtycke till
den ifrågasatta åtgärden. Utgöres däremot inteckningshandlingen av ett
till viss man ställt skuldebrev eller av kontrakt rörande upplåtande av
elektrisk kraft, måste särskilt medgivande fordras av den, som enligt
skuldebrevet eller kontraktet med förefintliga överlåtelser innehar den
därå grundade rätten.
15
114
Registreringsärendets
behandling
i
kommerskollegium.
TJpjphävande
eller ändring
av meddelad
registrering.
År understation eller ledning, om vars registrering ansökan göres,
förbunden med huvudstationen genom annan ledning eller understation,
bör registreringsmyndigheten slutligen genom granskning av registret
eller av ingivna handlingar förvissa sig om, att denna ledning eller station
förut är eller samtidigt varder registrerad såsom tillbehör till huvudstationen.
3 §•
Sedan karta och handlingar, som omförmälas i 2 §, inkommit till
kommerskollegium, föredrages ärendet. Befinnas därvid de i lagen angivna
förutsättningarna för ledningars och understationers registrering
behörigen uppfyllda, har kommerskollegium att meddela beslut om registreringen.
I annat fall skall ansökningen avslås. Ingivna kartor och
beskrivningar över ledningen och dess registrerade beståndsdelar torde
böra förses med bevis om registreringen, varefter ett exemplar av dem
bör återställas till sökanden, samtidigt med att han utlöser kommerskollegii
beslut i ärendet. De andra exemplaren böra förvaras i kollegium för
att vara tillgängliga för dem, som önska förskaffa sig underrättelse om
kraftledningars och understationers registrering.
4 §•
Om ledning registrerats på viss elektrisk station, kunna nya förhållanden
göra det önskvärt, att registreringen upphäves eller ändras.
Kommittén har därför föreslagit bestämmelser i sådant avseende.
Ehuru ändring av en lednings registrering väl blir det, som oftast
kommer i fråga, har kommittén dock i paragrafen först angivit, vad som
fordras för registrerings upphävande. För ändring av registrering böra
nämligen samma villkor stadgas, som för upphävande av registrering.
Avser ansökningen överförande av registrerad ledning eller understation
till annan station, bör dessutom, liksom då registrering första gången
ägde rum, fordras, att den station, till vilken den förut registrerade
ledningen skall hänföras, är del av fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt.
Däremot fordras icke, såsom då registrering första gången äger
rum, ingivande av kartor och beskrivningar. Skall understations registrering
ändras, behöves icke samtycke av dem, som hava inteckning
för fordran eller för rätt till elektrisk kraft i den fastighet eller vattenfallsrätt,
inom vars område understationen är belägen. Ty har understationen
en gång genom registrering skilts från sådan fastighet eller
115
vattenfallsrätt, är det för inteckningshavarna likgiltigt, om den är registrerad
på den ena eller andra huvudstationen.
Anledning till förändrad registrering av en ledning kan till en början
finnas för ägaren av den station, varå ledningen är registrerad. Till
följd av förändrad kraftdistribution eller ur belåningssynpunkt kan det
vara önskvärt för ett kraftföretag, som äger fiere stationer, att omgruppera
å desamma registrerade ledningar. Ett kraftföretag kan vidare
tänkas försälja någon å dess station registrerad ledning till en abonnent.
Det kan i så fall vara önskvärt för abonnenten, att ledningen registreras
å honom tillhörig station, och i varje fall bör han för att trygga sin
rätt till ledningen föranstalta om den förra registreringens upphävande.
1 fall ansökning om upphävande eller ändring av registrering göres
av annan än ägaren till den station, varå en ledning är registrerad,
måste medgivande från denne bifogas. Eller ock bör den, som begär
ändring av lednings registrering, visa, att äganderätten till ledningen
behörigen övergått till honom från den, å vilkens station den registrerats.
Om någon inköper en registrerad ledning och därvid underlåter
att skaffa sig medgivande till registreringens upphävande, bör en sådan
åtgärd eller ledningens framtida registrering på en köparen tillhörig
station icke göras beroende av särskilt medgivande från säljarens sida,
utan det synes vara tillräckligt, att det styrkes, att äganderätten till
ledningen verkligen övergått till den, som begär registreringens upphävande.
Därigenom att en ledning, som varit registrerad å viss station, i
stället registreras å annan station eller att registreringen upphäves, kan
värdet av den station, vartill ledningen förut hört, väsentligt minskas.
En sådan kanske ofta genomgripande förändring beträffande en station
bör icke kunna vidtagas utan medgivande av den eller dem, som hava
inteckning för fordran eller för rätt till elektrisk kraft i den fastighet
eller vattenfallsrätt, inom vars område stationen är belägen. I fråga om
styrkande av sådant medgivande bör gälla detsamma som föreskrivits
beträffande inteckningshavares samtycke till understations registreringsåsom
tillbehör till viss huvudstation, och tillåter sig kommittén härutinnan
hänvisa till vad kommittén anfört i motiven till 2 §.
Då genom överförandet av en registrerad ledning eller understation Fråga om
från en huvudstation till en annan värdet av de inteckningar, som
besvära den förra huvudstationen, kan väsentligen minskas, skulle det skola förses
kunna ifrågasättas, att de inteckningshandlingar, som i ärendet företes
hos kommerskollegium, skulle, i likhet med vad som eljest ofta äger rum, eller ändring
av registrering.
116
Angående
registrerings
fortbestånd.
då förändring vidtages beträffande en inteckning, förses med bevis om
registreringens upphävande i den station, som besväras av inteckningen.
Särskilt ur belåningssynpunkt skulle en viss trygghet därigenom onekligen
beredas inteckningshavare. Sedan en penninginrättning genom
bevis från kommerskollegium förvissat sig om, att eu inteckning besvärade
viss ledning, skulle ändring härutinnan icke kunna äga rum, utan
att detta vid granskning av inteckningshandlingen lätt kunde iakttagas.
Då emellertid inteckningshandlingar icke behöva företes vid lednings
registrering och alltså ej kunna förses med bevis härom, anser kommittén,
att bevis icke heller bör åtecknas dem om att registrerad ledning
eller understation överförts å annan huvudstation, eller att en registrering
eljest upphävts. Den, som belånat en inteckning med hänsyn jämväl
till värdet av registrerad ledning, får undvika att utlämna inteckningshandlingen
till någon, som, under det han innehar inteckningen, kan
befaras medgiva upphävande av registreringen. Vid lämnande av lån
mot inteckning i fastighet eller vattenfallsrätt med tillhörande ledningar,
lär eu långivare ej heller underlåta att genom bevis från kommerskollegium
förvissa sig om, att ledningarna blivit registrerade och att
registreringen icke blivit upphävd. Sådant bevis kan, när helst anledning
därtill förekommer, begäras hos kommerskollegium.
5 §•
Såsom förut omförmälts, har kommittén föreslagit medgivande av
rätt till inteckning till säkerhet för bekommande av elektrisk kraft. För
innehavare av sådan inteckning ävensom penninginteckning i fastighet
eller vattenfallsrätt är det av vikt, att beslut om registrering av ledning
å fastigheten eller vattenfallsrätten icke upphäves utan deras medgivande.
Det kan måhända vara just med hänsyn till den säkerhet, sådan registrering
anses innebära, som avtal om leverans av elektrisk kraft träffats
och intecknats eller en penninginteckning i fastigheten eller vattenfallsrätten
belånats. Stadgande har därför meddelats, att, sedan ledning
eller understation registrerats såsom hörande till viss station, vad som
sålunda registrerats å stationen skall hänföras till densamma, såvitt ej
ändring eller upphävande av registreringen beviljats eller densamma
av domstol förklarats vara utan verkan. Om en person till säkerhet
för avtalad leverans av elektrisk kraft erhåller inteckning i den fastighet,
varå en elektrisk station är belägen, eller belånar en penninginteckning
i sådan fastighet, samt han därvid förvissar sig om, att led
-
117
ning är behörigen inregistrad å stationen, skulle lian följaktligen kunna förlita
sig på, att inteckningen allt fortfarande kommer att besvära ledningen,
såvida han icke själv medgiver ändring i detta förhållande. Upphävande av
registrering skulle nämligen, enligt vad i 4 § föreskrives, icke kunna äga rum
utan inteckningshavares samtycke. Den enda osäkerhet, som förefinnes
för inteckningshavaren, är, att det framdeles kan befinnas, att någon av
förutsättningarna för registrering icke förelegat. Såsom förut framhållits,
kan något bevis av offentlig myndighet icke fordras till ådagaläggande
av att ledning eller annat, som skall registreras, tillhör ägaren
av den station, å vilken den skall registreras, eller att denna station är
del av fäst egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt. Åven om föga
sannolikhet därför förefinnes, är den möjligheten följaktligen icke utesluten,
att det, sedan registrering ägt rum, förebringas bevisning, att
någon av dessa förutsättningar icke varit för handen, och att registreringen
för den skull, på talan av någon, som kan hava bättre rätt till
ledningen, av domstol undanröjes. Givetvis kan det icke tillåtas, att
någon tillägnar sig eu annans ledning genom registrering, som tillkommit
till följd av falska uppgifter.. För den, som önskar skaffa sig full
visshet om, att en ledning vid det tillfälle, då den registrerades å en
viss elektrisk station, tillhörde dennas ägare, eller att stationen då var
del av fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt, och att någon
talan om upphävande av registreringen alltså icke kan med framgång
anställas, torde emellertid möjlighet förefinnas att genom granskning av
kraftföretagets böcker erhålla nödiga upplysningar. Få kraftföretag lära
vara av den art, att de icke äro pliktiga att föra handelsböcker, och av
dessa bör alltid kunna vinnas upplysning om vilka ledningar, som tillhöra
företaget. Erinras må ock, att om en ledning blivit registrerad
på grund av någon av styrelsen till kommerskollegium lämnad medvetet
oriktig uppgift angående äganderätten till ledningen eller stationen
och inteckningshavare därigenom tillskyndas förlust, styrelsen lär
bliva straffrättsligt ansvarig.
Att en lednings registrering kan undanröjas, om förutsättningarna
därför visas icke hava varit för handen, och att en inteckningshavare
därigenom kan gå miste om påräknad säkerhet, är för övrigt något,
vartill motsvarighet förefinnes redan enligt nu gällande lagstiftning.
Har sålunda någon genom förfalskning av ett skuldebrev hos domstol
erhållit inteckning i annans fastighet, kan sådan inteckning förklaras
ogiltig på talan av den, som saken kan angå. Detsamma gäller, om
någon genom förfalskning av en köpeavhandling oriktigt erhåller lagfart
118
å en fastighet och sedan får ett av honom utfärdat skuldebrev intecknat
i fastigheten.
Att den säkerhet, en registrerad ledning erbjuder, upphör, om ledningen
nedtages och uppföres på annan plats, så att den icke vidare
står i förbindelse med den station, varå den registrerats, lär icke kunna
undvikas. Att skydda inteckningshavare häremot på annat sätt, än som
skett genom stadgandet i 31 § inteckningsförordningen, att inteckning
för fordran i sådant fall genast är till betalning förfallen, utan hinder av
vad som i skuldebrevet bestämts om uppsägning, lär icke vara möjligt.
Det måste överlämnas åt inteckningshavare att själva tillse, att ledning
ej bortflyttas, liksom de redan nu få vaka över att en egendomsägare
icke hugger ned skog eller river ned byggnad på sådant sätt, att säkerheten
för inteckningshavaren väsentligen minskas. Om däremot ledningen
till sin sträckning undergår mindre jämkningar, men fortfarande
står i förbindelse med den station, å vilken den registrerats,
eller om ledningen nedtages för att på samma ställe åter uppföras
enligt andra tekniska grunder, böra inteckningar i den station,
varå ledningen är registrerad, givetvis fortfarande besvära denna.
Sådan flyttning eller förändring av ledning kan ofta bliva av nöden.
Sålunda kan, till följd av att område, genom vilket ledningen är framdragen,
bliver tätare bebyggt, det erfordras att så förlägga ledningen,
att den ej berör området, eller att därstädes anordna jordkabel i stället
för luftledning. För att ledning måtte kunna framföra mera ström, kan
den behöva erhålla grövre dimensioner o. s. v. Uppläggas flera trådar
på en registrerad lednings stolpar eller ombygges en registrerad trästolplinje
till ledning med järnstolpar, bör registreringen omfatta jämväl
de nyupplagda trådarna, liksom järnstolplinjen träder i stället för trästolplinjen.
Åstadkommes åter dubbelledning på det sätt, att bredvid
den redan befintliga stolpraden uppföras nya stolpar, bör denna ledning
icke inbegripas i den redan skedda registreringen, utan erfordras ny
registrering. Ett icke ovanligt förhållande är, att å en starkströmslednings
stolpar finnes upplagd en telefonledning, som tjänar till att
förmedla kommunikation mellan de stationer, till vilka starkströmsledningen
är ansluten. En sådan telefonledning är liksom isolatorer med
krokar samt å starkströmsledningen fastsätta skyddsanordningar m. m.
en del av denna ledning och inbegripes alltså i dess registrering.
Vad angår innehavare av sådana inteckningar, som omförmälas i
9 §, la de, om ledning börjar nedrivas och avtalad elektrisk kraft till
följd därav icke tillhandahålles dem, begära tvångsförvaltning av anläggningen,
i vilket fall förvaltaren även övertager ledningen och hindrar
dess nedrivande.
119
Det hos kommerskollegium förda registret bör innehålla fullständiga underrättelse
uppgifter angående eu lednings registrering. Föreskrift har därför meddelats
att, om registrering med anledning av förd talan upphäves, under- upphävande
rättelse därom skall insändas till kommerskollegium. Detta gäller vare sig nv rrl^be
det är underrätt, som upphäver registreringen, eller detta sker av överdomstol
med anledning av fullföljd talan mot underrätts utslag. Överklagas
dom, varigenom registrering upphävts, skall underrättelse om
överdomstolens beslut meddelas kommerskollegium, vare sig registreringens
upphävande fastställes eller undanröjes. Om domstolens beslut
skall kommerskollegium göra anteckning i registret, så att av detsamma
alltid måtte kunna erhållas kännedom om, huru rättegång rörande registrering
utfallit.
6 §•
I likhet med vad som stadgas i exempelvis 79 § i lagen den 22 Föreskrifter
juni 1911 om ekonomiska föreningar, lära de närmare föreskrifterna om ^"/^medförande
av det i lagen stadgade registret böra meddelas av Konungen, delas på
administrativ
väg.
■’ §■
Såsom kommittén uti sin motivering beträffande 1 § framhållit, har Lednings hänkommittén
vid framläggande av sitt förslag om starkströmsledningars *’/j_
hänförande såsom tillbehör till elektrisk station tänkt sig, att i regel tion utan
genom eu lednings registrering skall avgöras, till vilken station ledningen resistre,inähör.
Emellertid torde jämväl för sådana fall, då registrering ej skett,
till tryggande av abonnenternas rätt, vissa allmänna regler böra givas
till klargörande av frågan, huruvida en elektrisk ledning är att hänföra
till den ena eller andra stationen eller tillhör annan fastighet eller bör
anses såsom lös egendom. Kommittén har härvid följt de grundsatser
rörande lednings hänförande till elektrisk station, för vilka kommittén uti
motiven till 1 § redogjort. För att bestämmelserna i ämnet icke måtte
bliva alltför detaljerade har kommittén dock endast meddelat föreskrifter
för sådana fall, som äro de allmännast förekommande, eller då ledning till
följd av äganderättsförhållandena bör höra till station, varifrån den utgår
och för kraft. För övriga fall skola alltså på icke registrerad ledning
tillämpas allmänna rättsregler. Såsom förut erinrats, kommer följaktligen
ledning, vilken tillhör ägaren av den fastighet, över eller i vars mark den
är framdragen, att utgöra tillbehör till fastigheten. Tillhör ledningen icke
denna fastighets ägare, torde den i allmänhet vara lös egendom. Undantag
120
kunna dock finnas. År ledningen sålunda anlagd av mottagningsstationens
ägare å honom ej tillhörig fastighet för utövande av ett servitut
till förmån för den fastighet, varå mottagningsstationen är belägen, kan
ledningen möjligen enligt nu gällande rätt utan registrering vara tillbehör
till den fasta egendom, vartill mottagningsstationen hör.
Vad nu är sagt gäller i tillämpliga delar, då i stället för fastighet
är fråga om vattenfallsrätt.
Till de fall, vilka äro mera sällan förekommande, får hänsyn tagas
genom registrering. Tillhör alltså ledning ägaren av den station, till
vilken den för kraft, måste den i allmänhet registreras å denna station,
därest den skall bliva tillbehör till densamma. Eljest förblir den lös
egendom.
För att en understation skall hänföras till annan station, förutsättes
också registrering Endast när ett registreringsförfarande tillämpas, blir
det. nämligen möjligt att gorå understationens hänförande till annan
station beroende på att medgivande härtill lämnas av de inteckningshavare,
vilkas rätt beröres av en sådan åtgärd.
Enär en understation alltså icke på annat sätt än genom registrering
kan göras till tillbehör till annan station, lär det skäl, som förut
uti motiven till 1 § anförts till stöd för att ej heller ledningar skola
kunna registreras såsom tillbehör till annan station än den, som är del
av fast egendom eller tillhör vattenfallsrätt, icke kunna åberopas i fråga
om ledningars hänförande till viss station utan registrering. Något
hinder torde därför icke möta att gorå stadgandet i 7 § så kortfattat,
men därigenom även så allmängiltigt, att, därest registrering icke ägt
rum, ledning skall, i den mån den tillhör ägaren av den station, varifrån
ledningen utgår, utgöra tillbehör till berörda station, vare sig stationen
är fast eller lös egendom. Stadgandet i 7 § ansluter sig till registreringsförfarandet
enligt 1 §, och även med bestämmelsen i förevarande §
har kommittén huvudsakligen avsett att tillgodose behovet av att ledning
i vissa fall utan registrering hänföres till huvudstation, som är fast egendom.
Att stadgandet blir tillämpligt jämväl i fråga om huvudstation,
som är lös egendom, torde icke böra vålla någon betänklighet. Att
ledning blir tillbehör till station, som är lös egendom, torde i regel icke
medföra någon vidare rättsverkan. Man kan i allt fall icke gärna tänka
sig, att, om stationen och därifrån utgående ledningar hava samma ägare,
de skulle komma att utmätas särskilt, eller att, i händelse av deras försäljning
till följd av ägarens konkurs, de icke komma att utbjudas i ett
utrop. Ett sådant särskiljande skulle i de flesta fall medföra olägenhet
såväl för utmätningssökanden som ägaren.
121
Förutom det allmänna stadgandet, att ledning, i den mån den tillhör
ägaren av den station, varifrån den utgår och för kraft, utgör tillbehör
till samma station, måste bestämmelse meddelas för de icke sällan
förekommande fall, då ledningen utgår och för kraft från flera stationer.
Hava dessa stationer olika ägare och tillhör ledningen helt eller delvis
någon av dem, bör ledningen — helt eller delvis — utgöra tillbehör till
den station, som har samma ägare som ledningen.
Ett fall, som kan tänkas, men sällan torde förekomma, är, att stationerna
hava olika ägare, men att dessa gemensamt äga ledningen.
I sådant fall tillhör varken hela ledningen eller någon viss del av densamma
någon av dessa ägare, och den lär följaktligen i allmänhet vara
att anse såsom lös egendom.
Vidare kan det inträffa, att de olika stationerna och ledningen hava
samma ägare. För sådana fall, då det icke blivit genom registrering
avgjort, till vilken station ledningen skall hänföras, har kommittén föreslagit,
att ledningen skall höra till den station, varifrån den huvudsakligen
för kraft. Det kan invändas, att kommittén icke härigenom
fullständigt löst frågan, enär ledningen kan föra lika mycket kraft från
båda stationerna. Detta lär dock huvudsakligen vara en teoretisk
konstruktion, och kommittén har därför icke ansett sig behöva meddela
någon bestämmelse härför. Det blir vederbörande myndighet, som i
händelse av utmätning eller konkurs får avgöra, till vilken station ledningen
i ett sådant fall skall hänföras. För ledningen ungefär lika
mycket kraft från båda stationerna, bör det vara likgiltigt för abonnenterna,
till vilken station den blir tillbehör. Den kraftmängd, som tillförsäkrats
dem, kommer då att i huvudsak bliva densamma, hur frågan än
avgöres. Däremot kan det ju onekligen i icke ringa grad inverka på
inteckningshavares rätt, till vilken station ledningen hänföres. Det är
emellertid föga troligt, att, om vid belåning av en inteckning hänsyn
tages till värdet av en ledning, den, som skall mottaga inteckningen
såsom pant, icke fordrar, att ledningen genom registrering bindes vid
den station, som besväras av inteckningen.
Skulle ledning föra kraft från tre eller flera stationer, gäller i tilllämpliga
delar detsamma, som nu anförts för det fall att ledningen utgår
från två stationer.
Slutligen måste, för att ledning utan registrering skall kunna bliva
tillbehör till elektrisk station, liksom för registrering fordras, att ledningen
utgör ett sammanhängande helt med den station, vartill den skall
hänföras, så att den ej skiljes från utgångsstationen genom ledning,
som tillhör annan än stationens ägare.
16
122
Olika slag av
elektrisk
station.
Angående inverkan
i beskattningshänseende
därav att ledningar
och
understatio -ner hänföras
till viss huvudstation.
8 §■
Kommittén har i denna § meddelat närmare bestämmelse om vad
i lagen avses med station och vartill alltså ledningar kunna anknytas
såsom ett sammanhängande helt. Huvudsakligen för att kunna skydda
även distributionsföretags abonnenter har kommittén givit ordet station
en så vidsträckt betydelse, att däruti innefattas icke blott station, varuti
framställes elektrisk kraft, utan även alla de stationer, varest kraften så
förändras, att den bliver lämplig till förbrukning, eller vilka blott tjäna
till att fördela kraften. Men enär ett helt ledningsnät skulle kunna
anknytas till elektrisk anläggning, varom här är fråga, har kommittén
ansett, att anläggningen måste vara av den betydenhet, att den kan
benämnas station. Huruvida en station är för handen eller ej, torde icke
bliva svårt att i varje särskilt fall avgöra. Station kan anläggning icke
benämnas, om den ej är förlagd i en byggnad, som dock kan vara av
enkel beskaffenhet. Sålunda lär vara uppenbart, att en stolpe med
tillhörande apparat för exempelvis transformering av den elektriska
strömmen icke är en station. Ett mindre distributionsföretag, som
önskar anknyta sina ledningar till en viss station, får alltså icke begagna
sig av exempelvis en stolptransformator utan måste anbringa
transformatorn uti en om också aldrig så liten byggnad. Någon vidare
ökad kostnad lär dock därigenom icke åsamkas företaget.
Vad angår ledningars och understationers hänförande till viss huvudstation,
vill kommittén till sist framhålla, att kommittén anser, att ägaren
av huvudstationen icke bör härigenom åsamkas någon ökad beskattning.
Enligt nu gällande skattelagstiftning blir emellertid särskilt kommunalskatten
högre, om taxeringsvärdet å den fastighet, varå huvud stationen
är belägen, ökas genom att utanför fastigheten varande ledningar och
understationer hänföras till huvudstationen. Kommittén anser därför
önskvärt, att i sammanhang med den nu pågående omarbetningen av
bestämmelserna rörande den kommunala beskattningen vidtages sådan
lagändring, att till en fastighet hörande ledningar och maskiner icke inräknas
i fastighetens taxeringsvärde. Enligt vad som av de för lösning
av kommunalskattefrågan inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
uppgivits, är en sådan lagändring även ur andra synpunkter önskvärd.
123
II. Tryggande av rätt till elektrisk kraft.
9 §-
Då frågan om tryggande av abonnenters rätt till kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk kraft av enskilda motionärer väcktes vid 1907
års Riksdag, ifrågasatte de bland andra utvägar härför beredande av
möjlighet att i fastighet, varå kraftstationen är belägen, erhålla inteckning
till säkerhet för avtal om elektrisk kraft från stationen.
Uti den skrivelse, som Riksdagen med anledning av motionen avlät
till Kungl. Maj:t, anförde Riksdagen bland annat, att Riksdagen till en
början undersökt, huruvida icke i redan gällande lagstiftning bestämmelser
funnes, som skulle kunna i någon mån användas i konsumentens
ifrågavarande intresse, eller i annat fall, huruvida icke befintliga bestämmelser
skulle i sådant syfte kunna utvidgas. Det hade därvid till en
början gällt att bestämma arten av konsumentens ifrågavarande rätt.
I sådant avseende syntes det Riksdagen vara av intresse att inhämta,
hurusom enligt den nya tyska civillagen, som i modern rätt torde få
anses representera den mest genomarbetade systematiken, denna rätt
troligen icke kunde betraktas såsom en sakrätt. Visserligen hade en
framstående skriftställare inom den tyska rättsvetenskapen velat med
stöd av bestämmelsen i § 1105 av den tyska civillagen göra gällande,
att under vissa förutsättningar avnämarens rätt vore att betrakta
som en reallast och såsom sådan borde åtnjuta fullt sakrättsligt skydd,
men av en annan i Tyskland högt uppburen juridisk författare hade
detta utan vidare såsom felaktigt avvisats. Hur rättigheten genom avtal
än konstruerades, torde det, fortsatte Riksdagen, emellertid enligt
gällande svensk rätt vara visst, att det väsentliga i densamma icke vore
av den art, att inteckning därför eventuellt i leverantörens fastighet
kunde fastställas. Genom ett av högsta domstolen avgjort mål hade
denna fråga ock blindt klart avgjord. Sökt inteckning till säkerhet
för avtalad rätt till elektrisk kraft från ett kraftbolag i detsamma
tillhöriga fastigheter och kraftledningar hade i alla instanserna avvisats,
i hovrätten och högsta domstolen enhälligt. Av rättsfallet framginge
bland annat, att enligt domhavandens i underrätten mening ifrågavarande
rätt icke läte hänföra sig till vare sig nyttjanderätt till fast egendom,
avkomsträtt av sådan egendom eller servitut. Åven om, såsom Riksda
-
Inteckning till
säkerhet för
avtal.
Riksdagens
skrivelse år
1907.
124
Den trygghet
inteckningen
kan erbjuda.
gen inhämtat, i ett annat tidigare fall underrätt fastställt inteckning i
ett kraftbolags fastigheter till säkerhet för ett kontrakt om leverans av
elektrisk energi — vilken inteckning emellertid torde avsett huvudsakligen
upplåten nyttjanderätt till vissa turbinkammare m. m. — och även
under förutsättning att sådan inteckning mera allmänt skulle medgivas,
något som man likväl efter ovannämnda prejudikat knappast torde vara
berättigad antaga, funne Riksdagen, att föga därmed vore för konsumenten
vunnet. Genom den medgivna inteckningen skulle han visserligen
i många fall vara skyddad mot tredje man, men någon trygghet
att åtnjuta den avtalade energimängden skulle han därför icke äga. Mot
ett avtalsbrott från leverantörens sida och de stundom oberäkneliga följderna
därav vore han ej säkerställd.
Om också kommittén liksom Riksdagen anser, att man icke bör
överskatta värdet av inteckning till säkerhet för åtnjutande av elektrisk
kraft, håller kommittén dock före, att sådan inteckning i många fall kan
bereda icke oväsentlig trygghet. Särskilt lär inteckning kunna bliva
av betydelse för samhällen, större distributionsföretag samt mera betydande
industriella anläggningar, vilka hava den ekonomiska ställning,
att de vid en exekutiv auktion å kraftkällan kunna bevaka inteckningen,
så att den bliver beståndande. Även för kraftföretagen skulle det säkerligen
vara fördelaktigt, om möjlighet till inteckning funnes. Sålunda
skulle avsättningen av den elektriska kraften utan tvivel bliva lättare,
därest abonnent genom inteckning av upprättat avtal om leverans av
elektrisk kraft kunde erhålla trygghet för dess behöriga uppfyllande.
Nu nödgas stundom kraftföretag lämna penninginteckningar såsom säkerhet
för fullgörande av kontrakt om leverans av elektrisk kraft. Men
såväl för kraftföretagen, vilka kunna behöva belåna sina penninginteckningar,
som för abonnenterna skulle det vara bättre, om själva
avtalen kunde intecknas. Det har också allmänt ansetts såsom en brist,
att inteckning av förevarande slag icke kan erhållas.
Såvitt kommittén kunnat utröna, meddelas i utlandet icke inteckning
till säkerhet för rätt att bekomma elektrisk kraft. Detta bestyrkes även
genom upplysningar, som kommit kommittén till. banda från utrikesdepartementet.
Genom nämnda departements bemedling har nämligen från
flertalet av de länder, i vilka Sverige har beskickningar, införskaffats
uppgifter angående de bestämmelser, som där finnas för att trygga
avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft. Men i
intet fall har i de ingångna svaren meddelats, att sådant tryggande skulle
kunna ske genom inteckning.
125
Vid avgörande av frågan, huruvida möjlighet till krafträttsinteckning
bör genom lagändring beredas, anser sig kommittén till en början
böra beröra det i Riksdagens skrivelse vidrörda spörsmålet om beskaffenheten
av den rätt, som genom inteckningen skulle tryggas. Riksdagen
har erinrat om att framstående skriftställare inom den tyska rättsvetenskapen
vore av olika åsikt, huruvida rätten att erhålla elektrisk
kraft kunde betraktas såsom en sakrätt. De antydda skriftställarna torde
vara juris professorerna H. Dernburg och F. Endemann. Beträffande
förevarande fråga yttrar Dernburg:
Burgerliches Gesetzbuch förstår, såsom i § 90 uttryckligen sägs,
med saker allenast kroppsliga föremål. I nämnda lagbok finnes icke ingående
bestämt, vad som konstituerar en kroppslig sak. Följande definition
lämnas: »Zu verstehen sind unter körperliche Sachen die im
Raume befindlichen Dinge welche der menschlichen Herrschaft unterliegen».
Sålunda höra till kroppsliga saker i rättslig bemärkelse ej blott saker
av bestämd form och gestalt utan även föremål utan form såsom vin, Öl
o. s. v. Man strider om huruvida den i elektricitetsverk för ekonomiskt
ändamål framställda, mätbara elektriska strömmen är en kroppslig sak,
säger Dernburg vidare. Många förneka detta, i det de göra gällande,
att elektricitet blott är en kraft, ett tillstånd. Detta beror på den föreställningen,
att krafter förekomma i världsalltet, vilka ej äro yttringar
av saker. Men, invänder Dernburg, där en verkan förekommer, där
förefinnes också en sak, varifrån denna verkan utgår. »Das Nichts wirkt
nichts.» Jämväl i fråga om elektricitet är stöld och förskingring sålunda
möjlig, ty den utgör en rörlig kroppslig sak, om den också icke
är skönjbar för det mänskliga ögat utan märkbar blott genom sina
verkningar.
Endemann åter anser, att elektrisk kraft, om man till en början
betraktar den ur allmän synpunkt, icke är någon sak. Han säger, att
den tyska rättsuppfattningen synes betrakta elektriciteten icke såsom en
elektrisk ström utan som en elektrisk kraft. Denna kraft är föremål
för försäljning och någon annan elektricitet än sådan kraft finnes icke.
Kraft är emellertid ingen sak. Den kan icke vägas och saknar dessutom
kroppslig form. Icke heller jämlikt den definition, som Burgerliches
Gezetzbuch i § 90 giver åt saker, är elektrisk kraft någon sak
enligt Endemanns åsikt. Blott kroppsliga föremål äro, säger Endemann,
saker i den betydelse paragrafen giver detta begrepp. Att bestämma
vad som menas med kroppsliga ting överlämnar emellertid, framhåller
Endemann, lagen åt den av den moderna naturvetenskapliga forskningen
upplysta allmänna meningen. Enligt denna äro såväl fasta som även
Frågan om
rätt till elektrisk
kraft är
eu sakrätt.
126
Fråga, huruvida
skillnad
i inteckningsavseende
bör
göras mellan
vattenkraftoch
bränslekraftstationer.
flytande och. gasformiga kroppar saker. Däremot äro icke rörelser i materien,
såsom värme, ljus och elektricitet, några saker.
Enligt vad kommittén har sig bekant, äro vetenskapsmännen numera
tämligen ense om den hypotesen, att elektriciteten består av en
vågrörelse i ett hela världsalltet uppfyllande ämne, éom benämnes eter,
och vilket förefinnes mellan molekylerna i alla kroppar. Elektriciteten
är alltså icke något ämne, som kan överföras från en ort till en annan,
utan den är en vågrörelse, en vibration i en och samma substans, nämligen
etern. Det riktigaste synes därför vara att betrakta elektriciteten
icke såsom en sak utan såsom en kraft.
Kommittén anser det emellertid så mycket mindre erforderligt att
närmare inlåta sig på dessa mera vetenskapliga spörsmål, som den elektriska
kraften ur praktisk synpunkt endast är att anse såsom en annan
form av den mekaniska kraft, vilken kan framalstras ur något, som finnes
å en fastighet. Redan nu kan man hos oss erhålla inteckning för
rätt till avkomst av en fastighet såsom att hämta vatten, sten eller grus
m. m. Från en rätt av detta slag skiljer sig rätten till elektrisk kraft
därigenom att det för dennas framställande fordras, utöver vad som finnes
på fastigheten, även ett större eller mindre mått av mänsklig verksamhet.
Härutinnan är den elektriska kraften dock i viss mån likställd
med undantagsförmåner, för vilka hos oss inteckning kan meddelas.
Sådana förmåner bestå ofta av lantmannaprodukter, och för att
framställa dem erfordras i regel mänskligt arbete. Att möjliggöra inteckning
i en fastighet till säkerhet för rätt till elektrisk kraft, åtminstone
då den framalstras av något, som finnes å fastigheten, torde för den
skull icke böra möta någon betänklighet utan fastmer vara en följdriktig
utveckling av gällande rättsregler. Finnes å en fastighet anläggning,
varigenom till fastigheten hörande vattenkraft förvandlas till elektrisk
kraft, synes kommittén möjlighet alltså böra beredas att erhålla inteckning
i fastigheten till betryggande av avtal om bekommande av kraft
från anläggningen.
Om kommittén sålunda icke hyser någon betänklighet mot att
möjliggöra sådan inteckning i fastighet med tillhörande vattenkraftstation,
har kommittén däremot varit tveksam, huruvida det bör tillåtas att
till säkerhet för rätt till elektrisk kraft inteckna en fastighet, å vilken
kraften frambringas icke genom vattenkraft utan genom ångmaskinerier
eller förbränningsmotorer. Såvida det icke är fråga om fastighet, varå
i form av torv, stenkol eller annat bränsle finnes material för alstrande
av den elektriska kraften, erbjuder inteckning till säkerhet för kraft
från en bränslekraftstation betydligt mindre trygghet än dylik inteck
-
127
ning i en vattenkraftstation. Själva materialet för frambringande av
den elektriska kraften finnes icke å fastigheten utan måste föras dit från
annat håll. I följd härav kan inteckning i en bränslekraftstation icke
hava samma värde som i'' eu vattenkraftstation. En sådan inteckningtillförsäkrar
dock abonnenten rätt att under vissa förhållanden få övertaga
de maskiner, som erfordras för råmaterialets förvandling till elektrisk
kraft. Den kostnad, som åtgår för förräntning och amortering av dessa
maskiner, är i allmänhet större än kostnaden för bränslet. Sålunda framgår
av uppgifterna i elektricitetsverksföreningens statistik, att kostnaderna för
bränsle för ett tiotal verk i medeltal uppgår endast till 14 procent av samtliga
driftkostnader. Ett utdrag ur Stockholms elektricitetsverks räkenskaper
för år 1912, vilket direkt lämnats till kommittén, utvisar, att motsvarande
siffra för detta verk uppgår till 11 procent. Aven när det är fråga om
en vattenkraftstation, är det för övrigt nödvändigt att inköpa diverse
förbrukningsartiklar, och liksom vid en bränslekraftstation måste personal
avlönas för att sköta driften. Vattenkraft och maskiner äro sålunda
icke i och för sig till fyllest för åstadkommande av elektrisk kraft.
Härtill kommer, att praktiska skäl tala för, att vattenkraftstationer
och kraftstationer, drivna med bränsle, likställas i avseende å krafträttsinteckning.
I allmänhet underlättas det ekonomiska utnyttjandet av en
vattenkraftstation, om den förenas med en bränslekraftstation, vilken sättes
i gång under vissa tider, då den största kraftförbrukningen äger rum.
Bränslekraftstationer erfordras dessutom som reserv. Om på samma fastighet
finnes såväl en kraftstation, vilken drives med vatten, som en, för vars
drivande användes bränsle, skulle det vara oegentligt, i fall inteckningar
i fastigheten till säkerhet för bekommande av elektrisk kraft blott besvärade
vattenkraftstationen. Härav skulle väl följden bliva, att i fall
fastigheten såldes exekutivt och kraftinteckningen bleve beståndande, den
nye ägaren av fastigheten blott skulle vara pliktig leverera så mycket
kraft, som kunde frambringas genom vattenkraftstationen.
Därest man anser, att en krafträttsinteckning i en fastighet, varå
finnes såväl vattenkraftstation som bränslekraftstation, skall gälla jämväl
i bränslekraftstationen, så torde det knappast finnas något skäl att
icke medgiva fastställande av inteckning i en fastighet, vara finnes endast
bränslekraftstation.
Särskilt med hänsyn till att stationer av olika slag så ofta äro kombinerade,
håller kommittén alltså före, att inteckning till säkerhet för
bekommande av elektrisk kraft bör kunna meddelas i fastighet med tillhörande
kraftstation, vare sig kraften frambringas genom vattenverk,
ångmaskinerier eller förbränningsmotorer.
128
Inteckning i
understation.
Sättet för inteckningsinstitutets
anordnande.
Det synes emellertid kommittén, som om man jämväl borde bereda
möjlighet att bevilja krafträttsinteckning i fastighet, vartill endast bör
transformator-, omformare- eller annan understation. Visserligen kan
häremot i än högre grad än beträffande inteckning i bränslekraftstation
invändas, att å fastigheten icke finnes, vad som erfordras för att framalstra
kraften. Betydelsen av denna invändning skulle i väsentlig mån
förringas, därest ägaren av understationen på grund av avtal med ägaren
av en kraftstation vore berättigad att erhålla kraft, samt detta avtal
kunde såsom servitutsavtal till förmån för den fastighet, vartill understationen
hör, intecknas i den fastighet, varifrån kraften upplåtits. På
sätt nedan förmäles, anser kommittén, att dylik servitutsinteckning bör
möjliggöras. Finnes ingen sådan inteckning, blir den trygghet krafträttsinteckning
i understation medför obetydlig. Abonnenten bör taga
reda på, huruvida servitutsinteckning meddelats, liksom han får förvissa
sig om, att servitutsinteckningen, om sådan finnes, har sådant läge i
förmånsrättsordningen, att den medför verklig trygghet, och att den
avser så stort kraftbelopp, att abonnentens behov kan bliva tillgodosett.
Att genom lagbestämmelser trygga abonnenten i alla förekommande fall
lär icke vara möjligt.
Däremot har kommittén ansett sig böra föreslå, att servitutsinteckning
icke må, där den fastighet, till vars förmån den gäller, besväras
av inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft, dödas eller
nedsättas utan samtycke av den eller dem, som i fastigheten hava sådan
inteckning.
Någon anledning att föreskriva, att även andra inteckningshavare
skola höras, anser kommittén icke förefinnas. Visserligen kan stundom
även deras säkerhet minskas, om en servitutsinteckning dödas, men
detta är ett förhållande, som även nu i många fall äger rum, utan att
deras samtycke behöver inhämtas. Man torde icke böra ställa dem, som
exempelvis hava inteckning för fordran i en fastighet, till vilkens förmån
meddelats servitutsinteckning för rätt till elektrisk kraft, i bättre ställning
än dem, som hava inteckning i fastighet med annan servitutsrätt.
Förhållandet är annorlunda med dem, som hava krafträttsinteckning,
enär de äro direkt beroende av att servitutsinteckningen fortfarande är
gällande.
Vad här ovan anförts om fastighet gäller i tillämpliga delar angående
vattenfallsrätt.
Då kommittén alltså är av den åsikten, att möjlighet bör beredas
att erhålla inteckning till säkerhet för betingad rätt till elektrisk kraft,
gäller det att avgöra, huru erforderlig lagändring skall äga rum. Den
129
rätt, som vinnes genom avtal av ifrågavarande slag, synes närmast jämförlig
med nyttjanderätt till fast egendom. Kommittén anser därför
lämpligast att införa ett stadgande om att inteckning till säkerhet för
sådan rätt må meddelas i den ordning och under de villkor, som i inteckningsförordningen
äro angivna i fråga om inteckning till säkerhet för
nyttjanderätt till fast egendom.
I ett avseende anser dock kommittén, att avvikelse därifrån bör
äga rum, nämligen därutinnan att såsom villkor för inteckning bör
fordras skriftligt medgivande av ägaren av den fastighet eller innehavaren
av den vattenfallsrätt, varuti inteckning skall ske. Såsom kommittén
förut framhållit, lär det huvudsakligen vara för större abonnenter,
som det är av betydelse att kunna erhålla inteckning till säkerhet för
avtal om rätt till elektrisk kraft. Abonnenter, vilka blott använda elektrisk
ström i mindre omfattning, hava merendels kontrakt på kort tid,
t. ex. på ett år, eller med kort uppsägningstid. Inteckning till säkerhet
för sådana avtal skulle därför för dem vara av ringa betydelse, ty
även om de skulle kunna och vilja för bibehållande av sin rätt ikläda
sig den risk, som dess bevakning å exekutiv auktion alltid innebär, har
ju en ny ägare av kraftstationen, som vill ändra kontraktsvillkoren eller
bliva fri från avtalet, alltid möjlighet att genom dess uppsägning nå detta mål.
Därtill kommer en annan omständighet. Ett kraftföretag, som
självt distribuerar sin kraft, lär avsluta åtminstone flera hundra kontrakt
om smärre leveranser av elektrisk kraft. Oftast är kontraktens
antal betydligt större. Inteckningsböcker och gravationsbevis skulle
därför kunna bliva väl ohanterliga, i fall var och en, som med ett
kraftföretag uppgjort skriftligt avtal om leverans av en mindre kvantitet
kraft, utan vidare skulle hava rätt att inteckna detta i kraftföretagets fastighet.
Möjligheten att belåna en fastighet skulle även helt visst försvåras,
om kanske hundratals krafträttsinteckningar hade bättre förmånsrätt än
den penninginteckning, som skall pantsättas. Att åter från innehavarna
av alla dessa inteckningar erhålla medgivande till postponering
skulle säkerligen vara förenat med svårigheter, oavsett att kostnaden
skulle bliva betydande.
Vad angår kontrakt om större leverans av elektrisk kraft, äro förhållandena
olika. Sådana kontrakt avslutas i regel på minst 20 år, och
inteckningsmöjlighet bör för den skull för deras innehavare vara en
verklig fördel. Då antalet av ifrågavarande kontrakt även måste vara
jämförelsevis litet, bör icke heller på grund av deras mängd möta något
hinder mot deras intecknande.
Att i lag angiva, vilka kontrakt äro av den betydelse, att de böra
få intecknas, lär svårligen kunna ifrågakomma, och kommittén har
17
130
Tiden för beståndet
av
avtal om rätt
för viss person
att bekomma
elektriskkraft.
därför trott den åsyftade begränsningen av krafträttsinteckningarnas
antal lämpligen kunna vinnas genom ett stadgande, varigenom såsom
villkor för inteckning uppställes, att ägaren av den fastighet eller innehavaren
av den vattenfallsrätt, varuti inteckning skall ske, lämnat sitt
medgivande därtill.
I detta sammanhang tillåter sig kommittén beröra ytterligare en
skiljaktighet, som enligt kommitténs förslag skulle komma att förefinnas
mellan avtal om rätt för viss person att erhålla elektrisk kraft och annat
nyttj anderätts avtal.
I 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen stadgas, att, med vissa undantag,
avtal, varigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet på landet, ej är
bindande utöver 50 år, från det avtalet slöts, och sådant avtal rörande
fast egendom i stad, köping eller municipalsamhälle ej utöver 25 år
från dess ingående.
För avtal om rätt till elektrisk kraft har kommittén däremot icke föreslagit
någon tidsbegränsning. Genom en sådan skulle rubbning ske i
rådande förhållanden. Vid bebyggande av vattenfall, som tillhör flera
ägare, har hittills stundom förekommit, att den, som äger större delen
av fallet, överenskommit med ägarna av mindre delar av detsamma, att
de till den förstnämnde upplåta sina falldelar mot förbindelse att för all
framtid erhålla viss mängd elektrisk kraft.
Enligt det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna avgivna
förslaget till vattenlag m. m. skall ock ägare av större del av vattenfall
under vissa villkor vara berättigad att tvångsvis inlösa mindre falldelar
mot ersättning, som i regel skall utgå i form av elektrisk kraft.
Denna skyldighet att tillhandahålla kraft åt annan skall utgöra en å
den fastighet, vartill strömfallet hör eller efter styckning kommer att
höra, ständigt vilande tunga. Bliver detta förslag upphöjt till lag,
skulle man alltså, även om längsta tiden för avtal om rätt till elektrisk
kraft eljest bestämdes till 50 år, kunna genom att tillämpa vattenlagens
bestämmelser bereda en fallägare trygghet att för all framtid i stället
för sin andel i vattenfallet erhålla elektrisk kraft. Därmed har man
emellertid i princip erkänt, att omförmälda rätt till elektrisk kraft bör
kunna bliva gällande längre än vanlig nyttjanderätt. Det synes för den
skull icke böra möta något hinder att låta även frivilligt ingångna avtal
om rätt till elektrisk kraft gälla för all framtid. Man skulle därigenom
fortfarande såsom hittills bliva i stånd att genom godvillig överenskommelse
ordna rättsförhållandet mellan delägare i vattenfall och icke bliva
tvungen att anlita det mera omständliga förfarande, som den föreslagna
vattenlagen anvisar, för den händelse förhållandet icke kan ordnas i godo.
131
År avtalet om rätt till elektrisk kraft så avfattat, att kraften är Servitutsavtal
betingad till förmån för viss fastighet, bör inteckning kunna meddelas ^^kkraft.
såsom för servitut. Enligt vad förut omförmälts, möjliggöres därigenom
att inteckning i understation kan få någon verklig betydelse. En servitutsinteckning
om rätt till kraft för den fastighet eller vattenlallsrätt,
vartill understationen hör, får ersätta kraftstationen, som framalstrar
elektrisk energi.
Något skriftligt medgivande till inteckning från ägaren av den fastighet
eller innehavaren av den vattenfallsrätt, varuti servitutsinteckningen
skall meddelas, synes icke behövas. Därest avtal om rätt till
elektrisk kraft komma att avfattas icke, såsom nu vanligen sker, i form
av nyttjanderättskontrakt, utan såsom servitutsavtal, lär väl anledningen
just vara, att möjlighet skall beredas att i den fastighet eller vattenfallsrätt,
vartill den elektriska stationen hör, erhålla servitutsinteckning.
Sådana avtal torde i allmänhet avse längre tid och huvudsakligen
komma att ingås i de jämförelsevis få fall, då abonnenten är ett
distributionsföretag. De skäl, som föranlett kommittén att såsom villkor
för inteckning av vanliga kraftkontrakt fordra upplåtarens skriftliga
medgivande, äro alltså icke tillämpliga i fråga om servitutsavtal. För
meddelande av inteckning till säkerhet för sådant avtal synes därför
icke böra fordras andra villkor än som för närvarande gälla för beviljande
av servitutsinteckning.
10 §.
I denna § har intagits bestämmelse om vem som skall hava före- Företräde till
träde till erhållande av kraft, därest ägaren av en elektrisk station upp- erAd““a"f a*
låtit kraft till större myckenhet än som i stationen finnes tillgänglig.
Detta spörsmål kan särskilt bliva av betydelse, när kraft upplåtits från
en vattenkraftstation, enär ju mängden av det i våra vattendrag framrinnande
vattnet är allt efter olika årstider ganska växlande. För den
händelse icke i avtalen bestämts, att vissa abonnenter skola få kraft,
först sedan andras behov blivit fullt tillgodosett, synes det kommittén
vara riktigast, att den har företräde till erhållande av kraft, till vilken
upplåtelse först skedde.
Därest någon avslutar kontrakt om inköp av kraft, vill han naturligtvis
icke löpa annan risk än den, som föreligger i den stund
avtalet ingås. Han kan vid kontraktets avslutande övertyga sig om,
huru många abonnenter som förses med kraft från stationen och vilken
risk det med förhanden varande avrinningsförhållanden föreligger, att han
kan bliva utan kraft. Kommer sedan en annan abonnent — låt vara, att det
132
är ett samhälle, som behöver kraften för belysning, under det en föregående
abonnent använder den t. ex. för elektrokemisk industri — kan
den, som senare avslutar kontrakt, bedöma, vilken risk han löper, sedan
de tidigare abonnenterna fått sin kraft. Om samhället därefter vid något
tillfälle blir utan kraft, är det ett förhållande, som kunnat förutses.
Den omständigheten, att inteckning meddelats till säkerhet
för ett kontrakt, men icke för ett annat, bör enligt kommitténs
mening icke medföra, att innehavaren av det intecknade kontraktet,
oberoende av tiden när det upprättades, alltid skall hava bättre
rätt än innehavaren av ett ointecknat avtal. Därigenom skulle, i
fall, såsom kommittén föreslagit, inteckning för avtal av ifrågavarande
slag göras beroende av särskilt medgivande, en inteckningshavare kunna
oberättigat gynnas på andra abonnenters bekostnad. En kraftverksägare,
som ansåge ett kraftkontrakt, för vilket inteckning icke medgivits,
vara för honom ofördelaktigt, skulle rent av kunna tilltvinga sig
ändring i dess bestämmelser, om intecknat kontrakt alltid hade företräde.
Han behövde endast till en ny abonnent upplåta så mycket kraft,
att båda abonnenterna icke kunde få sitt behov fullt tillfredsställt, och
medgiva den nye abonnenten inteckningsrätt. Visserligen skulle i sådant
fall den förste abonnenten vara berättigad till skadestånd av upplåtaren,
om kontraktsvillkoren icke uppfylldes, men härmed är hans intresse,
även om han förmår styrka omfattningen av liden skada, icke tillräckligt
tillgodosett, och han kan därför se sig nödsakad att för erhållande av
den betingade kraftkvantiteten ingå på de ändrade villkor, som upplåtaren
uppställer för dess tillhandahållande.
Därest intecknat kontrakt icke skall hava företräde framför ointecknat,
lär därav bliva eu följd, att, om det finnes flera intecknade
kontrakt, den, som sökt inteckning före en annan, icke på grund därav
har företräde framför denne, utan bör även i detta fall företrädet vara
beroende på, till vilken upplåtelse först skedde.
Har åter fastigheten sålts exekutivt, måste den, som innehar intecknat
kraftkontrakt, tillgodonjuta den rätt inteckningen medför. Den,
som har sitt kontrakt intecknat, har nämligen allt efter inteckningens
företrädesrätt i förhållande till andra inteckningar möjlighet, att den i
borgenärsförteckningen så upptages, att den faller inom lägsta budet.
Skulle vid den exekutiva auktionen intecknat eller ointecknat kontrakt
bliva bestående, böra innehavarna av sådana kontrakt, oberoende av
tiden då de upprättades, hava företräde till kraft framför abonnenter,
vilkas kontrakt slagits bort. Beträffande företrädesrätten mellan vare
sig intecknade eller ointecknade kontrakt, som blivit bestående vid auktionen,
gäller vad som stadgats i första mom. av förevarande paragraf.
133
Givetvis bör den föreslagna bestämmelsen om företräde till erhållande
av kraft icke utgöra hinder att genom avtal på annat sätt ordna
saken. Kraftdistributören kan sålunda i avtal med enskilda abonnenter
förbehålla sig rätt att, om kraftleverans sedermera avtalas med ett samhälle
eller med någon, för vilken det eljest är av särskild vikt, att avbrott
i leveransen icke äger rum, denne skall äga företräde. Har sådant
förbehåll icke ägt rum, och vill kraftdistributören tillförsäkra en
ny abonnent rätt att före redan befintliga abonnenter bekomma kraft,
får han härtill skaffa sig medgivande av de förutvarande abonnenterna
och förse deras avtal med tillägg, att de nöja sig med sämre rätt än
den abonnent, vars kraftbehov bör i första hand tillgodoses.
Att införa en särskild erinran i paragrafen om att vad där föreskrivits
ej gäller, om annorlunda avtalats, har kommittén ansett obehövligt.
kommittén har nämligen utgått från den förutsättningen att,
då det blott är fråga om att såsom i 10, 11 och 12 §§ samt 14 § 2 mom. reglera
speciella rättsförhållanden mellan två bestämda parter, den allmänna regeln,
att förord bryter lag, bör vara gällande, såvida icke motsatsen stadgats.
Därest den i 10 § första stycket förekommande bestämmelsen varder
upphöjd till lag, blir den icke tillämplig å kontrakt, som upprättats,
innan lagen trädde i kraft. Men har i sådana kontrakt icke bestämts,
vem som skall hava företräde, och med anledning härav tvist om företrädesrätt
till kraft uppkommer, torde det kunna antagas, att domstolarna
ändock skulle giva företräde åt den, som kunde åberopa sig på ett äldre
avtal. En sådan utgång av tvisten synes nämligen stå i överensstämmelse
med allmänt gällande rättsregler.
11 §''
Med denna paragraf, vars bestämmelser delvis ansluta sig till ur 2 ka- 4^^ UFP''er
pitlet 15 och 26 §§ i nyttjanderättslagen, har kommittén avsett att reg- Zss ttd^uT
lera förhållandena vid avbrott av leverans av elektrisk kraft i sådana f°lJd &v f°rce
fall, då i vederbörande kraftkontrakt bestämmelser i dessa avseenden maJeu,e
saknas. Paragrafen är sålunda till en början tillämplig, då, på grund
av anledning, som omförmäles i paragrafen, anläggningen bliver så förstörd
eller skadad, att kraft icke kan tillhandahållas från densamma.
Men även om någon skada icke drabbar anläggningen, bör dock upplåtaren
under vissa omständigheter kunna bliva fri från avtalets fullgörande,
så länge hindret varar. En dylik omständighet är beträffande
vattenkraftstation, att vattnets lopp stänges genom iskravning antingen
omedelbart ovanför anläggningen eller längre upp i vattendraget. Vidare
böra till sådana omständigheter räknas allmän arbetsinställelse eller krig,
134
överlåtelse
av avtal.
varigenom upplåtaren exempelvis kan bliva berövad möjligheten att erhålla
personal för anläggningens drift eller att anskaffa kol för densamma.
Såsom förutsättning för att upplåtaren skall bliva fri från sitt åtagande
måste gälla, att hindret icke kunnat förekommas med iakttagande
av vanlig försiktighet. Upplåtären får alltså icke själv hava varit vållande
till avbrottet i driften, liksom han ej får hava underlåtit att exempelvis
skydda den elektriska anläggningen mot åskslag genom därför
vanliga anordningar.
Anläggningens ägare bör naturligtvis, så fort ske kan, vidtaga på honom
ankommande åtgärder för hindrets undanröjande. Har anläggningen
förstörts, bör han följaktligen, om det står i hans förmåga, återställa densamma.
Därest hindret uppstått, till följd av att vattnet sörpat längre
upp i vattendraget eller emedan detta tagit sig ett annat lopp ovanför
upplåtarens ägor, kan det icke anses ankomma på honom att undanröja
hindret, ehuru han bör, i den mån han kan, medverka därtill.
Abonnent bör ej vara pliktig att kvarstå vid avtalet, därest uppkommet
hinder icke inom skälig tid undanröjes. Detta bör vara förhållandet
vare sig hindrets undanröjande ankommer på anläggningens
ägare eller på någon annan. Den tid, som anses skälig, kan icke bestämmas
annorledes än genom prövning i varje särskilt fall, därvid hänsyn
får tagas å ena sidan till omfattningen av det arbete, som erfordras för
att återställa den elektriska anläggningen i brukbart skick eller eljest
undanröja uppkommet hinder, och å andra sidan till de olägenheter,
som vållas abonnent genom uppehållet i kraftleveransen.
12 §.
Kommittén har i denna paragraf meddelat föreskrift om överlåtelse
av rätt att erhålla elektrisk kraft. I olikhet mot 3 kapitlet 7 § i nyttjande™
ttslagen, varest stadgas, att hyresgäst, som vill till annan överlåta
lägenheten, förut skall inhämta hyresvärdens samtycke till överlåtelsen
och, om sådant vägras, endast har rätt att uppsäga hyresavtalet, har
kommittén föreslagit ovillkorlig rätt till överlåtelse. Kommittén har
ansett sig kunna göra detta, när det är fråga om en så opersonlig rätt
som att erhålla elektrisk kraft. Ty det torde för innehavaren av den
elektriska anläggningen vara likgiltigt, vem som använder kraften, blott
den ursprunglige abonnenten, såsom komittén föreslagit, svarar för de
skyldigheter avtalet ålägger honom. Tager upplåtaren den nye abonnenten
för god i den förres ställe, bör dock denne vara fri från förpliktelser
på grund av avtalet. Vad kommittén sålunda föreslagit torde
vara överensstämmande med allmänna rättsregler och sålunda komma
135
att lända till efterrättelse, även om stadgande därom icke intnges i lagen.
Kommittén bär dock trott det vara lämpligt att, då i 14 och 15 §§ meddelas
föreskrifter om rättsförhållandena, när elektrisk anläggning överlåtes, lagen
jämväl innehåller bestämmelse rörande abonnents rätt att överlåta sitt avtal.
Däremot har kommittén icke ansett behövligt att i förslaget upptaga
föreskrilt, att, därest den, till vilken rätt att erhålla elektrisk kraft
upplåtits, avlider före upplåtelsetidens utgång, avtalet, där det ej tor
sådant fall innefattar annat förbehåll, fortfarande skall vara gällande.
Att så skall vara förhållandet lär nämligen vara självklart, när överlåtelse
av abonnementskontraktet alltid lår äga rum.
13 §.
Försättes abonnent i konkurs, böra hans borgenärer likson^ vid
arrende- och hyresavtal hava rätt att uppsäga avtalet. Därest sådan
uppsägning sker, skall avtalet, enligt vad i paragrafen föreskrives, upphöra
en månad efter uppsägningen. Att någon sådan tid icke tinnes
bestämd i motsvarande paragrafer (2 kap. 33 § och 3 kap. 21 §) i nyttjanderättslagen,
beror därav att i fråga om arrende- och hyresavtal
stadgats viss fardag ävensom meddelats allmänna bestämmelser, a vilken
fardag arrende- eller hyresavtal skall frånträdas, därest uppsägning äger rum.
Liksom beträffande sistnämnda slags avtal har föreskrivits, att, om
borgenärerna icke sist å trettionde dagen tran inställelsedagen i konkursen
begagna sig av sin rätt till uppsägning av avtalet, de skola
svara för dess fullgörande till upplåtelsetidens utgång eller intill dess
av annan anledning avtalet må upphöra att gälla. Försumma borgenärerna
att före utgången av den bestämda tiden uppsäga avtalet, bill
detta bindande för konkursmassan. Under det ägaren av den elektriska
anläggningen för tidigare levererad kraft blott liksom andra borgenärer
har fordringsrätt gent emot gäldenären och far bevaka denna sin fordran
i konkursen, blir hans fordran för tiden därefter en s. k. massfordran.
Konkursmassan blir ansvarig för avtalets fullgörande till upplåtelsetidens
utgång, såvida icke enligt bestämmelse i avtalet borgenärerna
kunna på grund av uppsägning eller av annan anledning bliva
berättigade att dessförinnan frånträda detsamma.
Om arrendator eller hyresgäst gör konkurs, har även fastighetsägaren
rätt att uppsäga avtalet. Den arrenderade eller förhyrda egendomen
skall då avträdas den fardag, som infaller efter viss töi olika
fall bestämd tid efter uppsägningen. Fn upplåtare av elektrisk kraft
skall däremot enligt förslaget vara berättigad att efter anmälan till konkursförvaltningen
omedelbart frånträda avtalet, lian har nämligen icke
liksom en fastighetsägare i fråga om arrende och hyra någon törmåns
-
«
Avtals uppsägning
eller
frånträdande
vid konkurs.
136
rätt till betalning för levererad elektrisk kraft och bör därför icke vara
pliktig att ens någon kortare tid, sedan abonnentens egendom avträtts
till konkurs, fortsätta med kraftleveransen. Detta gäller dock endast
under förutsättning, att han är hänvisad att söka betalning genom bevakning
av sin fordran i abonnentens konkurs. Vilja borgenärerna
inom en vecka, efter det upplåtarens anmälan gjordes, ställa säkerhet
för betalningen av den kraft, som tillhandahålles konkursmassan, sedan
anläggningens ägare förmält sig vilja frånträda avtalet, böra de vara
berättigade att, utan att binda sig för avtalets fullgörande under hela
den åtel stående tiden, komma i åtnjutande av den till abonnenten upplåtna
kraften under viss kortare tid, varunder de, utan att gäldenärens
rörelse avbrytes, kunna taga under övervägande, huruvida affären kan
rekonstrueias eller överlatas a någon annan. Denna tid anser kommittén
lämpligen kunna bestämmas till tre månader efter inställelsedagen. Tiden
bör räkuas från denna dag, ty förr än den är inne, vet man ej bestämt,
vilka som äro borgenärer, och de, som redan tidigare äro kända, kunna
alltså icke dessförinnan sluta någon definitiv överenskommelse om affärens
fortsättande eller överlåtande. Tillkännagiver upplåtaren före inställelsedagen,
att han vill frånträda avtalet, bör borgen dock ställas även för tiden
från det sådant tillkännagivande sker till inställelsedagen. Sedan borgenärerna
fattat beslut i frågan och anläggningens ägare fått del därav,
bör lian, därest borgenärerna icke vilja fortsätta rörelsen, hava någon
tid på sig att träffa uppgörelse om kraftens upplåtande till någon annan
utan att under tiden behöva gå miste om avtalad krafthyra. För den
skull har stadgats, att, om borgenärerna vilja vidbliva avtalet, de skola
minst en månad före utgången av den tid, för vilken pant eller borgen
förut blivit ställd, ställa sådan säkerhet för den återstående tiden.
Därest rättigheten av borgenärerna överlåtits å någon annan, må säkerheten
ställas av denne. Har icke inom den föreskrivna tiden ställts
säkerhet och hava ej heller borgenärerna inom samma tid tillkännagivit,
att de överlåtit avtalet å någon, som anläggningens ägare vill taca
för god utan säkerhet, är denne oförhindrad att frånträda avtalet och
till vem han kan finna lämpligt upplåta kraften. Avtalet upphör i
sådant fall tre månader efter inställelsedagen.
Det ligger i sakens natur, att, om säkerheten försämras, överexekutor
på anmälan äger förordna om ny säkerhet. Särskilt stadgande
härom synes icke behövas. I fall arrendator eller hvresgäst ställt säkerhet
för avtals fullgörande, stadgas visserligen i 2 kap. 34 § och 3 kap.
§ nyttjanderättslagen, att, om säkerheten försämras, ny säkerhet skall
ställas, med vilken jordägaren eller hyresvärden skäligen kan nöjas. I
händelse av tvist får alltså domstol avgöra, huruvida säkerheten för
-
137
sämrats ävensom huruvida erbjuden ny säkerhet är av beskaffenhet att
böra godkännas. Förhållandet är emellertid olika, då, såsom enligt förevarande
paragraf, det icke är upplåtaren, som godkänt säkerheten, utan
detta skett av offentlig myndighet. Denna bör på anmälan kunna pröva,
om den av myndigheten godkända säkerheten försämrats och, om den
icke vidare anses betryggande, förordna om ny säkerhet. Underlåta
borgenärerna eller någon, å vilken avtalet av dem överlåtits, att inom
av överexekutor bestämd tid ställa ny säkerhet, är förutsättningen för
avtalets bestånd slut, och anläggningens ägare har rätt att upplåta
kraften till någon annan. Kan han därvid icke betinga sig lika fördelaktiga
villkor som enligt det gamla avtalet, bör han äga rätt till
skadestånd av den, som icke fullgjort vad honom sålunda ålegat i fråga
om säkerhets ställande.
Upplåtares rätt till skadestånd av konkursboet i anledning av bestämmelserna
i förevarande paragraf torde få göras gällande genom bevakning
i konkursen.
14 §.
Enligt 2 kap. 28 § i nyttjanderättslagen skall, om överlåtelse av
fastighet sker, efter det arrendatorn tillträtt densamma, arrendeavtalet
utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren, där avtalet var skriftligen
upprättat. Av motiven till nämnda paragraf inhämtas, att man ansett
sig kunna stadga, att arrendeavtalet gäller mot ny ägare, endast under
förutsättning att denne genom arrendator^ besittningstagande av den
arrenderade fastigheten kan erhålla kännedom om dess utarrendering.
En ytterligare förutsättning är, att arrendeavtalet upprättats skriftligen.
Endast därigenom blir det för en spekulant på fastigheten möjligt att
förvissa sig om arrendevillkoren.
Liknande bestämmelser äro för hyresavtal meddelade i 3 kap. 19 §
i nyttjanderättslagen.
Efter förebild av dessa stadganden har kommittén föreslagit, att, om
fastighet eller vattenfallsrätt överlåtes, skriftligt avtal om rätt till kraft
från elektrisk station, tillhörande fastigheten eller vattenfallsrätten,
skall utan särskilt förbehåll vara gällande mot nye ägaren.
Villkoret att avtalet skall vara skriftligen upprättat har alltså av
kommittén medtagits. Däremot har kommittén icke i paragrafen intagit
någon föreskrift motsvarande nyttjanderättslagens stadgande, att arrendatorn
eller hyresgästen skall hava tillträtt fastigheten eller lägenheten.
För möjligheten att erhålla kännedom om, vilka avtal som upprättats
om tillhandahållande av kraft från elektrisk anläggning, lär det vara
utan betydelse, huruvida leveransen av kraft tagit sin början eller ej.
18
Avtals bestånd
vid frivillig
överlåtelse
av
fastighet eller
vattenfallsrätt.
138
Däremot skulle det kunna ifrågasättas att göra avtals giltighet mot ny
ägare beroende på, att kraftledningen framdragits till abonnenten. Men
för en spekulant å en elektrisk anläggning, vilken vill erhålla uppgift
å anläggningens abonnenter, skulle det säkerligen vara förenat med stora
svårigheter att erhålla kännedom härom genom undersökning av framdragna
ledningar, särskilt om dessa äro underjordiska. Med anledning
härav har kommittén för abonnementsavtals giltighet mot den, som genom
överlåtelse blivit ägare av elektrisk anläggning, icke föreslagit något
annat villkor än att avtalet skall vara skriftligen upprättat. Därest en
person vid inköp av en elektrisk anläggning vill kontrollera säljarens
uppgift angående anläggningens abonnenter, böra, om handelsböcker
rörande företaget finnas, erforderliga upplysningar i allmänhet
kunna erhållas ur dessa böcker. Enligt 4 § i förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar skola nämligen i
dagboken antecknas, bland annat, dag efter dag, i den ordning de inträffat,
alla överenskommelser, företag och affärer, utan undantag, som
köpmannen för egen del eller för andras räkning, enligt uppdrag, avslutat
och som med rörelsen äga samband. Har företaget icke övergått till
ny ägare, bör därför i handelsböckerna alltid kunna vinnas upplysning
om, vilka kontrakt som upprättats. De flesta företag för distribuering
av elektrisk kraft äro för närvarande och komma väl även framdeles att
bliva aktiebolag, och deras innehavare äro alltså på grund av denna
omständighet i regel pliktiga att enligt nu gällande lag föra handelsböcker.
De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna böra endast
äga tillämplighet, då den station, varifrån den elektriska kraften upplåtits,
är fast egendom. Man lär nämligen icke kunna vid överlåtelse
av lös egendom, som ju icke ens behöver ske genom skriftlig handling,
knyta någon skyldighet för den nye ägaren att fullgöra den föregående
ägarens förbindelser.
1 2 kap. 43 § och 3 kap. 19 § nyttjanderättslagen föreskrives,
att ej må genom förbehåll i arrende- eller hyresavtal stadgas inskränkning
i arrendator eller hyresgästs rätt att vid överlåtelse av
fastigheten kvarsitta, samt att, om sådant förbehåll skett, det skall vara
utan verkan. I likhet härmed bör bestämmelsen i förevarande paragraf
icke kunna genom avtal ändras. Förutsättningen för att inteckning av
kontrakt om rätt för viss person att bekomma elektrisk kraft endast
skall få äga rum, därest ägaren av den elektriska stationen därtill givit
sitt samtycke, har varit, att man på annat sätt än genom inteckning
skall trygga övriga abonnenters rätt. Ett led häri är bestämmelsen i 1
mom. av 14 §. Skulle detta stadgande kunna upphävas genom avtal,
13!)
kunde det inträda, att ägarna av elektriska stationer i sina vanliga abonnementsavtal
toge in eu allmän föreskrift om att avtalen icke vore gällande
mot ny ägare av stationen. De abonnenter, vilkas kontrakt sa avlattats,
skulle alltså riskera, att deras avtal upphörde vid försäljning av stationen.
Det skulle kunna invändas, att det är mindre egentligt att göra
ifrågavarande stadgande tvingande, när bestämmelsen i första stycket av
10 § är dispositiv. Då ägare av en elektrisk station kan avtala med en
abonnent, att lian vid brist på kraft skall stå tillbaka för en senare abonnent,
skulle det kunna tyckas, att stationens ägare även borde kunna överenskomma
med en abonnent, att hans rätt upphör, om ny ägare av stationen så
fordrar. Eu väsentlig skillnad finnes emellertid mellan de fall, som avhandlas
i 10 och 14 §§. Att bestämmelsen i första stycket av 10 §
bor vara dispositiv beror på de olika sätt, på vilka kraften användes,
och att mången abonnent finner med sin fördel förenligt att medgiva,
att kraftleveransen till honom i händelse av kraftbrist får avbrytas, mot
det att han i stället erhåller billigare pris. För andra abonnenter är
det däremot, även om priset till följd härav ställer sig högre, av största
vikt att, i den mån sådant är möjligt, erhålla trygghet att under alla
förhållanden bekomma den avtalade elektriska kraften.
I detta sammanhang anser sig kommittén böra beröra frågan, hur an- Ansvarigheten
svårigheten för tillhaudahållande av kraft ställer sig, om ettkraitlöretag, som \åUande av
har flera kraftstationer, säljer bort någon av dem. Har i avtalet endast sagts, kraft, om ett
att företaget till abonnenten upplåter kraft, utan att någon bestämmelse halfrå
träffats, från vilken station leveransen skall äga rum, torde företaget kraftstationer,
svara med alla sina kraftstationer för avtalets uppfyllande. Men abon- salj" ^ c"
nenten bör icke kunna vidtaga någon åtgärd med anledning därav, att
någon av stationerna säljes bort, så framt han i vederbörlig ordning
erhåller den avtalade kraften. I annat fall bör däremot abonnenten
kunna vända sig emot köparen av den frånsålda stationen för utfående
av den kraft, som fattas. Vill ett kraftföretag förhindra, att dess samtliga
stationer sålunda komma att utgöra säkerhet för dess kraftkontrakt,
får det i dessa sätta ut, från vilken eller vilka stationer kraften upplåtes.
Genom att därvid bland de stationer, från vilka kraft försäljes,
icke upptaga t. ex. en station, som särskilt lämpar sig för variabel
belastning och därför i framtiden måhända mest ekonomiskt kan användas
för järnvägsdrift eller dylikt ändamål, kan företaget till en början
även från denna station distribuera kraft, utan att, om den sedan säljes,
dess nye ägare behöver befara, att någon del av stationen måste användas
för att leverera kraft till förre ägarens abonnenter.
140
Abonnents
rätt att av
upplåtare,
som avyttrat
elektrisk
anläggning,
fordra fullgörande
av ingånget
avtal.
Avtals bestånd
vid exekutiv
försäljning
av fastighet
eller vattenfallsrätt.
Uti senare stycket av paragrafen kar kommittén meddelat bestämmelse
angående den rätt, som bör tillkomma abonnent att av upplåtare,
som avyttrat elektrisk anläggning, fordra fullgörande av ingånget avtal.
Om, såsom kommittén föreslagit, den nye ägaren av anläggningen
skall vara pliktig fullgöra den föregående ägarens kontraktsenliga
förpliktelser att leverera kraft från anläggningen, synes riktigast vara,
att den senare befrias från sådan skyldighet. Enär det emellertid kan
inträffa, att abonnenten avslutit avtalet just med hänsyn till den förre
ägarens personliga vederhäftighet, bör denne under någon tid kvarstå
såsom ansvarig för avtalet vid sidan av den nye ägaren. Kommittén
har för den skull efter förebild av stadgandet i 2 kap. 31 § nyttjanderättslagen
föreskrivit, att, om abonnent vill förbehålla sig rätt att,
därest nye ägaren skulle brista i avtalets fullgörande, söka ersättning av
förre ägaren, han skall giva det denne tillkänna inom viss tid. Genom denna
anordning, blir det av intresse för den, som säljer en elektrisk anläggniug,
att i sammanhang med försäljningen träffa sådan uppgörelse med
abonnenterna, att de befria honom från ansvarigheten och taga den nye
ägaren för god. Kan sådan överenskommelse ej träffas och litar ej
säljaren på köparens soliditet, får han skydda sig på särskilt sätt t. ex.
genom att begära borgen av köparen eller inteckning i den sålda anläggningen.
I likhet med vad som föreskrivits i omförmälda paragraf i nyttjanderättslagen,
lär den tid, inom vilken säljare blir fri från ansvarigheten,
böra räknas från det den nye ägaren fick lagfart å sitt fång eller
inskrivning av överlåtelsen av vattenfallsrätten meddelats för den nye
innehavaren.
15 §.
Såsom kommittén under 9 § framhållit, är det endast för avtal om
större leverans av elektrisk kraft, som möjlighet till inteckning lär
vara av någon egentlig betydelse. Genom den föreslagna avfattningen
av berörda paragraf har kommittén sökt uppnå, att endast sådana kontrakt
skola komma att mtecknas. Kommittén har dock ingalunda förbisett,
att det även för smärre abonnenter kan vara av vikt, att deras
avtal om rätt till elektrisk kraft icke annulleras genom exekutiv försäljning
av fastigheten eller vattenfallsrätten. Visserligen representerar
en ökning av priset för den kraft, som av en sådan abonnent förbrukas,
intet, större ekonomiskt värde, men en prisförhöjning kan dock för den
enskilda individen bliva kännbar nog.
Redan enligt nu gällande lag kan, oaktat eu fastighet säljes exekutivt,
nyttjanderätt till egendomen eller därmed likställd rätt, som icke
141
är intecknad, bliva gällande mot ny ägare. På grund av stadgandet i
105 § utsökuingslagen skall nämligen, icke blott om sådan rättighet är
intecknad, utan även om rättigheten grundar sig på skriftlig handling,
som antingen fr»re auktionen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift ingivits
till auktionsförrättaren eller eljest är vid auktionen för honom tillgänglig,
vid egendomens försäljning utrop ske med förbehåll om rättighetens
bestånd. Finnes härvid, att någon, som äger bättre rätt, ej kan
ui den bjudna köpeskillingen erhålla full gottgörelse, skall, därest ej
denne samtycker att vid det skedda utropet må förbliva, eller vad för
honom ur köpeskillingen brister genast av rättighetens innehavare till
auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas ånyo, utan förbehåll om
rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, gäller sista försäljningen.
I annat fall skall vid den första stå fast.
Dessa bestämmelser pläga emellertid av spekulanter vid exekutiv
auktion användas så, att ointecknade nyttjanderätter sällan eller ens
någonsin bliva beståndande vid exekutiv försäljning av fastighet. Åven
intecknad sådan rätt brukar merendels slås bort, såvida icke nyttj anderättshavaren
har den ekonomiska ställning, att han kan i nödfall inropa egendomen
för att skydda sin nyttjanderätt. Efter det lagen den 11 oktober 1912
om ändring i vissa delar av utsökningslagen med ingången av år 1914
trätt i kraft, komma dock intecknade ny ttj anderätter att erhålla bättre
ställning vid exekutiv auktion. Den fastighet, varuti sådan rätt är
intecknad, skall nämligen, enligt vad i nämnda lag stadgats, alltid utropas
med förbehåll av beståndet av rättighet, som har bättre rätt än
den fordran, för vars gäldande försäljningen äger rum. I fråga om
andra intecknade nyttjanderätter komma vid exekutiv försäljning av den
intecknade fastigheten samma bestämmelser som för närvarande att tilllämpas.
Detsamma gäller i fråga om icke intecknade ny ttj anderätter.
Kommittén har nu ansett angeläget att såvitt möjligt trygga intecknad
rätt till elektrisk kraft, även om rättigheten icke blivit beståndande
vid den exekutiva försäljningen, och bereda skydd för smärre abonnenter,
vilkas kontrakt icke äro intecknade. I sådant syfte har i 15 § intagits
bestämmelse att, därest fastighet eller vattenfallsrätt säljes exekutivt,
avtal om rätt till elektrisk kraft från station hörande till fastigheten
eller vattenfallsrätten skall, jämväl i det fall att försäljning skett
utan förbehåll om rättighetens bestånd, förbliva gällande under avtalstiden,
dock med vissa modifikationer, varom nedan närmare förmäles.
Härför lär emellertid böra stadgas samma villkor, som fordras för att
fastighet skall utropas med förbehåll om nyttj anderätts bestånd. Rättigheten
skall alltså vara intecknad i fastigheten eller vattenfallsrätten, eller
142
Prisreglering
genom särskild
nämnd.
ock skall den grunda sig å skriftlig handling, vilken blivit av rättsägaren
till auktionsförrättaren ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.
Till följd av stadgandena i förenämnda lag om ändring i vissa
delar av utsökningslagen har kommittén formulerat dessa villkor så, att
rätten att erhålla elektrisk kraft skall vara upptagen i den borgenärsförteckning,
som omförmäles i 107 § utsökningslagen.
Att utan vidare föreskriva, att avtal om rätt till elektrisk kraft,
som icke blivit beståndande vid exekutiv auktion, ändock skola gälla
mot inroparen av fastigheten eller vattenfallsrätten, skulle dock kunna
menligt inverka på fordringsägares rätt och skada fastighetskrediten.
Åro de avtalade abonnementsvillkoren förlustbringande för anläggningens
ägare, bör därför ändring i desamma kunna äga rum. Men
skall någon trygghet vinnas för abonuenterna, bör den nya ägaren,
därest överenskommelse med vederbörande abonnent ej kan träffas, icke
själv få bestämma de ändrade kontraktsvillkoren, utan detta bör göras
av en sakkunnig och fullt opartisk nämnd. Därigenom bör han, samtidigt
med att abonnenternas intressen tillgodoses, vara tillförsäkrad att
erhålla sådant pris och övriga villkor för leveransen av den elektriska
kraften, att anläggningen blir fullt räntabel. Han blir dock, intill dess
tiden för abonnementskontrakten gått till ända, så till vida inskränkt i
sin fria förfoganderätt över anläggningen, att han icke kan helt och hållet
lägga om driften, genom att t. ex. använda den elektriska kraften för drivande
av någon fabrik i stället för att distribuera den till abonnenter. Men
vill man bereda dessa trygghet, lär ett sådant tvång gent emot den elektriska
anläggningens ägare icke kunna undvikas. Det torde för övrigt sällan
inträffa att, sedan en elektrisk anläggning ordnats för distribution samt
ledningar dragits ut till olika abonnenter, det skulle bliva ekonomiskt
fördelaktigt att slopa dessa ledningar och använda kraften till fabriksdrift.
Givetvis bör det icke vara något hinder att på annat sätt än genom
omförmälda nämnd bestämma de nya kontraktsvillkoren, t. ex. genom
av anläggningens ägare och abonnent utsedda skiljemän.
Vidkommande de åtgärder, som en ny ägare av en elektrisk anläggning
kan anse sig böra vidtaga för att höja anläggningens avkastning,
är det icke enbart priset å den elektriska kraften, som kan göra ett
abonnementsavtal ofördelaktigt för anläggningens ägare, utan detta kan
jämväl vara en följd av andra kontraktsvillkor. Agaren av anläggningen
bör därför kunna påyrka icke blott jämkning i priset utan även
143
ändring i för honom betungande villkor beträffande högsta tillåtna spänningsvariationer,
kraftbeloppets storlek vid lågvatten o. s. v.
Emellertid bör, på det att abonnenterna icke allt för länge måtte hållas
i ovisshet om, huruvida de skola få bibehålla sina kontrakt oförändrade
eller ej, fastställas en viss tid, inom vilken den nya ägaren måste påkalla
ändring i kontraktsvillkoren, vid äventyr att avtalen eljest bliva i allo
gällande mot honom. Men då den nya ägaren, innan han fattar beslut
i frågan, måste hava tillfälle att noga granska anläggningens ekonomi
samt underhandla med abonnenterna, om de till äventyrs gå in på godvillig
ändring av kontrakten, har kommittén ansett nämnda tid icke böra
sättas kortare än till ett år.
Framställning om kontraktsvillkorens bestämmande av eu särskild
nämnd bör ingivas till vederbörande överexekutor. År elektrisk anläggning
belägen inom flera över exekutor ers områden, synes lämpligast, att
framställningen göres hos överexekutor i den ort, där försäljniugen av den
elektriska anläggningen på grund av stadgandena i utsökningslagen ägt
rum. Åt samma överexekutor lär jämväl böra uppdragas att vidtaga de
övriga åtgärder, som enligt förslaget skola verkställas av överexekutor.
Distribution av elektrisk kraft verkställes icke blott av ägare eller
innehavare av kraftstationer, utan ofta fördelas kraften till de olika
abonnenterna av särskilda bolag eller andra mellanhänder. Dessa distributionsföretag
inköpa kraften från kraftstationerna och hava merendels ingen
annan gemenskap med desamma. Kunde avtal, ingångna mellan sådana
företag och enskilda abonnenter, icke skyddas, skulle man endast ofullständigt
nå det mål, som kommitténs uppdrag åsyftar. Genom de av
kommittén föreslagna bestämmelserna bliva emellertid distributionsföretags
abonnenter, om dettas station är del av företaget tillhörig fastighet
eller vatten fal lsrätt, så vitt möjligt likställda med dem, som taga kraft
från en kraftstation.
Enligt föreskrifterna i 14 och 15 §§ skola sålunda, därest den elektriska
stationen övergår till annan, de kontrakt, som avslutats av föregående
ägare, gälla mot den nya ägaren på samma sätt som vid överlåtelse
av en kraftstation.
Vidare kunna ledningar bliva tillbehör icke blott till kraftstation utan
till varje elektrisk station. Till följd härav möjliggöres, att den transformator-,
omformare- eller annan elektrisk station, varifrån distributionsföretaget
till sina abonnenter fördelar den av företaget inköpta kraften, samt de
därför använda ledningarna göras till ett sammanhängande helt. Genom
de förut omförmälda bestämmelserna om servitutsinteckning avhjälpes
Tryggande av
distributionsföretags
abonnenter.
144
Utseende av
nämnd för
bestämmande
av priset å
elektrisk kraft
från utmätningsvis
försåld
anläggning.
därjämte, i den mån så kan ske, den brist, som ligger däruti, att distributionsföretaget
icke har någon egen kraftkälla.
Avträder ett distributionsföretag sin egendom till konkurs, är det
särskilt av betydelse för abonnenterna, att företagets kontrakt om erhållande
av elektrisk kraft är ett avtal om servitut till förmån för aistributionsföretagets
fastighet eller vattenfallsrätt. I så fall åtföljer servitutet
fastigheten eller vattenfallsrätten, då den säljes exekutivt. Inroparen erhåller
alltså kraft på samma villkor som företrädaren och behöver icke höja
abonnenternas kraftpris. Annorlunda ställer sig förhållandet, om ägaren
av ett distributionsföretag tillförsäkrat sig kraft genom ett nyttjanderättsavtal
vare sig detta är intecknat eller ointecknat. I så fall kommer endast
distribution sföretagets fastighet eller vattenfallsrätt med därtill hörande
elektriska station jämte de ledningar, som registrerats å stationen eller
eljest höra till densamma, att säljas tillhopa. Kraftkontraktet eller
den intecknade rätten till elektrisk kraft lär väl däremot såsom lös
egendom'' komma att utbjudas särskilt. Det kan alltså inträffa, att fastigheten
eller vattenfallsrätten samt kraftkontraktet komma i olika ägares
händer, och att den, som blir ägare av den elektriska stationen, måste
anskaffa kraft till högre pris och till följd därav i sin ordning taga mer
betalt av abonnenterna. Man lär emellertid kunna förutsätta att, om
det, såsom kommittén föreslagit, blir möjligt att erhålla servitutsinteckning
för rätt till elektrisk kraft, distributionsföretag, vars station är fast egendom,
icke underlåter att tillse, att kraftkontraktet avfattas som servitutsavtal
till förmån för dess fastighet samt låter inteckna kontraktet.
Har distributionsföretaget icke någon fastighet eller vattenfallsrätt,
vartill dess elektriska station hör, blir det däremot omöjligt att trygga
dess abonnenter.
Bestämmelserna i förevarande § böra givetvis vara av tvingande
natur, så att häremot stridande avtal vid upplåtelse av elektrisk kraft
bör vara utan verkan.
16 §.
För att man måtte vara förvissad om att nämnden med full oväld
fullgör sitt viktiga värv, lär mer än hälvten av dess medlemmar böra
utses av offentlig myndighet. Då kommerskollegium, såsom kommittén
förut framhållit, torde vara det centrala ämbetsverk, som är mest lämpat
att utföra de funktioner, som enligt förslaget tillkomma det allmänna,
145
har kommittén hemställt, att åt kommerskollegium måtte anförtros att
utse tre av nämndens ledamöter ävensom att bestämma, vilken av dessa
ledamöter skall vara ordförande i nämnden.
Ett liknande uppdrag skall givas kommerskollegium enligt förslaget
till vattenlag m. m. Däri föreslås nämligen i 9 kap. 21 §, att de
närmare bestämmelserna för ordnande av elektrisk kraftöverföring så
ock rörande kontrollen därå skola, i brist av parternas åsämjande, meddelas
av sakkunnig person, som på begäran av part därtill förordnas av
kommerskollegium.
Vad angår de återstående två ledamöterna i nämnden, lär den ene
böra utses av fastighetens ägare eller vattenfallsrättens innehavare samt
den andre av de abonnenter, i vilkas kontrakt den nya ägaren av den
elektriska anläggningen begär ändring.
På samma gång, som ledamöterna i nämnden utses, böra även utses
ersättare för dem. Att den av fastighetens ägare eller vattenfallsrättens
innehavare liksom den av abonnenterna utsedde ersättaren kan träda i
stället endast för den ledamot, som han utsetts att ersätta, lär vara självklart.
Men även för de av kommerskollegium valda ledamöterna torde
ersättare böra sålunda utses, att var och en ledamot får sin bestämda
ersättare. Det är nämligen troligt, att kommerskollegium vid utseende
av ordförande tillser, att den härtill valde ledamoten har därför erforderliga
särskilda egenskaper, liksom kommerskollegium vid utseende
av övriga ledamöter måhända tager hänsyn till sakkunskap i visst avseende.
''17 §•
Därest den, som på exekutiv auktion inköpt elektrisk anläggning,
icke lyckats träffa överenskommelse med de abonnenter, i vilkas avtal
om tillhandahållande av elektrisk kraft från anläggningen han anser
ändring böra äga rum, har lian att, samtidigt med det han begär tillsättande
av nämnd, uppgiva namn och adress å de abonnenter, vilkas
avtal han vill underställa nämndens prövning. Han skall vidare meddela,
vilka yrkanden om ändring i vare sig pris på elektrisk kraft eller
andra kontraktsvillkor han vill framställa inför nämnden. Slutligen skall
han uppgiva de personer, som av honom utsetts till ledamot och ersättare
i nämnden, vilken uppgift naturligtvis jämväl bör innehålla meddelande
om de utsedda personernas adresser.
Åtgärder
för att få
nämnden
tillsatt.
19
146
Kallelse, å
abonnenterna
m. m.
Abonnenternas
utseende
av ledamot i
nämnden.
18 §.
Liksom kallelsebrev i mål angående konkurs, boskillnad, årsstämning
eller försäljning av utmätt fast egendom böra de uti ifrågavarande
§ föreskrivna kallelsebreven vara befriade från stämpelavgift, varom erforderligt
stadgande torde böra införas i stämpelförordningen. Åven
bör i förordningen angående expeditionslösen meddelas bestämmelse om
lösen för berörda kallelsebrev.
Sammanträdet med abonnenterna för utseende av ledamot och ersättare
i nämnden bör väl i allmänhet hållas i närheten av den ort, där
de flesta abonnenterna äro boende. När den överexekutor, hos vilken
sammankallande av nämnd begärts, utgöres av Konungens befallningshavande,
lär för den skull, såvida det icke är fråga om mycket vidsträckt
elektrisk anläggning eller ledning i närheten av residensstaden,
sammanträdet komma att hållas inför kronofogde eller länsman.
19 §.
Komma abonnenterna vid det i 18 § omförmälda sammanträdet
överens om utseende av ledamot i nämnden, är denne därtill utsedd.
Har prisreglering blott begärts gent emot en abonnent, gäller detsamma
beträffande den ledamot, som han tillkännagivit sig hava valt. Detta
lär vara självklart, och kommittén har därför icke ansett sig böra
föreslå någon bestämmelse härom. Kan åter överenskommelse icke
träffas, måste omröstning äga rum. Ått därvid tilldela varje abonnent
en röst vore uppenbarligen orättvist, enär det mera betydande ekonomiska
intresse, som förefinnes hos de större abonnenterna, bör tillgodoses.
Icke heller är det riktigt att låta avgiften för den kraft, som förbrukas,
uteslutande vara avgörande. Kommittén har för den skull
ansett lämpligt att, i likhet med gällande bestämmelser för borgenärers
omröstning rörande förvaltning av konkursbo, föreslå, att till grund för
abonnenternas rösträtt läggas såväl antalet av de i omröstningen deltagande
som storleken av deras avgifter. Därvid torde röstvärdet böra
beräknas efter den summa, som abonnent, enligt det med honom upprättade
avtalet, betalt under det sistförflutna kalenderåret. Häremot kan
invändas, att därigenom exempelvis skulle bliva en följd, att abonnent,
som börjat taga kraft från företaget först under det kalenderår samman
-
147
trädet hålles, icke får någon rösträtt. Denna invändning torde emellertid
vara av föga betydelse gent emot den fördel, som vinnes genom att
icke göra rösträttsbestämmelserna alltför invecklade och svårtillämpliga.
Därest vid omröstning föreskriven majoritet icke uppnås, måste
bestämmelse finnas, huru ledamot och ersättare i nämnden då skola
utses. Närmast till bands ligger därvid att överlämna avgörandet åt
den överexekutor, till vilken begäran om tillsättande av nämnd ingivits.
20 §.
Det uppdrag, som nämnden bar att utföra, torde närmast vara jämförligt
med det, som tillkommer den i förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov föreskrivna
expropriationsnämnd. Delvis andra bestämmelser för sådan nämnd förekomma
i förslaget till ny lag om expropriation. Detta förslag, som utarbetats
av en för ändamålet tillsatt kommitté, både huvudsakligen med
anledning av erinringar från börda myndigheter i vissa delar omarbetats
inom justitiedepartementet, varefter detsamma genom proposition framlagts
till antagande av 1913 års Riksdag. Till följd av kamrarnas skiljaktiga
beslut förföll dock förslaget. Då emellertid mot detsammas stadganden
rörande expropriationsnämnd icke inom Riksdagen framställdes
några väsentliga anmärkningar, bar kommittén vid avfattande av bestämmelser
för den av kommittén ifrågasatta nämnden, i den mån olika förhållanden
icke påkallat avvikelse, följt de stadganden rörande expropriationsnämnd,
som återfinnas i förenämnda förslag till ny lag om expropriation.
Vad angår de föreskrifter i kommitténs förslag, som överensstämma
med stadgandena i nämnda lagförslag, bar kommittén i allmänhet
icke ansett erforderligt upprepa de motiv expropriationslagstiftningskommittén
anfört utan trott sig kunna i dessa delar hänvisa till samma
kommittés betänkande.
Till en början bar kommittén från 29 § i berörda lagförslag hämtat
bestämmelserna i denna § beträffande nämndens sammankallande.
Dock bar kommittén härutinnan vidtagit en mindre ändring. I olikhet
mot vad som är förhållandet vid värdering av egendom, vilken skall
exproprieras, torde det nämligen i allmänhet icke vara av nöden, att
nämnden sammanträder å den plats, där den elektriska stationen är belägen.
Tvärtom lär det oftast vara lämpligare, att sammanträdet äger
rum å den ort, där de flesta sakägarna äro boende eller dit de hava
Nämndens
samman
kallande.
148
Jäv.
Prövning av
jäv.
Förändring
av nämnds
sammansättning.
lätt att förflytta sig. Enligt kommitténs förslag skall därför ordföranden
hava fria händer att bestämma, var nämnden skall sammanträda.
Då även enligt nu ifrågavarande lagförslag sakägarna skola hava
rätt till talan inför nämnden, har kommittén i paragrafen intagit föreskrift
om att underrättelse om nämndens första sammanträde skall minst
eu vecka förut med posten sändas till dem. Utebliver sakägare eller
befinnes underrättelsen icke hava kommit alla frånvarande sakägare tillhanda,
lär, liksom ansetts böra vara fallet i fråga om expropriationsnämnd,
detta icke vara hinder för nämnden att till prövning och avgörande
företaga de till nämnden hänskjutna frågorna.
21
Bestämmelserna i denna § äro hämtade från förslaget till lag om
expropriation samt lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän.
22 §.
I likhet med vad som föreskrives i 32 § av förslaget till lag om
expropriation, stadgas här, att anmärkning om jäv må framställas inför
nämnden, och att den skall av nämnden prövas. Enligt förslaget
till lag om expropriation får talan föras hos rätten över expropriationsnämndens
beslut om ogillande av jävsanmärkning, som gjorts inför
nämnden, varemot nämndens beslut om gillande av sådan anmärkning
ävensom underdomstols beslut i fråga om jäv ej må överklagas. Enär
någon handläggning av domstol ej såsom vid expropriationsmål skulle
förekomma beträffande de ärenden, som underställas nämndens prövning,
lär dess beslut i jävsfrågan böra vara definitivt, vare sig jävsanmärkning
gillas eller ej. Kommittén har för den skull icke i paragrafen intagit
någon bestämmelse om att talan må föras över nämndens beslut.
23 §.
Stadgandet är i tillämpliga delar överensstämmande med 33 § i förslaget
till lag om expropriation.
149
24 §.
Förevarande paragraf är i huvudsak avfattad i enlighet med 34 §
i förslaget till lag om expropriation. Den olikhet, som förefinnes, beror
på, att kommittén icke anser, att någon, såsom är fallet med uppdrag
att deltaga i expropriationsnämnd, bör kunna tvingas att vara
ledamot i den nämnd, varom är fråga i förevarande lagförslag. Därav
följer, att den, som utsetts till ledamot i nämnden, icke bör kunna åläggas
att gälda kostnad, som föranledes av hans utevaro. Likaledes bör
han icke kunna förpliktas till inställelse vid vite. Vad angår bestämmelsen
att, om ersättaren är tillstädes, han skall inträda i nämnden,
framhålles i det protokoll över justitiedepartementsärenden, som bifogats
propositionen med förslag till lag om expropriation, att tillämpningen
av berörda stadgande särskilt torde kunna föranledas därigenom
att ledamot, som, utan att kunna visa laga förfall, har svårt för att deltaga
i nämndens arbete, själv inkallar ersättaren. Infinner sig denne
vid förrättningens början, uppstår icke något hinder för förrättningens
fortgång genom den ordinaries utevaro. Då uppskov förorsakas av en
persons frånvaro utan anmält laga förfall, ankommer det på de tillstädesvarande
ledamöterna, huruvida den ordinarie ledamoten eller i hans
ställe ersättaren skall inkallas till nästa sammanträde. År för de tillstädeskomna
känt, att den uteblivna ledamoten har laga förfall, böra de
icke vidtaga annan åtgärd än att uppskjuta sammanträdet, för att den
uteblivne må få tillfälle närvara.
25 §.
Uti expropriationslagstiftningskommitténs förslag till lag om expropriation
stadgas, att, om ordföranden eller ledamot på grund av jäv eller
av annan anledning avgått ur nämnd, åtgärd, som dessförinnan vidtagits
av nämnden, skulle vara utan verkan.
Detta stadgande hade i det till lagrådet remitterade förslaget undergått
sådan ändring, att endast beslut om expropriationsersättnings belopp
skulle under ifrågavarande förutsättning vara ogiltigt, och även
detta blott om avgången ur nämnden skett av skäl, som rubbade förtroendet
till den avgångnes tidigare medverkan vid förrättningen. På
grund av anmärkning av lagrådet, att bestämmelsen vore överflödig,
intogs densamma icke i det lagförslag, som förelädes Riksdagen.
Uteblivande
från nämnds
sammanträde.
Åtgärd, vari
sedermera
avgången
ledamot deltagit.
150
Nämndens
beslutförhet.
ärtland in
garna inför
nämnden.
Överläggningarna
till beslut
äro ej
offentliga.
Kommittén anser det emellertid bidraga till reda och tydlighet, att
i nu förevarande lag intages ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse
med det, som förefanns i det till lagrådet remitterade förslaget
till lag om expropriation. Då enligt kommitténs förslag ej fordras, att
protokoll föres över förhandlingarna inom nämnden, finnes det så mycket
större skäl att strängt fasthålla vid, att om ledamot på grund av jäv
eller av annan anledning avgått ur nämnd, förut fattat beslut i fråga,
för vars prövning nämnden blivit tillsatt, ej är gällande. Har åter
nämnden meddelat beslut om förberedande åtgärd såsom att höra part
eller sakkunnig eller att inhämta särskilda upplysningar, skulle sådant
beslut ej bliva ogiltigt.
26 §.
Stadgandet överensstämmer med motsvarande föreskrift i 35 § av
förslaget till lag om expropriation.
27 §.
Åven denna § är avfattad i likhet med stadgandet i samma ämne
i 36 § av förslaget till lag om expropriation, dock att föreskrift ej meddelats
om att protokoll skall föras. Sådant synes nämligen kommittén
i allmänhet icke erfordras, bland annat på den grund, att någon fortsatt
handläggning inför myndighet av de till nämnden hänskjuta frågorna
ej skall äga rum. Men något hinder finnes givetvis icke för ordföranden
att, om han så anser erforderligt, föra protokoll i stället för
att nöja sig med mera summariska anteckningar över yrkanden, som
framställas inför nämnden, utfästelser, som göras av part, uttalanden av
sakkunniga eller andra förhållanden, vilkas upptecknande kunna vara av
betydelse för nämnden.
Erinras må, att i lagen om skiljemän icke finnes något stadgande
om att protokoll skall föras vid skiljemännens sammanträden. I regel
torde ej heller vid sådana sammanträden protokoll förekomma.
28 §.
Förevarande § är lika med 37 § i förslaget till lag om expropriation.
151
29 §.
Då nämnden skall bestämma, huruvida och i vad mån höjning i Fastställande
priset för den elektriska kraften eller ändring av övriga kontraktsvillkor a*iu£j%n''ffr
kan vara erforderlig, för att anläggningen skall bliva räntabel, anser åtnjutande av
kommittén, att nämnden i allmänhet bör lägga till grund den köpe- dektnskkra t
skilling, som vid den exekutiva auktionen erlagts för anläggningen.
Man bör nämligen utgå ifrån att anläggningens nye ägare skall kunna
påräkna skälig ränta å denna köpeskilling.
Detta bör dock icke gälla ovillkorligen. Har någon inropat anläggningen
för ett belopp, som uppenbarligen väsentligt överstiger kostnaden
för densamma, bör nämnden icke till förfång för abonnenterna så
mycket höja priset å den elektriska kraften, att köparen erhåller full
ränta å den summa han givit, utan bör kostnaden för anläggningen
läggas till grund. Syftet med bestämmelsen, att den, som å exekutiv
auktion inköpt en elektrisk anläggning, skall, även om försäljningen
skett utan förbehåll om beståndet av upplåtna rättigheter till elektrisk
kraft, vara skyldig att tillhandahålla sådan, dock med rätt till prisreglering
genom en nämnd, skulle eljest kunna väsentligen förfelas och någon
trygghet sålunda icke beredas abonnenterna. En person, som
lämnat för högt lån mot säkerhet i anläggningen, skulle, om hänsyn
endast toges till den bjudna köpeskillingen, hava trygghet för att, om
han bjöde tillräckligt på auktionen, få avgifterna för den elektriska
kraften satta så höga av nämnden, att det alltför uppdrivna värdet å
anläggningen skulle kunna förräntas. En osund kreditgivning på
abonnenternas bekostnad skulle därigenom kunna befordras. Visserligen
skall enligt kommitténs förslag abonnent ej vara tvungen att godkänna
de förändrade kontraktsvillkor, som nämnden bestämt, utan hava
rätt att frånträda avtalet, men i de flesta fall torde det bliva för honom
svårt att anskaffa kraft från annat håll, och han torde få finna sig i
nämndens villkor.
Det kan tänkas inträffa, att vid exekutiv försäljning den elektriska
anläggningen ännu icke är fullbordad, eller att den är i behov av en
mer eller mindre omfattande reparation för att komma i driftmässigt
skick. Man lär i sådant fall kunna antaga, att den nye ägaren sätter
anläggningen i stånd, innan nämndens tillsättande påkallan. Under alla
förhållanden ligger det i sakens natur, att nämnden vid bestämmande
152
av kraftprisen äger att utöver köpeskillingen taga hänsyn jämväl till
sådan kostnad, som. för anläggningens iståndsättande skäligen erfordras.
.År den elektriska anläggningen belägen å en fastighet, som blott
delvis upptages av anläggningen, men för övrigt användes till jordbruk
eller för annat ändamål, bör nämnden utgå från att den övriga delen
av fastigheten giver normal avkastning, även om så för tillfället icke
skulle vara förhållandet.
Säljes den fastighet eller vattenfallsrätt, vartill anläggningen hör,
i samma utrop som annan fastighet eller vattenfallsrätt, till följd av att
de äro . gemensamt intecknade, bör, därest fastigheten eller vattenfallsrätten
jämväl utropats särskilt, det därvid erhållna värdet med den inskränkning,
varom förut omförmälts, läggas till grund för nämndens
uppskattning av priset för den elektriska kraften. Har särskilt utrop
icke ägt rum, lär nämnden efter vad som kan finnas skäligt få bestämma
värde å fastigheten eller vattenfallsrätten, därvid möjligen bestämmelserna
i 33 § av inteckningsförordningen kunna tjäna till ledning.
V id fastställande av prisen för den elektriska kraften, bör nämnden
även taga hänsyn till de kontrakt, i vilka anläggningens ägare icke begärt
någon ändring. De i dem bestämda kraftprisen kunna visserligen
icke av nämnden höjas, men vid uppgörande av sin räntabilitetskalkyl
bör nämnden beräkna, att prisen jämväl för de kraftleveranser, som dessa
kontrakt avse, borde ökas i samma mån som prisen för andra liknande
leveranser av kraft från anläggningen. I annat fall skulle anläggningens
ägare genom att utan förändring godkänna vissa kontrakt men
begära ändring i andra, ehuru de avse samma slags kraftleveranser
till lika pris, kunna oberättigat gynna vissa abonnenter på andras bekostnad.
År endast en del av anläggningens tillgängliga kraft uthyrd, bör
nämnden taga hänsyn till, inom vilken tid den odisponerade" kraften
skäligen kan beräknas komma till användning. Om de befintliga abonnenterna
möjligen de första åren nödgas betala sådana kraftpris, att
anläggningens driftkostnader och räntor därav betäckas, bör nämnden
fastställa periodvis skeende nedsättning av kraftprisen, i den mån anläggningens
leveransförmåga kan beräknas bliva ytterligare tagen i anspråk.
Oriktigt synes icke heller vara, att anläggningens ägare i vissa fall ej
omedelbart erhåller full ränta utan först i den mån den abonnerade kraftmängden
. ökas. För att undvika, att befintliga abonnenter få allt för
höga avgifter, bör nämligen mindre avkastning i början få uppvägas av
framdeles ökad vinst.
153
30 §.
Vad angår omröstning inom nämnden, har kommittén i huvudsak Röstberäkning
följt de av expropriationslagstiftningskommittén föreslagna bestämmelserna inomd^mn''
för expropriation snämnd.
I fråga om de beslut av nämnden, som avse bestämmande av priset
å elektrisk kraft, lär någon svårighet vid röstberäkningen icke
kunna uppstå. Då den mening, som vill bestämma ett högre belopp, i
sig inbegriper jämväl den, som stannar vid en lägre siffra, måste nämligen
de olika meningarna i djdika fall alltid kunna jämkas till varandra,
så att ett visst belopp finnes vara godkänt av flertalet röstande.
Att två mening-ar skulle kunna stå mot varandra med samma röstetal
har förebyggts därigenom, att antalet ledamöter i nämnden skall vara
ojämt. Förhållandet kan emellertid bliva annorlunda, då nämnden har
att fatta beslut om andra kontraktsvillkor än priset å den elektriska
kraften. I sådana frågor finnes icke liknande möjlighet till sammanjämkning.
Åro då meningarna flera än två, kan för bestämmande av
röstövervikten ny omröstning erfordras.
I fråga om förbudet mot yppande av vad som förekommit inom
nämnden och hur ledamöterna röstat har kommittén följt de bestämmelser,
som gälla enligt nuvarande förordning angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov och förekomma i förslaget till lag om
expropriation.
31 §.
Förevarande § är lika med 42 § i förslaget till lag om expropria- Avfattande,
tion endast med den skillnaden, att exemplar av beslutet skall översändas
icke till rätten eller domaren utan till överexekutor och den, som å den overiamexekutiva
auktionen inropat fastigheten eller vattenfallsrätten. Då det nämndens
enligt 33 § i kommitténs förslag ankommer på inroparen att delgiva beslut.
abonnent nämndens beslut, om han vill gent emot honom tillämpa av nämnden
föreskrivna ändrade kontraktsvillkor, samt man alltså kan antaga, att
sådan delgivning icke försummas, skulle det möjligen anses tillräckligt, att
beslutet endast överlämnades till inroparen. Det synes emellertid kommittén
lämpligt, att abonnenter, vilka, utan att avvakta delgivning, vilja
erhålla kännedom om nämndens beslut, beredas möjlighet därtill genom
att beslutet finnes tillgängligt hos offentlig myndighet.
32 §.
Uti 66 § av förslaget till lag om expropriation föreskrives, att ord- Ersättningen
föranden och ledamöterna i expropriationsnämnd skola njuta ersättning tlU nämnden.
20
154
för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring
ock beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av
rätten, om överenskommelse ej träffas. I enlighet Härmed torde icke heller
för gottgörelsen till ledamöterna uti den av kommittén föreslagna nämnden
höra fastställas några allmängiltiga normer. För att rätt kunna
besluta i de ärenden, som skola underställas nämndens prövning, fordras
grundliga fackinsikter samt stor vana att bedöma hithörande frågor.
Skulle grunderna för ersättningen vara fastslagna, är det fara värt, att
till ledamöter i nämnden icke alltid skulle kunna erhållas personer med
förenämnda kvalifikationer. Då emellertid enligt kommitténs förslag
föreskrives, att avtal om rätt till elektrisk kraft skall, även om det
icke blivit beståndande vid exekutiv auktion, gälla mot ny ägare av
anläggningen, efter det kontraksvillkoren, om bemälde ägare det påyrkar,
fastställts av en nämnd, i vilkens beslut ändring ej skall kunna äga
rum, måste en oeftergivlig förutsättning härför vara, att i möjligaste
mån sörjes för att nämnden kommer att bestå av personer med ovan
angivna kvalifikationer. Den omständigheten, att sådana personers medverkan
möjligen icke kan erhållas utan jämförelsevis hög ersättning, bör
icke hindra deras inkallande i nämnden.
Ordföranden bör, utöver vad som tillkommer honom som ledamot
i nämnden, erhålla gottgörelse för kallelser, uppsättande av nämndens
beslut och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom
att besörja, ävensom för protokollsföring, om sådan ifrågakommit. Jämväl
övriga ledamöter böra bekomma gottgörelse för särskilda utgifter till
följd av uppdraget, såsom resekostnader o. s. v. Kommittén bar för den
skull föreslagit, att ledamöterna skola åtnjuta ersättning även för kostnader
i anledning av uppdraget.
Kostnaden för nämnden synes den, som påkallat dess tillsättande, böra
vidkännas. Detta är i överensstämmelse med vanliga rättsregler, om
de framställda yrkandena av nämnden ogillas. Men även i motsatt fall
torde betalningen böra åligga honom ensam. Det är han, som har nytta
av de ökade kraftprisen eller de för honom eljest mera fördelaktiga
villkoren.
Kan överenskommelse mellan anläggningens ägare och nämndens
ledamöter icke träffas om ersättningens belopp, synes detsamma lämpligen
kunna bestämmas av kommerskollegium, varest bör finnas större
sakkunskap för bedömande av en sådan fråga än domstolarna i allmänhet
kunna förutsättas äga. Att nödga nämndens ledamöter hänskjuta
saken till domstol skulle även kunna medföra, att de alltför länge finge
vänta på sin ersättning.
155
33 §.
Om nämnden föreskriver ändring av villkoren för erhållande av Tiden för tillelektrisk
kraft, bör abonnenten vara pliktig att, så snart nämndens be- aeZtav”iämnslut
honom delgivits, betala det pris och fullgöra de övriga villkor den föreskrivnämndeu
bestämt. Dock måste abonnenten naturligtvis vara berättigad Zntraktsliuatt
upphöra med kraftförbrukningen och frånträda avtalet, därest han koren.
anser de nya villkoren vara alltför betungande. Att föreskriva, att abonnenten
liksom kraftstationens nye ägare skall vara bunden av nämndens
beslut lär icke låta sig göra. Abonnent, som för fabriksrörelse eller
annan användning av kraften räknat med det i avtalet fastställda priset
och lågt detta till grund för sina kalkyler, bör icke, därför att kraftstationsanläggningen
utan hans förskyllan kommit på obestånd, kunna
påtvingas ett högre pris. Han skulle måhända rent av kunna komma
på ekonomiskt obestånd, om han nödgades under kontraktstiden betala
ökade avgifter. Förhållandet är olika med anläggningens nye ägare.
Då han inropade den elektriska stationen, kunde lian vid bestämmande
av sitt bud taga hänsyn till, att han måste uppfylla de av den föregående
ägaren avslutade kontrakten endast med de ändringar däri, som
nämnden eventuellt komme att föreskriva.
Ofta kan det för abonnenten vara svårt att genast avgöra, huruvida
det för honom är fördelaktigast att taga kraft till det av nämnden
bestämda priset och enligt de av nämnden eljest föreskrivna betingelserna
eller att på annat sätt fylla sitt kraftbehov. Han bör därför
ej ställas i valet mellan att godkänna de ändrade villkoren för hela den
återstående kontraktstiden eller att omedelbart avstängas från krafttillförseln;
utan han bör hava någon tid att undersöka, om han bör antaga
nämndens villkor eller anskaffa kraft från annat håll. Denna tid anser
kommittén lämpligen kunna bestämmas till tre månader. Härunder bör
abonnenten vara berättigad att erhålla kraft på förut avtalade villkor.
Anmäler han vid tidens utgång eller dessförinnan sitt beslut att frånträda
avtalet, bör han omedelbart få göra detta. Underlåter han däremot
att inom tre månader, sedan nämndens beslut blivit honom av
inroparen delgivet, underrätta denne om, att han vill frånträda avtalet,
blir han enligt kommitténs förslag pliktig att från och med dagen efter
den, då nämndens beslut delgavs honom av inroparen, till den återstående
kontraktstidens slut betala de kraftpris nämnden bestämt och
i övrigt fullgöra dess villkor.
Att abonnenten sålunda får betänketid för att avgöra, om han vill
under den återstående kontraktstiden taga kraft på de av nämnden be
-
156
Uppehållande
av driften, då
anläggning
utmätts eller
avträtts till
konkurs.
stämda villkoren, kan ofta vara fördelaktigt även för anläggningens nye
ägare. Skulle abonnenten ställas i valet mellan att utan närmare granskning
godkänna nämndens villkor eller frånträda avtalet, skulle han säkerligen
mången gång välja det senare alternativet, ehuru han, om han
haft tid att göra beräkningar, skulle funnit, att han kunnat betala det
av nämnden ökade priset. En sådan betänketid torde alltså komma att
bidraga till att abonnenten oaktat de strängare villkoren kvarstår
vid avtalet.
III. Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.
34 §.
Genom de bestämmelser kommittén föreslagit i ändamål att möjliggöra
inteckning till säkerhet för rätt till elektrisk kraft och att i viss
mån bereda sådan rätt, även om den icke intecknats, giltighet mot ny
ägare av elektrisk anläggning kan full trygghet icke beredas abonnenterna.
Något skydd tillförsäkras dem nämligen därigenom icke mot en
ägare, som icke fullgör sina skyldigheter. Ett flertal av de hörda myndigheterna
hava också hemställt, att bestämmelser måtte meddelas i syfte
att i händelse av avbrott i leverans av elektrisk kraft möjliggöra dess
hastiga återupptagande. De hava därvid i allmänhet ansett lämpligast,
att anläggningen övertages av särskilda förvaltare eller sysslomän, utsedda
av någon myndighet.
Ett sådant förfaringssätt är icke för vår rätt främmande. Sålunda
stadgas i 17 § av förordningen den 15 oktober 1880 innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,
så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs, att, om järnväg,
som begagnas för allmän trafik, utmätes, överexekutor skall, evad
borgenär gör yrkande, som i 80 och 81 §§ utsökningslagen omförmäles,
eller icke, genast förordna eu eller, där så nödigt anses, flera erfarna
och sakkunniga män att i egenskap av sådana sysslomän, som i nyssnämnda
§§ avses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt om trafikens
uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest finnes lämpligt,
besörja, intill dess järnvägen blivit i laglig ordning såld eller utmätningen
eljest avslutats. Vidare föreskrives i 19 § av samma förordning att, om järnväg,
som begagnas för allmän trafik, avträdes till konkurs, rätten eller do
-
157
maren genast skall förordna en eller, där så nödigt anses, flera erfarna
och sakkunniga män att såsom förvaltare taga järnvägen om händer och,
intill dess å inställelsedagen i konkursen syssloman blivit valda, besörja
trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest
prövas lämpligt och med borgenärernas fördel mest förenligt.
Efter förebild av dessa stadganden har kommittén föreslagit, att
elektrisk anläggning, som i sammanhang med den fastighet eller vattenfallsrätt,
vartill anläggningen hör, utmätes eller avträdes till konkurs,
skall kunna ställas under särskild förvaltning. Med utmätning bör, i
likhet med vad som skett i nämnda förordning, likställas omedelbart av
överexekutor meddelat förordnande om exekutiv försäljning. Elektrisk
anläggnings ställande under tvångsförvaltning bör icke kunna äga rum
annat än på ansökning av någon, till vilken fastighetens ägare eller
vattenfallsrättens innehavare genom upplåtelse eller beslut av domstol
är förpliktad att leverera kraft.
Då en anläggning skall ställas under tvångsförvaltning till följd av
utmätning eller förordnande om exekutiv försäljning utan föregående
utmätning, lär förvaltare böra tillsättas av överexekutor, som är den
myndighet, vilken handlägger det exekutiva ärendet eller åtminstone har
närmaste tillsynen över detsamma.
Har anläggningen avträtts till konkurs, synes däremot förordnandet
böra meddelas av rätten eller domaren, som har konkursärendet om hand
och meddelar övriga beslut i konkursen, vilka ankomma på offentlig
myndighet.
Då fråga är om en mindre anläggning, lär det i allmänhet vara tillräckligt
med en förvaltare. År anläggningen åter av större omfattning,
torde det stundom kunna vara fördelaktigt att hava en teknisk ledare
och en annan förvaltare, som huvudsakligen har affärerna om hand.
Åven av annan anledning kan det vara lämpligt att tillsätta flera förvaltare.
Möjlighet härtill bör följaktligen finnas för vederbörande myndighet.
På det att så liten rubbning som möjligt må uppstå i förutvarande
förhållanden, torde det ofta komma att visa sig ändamålsenligt,
att själva driften handhaves av samma person som förut.
Vad angår kostnaden för uppehållande av trafiken å järnväg, som
till följd av utmätning eller omedelbart förordnande om dess exekutiva
försäljning ställts under särskild förvaltning, stadgas i 17 § av 1880
års förordning i dess lydelse enligt lagen den 11 ''oktober 1912, att, i
fråga om kostnad, som ej betäckes av inflytande inkomster, skall gälla
Myndighet,
som skall tillsätta
förvaltare.
Antalet förvaltare.
Gäldande av
kostnad för
driften.
158
vad i 198 § utsökningslagen sägs. Detta innebär, att, om inkomsterna
ej äro tillräckliga för att betacka driftkostnaderna, bristen skall utgå ur
köpeskillingen för den utmätta egendomen. Detta blir dock icke alltid
fallet. Kan nämligen försäljning icke komma till stånd, emedan lägsta
budet ej uppnås, måste utmätningssökanden vidkännas kostnaderna, vilka
ban är skyldig att på anfordran förskjuta.
Vidkommande järnväg, som till följd av konkurs ställts under särskild
förvaltning, skall kostnaden utgå av järnvägens avkastning och
köpeskilling.
Anledningen varför kostnaden för uppehållande av driften å järnväg,
som ställts under särskild förvaltning, under vissa förhållanden utgår ur
köpeskillingen för järnvägen och sålunda drabbar borgenärerna, torde
vara att den, som erhållit koncession på en järnväg, iklätt sig förpliktelser
gent emot det allmänna att så långt hans förmåga räcker uppehålla
driften. För detta ändamål är koncessionsinnehavaren skyldig uppoffra
sitt ekonomiska intresse, liksom borgenärerna måste låta sina fordringsanspråk
stå tillbaka för statens anspråk på trafikens uppehållande.
Förhållandena äro emellertid olika beträffande elektriska anläggningar.
Alla sådana anläggningar behöva icke Kungl. Maj:ts tillstånd för utförandet,
och även när sådant tillstånd erfordras, stadgas icke någon viss
omfattning, vari anläggningen skall drivas, eller ens någon skyldighet
att under den tid tillståndet varar uppehålla driften. Kommittén finner
därför anledning saknas att föreskriva, att, om de avgifter, som abonnenterna
enligt avtal med fastighetens ägare eller vattenfallsrättens innehavare
skola betala, icke förslå till att betäcka driftkostnaderna, bristen
under något förhållande skall gäldas av anläggningens tillgångar och
sålunda drabba borgenärerna. I stället synes möjligen uppstående förlust
å rörelsen böra betäckas av de abonnenter, vilka hava intresse av
dess vidmakthållande.
Enär alltså icke alla abonnenter skola vidkännas eventuell brist å rörelsen,
måste på något sätt avgöras, av vilka bristen skall betalas. Kommittén
har till följd härav föreslagit, att, om kostnaden för tvångsförvaltningen
icke täckes av inflytande avgifter eller andra inkomster, bristen skall gäldas
av den eller de abonnenter, som påkallat särskild förvaltning av anläggning-en.
Dessa böra därför hava företräde till erhållande av kraft. Samma
förmån bör emellertid tillkomma övriga abonnenter, som under fortvaron
av förvaltningen förklara sig villiga att deltaga i gäldandet av eventuell
brist. Kommittén har därför föreslagit, att med abonnent, som
gjort framställning om särskild förvaltning, skall likställas abonnent,
vilken i skriftlig handling, ingiven till förvaltare, förklarat sig vilja,
oaktat utmätningen eller konkursen, fortfarande från anläggningen er
-
159
hålla elektrisk kraft. Om alltså förvaltare anser sannolikt, att anläggningens
inkomster icke skola förslå till driftkostnaderna och därför vägrar
att lämna kraft till abonnent, vilken icke deltagit i framställningen om
tvångsförvaltning, kan sådan abonnent bereda sig rätt till kraft genom
att till förvaltaren ingiva en skriftlig förklaring av förenämnda
innehåll.
De, vilka skola ansvara för eventuell brist, höra jämväl vara pliktiga
att, där så behöves, förskjuta erforderliga medel. Framställning härom
göres av förvaltaren, vilken naturligtvis kan nöja sig med att i stället
fordra säkerhet för den andel i till äventyrs uppkommande brist, som
belöper å de olika abonnenterna.
Abonnent, som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad som
sålunda åligger honom, bör kunna av förvaltare avstängas från krafttillförsel.
•
Användes anläggningen uteslutande för att tillhandahålla annan
elektrisk kraft, bör den särskilda förvaltningen omfatta hela anläggningen.
Om däremot ett bruk eller en fabrik själv använder eu del av kraften
samt till andra hyr ut överskottet, bör förvaltningen endast omfatta de
delar av den elektriska anläggningen, som helt eller delvis användas för
distribution. Skulle, till följd av att endast vissa abonnenter vilja bidraga
till gäldande av eventuell förlust å rörelsen, förvaltningen endast
komma att tillhandahålla dessa abonnenter kraft, bör förvaltare, därest
sådant är för ändamålet tillräckligt, endast omhändertaga viss del av
anläggningen.
Ändamålet med den särskilda förvaltningen är närmast den, att de
abonnenter, som hava intresse av att den elektriska anläggningens drift
icke till följd av utmätningen eller konkursen upphör, utan fortfarande
vidmakthålles, må kunna genom förvaltare övertaga anläggningen och
från densamma tillgodose sitt kraftbehov. Såsom förut omförmälts, få
sådana abonnenter själva svara för möjligen uppstående brist. Någon
skyldighet att leverera kraft till de abonnenter, som ej vilja ikläda sig
dylikt, ansvar, bör förvaltaren icke hava, men givetvis finnes intet hinder,
att förvaltare lämnar kraft även till dessa abonnenter, om deras kraftpris
är sådant, att det betäcker kostnaderna eller abonnenterna vilja i
erforderlig mån höja priset. Vidare bör det ej vara något hinder för att,
om anläggningens kraftmängd det tillåter och det anses vara för anläggningen
fördelaktigt, förvaltare uthyr kraft till nya abonnenter. Avtal
härom bör dock endast kunna avslutas för den tid den särskilda förvaltningen
varar.
Förvalt
ningens
omfattning.
160
Tiden för förvaltningens
fortvara
-
Liksom i fråga om järnväg, som ställts under särskild förvaltning,
är det beträffande elektrisk anläggning förvaltningen, som avgör, i vilket
omfång driften skall äga rum. Provisorisk förvaltning av järnväg står
emellertid under tillsyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som kan
ingripa genom anmälan till Kungl. Maj:t, i fall förvaltningen till borgenärernas
fördel alltför mycket inskränker driften. I järn vägskoncessioner
finnas vidare föreskrivna de åtgärder, som må vidtagas, därest koncessionsinnehavare
underlåter att uppehålla trafiken å järnväg i det omfång,
som av Kungl. Maj:t prövas skäligt. Någon motsvarande myndighet
finnes icke, som har överinseende över elektrisk anläggning. Man lär
dock icke behöva befara, att förvaltare ej skall i tillräcklig omfattning
tillhandahålla kraft åt de abonnenter, vilka gjort framställning
därom. Betäckes icke kostnaden för driften av de inflytande avgifterna,
skola ju, enligt vad som av kommittén föreslagits, abonnenterna betala
bristen samt, om så behöves, förskjuta erforderliga medel. Skulle förvaltningen
mot förmodan icke tillhandahålla abonnent den kraftmängd,
han önskar, har denne ju alltid möjlighet att anföra klagomål hos den
myndighet, som förordnat förvaltare, och om skäl därtill förefinnas, lär
myndigheten icke underlåta att entlediga förvaltaren och förordna annan
i hans ställe, som bättre tillgodoser abonnenternas behov.
Då fråga är om utmätning eller omedelbart förordnande om exekutiv
auktion, torde den särskilda förvaltningen, liksom förhållandet är beträffande
järnväg, böra fortfara, till dess anläggningen blivit i laglig
ordning såld eller utmätningen eljest avslutats. Har åter anläggning
avträtts till konkurs, anser kommittén, att en viss olikhet mot vad
som gäller i fråga om tiden för järnvägs förvaltning bör äga rum. Uti
19 § av omförmälda förordning angående lagfart m. m. av järnväg
stadgas, att den särskilda förvaltningen av järnvägen skall räcka, till
dess å inställelsedagen i konkursen sysslomän blivit valda. Någon
sådan tidsbegränsning fanns icke i det ursprungligen utarbetade förslaget
till förordning i ämnet. Den särskilda förvaltningen skulle alltså
fortfara, till dess anläggningen sålts eller konkursen dessförinnan avslutats.
Med anledning av inom högsta domstolen framställd anmärkning
mot att borgenärerna skildes från allt inflytande på förvaltningen
av den till konkurs avträdda järnvägen, ändrades emellertid bestämmelsen
till den lydelse, som förut angivits. Såsom skäl härför framhöll
chefen för justitiedepartementet, att särskild förvaltning av järnvägen
företrädesvis erfordrades under den tid, då konkursboets angelägenheter
vårdades först av person, som enligt 9 § konkurslagen av konkurs
-
161
domaren förordnats, och sedermera av gode män, utvalda enligt 39 §
samma lag endast av dem bland borgenärerna, vilka, såsom i orten
vistande eller närmast boende, blivit till första förhöret kallade. Däremot
kunde det, sedan å inställelsedagen samtliga borgenärer blivit konstituerade
till eu beslutmässig församling, åt dem överlämnas att besluta om
järnvägens förvaltning.
Till stöd för att med avseende å elektrisk anläggning införa ett
stadgande motsvarande det, som förekom i det ursprungliga förslaget
till förordning angående lagfart in. m. av järnväg, skulle kunna anföras,
att enligt kommitténs förslag vederbörande abonnenter skola betala å
rörelsen till äventyrs uppkommande förlust, och att denna alltså icke
skall drabba köpeskillingen för anläggningen. Det skulle följaktligen
icke vara någon obillighet mot borgenärerna, om deras förtroendemän
icke finge övertaga anläggningens skötsel.
Det är emellertid icke givet, att konkursen beror på, att avgifterna
för den elektriska kraften äro för låga, och att rörelsen därför gått med
förlust. Konkursen kan hava inträffat på grund av en ägarens skuld,
som icke har något samband med den elektriska driften. Det kan hända,
alt anläggningen, om den drives affärsmässigt, giver icke oväsentligt
överskott, som kommer borgenärerna till godo. Åven om den av myndighet
utsedde förvaltaren är fullt sakkunnig beträffande driftens skötande,
är det dock icke säkert, att han så som borgenärernas egna förtroendemän
tillgodoser deras intresse.
I avseende å rättsförhållandet till det offentliga finnes även en bestämd
skillnad mellan en elektrisk anläggning och järnväg, som upplåtits
för allmän trafik. För drivande av sådan järnväg erfordras alltid koncession,
och däri föreskrives, att den ej får utan Kungl. Maj:ts tillstånd
på annan överlåtas. Av denna koncessionens personliga natur följer,
att en järnvägsägares borgenärer icke hava någon ovillkorlig rätt att
inträda i disposition över järnvägen. Då koncessionshavare genom
iråkad konkurs blivit urståndsatt att fullgöra sina på koncessionen beroende
skyldigheter emot det allmänna, inträder ett interimstillstånd,
vilket måste ordnas med avseende å det allmännas rätt och därvid borgenärernas
intresse först i andra rummet kommer i fråga. Annorlunda är
däremot förhållandet med elektriska anläggningar. I de fall, då Kungl.
Maj:ts tillstånd erfordras, plägar Kungl. Majrts resolution avfattas så, att
sökanden eller hans rättsinnehavare erhåller tillstånd att utföra och nyttja
anläggningen. Något samtycke av Kungl. Maj:t för överlåtelse av det
givna tillståndet erfordras alltså icke, utan i händelse av konkurs övergår
tillståndet utan vidare på borgenärerna.
21
162
Åtgärder för
uppehållande
av driften, då
denna avbrutits
till följd
av tredska
eller oförmåga
av anläggningens
ägare.
På grund av de skäl, som sålunda anförts, har kommittén kommit
till den åsikten, att något hinder icke bör möta däremot att borgenärerna,
om de så önska, redan efter första förhöret övertaga driften genom
de utsedda gode männen. Att sådan rätt bör tillkomma dem efter inställelsedagen,
är givet. Kommittén har emellertid ansett lämpligt, att
stadgandet avfattas på sådant sätt, att det icke lägger hinder i vägen
för att den särskilda förvaltningen fortgår även sedan syssloman blivit
valda. För att dessa skola övertaga förvaltningen, fordras enligt förslaget
särskilt beslut av borgenärerna.
Hava borgenärerna beslutat ombesörja anläggningens drift och upphör
till följd" därav den för abonnenternas räkning anordnade särskilda
förvaltningen, böra borgenärerna vara pliktiga leverera kraft till alla
dem, som enligt avtal hava rätt till kraft från anläggningen och på
de villkor, som i avtalen bestämts. Borgenärerna böra vidare själva få
vidkännas den förlust, som möjligen kan uppstå å rörelsen. Kommittén
har därför föreslagit, att endast kostnad, som åtgår för den särskilda
förvaltningen och ej betäckes av inflytande inkomster, skall gäldas och
på anfordran förskjutas av vederbörande abonnenter.
35 §.
Uti 34 § har kommittén föreslagit bestämmelser för de fall, att anläggningen
utmätes eller avträdes till konkurs. Såsom förut anmärkts
kan emellertid avbrott i driften jämväl bero på tredska från anläggningens
ägare eller hans oförmåga att ombesörja dess drivande.
Finnes i det kontrakt, varigenom rätt till kraft upplåtits, för sådant
fall stadgat visst skadestånd eller annat äventyr, lär det kunna tagas för
givet, att abonnenten i första hand söker vinna rättelse genom tillämpning
av detsamma. För den händelse i kontraktet icke föreskrivits någon
påföljd för underlåtenhet att fullgöra avtalet, bör enligt kommitténs
mening abonnenten hava rätt att under vissa förhållanden påkalla myndighets
ingripande. Sådan rätt bör ock tillkomma honom, om till följd
av sakens brådskande beskaffenhet skyndsam handräckning av myndighet
är av nöden.
Den omständigheten, att de elektriska anläggningarna sålunda komma
att intaga en särställning gent emot de flesta andra affärsföretag, föranledes
ingalunda därav, att deras innehavare hittills skulle hava brustit
i uppfyllaudet av sina kontraktsenliga förbindelser. Vad som motiverar
en särskild lagstiftning i ämnet äro de stora förluster och obehag, som
skulle tillfogas allmänheten, för den händelse att elektriskt kraftföretag
icke i enlighet med sina åtaganden uppehåller driften.
163
I utländsk lagstiftning förekomma stadganden om att vissa kraftföretag
kunna fällas till böter för underlåtenhet att uppfylla dem åliggande
skyldigheter, ävensom att vite kan fastställas eller tvångsåtgärd
vidtagas på företagets bekostnad i ändamål att sådan underlåtenhet snarast
måtte bliva rättad.
Vad angår de i utlandet sålunda förekommande rättsmedlen, synas
böter i förevarande fall icke vara lämpliga. Mera överensstämmande
med hos oss tillämpade rättsgrundsatser synes vara, att offentlig myndighet
berättigas att i händelse av liknande försumlighet förelägga vite.
Den myndighet, som härvid bör ifrågakomma, torde vara överexekutor.
Någon ny befogenhet skulle därigenom icke anförtros överexekutor, enär
det redan nu tillkommer nämnda myndighet att förelägga vite. Befogenheten
skulle endast utsträckas till ett nytt område.
Icke i alla de fall, då fastighetens ägare eller innehavaren av vattenfallsrätten
underlåter att fullgöra sina åligganden i fråga om leverans
av elektrisk energi, kan dock vite föreläggas. Sådant bör ej förekomma,
när försummelsen beror på bristande ekonomisk förmåga, t. ex. saknad
av medel att inköpa kol eller andra material för driften. Åven då det
gäller att snabbt ingripa för att åstadkomma rättelse, är vite icke lämpligt.
I dylika fall bör överexekutor i stället för åläggande av vite kunna
föreskriva tvångsförvaltning. Sådan bör även kunna äga rum, när, oaktat
ägaren eller innehavaren fällts till ett eller flera viten, rättelse icke ägt rum.
Åläggande av vite bör vidare icke förekomma, om i avtalet finnes
stadgad viss påföljd, för den händelse fastighetens ägare eller vattenfallsrättens
innehavare icke i behörig ordning uppfyller avtalets bestämmelser.
Kontrahenterna hava i så fäll själva bestämt den påföljd, som
skall tillämpas, därest avtalet icke uppfylles. Anläggningens ägare bör
därför icke vara pliktig att, tillföljd av försummelse, vartill han möjligen
gjort sig skyldig, utgiva något belopp utöver det, som kan varda
stadgat i avtalet. Enär i avtal om leverans av större mängder elektrisk
kraft i regel föreskrives viss ersättning till abonnenten, för det fall att
kraften icke skulle i behörig ordning tillhandahållas, lär vite huvudsakligen
ifrågakomma vid bristande uppfyllelse av kontrakt om tillhandahållande
av kraft för belysning eller i allmänhet mindre kraftmängder.
Ehuru i sådan händelse avbrott av strömtillförseln merendels icke medför
så stor olägenhet, som då det är fråga om en större abonnent,
torde det dock stundom även i fråga om dylika avtal kunna vara av
betydelse, att vite kan åläggas.
Däremot synes möjligheten att få till stånd tvångsförvaltning av
elektrisk anläggning icke böra inskränkas till de fall, då i kontraktet icke
Åläggande av
vite.
Tvångs förvältning.
164
bestämts någon påföljd för bristande uppfyllelse av detsamma. Tvångsförvaltning
är särskilt av betydelse för samhällen och andra större förbrukare.
De pläga emellertid, såsom nämnts, betinga sig icke obetydliga
skadestånd, i händelse strömmen avbrytes. Att hindra dem att göra
detta, därest de icke vilja avskära sig möjligheten att, om så någon gång
skulle behövas, få den elektriska anläggningen ställd under tvångsförvaltning,
lär icke vara lämpligt. De kunna nämligen icke vara betjänta med
att såsom äventyr för bristande uppfyllelse av kontraktet'' endast finnes
tvångsförvaltning eller vite. I så fall skulle de, då de icke hava någon
säkerhet för att vite, som förelägges av myndighet, bestämmes till så
högt belopp, att det blir verksamt, mången gång även vid mindre försummelser
nödgas begära tvångsförvaltning, ehuru sådan endast i undantagsfall
bör förekomma. Tvångsförvaltning medför ju ett betydande
ingrepp gent emot anläggningens ägare och kan föranleda särskilda
kostnader för abonnenten. Står däremot, även om viss påföljd för underlåtenhet
stadgats i kontraktet, rätten att begära tvångsförvaltning
öppen såsom en yttersta nödfallsutväg, kan en större abonnent vid avslutande
av kontrakt göra utfästelse av ett tillräckligt högt skadestånd
såsom villkor för avtalets ingående. Vid bristande uppfyllelse av detsamma
blir i så fall skadeståndet i regel tillräckligt för att vinna rättelse,
och tvångsförvaltning behöver, såsom ock är avsett, blott i undantagsfall
tillgripas.
På grund av de skäl kommittén sålunda anfört, har kommittén
föreslagit, att tvångsförvaltning skall kunna äga rum, även om i avtalet
viss påföljd finnes stadgad för underlåtenhet att fullgöra detsamma.
Överexekutor bör, om skäl därtill äro för handen, kunna en eller
flera gånger utsträcka den tid, under vilken anläggningen skall stå under
tvångsförvaltning.
1 fråga om sådan förvaltning bör i övrigt i tillämpliga delar gälla
detsamma, som kommittén föreslagit för den i 34 § omförmälda förvaltningen.
Dock måste, om förvaltare övertagit del av anläggningen,
varifrån kraft bör tillhandahållas även annan abonnent än den, som gjort
ansökning om tvångsförvaltning, förvaltare tillse, att jämväl abonnent av
förstnämnda kategori i behörig ordning erhåller sin avtalade kraftmängd.
Förordnande om tvångsförvaltning enligt förevarande § bör dock
icke meddelas, med mindre den abonnent, som gjort framställning därom,
är stor konsument av elektrisk kraft, såsom ett samhälle eller en fabrik,
eller sådan förvaltning begäres av ett flertal mindre abonnenter. Det
bör nämligen icke ifrågakomma, att på yrkande av en eller några få
abonnenter, som förbruka en relativt ringa kraftmängd, överexekutor
vidtager en så ingripande åtgärd som att förordna om tvångsförvaltning.
Men att uppställa några allmängiltiga bestämmelser om huru stor
del av en anläggnings kraft de, vilka anhålla om tvångsförvaltning,
tillhopa skola hava fått åt sig upplåten, för att ansökningen skall kunna
bifallas, torde icke låta sig göra, och det lämpligaste synes kommittén
vara, att överexekutor får fria händer att avgöra saken efter omständigheterna
i värjo särskilt fall.
Åläggande av vite eller förordnande av tvångsförvaltning bör givetvis
ej heller äga rum i andra fall än då en försummelse av anläggningens
innehavare föranleder mera väsentlig skada eller olägenhet för abonnent.
Åtgärd enligt förevarande § bör av överexekutor endast kunna vidtagas
på framställning av abonnent, och bör i regel den, mot vilken
yrkandet är riktat, lämnas tillfälle att yttra sig däröver, innan åtgärden
beslutas.
Aven om överexekutor genom hörande av fastighetens ägare eller Hörande av
vattenfallsrättens innehavare samt genom ytterligare utredning, om så kommerskoiieerfordras,
konstaterat, att sådan brist i fullgörandet av åtagna förplik- konstatera,“om
telser föreligger, att tvångsåtgärd kan vidtagas, bör överexekutor dock försummeise
icke genast ingripa. Det kan nämligen för en icke fackman ofta vara lV,''hff9C’-svårt att avgöra, huruvida försummelse av någon betydenhet föreligger.
Om den tillhandahållna kraften med avseende å spänning eller dylikt
icke uppfyller avtalade eller eljest normala fordringar, för att motorer,
lampor eller andra anslutna apparater skola fungera på ett riktigt sätt,
är det icke givet, att detta beror på försummelse av fastighetens ägare
eller vattenfallsrättens innehavare. Orsaken kan vara naturhinder, som
det icke står i hans förmåga att undvika, fel i anslutna abonnentanläggningar
eller dylikt.
Kommittén har för den skull föreslagit, att, sedan fastighetens
ägare eller vattenfallsrättens innehavare inkommit med förklaring eller
han underlåtit att yttra sig inom förelagd tid, överexekutor skall inhämta
utlåtande från kommerskollegium, som kan genom vederbörande inspektör
i fall av behov låta verkställa undersökning.
Omständigheterna kunna emellertid nödvändiggöra ett så hastigt
ingripande, att kommerskollegii yttrande icke kan avvaktas. Det kan
ju gälla ett samhälle, som för erhållande av drivkraft till spårvägar
och belysning är beroende av att krafttillförseln ej avstannar. I så fall
bör överexekutor, då abonnents yrkande avser tvångsförvaltning, kunna,
i enlighet med vad som i 160 § utsökningslagen stadgas för där angivna
fall, omedelbart bevilja den äskade åtgärden tills vidare och intill dess
166
Gäldande av
kostnad för
driften.
Tvångsförvaltning
kan
icke förekomma
av
elektrisk anläggning,
som
är lös egendom.
Motsvarande
bestämmelse
i förslaget
till vattenlag,
annorlunda varder förordnat. Detsamma bör vara förbållandet, om tiden
icke medgiver att inhämta yttrande från ägaren av fastigheten eller innehavaren
av vattenfallsrätten. År tvångsförvaltning sålunda interimistiskt
beslutad, har överexekutor att meddela slutligt beslut i ärendet, sedan
utlåtande inkommit från kommerskollegium samt den, mot vilken yrkandet
är riktat, yttrat sig eller underlåtit att göra detta inom förelagd tid.
Förslå icke inflytande medel till uppehållande av driften vid anläggning,
vilken enligt bestämmelserna i förevarande § står under tvångsförvaltning,
bör sådan brist gäldas av fastighetens ägare eller vattenfallsrättens
innehavare, som är ansvarig för försummelsen med avseende å
kraftleveransen. De abonnenter, som begärt förordnande av förvaltare,
höra emellertid vara pliktiga att på anfordran förskjuta vad som erfordras.
För den händelse förskottet sedan ej kan gäldas av vederbörande, måste
kostnaden stanna å förenämnda abonnenter.
Bestämmelserna i förevarande § böra även vara tillämpliga gent
emot ett konkursbo. Göra alltså gode män eller sysslomän sig skyldiga
till försummelse beträffande anläggningens drift, bör vite jämväl kunna
föreläggas dem, liksom överexekutor bör kunna, om så anses nödigt,
fråntaga dem anläggningens skötsel och förordna särskild förvaltare.
Kan överenskommelse mellan de abonnenter, som enligt i 34 och
35 §§ givna regler äro skyldiga att vidkännas eller förskottera kostnaderna
för tvångsförvaltning, icke träffas rörande fördelning av dessa
kostnader, får tvisten på vanligt sätt avgöras genom talans instämmande
till domstol.
Tvångsförvaltning eller vite bör givetvis icke kunna förekomma, då
den elektriska anläggningen är lös egendom. Detta följer redan därav
att vid överlåtelse av sådan egendom ny ägare icke kan genom lagbestämmelser
förpliktas fullgöra föregående ägares kontraktsenliga åtaganden.
Ägare av lös egendom, som ville undandraga sig tvångsförvaltning
eller vite, skulle endast behöva överlåta anläggningen till
någon annan för att vara fri från tvångsåtgärden.
Slutligen vill kommittén framhålla, att det ligger i sakens natur, att
föreskrifterna i 34 och 35 §§ äro tvingande, så att deras tillämpning
icke kan upphävas genom bestämmelse därom i vederbörande avtal.
Fn bestämmelse liknande den av kommittén föreslagna tvångsförvaltningen
finnes intagen i förslaget till vattenlag. Uti 9 kap. 24 §
av denna lag föreskrives nämligen, att, om avbrott i leverans av elek
-
167
trisk kraft, vilken skall tillhandahållas någon såsom ersättning för vattenkraft,
fortgått under fjorton dagar eller det eljest linnes anledning befara,
att sådant avbrott ej är av blott tillfällig natur, Konungens befallningshavande
äger på ansökan av ersättningstagaren förordna syssloman
att, intill dess betryggande förhållanden inträtt, omhändertaga och driva
kraftanläggningen.
Den av kommittén föreslagna generella bestämmelsen skulle omfatta
även detta fall, och bliver kommitténs förslag upphöjt till lag,
skulle alltså anförda § i vattenlagen kunna utgå.
36 §.
I enlighet med vad som stadgas i 19 § av förordningen angående
lagfart m. m. av järnväg, bör myndighet, som äger förordna förvaltare,
kunna skilja förvaltaren från befattningen, om skäl därtill äro, och förordna
annan i hans ställe. Behovet av en sådan bestämmelse beträffande
förvaltare av elektriska anläggningar är desto större, som
här icke, liksom då fråga är om järnväg, finnes någon myndighet,
som kan direkt ingripa, om anläggningen ej förvaltas på tillfredsställande
sätt.
37 §.
Uti förordningen angående lagfart m. m. av järnväg finnes ingen
särskild bestämmelse meddelad om huru redovisning skall avgivas av
sysslomän, som i anledning av utmätning eller förestående exekutiv försäljning
av järnväg utsetts att omhänderhava dess förvaltning. Härför
gälla nämligen samma regler som för redovisning av syssloman, vilken
tillsatts i de fall, utsökningslagen bestämmer. Däremot stadgas i omförmälda
förordning, att förvaltning, som tillsatts med anledning av att
järnväg avträtts till konkurs, skall avgiva redovisning till konkursboets
sysslomän.
Enär enligt kommitténs förslag jämväl de av borgenärerna utsedda
gode männen skola äga rätt att övertaga förvaltningen av elektrisk
anläggning, har kommittén föreslagit, att förvaltare skall avgiva redovisning
till konkursboets gode män eller sysslomän. Ty begagna sig
gode männen av rättigheten att sköta förvaltningen, bör med redovisningen
för den förra förvaltningen icke anstå, till dess sysslomän blivit
utsedda. Har förvaltare tillsatts av överexekutor, bör redovisningen ske
till denna myndighet.
Entledigande
av förvaltare.
Förvaltares
redovisning.
168
Förvaltning av elektrisk anläggning, varom överexekutor förordnat,
kan räcka jämförelsevis lång tid. Det kan därför stundom vara lämpligt
att med avgivande av redovisning icke dröjes, till dess förvaltningen
är slut. Överexekutor bör därför hava rätt att infordra redovisning för
förvaltningen även under dess fortvara, därest överexekutor så anser
lämpligt.
Ersättning till . I fråga om ersättning till syssloman, som förordnats att övertaga
orvatare. järnväg till följd av dess utmätning eller exekutiva försäljning, finnes
intet stadgat i förordningen angående lagfart m. m. av järnväg. Gottgörelse
skall alltså utgå som till annan syssloman, vilken förordnats
enligt utsökningslagens bestämmelser. Vad åter angår förvaltare för till
konkurs avträdd järnväg, skall, enligt 19 § i samma förordning, förvaltare
tillkommande gottgörelse, där stridighet därom uppstår, bestämmas
av konkursdomaren enligt de grunder, som för motsvarande eller
jämförlig befattning vid statens järnvägar tillämpas.
Kommittén har emellertid ansett lämpligast vara, att likartade bestämmelser
bliva gällande för bestämmande av ersättning till förvaltare
av elektrisk anläggning, vare sig förvaltaren förordnats av överexekutor
eller av rätten eller domaren. För den skull har kommittén, i överensstämmelse
med vad som i 171 och 176 §§ utsökningslagen, i dess lydelse
enligt lagen den 11 oktober 1912, stadgats beträffande arvode åt syssloman
för fast egendom, som ställts under tvångsförvaltning, föreslagit,
att förvaltare äger att i sin redovisning tillgodoföra sig skäligt arvode
lör sitt bestyr, samt att den, vilkens rätt därav beröres, må genom
stämning klandra redovisningen.
38 §.
Bestämmel- Kommittén har i denna § sammanfört de bestämmelser i lagen, vilka
}å’genom™™- som vederbörande §§ angivits, böra vara av tvingande
tal ändras, natur, så att de ej få genom avtal ändras.
39 §.
ikraft- Mot kommerskollegii och överexekutors beslut, varigenom förordnas
vislaTesiutav ledamöter i den särskilda nämnden, bör enligt kommitténs förmenande
myndighet, klagan ej få föras, på det att nämndens sammanträdande icke må fördröjas.
Det kan nämligen icke vara riktigt, att en abonnent, som be
-
109
farar, att nämnden skall höja hans kraftpris, skulle kunna genom att
besvära sig över myndighets beslut om förordnande av ledamot i nämnden,
uppskjuta den tidpunkt, från vilken han möjligen skall betala ökat
kraftpris.
Att besvär icke kunna få anföras över de verkställighetsåtgärder av
överexekutor, varom förmäles i 18 §, lär vara uppenbart.
Ehuru besvär böra kunna få anföras över beslut av överexekutor
eller rätten eller domaren i fråga om förordnande av tvångsförvaltning
för elektrisk anläggning eller föreläggande av vite, bör sådant beslut
dock gå i verkställighet utan hinder av förd klagan. Ändamålet med
åtgärden skulle eljest kunna väsentligen förfelas.
22
170
Lag- eller
konceisionsbestämmelser.
Utredning
rörande prisreglering av elektrisk kraft.
Kommittén har erhållit tvänne väsentligt skiljaktiga uppdrag, nämligen
dels att utarbeta förslag till tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk kraft, dels att utreda huruvida och
i så fall på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribueras till allmänheten,
må kunna av offentlig myndighet regleras, därvid frågan om
en koncessionslagstiftning med avseende å kraftkällor, kraftstationer eller
kraftledningar, avsedda för distribution till allmänheten av elektrisk
energi, skulle i hela dess vidd tagas under omprövning.
Redan ifråga om förstnämnda uppgift, tryggandet av kraftkontrakt,
har ifrågasatts huruvida syftet skulle kunna vinnas annat än genom utvidgade
koncession sbestämmelser. Å andra sidan kan man ifråga om
reglering av kraftpriser eller andra bestämmelser av ekonomisk art eller
verkan väl tänka sig utvägen att vid behov införa åtminstone alla väsentliga
bestämmelser i allmän lag i stället för att tillgripa en koncessionsmetod,
medförande att villkoren i stor utsträckning föreskrivas i administrativ
väg för varje särskilt fall.
Vid principiell jämförelse mellan dessa båda former har kommittén
funnit det vara synnerligen önskligt att de bestämmelser av såväl juridisk
som ekonomisk art, vilka i mån av behov kunna komma att utfärdas,
såvitt möjligt införas i allmän lag. Kommittén har därvid utgått från
den grundsatsen att ekonomiska företag, och framför allt sådana som
enligt sin natur måste planeras för en successiv utveckling under en lång följd
av år, böra kunna räkna med den större stadga som onekligen vinnes genom
att de rättsliga formerna för deras verksamhet äro i lag bestämda. Endast
i sådana delar där eu anpassning efter nya rön och olikartade lokala
förutsättningar är särskilt önskvärd, vilket ifråga om vissa tekniska bestämmelser
kan vara fallet, bör en större rörlighet vid lagarnas tillämpning
genom anlitande av administrativa koncession sbestämmelser möjliggöras.
I enlighet med denna uppfattning har kommittén även sökt att i
form av lagbestämmelser bereda nödig trygghet åt avnämares kontrakts
-
171
enliga rätt till elektrisk kraft. Vad kommittén sålunda föreslagit torde befinnas
i allt väsentligt täcka de önskemål i fråga om tryggande av kontraktsenlig
rätt till elektrisk kraft, som från myndigheters och kontrahenters
sida uttalats och om vilkas berättigande större meningsskiljaktigheter ej
torde råda.
