LAG BEREDNING ENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALK OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN (Statens offentliga utredningar 1917:1)

LAG BEREDNING ENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLSBALK
OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN

III.

FÖRSLAG

LAG OM BARN UTOM ÄKTENSKAP

M. M.

STOCKHOLM 1915

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER
[14297»]

Genom nådigt beslut den 3 december 1909 har Eders Kungl. Maj:t
förordnat, att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken
med tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som
kunde böra i sammanhang därmed behandlas.

I eu till Eders Kungl. Maj:t ingiven, i december 1910 dagtecknad
petition från invånare i Stockholms stad och län hemställdes, att beredningen
och den för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning angående
fattigvården in. in. tillsatta kommitté måtte erhålla uppdrag att avgiva
särskilda förslag dels till lagstiftning, som på effektivt sätt tdlgodosåge
utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning, dels
ock till lagstiftning angående mera effektiva bestämmelser mot gifta
familjeförsörjare, som försummade sin försörjningsplikt.

Enligt nådigt beslut den 10 februari 1911 överlämnades denna petition
till beredningen och nämnda kommitté att tagas i övervägande vid
fullgörande av dem givna uppdrag, med förordnande att beredningen och
kommittén skulle undersöka, huruvida de ämnen, som i petitionen avsåges,
kunde särskilt för sig behandlas, och, därest sådan behandlingfunnes
kunna äga rum, snarast möjligt inkomma med förslag till lagstiftning
i berörda hänseende.

Efter överläggningar mellan beredningen och kommittén ansågs det
tillkomma beredningen att upprätta förslag till lagstiftning om barn utom
äktenskap och därmed sammanhörande ämnen av huvudsakligen civilrättslig
natur.

Ifrågavarande förslag jämte motiv ävensom ett av undertecknad Tiselius
avgivet särskilt yttrande får beredningen härmed i underdånighet avlämna;
och utgöra desamma tredje delen av beredningens förslag till revision av
giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken.

Vid utarbetandet av förslagen har hänsyn tagits till följande av Eders
Kungl. Maj:t till beredningen överlämnade framställningar:

1) ° kyrkomötets skrivelse den 8 oktober 1898 om upphävande eller
ändring av mom. 7 i nådiga brevet den 17 oktober 1778 jämte därmed
i sammanhang stående lagbestämmelser tillika med av j ustitiekanslern över
nämnda skrivelse avgivet utlåtande;

2) kyrkomötets skrivelse den 6 oktober 1903 om upphävande eller
ändring av mom. 7 i nådiga brevet den 17 oktober 1778;

3) riksdagens skrivelse den 12 maj 1906 om ändring eller upphävande
av mom. 7 i nådiga brevet den 17 oktober 1778 m. in.;

4) riksdagens skrivelse den 19 april 1907 i fråga om utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning;

5) kyrkomötets skrivelse den 20 oktober 1908 om upphävande av gällande
bestämmelser om tillåtelse för barnaföderska att undandraga sig att
uppgiva sitt namn;

6) ovan omförmälda petition jämte liknande petitioner från medlemmar
av Uppsala stads samhälle, från invånare i Göteborgs och Bohus
län samt från det i november 1910 i Malmö anordnade fattigvårdsmötet
för Skåne jämte instämmanden i sistnämnda petition från 997 av rikets
kommuner;

7) riksdagens skrivelse den 21 april 1913 i fråga om beredande av
möjlighet, för utom äktenskapet fött barn att erhålla kännedom om
sin fader;

8) en av allmänna svenska prästföreningen den 28 oktober 1913 till
Eders Kungl. Magt ingiven framställning om lagstiftningsåtgärder mot
försumliga försörjare m. in.; samt

9) riksdagens skrivelse den 27 maj 1915 om antagande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning m. in., såvitt däri hemställts om
utredning, på vilket sätt genom lagstiftningens försorg en förbättrad rättsställning
skulle kunna beredas utom äktenskapet födda barns mödrar, särskilt
i de fall, då hävdandet skett under trolovning eller under äktenskapslöfte,
samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Beträffande åtskilliga till lagarbetet hörande spörsmål har beredningen
samrått med ovannämnda kommitté.

Över vissa frågor rörande bevisningen om faderskap ur medicinsk synpunkt
har beredningen haft att beakta yttranden, som i anslutning till
en inom beredningen upprättad promemoria avgivits av medicinalstyrelsen
och av delegerade, utsedda av Karolinska institutets lärarkollegium, vid
vilka yttranden fogats en utav en av de delegerade professorn Algot
Key-Aberg författad skrift med titel »Om den beräknade längden av det
mänskliga havandeskapet och denna frågas betydelse för faderskapsbevis -

ningen in foro». Dessa yttranden tillika med nämnda skrift äro intagna,
såsom bilagor i detta betänkande.

För att inhämta närmare kännedom om den praktiska tillämpningen
av de i Danmark och Norge gällande lagbestämmelser i hithörande ämnen
hava under en kortare tid i slutet av februari och början av mars 1914
undertecknad Westring besökt Köpenhamn och undertecknad Tiselius vistats
i Kristiania.

Sedan förberedande förslag till lag om barn utom äktenskap, lag om
äktenskaplig börd, lag om införsel i avlöning, pension eller livränta
och lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket
blivit uppsatta, har beredningen under juni månad 1914 haft överläggning
med följande med Eders Kung!. Maj:ts tillstånd inkallade personer,
nämligen dels föreståndarinnan för Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå
i Stockholm fröken Ellen Afzelius, barnavårdskonsulenten Lars
Barkman, kyrkoherden Olof Bäckström, komministern Karl Hagbard Vilhelm
Isberg, barnavårdsinspektören fröken Anna Lindhagen, fröken Ebba Pauli,
föreståndaren för Stockholms stads rättshjälpskontor advokaten Seth Silow
och verkställande direktören i Oscars församlings fattigvårdsstyrelse fröken
Ebba Wedberg huvudsakligen angående förslaget till lag om barn utom
äktenskap och dels kronofogden John Ludvig Hofinan-Bang, tredje stadsfogden
Sixten Viktor Emanuel Karlson och landsfiskalen Axel Thorell
huvudsakligen angående förslaget till lag om införsel i avlöning, pension
eller livränta.

Genom statistiska centralbyråns försorg har utarbetats statistisk redogörelse
för utom äktenskapet födda barn i Sverige.

De särskilda förslagen avse:

l:o) lag om barn utom äktenskap;

2:o) lag om äktenskaplig börd;

3:o) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning;

4:o) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

5:o) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

6:o) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 35, 36 och 37 §§ strafflagen;

7:o) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen;

8:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt
9:o) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26
uiaj 1909 om Kung]. Maj:ts regeringsrätt.

Underdånigst

HJALMAR WESTRING.
Bikger Ekeberg. Karl Tiselius. Holdo Edling.

Stockholm den 30 november 1915.

LAGFÖRSLAG.

— t42»7*.

Förslag

till

Lag

om barn utom äktenskap.

Om barnets namn.

1 §■

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. År modern gift,
eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som tillkom
henne såsom ogift.

fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt
släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av barnets förmyndare,
om det är omyndigt, och av barnet själv, om det fyllt aderton år.

Om vårdnad ocli förmynderskap.

2 §•

Modern have vårdnaden om barnet och vare dess förmyndare.

Aro föräldrarna ense att fadern skall träda i moderns ställe, varde, på
anmälan, fadern av rätten förordnad till förmyndare, om han är lämplig..
Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör hon, förordne
rätten fadern eller annan till förmyndare för barnet.

Lag om barn utom äktenskap.

Är ej förmyndare förordnad, äge modern, ändå att hon på grund av
sin ålder är omyndig, för barnet föra talan, som i 21 eller 34 § sågs, så
ock efter vad i 9 eller 11 § föreskrives sluta avtal om underhåll.

Om underhållsskyldighet.

3 §■

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med
avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet fylltfemton
år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets anlag
och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt
utbildning.

4 §•

I kostnaden för barnets underhåll läge en var av föräldrarna del efter
sin förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag.

5 §•

Fadern vare skyldig att, efter ty med hänsyn till hans och moderns
villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckorföre
och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande av detta underhållsbidrag
skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader, som orsakas
av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller annan
vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager
hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må fadern kunna
förpliktas att bidraga till hennes uppehälle under längre tid än nu sagts,
dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.

Lag om barn utom äktenskap.

År barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 3 § upphört, i följd
av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare
föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder,
som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

7 §•

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar av
underhållstiden.

8 §•

Betalning av underhållsbidrag skall, där ej på grund av särskilda omständigheter
annorlunda bestämmes, erläggas i förskott för kalendermånad.
Förskottsbetalning utöver vad nu stadgats eller särskilt blivit bestämt medför
ej befrielse att gälda underhållsbidrag för den tid, sådan betalning avser.

9 §■

Avtal om underhållsbidrag till fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet
enligt 3 eller 5 § skall slutas genom skriftlig, av två personer
bevittnad handling och godkännas av barnavårdsmannen eller, om sådan
ej finnes, av barnavårdsnämnden; dock vare sådant godkännande ej erforderligt
i fråga om underhållsbidrag enligt 3 §, där avtalet slutits av annan
förmyndare för barnet än modern eller fadern. Innefattar avtalet åtagande
att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, erfordras
i varje fall godkännande av barnavårdsnämnden. Avtal, som nu är sagt,
må slutas jämväl före barnets födelse.

Har avtal, som avses i första stycket, träffats i annan ordning än där
sägs, eller har avtal träffats angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet,
varom i 6 § sägs, vare det ej hinder för den underhållsberättigade
att utfå det underhåll, som enligt lag tillkommer honom.

Lag om barn utom äktenskap.

10 §.

Belopp, som underhållsskyldig genom avtal, varom i 9 § första stycket
sägs, åtagit sig att till barnets underhåll utgiva en gång för alla, skall
betalas till barnavårdsnämnden; och skall därför genom nämndens försorg
hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpas
en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder,
där ej barnavårdsnämnden finner, att beloppet må på annat lämpligt
sätt användas för barnets underhåll.

11 §■

Dör fadern, och har barnet ej, efter vad i 12 § sägs, arvsrätt efter
honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden av
hans underhållsskyldighet emot barnet och modern, före arvs- och testamentslotter
utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom
må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit
av äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet galle vad i 9 §
är stadgat för det fall att fadern åtager sig att till barnets underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla; och vare i fråga om avtal angående
vad som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på sätt i 10 § är föreskrivet.

Om arvsrätt.

12 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem.
såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Efter fader och fädernefränder have barnet ej arvsrätt; ej heller vare de
berättigade till arv efter barnet. År barnet avlat i trolovning, eller hava
föräldrarna efter dess avlelse ingått trolovning med varandra, äge dock sådant
trolovningsbarn arvsrätt efter fadern och fadern efter barnet; och skall, ändå
att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att
äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan,
arvsrätt, som nu sagts, äga rum, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Lag om barn utom äktenskap.

Om buruavårdsnia».

13 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan sägs, förordnas eu
barnavårdsman, som har att bistå modern med råd och upplysningar samt
tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt ålie^er
det barnavårdsmannen sörja för, att lämpliga åtgärder ofördröjligen vidtagas
för fastställande av barnets börd och tillförsäkrande av underhåll
åt barnet, biträda med indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag
samt, när skäl därtill är, göra anmälan om förordnande av förmyndare
för barnet.

Barnavårdsmannen äge att själv eller genom ombud föra talan för barnet
rörande faderskap, "underhåll och förmynderskap ävensom barnets förklarande
för trolovningsbarn samt vare berättigad att anlita polismyndigheten för
underhållsskyldigs efterspanande eller hörande och för verkställande av delgivningar.

O O

14 §.

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör senast tre
månader före den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot
av barnavårdsnämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som
av nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar; och har
den, till vilken anmälningen gjorts, att genast underrätta nämnden därom.
År kvinnan kyrkobokförd i annan församling, bär nämnden att om anmälningen
genast underrätta barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger
kvinnans föräldrar, husbondfolk och andra i liknande ställning att erinra
henne om angelägenheten därav att anmälan, som nu sagts, bliver gjord.

Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd,
eller, om hon ej är i riket kyrkobokförd, där hon vistas, har att, när anmälan,
som i första stycket sägs, inkommit eller nämnden erhållit kännedom
att barn utom äktenskap blivit fött, till barnavårdsman för barnet
förordna därtill lämplig man eller kvinna.

Lag om barn utom äktenskap.

15 §.

Uppdraget att vara barnavårdsman upphöre, när barnet fyllt aderton år,
så ock när annan än modern eller fadern förordnats till förmyndare för
barnet. Visar sig i annat fall, att behov av barnavårdsman ej längre finnes,
må barnavårdsnämnden entlediga barnavårdsmannen utan att förordna
ny sådan.

16 §.

Barnavårdsnämnden har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet
samt må när som helst entlediga honom och förordna ny barnavårdsman.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till moderns eller barnets
vistelseort tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, meddele
beslut därom och give det ofördröjligen tillkänna för såväl den andra
barnavårdsnämnden som barnavårdsmannen.

17 §.

I den ordning, som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårdsnämnds
verksamhet, må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden
av erforderligt antal personer att, efter nämndens för varje särskilt fall
meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän så ock anvisas medel
för ersättning åt barnavårdsmän.

18 §.

Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå
meddelas av Konungen.

19 §.

Över barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i denna lag, må
klagan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande sist å trettionde
dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Lag om barn utom äktenskap.

Barnavårdsnämndens eller Konungens befallningshavandes beslut lände,
utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda
förordnat.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

20 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där
barnet äi kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför kronofogde,
länsman eller notarius publicus, eller genom avtal, som i 9 § första stycket
sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare det erkännande gällande, där ej visas att
han ej är barnets fader eller, om erkännandet gjorts före barnets födelse,
att det berott på villfarelse angående den sannolika tiden för födelsen.
År modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, skall
erkännandet för att erhålla verkan, som nu är sagd, vara godkänt av barnets
förmyndare eller av barnet själv, om det är myndigt.

Erkännes i den ordning nu är sagd, att föräldrarna vid barnets avlelse voro
trolovade med varandra eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra,
vare ock det erkännande gällande, där det ej visas vara oriktigt.

21 §.

Talan om faderskap och om skyldighet för fadern att giva underhåll åt
barnet eller modern sa ock om barnets förklarande för trolovningsbarn
skall anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort, där
han bör svara i tvistemål, som röra hans person. Vill käranden hellre
stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men må icke före födelsen
slutligen prövas.

22 §.

Åger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej kunnat
vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i 11 kap. 9 §
andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för handen, som där avses.

3—142979.

Lag om barn utom äktenskap.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje
och fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

23 §.

Rätten må, där part det begär, förordna att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.

24 §.

Varder målet enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken företaget till avgörande,
ändå att svaranden uteblivit, skall vad för sådant fall är stadgat om

återvinning ej äga tillämpning.

25 §.

Rätten skall tillse, att en var, som äger att för barnet föra talan,
ertiåller tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja för fullständig utredning,
särskilt beträffande den tid, då uppgivet samlag ägt rum, och de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för bedömande, huruvida barnet kan
vara avlat vid det samlag; och äger rätten för utrednings vinnande införskaffa
erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts erkännande.
Ed må ej bjudas.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer
han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Erfordras upplysning angående omständighet, vars bedömande erfordrar
medicinsk sakkunskap, infordre rätten yttrande av sakkunnig.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för
att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

26 §.

Varder utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet
kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att barnet
ej avlats vid det samlag.

Lag om barn utom äktenskap.

27 §.

Förekommer anledning därtill att svaranden haft samlag med modern
å tid, då barnet kan hava avlats, äge rätten förelägga antingen modern
att med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant samlag
ägt rum.

I beslut om edgång utsatte rätten viss tid, som eden skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse i fråga om ed, som förelägges modern.

[28 §.

Kan utslag ej omedelbart givas, men är tvist allenast om beloppet
av underhållsbidrag, eller föreligga sannolika skäl till antagande att svaranden
är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande av käranden förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar
sin dom.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

29 §•

År å landet stämning uttagen, men har målet ännu ej förevarit vid
rätten, äge på ansökan av käranden, där denne förebringar sannolika skäl
till antagande att svaranden är bidragsskyldig, domaren förordna, att
svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar
sin dom.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra
sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället
i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det
kan jämväl därefter när som helst av rätten återkallas.

SO §.

Förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, gånge i verkställighet lika som
laga kraft ägande dom. Slutligt utslag, varigenom rätten ådömt svaran -

Lag om barn utom äktenskap.

den bidragsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet, där ej
rätten annorlunda förordnat.

31 §•

Klagan över rättens slutliga utslag föres genom besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom i 28 § förmärs,
eller beslut, varigenom förordnande enligt 29 § förklarats skola äga bestånd,
skall särskild klagan däröver föras. Öar domaren meddelat förordnande
enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten; och varde tiden för besvärs
anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet. Över hovrättens
beslut i fråga, som i detta stycke avses, må klagan ej föras.

32 §.

Har svaranden, efter det han på grund av förordnande, som i 28
eller 29 § sägs, betalat underhållsbidrag, genom laga kraft ägande dom
funnits icke vara underhållsskyldig, må han dock ej av den, som mottagit
underhållsbidraget, söka åter vad han utgivit men äge av allmänna
medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra
om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande i
det län, där målet avgjordes av underrätt. I Konungens befallningshavandes
beslut må ändring sökas hos Konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å statsverket, där ej Konungens
befallningshavande på grund av särskilda omständigheter finner
skäligt förordna, att staten skall söka sitt åter av den, som mottagit underhållsbidraget.

33 §.

Har, efter det underhållsbidrag blivit genom avtal eller dom fastställt,
väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande,
må talan om skälig jämkning i vad sålunda fastställts efter stämning föras

Lag om barn utom äktenskap.

vid domstol. År underhållsbidrag till barn enligt 3 § fastställa att utgå
till dess barnet nått viss ålder, vare det ej hinder att göra gällande rätt
för barnet att utfå underhållsbidrag för tid, som därefter infaller, ändå
att fall ej är för handen, som nyss är sagt.

Talan, som avses i första stycket, må ej föras i fråga om avtal, varigenom
underhållsskyldig åtagit sig att till barnets underhåll enligt 3 §
utgiva visst belopp en gång för alla.

34 §.

År den, som uppgives vara fader till barnet, död, må efter stämning
å hans arvingar vid den domstol, som har att upptaga tvist om arv efter
honom, föras talan om barnets och moderns rätt; och skall i fråga om
sådan talan vad ovan stadgats om talan mot mannen i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

35 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 7 och 8 §§ ärvdabalken;

lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder och
mödernefränder;

kungl. brevet den 17 oktober 1778 angående några författningar till
förekommande av barnamord;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

36 §.

Denna lag skall, med nedan nämnda undantag, i tillämpliga delar lända
till efterrättelse jämväl beträffande

Lag om barn utom äktenskap.

1. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och
som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom oäkta; och

2. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och
som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru
föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock
barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och
som på grund av övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig
börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före denna lags trädande i
kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan lagen trätt i kraft, skall barnavårdsman
icke förordnas, med mindre framställning därom göres av barnets moder
eller barnavårdsnämnden av särskild anledning finner skäligt meddela sådant
förordnande.

I fråga om barn, som i 1. avses, galle angående bevakning av dess rätt
till arv efter moder och mödernefränder vad i sådant hänseende finnes
stadgat i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder
och mödernefränder.

Den nya lagens bestämmelser om barnets namn och om arvsrätt skola
ej äga tillämpning angående barn, som i 2. avses.

Förslag

till

Lag

om äktenskaplig börd.

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning,
att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd, där ej, i den
ordning nedan sägs, barnet förklaras icke bava sådan börd.

2 §•

Vill mannen vinna förklarande att barnet icke har äktenskaplig börd,
instämme sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om barnets
födelse. Har barnet ej särskild förmyndare, söke mannen hos rätten förordnande
av god man att bevaka dess rätt. År å landet ej rättegångsdag,
äge domaren förordna ombud att å barnets vägnar mottaga stämningen i
målet, och meddele det sedan rätten, som förordnar god man. Lever
modern, skall ock hon stämmas.

År mannen sinnessjuk eller sinnesslö, föres talan av förmyndaren.

3 §•

År mannen död, och har han ej försuttit tid till talan enligt 2 §, må
eu var, som jämte eller efter barnet är berättigad till arv efter honom,
föra sådan talan genom stämning inom sex månader, sedan han erhållit
kännedom om barnets födelse och om mannens död.

24 Lag om äktenskaplig börd.

4 §.

Har mannen efter barnets födelse erkänt barnet såsom sitt, äge talan,
som nu är sagd, ej rum.

5 §•

Barnet äge efter stämning å mannen eller, där han är död, å dem, som
jämte eller efter barnet äro hans arvingar, föra talan om sin börd. Lever
modern, skall ock hon stämmas. År barnet omyndigt på grund av sin
ålder eller lider det av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, föres talan av
förmyndaren, om särskild sådan är förordnad, och eljest av god man, som
rätten på anmälan av barnavårdsnämnden förordnar att bevaka barnets rätt.

6 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål
införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts erkännande.
Ed må ej bjudas.

7 §•

Varder ej visat, att barnet icke kan vara avlat av mannen, må käromålet
bifallas allenast, om talan föres av mannen själv och utredningen
giver vid handen att barnet är avlat före äktenskapet eller under det
sammanlevnaden mellan makarna var enligt domstols beslut hävd, samt det
ej göres sannolikt att makarna haft samlag med varandra å tid, då barnet
kan vara avlat.

8 §•

Ingå, efter det barn blivit utom äktenskap fött, dess föräldrar äktenskap
med varandra, erhåller barnet äktenskaplig börd.

Angående fastställande av faderskapet galle vad i lag om barn utom
äktenskap är stadgat.

Lag om äktenskaplig börd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 6 § ärvdabalken; och

8 § 1 i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

År barn, som födes efter det denna lag trätt i kraft, avlat dessförinnan,
och skulle barnet på grund av omständighet, som inträffat före lagens
ikraftträdande, enligt äldre lag varit att anse såsom äkta, äge det äktenskaplig
börd, ändå att det enligt den nya lagen skulle anses såsom barn
utom äktenskap.

4—142178.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning skall hava följande ändrade lydelse:

Har kvinnan under trolovningstiden blivit rådd med barn av mannen;
brytes likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden härtill,
odve han henne skäligt skadestånd. Sådant skadestånd ma sättas att utgå
på en gång eller å särskilda tider.

Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om införsel i avlöning, pension eller livränta.

1 §•

År någon genom rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal förpliktad att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom
äktenskap avlat barn, och underlåter han att betala förfallet belopp, äge
den till underhåll berättigade erhålla införsel i den underhållsskyldige
tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning till gäldande
av så väl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det förfaller
till betalning.

2 §•

Vill underbållsberättigad erhålla införsel, ingive till utmätningsmannen
dom eller annan handling, genom vilken bidraget blivit bestämt, med
uppgift å den underhållsskyldiges hemvist och anställning.

3 §■

Utmätningsmannen läte skriftlig underrättelse om ansökningen bevisligen
tillställas den underhållsskyldige med föreläggande för honom att, där
han har något att invända mot ansökningen eller att andraga beträffande
de bestämmelser, som vid beviljande av införsel böra meddelas, inom viss
kort tid muntligen eller skriftligen avgiva yttrande.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

4 §•

Det åligge utmätningsmannen att hos arbetsgivare eller myndighet söka
inhämta upplysning angående de omständigheter, vilka kunna vara av
betydelse vid prövning av ansökningen. Arbetsgivare vare skyldig att på
anfordran lämna utmätningsmannen uppgift angående den underhållsskyldiges
anställning och avlöningsförhållanden.

Upplyses, att den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och
är i följd därav utmätningsmannen ej vidare behörig, översände handlingarna
jämte underrättelse om vad för övrigt i ärendet förekommit till
behörig utmätningsman; och åligge det denne att ägna ärendet fortsatt
handläggning.

'' 5 §.

Införsel må ej beviljas, där den underhållsskyldige betalar förfallet belopp
och tillika antingen ställer av utmätningsmannen godkänd pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som utmätningsmannen
finner skälig, dock minst ett år, eller visar sannolika skäl att
han skall fullgöra sin underhållsskyldighet.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld
och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en

6 §•

Varder införsel beviljad, förordne utmätningsmannen, huru stort belopp''
av avlöningen skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till gäldande
av underhållsbidraget.

Införsel må ej beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till
betalning tidigare än ett år, innan ansökningen gjordes. Ej heller må
bestämmelse meddelas, enligt vilken avlöning skulle komma att innehållas
för annat bidragsbelopp än sådant, som är förfallet, då innehållningen skall
äga rum, eller sora näst därefter förfaller.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Det belopp, soin skall innehållas, må ej sättas så högt, att den underhållsskyldige
kommer att sakna medel till underhåll för sig själv eller för
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke åtnjuta underhållsbidrag.

Beviljas införsel till gäldande av bidrag åt flera underhållsberättigade,
och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, varde detta belopp
fördelat mellan de underhållsberättigade i förhållande till bidragens storlek.

7 §•

Yppas, efter det förordnande om införsel givits, anledning till jämkning
i de därvid meddelade bestämmelser, äge utmätningsmannen utan hinder
av det förra beslutet förordna om sådan jämkning.

8 §•

Hava förfallna bidragsbelopp guldits, och ställer den underhållsskyldige
pant eller borgen, som i 5 § sägs, eller visar sannolika skäl att han skall
fullgöra sin underhållsskyldighet, varde beslutet om införsel av utmätningsmannen
upphävt.

9 §.

Är förordnande om införsel meddelat, och varder upplyst, att den underhållsskyldige
lämnat den anställning förordnandet avser och blivit anställd
hos annan arbetsgivare, äge utmätningsmannen, efter att hava inhämtat
upplysningar såsom i 4 § sägs, meddela beslut om införsel i den
underhållsskyldiges avlöning för den nya anställningen.

Har den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och är i följd
därav utmätningsman, som förut haft befattning med ärendet, ej vidare
behörig, översände handlingarna jämte underrättelse om vad för övrigt i
ärendet förekommit till behörig utmätningsman, och meddele denne beslut,
som nyss är sagt.

10 §.

När införsel beviljats eller beslut, varom i 7, 8 eller 9 § sägs, meddelats,
läte utmätningsmannen skriftlig underrättelse därom bevisligen tillställas

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

arbetsgivaren. Underrättelse varde ock av utmätningsmannen med posten
avsänd till den underhållsberättigade och den underhållsskyldige.

11 §•

Det åligge arbetsgivaren, där utmätningsmannen så föreskrivit, att å
bestämd tid, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med
posten översända innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, läte
utmätningsmannen hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. Till utmätningsmannen
influtna medel, som ej hos honom lyftas av den underhållsberättigade,
skola till denne med posten översändas; dock må ej något
belopp tillhandahållas den underhållsberättigade, förr än bidrag, som därmed
skall gäldas, är förfallet.

12 §.

I ärende angående införsel skall utmätningsman skyndsamt vidtaga de
åtgärder, som åligga honom.

Den underhållsberättigade eller den underhållsskyldige vare ej pliktig
att gälda någon kostnad för sådan åtgärd. ,

13 §.

Vad i utsökningslagen är stadgat om anteckning dagbok och om
klagan i fråga om utmätningsmans förfarande galle i tillämpliga delar beträffande
införsel.

14 §.

Utbetalar arbetsgivare belopp, som han på grund av beslut om införsel
skolat innehålla, svare själv för beloppet.

15 §.

Underlåter arbetsgivare att på anfordran lämna uppgift, som i 4 § sägs,
eller lämnar han oriktig uppgift, eller fullgör han ej föreskrift om översändande
av innehållet belopp, varom i 11 § förmäles, straffes med böter.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

16 §.

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag,
må ej utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld.

17 §.

Utan hinder av underhållsskyldigs konkurs må införsel i hans avlöning
beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

18 §.

År underhållsskyldig anställd i tjänst eller annat arbete hos staten
eller kommun, skall vad om arbetsgivare i denna lag är sagt tillämpas
beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att sådan pension eller livränta enligt lag
eller Konangens förordnande är undantagen från utmätning för gäld.

20 §.

År enskild försörjningsskyldig genom myndighets beslut förpliktad att
till fattigvårdssamhälle utgiva bidrag till den försörjningsberättigades underhåll,
eller är någon genom domstols beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal förpliktad att till följd av trolovnings brytande, äktenskaps
återgång eller äktenskapsskillnad utgiva till utgående å särskilda tider satt
skadestånd till den, med vilken han varit trolovad eller gift, skall beträffande
sådant underhållsbidrag eller skadestånd vad i denna lag är stadgat
om införsel i avlöning, pension eller livränta för underhållsbidrag, som
utgår till den underhållsberättigade, äga motsvarande tillämpning. Vad i
IT § år stadgat skall dock ej gälla i fråga om införsel för skadestånd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta

från riket.

1 §•

Den, som genom rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal är förpliktad att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn
under femton år, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor
ställt av denne godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens
fullgörande, till dess barnet fyllt femton år.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild
försörjningsskyldig, som genom myndighets beslut förpliktats att till fattigvårdssamhälle
utgiva bidrag till försörjning av barn under femton år; och
skall i sådant fall vad här nedan sägs om underhållsberättigad gälla fattigvårdssamhället.

Borgen må ej av överexekutor godkännas, med mindre den ingåtts såsom
för egen skuld och, där borgesinännen äro flera, de borgat en för
alla och alla för en.

2 §•

Finnes anledning antaga, att underhållsskyldigs avflyttning icke skall
lända den underhållsberättigade till men, eller förekomma ömmande omständigheter,
må överexekutor på ansökan befria den underhållsskyldige
från att ställa pant eller borgen.

Innan befrielse, som nu är sagd, meddelas, give överexekutor den underhållsberättigade
samt, där så finnes erforderligt, fattigvårdsstyrelsen tillfälle
yttra sig i ärendet.

Lag om förbud för vissa under hållssky Idig a att avflytta från riket.

3 §•

År fara för handen, att underhållsskyldig avflyttar från riket utan att
hava ställt säkerhet, som i 1 § sägs, äge utmätningsman på begäran av
den underhållsberättigade eller fångvårdsstyrelse meddela den underhållsskyldige
förbud att avflytta.

Av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud skall av honom genast
underställas överexekutors prövning, men gånge ändock i verkställighet,
där ej överexekutor annorledes förordnar.

Varder ansökan om avflyttningsförbud ej av utmätningsmannen bifallen,
må hans beslut hos överexekutor överklagas, efter vad i utsökningslagen
är stadgat om klagan över utmätningsmans förfarande.

4 §•

Ej må avflyttningsförbud av överexekutor fastställas eller i anledning
av klagan sådant förbud av överexekutor meddelas, med mindre den under
hållsskyldige lämnats tillfälle yttra sig.

5 §•

Visar den, för vilken avflyttningsförbud meddelats, att hans bidragsplikt
upphört, eller ställer han säkerhet, som i 1 § sägs, eller varder han därifrån
befriad, skall avflyttningsförbudet av överexekutor upphävas.

6 §•

Angående fullföljd av talan i mål, däri överexekutor meddelat beslut,
galle vad i utsökningslagen är stadgat beträffande klagan i mål om klander
av utmätningsmans förfarande.

s? §•

Vad i utsökningslagen är stadgat om anteckning i dagbok galle ock
beträffande mål, varom i denna lag sägs.

O—142979.

Lag om förbud för vissa underhållsshjldiga att avflytta från riket.

8 §•

Är avflyttningsförbud meddelat, äge den underhållsskyldige rätt att
efter stämning å den underhållsberättigade vid domstol föra talan om
återgång av förbudet.

9 §•

Avflyttningsförbud skall genom försorg av utmätningsmannen eller, där
det först av överexekutor meddelats, av denne delgivas rikets polismyndigheter;
och åligge det polismyndighet att, där den underhållsskyldige
söker avflytta från riket, hindra hans resa.

Varder av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud ej av överexukutor
fastställt, eller varder meddelat förbud enligt 5 § av överexekutor
upphävt, eller visar hos överexekutor den, för vilken avflyttningsförbud
meddelats, att han blivit i anledning av klagan eller återgångst alan därifrån
befriad, skall genom överexekutors försorg underrättelse härom meddelas
polismyndigheterna.

10 §.

Har underhållsskyldig avflyttat från riket utan att hava ställt säkerhet,
som i 1 § sägs, eller är fara för handen att han avflyttar utan att hava
fullgjort sin skyldighet därutinnan, äge överexekutor på yrkande av den
underhållsberättigade förplikta den underhållsskyldige att genast utgiva
kapitalvärdet av underhållsbidraget.

Beträffande målets handläggning och klagan över överexekutors beslut
galle i tillämpliga delar vad om lagsökning för gäld är stadgat,
dock att, där målet blivit såsom tvistigt till domstol förvisat, domstolen
allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, varefter sökanden
äger hos överexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.

Vad den underhållsskyldige ålagts utgiva läte överexekutor ofördröjligen
uttaga. Influtna medel skola av överexekutor göras räntebärande
genom insättning i bank samt, i den mån bidraget förfaller, tillhandahållas
den berättigade. Dör denne, eller upphör eljest underhållsskyldigheten,
äge den underhållspliktige återfå vad som återstår.

Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

År underhållsskyldighet fastställd genom beslut, som meddelats av domaren
eller under rättegång eller som ej vunnit laga kraft, må utmätt
egendom säljas allenast i den mån det erfordras för gäldande av förfallet
bidrag. Varder talan om underhållsskyldigheten slutligen ogillad, skall
vad av egendomen finnes i behåll återställas.

11 §•

Utvandraragent eller annan, som med vetskap därom att underhållsskyldig
ej fullgjort sitt åliggande enligt 1 § befordrar honom till främmande
land, svare själv för fullgörande av hans underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 kap. 35, 36 och 37 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 35, 36 och 37 §§ strafflagen skola
hava följande ändrade lydelse:

35 §.

Undandrager sig den, som genom olovlig beblandelse avlat barn, att
giva kvinnan nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets födelse,
och begår kvinnan under inflytande av den övergivna eller nödställda
belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, brott, varigenom fostret
eller barnet dödas eller dess liv utsättes för fara; dömes mannen till böter
eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till
straffarbete i högst två år dömas.

36 §.

Begår någon mord eller dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller
å sin maka, eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar,
förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad man står;
varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete:
äro omständighetena försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete
på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i

Lag om ändring i strafflagen.

annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden.
Sker sådan misshandel å annan av de personer, som i första stycket äro
nämnda; värde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,
och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

37 §.

förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot någon av de personer, som
i 36 § äro nämnda; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse
i högst ett år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 67 § utsökningslagen skall hava följande
ändrade lydelse:

Gäldenärs innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst, eller
innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är
berättigad att avlöningen eller pensionen lyfta.

Är i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må utmätas,
eller är av Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat,
att därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät; lände
det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras

religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma
främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid
barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund: äge fadern
bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör
endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet
i evangeliskt luterska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats
avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt luterska läran eller främmande
troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande,
så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och
för vigselförrättaren uppvisat.

Då bägge föräldrarna eller, när endera död är, den efterlevande eller,
där de leva åtskilda, den av dem, som har barnet i sin vård, övergår från
svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat,
må, där bägge övergå, fadern och, i övriga fall, den efterlevande eller den
av makarna, som har barnet i sin vård, bestämma i vilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras.

Lag om ändring K. F. d. 31 oktober 1873.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern
tillhör främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår
modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett
sådant till ett annat, må hon bestämma i vilketdera samfundets lära barnet
skall uppfostras. Varder fadern förordnad till förmyndare för barnet, skall
vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn
adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt
luterska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan
givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så framt det blivit
skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen
meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tillämpning
av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens
eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av
den andre, makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må,
där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran fortgå i den
lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankomma, skolat uppfostias
i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,
må ej på grund av föreskrifterna i andra, tredje eller fjärde stycket anses
från svenska kyrkan skilt, utan galle om sådant barn vad i 3 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skola hava följande ändrade lydelse:

4:o) Mål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings-
och aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag,
bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt,
om resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter
till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om
rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller
överenskommelser;

mål om annan ersättning, så vitt den enligt gällande författningar
utgår av statsmedel och anspråket ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten; mål

om sådant bidrag eller understöd av statsmedel, som statskontoret,
tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet eller Konungens befallningshavande
enligt gällande författningar må bevilja eller skall på rekvisition
utbetala;

mål om återbekommande av underhållsbidrag, som svarande enligt lagen
om barn utom äktenskap, på grund av beslut av domaren eller under
rättegången, utgivit.

17:o) Mål om kyrkotukt, om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

6—142979.

Lag om ändring i lagen om K. M:ts regeringsrätt.

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn
utom äktenskap;

mål om tillämpning av vad angående alkoholister är särskilt stadgat;
mål om disciplinär bestraffning, om avstängande från tjänstgöring under
åtalstid;

mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under
medicinalstyrelsens inseende;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som må
givas enligt författningar om banker eller andra penninginrättningar, om
utdömande av vite enligt andra än nämnda författningar;

mål om häktads vård och behandling, om verkställande av straff.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

MOTIV.

Inledning.

lifligt alla de moderna rättssystemen är den omständigheten huruvida ett De oäkta
barn är fött inom eller utom äktenskap av stor betydelse för barnets rättsställ- barn^ns “lh
mng. I många hänseenden gälla olika regler beträffande de barn, som fötts i r.ätt*.~
äktenskap, de så kallade äkta barnen, och dem, som äro födda utom äktenskap, de ’

så kallade oäkta barnen. Denna olikhet sammanhänger, framför allt historiskt sett,
nära med den ställning familjen intager i samhällsordningen. Samhället är byggt
på familjen, och i äktenskapet har familjen sin grund. Endast den förbindelse
mellan man och kvinna, som får formen av äktenskap, erkännes av samhället såsom
legitim. Samhällets ogillande av de illegitima förbindelserna har fått sitt uttryck
jämväl däri, att frukterna av sådana förbindelser, de oäkta barnen, erhållit eu
sämre rättsställning än den, som tillkommer de äkta. Denna åskådning, som i
den äldsta germanska rätten ännu icke kommit till fullt uttryck, gjorde sig under
medeltiden, särskilt på grund av kyrkans inflytande, med synnerlig skärpa gällande.

Enligt gammal tysk rätt ansågos sålunda de oäkta barnen såsom rätts- och ärelösa,
tillhörde icke något stånd eller någon familj, kunde icke ärva eller ärvas, fingo ej inträda
i något av de under denna tid så betydande skräna och så vidare. Eedan mot
slutet av medeltiden framträdde emellertid en mot dessa barn mera gynnsam uppfattning,
och på senare tider ha lagstiftningarna allt mera uppmärksammat dem och
sökt förbättra deras ställning. Så gott som över allt härskar dock den regeln, att
barn utom äktenskap i familjerättsligt hänseende intager en annan och, åtminstone i
vissa hänseenden, mindre fördelaktig rättsställning än barn i äktenskap. Detta
gäller särskilt beträffande förhållandet mellan barnet och fadern. Att man bibehållit
en sådan skillnad är delvis uttryck för en strävan att gynna den legitima
förbindelsen mellan könen, äktenskapet, framför den illegitima. Men i många hänseenden
ha de olika faktiska förhållandena framtvungit olika rättsregler. Sålunda
kan man till exempel på grund av det samliv, som faktiskt och rättsligt består

46 Inledning.

emellan äkta makar, uppställa såsom regel, att mannen skall anses såsom fäder
till det barn, som av hustrun under äktenskapet födes. I fråga om det utom
äktenskap födda barnet åter, vars föräldrar i regeln icke leva samman, är det i
allmänhet förenat med ej ringa svårighet att erhålla kännedom om vem fadern
är. Denna omständighet har utövat stort inflytande i olika riktningar på lagstiftningen
om dessa barn. Saknaden vid eu förbindelse utom äktenskap av det
rättsliga och faktiska band, som förenar äkta makar, medför också att barnets
uppfostran och underhåll under uppväxttiden i allmänhet icke kan, såsom i fråga
om barn i äktenskap, ombesörjas av föräldrarna gemensamt. Detta betingar särskilda
regler angående vårdnaden om barnet, underhållskostnaden med mera. I allmänhet
gäller det att de oäkta barnen rent faktiskt sett befinna sig i vida sämre
ställning än de äkta. Detta har också den nyare lagstiftningen behjärtat. Många
av de särskilda regler, som gälla beträffande de oäkta barnen, hava tillkommit
just i syfte att råda bot på eller minska de olägenheter, som följa av nämnda
förhållande.

Främmande I de särskilda länderna har rättsordningen beträffande de utom äktenskap födda
1(1 barnen gestaltat sig ganska olika.

Det engelska Den engelska rätten hyllar den grundsatsen, att mellan barnet och dess förEn^and
äldrar rättsligen sett icke existerar någon släktskap. Barnet är »filius nullius''>.

Föräldramakt över barnet tillkommer i följd härav icke någon av föräldrarna
i samma omfattning som beträffande äkta barn är fallet. Barnet äger icke bära
faderns eller moderns namn och har icke rätt till arv efter någon av dem eller
deras släkt, likasom det icke ärves av dem. Denna barnets rättsställning förändras
icke därigenom att föräldrarna eller någon av dem erkänner barnet såsom sitt. Icke
heller föräldrarnas efterföljande äktenskap verkar legitimerande för barnet. I alla
sina konsekvenser upprätthålles dock icke principen. Sålunda är det i fråga om
äktenskapshinder på grund av skyldskap likgiltigt, om skyldskapen är beroende
på äkta eller oäkta börd. Föräldrarna äro ock pliktiga underhålla barnet under
uppväxttiden. Denna plikt vilar i främsta rummet på modern, som också i regeln
får en viss bestämmanderätt över barnet. Fadern kan förpliktas att bidraga till
underhållet, dock med ett begränsat belopp. I rättegång om sådant bidrag är
kvinnans ed att mannen haft umgänge med henne å den tid, då barnet avlats, en

Inledning.

nödvändig förutsättning för bifall till käromålet. Men eden skall kompletteras
genom annan bevisning. Mannen äger göra invändning att kvinnan under
avlelsetiden haft umgänge jämväl med annan, men bevisning därom medför ej
nödvändigt ogillande av den mot honom förda talan. Huvudregeln är att domstolen,
om den finner bevisningen tillfyllestgörande, har att förklara mannen vara
förmodad fader till barnet (adjudge the man to be the putative father of such
bastard child) samt utdöma underhållsbidraget.

Nu omförmälda grundsatser tillämpas jämväl i Skottland, dock att legitimation
där kan ske genom föräldrarnas efterföljande äktenskap eller genom
kunglig dispens.

Även i många av Amerikas Förenta stater härskar det engelska systemet.
Vissa av dessa stater hava dock brutit med detsamma. Sålunda förekommer det
på åtskilliga ställen, att barnet har arvsrätt efter modern, stundom dock endast
under förutsättning att hon icke efterlämnar barn i äktenskap. Vanligen har då
även modern arvsrätt efter barnet. Emellanåt är arvsrätten utsträckt till vissa
av mödernefränderna. I några stater har barnet arvsrätt även efter fadern. Vanligt
är att föräldrarnas äktenskap legitimerar barnet.

Ursprunget till den i Tyskland på förevarande område nu gällande ordningen
är att söka i den romerska rätten. Enligt denna rätt i dess mera utbildade
form gällde det, att barn utom äktenskap i förhållande till modern och hennes
släkt hade samma familjerättsliga ställning som barn i äktenskap men att däremot
något rättsligt band mellan barnet och fadern eller hans släkt icke fanns.
Fadern var icke ens underhållsskyldig. Såsom grund härtill åberopades, att man
alltid kunde vara säker om vem modern var men att däremot faderskapet var
ovisst. Under den senaste kejsartiden modifierades reglerna i någon mån beträffande
barn, vilkas föräldrar levde i det av lagen då erkända konkubinatförhållandet.
Dessa barn blevo berättigade till underhåll av fadern och fingo även en begränsad
arvsrätt efter honom. Under den utbildning, som den romerska rätten efter
receptionen undergick i Tyskland, upptogs i fråga om alla oäkta barn den regeln,
att underhållsskyldighet mot barnet ålåg den, som under konceptionstiden plägat
umgänge med modern. Men olika meningar förefunnos, huruvida denna skyldighet
skulle anses såsom en följd av ett lägersmannens delikt eller såsom grundad
på hans antagna faderskap. Den förra åsikten medförde konsekvent, att invänd -

Skottland.

Amerikas
Förenta stater.

Det tyska
systemet.
Romersk rätt.

48 Inledning.

ning om flera lägersman lämnades utan avseende; de häftade alla solidariskt. Enligt
den senare åsikten var invändning om flera lägersmän tillåten, och bevisning därom
föranledde, att ingen av dem blev skyldig giva underhåll åt barnet.

Nu angivna allmänna grundsatser upptogos jämväl i de flesta av de särskilda
tyska ländernas lagar. Dock ägde åtskilliga modifikationer rum, bland annat
sålunda att enligt vissa lagar en begränsad arvsrätt efter fadern tillkom barnet
(så i Preussen, Bayern och Wiirtemberg).

Tyskland. Den nya tyska civillagen (1896) har såsom huvudregel upptagit den romerska
rättens princip, att barnet i förhållande till modern har samma ställning
som ett äkta barn men att emellan barnet och fadern någon släktskap i detta
ords rättsliga betydelse icke äger rum.

Den allmänna regeln om förhållandet emellan barnet och modern är dock
sålunda modifierad, att modern icke äger föräldramakten över barnet i den tekniska
betydelse detta ord enligt lagen har. Barnet skall alltid hava en förmyndare,
och denne äger representera barnet. Men modern har rätt att hava barnet
hos sig och draga försorg om dess uppfostran. Det tillkommer också modern att
giva samtycke till barnets äktenskap och dess adoption, så länge det är omyndigt.
Barnet bär moderns namn, och mellan barnet å ena sidan samt modern och hennes
släkt å andra sidan äger arvsrätt rum efter vanliga regler.

Beträffande förhållandet emellan fadern och barnet innebär regeln, att
fadern icke har någon myndighet över barnet, att barnet icke äger bära faderns
namn och att arvsrätt emellan fadern och hans släkt å ena sidan samt
barnet å den andra icke äger rum. Såsom grund för denna ståndpunkt åberopas
i främsta rummet, att här alldeles saknas de sedliga och faktiska förutsättningarna
för grundande av familj er ättsliga förhållanden, men jämväl att fastställande
av faderskapet är förbundet med synnerliga vanskligheter. Dock åligger fadern
underhållsskyldighet mot barnet, och detta så, att han ensam har att bekosta hela
underhållet. Moderns skyldighet härutinnan är endast subsidier; den inträder
först när fadern är oförmögen att fullgöra sin plikt. Denna faderns underhållsskyldighet
anses icke grundad på något hans delikt utan på blodsbandet mellan
honom och barnet. Vid uppkommen tvist betraktas faderskapet såsom styrkt,
när det visas att mannen haft umgänge med kvinnan under den av lagen fastställda
avlelsetiden och det ej av omständigheterna framgår, att barnet omöjligen

Inledning. 49

kan hava därvid avlats. Men om det upplyses, att kvinnan under denna tid haft
umgänge med flera män, blir ingen av dem underhållsskyldig. Blodsbandet verkar
även äktenskapshinder på samma sätt som om barnet varit äkta.

Fadern är jämväl skyldig att bidraga till moderns underhåll vid nedkomsten
och till övriga därmed förbundna kostnader.

Erkännande av föräldrarna eller en av dem förändrar icke barnets rättsliga
ställning, men det legitimeras genom föräldrarnas efterföljande äktenskap. På
begäran av fadern kan barnet också genom beslut av vederbörande myndighet
bliva legitimerat såsom hans.

På huvudsakligen samma ståndpunkt som den tyska civillagen stå lagstiftningarna
i Österrike, Ryssland, Danmark och Finland.

I Österrikes civillag (1811) förekom ännu det allmänna stadgandet, att barn
utom äktenskap över huvud är uteslutet från familje- och släkträttigheter, men
detta stadgande, som genom de speciella bestämmelserna var underkastat väsentliga
modifikationer, särskilt beträffande förhållandet till modern, har upphört att
gälla i följd av en genom förordning den 12 oktober 1914 promulgerad novell till
civillagen, vilken novell medförde jämväl vissa andra ändringar på förevarande
område. Fortfarande gäller emellertid, att varken fadern eller modern har föräldramakten
över barnet i samma omfattning, som föräldrar över äkta barn; det
skall hava en särskild förmyndare. Men föräldrarna, vilka skola sörja för barnets
underhåll och uppfostran, ha de rättigheter över barnet, som erfordras för att de
skola kunna fullgöra denna plikt. Modern har rätt att hava barnet hos sig och
uppfostra det; men om barnets väl löper fara därigenom att det fostras hos modern,
är fadern pliktig att taga det till sig eller anbringa det annorstädes, där
det kan få god vård. Skyldigheten att bekosta barnets underhåll åligger i första
rummet fadern; vid hans oförmåga övergår denna skyldighet på modern. Barnet
bär moderns namn och har arvsrätt efter henne och mödernefränderna, men är
uteslutet från arv efter fadern och hans släkt. Såsom fader anses den, som
under den i lagen bestämda avlelsetiden haft umgänge med modern, och invändning
om flera lägersman tillätes icke. Modern är berättigad till ersättning för kostnaderna
med anledning av sin nedkomst och för sitt underhåll närmaste tiden
därefter. Legitimation kan äga rum genom föräldrarnas efterföljande äktenskap
eller genom regeringens beslut.

1—142979.

Österrike.

Ryssland.

Danmark.

50 Inledning.

Enligt rysk rätt (lag av 1902) bär modern till barn utom äktenskap föräldramakten
över detsamma; men en särskild förmyndare skall dock förordnas.
Barnet bar arvsrätt efter modern, dock ej i henne tillhörigt »stamgods», varemot
det icke .ärver vare sig moderns släkt eller fadern eller hans släkt. Bägge föräldrarna
ha skyldighet att underhålla barnet.

I Danmark hava på senare åren flera nya lagar om oäkta barn följt efter
varandra (den sista av 1908 med ändringar 1913). Genom dessa lagar, vilka
icke avse att utgöra en fullständig kodifikation av vad som gäller i ämnet
utan bredvid vilka äldre bestämmelser tillämpas, har icke skett någon ändring
i vad förut gällt angående de oäkta barnens allmänna rättsställning. Föräldramakten
över barnet tillkommer modern, som jämväl i allmänhet är barnets förmyndare,
om hon själv är fullmyndig. Dock kan denna rätt under vissa omständigheter
fråntagas henne. Barnet bär ock moderns namn, men kan med faderns
tillstånd få antaga hans. Ömsesidig arvsrätt äger rum mellan barnet å
ena sidan samt modern och hennes släkt å den andra. Enligt den allmänna lagen
av 1683 stod däremot fadern icke i något rättsförhållande till barnet. Han var
icke ens underhållspliktig. Underhållsskyldighet ålades honom emellertid genom
en förordning av 1763, och han är nu pliktig att jämte modern bekosta barnets
underhåll, därvid fadern i regeln skall bidraga något mera än modern. Under
vissa förhållanden kan fadern få övertaga barnets vård. Arvsrätt efter fadern
eller hans släkt tillkommer icke barnet, utom i det fall att vissa förberedelser
till giftermål skett men detta hindrats genom mannens död eller annan orsak,
som ej kan tillräknas honom. Barnet ärves ej heller av fadern eller hans
släkt. Såsom fader anses den, som haft umgänge med modern å sådan tid, att
barnet kan vara därvid avlat. Om modern på sådan tid haft umgänge med flera,
kunna de solidariskt dömas att utgiva underhållsbidrag. Barnet kan legitimeras.
Det sker i första rummet genom föräldrarnas efterföljande äktenskap. Barnet
får då alldeles samma ställning som ett barn i äktenskap. Legitimation kan
vidare ske genom att fadern på tinget »kuldlyser» barnet. Vid kuldlysningen
kan fadern med viss begränsning bestämma, i vad mån barnet skall bekomma
andel i kvarlåtenskapen efter honom. Har sådan bestämmelse ej meddelats, får
barnet arvsrätt efter fadern och hans släkt, såsom om det vore äkta, dock att, om
även äkta barn finnes, barnet ärver endast hälften mot det äkta. Det kuldlysta

Inledning. 51

barnet ärvea av fadern och hans släkt på samma sätt som äkta barn. Legitimation
kan slutligen även vinnas genom »bevilling», som på faderns begäran
meddelas av vederbörande myndighet. Genom sådan legitimation får barnet samma
ställning som äkta barn, där ej i bevillingen inskränkning häri göres. Det kan
sålunda i bevillningen bestämmas att barnet icke får arvsrätt eller blott en begränsad
sådan rätt.

Modern har rätt att av fadern ia bidrag till kostnaderna vid förlossningen
samt till sitt underhåll under tiden närmast förut och efteråt.

Den nya lagstiftningen har särskilt haft till syfte att betrygga barnets och
moderns rätt till underhåll. I dessa hänseenden ha icke blott meddelats utförliga
regler angående faderns underhållsplikt och sättet för utkrävande av denna
plikt utan jämväl stadgats rätt för behövande mödrar att få underhållsbidraget
förskotterat av det allmänna. Det regeringsförslag, som låg till grund för 1908
års lag, avsåg jämväl att tillerkänna barnet en begränsad arvsrätt efter fadern,
men i den delen vann förslaget icke riksdagens bifall.

I Finland ha bestämmelserna i 1734 års lag, för vilka nedan redogöres, ej
oväsentligen modifierats genom en förordning av 1878. Enligt denna förordning
hava föräldrarnas förpliktelse att underhålla och uppfostra barnet i så måtto
utvidgats, att inskränkningen av denna förpliktelse till det inödtorftiga» borttagits.
Barnet har vidare erhållit rätt till arv efter modern, dock vid konkurrens
med äkta bröstarvinge endast till hälften mot sådan arvinge. Barnet får även
ärva syskon, som äro oäkta barn till samma moder, samt deras avkomlingar, men
är fortfarande uteslutet från rätt till arv efter övriga mödernefränder samt efter
fadern och fädernefränderna. Barnet ärves, där ej bröstarvinge finnes, av modern
eller, om hon är död men haft andra oäkta barn, av dessa barn eller deras avkomlingar.
Finnas ej sådana, går med arvet efter barnet som om annat arv är
föreskrivet.

År 1913 har finska lantdagen antagit förslag till nya bestämmelser i ämnet.
Enligt dessa bestämmelser, som avse att fullständigt ordna och väsentligen förbättra
de oäkta barnens rättsliga ställning, skall barnet i fråga om arv efter
föräldrarna och deras släkt i allo likställas med barn i äktenskap, under förutsättning,
vad angår förhållandet emellan barnet och fadern, att faderskapet blivit

Finland.

52 Inledning.

enligt närmare angivna regler erkänt eller till fullo styrkt. Förslaget har hittills
icke vunnit sanktion.

Det franska Det franska systemet, sådant det tagit gestalt i Frankrikes code civil (1804),
systemet. karakteriseras därav, att ett familjerättsligt förhållande mellan barnet och föräldrarna
icke uppstår genom barnets födelse utan först därigenom att släktskapen
blir i särskild ordning fastställd. Utan sådan fastställelse äger intet
rättsligt band rum, således icke heller underhållsskyldighet. Detta gäller om
förhållandet till både fadern och modern. Släktskapen kan i första rummet fastställas
genom frivilligt erkännande av fadern eller modern (reeonnaissance). Erkännande
kan avgivas av dem bägge eller var för sig och gäller endast beträffande
den, som avgivit erkännandet. Det skall givas i viss föreskriven form.
Fastställande kan ock ske genom dom. I fråga om möjligheten att erhålla dom
gälla emellertid väsentligen olika regler, allteftersom det är fråga om modern eller
fadern. Talan om fastställande av moderskapet kan alltid föras (la rechercke de
la maternité est admise); men för sådan talans utförande gälla dock vissa inskränkningar
i fråga om bevisningen. Däremot var det ursprungligen icke tillåtet
att föra talan om fastställande av faderskap (la recherche de la paternité est interdite).
Det undantag var dock stadgat, att om en man bortfört en kvinna och
hon fött barn, som kunde anses avlat vid tiden för bortförandet, mannen kunde förklaras
för barnets fader. Med sådant bortförande likställdes i praxis våldtäkt. Genom
en lag av 1912 hava emellertid reglerna om fastställande av faderskapet blivit i
väsentlig mån ändrade. Enligt denna lag må faderskap genom domstols beslut
fastställas: när kvinnan blivit bortförd eller våldtagen och barnet kan anses avlat
vid tiden för bortförandet eller våldtagandet, när kvinnan blivit förförd med användande
av svikliga medel, missbruk av myndighet, löfte om äktenskap eller trolovning
samt det förefinnes skriftlig bevisning enligt vissa i lagen uppställda
regler, när det företes brev från mannen eller annat skriftligt dokument från
honom, som innehåller ett otvetydigt erkännande av faderskapet, när mannen och
kvinnan hava levat i notoriskt konkubinat vid den tid då barnet avlats, och när
mannen i egenskap av fader till barnet bekostat eller bidragit till dess underhåll
och uppfostran. Dock äger faderskapstalan icke rum, om kvinnan vid tiden för
barnets avlelse varit känd för dålig vandel eller haft umgänge med annan eller om
mannen på grund av bortovaro eller av annan anledning omöjligen kan vara fader

Inledning. 53

till barnet. Då moder- eller faderskap genom domstols beslut fastställes, anses detta
fastställande såsom ett »tvunget erkännande» (reconnaissance forcée eller reconnaissance
judiciaire). Har släktskapen genom frivilligt eller tvunget erkännande fastställts,
uppkommer därigenom mellan barnet och föräldrarna eller den av dem,
med vilken släktskapen är fastställd, ett familjerättsligt förhållande, som dock
icke fullt motsvarar förhållandet emellan föräldrar och äkta barn. Föräldramakten
utövas i regeln av den av föräldrarna, som först har erkänt barnet; om bägge
ha erkänt samtidigt, av fadern. Barnet bär namn efter den av föräldrarna, som
erkänt det, eller, om detta är fallet med bägge, efter fadern. Skyldighet att underhålla
barnet åligger under angiven förutsättning bägge föräldrarna. Barnet åtnjuter
arvsrätt efter föräldrarna, dock med viss inskränkning till förmån ej blott
för samarva äkta barn utan även för vissa andra närmare släktingar. Däremot
har barnet icke någon arvsrätt efter föräldrarnas släkt. Föräldrarna ha ock arvsrätt
efter barnet. Under förutsättning att släktskapen till bägge föräldrarna är
fastställd, legitimeras barnet genom föräldrarnas efterföljande äktenskap.

Det ursprungliga franska systemet härskar ännu i Italien, vars lagstiftning är italien
byggd på den franska code civil.

Samma förhållande har intill senaste tid ägt rum beträffande Belgien och Neder- Blandade
länderna. Men genom lagar i Belgien av 1908 och i Nederländerna av 1909 hava system''
de äldre reglerna blivit väsentligen modifierade.

Den belgiska lagen har till en början, likasom 1912 års lag i Frankrike, utvid- Belgien,
gat möjligheten att anställa faderskapstalan. Sådan talan är nu tillåten, icke blott
då modern varit utsatt för bortförande, berövande av friheten eller våldtäkt, utan
även da barnet faktiskt behandlats såsom barn av den man, varom fråga är. Fastställande
av faderskap i nu angivna fall medför samma verkningar som erkännande,
det vill säga barnet får familjerättslig ställning såsom barn, ehuru arvsrätten
är i viss mån begränsad. Men därjämte har stadgats, att i vissa fall barnet
skall äga rätt till underhållsbidrag av den, som vid tiden för dess avlelse haft
umgänge med modern, utan att andra rättsverkningar i förhållande till honom
inträda. Sådan rätt föreligger, när antingen förhållandet till modern erkännes
av mannen, eller förhållandet har varit mera stadigvarande och tillika
allmänt känt, eller modern blivit förförd före sitt sextonde år, eller hon blivit
förförd genom äktenskapslöfte, svek eller maktmissbruk. Även till modern skall

Nederlän derna.

Schweii.

54 Inledning. %

underhållsbidrag under tiden för nedkomsten i nu angivna fall utgå. Men såväl
barnets som moderns rätt till underhåll bortfaller, om modern vid konceptionstiden
stått i förhållande till flera eller veterligen fört ett lättsinnigt levnadssätt.

Även den nya nederländska lagen öppnar möjlighet till en talan om faderskap,
som endast medför skyldighet att giva underhållsbidrag till barnet under dess
uppväxttid samt till modern under tiden för nedkomsten. Men denna talan är
icke såsom i Belgien beroende på särskilda villkor. Den kan i varje fall anställas;
men liksom i Belgien blir den utan påföljd, om det kan visas, att modern
vid avlelsetiden haft umgänge med flera män.

En mellanställning mellan det tyska och det franska systemet intager den
nya schweiziska civillagen (1907). Likasom i Tyskland gäller det, att emellan
modern och barnet ett familjerättsligt förhållande av väsentligen samma innehåll,
som om barnet varit äkta, uppstår redan genom barnets födelse. I överensstämmelse
med det franska systemet åter är det stadgat, att ett rättsligt förhållande
mellan barnet och fadern uppstår först därigenom att släktskapen fastställes genom
erkännande i viss form eller genom dom. Rätten att föra talan om fastställande
av faderskapet är emellertid icke såsom i Frankrike inskränkt till vissa
fall utan står alltid öppen. Såsom fader anses den, som haft umgänge med
modern under den i lagen bestämda konceptionstiden, såvida icke sådana omständigheter
visas, som giva stark anledning till tvivel om faderskapet. Till
sådana omständigheter är att räkna att kvinnan under konceptionstiden haft
umgänge med annan man. Uttryckligen är stadgat, att talan skall avvisas,
om kvinnan under sagda tid fört en osedlig vandel. Är talan mot mannen
styrkt, på sätt nu är sagt, skall han förklaras vara fader. Under vissa förutsättningar
kan emellertid barnet tilldömas fadern »mit Standesfolge». Detta skall
ske, om fadern före eller efter barnets avlelse lovat modern äktenskap, eller vid
samlaget med henne gjort sig skyldig till brott, eller missbrukat honom tillkommande
myndighet över henne. Förhållandet mellan barnet å ena sidan och
föräldrarna å den andra gestaltar sig väsentligen olika, efter som barnets ställning
i förhållande till fadern blivit på ena eller andra sättet bestämd. Om barnet
icke är av fadern erkänt och icke heller tilldömts honom mit Standesfolge, bär det
moderns namn, och hon har att sörja för det som för ett äkta barn. Fullständig
föräldramakt över barnet får hon dock ej utan särskilt beslut av vederbörande

Inledning. 55

myndighet. Fadern är pliktig att bidraga till barnets underhåll, men i övrigt
består icke något rättsförhållande mellan honom och barnet. Är åter barnet
av fadern erkänt eller tilldömt honom mit Standesfolge, bär barnet hans namn,
och han har att sörja för barnet såsom för ett äkta barn; vederbörande myndighet
kan ställa barnet under faderns eller moderns föräldramakt. Yad angår
rätten till arv äger i varje fall mellan barnet å ena sidan samt modern och
hennes släkt å den andra arvsrätt rum, såsom om barnet vore äkta. Är barnet
av fadern erkänt eller tilldömt honom mit Standesfolge, inträder ömsesidig arvsrätt
jämväl mellan barnet samt fadern och hans släkt, dock med den restriktionen
att, om barnet är samarva med äkta avkomlingar av fadern, det erhåller endast
hälften så mycket som ett äkta barn bekommer. I andra fall äger arvsrätt efter
fadern eller hans släkt ej rum. Barnet legitimeras genom föräldrarnas efterföljande
äktenskap; och denna verkan inträder oberoende av huruvida barnet förut
erkänts av fadern eller faderskapet genom dom fastställts. Barnet kan ock av
domstol förklaras för äkta, om föräldrarna lovat varandra äktenskap men giftermålet
hindrats därigenom att den ene av dem dött eller i följd av sinnessjukdom
eller annan sådan orsak blivit ur stånd att ingå äktenskap.

Fadern är skyldig att ersätta modern kostnaderna i anledning av nedkomsten
och för hennes]) underhåll under tiden närmast förut och efteråt samt kan dessutom
i vissa fall dömas till henne utgiva ett särskilt skadestånd, nämligen när
han lovat henne äktenskap eller genom umgänget med henne gjort sig skyldig till
brott eller missbrukat honom tillkommande myndighet över henne eller när hon
vid tiden för umgänget ännu icke var myndig.

Den norslca lagstiftningen har intill sista tiden varit byggd på huvudsakligen
samma grundsatser som den danska. Men genom lagar av den 10 april 1915* 1 har man
i Norge intagit en ståndpunkt, som väsentligen skiljer sig från såväl den äldre
norska rätten som övriga europeiska lagstiftningar. Huvudprincipen enligt den nya
lagstiftningen är, att barnet har samma rättsställning till fadern som till modern.

1 Den nya norska barnlagstiftningen, vilken delvis avser även äkta barn, är sammanfattad i lagar

1) om forandringer i lov om adgang till oplosning av egteskap av 20 august 1909, 2) om försorg for barn,
3) om barn, hvis forsldre ikke har indgaat egteskap med hverandre, 4) om forandringer i lov om arv
av 31 juli 1854 med tillsegslov av 27 juni 1892, 5) om forandringer i lov om formuesforholdet mellem
egtefseller av 29 juni 1888 samt 6) om forseldre og egtebarn.

Det norska
systemet.

5b Inledning.

Det har sålunda rätt till faderns såväl som till moderns familjenamn. Bägge
föräldrarna äro pliktiga giva barnet underhåll och uppfostran. Modern har företrädesrätt
till vårdnaden om barnet, men vårdnaden kan fråntagas henne och
lämnas till fadern eller annan. Barnet ärver bägge föräldrarna och deras släkt
på samma sätt som äkta barn. Faderskapet kan fastställas genom att den, som
av modern eller barnets förmyndare hos vederbörande myndighet angives vara
dess fader, erkänner faderskapet eller underlåter att anställa talan om att han
icke skall anses såsom fader. I tvist, som uppstår där sådan talan anställes,
skall den uppgivne fadern förklaras för fader, om han haft sådant samlag med
modern, att han efter naturens ordning kan vara det, och det ej finnes anledning
antaga att hon haft sadant samlag med annan eller i övrigt föreligga omständigheter,
som göra det tvivelaktigt huruvida han är fader. Därest den uppgivne
ej kan förklaras för fader, skall honom dock åläggas underhållsskyldighet,
såvida han haft sådant samlag med modern, som nyss sagts. Fadern eller konkumbenten
är jämväl pliktig att understödja modern vid nedkomsten och tiden
närmast förut och efteråt. Synnerligen stränga bestämmelser äro givna, i syfte
att om möjligt i varje fall faderskapet må bliva fastställt och underhållsplikten
utkrävd. Dessutom hava från den danska lagstiftningen upptagits bestämmelser
om skyldighet för det offentliga att förskottera bidrag till modern och barnet under
tiden närmast före och efter nedkomsten; men gälla dessa bestämmelser även äkta
barn, när mannen är död eller övergivit hustrun eller eljest genom otillbörligt
förhållande är vallande till att de ej leva samman. Utom äktenskap fött barn
legitimeras genom föräldrarnas äktenskap.

Eättsutveck * vart lant* ^ade ursprungligen de utom äktenskapet födda barnen, liksom hos
lingen till andra germanska folk, i det hela en gynnsam rättsställning, en omständighet
1734 års lag.som nara sammanhänger med våra hedniska förfäders uppfattning av själva äktenskapet.
Det ligger i sakens natur, att på en tid, då äktenskapet kunde tämligen
godtyckligt upplösas av den make, som så önskade, och engiftets princip ej heller
vunnit klart erkännande, skillnaden i rättsligt hänseende ej kunde bliva utpräglad
mellan barn av äkta makar och barn av utomäktenskapliga förbindelser. Även
om tvegifte ej i större utsträckning förekom, hade i varje fall den rättsligt er -

Inledning. 57

kända seden att hålla frillor (konkubiner) en icke ringa betydelse, och barn av
‘yllka niera stacl''gvarande förbindelser ansågos av allt att döma såsom delaktiga
1 bada föräldrarnas ättgemenskap och voro i det hela ganska gynnsamt ställda i
rättsligt hänseende. En sämre ställning tillkom barn av ofri moder och barn,
som var frukten av en rent tillfällig förbindelse.

Redan 1 landskapslagarna framträda emellertid strängare grundsatser, vittnande
om att den katolska kyrkans åskådning i hithörande frågor begynte tränga igenom.
Kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet, makarnas ömsesidiga trohetsplikt
och varje utomäktenskapligt könsumgänges otillbörlighet förde som bekant
till den ståndpunkter!, att det utom äktenskap födda barnet ansågs böra, såsom
frukt av en osedlig förbindelse, ställas utanför föräldrarnas ätt; den synd, dessa
begått, borde 1 sina rättsföljder drabba även barnet. Denna uppfattning har i
större eller mindre utsträckning satt sin prägel på våra medeltidslagars arvsrättsliga
stadganden. Enligt västgötalagarna och södermannalagen hade det utom
äktenskap födda barnet visserligen full arvsrätt efter modern, men det saknade
enligt de loma rätt till del i faderns kvarlåtenskap och njöt enligt den senare
allenast visst belopp eller viss ringa andel därav. Den yngre västmannalagens bestämmelser
överensstämde ganska nära med södermannalagens, varemot enligt de
Övriga svealagarna barnet fick åtnöjas med en till visst belopp begränsad rätt
även efter modern. Östgötalagen flankande barnet all rätt i föräldrarnas kvarlåtenskap,
men fadern kunde med arvingarnas samtycke på landskapets ting giva
det någon del av sin förmögenhet. I landslagen var barnets rätt inskränkt till två
mark efter fader och en mark efter moder, i stadslagen till tre mark efter dem
vardera. Till fäderne- och mödernefränders kvarlåtenskap hade det sannolikt alls
ingen rätt. Med synnerlig skärpa kom slutligen grundsatsen om de utom äktenskapet
födda barnens styvmoderliga behandling till uttryck i drottning Kristinas
privilegier för Stockholms stad den 10 mars 1636, där det i sammanhang med vissa
bestämmelser om danaarv beter att »de personer, som bastarder och av en oäkta
säng födde äro, dem kan ingen arvedel tillåten varda, utan kommer efter som lag
säger en halv del av detsamma oss, och den andra halva delen staden till.» Medan
sålunda utvecklingen gick i riktning mot allt större rättslöshet för barnet, stadgades
redan i svealagarna, att vid dess frånfälle arv skulle tagas i vanlig ordning.

I lagkommissionens första förslag till ärvdabalk (1690) möta emellertid helt

8—149979

58 Inledning.

nya principer. Barn, avlat i lönskaläge »med mö eller änka, som intet beryktat
leverne fört eller med olovligt lägersmål tillförene beträdder varit», skulle, förutom
föda och uppfostran, njuta arv efter båda föräldrarna, dock vid sidan av
äkta barn allenast till en sjättedel. Föräldrarna å sin sida skulle hava arvsrätt
efter barnet, varemot sådan rätt i övrigt ej skulle tillkomma bak- eller sidoarvingar.
Var modern ej oförvitlig, bortföll den ömsesidiga arvsrätten mellan barnet
och fadern, och var detta avlat i hordom eller förbjudna led, förelåg icke
heller arvsrätt mellan barnet och modern. Då förslaget, vars regler sålunda voro
byggda på principen om full ömsesidighet i rätt, sedermera diskuterades i lagkommissionen,
fann det väl ivriga försvarare, men starka betänkligheter yppades
också emot den ifrågasatta förbättringen i de utom äktenskap födda barnens rättsläge.
I Göta hovrätts utlåtande över förslaget uttalades farhågor för att till
följd av den ifrågasatta arvsrätten »skulle till Guds förtörnelse, som all lösaktighet
och orenlighet förbjuder och hatar, lönskelägers synden mycket tilltaga och
de äkta barnena rätt lida men», och under åberopande tillika av berättelsen i 21
kap. av första Mosebok om Abrahams son med Hagar uttalade hovrätten, att
arvsrätt ej måtte tillerkännas barn utom äktenskap, »på det, likmätigt Guds ord,
äktenskapet, såsom en Guds ordning, må så mycket mera uti heder och vördnat
hållas». I lagkommissionens följande förslag ersattes också de utom äktenskap
födda barnens arvsrätt med en rätt för dem, evad de voro flera eller färre, att,
ifall modern var en oförvitlig kvinna, njuta av faders eller moders kvarlåtenskap
tillhopa tre daler silvermynt, dock endast under förutsättning att vart och ett av
deras äkta syskon kunde erhålla arv till visst högre belopp. Liksom händelsen
var med motsvarande bestämmelser i medeltidslagarna, gåvo de sålunda föreslagna
stadgandena icke någon verklig arvsrätt, utan allenast ett surrogat för en sådan.
Härmed överensstämde ock, att förslaget ej tillerkände föräldrarna någon arvsrätt
efter barnet. Vad barnets rätt angår, var steget härifrån ej långt till den ståndpunkt,
som sedermera blev 1734 års lags och enligt vilken barnet saknade all rätt till
arv efter föräldrarna, men ägde att av kvarlåtenskapen utbekomma ett belopp,
svarande mot vad som kunde anses restera av den dödes underhållsskyldighet
(8 kap. 7 § ärvdabalken). En principiell avvikelse från båda de nu berörda förslagen
innefattar däremot stadgandet att med barnets kvarlåtenskap skall förfaras
såsom med annat arv (8 kap. 8 § ärvdabalken); grundsatsen om ömsesidighet

Inledning. 59

i fråga om rätt till arv var därmed övergiven. Under lagfrågans behandling vid
1731 års riksdag framhölls även det oriktiga uti att föräldrarna, som vore de
felande, skulle njuta arvsrätt, medan barnet, ehuru oskyldigt, var därifrån uteslutet.
Häremot genmäldes bland annat, att föräldrarnas arvsrätt avsåge att bereda
dem gottgörelse för det de dragit försorg om barnets uppfostran samt att,
ifall barnet finge ärva fadern, modern kunde genom att i sin tur ärva barnet
skörda vinst av sin lättfärdighet.

Barnets rättslöshet i förhållande till fadern sträckte sig enligt götalagarna efter
all sannolikhet ända därhän, att det icke ens ägde rätt till underhåll av honom;
försörjningsskyldigheten torde enligt dessa lagar hava vilat på modern ensam.
Ehuru fadern sålunda var fritagen från alla skyldigheter, torde det hava stått i
hans makt att, om han sa önskade, taga barnet från modern och själv uppfostra
detsamma. Enligt svealagarna samt lands- och stadslagarna svarade däremot
båda föräldrarna för barnets försörjning, tills det uppnådde sju års ålder, varvid
skyldigheten under de tre första åren i första hand vilade på modern, men under
de fyra därpå följande på fadern. Av de båda borgerliga lagförslagen från början
av 1600-talet upptog det ena landslagens regel i det närmaste oförändrad,
varemot det andra, det så kallade Karl IX:s förslag, innehöll följande bestämmelse:
»Nu händer att man eller kona frillebarn äga; då äge de båda det vårda och sköta,
och han mest som mere förmår, vare sig å mans eller kvinnos side, det äge de
värde och vakte, som annor barn dere, så att det uti Guds fruktan uppfött varder.
Ej må det barn förkastas, ty det är ej vållande till sin födslo, utan fader och
moder äre där vållande till, därföre bör dem ock hava vårdnad om det. Dör det
barn i vanrykt, då vare för sådant till samma straff fallne som för annat barn.»
Härtill anslöt sig nära kungl. brevet den 5 februari 1697, vilket omsider fick träda i
stället för landslagens regler i ämnet; det heter här, »att sådane barn, som utom
äkta säng äro avlade, skole njuta både av fader och moder deras föda och uppfösning,
efter vars och ens villkor och lägenhet, till dess de sig själve kunna
nära, och det ifrån den tid barnet födes, utan anseende till några vissa år som
den förra lagen föreskriver, viljandes vi att världsliga domare förordna huru
mycket till sådane barns födo efter deras villkor betarvas.» Underhållsskyldigheten
skulle sålunda ej blott vad dess fortbestånd angick, utan även i övrigt anpassas
efter barnets behov och fördelas på föräldrarna efter deras förmåga. Det

60 Inledning.

kung! brevet överensstämde, såsom i ingressen jämväl framhålles, nära med lagkommissionens
tidigare förslag i ämnet; barnet skulle enligt dessa »njuta både av
fäder och moder behörig födo och uppfostran efter vars och ens villkor och lägenhet,
till dess de sig själva nära kunna». I ett följande förslag utbyttes »behörig»
mot »nödtorftig», och, efter det sedermera orden »efter vars och ens villkor och
lägenhet» uteslutits, hade stadgandet erhållit den avfattning, som inflöt i lagen
och alltjämt är i gällande kraft (8 kap. 7 § ärvdabalken). Med de sistnämnda
ändringarna avsågs sannolikt icke någon avvikelse i sak; vad särskilt angår den
hänvisning till föräldrarnas villkor, som göres i 1697 års brev och kommissionens
tidigare förslag, torde denna allenast haft avseende på underhållstungans fördelning
mellan fadern och modern, icke på beskaffenheten av det underhåll, barnet
ägde tillgodonjuta.

Vissa av svealagarna liksom lands- och stadslagarna innehålla uttryckliga föreskrifter
om skyldighet för barn att försörja sina fattiga och orkeslösa föräldrar.
Med hänsyn till sambandet mellan dessa stadganden och arvsreglerna synes det
dock antagligt, att de ej avsågo att ålägga ett utom äktenskap fött barn försörjningsplikt
mot fader eller moder, efter vilken barnet icke hade en verklig
arvsrätt.

I det föregående har hänvisats på det kyrkliga inflytandet såsom den faktor,
vilken framför andra verkade till försämring av de utom äktenskap födda barnens
rättsliga ställning. Även andra krafter arbetade emellertid i samma riktning. I
främmande länder, mera än vårt genomsyrade av feodalistiska grundsatser, ståndsfördomar
och skråanda, förde utvecklingen härvid stundom till en styvmoderlig
behandling av de utom äktenskap födda ej blott i familjerättsligt utan även i
allmänt medborgerligt hänseende. Enligt svensk rätt hava de emellertid, bortsett
från det om deras familjerättsliga ställning sagda, av ålder i det hela varit likställda
med andra medborgare. Medeltidslagarna tillerkände dem sålunda, med
vissa oväsentliga undantag, samma straffskydd, samma ställning i processuellt
hänseende, samma rätt att driva förvärvsverksamhet och bekläda ämbeten som
medborgare i allmänhet. I ett hänseende utbildade sig emellertid med tiden ett
viktigt undantag: de utom äktenskap födda blevo åtminstone i regel uteslutna
från rätten att vinna inträde i skräna. En bestämmelse härom återfinnes ännu i
den första allmänna skråordningen av år 1669, men uteslöts i den nästföljande

Inledning.

allmänna författningen i ämnet, 1720 års hantverksordning. Den äldre åskådningen
fortlevde emellertid, varför genom kungl. brevet angående oäkta barns antagande
i hantverks- och barnhus den 22 juni 1752 överståthållaren och landshövdingarna
ålades tillhålla magistraterna att strängeligen tillse, »det oäkta barn
vid ämbeten och skrän samt andra näringar icke något hinder i antagandet göras
skall»; vite stadgades ock för den mästare, som vägrade anställning åt en person
på grund av dennes börd. Slutligen förtjänar erinras om den konsekvensen av de
familjerättsliga reglerna i ämnet att oäkta börd ej medför adelskap.

Vad här yttrats angående den äldre svenska rättens ståndpunkt har haft avseende
på de utom äktenskap födda barnen i allmänhet. Vissa kategorier av
sådana barn hava emellertid av ålder intagit eu särställning. Bortsett här från
betydelsen därav att fader eller moder var fridlös, frånkände sålunda flertalet av
våra landskapslagar liksom även lands- och stadslagarna barn, avlade i hordom
eller förbjudna led, varje rätt till arv av föräldrarnas kvarlåtenskap. Angående
deras rätt till försörjning av föräldrarna innehålla medeltidslagarna icke några
uttalanden, men 1734 års lag likställer dem härutinnan uttryckligen med andra
barn utom äktenskap och detta även för det fall att fader eller moder är död och
fråga är om rätten emot dödsboet (8 kap. 7 och 8 §§ ärvdabalken).

Av långt större betydelse än de nu nämnda stadgandena äro de, vilka hava
avseende på spörsmålet när ett barn skall anses äga äktenskaplig börd. I detta
hänseende har den svenska rätten av gammalt uppställt ganska liber''ala regler.
Redan landskapslagarna, med undantag av gottian dslagen, hänföra till äkta barn
icke blott dem, som avlats i ett i laga former tillkommet äktenskap, utan även
dem, vilkas föräldrar efter avlelsen ingått äktenskap med varandra. Fästningens
stora betydelse i äktenskapsrättsligt hänseende medförde vidare, att den för frågan
om barns börd kom att erhålla samma verkan som ett äktenskap. Den äldre
vastgötalagen synes väl ej hava intagit denna ståndpunkt, men enligt den yngre
raknades barn såsom äkta ej blott då fästning ägt rum före, utan även då den
tillkommit efter avlelsen. Regeln om de i fästning avlade barnens äkta börd återfinnes
även i flera av de övriga landskapslagarna samt i lands- och stadslagarna,
och fästningens legitimerande verkan omtalas jämväl i ett par av svealagarna,
dock endast för det fall att barnet avlats i konkubinat. Genom 1734 års lag lik -

g2 Inledning.

ställdes trolovningen fullständigt med äktenskap även så vitt legitimationen angår
(5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1 § ärvdabalken).

I de nu nämnda bestämmelserna, liksom i regeln om uppkomsten av ett äktenskap
genom lägersmål trolovade emellan, möttes den borgerliga och den kyrkliga
åskådningen, men det kyrkliga inflytandet förde efter hand än längre i samma
riktning. I anslutning till kyrkans lära att för uppkomsten av ett äktenskap
allenast erfordrades det äktenskapliga samlivets faktiska begynnande på grundvalen
av ett formlöst äktenskapsavtal upptogos, på sätt lagberedningen i annat
sammanhang visat,1 först i den kyrkliga lagstiftningen och sedermera i 1734
års lag, bestämmelser även om en äktenskaplig förbindelse, grundande sig på hävd
under äktenskapslöfte. Följden blev, att även barn, avlade under äktenskapslöfte,
kommo att anses såsom äkta.1 2 Och enligt 1734 års lag, där denna grundsats uttryckligen
fastslogs (5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 2 § ärvdabalken),
äger äktenskapslöftet jämväl legitimerande verkan (8 kap. 1 § ärvdabalken). Inom
teorien har det varit föremål för olika meningar, huruvida äktenskapslöftet i detta
hänseende skulle äga en lika ovillkorlig betydelse som ett äktenskap eller en trolovning
eller om det skulle förlora sin verkan i legitimationshänseende, ifall förbindelsen
annorledes än genom endera kontrahentens död upplöstes, innan det
kommit till trolovning eller vigsel. Den ovisshet, som sålunda varit radande beträffande
den äldre rättens ståndpunkt, har numera blivit hävd genom 8 § 1 i lagen
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning; det stadgas där att varje efterföljande avtal om äktenskaps ingående
skall verka ovillkorligt legitimerande.3

Vid avfattandet av bestämmelserna i detta ämne utgick lagkommissionen från
den ledande grundsatsen, att barnet skulle anses såsom äkta, då modern njöt
äkta hustrus ställning men icke eljest; i de tidigare förslagen till giftermålsbalk
återfinnes också i det grundläggande stadgandet det från medeltidsrätten
hämtade förklarande tillägget: »ty där moderns villkor bättras, där bättras ock
barnens». Sådan lagen slutligen efter vissa delvis mindre följdriktiga andringar
förelåg, tillerkände den emellertid i icke ringa utsträckning äkta börd åt barnet

1 Lagberedningens förslag till lag om äktenskaps ingående och npplösning med mera s. 86 f.

2 Se till exempel k. brevet till amiralitetskollegium i Karlskrona den 11 februari 17Jb.

3 Jfr K. Haj:ts utslag den 19 september 1900 (N. J. Å. s. 380).

Inledning. g3

även för sådana fall, då icke något äktenskap, fullkomnat eller ofullkomnat, förenade
dess föräldrar;1 så vid barnets legitimation genom fästning eller äktenskapslöfte,
så även då barnet avlats under äktenskapslöfte, utan att modern sedermera
genom dom eller kyrkotagning förvärvat den rätt, som avses i 3 kap. 10 §
giftermålsbalken.

