LA(*BEREDN1NGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLS BALKEN OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN (Statens offentliga utredningar 1920:1)

LA(*BEREDN1NGENS FÖRSLAG TILL REVISION AV GIFTERMÅLS
BALKEN OCH VISSA DELAR AV ÄRVDABALKEN

IV.

FÖRSLAG

TILL

GIFTERMÅLSBALK

M. M.

STOCKHOLM 1918

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
171068

Till KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 3 december 1909 har Eders Kungl. Maj:t
förordnat, att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalkcn
med tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som

kunde höra i sammanhang därmed behandlas, ävensom föreskrivit att, därest
avtal om samarbete på förevarande område med Danmark och Norge
komme till stånd, beredningen eller vissa dess ledamöter för Sveriges del
skulle efter Eders Kungl. Majrts vidare förordnande deltaga i de gemensamma
förhandlingar, som kunde komma att anordnas.

I det utlåtande, som efter preliminär konferens mellan delegerade för
de tre länderna, nämligen för Sverige undertecknad Westring, för Danmark
professorn vid Köpenhamns universitet V. Bentzon och för Norge expeditionschefen
i justitsdepartementet, numera sorenskriveren P. I. Paulsen,
den 13 november 1909 avgavs av nämnda delegerade, uttalades, att det
syntes lämpligt att, jämte andra till familjerätten hörande ämnen, jämväl
frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden upptoges till behandling.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 11 augusti 1910 meddelat bestämmelse
om samarbete med delegerade för Danmark och Norge beträffande vissa av
de frågor, som innefattades i beredningens uppdrag, förordnades genom
nådigt beslut den 9 juni 1911, att deltagandet för Sverige i gemensamt
skandinaviskt lagstiftningsarbete å familjerättens område finge avse alla de
spörsmål, vilka i det anförda utlåtandet upptagits.

Det första resultatet av det gemensamma lagstiftningsarbetet förelåg färdigt
i september 1913, då lagberedningen avlämnade förslag till lagstiftning
dels om äktenskaps ingående och upplösning, dels om adoption.

Efter det undertecknad Westring i egenskap av ordförande för de delegerade
för Sverige med ordföranden för de danska delegerade professor
Bentzon och med ordföranden för de norska delegerade sorenskriveren Paulsen
överenskommit att till gemensam behandling närmast upptaga frågan om
äkta makars förmögenhetsförhållanden, förordnade Eders Kungl. Magt den
19 februari 1915, på hemställan av beredningen, att deltagandet för Sverige
i det gemensamma lagstiftningsarbetet finge avse äkta makars rättsförhållanden
jämväl i andra avseenden än såvitt anginge deras förmögenhetsförhållanden,
under förutsättning att motsvarande bestämmelse från
dansk och norsk sida meddelades, samt att såsom delegerade för Sverige

skulle, såvitt anginge makars rättsförhållanden, deltaga, jämte undertecknade
Westring och Broomé, professorn vid universitetet i Lund C. G. L.
Björling, vilken den 6 mars 1914 förordnats att biträda lagberedningen i
dess arbete. Sedan undertecknad Stenbeck förordnats den 21 maj 1915
att biträda beredningen vid revisionen av bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden
och den 29 oktober samma år att från och med
den 1 november tills vidare vara ledamot av lagberedningen, förordnade
Eders Kungl. Maj:t sistnämnda dag undertecknade Tiselius och Stenbeck
att, jämte de förut utsedda, såsom delegerade för Sverige deltaga i det
gemensamma lagstiftningsarbetet å familjerättens område med skyldighet
för Stenbeck att därvid tillika tjänstgöra såsom sekreterare vid de sammanträden
mellan de svenska delegerade samt danska och norska kommitterade,
som komme att hållas. Den 2 juni 1916 förordnade Eders Kungl.
Maj:t, att undertecknad ''Ekeberg skulle, såvitt han ej av sin tjänstgöring
som professor vore därifrån förhindrad, vara delegerad för Sverige i professor
Björlings ställe.

Plenarsammanträden med de delegerade hava hållits i Kristiania och på
Gjeilo i Norge under februari och mars 1915, därvid såsom delegerade
för Sverige deltogo, jämte undertecknade Westring och Broomé, jämväl
professor Björling, i Köpenhamn under november och december samma
år, vid vilket sammanträde såsom svenska delegerade närvoro undertecknade
Westring, Tiselius, Broomé och Stenbeck samt professor Björling,
i Stockholm under november och december 1916 samt på Gjeilo under
februari och mars innevarande år, vid vilka sistnämnda två sammankomster
undertecknade Westring, Ekeberg, Tiselius, Broomé och Stenbeck deltogo
såsom delegerade för Sverige. Därjämte hava ordförandena för de tre
landens delegerade sammanträtt för gemensamma överläggningar i Hörnbod
i Danmark under juli och augusti 1915, vid vilken sammankomst
jämväl undertecknad Stenbeck var närvarande såsom sekreterare, i Stockholm
under juni och juli 1916 och på Holmenkollen vid Kristiania i september
och oktober samma år, vid vilka sammanträden jämväl undertecknade
Ekeberg och Stenbeck närvoro, undertecknad Stenbeck i egenskap av

sekreterare, i Köpenhamn i oktober 1917 samt i Kristiania i februari 1918,
vid vilket sistnämnda tillfälle jämväl undertecknad Stenbeck var närva- *
rande såsom sekreterare. Delegerade för Danmark hava varit professor
Bentzon, i egenskap av de delegerades ordförande, overretsassessorn E.
Trolle och ögonläkaren fru Estrid Hein. Såsom de delegerades sekreterare
har tjänstgjort kriminalretsassessorn H. G. Bechmann, vilken jämväl vid
förfall för overretsassessor Trolle tjänstgjort såsom delegerad i hans ställe.
Från Norge hava såsom delegerade deltagit sorenskriveren Paulsen, i egenskap
av ordförande, expeditionschefen i justitsdepartementet, numera
sorenskriveren E. Hanssen och hoiesteretsadvokaten fröken Elise Sem.
Tillika deltog professorn vid universitetet i Kristiania Jon Skeie i sammanträdet
i Kristiania och pa Gjeilo i februari och mars 1915. Såsom sekreterare
hava tjänstgjort sekretmren, numera byråchefen i justitsdepartementet
N. Bugge samt dåvarande sekretären i samma departement P.
Hougen.

De av beredningen utarbetade bestämmelserna angående makars rättsförhållanden
hava sammanförts med bestämmelserna i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning till ett förslag till ny giftermålsbalk, därvid i
nämnda lag, förutom vissa jämkningar av redaktionell natur, vidtagits allenast
de ändringar, som ansetts påkallade av den förmögenhetsordning mellan
makar, som av beredningen föreslås. En sådan bearbetning hava däremot
de danska och norska delegerade ej underkastat de förut avgivna
danska och norska förslagen till lagar om äktenskaps ingående och upplösning.

Beredningen får sålunda härmed i underdånighet överlämna av motiv
åtföljda förslag till ny giftermålsbalk och till vissa därmed sammanhängande
författningar.

\ id utarbetandet av dessa förslag har hänsyn tagits till följande av Eders
Kungl. Maj:t till beredningen överlämnade framställningar:

1) riksdagens skrivelse den 18 mars 1903 i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 9 kap. 1 § giftermålsbalken;

2) riksdagens skrivelse den 3 mars 1908 i anledning av väckt motion

angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig;

3) riksdagens skrivelse den 20 februari 1912 i anledning av justitieombudsmannens
framställning till riksdagen angående ändring av bestämmelserna
om danaarv jämte kammarkollegii yttrande i ärendet;

4) en av riksdagens justitieombudsman den 29 januari 1913 till Eders
Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående ändring i visst avseende av lagen
den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar.

Tillika ha till beredningen inkommit:

1) skrivelse den 23 april 1912 från Fredrika-Bremer-förbundet med
hemställan, att lagberedningen ville vid omredigeringen av äktenskapslagen
så avfatta sitt förslag, att kvinnornas krav på målsmanskapets upphävande
och beredande åt den gifta kvinnan av full likställighet med mannen
såväl inom hemmet som i förmögenhetsrättsligt avseende vunne beaktande,
vid vilken skrivelse funnos fogade resolutioner, beslutade vid 21
offentliga möten med kvinnor å olika platser i landet, med instämmande
i ovannämnda hemställan;

2) skrivelse den 31 mars 1916 från Fredrika-Bremer-förbundet, svenska
kvinnornas nationalförbund, landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
och socialdemokratiska kvinnornas centralstyrelse, rörande vars innehåll
hänvisas till betänkandet;

3) skrivelse den 23 januari 1917 från föreningen för moderskydd och
sexualreform, innehållande vissa önskemål beträffande ifrågavarande lagstiftningsarbete.

Genom statistiska centralbyråns försorg har en statistisk redogörelse utarbetats
över innehållet i de under åren-1912—1914 till domstolarna ingivna
äktenskapsförord, vilken redogörelse bilagts betänkandet.

Professor Björling har under arbetet biträtt beredningen och därvid
bland annat utarbetat såväl den i inledningen upptagna historiska framställningen
av den svenska rättens utveckling som ock en såsom bilaga

till betänkandet fogad översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps
rättsverkningar.

De särskilda förslagen avse nedan angivna ämnen:

1) ny giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om
barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om
adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undanskiftande av egendom i död makes bo 12)

lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap.
2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen; 15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917 om
införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om
förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907
om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

De svenska och danska förslagen avse att uttömmande behandla frågan
om makars rättsförhållanden eller, såsom ämnet från dansk sida betecknas,
äktenskapets rättsverkningar. Mellan de svenska och danska förslagens
uppställning förefinnes dock den skiljaktighet, att medan det danska förslaget
i ett kapitel av lagen om äktenskapets rättsverkningar upptager bestämmelser
om föräldramakten eller, såsom den från svensk sida betecknas,
vårdnaden om barnen, sådana regler för Sveriges del influtit i det förslag
till fullständig lagstiftning om barn i äktenskap, som lagberedningen funnit
nödigt i detta sammanhang uppgöra. Det norska förslaget betecknas
såsom avseende allenast makars förmögenhetsförhållanden. Däri upptagas
dock, likasom i de svenska och danska förslagen, även regler om makars
skyldighet att bidraga till familjens underhåll, ett ämne som i främmande
lagstiftningar icke brukar räknas såsom hörande till makars förmögenhetsförhållanden
utan behandlas bland de allmänna reglerna om äktenskapets
rättsverkningar.

I den mån förslagen sålunda behandla samma ämnen, äro de i det

2—171068

väsentliga överensstämmande med varandra. De danska och norska förslagen
äro fogade vid betänkandet.

Underdånigst
HJALMAR WESTRING.

BIRGER EKEBERG. KARL TISELIUS.

EMILIA BROOMÉ. EINAR STENBECK.

Stockholm den 31 augusti 1918.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Giftermålsbalk.

Härigenom förordnas, att giftermålsbalken i Sveriges rikes lag skall hava
följande lydelse:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller
annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor han givit
den andre för äktenskapets skull och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär
den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §.

Avlas barn i trolovning; brytes likväl trolovningen, och bär mannen
huvudsakligen skulden därtill, give‘han kvinnan skäligt skadestånd. Sådant
skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Giftermålsbalk, 1 och 2 kap.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller annans
samtycke ingå äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket,
med mindre han haft sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet under
aderton år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej
blivit avlat.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme han sin talan
inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes denna tid, vare rätt
till talan förlorad.

6 §•

Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse föräldrarna trolovning
med varandra; upplöses trolovningen genom mannens död, och är
kvinnan i behov av underhåll, njute hon, såframt hon inom sex månader
efter dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som sitter i boet eller hos
rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver
hälften därav.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i
äktenskap utan Konungens tillstånd.

Giftermålsbalk, 2 kap.

2 §•

Deri, som ar under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan
del i vårdnaden, eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång
eller tidsutdräkt inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant
fall för handen beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke
av förmyndaren eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan
giftoman, som rätten eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej må den, som är omjmdig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

4 §•

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten på ansökan
tillåta äktenskapet, om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §.

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan Konungens
tillstånd ingås.

Giftermålsbalk, 2 och 3 kap.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med
den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning
ingå nytt gifte, med mindre* det visas, att hon icke är havande
från tiden före upplösningen, eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden
med mannen upphörde.

12 §.

Mellan adoptant och adoptivbarn må ej äktenskap ingås, så länge adoptivförhållandet
består.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är
kyrkobokförd, eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan
församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. År mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 §
sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i
hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskaps betyg).

Giftermåhhalk, 3 kap.

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokföfd i svensk församling,
skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han kan
anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är
sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa
utredning därom. Är trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej
äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd, skall han styrka, att sådant
tillstånd givits.

3 inom. Äger trolovad enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej ingå äktenskapet
utan föräldrars eller annans samtycke, skall han, visa,, att sådant samtycke
givits, eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med
läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos honom
påvisas.

5 mom. Trolovad skall, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg,
att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan
hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete,
att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att
han, såvitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosam!
skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad,
som visar Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom
fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. Eu var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på heder
och samvete att, såvitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade
eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet
visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller sådan släktskap, som
där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran på
heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

3—171068 -

Giftermålsbalk, 3 kap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna eller
int)7g. som i 1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död eller
annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller int)Tg,
som i 1 mom. sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 11 § ej
föreligger, skall hon styrka, att sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej
prästen hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast lysningssedel, med
angivande av de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist;
och varde den genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan tre söndagar
i rad.

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan erhålla lysning till
annat äktenskap, förrän fyra månader förflutit från sista lysningsdagen,
med mindre den andra trolovade avlidit.

4 §■

Menar någon, att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke han
det hos prästen.

5 §-

År lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt
4 § hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt,
give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att hinder
för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

6 §•

År trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden,
må äktenskapet ingås, utan att lysning föregått.

7 §•

Åktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke därtill
givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Giftermålsbalk, 3 och 4 kap.

Deri, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja, ätt kungörelse därom
varder nästa söndag i kyrkan uppläst, varvid angives ej mindre bägge de
trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock varest hinder
mot äktenskapet må anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas, förrän
fyra månader förflutit från kungörandet eller, om lysning tillkommit, från
sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade avlidit.

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg och försäkran, varom i detta kapitel
är sagt, meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §■

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan
eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund;
och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar av
samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem därav och
den andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig, vigsel som medlem av
svenska kyrkan.

Giftermålsbalk, 4 kap.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom
kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling,
av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst
inom samfundet.

4 §•

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla
kyrklig vigsel eller ej.

5 §.

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är: i stad lagfaren ledamot av magistraten
eller, där magistrat ej finnes, stadsstyrelsens ordförande, och på
landet landsfiskalen ävensom, där Konungen för visst område det medgiver,
den som Konungens befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att
någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel,
men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har
sitt hemvist inom hans distrikt.

6 §•

År ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej
ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad, om
hinder mot äktenskapet är vigsel förrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis
må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom fyra månader
därefter eller, om de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande
lappbefolkningen, inom ett år, må vigsel ej vidare på denna lysning
ske.

Giftermålsbalk, 4 kap.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter vad i 3 kaj). G §
sälgs, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att, om
vigselförrättaren ej för denna församlings böcker, förete äktenskapsbetyg;
och skall i övrigt i fråga om villkor för erhållande av vigsel vad i 3
kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
j)å hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därj)å
av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna
i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess
kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen
meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom. Vad
vid borgerlig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt
de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 §.

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet
att viga, eller av borgerlig vigselförrättare, eller om därvid ej så
tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel anses
ogill, på den grund att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller
vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej
föregått.

Giftermålsbalk, 5 kap.

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att
i samråd verka för familjens bästa.

2 §•

Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar,
verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen
det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt.
Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den
gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende
av vardera makens särskilda behov.

3 §•

Lämnar vad ena maken enligt 2 § har att tillskjuta icke tillgång till
bestridande av utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han
eljest med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden enligt sed har att
ombesörja för familjens underhåll, vare andra maken pliktig att i lämpliga
poster tillhandahålla honom erforderliga penningmedel. Rätt till sådant
bidrag tillkomme dock ej make, som visar oförmåga att handhava medel
eller av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna.

4 §•

Vad med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till
den andre för tillgodoseende av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 §•

Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt,
värde han, om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne

Giftermålsbalk, 5 kap.

utgiva bidrag till de utgifter för familjens underhåll, vilkas ombesörjande
enligt''sed ankommer på honom eller rätten med hänsyn till omständigheterna
finner skäligen böra anförtros honom.

6 §.

Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll
haft utgifter till belopp, som uppenbarligen överstiger vad enligt 2 §
ålegat honom för underhållet tillskjuta, äge han, om ej annat avtalats
eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett, av andra
maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses belöpa på denne.

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets
utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningsberättigade
själv, ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

7 §•

Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att
enligt de i 2 § stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll;
dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens
hävande, andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med
mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket,
stadgas i lagen om barn i äktenskap.

8 §■

I fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens
levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make
förpliktas att till nyttjande lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens
hävande ingingo i det för makarnas gemensamma begagnande
avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap. Har
ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande,
skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen,
ej lända till inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

Giftermålsbalk, 5 kap.

9 §•

Utan hinder av vad rätten besluta om bidrag, som i 5 eller 7 § sägs,
äge rätten på endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när
väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

10 §.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens yrkande
av rätten jämkas, om avtalet var uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade
förhållanden påkalla det.

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska
förhållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

12 §.

En var av makarna äge att med förpliktande verkan jämväl för den
andre ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för
barnens uppfostran, som sedvanligen företagas för sådant ändamål. Enahanda
behörighet tillkoinme hustrun i fråga om sedvanliga rättshandlingar
för tillgodoseende av hennes särskilda behov. Rättshandlingen skall anses
vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida ej annat
framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra
maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse,
att det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund
av söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må
han kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten
förlustig.

Giftermålsbalk, 5 och 6 kap.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna enas därom eller
förändrade förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens beslut, soin i denna paragraf avses, skall ofördröjligen
genom rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse
införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

14 §.

Är ena maken för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter; har han ej nämnt fullmäktig, och är ej heller förmyndare
eller god man för honom förordnad, äge andra maken företräda
honom, när angelägenhet yppar sig, som ej utan olägenhet kan uppskjutas,
uppbära avkastningen av hans egendom och annan hans inkomst samt,
om det för anskaffande av medel till familjens underhåll oundgängligen
tarvas, pantsätta eller avyttra honom tillhörig egendom. Fast egendom
må ej i något fall intecknas eller avyttras, med mindre rätten, efter inhämtande
av yttrande från hans närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver
det.

Vad nu är stadgat äge ej tillämpning, om makarna på grund av
söndring leva åtskilda.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära
sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i
den ordning Konungen bestämmer.

6 KAP.

Om makars egendom.

1 §.

En var av makarna äge giftorätt i den egendom, som andra maken vid
äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar, och som ej är hans
enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kaljas hans giftorättsgods.

4—171068.

Giftermålsbalk, 6 kap.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig
art, skola bestämmelserna om giftorätt äga tillämpning, allenast såvitt de
ej strida mot vad med avseende å rättigheten särskilt fäller.

O o

2 §•

Over sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av
vad i 3—6 §§ sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad
tage vardera maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods,
såvida ej annorlunda i denna balk stadgas.

3 §•

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen
minskas andra maken till förfång:.

4 §.

Make må ej avyttra eller med inteckning för gäld belasta fast egendom,
vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen
samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme
på förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är sagt.
Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den make, som vill företaga
åtgärden, är förmyndare eller god man .för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, vare den ogin, om andra maken eller dennes förmyndare eller
gode man väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre
månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år,
efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs
om lagfart gälla om inskrivning.

5 §.

Ej må make utan andra makens samtycke avyttra eller pantsätta lösören,
i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma
begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap

2 7

Giftermålsbalk, 6 kap.

eller äro avsedda för barnens personliga bruk. År andra maken omyndig,
ankomme likväl på honom själv att giva samtycke, som nyss är sagt
såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö,
eller kun yttrande från honom ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt
inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god
tro, vare rättshandlingen ogin, om andra maken väcker klander därå; han
instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om
rättshandlingen, och senast inom ett år, från det godset utgavs.

6 §•

Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan
tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran tinnes ej vara för handen.

7 §•

Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om
livet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft del i brottet,
som i 3 kap. 1—8 §§ strafflagen sägs, vare han förlustig sin giftorätt i
den egendom, som tillhört den döde.

8 §•

Enskild egendom vare:

1. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild;

2. egendom, som givits make i gåva eller testamente med villkor att
den skall vara hans enskilda, eller som tillfallit honom i arv och om vilken
arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift;

3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida
ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av
vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf
sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen.

Giftermålsbalk, 6 och 7 kap.

9 §-

Hava makar upprättat förteckning över egendom, som tillhör vardera
maken eller en av dem, och är förteckningen med deras underskrift bekräftad
på heder och samvete samt försedd med intyg av vittnen om underskriften
och dagen därför, skall vid tvist, vilkendera maken egendomen
tillhör, förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund
av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord
tillkomme dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som
sker inom ett år från förteckningens upprättande, eller i konkurs, som
börjar inom samma tid.

7 KAP.

Om makars gäld.

1 §<

En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom
för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

2 §•

År i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge
och bägge för en för gälden, såvida ej annat avtalats.

Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap. 12 §
jämväl andra maken svarar.

3 §•

Häftar hustrun jämte mannen för gäld, som båda makarna eller endera
gjort genom rättshandling av den i 5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet,
och vill borgenär söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra sin
talan inom ett år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid
anfordran, från dess uppkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan
mot henne förlorad.

4 §•

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning
bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 § sägs, och

Giftermålsbalk, 7 och 8 kap.

2!»

vilken uppkommit före boskillnadsansökningen, hemskillnaden eller äktenskapets
upplösning, allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon då
ägde, och den egendom, som vid bodelningen tillädes henne. Skall i anledning
av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga rum,
svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenskapets upplösning för gäld,
som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när
hemskillnaden beviljades eller äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning
eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del
av egendomens värde ej medräknad.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun
iklätt sig vidsträcktare betalningsansvar.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

1 §.

Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom,
som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods,
skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas,
att egendom, som är ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods,
såvida ej annat följer av vad i 6 kap. 8 § 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar
stadgas avvikelse från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 §•

30 Giftermålsbalk, 8 kap.

fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till
givarens villkor.

Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken
utgiva penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande,
även om skriftligt fordringsbevis överlämnas.

3 §•

Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing,
äge, utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande
året till andra maken utan vederlag överlåta egendom till belopp
motsvarande högst hälften av vad som besparats. Sådan överlåtelse vare
dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom upprättats skriftlig,
med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits, samt
överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld.

4 §.

Hava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig
emellan om överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa
avtalet, allenast om han visar, att det icke är av sådan beskaffenhet, att
för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord.

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, som
i första stycket andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vilken
givaren häftade, då gåvan enligt 11 § blev gällande, ej betalas av
honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av den överlåtna
egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar egendom,
som -uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess
värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt
eller delvis gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande
befrielse från ansvar.

År givaren i konkurstillstånd, eller föreligger omständighet, som medför
rätt för borgenären att payrka hans försättande i konkurs, svare andra

Giftermålsbalk, 8 kap.

maken för gnideri intill det belopp, som i första stycket sägs, även om
det ej är utrett vad som brister hos givaren.

Huru gåva må återvinnas, ifall givaren försättes i konkurs, stadgas i
konkurslagen.

6 §•

Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han,
även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för
sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i
övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå.

Har ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i första
stycket sägs, anhängiggjorts före utgången av kalenderåret efter det, då
arbetet verkställdes, vare rätt till talan förlorad, såvida ej annat avtalats.

7 §•

Är egendom av ena maken överlämnad till den .andres förvaltning,
och hava makarna avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna
antagas hava varit av dem avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle
äga använda avkastningen till familjens underhåll, skall vid tvist, i vilken
mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver äga vitsord, såframt
ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått
från rätt att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej
bindande.

8 §•

Om avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med
avseende å förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock
om avtal rörande bodelning eller vad därmed äger samband stadgas i 5,
11 och 13 kap. denna balk.

9 §•

Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas
och bestyrkas med vittnen. Omyndig tage ock förmyndarens samtycke
på sätt nu är sagt.

Giftermålsbalk, 8 och 9 kap.

10 §.

Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör
svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig
att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, till rätten i den ort,
där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, varde förordet ingivet till Stockholms rådstuvurätt.

Rätten intage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen
en bestyrkt avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret,
med uppgift om dagen, då förordet ingavs till rätten; läte ock
i fall, som i 2 § avses, om ingivandet införa kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke
och hemvist, infordre rätten sådan uppgift och ineddele den till registreringsinyndigheten.
Är ej bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven,
läte rätten på sökandens bekostnad ombesörja sådan avskrift.

11 §.

Är äktenskapsförord slutet mellan (rolovade, vare det gällande från äktenskapets
ingående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och
å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet
ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till
rätten.

9 KAP.

Om boskillnad.

1 §•

Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:

1. om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,
genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom
annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning därav eller fara
för sådan minskning; och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

Giftermålsbalk, 9 kap.

2 §•

Makar äge ock ''(finna boskillnad, när de äro ense därom.

3 §•

All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare,
om boskillnad beviljas, makens enskilda egendom.

4 §.

Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid
tillfaller make vara hans enskilda egendom.

5 §•

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 6 §
annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde
honom, då boskillnadsansökningen gjordes; och vare maken pliktig att vid
bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning,
som därav fallit.

6 §-

År boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken,
skälig anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar
och det finnes erforderligt till betryggande av hans rätt, giftorättsgods, varöver
andra nicken enligt 5 § äger råda, till värde motsvarande vad av
nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas
under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansökningen prövats
och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsansökningen
förfallit; dock jmå sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga
rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset
bör vid bodelningen tillkomma sökanden. Har boskillnad beviljats, äge en
var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla, att giftorättsgods, varöver
andra maken äger råda, sättes under särskild vård och förvaltning, till
dess bodelning skett.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl

5—171068

Giftermålsbalk, 9 kap.

givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning
för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

7 §•

Giftorättsgods, varöver make enligt 5 § äger råda, må utan hinder av
ansökan om boskillnad eller dom därå utmätas för hans gäld. År sådant
gods enligt 6 § satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej
utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gäl den eller

godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

8 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller
har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods,
varöver maken enligt 5 § äger råda, under konkursboets förvaltning,
till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken;
och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen, om
det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 6 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

9 §•

Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av värdera makens tillgångar
och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes,
skall, sedan boskillnad beviljats, sådan uppteckning föBrättas. Bouppteckning
skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift
därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det
boskillnadsdomen gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen;
och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva
sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten eller
domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken,
skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om ena maken

Giftermålsbalk, 9 och 10 kap. 35

det älskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad
förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att tillställa
vardera maken ett exemplar av bouppteckningen ävensom att till
rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse om dagen,
då makarna erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed
inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens
fordran tillkbmmit före bodelningen.

* 10 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ehuru däremot var hinder, varom sägs i 2 kap.
7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, om det
tidigare äktenskapet är upplöst, utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskaps återgång; och må talan
därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap.
10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på
hans talan åte^ Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det
sjukdomen blev botad, vare han sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller
sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan
inom sex månader, från det han fick sådan kunskap, och senast inom tre år
från vigseln; dock må talan om återgång för sinnessjukdom ej anställas,
sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat
sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

Giftermålsbalk, 10 kap.

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller

utan att vilja ingå äktenskap; >

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede
eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av andra
maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående
vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans tidigare
liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet. *

Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex månader,
sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl,
varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 5 avses; och
må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om maken
ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller för
annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4 §•

I fråga om verkan av återgång skall, såvida ej nedan är annorlunda stadgat,
vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Vad i 11 kap. 20 § är för där avsedda fall stadgat om uppteckning av
vardera makens tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning
skall äga motsvarande tillämpning, när mål om återgång är anhängig!
eller till återgång blivit dömt.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den egendom,
en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, varit hans enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro
men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter vad som med

Giftermålsbalk, 10 kap. •*«

♦

avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt. «

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet,
som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken, njute ock
den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, därest fråga ej är allenast om jämkning av
avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust
framställas i målet om återgång.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §.

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid vigseln i god tro
men hustrun ej, eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket
eller 3 §, och var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln
känd för hustrun, varde, om mannen i målet om återgång det äskar,

förbud henne meddelat att vidare bära hans namn.

. /

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter,
skall, såframt yrkande därom göres senast vid bodelningen, makarnas
giftorättsgods ,så delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, om äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas
att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler
äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av
annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan
om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 §
eller 3 § 1 sägs.

10 §.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av
äktenskapet, njute, såframt han senast vid bodelningen det yrkar, skadestånd
efter de i 6 § givna reglerna.

Giftermålsbalk, 10 och 11 kap.

11 §•

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs ? 2 kap. 10 §, och
dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk
förmån, som är tillagd efterlevande make, såvida ej annat av omständigheterna
framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

11 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna
fortsätta sammanlevnaden, äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom
å sammanlevnadens hävande (hemskillnad).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja
andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån
sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna hemskillnad,
såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra särskilda
omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.
f

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak
uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla
hemskillnad, vare han därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till
hans förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen

o o

kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §•

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden
ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt
till äktenskapsskillnad.

Giftermålsbalk, 11 kap.

4 §•

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda
sedan minst tre år, ''Vge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må
ej till äktenskapsskillnad dömas, om endast ena maken vill skiljas och med
hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter äktenskapet
finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden
två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken
vinna skillnad i äktenskapet.

6 §.

Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista aren
varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt
gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, såframt han anställer
talan '' därom inom sex månader, från det han fick kunskap om den nya
vigseln.

, 8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar
otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit
delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan
inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom
tre år, sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap
eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara
att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej

40 Giftermålsbalk, 11 kap.

med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas till
skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex*månader, från det
maken fick veta, att han blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken
ej blivit smittad och sjukdomen, når talan anställes, ej längre är i smittosam!
skede.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel
mot andra maken, äge denne rätt till skillnad i äktenskapet; han
instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen
kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff,
äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dörnes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och
yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn
till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den
grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om andra maken varit delaktig
i brottet eller samtyckt därtill.

\ ill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt, instämme han andra
maken inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och senast
inom tre år, sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

År ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan
av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga
skäl därtill föranleda.

Giftermålnbalk, 11 kap.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande
till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

All egendom, som make efter dom å hemskillnad förvärvar, vare hans
enskilda.

15 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga ruin, och skall vad
därvid tillfaller make vara hans enskilda egendom.

16 §.

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i
17 § annat föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde
honom, då hemskillnaden beviljades; och vare maken pliktig att vid
bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning,
som därav fallit.

17 §.

Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande
av hans rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 § äger råda,
till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen
tillkomma den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess
bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande
äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkånnes, för
vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, ma jämväl
givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning
för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

6—171088

Giftermålsbalk, 11 kap.

18 §.

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda, må utan hinder av
dom å hemskillnad utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 17 §
satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans
gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar för gälden eller godset på
grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

19 §.

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller
har bodelning i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods,
varöver maken enligt 16 § äger råda, under konkursboets förvaltning,
till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla
maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen,
om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 17 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

20 §.

Har ej under hemskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens
tillgångar och skulder, skall, sedan hemskillnad beviljats, sådan uppteckning
förrättas. Bouppteckning skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas
och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det
hemskillnadsdomen gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen;
och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva
sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten eller
domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då talan är väckt allenast
av ena maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten eller domaren,
om ena maken det äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande,
efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättnings -

Giftermålsbalk, 11 kap.

mannen att till rutten eller domaren insända en avskrift av bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed
inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens
fordran tillkommit före bodelningen.

21 §.

Bestämmelserna i 14—20 §§ äge ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord
eller boskillnad ingendera maken bär giftorättsgods.

22 §.

Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket, och är den honom
vid bodelningen tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande
förordna, att han vid bodelningen må av makarnas giftorättsgods
uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som
erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom den andres
lott skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskning
i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera maken.

23 §.

Vad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad,
eller att mål om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga motsvarande tilllämpning,
när till äktenskapsskillnad är dömt eller mål därom är anhängiggjort,
såframt ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar
grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes
missbruk av rusgivande medel, skall vad i 22 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

24 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund
därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute
denne skadestånd, efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden
och övriga omständigheter prövas skäligt.

Giftermålsbalk, 11 kap.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av
avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet.

25 §.

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make att enligt de i
5 kap. 2 § stadgade grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll;
dock må, om ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden,
den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

26 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden
bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga
andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga
samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej
tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Bidraget
kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och
omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp,
som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade.
Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och
träder den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, såvida fråga ej är
allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden
träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och äktenskapsskillnad förordna,
vilken av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om
bidrag till barnens underhåll i dessa fall stadgas i lagen om barn i äktenskap.

Giftermålsbalk, 11 kap.

4 b

28 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes underhåll
äger rätten på endera makens yrkande annorledes förordna därom,
när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det; dock må underhållsbidrag
till frånskild make ej utdömas, såframt talan därom blivit ogillad, eller
höjas utöver förut bestämt belopp.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats
att till frånskild makes underhåll utgiva visst belopp eu gång för
alla.

29 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller
äktenskapsskillnad träffat om bodelning eller vad därmed äger samband,
om skadestånd eller om bidrag till makes underhåll, uppenbart
obilligt för ena maken, må det, om avtalet ej slutits under hemskillnad,
på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid
talans förlust väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker
jämlikt 3 §, men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

30 §.

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av
hemskillnaden utom beträffande frågor, om vilka i 14 20 §§ är stad gat.

31 §.

Hustrun äge efter äktenskapsskillnad behålla det namn hon genom äktenskapet
erhållit eller återtaga det namn hon hade såsom ogift.

Giftermålsbalk, 12 kap.

12 KAP.

Vissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom

makes död.

1 §•

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord,
boskillnad eller hemskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade
giftorättsgods.

2 §•

Innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller
medel till betalning a" gälden satts under särskild vård, må bodelning ej
äga rum, med mindre efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense
därom eller den dödes egendom blivit avträdd till konkurs.

3 §•

Till dess bodelning sker, tillkomine förvaltningen av den dödes giftorättsgods
hans arvingar och efterlevande maken i förening, med iakttagande
av vad i avseende å förvaltningen är särskilt stadgat.

4 §•

Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 5 § annat föranledes,
fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet;
och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för
sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

Giftermålsbalk, 12 kap.

5 §•

Om den avlidnes arvingar det ilska och det finnes erforderligt till betryggande
av deras riltt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken
enligt 4 § äger råda, till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas
vid bodelningen tillkomma dem, sättas under särskild vård och förvaltning,
till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande ej mot etterlevande
makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som
av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma
arvingarna.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl
givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning
för efterlevande makens och barnens underhåll eller eljest till nödiga
utgifter.

6 §•

Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4 § äger råda, må utan
hinder av andra makens död utmätas för den förres gäld. Är sådant gods
enligt 5 § satt under särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas
för efterlevande makens gäld, såvida ej jämväl den döde svarade för
gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar
därför.

7 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs,
eller har bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det
giftorättsgods, som vid tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets
förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt vad som
skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja
egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 5 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

Giftermålsbalk, 13 kap.

13 KAP.

Om bodelning.

1 §•

Bodelning, som skall äga rum i anledning av boskillnad, äktenskaps
återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död, skall företagas
i den ordning, som i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med
iakttagande därjämte av bestämmelserna i detta kapitel.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas
beträffande hans arvingar, såvida ej annorlunda stadgas.

2 §•

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökning om boskillnad
blivit gjord eller dom å äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
meddelats, eller, om bodelningen äger rum till följd av ena
makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods
tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge
makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper
på honom.

Har maken ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter
eller genom annat otillbörligt förfarande, eller har han gjort
gälden till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom,
som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall ingå i
bodelningen, skall tilldelning, som i första stycket sägs, äga rum allenast
för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan
egendom.

3 §•

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 § sägs, skall återstoden
av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat

Giftermålsbalk, 13 kap.

föranledes av vad i 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 eller 9 § eller 11 kap. 22 §
eller 23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i 4—12 §§ sägs.

4 §•

Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från
delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna
uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med
hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

5 §•

Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 §
andra stycket sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas
giftorättsgods.

6 §. •

Har make -genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom
missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt
förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken
erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till,
och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för hälften av vad
som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras för
täckning av gäld.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkoimne ock make, om andra maken
använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda
egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och
som ej skall ingå i bodelningen.

8 §•

Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods,
njute vederlag av detta.

7—171068

Giftermålsbalk, 13 kap.

9 §•

Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej
för bristen fordran hos andra maken.

10 §.

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer
make och är till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av
vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av
denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till betalning förfallet
underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 § har att en gång för
alla utgiva till andra maken.

11 §•

Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 §
avses, ä^e en var av dem fordra, att den andre betalar så stor del av
gälden, som makarna emellan belöper på denne, eller ock" ställer maken
säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den som framställt yrkandet
påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom
till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen
tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av annan
gäld; och vare den förre makarna emellan ensam ansvarig för gäldens
betalning.

12 §.

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som
därvid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods
uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören,
som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas
lott skulle lida inskränkning.

13 §.

Giftermålsbalk, 13 kap.

makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods
hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods,
så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom,
som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla,
vare han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper,
berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra
makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6
eller 7 § sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme ej, när make
är död, hans arvingar.

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i
detta kap. tillkommer honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen,
ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet
av vad han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att hans make efter
bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då
åvilande gäld. År den make, som gjort eftergiften, i konkurstillstånd, eller
föreligger omständighet, som medför rätt för borgenären att påyrka hans
försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill nämnda värde,
även om det ej är utrett vad som brister hos den förre.

År bodelning förrättad mellan ena maken och den andres arvingar, och
hava arvingarna bekommit för mycket, svare de, en för alla och alla för
en, för betalningsskyldighet, som i första stycket sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning
av ena makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den
döde häftade.

15 §.

Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen
till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen
göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. Har make vid bodelningen i märklig

Giftermålsbalk, 13 och 14 kap.

mån eftergivit sin rätt, och avträ des hans egendom till konkurs, som
börjar inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten, gånge
bodelningen, efter vad i konkurslagen sägs, på borgenärernas talan åter.

Vad i första stycket andra punkten stadgas äge, när make är död, ej
tillämpning, om eftergiften gjorts av hans arvingar.

14 KAP.

Om medling mellan makar.

1 §•

Föreligger fall, som avses ill kap. 2 § första stycket, eller uppstår eljest
söndring mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om underhållsskyldigheten
eller angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,
äge make påkalla medling av präst i svensk församling, där makarna eller
endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan församling av främmande
trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, och som makarna
eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller
rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist,
på begäran utsett att företaga medlingen, eller ock av den, som enligt
vad i 2 § sägs, i den kommun, där makarna eller endera har sitt hemvist,
utsetts att vara medlare i tvister mellan makar.

2 §•

Har kommun beslutit, att inom kommunen skola utses medlare i tvister
mellan makar, eller visar sig eljest behov av sådana medlare, skall på
landet kommunalnämnden, i Stockholm överståthållarämbetet och i annan
stad magistraten eller, där magistrat ej linnes, stadsstyrelsen till medlare
utse minst en man och en kvinna. Medlare utses för två kalenderår. Avgår
medlare, innan den tid utlupit, för vilken han är utsedd, varde annan
utsedd för den återstående tiden.’

Giftermålsbalk, 14 och 7.5 kap.

3 §■

Medlare skall företaga undersökning om anledningen till söndringen eller
tvisten samt på lämpligt sätt söka förlika makarna med varandra.

Han äger kalla makarna att sammankomma inför sig.

15 KAP.

Yissa bestämmelser om rättegången.

Äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i
äktenskap förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad och äktenskapsskillnad.

2 §•

Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra,
må ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem
emellan men må eljest komma under prövning, när helst någons rätt är
av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §‘

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt
hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort,
där mannen och kvinnan senast haft gemensamt hemvist eller, om de ej här
haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl mannen
som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har sitt
hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu år sagt, upptages målet
av Stockholms rådstuvurätt.

Giftermålsbalk, 15 kap.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 11 kap. 3 eller 4 §, göre de ansökan därom hos den rätt,
som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad för brott, därför ansvar yrkas,
må ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhang.

Ö £"5

5 §■

Ager svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej kunnat
vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i 11
kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, även om fall ej är för
handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och
fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §.

Rätten må, om part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas
inom stängda dörrar.

7 §’

_ Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar
ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder
mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs
om återvinning ej i något fall äga tillämpning.

8 §’

o om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget,
såframt det ej visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må icke upptagas, med° mindre
det visas, att medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse
infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Skall
målet upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner rätten, att tillfälle
till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig person av rätten
utses till medlare; och galle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs.
Hörsammar make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av

. Giftermålsbalk, 15 kap.

annan orsak medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet,
äge vidare uppskov för medling ej rum, med mindre båda makarna

det äska.

9 §•

Rätten bär att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål
införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av viss
omständighet gällande, såvida det ej styrkes av annan bevisning. Ed må ej
bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda, i
sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna
kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer
han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för
att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

10 §.

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till
återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg
angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg
meddelas av Konungen.

11 §•

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande och om bidrag av ena maken till den andres un
derhän, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka
varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma,
vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava

Giftermålsbalk, 15 kap.

och nyttja de andra maken tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, såvida ej
rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse
skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad dömes,
gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena maken tillhörig
egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre,
galle vad i 5 kap. 8 § sägs.

Ai å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten,
äge domaren på ansökan av käranden meddela förordnande, varom nu är
sagt. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att
yttra sig över ansökningen. Har förordnande meddelats, tage rätten vid
första rättegångstillfället i målet under omprövning, huruvida förordnandet
skall äga bestånd.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med
laga kraft ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

12 §.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid,
som prövas skälig, meddela vitesförbud, varom i 11 § första stycket sägs.

13 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, om det å någondera sidan
yrkas, särskilt företaga målet i övrigt till slutligt avgörande.

14 §.

\ id allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda
hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten
eljest meddelade beslut, som angå boet.

Xär hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till
äktenskapsregistret.

Boskillnadsmål.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos riitten i den stad eller å landet hos domaren
i den ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som
röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss
sa<rts, svara vid svensk domstol, hos rätten eller domaren, där hustrun
bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt vad nu är
sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

År i stad ej rättegångsdag, och tinnes ej någon satt att å rättens vägnar
mottaga inlagor, må ansökningen ingivas till rättens ordförande.

16 §.

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas
på den grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan
orsak, varde beslut därom tecknat å ansökningen.

17 §•

Är ansökning gjord av bägge makarna, och möter ej hinder för dess
upptagande, meddele rätten eller domaren genast beslut om boskillnaden,
såvida ej anstånd därmed enligt 20 § skall äga rum.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne
rätten eller domaren å ansökningen kallelse å makarna att inställa sig vid
rätten, i stad senast inom åtta dagar och på landet å viss dag under pågående
eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, om sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken. Är
denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dagen, och visas ej, att kallelsen
blivit delgiven i så god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse,
eller ock att för delgivningen mött hinder, vare ansökningen förfallen.
Har maken särskilda gånger blivit med kallelsen sökt i sitt hemvist,

8—171068

Giftermålsbalk, 15 kap.

utan att maken själv eller ombud kunnat träffas eller upplysning vinnas
var maken uppehåller sig, utsätte rätten dag för ärendets vidare behandling
och förelägge genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna
tre gånger, sista gången minst en månad före nämnda dag, maken att
infinna sig vid rätten.

Kommer ej maken, när kallelse behörigen skett, vare det ej hinder för
boskillnadsmålets vidare handläggning.