I det kommittén därefter ingår på den andra, långt mera svårbedömda
delen av sitt uppdrag, nämligen att utreda huruvida rätten till
försäljning av elektrisk kraft lämpligen bör förknippas med inskränkningar
av ekonomisk art, må till en början lämnas eu sammanfattning av de
förslag, som i sådant avseende blivit från olika håll framställda. Dessa
förslag avse å ena sidan att även efter utgången av upprättade kontrakts
giltighet möjliggöra en reglering av kraftprisen till förmån för den kraftkonsumerande
industrin och allmänheten, å den andra att främja vissa
önskemål av statsekonomisk och socialpolitisk art.
l:o. A. Kungl. Maj:t borde vid meddelande av koncession förbehållas
rätt att för visst antal år i sänder bestämma kraftprisen vid
distribution till annan av elektrisk kraft, antingen genom införande av
taxor eller s. k. maximaltariffer, avpassade för olika landsändar och olika
slag av förbrukning, eller genom prövning och beslut i varje särskilt
påklagat fall.
Alternativt har ifrågasatts att förenämnda rätt skulle gälla endast
då i och för distributionen meddelats tillstånd att i vattendrag överbygga
kungsådra eller att framdraga ledningar över annans mark.
I samband med taxefrågan har även föreslagits införande av skyldighet
för kraft företaget att inom visst område distribuera kraft, s. k.
leveranstvång, eventuellt i förening med leveransmonopol inom samma
område.
B. Kraftdistributionsföretag borde icke få tillgodoräkna sig mer än
viss avkastning å det i företaget bundna kapitalet, medan överskottet
antingen tillfaller abonnenterna eller fördelas mellan dessa och företagaren.
2:o. Staten borde äga rätt att enligt särskilda grunder inlösa såväl
kraftledningar som vattenfall och kraftstationer, avsedda lör kraftdistribution.
3:o. Staten borde äga rätt att vid utbyggande av vattenkraftstationer,
vare sig de avses utnyttjade för kraftdistribution eller icke,
meddela koncession av sådan innebörd att viss koncessionsavgift skulle
erläggas till staten ävensom att anläggningen jämte vattenfallet skulle
efter viss tid hemfalla till staten utan ersättning. Åven i detta avseende
har alternativt föreslagits att berörda åtgärder skulle göras beroende på
förekomsten av kungsådra.
Utredning
angående
behovet av
ekonomiska
bestämmelser
för kraftdistribution.
Framkomna
förslag.
172
Förslag till
fiskalisk»
åtgärder.
Förslag
sammanhängande
med
förekomsten
av kungsådra
i vattendrag.
Dessutom hava framställts andra förslag av ekonomisk innebörd,
såsom
att viss del av kraften skulle kunna reserveras för de kommuner,
inom vilka kraftkällan eller ledningarna äro belägna,
att kraftföretaget skulle med rimlig säkerhet påvisa att det äger
finansiell förmåga att utföra och driva företaget, och
att kraltföretaget icke utan särskilt tillstånd skulle kunna inlåta sig
på att driva annan rörelse.
Kommittén har till en början funnit sig böra lämna utan avseende
de förslag, som innebära fiskaliska åtgärder, såsom upptagande av koncessionsavgift
till staten eller gratis hemfallande till staten av anläggningar
och kraftkällor efter viss tid. Det synes kommittén uppenbart
att dylika åtgärder, vilka skulle innebära en kränkning av äganderätten,
icke utan synnerligen allvarliga skäl böra ifrågakomma.
Någon anledning att i angivet syfte införa en speciallagstiftning för
vattenkraftverk, som utnyttjas för kraftdistribution, anser kommittén för
sin del icke föreligga. Tvärtom är ställningen, av skäl som kommittén
längre fram skall närmare utveckla, för närvarande den, att extra pålagor
å kraftdistributions företagen i huvudsak skulle behöva läggas å
konsumenterna. För dessa åter ligga kraftprisen redan nu i ett stort
antal fall bra nog nära den gräns, där andra utvägar — det må gälla
belysning eller krattalstring — bliva fika begärliga. Vid införande av
fiskaliska koncessionsbestämmelser skulle därför några nya kraftdistributioner
knappast komma till stånd under nuvarande förhållanden och
kanske än mindre i framtiden.
Då kommittén sålunda icke närmare inlåter sig på frågan om ett
koncessionssystem med syfte att bereda staten ekonomiska fördelar, handlar
kommittén också i överensstämmelse med det uppdrag, som blivit kommittén
lämnat, i det den begärda utredningen tydligen avses inriktad
uteslutande på tillgodoseende av industrins och allmänhetens intressen
såsom kraftkonsumenter.
De förslag, som åsyfta att ifråga om kraftdistributioner från vattenkraftverk
göra särskilda bestämmelser — det må gälla koncession savgifter
eller maximaltariffer o. d. — beroende på förekomsten av kungsådra,
finner kommittén i hög grad olämpliga. Angående kungsådrans natur hava
visserligen under de senaste åren framkommit vissa nya åsikter, men
kommittén anser för sin del självklart att med överbyggande av kungsådra
i ett vattenfall icke rättsligen kunna förknippas särskilda villkor
173
för den händelse att en på berörda kraftkälla helt eller delvis baserad
kraftdistribution kommer till stånd, vilket ofta kan inträffa långt efter
det kungsådran blev överbyggd. Ej sällan distribueras endast eu ringa
del av den uttagna kraften, medan återstoden användes för fallägarens
egna fabriker på platsen eller annorstädes. Därtill kommer att kraftdistributionerna
grundas än på vattenkraftverk — i älvar såväl med som
utan kungsådra — än helt eller delvis på bränslekraftverk, än åter på
arrende av kraft, och det är under sådana förhållanden tydligt att de
rättsliga formerna för distribuerande av kraft icke rimligtvis kunna göras
beroende av huruvida kungsådra förekommer eller icke, utan måste behandlas
enbart med hänsyn till distributionens egen natur. Någon avgörande
svårighet att på ett tillfredsställande sätt reglera kraftdistributionsfrågan
i och för sig, i den mån ett verkligt behov därav kan framträda,
anser kommittén icke vara att befara.
De huvudfrågor, som kommittén har att utreda och besvara, kunna
följaktligen formuleras så: Föreligger under överskådlig tidrymd den
risken att kraftkonsumenter av olika slag, anslutna till distributions företag,
skola nödgas betala oskäligt höga kraftpriser, till skada för industrin
och det allmänna? Om så är förhållandet, vilka åtgärder böra till
förebyggande därav redan nu vidtagas eller förberedas?
Vad i sistnämnda syfte föreslagits avser som nämnt huvudsakligen
att bereda staten möjlighet till reglering av kraftprisen medels taxor,
maximaltariffer, prövningsrätt i förekommande fall eller begränsning av
ränteutdelningen, ävensom till inlösning av kraftdistributionsföretagen enligt
särskilda grunder. Härtill komma förslagen om reserverande av viss
del av kraften för de berörda kommunerna, om viss rätt till granskning
av distributions företagens ekonomiska förutsättningar för rörelsens bedrivande,
m. m. Efter att först hava prövat de allmänna skäl, som anförts
för vidtagande av åtgärder i saken, skall kommittén — i syfte att
ytterligare belysa frågans detaljer — i varje fall närmare avhandla de
föreslagna metoderna och deras sannolika verkningar.
De anförda allmänna skälen för prisreglering och dylika åtgärder
äro delvis av formell natur, hänförande sig till jämförelse med den utländska
lagstiftningen i ämnet eller med de för våra enskilda järnvägar
gällande koncessionsbestämmelserna. I viss mån formell än även den
grund på vilken man som skäl för införandet av en prisreglering åberopar
dels den rätt, som enligt 1902 års lag medgivits enskilda företagare
att på vissa villkor korsa allmän väg m. m. samt att expropriera
Vad utredningen
närmast
bör
klargöra,
Olika slag av
skäl för prisreglering
o. d.
174
Jämförelser
med utländska
lagar och förordningar.
mark för ledningsstolpar dels de förmåner, varav vattenkraftindustrin
förmenas komma i åtnjutande i händelse statsmakterna i huvudsak godkänna
det sedan några år tillbaka föreliggande förslaget till ny vattenlag.
De reella skälen, grundade på risken för konsumenterna av kraftens
successiva fördyrande, utmynna alla i den s. k. monopolfaran, varmed
avses att de stora kraftdistributionsföretagen antagas kunna och enligt
sakens natur även böra monopolisera kraftförsäljningen inom sina resp.
verksamhetsområden. Monopolet förmodas därvid kunna göra sig menligt
dels i händelse av en sammanslutning mellan kraftföretagen i syfte
att driva upp priserna, dels oberoende därav i händelse att varaktig
stegring av prisen å kol och olja m. m. tilläventyrs föranleder ökade
kostnader för bränslekraften.
I samband härmed ser man stundom framhållas hurusom en systematisk
spekulation i vattenfall skulle bliva ett svårt hinder för den
svenska industrins konkurrenskraft och utveckling, särskilt betänklig
om därvid vattenfall och kraftdistributioner skulle i någon större omfattning
komma under utländskt inflytande.
Ifråga om de ofta åberopade jämförelserna med utländsk lagstiftning
och enskilda järnvägars koncessioner vill kommittén till en början
betona, att dylika jämförelser, som alltid äro svåra att konsekvent genomföra
med beaktande av alla skiljaktiga faktorer, måste med stor
försiktighet utnyttjas. Följden blir eljes lätt en frestelse att analogivis
vidtaga åtgärder innan något verkligt behov föreligger, med förbiseende
av de särskilda hänsyn, som landets och dess näringars egenart
kräva. Först då behovet kan anses konstaterat och det gäller att i detalj
utforma aktuella förslag eller åtgärder kunna jämförelser av ifrågavarande
art bliva till större nytta.
Den utländska lagstiftningen rörande kraftdistributioner och dithörande
frågor refereras utförligt i den av kommitténs ledamot Ericson utarbetade
redogörelsen för densamma. Vid dess bedömande har man att i
främsta rummet noga särskilja sådana fall, där ekonomiska lag- eller
koncessionsbestämmelser föranledas uteslutande av att företagaren av det
allmänna fått till sig på viss tid upplåten själva kraftkällan — vattenfallet
— på vilken distributionen åtminstone i början huvudsakligen baserats.
Så är förhållandet med t. ex. de stora kraftdistributionerna från Rheinfelden,
Augst-Wyhlen och Lauffenburg i Rhen på gränsen mellan Tyskland och
Schweiz, samt distributionerna i Schweiz, Italien, vissa amerikanska stater
m. fl. I dessa länder råder som bekant — i motsats till strandägarens
vattenrätt hos oss — den s. k. publika vattenrätten i fråga om alla
175
större vattendrag. Det synes då vara nog så naturligt att staten föreskriver
ekonomiska villkor vid upplåtande av betydande vattenfall till
enskilda särskilt om det gäller kraftdistribution inom tätt befolkade landområden.
En föreskrift om exempelvis en viss begränsning av ränteutdelningen,
såsom i koncessionen för Augst-Wyhlen, skulle säkerligen
icke heller hos oss anses principiellt opåkallad om staten till enskilda
företagare överlåtit utbyggandet av t. ex. Trollhätte- och Alvkarlebyfallen
efter ungefär samma program som staten själv nu följt.
Vidare får man icke åberopa utländska exempel på tariffer, leveranstvång
eller dylikt utan att i varje särskilt fall göra klart för sig
under vilka lokala förhållanden distributionen äger rum. Såsom i det
följande skall närmare utvecklas spelar ortens folktäthet och industriella
utveckling en avgörande roll vid bedömande av förekommande leveransbestämmelser.
Tydligast framstår detta då man tager del av gällande
avtal om kraftleverans inom städer och stadsliknande samhällen enligt
av dessa meddelad koncession; undantagslöst torde dylika avtal både
hos oss och i utlandet innehålla taxor för såväl belysning som småmotorer
(exempel: Linköping, Varberg, Västervik m. fl.) Lika naturligt
är att kommuner antingen med egna elektricitetsverk (Stockholm, Borås,
Skellefteå) eller i egenskap av återförsäljare av kraft från distributionsföretag
(Göteborg, Malmö, Karlskrona) tillämpa bestämda taxor och
rabatter för likartade grupper av konsumenter. Det ligger också i
sakens natur att inom dessa samhällen, vem som än sörjer för distributionen,
ett leveranstvång inom vissa gränser kan och bör existera.
I den mån nu de stora kraftföretagens distributionsområden till sin
karaktär närma sig dessa stadsliknande samhällen, med en relativt tät
och tämligen jämnt fördelad befolkning, en allmänt utbredd hemindustri
o. d., såsom i stora delar av England, Tyskland, Schweiz, Frankrike och
Amerika kan sägas vara fallet, finnas också de naturliga förutsättningarna
för tillämpande av tariffer, detta må sedan ske frivilligt eller på
grund av föreskrifter i lag eller koncession. Med koncession å kraftdistribution
i dylika samhällen, det må gälla städer eller tätt befolkade
landskommuner, följer som regel ensamrätt till att längs gator och allmänna
vägar framdraga ledningar (Wegerecht), en förmån som ofta nog
är av ganska betydande räckvidd, och som naturligt nog förknippas
med någon form av leveranstvång.
Om åter en kraftleverantör i ett glest befolkat distrikt drager ut
ledningar av varierande längd till enstaka konsumenter med ofta mycket
olikartad användning för kraften, så blir det i regel omöjligt att uppställa
några generella tariffer, och om leveranstvång kan givetvis ej bliva
176
Särskilda bestämmelser
av
intresse.
tal utom för det särskilda fall att konsumenterna själva så att säga avhämta
kraften vid leverantörens kraftstation eller å huvudledningen vid
någon punkt, där avgrening lämpligen kan ordnas.
Betraktar man ur dessa synpunkter lagar och förordningar i utlandet
samt tillämpningen därav så skall man finna att väsentliga skiljaktigheter
icke förekomma, jämfört med vad som under likartade förhållanden
gäller och tillämpas även hos oss. I stort sett finner man överallt
det naturliga förhållandet, att kraftleverans inom organiserade, någorlunda
slutna samhällen, de må vara större eller mindre, eller till en eljes
organiserad grupp av konsumenter sker enligt särskilda tidsbegränsade
avtal med bestämmelser om leveransmonopol och leveranstvång, tariffer,
stundom inlösningsrätt m. m. Skillnaden är endast den, att hos oss
ifrågavarande avtal upprättas genom kommunerna, under det att i utlandet
staten stundom uppträder såsom kommunernas förmyndare:
Några på olikartade utländska förhållanden grundade bestämmelser
förtjäna emellertid i detta sammanhang omnämnas.
I Frankrike förefinnes, såsom av redogörelsen för den utländska lagstiftningen
framgår, en brokig samling av former för kraftdistribution,
med tillämpningsområden, som även för landets egna mvndigheter synas
vara svårbedömda, liksom statens och kommunernas inbördes ställningtill
saken är oklar. Flertalet distributioner, och många därav mycket
omfattande, hava hittills baserats på vågrätt (permission de voirie), som
meddelas av prefekt eller maire på obegränsad tid och utan kommersiella
bestämmelser. Däremot synes den andra huvudformen, koncession (utan
eller med förklaring om allmänt gagn), förenad med tidsbegränsning och
maximaltariffer, ännu föga hava tillämpats varför också erfarenhet om dess
verkningar saknas. Olika former kunna för samma företag inom olika
kommuner tillämpas, kommuner av skilda typer kunna meddela monopol
på distribution till belysnings-, men icke till kraftändamål, och staten
synes under vissa förhållanden kunna utdela monopolrätt till enskilt distributionsföretag
inom en grupp av kommuner, med förbehåll endast för
tidigare upprättade avtal. Koncessionen, som icke omfattar kraftkällan
utan endast distributionsnätet, kan meddelas efter fastställda formulär dels
av staten, om nämligen något statens område beröres, dels av kommunerna.
Den i redogörelsen för den utländska lagstiftningen återgivna, till
Compagnie Lorraine d’électricité av staten nyligen utdelade koncessionen
att distribuera elektrisk kraft inom 214 kommuner i departementen
Meurthe-Moselle och Vosges, är i vissa avseenden upplysande, men distributionens
och områdets karaktär kunna icke utan ingående studier på
177
platsen bedömas. Med hänsyn till att denna koncessions verkningar
ännu ej kunnat framträda och till vad som i övrigt anförts har kommittén
för närvarande icke ansett dylika lokala detaljundersökningar erforderliga.
Av koncessionen framgår i varje fall att det ifrågavarande koncessionsområdet
representerar en mera koncentrerad förbrukning inom relativt
tätt befolkade bygder, och har man att med hänsyn härtill bedöma villkoren
i art. 11 om maximaltariffer i förening med art. 13 om vissa skyl -digheter beträffande anslutning av nya abonnenter.
I vissa stater i Amerika har man tilldelat särskilda myndigheter
(public service commissions) en vidsträckt befogenhet över bl. a. elektriska
distributionsföretag icke blott i tekniskt utan även i ekonomiskt avseende,
såsom beträffande kapitalets storlek och fördelning på aktier och obligationer,
räkenskapernas uppställning, tariffer, där sådana kunna tillämpas,
klagomål från konsumenter etc. En dylik form för vidtomfattande ekonomisk
kontroll i förening med domsrätt är ju främmande för svensk
lagstiftning liksom för flertalet andra länders, och det har för närvarande
icke synts kommittén påkallat att särskilt för kraftdistributioner överväga
frågan om införandet av en sådan organisation.
I Italien har man — förutom vanliga avgifter vid upplåtelse av
statens vattenfall — infört en tillsvidare enastående anordning genom
att, enligt lag och förordning av 1895, lägga en statsskatt av ej mindre
än 6 centimes pr kilowattimme å all energi, som förbrukas till belysning
och värme, varjämte kommunerna enligt lag av 1902 berättigas
pålägga en accis av intill 20 % av försäljningsvärdet för den energi, som
för samma ändamål avyttras inom deras områden. I Tyskland, där likartade
förslag varit under debatt, har man inskränkt sig till att genom
lag av 1909 lägga skatt på glödlampor (5—10 Pfg) samt på båglampskol.
Nämnda beskattningsåtgärder, som tydligen tillkommit i rent fiskaliskt
syfte, innebära för konsumenterna endast olägenheter, då skattepålagorna
i stort sett måste antagas medföra motsvarande ökning av
kostnaden för belysning och dylikt, och kommittén har följaktligen icke
anledning att närmare ingå på saken.
På tal om utländska förhållanden må slutligen omnämnas en särskilt
i Tyskland framträdande företeelse, som fått namn av installationsmonopol.
Därmed avses att de stora elektricitets bolagen (Siemens-Schuckert,
A. E. G., Bergmann m. fl.) i egenskap av koncessionärer för kommunala
elektricitetsverk tillförsäkra sig att med ensamrätt och till godtyckliga
priser besörja alla privata installationer eller i varje fall leverera erforderliga
materialier därtill, varav givetvis följer att billiga tariffer för
23
178
energileverans kunna bliva av för konsumenterna illusorisk betydelse.
Förklaringen till detta system synes till väsentlig del vara att söka
däruti att de kommunala myndigheterna vid koncessionernas utlämnande
sätta en ära i att medels konkurrens mellan de olika firmorna pressa
fram möjligast låga tariffer, med påföljd att koncessionären sedan nödgas
söka taga skadan igen på annat sätt (se Dr. Georg Goldstein: Die
Installationsmonopole der Uberlandcentralen, Technik u. Wirtschaft 1911,
Nr 5). — Hos oss hava, såvidt kommittén kunnat finna, några nämnvärda
installationsmonopol icke framträtt, och det synes i varje fäll vara
de koncessionsupplåtande kommunernas ensak att avvärja därmed sammanhängande
olägenheter. Endast som en faktor av betydelse vid bedömande
av utländska tariffsystem har kommittén velat omnämna förhållandet.
Kommittén har längre fram sammanställt en del karaktäristiska
siffror från större utländska kraftdistributionsföretag i och för jämförelse
med likartade svenska företag. Som allmänt omdöme över de stora
utländska distributionsföretagen må redan här uttalas att utsikterna till
direkt vinst av själva företaget, särskilt där lokala förhållanden föranleda
vitt utgrenade distributionsnät, i regel icke visat sig lysande,
även där driften pågått ett antal år.
jämförelser Den omständigheten, att landets enskilda järnvägar tillkomma och
med enskilda jrjva9 eniigt koncessioner, som innehålla även bestämmelser om trafik]am.
Tm.ar taxor och inlösningsrätt för staten, har ofta åberopats som ett formellt
skäl för att införa likartade bestämmelser för kraftdistributioner, och
kommittén har därför ansett sig böra något skärskåda i vad mån dessa
båda slag av företag kunna anses jämförbara.
Likheten dem emellan ligger väl närmast i att båda äro avsedda
att betjäna allmänheten och näringslivet, samt att de för sin tillkomst
kunna betjäna sig av en viss expropriationsrätt. Man har därtill gjort
gällande ätt båda till sin natur skulle i väsentlig grad vara monopolaffärer.
Att det sistnämnda med visst fog kan sägas om en järnvägslinje
synes påtagligt. Huruvida en kraftdistribution kan sägas vara
en monopolaffär skall kommittén i annat sammanhang undersöka;
här må blott framhållas några allmänna skäl varför järnvägar och kraftdistributioner
icke utan vidare få betraktas ur samma synvinkel.
Till en början må därvid beaktas de i regel vitt skilda förutsättningarna
vid tillkomsten av nämnda företag. En enskild järnväg av
större utsträckning bekostas i regel genom bidrag från berörda kommuner
industriella verk och enskilda, som därvid taga största hänsyn till
179
egna indirekta fördelar och sällan torde räkna på direkt avkastning av
företaget. En väsentlig del av kostnaden täckes vanligen genom ett
billigt statslån, stundom därjämte ett statsbidrag. De stora kraftnäten
åter hava i regel tillkommit under vanliga kommersiella former, uteslutande
genom enskildas företagsamhet, oftast med utnyttjande av enskilda
tillhöriga vattenfall som grundläggande och tills vidare ensam kraftkälla.
Om i något fall en kraftkonsument eller en grupp av sådana
verksamt bidraga till företagets utveckling, exempelvis genom att bekosta
en kraftledning eller garantera ett banklån — såsom särskilt vid leverans
till kommuner kan förekomma — så är det tydligt att bidragsgivaren
samtidigt kan betinga sig någon motsvarande fördel i kraftkontraktet.
— Skulle man därför, i vad angår den finansiella organisationen,
vilja med de enskilda järnvägarna jämföra kraftdistributionsföretagen,
så ligger det närmare till hands att välja ett andelsföretag sådant
som Sydsvenska Kraftaktiebolaget, där ett antal kommuner äro på samma
gång huvuddelägare och huvudkonsumenter, där kraftprisen och de direkta
inkomsterna följaktligen kunna skjutas i bakgrunden och vinsten
indirekt tagas ut å de egna elektricitetsverken, från vilka kraften i sista
hand distribueras.
Frågan om expropriationsrätten för kraftledningar såsom skäl för
ekonomiska koncessionsbestämmelser till förmån för konsumenterna skall
längre ned närmare avhandlas. Vad emellertid angår det ingrepp i
enskild äganderätt eller eljes bestående förhållanden, som förorsakas av
en järnväg i jämförelse med en kraftlinje, så ligger det i öppen dag att
det förra är vida mer omfattande. Järnvägen med sin genomgående
avsöndring av mark vållar ofta nog avsevärt intrång, försvårade brukningsförhållanden
för jord m. m., under det en kraftledning — med
obetydliga stolpgrunder å 40—80 meters avstånd eller vid något större
grunder för järnmaster ända till 200 meters avstånd och däröver — icke
kan i någon mån anses försvåra trafiken över det berörda området eller
eljes ödelägga några väsentliga materiella värden, vare sig vid utförandet
eller vid senare, tämligen sällan erforderlig tillsyn.
Viktigast är emellertid att de enskilda järnvägarna genom koncessionen
tillförsäkras skydd mot konkurrens inom sina egentliga trafikområden,
varigenom man ifråga om dessa företag har grundad anledning
att tala om monopolaffärer. För kraftdistributionsföretagen saknas i
varje fall den formella förutsättningen, i det koncession å konkurrerande
kraftledningar utan hinder från statsmakternas sida beviljas, liksom erfarenheten
visar att sådana ledningar ofta komma till stånd. — I vad mån
180
trots detta de stora distributionsföretagen i realiteten kunna betraktas
som monopolaffärer återstår som nämnt att särskilt undersöka.
Av det ovan anförda finner kommittén framgå att det i varje fall
ur formell synpunkt saknas anledning att för kraftdistributioner införa
enahanda eller likartade koncessionsbestämmelser som för enskilda järnvägar.
Något annat och lämpligare objekt för jämförelser med bestående,
inhemska koncessionsformer lär icke heller kunna utfinnas. Vatten
och gas distribueras hos oss inom de särskilda kommunerna var för sig
— vatten så gott som undantagslöst av kommunerna själva, gas stundom
av enskilda på grund av koncession — och för större landområden
gemensamma distributionsföretag saknas fullständigt i motsats till vad
som förekommer exempelvis i England, Amerika och Tyskland. Vad
England angår kan man för övrigt konstatera huru åtskilliga bestämmelser
från vatten- och gaskoncessioner tämligen kritiklöst tillämpats
även för elektriska ledningar.
För svenska förhållanden synes man således böra enbart lita till
den enkla och naturliga utvägen att bedöma det nog så egenartade
kraftdistributionsproblemet i och för sig. Den ofta åberopade och vid
ytligt betraktande kanske nära till hands liggande jämförelsen med
enskilda järnvägskoncessioner har emellertid föranlett kommittén att belysa
de väsentligt skiljaktiga förutsättningarna för dessa.
vissa för- Kommittén övergår därefter till frågan huruvida de förmåner, som
mlåner !eller genom gällande elektricitetslagstiftning beretts eller genom den väntade
tiUämnade nya vattenlagen skulle komma att beredas kraftindustrin, kunna anses
lagar som döföra anledning till införande av en utvidgad koncessionslagstiftning för
motiv för pris- & ö ö
reglering o. d. krattdistnbutioner.
1902 års lag Vad först angår förmåner enligt gällande lag, så kan det i sådant
och förordning afseende endast vara fråga om den medgivna rätten att dels korsa allt^nsTättm^m.
män väg, järnväg, farled o. d., dels vid behov expropriera erforderlig
mark för iedningars framdragande. Det gäller att tillse å ena sidan
huruvida bemälda rättigheter medföra nämnvärd olägenhet eller uppoffring
för det allmänna eller för enskilda, å den andra vilken reell förmån
de kunna anses innebära för kraftdistribuenterna.
Korsningen av vägar o. d. är förknippad med vidtagande av sådana
tekniska anordningar, att varje olägenhet därav kan anses utesluten;
om någon uppoffring från det allmännas eller från enskildas sida genom
ett dylikt medgivande kan således icke vara tal. Man måste därtill noga
beakta, att det här icke är tal om utnyttjande av en »vågrätt» genom
181
att med luftledning följa eu väg eller däri nedlägga kabel; en sådan
rätt meddelas, som förut berörts, endast av resp. kommuner oeh naturligt
nog endast i förening med särskild koncession eller kontrakt om
kraftleverans.
Expropriationsrätten bar utan tvivel avsevärt underlättat kraftdistributionernas
utveckling, ehuru även före tillkomsten av denna lag det
visat sig möjligt att på grund av godvillig överenskommelse åstadkomma
ganska betydande kraftledningar. Som förut betonats är olägenheten
eller intrånget av en kraftledning för jordägaren vanligen mycket ringa,
och det kan sällan eller aldidg vara fråga om någon nämnvärd uppoffring
från dennes sida.
Till belysande av denna särskilda fråga kunna några sifferuppgifter
vara av intresse. För ett antal större och relativt dyrbara kraftledningar,
med sammanlagt 597 km. längd, vid 6 av våra största kraftdistributioner
i skilda delar av landet, har kostnaden för marklösen (frivillig
uppgörelse eller expropriation) i genomsnitt utgjort c:a 394 kronor
pr km. 1 denna siffra inbegripes 50 % förhöjning vid expropriation,
vilken tilläggskostnad givetvis ofta nog återverkar även vid frivillig
uppgörelse. Ersättningen utgår antingen en gång för alla för hela
koncessionstiden eller med visst årligt belopp, som därvid kapitaliserats.
Då sammanlagda längden av koncessionerade kraftledningar utgör
c:a 5,000 km. (4,967 vid 1912 års slut) skulle värdet av den i
anspråk tagna marken, ävensom intrång av olika slag, för rikets
samtliga kraftledningar f. n. representera ett kapitalbelopp av högst
2 millioner kronor, ett i förevarande sammanhang skäligen ringa
belopp.
Av förenämnda 597 km. kraftledningar behövde expropriation tillgripas
för 84 km., för vilka markersättningen (inkl. expropriationsomkostnader)
uppgick till sammanlagt 70,000 kronor eller 941 kronor pr
km. mot 305 kronor pr km. för de 513 km., där frivillig uppgörelse
träffades. I viss mån Belysande för expropriationsrätten är också att av
totalkostnaden, 941 kronor pr km., själva markersättningen utgjort 621
kronor pr km. och omkostnaderna 320 kronor pr km. Vid Kraftaktiebolaget
Gullspång-Munkfors’ kraftledningar hava ersättningarna för exproprierad
mark hittills utgjort 9,756 kronor en gång för alla och expropriationsomkostnaderna
14,289 kronor.
Det orimliga förhållandet mellan utdömd markersättning och förrättningskostnad
har föranlett åtskilliga framställningar om revision av grunderna
för expropriationsnämndernas tillsättande, i vilket avseende också
182
vissa ändringar föreligga i det förslag till ny expropriationslag, som år
1913 framlades, men då icke vann Riksdagens bifall0).
Om ifrågavarande expropriationsrätt således icke vållar avsevärd
olägenhet för jordägarna, så kan man än mindre tala om någon uppoffring
från det allmännas sida. Väl kan man däremot påstå att det
allmänna genom vattenkraftens ökade utnyttjande och genom kraftdistributionerna
i och för sig haft och har betydande indirekta fördelar. Utan
expropriationsrätten skulle helt säkert en del befintliga kraftledningar
ej kommit till stånd. Först i den mån de stora kraftledningarna visa
sig vara mycket goda affärer (jämfört även med möjligheterna för kraftens
utnyttjande i närheten av kraftkällan) kan man tänka sig att expropriationsrätten
för distribuenten medfört verklig fördel. Ett sådant förhållande
kan vid de stora distributionsföretagen låta vänta på sig länge
nog. Vad som däremot kan anses påtagligt är att kraftkonsumenterna
i''regel omedelbart få nytta av ledningens framdragande och därmed av
expropriationsrätten.
Man synes följaktligen med fog kunna göra gällande att expropriationsrätten
för kraftledningar varken för det allmänna eller i nämnvärd
grad för därav berörda enskilda jordägare innebär några uppoffringar,
samt att fördelarna omedelbart framträda för kraftkonsumenterna och
för det allmänna, möjligen i framtiden för kraftdistribuenterna, i den
mån deras företag bliva verkligt goda affärer.
Att statsmakterna vid genomförande av en för hela landets utveckling
gagnelig ekonomisk lagstiftning icke lämpligen böra åt staten betinga
något direkt vederlag av de närmast berörda intressenterna i form av
koncessionsavgifter och dylikt lär väl tämligen allmänt erkännas. Även
om i förevarande fall en sådan anordning icke heller ifrågasatts, synes
man däremot på sina håll hava ansett de med lagstiftningen förbundna
fördelarna motivera särskilda bestämmelser till förmån för kraftkonsumenterna.
Av vad ovan yttrats framgår emellertid att kommittén för
sin del icke kan finna en sådan kombination berättigad, varken ur formell
eller saklig synpunkt. Att bereda kraftkonsumenterna ekonomiska
*) Ifråga om nämnda lagförslag kan här förtjäna framhållas att expropriationslagkommittén
föreslagit expropriationsrätten för kraftledningar enligt 1902 års lag
utsträckt till att omfatta även de obetydliga områden, som kunna erfordras för sådana
tillbehör som transformationsstationer o. d., något som närmast kan anses som ett
förtydligande. Detta tillägg upptogs emellertid icke i det för Riksdagen framlagda
förslaget, sannolikt beroende på att man ansett saken böra ordnas i samband med
vattenlagen, där dock en bestämmelse av ifrågavarande art alls icke synes höra
hemma.
183
fördelar därför att helt andra enskilda nödgas underkasta sig eu f. ö.
föga tyngande lagstiftning torde i och för sig vara meningslöst, och
därtill kommer här att kraftkonsumenterna måste anses vara de som i
första hand och under alla förhållanden draga nytta av berörda lagstiftning.
Med alldeles samma fog skulle man kunna göra gällande, att vid
t. ex. sjösänkning för torrläggning av jord, för vilket ändamål icke blott
jord och vattenverk vid sjöns utlopp kunna exproprieras utan även betydande
statslån beviljas, en del av den jordägarnes vinst, som alltid
måste kunna beräknas uppstå då statslån begäres, borde avstås — svårt
att säga till vem, men varför icke till andra kringboende jordägare, som
icke komma i åtnjutande av samma förmån, eller till en fond för upphjälpande
av jordbruket i orten. Kommittén anför detta endast för att
belysa frågans principiella innebörd; de ofta väl motiverade torrläggningsföretagen
äro säkerligen ytterst sällan så vinstgivande att de
tåla någon extra beskattning, men något annat har tillsvidare ej heller
visats vara fallet med kraftdistributionerna.
Kommittén övergår härefter till att något beröra de förmåner,
som en blivande moderniserad vattenlagstiftning kan tänkas medföra,
ehuru man i detta avseende tydligen rör sig med osäkra faktorer
innan ens från Kungl. Maj:ts sida ett förslag underställts Riksdagens
prövning. Åven om det av den s. k. vattenrättskommittén utarbetade
förslaget icke skulle i allt väsentligt vinna statsmakternas bifall, så
torde emellertid detta förslag kunna anses utgöra underlaget för
vad som skulle motivera den åsyftade kompensationen från vattenkraftindustriens
sida. Till klargörande av det nämnda vattenlagsförslagets
huvudsakliga nyheter och dess sannolika verkningar åt olika håll
återgives här nedan en i saken av en kommitténs ledamot tidigare
publicerad framställning (Teknisk Tidskrift 1912 veckoupplagan, häft. 50),
åsyftande »att i korthet undersöka dels på vad sätt vattenkraftens tillgodogörande
skulle genom den nya lagen befordras, dels vem som av
denna lag har de största fördelarna att vinna: företagarna inom vattenkraftindustrin,
deras »motparter» i och vid vattendraget eller det allmänna.
Vid en sådan granskning finner man följande väsentliga punkter:
1) Kungsådreinstitutet utbytes mot lagfästa bestämmelser rörande tillgodoseendet
av alla med kungsådran förbundna allmänna och enskilda
intressen, varigenom dessa skyddas i fullt samma utsträckning som enligt
gällande lag. Skillnaden blir praktiskt taget endast att proceduren förkortas.
Den tillämnade
vattenlag stiftning
en
-
184
2) En fallsträcka, som tillhör flera ägare, men ur teknisk och ekonomisk
— ej minst nationalekonomisk — synpunkt hör sammanföras till en
anläggning, kan av en majoritetsinnehavare bebyggas mot att övriga
delägare utfå mot resp. andelar svarande kraftbelopp till den stora anläggningens
självkostnadspris, alternativt ett mindre kraftbelopp utan
någon som helst kostnad. Av eu sådan lösning, och med föreslagna
detalj bestämmelser, hava de mindre delägarne relativt vida större nytta
än företagaren, ja, i så hög grad att såväl myndigheter som industriella
korporationer ansett det obestridligt praktiska uppslagets syfte komma
att väsentligt äventyras, i det företagaren ofta nog skulle komma i en
alltför missgynnad ställning. Att däremot det allmänna skulle hava
fördel av varje dylik mera rationellt ordnad kraftanläggning torde vara
uppenbart; kraften blir ej bortplottrad och utnyttjas därtill för lägsta
möjliga kostnad. Och den som räknar med faran av trustbildningar
inom vattenkraftindustrin, torde för sin del finna, att just systemet med
ersättning i form av kraft, som kanske i regel kommer byalag och
enskilda hemmansägare till godo, måste vara ägnat att motverka en
dylik fara, inbillad eller verklig.
Aven under nuvarande förhållanden har man ju mycket ofta — på
frivillighetens väg — genomfört sammanslagning av andelar i stora
fallkomplex, t. ex Lagaanläggningarna, Untra, Älvkarleby, Lpmgaverken.
Väl tager det ofta lång tid, men det går likväl i regel. Stundom utgår
ersättning i form av kraft, men i allmänhet genom penningar, som
därvid av naturliga skäl icke alltid bliva så rättvist fördelade; den ene
får för litet, den andre pressar till sig ett oskäligt belopp. — Lagförslagets
sjAte i nämnda avseende är att befrämja kraftens rationella utnyttjande,
att spara tid och att låta envar få sitt.
3) Den nya lagen medgiver rätt att expropriera de markområden,
som eventuellt erfordras för kraftstationen samt för vattnets ledande till
och från densamma — något som f. ö. även förutsatts i förslaget till
ny expropriationslag. En dylik rätt föreligger redan nu ifråga om
damm fästen och uppdämning å annans mark; i örigt har man hittills
rett sig med frivilliga uppgörelser. I regel följer ju med vattenrätten
tillräckligt utmål för anläggningen och det är i varje fall markområden
av obetydlig omfattning frågan gäller. Endast staten kan därav möjligen
vänta avsevärd nytta, om nämligen vattenfall skulle i processväg
tillerkännas staten, utan att utmål å stränderna finnes avsatt.
4) I fråga om reglering av sjöar för att utjämna avrinningen och
öka krafttillgången vid lågvatten åsyftar lagförslaget helt enkelt att i
formellt avseende göra vattenkraftindustrin likaberättigad med jordbruket.
Detta gäller dels de för regleringen erforderliga åtgärderna vid sjön,
185
dels befordrandet av nödig samverkan mellan intressenterna, till vilka
även jordägare längs vattendraget, flottningsföreningar m. fl. kunna höra.
För närvarande kan man som bekant få höja en sjö för kraftändamål
mot ersättning i banko för därav vållad skada å jord, men den
obetydligaste byggnad har med lagens nuvarande avfattning stundom
ansetts kunna hindra en höjning. Då man vidare icke synes hava tänkt
sig behovet av vattenmagasin för reglering, föreligger stundom också
tvekan om rätten att tillfälligt sänka sjöar i ändamål att vinna ökad
avrinning genom att vid knapp tillrinning anlita magasinet. I regel är
en dylik sänkning till relativt ringa skada och det är ingen principiell
ändring i gällande lag som åsyftas, endast ett tämligen självklart förtydligande.
All skada ersättes i banko, och regleringen tillåtes ej utan
att nyttan är minst dubbelt så stor som skadan, d. v. s. just vad lagen
nu stadgar i fråga om utrivning av vattenverk vid sjösänkning i och
för torrläggning av jord. Alltför genomgripande regleringsåtgärder i
de större sjöarna skulle Kungl. Magt f. ö. kunna avvärja.
För torrläggning av jord kan majoriteten enligt gällande lag tvinga
övriga strandägare att deltaga i kostnaderna; på samma sätt tvingar
den nya vattenlagen även en tredskande vattenverksägare eller annan
intressent att deltaga i regleringskostnaden, dock ej förrän han begagnar
sig av vunna fördelar. En sådan tvångsanslutning kommer dock att
höra till undantagen. Redan nu bildas eller förberedas regleringsföreningar
genom frivillig sammanslutning av verkägarne, som därvid helt enkelt
förbinda sig att gemensamt bekosta och sköta regleringen samt att efter
vissa grunder betala i förhållande till vars och ens nytta av företaget.
Sådana förberedelser hava träffats i t. ex. Atran, Emån, Svartån, Ny
köpingsån,
Letälven, Klarälven, Daläven, Gimån m. fl. och i flere vattendrag,
såsom i Ronnebyån, Kolbäcksån m. fl. hava positiva regleringsåtgärder
för gemensam räkning vidtagits, överallt under praktiskt taget
enhällig tillslutning. Åven i framtiden kommer därför tvångsanslutningen
att spela en underordnad roll; det blir liksom nu en hederssak för de
olika vattenverken att bidraga med sin vederbörliga andel, och den
svenska industrin är van vid att organisera sig under fria former. Det
ligger i sakens natur att vid förekommande tillfällen även staten i egen
skap
av fallägare kommer att ansluta sig till dessa frivilliga regleringsföreningar.
5) Den nuvarande, genom onödig omgång tidsödande och dyrbara
rättsproceduren vid insyning av vattenbyggnader skulle genom den nya
lagens sakkunniga vattendomstolar förenklas och likväl fördjupas. Kostnaderna
för dessa domstolar skulle betalas av sökandena, och statsverket
skulle därigenom icke drabbas av ökade utgifter, kanske snarare tvärtom.
24
186
Detta är det väsentliga. Vad innebär en sålunda moderniserad
vattenlagstiftning? Jo, för vattenkraftindustrin, den enskilda såväl som
den statsliga och kommunala, medför den uppenbarligen befrielse från
en del påtagligen opraktiska former, otydligheter och inkonsekvenser
i vår nu gällande lagstiftning. För vattenkraftindustrins »motparter»
medför den också en förenkling av formerna, som vid torrläggning av
mark, inrättande av farled, flottled och fiskvåg m. m. blir dessa vattendragsintressen
till direkt nytta. För alla innebär den nya lagen minskad
tidsspillan och en rationell rättsskipning mellan inbördes stridiga intressen,
som det är statsmakternas givna skyldighet att söka åvägabringa. För
staten eller det allmänna innebär den nya lagen inga som helst uppoffringar,
men väl genom utsikten till ökad industriell företagsamhet
indirekta fördelar, som icke få underskattas.»
Till vad sålunda anförts finner sig kommittén kimna i allt väsentligt
ansluta sig. Lagförslaget synes vara inriktat på att till gagn för alla
parter skapa rationella former för vattenkraftens utnyttjande i allmänhet,
men torde icke kunna anses tillföra vattenkraftindustrin i dess egenskap
av vattenfallsägare några ekonomiska fördelar, som skulle kunna
motivera ett vederlag åt ena eller andra hållet. År nu detta förhållandet
med vattenkraftindustrin som helhet betraktad, så vore det — på sätt
kommittén redan på tal om kungsådran haft anledning framhålla — än
mindre befogat att i samband med ifrågavarande lagstiftningsreform,
som uteslutande avser formerna för byggande i vatten, söka ut något
slags vederlag enbart hos den del av sagda industri, som utgöres av de
stora enskilda kraftdistributionsföretagen. Undantager man statens och
kommunernas distributionsanläggningar (inkl. Sydsvenska Kraftaktiebolaget),
vilka i varje fall icke skulle beröras av en eventuell lagstiftning,
så representera nämligen ett tjugotal av de största, mer eller mindre
»enskilda» distributionsföretagen ett utnyttjat kraftbelopp av högst 150,000
turbin hästkrafter mot totalt utnyttjade c:a 750,000 turbinhästkrafter.
Märkas bör också att berörda distributionsanläggningar redan nu utnyttja
utom vattenkraft en hel del bränslekraft, vilket för deras vidkommande
gör kombinationen med vattenlagen ur formell synpunkt än mera oegentlig.
Då därtill lägges att kraftdistributionerna ej kunna anses vara bättre i
stånd att bära särskilda pålagor än andra vattenkraftföretag, snarare
tvärtom, har kommittén icke i något avseende kunnat finna befogat att
göra de ekonomiska formerna för kraftdistribution beroende av en blivande
vattenlagstiftning.
Kommittén har tämligen utförligt ingått på ovan avhandlade del av
frågan då man i det allmänna medvetandet alltför ofta synes vilja sätta
likhetstecken mellan vattenkraftindustri och kraftförsäljning, ehuru i verklig
-
187
heten den vida övervägande delen av den enskilda vattenkraften i Sverige
alltjämt utnyttjas av ägarna själva, i främsta rummet bruksindustrin.
Efter att sålunda hava avhandlat de mer eller mindre formella
skäl som anförts till förmån för ett ekonomiskt reglerande av kraftdistributionernas
verksamhet övergår kommittén till att lämna en framställning
av den svenska kraftindustrins utveckling och nuvarande
ståndpunkt samt dess framtidsmöjligheter.
Såsom allmänt bekant inträdde med början av 1890-talet elektri- Kraftinduciteten
på allvar i det praktiska livet såsom ett hjälpmedel att på av- ^"gchltårldstånd
överföra och till ett flertal förbrukningsplatser fördela kraft. Förut punkt.
har nämnts hurusom vid denna tid en av de första större kraftöverföringarna
— till Grängesbergs gruvor — kom till stånd. Detta försök
kröntes med sådan framgång, att under loppet av några få år ett flertal
dylika kraftöverföringar i rask följd kommo till stånd, vilka anläggningar
i främsta rummet tjänade till att överföra drivkraft till större
industriella verk, speciellt järnverk, från vattenfall. Samtidigt började
man i de större städerna upprätta elektricitetsverk för fördelning inom
samhället av elektrisk energi huvudsakligen till belysning, så småningom
jämväl för smärre kraftbehov. Stockholms första kommunala elektricitetsverk
upprättades 1892. Detta liksom de flesta andra stadsverken
inrättades för kraftalstring med värmemotorer, till en början ångmaskiner.
I den mån tekniken utvecklades, skapades möjligheter för överföring på
allt längre avstånd, samtidigt som den elektriska kraftens mångsidiga
användbarhet allt mer vidgade fältet för avsättningen av kraft. Från
början av 1900-talet kan man räkna ett livligt uppsving i fråga om
utbyggande av vattenfall samt uppståendet av ett flertal stora kraftverk
för försäljning av kraft till såväl storindustriella abonnenter som elektricitetsverk
i samhällen. Denna utveckling främjades genom 1902 års
lagstiftning och den därigenom vidgade möjligheten att framdraga
elektriska ledningar. På de senaste åren har man även börjat fördela
kraft på landsbygden för belysning och smärre kraltbehov inom lantbruket.
Sådan detalj försäljning äger rum icke blott från kraftföretag med
distribution såsom huvuduppgift, utan även från en mängd industriella
verk, vilka själva använda huvuddelen av sin kraft för egna produktionsändamål.
Flera kommunala verk hava skaffat, sig vattenkraft i avsikt
att underlätta existensvillkoren för industrin inom samhället. Den
sista fasen i utvecklingen karakteriseras av statens uppträdande såsom
kraftdistributör i stor skala från flera stora verk, av vilka Trollhättans
kraftverk varit i drift sedan 1910. Den elektriska distributionen har
188
sålunda blivit en vitt förgrenad rörelse, som spunnit sina nät över stora
områden av landet, nät med såväl grövre som finare maskor. Att söka
giva en klar bild av denna rörelse stöter på stora svårigheter, då som
sagt olika kategorier såsom kraftaffärsdrivande verk, industriella företag
och bruk, kommuner m. fl. återfinnas både såsom köpare och säljare av
kraft, ofta i förbindelse med annan rörelse.
Efterföljande tabell 1, hämtad ur redogörelsen för den elektriska
inspektionens verksamhet 1913, är i sin mån ägnad att belysa kraftdistributionens
utveckling. Tabellen angiver antalet koncessioner och
expropriationsrättigheter som hittills av Kungl. Maj:t beviljats för elektriska
starkströmsanläggningar samt linjelängd och effektbelopp för
medel- och högspänningsledningar.
Tabell I.
| Koncession enligt |
| Expro- | Koncession för | |||
|
|
|
| Summa. | pria- tions- | medel- o. liögsp. | |
| förordn. | lag av | stadga av |
| rätt. |
|
|
| av 1913. | 1902. | 1902. |
|
| hk. | km. ledn. |
Före 1903................................ | 176 |
|
| 176 |
| 54,000 | 825 |
1903 ..................................... | — | 7 | 4 | 11 | — | 650 | SO |
1904 ..................................... | — | 41 | 24 | 65 | 2 | 10,200 | 215 |
1905 ............................... | — | 51 | 45 | 96 | 3 | 6.500 | 200 |
1906 ....................................... | — | 62 | 34 | 96 | 13 | 20,840 | 445 |
1907 .............................. | — | 62 | 48 | no | 12 | 17,000 | 441 |
1908 ....................................... | — | 73 | 49 | 122 | 22 | 81,150 | 773 |
1909 ............................. | — | 64 | 43 | 107 | 16 | 12,700 | 571 |
1910 ............................... | — | 73 | 54 | 127 | 19 | 50,260 | 467 |
1911 ................................. | — | 72 | 70 | 142 | 30 | 4,640 | 504 |
1912 .................................... | — | 80 | 85 | 165 | 21 | 4,840 | 496 |
1913 ............................... | — | 102 | 65 | 167 | 37 | 17,135 | 819 |
Summa | 176 | 687 | 521 | 1,384 | | 175 | | 284,915 | 5,786 |
I tabellen angivna hästkrafter och kilometer ledning för medel- och
högspänningsledningar (över 250 volt till jord) avse de kraftbelopp och
ledningslängder, som man enligt koncessionsansökningen ämnat bygga.
Några av dessa anläggningar hava ännu ej fullständigt utbyggts, andra
hava sedermera tillökats. I ledningslängderna (= stolplinjernas längd
oberoende av antalet trådar) ingå ej ledningar för elektriska spårvägar
och järnvägar.
Tillägges till nyssnämnda siffror motsvarande uppgifter för av den
elektriska inspektionen kända koncessionsfria eller ännu ej koncessione
-
189
rade eller under byggnad varande anläggningar, erhålles enligt inspektionens
uppgift följande siffror gällande 1913 års slut: 440 kraftstationer
med 726,600 hk. och 6,757 km. ledningar.
Det försök till siffermässig belysning av kraftindustrins ställning
som i det följande skall göras, grundar sig dels på statistiska undersökningar
rörande förhållandena 1911, utförda av kommitténs ledamot
Enström, (med biträde av fil. dr B. Lindgren), dels på en undersökning,
utförd inom kommerskollegii näringsstatistiska avdelning över hithörande
förhållanden, den senare avseende året 1912 (publicerad i »Kommersiella
meddelanden», provnummer 1913, av Karl Amark). Såväl den förra som
den senare hava i brist på fullständiga uppgifter måst delvis grundas
på uppskattningar analogivis, vadan de erhållna siffrorna i fråga om
energibeloppen icke äro fullt noggranna. De felande uppgifterna gälla
dock till huvudsaklig del rent industriella verk, så att siffrorna i vad
rör den egentliga elektricitets- och kraftverksrörelsen äro av fullt tillfredsställande
noggrannhet. 1 alla händelser är det befintliga materialet
fullt tillräckligt för erhållande av en god överblick över hithörande förhållanden.
I enlighet med det ovan sagda kan man skilja mellan huvudsakligen
tre olika kategorier av elektricitetsalstrande verk, nämligen 1) egentliga
elektricitetsverk, varmed åsyftas sådana som huvudsakligen detalj distribuera
inom samhällen, 2) kraftverk, vilka i främsta rummet fördela kraft i
större poster till sekundära stationer, elektricitetsverk eller stora industriabonnenter,
samt 3) industrikraftverk, vilka i främsta rummet alstra kraft
för eget behov. Gränserna mellan de olika kategorierna äro emellertid
icke alltid så lätta att uppdraga; i synnerhet gäller detta om grupperna
2) och 3).
De allra flesta, eller 86 %, av Sveriges städer, äro numera försedda
med elektricitetsverk, likaså ett stort antal köpingar. Dessa verk hava till
stor del från början utrustats med värmemotorer, varefter så småningom
i allt flera fall tillkommit vattenkraft (överförd).
Av städernas elektricitetsverk äro sålunda 64 % försedda med värmekraft,
75 % helt eller delvis drivna med vattenkraft, eå att 39 % uppvisa
blandad drift. I mindre samhällen t. ex. på landsbygden, inskränker sig
elektricitetsverket ofta till en transformatorstation, ansluten till ledningen
från ett kraftverk, och från denna transformator distribueras direkt till
konsumenterna.
Elektricitetsverken drivas oftast såsom kommunala företag. Av
städernas verk äro sålunda 64 % kommunala; de övriga drivas av koncessionerade
privata företag. På landsbygden skötes den lokala elektricitetsrörelsen
ofta genom bland abonnenterna bildade andelsföreningar.
Statistik.
190
Det är huvudsakligen i Skåne i dess tätt bebyggda landsändar som denna
form av distribution är till finnandes.
Bland de stora kraftverken intages det främsta rummet av statens
Trollhätteverk (80,000 hk. med nuvarande station i fullt utbyggt skick),
vilket förser Göteborg och eu del av de västra landskapen med kraft.
Staten har vidare under utbyggnad ytterligare tvänne stora verk, nämligen
Älvkarleby i Dalälven (45,000 hk fullt utbyggt) och Porjus i
Luleälv (100,000 hk fullt utbyggt). Bland de privata kraftverken är
Sydsvenska Kraftaktiebolaget det största. Detta verk tillgodogör en rad
av vattenfall i Lagan, och kraften konsumeras i västra Skåne och södra
Halland, framförallt i städerna (Malmö, Hälsingborg etc.). Karaktäristiskt
för detta företag är att de största abonnenterna, d. v. s. de nyssnämnda
städerna, samtidigt äro huvudintressenter i kraftföretaget, vilket sålunda
har karaktären av en kommunernas kooperation och följaktligen endast
ur formell synpunkt kan kallas ett privat företag.
De privata kraftverken i egentlig mening representeras av Kraftaktiebolaget
Gullspång-Munkfors, vilket arbetar i Västergötland och Värmland
samt i samarbete med Örebro Elektriska A.-B. även i Närike, Yngeredsfors
Kraftaktiebolag, arbetande i Halland och Göteborgstrakten, samt
Hemsjö Kraftaktiebolag, vilket från vattenfall i Mörrums och Helge å
förser städer och landsbygd i Blekinge och östra Skåne med kraft.
Härtill komma ett flertal mindre kraftverk. Efterföljande tabeller II och
III giva en sammanfattning av de olika verkens huvudsakliga omfattning
1911 och 1912. Skillnaden mellan siffrorna för de båda åren torde
emellertid icke kunna tolkas såsom enbart en tillväxt, utan måste man
taga med i räkningen, att 1911 års uppgifter icke äro så fullständiga
som de vilka ligga till grund för tabellen 1912. En översikt över de
större kraftverkens verksamhetsområden erhålles av bilagda karta över
elektriska kraftanläggningar i Sverige.
De här s. k. industrikraftverken utgöras i främsta rummet av trämassefabriker
och järnverk. Nämnas må Forsse fabrik och kraftstation
i Ångermanland, Horndals Järnverksaktiebolag (Näs i nedre Dalälven),
Västerdalälvens Kraftaktiebolag (Mockfjärd i västra Dalälven) samt
Värmlands Elektriska Försäljningsaktiebolag (Dejefors och Frykfors).
De båda senare alstra kraft huvudsakligen för de egna intressenternas
räkning. Stora kraftverk uteslutande för egen drift disponeras av Stora
Kopparbergs Bergslags A.-B., Uddeholms A.-B. och Ljunga verk m. fl.
På nyssnämnda karta finnes antydd dels de elektriska kraftverkens, dels
huvudledningarnas fördelning över olika delar av landet. Tilläggas må,
att en särskild undersökning för 1911 givit vid handen, att av samtliga
verk 18 respektive 12 % falla på Norrland respektive Skåne — Blekinge,
efter effekt (hk) räknat. Efter alstrad energi räknat bliva motsvarande
siffror 24 och 9 %.
191
Tabell II.
(Efter Elektricitetsverksföreningens statistik 1911 in. fl. källor).
Verk. | Egen drifkraft, eif. hk. | Alstrad energi millioner kilowatt- timmar. | Från annat verk | |||
vatten- kraft. | värme- kraft. | Summa. | inåt. hk. | Millioner kilowatt- timmar. | ||
Elektricitetsverk. |
|
|
|
|
|
|
Stockholm .................................... | — | 25,000 | 25,000 | 26.98 | — | — |
Göteborg...................................... | — | 8,000 | 8,000 | 0.25 | 14,000 | 26.oo |
Malmö......................................... | — | 1,600 | 1,600 | 0.31 | 14,000 | 22.00 |
Norrköping.................................... | — | 650 | 650 | 0.12 | 4,000 | 3.70 |
Gävle .......................................... | — | 250 | 250 | 0.003 | 2,300 | 1.52 |
Hälsingborg etc........................... | — | 880 | 1,300 | 0.1 3 | 1,300 | 2.70 |
Summa 91 verk | 12,150 | 58,133 | 70,283 | 43.05 | 75,000 | 102.06 |
Kraftverk. |
|
|
|
|
|
|
Trollhättan................................... | 52,000 | — | 52,000 | 98.oo | — | — |
Sydsvenska Kraft A.-B................... | 22,000 | — | 22,000 | — | — | — |
Gullspång-Munkfors ........................ | 18,000 | — | 18,000 | 39.88 | — | - |
Yngeredsfors ........................... ..... | 11,000 | 2,800 | 13.800 | 16.oo | — | — |
Hemsjö ....................................... | 9,000 | — | 9,000 | 15.13 | — | — |
Örebro Elektriska A.-B. .................. | 8,000 | — | 8.000 | 20.60 | — | — |
Motala Ströms Kraft A.-B. etc.......... | 1,800 | — | 1,800 | 5.20 | — |
|
Industrikraftverk. |
|
|
|
|
|
|
Forsse Fabrik och Kraftstation......... | 5,400 | — | 5,400 | — | — | — |
Holmdals Järnverk ........................ | 6,000 | — | 6,000 | — | — | — |
Grängesberg ................................. | 3,800 | — | 3,800 | 12.68 | — | — |
Värmlands El. Förs. A.-B................ | 6,400 | — | 6,400 | 18.35 | — | — |
St. Kopparbergs Bergslag ............... | 22,000 | — | 22,000 | — | — | — |
Uddeholms A.-B............................ | 19,000 | — | 19,000 | — | — | — |
Luossavara.................................... | — | 3,000 | 3,000 | — | — | — |
Höganäs etc................................. | — | 2,400 | 2,005 | — | — | — |
Summa 55 verk | 265.883 | 13,705 | 279,588 | 577.95 | 1 - | — |
Summa med samtl. industrikraftverk | 306,490 | 80,050 | | 386,540 | j 767.95 |
| — |
Summa totalt | 318,640 | 138,183 | 456,823 | 811.00 | — | — |
I procent ................................... | 70 | 30 | 100 | 100 | — | 13 |
192
Tabell in.
(Enligt kommerskollegii näringsstatistiska avdelning 1912).
Verk. | Antal anlägg- ningar. | Egen drivkraft, | eff. hk. | l Summa. | Alstrad energi. Mill. kwt. | Från Mill. kivt. | Till annat verk lämnad energi. Mill. kwt.[ | |
vatten- kraft. | ång- kraft. | olje- och | ||||||
Elektricitetsverk i städer |
|
|
|
|
|
|
|
|
och köpingar ............ | 108 | 4,448 | 39,925 | 7,606 | 51,979 | 41.59 | 143.58 |
|
Elektricitetsverk på lands- |
|
|
|
|
|
|
|
|
bygd ........................ | 73 | 11,248 | 745 | 1,824 | 13,817 | 14.io | 3.24 | - 1 |
Summa elektricitetsverk | 181 | 15,696 | 40,670 | 9,430 | 65,796 | 55.69 | 146.82 | - 1 |
Kraftverk..................... | 43 | 225,210 | 3,770 | 1,425 | 230,405 | 450.84 | 8.43 | 159.6 7 [ |
Industrikraftverk........... | 338 | 191.418 | 76,507 | 5,618 | 273,543 | 604.64 | 2.io | 7.68 |
Summa kraftverk och |
|
|
|
|
|
|
|
|
industrikraftverk | 381 | 416,628 | 80,277 | 7,043 | 503,948 | 1,055.48 | 10.53 | 167''30 |
Samma totalt | 562 | 432,324 | 120,947 | 16,473 | 569,744 | 1,111.17 | 157.35 | 167.so| |
I procent ............... | — | 75.9 | 21.2 | 2.9 | 100 | 100 | — | lö! |
Granskar man ovanstående tabeller, kan man icke undgå att lägga
märke till tvänne intressanta resultat. Å ena sidan är det påfallande
vilken stor roll vattenkraften spelar, i det att 70 å 76 % (för respektive
1911 och 1912) av den använda effekten°) härrör från densamma. (En beräkning
för 1911 visar att den energimängd °) som härrör från vattenkraften
är proportionsvis ännu större eller över 80 %; för 1912 föreligga
icke uppgifter härom). Å andra sidan framgår att de egentliga elektricitetsverkens
energialstring och -behov äro anmärkningsvärt små i
förhållande till den övriga elektricitetsrörelsen, något vartill senare kommer
att anknytas i fråga om kraftens användning.
Det är vidare av intresse att anteckna i vilken grad befintliga
maskinerier utnyttjas för energialstring inom de olika grupperna. Efterföljande
tabell IV giver upplysning härom.
*) Jfr sid. 210.
193
Tabell IV.
1912.
| Effekt kw. | Energi | Timmar. |
Elektricitetsverk ..................... | 43,900 | 55.6 9 | 1,270 |
Kraftverk och industrikraftverk | 337.000 | 1,055.48 | 3,140 |
Summa | 380,900 | 1,111.17 | 2,930 |
Siffrorna i den sista kolumnen angiva det antal timmar av årets
8,7 60 varmed hela det installerade maskineriet skulle behöva hållas igång
för att med konstant belastning prestera hela den under året alstrade
energimängden. Såsom synes är denna — vad man brukar kalla —
»utnyttjningstid» c:a 2,5 ggr. så stor vid kraft- och industriverk som vid
elektricitetsverk. (Tages hänsyn till att en del av maskineffekten endast
står som reserv, blir enligt särskilda undersökningar den verkliga utnyttjningstiden,
sålunda hänförd till den normala effekten, respektive 1,650
och 4,400 tr för de båda grupperna.)
Till ytterligare belysning av den elektriska kraftindustrins omfattning
och betydelse må anföras, att enligt Sveriges officiella statistik
användes år 1911 inom industri och bergverk 495,251 hk i direkt drift
(således utan elektricitetens förmedling). Dessutom användes inom samma
områden 310,426 hk i elektromotorer. (Av den för direkt drift använda
kraften utgjordes 51 % av vattenkraft.) För större tydlighets skull
hava motsvarande siffror, hämtade ur den officiella statistiken, för det
sista decenniet uppförts i diagramform i fig. 1—3. Av figurerna synes
hurusom den för direkt drift använda effekten endast i obetydlig mån
ökats, under det att den på elektrisk väg uttagna kraften är stadd i
hastig tillväxt. Vidare framgår tydligt huru det växande kraftbehovet
hittills tillgodosetts genom vattenkraft.
25
194
IJrif^hrafY för Fabriker
och Jlci-gverh.
JK
300000
Tota,/- drifkraft
800000
700000
600000
Jl/rché dr i dé
sooooo
300''000
- ~sl ncy h ra / { fdir.J
/ooooo
Ol/e - och ty ds rro. hdir:J
730102 03 OO OS 06 07 OS O O 10 11
rl r
Fig. 1.
195
VaV(enk rn/‘t.
Värm ek ra/Y.
600000
sooooo
300000
Direkt drif?
/00000
1301 Öl 03 OO- OS 06 07 OS 00 /O //
nirekf drift.
foioölé
■ jnr.är
•SO/ OZ 03 o* OS 06 07 OS OS JO /j
Fig. 2.
Fig. 3.
Olje-och .Anorkraf?:
196
Vad beträffar omfattningen av den elektriska distributionen må anföras
följande siffror ur kommerskollegii meromnämnda undersökning.
Tabell V.
| Antal verk. | Kwt. | %■ |
Distribution genom staten ...... | 1 | 70,497,000 | 6.4 |
Kommuner ........................... | 64 | 160,646,000 | 14.6 |
Enskilda distributionsföretag ... | 159 | 270,962,000 | 24.6 |
ligen till eget behov............ | 338 | 599,111,000 | 54.4 |
Härtill är att märka, att en hel del av den energi som utgår från
statens eller enskilda distributionsföretag passerar vidare genom kommunal
mellanhandsdistribution, innan den når fram till förbrukaren. Den direkta
landsbygdsdistributionen från kraftverkens sida, sådan den bedrives framför
allt i Skåne men även i Blekinge, Halland och Västergötland, finnes
ännu icke statistiskt i detalj belyst. Av införskaffade uppgifter från
olika håll synes densamma emellertid i allmänhet omfatta endast en eller
annan procent av respektive kraftverks produktion, vilket överensstämmer
med resultatet i efterföljande tabell VI. Enligt denna utgör distributionen
på landsbygden 1,6 %, därvid något mindre än hälften av energin förbrukas
för industriella ändamål.
Vidare må anföras att enligt den förutnämnda undersökningen rörande
år 1912 inalles 737,2 miljoner kwt lära hava försålts för en sammanlagd
summa av 22,6 miljoner kronor; härav hava såsom förut nämnts
167,3 miljoner kwt gått till verk som i sin tur distribuera, under det att
sålunda 569,9 miljoner kwt gått direkt till konsumenter.
Till belysande av konsumtionens natur hänvisas ånyo till nyssnämnda
utredning, ur vilken tabell VI är hämtad. Av denna framgår
hurusom mera än 92 % av hela den elektriska produktionen åtgår för
industriella ändamål, i främsta rummet för drivkraft, under det att för
s. k. allmänna eller borgerliga ändämål såsom belysning, hushålls- och
lantbruksdrift samt spårvägar (inclusive järnvägar) knappa 8 % krävas.
(Anmärkas må att utredningen för 1911 givit i det allra närmaste samma
resultat eller respektive 91 och 9 %.) Detta förhållande sett i samband
med vad ovan framgått rörande olikheten i fråga om utnyttjningstiden
för elektricitetsverk vis å vis industri, är kraftigt ägnat att understryka
hurusom industrin i främsta rummet tillkommer förmågan att utnyttja
197
och nyttiggöra våra vattenfall, under det att de s. k. borgerliga behovens
tillfredsställande å ena sidan kräver en obetydlig energikvautitet och å
andra sidan åstadkommer en synnerligen dålig utnyttjningstid. Intressant
är att anteckna att hela landets nuvarande behov för borgerliga ändamål
betydligt understiger den energimängd som t. ex. Trollhätte kraftverk
kan ensamt prestera.
Tabell VI.
r i | För belysning, | För järn-och spår-vägar. | För drivkraft | För | Summa. | %■ |
| Mill. kwt. | Mill. kwt. | Mill. kwt. | Mill. kwt. | Mill. kwt. |
|
Elektricitetsverk i städer och köpingar | 48.9 s | 17 35 | 118.90 |
| 185.17 | 16.9 |
Elektricitetsverk på landsbygd............ | 9.5 8 |
| 7.81 |
| 17.34 | 1.6 |
|
|
| ||||
Summa elektricitetsverk | 58.45 | 17.35 | 126.71 | — | 202.51 | 18.5 |
Kraftverk....................... |
|
| 158.15 564.31 | 135.53 31.57 | 299.59 599.12 | 27.2 54.3 |
Industrikraftverk ..................... | 2.68 | 0.56 | ||||
| ||||||
Summa kraftverk och industrikraftverk | 8.28 | 0.87 | 722.4 6 | 167.io | 898.71 | 81.5 |
Summa totalt | 66.7 3 | 18.22 | 849,17 | 167.10 | 1,101.22 | 100 |
I procent ............ | 6.1 | 1.6 | 77.1 | 15.2 | 100 |
|
|
|
| ||||
| 7.7 | 92.3 |
|
|
Till en fullständig bild av kraftindustrins läge hör även en utredning
rörande kraftföretagens ekonomiska förhållanden. Tyvärr möter
det dock svårigheter erhålla detaljerade uppgifter härom, särskilt — av
helt naturliga skäl — ifråga om industrikraftverk. För svenska förhållanden
har man att hålla sig till de uppgifter som återlinnas i
Elektricitetsverksföreningens statistik, vilka äro fullständiga för ett stort
antal elektricitetsverk samt i huvudsak tillfyllest beträffande de viktigaste
kraftverken (Sydsvenska Kraftaktiebolaget saknas dock).
Vid elektricitetsverk bruka inkomster och utgifter hänföras till den
nyttiggjorda energin, liksom priset också i regel ställes pr kilowattimme.
Vid kraftförsäljning i större partier från kraftverk har priset förr vanligen
baserats på hk. och år oberoende av den uttagna energikvantiteten.
Vid de med värmemotorer drivna elektricitetsverken bestämdes nämligen
självkostnaderna till väsentlig del av bränslekostnaderna, vilka åter voro
beroende av den uttagna energimängden, under det att vid vattenkraft
-
Ekonomiska
förhållanden.
198 ''
anläggningarna självkostnaderna huvudsakligen bestämmas av ränta och
avskrivning på anläggningskapitalet, sålunda i stora drag oberoende av
den uttagna energin. Ett noggrannare studium av självkostnaderna
har emellertid på de senaste åren i allt större utsträckning medfört användande
av s. k. kombinerade tariffer både vid värme- och vattenkraft,
bestående av ett fast pris och ett rörligt, det senare beroende på energimängden.
1 allmänhet strävar man att för olika förbrukningsarter finna
en betalningsform som i möjligaste mån ansluter sig till de verkliga
kostnader, som förbrukningen i fråga vållar. Dylika kombinerade tariffformer
användas numera allmänt vid kraftverkens partiförsäljning, men
börja även få en viss användning vid elektricitetsverkens detalj försäljning.
I efterföljande sammanställningar komma emellertid i allmänhet
att användas uppgifter pr kilowattimme för elektricitetsverk och pr
kilowatt eller hästkraft för kraftverk och dylikt.
I början av 1890-talet betalades för belysningsström c:a 60 öre pr
kwt. Partipriset för kraft var till en början 120 å 150 kr. pr hk.
Emellertid hava prisen sedan den tiden alltjämt gått nedåt. Priset för
belysningsström är numera vanligen nere i 40 å 30 öre per kwt. och
kraftpriset för småmotorer rör sig om 20 å 15 öre per kwt. Partipriset
torde under det senaste .decenniet få anses varit normalt omkring 80 kr.
per hk. för prima kraft i södra och mellersta Sverige. I det inre höglandet,
där höga fraktkostnader göra stenkolen relativt dyrbara, har priset
på kraft varit något högre och i Norrland har priset i allmänhet
varit lägre. Den allmänna nedgången i priset på elektrisk energi har
möjliggjorts genom teknikens framsteg, framför allt genom anläggningskostnadernas
kraftiga sänkning vid större maskinenheter. En god illustration
till det inflytande på kostnaderna, som anläggningens storlek utövar,
visar diagrammet i hg. 4, hämtat ur en statistik över amerikanska
vattenkraftanläggningar. Den genomsnittliga nedgången i priset på elektrisk
kraft under de sista åren framgår av diagrammet i fig. 20, upprättat
på basis av uppgifter i Sveriges officiella statistik.
De första kraftcentralerna i Sverige utfördes med relativt små
maskinenheter, och vattenbyggnaderna utfördes ofta med hänsyn till
endast det närmaste behovet. Ett stort antal av dessa pioniäranläggningar
hava därför redan måst fullständigt ombyggas och giva plats
för modernare och för en längre framtid planerade verk. De relativt
höga kraftpriser, som till en början erhöllos med de primitiva stationerna
hava sannolikt bidragit att skapa optimistiska föreställningar i landet om
kraft försälj ningen såsom en mycket lukrativ affär, men dessa förhopp
-
199
ningar hava måst reduceras i och med den nyss anförda nödvändigheten
av eu amortering av anläggningen på mycket kort tid. Dessa tidiga
anläggningar hava fått betala en god del av de lärpengar, som krävdes
för teknikens utveckling på detta område. Värmemotorernas snabba
utveckling med avseende såväl på maskinenheternas storlek som på en
förbättrad verkningsgrad vid bränslets tillgodogörande har medfört en
minskning i kraftproduktionskostnader, som icke kunnat undgå att sänka
prisnivån även för vattenkraften. Det ovannämnda priset av 80 kr. per
hk. torde i vad angår större kraftbelopp numera icke vara möjligt erhålla
i andra fall än för dygnsdrift. För kortare drifttider ligger priset
redan åtskilligt lägre.
I fråga om elektricitetsverk kan det hava sitt intresse att behandla
var för sig de båda huvudgrupperna, av vilka den ena huvudsakligen
eller uteslutande använder bränslekraft, den andra huvudsakligen vattenkraft,
inköpt från kraftverk. Enligt elektricitetsverksföreningens statistik
1911 erhållas i det följande anförda sammanställningar. Det är
härvid att märka, att resultaten givetvis starkt influeras av den antagna
räntefoten. För privata företag torde i allmänhet f. n. och för den
närmaste framtiden ej kunna räknas med mindre än 6 %. Då emellertid
å ena sidan kommunala verk ingå i kalkylerna och å andra sidan det
finnes en viss hävd för siffran 5 har denna låga siffra valts, ehuru i
praktiken vanligen otillräcklig.
För 10 st. medelstora elektricitetsverk med bränslemotorer och med
en sammanlagd produktion av 3 mill. kwt. är i medeltal:
Anläggningskostnad per nyttig kwt ............................................. 143,30 öre
| Öre pr kwt. | Procent av | ||
j Inkomster ............................................................... j Bränslekostnad ......................................................... | 3.49 | 27.oo | 2.4 | 18.8 |
1 Övriga driftkostnader.................................................. | 7.69 | 11.18 | 5.4 | 7.8 |
Bruttoöverskott | — | 15.82 |
| 11.0 |
Ränta (5 %) och skäligen ansedd avskrivning.................. | — | 12.90 | — | 9.o |
Nettovinst utöver den normala räntan | — | 2.92 | — | 2.0 |
200
Medtages det betydligt större Stockholmsverket (varvid den sammanlagda
produktionen uppgår till c:a 24 null. kwt.) ställa sig medeltalen
på följande sätt:
Anläggningskostnad per nyttig kwt.............................................118,75 öre.
| Öre nr kwt. | Procent av | ||
|
|
| anl.-kapital. | |
Inkomster ................... |
| 20.97 |
| 17.7 |
Bränslekostnad .............. | 1.86 |
| 1.6 |
|
Övriga driftkostnader................... | 5.3a | 7.20 | 4.5 | 6.1 |
Bruttoöverskott | — | 13.77 | _ | 11.6 i |
Ränta ock skälig ansedd avskrivning ........................... | — | 10.69 | — | 9.o |
Nettovinst | — | 3.08 | — | 26 i |
För 8 st. medelstora elektricitetsverk, som använda vattenkraft från
kraftverk och med en sammanlagd produktion av c:a 12 mill. kwt., är
i medeltal:
Anläggningskostnad per nyttig kwt ............................................ 50,60 öre.
| Öre nr kwt. | Procent av | ||
|
|
| anl.-kapital. | |
Inkomster ............................. |
| 10.35 |
| 20.5 |
Inköp av energi...................... | 3.40 |
| 6.9 |
|
Övriga driftkostnader ............................ | 2.05 . | 5.55 | 4.o | 10.9 i |
Bruttoöverskott | — | 4.80 | — | 9.6 |
Ränta och skälig ansedd avskrivning ........................... | — | 4 oo |
| 8.0 |
Nettovinst | — | 0.80 | — | 1.6 |
Medräknas de två väsentligt större verken i Göteborg och Malmö,
vilka driva en betydande andrahandsdistribution med kraft från resp.
201
Trollhättan och Sydsvenska Kraftaktiebolaget, ställa sig medeltalen på
följande sätt (total energimängd c:a 52 mill. kwt.):
Anläggningskostnad per nyttig kwt............................................... 32,89 öre.
| i f-i © O | Procent av | ||
|
|
| anl.-kapital. | |
Inkomster ''.............................................................. | _ | 7.85 | _ | 23.9 |
Inköp av energi......................................................... | 2.3 c |
| 7.2 |
|
Övriga driftkostnader ................................................. | 1.32 | 3.08 | 4.o | 11.2 |
Brnttoöverskott |
| 4.17 | — | 12.7 |
Ränta och skälig ansedd avskrivning ............................ |
| 2.63 | — | 8.o |
Nettovinst | — | 1.54 |
| 4.7 |
Det framgår av dessa framställningar dels i huru hög grad anläggningarnas
ökade storlek gynnsamt påverkar ekonomin, dels hurusom
andrahandsdistributionen för större kommunala verk är en god affär,
krävande ett relativt obetydligt anläggningskapital.
Beträffande kraftverken innehåller statistiken uppgift om anläggningskostnaden
för 13 verk och om driftkostnaden för 8 verk. Anläggningskostnaden
för vattenverk varierar givetvis högst betydligt från fall
till fall. En viktig faktor härvidlag utgör fallhöjden, i det att i allmänhet
en större fallhöjd ställer kostnaderna gynnsammare, framför allt i fråga
om maskineriet. Men — som nämnt — även anläggningens storlek
inverkar, liksom graden av utbyggnad, vartill komma de högst variabla
terrängförhållandena i varje särskilt fall och deras inverkan på vattenbyggnaderna.
En sammanställning av medelvärden från olika anläggningar
får därför icke tillmätas ett allt för stort generellt värde. Emellertid
äro de svenska verk, som i det följande anföras, till allra största
delen distribuerande kraftverk, varför de meddelade siffrorna för denna
kategori av företag torde vara ganska karakteristiska. De 13 verken
representera tillsammans c:a 40,000 kw., sålunda en i alla händelser
avsevärd del av de privata kraftverken, vilka driva kraftrörelse. Ett av
ifrågavarande verk är större än 10,000 kw., 3 st. ligga mellan G,000
och 3,000 kw., 6 st. mellan 3,000 och 1,000 kw. samt 3 st. mellan
1,000 och 700 kw. En sammanställning av anläggningskostnaderna
visar följande resultat:
26
202
| Kr. pr in8t. | Kr. pr norm. | Procent. |
j Fallvärde ................................................................. | 120 | 168 | 21 |
Byggnadskostnader...................................................... | 236 | 331 | 42 |
Maskinell utrustning................................................... | 106 | 149 | 19 |
Ledningsnät (huvudledningar) ...................................... | 103 | 144 | 18 |
Summa | 565 | 792 | 100 |
Uppgifter finnas även för statens verk i Trollhättan, men då detta
verk vid uppgifternas avgivande endast var till relativt obetydlig del
utbyggt och utnyttjat, hava siffrorna föga intresse i detta sammanhang.
De 8 verk, för vilka driftekonomiska uppgifter föreligga, representera
tillsammans c:a 32,000 kw. och omfatta verk från 1,000 till något
över 10,000 kw.
En översikt över driftekonomin vinnes av följande tablå:
| | Kr. nr kw. | Procent av | ||
1 |
|
| anl.-kapital. | |
Ränta (5 %) på fallvärde.......................................... | 6 oo |
| 1.0 |
|
Ränta (5 %) och avskrivning (2 %) på byggnader........... | 16.50 |
| 3.0 |
|
D:o d:o d:o (5 %) å maskiner ................................. | 10.60 |
| 1.9 |
|
D:o d:o d:o (5 %) å linier..................................... | 10.30 | 43.4 0 | 1.8 | 7.7 |
Utgifter för reparationer ............................................. | 2.50 |
| 0.5 |
|
Utgifter för personal................................................... | 2.50 |
| 0.5 |
|
Utgifter för administration och i övrigt ........................ | 7.60 | 12.60 | 1.8 | 2.3 |
Summa driftkostnader | — | 56.oo | — | 10.o |
Inkomsterna uppgingo endast till 9,4 % av anläggningskapitalet
varför i medeltal en brist av 0,6 % uppstod om full avskrivning beräknas.
Endast tre av de mindre verken, vilka samtidigt driva elektricitetsverksrörelse
i samhällen, visade ett överskott av 1,7 å 2,4 % utöver en avskrivning
i överensstämmelse med ovan angivna, icke överdrivna kvoter.
I genomsnitt kunde således de anförda verken icke täcka nödiga amorteringar
resp. icke förränta sitt fallvärde, hur man nu vill se saken.
Anmärkningsvärd är en vid Elektricitetsverksföreningens möte 1913 av
J. Hedin publicerad sammanställning av vinstresultat från ett antal
distributionsbolag, vilken i tabell VII bär nedan återgives. Åven av
denna sammanställning framgår oförtydbart att kraftindustrin i Sverige
hittills levat under allt annat än gynnsamma förhållanden.
Tabell VII.
A, | Antal företag. | Sammanlagt | Medel- procent vinst- utdelning. | Antal företag utan utdelning. |
1901 .................................................... | 5 | 3,194,000 | 0,42 | 4 |
1902 ...................................................... | 5 | 3,194,000 | 0,42 | 4 |
'' 1903 ...................................................... | 6 | 3,577,000 | 0,38 | 5 |
1904 ..................................................... | 7 | 3,638,000 | 2.35 | 4 |
! 1905 ...................................................... | 7 | 3,681,000 | 0,52 | 5 ! |
1906 ...................................................... | 9 | 6,285,000 | 1,17 | 6 | |
i 1907 ...................................................... | 9 | 7,016,000 | 1,05 | 6 |
! 1908 ...................................................... | 9 | 7,562,000 | 0,9 2 | 6 1 |
1909 ...................................................... | 9 | 7,940,000 | 1,28 | 5 |
j 1910 ...................................................... | 9 | 8,412,000 | 1,78 | 4 |
1911 ..................................................... | 9 | 8,720,000 | 2,49 | 4 i |
! 1912 .................................................... | 9 | 10,087,000. | 2,41 | 5 |
Av intresse att anteckna är att räntan på fallvärdet utgör c: a 10 %
av de sammanlagda driftkostnaderna för råenergin. Sammanställes
detta med driftkostnaderna för de distribuerande elektricitetsverken,
framgår att räntan på fallvärdet ingår i det slutligen vid distributionen
erhållna medelpriset med endast c:a 3 %. Motsvarande siffra vid landsbygdsdistribution
blir 1 å 2 %.
Till belysande av de svenska företagens ställning hava en del uppgifter
rörande utländska verk uppsökts i tillgänglig litteratur och nedan
sammanställts. Sålunda innehåller tab. VIII en sammanfattning av uppgifter
över anläggningskostnaderna vid en del utländska verk, hämtade
dels ur arbetet A. Ludin: »Die Wasserkräfte», dels ur »Norske Elektricitetsvaerkers
Förenings Statistik 1911—1912». Åven några amerikanska
anläggningar äro medtagna, ehuru för dessa uppgifter saknas om kostnadernas
fördelning (Zeitschrift f. d. ges. Turbinenwesen 1911 h. 14).
Fig. 4 ger en bild av kostnaden för dessa amerikanska verk i förhållande
till storleken.
204
AriZA^qningskostTxcuieT''
vid ajTveriJtOLrvsT^a. VGLélerikraAéariZdciq 71 ingår
( S- 77Z8 ms. faZLhöjcL J
7000
2000 4000 6000 8000 70000 h>w
TnsfcilleraA affekt
l’ig. 4.
205
Tabell Vin.
Verk. | An- tal. | Summa normal effekt. Kw. | Storlek. Kw. | Fallhöjd. in. | Anlag Fall värde. Kr. | gningsk Allm. om- kostn. Kr. | ostnad Bygg- nads- kostn. Kr. | pr norr Maski- nell utrust- ning. Kr. | nal kw. Summa Kr. |
Svenska .............. | 13 | 40,000 | 1,000—12,000 | 4- 20 | 168 | _ | 331 | 149 | 1 648 j |
Tyska .................. | 18 | 36,600 | 300— 6,600 | 3—192 | ■) 185 | 8) 54 | 862 | 149 | 1,250 j |
Franska.................. | 5 | 22,100 | 450-13,500 | 12-350 | 3) 152 | 854 | 106 | 1,112 | |
dio 4) ............... | 4 | 7,200 | 450— 4,000 | 40—350 | 68 | 485 | 104 | 657 | |
Italienska............... | 4 | 23,400 | 1,900—13,300 | 6- 28 | 102 | 338 | 81 | 521 j | |
Schweiziska ............ | 18 | 111,700 | 1,200-23,200 | 4-400 | 5) 23 | e) 67 | 285 | 107 | 482 |
Österrikiska............ | 7 | 32,100 | 700—10,600 | 9—310 | — | 7) 2 | 176 | 58 | 256 |
Norska .................. | 6 | 19,000 | 700- 8,300 | 10— 70 |
| 200 |
| 115 | 315 ! |
Amerikanska........... | 20 | 62,000 | 1,000-12,000 | 5—128 | - |
| — | — | 8) 475 i |
*) Medeltal för 9 anl. om 15,000 kw.
2) » » 12 » » 38,800 kw.
s) Fallvärde saknas för 2 anl. om 6,600 kw.
4) Exkl. Jonage-verket.
5) Medeltal för 8 anl. om 62,300 kw.
6) » » 7 » » 45,500 kw.
7) Fall värde ingår för 2 anl. om 5,200 kw.
8) Per installerad kw.
De svenska verken ligga som synes bättre än de anförda tyska,
vilka senare äro relativt små och hava små fallhöjder. Däremot äro de
alpina och norska verken i allmänhet överlägsna på grund av större
fallhöjder och större effekter, varigenom särskilt kostnaden för den
maskinella utrustningen gynnsamt påverkas. Av tabellen synes vidare
framgå, att de svenska verkens fallvärde är relativt högt. Emellertid
måste ihågkommas att vid flera utländska verk även årliga avgifter
utgå, vilka icke äro här medräknade, och vilka för erhållande av en
fullt adekvat jämförelse borde kapitaliseras och tilläggas till de i tabellerna
upptagna värdena, vilka för övrigt i flera fall endast torde avse
inlösen av en del behövlig mark för anläggningen o. dyl., ej alltid fallvärde
i egentlig mening.
206
Av driftekonomiska förhållanden vid utländska verk må anföras
följande. Uppgifter finnas i dels de tyska, dels de norska elektricitetsverkens
statistik. Däremot innehåller motsvarande publikation i Schweiz
tyvärr icke några ekonomiska uppgifter. I den norska statistiken finnas
siffror för 5 av de ovannämnda verken, varav framgår följande:
Anläggningskostnader (inkl. ledningsnät) pr nyttiggjord kwt...... 37.40 öre.
! | Öre pr kwt. | % av anl.-kap. |
inkomster........................................ | 4.75 | 12.7 |
driftkostnader................................... | 1.06 | 2.8 |
bruttoöverskott ................................. | 3.69 | 9.9 |
ränta och avskrivning (antaget värde)... | 2.87 | 7.7 |
nettovinst utöver normala räntan......... | 0.82 | 2.2 |
Till detta relativt goda medelresultat bidrager i hög grad det största
verket, vilket till stor del idkar direkt elektricitetsverksrörelse i en av
de större städerna. (Ett av verken lämnar underskott.)
Ur den tyska elektricitetsverksföreningens mycket omfattande statistik
kan föga upplysning vinnas rörande rena kraftverk. Den tyska statistiken
omfattar icke mindre än 346 verk. Det stora flertalet av dem äro
emellertid utpräglade elektricitetsverk. Att döma av beskrivningen äro
ungefär 34 st. av de i statistiken upptagna verken av sådan karaktär,
att de antingen icke alls eller i mera obetydlig grad idka egentlig
elektricitetsverksrörelse i tätt bebyggda, »slutna» samhällen (»geschlossene
Bebauung»). Under det att verken i allmänhet — närmare 200 st. —
lämnat detaljerade ekonomiska uppgifter, hava av de mera typiska kraftverken
endast 11 st. lämnat dylika uppgifter. Sammanställas dessa,
erhålles följande bild:
Anläggningskostnad pr nyttig kwt.................................................... 80,50 öre.
! | Öre pr kwt. | % av anl.-kap. |
inkomster......................................... | 11.22 | 14.0 |
driftkostnader................................. | 4.85 | 6.1 |
bruttoöverskott ........................... | 6.36 | 7.9 |
| ränta och avskrivning (antaget värde)... | 6.20 | 7.7 |
| nettovinst utöver den normala räntan... | 0.16 | 0.2 |
207
Till jämförelse må anföras resultatet av samtliga i den tyska statistiken
i do ekonomiska tabellerna upptagna elektricitetsverken (varibland f. ö.
återfinnas en hel del utomtyska verk), varvid bör observeras, att det här
gäller till övervägande del sådana verk som arbeta i stora städer och
industricentra.
Anläggningskostnad................................................................ 60,oo öre pr kwt.
| Öre pr kwt. | % av anl.-kap. |
| 15.00 | 24.9 |
| 5. no | 9.1 |
bruttoöverskott ................................ | 9.50 | 15.8 |
ränta och avskrivning (bokfört värde) ... | 5.oo | 7.9 |
nettovinst....................................... | 5.50 | 8.5 |
Att ett flertal av de tyska »TJeberland»-verken icke till statistiken
deklarerat sin ekonomiska ställning torde icke sakna sammanhang med
det kända förhållandet, att deras ekonomi i många fall visat sig vara
ytterst svag, ett förhållande som givetvis icke gärna offentliggöres. I
det citerade arbetet av Ludin (sid. 8) sammanfattas också omdömet om
dessa »Ueberlandzentrale» så, att ytterst få hava uppnått en förräntning
(inkl. vinst) av 5 å 6 % och då först efter 5 å 10 års drift; det stora
flertalet åter hava måst nöja sig med eu genomsnittsförräntning av
4 å 5 %. Av intresse att anföra i detta sammanhang är även ett uttalande
inom det till statsministeriet i Bayern adjungerade »Wasserwirtschaftsrat»,
på tal om en större statlig kraftdistribution från det s. k.
Walchensee-verket: »Icke ens de stora anläggningarna i Schweiz, där
avsättningsmöjligheterna voro mycket större, enär landet fullständigt
saknar kol, är tätt befolkat och har mer industri, kunde giva mer än
normal ränta, och blott de båda största bayerska »Uberland»centralerna,
Isarwerke och Lechwerke, som ligga framför portarna till stora städer
och dessutom uppammat egna industriföretag, uppnådde mer än 8 %
utdelning. Särskilt för offentliga myndigheter vore därför stor försiktighet
vid dylika företag på sin plats.» Nämnas må att ifrågavarande
verk ännu icke påbörjats, ehuru förundersökningarna länge sedan avslutats
och preliminära beslut om utförandet en gång fattats.
Av det anförda torde med all tydlighet framgå att de rena kraftverken
varken i Sverige eller i utlandet kunna tänkas på långt när ernå
208
den räntabilitet som de egentliga elektricitetsverken, vilka distribuera
inom städer och liknande orter. Tyvärr saknas uppgifter från Schweiz,
i det att detta lands elektricitetsverks förenings statistik som nämnt icke
innehåller några som helst ekonomiska uppgifter, endast tekniska data.
Möjligt och troligt är att förhållandena i Schweiz (ävensom i norra Italien)
gestalta sig relativt gynnsamma för landsbygdsdistribution resp. kraftverksdrift.
Å ena sidan är landsbygden till stor del tätt bebyggd. Å
andra sidan äro kolpriserna i dessa bergländer av sådan höjd, att försäljningspriset
säkerligen kan hållas högre än på andra håll.
Av det anförda statistiska materialet — så långt tillgängliga uppgifter
'' funnits — torde framgå att den egentliga kraftverksindustrin
såsom sådan icke hittills utvecklat sig till någon särskilt lysande affär
vare sig i Sverige eller utlandet, imder det att denna industris avnämare,
å ena sidan de rena elektricitetsverken — såsom här visats —, å andra
sidan den kraftkonsumerande industrin, vilken på mångfaldigt sätt förädlar
kraften-råvaran äro i tillfälle att med god förtjänst använda
kraften. Tager man i betraktande den alltjämt skärpta konkurrensen
med värmemotorerna, vilken sida av saken skall avhandlas längre fram,
synes förhållandet för framtiden icke gestalta sig mycket bättre. Vad
beträffar de nuvarande svenska kraftverken, kunna de möjligen på den
grund att de i allmänhet planerats med framsynthet och på ett tekniskt
gediget sätt, i en framtid, sedan anläggningarna blivit i full utsträckning
utnyttjade av normalt betalande abonnenter, komma i ett bättre läge.
Monopol■ För bedömande av frågan om kraftindustriens framtida ställning i
faran. Sverige, speciellt huruvida förutsättningar kunna anses föreligga att
antaga en fara för monopol- eller trustbildning och kraftprisernas
oskäliga uppdrivande i höjden, kräves dels en undersökning av de inhemska
krafttillgångarnas riklighet och användningsmöjligheter med
hänsyn till olika kraftförbrukares eventuella framtida anspråk på kraft,
dels en diskussion av de möjligheter till inflytande på den inhemska
kraftfrågan, som kunna ligga i tillgången och användningsmöjligheterna
av utländska bränslen.
inhemska na- Vad beträffar landets naturliga krafttillgångar är det som bekant
turtillgångar särskilt vattenkraften, som i samband med de frågor, vilka kommittén
alstring, har att utreda, tilldragit sig det största för att ej säga uteslutande intresset.
På teknikens hittillsvarande ståndpunkt kan en sådan uppfattning
också anses hava goda skäl för sig. Men då det här gäller en
lagstiftning avsedd att under vissa förutsättningar vinna tillämpning först
20!)
i framtiden, synes grundad anledning föreligga att skänka uppmärksamhet
åt även de inhemska bränsletillgångar, som delvis redan nu och än
mera i framtiden kunna finna användning för kraftalstring och därvid
intaga ett betydande rum. Kommittén åsyftar därmed dels, ehuru i
mindre grad, våra svenska stenkol, dels torven, dels slutligen de under
senare åren mycket omtalade bituminösa skiffrarna såsom råämnen för
framställning av olja, och skola dessa olika materialtillgångar här nedan
i korthet avhandlas. Nämnas bör i detta sammanhang även den s. k.
sulfitspriten, avsedd tillsvidare huvudsakligen för mindre motorer.
En del kraft alstras som bekant för att därefter avsiktligt omsättas
i värme, för närvarande dock i mycket ringa omfattning. Den huvudsakliga
värmealstringen för såväl industriella behov som »husbehov»
sker genom direkt förbränning huvudsakligen av stenkol, koks eller ved,
mera sällan torv. Åven vedtillgången spelar således för vår kraftekonomi
en viss roll.
Sveriges vattenkrafttillgäng ar hava vid ett par tillfällen under senare
åren gjorts till föremål för mera ingående beräkningar, dels i en av
kommitténs ledamot Liibeck år 1906 publicerad avhandling »Den skandinaviska
vattenkraften och dess framtidsmöjligheter», dels i en år 1912
publicerad avhandling av löjtnant M. Serrander om »Sveriges Vattenkrafttillgångar
och deras förmögenhetsvärde», ingående i aktuarien Flodströms
utredningar angående den svenska nationalförmögenheten. Båda
de nämnda utredningarna hänföra sig till ett detalj studium av landets
huvudvattendrag, med den kännedom rörande vattenmängd, fallhöjd och
andra lokala förhållanden, som vid tiden för beräkningarna stod till buds.
I den senare utredningen har därjämte med ledning av nu gällande
relationer gjorts ett tillägg för vattenkraften i bivattendragen.
Vattenmängden, som tydligen är svårast att tillförlitligt konstatera,
har bestämts med tillhjälp av förefintliga mätningsuppgifter, vilka under
tidQfi mellan de båda beräkningarna (1906—1912) avsevärt kompletterats.
Den förstnämnda beräkningen går huvudsakligen ut på att finna den
vattenmängd, som efter sannolika regleringsåtgärder vid de stora sjöarna
kan väntas bliva disponibel året runt, utom under särskilt ogynnsamma
förhållanden, och för vilken kraftverken redan från början såvitt möjligt
planeras. Utöver den »reglerade vattenmängden» förutsättes nödigt
överskottsvatten bliva tillgängligt för andra behov, såsom flottning och
fiskvägar. Vidare angives den ungefärliga effekt, som redan nu kan utvinnas
vid nuvarande normalt lågvatten (motsvarande ungefärliga medelvärdet
av lågvattenmängden under en följd av år). — Den senare beräkningen
utgår däremot från den vattenmängd, som under nuvarande
27
210
förhållanden finnes disponibel i genomsnitt 9 månader pr år (motsvarande
»lågt medelvatten», »industriellt medelvatten») och för vilken kraftverk
för vissa industriella ändamål (träsliperier, elektrokemiska verk) ofta utbyggas,
även utan tillgång till regleringsmöjligheter. Denna kvantitet
sammanfaller i stort sett med den som beräknats efter reglering av vattendragens
viktigare sjöar. En jämförelse mellan de båda beräkningarna
visar följande resultat. Enligt Liibeck skulle den reglerade krafttillgången
i de större vattendragen uppgå till c:a 3,775,000 hkr. Serranders
beräkning slutar på 6,205,000 hkr, varav 1,035,000 hkr komma på
smärre vattendrag och sidotillflöden. På de större vattendragen komma
sålunda 5,170,000 hkr, vilken siffra emellertid anger den blivande installerade
effekten och innefattar ett tillägg, enligt hittills vunnen erfarenhet,
av 40 % utöver den under 9 månader disponibla effekten.
Denna senare utgör sålunda 3,690,000 hkr, en siffra som obetydligt skiljer
sig från resultatet av Lubecks beräkning. Av överensstämmelsen mellan
dessa båda på delvis olika vägar genomförda beräkningar kan man
sluta, att de angivna värdena på vattenkrafttillgångarna böra vara tillförlitliga.
Utbyggnadens storlek vid ett kraftverk i förhållande till ovan angivna
olika slag av vattenmängd är sedan givetvis mycket varierande,
beroende främst på förefintliga lokala möjligheter att genomföra »dygnsreglering»,
med avtappning av vattnet allt efter belastningens växlingar
(för industri med endast dagdrift samt för belysning, järnvägsdrift m. fl.
starkt växlande behov), men även på kravet å reservmaskineri m. m.
I Serranders effektberäkning har som nämnt på grund av hittills föreliggande
erfarenhet förutsatts relationen 1:1,4 mellan 9-månadersvatten och blivande
genomsnittlig utbyggnadsvattenmängd. Den därigenom erhållna effektsiffran
i och för sig är för här avsedda ändamål av mindre betydelse.
Av största intresse däremot är den energikvantitet som kan utvinnas
ur vattenkraften.
Fallhöjden i de olika vattendragen har beräknats enligt förefintligt,
i detta avseende fullt nöjaktigt kartmaterial, med vederbörligt avdrag
för fallförluster vid vattnets framledande mellan de olika kraftverken.
Effekten beräknas i turbinhästkrafter, därvid turbinernas genomsnittliga
verkningsgrad kan sättas till 75 % (vid gynnsammaste belastning
garanteras numera 80—85 %).
Energin i vattenkraften är som nyss sades det mest betecknande
för densamma. Denna mätes närmast i turbinhästkrafttimmar, men då
man i regel torde för framtiden kunna räkna med elektrisk utbyggnad,
lämpar det sig bättre att angiva den utvinnbara elektriska energin, för
211
vilket ändamål kilowattimmen (kwt) är det rationella måttet. Med hänsyn
till den elektriska generatorns verkningsgrad kan eu kilowattimme
lämpligen räknas såsom 1,5 turbinhästkrafttimmar.
Hithörande frågor torde bäst klargöras genom ett exempel. Om vi
antaga, att ett vattenfall med 9-månadcrs vattenmängd kan lämna
1,500 hkr., motsvarar detta en elektrisk effekt av 1,000 kw. Enligt
Serranders undersökningar (vilka i detta avseende bestyrkas av den här
förut anförda statistiska undersökningen) kommer då fallet, om nuvarande
praxis följes, att utbyggas för 1,4 x 1,500 = 2,100 hkr. Effekten 1,000
kw kan verket som nämnt prestera fullt under 9 månader; under de
övriga 3 månaderna nedgår effekten till något minimum, i yttersta —
ehuru sällsynt — tillfälle till noll. Man kan sålunda räkna med en energimängd,
motsvarande full effekt under 10,5 å 11 månader. Antages för
säkerhets skull det lägre värdet, vilket motsvarar 7,660 timmar pr år,
blir verkets energimängd 1,000 kw x 7,660 timmar eller 7,66 null. kwt.
Blir vattendraget reglerat, kan vattenmängden sannolikt beräknas konstant
även under den förutvarande bristtiden och energiinnehållet kan då sättas
till 8,76 mill. kwt, om den reglerade vattenmängden sammanfaller med
nuvarande 9-månaders vattnet, vilket som nämnt i stort sett icke torde
vara så långt ifrån verkliga förhållandet.
Om detta verk användes för drift av exempelvis ett träsliperi, vilket
arbetar dygnet runt, tillgodogöres sannolikt bortåt 7 mill. kwt. Ett
järnverk eller en kvarn skulle kunna tillgodogöra 4 a 6 mill. kwt, en
textil- eller annan fabrik med dagdrift 2 å 3 mill. kwt. Ett kraftverk
med blandad försäljning skulle enligt det förut sagda sannolikt tillgodogöra
4,4 mill. kwt, under det att ett rent elektricitetsverk enligt nuvarande
erfarenhet endast skulle tillgodogöra 1,65 mill- kwt. Det är
tydligt att i senare fallet ett stort slöseri med energin kan sägas äga
rum, då åtminstone c:a 5 mill. disponibla kwt icke komma till någon
användning. Samtidigt framgår att då utgifterna för ränta och avskrivning
på anläggningskapitalet måste belasta ett fåtal uttagna kwt, dessa
måste bliva förhållandevis dyrbara. För vattenkraftens rationella och
fullständiga utnyttjande kräves sålunda, att man strävar efter att i
möjligaste grad‘ öka den s. k. utnyttningstiden genom att ordna kraftuttaget
så att belastningen så mycket som möjligt utjämnas. Ett enkelt
sätt att främja vattenkraftens fullständiga utnyttjande är att låta den
arbeta tillsammans med en värmecentral på sådant sätt, att vattenkraften
tillfredsställer den s. k. bottenbelastningen, och värmecentralen den s. k.
spetsbelastningen, en utväg som man såväl vid åtskilliga anläggningar
i Sverige som framför allt vid ett flertal anläggningar på kontinenten
212
redan beträtt. Exempelvis må nämnas att om det nyssnämnda verket
om 1,000 kw användes i kombination med en värmecentral av samma
effekt för täckande av behovet för ett elektricitetsverk av normal typ
(och sålunda 2,000 kw maximieffekt), skulle ur fallet kunna uttagas 2,8
mill. kwt i stället för förut 1,65, under det att värmecentralen endast
behövde bidraga med 0,5 mill. kwt. Den härför erforderliga bränslekostnaden
är förhållandevis obetydlig, och kombinationen är som regel
förmånlig ur såväl privatekonomisk som nationalekonomisk synpunkt,
även om tillsatsbränslet är utländskt.
Det anförda exemplet visar att det icke är vattenfallets effekt
(d. v. s. hästkrafttal) som är karaktäristisk för den nytta man kan hava
av detsamma, utan den energikvantitet som kan utvinnas ur fallet.
Såsom ytterligare belysande för samma sak må erinras om inflytandet
av ackumulering. I vissa fall medgiva förhållandena att uppsamla
vattnet i bassänger och låta det uträtta sitt arbete tidvis under utvecklande
av en kanske flera gånger större effekt än som motsvarar den
gängse definitionen av ett vattenfalls effekt. I andra fall åter låter det
sig göra att på elektrisk väg — i elektriska ackumulatorer — uppsamla
energin under tider, då kraften ej finner användning, för att sedermera
öka den disponibla effekten vid de tidpunkter, då förbrukningen det
kräver. I den mån de elektriska ackumulatorerna — vilka ännu icke
nått någon högre grad av utveckling — ytterligare fullkomnas, torde
denna metod att anpassa kraftkällan efter behoven komma att spela en
betydande roll. Följaktligen bör tillgången i våra vattenfall liksom även
anspråken på kraft från konsumtionens sida mätas i energimått, ej i effektmått,
sålunda i kwt, ej i kw eller hk.
Ser man på vattenkraftens fördelning över landet, så är som bekant
största delen att finna i Norrland, delvis fjärran från kommunikationsleder
och större bebyggda orter. Med hänsyn till kraftens aktuella värde
äro dylika tillgångar givetvis av ringa eller ingen betydelse. Serrander
har också för att komma till en uppfattning om vattenfallens aktuella
förmögenhetsvärde (år 1908) sökt avskilja sådana fall, som med hänsyn
till byggnads- och kommunikationsförhållanden kunde väntas bliva tagna
i anspråk inom 20 resp. 50 år, medan de övriga betraktades som för närvarande
värdelösa. Med åren och de tekniska framstegen förändras
emellertid detta förhållande, liksom man kanske också kan vänta i fråga
om torv- och skiffertillgångar, och har man därvid att beträffande vattenfallen
räkna med dels kommunikationsledernas utsträckning, vattendragens
reglering och uppkomsten av nya industricentra norrut — i detta avseende
kan t. ex. Inlandsbanan med tvärbanor bliva av stor betydelse
213
— dels, ehuru sannolikt i mindre grad, kraftöverföringsteknikens utveckling.
En kraftöverföring från Norrland till landets sydligare delar
vore visserligen ur teknisk synpunkt icke någon omöjlighet även på
bortåt 500 å 600 km. avstånd, men med hänsyn till de ekonomiska
förutsättningarna är det tvivelaktigt om en sådan kan anses ligga inom
sannolikhetens gränser, ehuruväl själva överföringskostnaderna icke behöva
bliva anmärkningsvärt höga om blott tillräckligt stora kraftbelopp
komma i fråga. Till belysande av överföringskostnadernas ungefärliga
''k-r/frn>
I0''000 30000 o 0900 70’090 90000 7ztV
Fig. 5 a.
storlek under olika förhållanden må anföras följande grafiska framställning
(grundad på beräkningar av ingenjörerna G. Centerwall och C. A.
Rossander) — fig. 5 a och b. Dessa diagram visa kostnaden pr kw.
för överföring av olika kraftbelopp över olika avstånd, varvid inbegripits
kostnaderna för såväl linien som transformeringen till en lämplig
överföringsspänning.
Kraftöverföringar sådana som exempelvis från Norrland till Skåne
eller till Tyskland, varom stundom talats, måste emellertid förvisas till
de rena utopiernas område.
214
Av översiktskartan över Sveriges vattenkraft erhåller man en ungefärlig
föreställning om till vilken grad vattenkraften i olika landsändar
är för närvarande tillgodogjord. För ett distrikt sådant som mellersta
delen av Svealand (Bergslagen) där befintliga vattenkrafter äro till stor
utsträckning tillgodogjorda, kan fråga uppstå, om en överföring i stor
skala från exempelvis Norrland, och sådana projekt hava också redan varit
under diskussion. Emellertid synas genom kraftprisens alltjämt fortgående
sjunkande dylika planer för närvarande orealiserbara. Skulle kolprisen
kr/jM
JOO
600
och därmed kraftprisen i framtiden stiga avsevärt för området i fråga,
ändras situationen, och en överföring från Norrland blir att taga med i
räkningen. Prisstegringen dessförinnan begränsas av den marginal, som
av ovanstående diagram framgår.
Efter denna allmänna orientering lämnas här en sammanställning
av de beräknade vattenkrafttillgångarna på grundvalen av Serranders
utredning. Därvid har räknats med en utnyttningstid av dels 4,400
timmar såsom exempel på en sannolikt lätt uppnåelig genomsnittsutnyttning
(medeltal vid nuvarande kraftverk) dels 7,660 timmar, mot
-
215
svarande 10,5 månader. Med dessa beräkningsgrunder bliva energitillgångarna
icke för högt uppskattade, vilket så mycket mera framträder,
om man betänker att i de flesta fall eu icke obetydlig energi finnes tillgänglig
utöver 9-månaders kralten, vilken här ej alls medräknats, men
vilken med »hävstänger», sådana som de antydda, sålunda kombination
med värmecentraler eller ackumulering, böra kunna förr eller senare även
de komma till nytta.
Tabell IX.
Område. | Inåt. turb. hk. | Beräknade efter normal | |
Mill. kwt. vid | Mill. kwt. | ||
Hela landet ............................................................... | 6,205,000 | 13,000 | 22,600 |
Exklusive övre Norrland................................................ | 3,795,000 | 8,000 | 13,800 |
Södra och mellersta Sverige incl. Gävleborgs län............... | 2,235,000 | 4,700 | 8.200 |
Stenkolsbrytning förekommer i Sverige endast inom ett begränsat
område av Skåne. De aktuella tillgångarna uppskattas enligt Erdman
till 106,48 mi 11. ton. Enligt I. Svedberg skulle tillgångarna uppgå till
cirka 300 mill. ton. Den årliga brytningen uppgår till 0,2 å 0,3 null.
ton. Till jämförelse må nämnas att den årliga kolimporten uppgår till
cirka 4 mill. ton (jmf. fig. 18). De inhemska tillgångarna utgöras
till stor del av kol med ett relativt lågt bränslevärde och hög askhalt.
De kunna sålunda under normala förhållanden tillgodose ett begränsat,
mer eller mindre lokalt behov samt därutöver spela rollen av en momentan
reserv i händelse av behov under extraordinära förhållanden.
Någon avgörande faktor i landets kraftmedelbalans utgöra de nu kända
tillgångarna tydligen icke.
Sverige rymmer emellertid ganska väsentliga bränsletillgångar i form
av torvmossar, huvudsakligen i Södra Sverige såsom i Skåne, Halland,
Blekinge och Småland samt delvis i Västergötland, under det att i mellersta
och norra Sverige endast relativt obetydliga bränntorvtillgångar
lära finnas. Hela arealen av bränntorvmossar torde icke vara med någon
grad av noggrannhet känd. Olika uppskattningar variera mellan 2,5 å
5 millioner ha. Djupet är emellertid i de svenska mossarna i allmänhet
relativt obetydligt. Torven har ett bränslevärde av knappt
hälften av motsvarande vikt stenkol. För närvarande kan den därför i
allmänhet icke, särskilt med hänsyn till frakterna, konkurrera med sten
-
Inhemska
bränsle
tillgångar.
216
Det framtida
kraftbehovet.
kolen såsom kraftalstrare. På senare tider liar genom den nya eldningsmetoden
med torv i pulverform ett viktigt tekniskt steg blivit taget i
riktning mot torvtillgångarnas tillgodogörande, men det synes tills vidare
vara huvudsakligen vid järnvägsdrift som denna metod i och genom sina
tekniska företräden — även framför koleldning — och sålunda genom
mera indirekta ekonomiska verkningar har utsikt att göra sig gällande.
I stort sett torde torvtillgångarna icke kunna anses bliva en faktor
att praktiskt räkna med förrän prisen på andra bränslen resp. på kraft
eventuellt stigit väsentligt i höjden, och ur denna synpunkt kunna våra
torvmossar givetvis spela rollen av ett synnerligen viktigt reservlager.
Frågan om tillgodogörande av oljan i de bituminösa skiffrar, vilka
förekomma i rätt stor utsträckning i vissa delar av landet, torde ännu
icke vara slutgiltigt tekniskt och ekonomiskt utredd. Alunskiffrärna
förekomma i Skåne, Östergötland, Västergötland, Närke och på Öland.
Den totala tillgången är ännu icke utredd; däremot äro tillgångarna
i Västergötland väl undersökta och kända. Alunskiffrarna i detta
landskap omfatta en areal av icke mindre än 50,000 ha med en
medelmäktighet av cirka 12 meter och uppskattas till ett belopp av
13,300 millioner ton. Oljeutbytet varierar väsentligt, men lär för en
stor del av materialet uppgå till cirka 6 %, en oljehalt som är högre
än som vid destillering av motsvarande materiel i Frankrike erhålles, men
lägre än genomsnittsutbytet vid de skotska fälten. I nämnda båda
länder är oljeutvinningen ur skiffrarna fabriksmässigt genomförd. Hos
oss pågå ännu försöken, varjämte Kungl. Maj:t tillsatt särskilda sakkunniga
för frågans utredning.
A ad slutligen beträffar den ur sulfitfabrikernas affallslut numera tillgodogjorda
biprodukt, som benämnes sulfitsprit, synes densamma vara
väl ägnad att med framgång konkurrera med de utländska brännoljorna
för kraftalstring i småmotorer. De energibelopp som på detta sätt kunna
komma att alstras torde emellertid bliva relativt obetydliga i förhållande
till de energibelopp, med vilka man har att räkna vid bedömande i
stort av landets kraftfrågor. Med den omfattning sulfitindustrin f. n.
har, lär en årlig tillverkning av cirka 65 mill. liter 50-procentig sprit
kunna åstadkommas. Utbytet angives till 75 liter 100-procentig vara
per ton torr massa.
I det föregående har redogjorts för den nuvarande förbrukningen
av elektrisk energi inom landet för olika ändamål, sålunda för dels s. k.
borgerliga behov såsom belysning och smådrift inom hushåll, hantverk
och lantbruk, dels transportändamål (spår- och järnvägar), dels slutligen
industriell drift. Hela förbrukningen uppgick år 1912 som nämnt till i
217
runt tal 1,100 mill. kwt, varav på de tre grupperna folio i avrundade
tal resp. 67, 18 och 1,015 mill. kwt. I förhållande till det energiförråd,
som enligt det föregående finnes enbart i våra vattenfall — minst 22,000
mill. kwt — är sålunda det nuvarande behovet av elektrisk energi helt
obetydligt. Det utgör i själva verket endast 5 % av vattenkrafttillgången.
Behovet av energi för andra än industriändamål utgör endast
0,35 % av sagda tillgång. I detta sammanhang må vidare påpekas, att
den nuvarande landsbygdsdistributionen icke förbrukar mer än 0,07 %
av samma tillgång.
Av den ifrågavarande energikonsumtionen tillfredsställes såsom
nämnts huvudparten genom redan utbyggd vattenkraft. Tänker man sig
vidare den i direkt drift använda industrikraften (se fig. 2) uttryckt i
elektrisk energi, erhålles såsom ett uttryck för den år 1912 tillgodogjorda
vattenkraften en energikvantitet av sammanlagt ungefär 1,300
mill. kwt. Den redan tillgodogjorda vattenkraftenergin utgör sålunda
5,9 % av hela förrådet.
Det återstår då att söka bilda sig en föreställning därom, inom vilken
tidrymd kraftbebovet kan tänkas komma upp till en sådan böjd,
att i första band vattenkrafttillgångarna bota att tryta. Härför erfordras
en undersökning av de olika kraftkonsumtionsområdenas hittillsvarande
stegring och framtida utvecklingsmöjligheter.
För elektrisk belysning synes enligt statistiken hava förbrukats år
1911 omkring 35 mill. kwt (nyttig energi bos konsumenten). Denna
kvantitet är icke stor i och för sig, men den representerar icke desto
mindre ett rätt stort ekonomiskt värde. En ungefärlig beräkning visar
att en motsvarande belysning med fotogen skulle kräva cirka 100,000
ton lysolja, en kvantitet som i värde motsvarar ungefär värdet av den
samtidiga importen av »renade lysoljor» (cirka 14 mill. kronor, jämför fig.
17 och 19). Med nuvarande tekniska hjälpmedel lider det intet tvivel att
den elektriska belysningen med normala strömpriser ställer sig för konsumenten
billigare än fotogenbelysning. Den elektriska belysningens
företräden i bekväm skötsel äro påtagliga och i hygieniskt avseende anses
den även innebära vissa fördelar. Man torde därför vara berättigad
antaga att, trots de elektriska lampornas genom tekniska framsteg alltjämt
minskade strömförbrukning, ökningen i energiförbrukning för detta
ändamål likväl skall fortgå i samma tempo som hittills varit fallet.
Den elektriska energin för s. k. smådrift torde likaledes kunna
förutsättas stegrad i samma proportion som förut. Inom hushållet kommer
den alltmer till användning för olika ändamål. Mycket har talats
om elektricitetens användning för kokning ävensom för rumsuppvärm
28
-
Belysning,
smådrift
m. m.
218
ning, och stora förhoppningar hava av många hysts om en storartad
utveckling på detta område. Emellertid hava dessa förhoppningar icke
fått stöd av vare sig den teoretiska överläggningen eller resultatet av
gjorda försök. I motsats till vad som gäller om den elektriska belysningen,
kan nämligen genom tekniska förbättringar i apparaternas konstruktion
ingenting vinnas i ekonomiskt utbyte vid värmealstring; ej
heller kan den elektriska energin på värmeområdet hava tillfälle undantränga
så dyrbara konkurrenter som belysningsenergin vis å vis lysoljorna.
Då elektriciteten omsättes i värme, sker detta fullständigt
d. v. s. med en verkningsgrad av 100 %, och längre kan man tydligen
icke komma. Kärnpunkten ligger däruti att elektriciteten absolut taget
lämnar en rätt obetydlig värmemängd (1 kwt = 858 värmeenheter).
Till belysande av detta förhållande må anföras att 1 kg. goda stenkol
innehålla cirka 8,000 värmeenheter. Vidare kan förtjäna omnämnas att
för tillfredsställande av exempelvis ensamt Stockholms värmebehov skulle
behövas en elektrisk energikvantitet motsvarande bortåt fyra gånger så
mycket som hela landets nuvarande konsumtion av elektrisk energi och
i effekt ungefär femtedelen av hela landets vattenkraft.
Det nuvarande behovet av värme för hushållsändamål och bostäder
förses dels och till stor del genom den inhemska veden, dels genom
stenkol, i de större städerna delvis i form av stenkolsgas. Mera än
hälften av det virke som årligen avverkas, eller ungefär tre gånger
så mycket som den exporterade virkeskvantiteten, lär sålunda åtgå till
husbehovsvirke, motsvarande 2 till 6 kbm. per inv., olika för olika delar
av landet. (Denna virkesmängd omfattar emellertid ej blott bränsleved
utan även stängsel virke.) Ur handelsbalansens synpunkt är ett undanträngande
av vedbränslet genom användande av vattenkraft, för vars
tillkomst upprättats dyrbara, vanligen för i utlandet upplånade kapital
byggda kraftstationer, synbarligen icke önskvärt. Den stenkolskvantitet,
som f. n. går till rena uppvärmningsändamål, kan uppskattas till ungefär
en fjärdedel av hela importen, till ett värde av f. n. ungefär 15 mill.
kronor. För gasverken torde användas stenkol motsvarande ungefär 4
mill. kronors värde. Enbart räntorna på anläggningskapitalet för motsvarande
vattenkraftverk skulle enligt tillgängliga medelvärden uppgå
till större belopp än denna importsiffra på 19 mill. kronor.
I praktiken har det även visat sig att elektrisk energi för bostadsuppvärmning
endast i vissa undantagsfall är ekonomiskt möjlig, nämligen
då ren överskottskraft till synnerligen billigt pris därför kan användas.
I fråga om kokning hava hittills utförda försök visat att den elektriska
energin, distribuerad, i regel icke kan tillhandahållas till ett så lågt
pris, att konkurrens är möjlig med gas, där sådan finnes. Under vissa
219
speciella omständigheter, således där gas icke finnes och där vedtillgången
är knapp eller beroende på höga frakter, kan den elektriska
hushållskokningen antagligen visa sig ekonomiskt berättigad, men denna
begränsade användning torde med säkerhet icke betinga så stora energimängder,
att de behöva särskilt tagas hänsyn till i förhållande till de i
det följande behandlade, speciellt de industriella behoven.
Konsumtionen av drivkraft inom hantverket torde kunna beräknas
stegrad såsom hittills. Visserligen innebär den hastiga industriella utvecklingen
en hämsko på hantverkets, men å andra sidan måste medräknas
att den elektriska kraften i sig innebär ett underlättande av smådriftens
bestånd inom hantverket liksom även inom jordbruket.
Energiförbrukningens omfattning och tillväxt för nu avhandlade
ändamål, för belysning och smådrift, kan med rätt stor noggrannhet avläsas
och följas i statistiken över befintliga elektricitetsverk. Den årliga
stegringen liar på grund härav beräknats till i genomsnitt ett konstant
belopp, som motsvarar 10 % på 1911 års förbrukningsvärde.
I efterföljande tabell X äro sammanförda uppgifter från en del svenska
elektricitetsverk, dels större sådana, dels sådana av äldre datum, inom
vilkas konsumtionskrets elektricitetens användning kan förutsättas vara
väl inarbetad. Av densamma synes att den nuvarande »mättningsgränsen»
torde kunna sättas till 30 kwt per inv. för belysning och smådrift,
ett värde som i allmänhet ligger betydligt över den verkliga förbrukningen.
Tabell X.
Elektricitetsverk. | Anläggnings- år. | Invånare 1911. | Förbrukning Kwt pr inv. | Anm. |
A. De större städernas verk. Stockholm ............................................. | 1892 | 346,600 | 43,25 | Inkl. industri. |
Göteborg ............................................... | 1908 | 170,200 | 26,25 |
|
Malmö ................................................... | 1901 | 89,700 | 21,50 |
|
Norrköping ........................................... | 1904 | 46,600 | 23,80 |
|
Gävle..................................................... | 1903 | 35,800 | 14,12 |
|
Hälsingborg............................................. | 1891 | 33,100 | 16.25 |
|
Örebro .................................................. | 1886 | 30,900 | 17,15 | Osäker siffra. |
Eskilstuna ............................................. | 1895 | 28,400 | 8,38 |
|
Karlskrona ............................................ | 1907 | 27,500 | 11,10 |
|
220
Jordbruket.
Elektricitetsverk. | Anläggnings- år. | Invånare 1911. | Förbrukning Kwt pr inv. | Anm. |
Jönköping............................ | 1907 | 27,200 | 10,36 |
|
Uppsala............................................ | 1906 | 25,900 | 25,60 |
|
Borås........................ ......... | 1894 | 22,000 | 18,io |
|
Lund............ ...... | 1907 | 20,400 | 14,70 |
|
B. Jiågra äldre, mindre verk. |
|
|
|
|
Halmstad............................................... | 1890 | 18,000 | 25,70 |
|
Söderhamn ................. | 1894 | 11,400 | 11,40 |
|
Trälleborg..................................... | 1898 | 10,100 | 19,50 |
|
Luleå.............. | 1896 | 9,200 | 21,50 |
|
Östersund.............. | 1889 | 8,500 | 30,90 | Osäker siffra. |
Växiö........................ ........ | 1887 | 8,300 | 25,90 |
|
Karlshamn .......... | 1899 | 7,300 | 30,oo |
|
Örnsköldsvik ................ | 1895 | 3,800 | 26,40 |
|
Distribution av elektrisk energi på landsbygden för jordbrukets behov
har på de sista åren tagit stark fart, och torde det därför med hänsyn
till dess framtida utveckling här vara på sin plats att mera ingående
behandla denna fråga, ehuru den i jämförelse med övriga kraftbehov
för närvarande icke intager någon bemärkt plats.
Det är ju givet, att med de olika betingelserna för jordbruk i allmänhet
i landets olika delar även elektrifieringsfrågan ställer sig olika i
samma mån. Särskilt inverkar här förhållandet mellan den odlade jordens
areal och den totala arealen. Tyvärr är det statistiska materialet
allt för ofullständigt för att närmare kunna bestämma den genomsnittsförbrukning
per år av elektrisk energi, som en fullständig elektrifiering
av jordbruket medför. Så uppgiver t. ex. doktor Ekström på grund av
erfarenhet från vissa delar av Hemsj öbolagets distributionsområde ett
medelvärde av 24 kwt per ha. Emellertid synes detta vara alldeles
för högt såsom medelvärde, om det skall avse endast jordbruk. Enligt
såväl tysk statistik som en del svenska uppgifter synes den rena jordbruks
förbrukningen snarast ligga vid 10 å 15 kwt per ha. Men å
andra sidan åtföljes denna jordbrukets energikonsumtion av en annan och
i regel väl så stor, nämligen för hantverk och småindustri samt belys
-
221
ning för innevånarne över huvud taget. Denna senare del av konsumtionen
är snarare beroende av invånareantalet än av jordarealen. Sättes
hela förbrukningen i förhållande till invånareantalet kunna jämförliga silfror
endast uppställas för orter med något så när samma befolkningstäthet.
Grenom sammanställning av uppgifter från olika håll hava vissa
medelvärden uppställts med ledning av vilka den sannolika förbrukningen
för olika landsändar uppskattats. Härvid har hänsyn tagits dels
till jordbrukets behov för tröskning och andra stationära behov, dels
till folktätheten. Siffrorna ställa sig väsentligt olika för olika landsändar;
de giva såsom medelvärde för hela landet 25 kwt per ha eller
ock 35 kwt pr inv. En så hög förbrukning återfinnes i verkligheten
endast inom orter med relativt utvecklad elektrifiering i våra bördiga
sydliga landsändar. I för elektrifiering mindre lämpliga trakter torde
man icke kunna påräkna en så stor förbrukning, allraminst i början.
Diagrammet fig. 6 angiver anläggningskostnaderna för landsbygdsnät,
innefattande distriktsnät, transformatorstationer och lokalnät under
olika förhållanden med avseende på den odlade arealens relativa omfång
samt under förutsättning av dels mera sammanhängande bygd såsom
t. ex. i Skåne, dels splittrad bygd såsom flerstädes i mellersta Sverige.
Kostnaden för ränta och avskrivning av dessa anläggningssummor bildar
den största och utslagsgivande posten i driftkostnaderna. Med ledning
av tillgängliga statistiska uppgifter beträffande underhåll, skötsel och
avskrivning av distributionsanläggningar samt strömpris och utnyttjningstid
har minimipriset hos abonnenterna vid olika förhållande mellan
den odlade delen och den totala arealen sammanställts i diagrammet
fig. 7. Den undre kurvan motsvarar en full förbrukning av 25 kwt
per ha, den övre en förbrukning av endast hälvten av detta värde.
Denna senare förbrukning är, såsom i det föregående påpekats, icke
ovanlig vid relativt nystartade företag. I verkligheten torde förbrukningen
bliva mindre ju glesare bygden är och ju dyrare strömpriset är.
Det sannolika förloppet blir därför utefter ungefär den streckade linjen.
Som synes stiga kostnaderna med rask fart, när man kommer ned under
förhållandet 0,3 mellan odlad och total areal. Denna siffra kan därför
med fog sättas såsom gräns för möjligheten av en elektrifiering. Till
grund för dessa beräkningar har lagts ett strömpris i matarepunkten av
endast 3,5 öre pr kwt, motsvarande den genomsnittliga självkostnaden
för svenska distribuerande verk enligt föregående utredning. I själva
verket måste denna siffra dock komma att ställa sig högre. Å ena
sidan måste ihågkommas att till grund för beräkningen ligger en så låg
räntefot som 5 %, vilken privata verk i regel icke kunna räkna med;
222
Odlctd ctrecd : éoécd area l
Fig. 6.
223
Ore pr
Odlcrd: totccL cLrecul.
Fig. 7.
224
å andra sidan innesluter sagda pris icke någon som helst affärsvinst utöver
nyssnämnda knappa ränta på det nedlagda kapitalet.
Studerar man den officiella statistiken, skall man ock finna, att
nyssnämnda förhållande 0,3 är en naturlig gräns. Över densamma ligga
de egentliga jordbruksområdena, sålunda i huvudsak de skånska länen
och Halland, Skaraborgs län samt delar av Östergötlands län och Mälarprovinserna.
Härtill komma några spridda smärre distrikt i Blekinge,
Kalmar län och Värmland. Tabell XI upptager uppgifter för de delar
Tabell
Län | För länet. | För den elektrifierbara delen. | ||||
Total areal 1,000 ha | Odlad areal 1,000 ha | Förh. %■ | Total areal 1,000 ha | Odlad areal 1,000 ha | Förh. %■ | |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | G | |
Malmöhus ............................................. | 473 | 343 | 72 | 458 | 340 | 74 |
Kristianstads........................................... | 622 | 247 | 40 | 339 | 204 | 60 |
Skaraborgs............................................ | 807 | 341 | 42 | 601 | 302 | 50 |
Östergötlands......................................... | 997 | 245 | 25 | 307 | 143 | 47 |
Hallands................................................ | 477 | 136 | 29 | 229 | 106 | 46 |
Älfsborgs ............................................. | 1,168 | 219 | 19 | 136 | 58 | 42 |
Örebro................................................... | 832 | 155 | 19 | 196 | 82 | 42 |
Västmanlands................................ | 644 | 153 | 24 | 227 | 95 | 42 |
Uppsala ................................................ | 512 | 156 | 31 | 293 | 118 | 40 |
Blekinge................................................ | 290 | 65 | 22 | 66 | 24 | 36 |
Kalmar ................................................ | 1,096 | 177 | 16 | 69 | 25 | 36 |
Stockholms............................................. | 744 | 165 | 22 | 190 | 66 | 35 |
Värmlands............................................ | 1,755 | 204 | 12 | 171 | 57 | 33 |
Södermanlands ....................................... | 624 | 176 | 28 | 347 | 107 | 31 |
Jönköping3............................................. | 1,062 | 136 | 13 | 36 | 12 | 33 |
Göteborgs- och Bobus.............................. | 490 | 100 | 20 | 28 | 9 | 32 |
Kronobergs........................................ | 891 | 91 | 10 | — | — | — |
Gottlands .................... ....................... | 312 | 70 | 23 | — | — | — |
Kopparbergs.........................................) |
|
|
|
|
|
|
\ | 27,303 | 476 | 1-6 | c:a 300 | c:a 90 | 30 |
Norrland ............................................J |
|
|
|
|
|
|
Summa | 41,099 | 3,655 | — | 3,993 | 1,838 | — |
Medeltal | — | — | 9 | — | — | 46 |
225
av de olika länen, vilka sålunda kunna komma i betraktande såsom möjliga
för eu elektrifiering. I Dalarna och Norrland förekomma en del
spridda områden, t. ex. floddalar, vilkas omfattning uppskattats på ett
ungefär.
På kartan i fig. 8 äro enligt tillgängliga uppgifter antydda de trakter,
vilka karakteriseras av ett förhållande mellan odlad och total areal av
mera än 0,25. Kartan angiver därför ett något större område än det
som kan betecknas som »elektrifierbart».
XX.
|
|
| I n v å | nare. |
|
| Beräkn. | Beräkn. |
Förh. | Förh. | Lands-bygden i | Den elektri för-bära delen | Förh. %>■ | Inv. pr 10:5. | Sädesskörd | ||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | L 2 | 13 | 14 | 35 |
97 | 99 | 282 | 280 | 99 | 0,82 | 17 | 32 | 38 |
55 | 83 | 211 | 150 | 71 | 0,74 | 12 | 25 | 33 |
74 | 89 | 206 | 170 | 83 | 0,56 | 13 | 22 | 39 |
31 | 58 | 221 | 107 | 48 | 0,75 | 16 | 32 | 42 |
48 | 78 | 114 | 78 | 68 | 0,74 | 16 | 29 | 40 |
12 | 27 | 247 | 40 | 16 | 0,69 | 12 | 24 | 35 |
24 | 53 | 170 | 57 | 33 | 0,69 | 9 | 23 | 33 |
35 | 62 | 119 | 70 | 59 | 0,7 4 | 10 | 24 | 33 |
57 | 76 | 97 | 58 | 60 | 0,4 9 | 10 | 20 | 40 |
23 | 37 | 108 | 39 | 36 | 1,62 | 13 | 42 | 26 |
6 | 14 | 191 | 17 | 9 | 0,68 | 10 | 24 | 35 |
26 | 40 | 210 | 84 | 40 | 1,27 | 9 | 35 | 27 |
10 | 28 | 230 | 37 | 16 | 0,65 | 9 | 24 | 35 |
56 | 61 | 133 | 84 | 63 | 0,78 | 11 | 26 | 33 |
3 | 9 | 181 | 12 | 7 | 1,00 | 13 | 30 | 30 |
6 | 9 | 190 | 9 | 5 | 1,00 | 11 | 30 | 30 |
| — | 150 45 | — | — | — | — | — | — |
1 | 21 | 1,050 | no | 10 | 1,22 | 7 | 31 | 25 |
— | — | 4,155 | 1,402 | — | — | — | — | — |
10 | 50 | — | — | 34 | 0,77 | — | 25 | 35 |
29
226
> 23 °/o
Fig. 8.
227
Enligt den på den officiella statistiken grundade utredningen omfattar
den elektrifierbara delen c:a 10 % av hela landets areal; den elektrifierbara
odlade arealen utgör däremot runt hälften av hela landets
odlade areal. Den omfattar en folkmängd av ungefär en tredjedel av
hela landsbygdens befolkning, eller om Norrland undantages, c:a 42 %.
Hela förbrukningen omfattar något mer än 48 mill. kwt, därav en tredjedel
i Skåne.
Av fig. 7 jämförd med tabellens siffror framgår, att minimikostnaderna
för en stor del av de för elektrifiering ifrågasatta områdena, d. v. s.
upp mot gränsen 0,3 (odlad: total areal) ställa sig rätt höga, 25 å 30
öre per kwt. Och härvid är att märka, att ingen som helst affärsvinst
utöver 5 % ränta beräknats vare sig för strömleveransen i matarepunkten
eller på distributionsrörelsen.
Ovanstående utredning av kraftfrågan för jordbruket har som synes
endast avsett stationär användning av den elektriska energin. Beträffande
kraftbehovet för mobila ändamål, d. v. s. jordens bearbetning, i
främsta rummet plöjning, så hava ingående beräkningar av betingelserna
för elektrisk plöjning, representerande det ojämförligt största kraftbehovet
i detta avseende, visat att densamma icke har förutsättningar
för någon allmännare användning.
Ur ekonomisk synpunkt resa de höga anläggningskostnaderna
allvarliga hinder, varjämte strömpriset måste bliva högt på grund av
den utomordentligt korta utnyttjningstiden (den ojämförligt största kraftförbrukningen
är koncentrerad till höstmånaderna). I tekniskt avseende
erbjuder likaledes den elektriska plöjningen åtskilliga vanskligheter
såsom nödvändigheten att utdraga ledningar överallt på fälten (helst
högspänning), anordnande av flyttbar transformator med en lång böjlig
kabel, plogens släpande medelst linor över fältet, svårigheten att förflytta
motorvagnarna m. m. På grund av dessa omständigheter kan
elektrisk plöjning, även om den ur ekonomisk synpunkt vore tänkbar,
icke gärna ifrågakomma annat än på slättland och på stora reguliära fält,
förhållanden vilka som bekant icke på många ställen i vårt land äro
till finnandes.
Den ojämförligt lämpligaste maskinen för plöjning torde otvivelaktigt
vara oljemotorplogen, vilken ur driftteknisk synpunkt erbjuder idel fördelar
och ur ekonomisk synpunkt ställer sig väsentligare billigare både i
anskaffning och drift. Någon hänsyn till kraftbehovet i form av elektrisk
energi i och för jordbearbetning behöver sålunda icke tagas. I förbigående
må nämnas att om den här ovan såsom »elektrifierbar» angivna arealen
skulle tänkas bearbetad medelst elektrisk energi, skulle höstplöjningen
228
Sammanfattning
av de
l or g erliga
behoven.
Järnvägar och
spårvägar.
under förutsättning av normal åkerjord kräva ett energibelopp av endast
något mer än 100 mill. kwt.
Enligt den statistiska undersökningen för 1911 utgjorde förbrukningen
för belysning och smådrift inom de undersökta elektricitetsverken
med undantag av Stockholms stad i medeltal c: a 27 kwt. pr inv.,
räknat vid generatorerna i de primära kraftverken (sålunda inberäknat
alla förluster). Enligt tysk statistik utgjorde år 1911 vid 2,700 verk,
matande 11,000 orter med sammanlagt 40 mill. inv., medelförbrukningen
30 kwt pr inv., därav en tredjedel för belysning, en tredjedel för kraft
(däribland industri) och en tredjedel för spårvägar och lokalbanor.
För att emellertid icke underskatta de energibehov, som komma att
krävas för borgerliga ändamål i stad och på land, torde man kunna
sätta den framtida »mättningsgränsen» till 60 kwt pr inv. Antager
man sålunda i överensstämmelse härmed att hela landet bleve med ens fullständigt
elektrifierat i stad och på landsbygd till en grad som motsvarar
dubbla den största förbrukning som f. n. kunnat konstateras, skulle
för de s. k. borgerliga behoven — jordbruket inbegripet — erfordras
en energikvantitet av 340 mill. kwt (motsvarande 1,4 % av vattenkrafttillgången).
Med nuvarande utveckling skulle detta mättningsstadium
vara uppnått inom 30 å 40 år, om hänsyn tages till folkmängdens ökning
i samma grad som hittills (0,7 % pr år).
Järnvägarnas elektrifiering har som bekant f. n. icke framskridit
längre i stort sett än till riksgränsbanans ombyggande för elektrisk drift.
Det är därför en mycket vansklig sak att göra några sannolikhetsberäkningar
på detta område.
Senare tiders erfarenheter hava givit vid handen att med nuvarande
tekniskt användbara anordningar, karaktäriserade av längs banan
framdragna ledningar för energins avtagande, anläggningskostnaderna
bliva så väsentliga, att endast för banor med relativt utvecklad trafik
avgörande eller ens tillräckliga ekonomiska fördelar av eu elektrifiering
skulle uppstå. Åven på detta område göra sig gällande samma synpunkter
som längre fram skola närmare utvecklas i samband med frågan
om kraftfördelning över huvud taget, nämligen att distributionskostnaderna
ofta spela en dominerande roll gentemot själva alstringskostnaderna
för energin, under det att å andra sidan värmemotorteknikens
alltjämt fortskridande utveckling gynnsamt påverkar de individuella
dragmotorernas ekonomiska egenskaper och företräden. Särskilt
synes uppträdandet av det pulverformiga och flytande bränslet på järn
-
990
Lä Lä U
vägsteknikens område ägnat att underlätta lösandet av det driftekonomiska
problemet för mindre banor med relativt gles trafik, en kategori,
som i vårt land är och säkerligen blir talrikt företrädd. En allmännare
genomförd elektrifiering av järnvägarna har därför icke stor sannolikhet
för sig, utan torde under åtskilliga tiotal av år framåt den elektriska
driften bliva inskränkt till huvudbanorna samt lokalbanorna invid städerna.
Emellertid erbjuder det givetvis intresse att se till, vilka energibelopp,
som skulle krävas för ändamålet, i den händelse en allmännare
elektrisk järnvägsdrift genom ytterligare tekniska framsteg — eventuellt
på ackumulatorteknikens. område — skulle bliva verklighet. Med utgångspunkt
från järnvägsstyrelsens försöksdriftresultat och på dem grundade,
av R. Dahlander framlagda beräkningar hava i det följande angivna
siffror erhållits. För trafiken år 1905 på statsbanorna i södra
och mellersta Sverige har av nyssnämnda författare angivits en energiförbrukning
motsvarande en medeleffekt av 12,500 kw. Det bruttoarbete,
som under ett antal år tillbaka utvecklats på såväl statsbanorna
som de enskilda järnvägarna är undersökt med tillhjälp av den officiella
statistiken och resultaten sammanfattade i diagrammet i fig. 9. Det erforderliga
totala arbetet synes därav tillväxa utefter en rät medellinie.
Om en fullständig elektrifiering skulle hava genomförts 1911, skulle för
samtliga banors drift hava erfordrats ett energibelopp av 375 mill. kwt,
ett belopp, som om järnvägarnas utveckling fortginge i samma grad som
under de senaste åren, skulle årligen ökas med 15,5 mill. kwt (motsvarande
4,1 % på 1911 års värde).
Vad beträffar spårvägar spelar energiförbrukningen för dessa en
underordnad roll. De större städerna, i vilka en elektrisk spårvägsdrift
är ekonomiskt motiverad, hava redan inrättat sådan. I den mån folkmängden
och arealen ökas, komma givetvis flera andra att rycka upp
till samma ståndpunkt.
Det torde emellertid tagas tillräcklig hänsyn härtill om hela energibehovet
för traktionsändamål, räknat för 1911, avrundas uppåt till 400
mill. kwt. Denna energimängd motsvarar 1,8 % av vattenkrafttillgången.
Enligt Sveriges officiella statistik har drivkraften för fabriker och
bergverk under åren 1901—1911 i enlighet med diagrammet i fig. 1
ökats med 36,000 hk pr år (vilket motsvarar 4,4 % på 1911 års värde).
Det är naturligtvis en vansklig uppgift att på basen av statistik för en
så kort tidrymd sluta sig till utvecklingen av industrins framtida krav
på kraft för längre tidrymder. Emellertid kan man vinna någon upp
-
Industrin.
230
. Jrb •// / ruyryy •
to’ooo •’
o’coo
s’ooo
6ÖOO
JOOO
2.000
''ti t-o 6t''rv /.''.rrv.
/bo o -
sy ss ss /soo ot oa oj oo os oö oj os os /o /s/r
Fig. 9.
231
lysning genom jämförande studium av t. ex. världens stenkolsproduktion
och dess tillväxt, rörande vilken statistik iinnes från mitten av
1800-talet (jmf. fig. 14). Denna tillväxt kan nämligen i viss mån sägas
symbolisera gången av den industriella utvecklingen. Av sagda utvecklingsförlopp
att döma sker tillväxten i genomsnitt, om man sålunda
bortser från de tillfälliga konjunkturväxlingarnas inflytande, efter en
något sånär jämn linie. Det synes därför icke osannolikt att det industriella
kraftbehovet i Sverige åtminstone för de närmaste tiotalen av
år även kommer att röra sig efter samma tillväxtlinie som hittills. Granskar
man emellertid utvecklingen av den industriella produktionen närmare,
skall man finna, att det nuvarande livliga uppsvinget i såväl den
inhemska som internationella industrin har sin upprinnelse från mitten
av nittiotalet och att det finnes tecken, som tyda på, att detta uppsving
knappast torde kunna fortgå med full kraft oavbrutet, utan snarare komma
att något sakta farten. Om man sålunda utgår från en jämn ökning i
kraftbehovet, vill det synas, som om man åtminstone icke underskattade
det blivande kraftbehovet. Exempelvis må framhållas, att om man
skulle hava vid tiden omkring 1850 sökt bilda sig en föreställning om
den nuvarande industriella produktionen på grundval av den då mycket
snabba utvecklingen, man skulle förts till att antaga icke obetydligt
högre värden, än vad verkligheten visat, och situationen synes i närvarande
stund uppvisa rätt stora likheter med nyssberörda tidpunkt.
Ett kraftbehov, om vars framtida omfattning man givetvis har svårt
att f. n. bilda sig en föreställning, är det för smältning och elektrokemisk
industri erforderliga. Emellertid ingå i de statistiska uppgifter
som föreligga och på vilka de anförda diagrammen grunda sig de vid
motsvarande tid till användning komna kraftbeloppen. Dock må erinras
att på allra sista tiden flera stora verk tillkommit särskilt för järnsmältning.
Det ligger i öppen dag att de nämnda industrigrenarna på
grund av de stora energibelopp de behöva i hög grad hava förmågan
att tillgodogöra vattenkraften. Då de emellertid för sitt bestånd fordra
en synnerligen billig kraft och på samma gång i andra avseenden gynnsamma
förhållanden, särskilt med avseende på materialfrakter, lider det
intet tvivel att särskilt på det elektrokemiska området den svenska vattenkraften
har att utstå en skarp konkurrens från de välbelägna och
billiga norska vattenkraftkällorna. Under det senaste märkliga utvecklingsskedet
inom den elektrokemiska industrin hava som bekant de
svenska vattenfallen visat sig långt mindre begärliga. Framtidsmöjligheterna
på detta konsumtionsområde få därför icke överskattas.
232
Totala kraftbehovet.
I efterföljande diagram hava de sålunda beräknade framtida behoven
av elektrisk energi angivits i förhållande till det befintliga energiförrådet
i vattenkraft. I fig. 10 angiva de snett uppstigande linierna
energibehoven sådana de i enlighet med det föregående kunna tänkas
utveckla sig för hela landet, under det att på energiskalan markerats
dels den totala energitillgången, dels den kvantitet, som kan uttagas
med en utnyttjningstid av 4,400 timmar. Av diagrammet framgår att
till och med den sistnämnda mindre kvantiteten synes räcka till för
det närmaste århundradet, även om all ökning i energibehovet antages
tillgodosedd enbart från vattenkraften, vilket såsom redan förut
berörts och nedan ytterligare belyses, säkerligen icke kommer att bliva
förhållandet. Hela vattenkraftförrådet torde icke riskeras att bliva uttömt
förrän inom loppet av ytterligare något århundrade.
Det kan emellertid vara av intresse att undersöka, i vad mån förhållandena
gestalta sig annorlunda för de sydligare delarna av landet,
inom vilka nu och sannolikt även framdeles de största behoven förefinnas,
under det att en avsevärd del av vattenkrafttillgången är att söka
i de nordligaste delarna av landet.
Till en början angiver diagrammet i fig. 11, huru de förut omnämnda
kraftbehoven förhålla sig till de vattenkraftresurser, som finnas söder om
Västerbottens länsgräns. Som synes kunna landets samtliga behov icke
beräknas uttömma ens dessa tillgångar på det närmaste århundradet.
Slutligen har en särskild utredning verkställts för Södra och Mellersta
Sverige, inberäknat Gävleborgs län (vilket i industriell utveckling
och förutsättningar för fortsatt dylik i stort sett företer samma karaktär
som landet närmast söder och väster om detsamma). I fig. 12 äro de
för dessa delar av landet beräknade kraftbehoven sammanställda med
inom samma landsändar befintliga vattenkrafttillgångar, och framgår
härav, att för dessa landsdelar, sedda som en fristående enhet, krafttillgången
i och för sig sannolikt är tillräcklig för mer än 75 år framåt.
Av de gjorda undersökningarna framgår såsom slutresultat, att
någon utsikt för att vattenkrafttillgångarna skola i full utsträckning
tagas i bruk inom loppet av en i närvarande stund överskådlig tidrymd,
icke kan anses föreligga.
Vidare framgår att det fortfarande som hittills måste bliva industrin,
som skall kunna vara i stånd att tillgodogöra den stora massan av vår
vattenkraft och på ett sätt, som lämnar skälig avkastning på nedlagda kapital.
För ett av alla såsom nyttigt och önskvärt ansett tillgodogörande
av de slumrande millioner, som ansetts ligga i våra vattenfall,
måste sålunda ett underlättande av industrins tillgång till de
-
233
Jh Wrnk ro/ .
//e/et Va n c/e/ .
20000
mo/sv 4 O oo £■ r.
20000
SOOO
2000
BefifSnioq och omd^dr/f/
Fig. 10.
30
234
Vätte nk noc/t.
Eocht. Öfre Norrla-rvcl.
22000 miU -
20000 ■■
18000 *
160OO -
18000 -
10''000 -
8000 •
mota v. 8800 t.-r.
6000 -
2000 •
Belysning
Kg. 11.
235
l ?///(> f / /v rs/Y''
.Södra,, oc/t J/o/d^sr-sia Sverige
/rooo m M.
f0''000 ■■
3000 ••
Totad e-rtergrdill^åjz^
SOOO >■
7000 >•
6000 ■■
Tri&re/vtiZltyciru r mötet:
JOOO
Fig. 12.
236
samma framstå som ett viktigt medel till nående av målet, under
det att ett försvårande innebär ett binder för den ekonomiska utvecklingen.
Vad de borgerliga behoven angår, har förut visats hurusom
deras tillgodoseende i och för sig icke är ägnat för ett utnyttjande
av vattenkraft. En förutsättning för att dessa behov skola
i allt flera delar av landet bliva allmännare tillgodosedda från vattenkrafttillgångarna
är därför tydligen att vattenfallen bliva bebyggda för
industriella ändamål, i vilket fall de omkring den industriella anläggningen
förefintliga allmänna behoven med deras obetydliga energiförbrukning
hava utsikt att bliva tillfredsställda. Tager man även i betraktande
kostnaderna för distributionen i vidlyftiga nät, varom förut talats,
framgår ännu tydligare önskvärdheten ur synpunkten av de borgerliga
behovens tillfredsställande att lokala industrianläggningar komma till
stånd, från vilkas i större skala anlagda energialstring ström för belysning
och smådrift kan erhållas, utgörande då denna en nyttig biprodukt
i den industriella driften. Likaledes framgår nyttan av industriabonnenters
deltagande i överförings- och distributionskostnaderna i och
för dessas fördelning på ett stort antal kilowattimmar.
Vattenkraft Av den redogörelse, som i det föregående lämnats rörande de nu
°chkraft*16''
varande kraftverkens ekonomiska ställning och utveckling, framgår, att
dessa kraftföretag icke hitintills kunnat skörda några egentliga vinster
och i allmänhet saknat betingelser att konsolidera sin affärsställning.
En närmare undersökning av särskilt de äldre distributionsföretagen,
vilka existerat ända till 15 år och mera, skall visa att i regel icke heller dessa
hava nått upp i någon lysande ställning och att de ofta icke ens varit i
tillfälle göra avskrivningar till en grad, som kan anses normal. Kraftprisen
hava även, som nämnts, ständigt varit i sjunkande. Orsaken härtill
måste i stort sett, såsom redan antytts, tillskrivas konkurrensen med
värmekraften, vilken senare genom oupphörligt fortgående tekniska förbättringar
och framsteg kunnat framställas till allt lägre kostnader.
Det är tydligt att priset på kraft hittills dikterats av värmekraftteknikens
ståndpunkt, och ingen omständighet föreligger, som föranleder ett antagande
av ett ändrat förhållande härutinnan. För bedömande av de
framtida utsikterna på kraftmarknaden, har det därför sitt stora intresse
att söka bilda sig en föreställning om värmekraftens utvecklingsmöjligheter.
För alstrande av större energimängder ifrågakommer i första hand
ånganläggningar, drivna med stenkol eller dyl. bränsle. För relativt
smärre behov inträda olje- och benzinmotorerna inom kretsen för betraktelserna.
Framställningen av ångkraft har på det senaste årtiondet undergått
en oerhörd utveckling i och genom kolvångmaskinens ersättande med
den roterande ångturbinen samt genom eu alltjämt förbättrad ångpanneteknik.
Genom ångturbinens framträdande möjliggjordes byggande av
maskinenheter av förut oanad storlek, numera i typer på ända upp till
40,000 hk. Härigenom har anläggningskostnaden pr hk. nedbringats
till endast eu bråkdel av vad som var möjligt med kolvmaskiner. På
samma gång har det ekonomiska utbytet ur ångan (verkningsgraden)
alltjämt förbättrats. Genom ångpannornas samtidigt förbättrade driftförhållanden
har vidare det totala utbytet ur bränslet förbättrats, så att
vid nuvarande anläggningar nära nog dubbelt så mycket elektrisk energi
kan utvinnas ur kolen som för blott ett tiotal år sedan. Framställningskostnaderna
för elektrisk energi alstrad i-moderna ängcentraler kunna
icke generellt angivas, då de äro beroende på dels anläggningens storlek.
dels driftens speciella natur i olika fall. Såsom ett exempel må
emellertid här anföras diagrammet i fig. 13, vilket angiver framställningskostnaderna
för en central om 1,000 å 2,000 kw. vid olika utnyttjniugstider
och ett antaget kolpris av 15 kr. pr ton. Vid större anläggningar
blir framställningskostnaden lägre och vid speciella turbinfabrikat
uppnås gynnsammare siffror än de här för en genomsnittstyp antagna.