I viss mån oklart är, vilken betydelse med hänsyn till barnets börd enligt
äldre svensk rätt var att tillmäta den omständigheten, att föräldrarnas äktenskap
kunde dömas att återgå. Enligt den kanoniska rättens lära om putativt äktenskap
ägde härvid föräldrarnas goda eller onda tro avgörande betydelse, men det är
vanskligt att avgöra, huruvida denna grundsats, som, bortsett från ett för övrigt
oklart ställe i äldre västgötalagen, ej kommit till uttryck i våra medeltidslagar,
likväl här ansågs gälla. I 1734 års lag återfinnas vissa stadganden i ämnet (5
kap. 2 § giftermålsbalken och 8 kap. 3—5 §§ ärvdabalken). Dessa avse det fall
att någon fäster eller gifter sig med tvenne och giva vid handen, att därvid
barn av den senare förbindelsen bliva äkta, om föräldrarna eller åtminstone
modern handlat i god tro. Reglerna äro förvisso analogivis tilllämpliga, om förbindelsen
blivit ingången i indispensabla förbudna led.2 I 8 § 1 i lagen om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
göres i nu berörda hänseenden en skillnad mellan äktenskap och trolovning:
ett i laga form ingånget äktenskap har, utan hänsyn till föräldrarnas goda
eller onda tro, sin sedvanliga betydelse i bördshänseende, även om det är ingånget
i strid mot ett publikt äktenskapshinder, men för att en trolovning i motsvarande
fall skall förläna äkta börd erfordras god tro hos åtminstone den ena av föräldrarna.

Det alltjämt gällande stadgandet att barn, avlat i våldtäkt, skall njuta samma
rätt som annat äkta barn (8 kap. 6 § ärvdabalken) är, även det, av ålderdomligt
ursprung. Redan i östgötalagen och svealagarna stadgades nämligen, att sådant
barn skulle njuta arv såsom äkta, vilket i likhet med nyssnämnda bestämmelse
torde hava inneburit att barnet skulle hava äktenskaplig börd.

Angående gången av lagstiftningsarbetet i denna del se lagberedningens förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning med mera, s. 96 f.

\Jfr K. Maj:ts dom den 1 mars 1907 (N. J. A. s. 82). Såsom av detta rättsfall framgår, äro
meningarna i viss mån delade angående förutsättningarna för att legitimation i fall av denna beskaffenhet
skall inträda.

Inledning.

Lagändrin- Reglerna i 1734 års lag hava sedermera icke undergått ändring i vidare mån
reform- än att> efter det vid manSa riksdagar förslag framlagts om nya bestämmelser
/<7734^ angående de oäkta barnens arvsrätt, sådan rätt efter moder och mödernefränder
slutligen tillerkänts dem. Därjämte hava dock åtskilliga förslag framkommit,
som avsett dels vissa andra särskilda frågor beträffande de oäkta barnen, dels ock
en mera allmän revision av rättsreglerna rörande dessa barn.

Lag- Yad de äldre lagförslagen angår, stod lagkommittén (förslag till ärvdabalk
kommittén. ^ civillag 1826) i det stora hela på samma ståndpunkt som 1734 års lag.

Oäkta barn ägde ej njuta arv efter andra än egna bröstarvingar. Om arv efter
barnet gällde däremot detsamma som om annat arv. Såsom äkta ansågs även
barn, som avlats i fästning, därvid erinras att fästning enligt dessa förslag icke
kom till stånd annat än genom formlig anmälan till prästen, vilken anmälan
skulle omedelbart åtföljas af lysning. Legitimation av barn, som fötts i lönskaläge,
inträdde vid föräldrarnas giftermål, om de vid fästningen eller vigseln eller
ock förut inför domstol erkänt barnet. Även fästning legitimerade, om barnet
var erkänt och en av föräldrarna dog innan vigsel åkommit. Föreskriften att
barn, som avlats i våldtäkt, skall anses såsom äkta var bibehållen. Bägge föräldrarna
hade skyldighet att giva barnet försörjning och uppfostran, till dess det

kunde nära sig själv, utan att denna underhållsskyldighet var inskränkt till de
»nödtorftiga». För det fäll att barn avlats efter fästning och denna bröts samt
kvinnan förklarades för äkta hustru stadgades, att kvinnan skulle äga rätt behålla
barnet hos sig. Men i övrigt gåvos ej särskilda bestämmelser angående
vårdnaden om eller förmynderskapet för barnet. Ej heller meddelades några regler
om barnets namn eller om faderskapsbevisningen.

Lag- I lagberedningens år 1847 avgivna förslag till ärvdabalk kom i fråga om arvs bendmngen.

rätten en annan uppfattning till uttryck. Enligt detta förslag hade oäkta barn,

som ej avlats under moderns äktenskap eller i ovillkorligen förbjudna led, arvsrätt
efter moder och mödernefränder lika som äkta barn. Däremot var barnet fortfarande
uteslutet från arv efter fadern och hans släkt. Tillvaro eller frånvaro av

arvsrätt var emellertid ömsesidig: arv efter barnet tillkom fränderna allenast
om barnet kunnat ärva dem, det vill säga fadern och fädernefränderna voro uteslutna
från arvsrätt efter barnet. I övrigt gällde samma regler som enligt lag -

Inledning. 65

kommitténs förslag, dock med den skiljaktighet, att för legitimation av oäkta
barn ej fordrades, att det förut erkänts.

Redan innan Jagkommitténs förslag till ärvdabalk avgavs, både vid riksdagen
1815 i en motion föreslagits, att oäkta barn skulle njuta arv efter så väl fader
som moder, dock mindre än äkta barn, om jämväl sådana funnos. Men detta förslag
vann ej riksdagens bifall.1 Sedermera väcktes i motioner vid riksdagarna 1823,
1828—1830, 1840—1841, 1844—1845, 1847—1848, 1850—1851, 1853—1854, 1856—
1858, 1859—1860 och 1862—1863 förslag till stadgande om rätt för oäkta barn att
ärva sin moder, vid riksdagarna 1853—1854, 1859—1860 och 1862—1863 även
förslag om arvsrätt efter fadern.1 2 Vid riksdagen 1853—1854 antogs ett stadgande,
enligt vilket oäkta barn, som ej var avlat i hordom eller förbjudna led, skulle, om
modern dog utan bröstarvingar, bekomma den del av hennes kvarlåtenskap, som
hon kunnat bortgiva genom testamente, men detta beslut vann icke kungl. sanktion.
3 Likaledes vägrades godkännande av ett vid 1862—1863 årens riksdag antaget

1 Förslaget var väckt inom prästeståndet. Lagutskottet framlade två alternativ, av vilka det ena
gick nt på avslag och det andra avsåg att tillerkänna oäkta barn en begränsad arvsrätt efter bägge föräldrarna,
under förutsättning att de erkänt barnet i därför stadgad form. Endast prästeståndet biföll
det senare alternativet. (Motion i Pr. prot. 1: 446. lagutskottets memorial Bih. 4: 3,1208, Ad. prot. 4 652
Pr. prot. 2:922, Bg. prot. 2:1,1157, Ed. prot. 2:693).

* 1823: motion i Pr. prot. 1:320, lagutskottets betänkande nr 154 och utlåtande nr 219, Ad. prot.
8:1,341, 10:2,335, Pr. prot. 6:97, 8:218, Bg. prot. 5:150, Bd. prot. 2:826, 5:20; 1828—1830: motion
i Pr. prot. 1: 364, lagutskottets betänkande nr 69, Ad. prot. 29:120, Pr. prot. 6: 317, Bg. prot. 3: 740,
Bd. prot. 6:682, 9:13; 1840—1841: motion i Bd. prot. 2:69, lagutskottets betänkande nr 23 och utlåtande
nr 86, Ad. prot. 5:310, Pr. prot. 2:647, 7:56, Bg. prot. 2:138, Bd. prot. 4:414, 7:199; 1844—1845; motion
i Bd. prot. 2:517, lagutskottets betänkande nr 17 och utlåtande nr 58, Ad. prot. 3:418, Pr. prot.
4: 243, Bg. Prot. 2: 134, Bd. prot. 5: 323. 416, 7: 239; 1847—1848: motioner i Pr. prot. 1: 444 och Bd. prot.
2: 428, 429, lagutskottctB betänkande nr 40, utlåtande nr 50, Ad. prot. 4:171, Pr. prot. 5: 6, Bg. prot.
2:547, 3:253, Bd. prot. 4:270, 530; 18a0—18ol: motioner i Bd. 2:381, 3:113, lagutskottets betänkande
nr 45, Ad. prot. 9: 244, Pr. prot. 10:459, Bg. prot. 4:818, Bd. prot. 6:172; 1853—1854: motioner
i Bd. prot. 1: 398, 440,548, lagutskottets betänkande nr 14, Ad. prot. 6: 93, Pr. prot. 3: 480, Bg.prot.2: 443,Bdprot.
4: 39, riksdagens skrivelse nr 49,K. Maj:ts svar i anledning av åtskilliga av rikets ständer antagna lagändringar,
Bib. 1: 2; 1856—1858- motioner i Bd. prot. 2: 35. 8:130, lagutskottets betänkande nr 18 och utlåtande
nr 49, Ad. prot. 4:174,9: 451,10: 392, Pr. prot. 3:161, 7: 385,8: 446, Bg. prot. 2: 6C0,6: 96, Ed. prot.4: 336,8: 43,
396; 1859—1860: motioner i Ad. prot. 1:399, Bd. prot. 1:75, 2:466, 471, lagutskottets betänkande nr 62’
Ad. prot. 11:277, Pr. prot. 8:568, Bg. prot. 6: 927, Bd. prot. 8:464; 1862—1863: motioner hos Ad. nr 25,
bos Bd. nr 193, 212, lagutskottets betänkande nr 69, utlåtande nr 76, memorial nr 84, 88, Ad. prot. 7: 26,
84, 168, 261, 326, Pr. prot, 6:426, 612, 744, 784, Bg. prot. 6:657, 760, 856, Bd. prot. 8:351, 9:141,’
riksdagens skrivelse nr 207.

3 Se not 2 ovan. .

9—142979

Förslag vid
riksdagarna
1815-18113
om arvsrätt
för oäkta
barn.

Inledning.

K. F. d. 14
april 1866
om oäkta
barns arvsrätt.

Förslag vid
riksdagarna
1881—190S
om f örbättrad
arvsrätt
för oäkta
barn.

Lagen d. 17
mars 1905
om oäkta
barns arvsrätt.

förslag, enligt vilket oäkta barn skulle i allo lika med äkta barn taga arv efter
modern,1 men vid riksdagen 1865—1866 framlades genom en kungl. proposition
ett förslag i ämnet, som antogs av riksdagen.2 Sålunda tillkom förordningen den
14 april 1866, enligt vilken oäkta barn, som ej avlats under moderns äktenskap
eller i förbjudna led, ägde att, därest modern låtit såsom sitt anteckna barnet i
kyrkoboken, lika med äkta barn taga arv efter modern i den egendom, som ej
utgjorde bröstarvinges laglott. Det dröjde emellertid ej länge, innan man började
arbeta på att förbättra den rätt till del i moderns kvarlåtenskap, som sålunda
tillerkänts hennes oäkta barn. Sådana förslag framkommo vid riksdagarna 1881,
1882, 1885, 1892, 1893, 1894 och 1900; vid riksdagen 1885 påyrkades jämväl
arvsrätt efter fadern.3 Dessa förslag ledde icke till annat positivt beslut än att
enligt hemställan av riksdagen 1885 genom ett kungl. cirkulär den 5 juni 1885 inskärptes
angelägenheten därav, att den anteckning i kyrkobok, som enligt förordningen
den 14 april 1866 utgjorde förutsättning för oäkta barns arvsrätt efter modern, verkställdes
på sådant sätt, att den innefattade tydligt bevis att det vore barnets moder,
som låtit anteckna barnet såsom sitt. Men 1903 års riksdag antog en skrivelse, vari
hemställdes om förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser rörande oäkta
barns arvsrätt, att oäkta barn, som icke vore avlat under moderns äktenskap eller
i förbjudna led, berättigades att lika med äkta barn taga arv efter moder och
mödernefränder.4 Med anledning härav framlades för 1905 års riksdag en kungl.

1 Se not 3 s. 65. Lagutskottet hade vid riksdagen 1862—1863 likasom vid 1859—1860 årens riksdag
föreslagit, att oäkta barn skulle lika med äkta barn taga arv ej blott efter sin moder utan även efter
fadern, om denne i viss form erkänt barnet.

! Se k. prop. nr 35, motion i Bd. nr 161, lagutskottets betänkande nr 13 och utlåtande nr 33, Ad.
prot. 2: 4, Pr. prot. 2: 32, 3: 308, Bg. prot. 1: 253, 2: 886. Bd. prot. 2: 9, riksdagens skrivelse nr 39. I
motionen föreslogs arvsrätt jämväl efter fadern, men detta förslag förordades nu ej av lagutskottet.

3 1881: motion i A. K. nr 81, lagutskottets utlåtande nr 21, F. K:s prot. 11:21, 3—16, A. K:s prot.
11:23, 39—Öl; 1882: motion i A. K. nr 47, lagutskottets utlåtande nr 8, F. K:s prot. 1:11, 37—46, A. K:s
prot. 1:11, 3—15; 1885: motioner i A. K. nr 3, 9, 11 och 14, lagutskottets utlåtande nr 62, F. K:s prot.
111:44, 3, A. K:s prot. IV: 62, 20—28, riksdagens skrivelse nr 74; 1892: motion i A. K. nr 47, lagutskottets
utlåtande nr 53, F. K:s prot. 111:42, 18—24, A. K,:s prot. 111:46, 38; 1893: motion i A. K.
nr 48, lagutskottets utlåtande nr 30 och 57, F. K.:s prot. 111:29, 1—13; 35, 22, A. K:s prot. 111:30,
42—50, IV: 40, 32—35; 1894: motion i A. K. nr 72, lagutskottets utlåtande nr 42, memorial nr 72, F. K:s
prot. 11:22, 25—27, A. K:s prot. 111:28, 23; 1900: motion i A. K. nr 110, lagutskottets utlåtande nr 11
och memorial nr 23, F. K:s prot. 1:11, 13, 18, 55, A. K:s prot. 1:12, 4; 11:22, 57.

4 Se motion i A. K. nr 119, lagutskottets utlåtande nr 10, F. K:s prot. 1:13, 22, A. K:s prot. 1:13.
10, riksdagens skrivelse nr 31.

Inledning. (J7

proposition, som Jedde till den nu gillande lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns
arvsrätt efter moder och mödernefränder.1 Enligt denna lag är oäkta barn i fråga
om arv efter moder och mödernefrän der likställt med äkta barn, och det även om
barnet avlats under moderns äktenskap eller i förbjudna led. Endast den inskränkning
är stadgad att, om arvingen är okänd, hans talan förloras, om han ej inom natt
och är från det arvet föll anmäler sig hos den, som i boet sitter, eller hos rätten
eller domaren. Däremot skedde ingen ändring i vad som förut gällt beträffande
arvsrätten efter fadern. Från sådan arvsrätt är det oäkta barnet sålunda fortfarande
uteslutet. Vid 1912 års riksdag väcktes i en motion förslag till sådan ändring
i arvslagstittningen, att oäkta barn finge ärva även fader och fädernefrände!'', men
detta förslag bifölls icke av riksdagen.I 2

Frågan om bättre och mera effektiva bestämmelser angående underhållsskyldigheten
har flera gånger varit föremål för riksdagens prövning och jämväl
föranlett framställningar från riksdagen. I förevarande hänseende må erinras
därom att bestämmelser om underhållsskyldigheten finnas, förutom i allmänna
lagen, jämväl i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården. Denna författning
innehåller dels det stadgandet, att fader, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja sina minderåriga barn och att det i övrigt åligger
föräldrar och barn att i mån av behov å ena och förmåga å andra sidan varandra
försörja, dels ock bestämmelser angående rätt till ersättning av och tvångsåtgärder
mot den, vars barn måste försörjas av fattigvården. Sedan förslag om ändrade bestämmelser
i fråga om underhållsskyldigheten förevarit vid riksdagarna 1840—1841,
1847—1848, 1856—1858, 1880, 1886, 1887 och 1892 men icke vunnit bifall, beslöt
1893 års riksdag hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande tillgodosåge
oäkta barns rätt till försörjning.3 Ett därefter vid 1895 års riksdag

I Se k. prop. nr 19, lagutskottets utlåtande nr 6, F. K:s prot. 1:10, 3, Å. K:s prot. 1:10, 18, riksdagens
skrivelse nr 10.

II Motion i A. K. nr 75, lagutskottets utlåtande nr 62, F. K:s prot. IV: 89, 59, A. K:s prot. VI: 53, 75.

3 1810—1811: motion i Pr. prot. 2: 647, lagutskottets betänkande nr 87, Ad. prot. 12:139, Pr. prot.

7:56, Bg. prot. 4: 402, Bd. prot. 7:199; 1817—1S48: motion i Pr. prot. 1:444, lagutskottets betänkande
ar 40, utlåtande nr 50, Ad. prot. 4:171. Pr. prot. 5: 6, Bg. prot. 2:547, 3:253, Bd. prot. 4:270, 530;
1856 1858: motion i Bd. prot. 2: 23, lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets utlåtande nr 6,
Ad. prot. 5:417, Pr. prot. 3:599, Bg. prot. 3:303, Bd. prot. 2:118. 5:143; 1880: motion i F. K. nr 3,
lagutskottets utlåtande nr 29, F. K:s prot. 11:28, 43, A. K:s prot. 111:39, 58; 1886: motion i A. K. nr,

Förslag om
ändringar i
bestämmelserna
om
underhålls
skyldigheten.

Fråga om
föräldrarnas
anonymitet.

gg Inlednintj.

väckt förslag om ny skrivelse i ämnet vann ej bifall.1 Med anledning av riksdagens
skrivelse av 1893 blev emellertid sedermera inom justitiedepartementet
utarbetat ett förslag till ändring i utsökningslagen, som avsåg att bereda möjlighet
till utmätning av innestående avlöning för gäldande av barnafadern ådömt
underhållsbidrag, men på grund av anmärkningar, som högsta domstolen vid granskning
av detta förslag fiamställde, fick det enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december
1898 förfalla. Frågan upptogs ånyo vid 1901 års riksdag, som beslöt en skrivelse
med anhållan att Kung!. Maj:t måtte taga i övervägande, huruledes genom
ändring av gällande fattigvårdsförordning måtte kunna vinnas skärpta och mera
effektiva bestämmelser mot sadana fäder till oäkta barn, som av lättja eller liknöjdhet
försumma sin försörjningsplikt.2 Så vitt angår åtgärder, som ansetts böra i
fattigvårdshänseende ifrågakomma, hava bestämmelser i förevarande hänseende
upptagits i fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari 1915 avgivna förslag
till lag om fattigvården.

En annan särskild fråga, som ta''git uppmärksamheten mycket i anspråk, är den
om föräldrarnas anonymitet. Enligt mom. 7 i kungl. brevet den 17 oktober 1778 är
kvinna, som föder oäkta barn, berättigad att hemlighålla sitt namn. Vid en
mängd riksdagar ha motioner väckts om ändring av namnda stadgande.3 Slutta,
lagutskottets utlåtande nr 46, memorial nr 54, F. K:s prat. 11:22, 20, A. K:s prat. 111:32, 1, 38:2;
1887: motion i F. K. nr 15, A. K. nr 45, lagutskottets utlåtande nr 18, F. K:s prat. 11:19, 5, A. K.:s
prot. 11:23, 29, 30; 1892: motion i A. K. nr 25, lagutskottets utlåtande nr 52, F. K:s prat. 111:42, 17,
A. K:s prot. III: 4(1, 38; 1893: motion i A. K. nr 29, lagutskottets utlåtande nr 67, F. K:s prot.
XII: 36, 26, A. I\:s prot. IV: 43, 69, riksdagens skrivelse nr 107.

1 Motion i A. K. nr 47, lagutskottets utlåtande nr 27, F. K:s prot. II: 21, 28, A. K:s prot. III: 29, 28.

2 Motion i A. K. nr 135, lagutskottets utlåtande nr 28, F. K:s prot. 11:17, 53, A. K:s prot. 11:15, 2,
riksdagens skrivelse nr 38.

3 1817—1818: motion i Pr. prot. 1:263 lagutskottets betänkande nr 22 ock utlåtande nr 74, Ad.
prot. 3:429, 5:2, 121, Pr. prot. 2:791, 3:483, 6u2, 5:517, Eg. prot. 2:1102, 3:1835, Bd. prot. 3:146;
1823: motion i Pr. prot. 1:320, lagutskottets betäukande nr 154 och utlåtande nr 219, Ad. prot. 8:1,
341, 10:2, 335, Pr. prot. 6:97, 8:218, Bg. prot. 5:150, Ed. prot. 2:826, 5:20: 1828—1880: motion i Ad.
prot. 15:135, lagutskottets betänkande nr 109 och utlåtande nr 143, Ad. prot. 4-8: 147, Pr. prot. 10:
71, 12 75 Eg. prot. 5:1130, Ed. prot. 9:32; 1834—1885: motion i Pr. prot. 2:342, lagutskottets betänkande
nr 13*°och utlåtande nr 164, Ad. prat. 15:400. Pr. prot. 2:477, 510, 12:551, Eg. prot. 6: 662, Bd.
prot. 7:562; 1840-1841: motioner i Pr. prot. 1:315, 418, lagutskottets betänkande nr 144, Ad. prot.
17:66. Pr. prot. 11:276, Bg. prot. 5:777, Bd. prot. 9:9: 1847—1848: motion i Pr. prot. 1:571, lagutskottets
betänkande nr 87, Ad. prut. 9:563, Pr. prot. 10:357, Eg. prot- 4:821, Bd. prut. 6.506. 18,rw
1854: motion i Pr. prot. l:3Ul, lagutskottets betänkande nr 64, Ad. prot. 15:206, Pr. prot. 1:319,9:597,
Bg. prot. 6:845, Bd. prot. 8:315; 1856—1858: motioner i Ad. prot. 1:272, Pr. prot. 1:455, lagutskottets

Inledning. 69

ligen har riksdagen år 1906 hemställt, att Kung!. Maj:t måtte låta utreda, om och på
vad sätt sådan ändring i sagda mom. jämte andra därmed i sammanhang stående
författningsbestämmelser kunde företagas, att moderns namn bleve fortfarande
skyddat mot offentliggörande, men, till upplysning och ledning i vissa uppgivna
och bestämda fall, på lämpligt sätt antecknat, eller, där sådant funnes ej lämpligen
kunna ske, upphäva samma inom. och bestämmelser.1 Kyrkolagskommittén
av 1890 har i betänkande den 28 maj 1892 föreslagit upphävande av ifrågavarande
stadgande. Hemställan om ändring därav har jämväl gjorts av kyrkomötet
i särskilda skrivelser av åren 1898, 1903 och 1908.2 Även förslag till förhindrande
därav att fadern må förbliva okänd hava vid riksdagarna framkommit,8 och 1913
års riksdag har i skrivelse hemställt, att den av riksdagen begärda utredningen
angående ändring eller upphävande av mom. 7 i kungl. brevet den 17 oktober
1778 med mera måtte utsträckas att omfatta jämväl utredning, huruvida och på
vad sätt utom äktenskapet lött barn kan beredas möjlighet att erhålla kännedom
om sin fader.4

En allmän revision av bestämmelserna i förevarande ämne har föreslagits i riks- Riksdagens
dagens skrivelse den 19 april 1907, vari hemställdes, att Kung]. Maj:t måtte låta ut ■ mPomlll
arbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, som på tillfredsställande män re,vi~

sätt tilJgodosage utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning.5 stiftning in

_ ö i ämnet.

betänkande nr 36, Åd. prat. 6:353, Pr. prot. 4:522, Bg. prot. 3:531, Bd. prot. 6:5; 1898: motioner i
A. K. nr 21, 78, A. K:s tillf, utskotts (nr 3) utlåtande nr 6, F. K:s tillf, utskotts (nr 6) utlåtande nr 4,

F. K:s prot., II: 21, 22, A. K:s prot. II: 12, 29.

1 Motioner i A. K. nr 72, 129, A. K:s tillf, utskotts (nr 1) utlåtande nr 8, 15, F. K:s tillf, utskotst
(nr 2) utlåtande nr 6, F. K:s prat. II: 87, 35, A. K:s prot. 11:32, 16, 111:47, 93, riksdagens skrivelse
nr 136.

s 1898: motion nr 1, kyrkolagsntskottets betänkande nr 12, prot. s. 201, skrivelse nr 20; 1903:
motion nr 25, kyrkolagsntskottets betänkande nr 10, prot. s. 244, skrivelse nr 9; 1908: motion n:r 58,
kyrkolagsutskottets betänkande n:r 25, prof. s. 684, skrivelse nr 27.

8 1828—1830: motion i Pr. prot. 1: 565, lagutskottets betänkande nr 21, utlåtande nr 48, Ad. prot «
lo: 135, Pr. prot. 3:26, 4:350. Bg. prot. 2:56, Bd. prof. 4: 193: 1912: motion i A. K. nr 76, A. K:s tillf'',
utskotts (n:r 1) utlåtande nr 13, A. K:s prot. V:47, 101, F. K:s tillf, utskotts (nr 1) utlåtande nr 25
F. K:s prot. IV: 42, 57.

4 Motion i A. K. n:r 213, A. K:s tillf, utskotts (nr 1) utlåtande nr 4, A. K:s prot. 11:14, 42, F. K:s
tillf, utskotts (nr 1) utlåtande nr 14, F. F:s prot. II: 23, 56, riksdagens skrivelse nr 56.

5 Motioner i F. K. nr 10, A. K. nr 12, lagutskottets utlåtande nr 31, F. K:s prot. 11:27, 34, A. K:s
prot. II: 33, 2, riksdagens skrivelse nr 75.

70 Inledning.

Petitioner. Slutligen torde böra nämnas att till Kungl. Maj:t inkommit särskilda petitioner
med uttalande av vissa önskemål i denna lagstiftningsfråga.1

De Utom Enligt den av statistiska centralbyrån avgivna statistiska redogörelsen angående
föcldaTar- utom äktenskapet födda barn i Sverige är antalet sådana barn synnerligen stort
nens antal. ^ pepnner sjg i ständigt stigande. Under årtiondet 1751—1760 föddes utom
äktenskapet 15,766 levande barn, utgörande 2,4 procent av samtliga levande födda
barn och 0,85 på 1,000 av medelfolkmängden årligen, och antalet barnaföderskor
med barn utom äktenskap (inberäknat även dem, vilkas foster voro dödfödda) utgjorde
16,526, motsvarande 12,2 årligen på 1,000 ej gifta kvinnor i åldern 20—45 år.
För årtiondet 1851—1860 gestalta sig siffrorna sålunda, att antalet levande födda
barn utom äktenskapet var 108,011, motsvarande 9,1 procent av samtliga levande
födda och 2,97 årligen på 1,000 av medelfolkmängden, och antalet barnaföderskor
med barn utom äktenskap var 112,133 eller årligen 35,2 på 1,000 ej gifta kvinnor
i åldern 20—45 år. Åren 1901—1910 hade antalet levande födda barn utom äktenskapet
stigit till 174,039 eller 12,7 procent av samtliga levande födda och 3,28
årligen på 1,000 av medelfolkmängden, och utgjorde antalet barnaföderskor med
barn utom äktenskap 177,469 eller 41,2 årligen på 1,000 ej gifta kvinnor i åldern
20—45 år. År 1911, det sista som redogörelsen omfattar, föddes 19,710 levande
barn utom äktenskap, motsvarande 14,8 procent av samtliga levande födda och 3,56
på 1,000 av medelfolkmängden, och barnaföderskorna med barn utom äktenskap
voro till antalet 20,074 eller 43,8 på 1,000 ej gifta kvinnor i åldern 20—45 år.
I samtliga ovanstående siffror äro trolovade mödrar och deras barn inberäknade.

De utom j)e anförda siffrorna giva vid handen, att en ganska avsevärd del av vårt
föddatar- folk tillhör den klass, som betecknas såsom utom äktenskap födda. Om dessa
nens villkor. barn gäUer i anmänhet, att de komma till världen och uppväxa under vida

t ogynnsammare förhållanden än de barn, som födas i äktenskap. Medan inom

1 En i december 1910 dagtecknad, av ett stort antal personer underskriven petition, vari hemställdes, att
K.. Maj:t måtte uppdraga åt lagberedningen och fattigvårdslagstiftningskommittén bland annat att avgiva
särskilt förslag till lagstiftning, som på ett effektivt sätt tillgodosåge utom äktenskapet födda barns och
deras mödrars rättsliga ställning; en under 1911 inkommen petition, innefattande från ett stort antal kommuner
gjorda instämmanden i en vid ett fattigvårdsmöte i Malmö i november 1910 fattad resolution angående
behandlingen av försumliga försörjare; och en av allmänna svenska prästföreningen den 28 oktober
1913 ingiven petition angående vissa la stiftningsåtgärder mot försumliga försörjare med mera.

Inledning. 7]

äktenskapet ett barns födelse i regeln är en källa till glädje för föräldrarna och
barnet under uppväxttiden i föräldrahemmet är föremål för bägge föräldrarnas
vård och omsorg, äger beträffande dessa barn motsatsen rum. Barnets tillkomst
är något, som man helst önskat undgå, och väcker därför allt annat än glada
känslor. Havandeskapet skall i det längsta döljas, och dels på grund därav dels
för att ej gå miste om nödiga existensmedel går modern i arbete ända till dess
barnets födelse är omedelbart förestående. Vid födelsen söker hon ej sällan ensamheten.
Till följd av sakens natur är väl modern nödsakad att taga sig an det
nyfödda barnet; men om hon ock söker så gott hon kan vårda detsamma, vilket
för visso långt ifrån alltid är fallet, saknar hon ofta tillgångar och förmåga. Av
fadern betraktas barnet i regeln som en börda, från vilken han helst vill vara fri.
Därtill kommer att det icke, såsom fallet är med avseende å modern, av omstänständigheterna
omedelbart framgår vem som är fader till barnet, utan att det
tvärt om ej så sällan kan även för vederbörande själva vara mindre klart, huru
härmed förhåller sig. Så lämnas ofta modern ensam att underhålla både sig själv
och barnet. För egen del har hon icke något rättsligt anspråk på bistånd av
fadern, och för att fa utdömt bidrag till barnets underhåll är hon nödsakad
att föra en ofta långvarig rättegång mot fadern. Även om hon i en sådan rättegång
kan få underhållsbidrag utdömt, är säkerhet för bidragets utfående därmed
ingalunda vunnen. Fadern saknar ofta andra tillgångar än sin arbetskraft; och
då vid sådant förhållande någon exekution icke kan äga rum, går modern ofta
helt miste om underhållsbidrag. Följden av allt detta måste bliva, att både modern
och barnet ofta få lida nöd. I de flesta fäll kan eller vill modern icke behålla
barnet bos sig mera än en kortare tid utan utackorderar detsamma. Behåller
hon barnet bos sig, är hon likväl sällan i tillfälle att giva det den .yård,
som skulle vara önskvärd. Med barnets utackordering följer till en början, att amningen
av modern upphör och i allmänhet utbytes mot den mindre hälsosamma artificiella
uppfödningen. Men dessutom torde kunna antagas, att fosterföräldrarna i allmänhet
icke vårda barnet med samma omsorg, som föräldrar pläga använda. Detta
måste så mycket mera vara fallet, som den omständigheten att modern icke förmår
giva mera än en mycket ringa ersättning för barnets underhåll ofta medför,
att till fosterföräldrar väljas därtill föga kvalificerade personer. Så uppväxer barnet
ofta under förhållanden, som äro i hög grad ägnade att ofördelaktigt inverka

72 Inledning.

på såväl dess fysiska befinnande som dess andliga och moraliska utveckling.
Yad nu sagts gäller naturligtvis närmast de barn, vilkas föräldrar tillhöra de
fattigare klasserna. Men då, enligt vad den statistiska utredningen giver vid handen,
det övervägande antalet mödrar och fäder till ifrågavarande barn är att
finna inom dessa klasser, få också de flesta barnen lida under de angivna olägenheterna.

Bland barnen utom äktenskap kan man dock urskilja flera grupper, vilka med
avseende å barnens villkor sins emellan förete rätt stora skiljaktigheter. Bäst
ställda äro de, vilkas föräldrar efter barnets födelse ingå äktenskap med varandra.
De vinna genom föräldrarnas äktenskap samma faktiska och rättsliga ställning,
som om de varit födda i äktenskapet. Emellanåt ingår modern äktenskap med
annan än barnets fäder; och ehuru barnets rättsliga ställning därmed icke förändras,
kommer det dock ofta i sådana fall i ganska trygga förhållanden, i det
att det upptages i den nya familjen. I andra fall är barnet frukten av en förbindelse,
där föräldrarna leva samman som äkta makar, utan att lagligt giftermål
ägt rum. Ehuru sådana barn rättsligen sett äro att betrakta såsom oäkta, njuta
de dock lika med de äkta barnen förmånen att få uppväxa i ett för dem och föräldrarna
gemensamt hem. En dylik förbindelse övergår ock ej sällan i ett lagligt
äktenskap. Även i en del andra fall åtaga sig föräldrarna eller en av dem
barnet på sådant sätt, att det har föga olägenhet av sin börd. Dessa kategorier
äro dock icke flertalet. I den av statistiska centralbyrån avgivna redogörelsen
för den kull av barn utom äktenskap, som fötts år 1889, beräknas antalet legitimerade
barn till något mera än 20 procent eller, om barn av trolovade medräknas,
till vid pass 25 procent och antalet av dem, som erhållit styvfader, likaledes till
omkring 20 procent eller, om barn av trolovade medräknas, till inemot 19 procent
av årskullen i fråga.

Följderna av den sämre ställning barnen utom äktenskap intaga i jämförelse med
barnen i äktenskap visa sig redan före barnets födelse. Enligt vad som framgår
av den statistiska redogörelsen, är antalet dödfödda barn ej oväsentligt större
bland barnen utom äktenskap än bland de äkta. Medan under årtiondet 1901—-1910 23,59 på 1,000 av samtliga äkta födda barn voro dödfödda, var motsvarande
siffra för de utom äktenskap födda, barn av trolovade medräknade, 32,97 på 1,000.
De ogynnsamma förhållandena inverka naturligtvis i än högre grad, sedan barnet

Inledning.

kommit till världen. Upplysande i avseende härå äro de siffror, som i den statistiska
redogörelsen framlagts angående barnadödligheten. I första levnadsåret dogo
under åren 1906—1910 av 1,000 levande födda inom äktenskapet 71,51 och av 1,000
levande födda utom äktenskapet, barn av trolovade inberäknade, 120,48. En jämförelse
med äldre tid visar dock, att en rätt avsevärd förbättring under årens
lopp inträtt. Antalet av såväLdödfödda barn som barn, avlidna under första levnadsåret,
befinner sig i ett ständigt sjunkande beträffande både barnen inom och barnen
utom äktenskap, men nedgången är kraftigare i fråga om de senare än vad angår
de förra. Skillnaden är dock fortfarande högst betydande, särskilt vad angår dem
som avlidit under första levnadsåret, den för barnet mest kritiska perioden. Till
och med det femte levnadsåret kan man för barn utom äktenskapet konstatera
en högre dödsrisk än för barn i allmänhet. Under de därpå följande barnaåren
och ungdomsåren fram till myndig ålder är dödligheten ungefär densamma för
dem av utomäktenskaplig börd som för personer i allmänhet, vilket väl får tillskrivas
den omständigheten, att genom den högre dödligheten i de första barnaåren
ett naturligt urval äger rum i högre grad bland de utom äktenskapet födda än
bland övriga, så att de förra, trots de ogynnsammare förhållanden, under vilka
de leva, ej i större utsträckning duka under än de av äktenskaplig börd. Längre
än till myndig ålder hava dödsriskerna för barn utom äktenskapet ej kunnat konstateras,
men troligt är, att efter denna tid dödligheten åter blir högre för dessa
än för övriga, eftersom, att döma av siffror från utlandet, dödligheten inom de
socialt och ekonomiskt sämst ställda klasserna, till vilka de utom äktenskapet
födda till så stor del höra, ter sig avsevärt högre än den genomsnittliga dödligheten.
Att även emigrationen förekommer i större omfattning bland barn av
utomäktenskaplig börd än bland befolkningen i allmänhet, torde man redan a
priori kunna antaga. Ogynnsamma levnadsförhållanden, frånvaron av föräldrahem,
det band, som kanske starkast binder individen vid det egna landet, samt
längtan att komma till trakter och bland människor, där deras utomäktenskapliga
börd icke är känd, äro väl omständigheter, som giva rätt till sagda
antagande av en högre emigrationssiffra bland de utom äktenskapet födda än
bland övriga, och i viss mån bekräftar den av statistiska centralbyrån företagna
utredningen riktigheten av detta antagande. Belysande är också att, enligt vad
utredningen giver vid handen, fattigvårdsunderstöd till barn under 15 år är

10—1429 79

Allmänna
synpunkter
beträffande
lagstiftningen
om
barn utom,
äktenskap.

74 Inledning.

minst fyra gånger så allmänt bland de utom äktenskap födda som bland barnen
nom äktenskap ecb, om hänsyn endast tages till direkt fattigunderstöd, åtta
gånger så allmänt. Siffror finnas ej, som giva en exakt bild över den inverkan,
som förhållandena under uppväxttiden kunnat hava på barnens andliga och moraliska
utveckling. Uppenbart är dock, att även härutinnan omständigheterna måste
ogynnsamt påverka barnen. Det kan därför ock antagas, att dessa barn i större
proportion än deras antal skulle betinga återfinnas bland brottslingar, lösdrivare
och andra samhällsskadliga element. Detta bestyrkes av statistiska centralbyråns
utredning. Så voro bland de under årtiondet 1901—1910 för grövre brott sakfällda
11,56 procent av utomäktenskaplig börd, vilken siffra givetvis måste betecknas såsom
mycket hög, om man betänker, att av samtliga under åren 1861—1890 levande födda,
till vilka årskullar flertalet av sagda brottslingar hör, allenast 9,13 procent voro
födda utom äktenskapet, samt att bland barnen av utomäktenskaplig börd till följd
av den större dödligheten ett relativt ringare antal uppnår mogen ålder än vad fallet
är bland dem av äktenskaplig börd. Av sagda utredning framgår även, att ett
jämförelsevis stort antal eller 3,75 procent av de utom äktenskapet födda barnen
icke konfirmeras, samt att de utom äktenskapet födda kvinnorna i sin tur bliva
mödrar till barn utom äktenskapet i vida större omfattning än andra kvinnor.
Den utomäktenskapliga fruktsamheten för kvinnor i ålder under 21 år — det vill
säga det årliga antalet med barn utom äktenskapet nedkomna kvinnor i sagda
ålder på 1 000 ej gifta kvinnor i åldersgruppen — utgjorde sålunda för de utom
äktenskapet födda kvinnorna 22,6, medan motsvarande tal för ej gifta kvinnor i
allmänhet under sista årtiondet belöpte sig till allenast 12,6.

Den hårda lott, som sålunda ofta är de oäkta barnens, beror i väsentlig mån
på den omständigheten, att deras föräldrar icke ingått äktenskap med varandra,
och på de faktiska förhållanden, som därmed sammanhänga. Det läge, vari dessa
barn sålunda faktiskt befinna sig, kan icke genom lagstiftningen ändras. Och de
olägenheter, som detta läge för barnen medför, kunna aldrig av lagstiftaren helt
avlägsnas. Men lagstiftningen har ofta, långt ifrån att söka så vitt möjligt minska
dessa olägenheter, skärpt dem genom de bestämmelser, som meddelats om dessa
barns rättsliga ställning. Ett sådant förfaringssätt har betingats huvudsakligen
av hänsyn till äktenskapet. I sedlighetens intresse vill staten icke erkänna

Inledning. 75

någon annan förbindelse mellan man och kvinna, som skall avse även könsligt
samliv, än den som får äktenskapets form. För att riktigt kraftigt inskärpa detta
och avhålla från de utomäktenskapliga förbindelserna nöjer man sig icke med att
reagera mot själva dessa förbindelser och dem, som inlåtit sig däri, man låter även
frukterna av de utomäktenskapliga förbindelserna, de oäkta barnen, bära följderna
av föräldrarnas fel, i det man sänker deras rättsliga ställning. Detta kan sägas
vara den ståndpunkt, som ännu 1734 års lag intager. Jämte det straff drabbar
dem, som inlåta sig i länsförbindelse utom äktenskap, och det likaledes vid äventyr
av straff'' förbjudes fästehjon flytta samman före vigseln, gäller det att oäkta barn
av sina föräldrar blott hava anspråk på nödtorftigt underhåll, till dess de själva
kunna förtjäna sitt uppehälle, och äro uteslutna från allt arv utom efter egna barn
och bröstarvingar. Att grunden till detta stadgande, som kan sägas innebära att
familjerättsligt samband mellan föräldrarna och barnet icke existerar, är den ovan
nämnda, framgår av förarbetena till lagen. Konsekvent har emellertid lagen icke
kunnat vidhålla denna ståndpunkt. I åtskilliga fall giver lagen äkta barns rätt
åt barn, som äro frukterna av förbindelser, vilka lagen betraktar såsom osedliga,
nämligen barn, avlade i fästning eller under äktenskapslöfte, barn, vilkas föräldrar
efter barnets avlande ingått äktenskap med varandra eller avtalat därom, samt
barn, avlade i våldtäkt. Ett väsentligt avsteg från principen att något familjerättsligt
band emellan föräldrarna och barnet icke äger rum innefattas ock i regeln,
att föräldrarna och deras släkt hava arvsrätt efter det oäkta barnet på samma
sätt som efter äkta barn.

Aktenskapsinstitutionen är för samhället av största vikt och betydelse. Att
samhället uppmuntrar äktenskapet men ställer sig avvisande mot de så kallade
fria kön sförbindelserna är därför alldeles i sin ordning. Men det torde icke
överensstämma med en sund rättsuppfattning att i detta syfte låta de utom
äktenskap födda barnen utsättas för lidanden såsom ett slags straff för föräldrarnas
fel. Erfarenheten visar för övrigt, att syftet icke på det sättet vinnes.
De utom äktenskap födda barnens antal har alltjämt ökats, och det är att
antaga att lagstiftningens ståndpunkt därtill bidragit. Lagens njugghet vid
utmätande av föräldrarnas förpliktelser emot dessa barn uppmuntrar till lösa förbindelser
i stället för att avhålla därifrån. Däremot måste den omständigheten
att dessa barns faktiska läge är så dåligt innebära en kraftig maning för lagstif -

Inledning.

taren att tillse, i vad mån det må vara möjligt att genom lagstiftningen verka
till förbättrande av deras ställning. Att därvid i främsta rummet uppställa såsom
mål att åvägabringa full likställighet mellan barn inom och utom äktenskap torde
dock icke vara ändamålsenligt. De faktiska förhållandena äro så olika, att i
många hänseenden olika rättsregler krävas. Men olikheterna böra icke göras
större, än som med hänsyn till sådana omständigheter kan finnas skäligt.

På grund därav att föräldrarna ej leva samman i äktenskap erfordras det särskilda
regler, angående vilken av föräldrarna vårdnaden om barnet skall tillkomma.
I avseende härå har beredningen, i överensstämmelse med vad nu utan särskild
bestämmelse anses gälla, givit modern företrädet framför fadern. I samband därmed
står den av beredningen föreslagna regeln att barnet skall bära moderns namn.

Den viktigaste uppgiften för lagstiftningen på förevarande område synes vara
att med kraft inskärpa föräldrarnas förpliktelser emot barnen. Det är nu synnerligen
vanligt att föräldrarna, särskilt fäderna, söka att helt och hållet eller i
största möjliga mån undandraga sig sin skyldighet att vårda och uppfostra barnen.
Den nu gällande lagstiftningen giver ingalunda tillräckliga garantier häremot.
Härutinnan erfordras fullständigt nya regler.

I detta hänseende har beredningen till en början funnit det angeläget att sådana
anordningar vidtagas, att det så vitt möjligt i varje fall må konstateras,
vilka barnets föräldrar äro. Beträffande modern råder i de flesta fall ej någon
ovisshet; men den rätt hon nu har att undandraga barnet vetskapen om vem hon
är måste upphöra. Att få utrönt vem fadern är kan ofta möta svårigheter, och
av sådan anledning eller på andra grunder inträffar det ofta, att några åtgärder
för att få faderskapet fastställt icke vidtagas. Härvid bör icke få förbliva.
Beredningen har funnit det böra genom ingripande från det allmännas sida sörjas
för att frågan ordnas genom erkännande eller dom; och genom processuella anordningar
bör man söka underlätta utredningen härom, för den händelse rättegång
behöver anlitas.

Yad angår föräldrarnas underhållsskyldighet måste enligt beredningens uppfattning
den nu gällande regeln, enligt vilken föräldrarna, utan hänsyn därtill att de
själva må befinna sig i goda omständigheter, kunna anse sig försvarade, om de giva
barnet allenast det allra nödvändigaste för dess uppehälle och uppfostran, utbytas
mot bestämmelser, som taga mera hänsyn till föräldrarnas förmåga. Synnerligen

Inledning. 77

viktigt är emellertid, ock, att det tillses att bestämmelserna om underhållsskyldigheten
bliva effektiva. I detta hänseende lämnar den nuvarande lagstiftningen
kanske allra mest övrigt att önska. Beredningens förslag innefattar ganska ingående
bestämmelser i syfte, dels att frågan om underhållet må bliva så vitt möjligt
i var je fall ordnad genom avtal eller rättegång, dels ock att det sålunda bestämda
underhållet jämväl må komma barnet till godo. Jämte det föräldrarnas underhållsskyldighet
mot barnet ordnats, har beredningen även funnit fadern böra åläggas
bidraga till moderns uppehälle under tiden närmast före och efter barnets födelse.

I fråga om barnets rätt till arv bar beredningen på angivna skäl stannat vid
åt* förorda vad som nu gäller, det vill säga att barnet skall ärva moder och mödernefränder
men icke fader och fädernefränder. Därvid har beredningen ansett konsekvensen
bjuda, att barnet icke heller skall ärvas av fadern eller fädernefränderna.
Undantag har dock gjorts för trolovningsbarn; dessa skola enligt förslaget ärva
adern och ärvas av honom.

I Danmark infördes år 1888 den regeln att moder till barn utom äktenskap
skall i händelse av behov vara berättigad att av det offentliga förskottsvis erhålla
bidrag till barnets och eget underhåll, utan att sådant bidrag anses såsom
fattigunderstöd. Enligt sedermera tillkomna bestämmelser skall även för barn i
äktenskap underhållsbidrag tillkomma modern, om hon ej lever tillsammans med
fadern eller hon är änka. I den nya norska lagen om försorg for barn har den danska
principen om underhållsbidrag av det offentliga upptagits, och det i den omfattning
att sådant bidrag skall utgå även för barn i äktenskap, när makarna ej
leva samman. Bidrag utgår dock allenast för tiden närmast före och närmast efter
barnets födelse. I vissa av de förut omnämnda petitionerna liksom i riksdagsmotioner
har payrkats, att en sådan ordning borde även hos oss införas. Denna
fråga förtjänar helt visst att väl övervägas. Då det emellertid icke bör
ifrågasättas att införa den dansk-norska grundsatsen allenast beträffande barn
utom äktenskap och ett förslag i sådant syfte alltså skulle få betydligt större
omfattning än det ämne, som nu föreligger till behandling, samt frågan i allt
fall väsentligen icke är av civilrättslig utan av offentligrättslig natur, har beredningen
ansett densamma icke böra i förevarande sammanhang upptagas. Den lär
emellertid komma under övervägande vid den behandling, fattigvårdslagstiftningskommittén
kommer att ägna åt lagstiftningen om den offentliga barnavården.

Benämning.

Vad med
barn utom
äktenskap
förstås.

Barnets

namn.

Gällande

svensk

rätt.

Förslag till lag om barn utom äktenskap.

Då den i nu gällande lag använda beteckningen oäkta barn har en synnerligen
dålig klang, har beredningen i överensstämmelse med vissa nyare författningar
upptagit benämningen barn utom äktenskap.

Förevarande lagförslag innehåller icke någon bestämmelse om, vilka barn
skola anses såsom barn utom äktenskap. Ett fastställande av gränsen mellan
sådana barn och barn inom äktenskap sker lämpligast genom regler angående vilka
barn skola anses hava äktenskaplig börd. Då den svenska lagstiftningen härutinnan
är i behov av revision, har beredningen funnit nödigt att i förevarande
sammanhang utarbeta ett särskilt förslag till lag om äktenskaplig börd. Barn,
som icke enligt detta förslag har sådan börd, är sålunda barn utom äktenskap.

Om barnets namn.

1T§-

I gällande svensk lagstiftning finnas icke andra bestämmelser rörande rätten att
bära visst släktnamn än de, som upptagas i förordningen den 5 december 1901
angående antagande av släktnamn. Denna i administrativ väg utfärdade författning
handlar icke uttryckligen om annat än de villkor, under vilka anteckning
därom att någon antagit nytt släktnamn må göras i kyrkobok, men förordningens
bestämmelser vila uppenbarligen på vissa förutsättningar angående en namnrätt
av familj erättslig karaktär. Såsom sådana påtagliga förutsättningar må nämnas,
att hustru äger bära mannens släktnamn och att barn i äktenskap med födelsen
erhåller faderns släktnamn. Däremot förutsättes givetvis icke, att barn utom
äktenskap äger någon rätt till faderns släktnamn. Huruvida sådant barn äger

Lag om barti utom äktenskap, 1 §. 79

rätt att bära moderns släktnamn, är omtvistat. Det är emellertid vanligt att
sadant barn bär och i kyrkobok antecknas med sin moders släktnamn. Men det
händer ock att, om en man inför kyrkobokföraren erkänt ett sådant barn såsom
sitt eller genom domstols utslag, varom kyrkobokföraren erhållit kännedom, förpliktats
att utgiva bidrag till barnets uppfostran, denne mans släktnamn anses
tillkomma barnet, som därför i kyrkoböckerna antecknas under detta namn. Det
förekommer vidare ej sällan — särskilt om båda föräldrarna äro okända — att
barnet med fosterfaders eller fostermoders medgivande kyrkobokföres med hans
eller hennes släktnamn.

Ehuru allmänna civilrättsliga bestämmelser angående namnrätten, såsom nämnts,
hos oss icke äro meddelade, synes det nödvändigt att i förevarande sammanhang
giva bestämmelser i sådant hänseende, såvitt angår barn utom äktenskap.

Då vid giftermål kvinnan erhåller mannens släktnamn, behöver någon tvekan
icke uppstå angående vilket namn ett i äktenskap fött barn skall erhålla;
det blir givetvis det för båda föräldrarna sålunda gemensamma namnet. Föräldrarna
till barn utom äktenskap bära däremot i allmänhet icke samma släktnamn.
Det är därför nödvändigt att bestämma, vilken av föräldrarna barnet skall i fråga
om namnet följa. Huvudregeln synes därvid böra bliva, att barnet erhåller moderns
namn. Under nuvarande förhållanden står barnet faktiskt och rättsligt vida
närmare modern än fadern. Härutinnan kommer någon väsentlig förändring
ej att inträda enligt beredningens förslag. Av betydelse är särskilt, att enligt
förslaget modern i regeln skall hava vårdnaden om barnet och vara dess
förmyndare. Om barnet står under moderns vårdnad och särskilt om barnet vistas
hos henne, måste det i allmänhet vara naturligast och fördelaktigast för såväl
barnet som modern att de hava samma namn. Olikhet med avseende å släktnamn
skulle i synnerhet om barnet efter fadern bure ett mera egenartat och känt
namn — ständigt draga uppmärksamheten å barnets börd och kunna bereda barnet
och modern synnerliga obehag. Befaras kan även att, om barnet mot faderns
vilja erhåller dennes släktnamn, detta förhållande skall hos fadern väcka ovilja
mot barnet och därigenom mera skada än gagna detsamma. En ovillkorlig bestämmelse
därom att barnet skall bära faderns släktnamn skulle slutligen i många
fal! innebära en orättvisa mot modern, som måhända älskar och väl vårdar barnet
men på grund av bitterhet mot fadern ingalunda vill att barnet skall bära hans namn.

Bered ningens yttrande.

Lag om barn utom äktenskap, 1 §.

Vad nu anförts om barnets rätt till moderns släktnamn bör icke äga full tilllämplighet
i det fall att modern såsom gift eller frånskild hustru bär mannens
släktnamn. Skälig hänsyn för mannen och hans släkt synes i sådant fall bjuda,
att barnet skall bära icke detta namn, utan det namn modern före giftermålet
haft, en regel, som återfinnes i de nya tyska och schweiziska lagarna. Samma
regel gäller enligt nämnda lagar för det fall att modern såsom änka bär sin avlidne
mans namn. Beredningen har icke upptagit denna grundsats. Barn utom äktenskap,
som födes av änka, skall alltså enligt förslaget bära det namn, modern genom
äktenskapet förvärvat. Denna regel kan visserligen synas obillig mot mannens
släkt, men barnets och moderns intresse av att hava samma släktnamn förtjänar
dock enligt beredningens irppfattning större hänsyn; och bör i detta avseende
beaktas, att i förordningen den 5 december 1901 änka icke, såsom frånskild hustru,
förutsättes skola äga att återtaga det namn, hon hade före äktenskapets ingående.

Det kunde ifrågasättas att giva barnet — om det är omyndigt, dess förmyndare —
rätt att välja mellan faderns och moderns namn. En dylik valrätt måste dock
medföra en viss obestämdhet och osäkerhet i namnförhållandena. Denna rätt,
vilken oftast komme att utövas av modern såsom barnets förmyndare, skulle ock
lätt kunna av henne missbrukas i egennyttigt syfte. Då härtill kommer, att
obestridligt gagn för barnet av gemenskap med fadern i fråga om släktnamn i
allmänhet kan väntas endast i det fall att fadern har barnet hos sig, men fadern
i sådant fall nästan undantagslöst torde önska att giva barnet sitt namn, har
beredningen icke funnit lämpligt att införa någon bestämmelse om rätt för barnet
eller dess förmyndare att oberoende av faderns medgivande antaga dennes släktnamn.
Men om fadern själv önskar att giva barnet sitt släktnamn, synes lagstiftningen
icke böra lägga något hinder i vägen därför av hänsyn till faderns
släktingar eller andra bärare av namnet. Beredningen har därför, jämte huvudregeln
att barnet erhåller moderns släktnamn, infört ett stadgande därom att
fadern må giva barnet sitt släktnamn. För att barnet sålunda skall erhålla faderns
släktnamn, bör dock fordras samtycke jämväl av barnets förmyndare, om det är
omyndigt, och av barnet själv, om det fyllt aderton år. Bestämmelsen att förmyndarens
samtycke erfordras kommer i de flesta fall att innebära att ifrågakomna
namn förändring ej kan äga rum utan medverkan av modern. Att fordra moderns
samtycke jämväl för det fall att hon icke är förmyndare har beredningen icke

Lag om barn utom äktenskap, 1 §. gj

ansett nödvändigt, då förmynderskapet enligt förevarande lagförslags bestämmelser
icke utan moderns begivande kan fråntagas benne, med mindre bon visat sig
olämplig att förese barnet. Särskilt i det fall, att förmynderskapet på grund av
moderns olämplighet överlämnats till fadern och denne tagit barnet till sig, vore

det högligen obilligt, om modern skulle kunna hindra fadern att giva barnet
sitt släktnamn.

Det förekommer icke sällan att, då modern till ett barn utom äktenskap bliver
gift med annan än barnets fader, hon medtager barnet i sitt nya hem och uppfostrar
det tillsammans med de barn, som födas i äktenskapet. Barnets förhallanden
under uppväxttiden kunna då gestalta sig mycket gynnsamt, under förutsättning
att barnet, såvitt möjligt, betraktas och behandlas lika med barnen i
äktenskapet. I dylikt fall har gemenskap i fråga om släktnamn så stor betydelse
for barnet och dess moder att, därest hennes make vill giva barnet sitt namn,
hans släktingar icke böra äga makt att hindra detta. Beredningen har med hänsyn
därtill ansett även moderns make höra erhålla rätt att giva barnet sitt
släktnamn, detta i överensstämmelse med vad som gäller enligt de danska och
tyska lagarna. En sådan namnförändring synes icke böra göras beroende av
barnets faders samtycke, där icke han är barnets förmyndare; och då moderns
samtycke så gott som undantagslöst torde kunna påräknas, har icke heller hennes
samtycke ansetts böra uppställas såsom villkor. Däremot torde här, likasom i
det fall att barnets fader vill giva det sitt släktnamn, samtycke av barnets förmyndare,
om det är omyndigt, och av barnet själv, om det fyllt aderton år,
böra fordras.

Vad i förevarande paragraf stadgas därom att barnet skall erhålla moderns
eller faderns namn är avsett att gälla, även om namnet är adligt. Att därmed
icke följer adlig värdighet för barnet är uppenbart.

Ett bifall till beredningens förslag bör föranleda en sådan ändring i förordningen
den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, att anteckning
därom att fadern eller styvfadern givit barnet sitt namn må kunna ske, utan att
särskilt godkännande av namnändringen erfordras.

11—1429 79

Lag om barn utom äktenskap, 2 §.

Gällande bestämmelser.

Om vårdnad och förmynderskap.

2 §.

Då barnet under uppväxtåren är ur stånd att själv bestämma över sin person
och sina angelägenheter, måste detta tillkomma någon annan. Enligt naturens
ordning äro föräldrarna närmast därtill. Och i nyare främmande lagar brukar
givas regler angående föräldramakten, varmed då avses både en rätt och en plikt
för föräldrarna att taga vård om barnet och bestämma över det.

Yår rätts stadganden i ämnet äro synnerligen torftiga. Att föräldrarna hava
en rätt och plikt att vårda barnen ligger emellertid i sakens natur, och det
förutsättes jämväl i de föreskrifter 1734 års lag innehåller dels angående vilken
av makarna skall vid återgång av äktenskap, skillnad till säng och säte
eller äktenskapsskillnad hava barnen hos sig och förese dem (5 kap. o §, 13 kap.
3 §, 15 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken), dels därom att, när den ena maken
dräper den andre, dennes fränder skola taga barnen och deras arv i sin värjo,
medan de äro omyndiga (6 kap. 3 § ärvdabalken). På samma förutsättning vila de
i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn meddelade bestämmelser om det allmännas rätt att i vissa fäll
taga barnet från dess föräldrar och överlämna det till annan för vård och uppfostran.
Närmare positiva regler äro meddelade angående förmynderskap för barn.
Enligt 20 kap. 1 § ärvdabalken är fader sina barns rätte förmyndare, med skyldighet
för honom, där han går i annat gifte, att taga nästa mödernefränders råd
i de mål, som angå barnens välfärd. Dör fadern, har enligt 20 kap. 2 § ärvdabalken
modern rätt att förestå barnen och deras gods med nästa fädernefränders eller förmyndares
råd. Men om hon går i annat gifte, måste hon frånträda förmynderskapet.
Med förmynderskap avses väl närmast myndlingens representation utåt och vården
om hans ekonomiska angelägenheter, men förmyndaren har även att övervaka vården
av barnets person. Den enda regel 1734 års lag innehåller om huru barn skall
uppfostras, nämligen stadgandet i 22 kap. 2 § ärvdabalken, är given just såsom
ett bud till förmyndaren. Lagen utgår tydligen från den förutsättningen att i
allmänhet vårdnad och förmynderskap äro förenade i en hand. Men för det
nyss nämnda fallet att änka på grund av omgifte måste lämna från sig för -

Lag om larn utom äktenskap, 2 §.

raynderskapet gor Jagen en skillnad mellan förmynderskapet över barnet och
vårdnaden om detsamma. Det heter nämligen, att i sådant fall modern dock
skall låta sig vårda om barnen och hava makt behålla dem i sitt hus och
bröd, om hon så vill och laga hinder ej däremot är. Huruvida i andra fall,
då särskild förmyndare är förordnad, föräldrarna eller, om en av dem är död,
den efterlevande äger bibehålla vårdnaden om barnet är icke utsagt, men det
torde iå antagas att den för händelse av moderns omgifte givna regeln blir tilllämplig
även i dylika fall. Huru gränsen mellan den enes och den andres befogenhet
vid en dylik delning av omsorgen om barnet bör dragas, framgår emellertid
ej med erforderlig tydlighet av den omförmälda bestämmelsen. Uppkommer
i särskilt fall tvist härom, lär sådan tvist få slitas av domstol.

I sakens natur ligger, att i det vanliga fallet, då makar leva tillsammans i
äktenskap, de till vårdnaden om barnet hörande funktionerna måste utövas än
av den ene, än av den andre av makarna. Men vid skiljaktiga meningar dem
emellan tillkommer bestämmanderätten fadern, likasom det är han, som ensam
har att förvalta barnets egendom och representera det utåt. Detta följer därav
att han har malsmanskap över hustrun och förmynderskap över barnen.

Angående innehållet av den vårdnad föräldrarna hava om barnet lämna positiva
lagbestämmelser hos oss föga ledning. Att den innefattar en rätt och
plikt för föräldrarna att taga band om barnet och sörja för det är emellertid
uppenbart. Detta förutsätter med nödvändighet att föräldrarna äga en viss rättslig
makt över barnet, såsom rätt att hava det hos sig eller eljest bestämma dess
vistelseort, att träffa avgöranden angående dess uppfostran och att tukta det
(jfr 14 kap. 16 § strafflagen); enligt särskild föreskrift äga föräldrarna även i
viss mån begagna sig av barnets tjänster eller att för det utse anställning hos annan
(se legostadgan den 23 november 1833, § 18, förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet, § 15). Vid utövande av vårdnaden lärer för alla
fall vara att tillämpa den i 22 kap. 2 § ärvdabalken upptagna, närmast beträffande
förmyndare givna regeln, att barnet skall upptuktas i den rätta evangeliska
läran, gudsfruktan, dygd och ära och till sådana övningar och hanteringar
hållas, som dess stånd, villkor och ämne kräva, vilket stadgande dock vad
angår den religiösa uppfostran är modifierat genom nyare bestämmelser om
främmande trosbekännares religionsövning. Hörande barnets representation utåt

Lag om barn utom äktenskap, 2 §.

samt förvaltningen av dess egendom, vilka närmast äro att anse såsom funktioner
tillhörande förmynderskapet, äro något mera bestämda regler i lag givna.
Allmänna Yårdnadsförhållandets starkt personliga karaktär medför, att det undandrager
synpunkter. gj^ ett detaljerat reglerande genom lagstiftningen och att förty, där avgöranden i
dithörande frågor likväl måste träffas av rättsskipande myndighet, dessa i stor
utsträckning måste grundas på vad sakens natur eller god sed kräver. Nyare utländska
lagar innehålla dock, såsom förut antytts, uttryckliga om än allmänt hallna
bestämmelser angående vårdnadspliktens innehåll och de med vårdnaden förenade
befogenheterna ävensom fullständiga regler om vem vårdnaden skall tillkomma.
Den i vår lag på ifrågavarande område befintliga luckan bör utfyllas, och
även bortsett från frågan om vårdnaden är den svenska förmynderskapsrätten
i stort behov av omarbetning. Den blivande allmänna revisionen av den svenska
föräldra- och förmynderskapsrätten får dock icke föregripas under förevarande
lagstiftningsarbete, som endast avser barn utom äktenskap. I förslaget meddelas
därför bestämmelser om vårdnad och förmynderskap endast i de delar, där de i
fråga om barn utom äktenskap rådande särskilda förhållandena funnits påkalla
avvikelse från vad som kan anses vara gällande rätt beträffande barn i äktenskap.
Något närmare angivande av gränsen mellan sådana rättigheter och skyldigheter,
som härflyta ur vårdnadsförhållandet, och sadana, som äga sin grund i
förmynderskapet, har därvid så mycket mindre ansetts erforderligt, som enligt
förslaget vårdnaden och förmynderskapet alltid skola vara förenade hos en och
samma person.

Moderns Då föräldrar till barn utom äktenskap i regeln ej leva samman, kan vårdnaden
f°rrättätUl om l»ai''net icke utövas av dem bägge, utan måste tilläggas en av dem. Enligt
vårdnaden natUrens ordning tillkommer den personliga omsorgen om sådant barn i första
derskapet. hand modern, och hon anses enligt stadgad rättspraxis jämväl äga att framför
fadern hava vårdnaden om barnet i den bemärkelse, vari detta begrepp här förut
tao-its, samt att utan förordnande vara barnets förmyndare.1 Och de i 20 kap.
ärvdabalken meddelade bestämmelserna om förmyndare, som blivit utsedd av
barnets föräldrar, och om skyldemäns rätt till förmynderskap anses, i den mån de
över huvud äro tillämpliga beträffande barn utom äktenskap, i första hand

1 Se K. Maj:ts utslag den 15 mars 1901 (N. J. A. s. 139), den 17 september 1906 (N. J. A. s. 386), den
5 mars 1909 (N. J. A. s. 121), den 14 maj 1913 (N. J. A. s. 217) och den 2 juli 1915 (N. J. A. s. 335).

Lag om barn utom äktenskap, 2 §. 85

avse förmyndare, som utsetts av modern, samt mödernefränders rätt till förmynderskap.

Det torde icke kunna ifrågasättas att lagstiftningen nu skulle beröva modern
till barn utom äktenskap hennes företrädesrätt till omhänderhavande av vårdnaden
om barnet. Om också dessa mödrar oftare än föräldrar till barn i äktenskap
sakna sedligt allvar och lida av ogynnsamma levnadsförhållanden, gör sig i regel
även hos dem den naturliga föräldrakärleken så kraftigt gällande, att det måste
anses fördelaktigast för barnet liksom lyckligast för modern, att hon har barnet
om hand och bär ansvaret för dess vårdande. Såsom regel synes därför böra
fortfarande gälla, att modern har vårdnaden om barnet.

Erfarenheten giver emellertid vid handen, att modern ofta i betänklig grad saknar
förmåga att såsom förmyndare rättsligen företräda barnet och särskilt att göra dess
rättigheter mot fadern gällande. I anledning därav har den meningen uttalats, att vår
lag borde i likhet med den tyska civillagen stadga, att för varje barn utom äktenskap
förmyndare skall förordnas av domstol; till förmyndare skulle även modern kunna
förordnas, men blott om hon i det särskilda fallet prövats fullt lämplig därtill.
Vid tillämpningen av en sådan regel måste tydligen uppstå svårighet att finna
personer, som äro lämpliga och villiga att bliva förmyndare. Denna svårighet
har i Tyskland lett därtill att i fråga om barn utom äktenskap det av lagen
närmast åsyftade individuella förmynderskapet (Einzelvormundschaft) på många
håll, hittills dock endast i städer, blivit ersatt av yrkesförmynderskap (Berufsvormundschaft).
Yrkesförmynderskapet kännetecknas därav, att en och samma
person är förmyndare för ett stort antal barn och att för honom förmynderskapets
skötande mer eller mindre har karaktären av en tjänsteutövning. Det tyska
yrkesförmynderskapet är ganska skiftande till sin organisation. I en del fall är
det grundat på partikulärlagstiftning; den särskilda statens lag stadgar till
exempel att föreståndare för en offentlig uppfostringsanstalt skall utan förordnande
vara förmyndare för alla där intagna barn. I andra fall åter beror det
endast på domstolspraxis, i det till exempel en förmynderskapsdomstol med en
kommuns begivande förordnar någon av dess tjänstemän eller efter överenskommelse
med en enskild förening för barnavård förordnar någon av dess ledamöter till förmyndare
för de barn, som födas inom ett visst område. Yrkesförmyndarna hava
i regel visat sig synnerligen väl fylla uppgiften att föranstalta om faderskapets

Lag om barn utom äktenskap, 2 §.

fastställande och indrivande av faderns uppfostringsbidrag; då yrkesförmyndarna
på olika orter i Tyskland sammanslutit sig för ömsesidigt tillhandagående vid
förmynderskapets utövande och dessa sammanslutningar trätt i förbindelse med
liknande organisationer i andra länder, särskilt Österrike och Schweiz, har det,
bland annat, lyckats yrkesförmyndarna att i väsentlig grad minska möjligheten
för barnafäderna att genom flyttning undandraga sig sina förpliktelser. Ä andra
sidan hava klagomål försports däröver att yrkesförmynderskapet lätt medför en
alltför schematisk behandling av modern och barnet.

Ett införande av det tyska systemet i fråga om förmynderskap för barn utom
äktenskap skulle möta praktiska svårigheter på grund av våra befolkningsförhållanden
och vår domstolsorganisation. Mot detta system, som i regel berövar
modern förmynderskapet, talar dock framför allt den omständigheten, att mödrarnas
ansvarskänsla och auktoritet hos barnen därigenom måste bliva lidande. De
fördelar, som i Tyskland visat sig vara förenade därmed, anser beredningen kunna
vinnas utan att förmynderskapet fråntages modern, blott hon erhåller nödig hjälp
och ställes under kontroll vid förmynderskapets utövande. Förslaget bibehåller
därför den nu gällande regeln att modern utan förordnande jämväl skall vara
förmyndare för barnet. Erforderlig hjälp och kontroll söker förslaget åstadkomma
genom barnavårdsmannainstitutionen, varom stadgas i förslagets 13

Fadern
förmyndare
på grund av
överenskommelse

mellan
föräldrarna.

19 §§■

Även om sålunda företrädesrätten till vårdnaden och förmynderskapet tillerkännes
modern, kan det dock emellanåt vara behövligt eller lämpligt att fadern
eller annan träder i moderns ställe.

Därvid uppstår till en början frågan huruvida föräldrarna med laga verkan skola
kunna överenskomma därom att fadern skall övertaga den rättsliga makten över
barnet. I rättspraxis har denna fråga varit föremal för olika meningar men senast
besvarats så, att modern ansetts äga utan hinder av sådant avtal taga hand om barnet.1
Beredningen har å ena sidan icke velat utesluta möjligheten av att den rättsliga
makten över barnet på grund av överenskommelse mellan föräldrarna överflyttas från
modern till fadern. Detta kan emellanåt vara i barnets intresse. Det kan till exempel
hända, att fadern vill övertaga den personliga omsorgen om barnet och att
detta är för barnet fördelaktigare, än om det kvarstannar hos modern. Vid eu

1 Se K. Maj:tä dom den 14 maj 1913 (N. J. A. s. 217).

Lag om barn utom äktenskap, 2 §.

sådan anordning bjuder emellertid barnets intresse lika mycket som billighet
mot fadern, att modern icke skall kunna godtyckligt återtaga barnet. Fadern bör
därför kunna få övertaga den rättsliga ställning till barnet, som eljest tillkommer
modern. Å andra sidan har beredningen ansett en överenskommelse mellan föräldrarna
icke böra vara tillräcklig att bringa en dylik överflyttning till stånd Det
bör föregå en prövning huruvida fadern är lämplig att hava hand om barnet.

En sådan prövning är erforderlig, emedan fadern enligt naturens ordning icke
står barnet lika nära som modern och i allmänhet ej heller kan anses lika skickad
att uppfostra barnet som modern, särskilt i barnets spädare ålder.

Det torde emellertid icke vara nog att sålunda bereda möjlighet för att den rätts- Fadern eller
liga befogenheten över barnet efter överenskommelse emellan föräldrarna överflyttas ordnas^tiU
på fadern. Ehuru modern i de flesta fall bör antagas kunna med stöd och under kon .förmyndare,
troll av barnavårdsmannen handhava vårdnaden, måste det dock förutses, att det allt är olämplig
emellanåt kan inträffa fall, då modern är så olämplig att hava hand om barnet, att e^er °rvardnaden
bör fråntagas henne. Detta bör i sådant fall kunna ske även mot hennes
vilja och utan avseende därå om fadern är villig och lämplig att övertaga vårdnaden.
Förutsättningen synes dock böra vara att hon verkligen visas vara olämplig.
Det bör sålunda till exempel icke vara nog, att fadern möjligen kan anses
vara lämpligare än hon att utöva vårdnaden. Särskilt om barnet vistats hos modern,
tills det natt sådan ålder och utveckling, att dess känslor för henne kunna
antagas vara av mera varaktig natur, bör vårdnaden icke kunna utan tungt vägande
skäl fråntagas henne. Detta bör så mycket mera gälla, där fråga uppstår
att fadern skall få övertaga vårdnaden, som erfarenheten giver vid handen att
en begäran därom från hans sida ofta är förestavad mera av önskan att kunna
ordna underhållsskyldigheten på det för honom billigaste sättet än av verklig
kärlek till och omsorg om barnet. Å. andra sidan bör vid prövning av moderns
lämplighet hänsyn tagas till de förhållanden, under vilka vårdnaden skall utövas.

Om exempelvis barnet jämlikt de i förslaget givna reglerna om underhållsskyldigheten
på grund av faderns villkor bör erhålla sådan utbildning, som är vanlig
inom de högre samhällsklasserna, kan modern möjligen befinnas olämplig att
omhänderhava vårdnaden, ehuru hon skulle varit skickad att giva barnet en efter
hennes levnadsförhållanden avpassad uppfostran. Jämväl då modern dör, erfordras
att någon annan övertager den rättsliga omsorgen om barnet.

Lag om barn utom äktenskap, 2 §.

Det ligger nära till hands att, om modern befinnes olämplig att hava vårdnaden
om barnet eller hon dör och fadern är lämplig att hava hand om barnet, makten
över detsamma överlämnas åt fadern. Beredningen har dock icke ansett tillrådligt
att giva fadern en bestämd rätt i sådant hänseende. Det kan alltför väl inträffa,
att barnet icke kan med trygghet anförtros honom. Även om han icke kan anses i och
för sig olämplig att förese barnet, kan det dock under givna förhållanden vara förmånligare
för barnet att någon annan person betros med omsorgen om det, och i
sådant fall skulle ett stadgande om företräde för fadern medföra en skadlig inskränkning
i domstolens prövningsrätt. Om till exempel barnet vistas hos modern i hennes
föräldrahem men hon dör, är det i regel bäst för barnet att dess morfader eller
annan mödernefrände får taga hand om barnet. Därest modern ingår äktenskap
med annan än barnets fader och förty, såsom stående under målsmanskap, icke
längre kan vara förmyndare men hon önskar hava barnet hos sig i sitt nya hem,
är hennes make ofta den lämpligaste att övertaga den rättsliga makten över
barnet. Ej sällan torde rätten finna den bästa utvägen vara att barnavårdsmannen
får denna makt. Det har därför lämnats rätten fria händer att efter omständigheterna
i varje särskilt fall överflytta den rättsliga makten över barnet
till fadern eller betro annan person därmed.

För alla de fall, då sålunda den rättsliga makten över barnet skall övertagas av
annan än modern, synes det, med avseende å vår rätts allmänna innehåll angående
vårdnad och förmynderskap, vara enklast, om den, som skall hava den rättsliga
makten över och därmed även ansvaret för barnet, förordnas till dess förmyndare,
vilket förordnande då innefattar att jämväl vårdnaden i dess helhet
tillkommer honom.

Däremot synes föga behov förefinnas för en anordning,. enligt vilken, i överensstämmelse
med vad som gäller för det fall att änka gifter sig, modern bibehålies
vid vårdnaden, medan annan förordnas till förmyndare. En sådan anordning
skulle ock kunna medföra stora olägenheter till följd av svårigheten att
uppdraga en gräns emellan den enes och den andres befogenhet. Om någon gång
det skulle vara önskligt att modern eller fadern får behålla den personliga omsorgen
om barnet, medan annan övertager det rättsliga ansvaret för detsamma,
kan en sådan anordning enligt beredningens förslag lätt komma till stånd, när
vederbörande äro ense. Intet hindrar nämligen att förmyndaren låter barnet

Lag om barn utom äktenskap, 2 §.

vistas hos modern eller fadern. Men förmyndaren bör i varje fall hava hela det
rättsliga ansvaret för och bestämmandet över barnet.

Att, då fadern eller annan förordnats till förmyndare för barnet, rätten äger
entlediga honom, när han finnes ej tillfredsställande fullgöra sina med förmynderskapet
förenade skyldigheter, följer av de allmänna grundsatserna angående förmynderskap
och har därför ej behövt här utsägas.

Av innehållet i förevarande paragraf följer, att de i 20 kap. ärvdabalken
meddelade bestämmelserna om förmyndare, som blivit utsedd av föräldrarna,
och om skyldemäns rätt till förmynderskap ej skola vara tillämpliga i fråga
om förmynderskap för barn utom äktenskap. Nämnda bestämmelser, som jämväl
i fråga om förmynderskap för barn i äktenskap sällan användas, torde i
varje fall icke lämpligen böra upptagas beträffande barn utom äktenskap. Givet
är dock, att förmynderskapsdomstolen vid tillsättande av förmyndare bör taga
skälig hänsyn till sådana omständigheter som att barnets avlidna moder eller fader,
vilken själv innehaft förmynderskapet, önskat få viss person till sin efterträdare
eller att en till förmyndare ifrågasatt person är nära besläktad med barnet.

Olika meningar råda därom, huruvida det i 20 kap. 8 § ärvdabalken givna stad- Befogenhet

gandet att den icke må vara förmyndare, som ej fyllt tjugufem år, avser jämväl förnär

föräldrars förmynderskap för sina barn, men det är i varje fall uppenbart att

den, som icke uppnatt en ålder av tjuguett år och således själv är omyndig, icke stör under

kan vara förmyndare. Det oaktat tillåter en stadgad rättspraxis moder till barn målsman utom

äktenskap att vid domstol å barnets vägnar föra talan om faderskap och i hän underhåll,

ehuru hon icke uppnått myndighetsåldern. Hon kan i sådant fall icke seew/«. /°''re''
... , . . . tråda

anses vara förmyndare i egentlig mening, men hennes befogenhet att föra talan barnet.

för barnet medför, att icke någon annan behöver förordnas till förmyndare. Och

då barnet i regeln icke äger någon förmögenhet, kan sådant förordnande ofta vara

överflödigt. Beredningen har ansett den rätt, som sålunda enligt praxis gives

modern, nu böra uttryckligen lagfästas. Den våda för barnets rätt, som detta

möjligen skulle kunna anses innebära, bliver väsentligen undanröjd genom det i

förslagets 13 § stadgade åliggandet för barnavårdsmannen att i berörda hänseende

biträda och övervaka modern samt vid behov själv föra barnets talan. Även

befogenheten att med barnets fader eller i händelse av hans frånfälle med hans

12—152979

Anmälan
om behov av
förmyndarförordnande.

Lag om barn utom äktenskap, 2 och 3 §§.

arvingar sluta bindande avtal angående underhållsskyldighetens ordnande, vilken
befogenhet praxis icke velat tillerkänna omyndig moder,1 torde, med hänsyn till
de i 9 och 11 §§ givna bestämmelserna därom att avtal om framtida underhåll åt
barnet skall godkännas av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, utan fara
kunna tilläggas henne. För den händelse modern ej är lämplig att, på sätt nu
förutsatts, bevaka barnets intressen, bör naturligtvis förmyndare förordnas.

Rätten, vilken det tillkommer att förordna förmyndare, kan i regeln icke hava
någon kunskap om när behov av sådant förordnande förefinnes. I 13 § föreslås
därför det stadgande att barnavårdsman skall hava att, när så finnes erforderligt,
göra anmälan om förordnande av förmyndare. Dylik anmälan kan naturligen
göras jämväl av fadern eller annan anhörig till barnet.

Om underhållsskyldighet.

3 §•

Barnets I vår allmänna lag finnes, så vitt angår äkta barn, icke någon generell regel,
underhåll gQm fastställer föräldrarnas plikt att under barnens uppväxttid sörja för dem.
uppfostran, ^tt en sådan förpliktelse likväl förefinnes ligger i sakens natur och framgår av
Gärättde åtskilliga bestämmelser i lagen, vilka vila på en förutsättning därav.2 Däremot
är det genom uttryckligt stadgande i 8 kap. 7 § ärvdabalken ålagt föräldrar till
oäkta barn att giva dem föda och uppfostran, till dess de kunna nära sig själva.
Därjämte är i förevarande hänseende att märka stadgandet i 3 § av förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården, enligt vilket en var som är arbetsför skall
utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina minderåriga barn. Detta
stadgande lär väl endast hava till ändamål att bestämma försörj ningsskyldigheten
i förhållande till det offentliga, men det torde vila på förutsättningen om
en privaträttslig sådan skyldighet.

1 Se K. Maj:ts ntslag den 9 april 1897 (N. J. A. s. 252; målet avdömt i högsta domstolens plenum).
a Se giftermålsbalken: 5 kap. 3 §, 11 kap. 6 § (äldre lydelsen), 13 kap. 3 § och 15 kap.; ärvdabalken:
7 kap. 3 § (nn upphävd), 12 kap. 10 § och 17 kap. 4 och 5 §§, nu ersatta genom bestämmelser i förordningen
den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må med mera; samt lagen den 1 juli
1898 angående boskillnad, 24 §.

Lag om barn utom äktenskap, 3 §.

Beträffande måttet av det underhåll och den uppfostran barn äga åtnjuta av
sina föräldrar förefinnes en väsentlig skillnad, allt efter det barnet är av äkta
börd eller ej.

Angående de äkta barnen finnes, såsom nyss nämnts, över huvud icke något
allmänt stadgande i förevarande avseende, men vissa föreskrifter lämna ledning för
frågans bedömande. Det stadgas sålunda i 22 kap. 2 § ärvdabalken i fråga
om förmyndare, att han skall hålla den omyndige till sådana övningar och
hanteringar, som dess stånd, villkor och ämne kräva. I 2 § av förordningen
den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må med mera föreskrives
för det fall, att efter testamentsgivare finnes omyndigt barn, som ej
kan av eget arv eller annan tillgång njuta underhåll och uppfostran, att av
egendom, som i testamente given är, så mycket skall avtagas, som rätten prövar
barnet, efter stånd och villkor, nödigt hava, till dess det kan sig själv nära,
dock ej för längre tid, än till dess barnet fyllt tjuguett år. Dessa stadganden
vila tydligen på den förutsättningen, att barnet skall uppfostras efter sitt stånd
och sina villkor eller, då barnet under den tid, varom nu är fråga, härutinnan
följer föräldrarna, efter deras stånd och villkor. Barnets uppfostran skall alltså
rätta sig efter föräldrarnas samhällsställning och förmögenhetsförhållanden.
Allteftersom dessa växla, växlar även arten av barnets underhåll. Äro föräldrarna
i bättre omständigheter, bör barnet sålunda komma i åtnjutande av en
högre undervisning och yrkesutbildning. Befinna de sig åter i en mindre välsituerad
ställning, får barnet nöja sig med den undervisning folkskolan lämnar
och en blott kortvarig yrkesutbildning eller kanske ingen alls. Att vid barnets
uppfostran och särskilt dess utbildning till yrke hänsyn även bör tagas till
barnets håg och anlag ligger i sakens natur och framgår också av först nämnda
lagrum. Av det sagda följer, att det i regeln ej gives någon bestämd ålder, då
barnets uppfostran skall anses vara avslutad. Denna skall fortsätta, till dess
barnet är i stånd att själv förskaffa sig sitt uppehälle. Men vid vilken ålder
förmåga av självförvärv inträder är beroende av det yrke eller den levnadsbana,
som blivit vald med hänsyn till föräldrarnas ställning, och kan följaktligen växla
högst väsentligt. Framhållas må dock, att något rättsligt bestämmande angående
barnets underhåll i allmänhet ej kommer i fråga, så länge äktenskapet äger bestånd
och normala förhållanden äro rådande mellan makarna.

Lag om barn utom äktenskap, 3 §.

Föräldrarnas skyldighet mot de oäkta barnen åter är enligt 8 kap. 7 § ärvdabalken
sålunda bestämd, att barnet skall äga åtnjuta nödtorftig föda och uppfostran,
till dess det kan nära sig själv. Enligt gällande praxis anses i följd av detta
stadgande föräldrarna icke vara pliktiga påkosta barnet mer än vad som är oundgängligen
nödvändigt för dess underhåll och uppfostran. Någon viss ålder för underhållsskyldighetens
upphörande innehåller visserligen icke berörda lagstadgande,
men underhållets beskaffenhet för med sig, att barnen tidigast möjligt äro hänvisade
att själva förtjäna sitt uppehälle. Med hänsyn härtill antages också i
praxis, att underhållsskyldigheten upphör vid femton års ålder, ja till och med
tidigare, om barnet kan försörja sig.

