LAG ANGÅENDE STADSPLAN OCH TOMTINDELNING (Statens offentliga utredningar 1907:1)

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

LAG ANGÅENDE STADSPLAN OCH TOMTINDELNING

M. M.

AFGIFVET DEN 19 MARS 1904

DÄRTILL FÖRORDNADE KOMMITTERADE

STOCKHOLM

KUNQL. BOKTIIYCKKHIKT. P. A. NORSTEDT Sl 8ÖNER

1904

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Skrifvelse............................... 5

Förslag:

Förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning............ 9.

Förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer.......... 21.

Förslag till lag om ändrad lydelse af § 1 i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof................. 27.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förändring af tomts

område....................... 28.

Förslag till lag angående ändrad lydelse af § 80 i gällande förordning om kommunalstyrelse
på landet...................... 29.

Motiv:

Föregående svenska förslag till lag om stadsplan m. m............ 33.

öfversikt af utländsk lagstiftning..................... 36.

Allmänna motiv............................ 57

Speciella motiv...................... 67_

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilda i följd af fastställande
af planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator,
torg eller allmänna platser i stad, köping eller å annan ort, för hvars bebyggande
stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund
af befolkningens täthet tillämpas, hafva, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
18 september 1903, undertecknade tillkallats för att inom Kungl. Justitiedepartementet
utarbeta de författningsförslag, hvartill Riksdagens ifrågavarande
framställning kunde gifva anledning.

Till kommitterade har öfverlämnats en den 14 oktober 1902 enligt
beslut vid möte med stadsarkitekter i riket till Kungl. Maj:t ingifven
underdånig framställning i förevarande ämne.

Kommitterade, hvilka sammanträdde härstädes första gången den 5
oktober 1903, få härmed såsom resultat af sitt arbete öfverlämna
l:o) förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning;

2:o) förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer;

3:o) förslag till lag om ändrad lydelse af § 1 i förordningen angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866;

4:o) förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förändring
af tomts område den 26 maj 1899; och

5:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 80 i gällande
förordning om kommunalstyrelse på landet.

Motiv till förslagen äro desamma bifogade.

Stockholm den 19 mars 1904.

Johan Östberg.

A. Borgström.

Herman Ygberg.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

lag angående stadsplan och tomtindelning.

l Kap.

Om stadsplan.

1 §•

Städernas planläggning och bebyggande skola ske enligt denna lag
samt de ytterligare föreskrifter, som nu äro eller framdeles varda meddelade
i särskild af Konungen utfärdad byggnadsstadga för rikets städer.

För tillsyn å efterlefnaden häraf skall i hvarje stad finnas en byggnadsnämnd.
Angående nämndens sammansättning och utväljande galle
hvad särskildt är eller varder stadgadt.

Hvad sålunda är sagdt om stad skall gälla äfven för köping samt
för område, inom hvilket på grund af hittills gällande föreskrifter byggnadsstadgan
för rikets städer förklarats skola lända till efterrättelse, så ock
för annan ort, då sådant af omständigheterna påkallas och Konungens befallningshafvande
efter vederbörandes hörande därom förordnar genom beslut,
som skall underställas Konungens pröfning.

2 §•

För ordnande och bebyggande af stad, köping och annat sådant
samhälle, som afses i 1 §, skall finnas plan, omfattande såväl byggnadskvarter
som gator, torg och andra allmänna platser.

Stadsplan, som icke är af ålder bestående, erfordrar för sin giltighet,
att den blifvit af Konungen fastställd. Ansökan om fastställelse må

göras antingen af vederbörande samhälle eller af annan, som visar sig
vara ägare till hela det område, hvarå planen är afsedd att tillämpas.

Gällande stadsplan må ej ändras, med mindre därom af samhället
fattadt beslut varder af Konungen fastställdt, så vida fråga ej är endast
om jämkning af ringa betydelse i byggnadskvarters gränser eller dylikt, i
hvilket fall ändringen, om ej kronan tillhörig mark af densamma beröres,
utan underställning må äga rum, därest den af Konungens befallningshafvande
godkännes.

3 §•

Är stadsplan fastställd på ansökan af samhälle, skall bebyggd eller
obebyggd mark, som erfordras för de i planen upptagna gator, torg och
andra allmänna platser, när samhället det begär, mot ersättning afstås till
samhället. Härvid skola de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning,
dock att, där ersättning skall utgå ej blott för marken, särskildt värde
skall åsättas denna.

Ingår till allmänt begagnande upplåten väg eller plats i område, som
sålunda skall afstås, må ersättning därför icke utgå. Uppstår tvist huruvida
väg eller plats är af beskaffenhet att höra afstås utan ersättning,
varde i afbidan på tvistens afgörande särskildt värde satt å det område
tvisten galler.''

4 §•

Har stadsplan fastställts på ansökan af annan än samhälle, åligger
jordägaren att, i den mån han vill genomföra planen och innan bebyggande
må ske, ej mindre upplåta marken till erforderliga, i planen upptagna
gator, torg och andra allmänna platser, fri från inteckning, än äfven
tillhandahålla gatorna och de allmänna platserna vederbörligen iordningställda
och försedda med nödiga afloppsledningar.

5 §•

Finner Konungen efter därom af samhälle gjord framställning, att
stadsplan för ordnande af afbrändt eller trångt eller eljest på olämpligt

sätt bebyggdt område icke kan genomföras, med mindre samhället förvärfvar
jämväl mark, som icke tages i anspråk för gata, torg och annan
allmän plats, skall den mark, inom tid som af Konungen bestämmes, till
samhället afstås i den ordning förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof föreskrifver.

Lag samma vare, där Konungen finner, att för samhälles utveckling
oundgängligen erforderligt, i stadsplan upptaget tomtområde icke annorledes
kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande.

6 §•

Inom området för gällande stadsplan må ej uppföras ny byggnad
eller verkställas till nybyggnad hänförlig ändring af gammal byggnad, utan
att byggnadsnämnden därtill gifvit lof.

Har ändring af stadsplanen af samhället beslutats men ännu icke
vunnit godkännande, skall med pröfningen af anmäldt byggnadsföretag,
som beröres af ändringen, anstå, till dess frågan om ändringen blifvit slutligen
afgjord.

År stadsplan för visst område af samhället antagen, men fastställelse
därå ännu icke meddelad, skall, innan byggnadsföretag, som nu är sagdt,
därinom må företagas, tillstånd sökas hos byggnadsnämnden; och må med
pröfningen af anmäldt byggnadsföretag anstå, till dess slutligt beslut om
stadsplanen fattats.

Hvilka ändringar af befintligt hus böra till nybyggnad hänföras,
därom galle hvad särskilt, är eller varder föreskrifvet.

7 §•

Byggnadsföretag, hvarom i 6 § förmäles, må ej tillåtas å mark, som
skall ingå i gata, eller å del af ägoområde, som, efter afskiljande af hvad
till gata skall utläggas, icke utgör tillräcklig byggnadstomt, där ej ägaren
förbinder sig att, så snart sådant för gatans ordnande påkallas, på egen
bekostnad borttaga byggnaden och inteckning till säkerhet för förbindelsen
blifver i fastigheten meddelad.

Hvad i denna § och här nedan i denna lag sägs om gata galle
äfven om torg eller annan allmän plats.

8 §■

För statens under öfverintendentsämhetets vård ställda byggnader
och andra allmänna byggnader, till hvilka ritningarna skola enligt gällande
författningar af Konungen pröfvas, erfordras ej sådant tillstånd, som i
6 § sägs, men skall anmälan om tillämnadt byggnadsföretag göras hos
byggnadsnämnden.

9 §•

Har byggnadslof vägrats af anledning, som i 7 § omförmäles, och
skall ägoområde i sin helhet eller till så stor del, att återstoden icke utgör
tillräcklig byggnadstomt, ingå i gata, vare samhället, såvida fråga ej är
om gata, som på grund af föreskrift i 4 § skall öfverlåtas af jordägaren,
pliktigt genast lösa ägoområdet. Är däremot, efter afskiljande af hvad
till gata skall utläggas, återstoden tillräcklig såsom byggnadstomt, äge
här stadgad lösningsskyldighet icke rum.

Styckning af ägoområde inom befintlig stadsplan, som försiggått
efter det denna lag trädt i kraft, må ej föranleda ökad lösningsskyldighet
för samhället, ej heller styckning af ägoområde, som, efter det denna lag
blifvit gällande, ägt rum, sedan stadsplan för området blifvit af samhället
antagen.

10 §.

Skulle den samhälle enligt 9 § åliggande lösningsskyldighet föranleda
betungande utgifter å tid, då stadsplans genomförande för ägoområde,
som skall iidösas, ännu icke anses vara af behofvet påkalladt, och har
Konungen förty medgifvit anstånd med planens genomförande, må anmäldt,
emot planen stridande byggnadsföretag tillåtas.

11 §•

Skall enligt stadsplan en för allmänt, begagnande upplåten gata till
hela sin bredd eller en del däraf igenläggas, och blifver i följd däraf tomt

i saknad af utfartsväg eller eljest otjänlig till bebyggande, vare samhället
pliktigt lösa tomten, innan gatan må igenläggas.

Där enligt fastställd ändring i stadsplan en å denna upptagen men
ännu icke för allmänt begagnande upplåten gata till hela sin bredd eller
någon del däraf uteslutes ur planen, vare samhället skyldigt lösa tomt invid
gatan, som i följd af ändringen blifver i saknad af utfartsväg eller
otjänlig till bebyggande, dock endast såvida byggnadsföretag å tomten
efter erhållet tillstånd påbörjats, före det samhället fattat beslut om
ändringen, eller ock tomten förvärfvats, sedan planen blifvit gällande men
före beslutet om ändringen.

Orsakas eljest skada, därigenom att gata till hela sin bredd eller
någon del däraf igenlägges eller uteslutes ur stadsplanen, skall samhället
därför utgifva ersättning.

12 §.

Tvist om skyldighet för samhälle att enligt 9 § lösa ägoområde eller,
efter ty i 11 § sägs, lösa tomt eller ersätta skada skall pröfvas af domstol,
men i fråga om sättet för löseskillings eller ersättnings bestämmande
och utgifvande galle hvad därom i förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof är stadgadt.

13 §.

Där så lämpligt finnes, må samhälle, innan fullständig stadsplan för
område upprättas, låta uppgöra plan öfver de hufvudgator, som äro afsedda
att framdragas öfver området. Ansökan om fastställelse af dylik
plan göres hos Konungen.

Sedan fastställelse vunnits, vare samhället berättigad! och, där vederbörande
jordägare så äskar, pliktigt att genast, i den ordning förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver,
lösa den för planens genomförande erforderliga mark. Ingår häri väg
eller plats, som är till allmänt begagnande upplåten, vare lag som i 3 § sägs.

14 §.

Vid bestämmande af lösen eller ersättning, hvarom i detta kapitel
stadgas, må hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som genom utförande

af stadsplan eller sådan plan, som i 13 § omförmäles, uppstår för den
fastighet, hvarom fråga är.

Har, efter det fastställelse vunnits å sådan plan, som afses i 13 §,
å mark, som erfordras för planens genomförande, uppförts byggnad eller
stängsel eller anlagts plantering, må ersättning därför vid markens inlösande
icke utgå.

15 §.

Kan samhälle, som enligt 3, 9 och 13 §§ skall utgifva lösen för mark, i
stället lämna ägaren annan mark, så belägen, att den kan sammanläggas
med mark, som kan återstå af ägaren tillhörigt område, då skall sådant
utbyte ske, om det å endera sidan yrkas och andra sidan ej genom flyttning
af läget lider märkligt men. Härvid skola skiftesstadgans bestämmelser
om ägoutbyte i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att
marken skall uppskattas i penningar med hänsyn till dess läge och lämplighet
i öfrigt såsom byggnadstomt.

Anmälan om fastställdt utbyte skall af den myndighet, som meddelat
fastställelsen, göras hos vederbörlig domstol för anteckning i fastighetsboken.

2 Kap.

Om sntas upplåtande och underhåll samt om tomtägares skyldighet att
återgälda samhället värdet af mark till gata.

16 §.

I stadsplan upptagen ny gata, hvilken det icke på grund af stadgandet
i 4 § tillkommer jordägaren att anlägga, skall upplåtas för allmänt
begagnande, i den mån bebyggandet vid densamma fortskrider kvarter
efter kvarter, räknadt från förut till allmänt begagnande upplåten gata,
så att hus finnas vid den ifrågavarande gatudelen uppförda till en sammanlagd
längd af minst en tredjedel af de vid samma gatudel å bägge
sidor befintliga tomtlinjer.

Angående sättet för ordnande och anläggning af gata äfvensom skyldigheten
att ombesörja och bekosta gjatas anläggning och underhåll galle
hvad för hvarje samhälle är eller varder stadgadt.

17 §.

Dä redan befintlig gata skall enligt stadsplan invid tomt utvidgas,
skall den nya gatudelen upplåtas till allmänt, begagnande, i den mån tomten
blifvit bebyggd åt gatan.

18 §.

Har väg eller plats utan ersättning upplåtits till gata, eller har på
grund af stadgandet i 4 § gata anlagts af jordägaren, åligger samhället
eller, där på grund af särskilda bestämmelser annan är underhållsskyldig,
denne att öfvertaga underhållet, i den mån bebyggandet fortskrider, såsom
i 16 § sägs.

19 §.

År gata, som finnes upptagen i stadsplan, hvilken blifvit fastställd
före det denna lag trädt i kraft, icke då upplåten till allmänt begagnande,
och har samhället först efter den tid förvärfvat den för gatan erforderliga
mark, vare ägare af tomt vid gatan skyldig ersätta samhället värdet
af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej till större bredd
än nio meter. Ingår till allmänt begagnande upplåten väg eller plats i
gatumarken, eller har gatumark eljest utan lösen af annan än vederbörande
tomtägare upplåtits åt samhället, skall ägare af tomt å hvardera sidan
utgifva godtgörelse för hälften af det för gatan i öfrigt erforderliga området
till en bredd af högst nio meter. Har ägare af tomt vid någondera
sidan utan lösen öfverlåtit gatumark till samhället, vare ersättningsskyldigheten
för ägare af den tomt i mån däraf jämkad.

Enahanda ersättningsskyldighet åligger, där stadsplan fastställes
efter det denna lag trädt i kraft, ägare af tomt invid gata, som upptagits
i planen, om gatumarken icke, efter ty i 4 § sägs, skall öfverlåtas till
samhället utan ersättning.

Är tomt belägen i hörnet af två sådana gator, som ofvan afses, omfattar
ersättningsskyldigheten tillika den del af gatukorset, som inneslutes
af den nyss angifna gatumarkens utdragna gränslinjer.

Har tomt förvärfvats från samhället, vare ägare af den tomt fri
från här stadgad ersättningsskyldighet.

20 §.

Den ersättning för gatumark, tomtägare enligt 19 § har att utgifva,
skall af byggnadsnämnden särskildt för hvarje tomt uträknas, efter de
belopp, samhället utgifvit för gatumarken, utan hänsyn till kostnad,
som kan hafva blifvit använd för markens planerande och ordnande till
gata. Ej må i värdet af gatumarken inräknas värdet af byggnad, stängsel
eller plantering.

Tomtägare, som icke åtnöjes med det sålunda utrönta ersättningsbeloppet,
är berättigad, senast inom trettio dagar efter det underrättelse
härom bevisligen tillställts honom, påfordra ny uppskattning af värdet å
den gatumark, han är skyldig ersätta. Dylik uppskattning skall göras af
sådan särskild nämnd, hvarom stadgas i förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof. Ersättningen bestämmes efter
markens värde vid uppskattningen, men må ej sättas högre än samhällets
kostnad för markens förvärfvande.

Uppstår tvist om vidden af den gatumark, tomtägaren har att ersätta,
skall särskildt värde uträknas å den mark, hvarom tvisten gäller.

21 §.

Ersättning för gatumark skall af tomtägare utgifvas, då gatan upplåtits
till allmänt begagnande samt tomten blifvit bebyggd. Ersättning,
som då ej är till beloppet fastställd, skall erläggas senast tre månader
efter det sådant skett.

Intill dess nu stadgad betalningsskyldighet blifvit fullgjord, må
tomtägare, där samhället det yrkar, af rätten förbjudas att hafva utgång
från tomten åt gatan.

Tomtägare vare ej berättigad bebygga tomt åt gata, som blifvit
till allmänt begagnande upplåten, innan han ställt säkerhet för ersättningens
utgifvande.

22 §.

Skall enligt stadsplan gata vidgas, och medför vidgningen rätt att
vid gatan uppföra högre byggnad än förut, vare den, som äger tomt vid
någondera sidan om gatan och vill begagna sig af denna rätt, skyldig
ersätta samhället högst en fjärdedel af värdet å den mark, som fordras
för gatans vidgning intill aderton meter framför hans tomt.

I fråga om ersättningsbeloppets fastställande och tiden för dess utgifvande
skola de i 19, 20 och 21 §§ meddelade bestämmelser äga motsvarande
tillämpning, och vare tomtägaren ej berättigad utföra byggnadsföretag,
som här afses, förrän han ställt säkerhet för ersättningens utgifvande.

3 Kap.

Om tomtindelning.

23 §.

År stadsplan till större eller mindre del grundad på en viss tointindelning,
som därmed står i omedelbart samband, skall den tomtindelning,
som sålunda uppgöres i sammanhang med stadsplanen, jämte denna underställas
Konungens pröfning.

I alla andra fall skall byggnadsnämnden, enligt de närmare föreskrifter
som åro eller varda meddelade, handlägga frågor om kvarters
indelande i byggnadstomter samt om jämkningar i gällande tomtindelning.
Nämndens beslut i dessa ärenden skola underställas Konungens befallningshafvande,
som antingen utan förändring fastställer eller ock ogillar besluten.

Beslut om sådan jämkning i gällande tomtindelning, hvarigenom två
tomter sammanläggas till en eller från tomt afstyckas viss del att med
annat område sammanläggas till en tomt eller med tomt sammanlägges
område, som ej i tomtindelning ingår, eller tomtdel, som förvärfvats i den
ordning förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof föreskrifver, må ej gå i verkställighet, förrän, på sätt i lagen angående
förändring af tomts område stadgas, rätten lämnat medgifvande
till den åtgärd.

Rätt att påkalla tomtindelning inom kvarter tillkommer ägare af
mark, hvilken ej redan utgör tomt.

24 §.

Ägare af tomt inom kvarter, som helt och hållet eller till större
delen afbrunnit, må, där befintlig tomtindelning icke öfverensstämmer med
gällande föreskrifter, påkalla ny tomtindelning inom kvarteret.

Varder tomt, i följd däraf att en del utlägges till gata, så minskad,
att återstoden icke är användbar för bebyggande, eller utgör område, som
uppkommer i följd däraf, att gata till hela sin bredd eller någon del däraf
igenlägges, icke för sig lämplig byggnadstomt, då må ock ny tomtindelning,
när någon ägare det begär, ske, i den utsträckning som pröfvas
erforderlig för beredande af lämpliga byggnadstomter.

Äro vederbörande tomtägare inom byggnadskvarter ense om ändring
i befintlig tomtindelning, må densamma fastställas, såvida den pröfvas vara
för kvarterets ändamålsenliga bebyggande lämplig.

25 §.

Genom tomtindelning, som af byggnadsnämnden beslutes, må ej
ändring göras i gränserna för kronan tillhörigt område, såvida Konungen
ej därtill gifver lof.

26 §.

Tillstånd till utförande af byggnadsföretag inom kvarter må ej meddelas,
med mindre sökanden visar, att det område, hvarå byggnaden är
afsedd att uppföras, utgör en i öfverensstämmelse med gällande tomtindelningsplan
bildad byggnadstomt, äfvensom, där sä erfordras, styrker,
att bvggnadsnämnden gifvit tillstånd till tomtens bildande och att hinder
för verkställighet af nämndens beslut ej enligt 23 § mött.

27 §.

Äro flera ägare af särskilda delar uti en i gällande tomtindelningsplan
upptagen tomt, vare den, hvars tomtdel är bebyggd, berättigad till

sig lösa tomtdel, som är obebyggd. Begagnar han sig icke af denna rätt
och finnas flera än en obebyggd tomtdel eller äro samtliga tomtdelarna
obebyggda, hafva ägare af obebyggd tomtdel rätt att lösa annan sådan
tomtdel. Vilja flera ägare af bebyggda tomtdelar eller flera ägare af obebyggda
tomtdelar lösa samma obebyggda tomtdel eller vilja flera ägare af
obebyggda tomtdelar lösa en hvar annans tomtdel, hafve den företräde att
lösa, hvars tomtdel är störst, och skilje lotten mellan dem, hvilkas tomtdelar
äro lika störa.

Finnes bebyggd tomtdel vara af ringa värde i förhållande till värdet
af annan bebyggd eller obebyggd tomtdel, då må ägaren af den tomtdel,
som har större värde, lösa den andra tomtdelen.

Varder obebyggd tomtdel ej inlöst af annan delägare i tomten, vare
samhället pliktigt att, när ägaren det begär, till sig lösa tomtdelen.

28 §.

Tvist om rätt eller skyldighet att, efter ty i 27 § sägs, lösa del i
tomt skall handläggas i den för tvistemål i allmänhet stadgade ordning,
men i fråga om sättet för löseskillingens bestämmande och utgifvande
galle hvad i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof finnes stadgadt.

29 §.

Kan den. som skall lösa obebyggd tomtdel, i stället lämna ägaren
mark af beskaffenhet, som i 15 § sägs, må utbyte ske, på sätt och under
villkor som i nämnda § stadgas.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

30 §.

Företager någon byggnadsarbete utan byggnadsnämndens tillstånd,
där sådant enligt denna lag erfordrats, eller att utan att hafva på förhand

hos byggnadsnämnden anmält arbetet, där sådant bort ske, böte från och
med fem till och med femhundra kronor och vare dessutom underkastad
skyldighet att ändra det utförda arbetet, om byggnadsnämnden finner
nödigt sådant förordna.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras
fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

31 §•

Förseelse, hvarom i 30 § sägs, åtalas af allmän åklagare vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller,
där sådan icke finnes, vid allmän domstol. I fråga om klagan öfver domstols
eller poliskammares beslut i dessa mål galle hvad i allmänhet angående
besvär i brottmål är förordnadt.

32 §.

Öfver beslut, som enligt denna lag af byggnadsnämnden meddelas,
må klagan föras hos Konungens befallningshafvande inom trettio dagar
efter erhållen del af beslutet.

33 §.

Skall på grund af föreskrift i 9, 11, 13 eller 27 §§ mark, tomt eller
tomtdel lösas eller enligt 11 § ersättning utgifvas för skada, må en hvar
sakägare göra ansökan om tillsättande af den särskilda nämnd, som har
att bestämma löseskillingens eller ersättningens belopp.

Godtgörelse åt den särskilda nämnden äfvensom all undersökningskostnad
skola i fall, som afses i 9, 11 och 13 §§, gäldas af samhället och
i fall, som omförmäles i 27 §, af den som skall utgifva löseskillingen.

Erfordras enligt 20 § ny uppskattning af värdet å den gatumark,
tomtägare är skyldig ersätta samhället, må jämväl samhället göra ansökan
om den särskilda nämndens tillsättande. Godtgörelse till nämnden och annan
kostnad gäldas, där ersättningen varder satt till lägre belopp än enligt
byggnadsnämndens uträkning, af samhället, men eljest af tomtägaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

ändringar i nedannämnda §§ af byggnadsstadgan för rikets

städer.

§ l.

Städernas planläggning och bebyggande skola ske enligt lagen angående
stadsplan och tomtindelning samt denna byggnadsstadga och städernas
i öfverensstämmelse därmed upprättade byggnadsordningar, innehållande
de ytterligare föreskrifter, som anses erforderliga för ordnande af
hvarje särskild stads byggnadsväsen.

§ 2.

Nuvarande 1 utgår.

1. Byggnadsordning för stad antages etc. enligt nuvarande lydelsen
af 2.

2. Samma lydelse som nuvarande 3.

3. Samma lydelse som nuvarande 4.

§ 3.

1. Närmaste inseendet öfver stads bebyggande utöfvas af byggnadsnämnden.

2—8 oförändrade.

_ § 6.

1. Byggnadsnämnden öfvervakar efterlefnaden af lagen angående
stadsplan och tomtindelning, denna stadga och stadens byggnadsordning

samt upptager och afgör de ärenden, som enligt dem skola bedömas och ej
tillhöra annan myndighets pröfning.

2. Särskildt bör nämnden ägna synnerlig uppmärksamhet däråt,

att i afseende på stadsplanen — — — — — efterlefves;

att tomtindelning och tomtreglering ändamålsenligt verkställas och
att byggnadstomterna därvid erhålla tillräckligt ytinnehåll;

att — — — — — bildas; samt

att----— bebyggande.

§ 7.

1. I alla — — — -— — Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

2. Innan stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan afgöra eller
yttra sig öfver förslag till stadsplan eller till tomtindelning och tomtreglering
eller pröfva förslag till ändring i stadsplan eller till stadgande i
byggnadsordningen, skall, såvida ej byggnadsnämnden själf väckt förslaget,
dess yttrande inhämtas. Vid underställning — — — — — åtfölja.

§ 9.

Nuvarande 1, 2 och 3 utgå.

1. Visar sig behof eller uppstår eljest önskan att utsträcka stads
bebyggande till område, som ej innefattas i den gällande stadsplanen, bör
genom stadens försorg plan för detta område skyndsamt uppgöras, på det
icke hinder genom byggnader må läggas för en sådan plans genomförande.

2. Sålunda uppgjordt förslag till stadsplan skall genom byggnadsnämndens
försorg hållas för allmänheten tillgängligt under minst en månad
efter därom utfärdad kungörelse, och skola ägarna af de fastigheter, som
beröras af planen, om de är o kända och inom riket boende, genom särskilda
kallelsebref härom underrättas.

3. Efter utgången af den i näst föregående mom. omförmäla tid
skall byggnadsnämnden för pröfning öfverlämna förslaget jämte inkomna
anmärkningar och eget utlåtande öfver dem till stadsfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, allmänna rådstugan. Antages stadsplan, skola vederbörande
fastighetsägare, så fort ske kan, härom underrättas, på sätt i mom.
2 stadgas.

4. Varder planen fastställd, skall densamma under minst en månad
efter därom af byggnadsnämnden utfärdad kungörelse vara offentligen
framlagd.

5. Hvad i inom. 2, 3 och 4 sägs om stadsplan gälle äfven om
ändring i stadsplan samt om sådan plan, hvarom förmäles i 13 § af lagen
angående stadsplan och tomtindelning.

§ 10.

År med föranledande af bestämmelse i 2 § af lagen angående stadsplan
och tomtindelning förslag till stadsplan uppgjordt icke af staden utan
af ägaren till den mark, hvarå planen är af sedd att tillämpas, skall ansökan
om fastställelse af planen inlämnas till Kungl. Maf.ts befallningshafvande,
som däröfver infordrar stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans yttrande,
innan handlingarna till Kungl. Maj:t insändas.

Varder planen fastställd, skall ett exemplar däraf med tillhörande
beskrifning jämte Kungl. Maj:ts beslut om fastställelsen af jordägaren
ofördröjligen ingifvas till byggnadsnämnden, som föranstaltar om planens
framläggande, såsom i § 9 mom. 4 sägs.

§ 11.

1. Stadsplan och sådan plan, hvarom i 13 § af lagen om stadsplan
och tomtindelning förmäles, skola — —--— beskrifning.

2 och 3 oförändrade.

§ 12.

1. Stadsplan bör så uppgöras — — — — — prydlighet. För
sådant ändamål bör tillses bland annat,

att gatornas bredd och riktning lämpas efter rörelsens behof;
att torg — — — — — husraderna.

2. Oförändrad.

§ 13.

I ny stad eller stadsdel må gata, som är afsedd att förmedla betydligare
trafik, ej utläggas till mindre bredd än 18 meter. Annan gata

må utläggas med eu bredd af endast 12 meter och inom område, som är
afsedt allenast för bostadshus med särskilda föreskrifter i afseende å byggnadssättet,
med än mindre bredd.