Trots de gjorda framstegen har man dock ej kommit längre på
denna väg än ätt ungefär 12, på sin höjd 15 % av kolens inneboende
energi tillgodogöres, och det är sålunda tydligt att på detta område ett
rikt fält för ytterligare tekniska framsteg finnes. När bränslet, såsom
t. ex. oljan i dieselmotorn, förbrännes direkt i maskinen, uppnås ett utbyte
av'' 30 k 35 % av bränslets energi, ett resultat, som borde kunna
åstadkommas även med kolbränsle när de rätta tekniska hjälpmedlen
bliva funna. Överföras kolen i gasform kan man redan nu med s. k.
gasmaskiner uppnå ett utbyte av c:a 25 %. Emellertid äro de hittills
använda gasmaskinerna av kolvtyp, följaktligen stora, tunga, skrymmande
och dyra, varigenom de vunna fördelarna delvis neutraliseras. Störa
förhoppningar fästas därlör vid de försök som f. n. pågå på många håll
att konstruera en s. k. gasturbin i vilken det högre utbytet skulle vinnas
under gynnsammare omständigheter. I själva verket hava även dylika
maskiner — om än blott försöksexemplar — provats i drift, och det
synes icke osannolikt att med den hastighet tekniken numera utvecklar
sig eu fullgiltig, teknisk och ekonomisk lösning av detta problem skall
vara funnen vid den tid, då stegrade kraftpris äro att befara på grund
av vattenkraftens mera fullständiga utnyttjning respektive kolprisens
mera väsentliga ökning. Därvid öppnar sig ett perspektiv med ytterligare
sänkta kraftpriser, förutsatt att icke stenkolen samtidigt stiga i pris i
238
motsvarande grad. Vad beträffar ånganläggningarna, minskas deras
bränsleförbrukning numera framför allt genom den fortgående tendens
till ökning av ångtrycket, som förefinnes, en ökning som säkerligen
kommer att påskyndas i den mån kolprisen stegras och ångkraften, på
grund av vattenkraftens fullständigare utnyttjning, får en längre utnyttjningstid
än nu är fallet.
Exempel på drifva, driftkostnader
vid, en modern grip ce n {råd..
pr hrv och år
2000 3000 ''t OO O SOOO 6000
7000 tim., pr ar
Förutsättningar: Centralen försedd med ett maskinaggregat utan reserv, byggd å välbelägen tomt
invid vatten. Kostnaden räknad exklusive ränta, avskrivning och underhåll av
kaj resp. järnvägsspår till centralen.
Drifttiden = utnyttjningstiden.
Kolpris 15 kronor per ton (värmevärde 7,000 Cad.).
Fig. 13.
239
Till bedömande av den sistnämnda frågan må anföras följande statistiska
utredning-, för bättre översikts skull framlagd i grafisk form.
De olika linjerna i diagrammet fig. 14 återgiva sålunda, dels kolnoteringar
på den internationella marknaden i Hamburg sedan 1860-talet
(lin. A.), dels importprisen för statens järnvägar (lin. B.), för Stockholms
gasverk (lin. C.) samt för ett större bruk i Bergslagen (lin. D.). För
jämförelses skull är jämväl inritad linien E., angivande den allmänna prisnivåns
ändringar sedan 1850-talet, sådan den återgives av den engelska
nationalekonomen Sauerbecks indextal. De olika linjerna visa såsom
synes en mycket stor inbördes överensstämmelse, i det att de följa de
allmänna konjunkturernas växlingar med plötsliga stegringar, åtföljda av
prisfall. Medelvärdena synas emellertid icke under de senaste 50—60
åren hava undergått någon iakttagbar förändring, ehuru produktionen
tilltagit enormt, så som framgår av linjerna F och G i fig. 14, vilka
angiva F världsproduktionen och G Europas produktion. (G. Sundbärg:
Apergus statistiques internationaux.)
Beträffande jordens kända tillgångar av stenkol hava nyligen publicerats
utförliga undersökningsresultat i arbetet »The Coal Resources of
the World», framlagt vid den internationella geologkongressen i Canada
1913. Ur detta arbete inhämtas, att hela världens kända koltillgångar
uppgå till 7,397,553 mill. ton, därav 716,154 mill. ton noggrant kända
(»actual reserves»). Räknar man med en fortgående stegring i konsumtionen
av samma grad som hittills, skulle dessa nu kända förråd i alla
händelser räcka i nära 600 år.
Samma beräkning för Europas vidkommande resulterar i en gränstid
av 300 år (något mindre för vardera av England och Tyskland). Enligt
andra publikationer av tyska auktoriteter skulle detta lands tillgångar
vara ändå större; sålunda angiver prof. Fischer att Tysklands koltillgångar
skulle räcka i ett tusental år för landets behov. Faktum är,
att de olika uppskattningar, som av geologiska fackmän hittills företagits,
i allmänhet resulterat i allt högre siffror, ju mera kunskapen på området
ökats.
Av det anförda synes icke kunna hämtas något som helst stöd för
en uppfattning, att stenkolspriserna, åtminstone under den närmaste
framtiden — om man nämligen inskränker sig till att taga i betraktande
ett hundratal år — skulle komma att stiga till någon avsevärd höjd. Redan
under 1850, 60 och 70-talen voro priserna högre än nu, och skulle man
under intrycket av dåvarande prisstegring profeterat om prisförhållandena
i vår tid, skulle man sannolikt hava högst betydligt felräknat sig. Det
vill därför synas som om med hänsyn till kolprisernas sannolikt i varje
240
-fS
JO —so
JOO-■
80-
60 4
1000-
soo--
7860 7870 7880 7890 /900 79/0
Fig. 14.
241
fall icke våldsamma stegring — om en permanent sådan överhuvud taget
kan förväntas inom hundra år — samt förbränningsteknikens utvecklingsmöjligheter
någon från detta håll verkande tendens till kraftprisens
höjande icke är tänkbar. Snarare talar sannolikheten för ett rent motsatt
förhållande. I detta sammanhang må anföras uppgifterna i Sveriges
officiella statistik rörande elektricitetsverkens tillverkningsvärde under
åren 1901—1911, sammanställda i diagrammet fig. 20. Av linien i diagrammet
framgår den nedåtgående tendensen med stor tydlighet. Av
ett visst intresse är vidare en prissammanställning från stenkolslandet
England, som återfinnes i en uppsats av D:r Waldemar Koch i den
framstående tidskriften »Technik und Wirtscliaft» 1914, häfte 4, sid. 254.
Enligt denna har priset för elektrisk energi såsom medeltal för bortåt
300 verk nedgått med 20 % från 1907 till 1911. Författaren anför i
anslutning härtill hurusom på grund av den engelska elektricitetsverksrörelsens
otillfredsställande utveckling kapitalet blir allt svårare att
intressera för densamma samt anför till slut, att man allmänt önskar
införande av större rörelsefrihet på området, särskilt för »Uberland»-verk.
Under sådana förhållanden föreligga icke sakliga skäl att befara någon
värdestegring av vattenkraften, inbjudande till en osund spekulation, till
konkurrensens upphörande eller till monopolsammanslutningar.
Under det att, såsom förut framhållits, ingenting står att vinna ifråga
om teknisk förbättring i den elektriska energins användning för värmeändamål,
äger ett motsatt förhållande rum i fråga om de vanliga bränslenas
användning för samma ändamål. För närvarande tillgodogöres
endast en ringa del av värmet i bränslet vid eldning för t. ex. bostadsuppvärmning.
På detta område har tekniken ännu mycket ogjort.
Särskild uppmärksamhet erfordrar den på flera ställen i Tyskland och
särskilt i Amerika genomförda samhälleliga centraliseringen av uppvärmningen
i förbindelse med kraftalstring, en princip som hos oss hittills
endast kommit till användning vid exempelvis sjukhus- och hospitalsanläggningar
samt för industriella uppvärmningsändamål inom vissa
fabrikationsområden, såsom pappersfabriker och dylika. Denna hittills
försummade metod för kraftalstring innebär i själva verket högst avsevärda
möjligheter till ekonomisering. Genom att förbränna uppvärmningsbränslet
i en central ånganläggning för relativt högt tryck och låta
ångan efter passerande av en kraftmaskin tjänstgöra såsom uppvärmningsmedel,
fördelad till de olika värmekonsumerande platserna, vinnes
för ett ringa tillskott i bränsle väsentliga kvantiteter kraft. Denna kraft
kommer att i bränsleförbrukning draga endast ungefär Yr, av vad som
kan ernås i en vanlig modern ånganläggning med kondensering och
31
242
kan sålunda för närvarande framställas för en bränslekostnad av 0,2—0,4
öre pr kwt., sålunda väsentligt billigare än vad som är möjligt med
svensk vattenkraft och säkerligen även utländsk sådan i de allra flesta
fall. För sådana industrier, vilka för sin drift behöva ånga, innebär
denna kraftalstringsmöjlighet i många fall ett oberoende av vattenkraften,
även om stenkolen skulle stiga väsentligt i pris. Men av stor
betydelse kan denna teknik eventuellt visa sig bliva även för samhällen,
så mycket mer som i detta fall behoven för uppvärmning och belysning
för borgerliga ändamål variera ungefär på samma sätt under året med
maximum på vintern och ett nära nog upphörande på sommaren. Till
belysande av sakens betydelse må anföras, att den energikvantitet, vilken
på nyss angivet sätt skulle kunna vinnas ur den förut till en mill. ton
antagna stenkolskvantitet, som nu torde åtgå till uppvärmningsändamål,
skulle uppgå till icke mindre än 600 mill. kwt., sålunda väsentligt mer
än exempelvis vad som i det föregående beräknats såsom maximum för
de borgerliga behoven för hela landet (340 mill. kwt.) vid en fullständig
elektrifiering.
Det nyss sagda gäller givetvis om något så när tätt bebyggda
samhällen, där en värmefördelning genom rörledningar kan visa sig
ekonomiskt möjlig. På landsbygden åter skulle man vara i fråga om
elektrisk energi så att säga prisgiven åt det distributionsföretag, som
tilläventyrs spunnit sina nät över orten. Emellertid torde ej heller i
detta fall konkurrensen vara utestängd. Man kan icke vara blind för
den oerhört snabba utveckling, som de små olj edrivna motorerna undergå
inför våra ögon i dessa tider. Inköpspriset för t. ex. benzinmotorer
sjunker med förbluffande hastighet samtidigt som den tekniska fulländningen
och enkelheten i konstruktion och skötsel ökas.
I diagrammet fig. 15 finnas angivna de ungefärliga anskaffningskostnaderna
för oljemotorer. (För jämförelse äro motsvarande kostnader
för elektriska trefasmotorer inritade.)
I fig. 16 hava vidare angivits en del kurvor för de beräknade driftkostnaderna
vid oljemotorer av olika slag, olika fabrikat och olika
bränslen. Kostnaderna gälla ett av en sådan motor uträttat arbete, som
motsvarar vad 1 kilowattimme i en elektrisk motor skulle utföra. Kurvorna
äro beräknade för en användningstid av 250 timmar pr år, motsvarande
ungefär vad som ofta förekommer i lantbruksdrift, och för olika
motorstorlekar upp till 30 hästkrafter. Ränta och avskrivning på inköpspriset
är satt till 11 %, underhåll och smörj oljeåtgång äro uppskattade
efter en del föreliggande strödda uppgifter. Bränsleförbruk
-
243
ningen är beräknad med hänsyn tagen till de ogynsamma förhållanden,
som uppstå vid dålig belastning av motorn.
Jämför man dessa kostnader med de för den elektriska driften beräknade
(fig. 7), synes, att oljemotorernas ekonomiska konkurrenskraft
gör sig starkt gällande gent emot en glesare distribution.
För medelstora kraftbelopp komma fotogénmotorerna, särskilt de
för sina framstående egenskaper välkända dieselmotorerna i betraktande
3000
/O O O
såsom synnerligen ekonomiska kraftkällor. Nu är det ju ett känt axiom
att kraftalstring alltid blir billigare vid koncentration av alstringen i
större enheter. Centraliseringen medför icke blott billigare specifika
anläggnings- och driftkostnader vid kraftalstringen, utan även andra ekonomiserande
moment. Sålunda kan centralanläggningens effekt i regel
vara mindre än summan av ett antal spridda småcentraler, beroende på
att en utjämning i belastningen äger rum till följd av att spetsarna för
de olika delarna oftast icke inträffa samtidigt. Utnyttjningstiden blir där
-
244
Öre
S /O /S 20 2S SO 7vkr.
Fig. 16.
245
för också som regel större vid den centrala stationen. Dessa förhållanden
inrymma det enda skönjbara monopolmomentet i det elektriska distributionsproblemet,
sammanställda med den omständigheten, att det
kan hava sina svårigheter för en förbrukare eller en grupp av förbrukare,
som är ansluten till en centralanläggning och som eventuellt blir
utsatt för försök till uppskörtning, t. ex. vid kraftkontraktets utgång, att
inrätta sig för en lokal kraftalstring. Emellertid kompenseras det med
alstringskoncentrationen förbundna energiförbilligandet i större eller
mindre grad av distributionskostnaderna vid fördelningen, kostnader,
vilka, såsom förut visats, stiga synnerligen raskt vid en långt driven
fördelning, särskilt i glest bebyggda trakter; förlusterna i ledningar
och transformatorer växa även till avsevärda belopp, stundom till bortåt
50 %. Av förut anförda ekonomiska utredningar framgår, hurusom
redan i städerna distributionskostnaderna väsentligt överväga, så att kostnaden
för bränslet eller den inköpta råenergin endast utgör en ringa
bråkdel av den totala kostnaden. För de därvid anförda kraftverken betingade
huvudledningarna en kostnad av 144 kr. per normal kw. Det fullständiga
ledningsnätet för ett av de större svenska kraftverken betingar en
kostnad av 615 kronor per kw. Samma siffra för tvänne typiska tyska
»Ueberland»-verk uppgår till 700 respektive 760 mark per kw. Distributionskostnaden
sammansätter sig av ränta och avskrivning på ledningar,
apparater och mätare, reparationer och underhåll av dessa delar
samt kostnader för personal, mätareavläsning och räkenskaper. Det
säger sig självt, att dessa utgifter vid en långt driven landsbygdsdistribution
skola bliva betydliga i förhållande till de små energibelopp, som
komma ifråga vid sådan fördelning. Dessa kostnader äro beroende på
priserna på dels byggnadsmaterial såsom järn, trä, cement och koppar,
dels arbetslöner, allt priser, vilka för närvarande icke synas hava tendenser
till nedgående. Givet är att ett kraftföretag måste vara angeläget
att icke riskera få sina dyrbara distributionsanläggningar liggande oräntabla,
en risk, vilken torde innebära en betydande styrka för förbrukaren
vid en ny uppgörelse. Den konkurrenskraft, som kan sägas ligga i den
kraftalstrande »spindeln» i centrum av ett distributionsnät, försvagas sålunda
hastigt mot ytterkanterna av nätet och torde för svenska förhållanden
i en mängd fall komma att ligga under gent emot de små individuella
motorerna. I den mån dessa i och med den utländska oljans
eventuella undanträngande genom skifferoljor eller sulfitsprit komma att
drivas med inhemskt bränsle, finnes ej heller ur handelsbalansens
synpunkt någon invändning att göra mot en utveckling i angiven
riktning.
246
Sammanfattning
av den
teknisk ekonomiska
utredningen.
Till belysande av den roll de utländska bränslena för närvarande
spela och den relativa omfattningen av importen av dels stenkol, dels
oljor, hava i fig. 17, 18 och 19 sammanställts i diagramform uppgifterna
ur den officiella statistiken i hithörande avseenden för det senaste
decenniet.
Vid behandlingen ovan av de större industriella värmekraftanläggningarna
fästes huvudsakligen avseende vid stenkolen och deras pris, såsom
varande det för närvarande tid dominerande bränslet. Emellertid måste
ytterligare ihågkommas, att en eventuell stegring i kolprisen icke kan fortgå
längre än till en viss gräns, utan att de inhemska torv- och vedbränslena
inträda såsom konkurrenter. Värmekraftanläggningen med dessa bränslen
utgör då fortfarande i lika mån en konkurrent till vattenkraften.
I detta sammanhang bör erinras om det förhållandet, att redan nu den
för vår export så viktiga sågverksindustrin är så gott som helt och
hållet oberoende av vattenkraften, i det att den för sin kraftalstring med
ekonomisk fördel använder träavfallet. Vidare förtjänar erinras om den
möjlighet till kraftalstring, som för järnverken ligger i tillgodogörandet
av masugnsgasens energiinnehåll. Denna metod för kraftalstring har i
kontinentens järnindustri funnit en storartad tillämpning, men i Sverige
hittills endast i ringa mån utnyttjats.
Såsom ett ytterligare moment värt att beakta vid en jämförelse i
stort mellan vattenkraft och värmekraft må erinras om den i regel betydande
skillnad i kapitalutlägg, som de båda slagen av anläggningar
kräva för sin tillkomst. Sålunda visades i den i det föregående anförda
utredningen, hurusom för ett antal karakteristiska svenska vattenkraftstationer
anläggningskostnaden i medeltal utgjorde 480 kronor per kw.
för själva stationen och 624 kronor per kw., medräknat huvudledningar.
Till jämförelse härmed må nämnas att anläggningskostnaden för en
medelstor ångcentral (1,000 å 2,000 kw.) uppgår till ungefär 180—200
kronor per kw.; för större anläggningar nedgår den till ännu lägre belopp.
Det är givet, att den med vattenkraftverkens utbyggnad sålunda
följande stora kapitalförbrukningen icke är ägnad att verka underlättande
för deras tillkomst. Vid en eventuell stagnation i den industriella utvecklingen
måste kapitalräntan, som vid vattenkraftanläggningen utgör
en väsentlig del av driftkostnaderna, utgå oberoende av energiåtgången,
under det att vid värmecentralen utgifterna för energitillverkningen till
största delen äro rörliga och rätta sig efter förbrukningen. Häruti ligger
en viss risk vid vattenfalls bebyggande, som icke bör underskattas.
På grund av den gjorda utredningen finner kommittén ådagalagt
att för närvarande några exempel på oskäliga vinster vid svensk
kraftindustrirörelse icke kunnat påvisas,
Ji n p o r i v åt t- c/on.
247
70
7907 02 03 OO OS 06 07 OS 09 70 77
Fig. 17.
248
frrvporterv séeizkoL.
7901 02 OJ O* OJ 06 07 OJ O O 70 71
Fig. 18.
fmporéen. af oljor''.
Torv
710000
700000
90000
80000
70000
60000
soooo
30000
20000
10''000
Fig. 19.
249
Iflehlrlcllels verhen*5 lilZvcckn vcLrde
enlial Sverie/es officiella slafislif..
1907 OZ 03 Öb OS 06 0708 09 /O //
Fig. 20.
32
250
Allmänna
skäl för och
emot prisreglering.
att för framtiden någon monopolställning för vattenkraftföretag icke
kan skymtas med hänsyn till såväl befintliga tillgångar i vattenkraft
som värmekraftteknikens antagliga utveckling och storleken av befintliga
bränsleförråd,
att vidare någon monopolställning för ett distribuerande verk gentemot
de enskilda abonnenterna icke är sannolik på grund av nyss anförda
skäl, på grund av utvecklingen jämväl av de individuella småmotorerna
samt med hänsyn till kostnadernas starka tillväxt vid en långt
driven fördelning,
att den ojämförligt största avnämaren av kraft är och blir industrin
samt
att för närvarande säljare och köpare av energi icke kunna grupperas
i bestämda mot varandra stående intressegrupper, i det att kraftindustrien
är en vitt förgrenad rörelse med ett ofantligt stort antal intressenter
av olika kategorier på såväl köpare- som säljaresidan.
Utöver vad kommittén sålunda ur rent saklig teknisk och ekonomisk
synpunkt avhandlat och de slutsatser som därav dragits kunna
ytterligare anföras — och hava under den mångåriga diskussionen i
saken från olika sidor framkommit — vissa allmänna, delvis politiska
synpunkter och förslag för och emot en prisreglering o. d. vid kraftleveranser,
vilka kommittén anser sig böra i korthet beröra.
Som skäl för en statslig prisreglering m. m. anföres stundom att
kraftindustrin, sedan anläggningen väl färdigbyggts, är en tämligen
enkel och lättskött rörelse i jämförelse med andra industrier. Denna
åsikt torde härleda sig från att själva driften kräver jämförelsevis ringa
personal, vilket väl också bl. a. bidragit till att man ansett rörelsen relativt
lämplig för statsdrift. Men därmed följer ej att icke stora krav ställas
på kraftföretagens ledning; tvärtom måste denna i särskilt hög grad
kunna följa, ofta även leda utvecklingen på det kraft- och belysningstekniska
området, vilket under rådande förhållanden förklarligt nog kräver
en betydande omdömesförmåga.
En rörelses »allmänna betydelse» kan — vill man göra gällande —
betinga särskilda ekonomiska bestämmelser; endast därigenom kan staten
kontrollera att företaget så drives att det även för framtiden blir allmännyttigt
och icke blott användes att rikta några få personer. Detta kan
helt visst äga giltighet, men icke förrän avigsidor eller åtminstone
tendenser därtill framträtt. Däremot är det uppenbart att ett ingripande
genom lagstiftning i otid mot en sund rörelse kan väsentligt förringa
dess allmänna betydelse.
251
Som ännu ett skäl för statslist ingripande i kraftfrågorna åberopas Vattenösa
nog den omständigheten i och för sig att vattenkraften är en »natur- kra,j£™ eJvtn''
tillgång». Kommittén har i det föregående uppvisat att denna natur- naturtillgång;
tillgång, jämförd med andra källor för kraftalstring till distribution, alls ''^uv*
icke spelar den roll, än mindre har de överväldigande företräden som industri m. m.
man på sina håll föreställer sig. Men även om man godtager egenskapen
av »naturtillgång» såsom anledning till ekonomisk statskontroll
så är det uppenbart att ett sådant ingripande endast är försvarligt i den
mån ett påtagligt missbruk uppstått eller med fog kan befaras uppstå.
Man bortser också, då det gäller att bedöma den obehindrade dispositionsrätten
till naturtillgången, alltför lätt från våra naturtillgångars
olikartade karaktär. En gruva, ett malmfält kan »rovbrytas», till stor
vinst för sin ägare, och det kan tänkas förhållanden då dess uttömmande
vore till skada för landet. Någon sådan risk har visserligen hitintills
icke på allvar gjorts gällande, men än mindre har någon kunnat påvisa
olägenheter av de aldrig utsinande vattenfallens utnyttjande snarast möjligt.
Det är då märkligt att frågan om ett statsligt ekonomiskt ingripande
i fråga om vattenkraften, genom maximitariffer, vinstbegränsning,
inlösningsrätt m. m. föres på tal långt tidigare än motsvarande fråga
för gruvorna. Den teoretiska möjligheten av en monopolbildning och
de tänkbara olägenheterna därav borde för övrigt ligga närmare till
hands inom gruvindustrin än i fråga om vattenfallen.
Ej heller har man ansett rimligt ifrågasätta att enskilda skogsägares
rätt att draga vinst av sin naturtillgång skulle begränsas på sådant sätt
som för vattenkraftägare föreslagits, för att nu icke tala om jordägare
i allmänhet, enbart därför att dessa ägare utnyttja »naturtillgångar».
För att ytterligare något utveckla jämförelsen med gruvindustrin,
så har man heller icke ansett sig kunna göra någon skillnad på en gruvägare
som själv för egen industri utnyttjar hela brytningen och en annan
som årligen säljer stora partier till andra industriföretag, vilka kanske
för sin tillverkning kunna vara eller bliva beroende därav. Men detta
är just vad man föreslagit ifråga om vattenkraften, nämligen att den som
helt eller delvis, och ofta med besvär och risker, distribuerar sin ägande
kraft till sina grannar, vilka senare således hava större fördel av att
köpa denna kraft än att skaffa aunan sådan, han skall bliva föremål för
en speciallagstiftning. Med andra ord, om en vattenfallsägare vill under
den ena eller andra formen sälja kraft till en enda industriabonnent, så
skulle han få draga så stor vinst han kan av sin egendom, men om han
— ofta kanske till mångfalt större nytta även för landet — enligt frivilliga
avtal bereder andra industrier i närheten en bestämd fördel, så
252
skulle han samtidigt avstå från rätten att såvitt möjligt draga nytta av
sin egendom i fortsättningen. Att en given följd härav skulle bliva
minskad benägenhet att distribuera kraft från vattenfall anser kommittén
med säkerhet kunna befaras, till påtaglig skada för industrin, vilken
som nämnt till överväldigande del förbrukar den distribuerade kraften.
Frågan om Vidare har man trott sig kunna och böra genom en koncessions
och
''utländskt lagstiftning råda bot på risken för skadlig spekulation i vattenfall samt
inflytande, ett befarat utländskt inflytande å desamma. På skäl som kommittén i
annat sammanhang angivit är det emellertid tydligt? att dylika risker ej
lämpligen böra mötas med speciallagstiftning just för distributionsverken.
Vad själva saken angår må därtill framhållas, att någon »spekulation» i
vattenfall, såvitt kommittén kunnat finna, för närvarande och sedan en
följd av år tillbaka icke kan sägas äga rum, vilket till väsentlig del
torde få anses sammanhänga med den kraftekonomiska situationen, sådan
den i det föregående blivit belyst. Dock förekommer tyvärr, i skydd av
vår föråldrade vattenlagstiftning, en form av skadlig spekulation genom
jobbandet med små, i ock för sig vanligen värdelösa vattenfallsandelar,
som för rationellt utnyttjande av ett vattenfall kunna vara absolut nödvändiga,
men detta slag av spekulation måste givetvis på annat sätt förhindras,
vartill också i det föreliggande förslaget till ny vattenlag hänsyn
tagits. Det utländska inflytandet över svenska vattenfall är också,
av allt att döma, obetydligt, och intet av landets mera betydande vattenfall
lär befinna sig i utländsk ägo. I de fall där utländskt förvärv förekommit
torde anledningen i regel ha varit ett förvärv av skogs- och gruvegendom,
varvid ett och annat mindre eller medelstort vattenfall medföljt.
Åven däri ligger ett skäl att — om och när en lagstiftning mot utländskt
förvärv av naturhärligheter befinnes önsklig — icke söka lösa frågan
separat för vattenfallen och allra minst genom att rikta sig enbart mot
distributionsföretagen.
Med det förut berörda sammanhänger ännu ett principskäl, som talar
emot att staten, såvitt frågan kan överskådas, skulle ingripa reglerande
ifråga om kraftleveranser, vilka nu i allmänhet kunna sägas vara grundade
på frivilliga, privaträttsliga avtal mellan tvänne industriparter. För
den kraftköpande industrin är kraften endast en av de många faktorer,
varpå företaget är baserat. Ett järnverk t. ex. förlägges kanske på en
plats där man har bekväm tillförsel av köpmalm från en viss gruva och
gynnsamma fraktförhållanden i övrigt, där emellertid tillgången på arbetskraft
eventuellt är dålig, medan möjligheten till krafttillförsel från
Kraftleveransen
i jämförelse
med
andra förutsättningar
för industri.
253
eu närbelägen vattenkraftkälla betraktas som en faktor utan avgörande
betydelse. För ett konkurrerande järnverk å annan plats kunna de inverkande
faktorerna ha spelat en helt annan roll. Resultatet kan
emellertid vara att båda lämna lika god avkastning. De köpa sin
malm från gruvor, vilkas ägare på det ena stället under gynnsamma
avsättningsbetingelser kanske har en betydande förtjänst, på det andra
en mycket blygsam sådan. Detta förhållande lämnar staten som nämnt
— säkerligen med rätta — utan avseende. Transportkostnaderna kunna
på det ena stället vara förmånliga, på det andra ytterst betungande,
utan att staten känner någon som helst skyldighet att reglera denna
olikhet. Arbetarnes fordringar kunna vara avsevärt större på endera
platsen, givetvis utan att någon har tanke på att staten därvidlag skulle
ingripa reglerande. En eller flere av dessa faktorer kan under vissa
förhållanden leda till att det ena av de båda verken måste helt nedläggas,
utan att staten därvidlag kan eller vill något åtgöra. Det andra åter
gör kanske lysande affärer, men får icke desto mindre, genom statens
ingripande, en dag en oväntad och för verkets ekonomi alldeles obehövlig
nedsättning av kraftkostnaden.
Teoretiskt och praktiskt skulle således intet hindra att en kraftabonnerande
industri, ett järnverk, en livsmedels- eller beklädnadsindustri,
förtjänar säg 20 % å sitt kapital och likväl av staten tillförsäkras
ett extra tillskott från en kraftdistribuerande industri, som själv efter en
lång följd av hårda år kanske lyckats komma upp till exempelvis 8 procent.
Med den uppfattning kommittén utvecklat angående den svenska
kraftalstringens natur under överskådlig tid måste ett sådant ekonomiskt
system te sig orimligt. Det är enligt kommitténs åsikt icke någon uppgift
för staten att ifråga om kraftförsäljningen tjäna som försyn för vissa
industriföretag och ingenting borgar för att ett sådant ingripande till
sina nationalekonomiska verkningar vore i stort sett gagneligt.
På alla håll där man tagit avstånd från koncessionsåtgärder i fiskaliskt
syfte (koncessionsavgift till staten o. d.) — och dit höra ju flertalet
av dem som intresserat sig för ifrågavarande ämnen — har man samtidigt
förklarat sig framför allt åsyfta att tillgodose den kraftkonsumerande
industrin. Det torde under sådana förhållanden böra betraktas
som ett avgörande skäl mot de koncessionsbestämmelser man i sådant
syfte velat införa att ingen som helst opinion för sådana åtgärder finnes
bland dem, som man sålunda velat tillgodose, medan däremot uttalanden
i rakt motsatt riktning ofta framkommit. Detta har givetvis i främsta
rummet berott på att man så gott som undantagslöst saknat anledning
till missnöje med de nuvarande fria formerna. Men som bidragande
254
Detalj granskning
av föreslagna
former
för statens
ingripande.
Taxor och
maximaltariffer.
orsaker lär man med fog kunna antaga ej blott industrins kända obenägenhet
mot onödiga tvångsbestämmelser, utan även en naturlig farhåga
att en opåkallad tjänst från statsmakternas sida lätt nog ger upphov till
krav på vederlag av ett eller annat slag.
Kommittén övergår därefter till att något belysa vissa detaljer i de
särskilda förslag till ingripande från statens sida, som vid olika tillfällen
ifrågakommit, nämligen införandet av taxor och maximaltariffer, särskilt
prövningsförfarande eller vinstbegränsning samt inlösningsrätt för staten.
Vad först angår frågan om tvångsvis bestämda taxor och maximaltariffer
i förening med leveranstvång och eventuellt leveransmonopol, så
torde man väl numera vara tämligen allmänt ense om att detta system
med någon praktisk verkan endast kan tillämpas i mera slutna samhällen,
där distributionen sker under tämligen likformiga förutsättningar.
Kommittén har också förut haft anledning påpeka, att i dylika samhällen
taxor eller tariffer genom kommunernas egen försorg allmänt införts,
och detta vare sig kommunen själv distribuerar kraften eller upplåtit
rätten därtill mot koncession till annan. Dock förefinnes givetvis en
teoretisk möjlighet att tillämpa systemet även för större, relativt glest
bebyggda områden, exempelvis efter mönster av den i redogörelsen för
den utländska lagstiftuingen återgivna franska Lorrainekoncessionen. Men
då avlägset boende abonnenter tydligen kunna hava intresse av att
köpa elektrisk kraft upp till samma prisgräns som gäller för värmekraft
(eller t. o. in. högre), måste tarifferna i första hand rättas därefter,
och de komma ändock att kunna ställa sig orimliga för leverantören
om icke leveranstvånget starkt begränsas. Dylika maximaltariffer och
taxor, utan leveranstvång eller med starkt begränsat sådant, bliva emellertid
tämligen betydelselösa.
Vad särskilt industriabonnenterna beträffar kunna dessa under skenbart
ganska likartade förutsättningar som bekant förorsaka mycket skiljaktiga
verkningar för kraftleverantören. En typ representeras av den
elektrokemiska och -metallurgiska industrin samt träsliperierna; dessa
hava någorlunda jämn förbrukning dygnet runt — de sistnämnda med
söndagsstängning — och kunna stundom tolerera avbrott eller inskränkning
i driften under en del av året, men måste framför allt hava billig
kraft. Ett valsverk måste kunna säkert disponera ett visst relativt betydande
maximibelopp, men dess belastning kan sedan variera inom vida
gränser från den ena minuten till den andra. En textilfabrik har en någorlunda
jämn belastning under i regel 10 timmar om verkdagarna, medan
de mekaniska verkstäderna vid ungefär samma belastningstider hava en
255
mera ojämn belastning. Ett elektricitetsverk har en dels under olika
årstider, dels under veckan och dygnet i hög grad varierande belastning.
Därtill kommer att den ene utnyttjar tusentals, den andre ett fåtal
hästkrafter och att en del kunna, vid jämförelse med ångdrift, med olika
fördel utnyttja ångan även för uppvärmnings- eller torkningsändamål
Samtidigt skola tarifferna kanske lämpa sig även för t. ex jordbruket,
där man abonnerar intill några tiotal hästkrafter som tagas i anspråk
under en relativt kort tid. Slutligen måste taxor och tariffer taga
hänsyn till företagets storlek och nödvändigheten av dess successiva utveckling
— vanligen kännetecknad av relativt höga omkostnader i början,
särskilt då det gäller vattenkraftkällor — ävensom till de olika linjernas
längd, avsättningsmöjligheter m. m. Att under sådana varierande förhållanden
uppställa prisnormer måste i regel te sig skäligen hopplöst, såvida
man icke nöjer sig med att sätta så höga maximipriser att de icke under
några tänkbara förhållanden behöva verka hindrande.
Ej under därför att vid försöken att för våra förhållanden söka Allmänt
åstadkomma en förhandsreglering av kraftprisen, taxor och maximaltariffer Afätande
fått vika för tanken på ett direkt prövningsförfarande, varmed huvudsak- efter anmälan
ligen avses att missnöjda kraftkonsumenter i varje särskilt fall skulle ^rd^e^ns“''
hos en sakkunnig myndighet kunna begära prövning av föreslagna kontraktsvillkor
o. d. Särskilt vad industrin och i allmänhet de större abonnenterna
angår torde emellertid obehövligheten av även en dylik anordning
hava till fullo påvisats. Därtill må endast framhållas att det skulle
fordras en synnerligen hög kompetens hos de myndigheter, åt vilka man
skulle anförtro att med bindande verkan bedöma de mångskiftande faktorerna
vid industriell kraftdistribution, och kostnaderna för en sådan
kontrollapparat måste följaktligen bliva betydande. Vad angår smådistributionen
på landsbygden kunna särskilda synpunkter framdeles möjligen
böra anläggas, och skall kommittén längre fram återkomma till
denna fråga.
Den form för statens ingripande å kraftprisens reglering, vid vilken Begrafning
man på sistone synes ha fäst största vikten, är den begränsade vinstutdel- Uueiningen
ningen. Förslagen gå ut på att distributionsföretagen icke skulle få stanna i
okvald besittning av mer än viss avkastning å det i företaget bundna
kapitalet, t. ex. 8—10—12 procent; överskottet skulle helt eller delvis
återbäras till abonnenterna. Alternativet med överskottets fullständiga
återbärande har man emellertid i allmänhet förkastat redan av det skäl
att distributionsföretagets utveckling över en viss gräns därigenom kunde
256
* befaras bliva absolut hämmad. Bättre ur rent »koncessionsteknisk» syn
punkt
vore då givetvis den andra metoden, att av överskottet låta en
del återbäras till abonnenterna, och i så fall en med överskottets storlek
även relativt tillväxande andel.
Åven om denna lösning gäller i huvudsak vad kommittén anfört
beträffande taxor o. d. Sättes gränsen för den obeskurna avkastningen
tillräckligt hög, så blir åtgärden betydelselös, särskilt då man beaktar
vad som av det föregående torde hava framgått rörande de stora distributionsföretagens
mycket ringa utsikter att komma upp till 10—12 procents
verklig avkastning, utöver nödvändiga avskrivningar eller avsättningar
till förnyelsefonder. Likväl måste man från början ordna ett
högt kvalificerat kontrollorgan för att utröna om och när den avsedda
gränsen tilläventyrs uppnås, och myndigheternas uppgift att sedan fördela
överskottet på abonnenterna blir synnerligen maktpåliggande. Därvid
framträda nämligen återigen de svårigheter, som ligga i själva rörelsens
samt abonnenternas och kraftkontraktens ytterst skiftande natur, ej minst
det förhållandet att en del abonnenter under distributionsföretagets utveckling
ofta åtnjutit kraft på ytterst billiga villkor, kanske under
självkostnad. En fördelning helt enkelt i förhållande till vars och ens
erlagda kraftavgifter vore därför i hög grad orättvis och kan ej gärna
ifrågakomma.
Kontrollmyndigheterna måste vidare kunna bedöma vattenfallens värde,
administrationskostnadernas storlek, avskrivningarnas skäliga belopp med
hänsyn till anläggningarnas beskaffenhet och eventuella risker för katastrofskador,
abonnenternas soliditet, kraftprisernas »normala» storlek o. s. v.
Redan arten av de bestämmelser, som man för ändamålet, utan någon som
helst bakgrund av praktiska erfarenheter, måste konstruera fram, torde också
giva vid handen att frågan icke är mogen för lagstiftning. Då vidare
abonnenterna icke själva eftersträvat en dylik kontroll, utan på angivna
principiella skäl tvärtom kunna tänkas ställa sig tveksamma till den
förespeglade utdelningen, och då därtill kraften på grund av kontrollsystemet
sannolikt fördyras för abonnenterna under den följd av år som
under alla förhållanden måste förflyta innan någon nämnvärd utdelning
kan ifrågakomma, finner kommittén även metoden med vinstbegränsning
för överskådlig tid sakna praktisk betydelse för industrin, vilken kategori
den än må tillhöra.
Åven om förhållandena en gång i framtiden mot all förmodan
skulle så utveckla sig att de till vissa distributionsföretag anslutna industrierna
skulle komma i åtnjutande av genom återbetalning väsentligt
reducerade kraftpriser, så synes man likväl kunna starkt sätta i fråga
257
det ändamålsenliga i att sålunda favorisera just dem som från början
mer eller mindre tillfälligtvis anslutits till ett företag med begränsad
krafttillgång, medan andra industrier, som kanske kanna vara till väsentligt
större gagn för orten och landet, alltjämt Titan dylikt understöd
reda sig med värmekraft.
Samma invändning kan med än större fog göras mot förslaget att utvidgning
i samband med vinstbegränsningen tvångsvis införa en företrädesrätt för ochaJ6kraft ‘e
kraftabonnenter att utöka sitt kraftbelopp eller att förnya abonnemanget leverans.
vid kontraktstidens slut. Intet hindrar för övrigt en abonnent att, där
han finner för sig önskligt, påyrka frivilligt intagande av dylika bestämmelser
vid kontrakterandet; därmed kommer frågan också under prövning
i sitt rätta samband med de övriga kontraktsvillkoren och med
vederbörlig hänsyn till kraftleveransens art i olika fall. Ett exempel
torde ytterligare kunna klargöra hur de sistnämnda förslagen skulle verka.
Anlag att ett kontrakt med eu lågt betalande abonnent utgår och att
kraften med vida större fördel för kraftproducenten skulle kunna säljas
till andra konsumenter. Ju större nettoinkomst företaget har, desto
billigare kraft skulle ju samtliga abonnenter vid införande av vinstbegränsning
kunna påräkna, och dessa hava således intresse av att den
förenämnde abonnentens kontrakt icke förlänges. Den rätta lösningen i
ett dylikt fall lär kontrollmyndigheten och än mer lagstiftaren hava svårt
nog att träffa.
Från vinstbegränsningsmetoden anser sig kommittén, med sin upp- vinstbegränsfattning
om kraftdistributionernas natur, även med hänsyn till dess
principiella konsekvenser böra taga bestämt avstånd. Krav på likartat sekvenser.
statsligt iugripande inom andra områden av näringslivet skulle sedan,
snart nog låta sig avhöra och då icke utan ett visst berättigande. Därmed
vore man enligt kommitténs mening inne på en betänklig väg. Kapitaltillgången
och kapitalets intresse för placeringar inom industrin —
vattenkraftindustrin utgör därvid intet undantag — äro uppenbarligen
ej så stora att man i onödan bör slå in på systemet med avskärande av
vinstutsikterna.
Vad sålunda anförts rörande industrins förhållande till kraftdistri- Kraftdistribu■
butionerna gäller, som förut framhållits, i allt väsentligt även de större ''konsumenter
kommunerna som kraftkonsumenter, vartill kommer att dessa, frånsett på landsde
rent kraftekonomiska synpunkterna, ofta hava andra möjligheter att 6wrfenvid
uppgörelser om kraftleverans tillgodose sina intressen. Däremot har
33
258
kommittén i det närmast föregående med avsikt endast flyktigt berört
frågan om smådistribution på landsbygden, vilken kan behöva granskas ur
särskilda synpunkter. Enstaka abonnenter av små kraftbelopp ute på en glest
befolkad landsbygd, där åtminstone i begynnelsen en sammanslutning i abonnentföreningar
icke kan ordnas, kunna givetvis bliva försatta i ett visst
beroende av distributionsföretaget. Vid bedömande av denna fråga bör
man emellertid främst taga hänsyn till i vad mån dessa abonnenter
själva äro eller kunna bliva beroende av själva kraftleveransen. I närvarande
stund måste detta beroende i regel anses mycket ringa, vilket
bl. a. framgår därav att kontrakt om dylika leveranser vanligen upprättas
på mycket kort tid.
Indirekt kan visserligen en förändring i berörda avseende tänkas
inträda i den mån jordbrukets tilltagande svårighet att behålla den
mänskliga arbetskraften behöver motvägas genom mekanisk drivkraft
men icke heller jordbruket kan därvid, såsom förut betonats, i högre
grad väntas bliva hänvisat enbart till den över stora avstånd distribuerade
elektriska kraften, vilken tvärtom vid långa överföringar kan få
svårt nog att göra sig gällande.
Vid prövande av de enstaka småkonsumenternaa kraftfråga synes
man också böra beakta dels att icke heller dessa konsumenter själva
veterligen uttalat några bekymmer över det nuvarande tillståndet, dels
att kraftförsäljningen till spridda småkonsumenter från de stora distributionsföretagen
som regel kan komma till stånd endast därigenom att
företaget och dess stora huvudlinjer ekonomiskt bäras upp av de industriella
och större kommunala kraftabonnenterna. »Jordbrukets verkliga
intresse är», yttrar också vid ett tillfälle den kände ivraren för motokulturen,
lektor G. Timberg i Ultima, »att inga svårigheter läggas för
industrin, utan att alla möjliga lättnader beredas denna, så att den
snarast föranledes att övergå till elektrisk drift, och att industri väckes
till liv just därigenom att den får tillfälle att exploatera vattenfallen —
sedan får jordbruket leva på de smulor, som falla från dess herrars
bord, så modernäring det dock är. Det är bättre att få smulor än att
få ingenting alls, så mycket mera som smulorna äro tillräckliga för
uppehället. Alltså inga koncessionsvillkor till jordbrukets förmenta förmån.
Men på annat sätt kunna statsmakterna mycket effektivt bidraga
därtill, att jordbruket kommer i åtnjutande av elektricitetens välsignelser.
Det är distributionen över vår glest bebyggda landsbygd som vållar
största svårigheterna och som gör kraften hemma vid gården så dyr.
Det måste bildas andelsföreningar, som anlägga distributionsnätet för en
viss trakt med utgångspunkt från vissa »matarpunkter» på de stora hög
-
spända ledningarne, och det är dessa andelsföreningar som skola stödjas
av statsmakterna.»
i rånsett landsbygd sdistributionens begränsade ekonomiska betydelse
i och lör sig samt för de stora kraftbolagen måste man dock säga sig
att denna distribution, sedan man på landsbygden mer och mer inrättat sig
lör densamma, kan befinnas vara av sådan natur att vid verkligt framträdande
behov särskilda bestämmelser ur social synpunkt kunna ifrågakomma.
Ett dylikt behov skulle enligt kommitténs mening kunna anses föreligga
i samma stund som man kunde i något större antal fall påvisa tredska,
trakasserier eller systematiskt ojämn och orättvis behandling från distribuenternas
sida gent emot småkonsumenter på landsbygden. Men att till
iörebj^ggande därav tillgripa generella bestämmelser, som således samtidigt
skulle medföra ingrepp i förhållandet mellan kraft företaget och de
stora abonnenterna, voro enligt kommitténs mening att ställa saken på
huvudet. Den riktiga utvägen i sådant fall är givetvis att införa ett
prövningsförfarande enbart i fråga om vissa småabonnenter, med rätt för
viss myndighet att i förekommande fall lämna föreskrifter rörande lika
behandling av dylika abonnenter under likartade förhållanden.
Aven ett sådant kontrollförfarande blir emellertid, ehuru i detta fall
fordringarna på sakkunskap kunna ställas något lägre, förenat med kostnader,
som — hur de än i första hand uttagas, såvida de ej direkt bäras
av staten torde komma att behöva läggas på abonnenterna. Att
något behov ännu ej yppats torde få anses obestridligt och med hänsyn
även till de nya erfarenheter i fråga om landsbygdens kraftförsörjning,
som de närmaste åren kunna väntas medföra, har kommittén därför icke
anledning att för närvarande föreslå några åtgärder i antytt syfte. Särskilt
blir det av intresse att erfara huru systemet med andelsföreningar
för detaljdistribution av kraft på landsbygden kommer att utvecka sig.
Man bör till sist, vid bedömande av kraftabonnenternas — större
såväl som mindre -— framtida möjligheter att tillgodose sina intressen,
icke förbise vad en viss samverkan mellan abonnenterna gent emot en
sin eventuella makt missbrukande kraftproducent kan uträtta. Ett gemensamt
uppträdande av ett stort antal abonnenter, vilkas kontrakt med
eller utan avsikt ställts att utlöpa vid ungefär samma tidpunkt, skulle sannolikt
icke bliva utan verkan och abonnenterna hava därvid ett gott stöd
även i kraftproducentens naturliga obenägenhet för att låta större eller
mindre delar av ledningsnätet ligga oräntabla.
Kommittén har i den föregående utredningen uteslutande avhandlat stat oc,
de i enskild ägo varande distributionsföretagen, utan hänsyn till att staten mun
och kommunerna numera uppträda på detta område under ungefär samma ,:raf^r
260
former som de enskilda. Vad särskilt kommunernas kraftdistribution
inom eget område angår måste själva valet av fullmäktige och nämnder
antagas möjligggöra tillräckligt korrektiv mot missbruk. Något annorlunda
kan saken ställa sig då kommuner, såsom någon gång sker, sälja
kraft även till abonnenter utanför kommunens gränser, samt i fråga om
staten, som ju endast inom begränsade delar av landet bedriver kraftdistribution,
utan att således något allmänt riksintresse därtill kan anses
knutet. Då kommittén emellertid icke funnit anledning biträda föreslagna
anordningar med prisreglering o. d. för enskild kraftdistribution kan
frågan om statens och kommunernas ställning till saken här lämnas åsido.
Frågan om Återstår så förslaget rörande rätt för staten att när som helst
"''får''stata?.* ‘ eller efter viss tid inlösa kraftdistributions företagen eventuellt med tillhörande
kraftstationer. Kommittén anser sig emellertid beträffande
olämpligheten av en dylik lagstiftning i huvudsak kunna hänvisa till
det redan sagda. Någon saklig anledning för staten att övertaga distributionsanläggningar
i annan ordning än genom frivillig överenskommelse
svnes för närvarande ej föreligga, ej heller inom överskådlig tid kunna
antagas uppstå. Skulle ändrade förhållanden i detta avseende framdeles
inträda, så torde väl för övrigt vara riktigare att söka lösningen i en
utvidning av expropriationsrätten. I särskild grad skulle inlösningsrättens
utsträckande även till vattenkraftkällorna, som ju ofta i större
eller mindre omfattning användas för fallägarens egna behov, för bruksdrift
o. d., medföra betänkliga konsekvenser, säkerligen med påföljd att
den i och för sig gagneliga distributionsrörelsen komme att inskränkas.
För närvarande talar dessutom ingenting för att industrin och allmänheten
skulle få billigare kraft genom att statens successiva övertagande
av kraftdistributionerna underlättas; tvärtom skulle just genom en sådan
åtgärd skapas ett monopol, som i statens hand under vissa förhållanden
kunde tänkas utnyttjat till stegring af kraftprisen.
Slutligen har kommittén att yttra sig över några förut omnämnda
detalj förslag.
Reserverande I utländsk lagstiftning förekommer stundom en bestämmelse om
av kraft för skyldighet för falläa:are att reservera viss procent av kraften till försäljkraftkälla
är ning mot lägsta gällande priser inom den kommun, dar krattkallan ar
telagen, belägen. Under vissa förhållanden, t. ex. då det gäller att för ett bestämt
industriellt ändamål utnyttja, eventuellt bortleda kraften från ett
vattenfall, kan en dylik bestämmelse tänkas vara motiverad. Med de
allmänna distributionsanläggningarnas natur följer emellertid som självklart
att de gärna önska distribuera kraft i stationens närhet, liksom att
detta med hänsyn till den korta överföringen kan ske till lägre pris än
-''Öl
på längre avstånd. Några särskilda bestämmelser för de här avsedda distributionsföretagen
kunna således icke anses behövliga, och önskemål i sådan riktning
hava veterligen ej heller kommit till uttryck från kommunernas sida.
Att kraftleverantören skall visa sig äga finansiell förmåga att utföra
och driva sina anläggningar är också ett från utländska förebilder
hämtat förslag, som kan tänkas vara på sin plats då det gäller att till
koncessionssökande upplåta staten tillhöriga vattenfall. Från tillkomsten
och utvecklingen av våra större distributionsanläggningar har man ej
heller någon som helst erfarenhet om behovet av en dylik lagbestämmelse,
beroende främst på att företagen varit sorgfälligt förberedda,
men även på den grundliga prövning, som i regel föregår beviljandet
av nödiga krediter och uppläggandet av obligationslån. Erinras må i
detta samband även om den trygghet för abonnenternas kontraktsenliga
åtnjutande av energi som kommittén genom särskilda förslag avsett att
bereda.
Likaså finner kommittén obehövligt att införa bestämmelse om ati;
kraftdistributionsföretag icke må utan särskilt tillstånd inlåta sig på drivande
av annan rörelse. Den nu ganska vanliga anordningen att en
kraftkälla användes för såväl bruksdrift o. d. som för distribution i orten
har såvitt kommittén känner icke medfört några olägenheter. Åven för
de egentliga distributionsföretagen kan det ofta falla sig naturligt att
under vissa perioder av sin utveckling, söka mer eller mindre tillfälligt
använda befintligt kraftöverskott för särskilda fabrikationsändamål.
Kommittén har under sitt arbete funnit, att 1902 års lag, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i vissa avseenden
vore i behov av en överarbetning. Bland annat framstår som ett önskemål
att skapa enklare former för tillstånd till kraftledningars utförande.
Det är också tydligt, att kommittén med sin allmänna uppfattning i
förevarande ämne icke kan finna den nu gällande tidsbegränsningen till
40 år i fråga om koncession å kraftledningar lämplig. För såväl producenter
som konsumenter av elektrisk energi innebär det en given
olägenhet att icke kunna med trygghet bedöma de administrativa förutsättningarna
för en förlängning av kraftleveransen, varav åter ett tidsenligt
vidmakthållande av kraftverk, kraftnät och industrianläggningar
i vissa fall kan vara väsentligt beroende. Det vore därför enligt kommitténs
mening lyckligast att med undvikande av viss tidsbegränsning
bereda lämplig utväg att efter hand reglera uppträdande förhållanden
längs kraftledningen med avseende på det intrång, som ledningen med
Kraftleverantörens
finansiella
förmåga;
drivande av
annan rörelse.
Revision av
1902 å7’s lag.
2G2
Sammanfältning.
tiden kan förorsaka å annan tillhörig mark. Sålunda kan det visa sig
(makligt att förflytta en kraftledning å viss sträcka i mån av ökad byggnadsverksamhet
eller på grund av andra omständigheter. Kommittén
har emellertid ansett det ligga utanför ramen för sitt uppdrag att upptaga
till behandling en sådan fråga som omarbetning av 1902 års lag
och har följaktligen icke ansett sig böra framlägga förslag i dylikt
avseende.
Som resultat av den verkställda utredningen framgår följaktligen,
att kommittén varken i hittills vunnen erfarenhet eller med hänsyn till
den sannolika utvecklingen funnit vägande skäl tala för vidtagande av
åtgärder i syfte att genom lag- eller koncessionsbestämmelser åstadkomma
ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsföretagens
ekonomiska förhållanden. Då tvärtom ett sådant ingripande
otvivelaktigt skulle vara till skada såsom försvårande den allmännyttiga
och för landet önskvärda rörelse, som ligger i utbyggandet av våra
vattenfall och fördelandet av energin, då vidare de föreslagna åtgärderna
utan att göra någon nytta skulle åsamka såväl statsverket som
producenter och konsumenter av elektrisk kraft dryga kostnader, och då
slutligen ett ingripande av nämnd art från huvudmassan av dem, till
vilkas förmån det skulle ske, långt ifrån åstundats, utan tvärtom i för
industrikretsar representativa yttranden bestämt avböjts, finner kommittén
sig icke hava anledning framlägga förslag till några bestämmelser i
förevarande avseenden.
268
Beräkning av de totala vattenkrafttillgångarna i
Sveriges vattendrag.
Efterföljande förteckning anger de totala vattenkrafttillgångarna i
de svenska vattendragen, beräknade efter samma grunder, för vilka närmare
redogjorts i undertecknads undersökning »Sveriges vattenkrafttillgångar
och deras förmögenhetsvärde» (bilaga till »Finansstatistiska utredningar
utgivna genom Kungl. Finansdepartementet. V. Sveriges
nationalförmögenhet omkring år 1908»).
Vid beräkning av den tillgängliga effekten har lagts till grund eu
»utbyggnadsvattenmängd», vilken bestämts med ledning av de installationer,
som hittills ägt rum vid fullt utbyggda kraftverk. De angivna
effektbeloppen motsvara således den effekt, för vilken kraftverken kunna,
med ledning av den hittillsvarande utvecklingen, väntas faktiskt bliva
utbyggda, räknat efter den totala installationen. Har man dessa effektsiffror
för ögonen, är det sedan lätt att med stöd av en statistik, som
anger den vid en viss tidpunkt och inom ett visst distrikt utbyggda
effekten (räknad efter maximiinstallationen) bedöma, huru stor del av de
totala kraftresurserna, som blivit tagna i anspråk.
En särskild undersökning har givit vid handen, att den ifrågavarande
utbyggnadsvattenmängden i genomsnitt är 40 % större än den i
medeltal under 9 månader av året i vattendraget tillgängliga vattenmängden.
I det följande angivas för de olika flodområdena de effektbelopp,
som svara mot 9-månadersvattenmängden, samt därefter som ett totaltillägg
för de resp. distrikten de ytterligare effektbelopp, som kunna
väntas bliva utbyggda på grund därav, att den genomsnittliga utbyggnadsvattenmängden
på angivet sätt överskrider 9-månadsvattenmängden,
d. v. s. dels till följd av dygnsreglering o. d., dels till följd av en högre
tillgodogjord medelvattenmängd än 9-månadersvattnet.
För effekttillgångarna i de vattendrag och vattendragssträckor, som
icke kunnat särskilt undersökas, har på i den nämnda utredningen anförda
grunder gjorts ett tillägg till de respektive distriktens beräknade
krafttillgångar av 20 %.
264
Distrikt 1. Övre Norrland.
(Norrbottens och Västerbottens län.)
Turb.-hkr.
Törne älv från Torne träsk, Muonio älv från Karesuando (svenska
sidan) Laino älv från Soppero .......................................... 249,000
Sangisån från Miekojärvi..................................................................... 2,900
Kalix älv från Kaalasjärvi:
Kajtum älv från Killinge, Lina älv (Ängesån från Va
saraälv).
.................................................................................... 222,000
Hane älv från Muorka ........................................................................... 20,100
Lule älv från Stora Lule vatten, Lilla Lule älv från Randi
jaure
................................................................................................... 292,000
Pite älv från Vuolvojaure, Vargisån från Kuollejaure.................. 108,000
Aby älv från Kikkejaure........................................................................ 10,900
By ske älv från Arvidsjaure ................................................................ 31,800
Skellefte älv från Storavan:
Malån från Mala........................................................................ 137,000
Bure älv från Burträsk.......................................................................... 2,800
Rickleän från Villvattnet..................................................................... 9,500
Sävardn från Storsävarträsk ............................................................. 6,700
Ume älv från Storuman:
Juktan från Storjuktan, Laisälven från Storlaisan, Vindel
älven
från Storvindeln ....................................................... 287,000
öre älv från örträsk....................................................................... 18,400
Lögde älv från Stora Lögdesjön..................................................... 8,600
Angermanälven (Vojmån) från Vojmsjön till gränsen mot Ångermanland
....................................................................................... 28,300
Summa 1,435,000
Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och
vattendragssträckor ................................................................................ 287,000
Summa 9-månaderseffekt 1,722,000
Tillägg för högre utbyggnadsvattenmängd ........................... 688,000
Summa för övre Norrland 2,410,000
265
Distrikt 2. Nedre Norrland med Dalarna.
(Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län.)
Turb.-hkr.
Gide älv från Laxåns inflöde............................................................... 21,900
Själevadsän från Amundsjön .............................................................. 3,900
Nätraån från Bysjön .............................................................................. 2,800
Angermanälven från Lapplandsgränsen:
Rörströmsälven från Rörströmssjön, Tåsjöälven från Tåsjön,
Fjällsjöälven från Bodumsjön, Vängelälven, Fax
älven
från Strömsvattnet...................................................... 293,000
Indalsälven från Ånnsjön:
Hjärpströmmen från Kallsjön, Långan från Landösjön,
Hårkan från Hotagen, Ammerån från Hammerdals
sjön
........................................................................................... 486,000
Ljungan från Lännässjön:
Gimån från Revsundsjön............................................................ 132,000
Harmångersån från Hasselasjön ..................................................... 3,700
Delångersån från Dellensjöarna.......................................................... 2,900
Ljusnan från Ransjön:
Voxnan från Loåns inflöde ........................................................ 168,000
Testeboån från Lundbyggesjön .......................................................... 3,200
Gavleån (Hoån) från Hyn .................................................................... 8,600
Dalälven (Österdalälven) från Särnasjön:
Västerdaläven från Transtrand, Ore älv från Skattungsjön,
Vanån från Venjansjön, Svärdsjövattendraget
från Amungen ........................................................................ 394,000
Mälaren—Morr ström :
Kolbäcksån från Vessman till Barken .................................... 4,000
Summa 1,524,000
Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och
vattendragssträckor ................................................................................ 305,000
Summa 9-månaderseffekt 1,829,000
Tillägg för högre utbyggnadsvattenmängd .......................... 731,000
Summa för Nedre Norrland med Dalarna 2,560,000
34
Distrikt 3. Mellansverige.
(Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Örebro och Södermanlands län.)
Turb.-hkr.
Tämnarån från Tämnaren .................................................................. 1,600
Mälaren—Norrström:
Eskilstunaån (Närkes Svartå) från Toften, Arbogaån (Storån)
från Norra Hörken, Järleån från Norasjön, Sverkestaån
från Norrmogen, Hedströmmen från Övre
Vättern, Köpingsån från Lundby sjön, Kolbäcksån från
Barken, Västmanlands Svartå från Hällsjön, Sagån
från Sala damm, Fyrisån från Dannemorasjön........... 46,000
Trosaån från Sillen ............................................................................... 200
Nyköpingsån från Sottern ................................................................... 4,000
| Summa | 51,800 |
Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och | 10,200 | |
| Summa 9-månadersefFekt | 62,000 |
Tillägg för högre | utbyggnadsvattenmängd ........................... | 25,000 |
| Summa för Mellansverige | 87,000 |
Distrikt 4. östra Sydsverige.
(Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands och
Blekinge län.)
Vättern—Motalaström:
Motala ström från Vättern, Huskvarnaån från Ramsjön,
Östergötlands Svartå från Sömmen, Stångån från
Järnlunden, Finspångsån från Stortron..........................
Säderköpingsän från Yxningen ...........................................................
Storån från Båtsjön ............................................................................
Botorpströmmen från Yxern ...............................................................
Mar strömmen från Siissjön....................................................................
Turb. Jikr.
63,000
1,000
700
2,700
600
Transport 68,000
267
Turb.-hkr.
Transport 68,000
Virboän från Storuttern ....................................................................... 1,100
Emån från Solgen.................................................................................. 24,000
A Ister ån från Alstern:
Backebodaån från Kedjasjön ................................................... 9,400
Ljungby ån från Åbro ........................................................................... 1,900
Lyckebyån från Bockabosjön................................................................. 3,900
Ronneby än från Rottnen .................................................................... 7,200
Mörrumsän (Helige å) från Helgasjön ............................................ 29,000
Helge å från Möckeln till Skånegränsen......................................... 3,800
Lagan från Skillingaryd till Hallandsgränsen, Ohsån från
Rusken, Bolmån från Bolmen.................................................... 25,200
Nissan från Hammarsjön till Kilaåns inflöde .............................. 8,400
Summa 181,900
Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och
vattendragssträckor ............................................................................. 37,100
Summa 9-månaderseffekt 219,000
Tillägg för högre utbyggnadsvattenmängd .......................... 88,000
Summa för östra Sydsverge 307,000
Distrikt 5. Skåne.
(Kristianstads och Malmöhus län.)
Turb.-hkr.
Skräboån (Höljeån) från Immeln...................................................... 2,600
Helgeån från Smålandsgränsen........................................................... 14,400
Kävlingeån (Löddeån) från Våmbsjön................................................ 700
Vegeån från Vram................................................................................... 600
Ränne d från Ringsjön......................................................................... 3,400
Summa 21,700
Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och
vattendragssträckor ................................................................................ 4,300
Summa 9-månaderseffekt 26,000
Tillägg för högre utbyggnadsvattenmängd .......................... 11,000
Summa för Skåne 37,000
268
Distrikt 6. Västsverige.
(Hallands, Ålvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus län
samt Värmlands län.)
Turb.-hlcr.
Lagan från Smålandsgränsen ............................................................. 33,700
Nissan från Kilaåns inflöde ................................................................. 20,700
Åtran från Åsunden................................................................................. 28,600
Viskan från Öresjön................................................................................. 10,000
Rolvsän från Lygnern.............................................................................. 800
Vänern— Götaälv ;
Götaälv (Klarälven) från riksgränsen, Rådaälven från
Nain, Norsälven (Röjdälven) från Kläggen, Ljusnan
från Broeken, Rottnaälven från Rottnen, Borgviksälven
från Värmeln, Byälven (Kölaälven-Jösseälven)
från Vadjungen, Hillringsbergsälven från Stora Gla,
Gillbergsån från Svansjöarna), Upperudsälven från
Foxen och Östra Silen, Dalbergsån från Hästefjorden,
Alsterån från Borssjön, Gullspångsälven (Svartälven)
från Älvsjön, Sävälven från Sävsjön, Timsälven från
Yngen, Tidan från Stråken, Ösan från Hagelbergsåns
inflöde, Lidan från Trevattna, Flian från Hornborgasjön,
Nossan från Härene, Säveån från Mjörn,
Mölndalsån från Gröen......................................................... 380,000
Örekilsälven från Kärnsjön:
Munkedalsån från Ellnesjön......................................................... 3,700
Summa 477,500
Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och
vattendragssträckor .............................................................................. 96,500
Summa 9-månaderseffekt 574,000
Tillägg för högre utbyggnadsvattenmängd ........................ 230,000
Summa för Västsverige 804,000
209
Sammanställning:
Beräknade totala vattenkrafttillgångar:
| 9-månadersefFekt: | Utbyggnadseffekt: | ||
Övre Norrland ........................ | 1,722,000 | turb.-hkr. | 2,410,000 | turb.-hkr. |
Nedre Norrland med Dalarna | 1,829,000 | » | 2,560,000 | 7) |
Mellansverige ............................. | 62,000 | » | 87,000 | » |
östra Sydsverige....................... | 219,000 | » | 307,000 | » |
Skåne............................................ | 26,000 | » | 37,000 |
|
Västsverige .............................. | 574,000 |
| 804,000 | )) |
Summa för kela Sverige | 4,432,000 | turb.-hkr. | 6,205,000 | turb.-hkr. |
Stockholm den 5 maj 1914. |
|
|
|
Mauritz Serrander.
270
Vattenkraftens
monopolkaraktär.
Reservation n:r 1°)
av herrar Carlberg och Pettersson.
I likhet med kommitténs majoritet uppskatta vi till fullo vikten av
att inga åtgärder vidtagas, som kunna skada den för vårt land synnerligen
betydelsefulla vattenkraftindustrin. Vi äro även ense med kommittémajoriteten
därom, att behov av statens ingripande för reglering
av kraftprisen ännu icke gjort sig i nämnvärd grad kännbart. Men i
olikhet med kommitté-majoriteten hålla vi före, att i en kanske nära
liggande framtid behov härutinnan kommer att göra sig gällande.
I kommitténs utlåtande har lämnats en vidlyftig utredning angående
de kraftbelopp, som sannolikt komma att tagas i anspråk i vårt land.
Av utredningen framgår, att, om våra befintliga vattenkrafttillgångar
kunna till fullo utnyttjas, de äro tillräckliga att för en lång tid framåt
fylla behovet. Kommittémajoriteten har därav dragit den slutsatsen, att
något ingripande av staten för reglering av kraftprisen ej inom en överskådlig
framtid kan bliva påkallat. Den omständigheten, att en vara
finnes i tillräcklig mängd, är emellertid icke nog att hålla priset nere.
Varan måste även kunna i tillräckliga kvantiteter tillhandahållas å de
platser, där förbrukningen skall äga rum. Det är just i detta avseende,
som betingelsen saknas för kraftprisens reglering genom den fria konkurrensen.
A åra vattenfall äro nämligen till största delen belägna i Norrland,
under det att kraftbehovet starkast framträder i mellersta och
södra delarna av landet.
Kommittémajoriteten har för att påvisa obehövligheten av statens
kontroll av kraftprisen gjort en beräkning av den sannolika vattenkraften
i landet, multiplicerat det antal kilowatt, som kan ur den utvinnas, med
det timantal, som erhålles, om kraftstationerna äro i verksamhet dj^gnet
runt länder 101 2 till 11 månader om året (sid. 211), och sedan jämfört
den sålunda erhållna energimängden med det sannolika kraftbehovet.
Att i så fall tillgången på vattenkraft blir överväldigande i jämförelse
med behovet, utgör självfallet icke något bindande bevis för riktigheten
av kommittémajoritetens slutsats, att inga åtgärder för reglering av
prisen behövas.
*) Till vissa delar av denna reservation med bilagor hänvisas i en särskild av
herr Ericson avgiven reservation.
271
Diagrammen i kommittébetänkandet å sid. 233—235 utvisa även,
för huru lång tid framåt den tillgängliga vattenkraften antages räcka,
om man i stället för en utnyttjningstid av 7,660 timmar, motsvarande
10,5 månader om året, räknar med vattenkraftens användning
under blott 4,400 timmar. Jämväl en så lång utnyttjningstid för alla
vattenfall torde icke kunna erhållas, utan att på många ställen synnerligen
dyrbara regleringsanordningar vidtagas. Emellertid framgår av
diagrammet figur 12, att, om man tager hänsyn till vattenkrafttillgångarna
i södra och mellersta Sverige, inberäknat Gävleborgs län, den tillgängliga
kraften, vid en så lång utnyttjningstid som 4,400 timmar om året
och med den av kommittémajoriteten beräknade ökningen av den totala
förbrukningen, bör vara till fullo utnyttjad efter förloppet av omkring 40
år. Även om man genom överförande av kraft från mellersta Norrland
samt bättre utnyttjande av kraften förlänger denna tidsperiod, torda
dock åtminstone i vissa delar av landet, långt innan detta fulla utnyttjande
kommer till stånd, kraftägarnas monopolställning kännbart göra
sig gällande. Ovannämnda diagram synes för den skull ingalunda tala
för riktigheten av den av kommittémajoriteten intagna negativa ståndpunkten
beträffande behovet av reglering av kraftpriset genom statens
försorg.
Ett elektricitetsverk, som endast tillgodoser de av kommittémajoriteten
omnämnda borgerliga behoven (i diagram å sid. 233—235 betecknade
med uttrycket »belysning och smådrift»), utnyttjar såsom nämnts
kraften ofullständigt, men kan i stället för densamma betala betydligt
mer än industrin. Ofta lär det därför visa sig fördelaktigare för en
kräftaistributör att sälja kraft för borgerliga behov än till användning
för industri, fastän i förra fallet, om icke dygn sreglering kan äga rum,
vattnet vissa timmar får rinna bort utan nytta. Alldenstund ett borgerligt
behov, såsom t. ex. belysning, om elektrisk kraft icke finnes att
tillgå, vanligen måste tillgodoses genom förbränning av fotogen, vilket,
enligt vad kommittémajoriteten själv å sid. 217 framhåller, är en dyr
belysning, kan det ofta vara lika nationalekonomiskt berättigat att använda
ett vattenfall för tillfredsställande av borgerliga behov som till
drifkraft åt industri. Vid beräknande av den del av landets vattenkraft,
som erfordras för att fylla de borgerliga behoven, synes man för den
skull icke böra gå så till väga, som kommittémajoriteten gjort å sid.
228. Kommittémajoriteten har ansett, att för de borgerliga behoven
erfordras högst en energikvantitet av 340 millioner kilowattimmar. Genom
att dividera detta tal med det antal kilowattimmar, som landets hela
vattenkraft kan frambringa, kommer kommittémajoriteten till det resultatet,
att för tillfredsställande av de borgerliga behoven blott erfordras
272
1,4 procent av landets hela vattenkraft. Av vad vi förut anfört framgår,
att härför behöves betydligt mer, till följd av det ofullständiga sätt,
varpå de borgerliga behoven utnyttja vattenkraften.
Ofta kan det visserligen för att undvika detta vara fördelaktigt att,
om elektrisk kraft från ett vattenfall även levereras till industriföretag,
framställa kraften för belysning genom ångkraft under de delar av
dygnet, då fabrikerna äro i gång, men så länge vår vattenkraft är så
litet utnyttjad som för närvarande, lär det stundom för ett elektricitetsverk
löna sig bra att tillgodose stor del av belysningsbehovet genom
vattenkraft, fastän därigenom icke så många kilowattimmar kunna uttagas
ur kraftkällan som vid det förstnämnda tillvägagångssättet.
I allmänhet vilja vi framhålla, att om man för bedömande av den
fråga, som kommittén fått sig ålagd att utreda, vill jämföra den i landet
befintliga vattenkraften med det sannolika kraftbehovet, man icke
blott bör taga hänsyn till det antal kilowattimmar, som behöves för
att tillfredsställa behovet, utan även till den tid vattenkraften kommer
till användning vid olika behovs tillgodoseende. Härvid måste man
dock givetvis utgå ifrån, att om, genom ett visst sätt att använda
kraften, denna mindre väl utnyttjas, det behov, som genom ett sådant
användningsätt skall tillfredsställas, måste kunna betala ett högre kraftpris.
Vidare bör man taga hänsyn till, var de olika kraftkällorna äro
belägna, samt till möjligheten att utbygga dem. De abonnenter, som
driva sin verksamhet i närheten av en vattenkraftstation, äro vanligen
hänvisade till att taga kraften därifrån. Aven om kraften tack vare
teknikens utveckling numera kan överföras på ganska långa avstånd,
fordras dock, för att sådant skall ekonomiskt löna sig, att det är fråga
om stora kraftkvantiteter. I regel blir det så, att varje vattenfall har
sitt naturliga, begränsade avsättningsområde, och att konsumenter äro
hänvisade att taga sin kraft från en viss station. Åven om flera vattenfall
äro belägna i samma trakt och konkurrens mellan deras ägare alltså
skulle kunna äga rum, kommer nog den i vår tid rådande tendensen
till centralisering av större affärsföretag att förr eller senare medföra,
att konkurrens undvikes, eller att fallen samlas på en hand, så att stora
bolag bliva herrar över kraftproduktionen inom var sin del av landet.
Vi leva ju i kartellernas och trusternas tid, och även i vårt land komma
dessa modärna affärsmetoder alltmer till användning. Det finnes ingen
anledning antaga, att kraftindustrin skulle komma att intaga någon
undantagsställning i detta avseende. Erfarenheten pekar i motsatt riktning.
Schweiz är sålunda ett belysande exempel på frånvaron av konkurrens inom
kraftindustrin. Delar av detta land hava med hänsyn till avsättningen
av elektrisk kraft liksom indelats i vissa särskilda distributionsdistrikt.
273
Vart och ett av dessa behärskas av sitt kraftföretag. För att under
dessa förhållanden undvika olägenheterna av de enskilda företagens
monopolställning hava i Schweiz kantoner och kommuner alltmer börjat
övertaga kraftdistributionen.
Även hos oss visar utvecklingen en tendens till uppdelning av landet
i särskilda kraftdistribueringsområden, grupperade omkring de stora kraftföretagen.
På allvarligare konkurrens mellan dessa, varigenom prisen
skulle kunna hållas nere, torde icke vara att räkna. Vattenkraftprisen
komma nog, därest icke staten ingriper reglerande, att, såsom kommittémajoriteten
å sid. 230 framhållit, liksom nu jämväl framdeles vara
i huvudsak beroende av de pris, som betingas för kraft, frambragt
genom kol eller motoroljor. Höjas dessa pris, komma vattenkraftprisen
att följa efter, även om intressenterna i företagen därigenom skulle göra
oskäligt stora vinster. Om också styrelsen i ett vattenkraftbolag ville
nöja sig med måttlig vinst, skulle dock aktieägarna säkerligen tvinga den
att höja prisen så mycket som möjligt. En styrelse, som vid prissättningen
ville tillgodose abonnenternas intresse, skulle nog icke länge få
behålla sina platser, och dessa skulle intagas av andra män, villiga att
följa aktiemajoritetens önskningar. Vår tid saknar tyvärr icke exempel
på, hur spekulanter kasta sig över företag, som hava obegagnade vinstmöjligheter,
och uttaga dessa utan att tänka på annat än egen förtjänst.
Att spekulanter i vattenfall skulle taga någon hänsyn till vikten för
landet av att industrin erhåller billiga kraftpris, är icke att vänta.
För spekulanter brukar nämligen den egna vinsten vara det enda mål,
vartill de sträva utan att bekymra sig om, huruvida andra intressen
därigenom åsidosättas.
Kommittémajoriteten har såsom skäl mot statens ingripande för
reglering av kraftprisen anfört, att något sådant ingripande icke bragts
på tal gentemot gruvindustrin, samt att man icke ifrågasatt begränsning
av enskilda skogsägares rätt att draga vinst av sin naturtillgång.
I anledning härav vilja vi erinra, att den rätt en jordägare har till det
vatten, som framrinner över hans grund, icke kan fullt likställas med
hans rätt till den malm eller skog, som finnes på hans egen mark och
som utgör eu del av själva egendomen. Såsom framhållits i en norsk
proposition angående vattenlagstiftningen, kan det vatten, som rinner
över en persons mark, icke vara föremål för äganderätt i samma mening
som marken själv, då vattenpartiklarna ständigt strömma vidare och avlösas
av nya. Den kraft, som utvecklas av ett vattenfall, frambringas
icke på den mark, varå fallet ligger, utan den härrör från en vattenmängd,
som strömmar från den ovanför liggande marken och som
hopsamlas inom vattendragets hela nederbördsområde. Dessutom vilja vi
35
274
Sannolikheten
för att
kolprisen
komma att
stiga.
Koltillgångarna
i
England.
erinra, att malm och skogsprodukter aldrig kunna bliva föremål för
monopol i samma grad som vattenkraften, då de i motsats till vattenkraften
fritt kunna transporteras från en ort till en annan.
Det har ofta framhållits, att, när kolen börja taga slut, de länder och
däribland Sverige, som hava vattenkraft, komma att intaga eu gynnsam
ställning i den industriella konkurrensen på världsmarknaden. Förutsättningen
härför är dock, att prisen på vattenkraft icke följa prisen på
kraft, alstrad genom kol eller motoroljor, när de senare prisen stiga.
Då emellertid denna förutsättning ännu saknas, blir den ljusa framtid,
man förutspått vårt land till följd av dess rika tillgång på vattenkraft,
en illusion. Vattenkraften blir till fördel huvudsakligen för dess ägare
och icke i så hög grad, som vore önskvärt, jämväl för industrin och
allmänheten.
Kommittémajoriteten anser det emellertid föga sannolikt, att kolprisen
under en överskådlig framtid komma att stiga. För att kunna bedöma
denna fråga är det av vikt att veta, huru stora stenkolstillgångar, som
för närvarande finnas. Många försök hava gjorts att uppskatta desamma.
Med hänsyn till industrins oerhört ökade konsumtion av denna artikel,
har spörsmålet tilldragit sig ett allt allmännare intresse.
Den engelska nationalekonomen Stanley Jevons utgav 1865 ett
arbete, The Coal Question, som föranledde den brittiska regeringen att
året därpå tillsätta en kommission för att verkställa utredning om koltillgångarna
i Storbritannien. Denna kommission avgav år 1871 sitt
utlåtande, enligt vilket dessa tillgångar kunde uppskattas till omkring
90,200 millioner ton brytvärdigt kol. Brytvärdiga ansågos förekomster
inom 4,000 fots djup och i flötser av minst 1 fots tjocklek. En annan
engelsk kommission av år 1901 har kommit till ett omkring 10 procent
högre värde i fråga om kända tillgångar i Storbritannien, oavsett en del
ännu ej undersökta fält, som uppskattats att innehålla omkring 40,000
millioner ton. Denna kommission avslutar sitt utlåtande av år 1905
med att påpeka, att man måste emotse en ej synnerligen avlägsen tidpunkt,
då den nuvarande årliga ökningen av kolbrytningen i England
måste avtaga och upphöra, samt att därefter kolbrytningen kommer att
gradvis gå tillbaka.
Uti en i tidskriften »Technik und Wirtschaft» år 1911 publicerad
uppsats av professor A. Schwemann i Aachen uttalas den åsikten, att
de officiella beräkningarna av Storbritanniens kolförråd äro för gynnsamma.
Kommissionen av år 1901 hade sålunda ansett alla flötser brytvärdiga,
som hade minst 80 centimeters tjocklek. Schwemann medde
-
2 75
lar, att bergsingenjören Greenwell år 1882 beräknat de engelska kolförråden
till 86,5 milliarder ton, samt tillägger, att Greenwells beräkning
torde vara den riktiga. Till ännu mer ogynnsamt resultat kommer
Sidney Lupton, vilken anser, att det engelska kolförrådet omkring år
1990 kommer att vara så uttömt, att det icke mer bär någon betydelse
för industrin.
Vad angår Tyskland, beräknar Schwemann, under förutsättning att
man medtager fyndigheter intill högst 1,500 meters djup och i flötser
av minst en halv meter, att detta lands kollager innehålla 201,7 milliarder
ton. Därvid äro dock icke inräknade de stora mängderna kol i
Lothringen och en del ännu ej undersökta fyndigheter i nordligaste
delen av det westfaliska stenkolsbäckenet. Emellertid är det, säger
Schwemann, att antaga, att kolförråden i mellersta Tyskland inom ej så
särdeles lång tid bliva uttömda, de sachsiska i Zwickau och Lugau inom
50 till 60 år samt det nederschlesiska inom 120 till 150 år. Mellersta
Tysklands industri blir därefter hänvisad till de westfaliska och de överschlesiska
kolfälten. Ehuru Tyskland i sin helhet besitter stora mängder
stenkol, som beräknas räcka under eu lång följd av år, förutsätter
dock Schwemann, att Tyskland under nästa tioårs-period får bereda sig
på stigande stenkolspriser, under det prisen på brunkol däremot sannolikt
komma att bliva oförändrade. Vidare anser Schwemann, att tyskarna
måste i trängande fall med hänsyn till sin industri långsamt inskränka
sin betydande utförsel av stenkol.
Vidkommande Amerikas förenta stater, meddelar Schwemann, att
enligt uppskattning av detta lands statsgeologiska anstalt ursprungligen
där funnos 2,791 milliarder ton, därav 1,745 milliarder lätt brytbara och
1,046 milliarder, som äro svåra att tillgodogöra sig. Från nämnda 1,745
milliarder ton, däribland 481 milliarder ton brunkol och subbituminiösa
kol, avgå dock hittills uppfordrade 6,6 milliarder ton och de oundvikliga
brytningsförlusterna. Enär amerikanarna tillsvidare blott bryta de bästa
ilötsarna och låta de andra ligga, varigenom de förstöras och bliva
obrytbara, och då de vidare för att icke behöva stötta gruvorna låta
stora säkerhetspelare stå, vilka likaledes gå förlorade, måste man i
Amerika räkna med eu brytningsförlust av minst 50 procent. I vissa
fall bliva förlusterna väsentligt större. I stället för 6,6 måste alltså
dubbla kvantiteten eller 13,2 milliarder avdragas såsom redan brutna
eller förstörda. Följaktligen återstå 1,732 milliarder ton, varav med nuvarande
brytningssättet ungefär hälften, d. v. s. 866 milliarder, kunna
tillgodogöras. Andra fackmän, såsom Campbell och Parker, anse statsgeologiska
anstaltens uppskattning för gynnsam. De beräkna det för
Kolna
gångarna
i
Tyskland.
Koltillgångarna
i
Amerikas
förenta stater.
276
Den för geologkongressen
i Tor ont o
utarbetade
redogörelsen
Över världens
koltillgångar.
handen varande förrådet år 1909 till blott 1,255 milliarder ton lätt brytbara
kol och anse, att de nuvarande kollagren skola vara slut efter
förloppet av 120 år, om brytningen ökas såsom hittills och det
nuvarande ödeläggandet av kollagren fortfar. Schwemann delar icke
Campbells och Parkers uppfattning. Han menar, att brytningen otvivelaktigt
kommer att stiga saltare än under det sista årtiondet, och att
kollagren därför säkerligen skola räcka längre. Emellertid anser Schwemann,
att kolförråden i Amerikas förenta stater till följd av industrins
starka utveckling icke komma att räcka längre än Tysklands. Antracitförråden
torde dock på grund av den starkt ökade brytningen vara uttömda
på 100 till 120 år.
Vittomfattande undersökningar hava även gjorts av F. Frech (Lethaea
palaeozoica, Stuttgart 1901). Han har kommit till det resultatet, att
kolförråden i mellersta Frankrike skulle vara uttömda efter omkring 100
år, i mellersta Tyskland, Durnham och Northumberland efter 100—200
år, i det övriga England efter 250—300 år och i Oberschlesien efter
1,000—1,500 år o. s. v.
För att ernå en säkrare kännedom, än man hittills ägt, om befintliga
kollagers storlek, hade den år 1913 i Toronto samlade geologkongressen
från alla världens länder insamlat så exakta uppgifter som möjligt
härom. Resultatet är framlagt i ett större verk, The Coal Resources
of the World.
Några uppgifter ur detta arbete återfinnas i följande tabeller.
Världens koltillgångar.
Kända kollager (actual reserves).
(Millioner ton.)
Antraeit. | Bituminösa kol. | Brunkol, | Summa. |
99 | 2,405 | 1,569 | 4,073 |
8,895 | 11,310 | 297 | 20,502 |
2 | 343 | 154 | 499 |
675 | 29,161 | 384,968 | — |
— | 2,087 | _ | _ |
675 | 31,284 | 384,968 | 416,891 |
13,046 | 236,716 | 24,427 | 274,189 |
22,717 | 282,022 | 411,415 | 716,154 |
Australien .........
Asien.................
Afrika ...............
Amerika: Nord ...
Central
Syd......
Europa .............
Summa
277
II. Sannolika och möjliga kollager (probable and poasible reserves).
(Millioner ton.)
Australien ............ | Antracit. | Bituminösa kol. | Brunkol, | Summa. |
560 398,742 11,660 21,167 700 | 131,076 748,788 44,780 2,210,521 1 29,310 | 34,701 111,554 900 2,426,934 4 | 166,337 1,259,084 57,340 | |
Asien.............................. | ||||
Afrika ................ | ||||
Amerika: Nord .................... | ||||
Central ............................. | ||||
Syd............................. | ||||
Europa.................................... | ||||
21,867 41,300 | 2,239,832 456,446 | 2,426,938 12,255 | 4,688.637 510,001 | |
Summa | ||||
474,129 | 3,620,922 | 2,586,348 | 6,681,399 |
III. En sammanställning av dessa tabeller utvisar att världens kända,
sannolika, och möjliga kollager (actual, probable and possible reserves)
uppgå till:
(Millioner ton.)
| Antracit. | Bituminösa kol. | Brunkol, | Summa. |
Australien.................................. | 659 | 133,481 | 36,270 | 170,410 |
Asien........................... | 407,637 | 760,098 | 111,815 | 1,279,586 |
Afrika ............................ | 11,662 | 45,123 | 1,054 | 57,839 |
Amerika ....................... | 22,542 | 2,271,080 | 2,811,906 | 5,105,528 |
Europa............... ....... | 54,346 | 693,162 | 36,682 | 784,190 |
Summa | 496,846 | 3,902,944 | 2,997,763 | 7,397,553 |
278
IV. Europas kända och sannolika kollager (actual and probable reserves).
(Millioner ton.)
Land. | Antracit. | Bituminösa kol. | Brunkol, | Summa. |
Storbritannien.......................................... | 11,357 | 178,176 | _ | 189,583 |
Portugal ................................................ | 20 | — | — | 20 |
Spanien................................................... | 1,635 | 6,366 | 767 | 8,768 |
Frankrike................................................ | 3,271 | 12,680 | 1,632 | 17,583 |
Italien ................................................... | 144 | — | 99 | 243 |
Grekland ................................................ | — | — | 40 | 40 |
Bulgarien............................................... | — | 30 | 358 | 388 |
Danmark (Färöarna) ................................. | — | — | 50 | 50 |
Holland................................................... | 320 | 4,082 | — | 4,402 |
Belgien................................................... | — | 11,000 | — | 11,000 |
Tyskland ............................................... | — | 409,975 | 13,381 | 423,356 |
Ungern................................................... | — | 113 | 1,604 | 1,717 |
Österrike ................................................ | — | 40,982 | 12,894 | 53,876 |
Bosnien.................................................. | — | — | 3,676 | 3,676 |
Serbien................................................... | — | 45 | 484 | 529 |
Bumänien................................................ | — | — | 39 | 39 |
Sverige................................................... | — | 114 | — | 114 |
Byssland ................................................ | 37,599 | 20,849 | 1,658 | 60,106 |
Spetsbergen............................................. | — | 8,750 | — | 8,750 |
Summa | 54,346 | 693,162 | 36,682 | 784,190 |
V. Världens kolförbrukning.
(Millioner ton.)
År. | Europa. | Förenta stat. | Total förbr. |
1865 .................................... | 157 - | 25 | 182 |
1870 ................................... | 188 | 30 | 218 |
1875 ................................... | 237 | 48 | 285 |
1880 ................................... | 272 | 67 | 339 |
27!)
År. | Europa. | Förenta stat. | Total förbr. |
1885 .................................... | 311 | 102 | 413 |
1890 .................................... | 371 | 141 | 513 |
1895 .................................... | 387 | 177 | 581 |
1900 .................................. | 495 | 243 | 766 |
1905 .................................... | 538 | 351 | O i-i ce |
1910 .................................. | 622 | 446 | 1,143 |
Av tabell III framgår, att alla kända, sannolika och möjliga koltillgångar
på hela jordklotet innehålla sammanlagt omkring 7,4 billioner
ton kol av alla slag. De kända tillgångarna utgöra dock enligt tabell
I endast omkring 1 u> härav eller 0,716 billioner ton. Det påpekas emellertid
i arbetet The Coal Resources of the World, att man vid bedömandet
av den tid, för vilken förråden kunna väntas räcka, bör taga hänsyn
till, att i tabellerna intet avdrag gjorts för kol i sådana förekomster,
som för närvarande ej kunna bearbetas, och ej heller för förluster
vid brytningen. Det framhålles, att en stor del av den angivna kolmängden
är mycket svår att bryta och att förlusterna vid brytningen i
allmänhet bliva mycket stora. Förut har omnämnts, att Scliwemann
uppskattat brytnings förlusterna i Amerika till över 50 %. Med hänsyn
till detta påpekande torde en viss oundviklig förlustsprocent böra fråndragas
de anförda tillgångarna för att erhålla en riktigare föreställning
om de verkligen utnyttjbara kvantiteterna. Om denna förlust anslås till
i medeltal 25 %, reduceras de sannolika och möjliga tillgångarna från
7,4 till 5,5 och de säkert kända från 0,716 till 0,53 billioner ton.
I det citerade arbetet finnes även intagen en ur Mineral Industry,
New York, hämtad tabell, vilken utvisar världens kolförbrukning under
åren 1865—1910. Ett sammandrag ur denna tabell är här återgivet i
tabell V. Av denna framgår bland annat, att förbrukningen i hela världen
år 1910 uppgick till 1,143 millioner ton, ävensom att konsumtionen i
Europa fördubblats på de sista 25 åren och i Amerika ej långt ifrån
fördubblats på de sista 10 åren. Om förbrukningen hölle sig oförändrad,
skulle alltså alla utnyttjbara sannolika och möjliga kolförråd
(5,5 billioner ton) räcka 4,800 år. I betraktande av den snabba industriella
utveckling, som för närvarande äger rum framför allt i Europa
och Amerikas förenta stater men även annorstädes, torde man emellertid
ej än på länge kunna vänta, att industrins och andra kolkonsumenters
behov skola inträda i något fortvarighetstillstånd, utan lär man under en
Försök till
beräkning av
den tid stenkolslagren
komma att
räcka.
280
Kommittémajoritetens
åsikt, att
stenkolsprisen
i eke komma
att stiga.
avsevärd följd av år få räkna med en stark stegring av förbrukningen.
Det är lätt att göra sig en förställning om vad en sådan stegring, som
förekommit i Europa under det senaste kvartsseklet innebär. Antager
man nämligen, att stenkolsförbrukningen i hela världen skulle ständigt
fördubblas efter 25 år, vilket motsvarar eu stegring av ungefär 2,85 %
om året, skulle samtliga såväl säkert kända som sannolika och möjliga
tillgångar vara slut inom 200 år och de säkert kända redan efter halva
denna tids förlopp. Det kan dock ej gärna förväntas, att den procentuella
ökningen någon längre tid skall kunna förbliva så hög soin hittills.
Enligt en av Verein fiir die bergbaulichen Interessen in Oberbergamtsbezirk
Dortmund i år publicerad statistik kunde världskonsumtionen år
1912 uppskattas till 1,250 millioner ton och år 1913 till 1,350 millioner
ton, vilket alltså innebär en ökning på ett år av 100 millioner ton eller
ej mindre än 8 %. Om denna förbrukning hölle sig oförändrad, skulle
de ovannämnda totala förråden räcka i 4,100 år. Antager man däremot
en genomsnittlig årlig ökning av 50 millioner ton motsvarande endast
hälften av den för 1913 konstaterade, skulle de totala förråden vara uttömda
efter ungefär 450 år och de säkert kända efter omkring 120 år.
Givetvis komma de länder, som hava kollager, att, långt innan
dessa börja att taga slut, genom exporttullar eller på annat sätt minska
brytningen, men detta måste leda till en höjning av prisen.
Ehuru alltså, enligt vad de till geologkongressen införskaffade uppgifterna
utvisa, oerhörda koltillgångar synas vara för handen, äro dock
de kända och inom Europa befintliga kollagren icke så överväldigande,
om man tager i betraktande den stora ständigt ökade konsumtionen.
Visserligen behöver man icke frukta, att de för vår nuvarande
kultur så nödvändiga stenkolen inom en överskådlig framtid taga
slut, men däremot torde man av skäl som anförts få räkna med ganska
snart inträdande och småningom ökade prisstegringar. En bidragande
orsak härtill torde bliva höjning av brytningskostnaderna, i den mån
man nödgas tränga ned på djupet i gruvorna eller bearbeta mindre
mäktiga eller lätt tillgängliga stenkolslager. De ständigt stigande arbetslönerna
verka även i samma riktning.
Såsom stöd för sin åsikt, att några varaktiga prisstegringar å stenkol
icke äro att befara, har kommittémajoriteten åberopat en grafisk
framställning av stenkolsprisen under de sista 50 åren, jämförda med de
allmänna konjunkturväxlingarna. Tablån utvisar kurvor, som med fluktuationer
upp och ned dock i huvudsak hava en horisontal riktning.
Ledamoten av kommittén, filosofie licentiaten Axel F. Enström har
förut i Teknisk tidskrift publicerat berörda grafiska framställning och i
281
eu artikel rörande densamma framhållit, att man såsom resultat av en
sannolikhetsberäkning om framtida stenkolspriser kunde fastslå, att prisrörelserna
säkerligen fortfarande komme att hava ett vågformig! förlopp,
och att kurvan icke gärna kunde antagas med ens övergå att få karaktären
av en uppåtstigande exponentiallinje eller dylikt.
Uti senare i Teknisk tidskrift införda uppsatser har nationalekonomen
docenten Sven Brisman och filosofie kandidaten K. Gunnar Silfverstolpe
bestritt riktigheten av de slutsatser, vartill herr Enström kommit, och
ansett, att man av de publicerade prisuppgifterna icke kan draga några
slutsatser om, hur stenkolsprisen för framtiden skola gestalta sig. Herr
Brisman har särskilt sökt visa det ohållbara i herr Enströms lära om
prisens ständiga återkomst.
Den av kommittémajoriteten anförda omständigheten, att prisen på
stenkol oaktat växlingar Under ^senare tid varit i det stora hela oförändrade,
torde icke utgöra något bevis för att så allt framgent skall
bliva förhållandet. Det behöver endast betyda, att förbättrade brytningsmetoder
motvägt de fördyrande faktorer, som förut omnämnts. Möjligheten
till ytterligare förbättringar torde dock snart vara uttömd. Det
hittills någorlunda konstanta priset kan även till någon del förklaras
därav, att sökandet efter nya stenkolslager i Europa under senare tid
ivrigt pågått och att genom bearbetning av de nya lager, som därvid
upptäckts, priset hållits nere. Jämväl denna regulator av prisstegringen
torde snart icke vara så mycket att räkna med. Stenkolslagren i Europa
lära väl nämligen nu i det närmaste vara upptäckta. Möjligen kan även
den påvisade stabiliteten i stenkolsprisen i någon mån bero på att stenkol
skonsumenter på grund av förbättrade tekniska anordningar kunnat
nöja sig ined sämre kol. Om man genomläser de uttalanden, som av fackmän
gjorts beträffande de befintliga stenkolsmängderna, kan man ej
heller undgå att få det intrycket, att den tid icke kan vara så långt avlägsen,
då England, varifrån Sverige för närvarande huvudsakligen fyller
sitt stenkolsbehov, nödgas genom exporttullar eller på annat sätt minska
utförseln. Varje sådan åtgärd kommer säkerligen att i vårt land öka
priset, ty det är ovisst, på vilka villkor kol kan erhållas från Tyskland
eller andra länder. Skall kol forslas från främmande världsdelar, bidraga
frakterna i avsevärd män till varans fördyring.
Eu omständighet, som även torde böra tagas i beaktande, är, att,
då stenkolen börja tryta på en del ställen, det blir lättare att genom
truster eller andra sammanslutningar öka prisen.
Vad nu har anförts avser blott normala förhållanden. Men även till kristider,
föranledda av krig, strejk, lock-out eller annan anledning, bör tagas
hänsyn. Vi hava nyligen sett, huru vid sådana tillfällen stenkolsprisen
3<3
»
282
Förbättring
avgång
tekniken.
springa i höjden, även om icke oväsentliga kolförråd finnas inom landet.
Det är ett samhällsintresse av vikt, att i sådana fall priset på kraft,
alstrad genom vattenfall, icke stiger i samma mån som kraft, frambragt
genom kol.
Av övrigt bränsle, som, därest stenkolen stiga i pris, kan antagas
komma till användning för att ersätta dem, torde petroleum framdeles
såsom hittills kunna med fördel användas endast, då det gäller frambringande
av mindre kraftbelopp. Priset å petroleum har under senare
tid, till följd av den ökade användning den fått inom samfärdselindustrin,
varit i stigande, och någon ändring härutinnan lär icke vara att förvänta.
Sulfitsprit och olja ur bituminösa skiffrar lära icke komma att
framställas till sådana priser, att de kunna användas till kraftalstring i
större skala. Det enda bränsle, som skulle kunna tänkas ersätta stenkolen,
är torven. Torven har emellertid ett'' bränslevärde, uppgående till
knappt hälften av motsvarande mängd stenkol, och kommittémajoriteten
har också framhållit, att torvtillgångarna icke kunna anses bliva en faktor
att praktiskt räkna med, förrän prisen på andra bränslen respektive på
kraft eventuellt stigit väsentligt i höjden.
Vi kunna alltså ej komma till annat resultat än att, därest man
såsom kommittémajoriteten vill lämna vattenkraftindustrin full frihet att
oberoende av produktionskostnaderna bestämma kraftprisen, konkurrensen
med kraft, frambragt genom stenkol, är den enda att för närvarande
räkna med, då det gäller större kraftkvantiteter. Vad åter stenkolsprisen
beträffar, så ehuru alla utredningar och spekulationer om koltillgångarnas
varaktighet måste fotas på ganska osäkra grunder och inrymma många
okända faktorer, anse vi dock, på grund av vad ovan anförts, sannolikt,
att en varaktig stegring härav kan emotses inom en ej alltför avlägsen
framtid. Kommittémajoritetens mening, att kraftprisen skulle
hållas nere genom konkurrensen med kraft, alstrad medelst stenkol, synes
oss därför icke äga annat stöd än förhoppningen, att kolprisens stegring
skall kunna neutraliseras genom uppfinningen av förbättrade metoder för
tillgodogörande av värmeenergin i kolet.
Kommittémajoriteten har i sådant avseende framhållit, att framställningen
av ångkraft på det senaste årtiondet undergått en oerhörd utveckling
i och genom kolvångmaskinens ersättande med den roterande
ångturbinen samt genom en alltjämt förbättrad ångpanneteknik, men
att det oaktat för närvarande endast tillgodogöras 12 eller på sin höjd
15 procent av kolens inneboende energi (sid. 237). Emellertid kommer
genom de modärna ångturbinerna omkring 75 procent av ångans möjliga
verkningsförmåga till användning, och det torde därför vara uteslutet att
genom förbättring av maskinerna vinna väsentligt ökad effekt av
283
ångan. Den av kommittémajoriteten anförda sänkningen av priset på
elektrisk kraft i England (sid. 241) torde bero just på införandet av stora
ångturbiner i stället för de gamla kolvmaskinerna, men då man nu börjar
närma sig maximum av turbinernas verkningsgrad, kan på nämnda
väg sannolikt icke någon ytterligare väsentlig reducering av krattpriset
ernås. De av kommittémajoriteten omförmälda gasturbinerna, varigenom
kolets energi fullständigare skulle tillvaratagas än som är möjligt, då
ånga framställes, äro, enligt vad vi inhämtat, ännu på första försöksstadiet.
Några sådana maskiner användas icke inom industrin, och man
vet ej, i vad mån de, även om problemet skulle kunna lösas, lämpa sig
för framställande av stora energibelopp och huru stor kolbesparing genom
dem skulle kunna vinnas. Att vid praktisk lagstiftning taga någon
vidare hänsyn till dessa experiment synes oss därför icke vara motiverat.
Såsom en ytterligare möjlighet att ^ bättre tillgodogöra sig kolen
har kommittémaj oriten framhållit den på flera ställen i .tyskland och nj„9 i förbinäven
i Amerika genomförda samhälleliga centraliseringen av uppvärm- ^*eal™*ng
ningen i förbindelse med kraftalstring. Genom att förbränna uppvärmningsbränslet
i en central ånganläggning för relativt högt tryck och
låta ångan efter passerande av en kraftmaskin tjänstgöra såsom uppvärmningsmedel,
fördelat till de olika värmekonsumerande platserna,
vinnes, säger kommittémajoriteten, för ett ringa tillskott i bränsle väsentliga
kvantiteter kraft. Detta är ju riktigt. Den omnämnda anordningen
lämpar sig emellertid endast för platser, som äro tätt bebyggda, enär
kostnaderna för rörledningar och deras isolering eljest skulle bliva för
stora. Det område, inom vilket ångan kan distribueras från varje särskild
maskin, är vidare icke så stort. Exempelvis torde ångan icke
kunna ekonomiskt ledas så långt, att de centralare delarna av Stockholm
skulle kunna uppvärmas från en enda anläggning. I stället för
att den elektriska kraften i Stockholm nu genereras på ett enda ställe,
skulle man behöva flera kraftstationer. Det är ju dock tack vare kraftalstringens
centralisering, som kostnaderna kunna väsentligt nedbringas.
Till följd av användningen av mindre maskinenheter, ökade kostnader
för kolens transport, talrikare personal m. m., måste man därför befara,
att den genom ångans samtidiga användande till kraftalstring och uppvärmning
ernådda vinsten skulle komma att neutraliseras. Det bör även
framhållas, att den samhälleliga centraliseringen av uppvärmningen i
förbindelse med kraftalstring förutsätter, att behovet av värme och kraft
inträffar samtidigt. Detta är ju merendels fallet, då det är fråga om
kraft för belysningsändamål, men däremot icke, när kraften skall användas
för industrins räkning. Också har omförmälda samhälleliga
centralisering av uppvärmningen, ehuru den icke är någon nyhet, ej
284
hittills kommit till någon större användning, vilket tyder på, att den ej
i praktiken erbjuder de fördelar, som kommittémajoriteten anser.
I allmänhet sjmes kommittémajoriteten hava överskattat den möjlighet,
som kraft, frambragt genom förbrännings- eller explosionsmotorer,
har att konkurrera med vattenkraften. Vilja vi inom rimlig tid få användning
för vår vattenkraft, måste en stor del därav användas av vår
i glädjande uppblomstring varande elektrokemiska och elektrotermiska
industri, hör användning inom sådan industri, vilken kontinuerligt utnyttjar
kraften, kan emellertid kraft från ångmaskinerier och förbränningsmotorer
icke komma i fråga, då denna kraft ställer sig för dyr.
Men även då det gäller kraft för andra ändamål, torde kraft från ångmaskinerier
hava svårt att konkurrera med vattenkraften, såvida icke
utnyttjningstiden är kort. Kostnaden för personal och maskiner är
nämligen större vid framställande av elektrisk energi medelst ånga än
genom vattenkraft, och genom den ständiga stegringen av arbetslönerna
torde skillnaden i nu nämnda avseende bliva alltmera framträdande.
Såsom exempel på det anförda kunna vi nämna masugnsgasen, som bland
andra bränslen av kommittémajoriteten (sid. 246) åberopas som en konkurrent
till vattenkraften. Enligt oss lämnad uppgift från en person,
som nyligen återkommit från en studieresa i Amerika, betingar vid det
till ståltrusten hörande Illinois Steel Compan3r i Indiana elektrisk kraft,
alstrad genom masugnsgas, 10 dollar per hästkraft, fastän intet pris
beräknas för gasen. Att kraften ändock ställer sig så dyr, beror icke
pa att krattbeloppen äro små, ty sammanlagt frambringas genom 50
gasmotorer, vardera å 3,000 hästkrafter, 150,000 hästkrafter. Till jämförelse
härmed kan nämnas, att i eu större kraftstation kraft kan genereras
för 20 a 25 kronor per hästkraft. I Trollhättan beräknas statens
självkostnad med nuvarande utnyttjning till 26 kronor och i Porjus till
24 kronor per hästkraft. Kan all tillgänglig kraft finna användning,
blir statens självkostnad i Trollhättan omkring 14 kronor och i Porjus
omkring 18 kronor per hästkraft. I vissa av de stora norska kraftstationerna
ställer sig kraften ännu billigare.
Man torde alltså icke böra ställa sig så pessimistisk gentemot
vattenkraftindustrins utvecklingsmöjligheter som kommittémajoriteten.
Det är ju sant, att, såsom kommittémajoriteten påpekat, de svenska
kraftverken icke hittills givit några lysande ekonomiska resultat, men
de äro i allmänhet av ringa ålder, och få affärsföretag torde av orsaker,
som framhållas å sid. 357, så länge låta vänta på rikligare utdelning
som kraftdistributionerna. De av kommittémajoriteten å sid. 202 vid
beräkning av kraftverkens ekonomi upptagna avskrivningarna synas
jämväl vara väl rundliga. Det är naturligtvis fördelaktigt, om en affärs
285
inventarier så hastigt kunna avskrivas, men många afiarer anses goda,
även fastän mindre avskrivningar kunna göras.
Det är för övrigt ett glädjande faktum, att, till följd av ökad avsättning,
vattenkraftverkens ekonomi i allmänhet år från år förbättras,
trots att, som kommittémajoriteten visat, konkurrensen från andra kraftkällor
på senare tiden skärpts.
Kommittémajoriteten bär framhållit, att statens inblandning för
reglering av kraftprisen skulle försvåra utbyggandet av våra vattenfall.
Vi kunna icke dela denna uppfattning. Genom att staten får en sådan
möjlighet, kan, såsom vi föreslagit, kraftindustrin i andra avseenden erhålla
betydliga fördelar, som torde mer än uppväga det obehag, som till
äventyrs kan bliva följden av en viss inskränkning i kraftindustrins
nuvarande fria ställning. Man torde även böra beakta, att det framlagda
förslaget till ny vattenlag, som innebär välbehövliga lättnader för
vattenkraltindustrin, knappast har utsikt att bliva upphöjt till lag, om
icke garantier skapas för att de fördelar, som denna lag skulle bereda
kraftindustrin, icke utnyttjas blott till att skaffa denna industri stora
vinster utan även till att bereda andra industrier och allmänheten skäliga
kraftpris.
Föreskrifter om lätt för staten att hava sitt ord med vid bestämmandet
av kraftprisen skulle sannolikt jämväl befordra de elektriska
distributionsföretagens lugna utveckling, enär lockelsen till jobberi med
deras aktier under eu sådan lagstiftning icke bleve så stor. Ledarna av
företagen skulle ej behöva frukta att, såsom ägt rum i andra bolag,
spekulanter köpa upp aktierna för att sedan på allmänhetens och den i
företagen anställda personalens bekostnad skaffa sig utdelning på de
uPPj°kbade värdena. Av samma skäl skulle faran för att våra vattenfall
komma i utländska händer bliva mindre. Att en sådan fara icke är
uppkonstruerad, visar det öde, som drabbat en stor del av våra mellansvenska
gruvor.
Kommittémajoriteten har ansett, att ett befarat utländskt inflytande
på våra vattenfall ej bör mötas genom en speciallagstiftning just för
distributionsverken. De åtgärder vi föreslå avse emellertid i första hand
och huvudsakligen att bereda staten möjlighet att till det allmännas bästa
reglerande ingripa i fråga om kraftprisen. Att våra vattenfalls begärlighet
för den utländska spekulationen därigenom minskas är endast en
biverkan, som anförts såsom ett sekundärt skäl till en lagstiftning, som
nr andra synpunkter är behövlig.
Den av kommittémajoriteten hysta motviljan mot varje lagstiftning
på ifrågavarande område torde delvis bero på de långt gående yrkan
-
Reglering
av kraftprisen
försvårar icke
utbyggandet
av vattenfall.
286
Kraftkonsumenternas
åsikt om
reglering av
kraftprisen.
Yttranden åt
myndigheter
m. fl. till
förmån för
statens reglering
av
kraftprisen.
den på koncessionsavgifter och vattenfallens avgiftsfria hemfallande till
staten efter koncessionstidens slut, som från vissa håll framställts. Vi
våga emellertid uttala den förhoppningen, att, om endast moderata och
väl avvägda åtgärder vidtagas, företagsamheten icke skall låta sig avskräckas
från att ägna sig åt utbyggandet av våra vattenfall. Då fråga
inom Riksdagen väcktes, att koncession å elektriska anläggningar skulle
lämnas endast för begränsad tid och icke såsom Kungl. Maj:t föreslagit
för all framtid, uttalades från kraftindustrins representanter den farhågan,
att en inskränkning i koncessionstiden skulle förlama kraftindustrin.
Genom 1902 års lag om elektriska anläggningar fastslogs
det oaktat en längsta koncessionstid av endast 40 år, men detta har,
glädjande nog, icke varit något hinder för att kraftindustrin sedan den
tiden kraftigt utvecklats i vårt land. Vi äro förvissade om, att, därest
de av oss föreslagna åtgärderna för reglering av kraftprisen komma till
stånd, de av kommittémajoriteten uttryckta betänkligheterna skola visa
sig lika ogrundade som de, vilka år 1902 uttalades av åtskilliga målsmän
för kraftindustrin.
Såsom skäl mot åtgärder från statens sida för reglering av kraftprisen
har kommittémajoriteten vidare anfört, att ingen opinion för sådana
åtgärder linnes bland den kraftkonsumerande industrin. Detta är
helt naturligt, då kraftindustrin ännu hos oss blott är i sin början.
Kraftstationer och ledningsnät hava måst utbyggas för betydligt större
kraftkvantitet än som hittills funnit avsättning, och ledare av kraftdistributionsföretag
måste därför anstränga sig att försälja ytterligare
kraft. Priset är också till följd härav ännu merendels lågt, och abonnenterna
hava i regel icke haft någon känning av kraftstationsägarnas
monopolställning. Redan nu hava emellertid fall inträffat, då distributionsföretag,
vilka haft sin kraft tämligen fullständigt uthyrd, låtit abonnenterna
få känning av företagens maktställning, och i framtiden torde
nog den av kommittémajoriteten åberopade likgiltigheten hos den kraftkonsumerande
industrin gentemot statens ingripande komma att försvinna.
En mängd av de hörda myndigheterna och korporationerna hava också
beaktat betydelsen av, att åtgärder vidtagas, som möjliggöra reglering
av kraftprisen, om framdeles så skulle visa sig behövligt.
Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län framhållit,
att ju vidsträcktare allmänheten ställer sig i beroende av företag för
tillhandahållande av elektrisk kraft, desto angelägnare måste det vara
att åstadkomma garantier, varigenom allmänhetens rätt och intressen
gentemot dessa företag i möjligaste mån betryggas.
287
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län finner bestämmelser
erforderliga, vilka närmare reglera rättsförhållandet mellan tillverkare
och avnämare av elektrisk energi, särskilt till betryggande av de sistnämndas
rätt, så att de säkerställas ej blott mot obehörigt avbrott i
tillgången på elektrisk kraft, utan även mot oskäligt uppskörtande av
avgifterna för densamma.
Kungl. Maj:ts belällningshavande i Kristianstads län anser eu särskild
lagstiftning i det förevarande ämnet vara av förhållandena i hög grad
påkallad och håller före, att eu sådan lagstiftning bör gå i den riktning,
som antydes i det uti Riksdagens skrivelse omförmälda reformprogram,
vilket härutinnan blivit framställt i Schweiz. Uti den av Kungl. Maj:ts
belällningshavande åberopade skrivelsen framhöll Riksdagen, att i Schweiz
löga tillfredsställande stadganden syntes förefinnas till tryggande av avnämares
rätt. Behovet av skyddande bestämmelser hade därför kraftigt
i Schweiz gjort sig gällande, och man hade uppställt följande reformprogram:
alla företag, som befattade sig med produktion, ledning och
leverans av elektrisk energi, skulle ställas under statskontroll. Denna
statskontroll skulle särskilt beträffande leverans av elektrisk energi på
det sättet anordnas, att ett bolag, som till tredje man ville leverera
elektrisk energi på samma sätt som järnvägsbolagen, skulle behöva
koncession. Koncessionen skulle meddelas blott för ett nogru-rannt begränsat
område. Bolaget skulle vara förpliktat att inom detta område
under vissa villkor tillfredsställa varje efterfrågan efter energi (kontraktstvång),
vidare skulle maximipristariffer uppställas, som vid viss räntabilitet
hos företaget skulle reduceras. Slutligen skulle, särskilt till förmån för
kommuner, kantoner och förbundet, förbehållas inlösningsrätt till företaget.
Såsom mönster för lagstiftningen har man tänkt sig den engelska
lagen av 1882.
Stadsfullmäktige i Kristianstad anse, att likaväl som i fråga om
järnvägskoncessioner genom praxis successivt bildats en stomme av förbehåll,
inrymmande rätt för det allmänna till bland annat bestämmanderätt
över transporttaxor in. m., det är rimligt, att den administrativa
myndigheten, med tillämpning av densamma given rätt att stadga villkor
för koncessioner, föreskriver betryggande garantier för fortvaron av den
allmännytta, som är grunden för medgivandet till den elektriska anläggningen.
Därest emellertid föreskrifter av antydd art skulle finnas
vara av alltför ingripande innebörd för att innefattas i de förbehåll,
som det redan nu är Kungl. Maj:t inrymt att stadga, är enligt stadsfullmäktiges
mening ett trängande behov för handen att genom uttrycklig
lagstiftning stadga sådan ordning, att vid koncession å elektrisk an
-
288
läggning allmännyttiga intressen varda säkerställda i avseende å såväl
krafttillgång som leveransbetingelser.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län hänför sig till
ett av stadsfullmäktige i Hälsingborg åberopat yttrande av tekniska föreningen
i nämnda stad. Uti terörda yttrande anser föreningen det kunna
ifrågasättas, huruvida ej för varje särskilt nät ett visst maximipris skulle
kunna bestämmas. Det torde, säger föreningen, ej få anses orimligt,
att i koncessionsvillkoren bestämmas vissa generella beräkningsgrunder
för beräkning av rabatter eller tilläggspriser för tillfällig extra drift
o. d., och likaså torde böra tagas i övervägande, huruvida ej priset bör
för ett visst ledningsnät på lämpligt officiellt sätt fastställas med hänsyn
till de olika konsumenternas på samma nät berättigade fordran att
varda lika behandlade.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län anför, att den av
Riksdagen begärda utredningen förnämligast bör gå ut på, huruvida
icke en blivande lagstiftning kunde fotas på bland andra följande huvudgrunder:
för rättighet att till tredje man leverera elektrisk energi skall
fordras koncession i likhet med vad för järnvägsanläggning är stadgat,
och koncessionen skall medföra förpliktelser för dem, som erhållit densamma,
att inom visst bestämt område tillfredsställa varje efterfrågan
efter energi i enlighet med maximipristariffer, vilkas fastställande i
likhet med järnvägstarifferna skall tillkomma Kungl. Maj:t.
Magistraten i Varberg anser, att uti förekommande koncessioner
böra intagas bland annat bestämmelser om befogenhet för det allmänna
att i viss mån reglera priset å den levererade strömmen.
Stadsfullmäktige i Varberg hålla före, att uppkomsten av monopol
å vissa orter bör regleras genom befogenhet för det allmänna att fastställa
vissa maximipriser.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län förklarar
sig bland annat instämma i ett av tekniska samfundet i Göteborg
avgivet yttrande. Samfundet framhåller däruti, att i koncession för
elektrisk anläggning böra bland annat intagas bestämmelser angående
maximipriser för energileverans av olika slag med eventuella rabattuppgifter.
Stadsfullmäktige i Göteborg anse det vara av stor betydelse, att
vid meddelande av koncession jämväl bestämmas vissa maximipriser.
Stadsfullmäktige förmoda, att detta i någon män skulle kunna stävja
den spekulation i vattenfall, som nu, så snart ett vattenfall väntas kunna
bliva utnyttjat, gör sig gällande och hotar att göra det omöjligt att
med användande av vattenkraft åstadkomma elektrisk energi till så
289
billigt pris, som erfordras för att industrin skall kunna begagna sig av
densamma för konkurrens i utlandet.
Stadsfullmäktige i Falköping anse önskvärt, att maximitariffer uppställas
och att ifrågavarande förhållanden så långt möjligt ordnas genom
lagstiftning.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län framhåller, att
anläggningar för tillhandahållande av elektrisk kraft såväl i ekonomisk
betydelse som i andra avseenden kunna jämföras med järnvägsanläggningar,
vilka ju i flera avseenden, analoga med de nu ifrågavarande,
underkastas kontroll från det allmännas sida. Genom villkor vid koncessionsbestämmelsers
meddelande för ifrågavarande slag av elektriska anläggningar
anser Kungl. Maj:ts befallningshavande mycket kunna vinnas
till förmån för köpare av elektrisk energi.
De sålunda gjorda uttalandena från myndigheter och korporationer
i skilda delar av landet synas otvetydigt giva vid handen att, även om
yttranden i motsatt riktning, särskilt från sammanslutningar av kraftdistributörer
och dem närstående, avgivits, en ganska allmän åsikt finnes,
att något bör göras för att staten måtte bliva i tillfälle att reglerande
ingripa beträffande kraftprisen. Utlåtandena måste anses innefatta ett
viktigt stöd för den uppfattningen, att åtgärder i angivna syfte erfordras.
I samma riktning talar även den omständigheten, att lagbestämmelser
för reglerande av kraftdistributionen införts eller äro ifrågasatta
i de flesta kulturländer, som förfoga över vattenkraft. Sålunda framgår
av redogörelsen för den utländska lagstiftningen, att i Danmark
såsom villkor för expropriation till förmån för elektrisk anläggning kan
lordras, att abonnenter erhålla ström från anläggningen på rimliga och
sinsemellan likartade villkor.
I England erfordras koncession, om någon vill för distribution av
kraft framdraga ledningar över eller i gator, vägar eller järnvägar. Vissa
kraftpris fastställas och begränsning av distributions företagets vinst
äger rum.
I Frankrike måste alla mera betydande distributionsföretag söka
koncession av stat eller kommun. Maximitariffer bestämmas i koncessionerna,
och staten, kommuner och departement skola åtnjuta en nedsättning
i avgifterna av minst 20 procent. Staten eller kommunen har rätt
att när som helst inlösa distnbutionsanläggning, och efter koncessionstidens
slut tillfaller densamma utan lösen staten eller kommunen.
I Holland har uti en ännu icke slutbehandlad regeringsproposition
föreslagits, att koncession skall sökas hos Konungen, om någon vill ut
37
-
290
föra och driva anläggning för tillhandahållande av elektrisk kraft åt
annan än anläggningens ägare. I koncessionen skall kunna föreskrivas
särskilda villkor för distributionen, och staten skall hava rätt att inlösa
anläggningen.
I Norge fordras koncession för främmande medborgare, korporationer
eller bolag, som vilja förvärva äganderätt till vattenfall. Efter koncessionstidens
slut tillfaller vattenfallet samt vattenbyggnaderna staten
utan lösen. Detsamma kan bestämmas beträffande kraftstationen, eller
ock kan föreskrivas, att den skall inlösas efter värdering genom syn.
Ett förslag till lag om elektriska anläggningar har år 1913 framlagts
av en kungl. kommission. Enligt denna erfordras tillstånd av Konungen
för utförande av elektriska distributionsanläggningar. Priset å kraft till
småförbrukare skulle bliva underkastat godkännande av vederbörande
departement.
I Schweiz har kravet på kontroll från det allmännas sida över kraftprisen
föranlett, att kraftdistributionen börjat allt mer förstatligas.
I Tyskland finnas inga lagbestämmelser om reglering av kraftpriset.
Såsom villkor för ledningars framdragande inom område för allmänna
vägar bruka emellertid myndigheterna i kommuner, kretsar eller provinser
föreskriva villkor om kraftpris, kraftleverans m. m. I åtskilliga av
Tysklands stater utöva därjämte regeringarna på ett eller annat sätt direkt
kontroll över kraftprisen.
I Österrike finnas för närvarande inga lagbestämmelser, som medgiva
staten att utöva kontroll över villkoren för leverans av elektrisk
energi. Regeringen har emellertid nyligen utarbetat och offentliggjort
ett förslag till elektricitetslag, som åt staten inrymmer mycket vittgående
befogenheter i detta avseende. Sålunda skall enligt denna lag koncession
sökas för alla företag, som distribuera elektrisk kraft, samt tariffer
och övriga försäljningsvillkor vara underkastade godkännande av
offentlig myndighet.
Ett stort antal av Amerikas förenta stater hava inrättat särskilda
kommissioner, s. k. public service commissions, vilka hava en synnerligen
vidsträckt befogenhet att bestämma över bland annat sådana företag,
som tillhandahålla allmänheten gas, vatten eller elektrisk kraft. Dessa
kommissioner äga att kontrollera privata och i vissa fall även kommunala
företags leveranspris samt att fastställa och ändra dessa alltefter
företagets ekonomiska bärighet.
Med hänsyn till vad som sålunda åtgjorts eller föreslagits i de flesta
med Sverige jämförliga länder, förefaller det egendomligt, om just i vårt
land den fria konkurrensen skulle vara tillräcklig för reglering av kraftprisen.
Förhållandena hos oss äro nog icke, såsom kommittémajori
-
291
teten anser, så väsentligt olika mot dem, som gälla i andra kulturländer,
att varje ingripande av staten i vårt land skulle vara obehövligt. Tvärtom
synes vad vi anfört tala för att staten i vårt land, liksom förut ägt
rum på andra ekonomiska områden, uppgiver sin passivitet gentemot
vattenkraftindustrin.
Detta har för övrigt delvis redan ägt rum. Inseende av vilken be- Expropriaty
delse det är för vårt land, att dess rika kraftkällor komma i produk- tion,rättentionens
tjänst, har staten genom lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar beviljat expropriationsrätt
för framdragande av elektriska ledningar. Från och med ikraftträdandet
av denna lag daterar sig uppkomsten av den moderna kraftdistributionen
i Sverige. Det är lätt förklarligt, att så skall vara förhållandet.
Innan berörda lag utfärdades, kunde några få fastighetsägare,
genom att begära oskäligt höga ersättningar för en lednings framdragande
över deras mark, helt och hållet förhindra uppkomsten av ett
kraftföretag. Nu är i många fall den av lagen medgivna möjligheten
till expropriation tillräcklig att förmå markägarna till en skälig uppgörelse
i godo. Lagen är alltså till fördel för kraftindustrin jämväl i
de fall, då expropriation icke behöver tillgripas.
Kommittémajoriteten har sökt förringa betydelsen av expropriationsrätten.
Majoriteten har därvid med ledning av de ersättningar, som
av några större kraftföretag betalts för frivilligt eller tvångsvis upplåten
mark, beräknat, att värdet av den mark, vilken tagits i anspråk
för rikets samtliga kraftledningar, f. n. representerar ett kapitalbelopp
av högst två millioner kronor. Detta i förhållande till de kapital, som
nedlagts i kraftindustrin, ringa belopp anser kommittémajoriteten utvisa
expropriationsrättens ringa värde. Majoriteten förbiser emellertid härvid,
att det just är tack vare denna rättighet, som kostnaden för markupplåtelse
för de elektriska ledningarna kunnat så väsentligt begränsas. Hade
expropriationsrätten icke funnits, utan distributionsföretagen måst betala
de markersättningar jordägarna begärt, hade nog sammanlagda kostnaden
blivit en helt annan, såvida icke, vilket är det troliga, en stor del av
ledningarna rent av omöjliggjorts.
Aven i andra hänseenden än genom beviljande av expropriations- Vågrätt m. m.
rätt har staten understött kraftindustrin, exempelvis genom att tillåta
kraftledningars framdragande över allmänna vägar och statens järnvägar
samt kronoegendomar.
Icke heller denna vägrätt har kommittémajoriteten ansett vara av
större värde. Annorlunda bedömes dock saken mångenstädes i utlandet.
292
Fråga om
reglering av
kraftprisen
genom
konkurrens
från statens
vattenfall.
Sålunda framhölls dess betydelse kraftigt vid ett möte av representanter
för elektricitetsverksindustrin den 9 och 10 oktober 1908 inför österrikiska
departementet för offentliga arbeten. Kommittémajoriteten har
vidare ansett, att det icke kan vara tal om någon uppoffring från det
allmännas sida genom medgivande, att en starkströmsledning får korsa
allmän väg. Så blir dock förhållandet, därest staten sedermera behöver
längs vägen framdraga en starkströms- eller svagström sled ning. Staten
får då, enligt de regler som nu tillämpas, bekosta säkerhetsanordningarna
vid korsningen.
Ytterligare har kommittémajoriteten framhållit, att man noga måste
beakta, att det icke är tal om utnyttjande av en »vågrätt» genom att
med luftledning följa en väg eller däri nedlägga kabel. En sådan rätt
meddelas, säger kommittémajoriteten, endast av resp. kommuner och
naturligt nog endast i förening med särskild koncession eller kontrakt
om kraftleverans. Vi vilja häremot erinra, att det förekommer icke
så få ställen i vårt land, där på grund av Kungl. Maj:ts medgivande
kraftledningar framdragits jämväl utmed allmän väg, utan att något
vederlag därför av staten begärts.
Det är ju ofta så, att man underskattar det goda man har. Till
ett sådant underskattande av de fördelar, staten berett kraftindustrinr
synes kommittémajoriteten hava gjort sig skyldig. Att i själva verket
den svenska staten icke åsidosatt sin plikt att underlätta tillkomsten av
kraftdistributionsföretag, framhålles särskilt i de elektriska inspektörernas
utlåtande. De erinra nämligen att beträffande möjligheten att efter
önskan få utföra och driva elektriska anläggningar och framdraga ledningar
man ingenstädes, så vitt på staten beror, torde hava friare händer
än i vårt land eller kunna lättare och med mindre formaliteter och
kostnader erhålla alla för detta ändamål behövliga tillstånd och rättigheter,
över vilka staten förfogar.
Staten har alltså inskridit för att undanröja hinder för kraftindustrins
utveckling. Däremot hava hittills så gott som inga åtgärder vidtagits
i syfte att sörja för, att den i enskild ägo befintliga vattenkraften
allt framgent kommer att tillhandahållas industrin och allmänheten till
skäligt pris. För vinnande av detta syfte har från vissa håll föreslagits,
att i händelse enskilda kraftföretag missbruka sin ställning till att uppskörta
allmänheten, staten skulle bringa kraftprisen till lämplig nivå
genom att utbjuda kraft till skäligt pris från sina egna vattenfall. Häremot
kan emellertid till en början invändas, att staten icke förfogar över härför
behövligt kraftbelopp. Staten äger nämligen av hela Sveriges vattenkraft
293
endast 14 å 15 procent, och i mellersta och södra delen av landet, där
behov av konkurrens huvudsakligen kan tänkas göra sig gällande, äro,
med undantag av Trollhättan, statens största vattenfall huvudsakligen
avsedda att användas till drivkraft för statens järnvägar. Men även om
staten skulle förfoga över tillräckliga vattenfall för en verksam konkurrens
med den enskilda vattenkraften, därest så i framtiden skulle
visa sig behövligt, är ett dylikt sätt att reglera priset icke i allmänhet
att tillråda. Om statens kraftnät på något ställe gränsar till enskildas,
kan visserligen en sådan konkurrens vara nationalekonomiskt berättigad.
Men så är däremot icke förhållandet, om staten skulle nödgas för ändamålet
bygga långa kraftlinjer. Ty det är ett onödigt slöseri med koppar
och övrig dyrbar ledningsmateriel att, om en redan befintlig ledning är
tillräcklig för att till ett ställe framföra den erforderliga kraftmängden,
dit framdraga en ny kraftledning. Aven ur en annan synpunkt är ett
sådant förfaringssätt nationalekonomiskt förkastligt. Då en kraftledning
framdrages genom skogsmark, måste en bred gata upphuggas, i vilken
skogen icke tillätes åter växa upp. Där ledning går över odlad mark,
upptages av varje stolpe alltid något område, som icke vidare kan besås.
Den skada en kraftledning förorsakar skogs- och lanthushållningen uppväga
visserligen många gånger av det gagn den i andra hänseenden
medför, men givetvis bör man söka undvika onödigt många ledningar genom
att i var och en framföra så mycket ström som möjligt. Framdragande av
kraftledningar i konkurrenssyfte skulle dessutom i de flesta fall till en
början medföra förlust för staten. Det är nämligen föga sannolikt, att
staten genast skulle få så stor anslutning till en linje av ifrågavarande
slag, att denna bleve räntabel. Kontrakten med ett enskilt bolags abonnenter
utgå nämligen i allmänhet på olika tider, och även om en större
del av dem skulle vilja övergå till att taga kraft från staten, kunde
detta dock endast ske så småningom, i den mån deras kontrakt ginge
till ända.
Om således staten ej lämpligen bör genom konkurrens från sina
egna vattenfall ingripa reglerande på kraftprisen, synes det endast återstå
att genom lagstiftningen söka skapa garantier för att de stora kraftbelopp,
som finnas i våra vattenfall, även framdeles komma att tillhandahållas
industrin och allmänheten på skäliga villkor.
De abonnenter, vilka för närvarande huvudsakligen hava behov av
skydd mot uppskörtning, äro de, som representerade av kommittémajoriteten
omnämnda borgerliga behoven, eller, om man begagnar den i kommittémajoritetens
diagram förekommande benämningen, de vilka använda
Behovet av
reglering av
kraftprisen
för mindre
förbrukare.
294
kraften för belysning eller smådrift. För att få en kortare, gemensam
beteckning kalla vi dem mindre förbrukare. I regel äger en kraftdistributör
det ledningsnät, som överför kraft till sådana abonnenter. Då deras
avtal sällan utlöpa samtidigt, blir det för dem så gott som omöjligt att
skaffa sig kraft från annat håll. Det kan nämligen givetvis icke löna
sig att till en mindre förbrukare framdraga en särskild längre ledning.
Men också om kontrakten äro avslutade med kort tids uppsägning och
ett kraftbolag samtidigt säger upp dem samt höjer prisen för en
större grupp nära liggande abonnenter, så att de på en gång bliva fria
från sina avtal, gör sig ändock kraftbolagets monopolställning gällande.
Det är nämligen icke lätt för abonnenterna att sammansluta sig och
skjuta ihop medel för anläggning av en kraftstation och nya ledningar.
Såsom skäl för sin uppfattning att en abonnent av ifrågavarande
slag icke behöver vara prisgiven åt det distributionsföretag, till vars nät
han är ansluten, har kommittémajoriteten framhållit, att de små oljedrivna
motorerna undergå en snabb utveckling, och att inköpspriset för t. ex.
bensinmotorer hastigt sjunker, samtidigt med att den tekniska fulländningen
och enkelheten i konstruktion och skötsel ökas.
Att en abonnent å kraft för elektrisk belysning skulle, om kraftdistributören
alltför mycket höjer priset på den elektriska strömmen,
själv framalstra sin ström medels en bensinmotor, låter ju teoretiskt
tänka sig, men torde sällan i praktiken komma att inträffa. Man må
blott betänka, vilket arbete det medför att sköta en om också enkel
motor, oavsett obehaget med lukt och buller från densamma. Det
blir helt säkert fördelaktigare för en sådan abonnent att betala ett även
mycket högre kraftpris än att hava besväret och obehaget med en motor
i sin byggnad. För en mindre förbrukare är ju en av de största fördelarna
med den elektriska kraften just den bekvämlighet och de hygieniska
företräden den erbjuder vid användningen. Åven om bensinmotorerna
falla i pris, komma nog därför abonnenter å mindre kraftkvantiter att
i regel finna sig i att för kraften betala det pris, som kraftdistributören
bestämmer, vare sig det är skäligt eller oskäligt. Visserligen kan
häremot invändas, att en småabonnent i sådant fall kan upphöra med att
använda elektrisk kraft och i stället övergå till andra kraft- eller ljuskällor.
Men oavsett att fotogen, som därvid närmast skulle komma i fråga som
ersättning, under de senare åren blivit väsentligt dyrare, har den, som en
gång vant sig vid de stora fördelar den elektriska kraften erbjuder, vare
sig för mindre motorers drivande eller belysning, merendels blivit så be
-
295
roende av densamma, att han icke gärna upphör med dess begagnande.
Alltsedan den elektriska strömmen började tagas i bruk för omförmälda
ändamål, har den för varje år fått och kommer helt visst framdeles
i ännu högre grad att få ökad användning inom allt vidare lager
av samhället. Från att, då det gäller förbrukning i mindre omfattning,
hava varit en lyxartikel i de rikas hem, börjar den elektriska kraften
bliva en nödvändighetsvara för den stora allmänheten. Med nuvarande
kraftpris kan den hygieniska elektriska belysningen begagnas även i
mindre bemedlades bostäder. Medelst billig kraft till elektriska småmotorer
hoppas man kunna giva det på många ställen tynande hantverket
ny livskraft och förmåga att konkurrera med storindustrin. Elektricitetens
användning inom lantbruket, ännu knappast pabörjad, väntas
inom de mera tätt befolkade jordbruksdistrikten komma att bidraga till
lanthushållningens utveckling Alla dessa omständigheter göra, att det
blir en samhällsangelägenhet av vikt att tillse, att ägarna av elektriska
kraftstationer icke begagna sin monopolställning till att utkräva oskäligt
höga kraftpris.
Ehuru vi av skäl, varför vi redogöra här nedan, icke anse, att taxor
lämpligen kunna utfärdas att gälla för alla abonnenter, halla vi före, att
sådana taxor kunna göras fullt verksamma för mindre förbrukare. För
dem behöva icke finnas mer än två huvudtaxor, nämligen en för rnotordrift
och en för belysning, varigenom svårigheten för taxornas riktiga fastställande
minskas. Det behov, som, enligt vad vi förut framhållit, förefinnes
att reglera kraftprisen för mindre förbrukare, anse vi för den skull
lämpligen kunna tillgodoses genom att Konungen berättigas att utfärda
taxor för sådana förbrukare. Vi hava därför i det av oss utarbetade
lagförslaget intagit bestämmelser härom. I övrigt få vi hänvisa till de
av oss utarbetade motiven för dessa bestämmelser.
Frågan om reglering av kraftprisen för större förbrukare är av
mera svårlöst natur. I utlandet har man, även då det gäller en sådan
reglering, stundom använt sig av s. k. maximitariffer. Dessa innebära,
att staten eller en kommun, som beviljar ett företag rättighet att inom
visst område försälja elektrisk kraft, fastställer vissa pris å kraften, vilka
icke få överskridas. Samtidigt plägar monopol beviljas kraftdistributören
å försäljning av kraft inom det område koncessionen omfattar, samt
skyldighet åläggas honom att inom området leverera kraft enligt den
fastställda taxan till vem som anmäler sig.
Maximitariffer
för
större förbrukare
mindre
lämpliga för
svenska förhållanden.
296
Begränsad
utdelning.
Förhållandena i vårt land äro dock såväl beträffande befolkningstätheten
som i en del andra avseenden i någon mån olika mot dem, som
äio föi handen i de länder, där systemet med maximitariffer tillämpas.
Skulle sådana tariffer fastställas för de stora kraftfördelningsföretagen i
vårt land, bleve det nödvändigt att hava åtminstone ett tjugotal olika
tariffer. Ändock skulle man inskränka kraftföretagens möjlighet att vid
underhandling om försäljning av kraft göra pris kombinationer. Därtill
kommer en annan omständighet, som hos oss försvårar användningen av
maximitariffer. Ett kraftföretag är i vårt land merendels tvunget att
draga ut långa linjer för att få avsättning för sin kraft. Priset på denna
måste därför bliva ganska växlande. Samma kvantitet kraft kan i närheten
av stationen givetvis levereras betydligt billigare än i ändpunkten
av en lång linje. Då ett oeftergivligt villkor vid statens ingripande för
reglering, av kraftprisen bör vara, att kraftföretagen icke förhindras att
komma i åtnjutande av skälig vinst, skulle man nödgas bestämma
maximitarifferna så höga, att de i många fall, särskilt beträffande större
förbrukaie, icke komme att medföra den nytta, som med dem avsetts.
Kommittemajoriteten har även å sid. 254 och 255 redogjort för de svårigheter,
som äro förenade med maximitariffer i vårt land.
För egen del hava vi kommit till den uppfattningen, att maximitariffer,
som hava någon verkan, svårligen kunna hos oss fastställas
beträffande all slags kraftdistribution.
Skall prisreglering äga rum i fråga om all kraftdistribution, anse
vi för den skull, att det i utlandet för sådant ändamål i allmänhet tilllämpade
systemet med begränsad utdelning har företräde. Detta system
har bland annat kommit till användning beträffande vissa kraftstationer
vid Pthen. Det därstädes tillämpade systemet består däri, att utdelningen
till aktieägarna är så begränsad, att, när densamma överstiger
viss, exempelvis 8 procent om året å kapitalet, en del av vinsten återbära
till abonnenterna, varigenom deras kraftpris nedsättas.
I Frankrike har samma princip vunnit tillämpning på så sätt, att
den koncessionsavgift, en kraftdistributör betalar till eu kommun, ökas, i
den mån vinsten stiger.
Jämväl i England förekomma bestämmelser om att kraftdistributör
icke ensam får behålla en ökad vinst. Sålunda brukar i koncessioner föreskrivas,
att kraftprisen skola nedsättas, då utdelningen uppgår till mer
än viss procent av kapitalet.
Om, såsom .kommittémajoriteten i motsats till oss håller före, vattenkraftstationer,
till följd av konkurrensen med stenkol och andra kraft
-
297
källor, aldrig komma att giva högre utdelning än omkring 8—10 procent,
skulle genom antagande av ett system med begränsad utdelning intet
besvär i onödan förorsakas vare sig kraftföretagens ägare eller staten.
Systemet skulle blott vara eu slags regulator, vilken under den av kommittémajoriteten
antagna förutsättningen aldrig skulle träda i verksamhet.
Kommittémajoriteten har icke kunnat förneka detta förhållande, men
som skäl mot bestämmelser om återbärning av vinst anfört, att för sådana
bestämmelsers liandhavande ett högt kvalificerat kontrollorgan
skulle vara av nöden, varigenom kraften sannolikt skulle fördyras för
abonnenterna under den följd av år, som under alla förhållanden måste
förflyta, innan någon nämnvärd återbärning kunde ifrågakomma. Denna
invändning synes oss icke vara hållbar. Därest återbärning av vinst i
en eller annan form skulle äga rum, skulle nämligen kontrollen lämpligen
kunna uppdragas åt kommerskollegii elektriska inspektion, eventuellt
något omorganiserad. Någon så väsentlig kostnadsökning lär icke därigenom
kunna uppstå, att den, fördelad på hela landets kraftdistribution,
skulle kunna nämnvärt inverka på kraftprisen.
Kommittémajoriteten har vidare anmärkt, att, därest systemet med
begränsad utdelning införes och kolprisen i framtiden stiga, vissa industriidkare,
som få sin kraft från en vattenkraftstation, erhålla fördelen av
billigare kraftpris, under det att denna förmån icke kommer andra
industriidkare till del, vilka kanske kunna vara till väsentligt större
gagn för orten och landet. Enligt vår uppfattning måste det dock
vara bättre, att åtminstone några fabriker i vårt land genom billigare
kraftpris få ökad konkurrenskraft på världsmarknaden, än att ägarna
av kraftstationer inhösta vinster, som icke stå i något rimligt förhållande
till det arbete de nedlagt och den risk de löpt genom kraftföretagens
igångsättande. De som skulle komma i åtnjutande av nedsättningen,
bleve väl i allmänhet sådana abonnenter, som genom sina betalda kraftavgifter
bidragit till att anläggningen blivit inkomstbringande. Att
olika fabriker hava mer eller mindre gynnsamma betingelser för driften
eller att existerande förhållanden härutinnan ändras, är ju för övrigt
ingenting ovanligt. En fabrik har goda sjökommunikationer, en annan
är belägen inuti landet. Genom anläggning av en ny järnväg eller
kanal kan driften vid en i närheten av kommunikationsleden belägen
fabrik bliva väsentligt billigare, under det eu annan fabrik icke ernår
någon motsvarande förmån.
Mot förslaget om återbärning av viss del av vinsten har slutligen
erinrats, att det vore egendomligt, om en abonnent, ofta långt efter det
38
298
Bestämmelser
för att förhindra,
att
lagens stadganden
kringgås.
Bestämmelser
om begränsad
utdelning
böra icke nu
meddelas.
han betalt sina avgifter, finge en mindre del därav till sig återbetald,
vare sig detta hade någon betydelse för honom eller ej. I anledning
härav må erinras, att en liknande restitution i stor utsträckning i vårt
land förekommer till innehavare av livförsäkringar och medlemmar av
kooperativa företag, utan att man ansett något egendomligt ligga däruti.
För att förebygga, att bestämmelser om begränsad utdelning kringgås,
måste de kompletteras med stadganden, som avse att förhindra,
att distributionsföretagens tillgångar upptagas till för högt belopp, att
distributionsföretag inköper kraft till för högt pris eller säljer kraft till
underpris, samt att avskrivningar, avsättningar till förnyelsefond, avlöningar
eller tantiem utgå med för höga belopp. Dylika bestämmelser,
som givetvis måste bliva ganska detaljerade, skulle för övrigt ej heller
kunna undvaras under ett system med maximitariffer. I början måste
nämligen sådana tariffer, därest de skola gälla för ett företags hela
kraftdistribution, bestämmas tämligen höga, enär man alltid bär att
utgå från, att företaget icke får förhindras att giva sina intressenter
tillräcklig vinst. I regel torde väl den myndighet, som skulle fastställa
den första tariffen för ett företag, komma att följa det förslag, som
avgivits av kraftdistributören. Ty det lär icke gå för sig att bestämma
taxorna för ett kraftföretag med ledning endast av de kraftpris,
vilka beräknas i andra delar av landet. De faktorer, som inverka på
kraftprisen, kunna nämligen vara väsentligt olika vid skilda företag.
Priset på kraftkällan och utbyggnadskostnaden kunna i hög grad växla.
Vidare måste hänsyn tagas till avsättningsförhållandena m. m. Sedan
den första perioden för tarifferna gått till ända, böra emellertid dessa
nedsättas, om de visat sig vara för höga. Det avgörande härutinnan
måste vara vad företaget givit i utdelning å däri insatta medel. Samma
skäl, som kunna finnas för att, därest begränsad utdelning föreskrives,
genom bokföringsåtgärder eller andra konstlade medel skenbart nedbringa
ett företags utdelning, äro alltså för handen, jämväl om systemet
med maximitariffer väljes. Genom att få vinsten att synas lägre än
den i själva verket är, torde nämligen kraftdistributören kunna förhindra
nedsättning av för höga taxor.
För närvarande hava emellertid stora förbrukare en ganska stark
ställning gentemot kraftdistributörerna. Skulle dessa söka för mycket
höja prisen, kunna sådana abonnenter i många fall, i stället för elektrisk
kraft, till fördelaktiga pris anskaffa kraft genom ånga. Den av kom
-
299
mittémajoriteten verkställda utredningen synes vidare giva vid handen,
att inom den närmaste tiden någon ändring i detta förhållande icke
kommer att inträffa. Vi anse oss därför icke böra tillstyrka, att nu införas
några lagbestämmelser om återbärning av viss del av vinsten till
abonnenterna, särskilt som det möjligen i vissa fall kan visa sig lämpligt
att i sammanhang med tillstånd att överbygga kongsådra meddela
föreskrifter för tillgodoseende av abonnenternas intresse. Vad som nu
i fråga om stora förbrukare huvudsakligen bör göras är, att innehavare
av distributionsföretag åläggas att till en central myndighet lämna noggranna
redogörelser angående företagens verksamhet, så att man kan
överskåda densamma, och att myndighetens tjänstemän för samma ändamål
få rätt att taga del av företagens räkenskaper och övriga handlingar.
När beviljade koncessioner gå till ända, kan man därefter lättare
än nu vidtaga de åtgärder, som i varje fall äro av nöden. Utvisa vissa
företag särskilt framträdande monopolkaraktär, kan det befinnas lämpligt
att i de förnyade koncessionerna intaga bestämmelser om återbärning
av vinst till abonnenterna i enlighet med vad, såsom förut omförmälts,
i utlandet flerstädes är förhållandet.
Då kommittén i allt fall fått i uppdrag att verkställa utredning, huruvida
och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribueras till
allmänheten, må kunna av offentlig myndighet regleras, hava vi med
hänsyn till vår från kommittémajoritetens åsikt avvikande ståndpunkt
i regleringsfrågan, trott oss böra redan nu utarbeta ett förslag till bestämmelser
rörande reglering av priset å elektrisk kraft för abonnenter i
allmänhet, som vi ansett vara i vårt land mest lämpligt.
En ytterligare anledning härtill hava vi även funnit i den omständigheten,
att det vid den fortsatta behandlingen av vattenkraftfrågorna
kan vara av vikt, att man i ett fullt utarbetat förslag kan se, huru
bestämmelser om reglering av kraftprisen för abonnenter i allmänhet
skulle taga sig ut. Detta kan jämväl ur en annan synpunkt hava betydelse.
Då vi icke ansett, att lagbestämmelser om återbärning av vinst till
abonnenterna nu skola utfärdas, hava vi föreslagit, att, om något ingripande
från staten blir av nöden för att tillgodose alla abonnenters
intressen, detta skall ske genom att staten övertager distributionsföretagen.
Hellre än att detta skall behöva äga rum i någon större utsträckning,
kan det emellertid möjligen visa sig lämpligt att införa bestämmelser
om begränsad utdelning, trots de svårigheter, som därmed äro förenade.
300
Bestämmande
av villkor för
förnyelse av
kontrakt om
leverans av
elektrisk
kraft m. m.
Statens inlösen
av
distributionsanläggnxng.
Ehuru enligt vårt förmenande icke för närvarande något behov föreligger
att i allmänhet reglera kraftprisen för större förbrukare, torde
det dock redan nu vara av nöden, att myndighet i vissa särskilda fall
får möjlighet att i sådant syfte ingripa. Sådana fall äro, då det är
fråga om förnyelse av redan ingångna avtal om leverans av elektrisk
kraft eller leverans av ökad myckenhet sådan kraft. Vi hava därför i
det av oss utarbetade lagförslaget intagit stadganden för att tillgodose
det sålunda förefintliga behovet. I fråga om stadgandenas närmare
innebörd få vi hänvisa till lagförslaget och därtill hörande motiv.
Det låter emellertid tänka sig, att utvecklingen under den närmaste
framtiden i motsats till vad vi antagit, går i den riktningen, att kraftdistributörer
bliva i tillfälle att betinga sig oskäliga kraftpris jämväl
av större abonnenter. Med hänsyn till en sådan eventualitet bör staten
redan nu beredas möjlighet att inskrida för tillvaratagande av abonnenters
intressen i allmänhet. Sådant kan enligt vårt förmenande enklast
ske på det sättet, att staten erhåller rätt att i ovannämnda syfte
förvärva distributionsanläggning. Staten skulle i så fall som representant
för det allmänna övertaga anläggningen och tillse, att abonnenterna
icke behövde betala högre kraftpris än som för anläggningens
affärsmässiga drift vore av nöden. Enbart den omständigheten,
att en sådan möjlighet till inlösen av staten finnes, kommer nog
i många fäll att vara tillräcklig för att förhindra, att ett distributionsföretag
höjer kraftprisen mer än som är skäligt. Mot beviljande
av en dylik inlösningsrätt bör ej kunna invändas, att staten icke skulle
kunna på ett lämpligt sätt sköta de sålunda förvärvade elektriska anläggningarna.
Staten har ju i flera år med framgång bedrivit elektrisk
kraftdistribution och har redan i vattenfallsstyrelsen ett organ, som
väl är lämpat att övertaga och handhava de elektriska anläggnin
gar,
staten tilläventyrs kunde finna sig föranlåten inlösa. Från statsfinansiell
synpunkt torde man för den skull icke behöva hysa några betänkligheter,
om staten skulle nödgas för att förhindra uppskörtning av
industrin och allmänheten utsträcka området för sin kraftdistribution.
Det vore endast att fortgå på en väg, som förutom i fråga om kraftdistribution
hos oss med framgång redan beträtts beträffande post. järnvägar,
telegraf och telefon. Framför allt är likheten stor mellan järnvägar
och elektriska anläggningar. I alla järnvägskoncessioner stadgas
numera rätt för staten att inlösa den koncessionerade järnvägen, utan
att, såvitt är bekant, detta ansetts olämpligt eller verkat hindrande på
tillkomsten av nya järnvägar.
301
Likheten mellan järnvägar och elektriska anläggningar har särskilt
framhållits av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län, och
åtskilliga av de hörda myndigheterna och korporationerna, såsom stadsfullmäktige
i Kristianstad, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus
län, Tekniska föreningen i Hälsingborg, Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län och byggnadskontoret i Umeå hava ansett,
att bestämmelser om rätt för stat eller kommun att inlösa elektrisk anläggning
böra stadgas.
Därest staten, till följd av att en inlöst anläggning är liten eller
belägen avsides från statens övriga anläggningar, icke själv kunde med
fördel sköta distributionen, skulle staten kunna utarrendera anläggningen
och därvid stadga sådana villkor, att abonnenternas intressen bleve tillgodosedda.
Om alltså staten skulle beredas möjlighet att inlösa elektriska anläggningar,
som äro av allmän betydelse, böra villkoren för inlösningen
bliva sådana, att staten icke kan pålägga privatindustrin hela risken av
företagens igångsättande och för billigt pris komma i besittning av de
företag, som visat sig vara goda affärer. Bestämmelserna böra bliva
åtskilligt gynnsammare än de, som bruka meddelas vid koncession å
enskilda järnvägar. Vad angår de särskilda inlösningsbestämmelserna,
få vi hänvisa till det av oss utarbetade lagförslaget.
Någon rätt för kommuner att inlösa elektriska anläggningar anse
vi i vårt land icke behöva föreskrivas. På grund av 1902 års lag om
elektriska anläggningar har samhälle, för vilket byggnadsstadgan för
rikets städer äger tillämpning, rätt att förhindra kraftlednings framdragande
inom område för gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Någon
ändring härutinnan hava vi icke föreslagit, utom då fråga är att med
ledningar blott passera genom ett samhälle eller att inom samhällen använda
kraften för järnvägsdrift. Det är alltså samhällena, vilka så att
säga meddela koncession å framdragande av elektriska kraftledningar
inom deras områden. Om samhällena icke själva handhava sin distribution
av elektrisk kraft, utan överlåta detta åt något bolag, bruka de
också meddela ganska ingående bestämmelser för att tillgodose sina intressen.
Därvid kunna samhällena, om de så anse behövligt, jämväl
betinga sig rätt att inlösa den elektriska anläggningen. Vad åter angår
verkliga landskommuner, för vilka byggnadsstadgan för rikets städer
icke är tillämplig, torde de vara föga lämpade att själva sköta distribution
av elektrisk kraft, och någon ^lösningsrätt för kommuner enbart
för deras skull lär därför icke böra stadgas.
Inlösningsrätt
för
kommuner
behöves ej.