Utländsk De i främmande rätt gällande reglerna beträffande det underhåll, som barn utom
lagstiftning. „jJ^ens]jap ^ga åtnjuta av sina föräldrar, sammanhänga framför allt med det
system rättsordningen intager beträffande dessa barn. Där det franska systemet
är härskande och barnet står i familjerättsligt förhållande till båda föräldrarna,
skiljer sig barnets underhåll i allmänhet icke från det, som kommer barn i äktenskap
till del. Gäller åter det tyska systemet, har modern vanligen att underhålla
barnet på samma sätt, som om det vore hennes barn i äktenskap. De särskilda
bestämmelser, som lämnas i länder med det tyska systemet, komma därför ofta
att avse allenast faderns underhållsplikt mot barnet. I tysk rätt skall faderns
underhåll åt barnet rätta sig efter moderns levnadsomständigheter. Men å andra
sidan svarar här fadern före modern för barnets hela underhåll. Enligt den
schweiziska lagen skall däremot, för det fall att barnet ej står i familj erättsligt
förhållande till fadern, det bidrag denne är pliktig utgiva till barnets underhåll
bestämmas med hänsyn till såväl moderns som ock hans egen levnadsställning.
Enahanda grundsats eller att måttstocken för barnets underhåll är båda föräldrarnas
villkor gäller även i huvudsak i Ryssland och Österrike; och är det även i Österrike
regeln att fadern i främsta rummet har att bekosta underhållet. Enligt den
danska lagen bör barnets uppfostran i princip ske i enlighet med moderns levnadsförhållanden;
det tillägges dock, att försörjningen skall vara försvarlig och
icke ringare än i goda fosterhem i orten, men icke heller utöver »almindelig gode
middelkaar». I Finland gäller detsamma som för närvarande hos oss, dock att
barnets underhåll icke längre är inskränkt till det nödtorftiga. Enligt det finska
förslaget skall underhållsbidrag till barnet bestämmas med hänsyn till bägge för -

Lag om barn utom äktenskap, 3 §. 93

åldrarnas levnadsvillkor. Den nya norska lagen stadgar, att underhållet skall
lämpas efter den bäst situerades villkor.

I allmänhet är i utlandet stadgad en viss ålder, då underhållsskyldigheten skall
upphöra, med möjlighet öppen att i särskilt fall låta underhållsskyldigheten sluta
tidigare eller fortgå längre än huvudregeln medför. Sålunda är enligt schweizisk
och dansk rätt regeln att barnet skall njuta underhållsbidrag, tills det fyllt aderton
år, men för särskilda fall kan av vederbörande myndighet bestämmas att bidraget
tidigaie bortfaller, när behov därav ej längre finnes, i Danmark även om faderns
förpliktelser mot äkta barn det föranleder. Den nya norska lagen sätter gränsen
vid sexton år men medger tidens utsträckning, om det finns särskild anledning
att giva barnet ytterligare utbildning och faderns förmögenhetsförhållanden medgiva
det. Härmed överensstämmer finska förslaget. I Tyskland är åldern satt
till sexton år utan möjlighet av vare sig förkortning eller förlängning av tiden.

Det faller genast i ögonen vilken ofördelaktig ställning barn utom äktenskap Behov av
enligt vår lagstiftning i förevarande hänseende intaga. Föräldrarnas levnadsom- ändring i
ständigheter och förmögenhetsförhållanden äro utan inflytande på vad som skall Regler.8
bestås barnet. Även de mest välbärgade föräldrar behöva ej kosta på barnet mera
än de, som befinna sig i de fattigaste villkor. Barnets underhåll och uppfostran
komma med andra ord i regeln att sammanfalla med det underhåll och den uppfostran,
de minst bemedlade i samhället giva sina barn. Att den njugghet, lagen
sålunda visar vid utmätande av föräldrarnas skyldighet i förevarande hänseende,
skall inverka i hög grad ofördelaktigt på barnen är uppenbart. Den förut omnämnda
stora dödligheten bland dessa barn i deras späda ålder är helt visst till stor del
att tillskriva den dåliga vård de ofta erhålla. Och samma omständighet måste
givetvis ofta bibringa dem kroppsliga eller andliga svagheter, som kunna följa
dem genom livet och vara i hög grad fördärvbringande för dem. Även om sådana
följder icke inträffa, äro barnen i varje fall hänvisade att tillhöra den lägsta klassen
1 samhället. Rättvisa och humanitet kräva otvivelaktigt, att barnens villkor i
förevarande avseende förbättras.

Såsom nyss nämnts, bestämmas underhåll och uppfostran av barn i äktenskap Barnets unhelt
naturligt efter de villkor, vari föräldrarna samfällt leva. En sådan resel derhdll°ch
kan icke vinna omedelbar tillämpning beträffande barn utom äktenskap, enär för- avpassas

äldrarna i regeln icke leva samman och deras levnadsvillkor stundom äro vitt skilda, föräldrarnas
villkor.

Lag om barn utom äktenskap, 3 §.

Då modern vanligen har vårdnaden om barnet, kunde det synas ligga närmast att,
såsom regeln är i tysk rätt, barnets underhåll och uppfostran skulle rätta sig
efter hennes levnadsställning. Härigenom skulle samhörigheten mellan modern
och barnet häst utmärkas. Emellertid skulle genom ett sådant stadgande barnets
intressen stundom icke bliva i tillräcklig grad tillgodosedda. Där barnets föräldrar
intaga olika samhällsställning, innehar nästan utan undantag fadern den
högre. Om barnet skulle uppfostras efter moderns villkor, komme det för sådant
fall ofta att liksom nu endast få anspråk på vad som anses nödvändigt, utan
hänsyn därtill att fadern skulle hava gott tillfälle att bestå det vida bättre
fostran och underhåll. Därmed vore sålunda olägenheterna icke avhjälpta. A
andra sidan synes det icke heller lämpligt att, såsom det norska förslaget innehåller,
låta barnets uppfostran helt och hållet bestämmas med hänsyn till den
bäst situerades villkor. En sådan regel skulle emellanåt kunna medföra ett missförhållande
emellan moderns och barnets villkor, som nästan gjorde det omöjligt
att låta barnet vistas hos modern och stå under hennes vårdnad. Det torde i övrigt
ej medföra uteslutande förmån för barnet, att det uppväxer i sådana levnadsvillkor,
som allt för mycket överstiga det stora flertalets; barnet kan därigenom få anspråk,
som det sedermera möter svårigheter att tillfredsställa.

Med hänsyn till vad nu anförts har beredningen i förslaget upptagit den regeln,
att barnets underhåll och uppfostran skola avpassas efter bägge föräldrarnas villkor.
I följd av denna regel kommer likställighet i förevarande avseende, så vitt
sådan är möjlig, att råda mellan de inom och utom äktenskap födda barnen.
I fråga om båda dessa klasser barn komma bägge föräldrarnas ekonomiska och
sociala förhållanden att utgöra den norm, efter vilken underhåll skall utgå. Regeln
lämnar det största möjliga utrymme att med ledning av omständigheterna i varje
särskilt fall bestämma det underhåll barnet bör åtnjuta.

Åldersgräns. j)å föräldrarnas villkor sålunda böra vara bestämmande i fråga om barnets
underhåll, kan, såsom beredningen redan anfört beträffande underhållet till barn
i äktenskap, någon fix ålder för underhållsskyldighetens upphörande icke komma
i fråga. Därav följer dock ej, att lagstiftaren bör underlåta att giva något som
helst stadgande härutinnan. Till skydd för barnet synes sålunda böra föreskrivas
en viss lägsta åldersgräns, före vilken underhållsskyldigheten icke må upphöra.
Huru denna åldersgräns bör bestämmas, därom kan råda tvekan. Att den

Lag om barn utom äktenskap, 3 §.

dock ej bör sättas under femton år, synes otvivelaktigt. Dessförinnan lärer barnet
icke utan men eller fara för liv och hälsa kunna försörja sig. Men fråga kan
vara, om icke en gräns av femton år är väl låg. Under nuvarande ekonomiska
förhållanden inträder helt visst förmågan att försörja sig senare än i äldre tider;
och för barnets framtid är det av vikt, att det om möjligt beredes tillfälle till en,
om än enklare yrkesutbildning. I fråga om möjlighet att vinna utkomst torde en
viss skillnad förefinnas mellan förhållandena å landet och i stad. Särskilt torde
det möta svårigheter för barn att vid femton års ålder förskaffa sig fullständigt
uppehälle i industriellt arbete. Den moderna arbetarskyddslagstiftningen avser att
förekomma sådant arbete av minderåriga, som kan hämma deras utveckling eller medföra
fara för deras liv eller hälsa. Även vår gällande lag om arbetarskydd innehåller
i sådant avseende vissa inskränkningar i rätt att använda minderåriga, det vill
säga dem, som äro under aderton år, uti arbete, som avses i nämnda lag. Däremot
lära i regeln barn vid femton års ålder kunna inom jordbruksnäringen förtjäna
sitt uppehälle. Enligt vad av beredningen tillkallade sakkunniga upplyst, kan
sådant barn i allmänhet erhålla tjänst samt därvid betinga sig utom föda och bostad
en ej obetydlig kontant lön. Av en viss betydelse lör denna fråga är ock, att
konfirmationen plägar försiggå vid femtonårsåldern, varefter barnets uppfostran åtminstone
bland de mindre bemedlade anses hava vunnit en viss avslutning. Inom
vissa andra områden av lagstiftningen, såsom fattigvårds- och olycksfallslagstiftningen,
förutsattes också försörjningsförmåga inträda vid femton år. Denna
ålder har rättslig betydelse även i andra avseenden, såsom i fråga om rätt
att råda över eget förvärv, straffbarhet med mera. Det lärer därför åtminstone
för närvarande icke kunna komma i fråga att sätta den lägsta åldern över
femton år utan att samtidigt lämna möjlighet att sänka densamma, när omständigheterna
det påkalla. Enligt beredningens tanke skulle behov av sådan
sänkning ofta komma att inträda. Beredningen har med hänsyn härtill ansett det
lämpligast att bestämma denna lägsta gräns till femton år men bereda tillfälle
att låta barnet även därefter få åtnjuta underhåll och uppfostran av föräldrarna,
om anledning därtill förekommer.

Men beredningan har även, för att underlätta tillämpningen i praxis av den
föreslagna regeln att barnets underhåll och uppfostran skola rätta sig efter för -

Lag om barn utom äktenskap, 3 och 4 §§.

åldrarnas villkor, ansett lämpligt i förslaget införa ett stadgande om en viss ålder,
över vilken i det stora flertalet fall underhållsskyldigheten ej bör sträcka
sig. Denna ålder är satt till aderton år. Barnet bör då hava erhållit en
uppfostran, som kan anses svara även mot mera välsituerade föräldrars villkor.
Ungefär vid nämnda ålder plägar den högre allmänna skolundervisningen sluta.
Och där barnet icke eller allenast till någon del åtnjutit sådan undervisning, har
det hunnit förskaffa sig en ganska god utbildning i något yrke.

Även sedan barnet fyllt aderton år, kan det, såsom redan antytts, stundom
böra erhålla en ytterligare utbildning. Huruvida detta må bliva fallet, har synts
beredningen böra bero icke allenast på föräldrarnas eller enderas förmögenhetsförhållanden
utan även och icke minst på barnets anlag. Kan man med hänsyn
till barnets begåvning, flit och karaktär vänta ett gott resultat av en fortsatt
utbildning vare sig vid högskola eller annorledes, böra föräldrarna bekosta densamma,
såvitt de båda eller endera befinna sig i goda omständigheter. Att föreskriva
någon viss tidpunkt för underhållsskyldighetens upphörande i detta fall har
icke ansetts lämpligt.

En följd av den ståndpunkt beredningens förslag intager i fråga om åldersgränsen
blir att, vid utdömande av underhållsbidrag, sådant bidrag kan från början
bestämmas att utgå till dess barnet nått viss ålder, lägst femton, högst aderton
år, varemot åläggande att utgöra underhåll för tiden därefter icke kan äga rum,
förrän barnet vuxit upp, så att man kunnat bilda sig en uppfattning om
dess anlag.

4 §•

Underhålls- Enligt 8 kap. 7 § ärvdabalken vilar skyldigheten att föda och uppfostra oäkta
kostnadens })arn på bägge föräldrarna, utan att i lagen angives huru kostnaden dem emellan
''eZli^gät skall fördelas. 1 praxis anses emellertid underhållsbördan vara delad lika emellan
an e ra r. £örä^rarna, utan avseende därå att den ene må befinna sig i bättre ekonomisk
ställning än den andre. Då modern i regeln har vårdnaden om barnet och hon
sålunda måste omedelbart sörja för dess alla behov, kommer faderns skyldighet i
förevarande avseende vanligen att utkrävas på det sätt, att han får utgiva ett
underhållsbidrag, som beräknas motsvara hälften av kostnaden för barnet. Denna

Lag om barn utom äktenskap, 4 §.

omständighet har föranlett att barnuppfostringsbidraget ofta oriktigt uppfattas
mera såsom en ersättning till modern för det hon värdar barnet än såsom ett
fullgörande av faderns uppfostringsplikt emot barnet.

Dör eu av föräldrarna utan att lämna gods efter sig, skall enligt nämnda lagrum
hela kostnaden drabba den andre. Däremot utsäges icke, huruvida en liknande
regel skall gälla, när i följd av den enes sjukdom, frånvaro eller annan
orsak bidrag till kostnadens bestridande icke kan av denne erhållas. I sakens
natur ligger emellertid, att den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet,
nödgas sörja för dess behov, även om han icke kan erhålla något bidrag frän den
andre. 1 överensstämmelse härmed lär också, när den som har vårdnaden om
barnet av någon anledning blir ur stånd att bestrida sin andel i kostnaden, den
andre få vidkännas även denna andel.

Regeln att underhållsbördan skall vara lika fördelad emellan föräldrarna utan Underhållshänsyn
till deras olika tillgångar eller förmåga kan icke anses vara överensstäm- flfddniT
mande med rättvisa och billighet. Modern är i allmänhet ojämförligt mycket enli9t försvagare
ställd i ekonomiskt hänseende än fadern. Hennes arbete betalas väsentligt
lägre än hans, och när de tillhöra olika samhällsklasser, är det vanligen
hon, som finnes inom den ekonomiskt sämre lottade klassen. Därtill kommer att.
om hon skall själv hava den personliga vården om barnet, möjligheten för henne
att vinna arbetsförtjänst väsentligen minskas. Regeln medför, att underhållsbördan
i själva verket i allmänhet drabbar modern vida tyngre än fadern. En ändring
av regeln är således oundgängligen påkallad. Det bör visserligen lika som för
närvarande vara en föräldrarnas gemensamma plikt att bekosta barnets underhåll
och uppfostran. Den i tysk och österrikisk rätt gällande bestämmelse,
enligt vilken i första hand fadern ensam svarar för hela underhållskostnaden,
bör därför icke upptagas. Det vore obilligt mot fadern. Full rättvisa blir däremot
skipad, om underhållsbördan fördelas mellan föräldrarna med hänsyn till
deras olika förmåga. En sådan regel gäller ock enligt flera utländska lagar, såsom
de schweiziska, ryska, danska och norska.

Vid bedömande av föräldrarnas förmåga skall naturligtvis hänsyn tagas så väl
tiU den egendom en var av dem må hava som ock till varderas förmåga att genom
arbete förvärva inkomst, därvid givetvis bör komma i betraktande det hinder i
moderns förvärvsförmåga, som vården av barnet medför. Avseende bör jämväl

13 -1429 7»

gg Lag om barn utom äktenskap, 4 §.

fästas vid den försörjningsskyldighet mot andra anhöriga, som må åligga den ene
eller den andre. En sådan förpliktelses förekomst hos den ene bör således kunna
uppväga en hans större inkomst. En riktig tillämpning av grundsatsen medför.
att fadern i regeln får vidkännas vida större del av kostnaden än modern.
Den danska lagen innehåller en uttrycklig erinran härom, då det stadgas,
att faderns bidrag i allmänhet skall sättas till tre femtedelar av samtliga utgifterna
för barnet. I syfte att faderns underhållsskyldighet skall komma att fullt
utkrävas har den norska lagen upptagit vissa minimibelopp för faderns bidrag,
olika för land och stad. Att finna dylika regler, som passa för alla förhallanden,
är dock vanskligt. Det torde vara bäst att i händelse av tvist låta domstolen
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall fördela skyldigheten mellan
föräldrarna.

Det kan lätt hända, att den ene av föräldrarna helt och hållet saknar förmåga
att bidraga till underhållskostnaden för barnet. För sådant fall medför den antagna
grundsatsen att hela kostnaden drabbar den andre. Detsamma gäller uppenbarligen,
om den ene är död eller försvunnen utan att egendom finnes, varav
bidrag kan utgå. Det har icke ansetts erforderligt att särskilt utsäga detta, såsom
den gällande lagen gör beträffande det fall att den ene av föräldrarna dör.
Klart är likaledes utan särskild föreskrift, att, när hela kostnaden sålunda drabbar
den ene av föräldrarna, barnet icke kan hava anspråk på bättre underhåll än
som betingas av dens villkor, som får bekosta detsamma.

Sättet för Då i regeln föräldrarna icke leva samman, kunna de icke såsom äkta makar
underhalls- samfällt vårda och uppfostra barnet. Det måste tillkomma en av dem att sörja
tern fullgä- härför, och detta är naturligen den, som har vårdnaden om barnet. Det är emeiYCinde''
lertid icke nödvändigt att barnet vårdas av denne personligen; det kan av den,
som har vårdnaden, överlämnas åt någon annan, som åtager sig den omedelbara
vården mot fosterlega. Sådana avtal, vilka äro synnerligen vanliga, beröra endast
dem, som deltaga däri, och grunda sålunda icke något rättsförhållande emellan
den andre av föräldrarna och fostraren. Ej heller övergår genom ett dylikt
avtal den rättsliga vårdnaden om barnet, i den betydelse detta begrepp enligt 2 §
har, på fostraren; en sådan verkan inträder allena^, om avtalet gives det innehåll,
som avses i 20 § legostadgan den 23 november 1833.

Den av föräldrarna åter, som icke har vårdnaden om barnet, måste såsom

Lag om barn utom äktenskap, 4 och 5 §§.

9<»

hittills fullgöra sin förpliktelse i förevarande hänseende genom att lämna ett
underhållsbidrag. Det är egentligen vid bestämmande av sådant underhållsbidrag
som det ifrågakommer att, på sätt förut är utvecklat, avväga omfånget av den
underhållsskyldighet, som skall åligga en var av föräldrarna. Att skyldigheten
att lämna underhållsbidrag är en skyldighet emot barnet och icke emot den andre
av föräldrarna framgår tydligt av innehållet i denna och föregående paragraf.

Vill kommer bidraget att uppbäras av den, som har vårdnaden om barnet, men
detta är en följd därav, att denne är barnets representant, och innebär icke att han
för egen del har något anspråk på bidraget. Då modern enligt 2 § i allmänhet
skall hava vårdnaden om barnet, blir det såsom hittills i regeln fadern, som
bär att betala uppfostringsbidrag. Varder vårdnaden om barnet enligt nämnda
paragraf överflyttad på fadern därigenom att han förordnas till förmyndare, kan
dock modern få utgiva bidrag. Måste vårdnaden anförtros en tredje person såsom
förmyndare, kunna båda föräldrarna bliva bidragsskyldiga.

Att bestämmelser, som i speciella fall meddelats angående föräldrarnas under- Ändring i
hållsbidrag, på grund av förändrade förhållanden kunna underkastas ändring, ^rtmZnderstadgas
i 33 §. hållsbidrag.

5 §•

Den ogifta moderns ställning under havandeskapet och tiden närmast efter ned- Modem*
komsten är merendels synnerligen vansklig. Till den känsla av skam och ånger, underhåli
som ofta fatt insteg hos henne, sälla sig i regeln även ekonomiska bekymmer
och stora kroppsliga umbäranden. Då hennes tillstånd i större eller mindre omfattning
lägger hinder i vägen för hennes förvärvsverksamhet, kommer hon ofta
att lida brist på erforderliga medel till sitt uppehälle. Nöden tvingar henne
ock att alltför mycket inskränka den vila moderskapet kräver. Detta medför
ofta svara påföljder för hennes liv och hälsa. Men icke blott modern lider.

Även för barnet innebär moderns hjälplösa läge de största vådor. Den omständigheten
att modern går i arbete intill de sista dagarna före nedkomsten har, enligt
vad erfarenheten visat, en ogynnsam inverkan på fostrets utveckling. I denna
omständighet ligger en av orsakerna till att utom äktenskapet förekommer ett
större antal fall av dödfödslar än inom äktenskapet. Bristande hjälp och vård vid
förlossningen är en annan orsak härtill. Då modern kort efter nedkomsten åter -

100

Lag om barn utom äktenskap, o §■

gar till sin sysselsättning, som ofta är förlagd utom hemmet, går barnet miste
om den näring och vård av modern, det eljest bort erhålla. Orsaken till att
dödligheten för späda barn är högre utom än inom äktenskapet är framför allt
att finna i det förhållandet, att barnen utom äktenskap icke i samma omfattning
som barnen i äktenskap ammas av mödrarna utan erhålla en mer eller mindre
bristfällig artificiell föda. Ja moderns nödställda belägenhet medför faror icke
allenast av nu antydda slag; den kan utgöra anledning till att modern förgriper
sig mot barnet. Såväl för egen som för barnets skull är därför modern i största

behov av hjälp.

utländsk Ett flertal utländska lagstiftningar hava också beaktat detta förhållande och i
lagstiftning. gtörre euer mindre omfattning ålagt fadern förpliktelser mot modern under ifrågavarande
tid. Enligt de tyska och österrikiska lagarna skall sålunda fadern ersätta
modern kostnaderna för förlossningen och för hennes uppehälle under de sex första
veckorna därefter ävensom för de övriga utgifter, som kunna bliva en följd
av havandeskapet och nedkomsten. I den schweiziska civillagen äro faderns
skyldigheter så till vida utvidgade, att han skall gottgöra modern kostnaderna
för hennes underhåll under minst fyra veckor före och minst samma tid efter
nedkomsten. Den danska lagen stadgar skyldighet för fadern att bidraga till utgifterna
för förlossningen och moderns underhåll under en månad före och eu
månad efter barnsbörden.

I den nya norska lagen och i det finska förslaget har man gått längre i flaga
om skyldighet för fadern att draga omsorg om modern och barnet. Tiden för
hans underhållsplikt mot modern före nedkomsten utgör sålunda enligt den
norska lagen tre månader och enligt det finska förslaget minst två månader.
Särskilt har man avsett att sätta modern i tillfälle att själv amma och vårda
barnet under dess första levnadstid. Under förutsättning att modern har barnet
hos sig skall fadern vara skyldig att utgiva understöd enligt den norska lagen
under nio månader och enligt det finska förslaget under sex månader efter nedkomsten.

Gällande I vår rätt finnes icke någon bestämmelse, som tillförsäkrar modern anspråk pa
rätt understöd av fadern. I rättspraxis tillerkännes dock stundom modern ersättning
för förlossningskostnaderna eller hälften av desamma med ett merendels ringa

101

Lag om barn utom äktenskap, 5 §.

belopp. Under denna ersättning torde inbegripas allenast mera direkta utgifter,
som nedkomsten medfört.

Billighet och humanitet fordra, att fadern bringar modern hjälp under de förhållanden,
om vilka här är fråga. Grunden härtill är icke att söka i någon
rättsstridig handling å faderns sida. Bär ej särskilda omständigheter föreligga,
bar hans förbindelse med modern icke någon sådan karaktär. Att ålägga fadern
skyldighet att hålla modern skadeslös för alla de påföljder av såväl ekonomisk
som icke ekonomisk art, som havandeskapet och nedkomsten kunna för
henne medföra, lärer därför icke vara befogat. Men det är skäligt, att fadern,
som icke lider någon inskränkning i sin arbetsförmåga, bidrager till moderns
uppehälle och vård under denna för henne så bekymmerfulla tid samt till de
kostnader, barnets födelse alltid medför. En sådan plikt för fadern är rättfärdigad
även med hänsyn till barnet. Dess öde är, såsom ovan nämnts, på det
närmaste förknippat med moderns; det skydd modern erhåller kommer därför
också i allmänhet barnet till godo. Moderns hjälplösa läge har ofta tvungit det
offentliga att lämna henne understöd. Det ligger därför även i dess intresse
att faderns krafter tagas i anspråk i förevarande avseende. Därigenom besparas
samhället en ej oväsentlig utgift.

Med hänsyn till vad nu anförts har beredningen i förevarande paragraf upptagit
bestämmelser om faderns underhållsskyldighet mot modern.

Under någon kortare tid före och efter nedkomsten är i regeln moderns arbetsförmåga
betydligt nedsatt eller bör hon i varje fall för egen och barnets skull
avhålla sig från arbete, som helt och hållet lägger beslag på hennes tid och
krafter. Det har synts beredningen lämpligt att i likhet med vad som i allmänhet
skett i utländsk rätt i lagen bestämma en viss tidrymd dels före och dels efter
nedkomsten, under vilken modern skall vara berättigad att av fadern erhålla
bidrag till sitt uppehälle utan att hon behöver särskilt styrka, att hon är helt
eller delvis oförmögen till arbete eller att sådant skulle vara för hennes eller
barnets hälsa menligt. Endast genom ett sådant stadgande om ovillkorlig underhållsskyldighet
torde verksamt skydd beredas åt modern och barnet. Modern får
dä tillfälle att vårda sig själv och barnet och frestas ej till arbete, som kan lända
henne eller barnet till skada. Och en väsentlig praktisk fördel av en dylik bestämmelse
är, att tvistighet»- mellan föräldrarna därigenom förekommas. Huru

Allmänna

synpunkter.

Minimitid
för underhåll -

102

Lag om barn utom äktenskap, o §.

gränserna för eu sådan minimitid böra dragas, kan vara i någon mån tveksamt
De i förslaget upptagna tiderna av sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten
hava blivit valda efter samråd med de av beredningen tillkallade sakkunniga.
Tiden efter nedkomsten överensstämmer med den i lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd stadgade tid, under vilken kvinna, som fött barn, icke må användas
i industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, därest ej
med läkarbetyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan
börja arbetet. Däremot innehåller visserligen icke arbetarskyddslagen något påbud
om arbetsvila före nedkomsten. Därutinnan förefinnes i sagda lag allenast den
bestämmelsen, att där kvinna, som användes i arbete av ovan sagda slag, företer
intyg av läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst
inom två veckor, ledighet från arbetet ej må förvägras henne.

För längd Stundom är kvinnan i behov av understöd under eu längre tid av havandeskapet

"tidender än vad nyss sagts. Det arbete, varmed hon är sysselsatt, kan vara så betungande,
havande- att }l0n måste upphöra därmed redan under ett tidigare stadium av havandeskapet
gkapet Aven ,iär kvinnans krafter räcka till, är ej sällan anställningen av sådan
art, att hon ej lämpligen kan fortsätta densamma ända till sex veckor före nedkomsten.
Tjänarinnor, butiksbiträden och kontorister få sålunda otta redan några
månader före den väntade barnsbörden lämna sina platser. Där den tidigare
sysselsättningen av en eller annan anledning upphört, står annat lämpligt arbete
ofta icke att erhålla. Det har därför ansetts skäligt att, om havandeskapet medför
avsevärt hinder i kvinnans förvärvsverksamhet, fadern må kunna förpliktas att
bidraga till hennes uppehälle under längre tid än sex veckor. Det åligger dock kvin
nan att åstadkomma utredning och bevisning att så är förhållandet. Beredningen
har även här ansett en tidsbestämmelse vara på sin plats. Merendels är det
först ett mera framskridet havandeskap, som orsakar intrång i kvinnans förmåga
att förskaffa sig sitt uppehälle. Måhända kan ock befaras att, därest kvinnaa
lämnas tillfälle att under hela tiden för havandeskapet framställa anspråk på
understöd, hon kan frestas att allt för tidigt nedlägga arbetet, utan att verkligt behov
därtill förefinnes. Beredningen har därför begränsat anspråket på understödsbidrag
före nedkomsten till att omfatta högst fyra manader.

Underhåll Såsom ovan framhållits, är det av största vikt, att modern själv ammar sitt
Tit%antal barn. Amningen icke blott minskar dödligheten bland de späda barnen, den

vård om
barnet.

Lag om barn utom äktenskap, 5 §.

108

sträcker även sina verkningar långt fram i tiden; därigenom befordras barnets
utveckling och dess motståndskraft mot sjukdomar starkes. Även i andra avseenden
har amningen en betydelse, som ej bör förbises. Under uppfyllande av denna
modersplikt väckes och starkes moderns kärlek till barnet; hon lär också härunder
känna sitt ansvar för detsamma. Även om modern icke är i tillfälle att
själv amma barnet, är dock hennes omvårdnad om detsamma och bevarandet av
sambandet dem emellan under barnets spädaste ålder av stor betydelse. Mödrarna
äro emellertid merendels icke i stånd att hava barnen hos sig eller kunna i
varje fall ej ägna barnet tillbörlig vård, om de måste genom sitt arbete helt och
hållet sörja för sitt eget uppehälle. Förslaget avser därför att bereda modern
möjlighet att själv vårda barnet genom att stadga förpliktelse för fadern att
lämna erforderligt bidrag till moderns uppehälle för den tid, under vilken hon
genom amning eller annan vård om barnet lider avsevärt hinder i sin förvärvsverksamhet.
Det är överlämnat åt domstolen att med ledning av omständigheterna
i det särskilda fallet bestämma, om och till vilket belopp bidrag skall
utgå. I allmänhet bör barnet hämta sin huvudsakligaste näring vid moderns
bröst under en tid av omkring nio månader. Enligt förslaget kan därför också
fadern förpliktas utgiva bidrag till moderns uppehälle under nio månader efter
nedkomsten men ej längre.

Med havandeskapet eller barnsängen följer stundom sjukdom. Av synnerlig Underhåll
vikt är, att modern åtnjuter tillbörlig vila och vård under sjukdomen. Försum sjukdom.
melse härutinnan kan nämligen ofta leda till ständig ohälsa eller eu för tidig
död. Genom vanvård av sjukdom under havandeskapet äventyras ej sällan även
fostrets liv. Och moderns frånfälle eller sjuklighet är uppenbarligen en stor
olycka för barnet, som merendels i modern har sitt enda stöd. Beredningen har
därför föreslagit, att fadern skall bidraga till moderns uppehälle jämväl under
sjukdom, som har sin orsak i havandeskapet eller nedkomsten. Denna faderns
skyldighet har dock ansetts icke böra vara till tiden obegränsad; det har funnits
lämpligt låta de för faderns underhållsplikt i övrigt enligt förevarande paragraf
angivna tidsgränserna vara gällande även i detta fall.

I fråga om storleken av faderns bidrag till moderns uppehälle innehåller för- Storleken av
slaget, att det skall bestämmas efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor bidraget.

104

Tillämpning
av denna §,
om barnet
är dödfött.

Föräldrars
och barns
ömsesidiga
försörjningsplikt.

Gällande
rätt.

Lag om barn utom äktenskap, 5 och 6 §§.

må anses skäligt. I huvudsakj torde därför samma måttstock, som, enligt vad i
det föregående blivit omförmält, gäller för faderns underhållsbidrag till barnet,
även här komma till användning. Vid beräknande av underhållsbidraget under
den i paragrafen angivna minimitiden av tolv veckor skall hänsyn jämväl tagas
till de särskilda kostnader, som orsakas av förlossningen. Hit höra utgifter för
barnmorska, läkare, medicin och vård. Att vid bestämmande av bidrag till
moderns uppehälle under sjukdom avseende även bör fästas vid kostnader för
sjukdomens botande, torde vara uppenbart.

Att bestämmelserna i förevarande paragraf böra i tillämpliga delar komma
till användning även om barnet födes dött, har beredningen ansett utan särskilt
stadgande vara tydligt.

6 §•

Om vår lags stadganden rörande föräldrars skyldighet att under barnens uppväxttid
sörja för dem äro ofullständiga, gäller detsamma än mer beträffande frågan
huruvida föräldrar och barn i övrigt äro förpliktade att vid behov bidraga till
varandras underhåll. Allmänna lagen innehåller icke någon generell bestämmelse
i ämnet. Föreskriften i 8 kap. 7 § ärvdabalken om föräldrars skyldighet att
föda och uppfostra oäkta barn avser tydligen närmast uppväxttiden, om ock däri
skulle kunna inläggas en förpliktelse för föräldrarna att, om barnet vid den ålder,
då förmåga av självförvärv i allmänhet inträder, är oförmöget att försörja sig
själv, fortsätta med underhållet. Att föräldrarna hava en viss skyldighet i förevarande
hänseende synes emellertid vara en förutsättning för de bestämmelser i förordningen
den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må med mera,
enligt vilka ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande barn, som ej
av sitt arv eller annan tillgång kan njuta tillräckligt underhåll, skall vara berättigat
att Titan hinder av faderns eller moderns testamente ur deras kvarlåtenskap
bekomma vad som erfordras för barnets underhåll, så länge behovet fortfar,
samt testamente, varigenom underhåll tillförsäkras sådant barn, må bliva gällande,
ehuru annan bröstarvinges laglott därmed skulle belastas. I vår äldre lagstiftning
funnos uttryckliga bestämmelser angående barns skyldighet att vid behov
underhålla föräldrarna (yngre landslagen jordabalken kap. 31, stadslagen jordabalken
kap. 15); och dylika bestämmelser upptogos även i lagkommissionens alla

105

Lag om barn utom äktenskap, 6'' §.

förslag till och med 1717 (jordabalken kap. 7), men voro uteslutna i 1723 års
förslag och inflöto icke i 1734 års lag. I lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag upptogos emellertid åter regler härom (ärvdabalken kap. 16, 14), varemot icke
heller dessa förslag enligt den slutliga lydelsen innehöllo andra bestämmelser om
föräldrars skyldighet emot barnen än åläggande för föräldrar till oäkta barn att
giva dem försörjning och uppfostran, så länge de ej själva kunde nära sig (ärvdabalken
kap. 18, 16). I den nyare fattigvärdslagstiftningen har emellertid inkommit
ett stadgande i ämnet, vilket numera återfinnes i 3 § av förordningen den 9 juni
1871 angående fattigvården.1 Detta lagrum innehåller, förutom bestämmelsen att
en var arbetsför skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina minderåriga
barn, tillika det stadgande, att det i övrigt åligger föräldrar och barn
att i mån av behov å ena och förmåga å andra sidan försörja varandra. Även
om med detta stadgande icke avsetts att direkt fastställa en civilrättslig förpliktelse,
som kan i vanlig rättegångsväg göras gällande, torde det dock kunna anses
vila på eu förutsättning om en dylik förpliktelse, vars tillvaro funnits så klar,
att den ej ansetts behöva i den allmänna civillagstiftningen uttryckligen
uttalas.

I praxis har frågan om föräldrars och barns förpliktelser i förevarande avseende
icke veterligen förekommit till behandling i sådan omfattning, att bestämda slutsatser
om uppfattningen av frågan kunna dragas. Vad angår föräldrarnas skyldighet
emot barnen, har i ett fall fäder till ett av naturen vanfört oäkta barn
ålagts utgiva underhållsbidrag till barnet för tid efter det barnet uppnått mogen
ålder.1 2 3 Men tvekan har försports i fråga om barnens förpliktelse att utgiva underhållsbidrag
till föräldrarna. I ett äldre rättsfall har fader förklarats icke äga

1 I vår första utförligare författning om fattigvården, förordningen den 25 maj 1847, förekom ej något
direkt stadgande i ämnet, men enligt 4 § ålåg det fattigvårdsstyrelse att vid prövning av behov av fattigvård
avse jämväl den ansvarighet för behovets avhjälpande, vartill anhöriga eller andra enskilda personer
kunde förbindas. Förordningen den 13 juli 1853 angående fattigvården innehöll i 1 § andra stycket det
stadgande att arbetsför och frisk person skulle vara skyldig att utan fattigvårdens betungande draga
försorg om sig och de sina, varjämte i 4 § förekom ett stadgande i nära överensstämmelse med det nyss
omförmälta i samma paragraf av 1847 års förordning. Genom k. kungörelsen den 25 januari 1855 fick 1 §

§ i förordningen den 13 juli 1853 en lydelse, som i sak överensstämmer med 3 § i förordningen den 9
juni 1871.

2 Se K. Maj:ts utslag den 20 november 1885 (N. J. A. s. 423); jfr K. Maj:ts utslag den 16 februari
1910 (Regeringsrättens årsbok, s. 50).

U—142979

106 Lag om barn utom äktenskap, 6 §■

omedelbart föra talan mot barnet;1 i ett annat nyare fall har gjorts ett uttalande,
som synes innefatta, att sådan talan tillkommer föräldrarna. 1 2

Vid den obestämdhet, som sålunda förefinnes i fråga om vår rätts allmänna
ståndpunkt i förevarande hänseende, möter det en viss betänklighet att genom
lag ordna rättsförhållandet, så vitt angår barn utom äktenskap, utan att på samma
gång meddela bestämmelser i ämnet rörande barn i äktenskap. Beredningen hade
ock ursprungligen haft för avsikt att i detta sammanhang upptaga fragan i hela
dess vidd. Men det har funnits möta allt för stora svårigheter att söka lösa frågan
vad angår barnen inom äktenskap, innan den jämväl på dagordningen stående
frågan om ny lagstiftning angående makars förmögenhetsförhållanden behandlats.
Det torde ock kunna antagas att den uppfattningen alltmer kommer att göra sig
gällande, att det, oaktat allmänna lagens tystnad, förefinnes en civilrättslig förpliktelse
för föräldrar och barn att vid behov understödja varandra, väsentligen
av det innehåll, som angives i fattigvårdsförordningens 3 §, och vid sådant förhållande
torde avgörande hinder icke möta att nu meddela närmare bestämmelser
i ämnet, så vitt angår barn utom äktenskap.

Främmande De främmande lagarna innehålla i allmänhet i förevarande avseende uttryckliga

lagstiftning. gom fastgtftUa en ömsesidig skyldighet för föräldrar och barn, stundom även

för andra närmare släktingar, att vid behov understödja varandra. Obetingat
gälla dock dessa regler allenast den på födsel i äktenskap grundade släktförbindelsen.
Med avseende å barn utom äktenskap givas särskilda bestämmelser. I de
lagstiftningar, som i fråga om börd utom äktenskap hylla den grundsatsen, att
familj er ättsligt band väl förefinnes emellan modern och barnet men ej emellan
fadern och barnet, kommer denna olikhet till uttryck jämväl i förevarande hänseende.
Enligt den tyska lagen hava sålunda modern och barnet ömsesidig
skyldighet att vid behov understödja varandra efter samma regler, som gälla
för förhållandet emellan barn i äktenskap och deras föräldrar. Faderns underhållsplikt
åter är i regeln inskränkt till barnets uppväxttid, och han har icke någon
rätt till understöd av barnet. Vad angår faderns förpliktelse gäller dock det
undantag att, om barnet vid den ålder, då underhållet i vanliga fall upphör, på

1 Se K. Maj:ts dom den 13 januari 1880 (N. J. A. s. 3).

2 Se K. Maj:ts dom den 19 november 1909 (N. J. A. s. 551).

Lag om barn utom äktenskap, 6 §.

107

grund av kroppslig eller andlig svaghet är ur stånd att försörja sig själv, fadern
är pliktig att fortfarande lämna underhåll. Det franska systemet åter, som
är byggt på den grundsatsen att familjerättsligt förhållande emellan barnet och
föräldrarna uppstår först genom detta förhållandes fastställande, medför, att ömsesidig
underhållsplikt existerar allenast under förutsättning att sådan fastställelse
ägt rum men för sådant fäll kan utkrävas såväl av fadern som av modern efter
samma regler, som gälla beträffande föräldrar och barn i äktenskap. Enligt
det blandade schweiziska systemet gäller att ömsesidig underhållsskyldighet på
samma sätt som emellan föräldrar och barn i äktenskap förefinnes emellan modern
och barnet ävensom emellan fadern och sådant barn, som blivit av honom erkänt
eller honom tilldömt »mit Stan desto] ge*, varemot fadern i fråga om övriga barn
endast har att betala underhåll under barnets uppväxttid och ej har någon rätt
till underhåll av barnet.

När föräldrar och barn anses pliktiga att vid behov understödja varandra, ömsesidig
grundas detta på det nära förhållande, som i följd av blodsbandet består dem eldighet
emellan. Såsom stöd för barnens förpliktelse i detta avseende emot föräldrarna
kommer därtill, att barnen i regeln hava av föräldrarna åtnjutit underhåll och barn.
uppfostran under uppväxttiden. Vad nu särskilt angår barn utom äktenskap
lära meningarna icke vara delade därom att modern och barnet böra hava en ömsesidig
skyldighet i förevarande hänseende. Tvekan kan däremot föreligga, så
vitt angår fadern och barnet. Fadern kommer onekligen faktiskt i regeln icke
i samma nära förhållande till barnet som modern. Det kan dock icke sägas
vara varken den gällande svenska rättens eller förslagets ståndpunkt att, såsom
den tyska lagen innebär, en familjerättslig förbindelse består emellan modern
och barnet, men icke mellan fadern och barnet. Förslaget har genom vissa bestämmelser
angående faderns underhållsskyldighet under barnets uppväxttid och
i andra hänseenden velat betona, att en familjeförbindelse består även emellan
fadern och barnet. Det är av vikt att det kraftigt inskärpes hos fäderna, att de
ha att fullgöra sina förpliktelser mot sina barn utom äktenskap. Att befria fadern
till barn utom äktenskap från den andra fäder åliggande skyldighet att vid
behov lämna barnet understöd, även sedan det nått den ålder, då dess uppfostran
vanligen är fullbordad, synes sålunda ingalunda lämpligt. Det skulle även innefatta
en obillighet mot modern, som i sådant fall ensam finge bära hela under -

108

Lag om barn utom äktenskap, 6 §.

hållsbördan. Anledning synes ej heller förefinnas att såsom i tysk rätt skilja
mellan det fall att barnets oförmåga förefinnes vid den tidpunkt, då uppfostringsbidraget
upphör, och det att oförmågan först senare inträftar. Men om fadern
skall hava underhållsskyldighet emot barnet, synes billigheten fordra, att barnet
jämväl blir underhållsskyldigt emot fadern. Emot en sådan regel kan väl invändas
att, enligt vad erfarenheten visar, fadern ofta försummar sin skyldighet att
sörja för barnet under uppväxttiden. Att detta är förhållandet är obestridligt,
men plikten att försörja barnet under uppväxttiden förefinnes ju alltid, och
vid ett genomförande av beredningens förslag till bestämmelser i syfte att uttvinga
fullgörandet av denna plikt torde i de flesta fall underhållsbidrag till
barnet under uppväxttiden komma att från fadern utgå, därest han ej är alldeles
oförmögen att lämna sådant bidrag. Att göra faderns rätt till underhåll
beroende därav att han fullgjort sin underhållsskyldighet torde av praktiska skäl
svårligen kunna gå för sig. Då beredningen sålunda förordar en ömsesidig
underhållsskyldighet mellan bägge föräldrarna å ena sidan och barnet å den
andra, intager beredningen samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i 3 § av
gällande förordning om fattigvården.

Såsom förutsättning för underhåll enligt denna paragraf, vare sig fråga är
om underhåll till barnet eller till föräldrarna, gäller att vederbörande skall
på grund av sjukdom eller annan dylik orsak vara ur stånd att försörja
sig. Underhållsplikten inträder sålunda icke på den grund, att tillfälle till lämpligt
arbete icke erbjuder sig. Även härutinnan torde förslaget överensstämma
med regeln i fattigvårdsförordningen. Av stadgandets avfattning lärer följa att,
om försörjningsförmågan icke är helt borta utan allenast nedsatt, ett därefter
lämpat lägre underhållsbidrag bör utgå.

Under det att föräldrarnas skyldighet att underhålla barnet under uppväxttiden
enligt 3 § är ovillkorlig, har underhållsplikten i förevarande fall ansetts böra
göras beroende av huruvida och i vad mån den, från vilken underhåll skall
utgå, äger förmåga att utgöra sådant. Även i detta hänseende har förslaget
tillämpat samma grundsats som fattigvårdsförordningen. Vid bedömande huruvida
förmåga föreligger måste naturligtvis först tillses att vederbörande själva
och andra, mot vilka de hava en ovillkorlig försörjningsplikt, erhålla skäligt

Lag om barn utom äktenskap, 6 och 1 §§. 109

uppehälle. Först om därefter något överskott kan påräknas, inträder ifrågavarande
underhållsplikt.

Beträffande måttstocken för underhållet innehåller förslaget, att det skall vara
skäligt. Detta får bedömas med ledning av förhållandena i varje särskilt fall.
Hänsyn torde framför allt vara att taga till den underhållspliktiges förmåga och
den underhållsberättigades levnadsförhållanden. Härutinnan skiljer sig förslaget
från fattigvårdsförordningens stadgande, som icke avser mera än nödtorftigt
underhåll.

7 §•

För närvarande plägar underhållsbidrag till barn bestämmas att utgå med lika
belopp för hela underhållstiden. Det kan dock ofta vara lämpligt, att bidraget sättes
olika för särskilda delar därav. Med hänsyn till den utvidgning av underhållsskyldigheten
förslaget innebär kan detta hädanefter ännu oftare bliva fallet.
Vanligen tillhöra föräldrarna en fattigare samhällsklass; i sådana fall behövs
större bidrag under barnets spädare ålder, då det kräver mera vård, medan ett
mindre bidrag kan vara tillräckligt, när barnet nått den ålder, att det kan göra
någon nytta för sig. Äro däremot föräldrarna eller endera av dem i en mera välsituerad
ställning och skall barnet till följd därav erhålla en högre undervisning,
kan ett motsatt förhållande äga rum och bidraget sålunda böra bestämmas till högre
belopp för tiden efter det barnet blivit äldre. Att uppfostran av barn, tillhörande en
fattigare klass, i allmänhet medför större utgifter, då barnet är yngre, än då det är
äldre, visar den av allmänna barnhuset tillämpade taxa å fosterlön för genom dess

Underhållsbidrag
kan
bestämmas
att utgå med
olika belopp
för olika
tider.

försorg utackorderade barn. Fosterlönen utgår sålunda för närvarande efter år räknat
för barn i första levnadsåret med etthundra kronor, i andra med åttio kronor,
i tredje med sjuttiotvå kronor och i fjärde till och med fjortonde levnadsåret med
sextio kronor, varefter fosterlönen upphör. Dock utgår den beklädnadsersättning,
som barnhuset därjämte utbetalar till fosterföräldrarna, med något högre belopp
för äldre barn än för yngre. I den nya norska lagen äro upptagna vissa minimibelopp,
olika för stad och land och något högre för tiden, till dess barnet fyllt
fjorton år, än för tiden därefter. Dessa belopp kunna emellertid genom beslut av
kommunal eller annan myndighet inom vissa gränser nedsättas eller förhöjas.

Lag om barn atoni äktenskap, 7 och 8 §§.

Framför allt är av vikt, att bidraget under den tidigare delen av barnets liv är
så pass högt tilltaget, att barnet under nämnda tid kan erhålla en god vård. Detta
har särskilt beaktats av den danska lagstiftningen, som föreskriver att bidraget
i allmänhet bör sättas högre för de två första åren än för de senare.

Beredningen har icke ansett lämpligt att giva några föreskrifter i förevarande
avseende. Därtill äro förhållandena alltför växlande. Beredningen har allenast
velat framhålla möjligheten och lämpligheten att bestämma underhållsbidrag till
olika belopp för särskilda delar av underhållstiden. Att detta bör gälla jämväl
underhållsbidraget till modern är en följd redan av stadgandet i 5 §.

8 §•

Betalnings- Några stadganden i fråga om betalningstermin eller förfallotid för underterminer.
h^g^rag finnas icke i gällande rätt. En enhetlig rättspraxis i detta avseende
råder ej heller. Dock torde väl numera vara mest vanligt att bidraget bestämmes
att utgå för månad. Men betalning för en längre tidrymd lärer ingalunda
vara sällsynt. Särskilt på landet, där bidraget plägar utgå med väsentligt
lägre belopp än i stad, torde sålunda betalning för år ännu förekomma. Ofta
torde bidraget för en period anses förfallet först vid dess slut. Detta sammanhänger
med den rådande uppfattningen att bidraget är en ersättning åt
modern för det hon underhåller barnet.

Beredningen har i underhållstagarens intresse ansett det nödigt att uttryckliga
bestämmelser i förevarande frågor meddelas. För att bidraget skall kunna fylla
sitt ändamål att tjäna till underhåll, är det nödvändigt atk föreskriva förskottsbetalning.
Vad angår den tidsperiod, för vilken bidrag bör erläggas, torde betalning
för månad, såsom erfarenheten visat, vara för det stora flertalet fäll mest lämplig.
Förskottsbetalning för längre tid skulle ofta innebära en obillighet mot den bidragspliktige
och överstiga hans förmåga samt dessutom, så vitt angår bidrag till
barnet, medföra fara att det av modern förslösas utan nytta för barnet. Till undvikande
av besvär och kostnader synes betalningsterminen ej gärna böra göras kortare
än en månad, även om den bidragspliktige själv uppbär avlöning för kortare tidrymd,
till exempel vecka. Ur ordningssynpunkt synes lämpligast att betalningen erlägges
för kalendermånad. Första inbetalningen skall sålunda a.vse tiden till nästa

Lag om barn utom äktenskap, 8 och it §§. 111

kalendermånads början och betalningen därefter fortgå, månad efter månad. Därest
underhållsskyldigheten skall fullgöras till viss dag, till exempel den då barnet
fyller femton år, behöver naturligtvis för sista månaden icke erläggas mer än vad
som belöper på tiden till den dag, då underhållsskyldigheten upphör.

Att underhållsbidrag till barn skall erläggas i förskott gäller även i allmänhet
i utländsk rätt. Vad angår betalningsterminen, sä är denna i åtskilliga länder,
liksom enligt förslaget, eu viss i lagen bestämd period. Så är till exempel fallet
enligt tysk rätt, där perioden är satt till kvartal. I andra länder är det överlåtet
åt den myndighet, som bestämmer bidraget, att vare sig inom en i lagen
fastställd gräns (Danmark) eller utan någon som helst inskränkning i lagen
(Schweiz) träffa ett avgörande härutinnan. I den nya norska lagen är betalningsterminen
fixerad till månad.

Ett annat betalningssätt än det i förslaget angivna kan stundom vara för parterna
eller endera av dem mera passande. Särskilt för det fall, att den bidragspliktige
befinner sig i goda ekonomiska omständigheter, kan en längre betalningstermin
åtminstone från hans sida synas önskvärd. Men även en kortare betalningstid
eller betalning först vid periodens slut kan vara av omständigheterna
påkallad. Den i förslaget upptagna regeln har därför ansetts icke böra vara
ovillkorlig, utan det har, liksom i tysk rätt, lämnats medgivande att vid bestämmande
av underhållsbidraget reglera betalningen på annat sätt.

Stadgandet att bidraget i allmänhet skall erläggas för månad avser, såsom
förut angivits, bland annat att förekomma det bidraget förslösas. För att ett
sådant resultat må med säkerhet kunna vinnas, har det funnits nödvändigt upptaga
ett stadgande, enligt vilket förskottsbetalning, som därutöver göres, icke
befriar den bidragspliktige från skyldighet att, där behov i framtiden uppstår,
ånyo lämna understöd.

9 §•

Föräldrar till barn utom äktenskap sluta ofta avtal med varandra i fråga om
underhåll till barnet. Modern, som vanligen har barnets omedelbara försörjning
om hand, överenskommer sålunda ofta med fadern att han skall till henne utgiva
visst bidrag till dess uppfostran. Ej sällan har den träffade överenskommelsen

Avtal om
underhåll
till barnet.
Gällande
rätt.

112

Utländsk

rätt.

Lag om barn utom äktenskap, 9 §.

karaktär av förlikning; mot det att fadern till modern erlägger en viss summa till
barnets underhåll, avstår modern från vidare anspråk därå och åtager sig att
ensam föda och uppfostra barnet. Angående giltigheten och verkan av sådana
avtal innehåller vår lag icke några bestämmelser; och i praxis hava härom yppats
olika meningar, särskilt vad angår avtal, varigenom fadern velat genom erläggande
av ett visst belopp en gång för alla befria sig från vidare underhållsskyldighet.
I åtskilliga fall har sålunda förklarats, att genom avtal av antydda innehåll
fadern väl icke vore befriad från sin i lag stadgade skyldighet att försörja barnet,
men att han på grund av detsamma icke kunde förpliktas att till modern utgiva
vidare bidrag till barnets föda och uppfostran.1 I ett fall har för barnet särskilt
förordnad förmyndare ansetts icke äga bättre rätt än modern och sålunda även
av honom framställt yrkande om bidrag utöver vad fadern enligt avtal redan
erlagt till modern blivit ogillat.2 Däremot har i ett par fall avtalet icke ansetts
utgöra hinder för fattigvårdsstyrelse att av fadern bekomma bidrag för vård åt
barnet.8 Och på sista tiden har fadern på yrkande av särskilt förordnad förmyndare
för barnet dömts att utan hinder av avtal, som här avses, utgiva bidragtill
barnets underhåll, i ett fall, då modern avlidit utan tillgångar,4 och i ett annat
fall, då upplyst blivit att hon var medellös.5

De främmande lagarna innehålla vanligen uttryckliga bestämmelser, som inskränka
avtalsfriheten i förevarande hänseende. Enligt den tyska lagen skall, såsom förut
är nämnt, för varje barn utom äktenskap förordnas en särskild förmyndare, som har
att representera barnet. Modern kan således icke med laga verkan för barnet sluta
något avtal om underhållet. Och vad angår avtal emellan förmyndaren och fadern
är stadgat, att sådant avtal, så vitt det avser framtiden eller innebär betalning av

1 Se K. Maj:ts utslag den 25 november 1846 (Schmidt J. A. XIX, s. 479), den 19 september 1876

(N. J. A. s. 399), den 27 februari 1883 (N. J. A. s. 107) och den 27 augusti 1900 (N. J. A. s. 349).

I det genom utslaget den 19 september 1876 avgjorda mål blev resultatet det nämnda, oaktat modern

vid avtalets ingående var omyndig. Men sedermera har avtal ansetts ej vara för modern bindande,
då hon vid dess ingående varit omyndig och behörig målsman ej deltagit däri; se K. Maj:ts utslag den
9 april 1897 (N. J. A. s. 252, målet avdömt i högsta domstolens plenum).

2 Se K. Maj:ts utslag den 30 mars 1897 (N. J. A. s. 190).

3 Se K. Maj:ts utslag den 13 april 1859 (Juridiska föreningens tidskr. h. 20, s. 164) och dom den 20

februari 1872 (Naumans tidskr. 1872, s. 505).

4 Se K. Maj:ts utslag den 8 maj 1907 (N. J. A. s. 198).

6 Se K. Maj:ts utslag den 26 februari 1913 (N. J. A. s. 87, målet avdömt i högsta domstolens
plenum).

Lag om barn utom äktenskap, i) §. 11;;

<iD viss summa eu gäng för alla (Abfindung), för sin giltighet erfordrar fastställelse
av förmynderskapsdomstolen. Därjämte är förklarat att uppgivande av barnets
underhål]sanspråk för framtiden utan ersättning är ogiltigt. Den österrikiska
lagen innehåller föreskrift att föräldrarna äga frihet att med varandra träffa förlikning
angående barnets försörjning, men det säges tillika att sådan förlikning
icke kan göra intrång i barnets rätt. Avtal med för barnet bindande verkan
anses dock kunna såsom i Tyskland slutas mellan fadern och barnets förmyndare
med bifall av förmynderskapsdomstolen. I Schweiz äger såväl modern som barnet
var för sig rätt att göra gällande barnets anspråk på underhåll av fadern.

Genom denna för barnet självständiga rätt till talan om underhåll, vilken rätt
skall utövas av en för tillvaratagande av barnets bästa särskilt förordnad person
(Beistand), tillgodoses barnets intresse även i nu förevarande avseende. Dessutom
är uttryckligen föreskrivet, att barnets talerätt icke upphäves genom en av modern
sluten förlikning, som uppenbart gör intrång i barnets anspråk. Enligt den
danska lagen är förlikning eller överenskommelse mellan föräldrar om framtida
underhållsskyldighet till barnet bindande, allenast om overpvrigheden godkänner
avtalet. Sådant godkännande får ej givas, om lagens grundsatser i fråga om
underhållsplikten blivit i väsentlig grad åsidosatta. Dessutom är föreskrivet att,
om avtalet innefattar åtagande att utgiva ett visst belopp en gång för alla, beloppet
skall insättas i overformynderiet eller i ett av staten erkänt livförsäkringsbolag
för att användas till livränta för barnet, dock med rätt för overpvrigheden
att, om särskilda förhållanden föreligga, medgiva att beloppet annorlunda disponeras.
Den norska lagen, som föreskriver, att det i allmänhet genom ingripande
från det offentligas sida skall sörjas för att underhållsbidrag blir av myndighet
fastställt, innehåller tillika den bestämmelsen, att åtgärder för sådan fastställelse
kunna på moderns begäran underlåtas, om den uppgivne fadern i bidragsfogdens
närvaro skriftligen erkänner faderskapet och utfäster sig att betala sådana bidrag
till moder och barn, som godkännas av amtmannen.

Vid övervägande huru denna fråga bör för framtiden ordnas har beredningen Allmänna
funnit avtal angående det barnet enligt 3 § under uppväxttiden tillkommande synPunkterunderhåll
böra med för barnet bindande verkan få komma till stånd. En godvillig
uppgörelse i underhållsfrågan måste till och med anses önskvärd och
ligger såväl i barnets och föräldrarnas som i det allmännas intresse. Däri 15

—142970

114

Lag om barn atom äktenskap, 9 §.

genom undvikes rättegång med alla därmed förenade slitningar, obehag och kostnader.
Särskilt den offentlighet åt förhållandet, som en rättegång är ägnad medföra,
kan stundom för föräldrarna eller åtminstone endera av dem innebära ett
kännbart lidande. Varder underhållsfrågan i godo ordnad, torde man också ofta
kunna påräkna större villighet att fullgöra den åtagna förpliktelsen. Föräldrarna
kunna stundom vilja reglera betalningssättet för underhållsbidraget annorlunda,
än förslaget angiver, och sådant kan, såsom redan under 8 § anförts, ofta vara
lämpligt. Icke heller avtal, varigenom den underhållsskyldige förbinder sig att
i stället för periodiska bidrag till barnets underhåll utgiva ett visst kapitalbelopp,
synes böra förbjudas. Fet måste anses vara en synnerlig fördel föi
barnet att dess underhåll för framtiden sålunda varder tryggat. Detta ligger i
öppen dag, om man besinnar de svårigheter och hinder av mångfaldigt slag, som
under loppet av underhållstiden hittills mött och väl även hädanefter, om än,
såsom är att förvänta, i mindre mån, torde möta för realiserandet av barnets
lagbestämda anspråk på underhåll. Och för den underhållsskyldige kan det vara
angeläget att en gång för alla erhålla klarhet och säkerhet i fråga om skyldighetens
omfattning för att därefter kunna med trygghet ordna sina förhållanden
för framtiden.

Men å andra sidan är uppenbart, att obegränsad avtalsfrihet i förevarande ämne
icke kan få råda, De i lag bestämda grundsatserna för underhållsskyldigheten
måste även vid avtals ingående i huvudsak upprätthållas. Härutinnan har det
hittills brustit i betänklig grad. Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har
anledningen till att fadern träffat uppgörelse med modern, särskilt angående eu
viss summa en gång för alla, ofta varit den, att han därmed a\sett slippa billigare
undan, än om hans underhållsskyldighet blivit efter rättegång fastslagen.
Och modern har ej sällan befunnit sig i tillstånd av verklig nöd samt för övrigt
saknat kraft och förmåga att gent emot fadern tillvarataga barnets bästa. Hon
har måst giva vika för hans påtryckningar, och de överenskomna villkoren hava
ofta blivit uppenbart obilliga. Stundom har modern icke ens käft tillräcklig
ansvarskänsla för barnet utan låtit sitt handlingssätt bestämmas av egen fördel
eller i allt fäll av synpunkter, som legat barnets intresse fjärran. Därtill har
för övrigt, då överenskommelsen avsett ett visst belopp i ett för allt, förefunnits
så mycket större frestelse, som modern själv ägt råda över beloppet. Detta har

115

Lag om barn utom äktenskap, !) §.

of.ksä otta använts utan nytta för barnet, och nya krav mot fadern hava måst
anställas. Stundom har beloppet överlämnats till fosterföräldrar med skyldighet
för dem att för all framtid försörja barnet. Denna form för fosterlegas utgående
har emellertid visat sig ägnad att i hög grad äventyra barnets liv och välfärd.

Med den skärpning av faderns förpliktelser, som förslaget innebär, kan det helt
visst befaras, att fäderna i större utsträckning än förut skola söka genom avtal
med modern vinna minskning i desamma. Särskilda garantier äro därför av nöden,
för att barnets intressen icke må bliva lidande i följd av avtalet. I förevarande
paragraf upptagas de bestämmelser, beredningen i sådant avseende ansett erforderliga.

Av^beredningen föreslagna bestämmelser i detta ämne avse enligt sakens natur, Bestämmelliksom
den utländska lagstiftningen, allenast framtida underhåll. Det är faran framtida
för att barnet i framtiden skall sakna tillbörliga medel till sitt uppehälle, som ''underhåll.
man med bestämmelserna velat förekomma. I fråga om underhållsanspråk för
förfluten tid har ansetts böra råda full avtalsfrihet.

Till en början upptar förslaget en mera formell föreskrift. Avtalet skall Avtalets

slutas i skriftlig av två personer bevittnad handling. En sådan form har ^°rm"

synts beredningen påkallad i främsta rummet för att förekomma förhastade

beslut samt tvister huruvida avtal kommit till stånd och om dess innehåll.

Även ett annat för barnet betydelsefullt intresse har beredningen velat till godose

genom formföreskriften. Barnet synes nämligen böra beredas tillfälle
att, när den underhållsskyldige brister i fullgörande av sitt i avtalet gjorda
åtagande, så snabbt och lätt som möjligt komma till sin rätt enligt avtalet.

Det vore kanske eljest fara värt att överenskommelser icke i önskvärd omfattning
komme till stånd. Barnet bör sålunda icke vara hänvisat att göra
sin rätt gällande i den vanliga civilprocessen utan bör kunna anlita det snabbare
och bekvämare förtärande, som lagsökningen innebär. Och förutsättning
härför är att anspråket grundar sig å skriftlig handling. Däremot kan visserligen
enligt gällande utsökningslag icke omedelbart på avtalet erhållas exekution

i den bidragspliktiges egendom. Men beredningen framlägger i samband med
förevarande lagförslag jämväl förslag om en ny exekutionsform för underhållsbidrag,
nämligen införsel i avlöning, pension eller livränta. Och beredningen
har ansett, att även avtal skall kunna tjäna .såsom grundval för denna exeku -

116

Lag om barn utom äktenskap, 9 §.

tion. Även ett annat förslag, som avser att bereda trygghet för underhållsbidrags
utgående, då underhållspliktig avflyttar från riket eller fara därför är för handen,
har av beredningen upprättats. Jämväl för de åtgärder, som enligt detta
förslag kunna komma till användning emot den bidragspliktige, skall avtalet
kunna läggas till grund. Men sådan verkan kan avtalet ej gärna tilläggas, med
mindre det har här föreslagna form.

Avtalets god- Fara för att avtalet länder till nackdel för barnet föreligger, såsom av det ovan
kännande. gag^a framgy_rj huvudsakligen då modern, såsom visserligen i regeln är förhållandet,
äger rättsligen företräda barnet. Måhända kan någon gång även sådan fara
vara för handen i det jämförelsevis sällsynta fall att fadern är barnets förmyndare
och modern vill genom avtal ordna den henne åliggande bidragspliktJ Det
är för nu nämnda fall, då således föräldrarna träffa överenskommelser, som barnets
intressen kräva särskilt skydd. Enligt senare upptagen bestämmelse skall
i dessa fall i regeln finnas förordnad en barnavårdsman, som har att iakttaga
barnets rätt och bästa. Det åligger denne, bland annat, att tillse det barnet
genom avtal eller rättegång tillförsäkras underhåll. 1 anslutning härtill har det
ansetts lämpligt föreskriva att avtalet skall godkännas av honom. Ofta torde
barnavårdsmannen komma att taga del i förhandlingarna vid avtalets tillkomst
och kan därvid göra gällande sitt inflytande. Har överenskommelse träffats utan
hans medverkan, kan han göra sitt godkännande beroende av att överenskommelsen
ändras på visst sätt. Uppenbarligen bör han vägra godkänna avtalet, om
barnets intressen därigenom bliva lidande eller, såsom det heter i den danska
lagen, de i lag bestämda grundsatserna angående underhållsskyldighet blivit i
väsentlig grad åsidosatta. För den händelse undantagsvis barnavårdsman ej finnes,
oaktat annan än fadern eller modern ej är förordnad till förmyndare, har prövningen
av avtalet ansetts lämpligen böra verkställas av barnavårdsnämnden.

Vad nu är sagt skall enligt förslaget gälla, endast för det fäll att modern eller
fadern är barnets förmyndare och i sådan egenskap sluter avtalet. Företrädes
barnet av annan förmyndare, har det synts kunna tillåtas denne att sluta avtal
utan att behöva underställa det någon myndighets prövning.

Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva ett visst belopp
en gång för alla, torde ytterligare garanti mot att barnets intresse kränkes böra

Lag om barn utom äktenskap, U §. 117

sokas. För fastställande av storleken utav det vederlag, som härvid bör komma i
Iraga, kräves mera omdöme och övervägande, än där fråga är om blott periodiska
bidrag. Vederlaget synes ej ovillkorligen böra beräknas uteslutande med hänsyn
till att det kan giva en avkastning, svarande precis mot vad eljest bort utgå i
periodiskt bidrag, intill dess barnet nått viss ålder. Vid beräknande av beloppet
torde även kunna tagas i betraktande den säkerhet för barnets framtida underhåll,
avtal av förevarande art innebär. Men även en annan viktig omständighet
är härvid att beakta. Av skäl, som skola angivas under 38 § i förslaget, hava dessa
avtal, i motsats till vad som där föreslås beträffande avtal om periodiska bidrag,
icke ansetts böra vara underkastade rubbning, om de förhållanden inträda, som
eljest enligt nämnda paragraf föranleda därtill. Sålunda skola till exempel väsentlig
förbättring eller försämring av föräldrarnas villkor, barnets iråkade sjukdom och
till följd därav ökade behov vara utan inverkan å avtalet. Då den ingående och
allsidiga prövning, som avtal av nu ifrågakomna innehåll med hänsyn till det
anförda böra underkastas, icke alltid kan påräknas hos barnavårdsmannen eller
den särskilt förordnade förmyndaren, har beredningen föreslagit att för sådant
avtal i varje fall fordras godkännande av barnavårdsnämnden.

Det ligger uppenbarligen i barnets intresse att avtal i underhållsfrågan snarast A,,*nl <
möjligt kommer till stånd. Ju tidigare, dess lättare torde det för övrigt också slutas före
ofta vara att åvägabringa en uppgörelM Önskvärt är att frågan är ordnad redan delse f°''
vid barnets födelse, då behov av understöd inträder. I förslaget har därför intagits
föreskrift därom att avtal må slutas redan före barnets födelse. Föreskriften
står i överensstämmelse med förslagets processuella regler, som medgiva anställande
av talan om underhåll ävensom provisoriskt utdömande därav redan innan
barnet blivit fött.

Vad nu ar sagt om underhåll till barn under uppväxttiden gäller i det väsent- Avtal om
liga om det underhållsbidrag, modern enligt 5 § har att utfå. Om avtal angående underhåll
sådant underhåll har därför ansetts böra gälla samma regler som angående barn- atmodem‘
uppfostringsbidraget, dock att, då ifrågavarande underhåll endast skall utgå för
en kort tid, det ansetts vara tillräckligt med godkännande av barnavårdsmannen,
när sådan är förordnad, även för det fäll att avtalet avser ett visst belopp i ett
för allt.

118

/Mg om barn utom äktenskap, 9 och 10 §§.

Verkan av Även om avtal angående underhåll enligt 3 eller 5 § icke uppfyller nu angivna
anncmform.föreskrifter om form och godkännande, synes det icke höra sakna all rättsverkan.

Avtal om p),a saff(]a föreskrifter äro givna i den underhållsberättigades intresse, bör avtalet

underhall ® °

enligt 6 §. kunna gälla mot den underhållsskyldige, varemot den underhållsberättigade skall
kunna vinna rättelse, när avtalet tillförsäkrar honom mindre än honom tillkommer
enligt lagen. Detsamma synes böra gälla i fråga om underhållsbidrag,
som avses i 6 §. Här föreligger icke samma intresse som i förut omförmälda
fall att få underhållsbidraget genom avtal oryggligt bestämt. Och avtal om
utbetalning av visst belopp en gång för alla bör i dessa fall icke gärna ifrågakomma,
då det svårligen kan beräknas huru länge underhållet skall fortgå.
Någon lämplig myndighet att pröva avtalet finnes icke heller tillgänglig.

10 §.

Föreskrifter Såsom ovan erinrats, har hittills barnets representant, således vanligen modern,
ägande avsatt ägt råda över det belopp, som den underhållsskyldige förbundit sig att till barkommefbar
ne^s underhåll utgiva en gång för alla. Men därpå har barnet ofta blivit lidande.
net tillgodo. jjep mäste beredas trygghet för att beloppet verkligen kommer barnet till godo,
och bästa medlet härför synes vara, onÄför beloppet åt barnet inköpes en efter
underhållsskyldigheten avpassad livränta. Förslaget lämnar dock öppet åt barnavårdsnämnden
att, där den finner skäligt, tillåta att beloppet användes på annat
lämpligt sätt. Anledning för barnavårdsnämnden att medgiva en avvikande
anordning i fråga om beloppets användande kan, bland annat, föreligga, i fall
adoption av barnet enligt det av beredningen härom upprättade förslag kommer
till stånd. En sådan adoption måste ofta anses vara en verklig lycka för
barnet. För adoptivföräldrarna kan det ofta vara av vikt att få disponera be
loppet eller någon del därav, och deras önskan därutinnan kan helt visst stundom
böra bifallas.

För närvarande ingår det ej i riksförsäkringsanstaltens verksamhet att tillhandahålla
livränta av här avsedd art. Ett bifall till förslaget förutsätter därför, att
riksförsäkringsanstalten erhåller bemyndigande i sådant hänseende.

Lag om barn utom äktenskap, 11 §.

119

11 §.

Det ligger i sakens natur att, om barn vid föräldrarnas frånfälle är minder- Barnets rätt
årigt eller eljest i behov av underhäll, det bör av föräldrarnas kvarlåtenskap
erhålla nödiga medel till sitt uppehälle, så länge det är oförmöget att sörja för
sig själv. Detta anspråk tillgodoses genom barns rätt till arv och laglott, hos oss
jämväl genom den särskilda rätt till understöd, som enligt de förut omförmälda
bestämmelserna i förordningen den 21 december 1857 tillkommer det. Detta gäller
emellertid icke barn utom äktenskap, i den mån det är uteslutet från arv efter
föräldrarna eller en av dem. På annat sätt måste alltså sörjas för barnets rätt i
förevarande avseende. Man har därvid förfarit i viss mån olika i olika rättssystem.

Enligt den tyska lagen samt enligt den schweiziska, så vitt angår barn som ej
har arvsrätt efter fadern, betraktas vid faderns död barnets rätt till underhåll av

Utländsk

rätt.

honom såsom en skuld, vilken övergår på hans arvingar, om de ej göra sig urarva.
Arvingarna bliva sålunda under nämnda förutsättning personligen ansvariga
för underhållsbidragets utgörande enligt samma grunder, som förut gällt.
De äga dock rätt att i stället giva barnet en »Abfindung». Denna belöper
sig i Tyskland till vad barnet skulle hava bekommit i laglott, om det varit
barn i äktenskap, det vill säga halv arvslott mot äkta barn, och i Schweiz
till vad barnet skulle fått, om det varit erkänt, vilket innebär, att barnet vid
konkurrens med äkta barn får högst halv arvslott men eljest icke lider någon
inskränkning i sitt underhållsanspråk. På samma grundsats äro bestämmelserna
i österrikiska lagen byggda, ehuru där ej finnas uttryckliga regler om
inskränkning i rätten till underhåll till förmån för arvingarna. Enligt dansk
rätt har barnet anspråk att ur faderns dödsbo utfå ett belopp, som motsvarar
kapitalvärdet av det framtida underhållet. Men detta anspråk får, såsom varande
av familjerättslig natur, stå tillbaka för de vanliga borgenärernas krav
och kan således göras gällande endast under förutsättning att boet är solvent.
Till skydd för äkta barn är stadgat, att underhållsbidraget ej må överstiga
vad barnet skulle fått i arv, om det varit äkta. Dessutom gälla vissa inskränkningar
till förmån för änka, som sitter i oskift bo. I Norge hava med
införande av barnets rätt till arv efter fadern äldre bestämmelser om underhållsbidragets
utgående vid faderns död bortfallit, varemot underhållsbidragets kapital -

120

Lag om barn utom äktenskap, 11 §.

värde skall utgå ur dödsboet efter den, som förklarats underhållsskyldig, ehuru
hans faderskap ej ansetts styrkt.

Svensk rätt. Vad i denna del hos oss gäller är ej fullt klart. I 1734 års lag finnes icke
någon annan bestämmelse i ämnet än den indirekta, som innehålles i stadgandet
i 8 kap. 7 § ärvdabalken, enligt vilket, om endera av föräldrarna dör
och ej lämnar gods efter sig, den efterlevande ensam skall föda barnet. Den
åsikten bar framställts, att i följd av denna bestämmelse skyldigheten att
utgiva underhåll åt barnet skulle vila å boet såsom en vanlig gäld. Barnets
anspråk på understöd skulle alltså tävla med borgenärernas fordringar
och följaktligen kunna göras gällande emot sterbhusdelägarna personligen, om
de ej gjort sig ur arva. Denna uppfattning har dock ej i praxis vunnit erkännande.
1 Men även om barnets anspråk på underhåll skall utgå ur boet
allenast under förutsättning att boet är solvent, är därmed dess förhållande till
bröstarvingars rätt ingalunda klart. Då särskild bestämmelse till skydd för
denna rätt icke finnes, läge måhända det antagande närmast, att barn utom
äktenskap ägde företräde framför bröstarvingar till behållningen i boet. En
sådan uppfattning skulle dock innebära en obillighet mot bröstarvingarna och
för övrigt föga stämma med den för barn utom äktenskap ogynnsamma ståndpunkt,
1734 års lagstiftare eljest intagit.3 Närmare föreskrifter i fråga om barnets rätt
till understöd vid föräldrarnas frånfälle gåvo icke heller lagkommittén och äldre
lagberedningen i sina förslag till civillag. Det hette i dessa helt kort, att arvingarna
skulle svara med kvarlåtenskapen för det understöd den avlidne skolat
utgiva. Då barn utom äktenskap genom lagen den 17 mars 1905 likställdes
med barn i äktenskap i fråga om arv efter moder, stadgades uttryckligen, att
de förstnämnda icke skulle äga åtnjuta nu ifrågavarande särskilda rätt till un 1

Se K. Maj:ts dom den 1 oktober 1902 (N. J. A. s. 306), genom vilken förklarades, att faderns förpliktelse
att utgiva underhäll till barn utom äktenskap icke vore av beskaffenhet att efter hans död övergä
på hans arvingar i annan mån än att dessa, för den händelse han lämnade gods efter sig, hade skyldighet
låta barnet därnr bekomma nödtorftig föda och uppfostran.

2 Jfr även lagutskottets betänkanden vid riksdagarna 1840—41 (n:r 87) samt 1847—48 (n:r 40).
I motion vid riksdagen 1840—1841 föreslogs att, om kvinna doge och lämnade efter sig barn utom
äktenskap, hennes tillgångar och förmögenhet skulle, innan något arvsanspråk finge ifrågakomma, användas
till uppfostran och underhåll åt barnet. Lagutskottet ansåg att, da anspråk på underhåll till
barn utom äktenskap vid föräldrarnas frånfälle gjordes gällande, tillbörligt avseende borde fästas vid derättigheter,
som tillkomme barn i äktenskap, och avstyrkte därför motionen. Av enahanda skäl avstyrkte
lagutskottet en i samma syfte väckt motion vid 1847—48 års riksdag.

121

Lag om. barn utom äktenskap, 11 §.

derstöd ur hennes kvarlåtenskap. Däremot lära dessa barn hava samma rätt till
understöd ur moderns dödsbo, som enligt förordningen den 21 december 1857 ti 11-

ommer barn i äktenskap.

Då även enligt beredningens förevarande förslag barn utom äktenskap allenast Beredi
visst undantagsfall äger rätt till arv efter fader, erfordras fortfarande .särskilda slag. Under -bestämmelser i fråga om underhåll åt barnet vid hans död. Förslaget avser att full- ''barnet1
ständiga och förtydliga den gällande rättens knapphändiga stadgande i denna del.

1 överensstämmelse med naturen av ifrågavarande underhållsanspråk är till en början
i förslaget uttryckligen uttalat, att underhåll till barnet skall utgå allenast ur behållningen
i boet. Barnet skall sålunda i fråga om sitt underhållsanspråk stå efter
borgenärerna. Däremot gäller som huvudregel, att underhållet skall utgå före arvsoch
testamentslotter. Därest fadern jämväl skulle efterlämna bröstarvingar, skulle
emellertid denna regel kunna lända till orättvisa och hårdhet mot dessa. Det
kan nämligen allt för väl hända, att behållningen i boet icke förslår att tillfredsställa
både barnets och bröstarvingarnas befogade anspråk. Finnas bröstarvingar,
synes barnet icke kunna göra anspråk på att behandlas bättre än om det vore
barn i äktenskap. Till huvudregeln har därför fogats den bestämmelsen, att
barnet icke må erhålla större del av behållningen, än det skulle hava bekommit,
om det varit av äktenskaplig börd. Skulle alltså det belopp, som erfordras för
fullgörande av underhållsskyldigheten mot barnet, överstiga vad barnet ägt erhålla
i arvslott, om det varit barn i äktenskap, får barnet åtnöjas med en mot arvslotten
svarande del av behållningen i boet. Detta gäller, även om bröstarvingarna
eller några av dem icke tarva understöd. Är testamente upprättat, skall vid
bestämmande av maximum för det underhåll barnet äger åtnjuta hänsyn tagas
till såväl vad barnet skolat få i arv, om det varit av äktenskaplig börd, som vad
barnet i sådant fall ägt bekomma i underhåll av den egendom, som givits i
testamente.

Vad som på nu nämnda sätt skall utgå ur boet är det belopp, som erfordras
för underhållsskyldighetens fullgörande för framtiden. Förfallet underhållsbidrag
är däremot att anse såsom vanlig gäld. Ur boet skall sålunda uttagas ett sådant
belopp, att barnet kan komma i åtnjutande av det underhåll, den avlidne fadern
skolat utgiva. Beredningen har ansett lämpligast att beloppet tillfaller barnet
med full äganderätt. Härigenom beredes möjlighet att åt barnet inköpa en

16—1426 79

122

Lag om barn utom äktenskap, 11 och 12 §§.

Underhåll
till modern.

Avtal om
underhåll
till barnet
och modern
vid faderns
död och användning
av
belopp, som
därvid utgår
till barnet.

efter underhållsskyldigheten avpassad livränta. Föreskrift om beloppets användande
på sådant sätt är upptagen i sista stycket av paragrafen.

Det bidrag, som fadern, enligt vad under 5 § utvecklats, är pliktig att utgiva
till moderns uppehälle, har icke karaktär av skadestånd utan avser framför allt
att tjäna barnets intresse. Yad som vid faderns död erfordras för fullgörande av
denna hans underhållsskyldighet, såvitt avser framtiden, har därför även synts
böra utgå på enahanda sätt som framtida underhåll till barnet eller ur behållningen
i boet men före arvs- och testamentslotter. Bestämmelse härom har upptagits
i förevarande paragraf. Tydligt är dock, att en tillämpning av bestämmelsen
allenast mera sällan kan komma i fråga, i det att underhållsbidraget till modern
vid faderns död oftast är guldet eller förfallet till betalning, i vilket sistnämnda
fall det är att behandla såsom vanlig gäld. Med avseende härå och då det belopp,
som kan komma att i här avsedd ordning utgå till modern, dessutom är jämförelsevis
obetydligt, har det icke ansetts nödigt giva någon särskild föreskrift till
skydd för bröstarvingars anspråk i boet.

De skäl, som föranlett bestämmelserna i 9 och 10 §§ angående avtal med fadern
om vad som skall tillkomma barnet och modern och om användning av belopp,
som utgår till barnet såsom vederlag för underhållsskyldigheten i dess helhet,
föranleda att motsvarande regler böra vara att tillämpa beträffande det underhållsbidrag,
som enligt denna paragraf skall i händelse av faderns död utgå ur
boet efter honom.

Om arvsrätt.

12 §.

Arvsrätten Bestämmelserna i 1734 ars lag angående arvsrätten vila pa den grundsatsen, att
arvsrätt följer allenast med det genom äktenskap grundade familjebandet; utom
äktenskap födda barn äro i regeln uteslutna från allt arv utom efter egna barn och
bröstarvingar. Denna grundsats har emellertid, såsom förut påpekats, ingalunda av
1734 års lagstiftare konsekvent vidhållits, och genom den nya lagstiftningen om
oäkta1 barns arvsrätt efter moder och mödemefränder har den helt övergivits, sä
vitt angår förhållandet emellan barnet å ena sidan samt modern och hennes släkt
å den andra. Det är blodsbandet, som formelt sett här är avgörande. Då det icke

Tjaij om barn utom äktenskap, 12 §. 123

kan ifrågasättas att nu avvika från den nyligen antagna regeln om de utom
äktenskap födda barnens rätt till arv efter modern och hennes släkt, återstår att
överväga huruvida, såvitt angår förhållandet emellan barnet å ena sidan samt
fadern och hans släkt å den andra, den nuvarande ståndpunkten bör bibehållas
eller blotta blodsbandet även här skall grunda arvsrätt.

Härvid har beredningen funnit åtskilliga skål tala för att barn utom äktenskap
får ärva jämväl fadern och fädernefränderna eller åtminstone fadern.

Beredningen har redan framhållit, hurusom man vid den nu ifrågavarande
lagstiftningen bör sträva efter att kraftigt betona det nära samband, som blodsbandet
skapar mellan föräldrarna och barnet, och de förpliktelser att taga sig
an barnet detta samband ålägger föräldrarna. Föräldrarna såsom barnets upphov
böra hava skyldighet att bereda barnet nödiga förutsättningar för att
det må kunna slå sig fram i livets kamp. Ur sådan synpunkt är det av betydelse
att barnet icke blott får anspråk på uppfostran och underhåll under
uppväxttiden utan även bekommer andel i föräldrarnas kvarlåtenskap. Därigenom
skulle, så kraftigt som på lagstiftningens väg kan ske, föräldrarnas samband med
och ansvar för barnet fastslås. Detta måste så småningom påverka föräldrarnas
ansvarskänsla, vilket åter måste bliva till gagn även i praktiskt av
seende, särskilt med hänsyn till underhållsskyldighetens fullgörande. De utom
äktenskap födda barnens likställighet med barn i äktenskap skulle ock måhända
i någon mån bidraga till att höja deras ställning i socialt hänseende. Nu angivna
synpunkter göra sig gällande, ej mindre vad angår förhållandet till fadern än
beträffande förhållandet till modern; de fördelar, som ur dessa synpunkter skulle
vinnas genom tillerkännande av arvsrätt, komme ej att bliva fullt verksamma,
med mindre rättsställningen bleve densamma i förhållande till bägge föräldrarna.