Städerna

utgår.)

§ 15.

■ helt och hållet iakttagas. (Återstoden

§ 17.

1. Kvarters-----kvarteret.

2. (2 och de två första punkterna af 3 utgå) Drätselkammaren
eller annan kommunens förvaltande myndighet, som i byggnadsordningen
bestämmes, bör vaka däröfver, att vid handläggningen af frågor om kvarters
indelning i tomter eller om jämkning i gällande tomtindelning afvikelse
icke sker från syftet i denna stadga att ernå en väl ordnad tomtindelning;
och äger denna myndighet för sådant ändamål att, där anledning
förefinnes, öfverklaga byggnadsnämndens och Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvilka därför skola samma myndighet delgifvas.

Nuvarande 4 uteslutes.

§ 18.

1. Vid tomtindelningar skall noga tillses, ntt hvarje tomt får gränslinje
mot gata, som är i stadsplan upptagen, och att tomterna erhålla

sådan form och storlek samt jämväl i öfrigt så läggas, att de---

--bebyggas.

2. Oförändrad.

3. Såvult sådant utan åsidosättande af de i mom. 1 och 2 gifna
föreskrifter kan ske, har byggnadsnämnden att vid tomtindelning rätta sig
efter bestående äganderättsförhållanden; och bör nämnden verka för, att
uppkommande tvistefrågor lösas genom öfverenskommelse mellan vederbörande
sakägare.

§ 22.

1. I hvarje stad----— afloppen.

2. Ny stad eller stadsdel må ej bebyggas, utan att sådan plan, som
ofvan omförmäles, för honom är antagen och sättes i verket, i den mån
gatorna upplåtas för allmänt begagnande.

3. Byggnadstomt —--— — försvåras.

§ 37.

1. Vid ansökan om byggnadslof, hvarom i 6 § af lagen om stads plan

och tomtindelning förmäles, skola fogas ritningar, så upprättade, som
i byggnadsordningen närmare bestämmas. Dessa--—--utmärkt.

2. För mindre — — — — — fogas.

§ 38.

1. Då nämnden pröfvar byggnadsfrågor, bör tillses, jämte annat

som till en sådan pröfning hörer, att anmäld t byggnadsföretag öfverensstämmer
med gällande stadsplan och tomtindelning, att byggnaderna äro
lämpliga för de tomter--—--prydlighet.

2. Vid pröfning af ansökan om tillstånd att bebygga tomt, som
icke gränsar till en för allmänt begagnande upplåten gata, har nämnden
att tillse, att ägaren förvärfvat rätt till utfartsväg från tomten och att nödig
åtgärd vidtagits för vattnets afledande från tomten på ett för hälsovården
betryggande sätt.

3. År byggnad ej uppförd inom fem år sedan lof därtill gafs, har
tillåtelsen jämte den å ritning meddelade fastställelse förfallit.

§ 41.

1. När byggnad — — — — — betecknas.

2. Ilos nämnden skall föras tomtbok, hvari för hvarje tomt eller
annan lägenhet anteckning göres om alla tomten eller lägenheten rörande
beslut i fråga om stadsplans eller tomtindelnings genomförande.

§ 43.

Anmäles hos byggnadsnämnden sådant statens eller annat allmänt
byggnadsföretag, hvarom stadgas i 8 § af lagen angående stadsplan och
tomtindelning, skall nämnden tillse, att byggnaden får sitt läge å därför
bestämd plats, samt iakttaga hvad i §§ 39 och 41 är föreskrifvet.

§ 50.

Hvad i denna stadga är föreskrifvet om stad galle i tillämpliga
delar äfven för köping så ock för annan ort, för hvilken sådant förordnande
meddelats, som i 1 § af lagen angående stadsplan och tomtindelning
omförmäles; skolande Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de nu
nämnda fallen, efter det vederbörande blifvit hörda, till Kungl. Maj:ts pröfning
öfverlämna förslag dels om byggnadsnämndens på stället sammansättning
och utväljande samt vidden af hennes befogenhet dels angående hvilka
myndigheter i öfrigt, skola fullgöra de åligganden, som enligt denna stadga
tillkomma byggnadsnämnd i stad eller annan lokalmyndighet därstädes.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall ock, där så erfordras, förordna
lämplig person att, till dess byggnadsnämnd eller annan myndighet kan
träda i verksamhet, i dess ställe utöfva tillsyn öfver efterlefnaden af gällande
föreskrifter.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af § 1 i förordningen angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866.

§ l.

Då Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets
försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till uttappning
eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,
till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare ägare pliktig att
afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom skada
lider, ersättning därför. Har ägare af flygsandsfält försummat att därom
taga sådan vård, som särskildt föreskrifven är, äge ock Konungen förordna,
att det fält afstås skall; och galle i öfrigt, i fråga om villkoren
för afträdande däraf, hvad i denna förordning om annan jord eller lägenhet
stadgas.

Om skyldighet att afstå jord eller lägenhet, som erfordras för stadsplans
genomförande i stad, köping eller annan dylik ort, därom är särskildt
stadgadt.

År fråga----— — —----—--ersättning.

Kan ej — — —--— — — — —--—--stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förändring af
tomts område den 26 maj 1899.

i §•

Vill i stad någon sammanlägga två tomter till en, eller från tomt
afstycka viss del att med annat område sammanläggas till en tomt, eller
med tomt sammanlägga område, som ej i tomtindelning ingår, eller tomtdel,
som förvärfvats i den ordning gällande författning om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver, söke rättens medgifvande
till den åtgärd.

Hvad nu är sagdt af ser icke sådan förändring af tomts område, som
sker genom ägoutbyte enligt lö och 29 §§ i lagen angående stadsplan och
tomtindelning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse af § 80 mom. 3 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 27 maj 1898.

§ 80.

Mom. 3. Afser förordnande, hvarom i mom. 1 sägs, allenast en
eller derå af de i samma mom. omförmälda författningar, skola de i denna
§ meddelade bestämmelser lända till efterrättelse i fråga om sådana ärenden,
som åsyftas i de författningar, förordnandet angår.

Då Kungl. May.t förordnar om tillämpning för område å landet,
som ej utgör egen kommun, af lagen angående stadsplan och tomtindelning,
bestämmes härvid äfven om och i hvad mån de i denna § lämnade föreskrifter
skola för sådant område lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

MOTIV.

I anledning af en inom Riksdagens andra kammare år 1884 väckt
motion hemställde Riksdagen i underdånig skrifvelse den 9 maj 1884, att lag om stadsKung],
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till Plan m- mlagbestämmelser
för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstode mellan
kommunerna och enskilda i följd af fastställande af planer för eller
vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser
i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden
lika med de för stad gällande ansåges böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas.

Den 3 oktober 1884 uppdrog Kung]. Maj:t åt en kommitté*) att ututarbeta
de författningsförslag, hvilka kunde föranledas af Riksdagens omförmälda
skrifvelse. Kommittén afgaf den 24 augusti 1885 sitt betänkande,
omfattande förslag till lag om stadsplan och tomtindelning jämte
däraf beroende ändringar i åtskilliga författningar. Lagförslaget var fotadt
på följande hufvudgrunder.

Fastställelse af stadsplan skulle medföra skyldighet för ägare af
mark eller byggnad, som toges i anspråk för planens genomförande, således
äfven för kronan, att afstå densamma med skyldighet för samhället
att därför, såvida ej annorlunda stadgades, gifva lösen. Sedan stadsplan
blifvit fastställd, skulle det vara förbjudet att bygga å mark, som skulle
ingå i gata eller annan allmän plats eller å ägoområde, som efter afskiljande
af gatumark ej utgjorde ändamålsenlig byggnadstomt. Med detta
förbud skulle vara förenad skyldighet för samhället att lösa respektive områden
Där genomförande af stadsplan för ordnande af trångt eller eljest
olämpligt bebyggdt område icke annorledes kunde ske, skulle samhälle
efter Konungens bepröfvande kunna få rätt att mot lösen förvärfva alla de
fastigheter, som berördes af stadsplanen, vare sig de erfordrades för gator
eller icke.

Den, som ville bebygga tomt åt en ännu icke utlagd gata, skulle
vara skyldig att utan ersättning åt samhället öfverlåta äganderätten till

*) Kommittén bestod af landshöfdingen C. A. Sjöcrona såsom ordförande samt herrar
J. G. Richert, L. Broomé, F. Berglöf och M. Rubenson såsom öfrige ledamöter.

mark för halfva gatan utmed tomten, dock ej till större bredd än nio
meter, hvilken gatumark skulle lämnas fri från inteckning och fri från
byggnader. Tomtägare, som icke ägde gatumark, skulle i stället gifva ersättning
för marken efter värdering. Enahanda skyldighet ålåge tomtägare,
hvilken, innan lagen trädt i kraft, bebyggt sin tomt åt gata, som skulle enligt
stadsplan utläggas, äfvensom tomtägare, som ville bebygga tomt åt gata,
hvilken upplåtits till allmänt begagnande, innan sådant lagligen behöft ske.

Om utvidgning af redan befintlig gata medförde rätt att uppföra
högre byggnad än förut, skulle den, som ägde tomt å någondera sidan af
gatan, vara skyldig att, då han ville begagna sig af denna rätt, ersätta
samhället högst en fjärdedel af värdet å den mark, som fordrades för
gatans vidgning intill aderton meter framför hans tomt.

Om inom planlagdt område tomt efter tomt bebyggdes i oafbruten
följd, räknadt från befintlig gata, skulle för hvarje tomt, när densamma
blifvit bebyggd, vidliggande hälft af gatan upplåtas till allmänt begagnande,
ehuru högst för en bredd af nio meter. Om bebyggandet, räknadt
från befintlig gata, skedde annorledes än tomt efter tomt, skulle, när
minst halfva antalet tomter efter någondera sidan inom ett kvarter blifvit
bebyggda, vidliggande hälft af gatan till angifven bredd upplåtas för allmänt
begagnande. Mark, hvarmed befintlig gata invid tomt utvidgades,
skulle till allmänt begagnande upplåtas, när tomten blifvit bebyggd åt
gatan.

Om för stadsplans genomförande gatumark skulle läggas till tomt,
vore dess ägare skyldig lösa marken senast då tomten bebyggdes. Skulle
så stor del af en egendom ingå i gata, att återstoden ej utgjorde lämplig
byggnadstomt, vore samhället skyldigt inlösa denna återstod, allenast om
ägaren icke genom byte eller lösen kunde förvärfva nödigt tomtområde,
men tomt, som blefve i saknad af utfartsväg i följd af gatas igenläggning,
skulle alltid af samhället lösas, hvarjärnte annan skada i följd af igenläggningen
skulle af samhället ersättas.

Ägare af mark inom ett till tomter ej förut indeladt område vore
berättigad erhålla tomtindelning. Rätt att påkalla ändrad tomtindelning
skulle dessutom tillkomma ägare af tomt inom af brunnet kvarter. Vidare
finge, om tomt, i följd däraf att en del utlades till gata eller allmän plats,
så minskades, att återstoden ej vore användbar för bebyggande, ny indelning
af denna och omedelbart angränsande tomter ske.

Vore flera personer ägare af särskilda delar i en på något af nämnda
sätt bildad tomt, skulle ägare af bebyggd tomtdel vara berättigad förvärfva
obebyggda delar och därefter den, som ville bygga, hafva företrädesrätt
att lösa. Bland i öfrigt likställda ägare hade den, som ägde större tomt -

del, företrädesrätt och, om tomtdelarna vore lika stora, den, som först sökt
byggnadslof. Om samhälle, då mark skulle inlösas, eller tomtägare, då
han ville förvärfva annans tomtdel, i stället ville lämna lika god obebyggd
mark med sådant läge, att den kunde sammanläggas med mark, som
återstode af ägarnes område, finge sådant utbyte ske, om ägaren ej genom
flyttning af läget lede märkligt men.

Uppkommande frågor om lösen eller utbyte, om uppskattning af
egendoms värde samt huruvida och till hvilket belopp ersättning borde
utgå skulle pröfvas af en särskild nämnd, stadsplanenämnden, bestående
af en ordförande, utsedd för tre år af konungens befallningshafvande, och
fyra ledamöter, uttagna bland tjugu för ändamålet för en tid af tre år
utsedda personer. Lösen skulle, så vidt ske kunde, bestämmas efter gångbart
pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och beskaffenhet.
Hvad nämnden beslutade i afseende å värde af egendom eller belopp af
ersättning finge icke öfverklagas, men den, som i annat fall vore missnöjd
med nämndens beslut, finge fullfölja talan däremot i den för skiftesmål
stadgade ordning.

Kommittéförslaget utställdes till yttrande af öfverståthållareämbetet,
länsstyrelserna i riket och öfverintendentsämbetet, hvarjämte detsamma undergick
granskning i högsta domstolen. Förslaget föranledde emellertid icke
någon proposition till Riksdagen, enär, efter hvad som upplysts vid 1891
års riksdag, dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet vid
pröfningen af de grunder, på hvilka förslaget var byggdt, funnit, att en
lämplig lagstiftning i ämnet icke kunde på desamma grundas.

Frågan fick därefter hvila till 1897 års riksdag, då i en motion
inom andra kammaren föreslogs, att Riksdagen skulle återupptaga sin skrifvelse
af år 1884. Motionen, som afstyrkts af lagutskottet, bifölls af andra
kammaren men afslogs af den första och hade således förfallit.

Vid 1899 år riksdag återupprepades motionen, och i öfverensstämmelse
därmed hemställde då lagutskottet om en skrifvelse i ämnet till Kungl.
Maj:t. Lagutskottet framhöll, att ganska mycket skulle vara vunnet redan
därigenom, att i expropriationsförordningen intoges bestämmelse därom att,
då del af tomt för gatureglerings genomförande måste exproprieras, hänsyn
Unge vid ersättningens bestämmande tagas till den fördel, tomtägaren hade
att af regleringen påräkna, samt genom stadgande om rättighet för kommunen
att vid expropriation för gaturegleringar lämna vederbörande tomtägare
i vederlag annan jord inom det område, som af gaturegleringen berördes.
Lagutskottets förslag antogs i bägge kamrarna utan votering, hvarefter
riksdagens beslut anmäldes hos Kungl. Maj:t genom skrifvelse den
10 maj 1899.

öfver denna Riksdagens skrifvelse hördes öfverståthållareämbetet,
länsstyrelserna samt myndigheterna i rikets städer. De flesta hörda myndigheter
tillstyrkte en lagstiftning i det af riksdagen förslagna syftet. Sju
länsstyrelser och nio myndigheter afstyrkte dock förslaget, att tomtägare
skulle tvingas taga jord i vederlag, eller ansågo, att en sådan tvångsrätt
endast med stor urskiljning borde komma till användning. En länsstyrelse
och en magistrat afstyrkte det föreslagna tillägget till expropriationsförordningen.
Två magistrater afstyrkte all lagstiftning i den antydda riktningen,
och två länsstyrelser uttryckte sin tvekan om möjligheten att i
ämnet åvägabringa en lämplig lagstiftning.

Öfver sikt af

Wstiftning9 Innan kommitterade närmare redogöra för fullgörandet af det dem

lämnade uppdrag att utarbeta de författningsförslag, hvartill riksdagens
sistberörda framställning kunde gifva anledning, torde det vara erforderligt
att till fullständigande af den öfversikt öfver utländsk lagstiftning å förevarande
område, hvilken återfinnes i 1885 års kommittébetänkande och till
hvilken här må hänvisas, lämna en redogörelse för en del främmande länders
lagar i ämnet, hvilka tillkommit efter år 1885.

Norge. I Norge har den 27 juli 1896 utfärdats en ny byggnadslag för lan dets

städer utom Kristiania, Bergen och Trondhjein. Den är med nyss
angifna undantag gällande för landets samtliga köpstäder och lastageplatser
samt utanför dessa inom ett område af 200 meter, hvilket område förty
skall lyda under vederbörande stads eller lastageplats’ byggnads- och
kommunalstyrelser. Konungen kan dessutom förklara, att lagen i dess helhet
eller delvis skall äga giltighet jämväl för förstäder å landet, samt därvid
såväl förordna, att stadens byggnadsmyndigheter skola utsträcka sitt
verksamhetsområde till förstaden, som bestämma, att denna, i de afseenden
lagen omförmäler, skall lyda under stadens kommunalstyrelse och att förstadens
invånare efter af Konungen bestämda grunder skola deltaga i utgifterna
för stadens byggnadsväsen. Slutligen kan lagen helt eller delvis
af Konungen förklaras gällande för område å landet, inom hvilket större
komplex af byggnader uppförts eller en lifligare byggnadsverksamhet är
att förvänta.

För hvarje stad kan kommunalstyrelsen efter vederbörande myndigheters
hörande besluta, huruvida och i hvad mån någon del af stadens
område skall vara undantagen från lagens bestämmelser. Sådant beslut,
som ej får afse ändring i gällande föreskrifter om afstående af mark,
erfordrar dock för sin giltighet Konungens fastställelse.

I hvarje kommun skall vederbörande myndighet, i den man regleringsplan
ej finnes, utarbeta förslag till fullständig dylik plan för område,
som lyder under den allmänna byggnadslagstiftningen. Förslaget med
beskrifning och uppgift på gatornas höjdförhållanden skall, efter det. vederbörande
fastighetsägare satts i tillfälle att taga del däraf, öfversändas till
kommunalstyrelsen för antagande. Samma bestämmelser gälla i fråga om
ändring i och tillägg till planen.

Beträffande afbrändt område stadgas särskildt, att vederbörande
myndighet, äfven om plan redan förefinnes, sa fort ske kan, skall taga
under öfvervägande, huruvida någon förändring bör företagas, och förrän
denna fråga slutligen afgjorts, får icke påbörjas åter uppförande af någon
byggnad.

Kommunalstyrelsens beslut i regleringsfrågor erfordra för sin giltighet
Konungens fastställelse, men såväl det af vederbörande myndighet uppgjorda
förslaget som kommunalstyrelsens beslut äro interimistiskt bindande,
intill dess saken slutligen afgjorts, dock högst under fyra månader
från det myndighetens förslag afgifvits, och den, som under denna tid
måste rätta sig efter planen, äger ej, för den händelse planen ej vinner
fastställelse, undfå ersättning för sina utgifter.

Fastställd regleringsplan är gällande för tomtägare, äfven om gata
eller plats ännu icke upplåtits till allmänt begagnande; och ingen nybyggnad
får uppföras, utan att planen följes. Vid uppförande af byggnad inom
ej planlagdt område skall den byggande rätta sig efter vederbörande myndighets
särskilda bestämmelser i fråga om byggnadens läge in. in.

Gatorna skola, där ortsförhållandena ej lägga hinder i vägen,_ vara
minst 12,5 meter breda. Sedan kommunalstyrelsen beslutat expropriation
för anläggning enligt fastställd plan af nya eller utvidgning af äldre gator
och allmänna platser, är vederbörande jordägare pliktig att mot ersättning
enligt öfverenskommelse eller efter värdering afstå erforderlig mark, såväl
bebyggd som obebyggd. Vid värdering af byggnader skall till ersättningssumman
läggas ett års hyresinkomst. Då byggnad, belägen utanför
gatulinjen, undergår en så genomgripande reparation, att ytterväggarna
ofvanför grundmurarna helt eller delvis nedtagas, är ägaren skjddig att mot
ersättning indraga byggnaden i gatulinjen. Eljest verkställes expropriation
af gatuinark efter hand, till den utsträckning kommunalstyrelsen bestämmer.
Tomtägare kan dock påfordra, att kommunen genast skall inlösa
till gata eller allmän plats erforderlig obebyggd mark, då det utrönes,
att hans återstående mark skulle blifva otjänlig till bebyggande, eller att
hans egendom i följd af den inskränkning i möjligheten att bygga, som
regleringen medför, väsentligen minskas i värde.

Vid reglering af ett afbrändt. område äro vederbörande tomtägare
skyldiga att till kommunen afstå den mark, som fordras för tomternas
reglering sinsemellan, hvarvid de kunna kännas skyldiga att i ersättning
för tomt taga lika god och lämplig tomt i samma kvarter eller vid angränsande
sida af närmast belägna kvarter. Blir i följd af en sådan reglering
en tomt otjänlig till bebyggande eller afskuren från gata eller allmän
plats, så att den icke längre kan bebyggas mot denna, kan ägaren
fordra, att kommunen skall inlösa tomten efter uppskattning eller enligt
öfverenskommelse eller ock anvisa honom annan lika god tomt, så belägen,
som nyss är nämndt.

I hvarje fall, då tomtägare har rätt till ersättning för afstående af
mark till anläggning af ny gata eller allmän plats eller för utvidgning af
äldre sådan, skall vid uppskattningen tagas hänsyn till den nytta, han
kan hafva af anläggningen eller utvidgningen, så att ersättningen kan helt
och hållet bortfalla, om denna nytta visas uppväga värdet af hvad som
afståtts. Såväl vid fastställande af det ersättningsbelopp, som enligt dessa
föreskrifter tillkommer tomtägare för afstående af mark, som vid afgörande
af frågan, huruvida en tomt i följd af regleringsplans genomförande blir
otjänlig till bebyggande eller väsentligen minskas i värde, får hänsyn icke
tagas till styckning, som ägt rum, efter det planen antagits af vederbörande
myndighet.

Då ny gata eller allmän plats anlägges af kommunen, skola ägarne
af vidliggande tomter inom hvarje kvarter, i mån af tomts längd mot gata
eller plats, återgälda kommunen allt hvad den utgifvit för förvärfvandet
af den till gatan eller platsen erforderliga marken, så långt kvarteret sträcker
sig, dock blott till en bredd af 12,5 meter. Ersättningsbeloppet skall
utgifvas, då tomt blifvit bebyggd och gatan anlagd, inom tre månader efter
erhållen uppgift om dess storlek. Det kan indrifvas genom utmätning
och med samma förmånsrätt som den för fast egendom utgående kommunalskatten.

Nya byggnadslagar hafva vidare utfärdats för Bergen den 19 april
1899 och för Kristiania den 26 maj samma år. Af de speciella bestämmelserna
för Bergen må anföras följande.

Sedan förslag till regleringsplan behandlats af vederbörande myndighet,
skall detsamma under fjorton dagar hållas tillgängligt för jordägarne,
hvilka genom särskildt meddelande eller kungörelse i tidningarna skola
underrättas härom med anmaning att inom utsatt tid inkomma med eventuella
anmärkningar mot förslaget. Vid väsentliga ändringar i regleringsplan
förfares på samma sätt som i fråga om ny plan, hvaremot mindre väsentliga
ändringar kunna beslutas af kommunalstyrelsen, utan att Konun -

gens fastställelse erfordras. Slutligen afgjorda regleringar skola antingen
offentligen kungöras eller direkt meddelas vederbörande fastighetsägare.
De skola dessutom anmärkas i »pantregistret» på uppläggen för de fastigheter,
som af dem beröras. Ny- eller ombyggnad får icke företagas inom
område, för hvilket regleringsplan är under utarbetande.

Gatubredden för nya gator skall i allmänhet utgöra minst 15 meter
men kan inskränkas till 12,5 meter. Undantagsvis kunna med Konungens
begifvande anläggas smalare gator äfvensom gator med en bredd af 20
meter. Ingen tomt får bebyggas, med mindre densamma har utgång till
gata eller väg eller eljest därifrån finnes af vederbörande myndighet godkänd
utfartsväg. Äfven då fråga är om reglering af annat område än
afbrändt, är tomtägare inom området skyldig till kommunen afstå obebyggd
mark, som erfordras för tomternas reglering sinsemellan, såvida
det låter sig göra utan kränkning af ägarens berättigade intresse att få
behålla sin egendom oförminskad. Dessutom kan kommunen med Konungens
tillstånd expropriera såväl mark som byggnad, hvilken af vederbörande
myndighet förklarats hälsovådlig.

Tomtägare kan, äfven om icke någon del af hans mark tages i anspråk
för genomförande af regleringsplan, men tomten ändock i följd af
regleringen blir otjänlig såsom byggnadstomt, därför kräfva ersättning af
kommunen. Tomtägares påstående om skyldighet för kommunen att inlösa
honom tillhörig gatumark skall framställas inom ett år, från det regleringsplan
blifvit honom delgifven eller kungjorts. Då tomt i följd af stadsplans
genomförande blir otjänlig till bebyggande och ägaren på grund däraf
fordrar ersättning af kommunen, är denna berättigad att efter värdering
inlösa hela tomten. Vid bedömande af frågan, huruvida en tomt i följd
af stadsplans genomförande blir otjänlig till bebyggande, skall, för det fall
att hvad som återstår af tomten kan nyttjas i sammanhang med angränsande,
samme ägare tillhörande tomt, särskild hänsyn tagas härtill.

Då ny gata, plats, kaj eller passage anlägges af kommunen, skola
ägarne af angränsande tomter inom ett kvarter ersätta kommunen dess
kostnader för förvärfvandet af erforderlig mark, så långt kvarteret sträcker
sig, intill en bredd af 15 meter eller, där bredare gata anlagts, 20
meter. Vid gatukors skall hvarje hörntomt återgälda utlägget för en
fjärdedel af den mark, som icke ligger utmed kvarterens sidor. Om tomter
finnas blott på ena sidan af gatan, skola tomtägarne ersätta kostnaden
allenast för angränsande hälft af gatumarken. Därest kommunens
utgift har bestämts enligt öfverenskommelse och icke genom expropriation,
kunna tomtägarne påkalla ersättningsbeloppets fastställande genom
värdering. Vid anläggning af ny gata öfver bebyggd mark skola ägare

af angränsande tomter återgälda kommunen dess kostnad, i mån af den
ökning i värde tomterna genom anläggningen erhållit. Det åligger vidare
ägare af tomt utmed gata, som vid lagens trädande i kraft ännu icke
iordningställts, att, då han bebygger tomten samt gatan med trottoar och
kloakledning iordningställts, inom vissa begränsningar ersätta kommunen
kostnaden för iordningställandet till gatans halfva bredd. Dessa ersättningsbelopp
kunna jämväl uttagas genom utmätning och åtnjuta samma
förmånsrätt som kommunalutskylder af fast egendom.

Planer för anläggning af enskilda gator o. d. skola underställas
vederbörande myndigheters godkännande. Iordningställande af offentliga
gator genom enskild försorg får blott ske med vederbörligt tillstånd och
under stadsingeniörens kontroll. Sedan tillåtelse erhållits, må tomtägare
påkalla kommunens bistånd för expropriation af erforderlig mark. I fråga
om kostnadens fördelning och återgäldande skola bestämmelserna om förvärfvande
af gatumark och anläggning af gator genom kommunens försorg
äga motsvarande tillämpning.

Vederbörande myndighet kan i byggnadsfrågor, då sådant pröfvas
utan olägenhet kunna ske, medgifva tillfälliga afvikclser från lagens föreskrifter.
Sådant medgifvande kan när som helst återkallas och förutsätter,
att den byggande genom »thinghest» förklaring förpliktar sig att, när det
begäres, borttaga eller ändra byggnaden.

Bestämmelserna för Kristiania äro i hufvudsak öfverensstämmande
med de för Bergen gällande. Tvångsexpropriation af hälsovådlig mark
eller byggnad finnes likväl ej uttryckligen omförmäld. Följande särskilda
föreskrifter torde dessutom böra uppmärksammas.

Då det visar sig nödvändigt att reglera gata eller allmän plats utanför
planlagd t område eller företaga mindre väsentliga ändringar i gällande
plan, bestämmes sådant af vederbörande myndighet, dock med rätt för
tomtägare, som därmed icke åtnöjes, att få saken förelagd kommunalstyrelsen.
Delning af fastighet på sådant sätt, att det frånskilda området enligt
vederbörande myndighets åsikt icke är lämpligt för bebyggande, må icke
ske utan myndighetens tillstånd. Gatubredden skall, såvidt möjligt är, utgöra
15,7 meter och i fråga om nya gator 20 meter. I den yttre zonen
af stadsområdet skola gatorna i allmänhet vara 25 meter breda.