302
Staten lör
kunna förvärva
även
kraftstationer.
Om till elektrisk anläggning, som staten nödgas inlösa, icke lämpligen
kan överföras kraft från staten tillhörig station, bör staten beredas
möjlighet att förvärva den station, som förut försett anläggningen med
elektrisk kraft. Olika sätt, varpå detta kan ske, kunna tänkas.
I de länder, där koncession erfordras för idkande av kraftdistribution,
brukar stat eller kommun hava rätt att inlösa anläggningen. En
av de nyaste lagarna på detta område är den franska lagen av den 15
juni 1906 om anläggningar för distribution av energi. Enligt artikel
6 i denna lag meddelas koncession för distribution av elektrisk kraft
för allmänt bruk antingen av kommun eller av en sammanslutning av
flera kommuner, därest framställningen om koncession endast rör kommunens
eller sammanslutningens område. I annat fall meddelas koncessionen
av staten.
Varje koncession skall innefatta vissa koncessionsvillkor i enlighet
med ett av regeringen (Conseil d’Etat) fastställt formulär (cahier des
charges-type) med de avvikelser eller förändringar, varom särskilt för
varje fall må hava överenskommits.
Genom förordning (decret) av den 20 augusti 1908 har utfärdats
sådant formulär för koncessioner, som staten meddelar. Jämlikt detta
kan staten fordra, att i koncession, som beviljas av staten, skola inbegripas
kraftstationer, som äro i stånd att frambringa all den för distributionen
erforderliga elektriska energin. Staten skall vidare hava rätt
att när som helst efter två år förut gjord tillsägelse inlösa koncessionen
med allt vad som innefattas i densamma.
Villkoren för inlösningen och övriga bestämmelser i koncessionsformuläret
återfinnas i redogörelsen för den utländska lagstiftningen.
Ett sätt att lösa frågan om statens förvärv av kraftstationer, som
erfordras för drivande av en av staten inlöst elektrisk anläggning, vore
att, i enlighet med de sålunda i Frankrike gällande stadgandena, tillerkänna
Kungl. Maj:t befogenhet att, då koncession begäres å utförande
och nyttjande av distributionsanläggning, fordra, att i koncessionen skall
inbegripas även den eller de kraftstationer, varifrån kraft skall tillföras
anläggningen. Framalstras kraften genom vattenfall, borde detta med
tillhörande anläggningar för vattenkraftens uttagande hänföras till kraftstationen.
Staten skulle vidare alltid hava rätt att inlösa det, som koncessionen
omfattar. Därest lagbestämmelser i nu antydd riktning utfärdades,
skulle Kungl. Maj:t kunna såsom villkor för beviljande av koncession
å mera betydande distributionsanläggningar föreskriva, att koncessionen
skulle omfatta jämväl den eller de till företaget hörande stationerna.
Om ett företag icke från början vore avsett för distribu
-
303
tion, men sedermera överginge till att distribuera kraft i större omfattning,
skulle såsom villkor för koncession å distributionsanläggningen
kunna föreskrivas, att kraftkällan inginge i koncessionen och således
bleve underkastad inlösen. Eller också skulle sådan föreskrift kunna
meddelas, då koncessionstiden vore slut och förnyad koncession begärdes.
Genom att, såsom nu omförmälts, överlämna åt Kungl. Maj:t att i
varje särskilt fall avgöra, om staten borde förbehållas rätt till inlösen
av vederbörande kraftstation, kunde den fördel, som en inlösningsrätt
är avsedd att bereda det allmänna, ernås, utan att man utfärdade ett
stadgande om att intet tillstånd att framdraga en elektrisk ledning för
kraftdistribution skulle meddelas, utan att däri inbegrepes även den station,
varifrån kraften vore avsedd att tillhandahållas. Ett sådant stadgande
skulle bliva onödigt omfattande, särskilt emedan, enligt vad som
framhålles å sid. 298, någon skillnad icke kan göras mellan vattenkraftoch
bränslekraftstationer. Det är huvudsakligen större vattenkraftstationer
och därmed kombinerade bränslekraftstationer, som äro av den
allmänna betydenhet, att deras inlösen av staten kan tänkas böra äga
rum. Det mål man skulle ernå genom att lägga i Kungl. Maj:ts hand
att avgöra, om inlösningsrätt för det allmänna kan erfordras beträffande
en viss kraftstation, skulle icke heller i lika hög grad kunna vinnas
genom föreskrift, att tillstånd att anordna kraftstationer, vilkas effekt
överstege vissa hästkrafter, skulle sökas hos Kungl. Maj:t. Ty kraftstationer
byggas ofta så småningom, och det är först när tillstånd begäres
att framdraga ledningar för distribution, som man kan bedöma,
huruvida kraftstationen är av den betydelse för det allmänna, att inlösningsrätt
till densamma bör tillförsäkras staten.
Om också statens behov att förvärva kraftstationer och vattenfall statens behov
kan tillgodoses genom koncessionsförfarande i enlighet med vad som förvarovan
är antytt, finnes dock ett annat sätt, som vi anse vara att före- tonfall och
draga. Uti sitt förslag till lag om expropriation har expropriationslagskommittén
föreslagit, att expropriation må äga rum, därest Konungen lämpligast
prövar nödigt, att egendom tages i anspråk för allmänt gagn. Om ett 9en°^J^lr°
sådant stadgande bleve lag, borde staten kunna expropriera kraftstationer
och vattenfall för att tillgodose allmänhetens behov av skäliga
kraftpris.
Uti den till 1913 års Riksdag avlåtna propositionen med förslag
till lag om expropriation, vilken proposition till följd av kamrarnas
skiljaktiga beslut förföll, voro de ändamål, varför expropriation fick ske,
specificerade. Bland dessa ändamål var en kommuns eller annan dylik
304
samfällig)!ets allmänna behov. Av departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet framgår, att bland omförmälda behov även borde
räknas anläggningar för en orts förseende med belysning eller drivkraft.
Nära till hands ligger vid sådant förhållande, att, om i ett blivande förslag
till lag om expropriation de särskilda expropriationsändamålen specificeras,
bland dessa upptaga även statens expropriation av egendom för
tillgodoseende av allmänhetens behov av elektrisk kraft till skäliga pris.
Andra kammaren har också vid 1908, 1909 och 1910 års Riksdagar
uttalat sig för att staten bör erhålla rätt att expropriera vattenfall.
Genom en sådan lagbestämmelse, som förut antytts, synes man på ett
med vår rättsåskådning mera överensstämmande sätt än genom det
franska koneessionssystemet nå det mål vi avse. Det skulle nämligen
måhända i vårt land, där koneessionssystemet ännu är föga använt,
kunna förefalla egendomligt, om såsom villkor för tillstånd att distribuera
elektrisk kraft, fordrades, att staten skulle få rätt att inlösa
en kraftstation, som kanske endast delvis skulle användas för distributionen.
Därest, såsom kommittén föreslagit, ledningar och understationer bliva
tillbehör till fäst egendom, komma de att exproprieras tillsammans med
den fästa egendomen. Beviljas den omförmälda expropriationsrätten,
finnes alltså intet behov för staten att på annat sätt än genom expropriation
inlösa ledningar och understationer, som äro tillbehör till fastighet.
Deras skiljande därifrån, genom att de särskilt inlöstes, skulle
även vålla svårighet i inteckningshänseende. Vi hava för den skull
hemställt, att den av oss i 16 § föreslagna inlösningsrätten för staten
endast skall äga tillämpning, då distributionsanläggningar icke höra
till fast egendom. Enär, om den av kommittén föreslagna lagen innefattande
vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft
kommer till stånd, det väl blir regeln, att distributionsanläggningar komma
att höra till fäst egendom, skulle det möjligen kunna synas
mindre behövligt att stadga rätt för staten att inlösa distributionsanläggningar,
som äro lös egendom. Fall komma emellertid, även om
kommitténs förslag blir lag, säkerligen att finnas, då distributionsanläggningar
äro lös egendom, och den omständigheten, att så är förhållandet,
bör icke medföra, att staten är betagen möjligheten att genom
deras inlösen tillgodose abonnenternas intressen. En rätt att expropriera
distributionsanläggningar, som icke är kompletterad med rätt till deras inlösen,
om de äro lös egendom, skulle jämväl kunna motarbeta det av
kommittén avsedda tryggandet av abonnenternas rätt genom ledningars
och understationers hänförande till fastighet. För att förhindra möjlig
-
305
het till expropriation av distributionsanläggningar skulle deras ägare nämligen
kunna underlåta att, såsom kommittén avsett, registrera dem på
station, som är fast egendom, eller skulle åtgärder kunna vidtagas i
syfte att de icke utan registrering skola bliva tillbehör till sådan egendom.
Anledning härtill finnes däremot icke, därest distributionsanläggningar
äro underkastade inlösen av staten, om de äro Lis egendom.
De skal, som här ovan anförts för statens ingripande för reglering Lagen bör
av priset å elektrisk kraft, gälla framför allt sådan kraft, framalstrad hava tillämv~
genom vattenfall. Men även beträffande kraft, som frambringas genom tUtuLffförbränningsmotorer,
förefinnes liknande behov, ehuru ej i samma grad. anlä99ninsar,
Kraftdistributörens monopolställning gör sig även i fråga om sådan “mufeiier
kraftfördelning gällande. Genom att kraften tack vare expropriations- delvi* 5» sin
rätten kan fordelas till runt omkring kraftstationen belägna platser, kan flilränninglkraitalstrmgen
centraliseras. Härigenom blir det åter möjligt att i motorer.
stället för mindre maskinerier använda stora ångturbiner, som nedbringa
kostnaden för bränsle till bortåt hälften eller mindre av vad den
eljest skulle betinga. Den tillgängliga kraftkvantiteten kan även bättre
utnyttjas vid eu stor station än vid en liten, till följd av att högsta belastningen
hos de olika abonnenterna vanligen icke inträffar samtidigt.
Genom anläggning av en stor ångkraftcentral med därtill hörande ledningar
får för den skull en kraftdistributör en stark ställning gentemot
abonnenterna, vilka i regel, även om de av kraftdistributören fordrade
prisen skulle bereda honom oskälig vinst, icke kunna anskaffa billigare
kraft, och därför, då det icke är fråga om stora kraftbelopp, måste finna
sig i hans villkor. Därtill kommer, att av skäl, som anförts å sidan 127
här ovan, vattenkraftstationer och ångkraftstationer redan nu ofta äro ’
förenade och i framtiden antagligen ännu mera komma att bliva det.
Någon skillnad mellan de bestämmelser, som uti ifrågavarande avseende
kunna komma att gälla, bör därför icke göras mellan vattenkraftstationer
och andra stationer.
De stadgande^ vi alltså anse böra meddelas, torde lämpligast införas De erforder.
* .1902 ars lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlänt»-- lagändningar.
Föreskrifterna om koncession för distributionsanläg-gnino-ar och 6öra
lorlangnmg av koncessionstiden samt statens skyldighet att inlösa an- omarbetning
läggning, om förlängd koncession icke meddelas, hava sin givna plats ''ZgTmZT
i denna lag, och även de övriga lagbestämmelserna torde höra där in- anläggföras,
så att man får allt i ett sammanhang. ningar.
Då sålunda omarbetning skall äga rum av 1902 års lag, hava vi
ansett oss böra föreslå, att i densamma vidtagas även några mindre
39
306
ändringar, som icke direkt hava samband med det kommittén lämnade
uppdraget, men som under lagens tillämpning visat sig önskvärda. En
särskild anledning att väcka förslag om dessa ändringar hava vi ansett
ligga däruti, att de innebära icke oväsentliga fördelar för starkströmsindustrin,
och det synes oss önskvärt, att, om genom de av oss föreslagna
bestämmelserna för reglering av kraftprisen vissa inskränkningar, skulle
åläggas kraftdistribution sföretagen, å andra sidan alla de lättnader, som
äro möjliga, beredas dem, utan att den av oss såsom behövlig ansedda
kontrollen från statens sida eftersättes.
På grund av vad sålunda anförts få vi i underdånighet hemställa,
att lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
den 27 juni 1902 måtte erhålla den förändrade lydelse, som det av oss
utarbetade, vid denna reservation fogade lagförslaget utvisar.
307
Förslag
till
Lag
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Om expropriation och koncession för elektrisk anläggning.
1 §•
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna,
Konungen prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild
man, menighet eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk
starkströmsledning eller för anordnande av transformator- eller omformarestation
eller annan anläggning för överföring eller fördelning av
elektrisk kraft, skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås
eller upplåtas.
Inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger
tillämpning, eller inom fastställt hamnområde vare menighet dock ej
pliktig avstå eller, med undantag för det fall att fråga är om framdragande
av starkströmsledning, från vilken kraft icke skall inom samhället
användas för annat ändamål än drivande av elektrisk järnväg, upplåta
gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledning skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas ovan jordytan på mindre avstånd
än etthundrafemtio meter från boningshus eller annan vid gård uppförd
byggnad eller tomtplats eller trädgård, som tillhör jordens eller lägen
-
308
hetens ägare, denne skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att
Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig
olägenhet användas.
Skall enligt vad i denna paragraf är stadgat jord eller lägenhet
avstås eller upplåtas, äge de i förordningen angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov den 14 april 1866 meddelade föreskrifter
motsvarande tillämpning; dock att, där jorden eller lägenheten
skall användas för annans räkning än kronans, förhöjning i ersättningen
skall äga rum med hälften av det belopp, som jämlikt de i nämnda
förordning stadgade grunder skall utgå.
2 §■
År egendom, som i 1 § andra stycket avses, använd för elektrisk
starkströmslednings framdragande, och visar sig, att ledningen hindrar
eller varaktigt försvårar samfärdsel å egendomen eller hindrar någon
för samhället nödig anläggning, såsom gas-, vatten- eller avloppsledning,
spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning, eller utgör hinder för egendomens
underhåll eller eljest för behövliga arbeten å egendomen eller
är synnerligen vanprydande, skall ledningen på bekostnad av dess innehavare
ändras, flyttas eller borttagas, i den mån sådant erfordras för
hindrets eller olägenhetens undanröjande.
Ledningens innehavare vare ock pliktig på sin bekostnad borttaga
ledningen, i fall kraft från densamma inom samhället användes för annat
ändamål än drivande av elektrisk järnväg.
Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av elektrisk starkströmsledning,
vare ledningens innehavare pliktig ändra eller flytta densamma,
i den mån sådant är av nöden för att fastighet, där ledningen är
framdragen, må kunna användas till bebyggande eller annat för fastighetens
tillgodogörande viktigt ändamål, samt ändring eller flyttning kan
ske utan synnerligt men för ledningen. Kostnaden för dylik åtgärd skall
gäldas av fastighetens ägare.
Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.
3 §•
Upphör egendom att vara av den i 1 § andra stycket angivna beskaffenhet,
vare förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej
längre gällande.
309
4 §•
Vill någon, för tillhandahållande åt andra av elektrisk kraft till en
myckenhet av sammanlagt mer än tjugofem kilowatt, utföra eller använda
ledningar med tillhörande understationer (distributionsanläggning)
eller vill någon utföra eller använda annan elektrisk ledning för överförande
av kraft till distributionsanläggning, söke koncession å företaget
hos Konungen. Koncession vare dock ej erforderlig
1) för statens anläggning,
2) för kommun tillhörig anläggning, som förlägges inom kommunens
eget område, samt
3) där anläggningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad
eller inhägnad gård.
Koncession, varom i denna paragraf sägs, må av Konungen meddelas
endast för viss tid, ej överstigande sextio år; och må koncessionen
omfatta tillstånd antingen att driva distributionsanläggning inom visst
område och att därinom framdraga till anläggningen hörande elektriska
ledningar eller att framdraga viss sådan ledning. Meddelas den sökta
koncessionen, föreskriver Konungen, under förbehåll av enskild rätt,
på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen må utföras och
nyttjas.
5 §•
Ansökan om rätt till expropriation för elektrisk starkströmsanläggning
skall vara åtföljd av
1) fullständig beskrivning över det tillämnade företaget jämte kostnadsförslag,
2) affattning på karta av ifrågasatt lednings sträckning eller ifrågasatt
stations belägenhet och av den jord eller lägenhet, vars avstående
eller upplåtande påfordras, samt
3) bestyrkt förteckning på ägare och innehavare av sådan jord eller
lägenhet.
Ansökan om koncession å elektrisk anläggning, som i 4 § avses,
skall vara åtföljd av
1) fullständig beskrivning över det tillämnade företaget jämte kostnadsförslag
samt
2) avfattning på karta av ifrågasatt lednings sträckning eller, om
ansökningen avser koncession å distributionsanläggning, karta över det
område distributionen skall omfatta och de ledningar, som omedelbart
skola utföras.
310
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom vilkas områden anläggning skall förläggas, så
ock, då fråga är om expropriation, åt ägare och innehavare av de fastigheter,
som, enligt vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra
sig över ansökningen, och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar,
som för ärendets bedömande må erfordras.
Vad i denna paragraf är stadgat om lämnande av tillfälle åt vissa
menigheter att yttra sig över gjord ansökan gälle ej beträffande ansökan
om tillstånd att utföra anläggning inom järnvägsområde.
6 §•
Har ägare av elektrisk anläggning, då mindre än tio år återstår av
den tid, för vilken koncession enligt 4 § meddelats, hos Konungen
gjort framställning om koncessionens förlängning, skall, senast två år
efter det sådan framställning gjorts, densamma företagas till avgörande.
Meddelas därvid icke förnyad koncession på de villkor, som enligt då
gällande lag erfordras för skyddande av allmänna intressen, skall staten,
därest anläggningens ägare det yrkar inom ett år, efter det beslut av
Konungen meddelats, inlösa anläggningen med dess tillbehör att tillträdas
vid koncessionstidens utgång.
Om vissa skyldigheter åliggande innehavare av distributionsanläggning,
varå koncession meddelats.
7 §•
Innehavare av distributionsanläggning, varå koncession meddelats,
är pliktig att föra handelsböcker i enlighet med föreskrifterna i förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Idkar han jämväl annan rörelse, åligger det honom föra särskilda
räkenskaper rörande distributionen av elektrisk kraft.
År företaget icke aktiebolag, skola ändock årligen angående distributionsanläggningen
upprättas balansräkning samt vinst- och förlusträkning
i enlighet med bestämmelserna i lagen om aktiebolag den 12
augusti 1910.
8 §•
Innehavare av distributionsanläggning, varå koncession meddelats,
skall årligen till kommerskollegium inom tid, som kommerskollegium
311
bestämmer, ingiva redogörelse angående företaget och dess drift, uppställd
enligt av kommerskollegium fastställt formulär och innefattande
jämväl balansräkning samt vinst- och förlusträkning. Innehar distributionsanläggnings
innehavare jämväl den kraftstation, varifrån kraft
levereras till distributionsanläggningen, skall redogörelsen avse även
krattstationen. I den mån så befinnes lämpligt, må kommerskollegium
föranstalta om offentliggörande av redogörelse, varom förut förmäles.
Anläggningens innehavare skall dessutom, på anmodan av kommerskollegium,
avlämna de statistiska uppgifter, som kommerskollegium anser
erforderliga för bedömande av företaget och dess kraftpris, ävensom
låta i kommerskollegium anställd tjänsteman för samma ändamål tao-a
del av företagets räkenskaper, avtal om tillhandahållande av elektrisk
kraft och andra handlingar.
Taxor för mindre förbrukare.
9 §•
För avgifter å elektrisk kraft, som inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer icke äger tillämpning, från distributionsanläggniug,
varå koncession meddelats, avyttras till förbrukning i mindre
omfattning för belysning eller uppvärmning eller för drivkraft till småindustri,
hantverk eller lantbruk, må Konungen kunna fastställa taxa.
Därvid skola avgifterna så bestämmas, att skälig avkastning erhålles å
vederbörlig del av det i företaget nedlagda kapitalet, varjämte hänsyn
skall tagas till inom riket allmänt gällande pris å elektrisk kraft, som
tillhandahålles under liknande förhållanden.
10 §.
Hemställan om fastställelse eller ändring av taxa, varom i 9 §
förmäles, må göras av distributionsanläggningens innehavare eller av
abonnenter till ett antal av minst tio.
Ändring av taxa må ej mot bestridande av anläggningens innehavare
föreskrivas, innan fem år förflutit, från det taxan fastställdes
eller densamma senast ändrades.
11 §.
Har taxa å avgifter för elektrisk kraft blivit fastställd för visst
område, skall, ändock att byggnadsstadgan för rikets städer sedermera
312
förklaras äga tillämpning för samma område, taxan fortfara att gälla,
där ej Konungen på framställning av distributionsanläggningens innehavare
eller den kommun, inom vars område kraftdistributionen ä°:er
rum, annorlunda förordnar.
12 §•
Sedan taxa av Konungen fastställts, må innehavare av distributionsanläggning
ej utan skälig anledning vägra att från honom tillhörig
ledning för sådan förbrukning, som i 9 § sägs, tillhandahålla kraft
inom området för taxans giltighet till de i taxan angivna pris och i
den utsträckning, som anläggningens krafttillgång och ledningsnät skäligen
medgiva.
Om bestämmande i vissa fall av pris å elektrisk kraft.
13 §.
Vägrar innehavare av distributionsanläggning, varå koncession meddelats,
att förnya kontrakt angående leverans av elektrisk kraft, eller
fordrar han för förnyelse av kontrakt villkor, som äro oskäligt betungande
i jämförelse med vad under lika förhållanden betalas av nytillträdande
abonnenter hos distributionsanläggningen, äger kommerskollegium,
på framställning av abonnenten, att bestämma, huruvida och på
vilka villkor förlängning av kontrakt skall äga rum.
Lag samma vare, om överenskommelse mellan innehavare av distributionsanläggning,
som förut sägs, och abonnent icke kan träffas angående
de villkor, å vilka abonnent, under förutsättning att distributionsanläggningen
förfogar över oanvänd kraft, må erhålla för honom
erforderlig mindre ökning av avtalad leverans av elektrisk kraft.
Har ärende, som nu sagts, hänskjutits till kommerskollegium, och
prövar kommerskollegium, att förlängning av kontrakt eller ökad leverans
av elektrisk kraft skall äga rum, skola villkoren för erhållande av kraft
av kommerskollegium så bestämmas, att under lika förhållanden icke
göres oskälig skillnad mellan abonnenten och nytillträdande abonnenter
hos distributionsanläggningen; dock må innehavare av distributionsanläggning
ej kunna av kommerskollegium åläggas att förnya kontrakt
om leverans av elektrisk kraft eller leverera ökad myckenhet kraft,
därest han vill använda kraften för egen räkning eller reservera den för
distribution, varav han kan påräkna högre inkomst, eller upphöra med
kraftdistributionen.
313
14 §.
Har kontrakt angående leverans av elektrisk kraft blivit förlängt,
såsom i 13 § sägs, skall företräde till erhållande av kraft på grund av
det nya kontraktet bestämmas med hänsyn till tiden för det ursprungliga
kontraktets upprättande.
15 §.
Var, som vill underställa kommerskollegii prövning förnyelse av
kontrakt om leverans av elektrisk kraft, skall senast två år före kontraktstidens
utgång till kommerskollegium ingiva ansökning härom, åtföljd
av de handlingar, varpå han vill grunda sina anspråk. Kommerskollegium
skall därefter, såvida icke särskilda omständigheter utgöra
hinder därför, meddela beslut i ärendet senast tre månader, efter det
underställningen ägde rum. Lag samma vare, därest fråga om ökning
av avtalad leverans av elektrisk kraft underställts kommerskollegii
prövning.
Om statens rätt att inlösa elektrisk anläggning.
16 §.
Har koncession meddelats å elektrisk distributionsanläggning eller
å anläggning för överförande av kraft till distributionsanläggning, och
hör anläggningen icke till fast egendom, äge staten, efter det trettio år
förflutit från koncessionens beviljande, rätt att, för tillvaratagande av
det allmännas intressen, inlösa anläggningen med dess tillbehör, att tillträdas
två år efter det staten underrättat anläggningens ägare om sitt
beslut att inlösa anläggningen.
Om avtals bestånd vid statens inlösen av elektrisk anläggning.
17 §•
Sker inlösen av elektrisk anläggning, varom i 6 och 16 §§ förmärs,
vare staten pliktig uppfylla av anläggningens ägare eller inne
40
-
*
314
havare skriftligen ingångna avtal ej mindre om upplåtelse av kraft från
anläggningen jämväl i de fall, då anläggningen utgör lös egendom, än
även om inköp av kraft.
Sådan skyldighet gälle dock ej under längre tid än tio år, från
det staten övertagit anläggningen, samt ej i det fall, att avtalet ingåtts,
efter det staten underrättat anläggningens ägare om sitt beslut att inlösa
anläggningen.
Om lösesummans bestämmande.
18 §.
Vid inlösen, som i 6 och 16 §§ sägs, skall lösesumman bestämmas
av fem gode män, av vilka Konungen utser två och anläggningens
ägare två samt de sålunda utsedda den femte. Tredskas anläggningens
ägare att utse gode män eller kunna de å ömse sidor utsedda gode männen
icke enas om valet av den femte, skall god man i stället utses av
kommerskollegium.
Uppkomma mellan gode männen olika meningar, gälle den mening,
som, efter jämkning, om sådan erfordras, finnes hava erhållit de flesta
rösterna. Ersättning till gode männen gäldas av staten.
19 §.
Lösesumman skall motsvara:
1) anläggningens affärsvärde, bestämt på sätt i 20 § sägs, samt
2) därjämte ett belopp, motsvarande kostnaden för utförande av
sådana nödiga eller nyttiga förbättringar eller utvidgningar av anläggningen,
vilka icke utgöra underhåll och vilka tillkommit under de tjugo
närmast före statens övertagande av anläggningen förflutna åren, med
avdrag av en tjugondei av värdet för vart år, som förflutit, från det
förbättringen eller utvidgningen fullbordats.
Kan affärsvärdet ej tillförlitligen utrönas, skall lösesumman utgöras
av anläggningens sakvärde, bestämt på sätt i 21 § sägs; och må lösesumman
i intet fall understiga sistnämnda värde.
20 §.
Affärsvärdet skall anses utgöra det kapitaliserade medelvärdet av
. överskotten från anläggningen under de sju närmaste åren före det år,
315
varunder lösningsanspråket blivit framställt, dock med avdrag för de
två år, varunder överskottet varit minst. Sagda medelvärde må dock icke
beräknas till lägre belopp än det, vartill överskottet av anläggningen
under det sista av de sju åren uppgått.
Med överskott förstås en anläggnings bruttoinkomst med avdrag
av drifts- och underhållskostnader samt avskrivningar och avsättningar
till förnyelsefond.
Befinnes anläggningen vara bristfälligt underhållen, skall kostnaden
för bristernas avhjälpande fråndragas lösesumman. Sagda kostnad uppskattas
av de i 18 § omnämnda gode män.
Om lösningsanspråket blivit framställt inom sextio år, efter det
koncession å anläggningen första gången meddelats, skall överskottens
kapitalvärde beräknas efter fyra procent, men eljest efter fem
procent.
21 §.
Sakvärdet skall, med de undantag, varom nedan förmäles, bestämmas
till det belopp, som enligt räkenskaper, vilka av Konungen godkännas,
motsvarar anläggningskostnaden för den elektriska anläggningen med
vad därtill hör, med avdrag för den värdeminskning anläggningen må
hava undergått, vilken värdeminskning skall bestämmas av de i 18 §
omförmälda gode män.
Godkänner icke Konungen räkenskaperna, eller finner Konungen,
till följd av särskilda omständigheter, att den i räkenskaperna upptagna
kostnaden för den egendom koncessionen omfattar skäligen icke bör
läggas till grund för bestämmandet av egendomens sakvärde, skall jämväl
frågan om kostnaden för sagda egendom avgöras av de i 18 § omnämnda
gode män. Lag samma vare, därest räkenskaper saknas eller
anläggningens ägare giver sannolika skäl för, att de förda räkenskaperna
icke giva tillförlitlig upplysning angående ifrågavarande kostnad.
22 §.
Såsom tillbehör till elektrisk anläggning anses för densammas framdragande
förvärvade markområden och rättigheter samt till anläggningen
anslutna understationer och fördelningsledningar, i den mån de tillhöra
ägaren av den elektriska anläggningen.
Har lösesumman bestämts efter anläggningens affärsvärde, skola
med köpet icke följa de för anläggningens behov i förråd befintliga förlags-
och konsumtionsartiklar.
316
23 §.
Lösesumman skall av staten utbetalas senast vid tillträdet av den
elektriska anläggningen, utan så är att lösesumman då icke är fastställd.
I ty fall vare dock staten skyldig att erlägga ränta efter sex procent
för år, räknat från tillträdesdagen tills betalning sker.
Anläggning skall avträdas skuldfri eller ock avdrag å lösesumman
göras för beloppet av den i anläggningen intecknade skulden.
Om skyldighet för staten att inlösa annan anläggningens ägare
tillhörig egendom.
24 §.
Äger den elektriska anläggningens ägare jämväl annan elektrisk
anläggning än den, om vars inlösande anspråk framställts, och äro båda
anläggningarna så förenade, att den andra anläggningen icke kan med
fördel nyttjas enbart för sig, skall staten vara skyldig inlösa jämväl
denna anläggning, så framt yrkande därom göres inom ett år, efter det
statens lösningsanspråk framställdes.
Kommer genom inlösning av elektrisk anläggning dennas ägare tillhörig
kraftstation, varifrån anläggningen förses med kraft, eller annan
anläggningens ägare tillhörig egendom, såsom fabrik eller dylik anläggning,
som drives genom kraft från den elektriska anläggningen, att lida
synnerlig minskning i värde, vare anläggningens ägare berättigad att
inom ett år, efter det statens lösningsanspråk framställdes, påfordra, att
nämnda egendom med maskiner och tillbehör ävensom den mark, varå
den ligger, där denna mark tillhör honom, skall av staten inlösas.
Egendom, varom i denna § sägs, skall av staten tillträdas senast ett
år, efter det yrkandet om inlösen godkändes av staten, eller statens inlösningsskyldighet
eljest blivit lagligen fastställd, och skall för inlösningen
gälla vad i 18—23 §§ är stadgat.
Om ansvar för skada, orsakad av elektrisk ström.
25 §.
För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,
som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens
317
innehavare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från
anläggning, som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren
av den anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda
anläggning.
Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggningens
innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom
iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.
År elektrisk anläggning till hela sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan och överstiger ej största
effektiva spänningen tvåhundrafemtio volt, räknat, om jordledning användes,
mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,
skall, ändå att anläggningen innefattar egen generator eller transformator,
vad i denna paragraf är stadgat, icke medföra skyldighet att
ersätta skada.
Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke
apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraftelefon-
eller annan dylik anläggning.
26 §.
Finnes vid elektrisk anläggnings tagande i bruk, att densamma
genom inverkan å förut befintlig dylik anläggning medelst induktion
eller annorledes vållar skada å denna eller hinder i dess drift, vare förstnämnda
anläggnings innehavare pliktig att ofördröjligen vidtaga de anordningar
eller förändringar å vare sig den ena eller den andra anläggningen,
vilka erfordras till förekommande av dylik inverkan; underlåter
han det, äge den andra anläggningens innehavare att på den försumliges
bekostnad verkställa vad i sådant hänseende erfordras.
27 §.
Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats genom
inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han underlåtit
vidtaga de anordningar, som jämlikt 26 § på honom ankommit,
eller eljest skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid anläggningens
utförande eller skötsel; uppkommer skada eller hinder å den anläggning,
från vilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller hindret
av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare
denna anläggnings innehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.
318
Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande
eller skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de
å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller
förlusten skall drabba vardera sidan.
28 §.
Från ersättningsskyldighet, som i 25 § sägs, vare elektrisk anläggnings
innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av
gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan,
eller skadan var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom
jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den
elektriska anläggningens ägare eller innehavare.
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan
grund pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för
skada å egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan
föranleddes av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
29 §.
År innehavare av elektrisk anläggning jämlikt 25 § pliktig att utgiva
skadestånd i fall, där någon ljutit döden eller lidit kroppsskada,
skall skadeståndet bestämmas enligt de i strafflagen stadgade grunder;
ersättning, som i andra fall skall utgå, bestämme rätten, efter ty för
varje fall prövas skäligt.
30 §.
Har innehavare av elektrisk anläggning nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan av en medelst överledning från
annan anläggning inkommen elektrisk ström, och var överledningen
vållad genom vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande
eller skötsel, äge den, som fått utgiva ersättningen, att av den senare
anläggningens innehavare söka åter, vad han sålunda fått utgiva. Finnes
sådan vårdslöshet, som nyss sagts, hava förelupit jämväl vid den förstnämnda
anläggningen, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de
å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen
skall av vardera sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej
någondera sidan till last, skola båda anläggningarnas innehavare sig
emellan taga del i ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt
319
vållat skadan; dock att i ty fall ansvarighet icke åligger innehavare av
telegraf-, telefon- eller annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.
Har skada, som i denna lag avses, föranletts därav, att, efter det
elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens samtycke
vidtagits åtgärd, som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande
genom den elektriska strömmens inverkan, vare den, som vidtagit
sådan åtgärd, där han insett eller bort inse läran, anläggningens
innehavare ansvarig för den skada, som sålunda uppkommit.
Ansvarsbestämmelser.
31 §.
Var, som utan Konungens koncession eller i strid mot de vid meddelande
av koncession givna föreskrifter nyttjar anläggning, som i 4 §
avses, straffes med böter från och med femtio till och med två tusen
kronor, där ej å överträdelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Underlåter innehavare av distributionsan läggning att ställa sig till
efterrättelse vad i 7, 8 eller 12 § föreskrives eller vad kommerskollegium
på grund av 13 § kan hava förordnat, må kommerskollegium genom vite
förelägga den försumlige att fullgöra vad honom enligt nämnda lagrum
eller kommerskollegii beslut åligger samt honom till sådant vite fälla.
Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
kronan och en tredjedel åklagaren. Finnes enskild angivare, tage han
hälften av åklagarens andel. Adömda viten tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av ådömda böter eller viten,
skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.
Särskilda bestämmelser.
32 §.
Elektrisk anläggnings ägare, som å annan överlåter nyttjanderätten
till anläggningen, vare lika med denne ansvarig ej mindre för förpliktelse,
som enligt 2 § kan komma att åligga anläggningens innehavare,
- än även för skada, som efter överlåtelsen inträffar och varför
innehavaren enligt 25—30 §§ svarar, dock ej med annan egendom än
anläggningen och vad därtill hör samt under nyttjanderätten inbegripes;
och må ägaren söka sitt åter av anläggningens innehavare.
320
33 §.
Yar, som vill fordra skadestånd enligt 25—30 §§ samt 32 §, skall
inom två år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol
anhängiggöra. Försummas det, have han sin talan förlorat.
34 §.
Vad elektrisk anläggnings ägare eller innehavare utgivit enligt 25
—30 §§ samt 32 § äge han, där ej annat av 30 § föranledes, söka åter
av den, som skadan vållat.
35 §.
Utgöres den elektriska anläggningen av inrättning för befordran av
gods eller är den för sådan inrättnings behov avsedd, skall vad ovan är
stadgat rörande ersättningsskyldighet för kostnad och skada icke äga
tillämpning i fråga om egendom, som blivit av inrättningens förvaltning
eller betjäning för befordran emottagen.
36 §.
De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning, som avses i lag angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, att utgiva
ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anläggnings
tjänst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.
37 §.
Ej må genom förbehåll i leveransavtalet stadgas inskränkning vare
sig i kraftdistributörs eller abonnenters rätt att enligt 9—11 §§ påkalla
fastställelse eller ändring av taxa för avgifter å elektrisk kraft eller i
kraftdistributörs skyldighet att enligt 12 § tillhandahålla kraft inom området
för taxans giltighet. Har sådant förbehåll skett, vare det utan
verkan.
38 §.
För att tillhandagå Konungen med yttranden i ärenden, som omförmälas
i denna lag, skall finnas en kommission, bestående av ord
-
321
förande och fyra ledamöter. Av dessa utser Konungen varje gång för
en tid av sex kalenderår ordförande och två ledamöter, varjämte en
eller flera sammanslutningar, representerande den svenska kraftindustrin,
i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, för samma
tidsperiod välja två ledamöter.
Suppleanter för ordföranden och ledamöterna i kommissionen skola
ock utses till antal och på sätt, som om utseende av ordförande och
ledamöter stadgas.
39 §.
De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna lag innehåller, må
erfordras med avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel,
meddelas av Konungen.
40 §.
Genom denna lag upphäves lagen, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, den 27 juni 1902.
Övergångsbestämmelser.
41 §.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .
För elektrisk anläggning, till vars utförande och nyttjande tillstånd
beviljats enligt lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
den 27 juni 1902, skola gälla dels bestämmelserna i 2, 6, 7
8 och 18—24 §§ samt 2—4 styckena av 31 §, dels ock, därest Konungen
vid tillståndets meddelande förordnat, att anläggningens innehavare skall
vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av
elektrisk kraft från anläggning av ifrågavarande slag, som framdeles
kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade, jämväl föreskrifterna i 9 —15 §§.
41
322
Rätt till
expropriation
av mark för
transformatoromformare-
eller
annan understation:
-
Motiv
till
förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
1 §•
Om, såsom vi förorda, omarbetning verkställes beträffande vissa
delar av 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, bör enligt vårt förmenande på samma gång 1 § så ändras,
att rätten till expropriation något utvidgas.
Expropriationslagskommittén både uti sitt betänkande föreslagit
sådan ändring av 1 och 3 §§ i berörda låg, att expropriation skulle
kunna äga rum, förutom såsom nu för framdragande av elektrisk
starkströmsledning, jämväl för erhållande av mark till kraftstation för
alstrande av elektrisk ström, till dammfäste, vattenledning eller annan
för sådan kraftstation nödig anläggning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning.
Därest en sådan lagändring vidtages, skulle expropriation
kunna äga rum för understationer.
Uti den till 1913 års riksdag avlåtna propositionen med förslag
till lag om expropriation m. m. yttrade departementschefen beträffande
omförmälda, av expropriationslagskommittén avgivna förslag, att detsamma,
såsom kommitténs motivering utvisade, hade till ändamål dels
att tydligare än förut bestämma gränsen mellan expropriation enligt
den allmänna expropriationslagen och enligt 1902 års lag, dels att
genomföra den av riksdagen i skrivelse den 30 april 1907 begärda förändring,
att expropriation måtte kunna medgivas, utom för elektriska
ledningars framdragande, jämväl för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar
o. dyl. Berörda riksdagsskrivelse hade, yttrade departementschefen
vidare, varit föremål för behandling även i ett den 17 december
1910 avgivet kommittébetänkande med förslag till vattenlag in. m. I
motiveringen till nämnda förslag hade anförts, att den av riksdagen
ifrågasatta lagändringen knappast syntes hava sin plats i 1902 års lag.
Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller göra ledning
för vattnet erfordrades icke allenast där fråga vore om vattnets användande
såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Av lika stor be
-
323
tydelse syntes det mången gång vara, att vattnets tillgodogörande på
annat sätt underlättades genom medgivandet av eu dylik rättighet. Det
syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att införa bestämmelse härom
i en lag, som handlade uteslutande om elektriska anläggningar, syunerligast
som under lagens tillämpningsområde folie även andra dylika anläggningar
än de, vid vilka kraftkällan utgjordes av ett vattenfall. I
viss mån gällde detsamma i fråga om rätten till utmål för kraftanläggning.
Stadganden i förevarande hänseende hade sin naturliga plats i
sammanhang med lagföreskrifter rörande de villkor, under vilka ett tillgodogörande
av vatten finge äga rum. Av det sålunda anförda syntes
departementschefen framgå, att frågan, i vad mån och på vilket sätt
syltet med riksdagens berörda framställning borde tillgodoses, icke lämpligen
kunde uppragas till avgörande förrän i samband med den föreslagna
nya vattenlagstiftningen. Till den del, det av expropriationslagskommittén
uppgjorda förslaget avsåge att utvidga omfattningen av 1902
års lag, hade detsamma därför fått förfalla.
Beträffande den av Kungl. Maj:t avlåtna propositionen stannade
kamrarna i skiljaktiga beslut, varför någon ny expropriationslagstiftning
vid 1913 års riksdag icke kom till stånd.
Såsom av departementschefen och vattenlagskommittén framhållits,
torde bestämmelser om rätt till expropriation för kraftstationer och dylikt
böra meddelas i den blivande vattenlagen. Däremot synes stadgande
om expropriationsrätt för elektriska understationer hava sin naturliga
plats i 1902 års lag i sammanhang med de nu befintliga föreskrifterna
om expropriation för framdragande av elektriska ledningar.
Huvudsakliga behovet av nämnda utsträckning av rätten till expropriation
förefinnes beträffande anläggning av transformator- och omformarestationer,
men rättigheten bör gälla även andra understationer, såsom ackumulatoroch
kopplingsstationer. Vi hava för den skull föreslagit, att stadgandet så
avfattas, att expropriationsrätt medgives för anordnande av transformatoreller
omformarestation eller annan anläggning för överföring eller fördelning
av elektrisk kraft. Genom en sådan formulering äro kraftstationer,
såsom avsett är, uteslutna, då de äro anläggningar för alstrande
av elektrisk kraft.
Ytterligare en ändring i 1 § anse vi böra äga rum. Enligt paragrafens Rätt att
nuvarande avfattning är menighet ej pliktig att inom område, för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt inom samhamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. ^auJänna
Denna bestämmelse medför möjlighet för en kommun, för vilken nämnda platser bär
324
kunna i vissa
fall tvångsvis
förvärvas.
stadga är tillämplig, att förhindra, att någon mot dess vilja distribuerar kraft
inom kommunens område. Någon ändring härutinnan anse vi icke böra ske.
Däremot synes eu lagändring böra äga rum i det syfte, att en kommun ej
må kunna omöjliggöra framdragandet av en elektrisk kraftledning genom
dess område för det fall att ledningen endast skall passera genom samhället,
utan att någon kraft från ledningen där förbrukas, eller kraft från ledniagen
visserligen skall tillhandahållas inom samhället men endast för drivande
av elektrisk järnväg. Ju mera städer och andra stadsliknande samhällen
utvidga sina områden, desto oftare kan olägenhet uppstå därav, att
rättighet att tvångsvis framdraga en kraftledning genom ett sådant
samhälle icke kan förvärvas. Sålunda skulle, om man vill taga exempel
från Stockholm, det kunna bliva svårt att från statens kraftverk vid
Älvkarleby leverera kraft till samhällen söder om huvudstaden, i fall
ledningen icke på något ställe får beröra Stockholms stads planlagda
område. Vidare lär enligt nuvarande lag Stockholms stad kunna motsätta
sig elektrifiering av järnvägen mellan Stockholm och Liljeholmen,
emedan elektriska ledningar i så fall måste framdragas över stadens
hamnområde. På liknande sätt är o järnvägar flerstädes framdragna
inom städers hamn- och gatuområden. Genom att en ledning blott
passerar genom ett samhälle förorsakas detsamma emellertid icke någon
nämnvärd olägenhet, därest, såsom vi föreslagit uti 2 §, bestämmelser
meddelas för att skydda samhället mot intrång från ledningen. För
landet betydelsefulla överföringar av elektrisk kraft kunna däremot
omöjliggöras eller åtminstone väsentligt fördyras, om ett samhälle, såsom
nu är fallet, helt och hållet kan förhindra, att en kraftledning passerar
dess område. Någon ovillkorlig rätt att med en ledning passera ett
samhälle borde för övrigt enligt vårt förmenande icke medgivas, utan
Konungen skulle, såsom vid all expropriation, pröva, om tillstånd att
tvångsvis framdraga ledningen kunde medgivas.
Förutom möjlighet att framdraga en kraftledning genom ett samhälles
område, bör, såsom nämnts, även beredas tillfälle att dit framdraga
en sådan ledning för drivande av järnvägar. Om en järnväg berör en
stads område, skulle staden eljest kunna förhindra järnvägens elektrifiering.
Rättigheten bör dock icke utsträckas till spårvägar. Den möjlighet
samhällen nu hava att inom sina områden bestämma över spårvägstrafiken
synes nämligen icke böra inskränkas.
Om vår lag ändras så, som nu antytts, skulle den, såsom översikten
över den utländska lagstiftningen utvisar, komma att i huvudsak
överensstämma med den schweiziska lagen i vad angår rätt att tvångsvis
framdraga ledningar inom samhällens områden.
325
Uti tredje stycket av paragrafen stadgas nu, att, där ledning
skall inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer icke är
tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio meter från
boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller
trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne icke är
skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner
annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet
användas. Den sålunda medgivna rätten att förhindra en lednings
framdragande anse vi böra inskränkas till luftledningar, alldenstund
någon egentlig olägenhet för vederbörande fastighetsägare icke lär uppstå
genom nedläggande av en jordkabel i närheten av byggnad, tomtplats
eller trädgård. Att åter någon skulle, även om Kungl. Maj:t mot
förmodan därtill gåve sitt samtycke, genom expropriation framdraga
en starkströmsledning under exempelvis en annans byggnad, lär vara
uteslutet på grund av den höga ersättning, som han därigenom skulle
bliva skyldig att utgiva. Ehuru redan nu något fridlyst avstånd icke
finnes inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger
tillämpning, har, såvitt är bekant, aldrig försökts att på angivna olämpliga
sätt få nedlägga en starkströmsledning.
Oaktat enligt vårt förslag expropriation även skulle få äga rum för
understationer, bör omförmälda fridlysning i tredje stycket av paragrafen
blott omfatta ledningar. Ty en understation torde icke medföra
större olägenhet för en fastighetsägare än en vanlig byggnad, och något
hinder att, om en understation skulle behöva förläggas på mindre avstånd
än 150 meter från egendom, som angives uti ifrågavarande lagrum,
medgiva expropriation för understationen bör icke finnas. För att
icke behöva utgiva hög expropriationsersättning, lära ledare av elektriska
kraftföretag nog undvika att så förlägga understationer, att de komma
alltför nära intill byggnader, tomtplatser eller trädgårdar. Detta går
också lättare för sig beträffande en understation än en ledning.
2 §•
Därest, såsom av oss i 1 § föreslagits, en kommun skall kunna
tvingas att låta en starkströmsledning framdragas genom dess område,
böra bestämmelser meddelas för att förhindra, att kommunen därigenom tillskyndas
någon större olägenhet. Att erforderlig mark icke skall avstås
utan endast upplåtas med nyttjanderätt, torde till en början vara uppenbart,
och stadgandet i 1 § har också i enlighet härmed avfattats. Men
även för upplåtelse av de områden, varom är fråga, böra vissa reglerande
Underjordiska
ledningar
böra få
framdragas
på mindre
avstånd än
150 meter
från byggnad,
tomtplats
eller trädgård.
Skyldighet
att flytta
eller borttaga
ledningar,
som beröra
gator eller
allmänna
platser.
326
bestämmelser meddelas. Sådana bestämmelser bava av expropriationslagskommittén
förordats i samband med framlagt förslag om rätt till
expropriation för framdragande av svagströmsledningar inom samhällen
samt bava även intagits i det för 1913 års riksdag framlagda förslaget
till lag om expropriation. Utgående från samma synpunkter som expropriationslagskommittén,
anse vi, att gator, torg, allmänna platser och
hamnområden hava så stor betydelse för de samhällen de tillhöra, att
det intresse en starkströmsledning företräder bör vika i de undantagsfall,
då ledningens befintlighet visar sig medföra olägenhet av sådan beskaffenhet,
som i förevarande paragraf omförmäles. Då det säges, att
en anläggning, för vilken en starkströmsledning måste träda tillbaka,
skall vara »nödig» för samhället, avses härmed emellertid, ej blott att
den skall vara nödig i och för sig, utan även att det skall vara av
väsentlig vikt för samhället, att den får förläggas just på den plats,
där den elektriska ledningen förut befinner sig. Skulle det endast vålla
en viss kostnadsökning att välja annan plats, bör samhället få nöja sig
med att denna kostnad ersättes. Förhöjes kostnaden väsentligt, torde
det ofta bliva fördelaktigt även för ledningens innehavare att ändra eller
flytta ledningen. Att en lednings fullständiga borttagande — ej blott
från dess tidigare plats utan från samhällets hela område — bleve nödvändigt
skulle säkerligen så gott som aldrig förekomma. Det torde
nämligen vara sällsynt, att marken under ett samhälles trafikleder skulle
behöva så helt och hållet upptagas för samhällets egen räkning, att det
bleve omöjligt att anvisa ny, lämplig plats för en elektrisk kabelledning.
Enligt förslaget möter ej hinder att anse en anläggning nödig för
ett samhälle, även om den ej utföres för samhällets egen räkning.
Expropriationslagskommittén meddelar, att från flera håll påpekats, att
särskilt i smärre samhällen såväl ekonomiska som andra förhållanden
kunde göra det omöjligt eller olämpligt att bringa t. ex. en elektrisk
belysningsanläggning till stånd genom samhällets omedelbara försorg.
Dylika anläggningars vikt för samhället vore emellertid icke mindre,
därför att de utfördes genom enskilda, för sådant ändamål bildade
sammanslutningar, ofta med samhället såsom deltagare till större
eller mindre del. De sålunda anförda skälen synas även oss förtjäna
beaktande.
Att innehavaren av en starkströmsledning är skyldig borttaga densamma,
om förutsättningen för dess framdragande upphör, är givet och
har stadgats i andra punkten av paragrafen.
327
Derest bestämmelser skola meddelas, varigenom innehavaren av eu ledning,
som i ett samhälle framdragits inom område lör gata, torg, allmän
plats eller vattendrag, kan förpliktas ändra, flytta eller borttaga ledningen,
torde föreskrifter även böra införas, som möjliggöra för jordägare
i allmänhet vare sig inom eu stad eller ett stadsliknande samhälle
eller på landsbygden att tilltvinga sig flyttning av en ledning.
När högsta domstolen hördes över det lagförslag, som sedermera
ledde till 1902 års lag, yttrade dåvarande justitierådet, nuvarande presidenten
Petersson, bland annat följande: »Då det icke torde vara billigt
eller lämpligt, att en jordägare hindras att använda sin jord exempelvis
till fabriksanläggningar, byggnadstomter eller dylikt därför, att en elektrisk
ledning med expropriationens tvångsrätt och utan att grunden
blivit inlöst framdragits däröver; då i de flesta fall en flyttning eller
ändring av ledningen torde kunna ske utan något avsevärt men för densamma;
och då tillräckligt korrektiv mot tredska å ledningens ägares
sida att i berörda hänseende tillmötesgå skäliga anspråk från jordägaren
icke kan anses ligga i förslagets bestämmelse om rätt för jordägaren
att i visst fall erhålla ny uppskattning av ersättningens, belopp, så synes
mig till förslagets bestämmelser angående expropriation böra i jordägarens
intresse göras det tillägg, att, där elektrisk lednings framdragande
medgivits mot ersättning för intrång, ledningens ägare skall vara
underkastad förpliktelsen att ändra eller flytta ledningen, där å ena sidan
sådant tarvas, för att jordägaren skall kunna tillgodogöra sig sin mark
för byggnad eller liknande anläggning, och å andra sidan flyttning eller
ändring av ledningen kan äga rum utan synnerligt men för densamma.»
Någon dylik bestämmelse intogs emellertid icke i 1902 års lag,
men behov av ett lagstadgande i denna riktning har flera gånger gjort
sig gällande.
Då åter flyttning av en ledning erfordras ur säkerhetssynpunkt,
kunna erforderliga föreskrifter meddelas i administrativ ordning på grund
av stadgandet i 15 § av 1902 års lag, att de närmare föreskrifter, vilka,
utöver vad berörda lag innehåller, må erfordras med avseende å elektriska
anläggningars utförande och skötsel, meddelas av Konungen. Sålunda
brukar Kungl. Maj:t, i de fall, då man särskilt har anledning
antaga, att ändring eller'' flyttning av en ledning ur säkerhetssynpunkt
kan bliva av nöden, såsom när en ledning framdrages inom eller i närheten
av ett samhälle, varest livlig byggnadsverksamhet framdeles kan
väntas uppstå, i vederbörande koncession föreskriva, att anläggningens
innehavare skall vara skyldig vidtaga och bekosta de ändringar av ledningen,
däri inbegripet dess förläggande i marken, som kommerskollegium
framdeles kan finna erforderliga.
Skyldighet
att flytta
ledningar,
om mark,
varöver de
framdragits,
behoves för
annat
ändamål.
328
Trafikleds
förändring
till enskild
egendom.
Definition å
distributionsanläggning.
Dylika administrativa föreskrifter, avsedda att förekomma skada
genom starkströmsledningar, böra allt framgent kunna meddelas. Men
oberoende härav synes eu bestämmelse motsvarande den av presidenten
Petersson ifrågasatta böra införas i lagen för att tillgodose jordägarnas
intressen. En liknande bestämmelse fanns beträffande svagströmsledningar
intagen i förslaget till lag om expropriation, och hava vi följt detta förslag.
Då sådana särskilda skäl, som i första stycket av paragrafen föranlett bestämmelsen
om skyldighet för ledningens innehavare att bekosta dess ändring
eller flyttning, icke synas föreligga beträffande annan egendom än den
därstädes omförmälda, har, i enlighet med vad expropriationslagskommittén
föreslagit, i förevarande stycke stadgats, att kostnad för dylik
åtgärd skall gäldas av fastighetens ägare.
För att i dessa frågor, som till sin natur stundom kunna bliva rätt
grannlaga, erhålla största möjliga trygghet för ett fullt opartiskt och
tillika på kännedom om ortsförhållandena grundat avgörande, har, likaledes
på sätt expropriationslagskommittén föreslagit, i fjärde stycket
föreskrivits, att tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.
3 §•
Förevarande paragraf är lika med 94 § i förslaget till lag om
expropriation. Såsom motiv till motsvarande paragraf i expropriationslagskommitténs
förslag anförde kommittén, att, om till exempel en gata
upphör att användas i denna egenskap och gatumarken övergår i enskild
ägo, det ofta blir omöjligt att fortfarande hava ledningar där
framdragna, särskilt i fall marken skall bebyggas. I varje fall ändras
förhållandet mellan ledningens och markens ägare, enär de särskilda bestämmelserna
om expropriation av sådan egendom ej längre hava tilllämpning.
Skola ledningarna bibehållas i marken, synes därför rätten
härtill böra grundas på ny prövning av frågan.
4 §.
Den reglering av priset på elektrisk kraft, som vi anse böra i fall
av behov vidtagas av staten, bör gälla elektriska anläggningar, från
vilka kraft tillhandahålles allmänheten, och vilka med ett gemensamt
namn bruka kallas distributionsanläggningar. Vid definierandet i lagen
av begreppet distributionsanläggning synes man icke böra inskränka sig
till att exempelvis föreskriva, att med distributionsanläggning förstås
anläggning, varifrån kraft tillhandaliålles eller är avsedd att tillhandahållas
allmänheten, och sedan låta det bliva en tolkningsfråga, om i ett
särskilt fall distributionsanläggning föreligger eller ej. Hellre än att
329
använda ett sådant allmänt uttryckssätt bör man, enligt vår mening,
söka giva en mera exakt definition, även om man därigenom riskerar,
att bestämmelserna komma att gälla en eller annan anläggning, beträffande
vilken det icke är av någon betydelse, att staten har möjlighet
att reglera kraftprisen. Vi hava för den skull föreslagit, att med distributionsanläggning
skall förstås företag för tillhandahållande åt andra
av elektrisk kraft till en myckenhet av sammanlagt mer än 25 kilowatt.
Så snart kraft från en anläggning uthyres till mer än en person, skulle
alltså distributionsanläggning anses föreligga, om blott sammanlagda
kraftkvantiteten överstiger 25 kilowatt Denna kvantitet är givetvis
ganska liten, men om lagen sätter gränsen högre riskerar man, att åtskilliga
mindre distributionsanläggningar, för vilka lagens bestämmelser
böra gälla, stanna utanför.
Av den föreslagna definitionen följer, att, om från en elektrisk anläggning
kraft till den föreskrivna myckenheten levereras till exempelvis
blott två fabriker, anläggningen betraktas såsom distributionsanläggning.
Någon synnerlig olägenhet skulle dock icke därigenom förorsakas anläggningens
ägare, då ju den huvudsakliga skyldigheten, som skulle i
sådant fäll åläggas honom, vore att till kommerskollegium ingiva vissa
statistiska uppgifter angående anläggningen.
Framdrages en ledning för överförande av elektrisk kraft till eu
distributionsanläggning, bör denna ledning vara underkastad koncession,
även om den icke utgör en del av distributionsanläggningen, vilket är
det naturliga. Ett särskilt skäl för bibehållande av den nu gällande
koncessionsplikten för sådan ledning med spänning över 250 volt är,
att, för den händelse distributionsanläggningen skulle inlösas av staten,
även överföringsledningen bör kunna på samma sätt förvärvas. De av
oss föreslagna inlösningsbestämmelserna skulle eljest kunna kringgås.
Äganderätten till en distributionsanläggning skulle nämligen kunna uppdelas
på olika händer så, att ett bolag ägde den huvudledning, som från
en kraftstation överför kraft till distributionsanläggningen, och ett annat
bolag denna anläggning. Men om staten för tillgodoseende av allmänna
intressen inlöser distributionsanläggningen, bör staten kunna inlösa jämväl
den ledning, som överför kraft från kraftkällan.
Däremot torde koncession icke vidare böra fordras, då någon vill
endast för sitt eget behov framdraga en elektrisk ledning, även om
spänningen i densamma överstiger 250 volt. Det av oss föreslagna
koncessionsförfarandet skulle huvudsakligen erfordras ur synpunkten att
bereda staten möjlighet att kontrollera kraftprisen, under det att koncessionen
såsom medel att övervaka, att högspänningsledningar framdragas
42
Högspännnin
g sledning,
som icke användes
för
distribution,
bor vara koncessions
fri.
330
på ett ofarligt sätt och så, att de icke medföra mer olägenhet för markägarna
än som är nödvändigt, skulle bliva av mera underordnad betydelse.
Vi hava nämligen tänkt oss, att övervakandet härav skulle överlämnas
till de elektriska starkströmsinspektörerna, vilka redan nu hava
i uppdrag att tillse, att ledningarna anordnas och underhållas på ett mot
fara från dem betryggande sätt. Aven om enligt den av oss föreslagna
lagen någon skyldighet alltså icke skulle förefinnas att söka koncession
å en högspänningsledning, som t. ex. av ägaren framdrages för att driva
en honom tillhörig fabrik, bör dock fordras, att kommerskollegium giver
tillstånd till ledningens anläggning, på det att därvid måtte kunna tillses,
att ledningen anordnas på ett ofarligt och lämpligt sätt. Föreskrift om
skyldighet att söka sådant tillstånd bör intagas i nuvarande elektricitetsstadgan
av den 31 december 1902 på grund av den redan nu i lagen
förefintliga och av oss i 39 § föreslagna bestämmelsen, att de närmare
föreskrifter, vilka, utöver vad lagen innehåller, må erfordras med avseende
å elektriska anläggningars utförande och skötsel, meddelas av Konungen.
En liknande komplettering av lagen har av Kungl. Maj:t i 2 § av
nämnda stadga meddelats rörande vissa lågspänningsledningar.
Undantar) Därest koncessionsbestämmelser komma till stånd, i enlighet med
dssionspUkt vad som sålunda föreslagits, erfordras icke såsom för närvarande undantag
erfordras icke från koncession splikt beträffande elektriska anläggningar på egen mark
Vträffande, och avgreningsledningar. De böra i avseende å koncessionsplikt likeiektriska
an- ställas med Övriga elektriska anläggningar. År sålunda en ledning på
la3egenl9marka egen mark eller en avgreningsledning icke avsedd för distribution eller
och avgre- överföring av kraft till distributionsanläggning utan exempelvis för att
"liingar. tillgodose ägarens eget behov, blir ledningen koncessionsfri utan att
någon säx-skild bestämmelse därom behöves. Skall åter ledningen användas
för distribution, bör den liksom andra ledningar med samma
ändamål bliva underkastad koncession.
Ordet tillstånd Beträffande avfattningen av förevarande § hava vi till en början
b°moTkVotn-S föreslagit en mera formell ändring av motsvarande § i 1902 års lag,
cession. i det vi, i likhet med vad som äger rum uti förslaget till lag angående
koncession å enskild järnväg för allmän trafik, använt ordet
koncession i stället för tillstånd. Ur redaktionell synpunkt innebär det
nämligen åtskillig fördel att begagna uttrycket koncession å elektrisk
anläggning i stället för tillstånd att utföra och nyttja sådan anläggning.
Genom en dylik förändring närmar man sig även det allmänna
språkbruket. Ty i dagligt tal benämnes det nuvarande tillståndet merendels
koncession, bland annat för att skilja det från det tillstånd, som,
enligt den av Kungl. Maj:t i administrativ ordning den 31 december
331
1902 utfärdade stadgan om elektriska anläggningar för belysning eller
arbetsöverföring, fordras, då lågspänningsledning skall framdragas inom
område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg. Ett bevis på det
omförmälda språkbruket utgöra utlåtandena från de myndigheter, vilka
yttrat sig med anledning av riksdagens skrivelse den 28 mars 1907.
Såsom av de utav kommittén gjorda referaten framgår, hava dessa
myndigheter nästan utan undantag använt ordet koncession i stället för
tillstånd, som för närvarande begagnas i lagen.
Uti 2 § i nuvarande lag föreskrives, att, om någon vill utföra elektrisk
anläggning med spänning över 250 volt, Konungens tillstånd skall
sökas till företaget. Av motiven till lagen framgår, att det icke varit
meningen, att ordet anläggning skall inbegripa även kraftstationen utan
endast själva ledningarna med vad därtill hör. Lagen har också under
alla år så tillämpats. Uttrycket elektrisk anläggning är emellertid väl
obestämt. Då vi av skäl, varför vi redogjort i den allmänna motiveringen
för vår reservation, icke anse oss böra föreslå någon koncessionsskyldighet
för byggande av kraftstationer, hava vi ansett, att
man i 4 § bör i stället för elektrisk anläggning begagna en formulering,
som noggrannt anger vad man menar. Vi hava för den skull i stället
för anläggning använt uttrycket ledningav med tillhörande under stationer.
Men sedan sålunda i början av 4 § tydligt angivits, vad koncessionen
skall omfatta, anse vi, att i fortsättningen av lagen kan för korthetens
skull liksom i 1902 års lag begagnas ordet anläggning för att med ett
ord utmärka vad som inbegripes i koncessionen.
Därest, såsom vi förut framhållit böra äga rum, särskilda bestämmelser
meddelas för distributionsanläggning, avseende anläggningen i
dess helhet, d. v. s. alla till densamma hörande hög- och lågspänningsledningar
samt understationer m. m., böra koncessionsbestämmelserna i
1902 års lag om elektriska anläggningar undergå den ändring, som införande
av begreppet distributionsanläggning betingar.
I de länder, där bestämmelser äro meddelade rörande reglering av
kraftprisen, brukar koncession å distributionsanläggning innefatta tillstånd
att inom ett visst område handhava distributionen. Koncession sinnehavaren
får sålunda på en gång rättighet att inom området framdraga alla för
distributionen antingen omedelbart eller först framdeles erforderliga ledningar,
vare sig de föra ström med hög eller med låg spänning. Eu
liknande anordning torde böra hos oss införas. Vi anse alltså, att den,
som av Kungl. Maj:t erhåller tillstånd att inom visst område driva distributionsanläggning,
samtidigt bör berättigas att inom området framdraga
till anläggningen hörande elektriska hög- och lågspänningsledningar. I
Koncession,
bör icke
fordras å
kraftstation.
Koncession
å drivande av
distributionsanläggning.
332
Förenkling av
nu gällande
bestämmelser
angående tillstånd
att framdraga
högspänningsledningar.
den mån rörelsen växer, bör kraftdistributören således utan hänvändelse till
Kungl. Maj:t få utvidga sitt ledningssnät. Det nuvarande hörandet av
ägare och innehavare av fastighet kan vid sådant förhållande åtminstone
icke i dess nuvarande form äga rum. Kraftdistributören skulle endast
behöva hos elektriska inspektionen begära tillstånd till ledningars framdragande.
Vid beviljande av sådant tillstånd skulle inspektionen blott
hava att tillse, att ledningarna erhålla lämplig sträckning och att erforderliga
säkerhetsåtgärder vidtagas. Bestämmelser härom torde böra meddelas
i förenämnda stadga om elektriska anläggningar för belysning
eller arbetsöverföring.
En följd av den sålunda antydda lagändringen är, att förenklingar
måste vidtagas i den nuvarande lagens omständliga och invecklade bestämmelser
angående förvärvande av tillstånd att framdraga högspänningsledningar.
Dessa förenklingar, som även ur andra synpunkter äro
önskvärda, böra gälla jämväl enstaka högspänningsledningar, då det
icke torde vara lämpligt, att två skilda förfaringssätt tillämpas vid meddelande
av koncession å högspänningsledningar.
Enligt nu gällande lag, med däri genom lagen den 31 augusti 1907
gjorda ändringar, erfordras tillstånd av Konungen, om någon vill framdraga
elektrisk ledning, vars spänning till jorden överstiger 250 volt,
d. v. s. om ledningen kan bliva farlig för person eller egendom. Över
ansökningen skola, förutom de kommuner eller municipalsamhällen, inom
vilkas områden ledning skall framdragas, höras ägare och innehavare av
såväl de fastigheter, varöver ledningen skall framdragas eller i vilkas
mark den skall nedläggas, som de fastigheter, vilka utan att beröras av
ledningen äro belägna på mindre avstånd än 20 meter från densamma.
Undantag i visst avseende göres dock för i marken förlagda ledningar.
Skall ledningen framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än 20
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, må tillstånd till ledningens framdragande icke, mot
bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare, meddelas,
utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna
utan synnerlig olägenhet användas. Den sålunda medgivna rätten att
förhindra ledningens framdragande gäller dock ej ledning inom område,
för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom
inhägnat järnvägsområde.
Enligt den ursprungliga avfattuingen av 1902 års lag skulle ägare
och innehavare av fastigheter, liggande inom ett område av 150 meter
från ledningen, höras över ansökningen om tillstånd att framdraga den
-
333
samma. En lednings minsta tillåtna avstånd från byggnad, tomtplats eller
trädgård var likaledes 150 meter, såvida icke fastighetsägaren gav sitt
samtycke till mindre avstånd, eller det kunde visas, att annan sträckning
för ledningen ej kunde användas utan synnerlig olägenhet.
Den år 1907 vidtagna minskningen av ifrågavarande avstånd från
150 till 20 meter motiverades därmed, att ledningsstolparna i allmänhet
icke vore mer än omkring 8 meter långa, och att, även om de folie
omkull, de alltså icke kunde komma i någon farlig närhet till annans
egendom. Sedermera hava de ursprungligen använda trästolparna alltmer
börjat utbytas mot järnmaster, vilka merendels äro omkring 17
meter långa och stundom längre, utan att, såvitt är bekant, någon invändning
från ägarna av närliggande fastigheter däremot försports. Anledningen
är nog, att erfarenheten givit vid handen, att stolparna till
en högspänningsledning icke medföra någon fara. De elektriska inspektörerna
tillse nämligen noga, att, om någon liögspänningsstolpe skulle
stå i närheten av byggnad, trädgård eller annat ställe, där människor
ofta uppehålla sig, särskilt betryggande säkerhetsåtgärder vidtagas. Skulle
en stolpe falla omkull, vilket sällan inträffar, blir strömmen i ledningstråden
ofarlig, såframt tråden kommer i beröring med marken. Liksom
man på sin egen eller av annan upplåten mark får sätta en telefonstolpe
omedelbart intill en grannes egendom, bör det därför icke vara något
hinder att, om så i något undantagsfall skulle behövas, på samma sätt
placera en stolpe till en högspänningsledning. Det har för övrigt visat
sig, att det är ytterst sällsynt, att en högspänningsledning förlägges på
mindre avstånd än 20 meter från någons egendom utan att beröra densamma,
och några protester från ägare eller innehavare av sådan egendom
mot framdragande av en högspänningsledning hava sällan förekommit.
Skall åter en högspänningsledning framgå över annans mark, måste
ägarens samtycke inhämtas, såvida icke erforderlig upplåtelse sker genom
expropriation. Enligt 2 § i 1902 års lag skall nämligen tillstånd att
framdraga en högspänningsledning av Konungen meddelas under förbehåll
av enskild rätt. Tillstånd att utföra en sådan ledning innefattar
därför aldrig rättighet att taga annans mark i anspråk för ledningen,
såvida icke expropriation beviljats. Alla, vilkas mark skola beröras av
ledningen, få alltså, oberoende av vidtagna delgivningsåtgärder, vetskap
om företaget därigenom att deras medgivande inhämtas. Förekommer
åter expropriation, skola de höras över expropriationsansökningen.
Vi anse alltså, att man nu kan taga steget fullt ut samt, vare sig
det gäller ledningar hörande till distributionsanläggning eller andra kon
-
334
cessionspliktiga ledningar, helt och hållet upphäva föreskriften om att
ägare och innehavare av fastigheter skola höras över ansökning om tillstånd
att över eller i närheten av deras egendom framdraga en högspänningsledning.
En stor lättnad skulle därigenom beredas kraftindustrin,
ty uppgörande av de i lagen nu föreskrivna förteckningarna på
ägare och innehavare av fastigheter, som beröras av eller äro belägna
på mindre avstånd än 20 meter från högspänningsledningar, medför ofta
stora kostnader, utan att förteckningarna nämnvärt bidraga till att vederbörande
fastighetsägare få kännedom om ledningarnas framdragande.
Då ledningarna ofta hava en betydande längd och de å förteckningarna
upptagna ägare och innehavare av fastigheter alltså icke sällan äro synnerligen
talrika, har det nämligen visat sig omöjligt att med ledning av
förteckningarna delgiva ansökningen med samtliga bemälda personer.
Lagens föreskrift, att vederbörande ägare och innehavare av fastighet
skola lämnas tillfälle att yttra sig över ansökning om tillstånd att framdraga
högspänningsledning, tillämpas därför i allmänhet så, att Kungl.
Maj:ts befallningshavande utfärdar en kungörelse, varigenom ägarna och
innehavarna av fastigheter underrättas om ansökningen samt föreläggas
att inom viss tid yttra sig över densamma, vid äventyr att ärendet ändock
avgöres. Kungörelsen intages i länskungörelserna och uppläses i
vederbörande kyrkor. Det sålunda brukliga publiceringsförfarandet innebär
tydligen ganska otillräckliga garantier för, att alla å förteckningarna
upptagna ägare och innehavare av fastighet få kännedom om ansökningen,
och detta sätt att tillämpa lagen ger för den skull stöd åt vår
åsikt, att bestämmelsen om hörande av ägare och innehavare av fastighet
över ansökningar om tillstånd att framdraga högspänningsledningar utan
olägenhet kan försvinna.
Borttagandet av den nuvarande bestämmelsen, att ägare och innehavare
av fastighet skola lämnas tillfälle att yttra sig över koncessionsansökning,
skulle även betydligt minska myndigheternas arbete. De förteckningar
på fastighetsägare och innehavare av sådan egendom, som
nu inlämnas till civildepartementet, äro ofta ofullständiga eller icke avfattade
i enlighet med lagens bestämmelser. Skriftväxling erfordras
i så fall för att få dem kompletterade eller rättade. Förutom upphörandet
av detta arbete inom departementet skulle genom den av oss
ifrågasatta lagändringen vederbörande landstatstjänstemän och ecklesiastika
tjänstemän befrias från besväret med kungörelserna.
Den största lättnaden för såväl kraftindustrin som myndigheterna
skulle emellertid vinnas genom bestämmelsen, att koncession må meddelas
att driva distributionsanläggning inom visst område och att där
-
335
inom i mån av behov framdraga till anläggningen hörande elektriska
ledningar. Härigenom skulle man undvika alla dessa talrika ansökningar
om tillstånd att från en huvudledning framdraga distributionsledningar,
och innehavare av distributionsföretag skulle utan tidsutdräkt
och besvär kunna utvidga sina anläggningar.
Genom den av oss ifrågasatta lag-ändringen skulle alltså en väsentlig
inskränkning ske i de formaliteter och det skriveri angående framdragande
av elektriska ledningar, varigenom såväl kraftindustrin som myndigheterna
nu betungas.
Förändrar ägaren av en i drift varande anläggning, som är kon- Koncession
cessionsfri, på det sätt anläggningens verksamhet, att bestämmelserna f^ift
om distributionsanläggning bliva tillämpliga på densamma, måste varande konkoncession
sökas å anläggningen, innan verksamheten på nämnda sätt Z^ning överomlägges.
Detta är i överensstämmelse med vad redan nu är för- går till distrihållandet,
om spänningen i en anläggning, som tagits i bruk, så ökas, halning''.
att densamma övergår från låg- till högspänning. För att emellertid
tydligare än genom en avfattning i enlighet med den i nuvarande lag
förekommande måtte framgå, att koncession erfordras, vare sig någon
vill utföra och för distribution nyttja en ny elektrisk anläggning eller
för sådant ändamål använda en redan befintlig, förut koncessionsfri anläggning,
hava vi föreslagit, att koncession skall erfordras, om någon
vill för distribution »utföra eller använda» ledningar med tillhörande
understationer.
När i utlandet koncession meddelas att inom visst område idka Leveranskraftdistribution,
bruka järn väl fastställas vissa maximipris för den tvånffbor ö
elektriska kraften samt skyldighet att till dessa pris inom området
i fråga leverera kraft. Samtidigt plägar kraftdistributören erhålla monopol
på all kraftdistribution inom området. Då vi av skäl, varför vi
redogjort å sid. 296, ej anse oss böra föreslå,- att myndighet skall fastställa
taxor att gälla för all kraftdistribution, hava vi icke heller föreslagit,
att kraftdistributören skall uttryckligen erhålla någon ensamrätt
att försälja kraft inom det område koncessionen omfattar. Förutsättningen
för de av oss föreslagna bestämmelserna är emellertid, att, om
Kungl. Maj:t beviljat ett företag koncession å drivande av kraftdistribution
inom visst område, annat företag i regel icke skall erhålla sådan
koncession inom samma område. En kraftdistributör skulle alltså bliva
i huvudsak likställd med den, som erhåller koncession å anläggande och
trafikerande av enskild järnväg. I sådana koncessioner stadgas icke nå
-
336
KoncessionsfHheten
för
underjordiska
ledningar bär
upphöra.
gon ensamrätt för koncessionsinnehavaren att ombesörja järnvägstrafiken
inom det område järnvägen genomlöper, men koncessionen anses dock i
allmänhet medföra hinder för en annan att få koncession å järnväg inom
samma trafikområde.
Däremot bör det icke vara något hinder för en kraftdistributör att
erhålla koncession å en ledning, som endast skall framgå genom område,
varinom en annan har koncession att idka kraftdistribution, eller att få
koncession å ledning för leverans av kraft till en enstaka större förbrukare
inom samma område. Enahanda bör vara förhållandet, därest kraftdistributör
vägrar att upplåta kraft till skäligt pris och i något undantagsfall
kraft kan billigare erhållas från annat håll.
Vad angår de i nu gällande lag förekommande undantagen från
skyldigheten att söka tillstånd till utförande av elektrisk anläggning
anse vi, att den nuvarande koncessionsfriheten för underjordiska ledningar
bör upphöra. Anledningen till denna koncessionsfrihet torde
vara, att man vid lagens tillkomst huvudsakligen fäst sig vid de elektriska
ledningarnas farlighet. För en ledning, som helt och hållet framdrages
under jordytan, behöves ur säkerhetssynpunkt ingen koncession.
Men förhållandet blir annorlunda, om man genom koncession vill tillgodose
statens kontroll över kraftprisen. Behovet att av denna anledning
likställa över- och underjordiska ledningar har även på senare tid
blivit större. Då 1902 års lag om elektriska anläggningar utfärdades,
kunde underjordiska ledningar icke framdragas några längre sträckor, alldenstund
tillförlitliga underjordskablar för hög spänning ej tillverkades.
Kabelkonstruktionen har emellertid numera gått så framåt, att driftsäkra
kablar göras även för hög spänning. Enär elektriska ledningar alltså
nu jämväl på långa sträckor kunna framdragas underjordytan, och man
således enligt nu gällande lag genom att använda kablar i stället för
luftledningar kan undandraga sig koncessionsbestämmelser, synes den
nuvarande koncessionsfriheten för underj ordsledningar böra upphöra.
Inom Riksdagen har även uppmärksamhet ägnats åt nu ifrågavarande
förhållande. Sålunda framhöll lagutskottet vid 1909 års Riksdag, att
man i fråga om lagstiftning rörande elektriska anläggningar fäst sig vid
den fara, som dylika anläggningar kunna föranleda. Någon sådan fara
ansåg man icke föreligga i fråga om underjorden framdragna ledningar.
Beträffande sådana ledningar syntes dock lagutskottet samma intresse,
som, oavsett faran, föranlett fordran på koncession, böra föranleda till
sådan. Ansåge man, yttrade lagutskottet vidare, det vara ett behov för
337
det allmänna att kunna reglerande ingripa vid frågan om den elektriska
energins distribuering, torde detta behov i allmänhet göra sig gällande
oberoende av själva det yttre medlet därför.
Däremot anse vi, att två nya fall av koncessionsfrihet böra stadgas, xoncessionsnämligen
för statens anläggningar och för kommun tillhöriga anläggnin- frihet för
gar inom kommunens område. Det torde nämligen utan föreskrift i lag elektriska
få anses givet, att, om staten utfärdar en lag för att reglera avgifterna anläggningar.
för elektrisk kraft, som levereras från enskilda tillhöriga kraftstationer,
staten beträffande sina egna anläggningar i tillämpliga delar ställer sig till
efterrättelse samma bestämmelser, och att staten särskilt kommer att för
sina anläggningar göra samma statistiska sammanställning i och för
denna reglering, som för de enskilda distributionsföretagen föreskrives.
Den kontroll, som skulle skapas över enskilda kraftstationer, finnes för
övrigt redan beträffande statens, ehuru i annan form. Abonnenter, vilka
anse, att prisen å kraft från statens kraftstationer äro för höga, kunna
ju framföra sina klagomål hos Kungl. Maj:t, som i sista hand bestämmer
taxorna. Aven Riksdagen utövar kontroll genom sina revisorer.
Riksdagen kan dessutom genom framställningar till Kungl. Maj:t öva
inflytande på ledningen av statens kraftstationer och de pris de betinga
sig för kraften. Det skulle jämväl bliva ett onödigt dubbelarbete, om
statens kraftanläggningar skulle kontrolleras först av den nuvarande
överordnade myndigheten eller vattenfallsstyrelsen och därjämte av en
annan statens myndighet.
Ytterligare böra från lagens tillämplighet åtminstone tills vidare xoncessionsundantagas
kommun tillhöriga anläggningar, som i regel tjäna till att förse frihet f°r
kommunens egna medlemmar med deras kraftbehov. Man torde nämligen keUktrUkaa
kunna utgå från den förutsättningen, att en kommun icke för att skaffa anläggningar.
sig inkomster bestämmer taxorna för elektrisk kraft så höga, att dess
medlemmar oskäligt betungas. Om mot förmodan så ägde rum, skulle
ett dylikt förfaringssätt antagligen inom kort hämna sig självt, genom
att industrin flyttade ut och olägenheter i övrigt uppstode för kommunen.
De alltför höga taxorna skulle nog snart komma att modifieras.
Det får alltså förutsättas, att en kommun icke på sätt nu nämnts vidtager
åtgärder, som skada dess egna medlemmar. Det lämpligaste synes
därför vara, att elektriska kraftstationer gentemot kommunen intaga
samma ställning som dess övriga inrättningar.
Det nu sagda gäller dock endast om sådana'' kommunala elektriska
anläggningar, vilka förläggas inom den kommuns område, som de till
43
-
338
höra. Emellanåt har inträffat, att en kommun från sitt elektricitetsverk
utdragit ledningar utom sitt område för att tillhandahålla utom kommunen
boende abonnenter elektrisk kraft. Sålunda har exempelvis
Skellefteå stad vid Finnforsen i Skellefte älv anlagt en stor kraftstation
på omkring 10,000 hästkrafter, varav endast en obetydlighet förbrukas
inom Skellefteå stad, medan största delen avyttras till avnämare utom
densamma. I den mån en anläggning på sådant sätt avser att betjäna
abonnenter, boende i andra kommuner än den, som äger anläggningen,
finns det uppenbarligen icke något skäl att i koncessionshänseende behandla
den annorlunda än enskilda anläggningar. Vi hava därför föreslagit,
att det till förmån för kommun tillhörig anläggning stadgade
undantaget från koucessionsplikten endast skall gälla för sådan anläggning
eller del därav, som förläggas inom kommunens eget område.
Skall en kommunal anläggning förläggas delvis inom och delvis utom
kommunens område, blir följaktligen kommunen skyldig att söka koncession
och underkasta sig de med koncessionen förknippade föreskrifterna
beträffande den del av anläggningen, som förlägges utom kommunen.
Om den kommunala anläggningens kraftstation är belägen utanför
kommunens område, kan kommunen nödgas för kraftens överförande till
sitt område anlägga en ledning utanför detsamma, utan att meningen är
att därifrån utdraga ledningar till abonnenter, som ej tillhöra kommunen.
Även i sådant fall anse vi, att kommunen bör vara skyldig att söka
koncession å den del av överföringsledningen, som är avsedd att framdragas
utanför dess område. Det torde nämligen i regel icke vara lämpligt
eller ens möjligt att på förhand avskära möjligheten att använda
en dylik ledning jämväl för distribution utanför kommunen, och med
hänsyn till denna möjlighet bör därför enligt vårt förmenande jämväl eu
sådan överföringsledning vara underkastad koncession.
Staten tillhöriga,
enstaka kraftledningar
böra i koncessionshänseende
behandlas
lika
med distributionsnät.
Den koncessionsfrihet, vi anse böra förefinnas för statens distributionsanläggningar,
bör gälla jämväl enstaka högspänningsledningar, som av
staten framdragas, då det icke torde vara lämpligt, att dessa i koncessionshänseende
behandlas olika. Härav blir visserligen en följd, att en
kommun kommer att höras, då eu enskild person eller en annan kommun
begär koncession å framdragande av en högspänningsledning inom
kommunens område, men däremot icke, om en sådan ledning skall
framdragas av staten. Men någon olägenhet härav torde icke uppstå,
enär en kommun väl aldrig kan hava något att invända mot en
enstaka högspänningslednings framdragande genom kommunen på den
-
339
samma ej tillhörig mark. Det är endast, när det är fråga om distribution
av kraft inom en kommuns område, som det lär vara av någon
egentlig betydelse, att kommunen får tillfälle att yttra sig. Enligt vårt
förslag skulle visserligen icke heller yttrande inhämtas från kommun,
då staten ämnar inom densamma anordna distribution, eller om en
kommun vill inom eu annan distribuera kraft i obetydlig omfattning.
Något behov att föreskriva avgivande av yttrande i sådant fall torde väl
dock icke förekomma, då, såsom förut framhållits, man väl svårligen kan
antaga, att staten skulle mot en kommuns bestridande anordna kraftdistribution
inom dess område, och detsamma väl får förutsättas beträffande
en kommun.
Därest genom lag betryggande garantier erhållas för att den elektriska
kraften till skäligt pris kommer att tillhandahållas industrin och
allmänheten, synes den tid kunna väsentligt förlängas, för vilken tillstånd
att utföra och nyttja elektrisk anläggning högst meddelas. Enligt nu
gällande lag får denna tid icke överstiga 40 år. Berörda tidsbestämmelse,
som är resultatet av en sammanjämkning mellan första och andra
kammarens beslut, synes väl kort och bör under angivna förutsättning
utan fara för det allmänna kunna ökas till GO år. Den bleve då ungefär
lika med den tid (i regel 55 år), för vilken staten tillhörigt obebyggt
vattenfall upplåtes på arrende, och med den tid (60—80 år), för vilken
i Norge koncession å förvärvande av vattenfall meddelas. Eu sådan förlängning
av koncessionstiden skulle vara till avsevärd fördel för kraftindustrin.
Ty det är för densamma av vikt, att de villkor, under vilka
rörelsen får bedrivas, äro fastställda för jämförelsevis lång tid, så att
företagets ledare med någorlunda säkerhet kan göra sina ekonomiska
beräkningar.
5 §•
Ändringarna i förevarande § äro i huvudsak betingade av den föreslagna
lydelsen av 4 §. Därjämte hava vi sökt giva paragrafen eu
mera lättfattlig uppställning än den för närvarande har. Det har nämligen
visat sig, att den nuvarande paragrafen ofta missförstås av personer,
vilka äro mindre vana vid läsning av lagtext.
Den viktigaste sakliga ändringen är, att, av skäl, som anförts i
motiven till 4 §, förteckningarna på ägare och innehavare av fastigheter
uteslutits, utom då fråga är om expropriation, samt att endast i sistnämnda
fall ägare och innehavare av fastighet erhålla tillfälle att yttra
sig i ärendet.
Förlängning
av den tid,
för vilken
koncession
högst meddelas.
Föreskrift
angående
handlingar,
som skola
bifogas ansökning
om
expropriation
ochkoncession
m. m.
340
Med avseende
å behandling
av koncessionsansökning
likställes
oinhägnat
järnvägsområde
med inhägnat.
Det nuvarande stadgandet, att vid ansökning skall fogas uppgift
å de överenskommelser, som blivit träffade eller de hinder, vilka däremot
mött, hava vi ansett kunna uteslutas, enär lämnande av sådan uppgift
utan att vara till någon verklig nytta, medför icke obetydligt besvär fölen
koncessionssökande, då det är fråga om långa ledningar.
Vad angår ansökning om koncession å distributionsanläggning, bör
vid densamma fogas karta över det område, distributionen skall omfatta,
och de ledningar, som omedelbart skola utföras. Att endast fordra karta
över området är ej tillräckligt, ty har icke koncession samtidigt sökts
eller förut erhållits å den ledning, som från kraftkällan överför kraft
till distributionsanläggningen, bör i koncessionen inbegripas även denna
ledning. Till att börja med bör alltså, förutom karta över distributionsområdet,
under angivna förutsättning ingivas avfattning på karta av
denna matarledning. Vidare böra angivas de övriga ledningar, vilka
omedelbart skola anordnas inom distributionsområdet. Ty för att kunna
bedöma, huruvida koncession bör givas å kraftdistribution inom hela det
begärda området, är det av vikt för myndigheterna att erhålla kännedom
om, i vad mån kraftdistributören ämnar alltifrån början tillgodose
områdets kraftbehov. Då i regel koncession inom samma område icke
skulle givas åt mer än en, kan det vara en frestelse för kraftdistributören
att alltför rundligt taga till det område, varinom han söker koncession.
För |itt hindra en annan att etablera sig, kan kraftdistributören
söka koncession även å ett område, där han först framdeles ämnar framdraga
ledningar för avyttring av kraft. Ett skydd mot ett sådant förfaringssätt
är, att kraftdistributören skall angiva, vilka ledningar han
omedelbart tänker utföra, och att såsom villkor för koncessionen kan
föreskrivas, att de angivna ledningarna skola vara fullbordade inom viss
skälig tid. Även i detta avseende vinnes i så fall överensstämmelse
med koncessionsförfarandet för järnvägsanläggning, för vars färdigbyggande
alltid föreskrives en viss tid.
Uti sista stycket av 3 § i 1902 års lag föreskrives nu, att vad i
paragrafen är stadgat om skyldighet att förete karta över jord, som för
ledning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock därom,
att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter
samt ägare och innehavare av fastigheter, ej skall gälla beträffande
ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.
Karta över föreslagen lednings sträckning erfordras däremot,
även då fråga är om sådan ansökning. Därest de av oss här
ovan föreslagna lagändringarna vidtagas, skulle, då fråga är om konces
-
341
sion å elektrisk anläggning i allmänhet, skyldigheten att förete förteckningar
å ägare och innehavare av fastighet bortfalla, liksom de icke
skulle behöva erhålla tillfälle att yttra sig över gjord ansökning. Avfattning
på karta av jord eller lägenhet skulle endast erfordras vid expropriation.
Undantaget för järnvägsområdes vidkommande från eljest
gällande bestämmelser om formerna för koncessionsansökan inskränkes
således därtill att kommuner eller municipalsamhällen icke erhålla tillfälle
att yttra sig, då fråga är om anläggning inom dylikt område.
Detta undantag synes oss böra gälla, även då fråga är om elektrisk
anläggning inom oinhägnat järnvägsområde, ty intresset för en kommun
eller ett municipalsamhälle att i sådant fall yttra sig torde icke vara
större, än då järnvägsområdet är inhägnat. Att ifrågavarande undantag
i nuvarande lag, som beslöts i sammanhang med de övriga lagändringarna
år 1907, endast blev gällande för inhägnat järnvägsområde torde bero
på, att hägnaden ansågs förhindra, att människor eller djur kommo in
på järnvägen och utsattes för fara genom ledningen. Då farlighetssynpunkten
enligt vårt förslag icke vidare skulle tillmätas någon betydelse
i koncessionshänseende, är jämväl av sådan anledning skäl att
icke göra skillnad mellan järnvägsområden, som äro inhägnade, och
dem, som ej äro det.
6 §•
Såsom förut erinrats, får den tid, för vilken tillstånd meddelas
att utföra och nyttja elektrisk anläggning, enligt nu gällande lag ej
överstiga fyrtio år. Denna föreskrift tillämpas så, att tillstånd i regel
beviljas för den tid, som högst är tillåten. Då ledning skall framdragas
från en redan befintlig ledning, plägar tillstånd dock endast givas för
den tidrymd, som återstår av den tid, tillståndet för den ursprungliga ledningen
avsett. Det har nämligen ansetts lämpligt, att tillståndstiderna
för varje särskild grupp av ledningar utlöpa samtidigt, så att vid förnyelse
av tillstånden nya bestämmelser måtte kunna i fall av behov på
en gång meddelas för hela ledningskomplexet. Rättighet att utföra
fortsättningar å ledningar, för vilka tillstånd beviljats under den första
tiden efter tillkomsten av 1902 års lag, meddelas sålunda nu blott på
trettio år. Redan en sådan tidrymd är väl knapp, för att man skall
hinna amortera en anläggning, och för varje år senare, som en fortsättningsledning
kommer till stånd, blir svårigheten större. Ägare av eu
elektrisk anläggning torde nämligen i allmänhet icke våga beräkna
längre amorteringstid, än han har tillstånd att hava ledning framdragen.
Förlängning
av meddelade
tillstånd att
framdraga
elektriska
kraftledningarNuvarande
lagbestämmelser
och deras
olägenheter.
342
Ty då han icke bär någon visshet om, huruvida eller på vilka villkor
tillståndet kommer att förnyas, lär han icke vid sina kalkyler kunna
utgå från annan förutsättning, än att anläggningen skall vara slutbetalad
under den tid tillståndet varar.
De nuvarande förhållandena medföra alltså betydande svårigheter
för de elektriska anläggningarnas ägare. För en affärsrörelse som kraftindustrin,
vilken i allmänhet är hänvisad till småningom skeende utveckling,
måste det vara till stor olägenhet, att en sådan tidsbegränsning,
som i nuvarande lag stadgas, är satt för densamma. Därest den av oss
föreslagna förlängningen av koncession stiden kommer till stånd, skulle
visserligen svårigheterna minskas, men de skulle icke försvinna och
skulle särskilt i alla händelser framträda, då tiden för tillståndets slut
närmar sig.
Även den övriga industrin och allmänheten hava olägenhet av nu
gällande bestämmelser. De pris å elektrisk kraft, ägare av en anläggning
är tvungen beräkna, stå givetvis i förhållande till amorteringstiden,
så att ju kortare denna är, desso högre bliva prisen. Dessa fördyras
alltså genom nuvarande bestämmelser.
Den osäkerhet, som förefinnes angående vad som skall inträffa, när
tiden för tillståndet tilländalupit, är jämväl i annat avseende till skada
för abonnenterna. Ägare av en elektrisk anläggning lär icke för längre
tid, än tillståndet varar, uthyra elektrisk kraft. Om så skall äga rum,
torde han åtminstone nödgas göra det förbehållet, att avtalet upphör,
därest tillståndet att hava ledningen framdragen icke förnyas på för honom
antagliga villkor. Genom den ovisshet, som sålunda vid slutet av
en tillståndsperiod kommer att råda, försvåras eller rent av omöjliggöres
för många abonnenter den bekväma elektriska kraftens användning.
De torde nämligen ej i regel våga inrätta sig för elektrisk drift eller
belysning, om de endast för en kort tid kunna beräkna, huruvida och
på vilka villkor de skola komma i åtnjutande av elektrisk kraft.
Det kan sålunda i viss mån sägas vara ett allmänt intresse, att
kraftföretagen i någorlunda god tid, innan de nu meddelade tillstånden
gå till ända, erhålla kännedom om de villkor, på vilka förnyat tillstånd
kan erhållas. I annat fall kan man befara, att, vid slutet av tillståndsperioden
för en elektrisk anläggning, avsättning av kraft till nya abonnenter
omöjliggöres, liksom att maskiner och ledningar ej komma att
behörigen underhållas. Dyrbara anläggningar skulle därigenom till förfång
för den allmänna hushållningen kunna förfaras eller åtminstone
väsentligt sjunka i värde.
343
I Norge har eu utav regeringen tillsatt vattenfallskommiseion den 21) Norskt
januari 1913 framlagt förslag till undvikande av de svårigheter, som uppstå, Skyldighet fZ
genom att tillstånd att framdraga kraftledningar endast beviljas för begränsad
tid. Kommissionen hade bland annat i uppdrag att yttra sig ledning, om
angående frågan om ändringar i lagstiftningen om elektriska kraftled- för densamningar
på grundval av ett utav en departemental kommitté den 15 de- "Sandc medcember
1908 avgivet förslag till lag om elektriska anläggningar samt delat mstånd
i anledning av förslaget inkomna utlåtanden. Bemyndigande hade järn- ''länge».
väl lämnats kommissionen att framkomma med förslag till ändringar i
berörda lagförslag.
Kommissionen, som icke ansåg sig kunna biträda det av departementalkommittén
avgivna lagförslaget, utarbetade i stället ett nytt förslag.
Enligt 7 § i detta lagförslag skulle tillstånd att framdraga elektrisk
kraftledning meddelas för en tid av högst 40 år. Nedlades kraftledningen
vid slutet av den i tillståndet bestämda tiden, skulle staten
antingen kunna ålägga ägaren att på egen bekostnad borttaga ledningen
eller ock inlösa densamma. Inlösningssumman skulle bestämmas efter
anläggningens tekniska värde vid inlösningstiden och fastställas genom
syn på statens bekostnad. Dock skulle jordområden samt rättigheter
inlösas, i stället för efter syn, med de belopp, som de, bortsett från
underhållskostnaden, bevisligen kostat ägaren. Vid slutet av den i tillståndsresolutionen
bestämda tiden skulle, såvida anläggningens ägare
anhölle därom och hänsyn till det allmänna icke utgjorde hinder därför,
förnyat tillstånd meddelas för den tid och på de villkor i övrigt, som
då gällande lagstiftning uppställde till skyddande av allmänna intressen.
Om kraftledningens ägare begärde det, skulle departementet vara skyldigt
att senast fem år, innan tillståndet ginge till ända, avgiva förklaring,
huruvida tillståndet komme att förnyas. Bleve tillståndet icke förnyat,
och kunde icke heller givas anläggningens ägare anvisning på
att med skäliga kostnader framdraga ledningen i annan för ändamålet
lika tjänlig sträckning, skulle staten inlösa kraftledningen. Lösesumman
skulle bestämmas efter anläggningens omsättningsvärde vid tiden för
inlösningen samt fastställas på samma sätt, som enligt vad här förut
omförmälts, skulle äga rum, då kraftledning nedlagts. Vägrade anläggningens
ägare utan skälig anledning att framdraga ledningen den
för honom anvisade sträckningen, skulle han kunna åläggas att på
egen bekostnad borttaga ledningen. Frågan, huruvida en anvisad ny
sträckning vore för ändamålet lika tjänlig som den förut använda, och
om de med dess begagnande förbundna kostnaderna kunde anses
skäliga, skulle i händelse av tvist avgöras genom syn. Detsamma
344
Fördelar av
tillämpning
i vårt land
av bestämmelser
liknande de
Norge föreslagna.
gällde beträffande frågan, om anläggningens ägare hade haft skälig
anledning att vägra framföra ledningen enligt’ den för honom anvisade
nya sträckningen.
Genom att, i likhet med vad som föreslagits av den norska kommissionen,
hos oss införa bestämmelse om skyldighet för staten att inlösa
elektrisk anläggning, därest förnyat tillstånd icke meddelas, skulle
betydande fördelar beredas såväl de elektriska anläggningarnas ägare
som abonnenterna. De förra skulle kunna utan att äventyra förlust
normalt utvidga sina anläggningar, även då tiden för tillståndets slut
närmade sig. Och någon anledning att ej i fullgott skick underhålla
anläggningarna skulle icke förefinnas. Det är jämväl att förvänta, att
utbyggandet av vattenfall skulle befordras. De nuvarande bestämmelserna
medföra nämligen en viss osäkerhet, som alltid i någon mån verkar
återhållande på företagsamheten.
Om ägare av elektriska anläggningar vore säkra på att erhålla lösen
för ledningarna, därest förnyat tillstånd icke meddelades, skulle de
vidare i många fall kunna nöja sig med lägre avgifter än eljest. Ty
även beträffande de fortsättningsledningar, för vilka tillstånd på väsentligt
kortare tid än fyrtio år erhålles, skulle normal amorteringstid kunna
beräknas, och avgifterna därigenom sänkas. Därest avtal om upplåtelse
av elektrisk kraft inginges, när endast en mindre del av tiden för tillståndet
återstode, skulle ägare av elektrisk anläggning kunna förbinda
sig att, om kraftleveransen måste upphöra, till följd av att tillståndet
icke förnyades, till abonnenten i form av skadestånd överlämna en del
av den lösen, staten erlade för ledningarna.
Mot att staten åtager sig att inlösa elektriska anläggningar bör ej
kunna invändas, att staten kan tillskyndas förlust genom att bliva ägare
av en mängd anläggningar, som icke äro räntabla. Man lär nämligen
icke kunna antaga, att staten skall vägra förlängning av tillstånd och
därigenom bliva pliktig inlösa anläggning annat än i undantagsfall, när
det allmännas intressen icke kunna tillgodoses genom särskilda bestämmelser
vid meddelande av förnyad koncession, utan kräva, antingen att
anläggningen borttages, eller att den av staten själv användes. I förra
fallet, om t. ex. en kraftledning är till hinder för anordnande av ett
samhälle, ett skjutfält eller annan allmän anläggning och flyttning av
ledningen icke kan äga rum enligt stadgandet i 2 § 3 stycket, får man
vid beräknande av kostnaderna för anläggningen medtaga löseskillingen
för ledningen. Vad angår det senare fallet, lär väl staten icke inlösa
en ledning, för att den skall ingå i statens ledningsnät, såvida ej staten
kan beräkna få skälig avkastning på lösesumman.
345
På grund av vad sålunda anförts hava vi ansett oss böra föreslå,
att stadgande om lösenskyldighet för staten hos oss införes i huvud- ning av tillsaklig
överensstämmelse med det norska lagförslaget. Staten skulle ‘tänd att hava
alltså förbinda sig att inlösa elektrisk anläggning, om staten vägrar ledning framförnya
koncessionen på de villkor, som, när frågan om koncessionens för- dragen.
nyande företages till avgörande, i gällande lag äro bestämda till skyddande
av allmänna intressen.
Det lär vara omöjligt att redan nu angiva alla de allmänna intressen,
för vilkas skyddande staten bör kunna vid beviljande av förnyad
koncession meddela bestämmelser, Titan att skyldighet att lösa
anläggningen inträder. Dessa allmänna intressen kunna i framtiden vara
helt andra än de, till vilka den koncessionsgivande myndigheten för närvarande
har att taga hänsyn. En trygghet för anläggningarnas ägare
ligger dock däruti, att vid förnyelse av koncession andra än vid den
förutvarande koncessionen meddelade villkor ej få, utan att lösningsskyldighet
inträder, stadgas, såvida icke de nya villkoren erfordras för
att skydda allmänna intressen, som enligt lag skola tillförsäkras skydd
vid förnyelse av koncession. Som skyddande av allmänna intressen kan
icke anses tillgodoseende av statens behov av inkomster. Sålunda bör
ej, utan att lösningsskyldighet inträder, anläggningens ägare vid koncessionens
förnyande kunna åläggas att såsom vederlag för densamma
till staten betala vissa avgifter. Såsom ett stadgande till skyddande
av allmänna intressen bör icke heller kunna räknas föreskrift, att anläggningen
vid utgången av tiden för den förnyade koncessionen skall
utan lösen tillfalla staten.
Enligt den avfattning vi givit förevarande §, skulle staten alltid
hava rätt att vägra förnyad koncession, dock mot skyldighet att erlägga
lösen. Vi anse en sådan formulering lämpligare än att, såsom i det
norska lagförslaget, stadga, att förnyad koncession skall meddelas, såvida
anläggningens ägare anhåller därom och hänsyn till det allmänna
icke utgör hinder därför. Vi hava dock utgått ifrån, att koncession
kommer att av regeringen vägras, endast ifall allmänna intressen det
kräva. En garanti för att så också kommer att äga rum ligger i den
lösningsskyldighet, som skulle åligga staten, ifall koncession icke förnyas.
Liksom enligt det norska lagförslaget skulle äga rum, synes en Tiden, inom
lösningsskyldighet från statens sida böra kompletteras med rättighet för stäiinil^om
ägare av elektrisk anläggning att i god tid, innan förut meddelad kon- förnyat tillcession
går till ända, erhålla besked, huruvida och på vilka villkor förnyad ^atvgjlrd
koncession kommer att meddelas. Härigenom skulle det bliva möjligt för
44
346
Fråga om
bestämmelser
vid upphörande
av kraftlednings
användning.
ägare av elektrisk anläggning att tillräckligt lång tid i förväg planera
för framtiden, vare sig kraftdistributionen kan fortsättas, eller kraften
måste användas på annat sätt än förut, till följd av att koncessionen icke
förlänges. Den tid, som uti ifrågavarande avseende tillmätts i det norska
lagförslaget, synes oss emellertid väl kort och böra förlängas med åtminstone
några år. Underhandlingar om avsättning av större mängder
elektrisk kraft taga nämligen lång tid och måste, vare sig det gäller
fortsatt användning av kraft eller ej, vara avslutade långt innan de nya
kontrakten skola börja tillämpas. Inom intresserade tekniska kretsar i
Norge har också vid det norska lagförslagets granskning påyrkats, att
tiden måtte utsträckas till tio år.
Vidare synes Kungl. Maj:t böra hava ej alltför kort tid att behandla
ansökningen om förlängd koncession. Frågan om meddelande av bestämmelser
till skyddande av de nya allmänna intressen, som kunna förefinnas
vid den tidpunkt, då förnyat tillstånd skall meddelas, kräver
givetvis ingående övervägande, och antagligen måste yttrande inhämtas
från åtskilliga myndigheter. Om också i regel, särskilt sedan erfarenhet
vunnits om de nya villkor, som kunna behöva stadgas, kortare tid
kommer att erfordras, synes dock tiden, inom vilken Kungl. Maj :t senast
skall hava meddelat beslut, icke kunna fastställas till mindre än två år.
Vi hava därför ansett det böra föreskrivas, att, då mindre än tio år
återstår av den tid, för vilken koncession meddelats, ägare av elektrisk
anläggning må hos Kungl. Maj:t kunna göra framställning om koncessionens
förlängning. Regeringen skall därefter avgöra framställningen
senast två år, efter det den gjordes.
Såsom av den lämnade redogörelsen för det norska lagförslaget
inhämtas, innehåller detta även bestämmelse om att, därest kraftledningen
nedlägges efter utgången av den tid, för vilken tillstånd att
hava den framdragen meddelats, staten kan antingen ålägga ägaren att
på egen bekostnad borttaga ledningen eller ock inlösa densamma efter
dess tekniska värde. Någon motsvarande bestämmelse anse vi icke hos
oss erfordras. Om ägare av eu ledning icke vidare har tillåtelse att
hava den framdragen över annan tillhörig mark, synes det böra överlämnas
åt vederbörande jordägare att, därest han så önskar, vidtaga
lagliga åtgärder för att få ledningen borttagen. Vill åter staten inlösa
en ledning, som icke vidare användes, lär det väl i de flesta fäll kunna
ske för ett pris, som icke väsentligt överstiger ledningens materialvärde.
347
^ §•
För att den övervakande myndigheten måtte bliva i stånd att full- Föreskrifter
gorå sitt uppdrag, är det nödvändigt, att den kan erhålla översikt över
distributionens ekonomiska resultat. I lagen bör därför intagas före- företags bokskrift,
att, om företaget icke av annan anledning är pliktigt att föra f6rm9-handelsböcker, sådan skyldighet ändock skall åligga det. Vidare böra
särskilda handelsböcker föras rörande distributionen, i fall företagets
ägare jämväl driver annan rörelse. Åven om företaget icke är aktiebolag,
böra balansräkning samt vinst- och förlusträkning upprättas
rörande detsamma, på sätt är stadgat i lagen om aktiebolag.
8 §■
Vad angår den myndighet, åt vilken kontrollen skall anförtros, bör ingivande av
denna myndighet av skäl, som anförts i motiven till 2 § i förslaget
till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elek- kollegium och
trisk kraft, vara kommerskollegium. Dit bör årligen överlämnas fullständig
redogörelse angående företaget och dess drift. Fastställandet drag av denav
det formulär, enligt vilket redogörelsen skall ingivas, bör tillkomma samma.
kommerskollegium, som nu har sådan befogenhet beträffande en del uppgifter,
vilka skola till kollegium ingivas från industriella anläggningar.
Formuläret bör innefatta jämväl balansräkning samt vinst- och förlusträkning.
Då dylika, av aktiebolag avgivna räkningar nu stundom äro
så avfattade, att de giva föga upplysning apgående företagets affärsställning,
böra räkningarna uppställas på det sätt formuläret anvisar.
År distributionsföretaget ägare eller innehavare av den kraftstation, varifrån
det erhåller kraft, synes det vara erforderligt att låta redogörelsen
avse även densamma. Redogörelsen bör icke vara så avfattad, att den
röjer några affärshemligheter.
Liknande bestämmelser om skyldighet för elektriska distributionsföretag
att till statsmyndighet ingiva statistiska uppgifter och om rätt
för tjänstemän hos myndigheten att taga del av företagets räkenskaper
finnas exempelvis i lagar uti Amerikas förenta stater, England och
Frankrike.
I nämnda främmande länder är jämväl föreskrivet, att distributionsföretag
är pliktigt att offentliggöra eller hålla tillgängliga för allmänheten
åtskilliga upplysningar angående företagets ekonomiska ställning
och av detsamma tillämpade taxor m. m. Ett dylikt bekantgörande av
348
Taxor för
mindre förbrukare.
vissa uppgifter rörande distributionsföretag torde även hos oss vara
fördelaktigt. Det skulle bliva ett icke oväsentligt hinder för ett distributionsföretag
att missbruka sin monopolställning till att alltför mycket
tillgodose sina intressenter på allmänhetens bekostnad. Ett offentliggörande
av företagens ekonomiska ställning och deras utdelningar till
intressenterna skulle jämväl öka allmänhetens förtroende för företagen
och bidraga till att skingra de hos en del personer förefintliga, alltför
överdrivna föreställningarna om kraftföretagens vinstmöjligheter. Vi anse
emellertid icke, att distributionsföretagen höra betungas med att, såsom
i utlandet merendels är fallet, själva publicera vissa redogörelser. Det
torde i stället böra överlämnas åt kommerskollegium att, i den mån så
befinnes lämpligt, föranstalta om offentliggörande av redogörelserna
genom att t. ex. årligen utgiva vissa sammanställningar av desamma.
Då de till kommerskollegium ingivna redogörelserna skola kunna
helt eller delvis offentliggöras, är det ej möjligt att i dem intaga så i
detalj ingående uppgifter, som stundom äro erforderliga, för att kommerskollegium
skall kunna fullgöra de åligganden, som vi anse böra tillkomma
kollegium. Utöver redogörelserna bör därför innehavare av
distributionsanläggning vara pliktig att, på anmodan av kommerskollegium,
avlämna de statistiska uppgifter, som kommerskollegium anser
erforderliga för bedömande av företaget och dess kraftpris, ävensom låta
i kommerskollegium anställd tjänsteman för samma ändamål taga del av
företagets räkenskaper, avtal om tillhandahållande av elektrisk kraft och
andra handlingar. Av stadgandet i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
följer, att dessa statistiska uppgifter icke må för offentliggörande utlämnas,
förrän fem år från uppgifternas datum förflutit.
9 §•
Såsom i vår allmänna reservation framhållits, bör myndighet kunna,
i fall av behov, fastställa taxor å kraft, som tillhan dahålles mindre förbrukare.
För sådana är det möjligt att utfärda effektiva taxebestämmelser,
enär endast ett par olika tariffer behövas. Den av oss här ovan omnämnda
norska vattenfallskommissionen har också avgivit förslag i sådan
riktning. Kommissionen har nämligen hemställt, att det skulle kunna
bestämmas, att, såvida kraften helt eller delvis användes till ljus, värme,
gårdsdrift, hantverk eller småindustri, förbrukare av kraft för dylikt ändamål
icke må utestängas från att erhålla kraft, och att prisen på sådan
kraft skola vara underkastade godkännande av vederbörande departement.
Fastställandet av taxor synes böra överlämnas åt Konungen, som
ju redan nu äger fastställa järnvägstaxorna.
349
Taxorna böra endast avse orter, där byggnadsstadgan för rikets
städer icke är tillämplig. På sätt omförmäles å sid. 323, hava samhällen,
där denna stadga är tillämplig, i sin hand att medgiva ledningars framdragande
inom sina områden. De kunna alltså vid beviljande av tillstånd
att framdraga ledningar bestämma, att kraften skall levereras
enligt vissa fastställda pris. Då städer eller liknande samhällen icke
själva ombesörja distributionen av kraft, är det också vanligt, att de betinga
sig vissa taxor, enligt vilka kraften skall tillhandahållas.
När Konungen fastställer taxa, bör bestämmas, för vilken eller vilka
kommuner eller andra noggrann! angivna områden taxan skall gälla.
Till grund för Konungens bestämmande av prisen bör ligga en
beräkning, att den del av anläggningen, som användes för kraftens
framställning och såsom nödvändig reserv, kan antagas giva skälig avkastning,
t. ex. åtta procent, å vederbörlig del av det i företaget nedlagda
kapitalet. Till ledning vid beräkningen av detta kapital torde
kunna tjäna vad som av oss anförts i motiven till 2 och 3 §§ i det
av oss såsom bilaga till vår reservation fogade förslaget angående bestämmelser
om återbärning av vinst till abonnenterna. Vid prisens fastställande
bör man även taga hänsyn till vad kraft under liknande förhållanden
betingar å andra ställen i landet. Därvid bör hänsyn jämväl
tagas till statens kraftpris.
Att i lagen fastställa den största mängd kraft, som får användas
av en abonnent, för att han skall betraktas som »mindre förbrukare»,
torde knappast kunna ske. En person kan vid ett visst tillfälle väsentligt
öka sin förbrukning av kraft, utan att hans egenskap av mindre
förbrukare därigenom upphör. Någon svårighet att i varje särskilt fall
avgöra, om en abonnent är sådan förbrukare eller ej, lär dock icke förefinnas.
I allmänhet torde gränsen kunna dragas ungefär vid en förbrukning
av 10 kilowatt. För övrigt lär väl tvist sällan kunna förekomma
uti ifrågavarande avseende. Ty de för småabonnenter av Konungen
fastställda prisen torde i alla händelser bliva så höga, att en större förbrukare
icke kan finna med sin fördel förenligt att tilltvinga sig kraft
till dessa pris.
10 §.
Att distributionsanläggnings innehavare bör äga rätt att hos Konungen
begära fastställelse av taxa, synes uppenbart. Vad åter abonnenternas
intresse härutinnan beträffar, så torde för dess behöriga tillgodoseende
ej erfordras, att en var av dem tillerkännes sådan rätt. Det
Grunden för
bestämmande
av prisen.
Angående vad
som menas
med mindre
förbrukare.
Bestämmande
av vem framställning
om
fastställelse
av taxa kan
göras.
350
Ändring av
taxa.
Taxa bär äga
bestånd, även
om byggnadsstadgan
för
rikets städer
sedermera bila*
gällande för
området.
synes i berörda hänseende till förekommande av missbruk vara lämpligt
att för upptagande av framställning om fastställande av taxa uppställa
fordran på att densamma omfattas av ett flertal abonnenter. Vi hava
i sådant hänseende föreslagit, att framställning om fastställelse kan
göras av abonnenter till ett antal av minst tio. Har förslag till taxa
icke uppgjorts av distributionsanläggningens innehavare, bör han höras
däröver, liksom yttrande bör infordras från kommerskollegium.
Därest taxan vid tillämpningen visar sig för hög eller för låg, bör
Konungen kunna vidtaga ändring i densamma. Framställning härom
bör kunna göras av dem, som äga taga initiativ till fastställande av
taxa. Innan taxa förnyas, lär Konungen icke underlåta att bereda vederbörande
myndigheter och kommuner samt abonnenter tillfälle att
yttra sig, huruvida de i taxan fastställda avgifterna äro lämpligt avvägda.
Att Konungen äger ändra en av honom utfärdad taxa torde
vara självklart, och någon särskild bestämmelse härom hava vi för den
skull icke föreslagit. Ändring av en fastställd taxa bör dock utan kraftdistributörens
medgivande endast kunna ske, efter det viss tid förflutit,
från det taxan fastställdes eller senast ändrades. I England är denna
tid bestämd till fem år, och anse vi eu liknande tidrymd vara även hos
oss lämplig.
11 §•
Har taxa blivit fastställd för visst område, bör den icke omedelbart
upphöra att gälla, därest byggnadsstadgan för rikets städer sedermera
förklaras äga tillämpning inom området. Ty avtal mellan en kraftdistributör
och ett samhälle om rätt att hava ledningar framdragna inom
detsamma torde i regel icke vara så avfattat, att samhället, om byggnadsstadgan
blir gällande för detsamma, kan tvinga kraftdistributören
att borttaga sina ledningar, ifall han icke levererar kraft till de pris, om
vilka överenskommelse kan träffas med samhället. Det behov, som låg
till grund för taxans utfärdande, torde därför icke upphöra genom att
byggnadsstadgan för rikets städer blir tillämplig inom distributionsområdet,
utan taxan lär böra, såvida icke Konungen annorlunda förordnar,
äga bestånd under den tid, som är kvar av koncessionstiden för distributionsanläggningen
eller, om taxan fastställts för tid, som icke sammanfaller
med koncessionstiden, under den återstående tiden för dess giltighet.
Beträffande upphävande av taxa i fall, varom i denna § förmäles,
synes det lämpligt att överlämna åt vederbörande kommun att såsom
representant för abonnenterna göra erforderlig framställning.
351
12 §.
För att eu bestämmelse om maximitariffer skall hava någon verkan,
måste den vara förbunden med skyldighet för kraftdistributören
att, därest han har tillgång på kraft, leverera sådan till de fastställda
prisen. Förutsättningen bör dock vara, att abonnenten själv bekostar
ledningen till det ställe, där han skall använda strömmen. Emellertid
bör abonnenten icke vara skyldig framdraga ledningen från kraftstationen,
utan han bör hava rätt att anknyta den till kraftdistributörens ledningsnät
på den för abonnenten bekvämaste punkten. Kraftdistributören
bör vara skyldig att till mindre förbrukare leverera kraft, i den mån
han har sådan tillgänglig och den kan framföras på befintliga ledningar.
Någon skyldighet att utvidga anläggningen för att bliva i stånd att
tillfredsställa alla mindre förbrukare bör icke finnas. År kraftstationen
huvudsakligen avsedd för drivande av industriella anläggningar, bör
dess ägare icke kunna åläggas att mer än till en viss mindre del av
stationens leveransförmåga tillhandahålla kraft åt småförbrukare.
13 §.
Ehuru vi anse, att åtminstone för närvarande behov av statens ingripande
för att reglera kraftprisen i regel endast förefinnes beträffande
mindre förbrukare, kan dock någon gång sådant ingripande bliva av nöden
även i fråga om andra abonnenter. Den makt, ett distributionsföretag
vanligen har gentemot sina abonnenter, kan nämligen i vissa fall bliva
så stor, att distributionsföretaget blir i stånd att egenmäktigt diktera
avtalsvillkoren. I sådana fall bör kommerskollegium på framställning
av abonnent kunna föreskriva, huruvida och på vilka villkor leverans
av kraft skall äga rum.
Möjlighet till sådant ingripande synes i främsta rummet böra beredas
för det fall att fråga uppstår om förnyelse av ett kontrakt, sedan
den ursprungliga avtalstiden gått till ända. Då ledaren av en fabrik,
som skall igångsättas, underhandlar om inköp av elektrisk kraft, är
ledaren åtminstone för närvarande icke tvungen att underkasta sig kraftdistributörens
villkor. Bjuder denne icke skäligt pris, kan nu merendels
för en kostnad, som icke blir alltför mycket större, den erforderliga
kraften frambringas inom fabriken genom egna maskiner, som drivas
med kol eller olja, allt eftersom större eller mindre kraftbelopp erfordras.
Annorlunda är förhållandet, när ett kontrakt om leverans av elektrisk
Lev erans -tvång.
Bestämmande
av villkor för
förnyelse av
kontrakt om
leverans av
elektrisk
kraft m. m.
352
kraft skall förnyas. För fabriken hava då anskaffats elektriska maskiner.
Att slopa dessa och i stället övergå till exempelvis ångdrift skulle medföra
åtskillig förlust. Åven om man bortser härifrån, finnas ofta andra
hinder för en förändring av antytt slag. Om ångmaskineri skall installeras
samtidigt med att fabriken uppföres, kan sådan tomtplats väljas,
att ånganläggningen utan svårighet får rum. Skall däremot fabriken
efter flera års förlopp övergå från elektrisk drift till ångdrift, kan det
vara förenat med svårighet att få utrymme för ångmaskinerierna.
Fabrikstomten kan vara så upptagen och så kringbyggd, att plats endast
skulle kunna beredas genom hela fabrikens flyttning.
De sålunda framhållna omständigheterna kunna medföra, att ett
industriellt företag befinner sig i sådan ställning, att det för att få sitt
kraftkontrakt förnyat måste betala det pris kraftdistributören begär, även
om det är oskäligt. För att skydda abonnenten mot en sådan uppskörtning,
bör i ett dylikt fall frågan om förlängning av kontraktet
kunna underställas kommerskollegii avgörande, vare sig kraftdistributören
begär ett oskäligt pris för kraften eller han helt och hållet vägrar att
förnya kontraktet. Det pris, kraftdistributören fordrar, kan dock icke
sägas vara oskäligt blott därför, att det är väsentligt högre än det, som
betalas enligt det gällande kontraktet. Kraftdistributören måste nämligen
hava rätt att taga hänsyn till eu till äventyrs inträffad allmän stegring
av kraftprisen. För att kommerskollegium skall kunna ingripa, måste
priset vara oskäligt betungande i jämförelse med vad under lika förhållanden
betalas av nytillträdande abonnenter hos distributionsanläggningen.
Åven då det gäller att överenskomma om ökning av kontraherad
kraftmängd, kan det, av samma orsaker som nämnts i fråga om förnyelse
av ingångna avtal, vara erforderligt, att kommerskollegium har möjlighet
att i vissa särskilda fall ingripa. Så bör dock endast kunna äga rum,
då en mindre ökning av kraftleveransen begäres. År det däremot fråga
om att tillhandahålla väsentligt mera kraft än förut, till exempel dubbla
kraftmängden, bör leveranstvång lika litet kunna åläggas distributionsföretaget
som då det gäller att avyttra kraft till en ny abonnent. Förhållandena
torde nämligen i dessa båda fall vara ganska likartade. Den
abonnent, som behöver en väsentligt större kraftmängd, företager antagligen
en sådan utvidgning av sin affär, att han, lika väl som då en ny
anläggning uppföres, kan utan större svårighet skaffa sig ångkraft eller
annan kraft, om den elektriska kraften ställer sig för dyr.
Mot det nu anförda framställes måhända den invändningen, att, om
den erforderliga ökningen av kraft är obetydlig, det icke kan vara av
3S3
så stor betydelse, på vilka villkor den erhålles. En sådan invändning
synes emellertid icke vara hållbar. Kraftdistributören kan nämligen begagna
sig av tillfället och för att medgiva en mindre ökning av den
avtalade kraftmängden, fordra sådan ändring av det ursprungliga kraftkontraktet,
att det däri avtalade priset Ilöjes.
Eu förutsättning för att kommerskollegium skall kunna tvinga
kraftdistributör att leverera ökad myckenhet kraft måste alltid vara, att
han förfogar över oanvänd kraft. Han bör sålunda icke kunna tvingas
att, för att tillhandahålla abonnent ökad kraftmängd, utvidga sin elektriska
anläggning.
De av oss föreslagna bestämmelserna i denna § böra icke vara av
tvingande natur. Det inträffar nämligen t. ex. icke så sällan, att ett
distributionsföretag, då det i början bär svårt att vinna avsättning för
sin kraft, upplåter sådan på särskilt billiga villkor till ett elektrokemiskt
företag. Det är i sådana fall från början avsett, att kraftleveransen icke
skall fortfara längre än under kontraktstiden, och att den elektrokemiska
anläggningen under denna tid skall vara slutamorterad. Om därför i
överensstämmelse härmed i avtalet intagits bestämmelse om, att förnyelse
ej skall förekomma, bör kommerskollegium icke kunna tvinga kraftdistributören
till förlängning av kontraktet.
Aven om alltså i ett avtal angående leverans av kraft bör kunna
föreskrivas, att stadgandena i paragrafen icke skola äga tillämpning å
detsamma, skulle dessa stadganden dock ingalunda bliva utan betydelse.
Ty därest en kraftdistributör ville skriva bort dem, skulle abonnenten
varskos om, vad han har att vänta sig, då kontraktstiden är till ända
eller han behöver ytterligare kraft. Såvida icke, såsom förut exempelvis
framhållits, förutsättningen för avtalet är, att det skall upphöra vid
kontraktstidens utgång, skulle en abonnent antagligen draga sig för att
ingå avtal med en kraftdistributör, som fordrar, att i lag till abonnentens
trygghet givna föreskrifter sättas ur kraft.
Skyldighet att vare sig förnya kontrakt eller öka leveransen av
kraft bör icke åligga innehavaren av en distributionsauläggning, om han
vill använda kraften för egen räkning. Ty det är självklart, att han
bör vara berättigad att i första hand tillgodose sitt eget behov. Skyldighet,
som nu nämnts, bör icke heller kunna åläggas honom, om han vill
reservera kraften för distribution, varav han kan påräkna högre inkomst
■in av dess försäljning till den förutvarande abonnenten. En kraftdistributör,
som, då han började sin rörelse, billigt upplåtit kraft till en
fabrik, kan sedermera hava gjort upp med ett samhälle om att, när det
ursprungliga kontraktet går till ända, sälja kraften till samhället för
45
354
väsentligt högre pris, än han erhåller av fabriksföretaget. Kan då detta
icke betala samma pris som samhället, bör distributören hava fria händer
att till det senare avyttra kraften. Detsamma bör vara förhållandet,
om han visserligen ännu icke avslutat något avtal med samhället, men
ligger i underhandling härom eller endast kan visa, att det finns anledning
antaga, att han kan fördelaktigare än till en abonnent, som gjort
framställning till kommerskollegium, försälja den kraft, som abonnenten
begärt att få. Kraftdistributören bör alltså kunna under någon tid reservera
kraft för att framdeles få mera vinstgivande användning för
densamma. Slutligen bör anläggningens innehavare icke kunna tvingas
förnya kontrakt, om han vill upphöra med kraftdistributionen. Det kan
nämligen hava visat sig, att denna icke är så ekonomiskt fördelaktig
som kraftens användning till fabriksdrift invid kraftstationen. Att förhindra
en sådan omläggning av driften, när kontraktstiden är till ända,
bör icke kunna ifrågakomma. Under den tid, avtal om distribution av
kraft är gällande, bör däremot, såsom kommittén föreslagit i sitt utkast
till lag, innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft, en kraftstations drift icke kunna på detta sätt förändras.
Att en kraftdistributör, när kontraktstiden är slut, har rätt att helt och
hållet upphöra med rörelsen, om denna gått med förlust, är självklart.
Innehavaren av en distributionsanläggning bör emellertid icke blott
genom en lös uppgift om, att han ämnar använda kraften för egen räkning
eller för ny, mera lönande distribution, kunna undandraga sig ingripande
från kommerskollegium. Det måste på grund av föreliggande omständigheter
framstå såsom sannolikt, att hans uppgifter äro riktiga och icke
blott avse att sätta förevarande lagbestämmelser ur tillämpning.
Har ärende, som i förevarande § nämnts, hänskjutits till kommerskollegium,
och prövar kollegium, att leverans av kraft skall äga rum,
böra villkoren för erhållande av kraft så bestämmas, att under lika förhållanden
icke göres oskälig skillnad mellan abonnenten och nytillträdande
abonnenter hos distributionsanläggningen. Ett sådant stadgande synes
vara grundat på billighetens krav och överensstämmer med vad i motsvarande
författningar i utlandet i allmänhet föreskrives. En abonnent
å elektrisk ström för belysning bör alltså erhålla samma pris, som kraftdistributören
tager av nya sådana abonnenter vid den tid, då ärendet
prövas av kommerskollegium. Skall kraften användas för drivande av
en fabrik, bör jämförelse ske med nytillträdande abonnenter å kraft för
liknande ändamål o. s. v.
Förlängning av kontrakt eller leverans av ökad myckenhet elektrisk
kraft bör icke åläggas någon personligen, utan förpliktelsen bör åligga
355
distributionsföretaget och alltså endast kunna utkrävas av den, som innehar
detsamma. Om någon överlåter anläggningen, bör han alltså bliva
fri från den av kommerskollegium ålagda leveransskyldigheten och denna
övergå på hans efterträdare.
Påkallande av kommerskollegii ingripande, enligt vad i förevarande
§ sägs, bör icke ske i andra fall än då frågans prövning av myndighet är
av verklig betydelse. > Myndighets ingripande för att slita tvist mellan
kraftdistributör och abonnent bör nämligen inskränkas till de fall, då ett
större intresse tillbakasättes. Skulle varje även obetydlig kontraktsuppgörelse
utan vidare kunna underställas kommerskollegium, skulle detta
även kunna hava till följd trakasserier gentemot kraftdistributören.
Vi anse det för den skull böra stadgas, att kommerskollegii beslut belägges
med en ganska avsevärd stämpelavgift. Denna skulle kunna bestämmas
till samma belopp, som i rättegångsbalken är fastställt för revisionsskilling,
eller 150 kronor. Vill man, att stämpelavgiften icke skall
vara lika i alla fall utan göras beroende av vikten av det leveransavtal,
varom är fråga, skulle i stället kunna föreskrivas, att kommerskollegii beslut
skall förses med stämpel till belopp motsvarande Va procent av den
sannolika årsavgiften för den elektriska kraft, om vars leverans minst
är fråga i det avtal, som underställes kommerskollegii prövning, dock
icke till mindre belopp än 150 kronor. I sitt beslut skulle kommerskollegium
då jämväl bestämma denna avgift.
Genom en sådan stämpelavgift skulle det i de flesta fall ställa sig
för dyrt för enstaka mindre förbrukare att hänskjuta en leveransfråga
till kommerskollegium. Bestämmelserna i 9—12 §§ äro avsedda att på
annat sätt tillgodose deras intresse. Skulle någon taxa icke vara av
Konungen fastställd för den anläggning, varifrån en småförbrukare erhåller
kraft, och således något skydd genom dessa §§ icke kunna vinnas,
är det alltid möjligt för flera mindre abonnenter att gemensamt i fall av
behov underställa sitt kraftpris kommerskollegii prövning.
14 §.
Uti 10 § av den föreslagna lagen innefattande vissa bestämmelser
i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft stadgas, att, om någon för
samma tid till flera upplåtit rätt till elektrisk kraft, och denna ej räcker
till för alla, den har företräde till erhållande av kraft, till vilken upplåtelse
först skedde. Med stöd av en sådan bestämmelse skulle innehavaren
av en distributionsanläggning kunna omintetgöra föreskriften i
Stämpelavgift
å kommerskollega
beslut.
Angående
förmånsrätt
till kraft,
då kontrakt
förnyas.
356
Tiden, inom
vilken framställning
skall
göras om
kommerskollegii
prövning
av förnyelse
av
kontrakt om
leverans av
elektrisk
kraft m. m.
13 § om skyldighet att i vissa fall förnya kontrakt om leverans av
elektrisk kraft. Han skulle endast behöva i god tid, innan det redan
avslutade kontraktet ginge till ända, till någon annan upplåta så mycket
kraft, att den förutvarande abonnenten, om kommerskollegium bestämde,
att kontraktet skulle förnyas, icke kunde få ut den av kollegium föreskrivna
kraftmängden. Den nye abonnenten, vilkens avtal ingåtts, innan
beslut fattats om det föregående kontraktets förlängning, skulle nämligen
hava företräde att få sitt kraftbebov tillgodosett., På grund av nu anförda
förhållanden bör i förevarande lag inflyta ett stadgande om att,
därest kontrakt blivit förlängt såsom i 13 § sägs, företräde till erhållande
av kraft på grund av det nya kontraktet skall bestämmas med
hänsyn till tiden för det ursprungliga kontraktets upprättande.
15 §.
För uppgörande av kontrakt om leverans av elektrisk kraft fordras ofta.
långa underhandlingar. Skall innehavare av elektrisk anläggning kunna
tvingas att förnya ett redan befintligt avtal, bör han därför i god tid
erhålla kännedom härom. Till dess han fått visshet, huruvida den förutvarande
abonnenten fortfarande skall hava kraft, kan han nämligen icke
hyra ut kraften till någon annan. Vill abonnenten hava rätt att eventuellt
kunna underställa frågan om förlängning av kontrakt kommerskollegii
prövning, bör han därför eu avsevärd tid, innan kontraktstiden går
till ända, hos innehavaren av den elektriska anläggningen göra förfrågan
om de villkor, på vilka han kan erhålla avtalet förlängt. Vi hava därför
föreslagit, att, om kraftdistributören helt och hållet vägrar förnya
avtalet, eller om överenskommelse beträffande villkoren icke kan träffas,
och abonnenten vill hänskjuta frågan till kommerskollegium, sådant skall
ske senast två år före kontraktstidens utgång. Kommer abonnenten
senare, upptages hans framställning icke till prövning. Har ett ärende
i behörig ordning underställts kommerskollegium, bör kollegium, sedan
anläggningens innehavare lämnats viss kort tid till förklaring, icke dröja
alltför länge med att fatta beslut. Det är nämligen av vikt för kontrahenterna
att snarast möjligt få veta, huruvida och på vilka villkor förnyelse
av kontrakt skall äga rum. Kommerskollegium torde därför böra
åiäggas att, såvida icke särskilda omständigheter utgöra hinder därför,
meddela beslut i ärendet senast tre månader, efter det underställningen
ägde rum.
Vad som nu anförts beträffande tiden för meddelande av kommerskollegii
beslut angående förnyelse av kontrakt gäller även, om det är
fråga om ökning av avtalad leverans av elektrisk kraft.
16 §.
Uti vår allmänna reservation hava vi framhållit, att staten bör hava
rätt att inlösa distributionsanläggning, som icke utgör tillbehör till fast
egendom. Därest en ledning, som från en kraftkälla överför kraft till
distributionsanläggningen, ej hör till densamma utan har annan ägare
än distributionsanläggningen, bör lösningsrätten omfatta även denna
ledning, ifall den är koncessionerad. Bestämmelser om statens inlösen
av distributionsanläggning och vad som hör till densamma skulle eljest
kunna delvis omintetgöras. Ty en ledning, som för kraft till distributionsanläggningen,
skulle, såsom erinras å sid. 329, kunna skiljas därifrån
genom att sådan anordning vidtages, att den åtminstone formellt tillhör
annan person än distributionsanläggningens ägare.
Såsom närmare utvecklas under 19 och 20 §§, anse vi, att till grund
för inlösningen bör läggas anläggningens affärsvärde, beräknat enligt den
uppkomna nettoinkomsten. Det dröjer emellertid i regel jämförelsevis
länge, innan en distributionsanläggning blir räntabel och dess affärsvärde
följaktligen kan visa sig. Särskilt en vattenkraftanläggning blir
vanligen först efter förloppet av en avsevärd tid fullt utnyttjad. Från
anläggningen måste vidare framdragas långa ledningar, genom vilka till
en början endast kan avsättas en mindre del av den kraft de kunna
framföra. Vi anse för den skull, att statens rätt att inlösa elektrisk anläggning
icke bör inträda, förrän någon tid förflutit, från det anläggningen
kommit till stånd. Berörda tid torde kunna bestämmas till
trettio år eller hälften av den längsta tid, för vilken koncession enligt
vårt förslag skulle kunna meddelas.
Staten bör vidare, om inlösen skall äga rum, i god tid i förväg
meddela koncessionsinnehavaren, att staten beslutit inlösa anläggningen.
Beträffande den tid, inom vilken sådan underrättelse
skall meddelas, kan ledning vid dess bestämmande erhållas av kungl.
kungörelsen den 4 juli 1910, angående grunder för förvaltningen av
vissa kronan tillhöriga vattenfall. I 13 § mom. 1 av denna kungörelse
stadgas, att, sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början,
kronan skall, såvida Kungl. Maj:t prövar sådant vara nödvändigt
för tillgodoseende av något kronans ändamål, vara berättigad att när som
helst under arrendetiden efter arrendatorn två år förut lämnad underrättelse
återtaga vad som utarrenderats samt inlösa å lägenheten befintliga,
arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader och annan egendom.
I Frankrike är den, som beviljat koncession å elektrisk anläggning, vare
sig detta är stat eller kommun, berättigad att inlösa densamma efter två
år i förväg lämnad underrättelse. Efter mönstret av nu åberopade be
-
Bestämmelse
om statens
rätt att inlösa
distributionsonläggning.
358
Avtals bestånd
vid
statens inlösen
av elektrisk
anläggning.
stämmelser hava vi föreslagit, att besked om statens beslut att inlösa
elektrisk anläggning skall meddelas anläggningens ägare två år, innan
staten vill övertaga anläggningen. År densamma utarrenderad, synes
lämpligt, att underrättelse lämnas jämväl innehavaren. Något särskilt
lagstadgande härom torde dock icke behövas, enär, om staten icke skulle
underrätta en befintlig arrendator, denne väl genom anläggningens ägare
får erforderlig underrättelse.
17 §■
Anledningen till statens inlösen av en elektrisk anläggning hava vi
förutsatt i främsta rummet vara, att staten vill tillgodose abonnenternas
intressen gentemot en kraftdistributör, som begagnar sin monopolställning
till att alltför mycket höja kraftprisen. Man torde därför kunna utgå
ifrån, att staten icke skall undandraga sig att fullgöra av föregående
ägare ingångna avtal. År den anläggning, som staten enligt stadgandet
i 16 § förvärvar, fast egendom, skulle staten vara pliktig härtill enligt
bestämmelsen i första punkten av 14 § i den av kommittén föreslagna
lagen innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft. Men icke heller om anläggningen är lös egendom, torde någon
betänklighet mot en liknande bestämmelse finnas. Statens strävan kommer
väl att bliva icke blott att tillhandahålla de förutvarande abonnenterna
kraft till avtalade pris, utan fastmera att sänka prisen.
Uttrycklig föreskrift om att staten är bunden av en föregående
ägares skriftliga avtal att leverera kraft torde emellertid vara till fördel
för en kraftdistributör vid avtals ingående, och vi anse därför, att en
sådan bestämmelse bör inflyta i lagen. En inskränkning bör dock äga
rum. Det skulle eljest kunna inträffa, att exempelvis ett bolag, som
distribuerar elektrisk kraft, för att förhindra eller försvåra statens inlösen
av en elektrisk anläggning upprättar avtal med ett dotterbolag,
varigenom detsamma erhåller kraft under självkostnadspris. Den förlust,
det kraftdistribuerande bolaget gör, får det igen genom vinst på dotterbolaget.
Skulle staten vara pliktig att utan ändring fullgöra ett sådant
avtal under hela tiden för dess giltighet, skulle inlösen av den elektriska
anläggningen kunna helt och hållet förhindras. Vi hålla för den
skull före, att den tid, under vilken staten enligt bestämmelserna i
förevarande § skall vara bunden av föregående ägares avtal, bör begränsas
till tio år, samt att skyldigheten icke bör omfatta avtal, som
upprättats, efter det staten underrättat anläggningens ägare om sin avsikt
att inlösa anläggningen. Vidare bör staten, under berörda förutsättningar,
förpliktas uppfylla koncessionsinnehavares avtal om inköp av
kraft. I annat fall skulle ägare av kraftstationer möjligen icke vilja
359
unnat än till förhöjda pris sälja kraft till distributionsföretag till följd
av den osäkerhet, som skulle bliva rådande angående uppfyllande av
ingångna avtal om avyttring av kraft till sådana företag.
18 §.
I likhet med vad som beträffande statens inlösen av järnväg föreslås
i trafiksäkerhetskommitténs förslag till lag angående koncession å
enskild järnväg för allmän trafik, hava vi ansett lösesumman böra bebestämmas
av fem gode män, utsedda på sätt i denna § sägs.
Tredskas anläggningens ägare att utse god man, eller kunna de å
ömse sidor utsedda gode männen icke enas om valet av den femte,
torde god man i stället böra utses av kommerskollegium. Detta ämbetsverk
intager, såsom f örut framhållits, ett slags centralställning beträffande
elektriska anläggningar, vilken ställning enligt vårt förslag skulle ytterligare
utvecklas.
Vad angår omröstning mellan gode männen, hava vi följt de bestämmelser,
som återfinnas i 30 § av den utav kommittén föreslagna
lagen innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk
kraft. Andra momentet av berörda § har dock icke medtagits, då
omröstning mellan gode männen endast kan förekomma beträffande vissa
penningebelopp. Ersättningen till gode männen torde böra gäldas av
staten, i likhet med vad trafiksäkerhetskommittén hemställt beträffande
de av nämnda kommitté föreslagna gode männen.
19 och 20 §§.
I koncessioner rörande enskilda järnvägar stadgas nu, att, om staten
framställer yrkande om inlösen av järnväg, efter det tio år förflutit från
det järnvägen blivit i sin helhet eller till någon del upplåten för allmän
trafik, lösesumman skall bestämmas så, att densamma motsvarar två
gånger summan av hela den under de tio år, som förflutit närmast före
det år, varunder lösningsanspråket blivit väckt, uppkomna nettobehållning
av trafiken, innefattande alla under samma tio år gjorda utdelningar
till delägarna i järnvägen jämte rånte- och kapitalavbetalningar
å upptagna lån samt avsättning av kontanta medel eller överförande av
säkra fordringar till befintlig reserv- eller förnyelsefond. Lösesumman
skall alltså bestämmas efter järnvägens affärsvärde, vilket åter skall
beräknas motsvara efter fem procent verkställd kapitalisering av medelvärdet
av nettoavkastningen under de sista tio åren. Därest sådant
fordras, vare sig från statens eller koncessionsinnehavarens sida, skall
dock lösesumman i stället bestämmas av gode män.
Lösesumman
bör bestäm
mas av gode
män.
Nuvarande
bestämmelser
om statens
inlösen av
järnväg.
360
Trafiksäkerhetskommittén har i sitt förslag till lag angående koncession
å enskild järnväg för allmän trafik föreslagit, att, då staten inlöser
sådan järnväg, lösesumman skall motsvara järnvägens affärsvärde.
dock med iakttagande att lösesumman icke i något fall får understiga
järnvägens sakvärde. Enligt nämnda förslag skall affärsvärdet alltid
bestämmas av gode män. Vid affärsvärdets bedömande skola gode männen
endast taga hänsyn till sådana driftöverskott, som järnvägen redan
lämnat; och skall en räntefot av fem procent läggas till grund för kapitaliseringen.
Hur inse- När staten inlöser elektrisk anläggning, bör enligt vårt förme
summan
for J i •• i 0 o
elektrisk an- »ande lösesumman bestämmas något fördelaktigare för koncessionsinneläggning
skall havaren, än då statsinlösen av järnväg äger rum. Aktieteckning i iärnväg
sker sällan pa grund av den vinst företaget kan väntas lämna. Den
sker merendels på grund av de fördelar järnvägen såsom kommunikationsmedel
bereder aktietecknarna. Kapitalplacering i en elektrisk anläggning
är däremot en affär, därvid utsikten att erhålla vinst på insatta
penningar är avgörande liksom vid aktieteckning i allmänhet. För
att icke försvåra finansieringen av elektriska anläggningar anse vi därför,
att vid statens inlösen av sådan anläggning koncessionsinnehavaren
bör erhålla anläggningens affärsvärde, beräknat på för honom fördelaktigt
sätt, samt dessutom i förekommande fall visst tillägg.
Enligt de förut omnämnda, nu tillämpade inlösningsbestämmelserna
beträffande enskilda järnvägar är det sätt, varpå affärsvärdet skall fastställas,
fullt bestämt. Såväl staten som koncessionsinnehavaren kan emellertid
fordra, att affärsvärdet i stället bestämmes av gode män. I så fall
finnas ej några regler meddelade för gode männens värdering. Trafiksäkerhetskommittén
har åter, såsom nämnts, föreslagit, att affärsvärdet alltid
skall bestämmas av gode män, men icke hemställt om andra regler för dess
fastställande, än att hänsyn endast får tagas till sådana driftöverskott,
som Järnvägen redan lämnat. Anledningen till att kommittén icke föreslagit
bibehållandet av inlösningsbestämmelserna i de nuvarande järnvägskoncessionerna
har kommittén uppgivit vara, att, då enligt kommitténs
förslag affärsvärdet i första hand skall läggas till grund för
lösesummaus belopp, även om lösningsanspråket framställes omedelbart
eller helt få år, efter det järnvägen öppnats för trafik, en bestämmelse,
att medeltalet av de gångna årens nettoinkomst skulle läggas till grund
för lösesummans bestämmande, lätt kunde giva ett felaktigt resultat.
Enligt vad vi inhämtat, har en orsak jämväl varit, att, om enjärnvägsförvaltning
försummat underhållet och i stället använt influtna inkomster
3(51
till utdelning, inlösningssumrnan enligt de nuvarande bestämmelserna
blir större, än om järnvägen hållits i fullgott stånd, men utdelningen
till följd därav varit mindre. Att bestämmelser, som kunna leda til!
sådant resultat, icke äro lämpliga, torde vara uppenbart.
En uppskattning av gode män, vilken icke är bunden vid fullt bestämda
regler, innebär emellertid alltid eu viss osäkerhet. Vet däremot
koncessionsinnehavaren, att han alltid skall få den kapitaliserade nettobehållningen,
beredes honom en väsentligt större trygghet. Vi anse
det därför önskligt, att nettobehållningen måtte kunna läggas till grund
för bestämmande av affärsvärdet, om man blott kan undvika de oriktiga
resultat, vilka, såsom förut framhållits, kunna bliva en följd av sådana
bestämmelser som de, vilka nu gälla rörande inlösen av enskilda järnvägar.
Så torde också kunna ske, om, såsom vi anse oss böra föreslå,
inlösen ej får äga rum, förrän trettio år efter det koncession å anläggningen
meddelats, samt vederbörligt avdrag göres å lösesumman, därest
uppenbara brister i underhållet föreiinnas.
Vid beräknande av affärsvärdet, då eu enskild järnväg inlöses av
svenska staten, tager man enligt de nuvarande koncessionsbestämmelserna
hänsyn till nettobehållningen under de senaste tio åren. I den av
oss i vår allmänna reservation åberopade franska förordningen är åter
stadgat, att vid statens eller en kommuns inlösen av elektrisk anläggning
värdet skall beräknas efter nettoinkomsten från anläggningen under
de sju åren närmast före det, under vilket inlösen äger rum, dock med
avdrag för de två sämsta åren. Oavsett att det är fördelaktigt för
koncessionsinnehavaren, att de två sämsta åren frånräknas, torde de
franska bestämmelserna även i övrigt för honom vara mera gynnsamma
än de hos oss gällande föreskrifterna rörande statens inlösen av järnväg.
Till följd av att de dyrbara linjeledningarnas förmåga att överföra kraft
först så småningom tages i fullt anspråk, i den mån abonnentan talet
ökas, är det väl i regel så, att nettoinkomsten av en elektrisk anläggning
stiger med åren. Det bör för den skull medföra ett högre affärsvärde,
om nettoinkomsten för ett mindre antal år än de tio sista lägges
till grund för beräkningen. Enär man bör sörja för, att vid statens inlösen
av elektrisk anläggning dennas ägare erhåller en löseskilling, som
under alla förhållanden är fullt tillräcklig, anse vi, att det franska beräkningssättet
bör användas. För att ytterligare trygga anläggningens
ägare torde liksom i Frankrike böra föreskrivas, att medelvärdet av
nettoinkomsten icke må beräknas till lägre belopp än det, vartill nettoinkomsten
av anläggningen under det sista av nämnda år uppgått.
LUscsummcins
bestämmande
till belopp,
motsvarande
anläggningens
affarsvärde
46
362
Den procent,
efter vilken
överskottet
skall kapitalt
seras.
Koncessionsinnchavaren
bör erhålla
ersättning för
nödiga eller
nyttiga förbättringar
eller utvidgningar.
Vid bestämmande av vad som skall anses utgöra en anläggnings
nettobehållning, anse vi de grunder i huvudsak kunna följas, som nu
beträffande statens inlösen av enskilda järnvägar stadgas i järn vägskoncessioner.
Det däri förekommande begreppet nettobehållning är
emellertid icke detsamma, som i dagligt tal benämnes nettovinst. Därmed
förstås nämligen bruttoinkomsten efter avdrag av bland annat räntor
å lån. Vid inlösen av såväl järnväg som elektrisk anläggning bör
emellertid i lösesumman ingå jämväl ett belopp, motsvarande räntebetalningarnas
kapitalisering. I stället för nettobehållning hava vi därför
använt beteckningen överskott, som i redogörelser angående statens
affärsrörelse begagnas för att utmärka inkomsterna efter avdrag av driftkostnader
(kostnad för personal och material för driften), underhållskostnader
samt avskrivningar och avsättningar till förnyelsefond, men utan
frånräknande av räntebetalningar å upptagna lån. Det är uppenbart, att,
om kapitalavbetalningar samt avsättningar till reserv- och dispositionsfonder
förekomma, dessa ej böra frånräknas bruttoinkomsterna för att
erhålla överskottet.
Såsom förut omförmälts, sker enligt föreskrifterna i järnvägskoncessioner
nettovinstens kapitalisering efter en räntefot av fem procent.
När staten medgivit kommun rätt att inlösa spårväg, hava emellertid
bestämmelser meddelats, enligt vilka kapitaliseringen äger rum efter en
räntefot av fyra procent. Sistnämnda för anläggningens ägare fördelaktigare
beräkningsgrund anse vi böra användas, om statens lösningsanspråk
blivit framställt inom 60 år, efter det koncession å anläggningen
första gången meddelats. Har åter anläggningens ägare under
60 år varit i åtnjutande av de fördelar koncessionen medför, synes staten
böra för något billigare pris kunna förvärva anläggningen. Nettovinstens
kapitalisering efter fem procent torde i sådant fall vara tillräcklig.
Förutom det på ovan angivna sätt bestämda affärsvärdet, bör
koncessionsinnehavaren erhålla ett belopp, motsvarande kostnaden för utförande
av sådana nödiga eller nyttiga förbättringar eller utvidgningar
av anläggningen, vilka icke utgöra underhåll och icke böra anses amorterade.
För att en under alla förhållanden tillräcklig amorteringstid må
erhållas, anse vi, att den bör bestämmas till 20 år. Om koncessionsinnehavaren
sålunda erhåller ersättning för de nyanskaffningar eller nyanläggningar,
som ägt rum under den senaste tiden, finnes ingen anledning
lör honom att icke hålla anläggningen i fullgott stånd genom att,
i den mån så behöves, insätta nya delar i stället för de förslitna, införa
363
förbättringar å anläggningen, i den mån nya uppfinningar göras eller
tekniken eljest fortskrider, o. s. v. Intet hindrar honom heller att utvidga
anläggningen, ifall så behöves till följd av nytillkomna abonnenter
eller av annan anledning. De anläggningar, för vilka sålunda särskild
ersättning får åtnjutas, skola dock vara nödiga eller nyttiga förbättringar
eller utvidgningar. Om för den skull någon anläggning gjorts,
utan att något behov förefunnits och blott för att genom att öka lösesumman
försvåra statens inlösen, bör särskild ersättning icke få åtnjutas
för densamma.
Till de å anläggningen nedlagda kostnader, för vilka koncessionsinnehavaren
sålunda får särskild gottgörelse, böra icke räknas vanliga
underhållskostnader, såsom målning av byggnader, lagning av delar, som
gått sönder, o. s. v. Utbytes däremot såsom förut nämnts en försliten
maskindel mot en ny eller anskaffas nya maskiner i stället för obrukbara
eller föråldrade, är detta en kostnad, för vilken särskild gottgörelse
bör åtnjutas. Utvisar anläggningen uppenbara brister i avseende å underhållet,
bör kostnaden för avhjälpande av sådana brister fråndragas
lösesumman samt beloppet uppskattas av de i 18 § omförmälda gode
männen.
21 §.
I likhet med vad som av trafiksäkerhetskommittén föreslagits be- Lösesumman*
träffande inlösen av enskild järnväg, anse vi, att koncessionsinnehavaren
alltid bör erhålla minst anläggningens sakvärde. Då elektrisk anlägg- ningens
ning icke såsom järnväg skulle kunna inlösas när som helst, utan först sakvärde
sedan
30 år förflutit, från det koncessionen meddelats, torde det väl
sällan kunna inträffa, att lösesumman, om man lägger till grund affärsvärdet
med det av oss föreslagna tillägget, blir mindre, än därest blott
sakvärdet erhålles. Det kan ju dock tänkas, att en elektrisk anläggning
gått så dåligt, att även efter 30 års förlopp nettovinsten är obe
tydlig,
och att det därför är fördelaktigt för koncessionsinnehavaren att
i lösen erhålla anläggningens sakvärde. Detta torde kunna bestämmas
på samma sätt, som trafiksäkerhetskommittén föreslagit vid inlösen av
järnväg.