19 §.

Har å landet make, som skall höras över boskillnadsansökningen, till
domaren ingivit skriftligt medgivande till ansökningen, skall domaren, såvida
ej anstånd enligt 20 § skall äga rum, genast meddela beslut om boskillnaden;
och varde målets behandling vid rätten inställd.

20 §.

Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat
upprättande av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 § sägs, och har sökanden
tillika begärt anstånd med boskillnadens beviljande, till dess han
fått taga del av bouppteckningen, må boskillnadsansökningen ej bifallas,
förrän en månad förflutit från det bouppteckningen tillställts makarna,
såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen.

21 §.

När ansökan om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad,
skall genom rättens eller domarens försorg kungörelse därom införas
i allmänna tidningarna och i tidning inom orten ävensom underrättelse
insändas till äktenskapsregistret.

22 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda
boskillnadsärenden, utvisande för varje ärende dagen, då ansökning
däri gjordes, så ock alla i ärendet vidtagna åtgärder och av rätten eller
domaren eljest meddelade beslut.

Giftermålsbalk, 15 kap.

5!)

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.

23 §.

Vad i 8 § andra stycket. är stadgat om mål angående hemskillnad
enligt 11 kap. 2 § skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan
makar angående underhållsskyldigheten, såvida de ej på grund av söndring
leva åtskilda, så ock beträffande mål dem emellan angående fråga, som
avses i 8 kap. 6 eller 7 §.

24 §.

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag
enligt 5 kap. 5 eller 7 §, eller har, efter det till återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt, make yrkat åläggande för
den andre att utgiva underhållsbidrag enligt 11 kap. 25 eller 26 §, äge
rätten, om utslag ej kan omedelbart givas, på yrkande av käranden förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

25 §.

Har make yrkat att enligt 5 kap. 8 § av andra maken till nyttjande erhålla
nödiga lösören, och kan utslag ej omedelbart givas, äge rätten på
yrkande av käranden meddela förordnande därom för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger.

Förordnande, varom nu är sagt, kan när som helst av rätten återkallas.

26 §.

Är å landet stämning uttagen i fråga, som avses i 24 eller 25 §, men
har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren på ansökan av käranden
meddela förordnande, varom i nämnda paragrafer sägs, för tiden intill dess
laga kraft ägande dom föreligger.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra
sig över ansökningen.

Giftermålsbalk, 15 kap.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid'' första rättegångstillfället i
målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det
kan jämväl därefter när som helst återkallas.

27 §.

Förordnande, varom i 24, 25 eller 26 § sägs, gånge i verkställighet lika
med laga kraft ägande dom.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild
vård och förvaltning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17
eller 23 § eller 12 kap. 5 §, söke han hos rätten förordnande därom.
Har å landet sådan ansökning ingivits till domaren, äge han, om sökanden
det äskar, meddela förordnande att gälla, till dess rätten, när ärendet till
handläggning förekommer, tagit frågan under omprövning.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall genom rättens
eller domarens försorg tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej
förbud däremot kommer från hovrätten.

Gemensamma bestämmelser.

29 §.

Åtgärd, som enligt 9 kap. 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap.
16, 17, 18 eller 19 § eller 28 § andra stycket ankommer på domaren å
landet, äge han vidtaga, även om han år jävig; anmäle dock, om förordnande
för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål i hovrätten.

30 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i detta kap. äro nämnda,
skall, även om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom
stämning, föras genom besvär.

Giftermålsbalk, 15 och 16 kap.

<;t

31 §•

Är part missnöjd med rättens under rättegång meddelade beslut i flaga,
varom förmälcs i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § cllei detta
kap. 11, 24, 25 eller 26 §, skall särskild klagan däröver föras.

32 §.

Har domaren å landet meddelat beslut, som enligt denna balk ankommer
på honom, må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden föi besvärs
anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller år, varde den
dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,
från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,
varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

3 §.

Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister
för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk
skola anmälas för registrering, eller vilkas intagande i registret eljest varder
föreskrivet.

4 §•

En samling av vad i äktenskap sregistret införes skall genom det allmännas
försorg efter hand befordras till trycket och förses med register för
varje år.

62 Giftermålsbalk, 16 kap.

I den mån samlingen tryckes, skall den översändas till varje domstol
och överexekutor; och skall samlingen där hållas tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande och om den i 4 §
omförmälda samlingen meddelas av Konungen.

6 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

Förslag

till

Lag

om införande av nya giftermålsbalken.

1 §•

Den nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 . . .

2 §•

Genom nya lagen upphävas med den begränsning här nedan stadgas:

giftermålsbalken i 1734 års lag;

6 kap. 3 § ärvdabalken;

lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

8 § 2 i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller
förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt tinnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tilllämpas.

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

4 §•

Vad i 9 kap. 1 § äldre giftermålsbalken stadgats därom, att hustrun
följer mannens stånd, skall fortfarande äga tillämpning.

5 §•

1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt
i kraft, skall i stället för bestämmelserna i 5—9 kap., 10 kap. 4—11 §§,
11 kap. 14—23 §§, 12 och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång
i boskillnadsmål fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de
ämnen, som med sagda bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan
annorlunda föreskrives.

2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap
i fråga om makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra;
dock äge makarna ej sluta avtal med varandra i andra fall, än när
sådant är i lag särskilt stadgat.

3 mom. Bestämmelserna i 5 kap. 1—3 och 5—11 §§ nya lagen skola
i tillämpliga delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande av vardera
makens förmåga att bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till
storleken av den egendom, varöver han råder.

4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom,
som tillfaller ena maken, skall vara hans enskilda.

5 mom. över egendom, som, efter det nya lagen trätt i kraft, tillfaller
hustrun genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan
egendom äge hon råda, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå
under mannens förvaltning.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över
enskild egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya lagen skola lända till
efterrättelse i fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i nämnda
lagrum avses.

7 mom. År genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom
skall vara enskild, och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

nya lagen å makarna tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom.
omförmälas; och skola makarna, var med den egendom han har eller sedermera
förvärvar, svara för den gäld, varför han eldigt äldre lag varit
ansvarig med sin egendom.

Ilava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter
det lagen den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de vunnit
hemskillnad, skall ock, efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen
å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas.

8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad
skall äga rum, och huru boet i anledning därav skalk delas emellan dem, så
ock avtala, att egendom, som, då skifte sker, tillhör endera enskilt, eller som
vid skiftet eller sedermera tillfaller endera, skall vara hans giftorättsgods.

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad
skall äga rum, äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna
lag trätt i kraft.

Har make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i
fideikommissbrevet upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av
efterlevande maken såsom morgongåva med nyttjanderätt innehavas, må
dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i detta mom. är stadgat gå i
verkställighet.

10 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i
8 kap. 9—11 §§ nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan
makar.

6 §•

Vad i § 4 av förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet stadgas* därom, att gift kvinna, som med mannen sammanlever,
må idka handel eller annat näringsyrke allenast såvida mannen sådant
tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser hon i och för
rörelsen kan komma att ingå, skall ej gälla, därest nya giftermålsbalken
är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

9—171068

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

7 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:
lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa
ärenden rörande äktenskaps ingående; och

särskilda i anledning av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning utfärdade förordningar och kungörelser.

Förslag

till

Lag

om barn i äktenskap.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas
som följer:

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Om vårdnaden.

2 §.

Barnet står under föräldrarnas vårdnad, enligt vad nedan sägs, till dess
det fyllt tjuguett år eller ingått äktenskap.

3 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det
sorgfällig uppfostran. De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och
utbildning, efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar
barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt.

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tukta barnet,

Lag om barn i äktenskap.

på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må anses
lämpligt.

5 §•

Barn under aderton år må ej taga tjänst eller annat arbete utan föräldrarnas
samtycke. Har barnet med föräldrarnas samtycke tagit arbete
äge det själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal om annat arbete av
liknande art. Avtal, som barnet själv träffat, äge föräldrarna häva, om
det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd.

Sedan barnet fyllt aderton år, må det själv taga tjänst eller annat arbete.

6 §•

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme
bägge föräldrarna i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera, såvida det
med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga åt den av dem,
som finnes bäst skickad därtill, att utöva bestämmanderätten i de fall, då
olika meningar mellan dem uppkomma, eller att träffa avgörande i särskild
fråga, varom sådan meningsskiljaktighet uppkommit.

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i vissa tvister
mellan makar äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet, varom
i denna paragraf sägs.

7 §•

År en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak
hindrad att deltaga i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke
utan olägenhet kan uppskjutas, utövas bestämmanderätten av den andre.
Denne må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets
framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det.

8 §•

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av

Lag om barn i äktenskap.

6!»

rusgivandc medel, eller för han ett lastbart liv, eller Hr han till följd av
frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga
i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall tillkomma
allenast den andre. Inträffar fall, varom nu är sagt, i fråga om
bägge föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad
förmyndare.

9 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan
av endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen
eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola
fördelas mellan föräldrarna. Aro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut
i överensstämmelse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande
mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter vad med
hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen
skulden till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava
vårdnaden om barnen, vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående
vårdnaden om barnen; och skall därvid vad i första stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge
föräldrarna döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

11 §•

Har vårdnaden enligt 9 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträffar
i fråga om honom fall, varom i 8 § sägs, eller dör han, förordne
rätten den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till
barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Lag om barn i äktenskap.

12 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden om barnet, må ej betagas
tillfälle till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda. Nöjes han ej åt vad härutinnan bestämmes av
den, som har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.

Om underhållsskyldighet.

13 §.

Föräldrarna vare skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och
utbildning, om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldighet,. varom nu är sagt, upphöre ej, innan barnet erhållit
den utbildnihg, som enligt 3 § tillkommer det, och ej i något fall, förrän
barnet fyllt sexton år.

14 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage en var av föräldrarna del efter
sin förmåga.

15 §.

Leva föräldrarna åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen
hemskillnad, eller är deras äktenskap upplöst, vare den av föräldrarna, som
ej har vårdnaden om barnet, skyldig att betala underhållsbidrag.

Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om barnet, åligge sådan
skyldighet bägge föräldrarna.

16 §.

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 13 § upphört, i följd
av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare
föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder,
som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja

Lag om barn i äktenskap.

17 §.

Betalning av underhållsbidrag skall, om ej på grund av särskilda omständigheter
rätten annorlunda bestämmer, erläggas i förskott för kalendermånad.
Förskottsbetalning utöver vad nu sagts medför ej befrielse att gälda
underhållsbidrag för den tid sådan betalning avser.

18 §.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet, som
i 13 eller 16 § sägs, utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att
utfå det underhåll, som enligt lag tillkommer honom. Sådant avtal må
på den underhållsskyldiges yrkande av rätten jämkas, om väsentligen ändrade
förhållanden påkalla det.

Är avtal om barnets underhåll, som med avseende å förestående återgång
av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffats mellan
föräldrarna, uppenbart obilligt för en av dem, må ock avtalet, om det ej
slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. I fråga om
talan, som sist är sagd, skall vad i 11 kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Yissa bestämmelser om rättegången.

19 §.

Vad i 15 kap. 8 § andra stycket giftermålsbalken är stadgat om mål
angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 § nämnda balk skall äga tillämpning
beträffande mål, som avses i 6 § denna lag.

20 §.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande från
barnavårdsnämnd samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

Har rätten förordnat, att någon av föräldrarna skall personligen inställa
sig, och kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till
rätten hämtad.

Lag om barn i äktenskap.

Rätten må, om part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom
stängda dörrar.

21 §.

I mål, som avses i 8, 9 eller 11 § äge rätten, på yrkande, att för tiden
intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna om vårdnaden, efter
vad som finnes skäligt. Föres talan om utbekommande av underhållsbidrag,
äge ock rätten, på yrkande, förordna, att svaranden skall utgiva
skäligt bidrag för nämnda tid.

År å landet ansökan eller anmälan ingiven till domaren eller stämning

O O

uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren, på yrkande,
meddela förordnande, som i första styckét sagts. Innan förordnande meddelas,
skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas motparten. Har
förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet
under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Förordnande, som i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika
med laga kraft ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

22 §.-

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i denna lag avses, skall,
även om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning,
föi''as genom besvär.

År part missnöjd med rättens förordnande, varom i 21 § förmärs, eller
beslut, varigenom domarens förordnande enligt samma paragraf förklarats
skola äga bestånd, skall särskild klagan däröver föras. Har domaren meddelat
förordnande enligt 21 §, må klagan föras hos hovrätten; och vare
tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.

Lag om barn i äktenskap.

23 §.

Utan hinder av vad vatten beslutit i fråga, varom förmäles i 6, 8, 9
eller 11 §, eller angående underhållsbidrag äge vatten annorlunda förordna
darom, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Genom denna lag upphävas 18, 19 och 20 §§ i legostadgan för husbönder
och tjänstehjon den 23 november 1833 samt § 15 mom. 1 andra
punkten och mom. 2 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet.

Vad i 1 § denna lag är stadgat om barn i äktenskap skall äga tilllämpning
jämväl beträffande barn, som fötts innan lagen den 14 juni
1917 om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av dessförinnan
gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med
varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock barn, som fötts efter
det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen
till samma lag äger äktenskaplig börd, ehuru det eljest
skulle anses såsom barn utom äktenskap.

10—17109

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap,

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom
äktenskap skall hava följande ändrade lydelse:

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med
avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, uppföre ej förr än barnet
fyllt sexton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets
anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt
utbildning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Förslag

till

Lag

om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,
vare, så länge äktenskapet består, andra maken jämte honom skyldig att
efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll.

Vad sålunda är stadgat skall ej medföra ändring i den underhållsskyldighet,
som må åligga den andre av barnets föräldrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Lagen skall ej äga tillämpning i fråga om barn till den, som har äkta
makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917

om adoption.

Härigenom förordnas, att 13 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption
skall hava följande ändrade lydelse:

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra
som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten gift, have hans
make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som åligger make mot
andra makens barn. Barnets föräldrar vare ej skyldiga att bidraga till
dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make
bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Förslag

till

Lag

om makes arvsrätt.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas
som följer:

Dör make och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller
dess bröstarvinge, ärve andra maken hälften av kvarlåtenskapen, om efter
den döde finnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, men
eljest hela kvarlåtenskapen.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna vid dödsfallet
på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas
giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 § giftermålsbalken skall delas, som hade
återgång skett.

Denna lag .skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru
fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § och 22 kap. 2 § ärvdabalken skola
upphöra att gälla, samt att 9 kap. 1 och 5 §§, 12 kap. 1, 3 och 9 §§,
15 kap. 5 §, 17 kap. 6 §, 19 kap. 1 och 4 §§, 20 kap. 1, 2 och 3 §§
samt 23 kap. 4 § samma balk skola hava följande ändrade lydelse:

9 KAP.

1 §•

När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt
uppgiva och låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som
fast, sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter och handlingar,
ordringar och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns
närvaro; skri ve ock samma uppteckning under, där den gälla skall,
med edlig förpliktelse, att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat,
utan allt riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras,
att den med ed besanna. Därest till följd av äktenskapsförord, boskilln ad
eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den
dödas egendom upptecknas; och vare, då hemskillnad ägt rum, den efterlevande
maken ej pliktig att om uppteckningen draga försorg. Inträffar
fall, som sist är sagt, eller lever ej man eller hustru, give då arvingarna

Lag om ändring i ärvdabalken.

upp den dödas egendom till uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet
omhånder haft, och skrive uppteckningen under, som nu är sagt. Lyder
den dödas bo under stadsdomstol, eller är egendomen fastighet i stad; då
skola, när ej annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd nämna
två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder
boet under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; då äga
stårbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen
och värderingen förrätta. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill
den de helst själva vilja.

5 §•

Försummar den make, som efterlever, utan laga förfall, att i rättan tid
låta uppteckna egendomen, som nu är sagt; miste fjärdedelen av sin andel
i makarnas giftorättsgods, och den tage arvingarna. Aro de tillika
vållande till den försummelse, då bötes av bägge makarnas egendom tre
daler för varje hundrade, de fattigas ensak. Varder det försummat av någon
annan, som egendomen uppgiva borde; böte efter ty, som boet är
förmöget till, ifrån tio till hundrade daler: domaren sätte ock godset i
kvarstad, och läte laga uppteckning där å ske.

12 KAP.

1 §•

När arv skall skiftas; då böra arvingarna viss dag därtill utsätta, och
till den ort sammankomma, där skiftet ske skall. Kunna de sig därom
ej förena; lägge då domaren arvingarna tid och ort före till det skifte.

3 §.

Lever man eller hustru efter; äge först bodelning rum emellan den
efterlevande och den dödas arvingar, efter vad därom stadgas i giftermålsbalken.
Därefter skifte arvingarna den dödas lott sig emellan.

Lag om ändring i årvdabalken.

9 §.

Haver fader eller moder givit åt sina barn något förut; är det av värde,
och haver ej fader eller moder därom annorlunda stadgat, varde det då beräknat,
dock ej räntan eller nyttan därav.

15 KAP.

5 §.

Nu vet man hans inländske arvinge, men ej var han är, läte då domaren,
i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad mellan varje
gång, och första gången sist inom tre månader från den dag, då bouppteckningen
till rätten ingiven är, kungöras, att arv fallit honom till. Vilja
fjärmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och dess avkomst
ställa borgen, som av rätten godkännes. Kommer ej den frånvarande
arvingen inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i
tidningarna infördes, vare från arvet skild, där han ej laga förfall visar.

17 KAP.

6 §•

Testamente efter den, som var gift, skall tagas av vad han enskilt ägde
och hans lott i makarnas giftorättsgods.

O o

19 KAP.

1 §•

Man eller kvinna, som är under tjuguett år, skall stå under förmyndare;
dock äge den omyndige själv råda över vad han kan förvärva, efter
det han fyllt femton år.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda gods
sitt, varde under förmyndare ställd.

Lag om ändring i ärvdabalken.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns förmyndare.

Dör fadern, vare modern barnens förmyndare.

2 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om
dem. Varder eljest förordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den
§ne av föräldrarna, vare han ock förmyndare.

3 §.

Ingår fader eller moder, som är barnens förmyndare, nytt äktenskap,
och har ej bodelning skett efter det tidigare giftet, träde från förmynderskapet,
till dess sådan delning skett.

23 KAP.

4 §•

Nu haver den, som stått under förmyndare, blivit myndig, give då förmyndaren
godset genast till honom ut och göre för sin förvaltning redo.
Talar han ej lagligen å den räkning inom natt och år, sedan han den fått;
vare förmyndaren för allt ansvar och ytterligare räkenskap fri.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Genom denna lag upphäves lagen den 5 juli 1884 angående ogift kvinnas
rätt att vid viss ålder vara myndig.

Vad äldre lag innehåller om bouppteckning, arvskifte och testamente
efter död person skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde

11—171068

Lag om ändring i ärvdabalken.

var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden.

I fråga om kvinna, som då lagen träder i kraft är under 21 år och är
eller varit gift, skola äldre lags bestämmelser om myndighet fortfarande
äga tillämpning.

Varder hustru omyndig förklarad och annan än mannen förordnad till
förmyndare, skall, om äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden, förordnandet ej lända till inskränkning
i mannens målmanskap, så vitt det består.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig
i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, förhindrad att vara förmyndare.

Förslag

till

Lag

om god man för bortovarande.

Med upphävande av lagen den 16 maj 1890 om tillsyn å god mans
förvaltning av frånvarandes lott i dödsbo och lagen den 29 maj 1896,
innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande delägare
i dödsbo, förordnas som följer:

1 §•

År, då dödsfall timar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran,
att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas
av annan dödsbodelägare eller av den, som har boet i sin vård; och
namne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunniert,
o-od man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott,
till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar eller ock, vad ano-år
arvinge som är å okänd ort, tiden för arvets bevakande är ute.

Tarvas eljest att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas,
skall rätten, när anmälan därom sker eller det eljest varder kunnigt, förordna
god man att bevaka hans rätt eller vårda egendomen, till dess han
själv kommer eller annorlunda förordnar.

Godo mannen äge att i allt, som uppdraget avser, företräda den bortovarande.

Lag om god man för bortovarande.

2 §•

Erfordras å landet förordnande, som i 1 § sägs, å tid, då rättegångsdag
ej inträffar, äge domaren meddela förordnande och anmäle det sedan
för rätten, som prövar om förordnandet skall äga bestånd.

3 §.

Vad som finnes föreskrivet om förmyndares förvaltning, redovisning och
ansvarighet, så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning skall äga tilllämpning
i fråga om god man, som i denna lag avses.

Gode mannen njute skäligt arvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september
1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 24 september 1861
angående vård av död mans bo skall upphöra att gälla, samt att 3 § i
samma förordning skall hava följande ändrade lydelse:

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift
tarvas, huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare
förordna; anmäle dock förhållandet å nästa rättegångsdag; och ineddele
rätten därefter beslut i ämnet. Tarvas förmyndare för omyndig, och går
bouppteckningstid till ända, innan rätten därom förordna kan; då äge ock
domaren tillsätta ombud att å den omyndiges vägnar bouppteckningen
bevista; och meddele det sedan rätten, som förmyndare förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

8<;

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse,
så ock angående undanskiftande av egendom

i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ i förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående
undanskiftande av egendom i död makes bo skola upphöra att gälla, samt
att förordningens överskrift och 7, 10, 13, 14, 17, 20, 25, 26, 28 och 31
§§ skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

§ 7.

Lever man eller hustru efter den, som död är, vare den make pliktig
att inom tid, som i 5 § sägs, avträda den dödas egendom till konkurs,
såvida han vill undgå ansvar för gäld, efter vad i 20 § sägs.

§ 10.

Hava stärbhusdelägarne å ena sidan avträtt egendom, och vill någon å
andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs.

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

8 13.

Avträdes egendom, efter det bodelning eller skifte Sigt rum, förty att ny
gäld sig yppat, gånge bodelningen eller skiftet åter, och vare, när bodelning
återgår, lag som i 12 kap. 7 § giftermålsbalken sägs. Skall efterlevande
make i följd av återgång av bodelning återbära egendom, som han
vid bodelningen bekommit från andra sidan, svare konkursboet honom för
att han återfår vad av hans egendom vid bodelningen tillfallit den andres
arvingar.