Tomtägares skyldighet att ersätta samhället kostnaden för förvärfvandet
af gatumark beräknas efter en gatubredd af 20 meter i inre och
25 meter i yttre zonen. Vid fördelningen betraktas hvarje gatudel, som
på en gång regleras, såsom en enhet. För så vidt i något fall kan utrönas,
att ersättningsbeloppet står i missförhållande till de fördelar, som
genom anläggningen till ikyndas angränsande fastigheter, kan ägare af tomt,

hvilken finnes stiga i värde i följd af anläggningen, åläggas att deltaga i
utgifterna härför i mån af tomtens ökning i värde, äfven om tomten icke
direkt gränsar till den gata, som är i fråga. Därest anledning att på
detta sätt få utgifterna i sin helhet guldna af tomtägarna icke heller förefinnes,
skall återstoden gäldas af stadskassa^

Då gammal gata eller plats af kommunen utvidgas eller ändras med
hänsyn till riktning eller höjdförhållanden, gäller i fråga om tomtägares
skyldighet att godtgöra kommunens utgifter härför hvad i fråga om anläggning
af ny gata är bestämdt.

En särskild kommission finnes anordnad för verkställande af förekommande
syner och uppskattningar. Den afgör under förrättningens gång
alla tvister om hvad som utgör föremål för expropriation eller ersättning.
Kommissionen består af fem ledamöter med lika många suppleanter, som
utnämnas af Konungen.

För Trondhjem äro bestämmelser om tomtägares skyldighet att deltaga
i kostnad för gatas ordnande lämnade genom en lay af den 21
maj 18.94.

I Danmark har den 12 april 1889 för Köpenhamn utfärdats en ny Danmark.
byggnadslag, hvars 14 § den 21 februari 1897 erhållit ändrad lydelse.

De af 1885 års kommitté refererade bestämmelser hafva dock i hufvudsak
bibehållits orubbade. Därjämte har kommunstyrelsen berättigats påfordra
expropriation af tomter, som väl icke skulle ingå uti ifrågasatta gator,
torg och vägar, men dock äro så belägna, att det kan anses vara af
väsentlig betydelse att hafva dispositionsrätt öfver dem för att åstadkomma
ett tillfredsställande ordnande af byggnadsförhållandena cvid eller mellan
de gator, hvilkas ordnande eller utvidgande ifrågasatts. A andra sidan är
alltid en fastighetsägare, för det fall att kommunstyrelsen påfordrar afstående
af en del af fastigheten, berättigad påkalla inlösen af hela fastigheten
eller de i följd af anläggning af gata, torg m. m. densamma frånskilda
delar.

Genom en lag af den 23 april 1897 äro ungefär enahanda föreskrifter
införda i byggnadslagen af den 19 april 1890 för Frederiksbergs kommun,
och kunna enligt en lag af den 5 december 1894 i landsortsstädernas byggnadsordningar,
som dock för sin giltighet fordra justitieministerns godkännande,
införas enahanda föreskrifter som de i sistnämnda byggnadslag
gällande.

Sachsen.

Af den i Tyska rikets stater numera gällande lagstiftning å förevarande
område torde i främsta rummet böra uppmärksammas den för
konungariket Sachsen den 1 juli 1900 utfärdade allmänna byggnadslagen,
som i 11 kapitel och 260 §§ ordnar byggnadsverksamheten såväl i stad
som på landet. Då lagen afser så olikartade förhållanden, har den å ena
sidan lämnat öppet att genom särskilda byggnadsordningar, »Ortsgesetze»,
hvilka för sin giltighet fordra inrikesministeriets godkännande, närmare
reglera olika orters byggnadsväsen efter hvarje orts särskilda behof samt
å den andra inrymt befogenhet åt de lokala byggnadsmyndigheterna,
»Baupolizeibehörde», att i vissa fall medgifva befrielse från den allmänna
byggnadslagens föreskrifter.

Till byggnad i lagens mening räknas såväl egentliga husbyggnader
af alla slag som därför erforderligt iordningställande och förändrande al
gator, allmänna platser, broar, dammbyggnader, strandskoningar, afloppsledningar,
brunnar, vattenledningar, belysningsanordningar och dylikt.

Därest ett till större delen ännu obebyggdt område skall upplåtas
för bebyggande, erfordras härför i allmänhet en i samma ordning som de
lokala byggnadsordningarna fastställd byggnadsplan eller stadsplan. En
sådan kan upprättas äfven för redan bebyggda områden. Fastställelse af
planen kan sökas icke blott af samhället själft utan äfven af den, som är
ägare till det område, för hvilket planen är uppgjord. Under minst fyra
veckor skall planen vara offentligen framlagd, innan den för fastställelse
insändes till inrikesministeriet. Vinnes fastställelse, skall kungörelse härom
ske och planen offentliggöras. Den träder i kraft från dagen för offentliggörandet.

Vid uppgörandet af byggnadsplan skall gatubredden rättas efter
lokaltrafiken och allt efter som gatan är afsedd till hufvud- eller bigata
eller endast till bostadsgata. Vid gator med öppet byggnadssätt utan
egentlig genomgångstrafik kan gatubredden inskränkas till åtta meter. Om
det kan väntas att genomgångstrafik, särskilt med spårvägar, sedermera
skall komma till stånd och ökning af gatubredden därför blifva nödvändig,
skola för en eventuell gatuutvidgning på båda sidor om gatan förgårdar
anläggas framför husen. Gator med öppet byggnadssätt och måttlig genomgångstrafik
äfvensom alla gator med slutet byggnadssätt skola hålla
en bredd af minst tolf meter. Gator med stark handels- eller genomgångstrafik
skola vara minst sjutton meter breda.

Tillägg till och ändringar i fastställd byggnadsplan göras i samma
ordning som gäller för dess fastställande. Mindre betydande ändring kan
göras af den lokala byggnadsmyndigheten, om vederbörande tomtägare,
som i saken skola höras, icke motsätta sig ändringen. Vid förändring af

stadsplan äro tomtägare, som däraf beröras, icke berättigade till skadestånd,
såvida de icke redan börjat bygga.

Fastställd stadsplan skall lända till efterföljd vid allt byggande inom
det planlagda området. Områden, som enligt planen äro afsedda till allmänna
trafikleder eller andra offentliga platser, kunna dock, ända tills de
måste för detta ändamål af ägaren frånträdas, få af honom begagnas för
annat än bebyggande och äfven få inhägnas.

Ett vid stadsplanens fastställande ännu obebyggdt område, som enligt
planen skall användas till gata eller allmän plats, får icke vidare bebyggas.
Tak utsprång, balkonger och dylikt kunna dock där få anbringas, och för
offentliga byggnader, som äro bestämda att läggas å en allmän plats, få
byggnadsarbeten äga rum. Uppförandet af tillfälliga byggnader är dessutom
tillåtet, men ägaren är skyldig borttaga dem, när området tages i
anspråk för gata. Detsamma gäller om det tillfälliga begagnandet af områden,
som, enligt den gällande planen, äro bestämda till förgårdar. För
uppförandet af tillfälliga byggnader erfordras jämväl vederbörligt tillstånd
af byggnadsmyndigheten.

I fråga om en bebyggd tomt, som skäres af fastställda gatu- eller
byggnads!injer, gäller att, därest på densamma befintlig byggnad ombygges
eller i betydligare grad förändras, utvidgas eller höjes, området skall frigöras
från byggnader ända till den nya gränslinjen och, i den mån det
erfordras till gata eller allmän plats, på begäran afträdas till samhället
med rätt för ägaren att fordra ersättning för det afträdda området. Därest
en frän gatulinjen afvikande byggnadslinje tinnes fastställd, är ägaren, om
han indrager sin byggnad inom denna senare, berättigad till ersättning af
samhället för den värdeförminskning, tomten genom inskränkningen i rätten
att bygga kan hafva lidit.

Därest bebyggandet af ett obebyggdt men till bebyggande tjänligt
område, som ligger vid en för allmän trafik upplåten gata, eller nybyggnad
å en redan bebyggd tomt hindras, i följd däraf att genom fastställande af
ny eller ändrad gränslinje ägarens återstående tomtdel icke vidare lämpar
sig för bebyggande, är ägaren berättigad fordra att samhället mot lösen
öfvertager hela jordområdet.

Om i följd af genomförande af i stadsplan fastställda nya profiler
för en gata ägare till redan före deras fastställande vid gatan befintliga
byggnader lida intrång i byggnadernas begagnande eller för att fortfarande
kunna begagna dem nödgas vidtaga ändringar med afseende å byggnaderna,
äro de berättigade till skadestånd af samhället.

Skall enligt gällande stadsplan en förut befintlig gata igenläggas, är
ägaren till en bebyggd eller obebyggd tomt, som genom igenläggningen

förlorar ut.fartsväg, berättigad att af samhället fordra antingen ny jämngod
utfartsväg eller, om sådan icke erhålles, tomtens öfvertagande af samhället
mot lösen. Sådant öfvertagande kan af ägare till bebyggd tomt fordras
jämväl, om tillstånd till ny- eller ombyggnad vägras med hänsyn till den
åsyftade igenläggningen af gatan.

Synes uppgörandet af ny stadsplan eller ändring i gammal stadsplan
lämplig för ett visst område, kan den lokala byggnadsinvndigheten utfärda
byggnadsförbud häremot. Sådant förbud förlorar giltighet, därest stadsplan
icke fastställes senast två år efter förbudets kungörande. Under
tiden för byggnadsförbud och efter fastställande af stadsplan får delning
af de i planen upptagna tomterna ske endast med tillstånd af den lokala
byggnadsmyndigheten.

Tomtdelar, hvilka förvärfvats genom expropriation för något särskilt
ändamål, t. ex. en järnvägsanläggning, utgå därmed ur den fastställda
stadsplanen med rättighet för den tomtägare inom det planlagda området,
som härigenom lider förlust eller minskning i den honom genom stadsplanen
tillförsäkrade rätt eller får ökade skyldigheter, att undfå skadestånd
af den exproprierande.

Om det med hänsyn till förväntad utveckling af en plats pröfvas
ändamålsenligt att på förhand utlägga hufvudgatorna jämte de viktigaste
aflopps- och vattenledningarna för ett större byggnadsområde, äger den
lokala byggnadsmyndigheten efter vederbörande kommunalförvaltnings
hörande uppgöra härför erforderlig utvidgningsplan.

Det åligger enhvar, som bygger invid en i stadsplan upptagen gata,
att på egen bekostnad anskaffa mark, som åtgår till gatan utmed hans
tomt, då gatan bebygges på båda sidor, till en bredd af 24 meter och,
då gatan bebygges endast på ena sidan, till en bredd af 15 meter, att
utan ersättning öfverlämna gatumarken gravationsfri till samhället samt
att, därest samhället ej själft öfvertager detta, iordningställa gatan och
förse den med afloppsledningar. Denna skyldighet sträcker sig vid en
hörntomt till gatorna vid båda sidor och omfattar jämväl vidliggande gatukors
och därutöfver så mycket, att tomten på en sida erhåller anslutning
till en redan såsom farväg använd gata. Den, som vill bebygga tomt vid
torg eller allmän plats, åligger att, på sätt nyss är sagdt, anskaffa och
iordningställa det till gata afsedda området utmed tomten intill en bredd
af 24 meter och dessutom att mot ersättning till samhället afträda hvad
därutöfver erfordras och honom tillhör af det inre utaf den allmänna
plats, hvars anskaffande och iordningställande för öfrigt åligger samhället.
Allmän plats skall ställas i ordning senast, då de omgifvande ga -

torna äro fullt färdiga, hela markområdet anskaffad! och åtminstone en
tred jedel af omkretsen är bebyggd.

Nyss anförda bestämmelser skola tillämpas äfven på obebyggd tomt
vid gata, för hvilken ny gatulinje fastställts i stället för förut gällande,
men om redan bebyggda tomter skäras af nya gatulinjer, åligger gatans
iordningställande samhället.

Anläggning af gator, broar, afloppsledningar, offentliga brunnar och
vattenledningar kan samhället antingen utföra på sin bekostnad under förbehåll
af regressrätt mot senare bebyggare eller ock låta direkt verkställa
för vederbörande byggherres räkning. I senare fallet utföres anläggningen
icke förr, än byggherren antingen ställt säkerhet för eller i förskott betalt
hvad som enligt kostnadsförslag därtill åtgår, öfverlåter samhället anläggningen
åt byggherren själf, skall utförandet ske under vederbörlig tillsyn.

Undantagsvis kan byggnadstillstånd lämnas, innan byggherren uppfyllt
sina ofvan angifna åligganden, om han kostnadsfritt till samhället
afträder hvad af hans område erfordras till anläggning af i stadsplanen
upptagna gator och allmänna platser eller till utvidgning af redan befintliga
gator, ställer tillfredsställande säkerhet för uppfyllande af sina öfriga förpliktelser,
drager försorg om nybyggnadens ställande i förbindelse med
redan bebyggda områden samt ombestyr anskaffande af tillräcklig mängd
vatten och ordnandet af afloppsledningar.

Så snart en gata blifvit behörigen iordningställd och bebyggd till
eu tredjedel utmed båda sidorna sammanräknade, åligger samhället att på
framställning af vederbörande husägare öfvertaga gatans underhåll, men
står husägaren under ett år efter öfvertagandet i ansvar för anläggningen.
Det åligger fastighetsägaren att underhålla gatan, till dess den öfvertagits
af samhället, och kan han tillhållas uppfylla denna skyldighet, så snart åtminstone
en byggnad uppförts vid gatan.

I lokal byggnadsordning kan bestämmas, att de fastighetsägarna
sålunda åliggande förpliktelser helt eller delvis skola öfvertagas af samhället,

Därest ett i stadsplan upptaget områdes planmässiga bebyggande
hindras eller synnerligen försvåras genom tomternas eller tomtdelarnas
läge, form eller areal, må, i ändamål att vinna lämpliga byggnadstomter,
ny indelning af området genom förändring af gränserna eller omläggning,
»Umlegung», ske äfven mot ägarnas vilja, om nyindelningen är i det allmännas
intresse och begäres hos den lokala byggnadsmyndigheten antingen
af samhället eller af mer än hälften af de fastighetsägare, som tillika besitta
mer än hälften af arealen inom området. År omläggning erforderlig för
tomter, å hvilka byggnaderna förstörts genom eld, vatten eller dylikt, kan
samhället i vederbörlig ordning tvingas att företaga densamma. Enstaka,

bebyggda eller på speciellt satt (såsom till trädgårdsanläggningar och
dylikt) använda fastigheter, hvilkas värde skulle försvåra ett utbyte mot
andra, kunna uteslutas vid omläggningen, men ägaren är det oaktadt
pliktig underkasta sig jämkningar af sin fastighets gränser.

För omläggningsförfarandet skall uppgöras en särskild plan. Därvid
skola alla dithörande fastigheter slås samman i ett komplex eller en samfällighet,
hvari skola ingå jämväl de enligt stadsplanen öfverfiödiga allmänna
vägarna. Ur detta komplex skall först uttagas hvad som erfordras
för samfärdseln, således för gator och andra allmänna platser. Den därefter
öfverblifna, för byggnadsändamål afsedda marken skall fördelas mellan
jordägarna i förhållande till deras andel i sammanlagda värdet af
fastigheterna före omläggningen.

Samhället skall erhålla gatumark i stället för de vägar, hvarmed det
ingått i det gemensamma komplexet. Vid de värderingar, som ligga till
grund för omläggningsplanen, skall tagas hänsyn till alla hithörande sakliga
och rättsliga förhållanden. De fastigheter, som i och för sig eller
med hänsyn till sitt sammanlagda ytinnehåll äro tjänliga till bebyggande,
skola åter fördelas på en eller flera tomter, så vidt görligt, med lika läge.
Bebyggda tomter skola med förbehåll af erforderliga gränsregleringar i
regel återbekomma sitt förutvarande område. Gatumarkeri skall, i den
mån den icke strax vinner användning för sitt ändamål, fördelas mellan
de särskilda jordägarna. Uppkommande värdeskillnader utjämnas genom
skadestånd i penningar. Fastighet, hvars ytinnehåll är för litet för en
byggnadstomt, skall, såvida icke genom frivillig öfverenskommelse mellan
vederbörande ett lämpligt aftal kan träffas, mot lösen afträdas till samhället,
som mot återbekommande af lösesumman fördelar den mellan öfriga
fastighetsägare.

Den lokala byggnadsmyndigheten förhandlar med vederbörande angående
den uppgjorda planen för att åvägabringa enighet och uppgörelse
i godo; och skola härvid höras äfven de ägare af fastigheter utom området
i fråga, till hvilkas förmån ett servitut påhvilar fastighet inom området.
Uppnås enighet, skall planen utan vidare framläggas för inrikesministeriet
till fastställelse, men i motsatt fall skall planen provisoriskt pröfvas af
inrikesministeriet och efter undanrödjande af uppkomna anmärkningar handläggas,
på samma sätt som angående stadsplan föreskrifves. Omläggningsplan
kan ock utarbetas och fastställas i sammanhang med stadsplan. I
och med fastställandet af omläggningsplanen träder den nytilldelade fastigheten
med hänsyn till äganderätt, nyttjanderätt och alla dylika sakrätter,
särskilt inteckningar och panträtter, äfvensom offentligt rättsliga pålagor
helt och hållet i den afträdda fastighetens ställe och erhåller i rättsligt

hänseende alla den senares egenskaper. Servitut blifva beståndande, såvida
de icke upphäfvas eller ändras genom omläggningsplanen. Nya servitut
kunna påläggas i omläggningsplanen. Byggnadsförbud kan vid
ifrågasatt omläggning utfärdas, till dess hela saken blifvit ordnad.

I och för genomförandet af mindre betydande gränsregleringar kan
den lokala byggnadsmyndigheten göra meddelandet af byggnadstillstånd
beroende däraf, att byggherren mot lösen förvärfvar eller afträder mindre
jordremsor, erforderliga till utjämnande af hans egen eller grannens
byggnadstomt. Detta gäller i synnerhet, om genom flyttning af gatulinje
förutvarande gatudelar falla inom tomtområde.

För utvidgning, rättande eller fortsättning af de för samfärdseln
afsedda gator, vägar och allmänna platser, för anläggning af nya sådana,
för byggande och utvidgning af broar, för strandskoningar och dammbyggnader,
för anläggning af aflopps- och vattenledningar, för dessas inledande
på de särskilda tomterna och för afloppsledningars anslutning till
angränsande kommuners ledningar samt för utvidgning och sammanslagning
i vissa fall af till bebyggande otjänliga tomtdelar kan vederbörande
samhälle af inrikesministeriet medgifvas rätt till expropriation. Vidare kan
inrikesministeriet, därest borttagandet af byggnader eller byggnadskomplex
finnes oundgängligen nödigt för befordrande af samfärdsel och hälsovård
eller stadsplan för ett område, därå byggnaderna förstörts genom eld,
vatten o. d., för undvikande af liknande vådor icke annorledes kan genomföras,
medgifva rätt till expropriation af hela det för ett ändamålsenligt
genomförande af planen erforderliga området. 1 detta fall äro fastighetsägarna
berättigade att inom viss af inrikesministeriet bestämd frist själfva
å sina tomter uppfila de i städs- eller expropriationsplanen upptagna byggnader.
Efter utgången af denna tidsfrist sker expropriation af de områden,
hvilka icke blifvit enligt planen bebyggda. Genom byggnadsordningen för
en ort kan samhället tillerkännas befogenhet att genast begära expropriation
af de för allmänna platser erforderliga områdena. Expropriationsförfarandet
försiggår i allmänhet inför den lokala byggnadsmyndigheten.

Därest de fastigheter, som enligt omläggnings- eller expropriationsplan
skola afträdas, äro bebyggda med boningshus, har samhället att så vidt
möjligt på begäran lämna vederbörande ägare tillfälle att i närheten till skäligt
pris förvärfva annan byggnadstomt. Likaledes bör samhället taga hänsyn till
att de, som bebo dessa fastigheter, erhålla tjänlig bostad. För det fall att
på grund af lagens bestämmelser penningersättningar speciellt för afträdande
af fastigheter skola utgå, tillämpas härvid numera föreskrifterna i expropriationslagen
af den 24 juni 1902. Enligt dessa skola i allmänhet värdeförhöjningar
eller värdenedsättningar, som träffa exproprierad egendom

först genom utförandet af det företag, för hvilket expropriation sker, icke
få utöfva inflytande vid expropriationsersättningens fastställande.

Den som anlagt en lagens fordringar motsvarande gata, det må nu
vara en enskild eller samhället, äger att af den, som sedermera bygger
vid gatan, fordra behörigt deltagande i kostnaden för dess anläggning och
ordnande med afloppsledningar och dylikt, allt i förhållande till tomtens
fasadlängd mot gatan. Detsamma gäller, om redan befintliga byggnader
genom den nya gatan erhålla nya fasader eller afloppsledningar eller utfartsväg.
Därest fastighetsägare, på hvilka bestämmelserna om nyssnämnda
regressrätt icke kunna tillämpas, genom anläggning af en gata bättre
kunna utnyttja sina fastigheter, åligger det dem att, så snart de begagna
sig af dylik fördel, i mån af värdestegringen å deras fastigheter till vederbörande
gatuanläggare utgifva ersättning. Byggnadstillstånd erhålles, först
då ersättning blifvit gulden eller säkerhet därför blifvit ställd.

De kostnader, som för ett samhälle uppstå i följd af anskaffande och
anläggande af gator, allmänna platser, broar, strandskoningar, fördämningar,
afloppsledningar, brunnar, vattenledningar, belysningsanläggningar och dylikt,
i följd af uppgörande och fastställande af stads-, omläggnings- och
expropriationsplaner samt i följd af erläggande af de samhället enligt
lagen åliggande ersättningsbelopp, har samhället rätt att efter en genom
speciallag, »Ortsgesetz», fastställd grund återfordra af de fastighetsägare,
för hvilka genom ifrågavarande företag en motsvarande fördel uppkommer.
Härvid skall afseende fästas såväl vid hvarje fastighets fasadlängd som
vid sättet för dess bebyggande.

En byggnadstomt får öfver hufvud taget aldrig vara belägen i flera
kommundistrikt och får i regel ej heller höra till olika fastigheter. Den
skall, om den ej är belägen vid en å stadsplanen upptagen gata, ligga vid
allmän väg eller hafva utfartsväg till dylik.

I öfrigt innehåller lagen föreskrifter, som afse att bereda sunda
bostad splatser med tillgång på vatten, föreskrifter om byggnaders uppförande
och beskaffenhet, hvilka föreskrifter till största delen äro fakultativa,
samt bestämmelser om besiktning å byggnader m. in. Häraf torde
endast vara att anmärka, att jämväl statens byggnader äro underordnade
gällande byggnadsföreskrifter, fastän för dem ej behöfves byggnadstillstånd.

* *

Baden

I Baden åligga, jämlikt ortsgatulagen af den G juli 1896, anläggandet
och underhållandet af gator och offentliga platser vederbörande kom -

muner. Gatuplaner skola uppgöras och offentligen utställas samt erfordra
för sin giltighet godkännande af öfverordnad myndighet, »Bezirksrath».
För anläggning eller utvidgning af gata eller allmän plats erforderlig
mark kan gn kommun förvärfva genom expropriation, när den så finner
för godt. A andra sidan kan ägare till obebyggdt, för gatureglering behöfligt
område fordra områdets ofördröjliga öfvertagande af kommunen,
om området vid tiden för planens fastställande enligt planen skall afträdas
i hela dess utsträckning eller vid denna tid till följd af sitt läge vid
redan befintlig gata kan användas till bebyggande, samt vidare om området
enligt planen skall utgöra en offentlig plats och marken för de platsen
omgifvande gatorna redan färvärfvats af kommunen. Likaså kan ägare af
redan bebyggd fastighet fordra dess omedelbara inlösen af kommunen,
därest om-, till- eller återuppbyggande af byggnad förbjudes, emedan den
mark, på hvilken byggnaden står, helt eller delvis behöfves för anläggande
eller utvidgande åt en gata eller allmän plats.

Kommunens skyldighet att öppna en i gatuplanen upptagen gata inträder,
när åtminstone på gatans ena sida nya och äldre byggnader sluta
sig i väsentligen regelbunden följd till byggnader vid befintliga gator;
och skall kommunen, så snart uppförandet af en sådan rad af byggnader
med säkerhet kan antagas skola ske, ställa gatan så i ordning, att tillträde
kan beredas till de tomter, som skola bebyggas, äfvensom vattenaflopp
därifrån erhållas.

I fråga om skyldigheten att anlägga och underhålla gata kan emellertid
genom vederbörligt kommunalbeslut, som af regeringen fastställes,
blifva bestämdt, att för anläggning af ny gata äfvensom för bebyggande
vid eu befintlig men ännu obebyggd gata vederbörande tomtägare, i den
män de bebygga sina tomter, hafva att själfva helt och hållet eller delvis
bekosta eller ersätta utgiften för förvärfvande af mark till gatan samt för
dess iståndsättande och underhåll under högst fem år framåt. På samma
sätt kan det föreskrifvas, att ägare till redan uppförda byggnader, som
gränsa till en ny gata och af densamma hafva synnerlig nytta, skola i
motsvarande mån bidraga till nyssberörda kostnader. Vilja enskilda personer
eller bolag på eget område anlägga byggnadskomplex eller gator,
skola byggnadslinjer af myndigheterna bestämmas och öfverenskommelse då
äfven träffas om villkoren för anläggning och underhåll af gator och allmänna
platser samt för dessas öfverlåtelse till kommunen. Kostnaden för
anläggning af afloppsledningar, trottoarer in. in. kan likaledes, i enahanda
ordning som ofvan är nä rundt, åläggas vederbörande fastighetsägare.

Igenlägges en gata eller ändras dess bredd, riktning eller profil
eller utföres icke eller ändras en i gatuplanen upptagen, ännu icke anlagd

Bayern.

gata, skall vederbörande ersätta den skada, som drabbar en före ändringens
kungörande vid gatan uppförd eller påbörjad byggnad. Likaså skall
den, som är pliktig anlägga en gata, utföra de förändringar, som erfordras
för att bereda utfartsväg från tomt vid gatan, om dess höjdläge förändras,
såvida icke ändringen ökar fastighetens värde.

Där en byggnads- eller gatuplan fastställts, men lämpligt bebyggande
af det inom planen befintliga området hindras genom tomternas läge, form
eller omfång, kan, på kommunalrådets därom gjorda framställning och
efter det nödiga planer uppgjorts för vinnande af ändamålsenliga byggnadstomter,
en nyindelning af tomterna genom ändring af gränserna
eller »omläggning» äga ruin, såvidt nyindelningen ligger i det allmännas
intresse och för gatuanläggning erforderligt område förvärfvats eller förvärfvas
före nyindelningens genomförande.

För genomförandet af eu dylik omläggning erfordras inrikesministeriets
godkännande däraf; och gälla angående sättet för och förfarandet
vid detta skifte i hufvudsak samma regler som de, hvilka upptagits i den
sachsiska byggnadslagen och här ofvan finnas återgifna.

* •*

För Bayern gäller numera den allmänna byggnadsstadgan af den 17
februari 1901, som afser hela riket, såväl stad som land, med undantag
för Miinchen, där en särskild byggnadsordning af den 29 juli 1895, hvilken
delvis afviker från den allmänna byggnadsstadgan, är gällande.

Enligt allmänna byggnadsstadgan skall den, som i stad, köping eller
sammanhängande bebyggd by vill vid allmän plats, gata eller väg, som
förmedlar den allmänna samfärdseln, uppföra nybyggnad eller åt gatusidan
på något mera väsentligt sätt reparera eller förändra en redan befintlig
byggnad, hålla sig inom byggnadslinjen. Vid reparationer eller ändringar
kunna dock i vissa fall undantag medgifvas. Finnes ännu ingen byggnadslinje
eller skall afvikelse från densamma ske, måste byggnadslinjen
först fastställas, innan byggnadsarbete får företagas. Vid bestämmandet
af byggnadslinje skall hänsyn till höjdläge eller profil äfven tagas, så snart
sådant är erforderligt. För uppgörande af nya och förändring af gamla
gatulinjer skola planer uppgöras och underställas vederbörande statsmyndigheters
fastställelse, och skall, om en dylik plan sträcker sig till gränsen
mot ett annat samhälle, äfven detta höras öfver planen.