22 §.
Enligt 6 och 16 §§ skall staten, om elektrisk anläggning inlöses, Tillbehör till
även inlösa anläggningens tillbehör. Därtill räknas till en början de elektrisk anmarkområden,
som inköpts för en lednings framdragande eller för anläggning
av understationer. Har någon förvärvat rättighet att hava en
364
ledning eller understation stående å annan tillhörigt område, bör jämväl
en sådan rättighet anses som tillbehör till anläggningen och lösen givas
med det värde, rättigheten kan anses representera. Till anläggningen
höra vidare alla till huvudledningarna anslutna understationer och fördelningsledningar,
vare sig de föra ström med hög eller låg spänning
och vare sig Kungl. Maj:ts tillstånd erfordrats för deras framdragande
eller ej. En förutsättning för att understationer och fördelningsledningar
skola utgöra tillbehör till en elektrisk anläggning måste dock vara,
att de tillhöra dennas ägare. Detta villkor är alltså lika med det, som
enligt 1 § i den av kommittén föreslagna lagen innefattande vissa bestämmelser
i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft fordras, för att en
ledning eller understation skall kunna registreras å en huvudstation. I
sistnämnda hänseende erfordras emellertid ytterligare, att annan tillhörig
station eller ledning ej skiljer dem från huvudledningen. Någon sådan
fordran anse vi emellertid icke böra uppställas, då det gäller att i denna
lag bestämma, vad som hör till en elektrisk anläggning. Åven om en
till anläggningen ansluten understation eller ledning, som tillhör anläggningens
ägare, icke skulle stå i omedelbar förbindelse med anläggningen
utan skiljas därifrån genom någon annan tillhörig ledning eller
station, bör förstnämnda understation eller ledning av staten inlösas.
Vi hava nämligen utgått från den förutsättningen, att en anläggnings ägare
icke skall genom statens inlösen göra någon förlust, utan att staten
skall övertaga alla delar av anläggningen.
Det fall, som nu berörts, bör dock endast gälla en mindre ledning
eller station. Har ägaren av den elektriska anläggning, som skall av
staten inlösas, jämväl en annan större anläggning, som genom en honom
icke tillhörig ledning står i förbindelse med den anläggning, vilken staten
skall lösa, kan till denna anläggning icke anses höra omförmälda större
anläggning. Den måste betraktas såsom en fristående anläggning, vars
inlösen endast kan på fordras på grund av bestämmelsen i 24 §.
De för anläggningens behov i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklar
böra icke medfölja köpet, då de ej ingå i det beräknade
affärsvärdet. Frågan, huruvida sådan egendom skall av staten övertagas,
bör få bero på särskild överenskommelse, liksom ifrågavarande
varor, då anläggningen inlöses efter sakvärdet, kunna medtagas i värderingen
och ingå i det, som inlöses. Att i köpet, vare sig losesumman
bestämts efter sakvärdet eller efter affärsvärdet, icke böra ingå några
anläggningens ägare tillhöriga fonder, torde vara tydligt.
365
23 §.
Lösesumman bör av staten utbetalas senast vid tillträdet av den
elektriska anläggning, som skall inlösas. Skulle i något undantagsfall
lösesumman då icke vara fastställd, bör staten å det belopp, som sedermera
i vederbörlig ordning iastställes, erlägga ränta från tillträdesdagen,
tills betalning sker. Vid inlösen av enskild järnväg bär trafiksäkerhetskommittén
i liknande fäll hemställt, att staten skall betala ränta efter
fem procent. Men då vi, såsom förut framhållits, anse, att vid statens
inlösen av elektrisk anläggning villkoren böra vara något fördelaktigare
för ägaren, än då fråga är om statens övertagande av järnväg, hava vi
föreslagit räntan till sex procent.
I likhet med trafiksäkerhetskommittén hava vi i paragrafen infört
ett stadgande, att anläggningen skall avträdas skuldfri eller ock avdrag
å lösesumman göras för beloppet av den i anläggningen intecknade
skulden.
24 §.
Uti 41 § av trafiksäkerhetskommitténs förslag till koncessionslag
stadgas, att, därest koncessionsinnehavaren äger jämväl annan järnväg
än den, om vars inlösande anspråk framställts, och båda järnvägarna
ligga i omedelbart sammanhang med varandra samt trafiken enbart av
den andra järnvägen icke kan med fördel bedrivas, staten skall, på yrkande
av koncessionsinnehavaren, vara skyldig inlösa jämväl denna
järnväg, därvid lösesumman skall bestämmas efter järnvägens sakvärde.
Aven då fråga är om inlösen av elektrisk anläggning, torde liknande
bestämmelse böra finnas. Det är ganska vanligt, att två sådana
anläggningar äro förenade med varandra, så att deras kraftstationer
kunna, som man plägar uttrycka sig, arbeta parallellt. En anläggning,
vars kraft framalstras genom vattenfall, kan sålunda under de timmar
av dygnet, då belastningen är störst, erhålla en del kraft från en anläggning,
i vilken kraften genereras med ånga. En annan icke sällsynt
kombination är, att två vattenkraftstationer äro på så sätt förenade, att
kraften från den ena kan förstärka den andra eller tvärtom, allt eftersom
det behöves för att tillgodose abonnenter, anslutna till respektive
stationer. Om staten inlöser den ena anläggningen, blir den ledning,
som förenar den med den andra stationen, merendels utan nytta. Eu
värdeminskning drabbar även en anläggning, som fullt ekonomiskt
endast kan utnyttjas i samband med den, som staten inlöser. Detsamma
gäller, om en anläggning icke har egen kraftstation utan får sin kraft
från den anläggning, som av staten inlöses.
Lösesummans
utbetalande.
Skyldighet
för staten
att inlösa
annan anläggningens
ägare tillhörig
egendom■
366
Förutsättningen för att staten, såsom nu nämnts, skall vara pliktig
inlösa elektrisk anläggning bör vara, att den tillhör koncessionsinnehavaren.
Visserligen kan även annan person tillhörig elektrisk anläggning ofördelaktigt
beröras av att staten inlöser anläggning, varmed den står i sammanhang.
Detta torde väl dock huvudsakligen vara fallet, om anläggningen
får sin kraft från anläggning, som staten inlöser. 1 sådant fall
skall dock, enligt de av oss föreslagna bestämmelserna, avtal om leverans
av kraft från statens anläggning vara gällande under tio år, därest så
lång tid återstår av kontraktet. Under denna tid bör anläggningens
innehavare kunna anskaffa kraft från annat håll. Ehuru enligt vårt
förslag staten endast skulle kunna påkalla inlösen av elektrisk anläggning,
som är lös egendom, under det att sådan anläggning, vilken är
fast egendom, skulle få förvärvas genom expropriation, bör statens skyldighet
att, förutom anläggning, som staten vill inlösa, övertaga jämväl
anläggning, vilken icke med fördel kan nyttjas enbart för sig, gälla, vare
sig sådan anläggning är fast eller lös egendom.
Såsom vi i vår allmänna reservation å sid. 303 och 304 närmare
utvecklat, bör staten, om elektrisk anläggning inlöses, få rättighet att
expropriera till anläggningen hörande kraftstation som är fast egendom,
ifall staten anser sig behöva densamma och icke kan på annat sätt förskaffa
sig den för skäligt pris. Säkert är dock icke, att staten alltid
skulle komma att begagna sig av en sådan expropriationsrätt, därest den
i den nya expropriationslagstiftningen införes. Skulle emellertid genom
statens inlösen av en elektrisk anläggning en kraftstation, som till denna
levererar elektrisk kraft, få svårt att på annat sätt erhålla avsättning
för kraften, bör staten vara pliktig inlösa jämväl kraftstationen, därest
den tillhör ägaren av den elektriska anläggning, som av staten inlöses.
Visserligen skulle staten enligt bestämmelserna i 17 § under tio år vara
pliktig uppfylla av den inlösta anläggningens ägare eller innehavare ingångna
avtal om inköp av kraft, men kraftstationen kan vara så belägen,
att anläggningens ägare skulle göra förlust, även om kraftleveransen till
distributionsanläggningen upphörde efter förloppet av de tio åren. Vi
hava emellertid utgått ifrån, att statens inlösningsrätt bör så ordnas, att
förlust för anläggningens ägare om möjligt undvikes.
Om koncessionsinnehavaren så önskar, bör statens lösningsskyldighet
ytterligare något utsträckas i enlighet med vad som i kungl.
kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av
vissa kronan tillhöriga vattenfall föreskrives, då staten återtager utarrenderad
vattenfallslägenhet. Uti 13 § av nämnda kungörelse stadgas sålunda,
att, om genom inlösningen av arrendatorns vattenverksbyggnader m. m.
367
arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenheten belägen egendom, såsom
fabrik eller annan anläggning, som drives genom kraft från vattenfallet,
eller ock byggnad eller annan anläggning, som tillkommit för
vattenkraftens tillgodogörande, kommer att lida synnerlig minskning i
värde, arrendatorn äger påfordra, att nämnda egendom med maskiner
och tillbehör ävensom den mark, vara den ligger, där denna mark tillhör
arrendatorn, skall av kronan inlösas. En liknande bestämmelse torde
för att trygga ägare av elektrisk anläggning böra intagas även i nu
förevarande lag.
Såsom förut omförmälts, skall enligt trafiksäkerhetskommitténs förslag,
om staten på yrkande av koncessionsinnehavaren inlöser jämväl
annan järnväg än den, som staten beslutit förvärva, lösesumman alltid
bestämmas efter järnvägens sakvärde. En sådan bestämmelse anse vi
vara obillig gent emot ägare av elektrisk anläggning. I stället torde
den av oss i föregående paragrafer föreslagna, för ägaren förmånliga
beräkningsgrunden enligt affärsvärdet böra, när så kan ske, följas, även
när det är fråga om inlösen av sådan egendom, som dess ägare enligt
förevarande paragraf kan påyrka bliva inköpt av staten samtidigt med
den elektriska anläggningen.
Beträffande elektrisk distributionsanläggning skola, enligt vad vi
föreslagit, alltid föras särskilda räkenskaper. Affärsvärdet bör alltså
städse kunna utrönas. Annorlunda kan däremot vara förhållandet med
annan egendom, som staten enligt bestämmelserna i förevarande paragraf
nödgas inlösa. Räkenskaperna rörande sådan egendom kunna vara förda
i sammanhang med annan affär, så att nettoinkomsten av den särskilda
egendom, varom är fråga, icke framgår. Det kan även inträffa, att
räkenskaper saknas. I sådana fall bör lösesumman i stället bestämmas
efter sakvärdet.
\''ad angår tiden för tillträde av egendom, varom i denna § förmärs,
torde vara lämpligt, att den så bestämmes, att om möjligt all
egendom, som staten skall inlösa, tillträdes samtidigt. Vi hava för den
skull i enlighet härmed avfattat paragrafen. Undantag härifrån skulle
endast behöva äga rum, ifall frågan om statens lösningsplikt skulle
underställas prövning av domstol.
Om ansvar
för skada,
orsakad av
elektrisk
ström.
25—30 §§.
Dessa §§ äro lika med 4—9 §§ i 1902 års lag.
368
Böter för
nyttjande av
koncessionspliktig
anläggning,
för
vilken koncession
icke
meddelats,
samt rätt för
kommerskollegium
att i vissa
fall ålägga
vit eu.
\
Ägares
ansvarighet
för viss förpliktelse
enligt förevarande
lag,
om elektrisk
anläggning
utarrenderats
m. m.
31 §•
Första stycket av förevarande § motsvarar sista momentet av 2 § i
nuvarande lag.
Med hänsyn till de nya skyldigheter, som enligt vårt förslag skulle
åläggas innehavare av koncessionspliktiga anläggningar, kan det tänkas,
att frestelsen för vederbörande att genom underlåtenhet att begära koncession
söka komma ifrån dessa skyldigheter skulle bliva större än under
nuvarande lagstiftning. I anledning härav hava vi i denna § föreslagit
en höjning av straffskalans minimum och maximum.
Förutom böter, som alltså skulle kunna ådömas, om någon utan
koncession eller i strid mot de vid meddelande av koncession givna
föreskrifter nyttjar koncessionspliktig anläggning, böra jämväl viten i
vissa fall kunna åläggas. Sålunda bör, om innehavare av distributionsanläggning
underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 7, 8 eller 12 §
föreskrives, kommerskollegium, sedan anmälan härom inkommit och den
försumlige lämnats tillfälle att avgiva förklaring, kunna förelägga honom
att vid vite fullgöra sina skyldigheter. Därest han icke ställer sig
vites föreläggandet till efterrättelse, bör kollegium kunna fälla honom till
vitet. Enahanda bör vara förhållandet, om innehavare av distributionsanläggning
icke fullgör vad kommerskollegium på grund av 13 § kan
hava förordnat.
Av ådömda böter föreslå vi, att åklagaren må erhålla en tredjedel,
varemot viten torde böra i sin helhet tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av ådömda böter eller viten,
böra de förvandlas efter allmänna strafflagen.
32 §.
Därest ägare av elektrisk distributionsanläggning utarrenderar densamma,
bör han för förpliktelse, som enligt 2 § kan komma att
åligga anläggningens innehavare, vara ansvarig liksom denne, dock ej
med annan egendom än anläggningen och vad därtill hör samt under
nyttjanderätten inbegripes. Bestämmelserna i 1 och 2 styckena av 2 §,
enligt vilka kostnaden för starkströmslednings flyttning eller borttagande
ej skall drabba fastighetens ägare, skulle eljest kunna omintetgöras,
genom att anläggningen utarrenderades till en insolvent person.
För den händelse abonnent, med förbigående av arrendatorn, vänder
sig med sitt krav direkt mot ägaren, bör denne vara berättigad att, i
den mån arrendatorn har tillgångar, utfå skadestånd för den förlust ägaren
lidit genom att nödgas fullgöra arrendatorns skyldigheter.
369
Paragrafens bestämmelse om ägares ansvar för skada, som inträffat
genom utarrenderad elektrisk anläggning, är i överensstämmelse med
stadgandet i 10 § av den nuvarande lagen.
33—36 §§.
Förevarande paragrafer äro lika med 11—14 §§ i nuvarande lag,
endast med den ändringen, att, på grund av stadgandet i 32 § ersättningsskyldighet
för kostnad likställes med ersättningsskyldighet för skada.
37 §.
Enär de abonnenter, till vilkas förmån bestämmelserna om fastställande
av taxa för avgifter å elektrisk kraft enligt 9—11 §§ samt om
leveranstvång enligt 12 § införts, i regel icke kunna antagas i samma
mån som de abonnenter, vilka avses i 13 §, vara i stånd att vid kontraktens
upprättande själva behörigen tillgodose sina intressen, hava vi
ansett, att föreskrifterna i 9—12 §§ måste göras tvingande gent emot
kraftdistributören. För enkelhetens skull synes emellertid böra föreskrivas,
att ej heller kraftdistributörs rätt att påkalla fastställelse eller ändring
av taxa må genom avtal inskränkas.
38 §.
Av myndighet meddelat beslut om förlängning av kontrakt eller
leverans av ökad mängd elektrisk kraft samt om kraftpris, som därvid
skola betalas, bör vara bindande icke blott för kraftdistributören utan även
för abonnenten. Detta är icke något, som kan anses strida mot vad kommittén
hemställt i 33 § av den föreslagna lagen innefattande vissa bestämmelser
i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft. Enligt denna § skulle
abonnenten, om han icke anser sig kunna betala ett av den särskilda
nämnden fastställt ökat kraftpris, hava rätt att frånträda avtalet. De
närmare skälen härtill återfinnas i motiven till berörda §. Av dessa må
blott erinras om, att det i nämnda lag gäller ökning under avtalstiden
av ett överenskommet pris. Här är åter fråga om att göra upp ett nytt
avtal. Har icke detta lyckats, utan abonnenten hänskjuter saken till
kommerskollegium, måste han i sina beräkningar medtaga den eventualiteten,
att kommerskollegium bestämmer ett något högre pris än han
velat betala. Vill han ej ikläda sig denna risk, står det i hans fria skön
att icke anlita myndighet som skiljedomare.
Ehuru abonnenten alltså icke bör hava rätt att, därest han är missnöjd
med kommerskollegii beslut, underlåta att, om kraftdistributören så
påfordra^ taga kraft på de av kommerskollegium bestämda villkoren,
bör han dock liksom kraftdistributören hava rätt att i vanlig ordning
47
Tiden för
fordrande av
skadestånd
m. m.
Tvingande bestämmelser.
Kommission
för att tillhandagå
Konungen
med yttranden
i ärenden, som
omförmälas i
lagen.
370
hos Kungl. Maj:t överklaga kommerskollegii utslag. På det att regeringen
måtte hava ledning vid bedömande av sådana ärenden ävensom
en del andra frågor, vilka på grund av besvär över kommerskollegii
beslut inkomma till Kungl. Maj:t, torde ofta vara erforderligt, att yttrande
inhämtas från speciellt sakkunniga.
För att på liknande sätt tillhandagå med utlåtanden i elektrotekniska
frågor finnes i Frankrike anordnad en särskild kommission. Sålunda
stadgas i art. 20 uti lagen den 15 juni 1906 om anläggningar för distribution
av energi, att en elektricitetskommitté skall inrättas, bestående
till ena hälften av sakkunniga representanter för de stora elektricitetsindustrierna
och till den andra hälften av tjänstemän ur administrationerna
för a) inrikes ärenden, b) allmänna arbeten, c) handel, industri, post
och telegraf, d) försvarsärenden och e) jordbruksärenden. De tjänstemän,
till ett antal av femton, som skola vara medlemmar i denna kommitté,
utnämnas av regeringen på förslag av ministrarna för ovannämnda fem
departement, vilka vart och ett skola hava tre representanter. De sakkunniga
representanterna för de stora elektricitetsindustrierna skola till
ett antal av femton utnämnas av regeringen på förslag av ministern för
allmänna arbeten och ministern för handel, industri, post och telegraf.
Kommittén skall avgiva utlåtanden i de ärenden, som angivits i nämnda
lag, och i alla de frågor, som vederbörande ministrar förelägga densamma.
Uti 2 § av den i Danmark gällande lagen om elektriska starkströmsanläggningar
av den 19 april 1907 stadgas, att det skall upprättas en
elektricitetskommission, som skall dels utöva de i nämnda lag och i
reglementet för utförande och drift av elektriska starkströmsanläggningar
angivna åligganden, dels ock bistå ministeriet för offentliga arbeten med
avgivande av utlåtanden i till kommissionen av ministeriet hänskjutna
ärenden rörande elektriska starkströmsanläggningar. Kommissionen består
av en utav Konungen utnämnd ordförande och fyra av ministern för
offentliga arbeten utsedda medlemmar. En av medlemmarna skall besitta
de kvalifikationer, som fordras för att hava säte i landets överrätter,
och tre medlemmar skola vara i besittning av elektroteknisk sakkunskap.
Samtliga de fem medlemmarna i kommissionen utnämnas för sex år
åt gången.
1 Schweiz finnes även en liknande kommission, som enligt art. 19
i förbundslagen den 24 juni 1902 angående elektriska svag- och starkströmsanläggningar
utses av förbundsrådet. Uti kommissionen, som består
av sju medlemmar, skola den elektriska vetenskapen samt svag- och
starkströmstekniken på lämpligt sätt vara representerade.
371
Slutligen skall enligt 1!) § i det förslag till lag om elektriska anläggningar,
som den 29 januari 1913 avgivits av den norska vattenfallskommissionen,
i Norge finnas en elektricitetskommission, bestående av
fem medlemmar, som av Konungen utnämnas för en tid av sex år.
Kommissionen skall bland annat avgiva utlåtanden i alla frågor av elektroteknisk
natur, som föreläggas den av vederbörande departement.
Såsom av ovan lämnade redogörelse för Svenska elektricitetsverksföreningens
yttrande till kommers kollegium framgår, har föreningen
framkastat tanken, att, om staten skulle reglerande ingripa i distributionen
av elektrisk kraft, för handhavande av sådana frågor borde
inrättas ett speciellt sakkunnigt organ, exempelvis ett elektrotekniskt råd,
sammansatt av landets förnämsta elektroteknici.
Efter mönster av de institutioner, som sålunda för liknande fall
redan införts i Danmark, Frankrike och Schweiz samt i enlighet med
vad som ifrågasatts av den norska vattenfallskommissionen och Svenska
elektricitetsverksföreningen, anse vi, att en kommission bör utses, vilkens
yttrande regeringen kan, om den så anser erforderligt, inhämta, då under
döSs prövning dragas frågor, som avses i förevarande lag. Kommissionen
bör bestå av ordförande och fyra ledamöter. Av dessa synes Konungen
böra utse ordföranden och två ledamöter. För att i de för kraftindustrin
viktiga ärenden, varuti kommissionen skulle avgiva utlåtande, även
nämnda industris synpunkter måtte kunna göra sig gällande, böra
representanter för densamma hava säte i kommissionen. De frågor, i
vilka yttrande infordras från kommissionen, komma säkerligen ofta att
vara av sådan beskaffenhet, att speciell sakkunskap erfordras för deras
bedömande. Då man för den skull kan antaga, att regeringen skall
vid fattande av sitt beslut fästa stort avseende vid kommissionens yttrande,
torde det innebära en icke oväsentlig trygghet för kraftindustrin,
om den får sin talan i kommissionen förd av just de personer, som den
själv anser mest lämpade härför. Man kan också antaga, att en sådan
anordning, varigenom kraftindustrin skulle vara säker på att få sina
synpunkter vederbörligen framhållna, skulle i någon mån minska den
motvilja, som kraftindustrins män nu hysa mot lagbestämmelser i syfte
att reglera kraftprisen. Vi anse för den skull, att kraftindustrins representanter
i kommissionen icke böra utses av Konungen utan av en eller
flera sammanslutningar för industrin. Den tidsperiod, för vilken samtliga
medlemmar av kommissionen skola utses, torde, i likhet med vad
förhållandet är i Danmark och vad som är föreslaget i Norge, kunna
bestämmas till sex år. Varje gång val skall ske, bör Konungen bestämma,
åt vilken eller vilka sammanslutningar såsom varande de mest
372
Övergångs
bestämmelser.
representativa uppdraget bör lämnas. De föreningar, som i sådant hänseende
för närvarande främst torde böra komma i fråga, äro Svenska
vattenkraftföreningen och Svenska elektricitetsverksföreningen.
Gives uppdraget åt två sammanslutningar, är det väl lämpligast, att
vardera utser en ledamot. Skulle åter uppdraget anförtros åt mer än
två föreningar, få de gemensamt utse kraftindustrins två ledamöter i
kommissionen.
Vad angår ersättningen till ledamöterna i kommissionen, lär densamma
böra bestämmas av Konungen och utgå av statsmedel.
39 §.
Denna paragraf motsvarar 15 § i nuvarande lag.
41 §.
Stadgandet i tredje stycket av 2 § om skyldighet att ändra eller
flytta starkströmsledning, vilket innebär en stor fördel för fastighetsägarne,
bör kunna tillämpas å redan befintliga anläggningar. Någon betänklighet
häremot torde icke möta, då kostnaden för ändringen eller
flyttningen skulle gäldas av fastighetens ägare. Bestämmelserna i första
och andra styckena av 2 § hänföra sig till det fall att, enligt den av
oss föreslagna lagändringen, inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, gata, torg, allmän plats eller vattendrag
tvångsvis upplåtits för lednings framdragande. Så snart sådan
upplåtelse ägt rum, böra bestämmelserna i 1 och 2 styckena av 2 § tilllämpas.
Hinder bör därför icke möta att föreskriva, att hela 2 § skall
äga tillämpning å alla företag, till vilkas utförande och nyttjande tillstånd
beviljats enligt 1902 års lag.
A samma företag böra ock tillämpas stadgandena i 6 § om förlängning
av beviljad koncession och om skyldighet för staten att inlösa
elektrisk anläggning, därest sådan förlängning icke meddelas, ävensom
bestämmelserna i 18—24 §§ om lösesummans bestämmande m. m. Skillnaden
mellan tillstånd enligt 1902 års lag och koncession enligt den av
oss föreslagna lagen är nämligen icke av den art, att redan befintliga
anläggningar böra vara utestängda från de förmåner stadgandena i 6 §
medföra.
Vidare böra för omförmälda företag gälla bestämmelserna i 7 och
8 §§ om distributionsföretags bokföring samt skyldighet att till kommerskollegium
ingiva redogörelser och statistiska uppgifter. Dessa
373
bestämmelser äro nämligen så litet ingripande, att de böra kunna bliva
tillämpliga, så snart en elektrisk anläggning är av sådant slag, att enligt
nu gällande lag Konungens tillstånd erfordras till densamma.
Föreskrifterna om bokföring torde för öfrigt redan nu i huvudsak
tillämpas av den anledning, att distributionsföretagen merendels äro
aktiebolag, och skyldigheten att lämna vissa uppgifter är icke mera betungande
än de liknande förpliktelser, vilka å administrativ väg åläggas
andra industriella anläggningar, för vilkas anordnande och drivande icke
erfordras något särskilt tillstånd.
Stadgandena i 9 —12 §§ om taxor för mindre förbrukare och i 13—15
§§ om bestämmande i vissa fall av pris å elektrisk kraft intaga en
särställning, i det de böra gälla beträffande vissa elektriska anläggningar,
för vilka tillstånd meddelats av Kungl. Maj :t. Efter emottagande av
riksdagens skrivelse den 28 mars 1907 med begäran om utredning, på
vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk
energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare
av sådan energi, har nämligen Kungl. Maj.-t i tillståndsresolutioner för
elektriska anläggningar, vilka icke kunna antagas blott avse sökandens
eget behov, intagit föreskrift, att anläggningens innehavare skall vara
skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av
elektrisk kraft från anläggning av ifrågavarande slag, som framdeles
kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade. Med anledning därav bör i
lagen kunna stadgas, att 9—15 §§ skola gälla för de elektriska anläggningar,
beträffande vilka Konungen meddelat föreskrift, som nu nämnts.
Av vad sålunda anförts blir en följd, att 2—4 styckena av 31 §,
innehållande rätt för kommerskollegium att förelägga vite, böra tillämpas
å samtliga anläggningar.
Föreskriften i 4 § om skyldighet att söka koncession å vissa elektriska
anläggningar samt stadgandena om inlösen av elektrisk anläggning i
andra fall än i 6 § omförmälas böra endast gälla nya företag och utvidgningar
av redan befintliga anläggningar ävensom sådana anläggningar,
i den mån beviljade tillstånd gå till ända. Att såsom villkor för koncession
å utvidgning av en anläggning, för vilken tillstånd meddelats
enligt den gamla lagen, fordra, att samtliga den nya lagens bestämmelser
skola tillämpas å den förutvarande anläggningen, anse vi icke böra förekomma.
Däremot torde det vara lämpligt att, i enlighet med det förfaringssätt,
som redan nu följes av Kungl. Maj:t, bevilja koncession å
utvidgning av en elektrisk anläggning endast å den tid, som återstår av
tillståndet för den ursprungliga anläggningen. Den nya lagens bestämmelser
kunna på så sätt vid samma tidpunkt bliva tillämpliga å samtliga
delar av en före lagens trädande i kraft befintlig anläggning.
374
Förslag till bestämmelser angående återbärning till abonnenter
av viss del av vinsten från distributions
anläggming.
1 §•
Med överskott förstås ett företags bruttoinkomst med avdrag av
drifts- och underhållskostnader samt avskrivningar och avsättningar
till förnyelsefond.
2 §•
Efter utgången av det räkenskapsår, då överskotten från elektrisk
distributionsanläggning, räknat för hela den tid, som förflutit från inbetalningen
av de däri nedlagda kapitalbelopp, motsvara en förräntning
av hela kapitalet med mer än åtta procent om året, skall av den del
av företagets överskott, som överstiger åtta procent, följande antal procent
återbäras till abonnenterna, nämligen:
om överskottet överstiger 8 procent, men ej 10 procent
35 procent av den 8 procent överstigande vinsten,
om överskottet överstiger 10 procent, men ej 12 procent
ytterligare 50 procent av den 10 procent överstigande vinsten samt
om överskottet överstiger 12 procent
ytterligare 65 procent av den 12 procent överstigande vinsten.
Om, sedan återbärning av vinst till abonnenterna påbörjats, företagets
driftsöverskott något år nedgår under åtta procent, må, innan sådan återbärning
ånyo sker, företagets innehavare till åtta procent utfylla de årsutdelningar,
som understigit denna procentsats.
375
Det kapital, som må förräntas enligt vad i denna § sägs, skall
utgöras av summan av kostnaderna för anskaffande av den egendom
och utförande av de anläggningar, som användas för företagets distribution
av elektrisk kraft, samt det för rörelsen behövliga driftkapitalet.
3 §•
Prövar kommerskollegium, på grund av gjord anmälan eller eljest,
uppenbart, att någon del av de tillgångar, varuti det i 2 § omförmälda
kapitalet redovisas i företagets räkenskaper, upptagits till för högt värde,
meddele kommerskollegium föreskrift om skälig nedsättning av kapitalet,
i vad det inverkar på stadgad återbärning av överskott.
Så skall ock äga rum, om kommerskollegium finner uppenbart, att
såsom driftkapital upptagits större belopp, än som med hänsyn till rörelsens
omfattning eller beskaffenhet är erforderligt, eller att bland tillgångarna
ingår egendom, som varken är eller skäligen kan antagas bliva erforderlig
för företagets distribution av elektrisk kraft.
4 §•
Finner kommerskollegium, på grund av gjord anmälan eller eljest,
uppenbart, att pris å kraft, som inköpts för distribution, bestämts oskäligt
högt eller pris å försåld kraft oskäligt lågt, i avsikt att förhindra
föreskriven återbärning av överskott, föreskrive kommérskollegium att,
i vad inverkar på stadgad återbärning av överskott, den till för högt
pris inköpta eller till underpris sålda elektriska kraften skall beräknas
betinga det pris, som för liknande leverans av kraft under motsvarande
förhållanden inom landet i allmänhet gäller.
5 §•
Prövar kommerskollegium, på grund av gjord anmälan eller eljest,
uppenbart, att avskrivningarna å distributionsanläggning eller avsättningarna
till förnyelsefond äro väsentligt större än som är nödigt för
en god och omsorgsfull förvaltning, eller att avlöningar eller tantiem
till styrelse eller tjänstemän utgått med oskäligt höga belopp, förordne
kommerskollegium, att, i vad inverkar på stadgad återbärning av överskott,
avskrivningar och avsättningar samt avlöningar och tantiem skola
beräknas till belopp, som finnas skäliga.
376
6 §•
Deri summa, som skall till abonnenterna återbäras, enligt vad i 2 §
sägs, skall bland dem fördelas i förhållande till de belopp, som för kraft
från distributionsanläggningen av dem erlagts eller skola erläggas för
det räkenskapsår, för vilket återbärning av vinst äger rum.
7 §•
Utvisar balansräkning, att företags överskott uppgår till så stort
belopp, att återbärning av viss del därav, efter ty i 2 § sägs, skall äga
rum, åligger det anläggningens innehavare att enligt den i 6 § stadgade
fördelningsgrund utbetala det belopp, som skall återbäras.
8 §■
Finner kommerskollegium vid granskning av balansräkning eller
eljest, att företags överskott icke beräknats såsom i 1 § sägs, eller att
vid balansräkningens upprättande icke iakttagits vad kommerskollegium
kan hava förordnat på grund av stadgandena i 3, 4 eller 5 §§, meddele
kommerskollegium föreskrift om erforderlig ändring av balansräkningen,
i vad densamma skall ligga till grund för återbärning av överskott,
som i 2 § sägs. Medför ändringen, att överskottet uppgår till högre
belopp än balansräkningen ursprungligen utvisat, och skall till följd
därav återbärning av vinst till abonnenterna eller större återbärning än
som skett äga rum, fastställe kommerskollegium det belopp, som, utöver
vad som skett, skall återbäras. Detta belopp skall i den balansräkning,
som närmast därefter upprättas, uppföras såsom abonnenternas
fordran och till dem i föreskriven ordning utbetalas.
9 §.
Har kommerskollegium icke inom nio månader, efter det balansräkning
inkommit till kommerskollegium, meddelat föreskrift om ändring
av densamma, må, även om sedermera skulle befinnas, att återbärning till
abonnenterna eller större återbärning än som skett bort äga rum, sådan
återbärning icke kunna påfordras.
377
Motiv.
1 §•
När ett distributionsföretags vinst uppgår till mer än viss procent Definition d
av kapitalet, skall enligt systemet med begränsad utdelning en del av overskott
vinsten återbäras till abonnenterna. Av skäl, som under 2 § närmare
utvecklas, anse vi, att denna vinst bör beräknas på hela anläggningskostnaden,
vare sig denna bestritts genom ägarens egna medel eller
genom upptagna lån. Vid sådant förhållande kan det belopp, vilket
räknas som vinst, icke utgöras av vad man enligt vanligt språkbruk
benämner nettovinst. Denna består nämligen av bruttoinkomsten efter
avdrag av, bland annat, räntor å lån. Som beteckning å den del av
bruttoinkomsterna, vilken skall anses som vinst, har därför använts ordet
överskott. Härmed förstås vid statens affärsdrivande verk ett företags
inkomster efter avdrag av löner för personal och andra omkostnader för
driften samt avsättning till förnyelsefond, men utan frånräknande av
räntor å upptagna lån. I enlighet härmed betecknas i förevarande förslag,
liksom i det av oss utarbetade förslaget till lag, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, med ordet överskott ett företags
bruttoinkomster med avdrag av driftkostnader (kostnad för personal
och material för driften), underhållskostnader samt avskrivningar och
avsättningar till förnyelsefond. För att erhålla överskottet få däremot
icke från bruttoinkomsterna avdragas räntebetalningar å upptagna lån
samt givetvis icke heller kapitalavbetalningar eller avsättningar till reserv-
och dispositionsfonder.
Om man utgår från vad som vanligen benämnes nettovinst, får man
alltså överskottet genom att till nettovinsten lägga räntebetalningar å
upptagna lån.
2 §•
På sätt närmare inhämtas av redogörelsen för den utländska lag- iterbäming
stiftningen, tillämpas vid åtskilliga kraftverk, varigenom den staten till av overskott.
48
378
liöriga vattenkraften i Rhen tillgodogöres, det förfaringssättet, att, då ett
företags vinst uppgår till viss procent av aktiekapitalet, eu del av det
överskjutande beloppet återbetalas till abonnenterna. Uti koncessionen
för vattenkraftanläggningen vid Augst-Wyhlen i Baden stadgas sålunda,
att, om det kraftdistribuerande aktiebolagets nettovinst överstiger 8 procent
av det inbetalade kapitalet, 3373 procent av detta överskott skola
gottskrivas kraftavnämarna såsom återbetalning å deras strömräkningar.
Överstiger nettovinsten 10 procent av det inbetalade kapitalet, skall hela
det överskjutande beloppet användas till prisnedsättning. Någon återbetalning
till abonnenterna skall dock icke äga rum, förrän de av aktiebolaget
efter dess stiftande i dividender och övriga vinstandelar gottgjorda
belopp motsvara en förräntning av det inbetalade aktiekapitalet
med 5 procent.
Såsom vi i vår allmänna reservation framhållit, är, vid statens ingripande
för att reglera kraftprisen för samtliga avnämare, systemet med
återbärning av viss del av vinsten att föredraga framför användande av
maximitariffer.
Vid tillgodoseende av abonnenternas intresse att erhålla skäliga
kraftpris bör man dock alltid sörja för, att kraftindustrins berättigade
intressen icke trädas för nära. Betingelserna för denna för vårt land
synnerligen viktiga näring böra fortfarande vara sådana, att den lockar
företagsamheten. Möjlighet till god vinst bör därför icke vara utesluten.
Vad man bör förebygga är endast, att kraftindustrin begagnar sin monopolställning
till att oskäligt gynna sina intressenter på avnämarnas bekostnad.
Så stor vinstutdelning till abonnenterna, som föreskrives i koncessionen
för kraftanläggningen vid Augst-Wyhlen, synes därför ej kunna
ifrågasättas i vårt land. Man får nämligen taga hänsyn till att distributionsförhållandena
hos oss äro ogynnsammare än i det mera tätt
befolkade Tyskland, varför också risken vid ett distributionsföretag där
är mindre än i Sverige. Särskilt synes det olämpligt att stadga, att,
då vinsten uppgår till mer än viss procent av kapitalet, hela det överskjutande
beloppet skall återbäras till abonnenterna. Genom en sådan
bestämmelse förlorar företagets ledning intresset av att utveckla detsamma,
sedan den högsta tillåtna utdelningen uppnåtts. Någon eggelse
att genom införande av nya tekniska förbättringar vinna fördelaktigare
ekonomiskt resultat skulle med ett dylikt stadgande icke finnas, vilket
ur nationalekonomisk synpunkt vore att beklaga. Aterbärningen bör
därför så ordnas, att, hur stor vinsten än är, utdelningen till intressenterna
i företaget alltid blir större ju mera vinsten stiger. En i visst
avseende liknande princip tillämpas i England. Där stadgas nämligen
379
ofta i koncessioner, att, i den mån kraftprisen understiga i koncessionen
fastställda maximibelopp, den eljest tillåtna högsta utdelningen får efter
vissa regler ökas.
Den vinst, som bör få åtnjutas av företagets ägare, innan återbärning
till abonnenter äger rum, torde, i likhet med vad som stadgas i
koncessionerna för omförmälda kraftstationer vid Rhen, böra bestämmas till
8 procent. Detta belopp är även den högsta utdelning, som i allmänhet
får åtnjutas i England, såvida ingen sänkning av de fastställda maximiprisen
äger rum. Att i likhet med vad som är bestämt i Rhenkoncessionerna
beräkna lägre utdelning för den tid, då företaget icke lämnat
någon behållning, bör icke äga rum. Det synes tvärtom skäligt, att,
innan någon återbetalning till abonnent ifrågakommer, en utdelning av 8
procent får uppbäras av intressenterna i distributionsföretaget för hela
den tid, som förflutit från de år, då de olika kapitalinbetalningarna
gjordes. Vad som under de första åren fattats i 8 procent avkastning
på det nedlagda kapitalet skall alltså först fyllas.
Huru stora belopp, som skola återbetalas till abonnenterna, kan på
ett enkelt sätt uträknas enligt vidstående tariff och åskådliggöres dessutom
av efterföljande diagram.
Tariff.
Överskott Aterbärning
i procent av anläggningskapitalet.
8 procent .............................. 0 1
10 » ..............................0.7 o j
12 » ..............................1.7 01
Ökning av återbämingen för
varje full 0,1 procent av överskott,
som faller mellan de i
kol. 1 angivna procenttalen.
.................. 0,035
0,050
För varje full 0,i procent, varmed överskottet överstiger 12 procent, ökas återbämingen med
0,065 procent.
380
/^oz—c/t^/sy/??c? C71S é
O. /. Z. 3. *r. S. <T. 7. 3. 9. /O. //. /C. SJ. s< /£. SS. fr. S3. /9. So. t/. ZZ. Z3 &?. ZS%
Om t. ex. överskottet uppgår till 14 procent, synes av diagrammet,
att 11 procent tillfalla företaget och 3 procent avnämarna. Utgör
anläggningskapitalet 100,000 kronor, skall av ett överskott på 9,000
kronor ett belopp av 350 kronor återbäras till abonnenterna. Uppgår
överskottet på samma anläggningskapital till 12,000 kr., få abonnenterna
uppbära 1,700 kr. o. s. v. Återbärningen skulle således ökas i
en hastigare progression än överskottet, dock icke mer än att alltid en
del av ökningen i vinsten skulle tillgodokomma distributionsföretagets
ägare. Denne har följaktligen städse anledning att söka ytterligare driva
upp vinsten, även om den uppgår till höga belopp.
Skulle, sedan återbärning av vinst till abonnenterna påbörjats,
företagets överskott något år komma att understiga 8 procent, bör,
innan sådan återbärning ånyo vidtager, intressenterna i företaget hava
rätt att till 8 procent fylla de årsutdelningar, som understigit detta
belopp. Ty någon rätt för abonnent till andel i vinsten bör aldrig inträda,
förrän företagets ägare för alla föregående år uppburit minst 8 procent
i utdelning. Har något år utdelningen till intressenterna överstigit
8 procent och den sedermera nedgår därunder, skall vid utfyllande
381
av vad som erfordras, för att årsutdelningeu må uppgå till 8 procent, icke
tagas i beräkning vad som under något föregående år uppburits över 8
procent, utan fyllnaden skall alltid tagas av följande års vinst. Eu
person, som övertager en aktie i ett distributionsföretag, kan alltså vara
säker att erhålla 8 procent på aktiekapitalet, innan återbärning till abonnenterna
ifrågakommer. Han behöver icke befara, att hans utdelning
minskas med vad hans företrädare kan hava åtnjutit över 8 procent.
Vad angår det kapital, varå utdelning skall få åtnjutas, är detta i
koncessionerna för kraftföretagen vid Rhen bestämt till det inbetalade
aktiekapitalet. Om denna tyska förebild följes, synes till en början erfordras
särskilda bestämmelser för aktiebolag och särskilda för andra
distributionsföretag. Men även om det är fråga om aktiebolag, kunna
vägande skäl anföras mot att räkna utdelningen endast å aktiekapitalet.
Aterbärningen av vinst till abonnenterna skulle då bliva olika, allteftersom
större eller mindre del av anläggningskostnaden anskaffats genom
aktieteckning eller upplåning. Medelst ökning av aktiekapitalet och motsvarande
inbetalning av lån skulle återbärningen kunna minskas eller
bringas att upphöra, och en föga lämplig fluktuation i kraftpriset skulle
bliva följden. Vidare skulle ett företags ägare icke, utan att det inverkade
på vinsten, kunna vid behov öka sitt kapital genom utsläppande av obligationer
eller aktier, allteftersom det vore fördelaktigast med hänsyn till
den ort, där kapitalanskaffningen skulle äga rum. Kraftföretagen i vårt
land äro ej sällan nödsakade att anskaffa en del av sitt kapital från utlandet.
I sådan händelse är det oftast bättre, att detta sker genom avyttrande av
obligationer än genom utsläppande av aktier. I förra fallet inskränkes
utlänningarnas vinst till den merendels måttliga räntan å obligationerna.
Skillnaden mellan obligationsräntan och kapitalets totala avkastning
kommer vårt land till godo. Sker utländska personers tillskott i form
av aktieteckning, erhålla de ett helt annat inflytande på företaget, och
faran av utländska makters ingripande i vår vattenfallspolitik ökas. En
anledning att icke göra ställningen mera ogynnsam för företag, som
hava lån, än för dem som huvudsakligen skaffat sig medel genom utsläppande
av aktier, är även, att det särskilt i utlandet icke sällan går
lättare att sälja obligationer än aktier. I de företag, som hava små
aktiekapital, men jämförelsevis stora lån, ikläda sig också aktieägarna
större risk än i andra företag, där förhållandet är omvänt. En förlust
drabbar i förra fallet hårdare det kapital, som representeras av varje
aktie. Det är då icke oriktigt, att den, som utsätter sig för större risk,
även har utsikt till större vinst.
Det kapital,
varå utdelning
får
åtnjutas.
382
Bestämmelser
för att förhindra,
att
distributions -företags tillgångar
upptagas
till för
högt belopp.
Får utdelning endast beräknas på aktiekapitalet, blir det för ett
aktiebolag, när utdelningen uppgår till sådan höjd, att återbärning av
vinst skall äga rum, av intresse att förhindra detta genom att inbetala
lån och i stället utsläppa aktier. Men genom ett sådant förfaringssätt
ernå de aktieägare, vilka icke hava medel till inbetalning av nya aktier,
ingen annan fördel än möjligen genom försäljning av teckningsrätten,
ehuru de stått samma risk som mera förmögna aktieägare, vilka kunna
verkställa ytterligare tillskott av aktiekapital. Beräknas däremot utdelningen
å hela anläggningskostnaden, blir aktieägarnas vinst densamma,
vare sig upptagna lån omsättas i aktier eller ej. Skäl att av förut
nämnd anledning vidtaga en sådan operation finnes alltså icke. Får
utdelningen beräknas på hela anläggningskostnaden, inträffar visserligen,
om, såsom väl är det vanliga, endast en del av beloppet kontant tillskjutits
av intressenterna och det övriga kapitalet anskaffats genom lån,
som löpa med mindre ränta än 8 procent, att utdelningen till intressenterna
kommer att uppgå till åtskilligt mer än 8 procent, innan någon
återbärning till abonnenterna äger rum. Något med hänsyn till den
ståndpunkt, som vi intaga, olämpligt häruti kunna vi dock icke finna.
Har ett distributionsföretag igångsatts med jämförelsevis litet aktiekapital
men betydande upplånade medel, och dess ägare till följd därav iklätt
sig stor risk, är det icke mer än billigt att de, om företaget går bra,
skörda vinst, som står i förhållande till den möjlighet till förlust, de
varit utsatta för. Vad som bör förhindras är endast, att distributionsföretagen,
om de på grund av lokala förhållanden fått en särskilt framträdande
monopolartad karaktär, eller om stenkolen framdeles väsentligt
stiga i pris, eller andra nu ej förutsedda omständigheter mellankomma,
kunna tvinga abonnenterna att betala så mycket för kraften, att företagen
göra oskälig vinst på abonnenternas bekostnad.
På grund av de skål, som sålunda anförts, synes det kapital, som
skall ligga till grund för förräntning enligt vad förut sägs, böra utgöras
av summan av kostnaderna för anskaffande av den egendom och utförande
av de anläggningar, som användas för företagets distribution av
elektrisk kraft, samt det för rörelsen behövliga driftkapitalet.
3 §•
Därest föreskrifter meddelas om återbärning av viss del av vinsten
till abonnent, måste dessa bestämmelsers kringgående så vitt möjligt förebyggas.
Kommerskollegium, som är den myndighet, vilken enligt det
av oss utarbetade förslaget om ändringar i 1902 års lag skulle hava den
närmaste tillsynen över kraftdistributionsföretagen, bör därför givas ganska
383
vittgående befogenhet att i fall av behov ingripa. Detta bör dock endast
ske, i den mån av distributions företaget vidtagna åtgärder kunna förhindra
stadgad återbärning av vinst. Till en början är detta möjligt,
om företagets tillgångar upptagas till för högt värde. Ett sådant förfaringssätt
bör visserligen icke förekomma, därest, såsom vi föreslagit i
7 § av berörda lagförslag, balansräkning angående distributionsanläggning
skall upprättas i enlighet med bestämmelsen i gällande lag om
aktiebolag. Men hava dessa föreskrifter ej följts, bör, oberoende av
annat sätt att erhålla rättelse, kommerskollegium kunna förordna om
skälig nedsättning av det anläggningskapital, vara utdelning får beräknas.
Beslutet härom bör dock endast inverka på frågan om återbärning
av överskott. I utlandet äro bestämmelser i samma syfte som de nu
föreslagna ofta mera ingripande. Sålunda brukar t. ex. i amerikanska
och engelska koncessioner fastställas det högsta kapital, som elektriska
distributionsföretag få förränta.
Vad angår beräkningen av det belopp, vilket användes såsom driftkapital,
böra därför gälla samma regler som i fråga om anläggningskapitalet.
De sålunda föreslagna bestämmelserna böra icke medföra, att, om
en äldre anläggning eller gamla maskiner sättas ur bruk och ersättas
med mera tidsenliga, utdelningen ej får beräknas jämväl på det bokförda
värdet av den äldre anläggningen eller de gamla maskinerna, till
dess deras värde hunnit avskrivas.
Föreskrifterna angående begränsning av anläggnings- och driftkapitalet
avse att förhindra, att det s. k. a-priset bestämmes för högt
för en distributionsanläggning, t. ex. på det sätt att stiftarna av ett
aktiebolag till detsamma överlåta ett vattenfall till dess dubbla värde i
ändamål att anläggningskostnaden skall bliva så hög, att någon utdelning
över 8 procent och därav följande återbärning till abonnenterna
aldrig kan ifrågakomma. Men även på andra sätt kan bestämmelsen
om begränsad utdelning kringgås. När företaget börjar gå så bra, att
mer än 8 procent kan utdelas, och alltså en del av vinsten skall återbäras
till abonnenterna, blir det fördelaktigt att i affären insätta mer
kapital än som behöves. Åven om det överskjutande kapitalet avkastar
mindre än 8 procent, kan dock måhända denna utdelning erhållas å detsamma,
därigenom att företagets vinst uppgår till mer än 8 procent av
verkliga anläggningskostnaden. Exempel på förfaringssätt av nu angivet
slag är, att företaget inköper fastigheter, som icke behövas för distributionen.
Fastän vinsten å desamma kanske icke blir mer än 0
procent, skulle dock å det kapital, som använts för deras inköpande.
384
kunna tillgodoräknas 8 procent. Enahanda skulle kunna vara förhållandet
med onödigt stort rörelsekapital, som innestode i bank. A det
kapital, som sålunda utan behov tillförts företaget, bör icke få åtnjutas
högre ränta än det verkligen avkastar. Därest vid sådant förhållande
vinsten å det för rörelsen verkligen behövliga kapitalet uppgår till mer
än 8 procent, bör återbärning till abonnent äga rum, även om å en del
av det i företagets räkenskaper bokförda kapitalet mindre utdelning än
8 procent skulle erhållas. Däremot bör ägaren av en distributionsanläggning
icke förvägras att bland det för anläggningen behövliga kapitalet,
å vilket 8 procent åtnjutes, innan återbärning till abonnenter äger
rum, inräkna värdet av en lantegendom, som inköpts för att komma
över ett för rörelsen erforderligt vattenfall, eller värdet av vattenfall,
som förvärvats för att framdeles utbyggas, då företagets distribution ökas.
Förordnande om nedsättning på angivet sätt av aktiekapitalet bör
kunna meddelas, även innan vinsten uppgått till så högt belopp, att
återbetalning av viss del därav kan komma i fråga. Det är nämligen
lämpligt, att, därest man inom kommerskollegium vid granskning av
inkomna statistiska uppgifter eller på annan grund får skäl antaga, att
anläggningskostnaden upptagits till för högt belopp, undersökning genast
verkställes i saken och, om den därtill skulle giva anledning, föreskrift
gives om nedsättning av anläggningskapitalet, i vad inverkar på stadgad
återbärning av driftsöverskott. De, som därefter inköpa aktier i företaget
eller, om det icke är aktiebolag, helt eller delvis övertaga detsamma,
veta då, å vilket belopp 8 procent utdelning får utgå, innan
återbärning av vinst ifrågakommer.
Liksom i övriga fall, då ingripande från kommerskollegium enligt
förevarande lagförslag skulle kunna äga rum, bör gälla, att det skall
vara uppenbart, att oriktighet föreligger. I tvivelaktiga fall bör något
inskridande icke äga rum.
4 §•
Bestämmelser Ett sätt att förhindra återbärning av vinst till abonnenterna är att
^deisTdistti '' ordna det så, att den del av vinsten, som överstiger 8 procent utdelning,
butionsföre- icke tillfaller distributionsanläggningen utan annat företag, som tillhör
kraft nmpeför anläggningens ägare. Sålunda kan bildas ett aktiebolag, som äger kraftig
pris eller stationen, och ett annat, som distribuerar kraften. Innehavas de båda
^Mundef1 bolagens aktier av ungefär samma personer, är det för dem likgiltigt,
* pris. från vilketdera bolaget de uppbära den huvudsakliga vinsten. Det bolag,
som äger kraftstationen, kan alltså taga så mycket betalt för kraften, att
385
distributionsbolagets behållning aldrig överstiger 8 procent. Den minskade
utdelningen i distributionsföretaget kommer aktieägarna till godo i form
av ökad utdelning i det bolag, som äger kraftstationen. Det verksammaste
sättet att förekomma ett sådant kringgående av de föreslagna bestämmelserna
är, att såsom villkor för koncession å distributionsanläggning
fordras, att koncessionen omfattar även den station, där kraften
frambringas, så att stadgande^ om återbärning av vinst bliva tillämpliga
å densamma. År så icke förhållandet, bör kommerskollegium kunna
föreskriva, att vid beräkning, huruvida vinsten uppgår till sådant belopp,
att återbärning skall ske, den inköpta kraften icke skall anses betinga
högre pris än som för liknande leverans av kraft under motsvarande
förhållanden inom landet i allmänhet gäller.
Ett liknande beslut, ehuru i motsatt riktning, bör kommerskollegium
kunna meddela, om från en distributionsanläggning försålts kraft till
underpris, i ändamål att förhindra återbärning av vinst. I sådant syfte
kunna distributionsanläggningens intressenter bilda ett dotterbolag, exempelvis
ett elektrokemiskt företag. Genom att på lämpligt sätt bestämma
kraftpriset för detta dotterbolag kan åstadkommas, att utdelningen i distributionsbolaget
icke överstiger 8 procent, och att vinsten å det elektrokemiska
företaget blir så mycket större.
Att på detta sätt förordna, att av distributionsföretag inköpt eller
försåld kraft skall, i vad inverkar på återbetalning av vinst, beräknas
betinga annat pris än det avtalade, är en grannlaga sak och bör endast
förekomma, då det är uppenbart, att priset av distributionsföretaget bestämts
i avsikt att sätta bestämmelserna om återbetalning av vinst ur
tillämpning. Svårt blir ju alltid att erhålla några motsvarande anläggningar,
med vilkas pris jämförelse kan äga ruin. Givetvis bör därför
kommerskollegium inskrida, endast då uppenbart oskäliga kraftpris förekomma.
5 §•
Ehuru återbetalningen av viss del av vinsten till abonnenterna bör
så ordnas, att rörelsefriheten för ledningen av distributionsanläggningar
icke alltför mycket inskränkes, måste dock utöver förut omförmälda föreskrifter
finnas bestämmelser, för den händelse förvaltningsåtgärder vidtagas,
som uppenbarligen avse att tillgodoföra distributionsanläggningens
intressenter vinst, som bort tillkomma abonnenterna. I sådant syfte kunna,
då vinsten uppgår till så högt belopp, att viss del därav skulle återbäras,
verkställas överdrivet stora avskrivningar å anläggningen eller
avsättningar till förnyelsefond. Därest företaget allt framgent drives som
49
Bestämmelser
för den händelse
avskrivningar,
avsättningar
till förnyelsefond,
avlöningar
eller
tantiem äro
för höga.
386
distributionsföretag, inverka allt för stora avskrivningar eller avsättningar
till förnyelsefond icke på annat sätt på återbärningen av vinst till abonnenterna,
än att tiden för återbetalningen framflyttas. Andelen i vinsten
skall dock förr eller senare komma abonnenterna till godo, fastän, om
de ursprungliga abonnenterna slutat, det möjligen blir andra abonnenter,
som få uppbära vad de första bort hava. Det är dock föga sannolikt,
att anläggningens ägare av sådan orsak uppskjuter den tidpunkt,
då återbärning av vinst skall ske, ty ju större belopp behållningen för
ett år uppgår till, desto större procent därav måste återbäras. Vill företagets
ägare, att så litet som möjligt av vinsten skall komma abonnenterna
till godo, bör han så ordna avskrivningarna, att behållningen blir
någorlunda jämn.
Om det alltså icke är att befara, att av anledning, som nu nämnts,
för stora avskrivningar eller avsättningar till iörnyelsefond göras, kan
det emellertid finnas andra skäl därför. Därest avskrivningarna icke på
något sätt äro reglerade, kan nämligen ett distributionsföretag, när behållningen
uppgår till mer än 8 procent, använda återstoden till betydande
avskrivningar eller avsättningar till förnyelsetond. Sedan hela bokförda
värdet av exempelvis en vattenkraftstation avskrivits eller en stor förnyelsefond
för stationen bildats, kan distributiousföretaget använda den ursprungliga
kraftstationen till fabriksdrift och leverera kraft till abonnenterna
från en i närheten befintlig vattenkraftstation eller, om någon sådan
icke finnes tillgänglig, från en nyuppförd bränslekraftstation, som sedan
i sin ordning avskrives på abonnenternas bekostnad. Den vinst, abonnenterna
bort hava, få intressenterna i form av utdelning i fabriksföretaget,
vars kraft icke behöver kosta mer än som ungefärligen svarar
mot utgifterna för driften. Om distributionsföretaget icke vill börja någon
ny verksamhet, kan stationen försäljas till gällande pris. Skillnaden
mellan detta och det nedskrivna värdet å stationen blir distributionsföretagets
förtjänst.
Vidare kan, t. ex. då det är frågan om aktiebolag, vari styrelsen
äger större delen av aktierna, tänkas ett sådant förfaringssätt, att en
betydande del av vinsten utgår i form av arvoden eller tantiem till
styrelsen och verkställande direktören, och att endast sa mycket utdelas,
att återbärning till abonnenter aldrig ifrågakommer. Jämväl löner till
tjänstemän, som äro stora delägare i företaget, kunna i samma avsikt
hava bestämts oskäligt höga. I dylika fall bör kommerskollegium, i
vad inverkar på stadgad återbärning av överskott, kunna förordna, att
avskrivningar och avsättningar samt avlöningar och tantiem skola beräknas
till belopp, som finnas skäliga.
387
Initiativet till vidtagande av åtgärd på grund av stadgandena i 3, 4
eller 5 §§ bör kunna tagas antingen av vederbörande tjänsteman i
kommerskollegium eller av abonnent. ^löjlighet bör nämligen finnas
för abonnent, vilkens rätt kan vara beroende av att nämnda bestämmelser
iakttagas, att hos kommerskollegium göra anmälan, om lian vid
granskning av offentliggjord redogörelse angående företaget eller eljest
finner anledning misstänka, att eu eller annan föreskrift icke efterföljts.
En icke oviktig kontroll lär härigenom kunna vinnas. Ehuruväl med
anledning av en sådan anmälan undersökning oftast kommer att verkställas,
bör dock någon skyldighet härtill icke åligga kommerskollegium.
Till följd av den kännedom, vederbörande tjänsteman kan hava omförhållandena,
eller eljest, kan utan vidare vara uppenbart, att anmälningen
är ogrundad.
6 §•
Att rättvist bestämma de grunder, enligt vilka vinst skall återbäras
till abonnenterna, är visserligen svårt. Kommittémajoriteten har i sådant
avseende å sid. 256 gjort gällande, att en fördelning helt enkelt i förhållande
till varje abonnents erlagda kraftavgifter vore i hög grad orättvis
och ej gärna kunde ifrågakomma. Vi kunna dock icke medgiva riktigheten
av detta uttalande.
Har en kraftdistributör sina taxor lämpligt uppgjorda, bör, i förhållande
till det antal kilowatt kraftstationen kan frambringa, vinsten
bliva ungefär lika för alla förbrukare, oavsett kraftens olika användning.
Elektrokemisk och elektrotermisk industri betalar ju ett pris, som mindre
överstiger framställningskostnaden per kilowatt, än det, vilket erlägges av
andra abonnenter, men nämnda industri utnyttjar i stället kraften så
mycket fullständigare. Kommittémajoriteten har framhållit, att en del
abonnenter under ett företags utveckling ofta åtnjuta kraft på ytterst
billiga villkor, kanske under självkostnad. Vad som är ett företags självkostnadspris
är emellertid svårt att noggrannt avgöra. Om en del kraft
i början av en vattenkraftstations tillvaro icke kan avsättas till normala
pris, måste det dock vara fördelaktigare för stationens ägare att få sälja
kraften till nedsatt pris än att låta vattnet oanvänt rinna bort. Man kan
därför icke påstå, att företaget ej har någon vinst av den till nedsatt
pris sålda kraften, och något oriktigt i att låta jämväl abonnenter å sådan
kraft taga del av återbärningen kunna vi icke finna. För att erhålla ett
enkelt förfaringssätt torde man därför kunna föreskriva, att återbärningen
av vinst skall äga rum i förhållande till de av abonnent erlagda kraftavgifterna,
även om i vissa fall full rättvisa därigenom icke åstadkommes.
Grunder för
återbetalning
av vinst till
abonnenterna.
388
Utbetalning
av överskott
till abonnenterna.
Ändring av
felaktigheter
balansräkning.
De abonnenter, vilka genom en sådan grund för återbärningen möjligen
hava utsikt att få mera än de rätteligen böra hava, äro elektrokemiska
och elektrotermiska industrier, men för dem äro mer än för andra abonnenter
billiga kraftpris av betydelse.
7 §•
Uti förevarande § äro meddelade bestämmelser om utbetalning av
den del av distributionsanläggnings överskott, som skall tillkomma abonnenterna.
Skulle anläggningens innehavare, sedan balansräkningen blivit
fastställd å bolagsstämma, eller, om företaget icke är aktiebolag, eljest
o-odkänts av dess intressenter, underlåta att till abonnent utbetala den
del av vinsten, som tilläventyrs kan tillkomma honom, får abonnenten
i vederbörlig ordning anhängiggöra talan om beloppets utfående.
Därest ägare av elektrisk distributionsanläggning utarrenderat densamma,
bör han för den återbärning av vinst, som kan komma att åligga
innehavaren, vara ansvarig lika som denne, dock ej med annan egendom
än anläggningen och vad därtill hör samt under nyttj anderätten
inbegripes. Ägare av distributionsanläggning skulle eljest lätt kunna
kringgå bestämmelsen om återbärning av vinst. För att hindra återbärning
behövde han endast låta anläggningen skötas av en arrendator,
som saknade utmätningsbara tillgångar. Abonnent kunde då icke tvångsvis
uttaga belopp, som skulle till honom återbetalas.
Om abonnent, med förbigående av arrendatorn, vänder sig med sitt
krav direkt mot ägaren, bör denne dock vara berättigad att, i den mån
arrendatorn har tillgångar, av honom återbekomma, vad ägaren fått
utgiva. Komma föreskrifter om återbärning av vinst till stånd, torde
lagbestämmelse, i enlighet med vad nu antytts, böra införas i o2 § av
den av oss föreslagna lagen om elektriska anläggningar, varest liknande
bestämmelser för andra fall intagits.
8 §.
Enär enligt föregående § abonnenternas vinstandelar skola till
dem utbetalas, när balansräkningen utvisar sådant överskott, att återbärning
enligt de meddelade bestämmelserna skall äga rum, är det av
vikt, att balansräkningen icke är felaktig. Kommerskollegium bör därför,
om vid granskning av den balansräkning, som enligt föreskriften i
8 § uti det av oss utarbetade lagförslaget om elektriska anläggningar
årligen skall till kollegium insändas, eller pa annat sätt upptäckes, att
38!)
överskottet icke beräknats så som i 1 § sägs, eller att vid balansräkningens
upprättande icke iakttagits vad kommerskollegium kan hava
förordnat på grund av stadgandena i 3, 4 eller 5 §§, kunna meddela
föreskrift om erforderlig ändring av balansräkningen, i vad den skall
ligga till grund för återbärning av överskott. I annat avseende böra de
ändringar, som kommerskollegium sålunda vidtager, icke vara bindande
för distributionsanläggningen, och även om väl så är lämpligt, bör företaget
icke vara pliktigt att iakttaga desamma i sina räkenskaper. De
delägare i företaget, som önska erhålla kännedom om ändringarna, kunna ju
alltid få detta, då kommerskollegii beslut bör finnas bland företagets
handlingar. Vill någon, vars rätt saken kan angå, i övrigt erhålla ändring
av balansräkning, får sådan åstadkommas genom talans instämmande
till domstol.
I paragrafen förekommer vidare stadgande, huru skall förfaras,
därest, på grund av ändring, som verkställts av kommerskollegium,
återbärning till abonnenterna eller större återbärning än som skett bör
äga rum.
9 §.
Såsom av 8 § framgår, kan en av kommerskollegium verkställd Den Hd, inom
ändring av balansräkning hava till följd, att, i olikhet mot vad som ^sToiUgZm
varit förhållandet enligt den av distributionsföretaget uppgjorda räk- senast skall
ningen, vinsten uppgår till sådant belopp, att återbärning till abonnen- £!je‘
terna skall äga rum. Ändringen kan även medföra ökning av det be- ändring i
lopp, som jämlikt den ursprungliga balansräkningen skolat återbetalas.
För att frågan om bestämmande av det definitiva beloppet för återbär- att ökad
ningen ej alltför länge måtte hållas svävande, bör någon tid fastställas, slai^kuma
efter vars förlopp av kommerskollegium meddelad ändring i balansräk- påfordras.
ningen ej inverkar på återbärningen. Då kommerskollegium alltså inom
denna tid bör hava tillfälle att granska inkomna balansräkningar, bör
tiden icke tillmätas alltför kort. A andra sidan bör den icke vara, längre,
än att eventuell ökad återbärning kan uppföras i nästa års balansräkning.
Tiden torde för den skull lämpligen kunna bestämmas till tre
fjärdedels år eller nio månader.
390
Kraftdistribution
i stads■
samhällen.
Reservation n:r 2 )
av herr Ericson.
I fråga om reglering av priset på elektrisk kraft har jag en från
kommittémajoriteten avvikande mening så tillvida, att jag anser en sådan
reglering genom statens försorg höra kunna ifrågakomma \id kraftförsäljning
till mindre förbrukare på landsbygden, varest de kommunala
myndigheterna ej kunna utöva någon kontroll i detta avseende.
Här nedan föreslås bestämmelser i detta syfte samt i fråga om distributionsanläggningars
årsberättelser.
Särskilda stadganden om prisreglering i vidare omfattning, än vad
ovan nämnts, eller om rätt för staten att inlösa distributionsanläggning
m. m. finner jag för närvarande ej erforderliga.
Då en omarbetning av 1902 års lag om elektriska anläggningar ej
ansetts ingå i kommitténs uppdrag, må i detta avseende endast påpekas,
att en sådan omarbetning synes av behovet påkallad. Dels vore önskligt
att erhålla enklare former vid meddelande av tillstånd till ledningars
utförande, och dels krävas i övrigt en del smärre ändringar och tillägg.
I likhet med de övriga reservanterna håller jag sålunda före, att de
ändringar av detta slag, som intagits i det till reservationen nr 1 fogade
lagförslaget, böra genomföras, men anser jag dock ej lämpligt att, såsom
där föreslagits, omlägga själva grunden för denna lag, så att koncession
skulle erfordras för rättigheten att försälja elektrisk kraft. Några ytterligare
ändringar av vår lag torde, i anslutning till vad som påpekats i
den jämförande översikten mellan svensk och främmande lagstiftning,
befinnas önskvärda. Åven lär kunna ifrågasättas, om ej vissa av de
garantier för fullgörande av kraftleverans, som äro avsedda att ernås
genom det av kommittén i detta syfte utarbetade lagförslaget, möjligen
skulle kunna göras mer effektiva genom några tilläggsbestämmelser i
elektricitetslagen.
Som å sid. 83 påpekas, hava menigbeter, där byggnadsstadgan för
rikets städer äger tillämpning, fall bestämmanderätt över elektriska ledningars
utläggande i samhällets gator. Kommunalförvaltningen kan på
grund härav som villkor för anordnande av elektricitetsdistribution fast- *)
*) I vissa delar hänvisas till den av herrar Carlberg och Pettersson avgivna
reservationen nr 1, i vars utarbetande uti motsvarande delar samtliga reservanter
deltagit.
391
ställa taxor och övriga bestämmelser för leverans av den elektriska kraften
inom samhället. En eventuell uppskörtning av enskilda avnämare
från distributionsföretagets sida kan kommunen alltså avvärja, under
förutsättning att densamma äger tillräckligt inflytande gentemot företaget
för att genomdriva sina fordringar. I de flesta fall torde detta
vara förhållandet och ett ingripande från statens sida synes därför på
detta område obehövligt. I regel hava ock, som kommittén framhåller
å sid. 175, dylika samhällen redan genomfört en ordning med bestämda
taxor samt ett visst leveranstvång för elektrisk energi, antingen de
själva ombesörja distributionen eller överlåtit detta åt andra. Taxorna
gälla i första hand för belysning och mindre industribehov; för storindustri
träffas vanligen särskild överenskommelse för varje fall. Oftast
har företagaren monopol på rörelsens bedrivande inom samhället.
På landsbygden råder ett annat förhållande. Där är den enskilde
hänvisad att själv träffa sina avtal med strömleverantören, och de kommunala
myndigheterna hava ingen bestämmanderätt över ledningarna.
Genom de av Konungen meddelade tillstånd för framdragande av ledningar
över annans mark eller inom område för allmän väg o. d., vilka
enligt gällande förordningar i allmänhet erfordras för anordnande av
distributionsanläggning i landsorten, påläggas företagaren f. n. inga förpliktelser
gentemot konsumenterna, vare sig ifråga om kraftpris eller skyldighet
att tillhandahålla kraft eller att utbygga anläggningen inom viss tid
eller i viss omfattning (vissa förbehåll om framtida bestämmelser göras dock).
Å andra sidan erhåller han ej heller någon monopolrätt, ty en annan
företagare, som ansöker därom, kan utan vidare få liknande rättigheter
inom samma område. Har ett sådant distributionsföretag bestått någon
längre tid och förvärvat sig ett avsevärt antal abonnenter samt utbyggt
ett vidsträckt ledningsnät, så är dock påtagligt, att det möter stora
svårigheter för någon annan att börja konkurrera inom samma distrikt,
så länge driften uppehälles i erforderlig omfattning. Yppar sig av särskild
anledning möjligheter för en annan anläggning, torde oftare ett
samarbete än en konkurrens bliva resultatet. Ehuru alltså formellt ej
medgivits ensamrätt till rörelsen, så förefinnes likväl stor sannolikhet
för, att en sådan praktiskt taget kommer till stånd. Detta gäller givetvis
i högre grad inom mindre områden, såsom t. ex. stations- eller bysamhällen,
än beträffande större landsdelar.
Ett sådant företags styrka ligger ej blott däri, att det innehar en
kraftkälla, t. ex. ett vattenfall, utan stundom än mer däri, att det besitter
ett utgrenat ledningsnät och är i tillfälle att för en ganska ringa merkostnad
ansluta nya abonnenter. Detsamma är tydligen även förhållan
-
Kraftdistribution
på
landsbygden;
taxor för
småförbrukare.
392
det med ett distributionsföretag, som ej äger någon kraftkälla utan blott
ledningsnät med transformatorstationer. Vid distribution för lantbruksbebov,
är ledningsnätet i övervägande grad det väsentliga, ty som påvisats
i kommitténs statistiska utredningar, sid. 220 o. v., utgör i detta
fall strömkostnaden endast en ringa bråkdel av distributionskostnaden.
Att verksamheten sålunda får en monopolkaraktär, torde i regel ej
vara någon olägenhet utan tvärtom en ganska nödvändig förutsättning
för en ekonomisk drift. Vad man kräver är emellertid, att den enskildes
intressen ej bliva obehörigt tillbakasätta till förmån för företaget.
De större konsumenterna såsom industriföretag och dylika lära mera sällan
hava några svårigheter att själva föra sin talan, medan småförbrukare
ostridigt hava en ganska svag ställning i detta avseende. Ehuru oginhet
ifråga om att ansluta abonnenter eller tillämpandet av oskäliga taxor
ej hittills torde hava konstaterats, skulle tydligen för de mindre avnämarna
en större trygghet förefinnas, om offentlig myndighet ägde rätt
att vid behov ingripa för deras räkning. Ifråga om landsorten skulle
detta närmast tillkomma staten, ty de kommunala myndigheterna hava,
som ovan nämnts, i vårt land ej att taga någon befattning med sådana
företag.
Energiåtgången för de s. k. borgerliga behoven på landsbygden är
visserligen, såsom även framgår av den förut anförda utredningen, mycket
ringa i förhållande till andra kraftbehov, men betydelsen för lantbefolkningen
av att erhålla tillgång till elektrisk kraft kan ej endast
räknas i det antal kilowattimmar, som konsumeras. Det måste anses
vara av stor vikt, att landsbygdens invånare ifråga om tillgång till den
nödvändighetsartikel, som elektriciteten nu alltmera bliver, så långt som
möjligt beredas samma förmåner, som stå stadsinvånarna till buds. Härvid
är ej endast att taga i betraktande den bekvämlighet och trevnad,
som ernås genom den elektriska belysningen, utan jämväl den besparing
av arbetskraft för lantbruket och de ökade möjligheter till idkande av
småindustri och hantverk, som användningen av den elektriska motorkraften
erbjuder. Härigenom kunna de ekonomiska förhållandena på landet
förbättras och orsakerna till inflyttning i städerna i någon mån undanröjas.
På åtskilliga platser i främmande länder äro sålunda viktiga
hemindustrier i landsorten baserade på tillgången till elektrisk kraft.
Att denna ej kan ersättas genom de i flera avseenden besvärliga oljemotorerna,
torde erfarenheten hava bestyrkt.
Ett ledningsnät i någon större omfattning för enbart jordbrukets
behov har emellertid mycket små förutsättningar för att ekonomiskt bära
393
sig; do långa ledningarna och don obetydliga konsumtionen samt de i
förhållande till denna stora förlusterna i talrika och ständigt anslutna
mindre transformatorer göra kraften dyr på förbrukningsplatsen, även
om den inköpes billigt från ett vattenverk. Det är därför angeläget att
erhålla förbindelse till större genomgångsledningar eller att få industriella
företag såsom avnämare här och var på nätet, vilka genom sin
större kraftkonsumtion och längre utnyttjningstid kunna upphjälpa ekonomin.
Såväl staten som kommunerna hava därför, såsom omnämnts i
sammanhang med den utländska lagstiftningen, flerstädes ingripit för
att befordra landsbygdens elektrifiering, då de privata kraftföretagen
däremot endast i mindre mån intresserat sig för dylika, föga lukrativa
affärer. Så t. ex. lära flera kantonala verk i Schweiz följa den regeln,
att utdraga ledningar till mera avsides belägna orter, så snart eu konsumtion
garanteras, som förräntar anläggningskapitalet. I Bayern har
staten med enskilda bolag avslutat koncessionsfördrag rörande elektrifiering
av stora landsträckor mot medgivande av monopolrätt för viss
tid; i Frankrike har staten likaledes meddelat koncessioner avseende
ledningsnät över vidsträckta områden; i Sachsen och andra tyska stater
hava kommunerna tagit denna sak om hand. Genom dylika företag
erhålla hundratals orter inom kort tid tillgång till elektrisk energi.
Vanligtvis tillämpas därvid beträffande småförbrukare samma taxor för
alla platser, antingen de ligga nära eller långt ifrån kraftkällan. I vårt
glesare bebyggda land är givetvis svårare att åstadkomma något d}dikt,
men även här har på sina ställen en ganska omfattande elektrifiering
kommit till stånd och detta utan varje ingripande från statens sida,
såsom t. ex. i Skåne. Av kraftbolagen torde Hemsjöbolaget hava åstadkommit
det mesta i detta avseende genom att föranstalta om byggande
av en mängd transformatorstationer med tillhörande ledningsnät för
lokaldistribution. Eljest bruka de stora kraftbolagen hos oss ej syssla
med sådan verksamhet utan överlämna detta helt och hållet åt särskilda
lokala företag, vilka ofta hava form av andelsföreningar. Vattenfallsstyrelsen
synes ock hava planerat en omfattande elektrifiering av
vissa landsdelar, varvid man lär förutsätta att lokalnäten skola byggas
av enskilda. Det må även omnämnas, att flera mindre vattenkraftsanläggningar
i Norrland och annorstädes äro baserade nästan uteslutande
på landsortsdistribution till mindre avnämare.
Vidstående tabell, som är ett utdrag ur de elektriska inspektörernas
i industriregistret införda statistik, utvisar antalet anläggningar, som
tillhandahålla elektrisk ström åt allmänheten, fördelade efter de olika
50
394
länen; som synes äro anläggningarna i landsorten ganska talrika; en del
smärre dylika äro likväl ej medtagna i förteckningen.
Elektriska anläggningar som tillhandahålla ström åt allmänheten år 1914.
Plats. | Städer och | Landsbygd. | |||
Kom- munal. | Enskild. | Statlig. | Kom- munal. | Enskild. | |
Stockholms stad................................................... | i | i | _ | _ | _ |
Stockholms län ................................................... | 2 | 8 | — | i | 4 |
Uppsala län......................................................... | 1 | — | — | — | — |
Södermanlands län............................................... | 3 | 2 | — | i | 8 |
Östergötlands län................................................ | 1 | 7 | — | — | 24 |
Jönköpings län ................................................... | 6 | 2 | — | — | 18 |
Kronobergs län ................................................... | 2 | — | — | i | 9 |
Kalmar län......................................................... | 3 | 3 | — | — | 8 |
Visby län........................................................... | 1 | — | — | — | — |
Blekinge län ...................................................... | 3 | 3 | — | — | 4 |
Kristianstads län ................................................ | 3 | 2 | — | 5 | 13 |
Malmöhus län..................................................... | 9 | 1 | — | 5 | 23 |
Hallands län ..................................................... | 3 | 1 | — | 1 | 13 |
Göteborgs o. Bohus län ....................................... | 4 | 2 | — | — | 7 |
Ålvsborgs län.................................................... | 3 | 3 | 2 | 3 | 18 |
Skaraborgs län.................................................... | 4 | 5 | — | — | 12 |
Värmlands län..................................................... | 2 | 3 | — | 1 | 19 |
Örebro län ..................................................... | 3 | 3 | — | — | 34 |
Västmanlands län................................................ | 4 | 3 | — | 1 | 11 |
Kopparbergs län................................................... | 2 | 4 | — | 1 | 38 |
Gävleborgs län .................................................. | 4 | — | — | — | 44 |
Västernorrlands län ............................................. | 3 | 1 | — | — | 22 |
Jämtlands län...................................................... | — | 1 | — | — | 16 |
Västerbottens län ............................................... | 2 | — | — | 2 | 6 |
Norrbottens län................................................ | 1 | 1 | — | — | 3 |
| 70 | 56 | 2 | 22 | 354 |
Bland ovanstående anläggningar äro 93 st. industriföretag, vilka
bedriva elektricitetsdistribution såsom biafFär, därav de allra flesta på
landsbygden.
395
Frågan är nu, om på lagstiftningsväg någonting kan åtgöras för
att befrämja elektrifieringen av landsbygden.
Den viktigaste och mest effektiva åtgärden därvidlag består utan
tvivel i genomförandet av en förbättrad vattenlagstiftning, som undanröjer
de nuvarande hindren för vattenkraftens tillgodogörande. Härigenom
befordras utbyggandet av anläggningar för allehanda industribehov,
till vilka landsortsnäten kunna anslutas.
Fn befogenhet för Konungen att vid behov fastställa maximitariffer
för småförbrukare synes jämväl böra införas. Därigenom kunde på landet
ernås förhållanden i någon mån analoga med dem, som förefinnas i
städerna. Man har i detta avseende förebilder i de här ovan omnämnda
länderna; i själva verket kan beträffande dem sägas, att alla där införda
taxebestämmelser praktiskt taget endast avse småförbrukare. Dylika
avnämare kunna uppdelas i några få grupper med likartade förbrukningsförhållanden
ifråga om motorkraft, och belysningsströmmen användes
ungefär på samma sätt av dem alla. Det är därför ganska lätt
att uppställa allmänna tariffer och taxor, och sådana tillämpas för närvarande
på många ställen. Lantgårdars och småindustriers kraftbehov
är givetvis varierande, men maximitaxorna skulle ej behöva planeras för
större anslutning än ett par tiotal kilowatt. Därutöver torde nog i alla
händelser bliva fråga om särskilda rabatter. Storleken av det kraftbelopp,
varpå en abonnent skäligen kan göra anspråk, finge bedömas i förhållande
till omfattningen av distributionsföretagets anläggningar; i regel
önskar leverantören självfallet sälja så mycket kraft som möjligt.
Kommittén, som medgiver småabonnenternas svaga ställning i förhållande
till en kraftleverantör, har å sid. 259 framhållit, att ännu icke
något behov gjort sig gällande för ingripande rörande försäljningspriset
å kraft till dylika avnämare. Det föreslagna stadgandet är också avfattat
så, att ett ingripande ej skall ifrågakomma, förrän behov därav
verkligen inträder.
Visserligen kan genom bestämmelser av ovannämnda art ej någon
inverkan ifrågakomma rörande inköpspriset å kraften till ett företag,
som i andra hand distribuerar densamma, men ett dylikt företag har
naturligtvis större möjligheter att hävda sina intressen än den enskilda
konsumenten. Ett direkt inflytande ifråga om ledningsnätens utvidgande,
torde ej lämpligen kunna ernås på annat sätt, än att viss tidsfrist må
kunna bestämmas för utförande av de av koncessionssökanden planerade
ledningarna.
Åven för att kunna tillvarataga kraftleverantörens berättigade intressen
krävas bestämmelser av här ifrågavarande slag. Det må därvid
396
erinras, att för närvarande tillstånd ofta meddelas för vissa högspänningsledningar
med rätt för deras innehavare att från dem utdraga lågspänningsledningar
över allmänna vägar och dylikt, antingen längs hela
sträckningen, i den mån sådana lågspänningsledningar erfordras, eller
ock inom ett visst angivet område. Ett dy.likt tillstånd utgör alltså en
slags koncession för distribution inom ett någorlunda bestämt distrikt,
t. ex. ett antal byar. Om sedermera en annan ansökning för samma
område eller del därav skulle ingivas, lär stundom av såväl praktiska
som ekonomiska skäl kunna ifrågasättas, huruvida ej den förutvarande
anläggningen bör skyddas mot konkurrens, därest den uppfyller alla
rimliga anspråk. Skola dylika frågor kunna upptagas till prövning vid
behandling av konkurrerande ansökningar, måste givetvis hänsyn tagas
till såväl taxor, leveransförmåga, ledningsnätets utbyggande o. s. v.
Beviljas däremot alla ansökningar utan vidare, blir hela förfarandet med
tillstånd av Konungen ej annat än en inregistrering, varvid hänsyn blott
tages till allmänna säkerhetsintressen. Dylika fall, som de nyss nämnda,
avseende mindre anläggningar, hava förekommit, och i den mån anläggningarnas
antal ökas, torde detta förhållande upprepa sig, dock
huvudsakligen ifråga om företag av lokal natur. Anser man sålunda,
att framställda krav från ortens eller kraftleverantörens sida rörande
skydd mot oberättigad konkurrens ej böra lämnas obeaktade, så måste
givetvis någon bestämmanderätt över taxor o. d. inrymmas åt Konungen.
Beträffande avfattningen av själva lagstadgandet rörande här ifrågavarande
taxor, hänvisas till vad därom anförts i reservation nr 1, sid.
311, 320 (§ 37), 348 o. v. Dock vill jag därvid framhålla, att då jag
för min de! i olikhet mot de övriga reservanterna ej anser, att Konungens
tillstånd bör erfordras för själva rättigheten att försälja elektrisk kraft,
avser jag med uttrycket i § 9, sid. 311: »varå koncession meddelats»,
att tillstånd erhållits till framdragande av vissa ledningar.
I fråga om tillämpligheten av dessa stadganden på redan befintliga
anläggningar må erinras därom, att alltsedan år 1907 i de flesta koncessioner
för högspänningsledningar införts det å sid. 91 omförmälda
villkoret, att anläggningens innehavare skall vara skyldig iakttaga de
allmänna bestämmelser rörande kraftleverans från anläggningen, som
framdeles kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade. Detta villkor infördes
just med tanke på, bland annat, att några bestämmelser liknande
de ovan föreslagna inom kort skulle kunna bliva ifrågasatta. Då dessa
bestämmelser för övrigt ej kunna anses innebära någon större tunga för
anläggningsägare, synes ingen tvekan kunna råda om deras tillämp
-
397
ligliet för befintliga anläggningar, i vilkas koncessioner det nämnda
förbehållet intagits.
I detta sammanhang kan påpekas, att, såsom framgår av å sid.
21 och 89 återgivna uttalanden, vid utarbetandet av 1902 års elektricitetslag
olika mening rådde rörande omfattningen av Konungens prövningsrätt
beträffande ansökningar om tillstånd för elektriska anläggningar,
nämligen huruvida densamma skulle inskränka sig till sådana
förhållanden, som berörde den allmänna säkerheten, eller sträcka sig
därutöver. Genom den senare av Riksdagen införda 40-åriga koncessionstiden
erhöll lagen en i viss mån annan karaktär, och Konungen
synes genom upptagandet av ovan anförda koncessionsvillkor hava fastslagit,
att även andra än säkerhetssynpunkter kunna beaktas vid dylika
ärendens prövning.
De elektriska distributionsföretagen synas böra årligen till kommerskollegium
avgiva vissa redogörelser över sin ställning och verksamhet.
De intaga genom arten av sin rörelse ofta en annan ställning än rena
handelsföretag, och det förefaller önskligt att såväl offentliga myndigheter
som allmänheten beredas tillfälle att utan svårighet eller besvär
erhålla kännedom om dessa företags ställning och det ekonomiska resultatet
av deras verksamhet. Den av företaget beroende allmänheten kan
därigenom i viss mån övervaka, att dess intressen bliva i tillbörlig mån
tillvaratagna. Ett ökat förtroende för företaget kan sålunda åvägabringas
och oberättigade fordringar å ena sidan samt ett alltför långt
drivet utnyttjande av en förmånlig ställning å andra sidan kunna därigenom
undvikas. Såsom grund för allehanda utredningar, behandling
av lagstiftningsfrågor m. m., är det för övrigt, såsom å sid. 32 påpekas,
av vikt att hava tillgång till en överskådlig tablå över den elektriska
kraftindustrins utveckling.
En stor mängd statistiska uppgifter om dessa företag, av såväl
teknisk som ekonomisk innebörd, föreligger visserligen, men ej i en överskådlig
och lätt tillgänglig form. Enligt § 85 av 1910 års lag om
aktiebolag skola alla sådana bolag till patentverket avgiva sina balansoch
vinst- och förlusträkningar. Det står sålunda öppet för envar att
taga del av dessa, men då de ej äro uppställda efter någon enhetlig
plan, är det både besvärligt och tidsödande att av detta material förskaffa
sig en överblick och göra några jämförelser. Det vore därför
lämpligt, att de uppgifter, som ingå i nämnda räkningar, uppställda efter
ett visst schema, ingåves till kommerskollegium, som av desamma kunde
utarbeta en sammanställning, vilken i vissa delar borde offentliggöras. Det
Årsberättel
ser.
398
torde böra tillkomma kommerskollegium att avgöra vad som skall förstås
med distributions företag samt även i vilken utsträckning årsberättelser
skola infordras. Åro ett företags årsintäkter obetydliga, kan detsamma
givetvis ej vara av stor allmän betydelse. De för industristatistiken
avsedda uppgifter, som även ingivas till kommerskollegium, äro
av en annan art och bliva ej offentliga förrän efter 5 års förlopp.
Såsom framgår av redogörelsen för England, åligger det elektriska
distributionsföretag därstädes att upprätta och offentliggöra mycket
detaljerade räkenskaper. I Förenta staterna hava ock flera av de s. k.
public service commissions föranstaltat om likformiga räkenskapers avgivande.
I allmänhet äro dessa långt mer i detalj gående, än vad här
kan erfordras.
Då annan än ett aktiebolag är innehavare av distributionsföretag,
böra räkenskaper föras på samma sätt som för dylikt bolag för att ernå
enhetlighet.
I övrigt får jag hänvisa till vad i denna sak anförts å sid. 310 och
347 av reservationen nr 1. Ordalydelsen av §§ 7 och 8 får givetvis
väljas med hänsyn till vad som kan komma att avses med koncessionerad
distributionsanläggning.
I efterföljande tabell meddelas en sammanställning rörande de fem
största kraftbolagen i landet, baserad på uppgifter, vilka finnas i företagens
offentliggjorda årsberättelser för 1913. Dessa företags distributionsområden
äro å bilagda karta betecknade med n:r 33, 39, 26, 40
och 25.
399
Balansräkning den 31 december 1913.*)
K o n t o. | Trollhätte Kraftverk, Statens. Kronor. | Sydsvenska Kronor. | Kraft A.-B. Kronor. | Hemsjö Kronor. | Örebro Elektriska A.-B. Kronor. | |||||
Fastigheter och vattenkraftverk............. | 928,900,575 | 60 | 6,723,139 | 83 | 5,939,620 | 11 | 3,880,478 | 56 | 2,143,178 | 04 |
Ångkraftverk ..................................... | — | — | — | — | — | - | 460,244 | 06 | — | — |
Övriga byggnader och inrättningar......... | - ■ | — | 186,518 | 59 | — | - | 127,886 | 43 | 52,207 | 40 |
Transformatorer och ledningar.............. | 4,905,666 | 03 | 3,879,714 | — | 810,045 | 32 | 687,747 | — | 448,547 | 38 |
Materialier och inventarier................... | 250,271 | 98 | 67.294 | 85 | 37,313 | 15 | 402,701 | 39 | 581,056 | 14 |
Främmande aktier............................... | — | — | 214,726 | 20 | 344,200 | — | 5) 2,736,949 | 50 | 96,000 | — |
Diverse debitorer................................. | 354,409 | 03 | 360,389 | 28 | 181,499 | 71 | 401,048 | 12 | 498.674 | 67 |
Kassa och bankdeposition..................... | 731,641 | 86 | 113 | 34 | 20.145 | 23 | 434 | 22 | 151,223 | 50 |
Summa | 35,142,564 | 50 | 11,432,896 | 09 | 7,332,823 | 52 | 8,697,489 | 28 | 3,970,887 | 13 |
|
|
| 2,614,000 |
| 1,250,000 | _ | , |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| } 8,ö64,U0(J | — | 1,500,000 | — |
» preferens- ............................... | — | — | 986,000 | — | 1,395,000 | — | i |
|
|
|
Obligationer....................................... | — | — | 7,000,000 | - | 3,839,000 | — | 2,178,000 | — | 1,629,000 | — |
Övriga lån ........................................ | 934,854,473 | 53 | — | — | 325,401 | 45 | 2,448,786 | 61 | 190,000 | — |
Reservfonden...................................... | — | — | 36,597 | 99 | 100,000 | — | — | - | 150,000 | — |
Övriga fonder..................................... | s) 224,786 | 02 | — | — | 125,000 | — | — | — | 230,000 | — |
Diverse kreditorer och räntor ............... | 63,304 | 95 | 397,533 | 57 | 39,439 | 22 | 432,000 | 29 | 101,710 | 75 |
Vinst- och Förlustkonto........................ | — | — | 398.764 | 53 | 258,982 | 85 | 73,802 | 38 | 170,176 | 38 |
Verksamhet | under år | 1913. |
|
|
|
|
| |||
Inkomst av kraftförsäljning.................. | 1,663,813 | 63 | 988,269 | 20 | 588,558 | 50 | 514,768 | 82 |
|
|
Övriga inkomster................................ | 30,992 | 06 | 4,435 | 53 | 2,674 | 98 | 8,140 | 53 |
|
|
Summa | 1,694,805 | 69 | 992,704 73 | 591,233 | 48 | 522,909 | 35 |
|
| |
Skuldräntor........................................ |
|
| 355,443 | 76 | 237,407 | 88 | 272,417 | 57 |
|
|
Drifts- och övriga omkostnader............. | s) 568,802 | 29 | 259,340 | 21 | 130,349 | 93 | 176,602 | 37 |
|
|
Årets vinst........................................ | 4) 1,126,003 | 40 | 377,920 | 76 | 223,475 | 67 | 118.889 | 41 | 170,176 | 38 |
Producerad energi............................... | 199 milj kwt. |
|
| 46,7 milj kwt. | 23 milj. kwt. |
|
| |||
Inkomst pr kwt producerad energi........ | 0,335 öre. |
|
| 1,260 öre. | 2,24 öre. |
|
|
|
*) I och för denna sammanställning härå vissa i tabellen intagna poster måst föras under annan rubrik än i de olika
företagens offentliggjorda berättelser.
*) Häri ingår vattenfallets beräknade värde med kr. 15,000,000 —. 2) Avskrivning motsvarande fömyelsefond. s) Häri
ingår en avsättning till förnyelsefonden med kr. 124,786:02. 4) Detta belopp angiver det s. k. överskottet; för att kunna
jämföra detta med de övriga företagens vinstsiffror skall beloppet minskas med räntan på de i företaget nedlagda anslagsmedlen,
c:a 19 milj. kr., men ökas med den i not 3) angivna avsättningen. 5) Av detta belopp representerar i själva verket
kr. 1,420,000: — ledningar, som av särskild anledning innebavas av annat bolag.
REDOGÖRELSE
FÖR
✓
LAGSTIFTNINGEN OM ELEKTRISKA STARKSTRÖMSANLÄGGNINGAR
I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER.
51
403
Översikt och jämförelse med svenska förhållanden.
Någon större överensstämmelse förefinnes icke mellan de olika ländernas
lagstiftning om elektriska starkströmsanläggningar. Detta kan ej
heller förväntas, då man betänker, att denna lagstiftning är helt ny.
Den har i huvudsak tillkommit under de sista tjugu åren för att fylla
de behov, som efter hand framkallats genom den elektriska kraftöverföringsindustriens
utveckling''. Emellertid äro de flesta spörsmål, vilka
till följd av denna utveckling krävt ett ingrepp på lagstiftningsväg, allestädes
ganska likartade och kunna sammanföras i några huvudgrupper.
Inom dessa grupper är här nedan en jämförelse gjord mellan vissa bestämmelser
i den svenska och i främmande lagar.
Rätt att tvångsvis framdraga ledningar.
Behovet att kunna tvångsvis framdraga ledningar över annans mark
har ofta varit den väsentliga och ursprungliga anledningen till särskild
elektricitetslagstiftning. I vårt land framfördes detta krav vid 1896 års
Riksdag och g av första anledningen till utarbetandet av 1902 års elektricitetslag.
Det må observeras, att dylik speciallagstiftning om vågrätt
för elektriska ledningar ännu saknas i många länder såsom t. ex.
i Belgien, Holland, Tyskland och Österrike samt endast finnes i begränsad
omfattning i England och Frankrike. Rörande denna rätt,
sådan den enligt stadgande eller praxis tillämpas här i landet, må
följande anföras.
Rättigheten kan meddelas endast för ledningar, som tjäna vissa
ändamål, men ej för transformatorstationer och dylikt. Det är eljest ganska
vanligt, att smärre transformator- eller kopplingsstationer, vilka
ju äro lika nödvändiga för elektricitetsdistributionen som ledningarna och
föga mer skrymmande än dessa, pläga jämställas med ledningar. De
behandlas ock såsom sådana i flera främmande lagar (Danmark § 10,
Norge förslag § 1, Schweiz § 45, Österrike förslag § 2).
Expropria
tionsrättens
omfattning.
404
Kommuners
vetorätt.
Fridlyst
område.
Rättighetens
giltighetstid
m. m.
Menighet kan enligt den svenska lagen vägra att upplåta gata eller
allmän plats för ledningar inom område, där byggnadsstadgan för rikets
städer äger tillämpning, och erhåller därigenom ej blott monopol på
elektricitetsdistributionen inom detta sitt område, utan kan även hindra
genomgångsledningars utförande. Landskommuner, där nämnda byggnadsstadga
ju icke är gällande, hava däremot ingen bestämmanderätt i
dessa avseenden. Lämpligheten av kommunernas vetorätt beträffande
elektriska ledningars framdragande i kommunala gator och vägar har
varit mycket omstridd, och man har i flera länder funnit behövligt att
inskränka denna rätt (Belgien förslag, Danmark § 10, England lag
1888 § 1, Frankrike § 8, Holland förslag, Schweiz § 46, Österrike § 2).
I Italiens och Spaniens elektricitetslagar göres i detta avseende ingen
skillnad mellan kommunal och enskild egendom. Åsikterna synas alltmer
stadga sig därhän, att kommunala verk böra skyddas för konkurrens,
men att en kommun, som ej själv utför några anläggningar, ej
bör kunna hindra enskilda därifrån; ej heller bör en kommun kunna
förhindra utförandet av ledningar för allmänna transportändamål såsom
för järnvägsdrift och ej heller av ledningar, som endast tjäna till att
framföra energi genom kommunens område.
En markägare på landsbygden kan påyrka, att ledning, när detta
ej möter synnerlig svårighet, skall framdragas på minst 150 meters avstånd
från hans byggnad eller tomt, detta för att ledningen ej må verka
vanprydande. Att denna inskränkning även gäller för underjordisk ledning,
är givetvis ej motiverat. I främmande lagar finner man ej några
bestämmelser liknande de nyssnämnda. Meddelande om expropriationsansökning
lämnas hos oss vanligen endast i allmänna kungörelser, och
markägaren har att taga kännedom om dessa, i fall han vill bevaka sin
rätt eller göra någon framställning i frågan.
Det uppställes här intet villkor om, att expropriationsrätten skall
begagnas inom viss tid, och densamma meddelas även oberoende därav,
att frivillig överenskommelse förut träffats med markägaren. Bättigheten
kvarstår sålunda under hela koncessionstiden, antingen ledningen
kommer till utförande genast eller framdeles eller alls icke. 1 andra
länder stadgas stundom eu viss tid, efter vars förlopp expropriationsrättigheten
förfaller, om den ej dessförinnan tages i anspråk (England,
Norge förslag § 15, Österrike förslag § 26), detta tydligtvis med tanke
på, att de förhållanden, som betingat dess beviljande, kunna väsentligen
ändras med tiden. Att expropriationsrätt medgives oberoende av
405
förefintliga avtal, har den påföljden, att, om avtalet av en eller annan
anledning förfaller, så kan tvångsupplåtelse omedelbart påyrkas.
Vår elektricitetslag innehåller ingen föreskrift rörande framtida Framtida
ändring eller omflyttning av en ledning, för vilken mark tvångsvis upp- ändring.
låtits. För att emellertid möjliggöra en sådan förändring, då detta
kräves i säkerhetsintresse, införes i stället i koncessionerna det villkor,
att kontrollmyndigheten må ålägga ledningsägaren att vidtaga dylik
åtgärd ifråga om ledningar å tätare bebyggda områden. Det kan emellertid
förekomma och har också inträffat, att även annorstädes eu förändring
av en ledning bliver önskvärd t. ex. för att möjliggöra ett bebyggande
eller bättre utnyttjande av en egendom eller dylikt. I vissa
förordningar (Italien stadga, Schweiz § 50, Österrike förslag § 4) har
angivits, huru därvid skall förfaras. I den svenska lagen om servitut
av 1907, § 5 stadgas om förfarande i det analoga fallet, att en ändring
av servitutet ifrågasättes.
Ersättning för intrång genom tvångsvis framdragen ledning skall Ersättningens
hos oss bestämmas enligt expropriationsförordningen, d. v. s. i allmän- faststallandehet
av en niomannanämnd, vilken omfattande apparat förorsakar stor
kostnad, ofta jämförlig med eller överstigande ersättningssumman. I
Schweiz och Danmark begagnar man sig härför av tremannanämnder, i
det förstnämnda landet av en permanent karaktär. Enligt det österrikiska
förslaget skall denna ersättning bestämmas på administrativ väg
med klagorätt hos domstol.
Till slut må omnämnas, att expropriation av mark för elektriska Oruvstadgans
ledningar i vårt land åtskilliga gånger ägt rum på grund av gällande tillämJPli9h
gruvstadga av 1884 §§ 32, 33 och 35, vilken stadga tillkom innan
några elektriska kraftledningar funnos och då tydligen avsåg linledningar
o. d. En liknande bestämmelse finnes även i Norge. Tvekan
har emellertid här rått om tillämpligheten på elektriska ledningar av
nyssnämnda stadgande, efter det expropriationsrätten för dylika ledningar
blivit särskilt reglerad genom elektricitetslagen. I de fall, då tvist härom
dragits inför domstolarna, hava dessa förklarat sådan expropriation enligt
gruvstadgan ogiltig0). *)
*) Helt nyligen har högsta domstolen avdömt ett sådant mål och därvid, med upphävande
av såväl underrättens som hovrättens utslag, förklarat gruvstadgan i dylikt fall tillämplig, varigenom
saken sålunda slutligt avgjorts.
406
Förenklat
förfarande.
Omfattning
och kostnad
av kontroll.
Tillstånd, säkerhetsåtgärder och kontroll.
Nödvändigheten att bereda skydd åt allmänheten samt åt telegrafoch
telefonanläggningar mot den fara eller olägenhet, som starkströmsanläggningarna
— i första hand ledningarna — kunna medföra, har
flerestädes givit anledning till lagstadganden om skyldighet att hos
offentlig myndighet ansöka om tillstånd till dylik anläggning. Härigenom
kunna nämligen föreslagna anordningar före utförandet bliva
underkastade en prövning. Vid antagandet av den svenska elektricitetslagen
var denna synpunkt en av de väsentliga, och densamma har föranlett
bestämmelser om, att frågor rörande tillstånd för ledningar även
av ganska oväsentlig art skola hänskjutas till den högsta statsmaktens
avgörande. I den mån utförandet av elektriska ledningar blivit allt mer
standardiserat, har kravet på ett snabbare och mindre omständligt förfarande
blivit än vidare berättigat. Behovet av förenklingar i detta avseende
inklusive inskränkning av hörandet av ägare av fastigheter inom
vissa avstånd från ledningen har från flera håll framförts. I Schweiz infördes
redan från början den ordningen, att tillstånd till utförande av ledningar
i regel skola meddelas av kontrollmyndigheten, och att förbundsrådet
endast behöver taga befattning med expropriationsärenden. Enligt
det föreliggande österrikiska förslaget skall tillstånd, beroende av anläggningens
art och utsträckning, meddelas av olika myndigheter.
För erhållande och betryggande anordningar finnas i de flesta länder
utfärdade allmänt gällande säkerhetsföreskrifter för anläggningars utförande,
vilkas iakttagande kontrolleras genom en tillsynsmyndighet, som
i fall av behov äger modifiera eller komplettera desamma. Kontrollen
kan alltefter anläggningarnas olika beskaffenhet åligga den ena eller
den andra myndigheten, vilken antingen är ansluten till något ämbetsverk
eller har en mera fristående organisation (Danmark, Schweiz). I
regel är den elektriska inspektionen skild från den allmänna yrkesinspektionen.
Omfattningen av den kontroll, som statliga myndigheter utöva i
förevarande avseende, är ganska varierande, antingen sträckande sig till
praktiskt taget alla starkströmsanläggningar eller ock begränsad till
vissa sådana, som äro av en särskilt farlig beskaffenhet; det senare är
fallet här i landet. Stundom synes en tendens förefinnas att överdriva
faran vid elektriska anläggningar och att onödigtvis utsträcka kontrollen.
407
Så ifrågasattes t. ex. i det för några år sedan framlagda men sedan återtagna
preussiska lagförslaget om tillsyn av elektriska anläggningar en
mycket omfattande kontroll.
Kostnaden för kontrollen bilres i allmänhet av anläggningsägaren
samt beräknas efter olika grunder. I Norge t. ex. utgår den efter ledningens
längd och de installerade förbrukningsapparaternas antal och
kapacitet, i Frankrike efter ledningslängden o. s. v. I Sverige bestrider
staten nästan hela kostnaden liksom för yrkesinspektionen.
Ansvar för skada, skyddsanordningar.
Frågan om ansvarsskyldighet för skada eller olägenhet orsakad av
elektrisk ström har föranlett åtskilliga lagbestämmelser. I allmänhet
förlägges dylikt ansvar i första hand på innehavaren av den anläggning,
genom vilken skadan föranleddes, naturligtvis med undantag för skada
orsakad av »högre hand» och ofta även, då vårdslöshet av den skadade
själv eller av tredje man varit anledningen. I den svenska elektricitetslagen
har man delvis tillämpat en annan princip, i det innehavaren av
den generator eller transformator, varifrån strömmen utgått, gjorts närmast
ansvarig för skadan. Härigenom kan en kraftstationsinnehavare
bliva skadeståndsskyldig för skada, orsakad av annan person tillhörig
ledning, över vilken han ej äger någon talan och om vars eventuellt
bristfälliga skick han ej har någon kännedom. Denna säregna lagbestämmelse
har stundom föranlett svårigheter vid träffande av avtal
rörande kraft försälj ning, då kraftverk och ledningar haft olika ägaré.
Skyldigheten att bekosta skyddsanordningar o. d, vid starkströmsledningars
sammanträffande med trafikleder eller med andra ledningar
fördelas olika. På sina ställen lägges denna skyldighet helt och hållet
på den sist tillkomna anläggningen. Så är praxis här, fast vår lag
(§ 5) ej är fullt uttömmande i detta avseende. Genom koncessionsbestämmelser
göres ock ett visst undantag, då fråga är om utökning av
statens Tedan befintliga telegraf- och telefonledningar. I lagbestämmelser
rörande skyldighet för den sistkommande att anordna skydd å förutvarande
ledningar finnes ofta, ehuru ej hos oss, det förbehållet, att
dessa ledningar skola vara utförda på ett tillfredsställande och tekniken
fullt motsvarande sätt och att de i annat fall skola bära en del av
kostnaden. Så kan t. ex. en enkeltrådig telefonledning ej gärna anses
såsom en tekniskt fulländad anordning, och ett kraftföretag torde utan
Fördelning
av ansvar.
Kostnad för
skyddsanordningar.
408
Tillämpning
av strafflag.
Åverkan och
fridlysning.
nyssnämnda förbehåll kunna nödgas bekosta dess ombyggande till dubbeltrådig
för att förekomma störningar.
En öppen fråga här i landet är, vem som skall bekosta skyddet,
då järnväg eller landsväg framdrages under en redan befintlig ledning.
I Norge t. ex. betalar i sådant fall kraftlinjeägaren, i Frankrike den sistkommande.
För övrigt saknas ofta tydliga bestämmelser i detta avseende.
I Schweiz fästes ej avseende vid, vilken ledning som först
tillkommit. Staten bekostar där för det första alla offentliga svagströmsledningars
ombyggnad till dubbeltrådiga, då så erfordras till undvikande
av störningar, samt betalar dessutom en tredjedel av övriga
nödvändiga skyddsanordningar vid sina svagströmsledningar. Vid privata
anläggningar fördelas kostnaden efter resp. anläggningars betydelse,
varom i brist på överenskommelse domstol avgör.
Stöld av elektricitet och skadegörelse å anläggningar.
I åtskilliga länder kan stöld av elektricitet enligt gängse lagtolkning
ej bestraffas efter den vanliga strafflagen, som hänför sig till lös
egendom. För ett tiotal år sedan var det sålunda ganska vanligt att
finna omständliga utredningar om, huruvida elektriciteten till sin natur
var en sak eller ej och från juridisk synpunkt kunde bliva föremål för
äganderätt eller stöld. Härom var givetvis ej lätt att komma till någon
klarhet, och man fann därför på flera ställen nödvändigt (Tyskland, England,
Sverige m. m.) att i strafflagen särskilt stipulera om straff för
stöld av elektricitet. På andra håll, där egendomsbegreppet fattades
mera allmänt, ansågs detta ej behövligt t. ex. i Frankrike. På senare
tid har man tillgripit den nära till hands liggande lösningen att stadga,
att elektriciteten i här ifrågavarande hänseende skall betraktas såsom en
sak, och att sålunda den allmänna strafflagen blir tillämplig (nya lagar
i Tyskland och Österrike).
Skadegörelse å elektriska anläggningar, som föranleder driftsavbrott
m. m., kan tydligtvis i vissa fall förorsaka stor olägenhet, och man har
därför mångenstädes funnit lämpligt att i elektricitetslagarna stadga
särskilt straff för sådan åverkan. I Sverige använder man sig i stället
av den s. k. fridlysningen för samma ändamål. Denna innebär, att
Konungen på ansökan förklarar, att straffpåföljden för skadegörelse å
en viss, enskild tillhörig ledning skall skärpas, till vad som gäller för
statens ledningar. Redan vid 1881 års Riksdag motionerades om sådan
409
lagändring, att straffpåföljden måtte bliva densamma för åverkan å statens
som å enskild tillhörig ledning, järnväg m. in., varigenom nyssnämnda
ausökningsförfarande och straffpåföljdens bestämmande i administrativ
väg: skulle kunna undvikas. Denna hemställan blev vid nämnda
tillfälle av formella skäl ej behandlad och synes ej senare hava blivit
förnyad, ehuru viktiga enskilda anläggningar sedan denna tid utförts
i stor mängd.
Leverans av elektrisk energi, prisreglering.
Den sist tillkomna delen av elektricitetslagstiftningen är den, som
berör de elektriska företagens skyldigheter i fråga om verksamhetens
bedrivande och förhållandet mellan leverantör och avnämare av elektrisk
energi. De spörsmål, som sammanhänga härmed, hava framträtt i
samma mån som tillgången till elektrisk kraft blivit en viktig angelägenhet
för allmänheten. Endast i ett land, England, torde en sådan
lagstiftning föregått uppkomsten av den industri, som den var avsedd
att reglera. Erfarenheten där blev emellertid mindre tillfredsställande,
i det att ingen dylik industri kunde komma till stånd, förrän lagen sex
år senare blev ändrad.
I städer och tätare bebyggda samhällen hava som regel kommunerna
själva sörjt för allmänhetens förseende med elektrisk kraft och
för ändamålet antingen utfört egna anläggningar eller meddelat koncession
åt andra. Så är ock i främmande länder stundom fallet ifråga
om landskommuner, vilka dock oftast äro tätare bebyggda än våra.
Dessa uppträda som företagare på detta område ensamma eller flera i
förening eller såsom delägare i bolag, eller ock meddela de koncessioner
åt enskilda företag. Möjligheten för kommunerna att bestämma i dessa
frågor är i allmänhet baserad på deras dispositionsrätt över de kommunala
vägar, där ledningarna måste förläggas. Hos oss handhaves
den lokala distributionen på landsbygden vanligen av privata företag,
däribland många andelsföreningar. De egentliga kraftfördelningsföretagen,
som från stora kraftstationer framdraga ledningsnät över vidsträckta
landsområden, äro i regel överallt privata företag, ehuru många
gånger kommuner ingå såsom delägare. I vissa länder såsom i Sverige
och i flera schweiziska kantoner driver emellertid även staten en mycket
omfattande kraftfördelningsrörelse.
Distributions
verksamhct.
52
410
Koncessions- Då företag av denna art, av vem de än innehavas, givetvis få en
lagar'' mer eller mindre monopolartad karaktär, har fråga uppstått, i vad mån
ett behov av statens ingripande föreligger för att inverka på företagets
bedrivande i en allmännyttig riktning, varmed vanligen förstås ett tillvaratagande
i första hand av statens, kommunernas och konsumenternas
intressen. I europeiska länder har hittills ett sådant ingripande från
statens sida genom koncessionslagstiftning egentligen endast förekommit
i England och senare i Frankrike. I många fall hava dock statliga
myndigheter utan särskilda lagstadganden övat ett ganska stort inflytande
i detta avseende t. ex. i Bayern. I Holland, Norge och Österrike
föreligga förslag till mer eller mindre omfattande koncessionslager för
elektriska distributionsanläersminjrar och i Förenta staterna hava vissa
stater infört en särskild kontroll över sådana anläggningar. I vår elektricitetslag
har genom den där föreskrivna begränsningen av koncessionstiden
för vissa ledningar till 40 år åt staten lämnats tillfälle att
efter sagda tids förlopp göra sin uppfattning gällande i denna sak.
Åven göres i vissa koncessioner förbehåll för någon kontroll dessförinnan.
Där staten genom koncessionslagstiftning eller eljest ingripit på
detta område, har denna åtgärd vanligtvis baserats på bestämmanderätten
ifråga om villkoren för ledningars framdragande å område för
statliga vägar. Tillstånden eller koncessionerna hava därföre avsett
själva distributionsnätet eller enstaka ledningar. Kraftstationen åter är
vanligtvis en sak för sig och är oftast koncessionsfri eller, då fråga
är om en vattenkraftstation, eventuellt koncessionspliktig på grund av
särskild vattenlagstiftning. Undantag från ovannämnda regel utgöra
de engelska koncessionslagarna, vilka avse företaget i dess helhet. De
holländska och österrikiska lagförslagen förutsätta en koncession för
själva rörelsens bedrivande, då det gäller yrkesmässig försäljning av
elektrisk kraft.
Genom lagstiftning av detta slag vill man söka befordra, bland
annat, att anläggningar utbyggas och hållas i drift på ett tillfredsställande
sätt, och att de, som så önska, må kunna erhålla kraft på
enhetliga och skäliga villkor utan att behöva föra några avsevärda förhandlingar
med leverantören. Ofta förutsättes en hemfalls- eller inlösPrisregiering.
ningsrätt för den koncessionsgivande myndigheten. I fråga om regleringen
av tariffer och taxor, vilket är ett viktigt kapitel i dessa lagar,
riktas uppmärksamheten givetvis i huvudsak på de villkor, som hava
betydelse för den större allmänheten, vilken vanligen utgöres av de
mindre konsumenterna, som var för sig ej kunna göra sig gällande
411
gent emot kraftföretaget. Att söka reglera priset på kraft för stora
industribehov har mera sällan ifrågasatts, annat än då själva kraftkällan
upplåtits av koncessionsgivaren. Enligt såväl den engelska som den
franska lagstiftningen skola maximitariffer föreskrivas, vilka efter viss
tid omregleras, och i England förutsattes även i vissa fall, att taxorna
göras beroende av företagets nettovinst. 1 de omnämnda holländska
och österrikiska lagförslagen samt i mindre grad i det norska förutsättes
även, att maximitariffer skola fastställas av offentlig myndighet.
Där maximitariffer hittills föreskrivits, torde man i regel finna, att de
verkligen tillämpade försäljningsprisen äro väsentligt lägre än de tilllåtna.
En taxereglering av långt större omfattning och verkan än de
ovannämnda tillämpas i vissa stater i Förenta staterna på så sätt, att
försäljningsprisen fixeras av särskilda kommissioner.
Någon särskild civilrättslig lagstiftning rörande leverans av elektrisk
kraft och därom träffade avtal föreligger så vitt bekant icke annat
än i koncessionslagar. Ifråga om kraftledningars hänförande såsom
tillbehör till kraftverken finnas i Schweiz nya lagbestämmelser, och
även annorstädes hava förslag därom framkommit.
Skatt på elektrisk energi, installationsmonopol.
En direkt statsskatt på elektrisk energi förekommer såvitt bekant
endast i Italien och Spanien. En indirekt statsskatt är införd i Tyskland,
där glödlampor, båglampor o. d. blivit skattelagda. I Danmark
upptages ''tull å elektrisk energi, som importeras till landet.
Kommuner såsom städer och andra samhällen, vilka hava ensamrätt
till elektricitetsdistribution, kunna på indirekt väg beskatta elektricitetsförbrukningen
genom den bestämmanderätt, de äga över försäljningspriset
för kraften. De större kommunala elektricitetsverken äro
också vanligen mycket vinstgivande företag. Ej sällan uttages en extra
avgift av avnämare därigenom, att de av kommunen eller annan distributör
tvingas att låta utföra sina anläggningar eller att inköpa sina
förbrukningsartiklar uteslutande från vissa entreprenörer, som därigenom
kunna hålla högre priser. I Tyskland hava exempelvis dylika installationsmonopol
vid s. k. över!andscentraler fått eu sådan omfattning, att
de olika staternas regeringar ansett sig böra ingripa däremot.
Avtal om
kraftleverans.
412
Elektriska måttenheter och mätare.
Körande de praktiska enheterna för elektricitetens uppmätande har
numera internationell överenskommelse träffats, sedan denna fråga varit
behandlad på ett antal kongresser, senast i London 1908. De sålunda
fastställda enheterna äro de s. k. internationella ohm, ampere, volt och
watt. Fastställandet har bestått i angivande av definitioner och metoder
för att kunna praktiskt framställa dessa enheter till så nära överensstämmelse
som möjligt med de absoluta enheterna av samma namn i
•Jo ’
c. g. s.-systemet. Åtskilliga länder (först Förenta staterna år 1894)
hava genom lag antagit dessa enheter. De äro ännu ej här i lag fastställda,
men förslag därom föreligger.
För elektricitetsdistributionen hava hithörande frågor sin egentliga
betydelse med hänsyn till den kontroll, som utövas över sådana elektricitetsmätare,
efter vilka allmänheten betalar sin konsumtion. För att
åstadkomma någon kontroll i detta avseende har man i flera länder
(Tyskland, England,- Frankrike m. fl.) infört en granskning, mer eller
mindre obligatorisk, av mätarekonstruktioner. Den, som önskar nyttja
en ny mätartyp, får sålunda från angivet offentligt laboratorium förskaffa
sig intyg på, att den uppfyller vissa fordringar. Ett dylikt förfarande
kan dock givetvis ej lämna garanti för, att varje särskilt instrument
är av samma beskaffenhet. Man har även försökt (t. ex. i
Österrike) att införa en periodvis återkommande kontroll genom offentlig
myndighet av alla elektricitetsmätare men snart upphört därmed.
1 Sverige förefinnes ingen statlig kontroll å elektricitetsmätare och ej
heller något tvång för elektricitetsverken att utöva sådan. Här i landet
tillverkas för närvarande icke några dylika mätare, ehuru många
tiotusental äro i bruk, i Stockholm omkring 42,000.
413
Belgien.
I Belgien finnes för närvarande ingen särskild lagstiftning om elektriska
anläggningar. På grand av dispositionsrätten över de kommunala
vägarna meddela kommunerna åt de elektriska företagen vägrättiglieter
eller koncessioner och bestämma på så sätt över villkoren för
leverans av elektrisk kraft inom sina respektive områden. Vederbörande
provinsregering äger därvid på grund de de allmänna kommunallagarna
att utöva en viss granskningsrätt rörande avtal, som träffas med
företagarna. Där statliga eller provinsen tillhöriga vägar eller annan
egendom beröras, måste tillstånd även inhämtas från dessa håll. Någon
särskild expropriationsrätt för elektriska ledningar finnes ej. Elektriska
anläggningar i gruvor och vissa fabriker äro underkastade en statlig
kontroll.
Ett förslag till elektricitetslag har redan år 1907 framlagts av en
därför tillsatt kommission, men detsamma synes ännu ej hava föranlett
någon åtgärd. Denna kommission påpekar i sitt utlåtande, att de. rådande
förhållandena på detta område ej äro fullt tillfredsställande, då
de giva anledning till byggandet av mindre anläggningar för lokala
behov, vilka ej kunna drivas så ekonomiskt som större företag. Kommunerna
kunna ock genom meddelande av monopol och påläggande
av betungande villkor på företaget fördyra kraften, vilket begränsar
dess användning och särskilt strider mot småindustriens intressen.
Dessutom bliva tarifferna nu mycket varierande på olika platser.
Kommunerna kunna ock trakassera en industriidkare t. ex. genom att
neka honom rätt att utlägga en kabel över en kommunal väg mellan
tvänne honom tillhörande fabriker. Åven kan utvecklingen förhindras
genom vägran att låta en överföringsledning framgå genom kommunen.
Kommissionen vill avhjälpa de anförda olägenheterna genom en anordning,
som skulle innebära möjlighet att meddela koncession med
monopolrätt endast för belysningsändamål. Överföring av energi skulle
vara fri, likaledes dess användning för kraftbehov, och kommunen skulle
därvidlag ej hava vetorätt ifråga om intrång å densamma tillhöriga
vägar.
Belgien.
Lagförslag av
1907.
414
Belgien.
Måttenheter.
Elektricitets
kommission.
Elektricitets -distribution.
Kommunen skulle då få befogenhet:
att meddela koncessionen med monopolrätt endast för belysningsanläggningar;
och
att meddela vågrätt även ifråga om statliga och provinsiella vägar,
då anläggningen avser endast ett lokalt intresse.
Provinsen eller staten skulle få befogenhet:
att bestämma över kommunala vägar, då det rör sig om ett provinsiellt
eller statligt intresse, som skall tillgodoses.
På denna basis, som i viss mån avser att frigöra industrien från kommunalt
förmyndarskap, bär lagförslaget utarbetats, någorlunda i likhet
med den franska lagen fastän enklare. Detsamma innehåller även bestämmelser
om begränsad expropriationsrätt, om statlig kontroll över
anläggningar, om straff för åverkan å anläggningar o. d.
En lag av den 30 oktober 1903 fastställer de elektriska måttenheterna
och meddelar bestämmelser om verifikation av mätinstrument.
Den kontroll av elektricitetsmätare, som iörutsättes i denna lag, har likväl
ännu ej blivit införd.
Genom förordningen av den 8 mars 1906 har inrättats en elektricitetskommission
av 15 medlemmar ansluten till arbetsministeriet.
Elektricitetsdistributioneu har i Belgien nått en stor omfattning, och
det uppgives, att verken uppgå till något över ett hundratal med en
installerad maskinkapacitet av bortåt 300,000 kilowatt.
415
Danmark.
Deri danska lagstiftningen om elektriska anläggningar innehålles i
elektricitetslagen av den 19 april 1907, vilken här nedan i sin helhet
återgives.
Denna i fyra kapitel uppdelade lag meddelar bestämmelser rörande
tillvaratagande av den allmänna säkerheten, rörande skadeståndsplikt
samt rörande tvångsvis upplåtande av mark för ledningar med tillbehör.
Lagen stadgar ej någon skyldighet att hos offentlig myndighet ansöka
om koncession för elektrisk anläggnings utförande eller drivande och
ingår över huvud taget ej på kommersiella spörsmål i samband med
dylika företag.
Lagens lista och 4:de kapitel innefatta bestämmelser, som hava avseende
på säkerhetsfrågor. Ministern för allmänna arbeten bemyndigas
utfärda säkerhetsföreskrifter för elektriska anläggningar. En elektricitetskommission
av fem medlemmar utsedda för 6 år tillsättes, som skall
självständigt övervaka de nämnda föreskrifternas iakttagande samt
taga befattning med lagens tillämpning i åtskilliga andra avseenden;
den skall även till regeringen avgiva yttranden i elektricitetsfrågor.
Innan nyanläggning påbörjas, skall till kommissionen göras anmälan
därom åtföljd av beskrivning och planer i och för godkännande. Kommissionen
besluter därvid ock i vad mån anläggningen skall stå under
dess tillsyn med hänsyn till de tekniska anordningarna. Tillsynen bekostas
av anläggningsägaren. Spörsmål rörande åtgärder till förekommande
av störning mellan olika anläggningar, huru kostnaden härför
skall fördelas etc. skola i fall av tvist hänskjutas till en tremannanämnd,
vars ordförande utses av vederbörande minister för 6 år och övriga medlemmar
av elektricitetskommissionen för varje särskilt fall. Installatörer
skola underkastas vissa prov, innan de erhålla rätt att utföra anläggningar
av farlig beskaffenhet.
Lagens 2: dra kapitel meddelar bestämmelser om skadestånd för
skada orsakad genom elektrisk anläggning; därvid äro de förhållanden
närmare angivna, till vilka skall tagas hänsyn vid fastställande av skadeersättningens
storlek.
I 3: dj e kapitlet stadgas, bland annat, att starkströmsanläggningar av
allmänt intresse kunna erhålla rätt att tvångsvis anbringa ledningar,
Danmark.
Elektricitetslag
av 1907.
416
Danmark.
Kraftleverans
och, prisreglering.
Övriga
förordningar.
Elektricitet sdistributionen
i Danmark.
transformatorer etc. på främmande ägor, utan att dock äganderätt till
egendomen förvärvas. Sådan rätt meddelas av ministern för allmänna
arbeten, men elektricitetskommissionen fastställer sedermera inom ramen
därav den närmare omfattningen av rättigheterna. En skiljenämnd av
tre medlemmar bestämmer ersättningen till markägarna. I fråga om
offentliga gator och vägar lämnas sådant tillstånd ej för längre tid än
40 år. Vederbörande kommuner kunna förhindra meddelandet av dylikt
tillstånd, endast om de själva förbinda sig att inom skälig tid utföra
motsvarande anläggningar.
Varken i elektricitetslagen eller eljest finnas särskilda bestämmelser,
som avse att trygga abonnenternas rätt till kontraktsenligt åtnjutande
av elektrisk energi eller att sätta offentlig myndighet i stånd att reglera
priset på elektricitet, som distribueras till allmänheten. Ej heller lära
förslag i detta avseende hava framkommit. Endast i det fall, att ägaren
av en starkströmsanläggning på grund av § 10 av elektricitetslagen ansöker
om tillstånd att tvångsvis förvärva rätt att över annans egendom
utlägga ledningar etc., kunna villkor av dylik art ifrågasättas. Sådant
tillstånd förutsätter nämligen enligt paragrafens avfattning, att anläggningen
skall vara av allmänt intresse, och dess meddelande kan alltså
göras beroende av, att avnämare på platsen i fråga erhålla ström från
verket på rimliga och sinsemellan likartade villkor. Då ledningarna
måste förläggas på område, vard ver staten förfogar, torde i vissa fall
förekomma, att vederbörande departement uppställer villkor, som beröra
företagets kommersiella förhållanden. För tillstånd till import av elektrisk
energi har pålagts en avgift till staten, utgående i form av värdefull
på den införda energien.
De jämlikt § 1 av elektricitetslagen utfärdade föreskrifter om elektriska
anläggningar hava i ny reviderad form utgivits den 18 november
1912 och trätt i kraft Dån och med 1913.
I Danmark funnos enligt tillgänglig statistik år 1913 ett 40-tal
egentliga elektricitetsverk för allmän distribution med en sammanlagd
generatorkapacitet av c:a 37,000 kilowatt, vilket räknat efter ett invånareantal
av 2,8 miljoner gör 13,3 kw pr 1,000 invånare. Fem av verken
hade en kapacitet'' överstigande 1,000 kw. Av anläggningarna voro omkring
80 % kommunala företag. Under utförande såsom privatföretag
var, bland annat, en större kraftfördelningsanläggning på Själland, till
vilken energi delvis, intill 7,000 hkr, skulle erhållas från Sverige, näm
-
417
ligen från vattenfall i Lagan genom i Öresund förlagda kablar för 3-fas
ström av 25,000 volts spänning. För denna energi skall enligt koncessionen
erläggas en värdetull av 7 Vs %. 1 ändamål att säkerställa
denna tullsats för hela den 40-åriga koncessionstiden har regeringen
sedermera gjort framställning om dess fastställande genom lag.
Lag om elektriska starkströmsanläggningar
av den 13 april 1907.
KAP. I.
§ 1.
I denna lag förstås med starkströmsanläggning elektrisk anläggning,
varest användas ström av sådan styrka och så hög spänning, att
därigenom fara kan uppstå.
Ministern för offentliga arbeten bemyndigas att utfärda ett reglemente
för utförande och drift av elektriska starkströmsanläggningar,
vari kunna meddelas föreskrifter om:
a) säkerhetsanordningar, som skola iakttagas vid dylika anläggningars
utförande och drift;
b) skyldighet att anmäla till den i § 2 omnämnda elektricitetskommissionen
de vid denna lags ikraftträdande befintliga anläggningar
ävensom nyanläggningar och utvidgningar av äldre anläggningar samt
skyldighet att giva elektricitetskommissionen eller dess befullmäktigade
tillträde för anläggningarnas undersökning;
c) tillsyn av anläggningar i sådana lokaler, där explosionsfara kan
uppstå eller där fukt eller andra orsaker försvåra vidmakthållandet av
isolationen eller nedsätta ledningsmotståndet hos där sysselsatta personers
kroppsdelar; ävensom av anläggningar, som befinnas medföra
särskild fara för person eller värdefull egendom däribland sådana företag,
som äro underkastade arbets- och fabrikstillsyn enligt lag av den
11 april 1901 samt teatrar och andra byggnader, där ett större antal
människor samlas;
d) straff av böter intill ettusen kronor för överträdelse av de i
reglementet meddelade bestämmelserna. Sådana överträdelser skola behandlas
som offentliga polissaker; böterna tillfalla statskassan.
Danmark.
53
418
Danmark.
§ 2.
Det skall upprättas en elektricitetskommission, som skall dels utöva
de i föreliggande lag och i reglementet för utförande och drift av elektriska
starkströmsanläggningar angivna åligganden, dels ock bistå ministeriet
för offentliga arbeten med avgivande av utlåtanden i till densamma
av ministeriet känskjutna ärenden rörande elektriska starkströmsanläggningar.
Kommissionen, som har sitt säte i Köpenhamn, men vars verksamhetsområde
omfattar hela landet och som av ordföranden kan sammankallas
till sammanträde var som helst i landet, består av en av Konungen
utnämnd ordförande och fyra av ministern för offentliga arbeten
utnämnda medlemmar. En av medlemmarna skall besitta de kvalifikationer,
som fordras för att hava säte i landets överrätter, tre medlemmar
skola vara i besittning av elektroteknisk sakkunskap.
Samtliga fem medlemmarna utnämnas för sex år åt gången. De
erhålla en årlig ersättning samt gottgörelse för resekostnader till och
från mötesplatsen efter av ordföranden godkända räkningar. Kommissionen
antager erforderliga biträden. De för kommissionen behövliga
utgifterna beviljas i de årliga finanslagarna.
§ 3.
Elektrisk starkströmsanläggning må ej medföra fara för annans
egendom eller föranleda driftstörning vid andra redan bestående företag.
Om sådana störningar kunna undvikas genom säkerhetsanordningar,
skola dessa utföras på den nya anläggningens bekostnad, dock skall
den äldre anläggningen kunna åläggas bära en skälig del av omkostnaderna,
om anordningarna tillika medföra väsentliga fördelar för dess
framtida drift.
Spörsmål om:
a) huruvida en elektrisk starkströmsanläggning föranleder driftstörning
å ett befintligt företag,
b) vilka säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas, för att undvika
sådan driftstörning,
c) vem som skall utföra ifrågavarande anordningar, och
d) om och i vilken omfattning det äldre företaget skall deltaga i
utgifterna härför, avgöres, försåvitt därom icke kan uppnås överenskommelse,
med slutlig och bindande verkan för parterna av en nämnd, bestående
av tre medlemmar, av vilka en, som fungerar som ordförande,
utnämnes av ministern för offentliga arbeten för sex år åt gången,
419
under det att de två andra medlemmarna för varje särskilt tillfälle ut- Danmark,
nämnas av elektricitetskommissionen utanför dess egen krets.
Nämnden kan bestämma, att starkströmsanläggningen ej må utföras
eller drivas, innan nödiga säkerhetsanordningar vidtagits.
Nämnden angiver i sitt utslag vem av parterna, som skall betala
omkostnaderna för sakens behandling och med vilket belopp. Spörsmålet
om omkostnadernas storlek kan dock överklagas hos ministern för
offentliga arbeten. Sådant överklagande skall äga rum inom fjorton
dagar efter utslagets erhållande.
§ 4.
Med hänsyn till rätten att utföra arbeten vid elektriska starkströmsanläggningar
skola de i lag nr 9 av den 23 januari 1903 givna bestämmelser
äga tillämpning; dock äro endast de personer, som bestått
ett av ministern för offentliga arbeten godkänt prov för elektriska installörer,
berättigade att åtaga sig utförande och underhåll av sådana
starkströmsanläggningar, som äro underkastade tillsyn enligt § 1 c).
De, som bestått provet, hava rätt att åtaga sig elektriska installationer
överallt i landet. Varje installatör ansvarar för den av honom använda
personalens duglighet och pålitlighet. Om det befinnes lämpligt, att
dylika prov verkställas genom statens föranstaltande, skola medel härtill
beviljas i de årliga finanslagarna.
Elektricitetskommissionen är berättigad att undersöka, huruvida
installatörer utföra de till dem överlåtna arbeten på ett tillfredsställande
sätt. Befinnes detta icke vara fallet, kan kommissionen alltefter omständigheterna
ådöma vederbörande böter av intill 100 kronor, som tillfalla
statskassan. Kommissionen kan dessutom förklara, att en installatör,
som bestått ovannämnda prov, har förbrutit den därmed erhållna
rätten, om den finner, att han gjort sig skyldig till upprepad eller grov
försumlighet eller om han underlåter att erlägga honom ådömda böter
inom fastställd tid. Ett sådant ärende kan dock överklagas hos ministern
för offentliga arbeten, som slutligt avgör saken.
KAP. II.
§ 5-
Den, som driver en elektrisk starkströmsanläggning, är skyldig att
ersätta den skada till person eller egendom, som förorsakas av anlägg
-
420
Danmark, ningen, för såvitt det ej klargöres, att den skadelidande själv avsiktligt ■
eller genom ovarsamhet varit vållande till skadan eller att denna icke
kunnat avvärjas genom den uppmärksamhet och omtanke, som driften
av sådana anläggningar kräver såväl med hänsyn till driftsordning som
till material.
§ 6.
Den skadelidande är berättigad till ersättning icke blott för den
skada, som han omedelbart lider, utan också för de därav föranledda
utgifter, minskad förvärvsförmåga och olägenhet. Förekommer kroppsskada,
har han dessutom krav på ersättning för därigenom orsakat lidande
och lyte.
Vållas någons död under de i § 5 anförda omständigheter, skall
ersättning utbetalas för utgifter till hans begravning och för den förlust,
som de lida, för vilken han vid olyckstillfället hade påtagit sig
försörj ningspli kt.
§ 7-
Har skadan förorsakats genom flera starkströmsanläggningar, skola
alla de anläggningar (jfr § 5), för vilka det icke kan bevisas, att skadan
omöjligen kan vara av dem förorsakad, solidariskt svara för skadeersättningen.
De ersättningsskyldiga anläggningarna skola i brist på
annan överenskommelse dela ansvaret lika.
§ 8-
Elektrisk starkströmsanläggning innefattas i fråga om de vid densamma
sysselsatta arbetarna uti lag nr 4 av den 7 januari 1898 och
hänföres till § 4 A nr 1 av nämnda lag, för den händelse den drives
fabriksmässigt, och under § 4 B, för såvitt detta icke är fallet. Icke
fabriksmässigt driven anläggning skall hänföras till § 4 B, även om
ifrågavarande anläggning icke är underkastad fabrikstillsyn enligt § 11
första punkten i lag nr 56 av den 12 april 1889 om anordningar till
förebyggande av olycksfall vid begagnande av maskiner.
När en av olycksfall träffad arbetare eller en förolyckad arbetares
efterlämnade framställt krav på grund av denna lag, kunna vederbörande
icke samtidigt åberopa sig på bestämmelserna i lag nr 4 av den 7
januari 1898, med mindre än arbetarförsäkringsrådet efter tagen kännedom
om sakens enskildheter på gjord ansökan därtill lämnat sitt bifall.
421
När å andra sidan en arbetare eller hans efterlämnade hava framställt DanArk.
krav eller mottagit ersättning på grund av bestämmelserna i lag nr 4
av den 7 januari 1898, måste han eller de därigenom avstå från rätten
att samtidigt eller senare kunna ställa rättskrav mot starkströmsanläggnings
innehavare (jfr § 5) med stöd av föreliggande lag.
KAP. III.
§ 9-
Ledningar för elektriska starkströmsanläggningar må framföras över
och under gator, vägar och järnvägar, om detta utföres så, att trafiken
därigenom icke på något sätt förhindras. Fyra veckor innan ledning
utlägges, skall anmälan därom göras till vägens eller järnvägens ägare
eller förvaltning; denne kan då inom tre veckor efter anmälans mottagande
protestera mot ledningens framförande hos ministeriet för offentliga
arbeten, som avgör, om och på vilket sätt ledningen får utföras;
då stolpar eller stöd önskas anbrakta på vägens eller järnvägens område
eller då anläggningen kan befinnas medföra ekonomisk förlust för
vägens eller järnvägens ägare, må tillåtelse av ministeriet blott givas
under iakttagande av föreskrifterna i § 10.
§ io.
För anordnande av stolplinjer med tillhörande ledningar, transformatorer
och dylikt samt för utläggande av underjordiska ledningar
för elektriska starkströmsanläggningar, som äro av allmänt intresse,
kan med tillåtelse av ministern för offentliga arbeten tvångsvis förvärvas
rättighet över offentlig eller privat egendom.
Om ministern ej finner sådan ansökning genast böra avslås, hänskjutes
saken till elektricitetskommissionen för prövning.
Kommissionen tillställer genom rekommenderat brev samtliga fastighetsägare,
offentliga eller privata, å vilkas fastigheter dylik rätt begäres
och vilkas hemvist här i landet är känd, meddelande om den gjorda
framställningen med angivande av vilka rättigheter som önskas och
med anmodan att inom fyra veckor efter meddelandets avsändande framkomma
med de erinringar, vartill de må finna anledning. Ett liknande
meddelande tillställes de kommuner (Amts, By- och Sognekommuner),
som beröras av anläggningen.
422
Danlnark.
Kommissionen skall vidare tre gånger efter varandra i statstidningen
och i ett efter dess mening lämpligt antal lokala tidningar offentliggöra,
att en sådan ansökan mottagits, och skall detta offentliggörande tillika
innehålla en uppfordran till alla, som må hava intressen att bevaka i
anledning av anläggningen och som ej mottagit särskilt meddelande
om densamma, att inom fyra veckor efter det sista offentliggörandet till
kommissionen inkomma med sina erinringar.
Kommissionen må av sökanden infordra alla upplysningar om anläggningen
och dess drift, som för ansökningens bedömande befinnas
erforderliga.
När de i 3:dje och 4:de stycket angivna frister utgått och kommissionen
avslutat sina undersökningar, skall den avgiva utlåtande i
saken till ministern för offentliga arbeten, vilken avgör, huruvida och i
vilken omfattning ansökningen kan beviljas. Tillåtelse till tvångsvis
förvärvande av rätt att begagna allmänna gator och väg ar kan dock
meddelas endast för en tid av högst 40 år och blott om vederbörande
kommuner icke redan hava utfört eller ställa en efter ministeriets bedömande
tillfredsställande garanti för, att de inom skälig tid skola
utföra en anläggning, som i huvudsak fyller det av sökanden avsedda
allmännyttiga ändamål.
§ Il
När
ministeriet för offentliga arbeten givit tillåtelse att tvångsvis
förvärva rätt över annans egendom, skall elektricitetskommissionen inkalla
såväl den eller dem, som fått nämnda tillåtelse, som även vederbörande
fastighetsägare (innehavare) till ett sammanträde på platsen
i fråga, och skall dylik kallelse delgivas åtta dagar i förväg antingen
genom rekommenderat brev eller genom stämningsmän. Kommissionen
bestämmer, var sammanträdet skall hållas och vilka av dess medlemmar,
som skola deltaga däri.
Vid sammanträdet avhandlar kommissionen ärendet med parterna.
Träffas ej överenskommelse eller utebliver vederbörande fastighetsägare
(innehavare), fastställer kommissionen med bindande verkan inom de av
ministeriets tillstånd angivna gränser för tvångsrätten innebörden och
omfattningen av de rättigheter, som tillerkännas i fråga om varje
särskild fastighet; däremot skall spörsmålet om ersättningens storlek
och om den säkerhet, som eventuellt skall ställas för dess erläggande i
rätt tid, hänvisas till avgörande genom skiljemän.
423
§ 12-
Av de skiljemän, varom sagts i § 11, skall den, som erhållit tillståndet
enligt § 10, och fastighetsägaren (innehavaren) välja vardera en.
I händelse den förstnämnde ej meddelar fastighetsägaren (innehavaren)
sitt val inom åtta dagar efter det denne tillkännagivit, att han önskar
skiljedom och angivit sin skiljeman, mister han sin rätt att välja, så
att fastighetsägaren då även får välja den andre skiljemannen. Innan
förhandlingarna börja, skola dessa två välja en tredje, som efter förhandlingarnas
avslutande tillträder, om de två ej blivit eniga, och som
inom ramen av de motstridande uppfattningarna träffar avgörande i de
punkter, varom enighet ej kunnat uppnås. Kunna de två skiljemännen
ej enas om valet av tredje man, skall denne utses av platsens överhet.
Skiljedomen meddelas båda parterna skriftligt; den är för dem slutgiltig
och bindande.
§ 13-
Den ersättning, som tilldömes fastighetsägaren (innehavaren),
skall av anlägggningsägaren utbetalas direkt till denne. Anläggningsägaren
är berättigad att, innan ersättningen utbetalas, påfordra bevis
för, att pantinnehavare och andra vederbörande samtycka till utbetalningen,
och att till dess sådant bevis föreligger, deponera ersättningsbeloppet
i den bank, varom parterna må överenskomma, eller, i brist på
överenskommelse, i Nationalbanken och under det villkor, att beloppet
med upplupna räntor ej må lyftas, förrän båda parterna samtyckt till
utbetalningen.
Intet till anläggningen hörande arbete på annans mark må påbörjas,
innan den fastställda ersättningen blivit betald eller deponerad.
§ 14-
Som bevis, att rätt över annans fastighet erhållits, tjänar en utskrift
av elektricitetskommissionens protokoll i ärendet, vilken utskrift anläggningsägaren
kan låta inteckna (tingleese) som servitut på egendomen.
§ 15-
Till alla förelägganden, kallelser och handlingar, som utfärdas på
grund av föreliggande lag, användes ostämplat papper.
Danmark.
424
Danmark.
§ 16.
Alla kostnader för de i §§ 10—15 omnämnda förrättningar m. m.
skola bäras av anläggningsägaren, däribland dagtraktamente till elektricitetskommissionens
medlemmar och skiljemännen med 10 kronor per
dag samt resekostnader enligt räkning.
§ 17-
De i detta kapitel meddelade föreskrifter äro ej tillämpliga på anläggningar,
som kräva koncession eller expropriation av fast egendom.
KAP. IV.
§ 18.
Ministern för offentliga arbeten kan på kommissionens framställning
överflytta tillsynen av kommunala anläggningar till vederbörande kommuner.
I fråga om staten tillhöriga anläggningar åligger det den myndighet,
under vilken de lyda, att tillse, att de uppfylla bestämmelserna
i denna lag och de föreskrifter, som på grund av densamma utfärdas.
§ 19-
Alla vid denna lags ikraftträdande bestående anläggningar skola
inom ett år efter utfärdandet av det i § 1 nämnda reglemente bringas
i överensstämmelse med däri givna föreskrifter, om ej kommissionen har
givit tillstånd att förlänga denna frist, eller efter anhållan av ägaren
har godkänt anläggningen, sådan den befinnes. Överträdelse härav
straffas med böter såsom för överträdelse av reglementet.
§ 20.
Denna lag gäller icke för Färöarna, men kan genom kunglig förordning0)
förklaras tillämplig även för denna landsdel med iakttagande
av erforderliga jämkningar. *)
*) Utfärdad den 31 januari 1908.
425
England.
England.
Den engelska elektricitetslagstiftningen innehålles i Electric Lighting
Acts 1882, 1888, 1899 (Clauses Act) och 1909. Genom en särskild
lag av 1894 hava de elektriska måttenheterna legaliserats.
Redan 1879 tillsattes en parlamentarisk kommission för att utarbeta
ett lagförslag om distribution av elektrisk energi och tre år senare antogs
den grundläggande lagen av 1882. Med hänsyn till det behandlade ämnet
är den av ett mycket tidigt datum, ungefär samtidig med eller kanske
till och med något tidigare än den praktiskt användbara glödlampan.
Som lagens benämning angiver, avsågs med densamma närmast
att reglera elektricitetens användande för belysningsändamål; övriga användningssätt
ansågos vid denna tidpunkt vara av underordnad betydelse.
Ehuru förhållandena sedermera genom kraftfördelningsindustriens
uppsving väsentligen förändrats, har man likväl allt framgent bibehållit
den numera ganska oegentliga benämningen electric lighting act för alla
dessa förordningar.
Denna lagstiftning är även ganska enastående i sitt slag genom sin
restriktiva karaktär och den detaljerade reglementering i kommersiellt
hänseende, som densamma inrymt åt staten över såväl privata som kommunala
företag för elektricitetsdistribution alltifrån den första tillkomsten
av sådana anläggningar. Det uppgives, att detta i någon mån vore att
tillskriva en viss avoghet vid tidpunkten i fråga mot monopolartade företag
i allmänhet med anledning av, att en del järnvägar och gasverk
utnyttjat en sådan särställning utan skälig hänsyn till allmänhetens intressen.
I anslutning härtill må erinras om, att den allmänna engelska
bolagslagstiftningen särskiljer mellan två klasser av bolag nämligen
s. k. joint stock companies, som driva handelsverksamhet, och public companies,
som driva allmännyttiga företag (public Utilities). De senare
kräva i allmänhet särskild lagstiftning, då de oftast i mer eller mindre
grad måste göra intrång på enskildes rätt för att kunna utföra sina anläggningar.
Till denna klass höra järnvägar, vattenverk, gasverk, elek
54
-
426
England, tricitetsverk etc. De allmänna bestämmelserna om dylika företag finnas
i den så kallade Companies Clauses Act, som bland annat innehåller
stadganden syftande till att förhindra företagens upphörande. Exempelvis
kunna kreditorer ej föranleda en sådan anläggnings försäljande och
nedläggande utan endast tillsättande av syssloman för densamma.
De här ifrågavarande lagarna bliva ofta anförda i samband med
lagstiftningsfrågor rörande elektricitetsdistribution och därvid framställda
än såsom varnande och än såsom efterföljansvärda exempel. De torde
därför böra något närmare omnämnas. Åtskilliga bestämmelser i lagförslag
och dylikt på detta och likartade områden äro mer eller mindre
direkt hämtade från dem såsom ifråga om inlösningsrätt, leveransvillkor,
pris och vinstbegränsning m. m. De äro såväl till form som innehåll
mycket vidlyftiga och detaljerade, varför ordalydelse och innebörd ej här
kunna fullständigt återgivas annat än i vissa delar. Lagen av 1882 är
som nämts huvudlagen; 1888 års lag innehåller några modifikationer
av den föregående särskilt i fråga om kommunernas inlösningsätt. Den
s. k. Clauses act av 1899 utgör en sammanfattning av sådana villkor, som helt
eller delvis gälla för de tillstånd, koncessioner, vilka beviljas enligt de övriga
lagarna. Före dess tillkomst infördes i varje meddelad koncession alla för
densamma gällande villkor, numera hänvisas endast till 1899 års act och
angivas eventuella undantag därifrån, en även på närsläktade områden
tillämpad praxis. Lagen av 1909 giver möjlighet att utan parlamentets
medgivande erhålla expropriationsrättigheter och mer omfattande koncessioner
med större frihet för företagen, än vad förut var fallet.
Tillsyn över lagarnas tillämpning utövas av Board of Trade (handelsdepartementet),
som även utfärdar på dem grundade administrativa
förordningar såsom säkerhetsföreskrifter m. m.
Efter en översikt av lagarnas innehåll äro härnedan lagtexterna
delvis återgivna och därefter ett formulär för ett elektricitetsbolags
räkenskaper, ett formulär för en koncession meddelad av Board ov Trade
(provisional order) samt sist såsom exempel en koncession (special act)
meddelad genom parlamentsbeslut åt Lancashire Electric Power C:o.
Innebörd och tillämpningsområde.
Electric Lighting Acts 1882—1909 angiva de villkor, under vilka
staten meddelar koncession å utförande och drivande av anläggningar
för allmän distribution av elektrisk kraft inom vissa bestämda områden.
Koncessionshavaren ålägges att på anfordran tillhandahålla kraft enligt
427
mor eller mindre fastställda villkor och erhåller i gengäld erlorderliga
rättigheter för ledningars framdragande samt ett visst skydd mot konkurrens
från andra företag. För eget behov utförda ledningar och anläggningar
kräva intet tillstånd från statens sida. Ej heller möter det, med
nedanstående inskränkning, något hinder att utan sådant tillstånd tillhandahålla
kraft åt andra. Emellertid kan ej ett distributionsföretag av
någon betydenhet komma till stånd utan laga tillstånd (statutory powers),
på grund av de svårigheter, som i saknad av ett sådant erbjuda sig
för erhållande av rätt att begagna område tillhörande allmänna trafikleder
(gator, vägar och järnvägar) för ledningars förläggande. Dessa
trafikleder sortera nämligen ofta under flera myndigheter med olika befogenheter
och olika intressen att bevaka.
Den nyssnämnda inskränkningen av friheten att försälja kraft har
införts genom § 23 av 1909 års lag, som innehåller en bestämmelse
avseende att skydda de koncessionerade företagen från konkurrens från
de ej koncessionerades sida. Företag av sistnämnda slag, vilka tillkomma
efter nämnda lags antagande, få nämligen numera endast såsom biaffär
leverera elekrisk kraft till avnämare inom område, för vilket koncession
meddelats åt annat företag. Som synes är förbudet ej kategoriskt utan
ganska svävande. Avsikten är dock att åt koncessionerade företag giva
en viss monopolställning, som, ehuru ej direkt tillerkänd (§ 1 lag 1888),
dock anses berättigad på grund av de förpliktelser, vilka genom koncessionen
pålagts företaget. Av samma skäl brukar Board of Trade endast
meddela en enda koncession för varje område; inom vissa distrikt av
London har dock undantag gjorts därifrån.
Det må observeras, att det här ifrågavarande koncessionsväsendet
avser själva rörelsens bedrivande oberoende av anläggningens tekniska
beskaffenhet, den använda elektriska spänningens storlek etc., vilka förhållanden
däremot i vissa andra länder ligga till grund för skyldigheten
att ansöka om statens tillstånd. Kontroll med hänsyn till den
allmänna säkerheten kan, oavsett om koncession förefinnes eller ej, genom
Board of Trade utövas över alla anläggningar, som ej helt och
hållet äro förlagda inom byggnad (§ 4 lag 1888).
Koncessionsinnehavare.
Koncessioner beviljas åt ortsmyndigheter (kommuner), bolag eller
privatpersoner. Kommunerna kunna som regel ej inlåta sig på elektriska
företag ens inom sina egna områden utan statens tillstånd, då
England.
428
England.
kommunalförordningarna noga begränsa deras befogenheter i fråga om
affärsföretag. Exempelvis kunna de ej sälja eller uthyra elektriska förbrukningsapparater
eller göra utlägg för reklam och akvisition etc., om
detta ej särskilt angives i koncessionen. De äga för övrigt ej att upptaga
lån annat än efter medgivande och under kontroll av statsmyndighet
(Local Government Board), som i fråga om lån för elektriska anläggningar
även brukar fastställa amorteringstiden för anläggningens olika
delar.
Då en koncession i undantagsfall meddelas åt enskilda personer,
sker det som regel under förbehåll, att ett bolag skall övertaga koncessionen,
så att man egentligen endast räknar med ortsmyndigheter
eller bolag som koncessionsinnehavare.
Olika slag av koncessioner.
Tre slag av tillstånd för elektriska distributionsanläggningar förutses
benämnda licens, provisional order och special ad. För de två sistnämnda
gälla, såvida ej annorlunda särskilt angives, de i Clauses act
1899 intagna bestämmelserna.
Licens (§ 3 i lagen av 1882) är en form av tillstånd, som meddelas
av Board of Trade för en period av högst 7 år åt gången, och som
fordrar medgivande av vederbörande ortsmyndighet. Endast ett fåtal
licenser hava förekommit, vilka numera samtliga förfallit, och för närvarande
lära dylika ej vidare meddelas.