Då till följd av vad nu är stadgat egendom skall å någondera sidan
återbäras, skall ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden fallit, och
skall uppgift därom med ed fästas, om så fordras. Är nödig eller nyttig
kostnad gjord å egendomen eller för dess skull, varde den kostnad ersatt.
Finnes egendom, som skall återbäras, ej i behåll, skall dess värde gäldas.

§ 14.

Är gäld, som efter bodelning eller skifte yppas, ej större, än att den
kan gäldas av den dödas tillgångar och, om han var gift, vad därutöver
på hans lott belöpt, om gälden vid bodelningen i beräkning gått; bäre
var av stärbhusdelägarne åter i det förhållande han mera njutit, än som
tillkommit honom, om gälden vid bodelningen eller skiftet beräknats.
Har någon sin lott förskingrat, fylle de övriga bristen, arvinge med vad
han i arv njutit samt efterlevande make med vad han vid bodelningen
mera bekommit, än på hans lott falla bort, om gälden därvid tagits i beräkning.

§ 17.

Efterlevande make, som. egendom rätteligen avträtt, vare fri från betalning
av den dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar
för gälden.

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

§ 20.

Arvingar, som ej i laga tid sig urarva gjort, svare, en för alla och alla
för eu, för den dödas gäld, utan så är att de äro från all delaktighet
i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckningen tillstädes varit,
och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet, eller av
arvet förmån njutit; i dessa fall vare sådan arvinge från ansvarighet för
gälden fri.

Har efterlevande make försummat att egendom avträda, stånde han eller
hon med arvingarne i lika ansvar.

§ 25.

Ej skall såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap till den dödas
tarvliga begravning, till efterlevande makes, barns, adoptivbarns eller
annat husfolks nödiga underhåll, eller till boets uppteckning eller egendomens
vård använd blivit.

§ 26.

Företages bodelning eller skifte, förr än all den dödas veterliga gäld blivit
gulden, vare för stärbhusdelägare, som deltagit i bodelningen eller skiftet,
lag, som i 23 § sägs. Har vid bodelning efterlevande maken ej bekommit
något av den dödas egendom, äge dock på grund av bodelningen påföljd,
som nu är sagd, ej rum.

§ 28.

Stärbhusdelägare, som avträdd egendom tillträtt, efter vad i 6 och 10 §§
sägs, vare ej pliktig att för den egendom göra reda för andra stärbhusdelägare
än dem, som voro omyndiga den tid, då egendomen tillträddes, eller
av laga förfall hindrade att före nämnda tid sin rätt bevaka: testamentstagare,
som fått sig tillagd viss egendom eller visst belopp i penningar,
have dock emot den, som tillträdde, samma rätt, som han mot stärbhuset
ägt, om boet ej avträtt blivit. Yppas efter sådant egendomstillträde någon
förut okänd tillgång; däri njute alla stärbhusdelägare laga rätt.

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

§ 31.

Vad i denna förordning finnes stadgat om egendomsavträde av efterlevande
make äge ej tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad
eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . men ej äga tillämpning,
om den döda var gift och äldre giftermålsbalken var tillämplig i
fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

12—171068

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap.

2 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2 §
handelsbalken skola hava följande ändrade lydelse:

1 KAP.

8 §■

Ingen må något köpa av annan mans barn eller tjänstehjon, utan de
hava lov att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon, och åkäres;
vare det ogillt, och böte tio daler.

10 KAP.

13 §.

Ej må omyndig i borgen gå.

17 KAP.

2 §•

Vad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas,
såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet,

Lag om ändring i handelsbalken. 91

rövat, lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen derföre gives; faddergåva
och annat dylikt. Är detta förvandlat och ej i behåll, gånge dermed
som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning av boet, efter ty, som nedan sägs;
dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg,
frakt och inlastat gods gäller vad i sjölagen stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. $ § och 22 kap. 2 § strafflagen skola
hava följande ändrade lydelse:

2 KAP.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav
han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga
lösören eller vad den sakfällde eljest till sin närings bedrivande behöver;
ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset finnes,
vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

22 KAP.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för
brand- eller sjöskada eller annat;

Tjog om ändring i strafflagen.

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, egendom
sig avhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att
göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran,
som avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken;

5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör
obrukbara de handlingar, vara den sig grundar;

6. om man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det, som
hörer annan till, eller utplånar annans märke.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsök ningslagen.

Härigenom förordnas, att 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen skola
hava följande ändrade lydelse:

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att
verkställa utmätning för fordran, som i 54 § avses; har underrättelse
därom, att utmätning för fordringen är sökt, blivit efter ty i 60 § sägs
meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig undan eller rest
bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen för sig utan
hinder av gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans make eller husfolk
eller annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas att
vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne, som
anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant
ändamål sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen -r
läte utmätningsmannen, där borgenären nödig kostnad förskjuter, vård
hållas över godset, till dess utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas
gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätnings -

Lag om ändring i utsökning slagen.

mannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda
eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare det ock gillt.

»Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som tinnes å annan
ort, än där han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning
uppgiven, hör underrättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället
meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen
bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre rådrum än åtta
dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i
orten, där utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej
av nöden.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock, till
ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap eller andra
nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det
förråd, som i huset finnes, undantagas vad till underhåll för en månad
tarvas. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför
pantsättningen skett.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes,
men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens
utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket;
hänvise utmätningsmannen honom att sin talan efter stämning utföra, och må
det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om äganderätten blivit av domstol
prövad; stämme dock han, som godset från utmätning freda vill, borgenären
och gäldenären till domstol i orten, där godset finnes, inom tre
månader, eller have sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon
efter utmätningen med anspråk, som nu är sagt, vare det ej hinder för
försäljningen, där ej överexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som

9(3

Lag om ändring i utsökning slag eu.

anspråket väckt, av överexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra,
åligge honom att inom tre månader därefter stämma vid äventyr,
som förut är nämnt. Vill borgenär själv stämma, stånde det honom
fritt.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning, då utmätning skall
företagas hos make, som sammanbor med andra maken, och denne vill
freda egendom.

70 §.

Om utmätning av lösören, som blivit sålda, men lämnats kvar i säljarens
vård, galle vad särskilt är stadgat. Om utmätning av gods, varom i
131 § sjölagen förmäles, vare lag som där sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock skall vad äldre
lag innehåller i fråga om utmätning i makars bo fortfarande lända till
efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre
giftermålsbalken är tillämplig.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i
avlöning, pension eller livränta skall hava följande ändrade lydelse:

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag,
må ej utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld. Beträffande
underhållsbidrag, som någon har att utgiva till sin make, skall dock
vad nu stadgats äga tillämpning endast i det fall, att makarna leva åtskilda
på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

13—171068

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta

från riket.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud för
vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket skall hava följande ändrade
lydelse:

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under
sexton år, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor
i den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd pant
eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt
sexton år.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild
försörjningsskyldig, som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssamhälle
utgiva bidrag till försörjning av barn eller adoptivbarn
under sexton år; och skall i sådant fall vad i denna lag sägs om underhållsberättigad
gälla fattigvårdssamhället.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld
och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.

Lag ang. ändring i lagen om förbud för ritsa under båltssky bliga att avflytta från riket. 99

Det åligge övercxekutor att, där den underhållsberättigades hemvist är
känt, till denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet
blivit ställd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

100

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 1, 2, 3 och 29 §§, 15 kap. 1 och
3 §§ samt 25 kap. 1 § rättegångsbalken skola hava följande ändrade
lydelse:

10 KAP.

1 §■

Vill man till annan kära, evad det är för gäld, eller i annat tvistemål,
som dess person rörer; läte då stämma honom till den rätt, därunder han
sitt bo och hemvist haver. Barn, medan de hemma när föräldrar äro,
lyda under den rätt, som fader; och tjänstehjon, där de sin tjänst hava.
Den ingenstädes stadigt hemvist äger, sökes där han finnes, eller, om han
utrikes är, där han senast inom riket var boende.

Utländsk man, som ej här i riket bo och hemvist äger, må, där ej för
undersåte i visst främmande land är annorlunda särskilt stadgat, sökas å
ort inom riket, där han anträffas, samt, så vitt angår förbindelse, som han
här i riket ingått, eller gäld, som han under vistelse i riket eljest ådragit
sig, jämväl å ort inom riket, där honom tillhörigt gods finnes, eller där
förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.

101

Lag om ändring i rättegångsbalken.

Nu vill den stämde kära till honom igen, som stämma låtit, vare han
ock skyldig vid samma rätt svara, där målen med varandra gemenskap
hava.

2 §•

Yppar sig tvist om arv eller testamente efter den, som är död, eller,
när han var gift, om bodelning mellan arvingarna och efterlevande maken,
döme därom den rätt, där den döde skolat svara i mål, som rörde hans
person.

Tvist, som i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad
eller äktenskapsskillnad uppstår om bodelning mellan makarna, tillhöre rätten
i den ort, där mannen bör svara i tvistemål, som röra hans person,
eller, om mannen ej är skyldig att i sådana mål svara vid svensk domstol,
där hustrun svarar i sådana mål.

Finnes i mål, som i denna paragraf avses, ej behörig domstol, efter vad
nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

3 §•

Sökas delägare i bo efter den, som är död, i sak, som boet rörer, svare
vid den rätt, där den döde skolat svara.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att upptaga,
skall den, evad invändning göres eller icke, visa målet från sig i de
fall, att

1. målet är av beskaffenhet att böra av annan myndighet än domstol
eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas, eller
ock enligt lag eller särskild författning bör omedelbart av skiljemän prövas,
eller

2. målet bör upptagas av viss underrätt, som ensam är behörig att det
slag av mål handlägga, eller

3. mål, som blivit vid häradsrätt anhängiggjort, må allenast av rådstuvurätt
upptagas, eller

102

Lag om ändring i rättegångsbalken.

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller målet
;är äktenskapsmål, eller tvist är om arv eller testamente efter den, som är
död, eller, när han var gift, om bodelning mellan arvingarna och efterlevande
maken eller om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad,
äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, eller

5. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet av lösöreköpsavhandling
och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort, där
godset finnes, eller

6. fråga, varom i målet tvistas, är av beskaffenhet att kunna utan föregången
stämning upptagas vid domstol, eller

7. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

15 KAP.

1 §•

I brottmål, där efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den själv,
som anklagad är. Astundar han hjälp i rättegången, då tillätes honom
fullmäktig med sig hava. Målsman må ock den omyndiga i ty fall
bistånd göra. I ringare brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman
kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta komma, när
domaren det fordrar.

3 §.

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat i annan
rätt, såsom domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens befallningshavande
å ämbetets vägnar; ej den, som förr varit fullmäktig för
vederdelomannen i samma mål; eller den, som är omyndig; ej heller
den, vars make, fader eller svärfader, son eller måg, broder eller svåger,
i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten, eller dess
betjänt, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig där eller
vid någon underrätt, som därunder lyder; ej heller må vid häradsrätt
häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är förordnad till domare,
eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig vara; dock vare
domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är

Lag om ändring i rättegångsbalken. 103

sagd, tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig, den
han är målsman för.

25 KAP..

1 §•

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 8 eller 5 §
annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon i konkursmål vill föra talan mot underrätts
slutliga utslag rörande betalnings- eller förmånsrätt eller ackord eller
klander av utdelningsförslag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

De nya bestämmelserna i 10 kap. skola ej tillämpas beträffande mål,
som redan är anhängigt, då lagen träder i kraft.

Vad 25 kap. 1 § andra stycket enligt dess äldre lydelse innehöll angående
fullföljd av talan rörande undanskiftande av egendom skall fortfarande
äga tillämpning vid konkurs beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden
äldre giftermålsbalken är tillämplig.

104

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar

och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden
skall hava följande ändrade lydelse:

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen
. ett över lagfarter med fång av fast egendom ; ett över inteckningar
i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till
sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt
av fång till sådan rätt så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll);
ett över äktenskapsförord; ett över förmyndares tillsättande
och entledigande; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid
domstolen bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings-
och tomträttsprotokollen skall för varje ärende å brädden tecknas
namnet på den egendom, ärendet rörer, samt uti övriga protokollen för
ärende, som angår inregistrering av bouppteckning eller bevakning av
testamente, den dödes namn och för annat ärende namnet å den person,
ärendet rörer.

Vid rådstuvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt
protokoll över förlagsinteckningar. I det protokoll skall för varje ärende

Lag om ändr. i förord», ang. särskilda prof. över lagfarter, inteckn. och andra ärenden. 105

å brädden tecknas förlagstagarens namn jämte uppgift om rörelsens beskaffenhet
och orten, varest den drives.

Hos Stockholms rådstuvurätt varde ock särskilt protokoll fört över inteckningar
i fartyg; och skall i det protokoll för värjo ärende å brädden
tecknas namnet å det fartyg, varom fråga är, samt det nummer, varunder
fartyget blivit i fartygsregistret infört.

Har någotdera av de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i
protokollet anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

14—171068

106

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 5, 27, 30, 31, 32, 35, 36, 37 och 140
konkurslagen skola hava följande ändrade lydelse:

§ I Vill

någon avträda egendom till konkurs; give ansökning därom in till
underrätten i den stad, eller, å landet, till domaren i den ort, där gäldenär
bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.
Ansökning av stärbhusdelägare om avträdande av den dödes egendom skall
göras, där den döde bort svara i mål, som nyss är sagt.

§ 5.

Där likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på vilka han sin ansökning om egendomsavträdet grundar, vare den ansökning
utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning
i fast egendom; äge ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är, där
han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande av hans
fordran otillräcklig är.

§ 27.

Gäldenärs make gånge ock sådan ed, som omförmäld är, där någon av
borgenärerna det äskar. Tjänare och andra, som om boets tillstånd kun -

107

Lag om ändring i konkurslagen.

skap äga, åligga jämväl, där så äskas, att det uppgiva och uppgiften med
ed fästa. Är gäldenär död, eller har han vikit undan; äge rätten, där
så skäligt prövas, förelägga barn, som till laga ålder komna äro, att bouppteckningen
edeligen styrka.

Omyndig förklarad, vars egendom till konkurs avträdes, vare ock pliktig
bouppteckningsed avlägga, där rätten eller domaren så skäligt prövar.

§ 30.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och
oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, offentlig
stämning given är, där ej han själv eller hans make kan annorledes försörja
familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningen med ed fästas
och boet till gode män överlämnas; njute gäldenären, till dess sådant skett,
underhåll som sagt är. Gäldenären varde ock tilldelat vad som erfordras
för resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att inställa sig vid rätten
till förhör, eller annorstädes till avgivande av upplysningar rörande konkursboet,
dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades,
om han därinom, å ort, där han sist vistades, sig uppehölle. I övrigt
äge han från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gångoch
sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels
ock, till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap
eller andra nödiga lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten vad
gäldenären bestås må med avseende så väl å hans behov och boets ställ o ning,

som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att gode
männen tillhandagå.

§ 31-

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs; varde det
hans närmaste förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och
ankomme på den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten
lyder, att pröva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen
förflutit, må i utövningen av tjänsten åter inträda.

Av gäldenärens lön varde, efter avdrag av det, som utgår till den, tjänsten

108

Lag om ändring i konkurslagen.

i hans ställe förestår, gäldenären så mycket tillagt, som till hans eget,
hans makes och oförsörjda barns eller ’ adoptivbarns underhåll tarvas:''
vad övrigt är, gånge till konkursboet.

§ 32.

Gäldenär svare med den egendom, han kan i framtiden ärva eller förvärva,
där ej annan överenskommelse blivit i laga ordning träffad, till
fulla gälden, evad den i konkursen är bevakad eller icke. Kvinna, som
är eller varit gift, vare dock ej pliktig att med egendom hon efter konkursens
början förvärvar ansvara för dessförinnan i äktenskapet gjord gäld
av beskaffenhet, som avses i 7 kap. 3 § giftermålsbalken, såvida hon ej
iklätt sig sådant betalningsansvar.

§ 35.

Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den tid,
då han sin konkursansökning till rätten eller domaren ingav, eller, i anledning
av borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades,
så ock vad honom under konkursen tillfaller av sådan beskaffenhet,
att det för gäld kan i mät tagas, ävensom vad enligt 36 § till boet återvinnas
kan. Ej må dock av vad gäldenären under konkursen genom eget
arbete förvärvar boet tillkomma mera än den behållning, som återstår,
sedan avdrag skett för all kostnad till förlag jämte gäldenärens, hans
makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns nödiga underhåll. Om
gäldenärens lön för ämbete eller tjänst är i 31 § stadgat.

§ 36.

1 mom. Har gäldenär genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde
att borgenärerna därav märkelig skada haft, och äro ej mer än tre månader
före konkursens början förflutna, sedan gåva av lös egendom fullbordad,
eller lagfart å gåva av fastighet sökt blivit; äge konkursboet den
egendom återvinna: samma lag vare, där köp, byte, lega eller annat sådant
avtal skett, och av missförhållandet mellan de å ömse sidor ut -

Lag om ändring i konkurslagen. 109

fastade villkor skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har egenskap av
gåva.

2 mom. Har under de trettio sista dagarna före konkursens början
gäldenären betalt gäld, som icke före den början till betalning förfallen
varit, eller har han under samma tid annorledes än med penningar, växlar,
i köpenskap löpande förbindelser, eller andra, med hänsyn till gäldenärens
yrke, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen gäld; gånge den betalning
åter, om borgenärerna därå tala; fordringsägaren obetaget att i
konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om växel, som på gäldenären
dragen är, må dock talan om återbäring av redan verkställd betalning,
som med penningar skett, ej kunna anställas mot annan än den, för vars
räkning växeln dragen är, eller, om detta är gäldenären själv, emot första
emottagaren.

3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gäldenären
annorledes ingått avtal, varigenom han iklätt sig förbindelse eller avhänt
sig egendom, borgenärerna till förfång och under sådana omständigheter,
att den, med vilken avtalet ingicks, haft skälig anledning att sådant antaga;
gånge ock det avtal, på borgenärernas åkäran, åter såsom i 1 mom. sägs.

4 mom. Är under de sista trettio dagarna före konkursens början pant
av gäldenären lämnad för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej varit
betingad, vare pantsättningen utan verkan, där borgenärerna det påstå.
Har under sagda tid borgenär sökt inteckning i fast egendom för fordran,
vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, vare han pliktig att,
där borgenärerna det påstå, återställa inteckningshandlingen till konkursboet
eller för verkställande av utbyte efter ty därom är stadgat hålla den
till hända; dock att vad sålunda är föreskrivet icke skall äga tillämpning
å inteckning, som inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts
för fordran, som där avses.

5 mom. Har under sist sagda tid lös egendom blivit för någon borgenärs
fordran i mät tagen och försåld; vare lag som i 2 mom. sägs.

6 mom. Från gäldenärens make må återvinning, som i 1—5 mom.
sägs, äga rum, där vid konkursens början ej mer än ett år förflutit, sedan
åtgärd, som för varje fall avses, blivit företagen.

Lag om ändring i konkurslagen.

7 inom. Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller
dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, och är
ej bodelningshandlingen minst ett år före konkursens början ingiven till
rätten, gånge bodelningen på borgenärernas talan åter.

8 inom. Har gäldenären i avsikt att förekomma, att egendom går i
betalning för gäld, med sin make ingått avtal, varav kommit skada för
borgenärerna, och hade maken kännedom om gäldenärens avsikt, gånge
det avtal på talan av konkursboet åter, ändå att avtalet slutits mera än
ett år före konkursens början.

9 inom. Då egendom till konkursbo återvinnes, vare konkursboet skyldigt
återbära vad gäldenären må hava i vederlag bekommit. Går bodelning
åter, svare konkursboet andra maken eller hans arvingar för återbäring
av den egendom gäldenären vid bodelningen bekommit från andra
sidan.

När egendom å någondera sidan återbäres, skall ock utgivas avkomst,
som under tiden fallit. Har nödig kostnad å egendomen gjorts, vare den
kostnad ersatt. . År egendom, som skall återbäras, kommen i annan mans
hand genom sådant fång, att denne finnes berättigad egendomen behålla,
eller är egendomen eljest så förskingrad eller förstörd, att den ej återställas
kan, skall ersättning utgå efter egendomens värde.

10 inom. Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit
i gåva, eller går bodelning mellan gäldenären och hans make eller
dennes arvingar åter, och har maken eller arvingarna i följd av vad som
stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning
om återvinning skedde, infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet
skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta.

§ 37.

Vilja gode männen, sysslomannen eller borgenärerna egendom till boet
enligt 36 § återvinna; tage stämning och fortställe den sist inom tre månader
efter inställelsedagen. Har å fast egendom, som gäldenären sig avhänt,
lagfart ej blivit sökt förrän efter inställelsedagen; varde den klandertid,
nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten söktes. Enskild bor -

Lag om ändring i konkurslagen.

o-enär ä<re ock rätt återvinningstalan anställa, på sätt nämnt är: kungöre
det dock, innan saken vid domstolen förekommer, för gode männen eller
sysslomannen: försummar han det; då må hans talan ej till prövning upptagas.

Vill den, emot vilken återvinningstalan anställd är, i följd därav fordran
i konkursen bevaka, och är den talan ej så tidigt väckt, att han kunnat
bevaka fordringen å inställelsedagen; vare han berättigad att, sedan
fordringen, där så äskas, blivit med borgenärsed fästad, på vad han till
konkursboet återbära skall, avräkna så mycket, som på fordringen belöpa
bort, om den å inställelsedagen bevakad blivit.

§ 140.

Är gäldenär, vars egendom till konkurs avträdes, gift; varde andra maken
kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock skall förut gällande
lag fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas
förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig.

112

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om års stämning.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skola hava följande ändrade
lydelse:

§ 9.

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga
bouppteckning skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge
då att hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse
å hans okända borgenärer, och give in förteckning på alla dem, som
veterliga äro. Var den döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes
okända borgenärer vid den rätt, som har att upptaga fråga om
hans försättande i konkurs.