Med fastställande af gatulinje är icke någon skyldighet ålagd fastighets
ägare att afstå honom tillhörig mark, som skall utläggas till gata.

1 allmänhet kan expropriation för sådant ändamål icke äga rum, utan
samhället har att genom frivillig öfverenskommelse förvärfva erforderlig
gatumark. I regel skall det senare föregå byggnadslinjes fastställande
men får icke uppehålla detta. Man kan, för att undvika svårigheterna vid
en dylik ovillkorlig regels tillämpning, emellertid gå så till väga, att
bvggnadslinjen fastställes villkorligt, under förbehåll att öfverenskommelse
inom viss tid träffas om nödig upplåtelse af mark. Kommer ej sådan
öfverenskommelse till stånd och beror detta af jordägarens öfverdrifna
fordringar, fastställes byggnadslinjen och jordägaren har helt enkelt att
komma öfverens med samhället. Har den bristande öfverenskommelsen
sin grund i för ringa tillmötesgående från samhällets sida, blir byggnadslinjen
utan verkan. I hithörande fall lärer den praxis hafva utbildat sig,
att ersättning från samhällets sida i allmänhet icke lämnas för obebyggdt
område och för bebyggdt, allenast i den händelse den bakom byggnadslinjen
liggande återstående marken icke ägnar sig för bebyggande vare
sig öfver hufvud eller på samma sätt som förut.

Tillstånd att bygga å ett nytt område eller i nytt kvarter får i
allmänhet icke meddelas, utan att dithörande gator iordningställts eller
säkerhet lämnats för ett sådant iordningställande. År den som bygger
ej ägare till gatumarken, blir det hans sak att förvärfva denna. Har
någon ställt i ordning gata icke blott utanför sin egen utan äfven framför
annans tomt, får denna senare bebyggas, allenast om godtgörelse
lämnas för kostnaden för gatuanläggningen utmed tomten eller säkerhet
ställes för en sådan godtgörelse. Den, som blott bygger vid ena sidan af
en gata, skall ej ersätta mer än halfva kostnaden för gatans anläggning.

* *

För Frankfurt am Main är genom en lag af den 28 juli 1902 Frankfurt
medgifvet att få till stånd ett omläggningsförfarande eller skifte af öfver- am ]"mnvägande
obebyggda delar af staden, för hvilka stadsplan är fastställd, om
sådant i det allmännas intresse för erhållande af lämpliga byggnadstomter
pröfvas erforderligt. Omläggning kan ske på ansökan af kommunen eller
af ägarna till mer än hälften af det område, som är i fråga, såvida dessa
tillika utgöra mer än halfva antalet fastighetsägare. Omläggningen sker
genom en särskild kommission enligt de för ett dylikt förfarande i allmänhet
gällande, ofvan angifna regler. Anmärkas må att, om den för
gator och allmänna platser behöfliga mark öfverstiger arealen af i omläggningen
ingående, redan befintliga vägar och dylikt samt detta öfver -

Hamburg.

Ziirich.

skott motsvarar mer än 30 procent af den enskilda fastighetsägare tillhöriga
mark, som ingår i omläggningen, dessa skola åtnjuta häremot
svarande penningeersättning.

Af den i öfrigt inom Tyska riket gällande hithörande lagstiftningen
torde här böra ytterligare omförmälas, hurusom i Hamburg tillkommit en
ny expropriationslag af den 5 maj 1886, som sedermera undergått betydande
förändringar genom en lag af den 27 september 1899. Enligt denna
lagstiftning kan expropriation särskilt äga rum för anläggning och reglering
af gator och kanaler. För den fasta egendom, som på grund af expropriation
afstås, skall ersättas fulla värdet jämte all skada i näring eller yrke
eller eljest, som ägaren lider, äfvensom den minskning i värde, som vid partiell
expropriation uppkommer för den återstående delen af fastigheten. Fördelar,
som först genom det företag, för hvilket expropriation sker, uppstå för
den fastighet, som afstås, få dock icke medräknas för att höja ersättningsbeloppet,
hvaremot vid partiell expropriation värdetillökning, som för den
kvarblifvande andelen af egendomen omedelbart uppstår genom företaget,
skall tagas i beräkning vid bestämmande af lösesumman för den del,
som exproprieras. Värdetillökningen får dock icke beräknas högre än som
motsvarar lösesumman med tillägg af kostnader, som den, för hvars räkning
expropriationen äger rum, har att vidkännas för anordningar, på det den
återstående delen af fastigheten må kunna fortfarande användas till sitt
förra ändamål.

I den schweiziska kantonen Zurich finnes en fullständig byggnadslag
för orter med stadsförhållanden af den 23 april 1893. Fägen gäller städer
och andra liknande, i lagen närmare angifna samhällen samt kan utsträckas
till angränsande delar af ett annat samhälle. Dessutom är ett samhälle
berättigadt att, äfven om lagen i sin helhet ej kommer till tillämpning, i
enlighet med densamma fastställa byggnads- och profillinjer för byggnader
vid gator eller allmänna platser och i kvarter, hvilka antagligen komma
att bebyggas.

För lagens genomförande skall samhället låta upprätta dels en katasterplan,
angifvande befintliga gator, gränserna för offentlig och enskild egen -

dom, byggnader, brunnar och ledningar, dels eu byggnadsplan, genom
hvilken det ytterligare erforderliga gatunätet, i främsta rummet behöfliga
hufvudgator och allmänna platser, angifves. För byggnaders uppförande
vid gator och allmänna platser skola vidare, allteftersom behofvet krafvel’,
byggnads- och nivålinjer utmärkas. Vid ny gata får afståndet mellan
de båda byggnadslinjerna å ömse sidor om gatan icke vara mindre än 12
meter, såvida ej fråga är om s. k. kvartersgator med ringa trafik och vid
hvilka icke finnas eller få uppföras byggnader till större höjd än 13 meter,
i hvilket fall regeringsrådet kan medgifva undantag. Om byggnadslinjen
är indragen innanför gatulinjen, tillhör området mellan dem fortfarande
tomtägaren, men denne åtnjuter icke någon ersättning, därför att området
ej får bebyggas. Byggnads- och nivålinjer kunna fastställas utan afseende
å befintliga byggnader. Planer öfver dessa linjer skola offentligt framläggas
och erfordra likasom byggnadsplanen för sin giltighet regeringsrådets
godkännande. Så snart dessa planer fastställts, har samhället utan
vidare rätt att expropriera den för deras genomförande erforderliga mark.

Om gränsen mellan två fastigheter ej träffar gatulinjen i rät
vinkel eller om en tomt vid gata ej har tillräckligt djup för bebyggande,
har tomtägare rätt till ägoutbyte och lösen mot annan för att åvägabringa
rätvinkliga eller tillräckliga byggnadstomter.

Byggnadsplanen, som det är samhällets uppgift att anordna, omfattar
de stora grunddragen, hufvudgator och dylikt för ett områdes bebyggande.
För indelning af det mellan hufvudgatorna liggande byggnadsområdet i
byggnadstomter och områdets förseende med kvartersgator, som förbinda
det inre af området med hufvudgatorna, hafva vederbörande fastighetsägare
själfva att uppgöra plan, som underställes kommunalrådets pröfning
och äfven regeringsrådets sanktion. Innan en fastställd kvartersplan föreligger,
kan kommunalrådet vägra byggnadslof. Kunna vederbörande ägare
ej enas om kvartersplan och kvartersindelning äger hvem som helst af
dem begära, att kommunalrådet tar saken om hand. Härvid kan detta, för
att lämpligt ordna det hela och få lämpliga byggnadstomter, vidtaga gränsregleringar
och i nödfall äfven eu sammanläggning och nyindelning af samtliga
fastigheter. Pluraliteten af fastighetsägarne kan, om den tillika förfogar
öfver minst halfva ägoområdet, dessutom hos kommunalrådet begära
en dylik nyindelning. Härvid förfares i hufvudsak såsom vid »omläggning»
enligt tysk lagstiftning. Den som ingår i skiftet med en byggnadstomt.
på '' hvilken ett boningshus enligt lagens föreskrifter. icke
kan uppföras, må utlösas mot full ersättning, hvaremot den, som ingår
med en till bebyggande tjänlig tomt, äger fordra en tomt af ungefär motsvarande
storlek och ej mot sin vilja kan affärdas med penningeersättning.

Då en i byggnadsplan en upptagen gata skall utföras, skola, såsom ofvan
antydts, först byggnads- och nivålinjer fastställas. Så snart planen härför
sanktionerats, äger samhället expropriera för gatan erforderlig mark.
Samhället är härvid icke bundet af någon tidsfrist i vidare mån än att,
om gatan icke utlägges inom fem år från byggnadslinjens offentliggörande,
ägare af mark, som helt och hållet skall upptagas af gatan eller genom
densamma så styckas, att ett bebyggande af återstoden är omöjligt,
har rätt hembjuda marken till samhället. Denna rätt består dock endast
så länge som marken odelad tillhör samme ägare eller arfvingar till den,
som innehade fastigheten, då byggnads- och nivålinjerna fastställdes.
Enskilda, som nödgas afträda mark till offentliga gator eller platser, få
ersättning efter markens fulla värde, men å andra sidan skola ägare till
de fastigheter, hvilka tillskyndas fördel genom anläggning eller ändring af
en allmän gata eller offentlig plats, i främsta rummet angränsande fastigheter,
lämna samhället bidrag till kostnaden med halfva beloppet af den
värdetillökning, en hvar fastighet fått; dock att summan af bidragen ej
må öfverstiga hela kostnadsbeloppet. Ersättning och bidrag skola afräknas
mot hvarandra och om bidraget är större än ersättningen, har samhället
panträtt för öfverskottet i vederbörande fastighet. Detta öfverskott förfaller
till betalning, då fastigheten bebygges och byggnaden kommit under
tak, om fastigheten säljes efter gatans anläggning samt i hvarje fall fyra
år efter det gatan blifvit anlagd. Eu fastighetsägare kan undgå betalningsskyldighet
genom att afstå sin fastighet till samhället, likasom det
senare kan, sedan ersättning och bidrag blifvit bestämda, afstå från den
ifrågasatta anläggningen. Fastighet, som samhället sålunda måste öfvertaga,
ersättes efter dess dittillsvarande värde utan hänsyn till den tillökning
i värde, den nya gatuanläggningen eller dylikt medför.

Afloppsledningar har samhället rätt att nedlägga i en tillärnad gata,
äfven innan densamma utföres och mot ersättning för skada, som därvid
tillfogas. För dylika ledningar skola äfven angränsande tomtägare lämna
bidrag efter fastighetens längd vid gatan, dock ej med mer än sex francs
för längdmeter. Till trottoarer skola dessutom vederbörande fastighetsägare
bidraga med halfva kostnaden.

Hvad nu är sagdt gäller de i byggnadsplan^! upptagna offentliga
gatorna. Kvartersgatorna däremot skola helt och hållet göras i ordning
af de enskilda fastighetsägarna själfva eller på deras bekostnad af samhället.
Dylika gator, hvilka tjäna till utfartsväg för åtminstone tre boningshus,
vid båda ändpunkterna ansluta sig till det allmänna gatunätet
samt hafva eu bredd af minst sex meter och äro anlagda på ett sätt, som
motsvarar de allmänna gatornas, år samhället emellertid pliktigt öfvertaga

och för framtiden underhålla, om alla fastighetsägare det begära, öfvertagandet
sker utan någon ersättning från samhällets sida. Måste afloppsledningar
utföras i gatan, få angränsande fastighetsägare bidraga såsom
vid offentliga gator. Samhället kan ock påfordra, att privata kvartersgator
skola till detsamma öfverlåtas, och gälla härvid i tillämpliga delar
till efterrättelse bestämmelserna om anläggande af offentliga gator.

Lagen innehåller vidare detaljerade föreskrifter om byggnaders uppförande.
I detta afseende må anmärkas: att byggnad endast må uppföras
å tomt, som har en tillfredsställande utfartsväg till offentlig gata eller
allmän plats; att byggnadsplan, byggnads- och nivålinjer skola iakttagas,
äfven om en gata ännu ej anlagts; att byggnad ej i regel får sträcka sig
utöfver byggnadslinjen; att kommunalrådet kan föreskrifva, att särskilda
byggnadsordningar efter regeringsrådets fastställelse skola gälla för nya
eller omändring af gamla kvarter; att i regel andra byggnadsarbeten, än
som afse underhållet, icke få företagas med byggnader, som sträcka sig
öfver gatulinjen; att samhället kan expropriera en byggnad, hvars nedrifvande
eller förändring det allmänna bästa kräfver; och att, om byggnadslof
vägras, därför att eu byggnadsplan ännu icke finnes för trakten, kommunalrådet
skall gå i författning om att byggnadsplanen därhän utsträckes
och i denna del jämte byggnads- och nivålinjer så fort som möjligt underställes
regeringsrådets sanktion.

För Nederländerna har en bostadslån af den 22 juni 1901 äfven
lämnat vissa föreskrifter om byggnads- eller stadsplaner samt gifvit vederbörande
kommunalråd befogenhet att förbjuda uppförande af byggnader
eller vidtagande öfver hufvud af byggnadsverksamheten å mark, som är
bestämd till gata, kanal eller annan plats. I kommuner med mer än
10,000 invånare eller där under de senaste fem åren invånareantalet
tilltagit med mer än en femtedel skall en utvidgningsplan uppgöras, däri
angifvas de områden, som i den närmaste framtiden äro bestämda för anläggning
af gator, kanaler och allmänna platser. En gång hvart tionde år
skall en dylik plan revideras. Expropriation må ske för genomförande af
en byggnads- eller utvidgningsplan likasom äfven för fullgörande af de
fordringar, lagen i den allmänna hälsovårdens intresse uppställer på bostäders
giltighet.

Neder länderna.

England.

I England har de senaste årens hithörande lagstiftning vidare fortskridit
på samt utvecklat de grunder, som redan återfinnas i 1875 års
hälsovårdsstadga och 1845 års expropriationslag och för hvilka finnes
redogjordt i 1885 års komitébetänkande. Sålunda är genom en lag af den
24 december 1888, »the Public Health (Buildings in Streets) Act», förbjudet
att i något stadsdistrikt utan vederbörande myndighets skriftliga tillstånd
vidtaga nybyggnad eller tillbyggnad af hus vid gata framom fasaden af
något på endera sidan därom i gatulinjen beläget hus. Genom en lag af
den 28 juni 1892, »the Private Street Works Act», är myndigheternas befogenhet
att ålägga vederbörande ägare af tomter, som gränsa till en
privat gata, gatans iståndsättande, belysning, dränering m. in. ytterligare
utvidgad. Kostnaderna härför skola enligt uppgjord plan fördelas mellan
tomtägarna.

Genom arbetarebostadslagen af 1890, »the Housing of the Working
Classes Act», har vidare åt den kommunala myndigheten inrymts en vidtomfattande
befogenhet dels att inskrida, om någon bostad befinnes hälsofarlig
eller eljest olämplig att bebo, dels ock att genom expropriation inom
ett stadsområde af större grupper af hus, s. k. zonexpropriation, förbättra
osunda stadsdelar. Protesterar någon husägare mot expropriationen, erfordras
parlamentets medgifvande till åtgärden. Förfarandet krafvel'' dessutom
vederbörande statsdepartements medgifvande. Vid ersättningens fastställande
lägges hyresafkastningen till grund, men endast den som uppstår
vid lojal uthyrning. Om ett hus är i det skick, att det öfver hufvud icke
bort bebos, godtgöres allenast värdet af marken och byggnadsmaterialierna.
Genom en tilläggslag af år 1900 har kommunens befogenhet till expropriation
utsträckts äfven utom området för kommunens egen jurisdiktion
i vissa fall.

Slutligen må här erinras, att från och med år 1895 parlamentet i
åtskilliga fall godkänt den grundsatsen att den, hvars fasta egendom genom
en kommunal anordning, t. ex. ny gatuanläggning, höjts i värde, må kunna
åläggas en särskild det ökade värdet, »betterment», motsvarande skatt.
Grunderna för en dylik beskattning, sådana de numera uppställas, återfinnas
i »the London County Council (General powers) Act» af den 17
augusti 1901. Enligt dessa grunder skall först det område, öfver hvilket
förbättringen sträcker sig, »the improveinent area», utmärkas och plan däröfver
upprättas. Den fasta egendom inom detta område, hvilken icke
tages i anspråk för gatuanläggningen, gatuutvidgningen eller dylikt, som
kan vara i fråga, uppskattas till det värde, den har före anläggningens
utförande och oberoende af denna. Sedan företaget utförts, skall tidigast
tolf månader därefter och senast inom tre år efter dess fullbordan en

andra värdering ske, hvilken då skall afse den stegring i värde, hithörande
egendom genom samma anläggning eller företag erhållit, och den skatt,
egendomen i anledning häraf skall betala. Denna skatt skall motsvara tre
procent om året å halfva det belopp, som värdestegringen utgör. Den,
som anser skatten obehörig, kan inom viss tid påfordra, att kommunen
inlöser hans egendom, och är kommunen därtill skyldig mot det pris, som
åsatts egendomen vid den första värderingen, såvida kommunen icke hellre
afstår från förbättringsskatten. Skattskyldig kan ock befria sig från den
årliga skatten genom att på en gång betala trettiotre gånger dess belopp.
Har ägare till mark, som genom företaget ökats i värde, inom området
annan mark, som däraf lidit minskning i värde, kan han påfordra, att
denna minskning afråknas vid bestämmande af den förra markens höjda
värde.

En granskning af de i förevarande ämne inom Riksdagen väckta Allmänna
motioner och hvad vid frågans vidare behandling förekommit gifver vid
handen, att det egentligen är två önskemål, man genom den ifrågasatta
lagstiftningen velat uppnå, nämligen dels att genom civilrättsligen giltiga
bestämmelser ordna de i följd af stadsplans fastställande och genomförande
uppkommande rättsförhållanden mellan kommunerna och de enskilda och
dels att till underlättande af stadsplans genomförande fastslå skyldighet
för vederbörande tomtägare, som af genomförandet förmenas hafva särskild
fördel, att bidraga till kostnaderna därför.

Till belysning af först omförmälda önskemåls befogenhet, hvilken civilrättsför
öfrigt torde vara allmänt erkänd, må här, under hänvisning i öfrigt till li9ambJ^m''
den af 1885 års kommitté lämnade synnerligen fullständiga redogörelsen
för svensk rättsutveckling, därur i korthet anföras följande:

Ingen af de förut gällande fåtaliga och kortfattade bestämmelserna
om byggandet i städerna och deras gator återfinnes i 1734 års lag, som
i fråga om husbyggnad i städerna i 29 kap. byggningabalk^! innehåller
följande stadgande: »Huru hus i staden byggas och uppehållas skola,
så ock hvad eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör, därom
är särskildt stadgadt. Konungens befallningshafvande med borgmästare
och råd äga därå vård hafva.»

Den sålunda ifrågasatta byggnadsstadgan lät emellertid vänta på
sig i etthundrafyrtio år. I följd däraf hafva erforderliga bestämmelser
i ämnet gifvits för de särskilda städerna och efter hand sammanfattats i
städernas byggnadsordningar. Emellertid har bristen på allmän stadga för
städernas bebyggande och reglerande medfört den påföljd, att frågan om

förbättrad reglering i allmänhet fått hvila, till dess öfvergångna eldsvådor
nödvändiggjort nya stadsplaner. Denna olägenhet gaf, sedan brand öfvergått
Alingsås, anledning till Kungl. brefvet till samtliga landshöfdingar den 25
april 1750, i hvilket påbjöds, att städerna skulle till Kungl. Maj:t inkomma
med noggranna och tillförlitliga kartor och planer, så öfver deras
belägenhet som grunderna, gator och indelning af desamma, på det att
Kungl. byggnadsämbetet sedan skulle äga tillfälle att öfverlämna förslag
till något »bekvämligare, säkrare och reguljärare byggnadssätt än härtill
blifvit iakttaget, så länge hvar och en ägt tillfälle att efter eget behag
bygga utan afseende på samfundets bästa och landets prydnad». Något
allmännare fastställande af stadsplanen blef emellertid icke följden af denna
föreskrift, utan jämväl därefter uppgjordes och fastställdes stadsplaner
endast efter större eldsvådor.

I de särskilda byggnadsordningarna intogos ofta föreskrifter i fråga
om stad sregleringar, så t. ex. bestämmelser om planers uppgörande och
fastställande, innan nya kvarter finge anläggas och bebyggas, om gatubredd
m. in. Särskild! skulle efter eldsvådor reglering företagas, och genom
Kungl. cirkuläret den 1 oktober 1828 lämnades för sådana fall föreskrift
om ny tomtreglering med bestämmelse, att plankarta skulle insändas till
Kungl. Maj:ts fastställelse, innan några nya byggnader finge uppföras.
Vidare förekommo i byggnadsordningarna allmänt bestämmelser, åsyftande
att bereda lämpliga byggnadstomter och särskild! att sammanföra otjänliga
eller otillräckliga tomter.

Af ofvannämnda 1885 års kommittébetänkande inhämtas vidare, att
man i äldre tider ingalunda saknade medel att genomföra anbefallda
gatu- och tomtregleringar. Främst bland dessa märkes skyldigheten för
borgarna att inom viss tid bebygga sina tomter, vid äfventyr att tomterna
eljest frånginge dem, samt ägarnes däraf följande osäkra ställning. I de
under 1700-talet och början af förra århundradet utfärdade byggnadsordningar
intogos ganska allmänt föreskrifter om egendoms afstående tvångsvis
för gaturegleringars genomförande, därvid löseskillingens belopp skulle
bestämmas efter mätismannaordom; och äfyen efter införandet genom
1845 års förordning af det allmänna expropriationsförfarandet återfinnes
ofta nyssnämnda slags förfarande påbjudet i senare utfärdade byggnadsordningar,
vid sidan således af den allmänna författningen. Medel för
åvägabringande af en förbättrad tomtreglering voro naborättslösen vid för
säljning och lösen efter mätismannaordom.

I byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 fastslogos slutligen
de allmänna grundsatser, som skulle tjäna till ledning för hvarje
städs särskilda byggnadsordning. I denna stadga, som i tillämpliga delar

gäller äfven för köpingar och kan göras gällande för andra platser med
större sammanträngd befolkning, föreskrifves bland annat skyldighet att
uppgöra stadsplaner och lämnas föreskrifter om stadsplanernas beskaffenhet.

Städerna och med dem jämförliga orter blefvo ock snart allmänt
försedda med genomgripande stadsplaner. Men allteftersom dessa planer
skulle bringas till verkställighet, började svårigheterna vid utförandet visa
sig. Exempel på dessa svårigheter framläggas i den vid 1884 års riksdag
framlagda motionen i ämnet, och lagutskottet vid nämnda års riksdag
yttrar härutinnan bland annat följande:

»De i motionen närmare angifna svårigheter för kommunerna att
genomföra stadsplanerna härröra hufvudsakligen däraf, att kommunernas
åliggande att ställa sig sådana planer till efterrättelse är uteslutande
grundadt å föreskrifter, dem Konungen meddelat i kraft af den honom
tillkommande rätt att ensam lagstifta i mål, som röra rikets allmänna hushållning.
Rubbning i detta förhållande bör desto mindre sättas i fråga,
som det står i full öfvei''ensstämmelse med hvad i andra grenar af den
ekonomiska lagstiftningen är stadgadt; men å andra sidan är det nödvändigt
att tillse, att efterlefnaden af de stadganden, som på den ekonomiska
lagstiftningens väg utfärdas, icke stöter på oöfvervinneliga svårigheter till
följd däraf, att de vid tillämpningen komma i strid med civilrättsliga bestämmelser.
Att en sådan stridighet i betänklig grad förefinnes mellan
byggnadsstadgans förbud mot att vid byggande afvika från stadsplanen
och bestämmelser i expropriationsförfattningen är i motionen ådagalagdt.
Om ägare till tomt, hvaraf en del är bestämd att utläggas till gata, begär
att få bebygga denna del, måste kommunen, därest den vill hålla
stadsplanen vid makt, expropriera denna del, äfven om ägaren skulle kunna
utan olägenhet och skada för sig uppföra den tillämnade byggnaden å
annat ställe af tomten i full öfverensstämmelse med stadsplanen. Då förbudet
att bygga i strid med sådan plan icke har civillags natur, är tomtägaren
icke ovillkorligen skyldig att följa planen. Kommunen å sin sida
kan ej heller tillförbindas att på tomtägares begäran lösa en till gallmark
afsedd tomtdel. Följden af de med hvarandra jämnlöpande lagstiftningarna
är således den, att den af Konungen ensam utfärdade författningen, byggnadsstadgan,
i alla kollisionsfall blir utan kraft. Detta missförhållande
an icke nndanrödjas på annat sätt, än att det lagstadgande, som innehåller
rbud mot att bygga i strid med stadsplan, erhåller civillags natur och
t jämväl i sådan lag bestämmes, om och när kommun är skyldig att
förvärfva gat-umark, invid hvilken byggnad i enlighet med stadsplanen
uppförts. Endast på denna väg kan nödig säkerhet vinnas därför, att det

med stadgandet om stadsplanen afsedda ändamål, sunda och rymliga gator,
verkligen uppnås.»

»Ett civilrättsligt stadgande af nyss angifna innehåll», anför utskottet
vidare, »har sin lämpliga plats icke i den allmänna expropriationsförordningen
utan i en särskild författning. Men äfven andra skäl tala
för att i en sådan författning samla alla de civilrättsliga bestämmelser,
som angå gaturegleringar. De vid gaturegleringens genomförande uppkommande
rättsförhållanden mellan kommun och jordägare äro enligt utskottets
åsikt till sin natur väsentligen olika dem, som uppstå vid expropriationer
i allmänhet. Nya gators anläggande öfver stora obebyggda
tomter är, såsom motionären närmare utvecklat, minst lika nödvändigt
för ett ändamålsenligt användande af tomterna som för rörelsens behof,
och den omständighet, att gatorna skola läggas efter en på förhand uppgjord
plan, kan icke betaga dem egenskapen att vara utfartsvägar för vidliggande
tomter och bilda byggnadslinjer för dessa.»

I anslutning till hvad lagutskottet sålunda anfört och i likhet med
1885 års kommitté anse kommitterade af nöden, att de för ordnande af
ifrågavarande rättsförhållanden erforderliga bestämmelser inrymmas i en
särskild författning. Denna bör då emellertid afse icke blott gatornas
sträckning samt ett områdes indelning i byggnad skvätter utan äfven torntindelningen
inom kvarteret. Det är uppenbart, att kvarterets lämpliga
indelning är af största vikt för ett ändamålsenligt bebyggande, och erfarenheten
har gifvit vid handen, att härför nödiga tomtregleringar i brist på
civilrättsligt giltiga föreskrifter svårligen låta sig genomföras.

Att rätt uppdraga gränsen mellan den nya lagen och byggnadsstadgan
stöter emellertid på stora svårigheter. Det af 1885 års kommitté
uppgjorda förslaget synes hafva afsett att lämna byggnadsstadgan
orubbad, och kommittén upptog icke ens ur densamma alla de bestämmelser,
som utgjorde nödvändiga förutsättningar för den föreslagna lagen.
Att på så sätt låta en civillag hvila på bestämmelser i en administrativ
författning synes kommittei’ade åtminstone formellt oriktigt. Kommitterade
hafva därför ansett erforderligt att från byggnadsstadgan till den nya
lagen flytta sådana bestämmelser, utan hvilka lagen, formellt sedt,
kunde sägas blifva ofullständig. Kommitterade hafva däremot icke
ansett sig böra i detta afseende gå längre än till det oundgängligen nödvändiga.
Om härutöfver andra föreskrifter i byggnadsstadgan lämplige
borde uppflyttas i lagen och således erhålla naturen af allmän lag, däro
hafva kommitterade icke ansett sig böra ingå i pröfning. Enligt förslaget
skulle alltså ur byggnadsstadgan i lagen upptagas bestämmelserna om
byggnadsnämnd såsom den kontrollerande myndigheten, om stadsplans

innehåll, dess fastställande och ändring, om byggnadslof, om förbud att
bygga i strid mot stadsplan samt om de myndigheter, som skola handlägga
frågor om tomtindelning.