Innehållet av 1734 års lags bestämmelser å förevarande område torde huvudsakligen
vara att anse såsom en yttring av den förut omförmälda ståndpunkt,
enligt vilken man för att i sedlighetens intresse motaxketa de utomäktenskapliga
könsförbindelserna sökte nedbringa de i sådan förbindelse födda barnens
rättsliga ställning. Det har redan framhållits, att detta innebär en orättvisa
mot barnen, som därigenom kunna sägas bliva straffade för det föräldrarna
knutit en av lagen ogillad förbindelse. Förut har också erinrats därom, att det
syfte man önskat vinna genom sådana bestämmelser, minskningen av de utom -

124

Lag om barn utom äktenskap, 12 §.

äktenskapliga förbindelserna, i stort sett knappast främjats därigenom. Yad beträffar
de tillfälliga förbindelserna har barnets utestängande från arvsrätt snarast
verkat i motsatt riktning. Den omständigheten att barn av en tillfällig förbindelse
icke blir mannens arvinge är i hög grad ägnad att understödja den
uppfattning, som tyvärr i stor utsträckning gör sig gällande och som innebär,
att han anser sig tämligen ansvarslöst kunna knyta sådana förbindelser. Och för
kvinnan lär det i allmänhet medföra en sådan risk att inlåta sig i dylika förbindelser
att, om hon över huvud fäster avseende vid de motiv, som böra avhålla
henne därifrån, dessa motiv icke ofta torde komma att motvägas av utsikten att
ett eventuellt barn en gång i framtiden skall komma att ärva fadern. Däremot kan
med fog göras gällande, att de mera varaktiga könsförbindelser, som ej hava äktenskapets
form, konkubinaten, kunna komma att ökas, därigenom att barn av dylika
förbindelser beträffande arvsrätten likställas med de inom äktenskap födda barnen.

Men om sålunda arvsrätt för barnet efter fadern icke skäligen kan avvisas
på den grund, varå 1734 års lagstiftning huvudsakligen byggt, finnas dock andra
skäl, som göra det betänkligt att giva sådan arvsrätt.

Om också härstamningen, blodsbandet, betecknas såsom den formella grunden
till arvsrätten, torde den ej vara den enda. Den omständigheten att mellan två
personer faktiskt finnes en samhörighet, en gemenskap i levnadsförhållanden, är
ock av stor betydelse dels i och för sig, dels såsom grundläggande eu prestation
att den ene önskar att hans egendom efter hans död skall övergå till den andre.
Detta ger sig tillkänna bland annat däri, att enligt nyare lagar och lagförslag
arvsrätten begränsas till närmare släktskapsled samt rätt till arv tillerkännes
jämväl make. Ätt förhållandet emellan fadern och hans utom äktenskap
födda barn är vida mindre intimt än förhållandet emellan modern och
barnet är otvivelaktigt. Redan fysiologiskt sett är barnet knutet närmare
till modern än till fadern, och detsamma gäller om förhållandena, sådana de
i livet gestalta sig. Medan modern och barnet ofta leva samman med varandra,
på samma sätt som om barnet varit fött i äktenskap, står fadern i regeln
främmande för barnet. Det är i de flesta fall modern, som får vårda och uppfostra
barnet, och rätten därtill kan icke gärna tagas ifrån henne, med mindre
det visar sig nödvändigt med hänsyn till barnets intresse. Då föräldrarna icke
leva tillsammans, kommer fadern i regeln icke att befatta sig med barnet på.

Lag om barn utom äktenskap, 12 §. I2f>

annat sätt, än att lian lämnar underhållsbidrag till det. Faderns ringa intresse
karakteriseras bäst därav, att lian i ett stort antal fall först genom rättegång
kan förmås lämna sådant bidrag. De sedliga och faktiska förutsättningarna för
eu arvsrätt gestalta sig alltså väsentligt olika i ena och i andra fallet; i den
man arvsrätten må anses grundad på den faktiska samhörigheten mellan arvlåtaren
och arvingen samt arvlåtarens presumerade vilja, saknas anledning att
giva barnet arvsrätt efter fadern. Väl är det sant, att man bör söka i möjligaste
man bringa fäderna till barn utom äktenskap på andra tankar, söka förmå dem att
taga sig an barnen på mera tillfredsställande sätt än nu vanligen är fallet. Men det
går icke med ens att åstadkomma en dylik ändring i uppfattningen. Fara är att ett
genomförande nu av arvsrätt efter fadern skulle medföra, att fäderna i än större
utsträckning än för närvarande skulle söka undandraga sig att erkänna faderskapet.

En annan omständighet, som icke får förbises, är hänsynen till faderns legitima
familj, om han bar sådan. För medlemmarna av denna familj, vilka kanske under
många år delat ljuvt och lett med fadern, skulle den omständigheten vara ägnad
medföra svårt lidande, att efter faderns frånfälle ett hans barn utom äktenskapet,
som stode dem alldeles främmande, om vars tillvaro de i de flesta fall
varit okunniga och som kanske vore frukten av en under faderns äktenskap
knuten förbindelse, skulle med familjens medlemmar äga del i kvarlåtenskapen.
Detta låter icke heller väl förena sig med vår rätts grundsatser angående
egendomsförhållandena mellan makar. Dessa grundsatser gå i det stora hela
ut därpå, att makarna även ekonomiskt skola vara en enhet, så att vad de
äga eller förvärva i regeln blir deras gemensamma egendom och, när endera dör,
delas mellan den kvarlevande och barnen. Att låta mannens barn utom äktenskapet
taga del i den lott, som fäller på honom, är icke väl överensstämmande
med denna ordning. Och särskilt stötande skulle det vara, om egendomen i boet
i dess helhet eller till större delen införts däri av hustrun. Teoretiskt sett kan
detsamma sägas beträffande barnets rätt att ärva modern. Men i praxis blir
skillnaden helt säkert stor, därför att barnet, på sätt förut framhållits, i allmänhet
i livet stått modern nära men varit fadern främmande. För det fäll att
barnet avlats under faderns eller moderns äktenskap, kommer härtill, att äktenskapsbrott
av hustru i regeln blir känt och antingen föranleder brytning aväktenskapet
eller uppgörelse mellan makarna, medan den omständigheten att

126

Lag om barn utom äktenskap, 12 §.

mannen genom äktenskapsbrott avlat barn oftast ej skulle bliva känd lör familjen,
förrän barnet efter hans död komme att göra anspråk pa del i arvet.

Det måhända viktigaste skälet mot att tillerkänna barn utom äktenskap arvsrätt
efter fadern är emellertid ovissheten om faderskapet. Vem modern är, framgår
omedelbart vid barnets födelse, men att få utrönt vem som är fader kan
ofta möta synnerliga svårigheter. Så länge faderskapet huvudsakligen endast
medför skyldighet för fadern att sörja för barnets uppfostran och underhåll under
uppväxttiden, kau man nöja sig med eu tämligen svag bevisning angående
faderskapet. Detta är icke försvarligt, om faderskapet jämväl skall grunda arvsrätt.
Men bevisningen i detta hänseende är synnerligen vansklig. Inom äktenskapet
kan man nöja sig med eu presumtion, som innefattar antagande både att
makarna under äktenskapet haft könsumgänge med varandra och att barnet avlats
vid sådant umgänge, även om kvinnan möjligen haft umgänge med annan man. Men
detta är ej möjligt, när det gäller barn utom äktenskap. Till en början måste det
styrkas att den man, som påstås vara fader till ett barn utom äktenskap, haft umgänge
med kvinnan å den tid, då barnet lår anses vara avlat. Detta möter sådana
svårigheter, att i de allra flesta fall måste såsom det huvudsakliga bevismedlet
tillgripas parts ed. Redan häri ligger en viss svaghet, och den kommer
att än mer framträda om, såsom nödvändigt .lär vara och beiedningens förslag
även innehåller, det skall kunna tillatas modern att med ed fylla bevisningen
För att full visshet skall vara vunnen om faderskapet fordras emellertid

£> .Öl*

mera än utredning om att mannen haft umgänge med kvinnan a konceptionstiden.
Möjlighet förefinnes ju, att hon under denna tid, som är rätt lång, halt
umgänge jämväl med annan man. Att detta icke är ovanligt bekräftas av
erfarenheten. Har kvinnan under konceptionstiden plägat umgänge med flera
män, kan det på den medicinska vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke avgöras
vilken av dessa är fadern. För att säker bevisning om faderskap skall
föreligga, borde sålunda strängt taget fordras utredning icke blott därom att
den uppgivne fadern haft umgänge med modern under konceptionstiden utan
även att icke någon annan man under samma tid halt umgänge med henne.
En sådan bevisning är emellertid i regeln alldeles omöjlig för kvinnan eller barnets
representant att genomföra. Så vida man icke vill göra ett stadgande om
arvsrätt alldeles illusoriskt, får man då ordna saken så, att den påstådde fadern

Lcuj om barn utom äktenskap, 12 $. 127

iar rättighet att göra invändning därom, att jämväl annan man haft umgänge
med henne under konceptionstiden, och söka bevisa detta. Uppenbart är emellertid,
att det ofta måste möta synnerligen stora svårigheter för den uppgivne fadern
att kunna åstadkomma bevisning i sådant hänseende. Val kan man föreskriva,
att faderskap ej får fastställas, så snart blott anledning finnes till antagande, att
kvinnan under konceptionstiden haft umgänge jämväl med annan man. Men
även med en sådan föreskrift kan det lätt hända, att bevisningen misslyckas,
ehuru i verkligheten kvinnan haft förbindelse med flera män. Regeln kan ä
andra sidan i många fall verka lör hårt för modern och barnet; och av hänsyn
härtill nödgas man måhända låta modern med ed fria sig från misstanken om
umgänge med flera män. Att på en bevisning, som möter sådana vanskligheter
grunda en rätt för barnet att jämte eller framför dem, som med säkerhet kunna
anses vara mannens närmaste, ärva honom, är synnerligen betänkligt.

Själva anordningen med rätt till bevisning om att kvinnan under konceptions
tiden haft umgänge med flera män, i och för sig föga tilltalande, kan dessutom
medföra synnerligen ödesdigra följder för barnet, om bevisningen lyckas. I sådant
fäll kan barnet rättsligen icke fa någon fader. Det tillskapas härigenom
en ny klass oäkta barn, som har all utsikt att bliva en verklig pariasklass, nämligen
sådana som blivit utan fader, därför att man icke kan utröna vilken av
flera möjliga fäder är den rätte. Konsekvent borde i sådant fall icke ens underhållsbidrag
kunna utdömas. Men även om man låter alla konkumbenterna eller
en av dem betala sådant bidrag, är det dock uppenbart, att dessa barn socialt sett
skola få en synnerligen dålig ställning, som för dem kan medföra svåra lidanden.1

Vid prövning av de skäl, som sålunda kunna anföras för eller emot medgivande
åt barn utom äktenskap av arvsrätt efter fadern, har beredningen funnit
skälen mot sådan arvsrätt vara övervägande. Regeln blir således densamma som
nu gäller, eller att barnet ärver moder och mödernefränder, såsom om det hade
äktenskaplig börd, men att barnet ej har arvsrätt efter fader och fädernefrände^
Det kan dock ifrågasättas, huruvida denna regel bör göras ovillkorlig eller om
icke i fråga om vissa barn utom äktenskap andra bestämmelser böra gälla.

I Danmark, där underhållsskyldighet ålägges alla de män, som haft umgänge med modern i konceptionstiden,
är det föreskrivet att barn, som åtnjnter underhållsbidrag av flera män. icke skall såsom
fosterbarn anbringas på en ort, varest detta är bekant så vida det är anledning antaga, att barnet skall,
komma att lida därav.

Trolovnings barn.

X28 Lar/ om barn utom äktenskap, 12 §.

Enligt 1734 års lag tillkommer äkta börd några grupper av barn, vilkas föräldrar
icke ingått vigselfäst äktenskap med varandra, nämligen de barn, som
avlats i trolovning eller under äktenskapslöfte eller i lönskaläge, varå sedan följt
trolovning eller äktenskapslöfte. I den ovan meddelade historiken har framhållits,
hurusom den ledande tanken under förarbetet till lagens bestämmelser härom
varit, att barnet skulle erhålla förmånen av äkta börd allenast i de fall, då modern
var förenad med fadern i en äktenskaplig förbindelse av ett eller annat slag, men
att enligt lagens slutliga avfattning barnen kommo att åtnjuta denna förmån
jämväl i vissa ofta förekommande fall, då icke något slags äktenskap förenade
dess föräldrar. Då den nya lagen om äktenskaps ingående och upplösning avskaffade
begreppet äktenskapslöfte och gav trolovningen en förändrad betydelse,
ordnades genom 8 § promulgationslagen till nämnda lag barnens ställning sålunda,
att barn, som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter barnets avlelse ingått
trolovning med varandra, skulle vara äkta barn. Promulgationslagen anslöt sig
härigenom, sakligt sett, på det närmaste till 1734 års lag, då genom den nya
lagen trolovningsbegreppet utvidgats, så att kvinnan lärer kunna åberopa sig på
trolovning jämväl i de fall, då hon enligt 1734 års lag skulle kunnat göra gällande
att mannen givit henne äktenskapslöfte. Denna reglering av trolovningsbarnens
rättsställning var emellertid avsedd att gälla endast provisoriskt, till dess
frågan i sammanhang med den nu föreliggande revisionen av lagstiftningen om
barn utom äktenskap och om äktenskaplig börd erhölle sin slutliga lösning.

Regeln om barnets äkta börd kan, vid det förhållande att lagen här ej förutsätter
utan tvärtom förbjuder äktenskaplig sammanlevnad, ej innebära, att barnet
har i allo samma rättsliga ställning som barn i vigselfäst äktenskap. Närmare
bestämmelser om vilka rättsverkningarna äro finnas dock icke i lagen. Den äkta
börden medför uppenbarligen full arvsrätt, för visso även rätt till faderns namn
och stånd. Faderns skyldighet att bidraga till barnets underhåll lärer ock sträcka
sig utöver den nödtorft, som skall beredas barn utom äktenskap. Vårdnaden om
barnet och därmed sammanhängande rättigheter och skyldigheter torde emellertid
i första hand tillkomma modern.1 Barnet torde ock följa modern i fråga om religion.

Då frågan om trolovningsbarnens rättsliga ställning nu skall slutgiltigt lösas,
har beredningen funnit att, sedan de ofullkomnade äktenskapen a\ förts ui \ år

1 Se kTMaj:ts utslag den 1 maj 1911 (N. J. A. s. 195) och den 2 juli 1915 (N. J. A. s. 335).

129

Lag om barn utom äktenskap, 12 §.

lagstiftning, lagen icke gärna han tillerkänna dessa barn äktenskaplig börd. En
sådan ordning saknar också motstycke inom den främmande rätten, om man bortser
från den finska, där 1734 års Jags hithörande bestämmelser ännu gälla. Detta
är emellertid huvudsakligen en fråga beträffande lagstiftningens systematik och terminologi.
Av det sagda följer icke, att trolovningsbarnen i fråga om de särskilda
materiella rättigheterna skola likställas med andra barn utom äktenskap. Men i
den man de fortfarande skola åtnjuta särskilda förmaner, måste detta uttryckligen
angivas i förevarande lag.

Vid bestämmande av trolovningsbarnens ställning med avseende å de särskilda
iamiljerättigheterna möter i främsta rummet frågan om dessa barn böra äga arvslätt
efter fader. Det är då att märka, att de skäl, som ovan anförts mot sådan
arvsrätt för utomäktenskapliga barn i allmänhet, icke äga samma giltighet i fråga
om trolovnings barn. Särskilt är detta fallet med avseende å ovissheten om faderskapet.
Det nära förhållande, vari trolovade stå till varandra, utgör ett synnerligen
starkt stöd för det antagande, att den manlige kontrahenten är fader till det barn,
som avlats under moderns trolovning. Även om man ej bär, i likhet med vad som
gäller inom äktenskapet, utan vidare kan uppställa den presumtionen, att den trolovade
mannen är fader till barnet, torde man dock, om bevisning förebringas
därom att de trolovade haft samlag å tiden för barnets avlelse, kunna lämna ur
räkningen den möjligheten att modern å samma tid haft umgänge jämväl med
annan. Och om barnet avlats före moderns trolovning samt det styrkes att hon
å konceptionstiden haft umgänge med den man, som sedermera tagit henne till
sin trolovade, lärer även lagen med erforderlig trygghet kunna utgå från att han
är den verklige fadern. Om tvivelsmål härutinnan förelegat, skulle nämligen
helt visst i regel trolovningen icke hava kommit till stånd.

Det skäl för arvsrätt efter fader, som sannolikheten av den trolovades faderskap
utgör, motväges ej, såsom motsvarande sannolikhet beträffande faderskapet till
barn i konkubinat, av faran för att sådan arvsrätt skall medföra ett försvagande
av äktenskapet såsom samhällsinstitution. Trolovningen är icke såsom konkubinatet
en mot äktenskapet fientlig företeelse, utan syftar till äktenskap. Såsom
trolovning erkänner nämligen lagen endast en överenskommelse, som går ut på
ingående av ett äktenskap i den av lagen erkända formen. Särskilt i de delar
av vårt land, där det bland allmogen är vanligt, att trolovade flytta samman före

17—142979

130

Lag om barn utom äktenskap, 12 §.

vigseln, skulle det förvisso befinnas stridande mot allmänna rättsmedvetandet, om
trolovningsbarnen berövades den arvsrätt efter fader, som av ålder tillkommit
dem. Ett så väsentligt försämrande av ifrågavarande barns rättsliga ställning
kan icke vara ett följdriktigt steg under ett lagstiftningsarbete, som har till sitt
huvudsyfte att höja de utomäktenskapliga barnens villkor. Beredningen har därför
ansett sig böra föreslå, att trolovningsbarn i motsats till annat barn utom
äktenskap skall hava arvsrätt efter fadern. Den omständigheten, att publikt dirimerande
äktenskapshinder vid trolovningens ingående förefanns, skall ej utesluta
arvsrätt, om en av föräldrarna var i god tro.

Arvsrätt efter fädernefränder är i ojämförligt mindre grad än arvsrätten efter
fader av betydelse för trolovningsbarnens allmänna ställning i rättsligt och ekonomiskt
hänseende samt torde icke äga någon grund i det allmänna rättsmedvetandet.
Trolovningsbarnen, vilka i regel icke uppväxa hos fadern, stå liksom
andra barn utom äktenskap vanligen främmande för hans släkt. I den mån arvsrätten
får anses grundad på samhörighet med arvlåtaren och på dennes presumerade
vilja, är det därför icke befogat att tillerkänna trolovningsbarn arvsrätt efter
fädernefränder. Detta gäller desto mera, som faderns fränder stundom icke ens
äga kännedom om barnets tillvaro. Det kunde inträffa, att den släkting av äktenskaplig
börd, som någon av faderns fränder betraktat som sin närmaste arvinge,
genom trolovningsbarnets närmare skyldskap uteslötes från rätt till hans kvarlåtenskap,
enär han trott sig sakna anledning att upprätta testamente. Härtill
kommer, att de fakta, som konstituera barnets egenskap av trolovningsbarn,
i regel torde bliva fastställda genom faderns av modern vitsordade erkännande.
Om också lagen giver en var, som har intresse därav, rätt att undanröja verkan
av erkännandet genom bevisning om dess oriktighet, äger erkännandet dock på
grund av den stora svårigheten att åvägabringa sådan bevisning en i viss mån
dispositiv karaktär. Det kan näppeligen vara befogat att låta den uppgivne
fadern till ett barn utom äktenskap genom sådant erkännande bestämma angående
arvet efter sina fränder. Att barnets erkännande såsom trolovningsbarn
enligt förslaget skall inverka på deras rätt, som jämte eller efter barnet skulle
vara mannens arvingar, är väl sannt, men dessas arvsrätt kan ju mannen genom
testamente på motsvarande sätt inskränka eller utesluta. Beredningen hai av nu

131

Lag om barn utom äktenskap, 12 §.

anförda skal ansett trolovningsbarnets arvsrätt icke böra sträckas så långt, att
den omfattar jämväl arvsrätt efter fädernefränderna.

Vad angår trolovningsbarnens rättsliga ställning i övrigt, synas de i förevarande
förslag upptagna bestämmelserna vara av det innehåll, att de äro väl avpassade även
för ifrågavarande barn, vilka, med avseende därå att föräldrarna i regeln icke
sammanleva, i allmänhet uppväxa under samma förhållanden som andra barn utom
äktenskap.

För närvarande tillkommer äkta barns rätt jämväl barn, som avlats i våldtäkt.
Att bibehålla dessa barns likställighet med barn i äktenskap synes lika litet som
beträffande trolovningsbarnen böra ifrågakomma. Någon anledning att åt våldtäktsbarnen,
som utgöra ett ytterst ringa fåtal, bereda en särställning genom att
tillerkänna dem arvsrätt efter fadern synes ej heller finnas.

Enligt vissa främmande lagstiftningar erhåller barn utom äktenskap arvsrätt,
jämväl om fadern erkänt barnet eller om det avlats i en mera stadigvarande förbindelse,
som dock icke fått äktenskapets form, ett så kallat konkubinat.

Genom erkännande minskas visserligen ovissheten angående faderskapet, om den
än ej fullt avlägsnas. Men en regel, enligt vilken arvsrätt inträdde, så snart
mannen erkänt barnet men ej eljest, skulle säkert vara ägnad att medföra
ogynnsamma följder för ett stort antal barn. Det måste, såsom å annat ställe
närmare utvecklas, vara ett önskemal att i sa manga fall som möjligt kunna
utan rättegång åstadkomma uppgörelse med fadern angående kostnaderna för
barnets vård och uppfostran. Om en sådan uppgörelse alltid finge anses innebära
ett erkännande av faderskap och erkännande tillika medförde arvsrätt,
bleve därav helt säkert följden, att erkännande vägrades i en mängd fall,
då mannen eljest kunnat förmås att träffa godvillig uppgörelse. För att förekomma
en sådan påföljd kunde man visserligen så ordna saken, att arvsrätt endast
inträdde vid ett i viss form avgivet erkännande. Det skulle innebära,
att ett sådant erkännande gåves karaktären av en disposition, på samma sätt
som den anteckning till kyrkoboken, vilken enligt förordningen den 14 april
1866 modern hade att ombestyra för att barnet skulle få arvsrätt efter henne,
eller den kuldlysning, som enligt dansk och norsk rätt kan äga rum från faderns
sida. Erfarenheten från Danmark och Norge, där kuldlysning ytterst sällan förekommer,
ger emellertid vid handen, att en sådan anordning skulle hava föga

Våldtäkts barn.

Erkända

barn.

132

Lag om barn utom äktenskap, 12 §.

praktisk betydelse. Det behov, som härutinnan kan förefinnas, blir, där ej fadern
vill nöja sig med att göra testamente till barnets förmån, fullt tillgodosett, om
enligt det av beredningen förut avgivna förslaget till lag om adoption fader till
barn utom äktenskap får tillfälle att adoptera barnet.

Konkubinat- När modern vid barnets födelse lever i konkubinat, råder kanske ofta icke
barn. större ovisshet om faderskapet, än när barn födes i äktenskap. Cxemenskapen emellan
fadern och barnet är ock i detta fall i allmänhet tämligen stor, så länge förbindelsen
mellan föräldrarna fortfar. Större säkerhet härutinnan innebär förhållandet
dock icke, då därmed icke är förknippat något rättsligt band emellan föräldrarna.
Ett barn i ett konkubinat kan därför ingalunda sägas intaga samma
ställning till fadern som ett barn i äktenskap. Härtill kommer att en regel, enligt
vilken barn, som fötts i konkubinat, skulle erhålla arvsrätt efter fadern lika
som barn i äktenskap, medan andra barn utom äktenskap skulle vara i saknad
av sådan rätt, skulle inneoära ett erkännande från samhällets sida av konkubinatet
såsom i viss mån likställt med äktenskapet. Då det emellertid ligger
i samhällets intresse, att förbindelsen mellan man och kvinna tager den fasta
form, som äktenskapet innebär, bör ett dylikt erkännande icke givas. Det vore
alldeles stridande mot den tanke, som ligger till grund för hela lagstiftningen
om äktenskapet. Inkonseqvent skulle det ock vara, om man, på samma gång
man reformerar lagstiftningen om äktenskap, skulle tillskapa ett nytt slags
äktenskap av lägre valör vid sidan av det regelmässiga. Man bör i stället söka
att giva lagstiftningen om äktenskap ett sådant innehåll, att däri icke må finnas
anledning för dem, som vilja ingå en stadigvarande förbindelse, att undandraga
sig att giva förbindelsen äktenskapets form.

Innebörden I 1905 års lag talas endast om barnets rätt till arv. Men däri ligger uppenaarvsrätt
häri igen, att vad som är stadgat om rätten till laglott även i detta fall skall
gälla. Likaledes torde sagda lag böra tolkas så, att barnet blir arvsledare i
samma mån det själv får arvsrätt. Beredningen har ansett att detsamma fortfarande
bör gälla men lika med 1905 års lagstiftare funnit särskilda bestämmelser
i berörda hänseende icke erforderliga. Faran för ett missförstånd blir än
mindre, därest enligt beredningens förslag 8 kap. 7 § ärvdabalken helt upphäves.

Arv efter Det är en uppenbar och stötande inkonsekvens, när 1734 års lag, som icke ger
barnet, barnet rätt till arv efter föräldrarna eller deras fränder, likväl tillerkänner för -

133

Lag om barn utom äktenskap, 12 och 13 §§.

äldrarna och fränderna full arvsrätt efter barnet. Ömsesidighet synes i detta
hänseende böra råda. Enligt beredningens förslag skall därför väl modern och
hennes fränder äga arvsrätt efter barnet men fadern och hans fränder för vanliga
fall vara alldeles uteslutna från sådan rätt. Då trolovningsbarn får arvsrätt
efter fadern men ej efter fädernefränderna, bör arvsrätt efter sådant barn tillkomma
fadern men ej fädernefränderna.

Om barnavårdsman.

13 §.

Eörevarande paragraf inleder bestämmelserna om en ny funktionär, barnavårdsmannen,
som beredningen ansett böra förordnas för varje barn utom äktenskap.

Den förbättring av barnets och moderns rättsliga ställning, som förslagets bestämmelser
om underhållsskyldigheten medföra, skulle väsentligen bliva endast
en reform på papperet, därest icke de förpliktelser, som lagen ålägger fadern,
komme att utkrävas i större omfattning än hittills varit fallet. Den i detta hänseende
nu rådande ordningen, som anförtror tillvaratagandet av barnets rätt uteslutande
åt modern i egenskap av barnets naturliga representant, har visat sig
synnerligen otillfredsställande. Endast i mindretalet fall varder faderns underhållsskyldighet
över huvud taget fastställd genom dom eller avtal. Och i dessa
fall bliver det fastställda underhållsbidraget ofta icke indrivet, ehuru möjlighet
därtill finnes. Också modern undandrager sig i många fall sin skyldighet att
sörja för barnet. Ett ingripande från det allmänna mot fadern eller modern
äger rum, endast om fattigvårdssamhället, sedan barnet kommit i åtnjutande av
fattigvård, finner lämpligt att göra sin regressfordran mot föräldrarna gällande.
Att fattigvårdssamhället därvid ofta låter sitt handlingssätt bestämmas mera av
sitt eget ekonomiska intresse än av omsorg om barnet, är helt naturligt. Även
om fattigvårdssamhället till det yttersta fullgör sin skyldighet, måste det anses
såsom ett missförhållande att det underhållsbidrag, som fadern är pliktig att
giva barnet, kommer det till godo i form av fattigvård och således endast efter det
att och i den mån som fattigvårdsbehov inträtt. Detta komme helt säkert än
oftare att inträffa, sedan underhållsskyldigheten enligt förslaget utvidgats, så att

Om barnavårdsmannen.

Behovet av
lagstiftningsåtgärder.

134

Lag om barn utom äktenskap, 13 §.

den i inånga fall kommer att omfatta långt mera än fattigvårdsbehovet. Att
skapa en bättre ordning i förevarande avseende måste vara av trängande behov
påkallat.

Utländsk I den nyare utländska lagstiftningen har man på skilda vägar sökt nå ifrågavarande
mål.

Det är redan i motiveringen till 2 § nämnt, hurusom enligt den tyska lagen
förmyndare skall förordnas för varje barn utom äktenskap och hurusom svårigheten
att finna lämpliga förmyndare lett till uppkomsten av yrkesförmynderskap.

Den schweiziska lagen tager hänsyn därtill, att modern icke utan tvingande
skäl bör skiljas från befogenheten att företräda barnet samt att barnets rätt
och bästa bör bevakas redan före dess födelse. Så snart den kommunala eller
kantonala myndighet, som äger att förordna förmyndare, erhållit kännedom
därom att ett barn utom äktenskap blivit fött eller modern före barnets födelse
för myndigheten tillkännagivit att hon är havande, skall myndigheten
förordna en god man (Beistand). Denne har att bevaka barnets intressen, såväl
de faktiska som de rättsliga, särskilt emot fadern. Faderskapstalan kan
emellertid anhängiggöras jämväl av modern. Sedan faderskapstalan blivit slutförd
eller tiden för anhängiggörande av sådan talan gått till ända, vilket senare
sker ett år efter barnets födelse, skall gode mannen avgå och i hans ställe en
förmyndare tillsättas, där ej anledning föreligger att ställa barnet under moderns
eller faderns föräldramakt. Det genom praxis införda yrkesgodmanskapet synes
liksom yrkesförmynderskapet vinna allt större utbredning.

I Norge har enligt den nya lagen lagts väsentlig vikt därpå, att genom ingripande
från det allmännas sida skyndsammast möjligt utredning om faderskapet
företages och faderns skyldigheter i avseende å underhållet fastställas. Genom föreskrifter
om anmälningsskyldighet är det sörjt för att kvinnans havandeskap eller
barnets födelse jämte uppgift från henne om vem som är barnafadern kommer till
offentlig myndighets kännedom. Kvinna, som blivit havande utom äktenskap, skall
senast tre månader före den väntade nedkomsten med uppgift om tiden för konceptionen
och barnafaderns namn göra anmälan till läkare eller barnmorska, vilken,
efter att hava genom undersökning konstaterat havandeskapet, skall insända den
gjorda anmälan till bidragsfogden (utmätningsmannen) i kvinnans hemort. Det
åligger vid äventyr av böter föräldrar, husbondfolk och andra i liknande ställning

135

Lag om larn utom äktenskap, 13 §.

att tillhålla kvinnan att gorå anmälan. Har anmälan dock icke gjorts före nedkomsten,
skall den läkare eller barnmorska, som då biträder, uppfordra kvinnan att
uppgiva vem fadern är; denna uppgift skall med anmälan om födelsen insändas
till bidragsfogden. Är icke läkare eller barnmorska närvarande vid nedkomsten,
åligger det i stället kvinnan själv vid äventyr av böter att inom fjorton dagar
därelter till bidragsfogden göra anmälan om nedkomsten samt uppgiva faderns
namn; det åligger även vid bötesansvar den, hos vilken nedkomsten äger rum,
samt envar vuxen, som därvid biträder, att tillhålla modern att göra anmälan
inom föreskriven tid. Så snart bidragsfogden emottagit anmälan, som ovan sägs,
skall han översända anmälningen till amtmannen, som har att utfärda åläggande
för den uppgivne fadern att erlägga underhållsbidrag samt ombesörja åläggandets
delgivning med denne. Vill den, som erhållit åläggandet, bestrida faderskapet, har
han att inom viss kort tid anhängiggöra talan därom vid domstol. Uppfostringsbidragets
indrivning skall ombesörjas av bidragsfogden ex officio.

Beträffande dansk lagstiftning må i detta sammanhang endast påpekas, hurusom
bestämmelserna om underhållsbidrags förskotterande av det allmänna, som har
regressrätt mot fadern, faktiskt innebära att det allmänna i stor omfattning övertagit
besväret med och ansvaret för indrivningen av faderns underhållsbidrag.

Het av den finska lantdagen år 1913 antagna lagförslaget stadgar ej blott att
för barn, som är fött utom äktenskap, skall på anmälan av den kommunala förmyndarnämnden
av rätten förordnas förmyndare, där ej modern prövas fullt
lämplig att vara barnets lagbestämda förmyndare, utan ock att redan under
kvinnans havandeskap god man bör av förmyndarnämnden utses att bevaka barnets
rätt emot lägersmannen. Uppdraget att vara god man skall upphöra, då
frågan om förmynderskapet avgjorts; dock bör gode mannen, där kvinnan får
vara förmyndare för barnet, biträda henne vid rättegång mot lägersmannen. För
övertagande av godmanskap och förmynderskap skall kommunen på förslag av
förmyndarnämnden antaga en eller några lämpliga personer, vilka äro härtill
villiga, och tillerkänna dem skälig avlöning av kommunens medel; och skall kommunens
åtgärd underställas rättens godkännande. Valet av god man och förmyndare
är dock icke med nödvändighet inskränkt till denna krets av yrkesförmyndare.
Kvinna, som är havande, skall redan före nedkomsten göra anmälan till
förmynderskapsnämnden eller yrkesförmyndare om sitt tillstånd ävensom, sedan

136

Lag om barn utom äktenskap, 13 §.

god man blivit utsedd, lämna denne erforderliga uppgifter om, bland annat,
barnets fader; något straff för underlåtenhet därutinnan är dock icke stadgat.
Då barnets födelse blivit anmäld för vederbörande kyrkobokförare, bar denne
skyldighet att meddela förmyndarnämnden tillgängliga upplysningar om, bland
annat, moderns och den uppgivne faderns namn och hemvist.

Anmärknin- Redan i motiveringen till 2 § har beredningen anfört de skäl, som tala mot en
Sde dervid- anordning, varigenom förmynderskapet i regel fråntages modern. Detta måste
^stift ningen'' bliva händelsen icke blott enligt den tyska lagen utan även, fastän i mindre omfattning,
enligt den schweiziska lagen och den av Finlands lantdag antagna lagen.
Som enligt sistnämnda två lagar godemannens uppdrag icke varar efter det faderns
underhållsskyldighet blivit fastställd, måste nämligen särskild förmyndare förordnas
i de talrika fall, då modern icke är kompetent att på egen hand sörja för
det fastställda underhållsbidragets indrivande. Att, såsom den norska lagen
gör, anförtro omsorgen om faderskapets fastställande och underhållsbidragets indrivande
åt en administrativ myndighet, vars huvudsakliga uppgift är av annan
art, torde icke överensstämma med svensk åskådning och skulle i vårt land näppeligen
leda till önskat resultat. Även om det danska systemet med underhållsbidrags
förskotterande av det allmänna införes, bortfaller därmed icke behovet av
särskilda åtgärder för att trygga utbekommandet av faderns underhållsbidrag, enär
det icke kan förutsättas att modern alltid begagnar sig av möjligheten att erhålla
förskott samt det allmännas skyldighet att utgiva förskott under inga förhållanden
kan tänkas bliva av så stor omfattning som faderns underhållsskyldighet enligt
förevarande förslag.

Allmänna Om således åtskilligt synes vara att anmärka mot de bestämmelser omför 3beredning-r

mälda utländska lagar och lagförslag innehålla i syfte att trygga tillvarata rf£;:''z

av barnets rätt, lär emellertid den tanke, som ligger till grund för dessa

barnavårds- bestämmelser och som innebär att å det allmännas vägnar skall tillses, att
mannen.

barnet erhåller vad rätteligen tillkommer det, vara värd all uppmärksamhet.
Såsom förut påvisats, saknar modern ofta vilja eller förmåga att göra barnets rätt
gällande. Det förekommer väl numera ej sällan, särskilt i de större städerna,
att enskilda personer eller föreningar i socialt eller filantropiskt syfte söka
bistå mödrarna. Men att låta sig nöja härmed går icke an. De angivna förhållandena
påkalla med nödvändighet ett ingripande av samhället till skydd och

137

Lag om barn utom äktenskap, 13 §.

hjälp för barnen. Mödrarna äro ock ofta i stort behov av hjälp för egen del.
Beredningen har trott lämpligaste sättet att nå detta mål vara en föreskrift att
för varje barn utom äktenskap skall förordnas en särskild person, en barnavårdsman,
som skall hava att bistå modern och tillse att barnets rätt och bästa behörigen
tillvaratagas. Genom att modern bibehålles vid vårdnaden om och förmynderskapet
för barnet tillförsäkrar man sig större intresse hos henne för barnet. Och
hon far i barnavårdsmannen det stöd och den hjälp hon behöver till företagande
av de åtgärder, som äro nödvändiga för att trygga barnets och hennes egen rätt.

Är hon själv ur stånd eller ovillig att vidtaga sådana åtgärder, går barnets rätt
därigenom icke förlorad; barnavårdsmannen äger även utan hennes medverkan
ingripa, där så erfordras. En sådan tillsyn kan väl behövas icke blott under den
närmaste tiden efter barnets födelse utan under hela dess uppväxttid. I regel
skall därför barnavårdsmannens uppdrag fortfara under hela denna tid. Då barnavårdsmannens
uppgift är mera social än privaträttslig, har förordnande av barnavårdsman
icke ansetts böra anförtros åt domstol, såsom förordnande av förmyndare,
utan uppdraget gjorts till en kommunal förtroendepost. Det är att hoppas, att i
allmänhet dugliga och för saken intresserade personer skola kunna förvärvas för
uppdragets fullgörande. Och om även till en början barnavårdsmännens verksamhet
på sina ställen kommer att lämna åtskilligt övrigt att önska, lär det dock
kunna antagas, att institutionen så småningom skall på tillfredsställande sätt fylla
sin viktiga uppgift.

Såsom förut är aogivet, är det icke meningen att barnavårdsmannen skall träda Barnavårdsi
moderns ställe såsom representant för barnet. Hon skall själv äga att rätts- åligganden.
ligen företräda barnet. I följd därav kommer barnavårdsmannens verksamhet i
främsta rummet att gå ut på att vara modern till bistånd med råd och upplysningar
med avseende å de rättsliga åtgärder, som förhållandena påkalla. Denna
biträdande verksamhet bör naturligtvis omfatta både moderns och barnets rätt i
alla de avseenden, som sammanhänga med barnets födelse. Men vad barnet angår,
skall barnavardsmannen icke inskränka sig till råd och upplysningar, som lämnas
modern. Han skall övervaka att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas och
således sörja för att härför erforderliga åtgärder bliva vidtagna. Därvid kan det
bliva fråga om att ingripa ej blott mot fadern eller tredje man utan även mot
modern.

18—142979

138 Lag om barn utom äktenskap, 13 §.

Det är naturligtvis icke möjligt att i lagtexten uttömmande angiva vad som
innefattas i den uppgift barnavårdsmannen sålunda skall kava. Men det har ansetts
lämpligt att i lagen uttryckligen framhålla några de viktigaste av barnavårdsmannens
åligganden, så vitt angår tryggandet av barnets rätt. Han skall
sålunda särskilt sörja för, att lämpliga åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande
av barnets börd och tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda med
indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag samt, där så finnes erforderligt,
göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet. Förslaget ålägger
således barnavårdsmannen såsom en ovillkorlig skyldighet att vaka över, att faderskapet
och underhållsskyldigheten så vitt möj ligt varda fastställda antingen godvilligt
eller genom rättegång. Det är icke blott barnets behov av underhåll från fadern utan
även dess ideella intresse att känna sin fader, som kräver ett sådant fastställande.
År anledning antaga, att barnet är trolovningsbarn, varom i 12 § sägs, bör barnavårdsmannen
sörja för, att även detta förhållande varder fastställt. Att åtgärderna skola
vidtagas ofördröjligen har beredningen ansett böra inskärpas, enär ett dröjsmål lätt
kan medföra att fadern, särskilt om han under tiden inlett en ny förbindelse eller
ingått äktenskap med någon annan än barnets moder, blir mera ovillig att vidgå
sina skyldigheter mot barnet eller att faderskapsbevisningen varder försvårad
eller omöjliggjord. Av 9, 20 och 21 §§ framgår att ifrågavarande åtgärder
kunna vidtagas redan före barnets födelse, och barnavårdsmannen bör naturligtvis
medverka till att det sker, om han redan före födelsen erhållit sitt
förordnande. Genom det av beredningen föreslagna institutet införsel i avlöning,
pension eller livränta beredes ojämförligt mycket större möjlighet än hittills
att indriva de fastställda underhållsbidragen. Meddelandet av införsel är emellertid
beroende av initiativ från den underhållsberättigade. Barnavårdsmannen
får icke underlåta att föranstalta om beviljandet av införsel, där det lagligen
må äga rum och synes erforderligt för att trygga utfåendet av underhållsbidrag.
Även de barnafäder, som godvilligt betala dem åliggande underhållsbidrag,
visa ofta stor motvilja mot att erlägga betalningen direkt till modern, med
vilken de ej vilja hava något att skaffa; särskilt i sådana fall måste det
vara en stor fördel att bidraget kan genom barnavårdsmannen tillhandahållas
modern eller den, i vilkens vård hon anförtrott barnet. Enligt 2 § skall, om
modern är olämplig att förese barnet, vårdnaden fråntagas henne och annan för -

139

Lag om barn utom äktenskap, 13 och 14 §§.

ordnas till förmyndare. I anslutning härtill har det i förevarande paragraf ålagts
barnavårdsmannen att, där så finnes erforderligt, göra anmälan om förordnande
av förmyndare för barnet. Han bör således med uppmärksamhet följa moderns
sätt att vårda barnet och, där större bristfällighet yppas, ingripa på sätt här
förutsättes.

Såsom förut är antytt, kan det emellanåt förekomma, att barnavårdsmannen Barnavärdsbehöver
bevaka barnets rätt emot modern. Hen även då fråga är om för-”''själv^föra
hållandet till fadern eller tredje man, kan det inträffa att barnets intresse på- talankallar
åtgärd, som är i strid mot moderns önskan eller vartill hon icke vill medverka.
För sådana fall kräves det uppenbarligen att barnavårdsmannen på grund
av sin befattning får självständigt föra talan för barnet. Frånsett dylika
fall, som säkert ej bliva så sällsynta, skulle det ofta leda till omgång och kanske oersättlig
tidsförlust, om barnavårdsmannen icke kunde vidtaga någon rättslig åtgärd
å barnets vägnar utan fullmakt från modern. Härigenom måste också barnavårdsmännens
auktoritet emot såväl mödrarna som fäderna samt deras intresse
för sin viktiga uppgift bliva lidande. Förslaget giver därför barnavårdsmannen
befogenhet att, oberoende av modern-förmyndaren, själv eller genom ombud föra
talan för barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap samt barnets
förklarande för trolovningsbarn.

På grund av den allmännyttiga arten av barnavårdsmannens verksamhet och Biträde av
den ställning av kommunal förtroendeman, som han enligt förslaget skall intaga, P°dlgheT
har han ansetts böra erhålla rätt till biträde av polismyndigheten; denna skall
kostnadsfritt tillhandagå honom med underhållsskyldigs efterspanande eller hörande
och med verkställande av delgivningar.

14 §• .j

Enligt förslaget skall förordnande av och uppsikt över barnavårdsmannen Barnavårdstillkomma
barnavårdsnämnden. Den uppgift barnavårdsnämnden har enligt den förordnu
gällande lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt nanäcavseende
försummade barn är visserligen begränsad till ett vida mindre område än
det, som enligt förevarande förslag skulle utgöra föremål för barnavårdsmannens
verksamhet. Då nämnden emellertid har till speciell uppgift att vaka över
barns uppfostran, synes den vara väl ägnad att fullgöra jämväl de funktioner, som

140

Lag om barn utom äktenskap, 14 §.

förslaget förlägger till densamma. Det torde ock kunna förväntas, att genom den
pågående revisionen av barna vårdslagstiftningen barnavårdsnämndens uppdrag blir
utvidgat, så att samhällets verksamhet för tillsyn om barnen kommer att mera
än nu är fallet där koncentreras.

Till betryggande av reda och ordning har det ansetts lämpligast att förordnande
av barnavårdsman skall meddelas av barnavårdsnämnden i den församling, där
kvinnan är kyrkobokförd. Är hon icke någonstädes kyrkobokförd, skall förordnande
meddelas av barnavårdsnämnden i den ort, där hon vistas.

För att barnavårdsman i varje fall skall bliva förordnad, måste man se till, att
nämnden så vitt möjligt får kännedom om alla födelser utom äktenskap. Förslaget
bygger i sådant hänseende i första rummet på en anmälan av modern. Det
måste i allmänhet anses synnerligen önskvärt, att barnavårdsman varder förordnad
redan under kvinnans havandeskap och i god tid före nedkomsten. I enlighet härmed
innehåller förslaget det stadgandet, att kvinnan bör senast tre månader före den väntade
nedkomsten göra anmälan om sitt tillstånd, och därjämte ålägges kvinnans
föräldrar, husbondfolk och andra i liknande ställning att erinra henne om angelägenheten
därav att dylik anmälan bliver gjord. Någon påföljd av underlåtenhet
att fullgöra vad sålunda föreskrivits har dock ansetts skäligen ej kunna stadgas.

Då ifrågavarande anmälan tydligen bör på allt sätt underlättas för kvinnan,
fordrar förslaget icke, att den skall göras omedelbart till den barnavårdsnämnd,
som har att förordna barnavårdsman, utan medgiver, att den får ske till någon
ledamot av barnavårdsnämnden i den församling, där hon vistas, eller till annan,
som av nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar. Genom den,
som mottagit anmälan, skall denna befordras till barnavårdsnämnden, som har
att omedelbart utfärda förordnande eller, om meddelande av sådant tillkommer
annan barnavårdsnämnd, översända anmälan till denna nämnd. Skälig hänsyn till
kvinnan synes bjuda, att under havandeskapstiden förordnande av barnavårdsman
icke meddelas utan hennes begivande. Före barnets födelse skall sålunda barnavårdsman
ej förordnas, utan att hon, på sätt nyss är sagt, gjort anmälan om sitt tillstånd.
Sedan barnet är fött, måste däremot barnavårdsman förordnas, även om
kvinnan icke vidtager någon åtgärd i sådant syfte. Förordnande skall meddelas,
så snart barnavårdsnämnden erhåller kännedom om barnets födelse. För att bereda
nämnden sådan kännedom torde böra stadgas skyldighet för kyrkobokförare att

141

Lag om barn utom äktenskap, 14 och 15 §§.

om barnets födelse underrätta vederbörande barnavårdsnämnd. Sådant stadgande
kan i administrativ väg meddelas. Till undvikande av dröjsmål med barnavårdsmans
förordnande torde ock den tid, som i förordningen den 11 februari 1887
angående anmälningar om födda barn stadgats för verkställande av sådan anmälan,
böra avsevärt förkortas. Möjligen kan ock åläggas barnmorska, som biträtt vid
förlossning, att hos barnavårdsnämnden göra anmälan om barnets födelse.

Till barnavårdsman skall enligt förslaget kunna förordnas därtill lämplig man
eller kvinna. Med hänsyn till uppdragets beskaffenhet torde ofta en kvinna vara
den lämpligaste. Hos kvinnorna kan måhända ock i större utsträckning än hos
männen påräknas det sociala och filantropiska intresse, som erfordras för att uppdraget
skall villigt mottagas och nitiskt skötas såsom ett oavlönat kommunalt
förtroendeuppdrag.

Beredningen har ansett föreskrift om skyldighet att mottaga uppdrag att vara
barnavårdsman skäligen icke kunna meddelas. Det skall alltså stå fritt för en
var, som ifrågasättes till barnavårdsman, att avböja detsamma. Skulle i anledning
därav svårigheter möta att erhålla barnavårdsmän inom en kommun, bör
kommunen tillgripa den i 17 § anvisade utvägen.

15 §.

Barnavårdsmannens uppgift avser naturligen den tid, då barnet är i behov av Befattuppfostran
och underhåll. I enlighet härmed har barnavårdsmannens funktion upphörande
ansetts icke böra fortgå längre än till dess barnet fyllt aderton år, utöver vilken
ålder barnet i regeln icke äger att av föräldrarna njuta understöd.

Innan vårdnaden överflyttas på fadern, skall enligt 2 § hans lämplighet
att förese barnet vara av rätten prövad. Det oaktat torde särskild kontroll
över det sätt, varpå han uppfyller sina skyldigheter mot barnet, vara behövlig.

Den omständigheten att fadern får övertaga vårdnaden skall sålunda i regeln
icke föranleda därtill att barnavårdsmannen sättes ur funktion. För det fall
däremot att en utomstående person av rätten förordnas till barnets förmyndare,
har det ansetts onödigt och olämpligt att vid hans sida skall finnas en barnavårdsman.
I sådant fall skall därför enligt förslaget barnavårdsmannens uppdrag upphöra.

142

Uppsikt
över barnavårdsmnn;

hans entledigande.

Avlönade

barnavårds

män.

Lag om barn utom äktenskap, 15—17 §§.

Även i andra fall än de nu nämnda kan behovet av barnavårdsman upphöra,
till exempel då efter faderskapets och underhållsskyldighetens fastställande den
av föräldrarna, som är förmyndare, visat sig lämplig att utan särskild hjälp eller
kontroll förese barnet eller då barnet efter fyllda femton år befunnits i stånd att
själv förvärva sig skäligt uppehälle. Barnavårdsnämnden skall i dessa fall kunna
entlediga barnavårdsmannen utan att förordna ny sådan.

16 §.

Såsom förut är nämnt, skall barnavårdsnämnden hava uppsikt över,barnavårdsmannen.
En följd härav är att barnavårdsnämnden bör kunna, när helst anledning
därtill förefinnes, entlediga barnavårdsmannen och förordna ny sådan.

Om barnet eller den, under vars vårdnad det står, växlar hemvist, kan
det bliva förenat med svårighet för den barnavårdsnämnd, som förordnat barnavårdsman,
att fortfarande hava uppsikten över honom. Med hänsyn härtill har
det medgivits barnavårdsnämnd besluta, att tillsynen skall överflyttas till annan
barnavårdsnämnd.

17 §•

För varje barn utom äktenskap skall enligt 13 § förordnas en barnavårdsman.
''Men hinder finnes naturligtvis icke att tillsynen beträffande flera barn anförtros
åt en och samma person. Ett sådant sammanförande av flera uppdrag på en hand
kan medföra vissa fördelar. Det torde dock emellanåt bliva svårt att finna
tillräckligt antal lämpliga personer, som äro villiga att utan ersättning åtaga
sig barnavårdsmannaskap, särskilt om uppdraget skall gälla flera barn. Denna
svårighet torde lätt undanröjas, om medel erhållas till ersättning åt barnavårdsmän.
I enlighet härmed har det synts lämpligt, att kommun må äga
besluta anställande genom barnavårdsnämnden av personer, som skola hava att
efter nämndens för varje fall meddelade uppdrag tjänstgöra såsom barnavårdsmän,
samt anvisa medel för ersättning åt dem. Pa sådant sätt skulle uppsynen över
ifrågavarande barn, där så finnes lämpligt, kunna koncentreras hos ett mindre antal
personer, vilka hade denna uppsyn till sin enda eller huvudsakliga sysselsättning.
En sådan anordning skulle säkert på många ställen, särskilt i de större städerna,
befinnas ändamålsenlig.

Lag om barn utom äktenskap, 18 och 10 §§.

143

18 §.

Rörande barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå erfordras närmare före- Administraskrifter,
som icke lämpligen kunna erhålla allmän lags natur, utan böra meddelas Skrifter''
i administrativ väg. Bland de föreskrifter, vilkas meddelande sålunda ansetts
böra tillkomma Konungen, må nämnas stadganden om förande av nödiga protokoll,
dagböcker eller liggare hos barnavårdsnämnder och barnavårdsmän.

19 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om rätt till fullföljd av talan emot Talan mot
barnavårdsnämnds beslut äro i huvudsak överensstämmande med vad som för lik- ^nämnds*
artade fall gäller. beslut.

Enligt särskilt förslag skola hos Konungen anförda besvär över Konungens befallningshavandes
beslut prövas av regeringsrätten.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

Såsom i inledningen påpekats, råder i allmänhet ej någon ovisshet om vem Allmänna
som är moder till ett utom äktenskap fött barn. I fråga om fastställande &y mo-grimdsatserderskapet
erfordras därför ej andra föreskrifter än om upphävande av moderns rätt
att förtiga sitt namn, varom beredningen jämväl framställer förslag. Ej heller
tarvas särskilda bestämmelser om sättet för utkrävande av det underhållsbidrag
som det enligt 4 § kan åligga modern att utgiva.

Vem fadern är framgår däremot icke omedelbart av omständigheterna. Därom
erfordras särskild utredning; och att vinna en sådan erbjuder i följd av förhållandenas
natur ofta stora svårigheter. I inledningen har omförmälts, hurusom
enligt det franska rättssystemet efterforskande av faderskapet principiellt varit förbjudet,
i följd varav faderskap i rättslig mening i regeln icke kunnat uppkomma
annat än genom frivilligt erkännande. Den franska grundsatsen, som för övrigt
genom den senaste lagstiftningen högst väsentligt modifierats, har alltid varit
främmande för den svenska rättsuppfattningen, och långt ifrån att ett upptagande
av den franska regeln skulle kunna ifi ågasättas, måste man söka vinna trygghet
för att om möjligt i varje fall utredning om faderskapet vinnes och faderns för -

144

Lag om barn utom äktenskap, 19 och 20 §§.

pliktelser i avseende å underhåll till modern och barnet snarast möjligt bestämmas.
Även rent ideellt sett kan det vara i barnets intresse, att det får kännedom
om vem som är dess fader.1 I nu angivna syfte har det i 13 § ålagts barnavårdsmaunen
bland annat att sörja för att lämpliga åtgärder ofördröjligen vidtagas
för utredande av faderskapet och tillförsäkrande av underhåll åt barnet.

De medel, genom vilka utredning om faderskapet kan vinnas, äro erkännande
av faderskapet och rättegång. Erkännes faderskapet, lär väl oftast avtal om
underhållsskyldighetens fullgörande enligt 9 § kunna träffas. Eljest måste rättegång
därom anställas, liksom fallet alltid måste bliva, då faderskapet ej erkännes.
Såväl beträffande erkännandet som angående rättegången behövas särskilda regler,
och upptagas sådana i de närmast följande paragraferna.

20 §.

Erkännande. Av den i inledningen lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen
lagstiftning, framgår, att i somliga främmande länder ett i viss form avgivet erkännande av
faderskapet verkar såsom ett slags legitimation, så att barnet därigenom kommer
i familjerättsligt förhållande till fadern, i vissa länder även till hans släkt, samt
ärver honom, eventuellt även fränderna. Sådan verkan har enligt den franska och
den schweiziska rätten ett i en offentlig urkund gjort erkännande (reconnaissance,
Anerkennung). Emot erkännandet kan den, som i frågan har intresse, anställa
klandertalan enligt närmare i Jag givna bestämmelser, men om erkännandet
blir oklandrat eller klandret ogillas, gäller det emot alla och eu var. Även det
finska förslaget upptager ett erkännande med mera omfattande rättsverkningar
än dem, som i regeln tillkomma ett fastställande av faderskapet genom dom. Har
någon låtit i kyrkobok eller motsvarande register anteckna barnet såsom sitt
eller ock inför notarius publicus, kronolänsman eller kommunalnämndsordförande
erkänt sitt faderskap, njuter barnet arv efter fader och fränder lika med äkta barn.
Även i sagda förslag meddelas bestämmelse om klander av erkännandet, som, där

1 Riksdagen har i skrivelse den 21 april 1913 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om att
den av riksdagen i skrivelse den 12 maj 1906 begärda utredningen angående ändring eller upphävande
av mom. 7 i k. brevet den 17 oktober 1778 måtte utsträckas att omfatta jämväl utredning,
huruvida och på vad sätt utom äktenskapet fött barn må kunna beredas möjlighet att erhålla kännedom
om sin fader.

145

Lag om barn utom äktenskap, 20 §.

ej sådant klander anställes, blir gällande emot alla. Väsentligen samma betydelse,
som enligt nu angivna lagar och lagförslag tillkommer i viss form avgivet erkännande,
har enligt dansk och hittills varande norsk rätt faderskapets erkännande å
tinget, så kallad kuldlysning. Detta institut användes dock numera sällan, och enligt
den nya norska lagen bortfaller kuldlysningen helt och hållet, så vitt angår barn,
som födes efter den 1 januari 1917. Denna lag innehåller emellertid stadgande om
ett erkännande, vilket likasom de förut omförmälda får verkan mot alla. Det är
sådant erkännande, som, efter det modern lämnat uppgift om fadern, av denne avgives
antingen vid bidragsresolutionens delgivning eller inför bidragsfogden vid frivillig
utfästelse att gälda underhållsbidrag. Och med sådant erkännande likställes
den uppgivne faderns underlåtenhet att efter delfående! av bidragsresolutionen anställa
talan om faderskapet. Klandertalan mot sådant erkännande som nu är sagt
kan ej väckas av tredje man; men den erkännande äger under vissa förutsättningar
själv påkalla dess hävande.

Men förutom erkännande med sådan verkan som nu nämnts förekommer i främmande
rätt erkännande med mindre rättsverkningar. Av den franska civillagens
ursprungliga allmänna ståndpunkt följde, att ett erkännande, som ej gjorts i den
förut omnämnda formen, saknade rättslig betydelse. Efter den senaste lagändringen
kan formlöst erkännande under vissa villkor grunda rätt till anställande av faderskapstaJan.
Och i de länder, som utan inskränkning tillåta faderskapstalan, får
ett erkännande alltid betydelse åtminstone såsom ett bevisfaktum. Men enligt
vissa av dessa rättssystem får ett erkännande, särskilt när det tillkommit under
vissa omständigheter, en mera omfattande rättsverkan. Sålunda gör man i Schweiz
skillnad emellan Anerkennung, varom förut talats, och Geständnis, ett formlöst
vitsordande därav att den erkännande är fader. Om den processuella verkan
av ett sådant erkännande innehåller lagstiftningen i vissa kantoner särskilda
regler. Utan uttrycklig bestämmelse i civillagen anses vidare att, därest
någon genom utfästelse att betala underhållsbidrag till barnet erkänner sig
vara dess fader, är genom ett sådant avtal faderskapet rättsligen fastställt,
men verkningarna inskränka sig till faderns plikt att giva underhåll. Av
allmänna regler följer dock, att för ett sådant avtals giltighet fordras godkän
nande av förmynderskapsmyndigheten. Den tyska civillagen stadgar, att den, som

i en offentlig urkund erkänt faderskapet, sedermera icke i en faderskapsprocess
19—142979

146

Lag om barn utom äktenskap, 20 §.

kan till sin befrielse åberopa den omständigheten att någon annan haft samlag
med modern under den tid, då barnet skall anses avlat. Däremot är erkännandet
icke ovillkorligen bindande i fråga om det faktum, att han själv haft umgänge med
modern å berörda tid, utan verkar i det hänseendet endast såsom ett bevismedel,
underkastat domarens fria prövning liksom ett formlöst erkännande utom rätta.
I avseende å legitimation genom efterföljande äktenskap har dock mannens i
offentlig urkund gjorda erkännande av faderskapet den verkan, att det medför
presumtion att mannen haft samlag med modern a konceptionstiden, varav åter
följer, att han skall anses såsom fader till barnet, så vida det ej av omständigheterna
framgår, att barnet ej kan vara avlat vid sådant samlag. Den österrikiska
civillagen innehåller den bestämmelsen att, om någon erkänt att han haft samlag
med modern under den i lagen bestämda konceptionstiden, skall det presumeras
att han avlat barnet, och detta skall gälla även om erkännandet skett utom rätta.
Det lär dock ej vara fullt klart, huruvida detta stadgande, så vitt det avser
verkan av erkännande utom rätta, är gällande mot bestämmelserna i den nya
civilprocessordningen. Enligt dansk rätt gäller, att ett erkännande av faderskapet,
avgivet inför over0vrigheden, är tillräckligt att fastslå faderskapet med dess verkningar,
som dock väsentligen innefatta endast underhållsskyldighet. Samma verkan
har ett avtal om underhållsskyldighetens ordnande för framtiden, dock att sådant
avtal för sin giltighet fordrar godkännande av over0vrigheden.

Gällande Enligt svensk uppfattning betraktas erkännande av faderskap allenast såsom
svensk rätt. ^ kevis(]atum utan någon särskild konstitutiv verkan. Då faderskapet praktiskt
taget icke medför annan rättsverkan än underhållsskyldighet mot barnet, förekommer
erkännande av faderskapet huvudsakligen blott såsom motiv vid åtagande
av sådan skyldighet. I detta sammanhang må dock påpekas, hurusom de i
administrativ ordning meddelade reglerna angående kyrkobokföringen tillmäta
erkännandet viss verkan. I reglerna till församlingsboken stadgas nämligen, att
för oäkta minderårigt barn skall antecknas faderns namn, yrke och hemvist,
därest han erkänt barnet som sitt eller enligt domstols laga kraft vunna utslag
är att anse såsom barnets fader. Enahanda bestämmelse gäller med avseende å
flyttningsbetyg. Och i reglerna till födelse- och dopboken föreskrives, att såsom
fader till oäkta barn ej må antecknas någon, som ej för pastor medgivit, att han

147

Lag om barn utom äktenskap, 20 §.

må såsom barnets fader antecknas, eller som enligt domstols laga kraft vunna
utslag är att anse såsom sådan.

Det ligger både i barnets och moderns intresse att rättegång om faderskapet
ej må behöva anställas. Därigenom undvikas kostnader och tidsutdräkt. Den
offentlighet, som en rättegång giver åt de ifrågavarande ömtåliga förhållandena,
måste ock icke blott för modern utan även för fadern i regeln vara obehaglig och
ofördelaktig. Härtill kommer, att på godvillighetens väg ej sällan torde näs ett
resultat, som icke kunnat vinnas genom rättegång. Mången man, som i en stund,
då hans ansvarskänsla är väckt, kan förmås att erkänna faderskapet, gör däremot,
ställd inför rätta, allt vad i hans makt står för att dölja sanningen och undandraga
sig sina förpliktelser. Och därest han mot sitt bestridande varder övertygad
om att vara barnets fader, kvarstår lätt i hans sinne en ovilja mot modern
och barnet, vilken gör honom obenägen att uppfylla de moraliska och juridiska
förpliktelser, som faderskapet medför. Den i 13 § stadgade skyldigheten för
barnavårdsmannen att sörja för fastställande av faderskapet kan i de flesta fall
otvivelaktigt bäst fullgöras därigenom att denne på godvillighetens väg förmår
den man, som enligt moderns uppgift är barnets fader, att erkänna faderskapet.
Aven den fader, som icke av sin ansvarskänsla förmås att avgiva ett sådant erkännande,
torde i allmänhet drivas därtill av önskan att undvika en faderskapsprocess.

De förmåner, som skulle vinnas genom att faderskapet godvilligt erkännes,
skulle i väsentlig mån minskas, om sådant erkännande icke bleve gällande
såsom konstituerande för barnets rättsliga status. För att ett erkännande skall
få sådan verkan, måste emellertid särskilda fordringar ställas på detsamma.
Beredningen har till en början ansett nödigt att det skall vara vitsordat av
modern eller, om hon är död, sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort och således
vitsord av henne ej kan erhållas, godkänt av barnets förmyndare eller av barnet
själv, om det är myndigt. Vidare synes böra fordras, att såväl faderns erkännande
som moderns vitsord eller förmyndarens eller barnets godkännande är avgivet i någorlunda
betryggande form. Det förekommer redan nu ej sällan, att faderskapet vitsordas
inför prästen, när barnet införes i kyrkoboken eller sedan sådant införande
ägt rum. Och, såsom förut nämnts, skall enligt stadgandena om kyrkobokföringen
den, som sålunda avgivit erkännande, antecknas såsom fader till barnet. Det är

Beredningens
yttrande.

148

Lag om barn utom äktenskap, 20 §.

naturligtvis önskvärt, att trovärdighet tillkommer sådana anteckningar; och det
torde ej vara betänkligt att låta ett sådant erkännande bliva bindande. Vidare
torde bindande verkan kunna tillerkännas ej mindre erkännande, som avgivits
inför kronofogde, länsman eller notarius publicus i närvaro av tillkallat vittne,
än även erkännande, som innefattas i avtal om underhåll åt barnet, under förutsättning
att avtalet slutits i den form, som i 9 § föreskrives. Avtal om underhållsbidrag
är väl för närvarande den vanligaste formen för erkännande. Med de
regler, förslaget i överensstämmelse med gällande rätt innehåller angående faderskapsbevisningen,
lär ett sådant avtal i allmänhet få anses innehålla ett erkännande
av faderskapet, även om avtalet ej innehåller uttryckligt förklarande därom.

Även om faderskapet blivit erkänt och vitsordat så, som nu angivits, synes
dock detsamma icke böra tillerkännas ovillkorligt bindande kraft. Kan det
bevisas, att den, som avgivit erkännandet, icke är fader till barnet, bör han icke
heller gälla därför. Det torde dock bliva mycket sällsynt att en sådan bevisning
kommer att lyckas. Det kan i regeln ej ske på annat sätt än genom utredning
därom att den erkännande på grund av bortovaro eller annan dylik omständighet
ej kan hava haft samlag med modern å konceptionstiden eller att på
grund av impotens hos honom eller redan förut inträtt havandeskap hos modern
barnet ej kan vara avlat vid samlag, som han må ha haft med modern. Ännu ett
annat undantag från regeln om erkännandets bindande kraft synes påkallat. Det
är av många skäl önskligt, att erkännande av faderskapet och avtal angående
faderns bidrag till barnet och modern komma till stånd redan före barnets födelse.
Vid sådan händelse kan det emellertid inträffa, att erkännandet gives på grund av
ett felaktigt antagande om tiden för den väntade födelsen. Billigheten synes fordra,
att ett sålunda under oriktig förutsättning avgivet erkännande icke må bliva
bindande.

Då det är av vikt, att den särskilda ställning, som enligt 12 § skall tillkomma
trolovningsbarn, fästställes snarast möjligt efter barnets födelse, synes tillfälle
böra lämnas att få jämväl denna barnets egenskap fastställd genom erkännande.
För att sådant erkännande skall bliva gällande torde böra uppställas motsvarande
fordringar som beträffande erkännande av faderskapet.

Lag om barn utom äktenskap, 21 §.

145»

21 §.

Därest faderskapet och den därpå grundade underhållsskyldigheten icke kunna Rättegång.
fastställas på godvillighetens väg, måste barnets och moderns rätt emot fadern genom -grundsatser
föras medelst rättegång. För att barnets ställning må bliva fullt betryggad, bör
åt en dylik rättegång givas den karaktär, att barnets status därigenom blir
bestämd.

Angående rättegången innehålla förslagets förevarande och följande paragrafer
särskilda bestämmelser, som innebära vissa avvikelser från vad som eljest är gällande
enligt svensk rättegångsordning. Dessa bestämmelser hava delvis sin
grund i den karaktär rättegången sålunda skall hava. Delvis bero de på svårigheten
att åstadkomma bevisning angående faderskapet och nödvändigheten att, särskilt
i barnets intresse, så vitt möjligt bereda lättnader härutinnan. Slutligen
hava med anledning av barnets och moderns ofta trängande behov av understöd
i förslaget upptagits bestämmelser om utdömande av underhållsbidrag genom
provisoriskt förordnande, innan rätten meddelar slutligt utslag. Då rättegångsbalken
är under omarbetning, har det för beredningen varit angeläget att icke,
utöver vad den förelagda uppgiften nödvändigt kräver, bryta med den gällande
rättegångsordningens principer och därigenom föregripa processreformen.

I förevarande paragraf meddelas till en början bestämmelser om forum. Forum

Enligt de utländska lagstiftningarna skall i regel faderskapstalan upptagas vid utländsk
mannens vanliga forum. Den schweiziska civillagen medger dock även dess an- ^stiftning.
hängiggörande vid domstolen i den ort, där modern hade sitt forum vid tiden för
nedkomsten. Enligt den nya norska lagen skall faderskapstalan anhängiggöras
vid moderns forum, dock att, om modern är död, saken behandlas vid barnets
forum och, om både modern och barnet äro döda, vid faderns forum. Stadgandet
om företrädet för moderns forum har motiverats därmed att parternas personliga,
inställelse i stor omfattning är nödvändig, men att det för modern såväl under
tiden närmast före nedkomsten som ock därefter, så framt hon har barnet hos sig,
är svårt att iakttaga inställelse långt från boningsorten. Det av den finska lantdagen
antagna förslaget stadgar, att faderskapstalan skall föras vid domstolen i
den ort, där fadern har eller i livstiden senast haft sitt bo och hemvist, eller ock
där hävdandet skett.

Rådande

rättspraxis.

Beredningens
yttrande.

150 Lag om barn utom äktenskap, 21 §.

Enligt stadgandet i 8 kap. 7 § ärvdabalken är den underhållsskyldighet, som
emot barn utom äktenskap åligger dess föräldrar, otvivelaktigt att anse såsom
en av det naturliga fader- och moderskapet härflytande civil förpliktelse. Inom
svensk rättspraxis hava dock barnuppfostringsmålen sedan äldsta tider behandlats
såsom brottmål. Denna praxis äger helt visst samband därmed att enligt äldre
rätt lönskaläge alltid var belagt med straff (53 kap. missgärningsbalken) och att
sådan påföljd ännu kan drabba mannen, om han efter lagsökning av kvinnan eller
hennes målsman förpliktas att giva underhåll till barn, varmed kvinnan i lägersmålet
blivit rådd (18 kap. 9 § strafflagen). Då frågorna om uppfostringsbidrag
och straff handlades i ett sammanhang, fick den förra frågan följa frågan om
straffet åt, vilket var så mycket naturligare, som därigenom bereddes avsevärda
lättnader beträffande fullföljden. Numera har väl uppfattningen om underhållsskyldighetens
civilrättsliga karaktär börjat tränga igenom, men ehuru ansvarstalan
för lönskaläge nästan aldrig förekommer, bruka ifrågavarande mål alltjämt i
processuellt avseende hänföras till brottmålen. I följd därav anses sådant mål
böra jämlikt 10 kap. 21 § rättegångsbalken upptagas av rätten i den ort, där
gärningen är gjord, det vill säga där lägersmålet skett. Dock har i senare tid
den rätt, där mannen har sitt personliga forum, ansetts skyldig att handlägga
barnuppfostringsmål, däri något ansvarsyrkande icke blivit framställt.1

Då faderskapstalan enligt förevarande förslag har civilrättslig karaktär, synes
huvudregeln angående forum böra bliva den, som enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken
galler med avseende å tvistemål, som rör svarandens person.

Vid sidan av nu nämnda bestämmelse innehåller emellertid förslaget ett
stadgande om rätt för käranden att instämma svaranden till rätten i den ort, där
lägersmålet skett. Detta forum erbjuder nämligen ofta avsevärda praktiska företräden,
som med hänsyn till det allmänna intresset av faderskapstalans underlättande
måste anses mer än uppväga den olägenhet, som skyldigheten att inställa
sig vid annat forum än det personliga kan vålla svaranden. Vid rätten i den
ort, där lägersmålet skett, kan nämligen i regel lättast och med minsta kostnad
förebringas den i mål av ifrågavarande art vanligen erforderliga vittnesbevisningen.
Där kunna också rättens ledamöter förväntas äga en person- och ortskännedom,
som underlättar utredningen i målet. Då faderskapstalan enligt förslaget

'' Se K. Maj:ts utslag den 15 februari 1884 (N. J. A. s. 115).

151

Lag om barn utom äktenskap, 21 §.

bör anhängiggöras före eller snarast möjligt efter barnets födelse, torde detta forum
också i regel sammanfalla med moderns personliga forum. Vid detta förhållande
har icke ansetts erforderligt att i strid mot de vanliga reglerna för varje fall
medgiva målets anhängiggörande vid moderns forum.

Det har förut framhållits, hurusom dröjsmål med anhängiggörandet av faderskapstalan
är ägnat att försvåra faderskapsbevisningen. I öppen dag ligger betydelsen
därav att det underhållsbidrag, som fadern är skyldig att utgiva redan
före barnets födelse till modern samt från och med födelsen till barnet, så vitt
möjligt kommer att erläggas i rätt tid. Förevarande paragraf medgiver därför
till undvikande av dröjsmål, att faderskapstalan får anhängiggöras redan under
moderns havandeskapstid. Före barnets födelse måste emellertid faderskapsutredningen
vila på jämförelsevis osäker grund. Ty även om det på den medicinska
vetenskapens nuvarande ståndpunkt ej kan anses omöjligt att genom läkarundersökning
av den havande kvinnan utröna den ungefärliga tiden för det befruktande
samlaget och den väntade nedkomsten, torde ett fullt bestämt och tillförlitligt
läkarutlåtande härom endast undantagsvis komma att stå domstolen till buds.
Det är också före nedkomsten ovisst, om barnet kommer att födas med liv.
Under sådana förhållanden kan det vara mindre lämpligt att parterna framställa
slutliga påståenden eller rätten meddelar ett beslut om edgång, som måhända
bliver irrelevant, om barnet födes vid annan tid än den väntade. I varje fall
synes rätten icke böra då avgöra målet genom slutligt utslag, som vinner laga
kraft, om det icke överklagas inom viss tid. Förslaget stadgar därför, att den
väckta faderskapstalan icke får slutligen prövas före barnets födelse. För tillgodoseende
av moderns och barnets trängande behov av underhållsbidrag hava
emellertid i 28 och 29 §§ givits bestämmelser om utdömande av sådant bidrag
genom provisoriskt förordnande, vilket kan meddelas även före nämnda tidpunkt.

Aven om flera män haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat,
kan dock endast en av dem i verkligheten vara barnets fader. På sätt av 26 §
framgår, medgiver förslaget icke heller att mera än en man i rättslig mening behandlas
såsom fader. Vid sådant förhållande lär utan särskilt stadgande vara
klart, att käranden icke kan samtidigt föra talan mot mera än en man eller,
om talan mot en man bifallits, föra talan jämväl mot annan man. Men om
talan mot en man blivit ogillad genom laga kraft ägande dom, bör den sålunda

Talan före
barnets
födelse.

Fråga om
talan mot
flera män.

152

Lag om barn utom äktenskap, 21—24 §§.

förda talan ej utgöra Linder för väckande av talan mot en annan man. Den ståndpunkt
förslaget härutinnan intager lär vara överensstämmande med gällande rättspraxis.

22 §.

Delgivning Enligt vad erfarenheten giver vid handen, möter ofta hinder att till domstol in^ning1
stämma fadern till barn utom äktenskap. De flesta barnafäder äro unga män i
sådana levnadsförhållanden, att de ej äro fastare bundna vid en boningsort utan
ofta flytta och därigenom bliva svåra eller omöjliga att anträffa. Ej sällan övergiva
de sitt hemvist och hemlighålla sin nya uppehållsort just i syfte att undandraga
sig sin underhållsskyldighet. Enligt 11 kap. 9 § rättegångsbalken behöver
stämningen ej delgivas svaranden personligen, utan delgivningen kan ske genom
kungörande i där föreskriven ordning, så vida svaranden är veterligen ur riket
faren utan att upplysning kunnat vinnas, var han uppehåller sig, samt därjämte
omständigheter förekomma, som giva anledning antaga, att han håller sig undan
eller att han har för avsikt att för framtiden bosätta sig i främmande land.
För att, såvitt lämpligen kan ske, undanröja möjligheten av att svarandens
bortovaro å okänd ort hindrar förande av faderskapstalan medgiver nu förevarande
paragraf — i överensstämmelse med vad som enligt den nya lagen om
äktenskaps ingående och upplösning gäller beträffande äktenskapsmål — delgivning
genom kungörande även i det fall att svaranden icke äger känt hemvist
inom riket och upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig.

23 §.

Uteslutande Vid rättens handläggning av faderskapsmål kräver stundom en tillbörlig hän ''het^rätte-8yn

t Afl parterna, särskilt om dessa äro personligen tillstädes, att allmänheten
gången, avlägsnas, även om målet icke jämlikt förordningen den 22 april 1881 skall såsom
stötande för anständigheten och sedligheten handläggas inom stängda dörrar. Det
har därför ansetts lämpligt att här liksom i äktenskapsmål giva rätten befogenhet
att på begäran av part förordna om offentlighetens uteslutande.

24 §.

Svarandens Faderskapstalan är enligt förevarande förslag av tvistemåls natur. I följd
utevaro. jjärav må enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken målet till avgörande företagas utan

153

Lag om barn utom äktenskap, 24 och 25 §§.

hänsyn till svarandens förfallolösa utevaro från rätten. Enligt nämnda lagrum
och 4 § i samma kapitel äger svaranden, när målet sålunda tredskovis avgjorts,
rätt att stämma om återvinning. I överensstämmelse med vad som enligt lagen
om äktenskaps ingående och upplösning stadgats i fråga om äktenskapsmål har
här upptagits bestämmelse, enligt vilken återvinningsrätt i förevarande mål skall
vara utesluten. Då de allmänna stadgandena om återvinning i formellt hänseende
äro satta i förbindelse med erläggandet av vad mot rättens dom, men enligt förslaget
förevarande mal skola fullföljas genom besvär, skulle dessa allmänna stadganden
ej kunna omedelbart tillämpas. Och på grund av rättens i 25 § stadgade
skyldighet att ex officio sörja för fullständig utredning synes skälig hänsyn till
rättssäkerheten icke kräva bibehållandet av svarandens rätt till återvinning.
Avgörande av målet i enlighet med 12 kap. 3 § rättegångsbalken lär väl ock
knappast ifrågakomma, med mindre faderskapet förut är erkänt och frågan således
endast gäller underhållsbidragets belopp.

Även om fråga endast är om fastställande av underhållsbidrag, kan målet ej
hänföras till sådana mål angående fordran i penningar, om vilka det i 12 kap. 3 §
rättegångsbalken år 1914 införda stadgandet handlar. Detta stadgande, enligt
vilket vid svarandens frånvaro betalning under vissa villkor må honom ådömas,
ehuru bevisning ej blivit förebragt, blir således ej tillämpligt.

25 §.

Då ifrågavarande rättegång är att anse såsom en statusprocess, lär vara givet
att parterna icke äga samma dispositionsrätt, som vanligen tillkommer parter i
tvistemål, utan bör det tillkomma rätten att ex officio bevaka det offentligas intresse.
Denna grundsats har kommit till uttryck i föreskrifterna i denna paragraf,
vilken nära ansluter sig till vad lagen om äktenskaps ingående och upplösning
innehåller om behandlingen av äktenskapsmål.

I följd av 2 § tillkommer det i första hand modern att å barnets vägnar föra
faderskapstalan, därest hon har vårdnaden om barnet. Men jämlikt 13 § kan
även barnavårdsmannen föra sådan talan. En dom rörande faderskapstalan
har emellertid samma rättskraft, vare sig barnet i rättegången företrätts av

modern eller barnavårdsmannen. För att barnets intressen så vitt möjligt i varje
20—142979

Rättens
plikt att
företaga
utredning.

154

Lag om barn utom äktenskap, 25 och 26 §§.

fall skola bliva tillgodosedda, ålägges därför i förevarande paragraf rätten tillse,
att en var, som äger föra talan för barnet, erhåller tillfälle att yttra sig i
målet.

För att rätten skall kunna fullgöra sin uppgift bör den äga att, då så erfordras,
själv sörja för erforderlig utredning. Enligt vad motiveringen till 26 § utvisar,
vila förslagets bestämmelser om faderskapsbevisning på den förutsättningen, att
de fysiologiska omständigheter, som äro av betydelse för avgörande av faderskapsfrågan,
varda utredda med största möjliga noggrannhet. Domstolens skyldighet
att söka åstadkomma klarhet härutinnan har därför särskilt framhållits i förevarande
paragraf. Rätten bör icke heller vara ovillkorligen bunden av parts erkännande,
och såsom för närvarande bör bjuden ed icke få förekomma.

För vinnande av tillförlitlig upplysning beträffande det samlag, vid vilket barnet
enligt kärandens uppgift blivit avlat, samt andra på faderskapsfrågan inverkande
omständigheter är det i allmänhet av största betydelse, att barnets moder
och svaranden kunna höras personligen. Med hänsyn därtill stadgar förslaget att,
om rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, men han ej kommer,
rätten, där så finnes lämpligt, kan låta hämta honom.

För ett rätt bedömande av utredningen i faderskapsfrågan fordras ofta tillgång
till medicinsk sakkunskap. Av 36 § i läkarinstruktionen den 30 december 1911
och 1 § i instruktionen för medicinalstyrelsen den 17 december 1914 framgår
provinsialläkares och medicinalstyrelsens skyldighet att tillhandagå domstol med
utlåtanden härutinnan. Då emellertid enligt beredningens uppfattning vid faderskapsmålens
avgörande, mera än hittills varit fallet, hänsyn bör tagas till omständigheter
av fysiologisk natur, har det ansetts lämpligt att i förevarande
paragraf uttryckligen påpeka domstolarnas rättighet och skyldighet att i dylika
mål vid behov infordra medicinska sakkunnigutlåtanden.

26 §.

Bevisning Att vinna utredning om vem som är fader till ett barn, det vill säga vem
°ms(apm'' som avlat detsamma, är, såsom förut erinrats, förenat med de största svårigAllmänna
heter. Avlelsen måste ha ägt rum vid ett barnets födelse föregånget samlag,
synpunkter. ^ direkt bevis för att ett vigst samlag varit befruktande kan ej åstad -

155

Lag om barn utom äktenskap, 26 §.

kominas. Man måste nöja sig med de slutsatser, till vilka man på indirekt väg
kan komma. Erfarenheten har lärt, att tiden för det mänskliga havandeskapet väl
varierar i olika fall men att man dock med utgångspunkt från tiden för barnets
födelse kan bestämma en viss tidsperiod, under vilken avlelsen måste hava
ägt rum (konceptionstiden). Den man, som under denna tid haft samlag med
modern, kan vara fader till barnet, så vida icke sådan möjlighet av särskilda grunder
är utesluten. Men för att full visshet om hans faderskap skulle vinnas, borde
det styrkas, att icke någon annan man under samma tid haft samlag med modern.

En sådan bevisning kan emellertid i regeln kvinnan ej åstadkomma. Så vida ej
faderskapstalan skall göras omöjlig, kan fordran på dylik bevisning därför ej
uppställas. Man måste nöja sig med större eller mindre sannolikhet. Eaderskapsbevisningen
underlättas därför i de flesta länders lagstiftningar genom särskilda
regler, som i det väsentliga hava karaktären av presumtioner.

Den utväg, som man då i allmänhet valt, är att man låter den, som haft sam- Främmande
lag med kvinnan under konceptionstiden, anses vara fader till barnet. Denna lingar
presumtion är dock vanligen icke absolut. Under vissa förutsättningar gäller
den icke.

Presumtionen bör sålunda falla, om det kan visas omständigheter, som göra det
omöjligt att barnet avlats vid ett visst samlag. Uttrycklig bestämmelse härom
finnes i de tyska och franska lagarna, men regeln torde allmänt gälla. Såsom
exempel på omständigheter, som utesluta möjligheten av faderskapet, kunna nämnas,
att mannen var impotent eller att kvinnan redan förut var havande. Enligt
tysk praxis kan även barnets utvecklingsgrad vid födelsen vara av betydelse
härutinnan.

I somliga länder går man längre och tillerkänner betydelse även åt omständigheter,
vilka, ehuru de ej förmå helt upphäva presumtionen, kunna anses försvaga
densamma. Detta gäller särskilt det förhållandet, att jämväl annan man under
konceptionstiden haft samlag med modern. Då det ej kan åläggas modern
styrka, att hon ej under konceptionstiden haft samlag med annan, kan det i stället
tillåtas den uppgivne fadern att förebringa utredning om att sådant samlag ägt rum.