§ 10.

Då makar erhålla boskillnad eller till återgång av äktenskap, hemskillnad
eller äktenskapsskillnad dömes,

eller handelsbolag eller annat bolag, som, enligt vad särskilt är stadgat,
allmänt kungjort varit, eller registrerad förening träder i likvidation eller
försättes i konkurs,

eller myndig person varder under förmyndare ställd,

JJag ang. ändring i förordningen om preskription och om år »stämning. 113

må ock i den ordning, som i 9 § sägs, kallelse å okända borgenärer
sökas vid den rätt, varunder gäldenären i konkursmål hörer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . dock skall förut gällande
las: fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden
äldre giftermålsbalken är tillämplig.

15—171038

114

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom skola hava följande
ändrade lydelse:

1 §.

Var som med äganderätt åtkommer fast egendom söke lagfart å fånget
vid den rätt, varunder egendomen lyder. Hörer egendomen under flera
rätter, skall med varje del lagfaras vid den rätt, varunder den del lyder.

Vad sålunda är stadgat avser jämväl den, vilken fast egendom tillfaller
såsom fideikommiss.

Har vid bodelning fast egendom tillskiftats make, vare han ej pliktig
söka lagfart å fånget, med mindre egendomen förut tillhört andra maken.

2 §.

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst
efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;
dock att, i fråga om bolagsmans andel i bolags samfällda gods, skyldigheten
att lagfara inträder först då bolagsmannens andel utbrytes; och skall
vid arv tiden för lagfarts sökande räknas, där för arvslottens bestämmande

115

Lag om ändring i förordningen ang. lagfart.

bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i
annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

6 §•

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen
ej beviljas, med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift,
eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty
i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är
gällande.

2 mom. År lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan
handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än
det visas, att handlingen blivit ståndande.

3 mom. Har ägare av hemman till annan överlåtit del därav med viss till
gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan
överlåtelse ej beviljas förr än ägostyckning å hemmanet blivit fastställd.

Lag samma vare beträffande sådan överlåtelse, som avser ägostyckning
från lägenhet, vilken ej tillkommit genom avsöndring.

Ä överlåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,
må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen meddelats.

4 mom. Har ägare av fastighet i stad därav till annan överlåtit visst
till gränserna bestämt område, som ej ingår i tomtindelning, må lagfart
å fånget ej beviljas förr än fastställelse meddelats å avstyckning av det
överlåtna området.

Vad sålunda stadgats om stad skall ock gälla för samhälle å landet,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

I fråga om lagfart på grund av giftorätt, som åtnjutes enligt äldre giftermålsbalken,
skall förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse.

Vad i 6 § 1 mom. är stadgat skall ej äga tillämpning, om överlåtelsen
ägt rum, innan denna lag trätt i kraft.

116

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 1 § sägs, och visas
ej heller förhållande, som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde inteckningsansökningen
genast avslagen.

Sökes inteckning på grund av fastighetsägarens medgivande, må ansökningen
ej beviljas, med mindre det upplyses, att ägaren ej var gift, eller
det visas, att samtycke eller tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i
6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet ändock är
gällande. Möter på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens
beviljande, varde ansökningen förklarad vilande; och åligge det sökanden
att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i
stad inom tre månader visa, att hindret blivit undanröjt, vid äventyr att
ansökningen eljest anses förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . men ej äga tillämpning,
om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

117

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfatlsrätt
samt av fång till sådan rätt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907 om
inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt
skola hava följande ändrade lydelse.

6 §.

Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som lag
i vart särskilt fall föreskriver, eller finner rätten eljest uppenbart, att sökandens
fång icke är lagligt, eller är ej inskrivning av tomträtten sökt,
varde ansökningen avslagen.

Sökes inskrivning på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen
ej beviljas, med mindre det upplyses, att överlåtaren ej var gift, eller det
visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap.
4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är gällande.
Sökes inskrivning på grund av testamente, dom eller annan handling, som
ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att
handlingen blivit ståndande.

17 §.

Vad här ovan i 1—3 samt 5—16 §§ är stadgat angående tomträtt skall,
med undantag av bestämmelsen i 6 § andra stycket första punkten, äga

118

Lag ang. ändring i lagen om inskrivning av tomträtt.

motsvarande tillämpning i fråga om vattenfall srätt. Den, som söker inskrivning
av sådan rätt, vare pliktig att vid påföljd, som i 4 § sägs, ingiva
protokoll vid lantmäteriförrättning, vartill upplåtelsehandlingen hänvisar,
jämte styrkt kopia av den därvid upprättade karta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock skall vad i 6 §
andra stycket första punkten är stadgat ej äga tillämpning, om överlåtelsen
ägt rum, innan denna lag trätt i kraft.

119

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt skola hava följande ändrade lydelse:

2 §•

Inteckning i tomträtt sökes hos den rätt, varunder tomten lyder; och
skall den handling, på grund varav inteckning äskas, därvid i huvudskrift
till rätten ingivas. Rätten läte handlingen eller den del därav, som ligger
till grund för ansökningen, offentligen uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas.

Finnes ej å handlingen sådant medgivande, som i 1 § sägs, varde ansökningen
genast avslagen.

Inteckning må ej beviljas, med mindre det upplyses, att tomträttshavaren
ej var gift, eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till inteckningen
givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet
till inteckning ändock är gällande. Möter på grund av vad nu är sagt
hinder för inteckningens beviljande, varde ansökningen förklarad vilande;
och åligge det sökanden att i stad inom tre månader och å landet sist å
det ting, som infaller näst efter tre månader, visa, att hindret blivit undanröjt,
vid äventyr att eljest ansökningen är förfallen.

120 Lag ang. ändring i lagen om inteckning i tomträtt.

Då inteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å fordringshandlingen.

23 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat om tomträtt skall, med undantag
av bestämmelsen i 2 § tredje stycket, äga motsvarande tillämpning i
fråga om vattenfallsrätt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . men ej äga tillämpning,
om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

121

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
skall hava följande ändrade lydelse:

Omyndig, som uppnått femton år, må utan särskild tillåtelse av målsman
förfoga över egna medel, som han själv å motbok insatt. Medel, om
vilka nu är sagt, må ej från sparbank utbetalas till målsman utan den
omyndiges samtycke.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .; dock skall i fråga
om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, förut gällande
lag fortfarande lända till efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är tilllämplig
å makarnas förmögenhetsförhållanden.

16—171068

122

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen“den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning skall hava följande
ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma
främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid
barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge föräldrarna
bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska kyrkan; då skall
barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller
främmande troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande,
så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat
och för vigselförrättaren uppvisat.

Då föräldrarna övergå från svenska kyrkan till främmande trossamfund
eller från ett sådant till annat, må de bestämma, i vilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras.

Kunna föräldrarna ej enas om i vilken troslära barn skall uppfostras,
då det, enligt vad nu är sagt, ankommer på dem att bestämma därom,

123

Lag om ändring i förordningen ang. främmande trosbekännare.

skall vad i 6 § av lagen om barn i äktenskap stadgas lända till efterrättelse.
Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ene av föräldrarna,
skall vad i första och andra styckena är sagt om föräldrarna tillämpas angående
den, som har vårdnaden.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern
tillhör främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår
modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från
ett sådant till annat, må hon bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet
skall uppfostras. Varder fadern förordnad till förmyndare för barnet,
skall vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn
adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt
lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan
givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så framt det blivit
skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen
meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tilllämpning
av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens
eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats
av den andre, makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet,
må, där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran
fortgå i den lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit, skolat
uppfostras i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,
må ej på grund av föreskrifterna i andra, fjärde eller femte stycket anses
från svenska kyrkan skilt, utan galle om sådant barn vad i 3 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

124

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas:

1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av
makars inbördes förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot
tredje man, innan hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord
mellan makarna, blivit skriftligen angivet, att den främmande lagen skall
äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden. Sker sådan
anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som
infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande
lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan
skedde.

Vid anmälan, varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande
mannens nationalitet vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet
förekommit skall intagas i protokollet över äktenskapsförord, och varde
jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande
äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap.

Lag ang. ändring i lagen om vissa intevnat. råttsförh. rör. äktenskaps rättsverkn. 12o

2. Sluter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade
eller make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet,
skall vad i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat om upprättande och
lagförande av äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap., lända
till efterrättelse.

3. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall
anses till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i
giftermålsbalken är sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas
emot tredje man, innan det blivit till rätten ingivet enligt vad om förord
är stadgat. Är avtalet slutet mellan trolovade, och varder det till rätten
ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller
näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje
man åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten.

Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras,
som i 8 kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord,
som avses i 1 § av samma kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . . .

r''

MOTIV.

129

Inledning.

I fråga om den de] av förslaget till giftermålsbalk, som motsvaras av 1915 års
lag om äktenskaps ingående och upplösning, har. beredningen ej företagit andra sakliga
ändringar än sådana, som påkallats av beredningens förslag i övrigt. Den granskning
ur språklig synpunkt, som på beredningens begäran sakkunnig person verkställt
beträffande förslaget i dess helhet, har emellertid föranlett vissa redaktionella
jämkningar även i denna del av förslaget.

De bestämmelser, som förslaget till giftermålsbalk härjämte upptager, kunna betecknas
såsom avseende makars rättsförhållanden. Innan beredningen övergår till
en motivering av de särskilda stadgandena, skall här lämnas dels en historisk översikt
över den svenska lagstiftningen i ämnet, dels ock en redogörelse för förslagets
allmänna ståndpunkt i denna del.

Redan tidigt framträder i vår rätt familjeenlieten såsom den ledande grundtanke,
enligt vilken äktenskapets inverkan på makarnas personliga och ekonomiska förhållanden
reglerats. I både personligt och ekonomiskt hänseende binder rätten makarna
samman till en enhet, för vars skull de av vardera makens släkt uppburna intressena
efter hand trängas tillbaka. Med den betydelse, som vår äldre rättsordning i allmänhet
tillmäter släktintressena, är det givet att detta tillbakaträngande icke kunnat ske
med ens. Ännu i dag dominera släktintressena på vissa punkter (beträffande den
fasta egendomen).

Som representant för familjeenheten står mannen, både gent emot hustrun och
utåt. I denna sin ställning får han en viss rättslig makt över sin hustru och behörighet
att emot tredje man föra hennes talan. Men mannens maktställning befinnes
snart kräva en motvikt, och skyddsbestämmelser, avseende att trygga fa -

Histnrisk

översikt

17—171068

130

Inledning.

Medeltiden.

miljen, framför allt hustrun, mot mannens missbruk av sin makt, kava i allt större
utsträckning införlivats med vårt rättssystem. I denna form har dock skyddet
alltjämt visat sig otillräckligt, och lagstiftningen har därför på senare tid börjat
uppgiva den gamla enhetsgrundisatsen för att på annan väg nå fram till ett bättre
tillgodoseende av icke blott hustruns individuella intressen utan hela familjens
bästa.

Att våra medeltida landskapslagar ställa mannen i hans egenskap av hustruns
målsman och husbonde som familjens överhuvud är icke ägnat att väcka förvåning.
Ty under det ålderdomliga samhällsskick, som avspeglas i landskapslagarna,
förmådde en kvinna ej själv taga sig rätt; hon kunde icke uppträda i de
beväpnade männens krets å tinget utan måste där företrädas av en manlig anhörig.
Om än också gift kvinna någon gång hänvisas till sin närmaste (skyldeman, är
det dock allmän regel att mannen företräder sin hustru. Han är den, som skall
»häfte sökia ok suara firi håna», säga lagarna. Nu synes emellertid detta icke hava
uteslutit kvinnorna, icke ens de gifta, från behörighet att själva företaga rättshandlingar.
Åtminstone omtala rättskällor och urkunder både försäljningar och gåvor, vid
vilka hustrur uppträda såsom säljare eller givare. Men för giltigheten av en hustrus
rättshandlingar hava rätt snäva gränser varit uppdragna. All egendom, som fanns i
makarnas hem, stod nämligen under mannens förvaltning. Han var husbonde, hemmets
härskare.

Härmed är ingalunda sagt, att all egendomen givet var samfälld för makarna.
Tvärtom är egendomsgemenskap mellan äkta makar icke något ursprungligt institut
i vår rätt. En äldre ordning för makarnas förmögenhetsförhållanden — ett
dotalsystem — antydes av våra äldsta rättskällor, särskilt Gottland.slagen, och en
jämförelse med västnordisk rätt pekar i samma riktning. Hustruns egendom har
bestått av den hem följd (Gottlandslagens halm fylgi, varmed Östgötalagens omynd
erbjuder jämförelse), som hon erhållit från sin släkt och som under äktenskapet
skulle disponeras av mannen för att efter äktenskapets upplösning återgå till hustrun
eller hennes slakt. En av mannen given morgongåva (Gottlanldslagens högst)
har emellertid redan under denna period kunnat förekomma såsom en del av hustruns
egendom.

Enligt samtliga våra landskapslagar från fastlandet, liksom enligt landslagarna, råder
egendomsgemenskap mellan äkta makar, med giftorätt för mannen till två tredjedelar

Inledning.

131

och för hustrun till en tredjedel. Ett övergångsstadium representeras av Östgötalagen,
som tillerkänner hustrun giftorätt, allenast om hon överlever mannen. För övrigt torde
egendomsgemenskapen att börja med ha varit begränsad till lös egendom; ordalagen
i den gamla, av flera landskapslagar anförda giftermål sformeln hän ty da därpå. Även
lös egendom har kunnat vara undantagen från gemenskapen, dels på grund av själva
egendomens art — så nämna Upplandslagen och yngre Västmannalagen guld och
trälar som mannens enskilda egendom — dels ock i enlighet med de villkor, under
vilka egendomen givits. Hemföljd, som föräldrar giva sin dotter eller sin son vid
giftermålet, omtalas nämligen allmänt såsom tillkommande mottagaren allenast under
föräldrarnas livstid, utan någon giftorätt för mottagarens make. Yad den
fasta egendomen beträffar, har släktens anspråk motverkat densammas inbegripande
under egendomsgemenskapen; dock räkna redan landskapslagarna jord, som inköpts
under äktenskapets bestånd, till den samfällda egendomen. Den ärvda och den
före äktenskapet endera maken tillhöriga jorden förblir däremot enskild egendom,
och med arvejorden synes även i giftorättsavseende hava likställts jord, som förvärvats
såsom vederlag för arvejord eller genom köp från anhörig (bördeman).

Vid sidan av egendomsgemenskapen kvarstå såsom lämningar av den äldre ordningen
instituten morgongåva och fördel av bo oskifto. Den förra, en mannens
gåva till hustrun vid den äktenskapliga samlevnadens början (»hindrse dax um
morghin») sannolikt historiskt härstammande från den köpeskilling, som i urgammal
tid brudgummen haft att erlägga till brudens fader, företer i våra rättsböcker
icke så tydligt den karaktär av pretium virginitatis, som kännetecknar morgongåvan
i vissa främmande rättssystem. Snarare torde morgongåvan ha uppfattats
som vederlag för brudens hemgift. En liknande ekonomisk synpunkt förmärkes
i de istadganden, som medgiva hustrun att till gengäld för morgongåvan skänka sin
man ett lika stort belopp tillbaka.

Morgongåvan, som tidigare fått givas till hur högt värde som helst men i landslagarna
begränsas till vissa maximibelopp, tillkommer hustrun icke blott såsom en
rent personlig förmån, utan övergår efter hennes död på hennes arvingar, åtminstone
på barnen.

Fördelen är en under egendomsgemenskapen för vardera maken bibehållen rätt
till vissa för personligt bruk avsedda lösöreföremål, såsom kläder, utstyrsel eller
utrustning. Våra gamla rättskällor erbjuda exempel på att fördel medgivits både

132

Inledning.

den efterlevande maken och den avlidnes arvingar; i de senare medeltidslagarna tillerkännas
emellertid fördel blott åt efterlevande make.

Vare sig nu egendomen i makarnas bo var samfälld eller icke, hade mannen i sin
egenskap av husbonde den maktställning i hemmet, att han självständigt rådde
över all där befintlig egendom. Den bestämmanderätt, som tillkom hustrun, husmodern,
sträckte sig ej långt. Den gamla giftermålsformelns ord »grip t te til heftasr

ok til husfru.....til lasse ok nyklae» innebära emellertid ett tydligt erkännande av

ett hustruns husfrudöme i hemmets inre angelägenheter, och våra medeltidslagar
innehålla även stadganden om en till vissa preciserade belopp begränsad rätt för
hustrun att på egen hand sälja av egendomen i boet. Vid förfall för mannen inträdde
en utvidgning av denna hustruns befogenhet. I landskapslagarna förekomma
sålunda stadganden, som tillåta hustrun sälja så mycket som kan tarvas för att
lösa mannen ur fångenskap eller för att skaffa föda, då mannen förlöpt henne
eller farit i pilgrimsfärd, och landslagarna hava upptagit samma stadganden. Man
särskilt anmärkningsvärt är, att mannens förvaltningsrätt synes hava varit lokalt begränsad,
så att hustrun utan hinder av densamma kunnat ha egendom utanför hemmet
under sin självständiga förvaltning. Skarpast uttryckes detta förhållande av
Östgötalagen, på tal om arvefastighet, som tillfallit hustru efter avlidet barn: »j>asr
mr bonde gaestser til garzs ok egh husbonde».

För övrigt har mannens förvaltningsrätt över hustruns egendom på en punkt
fått tåla en begränsning, till skydd för släktens anspråk på den fasta egendomens
bibehållande. Mannen bär nämligen blott i fall av nöd ägt sälja hustruns enskilda
fasta gods och blott med hustruns eget och hennes arvingars samtycke ägt
bortskifta detsamma.

Med mannens målsmanskap för hustrun har också följt ansvar för honom för
hustruns gäld. Han har haft att mottaga krav för denna som för sin egen, och
bägge makarnas skulder hava så kommit att behandlas lika. Betalning har uttagits
ur den äktenskapliga förmögenhetsmassan, vare sig man eller hustru egentligen
varit den gäldskyldige. Redan på ett ganska tidigt stadium börjar dock en
differentiering göra sig gällande med avseende på olika arter av gäld. Dråpsböter
undantagas sålunda — antagligen av hänsyn till den medamsvarighet för dessa
böter, som ålåg dråparens släktingar — redan i äldre Yästgötalagen från malarnas
gemensamma ansvarighet, och i svealagarna liksom landslagarna äro över

Inledning.

133

huvud alla iböter för enderas brott ålagda den brottsliga maken enskilt. I motsats
till böterna säges gälden, varmed då uppenbarligen avses sådan som bär sin
grund i frivilligt åtagande (avtal), skola gäldas av bo hans oskifto, alltså utan rätt
för andra maken att freda sin giftorätt från ansvarigheten.

I fråga om både egendom och gäld intager stadsrätten redan under medeltiden en
annan ståndpunkt än landsrätten. Släktintressena hava i stadsrätten fått vika;
makarnas egendomsgemenskap omfattar här allt vad de äga. Från giftorättsdelningen
får efterlevande make blott undantaga sin rent personliga lösegendom såsom
fördel i överensstämmelse med den senare landsrättens regler. Är det hustrun,
som överlever mannen, åtnjuter hon därjämte änkeunderstöd i form av morgongåva,
dock ej om jämväl barn av äktenskapet finnas i livet. Förvaltningsrätten tillkommer
mannen; hustruns husfrudöme och hennes befogenhet att avyttra egendom vid förfall
för mannen erkännas också, liksom i landsrätten. Gäldsansvaret omfattar städse all
makarnas egendom.

Under nyare tiden har rättsutvecklingen efter hand lett till en förändrad uppfatt-Nyare tiden.
ning av mannens målsmanskap. Nödvändigheten av hustruns företrädande inför
rätta bortföll med de fredligare och mera ordnade former, som rättegångsförfarandet
under ett allt mera stadgat samhällsskick antagit och som gjorde det möjligt för en
kvinna att själv föra sin talan inför rätta. Och uppskattningen av hustruns människovärde
gick framåt: när Kristoffers landslag — och likaså ännu i början av
1600-talet det s. k. Rosengrenska lagförslaget — kallar hustrun för »bmzsta tingh som
bonde i boo sino hauer», förefaller detta uttryck snarast som en efterklang från en
redan övervunnen ståndpunkt. Men å andra sidan blir hustrun mera likställd med
en omyndig i fråga om rättslig handlingsförmåga och mannens målsmanskap uppfattat
som ett förmynderskap. I enlighet därmed förmenar 1669 års förmyndarordning
änka att efter ingånget nytt äktenskap behålla förmynderskapet för sina
barn av förra giftet, »för sitt giftermål skull». Ännu längre går 1686 års testamentsstadga,
som efter uttryckligt angivande av att hustrun »står under mannens vård
och förmynderskap» kräver »mannens rådfrågan och samtycke» för giltigheten av
ett hustruns testamente.

Med detta stadgande, som tillkommit efter betydande meningsskiljaktigheter under
förarbetena — ända upp i Konungens råd hade rösterna fallit 5 mot 5 och Konung
Karl XI själv fällt utslaget med den motivering, att »han är ju hennes måls -

134

Inledning.

man» — synes höjdpunkten i målsmanskapets utveckling vara nådd. Hustrun betraktas
nu »såsom en pupill», efter vad uttalanden i lagkommissionens protokoll från
samma tid utvisa.