Till de sålunda upptagna stadgandena hafva kommitterade ansett sig
böra foga bestämmelser om straff för dem, som bygga utan lof, samt om
rätt till besvär öfver byggnadsnämnds beslut, hvilka bestämmelser öfverensstämma
med motsvarande föreskrifter i byggnadsstadgan, med undantag
däraf att ådömda böter skola tillfalla kronan och att byggnadsnämnds befogenhet
att för särskildt fall förordna åklagare icke ansetts böra här bibehållas.

För den händelse kommitterades lagförslag antages, erfordras utöfver
de ändringar i byggnadsstadgan, för hvilka särkild redogörelse lämnas
här nedan, åtskilliga jämkningar i ordalagen, hvilka finnas iakttagna
i det af kommitterade uppgjorda förslag till ändringar i nämnda stadga.

Lagen skall, enligt förslaget, omfatta stad, köping och område, där
byggnadsstadgan för rikets städer på grund af hittills varande lagstiftning
förklarats gällande. Dessutom skall den kunna utsträckas att gälla annan
ort, då sådant af omständigheterna påkallas och Konungens befallningshafvande
därom förordnar. För att möjliggöra denna myndighets ingripande
på ett tidigare stadium än i hithörande fall enligt byggnadsstadgan för närvarande
är medgifvet, har uteslutits den i byggnadsstadgan för ett sådant
ingripande uppställda betingelsen om »en större sammanträngd befolkning».

Enligt nu gällande föreskrift är det allenast vederbörande samhälle,
som kan hos Kungl. Maj:t göra ansökan om fastställelse af stadsplan. Fall
kunna emellertid lätt uppstå, där för ett ordnadt bebyggande det vore af
vikt, att äfven enskilda tillerkändes rätt att göra ansökan om stadsplan för
sitt område. Af skäl, som nedan under 2 § närmare utvecklas, hafva
därför kommitterade föreslagit en dylik rättighet.

Bestämmelserna om rätt för samhälle att expropriera för stadsplans
genomförande erforderlig mark hafva ansetts äga sin i’ätta plats icke i
expropriationsförordningen utan i förevarande lag. Expropriationsrätten
har, där stadsplan för ordnande af afbrändt eller trångt eller eljest på
olämpligt sätt bebyggdt område annorledes icke kan genomföras eller där
för samhällets utveckling oundgängligen erforderligt, i stadsplan upptaget
tomtområde eljest icke kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande,
under förbehåll af Konungens pröfning i hvarje särskildt fall, utsträckts
att omfatta jämväl mark, som icke tages i anspråk för gata, torg eller
annan allmän plats.

Samhälle har vidare berättigats att, där så lämpligt finnes, låta,
innan fullständig stadsplan för område upprättas, uppgöra plan öfver de

hufvudgator, som äro afsedda att framdragas öfver området, och, sedan
planen vunnit fastställelse, expropriera för dess genomförande erforderlig
mark. I alla dessa fall har något undantag för staten från skyldighet
att afstå mark icke ansetts böra medgifvas.

Såsom ett korollarium till förbudet att bebygga gatumark hafva
kommitterade infört skyldighet för samhälle att, om byggnadslof på grund af
detta förbud vägras, genast lösa marken, dock med rätt för samhälle att,
efter det Konungen under angifven förutsättning medgifvit anstånd med
stadsplans genomförande, tillåta mot planen stridande byggnadsföretag.
Skyldighet har stadgats för samhälle att, då gata igenlägges eller uteslutes
ur stadsplan, lösa tomt, som blifver i saknad af utfartsväg eller otjänlig
till bebyggande, äfvensom att ersätta skada, som eljest följer af en dylik åtgärd.

För att trygga genomförandet af en lämplig tomtindelning har föreskrifvits,
att, innan byggnadslof må meddelas, sökande skall visa, att det
område, hvarå anmäldt byggnadsföretag är afsedt att utföras, utgör en i
öfverensstämmelse med gällande tomtindelningsplan bildad byggnadstomt.
I sammanhang därmed hafva lämnats detaljerade föreskrifter i fråga om
rätt för delägare i tomt att lösa andra delägares andelar.

* *

Skyldighet I fråga om det andra åtrådda önskemålet eller att hos vederbörande

aare°cdt''be- tomtägare uttaga särskildt bidrag till betäckande af kostnaderna för stadsiosta"gata.
plans genomförande anför lagutskottet vid 1884 års riksdag i fortsättningen
af sitt ofvan citerade utlåtande följande:

»Gatornas egenskap att vara utfartsvägar för vidliggande tomter och
bilda byggnadslinjer för dessa och den däraf beroende förhöjning i byggnadstomternas
värde, som uppstår i följd af gatornas utläggning och anordning,
utgöra enligt utskottets mening giltiga anledningar för lagstiftaren
att i detta liksom i det analoga fallet vid vattenafledningsföretag medgifva
undantag från den för expropriation af endast en del af fastighet gällande
allmänna grundsats, att den vinst, som för den återstående fastighetsdelen
genom företaget uppstår, icke får komma i betraktande vid ersättningens
bestämmande. Det är dock klart, att en gräns måste sättas för tomtägares
skyldighet att å honom tillkommande ersättning vidkännas afdrag för
vinsten, liksom att äfven vjd gaturegleringar fall kunna förekomma, då
afdrag icke bör äga rum. A andra sidan måste den godtgörelse för beredda
förmåner, hvilken utgör skäl för afdrag, följdriktigt medföra det
stadgande, att sådan godtgörelse bör direkt lämnas af ägare till en vid
ny gata belägen tomt, som alldeles icke tages i anspråk för gata. Tiden

(33

för utgifvande af ifrågavarande godtgörelse under ena eller andra formen
måste naturligtvis vara beroende af tiden, när tomtägare kommer i åtnjutande
af omförmälda förmåner.»

Beträffande lösningen af denna fråga yttrar 1899 års riksdag, att
den visserligen ansåge det ej böra ifrågasättas att återupptaga 1885 års
kommittéförslag, emot hvilket i väsentliga delar framställts välgrundade
anmärkningar, men dock ville uttala sin anslutning till själfva hufvudtanken
i kommittéförslaget, att utvidga tomtägares skyldighet att bidraga
till gatureglerings genomförande. Äfven om förslaget i detta hänseende
Unge anses hafva gått för långt, torde dock stå fast, att lagändring i sådan
riktning, som kommittéförslaget angaf, måste vidtagas för undanrödjande af
de med nuvarande lagstiftning förenade olägenheter. Ganska mycket skulle
vara vunnet redan därigenom, att i expropriation sförordningen intoges bestämmelse
därom, att, då del af tomt för gatureglerings genomförande
måste exproprieras, hänsyn finge vid ersättningens bestämmande tagas till
den fördel, tomtägaren hade att af regleringen påräkna, samt genom stadgande
om rättighet för kommunen att vid expropriation för gaturegleringar
lämna vederbörande tomtägare i vederlag jord inom det område,
som af gaturegleringen beröres.

Den af Riksdagen i främsta rummet anvisade utväg för frågans lösning
synes kommitterade åtminstone icke ensamt för sig på ett fullt tillfredsställande
sätt ordna hithörande rättsförhållanden. Det koinme alltid
att betraktas som en orättvisa, att en jordägare finge vidkännas afdrag å
honom tillkommande ersättning för gatumark i följd af det ökade värdet
å honom tillhörig återstående tomtmark, under det att ägare af tomt på
andra sidan af gatan, hvilken icke skulle afstå gatumark, komme i åtnjutande
af alldeles samma fördel utan någon som helst uppoffring. Det
blefve svårt, i många fall nästan omöjligt, att någorlunda exakt på förhand
uträkna den eventuella vinsten. Och då denna uträkning skulle anförtros
åt expropriationsnämnder med växlande sammansättning, komme en sådan
bestämmelse i sin tillämpning sannolikt att verka synnerligen ojämnt.

Vid afgörandet af denna fråga synes man böra i likhet med 1885
års kommitté utgå från gatornas egenskap att jämväl vara utfartsvägar
för vidliggande tomter och utgöra byggnadslinjer för dessa. Såsom nämnda
kommitté erinrade, finnes vid ett områdes första bebyggande i allmänhet
icke någon plan därför på förhand uppgjord i annat fall, än då enskild
ägare af jord låter upprätta sådan plan för att sedan kunna afyttra
byggnadstomter. Första åtgärden därvid måste vara att genom området
draga lämpliga gator, och priset för byggnadstomterna bestämmes uppenbarligen
så, att köparna få betala jämväl värdet af den till gata afsätta

marken. Tomtägarna komma således i själfva verket att tillhandahålla den
för deras gemensamma behof erforderliga gatumark. Där åter plan för bebyggandet
icke på förhand upprättas, måste de byggande själfva ordna sin
byggnadsverksamhet så, att nödigt utrymme finnes för erforderliga utfartsvägar
och samfärdsel mellan tomterna. Om än dessa intressen någon
gång i början förbises, göra de förr eller senare sig gällande med sådan
styrka, att de måste genom gemensamma ansträngningar och uppoffringar
tillgodoses.

Om således under de första skedena af en stads eller därmed jämförlig
orts uppkomst de byggande äro nödsakade att hvar för sig eller
gemensamt sörja för anordnande af behöfliga gator, kan den omständigheten,
att den å sådan plats bosatta befolkningen omsider hunnit blifva
ett samhälle för sig, icke gärna medföra, att detta samhälle därefter skall
i afseende å det fortsatta bebyggandet ikläda sig skyldigheter, som förut
ålegat de enskilda. Ingen anledning finnes, att de, som förut byggt och
själfva skaffat sig gator, skola med dem, som därefter vilja bygga, deltaga
i kostnaden för anskaffande af de för deras byggnader erforderliga utfartsvägar.
Icke heller undergår sakförhållandet någon väsentlig förändring
därigenom, att det ansetts nödigt ålägga samhället skyldigheten att upprätta
förslag till stadsplan och efter dess fastställande vaka öfver planens
vidmakthållande. Föreskrifterna härom äro uppenbarligen meddelade, på
det att gator och allmänna platser må till fördel för de enskilda tomtägarna
likaväl som för det allmänna blifva utlagda på det ändamålsenligaste
sätt, Om än samhället således vid behandling af frågor om stadsplan
måste söka att tillgodose den allmänna rörelsens kraf, bör dock noga
beaktas, att samhället härvid i främsta rummet är att anse såsom målsman
för tomtägarna, hvilka icke kunna tillåtas att hvar för sig besluta, huru
byggnadsverksamheten inom deras område bör ordnas.

I öfverensstämmelse med de sålunda uttalade grundsatserna föreslog
1885 års kommitté, att tomtägare, då han ville bebygga tomt åt gata, som
ej blifvit till allmänt begagnande upplåten, skulle utan ersättning åt samhället
öfverlåta äganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten,
dock ej till större bredd än nio meter. Då emellertid ägogränsen naturligen
endast undantagsvis sammanfölle med den sålunda bestämda gränsen
för tomtägares skyldighet att afstå gatumark, stadgades i sammanhang
därmed dels skyldighet för tomtägare att gifva ersättning efter värdering
för mark, som han ej kunde kostnadsfritt öfverlåta, och dels skyldighet
för samhället att lösa tomtägaren möjligen tillhörig ytterligare gatumark.
Om samhället anordnade gata, innan sådant påkallades af bebyggande,
finge samhället inlösa gatumarken, men tomtägaren i stället, då han be -

byggde tomten, utgifva ersättning för den mark, han eljest skolat lämna
utan godtgörelse.

Ofvan återgifna bestämmelser synas kommitterade vara onödigt invecklade.
Det af kommitterade uppgjorda förslag till lösning af denna
fråga hvilar, frånsedt det fall, då enskild jordägare på därom af honom
gjord framställning fått stadsplan fastställd öfver sitt område och till gengäld
för denna förmån ansetts böra utan ersättning till samhället öfverlåta
gatumark äfvensom ombesörja gatornas iordningställande och förseende
med nödiga afloppsledningar, på följande hufvudgrunder, hvilka äfven i
hufvudsak öfverensstämma med de i norsk lag rådande principer.

Det tillkommer samhället att antingen genom expropriation eller
öfverenskommelse med jordägarna anskaffa all erforderlig gatumark. Då
gata blifvit upplåten för allmänt begagnande och tomt blifvit bebyggd åt
gatan, skall tomtägaren ersätta samhället värdet af gatumarken utmed
tomten intill gatans midt, dock ej till större bredd än nio meter.

De af kommitterade sålunda föreslagna bestämmelser äro tydliga
och lätta att i hvarje fall tillämpa. Då gata i den allmänna samfärdselns
intresse gjorts bredare än den normala gatubredden af aderton meter, har
samhället icke ansetts berättigadt att af tomtägaren utkräfva ersättning för
den härtill erforderliga marken, men frånsedt detta undantag betunga de
föreslagna stadgandena tomtägare i mån af gatans bredd och tomtens längd
utmed gatan och således, såvidt görligt är, i mån af hans fördel utaf gatuanläggningen.
I sådant hänseende skulle visserligen en särskild beskattning
af den genom gatuanläggningen uppkomna ökningen i tomtvärde, motsvarande
den engelska beskattningen af »betterment», teoretiskt riktigare lösa
ifrågavarande spörsmål, men en sådan anordning torde i praktiken visa sig
långt vanskligare att genomföra.

Tomtägarna kunna icke sägas vara obehörigen betungade genom den
dem ålagda skyldigheten att lämna ersättning för gatumark. Den utgör ju
blott en naturlig utveckling af den enligt ofvan lämnade utredning i sakens
natur liggande skyldigheten för hvarje tomtägare att sörja för utfartsväg
från sin tomt. Ersättningen utkräfves först, dä tomten blifvit bebyggd
och ägaren således drager full fördel af anläggningen. För öfrigt vinner
den mark, som i följd af gatuanläggningen bildar byggnadstomt och får
byggnadslinje mot gatan, därigenom en ökning i värde, som enligt kommitterades
af erfarenheten styrkta uppfattning fullt motsvarar den tomtägaren
pålagda uppoffring och i de flesta fall torde vida öfverstiga
denna.

Det har anmärkts att, då den genom gatuanläggning uppkommande
förhöjning i markens värde kan föranleda och i regel äfven leder till en

förhöjning i tomtens taxeringsvärde och att då vidare fastighet genom bebyggande
vinner mångdubbelt värde såsom skatteobjekt, samhället redan
under nuvarande förhållanden för gatumarken vinner sådan godtgörelse af
tomtägaren, att någon ytterligare ersättning därför icke skäligen bör honom
framför samhällets öfriga medlemmar åläggas. Till gendrifvande häraf
torde emellertid vara nog att erinra, att tomtägarens i förhållande till
taxeringsvärdet utgående skatter till kommunen utgöra ersättning för de
förmåner, fastighetsägaren i likhet med samhällets öfriga invånare har af
de kommunala anordningarna i deras helhet. Efter denna grund mätes
således endast hans allmänna skattskyldighet för kommunala ändamål.

Redan den nuvarande lagstiftningen, särskildt gällande förordning
om landsting, innehåller bestämmelser afseende att låta dem, som hafva
uteslutande eller hufvudsaklig nytta af en anordning, ensamma eller i högre
grad än andra skattskyldiga därtill bidraga. En dylik grundsats torde
vara fullt berättigad och böra mera beaktas än hvad hittills i allmänhet
skett. Det är nämligen för en rättvis fördelning af samhällsbördorna samhällets
medlemmar emellan af vikt, att likställigheten i skattskyldighet icke
utsträckes till områden, där man kan och bör fordra skattskyldighetens
afvägande efter den nytta, som samhällets anordningar och företag medföra.
Ett dylikt område är utan tvifvel kostnaden för gaturegleringar
och stadsplans genomförande. Det är påtagligt, att häraf fördelar i främsta
rummet och ofta i mycket framträdande grad tillskyndas vissa samhällets
invånare, framförallt ägarna till fastigheter inom de områden, som af eu
reglering beröras.

Man skulle då kunna ifrågasätta, att hela kostnaden för ett områdes
reglering, innefattande gatornas fullständiga iordningsättande med dränering,
belysning och dylikt, skulle bäras af dem, som däraf hade särskild
fördel, och i mån däraf. Att emellertid noggrannt uppskatta och afväga
denna för en hvar skattskyldig torde icke låta sig göra. Man får därför
stanna vid att af dem, som hafva oomtvistelig nytta af företaget, uttaga
ett bidrag, som icke under något förhållande bör kunna öfverstiga denna
nytta. Detta torde blifva fallet, om man inskränker sig till att af vederbörande
fastighetsägare, som vill bygga vid en nyanlagd eller utvidgad
gata, fordra ersättning för kostnaden för själfva gatumarken invid hans
tomt, intill en viss bredd, eller i senare fallet efter hans gagn af utvidgningen.
Kommitterade hafva därför fotat sitt förslag på dessa grunder.

I § 13 af byggnadsstadgan finnes nu föreskrifvet, att i ny stadsdel
gatubredden i allmänhet skall utgöra aderton meter men undantagsvis kan
få uppgå till tolf meter. Dessa föreskrifter synas, särskildt i samhällen på
landet och de mindre stadssamhällena äfvensom i de delar af större städer,

som äro afsedda att bebyggas endast med mindre bostadshus, onödigt betungande
för samhället och, om kommitterades förslag antages, därigenom
äfven medelbart för vederbörande tomtägare. Kommitterade hemställa
därför om en sådan ändring af nämnda §, att man vid uppgörande af
stadsplan må äga mera frihet att ordna gatubredden efter rörelsens behof.

Såsom en motsvarighet till den tomtägare ålagda skyldighet att
lämna bidrag till kostnaden för anskaffande af gatumark hafva kommitterade
föreslagit bestämmelser om skyldighet för samhället eller annan vederbörande
att, i den mån tomterna utmed en gatudel bebyggas, upplåta
densamma för allmänt begagnande.

I enlighet med därom uttalade önskemål hafva kommitterade under
vissa betingelser föreslagit rätt till ägoutbyte dels då samhälle skall förvärfva
mark till gata och dels vid tomtregleringar.

Kommitterade öfvergå härefter till att redogöra för de föreslagna sär- SpecMskilda
lagstadgandenas innehåll och motiven härför. mo v''

Förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning.

i §•

Byggnadsstadgan för rikets städer inledes med ett allmänt stadgande,
att städernas planläggning och bebyggande skola ske enligt nämnda stadga
och städernas i öfverensstämmelse därmed upprättade byggnadsordningar.
Då en dylik inledande bestämmelse jämväl för den ifrågasatta lagen synes
kommitterade synnerligen lämplig, hafva kommitterade med nödiga förändringar
af ordalagen här upptagit stadgandet. Byggnadsordningarna
hafva härvid icke omnämnts, då det icke lärer vara omöjligt, att vid omarbetning
af byggnadsstadgan denna göres så fullständig, att särskilda byggnadsordningar
för hvarje samhälle icke blifva oundgängligen erforderliga.

Med afseende å de synnerligen viktiga funktioner, som enligt lagförslaget
uppdragits åt byggnadsnämnden, har det ansetts nödigt att så
att säga legalisera denna myndighets existens genom stadgande, att för tillsyn
å efterlefnaden af gällande föreskrifter skall i hvarje stad finnas en
byggnadsnämnd. Närmare bestämmelser om nämndens sammansättning

och utväljande hafva däremot fortfarande ansetts böra meddelas på administrativ
väg.

I § 50 byggnadsstadgan finnes föreskrifvet, att hvad i denna är
stadgadt för stad skall i tillämpliga delar gälla för köping så ock för
hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då
sådant af omständigheterna påkallas och Konungens befallningshafvande
därom förordnar genom beslut, som skall underställas Konungens pröfning.
Då emellertid den utsträckning i lagens giltighetsområde, som, efter det
densamma trädt i kraft, kan pröfvas lämplig, synes böra grundas på stadgande
i själfva lagen och icke på bestämmelser i en administrativ förordning,
hafva kommitterade här upptagit de föreskrifter i sådant hänseende,
som synts kommitterade erforderliga, och hemställa i sammanhang därmed
om den ändring i § 50 af byggnadsstadgan, att stadgans tillämplighet
hädanefter göres beroende däraf, att förordnande meddelats enligt 1 § af
lagen om stadsplan och tomtindelning.

I ett synnerligen viktigt hänseende hafva kommitterade härvid afvika
från nu gällande bestämmelser. Enligt hvad erfarenheten gifvit vid
handen, medför den nu stadgade förutsättningen för Konungens befallningshafvandes
ingripande, eller att stället skall vara bebodt af »en större
sammanträngd befolkning», att detta ingripande i de flesta fall kommer
för sent. En mängd byggnader finnas redan uppförda, hopgyttrade utan
plan, och stora uppoffringar kräfvas af det nya samhället för att kunna
genomföra reda och ordning i byggnadsförhållandena. Ingen möjlighet
finnes att, där lifligare byggnadsverksamhet är att förvänta, såsom vid
järnvägsstation eller vid anläggning af s. k. villastäder, redan från början
erhålla beslut om tillämpning af byggnadsstadgan med däraf följande planmässighet
i bebyggandet och trygghet, att uppgjord byggnadsplan verkligen
följes. Nu finnes ingen säkerhet för att jordägaren, om han tilläfventyrs
uppgjort plan för försäljning af tomter, i fortsättningen verkligen
följer densamma, och, äfven om så sker, kan planen finnas vara uppgjord
i strid med gällande föreskrifter och dess bringande i öfverensstämmelse
med dessa medföra dryga kostnader.

Ändring af ifrågavarande föreskrift i § 50 byggnadsstadgan har ock
förut ifrågasatts. I enlighet med beslut vid femte nordiska brandchefsmötet
år 1901 hafva särskilda af mötet utsedda kommitterade gjort underdånig
framställning om bland annat lagstiftningsåtgärder i syfte att underlätta
och möjliggöra samt kontrollera stadsplans utläggande och behöriga
genomförande å alla platser inom eller utom stads område, där en större
sammanträngd befolkning redan finnes eller sannolikt inom kort kommer
att finnas. Öfver denna framställning hafva yttranden infordrats från

öfverståthållareämbetet, Konungens befallningshafvande, stadsfullmäktige
och magistrater m. fl.

Vidare föreslogs i en vid 1903 års riksdag väckt motion, att Riksdagen
skulle anhålla, att Kungl. Maj:t ville utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan lagstiftning, hvarigenom, då ett i hufvudsak
obebyggdt, enskild ägare tillhörigt område utom stad utbjudes till bebyggande,
i syfte att där skall uppstå ett tätare bebyggdt samhälle, förbud
stadgas mot försäljning af delar af sådant område, med mindre på ägarens
bekostnad blifvit uppgjord och i behörig ordning fastställd en regleringsplan,
som uppfyller de i byggnadsstadgan för sådan plan i tillämpliga
delar uppställda fordringar. Motionen afstyrktes af lagutskottet, men fyra
reservanter föreslogo en hemställan till Kungl. Maj:t att taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder kunde vidtagas i syfte att områden, hvarå lifligare
byggnadsverksamhet vore att motse, kunde på lämpligt sätt regleras,
redan innan desamma erhållit större sammanträngd befolkning. Första
kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot andra kammaren antog
ett förslag nära sammanfallande med reservanternas.

1 anledning af hvad sålunda vid riksdagen förekommit, infordrade
statsrådet och chefen för civildepartementet öfverståthållareämbetets samt
Konungens befallningshafvandes yttranden, huruvida ändrade bestämmelser
lämpligen borde meddelas i syfte att områden, å hvilka lifligare byggnadsverksamhet
vore att emotse, kunde för bebyggande ordnas, redan innan
desamma erhållit större sammanträngd befolkning.

I flertalet af de yttranden, som af förenämnda båda anledningar afgifvits,
framhållas kraftigt olägenheterna af nu gällande bestämmelser och
lämpligheten af att bereda myndigheterna tillfälle att tidigare än hittills
skett inskrida för ordnande af hithörande förhållanden.

Med föranledande af hvad kommitterade ofvan anfört hafva kommitterade
uteslutit orden »med större sammanträngd befolkning», så att lagen
och med den byggnadsstadgan skulle kunna vinna tillämpning, så snart
sådant af omständigheterna påkallas och vederbörligt förordnande därom
meddelas.

Det är att antaga, att, där förordnande meddelas, innan någon lifligare
byggnadsverksamhet kommit till stånd, vederbörande jordägare skola
finna med sin fördel förenligt att, till erhållande af högre pris å sina
byggnadstomter och för att göra dem mera begärliga för spekulanter, på
egen bekostnad i förväg låta iordningställa gatorna, men äfven, om så ej
sker, torde, med hänsyn därtill att tomtägarna i hufvudsaklig del skola
återgälda samhällets kostnader för förvärfvandet af erforderlig gatumark,
vederbörande Konungens befallningshafvande icke af de utgifter, faststäl -

lande af stadsplan kan komma att medföra för det blifvande samhället,
böra låta afskräcka sig från att vidtaga åtgärder för förordnandes meddelande
på ett väsentligt tidigare stadium, än nu låter sig göra, äfven om
fall fortfarande kunna förekomma, då ur kostnadssynpunkt en viss varsamhet
är att tillråda.

Då det, särskildt i fall att jordägare med föranledande af stadgandet
i nästa paragraf fått stadsplan fastställd å honom tillhörigt område,
kan tänkas, att ifrågavarande lag och byggnadsstadgan för rikets städer
kunna vinna tillämpning för samhället, innan det erhållit så talrik befolkning,
att byggnadsnämnd kan konstitueras, hemställa kommitterade om ett
tillägg till byggnadsstadgans § 50 af innehåll, att Konungens befallningshafvande
må kunna för sådant fall förordna lämplig person att, till dess
byggnadsnämnd eller annan myndighet kan träda i verksamhet, i dess
ställe utöfva tillsyn öfver efterlefnaden af gällande föreskrifter. Dylikt
förordnande torde lämpligen kunna anförtros åt vederbörande kronofogdar
eller länsmän.

Af liknande anledning torde ett tillägg till § 80 af Kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet vara erforderligt.
I denna paragraf föreskrifves bland annat, att om Kungl. Maj:t förordnat,
att ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets
städer samt hvad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrifves om stad skola
lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgör egen kommun,
skall det område anses såsom ett särskildt samhälle (municipalsainhälle),
hvars medlemmar äga att oberoende af kommunen i öfrigt själfva vårda
sådana för samhället gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
som afses i nämnda författningar och föranledas af dessas tillämpning
inom samhället, samt att, där förordnande, hvarom nu är sagdt, afser
allenast en eller flera af omförmälda författningar, de i paragrafen meddelade
bestämmelser skola lända till efterrättelse i fråga om sådana ärenden,
som åsyftas i de författningar förordnandet angår. Därest nu den af kommitterade
uti ifrågavarande hänseende föreslagna bestämmelse antages,
kommer förordnande om byggnadsstadgans tillämplighet icke vidare att
meddelas utan ersättas af förordnande enligt lagen. Då sistnämnda förordnande
kan komma att meddelas, innan ännu någon person bosatt sig
inom det område, förordnandet gäller, är uppenbart, att förordnandet icke
alltid omedelbart bör medföra, att området skall anses som ett municipalsamhälle.
Frågan härom bör bedömas efter förhållandena i hvarje särskildt
fall. Kommitterade föreslå därför, att till § 80 af nämnda Kungl.
förordning fogas en bestämmelse af innehåll att, där för ett hithörande
område meddelas sådant förordnande, som afses i 1 § af lagen angående

stadsplan och tomtindelning, skall därvid ock bestämmas, huruvida på den
grund föreskrifterna i nämnda § 80 skola omedelbart tillämpas för området
eller därmed skall tills vidare anstå.