Provisional order (§ 4 i lagen av 1882) är den vanliga formen för
de tillstånd, som komma i fråga för elektriska anläggningar. Den meddelas
av Board of Trade, men kräver, som namnet antyder, bekräftelse
(av parlamentet) för att bliva giltig, vilket väl i de flesta fall endast
torde vara en formalitet. Dylika tillstånd meddelas allt efter Board of
Trades bedömande på bestämd eller obestämd tid och kräva ej med
nödvändighet medgivande av ortsmyndighet. De flesta lokala distributionsanläggningar
i städer och samhällen hava tillkommit på grund av
provisional orders, vilka i allmänhet gälla för obegränsad tid, men som
tillerkänna kommunen rätt att efter viss tid inlösa anläggningen, såsom
nedan anföres.
Special Act eller särskild lag, varigenom tillstånd meddelas för elektrisk
anläggning, är en koncessionsform, som egentligen tillkom i följd
av ett 1898 avgivet förslag av en parlamentarisk kommitté, den s. k.
Cross Committee. Denna kommitté föreslog nämligen, att särskilda till
-
429
stånd, som i vissa avseenden ej voro i överensstämmelse med elektrici- England,
tetslagarna, borde lämnas åt sådana kraftbolag, vilkas verksamhet avsåg
att inom vidsträckta områden, sorterande under ett flertal ortsmyndigheter,
leverera energi i större kvantiteter (in bulk) till återförsäljare. Så
t. ex. vore det i fråga om dessa företag i allmänhet olämpligt att medgiva
ortsmyndighet rätt att, såsom 1888 års lag stadgar, efter viss tid
inlösa anläggningen. I strid mot lagen (§ 12, 1882) kunde det dessutom
ibland vara av behovet påkallat att medgiva expropriationsrätt
för mark till kraftstationer. Då dessa och några andra avvikelser från
gällande lagstiftning ej kunde fastställas annat än genom parlamentsbeslut,
måste tillstånd för dylika företag meddelas genom special acts. I
anslutning till nämnda kommittéförslag meddelade parlamentet år 1900 de
första tillstånden (power acts) för 4 dylika kraftbolag. En av dessa koncessioner
— Lancashire Electric Power Act — är den delvis härnedan återgivna.
Inalles äro till 1913 beviljade ett 30-tal sådana koncessioner för
egentliga kraftbolag, som driva sin verksamhet inom större områden.
Genom 1909 års lag har Board of Trade erhållit befogenhet att under
form av provisional order meddela tillstånd av detta slag, då det är
fråga om mindre omfattande företag.
Expropriationsrätt.
Expropriationsrätt för elektriska anläggningar meddelas endast undantagsvis
antingen av parlamentet i special acts eller i vissa fall av
Board of Trade. Då sådan rätt beviljas, avser densamma mark för generator
- och eventuellt även transformator- och omformarstationer (jfr §
12, 1882 och § 1, 1909). För ledningars framdragande över enskild
mark meddelas ej expropriationsrätt, utan måste där frivillig överenskommelse
träflas. Avnämarne kunna dock nås med ledningar förlagda
i för allmän trafik upplåtna gator, vägar etc. och praxis är att utföra
sådana ledningar med jordkabel, även då det är fråga om ganska höga
spänningar och stora avstånd. För plats åt ledningar i allmänna trafikleder
upptagas inga avgifter.
Leveransskyldighet, garantier, återkallelse av koncession.
Koncessionsinnehavaren är skyldig, att enligt Board of Trades föreskrifter
inom leveransområdet utlägga ledningar till de avnämare, som
430
England.'' påfordra, men äger i gengäld att bliva tillförsäkrad en årlig strömförbrukning
under viss tid (2—7 år eller mera) till ett belopp ej understigande
20 % av de för anläggningen gjorda utläggen. Uppstår tvist
i sådana frågor, skola de avgöras genom skiljedom (§ 19 lag 1882, §
27 lag 1899, § 42 Lancashire act).
De ovannämnda bestämmelserna gälla ej blott för lokala distributionsanläggningar
utan även för egentliga kraftbolag, som arbeta över
stora områden, och vilka sålunda få en vidsträckt skyldighet att vid påfordran
utbygga sina ledningsnät.
En vanligen förekommande bestämmelse i fråga om leverans är
dessutom, att alla konsumenter med likartade förbrukningsförhållanden
skola behandlas lika.
Som exempel å förekommande stadganden i fråga om leverans från
kraftbolag må nämnas: Bolaget skall leverera kraft till en var, som så
begär, på villkor som i händelse av tvist skola bestämmas av en enda av
Board of Trade utsedd skiljeman. Denne skall därvid taga hänsyn till
1) kontraktstid, 2) kraftbelopp och utnyttjningstid, 3) kapitalutlägg för
anläggningen, 4) i vad mån kraftbolaget kan beräkna avkastning å
kapitalet, om leveransen upphör (Newcastle-upon-Tyne Electric Supplv
C:o Act 1902 § 18).
För att garantera avnämarne en tillfredsställande och regelbunden
kraftleverans äger Board of Trade att övervaka driften och fastställa vite
för försummelser. Om det är fråga om koncession meddelad genom
provisional order, kan Board of Trade även vid upprepade försummelser
eller vid insolvens återkalla koncessionen. Vill kommunen i sådant fall
ej övertaga anläggningen, skola ledningarna avlägsnas. I koncession
meddelad genom lag stadgas särskilt rörande återkallelse. Särskilda
bestämmelser om tvångsförvaltning o. d. för insolventa kraftbolag förekomma
ej i elektricitetslagarna, utan gäller därvidlag vad som stadgas i
de allmänna bolagslagama.
Koncessionstid och inlösen.
Frånsett den numera ej förekommande 7-åriga licensen beviljas koncessionerna
nästan undantagslöst på obegränsad tid. De lämna icke någon
rätt åt staten att inlösa anläggningarne, och beträffande de egentliga
kraftfördelningsföretagen kan ej heller från kommunernas sida inlösen
ifrågakomma. I fråga om distributionsanläggningar av lokal betydelse,
koncessionerade genom provisional order, skall likväl (§ 2 lag 1888) åt
431
kommun förbehållas inlösningsrätt. Denna rätt kan göras gällande efter
42 år från koncessionens datum och sedermera vart tionde år. I § 27
lag 1882 stadgades ursprungligen, att denna inlösning skulle få ske
efter 21 år. Emellertid kunde kapital ej erhållas till byggande av anläggningar
på sådana villkor, och av ett sextiotal tillstånd, som meddelades
redan år 1883, blev ej ett enda utnyttjat. För London gäller en
särskild lag av 1908, som bland annat stadgar, att London County
Council såsom representant för alla ortsmyndigheter därstädes skall år
1931 eller vart tionde år därefter äga rätt att inlösa samtliga därvarande
distributionsanläggningar efter tre års notifikation.
Kraftpris och vinstbegränsning.
Enligt § 20 lag 1882 och § 32 lag 1899 skola i koncessioner
maximipris angivas för energileverans. I provisional orders (se formulär
§ 7) bestämmes för närvarande vanligen ett maximipris av 8 pence
eller 60 öre pr kilowattimme samt en minimiavgift av 12 kronor pr
kvartal. I verkligheten torde ej ens ström för belysningsändamål betinga
mer än omkring hälften av detta pris. Aven förekomma i provisional
orders prisbestämmelser av enahanda art som de i special acts
(för kraftbolagen) brukliga.
I bilaga 2 till Lancashire act är en tariff med fallande prisskala
angiven; i en för ett annat dylikt kraftbolag gällande tariff stadgas en
maximiavgift av 6 pence pr kilowattimme för de första 90 timmarnas
användning av det abonnerade kraftbeloppet och sedan 1 penny pr kilowattimme
allt pr kvartal räknat. Som i nyssnämnda bilaga anmärkts,
tillämpas i verkligheten väsentligt lägre taxor.
I samband med prisbestämmelser förekomma även stadganden om
begränsning av nettovinst. Så t. ex. för kommunala företag (§ 7 lag
1899), att så snart nettovinsten stiger över 5 %, böra taxorna nedsättas.
A andra sidan stipuleras också för sådana företag att försäljningsprisen
skola hållas så höga, att de betala företagets omkostnader, så att bidrag
ej behöva tagas ur skattemedel (den s. k. Bermondsey clause).
I § 49 Lancashire act angives, hurusom kraftprisen skola reduceras,
när årsutdelningen uppgår till mer än 8 % på kapitalet. En något
avvikande bestämmelse gäller för Newcastle-upon-Tyne Electric Supply
C:o nämligen: En dividend av 8 % pr år kallas standarddividend och
ett strömpris av 2Va pence pr kilowattimme standardpris. Har bolaget
något år inom hela sitt leveransområde i genomsnitt erhållit ett
England.
432
England pris understigande standardpriset, må utdelningen ökas med Vr, % för
varje IV4 % varmed medelpriset understigit standardpriset; har försäljningspriset
i medeltal varit högre än standardpriset, skall utdelningen
minskas med 75 % för varje ld/4 %, varmed priset överstigit standardpriset;
utöver ovanstående utdelningar må bolaget utfylla de föregående
dividender som understigit 8 %. Vinst, som överstiger medgiven utdelning,
skall avsättas för framtida behov.
Board of Trade äger befogenhet (§ 10 lag 1909) att, om ansökan
göres därom, vart öde år revidera gällande tariffer såväl med hänsyn
till pris som till förhållande mellan pris och dividend.
Företagaren är dessutom (§ 82 lag 1899) skyldig underkasta sig
framtida lagstiftning med hänsyn till leverans förhållanden och taxor.
De verkliga kraftprisen understiga mycket vad maximitarifferna medgiva
och såvitt bekant hava vinstregleringar av ovannämnda art ej förekommit.
Den egentliga innebörden i alla dessa bestämmelser synes
vara Board of Trades befogenhet att vid behov ingripa.
Räkenskaper, skiljedom.
Distributionsföretagen, såväl de kommunala som de privata, skola
årligen till Board of Trade ingiva och även åt allmänheten på begäran
tillhandahålla räkenskaper över företaget för det gångna året, uppställda
efter ett av Board of Trade utfärdat formulär (§ 9 lag 1882) varav ett
härefter återgives.
Då Board of Trade har sig ålagt att i allmänhet övervaka lagarnas
tillämpning och även äger att fastställa och revidera tariffer och taxor samt
fatta andra beslut, som beröra företagens ekonomi, måste det givetvis
hava tillgång till räkenskaper, som äro så redigt uppställda och så detaljerade,
att en riktig föreställning kan erhållas om företagets utveckling
och ekonomiska ställning och så att jämförelse med andra företag
lätt kan äga rum. De privata bolagens räkenskaper skola bestyrkas
dels av bolagets egna och dels av officiella revisorer godkända av Board
of Träde.
Åtskilliga i lagarna angivna spörsmål, exempelvis då det är fråga
om inlösningspris, leverans villkor, kraftpris m. m., skola i fall av tvist
avgöras genom skiljedom, som avkunnas av en enda av Board of Trade
utsedd skiljeman (§ 28 lag 1882).
433
Diverse förordningar.
Som ovan anförts, hava de elektriska måttenheterna ohm, ampere
och volt definierats redan i en förordning av 1894, vilken sedermera
1910 modifierats till överensstämmelse med de å den internationella konferensen
för elektriska måttenheter i London 1908 antagna bestämmelser.
Jämlikt den förstnämnda förordningen har hos Board of Trade
inrättats ett laboratorium, varest elektriska mätinstrument officiellt kontrolleras.
De typer av elektricitetsmätare, som efter undersökning med
hänsyn till hållbarhet, pålitlighet etc. ansetts tillfredsställande, klassificeras
såsom godkända mätare (certified meters), och avnämare kan göra
anspråk på, att dylika användas för uppmätningen av den energi, som
levereras från koncessionerade företag, varom närmare stadgas i lagen
av 1899 §§ 49—59.
På grund av Board of Trades befogenhet att utfärda administrativa
förordningar, erforderliga för lagarnas tillämpning, hava åtskilliga bestämmelser
blivit meddelade såsom: Board of Trades föreskrifter för tryggande
av den allmänna säkerheten och en regelbunden och effektiv leverans
av elektrisk energi; för anläggningar med hög spänning och för
luftledningar; formulär för räkenskaper för ortsmyndighet och för elektricitetsbolag
m. m. Av departementet för inrikes ärenden (Home Office)
hava dessutom utfärdats särskilda föreskrifter för elektriska anläggningar
i fabriker (1908) och i gruvor (1913).
Elektricitetsdistributionen i England.
Engelska staten bedriver ingen elektricitetsdistribution, dess affärsverksamhet
är inskränkt till post- och telegrafväsendet.
Kommunerna äga en stor del av anläggningarna för den lokala distributionen
inklusive egna kraftstationer, särskilt är detta fallet i de
större provinsstäderna. I London och de mindre landsortsstäderna innehaves
flertalet sådana anläggningar av bolag. Som förut nämnts, kommo
inga privata företag av detta slag till stånd, innan de i 1882 års lag
fastställda, oantagliga inlösningsvillkoren år 1888 blivit ändrade. Vid
meddelande av koncessionen har ständigt stor hänsyn tagits till kommunernas
framställningar och projekt, och det anses, att många fördelaktiga
förslag, som framkommit från enskilt håll, därigenom blivit omintetgjorda.
Genom 1888 års lag infördes även en viss begränsning
55
England.
Måttenheter
och mätare.
Säkerhetsföre
skrifter.
434
England, i kommunernas inflytande så till vida, att Board of Trade numera kan
meddela en koncession utan ortsmyndighetens medgivande, ehuru detta
sällan torde förekomma. Å andra sidan äro kommunala företag, såsom
förut nämnts, genom begränsning av dem tillkommande rättigheter förhindrade
att på ett fullt affärsmässigt sätt bedriva verksamheten.
Då elektricitetsföretagen hava skyldighet att ingiva detaljerade uppgifter
rörande sin affärsställning, finnas de nödiga underlagen för upprättande
av åtskilliga statistiska sammanställningar till belysande av
verksamhetens ekonomiska resultat. Av en del data publicerade i
Garckes Manual of Electrical Undertakings 1913—1914 framgår sålunda
bland annat följande.
Antalet elektricitetsverk av någon betydelse utgjorde vid 1912 års
slut 594, därav 327 voro kommunala och 267 privata företag. Kommunerna
hade för sina anläggningar upplånat 850 miljoner kronor, och
för de privata verken hade använts ett kapital av 1,000 miljoner kronor.
Beträffande avkastningen av de kommunala verken föreligga inga
närmare uppgifter, men de anses i medeltal lämna mellan 4 och 5 % å det
nedlagda kapitalet. Den genomsnittliga förräntniugen av privatverkens
hela kapital uppgick nämnda år till 4,77 %. Av kapitalet utgjorde 40 %
stamaktier, 20 % preferensaktier och 40 % lånemedel. För samtliga
dessa olika placeringar var avkastningen ungefär densamma nämligen
för stamaktier 4,73 %, för preferensaktier 4,90 % och för lånen 4,74 %. Av
hela stamaktiekapitalet förräntades därvid 55 % med 0 —5 %, 31 % med
5 — 8 % och endast 14 % med över 8 %.
De egentliga kraftfördelningsföretagen, som sträcka sig över landsbygden
utgöra ett tjugutal, vilka alla ägas av bolag. Det största av
dem med hänsyn till omsättningen torde vara Newcastle-upon-Tyne
Electric Supply C:o, som bedriver sin verksamhet inom ett jämförelsevis
litet industriområde omkring Newcastle. Anslutningen till ledningsnätet
uppgives till 151,000 kilowatt, och i dess tre kraftstationer finnas installerade
ångturbindrivna generatorer för c:a 70,000 kilowatt, varjämte
ett nästan lika stort kraftbelopp erhålles från annat håll (Electrician 1914).
Man synes i allmänhet hysa den uppfattningen, att den här relaterade
omständliga lagstiltningen lagt hinder i vägen för den elektriska
kraftindustriens utveckling i England, där förutsättningarna för eu sådan
industri borde vara mycket goda. Eu jämförelse med Tyskland och
Förenta staterna visar en betydligt större utveckling i dessa länder. 1
vad mån detta bör hänföras till lagstiftningens verkningar eller till andra
faktorer, är dock givetvis svårt att avgöra. De noga avgränsade rättigheterna
för varje företag hava givetvis motverkat uppkomsten av stora
kraftverk, vilka äro en nödvändig betingelse för ekonomiskt fördelaktiga
435
driftsförhållanden. Kostnaden förbunden med förvärvandet av koncessioner
synes även kunna bliva betungande. Sålunda äro utgifterna för Lancashirebolagets
koncession i dess räkenskaper upptagna till c:a 400,000 kronor,
vartill kommer en hälften så stor summa för andra kostnader, som svnas
äga samband därmed.
Elektrieitetslag av år 1882.
§ I
Denna
lag skall benämnas Electric Lighting Act 1882.
§ 2.
Bestämmelserna i denna lag skola tillämpas för varje ortsmyndighet,
bolag eller enskild person, som genom denna lag eller genom" licens
eller provisional order, utfärdad på grund av denna lag, eller genom
någon senare speciallag (special Act) bemyndigas leverera elektricitet
inom visst område (här nedan kallad leverantör) och för varje sålunda
auktoriserad anläggning med undantag för de avvikelser, som särskilt
angivas i dylik speciallag; och varje sådan licens, provisional order
och speciallag innefattas här nedan under benämning »licens, order eller
special Act».
§ 3.
Board of Trade (handelsdepartementet) äger meddela ortsmyndighet,
bolag eller enskild person »licens» att leverera elektrisk energi för varje
allmänt eller enskilt ändamål inom visst område i enlighet med bestämmelserna
i denna lag och följande föreskrifter.
1) För ansökning om licens erfordras samtycke av den ortsmyndighet,
inom vars domvärjo det område helt eller delvis är beläget, där
elektrisk energi skall levereras; och bemyndigas genom denna lag sådan
ortsmyndighet att meddela dylikt samtycke, under de villkor som, —
underkastade Board of Trades prövning — ortsmyndigheten må föreskriva.
2) Licens må meddelas för perioder om högst 7 år, men kan vid
eller efter utgången av licenstiden förnyas för en sådan period med
England.
Lagens tilllämpningsområde.
Licens.
436
England.
enahanda samtycke, som ovan sagts, och under de villkor och bestämmelser,
Board of Trade må föreskriva.
3) Med »allmänt ändamål» förstås belysning av gator, allmänna
platser och byggnader, som tillhöra eller stå under uppsikt av ortsmyndighet,
samt av allmänna kyrkor och teatrar.
4) Med »enskilt ändamål» förstås varje annat ändamål, vartill elektriciteten
må användas, undantagandes överförande av telegram.
5) Envar — myndighet, bolag eller enskild — som söker dylik
licens, skall låta offentligt kungöra ansökningen på det sätt och i de
delar, som Board of Trade anger eller gillar. Board of Trade må ej
bevilja licens förrän tre månader förflutit från det ansökningen första
gången offentligen kungjordes, ej heller förr än alla, som äro intresserade
i saken, haft tillfälle att hos Board of Trade göra framställningar eller
invändningar med anledning av ansökningen.
6) Ortsmyndighet må ej söka licens i annat fall, än då beslut
därom av myndigheten på särskilt sammanträde fattats. Sådant särskilt
sammanträde skall hållas tidigast en månad efter på vanligt sätt
offentliggjord kungörelse om sammanträdet samt om anledningen till
detsamma.
7) Licens må, under iakttagande av här givna föreskrifter, beviljas
ortsmyndighet, varigenom denna erhåller rätt att leverera elektrisk energi
inom ett visst område, oakttat detta område, helt eller delvis, icke sorterar
under myndigheten ifråga.
8) Licensen skall innehålla bestämmelser i fråga om gränserna, inom
vilka och villkoren, under vilka leverans av elektrisk energi är vederbörande
tillåten eller ålagd, samt om licensinnehavarens tvingande att
fullgöra sin leveransskyldighet ävensom angående återkallande av licensen
i det fall, att licensinnehavaren underlåter att fullgöra nämnda leveransskyldighet.
I övrigt må licensen innehålla de villkor och bestämmelser,
Board of Trade finner lämpliga.
9) I de fall där inom ett leveransområde eller del därav licens att
leverera elektrisk energi meddelats och leverantören ej är ortsmyndigheten
själv, må licensen innehålla bestämmelser, varigenom ortsmyndigheten,
inom vars domvärjo leveransområdet eller viss del därav ligger,
sättes i tillfälle att för leverantörens räkning och på dennes bekostnad
utöva leverantörens befogenhet på grund av denna lag, att inom leveransområdet
bryta upp gator, vilkas underhåll åligger ortsmyndigheten,
samt att ändra i dessa gator nedlagda leverantören ej tillhöriga rörs och
kablars läge; och må licensen i övrigt innehålla de bestämmelser i detta
avseende, som Board of Trade kan finna lämpliga.
England.
§ 4.
Board of Trade må genom »provisional order» meddela ortsmyndig- Prov^"nal
het, bolag eller enskild person tillstånd att för allmänt eller enskilt ändamål
leverera elektrisk energi inom ett visst område, utan att sådant
samtycke erfordras, som för sökande av licens är stadgat; och må tillstånd
meddelas för den tidrymd, begränsad eller obegränsad, som Board
of Trade kan finna lämplig, skolande i övrigt tillståndet meddelas under
de för licens stadgade bestämmelser samt följande föreskrifter:
1) Provisional order berättigar icke till leverans av elektrisk energi
inom ortsmyndighets domvärjo, med mindre underrättelse, att sådan
provisional order sökts eller är avsedd att sökas, blivit, på sätt Board
of Trade föreskrivit eller gillat, ortsmyndigheten meddelad av sökanden
sist den 1 juli det år ansökningen göres; — — — — — (övergångsbestämmelser).
2) Board of Trade skall underställa varje provisional order parlamentets
bekräftelse; och är varje provisional order utan verkan, tills den
blivit av parlamentet bekräftad.
3) Om, under det förslag till bekräftande av en provisional order
är beroende på parlamentets prövning, en invändning göres gentemot
denna »order», må förslaget, i vad det avser nämnda order, hänvisas
till ett särskilt utskott, och den som gjort invändningen skall där äga
uppträda och föra sin talan som ifråga om »private Bills».
4) En förordning varigenom en provinsional order, beviljad enligt
denna lag, blivit bekräftad, kan, på framställning av den genom sagda
order bemyndigade leverantören, återkallas, ändras eller förses med tilllägg
genom en följande provisional order, utfärdad av Board of Trade
och bekräftad av parlamentet.
(Genom Electric Liqhtinq Ad 1888, § 1. har föreskrivits i fråga om Ändring i Ad
provisional orders): %0LSÅt
§ 1. Med upphävande av vad 1882 års Electric Lightmg Act inne- lass § i.
håller häremot stridande föreskrives, att provisional order, varigenom en
leverantör bemyndigas att försälja elektrisk energi inom en ortsmyndighets
domvärjo, ej må meddelas av Board of Trade annat än med sagda
myndighets samtycke, försåvitt icke, i det fall att ortsmyndigheten förvägrat
sitt samtycke, Board of Trade med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna finner dylikt samtycke kunna undvaras; dock att vid
sådant förhållande en särskild redogörelse skall uppsättas, vari anges de
grunder, på vilka nämnda samtycke ansetts icke erforderligt.
438
England.
Bestämmelser
angående ansökningar.
Om de bestämmelser,
som skola
intagas i
koncessionen.
Den omständighet, att någon erhållit bemyndigande att inom ett
område leverera elektrisk energi, vare sig genom licens eller provisional
order, utgör ej hinder för beviljande av annan licens eller provisional
order ifråga om samma område åt ortsmyndighet, bolag eller enskild
person.
§ 5.
Board of Trade må utfärda och, då de utfärdats, ändra eller återkalla
bestämmelser ifråga om sättet för sökande av licens och provisional
order, angående de avgifter som därvid skola erläggas, angående offentliggörande
av ansökningar och sättet härför, rörande framställningar
om och invändningar mot ansökningar samt om undersökningars verkställande,
då sådan erfordras, ävensom ifråga om övriga hithörande omständigheter.
Dylika bestämmelser skola äga samma verkan som de i denna lag
givna föreskrifter och som om de vore i densamma intagna.
På grund av denna § utfärdade bestämmelser skola sist tre veckor
efter det de beslutats, underställas parlamentets prövning, om parlamentet
då är samlat, och i annat fall inom tre veckor efter början av
nästa session.
§ «•
Leverantören skall vara underkastad de i nedan uppräknade hänseenden
rörande hans företag i koncessionen (licens, provisional order
eller special act) intagna bestämmelser, nämligen:
a) Om gränserna, inom och villkoren under vilka leverans av elektrisk
energi är leverantören tvångsvis ålagd eller tillåten;
b) Om tryggandet av regelbunden och effektiv leverans av elektrisk
energi;
c) Om tryggande mot skada till person, eldfara o. d.;
d) Om begränsning av priset på den elektriska energi, som skall
levereras;
e) Om inspektion och undersökningar på föranstaltande av Board
of Träde eller ortsmyndighet;
f) Angående leverantörens tvingande att fullgöra honom åliggande
skyldighet att leverera elektrisk energi, genom föreläggande av bötesstraff
eller annorledes, samt om återkallande av licens, provisional order
eller special act i det fall att leverantören, efter Board of Trades mening,
faktiskt underlåtit att inom skälig tid begagna sig av den honom beviljade
rättigheten eller avbrutit utövandet av densamma;
439
g) Övriga bestämmelser, avseende någon omständighet i samband
med leverantörens åtagande.
Board of Trade äger att utfärda de bestämmelser ifråga om allmänhetens
tryggande mot skada till person eldfara o. d., som kunna befinnas
lämpliga, ävensom ändra och återkalla dylika bestämmelser, som kunna
finnas intagna i licens, provisional order eller special act. Sådana av
Board of Träde utfärdade bestämmelser skola hava samma giltighet som
om de från början funnits intagna i licensen, order eller special act,
liksom också varje sådan (av Board of Trade gjord) återkallelse av dylika
bestämmelser skall äga giltighet såsom återkallelse, dock att därigenom
någon förändring icke skall ske beträdande före återkallelsen av bestämmelsen
på grund av densamma ådragen förbindelse eller straff eller till
följd av densamma vidtagen rättslig åtgärd. — Förutom de bestämmelser,
som på här stadgat sätt må utfärdas till allmänhetens skyddande, må
ortsmyndighet, beträffande vars område eller del därav genom licens,
provisional order, eller special act tillstånd att leverera elektrisk energi
meddelats, utfärda särskilda föreskrifter (byelaws) till ytterligare säkerhets
vinnande ävensom ändra och återkalla dem; och må dylika föreskrifter
jämväl innefatta nödiga straffbestämmelser. Dessa särskilda föreskrifter
skola icke äga giltighet, förrän- de bekräftats av Board of Trade
och publicerats på av Board of Trade anvisat sätt.
§ 7.
(Utgifter för här ifrågavarande slag av anläggningar må gäldas av
skattemedel.)
§ 8-
(Lån för här ifrågavarande ändamål kunna, upptagas efter särskilt
tillstånd av Local Government Board, som bestämmer låneterminer
etc. och granskar räkenskaper.)
§ 9.
Leverantören skall årligen senast den 25 mars avgiva en berättelse
över företagets ställning den 31 december året därförut.
Denna berättelse skall affattas och publiceras i enlighet med av
Board of ''Bräde meddelade föreskrifter.
Leverantören skall hava exemplar av berättelsen till salu för ett pris
ej överstigande 1 shilling.
Englund.
Ortsmy tidighets
utgifter.
Ortsmyndighet
s befogenhet
att upptaga
lån.
Räkenskaper.
440
England.
Vissa rättigheter
för
leverantören.
Begränsning
av rätt till
Överlåtelse
m. m.
Tillämpning
av andra
lagar.
Privata vägar.
Luftled
ningar.
Omflyttningar
av äldre
ledningar.
Därest leverantören bryter mot någon av de i denna § givna föreskrifter,
straffes med böter av högst 40 shillings pr dag under den tid
han därmed fortfar.
§ in.
(Kan förvärva och besitta fast egendom etc.)
§ 11-
Ortsmyndighet kan kontraktera med bolag eller enskild person om
uppförande och underhåll av anläggning; men ortsmyndighet, bolag eller
enskild person må ej, utan att så är särskilt stadgat, genom någon
överenskommelse på annat bolag eller enskild person överlåta och därmed
avhända sig själv någon dem given laglig befogenhet eller dem på
grund av denna lag eller licens, provisional order eller special act påvilande
förpliktelser. (Jmfr § 3 lag 1899 och § 14 lag 1909.)
§ 12-
Följande lagar skola äga tillämpning såsom om de voro intagna i
denna lag nämligen:
1) Lands Clauses Acts med undantag för de bestämmelser, som avse
förvärv av fast egendom på annat sätt än genom frivillig överenskommelse
(se § 1 lag 1909).
2) Gasworks Clauses Act 1847 för så vitt angår bestämmelserna
rörande uppbrytande av gator för ledningars förläggande — — — —
§ 13-
(Viss begränsning i fråga om rätten att använda privata trafikleder
för ledningars framdragande.)
§ 14-
(För användande av
givande.)
luftledningar kräves ortsmyndighetens med -
§ 15.
(Befintliga rör och ledningar i gator må vid behov omflyttas.)
441
§ IG -
(Ledningar skola i mån av behov omflyttas för att ej bliva till hinder
för kanaler, dockor etc.)
§ 17-
(Genom anläggning förorsakad skada skall av leverantören ersättas.)
§ 18.
(Strömleverantören må ej ålägga avnämaren att begagna vissa slags
lampor eller eljest lämna föreskrifter, som inskränka dennes frihet med
hänsyn till strömmens regelmässiga användande, under förutsättning att
olägenhet ej förorsakas andra avnämare.)
§ 19-
Då någon fått rätt att leverera elektrisk energi för privat ändamål
inom visst område skall, därest annorlunda icke föreskrivits i licens, provisional
order eller special act, varje bolag eller enskild person inom
ifrågavarande del av området vara berättigad att, på begäran, erhålla
elektrisk energi på samma villkor, enligt vilka andra bolag eller enskilda
personer inom denna del av området under liknande omständigheter erhålla
energi. (Jämför 1899 § 27 m. fl.; 1909 §§ 4—6, 17, 18.)
§ 20.
Vid träffande av avtal om leverans av elektrisk energi må leverantör
icke visa oberättigat företräde åt någon ortsmvndighet, bolag eller
enskild person, men i övrigt må energien betalas med belopp, varom
parterna överenskomma, dock icke överstigande de pris, som blivit stadgade
genom licens, provisional order eller special act.
§ 21.
Om ortsmyndighet, bolag eller enskild person försummar att erlägga
betalning för elektrisk energi eller någon annan i sammanhang med
energileveransen stående avgift, må leverantören avbryta energitillförseln
och frånkoppla ledningen; och äger leverantören att, tills det
ifrågavarande beloppet jämte kostnaden för ledningens frånkopplande
blivit till fullo gäldad, men ej längre, inställa energileveransen.
England.
Kanaler.
Skadestånd.
Frihet att
välja förbrukning
sapparat.
Förpliktelse
att leverera
elektrisk
energi.
Avgifter för
elektrisk
energi.
Indrivande av
avgifter.
56
442
England.
Skadegörelse
å anläggning.
Stöld av
elektricitet.
Leverantörs
rätt till
kontroll.
Elektriska
ledningar få i
visst fäll ej
tagas i inåt.
Skydd för
statens telegraf
ledning ar.
Ort smyndighets
rätt att
inlösa anläggningen.
§ 22.
Var, som olovligen och uppsåtligen förstör eller skadar elektrisk
anläggning i avsikt att avbryta tillförseln av elektrisk energi, straffes
med fängelse i högst 2 år eller straffarbete i högst 5 år, där ej brottet
enligt allmän strafflag eller särskild författning skall annorlunda bestraffas.
§ 23.
Den, som med uppsåt bedrägligen bortleder, förstör eller använder
elektrisk energi, stoffes såsom för stöld.
§ 24.
(Leverantörs ombud skall äga tillträde till avnämares lokaler i och
för kontroll av mätare etc.)
§ 25.
Elektriska ledningar, mätare, accumulatorer etc. som tillhöra leverantören
och som för leveransskyldighetens fullgörande äro placerade å
egendom, som ej är i leverantörens besittning, må icke tagas i mät eller
eljest tillgodogöras för täckande av dens skulder, å vars egendom
eller i vars lokaler de äro anbragta.
§ 26.
(Leverantör skall utföra anläggningen så, att skada eller störningar
ej förorsakas å statens telegrafledningar.)
§ 27.
Denna § är upphävd genom Electric Lighting Act 1888, § 2, som
stadgar:
Då en leverantör blivit genom provisional order eller special act
berättigad att leverera elektrisk energi inom ett visst område, må den
ortsmyndighet, inom vars domvärjo detta område eller viss del därav är
beläget, inom G månader efter utgången av en 42-årsperiod'') eller den
kortare tidrymd, som må hava bestämts i provisional order eller special
act och som skall räknas från dagen för antagandet av den förordning,
varigenom denna provisional order eller special act bekräftats, ävensom
inom 6 månader efter utgången av varje påföljande tioårsperiod eller
443
den kortare tidrymd, som må hava bestämts, skriftligen uppmana leverantören
att sälja anläggningen; och åligger det då leverantören att till
ortsmyndigheten sälja anläggningen eller den del därav, som ligger inom
ortsmyndighetens domvärjo, mot erläggande av det dåvarande värdet av
mark, byggnader, verk, material och inventarier, som, tillhöriga leverantören,
använts för företaget och befinna sig inom myndighetens jurisdiktionsområde;
skolande detta värde i händelse av olika meningar bestämmas
genom skiljedom. Värdet å marken, byggnaderna etc. skall
anses vara marknadsvärdet vid tiden för överlåtelsen, med hänsyn tagen
till byggnadernas etc. beskaffenhet, art och den omständigheten, att de
omedelbart äro färdiga att tagas i bruk för ändamålet, deras lämplighet
för ändamålet samt, där blott en del av företaget säljes, varje förlust,
som orsakas av delningen; varemot priset ej må röna inflytande av, om
försäljningen sker tvångsvis eller frivilligt, eller av någon särskild fördel,
som dragits eller kan dragas av anläggningen eller av någon liknande
hänsyn. Board of Trade må avgöra varje annan fråga, som kan uppstå
i samband med sådan överlåtelse, och må likaledes bestämma dagen,
från vilken överlåtelsen skall räknas. Från och med den sålunda bestämda
dagen eller den dag, varom parterna enas, skall all mark, byggnader etc.,
som ovan uppräknats, övergå på den förvärvande ortsmyndigheten, fri
från alla skulder, pantförskrivningar och andra förbindelser, som kunna
vidlåda företaget. Leverantörens befogenhet med avseende på leverans
av elektrisk energi, i enlighet med denna lag samt provisional order
eller special act, inom det ifrågavarande området eller del av område
skall likaledes upphöra och övergå på ortsmyndigheten.
§ 28.
Då enligt denna lag, licens, provisional order eller special act
viss sak skall avdömas genom skiljedom, skall, såvida ej annorlunda
särskilt stadgas, Board of Trade på anmodan av någondera parten utse
en ingenjör eller annan lämplig person till skiljeman, och skola omkostnaderna
för skiljedomen utgå såsom denne bestämmer.
§§ 29-37.
(Diverse bestämmelser.) *)
*) Enligt 1882 års lag kunde inlösning äga rum efter 21 år samt sedermera efter varje 7-års period.
England.
Skiljedoms
förfarande.
England.
Ändring av
villkor för
inlösen.
Säkerhets
föreskrifter.
Mot trustbildning.
444
Elektricitetslag av år 1888.
(Electric Lighting Act 1888).
innehållande vissa tillägg till Act 1882.
§ I
(Se
Act 1882 § 4.)
§ 2.
(Se Act 1882 § 27.)
§ 3.
(Board of Trade kan fastställa andra villkor för ortsmyndighets inlösen
av anläggning, än som angivas i § 2, i händelse parterna äro därom
överens.)
§ 4.
(Board of Trade kan utfärda säkerhetsföreskrifter för anläggning,
som berör allmänna trafikleder, ehuru för densamma ej meddelats varken
licens, provisional order eller special act.)
Elektricitetslag av år 1899.
(Electric Lighting Clauses Act 1899.)
Innehåller en sammanfattning av de villkor, som, i den mån undantag ej särskilt angivas,
äga tillämpning för varje koncession (order eller special act).
§ 3.
Leverantör må ej förvärva annat företag eller associera sig med
annan leverantör, med mindre parlamentet det medgivit. (Enligt § 20
445
act 1909 skall denna bestämmelse ej hindra leverantör från att inköpa
kraft från annan leverantör).
§ 5.
Följande bestämmelser till tryggande av att leverantören fullgör
sina skyldigheter gälla för det fall, att leverantören ej är en ortsmyndighet.
1) Inom sex månader efter det en koncession (»special order») trätt
i kraft och innan leverantören påbörjar arbeten i enlighet med densamma,
skall han hos Board of Trade nöjaktigt styrka att han i alla
avseenden är i stånd att fullgöra honom på grund av koncessionen åliggande
förpliktelser.
2) Likaså åligger det leverantören att inom sex månader från orderns
ikraftträdande eller inom den tidrymd, Board of Trade kan hava bestämt,
samt innan han utövar någon genom nämnda order erhållen befogenhet
att utföra arbeten, hos Board of Trade deponera eller ställa säkerhet
för det belopp, som finnes bestämt i ordern eller, om det där ej
bestämts, föreskrives av Board of Trade.
3) Om leverantören underlåter att inom sålunda bestämd tid styrka
sin affärsställning och deponera föreskrivet belopp må Board of Trade,
efter att ha tagit hänsyn till det yttrande i saken, som ortsmyndigheten
kan hava avgivit, återkalla koncessionen ifråga om hela eller, med leverantörens
samtycke, viss del av leveransområdet, på villkor, som Board
of Trade finner lämpliga.
4) Den deponerade summan skall återbetalas till leverantören, allteftersom
den av Board of Trade utsedde inspektören intygar att arbete
å anläggningen för motsvarande belopp blivit utfört, eller att på grund av
orderns bestämmelser distributionsledningar nedlagts inom föreskriven tid.
5) Om leveransområdet ligger inom flera ortsmyndigheters domvärjo,
äger Board of Trade fordra att särskild deposition göres för varje sådan
del. I sådant fall skall också återbetalningen ske för varje sådan del
särskilt.
§ 6.
Följande bestämmelser skola gälla ifråga om granskning av räkenskaperna
i de fall, där ortsmvndighet icke är leverantör. (Jfr. § 8
Act 1882). ■
1) Innan årsberättelsen offentliggöres på det i § 9, 1882 års Act,
föreskrivna sätt, skall den granskas av kompetent opartisk, af Board of
England.
Garanti för
anläggningens
utförande.
Granskning
av räkenskaper.
446
England.
Ortsmyndighets
användning
av vinstmedel.
Skyldighet att
utföra vissa
ledningar.
Leverans
skyldighet.
Träde utsedd person. Denna revisor skall åtnjuta ersättning, som bestämmes
av Board of Trade, och såväl denna ersättning som övriga med
granskningsarbetets utförande förknippade kostnader skola — inom av
Board of Trade fastställda gränser •—• på anfordran utbetalas av leverantören.
Denna fordran kan uttagas såsom annan civilrättslig fordran.
2) Leverantören skall lämna revisorn och hans biträden obehindrad
tillgång till alla böcker och handlingar, som för granskningsarbetets utförande
erfordras, liksom även lämna alla för uppdragets fullgörande
behövliga upplysningar och i övrigt på allt sätt underlätta granskningsarbetet.
3) Board of Trade äger att utfärda föreskrifter om tid och sätt för
ifrågavarande gransknings utförade samt i övrigt meddela bestämmelser
för i denna § avsett ändamål.
4) Den berättelse, som revisorn avger, eller viss av Board of Trade
bestämd del därav skall vidfogas leverantörens årsberättelse och utgöra
en del av densamma, för det ändamål, som i OArannämnda § 9 säges.
§ 7-
(Här stadgas bland annat att, då en ortsmyndighet tillhörig anläggning
lämnar ett större överskott än 5 % å det totala anläggningskapitalet,
böra avgifterna för strömmen sänkas, så att vinsten skäligen kan
antagas ej komma att överstiga detta procenttal.)
§§ 21 25.
(Innehålla bestämmelser om »Compulsory Works». Där stadgas
bland annat viss tid, inom vilken leverantören skall utföra de i koncessionen
angivna eller eljest behövliga ledningar, vid äventyr att tillståndet
kan återkallas.)
Leverans.
§ 27.
Leverantör är skyldig att på begäran av ägare eller innehavare av
fastighet, belägen inom 50 yards från någon leverantörens huvudledning,
i vilken leverantören på grund av koncessionen eller Board of Trades
föreskrifter är förpliktad att tillhandahålla elektrisk ström åt enskilda
förbrukare, leverera ström till sådan fastighet i enlighet med nämnda
447
order och föreskrifter; och är leverantören skyldig att utlägga de distributionsledningar,
som erfordras för avnämarens förseende med den största
kvantitet kraft, vartill han är berättigad.
Det åligger avnämaren att bekosta den del av distributionsledningen,
som skall framdragas över dennes egendom samt så mycket av den
återstående ledningen, som överstiger 60 fot i längd.
2) Varje ägai''e eller innehavare av fastighet, som mottager elektrisk
energi skall
a) underrätta leverantören, till vilka egendomar energi önskas ävensom
uppgiva kvantiteten, skolande sådan underrättelse givas i god tid
före det energien önskas,
b) om leverantören så påfordrar ingå ett skriftligt avtal att under en
tid av minst två år mottaga och betala avgift för så mycket energi att —
efter det pris räknat, som i allmänhet erlägges för elektrisk energi —
betalningen ej understiger 20 % för år å det belopp, leverantören utlagt
för att kunna lull göra ifrågavarande leverans; åliggande det avnämaren
att på anfordran ställa säkerhet härför.
3) Likaledes äger leverantören, sedan leveransen redan påbörjats,
skriftligen uppmana avnämaren att inom sju dagar efter mottagandet
av uppmaningen ställa säkerhet för honom åliggande betalningsskyldighet.
Denna rätt äger leverantören jämväl, om säkerhet som han mottagit,
minskats i värde. Efterkommer avnämaren icke uppmaningen,
äger leverantören att inställa leveransen, tills säkerheten bekommes.
4) Likaså äger leverantören inställa strömleveransen, om avnämaren
använder strömmer så, att det bliver annan avnämare till hinder.
5) Ej heller är leverantören skyldig att lämna ström med mindre
han har visshet om, att alla ledningar och apparater å avnämarens
egendom äro i god ordning- och ej föranleda störningar i anläggningens
drift.
6) Meningsskiljaktigheter vid uppkommen fråga om orättmätigt
tillgodogörande av elektrisk ström samt om fel å ledningar m. m. avgöras
genom skiljedom.
§ 28.
1) Förbrukare skall erhålla begärd kvantitet kraft, dock icke överstigande
vad som skäligen kan anses erforderligt för maximikonsumtion
å fastigheten ifråga. När en maximikvantitet avtalats, är ej förbrukaren
berättigad att få denna ändrad förrän en månad efter skedd anmälan;
åliggande det förbrukaren att bekosta de ändringar å servisledningar m. in.,
England.
Maxim i -leverans.
448
England.
Offentlig
belysning.
Leverans
tvång.
Tariffer.
som den sålunda gjorda ändringen kan medföra. Sådan fordran kan
uttagas såsom vanlig fordran.
2) Vid meningsskiljaktighet mellan leverantör och förbrukare ifråga
om beräknande av kvantitet eller kostnad, som i denna § sägs, avgöres
saken genom skiljedom.
§ 29.
(Stadgar skyldighet för annan leverantör än ortsmyndighet att inom
ett avstånd av 75 yards från huvudledning leverera ström för offentlig
belysning.)
§ 30.
1) Brister leverantör i att leverera elektrisk energi till abonnent
på plats, där han enligt detta tillstånd är förpliktad därtill, kan han för
varje sådan försummelse påläggas att böterstraff ej överstigande fyrtio
shillings för varje dag bristande leverans förekommer.
2) (Böter för bristande leverans till offentlig belysning utgå med
högst ovan nämnda belopp pr dag och lampa).
3) Brister leverantör i att leverera energi i enlighet med av Board
of Trade lämnad föreskrift, hemfaller han till det straff, som må finnas
stadgat i sådan föreskrift.
4) De bötesstraff, som påläggas leverantören enligt denna paragraf,
må icke, där ej tredska föreligger, överstiga sammanlagt femtio pund
per dag, och i intet fall må straff ådömas, om domstolen har den uppfattningen,
att bristen orsakades genom händelse av högre hand eller
force majeure eller var av så oväsentlig art, att den ej avsevärt inverkade
på värdet av leveransen (se även §§ 69—77).
Kraftpris.
§ 31.
(Handlar om olika sätt att beräkna kostnaden för förbrukad ström.
Avnämare kan alltid påfordra, att betalningen skall utgå pr förbrukad
kilowattimme.)
449
England.
försäljningspriset å elektrisk energi må ej överstiga det i koncessionen Maximum.
föreskrivna eller, om sättet för prisets beräknande särskilt bestämts av
Board of Trade, vad sålunda blivit fastställt.
2) 1 det fall att ortsmyndighet icke själv är leverantör, må antingen
sagda myndighet eller leverantören, efter det sju år förflutit från
koncessionens ikraftträdande, hos Board of Träde göra framställning'')
därom, att priset eller det för dess beräknande fastställda sättet ändras;
och må Board of Trade efter företagen undersökning förordna om ändring
av priset eller sättet för dess beräknande; skolande vad sålunda
förordnats gälla från dagen för bestämmelsens utfärdande såsom om den
intagits i koncessionen. Sådan ändring kan ske efter varje sjuårsperiods
utgång. (Se formulär för prov. order § 7).
*) Genom Electric Lighting Act 1909 § 10 har 1) tiden nedsatts från 7 till 5 år, 2) rätt
att begära revision av priset medgivits jämväl det antal förbrukare, ej understigande 20, som
Board of Trade med hänsyn till folkmängden i leveransområdet kan finna tillräckligt.
Återkallelse av koncession.
§ 63.
Därest, i det fall att ortmyndighet icke är leverantör, Board of Återkallelse.
Trade efter det koncession trätt i kraft, får anledning förmoda att leve- då leveranttir
rantören brustit i utförande av honom åliggande arbeten eller tillhanda- ar insolvent
hållande av elektrisk energi i enlighet med bestämmelserna i nämnda
order samt att orsaken härtill är leverantörens insolvens och att leverantören
till följd av denna insolvens icke är i stånd att till alla delar
fullgöra honom genom nämnda order ålagda förpliktelser, då må Board
of Träde, efter det sådan undersökning skett, som kan befinnas nödig,
samt sedan av ortsmyndigheten i ämnet gjorda framställningar tagits i
övervägande, återkalla koncessionen ifråga om hela leveransområdet eller
— med leverantörens samtycke — någon del därav.
§ 64.
Därest i något fall, där ortsmyndighet icke själv är leverantör, leve- Återkallelse
rantören, efter det koncessionen trätt i kraft, hos Board of Trade an- d^retöa"år
mäler, att företaget icke kan drivas med förtjänst utan bör nedläggas, "* forlust
57
450
England. skan Board of Trade verkställa undersökning om förhållandet och må,
om de lämnade uppgifterna genom denna undersökning bestyrkas och
så befinnes lämpligt, koncessionen återkallas i fråga om hela leveransområdet
eller — med samtycke av leverantören och ortsmyndigheten —
viss del av detsamma.
§ 65.
Återkallelse, Därest, i det fall att ortsmyndighet själv är leverantör, Board of
ThTäTuve rL™de, efter det koncessionen trätt i kraft, fått anledning att tro, att
Vanför och leverantören brister vid utförandet av arbeten eller i fråga om leverans av
vederhMiga energi [ enlighet med de meddelade bestämmelserna, må Board of Trade,
arutföras. * efter sådan undersökning som kan befinnas erforderlig, återkalla koncessionen
i dess helhet eller med leverantörens samtycke, beträffande viss
del av leveransområdet och det på de villkor, Board of Trade kan finna
skäliga.
§ 66.
Återkallelse Board of Träde må jämväl återkalla koncession närsomhelst med
med samtycke. gamtycke av leverantören och, i de fall där ortsmyndigheten själv ej är
leverantör, jämväl av denna, och det på de villkor, som Board of Trade
kan finna skäliga.
§ 67.
Bestämmelse,■ Om Board of Träde, i det fäll att ortsmyndigheten icke själv är leve
återkaiieisc
räntor, återkallar koncessionen i fråga om hela leveransområdet eller
någon del därav, skola följande bestämmelser gälla:
a) Board of Trade skall lämna leverantören och ortsmyndigheten
ett meddelande om återkallelsen och skall i detta meddelande angiva
tidpunkten, då återkallelsen skall träda i kraft. Från och med denna
tidpunkt skola leverantörens rättigheter och skyldigheter på grund av
koncessionens föreskrifter eller de allmänna lagbestämmelserna rörande
leverans av elektrisk kraft inom leveransområdet eller den del därav,
som är i fråga, upphöra.
b) Inom två månader efter det Board of Trade lämnat ortsmyndigheten
detta meddelande må ortsmyndigheten, om den finner det lämpligt,
skriftligen uppfordra leverantören att sälja; och åligger det då leverantören
att till ortsmyndigheten av anläggningen eller den ifrågavarande
delen därav sälja så mycket, som ligger inom ortsmyndighetens
ämbetsområde, mot gottgörelse för det dåvarande värdet av leverantören
tillhörig mark, byggnader, verk, materielier och inventarier, som äro an
-
451
vändbara till och av leverantören använda för företaget eller den ifrågavarande
delen därav. Detta värde skall bestämmas genom överenskommelse
eller värdering på sätt säges i § 2 av 1888 års act om inlösen
genom ortsmyndighet.
c) Då sådan försäljning ägt rum, skall företaget eller den ifrågavarande
delen av detsamma övergå på ortsmyndigbeten, fritt från alla
skulder, pantförskrivningar och andra dylika av leverantören ingångna,
företaget rörande förbindelser. Återkallelsen av koncessionen för leveransområdet
eller den ifrågavarande delen därav skall gälla allenast de
leverantörens rättigheter, bemyndigande^ skyldigheter och förbindelser,
som avse leveransområdet eller den ifrågavarande delen därav, och skall
koncessionen äga lull kraft för det ifrågavarande området till förmån för
den ortsmyndighet, som förvärvat företaget eller viss del därav.
d) & e) I dessa mom. föreskrives, att, om sådant förvärv, som förut
i denna § omförmälts, ej kommer till stånd, så skall anläggningen av
leverantören eller av ortsmyndigheten på dennes bekostnad avlägsnas.
Ortsmyndigheten äger därvid för att betäcka sina omkostnader rätt att
sälja anläggningen ävensom att taga i anspråk eventuellt befintlig av
leverantören deponerad garantifond.
§ 68.
(Om ortsmyndighet själv är leverantör och koncessionen återkallas,
skola alla å annans mark förlagda ledningar omedelbart borttagas.)
Allmänna bestämmelser.
§§ 69-77.
Här stadgas bland annat:
I händelse det befinnes, att leverantör ej underhåller anläggning
eller ej uppehåller driften på föreskriftsenligt sätt, äger Board of Trade
att föreskriva om rättelse härutinnan vid äventyr av vite ej överstigande
tjugo pund per dag; vid upprepad försummelse kan tillståndet även
återkallas.
_ Tvist rörande belopp och beskaffenhet av säkerhet, som enligt koncessionen
skall lämnas av eller deponeras hos leverantör, avgöres summariskt
av domstol.
\ ite, som utdömes på grund av klagomål av avnämare, kan efter
domstols prövning helt eller delvis tilldömas klaganden (se § 30).
För skada, som förorsakas av anläggning eller dess personal, blir
anläggningsägaren ansvarig m. in.
Englund.
Övervakande
iv drift m. m.
452
England. § 78.
Inteckningar Intet i denna lag skall hindra leverantör, då denne ej är en ortsi
företaget. myndighet, att upptaga lån mot säkerhet av inteckning i anläggningen,
och kräves därtill ej heller medgivande af Board of Trade;
dock skall varje sådan inteckning anses ingå uti den totala ersättningssumma,
som må komma att betalas för företaget i fall av inlösen
enligt § 2 Act 1888, så att ingen av leverantören utgiven inteckning
skall belasta ett sålunda inlöst företag eller del därav, och skall tillkännagivande
härom finnas å varje inteckningshandling.
§§ 79-81.
Annans rätt. (Tillståndet må ej innebära inskränkning av telegralförvaltningens
eller Kronans rättigheter; ej heller må det utgöra hinder för den, som
lider olägenhet eller skada av anläggningen, att därför söka ersättning.)
§ 82.
Tillämpning Vad som i koncession (special order) stadgas, skall ej fritaga
u »«««£?“ leverantören eller hans företag från de skyldigheter eller undanhålla dem
agstif tung. ^ rättigheter, som, efter det koncessionen meddelats, kunna bliva genom
allmän lag fastställda i fråga om leverans av elektrisk energi och försäljningspris
för sådan energi.
§§ 83—84.
(Särskilda bestämmelser för Skottland och Irland.)
Elektricitetslag av år 1909.
(Electric Lighting Act 1909.)
§ 1-
Expropria- 1) Board of Träde må genom provisional order meddela ortsmyn
tion
av mark Vighet, bolag eller enskild person, som genom sagda eller förut medtM
\ion.Sta delad order eller genom special act erhållit tillstånd att leverera elektrisk
energi inom visst område, rätt att tvångsvis förvärva särskilt angiven
mark i och för uppförande av kraftstation (varuti här även innefattas
transformator- och omformarstation), belägen antingen inom eller utom
nämnda leveransområde eller, då fråga är om ortsmyndighet, inom eller
utom dess distrikt. (Se § 12 lag- 1882).
I 2) och 3) angives, att i dylikt fall bestämmelserna i Lands
Clauses Act skola äga tillämpning och att alla ägare och innehavare av
den ifrågavarande marken skola höras.)
§ 2.
(Generatorstation tillhörande koncessionerat företag må ej uppföras
utan medgivande av Board of Trade.)
§§ 3-9.
(Board of Trade har erhållit befogenhet att medgiva 1) nyttjanderätt
till vägar för ledningars utläggande från eu kraftstation utanför ett
leveransområde fram till detta; 2) leverans i stora kvantiteter (in bulk)
till återförsäljare, till järnvägar och kanaler utanför leveransområdet;
3) sammanslutning mellan två eller flera ortsmyndigheter för gemensamt
drivande av anläggning.)
§ io.
1) I ändamål att den normala perioden för revision av maximipris
och för ingivande av framställning därom från avnämarnes sida må bliva
fem år, skall § 32 mom. 2 i Act 1899 givas motsvarande avfattning
(se denna act.)
§ 15-
Oavsett vad som stadgas i elektricitetslagarna eller i meddelad koncession,
skall leverantör ej vara förpliktad att tillhandahålla elektrisk
kraft åt förbrukare, som begagnar sig av kraft från annan anläggning,
såvida denne ej åtager sig att till leverantören erlägga en summa motsvarande
skälig avkastning å det utlagda kapitalet samt gottgörelse för
de övriga fasta kostnader, som förorsakas genom att hålla viss maximikraft
i beredskap; träffas ej överenskommelse om nämnda summa skall
saken avgöras genom skiljedom.
Kalland.
Uppförande
av generatorstation
-
Ökad frihet
för företagen.
Revision av
maximipris.
Begränsning
av skyldighet
att hålla reservkraft
åt
avnämare.
454
England.
Förbud i visst
fall för ej konc
ess i 071 er ad
anläggning att
konkurrera.
§ 23.
Då koncession meddelats åt ortsmyndighet, bolag eller enskild person
att leverera elektrisk kraft inom visst område, må, efter antagandet av denna
lag, annan ortsmyndighet, bolag eller enskild person ej påbörja distribution
av kraft inom samma område, utan att därtill erhållits koncession;
dock skall denna bestämmelse ej utgöra hinder för bolag eller enskild
person att till annan leverera elektrisk kraft, då det huvudsakliga
ändamålet med den anläggning, varifrån kraften levereras, ej är att tillhandahålla
kraft åt abonnenter.
Vad här stadgats, skall ej heller hindra bolag, som vid denna lags
antagande genom sin bolagsordning berättigats att idka framställning
av elektrisk energi, att leverera sådan energi till ett järnvägsbolag
för fyllande av dess behov av kraft även för andra ändamål än för
trafikens uppehållande.
455
Formulär för räkenskaper.
utfärdat av Board of Trade för elektriska belysningsbolag
(Anm. Likartade formulär hava utfärdats för kommunala belysningsbolag samt för egentliga
kraftbolag, vilkas koncession innefattar § 9 av Electric Lighting Act 1882).
.............................. (Koncession)
(Bolag)
För året utlöpande den 31 december 19......
N:o I
Uppgift å aktiekapital för anläggning, utförd på grund av ovannämnda koncession.
Den 31 december 19......
Beskaffen-het av | Auktori- serat genom | Antal aktier | Nominellt | Inbetalt | Totalt inbetalt | Resterande | Ej be-gagnad | Auktori-serat total-belopp |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
N:o II.
Uppgift å upplånat kapital för anläggning, utförd på grund av ovannämnda koncession.
Den 31 december 19......
Beskaffenhet av lån | Upplånat belopp | Oanvänd upplåningsrätt | Total upplåningsrätt | |||
a % | å % | å % | Total | |||
|
|
|
|
|
| / |
Summa aktiekapital inbetalt, se N:o I............... £ ..
» låne- » uppl&nat, se N:o II............ £ ..
Summa influtet kapital £
456
N:o III.
Kapitalkonto.
För året utlöpande den 31 december 19......,
Debet. Kredit.
|
| Utgif-ter till £. s.d. | Utgif- ter under året £■ s.d. | Totala ut- gifter £. s.d. |
| Inkom-ster till £. s.d. | Inkom- ster under året £. s. d. | Totala inkom- ster £. s.d. ! |
| An. i | Utgifter till den 31 decem-ber 19........................... |
|
|
| Per Stamaktier av £ ......... » D:o » £ ......... |
|
|
|
Utgifter efter denna dag. |
|
|
| » Preferensaktier av £ ... |
|
|
| |
! 1. 2. | 3. 1 4'' | An. Fast egendom inklu » Byggnader............. » Maskineri............... » Accumulatorer vid |
|
|
| » Obligationer.................. » Inteckningar ............... » Inbetalningar i förskott... » Försäljning av patent » Andra inkomster (att spe-cificeras ..................... |
|
|
|
5. | » Ledningar inklusive |
|
|
| / |
|
|
|
! 6. ! | » Transformatorer, mo-torer etc............. |
|
|
| / / |
|
|
|
; | » Mätare och kontroll |
|
|
| / / |
|
|
|
8. | » Elektriska instrument |
|
|
| / / '' / |
|
|
|
9. | » Materiel pålager(kab* |
|
|
| / / / / |
|
|
|
10. | » Inköpta patent eller |
|
|
|
|
|
| |
! ii. | » Kostnader för erhål-lande av koncession |
|
|
| / / |
|
|
|
12. | » Särskilda poster...... |
| ! |
| / |
|
|
|
| Totala utgifter...... |
|
|
| / |
|
| |
| » Kapitalbalans ........ | 1 |
| / |
|
| ||
|
| £ | 1 |
| £ || |
Till avskrivningsfondens konto, Nio VII, liar överförts £ .................. från Vinst- ock Förlustkontot.
457
M:o IV.
Vinst- och Förlust-Konto.
För året utlöpande den 31 december 19.
Debet.
Kredit.
4.
A. An. Framställning av
elektricitet.
An. Kol och annat bränsle incl.
transport ........................
''i Olja, trassel, vatten etc.......
» Andel av arvoden åt ingenjörer,
kontrollanter och
tjänstemän i proportion, att
bestyrkas av disponent, direktör
eller ingenjör.........
» Avlöningar och gratifikatiovid
generatorstationema ...
» Separationer och underhåll,
som följer:
'' £. s. d.
1. Byggnader ......
2. Ångmaskiner, pan
nor
..................
3. Elektriska maski
ner,
transformatorer
etc..........
4. Andra maskiner,
instrument och
verktyg............
5. . Accumulatorer
med tillbehör ...
Avdrag för av-!
yttrad förbru-!
kad materiel..!
» Särskilda poster..................
B. An. Distribution av
elektricitet.
An. Andel av arvode åt ingenjörer,
kontrollanter och
tjänstemän i proportion, att
bestyrkas av disponent, direktör
eller ingenjör.........
Transport £.
£, s. d.
£. s. d
i £. s. d. £. s. d.
Per Försäljning av ström efter
mätare å pr kw.............
>'' Försäljning av ström efter
kontrakt ........................
ii Försäljning av ström för offentlig
belysning ............
» Hyra för mätare och andra
apparater hos avnämare..
» Försäljning och reparation
av lampor ........................
» Försäljning och reparation
av andra apparater.........
>i Royalties och licenser.........
ii Hyror................................
>i Ersättning ........................
» Övriga poster (att specificeras)
............................
Transport £
58
458
N:o TV.
Vinst- och Förlust-Konto (forts.)
Debet. Kredit.
|
| £. s. d- | £. s. d. |
| £. s. d. | £. s. d. |
| Transport £. |
|
| Transport £ | 1 | |
2. 3. | An. Avlöningar och gratifikatio-ner åt montörer, uppsättare och hantlangare ............... i) Reparationer, under-håll och förnyelse |
|
| / / / / |
|
|
| Avdrag för avytt-rad materiel...... |
|
| j |
|
|
4. | » Reparation, underhåll och |
|
| / |
|
|
5. | » Reparation, underhåll och för-nyelse av apparater vid |
|
|
|
|
|
| C. An. Offentlig belysning: |
|
|
|
|
|
1. | An. Tillsyn och reparationer...... |
|
|
|
|
|
2. | » Förnyelse av lampor............ |
|
|
|
|
|
| D. An Royalties: |
|
|
|
|
|
| An. Royalties etc. för patenter |
|
|
|
|
|
| E. An. Hyror och skatter: |
|
|
|
|
|
1. | An. Hyror................................. |
|
| / |
|
|
2. | » Skatter .............................. |
|
|
|
|
|
| F. An. Administration: |
|
|
|
|
|
1. | An. Ersättning åt styrelse ......... |
|
|
|
|
|
2. | » Arvoden åt verkst. direktör, |
|
| / |
|
|
. | Transport £ |
|
| Transport £ |
|
|
N:o IV.
451)
Vinst- och Förlust-Konto (forts.)
Debet. Kredit.
|
| X. s. d. | X. s. d. |
| X. s. d. | X. s. d. |
| 1 Transport X [ |
| Transport X |
| : | |
3. | An. Avlöning och provision åt |
|
|
|
| 1 |
4. | » Skrivmaterial och tryck ...... |
|
|
| | 1 | |
5. | » Allmänna omkostnader........ |
| * | / |
|
|
6. | » Bolagets revisorer............... |
|
|
|
|
|
7. | » Officiell revisor (enligt före-skrift i tillståndet)............ |
|
| / / |
|
|
| G. An. Lag- och Parlaments-ärenden: |
|
| / |
|
|
1. | An. Omkostnader för lagärenden |
|
| / |
|
|
| H. An. Avskrivning: |
|
| / |
|
|
1. | An. Avskrivning å hyrda verk ... |
|
| / |
|
|
2. | » » » byggnader ... |
|
| / |
|
|
3. | » » » maskiner etc. |
|
| / |
|
|
| I. An. Diverse kostnader: |
|
| / |
|
|
1. | An. Försäkringspremier etc....... |
|
| / |
|
|
2. | » Kontroll av mätare ............ |
|
| / |
|
|
| Summa utgifter |
|
|
|
|
|
| Balans överförd |
|
| i |
|
|
| X |
|
| X | 1 |
460
iV:o V.
Debet.
Nettovinstens Konto.
Kredit.
1. An. Ränta å obligationer upplupen
till dato ...........................
2. » Ränta å inteckningar upplupen
till dato ...........................
3. » Ränta & tillfälliga lån upplupen
till dato ...........................
| 4. » Dividend å preferensaktier ...
5. » Balans disponibel för dividend]
å stamaktier ........................I.
£. s. d.
£.
£.
1. Per Balans från föregående konto...]
» Avdrag för utbetald dividend...
» Överfört till reservfonden ...... -
2. » Balans från vinst- och förlustkonto
(N:o IV) .......................................
3. » Ränta å deponerade penningar............
£.
N:o VI.
Debet.
Reservfondens Konto.
Kredit.
|
| £. s. d. |
1. Utbetalt för ...................... 2. Balans till nästa konto....... | .......... |
|
| £ |
|
£. s. d.
1. Balans från föregående konto.......
2. Överfört från nettovinstens konto.
3. Ränta å placeringar ...................
(Placeringar skola specificeras)
N:o VII.
Debet.
Avskrivningsfondens Konto.
Kredit.
£. s. d.
Per Balans från föregående konto..
» Ränta å placeringar...............
» Överfört från vinst- och förlustkonto
(se N:o IV H)............
(Placeringar skola specificeras)
1. An. Balans
461
N:o vin.
Debet.
Balans-Konto.
Kredit.
| Skulder: | £. s. d. |
i | An. Kapitalkonto: Inbetalt enligt konto |
|
l 2 i | » Leverantörer och andra för maski-neri, bränslemateriel etc., till 31 |
|
! 3. | » Diverse kreditorer på öppen räkning |
|
4. | » Nettovinstens konto: balans till dess |
|
5'' | » Reservfondens konto: balans till |
|
6. | » Avskrivningsfondens konto: balans till dess kredit ........................ / | '' |
i | / |
|
|
|
|
| £ |
|
|
|
|
| £. s. d. |
|
| Tillgångar: |
|
|
1. | Per | Kapitalkonto: belopp utlagt för an- |
| |
|
| läggningar enligt konto N:o III |
| |
2. | » | Materiel på lager den 31 |
|
|
|
| december 19...... | £. s. d. | | |
|
| Kol ........................ |
|
|
|
| Olja, trassel etc....... |
| 1 i |
|
| Diverse..................... | _ | i |
3. | » | Diverse debitorer för utbetalning |
| |
|
| å arbeten under utförande ...... |
| |
4. | » | Förskott ...................... |
| 1 |
5. | „ | Diverse debitorer för ström leve- |
| |
|
| rerad till 31 december | 19......... | i |
6. | » | Övriga debitorer .......... |
|
|
7. | » | Deponerat i bank bos |
|
|
|
| Herrar | £. s. d. |
|
8. | » | Kassabehållning ......... | — |
|
|
|
| £ |
|
mars 19
Direktör.
Disponent och sekreterare.
I den redogörelse, som offentliggöres, följer:
a) Bestyrkande av bolagets revisorer, med eventuella observationer.
b) Bestyrkande av Board of Trades revisorer, med eventuella observationer.
N:o IX.
Uppgift över framställd och såld elektricitet etc.
Energi ge-nererad i | Energi såld | Energi | Redovisad energi | Förlorad energi | Antal offentliga lampor | Maximal energi- förbruk- ning | |||
Offentlig belysning | Enligt kontrakt | Privata av-nämare efter | Summa såld | ||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
462
England.
Formulär för Frovisional Order.
Anm. Koncession av denna typ meddelas jämlikt § 4 Electric Lighting Act 1882 av
Board of Trade, under förbehåll av parlamentets bekräftelse, och avser i regel
en anläggning för lokal distribution t. ex. för en stad eller dylikt.
§ 1.
Denna koncession skall benämnas — — —.
§ 2.
Bestämmelserna i Electric Lighting Clauses Act 1889 införlivas med
och utgöra del av denna koncession (vissa undantag för Skottland och
Irland).
§ 3.
Innehavare av denna koncession skall vara —--(ortsmyndighet
eller bolag, ej gärna enskild person).
§ 4.
Distributionsområde, som avses i denna koncession, skall, i den mening
som uti § 4 Electric Lighting Clauses Act 1889 sägs, vara det
område, vilket närmare angives i härtill fogad bilaga--— och på
hos Board of Trade deponerad karta.
§ 5.
Under förbehåll att av de bestämmelser, som införlivats med denna
koncession, bliva iakttagna, bemyndigas koncessionshavaren (leverantören)
att för ledningars förläggande begagna de i härtill fogad bilaga---
angivna gator, vilka ej underhållas av ortsmyndigheten, samt likaledes
de på samma ställe angivna järnvägar och spårvägar.
§ 6-
De gator och vägar, längs vilka koncessionshavaren är skyldig att
förlägga erforderliga huvudledningar för att inom två år från det denna
463
koncession trätt i kraft tillhandahålla elektrisk kraft jämlikt § 21 Electric
Lighting Clauses Act 1899, äro de, som angivas i uärslutna bilaga
§ 7.
De maximipris, som koncessionshavaren jämlikt § 32 av Electric
Lighting Clauses Act 1899 äger rätt att påfordra för levererad energi,
äro de, som angivas i närslutna bilaga — —• —. (Bestämmelsen lyder
vanligtvis: För en godtycklig energimängd upp till 20 kilowattimmar
13 shillings 4 pence samt därutöver pr kilowattimme 8 pence, allt pr
kvartal räknat; stundom stadgas 7 pence eller 6 pence med motsvarande
minimiavgifter.)
§ «■
Den garantifond, som koncessionshavaren skall deponera jämlikt § 5
av Electric Lighting Clauses Act 1899, skall utgöra — — — pund.
(Denna § utgår, då ortsmyndighet är koncessionshavare.)
§ 9.
Denna koncession skall träda i kraft den dag, då den blivit av parlamentet
bekräftad.
Koncession meddelad genom särskild lag åt Lancashire Electric
Power Company den 6 augusti 1910.
Anm. Denna koncessionstyp är den vanliga för egentliga kraftbolag, som leverera
energi inom stora områden till återförsäljare eller till större kraftkonsumenter.
Då utförandet av anläggning för framställning och distribution av
elektrisk energi inom nedannämnda område och under de villkor, som
föreskrivas i denna lag, är av allmänt och lokalt intresse
och då nedannämnda personer m. fl. äro villiga att på egen bekostnad
utföra sådan anläggning, och det är lämpligt, att för ändamålet
bildas ett bolag, som erhåller erforderliga rättigheter
och då kartor m. m. över den mark, som enligt föreliggande lag
må tvångsvis tagas i besittning, äro vederbörligen ingivna
och då sagda rättigheter endast kunna meddelas genom ett parlamentbeslut
har
följande lag antagits.
England
464
England.
Benämning.
Tillämpning
av elektricitetslagar.
Införlivande
av andra
lagar.
Angående
järnvägar etc.
Bolagets
ändamål och
rättigheter.
§ i
Denna
lag kallas The Lancashire Electric Power Act 1900.
§ 2-
Denna lag skall ansés som en särskild lag (special act) enligt
Electric Lighting Acts 1882 och 1888 och Electric Lighting Clauses
Act 1899, vilka lagar härefter refereras till såsom huvudlagar (principal
acts), dock skola § 19 av Electric Lighting act 1882 och §§ 2 och 3
av Electric Lighting act 1888 ej tillämpas för ifrågavarande anläggning.
(Undantagen innebära att lokal distribution ej ifrågasättes samt att ingen
inlösningsrätt till anläggningen är medgiven.)
§ 3.
Följande lagar skola införlivas med denna lag nämligen:
a) — — — (angående bolag).
b) — — — ( » expropriation).
c) Electric Lighting Clauses Act 1899 undantagandes § 2 mom. 2,
§§ 3, 5, 7—9, 21—37, 40—44, 48, ävensom alla bestämmelser, utom
§69, som hava avseende på återkallandet av koncession (the Special
Order). Det observeras att uttrycket »Electric Supply Company» i § 18
av nämnda lag skall innefatta även varje ortsmyndighet.
§ 5.
Den inskränkning i rätten att använda sig av område för järnväg
etc., varom stadgas i § 13 av Electric Lighting act 1882 och i § 12
av Electric Lighting act 1889, gäller ej för detta bolag.
§ 7.
Bolaget bildas i ändamål att uppföra och driva elektriska generatorstationer
och att tillhandahålla elektrisk energi, samt i allmänhet för att
utöva den verksamhet, som närmare angives i denna lag, och bolagets
rättigheter innefatta förvärv, uppförande, underhåll, tillökning, förändring,
etc. etc. av mark, byggnader, verk, maskiner, materialier m. in.,
som äro nödvändiga eller lämpliga för rörelsens bedrivande.
465
§ 8.
Bolagets kapital skall utgöra tre millioner pund i 300,000 aktier å
tio pund stycket. (Inbetalt år 1910 411,020 pund.)
§§ 9-19.
(Om aktiers utfärdande m. in.)
§ 20.
(— — — Sedan 100,000 pund tecknats må mark exproprieras för
kraftstation inom angivet område och innan 3 år förflutit'' från antagandet
av denna lag.)
§ 21.
(— — — Lån mot inteckning må upptagas till Va av det vid tillfället
inbetalta aktiekapitalet.)
§ 22.
Inteckningsinnebavare kunna föranstalta om sysslomans tillsättande
för att framtvinga utbetalandet av förfallen ränta eller kapital; i sistnämnda
fall skall det dock röra sig om minst 10,000 pund.
§ 23.
— — -— (Obligationer må utfärdas enligt gällande lagar, men
rätten till ränta å obligationer och inteckningar skall vara densamma
för alla dessa värdepapper oberoende av tiden för deras utfärdande; (år
1910 voro utgivna för 90,000 pund 5 % obligationer.)
§ 35.
Med iakttagande av bestämmelserna i denna lag skall leveransområdet
utgöras av provinsen Lancaster undantagandes den del därav, som
ligger norr om floden Ribble, samt av Manchester, Salford, Liverpool,
Bootle och Storkport och så mycket av Bolton, som ligger inom 2,5
eng. mil (4 km.) från dess nuvarande rådhus. (Anm. Enligt tillgänglig
59
I
KngUnd.
Kapital.
Aktier.
Expro
priation.
Befogenhet
att låna.
Syssloman.
Obligationer.
Leverans
område.
466
England.
Begränsning
av rättigheter
enligt denna
lag.
Upphörande
av rättigheter.
Skyldighet att
leverera
energi till
distributör.
statistik för 1913 är hela arealen 2,860 kv.-km. (Gottland = 3,150 kv.-km.),
men finnas härinom även ett 30-tal generatorstationer tillhörande ortsmyndigheter
eller bolag och avsedda för lokal distribution. Här ifrågavarande
bolag har enligt denna statistik för närvarande endast en generatorstation
å 14,000 kw., 46 km. jordkabel och 27 km. luftledning för
10,000 volts spänning samt en anslutning av 16,800 kw.)
§ 36.
1. De rättigheter som tilldelats enligt denna lag skola utövas endast
i ändamål att leverera energi till något allmänt leveransområde eller
till ortsmyndigheter eller bolag, som genom licens, order eller special
act berättigats att distribuera energi inom området, och här ifrågavarande
bolag skall begagna de rättigheter beträffande gator, som meddelats detsamma
genom elektricitetslagarna, endast för att förskaffa sig lämpligt
tillträde till ett dylikt leveransdistrikt.
2. Ledningar, som bolaget enligt denna lag nedlägger i gator,
skola placeras på sätt, varom må överenskommas med ortsmyndigheten.
Kan överenskommelse ej träffas, hänskjutes frågan till Board of Trades
avgörande — — — — — — — — — — — — — — — —--
3. De skäliga omkostnader och utgifter, som förorsakas en ortsmyndighet
genom hänvändelse till Board of Trade, skola gäldas av
bolaget, för så vitt Board of Trade ej finner denna hänvändelse omotiverad.
§ 37.
För den händelse bolaget ej inom 2 år efter denna lags antagande
har i skälig utsträckning påbörjat arbetena för ifrågavarande företag
eller inom 4 år uppfört generatorstationer, som enligt Board of Trades
mening äro tillräckliga, kan Board of Trade förklara, att bolagets rättigheter
enligt denna lag skola upphöra med hänsyn till hela eller någon
del av leveransområdet.
§§ 38-41.
(Kraftbolagets ledningar få ej hindra kommuners vägarbeten, gruvors
bearbetande etc.)
§ 42.
Kraftbolaget skall på anfordran till vilka som helst ortsmyndigheter
eller bolag, som på grund av licens order eller special act äro berätti
-
er
4(57
gade att distribuera energi inom området i fråga, tillhandahålla energi
på sådana platser, som de skäligen kunna påfordra, och till pris ej överstigande
vad som är angivit i bilaga 2 till denna lag, och skall bolaget
till dessa platser framdraga de elektriska ledningar, som erfordras för
leverans av den maximikraft, varpå kan göras anspråk enligt denna lag,
allt under följande villkor:
varje ortsmyndighet eller bolag son* begär energileverans skall —
a) meddela kraftbolaget, varest sådan leverans begäres, den-önskade
maximikraften och tiden för leveransens början (skälig tid skall lämnas
för arbetets utförande).
b) uppgöra ett skriftligt kontrakt med kraftbolaget, om så fordras,
att under en tid av minst 7 år mottaga och betala för så stor energimängd,
att betalningen uppgår till minst 20 % pr år av det utlägg
(undantagandes för kraftstation och redan befintliga ledningar), som
bolaget åsamkar sig för anordnandet av en sådan leverans.
Kraftbolaget må för en dylik energileverans fordra betalning antingen
efter energimängd eller efter strömkvantitet eller efter någon annan
metod, varom överenskommelse kan träffas med avnämaren. (Anm. Här
införes numera såsom regel en uttrycklig bestämmelse om, att alla distributörer,
som arbeta under likartade förhållanden, skola erhålla lika fördelaktiga
villkor.)
Om tvist uppstår i anledning av bestämmelserna i denna §, skall
den hänskjutas till skiljedom.
§ 43.
Om kraftbolaget brister i att fullgöra energileverans till ortsmyndighet
eller bolag, som påyrkat dylik enligt denna lag, gör det sig
skyldigt för varje sådan underlåtenhet till ett bötesstraff ej överstigande
10 pund pr dag. Dock skall detta straff för varje särskilt fall ej överstiga
500 pund, såvida ej tredska från bolagets sida föreligger; ej heller
skall något straff påläggas, om domstolen har den uppfattningen, att
bristen orsakades genom händelse av högre hand eller force majeure eller
var av så oväsentlig art, att den ej avsevärt inverkade på värdet av
leveransen.
§ 44.
Varje ortsmyndighet eller bolag, som önskar upphöra med energileveransen,
skall skriftligen meddela detta till kraftbolaget 12 månader
i förväg. Ett sådant avbrott må ske vid den tidpunkt, till vilken avnämaren
förbundit sig att mottaga och betala för energin, eller ock senare.
Erigrlaud.
Straff för
bristande
leverans.
Underrättelse
om upphörande
av
leverans.
468
England.
Maximalt
kraftbelopp.
Pris för
energi.
Inspektörer
etc.
Kontraktsuppgörelser.
§ 45.
Det maximala kraftbelopp, som kan påfordras av ortsmyndighet
eller bolag, må ej överstiga vad som skäligen kan väntas bliva maximikonsumtionen
inom deras respektive områden. Tvist härom hänskjutes
till skiljedom.
§ 46.
De pris, som kraftbolaget kan påfordra från ortsmyndighet eller
bolag för till dem levererad energi, skola ej överstiga vad som är angivet
i bilaga 2 till denna lag, och dessa pris skola, om så påyrkas,
innefatta transformering av energin till sådan spänning och sådan ströjnart,
som avnämaren kan skäligen begära; ingenting skall dock hindra kraftbolaget
att med avnämare träffa vilka överenskommelser som helst,
som här nedan angives.
§ 47.
1. Board of Trade kan på ansökan av ortsmyndighet eller bolag, som
erhåller energi enligt denna lag, förordna en eller flera opartiska personer
till elektriska inspektörer för kontroll av mätare eller andra uppdrag,
som Board of Trade må föreskriva, och kan även fastställa ersättningen
åt dylika inspektörer.
2. Kraftbolaget är skyldigt, att, när så skäligen påfordras av vederbörande
ortsmyndighet, föranstalta om prov på sina huvudledningar, och
kan Board of Trade även härvid ingripa genom en inspektör.
§ 48.
Kraftbolaget kan träffa överenskommelser i nedan nämnda frågor
med ortsmyndighet eller bolag:
a) leverans av energi, maskineri, apparater och material till ortsmyndighet
eller bolag, som erhållit licens, order eller special act att
distribuera energi;
b) pris och villkor för dylik leverans;
c) utförande för kraftbolagets räkning genom ortsmyndighet eller
bolag eller vice versa av arbeten i och för energileverans;
d) leverans av vatten till kraftbolaget.
469
§ 49.
1. Med nedan stadgade undantag skall den årliga utdelningen på
kraftbolagets kapital ej överstiga 8 %. Om under något helt år bolagets
kraftpris understigit de fastställda maximiprisen med 1 lU % eller mer,
må dividenden ökas med 1 4 % för varje full sådan 1 ''A %, varmed de
verkliga prisen understigit maximiprisen. Dessutom må bolaget fylla
brister i de föregående utdelningar, som eventuellt understigit 8 %.
2. Om under något år utdelningen överstiger 8 skola bolagets
försäljningspris för nästa år sänkas med 1bA % för varje full 1 * %,
varmed utdelningen överstiger 8 %.
§ 50.
1. Sedan 10 år förflutit efter antagandet av denna lag, kan Board
of Trade på ansökan av kraftbolaget eller av 3 ortsmvndigheter eller
bolag, till vilka energi levereras, revidera de maximipns eller det förhållande
mellan dividend och kraftpris, som fastställts genom denna lag.
2. Board of Trade kan, om så befinnes lämpligt, på grund av
sådan ansökan, som ovan nämnts, vidtaga en liknande revision av prisen
vid slutet av varje 10 års period efter senaste revision. (Åndrat till
5 års perioder genom § 10 Act 1909.)
3. Vid varje sådan revision kan Board of Trade modifiera denna
lags bestämmelser såväl beträffande pris som förhållande mellan pris och
dividend, såvida detta är nödvändigt för att genomföra revisionen.
§ 51.
Alla omkostnader förbundna med erhållandet av denna koncession
skola betalas av kraftbolaget.
Bilaga n:r 1.
(År en förteckning över den mark, som eventuellt kan få tagas i
anspråk för generatorstationer genom expropriation enligt § 20.)
England.
Förhållande
mellan kraftpris
och
utdelning
Revision av
kraftpris.
470
Bilaga n:r 2.
§ I
När
betalningen till kraftbolaget utgår efter den verkligen levererade
energimängden, äger det rätt att tillämpa följande taxa pr kvartal
räknat:
A) För en energimängd ej överstigande en ekvivalent av 100 timmars
användning av den maximalt i anspråk tagna kraften: 4 pence pr kilowattimme.
B) För varje ytterligare energimängd överstigande en ekvivalent
av 100 men understigande 200 timmars användning av maximalkraften:
2 pence pr kilowattimme.
C) För varje ytterligare energimängd överstigande en ekvivalent
av 200 timmars användning av maximalkraften 1 penny pr kilowatttimme.
0)
§ 2.
När betalningen utgår efter den levererade strömmängden tillämpas
samma taxa som i § 1, varvid energimängden antages vara produkten
av strömmängden och den av kraftbolaget angivna konstanta spänningen
på leveransplatsen.
Tilläggskoncessioner.
Genom eu tilläggskoncession av 1904 har bolaget bland annat erhållit
rätt att efter frivillig överenskommelse från ortsmyndighet eller
bolag förvärva och driva lokala distributionsanläggningar, varå dessa
meddelats koncession (provisional order). Till sålunda övertagna distributionsanläggningar
skall dock ortsmyndigheten hava återköpsrätt på
*) I tillgänglig statistik angivas de av bolaget år 1913 tillämpade taxor som följer:
0,45 penny (3,4 öre) pr kilowattimme + en fast avgift pr kilowatt och år av
för 1—100 kw.................. 6 pund (108 kr.)
» 101—200 » ................. 5 » (90 » )
» 201—300 » ................ 4*/a » (81 » )
» 301—500 » .................. 3Vs » (63 » )
» 501—2,000 » ................. 3 » (54 » )
Dessutom försäljes även kraft efter ett pris av från 4—0,4 pence (30—3 öre) pr kwt.
(Electrician 1914.)
471
sätt, som må finnas angivet i den iirsprungliga ordern, med den ändring,
att perioden skall räknas från tidpunkten för bolagets förvärv av anläggningen.
Till år 1911 hade 13 dylika rättigheter övertagits från
ortsmyndigheter.
Genom ytterligare en tilläggskoncession av 1906 har bolaget bemyndigats
att leverera ström även till enskilda konsumenter av kraft,
dock att inom område, där redan koncessionerad leverantör finnes, dennes
medgivande erfordras. Board of Trade kan likväl, där skälig anledning
finnes, dispensera från sådant medgivande. Denna gren av verksamheten
har för företaget blivit långt viktigare än den ursprungligen avsedda
att lämna ström till återförsäljare (§ 36). Kraften till dessa enskilda
förbrukare (textilfabriker, gruvor etc.) levereras mest som högspänd växelström,
och var försäljningspriset för densamma år 1911 i medeltal 0,55 d.
eller omkring 4 öre pr kilowattimme således högst betydligt lägre än det
fastställda maximipriset.
År 1910 var det första, som visade någon om än obetydlig vinst
på företaget. De i koncessionen lämnade föreskrifter om vinstbegränsning
och dylikt torde sålunda ej på länge komma i fråga att tillämpas.
472
Finland.
Finland.
Den finska elektricitetslagen stadgar, dels att tillstånd skall sökas
för anläggning av sådan art, att den kan medföra fara för liv och egendom,
och dels att tvångsrätt till ledningars framdragande kan erhållas,
då fråga är om anläggningar av allmännare betydelse. Lagen kompletteras
av en administrativ förordning av samma datum och av en
annan senare utfärdad. Tillstånd att utföra anläggning skall sökas hos
vederbörande länsstyrelse, så snart den använda spänningen överstiger
ett visst belopp (600 volt), eller då ledningen framgår över kronans
mark eller inom område för allmän väg, järnväg, farled, gata, torg eller
annan allmän plats. I tillståndet meddelas huvudsakligen ordningsföreskrifter
för anläggningens utförande och drivande. Sålunda meddelade
bestämmelser kunna inom trettio dagar överklagas hos senaten. Do
tyska normerna och säkerhetsföreskrifterna tillämpas vid anläggningars
utförande.
Lag angående elektriska anläggningar för alstrande av ljus
eller för överföring av kraft.
av den 11 april 1901.
1 §•
Elektrisk anläggning för alstrande av ljus eller för överföring av
kraft med så hög spänning hos den elektriska strömmen eller annars av
sådan beskaffenhet eller med sådant läge, att anläggningen kan medföra
våda för liv eller egendom, får icke inrättas eller bedrivas, innan
tillstånd därtill utverkats på sätt och i den ordning särskilt varder
stadgat. ^
De föreskrifter till förebyggande av skada å liv och egendom, som
i följd härav fastställas för nya elektriska anläggningar, skola tillämpas
jämväl å härförinnan bedrivna elektriska anläggningar av ovan antydd art.
473
Finland.
2 §•
Över sådana elektriska anläggningar, som i 1 § avses, anordnas
särskild tillsyn, och vare anläggningens ägare skyldig att för bestridande
av kostnaderna för tillsynen erlägga avgift, som av Senaten bestämmes.
3 §.
Till elektrisk anläggning hörande ledning eller annan inrättning
får icke föras på annans grund utan av jordägaren därtill utverkat tillstånd.
Dock må ägare eller innehavare av fast egendom, därest elektrisk
anläggning prövas vara av allmännare betydelse, kunna åläggas
att mot full ersättning avstå nödigt område för den till anläggningen
hörande ledning eller tåla den inskränkning i sin rätt att begagna området,
som för dylik ledning erfordras; och skall i sådant fall förfaras
på sätt lagen om expropriation av fast egendom för allmänt behov
förmår.
4 §•
Vad i 12 § 34 kap. och 1 § 35 kap. strafflagen stadgas angående
hindrande eller störande av allmän telegraf- eller telefonanstalts
begagnande samt om skadegörelse å telegraf eller telefon äge motsvarande
tillämpning jämväl å sådan elektrisk anläggning, som i denna lag
omförmäles.
Har någon skadat eller sökt skada dylik anläggning under sådana
förhållanden, som i 10 § 34 kap. strafflagen avses, straffes såsom där
är stadgat.
5 §•
Den som utan tillstånd eller i strid emot de vid meddelande av tillstånd
givna föreskrifter inrättar eller nyttjar anläggning, som i denna
lag avses, straffes med böter högst femhundra mark, där ej svårare
straff är i lag stadgat.
Till rättelse i vad olovligen skett äge Guvernör handräckning giva,
när skäl därtill äro.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1902.
60
474
Frankrike.
Förutvarande
elektricitets
lag.
Elektricitets -lag av 1900.
Motivering
till lagförslaget.
Frankrike.
Den franska elektricitetslagstiftningen innehålles i lagen om distribution
av energi av den 15 juni 1906 samt i åtskilliga på grund av
denna lag utfärdade administrativa förordningar. Vattenkraftsfrågor
regleras genom vattenlagen av 1898 och den allmänna civillagen.
Innan ovannämnda elektricitetslag trädde i kraft, tillämpades eu lag
om elektriska kraftledningar av 1895, vars huvudsakliga ändamål var
att åt offentliga myndigheter inrymma kontroll över, att sådana ledningar
utfördes på ett för begagnandet av allmänna trafikleder samt av
telegraf- och telefonledningar betryggande sätt. För inkräktande på
statliga eller departementala vägar (grande voirie) med kraftledningar
erfordrades sålunda tillstånd — vågrätt (permission de voirie) — av
vederbörande prefekt och för begagnande av kommunala vägar (petite
voirie) av vederbörande mär. Dessa tillstånd lämnades för obestämd tid
och enligt för vägväsendet gällande allmänna regler samt kunde endast
innehålla bestämmelser, avsedda att tillvarataga intressen, som voro förbundna
med vägarnas användande. Om något sådant intresse fordrade,
kunde tillståndet när som helst återkallas. Kommunerna brukade med
stöd av de allmänna kommunallagarna (av den 5 april 1884) träffa avtal
om utförande och drivande inom sina respektive områden av anläggningar
för distribution av elektrisk ström till belysningsändamål samt
även meddela monopol under godtycklig tid åt dylika företag. Det
ansågs emellertid tvivelaktigt, om de ägde samma befogenhet med avseende
på distribution av energi för kraftändamål. Särskilda bestämmelser
om expropriationsrätt till ledningars framdragande funnos icke,
men sådan rätt kunde i viktiga undantagsfall meddelas genom speciallagar.
I lagen föreskrevs inrättandet av en permanent elektricitetskommitté.
Genom elektricitetslagen av den 15 juni 1906 (återgiven nedan)
blevo dessa förhållanden i vissa avseenden ändrade.
Förslaget till denna lag åtföljes av en i allmänna ordalag hållen
motivering, där bland annat sägs, att sådan vågrätt, som ovan nämnts
— på grund av vilken ett stort antal anläggningar tillkommit — kunde
475
anses fullt tillfredsställande, då det gällde privata anläggningar, men
att det kunde ifrågasättas, om så voro fallet beträffande anläggningar
för distribution åt allmänheten. Ifråga om dylika anläggningar syntes
det nämligen, att staten borde hava någon kontroll, ej blott med hänsyn
till säkerheten för person och egendom utan även med avseende på
anläggningens drift och dess förhållanden gentemot avnämare av energi,
samt att därför vägrättstillståndet i vissa fall borde ersättas med en
koncession, som närmare reglerade kraftleverantörens och avnämarens
ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Det vore även allt lör osäkert
att basera ett sådant företag på tillstånd, som eventuellt vid värjo tidpunkt
kunde återkallas. Emellertid ansåg man, att möjligheten borde
förefinnas för sökanden att välja mellan koncession och vågrätt, och att
vid tvist härom med vederbörande avgörandet finge hänskjutas till den
högsta administrativa myndigheten. Från företagarnas sida hade kraftigt
framhållits vikten av den största möjliga frihet beträffande villkoren för
kraftens försäljning och svårigheten att underställa dessa offentlig
myndighets godkännande; även om man begränsade sig till maximitariffer,
så kunde dylika få betydelse endast, om koncessionen innebure
ett slags monopol. Härtill genmäldes, att man visserligen ej genom
koncession för en elektrisk anläggning borde ifrågasätta att fastställa
taxor för kraften på samma sätt, som förekommer rörande taxor för
järnvägstransporter, men att man å andra sidan ej rimligen kunde lämna
företag, varav allmänheten var beroende, fullständig frihet, och att en
maximitariff borde förekomma vissa missbruk, utan att lägga avsevärt
hinder i vägen för kraftindustriens utveckling. Rörande monopolfrågan
stannade man vid den uppfattningen, att skillnad borde göras ifråga
om energi för belysning och för kraftbehov så till vida, att kommunerna
borde lämnas frihet att meddela monopol för det förra slaget av anläggningar,
vilka annars ofta ej kunde komma till stånd på mindre
orter, men däremot icke för det senare slaget. I sammanhang härmed
anfördes, att på många ställen hade införandet av den elektriska belysningen
förhindrats, därigenom att kommunen för lång tid meddelat
belysningsmonopol åt gasbolag, samt att ett flertal kommuner meddelat
monopol åt elektriska bolag på i regel 30 år. Kommunerna voro dock
nu mera förutseende och kompetenta än förr att bedöma innebörden av
sådana överenskommelser, som stundom kunde för avsevärd tid utestänga
dem från möjligheten att draga nytta av teknikens framsteg. Deras
frihet ifråga om meddelande av koncessioner borde dock så tillvida begränsas,
att som regel vissa av regeringen godtagna normer skulle
följas vid avslutande av dylika fördrag. Härigenom kunde även för
-
raiikilke.
476
Frankrike.
Lagens tilllämpningsomräde.
hindras att kommunen i fiskalisk intresse belastade företagaren med
oskäliga avgifter, som dock i sista hand finge gäldas av abonnenterna.
Ifråga om lagens innehåll må till en början observeras, att den
såsom titeln angiver handlar om anläggningar för distribution av energi,
d. v. s. om ledningar, transformatorstationer och dylikt, men att den,
såsom vid dess utarbetande särskilt påpekats, ej har avseende på kraftstationer
och anordningar för energiens produktion. Likväl förekommer
i art. 5 av det på administrativ väg utfärdade koncessionsformuläret
den bestämmelsen, att kraftstationerna eventuellt kunna innefattas i
en koncession. Lagen äger tillämpning på alla anläggningar, antingen
de äro avsedda för eget bruk eller till tjänst för allmänheten. Anläggningar,
som ej beröra offentliga vägar, äro blott underkastade vissa
ordningsföreskrifter. Först om dylika vägar tagas i anspråk för någon
del av anläggningen, vilket givetvis alltid är fallet, då det gäller distribution
åt allmänheten, bliva de egentliga lagbestämmelserna tillämpliga.
Distribution sanläggningar bliva med hänsyn till de olika tillstånd, som
erfordras för dem, av fem olika slag nämligen:
a) om distributionen ej berör några allmänna vägar:
1) utan tillstånd,
2) tillstånd av prefekten, om ledningarna äro anbragta på mindre
avstånd än 10 m. från telegraf- eller telefonledningar.
b) om distributionen berör allmänna vägar:
3) vågrätt utan tidsbegränsning meddelad av prefekten eller
mären och ej berörande företagets kommersiella förhållanden,
4) koncession utan förklaring om allmänt gagn,
5) koncession med förklaring om allmänt gagn, i båda fallen
på begränsad tid och med koncessionsvillkor enligt fastställt
formulär samt med maximitariffer.
Samma företag kan inom olika kommuner hänföras till den ena
eller den andra av dessa klasser, alltefter dess beskaffenhet och företagarens
därom gjorda framställning.
För den genom vågrätt eller koncession meddelade befogenheten att
använda allmänna vägar för ledningars förläggande kan ej påläggas
annan avgift, än som fästställes genom en av regeringen utfärdad tariffjvid
koncession kan dessutom föreskrivas om nedsatta priser för kraftleverans
till offentliga ändamål.
I en officiell instruktion om lagens tillämpning påpekas, att vederbörande
prefekt eller mär ej är skyldig att på anfordran meddela vare
Vågrätt.
477
8ig ett vägra ^tillstånd eller en koncession, utan att det i varje fall frankrike,
ankommer på dem att pröva och besluta i enlighet med vad som från
det allmännas synpunkt kan befinnas vara lämpligast. Dylika beslut
kunna på vanligt sätt av den missnöjde överklagas. Som regel bör
vägrättstillstånd meddelas för en privat anläggning eller en sådan, som
ej i huvudsak är anlagd för kraftförsäljning, och koncession för en
distribution sanläggning, avsedd att betjäna en större allmänhet. Ett
annat förhållande, som måste beaktas vid meddelande av dylika tillstånd,
är, att de ej få innebära något monopol; har likväl en*kommun
genom koncession meddelat ett monopol, må ej statens myndigheter bevilja
vägrättigheter, som kunna göra intrång däruti. Som av lagtexten
och ännu mer av det på administrativ väg utfärdade koncessionsformuläret
framgår, äro de skyldigheter, vilka påläggas företagaren i
de båda fallen högst olika; i fråga om vågrätt nämligen i regel mycket
obetydliga och avseende endast tekniska anordningar, men i fråga om
koncession synnerligen vidsträckta och ingripande i företagets kommersiella
förhållanden. Rättigheterna äro däremot i båda fallen ungefär
desamma, utom i de mera sällsynta fall, att expropriationsrätt beviljas,
vilket kan förekomma i förening med koncession med förklaring om
allmänt gagn. Koncession gäller visserligen för bestämd tid, då vågrätten
när som helst kan återtagas. Det har emellertid genom prejudikat
(av Conseil d’Etat) fastslagits, att vanlig vågrätt ej kan återkallas av
annan anledning, än som betingas av vägens obehindrade utnyttjande.
Något dylikt förekommer emellertid så sällan, att vågrätten i själva
verket kan anses hava obegränsad giltighetstid och alltså i detta avseende
överträffa en till omkring 40 år begränsad koncession. Det var
under sådana förhållanden ganska naturligt, att man skulle så mycket
som möjligt begagna sig av vågrätt och undvika koncessioner, i synnerhet
som lagen ej bestämt angiver, när den ena eller andra formen
skall användas, utan överlämnar avgörandet härom till den, som äger
meddela tillståndet. Så har även skett i mycket stor omfattning och därvid
har också förekommit, t. ex. genom successiv utsträckning och förening
av mindre ledningsnät sinsemellan, att stora distributionsanläggningar
uppstått, baserade endast på vågrätt och utan att vara underkastade
några förpliktelser gentemot abonnenterna och ej heller någon tidsbegränsning.
Ministern för offentliga arbeten har i ett cirkulär av 1912,
sedan lagen varit i kraft under åtskilliga år, ansett sig böra påpeka
olägenheterna av denna praxis. Det säges där, att vågrätten, som i regel
ej syntes böra innebära annat än en mera tillfällig och återkallbar
rättighet, vilken borde förbehållas för privata ledningar och små lokalnät
478
Frankrike.
Koncession.
eller ledningar, som endast genomgå kommunerna utan att därstädes
tjäna distributionsändamål, i stället tenderat att åt företag för allmän
distribution, för vilka den tillämpats, förläna en permanens, stridande
mot själva innebörden av ett sådant tillstånd. Härmed hade utvecklingen
till införande av koncessionen, som genom sin natur borde vara
den normala formen för tillstånd, avseende allmän distribution, allvarligt
hotats. Det borde undvikas, att företag, som baseras på de detaljerade
bestämmelserna i en koncession, utsattes för en ojämn tävlan från andra
företag, som ej åtagit sig några förpliktelser mot det allmänna.
I anledning av det ovan anförda har i cirkuläret närmare angivits de
förutsättningar, under vilka vägrätt må beviljas, varjämte även fastställts
formulär för dylika tillstånd. Man har därvid uppdelat anläggningarna
i tre grupper, avseende a) allmänna distributionsföretag, b) överföringsledningar
till allmännyttiga företag (såsom till järnvägar och övriga
kommunikationsföretag, vatten- och elektricitetsfördeluingar etc.) i förening
med ett begränsat antal enskilda abonnenter och c) privata ledningar.
För varje sådan grupp meddelas vågrätten enligt ett särskilt
schema. Då med hänsyn till vägarnas olika natur antingen prefekten
eller mären äger utfärda tillståndet, har man sålunda erhållit sex sådana
olika schemata. Ett av dessa (a) är återgivet här nedan, och som synes
innehåller detsamma vissa bestämmelser om skyldighet att vid behov
utvidga anläggningen och att i särskilda fall överlåta densamma mot ersättning
endast för materialvärdet (art. 3 och 4), vilket väl kan sägas
beröra den kommersiella sidan av företaget, så att även dessa tillstånd
numera fått karaktären av en koncession, ehuru av mindre omfattande
beskaffenhet. Detta är dock ej fallet med de under b) och c) angivna
grupperna, där inga dylika skyldigheter föreskrivas. Man torde, trots
att detta ej synes överensstämma med elektricitetslagen (art. 5), som ej
tillstädj er kommersiella villkor, dock ansett sig nödsakad att i vägrättstillstånden
införa nyssnämnda stadganden om överlåtelse av anläggning,
som väl är en kommersiell fråga av vikt, för att lämna möjlighet öppen
att framdeles inom det berörda området kunna anordna distributionen
enligt koncessionsformen och eventuellt med monopolrätt, vartill kommunerna
enligt lagen under vissa förhållanden äro berättigade.
Koncession meddelas (genom mären) av den kommun, vars område
(vägar) beröres av anläggningen eller, om det är flera, av alla gemensamt;
beröras statens vägar skall koncessionen meddelas av staten och
utfärdas respektive av prefekten eller ministern för allmänna arbeten,
allteftersom anläggningen sträcker sig genom ett eller flera departement.
479
Genom denna anordning liar man velat i möjligaste man låta det lokala Frankrike,
intresset göra sig gällande vid dessa frågors avgörande.
En koncession kan, som ovan nämnts, utfärdas med eller utan förklaring
om »allmänt gagn». En sådan förklaring, som meddelas av
Conseil d’Etat, medför samma rättigheter, som gälla för statens allmänna
arbeten, så t. ex. expropriationsrätt i enlighet med den allmänna expropriationslagen
samt, efter särskilt prövningsförfarande, servitutsrätt
att å andras mark och byggnader framdraga ledningar och anordna
fästen för dessa, allt mot skadeersättning, som i första instans bestämmes
av fredsdomaren. Det lär emellertid vara synnerligen omständligt
att erhålla den nämnda förklaringen, varför detta sällan kommer i fråga.
Enligt uppgift hade till år 1911 detta förekommit endast en gång.
Utan förklaring om allmänt gagn medför koncessionen endast rättighet
att inkräkta på området lör allmänna vägar; för rätt att begagna annans
egendom måste i detta fall frivillig överenskommelse träffas.
Koncessioner liksom vägrättstillstånd få, som förut nämnts, ej vara
monopol, dock må genom en senare tillkommen koncession ej beviljas
fördelaktigare villkor, än ett redan befintligt företag på samma plats
åtnjuter. Undantag ifråga om monopolförbudet göres dock så tillvida,
att en kommun kan bevilja ensamrätt för distribution av energi för
belysningsändamål men ej för kraftbehov.
Koncessionerna hava karaktären av kontrakt mellan koncessionsgivaren
och koncessionsinnehavaren samt skola avfattas i enlighet med
av regeringen på administrativ väg utfärdade formulär (cahier des charges).
Det är i själva verket dessa formulär, som angiva innebörden av
koncession. Trenne dylika äro hittills fastställda, nämligen för a) av
staten meddelad koncession för allmän distribution av den 20 augusti
1908, b) av staten meddelad koncession för distribution till allmännyttiga
företag av den 30 november 1909 samt c) av en eller flera kommuner
meddelad koncession för allmän distribution av den 17 maj 1908. Det
under a) angivna formuläret är här nedan återgivet. De två övriga
skilja sig ej avsevärt från detta. 1 fråga om c) kan observeras, att den
nyss omnämnda och i art. 8 av lagen angivna befogenheten för kommun
att meddela monopol där är intagen som ett tillägg till art. 11. Göras
avvikelser från ett sådant formulär, kräves godkännande av Conseil
d’Etat, innan koncessionen blir giltig. Genom dessa koncessionsformulär
bär man velat försäkra sig om en enhetlig behandling av dessa frågor
samt därom, att överenskommelser ej träffas, varigenom den ena eller
den andra parten eller allmänheten på grund av bristande sakkunskap
480
Frankrike.
Tariffer.
Konceasionstid,
hemfallsrätt,
inlösen.
Garantier för
driftens
uppehållande.
hos förhandlarna eller av annan anledning bliver oskäligt gynnad på
någon av de andras bekostnad.
Som av koncessionsformuläret framgår är det mycket omfattande
förpliktelser, som påläggas koncessionsinnehavaren. Han skall i allmänhet
utföra anläggningen inom bestämd tid, samt inom visst område
leverera ström åt alla, som så påfordra. För strömleveransen fastställas
maximitariffer, vilka kunna variera för olika konsumtionsförhållanden.
Inom gränsen för dessa maximitariffer kunna leverantör och abonnent
träffa överenskommelse om strömpriset. Härvid gäller dock en särskild
inskränkning i fråga om abonnent å energi för belysning, nämligen så
att alla abonnenter, som använda strömmen under lika förhållanden,
skola erlägga samma betalning. En för alla tillgänglig liggare skall
för detta ändamål föras, vari angivas försäljningspris och rabatter samt
de olika förhållanden, under vilka de tillämpas. Staten och departementen
skola erhålla en prisreduktion på maximitariffen, ej understigande
20 procent. Enligt ett år 1913 utfärdat cirkulär, skall, för det fall att
tarifferna göras beroende av det för tillfället gällande stenkolspriset, till
grund härför läggas de pris, som statens järnvägar betalar för sina kol
och som årligen offentliggöras.
Koncessionstiden är för grupp a) och c) högst 40 år och för grupp
b) högst 50 år. Vid koncessionstidens slut skall anläggningen kostnadsfritt
tillfalla koncessionsgivaren. Ersättning skall dock utgivas för de
delar av anläggningen, som ej äro amorterade och beräknas denna ersättning
till anskaffningskostnaden minskad med en viss angiven bråkdel
(t. ex. Vs o) per år från anskaffningsåret. På grund av denna bestämmelse
kan anläggningsägaren utan att lida förlust fortsätta att göra
erforderliga nyanskaffningar och utvidgningar ända till koncessionstidens
slut. Koncessionsgivaren skall även vid varje tidpunkt hava rätt att
efter 2 års notifikation mot ersättning inlösa anläggningen. Ersättningsbeloppet
skall därvid ej bestämmas av värderingsman utan utgå enligt
på förhand fastställda grunder. Det skall nämligen utgöras av en årlig
annuitet till koncessionstidens slut motsvarande medelvärdet av de sju
sista driftsårens vinst med avdrag för de två sämsta åren samt dessutom
ersättning för de ej amorterade delarna av anläggningen, beräknad på
sätt ovan angivits.
Om koncessionsinnehavaren ej uppfyller sina förpliktelser i fråga om
anläggningens drift, må genom ministern för allmänna arbeten föranstaltas
om driftens provisoriska uppehållande på anläggningsägarens be
-
481
kostnad och viss tid föreläggas honom att ordna förhållandena. Sker
ej detta, kan koncessionen förklaras förverkad. Har koncessionen förklarats
förverkad, skall anläggningen snarast möjligt försäljas på offentlig
auktion.
Som garanti för uppfyllandet av sina förpliktelser skall koncessionsinnehavaren
deponera viss garautifond, från vilken vederbörande myndighet
äger att bekosta åtgärder, som betingas av anläggningsinnehavarens
försummelser.
Till slut må i fråga om koncessioner påpekas, att de ej kunna helt
eller delvis upphöra eller överlåtas, utan att koncessionsgivaren därtill
lämnar sitt bifall.
Såsom exempel är här nedan intagen en koncession för allmän distribution
av elektrisk energi, vilken år 1912 av staten meddelats åt
Compagnie Lorraine d’électricité. Energien framställes i en vattenkraftstation,
som ej ingår i koncessionen och som för övrigt är anlagd
vid ett privat vattenfall och ej föremål för någon koncession. Distributionen
omfattar ungefär en femtedel av alla kommuner i de två berörda
departementen, vilka tillsammans i runt tal hava 900,000 invånare,
1,100 kommuner och en areal av 11,000 kvkm. (lika med Kalmar län).
Såsom vanligt i dessa trakter torde befolkningen bo ganska tätt i de helt
små kommunerna. För denna omfattande anläggning har ej meddelats
förklaring om allmänt gagn (expropriationsrätt). Av art. 11 i koncessionen
framgår, att tariffbestämmelserna äro helt enkla och lika för
alla kommunerna.
Åtskilliga stadganden i lagen äro lämnade i allmän form och hänvisa
till närmare föreskrifter i administrativa förordningar. Ett avsevärt
antal — bortåt ett 60-tal — dylika förordningar eller ändringar och
förklaringar till sådana hava utfärdats; flertalet av departementet för
allmänna arbeten men en del även av arbets- och finansdepartementen
samt av telegrafförvaltningen. Utom de redan anförda förordningarna
innefattande formulär för tillstånd skola några av de övriga här nedan
omnämnas.
Den i elektricitetslagen art. 20 och för övrigt redan genom 1895
års lag instiftade permanenta elektricitetskommittén har erhållit sin organisation
fastställd genom en förordning av den 7 februari 1907 och
några senare tillägg till denna. Medlemmarna skola vara 30 däraf 15
ämbetsmän, 3 från vardera av de intresserade ministerierna, och 15 representanter
för den elektriska industrien. De, som ej innehava medel
-
Frankrike.
Exempel på
koncession.
Administrativa
förordningar.
Elektricitets
kommitté.
482
Frankrike, lemskap på grund av sitt ämbete, utses för två ar. Medlemmarna äro
ej avlönade. Kommittén skall sammanträda minst 3 gånger årligen på
fastställda tider och för övrigt på ordförandens kallelse. Den skall behandla
de elektricitetsfrågor, som av vederbörande ministrar hänskjuta
till densamma eller som den själv finner anledning upptaga. Vid ministeriet
för allmänna arbeten finnes dessutom en genom förordning av
den 16 april 1908 inrättad kommission för distributionsanläggningar bestående
av tekniska ämbetsmän och ett mindre antal industriidkare
samt med uppgift att biträda ministern vid behandling av dithörande
ärenden.
Kontroll av Genom förordning av den 17 oktober 1907 har organiserats den i
anläggningar. }agen föreskrivmi tekniska kontrollen över distributionsanläggningar, för
vilka tillstånd meddelats av offentlig myndighet. För varje eller eventuellt
för flera sammanslagna departement, allt efter som förhållandena
kräva, handhaves denna kontroll av en överingenjör och erforderligt
antal inspektörer, vilka samtliga sortera under generalinspektörer vid
ministeriet för allmänna arbeten. Anläggningar koncessionerade av kommunerna
besiktigas av kommunala tjänstemän under kontroll av den
statliga inspektionen. Kostnaderna för kontrollen gäldas av anläggningsägaren
och utgöra maximalt 10 och 5 frs per kilometer ledning och år
för respektive statlig och kommunal tillsyn; dessa avgifter kunna omregleras
årligen. Den här nämnda kontrollen avser endast själva distributionsanläggningen
(ledningar, transformatorstationer etc.); generator och
motorstationer äro underkastade tillsyn genom arbetsdepartementet enligt
en förordning av den 11 juli 1907.
Kontroll av I art. 16 av det nedan återgivna koncessionsformuläret föreskrives,
matare. elektricitetsmätare, som vid allmänna distributionsföretag användas
till uppmätande av abonnenternas förbrukning, skola vara av godkänd
typ. 1 särskild förordning, senast utgiven den 13 augusti 1910, angivas
de fordringar, som ställas på dylika mätare, och hur desamma
skola prövas. Prövningen sker genom elektricitetskommitténs försorg
och utföres vanligen vid laboratoire central d’électricité i Paris. Det må
observeras, att kontrollen endast avser typen, men ej varje särskild mätare.
Godkännandet meddelas genom ett ministerielt dekret.
Tekniska De tekniska bestämmelser, som skola iakttagas vid anläggningars
föreskrifter, utförande och drift, revideras allt emellanåt. Den senaste förordningen
är utfärdad den 21 mars 1911 samt innehåller vanliga säkerhetsföreskrifter
och dylikt.
483
Förordning av den 17 oktober 1907 modifierad 1912 fastställer
avgifter lör upplåtande av det allmänna tillhörig mark för elektriska
anläggningar. Dessa avgifter kunna utgå antingen (tab. I) efter ledningssträckans
längd (oberoende av antalet kablar), stolparnas antal etc.
eller ock (tab. II) såsom viss procent av bruttointäkten i kommunen.
Alltefter invånareantalet indelas kommunerna i fem avgiftsklasser såsom
tab. visar.
Plats. |
|
| Tab. | I. |
|
| Tab | II. |
Maximal årlig avgift. | Maximal årlig avgift. | |||||||
Pr meter ledning. | 1 Pr stolpe. | Pr Q m | Distribution | Distribution | ||||
| fr. | C. | fr. | C. | fr. | C. |
|
|
Paris ..................... | — | 25 | 25 | — | 50 | — | 10 | 5 |
Kommun med över 100,000 inv. ... | — | 05 | 5 | — | 10 | — | 4 | 2 |
-• » 20,000—100,000 » ... | — | 02 | 2 | __ | 4 | — | 3 | 1.5 |
» » 5,000—20,000 » ... | — | 01 | — | 50 | 1 | — | 2 | i |
» » under 5,000 » ... | — | 005 | — | 25 | — | 50 | 1 | 0.50 |
Kommunen kan, om den så vill, nedsätta dessa avgifter och även
med tillstånd av ministern för offentliga arbeten höja dem, för att ett
nytt foretag må bliva lika ställt med ett redan befintligt. För övrigt
synas även andra beräkningsgrunder än ovan nämnda bliva tillämpade.
Så t. ex. i staden Paris, som år 1907 enligt denna lag meddelade koncession
på 33 år för stadens förseende med elektrisk energi. Här betalar
koncessionsinneh avaren årligen till staden under form av hyra förvissa
äldre ledningar och stationer a) en viss del (10—25 %) av bruttoinkomsten,
b) eu viss del (5 — 50 %) av den nettovinst, som överstiger
6 samt dessutom c) en avgift av 20 frs per kilometer ledning. En
koncessionsavgift i form av dylik hyra ansågs av tillfrågad rättssakkunnig
ej stridande mot art. 9 av elektricitetslagen.
I en förordning av den 3 april 1908 lämnas detaljerade föreskrifter
om behandling av ansökningar om tillstånd för elektriska anläggningar.
Vederbörande överingenjör för kontrollen åligger att i första hand granska
ansökningarna och att, sedan statliga, departementala och kommunala
representationer blivit hörda, eventuellt föranstalta om konferenser
mellan de olika intresserade och slutligen med eget utlåtande överlämna
Frankrike.
Avgifter för
begagnande
av offentlig
egendom.
Ansökningars
behandling
m. m.
484
Frankrike.
Lag om
elektriska
enheter.
Vattenlag av
1898.
ärendet till koncessionsgivaren. År fråga om expropriations- eller servitutsrätt,
skola givetvis egendomsägarna även höras.
Denna förordning innehåller dessutom eu del allmänna föreskrifter
om anläggningars utförande, övervakande och tagande i bruk ävensom
rörande omedelbar anmälan till inspektionen av olycksfall och eldsvådor
orsakade genom elektrisk ström. Om tvänne elektriska distributionsan
lägga in gar sammanstöta, föreskrives att den sistkommande skall bekosta
de anordningar å den ena eller den andra anläggningen, som därav betingas.
Utläggas nya allmänna vägar, järnvägar, statliga telegrafledningar
och dylikt skall koncessionsinnehavaren vara skyldig mot ersättning
vidtaga de ändringar å sin anläggning, som därigenom påkallas.
Han är även ansvarig för all skada, som orsakas genom anläggningens
utförande och drift, dock finnes härom inga särskilda lagstadganden,
utan tillämpas den allmänna lagen.
Genom en lag av 1896 hava de numera allmänt antagna elektriska
måttenheterna legaliserats.
Beträffande den franska vattenlagstiftningen må här endast erinras
om följande.
Vattendragen indelas i två klasser, navigerbara (cours d’eaux navigables
ou flottables) och ej navigerbara. De förra, som karaktäriseras
av att de kunna trafikeras åtminstone med sammanhängande flottar,
anses vara statsegendom, de övriga äro privat egendom och tillhöra
strandägarne.
För utbyggande genom privatperson av ett statens vattenfall meddelas
tillstånd på viss tid och på villkor i övrigt, som variera efter omständigheterna.
Ett lagförslag föreligger för närvarande, som avser att
åstadkomma enhetlighet i dessa villkor. Anläggningarna delas där i
»auktoriserade» (under 200 kilowatt) och koncessionerade. De förra
skulle erhålla ett slags enklare tillstånd och de senare vanlig koncession
på högst 75 år.
De privata vattenfallen spela en långt viktigare roll än de statliga
i fråga om kraftutvinning. Det uppgives sålunda, att nära 90 % av den
hittills utbyggda, till 650,000 hkr uppskattade vattenkraften erhålles
från privata vattenfall. I och för utbyggande av sådana fall kan vattnet
dock ej avledas från sitt naturliga lopp, med mindre än att samtliga
strandägare längs den berörda delen av vattendraget äro därom
överens. Det lär dock oftast möta stora svårigheter att träffa sådana
485
överenskommelser. Till förekommande av, att innehavaren av eu kanske
obetydlig strandrätt skall kunna förhindra tillkomsten av ett betydande
kraftverk eller utkräva oskälig ersättning, ha åtskilliga lagprojekt utarbetats,
utan att ännu någon lösning av denna fråga åstadkommits.
Staten bedriver så vitt bekant ingen elektricitetsdistribution varken
från vattenkraft- eller bränslestationer.
Det förtjänar observeras, att ej heller kommunerna utom i sällsynta
undantagsfall bedriva sådan verksamhet, detta till skillnad från förhållandena
i de flesta andra europeiska länder, där antalet av såväl städernas
som landskommunernas anläggningar av detta slag är synnerligen
stort och alltjämt i tilltagande. Detta i Frankrike rådande undantagsförhållande
lär i ej ringa mån hava framkallats av de principer, som landets
högsta administrativa myndighet, Conseil d’Etat, tillämpat i frågor rörande
kommunal drift av industriella företag för allmännyttiga ändamål.
Då sådan rörelse i avsevärd grad bedrives såsom afl årsverks amhet för
ernående av vinst, vilket ju vanligen är fallet med elektricitetsverk,
spårvägar och dylikt, bör nämligen enligt nämnda myndighets uppfattning
kommunerna ej befatta sig därmed, om privata företagare kunna
erhållas på rimliga villkor. Vill en kommun börja en sådan rörelse,
måste den däri nedlägga kapital, vilket kräver prefektens godkännande.
Dennes beslut kan emellertid överklagas hos Conseil d’Etat, som i så
fall får tillfälle att pröva saken och fälla utslaget.
Bestämmelser, som just avse att begränsa kommunernas möjligheter
att utnyttja företag av detta slag som inkomstkällor, äro de förut omnämnda
föreskrifterna i elektricitetslagen, nämligen dels att monopol ej
får förekomma för kraftström utan endast för belysningsström, samt dels
att avgiften för gators och vägars upplåtande till utläggande av ledningar
fastställes genom ministeriel! förordning. Att emellertid former utfunnits
för t. ex. staden Paris att draga betydande vinst av elektricitetsverksdriften
har likaledes förut omnämnts. Huruvida någon ändring framdeles
skall inträda i fråga om kommunernas verksamhet på detta område
genom den numera stadgade hemfalls- och inlösningsrätten för av dem
koncessionerade distributionsanläggningar, är ej alldeles klart. Kanske
har man avsett att verksamheten sedermera skall utarrenderas.
En ganska säregen praxis har i Frankrike tillämpats vid beskattning
av industriella anläggningar, som för driften betjäna sig av elektrisk
kraft från något kraftnät. Vid fastställandet av anläggningens
värde, varefter ifrågavarande skatt skall utgå, har nämligen taxerings
-
Frankrike.
Klektricitets(listributionen
i Frankrike.
486
Frankrike, myndigheterna gjort skillnad mellan dessa anläggningar och sådana,
som själva framställa den kraft de förbruka. För de förstnämnda har
värderingssumman och i proportion därtill skatten höjts med t. ex. kostnaden
för en generatorstation eller med ett belopp i visst förhållande till
krafthyran, detta med den motiveringen, att anläggningar, som få kraften
utifrån, hava en förmånligare ställning än de andra inom samma distrikt.
Den extra tunga, som sålunda lagts på elektriskt drivna anläggningar,
har väckt mycken opposition, då man ej kunnat finna den på något sätt
berättigad.
Det uppgives, att omkring en miljon hästkrafter för närvarande äro
tagna i bruk för elektricitetsdistributionen, därav en tredjedel vatteni
kraft och två tredjedelar ångkraft. Många vidsträckta kraftnät finnas i
drift särskilt i östra och södra delarna av landet, där de matas från
vattenkraftverk i alptrakterna, men även i de nordligare departementen
med anslutning till värmeverk. Kraftbolagen äga stationerna och huvudledningarna
men taga vanligtvis ejj befattning med den lokala distributionen,
utan denna bedrives i regel av särskilda distributionsbolag.
Lag om anläggningar för distribution av energi
av den 15 juni 1906.
Kap. I.
Indelning av distributionsanläggningar för elektrisk energi.
Art. 1.
Distributionsanläggningar för elektrisk energi, vilka ej avse att
överföra tal eller signaler och för vilka lagen av den 27 december 1851
följaktligen ej är tillämplig, äro med hänsyn till utförande och nyttjande
underkastade följande allmänna bestämmelser.
487
Frankrike.
Art. 2. .
Elektrisk distributionsanläggning, som ej till någon del av sin sträckning
berör område för allmänna vägar, må utföras och nyttjas utan
tillstånd eller anmälan; dock erfordras, därest ledningarna på något ställe
komma inom mindre avstånd än tio meter från en förut befintlig telegraf-
eller telefonledning, tillstånd till dessa ledningar enligt II kap. av
denna lag.
Art. 3.
Elektrisk distributionsanläggning, som till hela eller någon del av
sin sträckning framgår på område för allmänna vägar, kan utföras och
nyttjas antingen på grund av vågrätt (permission de voirie), utan begränsad
giltighetstid jämlikt bestämmelserna i III kap. av denna lag
eller ock på grund av koncession (concession) på viss tid enligt.särskilt
koncessionsfördrag (cahier des charges) med maximitariffer, jämlikt bestämmelserna
i IV kap. av denna lag, i händelse förklaring ej meddelats
att företaget är av allmänt gagn eller jämlikt bestämmelserna i V kap.,
om sådan förklaring meddelats.
Anläggningen kan på företagarens hemställan inom olika kommuner
utföras på grund av olika slag av tillstånd, så att för vissa delar av
nätet erhålles vågrätt och för andra delar antingen enkel koncession eller
koncession med förklaring om allmänt gagn.
Kap. II.
Tillstånd till elektriska anläggningar lör överföring och distribution av
elektrisk energi utförda uteslutande på privat mark.
Art. 4.
De i art. 2 omnämnda tillstånd meddelas av prefekten inom tre
månader efter ansökningen och i enlighet med av post- och telegrafstyrelsen
utfärdade bestämmelser.
Vid de anläggningar, för vilka dylikt tillstånd meddelas, skola
iakttagas sådana tekniska föreskrifter, som utfärdas enligt art. 19 av
denna lag.
488
Frankrike.
De skola utföras och underhållas, så att ej genom induktion, överledning
eller på annat sätt störning förorsakas å förut befintliga telegrafeller
telefonledningar.
Om till förekommande av dylik störning det bliver nödvändigt att
flytta eller förändra befintliga telegraf- och telefonledningar och överenskommelse
därom ej kan träffas med företagaren, skall ministern för
handel, industri, post och telegraf efter den i art. 20 omnämnda elektricitetskommitténs
hörande bestämma, vilka arbeten som skola utföras.
Kostnaden för dessa omflyttningar och förändringar skall alltid gäldas
av företagaren.
Kap. III.
Tagrätt för elektriska anläggningar för överföring och distribution av
elektrisk energi.
" Art. 5.
Vågrätt meddelas av prefekten eller mären, alltefter som den berörda
vägen sorterar under den ene eller den andre, enligt de allmänna
bestämmelser, som gälla för dylika tillstånd och dessutom i enlighet
med de administrativa föreskrifter, som utfärdas jämlikt art. 18 av
denna lag.
Ett tillstånd till vågrätt kan ej innehålla några bestämmelser om
företagets kommersiella förhållanden.
Det kan ej pålägga företagaren någon annan pekuniär last än de
avgifter, som omförmälas i art. 18 mom. 7.
Det må ej utgöra hinder för, att ifråga om samma vägar åt konkurrerande
företag meddelas andra dylika tillstånd eller koncessioner.
Kap. IV.
Enkla koncessioner utan förklaring om allmänt gagn.
Art. 6.
Koncession för en distribution av energi för allmänt bruk meddelas,
efter vederbörandes hörande, antingen av kommunen eller av en sammanslutning
(syndicat) av flere kommuner, om saken rör endast kommunens
eller sammanslutningens område, i annat fall av staten.
489
Varje koncession skall innefatta vissa koncessions villkor enligt ett Frankrike.
av regeringen (Conseil cTEtat) fastställt formulär, med undantag för de
avvikelser eller förändringar däruti, varom särskilt för varje fall må hava
överenskommits.
Art. 7.
När koncession skall förlänas av staten, utfärdas den av prefekten,
i det fall att den endast avser kommuner belägna inom ett enda departement,
men i annat fall av ministern för allmänna arbeten efter hörande
av ministern för inrikes ärenden.
När koncession skall förlänas av kommunen, utfärdas den av mären
i enlighet med kommunalstyrelsens beslut.
När koncession skall förlänas av en sammanslutning av flere kommuner,
utfärdas den av ordföranden i den nämnd, som representerar
sammanslutningen, i enlighet med beslut, som blivit godtaget av de
olika kommunalstyrelserna.
Koncession meddelad av en kommun eller av en sammanslutning
av kommuner är ej slutgiltig, förr än den godkänts av prefekten.
1 alla fall, då en koncession meddelad av ministern, prefekten, mären
eller ordföranden för en sammanslutning av kommuner, innehåller
avvikelser från eller förändringar av det fastställda formuläret för koncessionsvillkor,
bliver den ej slutgiltig förr än efter regeringens godkännande.
Art. 8.
En koncession raå ej utgöra hinder för ett konkurrerande företag
att erhålla vågrätt eller koncession, under förutsättning att detta ej sker
på fördelaktigare villkor.
En koncession, varigenom en kommun eller en sammanslutning av
kommuner meddelar tillstånd för offentlig och enskild belysning inom
sina respektive områden eller delar därav, kan stipulera att koncessionären
skall hava ensamrätt att nyttja kommunens eller sammanslutningens
vägar till en allmän distributionsanläggning av energi för enskild
belysning; sådan ensamrätt må dock ej omfatta energiens användande
för andra ändamål än belysning och ej heller för belysning i sådana
lokaler, där energien huvudsakligen användes för annat bruk.
Under giltighetstiden för ett sådant monopol skall, då prefekten
meddelar vågrätt eller staten meddelar koncession, hänsyn tagas till
detsamma vid fastställande av villkor för nya företag.
62
490
Frankrike.
Art. 9.
Koncessionen kan ej pålägga koncessionären någon annan pekuniär
last än de avgifter, som omförmälas i art. 18 mom. 7, och ej heller
tillerkänna staten eller kommunen andra särskilda förmåner än de nedsatta
abonnementspriser, som medgivas vid liknande leveranser till
offentligt ändamål.
Art. 10.
Koncessionen medgiver företagaren rätt att inom de offentliga vägarnas
område verkställa alla arbeten nödvändiga för utförande och underhåll
av anläggningen, under iakttagande av de villkor, som angivas i
koncessionsfördraget, vägstyrelsens reglementen och de administrativa
reglementen, som omnämnas i art. 18 här nedan.
Den myndighet, som förlänat koncessionen, äger, om ett allmänt
intresse så kräver, påfordra att viss del av anläggningen avlägsnas eller
ändras.
Skadeersättning, som i sådant fall kan komma att tillerkännas
koncessionären, fastställes av vederbörande domstol, för så vitt ej hans
skyldigheter och rättigheter i detta avseende äro fastställda genom
koncessionsfördraget eller genom en senare överenskommelse.
Kap. V.
Koncession med förklaring om allmänt gagn.
Art. 11.
Vid koncessioner med förklaring, att företaget är av allmänt gagn,
skall gälla, vad som stadgats i art. 6, art 7 §§ 1, 2 och 3 samt art. 8,
9 och 10 av denna lag.
Förklaring om allmänt gagn meddelas av regeringen i särskild
resolution etter undersökning och på föredragning av ministrarna för
allmänna arbeten och för inrikes ärenden efter hörande av ministern för
handel, industri, post- och telegraf samt jordbruksministern.
Koncessionsakten är ej slutgiltig, förr än den faställts genom nämnda
resolution.
491
Art. 12.
En förklaring om allmänt gagn tillerkänner koncessionären i fråga
om arbeten, som skola utföras på grund av koncessionen, alla de rättigheter,
som enligt lagar och reglementen tillkomma administrationen vid
utförande av allmänna arbeten.
Uå det är fråga om expropriation, tillämpas förfarandet enligt lagen
av den 3 maj 1841 i den koncessionsgivande myndighetens namn och
på koncessionärens bekostnad.
Eu förklaring, att en elektrisk anläggning är av allmänt gagn, tillerkänner
koncessionären dessutom följande rättigheter:
1) Att anbringa fasta stöd och fästen för elektriska luftledniugar
såväl å ytterväggar och fasader mot allmänna vägar som å byggnaders
tak och terrasser, under villkor att ledningarna kunna åtlcommas utifrån
samt under iakttagande av do föreskrifter med hänsyn till säkerhet och
inbyggarnas bekvämlighet, som utfärdas enligt art. 18, börande dessa
föreskrifter begränsa rättigheten till sådana fall, då den använda strömmen
ej medför allvarsamma faror för person eller egendom.
2) Att framdraga elektriska ledningar över enskild egendom, under
samma villkor och förbehåll, som angivits under 1).
3) Att utföra och nyttja tmderjordiska ledningar ävensom stöd för
luftledningar på enskild tillhörig obebyggd mark, som ej är inhägnad
genom murar eller på liknande sätt.
4) Att borttaga trädgrenar, som genom sin närhet till elektriska
luftledningar kunna förorsaka skada å dessa eller hinder i deras drift.
Utförandet av arbeten enligt 1)—4) bör föregås av direkt anmälan
till de därav intresserade och av en särskild undersökning i varje kommun;
arbetena må ej verkställas, förr än prefekten godkänt en detaljerad
plan över ledningarnas sträckning.
De medföra ej avhändande av äganderätt; anbringande av stöd på
en byggnads ytterväggar, fasader, tak eller terrasser må ej utgöra hinder
för ägaren att riva, reparera eller påbygga. Anbringandet av ledningar
eller stöd å öppen och obebyggd mark må ej utgöra hinder för ägaren
att inhägna eller att bygga. Ägaren skall dock, innan han företager
rivning, reparation, påbyggnad, inhägnad eller nybyggnad, på förhand
underrätta koncessionären genom rekommenderat brev under av denne
angiven adress.
De skadestånd, som må ifrågakomma för begagnande av servitut
att anbringa stöd, att framdraga ledningar eller att avkvista träd enligt
mom. 1), 2), 3) och 4) härovan, skola i första instans fastställas av
fredsdomaren; om sakkunnigt biträde erfordras, må domaren endast
tillkalla en sakkunnig.
Frankrike.
492
Frankrike.
Kap. VI.
Gemensamma bestämmelser vid utförande och nyttjande av distributionsanläggning
på grund av vågrätt eller på grund av koncession.
Art. 13.
Vid utförande och nyttjande av elektriska ledningar enligt kap. III,
kap. IV eller kap. V av denna lag skola iakttagas efterföljande bestämmelser.
Art. 14.
Plan för anläggningen skall granskas vid sammanträde med ombud
för intresserade myndigheter, varvid alltid ombud för post- och telegrafstyrelsen
skall närvara. Om enighet rörande företagets utförande ej
uppnås på sammanträdet, skall frågan hänskjutas till elektricitetskommittén.
Om ej samtliga intresserade ministrar ansluta sig till kommitténs mening,
skall saken avgöras i ministerråd.
Art. 15.
En elektrisk distributionsanläggning må ej tagas i bruk, innan
prov verkställts i närvaro av kontrollmyndigheten och ombud för intresserade
myndigheter och sedan prefekten utfärdat ett tillstånd att
påsläppa strömmen.
Art. 16.
Kontrollen över utförande och drift utövas av ministern för allmänna
arbeten antingen genom av honom utsedda tjänstemän, när det
är fråga om av staten meddelade koncessioner eller om tillstånd att
beröra de stora huvudvägarna, eller ock av tjänstemän utsedda av
kommunerna, när det är fråga om koncessioner meddelade av kommuner
eller sammanslutningar av kommuner eller om tillstånd att beröra bygdevägar
eller gator.
Art. 17.
Post- och telegrafstyrelsen kan hos den i art. 16 omnämnda kontrollmyndigheten
anhålla om vidtagande av nödiga åtgärder för att
493
förekomma eller avlägsna alla sådana störningar å befintliga telegrafeller
telefonledningar, som kunna förorsakas av kraftledningarna.
Liknande framställning kan göras hos kontrollmyndigheten av varje
tjänsteman, som utövar tillsyn över ett allmännyttigt företag, vars drift
hindras av distributionsanläggningen.
Kontrollstyrelsen är skyldig föranstalta, att den gjorda framställningen
genast beaktas.
I händelse av tvist förfares som i art. 14 sägs.
Art. 18.
Administrativa förordningar utfärdade på föredragning av inrikesministern,
ministern för allmänna arbeten, handelsministern, ministern
för industri, post- och telegraf, jordbruksministern och i fråga om mom. 7)
även finansministern skola meddela bestämmelser om:
1) Formen för undersökning, varom sägs i art. 6, 11 och 12; vid
denna skola vederbörande municipalstyrelsers yttrande infordras.
2) Formen för planernas granskning och godkännande.
3) Organisation av kontrollen över företagets utförande och drift;
kostnaden härför skall bäras av företagaren.
4) De villkor, som för tillvaratagande av allmänna intressen eller
eljest skola iakttagas vid anläggningar för distribution av energi, utförda
vare sig på grund av koncession eller vågrätt.
5) Formen för de framställningar, som kunna ifrågakomma enligt
art. 17.
6) Ordnings- och säkerhetsföreskrifter i fråga om drift av distributionsanläggningar.
7) Reglemente för avgifter till staten, departementen eller kommunerna
för intrång å det allmänna tillhörigt område genom anordningar
utförda på grund av koncession eller vågrätt.
8) I övrigt alla föreskrifter erforderliga för tillämpningen av föreliggande
lag.
Beträffande de förordningar, som utfärdas enligt mom. 2, 4 och 6,
skall elektricitetskommitténs yttrande infordras.
Art. 19.
Reglementen, vilka efter elektricitetskommitténs hörande utfärdas
av ministern för allmänna arbeten och ministern för handel, industri,
post och telegraf, skola meddela de tekniska föreskrifter, vilka böra
Frankrike.
494
Frankrike.
iakttagas vid distributionsanläggningar till betryggande av personlig
säkerhet och allmänna inrättningars drift samt med hänsyn till landskapets
utseende. Dessa föreskrifter skola kunna årligen revideras.
Kap. VII.
Diverse föreskrifter.
Art. 20.
Det skall inrättas eu elektricitetskommitté bestående till ena hällten
av franska, sakkunniga representanter för de stora elektricitetsindustrierna
och till den andra hälften av tjänstemän ur administrationerna för
inrikes ärenden; allmänna arbeten; handel, industri, post och telegraf;
försvarsärenden och jordbruksärenden.
De tjänstemän, till ett antal av femton, som skola vara medlemmar
i denna kommitté, utnämnas av regeringen på förslag av ministrarna
för ovannämnda fem departement, av vilka vart och ett skall hava tre
representanter.
De sakkunniga representanterna för de stora elektricitetsindustrierna
skola till ett antal av femton utnämnas av regeringen på förslag av
ministern för allmänna arbeten och ministern för handel, industri, post
och telegraf.
Kommittén skall avgiva utlåtanden i de ärenden, som angivits i
denna lag och i alla de frågor, som vederbörande ministrar förelägga
densamma.
Kommitténs arbetsordning fastställes på administrativ väg.
Art. 21.
Förklaring, att ett företag, som skall utföras av staten, ett departement,
en kommun eller en sammanslutning av kommuner enligt lag av
den 26 juni 1865 och den 22 december 1888 är av allmänt gagn,
innefattar för vederbörande myndighet eller koncessionär rätt att framdraga
och nyttja ledningar, anbringa stöd och företaga avkvistning
enligt art. 12 härovan, med iakttagande av de särskilda administrativa
föreskrifter, som må bliva utfärdade enligt art. 18.
Dessa rättigheter tillkomma myndigheten eller koncessionären även
i det fall, att energien tillföres ledningsnätet från en privat kraftstation
495
eller från ett allmänt distributionsföretag, som ej förklarats vara av all- Frankrike,
mänt gagn, och även i händelse att anläggningen samtidigt användes
till annan kraftöverföring än den, som är avsedd för offentligt bruk
eller sammanslutningens behov.
Art. 22.
De tvister eller protester, som kunna föranledas av åtgärder vidtagna
för att skydda telegraf- eller telefonanläggningar eller i allmänhet
varje offentlig inrättning, avgöras av prefekturrådet med besvärsrätt
till regeringen, såsom stadgats i frågor rörande skada orsakad genom
allmänna arbeten.
Art. 23.
Varje överträdelse av föreskrifterna i kap. II av denna lag skall,
om ett föreläggande till rättelse ej efterkommes, beläggas med straff
enligt art. 2 av förordningen den 27 december 1851. Den skall fastställas
och beifras enligt bestämmelserna i kap. I av nämnda förordning.
Art. 24.
Därest den, som erhållit vågrätt eller koncession för en distributionsanläggning,
bryter mot bestämmelserna i vägrättstillståndet eller
koncessionsfördraget eller på grund av dessa meddelade beslut i frågor,
som röra vattentrafikleder, järnvägar, spårvägar, nationella, departementala
eller kommunala vägar, vattnets fria lopp eller drift av telegrafoch
telefonledningar, skall rapport härom uppsättas av edsvuren tjänsteman
hos vederbörande myndighet.
Dylika överträdelser skola åtalas och avdömas såsom frågor rörande
vägväsendet och straffas med böter från 16 till 300 francs, oavsett ersättning
för förorsakad skada.
Kontrollmyndigheten kan omedelbart vidtaga erforderliga provisoriska
åtgärder för olägenheternas undanrödjande, såsom i fråga om
vägärenden stadgas. Kostnaden för dessa åtgärders verkställande ävensom
för de arbeten, som må hava utförts på grund av vederbörande
myndighets hemställan enligt art. 17, skola gäldas av innehavaren av
vågrätten eller koncessionen. Detsamma gäller i fråga om de kostnader,
som staten förskjutit för ändring av förut befintliga offentliga anläggningar.
496
Frankrike -
Art. 25.
Varje överträdelse av de föreskrifter, som meddelats till betryggande
av personers säkerhet till liv och lem, antingen genom administrativa
föreskrifter eller genom reglementen enligt art. 19, skall åtalas inför
polisdomstol och straffas med böter från 16 till 3,000 francs, dock utan
hinder för tillämpning av strafflagens bestämmelser, därest skada förorsakats
av överträdelsen.
överträdelser eller förseelser kunna anmälas av polisämbetsmän och
av ingenjörer och tjänstemän vid väg-, bro-, gruv- och telegrafstyrelserna,
vägfogdar, kommunala kontrollanter eller koncessionärens särskilda genom
myndighet befullmäktigade uppsyningsman.
Sådana anmälningar skola hava vitsord, tills motsatsen bevisats.
De skola företes för stämpelbeläggning och inregistrering.
De som ingivits av särskilda edsvurna uppsyningsman skola, vid
påföljd att förklaras ogiltiga, inom tre dagar bekräftas inför fredsdomaren
eller mären antingen på den plats, där överträdelsen skett, eller ock
där uppsyningsmannen är bosatt.
Art. 26.
Denna lag skall ej äga tillämpning på de koncessioner eller tillstånd,
som meddelats före densammas trädande i kraft.
Art. 27.
Lagen av den 25 juni 1905 ävensom alla förordningar, som strida
mot föreliggande lag, upphävas härmed.
497
Frankrike.
Formulär för vägrättstillstånd
(permission de voirie),
som meddelas av prefekten för en allmän distribution av elektrisk energi.1)
(Enligt cirkulär av den 1 oktober 1912 från ministeriet för allmänna arbeten.)
Art. 1.
Prefekten i departementet ....................................... meddelar, härigenom
tillstånd för ................................ att i ............................ kommun i och för
allmän distribution av elektrisk energi utföra elektriska ledningar och
anordningar över och under följande allmänna vägar och platser
under iakttagande av bestämmelserna i detta tillstånd, i gällande vägreglementen
och i de förordningar, som utfärdats på grund av lagen
den 15 juni 1906, särskilt ifråga om avgifter för begagnande av allmän
egendom och ifråga om kostnader för kontroll.
Art. 2.
Då sådana arbeten, som omförmälas i art. 55 av förordningen den
3 april 1908 (vägarbeten), kräva en ändring eller en omflyttning av de
ledningar, som utgöra föremål för detta tillstånd, skall tillståndsinnehavaren
på egen bekostnad vidtaga sådan ändring eller omflyttning i
enlighet med av överingenjören för inspektionen över elektriska anläggningar
lämnade anvisningar.
b Sex dylika formulär äro angivna, nämligen:
a) tillstånd av prefekten för allmän distribution (det ovanstående);
b) » » » » kraftledningar till allmänna företag och ett begrän
sat
antal enskilda,
c) » » » » enskilda ledningar,
d) , e), f) samma slags tillstånd som under a), b) och c), fast utfärdade av
mären.
63
498
Frankrike.
Art. 3.2)
Tillståndsinnehavaren skall vara skyldig att inom området för varje
kommun, som betjänas, på sin bekostnad utföra de ledningar, understationer,
transformatorstationer etc., som erfordras för distributionen, och
vilkas antal och läge inom kommunens område föreskrivas av inspektionen.
Art. 4.2)
I händelse koncession med förklaring om allmänt gagn meddelas för
en allmän distribution eller en sådan igångsättes av en eller flera kommuner
eller av staten, skall tillståndsinnehavaren, där så av vederbörande
administrativa mydighet påfordras, två år därefter utan ersättning avstå
från detta tillstånd.
I sådant fall skall han ställa till koncessionsinnehavarens eller företagarens
disposition alla fastigheter, ledningar och anordningar, som tillhöra
distributionen och som av nämnda myndighet anses nödvändiga
för att säkerställa företagets drift, allt mot ersättning enligt sakkunniges
uppskattning av dåvarande värdet utan hänsyn till företagets vinster.
Denna summa skall betalas inom sex månader efter företagets upphörande.
Staten, kommunen eller koncessionsinnehavaren skola övertaga
de av tillståndsinnehavaren påtagna förpliktelser i ändamål att förekomma
varje avbrott eller hinder i företagets drift, detta dock ej för
längre tid än fem år. De skola även övertaga efter värdering materialier
och lösören, som tillhöra anläggningen.
Art. 5.
För varje utvidgning av tillståndsinnehavarens nät utanför det i
art. 1 angivna området erfordras nytt tillstånd.
Däremot kunna inom detta område ledningar och avgreningar utföras
utan tillstånd, under iakttagande av föreskrifterna i art. 35 av förordningen
den 3 april 1908.
Art. 6.
(Om ledningars förläggande i marken eller som luftledningar; samma
bestämmelser som i art. 10 av konsessionsformuläret.)
2) Denna bestämmelse förekommer endast vid de i not1) under a) och d) angivna
fall (se föreg. sida).
491)
Art. 7.
(Om rätt att avkvista träd.)
Frankrike.
Art. 8.
(Om skyldighet att underhålla anläggningen, återställa vägar i gott
skick etc.)
Art. 9.
Detta tillstånd är tillfälligt och kan av vederbörande myndighet
omedelbart återkallas under de förhållanden, som angivas i art. 12 av
förordningen den 3 april 1908 (om anläggningsägaren ej uppfyller sina
förpliktelser eller upphör att använda anläggningen för det ändamål, för
vilket tillståndet erhållits).
Tillståndet förfaller, om detsamma ej användes inom ett år efter
utfärdandet.
Art. 10.
(Om skyldighet att vid företagets upphörande avlägsna utförda anordningar.
)
Art. 11.
Detta tillstånd meddelas under förbehåll av enskild rätt.
Art. 12.
Överingenjören för den elektriska inspektionen och direktören för
kronodomänerna skola, i vad på envar av dem ankommer, övervaka iakttagandet
av i detta tillstånd lämnade föreskrifter.
Frankrike.
500
Formulär till koncessionsfördrag.
(cahier des charges-type)
för koncession, som meddelas av staten å anläggning för allmän
distribution av elektrisk energi.
(Förordning av den 20 augusti 1908.)
Anm. Ord och meningar med kursiv stil kunna efter den koncessionsgivande
myndighetens gottfinnande bibehållas eller uteslutas.
Kap. I.
Koncessionens föremål.
Art 1.
Distributionens omfattning.
Föreliggande koncession avser en allmän distribution av elektrisk
energi i följande kommuner — — — —'') departement(en)------
för — — — —2).
Koncessionen omfattar ej leverans av elektrisk energi för drivkraft
åt allmänna kommunikationsföretag ej heller åt här nedan uppräknade
anläggningar.
Dessa företag eller anläggningar kunna emellertid betjänas av koncessionären
på de i art. 3 angivna villkor.
b Angiv de kommuner eller delar av dessa, som koncessionen avser.
2) Allt eftersom koncessionen avser distribution av elektrisk energi endast för
belysning, för alla ändamål eller för alla ändamål utom belysning begagnas följande
beteckningar:
offentlig och privat belysning
alla ändamål
alla ändamål undantagandes offentlig och privat belysning.
Art. 2.
Katt att anväuda allmänna vägar.
Koncessionen tillerkänner koncessionären rätt att inom koncessionsområdet,
över och under allmänna vägar utföra och nyttja alla anordningar
avsedda för elektricitetsdistribution, under iakttagande av de
501
villkor, som föreskrivas i denna koncession, i vägstyrelsens reglementen Frankrike.
och i de förordningar, som utfärdas på grund av lagen den 15 juni 1906.
Koncessionären kan ej göra anspråk på någon ersättning för omflyttning
eller ändring av hans å allmänna vägar utförda konstruktioner,
när eii dylik förändring påfordras av vederbörande myndighet med hänsyn
till allmän säkerhet eller vägarnes utnyttjande.
Art. 3.
Anläggningens användande för andra ändamål.
Koncessionären äger rätt att använda de ledningar m. in., som utförts
på grund av denna koncession, även för att betjäna allmänna trafikföretag,
de i art. I uppräknade anläggningar och för övrigt alla sådana företag,
som ej innefattas i koncessionen, under det uttryckliga villkor, att härigenom
ej förorsakas något hinder för distributionens oklanderliga funktionerande
och att samtliga koncessionsvillkor iakttagas.
Kap. II.
Anläggning.
Art. 4.
Godkännande av planer.
Planerna för alla arbeten, som utföras på grund av koncessionen,
skola godkännas på sätt, som stadgas i lagen den 15 juni 1906 och
förordningen den 3 april 1908.
Art. 5.
Arbeten som skola utföras.
Koncessionären är skyldig att på sin bekostnad utföra alla ledningar,
understationer, transformatorstationer etc., som äro nödvändiga
för distributionen.
Nätet skall matas från fördelningsstationer, som skola inbegripas i
koncessionen och vara belägna inom koncessionsområdet.
Anläggningar avsedda för produktion av energien och dess överförande
till fördelningsstationerna äro ej föremål för denna koncession
och kunna utföras på grund av vågrätt eller särskilda koncessioner jämlikt
lagen den 15 juni 1906.
502
Frankrike.
Koncessionären skall dock vara skyldig att uppföra och i fullt driftsdugligt
skick underhålla en (eller flera) kraftstationer med en total effekt
av" minst — — — kilowatt. Denna /eller dessa) station(er) ävensom de
ledningar, som förbinda den (dem) med distributionsnätet, skola innnefattas
i denna koncession.1)
Förutvarande anläggningar och ledningar.
Staten ställer till koncessionärens förfogande och denne mottager samtliga
fastigheter, ledningar, arbeten, materialier och apparater, som tillhöra
den förutvarande distributionsanläggningen enligt närslutna inventarium.
Denna överenskommelse skall gälla under koncessionstiden men förfaller
i händelse av inlösning eller förverkande av koncessionen.
Koncessionären skall för vad som sålunda ställts till hans disposition
betald till staten en ärlig avgift av — — —2)
>) Staten kan påfordra, att de kraftstationer, som innefattas i koncessionen,
skola kunna producera all för distributionen erforderlig energi; i sådant fall skola
2:dra, 3:dje och 4:de stycket av art. 5 utgå och första stycket avslutas med följande
ord.: ävensom anläggningar avsedda för energiens framställande och överförande till
nätet. Alla dessa anläggningar skola ingå i koncessionen.
-) De tre sista styckena av art. 5 äro tillämpliga, endast då staten vid koncessionens
meddelande disponerar över ett befintligt distributionsnät.
Staten kan då ställa detta till koncessionärens disposition på villkor, varom
överenskommelse träffas. Om ersättning stipuleras, kan denna antingen utgå med
bestämt belopp eller såsom viss del av koncessionärens brutto- eller nettoinkomster.
Art. 6.
Byggnadstid.
Plan för konstruktioner och ledningar angivna å bilaga ( ) till
detta fördrag skola av koncessionären framläggas inom---månader
från koncessionens datum.1) Arbetena skola påbörjas inom---
månader efter planernas godkännande och fullföljas utan avbrott, så att
de fullbordats inom — — — — månader.
Övriga arbeten skola utföras, så snart de påfordras enligt art. 14 här
nedan; de kunna även utföras dessförinnan, om koncessionären så önskar.
x) I stället för att angiva de linjer, som omedelbart skola byggas, kan staten
bestämma en viss längd å huvudlinjer, och i detta fall bör första stycket av art. 6
lyda som följer:
Koncessionären skall vara skyldig att utföra åtminstone---meter led
ningar.