I fråga om rätt för mannen att göra sådan invändning (exceptio plurium concumbentium
eller förkortat exceptio plurium) och verkan därav att invändningen styrkes samt
angående den rättsliga betydelsen av andra omständigheter, som kunna verka försvå -

156 Lag om barn utom äktenskap, 26 §.

gande på presumtionen, intaga de särskilda lagstiftningarna ganska olika ståndpunkter.
I Österrike tillätes svaranden icke göra invändning i förevarande avseende.
Däremot är exceptio plurium medgiven i Frankrike, Belgien och Nederländerna, och
skall enligt dessa länders lagstiftningar faderskapstalan avvisas, om invändningen
styrkes eller kvinnan å konceptionstiden notoriskt fört ett lösaktigt levnadssätt.
Barnet får då rättsligen icke någon fader. Även den tyska civillagen stadgar, att
faderskapstalan skall ogillas, om det kan styrkas, att annan under konceptionstiden
haft samlag med modern. Den engelska rätten, som icke har någon begränsning
för svarandens rätt att göra invändning, låter domaren fritt pröva verkan av
att invändning styrkes. Enligt den schweiziska lagen skall presumtionen falla,
så vida omständigheter visas, vilka rättfärdiga avsevärt tvivel på svarandens
faderskap. Till dessa omständigheter räknas, att modern på konceptionstiden haft
samlag med annan man, men även andra fakta kunna hava betydelse. Uttryckligen
är förklarat, att faderskapstalan skall avvisas, om modern under konceptionstiden
fört en otuktig levnad. Den danska lagen medgiver också invändning
om flera konkumbenter, men verkan av att den styrkes är icke att faderskapstalan
ogillas, utan alla de, som haft samlag med modern under konceptionstiden,
kunna dömas att giva underhållsbidrag till modern och barnet. Om det
emellertid, på grund av vad som i målet upplyses, är övervägande sannolikhet
för att någon av flere svarande icke är fadern, i det han endast genom avvikelse
från de vanliga tidsfristerna skulle kunna antagas vara fader, skall han icke
dömas utgiva underhållsbidrag. Enligt den nya norska lagen skall den av
modern uppgivne fadern, även om det visas, att han haft sådant samlag med
modern, att han efter naturens ordning kan vara barnets fader, icke förklaras
för fader med de verkningar denna lag därmed förbinder, däribland arvsrätt,
så vida det finnes grund att antaga, att modern haft sådant samlag med annan,
eller i övrigt omständigheter föreligga, som göra det tvivelaktigt, om den
uppgivne är barnets fader. Men även om den uppgivne fadern sålunda ej
kan anses såsom fader, skall han förklaras skyldig bidraga till barnets och
moderns underhåll, om han haft sådant samlag med modern, att han enligt naturens
ordning kan vara fader till barnet. Bidragsskyldighet kan åläggas flera
män. Enligt den i Finland gällande praxis äger svaranden i barnuppfostringsmål
framställa exceptio plurium. Med avseende å verkan av att sådan invändning

157

Lag om barn utom äktenskap, 26 §.

styrkes är emellertid praxis vacklande. Det vanliga Jär vara, att svaranden i
sådant fall befrias från underhållsskyldighet. Men det inträffar ock, att underhållsskyldighet
ålägges flera solidariskt. Det finska förslaget är i förevarande
hänseende nära överensstämmande med den nya norska lagen.

Till underlättande av utredningen har ock i åtskilliga lagar fastställts en viss
tidsperiod, räknad tillbaka från barnets födelse, under vilken barnet skall anses
vara avlat. Sådan legal konceptionstid är stadgad i Tyskland (från och med
302:a till och med 181 :a dagen före barnets födelse) samt Österrike, Frankrike,

Belgien, Nederländerna och Schweiz (i alla dessa länder från och med 300:e till
och med 180:e dagen före födelsen). Bestämmelse i sådant hänseende finnes däremot
icke i England, ej heller i våra nordiska grannländer. I dessa länder är
det alltså domaren, som, eventuellt med stöd av sakkunnig myndighets utlåtande,
har att på grund av förekommande omständigheter avgöra, när barnet skall anses
avlat.

I 1734 års lag är föräldrarnas skyldighet att underhålla barnet fastställd, men De?» svenska
särskilda regler om faderskapstalan eller faderskapsbevisningen hava icke givits rätten''
Med säkerhet kan dock antagas, att enligt praxis redan från början tillämpats den
huvudgrundsatsen, att den, som kunde visas hava under konceptionstiden haft
samlag med modern, ansågs såsom barnets fader och fick i sådan egenskap betala
uppfostringsbidrag. Vad åter angår verkan därav, att flera män under konceptionstiden
haft samlag med modern, synes till en början hava rått en uppfattning,
som får sin förklaring därav, att man ansåg underhållsskyldigheten
vara grundad på en brottslig handling. I Nehrmans år 1752 utgivna föreläsningar
över ärvdabalken säges nämligen att, om modern haft lägersmål med
flera och det ej kan utrönas vilken månde vara den rätta fadern, borde de alla
taga del i underhållskostnaden. Ett liknande uttalande återfinnes i Westdahls
år 1770 tryckta Uttydning över Sveriges rikes lag. Men sedermera har praxis
alldeles bestämt utvecklat sig i en annan riktning. Kan det visas att den, emot
vilken talan riktas, haft samlag med modern å konceptionstiden, anses han såsom
fader och dömes betala uppfostringsbidrag utan hänsyn därtill att modern må
under konceptionstiden haft samlag med annan. Invändning om flera konkumbenter
avvisas därför såsom icke på saken inverkande, och bevisning därom tilllåtes
icke. Dock torde även enligt svensk uppfattning presumtionen anses böra

158

Lag om barn utom äktenskap, 26 §.

falla, om svaranden kan visa någon omständighet, som utesluter möjligheten av
hans faderskap.

En legal konceptionstid är främmande för den gällande svenska rätten. Det tillkommer
således domstolen att pröva, huruvida, när samlag å viss tid kcmstaterats,
barnet kan anses vara därvid avlat. Genom den formulering av edstemat i barnuppfostringsmål,
som intill den senaste tiden använts, har det emellertid överlämnats åt
svaranden att bedöma, huruvida det samlag, som han kan hava haft med barnets
moder, skall kunna anses falla under konceptionstiden.1 Under de sista åren har
emellertid domstolspraxis härutinnan ändrats så. att eden skall avse viss av rätten
i edgångs beslutet angiven tidsperiod.2

Vid avgörande av frågan, huruvida barnet kan anses vara avlat vid samlag å
en viss tid, hava de svenska domstolarna i allmänhet räknat med den över huvud
taget längsta möjliga konceptionstiden. Sålunda har uppfostringsbidrag ålagts i
ett fall, då samlag icke ägt rum tidigare än 243 dagar före födelsen, och i ett
annat fall, då samlaget infallit senast 306 dagar före födelsen.» Och vid den
formulering av edgången, som enligt den nyantagna praxis börjat användas, har
konceptionstiden i regel antagits sträcka sig från och med den 316:e till och
med den 196:e dagen före barnets födelse.4 Stundom ha dock gränserna satts

1 Enligt det vanliga edstemat skulle svaranden betyga, att lian icke haft samlag med kvinnan å sådan
tid, att han kunde vara fader till hennes å angiven dag födda barn.

2 Se de i noterna n:r 4 denna sida samt n:r 1 och 2 nästa sida anmärkta rättsfallen.

2 Se K. SIaj:ts utslag den 19 juli 1893 (N. J. A. s. 315) och den 14 december 1906 (N. J. A. s.
580). I förra fallet hade medicinalstyrelsen, under erinran att barnet ägt den kroppsliga utveckling, som
brakade känneteckna ett fullgånget foster, och att inga omständigheter förekommit, som antydde att
barnet fötts i förtid, förklarat att, ehuru icke med absolut säkerhet kunde bestridas att barnet kunde
vara avlat angivna dagen, detta dock på grund av dittills vunnen erfarenhet rörande havandeskapets
längd måste anses i hög grad osannolikt. I det andra fallet hade medicinalstyrelsen yttrat att, ehuru
mellan den dag då könsumgänget skulle ägt rum och den då barnet fötts så lång tid forflutit att det
syntes mindre sannolikt att barnet varit frukten av det uppgivna samlaget, möjligheten av detta förhållande
likväl icke kunde förnekas.

* Svaranden dömes med ed betyga, att han icke under tiden från och med viss dag (316:e före födelsen)
till och med viss dag (196:e före födelsen) vid något tillfälle haft samlag med kvinnan. Se
K. Hakts utslag den 3 april 1912 (N. J. A. s. 118), den 14 juni och den 2 augusti samma år (N.
J. A. not. B n:r 358 och 459), den 16 oktober samma år (N. J. A. s. 402) och den 7 november samma ar
(N. J. A. not. B n:r 674), den 20 mars, den 11 juni och den 6 november 1913 (N. J. A. not. B n:r 162
373 och 716), den 10 februari, den 23 april, den 6 och den 30 maj, den 13 juli, den 9 oktober, den
11 november, den 17 och den 28 december 1914 (N. J. A. not. B n:r 58, 293, 319, 396, 515, 645, 746,
859 och 886) samt den 29 maj 1915 (N. J. A. s. 225).

159

Imq om barn utom äktenskap, 26 §.

något annorlunda, i det eden skolat gälla tiden från och med den 309:e eller den
310:e till och med den 180:e dagen.1 Å andra sidan har inom högsta domstolen
också påyrkats antagande av en kortare konceptionstid, sträckande sig från och
med den 310:e till och med den 240:e dagen före barnets födelse.1 2 Och i ett
fall, då samlag icke ägt rum tidigare än 223 dagar före födelsen, har barnet ansetts
icke kunna vara avlat vid det samlag.3 * *

Vid avfattningen av sitt förevarande förslag har beredningen ansett frågan om Beredninfaderskapsbevisningen
lämpligen icke böra såsom hittills få bero uteslutande på r9ande.VPredoktrin
och rättspraxis. För rättssäkerhetens betryggande äro uttryckliga regler sumtioneni
ämnet av nöden. Med avseende å vad förut anförts angående den möjlighet av
utredning, som härutinnan står till buds, bör därvid ej gärna kunna ifrågasättas
annat än att såsom huvudregel fortfarande skall gälla, att svaranden anses såsom
barnets fader, om han haft samlag med modern å konceptionstiden. Detta utesluter
emellertid icke, att tillika i lagen upptagas bestämmelser, enligt vilka
den sålunda uppställda presumtionen må kunna genom särskilda omständigheter
hä\as. I denna fråga intaga, såsom den föregående redogörelsen utvisar, de
främmande lagstiftningarna skilda ståndpunkter.

Vid övervägande av de spörsmål, som härutinnan kräva sin lösning, synes det till Omständigen
början givet att, om barnet uppenbarligen icke kan hava avlats vid det sam- Upphäva
lag, svaranden under konceptionstiden haft med modern, han icke bör anses för ^tionen''
barnets fader. Det åligger tydligen den man, som av sådan anledning vill bliva
fritagen från faderskapet, att styrka den omständighet, på grund varav barnet
icke kunnat avlas vid hans samlag med modern. Bland omständigheter, som i
sådant syfte kunna åberopas, må anföras: att mannen vid tiden för samlaget var
impotent, att modern redan före sitt umgänge med honom var havande eller att
barnet företer rasegendomligheter, som med säkerhet visa, att fadern icke kan till -

1 Se K. Maj:ts utslag den 4 juli och den 19 december 1912 (N. J. A. not. B n:r 417, 803 och
804) samt den 1 april 1913 (N. J. A. not. B n:r 197).

2 Se skiljaktigheterna vid K. Maj:ts utslag den 6 maj, den 11 november och den 17 december
1914 (N. J. A. not. B n: 319, 746 och 859) samt den 29 maj 1915 (N. J. A. s. 225). Jfr K. Maj-ts
utslag den 15 oktober 1913 (N. J. A. not. B n:r 608).

3 Se K. Maj:ts dom den 31 december 1913 (N. J. A. s. 643). I detta fall hade medicinalstyrelsen

förklarat att barnet, under förutsättning att det vid födelsen företett de mognadstecken barnmorskan i

sitt vittnesmål tillagt detsamma, icke kunde vara avlat tidigast å angivna dagen.

Omständigheter,
som
försvaga
presumtionen.

100 Lag om barn utom äktenskap, 26 §■

höra den ifrågavarande mannens ras. Huruvida det kan styrkas, att preventiva
medel använts på sådant sätt, att varje möjlighet av befruktning uteslutits, är
en fråga, som det tillkommer domstolspraxis att med ledning av den medicinska
sakkunskapen besvara. Skulle svaret bliva jakande och således bevisning rörande
sistnämnda omständighet få förekomma, måste i varje fall domstolen synnerligen
kritiskt skärskåda denna bevisning.

Vida svårare är att avgöra, huruvida och i vilken mån betydelse skall tillerkännas
omständigheter, som äro av beskaffenhet att göra svarandens faderskap
tvivelaktigt, särskilt den omständigheten att modern under konceptionstiden haft
samlag med flera. Vore det möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma, huruvida
större sannolikhet förefinnes för den enes eller den andres faderskap, skulle
det kunna överlåtas åt domstolen att på sådan grund välja mellan konkumbenterna.
De medicinska myndigheterna hava emellertid förklarat sig anse, att
under inga omständigheter hänsyn bör i lagstiftningen tagas till möjligheten
att utröna vilken bland flera män, som under konceptionstiden haft samlag
med modern, är att anse såsom fader till barnet. "V id sadant förhållande lär
en dylik regel icke kunna upptagas. Om denna utväg sålunda ej kan tillgripas,
borde väl, därest underhållsskyldigheten betraktas såsom en följd av en otilllåten
handling (deliktsteorien), den ovisshet, som sålunda kunde förefinnas, huruvida
den ene eller den andre konkumbenten vore fäder till barnet, icke föranleda
befrielse för dem alla. Den, emot vilken talan riktat^, bonde, om han kunde styrka
att även annan under konceptionstiden haft umgänge med modern, icke gärna
kunna vinna mera, än att den eller de andra konkumbenterna finge med honom dela
underhållsbördan. Annorlunda ställer sig förhållandet, om man, såsom förslagets
ståndpunkt är, grundar underhållsskyldigheten på faderskapet. Om det kan bevisas,
att jämväl annan än svaranden å konceptionstiden haft umgänge med kvinnan,
varder presumtionen om svarandens faderskap avsevärt försvagad. Strängt
logiskt sett skulle faderskapet anses outrett. Och vid sådant förhållande borde,
i enlighet med vad som gäller i Tyskland, Frankrike, Schweiz med flera länder,
svaranden hava anspråk på att den emot honom förda talan bleve ogillad, så vida
man icke ville tillgripa den utväg, som de danska och norska lagarna valt och
som innebär, att väl ingen av konkumbenterna blir att anse såsom fader men att

161

Lag om barn utom äktenskap, 26 §.

de alla få betala underhållsbidrag på grund av den möjlighet till faderskap, som
beträffande dem alla förefinnes. Beredningen har doek funnit övervägande betänkligheter
mot bägge de vägar, som sålunda kunde stå öppna.

Bn ordning, enligt vilken samtliga konkumbenterna kunde förpliktas utgiva
underhållsbidrag, vore väl den, som bäst tillgodosåge barnets och det allmännas
rent ekonomiska intresse. Den skulle ock betaga kvinnan den möjlighet hon
nu har att bland flera konkumbenter välja den, som underhållsskyldigheten
skall drabba, en möjlighet som givetvis kan av henne missbrukas. En sådan
ordning skulle emellertid helt visst här i landet verka synnerligen stötande.
Den, som för närvarande dömes att betala uppfostringsbidrag, anses i allmänna
uppfattningen såsom barnets fader. Det skulle för denna uppfattning
förefalla ytterst främmande, om flera män komme i den ställningen. Erfarenheten
från Danmark lär ock, att ett sådant förhållande är ägnat att skada barnet.
Både dess eget känsloliv och dess sociala anseende lida därav. Man har på grund
därav sett sig föranlåten att i den danska lagen införa ett stadgande att barn,
som åtnjuter underhållsbidrag av flera män, icke må såsom fosterbarn anbringas
pa en ort, där detta är känt, sa vida det är anledning antaga, att barnet skulle
komma att lida därav. Ett sådant stadgande kan dock ingalunda till fullo
avlägsna olägenheterna. Den för längre tid bestående ekonomiska gemenskapen
mellan de emot samma barn underhållsskyldiga männen är också mycket stötande
och ägnad att medföra förvecklingar.

Lika litet tillfredsställande är det, om den omständigheten att kvinnan å konceptionstiden
haft umgänge med flera skulle föranleda, att ingen av dem hade
de förpliktelser, som följa med faderskapet. Barnets och moderns ömmande behov
samt det allmännas intresse att icke onödigt belastas med underhåll av
faderlösa barn väga tungt emot konkumbentens anspråk att befrias från förpliktelserna.
Han har dock fullbordat vad som enligt naturens ordning kan hava
givit upphov åt barnet. Detta må vara tillräckligt, då bättre utredning icke står
att na och rättsföljderna av faderskapet i det väsentliga inskränka sig till att
han blir underhållsskyldig. En annan regel skulle strida emot reformsträvandena
a detta område, vilka ga ut pa en utvidgning av barnens och mödrarnas rättigheter.
Förhållandet vore ett annat, om barnet finge arvsrätt efter fadern och
hans släkt och sålunda ett fastställande av faderskapet kunde hava avsevärda

21—142979

162

Lag om barn utom äktenskap, 2ft §.

rättsverkningar även till nackdel för tredje man. Då vore det nödvändigt skaffa
åtminstone den garanti mot misstag i avseende å faderskapet, att invändning
om flera konkumbenter finge göras. Att det, när sådan invändning ej tillätes,
i själva verket blir kvinnan, som får välja, vilken bland flera konkumbenter
skall anses såsom fader, är väl en olägenhet; men den kan icke undgås, då man
av förut angivna skäl icke vill lägga underhållsskyldigheten på flera konkumbenter.

En olägenhet, som alltid medföljer rätten att göra invändning om flera konkumbenter,
är ock, att denna rätt kan av svaranden missbrukas till att draga ut
på rättegången eller kasta ogrundad skugga på modern och att utredningen ofta
måste bliva av anstötlig art.

Av nu anförda skäl liar beredningen bibehållit den i svensk praxis numera undantagslöst
tillämpade regeln, enligt vilken den omständigheten, att utom svaranden
jämväl annan under konceptionstiden haft umgänge med kvinnan, är utan rättslig
betydelse, varav följer, att bevisning till stöd för invändning om sådant förhållande
icke må av domstolen tillstädjas.

Förslaget tillägger icke heller betydelse åt annan omständighet, som ma föranleda
tvivel därom att svaranden, oaktat han haft umgänge med kvinnan å konceptionstiden,
är fader till barnet. Pa sådan grund vilar den i flera främmande
lagar förekommande regeln att talan om faderskap och underhållsskyldighet skall
ogillas, om kvinnan under konceptionstiden varit känd för lösaktighet. Hittills
har i vårt land behov av en sådan regel, vars tillämpning skulle kunna giva anledning
till stötande rättegångar och i övrigt medföra stora olägenheter, icke gjort
sig gällande. Såsom exempel på övriga omständigheter, som skulle kunna i förevarande
hänseende åberopas, brukar nämnas, att svarandens samlag infallit nära
ena yttergränsen för konceptionstiden. IM ed förslagets allmänna ståndpunkt synes
dock icke förenligt, att i dylikt fall den mot svaranden förda talan ogillas. En
annan sak är, att konceptionstiden synes böra med viss försiktighet utmätas.

Koncev- I fråga om konceptionstiden har professor Key-Åberg i det av honom avgivna
tionstiden. yttrandet anfört huvudsakligen följande.

Key-Åbergs Då man i dagligt tal ansloge tiden för det mänskliga havandeskapet till
utredning. 2go dagar, räknat från första dagen av den sista menstruationsperioden, eller som
lika allmänt skedde till 270 dagar från det befruktande samlaget, rörde man sig

Lag om barn utom äktenskap, 26 §. 163

med tal, vilka endast kunde betraktas såsom på statistisk väg tunna genomsnittstal.
Med avseende på bevisningen i faderskaps in ål vore så gott som uteslutande
den på sistnämnda sätt beräknade havandeskapstiden av betydelse. Ty menstruationen
vore en sak, varom mestadels ingen utom kvinnan själv ägde någon närmare
kännedom och varom bon sålunda i eget intresse utan avsevärd risk kunde
inför rätta lämna snart sagt vilka upgifter som helst. Och ej sällan saknade hon
själv klarhet angående sin menstruationshistoria.

Rörande yttergränserna för havandeskapstiden hade utländska författare lämnat
olika uppgifter med stöd av för dem tillgänglig statistik över ett stort antal
törlossningsfall. Yad till en början anginge maximigränsen, så hade flera tyska
forskare gjort gällande, att senbörderna voro relativt vanliga. Så uppgåves, att
de efter den 302:a dagen från sista menstruationens första dag födda fostren utgjorde
3.29 % av alla vid födelsen mogna foster, och hade härav dragits den slutsatsen,
att den av tyska lagen bestämda övre gränsen för konceptionstiden vore för
låg. Andra tyska forskare åter hade gjort gällande, att verkliga senbörder, det vill
säga efter den 302:a dagen från det befruktande samlaget med födelse av levande
foster avslutade förlossningar, vore synnerligen sällsynta. Eu forskare hade sålunda
förklarat, att redan en förlossning 285 dagar efter det befruktande samlaget vore
mycket sällsynt och att något bevis för att ett i fortskridande utveckling statt
foster levat mer än 300 dagar i moderlivet icke blivit förebragt. Yad beträffade
fostrets utvecklingsgrad vid senbörd, så syntes visserligen genom den utländska
statistiken vara till full evidens ådagalagt, att de foster, vilka vid födelsen hade
en vikt av 4 000 gram och däröver, till stor proportion ingingo bland dem, som
föddes efter den 302:a dagen från menstruationen. Men det vore också visst, såväl
att en synnerligen stark utveckling av fostret, såsom stor längd och vikt, påfallande
långt hår och långa naglar, kunde komma till stånd under ett havandeskap
av normal längd som att en ganska måttlig utveckling av fostret icke uteslöte
möjligheten av senbörd.

Den undre gränsen för havandeskapstiden vore ännu mera växlande än den övre.
Aven i fråga om minimigränsen hade olika forskare stridiga åsikter. Av deras
statistik syntes emellertid framgå, att ett foster kunde födas moget redan 240
dagar från det befruktande samlaget, ja i sällsynta fall en eller annan dag tidigare.
Ett ofullgånget foster kunde framfödas långt tidigare och förbliva vidjiv.

164

Lag om barn utom äktenskap, 26 §.

Även före den 196:e dagen från den sista menstruationen födda foster, ja till och
med foster födda omkring den 180:e dagen kunde bliva vid liv någon kortare tid.
På mera konstant sätt livsdugligt vore dock fostret knappast före den 210:e dagen
från sista menstruationen, vilken dag approximativt sammanfölle med den 200:e
dagen efter det befruktande samlaget.

Praktiskt taget kunde man vid bestämmande av kavandeskapstidens längd draga
en gräns mellan mogna och icke mogna foster. Ofta saknades emellertid upplysning
om barnets mogenhetsgrad helt och hållet, så att man därom icke kände
mera än att barnet, då det fortfarande befunne sig vid liv, måste hava varit fött
livsdugligt. Stundom voro de meddelanden, som lämnats av barnaföderskan, barnmorskan
eller andra av så allmän och obestämd natur, att de ej kunde giva någon
verklig ledning. Och även där domstolen ägde tillgång till ett av sakkunnig
person avgivet intyg, styrkt journalutdrag från förlossningsinrättning eller dylikt,
erbjöde det ej sällan avsevärda vanskligheter att med stöd därav draga någon
fullt bindande slutsats i fråga om längden av havandeskapet. Bortsett från sjukdomstillstånd
av olika slag, kunde kvinnans individuella förhållanden av såväl
fysiologisk som rent yttre natur utöva ett modifierande inflytande på havandeskapets
längd. Till dessa förhållanden hörde i första hand kvinnans allmänna
kroppskonstitution och yttre habitus, bäckenbyggnad, hälsotillstånd, sociala ställning,
eventuellt vid föregående havandeskap manifesterade, oftast nedärvda, disposition
för havandeskap av icke normal längd samt förut genomgångna havandeskap.

Karolinska På grund av vad sålunda och i övrigt anförts hava de av karolinska institutets
KlStmedici lärarkollegium utsedda delegerade förenat sig i det uttalande att, från medicinsk
nalstyrelsens synpunkt sett, allt syntes tala för att tvister av faderskapsnatur i rättvisans och
utlåtanden. bmighetens intresse såsom hittills bäst avgjordes på den fria bevisningens väg,

men att, om det likväl skulle visa sig opportunt att i lagen angiva en konceptionstid,
denna borde sträcka sig från och med den 200:e till och med den 300.e dagen
före barnets födelse, med rätt dock till fri, på sakkunnig utredning grundad bevisning
därom att födelsen kunnat inträffa tidigare eller senare.

Detta yttrande har jämväl medicinalstyrelsen åberopat såsom sitt utlåtande.

Bered- Befintligheten av en lagbestämmelse angående konceptionstiden är givetvis ägnad
MVfandeytt''att* medföra enhet och enkelhet i rättstillämpningen samt att undanröja det sken

Lag om barn utom äktenskap, 26 §. l(jg

av godtycklighet, som, särskilt på grund av den medicinska vetenskapens ännu
så osäkra ståndpunkt i hithörande frågor, lätt kan komma att vidlåda bestämmandet
av konceptionstiden i varje särskilt fall. Men det är å andra sidan uppenbart,
att en legal bestämmelse om konceptionstid i det särskilda fallet kan
leda till ett resultat, som strider mot verkligheten. Detta gäller, även om den
legala konceptionstiden utmätes så snävt, som de medicinska myndigheterna ifrågasatt:
minimigränsen den 200:e dagen är uppenbarligen alldeles för låg i fråga om ett
fullgånget barn, maximigränsen déh 300:e dagen alldeles för hög i fråga om ett ofullgånget
barn, och ändock kan nämnda begränsning tänkas någon gång vara för
trång. Om i det särskilda fallet den legala konceptionstiden är för lång åt någondera
sidan, kan detta leda till obillighet emot mannen, om den är för kort,
kan därav följa svår orättvisa mot modern och barnet. Betecknande är, att i
Tyskland praxis börjat räkna barnets utvecklingsgrad vid födelsen såsom en av
de omständigheter, vilka kunna giva vid handen, att barnet icke kunnat avlas
vid ett under den legala konceptionstiden försiggånget samlag, och förty kunna
föranleda svarandens frikännande, på samma gång som röster höjts för ett utsträckande
av den legala konceptionstidens maximigräns avsevärt utöver den 302:a
dagen. Baran för att en legal bestämmelse om konceptionstiden skall leda till
materiella orättvisor minskas naturligtvis, om denna bestämmelse icke erhåller
absolut karaktär, utan domstolen pa grund av utredning om barnets utvecklingsgrad
vid födelsen eller andra sådana omständigheter i det särskilda fallet kan
lämna utom räkning ett samlag under nämnda tid eller fästa avseende vid ett
samlag utanför den tiden. Med en sådan formulering av stadgandet om en viss
konceptionstid finge emellertid ett dylikt stadgande egentligen endast karaktären
av en upplysning åt domaren om den konceptionstid, som bör antagas i de fall,
då vidare utredning saknas; men att meddela en sådan upplysning i lagen synes
ej erforderligt.

Vid övervägande av ovan anförda skäl har beredningen funnit det vara lämpligt
att icke genom en lagbestämmelse en gång för alla fastslå konceptionstiden
utan låta denna bestämmas av domstolen i varje särskilt fall. Att en enhetlig
praxis dock skall utbildas med avseende å konceptionstidens bestämmande i fall
av de vanligaste typerna, torde kunna förutsägas. Därvid torde i de fall, då
barnet vid födelsen varit normalt utvecklat och omständigheterna i övrigt icke

166

Lag om barn utom äktenskap, 26 och 27 §§.

föranleda avvikelse, konceptionstiden icke böra anses sträcka sig över så lång
tidrymd, som den förut omförmälda nya formuleringen av edgången innebär. I
Danmark, där medicinsk myndighet vanligen får avgiva yttrande, ävensom i Norge
brukar för dylika fall tiden beräknas avsevärt kortare.

Den föreslagna ordningens företräde med avseende å främjandet av materiell
rättvisa kan endast göra sig gällande i de fall, då utredning förebragts angående
de omständigheter, som kunna bidraga till bedömandet av havandeskapstidens
längd. I detta hänseende må erinras, att enligt det av medicinalstyrelsen utfärdade
formuläret till dagbok för barnmorska denna skall anteckna, huruvida barnet
vid födelsen var fullgånget eller ofullgånget, ävensom barnets vikt. I dessa anteckningar
finnes sålunda ett visst material för prövning av förevarande fråga.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke i administrativ väg böra meddelas ytterligare
bestämmelser om skyldighet för läkare eller barnmorska, som biträder vid förlossning,
att efterse och anteckna de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande
av havandeskapstidens längd, samt om förvaring och tillhandahållande av
dessa anteckningar. Domstolens rätt och plikt att sörja för utredning i förevarande
hänseende och vid behov infordra yttrande av medicinsk sakkunnig har uttryckligen
framhållits i 25 §.

27 §.

Enligt 26 § skall svarandens faderskap anses styrkt, om det ådagalägges,
att svaranden haft samlag med modern under konceptionstiden. I sakens natur
ligger, att detta faktum knappast någonsin kan styrkas genom direkt vittnesbevisning.
Full bevisning kan vanligen icke heller åstadkommas medelst indicier. Utgången
av faderskapsbevisningen bliver därför i allmänhet beroende av partsed.

Partseden förekommer inom gällande svensk rättegångsordning endast såsom
normerad ed; föremålet för edgången är av domstolen fastställt i ett edstema, som
parten har att ordagrannt följa. I regeln har sådan ed enligt 17 kap. 29, 30 och
34 §§ rättegångsbalken formen av värjemålsed: parten har att med ed förneka
ett faktum, för vilket motparten är bevisskyldig. Fyllnadsed, varmed parten
skall bekräfta ett faktum, för vilket han själv är bevisskyldig, förekommer endast
i form av vissa specialeder, som ej röra faderskapsbevisningen. Bjuden ed får
enligt 17 kap. 34 § rättegångsbalken ej förekomma i brottmål och har av praxis

Lag om barn utom äktenskap, 27 §. L(57

ej heller tillåtits i barnuppfostringsmål.1 Det blir sålunda svaranden, som har att
gå ed att samlag icke ägt rum. För åläggande av värjemålsed erfordras i allmänhet,
enligt 17 kap. 29 och 30 §§ rättegångsbalken, att angående det faktum,
som eden skall avse, redan förebragts annan bevisning av beskaffenhet att utgöra
»halvt bevis», det vill säga antingen ett vittne eller ock uppenbart och på sannolika
skäl grundat rykte eller andra bindande omständigheter och liknelser. I
barnuppfostringsmål fordrar dock praxis för åläggande av värjemålsed ytterst
ringa bevisning utöver moderns uppgift.

Den normerade partseden är över huvud ett bevismedel, mot vilket vägande
anmärkningar kunna framställas. I nya lagberedningens principbetänkande angående
rättegångsväsendets ombildning föreslogs ock, att den normerade partseden
skulle utbytas mot ett fritt edligt förhör. Att i detta sammanhang företaga en
så genomgripande ändring torde så mycket mindre vara tillrådligt, som densamma
förutsätter förändrade anordningar beträffande rättegångsförfarandet i
övrigt samt revision av hela rättegångsbalken för närvarande pågår. Däremot lär
hinder icke möta att upptaga till prövning frågan om ändrade bestämmelser rörande
den normerade eden.

Nya lagberedningens förslag till lag om bevisning inför rätta intog härutinnan
i huvudsak samma ståndpunkt som den gällande rätten. Företräde till eden lämnades
den icke bevisskyldige parten, det vill säga värjemålseden bibehölls såsom regel.
I kungl. propositionen till 1893 års riksdag med förslag till lag om bevisning1
föreslogs ett fritt edligt förhör med part, men lagutskottet3 förordade bibehållande
av normerad ed och gjorde därvid likasom nya lagberedningen värjemålseden till
den principala. Samma grundsats har följts i de förslag till lagstiftning angående
bevisning, som sedermera av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen.4 Nedan inom nya
lagberedningen hade emellertid reservationsvis påyrkats, att rätten skulle äga
frihet bestämma, åt vilkendera parten eden skulle anförtros, det vill säga att rätten
skulle hava att efter omständigheterna välja emellan fyllnadsed eller värjemålsed.
Vid behandlingen år 1902 av ett då framlagt förslag till lag om bevisning beslöt riks 1

Se K. Maj:ts utslag den 22 januari 1909 (N. J. Å. s. 26) och den 12 december 1912 (N. J. A.
s. 525).

* Se k. prop. n:r 3.

s Utlåtande n:r 25

‘ Se k. propositioner 1897 n:r 6, 1902 n:r 24.

168

Lag om barn utom äktenskap, 27 §.

dagen i skrivelse1 anhålla, att Kungl. Maj.-t måtte taga under övervägande, huruvida
icke, vid användande av parts ed i rättegång, det företräde, som enligt gällande
lag likasom enligt förslaget tillkomme värjemålseden, kunde, så vitt anginge
vissa slag av mål, upphöra, så att antingen fyllnadsed under vissa i lagen angivna
förutsättningar skulle framför värjemålsed användas eller ock åt domaren lämnades
öppet att efter omständigheterna i varje särskilt fäll använda den av nämnda
bägge edsformer, vilken prövades lämpligast. Till stöd för framställningen åberopades
bland annat, hurusom mot värjemålseden anmärkts, att då densamma
skulle av part avläggas först sedan motparten förebragt sin bevisning för den
uppgift, som genom edgången skulle förnekas, misstanke om mened ofta komme
att vidlåda den, som gått eden. Genom fyllnadseden däremot bekräftades en uppgift,
vilkens riktighet redan gjorts sannolik, och bekräftelsen stode därför i överensstämmelse
med vad förut i saken framkommit. Särskilt då den bevisning, på grund
av vilken värjemålsed ålades, utgjordes av ett vittnes edfästade utsago, bleve motsägelsen
mellan partens edliga förnekande och bevisningen i målet synnerligen stötande.
Därest part avlade värjemålsed, måste i regel antingen han eller vittnet antagas
vid edens avläggande hava begått något misstag eller lämnat någon oriktig uppgift,
och misstanken om felaktigt förfarande i sistnämnda hänseende vände sig då
snarast mot parten såsom den, vilken framför andra hade intresse i saken. Om åter
den bevisningsskyldige genom ett vittne styrkt sitt påstående och finge fullständiga
denna bevisning med sin ed, vore hans och vittnets utsagor i samklang med varandra.
Ändamålet med värjemålseden vunnes egentligen endast då parten bruste åt eden;
hans nekande ansåges då ogrundat, och det förhållande han icke kunnat eller velat
edligen förneka betraktades såsom styrkt. Även i detta fall vore emellertid ed ett
ganska otillfredsställande bevismedel. Att med skenet emot sig gå ed måste även
för den, som hade sanningen på sin sida, vara motbjudande, och bristande åt
eden utgjorde därför icke något säkert bevis därom, att nekandet varit ogrundat.

I detta riksdagens uttalande kan beredningen till fullo instämma. Och de olägenheter,
som sålunda äro förenade med de nu gällande reglerna angående partseden,
hava otvivelaktigt i särskild grad gjort sig gällande i fråga om barnuppfostringsmålen.
Den allmänt rådande uppfattningen, att mången svarande, som

1 Se riksdagens skrivelse den 13 maj 1902 n:r 94.

169

Lag om barn utom äktenskap, 27 §.

går värjemålsed i sådant mål, falskeligen »svår sig fri», torde ej sakna grund.
Anledningarna härtill äro fyrfaldiga. Till någon del torde de vara att söka i
den ovan anmärkta, förut vanliga formuleringen av edstemat, som låter svaranden
bedöma, inom vilken tid barnet skall anses vara avlat; en svarande, som obehörigen
gått eden, har väl stundom ansett sig ursäktad därmed att han icke haft
samlag med modern just å den 270:de dagen före barnets födelse eller någon av
de -närmaste dagarna däromkring. Stundom torde en svarande, som gått falsk ed,
hava sökt sin ursäkt däri, att även annan man haft umgänge med modern och
med lika stor eller kanske större sannolikhet vore fader till barnet samt att det
vid sådant förhållande vore orättvist, om svaranden ensam bleve förpliktad att
bidraga till barnets underhåll. Såsom en ytterligare orsak må slutligen nämnas
den ringa faran att bliva dragen till ansvar för mened, beroende på svårigheten att
förebringa så stark bevisning om samlag, som erfordras för ett fällande.

I ändamål såväl att trygga utkrävandet av barnets och moderns rätt som att
minska faran för falsk edgång synes i fråga om faderskapsbevisningen fyllnadseden
böra beredas plats vid sidan av värjemål seden, en åtgärd som icke kräver någon ändring
av rättegångsordningen i övrigt. I förevarande paragraf har därför upptagits ett
stadgande, som ger rätten frihet att låta antingen modern med ed bekräfta eller
svaranden med ed förneka, att samlag ägt rum. Om både modern och fadern
äro skickade att gå ed, skall eden uppenbarligen anförtros den, vars uppgifter
domstolen finner trovärdigast. Det torde kunna förväntas, att detta i flertalet
fall befinnes vara modern och att således fyllnadsed blir vanligare än värjemålsed.
Härför talar ock erfarenheten från våra grannländer. Enligt såväl den danska lagen
som den hittills i Norge gällande är den uppgivne faderns värjemålsed regel;
fyllnadsed av modern skall föreläggas endast i vissa undantagsfall. Praxis har
emellertid så småningom allt mera utvidgat användningen av fyllnadsed, så att
denna, åtminstone i Norge, blivit vanligare än värjemålsed.1

Rättegångsbalkens fordran å halv bevisning såsom villkor för edsföreläggande
har, såsom redan nämnts, med avseende å ifrågavarande mål icke upprätthållits av
praxis. I anslutning härtill stadgar förevarande paragraf uttryckligen, att ed

* Den nya norska lagen föreskriver att parterna skola höras efter samma regler, som gälla beträffande
vittnen, och äger rätten, efter det bevisningen blivit slutligen förebragt, låta parterna eller en av dem
med ed fästa sin utsago.

22—142970

170

Lag om barn utom äktenskap, 27 och 28 §§.

kan åläggas, så snart det föreligger anledning till antagande, att samlag ägt
rum. Förslaget närmar sig även härutinnan den danska rätten och den hittills
gällande norska, enligt vilka moderns uppgift angående faderskapet är tillräcklig
förutsättning för edsföreläggande. För att anledning till antagande om samlag
skall anses föreligga, lär dock moderns uppgift icke kunna anses tillräcklig, så
vida den icke i det föreliggande fallet framstår som särskilt trovärdig; i regel
måste den hava erhållit något stöd genom indiciebevisning.

Bortsett från vad i första stycket av förevarande paragraf är stadgat, skall vad
som enligt vår rättegångsordning i allmänhet gäller angående parts ed äga tillämpning
å sådan ed, som i denna paragraf sägs. Med den utan särskilt lagstadgande
gällande regeln, att eden skall avse ett faktum, icke innehålla ett omdöme, är bäst
överensstämmande, att domstolen i edstemat utsätter den tidpunkt eller gränserna
för den tidrymd, som eden skall avse. Ett uttryckligt stadgande därom har
ansetts erforderligt på grund av förut rådande praxis i detta hänseende.

Angående den tid, som får anses såsom konceptionstid och som eden förty oftast
lär komma att avse, hänvisas till vad som anförts vid 26 §.

I rättegångsbalken (16, 17, 25 och 30 kap.) förekomma åtskilliga bestämmelser
med avseende å värjemålsed, vilka äro av beskaffenhet att i tillämpliga delar
böra gälla även i fråga om ed, som enligt stadgandet i förevarande paragraf kan
föreläggas modern. Föreskrift härom har intagits i sista stycket av denna paragraf.

28 §.

Domstols Underhållsbidraget avser i allmänhet att tillgodose oavvisliga levnadsbehov.

meddela in- Ett fördröjt utbekommande av bidraget medför icke sällan för den underhållsberät terimistiskt

tigade verklig nöd. Detta gäller isärskild grad med avseende å tiden närmast före
förordnande

om betalan- och efter barnets födelse, då modern oftast befinner sig i en mycket hjälplös bede
av ''U/Yidev- . .

hållsbidrag. lägenhet och bristande underhåll kan medföra allvarliga vådor för barnets liv

eller framtida hälsa. Olägenheten blir så mycket större, som rättegångarna angående
utkrävande av underhållsskyldighetens fullgörande ofta bliva långvariga i
följd av den däri vanligen förekommande vittnesbevisningen och användningen av
parts ed med ty åtföljande möjlighet att särskilt överklaga edgångsbeslutet.

Det torde vara nödvändigt att så vitt möjligt förekomma dessa olägenheter; och
beredningen har i sådant avseende ansett domstolen böra erhålla befogenhet att,

17 L

Lag om barn utom äktenskap, 28 och 29 §§.

om slutligt utslag icke omedelbart kan givas, genom interimistiskt förordnande
ålägga svaranden att utgiva underhållsbidrag, under förutsättning att antingen
frågan om faderskapet icke är föremål för tvist eller sannolika skäl finnas till
antagande att svaranden är fader till barnet. Det kan synas hårt att svaranden
sålunda skall nödgas börja underhålla barnet och modern, innan hans skyldighet därtill
är slutligen fastställd. Om man ej låter det allmänna förskottera underhållskostnaden,
synes emellertid annan utväg ej förefinnas. Enligt vad erfarenheten
visar, blir svaranden ock i det övervägande antalet fall slutligen förklarad för
underhållsskyldig. För de fall, då den mot svaranden förda talan slutligen
ogillas, blir hans intresse tillgodosett genom stadgandet i 32 § om rätt för
honom att av allmänna medel återfå vad han fått utgiva. Till skydd för svaranden
har ock meddelats uttrycklig föreskrift att domstolen äger när som helst
återkalla ett givet förordnande, om den finner omständigheterna det föranleda.

Bestämmelser av huvudsakligen samma innehåll som de nu föreslagna finnas i
de tyska och schweiziska lagarna. Förslaget saknar i övrigt icke alldeles motstycke
i svensk lagstiftning. Enligt 14 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete kan sådan ersättning i vissa fall
av rätten utdömas genom interimistiskt förordnande, innan målet avgöres genom
dom. Och 7 kap. 12 § i den nya lagen om äktenskaps ingående och upplösning
bereder möjlighet för ett interimistiskt utdömande av underhållsbidrag i mål om
återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

29 §.

Ett interimistiskt förordnande av rätten om utgivande av underhållsbidrag bör i Interimisstad
i allmänhet kunna ske utan annat dröjsmål än det, som betingas av reglerna om Ilande,^medstämningstid,
enär rådstuvurätterna sammanträda minst en gång i var vecka, delat av doPå
landet kan det däremot enligt gällande rättegångsordning dröja avsevärd tid,
innan målet upptages till handläggning av domstolen. I åtskilliga tingslag hållas
endast tre eller två ordinarie tingssammanträden om året, i några lappmarkstingslag
endast ett sammanträde. I flertalet övriga tingslag hållas fem ordinarie sammanträden
om året. Aven i de tingslag, som hava de tätaste sammanträdena
eller tio om året, inträder under sommaren en tid av omkring tre månader, då
intet ordinarie tingssammanträde hålles. Det måste således ofta inträffa att nästa

172

Lag om barn utom äktenskap, 29 och 30 §§.

tingssammanträde infaller först efter så lång tid, att ett dröjsmål till dess med
utdömande av underhållsbidrag skulle medföra trängande nöd för modern och barnet.
Till förekommande av sådant dröjsmål har det synts nödvändigt att, så vitt
angår landsbygden, giva domaren befogenhet att ensam meddela interimistiskt förordnande
om utgivande av underhållsbidrag, så vida käranden kan förebringa
sannolika skäl till antagande att svaranden är bidragsskyldig. Då vittnesbevisning
icke kan förekomma inför domaren, bör käranden, för att göra svarandens
faderskap sannolikt, vid ansökningen foga skriftliga bevis, såsom intyg av
läkare eller barnmorska angående moderns havandeskap eller, där barnet redan
är fött. vederbörligt prästbevis för barnet, ävensom vittnesintyg eller andra handlingar,
som kunna göra svarandens faderskap sannolikt.

Nödig hänsyn mot svaranden har ansetts betinga, att tillfälle beredes honom
att yttra sig över ansökningen, innan förordnande meddelas. Domaren har således
att till delgivning med svaranden utställa ansökningen jämte föreläggande
för svaranden att, om han så önskar, inom viss tid till domaren avgiva yttrande
däröver; att nämnda tid i regel bör sättas så kort som möjligt, är uppenbart.
Då domarens beslutanderätt innefattar en avvikelse från de eljest för vår
rättegång gällande principer, synes beslutet skäligen böra, så snart rätten sammanträder,
av densamma tagas under omprövning.

Yad i förevarande paragraf stadgas angående landet, skall givetvis äga tilllämpning
med avseende å stad, som lyder under landsrätt. 30 *

30 §.

Omedelbar
\ verkställighet
av förordnande
och
■dom.

Vad under 28 och 29 §§ anförts rörande angelägenheten av ett snabbt utdömande
av underhållsbidrag gäller i samma grad med avseende å verkställigheten
av det beslut, varigenom bidraget utdömts. Skall förordnande enligt 28 eller
29 § uppfylla sitt ändamål, måste verkställighet därå kunna omedelbart sökas.
Men också i flertalet fall, då sådant förordnande ej kunnat meddelas — merendels
lärer detta komma att bero på svårigheten att på ett tidigare stadium
av målet visa sannolika skäl till antagande att svaranden är fadern — föreligger
stort behov av ett skyndsamt verkställande av det slutliga utslaget. Därest intet
särskilt stadgande angående denna verkställighet gåves, utan 39 och 40 §§ utsökningslagen
vore tillämpliga, skulle, innan utslaget vunnit laga kraft, endast

173

Lag om barn utom äktenskap, 30- 32 §§.

utmätning, men icke försäljning av det utmätta kunna äga rum. Svaranden
skulle således kunna genom utslagets Överklagande under lång tid hindra den
understödsberättigade att realisera sin rätt. I överensstämmelse härmed skulle,
innan utslaget vunnit laga kraft, icke heller de medel, som enligt den av beredningen
utarbetade lagen om införsel innehållits av svarandens avlöning, kunna
utbetalas till den underhållsberättigade. I förevarande paragraf’ stadgas därför,
att förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, samt, där ej rätten annorlunda forordnat,
slutligt utslag, varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet, skola
gå i verkställighet lika som laga kraft ägande dom. Förslaget överensstämmer
härutinnan med lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete.

31 §.

Förut har upprepade gånger framhållits vilken vikt det ligger uppå att före- Fullföljd av
varande mål behandlas med största möjliga skyndsamhet. I sådant syfte före- talan
släs nu ytterligare, att fullföljd av talan i dessa mål, såsom nu enligt praxis är
fallet, skall ske medelst besvär.

Har rätten meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller har rätten fastställt av
domaren enligt 29 § meddelat förordnande, bör tydligen särskild talan mot rättens
beslut vara medgiven. Sådan talan kommer enligt 25 kap. 5 § rättegångsbalken
att föras genom besvär hos hovrätten. Mot förordnande, som av domaren enligt
29 § meddelas, bör ock talan kunna föras. Jämväl i detta fall skall enligt 5 §
i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om ändring i vissa delar av rättegångsbalken besvär anföras hos hovrätten. Då
förordnandet icke behöver av domaren avkunnas å förut bestämd tid, har det varit
nödvändigt låta besvärstiden räknas från det klaganden erhöll del av förordnandet.
Med de grundsatser, som kommit till uttryck i den nya lydelsen av 30 kap.
rättegångsbalken, torde bäst överensstämma, att fullföljd av talan mot hovrätts
beslut i förevarande frågor icke må äga rum. 32

32 §.

Om den, som på grund av förordnande enligt 28 eller 29 § betalat uppfostrings- Återbetala
bidrag, sedermera genom rättens slutliga utslag finnes icke vara underhållsskyldig, M^änna
skulle han enligt allmänna rättsgrundsatser äga att av den underhållsberättigademedel nv he''

174

Log om barn utom äktenskap, 32 och 33 §§.

lopp, som erlagts
på
grund av
interimistiskt
förordnande.

återbekomma vad sålunda utbetalts. Men i regel torde dessa medel då vara förbrukade
och den underhållsberättigade sakna andra tillgångar, som kunna användas
till återbetalningen. Det kan icke vara skäligt att svaranden sålunda utsattes för
bestående förlust på grund av de bestämmelser, som meddelats i syfte att barnet och
modern icke skola vara i saknad av nödigt uppehälle. Beredningen har därför ansett
staten böra i detta fall träda emellan och sålunda tillerkänt den, som obehörigen fått
vidkännas underhållsbidrag, rätt att av allmänna medel återfå vad han fått utbetala.

Anspråk på återbetalning synes i överensstämmelse med vad för liknande fall
gäller för att kunna komma under bedömande böra framställas inom kort tid.
Beredningen har föreslagit ett år från det laga kraft åkom dom, varigenom svaranden
funnits icke vara bidragsskyldig. Prövningen har synts lämpligen kunna
anförtros åt Konungens befallningshavande och talan mot dess beslut böra föras
i samma ordning som i allmänhet gäller för ekonomimål. Enligt särskilt förslag
till ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall frågan
i sista hand prövas av regeringsrätten.

Då svaranden äger av allmänna medel återfå vad han utgivit, har han ej någon
anledning att göra sådant anspråk gällande emot den, som uppburit underhållet.
Till undvikande av rättegångar, som oftast ej skulle leda till något resultat,
har uttrycklig bestämmelse, som förhindrar sådan talan, ansetts böra meddelas.
Yad staten utgivit skulle enligt allmänna rättsgrundsatser kunna sökas
åter av den, som emottagit underhållsbidraget. Men i regeln torde vara lämpligast,
att talan härom icke anställes. Enligt förslaget skall därför i allmänhet
statsverket själv vidkännas vad det fått i förevarande hänseende utgiva. Som
emellertid fall kunna förekomma, då en återbetalning utan obillighet kan äga
rum, såsom om den underhållsberättigade utfår underhållet av den verklige
underhållsskyldige, har det givits möjlighet för Konungens befallningshavande
att förordna om anställande av sådan talan.

33 §.

Jämkning i Bestämmandet av ett periodiskt underhållsbidrag måste naturligen ske med

vunnen dom,ledning av de förhållanden, som då äro rådande eller kunna förutses. Dessa för eller

avtal hållanden kunna emellertid före underhållstidens slut hava undergått sådana förom
underhållsbidrag.
ändringar, att en fortsatt tillämpning av det en gång träffade avgörandet skulle

175

Lag om barn utom äktenskap, 33 §.

te eig såsom en obillighet antingen mot den underhållsberättigade eller mot den unhållspliktige.
I de utländska rättssystemen är därför i allmänhet rättskraften av
en dom, som ålägger någon att för framtiden utgiva periodiskt underhållsbidrag
till barn utom äktenskap, genom uttryckligt lagstadgande eller praxis inskränkt
i så måtto, att talan om ändring i domen får anhängiggöras på grund av väsentlig
ändring i de förhållanden, som voro avgörande vid meddelandet av domen.
Det enligt norsk och dansk rätt av administrativ myndighet träffade avgörandet
av underhållsbidragets storlek kan också jämkas på grund av ändrade förhållanden.
Däremot lärer inom åtskilliga utländska rättssystem möjlighet till ändring
av avtal angående skyldighet att utgiva underhållsbidrag icke förefinnas.

I Sverige har tidigare varken lagstiftning eller rättspraxis givit något bestämt
svar å frågan om och i vilken utsträckning jämkning kan ske i en laga kraft vunnen
dom, varigenom någon förpliktats att utgiva underhållsbidrag till barn utom äktenskap.
Intill senaste tid har icke heller lagstiftningen å angränsande områden
givit någon ledning för frågans besvarande. Utan vidare betydelse härför äro
de i lagstiftningen angående ersättning för kroppsskada till följd av olycksfall
meddelade bestämmelserna angående jämkning i ett giltigt avgörande om ersättningens
belopp, enär dessa bestämmelser endast avse det speciella fallet, att den
skadades tillstånd efter avgörandet försämrats eller förbättrats. Men den nya
lagen om äktenskaps ingående och upplösning tager ståndpunkt i själva principfrågan,
då den medgiver rätten enligt 6 kap. 25 § att, utan hinder av vad den
förut i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad beslutit om bidrag till
makes eller barns underhåll, annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade
förhållanden påkalla det, och enligt 6 kap. 26 § att under samma förutsättning
göra ändring i avtal om bidrag till barns underhåll.

Samma uppfattning om den familjerättsliga underhållsskyldighetens karaktär,
som ligger till grund för nämnda stadganden i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning, bör enligt beredningens mening vara avgörande i fråga om
rättskraften av en dom, varigenom någon förpliktats att utgiva underhållsbidrag
enligt förevarande lag. Domens rättskraft bör icke sträcka sig därhän, att den
ålagda bidragsskyldighetens omfattning är orubblig trots än så stora förändringar
i den underhållsskyldiges förmåga eller den underhållsberättigades behov. Meu
då täta rubbningar uti ifrågavarande domar skulle medföra rättsosäkerhet och

176

Lag om barn utom äktenskap, 33 §.

praktiska olägenheter, bör jämkning kunna begäras, endast om väsentlig ändring
inträtt i de förhållanden, som voro avgörande för domen. Jämkningen kan avse
underhållskostnadens hela belopp eller dess fördelning mellan de nnderhållsskyldiga
eller underhållsskyldighetens varaktighet. Så kan exempelvis faderns
bidrag till barnets underhåll ökas på grund av ökning i faderns inkomster eller
på grund av ökning i kostnaden för underhållet i följd av barnets iråkade sjuklighet
eller på grund av minskning i moderns förmåga att bidraga till underhållet.
Faderns bidrag kan minskas eller bortfalla bland annat på grund därav
att barnet erhållit egen förmögenhet eller tidigare än vid domens meddelande
antogs börjat genom eget arbete försörja sig. Ökning i faderns inkomster kan
ock föranleda utsträckning av underhållstiden.

Yad ovan sagts om jämkning av dom angående underhållsbidrag synes jämväl
äga tillämpning beträffande avtal, varigenom sådant bidrag fastställts. Avtalet
avser nämligen att ersätta dom och kan antagas vara fotat på samma grunder,
som skulle varit avgörande för domen. Tillräcklig anledning har ej ansetts föreligga
att i förevarande hänseende göra skillnad mellan avtal om faderns eller
moderns bidrag till barnets underhåll samt avtal om annat underhållsbidrag, som
skall utgå enligt denna lag. Däremot undantages från reglerna om jämkning
sådant avtal, som innefattar åtagande att till barnets underhåll enligt § 3 utgiva visst
belopp en gång för alla. Detta avtal har till syfte mindre att reglera underhållsskyldighetens
fullgörande än att för framtiden avlyfta denna skyldighet. Med
den stränga kontroll, som dessa avtal enligt 9 § äro underkastade, kan det förväntas
att desamma, då de någon gång förekomma, äro särdeles förmånliga för
barnet och att fadern medgivit sådana villkor huvudsakligen av önskan att på
en gång bliva kvitt underhållsbördan. Det har därför icke funnits lämpligt att
i fråga om dylikt avtal bereda möjlighet till jämkning, vilken möjlighet otvivelaktigt
i de flesta fall skulle avhålla den underhållsskyldige från avtalets ingående.

Enligt 3 § har barnet ovillkorlig rätt att få underhåll, till dess det fyllt femton
år. Uppåt är däremot rätten icke bestämt begränsad till någon viss ålder. I regeln
skall underhållet upphöra senast då barnet fyllt aderton år; men om barnets anlag
och övriga omståndigheter föranleda, att det bör erhålla fortsatt utbildning, har
barnet anspråk på underhåll för den tid, som utbildningen må anses kräva. På
grund av innehållet i dessa stadganden lär, när underhållsbidrag från början fast -

177

Lag om barn utom äktenskap, 33—35 §§.

ställes, i allmänhet komma att bestämmas, att bidraget skall utgå till dess barnet
nått viss ålder, lägst femton högst aderton år. Då detta fastställande i regel
kommer att äga rum före eller kort efter barnets födelse, måste det därvid ofta
bliva svart eller omöjligt att med säkerhet urskilja och bedöma de grunder, som
böra vara bestämmande för underhållsskyldighetens fortvaro mellan nyssnämnda
åldersgränser. Och vad beträffar barnets rätt att därefter njuta underhåll, är
denna beroende av, bland annat, barnets anlag och kan förty aldrig fastslås så
tidigt. Förlängning av den en gång bestämda underhållstiden bör därför kunna
efter stämning utverkas, ändock att icke någon ändring kan sägas hava inträtt
i de förhållanden, som voro avgörande vid den förra fastställelsen av underhållsbidrag.

34 §.

Barnets rätt förfaller icke med faderns död. I vanliga fall har barnet enligt Talan mot
11 § rätt att ur kvarlåtenskapen utfå ett belopp, motsvarande kapitalvärdet av det /rvingar
framtida underhållet; och är barnet trolovningsbarn, har det enligt 12 § arvsrätt
efter fadern. Även om faderskapet icke blivit före dödsfallet fastställt, bör barnet
naturligtvis kunna göra sina berörda rättsanspråk gällande. I fråga om sådan
talan, vilken bör anställas mot den uppgivne faderns arvingar och lämpligen handläggas
den domstol, som har att upptaga tvist om arv efter honom, synas i
övrigt bestämmelserna om talan mot mannen själv kunna i tillämpliga delar få
lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

35 §.

Av vad denna paragraf innehåller torde endast bestämmelsen om upphävande Moders rätt
av kung!, brevet den 17 oktober 1778 angående några författningar till förekom- okänd,0
mande av barnamord tarva särskild motivering. utländsk

Enligt utländsk rätt föreligger i allmänhet skyldighet för kvinna, som föder ''stiftning.
barn utom äktenskap, att till vederbörligt register uppgiva sitt namn. Det
väsentligaste undantaget härifrån utgör lagstiftningen i Frankrike och vissa andra
romanska länder. I dessa äger modern icke blott hemlighålla sitt namn utan även
överlåta barnets försörjning åt det allmänna. Nämnas må, att intill sista tiden
även i Danmark förefunnits rätt för kvinna, som fött barn å fpdselstiftelsen i

23—142979

178

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

Köpenhamn, att förtiga sitt namn. Genom 1908 års lag har emellertid väsentlig
inskränkning härutinnan skett. Barnet eller dess förmyndare äger att från stiftelsen
erhålla upplysning om vem modern är, och det åligger stiftelsen att på
förhand försäkra sig om bevis härom.

Svensk rätt. I Sverige har genom kungl. brevet den 17 oktober 1778 angående nagra författningar
till förekommande av barnamord moder till barn utom äktenskap tillerkänts
rätt att, om hon så önskar, vara okänd. I mom. 7 av nämnda kung], brev

är förordnat, att kvinna, som vill å okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt
lämnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd;
och, heter det, anser Kungl. Maj:t den olägenhet mindre, om på sådant sätt något
olovligt hävdande skulle döljas, än att genom sträng efterfrågan i dylikt tillfälle
betaga ett blödigt sinne all utväg att kunna dölja sin förbrytelse. Kungl. brevet
innehåller i övrigt bestämmelser i syfte att för kvinnan lindra de påföljder, som
på den tiden voro förenade med barnsbörd utom äktenskap, särskilt genom att
giva minskad offentlighet åt förhållandet. Såsom i kungl. brevet angives, var
avsikten därmed att förekomma barnamord. Om kvinnan önskar begagna sig av
den henne tillerkända rätt, upptages hennes namn icke i kyrkoböckerna, utan
barnet antecknas såsom fött av okänd moder.

Reform- Denna författning och särskilt dess mom. 7 blev redan tidigt föremål för an9
grepp. Den ansågs nämligen i hög grad befrämja osedlighet. I prästerskapets
Prästerska- allmänna besvär vid 1786 års riksdag framhöll prästeståndet, att den avsikt, som
vid81786 års i brevet åsyftats, icke blivit vunnen men att de för sederna skadligaste följder
riksdag. däray npp8tått. och anhöll prästeståndet fördenskull om ändring av kungl. brevet.

Prästeståndets anhållan avslogs emellertid av Kungl. Maj.t.1
Förslag vid Under ståndsriksdagarna å 1800-talet väcktes ej mindre än åtta gånger, merendagarnaå
dels inom prästeståndet, motioner om upphävande eller ändring av författningen.
1800-talet. Degga avstyrkteg av lagutskottet och vunno ej heller flertalet ständers bifall.

Som huvudsakligaste skälet till avslag anfördes, att författningen verkat minsk -

ning i barnamordens antal.

Förslag° vid Fråga om ändring därav förekom sedermera först vid 1898 års riksdag. Andra
biktdag8 kammaren antog då för sin del förslag att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

1 Se 3 § i K. Jlaj:ts resolution och förklaring på prästerskapets allmänna besvär den 20 november
1786.

179

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

om sådan ändring av mom. 7 i kungl. brevet samt andra därmed i sammanhang
stående författningsbestämmelser, att moderns namn bleve fortfarande skyddat mot
offentliggörande, men till upplysning och ledning i vissa av Kungl. Maj:t uppgivna
och bestämda fall på lämpligt sätt antecknat. I första kammaren blev
emellertid förslag till sådan skrivelse förkastat.

Vid 1906 års riksdag återupptogs ämnet. Riksdagen beslöt hos Kungl. Maj:t Riksda
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och på vad sätt sådan ändring av
ifrågavarande moment jämte andra därmed i sammanhang stående författningsbestämmelser
kunde företagas, att moderns namn bleve fortfarande skyddat mot
offentliggörande, men till upplysning och ledning i vissa uppgivna och bestämda
fall på lämpligt sätt antecknat, eller, där sådant funnes ej kunna lämpligen ske,
upphäva samma moment och bestämmelser. Skrivelse härom avläts till Kung], Maj:t
den 12 maj 1906 och har överlämnats till beredningen att tagas i övervägande
vid fullgörande av beredningen lämnat uppdrag.

slcrive

1906

Till stöd för sin framställning har riksdagen huvudsakligen anfört följande:

Att nuvarande bestämmelsen om rätt för barnaföderska att hemlighålla sitt
namn medförde stora olägenheter, torde vara givet. Även om densamma kunde
antagas i ett avseende vara ägnad att förekomma barnamord, i det att därigenom
för hävdad kvinna bereddes möjlighet att okänd framföda och i andras vård överlämna
barnet samt sålunda göra sig kvitt detsamma utan att bringa det om livet,
så läge å andra sidan den faran nära, att samma bestämmelse i ett annat avseende
kunde verka i en alldeles motsatt riktning. Den vore nämligen av beskaffenhet
att under vissa omständigheter underlätta fördöljandet av barnamord och
kunde därigenom också för en hjärtlös eller till förtvivlan bragt moder innebära
frestelse till en dylik förbrytelse. Under skydd av rättigheten att förbliva okänd
kunde kvinnan begiva sig till en främmande ort, framföda sitt barn och efter
tillfrisknandet jämte barnet lämna platsen för att i sinom tid ensam återkomma
till hemorten. Barnet kunde hon under resan på en annan främmande ort göra
sig av med. Ett under sådana omständigheter begånget barnamord vore uppenbarligen
i långt mindre grad än andra utsatt för att bliva röjt. Det vore icke
alldeles uteslutet, att den relativa minskning i antalet barnamord, vilken statistiken
utvisade för tiden efter 1778, i någon mån kunde bero på detta förhållande.
Visst vore i varje fall, att i församlingsböckerna inom våra större städer icke få

180

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

barn av okända mödrar funnes antecknade, om vilka efter deras dop aldrig någonting
vidare försports och beträffande vilka man rent av nödgades frukta, att
de på ett eller annat sätt bragts ur världen.

Ehuru barnamorden sedan utfärdandet av kungl. brevet den 17 oktober 1778,
relativt sett, varit i sjunkande, hade emellertid samtidigt härmed antalet barn
av oäkta börd i än högre grad ökats, både absolut och relativt. Förefintliga statistiska
uppgifter vore alltför ofullständiga, för att av dem skulle med någon
grad ens av sannolikhet kunna bedömas, huruvida dessa förhållanden borde
sättas i samband med tillkomsten av nämnda kungl. brev. Om ett dylikt samband
icke dess mindre kunde förutsättas, leddes man till det resultatet, att kungl.
brevet visserligen å ena sidan verkat en minskning i de uppdagade barnamordens
antal, men å andra sidan åstadkommit en ännu större ökning i antalet oäkta barn.

Bland olägenheter, som vore en följd av ifrågavarande författningsbestämmelse,
kunde framhållas den otillbörliga ökning i fattigvårdstungan, som vissa kommuner
finge underkasta sig, i det de nödgades bekosta vard och underhall åt en del
barn av okända mödrar. Även kunde erinras, att tillåtelsen för barnaföderska
att i kyrkoböckerna antecknas såsom okänd moder av statistiska centralbyrån
betecknats såsom en av de huvudsakligaste anledningarna till felaktigheter och
ofullständigheter i bokföringen angående födda och döpta.

Det vore uppenbart, att nuvarande bestämmelse om rätt för barnaföderska
att vara okänd i sig innebure ett intrång i det av sådan moder födda barnets
rätt. Redan den omständigheten, att ett barn av okänd moder voro utestängt
från möjligheten att erhålla kännedom om sin härkomst, innebure för barnet förlusten
av en naturlig och betydelsefull förmån. Än större vikt borde tillmätas
det förhållandet, att ett barn av okänd moder vore berövat varje möjlighet
att göra gällande den rätt till arv efter moder och mödernefränder, som på grund
av lagen den 17 mars 1905 tillkomme även oäkta barn.

Av vad sålunda anförts framginge enligt riksdagens åsikt, att mom. 7 i åberopade
kungl. brev icke borde bibehållas i sin nuvarande lydelse, i följd varav en
utredning för ändring av nämnda stadgande samt de bestämmelser, som föranletts
därav, vore av behovet pakallad.

Två intressen stode här mot varandra, nämligen kvinnans och barnets. Det
syntes emellertid icke vara omöjligt att finna en utväg till ändring av det nu -

181

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

varande stadgandet, varigenom såväl kvinnans som barnets intressen uti ifrågavarande
hänseende bleve i tillbörlig grad tillgodosedda. Skulle likväl en ändring
i nu antydda riktning icke kunna genomföras, ansåges detsamma på grund av
ovan anförda skäl böra upphävas.

Även utom riksdagen bär förevarande spörsmål varit föremål för uppmärksamhet.
Såsom i inledningen till motiven anförts, hava sålunda kyrkolagskommittén
av år 1890 ävensom kyrkomötet i skrivelser åren 1898, 1903 och 1908 hos Kungl.
Maj:t gjort hemställan om upphävande eller ändring av ifrågavarande bestämmelse.
Huvudsakligen enahanda synpunkter som i riksdagens skrivelse hava kommit till
uttryck i de av kyrkomötet gjorda framställningarna i ämnet.

Den tillåtelse att hemlighålla moderskapet, som i förevarande stadgande innehålles,
begagnas i rätt avsevärd omfattning, om än på sista tiden en viss minskning
härutinnan kan förmärEas. I sakens natur ligger, att de okända mödrarna
huvudsakligen äro att finna i städerna, särskilt de större, där de lättare kunna
bevara sin anonymitet. Hullständiga statistiska uppgifter angående antalet
okända mödrar för tiden före 1908 finnas icke, men av enskilda motionärer vid riksdagarna
och kyrkomötena hava lämnats vissa upplysningar om förhållandet dessförinnan.
Antalet sadana mödrar i Stockholm har sålunda angivits utgöra under
tjuguårsperiodon 1875—1895 i medeltal omkring 800 årligen och under femårsperioden
1893—1897 2,656 eller sålunda i medeltal för vart och ett av dessa år
531. Vid en av P. Pehrsson i Österby vid 1906 års riksdag väckt motion i ämnet
fanns fogad en tablå över okända mödrars barn åren 1903—1904 i de av städerna,
som år 1903 ägde över 10,000 innevånare. Enligt berörda tablå var antalet
sådana barn år 1903 662 och år 1904 728. Av samma motionär meddelades,
att i Stockholm fötts av okända mödrar år 1902 469, är 1903 445 och år 1904 406
barn. Enligt den av statistiska centralbyrån utarbetade statistiken, omfattande
hela riket för fyraårsperioden 1908—1911, utgjorde de okända mödrarna 3,850,
motsvarande 5,4 9 procent av samtliga mödrar med barn utom äktenskap. Av
nämnda summa belöpte å landsbygden 914 och å städerna 2,936, varav å Stockholm
1,567 eller sålunda 391 i medeltal årligen.

Vad som talar för bibehållande av moderns rätt i förevarande avseende är hänsynen
till hennes intresse. För henne kan det stundom vara av vikt att dölja
sitt moderskap. Om än den allmänna uppfattningen i ifrågakomna hänseende

Kyrkolagskommittén

och kyrkomötet.

Statistiska

uppgifter.

Beredningens
yttrande.

182

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

numera är mildare än förr, anses det dock allmänt vara en skam för en kvinna
att föda barn utom äktenskap. Genom uppenbarande av förhållandet för allmänheten
kan därför allvarligt lidande och obehag tillskyndas modern, stundom även
hennes familj. Måhända kan hon härigenom sättas ur stånd att bevara sin ställning
i samhället och svårigheter för henne uppkomma att skaffa sig utkomst.

Å andra sidan är det ur barnets intresse i hög grad önskligt, att modern ej
vidare tillåtes vara okänd. Genom att barnet undandrages moderns inflytande
och stöd i livet kunna uppstå de olyckligaste följder för barnet. Och barnets av
blodsbandet härledda rättigheter kunna icke genomföras. Tydligt är, att i samma
mån barnets rättsställning förbättras, en ändring i förevarande avseende blir än
mer av behovet påkallad. Införandet genom 1905 års lag av arvsrätt för barnet
efter moder och mödernefränder gav sålunda ökad betydelse åt reformkravet. Beredningens
förslag avser att bereda barnet väsentligt ^nnsammare villkor och utgör
sålunda ytterligare anledning att ej längre bibehålla den hittillsvarande ordningen.
Tillåtelsen för modern att vara okänd medför, att detsamma blir förhållandet med
fadern. Riksdagen har i skrivelse år 1913 hemställt, att i sammanhang med nu
förevarande fråga även måtte företagas utredning, huruvida och på vad sätt utom
äktenskapet fött barn kan beredas möjlighet att erhålla kännedom om sin fader.
Beredningen har funnit detta vara av största vikt för barnet och därför i förslaget
sökt införa garantier för att såvitt möjligt utredning om faderskapet i varje
fall skaffas. För vinnande i största möjliga omfattning av nu angivna syfte är
därför jämväl av nöden att modern ej längre medgives att dölja sitt namn. Med
hänsyn till den väsentligt ökade underhållsskyldighet, förslaget ålägger fäderna,
skulle det för övrigt kunna befaras, att de sökte påverka mödrarna att bevara
sin anonymitet och därigenom fritaga fäderna från deras förpliktelser mot barnen.
Vad särskilt beträffar det ändamål att förekomma barnamord, som ursprungligen
varit åsyftat med ifrågavarande bestämmelse, torde, av skäl riksdagen jämväl
anfört, densamma icke av sådan anledning böra bibehållas. Det förtjänar i
detta sammanhang även att framhållas, hurusom frestelsen till barnamord och
därmed besläktade förbrytelser blivit minskad, därigenom att kvinnans felsteg
numera ej bedömes så strängt som förr. Och ett genomförande av beredningens
förslag, varigenom moderns rättsställning väsentligen förbättras, bör jämväl
vara ägnat att motverka denna frestelse. Särskilt är i sådant hänseende att

183

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

märka den fadern enligt förslaget åliggande skyldighet att bidraga till moderns
uppehälle vid tiden omkring barnsbörden. Genom ett särskilt förslag till ändring
i strafflagen har dessutom faderns förpliktelse att sörja för modern under vissa
förhållanden ställts under straffrättsligt skydd.

I syfte att i någon mån minska olägenheterna av kvinnans rätt att vara okänd
upptogs i barnmorskereglementet den 28 november 1856, § 21, det stadgande att vid
hemlig förlossning barnmorskan borde ej mindre råda kvinnan att uppteckna sitt
namn och hemvist å ett papper, som förseglat skulle föreläggas vederbörande präst
samt förses med anteckning härom och med prästens sigill, än även uppmana kvinnan
att till sin och barnets framtida säkerhet noga förvara samma papper. Vid särskilda
tillfällen hava barnmorskorna erinrats om iakttagande av berörda stadgande.
Sådan hemlig namnsedel synes i stor utsträckning hava kommit i bruk,
åtminstone vad huvudstaden angår. Ehuru nu gällande reglemente för barnmorskor
den 3 september 1909 icke upptager någon bestämmelse i enahanda
riktning, förekommer dock, enligt vad beredningen inhämtat, sådan namnsedel
fortfarande allmänt i huvudstaden. Tydligt är emellertid, att nämnda föreskrift
icke erbjuder något effektivt skydd för barnets intressen. Någon rätt för barnmorska
att avfordra barnaföderska dylik namnsedel innefattar sålunda icke stadgandet.
Ej heller sker någon kontroll över att namnsedeln verkligen innehåller
moderns namn. Den har också stundom befunnits innehålla orätt namn eller intet
namn alls. Enligt den meddelade föreskriften skall namnsedeln förvaras av
modern. Det står alltså henne fritt att förstöra densamma. I fråga om dess
förvaring har dock förfarits i viss mån olika; inom några församlingar har namnsedeln
förvarats å pastorsexpeditionen och öppnats jämväl på begäran av barnet.

Nu hava i det betänkande med förslag till ändring av förordningen angående
kyrkoböckers förande, som den 11 augusti 1915 avgivits av tillkallade sakkunniga,
angivits vissa huvudgrunder för en sådan ordning, som alternativt förutsattes
i riksdagens skrivelse den 12 maj 1906. Enligt detta betänkande borde ifrågavarande
skydd tillkomma endast ogift förstföderska. Önskade hon hemlighålla sitt
moderskap, skulle hon anmäla barnets födelse hos pastor i den församling, där
nedkomsten skett, och därvid avlämna följande handlingar: 1) anhållan att hennes
moderskap måtte hemlighållas; 2) intyg av läkare eller barnmorska att hon, så vitt
sådant kunnat utrönas, vore förstföderska; 3) prästbevis, så framt hon icke vore

184

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

i samma församling kyrkobokförd, utvisande hennes namn, yrke, civilstånd,
födelsetid och kyrkobokföringsort; samt 4) bevittnat medgivande av person eller
anstalt att barnet finge hos personen eller i anstalten kyrkobokföras såsom fosterbarn.
Pastor skulle sedan införa barnet i födelse- och dopboken såsom till församlingen
räknat utan avisering till moderns kyrkobokföringsort, om denna vore
en annan, därvid dock de kolumner, som avsåge föräldrarnas namn, skulle lämnas
öppna, men i anmärkningskolumnen antecknas, dels att modern begärt hemlighållande,
dels namn å person eller anstalt, som skulle mottaga barnet till vård.
I särskild förteckning, uppställd efter samma formulär som födelse- och dopboken,
skulle barnet och modern införas med den senares fullständiga namn och övriga
uppgifter rörande hennes person och hemvist, allt under samma år och nummer,
som inskrivningen fått i födelse- och dopboken. I församlingsboken skulle barnet
bokföras hos den uppgivne vårdaren eller anstalten, om de tillhörde församlingen;
i annat fall i avdelningen »Å församlingen skrivna», varvid emellertid flyttningsbetyg
för barnet omedelbart skulle utskrivas till den församling, vårdaren eller
anstalten tillhörde. Samtliga till detta nummer i födelse- och dopboken hörande
handlingar skulle av pastor förvaras i särskilt förseglat konvolut, försett med
anteckning om numret. Den särskilda förteckningen skulle av pastor förvaras
inom lås. Vid utfärdande av utdrag av födelse- och dopbok ävensom av annat
prästbetyg för barnet finge moderns namn ej uppgivas i annat fall än då sådant
med hänsyn till barnets eller det allmännas rätt vore oavvisligt. Å varje
betyg, där moderns namn sålunda utsattes, skulle angivas, på vems begäran det
utfärdats.

Beredningen har funnit en tillfredsställande ordning icke heller på denna väg
kunna vinnas. Enligt beredningens förslag skola antingen redan under havandeskapet
eller ock snarast möjligt efter barnets födelse åtgärder vidtagas för
att de rättigheter, som förslaget tillerkänner barnet, verkligen må komma detsamma
till godo. I sådant syfte skall modern anmäla sitt havandeskap hos barnavårdsnämnden
eller dess delegerade. Har sådan anmälan ej skett, skall omedelbart
efter barnets födelse anmälan därom genom det offentligas försorg göras
hos barnavårdsnämnden. Sedan anmälan inkommit, har barnavårdsnämnden att
förordna en barnavårdsman för barnet. Och denna barnavårdsman skall hålla
uppsikt över att modern, som i allmänhet skall hava vårdnaden om barnet och

185

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

vara dess förmyndare, fullgör sina skyldigheter mot barnet samt sörja för att
faderskapet behörigen fastställes och faderns underhållsskyldighet ordnas. Härigenom
tillgodoses barnets ideella intresse att få kännedom om sina föräldrar och
betryggas så vitt möjligt dess rätt att under uppväxttiden erhålla tillbörlig vård
och uppfostran av dem och att utfå arv efter dem i de tall, då lagen tillerkänner
barnet arvsrätt. Med dessa bestämmelser kan den av kommitterade föreslagna
ordningen, såsom även av dem antytts, svårligen förenas. I vad mån moderns
anonymitet finge brytas angives väl ej annorledes än att det ej finge ske i annat
fall än då sådant med hänsyn till barnets eller det allmännas rätt vore oavvisligt.
Uppenbart är väl emellertid att, för den händelse anonymiteten skulle hava
någon betydelse, tillämpning av de regler, beredningen föreslagit för tryggande
av barnets rätt, icke skulle kunna ifrågakomma beträffande de barn, vilkas mödrar
anmält sig vilja vara okända. De garantier för barnet, som härmed avsetts, skulle
sålunda i det stora hela i dessa fall givas till spillo. De ersättas icke vare sig
genom den möjlighet kommitterades förslag giver att erhålla kännedom om moderns
namn, då sådant oavvisligen behöves, eller genom ett stadgande om skyldighet
för modern att vid anmälan om sin önskan att vara okänd foga bevis om att
barnet får kyrkoskrivas hos person eller anstalt.

Om beredningen sålunda icke kan förorda den ifrågasatta anordningen, följer
dock ej därav att moderskapet behöver bliva allmänt känt. Barnavårdsmannen och
barnavårdsnämndens ledamöter böra ej opåkallat yppa förhållandet. Föreskrift
därom kan införas i de administrativa stadganden, som skola utfärdas rörande deras
verksamhet. Visserligen äro enligt gällande tryckfrihetsförordning nämndens protokoll,
även i vad de avse enskilda, rent personliga förhållanden, icke undandragna
offentligheten, önskligt är att denna brist i lagstiftningen, som jämväl beaktats i
det av särskilda kommitterade inom justitiedepartementet den 20 december 1912 avgivDa
förslag till tryckfrihetsordning, snart varder avhjälpt. Allt för stor betydelse
torde dock ej böra tillmätas berörda omständighet. Det torde helt visst
möta svårigheter att på detta sätt erhålla upplysning, huruvida en viss kvinna
fött barn utom äktenskap. Vad angår de anteckningar om modern och barnet, som
skola inflyta i kyrkoböckerna, bereder däremot tryckfrihetsförordningens stadgande
i § 2, 4:o modern skydd mot offentliggörande av förhållandet. Där
stadgas nämligen förbud mot att i andra fall, än allmänna lagen och nu gällan24—142979 -

186

Lag om barn utom äktenskap, 35 §.

de författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker
eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar i avseende
på enskilda personers leverne och seder, sa vitt de lända dem till skada eller
förklenande. Pastor synes med anledning härav böra vägra att meddela uppgift,
huruvida kvinna fött barn utom äktenskap.

Erinras må jämväl, att enligt de för flyttningsbetyg gällande regler barnet icke
antecknas å moderns betyg, så vida det icke åtföljer henne. Och detta kommer
naturligtvis ej i fråga, då modern vill söka hemlighålla sitt moderskap. Om kvinnan
sålunda i och för barnsbörden flyttar till främmande plats och där föder barnet
samt överlämnar det i andras vård, kan hon sedermera flytta tillbaka till hemorten
eller annan plats, utan att förhållandet där behöver bliva mera allmänt känt.

Utöver nu berörda stadgande i mom. 7 i kungl. brevet den 17 oktober 1778
innehåller detta, såsom i det föregående är omförmält, vissa bestämmelser om ett
mildare förfarande mot modern. Dessa sakna numera betydelse. Eu del av dem
hava upphört att gälla på grund av ändringar inom andra områden av lagstiftningen,
särskilt genom borttagande, så vitt kvinna angår, av straff för lönskaläge
samt avskaffande av kyrkoplikten. Andra äro av sådan art, att deras iakttagande
numera utan varje lagstadgande kan påräknas. Den i mom. 6 i kungl.
brevet intagna föreskrift om skyldighet för föräldrar, husbondfolk eller andra,
för vilka kvinnan upptäckt sitt tillstånd, att dölja detsamma, äger nära samband
med mom. 7 i kungl. brevet. Nämnda föreskrift strider emellertid mot 14 § i beredningens
förslag, enligt vilken det aligger föräldrar, husbondfolk eller andra i
liknande ställning att erinra kvinna, som är havande med barn utom äktenskap,
om angelägenheten att hos ledamot av barnavårdsnämnden göra anmälan om sitt
tillstånd. Med hänsyn till det nu sagda har beredningen ansett lämpligast att i
samband med ny lagstiftning om barn utom äktenskap kungl. brevet i dess helhet
upphäves.

Ett bifall till beredningens förslag i förevarande avseende föranleder ändring
av de bestämmelser, som med kungl. brevet äga sammanhang. Främst äro härvid
att märka vissa stadganden i förordningen den 23 december 1910 angående
kyrkoböckers förande. Förslag till erforderliga ändringar härutinnan har redan
avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga. Bland andra författningar, däri beredningens
förslag bör föranleda någon jämkning, må nämnas kungl. reglementet för

187

Lag om barn utom äktenskap, 35 och 36 §§.

barnmorskor den 3 september 1909 samt kungl. reglementet för styrelsen och förvaltningen
av allmänna barnbördshuset i Stockholm den 28 januari 1898. De av
kungl. brevets upphävande påkallade ändringar torde böra i administrativ väg
vidtagas.

36 §.

Den nya lagen avser, såsom förut är angivet, barn, som i följd av bestämmel-Za^e?is till
serna i den jämväl föreslagna lagen om äktenskaplig börd är barn utom äkten- ^^barn*
skap. Omedelbart blir den nya lagen icke tillämplig å barn, som fötts före det födda före

dCSS ''IKVGLjt

lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft. Det torde dock ej möta betänklighet trädande.
att låta den nya lagens bestämmelser vinna tillämpning även i fråga om barn,
som fötts före ikraftträdandet av lagen om äktenskaplig börd och som enligt
äldre rätt är att anse såsom oäkta. Detta gäller icke blott i vad den nya lagen
reglerar de mera personliga förhållandena, utan även med avseende å stadgandena
angående den till sitt innehåll rent ekonomiska underhållsskyldigheten. Denna
skyldighet är nämligen grundad å det bestående blodsbandet, tjänar etiska och
sociala syften samt är i huvudsak undandragen de enskildas disposition. Den bör
i följd härav vid varje tid bedömas efter den då rådande etiska och sociala uppfattningen,
sådan densamma erhållit uttryck i lagen. Härför talar också i föreliggande
fall från praktisk synpunkt önskvärdheten därav, att den välbehövliga
förbättring av de utomäktenskapliga barnens rättsställning, som den nya lagstiftningen
avser att åvägabringa, må komma så många som möjligt av dessa
barn till godo.

Det har vad angår dessa barn ej funnits påkallat att göra undantag från regeln
om den nya lagens tillämplighet för det fall att underhållsbidrag före dess ikraftträdande
blivit fastställt genom dom eller avtal. Eu dom, varigenom någon förpliktas
att utgiva underhåll, besitter nämligen icke rättskraft i vanlig mening,
ett förhållande som exempelvis tagit sig uttryck i 33 §:s stadgande. Det skulle
ock vara stötande, om den, som under den äldre lagens giltighetstid på grund
av tredska måst dragas inför rätta, skulle vara befriad från den strängare underhållsskyldigheten
enligt förevarande lag, men icke den, som godvilligt fullgjort
sin underhållsskyldighet. Och vad angår det fall att underhållsskyldigheten
fastställts genom avtal, må erinras därom, att ett dylikt avtal enligt senaste

188

Lag om barn utom äktenskap, 36 §.

rättsfall icke äger ovillkorlig giltighet samt att det måste antagas vara ingånget
i ändamål att reglera underhållsskyldigheten enligt den lag, som gällde vid dess
ingående; ändras lagen, böra de nya bestämmelserna kunna tillämpas utan hinder
av avtalet. Utan särskilt lagstadgande torde vara uppenbart att, om underhållsbidrag
före den nya lagens trädande i kraft fastställts genom dom eller avtal,
detta avgörande blir giltigt även därefter för tiden till dess talan anhängiggjorts
om utbekommande av underhållsbidrag enligt denna lag. Däremot har det ansetts
böra uttryckligen stadgas, att skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före
den nya lagens trädande i kraft i varje fall skall bedömas efter äldre lag.