Då enligt kommitterades förslag lagens och byggnadsstadgans giltighetsområden
alltid sammanfalla, har däremot någon ändring uti ordalagen
i 3 § af lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
icke föreslagits.

2 §•

Med afseende å de viktiga rättsverkningar, fastställandet af stadsplan
enligt förslaget skulle medföra, har ansetts nödigt att i lagen upptaga
stadganden om stadsplans omfattning, dess fastställelse och om ändring i
befintlig stadsplan. Härvid hafva i två hänseenden afvikelser gjorts från
byggnadsstadgans föreskrifter i dessa ämnen.

Enligt byggnadsstadgan är uppgörande af stadsplan helt och hållet
samhällets ensak. Ägare af jord inom ett samhälles jurisdiktion kan icke,
äfven om hans mark aldrig så väl ägnar sig för bebyggande, mot samhällets
bestridande få stadsplan fastställd öfver detsamma, och det låter
lätt tänka sig, att samhället begagnar sin makt härutinnan till att afpressa
jordägaren allt för dryg ersättning för sitt medgifvande. Kommitterade
hafva därför föreslagit, att jämväl enskild jordägare må söka fastställelse
å stadsplan.

Om äfven ett dylikt medgifvande kan få tillämpning inom en stads
område för en trakt, som kan anslutas till stadsplanen, torde det dock
hufvudsakligen komma till användning för platser å landsbygden, hvilka
ägna sig för ett tätare bebyggande. Möjlighet är nämligen genom detta
stadgande beredd för jordägare, som under de i sista stycket af 1 § gifna
betingelser vill upplåta område till bebyggande, att, på samma gång som
förordnande enligt nämnda lagrum meddelas, få stadsplan öfver området
fastställd. Att stadsplan icke bör fastställas för området, utan att sådant
förordnande meddelas, ligger i sakens natur. Om så ej skedde, skulle ju
intet rättssubjekt finnas, i hvars intresse det läge att gentemot de enskilda
öfvervaka planens genomförande.

I gengäld mot den fördel, enskild jordägare får i följd af stadsplans
genomförande, hafva kommitterade ansett sig kunna ålägga honom att icke
blott utan ersättning till samhället öfverlåta erforderlig gatumark utan äfven
bekosta gatornas iordningställande, däri inbegripet anordnande af nödiga
afloppsledningar.

Till undvikande af oreda och tvister, särskilt i fråga om fullgörande
af dessa skyldigheter, har ansetts nödigt göra rätten till ansökan om stadsplans
fastställande beroende af att endast en ägare finnes till den mark,
hvarå planen är afsedd att tillämpas. Om två eller flera gemensamt äro
ägare af mark, som lämpar sig för bebyggande, hafva de alltid den utvägen
öppen att sammansluta sig i ett bolag, hvilket då blir ensam ägare
af marken.

Rätt att göra framställning om ändring i den uppgjorda stadsplanen
har däremot icke ansetts kunna inedgifvas enskild jordägare, i annat fall
än om planen ännu icke i någon mån kommit till verkställighet och jordägaren
således själf ensam utgör hela samhället. Det faller då af sig själft,
att jordägaren kan söka fastställelse af ny stadsplan, hvarigenom således
den förutvarande bortfaller. Så snart däremot en enda tomt sålts i enlighet
med planen, kan ändring däri beröra tomtägarens rätt och får således
ej försiggå utan hans samtycke.

De närmare bestämmelserna i fråga om tillvägagångssättet vid uppgörande
af stadsplan torde enligt kommitterades uppfattning fortfarande
höra hafva sin plats i byggnadsstadgan. De föreskrifter härutinnan, kommitterade
ansett erforderliga, återfinnas i förslaget till ny lydelse af §§ 9
och 10 byggnadsstadgan. Med hänsyn till att fastställande af stadsplan å
ett område medför vissa inskränkningar i ägarens rätt att förfoga öfver marken,
torde vederbörande jordägare böra beredas rätt att yttra sig öfver uppgjordt
förslag till stadsplan äfvensom tillfälle lämnas dem att, sedan planen
blifvit fastställd, taga noggrann kännedom om densamma. Likaså viktigt
är det gifvetvis, att samhället får tillfälle att granska förslag till
stadsplan, som uppgjorts af enskild jordägare. Fastställes sådan plan, måste
naturligtvis jordägaren skyndsamt gifva samhällets byggnadsnämnd, som
har att öfvervaka planens efterlefvande, del däraf.

Det andra hänseende, i hvilket kommitterades förslag afviker från
nu gällande bestämmelser, består däri, att kommitterade gjort Konungens
befallningshafvandes rätt att godkänna jämkning i stadsplan beroende däraf
att kronan tillhörig mark icke beröres af ändringen. Såsom af bestämmelserna
i nästa § framgår, medför fastställelse af stadsplan skyldighet
jämväl för kronan att afstå för planens genomförande erforderligt område;
och det har då icke synts lämpligt, att ett dylikt afstående från kronans
sida gjordes beroende allenast af ett beslut af Konungens befallningshafvande.

Användandet af ordet »stadsplan» för att beteckna jämväl plan för
ordnande och bebyggande af köping och annan sådan ort, som afses i sista
stycket af 1 §, torde numera enligt allmänt språkbruk vara fullt berättigad!.

3 §•

Nu gällande bestämmelser om skyldighet att afstå mark för stadsplans
genomförande återfinnas i 1 § af expropriationsförordningen, som
stadgar, att, där Konungen pröfver nödigt att jord eller lägenhet, som enskild
man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, bland annat,
till torg eller gata i stad, »till allmän byggnad eller till dylikt allmänt
behof», skall ägaren vara pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras;
dock att den, som därigenom lider skada, skall njuta ersättning för densamma.
Enligt 2 § i nämnda förordning skall, innan stämning får utfärdas,
visas, att Konungen godkänt behofvet af jordens eller lägenhetens
afstående, äfvensom att tiden, då den skall afstås, blifvit genom Konungens
förordnande eller parternas öfverenskommelse bestämd. I praxis har fastställelse
af stadsplan för område ansetts såsom ett sådant godkännande
af behofvet, som nyss är sagdt. Därest samhället och jordägaren icke
kunnat komma öfverens om tiden, då för stadsplans genomförande erforderligt
område skall afstås, har man ansett sig böra underställa denna
fråga Konungens afgörande.

Då af skäl, som förut anförts, kommitterade icke funnit sig kunna
inrymma de lagbestämmelser, kommitterade haft att utarbeta, inom expropriationsförordningen,
hafva kommitterade ansett det riktigast att ur
denna förordning utbryta föreskrifterna om expropriation af mark för
stadsplans genomförande och i den nya lagen införa härutinnan erforderliga
stadganden.

Lika med 1885 års kommitté hafva kommitterade därvid ansett
skyldigheten att afstå mark icke böra tillämpas endast mot enskild man,
menighet eller inrättning utan jämväl mot kronan. Till stöd härför få
kommitterade åberopa nämnda kommittés motivering för bestämmelsen, att
äfven kronan skall vara pliktig afstå egendom, som tages i anspråk för
stadsplans genomförande.

»Bestämmelse om en sådan skyldighet», anför kommittén, »torde icke
sakna berättigande, ty kronan måste åtminstone i de flesta fall lika med
öfriga ägare af fastighet inom planlagdt område hafva fördel af detsammas
ändamålsenliga ordnande och bebyggande. Dessutom har föreskrift i nämnda
hänseende visat sig vara af behofvet påkallad. Enligt hvad kommittén
inhämtat, har nämligen sökt stadfästelse å beslut om stadsplans antagande
flera gånger måst vägras eller kunnat endast delvis beviljas af
orsak, att planens genomförande skulle tagit i anspråk någon, oftast helt
obetydlig, del af kronan tillhörigt område, och att regeringen i följd
däraf ansett sig icke kunna i strid mot stadgandet i 77 § regerings 10 -

formen meddela beslut, på grund hvaraf sådan mark skulle i den ordning,
som om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifves,
varda kronan afhänd. De svårigheter, som i dylika fall uppkomma,
skulle helt och hållet undvikas, om genom civillag vore bestämdt,
att fastställd stadsplan finge genomföras äfven å sådana ställen, där kronans
mark däraf berördes. Kommittén har desto hellre ansett sig kunna föreslå
en bestämmelse i sådant syfte, som den Konungen därigenom anförtrodda
pröfningsrätt helt visst icke skulle komma att missbrukas utan endast användas
i sådana fall, där kronan hade uppenbar föi‘del eller åtminstone
alldeles ingen skada af stadsplanens genomförande å dess område. Dessutom
har en sådan pröfningsrätt i andra likartade fall blifvit Konungen
anförtrodd. Sålunda har Riksdagen sedan mera än tio år tillbaka årligen
medgifvit, att för alla under det nästföljande året förekommande nya järnvägsanläggningar
finge beviljas rätt att inlösa och i vissst fall äfven kostnadsfritt
erhålla kronan tillhörig, för järnvägsanläggningen erforderlig mark.
Likaledes ankommer, såsom bekant är, ensamt på Konungens pröfning,
huruvida vissa kronans fastigheter, hvilkas afkastning understiger ett bestämdt
belopp, skola för kronans räkning försäljas. Enligt lagen om dikning
och annan vattenafiedning kan kronan blifva skyldig att af vattendränkt
område afstå viss del, emot det att återstoden blifver genom torrläggning
förbättrad, såvida icke Konungen förordnar, att kronan skall för
den fastighet, hvartill det vattendränkta området hör, deltaga i de med
vattenafledningen förenade kostnader.»

Sedan stadsplan blifvit fastställd, tillkommer det, med de undantag
som föranledas af 9, 16 och 17 §§ här nedan, vederbörande samhälle att,
när det finner sådant lämpligen böra ske, föranstalta om inlösen af den
till gator och allmänna platser erforderliga mark. Det synes ock så mycket
hellre kunna läggas i samhällets hand att bestämma tidpunkten för markens
afstående, som jordägare och andra sakägare ju äro berättigade till ersättning
för den skada, de komma att lida därigenom att afträdande! förlägges
till en för dem olämplig tidpunkt.

I fråga om bestämmandet och utgifvandet af ersättningsbeloppen hafva
kommitterade ansett sig böra hänvisa till expropriationsförordningens föreskrifter,
äfven om medgifvas måste, att nu gällande bestämmelser om expropriationsnämnds
sammansättning ej tillfredsställande sörja för sakkunskap
och likformighet vid ersättningsfrågors afgörande och dessutom, särskildt
vid de ofta obetydliga expropriationerna för genomförande af stadsplan, med
hänsyn till det föreskrifna stora antalet ledamöter onödigtvis fördyra förvärfvet
af marken. Att, såsom 1885 års kommitté föreslog, för ifrågavarande
slag af expropriationer införa en särskild nämnd, stadsplanenämnden,

under det att i öfriga fall ersättningsfrågor skulle afgöras af sådan nämnd,
som omförmäles i expropriationsförordningen, hafva kommitterade dock
icke ansett tillrådligt.

Då värdet af gatumark af vederbörande tomtägare skall återgäldas
samhället, har det till ledning vid ersättningsbeloppets uträknande befunnits
nödigt föreskrifva, att särskildt väi''de skall åsättas själfva marken.

Om till allmänt begagnande redan upplåten väg eller plats ingår i
område, som skall afstås till gata eller allmän plats, synes ersättning därför
icke böra utgå. 1 fråga om allmän väg eller sådan, som uttagits af
oskifto, torde detta utan vidare vara klart, men äfven om marken tillhör
enskild, tillfogas honom icke någon orätt genom ett sådant stadgande, som
naturligen icke afser ett mera tillfälligt upplåtande utan ett stadigvarande
begagnande under längre tid. Den enskilde får ju begagna marken på
samma sätt som förut, och underhållsskyldigheten öfverflyttas på samhället
eller annan vederbörande. I de flesta fall torde dessutom, där ej jordägaren
redan förut vid tomtförsåljning tillgodoräknat sig ersättning jämväl
för vägmärken, fastställandet af stadsplan bereda honom möjlighet
att genom försäljning af tomter erhålla godtgörelse äfven för vägmärken.

Saknaden i nu gällande lagstiftning af bestämmelser i antydd riktning
har åtminstone i ett fall, som kommit till kommitterades kännedom,
medfört att, efter det en jordägare sålt tomter med rätt till fri utfartsväg
utmed af honom anlagda gator, det samhälle, som sedermera bildats
å området, för att blifva i tillfälle använda gatorna till samhällets behof
nödgats att med ett högst afsevärdt belopp inlösa dem från jordägaren.

Uppkommer tvist huruvida väg eller plats skall afstås utan ersättning,
tillhör det domstol att afgöra densamma. I 14 § expropriationsförordningen
stadgas, att af jordägare väckt fråga om skyldighet att, där
endast del af jord eller lägenhet skall afstås, lösa hela lägenheten skall af
rätten afgöras, innan nämnden sättes. Till förekommande af onödig tidsutdräkt
Tiar för nu föreliggande fall föreslagits, att i afbidan på tvistens
afgörande särskildt värde skall sättas å det område tvisten gäller. Att
utsträcka detta förfarande till alla vid expropriation för stadsplans genomförande
förekommande fall låter sig icke lämpligen göra, då värdesättningen
ju måste ske efter väsentligen olika grunder, om hela ägoområdet eller
endast en del däraf skall inlösas.

Att de i denna § meddelade föreskrifter skola tillämpas jämväl med
afseende å genomförandet af stadsplaner, å Indika fastställelse vid lagens
trädande i kraft redan meddelats, torde utan vidare vara klart.

4 §•

Såsom redan antydts, har enskild jordägare, hvilken på egen ansökan
fått stadsplan fastställd å sitt område, ansetts böra i gengäld härför upplåta
marken till de å planen upptagna gator, torg och allmänna platser
fri från inteckning äfvensom tillhandahålla gator m. m. vederbörligen
iordningställda och försedda med nödiga afloppsledningar. För erhållande
af erforderlig kontroll att dessa skyldigheter verkligen fullgöras, har föreskrifvits
att, innan bebyggande inom området får ske, den härför erforderliga
del af planen skall vara genomförd på stadgadt sätt. Det tillkommer
byggnadsnämnden eller motsvarande myndighet att vid pröfning af ansökningar
om byggnadslof tillse, att denna föreskrift iakttages. Vid bedömande
af frågan huru stor del af planen bör vara genomförd, innan byggnadslof
får meddelas, torde ledning kunna hämtas af bestämmelserna i
nästa kapitel om skyldighet att för allmänt begagnande upplåta gata.

Då jordägare för att kunna från området sälja tomter måste frigöra
dessa från möjligen befintliga inteckningar, lärer svårighet ej heller möta
att lämna gatuinarken fri från inteckning. Iordningställandet af gatorna
måste ske efter de inom hvarje samhälle gällande föreskrifter, dock så att,
därest olika slag af gatubeläggningsämnen äro medgifna, jordägaren är berättigad
använda det för honom billigaste. Skyldigheten att lämna gatorna
försedda med nödiga afloppsledningar har pålagts jordägaren med hänsyn
till den i § 22 mom. 2 byggnadsstadgan förekommande bestämmelse, att
ny stad eller stadsdel ej må bebyggas, utan att plan för vattnets afledande
är antagen och sättes i verket, i den mån bebyggandet fortskrider. Skyldigheten
omfattar naturligtvis endast de i planen upptagna, för området
nödiga afloppsledningar. Om således t. ex. samhället skulle finna nödigt
att i en gata nedlägga en större, äfven för andra områden afsedd, hufvudledning,
får samhället betala skillnaden i anläggningskostnad.

Det kunde ifrågasättas att utsträcka föreskrifterna i denna § till att
omfatta jämväl jordägare, som på begäran af samhälle fått sammanhängande
stadsplan fastställd å sitt område. Det synes emellertid komrnitterade
principiellt oriktigt att pålägga den, som icke begärt och kanske
motsatt sig stadsplans upprättande, några särskilda uppoffringar för dess
genomförande. För små områden blefve en dylik föreskrift dessutom
mycket betungande, och att uppdraga en gräns för områdets storlek, för att
en dylik föreskrift skulle inträda, torde vara omöjligt.

Vidare kunde man vilja göra gällande, att ifrågavarande föreskrifter
skulle vara ägnade att motverka en redan från början planmässigt ordnad

byggnadsverksamhet å ett ägoområde. Vederbörande jordägare skulle nämligen
kunna finna med sin fördel förenligt att i stället för att själf vidtaga
åtgärder härför till en början låta försäljningen ske utan plan och
afvakta myndigheternas ingripande för att på sådant sätt undgå att vidkännas
här pålagda uppoffringar. Häremot må emellertid erinras, att
det torde vara till jordägarens sanna fördel att, innan han företager
någon försäljning af tomter, föranstalta om angränsande gators iordningställande.
Erfarenheten gifver nämligen, såsom redan förut anmärkts, vid
handen, att med ett sådant förfaringssätt betydligt högre tomtpris erhållas.
Vederbörande tomtspekulanter komma för öfrigt snart nog att
inse, hvilka betydande fördelar de hafva af att bygga inom behörigen
planlagdt område, med trygghet för att planen i fortsättningen följes,
äfven om priserna därinom ställa sig något högre; och torde med hänsyn
härtill jordägarna inom en ej alltför aflägsen tid få välja mellan att
ej alls upplåta sin mark för bebyggande eller ock låta detta ske efter
förut fastställd plan.

Vid uppgörande af stadsplan öfver de förra s. k. gardestomterna i
Stockholm fann kronan med sin fördel förenligt att i enlighet med det af
staden uppställda villkor utan ersättning öfverlämna erforderlig gatumark,
däribland den 48 meter breda Narvavägen, äfvensom, med undantag för
nämnda trafikled, svara för gatornas planering, förseende med afloppsledningar
och beläggning med dyrbart gatuläggningsämne.

5 §•

1885 års kommitté upptog i sitt förslag ett stadgande om rätt för
samhälle att efter Konungens pröfning till genomförande af stadsplan för
ordnande af trångt eller eljest på olämpligt sätt bebyggdt område mot
lösen förvärfva alla de fastigheter, som berördes af planen. Till stöd därför
anfördes hufvudsakligen följande.

Det vore allmänt kändt, att icke blott urgamla delar af äldre städer
utan äfven många andra platser, där under senare tider en större sammanträngd
befolkning bosatt sig, blifvit bebyggda, utan att plan varit upprättad,
och att i följd däraf gatorna eller kommunikationslederna vore smala
och krokiga samt tomterna alltför små, trånga och oregelbundna samt
någon gång till och med i saknad af utfartsväg. En fullständig och ändamålsenlig
reglering af så beskaffadt område måste beröra alla eller åtminstone
de allra flesta därinom belägna fastigheter, och då befintliga gator
måste igenläggas samt nya upptagas, skulle i många fall möta svårighet
att verkställa regleringen endast efter hand, i den mån nybyggnader kornme

i fråga. Stadsplanens genomförande på sådant sätt skulle dessutom hafva
till följd, att alla af regleringen härflytande rättsförhållanden mellan samhället
och de enskilda måste särskildt för hvarje fastighet ordnas och utredas,
något som kunde vara förenad! med nästan oöfvervinneliga svårigheter.
Till båtnad icke minst för de enskilda tomtägarna skulle nu
antydda svårigheter kunna undanrödjas och regleringens genomförande befrämjas,
om samhället berättigades på en gång förvärfva alla inom område
af ifrågavarande beskaffenhet belägna fastigheter för att kunna oberoende
af alla rättstvister utlägga i planen upptagna gator och allmänna platser
samt därefter till enskilda för bebyggande upplåta de nybildade tomterna.
En sådan expropriationsrätt kunde icke anses träda den enskilda äganderätten
för nära. Fastigheternas ägare skulle ju erhålla full lösen. Deras
tomter komine i de flesta fall att genom regleringen blifva så afskurna
och förminskade, att de icke vidare kunde ändamålsenligt bebyggas, hvadan
samhället i allt fall borde vara både berättigadt och pliktigt att inlösa
dem. Då pröfningen, huruvida expropriationsrätten finge äga rum eller
icke, lades i Konungens hand, borde de enskilda icke löpa fara, att densamma
finge i oträngdt mål begagnas. Den kunde dessutom endast i
undantagsfall komma till användning.

Då hvad sålunda anförts, enligt kommitterades förmenande, fortfarande
har sin fulla giltighet och motsvarande expropriationsrätt flerstädes
utomlands tillagts vederbörande samhällen, hafva kommitterade här upptagit
ett liknande stadgande. Därvid har dess giltighet utsträckts att omfatta
jämväl afbrändt område. Då en stad helt eller delvis afbrunnit,
är tillfället att utan alltför stora uppoffringar genomföra en förbättrad
reglering jämförelsevis gynnsamt, men af ofvan antydd anledning stöter
genomförandet ofta på hinder nästan omöjliga att undanrödja, med mindre
samhället tillerkännes rätt att expropriera samtliga fastigheter inom
området.

I sammanhang härmed hafva kommitterade öfvervägt frågan, huruvida
det i Sachsen och annorstädes utidkes införda skiftesinstitutet (»Umlegung»)
hos oss borde komma till användning. Enligt sin natur är det afsedt
att vinna tillämpning, då hufvudsakligen obebyggdt, mellan en mängd
ägare af smärre eller eljest olämpliga tomter splittradt område skall ordnas
för bebyggande. I vårt land torde emellertid i de flesta fall hinder
af dylikt slag för ett ändamålsenligt bebyggande ej finnas. Den obebyggda
marken torde i allmänhet ej vara delad på alltför många händer.

Endast i fråga om reglering af afbrändt område synes institutet här
kunna vara tillämpligt, men då det af kommitterade föreslagna sättet för
reglering däraf på ett enklare och för vederbörande tomtägare lika fördel -

aktigt sätt löser denna fråga, torde något skäl för införandet af detta
jämförelsevis invecklade institut i vår rätt icke förefinnas.

Till kommitterades kännedom hafva kommit flera fall, då det stött
på hardt när oöfvervinneliga svårigheter att med äganderätt förvärfva tomter
inom planlagdt område. Så är förhållandet vid vissa fisklägen i Bohuslän,
som äro belägna å mark tillhörig en stiftelse, hvars fasta egendom ej
får afyttras. Från ett samhälle i Norrland, som till större delen är beläget
å en allmänning, har anförts, att delägare i allmänningen, hvars
mark omedelbart gränsar intill samhället, motsatt sig hvarje försäljning
af tomter därinom. Från annat håll hafva påpekats svårigheter i detta
hänseende, då stadsplan för samhälle berör mark af fideikommissnatur.
Äfven andra fall kunna tänkas, då vederbörande jordägare inom planlagdt
område af spekulationslusta eller annan anledning motsätta sig försäljning
af tomter på antagliga villkor.

Sedan emellertid genom fastställande af stadsplan för ett område
blifvit bestämdt, att det skall användas för bebyggande, synes lagstiftningen
ock böra bereda möjlighet för, att området kan tagas i bruk för detta
ändamål. Kommitterade hafva härvid icke kunnat anvisa annan utväg,
än att vederbörande samhälle får tillstånd att expropriera jämväl tomtmarken,
hvarefter samhället i sin ordning naturligtvis upplåter tomterna
för bebyggande. Då det icke torde låta sig göra att i lagtexten angifva
de fall, i hvilka sådan expropriationsrätt bör tillerkännas ett samhälle,
hafva kommitterade ansett afgöranderätten härvidlag uteslutande böra ligga
hos Konungen, därvid kommitterade ingalunda förbisett, att pröfningen
någon gång kan blifva svår och grannlaga. Emellertid är att hoppas, det
blotta tillvaron af en sådan lagbestämmelse skall verka därhän, att jordägarna
ej i oträngdt mål motsätta sig tomtförsäljning inom planlagdt område.

6 §•

I ändamål att för byggnadsnämnden möjliggöra kontroll öfver efterlefnaden
af lagens föreskrifter hafva kommitterade ansett civillags kraft
böra gifvas åt det hittills i byggnadsstadgan befintliga förbudet att utan
nämndens lof inom området för gällande stadsplan uppföra nybyggnad
eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring af gammal byggnad. De
närmare bestämmelserna om hvad som är att iakttaga vid pröfning af
ansökningar om byggnadslof torde,. med undantag för de i 7 och 26 §§
af lagen särskild! upptagna fall, hafva sin rätta plats i byggnadsstadgan
och byggnadsordningarna, däri jämväl synes böra behandlas frågan om
hvilka ändringar af befintligt hus äro att hänföra till nybyggnad.

Af skal, som icke torde behöfva närmare angifvas, hemställa i detta
sammanhang kommitterade om ett tillägg till § 38 byggnadsstadgan af innehåll,
att byggnadsnämnden vid pröfning af ansökan om tillstånd att bebygga
tomt, som icke gränsar till en för allmänt begagnande upplåten
gata, skall tillse, att ägaren förvärfvat rätt till utfartsväg från tomten och
att nödig åtgärd vidtagits för vattnets afledande från tomten på ett för
hälsovården betryggande sätt.

Det låter tänka sig och har äfven inträffat, att, sedan samhället
beslutat ändring i gällande stadsplan men innan ändringen vunnit fastställelse,
vederbörande jordägare för att hindra ändringens genomförande
ingifver ansökning om byggnadslof enligt den ursprungliga planen. Då
kommitterade ej tilltrott sig att anlita den i norska lagen anvisade utvägen
för undanrödjande af dylika hinder eller att åt en utaf samhället beslutad
stadsplan gifva interimistiskt gällande kraft, hafva kommitterade i stället
föreslagit, att, om ändring af stadsplan af samhället beslutats men ännu
icke vunnit godkännande, med pröfningen af anmäldt, af planen berördt
byggnadsföretag skall anstå, till dess frågan om ändringen blifvit slutligen
afgjord. Det uppskof på en eller annan månad med ett byggnadsföretag,
som sålunda i samhällets intresse pålägges jordägaren, synes ej i nämnvärd
grad kränka hans rätt. Skulle ändringen vinna fastställelse och ägaren
i följd af dess genomförande lida förlust, har han rätt till ersättning därför
af samhället.

Af liknande anledning hafva kommitterade föreslagit, att, där för
visst område af samhälle antagits stadsplan, som ännu icke vunnit fastställelse,
innan byggnadsföretag inom området må företagas, tillstånd därtill
skall sökas hos byggnadsnämnden, som har rätt att låta med pröfningen
af byggnadsföretaget anstå, till dess slutligt beslut om stadsplanen fattats.
Skulle nämligen byggnadsföretaget ej strida mot den af samhället antagna
stadsplanen, synes från samhällets sida hinder därför ej böra möta, åtminstone
såvida ej särskild anledning förefinnes att antaga, det planen
för att vinna fastställelse måste undergå ändring.

Genom den föreslagna nya lydelsen af § 9 mom. 3 byggnadsstadgan
hafva kommitterade sökt sörja för, att vederbörande jordägare ej skall
sakna kännedom om samhällets beslut beträffande antagande af ny stadsplan.

7 §•

Såsom redan förut anmärkts, förefinnes för närvarande en betänklig
brist på öfverensstämmelse mellan byggnadsstadgans förbud att bygga i

strid mot stadsplan å ena och gällande expropiationsförordning å andra
sidan, i det att, då nämnda förbud icke har civillags natur, tomtägare icke
är ovillkorligen skyldig att följa planen, liksom samhället å sin sida ej
heller kan tillförbindas att på tomtägarens begäran lösa en till gatumark
afsecld tomtdel. Det missförhållande, som härigenom uppkommer, kan
icke undanrödjas på annat sätt, än att det lagstadgande, som innehåller förbud
att bygga i strid mot stadsplanen, erhåller civillags natur. Af sådan
anledning hafva kommitterade här infört det stadgande, att byggnadsföretag
af beskaffenhet, som i 6 § omförmäles, i allmänhet ej får tillåtas å mark,
som skall ingå i gata, eller å del af ägoområde, som efter afskiljande af
hvad till gata skall utläggas icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt.

Enligt sista punkten skall hvad här och i denna lag vidare sägs
om gata gälla jämväl om torg och annan allmän plats.