Fullt konsekvent har denna uppfattning dock aldrig blivit genomförd. Hustrun
har ej någonsin blivit fullständigt satt ned till en myndlings nivå. Redan den omständigheten,
att doktrinen under 1600-talet och början av 1700-talet1 tillerkände
hustrun en självständig befogenhet att företaga rättshandlingar, som kunde anses tillhöra
den inre hushållningen, måste tillmätas en viss betydelse. Än vidare bör beaktas,
att hustrun ansetts kunna — i olikhet mot en omjmdig — genom egna viljeförklaringar
i åtskilliga hänseenden bestämma över sina rättsförhållanden. Sålunda
gällde alltjämt landslagarnas regel, att hustruns samtycke krävdes för att mannen
skulle få avyttra hennes enskilda fasta egendom; däremot uppgives det, att man nu
icke längre tillämpade regeln, i vad den rörde samtycke av hustruns arvingar. Jämväl
i fråga om ansvarighet för gäld tillmättes hustruns viljeförklaringar betydelse;
härutinnan hade man hunnit ifrån medeltidsrättens ståndpunkt, liksom man även i
andra avseenden vid reglerande av gäldsansvaret tog mera hänsyn till makarnas individuella
intressen, än vad de alltjämt gällande medeltidslagarna egentligen medgåvo.
Sålunda blev ansvaret för gemensam gäld, vad makarnas enskilda egendom
(arvejorden) angick, efter hand bestämt att åvila bådas egendom subsidiärt, mannens
solidariskt, hustruns åter blott till en tredjedel i motsvarighet till hennes giftorätt
i det samfällda godset. I rättspraxis medgavs emellertid, att särskilt åtagande
av hustrun kunde göra hennes ansvar lika omfattande som mannens. Yad vidare den
enskilda gälden beträffar, blev detta begrepp, som tidigare varit okänt för stadsrätten,
upptaget i denna liksom i landsrätten. Yttermera blev den enskilda gäldens omfattning
vidgad, så till vida nämligen som till det gamla begreppet enskild gäld, grundad
på begånget brott, lades även enskild gäld av civilt ursprung (»om sådan gäld
är timad av mannens förgörelse, brott och missgärning allena, eller av dess slösande,
dobblande och annat särskilt vållande»; k. brevet den 30 september 1673 och k.
förklaringen den 30 maj 1682). Även för sådan gäld skulle den oskyldiga makens
giftorätt och enskilda egendom vara fritagna. Genom särskilt åtagande kunde emeller 1

Stiernhöök, De jure sveonum et gothorum vetusto (1672) s. 168; Loccenius, Synopsis juris privati,
ed. III (1673) s. 389; Abrahamsson, Swerikes rijkes lands-lag (1726) s. 279; Nehrman, Inledning till
then swenska iurisprudentiam civilem (1729) s. 213.

Inledning.

tid den. oskyldiga maken, även om det var hustrun, komina i likadant ansvar för
ifrågavarande gäld som för sin egen.

Gäld, tillkommen före äktenskapet, uppställdes nu också som föremål för särskilda
ansvarighetsregler. Efter det frågan i en kort förut anhängig rättegång underkastats
en mer än vanligt grundlig och vidlyftig omprövning, fastslogs genom ett kungl.
brev till Åbo hovrätt den 17 november 1669 att »hustrun'' intet bör graveras med den
gäld, som mannen har gjort före äktenskapet, och hon på intet sätt haft nytta eller delaktighet
av, utan att den betalas av hans enskilda egendom, som han i boet med sig
infört, såsom ock av hans giftorätt uti hustruns införda egendom».

En annan under denna tid införd ändring i de äktenskapliga förmögenhetsförhållandena
förtjänar ock att bär omnämnas. I privilegier för prästerskapet — åren 1569,

1650, 1675, 1723 — medgavs nämligen, att änka efter präst skulle få åtnjuta giftorätt
till hälften i all samfälld egendom, evar den var belägen. Landslagens regel,
att ärvd eller före äktenskapet förvärvad fast egendom å landet ej ingidk i samfälligheten,
berördes emellertid icke härav.

1734 års lag har i sin giftermålsbalk reglerat äktenskapets rättsverkningar i 1734 års lag.
huvudsaklig överensstämmelse med vad redan gällde. Mannen skall sålunda vara
hustruns rätte målsman och äga söka och svara för henne (GB 9:1); allenast såsom
anklagad i brottmål har hon att själv föra sin talan (RB 15:1). Hustrun ma ej
utan mannens samtycke och fullmakt sluta köp om fast gods eller sälja något av
lösören i boet, så framt de ej äro till salu lämnade; ej heller äger hon utan mannens
ja och samtycke ingå borgen (GB 11: 6; HB 1:8; 10: 13). Däremot fordrar 1734
års lag icke, såsom 1686 års testamentsstadga — och likaså flertalet av förslagen till
ärvdabalk — att hustrun skall inhämta mannens råd och samtycke för att kunna
gorå testamente. Det självständiga husfrudömet, som förut ansetts tillkomma hustrun,
omtalas icke i lagen; blott i fall mannen är avvita eller frånvarande eller förlöper
hustrun, äger hon till sin och barnens nödtorft på egen hand sälja av egendomen
i boet, fast gods dock endast med nästa fränders råd och bifall (GB 11: 6).

För övrigt sägs intet om hustruns behörighet att företaga rättshandlingar, lika litet
som frågan huruvida hustrun är myndig eller omyndig uttryckligen är av lagen avgjord.
Under förarbetena till lagen hade emellertid, i överensstämmelse med vad här
ovan nämnts om den rättsliga betydelsen av hustruns viljeförklaringar, efter hand
den åsikt gjort sig gällande, att hustrun borde betraktas som myndig, och i enlighet

136 Inledning.

härmed upptogs icke hustru i ärvabalkens 19 kap. såsom den där under förmyndare
stå bör. 1734 års lag tillerkänner icke heller uttryckligen mannen någon makt över
hustruns person; ett i förslagen förekommande stadgande, att mannen saklöst ägde
näpsa henne »för brott hennes skäliga», har ej influtit i lagen. Betecknande är
dock att lagen obetingat belägger misshandel, som hustrun begår mot sin man, med
tveböte, medan däremot denna straffpåföljd stadgas för mannen blott om han »av
hat eller i dryckenskap eller för annor kvinnos skull» slår sin hustru (MB 36:1).
Stadgandet utvisar, särskilt om det sammanställes med andra bestämmelser i 1734
års lag, sådana som förbudet att köpa av annan mans hustru, barn eller tjänstehjon
(HB 1: 8) eller straffhotet mot man, som lockar eller bjuder sin hustru att
stjäla med sig (MB 41: 2), tydligt nog att hustrun av lagen uppfattas såsom underordnad
mannen, om än ej direkt ställd under hans förmynderskap.

»Hustrun följer ock mannens stånd och villkor», stadgar lagen i sammanhang med
sin regel om målsmanskapet (GB 9:1).

Vad de ekonomiska förhållandena angår, är makarnas egendomsgemenskap i 1734
års lag anordnad med den gamla åtskillnaden mellan landsrätt och stadsrätt bibehållen.
Enligt landsrätten skulle giftorätt liksom förut ej äga rum i den fasta
egendom, som man eller hustru ärvt eller före äktenskapets ingående förvärvat, men
däremot alla lösören och det fasta gods, som de i hjonalag kunde avla tillsammans, utgöra
samfälld egendom, däri mannen ägde två delar och hustrun tridiung (GB 10: 2).
Stadsrättens egendomsgemenskap omfattade åter all egendom, fast som lös, med
giftorätt till hälften för vardera maken (GB 10: 5). Huruvida landsrättens eller
stadsrättens regler skulle tillämpas, berodde för den fasta egendomens del av densammas
belägenhet; i fråga om lös egendom skulle landsrätten reglera frälsemans och
bondes giftorättsförhallanden, stadsrätten åter borgares och annan ofrälsemans, som
i staden bor. Ofrälseman, som under äktenskapet flyttade från stad till landet eller
tvärtom eller som upphöjdes i frälsestånd, skulle, vad den lösa egendomen angick,
efteråt tillgodonjuta den giftorätt, som tillhörde hans nya bostad eller ställning
(GrB 10: 6). Slutligen gavs den utvidgning åt prästerskapets privilegierade giftorätt,
att denna städse skulle beräknas efter stadsrätt, till hälften för vardera maken;
arvejord å landet och den jord, som före äktenskapet förvärvats därstädes, skulle
emellertid fortfarande i enlighet med landsrättens grundsats förbliva enskild egendom
(GB 10: 4).

Inledning.

137

Redan tidigare hade säkerligen ansetts tillåtet att genom avtal före äktenskapet
ordna giftorättsförhållandena annorledes än lag stadgade, och i 1734 års lag äro
sådana förord uttyckligen medgivna, dock att de ej få göras till förfång för dem, som
å den tid hava bättre rätt till egendomen (GB 8:1).

Kunde sålunda de materiella reglerna för egendomsgemenskapen avtalsvis ändras,
så var detta emellertid icke fallet med reglerna om egendomens förvaltning. Mannen
ägde utan undantag råda över allt, som hörde till makarnas bo; icke ens genom
förord kunde någon del av egendomsförvaltningen inrymmas åt hustrun. I mannens
fria förfogande bestod endast den från äldre rätt bibehållna inskränkningen, att
han icke utan hustruns samtycke ägde avyttra — numera icke heller förpanta —
hennes fasta egendom (GB 11:1). Avyttring i strid mot detta förbud, utan hustruns
lov och minne, gav henne rätt att söka jorden igen med laga dom inom natt
och år sedan hon det veta fick; om äktenskapet upplöstes genom hustruns död, ägde
hennes arvingar anställa enahanda klandertalan inom natt och år från dödsfallet
(GB 11:8). I ett fall medgav lagen, att egendomsförvaltningen anförtroddes åt
hustrun: under skillnad till säng och säte kunde hustrun få sitta med egendomen i
boet kvar samt förestå detta liksom ock barnen (GB 15: 1, 2).

I fråga om makarnas ansvarighet för gäld gör 1734 års lag samma åtskillnad mellan
densammas olika arter, som rättspraxis redan utformat. Den före äktenskapet
gjorda gälden regleras sålunda för sig: den skall gäldas av det, som den skyldiga maken
förut ägde, och om detta ej räcker till, av hans giftorätt i boet, däri inräknad
hans andel i influten eller förfallen ränta och inkomst av andra makens odaljord
(GB 11: 2). Detta stadgande har tolkats olika, och full enighet om rätta innebörden
av detsamma har egentligen aldrig uppnåtts.

Den andra arten av makars gäld omfattar i allmänhet taget den gäld, som båda
eller endera gjort under äktenskapets bestånd; den nedan nämnda tredje arten utgör
ett undantag härifrån. Å andra sidan hänföres hit den för fästning och bröllopskostnad
åtagna gälden, varigenom alltså omfånget av första artens gäld något
minskas. Betalningsansvaret är lagt i första hand å den samfällda egendomen, subsidiärt
å bägge makarnas enskilda arvejord och odalfasta å landet, »efter den andel,
vardera i gälden och bolaget äger» (GB 11:3). Men under det ansvaret, vad hustruns
jord beträffar, är också gent emot borgenärerna begränsat till nämnda andel, svarar
mannens jord solidariskt för vad icke kunnat utgå ur den samfällda egendomen.

18—171068.

138

Inledning.

Hustruns ansvarighet kan dock genom särskild förskrivning skärpas till likhet med
mannens — såsom ock tidigare ansetts vara lagligt.

Slutligen, för det tredje, heter det att, om gäld tillkommit av mannens eller hustruns
särskilda vållande och förgörelse, därav den andre ingen nytta eller del haft, skall ej
den saklöses fasta gods eller rättighet i boet gå till sådan gäids betalning (GB 11:4).
Ansvaret skall alltså stanna å den skyldiges giftorätt och enskilda egendom. Lagen
lämnar emellertid oavgjort, i vilken utsträckning hustrun får på egen hand åtaga
sig dylik enskild gäld.

De anförda gäldsreglerna kompletteras med stadganden om vederlag, varigenom
make eller hans rättsinnehavare må kunna gottgöras för förlust, som åsamkats maken
antingen genom att andra maken guldit sin enskilda gäld med bäggederas del i
boet, med andra ord med samfälld egendom, eller ock på så sätt att ena maken'' tillhörig
odaljord sålts till nytta för andra maken, vare sig denne varit ensam om nyttan eller
även förstnämnda make, jordenis ägare, fått del därav. Vederlaget skall utgå vid bodelningen
efter den äktenskapliga förmögenhetsgemenskaipens upplösning och tagas av
den makes lott i boet eller enskilda egendom, som fått sin gäld betald eller eljest käft
nytta av egendomsavhändelsen (GB 11: 5, 7).

Institutet morgongåva återfinnes också i 1734 års lag. Bortsett från förhållandena
vid äktenskapsskillnad och vid dråp, som mannen begått å sin hustru, utgår emellertid
morgongåvan blott som änkeunderstöd. Enligt landsrätt får änkan åtnjuta
sin morgongåva, vare sig barn av äktenskapet leva efter eller ej; stadsrätten, som
tillerkänner henne större giftorättsandel, utesluter däremot morgongåva, om barn
finnas. Att morgongåva i fast egendom ej skall giva änkan mera än nyttjanderätt
under hennes änkestånd är vidare stadgat; förebilder till detta stadgande funnos i
1600-talets lagstiftning (k. stadgorna den 17 december 1644; den 30 augusti 1664;
den 19 december 1668). För utfästande av morgongåva stadgas icke blott maximigränser,
i förhållande till storleken av mannens behållna lott i löst och fast, utan
även att utfästelsen skall ske före vigseln. Men i överensstämmelse med redan
tillämpad praxis låter lagen morgongåva utgå jämväl om ingen utfästelse skett, till
halva beloppet av det medgivna maximum (GB 9: 2—7).

Ytterligare medgives efterlevande make fördel av bo oskifto i det han eller hon
helst vill av lösören, att uttagas till högst en tjugondei av den samfällda lösegendomen
före dennas uppdelning i giftorättsdelar. Den i medeltidslagarna erkända

Inledning.

139

rätten att från delningen taga undan vissa för rent personligt bruk avsedda lösöreföremål,
utan nyss nämnda begränsning, kvarstår emellertid som en i fattigt och
ringa bo subsidiärt medgiven form av fördelen (GB 17: 1).

Efter 1734 års lag har en viss osäkerhet gjort sig gällande i uppfattningen av Rättautveck lingen

ef t ev

hustruns rättsliga ställning. Till en början har man velat anse henne såsom en an- 2734 års lag.
nan myndig person i stånd att genom egna utfästelser åtaga sig betalningsskyldighet.

Eu Kungl. Maj:ts dom den 11 maj 1792 (Backmans lagsamling I s. 44) ger uttryck åt
denna åsikt. Och från samma årtionde kvarstår i vår lagstiftning (förordningen
den 28 juni 1798 § 5) det uttalande, att »de händelser förefalla, att ''hustru i avseende
på köpenskap eller annan lovlig näring, den hon efter särskilt tillstånd idka får,
skulder utan mannens deltagande sig åsamkar». Hustrun skulle då själv kunna lagsökas.
Hos doktrinen synes emellertid nyssberörda åsikt ej ha funnit stöd, och lagförslagen
från 1800-talets förra hälft intaga bestämt den motsatta ståndpunkten.
Lagkommittén förklarade hustrun, såsom »stadd under mannens målsmanskap», ej
behörig att »utan hans samtycke, med laga verkan sluta något avtal» (Motiver s. 27),
och äldre lagberedningen införde i enlighet härmed i sin lagtext (GB 9:6; se ock Motiver
s. 14) »ett allmänt förbud för hustrun att göra gäld». Över huvud behärskades
under de första tre fjärdedelarna av 1800-talet både doktrin och praxis av åskådningen
att hustrun var omyndig. Under denna tid infördes också i lagstiftningen (fabriksoch
hantverksordningen den 22 december 1846 § 5 mom. 3, § 12 mom, 2; handelsordningen
s. d. § 4) den regeln, att gift kvinna måste för att idka hantverks- eller fabriksrörelse
eller handel hava sin mans tillåtelse och ansvarsförbindelse, alldeles som
omyndig behövde enahanda förklaringar av förmyndaren. Regeln, som i fråga om
»arbete med egna händer, såsom försörjningsmedel», redan från början var begränsad
till gift kvinna, sammanlevande med sin man, gäller enligt näringsfrihetsförordningen
§ 4 i denna begränsade omfattning alltjämt.

Som en motvikt mot hustruns av mannen beroende ställning har i boskillnaden
beretts henne en möjlighet att skydda sig mot mannens missbruk av sin makt. Från
början har boskillnadens betydelse varit en annan; den har utgjort den form, ena
maken haft att använda, då han velat göra gällande ansvarsfrihet för sin egendom
gent emot andra makens borgenärer, undanskifta sin odalfasta eller lott i boet, såsom
redan 1773 års konkursstadga uttrycker sig. Till och med efter makes död, då —
enligt vad alltifrån 1767 års förklaring angående cessions- och konkurstvister m. m.

140

Inledning.

varit stadgat — den efterlevande maken måste liksom den avlidnes arvingar avträda
boet till konkurs eller ock svara för all gäld, var boskillnaden i 1700-talets
konkursförfattningar den form, som den efterlevande maken ägde använda för att
freda sin egendom från borgenärernas anspråk. Boskillnadens betydelse bar efter
band ökats, så att dess verkningar kommit att fortvara även efter den konkurs, däri
boskillnaden ingått som ett moment; den bär vidare frigjorts från det samband med
konkurs, som att börja med varit oundgängligt, och på sistone fått sin betydelse förskjuten
till att väsentligen avse makarnas inbördes förhållanden.

1818 års konkurslag, som åt boskillnaden ägnar ett särskilt kapitel (VII), stadgar
i detta bland annat, att i boskillnadsmål hustruns enskilda egendom eller giftorätt,
som avskiljes från boet och alltså ej längre förvaltas av mannen, skall ställas
under förvaltning av en till biträde åt hustrun särskilt förordnad god man. Hustrun
vinner sålunda själv ingen förvaltningsrätt, lika litet som boskillnaden medför någon
ändring i giftorättsförhållandena. Men även efter boskillnadsdomen fortfar
gode mannen med sin förvaltning, såframt icke hustrun föredrager att låta äkta
mannen åter tillträda densamma.

Boskillnadsansökan av efterlevande make medför enligt 1818 års konkurslag lika
befrielse från den avlidnes gäld som egendomens avträdande till konkurs; till borgenärerna
skall dock avträdas den egendom, som i enlighet med avgörandet i boskillnadsdomen
ej får undanskiftas från deras krav. Ifrågavarande befrielse innebär,
efter vad samma lag stadgar, frihet från all gäld, varför den avlidne maken ensam
bort svara, samt för änka dessutom befrielse från övrig gäld, som under äktenskapet
tillkommit, ändå att hon och mannen, en för bägge och bägge för en, förskrivit
sig till gäldens betalning; undantagen är blott gäld, som hon åsamkat sig i och
för köpenskap eller annan näring, den hon efter särskilt tillstånd idkat, för vilken
gäld alltså änkan fortfarande måste svara.

Genom 1818 års konkurslag regleras jämväl förhållandet mellan makes vederlagsanspråk
och konkursborgenärernas fordringar. Allenast hustrus fordran på ersättning
för penningar eller lösören, som tillhört henne enskilt och förvandlats, må i konkursen
bevakas; däremot njutes ej emot borgenärerna vederlag för såld odaljord eller
ersättning för vad till betalning av enskild gäld utgått ur samfällda boet.

1830 års konkurslag, som i huvudsak bibehåller 1818 års regler angående boskillnaden,
låter emellertid — härutinnan väsentligen överensstämmande med lagkom -

Jnlethtint/.

141

mitténs kort förut framlagda förslag — boskillnaden innebära ett undantagande från
mannens förvaltning av icke blott den egendom, om vilken fråga är i boskillnadsmålet,
utan även hustruns förvärv efter boskillnadsansökningen. Den materiella egendomsgemenskapen
skall icke desto mindre alltjämt bestå, utan annan rubbning än att ur
den egendom av samfälld natur, som hustrun efteråt förvärvar, hennes giftorätt
utbrytes för hennes räkning och jämte hennes enskilda egendom ställes under förvaltning
av hennes gode man. Själv är hustrun fortfarande utestängd från egendomsförvaltningen.

En annan nyhet i 1830 års konkurslag är, att den befrielse från ansvar för förut
tillkommen gäld, som 1818 års konkurslag beviljade änka efter egendomsavträdet,
nu utsträckts att också gälla till förmån för dels frånskild hustru, dels ock, med avseende
på gäld, som gjorts under äktenskapet före boskillnadsansökningen, hustru som
vunnit boskillnad.

Med 1862 års boskillnadsförordning, som för första gången uppställer detaljerat
angivna anledningar till boskillnad, införes i vår rätt den mera ingripande verkan
av densamma, att vardera makens framtida förvärv blir enskild egendom; blott vad
makarna kunna gemensamt förvärva räknas för samfällt. Likaså stadgas nu för första
gången den verkan av boskillnaden, att all gäld, som ena maken gör efter det
boskillnad sökts, skall anses som enskild gäld, om ej visas kan att andra maken haft
nytta eller del däri. För tidigare gjord gäld åtnjuter boskild hustru fortfarande den
befrielse, som 1830 års konkurslag tillerkände henne; till det där stadgade undantaget
för gäld i hustruns egen näring har emellertid fogats ännu ett, i det förordningen
vägrar henne befrielse jämväl för böter eller skadestånd för gärning, varför
hustrun bör svara. I fråga om förvaltningen av den boskilda hustruns egendom är
däremot ingen ändring vidtagen: en av rätten förordnad god man skall i hustruns
ställe råda över sagda egendom. Hustruns bestämmanderätt inskränker sig till att
avgöra, huruvida hon vill åter ställa egendomen eller någon del därav under mannens
förvaltning. Det är emellertid icke blott den enhetliga förvaltningen, som sålunda
kan återinföras; det står makarna jämväl fritt att genom överenskommelse helt upphäva
boskillnaden.

Genom den samtidigt med 1862 års boskillnadsförordning tillkomna förordningen
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse m. m. regleras bland annat
även efterlevande makes gäldsansvar. För ätt undgå ansvar för den avlidna makens

142

Inledning.

gäld har den efterlevande att antingen avträda egendomen till konkurs eller ock söka
undanskiftande av giftorätt eller enskild egendom; uttrycket boskillnad användes
icke mera i detta sammanhang. Den befrielse, som sålunda vinnes, omfattar — liksom
enligt förut gällande lag — all gäld, varför den avlidne ensam bort svara; för
änka medgives ytterligare befrielse från gäldansvar i överensstämmelse med vad
nyss är nämnt om hustru, som vunnit boskillnad. Även frånskild hustru säges
vara berättigad till enahanda frihet i avseende å egendom, som kan tillfalla henne,
sedan äktenskapsskillnaden vunnits.