En inskränkning av den nya lagens tillämpning å förut födda barn synes även
erforderlig beträffande bestämmelserna om barnavårdsman. Det skulle säkerligen
möta oöverstigliga praktiska svårigheter att vid lagens trädande i kraft erhålla
barnavårdsmän för alla de barn, som enligt lagens bestämmelser skola hava sådan,
det vill säga för flertalet oäkta barn, som ej fyllt aderton år. Och om detta
läte sig göra och barnavårdsmännen sin plikt likmätigt sökte till det yttersta
utkräva barnens rättigheter enligt den nya lagen, skulle detta medföra att övergången
bleve alltför tvär och den nya lagen komme att framstå i en förhatlig
dager. Å andra sidan vore det eu orättvisa att helt beröva de förut födda oäkta
barnen det skydd, som barnavårdsmännens verksamhet innebär. Såsom en lämplig
medelväg torde kunna anses, att för sådant barn barnavårdsman varder förordnad,
endast om antingen modern begär det eller barnavårdsnämnden erhållit kännedom
om något förhållande, som gör barnavårdsmans ingripande särskilt påkallat.

De i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder och mödernefränder
meddelade bestämmelserna angående bevakning av sådan rätt tillkommo,
enligt vad förarbetena giva vid handen, huvudsakligen i ändamål att förekomma
att barn, vars moder enligt kungl. brevet den 17 oktober 1778 varit okänd, skulle
kunna, under åberopande av sin obekantskap med släktskapsförhållandet såsom
laga förfall, lång tid efter arvlåtarens död framställa arvsanspråk. Då nämnda
förordning upphäves genom 35 § i förevarande lag, har någon preskriptionsbestämmelse,
motsvarande den i 1905 års lag meddelade, icke för framtiden ansetts
erforderlig. Moder till barn, som födes innan förevarande lag trätt i kraft, kan
dock fortfarande vara okänd enligt 1778 års brev. Med avseende å sådant barns

189

Lag om barn utom äktenskap, 36 §.

anspråk på arv efter moder och mödernefränder har därför preskriptionsbestämmelsen
i 1905 års lag ansetts böra fortfarande äga tillämpning.

Enligt 1734 års lag skola såsom äkta anses några grupper av barn, vilkas föräldrar
icke ingått fullkomnat äktenskap med varandra. Genom promulgationslagen
till lagen om äktenskaps ingående och upplösning hava också de barn
förklarats för äkta, som avlats i trolovning eller vilkas föräldrar efter avlelsen
ingått trolovning med varandra. Barn, som fötts före ikraftträdandet av den
nya lagen om äktenskaplig börd och enligt nämnda äldre lagar varit att anse
såsom äkta, förlora givetvis ej sin äktenskapliga börd genom den nya lagen. Enligt
övergångsbestämmelsen i samma lag skall sådan börd också tillkomma trolovningsbarn
och genom våldtäkt avlade barn, som fötts efter lagens trädande i
kraft men avlats dessförinnan, i fråga om trolovningsbarn dock med villkor att
trolovningen också slutits dessförinnan. Omförmälda barn skulle således, om intet
särskilt stadgande gåves, ej beröras av förevarande lag. Beträffande rätten till
släktnamn samt arv böra den nya lagens bestämmelser ej bliva tillämpliga å
dessa barn. Men i fråga om övriga förhållanden, som regleras genom förevarande
lag, är det, såsom av motiveringen till 12 § framgår, en given fördel för barnen,
att denna lag blir tillämplig å dem. Ett stadgande härom bar därför bär
införts, varvid emellertid måst göras samma restriktioner, som beträffande de
enligt äldre rätt oäkta barnen skola gälla om underhållsbidrag för tid före nya
lagens ikraftträdande och om förordnande av barnavårdsman.

190

Förslag till lag om äktenskaplig börd.

Främmande Enligt alla rättssystem tillkommer naturligen äktenskaplig börd de barn, vilka
Ursprunglig un(ler bestående äktenskap blivit av makar sammanavlade. Såsom förut eräktenskaplig
iBTSLtsi förhåller det sig emellertid så att, medan det omedelbart framgår vem
som är moder till ett barn, avsevärda svårigheter möta att utröna vem fadern
är. Skulle det fordras särskild bevisning därom att mannen avlat barn, som hustrun
föder, komme sålunda faderskapet ofta att ej kunna utredas. På grund av den
äktenskapliga förbindelsens natur kan det dock antagas, att i de flesta fall mannen
är fader till barn, varmed hustrun under äktenskapet blivit rådd. Lagstiftningarna
uppställa därför allmänt en presumtion om mannens faderskap till sådant barn (pater
est quem nuptise demonstrant). Denna presumtion innefattar antagande att makarna
under den tid äktenskapet bestått plägat könsumgänge med varandra och att barnet
blivit avlat vid sådant umgänge. Presumtionen är dock icke ovillkorligen bindande.
Men i legitimitetens intresse fordrar man synnerligen starka grunder för
att den skall falla; i regeln måste det styrkas, att mannen ej kan vara fader
till barnet. Den omständigheten att hustrun å konceptionstiden haft umgänge
med annan man är sålunda i och för sig utan betydelse för fragan om barnets börd.

Sedan gammalt tillerkännes äktenskaplig börd jämväl åt barn, som väl avlats
innan föräldrarna voro gifta med varandra men som fötts först efter det de blivit
förenade i äktenskap. Detta fall har ursprungligen betraktats såsom en art av
legitimation. Men i de moderna lagarna likställas dessa barn i huvudsak med de
under äktenskapet avlade. De franska, tyska och schweiziska lagarna låta sålunda
regeln pater est quem nuptise demonstrant gälla även ifrågavarande barn.
Men presumtionen verkar icke lika kraftigt som i fråga om de under äktenskapet 1

1 Se Tid 26 § i förslaget till lag om barn utom äktenskap.

191

Lag om äktenskaplig börd.

avlade; den faller, så snart mannen förnekar, att han under konceptionstiden
haft samlag med modern. Kan sådant samlag visas, anses emellertid mannen
såsom barnets fader.

Enligt äldre lagar kunde frågan om ett barns äkta börd upptagas, när helst
något rättsförhållande var därav beroende, och göras gällande av den därav intresserade.
Så är ännu förhållandet enligt engelsk, dansk och norsk rätt. Men de
nyare lagstiftningarna ha i hög grad inskränkt rätten att föra talan därom att
ett barn, som enligt huvudregeln har äktenskaplig börd, likväl skall vara i saknad
därav. Enligt fransk, ''tysk och schweizisk rätt är det sålunda i regeln blott
mannen, som äger föra talan därom. Endast i vissa undantagsfall äger annan
rättsägare göra gällande den utomäktenskapliga börden. Talan skall ock i allmänhet
anställas inom viss kort tid. Har denna tid försummats, står barnets
äktenskapliga börd fast.

Huvudregeln inom den moderna lagstiftningen blir sålunda, att barn, som fötts
under bestående äktenskap eller inom sådan tid efter äktenskapets upplösning, att
det kan anses avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd, så vida icke barnet på
särskild talan av fadern, i vissa fall av andra intresserade, förklaras vara i
saknad av sådan börd.

Till underlättande av bestämmandet om vem som skall anses hava avlat barnet,
hava somliga lagstiftningar fastslagit en viss tidsperiod, räknad tillbaka från
barnets födelse, under vilken barnet skall anses vara avlat.1 Infaller den sålunda
bestämda konceptionstiden åtminstone till någon del under den tid äktenskapet
bestått, anses barnet vara av mannen avlat under äktenskapet. Ealler konceptionstiden
helt före äktenskapets ingående, och har mannen under den tiden idkat
umgänge med modern, anses barnet vara avlat av honom. Ligger hela konceptionstiden
efter tiden för äktenskapets upplösning, gäller presumtionen om mannens
faderskap alls icke.

Utom genom födelsen kan äktenskaplig börd enligt de flesta lagstiftningar vinnas Legitimajämväl
genom legitimation, varmed förstås, att ett barn, som fötts utom äktenskap,
på grund av något sedermera inträffande faktum erhåller samma rättsliga ställning
som barn av ursprunglig äktenskaplig börd. Legitimerande verkar i främsta 1

1 Angående legal konceptionstid i utländsk lagstiftning hänvisas till redogörelsen vid 26 § i förslaget
till lag om barn utom äktenskap.

192

Lag om äktenskaplig börd.

rummet den omständigheten att barnets föräldrar efter dess födelse ingå äktenskap
med varandra (legitimatio per subsequens matrimonium). Sådan verkan bär
föräldrarnas efterföljande äktenskap enligt de flesta europeiska lagstiftningar, dock
icke enligt den engelska. Enligt den franska rätten gäller såsom villkor för
äktenskapets legitimerande verkan, att barnets härstamning från makarna förut
är fastställd. Den schweiziska lagen låter barnet legitimeras även i det fall
att föräldrarna lovat varandra äktenskap men löftets infriande omöjliggjorts genom
den enes död eller i följd av hinder för honom att ingå äktenskapet. För legitimation
kräves dock i detta fall ett särskilt förklarande av domstolen; sådant förklarande
skall meddelas, när den andra trolovade eller barnet gör framställning
därom. Legitimation, varom nu nämnts, medför att barnet i förhållande till
bägge föräldrarna och deras släkt får samma ställning som barn av ursprunglig
äktenskaplig börd. En legitimation innefattas ock i den förut omnämnda danska
och norska kuldlysningen. Slutligen kan legitimation i förhållande till fadern
enligt vissa lagstiftningar vinnas genom beslut av den högsta statsmyndigheten
(legitimatio per rescriptum principis). En sådan legitimation finnes bland annat i
Tyskland, Österrike, Italien, Nederländerna och Danmark. Legitimation sker i
dessa fall på begäran av fadern, men det beror på statsmyndighetens gottfinnande
att bevilja eller avslå densamma. I allmänhet får barnet genom dylik legitimation
i förhållande till fadern samma ställning som hans barn i äktenskap. Däremot
kommer barnet icke i något familjerättsligt förhållande till faderns släkt. I Danmark
bestämmes verkan av legitimationen i varje särskilt fall genom innehållet
av legitimationsbeslutet. Vanligen får barnet endast en begränsad arvsrätt.

Svensk rätt. I)en svenska lagens uttryckliga bestämmelser i förevarande ämne äro synnerligen
ofullständiga. De rättsregler, som få anses gälla, äro därför till stor del
utbildade genom teori och praxis. Att barn, som blivit avlat under föräldrarnas
äktenskap, har äktenskaplig börd, gäller naturligtvis jämväl enligt svensk rätt.
Presumtionen om mannens faderskap till sådant barn tillämpas hos oss i samma
omfattning som i den utländska lagstiftningen. Mannen anses sålunda såsom
fader, därest det ej visas, att han ej kan vara det. Däremot finnas ej regler,
som inskränka rätten till talan å sådant barns börd till vissa personer eller
viss tid. Det står vem som helst, vars rätt därpå är beroende, öppet att, när
hans rätt ifrågakommer, göra gällande invändning mot barnets äktenskapliga börd.

Lag om äktenskaplig börd, 1 §.

År barnet fint under äktenskapet men å sådan tid, att det miste anse» avlat
ess, nnnan, tar det jämväl enligt svensk rätt äktenskaplig bard, men detta
etraktas av var lag »om eu art legitimation (8 kap. 1 § ärvdabalken). Yad
angar presumt.onen i detta fall, lär vid kyrkobokföringen i allmänhet mannen
utan vidare anses såsom fader till sådant barn. Men om barnets äkta börd ifrågasättes,
maste mannen, faderskap styrkas. Kan därvid ådagalägga,, att mannen
konception,tiden hnit könsumgänge med modern, torde ha» anses såsom fader

och detta utan avseende därå om modern möjligen å »amma tid haft umgänge
jamval med annan man. s ö

I den äldre lagstiftningen ha funnits vissa bestämmelser om konceptionstidens
beräkning, men i 1734 års lag inflöt icke något sådant stadgande
Inkasom enligt den europeiska rätten i allmänhet verkar den omständigheten

°ra rarna 1 ett utom äktenskap fött barn efter dess födelse ingå äktenskap
med varandra legitimerande för barnet.

Såsom förut visats, tillerkänner 1734 år, lag trolovning och äktenskapslöfte i
förvarande hänseende i stort sett samma verkan som äktenskap. Barn, som avlats
■ trolovning eller under äktenskapslöfte, blir sålunda omedelbart äkta, och
genom tro ovn.ng eller äktenskapslöfte, som följer efter barnet, avlelse, blir barnet

laiti“Zgen S‘“PUDllt *" ‘ ^ ! <« ■»» åskäpa Enligt

svensk rätt får även barn, som avlats i våldtäkt, äkta barns rätt
Legitimation genom beslut av statsmyndighet känner den svenska rätten icke.

1 §•

I överensstämmelse med den grundsats, som allmänt gäller i den moderna W r
st,tagen uppställe» här den allmänna regeln att äktenskaplig börd tillkomma
barn som föda, under makar, äktenskap eller å sådan tid efter" dess upplZTÄ
att barnet kan vara avlat dessförinnan. S'' hörd

För det fall att barnet födes först så lång tid efter äktenskapets ingående att p, Ä r
det bör anses avlat under äktenskapet, överensstämmer regeln med vfd 1m
närvarande, ehuru ntan uttrycklig bestämmelse, får anses gälla enligt svensk rätt..

,. OSA “ •t,“5 d“ 10 1889 I»- A 4- ■■ SOU .rf, den 23 „o,e»l,., 1906 ., A

25—142979

194

Koncep tionstid.

Presumtionens
brytande.

Lag om äktenskaplig börd, 1 §.

Den grundar sig på den förut omnämnda presumtionen att makarna under äktenskapet
haft könsumgänge med varandra och att barnet avlats vid sadant umgänge.

Regeln innebär emellertid, att även det barn, som födes så kort tid efter äktenskapets
ingående, att det bör anses avlat dessförinnan, med födelsen får äktenskaplig
börd. I denna del skiljer sig förslaget från den gällande rätten, som val
låter barnet bliva äkta men betraktar det såsom legitimerat och således strängt
taget förutsätter en utredning att mannen avlat barnet. Enligt det föreslagna
stadgandet presumeras barnet jämväl i detta fall vara avlat av mannen.. Forslaget
överensstämmer härutinnan med lagkommitténs och aldre lagberedningens
förslag. I förevarande fall föreligger väl icke samma anledning till en sådan
presumtion, som när barnet är avlat under äktenskapet. Men det kan dock även
under nu ifrågavarande omständigheter i regeln antagas, att mannen avlat barnet.
Och genom att låta barnet utan vidare äga äktenskaplig börd förekommer man
obehagliga undersökningar och befriar från förebringande av en bevisning, som
ofta kunde vara svar att anskaffa.

På de skäl, som vid 26 § i förslaget till lag om barn utom äktenskap beträffande
fastställande av en legal konceptionstid anförts, har beredningen ansett bestämmelse
av sådan innebörd icke heller i förevarande sammanhang böra upptagas
Det ankommer sålunda i varje särskilt fall, när fråga om barns äktenskapliga
börd uppstår, på domstolen att bedöma, å vilken tid barnet kan anses

avlat.

Presumtionen om mannens faderskap kan icke göras alldeles ovillkorlig. Den
bör under vissa förutsättningar kunna brytas. I avseende härå uppstår i framstå
rummet frågan av vem och i vilken ordning må göras gällande påstående darom
att barn ej har äktenskaplig börd, oaktat de allmänna förutsättningarna därför

äro tillstädes.

Allvarsamma anmärkningar kunna göras mot den svenska rattens regel, enligt
vilken det står Öppet för eu var, vars rätt kan vara beroende på. ett barns
börd, att, när helst denna rätt ifrågakommer, göra gällande invändning darom
att barnet ej har äktenskaplig börd. Enligt sakens natur är mannen närmast
att bedöma, huruvida anledning tinnes därtill att ett av hans hustru framfött
barn icke är avlat av honom. Förbehålles sådan talan mannen, föreligger icke
synnerlig fara för att han skall genom underlåtenhet att anställa talan lata ett

195

Lag om äktenskaplig börd, 1 §.

barn, vartill han icke kan vara fader, gälla såsom hans. Skulle någon gång
.sådant inträffa, lär det i allmänhet ske i sammanhang med en uppgörelse mellan
makarna, som i regeln torde få anses Oneklig men som ofta skulle äventyras, om
utomstående skulle äga tala å barnets börd. Å andra sidan kan eu rätt för
tredje man att föra talan, och det utan hänsyn till huru lång tid efter barnets
födelse förflutit, medföra stora olägenheter. Detta skulle föranleda osäkerhet i
fråga om barnets börd och därmed förknippade viktiga rättsförhållanden. En
sådan talan skulle även innebära ett ingrepp i familjelivet, som kunde medföra
svart lidande saväl för makarna som för barnet, även om talan ej vinner avseende.

En inskränkning i rätten att föra talan i förevarande hänseende synes därför böra
stadgas. Då de moderna utländska lagarna, likasom de äldre svenska lagförslagen,
beglänsa rätten till talan sa, att den endast tillkommer mannen, synes man emellertid
hava gått väl långt. Därav följer nämligen, att icke heller barnet eller någon
å dess vägnar skall äga föra talan å barnets börd. I allmänhet måste det väl
för barnet vara bättre att presumtionen om dess äktenskapliga börd får gälla.

Men fall kunna dock inträffa, då det 1 gger i barnets intresse att få fastställt att
det icke är barn av den man, som enligt huvudregeln skall anses vara dess fader.

Sådant kan förhållandet vara, om barnets verklige fader har bättre förmåga att
underhålla barnet eller om han efter barnets födelse ingår äktenskap med modern.

Med hänsyn härtill synes rätt att föra talan å barns börd böra tillkomma även
barnet själv eller dess representant.

På grund av vad sålunda anförts har beredningen ansett presumtionen om barns
äktenskapliga börd icke böra kunna brytas annat än genom domstols beslut efter
särskild talan, som utom i visst undantagsfall endast får föras av mannen samt av
barnet eller dess representant. Frågan om vad som erfordras för att sådan talan
må vinna bifall behandlas i 7 §.

Beredningen vill i detta sammanhang framhålla, att bestridande av barns åk'' Fall då pre
tenskapliga börd kan ske även på grunder, som icke beröras av här förevarande *u™twnsstadgande.
Sålunda kan göras gällande, att äktenskapet är att anse såsom en tillämplig.
nullitet eller att barnet icke blivit fött av hustrun utan är understucket eller
fötts sa sent efter äktenskapets upplösning, att det icke kan vara avlat under
detsamma. För sådana fall sakna de här föreslagna reglerna tillämplighet och
allmänna rättsgrundsatser böra komma till användning.

196

Lag om äktenskaplig börd, 1 och 2 §§.

Verkan av Då enligt lagen om äktenskaps ingående och upplösning ett äktenskap, som är
^återgång8 behäftat med återgångsskäl, dock är att betrakta såsom ett äktenskap, vilket
genom återgången bringas att upphöra, lär utan särskilt stadgande vara klart
att barn i sådant äktenskap har äktenskaplig börd under samma villkor som barn
i äktenskap i allmänhet.

Trolovnings- De skäl, som föranlett beredningen att föreslå upphävande av regeln om äkta
Barn avlade bord för trolovningsbarn och barn, avlade i våldtäkt, äro angivna vid 12 § i
i våldtäkt. iagen om barn utom äktenskap.

2 §•

Mannens I förevarande paragraf upptagas närmare bestämmelser i fråga om anhängigtanets
börd’ görande av den talan å barns äktenskapliga börd, som mannen, enligt vad förut
är sagt, äger anställa.

Frågan om barnets börd bör om möjligt ej hållas svävande. Att barnet efter eu
längre tids förlopp frånkännes äktenskaplig börd innebär onekligen en synnerlig
hårdhet mot detsamma. Kanske är det ej längre möjligt för barnet att vända
sig mot den utomäktenskaplige fadern och göra sin rätt gällande eller är detta
förbundet med stora svårigheter. Sammanleva makarna med varandra, torde
det även för deras förhållande inbördes vara bäst, om talan icke alltjämt eller
under en allt för lång tid står öppen. Härtill komma även de svårigheter i bevisningsväg,
som efter det en längre tid förflutit yppa sig. För mannens talerätt
har därför föreskrivits en preskriptionstid av sex månader från det han fick kunskap
om barnets födelse.

God man Tydligt är att mannen måste rikta sin talan mot barnet, om vars börd fråga
för barnet. „r Vanligen står emellertid barnet under mannens förmynderskap, ty barnet skall
ju anses och behandlas såsom hans, och talan kommer i regel att äga rum under
barnets minderårighetstid. Då mannen och barnet sålunda hava motsatta intressen,
måste annan person erhålla befogenhet att företräda barnet. Att giva hustruu
denna befogenhet har icke synts tillrådligt. Hon torde stundom stå i beroende av
mannen och därigenom förledas till medgivanden, som kunna tänkas lända till
skada för barnet; någon gång kan måhända även hon hava stridigt intresse
mot barnet. Därest särskild förmyndare ej finnes förordnad för barnet, lärer
därför, såsom redan lagkommittén föreslagit, en god man böra förordnas att be -

Lag om äktenskaplig börd, 2 och 3 §§. 197

vaka barnets rätt. Det .åligger mannen att hos rätten eller domaren söka sådant
förordnande.

Ehuru hustrun sålunda icke bör företräda barnet, har hon dock ansetts böra Hustruns
höras i rättegången. Hon vet ju bäst hur saken förhåller sig, och hennes upplys- inkallande
ningar böra därför icke undanhållas domstolen. Själv beröres hon ju också i
hög grad av trågan om barnets börd. Hennes inkallande i rättegången lärer
visserligen i regel bliva en följd av den i (i § domstolen tillagda befogenhet att
införskaffa utredning i målet. För att påskynda rättegångens slutförande har
beredningen emellertid, i likhet med vad som föreskrevs i våra äldre lagförslag,
ansett lämpligt ålägga mannen att instämma henne.

Talan av förevarande natur är i hög grad ägnad att ingripa i makarnas per- Förmyndasonliga
förhållanden. Det bör därför tillkomma mannen, även om han är omyn- anföra
dig, att själv föra talan i målet. Något särskilt stadgande härom torde ej vara tn,nn
erforderligt. Är mannen sinnessjuk eller sinnesslö, är han emellertid ur stånd
att själv iakttaga sin rätt. För sådant fall har beredningen, i överensstämmelse
med vad som enligt lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall gälla i
fråga om äktenskapsmål, tillagt förmyndaren behörighet att tala.

3 §-

Om mannen dör, innan den tid tilländagått, som enligt 2 § står honom öppen Talerätt för
för anställande av talan å barnets börd, bör skäligen icke all möjlighet till sådan mamfönsartalan
av annan än barnet själv eller dess representant vara utesluten. För detta ?
fall tillerkänna de främmande kontinentala rättssystemen även andra personer än
mannen befogenhet att bestrida barnets härstamning från honom, och detsamma
var förhållandet med våra äldre lagförslag.

Huruvida barnet är mannens eller icke har främst och huvudsakligast betydelse,
då fråga uppstår att efter mannens död taga arv efter honom. Behörighet
att i förevarande fall tala har därför ansetts böra tilläggas dem, som
jämte eller efter barnet äro berättigade till arv efter mannen. Då arvingarna
äro förhindrade att under mannens livstid väcka talan, synes preskriptionstiden i
detta fall icke böra börja löpa förrän arvingarna fått kännedom om så väl
barnets födelse som mannens död.

198

Lag om äktenskaplig börd, 4 och 5 §§.

Erkännande

utesluter

klanderrätt.

Barnets

talerätt.

4 §•

I likhet med de tyska och schweiziska lagarna har beredningen i förevarande
paragraf upptagit det stadgande att, om mannen erkänt barnet såsom sitt, han
eller hans arvingar icke skola äga tala å dess börd. Stadgandet står i överensstämmelse
med de antagna grundsatserna för talerätten. Så vitt barnets bord
är beroende av mannen, bör han även kunna genom erkännande göra börden
oangriplig. Erkännandet bör med andra ord medföra den verkan att han själv
och hans arvingar uteslutas från talerätt. Härigenom är tillfälle berett mannen
att redan före preskriptionstidens utgång trygga barnets ställning. Erkännande
kan äga rum såväl uttryckligen som tyst, men det måste även i sist nämnda fall
innefatta bestämt uttryck för den förklarandes vilja att låta barnet gälla såsom
hans. Frågan får avgöras med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Av vikt kan vara, om mannen haft kännedom eller misstanke därom att barnet
icke är hans. År nämligen detta fallet, lärer väl mannen ofta träffa förbehåll
eller avgiva protest, då hans uppträdande kan anses tyda på ett erkännande av

barnet.

Verkan att utestänga mannen och hans arvingar från talerätt bör tillkomma
erkännande, allenast om det avgivits efter barnets födelse. Dessförinnan
kan mannen icke med någon större säkerhet beräkna tiden för barnets avlelse och
följaktligen ej heller bedöma huruvida barnet kan vara avlat av honom.

ö §•

Enligt vad vid 2 § är sagt, skall även barnet äga förneka sin äktenskapliga börd.
Då barnet sålunda bestrider sin härstamning från mannen och därmed även blodsbandet
med dennes släkt, bör mannen eller, om han är död, hans arvingar av
barnet instämmas till svaromål. Liksom då talan föres mot barnet, har även
i detta fall modern ansetts böra inkallas i målet.

Därest barnet på grund av sin ålder är omyndigt eller det lider av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, bör förmyndaren vara behörig att å dess vägnar föra
talan. Då emellertid vanligen mannen lär vara förmyndare men han är motpart,
har det måst sörjas för att barnet blir på annat sätt företrätt, för den händelse sär -

190

Lag om äktenskaplig börd, <5—7 §§.

skild förmyndare icke är förordnad. Det har ansetts kunna överlåtas åt barnavårdsnämnden
att, när anledning förekommer, anmäla förhållandet till rätten, som
då har att förordna god man att bevaka barnets rätt.

6 §•

Det offentliga har intresse i att barnets börd fastställes i enlighet med det Processuella
verkliga förhållandet. Parternas dispositionsrätt i rättegången bör därför Vara''^ö,cs^1^r
utesluten. Vissa utländska lagstiftningar innehålla också bestämmelser härom.
Beredningen har ansett erforderligt att i angivna syfte här meddela vissa
föreskrifter, i huvudsak överensstämmande med dem, som ansetts böra gälla
beträffande äktenskapsmål och mål om fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap.

Då den materiella sanningen skall efterforskas, bör rätten icke uteslutande vara
hänvisad till den utredning och bevisning parterna akta lämpligt förebringa.

Rätten har därför tillagts befogenhet att själv vara verksam för sådant ändamål.

Vidare kan en parts erkännande av någon faktisk omständighet få gälla allenast
såsom bevismedel, underkastat domstolens fria prövning. Och bjuden ed får
icke förekomma.

7 §•

För det fäll att barn fötts å sådan tid, att det kan vara avlat under äkten- Motbeviset
skåpet, gäller, såsom förut nämnts, såväl enligt de utländska lagarna som enligt mgkapspre

svensk rätt, att présumtionen om mannens faderskap icke kan brytas annat än sumtionen.

. . . . , J Utländsk

genom bevisning att mannen ej kan vara fader till barnet. Denna grundsats, som lagstift avser

att i största möjliga utsträckning skydda barnets legitimitet, synes böra mng''

bibehållas. »

De främmande lagstiftningarna skilja sig emellertid något från varandra med
avseende å vad som skall anses gälla såsom tillräcklig bevisning om omöjligheten
av mannens faderskap. Enligt fransk rätt måste mannen för att med framgång
kunna förneka barnet styrka det han under hela den legala konceptionstiden varit
på grund av frånvaro eller särskild händelse (accident) fysiskt förhindrad att
hava könsumgänge med hustrun. Bevisning därom att makarna faktiskt underlåtit

Berednin gens yttrande.

200 Lag om äktenskaplig börd, 7 §.

sådant är sålunda icke tillräcklig; ej heller får mannen åberopa sig på till exeim
pel naturlig impotens. För det fall att hustrun bevisligen begått äktenskapsbrott
och barnets födelse därjämte hållits hemlig för mannen, får han dock göra gällande
alla möjliga omständigheter, av vilka kan framgå att han icke är fader till barnet,
såsom att makarna haft skilda bostäder, att oenighet rått inom äktenskapet, eller
att mannen på grund av hög ålder eller sjukdom varit oförmögen till umgänge
med hustrun, så kallad impossibilité morale. I de nyaste kodifikationerna, de tyska
och schweiziska, äro dylika begränsningar i motbevisningen i huvudsak övergivna.
Vad som skall bevisas är att barnet omöjligen kan vara avlat av mannen.
Detta måste anses vara fallet, om det kan utredas, antingen att makarna
ej haft könsumgänge med varandra å konceptionstiden eller att sådant umgänge
ej kunnat verka befruktande.

Beredningen har funnit presumtionen böra anses bruten, så snart det på något
av nu nämnda sätt kan styrkas, att barnet ej kan vara avlat av mannen. Uppenbart
är emellertid, att domaren har att ägna en noggrann prövning åt det förebragta
bevisningsmaterialet och antaga utomäktenskaplig börd, allenast då varje möjlighet
att barnet blivit avlat av mannen är utesluten. Tillfyllestgörande utredning
därom att makarna ej haft samlag med varandra, lär sällan kunna anses förebragt,
så vida det ej blivit styrkt, att de vistats å skilda orter eller att mannen varit av
naturen vanför. Bland omständigheter, som vederlägga antagandet om befruktning,
må nämnas sterilitet hos mannen och bristande koneeptionsförmåga hos hustrun
på grund av redan förefintligt havandeskap vid tiden för det äktenskapliga umgänget.
Särskilt må erinras, att den omständigheten att hustrun haft könsumgänge
jämväl med annan man icke i och för sig är tillräckligt bevis; därmed är möjligheten
av mannens faderskap icke utesluten.

År barnet avlat före äktenskapets ingående, måste enligt sakens natur presumtionen
anses betydligt svagare än när avlelsen infallit under äktenskapet. I huvudsaklig
överensstämmelse med de utländska lagarna upptager förslaget för detta fall
därför den regeln, att presumtionen brytes, så snart mannen förnekar faderskapet. Det
måste dock stå motsidan öppet att styrka, det mannen å konceptionstiden haft samlag
med kvinnan. Har sådant samlag förekommit, bör mannen kunna anses såsom
fader till barnet utan rätt för honom att freda sig genom invändning om flera
konkumbenter. Det skulle dock stundom kunna vara förenat med stora svång -

201

Lag om äktenskaplig börd, 7 och 8 §§.

heter att töra ett fullt bindande bevis i nyss nämnda avseende. Beredningen har
därför, i likhet med vad som gäller enligt den schweiziska lagen, ansett tillfyllest,
om det göres sannolikt att umgänge å konceptionstiden ägt rum. Har sådant
bevis förts, kan mannen sålunda icke vinna bifall till sin talan, med mindre han
visar, att barnet ej kunnat avlas vid det samlag, han må hava haft med modern.

Ett flertal främmande lagar bereda en lättnad i motbeviset mot presumtionen,
jämväl när sammanlevnaden mellan makarna vid tiden för barnets avlelse var
enligt myndighets beslut hävd. Även för sådant fall måste presumtionen om
mannens faderskap vara vida mindre stark. Beredningen har därför föreslagit
att, därest barnet avlats a sådan tid, samma regel skall gälla som då barnet avlats
före äktenskapet. Mannen kan genom sitt blotta förnekande av faderskapet
bryta presumtionen, men därest a motsidan kan göras åtminstone sannolikt, att
makarna under konceptionstiden hatt könsumgänge med varandra, anses mannen
såsom fader. Regeln blir tillämplig, då enligt lagen om äktenskaps ingående och
upplösning domstol dömt till hemskillnad eller ock i mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad provisoriskt förordnat om sammanlevnadens
hävande.

Vad nu sagts därom att i vissa fall presumtionen om faderskapet brytes genom
blotta förnekandet därav har dock ansetts böra gälla endast när mannen själv
för talan. Har mannen varit i tillfälle föra talan, men underlåtit det, ligger
däri ett så starkt stöd för att han även i nu ifrågavarande fall verkligen avlat
barnet, att presumtionen ej bör kunna brytas genom blott förnekande av annan
taleberättigad. Men även om mannen ej kunnat själv föra talan, såsom om han
dött eller blivit sinnessjuk, synes med avseende å omöjligheten för den taleberättigade
att hava kännedom om huruvida umgänge mellan makarna förekommit
goda skäl föreligga att tillämpa samma regel. När annan än mannen för
talan, fordras sålunda för bifall till densamma i varje fall utredning därom att
barnet ej kan vara avlat av mannen.

8 §•

Såsom förut omnämnts, låta de flesta främmande lagstiftningar likasom vår Legitimaegen
rätt barn utom äktenskap bliva legitimerat därigenom att föräldrarna efter
barnets födelse ingå äktenskap med varandra. Genom en sådan regel beredes-?anrfs äkten 26—14287»

sk(lP■

202

Lag om äktenskaplig börd, S §■

föräldrarna tillfälle att på det mest verksamma sätt till båtnad för såväl dem
själva som barnet häva följderna av det förhållandet att barnet är fött utom äktenskapet.
Av statistiska centralbyråns utredning framgår, att sådan legitimation
i stor omfattning äger rum. Regeln har därför i förslaget bibehållits.

Enligt den franska rätten gäller, att i allmänhet barn, som avlats i äktenskapsbrott
eller förbjudna led, icke blir legitimerat genom föräldrarnas efterföljande
äktenskap. Inom flertalet övriga främmande lagstiftningar förefinnes däremot
numera icke någon dylik regel. Enligt vår rätt är huvudregeln densamma som
den franska, men den torde vara modifierad för vissa fall.1

Den allmänna grunden för det efterföljande äktenskapets legitimerande verkan
är jämväl i dessa fall för handen. Yad angår barn avlade i förbjudna led, lär
äktenskap i regel icke kunna komma till stånd, med mindre släktskapen endast
utgör dispensabelt hinder och dispens meddelas. Skulle emellertid äktenskap
hava ingåtts oavsett hinder av förevarande slag och äktenskapet på den grund
återgå, är detta, då förbindelsen enligt vår lag i allt fall betraktas såsom ett
äktenskap och återgången såsom en upplösning därav, icke någon anledning att
frånkänna äktenskapet legitimerande verkan. Regeln att barn avlade i äktenskapsbrott
legitimeras lider den modifikation, som följer av de förut föreslagna bestämmelserna
om talerätt vid ursprunglig äktenskaplig börd. Är barnet sålunda avlat
i moderns äktenskapsbrott och äger talan å barnets börd ej rum, gäller det som
mannens i det tidigare äktenskapet och legitimeras följaktligen icke genom moderns
sedermera ingångna gifte med den verklige fadern. Erinras må emellertid, att
barnet själv utan någon inskränkning i tiden äger bestrida sin härstamning ur
det tidigare äktenskapet.

Bevisning I fråga om fastställande av faderskapet erfordras icke någon annan regel än
en hänvisning till stadgandena i lagen om barn utom äktenskap. Är, enligt vad
i nämnda lag sägs, faderskapet fastställt genom erkännande eller dom, gäller det
jämväl i förevarande hänseende. Har sådant fastställande ej skett, skall i tvist,
som kan uppstå, vad i sagda lag är föreskrivet äga tillämpning.

Verkan av Legitimationen är en omedelbar följd av föräldrarnas giftermål. Därefter är
legitima-____

ttonen. , g(j - kap 2 § giftermålsbalken, 8 kap. 3—5 och 7 §§ ärvdabalken; högsta domstolens prat. den 22
augusti 1851 (J. II. Backmans Handbok s. 79); K. Maj:ts dom den 2 juni 1864 (Naumanns t.idskr. 1865
s. 354); K. Maj:ts dom den 1 mars 1907 (N. J. A. s. 82).

Lag om äktenskaplig börd, 8 §, övergångsstadgande.

20ö

barnet att betrakta såsom varande av äktenskaplig börd. Men verkningarna
sträcka sig icke tillbaka till tiden för barnets födelse utan räknas inträda först
med giftermålet, vilket under vissa förhållanden kan vara av betydelse. Legitimationens
verkningar äro icke inskränkta till föräldrarna och barnen utan sträcka
sig till släktingarna å ömse sidor.

Förut är omförmält, hurusom regeln att, förutom giftermål, jämväl trolovning
verkar legitimerande icke ansetts böra bibehållas.

Något behov att upptaga vissa främmande länders regel om legitimation genom
beslut av statsöverhuvudet har så mycket mindre ansetts förefinnas, som
fader till barn utom äktenskap, vilken av en eller annan anledning ej vill eller
kan gifta sig med modern, vid bifall till beredningens förslag till lag om adoption
har tillfälle att genom adoption åt barnet förvärva väsentligen samma ställning,
som det genom sådan legitimation skulle få.

Av 1 § framgår, att den nya lagen skall äga tillämpning å barn, som födas
efter Jagens trädande i kraft, men icke å barn, som fötts dessförinnan. Från denna
regel måste dock skäligen göras undantag till förmån för barn, som fötts efter
den nya lagens trädande i kraft och enligt denna lag skulle anses som barn utom
äktenskap, men avlats dessförinnan och på grund av någon med avlelsen sammanhängande
omständighet enligt äldre lag skulle haft äkta börd. Detta
är händelsen, på grund av 8 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om äktenskaps ingående och upplösning, beträffande barn, som
avlats under trolovning, samt, på grund av 8 kap. 6 § ärvdabalken, beträffande
barn, som avlats i våldtäkt. Även för barn, som enligt förstnämnda lagrum
legitimerats genom efterföljande trolovning mellan föräldrarna, synes sådant undantag
böra göras under förutsättning att trolovningen slutits före den nya lagens
trädande i kraft.

Trolovning
och äktenskapslöfte
ej
legitimerande.

Ej legitimation
genom
statsöverhuvudet.

Övergångs stadganae.

204

Riksdagens
skrivelse
1915 angående
mödrar
till barn
utom äktenskap.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om
äktenskaps ingående och upplösning.

I riksdagens skrivelse den 27 maj 1915, varigenom riksdagen meddelade sitt
beslut i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning med mera, dels ock i ämnet väckta motioner, har
riksdagen tillika hemställt om utredning angående en förbättrad rättsställning för
mödrarna till barn utom äktenskap. Då denna skrivelse icke är åtföljd av någon
motivering, är det lämpligt att i största korthet redogöra för vad därom förekommit
i riksdagen.

I sitt första utlåtande i frågan om äktenskapslagstiftningen tillstyrkte lagutskottet
bifall till det kungliga förslaget, i vad det avsåg avskaffande av de så
kallade ofullkomnade äktenskapen.

Fyra ledamöter av utskottet hemställde emellertid i avgiven reservation dels
om sådan ändrad lydelse av 4 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning, att de äldre reglerna
om de ofullkomnade äktenskapen skulle i huvudsak bibehållas till den 1 januari 1919,
dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville, i sammanhang med behandlingen av frågan om reglering av de utom äktenskap
födda barnens rättsliga ställning, låta verkställa utredning, på vilket sätt
genom lagstiftningens försorg ej blott ekonomiskt skadestånd utan jämväl upprättelse
i andra avseenden lämpligen måtte kunna beredas sådana barns mödrar,
särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning eller äktenskapslöfte.

Första kammaren avslog reservationen i bägge hänseendena, medan andra kammaren
biföll densamma i dess helhet.

Då lagutskottet avgav förslag till sammanjämkning av kamrarnas beslut, hemställde
utskottet, att andra kammaren måtte biträda första kammarens beslut i

Lag om ändring i lagen om äktenskaps ingående och upplösning. 20.r)

fråga om lydelsen av 4 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om äktenskaps ingående och upplösning, och att kamrarna, med frånträdande
av sina förut fattade beslut rörande skrivelseförslaget, måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, i sammanhang med
behandlingen av frågan om reglering av de utom äktenskap födda barnens rättsliga
ställning, låta verkställa utredning, på vilket sätt genom lagstiftningens försorg
en förbättrad rättsställning måtte kunna i olika hänseenden beredas sådana barns
mödrar, särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning eller under äktenskapslöfte.

Detta förslag bifölls av bägge kamrarna, och i överensstämmelse därmed är
sålunda riksdagens skrivelse avfattad.

Av innehållet i den omförmälda reservationen vid lagutskottets första betänkande
framgår, att enligt reservanternas mening den åskådning, som funnit sitt
uttryck i reglerna om ofullkomnade äktenskap, icke förtjänade att alldeles utmönstras
ur rättssystemet, om också dessa regler i sin nuvarande gestalt vore icke
blott oklara utan även mindre väl avpassade för nutidens förhållanden. Med lao-ut (

skottets av riksdagen antagna sammanjämkningsförslag åter, vilket icke upptog
reservanternas yrkande om provisoriskt bibehållande av de äldre reglerna om de
ofullkomnade äktenskapen och vari skrivelseförslaget erhållit en något ändrad
lydelse, torde icke avsetts att sagda åskådning skulle ånyo komma till uttryck i
den svenska rätten, sedan riksdagen fattat beslut om de ofullkomnade äktenskapens
avskaffande. På de av beredningen i dess förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning samt av lagutskottet i dess betänkande anförda skäl anser
i allt fall beredningen ett sadant återinförande icke böra ifrågakomma.

Återstår då att överväga, huruvida i övrigt åtgärder må kunna vidtagas för
att, på sätt riksdagen ansett önskvärt, en förbättrad rättsställning må kunna beredas
mödrarna till barn utom äktenskap, särskilt i de fall, då hävdandet skett
undei trolovning eller äktenskapslöfte. Pa denna fråga har riksdagen förut fäst
uppmärksamheten. .Riksdagens i inledningen omförmälda skrivelse av den 19
april 1907 avsåg framläggande av förslag till lagstiftning, som på tillfredsställande
sätt tillgodosåg icke blott de utom äktenskap födda barnens utan även deras
mödrars rättsliga ställning. Beredningen bar ock under arbetet på uppgörande
av förslag till ny lagstiftning om barn utom äktenskap stadigt haft till ögon -

Bered ningens yttrande.

206 Lag om ändring i lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

märke att i möjligaste mån förbättra även mödrarnas rättsställning. Därest
detta beredningens förslag antages, följer ock en högst väsentlig förbättring härutinnan.

För närvarande är lagstiftningen på förevarande område synnerligen torftig.
Genom den nya utförliga lagstiftningen vinnas klara och bestämda regler angående
de rättigheter, som tillkomma barnen och deras mödrar. Redan detta är eu
fördel. Bestämmelserna om faderns underhållsskyldighet mot barnet innefatta en
väsentlig höjning av kraven mot fadern i detta hänseende. Detta kommer även
modern till godo, särskilt derutinnan att föräldrarnas bidrag till barnets underhall
skola utmätas med hänsyn till varderas förmåga, Alldeles ny är föreskriften att
fadern är pliktig bidraga jämväl till moderns underhåll under tiden närmast före
och närmast efter nedkomsten. Stor nytta bör modern hava av den barnavardsman,
som skall tillsättas för varje barn och som skall hava till uppgift att bistå
henne med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och bästa tillvaratagas.
Nya regler föreslås i fråga om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet,
och dessa regler äro ägnade att väsentligen underlätta för modern att
åstadkomma detta för henne så betydelsefulla fastställande. Åtskilliga av de nu
omförmälda bestämmelserna medföra en väsentligen ökad trygghet för modern att
av barnafadern utfå vad henne och barnet tillkommer. I sadant hänseende verka
ytterligare stadgandena om införsel i avlöning, pension eller livränta, angående
förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket samt om straff i visst
fall för barnafadern, om han undandrager sig att sörja för modern.

Vad särskilt angår de fall, då hävdandet skett under trolovning, varunder
enligt den nya lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösning inbegripes
även den äldre rättens äktenskapslöfte, ger beredningens förslag barn, som blivit
frukten av sådant hävdande, arvsrätt efter fadern och söker skapa garantier för
att barnets egenskap av trolovningsbarn blir i vederbörlig ordning fastställd. Detsamma
gäller för det fall att föräldrarna efter barnets avlande ingå trolovning
med varandra. Ett sådant fastställande är av betydelse ej blott i ekonomiskt
utan även i ideellt hänseende, och detta icke minst för modern. En kvinna, som
föder barn utom äktenskap, bedömes av sin omgivning på ett annat och mildare
sätt, om fadern är eller blir hennes trolovade, än om förbindelsen varit av annan
art. Att för förstnämnda fall tillerkänna kvinnan en rätt att förklaras för äkta
hustru vore, såsom beredningen i förslaget angående lagstiftning om äktenskaps

207

Lag om ändring i lagen om äktenskaps ingående och, upplösning.

ingående och upplösning påvisat och jämväl lagutskottet vid behandlingen av
samma förslag framhållit, icke tillrådligt. Men att det emellan mannen och kvinnan
bestående trolovningsförhållandet konstateras är ej mera än rätt och billigt.
Redan med hänsyn till betryggande av barnets arvsrätt bör anteckning om trolovningen
göras i kyrkoböckerna. Men sådan anteckning måste naturligtvis även
avse modern, och på detta sätt kommer den omständigheten att modern vid hävdandet
var trolovad eller att hon därefter ingått trolovning med barnafadern att
framgå av kyrkoböckerna.

I ekonomiskt hänseende tillförsäkrar redan lagen om äktenskaps ingående och upplösning
kvinnan skäligt skadestånd, om mannen, oaktat han rått henne med barn, vållar
att trolovningen brytes. Härutinnan torde dock den föreslagna lagstiftningen böra
föranleda en mindre ändring. För att stadgandet om skadestånd skall bliva mera effektivt
bör kvinnan äga rätt att för skadeståndet erhålla införsel i mannens avlöning,
pension eller livränta i enlighet med de nya bestämmelser beredningen föreslår om
sådan införsel för underhållsbidrag. Då emellertid införsel lämpligen icke bör
meddelas för något större kapitalbelopp, bör uttryckligen stadgas, att ifrågavarande
skadestånd må kunna sättas att utgå jämväl å särskilda tider. Enahanda regel
gäller beträffande skadestånd, som skall utgivas i följd av äktenskaps återgång eller
äktenskapsskillnad. I förslaget till lag om införsel är upptaget stadgande om rätt
till införsel för skadeståndet, därest det blivit satt att utgå å särskilda tider.

208

Förslag till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Inledning. Jämte andra inskränkningar i borgenärs rätt att för sin fordran erhålla exekution
i gäldenärs tillgångar innehålla de flesta moderna lagstiftningar ett mer
eller mindre vittgående förbud mot utmätning av gäldenärs avlöning. Sådant
skydd har i allmänhet av statsmakten tidigats förlänats de i offentlig tjänst,
särskilt krigstjänst, anställda beträffande deras avlöning för denna tjänst. På
senare tid har även avlöning för enskild tjänst i större eller mindre utsträckning
blivit fritagen från utmätning.

Skyddet mot utmätning av avlöning vilar — liksom gäldenärs rätt att vid utmätning
undantaga viss lösegendom — på humanitär grund: utmätningen får
icke beröva gäldenären hans oumbärligaste existensmedel. Med gäldenärens intresse
härav sammanfaller dock nära det allmännas intresse av att gäldenären
icke skall mista möjligheten att sörja för sig och de sina samt falla fattigvården
till last. Vid sidan härav har också arbetsgivarens intresse gjort sig gällande,
särskilt så vitt utmätningsförbudet avser ännu icke intjänad avlöning; man har
befarat, att den icke skulle arbeta med kraft och intresse, vilken visste att ej han
själv utan hans borgenär skulle njuta arbetets lön. Från den synpunkten skulle
också ett nationalekonomiskt intresse tala mot utmätning av arbetslön. Mot utmätning
av icke intjänad lön hava slutligen också anförts de mera formellt-juridiska
skälen, att denna utmätning i verkligheten vore ett slags personalexekution
och såsom sådan strede mot de i alla moderna lagstiftningar antagna principerna
samt att avlöningen, innan den intjänats, icke vore något verkligt förmögenhetsobjekt,
som kunde vara föremål för utmätning.

Inskränkningarna i rätten till utmätning av lönefordringar äro i de skilda lagstiftningarna
utformade efter olika principer: från utmätning kan undantagas ett
visst, i lagen bestämt belopp eller en viss kvotdel av lönen eller hela lönen, så
länge den icke är intjänad eller icke är förfallen till betalning, eller ett av utmätningsmyndigheten
i det särskilda fallet bestämt existensminimum. Oftast företer
samma lagstiftning en kombination av dessa principer.

209

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Från de inskränkningar i rätten till utmätning av arbetslön, som de utländska
lagstiftningarna innehålla, har i allmänhet stadgats undantag till förmån för
vissa slags fordringar, särskilt skatter och underhållsbidrag. Vad beträffar undantag
till förmån för underhållsbidrag — det enda som kommer att beaktas i
nedanstående redogörelse — så är detta givetvis huvudsakligen motiverat därav,
att underhållsbidraget i regel avser att fylla behov av lika ömmande natur som
dem, vilka inskränkningen i rätten till utmätning av den underhållsskyldiges avlöning
skall tillgodose.

I Tyskland är officerares, civila tjänstemäns och prästers avlöning, som ej över- Utländsk
stiger 1 500 mark om året, fritagen från utmätning; överstiger avlöningen detta la9stiJ''tnin9-belopp, kan av densamma utmätas en tredjedel av det överstigande beloppet. Tyskland''
Detta skydd omfattar icke blott lönefordran utan även uppburet belopp, som i
storlek motsvarar avlöningen för tiden från utmätningen till nästa avlöningstillfälle.
Annan avlöning kan, så vitt den ej överstiger 1 500 mark om året, icke
utmätas förrän den blivit intjänad samt den dag förflutit, då avlöningen förfallit
till betalning.

Dessa inskränkningar i rätten till utmätning äga ej tillämpning vid utmätning
för lagstadgat underhållsbidrag till släkting i rätt upp- och nedstigande linje,
make eller förutvarande make eller barn utom äktenskap; dock må för faders
underhållsbidrag till barn utom äktenskap ej utmätas vad som behöves för
faderns nödtorftiga uppehälle eller för fullgörande av hans underhållsskyldighet
mot släktingar och maka eller förutvarande maka. Då utmätning av avlöning
(»Lohnpfändung») för gäldande av underhållsbidrag i övrigt skall följa de för
utmätning i allmänhet gällande reglerna, måste hela utmätningsförfarandet upprepas
för var gång bidraget förfaller, det vill säga för vart kvartal. Det oaktat
har j>Lohnpfändungs> i Tyskland blivit det ojämförligt viktigaste medlet för indrivning
av underhållsbidrag.

Den österrikiska lagstiftningen är i sina huvuddrag överensstämmande med den Österrike.
tyska, varvid gränsen 1 500 mark motsvaras av 800 floriner. Den väsentligaste
skillnaden består däri, att avlöning för enskild anställning, som icke är av mera
stadigvarande art, även om den överstiger nämnda belopp är fritagen från utmätning,
till dess avlöningen blivit intjänad och den dag förflutit, då avlöningen förfallit
till betalning. Jämväl i Österrike har till förmån för lagliga underhålls27—14297» -

Schweiz.

Frankrike.

Danmark.

210

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

fordringar gjorts undantag från inskränkningarna i rätten till utmätning av avlöning.

Schweizisk lag medgiver utmätning av avlöning endast i den mån avlöningen
icke enligt utmätningsmannens beprövande är oundgängligen nödvändig för gäldenär
och hans familj. Det är omtvistat, huruvida utmätningsmannen vid omförmälda
fastställande av existensminimum skall sätta detta lägre, så vitt utmätningen
avser gäldande av lagstadgat underhållsbidrag.

I Frankrike kan avlöning för allmän tjänst utmätas endast till viss kvotdel,
som växer med avlöningens belopp; kyrkliga löner äro alldeles fritagna från utmätning.
Yad angår avlöning för enskild tjänst, så är enskilda tjänstemäns, bokhållares,
handelsbiträdens och andra liknande löntagares avlöning utmätningsbar
endast till en tiondel, så vida den ej överstiger 2 000 francs om året; av arbetares
och tjänstefolks avlöning kan, oberoende av dess storlek, blott en tiondel
utmätas. Utmätning torde ej hindras därav att lönen ännu icke är intjänad.
Inskränkningarna i rätten till utmätning äro ej tillämpliga vid utmätning för
lagstadgat underhållsbidrag.

1 Danmark kan ämbets- och tjänstemäns innestående avlöning icke utmätas.
Avlöning för enskild tjänst torde enligt gällande rätt icke kunna utmätas förrän
den är intjänad; enligt den ännu icke i kraft trädda lov om rettens pleje kan
tjänstefolks och arbetares lön icke utmätas förrän den är förfallen. Inskränkningen
i rätten till utmätning av avlöning för enskild tjänst skall dock icke
medföra ändring i den sedan gammalt gällande rätten att, till indrivning av underhållsbidrag
åt barn, hos person, i vars tjänst fadern är anställd, »nedlaegge
förbud» mot utbetalning av faderns ännu icke förfallna lön. Sådant förbud delgives
arbetsgivaren å den bidragsberättigades vägnar genom stämmngsman och
innefattar åläggande för arbetsgivaren att icke till fadern utbetala avlöning förrän
underhållsbidraget är guldet, dock att åt fadern skall förbehållas vad som är av
nöden för hans eget och hans familjs underhåll. Förbudet kan avse jämväl ännu
icke förfallet bidrag.1

. I Danmark lär löneinnehållningen icke hava erhållit så stor betydelse såsom medel för indrivning
av underhållsbidrag. Anledningen därtill är säkerligen till icke ringa grad den möjlighet som förefinnes
att genom hot om »avsoning» framtvinga betalning. Vad angår utmätning av annat an avlöning, så
äro underhåll sfordringar privilegierade därutinnan att de kunna indrivas genom det särskilt enkla och
billiga utmätningsförfarandet »tulpan tn ing >.

211

Ijag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

1 Norgo har hittills avlöning för offentlig tjänst varit helt undantagen från
utmätning. Tjänstefolks och arbetares innestående avlöning har ej kunnat utmätas,
så framt det icke förflutit tolv veckor sedan den förföll till betalning;
annan enskild avlöning har varit fritagen allenast i den mån densamma behövts
till gäldenärens och hans familjs nödtorftiga uppehälle. Enligt en detta år tillkommen
lag om tvangsfuldbyrdelse gälla samma regler angående avlöning för offentlig
och för enskild tjänst. Icke förfallen avlöning kan ej utmätas. Av förfallen avlöning
skall vid utmätning undantagas det belopp, som efter omständigheterna
befinnes nödvändigt för gäldenärens och hans familjs underhåll till nästa avlöningstillfälle;
är avlöning redan lyftad, skall ett motsvarande belopp i reda penningar
undantagas från utmätning.

Såväl enligt hittills gällande som enligt nämnda nya lag äro inskränkningarna i
rätten till utmätning icke tillämpliga, då utmätning sökes för fordran, som grundar
sig på lagstadgad underhållsskyldighet. Men det privilegium, som i exekutivt
hänseende tillerkänts sådan fordran, inskränker sig icke härtill. Även den
norska rätten medgiver för sådan fordran innehållande av gäldenärens lön. Sådant
innehållande kan äga rum, om den bidragspliktige trots anfordran icke betalar.
Beslut härom meddelas arbetsgivaren av bidragsfogden, vilken fastställer det
belopp, som skall innehållas vid varje avlöningstillfälle. Detta belopp får ej sättas
högre än att sa mycket återstår, som den bidragspliktige och hans familj behöva
för nödtorftigt uppehälle. Beslut om löneinnehållning kan meddelas även i fråga
om ännu icke förfallna bidragsbelopp. Löneinnehållningen har i Norge en mycket
stor och allt jämt växande betydelse såsom medel för indrivning av underhållsbidrag.

Enligt den finska utsökningslagen får gäldenärs avlöning för allmän eller enskild
tjänst icke utmätas, förrän gäldenären är berättigad att lyfta den. Vid
utmätning skall av det å senaste betalningstermin förfallna lönebelopp eller, där
gäldenären redan lyftat det, av penningar, som han innehar, undantagas så mycket
som motsvarar två tredjedelar av vad av avlöningen belöper på tiden mellan
utmätningen och nästa betalningstermin; detta gäller dock icke med avseende å
utmätning för underhåll, som någon ålagts att utgiva till make eller barn. Enligt
det av lantdagen år 1913 antagna förslaget till förordning om barn utom
äktenskap skall vad sålunda stadgats om utmätning för underhållsbidrag lända

Norge.

Finland.

212

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Svensk rätt.
Historik.

till efterrättelse jämväl vid utmätning av underhåll, som någon ålagts erlägga
för sådant barn; dock skall, om gäldenären har att underhålla maka eller akta
barn, av lönen icke utmätas mera än vad det utom äktenskap födda barnet, i
händelse det varit äkta, enligt arvsrätt tillkomme i förhållande till Övriga, som

åtnjuta underhåll.

I vårt land meddelades redan under slutet av 1600-talet förbud att utan Konungens
medgivande utmäta statens tjänstemäns innestående avlöningar. Sådan
utmätning torde i praxis vanligen hava medgivits intill halva lönen. Och 7 kap.

•2 § utsökningsbalken i 1734 års lag stadgar uttryckligen, att om den, som för
cräld sökes, ej har annat att gälda med än årlig lön eller viss förläning, ej mera
än hälften därav skall gå i betalning för vart år.1 På grundval av detta stadgande
utvecklade sig institutet införsel. Då borgenär önskade erhålla införsel,
hade han att göra ansökan hos Konungens befallningshavande, som darom meddelade
ett särskilt beslut. För beviljande av införsel förutsattes det, att borgenärens
fordran var förfallen. Införsel gavs allenast i gäldenärens avlöning av
allmän tjänst. Borgenären skulle om beslutet göra anmälan hos det ämbetsverk,
i vilket gäldenären var anställd, och hade i regel att själv därstädes uppbära
vad honom tillkom av lönen, allteftersom den förföll. Avlöning av enskild tjänst
synes i vårt land utan stöd av någon särskild lagbestämmelse hava vant fritagen
från varje exekution till dess den förfallit till betalning.

I huvudsaklig överensstämmelse med den sålunda uppkomna, av särskilda författningar
i vissa delar reglerade praxis angående införsel stodo bestämmelserna
i lackommitténs och den äldre lagberedningens förslag till utsökningsbalk, vilka
i stadiet för ovan berörda stadgande i 1734 års lag innehöllo ett kapitel om införsel.
Den så kallade utsökningskommittén och nya lagberedningen föreslogo däremot,
att rätten till införsel skulle borttagas. Detta skedde ock genom utfärdandet av
den nu gällande utsökningslagen, som - jämte det 8 § av promulgationsförordnino-en
uttryckligen förbjuder beviljande av införsel i lön och sätter förut meddelåd
införsel ur kraft - i den nuvarande 67 § (förutvarande 66 §) stadgar, att

i Med avseende å vissa statstjänare, särskilt militärer, blev denna bestämmelse modifierad genom
föreskrifter i administrativ ordning. Sä stadgades till exempel i 17Ö8 års krigsartiklar, a,t för ga ,
som någon av manskapet gjort sedan han i krigstjänst antagen blivit, hans sold icke Unge gå i hot -ning, dock med bland annat det undantag, alt en fjärdedel av solden finge anvandas till föda

oäkta barn.

213

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

gäldenär avlöning för allmän eller enskild tjänst icke må utmätas, förrän gftldenären
är berättigad att lyfta densamma. Det huvudsakliga skälet till införselns
avskaffande var, förutom de ovan anförda principiella betänkligheterna mot utmätning
av lön, att införseln enligt erfarenhetens vittnesbörd främjat en osund
konsumtionskredit och medfört en alltför stor skuldsättning bland tjänstemännen
i vårt land.

Redan inom nya lagberedningen hade en reservant framhållit, att införselns
avskaffande kunde medföra olägenheter bland annat med hänsyn till underhållsfordringar.
År 1893 anhöll också riksdagen i en skrivelse, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, som mera
verksamt än de gällande tillgodosåge oäkta barns rätt till försörjning, samt förklarade,
med tydlig hänsyftning på de norska bestämmelserna om löneinnehållning,
att den norska lagstiftningen syntes därvid i vissa hänseenden kunna tjäna
till ledning.1

I anledning av denna riksdagsskrivelse utarbetades inom justitiedepartementets
lagbyrå ett förslag till lag om ändrad lydelse av 66 § (nuvarande 67 § 1 st.)
ntsökningslagen, enligt vilket förbudet mot utmätning av icke förfallen avlöning
skulle modifieras sålunda att, där utmätning söktes för belopp, som någon förpliktats
utgiva till underhåll åt make eller barn, det vore tillåtet att av vad å
avlöningen vore innestående, men ej förfallet, taga i mät en tredjedel, där gäldenären
hade att utom den, om vars underhåll vore fråga, försörja make eller äkta
barn, samt i annat fåll två tredjedelar. Detta förslag avstyrktes dock av högsta
domstolen i dess år 1898 avgivna utlåtande och framlades ej för riksdagen. Sedermera
hava emellertid under de reformsträvanden, som avsett ett effektivare utkrävande
av den enskilda försörjningsplikten, särskilt faders gent emot barn
utom äktenskap, såväl inom som utom riksdagen upprepade gånger påfordrats
sådana lagbestämmelser, att den underbållsskyldiges arbetsförtjänst kunde i större
utsträckning tillgripas för underhållsfordringens gäldande.1 2

1 Skrivelsen (nr 107) avläts med anledning av motion i andra kammaren nr 29. En i andra kammaren
år 1892 väckt motion nr 137, vari föreslogs skrivelse angående, bland annat, lagbestämmelser
om införsel i tjänstemans lön till förmån för hans frånskilda hustru och äkta barn, hade avslagits
av riksdagen.

2 Inom riksdagen hava sådana förslag framställts år 1907 i motion i första kammaren nr 10 och
i andra kammaren nr 12 samt år 1911 i motion i andra kammaren nr 214. Utom riksdagen hava

Reform strävanden.

Beredningens
yttrande.

214 Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Att under nu rådande förhållanden utdömda underhållsbidrag i många, kanske
de flesta fall icke kunna indrivas i exekutiv väg, är en känd sak. Stundom är
detta en oundviklig följd av den underhållsskyldiges fattigdom. Ofta har dock
fadern så stor avlöning, att han skäligen borde kunna gälda underhållsbidraget eller
åtminstone en del därav. Men om han vill undandraga sig att fullgöra underhållsskyldigheten,
går detta lätt nog för sig. Då avlöningen icke får utmätas förrän
den underhållsskyldige själv äger lyfta den, bliva lönemedlen sällan tillgängliga
för exekution, och andra utmätningsbara tillgångar finnas vanligen ej. A några
orter är det visserligen vanligt att, då utmätning sökts för underhållsbidrag eller
utskylder, utmätningsförrättaren så vitt möjligt infinner sig vid själva avlöningstillfället
och tager avlöningen eller någon del därav i mät antingen hos den, som skall
verkställa utbetalningen, eller direkt från gäldenären, just då han lyft medlen.
Även om ett sådant förfärande icke kan anses strida mot 67 § utsökningslagen,1
är dock denna utväg av mindre betydelse, enär utmätningsmannen endast under
särskilt gynnsamma förhållanden har möjlighet och näppeligen ens da är skyldig
att sålunda passa på avlöningstillfällena. Ifrågavarande praxis torde icke heller
hava vunnit någon större utbredning. Den tyder emellertid på ett praktiskt behov
av lagbestämmelser, som möjliggöra exekution för underhållsfordringar i icke förfallen
avlöning. Om ett sådant behov vittnar ock den omständigheten, att försök
gjorts att utan myndighets medverkan uttaga underhållsbidrag genom löneinnehållning.
Enskilda barnavårdsinstitutioner hava nämligen i formulären till de
förbindelser att betala underhållsbidrag, som avfordras fäder till barn utom äktenskap,
inryckt en förklaring av fadern, att, om denne brister i fullgörandet av
sin förbindelse, institutionen äger att hos hans arbetsgivare påfordra bidrags
beloppets innehållande å hans avlöning. I regel har arbetsgivarens medverkan

å tgärder i förevarande syfte begärts bland annat av den i Stockholm år 1906 hållna kongressen för fattigvård
och folkförsäkring (förhandlingarna s. 149), av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskom
mitté i den år 1907 utgivna skriften Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning(s. 52—53), av det år
1910 hållna fattigvårdsmötet för Skåne (förhandlingarna s. 82), vars resolution med instämmanden från
997 av rikets kommuner år 1911 i petitionsväg ingivits till Kungl. Maj:t och därpå överlämnats till
beredningen, samt i en av allmänna svenska prästföreningen år 1913 till Kungl. Haj:t ingiven och därpå
till beredningen överlämnad skrivelse.

> Se K. Maj ts utslag den 20 juli 1888 (N. J. A. s. 295). Jfr K. Maj:ts utslag den 13 maj 188b
(N. J. A. s. 230), den 28 januari 1901 (N. J. A. s. 56) och den 4 maj 1903 (N. J. A. s. 218).

215

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

lämnats och den underhållssbyldige ansett sig bunden av sin förklaring.1 Att
ett behov av lagändring i ovan antydd riktning föreligger, har också enhälligt
vitsordats av de sakkunniga personer, med vilka beredningen samrått, och torde
väl numera näppeligen bestridas av någon. De medel att framtvinga betalning,
som den nu gällande fattigvårdsförordningen erbjuder, äga, åtminstone såsom de
nu tillämpas, ytterst ringa betydelse. Aven om en revision av ifrågavarande bestämmelser
samt ökat nit i tillämpningen skulle medföra en avsevärd förbättring
härutinnan, kunna dock tvångsåtgärder mot den underhållsskyldiges person endast
komplettera, men icke ersätta en effektiv exekution i hans tillgångar.1 2

Det har redan förut påpekats att de skäl, som eljest från rent humanitär synpunkt
tala mot utmätande av avlöning, icke äga giltighet med avseende å utmätning
för underhållsfordringar. Vad angår invändningen därom, att utmätande
av avlöning vore att anse såsom personalexekution, så kan denna invändning,
även om den i viss mån är teoretiskt riktig, icke väga tungt i fråga om utmätning
för underhållsfordringar, då ju vår rättsuppfattning och vår lagstiftning
ingalunda äro främmande för användning av personliga tvångsmedel mot dem,
som försumma sin försörjningsplikt. I detta hänseende råder en uppenbar skillnad
mellan de på familjerättslig grund vilande underhållsfordringarna och fordringar
av rent förmögenhetsrättslig natur.

Av större betydelse äro de anmärkningar, som avse förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Det ofta framförda påståendet att utmätning av innestående
avlöning skulle medföra minskning i arbetsintensiteten har dock enligt
beredningens uppfattning i verkligheten ganska ringa grund, under förutsättning
att nödiga medel förbehållas den underhållsskyldige och således i regel endast en
mindre del av avlöningen tages i anspråk för underhållsbidragets gäldande. Det
kan tvärtom tänkas, att den underhållsskyldiges skötsamhet även i arbetet blir
vinnande därpå att han ej får försumma sin underhållsplikt och hopa oguldna
bidragsfordringar. Den nu uttalade uppfattningen vinner stöd av erfarenheten
från Norge. I Tyskland har någon gång klagats däröver, att arbetsgivare avskeda

1 Angående den juridiska giltigheten av en liknande förklaring, se K. Maj:ts utslag den 29 oktober
1913 (N. J. A. s. 496).

2 Jfr fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari 1915 avgivna betänkande, del I s. 376
och följ.

21(5 Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

arbetare, vilkas avlöning utmätes för underhållsbidrag. Dessa avskedanden torde
emellertid hava haft sin huvudsakliga grund icke i missnöje med ifrågavarande
underhållsskyldiges arbetsintensitet utan i strävande att undslippa det med avlöningens
innehållande förenade besväret; och sådana avskedanden hava icke veterligen
förekommit i sådan utsträckning, att de föranlett några yrkanden på
lagändring. Det finnes ej heller anledning att befara, att i vårt land avskedanden
av sistnämnda orsak skola bliva vanliga, i varje fall icke sedan arbetsgivares
skyldighet att underkasta sig ifrågavarande besvär efter någon tid ingått
i det allmänna medvetandet. Härför borgar icke blott den lojalitet man kan förvänta
hos arbetsgivarna utan ock arbetarorganisationernas förmåga att skydda
sina medlemmar mot trakasserier.:

Däremot kan man onekligen befara, att sådana underhållsskyldiga, som hava
ungefär lika lätt att vinna sin utkomst å en ort som å en annan, skola söka att
genom flyttning undandraga sig nu ifrågavarande exekution. Frestelsen härtill
minskas emellertid, i den mån de exekutiva myndigheternas nit och de nya lagbestämmelsernas
ändamålsenlighet göra det möjligt att utan dröjsmål erhålla
exekution i avlöningen jämväl i den nya anställningen. Att någon längre tid
för den underhållsberättigade och för den exekutiva myndigheten dölja den nya
vistelseorten och anställningen torde mera sällan stå i den underhållsskyldiges
makt. Yad särskilt angår industriarbetare, så kan det förväntas, att välvilligt
bistånd från arbetsgivar- och arbetarorganisationernas sida skall minska svårigheten
att följa de underhållsskyldiga, som byta anställning. Flyttning i ändamål
att undgå ifrågavarande exekution torde därför icke komma att äga rum i så
stor utsträckning, att näringslivet avsevärt skadas eller det nya exekutionssättets
effektivitet äventyras. Även i detta avseende är erfarenheten från Norge liksom
även från Tyskland av lugnande art.

Slutligen ligger för visso en fara däri, att nu ifrågavarande lagändring i likhet
med varje skärpning av underhållsskyldigheten kan komma att öka antalet av de
underhållsskyldiga, som genom emigration omöjliggöra underhållsskyldighetens
utkrävande. Denna farhåga får dock icke hindra införandet av en effektiv exekution
för lagligen fastställda underhållsfordringar. Beredningen har ock avgivit
förslag till en särskild lag med syfte att, såvitt möjligt, förhindra dylik emigration.

217

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 1 §.

Talande skäl synas sålunda förefinnas för en ändring i de regler, som innefatta
hinder för underhållsberättigad att för utfående av sin fordran hålla sig
till den underhåll sskyldiges arbetsavlöning. En tillfredsställande lösning av
denna fråga kan dock icke vinnas allenast genom ett medgivande att för underhållsbidrag
må tagas i mät den underhållsskyldiges ännu ej förfallna avlöning.
Utmätning kan ej äga rum annat än för redan förfallen fordran. Då
emellertid underhållsbidrag förfaller periodiskt med små belopp för varje förfallotid,
skulle det bliva nödvändigt att företaga ständigt upprepade utmätningar.
Detta skulle medföra stora kostnader och andra olägénketer. Sådant undvikes
genom en anordning, enligt vilken, sedan underhållsbidraget blivit bestämt,
förordnande kan meddelas, att ett underhållsbidraget motsvarande belopp skall
av arbetsgivaren innehållas å den underhållsskyldiges avlöning, allt efter som
den förfaller, och sedermera tillhandahållas den underhållsberättigade. Förevarande
förslag innehåller bestämmelser om en sådan anordning. Det nya institutets
beteckning — införsel i avlöning —- har hämtats från det institut med
samma namn, som vår rätt förut haft och med vilket det nya företer åtskilliga
likheter. 1

1 §•

Den familjerättsliga underhållsskyldigheten kan ej realiseras genom införsel, med Införsel ^ör
mindre den fixerats till en viss betalningsskyldighet, därigenom att den under- bidrag, fasthållsskyldige
förpliktats utgiva underhållsbidrag. Då en fullständig lagstiftning^äUens^ller
angående denna underhållsskyldighet ännu icke finnes i vårt land, råder, såsom av domarens
beredningen förut närmare framhållits, åtskillig ovisshet icke blott angående själva
underhållsskyldighetens omfattning utan även, med avseende å några fall, huruvida
och i vilken ordning den underhållsskyldige kan av domstol förpliktas att
utgiva underhållsbidrag. I den nya lagen om äktenskaps ingående och upplösning
äro, för det fall att hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap
äger rum, meddelade uttryckliga regler i fråga om makarnas inbördes underhållsskyldighet
och om föräldrars underhållsskyldighet mot barn i äktenskap. Och i
förslaget till lag om barn utom äktenskap upptagas fullständiga bestämmelser
om föräldrars underhållsskyldighet mot barn utom äktenskap, om sådant barns
28—142979

218

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 1 §.

Införsel för
underhållsbidrag,
fastställt
genom
avtal.

Införsel i
avlöning
för varje,
slags arbetsanställning.

underhållsskyldighet mot föräldrar samt om faderns underhållsskyldighet mot
barnets moder. Någon laglig underhållsskyldighet förefinnes icke mellan andra
släktingar än föräldrar och barn, men enligt det av beredningen avgivna förslaget
till lag om adoption hava adoptant och adoptivbarn samma plikt att försörja
varandra som föräldrar och äkta barn. Utan samband med äktenskaps upplösning
eller hemskillnad kan underhållsbidrag till make ej utdömas. Huruvida i andra
fall än de nyss angivna föräldrar och barn kunna av domstol förpliktas utgiva
underhållsbidrag till varandra är föremål för olika meningar.1 Yilket svaret på
dessa frågor än må bliva, torde det vara uppenbart att, i den mån sådant underhållsbidrag
kan utdömas av domstol, det ock bör kunna uttagas genom införsel.

Den nya lagstiftningen å familjerättens område låter underhållsbidrag fastställas
även genom avtal utan domstols medverkan, detta för att undvika onödig
kostnad och tidsutdi''äkt samt obehagligt uppseende. Särskilt söker förslaget till
lag om barn utom äktenskap befordra, att underhållsskyldigheten mot sådant
barn och dess moder varder reglerad genom avtal. Ändamålet med ifrågavarande
avtal skulle väsentligen förfelas, om de icke kunde tjäna till grundval för införsel.
Detta gäller icke blott de avtal, om vilka stadgas i 6 kap. 26 § i lagen om
äktenskaps ingående och upplösning samt i 9 § i förslaget till lag om barn utom
äktenskap, utan varje giltigt avtal om sådant underhållsbidrag, som ovan omförmälts.
Någon särskild form är icke föreskriven annat än för avtal om underhållsbidrag
till fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet enligt 3 eller
5 § i sistnämnda lag, och jämväl sådant avtal är gällande mot den underhållsskyldige,
även om den föreskrivna formen icke iakttagits. ''För att ett avtal skall
kunna tjäna till grundval för införsel måste det dock givetvis vara skriftligt, och
lämpligen torde tillika böra fordras, att det styrkts av två vittnen, en form som
icke kan medföra något avsevärt besvär och säkerligen i de flesta fall skulle
iakttagas även utan särskild föreskrift.

Stadgandet i 67 § utsökningslagen avser icke annan gottgörelse för arbete än
avlöning för allmän eller enskild tjänst. Beteckningen allmän eller enskild tjänst,
som bär spår av lagstadgandets historiska utveckling, omfattar icke alla de arbetsförhållanden,
inom vilka införsel bör kunna komma till användning. På grund

Se här ovan s. 90 och 104 samt beredningens förslag till lag om adoption s. 57.

219

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 1 och 2 §§.

av det behj ärtans värda syfte, som införseln skall tjäna, är det angeläget att där
ifrån icke undantages någon sådan gottgörelse för arbete, som praktiskt taget
är lämpad att bliva föremål för detta slags exekution. Särskilt måste institutet
komma till användning å de numera så talrika anställningarna i in
dustriellt arbete, vilka icke pläga betecknas såsom tjänst. Beredningens förslagär
sålunda avsett att tillämpas å avlöning av varje slags tjänst eller annan arbetsanställning.
Likgiltigt är om anställningen är av offentligrättslig eller privaträttslig
karaktär, om arbetet är av huvudsakligen kroppslig eller andlig art,
om det utföres hos arbetsgivaren eller i arbetstagarens hem, om gottgörelsen
utgår efter tid eller arbetsresultat.

Införselbeslutet kommer uppenbarligen ej sällan att för den underhållsskyldige Underlåten o

. het att be medföra

olägenheter eller obehag, vilka han icke bör underkastas utan något sitt tala för -

hållsskyldige underlåtit att betala förfallet bidragsbelopp. Denna omständighet
får i regel anses ge stöd för antagandet att han icke heller i framtiden
skall godvilligt fullgöra sina skyldigheter och berättigar därför exekutiva åtgärder
även med avseende å ännu icke förfallna bidragsbelopp. Att detta dock
icke skall gälla undantagslöst, framgår av 5 §.

2 §■

Meddelandet av införsel, särskilt tillämpningen av föreskrifterna i 6 § tredje Ansökning

personal- och ortskännedom, som snarare förefinnes bos utmätningsmannen än hos
överexekutor. På grand härav och då prövningen av frågan om införsels beviljande
i de flesta fall torde bliva ganska enkel, bar förslaget anförtrott befogenheten
att besluta om införsel åt utmätningsmannen.

Utsökningslagen har ej uttryckligt stadgande om vilken utmätningsman är
behörig att verkställa en viss utmätning. Vid sådant förhållande har icke
ansetts lämpligt att i förevarande lag uttryckligen angiva, vilken utmätningsman
äger meddela införsel. I överensstämmelse med vad som anses gälla om utmätning
lärer detta vara den utmätningsman, inom vars tjänsteområde den huvudsakliga
verkställigheten, det vill säga avlöningsbeloppens innehållande, skall äga rum.

jauei uir

förvållande. Beredningen har därför funnit sig böra i överensstämmelse med diagsbelop
norsk lagstiftning föreslå det villkoret för införsels meddelande, att den under -

stycket om storleken av det belopp, som skall innehållas, måste icke sällan kräva en

om införsel■

220

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 2 och 3 §§.

Liksom ansökan om utmätning bör också ansökan om införsel kunna få göras
icke blott skriftligen utan också muntligen. Skriftlig ansökning bör kunna insändas
med posten; men stadgande därom lär kunna meddelas i administrativ
ordning, såsom fallet är med motsvarande föreskrift beträffande utmätning eller
annan handräckning enligt utsökningslagen.1 Att den underhållsberättigade har
att tillställa utmätningsmannen den handling, varigenom bidraget blivit bestämt,
är givet. För att utmätningsmannen skall kunna ägna ärendet vederbörlig behandling,
måste sökanden också meddela utmätningsmannen uppgift å den underhållsskyldiges
hemvist och anställning.

3 §•

Ben under- Vederbörlig hänsyn till den underhållsskyldiges rätt kräver, att införsel ej
ges^h&rande “^delas, utan att han haft tillfälle att yttra sig i ärendet. Skyldigheten att
underrätta honom därom att införsel sökts kan visserligen medföra praktiska
olägenheter. Därigenom vållas alltid något dröjsmål, och det kan väl tänkas
4 att underrättelsen stundom på en tredskande underhållsskyldig kommer att verka

nästan som en uppmaning att lämna den dåvarande anställningen för att undgå
införsel. De skäl, som tala för meddelandet av sådan underrättelse, våga
dock tyngre. I 1 § uppställes för införsels meddelande det villkoret att den
underhållsskyldige underlåtit att betala förfallet bidragsbelopp. Detta negativa
faktum kan i regel ej styrkas av den underhållsberättigade, och införsel bör då
ej meddelas på hans blotta uppgift härom, med mindre den underhållsskyldige
haft tillfälle att visa motsatsen. Den underhållsskyldige bör ock hava tillfälle
att framställa påståenden angående de närmare detaljerna vid den sökta införseln,
särskilt angående storleken av det belopp, som skall innehållas, samt att redogöra
för och styrka de omständigheter, som enligt 6 § äro av betydelse härutinnan.
År ansökningen grundad på avtal om underhållsbidrag, bör han hava möjlighet
att framställa befogade invändningar mot avtalets äkthet eller giltighet. Faran
för att den underhållsskyldige, när han får del av ansökningen, lämnar sin
anställning för att förekomma verkställigheten torde ej vara så stor, då han i
regeln är i behov av annan anställning och utmätningsmannen utan ny an 1

Se 8 § i k. kungörelsen den 12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
med mera.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 3 och, 4 §§. 221

sökning eller delgivning äger meddela införsel i avlöning av sålunda erhållen ny
anställning.

Underrättelsen till den underhållsskyldige synes böra hava skriftlig form.
Däremot har icke ansetts nödigt att stadga något särskilt sätt för underrättelsens
delgivning med den underhållsskyldige. Utmätningsmannen har således att välja
det i varje fall mest praktiska sättet, endast delgivningen blir bevislig. Ej sällan
torde den lämpligen kunna ske genom posten medelst rekommenderat brev.

4 §•

att

utmätningsmannen

skall kunna rätt bedöma de omständigheter, som Inhämtande
bestämmande vid meddelandet av införsel, erfordras i regel, att han aV ppplys

rungar.

För

böra vara

kontrollerar och fullständigar de uppgifter, som lämnats vid ansökningen och i
det yttrande, som den underhållsskyldige kan hava avgivit. I de flesta fall torde
han sålunda behöva från arbetsgivaren inhämta upplysning om storleken av den
underhållsskyldiges avlöning och sättet för dess utbetalande. Ofta torde han ock
hava anledning att hos vederbörande kyrkobokförare, roteman, taxeringsmyndighet,
fattigvårdsstyrelse eller annan myndighet söka upplysning om den underhållsskyldiges
familje- och förmögenhetsförhållanden. Med hänsyn till den skyndsamhet,
som det enligt 12 § åligger honom att iakttaga, bör han därvid förfara
på det mest enkla och praktiska sätt, till exempel, där så lämpligen
kan ske, använda telefon, varvid han dock givetvis måste i vederbörande dagbok
anteckna erhållen uppgift med angivande av vem som lämnat densamma.

Med infordrandet av upplysningar bör han icke dröja till utgången av den tid,
som förelagts den underhållsskyldige för yttrandes avgivande. Då arbetsgivares
underlåtenhet att lämna uppgift om den underhållsskyldiges anställning och avlöningsförhållanden
skulle kunna bliva ett verkligt hinder för införsels meddelande,
har det ansetts nödigt alt uttryckligen stadga skyldighet för arbetsgivare att på
anfordran lämna sådan uppgift samt att ytterligare inskärpa denna skyldighet
genom en straffbestämmelse, vilken upptages i 15 §.

Om den underhållsskyldige, måhända i avsikt att undandraga sig införsel, Len underlämnar
sin anställning innan beslut hunnit meddelas samt erhåller annan anställning, dige Jiyttar
bör detta icke föranleda att ny ansökning om införsel behöver göras och under• JmT\nförsel

222 Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 4 och 5 §§.

rättelse därom tillställas den underhållsskyldige. Detta torde vara självfallet för
den händelse att samme utmätningsman fortfarande är behörig. Men även eljest
bör en återupprepning av proceduren kunna undvikas; den utmätningsman, hos
vilken ärendet anhängiggjorts, bör för sådant fall hava att översända handlingarna
jämte underrättelse om vad för övrigt i ärendet förekommit till den utmätningsman,
som blivit behörig på grund av den underhållsskyldiges flyttning,
varefter sistnämnde utmätningsman har att inhämta de upplysningar, som ytterligare
kunna vara erforderliga, till exempel om avlöningsförhållandena i den
nya anställningen, samt företaga ärendet till slutlig prövning. Då den underhållsskyldige
lämnat sin gamla anställning, bör utmätningsmannen, såsom av paragrafens
sammanhang torde framgå, själv förskaffa sig upplysning om hans nya
vistelseort och anställning, där detta kan ske utan alltför stort besvär. På grund
av svårigheten att angiva, hur långt utmätningsmannens skyldighet i detta hänseende
skäligen skall anses sträcka sig, har något uttryckligt stadgande om denna
skyldighet icke intagits i förslaget. Det ankommer naturligtvis i sista hand på
den underhållsberättigade att skaffa ifrågavarande upplysningar och meddela dem
åt utmätningsmannen. I detta sammanhang må erinras därom, att enligt 13 § i
förslaget till lag om barn utom äktenskap barnavårdsman äger att anlita polismyndigheten
för underhållsskyldigs efterspanande. 5

5 §•

Den under- Den, som underlåtit att betala förfallet bidragsbelopp, bör icke undgå införsel

digeZäiter endast därigenom att han, efter det ansökan om införsel gjorts, erlägger det

pant eller justerande beloppet. Det kan i allmänhet alltför väl befaras att han, befriad från
borgen eller rjr . #

visar sanno- det omedelbara hotet om införsel, åter skulle visa underlåtenhet i fullgörandet av

1 han sken sin underhållsskyldighet. Däremot vore det oberättigat att för framtiden hålla
fumierhållT- honom under det tvång införseln medför, så vida i särskilt fall omständigheskyldighet.
terna tala för, att den underhållsberättigade även därförutan skall komma i åtnjutande
av sin fulla rätt. Detta är händelsen; så vida den underhållsskyldige,
jämte det han erlägger det oguldna beloppet, tillika ställer betryggande pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande eller visar sannolika skäl att han
skall fullgöra denna sin skyldighet. Om underhållsskyldigheten väntas fortfara

223

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 5 och 6'' §§.

längre tid framåt, synes det icke behöva ovillkorligen fordras, att ifrågavarande
pant eller borgen omfattar bidragsbeloppen under hela denna tid, utan utmät
ningsmannen bör äga befogenhet att begränsa samma pant eller borgen att avse
bidragen under den kortare tid, som med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
kan finnas skälig, men dock ansetts i intet fall böra få understiga ett år.
Sannolika skäl att den underhållsskyldige skall fullgöra sin skyldighet måste
anses föreligga, till exempel om han förut ordentligt fullgjort densamma och nu
endast av övergående sjukdom eller annan tillfällig orsak hindrats att erlägga
ett förfallet bidragsbelopp.