Skulle stadsplans genomförande inom ett område ej vara omedelbart
förestående, synes samhället ej hafva anledning att motsätta sig ett tillfälligt
bebyggande af gatumark, om det blott erhåller tillfredsställande
säkerhet för att byggnaden utan någon utgift för samhället borttages, när
så påfordras. Med hänsyn härtill hafva kommitterade föreslagit rätt för
byggnadsnämnden att gifva tillstånd till uppförande af byggnad å gatumark,
när ägaren förbinder sig att, så snart sådant för gatans ordnande
påkallas, på egen bekostnad borttaga byggnaden och inteckning till säkerhet
för förbindelsen blifver i fastigheten meddelad. Kommitterade hafva
därvid icke förbisett, att sådan inteckning icke fullt kan inrangeras bland
de i gällande lagstiftning upptagna slag af inteckningar, men då revision
af inteckningslagstiftningen inom kort torde komma att påbörjas, hafva kommitterade
icke ansett sig böra framlägga något direkt förslag till lagändring
uti ifrågavarande hänseende.

8 §•

I § 43 byggnadsstadgan finnes för närvarande föreskrifvet, att byggnadsnämndens
tillstånd icke erfordras för statens under öfverintendentsämbetets
vård ställda byggnader och andra allmänna byggnader, till hvilka
ritningarna skola enligt gällande författningar af Konungen pröfvas. Denna
föreskrift har uppenbarligen tillkommit af anledning, att det icke ansetts
tillbörligt att ställa uppförandet af dylika byggnader, hvilket ju sker under
särskild!; sakkunnig tillsyn, under kontroll af byggnadsnämnderna. Då
det ej heller kan antagas annat, än att den af Konungen fastställda stadsplanen
följes vid byggnadernas uppförande, hafva kommitterade här upptagit
nämnda stadgande.

Anmärkas bör måhända i detta sammanhang, att, då Konungen
torde äga rätt förklara, att ett redan till gata exproprieradt område
skall afstås för ett högre ändamål, exempelvis rikets försvar, Konungen
med än större rätt torde kunna förordna, att byggnad för statsändamål
skall uppföras å till gata afsedt men ännu ej af samhället förvärfvadt,
kronan tillhörigt område, och att stadsplanen i den delen således ej vidare
skall lända till efterrättelse.

9 §•

Då samhället för stadsplanens skull hindrar jordägaren från att, på
sätt han finner för sig lämpligt, använda sin mark för bebyggande, måste
det vara skyldigt omedelbart lämna ägaren ersättning, för det han icke oinskränkt
får utöfva sin äganderätt, detta dock blott under förutsättning att
ägoområdet i sin helhet eller till så stor del, att återstoden icke utgör ändamålsenlig
byggnadstomt, skall ingå i gata. I dessa fall inträder således, där
byggnadslof vägrats, samhällets skyldighet att lösa ägoområde. Skulle
däremot, efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas, återstoden af
ägoområdet vara tillräcklig såsom byggnadstomt, lider ägaren uppenbarligen
icke af byggnadsförbudet någon skada, som kan berättiga honom att
framtvinga lösen af gatumarken tidigare än eljest. Han är ju af stadsplanen
oförhindrad att bygga på återstoden af sitt område.

Frågan, huruvida hvad som för ägaren återstår är tillräckligt såsom
byggnadstomt, måste bedömas efter omständigheterna i de särskilda fallen.
Det torde utan vidare vara klart, att den, som å sitt område anmäler
sig vilja uppföra ett boningshus, icke genom att åt detta gifva orimliga
dimensioner kan framtvinga lösen af huru stort område som helst. Utgör
återstoden tillräcklig byggnadstomt för ett boningshus af lämplig storlek,
synes skyldighet att lösa denna återstod ej föreligga. Den, som med åberopande
af sin af sikt att uppföra en större fabriksanläggning söker framtvinga
inlösen af honom tillhörigt område, synes böra göra åtminstone i
någon mån sannolikt, att eu verklig afsikt att utföra anläggningen förefinnes.
Med hänsyn till här antydda svårigheter har afgörandet af frågan
om samhällets lösningsskyldighet enligt 12 § ansetts böra öfverlämnas åt
domstol, hvaremot i fråga om sättet för löseskillingens bestämmande och
utgifvande hänvisats till expropriationsförordningen.

I anledning af en vid 1903 års riksdag väckt motion anhöll Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka och utreda,
dels om och i hvad mån hvad i 9 § 1 och 2 mom. af Kungl. förordningen

flen 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom samt lagen
den 26 juni 1899 angående förändring af tomts område är stadgadt beträffande
stad bör erhålla ovillkorlig giltighet med afseende å köping eller
annan därmed jämförlig ort, för hvilken stadsplan och tomtindelning såsom
i stad blifvit fastställda, äfvensom i sammanhang härmed huru fastighetsböckerna
med afseende å dessa samhällen lämpligen skola inrättas och
föras i närmare öfverensstämmelse med hvad för dylika böcker i stad är
stadgadt, dels ock huruvida och i hvad mån omförmälda samhällens till
stadsplan utlagda områden må undantagas från tillämpning af de i lagen
den 27 juni 1896 om hemmansklyfning in. m. meddelade föreskrifter angående
jordafsöndring, samt för Riksdagen framlägga förslag till de lagändringar,
som häraf kunna föranledas. Då vid de lagstiftningsåtgärder,
som med anledning häraf inom kort lära vara att förvänta, den för stadsplans
genomförande synnerligen viktiga frågan om förbud mot att inom
planlagdt område verkställa styckning af mark annorledes än i öfverensstämmelse''
med planen torde blifva föremål för särskild ompröfning, hafva
kommitterade här inskränkt sig till meddelande af föreskrifter, afsedda att
förebygga, det jordägaren genom styckning af sitt ägoområde obehörigen
utsträcker den samhället enligt denna § ålagda lösningsskyldighet.

10 §.

Ett den här föreslagna bestämmelsen motsvarande stadgande fanns
upptaget i det af 1885 års kommitté afgifna förslag. Till stöd därför
anfördes hufvudsakligen följande, hvari kommitterade för sin del instämma.

Erfarenheten gåfve vid handen, att enskilda jordägare icke sällan
låtit upprätta ritningar och anmält sig vilja bebygga mark, som enligt
stadsplan vore afsedd till gata eller allmän plats eller icke kunde ensam
för sig lämpligen bebyggas, endast för att framkalla vägran af byggnadslof
och därigenom tilltvinga sig markens inlösande. Dylika exempel torde
äfven framdeles, sedan skyldighet att lösa blifvit uttryckligen föreskrifven,
icke komma att saknas. Samhället skulle på sådant sätt kunna komma
att inlösa ganska betydande områden, långt innan stadsplanens genomförande
därstädes vore af behof påkalladt och innan ännu någon verklig byggnadsverksamhet
där inträda I dylika fall borde man utan fara kunna
tillstädja samhället att afstå från planens vidmakthållande och medgifva
det ifrågasatta byggnadsföretaget, hvilket ju, såsom icke allvarligt menadt,
ändå icke komme till stånd. Fall kunde emellertid äfven inträffa, då det
för ett samhälle blefve icke blott fördelaktigt utan oundgängligen nödigtjatt

kunna medgifva ett verkligen åsyftadt byggnadsföretag i stind mot stadsplan
hellre än att underkasta sig den lösningsskyldighet, vägran af byggnadslof
skulle medföra. Om exempelvis gata skulle enligt stadsplan
framdragas genom en fabriks eller större industriell anläggnings område,
men ägaren efter planens fastställande såge sig nödsakad att verkställa
byggnadsföretag, hvarför den blifvande gatumarken toges i anspråk, skulle
samhället kunna genom att vägra tillstånd till sådant byggnadsföretag
blifva pliktigt inlösa hela fabriken eller anläggningen, ehuru stadsplanens
genomförande på detta ställe icke ifrågakomme förr än i en aflägsen framtid.
Den utgift, som därigenom förorsakades samhället, skulle uppenbarligen
i flera, om icke i de flesta, fall komma att med ränta på ränta uppgå till
vida högre belopp, än som samhället finge utgifva, därest det ifrågasatta
företaget tillätes med förpliktelse för samhället att i eu framtid inlösa äfven
byggnaden. Att åt samhället ensamt bevilja pröfningsrätt i fråga om
stadsplanens vidmakthållande kunde dock icke gärna ifrågasättas. En
sådan rätt skulle kunna missbrukas till upphäfvande af den stadsplan, som
på samhällets begäran blifvit af Konungen stadfästad. Fall kunde dessutom
inträffa, då anstånd icke borde medgifvas, därför att ett byggnadsföretag
i strid med planen skulle kunna medföra olägenhet och förlust för
andra tomtägare, Indika, under antagande att stadsplanen komme att vidmakthållas,
byggt i enlighet därmed. Dessas rätt borde vara fullt betryggad,
om sådana frågor pröfvades af den myndighet, som fastställt planen.

11 §•

Det inträffar ej sällan, särskildt i äldre stadsdelar, att eu förbättrad
reglering ej låter sig åstadkommas, med mindre en gata till hela sin bredd
eller en del däraf igenlägges och större eller mindre del af gatumarken
lägges till byggnadskvarter. Särskildt rättning af en gata medför ofta, att en
del af gatan igenlägges. För genomförande af en sådan reglering har samhället
hittills saknat hvarje annat medel än öfverenskommelse, enär expropriationsförordningen
ej är i dylikt fall tillämplig och vederbörande
tomtägare, såsom det i flera på administrativ väg meddelade prejudikat
förklarats, äga rätt att, till dess annorlunda kan varda med dem öfverenskommet,
förblifva i åtnjutande vid sina tomter af gata till hittills varande
bredd enligt förut gällande stadsplan. Då det emellertid enligt kommitterades
förmenande är af stor vikt, att möjlighet till genomförande af stadsplan
äfven i denna del beredes samhället, hafva de härför erforderliga föreskrifter
upptagits i denna §, i sammanhang hvarmed införts bestämmelser för

det fall, att i följd af ändring i stadsplan en ännu icke för allmänt begagnande
upplåten gata uteslutes ur planen.

Om i följd af gatas igenläggning tomt blir i saknad af utfartsväg
eller eljest otjänlig till bebyggande, kan ägaren ej vara belåten med att
behålla densamma, hvadan samhället måste träda emellan och lösa tomten.

Där en ännu ej för allmänt begagnande upplåten gata skall uteslutas
ur planen, äro förhållandena i viss mån annorlunda. Om den person, som
vid den ursprungliga planens fastställande var ägare till marken, äfven
innehar densamma, då ändringen företages, tillfogas honom ju därigenom
icke någon orätt: hans mark är densamma som förut. Att ban under någon
tid haft rättighet att använda marken på visst sätt bör ej grundlägga
någon skyldighet för samhället att utgifva ersättning, för det han går miste
om denna möjlighet. Har han åter begagnat sig af sin rätt och efter
gjord anmälan å honom tillhörig tomt påbörjat byggnadsföretag, eller har
tomt efter den ursprungliga planens fastställande öfvergått till annan ägare,
synes med afseende å sådana tomter samhället härvidlag hafva enahanda
lösningsskyldighet som vid igenläggande af redan upplåten gata, detta dock
naturligen endast under den förutsättning, att påbörjandet af byggnadsföretaget
eller förvärfvandet af tomten skett före det beslut om ändringen
af samhället fattats. Skulle ägoområde i sin helhet hafva ombytt
ägare efter fastställande af stadsplan därå men före beslut om ändring, kan
denna omständighet ej för samhället medföra skyldighet att lösa i området
ingående tomt men väl förpliktelse att ersätta skada, därest den nye ägaren
kan visa, att sådan genom ändringen tillskyndats honom.

Äfven om tomt får behålla utfartsväg åt gata, kan genom här behandlade
åtgöranden från samhällets sida skada tillskyndas tomtens ägare.
Om gata endast till eu del af sin bredd igenlägges, torde den igenlagda
delen väl i de flesta fall komma att sammanläggas med vidliggande tomt
och ägaren således hafva utfartsväg öfver återstoden, men den omständigheten,
att gata blir smalare, kan i hög grad minska värdet af tomten.
Om en hörntomt mister fasad åt gata, som igenlägges eller uteslutes ur
planen, förlorar den därigenom betydligt i värde. Tillträdet till tomt
kan på mångahanda sätt försvåras, hvarjämte äfven andra än tomtägare
kunna af en gatans igenläggning lida förluster. I dessa och andra dylika
fall är samhället naturligtvis skyldigt gifva ersättning för liden skada;
och kommitterade vilja härtill, i anslutning till hvad ofvan yttrats, endast
bemärka, att, då en för allmänt begagnande ännu icke upplåten gata
uteslutes ur stadsplan och den, som vid planens fastställande var ägare
af marken, äfven vid ändringens beslutande innehar den utan att under
mellantiden hafva vidtagit någon åtgärd för markens användande i enlighet

med planen, sådan ägare enligt kommitterades uppfattning icke genom
ändringen lider någon förlust af beskaffenhet att böra honom af samhället
ersättas.

Afgörandet af de ofta invecklade tvistefrågorna om skyldighet att
lösa tomt eller gifva ersättning för skada har, såsom af bestämmelserna i
12 § inhämtas, ansetts böra öfverlämnas åt domstol, hvaremot i fråga om
löseskillings eller ersättnings bestämmande och utgifvande hänvisats till
expropriationsförordningen.

13 §.

Då ett områdes öppnande för bebyggande väl är att förvänta men
icke omedelbart förestående, kan det ofta finnas lämpligt att, innan stadsplanen
för området behöfver uppgöras, låta upprätta plan för de hufvudgator,
som äro afsedda att framdragas öfver området, och förvärfva den
till dem erforderliga mark. Områdets ordnande för bebyggande kan sedermera
försiggå efter hand och själfva stadsplanen uppgöras enligt de
åsikter och behof, som då förefinnas. Kommitterade hafva därför tillagt
vederbörande samhälle rätt att låta uppgöra plan öfver dylika hufvudgator
och erhålla fastställelse därå.

Då kommitterade ansett bestämmelserna om sökande af byggnadslof
och om förbud att bygga å gata icke kunna tillämpas med afseende å
plan för dylika hufvudgator, hafva kommitterade i stället stadgat i 14
§, att ersättning icke skall utgå för byggnad, stängsel eller plantering, som
efter fastställelse af planen tillkommit å mark, som erfordras för planens
genomförande. Häremot svarar den jordägaren i denna § tillerkända rätt
att genast efter planens fastställande påfordra inlösen af den för dess genomförande
behöfliga mark. Genom föreslagna bestämmelsen i § 9 mom. 5
byggnadsstadgan hafva kommitterade sökt sörja för, att jordägaren erhåller
kännedom om planens fastställande.

14 §.

Den i 13 § af expropriationsförordningen förefintliga bestämmelsen,
att jord eller lägenhet, som afstås, skall uppskattas efter hvad jord eller
lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, har, efter
hvad kommitterade erfarit, särskildt vid expropriationer för genomförande

af stadsplaner medfört, att lösen bestämts icke med ledning af markens
värde före planens fastställande utan efter den ökning i värde, som uppkommit
just i och med själfva fastställandet. Med andra ord: den af samhället
vidtagna åtgärd att utlägga stadsplan, t. ex. öfver en åker, har haft till
påföljd, att betalning för den till gata erforderliga åkerjorden fått erläggas
efter dess värde såsom tomtmark.

Till undvikande af en dylik, säkerligen icke af lagstiftaren åsyftad,
konsekvens af ifrågavarande bestämmelse hafva kommitterade ansett nödigt
lämna uttrycklig föreskrift, att vid bestämmande af lösen eller ersättning,
hvarom i detta kapitel sägs, hänsyn icke får tagas till den ökning i värde,
som genom utförande af stadsplan eller sådan plan, som i 13 § omförmäles,
uppstår för den fastighet, hvarom fråga är.

15 §.

Såsom redan förut anmärkts, anse kommitterade den af Riksdagen till
underlättande af stadsplans genomförande anvisade utväg, att samhället
skulle äga rätt att i utbyte mot erforderlig mark lämna annan mark, böra
under vissa betingelser komma till användning. Det första villkoret,
som synes böra uppställas, är, att den mark, enskild genom byte erhåller,
kan sammanläggas med mark, som kan återstå af honom tillhörigt område.
Att vidare den lämnade marken skall vara obebyggd torde falla af sig
själft. Kan nu samhället i de fall, då det, enligt hvad förut är stadgadt,
skall utgifva lösen för mark, i stället lämna ägaren sådan mark, hvarom
nyss är sagdt, bör, i öfverensstämmelse med skiftesstadgans föreskrifter
om ägoutbyte, sådant byte ske, om det å endera sidan yrkas och andra
sidan ej genom flyttning af läget lider märkligt men.

I fråga om själfva bytesförfarandet hafva kommitterade ansett tillräckligt
hänvisa till motsvarande föreskrifter i skiftesstadgan, dock med
den i sakens natur liggande inskränkning, att ägogradering ej skall förekomma,
utan marken i stället uppskattas i penningar med hänsyn till dess
läge och lämplighet i öfrigt såsom byggnadstomt.

Det sålunda anordnade förfarandet är, särskildt då frågan gäller
ägoutbyte af mindre omfattning i sammanhang med gaturättningar, ganska
inveckladt och kostsamt; men torde blotta möjligheten att äga tillgång
till en dylik utväg underlätta frågans ordnande på öfverenskomrnelsens väg.

Egentligen torde det ligga i sakens natur, att bestämmelserna i lagen
angående förändring af tomts område ej skola äga tillämpning vid sådant

ägoutbyte, som här oinhandlas, men till undvikande af missförstånd hafva
kommitterade uppgjort förslag till uttrycklig föreskrift härom.

16 och 17 §§.

För närvarande finnas icke några allmängiltiga bestämmelser i fråga
om skyldigheten att för allmänt begagnande upplåta gata, men föreskrifter
i sådant hänseende finnas intagna åtminstone i en och annan byggnadsordning.
Då nu enligt lagförslaget tomtägarna ålägges att bidraga till kostnaden
för anskaffande af gatumark utmed tomterna och att bebygga dessa
i öfveensstämmelse med fastställd stadsplan, synes frågan om tidpunkten,
då gata skall anordnas för sitt ändamål, ock böra uti tomtägarnas
intresse i lag regleras.

Inom området för stadsplan, som fastställts på enskildt initiativ,
skall enligt föreskrift i 4 § gata iordningställas, innan bebyggande invid
densamma får ske. I fråga om gata, upptagen i stadsplan, som fastställts
på ansökan af samhälle, kan naturligtvis en lika sträng föreskrift icke
meddelas. År samhället ägare jämväl till tomtmarken, ligger det visserligen
i samhällets eget intresse, att gatan anordnas före tomternas försäljning,
då härigenom säkerligen högre salupris torde erhållas, men där
andra än samhället äro ägare till tomtmarken, skulle ett dylikt stadgande
i sin tillämpning stöta på allt för många svårigheter. Vid bestämmande
af tidpunkten, då gata skall öppnas för allmänt begagnande, har man att
taga hänsyn å ena sidan till tomtägarens behof af gatans anordnande, då
tomten blifvit bebyggd, och å andra sidan till nödvändigheten, särskildt
ur kostnads- och ordningssynpunkt, att härvid gå planmässigt tillväga.
De bestämmelser i denna fråga, hvilka kommitterade ansett erforderliga,
äro hufvudsakligen hämtade ur Stockholms stads byggnadsordning och
hafva i hufvudstaden tillämpats under en lång följd af år.

Enligt dessa bestämmelser skall skvldigheten att upplåta ny gata
inträda, i den mån bebyggandet vid densamma fortskrider kvarter efter
kvarter, räknadt från förut bebyggd gata. Härigenom främjas ett regelbundet
fortskridande af byggnadsverksamheten inifrån och utåt. Gatudel
mellan två kvarter skall, räknadt som nyss är sagdt, upplåtas för allmänt
begagnande, då hus finnas vid den ifrågavarande gatudelen uppförda till
en sammanlagd längd af minst tredjedelen af de vid samma gatudel å
bägge sidor befintliga tomtlinjer. Äro hus uppförda blott vid ena sidan,
erfordras, under förutsättning att kvarteren äro lika stora, en sammanlagd
längd af minst två tredjedelar af tomtlinjerna vid denna sida. Upptager
stadsplanen byggnadskvarter blott vid ena sidan af gatan, erfordras natur -

ligtvis endast, att hus äro uppförda till en längd af en tredjedel af tomtlinjerna
vid denna sida.

Det kunde ifrågasättas, att skyldigheten att öppna ena hälften af gatan
icke borde göras beroende af byggnadsverksamheten vid den andra och
att, om gatubredden öfverstege 18 meter, åt samhället borde öfverlämnas
att bestämma tidpunkten för öppnandet af denna återstod, men häremot
må erinras, att byggnadsverksamheten i de flesta fall torde utvecklas någorlunda
samtidigt vid båda sidor af gatan och att det för tomtägaren, särskilt
då han inredt sin fastighet till bostads- eller affärslägenheter, är af
stor betydelse, att gatan i dess helhet utlägges. Samhällets och öfriga
vederbörandes intressen synas tillräckligt skyddade genom föreskriften, att
man vid bedömande af skyldigheten att öppna gata alltid skall utgå från
förut bebyggd gata.

I fråga om torg och annan allmän plats torde det, då bebyggandet
därvid fortskridit, såsom i 16 § stadgats, ligga i det allmännas intresse,
att platsen i dess helhet anordnas för sitt i stadsplanen afsedda ändamål.
Här har därför icke gjorts något undantag från den i 7 § gifna regel att
hvad som sägs om gata skall gälla äfven om torg och annan allmän plats.

Då gata skall upplåtas för allmänt begagnande, åligger det naturligtvis
samhället att tillhandahålla själfva gatumarken. Senast vid denna
tidpunkt måste således samhället, om öfverenskommelse ej kan träffas, begagna
sig af detsamma enligt 3 § medgifven expropriationsrätt. 1 fråga
åter om skyldigheten att ombesörja och bekosta gatans anläggning samt
beträffande gatuunderhållet gälla, enligt hvad 1885 års kommitté utredt,
inom de särskilda samhällena väsentligen olika bestämmelser. Det ligger
för öfrigt i sakens natur, såsom ock samma kommitté erinrat, att anspråken
i afseende å en gatas anläggning och underhåll måste vara väsentligen
olika inom olika samhällen och att sådana olikheter ofta kunna förekomma
till och med inom samma stad. Vid sådant förhållande hafva
kominitterade ansett sig icke böra föreslå allmänna bestämmelser uti omförmälda
ämnen utan allenast hänvisa till hvad därutinnan för hvarje
samhälle är eller varder stadgadt, under erinran att närmare föreskrifter
angående sättet för ordnande och anläggning af gata, i den mån sådant
ej skett, torde böra införas i de särskilda samhällenas byggnadsordningar.

18 §.

Då på grund af föreskrift i 3 § väg eller plats utan ersättning upplåtes
till gata, bör skyldigheten att i behörigt skick underhålla vägen eller
platsen öfverflyttas på vederbörande samhälle eller annan underhållsskyldig

senast då gatan enligt gällande bestämmelser skall upplåtas för allmänt
begagnande. Om gatan dessförinnan anordnas för sitt ändamål, följer
därmed af sig själf en dylik öfverflyttning, och om gatans anordnande af
en eller annan anledning skulle fördröjas utöfver den föreskrifna tiden,
bör detta icke föranleda ett framflyttande af tidpunkten för underhållsskyldighetens
öfvergång.

Enahanda bestämmelser synas kommitterade böra gälla i fråga om
underhållet af gata, som enligt stadgande i 4 § anlagts af jordägaren,
denne naturligtvis obetaget att genom öfverenskommelse vid försäljning af
tomterna tidigare från sig aflyfta underhållsskyldigheten.

19 §.

I denna § regleras omfattningen af den skyldighet att bidraga till
kostnaden för anskaffande af gatumark, som kommitterade, enligt hvad
förut utvecklats, ansett rättvisligen böra påläggas tomt ägarna.

Beträffande härvid gata, upptagen i stadsplan, som blifvit fastställd
före det lagen trädt i kraft, hafva kommitterade ansett, att, för den händelse
vid nämnda tidpunkt gatan redan anlagts eller samhället redan förvärfvat
mark till gatan, någon skyldighet att bidraga till kostnaden för gatumarkens
anskaffande icke bör påläggas tomtägarna. Genom en föreskrift i sådant
hänseende skulle en fullkomligt opåräknad fördel beredas samhället på bekostnad
af tomtägare, hvilka icke kunnat förutse möjligheten af att ett
dylikt bidrag skulle uttagas af dem. Om däremot mark till gatan af samhället
förvärfvats först efter det lagen trädt i kraft, har förvärfvandet
skett under förutsättning att vederbörande tomtägare enligt lagens bestämmelser
skola bidraga till kostnaden härför. Det säkerligen ringa antal
tomtägare, som före lagens promulgerande förvärfvat tomter vid en
här afsedd gata, torde i allmänhet därvid hafva tillförsäkrat sig gatans
upplåtande; och att, äfven där så ej skett, pålägga tomtägaren bidrag till
gatuanläggningen torde icke innebära någon orättvisa. Ihågkommas bör
nämligen, att med nu gällande bestämmelser tomtägare icke hafva någon
i lag grundad möjlighet att mot samhällets bestridande framtvinga anläggning
af gata. Hvad som här och där i detta syfte må hafva stadgats
i administrativ väg lärer icke kunna vid uppkommen tvist blifva rättsligen
bindande. Också hafva i flera fall tomtägare föredragit att på egen
bekostnad iordningställa gata eller bidraga till dess ordnande.

Ersättningsskyldigheten har, såsom förut antydts, föreslagits skola
omfatta värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej
till större bredd än nio meter eller hälften af den för vanliga fall nu före -

skrifna gatubredden. För det fall, att till allmänt begagnande upplåten
väg eller plats, hvilken ju skall afstås utan ersättning, ingår i gatumarken
eller gatumark eljest utan lösen af annan än vederbörande tomtägare öfverlåtits
till samhälle, har för att skipa full rättvisa mellan ägare af tomter
å hvardera sidan af gatan föreslagits, att de skola hvar för sig ersätta
hälften af det för gatan i öfrigt erforderliga området till en bredd af
högst nio meter. Om däremot ägare af tomt vid någondera sidan utan
ersättning öfverlåtit gatumark till samhället, är uppenbart, att sådan öfverlåtelse
bör tillgodoräknas endast ägare af den tomt.

Med afseende på den större fördel, ägare af hörntomt har af gatureglerings
genomförande, har ersättningsskyldigheten för ägare af dylik
tomt ansetts kunna utsträckas jämväl till den del af gatukorset, som omfattas
af gatumarkens utdragna gränslinjer.

Erinras bör, att enligt 7 § sista stycket hvad nu är stadgadt om gata
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om torg och annan allmän plats.

Då kronan såsom tomtägare har samma gagn af gatas utläggning
som hvarje annan, har något undantag för kronan från här stadgad ersättningsskyldighet
icke ifrågasatts.

För den händelse samhället själft är ägare jämväl till tomtmarken,
skulle det uppenbarligen leda till onödig omgång, om samhället först
sålde tomten och därefter af tomtägaren uttoge ersättning för gatumarken.
Ersättningsbeloppet bör i stället tagas i beräkning vid fastställande af
köpeskillingen för tomten. Kommitterade hafva derför föreslagit, att, där
tomt förvärfvats från samhället, ägaren till den tomt skall vara fri från
här stadgad ersättningsskyldighet. I fråga om tomt, som, före det lagen trädt
i kraft, af samhället sålts vid gata, som ännu icke upplåtits för allmänt begagnande,
torde böra erinras, att en dylik försäljning skett under den öppet uttalade
eller tysta förutsättning, att samhället skulle tillhandahålla gatumarken.

Kommitterade hafva haft under öfvervägande, huruvida icke den
tomtägare sålunda pålagda skyldighet att ersätta mark, för att icke verka
alltför betungande, borde på något sätt begränsas, exempelvis till en tredjedel
eller en fjärdedel af själfva tomtarealen, men då en dylik begränsning
blir i viss mån godtycklig och dessutom enligt kommitterades uppfattning
tomtägarens fördel af gatuanläggningen alltid åtminstone uppväger
den honom pålagda ersättningsskyldigheten, hafva kommitterade afstått
från tanken härpå.