I giftorättsreglerna infördes genom förordningen den 19 maj 1845 den av både
lagkommittén och äldre lagberedningen förordade och av riksdagen redan år 18401 beslutade
ändringen, att giftorätt skulle lika för alla medborgare tillkomma man och
hustru till hälften vardera. Åtskillnaden mellan landsrätt och stadsrätt bibehölls
emellertid så till vida, att lantfastighet icke i större utsträckning än förr gjordes
till samfälld egendom, medan däremot fastighet i stad, i överensstämmelse med stadsrättens
gamla ståndpunkt, städse skulle vara föremål för giftorätt. På samma gång
ändrades reglerna för morgongåva: den dittills i stadsrätten gällande ordningen, att
morgongåva skulle utgå allenast när ej barn av äktenskapet funnos, gjordes liksm-n
stadsrättens lika giftorättsdelning till allmän regel. Beträffande morgongåva har
vår lagstiftning sedermera icke undergått någon ändring. Vid riksdagarna 1847
—48, 1850—51, 1862—63 och 1865—66, liksom för övrigt redan 1844—45, framställdes
visserligen förslag att borttaga hela institutet morgongåva ur vår rätt, men
förslagen blevo samtliga avslagna.2

1 Motion i Bondeståndets prot. 1: 426: lagutskottets betänkande nr 99, memorial nr 147; prot. bos Ad.
13: 70, 121, Pr. 7: 425, 510, 10: 403, Bg. 4: 532, Bd. 1: 465, 7: 380; riksdagens skrivelse nr 113. Tidigare
hade förslag i sådan riktning avslagits, så 1828—30: lagutskottets betänkande nr 68; prot. hos Ad. 49:104,
Pr. 6: 281, Bg. 3: 733, Bd. 9: 292; 1834—35: motioner i Adelns prot, 3: 38,70, Bondest:ts prot. 1: 95,97,
103, 372, 3: 388; lagutskottets betänkande nr 122, memorial nr 168; prot. hos Ad. 14: 7, 37, Pr. 11: 48,
14: 478, Bg. 0: 16, Bd. 2: 88, 7: 134, 227, 8: 717.

2 1844—45: motion i Bondesfcts prot. 2: 274; lagutskottets betänkande nr 31, memorial nr 68; prot.
hos Ad. o: 247, Pr. 0: 149, Bg. 2: 494, 3: 273, Bd. 6: 63, 7: 460; se ock motionen (om motsvarande förmån
för änkling) i prot. hos Bd. 7: 472, 632; lagutskottets betänkande nr 97; prot. hos Ad. 9: 679, Pr.
11: 181, Bg. 4: 637, Bd. 10: 138; 1847—48: motioner i prot. hos Bd. 1, 161, 2: 156; lagutskottets bet. nr
16; prot. hos Ad. 2: 386, Pr. 2: 496, Bg. 1: 499, Bd. 3: 312; 1850—51: motion hos Bg. bil. nr 4; lagutskottets
bet. nr 42: prot. hos Ad. 9: 168, Pr. 10: 251, Bg. 4: 765, Bd. 6: 133; 1802—63: motion hos
Bd. nr 36; lagutskottets bet. nr 25, memorial nr 30; prot. hos Ad. 2: 411, Pr. 2: 218, Bg. 2: 504, Bd. 3:
128, 402; 1865—66: motion hos Bd. nr 201; lagutskottets bet. nr 6; prot. hos Ad. 1: 510, Pr. 2: 10, Bg.
1: 231, Bd. 1: 305.

Inledning.

143

En strävan att ibereda hustrun en självständigare ställning inom äktenskapet gjorde
sig under 1800-talet småningom gällande, i all synnerhet sedan vid århundradets mitt
den ogifta kvinnan erhållit möjlighet att bliva myndig. Med upphävande av missgärningabalken
och tillkomsten av 1864 års strafflag, som karakteriserar varje mot
make förövad misshandel såsom begången under synnerligen försvårande omständigheter,
bortföll också ett stöd för uppfattningen av hustruns underordnade ställning
under mannen i personligt avseende. Vid riksdagarna 1862—63, 1865—66, 1867,
1868, 1870, 1871 och 1873 väcktes motioner, i vilka hustruns befriande från mannens
målsmanskap och införande av egen förvaltningsrätt för henne i större eller
mindre utsträckning påyrkades.1 Till positiv åtgärd ledde dock endast de vid 1871
års riksdag framburna motionerna; sagda år beslöt nämligen riksdagen att hos Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring av 8 kap. 1 § giftermålsbalken, att genom
äktenskapsförord måtte kunna betingas rättighet för hustrun att råda över sin enskilda
egendom, ävensom till de förändrade bestämmelser i övrigt, som därav borde
bliva en följd.

De sålunda begärda förslagen blevo aldrig framlagda. I stället gavs genom två
förordningar den 11 december 1874 sanktion åt en del av samma års riksdag, på enskild
motionärs initiativ, beslutade ändringar i 8, 9 och 11 kapitlen giftermålsbalken
samt boskillnadsförordningen, varigenom vissa undantag från mannens målsmanskap
och förvaltningsrätt infördes samt hustrun — för första gången i nyare tid —
erhöll en självständig förvaltning vid sidan av mannens.1 2 Äktenskapsförord skulle
nu få göras icke blott om makarnas giftorätt utan även om förvaltningen av hustruns
enskilda egendom; och därest genom äkitenskapsforörd stadgats, att hustru tillhörig
egendom skulle från mannens förvaltning undantagas, eller om sådant stadgande
meddelats angående egendom, som genom gåva eller testamente givits hustrun med

1 1862—68: motion hos Bg. nr 218; lagutskottets betänkande nr 79; prot. hos Ad. 7: 248, Pr. 6: 698,
Bg. 6; 1000, Bd. 9: 261; 1865—66: motion hos Bg. nr 127; lagutskottets het. nr 7; prot. hos Ad. 1: 511,
Pr. 2: 10, Bg. 1: 231, Bd. 1: 306; 1867: motion i A. K. nr 57; lagntskottets utlåtanden nr 38, 68; F. K:s
prot. II: 10, IV: 254; A. K:s prot. I: 487, IV: 474; 1868: motion i A. K. nr 68; A. K:s prot. I. 114:
1870: motion i A. K. nr 179; lagutskottets uti. nr 49; F. K:s prot. III: 523; A. K:s prot. IV: 342; 1871:
motioner i F. K. nr 19, i A. K. nr 123; lagutskottets uti. nr 26; F. K:s prot. IV: 447; A. K:s prot. IV:
545; riksdagens skrivelse nr 68; 1873: motion i A. K. nr 92; lagutskottets uti. nr 13; F. K:s prot. I: 475
A. K:s prot. II: 263.

2 Motioner i F. K. nr 6, i A. K. nr 10; lagutskottets utlåtande nr 22; 1''. K:s prot. II: 242, 245; A. K:s
prot. III: 224; riksdagens skrivelse nr 54.

144

Inledning.

villkor att den skulle tillköra henne enskilt, skulle hustrun äga råda över den egendomen
och avkastningen därav, såframt ej annorledes föreskrivits om förvaltningen.
Kunde hustrun genom eget arbete något förvärva, skulle hon ock äga råda däröver.
Egendom, som hustrun ägde förvalta, skulle ej omfattas av förbudet för henne att
sälja av egendomen i boet. Mannen skulle ej äga söka och svara för hustrun i vad
anginge egendom, som var från hans förvaltning undantagen. Slutligen befriades
boskild hustru från nödvändigheten att hava god man som förvaltare av henne tillhörig
egendom; blott om hustrun det begärde, skulle god man förordnas, och i annat
fall ägde hon efter vunnen boskillnad själv råda över sin egendom.

De sålunda genomförda lagändringarna inneburo ett ganska bestämt avsteg från
den förut rådande grundsatsen om enhetlighet i förvaltningen av makarnas egendom
och en avsevärd framgång för de reformsträvanden, för vilka den år 1873 bildade
»Föreningen för gift kvinnas äganderätt» vid denna tid utgjorde det förnämsta språkröret.
Anmärkningsvärt är ock, att Sverige genom 1874 års lagstiftning kom först
bland Europas fastlandsstater i förverkligande av det länge framförda önskemålet, att
gift kvinna skulle äga själv råda över sin arbetsförtjänst. England hade infört samma
regel 1870; Danmark införde den 1880, Norge 1888, Finland 1889, Tyska riket
1896, Schweiz och Frankrike 1907. Däremot hava våra lagstiftare hittills vägrat
att gå vidare i samma riktning och låta hustrun råda över annan egendom, som hon
infört i boet, ehuruväl sådan reform förordats på nordiska juristmöten och i en reservation
vid nya lagberedningens nedan omförmälda förslag år 1886 samt även föreslagits
i en motion vid 1893 års riksdag.1

Enhetligheten i de äktenskapliga förmögenhetsförhållandena hade emellertid på nyss
angivna punkt brutits. På eu annan punkt, i fråga om giftorätten, hade också ovannämnda
förening inriktat sina strävanden i syfte att genom fullständigt upphävande
av egendomsgemenskapen frigöra hustrun från det beroende av mannen, som ansågs
utgöra en följd av hans egendomsförvaltning. På föreningens initiativ bragtes till
stånd ett fullständigt utarbetat förslag i sådan riktning.1 2 Även i riksdagen
framlades upprepade gånger — 1871, 1877, 1883 och 1892 — i motioner förslag
om sådant fullständigt avskaffande av makars giftorätt. Såväl hos lag 1

Motion i A. K. nr 117; lagutskottets utlåtande nr 42; F. K:s prot. III. 31: 27; A. K:s prot. IV. 36: 58.

2 Förslaget är tryckt i N. J. A. II 1876 nr 7 s. 30—46 och framlades för 1877 års riksdag i motionen
i A. K. nr 81 (se nästa not).

Inledning. [45

utskottet som i riksdagens båda kamrar hai emellertid städse den åsikten
segrat, att tiden icke var mogen för en så genomgripande förändring.1 En
mindre ändring i giftorättsreglerna, avseende att — såsom redan lagkommittén och
äldre lagberedningen i sina förslag (GB 7: 4) velat stadga — den fasta egendom, som
ena maken före giftermålet förvärvat eller sedan ärver, skulle oavsett var egendomen
var belägen undantagas från den andra makens giftorättsanspråk, angavs däremot
av 1884 ars riksdag såsom önskvärd, enligt vad nedan omnämnes, och föreslogs åter
i en motion vid 1892 års riksdag, vilken dock ej vann bifall av riksdagen.1 2 I lagen
den 1 juli 1898 är ändringen genomförd.

Å andra sidan har också en reform i motsatt riktning, införande av total egendomsgemenskap,
haft sina förespråkare. Röster för en sådan ändring höjdes redan
under förarbetena till 1<34 ars lag och hava sedan tid efter annan åter förnummits.
Motioner vid riksdagarna 1856—58, 1862—63, 1865—66, 1867, 1872, 1873, 1874,
1889, 1892 och 1895, åsyftande ifrågavarande ändring, blevo emellertid samtliga
avstyrkta av lagutskottet och, i de flesta fall till och med utan votering, avslagna av
riksdagen.3

Under tiden hade frågan om hustruns rättsliga ställning i andra hänseenden varit
föremål för åtskillig uppmärksamhet, de lege lata såväl som de lege ferenda. Efter
1874 års lagändringar kunde mannens målsmanskap över hustrun icke lika visst som
tidigare åberopas som bevis för att hustrun enligt lag städse är omyndig. När måls 1

1871: motioner i F. K. nr 19, i A. K. nr 123: lagutskottets utlåtande nr 26; F. K:s prot. IT: 447;

A. K:s prot. IV: 545; 1877: motion i A. K. nr 81; lagutskottets uti. nr 12; F. K:s prot. I. 13: 34: A. K:s

prot. II. 21: 14; 1883: motion i A. K. nr 42; lagutskottets uti. nr 42; F. K:s prot. II. 37: 5; A. K:s prot.
III. 41: 20; 1892: motion i A. K. nr 93; lagutskottets uti. nr 47: F. K:s prot. III 38- 8- A K-3 nrot
III. 40: 46. > • ■ l ■

2 Motion i A. K. nr 43; lagutskottets uti. nr 47; F. K:s prot. III. 38: 8; A. K:s prot. III. 40: 53.

3 1856—58: motion i Bondeståndets prot. 1: 382; lagutskottets betänkande nr 15; prot. bos Ad. 4: 157

Pr. 3: 144, Bg. 2: 587, Bd. 1: 430, 4: 339; 1862—63: motion hos Bd. nr 370; lagutskottets bet. nr 26.
prot. hos Ad. 2: 411, Pr. 2: 218, Bg. 2: 469, Bd. 3: 134; 1865—66: motion hos Bd. nr 41; lagutskottets

bet. nr 8, memorial nr 31; prot. hos Ad. 1: 511, Pr. 2: 10, Bg. 1: 238, Bd. 1: 307, 3: 205; 1867: motion

i A. K. nr 118; lagutskottets utlåtande nr 38; F. K:s prot. II. 21; A. K:s prot. I. 502; 1872: motion i
A. K. nr 181; lagutskottets utlåtande nr 34; F. K:s prot. IV. 82; A. K:s prot. IV. 355; 1873: motion i
A. K. nr 103; lagutskottets uti. nr 13; F. K:s prot. I. 509; A. K:s prot. II. 303; 1874: motion i A. K.
nr 62; lagutskottets uti. nr 22; F. K:s prot. II. 269; A. K:s prot. III. 224; 1889: motion i A. K. nr 24;
lagutskottets uti. nr 3; F. K:s prot. I. 7: 4: A. K:s prot. I. 5: 36; 1892: motion i A. K. nr 94; lagutskottets
uti. nr 47; F. K:s prot. III. 38: 1: A. K:s prot. III. 40: 36; 1895: motion i A. K. nr 104: lagutskottets
uti. nr 9; F. K:s prot. I. 7: 22; A. K:s prot. I. 7: 46.

19—171068

146

Inledning.

manskapet ej längre inbegrep förvaltning av all hustruns egendom utan hon själv
skulle råda över vissa delar därav, till och med över egendom, som tillhörde makarna
samfällt, kunde man ej frånkänna henne behörighet att företaga rättshandlingar i
större omfattning än som tillkom en omyndig. Hur långt åter denna hustruns handlingsförmåga
skulle anses nå och särskilt huruvida hustrun var befogad att på egen
hand ikläda sig rättsligen bindande förpliktelser, förblev oavgjort, och delade meningar
om dessa frågor rådde också bland juristerna. Vid riksdagarna framkommo
åter reformförslag: åren 1877 och 1883 väcktes motioner om vittgående ändringar i
lagens regler om hustruns rättsställning, vilka dock ej vunno riksdagens bifall, varemot
1884 års riksdag, som haft fyra särskilda motioner i ämnet under omprövning,
beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till vissa ändringar och
tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.1
Riksdagen anförde i denna skrivelse, att enligt dess åsikt gällande lagstiftning borde
ändras i fem avseenden, nämligen l:o att fast egendom i stad skulle i fråga om giftorätt
underkastas samma regler som redan gällde beträffande lantfastigheter; 2:o att
gift kvinna skulle även utan förbehåll i äktenskapsförord äga själv förvalta sin enskilda
egendom; 3:o att mannen ej skulle hava makt att utan hustruns samtycke avyttra
eller förpanta boets fasta egendom; 4:o att hustrun ej utan uttryckligt åtagande
skulle med sin enskilda egendom svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat
boet; samt 5:o att vederlag vid bodelning skulle beräknas i varje fall, då under
äktenskapet endera maken till nytta ensamt för sig använt gemensam egendom. I
fråga om punkterna l:o och 4:o kunde riksdagen åberopa, att lagkommitténs och
äldre lagberedningens förslag innehållit enahanda bestämmelser, men jämväl övriga
trenne punkter ansåg riksdagen vara av rättvisa och billighet påkallade.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse anbefalldes nya lagberedningen att avgiva
förslag till de förändrade bestämmelser, vartill skrivelsen kunde föranleda, och
den 1 juli 1886 avlämnade beredningen förslag till lagar i ämnet, nära anslutande
sig till de av riksdagen uttalade önskningarna. Förslaget ansågs emellertid för flertalet
gifta kvinnor icke innebära någon förbättring i deras rättsliga ställning och
ledde därför ej till vidare lagstiftningsåtgärder. I stället utarbetades av nya lagberedningen
förslag till förändrade lagbestämmelser i fråga om makars ansvarighet

1 Motioner i F. K. nr 25, i A: K. nr 64, 80, 108: lagutskottets utlåtande nr 49; F. K:s prot. III. 84: 2;
A. K:s prot. IV. 41: 1; riksdagens skrivelse nr 39.

Inledning.

147

för gäld samt om boskillnad, åsyftande att minska hustruns ansvarighet för de
skulder, mannen ensam kunde hava ådragit det gemensamma boet, ävensom att bereda
hustrun möjlighet att lättare vinna boskillnad. På grundvalen av dessa, år 1892
framlagda förslag, vilka ansågos böra leda till något mera vittgående ändringar i
11 kap. giftermålsbalken och boskillnadsförordningen, uppgjordes i justitiedepartementets
lagbyrå förslag till ändringar i vissa delar av giftermålisbalken jämte en serie
därmed sammanhängande lagförslag, vilka efter någon omarbetning förelädes 1898
års riksdag och av denna med en del ändringar godkändes.1 I enlighet härmed utfärdades
den 1 juli 1898 lagar angående ändring i vissa delar av giftermålsibalken, om
boskillnad, om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. jämte åtskilliga därmed sammanhängande
författningar.

Genom dessa, i allt väsentligt fortfarande gällande lagar infördes först och främst
den redan flera gånger såsom önskvärd framhållna likställigheten mellan lånt- och
stadsfastigheter. Fast egendom, evar den än är belägen, är sålunda ej föremål för
giftorätt, om mannen eller hustrun före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvat
densamma; detta gäller dock ej i avseende på äktenskap, ingångna före den 1
januari 1899.

Förvaltningen av makarnas egendom tillkommer fortfarande mannen med de undantag,
som infördes genom 1874 års lagstiftning. Men i mannens förvaltningsrätt
över hustruns enskilda fasta egendom har 1898 års lag tillagt nya inskränkningar.
Mannen behöver sålunda hustruns samtycke ej blott för att avyttra eller förpanta
egendomen, såsom redan 1734 års lag föreskrev, utan ock för att sluta avtal, varigenom
å egendomen lägges servitut, eller för att upplåta rätt till avkomst av egendomen
eller rätt att annorledes än för densammas behov avverka skog därå liksom för att
själv få bedriva sådan skogsavverkning. En av mannen utan hustruns samtycke
företagen avhändelse eller upplåtelse av nu nämnda art är ogin, och klander därå
må väckas av hustrun — som alltså i sådant fall själv för sin talan — eller hennes
arvingar. Med undantag för nyssberörda rätt att avverka skog äger visserligen mannen
upplåta nyttjanderätt till hustruns enskilda fasta egendom utan hennes samtycke,
men i sådant fall må dels ej inteckning för nyttjanderätten beviljas, dels ock
efter egendomsgemenskapens upphörande hustrun eller hennes arvingar uppsäga

1 K. Prop. nr 28; motioner i A. K. nr 200, 205; särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 1, memorial nr 3;
F. K:s prot. III. 27: 6, 33: 58; A. K:s prat. IV. 81: 4, V. 39: 6; riksdagens skrivelse nr 104.

148 Inledning.

nyttjanderättshavaren, liksom å andra sidan enahanda uppsägningsrätt tillerkänts
denne.

Betalningsansvaret för makarnas gäld har genom 1898 års lagstiftning i flera
väsentliga punkter ändrats.

Vad först beträffar den före äktenskapet gjorda gälden, är ansvaret för denna lagt
å den gäldbundne makens giftorätt och enskilda egendom obetingat samt vidare å
andra makens giftorätt för så stor del av gälden, som svarar mot värdet av den förres
i boet medförda egendom av samfälld natur.1 Andra maken är dock fri från detta
ansvar, såvitt annan av den gäldbundne maken medförd egendom, som på grund
av inteckning eller eljest särskilt häftade för gälden, kunnat lämna tillgång till betalning
av densamma.

Motsvarande ansvarsregler skola tillämpas i fråga om gäld, som under äktenskapet
åsamkats make i följd av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom.

övrig gäld, som tillkommit under äktenskapet, särskiljes i olika arter. Liksom
förut uppställes sålunda den gemensamma gälden, för vilken all boets egendom svarar,
såsom motsats till den enskilda, för vilken blott den skyldige makens giftorätt och
enskilda egendom skola gå i betalning. Gemensam anses den gäld, som i äktenskapet
gjorts av bägge makarna eller ock för det gemensamma boets räkning av
hustrun under sådana förhållanden, att det kunnat antagas ske med mannens samtycke.
Enligt vad särskilt är stadgat, medför vidare makes åtagande av betalningsansvar
för andra makens gäld den verkan, att gälden, såvitt borgenärs rätt rörer
— alltså icke med hänsyn till vederlagsamspråk, varom mera nedan — betraktas
som gemensam gäld. Graden av de särskilda förmögenhetsmassornas ansvar för denna
gemensamma gäld angivas numera blott i fråga om hustruns enskilda egendom;
sådan egendoms ansvar inträder efter samfällda boets. Att hustruns enskilda
egendom enligt 1898 års lag städse svarar subsidiärt för hälften av
vad ur samfälda boet ej kan gäldas innebär knappast någon saklig olikhet mot
1734 års lags regel, att ansvaret skulle mätas efter hustruns andel i gälden
och bolaget, enär denna andel numera så gott som undantagslöst uppgår till
hälften. Hustrun kan emellertid även enligt nya lagen förbinda sig till vidsträcktare
betalningsansvar och sålunda bliva med sin enskilda egendom solidariskt
ansvarig för den gemensamma gälden. Sådant ansvar åligger i varje fall

1 Se K. M:ts dom den 26 februari 1917 (N. J. A. s. 114).

Inledning.