Han skall ingiva förslag därtill inom — — — efter det koncessionen meddelats.
503
Art. 7.
Äganderätt till anläggningen.
Koncessionären är skyldig att anskaffa nödiga maskiner och anordningar
för företaget.1)
Han kan efter eget val antingen förvärva mark och på sin bekostnad
utföra erforderliga konstruktioner eller ock arrendera desamma.
I alla händelser skall han dock vara skyldig att med full äganderätt
förvärva och utföra — -— —2)
För utförande av arbetena förbinder sig staten att ställa till koncessionärens
disposition — — — —3).
Alla kontrakt rörande hyra eller arrende av fastigheter skola delgivas
prefekten. De skola innehålla en uttrycklig bestämmelse, att staten
äger rätt att inträda i koncessionärens ställe i händelse av inlösning
eller förverkande av koncessionen. Detsamma skall iakttagas i fråga om
alla kontrakt rörande leverans av energi till koncessionären, i händelse
denne inköper kraften.
b Därest koncessionären ej är skyldig att själv framställa energien, skall ordet
»företaget» ersättas med »energidistributionen».
2) Staten kan påfordra att koncessionären skall med full äganderätt förvärva
de fastigheter, där kraftstationerna eller understationerna för omformning av växelström
till likström skola förläggas.
3) Staten kan i koncessionsfördraget meddela koncessionären rätt att begagna
de delar av allmänt område, varöver den disponerar.
Art. 8.
Strömmens beskaffenhet och produktion.1)
Kraftstationer.1)
Understationer och transformatorstationer.1)
r) Angiv beskaffenhet och framställningssätt för den ström, som skall distribueras
och eventuellt även för primärströmmen.
Då koncessionen omfattar kraftstationer, skall i art. 8 angivas, huru dessa skola
utföras. Samma gäller, där så kräves, även understationer och transformatorstationer.
Frankrike.
504
Frankrike.
Art. 9.
Distributiousspänning, frekvens.
Strömmen skall tillhandahållas abonnenterna med eu spänning av
— — — — volt. Spänningsvariationen må ej överstiga ± % för ljus
och ± % för andra ändamål.1)
Frekvensen skall vara — — — — perioder pr sekund, den må ej
variera mer än ± — — — %'').
*) Spänningen kan vara olika alltefter olika användning av energien och även
i olika kommuner eller delar av dessa.
De vanliga distributionsspänningarna för ljus äro:
likriktad ström 110 och 220 volt,
växelström 110, 190 och 220 volt.
Vanligtvis tillätes en spänningsvariation av i 5 %.
-) Detta stycke avser endast distribution med växelström.
Den vanliga frekvensen är 25 eller 50 perioder pr sekund och toleransen + 5 %.
Art, 10.
Ledningar.
De underjordiska ledningarna skola placeras direkt i marken; likväl
kunna de på koncessionärens begäran anbringas i befintliga trummor och
skola sä anordnas, när vägstyrelsen det fordrar. Undantagandes vid vägkorsningar
skola de alltid förläggas i trottoiren, om ej annorlunda särskilt
överenskommits.
Vid korsning av gator med betonggrund eller av spårvägar skola
anordningar vidtagas, så att kabeln kan utbytas, utan att vägen uppgräves.
Luftledningar. r)
Särskilda avgreningar.2)
b Staten kan förbjuda luftledningar; om de tillåtas, bör närmare angivas var
och på vilka villkor.
2) I art. 4 angivas eventuellt särskilda villkor för avgreningar.
505
Frankrike.
Kap. III.
Tariffer och driftsordiiing.
Art. 11.
Maximitariffcr.
De priser, till vilka koncessionären äger rätt att försälja elektrisk
energi, må ej överstiga nedannämncla maxima::)
Försäljning efter mätare.
För belysning............................................................ pr kilowattimme.
» alla andra ändamål ...................................... )> »
Försäljning efter ackord.
För belysning.................................................................... pr kilowaitär.
)> alla andra ändamål............................................... » »
Nedsättning av tariffer.
Om koncessionären för vissa abonnenter med eller utan särskilda
förbehåll sänker priset å belysningsström under den ovan angivna maximitariffen,
skall han vara skyldig medgiva samma nedsättning åt alla
abonnenter, som äro jämställda med dessa med hänsyn till kraftbelopp,
användningstid, utnyttjande, förbrukning, kontraktstid och maximitariff.
För detta ändamål skall han upprätta och ständigt tillhandahålla
eu förteckning av alla medgivna nedsättningar och de förhållanden,
under vilka de tillämpas. Ett exemplar av denna förteckning skall
finnas på varje kontor, där abonnement tecknas, och vara ständigt tillgängligt
för allmänheten och kontrollmyndigheten.
1) Fördraget kan bestämma olika maxima med hänsyn till använd effekt, utnyttningstid
användningssätt och förbrukning; det kan särskilt stipulera om rabatter
för sådana a-bonnenter, som överskrida eller garantera ett bestämt minimum av konsumtion,
viss förbrukningstid eller i allmänhet underkasta sig vissa särskilda villkor.
Vid försäljning enligt ackord kan stipuleras annan tidslängd än ett år.
Tariffer och leveransvillkor kunna variera i de skilda kommuner, som betjänas.
64
Frankrike.
506
Art. 12.
Tariff för leverans åt det allmänna.
Staten, departementen och kommunerna skola åtnjuta en nedsättning
av — — — % å den angivna maximitariffen.1)
Allmänna inrättningar och jordbruksföreningar organiserade genom
administrationen jämlikt lagen den 16 september 1807, den 14 floréal
år XI och den 8 april 1898 eller stadfästa enligt lagen den 26 juni
1865 och den 22 december 1888 skola åtnjuta en nedsättning av--
'') Den rabatt å maximitariffen, som stipuleras för statens, departementens eller
kommunens allmänna inrättningar, får ej understiga 20 %.
Art. 13.
Skyldighet att ansluta abonnenter längs hela nätet.
Koncessionären skall vara skyldig att längs hela distributionsnätet
en månad efter anfordran leverera elektrisk energi i enlighet med denna
koncession åt var och en, som vill kontraktera därom för en tid av minst
tre år. När det önskade kraftbeloppet överstiger — — kilowatt, kan
koncessionären fordra, att abonnenten under — — år garanterar honom
en årlig bruttointäkt av — — — francs pr begärd kilowatt.
Om anslutningen av en ny abonnent kräver utvidgning av nätet,
kan den angivna fristen av en månad förlängas med den för arbetets
utförande nödvändiga tiden.
Koncessionären skall ej vara skyldig tillhandahålla mer än — — —
kilon-att för hela distributionen.
Om efterfrågan överstiger den tillgängliga effekten, skola abonnenterna
erhålla kraft i den ordning de anmäla sig, och skall en särskild förteckning
häröver föras.
Art. 14.
Skyldighet att utvidga nätet.
Koncessionären skall vara skyldig att utföra alla sådana ledningar,
för vilka en eller flera av de abonnerade fastighetsägarna garantera
honom under fem år en årlig bruttointäkt av — — — —- francs pr
löpande meter luftledning eller — — — — francs pr löpande meter
jordkabel, varvid längden räknas från det befintliga nätet, utan att dock
avgreningarna till varje fastighet medtagas.
507
1’lan för den nya linjen skall av koncessionären framläggas inom Frankrike,
en månad, efter det anhållan om kraftleverans blivit gjord. Ledningen
skall vara utförd och ansluten inom — — — — månader *) efter planens
godkännande, om ledningens längd understiger — — — meter,
och eljest inom — — — månader.
Koncessionären är ej skyldig utvidga nätet, därest abonnementen överstiga
den tillgängliga effekt, varom sägs i art. 132).
'') I intet fall får fristen överstiga sex månader.
2) Insättes endast då koncessionärens skyldighet att leverera kraft är begränsad
Art. 15.
Avgreningar och stigarledningar.
Servisledningar från de i allmän väg förlagda huvudledningarna
till de betjänade fastigheterna fram till och innefattande säkerhetsapparaten
eller transformatorn skola installeras och underhållas av koncessionären
och innefattas i koncessionen. Kostnaden för servisledningarna
skall av abonnenterna ersättas koncessionären enligt följande tariff:
Fastighetsägare eller abonnenter, som garantera en konsumtion av minst
........ kilowattimmar pr år under är, äro ej skyldiga att betala servisledningen
under förutsättning att de i stället betala en månatlig hyra
enligt bifogade tariff.
När hyra betalats under den ovan angivna tiden, skola servisledningarna
anses amorterade och hyran upphöra.
Kostnaden för servisledningar skola helt och hållet gäldas av koncessionären,
då ägare eller abonnenter garantera en konsumtion av minst
kilowattimmar pr år under ......... är.
Inomhusledningar skola utföras och underhållas av fastighetsägarne.
Om dessa sä fordra, skall det dock åligga koncessionären att utföra dylika
arbeten mot ersättning enligt bifogade tariff.
De i denna art. omnämnda tariffer skola kunna revideras vid varje
tidpunkt efter överenskommelse mellan den koncessionsgivande myndigheten
och koncessionären.
Art. 16.
Mätare.
Mätare, som användas att uppmäta den av koncessionären till abonnenterna
levererade energien, skola vara av en typ, som godkänts av
508
Frankrike, ministern för allmänna arbeten efter hörande av den elektricitetskommitté,
vilken skall inrättas enligt lagen den 15 juni 1906. För varje
typ angiver ministern, inom vilka felgränser mätaren skall anses vara
riktig.
Mätarna uppsättas, plomberas och underhållas av koncessionären.
Abonnenterna hava rätt att själva anskaffa dem eller att påfordra,
att koncessionären uthyr dem.1)
Om mätaren tillhör abonnenten, skall koncessionären för uppsättningen
erhålla ......... och för underhåll ......... pr månad.
Om mätaren tillhör koncessionären, skall denne för uppsättningen
erhålla ............ och för hyra och underhåll ........... pr månad.2)
1) Staten kan stipulera, att koncessionären alltid skall tillhandahålla mätare
I
sådant fall skola de fyra sista styckena av art. 16 ersättas med följande: Mätare
skola levereras, uppsättas, plomberas och underhållas av koncessionären, som därför
skall erhålla en gottgörelse av .............. pr månad.
2) Avgifter för uppsättande, underhåll och hyra för mätare kunna variera alltefter
densammas storlek och beskaffenhet.
Art. 17.
Kontroll av mätare.
Konsessionären kan, så ofta han önskar, kontrollera mätarna utan
att dock därför kunna påfordra större underhållskostnader än de ovan
angivna.
Abonnenten har alltid rätt att påfordra verifikation av mätaren antingen
genom koncessionären eller genom sakkunnig, som i brist på
överenskommelse utses av överingenjören för kontrollen. Omkostnaden
för verifikationen skall betalas av abonnenten, om mätaren befinnes
riktig eller om missvisningen är till hans fördel, eljest av koncessionären.
Art 18.
Abonnementskontrakt.
Abonnenternas kontrakt om energileveras skola upprättas i enlighet
med formulär, som fastställes genom överenskommelse mellan en av ministern
utsedd representant för den koncessionsgivande myndigheten och
koncessionären. De få ej avvika från det fastställda formuläret, utan
att särskilt avtal träffats därom mellan koncessionären och abonnenten,
och skola härvid bestämmelserna i de två sista stjmkena av art. 11
iakttagas.
509
Om det under koncessionstiden erfordras några förändringar i formuläret
för abonnementskontrakt och överenskommelse ej kan träffas därom
mellan den koncessionsgivande myndigheten och koncessionären, sä skall
ministern för allmänna arbeten avgöra härom efter elektricitetskommitténs
hörande.
Furskottslikvid för energi.
Abonnent är skyldig att pa anfordran av koncessionären såsom för
skottslikvid
för energileverans inbetala ett belopp av högst ............francs pr
hektowatt av mätarens kapacitet.
På detta belopp skall ej betalas ränta; det återbetalas vid kontraktstidens
slut.
Art. 19.
Kontroll av inomhusinstallationer.
Abonnenterna erhålla ström endast under villkor, att deras inomhusinstallationer
äro utförda i överensstämmelse med av koncessionären
uppställda föreskrifter, vilka blivit godkända av överingenjören för kontrollen
och vilka avse att förhindra driftstörningar, särskilt genom isolationsfel,
ovarsam till- och frånslagning av motorer, olagligt tillägnande
av ström samt överdrivna förluster i tilledningen fram till mätare.
Koncessionären skall vid varje tidpunkt hava rätt att kontrollera
abonnents installation i detta avseende.
Om anläggningen befinnes felaktig, må koncessionären vägra att
fortsätta med energileveransen.
Tvist rörande de åtgärder, som krävas för att avlägsna fara eller
störningar i distributionsanläggningens drift, skall hänskjutas till överingenjören
för kontrollen med klagorätt hos ministern för allmänna arbeten,
som avgör frågan efter elektricitetskommitténs hörande.
I intet fall skall koncessionären påläggas något ansvar på grund
av felaktigheter i installationer, som han ej utfört.
Art. 20.
Särskilda leveranSYillkor.1)
l) Art. 20 angiver, om kraften skall ständigt hållas tillgänglig för abonnenterna,
eller om strömmen må normalt hållas avstängd vissa timmar, som kunna variera med
årstiderna.
Den kan för övrigt innehålla särskilda villkor för leverans åt vissa kategorier
av abonnenter.
Frankrike.
510
Frankrike.
Kap. IV.
Koncessionstid, inlösen, förverkande.
Art. 21.
Koncessionstid.
Giltighetstiden för ifrågavarande koncession är bestämd till ...........
från den dag, då den blivit definitivt godkänd.
b Koncessionstiden kan ej överstiga 40 år.
2) När koncessionen avser en utvidgning av en redan beviljad koncession, bör
den meddelas till samma tidpunkt som huvndkoncessionen, så att tillståndet för hela
nätet utgår på en gång.
Art. 22.
Övertagande av anläggningen vid koneessionstidens slut.
Vid koneessionstidens utgång kan staten, därest den två år i förväg
därom underrättat, på sig överflytta koncessionärens rättigheter samt
taga i besittning alla fastigheter och inrättningar, som tillhöra distributionen.
Om staten begagnar sig av denna rätt, skola de kraftstationer,
understationer, transformatorstationer, elektriska och mekaniska inrättningar,
huvudledningar och servisledningar, som innefattas i koncessio.
nen, utan lösen överlämnas, och koncessionären skall erhålla ersättning
endast för de delar av anläggningen, som ej anses vara amorterade.
Denna ersättning skall utgöras av anskaffningskostnaderna, vederbörligen
styrkta, för vid koneessionstidens slut befintliga anläggningar av ovannämnda
slag, som i regelmässig ordning tillkommit under de n sista
åren med avdrag av en Vn av värdet för varje år, som förgått, sedan
anläggningen ifråga blivit färdigställd. Ersättningen skall utbetalas till
koncessionären inom sex månader efter koneessionstidens slut.
Vad beträffar lösegendom och förbrukningsartiklar, förbehåller sig
staten rätt att helt eller delvis övertaga desamma men har dock ingen
skyldighet härtill. Värdet av sålunda övertagna artiklar bestämmes
enligt överenskommelse i godo eller genom hänvändelse till sakkunnig,
och betalningen erlägges inom sex månader efter övertagandet.
Om staten ej övertager distributionen, skall koncessionären vara
skyldig att på egen bekostnad borttaga allt, som befinner sig på eller
i allmänna vägar; han kan emellertid utan att därför erhålla ersättning
låta de underjordiska ledningarna kvarligga, om de ej äro till hinder
för allmänna inrättningar.
511
I alla händelser äger staten, utan att koncessionären därför kan Frankrike,
yrka skadeersättning, rätt att under de sista sex månaderna av koncessionstiden
vidtaga alla nödiga mått och steg för att betrygga energidistributionens
upprätthållande efter koncessionens utgång; härvid skall
dock iakttagas att minsta möjliga olägenhet förorsakas koncessionären.
Särskilt kan staten, om understationer och transformatorstationer ej
tillhöra koncessionären eller om denne ej producerar strömmen i
kraftstationer, som innefattas i koncessionen, direkt betjäna abonnenterna
från nya understationer eller transformatorstationer och därför
uppbära avgiften för energien och i allmänhet vidtaga alla åtgärder, för
att den utlöpande koncessionen successivt överflyttas till en ny sådan
eller till ett nytt företag.
Art. 2 3.
Inlösen av koncession.
Vid varje tidpunkt har staten rätt att inlösa koncessionen i
dess helhet, under förutsättning att meddelande därom lämnas två år i
förväg.
I händelse av inlösen skall koncessionären såsom full ersättning
erhålla:
1) För varje år, som återstår av koncessionstiden, en annuitet utgörande
medelvärdet av nettoinkomsten under sju år närmast före det,
då inlösen äger rum, dock med avdrag för de två sämsta åren.
Varje års nettovinst beräknas genom att från inkomsterna fråndraga
alla vederbörligen styrkta utgifter, som gjorts för drivande av distributionen,
däruti inbegripet underhåll och förnyelse av anläggningar och
materiel men ej inräknat ränta å kapitalet eller amortering av kostnaden
för den första anläggningen.
I intet fall skall annuiteten understiga nettovinsten under det sista
av de sju år, som tagits till jämförelse.
2) Ett belopp lika med koncessionärens vederbörligen styrkta omkostnader
för de på grund av koncessionen utförda, vid inlösningstiden
bestående anläggningar, som i regelmässig ordning- tillkommit under de
närmast föregående n åren, med avdrag av eu i av värdet för vart år,
som förflutit efter varje anläggnings fullbordande.
Staten är även skyldig fullfölja de av koncessionären träffade avtal
avseende att trygga företagets regelbundna drift ävensom att övertaga
förbrukningsartiklar och lösegendom; värdet av dessa bestämmes genom
överenskommelse i godo eller genom värderingsman samt betalas inom
sex månader.
512
Frankrike.
Om inlösningen äger rum före utgången av de tjugu första koncessionsåren,
kan koncessionären fordra att lösesumman i stället för att
beräknas såsom ovan sagts, skall vara lika med den verkliga kostnaden
för den första anläggningen, häruti inberäknat en organisationskostnad
för bolaget ej överstigande , francs ävensom uppkomna förluster
från tillkomsten av koncessionen, om mindre än sju år förflutit sedan
dess och eljest förlusterna under de sju sista åren. Dessa förluster skola
för vart och ett år beräknas såsom skillnaden mellan bruttoinkomsten
och följande utgifter:
1) driftkostnader, 2) ränta och amortering å de lån, som upptagits
för distributionsanläggningens utförande, 3) ränta efter 5 % å koncessionärens
av egna medel eller genom aktiekapital tillskjutna belopp.
Art. 24.
Överlämnande av anläggningen.
I händelse av inlösen eller av övertagande vid koncessionstidens
slut är koncessionären skyldig överlämna alla till anläggningen hörande
arbeten och materialier i gott skick.
Staten kan, om så erfordras, av lösesumman innehålla så stor del,
som kräves för att sätta hela anläggningen i gott stånd.
Då staten ämnar begagna sin rätt att övertaga anläggningen vid
koncessionstidens slut, kan den påfordra att få åt sig inbetalta de två
sista årens intäkter för att därmed sätta anläggningen i gott stånd, om
koncessionären ej till fullo utför detta och om den uppskattade ersättning,
som skall utbetalas vid övertagandet, i förening med garantifonden
ej anses täcka kostnaden för erforderliga arbeten.
Art. 25.
Förverkande och provisorisk drift.
Om koncessionären ej inom bestämd tid och med iakttagande av i
detta fördrag angivna villkor framlagt arbetsplanen eller fullbordat och
tagit ledningarna i bruk, kan koncessionen efter meddelat föreläggande
förklaras förverkad; beslut därom må överklagas hos regeringen (Conseil
d’Etat).
Om den allmänna säkerheten äventyras, må prefekten i vederbörande
departement efter överingenjörens för kontrollen hörande på koncessionärens
bekostnad vidtaga de provisoriska åtgärder, som krävas för att
513
avvärja all lära. lian skall till ministern för allmänna arbeten ingiva Frankrike,
rapport över i detta hänseende vidtagna åtgärder. Ministern avgör i
vad mån dessa åtgärder äro lämpliga och tillräckliga samt tillställer
koncessionären ett föreläggande att inom viss tid försätta anläggningen
i betryggande skick.
Om driften avbrytes helt eller delvis, skola likaledes åtgärder vidtagas
på koncessionäreus risk och räkning. Prefekten i departementet
underställer omedelbart ministern för allmänna arbeten ett förslag till
åtgärder för ett provisoriskt uppehållande av driften. Ministern beslutar
på grund härav samt tillställer koncessionären ett föreläggande med
angiven tidsfrist för driftens återupptagande.
Därest vid utgången av den tidsfrist, varom sagts i de två föregående
styckena, föreläggandet ej blivit iakttaget, må koncessionen förklaras
förverkad.
Så må även ske, om koncessionären efter föreläggande underlåter
att utfylla den i art. 31 omnämnda garantifonden, då förskott tagits
därur jämlikt bestämmelserna i denna koncession.
Koncessionen må ej förklaras förverkad, om koncessionären på grund
av vederbörligen konstaterad force majeure varit förhindrad att uppfylla
sina förpliktelser.
Art. 26.
Förfarande då koncession förverkats.
Då koncession förklarats förverkad, skola åtgärder vidtagas för
att fortsätta och fullborda arbetena samt för att fullfölja koncessionärens
övriga åtaganden genom auktionsförfarande, för vilket skall ligga till
grund minimipris å organisationsarbeten, förvärvade markområden, verkställda
arbeten, materialier och förbrukningsartiklar.
Dessa minimipris fastställas av ministern för allmänna arbeten på
förslag av prefekten och efter koncessionärens hörande.
Ingen må äga rätt att bjuda vid auktionen, som ej på förhand
godkänts av ministern för allmänna arbeten och som ej i vederbörande
kassa deponerat föreskriven garantisumma.
Auktionen skall äga rum i enlighet med art. 11, 12, 13, 15 och
16 i kungl. förordningen den 10 maj 1829.
Inroparen underkastas bestämmelserna i föreliggande koncessionsfördrag
och övertager de rättigheter och skyldigheter, som tillkommit
koncessionsinneliavaren; denne skall uppbära auktionssumman.
65
514
Frankrike.
Därest auktionen ej medför något resultat, skall efter tre månader
en andra auktion anordnas utan fastställande av minimipris. Om även
denna andra auktion bliver utan resultat, bär koncessionären definitivt
förverkat alla rättigheter. Utförda anläggningar och material för distributionen
ävensom förbrukningsartiklar hemfalla då utan ersättning till
staten.
Kap. V.
Diverse bestämmelser.
Art. 27.
Avgifter för markupplåtelse.
Avgifter för nyttjande av allmänt, staten eller departementen tillhörigt
område fastställas ej i detta fördrag utan utgå i enlighet med
art. 2 i förordningen den 17 oktober 1907.
Samma gäller om avgifter för nyttjande av allmänt kommunen tillhörigt
område, om ej mellan vissa kommuner och koncessionären särskild
överenskommelse träffats enligt art. 3 av sagda förordning.
Art. 28.
Statistiska uppgifter och kontroll av intäkter.
Koncessionären är skyldig att varje år till överingenjören för kontrollen
ingiva statistiska uppgifter över företagets drift.
Dessa uppgifter skola avgivas enligt schema, som fastställes av ministern
för allmänna arbeten efter elektricitetskommitténs hörande; de kunna
helt eller delvis publiceras.
För de kommuner, med vilka överenskommelse träffats enligt art.
27 här ovan, skall koncessionären dessutom till överingenjören för kontrollen
under årets första kvartal ingiva uppgift över intäkterna under
föregående år.
Överingenjören har rätt att kontrollera dessa uppgifter. För detta
ändamål skola vederbörande kontrolltjänstemän hava tillgång till de
nödiga räkenskapsböckerna.
Art. 29.
Skatter och acciser.
Alla skatter, som påläggas av staten, departementen eller kommunerna,
däruti inbegripet skatter å distributionsanläggningens fastigheter,
skola gäldas av koncessionären.
/Art. 30.
515
Straffbestämmelser.
Brister koncessionären i uppfyllande av sina förpliktelser enligt
detta koncessionsfördrag kunna böter påläggas honom, utan hinder för
tredje man att utkräva skadeersättning.
Böterna skola hemfalla till staten samt fastställas av prefekten efterhörande
av överingenjören.
Böterna skola ådörnas i följande fall:
I händelse av fullständigt avbrott utan giltigt skäl per timme,
som avbrottet varar.
Vid åsidosättande eller överträdelse av bestämmelserna i ax-t. 6, 9, 13,
14 och 28 av detta fördrag böter av francs pr dag tills rättelse skett.1)
b Böterna behöva ej vara desamma vid alla dessa artiklar.
Art. 31.
Garantifond.
Före undertecknandet av koucessionsakten skall koncessionären
deponera francs i angiven kassa och i närmare bestämda
valutor.
Det sålunda avsatta beloppet skall utgöra garantifond för företaget.
Av garantifonden skola uttagas de i art. 30 omnämnda böter ävensom
kostnader för sådana på koncessionärens bekostnad vidtagna åtgärder
för att betrygga den allmänna säkerheten eller företagets drift, vilka
föreskrivas i detta fördrag.
För varje gång garantifonden sålunda anlitats, skall koncessionären
utfylla densamma inom fjorton dagar efter därom erhållet föreläggande.
Hälften av garantifonden återställes till koncessionären efter fullbordandet
av de huvudledningar, som omnämnts i art. 6 här ovan; den
andra hälften återställes vid koncessionstidens slut. Förverkas koncessionen,
skall den ej återställda delen definitivt hemfalla till staten.
Art. 32.
Koncessionärens ordningsmän.
De edsvurna ordningsmän och vakter, som koncessionären anställt
för driftens övervakande, skola bära ett särskilt igenkänningstecken och
en tjänstetitel, som angiver deras åligganden.
Frankrike.
516
Frankrike.
Art. 33.
Överlåtelse eller förändring av koncessionen.
Koncessionen kan ej, vid risk att förklaras förverkad, helt eller
delvis överlåtas på annan koncessionär, utan att prefekten eller ministern
för allmänna arbeten därtill givit tillstånd i enlighet med bestämmelserna
i lagen den 15 juni 1906 art. 7 första stycket.
Art. 34.
Avdömande av tvister.
Tvister mellan koncessionären och vederbörande myndighet rörande
tillämpning och tolkning av detta koncessionsfördrag skola avdömas av
prefekturrådet i departementet med klagorätt
till regeringen.
Art. 35.
Koncessionärens hemvist.
Konsessionären skall välja sin hemvist i
Om han ej så gjort, skola alla till honom ställda förelägganden och
meddelanden med giltig påföljd kunna ingivas till prefekturen i
Art. 36.
Stämpel för inregistrering.
Stämpelkostnaden för detta koncessionsfördrag med bilagor skall
bekostas av koncessionären.
517
Koncession
Frankrike.
meddelad av Franska Staten åt Compagnie Lorraine d’électricité
den 1 juli 1912.
Emellan ministern för allmänna arbeten, post och telegraf å statens
vägnar å ena sidan och Compagnie Lorraine d’électricité i Nancy aktiebolag
med 10 miljoner francs kapital — — — å andra sidan bär följande
överenskommelse träffats.
I §•
Ministern för allmänna arbeten post och telegraf meddelar åt Compagnie
Lorraine d’électricité koncession å utförande och drivande av ledningsnät
för allmän distribution av elektrisk energi till alla ändamål i
följande kommuner av departementen Meurth-et-Moselle och Vosges°)
med förbehåll för de rättigheter, som bero på förut av kommunerna
meddelade koncessioner.
(förteckning över:)
175 kommuner med 108,200 invån. utan förutvarande koncession.
39 » » 169,000 » med » »
214 277,200
n §.
Compagnie Lorraine d’électricité förbinder sig att utföra och driva
ifrågavarande distributionsanläggning, vars utsträckning är angiven å
tillhörande plan, i enlighet med bestämmelserna i närslutna koncessionsfördrag.
Detta fördrag är upprättat efter formulär, som fastställts i
kungörelse den 20 augusti 1908.
III §.
Compagnie Lorraine d electricité förbinder sig att reservera med
prioritetsrätt en effekt av 20,000 kilowatt i sin kraftstation i Vincey
för den distributionsanläggning, som utgör föremål för denna koncession.
Paris den 1 juli 1912. *)
*) Dessa båda departement, som äro ungefär lika stora, hava tillsammans ett
ytinnehåll av 11,100 kvkm, 1,127 kommuner och 900,000 invånare.
518
Frankrike.
Utdrag av koncessionsfördraget
(le cahier des charges).*)
Kap. I.
Art. 1.
Koncessionens omfattning.
Föreliggande koncession avser en allmän distribution av elektrisk
energi för alla ändamål i nedannämnda kommuner inom departementen
Meurth-et-Moselle och Vosges; av kommunerna förut meddelade rättigheter
upphävas ej genom denna koncession.
1) Kommuner i vilka ingen koncession förut meddelats
(här följer en förteckning å 175 kommuner).
2) Kommuner, som meddelat monopol å distribution av elektricitet
för belysningsändamål
(25 kommuner).
3) Kommuner, där förutvarande koncessioner överlåtits på Comp.
Lorr. d’élec.
(3 st0- . . , . .
4) Kommuner, där före tillkomsten av elektricitetslagen den 15 juni
1906 meddelats monopol på distribution för såväl ljus som kraft
(11 st.).
Koncessionen omfattar ej leverans av energi till kraftbehov för allmänna
trafikanläggningar.
Dylika företag kunna dock betjänas av koncessionären, på villkor
avgivna i art. 3.
Art. 5.
Arbeten som skola utföras.
Koncessionären är skylldig att på sin bekostnad utföra alla ledningar,
understationer, transformatorstationer etc., som äro nödvändiga för
distributionen.
Nätet skall matas från fördelningsstationer, som skola inbegripas i
koncessionen och vara belägna inom koncessionsområdet. *)
*) De här ej återgivna art. äro i full överensstämmelse med det allmänna
formuläret.
519
Anläggningar avsedda för produktion av energien och dess överförande
till fördelningsstationerna äro ej föremål för denna koncession
och kunna utföras på grund av vågrätt eller särskilda koncessioner jämlikt
lagen den 15 juni 1900.
Art. 7.
Äganderätten till anläggningen.
Koncessionären är skyldig att anskaffa nödiga maskiner och anordningar
för företaget.
lian kan efter eget val antingen förvärva mark och på sin bekostnad
utföra erforderliga konstruktioner eller ock arrendera desamma.
I alla händelser skall han dock vara skyldig att med full äganderätt
förvärva och utföra distributionsledningar och transformeringsstationer.
Alla kontrakt rörande hyra eller arrende av fastigheter skola delgivas
prefekten. De skola innehålla en uttrycklig bestämmelse, att
staten äger rätt att inträda i koncessionärens ställe i händelse av inlösning
eller förverkande av koncessionen. Det samma skall iakttagas
ifråga om alla kontrakt rörande leverans av energi till koncessionären, i
händelse denne inköper sin kraft.
Art. 8.
Strömmens beskaffenhet ocli produktion.
Strömmen skall vara 3-fas med 50 perioder pr sekund. Spänningen
skall för överföringen upptransformeras till minst 75,000 volt.
Denna spänning skall nedtransformeras till ungefär 11,000 och
5,500 volt för matning av distributionsnätet. I sekundära transformatorsstationer
nedtransformeras spänningen ytterligare till c:a 190 volt
mellan faserna eller 110 volt till 0-punkten.
Art. 9.
Distributionsspänning, frekvens.
Strömmen skall tillhandahållas abonnenterna med en spänning av
antingen 11,000 och 5,500 volt eller 110 volt för ljus och 190 volt för
kraft och alla andra ändamål. Spänningsvariationen må ej överstiga
± 5 % för ljus och ± 10 % för andra ändamål.
Frekvensen skall vara 50 perioder pr sekund, den må ej variera
mer än ± 5 %.
Frankrike.
520
Frankrike.
Kap. III.
Tariffer och driftsordning.
Art. 11.
Maximitariff.
De priser, till vilka koncessionären äger rätt att försälja elektrisk
energi, må ej överstiga nedannämnda maxima:
Försäljning efter mätare:
För belysning 60 centimes pr kilowattimme.
För alla andra ändamål 30 centimes pr kilowattimme upp till tusen
timmars årlig utnyttjningstid och 15 centimes för de kilowattimmar, som
därefter uttagas.
Ifra ga om nedsättning av tariffer gälla bestämmelserna i art. 11 av
det allmänna formuläret.
Art. 12.
Tariff för leverans åt det allmänna.
Staten, departementen och kommunerna skola åtnjuta en nedsättning
av 33 % å den angivna maximaltariffen.
Allmänna inrättningar och jordbruksföreningar organiserade genom
administrationen jämlikt lagen den 16 september 1807, den 14
floréal år XI och den 8 april 1898 eller stadfästa enligt lagen den
26 juni 1865 och den 22 december 1888 skola åtnjuta en nedsättning
av 15 %.
Art. 13.
Skyldighet att ansluta abonnenter längs hela nätet.
Koncessionären skall vara skyldig att längs hela distributionsnätet
en månad efter anfordran leverera elektrisk energi i enlighet med
denna koncession åt var och en, som vill kontraktera därom för en tid
av minst tre år. När det önskade kraftbeloppet överstiger 10 kilowatt,
kan koncessionären fordra, att abonenten garanterar honom en årlig
bruttointäkt av 75 francs pr begärd kilowatt.
Om anslutningen av eu ny abonnent kräver utvidgning av nätet,
kan den angivna fristen av en månad förlängas med den för arbetets
utförande nödvändiga tiden.
Skyldigheten att ansluta skall endast tillämpas på de platser,
varest distributionsledningar med den begärda spänningen finnas och
ej längs de primära överföringslinjerna, om ej det fordrade kraftbeloppet
och dess utnyttjande berättigar till utförande av en ny ledning med
den önskade spänningen enligt bestämmelserna i art. 14.
521
Art. 14.
Skyldighet att utvidga nätet.
Koncessionären skall vara skyldig- att utföra alla sådana ledningar,
för vilka en eller flera av de abonnerande fastighetsägarne garantera
honom under fem år eu årlig bruttointäkt av 5 francs per löpande meter
luftledning eller 10 francs pr löpande meter jordkabel, varvid längden
räknas från det befintliga nätet, utan att dock avgreningarna till
varje fastighet medtagas.
Om fastigheterna ej kunna direkt betjänas med spänningen i det
nät, varifrån de nya linjerna skulle avgrenas, skall skyldigheten att utsträcka
nätet ytterligare göras beroende av en garanterad utnyttningstid
(belastningsfaktor) av minst 1,000 timmar pr år eller en garanti av
de ^''tillträdande abonnenterna tillsammans om samma utnyttningstid för
en transformator om minst:
50 kilovoltampere vid 11,000 volt.
25 » » 5,500 »
Plan för den nya linjen skall av koncessionären framläggas inom
eu månad, efter det anhållan om kraftleverans blivit gjord. Ledningen
skall vara utförd och ansluten inom två månader efter planens godkännande,
om ledningens längd understiger 50 meter, och eljest inom
sex månader.
Art. 21.
Koncessionstid.
Giltighetstiden för ifrågavarande koncession skall vara fyrtio år,
räknat från den dag, då den blivit definitivt godkänd.
Art. 23.
Inlösen av koncessionen.
(Den i det allmänna formuläret med bokstaven n betecknade amorteringstiden
är här satt till 20 år och den maximala organisationskostnaden
till 200,000 francs.)
Art. 30.
Straffbestämmelser.
Brister koncessionären i uppfyllande av sina förpliktelser enligt
detta koncessionsfördrag, kunna böter påläggas honom, utan hinder dock
för tredje man att utkräva skadeersättning.
Frankrike.
66
522
Frankrike.
Böterna skola hemfalla till staten samt utdömas av prefekten efter
hörande av överingenjören.
Böterna skola utgöra:
1 händelse av fullständigt avbrott utan giltigt skäl å de primära
75,000 volts ledningarna
300 francs för första timmen avbrottet varar
500 » för fem timmars avbrott
1,000 » för en dags (tjugufyra timmars) avbrott.
I händelse av fullständigt avbrott utan giltigt skäl å ett av de
sekundära distributionsnäten å 11,000 och 5,000 volt
40 francs för första timmen avbrottet varar
100 » för fem timmars avbrott
200 » för en dags (tjugufyra timmars) avbrott.
1 händelse av fullständigt avbrott utan giltigt skäl å ett av de tertiära
distributionsnäten för 190 och 110 volt
20 francs för första timmen avbrottet varar
50 J) för fem timmars avbrott
100 » för en dags (tjugufyra timmars) avbrott.
För avbrott, vars tidslängd ej är bestämd i ovanstående tabell,
skola böterna utgå i proportion till i tabellen för närmast längre tid
fastställda belopp, dock må de ej understiga, vad som där fastställts för
närmast kortare tid.
Vid åsidosättande eller överträdelse av bestämmelserna i art. 6, 9,
13, 14 och 28 av detta fördrag skola böterna utgöra 5 francs pr dag,
tills rättelse skett.
Art. 31.
Garantifond.
Före undertecknandet av koncessionsakten skall koncessionären
deponera 20,000 francs i angiven kassa och i närmare bestämda valutor.
523
Förenta staterna.
Någon för hela Unionen gemensam elektricitetslagstiftning finnes
ej, utan falla dithörande frågor inom de olika staternas egna lagstiftningsområden.
Den enda unionslag, som är av intresse särskilt för elektriska
anläggningar, är lagen av den 12 juli 1894, modifierad 1910,
genom vilken de elektriska måttenheterna blivit legaliserade.
I de flesta staterna rådde ännu för några år sedan den ordningen,
att företag av en allmännyttig karaktär (public Utilities), varmed förstås
järnvägar, spårvägar, telegrafanläggningar samt anläggningar för tillhandhandahållande
av vatten, gas och elektrisk kraft, reglerades endast
genom de allmänna bolagslagarna (Corporation laws) och den koncession
(franchise), som i varje särskilt fall meddelades av vederbörande offentliga,
vanligen kommunala myndighet. Vid inkorporeringen tilldelas sådana
företag i regel sina rättigheter begränsad tid, som vanligen ej får
överstiga 50 år. Undantag härifrån givas dock. Sålunda har t. ex.
Niagara Falls Power C:o fått sina rättigheter förlängda från ursprungligen
50 år med 1,000 år till den 31 mars år 2936.
På senare tid har emellertid i en mängd stater därutöver tillkommit
eu särskild lagstiftning för företag av ovannämnda art, inrymmande åt det
allmänna en synnerligen vittgående kontroll över dessa i såväl tekniskt
som kommersiellt avseende. Sådana lagar hava exempelvis antagits
av Wisconsin (1907), New York (1907), Vermont (1909), Maryland (1910),
New Yersey och Califonien (1911), och under 1913 lära ej mindre än 13
stater genomfört dylik lagstiftning.
Ehuru av en rätt likartad karaktär erbjuda likväl dessa redan antagna
lagar en ganska brokig samling, och behovet av enhetlighet på
detta område har starkt framträtt, så mycket mera som ett företags verksamhetsområde
ofta faller inom flera stater. Unionsregeringen synes
även i ändamål att åvägabringa enhetlighet ingripit i saken genom den
till handelsdepartementet hörande Bureau of Standards. Detta ingri
-
Föientu
staterna.
Inkorpore
ringslagar.
Lagstiftning
för allmännyttiga
företag.
524
Förenta
staterna.
pande torde dock varit uteslutande av en rådgivande art, då varje stat
själv äger full bestämmanderätt i dessa frågor. Aven den bekanta sammanslutningen
Civic Federation bar ägnat sin uppmärksamhet åt hithörande
spörsmål och gått i författning om utarbetandet av en normallag
om public Utilities, vilken vore avsedd att kunna tjänstgöra som mönster
och ledning vid lagstiftningsarbete på området.
Anledningen till att denna lagstiftning ej tillkommit förrän på senare
år, lär hava varit en viss tvekan om dess genomförbarhet. Yrkandet
på en skärpt offentlig kontroll över sådana företag, av vilkas verksamhet
en större allmänhet är beroende, lär ock alltmer hava tilltagit.
Därtill torde det förhållandet hava bidragit, att i Förenta staterna de
flesta dylika företag ägas och drivas av bolag, och att dessa bolag på
grund av ombildningar och sammanslutningar, ej sällan förenade med
överkapitalisering i en eller annan form, icke erbjudit den stabilitet, som
är önskvärd på detta område.
De olika statslagarna gå alla ut därpå, att eu statlig kommission
(public service commission) tillsättes och utrustas med vidsträckt befogenhet
på i lagen närmare angiva områden. En sådan kommission
utgör ett slags överstyrelse för samtliga företag av här ifrågavarande
slag inom staten och äger att, utöver vad som eljest må finnas
föreskrivet eller överenskommet om ett företags verksamhet, meddela en
stor mängd bestämmelser. Där kommunala företag finnas, bliva stundom
även dessa i vissa avseenden föremål för kommissionens kontroll.
Kommissionen består vanligen av 5 å 7 avlönade medlemmar, vilka tillsättas
av guvernören på viss tid och vilka äga antaga erforderliga
biträden, anlita sakkunnige o. s. v., så att det hela sväller ut till eu
mycket stor och omfattande apparat.
Lagtexterna äro i regel mycket vidlyftiga, men samtidigt avfattade
i en allmän form, som medgiver kommissionen frihet att i överensstämmelse
med lagens anda och mening besluta så, som i varje särskilt fall
kan befinnas riktigt och lämpligt. Tydligtvis måste mycket höga krav
ställas på dessa kommissionsmedlemmars självständighet och omdömesförmåga.
För att lämna en föreställning om dessa lagar återgives här
nedan ett utdrag ur den för staten New York gällande lagen.
Bland kommissionens uppgifter ingår t. ex. att verkställa undersökningar
och besluta i frågor rörande tillåtet kapital, utsläppande av
aktier och obligationer, förande av räkenskaper och statistik, fastställande
av tariffer, framställningar och klagomål från allmänheten, kontroll
över driftens uppehållande och över mätare, åtgärder till förekommande
av olycksfall in. m. Kommissionens beslut kunna i vissa fall
överklagas hos de högre domstolarna. Vad som särskilt sysselsätter
dessa kommissioner, synes vara att söka befordra företagens ställande
pa eu sund ekonomisk basis, så att deras fortbestånd och utveckling
betryggas, att anskaffat kapital verkligen användes för anläggningar och
att erforderliga sådana utföras, att finansiella manipulationer, som ej gagna
verksamheten, undvikas, att tillförlitlig och överskådlig bokföring tilllämpas
in. m. Taxefrågor förekomma ock ofta, och för deras bedömande
kräves ju en ingående kännedom om företagens ekonomiska ställning
och avkastningsförmåga. Man synes att döma av fall som förekommit
därvid följa den metoden att utröna det verkliga värdet av i företaget
nedlagda kapital eller arbeten och därå medgiva en skälig ränta. Vad
som skall anses såsom en skälig ränta, torde i olika fäll bedömas olika.
Eu avkomst av 6—8 % synes ofta läggas till grund. Att fastställa vad
som här skall förstås med ett företags verkliga värde är tydligen en
vansklig sak. Detta uppskattas ju vanligen efter handelsvärdet av dess
aktier och obligationer eller efter den kapitaliserade nettovinsten eller
efter reproduktionskostnaden för anläggningen med tillägg för affärsvärdet.
De tvänne första beräkningsgrunderna bliva i detta sammanhang
synbarligen ej beaktade och den tredje kan endast tjäna till ledning.
Uppskattandet av de materiella tillgångarna är ingen lätt sak,
då hänsyn skall tagas till avskrivningar, amorteringar o. d. Ännu
större svårighet bereda de immateriella tillgångarna, som kunna bestå
av förvärvade rättigheter, träffade överenskommelser och affärsvärden av
allehanda slag. Då företagen, såsom i regel är fallet med de äldre och
mera betydande, under sin tillvaro kanske flera gånger omorganiserats
och sammanslagits med andra, kompliceras saken än ytterligare. Det
är påtagligt, att kommissionerna vid behandling av tariffrågor kunna
ställas inför mycket svåra och grannlaga uppgifter.
Stundom förekomma ganska radikala ingripanden, och som exempel
härpå må anföras två taxefrågor, hvilka av en kommission avgjorts under
förlidet år (1913). I en större stad bedrevs distributionsverksamhet
av tvänne företag. Det ena av dessa företag (A) inköpte elektrisk
energi från ett större vattenkraftverk, som levererade kraften vid stadsgränsen.
Den inköpta energien utgjorde året i fråga ej mindre än 230
miljoner kwt till ett genomsnittligt inköpspris av ungefär 0,35 cent per
kwt. Av den inköpta kvantiteten försåldes, efter avdrag för eget bruk
och förluster, till kommunala behov 17 miljoner kwt, till större privata
konsumenter 74 miljoner kwt, till ett järnvägsbolag 82 miljoner kwt och
till ett annat distributionsbolag (B) i staden 40 miljoner kwt. Försäljningssumman
för hela detta kraftbelopp uppgick till 1,5 miljoner dollars.
FOrcnta
staterna.
526
Förenta
staterna.
Det sistnämnda bolaget distribuerade sedan i sin tur 30 miljoner kwt
till 14,000 mindre abonnenter för en försäljningssumma av 1,2 miljoner
dollars. Som synes var det bär fråga om ganska stora affärer.
Borgmästaren såsom representant för staden framställde inför vederbörande
kommission klagomål över dessa bolags försäljningspris och
yrkade att de skulle nedsättas. Av de mycket omfattande utredningar,
som kommissionen på grund av denna anmälan utförde, och de beslut,
vartill de gåvo anledning, må endast följande detaljer anföras såsom
karakteristiska för uppfattningen rörande viss kapitalisering. Företaget
A hade ett kontrakt, varigenom det tillförsäkrades bortåt 40,000 hkr.
från ett vattenverk till ett pris vid stadsgränsen av 16 dolk pr år och
hk., och inför kommissionen blev utrett, att kraften på samma plats
genererad med ånga skulle kosta minst 25 dolk per år och hk. Detta
värdefulla kontrakt hade bolaget förvärvat omkring 20 år förut genom
en mellanhand mot en ersättning av 2 miljoner dolk i aktier. A sagda
aktiekapital ansåg bolaget sig berättigat till skälig ränta. Kommissionen
var av motsatt mening och avdrog detta belopp från de värden,
som borde förräntas genom rörelsen. Bolaget B hade för lång tid tillbaka
mot cirka 2 miljoner dolk i aktier och obligationer förvärvat rättigheten
att nedlägga ledningar i stadens gator från ett annat bolag, som
på sin tid utan vederlag erhållit denna rätt av staden. Kommissionen
ansåg det oegentligt, att stadens invånare skulle betala högre strömpris
för att förränta detta kapital, då staden ursprungligen hade meddelat
rättigheten utan ersättning och avförde därför beloppet vid värderingen
av företaget (jfr lag § 69). Detsamma gjordes med andra ganska höga
belopp, som i form av aktier eller obligationer utgivits för kontrakt,
vilka ansågos vara av mera fiktiv art och ej hava tillfört företaget
några värden. Det slutliga utslaget blev följande. Företaget A ålades
nedsätta sina taxor med 28 % utom ifråga om leveransen till det omnämnda
järnvägsbolaget, där ett långvarigt kontrakt förelåg, mot vilket
ingen invändning- gjorts. Företaget B ålades nedsätta taxorna med 25 /o
och göra vissa ändringar i fråga om tariflernas uppställning. I vad
mån detta utslag blivit beståndande är ännu ej bekant; för aktieägarne
har det givetvis betydelsefulla konsekvenser.
Fall som de ovan relaterade torde vara mera sällan förekommande;
efter vad som uppgivits lär man i regel hava större anledning att lägga
an på företagens konsolidering än på taxenedsättningar. I vilken mån
denna lagstiftning motsvarar på den ställda förväntningar, därom torde
ännu ingen tillförlitlig upplysning stå att vinna. Den stora belogen
-
527
het, som tillerkännts kommissionerna, muste doelc enligt gängse åskådning
anses märklig.
Kontrollen av elektriska anläggningar från säkerhetssynpunkt torde
flerstädes ej ägnats annan uppmärksamhet än den, som försäkringsbolagen
kunnat genomföra. Emellertid har nyligen unionsregeringen
genom Bureau of Standards ingripit på detta område genom att utarbeta
dylika föreskrifter, vilka skulle kunna tjäna som ledning vid de olika
staternas eventuella behandling av dessa spörsmål.
Elektricitetsdistributionen har i Förenta staterna nått en omfattning:,
som x många fall överstiger de europeiska måtten. Ingen av de olika
staterna torde i avsevärd mån bedriva dylik verksamhet, och de kommunala
anläggningarna äro i jämförelse med de privata få och av föga
betydenhet.
Lag om kontroll över allmännyttiga företag i staten New Tork
(The Public Service Commissions Law)
av 1907—1912.
Art. 4.
Bestämmelser i fråga om gas- ocli elekti-iska bolag. Reglering av pris
å gas och elektrisk ström.
§ 64. Artikelns tilllämplighet.
§ 65. Tillhandahållande av tillräcklig mängd gas och elektrisk ström; orättmätigt
gynnande av avnämare.
§ 66. Kommissions befogenhet ifråga om gas och elektrisk ström.
§ 67. Inspektion av mätare för gas och elektrisk ström.
§ 68. Tillstånd att utöva verksamhet. Certifikat.
§ 69. Tillstånd till utgivande av aktier och skuldförbindelser.
§ 69 a. Omorganisation.
§ 70. Överlåtelse av koncession.
§ 71. Klagomål ifråga om beskaffenheten hos och priset å gas och elektrisk
ström m. m.
§ 72. Delgivning av klagomål; förhör; fastställande av pris å gas och elektrisk
ström; åläggande att vidtaga förbättringar.
§ 73. Böter för underlåtenhet att iakttaga meddelade föreskrifter.
§ 74. Summariskt förfarande.
Förenta
staterna.
Säkerhets
föreskrifter.
Elektricitets
distribu
tionen.
528
Förenta
staterna.
Anm. I staten New-York handhaves uppsikten över järnvägar, spårvägar, vagnuthyrningsbolag,
varutransportbolag och andra kommunikationsföretag samt gas och
elektricitetsanläggningar av tvenne kommissioner (public service commissions). Dessa
kommissioner bestå av 5 av guvernören utnämnda ledamöter. Utnämningen bekräftas
av senaten. Den ena kommissionens distrikt innefattar huvudsakligen staden New-York,
den andras övriga delar av staten.
§ 75. Bestämmelser om rättegång i anledning av för högt pris å gas och
elektrisk ström.
§ 76. Kommissions kompetensområde.
§ 77. Lokala tjänstemäns befogenhet.
§ 64.
Artikelns tillämplighet.
Denna artikel skall gälla framställning och leverans av gas samt
framställning, överföring och leverans av elektrisk energi för belysning,
uppvärmning och drivkraft.
§ 65.
Tillfyllestgörande leverans. Skäliga avgifter. Orättmätigt gynnande.
Oskäliga förmåner.
1. Gasbolag, elektriskt bolag och kommun skall leverera elektrisk
energi i fullt tillräcklig mängd. Alla avgifter för gas eller elektricitet
eller annan prestation skola vara skäliga och ej överstiga det belopp,
som kan hava bestämts i lag eller av vederbörande kommission. Det
är förbjudet att upptaga eller fordra avgift för gas, elektricitet eller
annan dylikt bolags prestation, som är oskälig eller överskrider den i
lag eller av vederbörande kommission bestämda.
2. Gasbolag, elektriskt bolag eller kommun må ej i annat fall än
då sådant i detta kapitel medgives, av någon enskild person eller bolagdirekt
eller indirekt, på grund av särskild taxa, eller rabatt eller av
annan anledning, fordra, inkassera eller eljest mottaga en större eller
mindre ersättning för gas, elektricitet eller andra prestationer än som
påföres och avfordras varje annan person eller bolag för enahanda
prestation under samma eller liknande förhållanden och villkor.
3. Gasbolag, elektriskt bolag eller kommun må ej giva någon
oberättigad eller oskälig fördel eller företräde åt någon person, bolag
eller ort eller göra någon enskild person, bolag eller ort till föremål för
någon oskäligt ogynnsam behandling i något avseende.
529
4. Bestämmelserna i denna lag må ej utgöra hinder för gasbolag
ellei elektriskt bolag att för en bestämd tidrymd fastställa tariffer (sliding
scales) lör ett automatiskt bestämmande av avgifter lör gas, elektricitet
och andra prestationer och av utdelning till aktieägarna i företagen,
dock att tarifferna törst skola hava inregistrerats och godkänts
av vederbörande kommission. Bestämmelserna i detta moment skola
icke utgöra hinder för vederbörande kommission att efter utgången av
den sålunda bestämda tidrymden fastställa skäliga taxor och avgifter.
§ 66.
Kommissionernas imf ogenhet i fråga om gas och elektricitet.
1. Varje kommission skall inom sitt kompetensområde öva tillsyn
över alla gas- och elektriska bolag, som genom allmän eller särskild
lag eller koncession erhållit tillstånd att, for leverans av gas och överföring
av elektrisk energi för belysning, uppvärmning eller drivkraft,
eller lör underhåll av bolagets egna eller arrenderade anläggningar,
nedlägga, upphänga eller underhålla kablar, trummor, ledningsrör eller
andra anordningar i, över eller under gator, vägar och offentliga platser
tillhörande en kommun.
2. Vidare skall kommissionen tid efter annan undersöka den av
enskild person, bolag eller kommun levererade gasen, ävensom de vid
gasens, eller energiens framställande och distribuering använda metoder.
Kommissionen äger att föreskriva sådana förbättringar härutinnan, som
bäst främja det allmännas intressen, ur hälsovårdssynpunkt äro fördelaktiga
och som lända till skydd såväl för konsumenter som för dem,
vilka äro sysselsatta med framställning och distribuering av gas och
elektricitet. Kommissionen äger likaledes att förordna om skäliga förbättringar
och utvidgningar i fråga om verk, ledningsnät och annan
dylikt bolag eller kommun tillhörig egendom.
3. Kommission äger tid efter annan fastställa normer för bestäm
mande
av lyskraft och renhet hos gas ävensom att kontrollera driften av
anläggningar för distribution av elektrisk energi liksom också den elektriska
strömmens beskaffenhet. — — — _________
För övervakande av att nyssnämnda bestämmelser iakttagas, skall
kommissionen äga att på eget initiativ undersöka anläggningar samt
metoder vid framställning och leverans av gas och elektricitet. Kommissionens
medlemmar och biträden skola äga tillträde till alla delar av
dylika anläggningar. Utsprider sådant biträde eller ombud för kom
-
Förenta
staterna.
67
530
Förenta
staterna.
mission något, som han erfarit under dylik inspektion, skall han, därest
han icke blivit av kommission eller domstol därtill bemyndigad eller på
grund av lag äger tillstånd därtill, anses hava gjort sig skyldig till en
förseelse (misdemeanor).
4. Kommission äger, allt efter det den finner lämpligt, meddela
föreskrifter för åstadkommande av likformighet i de av gas- och elektriskt
bolag samt av kommuner i fråga om framställning, distribution och
försäljning av gas eller elektrisk energi förda böcker, register och räkenskaper.
Kommission äger jämväl efter gottfinnande meddela uttryckliga
föreskrifter om uppställningen av sådana bolags samt kommuners i här
ifrågavarande avseende förda räkenskaper och anteckningar. Underrättelse
om ändring i det av kommission påbjudna räkenskapssystemet skall
lämnas vederbörande bolag eller kommun minst sex månader, innan den
skall träda i kraft. Varje annan metod att föra räkenskaper och anteckningar
än den av kommission påbjudna skall underställas kommissionens
prövning.
5. Kommission skall verkställa inspektion hos alla under kommissionen
hörande enskilda personer, bolag och kommuner samt göra sig
underrättad om de vid utövningen av här ifrågavarande verksamhet använda
metoder, om meddelade bestämmelser samt om den för rörelsen
använda egendom. _ o ...
Därest kommissionen, efter det en undersökning på dess eget initiativ
eller i anledning av anförda klagomål verkställts, skulle komma till
den uppfattningen, att av någon enskild, bolag eller kommun uti här
ifrågavarande avseende upprättad taxa för avgifter eller meddelade bestämmelser
och föreskrifter är o obilliga, ägnade att åstadkomma en orättvis
åtskillnad samt oskäligt företräde åt vissa eller att de innebära en
kränkning av allmänna lagbestämmelser, då skall kommissionen föreskriva
rättvisa och skäliga taxor å avgifter att gälla för leverans. Likaledes
skall kommissionen, så snart den efter på eget initiativ eller i anledning
av klagomål företagen undersökning kommer till den uppfattning,
att någon leverantörs utrustning för rörelsen icke är fullt säker
och riskfri eller att den är otillräcklig, påbjuda, att fullt betryggande
och tillräcklig utrustning anskaffas och användes för rörelsen i^ enlighet
med bestämmelserna i allmän lag och i särskilt meddelat tillstånd (koncession).
6. Kommissionen skall infordra och varje enskild eller korporation
inom dess område vara skyldig att till kommissionen avgiva en av vederbörande
president, kassadirektör, affärsledare eller registrator under edlig
förpliktelse bestyrkt årsberättelse. Den tjänsteman, som bestyrkt årsbe
-
531
rättelsen, skall vid tiden för dess avgivande hava innehaft den befattning,
på grund av vilken han verkställt bestyrkandet, Därest den som bestyrkt
berättelsen, icke gjort det på grund av personlig kännedom om
förhållandena, skall han tillika angiva källorna till sin kunskap uti de
ifrågavarande hänseendena samt grunden till den av honom angivna
uppfattningen om de förhållanden han bestyrkt, utan att därom äga personlig
kännedom.
Årsberättelsen skall i detalj utvisa:
. a) högsta tillåtna aktiekapital och i vilken omfattning aktier äro
utgivna,
b) högsta tillåtna skuldbelopp samt den omfattning, i vilken skuldsättning
ägt rum,
c) inkomster och utgifter för föregående år,
d) utdelning å aktier samt skuldränta,
e) namnen å tjänstemännen i företaget och totalbeloppet av deras
löner samt av övriga anställdas löner,
f) den ifrågavarande anläggningens läge, jämte fullständig beskrivning
av densamma och därför erhållna koncessioner, utvisande i detalj
huru varje sådan koncession erhållits,
g) övriga omständigheter angående anläggningen samt därmed sammanhängande
affärer och i fråga om vid densamma anställda personer,
som kunna av kommissionen infordras.
Denna berättelse skall vara avfattad i den form samt omfatta den
period och avgivas vid den tidpunkt, som kommissionen bestämmer;
ägande kommissionen att härutinnan göra de ändringar, som den kan
finna lämpliga. Därest det gives anledning att befara att berättelsen är
ofullständig eller missvisande, skall kommissionen anmoda vederbörande
—- kommun, bolag eller enskild — att inom av kommissionen föreskriven
tid komplettera berättelsen. Den som underlåter att avgiva
sådan berättelse eller att inom föreskriven tid komplettera densamma
straffes med 100 dollars böter jämte en dagabot av 100 dollars för
varje dag efter det den skolat avgiva eller komplettera berättelse.
Dessa böter skola inbetalas till statskassan och tillföras »the general
fund». Kommissionen må meddela anstånd, då giltig orsak till dröjsmålet
visas.
7. Kommissionen skall anmoda kommun, som framställer och levererar
gas eller elektrisk energi, att avgiva årsberättelse under edlig
förpliktelse, bestyrkt av affärs- (arbets)ledaren eller direktören för företaget.
Denna berättelse skall i detalj utvisa:
Förenta
staterna.
532
Förenta
staterna.
a) högsta tillåtna gäld på grund av utgivna skuldförbindelser och
sammanlagda beloppet av sådan förefintlig gäld för belysningsverket,
b) inkomster och utgifter under föregående år,
c) summan av utbetalda skuldräntor,
d) namnen å dem som uppbära månatlig eller årlig lön samt summan
såväl av dessa som av övriga utbetalda löner åt vid anläggningen
anställda personer,
e) den ifrågavarande anläggningens läge jämte fullständig beskrivning
av densamma,
f) övriga omständigheter angående anläggningen, som kunna av kommissionen
infordras.
Denna berättelse skall vara avfattad i den form samt omfatta
den period och avgivas vid den tidpunkt, som kommissionen bestämmer.
8. Kommissionens därtill bemyndigade medlemmar, inspektörer och
tjänstemän skola äga tillträde till gas- och energileverantörernas mark,
byggnader, anläggningar, kraftstationer och kontor.
9. Kommissionen skall äga att granska leverantörs räkenskaper,
kontrakt och andra handlingar ävensum att påbjuda förandet av särskilda
räkenskaper, däri särskilt angivna inkomster och utgifter skola
bokföras.
10. Kommissionen äger ålägga entreprenör vid vite att förete räkenskaper,
kontrakt och övriga handlingar; dock att vederbörande i stället kunna
åläggas — jämväl vid vite — att förete bestyrkt kopia av handlingarna
i fråga. Vidare må kommissionen anmana entreprenör att besvara särskilda
förfrågningar i ämnen, varuti upplysning erfordras, ävensom att
på föreskrivet sätt och å bestämd tid avgiva periodiska berättelser. Entreprenör
resp. tjänsteman hos kommun, som underlåter efterkomma
sådan anmaning, dömes till 100 dollars böter för varje dag, underlåtenheten
fortfar. Talan angående sådan underlåtenhet skall väckas av kommissionen.
Böterna gå till statskassan.
11. Kommissionen äger att inom alla delar av staten vare sig själv
eller genom någon medlem upptaga vittnesmål och förelägga densamma
i varje av kommissionen föranledd undersökning eller rättegång,
avseende något förhållande inom kommissionens kompetensområde.
12. Kommissionen äger att ålägga varje gas- eller elektriskt bolag
eller kommun att låta trycka samt till kommissionen ingiva och för allmänt
påseende tillhandahålla skematiskt uppställda formulär för alla
taxor å avgifter, som tillämpas vid avtal och överenskommelser, samt
föreskrifter med hänsyn till dessa taxor ävensom för de bolaget, respek
-
tive kommunen, beviljade privilegier och förmåner. Undantag härifrån
göras i fråga om federala, statliga eller kommunala kontrakt.
Ändring i de av ett sådant bolag eller av kommun i enlighet med
kommissionens föreskrifter på ovan angivet sätt offentliggjorda taxor,
avtal och överenskommelser samt föreskrifter i anslutning till dessa
taxor må ej, med mindre kommissionen annorledes bestämmer, företagas
förrän efter 30 dagar dessförinnan meddelad underrättelse till kommissionen
och efter likaledes 30 dagar förut skedd kungörelse i eldighet med
kommissionens föreskrifter, skolande denna kungörelse tydligt utvisa i
vad de i nämnda redogörelse återgivna taxor etc. skola ändras samt
tiden, då dessa ändringar äro avsedda att träda i kraft. Därest giltig
anledning föreligger, må kommissionen på de villkor, den kan finna gott
föreskriva, medgiva dylik ändring utan att underrättelse inom sålunda
angiven tid meddelats. Bolag eller kommun må ej för någon prestation
beräkna och uppbära högre, lägre eller eljest annorlunda än den i gällande
formulär upptagna ersättning. Ej heller må bolag eller kommun
i någon form eller under någon förevändning restituera eller nedsätta någon
del av dessa avgifter eller annat än under likartade betingelser till alla
— enskilda och korporationer — utsträcka tillämpningen i vilken form
det vara må av gällande avtal och bestämmelser. Omförmälda formulär
skola uppställas i enlighet med kommissionens föreskrifter. Likaledes
må kommissionen meddela de föreskrifter, som den kan finna erforderliga
för genomförandet av vad i detta moment stadgas.
13. Därest gas- eller elektriskt bolag driver annan rörelse äu
framställning och leverans av gas eller elektrisk energi, och nämnda
rörelse ej heller eljest faller inom kommissionens kompetensområde och
därjämte är fullständigt skild från gas- eller elektricitetsverksrörelsen
samt kontrollen därå, då skall å nämnda rörelse icke tillämpas de i
detta kapitel meddelade bestämmelser, ej heller erfordras kommissionens
samtycke för drivandet av denna rörelse lika litet som årsberättelse behöver
avgivas. Genom dessa bestämmelser skall emellertid icke kommissionens
rätt att övervaka själva elektricitets- eller gasverksrörelsen
minskas, utan skall denna fastmera sträcka sig jämväl till att verkställa
undersökningar och meddela föreskrifter med hänsyn till dispositionen
av företagets såväl tillgångar som skulder. Skulle elektricitets- och
gasverksrörelsen vara obetydlig och av underordnad beskaffenhet i jämförelse
med den övriga, kommissionens kontroll icke underställda rörelsen,
då må kommissionen inskränka vederbörandes skyldighet att avgiva berättelser
och befria dem från den eljest stadgade räkenskapsföringen.
Htrenta
staternn.
534
Förenta
staterna. ^ g7
Inspektion ar mätare för gas och elektricitet.
Varje kommission skall tillsätta inspektörer för mätare av elektrisk
ström, vilka skola tillhandagå kommissionen med undersökning av apparater
för mätande av elektrisk ström för belysning, uppvärmning eller
drivkraft ävensom med att undersöka de apparater, som användas för
kontroll av elektricitetsmätare. Då dylik mätare befinnes riktig, skall
inspektören å densamma anbringa bevis därom, vilket bevis skall inregistreras
hos vederbörlig statsmyndighet. Det är förbjudet att använda
mätare för elektrisk ström av annan typ, än som av kommissionen
gillats.
Därest konsument av gas eller elektrisk ström framställer skriftlig
begäran därom, skall kommissionen låta undersöka den av konsumenten
begagnade mätaren. Befinnes mätaren visa fel till konsumentens nackdel
på mera än 4 %, om den är avsedd för elektrisk ström, och på mera
än 2 % om den användes för gas, då skall undersökningskostnaden bestridas
av leverantören; är felet mindre än vad sålunda angivits, skall
konsumenten betala undersökningen.
§ 68.
Tillstånd att utöva koncession. Certifikat.
Gasbolag eller elektriskt bolag må ej påbörja gas- eller elektricitetsverksanläggning,
förrän tillstånd därtill erhållits av den kommission,
inom vars område någon del av anläggningen skall komma att förläggas.
Sådant bolag må ej heller utöva någon rättighet på grund
av härefter meddelad koncession eller rättighet, som grundar sig på
förut beviljad koncession, men som icke alls förut utövats, eller som
lind er mer än ett år icke utövats, utan av vederbörande kommission
först givit sitt tillstånd därtill. Innan kommissionen utfärdar tillståndsbevis
(certificate), skall till kommissionen ingivas en bestyrkt avskrift
av den bolaget meddelade koncessionen samt en av bolagets president eller
sekreterare bekräftad uppgift, att vederbörande kommunala myndighet
lämnat sitt bifall till företaget. Den kommission, inom vars område en
sådan anläggning skall utföras eller en koncession eljest utnyttjas, må
meddela det i detta moment omförmälda tillstånd, da den efter veder
-
«
535
härlig undersökning finner det för allmänheten lämpligt eller erfoiderligt.
Kommun må ej annat än för kommunalt ändamål utan av kommissionen
meddelat tillstånd anlägga gas- eller elektricitetsverk för belysning.
Därest kommissionen skulle vägra kommun sådant tillstånd,
förekommer ej någon vidare handläggning av ärendet, utan hai kommunen
att efter ett år förnya sin ansökning.
§ 6<>.
Tillstånd att utgiva aktier och skuldförbindelser.
Gas- eller elektriskt bolag, som redan nu finnes, eller som härefter
kommer att bildas i enlighet med New liorks lagar, må utgiva aktiei
och skuldförbindelser, betalbara efter mer än 12 månader, när så befinnes
nödvändigt för förvärv av egendom, för nybyggnad, fullbordande,
utvidgning eller förbättring av dess anläggningar eller distributionssystem
eller för förbättrande eller vidmakthållande av dess rörelse eller för lagenligt
gäldande av dess skulder eller för gottgörande av utlägg, verkligen
tagna från inkomster eller andra sådana bolagets tillgångar, som
ej erhållits genom aktier, obligationer eller dylika skuldförbindelser, och
som gjorts inom 5 år närmast före ingivandet av ansökningen om emissionsrätt
till vederbörande kommission, undantagandes för driftkostnader
och förnyelser, detta allt under villkor att sökanden fört sina räkenskaper
och verifikationer för dylika utgifter på så sätt, att kommissionen kan
kontrollera beloppet av sålunda utlagda medel och de ändamål, vartill
de utbetalats; dylikt utgivande av7 aktier etc. förutsätter dock, att tillstånd
därtill erhållits från vederbörande kommission, som därvid fastställer
beloppets storlek och angiver, till vilka ändamål medlen må användas,
i det fall, att kommissionen finner att penningar, egendom eller
arbete, som erhålles eller likvideras genom en dylik emmission av'' skuldförbindelser,
skäligen behövas eller hava behövts för uppgivna ändamål
och i vad rör obligationer o. d. — om ej särskilt annorlunda medgivits
— sådana utgifter ej rimligen helt eller delvis böra anses som driftkostnader
eller gäldas av inkomst.
Intet i denna § skall likväl hindra kommissionen att, om den så
finner lämpligt, medgiva utfärdandet av obligationer eller dylika skuldförbindelser,
till täckande av utlägg redan gjorda av inkomst för något
av ovannämnda ändamål, undantagandes driftkostnader och förnyelser,
Föreot*
statc in».
536
Förenta
staterna.
tidigare an 5 år före ansökningens ingivande; förutsatt dock att sådan
ansökning mgives före den 1 januari 1912.
För att avgöra, huruvida ett tillstånd bör medgivas, skall kommissionen
gorå de undersökningar, höra de personer och granska de böcker
dokument och kontrakt, som den finner behövliga för frågans bedömande.
ö
Bolaget äger ej att utan kommissionens medgivande använda på
detta sätt erhållna medel till andra ändamål än de, som angivits i tillståndet.
ö
Gasbolag eller elektriskt bolag må för sin affärsrörelse, och då
det ej strider mot denna eller andra lagar, utan kommissionens medgivande
utfärda skuldsedlar betalbara på kortare tid än 12 månaderingå
sådana skuldsedlar få helt eller delvis, direkt eller indirekt täckas
genom utfärdande av aktier, obligationer eller andra dylika förbindelser
a mer än 12 månader, såvida ej vederbörande kommission därtill meddelat
tillstånd. Kommissionen skall likväl ej hava befogenhet att tillåta,
att en koncession kapitaliseras av ett bolag eller att någon koncession
eller ratten att begagna en sådan kapitaliseras till högre belopp, än som
verkligen betalats eller betalas för densamna till stat eller kommun. Ej
heller skall aktiekapitalet av sådant bolag, som bildas genom sammanbi
agnmg av två eller flera bolag, överstiga summan av parivärdet av
de olika bolagens aktiekapital eller vad därutöver inbetalas i penningar.
Ej heller må kontrakt rörande sammanslagning eller arrende kapitaliseras
uti något bolags aktiekapital. Ej heller må hädanefter något bolaoutfärda
skuldförbindelser mot ett kontrakt rörande sammanslagning.
§ 69 a.
Omorganisation.
(Då gasbolag eller elektriskt bolag omorganiseras enligt gällande
mkoiporeringslagar, skall sådan omorganisation ej beviljas, innan kommissionen
lämnat sitt medgivande därtill.
Kommissionen skall därvid enligt närmare angivna grunder bestämma,
hur stor kapitalisering som tillåtes.)
§ 70.
Överlåtelse av koncession.
eller elektriskt bolag må ej överlåta ägande- eller nyttjanderätten
till dess koncession eller till dess verk och anläggningar eller del
537
därav, med mindre kommissionen skriftligen samtyckt därtill. Tillstånd
enligt § 68 att begagna eller enligt denna paragraf att överlåta eu
koncession må icke medföra, att en förlallen eller eljest ogiltig koncession
återupplivas eller någon utvidgning av de i koncessionen medgivna befogenheter
eller bortfallande av ådragna böter. Bolag av här ifrågavarande
slag må ej direkt eller indirekt förvärva av annat dylikt bolag
utfärdade aktier eller skuldförbindelser, med mindre kommissionen lämnat
tillstånd därtill. Med undantag för det fall att aktier eller förbindelser
med vederbörande kommissions samtycke lämnats såsom säkerhet,
må intet aktiebolag, av vad slag det vara må, inhemskt eller utländskt
(annat än gas- eller elektidcitetsbolag) sälja eller förvärva mer än 10 %
av ett gas- eller elektricitetsbolags hela aktiebelopp, dock att ett bolag,
som nu lagenligt innehar aktiemajoriteten i ett gas- eller elektriskt bolag,
med vederbörande kommissions begivande må förvärva och innehava
återstoden av detta bolags aktier eller del därav. De i denna
paragraf meddelade bestämmelserna skola icke utgöra hinder för ett
fortfarande innehavande av redan förvärvade aktier, ej heller förhindra
ett vid ett äldre bolags ombildande enahanda antal aktier förvärvas i det
nya. Varje överlåtelse av aktier i strid med här meddelade bestämmelser
skall sakna all kraft och verkan.
§ 71.
Klagomål i fråga om beskaffenheten hos och priset å gas och elektrisk
ström. Sättet att anföra klagomål.
Klagomål kunna skriftligen anföras av vederböi''ande nxyndighet i
stad eller annat samhälle, varest enskild person eller bolag fått tillstånd
att fi''amställa och tillhandahålla gas eller elektrisk energi, eller av minst
100 avnämare av gas eller elektrisk ström i städer av l:a och 2:a
klassen, av minst 50 avnämare i städer av 3:e klassen och annorstädes
av minst 25 avnämare, eller av gas- eller elektriskt bolag, som distribuerar
av annat bolag framställd gas eller elektrisk energi. Anföras
sålunda beträffande gas skriftliga klagomål ifråga om lyskraft, renhet,
tryck eller pris, eller angående elektrisk ström skriftliga klagomål med
avseende å den levererade strömmens spänning eller pris, då skall vederbörande
kommission föranstalta om undersökning genom sina tjänstemän
av den ifrågavarande anläggningen med allt vad därtill hörer i fråga
om framställning, överföring och distribuering av gas eller elektrisk
energi ävensom taga del av de med avseende å denna verksamhet förda
böcker jämte andra handlingar, som kunna förefinnas. — — —
Förenta
staterna.
68
Delgivning av klagomål, förhör, fastställande av pris, åläggande att vidtaga
förbättringar.
Innan någon åtgärd vidtages i anledning av klagomål, som anförts
på sätt § 71 stadgar, skall kommissionen låta tillställa den, som är föremål
för klagomålen, ett meddelande därom. I detta meddelande skall
jämväl angivas plats och tid för den anmäldes hörande över klagomålen.
Undersökning av de omhandlade förhållandena skall av kommissionen
föranstaltas, för att den sålunda skall få den för fullgörandet av dess
åliggande nödiga kännedom om saken. Sedan förhör och undersökning
hållits, skall kommissionen, inom lagbestämda gränser, bestämma maximipriset
å gasen eller den elektriska strömmen, ej överstigande vad som
i lag kan hava bestämts som maximipris för distributör av gas eller
elektrisk ström. Likaledes må kommissionen förordna om sådana förbättringar
med anseende å framställning, överföring och fördelning av
elektrisk ström eller gas, som den må finna lämpliga och skäliga. Det
pris som kommissionen bestämt i enlighet med denna paragraf eller enligt
§ 66 mom. 5 skall vara maximipris å gas eller elektricitet att levereras
inom kommissionens område under en av kommissionen bestämd
tidrymd av högst 3 år. Denna bestämmelse gäller dock ej för det fall
att "»sliding scale» tillämpas. Efter nämnda periods utgång äger kommissionen
på eget initiativ eller efter därom gjord framställning bestämma
ett högre eller lägre maximipris att därefter tillämpas. Vid bestämmande
av priset å gas och elektrisk ström skall kommissionen taga i
betraktande alla de omständigheter, som enligt dess mening hava någon
betydelse för ett riktigt bedömande av frågan, ehuru de ej kommit till
uttryck i den hos kommissionen i ämnet gjorda framställningen, ävensom
taga hänsyn till, att en skälig vinst erhålles å nedlagt kapital samt
att nödiga avsättningar kunna göras för oförutsedda behov.
§ 73.
Böter för underlåtenhet att efterkomma meddelade föreskrifter.
(Böter upp till 1,000 dollars kunna ådömas för uppsåtligt brott
mot kommissionens föreskrifter.) ''
539
§ 74.
Summariskt förfarande.
(Om gas- eller elektriskt företag ej uppfyller sina förpliktelser, må
kommissionen föra talan mot detsamma i statens överrätt, som, i händelse
klagomålen befinnas berättigade, skall utfärda förständigande för
företaget att vidtaga rättelse.)
§ 75.
Bestämmelser om rättegång i anledning av för höga priser å aas och
elektrisk ström.
(Rättegång om återbäring må väckas.)
§ 76.
Kompetensområde.
(Med vederbörande kommission avses kommissionen i det distrikt,
där energien levereras.)
§ 77.
Lokala tjänstemäns befogenhet.
Förent»
staterna
(Där lokal myndighet finnes för tillsyn av här ifrågavarande slag,
må kommissionen närmare bestämma sådan myndighets befogenhet).
540
Holland.
Blektricitetsk
ommission
av 1904,
lagförslag
av 1911.
Elektricitetskommission
av 1911.
Holland.
I Holland finnes för närvarande ingen särskild elektricitetslagstiftning.
Den kontroll, som från statens sida utövats över elektriska anläggningar,
har till helt nyligen endast avsett att trygga den allmänna
säkerheten, och de åtgärder, som därför vidtagits, hava fallit inom
ramen för den administrativa befogenheten i allmänhet. I den män
offentliga myndigheter tagit befattning med villkoren för leverans av
elektrisk kraft, hava sådana villkor föreskrivits av de kommuner eller
provinser, vilkas vägar berörts av ledningsnäten.
Emellertid tillsatte regeringen år 1904 en kommission med uppdrag
att utreda, huruvida och i så fall vilka lagbestämmelser erfordrades i
fråga om utförande och nyttjande av elektriska ledningar såväl med
hänsyn till den allmänna säkerheten som till reglerandet av rättsförhållandena
vid sådana anläggningars byggande och drivande. Kommissionen
framlade år 1911 ett förslag till elektricitetslag. Detta lagförslag
innehöll bestämmelser i fråga om: a) kontroll över mätinstrument, b)
rätt att tvångsvis taga mark i anspråk för elektriska anläggningar samt
c) statlig tillsyn över anläggningar med hänsyn till säkerheten; allt i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu brukar intagas i dylika
lagar. Varken utredningen eller lagförslaget omfattade däremot sådana
spörsmål, som avse förhållandet mellan dessa anläggningar och deras
avnämare, eller kommersiella frågor över huvud taget. Detta kommissionens
lagförslag blev likväl aldrig förelagt riksdagen.
1 stället tillsatte regeringen år 1911 en ny kommission med uppdrag
att utreda, vilka mått och steg borde vidtagas för att det behov
av elektrisk kraft, som förefunnes på åtskilliga ställen i landet och särskilt
på landsbygden, måtte på det mest lämpliga och ekonomiska sätt
kunna tillfredsställas. Innan denna kommission ännu slutfört sin utredning,
gjorde den till vederbörande minister en framställning rörande
önskvärdheten av, att vissa lagstiftningsåtgärder omedelbart blevo vidtagna.
Med anledning härav framlade regeringen 1913 nedan anförda
541
förslag till koncessionslag rörande utförande och drivande av anläggningar
för elektricitetsdistribution, alltså en lagstiftning av helt annan
karaktär än den förut omnämnda.
Kommissionens utlåtande har sedermera under 1914 avgivits och
innefattar eu utredning om de förhållanden, under vilka elektricitetsdistributionen
bedrives i Holland och i en del andra i detta avseende
jämförbara länder. Kommissionen har kommit till den uppfattningen,
att staten bör ingripa reglerande i fråga om denna verksamhet, vilken
hittills bedrivits såsom vanlig affärsrörelse, utan att vara pålagd några
särskilda förpliktelser från det allmännas sida under form av koncessionsbestämmelser.
Det göres gällande, att ett sådant ingripande borde
kunna befordra en planmässig och ekonomiskt fördelaktig utveckling
av elektricitetsdistributionen. De framförda önskemålen sammanfattas i
följande program:
Kommissionen anser, att elektricitetsdistributionen i Holland skulle
i hög grad befordras genom följande åtgärder:
1) Regeringen bör ej annat än i särskilda undantagsfall, såsom i kapitel
8 närmare angivits, lämna sitt medgivande till upprättande av anläggningar
för framställning, överföring, transformering, fördelning eller
leverans av elektrisk energi, utan att en koncession meddelas, antingen
för varje sådan verksamhet för sig eller för en kombination av flera
av dem.
2) Koncession bör företrädesvis meddelas åt menigheter eller åt
företag, vari sådana hava ett övervägande inflytande.
3) Vid meddelande av koncession bör observeras,
a) att distriktscentraler anläggas så, att hela landet snarast möjligt
och på det mest ekonomiska sätt erhåller tillgång till
elektrisk energi,
b) att en ökning av antalet centraler, som erfordras för denna
elektrifiering, åtminstone vad rikets fastland beträffar, endast
i undantagsfall kan anses önsklig,
c) att det för en ekonomisk och med hänsyn till driftsäkerheten
tillfredsställande elektricitetsdistribution är önskligt, att kraftstationerna
bliva sinsemellan förbundna för att kunna understödja
varandra.
4) Regeringen bör taga i allvarligt övervägande frågan om anläggandet
av kraftledningar från statens gruvor till vissa förbrukningsdistrikt.
5) Det bör vidtagas åtgärd för att jämte den elektricitetslag, som
redan är förelagd riksdagen, vissa i kapitel 8 angivna lagbestämmelser
Holland.
542
Holland.
Laqförslaq
av 1313.
må bliva genomförda, nämligen i strafflagen rörande straff för stöld av
elektricitet och för skadegörelse å ledningar och i lagen om måttenheter
rörande kontroll av elektricitetsmätare.
För att precisera, huru kommissionen tänkt sig att dessa önskemål
skulle kimna realiseras, har den utarbetat ett förslag till koncessionsbestämmelser
för elektriska anläggningar, varom vidare nedan nämnes.
Ett lagförslag i den av kommissionen angivna riktningen framlades
år 1913 i enlighet med dess hemställan och återgives här nedan. Ur
regeringens motivering till detsamma må följande anföras:
Behovet att äga tillgång på elektrisk kraft framträder ständigt allt
mer. Då emellertid lagföreskrifter alldeles saknas i fråga om de elektriska
distributionsföretagens planerande, behöva företagarna därvid ej
taga andra hänsyn än till sina egna intressen. En följd härav blir, att
elektriska centraler anläggas endast på platser, där såsom i städer och
tätare bebyggda samhällen en omedelbar vinst av rörelsen kan påräknas,
och att därstädes ledningsnäten ofta mer eller mindre gripa in i varandra,
under det att stora landsträckor alldeles komma att sakna tillgång
på elektrisk kraft.
Oavsett den omständigheten att anläggningar med ett större distributionsområde
i regel kunna försälja energien till billigare pris, än de,
som betjäna ett mindre område, föranleder ovannämnda sakförhållande
den olägenheten, att många företag, som vanligtvis förekomma i mindre
tätt befolkade distrikt — såsom lantbruk, trädgårdsanläggningar och
småindustri — komma att undanhållas ett viktigt hjälpmedel för eu
sund utveckling.
Regeringen har funnit denna sak så beaktansvärd, att den i juli
1911 tillsatte eu kommission för att utröna, vilka mått och steg borde
tagas för att det förefintliga behovet av elektrisk kraft på landsbygden
måtte kunna på det ändamålsenligaste och mest ekonomiska sätt tillgodoses.
Denna kommission har anfört, att det är av största intresse,
att en lagstiftning på detta område snarast kommer till stånd. Om man
fasthåller vid det trängande behovet härav, framhåller regeringen, är det
tydligen ej gärna möjligt att med ens reglera elektricitetsfrågan i hela
dess omfattning. Sedan de mest behövliga åtgärderna vidtagits, kan
man bygga vidare därpå och ernå en fullständig elektricitetslag, varuti
även de av elektricitetskommissionen av 1904 framställda förslag kunna
vinna beaktande.
Emellertid, anför regeringen, hade den allaredan på visst sätt motarbetat
det planlösa anläggandet av centraler, vilket den kunnat göra,
543
då denna angelägenhet för närvarande ej helt och hållet folie utanför Holland,
statens kontroll.
I fråga om strömleverans krävdes nämligen medverkan av staten
(departementet för allmänna arbeten), då det gällde att taga i anspråk
område tillhörigt statliga vägar eller järnvägar i och för anbringande
av luftledningsstolpar eller för nedläggande av kablar. Under det att
till för kort tid sedan nämnda departement i regel ansett sig kunna
tillmötesgå företagarnas framställningar om rätt till användande av dylika
trafikleder för ledningars utläggande, liar detsamma likväl på senaste
tiden ansett sig böra iakttaga en avvaktande hållning gent emot dessa
framställningar. Antalet ansökningar av detta slag tilltog nämligen i
sådan grad, att beviljandet av dem i många fall skulle varit i strid med
verkens egna intressen. Om dylika tillstånd skulle beviljas utan vidare,
hölls nämligen före, att de borde göras uppsägbar, vilket skulle bliva
till olägenhet och osäkerhet för företagen. Andra företag kunde nämligen
framkomma, som skulle i långt större omfattning än dessa kunna
uppfylla anspråken på kraftleverans och därför böra lämnas företräde
vid ledningsnätens utläggande. Det framhålles, att en prövning därför
bör äga rum av de åtaganden, som de olika sökandena vilja ikläda sig
i fråga om distributionens drivande, och att tillstånd lämpligen bör
meddelas åt dem, som kunna erbjuda de största fördelarna lör det allmänna.
På sådant sätt har regeringen i själva verket av egen befogenhet
infört ett slags koneessionsförfarande, så snart det varit fråga om anläggningar,
vilkas ledningar behöva beröra statliga vägar eller j ärnvägar.
Emellertid ansågs det'' oegentligt, att en sådan biomständighet i fråga
om ledningars förläggande skulle vara avgörande för, huruvida några
villkor från statens sida kunde uppställas, och därför borde i stället
genom lag stadgas eu allmän förpliktelse att ansöka om koncession för
alla företag, som skulle bedriva försäljning av elektrisk energi.
Om en dylik ordning genomfördes och åtskilliga koncessionsvillkor
sålunda pålades anläggningsägarna, borde dessa emellertid i gengäld genom
lagens hjälp beredas möjlighet att efter behov utsträcka sina ledningsnät
genom att erhålla vågrätt över annans mark.
De väsentligaste föreskrifterna i lagen innehållas i §§ 1 och 2.
Enligt dessa skall regeringen fastställa koncessionsområden och leveransvillkor.
Ehuru lagen ej talar om meddelandet av monopol på elektricitetsförsäljning,
är avsikten dock, att ej mer än en koncession bör beviljas
för vart område, så länge företaget är i stånd att tillgodose behovet.
Koncessionsvillkoren skulle i övrigt lämpas efter de i varje särskilt fall
föreliggande förhållanden.
544
Holland. Till det efter lagförslagets framläggande avgivna kommissionsutlå
tandet
liar, som nämnts, fogats ett formulär för koncessionsbestämmelser,
vilka kommissionen anser i de flesta fall skola kunna tillämpas.
Detta i 33 §§ uppdelade formulär, som är alltför vidlyftigt för att här
återgivas, skiljer sig ej väsentligt från andra dylika. Bland annat föreskrives:
Koncessionären må ej utan tillstånd överlåta, försälja eller belåna
anläggningen. Villkoren för strömleverans skola revideras och godkännas
vart femte år, och skall tvist mellan ministeriet och företaget
vid sådan revidering avgöras av skiljemän. Företaget skall vara skyldigt
att samarbeta med andra företag för att säkerställa strömleveransen.
Vid bristande underhåll och skötsel av anläggningen kan vederbörande
minister föreskriva rättelser vid äventyr av böter eller ock gå i författning
om nödiga åtgärders vidtagande på koncessionärens bekostnad.
Vid fastställande av ersättning, då staten jämlikt lagen inlöser anläggning,
skall beräknas en värdeminskning pr år av utförda anläggningar
uppgående till högst 3 % för byggnader och mark och högst 10 % för
övriga delar; sker inlösning innan 20 år förgått, skall lösesumman ökas
med 1 % av det uppskattade värdet för varje år, som fattas i tjugu.
Uppgift å anläggningskostnaden avgives till ministeriet varje år; tvist
med vederbörande i fråga om sådan uppgifts riktighet hänskjutes till
skiljemän. Frågor underkastade skiljedom skola avgöras av 3 skiljemän,
därav vardera parten utser eu och dessa den tredje; vid bristande överenskommelse
kan viss domstol nämna felande skiljeman.
invändningar Ett riksdagsutskott har år 1914 granskat lagförslaget och avgivit
förslaget. längre utlåtande över detsamma, varvid en mängd invändningar
såväl i principfrågor som i detaljer blivit framställda, däribland följande:
Det
måste anses tvivelaktigt, huruvida det föreslagna ingripandet
på detta område verkligen kan vara behövligt eller medföra något gagn,
och om ej utvecklingen bättre befrämjas genom den fria konkurrensen.
Den statssocialistiska grundtanke, som synes genomgå förslaget, torde
kunna leda till att staten så småningom och med stora kostnader förskaffar
sig monopol på all elektricitetsdistribution, vilket ej torde vara
önskligt. Stor svårighet torde möta för regeringen att på förhand fastställa
passande distributionsområden och uppställa lämpliga koncessionsvillkor.
Priset på kraften lär högst sannolikt komma att stegras genom
en tvungen hastigare amortering av anläggningarna och genom den
osäkerhet, som förorsakas genom statens inlösningsrätt, vilken kan göras
gällande när som hälst med 2 års notifikationstid. Kommunernas ro
-
545
relsefrihet på detta område synes bliva inskränkt, vilket är en stor olägenhet
m. in.
Utskottets utlåtande innefattar ej något bestämt till- eller avstyrkande,
dess uppgift synes endast hava varit att verkställa en granskning.
Så vitt bekant har lagförslaget ännu ej blivit slutbehandlat i
riksdagen.
I en administrativ förordning av den 22 september 1906 rörande
gruvdrift äro föreskrifter meddelade om utförande av elektriska anläggningar
i gruvor. I en annan förordning av den 27 juni 1913 rörande
skyddsanordningar i arbetslokaler finnas åtskilliga bestämmelser om utförande
av elektriska installationer på sådana platser.
Ur den ovannämnda kommissionens utlåtande inhämtas, att år 1913
i Holland funnos 82 elektricitetsverk för allmän distribution med egna
kraftstationer, varest voro installerade generatorer å sammanlagt 87,500
kw, motsvarande 14,4 kw pr 1,000 invånare (6,1 mil.). Anläggningskostnaden
kunde anslås till 52 miljoner kronor. Av dessa 82 verk drevos
24 av kommuner och 44 av enskilda samt 14 såsom biaffär till andra
företag, däribland en station av staten i samband med gruvrörelse. De
tre kommunala verken i Amsterdam, Rotterdam och Haag hade en sammanlagd
kapacitet och tillverkning större än alla de övriga 79 verken
tillhopa.
Kraftleveransen utgjorde 1913 97 miljoner kilowattimmar och konsumtionen
härav fördelades ganska nära i tre lika delar för ljus, kraft
och spårvägsdrift.
Man har på grund av den industriella utvecklingen, folkökningen
m. m. försökt att uppskatta kraftbehovet för den närmaste framtiden,
varmed avses de närmaste 5—10 åren, och därvid kommit till det resultat,
att förbrukningen inom denna tid skulle något mer än tredubblas.
Huru man därvid tänkt, att förbrukningen skulle komma att fördelas,
framgår av följande sammanställning.
Sannolikt kraftbehor i miljoner kilowattimmar.
Industri. | Belysning. | Lantbruk. | Pumpning | Spårvägar. | Summa. |
183 | 84''7 | 3-7 | 13-4 | 36-6 | 321-4 |
57 % | 26 % | 115 % | 4-25 % | 11-6 % | 100 % |
Holland.
Övriga
förordningar
Elektricitetsdistributionen
i Holland.
69
546
Holland.
Som av denna sammanställning framgår, är lantbrukets förutsedda
kraftbehov här som annorstädes högst obetydligt, även om däruti inberäknas
vad som kräves för den för Holland säregna utpumpningen av
vatten från sänka landsträckor.
Förslag till Lag om distribution av elektrisk energi.
(Regeringsproposition av den 22 mars 1913.)
Avd. I.
Allmänna bestämmelser.
Art. 1.
1) För utförande och drivande genom annan än staten av anläggning
eller verk för framställning, överföring, transformering, fördelning
eller leverans av elektrisk kraft skall koncession sökas hos konungen, så
framt kraften tillhandahålles annan än anläggningsägaren.
2) Om föreningar eller sammanslutningar utföra och driva anläggning,
som i föregående stycke sagts, skall koncession därtill sökas, ändock
att den elektriska kraften tillhandahålles endast åt medlemmar eller
delägare.
3) Innan avgörande träffas ifråga om ingiven koncessionsansökan,
skall vederbörande ortsmyndighet höras över densamma.
4) Ej må från staten tillhörig anläggning elektrisk energi tillhandahållas
allmänheten, utan att ortsmyndigheten lämnats tillfälle att yttra
sig däröver.
Art. 2.
Oavsett de villkor, som i varje särskilt fall må föreskrivas i koncessionen,
skall som regel gälla:
a) att utförande, underhåll och drift av anläggning och verk, varom
i föregående art. sagts, skola ske på sätt, som godkännes av ministern
för allmänna arbeten och ministern för jordbruk, handel och industri;
b) att villkoren för anslutning till verket och för strömleverans
skola underställas ovannämnda ministrar för godkännande;
c) att koncessionen skall meddelas för obestämd tid, men att konungen
må vid varje tidpunkt efter två års uppsägning återkalla den
-
547
samma, och att i så fall de anläggningar och verk jämte tillbehör, vilka
med de nämnda ministrarnas godtagande blivit ntförda eller anskaffade,
skola övertagas av staten mot ersättning, enligt av ministrarna godtagen
beräkning, av kostnad för anläggning, anskaffning, förbättring, förändring
och utvidgning efter avdrag för värdeminskning jämlikt i koncessionen
meddelade bestämmelser; härvid skall dock iakttagas, att om överlåtelsen
sker, innan tjugu år förgått från det koncessionen meddelades, den sålunda
beräknade ersättningen skall höjas med ett i koncessionen angivet procenttal
för varje helt år, som återstår av dessa tjugu år;
d) att konungen kan förklara koncessionen förverkad, om koncessionsinnehavaren
ej iakttager bestämmelserna i denna lag eller de föreskrifter,
som utfärdats beträffande dess tillämpning eller som meddelats i koncessionen.
Art. 3.
1) I koncessionen kan föreskrivas, att en viss garantifond skall deponeras.
2) Staten må ur denna garantifond utbetala allt vad koncessionsinnehavaren
på grund av koncessionen och vad med denna äger sammanhang
är skyldig att gälda.
3) Koncessionsinnehavaren kan ej göra anspråk på garantifondens
återbetalande, innan han, på sätt som av ministern för allmänna arbeten
godkännes, fullgjort alla sina förpliktelser enligt koncessionen, däri inbegripet
vad i art. 16 4) stadgas (om återställande av mark i ursprungligt
skick). Då anledning därtill förefinnes, kan utfyllnad av garantifonden
påfordras.
Art. 4.
Beslut angående meddelande, förändring, återkallande eller förverkande
av koncession skall offentliggöras i den officiella tidningen.
Avd. II.
Utförande och underhåll av anläggningar.
Art. 5—12.
Holland.
I dessa art. meddelas bestämmelser om bland annat att staten eller
en koncessionshavare under vissa villkor och mot ersättning äger tvångs
-
548
Holland, vis taga obebyggd mark, över vilken någon äger privaträttslig dispositionsrätt,
i anspråk för utförande av ledningar, transformatorstationer
och dylika inrättningar erforderliga för elektricitetens överföring och fördelning.
Avd. III.
Anläggningarnas drift under krigstillstånd eller andra särskilda
förhållanden.
Art. 13—15.
Enligt dessa art. äger staten att under utomordentliga förhållanden
avstänga anläggning eller eljest meddela de bestämmelser om desamma,
som den kan finna av omständigheterna betingade.
Avd. IV.
Lagens handhavande.
Art. 16—18.
I dessa art. meddelas föreskrifter om, att en koncessionsinnehavare
skall vid koncessionens upphävande återställa av honom i anspråk tagen
mark i dess ursprungliga skick. Åven angives straffpåföljden vid överträdande
av lagens bestämmelser.
Avd. V.
Övergångsbestämmelser.
Art. 19—22.
Här föreskrives, att lagen ej skall hava tillämpning på anläggningar
inom de kommuner, där verksamheten redan bedrives vid dess ikraftträdande.
För utvidgningar av befintliga anläggningar till andra kommuner
skall dock lagen tillämpas; så kan även i undantagsfall och efter
särskild prövning bliva fallet i fråga om vissa delar av befintliga anläggningar.
549
Italien.
Deri italienska elektricitetslagen av den 7 juni 1894 medgiver en
mycket vidsträckt befogenhet att över andras egendom framdraga elektriska
ledningar i industriellt syfte, och är detta lagens huvudsakliga
innehåll. Tillståndet meddelas under form av servitut för, om så önskas,
obegränsad tid med skyldighet för ledningsägaren att ställa sig
till efterrättelse de vid varje tidpunkt gällande föreskrifter om elektriska
ledningars utförande. Lagen ingår ej på företagens kommersiella
förhållanden, och ej heller finnas några andra stadgande!!, som medgiva
staten rätt att ingripa i och för reglerande av priset eller andra förhållanden
rörande försäljning av elektrisk kraft.
Nämnda lag kompletteras i flera avseenden genom en administrativ
förordning av den 25 oktober 1895. Där stadgas bland annat: att allmänna
vägar, järnvägar och dylikt ej må upplåtas för ledningar utan vederbörande
ägares medgivande, så framt ej anläggningen förklaras vara av
allmännyttig beskaffenhet; att mark- eller ledningsägaren framdeles kan
påfordra ledningens omflyttning till annan plats å egendomen, om så
kräves för dennas utnyttjande eller av annan anledning samt att dylik
förändring skall bekostas av den, som påyrkat densamma m. m.
Genom en lag av den 8 augusti 1895 har pålagts en skatt till
staten å elektrisk energi. Denna skatt uttages till en mindre del under
form av licensavgifter för distributionsan läggningar, vilka avgifter variera
från 20—100 francs per år alltefter invånarantalet i de betjänade kommunerna.
Den väsentligaste delen av skatten utgår som en avgift av
6 centimes per kilowattimme för all energi, som användes till belysning
eller uppvärmning men ej till motordrift. Skatten uträknas efter den
hos abonnenten uppmätta energimängden eller, om mätning ej äger rum,
efter den uppskattade energikvantiteten. Den totala skatteintäkten uppgick
1910 till ungefär 9 miljoner francs å en förbrukning av c:a 145
miljoner kilowattimmar. Utöver denna avsevärda skatt, som i allmänhet
omöjliggör elektricitetens användning för uppvärmningsändamål,
kunna även kommunerna enligt en lag av den 23 januari 1902 pålägga
Italien.
Elektricitetslag
av 1894.
Skatt på, elektrisk
energi.
550
Italien, en accis uppgående ända till 20 % å försäljningsvärdet av den energi
för belysning och uppvärmning, som avyttras inom deras områden.
Man har uppskattat, att dessa statliga och kommunala skatter tillsammans
i genomsnitt utgöra något över 13 centimes per kilowattimme
för belysningsström. Härtill kommer vid vattenkraftanläggningar den
avgift, som betalas för användandet av de vanligen staten tillhöriga
vattenfallen och som i regel utgår med 3 francs per hästkraft och år.
För övrigt förekomma skatter på fastigheter, maskiner m. m., och det
uppgives, att hydroelektriska anläggningar äro belagda med ej mindre än
16 skatter av olika slag.
jElektricitets- Särskilt i norra Italien har den elektriska kraftöverföringsindustrien
distributionen. en mycket stor utveckling och en mängd fabriksanläggningar i
Lombardiets städer drivas med energi från vattenverk i alptrakterna.
Det uppgavs år 1911, att vid denna tid över 700,000 hkr uttogos ur
vattenfallen. Till detta resultat torde den tidigt lagstadgade vägrätten
iör elektriska ledningar hava bidragit.
Man observerar i flera städer, att samtidigt såväl kommunala som
enskilda företag ombesörja elektricitetsdistribution, stundom mer eller
mindre i konkurrens med varandra. Huruvida detta ur ekonomisk synpunkt
är fördelaktigt, må lämnas därhän. Förhållandet torde väl delvis
bero därpå, att kommunerna enligt elektricitetslagen ej hava vetorätt
i fråga om gatornas upplåtande.
De ovan omnämnda skatterna utgöra givetvis en hämsko på utvecklingen
inom detta område, och man har arbetat på att få dem omreglerade
och minskade.
Lag om överföring och. distribution av elektrisk energi
för industriella ändamål
av den 7 juni 1894.
Art. 1.
Varje egendomsägare är skyldig att låta över- och underjordsledningar
framdragas å sin egendom, när så påfordras av någon, som är
berättigad att ständigt eller tillfälligt använda desamma i industriellt syfte.
Denna förpliktelse gäller icke i fråga om byggnader — undantagandes
fasader, som vetta mot vägar och offentliga platser — gårdar
parker, fruktträdgårdar samt ekonomibyggnader, som tillhöra husen.
551
Art. 2.
Italien.
I)en, som önskar föra en ledning över främmande egendom, skall
vidtaga alla sådana åtgärder, som erfordras för avvärjande av varje fara
för den personliga säkerheten.
Han kan även förpliktas att begagna sig av möjligen befintliga anordningar,
tillhörande markägaren och användbara för ändamålet, och
skall då ersätta denne för nyttjandet av den befintliga anläggningen
och deltaga i underhållskostnaderna för densamma.
Art. 3.
Ledning må även föras över kanaler, akvedukter och för andra
ändamål utförda byggnadsverk, under förutsättning att ägaren icke förorsakas
hinder eller intrång i deras nyttjande.
Art. 4.
Om vid utförandet av ledning, allmän gata tages i anspråk, floder
eller bäckar korsas eller ledningstrådarna fästas å byggnader, som ligga
invid allmänna vägar och platser, så skola de särskilda bestämmelserna
för väg- och vattenbyggnader ävensom myndigheternas föreskrifter
äga tillämpning.
Art. 5.
Den, som vill framdraga elektriska ledningar över annans mark,
skall förete bevis för, att han är därtill berättigad, samt styrka värdet
och betydelsen av anläggningen i industriellt hänseende. Dessutom
skall han påvisa, att den begärda linjesträckningen ävensom planen för
utförandet är den fördelaktigaste och minst besvärande för den ifrågavarande
egendomen, varvid tillbörlig hänsyn skall tagas till de angränsande
egendomarna samt till samfärdsel och ortsförhållanden.
Art. 6
Innan utförandet av sådan ledning påbörjas, skall ledningens ägare
ersätta jordägaren för den värdeminskning, som åsamkas egendomen
genom påläggandet av ett dylikt servitut. Härvid skall marken värderas
efter sitt dåvarande tillstånd med tillägg av en femtedel, men utan avdrag
för på egendomen möjligen vilande last.
552
Italien.
Jordägaren skall dessutom erhålla ersättning för skada, som åsamkas
honom antingen omedelbart eller genom minskad avkastning av egendomen
eller genom andra olägenheter, varjämte han skall gottgöras för
skada, som förorsakas vid ledningens tillsyn och underhåll.
Art. 7. .
Skall ledningen användas under en tid av högst 9 år, utgår ersättningen
med halva beloppet. Efter denna tids förlopp skall egendomen
på bekostnad av ledningens ägare återställas i sitt förra skick.
År tillstånd meddelat för begränsad tid, kan detsamma vid denna
tidsperiods utgång förlängas på obegränsad tid genom efterbetalning
av den andra hälften av ersättningsbeloppet jämte laglig ränta därå,
räknat från dagen för linjens fullbordande.
I fall den första terminen är utlupen, kan hänsyn icke tagas till
den avgift, som erlagts för det tillfälliga tillståndet.
Art. 8.
Ägare till elektrisk ledning skall iakttaga de vid varje tidpunkt
gällande bestämmelser och speciella föreskrifter rörande sådana ledningar
och ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter, som med
hänsyn till telegraf- och telefonanläggningars ostörda bedrivande meddelas.
Art. 9.
Tvist angående denna lags tillämpning skall alltid behandlas summariskt
inför domstol.
Alla jordägare, som påläggas servitut, kunna hän vända sig till en
gemensam domstol, som i sådant fall skall vara magistraten å den ort,
där den jordägare, som betalar högsta kronoskatten, är bosatt.
553
Japan.
Japan.
Den i Japan ur 1911 antagna elektricitetelagen, vilken i väsentliga
delar härnedan återgives, innehåller, som synes, ungefär samma bestämmelser,
som förekomma i åtskilliga europeiska lagar eller lagförslag från
senare tid. Lagtexten har en ganska allmän avfattning, och det förutsättes,
att den i flere avseenden skall kompletteras genom administrativa
förordningar.
Åt offentliga myndigheter inrymmes en vidsträckt kontroll över företagen.
För utövande av yrkesmässig framställning och försäljning av
elektrisk energi erfordras sålunda tillstånd eller koncession av vederbörande
minister. Det kan därvid märkas, att även de för elekticitetens
framställning utförda vattenbyggnader falla under lagens bestämmelser.
Koncessionsgivaren kan, då allmänt intresse så kräver, lämna föreskrifter
i fråga om tariffer och leveransvillkor för kraften. (§ 6). Rättighet meddelas
att använda allmänna trafikleder för ledningars framdragande
och att tvångsvis taga annans egendom i anspråk för ändamålet. Frihets-
eller bötesstraff stadgas för skadegörelse å anläggningar eller för
underlåtenhet att iakttaga lagens föreskrifter.
Genom administrativa förordningar av 1902 och 1905 har redan
förut lämnats eu mängd detaljerade föreskrifter rörande elektriska anläggningars
utförande och skötsel med hänsyn till såväl tekniska som kommersiella
förhållanden och i en utsträckning, som ej torde förekomma i
europeiska länder. I själva verket synes man på denna väg kunna
meddela synnerligen vittgående bestämmelser.
Lag om elektriska distributionsanläggningar
av den 29 mars 1911,
§ L
Med distributionsanläggning förstås i denna lag:
1) anläggning för tillhandahållande av elektrisk kraft åt allmänheten
2) anläggning för elektrisk drift av järnvägar och spårvägar, som
äro upplåtna för allmän trafik.
70
554
Japan. § 2.
Under benämningen elektrisk anläggning innefattas i denna lag de
för framställning eller överföring av elektricitet utförda vattenledningar,
vattenreservoarer, apparater, maskiner, elektriska ledningar och andra
dylika anordningar.
Med benämningen elektrisk ledning i föregående moment avses såväl
den till elektricitetens överförande använda ledaren som de för densamma
erforderliga stöd och skyddsanordningar.
§ 3.
Den, som vill utföra och driva elektrisk distributionsanläggning,
skall, med undantag för de fall, varom stadgas i särskild kejserlig förordning,
ansöka om tillstånd därtill hos vederbörande minister.
§ 4.
Arbete å distributionsanläggning må ej påbörjas, innan vederbörande
förvaltningsmyndighet jämlikt särskild utfärdad förordning meddelat tillstånd
därtill.
§ 5.
Den, som vill utföra elektrisk distributionsanläggning, skall påbörja
densamma inom av vederbörande minister fastställd tid.
Ministern må, om han finner skälig anledning därtill föreligga, förlänga
ovan sagda tidsfrist.
Påbörjas ej anläggningen inom fastställd tid, förfaller det meddelade
tillståndet.
§ 6.
Vederbörande minister må, om han finner allmänna intressen så
kräva, fastställa maximitariffer eller meddela andra bestämmelser i fråga
om villkoren för leverans, av elektrisk kraft.
§ 7.
Innehavaren av elektrisk distributionsanläggning må, då så kräves
för utstakande eller utförande av anläggning, beträda annan tillhörig
egendom.
555
Dessförinnan skall dock tillstånd härtill beviljas av den administrativa
myndigheten och meddelande härom genom vederbörande borgmästare
delgivas egendomens innehavare.
Anläggningens innehavare må för tillsyn och underhåll av befintlig
anläggning äga tillträde till annans fastighet, dock må han ej annat än
i trängande fall påfordra tillträde till byggnad mellan solnedgång och
soluppgång.
§ 8-
Om anläggningens drift fordrar, att träd, bambu- eller andra planteringar
utkvistas eller omflyttas, må, där anläggningsinnehavaren ej kan
träffa överenskommelse med markägaren, vederbörande administrativa
myndighet lämna tillstånd till sådan åtgärds vidtagande, och skall i så
fall markägaren därom underrättas.
I trängande fall må sådan avkvistning eller omflyttning företagas
utan tillstånd, dock skall omedelbart såväl myndigheten som markägaren
underrättas härom.
§ 9.
Då så erfordras, må vederbörande tillsyningsmyndighet medgiva,
att elektriska ledningar framdragas över eller under floder, broar, kanaler,
vägar, dammar, och andra allmänna trafikleder, under förutsättning
att hinder i trafikledernas användande därigenom ej förorsakas.
Eu viss avgift skall erläggas för rättigheten att för sagda ändamål
begagna trafikleden.
Om den lokala tillsyningsmyndigheten vägrar att lämna sådant tillstånd
eller därför pålägger avgift, som anses oskälig, må saken hänskjutas
till vederbörande minister, som äger att slutligt avgöra densamma.
§ io.
Anläggningsinnehavaren må, då så kräves, framdraga elektriska
ledningar över eller i annan tillhörig mark, så vitt densammas användande
för förutvarande bruk därigenom ej förhindras; är marken obebyggd,
må även stolpar eller stöd för ledningarna där anbringas.
Kan anläggningens innehavare ej träffa överenskommelse med markägaren,
må han med noggrannt angivande av det erforderliga intrångets
omfattning och beskaffenhet hos vederbörande länsstyrelse ansöka om
tillstånd till arbetets utförande. Har dylikt tillstånd meddelats, skola
ägare och innehavare av de berörda fastigheterna därom underrättas
minst fem dagar, innan arbetet skall taga sin början.
Japan.
556
Japan.
§ 11-
Ägare och innehavare av fastighet, vilken är belägen invid elektrisk
ledning eller över vilken sådan ledning enligt föregående paragraf framdragits,
må påfordra, att ledningen ändras eller omflyttas, där så erfordras
för fastighetens utnyttjande på annat sätt, än förut varit fallet.
Kostnaden för sådan förändring av ledningen skall gäldas av anläggningens
innehavare. Skulle emellertid efter arbetets utförande fastigheten
utan skälig anledning ej komma att på angivet sätt utnyttjas,
skall kostnaden gäldas av den, som påfordrat ledningens ändrande.
§ 12-
Den skada, som genom tillämpning av §§ 7, 8 och 10 förorsakas
fastighet, skall ersättas av anläggningens innehavare.
Ersättningsbeloppet fastställes av vederbörande administrativa myndighet,
som beviljat tillståndet. Sådant beslut om ersättningens storlek
kan inom tre månader överklagas inför domstol.
Anläggningens innehavare kan åläggas att på förhand deponera
visst belopp för skadeersättningens gäldande.
§§ 13—22.
Dessa paragrafer innehålla i huvudsak följande:
En elektrisk anläggning kan erhålla rätt att omflytta en annan
anläggnings underjordskablar och att använda dess stolpar. Erforderliga
anordningar skola vidtagas till förhindrande av störning mellan
olika anläggningar, som kunna inverka på varandra; tvist om vem, som
skall vidkännas kostnaden härför, avgöres av vederbörande minister.
För andra anläggningar än de i § 1 angivna kan på administrativ
väg förordnas, att lagen skall i större eller mindre omfattning äga tilllämpning.
Skadegörelse å elektrisk anläggning bestraffas med fängelse intill
fem år eller böter intill 1,000 yen. Den, som underlåter att förskaffa
sig vederbörligt tillstånd, där sådant föreskrives, eller den, som bryter
mot de i § 6 meddelade föreskrifter (om tariffer och leveransvillkor),
kan straffas med böter upp till 1,000 yen. För de åtgärder, som vidtagas
av anläggningens personal, skall dess innehavare vara ansvarig.
De vid lagens ikraftträdande befintliga anläggningar skola anses hava
erhållit tillstånd enligt § 3.
557
Norge.
Norge.
Följande lagar äga tillämpning för elektriska anläggningar:
1) § 19 i lag om vattendragens utnyttjande av den 1 juli 1887;
2) lag om tvångsvis avstående av mark för elektriska kraftledningar
av den 23 juli 1894;
3) lag om åtgärder till förebyggande av fara och olägenhet vid
elektriska anläggningar av den 16 maj 1896 med ett tillägg av den 19
juli 1912;
4) lag om förvärv av vattenfall, bergverk m. m. av den 18 september
1909 samt lag om vattenregleringar av den 4 augusti 1911
(koncessionslagar).
5) lag om tvångsvis avstående till kommuner av vattenfall av den
15 augusti 1911, jfr lagen av den 12 juli 1912;
Ett förslag till ny elektricitetslag har år 1913 utarbetats av vattenfallskommissionen
men ännu ej antagits.
I den under 1) anförda lagparagrafen stadgas, att »ägare av bergverk,
fabrik eller annan industriell anläggning är berättigad påfordra,
att ägare av mellanliggande mark skall mot ersättning enligt syn avstå
därav vad som erfordras för framdragande av vatten- eller kraftledning,
när så kan ske utan väsentligt hinder eller olägenhet för markägaren».
Den under 2) betecknade lagen (se nedan) lämnar bestämmelse om
expropriationsrätt för kraftledningar, som kunna antagas ägnade att
befordra intressen av allmän betydelse. Det anses, att dessa båda lagar
ej medgiva uppställandet av andra villkor för erhållande av expropriationsrätten
än sådana, som direkt röra frågor om skadeersättning för
förorsakat intrång. Bland bestämmelserna kan märkas den, att expropriationsrätten
förfaller, om den ej utnyttjas inom ett år efter beviljandet.
Den under 3) anförda lagen (återgiven här nedan) är närmast en
ordningsstadga för elektriska anläggningar. Enligt densamma erfordras
tillstånd av konungen för anläggning, varest användes viss spänning,
som enligt nu gällande regler ej får överstiga 500 volt likström eller
250 volt växelström samt för fartyg 150 volt, allt räknat mellan två
Expropriation
av mark
för kraftledningart
framdragande.
Elektrieitettlag
av 1906.
558
Norge.
Förslag till
■ny elektricitetslag.
ledningar. Denna lag är tillkommen med hänsyn till skyddande av liv
och egendom och det anses, att inga andra villkor än sådana, som hava
avseende därpå, kunna på grund av densamma uppställas för tillstånd
att utföra anläggningar samt att ej heller sådant tillstånd kan vägras,
när erforderliga skyddsanordningar vidtagas. Tillstånden meddelas utan
tidsbegränsning. I denna lag föreskrives även en teknisk kontroll över
anläggningar genom statens försorg och på anläggningsägarens bekostnad,
såsom närmare angives i ett reglemente av den 3 januari 1908.
Enligt detta reglemente skola alla anläggningar, som ej stå under. särskild
tillsyn, således även husinstallationer, besiktigas en gång årligen.
Avgiften utgår efter ledningarnas längd, maskiners och apparaters storlek
och antal m. m. i enlighet med en taxa av den 19 juni 1912. Åven
föreskrives i lagen inrättandet av en permanent elektricitetskommission
av tre personer.
Det har länge varit ifrågasatt att utarbeta en ny elektricitetslag i
stället för den ovan anförda och år 1907 tillsattes en departementalkommitté
för ändamålet, vilken påföljande år avgav sitt förslag. Kungl.
vattenfallskommissionen fick sedan år 1911 i uppdrag att på grundvalen
av nyssnämnda förslag och en mängd däröver avgivna utlåtanden utarbeta
ett nytt lagförslag, vilket avgavs 1913 och som nedan återgives.
Kommissionen anför i sin motivering till detsamma, att kraftledningar,
som anläggas av andra än staten, ej böra få utföras utan tillstånd av
konungen, antingen dessa ledningar föra hög eller låg spänning och antingen
de utföras på grund av expropriationsrätt eller ej. Oberoende av med
ledningarna förbunden fara är nämligen anläggandet av dylika en angelägenhet,
som har intresse för staten, då det numera är av stor betydelse
för samhällets utveckling, att befolkningen har tillgång till elektrisk
energi i tillräcklig mängd och på billiga villkor. För att möjliggöra en
kontroll härav från det allmännas sida anses, att tillstånd till ledningars
byggande bör meddelas av staten för viss tid, efter vars förlopp ny
prövning av förhållandena kan äga rum. Man håller före, att denna
koncessionstid bör vara oberoende av den tid, för vilken kraftkällan
eventuellt koncessionerats, och föreslår 40 år såsom ett lämpligt maximum.
Detta skulle tillämpas för enstaka ledningar och för ledningsnät inom
bestämda områden, även om de tillhöra kommuner. Till betryggande
av anläggningsägarens rätt bör dock föreskrivas, att tillståndet vid koncessionstidens
utgång skall förnyas enligt då gällande lagstiftning, såvida
ej allmänna intressen tala däremot; endast i sådant fall, men ej eljest
skall staten hava rätt och även skyldighet att inlösa ledningarna. Frågan
559
om, huruvida ett sådant allmänt intresse föreligger, har man tänkt att i
fall av tvist med administrationen böra hänskjutas till domstol.
Beträffande garantier för uppfyllande av koncessionsinnehavarens
skyldigheter mot staten och andra samt beträffande vissa frågor rörande
energileverans stadgas i lagförslaget (§ 6 mom. 3—6), att bestämmelser
härom i allmänhet skola införas såsom koncessionsvillkor. Departementet
äger sålunda att efter hörande av elektricitetskommissionen i varje
fall besluta om vilken säkerhet, som koncessionsinnehavaren skall ställa.
Huruvida under nämnda skyldigheter även avses att innefatta åtaganden
enligt kontrakt om leverans av kraft, är ej särskilt angivet. I övrigt
äro bestämmelserna om energileverans begränsade till att omfatta abonnenter,
som använda kraften till ljus, värme, gårdsbruk, hantverk eller
småindustri — sålunda egentligen mindre förbrukare — och stadgas i
fråga. om dessa, att de ej kunna godtyckligt uteslutas från erhållande av
elektrisk kraft samt att departementet äger befogenhet att fastställa
taxor för kraftleverans till dylikt ändamål ävensom att bestämma om
driftstiden.
Med avseende på föreskriften om expropriationsrätt, skadeståndsplikt
o. d. avviker lagförslaget ej mycket från andra lagar därom.
Börande flertalet bestämmelser i detta lagförslag har likväl enighet
ej förefunnits inom kommissionen. Sålunda har löreslagits, att koncessionstiden
borde ökas från 40 till 60 å 80 år med hemfallande till
staten vid dess slut samt inlösningsrätt efter 40 år, detta i förening med
koncessionsavgift till staten, skyldighet att avstå viss del av kraften till
berörda kommuner med flera dylika kombinationer. Det har ock framhållits,
att för lång tid framåt kommer sju åttondelar av all elektrisk
kraft i det glest befolkade landet att användas av exportindustrien. Denna
industri skulle emellertid avsevärt betungas genom nya bestämmelser
utöver de redan befintliga såsom om begränsad koncessionstid m. m.,
vilka nödvändiggöra ökade amorteringskvoter och minska kreditmöjligheterna.
Man har därför uttalat tvivel om behovet och nyttan av den
föreslagna omfattande lagstiftningen, som lägger åtskilliga band på den
enskilda företagsamheten, av vilken utvecklingen dock i huvudsak är
beroende.
Äganderätten till vattnet är enligt norsk lag förenad med äganderätten
till grunden. Enligt den i punkt 4) först omnämnda lagen kan
emellertid endast staten eller kommuner eller norska medborgare förvärva
äganderätt eller nyttjanderätt till vattenfall med över 1,000 naturhkr.
För alla andra — främlingar, korporationer, bolag etc. — erfordras
för sådant förvärv konungens tillstånd (koncession). Meddelan
-
Norge.
Koncessionslagar
om
vattenfall
m. rrv.
560
Norge. det av sådan koncession förutsätter att allmänna intressen ej tala däremot
samt ifråga om bolag, att styrelsen skall hava sitt säte i Norge
och till övervägande del bestå av norrmän. Koncessionen skall i allmänhet
innehålla en mängd villkor, varibland följande märkas: Norskt
kapital skall hava tillfälle att deltaga; kraften må ej användas till vissa
industrier; anläggningen skall utbyggas inom viss tid och norsk arbets•
kraft skall därvid ävensom för driftens uppehållande i största möjliga
utsträckning användas; arbetarna skola hava vissa förmaner i fråga om
bostäder m. m., och kommunen skall hava bidrag till fattigvardsfonden.
Om elektrisk energi försäljes, må ej träffas överenskommelse, som syftar
att höja priset på energien; energi må ej exporteras utan departementets
medgivande; kommun, där anläggningen är belägen, skall efter viss
notifikationstid hava rätt till 5 % av den vid varje tidpunkt utbyggda
elektriska kraften och staten kan förbehålla sig ytterligare 5 /o] priset
för denna kraft skall ej överstiga självkostnadspriset med tillägg av 20
%, därvid i självkostnadspriset skall inräknas 6 % ränta på anläggningskapitalet;
i fall av tvist bestämmes självkostnadspriset genom synenämnd.
Koncessionstiden skall vara minst 60 högst 80 år, efter vilken tid alla
vattenbyggnader utan lösen tillfalla staten; detsamma kan bestämmas
om kraftstationerna eller ock att de skola inlösas efter synevärdering.
De i koncessionen angivna förpliktelserna skola vidhäfta företaget med
förmånsrätt framför andra servitut; för överlåtelse av koncessionen fordras
särskilt tillstånd.
Ett annat kapitel i denna lag lämnar föreskrifter om köp av energi
framställd genom vattenkraft. Från ett vattenfall å mer än 1,000 hkr.
kan sålunda ingen annan än staten eller en kommun köpa energi i en
kvantitet över 500 hkr. utan tillstånd av konungen. I allmänhet gälla
härvid för bolag, som vill köpa mer än 500 hkr, samma betingelser med
hänsyn till styrelse o. s. v., som ovan anförts i fråga om förvärv av
vattenfall; användandet av energien till vissa industrier kan förbjudas;
norska arbetare skola användas; en koncessionsavgift kan påläggas ej
överstigande kronor 1: 25 per hästkraft och år över 500 hkr, dock skall
sådan avgift ej ifrågakomma, om kraften tages från vattenfall, vara
erhållits koncession enligt denna lag och som alltså måste amorteras till
koncessionstidens slut. Bland allmänna bestämmelser märkes den om
inrättande av en vattenfallskommission av fem medlemmar, som utses
för sex år av konungen.
TatUnregie- Ett slags komplement till den nyss avhandlade koncessionslagen är
ringar. lagen om vattenregleringar i industriellt syfte av 1911. Alla dylika
501
regleringar av någon betydenhet fordra koncession av konungen och,
då det rör sig om stora regleringar, skall saken även föreläggas stortinget.
Koncessionsbestämmelserna äro i det stora hela av samma karaktär
som i fråga om vattenfallen. En avgift till vederbörande kommun
av från 10 öre till 1 krona skall i allmänhet utgå per år och naturhästkraft
av den utvunna och utnyttjade ökningen i lågvattenföreningen;
en lika hög avgift bör i regel utgå även till staten.
Enligt lagen av den 15 augusti 1911 äger en kommun att för tillgodoseende
av invånarnas behov av kraft till ljus, värme, gårdsbruk,
hantverk eller småindustri expropriera ett vattenfall, som är outbyggt
eller utbyggt till högst hälften av dess kapacitet. Om ett djdikt fall
hembjudes till inlösen av kommunen, skall denna lämna svar inom tre
månader vid äventyr att ej kunna framställa några anspråk på vattenfallet
förrän efter 10 år. Lagen innehåller för övrigt en mängd detaljbestämmelser
i fråga om kommunens och fallägarens rättigheter med
hänsyn till utbyggandet och kraftens användande.
Norska staten driver inga anläggningar för distribution av elektrisk
kraft men äger åtskilliga vattenfall, varav en del torde reserverats för
framtida elektrisk järnvägsdrift. Ej heller utövas för närvarande från
.statens sida någon kontroll över försäljningspris eller övriga förhållanden
i samband med leverans av elektrisk kraft till allmänheten. Kommunala
elektriska företag äro däremot talrika. Sålunda framgår av den
norska elektricitetsverksföreningens statistik, omfattande 32 verk, att av
dessa 26 äro kommunala och endast 6 privata. De största hydroelektriska
anläggningarna i Norge ■—■ större än någon annan torde vara den
vid Rjukan å 300,000 hkr fullt utbyggd — tillhöra elektrokemiska företag.
På grund av särskilt gynnsamma utbyggnadsförhållanden torde framställningskostnaden
för energien i dessa stora kraftverk vara lägre, än
vad fallet för närvarande är på något annat ställe.
Lag om tvångsvis avträdande av mark för anläggande
av elektriska kraftledningar
av den 23 juli 1894.
§ I -
Konungen kan med den kraft och verkan, som nedan angives, meddela
tillstånd till anläggande av elektriska kraftledningar, vilka kunna
71
Norge.
Rätt för kommun
att
expropriera
vattenfall.
Elektricitet sdistributionen
i Norge.
562
Norge, antagas vara ägnade befordra intressen av allmän betydelse. I den
kungl. resolution, varigenom tillstånd gives till igångsättande av arbeten
i överensstämmelse med denna lag, bestämmes såväl den säkerhet, som
skall ställas för möjligen i frågakommande skadeersättning i anledning av
företaget, som planen för arbetets utförande. Avvikelse från densamma
får efteråt icke ske utan särskilt kungligt tillstånd.
§ 2.
När det i § 1 nämnda tillstånd meddelats, är en var skyldig att
mot ersättning, som å laga syn bestämmes, såväl avstå från behövlig
mark som finna sig i den skada eller olägenhet, som företaget kan medföra
för egendom eller sakrätt i fast egendom.
§ 3.
Den, som önskar tillstånd till här ifrågavarande anläggnings utförande,
har att till vederbörande regeringsdepartement ingiva en fullständig
och av nödiga förklaringar, ritningar och kostnadsförslag åtföljd
plan, ävensom uppgift å de fördelar, som företaget anses komma att
medföra samt å den inskränkning i förfoganderätten över egendomen,
som ägaren skulle få vidkännas — allt för bedömande av såväl företagets
betydelse i och för sig självt som av de uppoffringar för andra,
varmed det är förenat.
§ *■
För så vitt expropriationssyn med anledning av meddelat kungligt
tillstånd icke ägt rum inom ett år efter resolutionens avgivande, får
företaget icke sättas i verket, innan nytt tillstånd vunnits. Likaledes
förfaller rättigheten till expropriation, när avstående icke påfordrats
inom ett år, efter det slutlig syn hållits. Expropriation kan då verkställas
först efter ny syn i anledning av nytt kungligt tillstånd.
§ 5.
Beträffande det avstående av jord m. m., som påfordras i överensstämmelse
med denna lag, komma bestämmelserna i lagen angående
rättegångssättet i mål om tvunget avstående av jord av den 10 maj
1860 §§ 1—4 till användning.
563
§ 6. Norgre.
Denna lag tillämpas icke i fråga om de i lag angående vattendragens
begagnande m. m. den 1 juli 1887 § 19 berörda lcraftledningsanläggningar,
för vilka bestämmelserna i nämnda paragraf framgent
gälla.
Lag om åtgärder till tryggande mot fara och olägenhet
vid elektriska anläggningar m. m.
av den 16 maj 1896#
§ L
Elektrisk anläggning är såväl med hänsyn till utförande som nyttjande
underkastad de föreskrifter, som av konungen eller den, han därtill
bemyndigar, meddelas till förebyggande av fara till liv och allmän
säkerhet samt till förebyggande av eldsvåda, ömsesidigt störande inverkan
eller annan olägenhet.
§ 2-
Elektrisk anläggning med så hög spänning, att fara för människoliv
eller allmän säkerhet därav kan uppstå, får icke utföras utan tillstånd
av konungen eller den, han därtill bemyndigar. Innan sådant tillstånd
meddelas, skall kommunens utlåtande i ärendet infordras.
§ 3-
Huru hög spänningen skall vara för att § 2 skall tillämpas, bestämmes
vid varje särskilt tillfälle av konungen eller den, han därtill bemyndigar.
§ 4.
Tillsyn över iakttagandet av de i denna lag utfärdade föreskrifter
anordnas av konungen eller den, han därtill bemyndigar. För sådan
tillsyn över elektrisk anläggning erlägges av ägaren avgift efter ett reglemente,
som fastställes av konungen under förbehåll av stortingets
samtycke. Om avgiften icke å bestämd tid erlägges, kan densamma utmätas.
Fritagna från denna avgifts erläggande äro statens anläggningar
samt alla svagströmsanläggningar (telegraf-, telefon-, elektriska signalanläggningar
och dylikt).
564
Norge
En elektricitetskommission skall inrättas, bestående av 3 medlemmar
och 3 suppleanter, utnämnda på 5 år av konungen och av vilka en medlem
skall representera den elektriska industrien. Kommissionens utlåtande
skall inhämtas såväl angående de föreskrifter, som behandlas i §•
1, som angående de anläggningar, för vilka enligt § 2 koncession erfordras.
Dessutom skall kommissionen avgiva utlåtande över alla de
frågor, som kunna föreläggas densamma av vederbörande regeringsdepartement,
och därjämte föreslå sådana åtgärder på elektroteknikens
område, som den anser lämpliga och nödvändiga.
§ 6.
överträdande av någon i enlighet med denna lag utfärdad bestämmelse
åtalas som polismål och straffas med böter, för såvitt det icke på
grund av annan lagbestämmelse är belagt med större straff.
§ 7.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897, från vilken tid lagen
den 27 juni 1891 angående åtgärder till tryggande mot fara vid elektrisk
anläggning upphäves.
§ 5.
Förslag till Lag om elektriska anläggningar
(avgivet av kung!, vattenfallskommissionen d. 29 jan. 1913).
Kap. I.
Om utförande av elektriska kraftledningar.
Elektriska
ledningar icke
tillstånd därtill
§ 1.
kraftledningar må utföras av staten. Eljest må sådana
utföras eller tagas i bruk, utan att konungen meddelat
på närmare fastställda villkor.
565
Under benämningen kraftledning innefattas i denna lag även erforderliga
transformatorstationer och liknande anläggningar.
§ 2-
Tillstånd enligt § 1 erfordras ej för anläggande av:
1. Ledning, som uteslutande användes av kraftstationens ägare för
eget bruk och som till hela sin sträckning faller inom ägarens till kraftstationen
gränsande fastighet och inom ett område av 2 km. från kraftstationen.
2. Husinstallationer, varmed förstås fördelningsledningar inuti byggnader
eller mellan ett sammanhängande och samma ägare tillhörigt komplex
av byggnader.
Då en i enlighet med denna paragraf anlagd ledning berör eller
framdeles kommer att beröra allmän väg, järnväg, spårväg, telegrafeller
telefonanläggning för allmänt bruk, skall ledningens ägare på egen
bekostnad utföra de anordningar, som må erfordras i anledning av sådan
väg, järnväg, spårväg, telegraf- eller telefonanläggning. Närmare föreskrift
i detta hänseende meddelas av konungen.
År ledning utförd i enlighet med denna paragraf, och det sedermera
inträder sådan förändring, att ledningen icke längre uppfyller de i paragrafen
uppställda betingelser, må driften ej fortsättas utan tillstånd av konungen
och på villkor, som av honom fastställas. Departementet kan
dock meddela tillfällig tillåtelse att fortsätta driften och fastställa en
frist, inom vilken förhållandet skall hava lagligen ordnats. Erhålles
icke tillstånd, är ägaren skyldig att, när så kräves av allmänna hänsyn,
avlägsna ledningen eller finna sig i, att den avlägsnas på hans bekostnad;
det sista gäller även, om ledningen nedlägges.
Ledning, som anlägges i enlighet med § 1, må dock förenas med
de under punkt 1 nämnda ledningar, utan att dessa därför kräva tillstånd
enligt § 1.
§ 3.
Till återuppförande på samma plats av lagligt bestående anläggning
kräves ej tillstånd enligt denna lag, om återuppförandet påbörjas inom
en frist av ett år och avslutas inom rimlig tid samt under förutsättning,
att anläggningen ej utvidgas.
Nor&e.
566
Norge.
§ 4.
Ansökan om sådan tillåtelse, som angives i § 1, skall ingivas till
departementet och åtföljas av en fullständig plan med erforderliga förklaringar
och kartor, ävensom uppgift om de fördelar, som företaget anses
medföra, samt över den mark och de rättigheter, som det anses nödigt
att förvärva — allt till bedömande av företagets betydelse och de uppoffringar,
som må krävas av andra.
Ett meddelande om den inkomna ansökningen skall av departementet
kungöras på sätt, som detsamma finner lämpligt.
Ansökningen må ej avgöras, förrän vederbörande kommunalstyrelse,
fastighetsägare och andra särskilt intresserade haft tillfälle att uttala sig.
I tillståndet fastställes planen för anläggningen.
§ 5.
Tillståndet kan avse såväl rätt till anläggande av bestämda ledningar
som rätt till anläggande av ledningar inom ett visst bestämt
område. Det bör endast meddelas, när den skada eller olägenhet för allmänna
eller privata intressen, som vållas, kan anses vara av mindre betydelse
jämfört med de fördelar företaget medför, varvid hänsyn även
skall tagas till kostnaderna för företagets genomförande.
§ 6.
Vid meddelande av tillstånd enligt § 1 skall i allmänhet föreskrivas
:
1. Att anläggningen påbörjas inom ett år efter tillståndets meddelande
och, såvida det ej är fråga om ledningar inom ett bestämt
område, att densamma fullbordas inom en tid av ytterligare 2 år. Under
särskilda förhållanden kan dock departementet förlänga dessa frister.
Vid tidsbegränsningarna medräknas icke den tid, som det på grund av
utomordentliga förhållanden (vis major) varit omöjligt att utnyttja.
2. Att, om kraftledningen nedlägges inom loppet av den i tillståndet
angivna tiden, skall det kunna påfordras, att ägaren avlägsnar
ledningen på sin bekostnad.
3. Att det för uppfyllandet av de skyldigheter mot andra, som
må föreskrivas i fråga om företaget eller dess drift, såväl som för iakt
-
5 G 7
tagande av i tillståndet uppställda villkor ställes sådan säkerhet, som Norge,
bestämmes av departementet efter hörande av elektricitetskommissionen.
4. Att för överträdelse av i lagen fastställda eller i tillståndet intagna
bestämmelser kan påläggas ägaren ett vite, som antingen utgår,
tills missförhållandet rättats, eller utfaller med bestämt belopp för varje
överträdelse. Vitet kan indrivas genom utmätning.
5. Att driften, om kraften helt eller delvis användes till ljus, värme,
gårdsbruk, hantverk eller småindustri, icke må inställas utöver en närmare
angiven frist och icke inskränkas under vissa i tillåtelsen angivna gränser,
utan att departementet medgiver detta. Vid tidsbegränsningarna medräknas
icke den tid, som det på grund av utomordentliga förhållanden
(vis major) varit omöjligt att utnyttja.
6. Det kan bestämmas, att om kraften helt eller delvis nyttjas till
ljus, värme, gårdsbruk, hantverk eller småindustri, så skola dylika förbrukare
icke godtyckligt kunna nekas att erhålla energi, samt att priset
för sådan elektrisk energi skall vara underkastat departementets godkännande.
Vidare kan det bestämmas, att ägaren av anläggningen
icke utan departementets samtycke må träffa någon överenskommelse
för att på konstlat sätt höja priset på elektrisk energi här i riket.
7. Att kraftledningens ägare, om ledningen berör eller framdeles
kommer att beröra offentlig väg eller järnväg, spårväg, telegraf- eller
telefonanläggning till allmänt bruk, skall vara skyldig på egen bekostnad
utföra de anordningar, som befinnas nödvändiga med hänsyn
till ifrågavarande väg, järnväg, spårväg, telegraf- eller telefonanläggning.
Närmare föreskrifter härom meddelas i tillståndet.
8. Att kraftledningens ägare skall finna sig i, att senare tillkomna
elektriska kraftledningar utanför ett visst avstånd, som närmare angives
i tillståndet, må kunna framföras längs ledningen eller korsa denna.
Likaledes att han, såvida hans anläggning tillätes att nyttja sådana
speciella anordningar, att närliggande svagströmsanläggningar därigenom
utsättas för störande inverkan, är skyldig att bekosta erforderliga åtgärder
för att avvärja sådan skadlig inverkan å en senare tillkommen
telegraf- eller telefonanläggning för allmänt bruk, när denna eljest är
inrättad på ett för sitt ändamål tillfredsställande sätt.
9. Att tillståndet icke må utan konungens samtycke överlåtas.
Tillåtelse till överlåtelse bör meddelas, då icke allmänna intressen skadas
därigenom, att flera anläggningar komma under kontroll av samma
person eller samma grupp av personer, antingen som ägare av kraftledningar
eller som intressenter i bolag, som äga kraftledningar.
10. Att kraften icke må användas till företag, som verka skadlig -
568
Norge, görande på omgivningarna. Dock skall departementet kunna dispensera
härifrån, sedan det inhämtat utlåtande i saken från vederbörande kommunalstyrelse
eller andra intresserade.
Dessutom må i tillåtelsen kunna uppställas de ytterligare villkor,
som på grund av anläggningens utförande i varje särskilt fall må finnas
erforderliga till förebyggande av skada eller olägenhet för det allmänna
eller för enskilde.
§ 7.
1. Tillstånd till anläggning av kraftledningar, som avses i denna
lag meddelas åt bestämd person eller bolag. Tillståndet gives för begränsad
tid, ej överstigande 40 år, räknat från dess meddelande.
2. Nedlägges kraftledningen vid utgången av den i tillståndet angivna
tiden, kan staten antingen ålägga ägaren att på egen bekostnad
avlägsna ledningen eller inlösa densamma. Inlösningssumman bestämmes
efter anläggningens tekniska värde vid inlösningstiden, och fastställes
genom syn på statens bekostnad, dock skola mark eller rättigheter inlösas,
i stället för efter värdering, med de belopp, som de — bortsett
från underhållskostnaden — bevisligen kostat ägaren.
3. Vid utgången av den i tillståndet angivna tiden skall, såvida
anläggningsägaren ansöker därom, och allmänna hänsyn icke äro till
hinder därför, förnyat tillstånd meddelas för den tid och i övrigt på de
villkor, som då gällande lagstiftning uppställer till skydd för allmänna
intressen. Om kraftledningsägaren så påfordrar, är departementet skyldigt
att senast fem år, innan tillståndet utgår, avgiva förklaring om,
huruvida detsamma kommer att bliva förnyat. Blir icke tillståndet
förnyat och har ej heller anläggningsägaren kunnat lämnas anvisning
på att med rimliga kostnader framdraga ledningen på annan för ändamålet
lika tjänlig väg, skall staten inlösa kraftledningen. Inlösningssumman
bestämmes efter anläggningens affärsvärde (omseetningsvserdi)
vid inlösningstillfället, men fastställes för övrigt som i punkt 2 härovan
angivits. Vägrar anläggningsägaren utan skälig anledning att
framdraga ledningen på den honom anvisade vägen, kan han åläggas
att på egen bekostnad avlägsna ledningen. Spörsmålet om, huruvida
en anvisad ny väg för kraftledningen är lika tjänlig för ändamålet som
den förut använda och om de med dess användning förbunda kostnaderna
kunna anses rimliga, skall i fall av tvist avgöras genom syn.
Detsamma gäller med hänsyn till spörsmålet om, huruvida ägaren haft
skälig grund att neka framföra ledningen på den honom anvisade vägen.
De i denna paragraf omnämnda syneförrättningar skola företagas
av personer, som äro sakkunniga i föreliggande frågor.
569
Norge.
Bestämmelserna i §§ 1—7 finna, såvitt därtill gives anledning, motsvarande
tillämpning i fråga om utvidgning av äldre anläggningar;
likaså skola bestämmelserna i §§ 1, 4, 5, 6 och 7, såvitt därtill gives
anledning, erhålla motsvarande tillämpning i fråga om tillstånd efter § 2
tredje stycket.
§ 9.
Tillstånd till utvidgning av en på grund aAr tidigare lag utförd
anläggning kan göras beroende av, att föreliggande lag helt eller delvis
tillämpas i fråga om den äldre anläggningen.
§ io’.
Konungen kan, efter ansökning av kraftledningens ägare, ändra de
villkor, som meddelats i ett tillstånd enligt denna lag. Dock må ändringen
icke gå utanför de gränser, som betingas av ovan uppställda
villkor.
§ 11-
Elektrisk energi må icke genom kraftledning överföras till utlandet
utan konungens medgivande.
§ 8
Kap. II.
Om förvärvande tvångsvis av rättigheter över annans egendom för
anläggande av kraftledningar.
§ lä
Ägare
och innehavare av fast egendom är skyldig finna sig i att
kraftledning, som skall anläggas lör statens eller en kommuns räkning,
utstakas över egendomen, och att på denna företagas undersökning och
andra förberedande arbeten, som erfordras för uppgörande av en plan
för anläggningen; allt mot ersättning för därigenom förorsakad skada.
Detsamma gäller, när kraftledning skall anläggas av enskilde, dock är
därvid skyldigheten för vederbörande ägare och innehavare betingad
därav, att den, som vill företaga ifrågavarande förarbeten, förvärvat tillstånd
därtill, på landet av länsman och i stad av den offentliga tjänste
72
-
570
Norge, man, vilken har att företaga exekutionsförrättningar på ifrågavarande
plats, och, om dessa finna det nödigt, ställer säkerhet för eventuell
skada.
Spörsmål om, huruvida skada vållats, och om ersättningens storlek
avgöres i fall av tvist genom syneförrättning.
§ 13-
När kraftledning skall anläggas för statens räkning eller när tillstånd
till sådan ledning har meddelats på grund av denna lag, är var
och en skyldig att mot ersättning enligt syn, avstå såväl erforderligmark
och behövliga rättigheter över sin egendom som att tåla den last
och finna sig i den skada eller olägenhet, som företaget kan medföra
— allt i överensstämmelse med den för anläggningen fastställda planen.
Dock kan icke på grund av denna paragraf krävas rätt att använda
en befintlig kraftöverföringsanläggnings fästen, stolpar m. m., om ej
genom undersökning av sakkunnige utrönts, att detta kan ske utan
nämnvärd olägenhet för denna anläggnings ägare. De sakkunnige skola
i så fall angiva, huruledes utgifterna för underhåll, drift m. m. skola
fördelas mellan ägarna.
Ersättningen skall bestämmas under förutsättning, att anläggningen
blir bestående.
Vid fastställande av ersättningen skall det belopp, vartill synenänmden
uppskattar värdet av det avstådda, ökas med 25 procent.
§ 14-
1. Det kan i tillståndet föreskrivas, att syneförrättning (underskön
och overskjön) jämlikt denna lag skall verkställas genom särskilda därtill
av konungen utsedda personer. Liknande föreskrift kan även senare
meddelas av konungen, om framställning därom göres av någon i saken
intresserad, innan synemän på vanligt sätt blivit utsedda. Konungen
fastställer i varje fall antalet av dessa.
2. Kostnaderna för syneförrättning jämlikt denna lag skola, om ej
annorlunda bestämts, gäldas av den, som önskar utföra eller har utfört
anläggningen, även om han ej påyrkat ifrågavarande förrättning. Därvid
kan han dock av förrättningens ledare fritagas från att gälda vid
undersyn intill fjärdedelen och vid översyn intill hälften av omkostnaderna,
såvida begäran om ifrågavarande syn befinnes hava varit uppenbart
obefogad. Detta skall anses vara fallet, endast om synemännen
enstämmigt äro överens därom.
571
I omkostnaderna inräknas efter närmare bestämmelser av förrättningens
ledare motpartens utgifter för tekniskt och juridiskt biträde, så
vitt och i den omfattning dylikt biträde anses erforderligt. Vid bedömande
härav skall beaktas, att för tillvaratagande av likartade och ej
mot varandra stridande intressen bör anlitas samma tekniska och juridiska
biträde för flera eller alla intresserade.
3. Bestämmelserna i lag av den 10 maj 1860 §§ 1—4 skola, om
anledning därtill förefinnes, tillämpas för syn jämlikt denna lag, dock
så att fristen för anhållan om översyn liksom för överklagande hos
högsta domstolen skall vara sex veckor.
4. Innehaves egendomen av annan än ägaren, är denne, om ej
annorlunda avtalats, skyldig gottgöra innehavaren under hans arrendetid
den ränta å ersättningsbeloppet, som av synemännen bestämmes.
§ 15-
Har syn icke påfordrats inom ett år, efter det tillståndet meddelats
enligt denna lag, upphör rätten till tvångsförvärv. Samma gäller, om
avståendet ej begärts inom ett år, efter det slutsyn avhållits.
Kai>. III.
Diverse bestämmelser.
§ 16-
Elektrisk anläggning är med hänsyn till utförande och drift underkastad
de föreskrifter, som vid var tid utfärdas av konungen till förebyggande
av fara för människoliv eller för den allmänna säkerheten,
eldsvåda, störande inverkan eller annan olägenhet.
I föreskrifterna kunna även intagas bestämmelser till förekommande
av, att elektrisk anläggning göres onödigt vanprydande för omgivningarna.
§ 17-
En elektrisk starkströmsanläggning må ej föranleda störningar i
driften av redan befintlig starkströmsanläggning eller av befintlig svagströmsanläggning
av annan beskaffenhet än de i § 2 andra stycket och
§ 6 nr 7 och 8 anförda slag.
Norge.
572
Norge.
De anordningar, som erfordras för att undvika dylik störning, skola
bekostas av den nya anläggningen. Frågan om, huruvida sådana anordningar
äro behövliga, avgöres i fall av tvist genom syn av personer,
särskilt kunniga i dessa frågor. Synemännen bestämma, vem som skall
betala kostnaden för förrättningen.
§ 18-
För att övervaka iakttagandet av de i § 16 utfärdade föreskrifter
utses av konungen en överingenjör (inspektionschef), som tillika är departementets
elektrotekniska konsulent samt av vederbörande departement
det erforderliga antalet ingenjörer (inspektörer). För tillsynen
erlägges en avgift till statskassan enligt taxa, som fastställes av konungen
med förbehåll för stortingets samtycke.
I taxan bestämmes, var avgiften skall erläggas samt om nedsättande
eller bortfallande av avgiften för vissa anläggningar. Avgiften häftar
vid vederbörande anläggning och kan utmätas såsom allmän fastighetsskatt.
§ 19.
Det skall finnas en elektricitetskommission, bestående av fem medlemmar,
som utses av konungen på sex år. En av medlemmarna utnämnes
till ordförande. Av de först utsedda medlemmarna skola efter
lottdragning tre avgå efter tre års förlopp. För varje medlem utser
konungen en suppleant.
Kommissionens utlåtande skall inhämtas såväl angående de föreskrifter,
som omnämnas i § 16 som även angående de anläggningar,
för vilka erfordras tillstånd enligt § 1 och § 2 tredje stycket. Dessutom
skall kommissionen avgiva utlåtande i alla spörsmål av elektroteknisk
natur, som föreläggas den av departementet, och i övrigt avgiva förslag
till sådana åtgärder på elektroteknikens område, som den anser lämpliga
och erforderliga.
Överingenjören för tillsynen eller hans ställföreträdare skall övervara
kommissionens sammanträden och deltaga i behandlingen av förekommande
ärenden, dock utan att äga rösträtt.
§ 20.
«
Kommunalstyrelse kan besluta, att elektriska anläggningar inom
kommunens område eller vissa delar därav endast få utföras och under
-
573
hållas av deri, som blivit officiellt godkänd att utföra sådana arbeten.
Beslutet kan avse antingen alla eller vissa slag av anläggningar.
För godkännandet erlägges till statskassan en avgift, som fastställes
av konungen med förbehåll för stortingets samtycke. Närmare bestämmelser
för meddelande och återtagande av dylikt godkännande utfärdas
av departementet.
Departementet kan föreskriva, att den som anhåller om godkännande,
skall påvisa sin kompetens genom ett prov.
Statsförvaltningar, som förfoga över erforderlig teknisk personal,
kunna utföra och underhålla elektriska anläggningar inom sina områden
genom eget folk oberoende av förestående bestämmelser.
§ 21.
Ägare av elektisk ledning är skyldig att ständigt hålla densamma
i gott stånd, även om den ej användes, på det den ej må medföra fara
eller olägenhet för omgivningen.
Underlåter ägaren detta, vidtager han ej heller inom utsatt tid av
inspektionen föreskriven rättelse, är han skyldig att på anmodan av inspektionen
borttaga ledningen eller finna sig i, att den borttages på
hans bekostnad.
Inspektionens beslut kan överklagas hos departementet.
§ 22.
Förorsakas genom elektrisk ström skada å person eller egendom,
åligger det den, som driver den elektriska anläggningen, att ersätta
skadan, med mindre han bevisar, att den föranleddes avsiktligt eller
genom grov vårdslöshet, antingen av den, som skadan led, eller av
någon, som vid tillfället i fråga ej var anställd i anläggningens tjänst.
Föranleddes skadan av utomordentliga förhållanden (vis major), är
den, som driver anläggningen, icke ansvarig för skadan, därest han ej
kunnat förebygga den genom iakttagande av föreskrivna skyddsanordningar
eller av för sådana anläggningars drift erforderlig försiktighet
med hänsyn till driftsordning och material.
I övrigt skola allmänt gällande rättsregler äga tillämpning i fråga
om skadeersättningen.
§ 23.
Om skada tillfogas någon, som är sysselsatt vid anläggningen,
skall från den skadeersättning, som tilldömes enligt denna lag, från
-
Norge.
574
Korge. dragas det belopp, som utgår enligt lag om olycksfallsförsäkring för
fabriksarbetare m. m. av den 23 juli 1894 eller om olycksfallförsäkring
för fiskare av den 8 augusti 1908, båda med senare tilläggslagar, eller
om olycksfallsförsäkring för sjömän av den 18 augusti 1911.