20 §.

Vid bestämmande af beloppet utaf den ersättning, som det enligt
bestämmelserna i nästföregående § åligger tomtägare att utgifva, har man

att utgå från den godtgörelse samhället vid förvärfvandet af gatumarken
måst utgifva för denna utan beräkning härvid af någon ränta å det utgifna
beloppet. Då förvärfvandet sker genom expropriation, skall enligt
3 § särskilt värde alltid åsättas själfva marken, och ingen svårighet
torde möta för samhället att vid frivilligt aftal om köp af gatuvnark, som
är bebyggd eller försedd med plantering eller stängsel, åt köpehandlingen
gifva sådan form, att däraf tydligen framgår, huru stor del af köpeskillingen
beräknas för marken. Till undvikande af missförstånd hafva kommitterade
ansett uttrycklig föreskrift böra meddelas, att hänsyn icke får
tagas till kostnad, som kan hafva blifvit använd för markens planerande
och ordnande till gata, och att i värdet af gatumarken ej får inräknas
värdet af byggnad, stängsel eller plantering.

Då byggnadsnämden inom ett samhälle måste förutsättas äga den
bästa kännedomen om gatubredd och tomts längd utmed gata samt nämnden
utan svårighet kan förskaffa sig underrättelse om samhällets kostnad
för förvärfvandet af gatumark, hafva kommitterade föreslagit, att bestyret
med uträkningen af det ersättningsbelopp, hvarje särskild tomtägare "har
att utgifva, uppdrages åt byggnadsnämnden. Någon särskild tid, inom
hvilken sådan uträkning skall verkställas, har icke ansetts böra föreskrifvas.
Lämpligt torde vara att uträkningen företages snarast möjligt, då den i
hvarje fall ju måste äga rum, så fort begäran därom af tomtägare framställts.

T sammanhang härmed tillåta sig kommitterade i likhet med 1885 års
kommitté framhålla önskvärdheten af att äga tillgång till eu liggare för
tomter och därmed jämförliga lägenheter, i hvilken tomtägare och andra
utan omgång kunde inhämta upplysningar om såväl det af byggnadsnämnden
uträknade ersättningsbeloppet som ock öfriga en tomt eller lägenhet rörande
beslut af byggnadsnämnden och andra myndigheter, hvilka hafva att besluta
och fastställa stadsplaner, tomtindelningar med mera dylikt. Kommitterade
hemställa därför om ett tillägg till § 41 af byggnadsstadgan för
rikets städer af innehåll, att hos byggnadsnämnden skall föras tomtbok,
hvari för hvarje tomt eller lägenhet anteckning göres om alla tomten
eller lägenheten rörande beslut i fråga om stadsplans eller tomtindelnings
genomförande. Det närmare anordnandet af tomtboken torde med hänsyn
till olika anspråk på fullständighet inom de särskilda samhällena böra
öfverlåtas åt hvarje samhälle för sig.

Om tomtägare skulle finna det uträknade ersättningsbeloppet för
högt, bör han, särskildt. i det fall att samhället förvärfvat gatumarken
genom öfverenskommelse, äga rätt påkalla beloppets fastställande genom
särskild uppskattning. En bestämmelse i sådant hänseende är indirekt

också i samhällets intresse, då den utgör en maning för samhället att vid
förvärf af gatumark tillse, att den icke köpes för dyrt. Kommitterade
hafva därför föreslagit, att tomtägare, som icke åtnöjes med det utrönta
ersättningsbeloppet, är berättigad påkalla ny uppskattning af värdet å den
gatumark han är skyldig ersätta.

Ehuru det vore önskvärd!, att uppskattningen kunde ske under
enklare form, än expropriationsförordningen medgifver, exempelvis genom
skiljenämnd, hafva dock kommitterade, med hänsyn därtill att det belopp,
samhället har att utgifva för gatumark, i händelse af tvist bestämmes af
expropriationsnämnd, ansett sig böra föreslå, att jämväl ifrågavarande
uppskattning skall verkställas af sådan nämnd, vedei’börande naturligtvis
öppet lämnadt att enligt 7 § expropriationsförordningen till ledamöter i
nämnden utse det mindre antal personer, hvarom de kunna enas. För att
undvika påkallandet af uppskattning i oträngda mål hafva kommitterade i
33 § föreslagit, att godtgörelse till nämnden och annan kostnad, allenast
om ersättningen varder satt till lägre belopp än enligt byggnadsnämndens
uträkning, skall gäldas af samhället men eljest af tomtägaren.

Då tomtägaren icke gärna kan få dröja huru länge som helst med
att påkalla den nya uppskattningen, hafva kommitterade föreslagit, att
begäran därom skall af tomtägaren framställas senast inom 30 dagar efter
det underrättelse om ersättningsbeloppet tillställts honom. Skulle tomtägare,
efter utgången af denna tid men innan beloppet förfallit till betalning,
afhända sig tomten till annan, har den nye ägaren å sin sida trettio
dagar från delfåendet af underrättelsen att framställa begäran om
ny uppskattning. Om försäljningen däremot skett efter det beloppet
förfallit till betalning, kan den nye ägaren naturligtvis icke genom
att tillkännagifva sitt missnöje med uträkningen hindra samhället från
att begagna sig af det i nästa § anvisade tvångsmedel för ersättningens
indrifvande.

Uppstår tvist om vidden af den gatumark, tomtägaren har att ersätta,
gäller denna i de flesta fall jämförelsevis obetydliga områden, och
då en dylik tvist ej bör medföra rätt till uppskof med gäldandet af ersättningen
för den öfriga gatumarken, har här föreslagits, att i sådant fall
särskildt värde skall uträknas å den mark, hvarom tvisten gäller.

21 §•

Samhällets rätt att utbekomma den bestämda ersättningen för gatumark
inträder naturligtvis icke förr, än gatan blifvit upplåten till allmänt

begagnande, och tomtagaren bör icke förpliktas att utgifva ersättningen,
innan han efter tomtens bebyggande drager full nytta af gatuanläggningen.
Skulle i något fall ersättningsbeloppet vid den sålunda angifna tidpunkten
icke vara fastställdt, bör tomtagaren hafva anstånd med ersättningens
utgifvande under någon tid efter det sådant skett; och är denna tid
föreslagen till tre månader.

Kommitterade hafva haft under särskild ompröfning frågan att på något
sätt bereda samhället säkerhet för ersättningens utbekommande. En
utväg vore att i ungefärlig öfverensstämmelse med norsk lag och i likhet
med hvad som genom lagen den 1 maj 1885 är stadgadt om utflyttningsbidrag
in. m. vid laga skifte föreskrifva, att ersättningen, äfven om tomten kommer
i annan ägares hand, skall utgå därur med enahanda förmånsrätt, som
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för afgäld
af fast egendom. En dylik bestämmelse kan icke anses träda eventuella
inteckningshafvares rätt för nära, då, såsom ofta framhållits, tomten just
genom gatans anläggning får eu ökning i värde, som mer än motsvarar
det ersättningsbelopp, tomtägaren har att utgifva; men med hänsyn till
den hos oss rådande motviljan mot de så kallade tysta förmånsrätterna
hafva kommitterade icke ansett sig höra framlägga förslag i dylik riktning
utan i stället föreslagit, att tomtägare, intill dess honom åliggande betalningsskyldighet
blifvit fullgjord, må, där samhället det yrkar, af rätten
förbjudas att hafva utgång från tomten åt gatan, en bestämmelse som åtminstone
i fråga om effektivitet icke torde lämna något öfrigt att önska.
Det kan ej heller sägas ligga någon orättvisa i att, då tomtägaren
undandrager sig att gälda föreskrifvet bidrag till gatans åstadkommande,
förbjuda honom att begagna gatan såsom utfartsväg för tomten.

På det att samhället, utan att behöfva tillgripa så stränga åtgärder
som nyss föreslagits, likväl må kunna påräkna att bekomma detsamma tillkommande
ersättningsbelopp, har föreslagits, att tomtägare ej skulle vara
berättigad att bebygga tomt åt gata, som blifvit till allmänt begagnande
upplåten, innan han ställt säkerhet för ersättningens utgifvande. Att meddela
motsvarande föreskrift för tomtägare, som vill bygga vid en ännu
icke för allmänt begagnande upplåten gata, har icke ansetts tillrådligt med
hänsyn till den långa tid, som kan komma att förflyta, innan ersättningen
i och med gatans upplåtande förfaller till betalning, och svårigheten att
därunder vid gällande kraft bevara därför ställda säkerheter. Det tillkommer
naturligtvis byggnadsnämnden att vid behandling af ansökan om byggnadslof
pröfva den bjudna säkerheten, som väl i de flesta fall kommer att
utgöras af borgen. Är tomtägaren missnöjd med nämndens beslut, får
han klaga däröfver i vanlig ordning.

22 g.

Då enligt stadsplan en förut befintlig gata skall utvidgas, äro tomtägarna
vid gatan, såsom 1885 års kommitté erinrade, redan lagligen i åtnjutande
af förmånen att kunna begagna densamma såsom utfartsväg, och
den omständigheten, att utfartsvägen göres rymligare, kan icke ensam för
sig betinga skyldighet för tomtägarna att bidraga till kostnaden för gatans
vidgning. Men om ökningen af gatans bredd medför rätt att därvid uppföra
högre byggnad, än förut varit tillåtet, inträder därigenom för tomtägarna
en obestridlig och till sitt värde bestämbar fördel, och det kan
under sådan förutsättning icke anses annat än rättvist, att tomtägarna bidraga
till kostnaden för gatumarkens anskaffande. Det låter sig emellertid
icke göra att för alla de skiftande fall, som kunna förekomma, på förhand
noggrant bestämma, i hvad mån sådant bidrag bör lämnas, utan
sådant måste bero på uppskattning i hvarje särskildt fall, och lagstiftningen
torde endast böra bestämma det maximum, hvaröfver tomtägarens bidrag
icke får gå. I likhet med 1885 års kommitté hafva kommitterade därför
föreslagit, att, om vidgning af befintlig gata medför rätt att därvid uppföra
högre byggnad än förut, den, som äger tomt vid någondera sidan af
gatan, skall vara skyldig att, om han vill begagna sig af denna rätt, ersätta
samhället högst en fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för
gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt.

Ifråga om sättet för ersättningsbeloppets uträknande och tiden för dess
utgifvande hafva kommitterade ansett tillräckligt hänvisa till förut i sådant
hänseende meddelade föreskrifter. Häraf följer, att, om tomtägaren finner
den proportion, i hvilken vederbörande byggnadsnämnd anser honom böra
ersätta samhällets kostnad för gatumark, vara för stor och således det uträknade
ersättningsbeloppet för högt, tomtägaren är berättigad få jämväl
denna fråga underställd expropriationsnämnds bedömande.

Då det ej torde kunna ifrågasättas att afstånga en tredskande tomtägare
från den gata, han redan före utvidgningen ägde rätt att använda,
för att därigenom skaffa samhället säkerhet för ersättningens utbekommande,
har i stället föreslagits ovillkorlig skyldighet för tomtägaren att,
då han vill begagna sig af den förmån, gatans vidgning medför, ställa
säkerhet för ersättningens erläggande, vare sig utvidgningen blifvit genomförd
eller icke.

23 §.

Då, såsom förut antydts, för att möjliggöra en planmässig och ändamålsenlig
byggnadsverksamhet inom ett till stadsplan utlagdt område enligt

kommitterades uppfattning jämväl i fråga om tomtindelning erfordras civilrättsligen
giltiga bestämmelser, har det ansetts lämpligt att först bland
dessa upptaga föreskrifterna om de myndigheter, som hafva att handlägga
och fastställa frågor om tomtindelning. Kommitterade hafva därför ur
§17 byggnadsstadgan för rikets städer upptagit hithörande bestämmelser
allenast med den mindre jämkning i ordalagen, som föranledes däraf, att
enligt lagförslaget ansökning om fastställelse af stadsplan kan göras af annan
än samhälle. I sammanhang därmed hafva kommitterade ur nämnda §
upptagit det med föranledande af lagen angående förändring af tomts område
införda förbudet mot verkställighet i visst fall af beslut om jämkning
i gällande tomtindelning, med mindre rätten lämnat medgifvande till den
åtgärd.

Kommitterade hafva därjämte haft under öfvervägande frågan, huruvida
icke, såsom vid granskning af förslaget till nyssnämnda lag inom
högsta domstolen yrkades, lagens tillämpning borde utsträckas jämväl till
det fall, att särskilda i tomtindelning förut icke ingående områden skulle
till en tomt sammanläggas; men ehuru beaktansvärda skäl kunna anföras
för en sådan utsträckning, hafva kommitterade dock, då under den jämförelsevis
korta tid, lagen varit gällande, något behof af en sådan utsträckning,
såvidt kändt är, icke gjort sig gällande, ansett att därmed kunde
tills vidare anstå.

De närmare föreskrifterna om tomtindelning torde fortfarande hafva
sin rätta plats i byggnadsstadgan. Denna innehåller nu endast kategoriska
föreskrifter, huru vid tomtindelning skall förfaras; och häraf har, enligt
hvad kommitterade varit i tillfälle inhämta, blifvit en följd, att byggnadsnämnderna
ofta vid uppgörande af tomtindelningsplaner ej taga hänsyn till
de faktiskt bestående förhållandena och möjligheten att genomföra planen.
Då sistnämnda omständighet naturligtvis bör vinna största möjliga beaktande,
och tomtindelningsplanen bör uppgöras under samarbete mellan
byggnadsnämnden och ägaren af marken, tillåta sig kommitterade hemställa,
att till § 18 byggnadsstadgan fogas ett nytt mom. af innehåll, att
byggnadsnämnden, såvidt sådant utan åsidosättande af eljest gifna föreskrifter
kan ske, har att vid tomtindelning rätta sig efter bestående äganderättsförhållanden,
och att nämnden bör verka för uppkommande tvistefrågors
lösning mellan sakägarna genom öfverenskommelse. Kommitterade
föreslå ock såsom ett förtydligande tillägg till mom. 1 af nämnda §,
att hvarje tomt skall vid tomtindelning få gränslinje mot gata, som är i
stadsplan upptagen.

För närvarande saknas med undantag för det i denna § först omförinälda
fall alla föreskrifter om hvem, som äger rätt påkalla tomtindelning, och

när sådan bör ske. Härutinnan anförde 1885 års kommitté följande, hvaruti
kommitterade för sin del instämma:

»Samhället saknar anledning att framtvinga tomtindelning, då samhället
icke är berättigadt påbjuda tomternas bebyggande. Frågor huruvida
tomtindelning skall äga rum eller icke beröra därför i allmänhet endast
dem, som äro ägare till eller delägare i byggnadskvarteren, och om ett
byggnadskvarter tillhör endast en ägare, bör det ankomma på honom själf
att påkalla handläggning af frågan om markens indelning i lämpliga byggnadstomter,
hvadan någon lagbestämmelse därom icke är erforderlig. Annat
är förhållandet, då flera äro delägare i samma byggnadskvarter. Ingen
af dem kan bygga förr, än byggnadstomt blifvit för honom utstakad, och
då kvarters indelning i byggnadstomter bör såvidt möjligt ske i ett sammanhang
för hela kvarteret, låter det sig ej heller i vanliga fall göra att
endast för en delägare utstaka tomt, äfven om hans andel i kvarteret
skulle vara tillräckligt stor för sådant ändamål. Val bör det ligga i alla
delägarnas intresse att genom lämplig indelning göra marken användbar
för bebyggande, men fall kunna dock inträffa, då af någon anledning en
eller derå bland dem motsätta sig sådan åtgärd. De öfriga skulle då uppehållas
i sin rätt och kvarterets bebyggande förhindras, därest icke något
medel funnes att tillintetgöra verkan af motståndet. Bästa verkan därtill
torde vara att i öfverensstämmelse med hvad som är föreskrifvet beträffande
laga skifte tillerkänna delägare i byggnadskvarter vitsord till tomtindelnings
erhållande. Det säger dock sig själft, att, liksom enskiftesdelning eller laga
skifte icke må genom nytt skifte rubbas, utan så är att alla, hvilkas rätt är af
frågan beroende, därom åsämjas, likaså bör vitsord till tomtindelnings erhållande
i allmänhet icke få begagnas utom i det fall, då marken icke
förut undergått sådan indelning.»

I öfverensstämmelse med hvad sålunda uttalats, hafva kommitterade
föreslagit, att rätt att påkalla tomtindelning inom kvarter må tillkomma
ägare af mark, hvilken icke redan utgör tomt.

24 §.

Såsom nyss antyddes, bör verkställd tomtindelning i allmänhet icke
rubbas utan så är, att samtliga tomtägare, som beröras af ändringen,
därom äro ense. Såsom ett ytterligare villkor för godkännande af sådan
ändring måste dock uppställas, att ändringen pröfvas vara för ett ändamålsenligt
bebyggande lämplig.

I ett par andra fall har emellertid rätt att påkalla ändring i befintlig
tomtindelning ansetts böra medgifvas. Särskilt i äldre stadsdelar
äro tomterna ofta för små och eljest olämpliga för ett ändamålsenligt bebyggande.
De å tomterna uppförda byggnaderna utgöra emellertid hinder
för tomternas reglerande. Om nu detta binder undanrödjes, därigenom,
att ett byggnadskvarter helt eller delvis afbrinner, ligger det i samtliga
delägarnas intresse att få marken ändamålsenligt indelad.

Om vidare en tomt, i följd däraf att en del utlägges till gata,
så minskas, att återstoden icke är användbar för bebyggande, skulle denna
återstod, vare sig ägaren begagnar sig af honom tillkommande rätt att få
densamma inlöst af samhället eller ej, förblifva obebyggd, såvida icke antingen
erforderlig fyllnadsmark kan tagas från invid liggande tomt eller
ock den återstående tomtdelen kan läggas till angränsande tomt. Likadant
är förhållandet med område, som i följd af gatas igenläggning, helt
eller delvis, kommer att tillhöra ett byggnadskvarter och icke för sig utgör
lämplig byggnadstomt. I dessa båda fall synes således ny tomtindelning
höra äga rum, i den mån sådant erfordras för beredande af
lämpliga byggnadstomter.

25 §.

Enligt hvad af bestämmelserna i 27 § framgår, kan tomtindelning
för ägare af mark, som däraf beröres, medföra skyldighet att afstå större
eller mindre delar af marken. Då det icke kan komma i fråga att enbart
i följd af beslut af byggnadsnämnd kronan skulle tvingas att afstå mark,
hafva kommitterade föreslagit, att genom tomtindelning, som af byggnadsnämnden
beslutes, får ej göras ändring i gränserna för kronan tillhörigt
område, såvida ej Konungen därtill gifvit lof. Genom en sådan bestämmelse
blefve af byggnadsnämnd beslutad tomtindelning uti ifrågavarande
hänseende likställd med tomtindelning, som enligt första punkten af 23 §
i sammanhang med stadsplan skall underställas Konungens pröfning. Att
i dessa säkerligen ytterst sällsynta fall öfverlämna åt Konungen att utan
Riksdagens hörande afgöra, huruvida tomtindelning, som kan medföra
skyldighet för kronan att afstå mark, bör komma till stånd, torde icke
möta någon betänklighet.

26 §.

För närvarande finnes, såsom åtskilliga på administrativ väg meddelade
prejudikat utvisa, icke någon möjlighet att hindra den, som äger

allenast en del af tomt, att bebygga sin del, äfven om en ändamålsenlig

tomtreglering härigenom för lång tid omöjliggöres. Då det icke kan vara

riktigt, att ändamålet med stadsplan och tomtindelning eller ett ordnadt
och lämpligt bebyggande på detta sätt göres om intet, hafva kommitterade
föreslagit, att tillstånd till utförande af byggnadsföretag ej må meddelas,

med mindre sökanden visar, att det område, hvarå byggnaden är afsedd

att uppföras, utgör en i öfverensstämmelse med gällande tomtindelningsplan
bildad byggnadstomt.

Denna bestämmelse har fört med sig stadgande^ i 27 §, som afse
att bereda möjlighet att i en hand samla äganderätten till hela tomten.
På detta sätt kan den, som allenast äger del i tomt, icke sägas blifva
tillfogad någon orätt. Så länge han vill begagna sin fastighet på samma
sätt som förut, lider han icke något intrång genom tomtindelningsplanen.
Först då han vill begagna sig af de fördelar, stadsplan och tomtindelning
medföra, genom att bygga å sitt område, inträder hans skyldighet
att rätta sig efter tomtindelningsplanen. Han har härvid möjlighet
att enligt bestämmelserna i nästföljande § kunna förvärfva hela tomten
eller, om sådant ej kan ske och han följaktligen ej får bygga, få sin
fastighet inlöst af samhället.

I fåll, som afses i lagen angående förändring af tomts område,
måste enligt föreskrifterna i fjärde stycket af 23 § dessutom fordras, att
rätten lämnat medgifvande till tomtens bildande.

27 §.

I denna § återfinnas de ofvan antydda föreskrifter, som ansetts erforderliga
för att, där flera äro ägare af särskilda delar uti en i gällande
tomtindelningsplan upptagen tomt, bereda möjlighet att samla äganderätten
till hela tomten i en hand. I likhet med 1885 års kommitté hafva kommitterade
ansett sig härvid kunna utgå från den grundsatsen, att en af
delägarne bör under vissa förutsättningar vara berättigad att förvärfva
de andras delar. Fn dylik grundsats har, såsom nämnda kommitté erinrade,
i viss mån vunnit erkännande genom de i 7 kap. jordabalken och
Kungl. förordningen den 21 december 1857 meddelade stadganden angående
lösningsrätt för viderboende och nabo samt för den, som »äger ett trångt
hus eller tomt».

Att härvid den, hvars tomtdel är bebyggd och således redan använd
för det med stadsplanen afsedda ändamål, bör hafva företräde, torde vara
uppenbart, likasom att lösningsrätt gentemot ägare af sådan tointdel i

100

allmänhet ej bör förefinnas. Endast för det fall att bebyggd tomtdel
finnes vara af ringa värde i förhållande till värdet af annan tomtdel, torde
det vara med billighet och rättvisa förenligt att tillerkänna den, hvars
tomtdel har högre värde, lösningsrätt.

Vid konkurrens i fråga om rätt att lösa obebyggd tomtdel är det
gifvetvis naturligast att lägga afgörande vikten på de olika tomtdelarnas
storlek, så att den, hvars tomtdel är störst, får företräde att lösa. Mellan
dem, hvilkas tomtdelar äro lika stora, måste man låta lotten skilja.

Därest obebyggd tomtdel ej inlöses af annan delägare i tomten
och ägaren själf ej vill eller kan inlösa återstående delar af tomten, bör
samhället, i hvars intresse tomtindelningsplanen uppgjorts, träda emellan
och, när ägaren ej längre vill behålla sin tomtdel, inlösa densamma. Det
är naturligtvis samhället därefter obetaget att, i den mån det finner sådant
lämpligt, begagna sig af detsamma möjligen tillkommande rätt att lösa
öfriga tomtdelar.

28 §.

Afgörandet af det rent juridiska spörsmålet om rätt eller skyldighet
att lösa del i tomt tillhör uppenbarligen domstols pröfning. I fråga åter
om sättet för löseskillingens bestämmande och utgifvande torde man icke
böra afvika från expropriationsförordningens föreskrifter, ehuruväl det kan
sägas, att härvidlag, där det oftast gäller jämförelsevis små ersättningsbelopp,
föreskrifterna blifva väl invecklade och betungande. Det är emellertid
att hoppas, att de flesta ersättningsfrågorna skola ordnas på öfverenskommelsens
väg utan anlitande af expropriationsnämnd.

29 §.

Då den, som skall lösa obebyggd tomtdel, i stället kan lämna ägaren
mark af beskaffenhet, som i 15 § sägs, synes af skäl, som vid nämnda §
anförts, ägoutbyte böra äga rum, på sätt och under villkor som i sistnämnda
§ stadgas.

30-33 §§.

Innehållet i dessa §§ är ofvan närmare omförmäldt med undantag för
33 §. Till undanrödjande af all tvekan därom, att i fall, som afses i 9,

101

11, 13 eller 27 §§, jämväl den ersättningsberättigade må påkalla den särskilda
nämndens tillsättande, har där intagits uttrycklig föreskrift, att i
dessa fall enhvar sakägare må göra ansökan härom. Vidare har där i
öfverensstämmelse med expropriationsförordningens föreskrifter stadgats angående
godtgörelse åt nämnden och gäldande af undersökningskostnad. 1
frå^a om öfrig rättegångskostnad synes däremot rättvist och billigt, att därmed
förfares efter vanliga regler, så att, t, ex. om ersättningsbelopp bestämmes
till hvad som å vederdelosidan bjudits, godtgörelse för rättegångskostnaderna
åtminstone icke tillerkännes den ersättningsberättigade.

Till undvikande af obehörigt dröjsmål vid fastställandet af den samhället
tillkommande ersättning för gatumark, har jämväl samhället, för
det fall att ny uppskattning af värdet å gatumarken erfordras, tillerkänts
rätt att göra ansökning om nämndens tillsättande.

•&*

Öfriga författningsförslag in. in.

De förändringar, kommitterade föreslagit i byggnadsstadgan för rikets
städer, äro redan ofvan å vederbörliga ställen i hufvudsakliga delar omförmälda,
och få kommitterade därtill hänvisa. Motiven för ändringsförslagen
i öfrigt torde utan vidare framgå af stadgandenas ordalydelse.

Såsom ofvan närmare utvecklats, hafva kommitterade ansett erforderligt,
att ur gällande expropriationsförordning utbryta de föreskrifter, som
afse expropriation för torg eller gata i stad, så att stadgandena om expropriation
för stadplans genomförande komine att i sin helhet upptagas
i lagen angående stadsplan och tomtindelning. Kommitterade framlägga
därför äfven förslag till ändrad lydelse af § 1 i berörda förordning.

För att förebygga möjligt missförstånd hafva kommitterade dessutom,
såsom äfven tillförene antydts, ansett sig böra föreslå ett tillägg till 4
§ af lagen angående förändring af tomts område, hvilket tilläggs innehåll
lärer fullt framgå af dess ordalydelse.

Enligt förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning skulle
denna lags giltighetsområde kunna utsträckas till orter, om Indika Konungens
befallningshafvande genom beslut, som fastställdes af Kungl. Maj:t,
funne skäligt sådant förordna. Med ett dylikt förordnande följer att äfven
byggnadsstadgan för rikets städer varder för sådan ort i tillämpliga delar

102

gällande. I regel torde då äfven för sådan ort komma att bildas ett municipalsamhälle.
Förhållandena kunna emellertid, såsom äfven här ofvan
framhållits, vara sådana, att det bör anstå någon tid med bildandet af ett
särskilt samhälle. För att lämna möjlighet härtill och i öfrigt bringa
hithörande förhållanden till öfverensstämmelse med dem, hvilka äro ordnade
genom § 80 uti förordningen om kommunalstyrelse på landet, hafva
kommitterade framlagt förslag till tillägg till dess mom. 3.

Det har synts kommitterade kunna ifrågasättas, huruvida icke, efter
mönstret af utländsk lagstiftning, det borde i lag stadgas, att vederbörande
kommun ägde att, där stadsplans utsträckning till eller genomförande
för visst område medförde särskild kostnad, såsom för dränering,
iör förbindelseled med samhället i öfrigt eller dylikt, uttaga en mot denna
kostnad svarande särskild skatt af fastigheterna inom området. En dylik
särskild skattepålaga torde vara lika och i vissa fall mer befogad än tomtägares
skyldighet att ersätta kostnad för gatumark utanför hans tomt.
Bestämmelserna om en sådan särskild skatt torde hafva sin rätta plats i
kommunallagarna och skattens lämplighet torde böra pröfvas i sammanhang
med frågan om kommunalbeskattningen i dess helhet. Kommitterade
hafva därför icke ansett sig böra framlägga något förslag i detta ämne.