6 §•

Till efterrättelse för arbetsgivaren måste utmätningsmannen i införselbeslutet Bestämmeluttryckligen
angiva, huru stort belopp av avlöningen skall innehållas, i den mån ^de^elopp.6
densamma förfaller. I regel bör detta ske så, att utmätningsmannen utsätter ett skall

visst belopp, som skall innehållas vid varje avlöningstillfälle. Någon gång torde
det, om avlöningen utbetalas oregelbundet, befinnas lämpligare att förordna, att ett
visst belopp skall innehållas under viss tid, till exempel för var vecka eller månad.

För att införseln icke skall giva anledning till förvecklingar mellan arbetsgivare
och arbetstagare, stadgar förslaget icke, såsom den norska lagen, att ifrågavarande
belopp skall bestämmas efter samråd med arbetsgivaren, utan denne har endast
att lämna utmätningsmannen faktiska upplysningar.

Vid bestämmande av det belopp, som skall innehållas, har utmätningsmannen Underhållsatt
taga hänsyn till dels underhållsfordringens storlek och dels den underhålls- gängenlid
skyldiges betalningsförmåga. I förstnämnda hänseende gäller naturligtvis att
utmätningsmannen icke kan gå utöver vad den underhållsberättigade sökt. Men
dessutom stadgas i förslaget vissa begränsningar. Vad angår fordran på bidrag
för tid, som redan gått till ända, har sådan fordran, då bidragen icke mera kunna
tjäna sin ursprungliga uppgift, i viss mån förlorat karaktären av underhållsfordran
och blivit likställd med vanlig fordran, för vilken införsel ej kan äga rum.

Därtill kommer att, om införsel för förut förfallna bidrag utan inskränkning
medgives. den underhållsskyldige kan komma i en sådan ställning, att han förlorar
arbetslust och vilja att göra rätt för sig och att i följd därav möjligheten
att utbekomma det löpande underhållet minskas eller rent av försvinner. A andra

224

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 6 §.

Framtida

underhålls bidrag.

sidan bör uppenbarligen icke varje dröjsmål med uttagandet av bidrag, måhända
orsakat därav att den underhållsskyldige hållit sig undan, föranleda därtill att
bidraget icke kan uttagas genom införsel och han sålunda praktiskt taget varder
befriad från dess gäldande. Vid avvägande av dessa synpunkter har beredningen
funnit sig böra föreslå, att införsel icke får avse bidragsbelopp, som förfallit till
betalning tidigare än ett år innan ansökningen om införsel gjordes. Detta överensstämmer
i huvudsak med den norska lagen av 1892;1 enligt tysk lag gäller
privilegiet vid Lohnpfändung icke underhållsbidrag för längre tid tillbaka än det
senaste kvartalet.

Vad angår ännu ej förfallna bidragsbelopp, bör uppenbarligen i princip den
egentliga verkställigheten, innehållandet, icke äga rum förr än den underhållsskyldige
har att belala det bidragsbelopp, som därigenom skall gäldas. Ofta är det
händelsen, att avlöningen förfaller tätare än underhållsbidraget, till exempel att
avlöningen utbetalas för vecka men att underhållsbidraget skall gäldas månadsvis,
och att således flera innehållna belopp åtgå för betalning av varje bidragsbelopp.
För att i dylika fall den underhållsberättigade utan dröjsmål skall komma i åtnjutande
av sin rätt, medgives i förevarande paragraf, att avlöning må innehållas
även för det bidragsbelopp, som ännu icke förfallit men närmast kommer att förfalla.
Detta torde ej innebära någon orättvisa mot den underhållsskyldige, enär
han vid godvillig betalning lämpligen bör på motsvarande sätt i förväg avsätta
de avlöningsbelopp, som erfordras för gäldande av närmast förfallande bidragsbelopp.

Hur mycket Det vittgående förbud mot utmätning av innestående avlöning, som 67 § utsök3hållas
den ningslagen innehåller, har medfört, att några bestämmelser i ändamål att vid utmätning
av redan förfallen lön undantaga nödiga medel för gäldenärens och hans
familjs underhåll icke ansetts erforderliga.2 Då detta förbud upphäves för de fall,
som förevarande lag avser, måste genom särskilda bestämmelser tillses, att den
underhållsskyldige icke genom införseln betages vad som måste anses nödigt till
underhåll åt honom själv eller åt maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn,

1 I 1915 års norska lag, enligt vilken vederbörande myndighet på eget initiativ skall indriva bidraget,
finnes icke motsvarande begränsning.

2 Vid 1915 års riksdag väcktes motioner om meddelande av sådana bestämmelser (första kammaren
nr 17 och andra kammaren nr 27), men blevo dessa motioner avstyrkta av lagutskottet (utlåtande nr
44) och avslagna av riksdagen.

underhålls skyldige? -

225

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 6 §.

vilka icke åtnjuta underhållsbidrag och således icke kunna erhålla införsel. Såsom
högsta domstolen framhållit i sitt ovanberörda år 1898 avgivna yttrande,
kan detta icke på ett för varje fall rättvist och lämpligt sätt ske så, att
införseln begränsas till en viss i lagen angiven kvotdel av avlöningens belopp,
även om denna kvotdel sättes lägre för det fall att den underhållsskyldige
även har familj att försörja. Denna anmärkning träffar i än högre grad det
sättet för frågans lösning, att lagen bestämmer en viss summa, som i varje fall
är fritagen från införsel. De omständigheter, som skäligen böra inverka på
avgörandet huru stor del av avlöningen för omförmälda ändamål skall förbehållas
den underhållsberättigade, äro så skiftande, att ett tillfredsställande
resultat icke torde kunna nås, med mindre det överlämnas åt vederbörande exekutiva
myndighet att i varje särskilt fall träffa detta avgörande. Det kunde visserligen
tänkas, att vid sidan av utmätningsmannens prövningsrätt till den underhallsskyldiges
skydd stadgades ett minimum — en kvotdel av avlöningen eller en
\iss summa som alltid skulle förbehållas honom. Även en sådan minimibestämmelse
kunde dock medföra otillfredsställande resultat, till exempel i de fall då
gäldenären jämte den ifrågavarande avlöningen har inkomster av annat slag, vilka
icke kunna åtkommas genom utmätning. Beredningen har därför ansett lämpligast
att icke genom dylika bestämmelser binda utmätningsmannens prövning. Denna
måste givetvis ofta bliva av ganska ömtålig natur. Genom sin ingående kännedom
om levnadsförhållandena i orten torde dock utmätningsmannen i allmänhet vara väl
skickad att omhänderhava densamma. Rätten att överklaga utmätningsmannens
beslut utgör skydd mot godtycklighet från hans sida.

Om införsel sökts för bidrag åt flera underhållsberättigade, böra dessa bidrag Införsel fö*
uppenbarligen icke hava olika rätt sinsemellan efter tid sprioritet, så att den under- jfoaundet
hållsberättigade, som först sökt införsel, i första hand erhåller betalning. Det synes kållsberättiicke
heller vara pakallat att i fråga om införsel tillerkänna bättre rätt åt sådana
slags underhållsbidrag, som i allmänhet äro av mera ömmande natur, till exempel
bidrag till barn under femton år, då en bestämmelse härom skulle kunna i särskilda
fall leda till uppenbar orättvisa samt ifrågavarande åtskillnad i bidragens
natur vanligen vunnit tillbörligt beaktande redan vid deras fastställande. Om
det belopp, som får innehållas, icke .. förslår till gäldande av alla bidragen, bör
det delas i förhållande till bidragens storlek.

29—1429 79

226

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 7 och 8 §§.

7 §■

•

Jämkning i Anledning kan emellanåt förekomma till jämkning i de bestämmelser, som medhinf&rs°?
delats 1 förordnande om införsel. Har den underhållsskyldiges avlöning nedgått,
in orse,. pava pans utgifter för annan försörjning, som åligger honom, ökats, kan

det bliva nödvändigt att minska det belopp, som skall innehållas. Av motsatta
skäl kan höjning av detta belopp bliva påkallad. Ändring kan ock påkallas därav
att resterande bidragsbelopp guldits genom införseln och denna därefter blott
skall avse det löpande underhållet, att innehållning under någon tid icke kunnat
äga rum och därför i det följande även måste avse från nämnda tid resterande
bidragsbelopp, eller att själva underhållsbidraget är bestämt till olika belopp för
särskilda delar av underhållstiden. Att utmätningsmannen äger vidtaga dylika
jämkningar synes önskvärt.

Det är i allmänhet lämpligt att utmätningsmannen, innan han förordnar om
jämkning, bereder den av parterna, som därigenom blir lidande, tillfälle att yttra
sig. Då emellertid ifrågavarande jämkning stundom är av så självklar eller så
brådskande natur, att det skulle innebära en onödig eller skadlig omgång att
sålunda höra vederbörande part, har det icke ansetts nödigt att meddela någon
uttrycklig föreskrift om parts hörande.

8 §•

Upphävande På samma sätt som den underhållsskyldige enligt 5 § kan förebygga att den
Cnhiförseim gjorda ansökningen om införsel beviljas, bör han ock kunna vinna befrielse från
redan meddelad införsel. Bland de omständigheter, som kunna anses innefatta
sannolika skäl att den underhållsskyldige skall fullgöra sina förpliktelser och
förty föranleda hans befriande från införsel, må här nämnas den, att han kommit
i så väsentligt förbättrad ställning, ekonomiskt eller socialt, att hans eget intresse
förhindrar betalningsförsummelse. Angående frågan huruvida den underhållsberättigade
bör lämnas tillfälle yttra sig, innan beslut om upphävande av
införsel meddelas, gäller detsamma som vid 7 § sagts beträffande jämkning i beslut
om införsel.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 0 och 10 §§.

227

9 §•

I 4 § andra stycket meddelas föreskrifter med ändamål att, sä vitt möjligt, Den under förebygga

att införseln förhindras eller försvåras, därigenom att den underhålls- Mgetytér

skyldige lämnar sin anställning, innan förordnande om införsel hunnit meddelas. Mot- anställning

cftev beslut

svarande bestämmelser erfordras för det fall att han, efter det dylikt förordnande om införsel
givits, byter anställning. Då ett förordnande om införsel avser avlöningen för en
viss anställning, medför bytet, att det givna förordnandet, som avser den förra
anställningen, förfaller och att nytt förordnande med avseende å den senare anställningen
måste meddelas. Men det torde icke vara nödvändigt att ansökningen
om införsel upprepas eller att den underhållsskyldige erhåller nytt tillfälle att
yttra sig. Det finnes nämligen i allmänhet icke någon anledning antaga, att ansökningen
ej vidhålles eller att de omständigheter, för vilkas utredning den underhållsskyldiges
hörande skulle hava den största betydelsen, rönt någon inverkan av bytet.

Däremot lärer det ofta inträffa att avlöningsförhållandena i den nya anställningen,
om vilka underrättelse bäst inhämtas hos arbetsgivaren, äro så olika dem i den
gamla, att av sådan anledning de i det förra beslutet meddelade närmare bestämmelserna
om innehållande av ett visst belopp icke kunna bibehållas oförändrade.

Härom bör alltså utmätningsmannen före meddelandet av det nya förordnandet
inhämta upplysning, på sätt i 4 § sägs.

Om i följd av den underhållsskyldiges ombyte av anställning behörigheten att
handlägga ärendet övergått till annan utmätningsman än den, som meddelat det
förra förordnandet om införsel, bör till undvikande av omgång sistnämnde utmätningsman
vara skyldig att översända handlingarna jämte underrättelse om vad för
övrigt i ärendet förekommit till den andre. Denne har därpå att efter inhämtande
av nödiga upplysningar meddela det nya förordnandet om införsel.

10 §.

Då verkställigheten av beslut om införsel åligger arbetsgivaren, måste underrät- Underrätteltelse
om beslutet tillställas honom. Beträffande denna delgivning har det ej ansettsSom>införsel
nödigt uppställa annan fordran, än att underrättelsen, skriftligen avfattad, genom

Innehållna
medels tillhandahållande.

-228 Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 10 och 11 §§.

utmätningsmannens försorg bevisligen tillställes arbetsgivaren. Liksom i fråga
om den i 3 § omförmälda underrättelse kan således utmätningsmannen välja det
mest praktiska sättet för delgivningen.

Att underrättelse om beslutet också tillställes den underbållsberättigade och
den underhålisskyldige är givetvis lämpligt, men erfordras icke för beslutets
verkställighet och synes icke behöva krävas för dess giltighet. Till undvikande
av onödig omgång torde därför utmätningsmannen endast böra åläggas att med
posten avsända underrättelsen till den underhållsberättigade och den underhålisskyldige;
i de allra flesta fall lärer den avsända underrättelsen också komma
dem tillhanda.

11 §■

Det måste i hög grad bidraga till ordning och säkerhet i förfarandet, om utbetalningen
till den underhållsberättigade av innehållet belopp verkställes av utmätningsmannen,
och den underhållsberättigade således icke själv har att lyfta
beloppet hos arbetsgivaren. För utmätningsmannen skulle det emellertid icke
sällan medföra ett i förhållande till ifrågavarande belopps storlek oskäligt besvär
att hos arbetsgivaren avhämta detsamma. Förevarande paragraf berättigar därför
utmätningsmannen föreskriva, att arbetsgivaren skall till honom med posten
avsända belopp, som innehållits. Stadgandet förutsätter administrativa bestämmelser
därom att postavgifterna för dessa försändelser skola bäras av det allmänna,
så att avsändandet icke kommer att valla arbetsgivaren kostnad. Något
besvär medför det naturligtvis. Mången arbetsgivare torde dock hellre underkasta
sig detta besvär än svara för medlens utbetalande till den underhållsberättigade.
För att besväret icke i något fall skall bliva betydande, har det synts
lämpligt stadga, att arbetsgivaren icke skall kunna åläggas sända innehållna belopp
mer än en gång i månaden, den vanligaste tidsperioden för bidrags betalande.
Skyldighet att avsända innehållna belopp kan också enligt den nya norska
lagen åläggas arbetsgivaren.

Medel, som influtit genom utmätning, skola enligt 18 § i kungl. kungörelsen den
12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål med mera
med posten översändas till borgenären, endast under förutsättning att denne fram -

22‘>

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 11 och 12 §§.

ställt skriftlig begäran därom. Beträffande införsel, som vanligen under lång tid
tillför den underhållsberättigade medel i små poster, har det synts lämpligare att
stadga såsom huvudregel, att utmätningsmannen skall översända de influtna medlen
till den underhållsberättigade.

De bestämmelser, som kunna erfordras för åvägabringande av nödig kontroll
över utmätningsmannens handhavande av de genom införsel influtna medlen, torde
böra meddelas i administrativ ordning.

12 §.

Då underhållsbidraget i regel skall tillgodose oavvisliga levnadsbehov, är det
av största betydelse att den underhållsberättigade utan dröjsmål utbekommer detsamma.
Det har därför ansetts lämpligt att genom en uttrycklig lagbestämmelse
inskärpa utmätningsmannens skyldighet att skyndsamt vidtaga på honom ankommande
åtgärder i ärende angående införsel. Genom försummelse härutinnan
kan utmätningsmannen ådraga sig, förutom ansvar för tjänstefel, skadeståndsskyldighet
enligt allmänna regler. Att stadga någon viss tid, inom vilken utmätningsmannens
åtgärder skola vara vidtagna, såsom i 162 § utsökningslagen
skett beträffande utmätning, vore däremot uppenbarligen icke ändamålsenligt. Ej
heller synes det påkallat att i överensstämmelse med sistnämnda lagrum ålägga
utmätningsmannen strängare ansvarighet än vanlig skadeståndsplikt.

På grund av underhållsfordringarnas i regel ömmande natur och det allmännas
intresse därav att den enskilda försörjningsplikten varder fullgjord har det synts
lämpligt att befria icke blott den underhållsberättigade utan även den underhållsskyldige
från kostnad för utmätningsmans åtgärder i ärende angående införsel.
En följd härav är att utmätningsman bör erhålla tjänstebrevsrätt för meddelanden
och penningförsändelser i dylika ärenden. Likaså bör utmätningsman äga att i
dessa ärenden påkalla biträde av underordnade krono- och stadsbetjänte samt,
för delgivningar och inhämtande av upplysningar, av utmätningsman i annat
tjänsteområde. Till de erforderliga bestämmelserna härom, vilka böra meddelas i
administrativ väg, torde beredningen icke hava att avgiva förslag. Ej heller
lärer det tillkomma beredningen att yttra sig i frågan, om eller på vad sätt ersättning
av allmänna medel bör tillkomma utmätningsmannen.

230

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 13—15 §§.

Anteckning
i dagbok.

Klagan.

Arbetsgivarens
ansvarighet.

Straffbestämmelse! -

13 §•

Då föreskrifterna i utsökningslagen om dagbok efter orden avse allenast åtgärder
enligt sagda lag, har det ansetts nödigt uttryckligen utsäga, att i dagboken
skola göras anteckningar jämväl beträffande vad som förekommer i ärenden
angående införsel.

För klagan i ärende angående införsel torde i tillämpliga delar böra gälla vad
i utsökningslagen är stadgat om klagan angående utmätningsmans förfarande i
allmänhet. Klagan över utmätningsmannens beslut blir således enligt 200 § utsökningslagen
icke inskränkt till viss tid. Utmätningsmannens beslut skall enligt
210 § utsökningslagen tillämpas av arbetsgivaren, så snart underrättelse därom
blivit honom delgiven. Rörande klagan i mål, däri överexekutor meddelat beslut,
komma reglerna i 11 kap. utsökningslagen till användning.

14 §.

Om arbetsgivaren utbetalar belopp, som han skolat innehålla, bör han själv
svara för beloppet.1 Enligt den nya norska lagen kan i dylikt fall ifrågavarande
belopp omedelbart uttagas hos arbetsgivaren medelst ^pantning». Beredningen
har dock icke ansett sig böra föreslå något stadgande om beloppets omedelbara
utmätande hos arbetsgivaren, utan måste enligt förslaget arbetsgivarens ansvarighet
först fastställas genom rättegång. Det torde nämligen knappast inträffa, att
en arbetsgivare medgiver sig hava utbetalat beloppet till den underhallsskyldige
i uppenbar strid mot utmätningsmannens beslut, utan lärer arbetsgivaren förebära
någon anledning, på grund varav han icke kunnat efterkomma beslutet. Men att
låta utmätningsmannen uttaga ansvarsbeloppet, ehuru ansvarigheten är tvistig,
synes icke vara tillrådligt.

15 §.

För att göra föreskrifterna i 4 och 11 §§ om skyldighet för arbetsgivaren att
■ tillhandagå utmätningsmannen med upplysningar eller medels översändande effektiva
har det synts erforderligt stadga bötesstraff för överträdelse av sagda föreskrifter.

1 Jfr K. Maj:ts utslag den 19 december 1912 (N. J. A. s. 570).

231

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 16—19 §§.

16 §.

Innehållna belopp kunna icke anses hava övergått i den underhal lsberättigades Innehållna
ägo, så länge de ännu omhänderhavas av arbetsgivaren eller utmätningsmannen, \fån^utm&tGenom
ett uttryckligt stadgande måste därför hindras, att annan den underhålls- ning.
skyldiges borgenär då kan utmäta dem och därigenom tillintetgöra den förmån,
som rätten till införsel skall bereda underhållsfordringar.

17 §.

Enligt 31 och 35 §§ konkurslagen skall av gäldenärens avlöning under konkurs Införsel
förbehållas honom så mycket, som tarvas till hans eget samt hans hustrus och ^a^undår ’
oförsörjda barns underhåll. Då det underhåll, som icke skall utgå in natura utan
i form av underhållsbidrag, bör åtnjuta ett liknande skydd, stadgas i denna paragraf
att införsel, till skillnad från utmätning, får äga rum utan hinder av den
underhållsskyl diges konkurs. Detta torde vara desto mera påkallat, som de under
konkursen förfallande underhållsbidragen icke få däri bevakas.

18 §•

För det fall att den underhållsskyldige är anställd hos staten eller kommun Underhållsskulle,
utan lagstadgande i ämnet, tvekan kunna uppstå, vilken funktionär som hos

skall med avseende å införseln företräda staten eller kommunen såsom arbetsgivare,

Enligt förevarande paragraf skall detta tillkomma den, som har att utbetala
avlöningen. Denne har således att fullgöra en arbetsgivares åligganden i fråga
om införseln och är underkastad påföljderna av försummelse härutinnan. 19

19 §•

De i 67 § utsökningslagen meddelade bestämmelserna angående innestående av- Införsel i
löning gälla ock beträffande innestående pension å rikets stat. Men dessutom ^livränta.*
äger enligt nämnda paragraf Konungen att för viss pensions- eller livränteanstalt
förordna, att därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät, och har
sådant förordnande meddelats beträffande icke blott ett stort antal pensionsfonder
och pensionskassor (understödsföreningar) utan även åtskilliga försäkringsbolag och
andra inrättningar. Slutligen innehålla särskilda författningar förbud mot utmät -

232

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 19 §.

ning av rätt till de enligt dessa författningar utgående pensioner eller livräntor.
Sådana stadganden finnas i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete, förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring.

Förut omförmälda under senare år framställda reformyrkanden hava avsett
exekution för underhållsbidrag icke blott i avlöning utan även i pension och andra
liknande inkomster.

Det torde också vara uppenbart att införsel bör kunna äga rum även i pension
eller livränta. Härför tala samma skäl, som förut anförts för medgivande av införsel
i avlöning. Och de viktigaste bland skälen mot sistnämnda slag av införsel
— att den underhållsskyldige därigenom skulle förlora i arbetsintensitet eller
förmås att lämna sin anställning — äga ej motsvarighet med avseende å införsel
i pension eller livränta. I fråga om vissa slag av pensioner och livräntor, särdeles
dem som enligt ovannämnda särskilda författningar äro fritagna från utmätning,
gäller visserligen i synnerligt hög grad att de äro avsedda att tillgodose
trängande levnadsbehov. Men då enligt 6 § tredje stycket vid prövning av ansökningen
om införsel skälig hänsyn skall tagas till den underhållsskyldiges och
hans familjs behov, torde nu nämnda omständighet icke böra föranleda någon undantagsbestämmelse.
Ej heller eljest har det ansetts nödigt att göra undantag
för något slag av pension eller livränta.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej införsel borde medgivas även i åtskilliga
med pension och livränta besläktade inkomster, särskilt i sjukhjälp som skall utgå
enligt någon av ovannämnda författningar den 5 juli 1901 och den 18 juni 1909
eller enligt lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, ävensom i födoråd. Beredningen
har dock icke föreslagit några bestämmelser härom, då de belopp, som på grund
därav kunde uttagas, antagligen bleve ytterst obetydliga, men bestämmelsernas
tillämpning i många fall vore förenad med icke ringa svårigheter. Mot införsel
i sjukhjälp talar särskilt det förhållandet, att denna i regel utgår endast under
en kortare tid, mot införsel i födoråd den omständigheten, att födorådet vanligen
skall gäldas in natura.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, 20 §.

233

20 §.

I anslutning till en praxis, som redan nu utan stöd av uttryckligt stadgande /rt/orwi ^''ör

förekommer, har fattigvårdslagstiftningskommittén i sitt innevarande år avgivna bidrag till

förslag till lag om fattigvården föreslagit att, där obligatorisk fattigvård lämnats ^“samtäUU

någon, för vilkens försörjning föräldrar, barn eller make enligt 3 8 i samma lag- ocå ./or

, . ö b bestånd i an är

ansvarig, samt behovet av fattigvård finnes vara stadigvarande, den försörj- ledning av

ningspliktige skall kunna åläggas att, så länge behovet av fattigvård fortfar, till * brytande*

fattigvårdssamhället utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades under- “återgång9

håll. En sådan fattigvårdssamhällets rätt kan vara av stor betydelse, men den c^¥r

måste för att fylla sitt ändamål vara förenad med rättighet att erhålla införsel wad.

i den underhållsskyldiges avlöning. Efter samråd med fattigvårdslagstiftnings kommittén

har därför beredningen ansett införsel institutet även för sådana fall

böra kunna komma till användning.

Detsamma synes böra gälla, när någon i enlighet med lagen om äktenskaps ingående
och upplösning är genom domstols beslut eller skriftligen upprättat och
bevittnat avtal förpliktad att till följd av trolovnings brytande, äktenskaps återgång
eller äktenskapsskillnad utgiva till utgående å särskilda tider satt skadestånd
till den, med vilken han varit trolovad eller gift. Med hänsyn till grunderna
för 31 och 35 §§ konkurslagen bör dock i fråga om införsel för skadestånd
undantag göras från vad i 17 § är stadgat.

30—141970

234

Förslag till lag om förbud för vissa underhållsskyldiga

att avflytta från riket.

lagstiftning Våra grannländers lagstiftningar innehålla bestämmelser i syfte att förhindra
försörjningspliktiga personer att genom avflyttning från riket undandraga sig
försörj ningsskyldigheten. Enligt den norska lagen om barn, vilkas föräldrar icke ingått
äktenskap med varandra, skall sålunda den, som blivit förpliktad utgiva underhållsbidrag
enligt samma lag, vid avflyttning från riket vara pliktig icke allenast
att betala eller ställa säkerhet för förfallna bidragsbelopp utan också att ställa
säkerhet för de belopp, som framdeles förfalla. Finnes anledning antaga att han vill
avflytta utan att göra rätt för sig, kan polismyndigheten efter begäran av den bidragsberättigade,
bidragsfogden eller fattigvårdsstyrelse förbjuda honom resa och
lägga beslag å hans gods. Förbudet och beslaget skola genast meddelas amtmannen,
som avgör, om de skola äga bestånd. Amtmannen kan härjämte bestämma, att
vad av bidraget ej är förfallet genast skall exekutivt indrivas och insättas i
bankinrättning. Har underhållsskyldig lämnat riket utan att göra rätt för sig,
äger amtmannen besluta, att beslag skall läggas å hans egendom i riket samt indrivning
äga rum av ej förfallna bidragsbelopp. Enligt lagen om föräldrar”och barn
i äktenskap skola enahanda regler tillämpas å underhållsskyldighet, som avses i
sagda lag. Hen danska lagstiftningen står i förevarande avseende i huvudsaklig
överensstämmelse med den norska. En viss skärpning av förfarandet är dock att
märka. Bidragsskyldig kan nämligen genom beslut av fogden sättas i gäldsarrest,
därest grundad misstanke finnes därom att han vill lämna landet utan att hava fullgjort
sina förpliktelser. Arresten får vara högst nio månader. Den skall upphöra
dessförinnan, om den bidragspliktige betalar eller ställer säkerhet för underhållsbidraget
eller detta indrivits eller vederbörande underhållsberättigad avstår från
kravet på arrestens upprätthållande eller utvandringsavsikten, enligt fogdens
åsikt, får anses bortfallen.

Inskränkning i försörjningspliktigas rätt att utvandra finnes även stadgad i
några andra länder. Sålunda förbjuder den schweiziska utvandringslagen utvand -

235

Lag om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta.

raragenter att befordra föräldrar, så framt de ämna i riket kvarlämna barn utan
fullbordad uppfostran och vederbörande fattigvårdsmyndighet icke givit sin tillåtelse
till utflyttningen. Enligt den ungerska utvandringslagen möter likaledes
hinder att utflytta för föräldrar’, som resa från barn under femton år utan att
det är tillräckligt sörjt för deras omvårdnad.

Nämnas må även, att enligt det förslag till internationell reglering av utvandringen,
som år 1897 framlades för institutet för internationell rätt, utvandring
skulle vara förbjuden för föräldrar, som utan tillstånd av vederbörande myndighet
hade för avsikt att i hemlandet kvarlämna barn under nyss nämnda ålder
utan att överlämna dem i mor- eller farföräldrars eller andra släktingars eller
tillförlitliga personers vård.

I vår lagstiftning finnas ej särskilda föreskrifter i ovan angivna syfte. Skulle Svensk rätt.
försörjningspliktig stå under fättigvårdsstyrelses målsmansrätt eller husbonde- stämmelser.
välde, är dock tydligt att fattigvårdsstyrelsen kan förhindra hans utflyttning.

I detta sammanhang må erinras, att utsökningslagen innehåller bestämmelser
i ändamål att förekomma det gäldenär över huvud lämnar landet. År fara för
handen, att gäldenär begiver sig från riket utan att efterlämna egendom, som
mot gälden svarar, äger sålunda överexekutor förbjuda honom att avresa från
orten, innan han gjort rätt för sig. Sådant reseförbud må dock ej gälla längre
än sex veckor. Överträdes förbudet, kan gäldenären återhämtas och på borgenärs
begäran insättas i häkte under den tid förbudet gäller. Ifrågavarande förbud
avser huvudsakligen att hindra gäldenär att föra egendom ur landet, innan borgenären
hunnit vidtaga åtgärder för realisation av sin fordran i vanlig ordning.

Förbudet gäller därför endast nyss nämnda korta tid. För det fall, varom bär är
fråga, äro emellertid nämnda stadganden ej tillfyllestgörande. Försörjningsskyldiga,
som kunna tänkas vilja befria sig från sin försörjningsplikt genom att lämna
landet, hava merendels icke någon avsevärd egendom, och bidraget förfaller först
så småningom. En lagstiftning å hithörande område måste därför gå ut på att
söka hålla dem kvar i landet, intill dess underhållsplikten fullgjorts eller säkerhet
därför ställts, för att därigenom bereda möjlighet att, om så kräves, mot dem
vidtaga i lag anvisade åtgärder för nämnda plikts fullgörande, varvid i sista hand
deras arbetskraft får tagas i anspråk.

Lag om förbud för vissa under hållssky Idig a att av flytta.

ReformförslagFörslag
vid
1869 års
riksdag.

Frågan om lagstiftningens ingripande till förhindrande av underhållsskvidi
ga personers avflyttning från riket har redan förut hos oss uppmärksammats
och varit föremål för riksdagens prövning. I ett flertal motioner vid
riksdagen 1869 framställdes sålunda förslag om åtgärders vidtagande till förekommande
av utvandring av personer, som ej fullgjort vissa förpliktelser, däribland
en dem åliggande försörjningsskyldighet. I motionerna anfördes, hurusom familjeförsörjare
i stor utsträckning reste ur landet, kvarlämnande hustru och barn utan
medel till bärgning, varigenom fattigvårdstungan i väsentlig grad ökades. Förslagen
gingo i huvudsak ut på, att emigrant skulle med intyg av vederbörliga
myndigheter styrka att hinder för avflyttning i de uti motionerna anförda avseenden
icke förefunnes. Yore han försörjningspliktig, skulle han förete intyg
därom att han dragit omvårdnad om familjen, så att den icke för framtiden eller
åtminstone omedelbart eller inom viss i lag bestämd tid komme att falla fattigvården
till last.

Det utskott, till vilket motionerna remitterats, förklarade sig av principiella
skäl hysa betänkligheter mot sådana åtgärder till utflyttningens hämmande, som
föreslagits, samt hemställde huvudsakligen av denna anledning att motionerna icke
måtte föranleda till någon åtgärd.

Under ärendets behandling i riksdagen framhölls, att de föreslagna åtgärderna
icke skulle leda till ändamålets vinnande. De, som nödvändigt ville lämna landet
för att undandraga sig sina skyldigheter, skulle nämligen alltid hitta på utvägar
att komma undan. Däremot skulle redliga personer, som ville utvandra för att
i utlandet förskaffa sig en bättre ställning, bliva på ett obehagligt sätt trakasserade.
Verkligt effektiva åtgärder i ifrågavarande avseende skulle för övrigt
innebära återinförande av passtvånget; då man ej på förhand kunde veta, hur
långt en person tänkte resa, eller om han ämnade återvända till riket eller icke,
borde alla personer, som ville avresa från riket, vara försedda med dylika intyg.
Detta skulle emellertid leda till så stort hinder och obehag, att ett förslag härom
icke kunde förväntas bliva antaget, så mycket mindre som passtvånget nyligen
blivit upphävt. För övrigt vore det jämväl förenat med vanskligheter att av
vederbörande myndigheter erhålla sanningsenliga intyg därom att tillräckligt vore
sörjt för hustru och barn. Mot ett utflyttningsförbud gjordes även gällande betänkligheter
från den synpunkten att därigenom underhållspliktiga hindrades att

•237

Lag om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta.

välja plats för sin verksamhet och sålunda måhända sattes ur stånd att försörja
sig och de sina. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Vid riksdagen 1881 väcktes ånyo i särskilda motioner förslag i ämnet. Bland Förslag vid
ftDnat påyrkades, att agenter och skeppsbefäl icke skulle få taga emigrant ombord
å emigrantfartyg, med mindre genom kommunalmyndigheternas intyg vore styrkt
behörighet till utflyttning i det avseende, varom bär är fråga. Vederbörande
utskott avstyrkte motionerna. Till stöd härför framhölls, att de av motionärerna
anvisade åtgärderna antingen skulle bliva utan resultat, i det att vederbörande
skulle kunna med vanliga passagerarfartyg uppsöka närmaste utländska hamn,
därifrån resan sedermera kunde anträdas med emigrantfartyg, eller ock leda till
passtvångets återinförande. Motionerna avslogos av riksdagen.

I det år 1913 av emigrationsutredningen avgivna betänkande beröres även nu Emigraförevarande
fråga. Däri aDföre3, bland annat, att, enligt vad av emigrationsut- lingen*
redningen inhämtade upplysningar gåve vid handen, å landsbygden ytterst sällan
förekomme att gift man utvandrade i tydlig avsikt att undandraga sig försörjningsplikt.
Däremot vore emigration av unga män, som ålagts utgiva uppfostringsbidrag
till barn utom äktenskap, ej så sällsynt. I händelse av skärpt kontroll
över underhållsskyldighetens fullgörande inom riket kunde det väl tänkas
att utvandringshågen i viss mån ökades, men någon möjlighet att förhindra en
sådan emigration gåves näppeligen; och hänvisades härvid till vad i betänkandet
yttrats angående de värnpliktigas utvandring. De i förordningen den
4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares fortskaffande till främmande
världsdel iakttagas bör stadgade kontrollföreskrifter hade icke visat sig verksamma
att förekomma utflyttning av värnpliktig. De hindrade honom sålunda
icke att flytta till land inom Europa; underläte han att begagna sig av agents
medverkan, kunde utvandring äga rum även till främmande världsdel. Han
kunde sålunda lösa vanlig biljett till England och därifrån med emigrantfartyg
fortsätta resan till den främmande världsdelen. Härtill komme att den hittillsvarande
kontrollen över de personer, som av emigrantagenterna befordrades, varit
synnerligen bristfällig. Men framför allt hade olaglig utvandring av värnpliktiga
gått över våra grannländer, Norge och Danmark, därvid några legitimationshandlingar
icke varit erforderliga. En verklig kontroll över utvandringen krävde
en betydlig skärpning av den svenska lagstiftningen. Därigenom skulle emellertid

238

Lag om förbud för vissa under hällsskyldiga att avflytta.

läggas besvärande band på den fria resandetrafiken mellan vårt land och andra
länder; och till sist behövdes för att kontrollen skulle bliva fullständig en genomförd
gränsbevakning efter tyskt mönster. Med Sveriges utomordentligt långsträckta
gränser och glesa befolkning skulle en dylik bevakning tydligen komma
att ställa sig mycket dyrbar och dock knappast under några förhållanden bliva
fullt effektiv.

Riksdagens
skrivelse
1912 om förslag
till utvandrinqslag.

Frågan om
utvandringslagstiftning

under utredning
i socialstyrelsen.

Andra förslag
om
emigrationsförbud.

Beredningens
yttrande.

I skrivelse den 28 maj 1912 har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i övervägande, huruvida och i vilken omfattning behov må förefinnas av en
utvandringslag, samt för riksdagen framlägga det förslag till dylik lagstiftning,
vartill nämnda övervägande kunde giva anledning. I berörda skrivelse angavs
såsom ett av syftemålen vid lagstiftningen att om möjligt förekomma sådan utvandring,
som måste betecknas som illojal.

Riksdagens ifrågavarande hemställan har föranlett Kungl. Maj:t att uppdraga
åt socialstyrelsen att inkomma med utredning och förslag till förändrad lagstiftning
rörande emigration ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt,
vilka kunde finnas påkallade. Ren anbefallda utredningen pågår för närvarande.

Bland skärpta åtgärder, som borde vidtagas mot underhållsskyldiga personer,
har särskilt från fattigvårdens målsmän å senaste tiden upprepade gånger framhållits
emigrationsförbud. Sålunda föreslog den första allmänna svenska kongressen
för fattigvård och folkförsäkran (1906) sådant förbud för försörjningspliktiga,
som ej kunde ställa säkerhet för fullgörandet av dem åliggande försörjningsplikt.
Enahanda uttalande gjordes av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté.
1 Nämnda önskemal har också kommit till uttryck i vissa till
Kungl. Maj:t inkomna petitioner.2

Vid övervägande av förevarande spörsmål har beredningen funnit starka skäl
föreligga att tillmötesgå det framställda kravet på lagstiftningsåtgärder i angivna
syfte. Ret är i allmänhet synnerligen vanskligt, om ens möjligt, att i rättslig
väg utfå underhåll av försörjningspliktiga, som avflyttat från riket. Frånsett

1 Se reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté,
Stockholm 1907.

2 En under år 1911 inkommen petition, innefattande från ett stort antal kommuner gjorda instämmanden
i en vid ett fattigvårdsmöte i Malmö i november 1910 fattad resolution angående behandlingen
av försumliga försörjare, och en av allmänna svenska prästföreningen den 28 oktober 1913 ingivet
petition angående vissa lagstiftningsåtgärder mot försumliga försörjare med mera.

Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta. 239

Danmark, med vilket land träffats konvention om ömsesidig verkställighet av
domar och utslag, meddelade i Sverige eller Danmark, kan svensk dom eller
utslag icke omedelbart verkställas i utlandet. Och naturligtvis kan än mindre
verkställighet äga rum å ett här i riket träffat avtal. Talan om underhåll måste
alltså anställas i utlandet. Emellertid gälla ofta där helt andra förutsättningar
för underhållsskyldigheten, detta såväl i processuellt som materiellt hänseende.
Det kan därför möta hinder att i utlandet få genomförd en talan, som enligt
vår lag bort vinna bifall. Vanligen utgöra emellertid redan de besvär och kostnader,
som äro förenade med en dylik rättegång, särskilt i betraktande av det
jämförelsevis ringa belopp, varom fråga är, tillräcklig anledning att avstå därifrån.
Även om det lyckas att i utlandet erhålla ett åläggande att utgiva underhållsbidrag,
torde ofta svårigheten att indriva detsamma bliva större än åtminstone
hädanefter kan förväntas bliva fallet hos oss. Detta gäller i all synnerhet,
om något förfarande, motsvarande den föreslagna införseln i lön, icke stål'' till
buds. Därtill kommer att den försörjningspliktige kan genom flyttning från ett
land till ett annat alldeles omintetgöra underhållsanspråkets realiserande. Till
förekommande av nu berörda olägenheter voro det synnerligen önskvärt, om genom
konventioner med främmande länder kunde beredas rätt till omedelbar exekution
av här i riket fastställd bidragsplikt. Därigenom skulle frestelsen för den underhållsskyldige
att söka genom utvandring undandraga sig sina förpliktelser i ej
ringa mån minskas och således bestämmelser i här avsedda syfte bliva mindre
påkallade. Emellertid lärer det knappast vara att vänta, att dylika avtal i
någon större utsträckning inom den närmaste tiden komma till stånd. Försörj -ningsskyldigs avflyttning har därför ofta till följd, att hans närmaste komma
att lida nöd och att samhället måste träda hjälpande emellan. Med hänsyn till
de skärpta bestämmelser i fråga om underhållsskyldigheten, som den föreslagna
lagstiftningen å hithörande område innebär, och det strängare handhavande av
desamma, som även är att förvänta, kan det helt visst befaras, att underhållspliktiga
i ökad omfattning skola söka genom bosättning utomlands undandraga sig
sina förpliktelser. Åtgärder häremot synas därför vara i hög grad påkallade.

Emellertid föreligga även betänkligheter mot lagstiftningens ingripande i antydd
riktning. En viktig invändning utgör den omständigheten att avflyttningen
vanligen framför allt har sin grund i ekonomiska förhållanden. Den ut -

240 Lag om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta.

flyttande avser att i utlandet förskaffa sig en bättre utkomst, än flan anser
sig kunna erhålla här hemma. Och i vissa fall finnes ej avsikt att komma från
försörjningsplikten eller utgör sådan avsikt i allt fall icke huvudmotivet utan
allenast en mer eller mindre bidragande orsak till utflyttningen. Från nu anförda
synpunkt innebära bestämmelser i syfte att hindra utflyttning ett väsentligt ingrepp
i den enskildes frihet och rätt att välja den plats, där utkomstmöjligheten
synes honom vara bäst. Emellertid torde de intressen av såväl enskild som offentlig
art, vilka här skola skyddas, vara av sådan vikt, att den underhållspliktige
bör tåla inskränkning i berörda hänseende. Det synes ej vara obilligt att uppställa
den fordran att han före avflyttningen betryggar de sinas bärgning. Vill
eller förmår han ej göra detta, bör hans resa förhindras. Dock bör härvid förfaras
med nödig varsamhet. All försörjningsplikt mellan anhöriga synes sålunda
icke böra tagas i betraktande. Och där särskilda omständigheter göra avflyttningen
befogad, bör den få äga rum.

En särskild betydelse får en lagstiftning av ifrågavarande innebörd därutinnan,
att den hos de försörjningspliktiga inskärper skyldigheten att före avflyttningen
draga försorg om de sina och sålunda verkar uppfostrande på den allmänna folkmeningen.
Hittills har icke funnits något som helst band i förevarande avseende,
och känslan av ansvar har också i betänklig grad saknats. Särskilt hava
fäder till barn utom äktenskap ej sällan förklarat sig ämna resa ur landet, då
fråga varit att av dem utkräva underhållsbidrag, och vid uppgörelse med mödrarna
härom hava de ofta under sådant hot sökt tilltvinga sig gynnsamma villkor.

Stora svårigheter möta emellertid, då det gäller att göra ett utflyttningsförbud
effektivt. Att fullständigt förekomma underhållsskyldigs flyttning lärer knappast
vara möjligt. Och ju större effektivitet man söker vinna, dess mera kunna befogade
intressen trädas för nära eller åtgärder bliva erforderliga, som icke stå i
rimligt förhållande till det avsedda syftet. Yad nu sagts synes dock knappast
böra utesluta varje försök att hindra underhållsskyldigs avflyttning. Enligt vad
erfarenheten från Norge visar, har lagstiftningen i ämnet därstädes medfört goda
resultat, vilket åter givit upphov till de danska bestämmelserna. Genom påpasslighet
hos den underhållsberättigade eller fångvårdsstyrelse och ett snabbt och
kraftigt ingripande av de handhavande myndigheterna torde även hos oss kunna
förväntas, att ett förbud blir åtminstone något så när verksamt för sitt avsedda

241

Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta, 1 §.

ändamål. Den redan i det föregående framhållna omständigheten att utvandringen
från vårt land i ej ringa omfattning går över våra grannländer står i viss mån
hindrande i vägen härför. Billigt vad beredningen inhämtat, finnas emellertid
utsikter att inom närmaste tiden överenskommelser med grannländerna i syfte
att förebygga olovlig utvandring över desamma komma till stånd.

På nu anförda grunder har beredningen ansett förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket böra i lagstiftningen upptagas. Förbudet synes dock
icke böra göras ovillkorligt. Om den underhållsskyldige före avflyttningen ställer
pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, bör binder mot avflyttningen
icke möta. I fråga om verkställigheten har den mest lämpliga lösningen
synts beredningen vara att, i likhet med vad som gäller enligt den norska
lagstiftningen, låta den, i vars intresse det ligger att avflyttningen förhindras
— den underhållsberättigade eller fattigvårdssamhället — taga första steget
genom att hos myndigheterna göra anmälan om att avflyttning förestår. Sedermera
får det ankomma på dessa att, på vad sätt än resan företages, sä gott sig
göra låter söka förhindra densamma. Någon straffpåföljd för försök till utflyttning
har icke synts böra inträda. Däremot har den underhållsskyldige ansetts
höra vara underkastad omedelbar exekution för hela underhållsplikten, redan då
grundad anledning linnes att befara utflyttning, vilket torde verksamt bidraga
att förebygga försök därtill. 1

1 §•

Den nya lagstiftningen är avsedd att tillämpas för det fall att avflyttning från Försörriket
är i fråga. Därmed förstås avresa från riket i avsikt att bosätta sig ningspliitig
i främmande land. A.tt utsträcka förslaget till att avse även fall, då sådant vid avflytt syfte

saknas, skulle innebära en obillighet mot de försörjningsskyldiga och riket 1tätta

för övrigt knappast vara av praktiska behovet påkallat. Turister, handelsre- f^unåtrsande
eller personer, som eljest i ett eller annat ärende besöka utlandet, falla Mllsskyldi^-sålunda icke under förslagets bestämmelser, även om deras vistelse utomlands görande.

skulle vara ganska länge. Ej heller är detta fallet med sjömän, som taga^hyra wfftmng

till främmande land. Däremot behöver; bosättningen i utlandet icke vara av- från riket
sedd att räcka för beständigt. Uppenbart är vidare, att avflyttningen kan ske icke
allenast till främmande världsdel utan även till vilket som helst land inom Europa.

31—142979

242 Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta, 1 §.

Beredningen har med hänsyn härtill undvikit att i förslaget använda uttrycken
utvandra eller emigrera, då dessa uttryck måhända leda tanken på avflyttning
till främmande världsdel. I sådan bemärkelse användes också förstnämnda ord i
förordningen den 4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares fortskaffande
till främmande världsdel iakttagas bör. Tydligt är att de föreslagna bestämmelserna
få sin huvudsakliga betydelse i fråga om den från vårt land alltjämt i
avsevärd omfattning fortgående utvandringen till Amerika. Med ledning av omständigheterna
i varje särskilt fall får bedömas huruvida sådan avsikt, som här
ovan är sagd, förefinnes hos den resande.

Förslaget Den utländska lagstiftningen i ämnet har icke avseende å all försörjningsplikt

avser allé- n anhöriga. Största räckvidd hava de norska bestämmelserna. De avse un hållsskyldig-

derhållsskyldighet till barn, make och utom äktenskap lott barns moder. Dock
dunder fl™ skall plikten att försörja barn utom äktenskap, som ej är sjukligt, allenast tagas
t0n &r'' i betraktande, till dess barnet fyllt tjuguett år. I Danmark gäller avflyttningsförbudet
allenast man, som är skyldig utgiva underhåll till barn eller till utom äktenskap
fött barns moder. Erinras må, att enligt dansk rätt skyldighet att draga
omsorg om barn ovillkorligen upphör, då detta uppnått aderton års ålder. Enligt
de schweiziska och ungerska utvandringslagarna äro, såsom redan i det föregående
omförmälts, allenast föräldrar, som i riket kvarlämna minderåriga barn, förhindrade
att utflytta. Beredningen har i överensstämmelse med sistnämnda lagstiftningar ansett
förslaget skäligen icke böra sträckas längre än till att avse det praktiskt viktigaste
och mest behjärtansvärda fallet av underhållsskyldighet eller föräldrars
emot sina oförsörjda barn; och har i förslaget som fix åldersgräns upptagits
femtonårsåldern. Att föräldrar, som vilja lämna riket, skulle kunna kvarhållas
med hänsyn till den skyldighet, som kan åligga dem att giva underhåll åt barn
även sedan det nått nämnda ålder, synes ej tillrådligt. Ej heller kan det anses
lämpligt att låta hänsyn till föräldrars behov av understöd hindra deras barn
från att flytta till främmande land.

Underhålls- Men även en annan begränsning med avseende å underhållsskyldigheten inneskyldigheten,
förslaget. Denna skall nämligen vara fixerad i en plikt att lämna bidrag

bestämd att till barnets uppehälle. Endast i fall underhållsbidrag blivit genom särskilt beslut
fnomÖZde9r-\edithörande ålagt, finnes tillräckligt säker grund för ett inskridande i förevarande
hällsbidrag. hängeende Enligt lagförslaget om barn utom äktenskap skall fader eller moder,

Lag om fårbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta, 1 §. 243

som ej har vårdnaden om barnet, utgiva sådant bidrag. Däremot plägar barn i
äktenskap uppfostras och vårdas av föräldrarna gemensamt, och åläggande av
underhållsbidrag förekommer därför i regeln icke här. Härom blir i allmänhet
icke fråga förr än äktenskapet upplöses eller sammanlevnaden mellan makarna i
rättslig ordning häves. Ovisshet torde för övrigt råda, om under andra förhållanden
än nu nämnts endera maken kan förpliktas utgiva bidrag. Och såsom
å annat ställe anförts,1 har beredningen icke ansett sig lämpligen kunna fullständigt
ordna frågan om underhållsskyldigheten mellan föräldrar och barn i
äktenskap, innan frågan om en ny lagstiftning angående makars förmögenhetsförhållanden
blivit behandlad, varmed beredningen emellertid redan är sysselsatt. En
följd av det nu sagda är att föräldrar till barn i äktenskap, så länge detta äger
bestånd och makarna sammanleva, i allmänhet icke av förslagets bestämmelser
hindras att av flytta. För sådana fall lär behovet av avflyttningsförbud icke
heller vara så starkt. Där utvandring kommer i fråga, kan, såsom jämväl av
emigrationsutredningen framhållits, i regel antagas att avsikt att undandraga sig
försörjningsplikten saknas. Skulle den ena maken vilja övergiva den andre och
barnen genom att flytta ur landet, lärer ett rättsligt hävande av sammanlevnaden
kunna påkallas och i samband därmed åläggande av underhållsbidrag äga rum.

Enligt de föreslagna lagarna om äktenskaps ingående och upplösning samt om Beslut om
barn utom äktenskap kan bidragsskyldighet fastställas så väl i rättegångsväg bidra^behö
som genom avtal. Redan genom förordnande under rättegången kan domstolen ver e^.ara
bestämma att bidrag skall utgå; enligt sistnämnda förslag äger å landet även M ^
domaren meddela sådant förordnande. Uppenbarligen bör det ej stå bidragspliktig
fritt att utan vidare avflytta under tiden till dess slutligt utslag meddelas
eller laga kraft åkommer dylikt beslut eller det slutliga utslaget. Det skulle eljest
alltför väl kunna hända att han genast efter beslutets eller utslagets meddelande
söker begiva sig ur riket för att undandraga sig sina förpliktelser. Med hänsyn till
de i paragrafen använda ordalag ävensom de i nyssnämnda båda förslag upptagna
stadganden om omedelbar verkställighet å provisoriska beslut och slutliga utslag
om bidragsskyldighet torde utan uttrycklig föreskrift vara tydligt att paragrafen
skall äga tillämpning, ändå att beslutet ej är orubbligt.

1 Se vid förslaget till lag om barn utom äktenskap s. 106.

244 Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta, 1 och 2 §§.

Avflyttning I syfte särskilt att förekomma utflyttning redan under tid då kvinna är ha under

tid^å vande med barn utom äktenskap, stadga de norska och danska lagarna att där

kvinna är meddelade bestämmelser även skola gälla den, som uppgives vara fader till sådant
havande med # ... \ .

barn utom barn men som ännu icke blivit rättsligen förklarad vara det eller ännu ej för egenskap.

^j^tats utgiva underhåll. Enligt det av beredningen utarbetade förslaget till
lag om barn utom äktenskap kan provisoriskt förordnande om underhållsbidrag
meddelas när som helst under kvinnans havandeskap. Därvid behöver allenast förebringas
sannolika skäl för antagande av faderskapet. På sätt nyss nämnts, kan
med stöd av sådant beslut förevarande paragraf komma till användning. Det
vill synas, som om därigenom vore tillräckligt sörjt för ett snabbt ingripande
i detta fall.

Underhålls- I likhet med vad som föreslagits beträffande införsel i avlöning böra jämväl
fattigvårds- reglerna om avflyttningsförbud komma i tillämpning, då den underhållsskyldige
samhället, blivit förpliktad att till fattigvårdssamhället erlägga underhållsbidrag för barn
under femton år, som samhället försörjer.

Ställande av Såsom förut angivits, bör hinder icke möta för underhållsskyldig att avflytta,
säkerhet, därest han ställer pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande. För
att detta stadgande ej skall bliva illusoriskt, måste givetvis en prövning av säkerheten
äga rum; och har denna prövning funnits böra anförtros åt överexekutor,
som jämväl skall hava att mottaga och förvara säkerheten att vid behov tillhandahållas
den underhållsberättigade. Av den underhållsskyldiges avflyttning
från riket betingas att borgen bör ingås såsom för egen skuld. Lika med utsökningslagen
stadgar förslaget att, där borgesman äro flera, de skola ikläda sig
solidarisk ansvarighet.

^ §•

Befrielse I likhet med vad enligt norsk och dansk rätt gäller, synes för vissa fall under^dighet^att
hållsskyldig böra kunna tillåtas avresa, utan att säkerhet ställes. Det kan hända
ställa^säker-någon utsikt ej finnes att av den underhållsskyldige erhålla underhållsbidrag;

även om han kvarstannar här i riket, eller att av en eller annan anledning svårighet
möter för honom att här i riket skaffa sig nödig bärgning. För dylika
fall synes överexekutor böra äga meddela den underhållsskyldige befrielse från
att ställa säkerhet. Att i allmänhet sådan befrielse ej bör meddelas annat än när
den underhållsskyldige saknar möjlighet att ställa säkerhet, ligger i sakens natur.

245

Lag om förbud för nism under hållsskyldiga att avflytta, 2 och 3 §§.

Skälig hänsyn till flen underhållsberätligade kräver att det beredes honom tillfälle
att yttra sig i ärendet, innan befrielse meddelas. Dä förbudet mot avflyttning
tillgodoser även ett allmänt intresse, kan det stundom finnas lämpligt att
även fångvårdsstyrelse varder hörd i målet. Erforderliga upplysningar om förhållandena
torde ej sällan bäst erhållas på detta sätt.

3 §.

Såsom förut framhållits, har beredningen icke ansett sig böra föreskriva Förhud att
skyldighet för alla personer, som ämna avflytta från riket, att medelst fr ån''rik et.
vederbörliga legitimationshandlingar styrka att hinder enligt förevarande
lag ej möter. Det har i stället synts böra ankomma på dem, som
hava intresse att förhindra utflyttningen, att taga initiativet. I sådant syfte
lämnas här den underhållsberättigade eller fattigvårdsstyrelse tillfälle att
utverka ett särskilt förbud mot utflyttning, när fara är för handen att underhållsskyldig
vill företaga sådan, utan att han ställt föreskriven säkerhet. Ett så
pass viktigt steg, som en flyttning utrikes innebär, plägar i allmänhet föregås
av förberedelser av ett eller annat slag, vilka icke gärna undgå omgivningens
uppmärksamhet. Den underhållsberättigade eller fattigvårdsstyrelsen torde därför
ofta vara i tillfälle att i nu nämnda ordning bevaka sin rätt. Genom ifrågavarande
förbud varder konstaterat, att hinder för avflyttning möter, och är förbudet
avsett att bilda grundval för det polismyndigheterna enligt 9 § givna åliggande
att förhindra densamma.

Av största vikt är, att förbud, som nyss nämnts, skyndsammast möjligt kommer
till stånd, så att den underhållspliktige icke dessförinnan hinner lämna riket.

Det har därför uppdragits åt utmätningsman att i första hand meddela förbudet.

För den, som äger påkalla detsamma, torde det ock innebära en viss fördel att
sålunda få vända sig direkt till ortsmyndigheten. Innan förbud meddelas, måste för
utmätningsmannen styrkas att den, mot vilken detsamma äskas, är pliktig utgiva
underhållsbidrag, varjämte måste förebringas omständigheter, som giva anledning
till antagande, att han har för avsikt att utflytta. Skriftlig form för ansökningen
om förbud har ej ansetts böra föreskrivas; ej sällan torde nämligen för sådant
ändamål anlitande av telefon eller telegraf vara av omständigheterna på -

Den underhållsskyldiges
hörande.

Av flyttnings
förbudets
upphörande.

Talan mot
överexekutors
beslut.

246 Lag om förbud för visso under håll sskyldiga att avflytta, 3—6 §§.

kallat. Ansökningens delgivning med motparten kan ej föreskrivas, då en sådan
delgivning helt säkert i de flesta fall skulle äventyra verkan av förbudet.

Den invändning, som kan göras mot att förslaget sålunda åt underordnad exekutiv
myndighet inrymt prövningsrätt i förenämnda avseende, torde väsentligen
förlora sin betydelse genom den i andra stycket av paragrafen intagna bestämmelsen
att av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud genast skall underställas
överexekutors prövning. För att det med förbudet avsedda syftet ej må
förfelas, måste dock uppenbarligen förbudet omedelbart gä i verkställighet.

Finner utmätningsmannen sig ej kunna bifalla ansökan om avflyttningsförbud,
bör den underhållsberättigade eller fattigvårdsstyrelsen kunna genom klagan hos
överexekutor söka erhålla rättelse. Därom skall gälla vad i utsökningslagen
säges om klagan över utmätningsmans förfarande i allmänhet. Enligt 200 § utsökningslagen
blir sålunda talan ej inskränkt till viss tid.

i §•

Skälig hänsyn till den underhållsskyldige synes påkalla, att han sättes i tillfälle
yttra sig, innan överexekutor efter underställning fastställer utmätningsmannens
avflyttningsförbud eller i anledning av klagan meddelar sådant förbud.

5 §•

Under de i paragrafen angivna omständigheter bör tydligen meddelat avflyttningsförbud
upphöra att gälla. I syfte att den underhållsskyldige må befrias
från de hinder, som förbudet för honom medför, synes han lämpligen böra kunna
påkalla formligt upphävande av förbudet.

6 §•

^Angående fullföljd av talan i mål, däri överexekutor meddelat beslut, har ansetts
böra tillämpas de i 11 kap. utsökningslagen meddelade bestämmelser, så vitt avser
överexekutors beslut i mål om klander av utmätningsmans förfarande i allmänhet.

Lag om förbud för visna under hållsektjldiga att avflytta, 7—-.9 §§.

§•

Uttrycklig bestämmelse har här upptagits angående anteckning i dagbok om de Anteckning

t (lagbok.

mai, som avses i denna lag.

8 §•

Den undersökning, som bör föregå beslut om avflyttningsförbud, måste givetvis Rätt att vid

. domstol

vara summarisk. Till rättssäkerhetens betryggande bör det därför medgivas den väcka talan
underhållspliktige att draga frågan under domstols prövning. Han skall sålunda0^ Jvflytt?
äga att i vanlig rättegång vid domstol väcka talan om återgång av förbudet, ningsjörmd.
Det har icke funnits erforderligt bestämma någon viss tidsgräns för anställande
av sådan talan.

^ §•

Det bör tillkomma rikets polismyndigheter att vaka över att meddelat avfiytt- Avflyttningsförbud
efterleves. För detta ändamål måste förbudet bringas till deras örtkännedom
. Det förefaller beredningen, som om dess införande i Polisunder- vakande.

rättelser i allmänhet vore ett lämpligt sätt, varpå sådant meddelande kunde
ske. Beredningen har emellertid icke i paragrafen upptagit något stadgande
om sättet för denna delgivning utan ansett de närmare föreskrifter, som härutinnan
må finnas erforderliga, lämpligen böra i administrativ ordning utfärdas.
Närmare bestämmelser, huru polismyndigheten skall gå till väga för
att genomföra förbudet, ha ej ansetts erforderliga. Ett ingripande från dess
sida torde kunna ske redan i den underhållsskyldiges hemort, om försök till avflyttning
kan anses föreligga. Uppenbarligen äger polismyndigheten använda erforderliga
medel för fullgörande av detta sitt åliggande. Gällande utvandringsförordning]
innehåller förbud mot utvandrares befordran från riket genom agents
försorg, innan utvandringskontrakt och behörigt utflyttningsbetyg blivit hos polismyndighet
eller magistrat i avgångsorten uppvisade och kontraktet försett med
anteckning att det blivit upprättat i överensstämmelse med förordningen. Härigenom
är tillfälle berett polismyndigheterna att kontrollera sådan utvandring,
som sker genom bemedling av utvandraragenterna. Svårare är naturligtvis kontrollen,
därest flyttning till utlandet sker i annan ordning. Ofta torde dock till"

248 Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta, 9 och 10 §§.

redelser till utvandring bliva bekanta för vederbörande underliållsberättigad eller
fattigvårdsstyrelse, som då kan varsko polismyndigheten. Måhända kan det
befinnas lämpligt giva särskilda polismän uppdrag att övervaka trafiken å de
orter, varifrån utvandring från riket huvudsakligen försiggår.

För att de för den underhållsskyldige besvärande verkningar av meddelat avflyttningsförbud
skola upphöra, när ett av utmätningsman meddelat förbud
icke varder av överexekutor ; fastställt eller av överexekutor fastställt eller
meddelat förbud sedermera enligt 5 § upphäves, bör överexekutor hava att ex
officio meddela underrättelse därom till polismyndigheterna.

10 §.

Påföljd för jjet kan

naturligtvis inträffa att underhållsskyldig lyckas utkomma ur riket
underläten- ° so j

het att ställa utan att hava ställt den säkerhet, varom i 1 § sägs. För sådant fall synes, i
säkerhet för

underhålls- likhet med vad som gäller enligt norsk rätt, hela kapital värdet j;av underhållsbidraget
böra kunna omedelbart utdömas och indrivas. Ehuru den underhållsgörande
skyldige icke längre finnes inom riket, kan detta hava sin betydelse, särskilt för
det fall att han härstädes kvarlämnat tillgångar eller framdeles kommer att här
förvärva några, till exempel genom arv. Men ett inskridande i nu nämnda hänseende
bör äga rum även å ett tidigare stadium. Den underhållsskyldiges utflyttning
synes böra förhindras även på det sätt, att härför avsedda medel berövas
honom och tagas i anspråk för underhållsskyldighetens fullgörande. Beredningen
har därför föreslagit, att han skall drabbas av sagda påföljd, redan om samma
förutsättning, som stadgats för förbuds meddelande, är för handen, det vill säga
om grundad anledning finnes befara, att den underhållsskyldige avflyttar utan att
fullgöra nämnda skyldighet. Erinras må att för vinnande av det avsedda syftet de
i utsökningslagen stadgade provisoriska åtgärder för fordrans utfående såsom kvarstad
och reseförbud härvid kunna och kanske ofta höra tillgripas.

P De regler beträffande förfarandet uti ifrågavarande mål, som förslaget innehåller,
överensstämma med dem, som för liknande fall givas i lagen om ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete.

I överensstämmelse med de grundsatser, som antagits böra gälla, då kapitalbeloppet
av underhållsbidrag skall utgå, har detta ansetts icke böra utbetalas till

249

Lag om förbud för ritsa under håll oskyldig a att avflytta, 10 och 11 §§.

den underhällsberättigade. Det har emellertid ej funnits lämpligt att, såsom
eljest i dylika fall är regel, för beloppet inköpes en livränta. Därigenom skulle
den bidragsskyldige betagas möjligheten att återfå vad som måhända icke kommer
att åtgå till underhållspliktens fullgörande. Detta torde vara väl strängt, sär
skilt om han icke skulle komma att avresa från riket och kanske uppgiva varje
avsikt härutinnan. I tredje stycket är därför stadgat, att influtna medel skola
av överexekutor insättas i bank mot ränta och, i den mån bidraget förfaller, tillhandahållas
den underhällsberättigade samt att, om denne dör eller underhållsskyldigheten
eljest upphör, den underhållsskyldige skall äga återfå vad som
finnes i behåll.

I fråga om verkställighet av överexekutors utslag enligt förevarande paragraf
gälla vanliga regler. Innan utslaget vunnit laga kraft, får sålunda väl utmätning
men däremot ej försäljning av den utmätta egendomen äga rum. Till grund
för utslaget kan ligga antingen ett avtal eller ett i rättegångsväg meddelat beslut
om bidragsplikt. Tydligt är att det i paragrafen avsedda förfarande bör finna användning,
även om beslutet icke är orubbligt. Uppenbarligen skulle det emellertid
i sådant fall kunna leda till rättsförlust för den underhållsskyldige, därest
överexekutors utslag finge gå i verkställighet även genom försäljning av den utmätta
egendomen. Till betryggande av hans intressen i detta fall hava därför i
sista stjmket av paragrafen meddelats vissa bestämmelser.

11 §•

I syfte att förekomma medverkan till olovlig avflyttning från riket bör lagen Ansvar för
ålägga medhjälparen ansvarighet för underhållsbidraget. I subjektivt avseende ™jfofot?”
förutsättes att denne äger kännedom om avflyttningens olaglighet. Närmast torde avflyttning
bestämmelsen få betydelse med avseende å utvandraragenterna. Dessa böra därför hålls^kyldig.
underrättas om meddelat avflyttningsförbud; och torde föreskrift därom i administrativ
väg böra utfärdas. Men även andra personer såsom redare och skeppare
kunna drabbas av ansvarighet.

32—142979

250

Förslag1 till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 35, 36 och.

37 §§ strafflagen.

Den ogifta modern är under havandeskapet och närmaste tiden efter barnets
födelse utsatt för starka frestelser att förgripa sig mot detsamma. Det inträffar,
att hon av fruktan för skam och vanära eller ekonomiska bekymmer
dödar barnet eller utsätter dess liv för fara. De exceptionella förhållanden,
som här föreligga, hava också föranlett lagstiftaren att låta ett mildare bedömande
komma de av modern sålunda förövade förbrytelserna till del. Emellertid
är fadern ofta icke utan skuld till moderns åtgöranden mot barnet. Ofta har han
skamlöst övergivit henne och härigenom bragt henne till förtvivlan eller nöd, som
drivit henne att begå förbrytelsen. Hade fadern i stället uppfyllt sina förpliktelser
på grund av faderskapet och lämnat modern stöd, skulle gärningen icke
blivit begången. Genom sin försumlighet har han bragt barnet i fara eller
ökat den fara, som redan hotade detsamma. Med skäl kan från moderns sida göras
gällande, att under nämnda förhållanden full rättvisa icke varder skipad,
om hon ensam får umgälla förbrytelsen. I ett par lagstiftningar har också
fadern gjorts ansvarig i nu angivna fäll. Enligt den nu gällande finska strafflagen
av år 1889 skall straff ådömas lägersman, som med vetskap om kvinnans
havande tillstånd och nödställda belägenhet lämnar henne utan understöd eller
nödig vård, så att fostret i följd därav ljuter döden eller blir utsatt. Härvid avses
det fall att modern uppsåtligen dödar barnet eller utsätter detsamma. I samband
med 1892 års norska lagstiftning om barn utom äktenskap upptogs även
en straffrättslig bestämmelse av dylik innebörd. Den nya norska strafflagen av
år 1902 stadgar, i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut gällt, ansvar för

251

Lag om ändrad lydelse av 14 kap. då, 36 och 37 §§ strafflagen.

fader, som undandrager sig att giva modern nödig hjälp i anledning av havandeskapet
eller nedkomsten med den påföljd att hon sättes i ett nödlidande eller hjälplöst
tillstånd, varunder hon förövar någon förbrytelse, riktad mot fostrets eller
barnets liv eller varigenom detta utsättes för fara. 1 ett nyligen i Schweiz upprättat
förslag till strafflag (Vorentwurf 1908) har man gått i viss mån längre.
Om mannen övergiver kvinnan, när hon är havande och befinner sig i nödställd
belägenhet, straffas han, även om något brott emot fostret eller barnet icke begås.

Det har synts beredningen angeläget förekomma, att fadern övergiver modern
å nu ifrågavarande tid och därmed äventyrar barnets liv och hälsa. I sådant
syfte har här upptagits eu strafföreskrift av huvudsakligen samma innehåll som
nyssnämnda bestämmelse i den norska strafflagen.

I fråga om förslagets detaljer må anföras följande. Med orden nödig hjälp har
avsetts icke allenast ekonomiskt understöd utan även moraliskt stöd och råd, varav
modern stundom kan vara i större behov än av penningar. Där allenast
ekonomiskt bistånd kommer i fråga, lär fadern hava fullgjort sin skyldighet genom
att bidraga till moderns uppehälle enligt de grunder, som angivas i lagförslaget
om barn utom äktenskap.

För att fadern skall kunna sägas undandraga sig plikten att bistå modern förutsättes
icke blott att han erhållit anmaning att lämna bistånd eller eljest har
sig bekant att hennes tillstånd kräver hjälp utan även att han är i stånd att fullgöra
denna sin plikt. Lämnar han den hjälp man skäligen kan av honom begära,
bör han naturligtvis ej straffas, även om densamma skulle befinnas otillräcklig.

Tydligt är att stadgandet skall vinna tillämpning, även om faderskapet eller
faderns underhållsskyldighet ännu icke fastställts, då försummelsen ägde rum.
Oftast gör sig behovet av bistånd i en eller annan form gällande, innan rättsligt
avgörande i nämnda hänseende hunnit träffas.

Som en objektiv förutsättning för straffbarhetens inträdande är stadgat, att
modern under inflytande av det övergivna eller nödställda tillstånd, vari hon i
följd av faderns beteende blivit försatt, förövar brott, varigenom barnet eller fostret
dödas eller dess liv utsättes för fara. Faderns försumlighet skall alltså hava
haft till följd att modern begått förbrytelse av nu angivna beskaffenhet. Härvid
komma företrädesvis i fråga de i 14 kap. 1—3, 22—26, 30—32 och 34 §§

252 Lag om ändrad lydelse av 14 kap. 35, 36 och 37 §§ strafflagen.

strafflagen omförmälda brott. Den brottsliga gärningen får emellertid ej vara
begången alltför lång tid efter nedkomsten. Ty eljest kan den icke anses vara
en följd av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari modern råkat på grund
av faderns försummelse att lämna hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets
födelse.

Straffet har för normala fall synts lämpligen kunna bestämmas till böter eller fängelse.
Att även böter ingå i straffsatsen är påkallat bland annat med hänsyn
därtill att nämnda straffart stundom kan komma till användning å moderns förbrytelse.
Straffmaximum har satts till straffarbete i två år eller detsamma som
för grovt vållande till annans död. Såsom redan antytts, bör vid straffets utmätande
särskilt tagas i betraktande beskaffenheten av den av modern förövade gärning.

Den här föreslagna bestämmelsen torde böra erhålla sin plats närmast efter 34 §
i 14 kap. strafflagen. För att bereda plats åt bestämmelsen hava nuvarande 35
och 36 §§ sammanförts till en paragraf och det nya stadgandet införts under
paragrafnummer 35. De i nuvarande 36 § ävensom i 37 § gjorda hänvisningar hava
ändrats till överensstämmelse med förslagets paragrafbeteckning.

253

Förslag till lag om ändrad lydelse av 67 §
utsökning slagen.

Det föreslagna tillägget till 67 § utsökningslagen är betingat av förslaget till
lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

254

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning.

I samband med de av beredningen förut utarbetade förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning samt till lag om adoption har framlagts förslag till
vissa av nämnda båda lagförslag föranledda ändringar i denna paragraf. Dessa
hava även i nu förevarande förslag upptagits. De här vidtagna nya ändringarna
avse nuvarande andra ävensom sista stycket av paragrafen. I andra stycket är
stadgat, att barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där
modern tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras. Detta stadgande,
som lär avse jämväl barn, vilka enligt äldre rätt äro att anse såsom äkta,
ehuru föräldrarna ej ingått fullkomnat äktenskap med varandra, vilar uppenbarligen
på det antagandet, att modern är den, som har vårdnaden om barnet.
I lagförslaget om barn utom äktenskap har beredningen givit fullständiga
föreskrifter angående vårdnadsrätten, enligt vilka föreskrifter fadern under vissa
förhållanden kan komma att övertaga vårdnaden. För sådant fall bör vad som
är stadgat om modern gälla om fadern. Den i nuvarande tredje stycket intagna
regeln om vad som skall gälla vid föräldrars övergång till annan troslära bör äga
tillämpning även å ifrågavarande barn; och har bestämmelse härom införts i
nuvarande andra stycket. I anledning av den sålunda företagna ändringen har
detta stycke ansetts böra byta plats med nuvarande tredje stycket, varförutom
påkallats en redaktionsjämkning i sista stycket av paragrafen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och. 17:o) i
lagen den 26 maj 1909 om Kung! Maj:ts regeringsrätt.

De vidtagna ändringarna i förevarande lagrum hava föranletts av vissa bestämmelser
i förslaget till lag om barn utom äktenskap. Ändringen i 4:o) har sålunda
påkallats av 32 § och ändringen i 17:o) av 19 § i nämnda förslag.

256

Särskilt yttrande

hovrättsrådet Tiselius.

Den av beredningens flertal omfattade meningen, att övervägande skäl tala
mot ntomäktenskapligt barns arvsrätt efter fader, kan jag ej dela.

Om ock skilda åsikter kunna göras gällande angående arvsrättens grund från den
rationella rättslärans synpunkt, lärer det icke kunna bestridas, att i gällande
svensk rätt blodsbandet framstår såsom arvsrättens egentliga grund. A'' id sidan
därav nämnes väl ofta arvlåtarens presumerade vilja, men beträffande barns
arvsrätt efter föräldrar kan detta näppeligen vara befogat, enär barnet i följd
av stadgandet om laglott ärver föräldrarna även mot deras uttryckliga vilja och
förordnande. Är sålunda blodsbandet arvsrättens grund, måste det utomäktenskapliga
barnets saknad av arvsrätt efter fader vara en inkonsekvens i lagen.
Denna inkonsekvens framträder skarpare, ju mer barnet i följd av det förevarande
förslagets bestämmelser om föräldrarnas- underhållsskyldighet till uppfostran
och levnadsställning närmar sig fadern. Även bortsett från det rent
systematiska kravet talar blodsbandet starkt för att barnet skall ärva fadern.
han bär jämte modern ansvaret för barnets tillvaro och lämnar åt detta i arv
andliga och fysiska egenskaper. Flertalet av dem, som icke vilja tillerkänna det
utomäktenskapliga barnet arvsrätt efter fader, torde ock medgiva, att detta i
och för sig innebär en orättvisa mot barnet, men finna denna rättfärdigad av de
olägenheter för familjen och samhället samt de processuella svårigheter, som de
anse förknippade med införandet av denna rätt.

Det oftast hörda skälet mot utvidgning av arvsrätten för barn utom äktenskap
torde vara, att den allmänna sedligheten och äktenskapet därigenom skulle bliva
lidande.

Särskilt yttrande. 257

1 beredningens motivering har emellertid påvisats, att införandet av arvsrätt
efter fader snarare kan väntas motverka än gynna ingåendet av tillfälliga förbindelser.
Och vad angår farhågan att konkubinaten kunde komma att ökas därigenom
att de utomäktenskapliga barnen beträffande arvsrätten efter föräldrar
likställdes med barn i äktenskap, så torde det i verkligheten näppeligenjförekomma,
att föräldrar legalisera sin förbindelse genom vigsel huvudsakligen i syfte
att skänka barnen arvsrätt, då samma mål på ett enklare sätt kan vinnas genom
testamente. Därest konkubinatens utbredning över huvud skall kunna motverkas
på lagstiftningens väg, lärer detta böra ske medelst ändring av vissa bestämmelser
å andra lagstiftningsområdcn, särskilt inom äktenskaps- och skattelagstiftningen,
vilka av dem, som leva i konkubinat, ej sällan uppgivas såsom motiv mot ingående
av äktenskap. Utom att det således vore ändamålslöst att i rättsligt hänseende
tillbakasätta de utomäktenskapliga barnen i syfte att därigenom främja sedlighet
och äktenskap, måste det anses stridande mot vår tids rättsuppfattning att sålunda
straffa barnen för föräldrarnas skuld.

Enligt min mening behöver det icke heller befaras, att införandet av arvsrätt
efter fader skall medföra, att fäderna i större utsträckning än för närvarande
undandraga sig att erkänna faderskapet. För flertalet av dem kommer helt visst
tanken på den omedelbart vidtagande underhållsskyldigheten att vara långt mera
avskräckande än tanken på barnets arvsrätt. Den föreslagna lagen, särskilt dess bestämmelser
om barnavårdsman och om moders fyllnadsed, torde i varje fäll hava till
följd, att faderskapet bliver fastställt i ojämförligt större utsträckning än nu sker.

Hänsyn till faderns legitima familj kan synas starkt tala mot införandet av
arvsrätt för hans barn utom äktenskapet. Därvid får dock icke förbises, att vad
som skulle kännas kränkande för faderns hustru och barn i äktenskapet i de
flesta fall långt mindre vore den ekonomiska förlust, som det utomäktenskapliga
barnets arvsrätt innebure för dem, än själva det faktum att han har barn utom
äktenskapet. Men även enligt beredningens förslag bör faderskapet alltid inom
kort tid från barnets födelse rättsligen fastställas. Har detta skett, äga modern
och barnet obetingad möjlighet att, även om faderns underhållsskyldighet mot
dem upphört, göra själva faderskapsförhållandet gällande. Redan detta bör
vara tillräcklig anledning för fadern att före ingåendet av äktenskap underrätta
sin trolovade om barnets tillvaro. Har barnet arvsrätt efter fadern, måste
33—142979

258 Särskilt yttrande.

det för honom framstå som eu ofrånkomlig plikt att icke för sin trolovade
dölja dess tillvaro; och torde genom stadganden angående kyrkobokföringen böra
beredas möjlighet för vardera parten att före vigseln förvissa sig, huruvida
den andra har barn utom äktenskap. Den öppenhet dem emellan, som kan
väntas bliva regel, måste i hög grad befordra verklig familjelycka och vara det
bästa skyddet mot skandaliserings- och utpressningsförsök. — Det kan emellertid
icke förnekas, att det utomäktenskapliga barnets rätt till andel i arvet
efter fadern ofta måste kännas stötande för hustrun och barnen i äktenskapet,
särskilt om egendomen i boet huvudsakligen införts av hustrun. Att hustrun
och barnen i äktenskapet sålunda genom faderns förvållande skulle tillfogas
lidande och ekonomiska nackdelar — något som på mänga andra sätt kan ske
i långt högre grad — är dock icke tillräcklig anledning för lagstiftaren att frånkänna
det utomäktenskapliga barnet dess rätt. Under den redan påbörjade revisionen
av lagstiftningen om, äktenskapets rättsverkningar torde emellertid böra tagas i
övervägande, huruvida särskilda bestämmelser erfordras till skydd för den ena makens
intresse i det fall att den andra vid äktenskapets ingående utan hans vetskap
har arvsberättigat barn eller därefter utom äktenskapet erhåller sådant barn.

Vidare må påpekas, att ovan berörda skäl mot införandet av arvsrätt efter
fader också kunna anföras och med stor iver anförts mot införandet av arvsrätt
efter moder, men att några olägenheter av 1905 års lag icke veterligen försports.
Visserligen är det jämförelsevis ovanligt att en kvinna inom de samhällsklasser,
med avseende å vilka de senast anförda skälen äga sin huvudsakliga giltighet,
har barn utom äktenskap; men dä detta inträffar, är det regeln att hon icke
har barnet hos sig och att förhållandena jämväl i övrigt äro sådana, att arvsrätt
efter henne borde medföra minst lika stora olägenheter som arvsrätt efter fader Det

viktigaste skälet mot införande av arvsrätt efter fader är måhända,
såsom i beredningens motivering framhållits, ovissheten av faderskapet. Betydelsen
av detta skäl bör dock icke överskattas. Det ofta hörda talet om omöjligheten
av all faderskapsbevisning är grundlöst och beroende på ett förbiseende
därav, att på juridisk bevisning i allmänhet ej ställes kravet att den skall åstadkomma
logisk obestridlighet, utan endast att den skall skänka historisk visshet,
en för domarens övertygande erforderlig hög grad av sannolikhet. Icke heller
bör den med arvsrätten efter fader följande nödvändigheten att tillåta den upp -

2.'')!»

Särskilt yttrande.

givne fadern att framställa och styrka invändning därom, att modern under konceptionstiden
haft samlag även med annan man, (exeeptio plurium) välla betänkligheter
med hänsyn till den intima, ofta skandalösa naturen av de förhållanden,
som pa grund av eu sådan invändning måste utredas vid domstol. Denna utredning
behöver, enligt vad erfarenheten från andra länder giver vid handen,
med en taktfull processledning icke bliva sådan, att dess anstötlighet rimligen
kan motivera ett kringskärande av faderskapsbevisningen. Exeeptio plurium får
ock, såvitt jag har mig bekant, med olika materiell verkan framställas och styrkas
i alla europeiska länder med undantag av vårt land och Österrike.

Aven oberoende av frågan om arvsrätt efter fader tala vägande skäl för eu i
möjligaste mån fullständig faderskapsutredning. Om också domstol bör kunna
ålägga den uppgivne fadern ekonomiska förpliktelser på grund av den möjlighet
till faderskap, som styrkt samlag med modern under konceptionstiden innebär,
oberoende därav att även annan man under denna tid haft samlag med
henne, är det näppeligen berättigat, att domstolen skall på sådan grund fastställa,
att han är barnets fader. Det är icke ägnat att öka aktningen för lagen eller
känslan för faderskapets ansvar, att en man kan av domstol förklaras för barnets
fäder, ehuru kända omständigheter göra det långt mera sannolikt, att en
annan är fadern.

1 det fall att modern haft samlag med flera män under konceptionstiden och
faderskapet därför ej kunnat styrkas, kan det förvisso kännas hårt för barnet
att detta förhållande konstaterats av domstol. Att sanningens utredande sålunda
kan medföra lidande för några barn bör dock icke för lagstiftaren utgöra anledning
att förbjuda eu fullständig faderskapsutredning och såsom eu följd härav
frånkänna alla barn utom äktenskap arvsrätt efter fader. Detta gäller så mycket
mera som de fäll, då faderskapet ej kan styrkas, lära bliva ett avgjort
mindretal under förutsättning att den fullständiga kännedom om de avgörande
omständigheterna, som modern äger, utnyttjas i faderskapsprocessen.

Om alla barn utom äktenskap erhålla arvsrätt efter fäder under villkor att
faderskapet blivit tillförlitligt styrkt, saknar lagstiftaren anledning att av trolovningsbarnen
bilda eu särskild klass bland de utomäktenskapliga barnen. Detta
står uppenbarligen i god överensstämmelse med de principer, enligt vilka trolovningsbegreppet
utformats i den nya lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

260

Särskilt yttrande.

Utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt synes ej böra sträcka
sig därhän, att de erhålla rätt att ärva även faderns iränder. Vad beredningens
flertal vid 12 § i sådant hänseende anfört beträffande trolovningsbarn, torde äga
giltighet även i fråga om andra barn utom äktenskap.

Om barnet erhåller arvsrätt efter fader, bör uppenbarligen också denne vara
berättigad att ärva barnet.