§ 24.
Olovligt utförande eller nyttjande av kraftledning straffas med böter
eller fängelse intill tre månader.
§ 25.
Denna lag träder omedelbart i kraft.
Samtidigt upphävas:
1. Lag av den 23 juli 1894 om tvångsvis avstående av mark m. m.
för utförande av elektriska kraftledningar.
2. Lag av den 16 maj 1896 om åtgärder till förebyggande av
fara och olägenhet vid elektriska anläggningar m. m. med tilläggslag
av den 19 juli 1912;
3. Lag av den 1 juli 1887 om vattendragens utnyttjande § 19,
för så vitt angår elektriska anläggningar;
4. Lag av den 15 augusti 1911 om krångsvis avstående till
kommuner av vattenfall för vissa ändamål, jfr lag av den 12 juli 1912
§ 1 första stycket, littr. h., för så vitt angår elektriska kraftledningar.
De jämlikt § 1 i förenämnda lag av den 16 maj 1896 utfärdade
föreskrifter och bestämmelser skola dock, till dess annorlunda stadgas,
äga tillämpning, så vitt de ej strida mot nu föreliggande lag. Den jämlikt
samma lag, jfr lag av den 19 juli 1912, fastställda taxa för avgifter
förbliver likaledes gällande, till dess annorlunda bestämmes.
575
Schweiz.
Den schweiziska lagstiftning, som särskilt berör elektriska anläggningar,
finnes dels i förbundslagar och dels i kantonala lagar. Till de
lörra höra lagen om vattenkraftens utnyttjande, som ännu föreligger
blott såsom förslag, lagarne om elektriska anläggningar, om export av
elektrisk energi, om elektriska måttenheter samt vissa stadganden i civillagen.
Den kantonala lagstiftningen på detta område utgöres huvudsakligen
av bestämmelser rörande upplåtande och utbyggande av vattenkraft;
dessa bestämmelser äro ganska varierande i de 22 kantonerna och
måste här förbigås.
I flertalet av förbundets stater äro vattendragen offentliga och tillhöra
den kanton, där de äro belägna, och dessa hava hittills kunnat
efter eget gottfinnande var och en ordna sin egen vattenlagstiftning.
Genom ett år 1908 antaget tillägg till förbundsförfattningen (art. 24 bis)
har emellertid stadgats, att förbundet skall hava överuppsikt över vattenkraftens
utnyttjande och utfärda de föreskrifter härom, som erfordras
för tillgodoseende av allmänna intressen och vattenkraftens rationella
tillvaratagande. Kantonerna skola dock inom ramen av dessa föreskrifter
och den allmänna civillagen fortfarande äga lagstifta om och disponera
över sina vattenfall. Den omnämnda art. föreskriver även, att förbundet
må utfärda lagar rörande överföring och fördelning av elektrisk
energi, samt att överföring till utlandet av energi, alstrad genom vattenkraft,
ej må äga rum utan förbundets medgivande. Ävenledes framhålles
i lagparagrafen, att skälig hänsyn skall tagas till skeppsfarten.
Någon lagstiftning på grund av ovannämnda bestämmelser i förbundsförfattningen
har ännu ej kommit till stånd, men ett förslag till
lag om vattenkraftens utnyttjande, som påbörjades 1907, är utarbetat och
av förbundsrådet framlagt år 1912. I fråga om överföring och fördelning
av elektrisk energi har tillsvidare ej något särskilt förslag uppgjorts,
då man ansett att dessa frågor i viss mån täckas av vattenlagen,
samt då en förbundslag (av 1902) om elektriska anläggningar
redan finnes.
Schweiz.
Förbundslagstiftninfr
om vattenkraftens
utnyttjande•
576
Schweiz.
Om lagförslaget rörande vattenkraftens utnyttjande må följande anföras.
De tre huvudsyftena med lagen äro: 1) att den outnyttjade vattenkraften
må komma till rationell användning; 2) att vid utförande av
vattenkraftsanläggningar hänsyn må tagas även till andra intressen i
förening med vattendragen, samt att allmänhetens intressen beaktas vid
användandet av den utvunna kraften; och 3) att interkantonala och internationella
intressemotsatser bliva utjämnade. De första och andra
punkterna äro av likartad innebörd och som ett viktigt moment ingår
givetvis däri, att energien tillhandahålles allmänheten till skäliga pris.
Betydelsen av detta moment framhålles särskilt i motiveringen till lagförslaget,
men å andra sidan påpekas, att förbundet ej kan i så höggrad
inverka på saken, då kantonerna själva bestämma över villkoren
för upplåtelse av vattenkraften. Vissa föreskrifter syfta dock till förhindrande
av kraftens fördyrande, så t. ex. att koncessionsinnehavaren
ej får påläggas onödigt betungande villkor, att vattenräntan ej får överstiga
3 frs. per bruttohästkraft och år, att exporten av energi skall kontrolleras
och att en kanton kan tvingas att meddela koncession å vattenverk.
Framtida intressen har man sökt tillvarataga genom bestämmelser
om koncessionstid, överlåtelse, hemfallsrätt, inlösen o. s. v.
Med hänsyn till frågan om prisreglering kan det hava sitt intresse,
att den första kommission av sakkunniga, som tillsattes för att genomarbeta
och granska lagförslaget, i själva verket hade föreslagit ett stadgande
om vinstbegränsning för vattenkraftverk. Detta innehöll, att så snart
nettovinsten på ett företag översteg 6 % per år av kapitalet (Gesellschaftskapital)
skulle hälften av vinstöverskottet vid privata verk användas till
prisreduktion och vid offentliga verk tillfalla det allmänna. Då emellertid
offentliga verk ej kunna i samma mening som privata sägas hava
ett visst kapital, ansågs vid senare granskning bestämmelsen i denna
form icke användbar, och man föreslog i stället följande föreskrift.
»När den årliga nettovinsten i ett privat vattenverk överstiger 6 % av
driftkapitalet med avdrag för obligationskapitalet, så skall hälften av
överskottet gottskrivas energiavnämarne i förhållande till deras strömräkningar.
Har sådant överskott förekommit under 3 år, kan den koncessionsgivande
myndigheten påyrka nedsättning av taxorna, så länge
nettovinsten under två på varandra följande år ej nedgår under 6 /o.T>
Denna bestämmelse blev emellertid senare struken och som skäl
därför angives följande. För det första skulle dess tillämpning endast
på privata företag inskränka dess räckvidd till hälften. Bland privata
företag skulle den snarare skärpa än utjämna prisskillnaden, ty de väl
577
planerade och väl skötta verken skulle tvingas att sänka sina redan låga
priser, under det att avnämare hos ett kanske angränsande mindre fördelaktigt
ställt företag skulle få fortfara att betala de gamla höga prisen.
Vidare vore det vid omfattande företag nästan omöjligt att skilja den
vinst, som härledde sig från egen förbrukning till industribehov, från
den, som härledde sig från kraftförsäljning, eller att uppdela den
senare på olika koncessionsobjekt eller flera sammankopplade nät.
Frågan om skyldighet för kraftverken att uppgöra allmänt bindande
taxor för kraftleverans ansågs, om den kunde lösas, böra falla under en
reviderad elektricitetslag, ty man .måste därvid taga hänsyn även
till ångkraftsanläggningar. Givetvis skulle det dock stå kantonerna fritt
att införa bestämmelser om begränsad utdelning och om taxor.
Lagförslaget berör visserligen närmast schweiziska förhållanden,
men är av ett allmännare intresse genom att visa vad slags bestämmelser,
man ansett erforderliga. Det är uppdelat i fyra kapitel avhandlande:
l:a kap. vem (förbundet, kanton, distrikt eller kommun) som i
olika fall äger disponera över vattenkraften; 2:a kap. allmänna regler
för utnyttjandet; 3:e kap. vilka bestämmelser, som skola intagas i koncessioner;
4:e kap. övergångsbestämmelser. Något av det huvudsakliga
innehållet är följande:
Förbundet skall hava överuppsikt över tillgodogörandet av vattenkraften
vid offentliga och enskilda vattendrag; i lagen förstås med offentliga
. vattendrag sjöar, floder och bäckar, för vilka ej visas, att de äro
enskild egendom (art. 1). Den kantonala lagstiftningen bestämmer, om
rätten att disponera över vattenkraften vid offentliga vattendrag skall
tillkomma kantonen, distriktet eller kommunen (art. 2).
Export av energi, framställd genom vattenkraft, kräver tillstånd av
förbundet, vilket tillstånd meddelas för viss tid och endast då lönande
användning ej finnes för kraften i hemlandet. Tillståndet kan mot skadeersättning
i vissa fall återkallas (art. 8). Detta är ungefär vad som
redan nu föreskrives enligt en provisorisk lag av den 31 mars 1906 (se
nedan). V
Förbundet kan meddela koncession, om den, som disponerar vattenkraften,
ntan skälig anledning vägrar att så göra (art. 9). Förbundet
kan även för egna behov mot ersättning taga vattenkraft i anspråk
(art. 10); härmed avses särskilt elektrifiering av järnvägarna. För utbyggande
av enskilde tillhörig vattenkraft kräves kantonens tillstånd,
om offentliga intressen därvid beröras. Åt en anläggning, som tjänar
»offentligt väl» kan förbundet meddela rätt att expropriera enskild vattenkraft.
(art. 12 och 13).
Schweiz.
73
578
Schweiz. Kantonerna skola upprätta vattenböcker. De, som innehava vatten
rättigheter
längs ett visst vattendrag, kunna i vissa fall tvångsvis åläggas
att deltaga i vattenregleringar eller förbättringar (art. 27). Det må observeras
att frågan om uppdämningar och regleringar är av stor betydelse
med hänsyn till den mycket variabla vattenavrinningen i alptrakterna.
Koncession för vattenverk skall i allmänhet meddelas av vederbörande
kanton; kunna liera berörda kantoner ej träffa överenskommelse,
meddelas den av förbundet. Koncession kan ej utan medgivande av
koncessionsgivaren på annan överlåtas. Expropriationsrätt kan beviljas
med hänsyn till offentligt väl; intrång å bestående vattenverk kan därvid
ersättas genom leverans av energi efter domstolens bedömande. I
koncessionen föreskrivna prestationer få ej oskäligt belasta anläggningen,
de kunna ej under koncessionstiden höjas; vattenräntan får ej överstiga
3 francs per år och bruttohästkraft. Koncessionstiden får ej överstiga
80 år; rätt till inlösen av ett företag må ej träda i kraft, innan en
tredjedel av koncessionstiden utgått. För överföring av energi från en
kanton till en annan må ingen särskild avgift upptagas (art 29—40).
Alla koncessioner skola innehålla bestämmelser om: a) vem som är
koncessionsinnehavare; b) omfattningen av meddelade rättigheter; c) koncessionstid;
d) skyldigheter i fråga om vattenränta, leverans av vatten,
energi o. dyl. Om koncessionen avser mer än 50 hkr., skola dessutom
bestämmelser lämnas om e) byggnadstid, f) hemfalls- eller inlösningsrätt
för den koncessionsgivande samfälligheten.
Koncessionerna kunna dessutom föreskriva om a) användningen av
den utvunna kraften; b) bevis angående förefintligheten av erforderligt
kapital samt skyldighet att avgiva årliga redogörelser för driften; c) samfällighetens
företrädande i styrelsen; d) taxor för energileverans samt
prisnedsättning vid viss räntabilitet och skyldighet att leverera energi
inom visst område; e) deltagande i vattenregleringar (art. 45 och 46).
Rättigheter, som avse en tid av minst 30 år och som ej utgöra
servitut till härskande fastighet, kunna självständigt införas i fastighetsboken
och behandlas analogt med fastigheter (art 51).
Innan det ovan anförda lagförslaget bliver slutligen antaget torde
det väl komma att undergå en del förändringar. Sålunda har ständerrådet
uttalat sig (1913) för en höjning av den maximala vattenräntan
till 6 francs o. s. v.
Förbundslag Den nu gällande, här nedan återgivna förbundslagen om elektriska
^ggn^gar svao~ och starkström sanläggningar är utfärdad den 24 juni 1902. Denna
579
lag innehåller bestämmelser om, vad som skall iakttagas vid sökande av Schweiz,
tillstånd till och utförande av olika slag av elektriska anläggningar, om
teknisk kontroll över anläggningar, om skadeståndsplikt, om expropriation
för ledningar o. dyl. och om straffpåföljd. Lagen ingår däremot ej på
frågor av kommersiell natur rörande anläggningars drift eller rörande
förhållandet mellan leverantör och avnämare av elektrisk kraft. De
huvudsakliga bestämmelserna i fråga om starkströmsanläggningar äro i
korthet följande:
Alla anläggningar, utanför ägarens område med undantag för husinstallationer
o. d., erfordra tillstånd av post- och järn vägsdepartementet,
i händelse järnvägar beröras, och i annat fall av inspektoratet över starkströmsanläggningar.
Den tekniska kontrollen är (tills vidare) delad
mellan departementet och inspektoratet. Inspektoratet är en privatinstitution,
organiserad och ledd av Schweiziska elektrotekniska föreningen
under statskontroll samt subventionerad av staten. Statsbidraget
till inspektoratet och den därmed förenade materialprovnings- och
justeringsanstalten xitgjorde år 1913 60,000 francs.
En konsultativ elcktricitetskommission av sju meddelar inrättas för
att tillhandagå vederbörande departement med utlåtanden.
Säkerhetsföreskrifter beträffande såväl utom- som inomhusanläggningar
av utfärdas av förbundsrådet; de nu gällande ha utfärdats den 14
februari 1908 och äro i huvudsak utarbetade av ovannämnda förening.
Detaljerade ansvarsbestämmelser äro meddelade i fråga om skada,
orsakad av elektrisk ström, ävensom straffbestämmelser rörande stöld av
elektrisk energi och skadegörelse å anläggningar.
Rätt att expropriera eller göra intrång på offentlig eller privat mark
för utförande av ledningar, transformatorstationer o. dyl. meddelas av
förbundsrådet. Upplåtande av kommunal egendom för distribution inom
kommunens område fordrar i regel dess medgivande, dock gives undantag
härifrån, som framgår av art. 46. I varje kanton finnes en permanent
expropriationsnämnd av tre personer. Expropriationsärenden hänskjutas
i regel till den ovan omnämnda elektricitetskommissionen för avgivande
av utlåtande. Om en ledning framdeles visar sig till hinder, kan n}dt
expropriationsförfarande begäras.
I och för tillämpningen av elektricitetslagen hava utfärdats åtskilliga
administrativa förordningar, vilka här förbigås.
Eu provisorisk lag av den 31 mars 1906, som ännu är gällande, Lagom
stadgar, att elektrisk energi, som framställes av inlänsk vattenkraft, ej •
kan exporteras utan tillstånd av förbundsrådet. Sådant tillstånd skall
meddelas, om kraften ej finner användning inom landet. Tillståndet
580
Schweiz.
Lag om
elektriska
enheter.
Bestämmelser
i civillagen
om lednings
hänförande
till fastighet
m m.
skall beviljas för viss tid, ej överstigande 20 år åt gången. Det kan
även under denna tid mot ersättning återkallas, om hänsyn till allmänt
väl så kräver.
De numera allmänt antagna elektriska måttenheterna hava upptagits
i en lag av den 24 juni 1909. I denna lag förutsättes även en offentlig
kontroll av elektricitetsmätare, som dock ännu ej blivit genomförd.
I den nya schweiziska civillagen av 1907, som trätt i kraft med 1912
års ingång, ha införts några bestämmelser, vilka i fråga om tillämpning
på elektriska anläggningar närmast åsyfta, att ledningar måtte kunna
behandlas såsom självständig fast egendom eller såsom tillbehör till
annan fastighet. Detta är ju av avsevärd betydelse för innehavaren av
verk och ledningsnät vid försäljning och förpantning av dylik egendom,
och för avnämare av kraft medför det indirekt en viss ökad trygghet
för anläggningens bestånd, att de olika delarna av densamma i rättsligt
avseende kunna behandlas som en enhet.
Som en allmän regel gäller jämlikt nämnda civillag (art. 642 och
667) att med undantag för de mera sällsynta fall, då naborätt (Nachbarrecht)
kan åberopas för inkräktande på annans egendom, de föremål,
vilka äro stadigvarande förbundna med en fastighet, skola bliva del av
denna och ägarens tillhörighet enligt den s. k. accesionsprincipen. Detta
skulle då också bliva förhållandet med elektriska ledningar, som framdragas
över eller i annans mark, försåvitt de skola hava karaktären av
fastighet.
Som ett undantag från denna regel stadgas emellertid (art. 675) att:
»B vggnadsverk och andra inrättningar som på främmande mark äro
nedgrävda, uppmurade eller eljest över eller under jordytan på stadigvarande
sätt förenade med fastigheten kunna hava särskild ägare, om
deras bestånd inskrives i fastighetsboken såsom en last (Dienstbarkeit).
Byggnadsrätt (Baurecht) för enstaka våningar i en byggnad kan ej
medgivas.»
På dessa allmänna bestämmelser och några ytterligare kompletterande
(art. 779) om upprättande av byggnadsrätt (Baurecht) på annans
mark kan grundas rätten att framdraga elektriska ledningar över främmande
fastighet eller att där uppsätta stolpar, transformatorhus o. dyl.
Sedan en dylik byggnadsrätt inskrivits i fastighetsboken, anses föremålet
för densamma (t. ex. en ledning) såsom en fastighet. Härigenom medgives
en självständig överlåtelse eller förpantning av ledningsanläggningen
för den genom byggnadsrätten därtill berättigade. Förfarandet är
särskilt användbart i " sådana fall, då flera elektricitetsverk gemensamt
eller då distributionsföretag utan fastighet behöva sådan ledning.
1
581
Då ledningarna framgå över många fastigheter, bliver det ovan angivna
förfarandet emellertid ganska omständligt, emedan särskild inskrivning
måste göras för varje berörd fastighet. För att i vissa fall åstadkomma
en förenkling härutinnan infördes därför på ett senare stadium under
civillagens utarbetande följande, sedermera såsom art. 676 intagna bestämmelse:
»Ledningar för vatten, gas, elektrisk kraft o. dyl., vilka befinna
sig utanför den fastighet, som de tjäna, skola, såvida ej annorlunda
är bestämt, anses såsom tillbehör till det verk, från vilket de utgå
och såsom verkägarens egendom.
Såvida icke naborätten (Nachbarrecht) kommer till användning, uppstår
den sakliga belastningen av de främmande fastigheterna med sådana
ledningar genom upprättandet av ett servitut (Dienstbarkeit).
Servitutet uppkommer, om ledningen ej är utifrån synlig, genom
dess införande i fastighetsboken, men i annat fall genom ledningens utförande.
»
Här förutsättes alltså, att verket är förbundet med fastighet, till
vilken ledningarna kunna hänföras såsom tillbehör, men, såsom påpekas
i motiveringen till lagen, kan verket vara ej blott en kraftstation utan
även en transformator-, omformare- eller accumulatorstation, varifrån
elektrisk energi distribueras. Om sålunda verket äger ett luftledningsnät,
som matas därifrån, och har förskaffat sig rätt till dess framdragande,
bliver detta utan vidare åtgärd tillbehör till verksfastigheten, såvida
ej annorlunda bestämts i fråga om detsamma. Därvid torde förutsättas,
att rätten till framdragandet å främmande mark är meddelad under bestående
form till förmån för verksfastigheten. År ledningsnätet förlagt
osynligt i marken, fordras även inskrivning i fastighetsboken. Det bör
märkas, att i benämningen ledning innefattas alla anordningar, som erfordras
för elektricitetens överföring och fördelning, såsom transformatorer
och kopplingsstationer m. m. (se elektricitetslagen). Åro flera verk
anslutna till samma ledningsnät, erfordras dessutom särskilda överenskommelser
till klargörande av det ömsesidiga rättsförhållandet. Så länge
ett sådant förhållande av tillbehör till fastighet äger rum, kunna verk
och ledningar avyttras och förpantas endast som en enhet; ej heller
kunna de var för sig utmätas. I civillagen (art. 691—693) finnas några
bestämmelser, som även röra elektriska ledningar, nämligen om skyldighet
att tåla ledningars framdragande samt om rätt att påyrka ändrad
sträckning av en utförd ledning. Dessa föreskrifter, som närmast avse
naborätten, hava dock ringa betydelse för de elektriska ledningarna, tv
för dem måste de i elektricitetslagen meddelade bestämmelser om expropriation
tillämpas. Alla dessa lagbestämmelser ha så nyligen trätt i
kraft, att ännu föga erfarenhet föreligger om deras verkningar.
Schweiz.
582
Schweiz.
Elektricitetsdistributionen
i Schweiz.
För närvarande torde Schweiz vara det land, där elektricitetsdistributionen
blivit genomförd i största utsträckning i förhållande till landets
och folkmängdens storlek. Detta kan säkert till väsentlig del tillskrivas
den rikliga tillgången på vattenkraft och det förhållandet, att befolkningen
i allmänhet är ekonomiskt väl situerad och sammanförd på jämförelsevis
tätt bebyggda områden, så att distributionsanläggningar med
fördel kunnat anordnas. Några uppgifter om denna distributionsverksamhet
torde kunna vara av intresse i detta samanhang.
I den senaste statistiken (1913) äro upptagna ungefär 1,000 elektricitetsverk,
som tillhandahålla ström för kraft och belysning till avsalu,
och man uppskattar att av hela befolkningen (3,7 mill.) för närvarande
90 % hava tillgång till elektrisk kraft samt att anslutningen utgör omkring
300,000 kw. Omkring Va av dessa verk äro primärverk, som
hava egna kraftstationer, helt eller delvis för vattenkraft; de övriga äro
sekundärverk (transformatorverk), vilka från andra inköpa den energi,
som de distribuera. Flertalet av verken äro jämförelsevis små; den
huvudsakliga energimängden levereras av 178 kraftstationer, vilka år
1912 hade installerade 383,000 hästkrafter i vattenmotorer och 83,000
hästkrafter i bränslemotorer, motsvarande omkring 90 kw. per 1,000
invånare. Ehuru ledningsnäten i alla riktningar överspänna landet, synes
man ganska väl hava överenskommit om fördelning av distributionsområdena,
så att ledningar ej byggas om varandra i konkurrenssyfte eller
i onödan. Verkens allmänt tillgängliga taxor för strömleverans innehålla
förutom uppdelningen i ljus- och kraftström vanligtvis flera olika tariffer
med hänsyn till utnyttjningstid o. s. v., som motsvara de vanligaste
användningssätten för strömmen. Ju större verken äro, ju enklare äro
som regel taxorna. Försäljningspriset för energien varierar givetvis, men
synes på det hela taget jämförbart med vad som förekommer i Sverige.
Stundom fastställas taxorna av kantonsmyndigheterna, även då det gäller
privata företag.
Bortåt 400 av ovannämnda verk tillhöra samfälligheter av ett eller
annat slag såsom kantoner, städer eller kommuner; förbundet såsom
sådant driver ingen affärsrörelse på detta område. Ej sällan ingå kantoner
och städer som aktieägare i företagen. Det anses, att dessa under
sådan form ofta kunna drivas mer affärsmässigt, även med beaktande
av allmänna intressen, än vad fallet är med rent statliga eller kommunala
företag; de bliva ock mindre beroende av politiska inflytelser. För
närvarande synes den uppfattningen vara allmän, att kantonerna alltmer
skola komma att övertaga eller kontrollera elektricitetsdistributionen till
allmänheten, vilket underlättas därav att flertalet av dem äro helt små.
De privata företagen voro här som annorstädes föregångarna och äro
683
val ännu do förnämsta. Man har likväl ilråga om deras verksamhet
påpekat, att de huvudsakligen arbeta på de bästa avsättningsområdena
och ej göra mycket för de svagare befolkade landsdelarnas elektrifiering,
där utsikten till vinst är ringa eller ingen. Särskilt krävas ju tor lantbrukets
behov vidsträckta och dyrbara ledningsnät, under det att kraftförbrukningen
och intäkterna därav iiro synnerligen obetydliga. Motivet
för kantonernas verksamhet på detta område torde väl i första hand
vara en önskan att göra kraften i största omfattning och på möjligast
fördelaktiga villkor tillgänglig för allmänheten. Man synes därvid vilja
tillämpa den principen, att alla kommuner, även de mera avsides liggande,
skola erhålla energien på samma villkor och till samma pris, och
att staten skall sörja för ledningarnas framdragande till förbrukningsplatserna,
så snart anläggningskostnaden kan förräntas; anläggningarna
skola ej drivas för förtjänstens skull och ej tjäna fiskaliska intressen, utan
de skola avse att stödja och befordra hantverk, industri ock den allmänna
hushållningen överhuvud taget. Eu väsentligt bidragande orsak
till, att kantonerna slagit sig på denna verksamhet, får väl ock anses
vara den erfarenhet, som vunnits om företagens säkra natur och förmåga
att lämna avkastning å däri nedlagda kapital. Genom att kantonerna
som regel disponera över den outbyggda vattenkraften hava de möjlighet
att bestämma villkoren för dess upplåtande, och det lär numera bliva
allt sällsyntare, att kraftkällor upplåtas åt rena privatföretag för allmän
distribution av kraft, men väl sker det för tillgodogörande av kraften i
större industriella etablissement. Kantonernas nuvarande anläggningar
hava tillkommit såväl genom egna nybyggnader som genom inköp av
privata ledningsnät och kraftverk.
För att något belysa i vad utsträckning statliga myndigheter öva
inflytande över energidistributionen må i korthet anföras följande om de
olika kantonala anläggningarna, varvid bör observeras, att de större
städerna ofta ha egna anläggningar, som äro oberoende av de statliga
företagen. Kantonen St. Galleri har genom förvärv av aktiemajoriteten
i det s. k. Kubelverket (9,400 kw.) övertagit kontrollen av denna anläggning.
Kantonen Thurgau bedriver egen distribution.
Kantonen Ziirich har ett eget mindre kraftverk, Sihlwerk å 2,350
kvv., och under byggnad ett större vattenverk vid Eglisau vid Rhen samt
inköper dessutom energi i stor omfattning i och för distribution. Ur de
senaste årsberättelserna (1912—1913) må anföras några data, som giva
en föreställning om denna verksamhet. Längden av det statliga ledningsnätet
överstiger 1,400 km. (därav hälften för högspänning) och
genom detsamma förses 85 % av kantonens alla kommuner eller cirka
240 orter med energi. Anläggningen har varit i drift i fem år och där
-
Schwele.
584
Schweiz, under ständigt utvidgats. Det nedlagda kapitalet är 16,5 miljoner frs.,
som förräntas med cirka 4 %\ till avskrivnings och andra fonder ha
under de fem åren av vinstmedel avsatts 1,8 miljoner frs. Sista årets
intäkter utgjorde 2,6 miljoner frs. för försålda 34 miljoner kw.-timmar
och nettovinsten var 687,000 frs. utöver förräntning av hela anläggningskapitalet;
hela vinsten avsattes till företagets fonder. Abonnentantalet
var cirka 14,000, därav ett 70-tal återförsäljare (mest kommuner) och
anslutningen uppgick till 38,000 kw. Av anslutningen utgjorde: fabriksdrift
47 %\ belysning 26 %; motorer för dagkraft (ej under belysningstid)
18 % och värmeapparater 9 %. Högsta förekommande belastningen
var 35 % av anslutningen och utnyttjningen 34 % av den möjliga (motsvarande
3,000 timmars drift med högsta belastning). Till de lokala
ortsnäten voro i medeltal anslutna 45 % av alla hushåll på platsen.
Den genomsnittliga storleken av varje anslutning hade ständigt nedgått
och utgjorde på dessa nät nu endast 1,72 kw., utvisande, att en mycket
stor del av avnämarne voro småabonnenter. Per lantbruksmotor å cirka
3 hkr. utgjorde årsintäkten i genomsnitt endast 27 frs. — Detta företag
har, som framgår av ovanstående uppgifter, en ganska betydande
omfattning; staden Zurich har egna anläggningar och är ej ansluten till
detsamma. I förvaltningsberättelsen framhålles, att en av de viktigaste
uppgifter, som nu föreliggar, är att skaffa företaget egna större kraftkällor,
så att energien må kunna erhållas och försäljas till lägre pris.
Kantonen Schaffhausen har eget distributionsnät och Bern är delägare
i ett kraftföretag, Bernische Kraftwerke å 26,000 kw., som levererar
energi över en stor del av kantonen. Kantonen Freiburg har dels
egna och dels del i privata verk. Kantonen Vaud (Waadt) är största
delägare i Compagnie vaudoise des forces motrices des lacs de Joux et
de 1’Orbe å 16,000 kw., ett bolag med cirka 10 miljoner frs. kapital,
varav 2 miljoner i aktier och 8 miljoner i 4*/4 % obligationer. Intäkterna
utgjorde 1912 1,6 miljoner irs. för levererade 40 miljoner kw.-timmar, alltså ett genomsnittspris av 4 cts per kwt.; å aktiekapitalet
utdelades 10 /o, varjämte till kantonen dessutom utbetalades 5 % därå.
Ledningsnätet, som matar 274 kommuner med en befolkningssiffra av
92,000, har en totallängd (primär- och sekundärledningar) av cirka 1,100
km. och innehåller över 35,000 ledningsstolpar. Intäkten för belysningsström
uppgick per invånare och år till 8 frs.
Till slut må omnämnas, att förhandlingar länge pågått om bildande
av ett aktiebolag med några kantoner som aktieägare i och för inköp
av ett par av landets största kraftverk, Beznau-Löntsch verken, som nu
leverera energi inom 6 stater0). Av allt att döma synes elektrifieringen
av Schweiz till stor del bliva fullständigt genomförd inom ganska kort tid.
* Denna affär har, sedan ovanstående skrevs, kommit till stånd.
585
Schweiz.
Förbundslag
angående
elektriska svag- och starkströmsanläggningar
av den 24 juni 1902.
I. Allmänna bestämmelser
Lag om
elektriska
anläggningar
av 1902.
Art. 1.
Utförande och drift av de i art. 4 och 13 nämnda elektriska svagoch
starkströmsanläggningar ställes under överuppsikt av förbundet, och
skola de av förbundsrådet för desamma utfärdade föreskrifter lända till
efterrättelse.
Art. 2.
Som svagströmsanläggning anses sådan, vid vilken under vanliga
förhållanden någon för person eller egendom farlig ström icke kan
uppstå.
Som starkströmsanläggning anses sådan, vid vilken användes eller
kan förekomma ström, som under vissa förhållanden kan bliva farlig för
person eller egendom. Om det är tvivelaktigt, huruvida en elektrisk
anläggning med hänsyn till denna lag bör anses som stark- eller svagströmsanläggning,
bestämmer i sista hand förbundsrådet härom.
Art. 3.
Förbundsrådet utfärdar erforderliga föreskrifter för undvikande i
möjligaste mån av de faror och skador, som kunna uppstå genom befintligheten
av starkströmsanläggningar över huvud taget och genom
beröring mellan dessa och svagströmsanläggningar.
Dessa föreskrifter skola innehålla bestämmelser om:
a) utförande och underhåll av såväl svag- som starkströmsanläggningar;
b)
de åtgärder, som skola vidtagas, då elektriska ledningar dragas
parallellt med eller korsa varandra samt då elektriska ledningar dragas
parallellt med eller korsa järnvägar;
74
586
Schweiz.
c) utförande och underhåll av elektriska banor.
Förbundsrådet skall vid utfärdande och tillämpande av dessa föreskrifter
taga hänsyn till fabrikationshemligheters bevarande.
Dessa föreskrifter skola vid utförande av nya elektriska anläggningar
tillämpas i hela sin utsträckning.
För desammas genomförande i fråga om redan färdiga anläggningar
äger förbundsrådet bestämma lämplig frist samt medgiva jämkningar.
II. Svagströmsanläggningar.
Art. 4.
Under bestämmelserna i denna lag falla alla sådana svagströmsanläggningar,
för vilka allmän mark eller järnvägsområde tages i anspråk,
eller som på grund av sitt grannskap till starkströmsanläggningar
kunna föranleda driftstörning eller fara.
Svagströmsanläggningar få begagna jorden som ledning, undantagandes
offentliga telefonledningar, om på grund av befintligheten av
starkströmsanläggningar rubbningar i telefontrafiken eller faror kunna
uppstå.
Art. 5.
Förbundet äger att för utförande av i luften eller i jorden framdragna
telegraf- och telefonlinjer utan ersättning taga i anspråk allmänna
platser, gator, landsvägar eller mindre vägar, offentliga kanaler,
floder, sjöar och dessas stränder, såframt de äro för allmänt begagnande
upplåtna, dock alltid med skyddande av det ändamål, för vilket den i
anspråk tagna allmänna egendomen är avsedd och mot ersättning i alla
händelser för genom utförande eller underhåll uppkomna skador.
Art. 6.
Likaledes äger förbundet utan att därför lämna ersättning framdraga
telegraf- och telefontrådar i luften över enskild egendom, såvida därigenom
icke inkräktas på ifrågavarande egendoms eller byggnads ändamålsenliga
utnyttjande.
587
Schweiz.
Art. 7.
Vederbörande statsförvaltning åligger före byggandet av sådana
linjer (art. 5 och 6) att träffa överenskommelser med resp. myndigheter
eller enskilda i fråga om alla de förhållanden, som beröra dessa och
tillmötesgå deras anspråk, så långt ett ändamålsenligt utförande av linjerna
det tillåter. Största möjliga hänsyn skall tagas till befintliga
underjordiska kanaler och ledningar.
Kan överenskommelse angående sättet för linjens utförande icke
ernås, så avgöres frågan av förbundsrådet inom de gränser, art, 5 och 6
angiva.
Art. 8.
I händelse ägaren önskar vidtaga sådan åtgärd rörande den i enlighet
med art. 5 och 6 i anspråk tagna egendomen, som nödvändiggör
ändring eller borttagande av den utförda linjen, skall han ingiva skriftligen
avfattad anhållan härom till förvaltningen, som äger att föranstalta
om linjens ändrande eller borttagande.
Vidtages den av ägaren anmälda åtgärden beträffande egendomen
icke inom ett år, räknat från linjens ändrande eller borttagande, förbehålles
förvaltningen rätt till ersättning för de därav orsakade kostnaderna.
Art. 9.
Förbundet äger att å järnvägsbolagens för järnvägsändamål begagnade
områden utan avgift utföra telegraf- och telefonlinjer eller
att anbringa telefontrådar på redan befintliga statstelegraflinjer, så vida
detta kan ske titan att inkräkta på järnvägsdriften och järnvägsområdets
användning för övrigt.
Förbundet ersätter skada, som tillfogas ett järnvägsbolag genom
byggande eller underhåll av allmän telegraf- eller telefonanläggning.
Art. 10.
Så snart de allmänna telegraf- och telefonanläggningarna visat sig
hinderliga för införande av nya eller förändring av befintliga anordningar
i järnvägstrafikens intresse, skall edsförbundets förvaltning på egen
bekostnad vidtaga behövlig flyttning av sina anläggningar.
588
Schweiz.
Art. 11.
Tvister, som uppstå vid tillämpning av art. 5 till och med 10 av
denna lag, avgöras, såvitt icke dessa artiklar åt annan myndighet överlämnats
bestämmanderätten, i första och sista instans av förbundsrätten,
i enlighet med förbundslagen angående organisation av förbundslagskipningen
av den 22 mars 1893 (art. 50, mom. 15).
Art. 12.
Tagas av förbundet andra än i föreliggande lag angivna rättigheter i
anspråk för utförande av telegraf- och telefonledningar, så tillämpas förbundslagstiftningens
bestämmelser angående expropriation.
III. Starkströmsanläggningar.
Art. 13.
Under bestämmelserna i denna lag falla alla starkströmsanläggningar.
Enstaka anläggningar, utförda på egen mark, vilka ej använda
högre spänning än den för husinstallationer tillåtna och vilka ej på
grund av närheten till andra anläggningar kunna giva anledning till
driftstörning eller fara, jämställas med husinstallationer (art. 15, 16 17,
26 och 41).
Art. 14.
Förbundsrådet skall utfärda ett reglemente angående den för olika
slags starkströmsdrift tillåtna spänningen.
Art. 15.
För ledningar till elektriska järnvägar och för starkströmsledningars
korsning med eller framdragande längs järnvägar (art. 21 mom. 2) skola
planer ingivas genom vederbörande banförvaltning till post- och järnvägsdepartementet
för godkännande.
För andra nya starkströmsanläggningar (art. 21 mom. 3) skola
planer ingivas till starkströmsinspektoratet för godkännande. Stark
-
589
strömsinspektoratet liar att infordra utlåtande från telegrafdirektionen och
i viktigare fall från vederbörande kantonsregering.
Förbundsrådet utfärdar föreskrifter rörande de planer, som skola
ingivas.
Skyldighet att ingiva planer gäller ej ifråga om husinstallationer.
Art. 16.
Med husinstallationer förstås i denna lag sådana elektriska inrättningar
i hus, uthus och andra dithörande lägenheter, vid vilka användas
de av förbundsrådet enligt art. 14 tillåtna elektriska spänningar.
Art. 17.
De enligt art. 3 utfärdade säkerhetsföreskrifterna skola särskilt angiva
de tekniska skyddsåtgärder, som erfordras vid sammanträffande
mellan svagströmsanläggningar eller mellan starkströmsanläggningar
inbördes.
Genomförandet av dessa åtgärder skall i varje särskilt fall ske på
lämpligaste sätt för samtliga de sammanträffande anläggningarna. Ernås
icke samförstånd om de åtgärder, som böra vidtagas, avgöres saken av
förbundsrådet efter inhämtande av yttrande från den i art. 19 angivna
kommissionen.
De för dessa säkerhetsåtgärders utförande uppkomna kostnaderna
inklusive nödvändig flyttning av i luften framdragna offentliga telefonledningar
skola de sammanträffande företagen gemensamt vidkännas.
För fördelningen av de uppkommande kostnaderna är det utan
betydelse, vilken ledning först utförts och på vilken ledning skyddsåtgärderna
och ändringarna skola vidtagas. Kostnadsfördelningen skall
göras efter följande grundsatser.
1. Om en eller flera svagströmsledningar, avsedda för allmänt
eller för järnvägstrafikens ändamål, sammanträffa med annan elektrisk
ledning, vidkännes den senare 2/s och den förra Va av kostnaderna.
2. Om två eller flera starkströmsledningar sammanträffa med varandra
eller med enskilda svagströmsledningar, fördelas kostnaderna i förhållande
till dessa anläggningars ekonomiska betydelse.
Kostnaderna för utförande på offentliga telefonledningar av dubbelledning
och över huvud av återledningar, som äro isolerade från jorden,
bäras uteslutande av förbundet.
Sohweiz.
590
Schweiz.
Om överenskommelse mellan intressenterna angående storleken av
de kostnader, som skola gäldas gemensamt, och angående dessas fördelning
icke kan ernås, avgöres saken i första och sista instans av förbnndsrätten.
Bestämmelserna i denna artikel tillämpas icke i fråga om inomhusinstallationer.
Art. 18.
Koncession å för drift av starkströmsanläggningar nödvändiga telefonledningar
i enlighet med art. 20—22 i förbundslagen angående telefonväsendet
den 27 juni 1889 beviljas kostnadsfritt.
IV. Kontroll.
Art. 19.
Förbundsrådet utser att i vanlig tid funktionera en kommission för
elektriska anläggningar av sju medlemmar. I densamma skola den elektriska
vetenskapen samt svag- och starkströmstekniken på lämpligt sätt
vara representerade.
Kommissionen avger utlåtande över de föreskrifter för utförande ocli
underhåll av elektriska anläggningar, som skola av förbundsrådet utfärdas,
ävensom över de ärenden, vilka förbundsrådet har att i enlighet
med art. 2, 3, 7, 14, 15 mom. 3, 17 mom. 2, 23, 24, 46, 52 och 60
av denna lag avgöra.
Art. 20.
Det tillkommer innehavare (ägare, arrendator o. s. v.) av anläggning
att öva uppsikt över anläggningen och övervaka, att densamma
hålles i gott stånd.
Åven uppsikten över och underhållet av de elektriska ledningar, som
befinna sig på en järnvägs område, ombesörjes av anläggningsinnehavaren,
varför denne och hans ombud äga att efter föregående anmälan
hos järn vägsmyndigheterna beträda järnvägens område.
Art. 21.
Kontrollen över iakttagandet av i art. 3 nämnda föreskrifter uppdrages:
1) beträffande svagströmsanläggningar, med undantag för de enskilda
sådana, som betjäna en starkströmsanläggning, och svagströmsanläggnings
korsning med starkströmsledning, som icke tillhör elektrisk
järnväg, åt post- och järnvägsdepartementet (telegrafavdelningen);
591
2) beträffande elektriska järnvägar ävensom korsningar mellan järnvägar
och elektriska starkströmsledningar och parallelt med järnvägar
gående sådana samt svagströmsledningars korsning med elektriska järnvägar,
åt post- och järnvägsdepartementet (järnvägsavdelningen);
3) beträffande övriga starkströmsanläggningar inklusive elektriska
maskiner åt ett inspektorat för starkströmsanläggningar, som förbundsrådet
äger angiva.
Art. 22.
Förbundsförsamlingen kan på framställning av förbundsrådet besluta
upprättandet av ett enhetligt inspektorat i stället för de tre kontrollmyndigheterna
(art. 21).
Art. 23.
Över de i art. 21 nämnda kontrollmyndigheternas beslut och anvisningar
kunna inom 30 dagar besvär anföras, nämligen i fråga om 1)
och 2) hos förbundsrådet, i fråga om 3) hos post- och järnvägsdepartementet
och mot dess beslut inom ytterligare 30 dagar hos förbundsrådet.
Skulle i enlighet med art. 22 ett enhetligt inspektorat upprättas,
kunna besvär över dess beslut anföras inom 30 dagar hos förbundsrådet.
Art. 24.
Alla slags meningsskiljaktigheter mellan de i art. 21 nämnda konkontrollmyndigheterna
avgöras av förbundsrådet.
Art. 25.
Starkströmsanläggningarnas innehavare skola till starkströmsinspektoratet
lämna det statiska materiel av teknisk art, som behöves för upprättande
av en enhetlig statistik.
Art. 26.
I avdelning IV angiven kontroll sträcker sig icke till husinstallationer.
Däremot är den, som levererar elektrisk ström till inomhusinstallationer
skyldig, att hos starkströmsinspektoratet styrka utövandet av sådan
kontroll, vilken kan underkastas efterprövning.
Schweiz.
592
Sclmeiz.
Y. Ansvarsbestämmelser.
Art. 27.
Om vid drivandet av en elektrisk svag- eller starkströmsanläggning,
vare sig densamma är enskild eller allmän egendom, någon person ljuter
döden eller lider kroppsskada, ansvarar ägaren av anläggningen för den
uppkomna skadan, så framt han icke visar, att olyckan förorsakats
genom händelse av högre hand eller genom vårdslöshet eller försummelse
av tredje man eller grov vårdslöshet av den dödade eller skadade
själv.
Samma ansvarsplikt gäller för skada å egendom, dock icke för
störande inverkan å affärsrörelse.
Art. 28.
Består anläggningen av flera delar med olika innehavare, ansvarar
gent emot den skadade:
a) om skadan tillfogas och förorsakas av en och samma del av anläggningen,
innehavaren av denna del av anläggningen.
b) om skadan tillfogas av den ena delen och förorsakas av den
andra, innehavarn e av dessa delar gemensamt.
Om innehavaren av den del, av vilken skadan tillfogats, sökes för
densamma, äger han söka sitt åter av innehavaren av den del av anläggningen,
av vilken skadan förorsakats.
Art. 29.
Därest skada sker å egendom till följd av antändning, förorsakad
vid en elektrisk anläggnings utförande eller drift, gälla obligationsrättens
bestämmelser.
Art. 30.
Uppstår skada till följd av kontakt mellan olika elektriska ledningar,
ansvara de olika innehavarne gemensamt för gkadan gent emot den
skadade; och faller detta ansvar till lika stor del å en var av dem, så
framt icke vållande visas ligga en viss innehavare till last eller annan
överenskommelse träffas. Dylik överenskommelse kan även på förhand
träffas.
593
Art. 31.
Om elektriska anläggningar ömsesidigt skada varandra, skall skadan,
såvida icke vållande kan visas ligga innehavaren av någon anläggning
till last, på rätt och billigt sätt fördelas dem emellan med hänsyn tagen
till samtliga inverkande omständigheter.
Art. 32.
Innehavare av stark- eller svagströmsanläggning är förpliktad att
rörande varje inträffad svårare skada å person eller å tredje man tillhörig
egendom genast göra anmälan till den i förbundslagen angående
arbete i fabriker av den 23 mars 1877, art. 4, bestämda lokalmyndighet.
Nämnda myndighet föranstaltar oförtövat om officiell undersökning,
som i viktigare fall äger rum med tillkallande av sakkunnige, över orsakerna
till och följderna av alla för myndigheten kända svårare olycksfall
samt avgiver redogörelse till kantonalregeringen för att av denna
tillställas post- och järn vägsdepartement et.
Art. 33.
Invändning om högre hand, på sätt i denna lag stadgas, kan ej
göras gällande beträffande skador, som hade kunnat förebyggas genom
anordningar i enlighet med föreskrifter, utfärdade på grund av art. 3.
A r t. 34.
Ägare av elektriska anläggningar ansvara för alla de personer, av
vilka de betjäna sig vid de elektriska anläggningarnas drift.
Atergångstalan mot dessa personer, därest de vållat skada, förbehålles
den ansvarige innehavaren av elektrisk anläggning.
Art. 35.
Kan det bevisas, att den dödade eller skadade eller den, vars egendom
skadats, kommit i beröring med en elektrisk anläggning genom en
rättsstridig handling eller genom medveten överträdelse av bekantgjorda
skyddsföreskrifter, varningar och dylikt, kan icke någon skadeersättning
krävas på grund av art. 27 och 28 av denna lag, även om olyckan inträffat
utan vållande å den skadades sida.
Schweiz.
75
594
Schweiz.
Art. 36.
För bestämmande av skadeersättningens belopp gälla obligationsrättens
föreskrifter.
Vid skada å person tilldömes såsom ersättning för framtida underhåll
efter rättens beprövande antingen ett belopp en gång för alla eller
en årlig ränta.
Om vid domens fällande följderna av en kroppsskada ännu icke
kunna fullt tillfredsställande bedömas, kan domaren undantagsvis göra
förbehåll om ett framtida beriktigande av domen såväl för det fall, att
döden eller en försämring i den skadades hälsotillstånd skulle inträda,
som ock för det fall, att dennes tillstånd skulle förbättras. Framställning
i detta hänssende måste göras senast inom år och dag efter domens
avkunnande.
Art. 37.
De i denna lag avhandlade ersättningsanspråk för skada å person
eller egendom förfalla efter två år från den dag, då skadan skedde.
Angående avbrott i preskriptionstiden gälla bestämmelserna i obligationsrätten.
Art. 38.
Vid tvist angående dylika ersättningsanspråk har domstolen att beträffande
sanningsenligheten av de gjorda påståendena och skadeersättningens
storlek döma efter fri prövning av förhandlingarna i deras helhet
utan att vara bunden av grundsatserna för bevisning i gällande processrätt.
Art. 39.
Reglementen, kungörelser eller särskilda överenskommelser, genom
vilka ansvarsplikten i enlighet med bestämmelserna i denna lag på förhand
bortfaller eller inskränkes, hava icke någon rättslig verkan.
Art. 40.
För rättsförhållandet mellan innehavaren av elektriska anläggningar
och vid dessa anställda tjänstemän och arbetare äro bestämmelserna i
de särskilda ansvarighetslagarna oförändrat gällande (förbundslagen angående
järnvägs- och ånbåtsförvaltningars ansvarsplikt av den 1 juli 1875
och förbundslagen angående fabriksrörelses ansvarsplikt av den 25 juni
1881 och 26 april 1887).
595
Schweiz.
Art. 41.
Skadeståndsbestämmelserna enligt avd. V äro icke tillämpliga |)å
elektriska husinstallationer.
VI. Expropriation.
Art. 42.
Angående edsförbundets telegraf- och telefonförvaltnings expropriationsrätt
gälla bestämmelserna i denna lags art. 12. Åt andra svagströmsanläggningar
för allmänt ändamål inrymmes den genom art. 43 starkströmsanläggning
medgivna expropriationsrätt.
Art. 43.
Förbundsrådet kan, i enlighet med bestämmelserna i förbundslagstiftningen
angående expropriation och de särskilda bestämmelserna i
förevarande lag, medgiva ägare av elektriska starkströmsanläggningar
och avnämare av elektrisk kraft rätt till expropriation för inrättningar till
bortledande och fördelande av elektrisk kraft ävensom för upprättande av
de för desammas drift erforderliga svagströmsanläggningar.
Art. 44.
Trädgrenar, genom vilka en förefintlig svag- eller starkströmsledning
skadas, skola på begäran från anläggningens sida av ägaren mot ersättning
avlägsnas.
Bestrider ägaren framställningens berättigande eller kunna båda
parterna icke enas om skadeersättningens storlek, avgöres saken slutligt
senast inom 8 dagar av en utav kantonalregeringen angiven lokalmyndighet;
denna drager i nödfall försorg även om beslutets utförande.
Kostnaderna bäras av den elektriska anläggningen.
Art. 45.-
Såsom inrättningar för bortledande och fördelande av elektrisk kraft
anses:
1. elektriska ledningar (luft- eller jordledningar) med tillbehör;
2. transformatorstationer med tillbehör.
596
Schweiz -
Art. 46.
Expropriationsrätt kan göras gällande gent emot enskild egendom
ock järnvägarnas mark, emot de senare likväl blott, såframt järnvägsdriften
icke hindras eller skadas genom en starkströmslednings framdragande
och de för järnvägsdriften nödvändiga ledningarna ävensom
telegraf- och telefonförvaltningens ledningar därav icke hindras.
Inrättningar för fortledande och fördelande av elektrisk kraft kunna
genom expropriation inrymmas mednyttj anderätt även i allmän egendom,
tillhörig en kanton eller en kommun.
Däremot kan, såvida det ej är fråga om drift av elektriska järnvägar,
kommun till skyddande av sina berättigade intressen vägra mednyttj
anderätt i sin allmänna egendom för företag, som avse leverans av
elektrisk energi inom kommunens område, eller ock knyta inskränkande
bestämmelser till sådan rätt.
Sådana beshit kunna inom 20 dagar överklagas hos kantonsregeringen.
Dess utslag kan inom ytterligare 20 dagar dragas inför förbundsrådet,
som slutgiltigt avgör saken.
Mednyttj anderätt av allmän egendom åt elektriska anläggningar må
endast inrymmas under nödig hänsyn till andra ändamål, för vilka det
i anspråk tagna området är avsett.
Art. 47.
Expropriation kan av ägare till elektrisk starkströmsanläggning respektive
avnämare utav elektrisk kraft påfordras för förvärvandet av
såväl äganderätt som servitutsrätt, och beträffande det senare vare sig
för beständigt eller blott för viss tid.
Art. 48.
Den skadeersättning, som skall utgivas, utgår efter omständigheterna
med ett belopp en gång för alla eller med en årsavgift.
I skadeersättningen kan med bägge parternas samtycke inräknas
ersättning för de skador å odlade områden och andra skador, som uppstå
vid företagna ändringar och reparationer av de utförda elektriska
ledningarna. Föreligger ej enighet härom, skola de under pågående
drift uppkomna ersättningsanspråk i händelse av bestridande avgöras
efter vanligt processförfarande.
597
Schweiz.
Art. 49.
Expropriationsrätt äger rum enligt bestämmelser i förbundslagen
angående expropriation av den 1 maj 1850, med förbehåll av de i art.
50 t. o. m. 54 av denna lag stadgade undantag.
Art. 50.
Påfordras expropriationsrätt för elektrisk anläggning, skall, om ansökan
därom göres, den föreslagna ledningens sträckning och planen för
företaget angivas i inlaga, som ingives till starkströmsinspektoratet.
Expropriationsrätt medgives av förbundsrådet, för såvitt icke inom
30 dagar efter planens offentliggörande (art. 51) invändning däremot
göres. Om så skett, beviljas expropriationen gentemot den, som gjort
invändningen, endast ifall ändring av sträckningen icke är möjlig utan
större tekniska svårigheter eller oproportionerlig ökning av kostnaderna
eller fara för den allmänna säkerheten.
I händelse, efter utförandet av en elektrisk anläggning, ändring av
densamma synes av omständigheterna påkallas, kan på begäran av den
exproprierande eller den, från vilken expropriation ägt rum, nytt expropriationsförfarande
beviljas och verkställas.
Art. 51.
Samtidigt med att planen ingives till starkströmsinspektoratet för
att därifrån tillhandahållas förbundsrådet, skall densamma utläggas i
kommunerna till intresserades kännedom. Plan och expropriationsansökan
skola icke blott publiceras utan även delgivas intresserade personligen.
Om expropriationsrätt påfordras endast gentemot enstaka jordägare,
äger det särskilda expropriationsförfarandet (art. 18 och följande i expropriationslagen
av 1850) rum.
Art. 52.
Efter det förbundsrådet avgjort alla invändningar mot planen och
godkänt densamma, inkallas på endera partens begäran värderingskommissionen
(art. 54) för behandling av ersättningsanspråken.
Art. 53.
Efter planens godkännande kan utförandet av de elektriska ledningarna
börja, även om värderingsförfarandet ej avslutats eller ersättnin
-
598
Schweiz, gärna utbetalts. Likväl skall för de senares gäldande ställas säkerhet;
storleken därav bestämmes i händelse av tvist av värderingskommissionen.
Art. 54.
För varje kanton utses en värderingskommission av tre medlemmar,
av vilka förbundsrätten, förbundsrådet och vederbörande kantonalregering
utser var sin. För varje medlem utses av samma myndigheter två
suppleanter.
I värderingskommissionens beslut kan ändring sökas hos förbundsrätten
i enlighet med bestämmelserna i expropriationslagen av den 1
maj 1850.
VII. Straffbestämmelser.
Art. 55.
Den som genom handling eller uraktlåtenhet avsiktligen skadar en
elektrisk anläggning eller utsätter den för fara, straffas:
a) om därigenom person eller egendom utsättes foi‘ väsentlig fara,
med fängelse;
b) om betydligare skada å egendom uppkommer, med fängelse eller
straffarbete intill 10 år;
c) om person svårt skadas ''eller dödas, med fängelse eller straffarbete.
Art. 50.
Den som genom handling eller uraktlåtenhet av vårdslöshet vållar
sådan skada eller fara, straffas:
i fråga om art. 55 mom. a med böter intill 500 frs. eller med fängelse
intill 6 månader;
i fråga om art. 56 mom. b med böter intill 1,000 frs. eller med
fängelse intill 1 år;
i fråga om art. 55 mom. c med böter intill 3,000 frs. eller med
fängelse intill 3 år.
I alla tre fallen kunna såväl böter som fängelsestraff ådömas.
Art. 57.
Den, som genom avsiktlig eller om grov vårdslöshet vittnande handling
hindrar eller stör telefonanläggnings eller starkströmsanläggnings
ändamålsenliga begagnande, straffas med böter intill 1,000 frs. eller med
599
fängelse intill 1 år. Om genom ifrågavarande handling person svårt
skadas eller dödas eller på annat sätt förorsakas betydligare skada,
straffes med böter intill 3,000 frs. eller fängelse eller straffarbete. Med
fängelsestraff kunna även förenas böter.
Art. 58.
Den, som i avsikt att förskaffa sig eller andra en olaglig fördel
avleder elektrisk kraft, straffas med böter intill 3,000 frs. eller med
fängelse intill ett år. Med fängelsestraffet kunna även förenas böter.
Art. 59.
Det straffrättsliga förfarandet i fråga om i art. 55, 56, 57 och 58
nämnda förbrytelser och förseelser äger rum i enlighet med föreskrifterna
i förbundslagen angående förbundsstraffrätt den 4 februari 1853. Dessa
föreskrifter tillämpas även i fråga om preskription.
Art. 60.
Den, som ej åtlyder de anvisningar, som givas av starkströmsinspektoratet
på grundval av förbundsrådets i enlighet med art. 3 i denna
lag utfärdade föreskrifter, kan av förbundsrådet straffas med böter intill
1,000 frs.
Dessutom förbehålles tillämpandet av straffbestämmelserna i art. 55,
56 och 57.
Vill. Slutbestämmelser.
Art. 61.
Förbundslagen angående upprättande av telegraf- och telefonlinjer
av den 26 juni 1889 och art. 66 i förbundsstraffrätten av den 4 februari
1853 upphävas i och med det att denna lag träder i kraft.
Art. 62.
Åt förbundsrådet uppdrages att på grundval av bestämmelserna i
förbundslagen av den 17 juni 1874 angående folkomröstning över förbundslagar
och förbund sbeslut föranstalta om kungörande av denna lag
och att bestämma tidpunkten för dess tillämpning.
Schweiz.
600
Spanien -
Elektrici
tetslag.
Skatt å elektrisk
energi.
Elektricitets
kommission.
Spanien.
1 eu lag av den 23 mars 1900 stadgas om rätt att tvångsvis framdraga
elektriska ledningar över offentlig ock enskild egendom. Lagen
innehåller inga bestämmelser, som åsyfta ett ingripande från statens
sida i förhållandet mellan leverantör och avnämare av elektrisk kraft.
Expropriations- eller servitutsrätt meddelas av ministern för allmänna
arbeten, då det är fråga om begagnande av område för allmänna vägar,
statens järnvägar eller dylika trafikleder, samt i andra fall av vederbörande
guvernör. Egendomsägaren är ej skyldig tåla intrång, om en
ledning i stället kan förläggas i allmän väg och dess längd därigenom
ej ökas mer än 20 då fråga är om intrång på inhägnad gård, eller
10 % i andra fall.
I en administrativ förordning av den 7 oktober 1904 meddelas bestämmelser
rörande koncessioner och säkerhetsföreskrifter för elektriska
anläggningar och i en annan sådan förordning av samma datum rörande
bland annat elektricitetsmätare. Mätinstrument skola godkännas med
avseende på typen och dessutom erfordras verifikation av de särskilda
apparaterna, med hänsyn till att skatt i vissa fall uträknas efter de
uppmätta kvantiteterna.
I Spanien upptages enligt lagar av den 12 augusti 1897 och den
22 maj 1900 en skatt till staten å elektrisk energi, vilken skatt lägges
dels på produktionen och dels på konsumtionen. Skatten på produktionen
lär utgå efter den genomsnittliga dagliga belastningen med 6,75
och 0,5 pesetas per år och kilowatt för belysnings- respektive kraftström.
På konsumtionen uttages skatten för belysningsström med
10 % å försäljningsvärdet med vissa rabatter. De anförda skattesatserna
lära emellanåt omjusteras vid budgetens uppgörande. Åven kommunerna
kunna upptaga skatt på den elektriska energien, och allt som
allt synes den kunna bliva beskattad med 20—30 % av värdet.
År 1912 tillsattes genom administrativ förordning en elektricitetskommission
i anslutning till departementet för allmänna arbeten.
Tyskland.
Tyskland.
Några för hela Tyska riket gällande särskilda lagar om utförande
och drivande av elektriska anläggningar eller om garantier för
leverans av elektrisk kraft eller reglering av priset å sådan linnas icke,
utan gälla härför civillagens allmänna bestämmelser. Vissa rikslagar
beröra emellertid elektriska anläggningar, nämligen lagarna om
telegrafväsendet, om elektriska måttenheter, om stöld av elektricitet och
om beskattning av vissa elektriska förbrukningsartiklar, varom närmare
anföres här nedan.
De enskilda förbundsstaterna hava ej heller några särskilda elektricitetslagar,
ehuru åtskilliga bestämmelser om elektriska anläggningar givetvis
finnas. De rättsförhållanden, som gälla för sådana anläggningar,
synas vara ganska likartade i de skilda staterna, och följande må därom
påpekas.
Framställning eller försäljning av elektrisk energi är en hantering,
som i och för sig ej kräver något särskilt tillstånd av offentlig myndighet,
utan står öppen för vem som helst. Emellertid kan den ej bedrivas
i avsevärd omfattning, utan att ledningar måste beröra eller förläggas
inom område för allmänna vägar. Därigenom bliva de ortsmyndigheter
— kommuner, kretsar och provinser —, vilka äga bestämmanderätt över
dessa av ledningarna berörda vägar och platser, i tillfälle att uppställa
villkor för utförande av ledningsnät till sådana anläggningar eller att
meddela tillstånd eller koncession för desamma, och gälla i detta avseende
ungefär samma förhållanden för städer som för landskommuner.
Ortsmyndigheterna äga därvid frihet att bestämma de koncessionsvillkor,
som i varje särskilt fall synas lämpliga och varom de kunna träffa överenskommelse
med företagaren. Dessa villkor äro naturligtvis av den
mest mångskiftande art beroende på anläggningens beskaffenhet och ändamål.
Rör det sig endast om dragande av ledningar genom en kommun
utan distributionsverksamhet inom dess område, lär som regel tillstånd
därtill medgivas utan vidare. Då fråga är om bedrivande av distributionsrörelse,
framställer sig däremot spörsmålen om koncessionstid, inlösnings
-
Ortsmyndigheter
som
koncessionsgivare.
602
Tyskland.
Statlig kontroll
över
koncessioner.
rätt till anläggningen, leveranstvång, leveransmonopol, kraftpris ocl: övriga
villkor för kraftleverans m. in. Koncessionstiden för av kommuner koncessionerade
lokala anläggningar överstiger numera vanligen ej 25 år,
efter vilken tid man förbehåller sig rätt att på ett eller annat sätt inlösa
anläggningen. Ett kraftföretag, som utövar sin verksamhet över
en större landsbyggd (Ueberlandzentral) har vanligtvis eu mängd dylika
koncessioner. Mycket ofta utföras anläggningarna helt eller delvis av
samhällena själva eller ock ingå dessa som delägare i föreningar eller
bolag för sådant ändamål och erhålla därigenom det önskade inflytandet
över företagets skötsel. I det fäll att den koncessionsgivande menigheten
äger vattenkraft, som upplåtes till ett distributionsföretag, bliver koncessionen
givetvis mer omfattande än eljest. Några utdrag ur dylika koncessioner
lämnas här nedan i samband med redogörelsen för Baden.
Ehuru sålunda koncessioner för elektriska anläggningar i allmänhet
meddelas av ortsmyndigheter, utöva likväl överordnade statliga myndigheter
eu viss kontroll ifråga om koncessionsfördragens innehåll genom
rådgivande verksamhet, tillhandahållande av formulär eller upplysande förklaringar
rörande dylika fördrag, underlättande av konsultationsmöjligheter
för koncessionsgivaren, uppställande av bestämmelser, vilkas iakttagande
göras till villkor för användande av statliga vägar eller för erhållande
av lånerätt o. s. v. På detta sätt ha statsmakterna i flera tyska
stater utan några lagstiftningsåtgärder förskaffat sig inflytande på elektricitetsdistributionens
anordnande, varvid möjlighet föreligger att, om
behov därav visar sig, öva inverkan även på leverans villkoren för kraften.
På denna väg har man ock under senare år sökt motarbeta uppkomsten
av installationsmonopol, vägrättsmonopol för eu längre tid in. m. dylikt,
som ansetts vara till men eller olägenhet för en större allmänhet. På
vissa ställen har staten själv utfört kraftverksanläggningar för allmän
distribution och såsom t. ex. i Bayern och Baden uppträtt som koncessionsgivare,
formellt stödjande sig på dispositionsrätten över statliga vägar,
samt därvid genom erbjudande av leveransmonopol för viss tid och vissa
distrikt sökt åstadkomma en snabb elektrifiering av stora landssträckor, vilka
eljest endast så smånignom skulle kunnat bliva försedda med elektrisk
kraft.
Ett förhållande, som under senare tid blivit alltmer beaktat, är frågan
om anläggningarnas anordnande, så att de i minsta mån inverka störande
på landskapets utseende, och bruka för detta ändamåls ernående organisationer
för naturskydd (Heimatschutz) lämnas tillfälle att yttra sig om de
planerade anordningarna.
603
Mun bär från den elektriska kraftindustriens sida sedan länge sökt
få till stånd eu särskild rikslag (Wegegesetz) om rätt att framdraga
kraftledningar å område för allmänna vägar samt om rätt att för detta
ändamål tvångsvis påfordra upplåtande av kommuner eller enskilda
tillhörig mark. Gent emot ett sådant av elektricitetsföreningarna för
några år sedan utarbetat lagförslag att för kraftledningar få använda
kommunal och privat egendom ungefär som för statstelegrafens ledningar
har från kommunernas sida påpekats, att detta skulle utgöra ett obehövligt
och allt för långt drivet ingrepp i den kommunala och privata
äganderätten. Anspråken hava ock sedermera betydligt reducerats. Sålunda
har man enats om, att kommunerna fortfarande böra hava kontrollen
över ledningars anbringande i deras egna gator och vägar och
att expropriation blott må ifrågakomma, då det gäller ett allmänt intresse.
Expropriationsförfarandet borde därvid lämna samma möjligheter som'' de
olika staternas allmänna lagstifting på detta område, men det borde medgiva
en betydligt enklare och snabbare behandling.
I de fall, då frivillig uppgörelse ej kan träffas mellan företagaren
och markägaren om plats för ledningars utläggande, återstår för närvarande
endast att använda de allmänna expropriationslagarna. Dessa
äro olika i de skilda staterna, men den vanliga förutsättningen för deras
tillämpning är dock, att det måste vara fråga om ett företag av allmänt
gagn (öffentliches Wohl). Prövningen tillkommer olika myndigheter men
i sista hand vederbörande regering, som meddelar expropriationsrätten i
den omfattning, den finner skäligt. Vid dylik prövning lär i vissa fall
hänsyn tagas till, i vad mån ett distributionsföretags villkor för kraftleverans
äro av den beskaffenhet, att företaget kan anses vara av allmänt
gagn. 1 avseende på rättigheternas omfattning synas inga bestämda
gränser förefinnas. Så har t. ex. förekommit att en större stad, som sökt
monopolisera elektricitetsdistributionen även utanför sitt eget område,
tvungits att låta annat företag framdraga ledningar genom staden för att
på lämpligt sätt nå fram till området i fråga.
Ett missförhållande vid elektriska distributionsföretag, mot vilket de
flesta förbundsstaternas regeringar, såsom ovan antytts, ansett sig böra
ingripa, är det s. k. installationsmonopolet, bestående däruti, att kraftverken
utse en enda eller några få entreprenörer, som ensamma få rätt
att utföra abonnenternas anläggningar och till dem leverera lampor,
motorer och övriga förbrukningsartiklar, vilka de förbinda sig att anskaffa
endast från vissa fabriker. Detta system har varit ganska vanligt
Tyskland.
Vågrätt.
Expropria
tionsrätt.
Installationsmonopol.
604
Tyskland.
Rikslagav.
Skydd för
telegraf och
telefon.
och framkallats därav, att de stora och av banker väl understödda fabrikationsfirmorna
för att förskaffa sig beställningar direkt eller indirekt
bidragit till byggandet av kraftanläggningar, som kanske i många fall
utan denna hjälp icke skulle kommit till stånd. Som ersättning härför
hava de betingat sig ensamrätt till utförandet av abonnenternas installationer.
Härigenom kunna på omvägar deras bidrag till anläggningskostnaden
för kraftverken uttagas från abonnenterna, som väl få betala sina
anläggningar dyrare, än om konkurrensen om dem vore fri. Därtill kommer,
att småfirmor och installatörer på platsen bliva utestängda från sitt naturliga
arbetsfält. Det är i synnerhet detta senare förhållande, som väckt
mycket opposition mot systemet, då därigenom småfabrikants- och hantverkarklassen
på detta verksamhetsområde hotas till sin existens, under
det att de två eller tre stora fabriksbolagens inflytande alltmer ökas.
I åtskilliga cirkulärskrivelser från regeringarna till underordnade
myndigheter hava dessa uppmanats att så vitt möjligt motarbeta uppkomsten
av dylika öppna eller förtäckta installationsmonopol, utan att
detta dock synes hava haft åsyftad verkan. Så framhåller t. ex.
den preusiske statsministern ånyo i en cirkulärskrivelse år 1912, att installationsverksamheten
bör stå öppen för alla kompetenta hantverkare,
samt att av installatör ej bör utkrävas högre kaution än 500 mark, ej
heller böra strömprisen göras beroende av vem som utfört anläggningen
o. s. v. De myndigheter, som bevilja kommunerna rätt att upptaga lån,
åläggas i skrivelsen att som villkor därvid fordra, att dessa vid meddelandet
av elektricitetskoncessioner tillförbinda företagaren att iakttaga de
ovannämnda föreskrifterna, och regeringen säger sig även skola göra detta
till villkor vid meddelande av expropriationsrättigheter.
Följande rikslagar, som beröra elektriska anläggningar, må omnämnas:
a) De allmänna lagarna om telegrafväsendet nämligen telegraflagarna
av den 6 april 1892 och lag om vågrätt för telegrafledningar
av den 18 december 1899 meddela bland annat bestämmelser om den
anläggningarna tillkommande skyldigheten att vidtaga anordningar till
förekommande av fara eller störningar å telegraf- och telefonledningar.
Enligt § 12 av den förstnämnda lagen skall den sist tillkomna anläggningen
bekosta erforderliga skyddsanordningar; dock gäller detta
numera endast, då ingen av ledningarna eller endast en av dem befinner
sig på område för allmän trafikled eller, då fråga är om en statens ledning,
denna ej tjänar ett allmänt ändamål. Under andra förhållanden
tillämpas §§ 5 och G av den sistnämnda lagen, enligt vilken i vissa fall
telegrafverket skall bära kostnaden för erforderliga omflyttningar eller
skyddsanordningar.
005
b) Lagen om elektriska måttenheter av den 1 juni 1898 definierar
och fastställer de elektriska måttenheterna ohm, ampere och volt samt
bemyndigar regeringen att förordna om, i vad mån elektricitetsmätare,
som användas vid allmänna distributionsföretag, skola vara underkastade
offentlig kontroll. Denna kontroll, som utövas genom Physikalisch-Technische
Reichsanstalt, är för närvarande begränsad till en prövning av
mätartyper med hänsyn till konstruktion och tillförlitlighet såsom i England
och Frankrike; den tillåtna missvisningen m. in. angives i en administrativ
förordning av den 6 maj 1901.
c) Lagen av den 9 april 1900 fastställer, när stöld av elektricitet
skall anses äga rum, och angiver straffpåföljden därför. Enligt ett föreliggande
förslag till ny strafflag (§ 12) skall emellertid i dithörande sammanhang
elektriciteten betraktas såsom en sak, varigenom samtliga bestämmelser,
som gälla för olovligt tillägnande av lös egendom, även
skola bliva tillämpliga i fråga om elektrisk energi. Den ovannämnda
speciallagen om stöld av elektricitet bliver då obehövlig och rättsskyddet
kommer att i flera avseenden ökas. I samma lagförslag föreslås straffbestämmelser
(fängelse intill tre år eller böter upp till 1000 mark) för
avsiktlig skadegörelse å anläggning, varigenom tillhandahålles elektrisk
kraft åt allmänheten. Särskilt skydd för sådana anläggningar i detta
avseende har hittills saknats.
d) Lagen av den 15 juli 1909 pålägger en skatt till staten på glödlampor
och båglampskol, som användas inom landet ; vad som därav exporteras
är skattefritt. Glödlampor beskattas efter ljusstyrka (wattal)
samt så, att skatten är dubbelt så hög för metalltrådslampor som för koltrådslampor.
Skatten utgör per lampa:
Upp till 15 watt ....................... | 5 | Koltråds- lampa. pfennige | Metalltråds- lampa. 10 pfennige | |
15— 25 watt ........................... | 10 | y> | 20 | y> |
25- 60 » ........................... | 20 |
| 40 | y> |
60—100 » ......................... | SO | » | 60 | )> |
100—200 » ........................... | 50 |
| 100 | » |
därutöver ökas skatten för var | 25 | » | 40 | » |
Båglampskol utan tillsatser beskattas med 60 pf. per kilo och kol
med tillsatser för att öka ljusstyrkan med 100 pf. per kilo. Samtidigt
Tyskland.
Elektriska
matt enheter.
Stöld av elektricitet.
Skatt på elektriska
lampor
in. m.
''
G06
Tyskland.
Säkerhetsföreskrifter
för elektriska
anläggningar.
Elektricitetsdistributionen
i Tyskland.
pålades brännare för kvicksilverlampor en skatt av 100 pf. och glödkroppar
för gasljus en skatt av 10 pf. per st. Skatten inbragte år 1912
c:a 16 miljoner mark därav ungefär 30 %■ för glödkroppar. Denna skatt
utgör den slutliga återstoden av ett av regeringen år 1908 framlagt förslag
om skatt på all elektrisk energi, även sådan som skulle framställas
och användas uteslutande för eget behov. Detta förslag möttes emellertid
av en mycket livlig opposition, då man allmänt ansåg det vara synnerligen
olämpligt att beskatta en nödvändighetsvara inom det borgerliga
samhället och ett av de värdefullaste hjälpmedel för industriel verksamhet.
Den nu gällande skatten har förorsakat svårighet vid export av de
tyska fabrikaten, detta ehuru de exporterade varorna äro skattefria. Vissa
länder, där värdefull å dylika artiklar förefinnes, såsom Förenta staterna
och Kanada, tillämpa nämligen den regeln, att varans handelsvärde, varefter
tullen beräknas, skall vara marknadsvärdet i exportlandet alltså
inklusive eventuella skatter därstädes. Härigenom försvåras i hög grad
konkurrensen med fabrikat från andra länder, där ingen skatt finnes,
och den sålunda förorsakade förlusten måste givetvis tagas i betraktande
vid bedömande av den verkliga skatteintäkten.
I hela Tyskland tillämpas sedan länge de föreskrifter och normer
för elektriska anläggningars utförande, som utarbetas och utgivas av
föreningen Verband Deutscher Elektrotechniker. Dessa föreskrifter revideras
vid behov för att ständigt kunna motsvara teknikens fordringar.
Då offentliga myndigheter hava anledning meddela föreskrifter på detta
område, hänvisas vanligen till desamma.
Av europeiska länder kunna, jämte Schweiz, stora delar av Tyskland
uppvisa den i förhållande till folkmängd och areal största utvecklingen
i fråga om anläggningar för distribution av elektrisk energi åt
allmänheten. Detta förhållande kan i detta fall endast i någon mån
tillskrivas eu riklig tillgång på vattenkraft, som ju blott förefinnes i
de sydligare delarna av riket. Flertalet av eletricitetsverken, däribland
de mest betydande äro ock värmekraftverk. Orsaken till det stora uppsvinget
på detta område torde närmast vara landets ledande ställning
inom den elektriska fabrikationsindustrien samt dess livliga utveckling
överhuvud taget.
Som ovan nämnts, saknas inom riket särskild elektricitetslagstiftning,
som eventuellt kunnat verka befordrande eller förhindrande på
denna utveckling.
007
Vattenlagstiftningen tillhör de olika förbuudsstaternas egna lagstiftningsområdcn.
Vattenlagar helt eller delvis av nyare datum finnas i
Preussen av år 1913, i Baden av den 12 april 1913, i Sachsen av den
12 mars 1909 och i Bayern av den 23 mars 1907. I allmänhet anses
alla med farkoster eller sammanhängande flottar navie-erbara vattendrag
och även åtskilliga andra vara .allmän egendom, varför deras utnyttjande
för kraftutvinning är beroende på särskild koncession av offentlig myndighet.
Där vattenkraften skall uttagas ur eu gränsflod, såsom t. ex.
är fallet i åtskilliga stora kraftverk vid Rhen på gränsen till Schweiz,
kompliceras förhållandena väsentligt, och meddelandet av koncessioner
i dylika fäll kräva årslånga underhandlingar.
Enligt en av Dettmar (Elektr. Zeitschr. sid. 1447, 1913 och senare)
gjord sammanställning av den tyska elektricitetsverksstatistiken funnos
i riket vid början av 1913 något över 4,000 elektricitetsverk; 70 % av
dessa genererade helt eller delvis själva energi, de övriga voro endast
sekundärverk; ökningen under de två sista åren utgjorde ej mindre
än 1,500 verk; omkring 3/h av hela antalet voro i privat ägo och de
övriga kommunal eller statlig egendom. Från dessa verk försågos 17,500
orter med elektrisk kraft. Den totala anslutningen uppgick till 4 miljoner
kw. samt den i generatorstationerna installerade maskinkraften till 1,9
miljoner kw. och årsproduktionen till 4,336 miljoner kwt; 103 verk hade
en kapacitet av över 5,000 kw. men endast 50 över 10,000 kw. och det
största bland dem, bolaget Berliner Elektrizitäts-Werke, 193,000 kw. i
sex ångkraftstationer. Något över 200 verk försågo vardera mer än
10 och därav 23 verk mer än 100 orter med kraft och kunde sålunda
anses som egentliga kraftfördelningsföretag (Ueberlandwerke).
Vad beträffar de elektriska anläggningarnas ekonomiska resultat,
som ej är berört i ovannämnda sammanställning, så är detta givetvis
bäst för dem, som företrädesvis arbeta inom tätare bebyggda orter;
också äro städernas elektricitetsverk, vilka dessutom hava monopol på
sin verksamhet, mycket inbringande företag. Bland de egentliga kraftfördelningsföretagen
torde emellertid finnas åtskilliga, som utvisa ett
ganska dåligt resultat, vanligen beroende på att de planerats och utförts
utan tillräcklig utredning om förutsättningarna. I viss mån belysande
därför är en rundskrivelse av år 1912 från inrikesministeriet i konungariket
Sachsen till kretsförvaltningarna. Där framhålles, att landet numera
praktiskt taget kan anses vara i sin helhet elektrifierat och att avnämare
på grund av konkurrens mellan anläggningarna kunna erhålla kraft på
mycket fördelaktiga villkor. Kommuner, som äga mindre räntabla anläggningar,
varnas för att sälja dessa, även om därigenom ekonomisk fördel
Tyskland.
608
Tyskland, skulle kunna ernås för tillfället, detta med tanke på vikten av att i
framtiden kunna bibehålla bestämmanderätten över leveransvillkoren för
elektrisk energi, som ständigt bliver en allt viktigare faktor i samhällenas
ekonomi. En avsevärd del av elektricitetsverken innehaves i
Sachsen av kommunerna.
Ett förhållande, som förtjänar beaktas, är den under senare år allt
vanligare s. k. blandade privata och offentliga driften av elektricitetsverk,
spårvägar och dylika företag. Ett avsevärt antal kommuner hava
funnit det lämpligt att ej utföra och driva anläggningar som rent kommunala
verk utan att i stället ingå som delägare i bolag eller föreningar
;Genossenschaften), som bildats för ändamålet, eller ock att helt och
hållet utarrendera driften. Härigenom anser man sig ofta kunna åstadkomma
en mera affärsmässig skötsel och ett bättre resultat av verksamheten,
och systemet förmenas hava många fördelar. Exempel på
åtskilliga dylika företag och rörande dem träffade kontraktsavtal ävensom
en allmän utredning av dithörande spörsmål återfinnas i ett arbete
av professor R. Passow (Die gemischt privaten und öffentlichen Unternehmungen,
Jena 1912).
I fråga om den framtida utvecklingen av elektricitetsdistributionen
i Tyskland brukar särskilt påpekas vikten av, att mycket stora centraler
-komma till stånd, från vilka den elektriska energien kan överföras på
långt håll till lokala distributionsverk. Professor G. Klingenberg (Elektor.
Zeitschr. sid. 317, 1913) uppskattar den besparing i driftkostnaden, som
kunde ernås, om de offentliga elektricitetsverkens produktion år 1911
(1,600 miljoner kwt) erhölles från stora moderna verk, till över 50
miljoner mark per år, och med nuvarande utveckling ökas detta belopp
hastigt. Han anser, att staten bör medverka till åstadkommandet av
dylika verk och redan nu planera därför, samt föreslår, att mindre,
befintliga verk skulle i stället för att vidare utbyggas tvångsvis
åläggas att inköpa sitt ökade kraftbehov från dem. Dessa stora verk
borde enligt hans åsikt ej drivas som statsföretag utan såsom bolag med
staten som delägare. De borde för övrigt genom lagstiftning tillerkännas
en viss monopolställning samt expropriationsrättigheter för ledningsnätens
utdragande, men å andra sidan vara underkastade leveranstvång
samt tariff- och vinstreglering in. m. Dessa omfattande planer äro
framställda endast såsom önskemål utan närmare angivande av, huru
de skola kunna realiseras. Huvudtanken i det hela är att utnyttja stordriftens
ekonomiska överlägsenhet.
Preussen.
Tyskland.
009
Preussiska staten synes ej särdeles mycket hava tagit befattning med
den elektriska kraftindustriens driftsförhållanden; som ovan nämnts har
den dock vidtagit åtgärder till förhindrande av installationsmonopol vid
dylika anläggningar. ^ Tillsvidare har den ej heller utövat någon nämnvärd
verksamhet ifråga om utförande av statliga kraftverksbyggen för
elektrisk distribution. År 1913 framlades emellertid för lantdagen ett förslag
att för en kostnad av 9 miljoner mark utbygga vattenkraft å c:a 20,000
hkr. vid Vesers källfloder. Flera provinsförvaltningar t. ex. i Sachse^och
Pommern, hava dock vidtagit åtgärder för att befordra elektricitetdistributionen
inom sina respektive områden genom inrättande av statliga elektriska
konsultationsbyråer, som mot låg avgift tillhandagå med upplysningar
och utredningar särskilt för anläggningar på landsbyggden
genom föranstaltande om enhetliga tariffer för kraftleverans inom provinsen
o. s. v. r
År 1905 antogs en lag, som lämnade regeringen befogenhet att
anordna en teknisk kontroll över elektriska anläggningar på bekostnad
av anläggningsägaren. Ett förslag härom utarbetades och framlades
några år senare. Detta förslag förutsåg en mycket omfattande kontroll,
vars nytta eller behövlighet livligt bestreds från industriella kretsar.
Förslaget blev även återtåget, och något nytt har ännu ej framlagts.
Flere administrativa förordningar hava utfärdats berörande elektriska
kraftledningars förhållande till telefon- och telegrafledningar (1908 och
1910), ledningars framdragande genom statens skogar etc.
Bayern.
Den bayerska regeringen har vidtagit eller planerat en del åtgärder
för att påskynda och reglera landets elektrifiering och vattenkraftens
utnyttjande.. Staten är ju ock här innehavare av betydande vattenkrafter.
En fullständig plan för elektrifiering av statsjärnvägarna med användande
av vattenkraft har sålunda för flera år sedan utarbetats, men har tillsvidare
ej ^ kommit till utförande. I samband därmed har man avsett att
staten från dessa kraftstationer skulle tillhandahålla elektrisk energi,
vilken sedermera genom särskilda distributionsföretag skulle fördelas över
landet. Vad angår reglering av priset på elektrisk kraft, äro statsmandigheterna
i tillfälle att inverka därpå vid meddelandet av koncessioner
77
610
Tyskland, för utbyggande av staten tillhöriga vattenfall eller för berörande av
statliga vägar, eller då tillstånd meddelas kommunerna att upptaga lån
eller åtaga sig andra förbindelser i samband med elektriska anläggningars
utförande. Dessutom praktiseras att de koncessionsföredrag rörande
elektricitetsdistribution, som av kommunerna avslutas med enskdda företagare,
hänskjutas till statsmyndigheterna för granskning, innan de bliva
slutgiltigt antagna. Därigenom lämnas åt dessa tillfälle att gorå sadana
påpekanden, som anses vara i det allmännas intresse. Sålunda lär det
ofta förekommit, att större kommuner tillråtts att själva gå i föifattning
om anläggningars utförande; även synes man velat motarbeta byggandet
av små0kraftverk, som i regel bliva ganska oekonomiska, och i stället
främja anslutningen till större centraler. _
År 1912 bär regeringen i ett cirkulär till offentliga myndigheter
påpekat, att landets allmänna elektrifiering måste anses vara en av de
viktigaste ekonomiska frågor, som för närvarande föreligga och att densamma
kräver statens medverkan för sin lösning. Den rättsliga grunden
för statsregeringens ingripande därvidlag utgöres ej av några särskilda
lagstadganden utan består i dess allmänna kontrollrätt över kommunerna
och i dess förutsatta befogenhet att uppställa de villkor, den anser lämpliga
för medgivande av ledningars framdragande över statsegendom såsom
offentliga vägar, statsjärnvägar, vattendrag etc. Efter utförda undersökningar
i in- och utlandet har regeringen för elektrifieringen uppställt
ett program, vars huvudpunkter äro följande:
En allmän elektrifiering bör ombesörjas av stora kraftföretag, åt
vilka för längre tid anvisas vidsträckta leveransområden; företagen böra
bedrivas av aktiebolag, vari menigheterna äro intresserade; staten tillhörig
vattenkraft bör härvid i möjligaste mån utnyttjas; anläggningarna
böra utbyggas så, att efter en viss tid alla kommuner i ett angivet
distrikt erhålla tillgång till elektrisk energi till enhetliga pris; städer
och övriga större kommuner böra själva driva lokal distributionen, men
smärre kommuner överlämna densamma åt bolaget; strömprisen böra
underställas statens kontroll och revideras efter vissa år; staten bör,
om så befinnes nödigt från det allmännas synpunkt, kunna inlösa anläggningen
efter viss tid och enligt pa förhand bestämda villkor, vid
utbyggnaden böra befintliga anläggningars intressen beaktas; inskränkning
av den fria konkurrensen om utförande av abonnenternas installationer
får ej förekomma; staten bör i det allmännas intresse noga följa
utvecklingen på detta område. Regeringen framhåller även, att den ej
finner lämpligt, att i kommunerna bildas privata föreningar (Genossenechaften)
för ledningsnätens utförande, utan anser, att kommunerna själva
böra utföra och driva dessa.
eu
1 anslutning till 1‘örenämnda program har inrikesdepartementets byrå
för vattenkrafts- och elektricitetsfrågor utarbetat detaljerade projekt med
ledningsplaner för elektricitetsdistribution i de landsdelar, som sakna sådan
eller endast delvis äro försedda därmed. Landet har därvid uppdelats i
ett ringa antal, 4 eller 5, stora och efter naturliga förhållanden avgränsade
distributionsdistrikt, inom vart och ett av vilka ett särskilt
foretag skulle handhava den elektriska kraftfördelningen. Därigenom
skulle undvikas ett planlöst byggande av enstaka anläggningar och i
stället alla de fördelar ernås, som äro förenade med stora samarbetande
verk, såsom billigare anläggnings- och driftkostnader, bättre och likformigare
utnyttjning av kraftstationerna genom vidsträckta ledningsnät,
enhetliga låga tariffer etc. Dessa företag har man tänkt skola utföras
och drivas av aktiebolag enligt en av vederbörande provinsregering
meddelad statskoncession, baserad, som ovan nämnts, på statens rätt
att uppställa villkor för berörande av allmänna trafikleder och annan
statsegendom. Då staten ej utan vidare äger bestämma över användandet
av kommunernas vägar och ej kan meddela tillstånd för ledningars nedläggande
därstädes, måste företagaren även träffa avtal med varje kommun,
som skall anslutas. Staten uppgör för detta ändamål särskilda
kontraktsformulär (Zustimmungsvertrag) för att dessa överenskommelser
med kommunerna skola bliva enhetliga; avvikelse från sådant formulär
erfordrar statens godkännande. Åven då fråga är om utvidgningar eller
sammanslagningar av befintliga kraftanläggningar, uppställer staten numera
fordringar och träffar med företagarna avtal av ovannämnda art.
Under ett par år, intill utgången av 1913, hade fem dylika koncessionsfördrag
avslutats rörande delvis äldre och delvis nya företag av
betydande omfattning. Det först tillkomna av dessa fördrag rör
elektricitetsdistributionen i det Bayerska Pfalz väster om Rhen. Därstädes
har ett aktiebolag, Pfalzwerke A. G. Ludwigshafen, av vederbörande
kretsförvaltning såsom representant för statsmyndigheten
erhållit en koncession för elektricitetsdistributionen. Bolagets delägare
äro dels menigheter dels enskilda. Sålunda har kretsen själv till aktiekapitalet,
7,2 miljoner mark, bidragit med ett belopp av 3,9 miljoner,
och åtskilliga städer och förutvarande kraftverk hava ingått dels med
penningar och dels med redan befintliga kraftstationer och ledningsnät.
Fullt utbyggd har anläggningen beräknats skola kosta 24 miljoner mark
undantagandes kostnaden för de lokala näten, vilka skola utföras av
kommuner eller enskilda. Koncessionen skall gälla i 75 år och staten
skall efter 50 år hava rätt att inlösa anläggningen efter på förhand
fastställda grunder. Staten har även förbehållit sig rätt till kontroll
Tyskland,
612
Tyskland, över leveransvillkoren för kraften m. m. För närvarande är driften av
kela företaget utarrenderad på 12 år till ett av de som delägare ingående
kraftverken, som under denna tid garanterat förräntning av aktiekapitalet
och erforderlig amortering.
Ett annat fördrag har träffats med ett konsortium benämnt Elektricitets-Lieferungs-Gesellschaft
i Berlin angående elektrifiering av ett c: a
1,200 kvkm. stort område i Oberffanken. I detta förekomma en hel del
bestämmelser, som äro karaktäristiska för dylika fördrag och av vilka de
efterföljande må anföras såsom exempel.
Staten meddelar, under förbehåll av enskild rätt, utan ersättning
vågrätt över all statsegendom inom området i fråga för en tid av 50 år
och under denna tid monopolrätt för de 20 första åren. Från monopolet
undantagas dock redan bestående anläggningar, privata och statens anläggningar
för eget behov och för allmänna transportmedel, genomgångsledningar
och ledningar till kommuner, som ej inom 10 år anslutit sig
till företagets nät. Efter koncessionstidens slut anses koncessionen periodvis
förnyad på 5 år åt gången, om den ej uppsäges två år, innan den
utgår; vid bristande iakttagande av koncessionsvillkoren kan den när
som helst återtagas. Bolaget får ej bedriva någon annan verksamhet än
det ifrågavarande företaget och ej heller utan statens medgivande överlåta
detsamma på annan. Det får ej lägga hinder i vägen för fri konkurrens
om installationer hos abonnenterna. För att säkerställa driften
skola vissa tekniska bestämmelser såsom om reservmaskineri i kraftstationerna
och dylikt iakttagas. Utförandet av ledningsnäten skall äga
rum inom fastställda tidsfrister, som göras beroende på den blivande
anslutningen. Kraften får tagas även från kraftverk utanför Bayern,
men vid regelbunden drift bör tre fjärdedelar av kraften genereras inom
landet. Avbrytes driften utan skälig anledning, skall visst vite erläggas
för varje dag avbrottet varar. Staten skall hava företrädesrätt att förvärva
aktier i företaget, när sådana avyttras av de ursprungliga innehavarna.
Staten skall enligt på förhand angivna grunder äga inlösa alla med
kraftfördelningen sammanhängande anläggningar (ledningar, transformatorer
etc.) och kan även överlåta denna rätt på kretsar och kommuner.
Denna ^lösningsrätt skall träda i kraft efter 10 år med 4 års notifikationstid.
Alla kontrakt, som förplikta bolaget till strömleverans för
längre tid än 10 år eller som berättiga tredje man att disponera någon
del av anläggningen eller som eljest avsevärt inverka på bolagets affärsförhållanden,
kräva statens godkännande. Inlösningssumman skall utgöras
av ersättning dels för anläggningskostnaden och dels för affärs
-
613
*
värdet. Anläggningskostnaden anses vara den för varje del av anlägg- Tyskland,
ningen enligt böckerna utbetalda summan minskad med 2 % pr år, så
att efter 50 år anläggningskostnaden räknas lika med noll. Underhållsarbeten
inräknas ej i anläggningskostnaden. Ersättningen för affärsvärdet
beräknas till en viss mångfald av det genomsnittliga driftsöverskottet
för de fem senaste åren före inlösningen, varvid det högsta och
det lägsta årsöverskottet utelämnas, och medeltalet tages av de tre återstående.
Med driftsöverskott förstås det belopp, varmed inkomsterna
överstiga utgifterna. Till inkomsterna räknas endast de från den normala
affärsrörelsen härflytande inkomster, men ej genom särskilda förhållanden
tillkomna vinster.
Till utgifterna räknas alla affärsomkostnader, såsom löner, tantiemer,
driftsmaterial, underhållskostnader, självkostnad för inköpt kraft, försäkringar,
hyror, skatter och dylikt. I utgifterna skola även inräknas avskrivnings-
och förnyelsekostnad enligt böckerna, dock pr år minst 1 Va %
av byggnadskostnaden, samt dessutom 5 % på hela anläggningskostnaden
för förräntning och amortering.
Ersättningen för affärsvärdet beräknas på följande sätt i förhållande
till det ovannämnda genomsnittliga driftsöverskottet:
a) vid inlösning inom de 15 första åren 25 gånger hela driftsöverskottet,
b) » » från 15— 20 året 25 ggr tre fjärdedelar av ))
c) » )) » 20—50 » 25 gånger halva »
Beloppet får dock i fall a) ej understiga 50 % och i fall b) ej understiga
40 % av anläggningskostnaden för respektive anläggningsdelar.
Efter 50 år har staten rätt att med tvåårig notifikationstid övertaga
samtliga anläggningar. Ersättningen skall då utgå endast för icke amorterad
anläggningskostnad, såsom här ovan angivits. Därvid skola alla
kraftfördelningsanläggningar med undantag för högspänningsledningar,
transformatorstationer och mätare, kostnadsfritt överlåtas till staten.
Såsom ett maximivärde för inlösningssumman (anläggningskostnad
plus affärsvärde) är fastställt ett belopp av 1,75 gånger anläggningskostnaden,
även om enligt föregående beräkningsgrunder en högre ersättning
skolat utgå.
Sedan notifikation om inlösning givits, skall iakttagas: att nyanläggning
ej må utföras eller kraftkontrakt med större avnämare ingås utan
statens medgivande; att i förhållande till föregående år ingen inskränkning
i driften eller av densamma förorsakade omkostnader må äga rum;
att bristfälliga anläggningsdelar skola försättas i gott skick samt all
möjlig medverkan lämnas för att överlåtelsen må kunna ske utan driftsavbrott.
614
Tyskland.
Staten skall genom tvenne ombud hava tillfälle att övervaka anläggningen,
att taga del av bolagets affärsförhållanden och leveranskontrakt
med större avnämare etc. Staten förbehåller sig även rätt att
vart femte år underkasta tariffer för kraftleverans till kommuner och till
allmänheten en omprövning. På särskilt sätt uppställda räkenskaper
skola föras, viss garantifond inbetalas m. m. Tvister om fördragets
tolkning får ej dragas inför domstol, utan skola avgöras genom skiljedom
av tre skiljedomare.
Kommunerna äga själva avgöra, om de vilja ansluta sig till ledningsnätet
i enlighet med bestämmelserna i det av regeringen för ändamålet
fastställda koncessionsformuläret; de som bestämma sig därför inom en
viss kortare tid erhålla en del förmåner. Enligt detta formulär meddelar
kommunen åt företagaren en tjuguårig monopolrätt på distributionsverksamheten
inom kommunen, dock innefattar monopolet ej genomgångsledningar,
ledningar till elektriska banor eller till anläggningar för uteslutande
privat behov. Efter 15 år kan kommunen inlösa anläggningen
mot ersättning för byggnadskostnaden med ett tillägg av 10 % och ett
avdrag av 2 % per år från färdigställandet räknat; efter 35 år kan
distributionsrätten uppsägas, om anläggningen inköpes, och efter 50 år
tillfaller anläggningen kommunen utan ersättning. Ledningsnäten skola
utbyggas inom en viss tid. Om expropriationsrätt erfordras för anläggningen,
förbinder kommunen sig att lämna sitt bistånd till dess erhållande.
Energien skall levereras som 3fasström av 50 perioder och med c:a 120
volts spänning hos småförbrukare. Maximipris för strömleverans efter
mätare på förbrukningsplatsen skall vara 50 pfennige för ljus och 25
pfennige för kraft, å vilka pris vid viss förbrukning lämnas avsevärd
rabatt. För övrigt skall det stå företagaren fritt att träffa vilka överenskommelser
han önskar om pris och leveransvillkor för energien. Om en
kommun själv driver den lokala distributionsanläggningen, skall den erhålla
högspänd ström till ett pris av från 14 ned till 6 pfennige pr
kilowattimme alltefter konsumtionens storlek samt rabatter på dessa pris
från 2 Va till 25 % alltefter utnyttjningstidens längd. Till storkonsumenter
inom kommunen må företagaren själv leverera kraft till lägre pris. I
detta fördrag ifrågasättes ej att fastslå viss begränsning av företagets
vinst.
Ett projekt liknande det ovan anförda är uppgjort rörande elektricitetsdistribution
i Unterfranken genom ett aktiebolag. Det är här
fråga om ett område innefattande några kretsar med 686 kommuner
och 0,33 miljoner innevånare. Koncessionen skulle beviljas för 65 år
med inlösningsrätt efter 20 år. De berörda kretsarna skola garantera
015
ett lån av c:a 10 miljoner mark motsvarande halva anläggningskostnaden. Tyskland.
Menigheterna skola hava rätt att inom sju år förvärva intill OO /£ av
aktiekapitalet, efter det de övertygat sig om företagets räntabilitet.
Aktiepriset sättes därvid i visst förhållande till den erhållna vinsten. De
Hosta kommunerna hava förklarat sig löredraga, att kraftbolaget även
bygger och driver de lokala distributionsnäten, så att de själva ej behöva
taga någon befattning med saken. Det må erinras, att de kommuner,
varom här är fråga, hava en jämförelsevis obetydlig storlek, och
att deras invånare i regel äro bosatta inom ett ganska litet område.
Fördrag som de ovan nämnda, vilka avse företag, som draga en
kostnad av 10-tals miljoner och innebära omfattande åtaganden, bliva
givetvis föremål för många omarbetningar och justeringar, innan de slutligen
antagas av alla intresserade parter, och det är väl sannolikt, att så
kommer att ske även i här anförda fall. För flera dylika planers
realiserande har förhandlats med konsortier, vari ett eller flera av de
stora elektriska fabrikationsbolagen och dem närstående banker synas
ingå såsom de förnämsta intressenterna. Det anförda visar, att regeringen
söker direkt ingripa i och befordra elektrifierings verksamhetens planmässiga
genomförande i landet, ej genom lagstiftningsåtgärder utan
genom att med företagarna avsluta koncessionsfördrag, som i detalj utarbetas
för varje särskilt fall och som i väsentlig grad äro grundade-på
en för viss tid tillerkänd monopolrätt. I vad mån det skall lyckas att
på detta sätt påskynda och reglera utvecklingen, torde ännu ej kunna
bedömas.
Sachsen.
I konungariket Sachsen har staten ej i avsevärd mån ingripit i
den elektriska kraftindustriens kommersiella förhållanden. Landet anses
numera vara så gott som fullständigt elektrifierat och är uppdelat i en
mängd distributionsområden, som synes tränga delvis in i varandra.
Som redan förut påpekats, har regeringen här visat ett särskilt intresse
för kommunala företag på detta område och uttalat sin uppfattning,
att elektricitetsdistributionen lämpligen bör bedrivas genom kommuner
eller sammanslutningar av sådana. De kommunala anläggningarna
äro även mycket talrika och ett 60-tal av dem hava bildat en särskild
förening för att tillvarataga de kommunala verkens intressen gent emot
konkurrerande privata företag. Bland de uppgifter, som denna förening
uppställt för sig, är att säkerställa den nuvarande besittningsrätten, så
att svaga kommunala företag ej måtte avyttras, att motarbeta monopol
-
616
Tyskland, strävanden från privata företags sida i fråga om försäljning av elektrisk
kraft, att anordna gemensamma inköp av kol och andra förbrukningsartiklar
o. s. v. En egen ingen] örsbyrå har även upprättats, som
handlägger samtliga verkens tekniska ärenden. Bland kommunala
distributionsföretag med vidsträckta leveransdistrikt må nämnas Elektricitätsverband
Gröba, som äges av och bedriver distribution inom fyra
kretsar, vilka för ändamålet sammanslutit sig i en förening (Gemeindeverband).
Anläggningskapitalet, c:a 7 millioner mark, har erhållits
genom ett lån, för vilket de olika kommunerna inom området ansvara i
viss proportion, och till vars upptagande tillstånd meddelats av staten.
Företaget erhåller erforderlig kraft från det i privat ägo befintliga kraftverket
Lauchhammer, med vilket man kontrakterat om inköp av upp
till 12,000, kw. och som förbundit sig att ej konkurrera inom området.
Wurtemberg.
I Wurtemberg finnes en på administrativ väg utfärdad förordning
i ny form utgiven den 21 april 1913 — angående elektriska starkströmsanläggningars
utförande. Enligt densamma skola alla sådana anläggningar,
som till någon del beröra allmänna trafikleder, förskaffa sig
ett officiellt godkännande (polizeiliches Erkenntnis), vilket utfärdas av
departementet för inrikes ärenden efter ansökan, som ingives till de
lokala myndigheterna (Oberämter). Dessa hava att höra vederbörande
kommuner samt organisationerna för naturskydd (Natur- und Heimatschutz)
och sedan översända ansökningen till telegraf- och järn vägsförvaltningarna,
varifrån den med erforderliga yttranden insändes till departementets
byrå för väg- och vattenbyggnader, som meddelar tillståndet
och besiktigar anläggningen på ägarens bekostnad. Dessa tillstånd äro
i själva verket ett slags vägrättigheter, som meddelas under återkallbar
form, och vilkas egentliga innebörd synes vara ordnings- och säkerhetsföreskrifter.
Den nämnda förordningen innehåller ej heller någon bestämmelse,
som berör anläggningarnas kommersiella förhållanden.
Oberoende av ovannämnda tillstånd måste distributionsföretagen förskaffa
sig koncession från de berörda kommunerna, och genom kontroll
över bestämmelserna i dessa koncessionsfördrag lär regeringen hava utövat
ett betydande inflytande ifråga om fastställande av priset på elektrisk
kraft.
De olägenheter, som kunna uppstå till följd av bristande fullgörande
av kontrakt om strömleverans från ekonomiskt svaga företag bär man
017
sökt förekomma därigenom, att kommunerna i stor utsträckning ingått
som intressenter i företagen antingen vid deras igångsättande eller efteråt.
1 senare fallet har detta dock ofta kunnat ske endast genom stora
uppoffringar.
För några år sedan har framställts önskemål om särskild lagstiftning
för att kunna hänföra elektriska ledningar såsom tillbehör till viss fastighet
i ändamål att möjliggöra deras intecknande i ett med denna fastighet,
. och sålunda förskatta ökade belåningsmöjligheter mot säkerhet av
fastighet för elektricitetsverken. Hälst har man önskat en ramlagstiftning
ungefär efter schweiziskt mönster, men en särskild landslag kunde
även vara tillfyllest. Fn dylik landslag, varigenom stadgas att alla tillbehör
till en järnväg inklusive rullande material skola rättsligt betraktas
såsom en enhet, finnes redan förut här liksom i de flesta andra länder.
Huru långt denna lagstiftningsfråga framskridit, är ej känt, men det har
framhållits, att ökade kreditmöjligheter kunna innebära ej endast fördelar
utan även vissa olägenheter. Regeringen har emellertid för sakens belj
sande föranstaltat om en utredning, huru kostnaden för elektriska anläggningar
fördelar sig på de olika delarna av anläggningen. Några av
de därvid hopbragta uppgifterna, hava offentliggjorts av H. Klaiber
(Elektr. Zeitschr. sid. 790, 1913) och äro delvis sammanförda här nedan.
Då ett omfattande material legat till grund för undersökningen, torde
man av resultaten i någon mån kunna sluta sig till förhållandena även
på andia platser. Dock maste särskilt beträffande större vattenkraftverk
observeras, att ledningskostnaden är i hög grad beroende av utbyggnadsstadiet
vid tillfället i fråga och att så i långt mindre mån är fallet med
kostnaden för byggnader och maskinerier.
Anläggningskostnaden för samtliga starkströmsanläggningar (undantagandes
husinstallationer) i Wiirtemberg utgjorde år 1911:
1) för 665 enskilda, anläggningar för eget behov. . 33,15 miljoner mark
2) » 134 lokala distributionsverk i enskild ägo... 8,it » »
3) » 53 kraftfördelningsverk (Ueberlandcentrale)
i enskild , ägo............................................ 34,00 » »
4) » 27 lokala distributionsverk, kommunala...... 6,07 i> »
5) » 11 kraftfördelningsverk » ...... 31,87 » »
Summa 113,20 miljoner mark
Inom de olika grupperna fördelar sig kostnaden i genomsnitt på
följande sätt:
Tyskland.
78
618
Tyskland. | Grupp. 1 .................... | Ledningar. ........ 8 % | Maskinerier. 72 % | Mark och byggnader. |
| 2 ........................ 3 ....................... 4 ........................ 5 ........................ | ........................ 22 22 ........................ 50 » ................ 2 4 j> ........................ 17 » | 57 » 35 » 48 » 66 » | 21 » 15 2) 28 )) 17 2) |
Som av sammanställningen framgår uppgick för grupp 3) ledningskostnaden
till halva totalkostnaden, och för anläggningar av detta slag
skulle alltså en lagstiftning såsom den föreslagna vara av avsevärd betydelse.
Av siffrorna framgår för övrigt, att ungefär en tredjedel av
det nedlagda kapitalet faller på enskilda anläggningar i fabriker och
dylikt samt att, om förekomsten af starkströmsanläggningar i förhållande
till folkmängden vore densamma över hela riket som i Wiirtemberg, den
totala anläggningskostnaden för dessa skulle uppgå till omkring 3,000
miljoner mark.
Baden.
De badiska statsmyndigheternas verksamhet med hänsyn till elektricitetsdistributionens
anordnande har förr i huvudsak inriktats på åtgärder
syftande till att förhjälpa kommunerna att tillvarataga sina intressen
vid avslutande av överenskommelser med kraftföretag. Dessa
åtgärder hava — i likhet med flera privata föreningars — mestadels
bestått i förskaffandet av sakkunniga rådgivare eller lämnandet, av anvisningar
och formulär beträffande sådana överenskommelsers innehåll
och avfattning. I ett cirkulär av 1912 har sålunda regeringen för lokalmyndigheterna
utförligt framhållit vilka kontraktsbestämmelser, som böra
upptagas vid träffande av avtal mellan kommuner och kraftföretag
rörande leverans av elektrisk kraft åt allmänheten, och år i913 har densamma
offentliggjort tvenne formulär för dylika överenskommelser, nämligen
det ena för det fall, att kommunen inköper kraften och själv anordnar
distributionen och det andra för det fall, att kraftproducenten
även bedriver själva distributionsrörelsen.
Med hänsyn till statens befogenhet att ingripa i kommunernas åtgöranden
intaga kommuner med upptill 4,000 invånare en särställning,
i det att de, enligt en kommunallag av den 26 september 1910, ej utan
statens godkännande kunna avsluta fördrag, som innehålla några åtaganden
i samband med kommunens förseende med vatten eller elektrisk
kraft. I fråga om större kommuner kan endast en rådgivande verk
-
619
samhet ifrågakomma, för så vitt det ej rör sig om beviljande av lånerätt,
i vilket fall föreskrifter kunna meddelas i samband därmed.
Åtgärder av mera positiv art för att befordra elektricitetsdistributionen
i landet hava kunnat vidtagas i samband med koncessionerandet
av vattenkraftanläggningar vid Rhen, genom hvilka det allmänna tillhörig
vattenkraft blivit utnyttjad. Därvid har genom regeringens föranstaltande
införts diverse koncessionsbestämmelser syftande att befordra
traktens elektrifiering, reglering av kraftpriser in. m., såsom framgår av
här nedan återgivna utdrag ur ett par dylika koncessioner. På samma
sätt som ovan anförts i fråga om Bayern, knytas ock numera vissa
villkor om elektricitetsfördelningen till rätten att beröra statliga vägar
med ett kraftverks ledningar, så t. ex. skyldighet att framdraga vissa
huvudledningar, att på rimliga villkor lämna alla kommuner inom ett
angivet distrikt rätt till anslutning och dylikt, så att elektrifieringen av
hela landet snarast möjligt och på ett planmässigt sätt må utvidgas och
fullbordas. I denna avsikt har regeringen redan träffat avtal med åtskilliga
kraftverk om utvidgning av deras ledningsnät.
År 1913 utfördes genom statens försorg en undersökning rörande
den dåvarande elektrifieringen av landet, och visade det sig därvid, att av
storhertigdömets 1,557 kommuner 521 stycken eller en tredjedel voro
försedda med elektrisk kraft tillgänglig för allmänheten. Invånarantalet
i dessa kommuner utgjorde c:a två tredjedelar (1,3 millioner) av hela
befolkningen (2,1 millioner). Av de nämnda 521 kommunerna erhöllo
omkring 30 % sitt kraftbehov från små lokala vattenkraftverk och de
övriga genom anslutning till större verk. De större städernas elektricitetsverk
äro i allmänhet kommunala företag, i övrigt befinna sig de
flesta kraftverk i enskild ägo. Landskommunerna bedriva dock ofta,
ensamma eller flera i förening, distributionsverksamhet, varvid de inköpa
energien från kraftbolag samt bygga och underhålla egna fördelningsnät.
Tendensen bland de privata verken är alltjämt att bilda större sammanslutningar,
varigenom verksamheten kan mera ekonomiskt bedrivas. De
olägenheter, som skulle kunna väntas uppstå genom en sådan utvidgad
monopolisering av elekricitetsdistributionen, anses kunna motvägas dels
genom de möjligheter, staten redan äger att inverka i fråga om rättigheter
och skyldigheter, som medgivas och åläggas företagarna, dels genom
statliga kraftverksbyggen — ett sådant vattenkraftverk för 50,000 hkr.,
Murgwerk, är under utförande — och dels genom den stora andel, som
städer och större landskommuner taga i denna verksamhet.
Såsom exempel på bestämmelser, vilka i ändamål att tillgodose allmänna
behov och att reglera kraftpriser pläga införas i koncessioner för
Tyskland.
Vattenkraft
koncessioner.
620
Tyskland, utbyggande av det allmänna tillhörig vattenkraft, må följande utdrag
anföras ur ett par av de senast meddelade koncessionerna för vattenverk i
Rhen vid schweiziska gränsen. Då som här gränsländerna äga var sin större
eller mindre del av vattenkraften, bruka de samtidigt men var för sig
meddela koncession åt företaget, sedan överenskommelse träffats om avfattningen
av alla bestämmelser, som röra båda gemensamt. Ehuru
dylika koncessioner i regel utfärdas av provins- respektive kantonsregeringarna,
sker detta likväl först, sedan de blivit godkända av vederbörande
statsdepartement.
Koncession för vattenkraftverk (50,000 hkr.) i Rhen vid Laufenburg meddelad
av badiska staten den 25 augusti 1905.
§ 22.
Villkoren för kraftleverans på den badiska och schweiziska sidan
må fastställas av kraftbolaget, dock skall iakttagas, att under liknande
förhållanden samma kraftpris och övriga försäljningsvillkor skola tilllämpas
för olika avnämare.
Gällande försäljningsvillkor och de ändringar, som göras däruti,
skola meddelas regeringen.
Regeringen kan vidare fordra:
1) att vid försäljning av tillgänglig kraft efterfrågan från statens,
kommuners eller offentliga företags sida i första hand skola beaktas och
att, i fall av en liknande överenskommelse med kantonen Argau, staten,
kommuner etc. skola erhålla kraften till nedsatta pris.
2) att kraften ej må uteslutande eller företrädesvis tillhandahållas
enstaka större företag, utan att intill 30 % av den Baden tillkommande
kraften bör ställas till förfogande för mindre industri, hantverk och
gårdsbruk, så framt inom 3 år efter verkets igångsättande en avsevärd
efterfrågan för sådant behov skulle inträda.
3) --------------;-----
4) att nedsättning av kraftprisen för avnämare i Baden bör äga
rum, så snart andra avnämare under liknande förhållanden i fråga om
förbrukning komma i åtnjutande av sådan nedsättning.
5) att nedsättning av kraftprisen bör äga rum, så snart nettovinsten
under de föregående tre åren i genomsnitt överstigit 10 % per år
å det inbetalda aktiekapitalet. Nedsättningen skall ej göras större, än
621
att framgent en förräntning av aktiekapitalet med 10 % erhålles, samt Tyskland,
må ej heller företagas, utan att överenskommelse därom träffats med regeringen
i kantonen Argau och efter kraftbolagets hörande. Närmare
bestämmelser rörande nettovinstens beräkning skola, om så erfordras,
meddelas av de båda regeringarna.
§ 23.
Kraftbolaget är berättigat och på den badiska regeringens anmodan
även förpliktat att till — — — — (vissa lantområden) framdraga ledningar,
så snart en förräntning och amortering av dessa anläggningar
till i landet gängse omfattning garanteras.
§ 30.
Koncessionen meddelas för 80 år. Efter denna tid hemfalla vattenverksanläggningarna
utan ersättning till de båda staterna, därvid, om
överenskommelse ej träffas angående fortsatt gemensam drift, vardera
staten övertager de på dess område utförda anläggningar. Den maskinella
utrustningen äga staterna rätt att inlösa mot ersättning ej överstigande
sakvärdet.
Koncession för vattenkraftverk (30,000 iikr.) i Rhen vid Augst—"Wyhlen,
meddelad av badiska staten den 16 mars 1907.
Med hänsyn till koncessionstid, avnämares lika behandling sinsemellan
etc. lämnas likartade bestämmelser som i koncessionen för Laufenburg.
I fråga om kraftprisens beroende av företagets vinst äro föreskrifterna
något skiljaktiga, såsom framgår av det efterföljande.
§ 40.
Aktiebolaget är förpliktat att nedsätta prisen för leverans av elektrisk
ström, om genom de rådande förhållandena vederbörande obilligt
belastas genom prisens höjd och en nedsättning av prisen är möjlig,
utan att vinsten på företaget minskas under den storlek, som anses billig
vid företag av liknande slag. Den storhertliga regeringen kan i enlighet
härmed fordra, att prisen icke överstiga eu bestämd högsta gräns.
622
Tyskland.
Under alla förhållanden är aktiebolaget förpliktat att under följande
förutsättningar låta en nedsättning inträda i de för leverans av elektrisk
ström fastställda prisen:
Om efter denna tidpunkt, då det visar sig, att de av aktiebolaget
efter dess stiftande i dividender och övriga vinstandelar gottgjorda belopp
— beräknade i genomsnitt för ett år — motsvara en förräntning av
det inbetalta aktiekapitalet med 5 %, aktiebolagets nettovinst överstiger
8 % av det inbetalta kapitalet, skola 33 bs % av detta överskott gottskrivas
kraftavnämarna såsom återbetalning å deras strömräkningar.
Överstiger nettovinsten 10 % av det inbetalta kapitalet, skall hela det
överstigande beloppet användas till prisnedsättning.
Beträffande beräkningen av nettovinsten skola de för aktiebolag
gällande bestämmelserna i tyska handelsbalken tillämpas, varvid rörande
omfattningen av avskrivningar och överföringar till förnyelse- och reservfond
de grundsater skola iakttagas, som storbertigliga inrikesministeriet
efter börande av aktiebolaget och handelskammaren för kretsen Lörrach
och Waldshut uppställer såsom lämpliga för en god och omsorgsfull
förvaltning. Nettovinsten omfattar följaktligen de till aktieägarna och
styrelsemedlemmarna utdelade räntor, dividender och vinstandelar, däruti
inberäknat den vinstandel, som enligt § 262 mom. 1 av handelsbalken
föreskriftsenligt skall tillföras reservfonden.
§ 44.
I denna § stadgas, att en särskild av regeringen utsedd kommissarie
skall lämnas tillfälle att giva anvisningar angående bokföringen och att
taga del av bolagets affärshandlingar; att till regeringen årligen skola
ingivas vissa ekonomiska uppgifter; att bolagets balans- samt vinst- och
förlusträkningar skola offentliggöras samt att, i fall av tvist mellan inrikesministeriet
och bolaget rörande dess förpliktelser i kommersiella
spörsmål, sådan tvist skall bänskjutas till skiljedom.
623
Österrike.
Österrike.
I Österrike finnes för närvarande ingen särskild elektricitetslagstiftning
undantagandes rörande elektriska måttenheter.
För utförande och drivande av elektriska anläggningar och för tillhandahållande
av elektrisk kraft åt allmänheten erfordras ingen koncession
från statens sida utan endast ett tillstånd enligt näringsförordningen,
i likhet med vad som kräves för andra industriella företag. De
egentliga distributionsföretagens verksamhet är liksom i Tyskland baserad
på överenskommelser med de kommuner, inom vilkas områden
verksamheten bedrives. Till grund för dessa ligger det förhållandet, att
kommunala vägar måste tagas i anspråk för ledningarnas framdragande.
I av kommunerna av sådan anledning meddelade koncessioner fastställas
bland annat tariffer och övriga villkor för strömleverans till avnämare
inom kommunen. I vad mån dylika koncessioner behöva underkastas
överordnade myndigheters godkännande är beroende av, huruvida kommunen
äger uteslutande rätt eller ej att bestämma över de i anspråk
tagna vägarnas användande. I detta avseende synas stundom olika meningar
vara rådande.
Det spörsmål, som från kraftindustriens sida för länge sedan framkallat
krav på en särskild lagstiftning för elektriska anläggningar,
har varit frågan om vågrätt för kraftledningar. Där de allmänna expropriationslagarna
ej kunna tillämpas, äro nämligen företagen nu helt
beroende av markägarnes tillmötesgående för ledningsnätens utförande
och utvidgande.
Redan 1901 hade regeringen framlagt ett lagförslag i denna fråga,
som dock ej förrän år 1907 genom enskild motion upptogs i riksdagen.
Någon slutlig behandling av ärendet medhanns likväl ej vid detta tillfälle.
Under år 1908 föranstaltade regeringen om en enquete för att Lagförslag av
utröna vilka önskemål, som förefunnos i fråga om elektricitetslagstiftningen,
varvid representanter för kommuner och föreningar samt ett
stort antal enskilda fackmän fingo tillfälle att framlägga sin mening.
Samma år offentliggjorde regeringen sitt lagförslag, som ej väsentligen
avvek från det föregående. Enligt detta förslag borde statsmyndig
-
624
Österrike.
Lagförslag av
1914.
heterna förutom befogenhet att bevilja den eftersträvade vågrätten även
erhålla bestämmanderätt bland annat över tariffer och övriga villkor i
fråga om leverans av kraft till allmänheten.
Som motiv för en sådan vittgående befogenhet över denna industrigren
framhölls, att användningen av elektrisk kraft numera erhållit en
mycket stor allmän betydelse och att kraftdistributionen oftast handhades
av mer eller mindre monopolartade företag, vilka, om de voro undandragna
all kontroll ifråga om bestämmande av leveransvillkoren, kunde
alltför ensidigt utnyttja sin ställning gent emot allmänheten. Emellertid
framträdde i fackkretsar en livlig opposition mot detta lagförslag,
då man ansåg den ifrågasatta statliga kontrollen över företagens kommersiella
förhållanden obehövlig och olämplig. Förslaget blev ock inom
kort av regeringen återtaget i och för omarbetning.
Innevarande år har regeringen ånyo offentliggjort ett lagförslag
denna gång utan någon åtföljande motivering samt lämnat intresserade
kretsar tillfälle att yttra sig över detsamma. Detta ganska omfattande
förslag är sålunda resultatet av långvarig överarbetning och är ganska
typiskt för lagförslag av denna art. Det återgives därför härnedan in
extenso i de delar, som äga närmast sammanhang med här ifrågavarande
spörsmål samt i övriga delar i kortfattat sammandrag.
Lagen är uppdelad i 5 kapitel av följande innehåll: 1 kap. vågrätt
i allmänhet; 2 kap. koncession för starkströmsledningar; 3 kap. vågrätt
för svagströmsledningar; 4 kap. ersättning och skadestånd och 5 kap.
diverse och övergångsbestämmelser. Beträffande några huvudpunkter må
följande påpekas.
Vågrätten innebär ett tvångsupplåtande men ej ett avstående av
allmän eller enskild egendom; för dess meddelande kräves ej, att företaget
skall vara av större betydelse för det allmänna. Expropriationsrätt
med fullständigt egendomsförvärv kan fortfarande och oberoende
av vågrätten erhållas för viktigare ledningar, som uppfylla betingelserna
i de allmänna expropriationslagarna. Kommunerna skola framgent som
hittills hava vetorätt beträffande upplåtandet av sina gator, så snart
fråga är om försäljning av energi inom deras områden. Detta skall
dock ej gälla för ledningar tillhörande statens elekticitetsverk, vilka sålunda
lämnas fria händer att konkurrera med kommunala anläggningar, och
ej heller för ledningar för tillhörande järnvägar. Den, vars egendom
tvångsvis upplåtes, kan påfordra, att ledningsinnehavaren på egen bekostnad
omflyttar ledningen, då så kräves för egendomens användande
till hans egna ledningar eller till annat ändamål.
fiss
Ett konceSsionsförfarande införes för distributionsföretag med statlig Österrike,
kontroll över tariffer och leveransvillkor samt eventuellt med bestämda
distributionsområden och ^lösningsrätt av privata anläggningar för den
samfällighet, vars vägar eller övriga egendom tagits i anspråk av
löretaget.
Nagla bestämmelser åsyftande att möjliggöra ledningars hänförande
såsom tillbehör till viss fastighet äro ej föreslagna.
Som närmare framgår av lagtexten § 9, förutses en vidsträckt
statskontroll i kommersiellt avseende. Lagförslaget har redan kommenterats
i fackkretsar och åtskilliga invändningar framställts i fråga om
vissa detaljer, men i huvudsak mot dess allmänna statssocialistiska karaktär.
Den uppfattningen har därvid uttalats, att det för kraftindustriens
vidare utveckling vore fördelaktigare att avstå från den länge
emotsedda vägratten än att erhålla densamma i förening med nu ifrågasatta
bestämmelser, vilka torde komma att avsevärt minska intresset för
företag på detta område. Några officiella utlåtanden över förslaget hava
så vitt bekant ännu ej avgivits.
a vaijliga elektriska måttenheterna blevo år 1898 legaliserade i Lag om eiek
Usterrike.
I anslutning till denna lag om måttenheter utfärdades en tri*k? mått~
förordning (den 21 december 1903) rörande offentlig kontroll av elektricitetsmätare.
Enligt denna förordning skulle ej blott de olika mätartyperna
godkännas, såsom är vanligt i åtskilliga andra länder, utan även
varje särskild i bruk varande mätare vart femte år kontrolleras genom
offentlig myndighets försorg. Detta torde hava befunnits vara ett alltför
vidlyftigt ^arbete, ty några år senare, 1908, ändrades förordningen därhän,
att sådan prövning även kunde få utföras av elektricitetsverken själva.
Föreskrifter för elektriska anläggningars utförande och drivande hava Säkerhet,förr
utarbetats av Llektrotechnischer Verein i Wien och tillämpas dessa i *krifter f°r
allmänhet, såväl där dylika bestämmelser påbjndas av offentliga myndigheter
som eljest. J y
■ . statistiska uppgifter funnos i Österrike år 1911 Elektricitet,-
i runt tal 800 elektricitetsverk, med en total maskinkapacitet av 351 000 distr*iution^
kilowatt vilka levererade ström till allmänheten i 1,550 orter. Av dessa *
verk voro ungefär 40 % kommunala företag men inga statliga, över
halvten drevos av vattenkraft.
.... Pe s.jutton kronländerna hava var och en sin särskilda vattenlag- vattenlagar.
stiftning, varjämte finnas några dithörande bestämmelser, som hava ka
79
-
\
626
Österrike, raktären av rikslag. Vattendragen aro i avsevärd omfattning allmän
egendom och deras utnyttande beroende på av staten meddelad koncession.
Den utbyggda vattenkraften uppgavs år 1912 till omkring
300 000 hästkrafter. Lagstiftningen är för närvarande föremål för modernisering
och ett förslag till ny vattenlag är redan utarbetat. Enligt
detta förslag medgives i stor omfattning expropriation av äldre verk
och falldelar i och för anläggningar, som äro av större omfattning och
avsedda att utnyttja längre fallsträckor. Man söker bland annat aven
få till stånd rätt att vid dylik expropriation lämna ersättningen i form
av elektrisk kraft i stället för i penningar, en fråga som för närvarande
står på dagordningen i flera länder.
Förslag till lag om vågrätt och andra bestämmelser
rörande elektriska anläggningar.
(framlagt av ministeriet för allmänna arbeten år 1914).
^ L
Denna lag hänför sig till elektriska starkströmsanläggningar och
telegrafanläggningar, undantagandes anläggningar å fartyg. .
Med telegrafanläggningar förstås alla anläggningar, som tjäna till
överföring av meddelanden på elektrisk väg, inbegripet anläggningar för
trådlös telegrafi och telefonanläggningar.
I Kap.
Vågrätt för elektriska ledningar.
§ 2.
1. I och för utförande, drift och underhåll av elektriska ledningar kan
medgivas rätt att tvångsvis taga i bruk allmän egendom, särskilt allmänna
trafikleder och allmänna vattendrag och kanaler, ävensom enskild
person tillhörig fast egendom och vattendrag, så vida ej viktiga
allmänna hänsyn, särskilt hänsynen till landets försvar, lagga hinder i
vägen därför.
2. Tvångsförfarandet kan avse rätt:
a) att framdraga och underhålla ledningar i luften och under
jordytan;
fi27
b) att anbringa och underhålla stöd för ledningar ävensom andra Österrike,
tillbehör till ledningarna av mindre omfång;
c) att verkställa erforderlig avkvistning av träd.
3. Tillstånd att tvångsvis bogagna fast egendom må meddelas
endast, om annan fastighet, som skulle lida mindre intrång, ej kan
utan avsevärd olägenhet eller betydligt ökad kostnad för ändamålet
användas.
4. Huruvida och i vad mån det för elektriska anläggningar kan
bliva fråga om fullständig expropriation, må avgöras enligt därför gällande
föreskrifter.
5. Innehavare av vid denna lags ikraftträdande befintlig starkströmsanläggning
må begagna sig av dess bestämmelser om tvångsrättigheter,
under förutsättning att han är i besittning av eller enligt denna lag
förskaffar sig en koncession av staten eller vederbörande näringsförvaltning.
* I fråga om distributionsanläggningar skola härvid bestämmelserna
i § 5 mom. 8 tillämpas.
Begränsning i fråga om vågrätt.
§ 3.
1. Vid meddelande och begagnande av tvångsrättigheter skall iakttagas,
att allmän och enskild egendom eller enskild rätt i minsta möjliga
mån inkräktas, särskilt skall därvid beaktas, att hinder ej förorsakas
för den allmänna egendomens användande för dess ursprungliga ändamål
eller att ägare eller innehavare av fastighet eller anläggning såsom
järnväg, gas-, vatten- eller elektrisk ledning o. d. ej lider intrång i
dessas nyttjande.
2. Den, som erhåller tvångsrättigheten, skall vidtaga och bekosta
alla för nyssnämnda ändamål erforderliga åtgärder och skall, innan arbetet
tager sin början, med vederbörande förvaltning eller fastighetsinnehavare
träffa överenskommelse därom.
3. Utkvistning av träd skall på anfordran utföras av egendomens
innehavare inom viss tid. Vid försummelse härutinnan kan sådan åtgärd
verkställas av tillståndshavaren, som i varje fall skall gälda kostnaden
för densamma.
§ 4.
1. Genom tvångsrättigheters tillämpande må den därav drabbade fastighetsägaren
ej lida intrång i den fria förfoganderätten över sin egendom
med hänsyn till dess förändrade bebyggande etc.
628
Österrike.
2. Kräver ett sådant förfogande från egendomsägarens sida, att en
främmande, tvångsvis utförd elektrisk anläggning å egendomen ändras
eller avlägsnas, skall anläggningens innehavare, fyra veckor innan de
planerade arbetena taga sin början, genom meddelande i rekommenderad
skrivelse förständigas vidtaga nödiga ändringar av sin anläggning.
3. Den främmande anläggningens innehavare är då skyldig att i
rätt tid och på egen bekostnad vidtaga nödiga åtgärder eller eventuellt
borttaga eller omflytta sin ledning. Skulle dessa arbeten ej kunna utföras
på fyra veckor, må ’den myndighet, som meddelat tvångsrättigheten,
på ansökan kunna förlänga fristen till tre månader; efter denna
tid må fastighetsinnehavaren själv gå i författning om arbetenas utförande
samt kräva ersättning för den förlust, som uppskovet förorsakat
honom.
4. (Vissa böter för försummelse att i rätt tid begära omflyttning
av anläggning eller att föranleda sådan på grund av osanna uppgifter.)
II Kap.
Koncessionering av distributionsanläggningar, beviljande av tillstånd
till starkströmsanläggningar och av tvångsrättigheter.
Koncession.
. § 5-
1. Yrkesmässig framställning och överföring av elektrisk energi i
och för dess försäljning (distributionsanläggning) är en koncessionspliktig
hantering.
2. För utövande av denna hantering kräves, utöver vad som eljes
föreskrives för självständigt bedrivande av yrke (Gewerbeordnung §§ 2
—10), sakkännedom på området i fråga och tillfredsställande finansiella
resurser.
3. Vid beviljande av koncession skall hänsyn tagas till ortens
behov såväl som till möjligheten av tillsyn och kontroll från det allmännas
sida över iakttagandet av koncessionsvillkoren.
4. Koncessionen skall alltid meddelas för drivande av en viss
bestämd anläggning och, där fråga är om tillhandahållande av elektrisk
energi åt en var som så begär, även för ett visst angivet leveransområde.
5. Koncessionsansökningen skall prövas med avseende på de föreslagna
anordningarnas lämplighet såväl ur teknisk synpunkt som med
hänsyn till folkhushållningen.
6. Åt juridiska personer och bolag meddelas koncession för företag
av allmännyttig beskaffenhet på en tid av 90 år och för andra företag
på en tid av 60 år. Företag, som utföras av kommuner, kretsar
och provinser, vilka även utöva de sådana korporationer tillkommande
allmänna uppgiltor, skola alltid anses såsom allmännyttiga företag.
7. h rågan om förnyandet av en tidsbegränsad koncession till innehavaren
kan avgöras redan 5 år före koncessionstidens utgång, under
iakttagande av bestämmelserna i § 17. Den nya koncessionen träder i
kraft först vid den förutvarande koncessionens utgång, såvida ej inlösning
av anläggningen ägt rum.
8. Innehavare av vid denna lags ikraftträdande befintlig distributionsanläggning
kan, om han för denna anläggning eller för utvidgning
av densamma vill begagna sig av tvångsrättigheter, påläggas de i §§
9, 10 och 11 angivna skyldigheter gent emot det allmänna. För juridiska
personer och bolag kan i sådant fall även föreskrivas den i mom.
6 föreskrivna tidsbegränsning av koncessionen.
Tillstånd.
§ 6.
1. Anläggning för framställning och överföring av elektrisk energi
erfordrar särskilt tillstånd oberoende av anläggningens ändamål. Tillstånd
för anläggningar, som tjäna industriella ändamål, meddelas enligt föreskrifterna
i näringsförordningen (Gewerbeordnung) med de ändringar, som
betingas av denna lag. Vid meddelande av tillstånd för andra starkströmsanläggningar
skola, så vitt denna lag ej annorlunda stadgar,
näringsförordningens föreskrifter i tillämpliga delar iakttagas med avseende
på bestämmelser, som röra allmänna intressen, grannarnas rätt och
arbetarskydd. Savida särskilt tillstånd kräves enligt gällande vattenlagstiftning,
skall sådant sökas hos den myndighet, som handhaver nämnda
lagstiftning.
2. De allmänna bestämmelserna beträffande utförande och drift av
elektriska starkströmsanläggningar ävensom beträffande sammanträffandet
av flera sådana anläggningar och beträffande skydd till person och egendom,
. bevis om föreståndarens kompetens och statlig tillsyn, skola, så
vitt i sistnämnda avseende ej andra lagbestämmelser gälla, regleras
genom särskillda föreskrifter.
3. Genom förordning kan bestämmas, i vad mån installationer anslutna
till tillståndspliktiga anläggningar ävensom starkströmsanläggningar i
Österrike.
630
Österrike.
byggnader och inom inhägnade områden, mindre ändringar och utvidgningar
av anläggningar, som ej beröra andras mark, samt slutligen
även flyttbara anläggningar kunna befrias från tillståndsplikt. Sådan
förordning skall i fråga om industriella anläggningar utfärdas av handelsministeriet
i förening med ministeriet för allmänna arbeten och för
andra anläggningar av det sistnämnda ministeriet.
Säkerhetsåtgärder.
§ 7.
1. Träffa flera starkströmsledningar tillsammans sinsemellan eller
med privata telefonledningar, så skola oberoende av bestämmelserna i
§§ 3 och 4 de till betryggande av allmän säkerhet och det ostörda
nyttjandet av samtliga ledningar erforderliga åtgärder (säkerhetsanordningar,
ledningsförflyttningar etc.) så vidtagas, att med hänsyn till
lokala förhållanden och med undvikande av onödiga kostnader anordningen
blir för samtliga ledningar den tekniskt mest lämpliga.
2. Kostnaden för dessa åtgärder med undantag för sådana, som
betingas av en lednings bristfälliga tillstånd, skola oberoende av bestämmelserna
i § 4 bäras av innehavaren av deu sist tillkomna ledningen.
Denne skall även på anfordran ställa säkerhet för kostnaden av de förändringar,
som krävas å de andra ledningarna. Så snart sådan av koncessionsgivaren
fastställd säkerhet erlagts, må arbetena påbörjas.
Tvångsrättigheter.
§ 8.
1. För starkströmsledningar kunna de i § 2 angivna tvångsrättigheter
i fråga om nyttjande av allmän och enskild egendom tillämpas med
undantag för byggnader, gårdar, trädgårdar, med murar omgivna tomter,
kyrkogårdar och parker.
2. I de kommuner, inom vilkas områden elektrisk energi tillhandahålles
mot betalning, må allmän eller enskild egendom, som står under
lokalmyndighetens (kommunens, distriktets, provinsens) förvaltning, ej
upplåtas för ledningars framdragande utan nämnda myndighets medgivande.
Där även andra lagstadgade villkor finnas för ett dylikt upplåtande,
skola dessa bliva beståndande oberoende av denna lag.
631
3. För anläggningar, som tillhöra statens elektricitetsverk, eller Österrike,
för anläggningar, som förse statens inrättningar med energi, ävensom
för järnvägar erfordras ej det i mom. 2 sagda medgivandet.
4. Under alla förhållanden kan eu kommun, då hänsyn till samhällets
ytterligare nybyggande så kräver, yrka, att ledningar inom bebyggda
eller genom fastställd stadsplan reglerade områden skola förläggas
under jordytan.
Allmänna skyldigheter.
§ 9.
1. Distributionsanläggningar kunna påläggas nedan angivna skyldigheter;
de under a) anförda dock endast genom bestämmelser i koncessionen
men de övriga vid varje tidpunkt, när viktiga allmänna intressen
så kräva.
a) att förse ett efter den koncessionerade anläggningens storlek
avpassat distributionsområde med elektrisk energi av viss beskaffenhet
och i enlighet med en angiven ^byggnadsplan samt att under bestämda
förutsättningar vid anfordran tillhandahålla en var inom detta område
elektrisk ström på samma villkor under likartade förhållanden ävensom
att vid behov medgiva anslutning till andra kraftverk i och för ömsesidig
reserv och belastningsutjämning; koncessionsgivaren kan efter
hörande av vederbörande kommun medgiva avvikelser från utbyggnadsplanen
och däri angivna tidsfrister. En sådan förlängning av byggnadsperioderna
skall alltid beviljas, då säkerhet ej kan erhållas, att från
ifrågavarande nyanläggning under skälig tid en viss minimiintäkt är att
påräkna, eller då genom nätets utförande och drift företagets ekonomiska
ställning skulle avsevärt försvagas eller skadas.
b) att viss tid före ikraftträdandet förelägga koncessionsgivaren till
godkännande de allmänna villkoren för strömleverans jämte maximaltaxiffer
och att efter godkännandet, som alltid skall gälla för en viss
tid ej understigande 10 år, offentliggöra dessa villkor.
c) att i princip tillåta alla inhemska firmor att verkställa installationer
av anläggningar, som skola anslutas till nätet.
d) att i första hand tillgodose kraftbehovet för staten, provinser,
kommuner eller andra offentliga korporationer ävensom allmännyttiga
företag och inrättningar, såvida andra vid tidpunkten i fråga gällande
förbindelser därigenom ej åsidosättas.
632
Österrike.
e) att lämna staten tillfälle att taga kännedom om företagets alla
affärsförhållanden, i den mån detta är erforderligt i och för tillämpning
av §§ 9, 10 och 11.
2. Vid godkänandet av lever ans villkor och tariffer ävensom vid alla
övriga avgöranden, som enligt monn 1 skola träffas, skall hänsyn tagas
till alla inverkande förhållanden, särskilt till företagets räntabilitet, avnämarnas
behov och, vad tariffer angår, till de hos andra likartade företag
tillämpade tariffer.
3. Beträffande sådana förpliktelser, som den koncessionsgivande
myndigheten enligt § 9 är befogad att pålägga genom koncessionen,
kunna privaträttsliga överenskommelser trätfas endast så till vida, att de
förlora sin giltighet, om de strida mot koncessionsvillkoren. Övriga
överenskommelser äro likaledes ogiltiga, därest de strida mot de för företaget
vid tidpunkten för deras ingående gällande allmänrättsliga bestämmelser.
4. Koncessionen kan, utom i de i näringsförordningen angivna fall,
återtagas, om koncessionshavaren 6 månader efter koncessionens erhållande
ej ingivit den i § 20 omnämnda ansökningen om tillstånd att utföra anläggningen
eller ej satt anläggningen i drift inom den i tillståndet angivna
tiden eller, om tillstånd ej erfordras, inom 6 månader efter koncessionens
beviljande.
Inlösningsrätt.
§ 10.
1. Om en distributionsanläggning, som ej drives av staten, eu
provins, ett distrikt eller en kommun eller en sammanslutning av sådana,
tager det allmänna tillhörig mark i anspråk — frånsett eu enligt vattenlagen
beviljad koncession för utnyttjande av offentlig vattenkraft — så
kan i koncessionen stadgas rätt för den menighet, vars egendom tages i
anspråk, att inlösa anläggningen med alla tillhörande delar och förråd
såväl under koncessionens giltighetstid (mom. 2 litt. a) som vid tidpunkten
för dess upphörande (mom. 2 littt. b, c och d) på i koncessionen närmare
angivna villkor.
2. Denna rätt kan göras gällande:
a) under koncessionstiden två år före ett ifrågasatt övertagande, dock
ej innan tjugo år förgått, efter det koncessionen trädde i kraft.
b) i fall av koncessionens nedläggande inom 11 månader efter det
tillkännagivandet därom (§ 12) ingivits till den inlösningsberättigade.
Dock kan koncessionsinnehavaren underrätta den inlösningsberättigade
038
om sin avsikt att frånsåga sig koncessionen och från denne inom ett år
påfordra ett bindande svar, om han i sådant fall ämnar göra bruk av
sin lösningsrätt. Lämnar den tillfrågade ej i rätt tid svar å sådan förfrågan,
har hans inlösningsrätt förfallit. Den inlösningsberättigades svar
eller dess uteblivande förlorar sin bindande verkan, om nedläggandet ej
följer inom åtta dagar efter den vid tillkännagivandet utsatta tiden.
c) Då koncessionen förfaller genom koncessionstidens utlöpande, dock
senast ett år före denna tidpunkt.
d) I alla övriga fall en månad före det avsedda övertagandet, som
dock måste äga rum inom sex månader efter det koncessionen utgått.
§ 11.
1. Kommun, vars område i större omfattning genomgås av ett
distributionsföretags ledningar, som tvångsvis framdragits, kan i och för
områdets förseende med energi vid varje tidpunkt hos koncessionsgivaren
påfordra, att sådan skall tillhandahållas på samma villkor och enligt
samma tariffer, som företaget tillämpar för likartade kommuner inom
leveransområdet, detta så vida ej därigenom företagets ekonomi avsevärt
försvagas eller skadas, och då antingen offentliga intressen så kräva eller
de fördelar, som genom strömleveransen tillskyndas invånarna i kommunen,
äro väsentligt större än de olägenheter, som kunna förorsakas
företaget.
2. Skyldighet att utföra ledningar och andra anläggningar kan dock
på grund av dylik framställning påläggas endast i samma mån, som
säkerhet erhålles för viss minimiintäkt under skälig tid.
Skyldighet att driva anläggning.
§ 12.
Innehavare av distributionsanläggning må ej under koncessionens
giltighetstid utan vederbörandes medgivande avbryta eller inställa driften.
Nedläggande av anläggningen kan ske först ett år efter det förklaring
om koncessionens frånträdande avgivits; dock må koncessionsgivaren
oberoende av eventuella inlösningsrättigheter medgiva kortare frist, om
energi kan erhållas från annat håll.
Österrike.
SO
634
Österrike.
Statlig tillsyn.
§ 13.
Alla elektriska anläggningar äro underkastade statlig tillsyn. För
varje anläggning skall finnas en lämplig föreståndare.
Säkerställande av strömleverans.
§ 14.
1. För säkerställande av strömleverans kan koncessionsgivaren, då
allmänna intressen gorå detta angeläget, vidtaga erforderliga åtgärder.
2. År en fortsatt drift erforderlig efter det koncessionen förfallit
— dock ej till följd av dess frånträdande eller koncessionstidens utgång
— så kan förordnas om driftens uppehållande under högst ett år mot
skälig ersättning.
Export av energi.
§ 15.
För överförande av elektrisk energi till utlandet erfordras särskilt
tillstånd av staten.
Koncessionsgivare och ansökningsförfarande.
§ 16.
1. Koncession för de i § 5 mom. 1 angivna företag meddelas av
närings förvaltningens andra instans (§ 142 näringsförordningen) och, om
anläggningen sträcker sig över flera provinsregeringars förvaltningsområden,
av handelsministeriet i förening med ministeriet för allmänna
arbeten.
2. Koncessionsgivaren äger ock att lämna föreskrifter rörande de
i §§ 9, 10 och 11 omförmälda skyldigheter.
3. Tillstånd att överföra elektrisk energi till utlandet, varom sägs
i § 15, meddelas för industriella anläggningar av handelsministeriet i
förening med ministeriet för offentliga arbeten och i alla andra fall av
det sistnämnda ministeriet.
635
Österrike.
§§ 17—27.°)
Vågrätt med tillämpande av tvångsförfarande enligt § 2 samt tillstånd
enligt § 6 meddelas av samma myndigheter, vilka bevilja koncessioner.
Koncessionsansökning skall åtföljas av byggnads- och finansieringsplan,
och intresserade skola lämnas tillfälle att framställa önskemål beträffande
projektet. Före fattande av beslut i frågor om koncessionsvillkor,
tariffer etc. (§§ 9, 10 och 11) skall, om parterna ej kunna enas,
utlåtande inhämtas från vederbörande handels- och industrikammare
eller eventuellt från motsvarande organisationer för lantbruksintressenas
bevakande.
Anläggningen skall utföras inom en viss tid, vid äventyr att annars
vägrättigheter och tillstånd förfalla; före driftens påbörjande skall prövning
av anläggningen äga rum.
III Kap.
Vågrätt för telegrafledningar.
§§ 28-40.
IV Kap.
Ersättning för intrång och för skada orsakad av elektrisk ström.
§§ 41-53.
Ersättning för intrång å i anspråk tagen mark fastställes av administrativ
myndighet efter hörande av opartiska sakkunnige, men beslutet
kan sedermera underställas domstols prövning.
En vidsträckt skyldighet att ersätta skada orsakad av elektrisk ström
åligger innehavaren av den anläggning, vid vilken eller genom vilken
skadan uppstod. Denna skyldighet bortfaller endast, om anläggningens
innehavare kan visa, att skadan föranleddes av utomstående, ej i företagets
tjänst stående eller genom den skadades eget förvållande eller *)
*) För de efterföljande delarna av lagen antydes innehållet här endast i största korthet.
636
händelse av högre hand (nnabwendbarer Zufall). En egendomlig föreskrift
är, att anspråk på befrielse från skadestånd av sistnämnda anledning
ej kan framställas gent emot personer, vilkas egendom tvångsvis
tagits i anspråk för ledningar. Bestämmelserna om skadestånd äro av
tvingande natur och kunna alltså ej annulleras genom frivilliga överenskommelser.
V Kap.
Diverse föreskrifter.
§§ 54—63.
Naturskyddsorganisationerna skola lämnas tillfälle att yttra sig över
förslag till ledningsanordningar, som kunna verka störande för landskapet
eller minnesmärken.
Järnvägsområden få liksom annan egendom tagas i anspråk för ledningar,
om därigenom hinder ej orsakas lör järnvägsdriften.
Enligt denna lag förvärvad tvångsrätt att använda annans egendom
bliver ej föremål för inskrivning i fastighetsboken; de på grund av sådan
rätt å främmande egendom uppsatta ledningar utgöra ej tillbehör till
denna egendom.
Under den i strafflagen använda benämningen sak skall även innefattas
elektrisk energi, varav följer, att stöld av energi skall straffas på
samma sätt som stöld av lös egendom. Särskilt straff stadgas för skadegörelse
å elektriska anläggningar.
ÖVERSIKTSKARTA
Utarbetad av K. VA TTElNFALLSSTYRELSEN.
utvisande för olika län dels hela den enligt
uppskattning utnyttjningsbara, dels den intill
1912 års slut utbyggda vattenkraften.
BETECKNINGAR
Den yttre cirkeln ånger ungefärligt hela den i
länet enligt uppskattning förefintliga
utnyttjningsbara effekten i hkr.
Den inre cirkeln anger ungefärligt den i länet
intill 1912 års slut utbyggda vattenkraften i hkr.
Skala för cirklarnas storlek.
1,500.000 Hkr. | |
1,250,000 |
|
1,000,000 |
|
^-750,000 |
|
^500,000 |
|
V-250,000 |
|
4-100,000 |
|
H—75,000 |
|
-f—50,000 |
|
/—25,000 |
|
— 10,000 |
|
-5,000 |
|
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM.
Här angifna kraftbelopp afse år 1914, under det att tabellen å sid. 191 afser år 1911.
Äntå
9 9 n i n g
Vatten
1.000
C/£cya/*nc/f*
7h/f* t///
DonmorrA
6/nre/=r
ELEKTR/3K/1 KR/IRT/lML/lGGM/MGrtR
/
Utdrag u/~ statens e/eA/y-/sAa /nspeAtöreru Aorta år /9A
rö/f/rLst/r/Arr
ifjodoyi-r järn t//<pa a/~i/dc?<ys?//-i(?a/— /dom /aoc/^t
,r°/~ ''m/i“/rt.''-''=>/T /T/-a/Zör*~/~/o/-/r>(? /så s/ås-zs- o/esr£.är->o'' m—.
°AU(-/-(sé./S/o/->(s''/— £50 w/t t,//Jor-c/.
• f/^/rLr-zo/r A(rcrSl.cftc*C/o/~>
0: o c*ra/i~/—
L/—/a/r /Trc*''i./z~a/z->,r-}^
tzznc/^z
6.
Z-/&A yaJ-nwy
Å?: o é>/rS/*p(->c*o>
Ungefärliga distributionsområden för de viktigare anläggningar
i Sverige, som distribuera elektrisk energi
genom högspänd ström till ett flertal afnämare.
De med grön färg angifna kraftstationer och ledningar tillhöra
distributionsföretagen.
De med röd färg angifna ledningar och kraftstationer tillhöra icke
distributionsföretagen.
Åtskilliga städer distribuera högspänd ström inom sina resp. områden
och den närmaste omgifningen — delvis från egna kraftverk och delvis från
ofvannämnda företag — såsom: Göteborg, Falkenberg, Halmstad, Hälsingborg,
Landskrona, Lund, Malmö, Trälleborg, Ystad, Ronneby, Karlskrona,
Eksjö, Nässjö, Sköfde, Lidköping, Örebro, Köping, Västerås, Karlstad,
Kristinehamn m. fl.
Distrib. j
område j
n:r å j
kartan |
Drifkraft i hästkrafter
Summa
392.127
62.990
Porjus kraftverk (Staten) under byggnad ..
Bodens elektr. aktb.
Sikfors kraftaktb................’.........
Finnforsens kraftverk (Skellefteå stad) ....
Klabböle kraftverk (TJmeå stad) ..........
Aktb. Per Holms elektr. verk ............
Graningeverkens aktb. (Forsse)............
Östersunds elektr. aktb. och Hissmofors aktb.
Aktb. Nya Carbo........................
Wii elektr. aktb.........................
Adolf Ungers Industriaktb...............
Bergvik & Ala Nya aktb.................
Mora—Or sa elektr. verk..................
Fata elektriska belysningsaktb.............
Horndals järnverks aktb.................
Västerdalälfvens kraftaktb...............
Aktb. Ludvika bruksägare................
Norbergs elektr. aktb.....................
Älfkarleby kraftverk (Staten) ............
Stockholms stad (fr. Entra och Värtan)....
Virsbo—Ramnäs kraftaktb...............
Guldsmedshytte aktb. (6 kraftst.)..........
Värml.s el.försäljn. aktb. (ingen egen kraftst.)
Arvika elektr. aktb. (äfven fr. andra kraftst.)
Örebro elektr. aktb.......................
Kraftaktb. Gullspdng—Munkfors........
Motala Ströms aktb...................
Aktb. Knutsbro kraftstation ............
Linköpings elektr. kraft- & belysningsaktb.
Skärblacka aktb.......................
(50.000) ]
1.150
5.000
9.400
4.525
700
9.150
1.030
400
3.300
4.000
2.100
277
1.400
8.000
19.200
2.870
1.955
(45.000)
(37.000)
3.045
6.750
7.000
485
3.100
16.950
1.700
3.420
1.420
4.200
500
80.000
8.500
7.100
3.000
1.500
1.500
27.000
8.500
Norrköpings stad (fr. n:r 28 och 30)
Belysningsaktb. Tomten..................
Trollhätte kraftverk (Staten)..............
Yngeredsfors kraftaktb..................
Bords stads elektr. verk (delvis under byggnad)
Stenkvill—Klinte kraftaktb...............
Aktb. Västerviks elektr. verk..............
Finsjö kraftaktb.........................
Sydsvenska kraftaktb.....................
Hemsjö kraftaktb.......................
500
40.000
650
590
diesel j
7.750
1.800
(7.000)
3.700
CENTRALTRYCKERiET. STOCKHOLM.