Den ekonomiska betydelsen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter
fader bör icke överskattas. Undersökningar, som företagits i andra länder, synas
giva vid handen, att fäderna till barn utom äktenskap mera sällan, än man
i allmänhet förmodar, hava sådan ställning, att de kunna antagas komma att
efterlämna avsevärt arv. I fråga om de omedelbara praktiska verkningarna har
utan tvivel den skärpning av föräldrarnas underhållsskyldighet, som föreliggande
lagförslag innefattar, långt större betydelse än införandet av arvsrätt
efter fader. Men denna rätt är av största vikt i socialt och etiskt hänseende.
Den omständigheten, att de utomäktenskapliga barnen i likhet med barn i äktenskap
äga arvsrätt efter båda föräldrarna, måste bidraga till att småningom utplåna
den skamfläck, som i mångas ögon häftar vid dessa barn och som, utan deras eget
förvållande, åsamkar dem lidande och sociala nackdelar. Genom arvsrätten fastslås
även, så kraftigt som på lagstiftningens väg kan ske, faderns samband med
och ansvar för barnet. Om den dag som är många fäder utan blygsel göra allt
för att undandraga sig sin lagliga underhållsskyldighet samt de laglydiga
nästan utan undantag anse sig uppfylla all rättfärdighet mot barnet genom att
betala stadgat underhållsbidrag, så kan skulden härför i icke ringa grad ledas
tillbaka till 1734 års lagstiftning, vilken av skäl, som numera ingen torde vilja
åberopa, bestämde de utomäktenskapliga barnens rättigheter till ett minimum.
Därest lagstiftaren nu erkänner de utomäktenskapliga barnens rätt till arv efter
fader, kan detta väntas efter hand medföra en höjning av känslan för faderskapets
förpliktelser och sålunda befrämja den allmänna sedligheten. Detta erkännande
är därför icke blott en gärd av rättvisa åt dessa av lagstiftningen sä
länge försummade barn, det är ock en för samhället i dess helhet gagnelig åtgärd.

Särskilt yttrande. 261

Den som under konceptionstiden haft samlag med modern (konkumbenten) bör
ej fritagas från underhållsskyldighet därför att även annan man under nämnda
tid haft samlag med henne. Införandet av arvsrätt efter fader behöver således
icke i detta hänseende medföra någon saklig avvikelse från gällande rätt eller
beredningens förslag. Angående skälen för konkumbentens underhållsskyldighet
må hänvisas till beredningens motivering vid 26 §. Dessa skäl tala icke för
att barnet också skall hava underhållsskyldighet mot konkumbenten.

Då den underhållsskyldige konkumbenten icke av lagen betraktas såsom barnets
fader, synes det erforderligt att meddela ett uttryckligt stadgande därom
att underhållsskyldighet mot barnet och modern icke får åläggas mera än eu
av konkumbenterna.

Utan särskilt stadgande torde det vara uppenbart, att vad som i beredningens
förslag till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta samt till lag
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket föreskrives beträffande
fader till barn utom äktenskap också skall äga tillämpning med avseende
å den underhållsskyldige konkumbenten. Även de i fattigvårdslagstiftningen
meddelade bestämmelserna angående försummelse av försörjningsplikt lära väl
utan vidare bliva tillämpliga i fråga om honom.

Därest barn utom äktenskap erhåller arvsrätt efter fäder, kan lagstiftaren
icke helt bortse från faran för att den verklige fadern skall genom mutor eller
annorledes förmå såväl modern att såsom fader uppgiva en annan man som
denne att erkänna sig vara fader till barnet. Skulle erkännandet genom allenast
moderns vitsord erhålla sådan verkan, som i 20 § sägs, uteslötes i nämnda fall
så gott som all möjlighet att föra faderskapstalan mot den verklige fadern.
Bevisning om att den, som gjort erkännandet, icke är barnets fader torde nämligen
ytterligt sällan kunna åvägabringas. Till skyddande av barnets rätt synes
därför böra uppställas jämväl det villkoret för erkännandets giltighet, att det
godkänts av barnavårdsmannen eller av barnets förmyndare, om annan än modern
eller fadern förordnats därtill, eller av barnet själv, sedan det blivit myndigt.
Sådant godkännande torde vanligen kunna erhållas utan särskild omgång,
då erkännandet i de flesta fall lär komma att ske genom avtal, som i 9 § första
stycket sägs, och dylikt avtal i regel icke vinner full giltighet utan medverkan
av barnavardsmannen eller förmyndaren.

to a §.

20 §.

262 Särskilt yttrande.

26 och sr§§. Skall faderskapsbe visningen skänka den visshet, som måste fordras såvitt barnet
äger arvsrätt efter fader, får faderskapet ej anses styrkt, därest anledning föreligger
att modern under konceptionstiden haft samlag jämväl med annan än
svaranden och det ej är uppenbart, att barnet icke därvid avlats. Det tillkommer
givetvis svaranden att visa förefintligheten av sådan anledning. Pa denna bevisning
kan man dock icke rimligen ställa stora krav, utan jämförelsevis obetydliga
indicier måste vara tillfyllest. Detta medför a andra sidan att domstolen,
till skydd för barnets rätt och moderns rykte, synes böra få befogenhet att låta
modern genom ed fria sig från beskyllningen att under konceptionstiden hava
haft samlag med annan än svaranden. De betänkligheter, som måste möta varje
utsträckning av den normerade partseden, göra sig visserligen i hög grad
gällande även beträffande denna ed. Men den torde svårligen kunna undvaras.
Skola faderskapsproces.serna i största möjliga omfattning erhålla en med sanningen
överensstämmande utgång, är det nödvändigt att i faderskapsbevisningen utnjttja
den kännedom, som modern, men också endast hon, äger om alla de avgörande
omständigheterna. Detta lärer för närvarande icke kunna möjliggöras annorledes
än genom införande av en dylik ed. Försiktigheten bjuder emellertid, att modern
icke får gå denna ed, såvida synnerligen stark bevisning förebragts till stöd för
exceptio plurium eller hon av andra skäl kan anses otillförlitlig. Det må
framhållas, att liknande edgång av modern förekommer i andra länder, exempelvis
Tyskland, samt att den ifrågavarande edens införande i vårt land torde kunna
betraktas såsom endast ett provisorium, enär genom den rättegångsreform, vartill
förarbete nu pågår, den normerade partseden väl kommer att avskaffas och
ersättas av parts hörande såsom vittne.

34 a §. Bestämmelsen om barnavårdsmanuens skyldighet att sörja för ett ofördröjligt
fastställande av barnets börd medför ett visst skydd mot obehörigt väckande av
fäderskapstalan efter det en tillfredsställande utredning eller bevisning angående de
avgörande omständigheterna, särskilt dem som berättiga framställandet av exceptio
plurium, genom tidens lopp blivit försvårad eller omöjliggjord. På grund
av den lockelse till framställande av obehöriga anspråk, som arvsrätten efter
fader kan medföra, synes ytterligare skydd böra beredas genom stadgande av
eu viss preskriptionstid för anställande av talan om fastställande av faderskap
eller om rätt till arv på grund av faderskap, som icke förut är fastställt genom

Särskilt yttrande.

263

erkännande eller dom. Denna preskriptionstid torde lämpligen kunna bestämmas
till två år från barnets födelse eller, om hinder möter att då anhängiggöra talan,
ett år efter det hindret upphörde. För det fall att den uppgivne fadern är död,
bör förstnämnda preskriptionstid vara ovillkorlig, enär, å ena sidan, det redan
fallna arvet måste utöva en särskild lockelse till väckande av faderskapstalan
samt, å andra sidan, den uppgivne faderns efterlevande i regel sakna kännedom
om de för faderskapsfrågan avgörande omständigheterna.

Det lärer ej kunna ifrågakomma att tillerkänna de barn utom äktenskap, som
avlats före den nya lagens trädande i kraft, arvsrätt efter läder. Men då dagen
för avlelsen i regel ej kan styrkas, torde det med hänsyn till rättsskipningens
enkelhet och säkerhet vara lämpligast att draga gränsen sålunda, att arvsrätt
efter fader icke skall tillkomma barn, som fötts tidigare än ett år efter lagens
ikraftträdande. Härvid bör dock undantag göras för sådana tidigare födda barn,
som visserligen på grund av lagen om äktenskaplig börd äro barn utom äktenskap,
men enligt äldre lag skulle varit att anse såsom äkta barn och förty haft
obegränsad arvsrätt.

36 §.

På grund av vad jag anfört, synes det mig att beredningens förslag till lag
om barn utom äktenskap bort hava nedan angivna lydelse:

264

Särskilt yttrande.

Förslag

till

Lag

om barn utom äktenskap.

Om barnets namn.

1 §•

Lika med beredningens förslag.

Om vårdnad och förmynderskap.

2 §■

Lika med beredningens förslag.

Om underhållsskyldighet.

3-10 §§.

Lika med beredningens förslag.

10 a §.

Varder ej fastställt, vem som är fader till barnet, men är någon övertygad om
att hava haft samlag med modern å tid, då barnet kan hava avlats, vare han
underhållsskyldig mot barnet och modern på sätt om fader är stadgat, där ej
uppenbart är, att barnet icke avlats vid det samlag.

Ej må underhållsskyldighet mot barnet eller modern åläggas mera än en man. 11

11 §.

Dör den, som är underhålLsskyldig enligt 10 a §, skall det belopp, som erfordras
till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet emot barnet

Särskilt yttrande. 265

och modern, före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet; dock
att barnet icke härigenom må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit,
om det varit hans barn i äktenskap.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet galle vad i 9 § är
stadgat för det fall att fadern åtager sig att till barnets underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla; och vare i fråga om avtal angående vad som skall tillkomma
modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på sätt i 10 § är föreskrivet.

Om arvsrätt.

12 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder samt efter fäder och ärves av
dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Efter fädernefränder ha ve barnet ej arvsrätt; ej heller vare de berättigade till
arv efter barnet.

Om barnavårdsman.

13 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan sägs, förordnas en
barnavårdsman, som har att bistå modern med råd och upplysningar samt tillse,
att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt åligger det barnavårdsmannen
sörja för, att lämpliga åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande
av barnets börd och tillförsäkrande av underhåll åt barnet, biträda med
indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag samt, när skäl därtill är,
göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet.

Barnavårdsmannen äge att själv eller genom ombud föra talan för barnet
rörande faderskap, underhåll och förmynderskap samt vare berättigad att anlita
polismyndigheten för underhållsskyldigs efterspanande eller hörande och för verkställande
av delgivningar.

14-19 §§.

Lika med beredningens förslag.

34—142970

266

Särskilt yttrande.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

20 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där barnet är
kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför kronofogde, länsman eller
notarius publicus, eller genom avtal, som i 9 § första stycket sägs, erkänt sig
vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda sätt såväl vitsordats
av modern som godkänts av barnavårdsmannen eller av barnets förmyndare, om
annan än fadern eller modern förordnats därtill, eller av barnet själv, sedan det
blivit myndigt, vare det erkännande gällande, där ej visas att den, som gjort
erkännandet, icke är barnets fader eller, om erkännandet gjorts före barnets
födelse, att det berott på villfarelse angående den sannolika tiden för födelsen.
Var modern, då erkännandet gjordes, död, eller var hon sinnessjuk, sinnesslö
eller å okänd ort, äge erkännandet jämväl utan hennes vitsord sådan verkan,
som nu sagts.

21 §.

Talan om faderskap och om skyldighet att giva underhåll åt barnet eller modern
skall anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort, där
han bör svara i tvistemål, som röra hans person. Vill käranden hellre stämma
till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare ock det tillåtet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men må icke före födelsen slutliligen
prövas.

22-25 §§.

Lika med beredningens förslag.

26 §.

Förekommer anledning därtill att modern å tid, då barnet kan hava avlats,
haft samlag med annan än svaranden, må, ändå att svaranden å sådan tid haft
samlag med henne, hans faderskap ej anses styrkt, där ej modern går ed, som i
27 § andra stycket sägs, eller uppenbart är, att barnet icke avlats vid det samlag,
som hon må hava haft med den andre.

237

Särskilt, yttrande.

27 §.

Förekommer anledning därtill att svaranden haft samlag med modern å tid,
då barnet kan hava avlats, äge rätten förelägga antingen modern att med ed
bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant samlag ägt rum.

Rätten äge ock, då det till styrkande av faderskapet prövas erforderligt,
förelägga modern att med ed förneka, att hon å tid, då barnet kan hava avlats,
haft samlag med annan än svaranden. Denna ed må ej föreläggas, då synnerliga
skal äro till antagande att modern haft sådant samlag eller eden eljest finnes
icke kunna med trygghet anförtros henne.

I beslut om edgång utsätte rätten viss tid, som eden skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse i fråga om ed, som förelägges modern.

28—33 §§.

Lika med beredningens förslag.

34 §.

Är den, som uppgives vara barnets fader eller underhållsskyldig enligt 10 a §,
död, må efter stämning å hans arvingar vid den domstol, som har att upptaga
tvist om arv efter honom, föras talan om barnets och moderns rätt; och skall i
fråga om sådan talan vad ovan stadgats om talan mot mannen i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

34 a §.

Talan om fastställande av faderskap eller om rätt till arv pa grund av faderskap,
som icke förut är fastställt, skall vid äventyr av sådan talans förlust anhängiggöras
inom två år från barnets födelse. Har hinder mött för talans anställande
inom tid, som nu sagts, må dock, där den uppgivne fadern ej är
»död, talan anhängiggöras inom ett år efter det hindret upphörde.

Övergångsbestämmelser.

35 §.

Lika med beredningens förslag.

268

Särskilt yttrande.

36 §.

Vad i denna lag är stadgat skall, med nedan nämnda undantag, äga tillämpning
jämväl beträffande barn, som fötts före lagens trädande i kraft.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före lagens trädande i kraft
skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan denna lag trätt i kraft, skall barnavårdsman icke
förordnas, med mindre framställning därom göres av barnets moder eller barnavårdsnämnden
av särskild anledning finner skäligt meddela sådant förordnande.

År barnet fött före lagens trädande i kraft, galle angående bevakning av dess
rätt till arv efter moder och mödernefränder vad i sådant hänseende finnes stadgat
i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder och mödernefränder.

Barn, som fötts före den 1 januari 191 (ett år efter lagens trädande i kraft),
skall ej ärva fader eller ärvas av honom, med mindre det enligt lag, som gällde
före ikraftträdandet av lagen om äktenskaplig börd, skulle varit att anse såsom
äkta. Dör fadern, och har barnet ej arvsrätt efter honom, skall vad i 11 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning. Yarder i mål om faderskap till barn, som
i detta stycke avses, utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då
barnet kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att
barnet icke avlats vid det samlag. Vad i 34 a § är stadgat äge ej tillämpning.

Bestämmelserna i denna lag, med undantag av 1, 12, 26 och 34 a §§, skola i
tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande barn, som fötts innan lagen
om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av äldre lag är att anse
såsom äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
så ock beträffande barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig börd
trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen till samma lag äger
äktenskaplig börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap;
och galle därvid vad i andra och tredje styckena av denna paragraf finnes stadgat..

BILAGOR.

Bilaga I.

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet
och denna frågas betydelse för faderskapsbevisningen in foro

Algot Key-Åberg.

I det stora flertalet av inför rätta förekommande fall av faderskaps bevisning
utgör en möjligast noggrann kännedom om den tid, havandeskapet i det konkreta
fallet varat, en fundamental förutsättning för ett med rätt och billighet överensstämmande
domslut.

Nu är det ju så, att barnets födelse så gott som undantagslöst är ett till tiden
noga känt sakförhållande. Frågan om havandeskapslängden kommer därföre ock
vid på tal varande tillfällen som regel att kläda sig i det till formuleringen
något växlande, men i sak ensartade spörsmålet, huruvida det barn, varom förhandlingarna
röra sig och vars födelsedag man känner, kan vara avlat vid visst
uppgivet tillfälle eller inom viss, mer eller mindre långt tillbaka liggande tidsperiod.
Medger, frågas det, vår kännedom om det mänskliga havandeskapets
längd ett sådant antagande?

Tydligt är, att om l:o havandeskapstiden städse vore densamma, eller för alla
barnaföderskor och i varje fall lika lång, och därtill 2:o havandeskapets början
alltid till tiden noga sammanfölle med det samlag, vilket in casu föranlett befruktningen,
det rättsliga besvarandet av nämnda spörsmål, generellt sett, icke
skulle vara förenat med några nämnvärda vanskligheter. Det hela komme då
tydligen att arta sig till en räkneoperation av allra enklaste slag.

272 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

Erfarenlieten visar nu emellertid, att så enkel är saken icke. Den ådagalägger
nämligen på ett oförtydbart sätt: l:o att det mänskliga havandeskapets längd
icke kan antagas vara i förut nämnda bemärkelse konstant, utan att av olika anledningar
icke oväsentliga växlingar däri förekomma, samt 2:o att samlag och
befruktning väl möjligen kunna till tiden sammanfalla, men att den senare även
kan och uppenbarligen också oftast inträffar någon tid efter det förra. Vartill 3:o
kommer, att själva befruktningsakten, vilken är liktydig med havandeskapets
faktiska början, för närvarande icke kan och förmodligen aldrig kommer att kunna
till tiden med säkerhet bestämmas; något som i och för sig tydligen måste utesluta
tanken på möjligheten av en fullt noggrann beräkning av den verkliga
havandeskapstiden. Nu nämnda förhållanden göra alla beräkningar över havandeskapets
längd, vilka mer eller mindre uteslutande grunda sig på kännedomen om
tiden för barnets födelse, i viss mån vanskliga och förläna såmedelst i av och till
återkommande fall åt faderskapsbevisningen inför rätta prägeln av osäkerhet, ja,
någon gång rent av hasard.

Då man i dagligt tal anslår tiden för det mänskliga havandeskapet till 280
dagar, räknade från den första dagen av den sist uppträdda menstruationsperiodcn,
eller, såsom kanske lika allmänt sker, till 270 dagar från det samlag, vilket varit
det befruktande, rör man sig i båda fallen med tal, vilka endast kunna betraktas
såsom på statistisk väg vunna genomsnittsvärden för havandeskapstiden. I denna
mening kan man, allt efter den utgångspunkt för beräkningen, som för tillfället
valts, tillägga än den ena, än den andra av dessa tidsperioder benämningen
havandeskapets »normaltermim.

Såväl den ena som den andra av dessa terminer angives av olika författare
något olika.

Med utgångspunkt från sista menstruationsperiodens första dag anslår Issmer1
den genomsnittliga havandeskapstiden till 278''52, Jacoby1 2 till 279 s, Casalis3 till
276 dagar.

1 Issmer. Ueber die Zeitdauer der mensckl. Scbwangerschaft. Archiv f. Gvnsekologie, 1889. Bd. 35,
s. 355.

2 Jacoby. Ueber den Riesenwnchs von Neugeborenen. Arcbiv f. Gynsekologie, 1905. Bd. 74,
sl 551.

3 Casalis. La probléme de la dnrée de la grossesse. Paris 1905. Thése, s. 79.

Om den beralcnade längden av det mänskliga havandeskapet. 273

För foster, vilka vid födelsen väga 4 000 gm och därutöver beräknar WinckeO
286-; Enge* och Fäth* 287-9, Gottsrau* 292-9 dagar såsom normaltermin, och
Starcke far for de 4 500 gm och därutöver tunga fostrens vidkommande för
samma termin värdet 292-3.

Vid den av lätt insedda skäl i allmänhet ännu vanskligare beräkningen, vilken

* ^ har tlden för det befruktande samlaget, har A hl feld fått talet

270-94, Schlichtmg1 269-84, Issmer« 268-2 och Casalis* 270 å 271 såsom uttryck
tör den genomsnittliga havandeskapstiden.

^ J,ägande 4000 gm 0ch därutöver uppgår ifrågavarande tid enligt

7tlH 275 dagar’ 0ch för de 4500 gm och därutöver tunga fostren beräknar
Starcke11 densamma till 280-3 dagar.

En jämförelse mellan de av en och samma iakttagare för de båda slagen av
»normalterminer» funna genomsnittsvärdena utvisar sålunda en differens dessa
emellan av lägst 5-5 (C as alls) och högst 11*7 (v. Winckel) dagar. J. Felt12 anslår
i fråga varande skillnad till 6-8 dagar och beräknar på ett generellt sätt tiden
för själva befruktningens inträde, d. ä. havandeskapets verkliga början, till den
10 15:e dagen från sista menstruationens inträde d. v. s. dennas första dag.
Stump f1 slutligen anger skillnaden till omkring 10 dagar.

Eet har sedan länge varit ett väl känt förhållande, att det mänskliga havandeskapet
företer icke oväsentliga växlingar i längd, jämförliga med dem, som kunnat

die Dauer der menschi- ^ ^ w. vor »

wmi ^ DT!aCr dW menscMichen Schwangerschaft. Leipzig 1902. Inang. Diasert, s. 21

Jahrg 26, 8.1013. d“ menschlichen Schwangerschaft. Centralblatt för Gynskologie, 1902.

‘ Gossrau. Beobachtungen öber die Dauer der Schwangerschaft. Marburg, 1902. Inang. Desert, s 10

f q v. '' ? beZW'' Spätgeburten bei Riesenwuchs der Kinder und öber die Dauer der

menschlichen Schwangerschaft. Archiv f. Gynaekologie, 19Q5. Bd. 74, s. 612
6 Efter korrektion. Archiy f. Gynaekologie, 1880. Bd. 16, s. 227

I Schlichting Statistiska öber den Eiutritt der erstén Menstruation und öber Schwan<»erschafts dauer.

Archiy f. Gynaekologie, 1880. Bd. 16, s. 227. wange

8 A. s., s. 355.

9 A. s., 8. 79.

10 A. s., s. 196.

II A. s., s. 612.

12 J. Veit. Möllers Handb. der Gynaekol., 1888. Bd. 1, s. 177_182

18 Stumpf. Gerichtliche Geburtshölfe. Wiesbaden 1907. S. 350.

35—142979.

274 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

konstateras med avseende på dräktighetstiden för vissa däggdjur, exempelvis kon,
hästen och svinet. Kännedomen om dessa växlingar har i avsevärd grad fullständigats
genom de på initiativ av v. Winclcel1 under det sista årtiondet på flera
håll tillkomna undersökningarna rörande storleken av de övre gränsvärdena för
den mänskliga havandeskapstidens utsträckning och vanligheten av de förlängda
havandeskapens, de s. k. senbördernas, förekomst särskilt i den grupp av foster,
vilka vid födelsen visa sig vara mer än vanligt väl utvecklade, i det de förete en
vikt av 4 000 gm och därutöver.

Att havandeskapet, räknat från första dagen av sista menstruationen, ofta bör
utvisa en utsträckning, väsentligen överstigande 280 dagar, är ju att förvänta
redan av den anledning, att sistnämnda tidsperiod, såsom nyss påpekades, i första
hand har karaktären av en medeltid.

De fall, där det på detta sätt beräknade havandeskapet utsträckts så pass betydligt,
att det kommit att överskrida den 300:e dagen, uppskattas av Issmeri 2 till 6-4 %.
I det av Blau och Cristofoletti3 från Wienerklinikerna framlagda materialet, vilket
omfattar icke mindre än 68 032 förlossningar, finner man dels 1 031 fall av 4 000
gm och därutöver tunga foster, dels 21 351 foster av lägre vikt, vilkas mödrar
alla lämnat, såsom det synts, antagliga uppgifter rörande senaste menstruationen.
Inom den förra av dessa grupper träffas nu 150 och i den senare gruppen 1 485
eller tillsammans 1 635 havandeskap, vilka antagits hava räckt i mer än 300
dagar. Detta utgör 7’3 •/. av alla medräknade fall. v. Winclcel4 räknar på 1 702
förlossningar med moget foster, i vilka alla modern kunnat lämna besked om sista
menstruationen, 3’s % i vilka havandeskapet räckt utöver 300 dagar, och 3''3 %. i
vilka det räckt 302 dagar och mera. Och Jacoby5 finner på ett material av 6 <80
förlossningar havandeskapet hava i 9''4 * av de med födelsen av 4 000 gm och
därutöver tunga foster avslutade fallen och i 3-ss * av de Övriga utsträckts utöver
den 302:a dagen.

i v. Winclcel. A. s. Därjämte: v. W. Dauer der Schwangerschaft. Handbuch der Geburtshiilfe,
1903. B. I., s. 648—657 och v. W. Ueber die Dauer der Schwangerschaft. Die deutsche Klinik etc. von
Leyden und Klemperer, 1904. Bd. IX, s. 1—17.

2 Issmer. A. s., s. 356.

8 Blau och Cristofoletti. Monatschrift der Geburtshiilfe und Gyn*kologie, 1905. Bd. 21, a. lbo—lb7.

- - - - '' ’ -" Die deutsche Klinik etc. S. 15.

1 v. Winclcel. Ueber die Dauer der Schwangerschaft.
6 Jacoby. A. s., s. 551.

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet. 275

De vid födelsen särskilt tunga fostren lämna enligt samstämmande iakttagelser
av ett stort antal forskare ett relativt mycket stort bidrag till här i fråga
varande senbörder, v. Winckel1 beräknar, att inom gruppen av de 4 000 gm och
därutöver tunga fostren 15*i % födas först mer eller mindre långt efter den 300:e
dagen från sista menstruationens första dag och 14-6 % först efter den 302:a dagen.
Inom samma grupp av foster uppskattas mängden av de efter den 302:a dagen
från menstruationen inträffade havandeskapen av Futli och Enge1 2 till ll-g %
(40: 335), Star eke3 till 14-7 % (54: 366), Gossrau4 till 17-3 ^ (felaktigt beräknad
till 15-2 •/,), Fuchs5 6 till ll-4 % och Vaccari6 till 9’6 %.

Dessa tunga foster hava samtidigt beräknats utgöra lägst 2''2 % (felaktigt beräknat
till 1-97 %) (Vaccari, Turin), i ungefärligt medeltal 4-68 % (821: 17 533,
Fiith och Enge, Leipzig) och högst 8*31 •/. {Fuchs3 Kiel) av alla med tecken på
mognad födda foster.

Medgivet, att här anförda och andra i facklitteraturen i samma fråga förekommande
beräkningar inte visa någon mera förtroendeingivande överensstämmelse,
och medgivet jämväl, att detta till stor del åtminstone torde finna sin naturliga
förklaring i det icke korrigerbara förhållandet, att de av barnaföderskan i varje
särskilt fall lämnade uppgifterna rörande sista menstruationen ofta icke varit
korrekta, så torde det dock, med beaktande av anförda siffror, icke gärna kunna
råda något tvivel därom, att icke det mänskliga havandeskapet ej så alldeles
sällan företer en utsträckning, som, med första dagen i sista menstruationen till
utgångspunkt för beräkningen, sträcker sig mer eller mindre långt utöver den
300—302:a dagen.

Några av de i litteraturen antecknade fallen, där denna förlängning varit särskilt
stor, skola här anföras. Enge''1 räknar i sin statistik 14 fall, i vilka havande 1

v. Winckel. Neue Untersuchnngen fiber die Dauer der menschl. Schwangerschaft. As s 191

o. 201. '' ■’

2 Enge. A. s., s. 20.

3 StarcJce. A. s., s. 607.

* Gossrau. A. s., s. 9.

5 Fuchs. Ueber Riesemv-uchs bei Nengeb. nnd. ueber den Partns serotinus. Mfinchen. med. Wochenschr.
, 1903. N:o 33 o. 31. Anf. efter Schultze. Spätgeburt. Monatschr. f. Gcbnrtshfilfe nnd Gyneekologie
1907. Bd. 25, s. 577.

6 Vaccari. Monatschr. f. Geburtsh. nnd Gynaskol., 1906. Bd. 24, s. 25.

’ Enge. A. s., s. 18.

276

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

skåpet skall kava varat över 320 dagar och bland dem 7, där det ansetts hava
räckt längre än 330 dagar. Maximitiden var 351 dagar. Jacoby1 finner, att 1 %
av de foster, som vid födelsen förete ordinär vikt, födes efter den 320:e dagen.
Den av honom antecknade maximitiden är 349 dagar. Th. Casalis sätter yttersta
gränsen för den efter sista menstruationen beräknade havandeskapstiden till 315
dagar. v. Winclcel anger samma maximitid till 336, Stareke till 339, Gossrau till

349 och Schlichting till 344 dagar (n:o 168).

Men växlingarna i det mänskliga havandeskapets längd göra sig gällande icke
blott under formen av mer eller mindre betydande förlängningar. Lika litet som
dessa, utgöra, såsom erfarenheten visar, förkortningar i havandeskapets normaltermin
några vidare sällsynta företeelser. Dock härom mera något längre
fram.

Med allt sitt intresse för övrigt utgör emellertid frågan om havandeskapets utsträckning,
beräknad på här senast omordade sätt, eller från första dagen av
kvinnans sista menstruation, en fråga av ganska underordnad betydelse i forensiskt
hänseende. Detta väl icke så att förstå, som skulle icke en noggrann kännedom
om tiden för den sista menstruationens uppträdande även ur sistnämnda
synpunkt kunna vara av vikt, ja t. o. m. av en särdeles stor sådan. En dylik
kännedom medger ju i allmänhet möjligheten av att på ett tämligen noggrannt
sätt kunna bestämma det därpå inträdda havandeskapets längd och såmedelst ock
tiden för kvinnans lagtidiga nedkomst. Ja, än mer, är tiden för sista menstruationens
början väl en gång tillförlitligt fastställd, kan, såsom erfarenheten visar
och i det föregående jämväl framhållits, även tiden för det befruktande samlaget
med anmärkningsvärd noggrannhet preciseras. Men, och häri ligger den förevarande
frågans tyngdpunkt, menstruationen är en sak, varom som mest ingen förutom
den menstruerande kvinnan själv äger någon närmare kännedom, och beträffande
vilken hon sålunda i den egna fördelens intresse finner sig utan avsevärd
risk kunna inför rätta lämna snart sagt vilka uppgifter som helst. Alldeles
bortsett därifrån, att hon ej sällan själv av en eller annan anledning saknar
klarhet i sin menstruationshistoria. Kvinnans uppgifter i fråga om denna kunna
icke kontrolleras. De kunna därför ej heller tillerkännas något avsevärt värde
i och för bevisningen in foro.

Jacoby. A. s., s. 551.

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet. 277

I paternitetsmål antager av anförda skäl frågan om kavandeskapslängden, såsom
förut framhållits, så gott som undantagslöst formen av en fråga rörande den antagliga
tiden för det samlag, vilket lett till uppkomsten av ett, vid visst tillfälle
därefter levande fött foster. Med andra ord, det är under sådana förhållanden
fråga om havandeskapslängden, beräknad, icke från tiden för menstruationen, utan
från lcohabitationsdagen intill fostrets fullbordade födelse.

Även på detta sätt bestämd, har havandeskapstiden iakttagits vara underkastad
icke obetydliga växlingar. Normalterminen, 270 dagar, har visat sig kunna väsentligen
både förlängas och förkortas.

I den av Schlichting1 år 1880 framlagda kasuistiken på 456 förlossningsfall
finnas 8, där havandeskapet, från kohabitationen räknat, skall hava varat i mer
än 300 dagar, och 7, där detsamma antages hava räckt över 302 dagar. Det senare
skulle alltså hava varit händelsen i 1''5 % av samtliga fallen. Då det nu emellertid
icke faller sig bättre, än att i 5 av omordade 8 fall dagen för kohabitationen
angives hava med från 3 till och med 12 dagar föregått den sista menstruationens
första dag, synes ett alltför stort avseende knappast kunna fästas vid en från
dessa fall hämtad slutledning.

I J. Veits1 2 några år senare gjorda sammanställning av 665, från Ählfeld, Hecker
m. fl. hämtade förlossningsfall utgjorde antalet havandeskap, vilka haft en utsträckning
utöver den 300:e dagen efter kohabitationen, 13. Desamma förekommo
sålunda i ett antal av l-9 %. Men av dessa 13 fall voro icke mindre än 11
redan av de ursprungliga iakttagarne betecknade såsom mindre pålitliga! Vett2
finner i förhållandet stöd för sin uppfattning, att havandeskap av på tal varande
utsträckning utgöra sällsynta undantag.

Sistnämnda åskådning har särskilt i v. Winckel funnit en mycket avgjord och
ivrig motståndare, v. Winclcel vill, såsom i det föregående kommit till omnämnande,
göra gällande, att de efter den 302:a dagen från sista menstruationens
första dag födda fostren så långt ifrån att vara några större sällsyntheter, i
själva verket utgöra 3''2''j % (56: 1 702; felaktigt beräknade till 2-o /) av alla vid
födelsen mogna foster. Detta skulle, med andra ord uttryckt, betyda, att vart
30:e—40:e med mognadstecken fött barn måste antagas härröra från ett på sådant

1 Schlichting. A. s., s. 210 o. följ.

2 J. Veit. A. s., s. 177.

278

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

sätt förlängt havandeskap. Särskilt bland de tunga fostren, eller närmare bestämt,
dem som vid födelsen väga 4 000 gm och mera, är enligt v. Winckel antalet
av dem, som fötts efter den 302:a dagen från menstruationen påfallande stort, i
det att detsamma inom nämnda grupp uppgår till hela 14-6 %. Härav drager nu
v. Winckel den, med hänsyn tagen ensamt till förut nämnda premisser överraskande
och tydligen icke berättigade slutsatsen, att jämväl de efter den 302:a
dagen från kohabitationen födda fostren skulle vara sa pass vanliga, att den i
tyska riket f. n. lagstadgade avlingstiden vore ganska betänklig och i uppenbart
behov av en ändring. Under hänvisning till att ett övervägande antal av Tysklands
mera kända obstetrici i denna punkt vore av samma mening som han själv,
yrkar v. Winckel på att den övre gränsen för samma tid utan dröjsmål måtte
framflyttas från den 302:a till den 320:e dagen eller ännu längre.1

Olshausen2 ger ett allmänt uttryck för den inom det v. WinckeVska lägret i
denna fråga rådande uppfattningen, da han förklarar, att de fall rätt ofta (»offer»)
möta, då havandeskapet, från kohabitationen räknat, varat i 303—310 dagar, och
finner det sannolikt, att även 320—324 dagars havandeskap då och då förekomma.

Såsom en drastisk illustration till denna senbördernas förmenta vanlighet må
här slutligen hänvisas till den sammanställning av 1 000 förlossningsfall, som från
Marburg lämnats av Gossrau, och i vilken på de 298 fall, i vilka tiden för kohabitationen
ansetts känd, förekomma icke mindre än 16 (alltså 5''3 %\), i vilka
havandeskapet, från nämnda tillfälle räknat, varat mer än 302 dagar.

Såsom yttersta gräns uppåt för senbörden iakttog v. Winckel 321 dagar efter
kohabitationen. Fiith och Enge hava i sin kasuistik ett fall på 312 och ett på
319 dagars varaktighet. Hos Schlichting finner man ett fall, som skulle varat
334 dagar, hos Gossrau, bland andra sådana av exempelvis 314, 318 och 324
dagars längd, ett på 347 dagar. Ja, fall av ännu längre havandeskapstid än
denna finnas i litteraturen antecknade.

Mot v. Winckels och med honom liktänkandes uppfattning av senbördens relativt
vanliga förekomst uppträdde 1907 B. S. Schultse,1 * 3 Schultse är för sin del

1 v. Winckel. Dauer der Schwangerschaft. S. 654.

* Olshausen. Ueber Fortpflanzungsfähigkeit, Schwangerscbaft und Geburt. Gerichtliche Medizin.
Zwölf Vorträge. Jena 1903. S. 120.

3 Schultse. Spätgeburt. Monatschrift för Geburtshiilfe and Gynaskologie, 1907. Bd. 25. s. 571—589.

279

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

fullt villig medgiva möjligheten av att det mänskliga havandeskapet kan erhålla
en utsträckning utöver den vanliga tiden för detsamma, ja, att denna utsträckning
t. o. m. kan vara ganska väsentlig, och han tror i samband härmed även
på förekomsten av verkliga senbörder, eller med andra ord efter den 302:a dagen
från kohabitationen med födelsen av levande foster avslutade förlossningar. Den
kritik, Schultze underkastat de i litteraturen såsom senbörder i denna mening
angivna förlossningsfallen, synes honom emellertid giva ett bestämt stöd för att
detta slags senbörder äro synnerligen sällsynta. En förlossning 285 dagar efter
det befruktande samlaget är, menar Schultze, redan den mycket sällsynt (»ein
selten spätes Ereignis»), och beviset för att ett i fortskridande utveckling statt
mänskligt foster levat mer än 300 dagar i moderlivet är enligt Schultzes mening,
trots allt vad som anförts i motsatt riktning, icke förebragt. Någon utvidgning
av gränserna för den lagstadgade avlingstiden finner Schultze under sådana förhållanden
icke vara av behovet påkallad. I sistnämnda punkt hade bland andra
Säxinger1 och Fr Usch1 2 förut gjort enahanda uttalande.

Detta med avseende på den mänskliga havandeskapstidens växlingar uppåt eller
på andra sidan normal tiden! Yad nu åter de på denna sidan normaltiden iakttagna
växlingarna eller förkortningarna i havandeskapstiden angår, äro dessa,
såsom erfarenheten visar, ännu betydligare än de förra. Havandeskapstidens
nedre gräns ter sig härigenom väsentligen mera flytande, än vad fallet är med
den övre.

Schlichting3 4 räknade på 456 förlossningar med moget foster icke mindre än 3''5 %,
i vilka havandeskapet, från kohabitationen räknat, avslutats före den 243:e dagen,
och 1*5 %, där havandeskapet varat 240 dagar och mindre. Minimitiden iakttogs
i ett fall av 236 dagars förlopp. Och Jacoby4 finner, att 8*9 % av alla foster
med ordinär utveckling födas mellan den 240—250:e dagen från sista menstruationen
räknat. Minimitiden för ett med ett moget fosters födelse avslutat havandeskap
anger v. Winclcel till 240 dagar, räknat från sista menstruationen och 245

1 Säxinger. Schwangerschaft lind Gebnrt. Haschka’s Handbuch der gerichtl. Medicin. Bd. III,
s. 208.

* Fritsch. Gerichtärztliche Gebnrtshulfe. 1901. S. 157.

3 Schlichting. A. s., s. 210 o. följ.

4 Jacoby. A. a., s. 551.

280

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

dagar från kohabitationen. Casalis har för sådana havandeskap funnit en minimitid,
från menstruationen räknat, av 246 dagar.

Av dessa och andra med dem väsentligen överensstämmande iakttagelser synes
framgå, att ett mänskligt foster kan födas moget redan 240 dagar från kohabitationen
räknat, ja i sällsynta fall ännu en eller annan dag tidigare.1

Men ett foster kan, såsom väl bekant är, framfödas och även vid liv förbliva
långt före sistnämnda tidpunkt. På något mera konstant sätt livsduglig är nu
visserligen den mänskliga avkomman knappast före slutet av den 30:e veckan
från sista menstruationen, alltså före den 210:e dagen därefter. Och även vid
denna tid födda foster gå, deras omvårdnad må vara än så god, ej sällan under
på grund av bristande utveckling. Först småningom öka sig chancerna för ett

bibehållande vid den extrauterina tillvaron. Men även före den 210_196:e

dagen födda foster, ja till och med foster födda omkring den 180:e dagen, kunna
stundom, såsom flera i litteraturen bekantgjorda fall tydligt visa, icke blott födas
vid liv utan även någon kortare tid därvid bibehållas. Det är uppenbarligen i
samband med nämnda förhållande det extremt låga värde av 180—181 dagar bör
ses, som den i lag fastställda avlingstidens nedre gräns erhållit i de stora kontinentala
staternas civillagar. Dock nog härom.

En verkligt objektiv grund för beräkningen av havandeskapslängden ge dock i
ett givet fall varken de rörande den förment sista menstruationen lämnade upplysningarna
eller de i fråga om kohabitationstiden gjorda meddelandena. Den
enda objektiva hallpunkt, som i och för en sådan beräkning i allmänhet erbjuder
sig, är i själva verket graden av det i samma havandeskaps avslutning framfödda
fostrets utveckling. Denna är något påtagligt, som kan komma till uttryck i
mått- och viktvärden.

Mycket ofta måste dock avgörandet i frågor av faderskapsbevisningsnatur träffas
utan tillgång till en närmare kunskap i detta hänseende. Antingen saknas i
sådana fall upplysningar om barnets mognadsgrad vid födelsen helt och hållet,
sa att man därom icke känner mera, än att barnet, då det fortfarande befinner
sig vid liv, måste hava varit fött livsdugligt. Eller äro de i samma sak framkomna
meddelandena av barnaföderskan, barnmorska eller andra personer av så

1 Jmfr Haberda i Schmidtmanns Handbnch der Gerichtlichen Medicin, 1905. S. 339 och Kermauner.
Dittrich’s Handbuch der ärztlichen Sachverständigen—Tätigkeit. Bd. VI. Lief. 1—2, s. 194.

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet. 281

pass allmän och obestämd natur, att de icke kunna betraktas såsom vittnesgill.
I såväl ena som andra fallet är det naturligtvis den till veckor, månader, ja
kanske år uppgående långa tid, som gått till ända, sedan barnet föddes, vilken i
sista hand framtvingar en dylik, för det sakkunniga avgörandet prekär situation.

Men även för de fall, då fostrets utveckling vid födelsen erhållit ett för domstolen
tillgängligt, objektivt uttryck i exempelvis av sakkunnig person avgivet
intyg, i styrkt journalutdrag från allmän förlossningsinrättning e. d., erbjuder
det ej sällan mycket avsevärda vanskligheter att med stöd härav draga någon
fullt bindande slutsats i fråga om längden av det havandeskap, ur vilket fostret
in casu framgått, v. Winclcel1 formulerar detta för övrigt väl bekanta sakförhållande
sålunda: »Lika litet som det låter sig göra att med kännedom om tiden

för den sista menstruationen eller kohabitationstillfället på dagen beräkna havandeskapets
början, lika litet kan någon säker slutsats rörande havandeskapets
längd dragas av den allmänna utvecklingen hos det nyfödda barnet.» Och Schultze*
manar till allmän försiktighet vid användningen i och för åldersbestämningar av
de för olika utvecklingsskeden i fostrets intrauterina liv på statistisk väg funna
medelvärdena för längd och vikt.

Praktiskt sett, låta sig i faderskapsfrågor inför rätta de nyfödda uppdelas i
tvenne stora grupper: 1) de icke mogna och 2) de mogna, och gestaltar sig avgörandet
i första hand till ett, såvitt möjligt är, säkert bestämmande därav, huruvida
det till fallet hörande fostret vid födelsen varit moget eller icke. Såsom
förut visats, utgör en till 240 dagar från kohabitationen förkortad havandeskapstid
intet bestämt hinder för födelsen av ett moget foster.

Ett särskilt intresse med avseende på frågan om sammanhanget mellan det nyfödda
barnets utvecklingsgrad och havandeskapslängden erbjuda de över normen
stora, eller, såsom de också av och till benämnas, övermogna fostren. Det har
sedan länge varit en väl känd sak, att alla de egenskaper, vilka tillsammans
konstituera det »övermogna» fostret, såsom större längd, ökad vikt, påfallande långt
hår och långa naglar o. s v., kunna träffas hos foster, vilkas födelse bevisligen 1 2

1 v. Winclcel. Volkmann’s klinische Yorträge. 1901. No. 292 o. 293, s. 183.

2 Schultze. A. s., s. 574.

36—142979.

282 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

inträffat i vanlig tid. Redan Säxingers1 erfarenhet gick ut på, att ett sådant anträffande
icke vore sällsynt.

Icke desto mindre har nog en uppenbar övermognad av det nyfödda barnet
ganska allmänt ansetts såsom den tämligen konstanta och i och för sig helt naturliga
följden av ett utöver normaltiden mer eller mindre förlängt havandeskap.5
I vad mån detta nu verkligen är fallet, torde f. n. icke vara alldeles klart. Ty
om det ock genom v. Winckels och andra forskares undersökningar synes vara
till full evidens ådagalagt, att gruppen av de foster, vilka vid födelsen hava en
vikt av 4 000 gm och därutöver, i sig inrymmer en relativt flera (efter v. Winckel
något mer än fyra) gånger större mängd av efter den 302:a dagen från sista
menstruationen födda foster, än vad fallet är med de nyfödda över huvud taget,
så är detta tydligen ännu intet avgörande bevis för existensen av på tal varande
kausalförhållande. Schultse3 är på denna punkt mycket radikal. Han menar, att
man en gång för alla borde höra upp med att, om också blott under form av
misstanke, betrakta en ovanlig storlek hos nyfödda som uttryck för ett över den
vanliga tiden förlängt havandeskap eller s. k. senbörd.

I en av v. Winckel4 meddelad kasuistik lär man känna, att bland de 4 000 gm
och därutöver tunga foster, samma kasuistik omfattar, 33 % fötts 271—280 dagar
efter kohabitationen, 37 2 % (44: 118) före den 271:a, 10‘2 % (12: 118) före den
261:a, 4''2 •/. mellan den 240—250:e och ännu färre än under sistnämnda tid eller
blott 3-4 % efter den 300:e dagen från kohabitationen. Ibland de mellan den
240—250:e dagen födda finnes dock blott ett fall med en havandeskapstid av 240
dagar.

I huvudsaklig överensstämmelse härmed funno Ulan och Cristofoletti5 havandeskapstiden
inom de 4 000 gm och därutöver tunga fostrens grupp hava i 32 / avslutats
före den 280:e dagen, från menstruationen räknat.

Att till och med en synnerligen stark utveckling av det nyfödda barnet kan
komma till stånd under ett jämförelsevis kort havandeskap, visa bl. a. de av
senast nämnda författare lämnade meddelandena om 14 i deras kolossala kasuistik 1 2 * 4

1 Säxinger. A. s., s. 209.

2 Jmfr Stumpf. A. s., s. 351.

s Schultze. A. s., s. 574—580.

4 v. Winckel. Volkmans kl. Vorträge. A. s., s. 194.

6 Blau och Cristofoletti. A. s., s. 166.

283

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

befintliga foster av över 5 000 gm vikt. Endast för ett av dessa fjorton foster
hade havandeskapet haft en utsträckning av mera än 302 dagar, från menstruationen
räknat, i det att det varat 306 dagar. För alla de övriga, till vilka räknades
ett foster, som utan hjärna och kranium vägde 7 100 gm, hade havandeskapet
avslutats 277—298 dagar efter menstruationen.

Och Unge1 vet att i samma sak berätta om 7, på ett material av 17 533 förlossningar
iakttagna foster, i vikt växlande mellan 5 000—5 300 gm, av vilka blott
2 fötts senare än 302 dagar från menstruationen (304 och 337 dagar). I övriga
fall hade havandeskapstiden växlat mellan 270—290 dagar, alltså varit relativt kort.

A andra sidan vill det synas, som om en jämförelsevis ganska måttlig utveckling
hos det nyfödda fostret i och för sig icke skulle kunna utesluta möjligheten
av en in casu föreliggande senbörd. Schultze2 betonar detta starkt. Och i litteraturen
finnas en mängd meddelanden ägnade att stödja en sådan mening. I
lssmers3 kasuistik ingå 5 förlossningar med foster, växlande i vikt mellan 3 000
—3 650 gm, i vilka havandeskapet, från kohabitationen räknat, skulle hava varat
303—334 dagar. Och i Gossraus förut relaterade 1 000 falls kasuistik finnas 16
foster av en i intet fall till 4 000 gm uppgående vikt, vilkas från kohabitationstillfället
beräknade intrauterina liv räckt mer än 302 dagar, och 5 foster, i vikt
understigande 3 000 gm, vilkas på samma sätt beräknade intrauterina tillvaro
ävenledes skulle räckt i mer än 302 dagar.

Det synes vara allmänt erkänt, att, bortsett från sjukdomstillstånd av olika
slag, även andra, rent individuella förhållanden av icke mindre fysiologisk än
ock yttre, särskilt social natur, kunna utöva ett modifierande inflytande på det
mänskliga havandeskapets längd. Till dessa räknar man i första linjen kvinnans
allmänna kroppskonstitution och yttre habitus, hennes bäckenbyggnad, hälsotillstånd
och sociala ställning, en hos henne inneboende, eventuellt av föregående
havandeskap manifesterad, oftast nedärvd disposition för havandeskap av icke
normal längd, förut genomgångna havandeskap o. s. v.

Det skall nu icke förnekas, att icke en möjligast fullständig kännedom om här
omnämnda förhållanden samt av och till jämväl om andra, vilka liksom de förra * * 3

* Enge. A. s., s. 23.

* Schultze. A. s., s. 575.

3 Issmer. A. s.

284 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

på ett mer eller mindre intimt sätt sammanhöra med en inför rätta dragen faderskapssak,
i enstaka fall kan hava sin betydelse i och för dennas handläggning.
Utredningen bör i ett tvivelaktigt fall därigenom kunna bliva fullständigare och
säkrare. Något avgörande bevis i en eller annan riktning torde dock endast
ytterst sällan vara att därav förvänta.

'' Huru har nu den moderna lagstiftningen över huvud taget inrättat sig för att
med hänsyn till den i det föregående utvecklade osäkerheten i beräkningen av
det mänskliga havandeskapets längd göra det för domstol möjligt att till prövning
och avgörande upptaga ärenden av faderskapsnatur? En undersökning i detta
hänseende erbjuder ett icke litet intresse, då det därav visar sig, att sedan gammalt
lagstiftningen i denna punkt slagit in på två, väsentligen olika vägar, och
att med hänsyn till detta förhållande våra dagars statsbildningar osökt kunna
uppdelas i tvenne stora grupper.

Till den ena av dessa höra dels de skandinaviska länderna, Sverige, Norge och
Danmark jämte Finland, dels även England och Nordamerikas förenta stater. I
dessa länders civillagar finner man den rättsliga bevisningen i faderskapssaker
icke på något sätt gjord beroende av någon i lagen fastställd presumtion rörande
den tid, inom vilken det befruktande samlaget utövats, utan helt överlämnad till
domstolens fria prövning av alla med fallet förbundna omständigheter.

Till den andra statsgruppen åter höra, såvitt tillgängliga källor giva vid handen,
samtliga Europas kontinentala makter. Överallt mötes man i de kontinentala
staternas civillagar av bestämmelsen om en viss, i varje fall på dagen bestämd
minimi- och maximitid för havandeskapslängden, räknad från kohabitationstillfället,
eller vad man med ett svenskt uttryck skulle kunna kalla lagstadgad
avlingstid.

I Sverige är, såsom sades, bevisningen inför domstol i faderskapssaker fri från
hänsynen till något sådant stadgande. Det är parts ensak att i mål av sagda
natur själv förebringa nödig bevisning. Självfallet äger även domstol rätt att
före besluts fattande inhämta utlåtande från medicinskt sakkunnigt håll, i sista
hand k. medicinalstyrelsen. De av nämnda myndighet handlagda faderskapsärendena
äro emellertid jämförelsevis ganska sällsynta. Under sistförfluten 10 år hava
sålunda sammanlagt blott 13 sådana varit föremål för medicinalstyrelsens hand -

285

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

läggning, och av dessa förekommo icke mindre än fyra under ett och samma år.
Normen för faderskapssakernas avgörande inför domstol synes vara att söka i
följande av högsta domstolen vid skilda tillfällen avkunnade utslag: "

1) Kungl. Maj:ts dom d. 13 maj 1829, enligt vilket ett barn förklarats oäkta,
vars födelse inträffat 320 dagar efter faderns död; 2) Kungl. Maj:ts utslag d. 14
dec. 1906, däri erkänt samlag 306 dagar före barnets födelse ådragit vederbörande
skyldighet att betala uppfostringsbidrag; samt 3) Kungl. Maj:ts utslag d. 19 juli
1893, i vilket erkänt samlag 243 dagar före födelsen av ett moget foster likaledes
ådragit vederbörande sistnämnda skyldighet. Icke prejudikats natur äger ett av
Kungl. Göta hovrätt d. 28 maj 1909, efter medicinalstyrelsens börande, avkunnat
utslag, varigenom erkänt samlag 317 dagar före det mogna barnets födelse förpliktigat
till gäldande av barnuppfostringshjälp.

På ett mycket konsekvent sätt bar medicinalstyrelsen icke mindre i de i samband
med ovan anförda domstolsutslag avgivna yttrandena, än också i sina övriga
utlåtanden i faderskapssaker sökt giva uttryck åt den större eller mindre grad
av sannolikhet, varmed i icke otvivelaktiga fall det i fråga satta faderskapet
kunde antagas föreligga. Exempel saknas dock på att högsta domstolen härvid
fästat något som helst avseende. Utslaget har i varje fall grundat sig på, huruvida
möjlighet för det i fråga ställda faderskapet synts domstolen föreligga eller icke.

I Danmark, där förhållandena eljest i stort sett äro desamma som i Sverige,
äro de av landets högsta medicinska instans på området, för närvarande »Retsleegeraadet»,
handlagda faderskapsärendena synnerligen talrika, tack vare lagen
av d. 27 maj 1908 med »bestämmelser om utanför äktenskapet födda barn och
deras föräldrar». Ensamt under år 1910 avgav »Raadet» sålunda icke mindre än
710 yttranden i paternitetsärenden.1 Den praxis, som allt intill senare tid sedan
gammalt tillämpats, utgick ifrån och stödde sig på den förutsättningen, att ett
foster kunde födas moget redan 238 dagar efter det befruktande samlaget och att
ett på samma sätt beräknat havandeskap kunde taga en utsträckning av till och
med 310 dagar. Inför mycket stora foster (ex. 4-5 kilo) skedde en framflyttning
av såväl den ena som den andra tidsgränsen, så att dessa i fråga om så tunga
foster fastställdes till resp. 245:e och 320:e dagen. Senare har även för mindre
tunga foster den undre gränsen ytterligare framflyttats och är, tyckes det, f. n.

1 Jmfr Retslsegeraadets Aarsberetning for 1909—1910. Kabenhavn 1911, s. 193.

286 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

den 250:e dagen, under det att den övre gränsen icke oväsentligt tillbakaflyttats,
så att den f. n. synes utgöra den 300:e.x Ordföranden i Retslcegeraadet, professor
Knut Pontoppidan,1 synes dock personligen vara av den meningen, att havandeskapstidens
övre gräns lämpligen åter borde utsträckas till den 321 :a dagen från
kohabitationen.

I Norge anslöt sig detta lands högsta rättsmedicinska auktoritet, den medicinska
fakulteten, i en förklaring av d. 16 sept. 1893 till den i Danmark då rådande
praxis.

Tyska rikets civillag fastställer i § 1592 på ett mycket bindande sätt tiden från
och med den 181:a till och med den 302:a dagen före ett i äktenskap fött barns
födelse såsom utgörande den tidrymd, (»die Empfängnisszeit»), inom vilken samma
barn måste hava blivit avlat för att kunna för legitimt hållas. Kan bevisning
förebringas för (»Steht fest») — icke att barnet kan hava blivit eller sannolikt
blivit avlat, ty detta är icke tillfyllest,1 2 utan — att det faktiskt avlats tidigare
än den 302:a dagen före födelsen, skall dock enligt samma lagställe legitimationen
kunna godkännas. Bevisning om kortare havandeskapstid än 181 dagar är däremot
icke i lagen medgiven.

På alldeles samma sätt bestämmes i § 1717 avlingstiden för utom äktenskapet
födda barn. Lagen inrymmer dock med avseende på dessa icke någon bevisningsrätt
av den art, varom § 1592 talar.

Den i Österrikes civillag fastställda avlingstiden börjar för de inom äktenskap
födda barnen med den 181:a och slutar med den 300:e dagen. För de oäkta barnen
börjar den med den 180:e och slutar liksom för de äkta med den 300:e. Lagens
§ 157 medger i fråga om inom äktenskapet födda barn bevisning om en
utöver den 300:e dagen utsträckt havandeskapstid. Sådan bevisning har, ehuru i
lagen ej omnämnd, dock i praxis medgivits även för fall av oäkta bord.3

Avlingstiden i den franska rätten omfattar tidrymden från och med den 180:e
till och med den 300:e dagen före det i äktenskap födda barnets födelse. På alldeles
samma sätt begränsad har tidrymden i fråga blivit jämväl i republiken

1 Jmfr K. Pontoppidan. Retsmedicinske Forelsesninger og Studier. Reecke I, s. 117—118, 122.

2 v. Staudingers kommentar till tyska civillagen § 1592. Jmfr Haberda. Schmidtmanns Handbuch
der gerichtl. Medicin 1905. Bd. I, s. 337.

5 Jmfr Haberda. A. s., s. 334.

287

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

Schweiz’ nya civila lagbok av den 10 dec. 1907. Avlingstiden är här densamma
för äkta som för oäkta börd.

Den i samband med utarbetandet av en ny civillag i Sverige för närvarande
på dagordningen stående frågan, huruvida skäl möjligen kunde föreligga för att,
efter mönstret av de kontinentala rättssystemen, även i svensk rätt införa bestämmelsen
om en viss, till sina gränser fixerad avlingstid, ger tydligen en osökt
anledning att på något närmare håll skärskåda frågan om den rättsliga betydelsen
av en bestämmelse sådan som den ifrågavarande.

Stadgandet om en fix avlingstid i detta begrepps nuvarande betydelse återfinnes
redan i den gamla romerska rätten. I Digesta, lex de suis etc. säges därom:

»Post decem menses mortis natus non admittetur ad legitimam heriditatem. De
eo autem, qui centensimo octogensimo secundo die natus est, Hippocrates scripsit
et divus Pius pontificibus rescripsit justo tempore videri natum, nec videri in
servitutem conceptum, cura mater ipsius ante centensimum octogensimum secundum
diem esset manumissa.»

Den i den äldre romerska rätten stadgade avlingstiden omfattade sålunda tiden
från och med den 182:a till och med den 300:e dagen före barnets födelse. Stadgandet
hade, såsom därjämte synes, uteslutande avseende på inom äktenskapet
födda barn; utanför detta födda voro icke av lagen tillerkända några som helst
rättigheter gent emot den naturlige fadern.

Ändamålet med bestämmelsen var att bereda rättsligt skydd åt äktenskapets,
av lagen på flera andra sätt erkända helgd samt att i samband därmed utgöra
ett värn för den gifta kvinnans heder och familjelivets lugn. Och ett skydd av
detta slag ansågs så mycket mera nödvändigt, som själva befruktningsakten vore
en naturens hemlighet, vilken icke ens till tiden läte sig genom mänsklig iakttagelse
säkert fastställas, och vars realitet i ett givet fall först efter någon tids
förlopp komme till synes. Själva den naturlige fadern kunde sålunda under vanliga
förhållanden icke lämna rättsligt bindande bevis för sitt faderskap.

Det ligger i uppenbar dag, att det är från den gamla romerska rätten, som
motsvarande bestämmelser i den moderna rätten hava sin källa och förebild. Den
trognaste efterbildningen torde väl vara att söka i Frankrikes civillag, där, som
förut nämnts, avlingsperioden finnes bestämd till tiden från och med den 180:e

288 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

till och med den 300:e dagen, och som i överensstämmelse med den gamla romerska
rätten icke inrymmer något erkännande av de utom äktenskapet födda barnens
rätt gent emot fadern.

De i den äldre romerska rätten bestämmande motiven för en i lagen fixerad
avlingstid uppbära, såsom det synes, även i den moderna rätten däremot svarande
stadganden. Man pekar sålunda allt fortfarande på de med den fulla bevisningen
i tvistiga faderskapsmål alltid förbundna vanskligheterna och nu för tiden framför
allt på de från medicinskt sakkunnigt håll avgivna utlåtandenas oftast alltför
obestämda innebörd och menar, att en i sådana mål medgiven fri, på förekommande
omständigheter sig grundande bevisning uppenbarligen lämnar ett mycket
stort spelrum åt domarens godtycke, vilket åter måste synas synnerligen olämpligt,
ja betänkligt, då under ifrågavarande förhållanden så stora intressen, som
familjelivets helgd och den kvinnliga ärbarheten stå på spel.

En synnerligen varm förfäktare av den romerska rättens syn på saken är v.
Savignyx, från vilken här återgivna motivering väsentligen är hämtad.

I huvudsak samma ståndpunkt som v. Savigny intaga emellertid, såsom det vill
synas, så gott som undantagslöst rättslärde och praktiserande jurister överallt, där
rätten i sig upptagit bestämmelserna om en fix avlingstid. Ja, det kan te sig,
som om man på dessa håll ansåge sig i rättsskipningens intresse icke kunna undvara
stadgandet därom.1 2

Något mindre avgjord är nog under samma rättsförhållanden läkarnas ställning
till frågan. De resignera tydligen utan vidare under det nedärvda juridiska
kravet och kunna även med bästa vilja icke gärna däremot resa någon verksam
opposition, så länge de såsom representanter för sin vetenskap icke äro i stånd
att på ett mera fullkomligt sätt, än vad som nu är fallet, bidraga till utredningen
och det slutliga avgörandet av inför domstol dragna tvister av faderskapsnatur.

På en speciell punkt av frågan om den lagstadgade avlingstiden äro meningarna,
mindre bland juristerna än framför allt bland läkarne och särskilt, synes det, i
Tyskland, avgjort delade, nämligen med avseende på riktigheten av de för samma
tid i lagen uppdragna gränserna. Det är framför allt, ja, i de flesta fall väl

1 C. v. Savigny. System des heutigen Römisclien Rechts, 1840. Bd. II., s. 386 o. 414.

2 Jmfr v. Winckel. Ueber die Dauer der Schwangerscliaft. Die deutsche Klin, v. Leyden n. Klemperer.
Bd. IX, s. 1.

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet. 28!)

uteslutande den övre av dessa gränser, varom striden bland läkarne rör sig. På
en del mycket auktoritativa håll anser man, att denna gräns på ett alltför trångt
sätt markeras genom den 300:e dagen, ja, att den även i Tyskland, där densamma
ju sammanfaller med utgången av den 302:a dagen, blivit satt för lågt.

Såsom den förnämsta representanten för denna riktning får väl v. Winclcel
anses. Till hans mening sluta sig dock en hel del av Tysklands allra främsta
namn på obstetrikens område, av vilka en del i enlighet härmed yrka på att den
övre gränsen måtte framskjutas ytterligare 6—8 dagar, varigenom den lagstadgade
avlingstiden i Tyskland komme att omfatta t. o. m. den 308—310:e dagen,
under det andra, och bland dem v. Winclcel1 själv, anse det nödvändigt, att samma
gräns framflyttas ända till den 321 :a dagen eller ännu längre (325:e).

Häremot göres i våra dagar från juridiskt håll med eftertryck gällande, att
gränserna för en i lag fixerad avlingstid, till undvikande av orättmätiga anspråk

o. a. olägenheter, måste göras så trånga som någonsin möjligt är, eller-med andra
ord, att tidsrymden i fråga ej får utsträckas en dag längre än vad den biologiska
erfarenheten anvisar såsom nödvändigt till skyddande av barnets rättsliga intressen
gentemot den naturlige fadern. Och man finner sig icke övertygad om, att
icke dessa intressen genom den nuvarande bestämmelsen skuile vara på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda.

I närmaste anslutning till denna uppfattning har från juridiskt håll angrepp
riktats mot det sätt, varpå den för avlingstiden i lag bestämda undre gränsen,
så gott som allmänt den 180:e dagen, blivit bestämd.

Sålunda fordrar v. Kräwel1 2, att denna gräns högst väsentligt framflyttas. För
ett vid födelsen bevisligen moget barn bör, enligt v. Kräwel, den i lag fixerade
avlingstiden inskränkas till tiden från och med den 275:e till och med den 300:e
dagen före barnets födelse och för de icke bevisligen mogna och omogna fostrens
vidkommande bör ingen som helst lagstadgad avlingstid ifrågakomma, utan böra
dessa fall alltid avgöras på den fria bevisningens väg.

»Septimo mense nasci perfectum partum» hade den gamla romerska rättens stora
auktoritet, Hippocrates, en gång sagt, och orden blevo i rätten lag. Då den mo 1

v. Winclcel. Dauer der Schwangerschaft A. g., s. 654.

2 v. Kräwel (Gtheimer Jnstiz- nnd Oberlandesgcrichtsrath). Ueber den Beweis der Vaterschaft. Vierteljahrsehr.
f. gerichtliche Medicin n. öffentl. Sanitätswesen. N. F. Bd. XLVI, g. 269 o. följ

37—142979.

290 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

derna rätten bibehållit samma bestämmelse, bär den, menar v. Kräivel, därmed
berett ett hyende åt osedligheten.

Det må ju erkännas, att det för den, som icke varit i tillfälle att i det praktiska
livet iakttaga verkningarna av den lagliga bestämmelse, varom här är tal,
alltid måste bliva i avsevärd grad vanskligt att rätt uppskatta det positiva
värdet därav.

Möjligen skall dock detta värde visa sig åtminstone i någon mån tillgängligt
för beräkning även på en annan än den direkta iakttagelsens väg. Är det nämligen
sant, som Tysklands och andra kontinentala staters jurister försäkra, att den
kontinentala rätten alltjämt icke kan undvara den, från den gamla romerska rätten
i mer och mindre oförändrad form nedärvda föreskriften om en absolut och noga
fixerad tid såsom presumtion för faderskap, så kan ju detta icke gärna tolkas på
mer än tvenne sätt. Antingen äro på grund av sociala eller andra, måhända till
dels icke närmare utredda förhållanden äktenskapets helgd och i samband därmed
även familjelivets lugn och den gifta kvinnans heder i de kontinentala statsbildningarna
mera hotade, än vad fallet är i de stater, för vilkas lagstiftning en
sådan presumtion för faderskapet fullständigt saknas. (Till dessa senare stater
hör, här än en gång nämnt, förutom de skandinaviska länderna bl. a. England.)
Eller ock böra väl på de, av här åsyftade lagstiftning berörda områdena av det
sociala livet i sistnämnda stater missförhållanden yppat sig, vilka gjort behovet
av en reform i de kontinentala rätternas anda och bokstav kännbart. Missförhållanden
av detta slag vore tydligen närmast att söka dels på den äktenskapliga
sammanlevnadens område, dels även i det allmänna tillvaratagandet av det utom
äktenskapet födda barnets rätt gentemot dess fader.

Då nu det förstnämnda av här gjorda antaganden icke synes på något sätt berättigat
och även det sistnämnda av dem tyckes sakna varje stöd i reala sakförhållanden,
torde den utav kontinentens jurister lancerade satsen om nödvändigheten
för faderskapsbevisningen in foro av en i lagen på absolut sätt fastslagen
avlingstid kunna betecknas såsom till sin innebörd minst sagt tvivelaktig och
därmed i behov av en grundlig omprövning.

Fullt riktigt är det, att det från medicinskt håll lämnade biologiska bidraget
till bevisningen i faderskapstvister, generellt sett, är och ganska säkert för

Om den beräknade längden av del mänskliga havandeskapet. 291

all tid kommer att bliva kännetecknat av en allt annat än önskvärd ofullkomlighet.

Detta sakförhållande kan dock tydligen icke få anses utgöra något tillräckligt
skäl för att från den rättsliga behandlingen av samma tvister mer eller mindre
fullständigt avlägsna den medicinska sakkunskapens biträde. En domstols främsta
uppgift är dock icke den att å tout prix fälla en dom; det mål, vartill den alltid
måste sylta, är väl att träffa ett med sanning och rätt möjligast sammanfallande
avgörande. Och biologien är, härom borde även herrar jurister vara fullt medvetna,
icke utan resurser att i detta avseende vara en värdefull vägledare!

Det torde vidare även från juridisk sida villigt medges, att stadgandet om en
på absolut sätt fixerad avlingstid såsom presumtion för faderskap även har sin
mindre ljusa sida. Själva v. Savigng1 visar en fullt vaken blick härför, då han
på tal om den i romerska rätten stadgade terminen yttrar: »Zwar kann unter
dessen Schutz manches wirklieh uneheliche Kind die Rechte eines ehelichen er langen---*.

Ja, nog må det kunna sägas, att de rent yttre betingelserna

härför icke äro alltför ogynnsamma, då ett redan 181 dagar efter äktenskapets
ingående fött barn, alldeles bortsett från dess vid födelsen företedda mognadsgrad,
enligt tysk rätt som regel är att betrakta såsom legitimt, eller då, såsom
på kontinenten för närvarande överallt är fallet, en änka vid mannens död på
mycket goda grunder kan räkna med en tid av en hel månad för att därunder
åt den döde väcka till liv en legitim arvtagare! Väl mindre mörk, men icke dess
mindre mycket beaktansvärd, är tydligen skuggsidan av samma stadgande jämväl
då man tar i betraktande den källa till orättmätiga anspråk på barnuppfostringshjälp
och trakasserier, som stadgandet i sig innebär för särskilt de manliga
kontrahenterna i icke-äktenskapliga förbindelser.

Det ligger i sakens natur, att nu påpekade olägenheter böra göra sig desto mera
gällande, ju längre den i lagen bestämda avlingstiden är, eller rättare ju mera
denna tidsperiods båda ändpunkter avlägsna sig från den för ett normalt havandeskaps
avslutning med ett moget foster vanliga tiden. Härav den helt naturliga,
här och var även från medicinsk sida till avgjort motstånd stegrade betänksamhet,
varmed man i Tyskland och annorstädes2 mött det av bl. a. v. Winckél gjorda

1 v. Savigny. A. s., s. 391.
a Jmfr Casalis. A. s., s. 86.

292 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

yrkandet på en väsentlig framflyttning av den i lagen fastställda avlingstidens
övre gräns.

Nu har visserligen lika litet v. Winckel som någon annan av dem, vilka med
honom förfäkta de verkliga senbördernas relativt vanliga förekomst, lyckats framlägga
några övertygande bevis för riktigheten av en sådan mening. Det kliniska
material, som i detta ändamål framlagts, kan trots sin imponerande storlek icke
övertyga. Därtill äro uppenbarligen de i varje enskilt fall lämnade primäruppgifterna
angående menstruation och framför allt kohabitation icke nog tillförlitliga.
Skulle det emellertid icke dess mindre en gång komma att visa sig, att den av
v. Winckel i förevarande fråga förfäktade meningen är riktig, vore därmed ganska
säkert förkastelsedomen uttalad över det i de kontinentala rätterna accepterade
stadgandet om en fix avlingstid såsom presumtion för faderskap. Detta i betraktande
av de farliga konsekvenser, en väsentligare utvidgning av samma tid nödvändigt
måste komma att medföra.

En återblick på vad hittills anförts torde visa:

att den i de kontinentala rättssystemen i obetydligt växlande form förekommande
bestämmelsen om en på absolut sätt fixerad avlingstid såsom
presumtion för faderskap är ett från den gamla romerska rätten hämtat
lån;

att saknaden i Sveriges och de övriga skandinaviska ländernas rätt av
ifrågavarande bestämmelse knappast lärer kunna betecknas såsom någon
efterblivenhet, då samtidigt såväl den engelska som den nordamerikanska
rätten är i saknad därav;

att bestämmelsen i fråga i principiellt hänseende så gott som uteslutande
hämtar sitt stöd hos juridikens målsmän, medan läkarne i stort sett därtill
intaga en skäligen likgiltig ställning;

att den i de kontinentala rättssystemen fixerade avlingstiden, omfattande
tiden från och med den 300:e ä 302:a till och med den 180:e ä 181:a dagen
före barnets födelse, på senare tiden och särskilt i Tyskland, blivit från
auktoritativt medicinskt håll häftigt angripen, såsom varande ur biologisk
synpunkt oriktigt bestämd;

att tillräckligt bindande biologiska bevis dock hittills knappast kunna

2D3

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

sägas vara förebragta för den av tyska forskare så enträget fordrade frarnflyttningen
av den i tyska rätten fixerade avlingstidens övre gräns;

att det i de kontinentala rättssystemen upptagna stadgandet om en fix
avlingstid såsom presumtion för faderskap väl kan vara förenat med avsevärda,
företrädesvis juridiskt tekniska fördelar, men att det å andra sidan
likvisst, ur etisk och social synpunkt sett, äger sin mycket beaktansvärda
skuggsida;

att denna skuggsida under för övrigt likartade förhållanden måste komma
att göra sig desto mera gällande, ju vidare gränser den i lagen fixerade
avlingstiden har, och att en anmärkningsvärd utvidgning av den f. n. i
den tyska rätten bestämda avlingstiden i riktning av dennas övre gräns
tydligen icke låter sig verkställas utan ett samtidigt svårt åsidosättande
av själva det med bestämmelsen om en fix avlingstid redan i den romerska
rätten avsedda etiska ändamålet;

att skäl synas fullständigt saknas för det antagandet, att inom stater,
vilka i likhet med Sverige varit och äro i saknad av bestämmelser om en
fix avlingstid, olägenheter och missförhållanden skulle hava kommit till
synes icke mindre på det äktenskapliga livets än även på de utomäktenskapliga
förbindelsernas område, vilka gjort behovet utav en bestämmelse
av här meromnämnda slag i mer eller mindre mån kännbart.

Den i det föregående berörda frågan, huruvida efter kontinentalt mönster även
i svensk rätt lämpligen borde kunna fixeras en viss tidrymd före barns födelse
med föreskrift, att samlag, som därunder infallit, skall antagas hava föranlett
befruktningen, torde härmed kunna betraktas såsom varande tillräckligt belyst.

Uppenbart synes vara, att nagra biologiska skäl för en sådan åtgärd icke kunna
med framgång åberopas och att, från medicinsk synpunkt sett, allt synes tala för
att tvister av faderskapsnatur i rättvisans och billighetens intresse bäst avgöras på
den fria bevisningens väg.

Skulle det nu icke desto mindre av rent juridiska eller andra skäl komma att
visa sig opportunt att även i svensk rätt införa stadgandet om en fix avlingstid
såsom presumtion för faderskap, ligger tydligen den allra största vikt däruppå,
att denna blir till sina gränser, biologiskt sett, så riktigt bestämd som möjligt.
Lagstiftaren kan, ma detta ännu en gång understrykas, genom att uppdraga

294 Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

åsyftade gränser allt för vida i själva verket av lagen frammana en effekt, som
är alldeles motsatt den, som med lagen avsetts. Men gränserna kunna även,
också detta må framhållas, göras så tränga, att lagens ändamål även på sådant
sätt mer eller mindre fullständigt förfelas.

Den i de kontinentala rätterna till den 180:e ä 181:a dagen före barnets födelse
bestämda avlingstidens undre gräns måste för närvarande, betraktad ur biologisk
synpunkt, betecknas såsom omotiverat låg. Valet av samma tidpunkt sammanhänger
uppenbarligen på ett intimt sätt med den romerska rättens stadgande rörande
den grundväsentliga betingelsen för att ett inom äktenskapet lött barn
skulle vid födelsen av lagen kunna erkännas såsom rättssubjekt i förhållande till
fadern. Detta var nämligen på intet vis beroende av huruvida barnet vid födelsen
visade sig vara livsdugligt eller icke. Så snart det blott var med liv framfött,
var dess ställning i detta avseende tydligt och klart erkänd.

Men den 180:e—181:a dagen före barnets födelse är icke i den mening, man av
Hippocrates’ bekanta, bär förut en gång citerade ord: »Septimo mense nasci perfectum
partum» funnit anledning antaga, på något vis ett naturligt gränsmärke i
det mänskliga fostrets liv. Det är ju nämligen numera välbekant, att ett foster
kan födas och mycket ofta även födes med liv före, ja, t. o. m. väsentligen före
den 180:e dagen från kohabitationen räknat, under det a andra sidan de fall, da
ett så tidigt fött foster kunnat vid liv bibehållas, alltså visat sig vara livsdugligt,
bevisligen äro utomordentligt sällsynta. Härav är tydligt, att en något mera
framskjuten tidpunkt av fostrets liv bättre skulle fylla sin plats såsom undre
gränsmärke för en i lagen fixerad avlingstid. Då nu emellertid förmagan av ett
självständigt extrauterint liv på ett något mera konstant sätt först tillkommer de
efter utgången av den 30:e veckan, från början av sista menstruationen räknat,
födda fostren, synas goda skäl tala för att sistnämnda tidpunkt, vilken approximativt
sammanfaller med den 200:e dagen efter kohabitationen1, och icke någon
tidigare göres till terminus a quo vid fastställandet av en tidsberäkning av bär
ifrågavarande art.

Vad åter terminus ad quem beträffar, torde denna med den 300:e dagens slut
vara så opportunt bestämd, som detta över huvud taget för närvarande är möjligt.
Ifrågasättas kan härvidlag särskilt, huruvida den tyska rättens två dagar längre

1 Jmfr s. 3.

295

Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet.

avlingstid verkligen innebär ett företräde, eller om icke tilläventyrs en 300 dagars
period på ett i stort sett minst lika lyckligt sätt gagnar det intresse, bestämmelsen
om en fix avlingstid blivit satt att tjäna.

Eu på detta sätt begränsad avlingstid, omfattande alltså tiden från och med den
200:e till och med den 300:e dagen före barnets födelse, måste av tungt vägande
biologiska skäl alltid vara förenad med rätten till fri, på sakkunnig utredning av
det nyfödda barnets mognadsgrad och andra med fallet sammanhörande omständigheter
grundad bevisning om en före den 200:e, eventuellt efter den 300:e dagen
inträffad födelse.

Enkel rättvisa synes slutligen bjuda, att, i fråga om rätten till bevisning av
sådan art, äkta och oäkta börd bliva fullt likställda.

296

Bilaga 2.

Yttrande av Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegii
delegerade i fråga om faderskapsbevisningen.

Till Karolinska institutets Lärarkollegium.

I skrivelse av d. 31 maj 1911 hade Kung!, medicinalstyrelsen begärt lärarkollegiums
yttrande med anledning av en till medicinalstyrelsen från chefen för
justitiedepartementet anländ remiss, däri med hänsyn till den förestående lagstiftningen
angående rättsförhållandet mellan föräldrar och barn medicinalstyrelsen
anmodades avgiva och till lagberedningen överlämna »yttrande ur medicinsk
synpunkt:

l:o) huruvida, efter mönstret av de kontinentala rättssystemen, lämpligen kan
fixeras viss tidrymd före barns födelse med föreskrift, att samlag, som därunder
infallit, skall antagas hava föranlett befruktningen, samt, i jakande fall, huru
denna tidrymd skall bestämmas;

2:o) huruvida bevisning bör tillåtas, att samlag, som ägt rum före eller efter
den tidrymd, vilken efter vad nyss är sagt kan varda fastslagen, verkat befruktande;
samt

3:o) om och i vad mån hänsyn lämpligen kan i lagstiftningen tagas till möjligheten
att utröna, vilkendera bland flera män, som haft samlag med kvinnan
under konceptionstiden, är att anse såsom fader.»

Med anledning av denna remiss beslöt lärarkollegium att till oss undertecknade
hänskjuta avgivandet av omnämda, genom medicinalstyrelsen infordrade yttrande.

Det är till fullgörande av detta uppdrag, som vi härmed anhålla att få göra
följande uttalande.

Yttrande av Karolinska mediko-kirurgislca institutets lärarkollegii delegerade. 297

Redan tidigt blev det oss vid vårt arbete klart, att de frågor, åt vilka det begärda
utlåtandet vore avsett att skänka belysning, icke för närvarande voro för
sådant ändamål nöjaktigt utredda. I vår svenska litteratur funnos inga auktoritativa
källor att tillgå, och de i den utländska litteraturen befintliga voro av
flera skäl icke utan vidare användbara.

En utredning visade sig sålunda vara av nöden, och det en ganska omfattande
sådan, därest vårt här avsedda yttrande skulle komma att bliva något annat och
mera, än ett huvudsakligen på personliga tycken grundat omdöme.

En sådan utredning har numera av undertecknad Key-Åberg utförts. Den bifogas
denna skrivelse i tryck under titeln: >/Om den beräknade längden av det
mänskliga havandeskapet och denna frågas betydelse för faderskapsbevisningen
in foro. Betänkande» etc.

Då de av författaren till omnämnda Betänkande gjorda uttalandena i fråga om
de i punkterna l:o) och 2:o) av chefens för justitiedepartementet skrivelse berörda
spörsmålen synes undertecknade Satin och Westermark konsekventa och riktiga,
äro vi samtliga eniga därom:

l:o) att, från medicinsk synpunkt sett, allt synes tala för att tvister av fader -skapsnatur i rättvisans och billighetens intresse såsom hittills bäst avgöras på
den fria bevisningens väg;

2:o) att, om det icke desto mindre skulle komma att visa sig opportunt, att
även i svensk rätt införa stadgandet om en fix avlingstid såsom presumtion för
faderskap, denna lämpligen bör omfatta tiden från och med den 200:e till och
med den 300:e dagen före barnets födelse;

3:o) att biologiska skäl tala för nödvändigheten av att ett eventuellt stadgande
om en på sådant sätt begränsad avlingstid blir förenad med rätten till
fri, på sakkunnig utredning grundad bevisning om en före den 200:e, eventuellt
efter den 300:e dagen inträffad födelse; samt

4:o) att i fråga om rätten till sådan bevisning äkta och oäkta börd synas böra
betraktas såsom likställda.

Vad slutligen beträffar den i chefens för justitiedepartementet skrivelse under
mom. 3:o) upptagna punkten, vilken icke blivit i undertecknad Key-Åbergs
Betänkande alls berörd, äro vi eniga därom, att under inga omständigheter

38—142979.

298 Yttrande av Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegii delegerade.

hänsyn bör i lagstiftningen tagas till den möjlighet, varom i bemälta punkt
talas.

Remisshandlingarna åtfölja jämte meromnämnda Betänkande denna skrivelse.
Stockholm den 2 mars 1912.

Algot Key-Åberg.

Mauk. Saliv.

F. Westermark.

299

Bilaga 3.

Medicinalstyrelsens yttrande i fråga om faderskapsbevisningen.

Till Lagberedningen.

&enom skrivelse den 19 maj 1911 har Kungl. Maj:t anbefallt Medicinalstyrelsen
att, med hänsyn till den förestående lagstiftningen angående rättsförhållandet
mellan föräldrar och barn, avgiva sådant yttrande, som i en skrivelsen bifogad
promemoria avsåges, ävensom att överlämna yttrandet till Eder.

Sedan Medicinalstyrelsen i ärendet infordrat utlåtande från Kungl. Karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium, har kollegiet jämlikt nådigt brev
den 14 april 1899 åt sina medlemmar professorerna A. H. A. Key-Aberg, M. J.
Salm och F. J. E. W ester mar k uppdragit att avgiva berörda utlåtande, och hava
dessa den 2 mars 1912 i ärendet inkommit med utlåtande, vilket härhos bifogas,
jämte en av bemälde Key-Aberg författad skrift »Om den beräknade längden av
■v det mänskliga havandeskapet och denna frågas betydelse för faderskapsbevisningen

in foro».

Efter övervägande av vad i ämnet blivit upplyst får Medicinalstyrelsen såsom
sitt eget utlåtande i ärendet åberopa ovan omförmälda, av Kungl. Karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegii delegerade avgivna utlåtande härutinnan.

Samtliga till ärendet hörande handlingar bifogas.

Stockholm den 15 mars 1912.

KLAS LINDROTH.

Herm. Petersson. E. Sederholm. Rickard Stenbeck.

A. E. Bastman.

301

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Konungen......................... 3

Förslag till

Lag om barn utom äktenskap.....................11

Om barnets namn........................11

Om vårdnad och förmyndei-skap..................11

Om underhållsskyldighet.....................12

Om arvsrätt..........................14

Om barnavårdsman ........................15

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.........17

Övergångsbestämmelser......................21

Lag om äktenskaplig börd.......................23

Lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning
..............................26

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.............27

Lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket......32

Lag om ändrad lydelse av 14 kap. 35, 36 och 37 §§ strafflagen......36

Lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.............38

Lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning...........39

Lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.....................41

Motiv.

Inledning..............................45

Motiv till

Förslag till lag om barn utom äktenskap................78

Om barnets namn........................78

Om vårdnad och förmynderskap..................82

Om underhållsskyldighet.................... 90

Om arvsrätt..........................122

Om barnavårdsman .......................133

302

Sid.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet ........143

Övergångsbestämmelser......................

Förslag till lag om äktenskaplig börd..................190

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning ......................204r

Förslag till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta........208

Förslag till lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket . 234

Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 35, 36 och 37 §§ strafflagen . 250

Förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen.........253

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning ......254

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.................25&

Särskilt yttrande av hovrättsrådet Tiselius................256

Bilagor.

1. Om den beräknade längden av det mänskliga havandeskapet och denna
frågas betydelse för faderskapsbevisningen in foro av Algot Key-lberg . . .271

2. Yttrande av Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegii delegerade

i fråga om faderskapsbevisningen..................296

3. Medicinalstyrelsens yttrande i fråga om faderskapsbevisningen......299