149

hustrun för gäld, som hon själv gjort och som till följd av mannens åtagande av
betalningsansvar skall emot borgenären anses som gemensam.

En nyhet i 1898 års lag är utsöndrandet från den gemensamma gälden, i överensstämmelse
med 1884 års riksdagsskrivelse (4:o), av sådan gäld, som mannen ensam
gjort, låta vara för gemensamt behov. Ansvaret för denna gäld är begränsat till
samfällda boet och mannens enskilda egendom. Den gäld åter, som hustrun ensam
ådragit sig, faller visserligen inom den gemensamma gäldens ram, om den gjorts
för det gemensamma boets räkning under sådana förhållanden, att det kunnat antagas
ske med mannens samtycke; i annat fall utgör ifrågavarande gäld antingen
hustruns enskilda, som enligt vad ovan antytts skall gäldas ur hennes giftorätt och
enskilda egendom, eller ock hustruns förvaltningsgäld, för vilken svarar endast
egendom, varöver hustrun äger råda. Till hustruns enskilda hänföres gälden, om
den gjorts med mannens samtycke, ehuru ej för det gemensamma boets räkning,
eller den utgöra^ av böter eller skadestånd för brottslig gärning. Hustruns förvaltningsgäld
åter innefattar den av hustrun i äktenskapet gjorda gäld, som icke
är att hänföra till vare sig gemensam eller enskild.

Enligt vad uttryckligen stadgas — och även förut ansetts överensstämma med
lag — får emellertid emot borgenär, som söker utmätning i makars bo, allenast
enskild egendom undantagas i den mån lagen medgiver ansvarsfrihet för densamma;
för hustruns förvaltningsgäld må dock ej utmätas annan egendom än sådan, varöver
hon äger råda, De övriga reglerna om betalningsansvar i makars bo förutsätta alltså
för sin tillämplighet konkurs; i denna har make tillfälle att undanskifta både giftorätt
och enskild egendom från gäld, för vilken ifrågavarande tillgångar enligt lag
ej svara.

Yederlagsreglerna hava genom 1898 års lagstiftning erhållit vida större fullständighet.
De omfatta nu följande tre grupper av dithörande fall: l:o) samfälld
egendom har gått till betalning av ena makens gäld, för vilken den andres giftorätt
ej svarar, eller annorledes använts till ena makens enskilda nytta eller ock avhänts
boet genom ena makens särskilda vållande och förgörelse utan nytta för andra
maken; 2:o) ena makens enskilda egendom har använts till betalning av den andres
gäld eller eljest till dennes nytta eller ock avhänts ägaren genom andra makens
vållande och förgörelse av nyssnämnda art; och slutligen 3:o) enskild egendom har
gått till betalning av gäld, för vilken hela samfällda boet svarar, eller och annor -

150 Inledning.

ledes använts för gemensam räkning. I fallen under l:o) och 2:o) .skall vederlaget
utgå av den makes giftorätt och enskilda egendom, som fått sin gäld betald eller
eljest haft nyttan eller vållat förlusten, samt beräknas i fall under l:o) till hälften
av vad ur samfällda boet gått — noga taget till det belopp, som svarar mot den
kränkte makens giftorätt häri —, i fall under 2 :o) åter till den använda eller avhända
egendomens fulla värde. Föreligger slutligen fall av tredje gruppen, så skall
den make, som enskild egendom frångått, åtnjuta vederlag av samfällda boet, så långt
det förslår, och därutöver i vissa fall av andra makens enskilda egendom, nämligen om
egendom obehörigen använts till betalning av den makens gäld, i vilket fall fullt vederlag
skall uttagas; vidare, dock blott till hälften av vad ej kan utgå ur samfällda boet,
om vederlagsanspråket grundats på gemensam gälds betalning med enskild egendom
eller eljest sådan egendoms användande för gemensam räkning.

Vederlag utgår emellertid blott av egendom, som hörde till boet då den äktenskapliga
förmögenhetsgemenskapen upphörde, och får ej i konkurs bevakas, med
undantag blott för hustrus vederlagsanspråk på grund av mannens avhändande av
hennes enskilda lösa egendom utan bevisligt eller presumerat samtycke från hennes
sida.

Genom 1898 års lagstiftning infördes ock i 19 kap. ärvdabalken stadgande, att
för hustru, som på grund av vanvett, slöseri eller andra orsaker är ur stånd att vårda
sitt gods, mannen eller annan skall förordnas till god man att utöva hennes rätt
i avseende a egendoms förvaltning. I fråga om förvaltning, redovisning och ansvarighet
skall denne gode man vara likställd med förmyndare, och ytterligare har
— trots erinringar inom riksdagens första kammare och anmärkning från högsta
domstolens sida — hustrun erhållit samma förmånsrätt för fordran hos gode mannen,
som tillkommer omyndigs fordran hos förmyndare.

Den nya boskillnadslag, som jämväl bragtes till stånd den 1 juli 1898, innehåller
på sitt område flera viktiga nyheter. Makar äga sålunda numera befogenhet
att vinna boskillnad redan på grund av gemensam anhållan, liksom ock inträffad
konkurs uttryckligen förklaras vara tillräcklig anledning att bifalla endera makens
boskillnadsansökning. Rätten att erhålla boskillnad har även i övrigt utvidgats och
boskillnadsproceduren förenklats, framför allt därutinnan, att makarnas borgenärer,
som förut skulle instämmas att yttra sig om själva boskillnadsansökningen, numera
icke höras häröver. Å andra sidan har den makarna förut medgivna befogenheten

Inledning.

151

att helt eller delvis häva verkningarna av en beviljad boskillnad uteslutits. Boskillnaden
kan, sedan doinen vunnit laga kraft, numera icke återgå, och dess verkningar
äro ännu mera ingripande än enligt tidigare lagstiftning. Allt förvärv efter
boskillnadsansökningen bildar enskild egendom; samfälliglieten är begränsad till vad
ännu kan finnas kvar oskiftat av förut förvärvad egendom. Hustrun äger efter vunnen
boskillnad själv råda över sin egendom. Men redan före boskillnadsdomen,
så snart boskillnaden sökts, kan genom interimistiskt förordnande av ratten
den bestående förvaltningen rubbas så till vida, att egendom i makarnas bo sättes
under särskild vård och förvaltning. Sådant förordnande kan meddelas på endera
makens begäran i fråga om viss egendom, motsvarande den makens giftorätt eller
någon del därav, vilken sålunda avskiljes från samfällda boet; vidare på ansökan
av hustrun beträffande antingen egendom, som tillhör henne enskilt men förvaltas
av mannen, vilken egendom då undantages från mannens förvaltning, eller ock
egendom, som, efter det boskillnadsansökningen är gjord, men innan den slutligen
prövats, tillfaller hustrun och kanske aldrig hinner omhändertagas av mannen. Dylik
hustrun enskilt tillhörig egendom kan till och med, i avbidan på boskillnadsansökningens
prövning, överlämnas till hustrun själv mot borgen, som av rätten
godkännes, och sedan till boskillnad dömts, äger hustrun obetingat begära att fa
sin enskilda egendom till sig överlämnad, även om skifte av samfällighet»]! ännu
ej ägt rum. Också i gäldshänseende upphör fullständigt sambandet makarna emellan.
All gäld, som ena maken gör efter det boskillnad blivit sökt, skall, om boskillnad
vinn.es,
andra maken haft nytta eller del, är sålunda borttaget. Ett gemensamt galdsansvar
kan uppkomma allenast enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler. Men oaktat
den ekonomiska självständighet, som boskillnaden sålunda bereder makarna i deras
inbördes förhållande, är det dem likväl förbjudet att bortgiva något till varandra
eller sig emellan sluta annat avtal än som med skifte av boet har samband.

Skifte skall, efter det boskillnaden beviljats, så snart ske kan verkställas i den
ordning, som i lag är stadgad om delning av död mans kvarlatenskap. Före skiftet
måste dock makarna, vid äventyr av solidariskt betalningsansvar, liava guldit all
veterlig gäld, för vilken samfällda boet svarar. Yad övrig gäld angår, ar till borgenärernas
betryggande stadgat, att den över skiftet upprättade handlingen skall ingivas
till rätten, som har att i tidningarna kungöra att och när handlingen ingivits, samt

Inledning.

att, i händelse ena makens egendom avträdes till konkurs, som börjar inom tre månader
från handlingens ingivande, skiftet skall på borgenärernas åkäran återgå därest
det länt dem till förfång.

Boskild hustru åtnjuter fortfarande den ansvarsfrihet för äldre gäld, som 1862
ars boskillnadsförordning medgav. I fråga om hustruns förvaltningsgäld, för
vi en före boskillnaden den under hustruns förvaltning ställda egendomen ensamt
svarade, fastslås hennes ansvar efter boskillnaden till att avse allenast den egendom
varover hon ägde råda vid den tid boskillnaden söktes, och ålägges jämväl mannen
etter boskillnaden ansvar för samma gäld, dock endast om och i den män egendom,
varmed hustrun svarade för gälden, tillagts honom vid skiftet.

Om boskillnad sökes i makars konkurs eller makar försättas i konkurs, sedan boskillnad
blivit sökt men innan skifte ägt rum, finnes för make den ovan antydda
möjligheten att i konkursen freda sin enskilda egendom och giftorätt eller del därav
rån att ga i betalning för sådan i konkursen bevakad gäld, för vilken egendomen
ej svarar. Maken äger nämligen hos rätten begära
ock senast a inställelsedagen. Vill make att undanskiftandet skall gälla jämväl
i avseende å gäld, som bevakas efter inställelsedagen, skall lian göra yrkande därom

i den ordning, som är i konkurslagen stadgad för framställande av jäv mot bevakning
i konkurs.

Genom lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad m m har avvecklingen
av frånskilda makars egendomsgemenskap ordnats i nära överensstämmelse
med vad som gäller i avseende på boskillnad. I fråga om den framtida ansvarigheten
or galden hava ävenledes frånskilda makar ställts lika med boskilda; den frånskilda
hustruns ansvar för sin under äktenskapet gjorda förvaltningsgäld har dock begränsats
till den egendom, varöver hon vid tiden för äktenskapsskillnaden ägde råda
Jamval efterlevande makes ansvar för gäld, som under äktenskapet tillkommit
har genom vissa den 1 juli 1898 stadgade ändringar i förordningen om urarvagorelse
m. m. omreglerats. Den förut medgivna möjligheten att vinna befrielse
från gäldsansvaret genom undanskiftande av egendom utan boets avträdande till
konkurs bär sålunda försvunnit, och efterlevande make står städse jämte den avlidnes
arvingar i solidariskt ansvar för all makarnas gäld, så snart ej egendomen
ivit rätteligen avträdd till borgenärerna. För hustruns förvaltningsgäld är
dock detta ansvar begränsat till beloppet av den egendom, varöver hustrun ägde

Inledning.

153

råda vid dödsfallet eller, om hon vunnit boskillnad, vid den tid denna söktes. Sedan
skifte ägt rum, åligger ansvaret för gäld av berörda art fortfarande mannen eller
dennes arvingar, om och i den mån nyssnämnda egendom, varmed hustrun svarade
för gälden, tillagts dem vid skiftet.

Konkursen befriar efterlevande make från all gäld, varför hans enskilda egendom
ej svarar. Därjämte vinner änka den ytterligare befrielse från gäld, som urarvaförordningen
redan förut tillerkände henne. För hustrus förvaltningsgäld är slutligen
samma begränsning av ansvaret stadgad, evad egendomsavträde sker eller ej.

I lagen den 12 november 1915 angående äktenskaps ingående och upplösning hava
med hemskillnad förenats i huvudsak enahanda rättsverkningar i förmögenhetshänseende
som de, vilka följa av boskillnad. Egendom och gäld skola dock räknas bliva
enskilda först från hemskillnadsdomen, ej såsom vid boskillnad redan från målets
anhängiggörande. I nämnda lag har vidare en särskild bodelningsregel upptagits för
fall av äktenskaps återgång; för denna regel redogöres här nedan under 6 kap. 2 §.
Lagens övriga bodelningsregler äro i likhet med bestämmelserna i 1898 års lag om
bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. i det väsentliga överensstämmande med
motsvarande regler i boskillnadslagen. År 1915 ändrades ock 19 kap. 4 § ärvdabalken
så, att förmyndare — ej längre god man, såsom enligt 1898 års lagstiftning — skall
förordnas för omyndigförklarad hustru.

Efter det 1898 års lagstiftning kom till stånd, hava inom riksdagen endast sparsamt
förekommit förslag på ifrågavarande område.

Av intresse i principiellt hänseende är ett förslag, som vid 1903 års riksdag väcktes
genom motioner i bägge kamrarna och som avsåg sådan ändring av 9 kap. 1 §
giftermålsbalken, att vad däri förekommer om mannens målsmanskap för hustrun
skulle uteslutas men mannen dock bibehållas vid rätten att ensam förvalta makarnas
bo samt söka och svara i boets angelägenheter. Därjämte skulle uttryckligen stadgas,
att den gifta kvinnan, efter det hon uppnått tjuguett års ålder, vore myndig, dock
med de inskränkningar, som följde av mannens förvaltningsrätt över boet. Efter det
kamrarna först fattat i viss mån skiljaktiga beslut, enades de om en skrivelse, däri
hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, i vad mån gällande lagstiftning
om hustruns rättsliga ställning kunde för jämkning eller förtydligande böra
omarbetas i syfte att utan väsentlig rubbning av de grunder, varpå denna lag -

Förslag i
riksdagen
efter 1898.

20—171068

Skrivelse
1916 från
åtskilliga
kvinnoorganisationer.

154 Inledning.

stiftning vilade, hustruns rättsställning måtte bliva mera klart och följdriktigt bestämd
än för närvarande samt hennes myndighet, i den mån den ej ansåges böra av
mannens målsmanskap begränsas, klart och tydligt i lagen varda uttryckt.1

Till frågan om den gifta kvinnans myndighet hänför sig ock en av 1908 års riksdag
i skrivelse gjord anhållan att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till sådana
lagbestämmelser, att det bleve gift kvinna medgivet att, om hon därtill befunnes
lämplig, bliva förmyndare för sin man, som förklarats omyndig.1 2

I fråga om makars rätt till egendomen i boet har genom motioner föreslagits
dels år 1900, att lika giftorätt skulle tillkomma makar i sådan fast egendom, som av
mannen eller hustrun blivit under äktenskapet från kronan skatteköpt, dels år 1913,
att giftorätten skulle utsträckas att gälla jämväl fast egendom, som före äktenskapet
förvärvats eller som under äktenskapet genom arv tillfölle ena maken. Dessa förslag
vunno ej bifall i någondera kammaren.3

Inskränkning i mannens förvaltningsrätt över makarnas gemensamma fasta egendom
påyrkades i en motion vid 1912 års riksdag. I anledning av denna motion beslöt
andra kammaren sådan ändring av 9 kap. 2 § giftermålsbalken, att vad där är
stadgat om hustrus samtycke till vissa mannens dispositioner rörande hennes enskilda
fastighet skulle gälla jämväl beträffande makarna gemensamt tillhörig fast egendom.
Då emellertid första kammaren avslog motionen, förföll frågan.4

Utom riksdagen har på senare åren inom olika kvinnoorganisationer visat sig ett
livligt intresse för en genomgripande ändring av lagstiftningen på förevarande område.
Och uti en till lagberedningen ställd skrivelse av den 31 mars 1916 hava Fredrika-Bremer-förbundet,
Svenska kvinnornas nationalförbund, Landsföreningen för
kvinnans politiska rösträtt och Socialdemokratiska kvinnornas centralstyrelse uttalat
de önskemål, vilka de begärde bliva tillgodosedda genom ifrågavarande lagstiftningsarbete.
Dessa önskemål äro sammanfattade i följande punkter:

1 Motion i F. K. nr 34, i A. K. nr 113; lagutskottets utlåtande nr 20, memorial nr 36; F. K:s prot.
I: 18, 27, 22, 13; A. K:s prot. I: 19, 8, II: 27, 46; riksdagens skrivelse nr 33.

2 Motion i F. K. nr 7, lagutskottets utlåtande nr 14, F. K:s prot. I: 17, 44; A. K:s prot. I: 17, 52.
riksdagens skrivelse nr 24.

8 1900: motion i A. K. nr 57; lagutskottets utlåtande nr 20; F. K:s prot. I: 16, 41; A. K:s prot. I:
19, 45; 1913: motion i A. K. nr 93; lagutskottets utlåtande nr 9; F. K:s prot. I: 8, 14; A. K:s prot.
I: 9, 51.

4 Motion i A. K. nr 117: lagutskottets utlåtande nr 15; F. K:s prot. I: 9, 9; A. K:s prot. I: 9, 62.

Inledning.

155

»1) Mannens målsmanskap bör fullständigt upphävas, så att den gifta kvinnan
erhåller full rättslig handlingsförmåga.

2) Livsförhållandenas skiftande beskaffenhet betingar, att lagen uppställer och
utformar olika förmögenhetsrättsliga system på grundval av såväl gemensam som
enskild äganderätt med frihet för de blivande makarna att välja samt även rätt för
dem att under äktenskapet övergå från ett system till ett annat.

Där egendomsgemenskap råder mellan makarna skall hustruns ekonomiska självständighet
tryggas. Olika principer kunna härvid tillämpas, dock bör huvudprincipen
vara, att makarna ställas lika med avseende på rådighet, vare sig denna utövas
gemensamt eller är delad. I lagen bör sålunda utformas flera sj^stem för egendomsgemenskap.

Makarna böra vara skyldiga att bidraga var och en i förhållande till sina tillgångar
såväl till familjens underhåll, hemmets betryggande och barnens uppfostran
som till täckande av vardera makens personliga utgifter, allt i enlighet med makarnas
ekonomiska förhållanden. Till den del hustrun icke har egen inkomst av arbete
eller förmögenhet, fullgör hon denna skyldighet genom sitt- arbete i hemmet. Make
bör beredas möjlighet att vidtaga lagliga och effektiva åtgärder för att få till sig
utbetalt det bidrag, som skall utgå i penningar.

3) Eöräldramyndigheten över barnen bör tillkomma båda makarna med lika rätt.

I fall av tvist mellan föräldrarna i fråga om barnen bör hänsyn främst tagas till

barnens bästa.

* 4) Tvister mellan makar hänvisas till en myndighet, vilken bör bestå av både
män och kvinnor.

5) Kvinna, som gifter sig med främmande lands undersåte, bibehåller sin egen nationalitet,
så länge hon är bosatt i hemlandet.»

Såsom bidrag till utredning av förevarande fråga, såvitt angår makars egen- Statistisk
domsförhållanden, har på beredningens framställning statistiska centralbyrån fått i ''fffläktenuppdrag
att upprätta en statistik över de åren 1912—1914 till domstolarna ingivna »kapsförord.
äktenskapsförorden.

Enligt denna redogörelse, vilken i sin helhet såsom bilaga fogas vid förevarande
betänkande, uppgick antalet av de under nämnda tre år ingivna äktenskapsförorden

156 Inledning.

till 6,266 eller efter rättelse för dubbelräkning m. m. 6,000. Det är naturligtvis av
stort intresse att få veta äktenskapsförordens antal i förhållande till antalet ingångna
äktenskap. I sådant hänseende meddelas, att antalet under åren 1911—-1914 ingivna äktenskapsförord utgör 6,17 procent av antalet under samma år ingångna
äktenskap. Motsvarande antal åren 1861—1865, som tagits till utgångspunkt för
en jämförelse, var 1,89 procent. Äktenskapsförord har således under denna tid allt
mera kommit i bruk, men stegringen bär varit vida starkare i städerna än på landsbygden.
Siffrorna äro i procent av ingångna äktenskap: för landsbygden 1,87
åren 1861—1865 och 3,03 åren 1911—1914 samt för städerna 2,02 åren 1861
—1865 och 13,10 åren 1911—1914. Äktenskapsförord upprättas således numera
på landet i vart trettiotredje fall och i städerna i vart åttonde fall. Såsom
var att vänta, visar redogörelsen att största antalet äktenskapsförord förekommer
inom de mera burgna samhällsklasserna. Centralbyrån har uppdelat äktenkapsförorden
i tre grupper med hänsyn till de manliga kontrahenternas samhällsställning,
i den mån det varit möjligt vinna upplysning därom. Under 1912 och 1913
(för år 1914 har undersökningen i denna del ej kunnat fullständigt utföras) var antalet
ingivna äktenskapsförord i förhållande till antalet inom samma klass ingångna
äktenskap: i första gruppen, den högre klassen, 20,61 procent, i andra gruppen, medelklassen,
4,30 procent och i tredje gruppen, kroppsarbetarnas klass, 1,67 procent.
Inom de olika grupperna skiftar dock antalet ganska mycket mellan de särskilda avdelningarna.
Den lägsta siffran företer hemmansägarnas och arrendatorernas till
andra gruppen hänförda avdelning med ett antal förord av allenast 1,25 procent av
antalet ingångna äktenskap. Det är dock ingalunda så, att förorden huvudsakligen
avsett större förmögenheter. Äv de åren 1912—1914 ingångna äktenskapsförord,
som innehålla bestämmelser om undantagande av egendom såsom enskild, har största
antalet eller 83,65 procent avsett egendom till värde från och med 500 intill

10.000 kronor. De flesta förorden eller 5,989 av de på åren 1912—1914 belöpande

6.000 innehålla bestämmelser om giftorätten, och gå dessa bestämmelser i de allra
flesta fallen eller 97,01 procent ut på att göra egendom, som enligt lag skulle bliva
samfälld, till enskild. De fall, då enligt lag enskild egendom gjorts till samfälld,
utgöra endast 2,66 procent, i återstående fall, 0,33 procent, har samfälld egendom
gjorts till enskild samtidigt med det enskild egendom gjorts till samfälld. Anmärkningsvärt
är dock, att på landsbygden inom Göta hovrätts och än mer inom hovrät -

Inledning.

157

tens över Skåne och Blekinge område det antal fall, då enskild egendom göres till
samfälld, är proportionsvis vida större än i andra delar av landet. Då egendom förbehållits
såsom enskild, har detta i de flesta fall skett till hustruns förmån. De
äktenskapsförord, i vilka samfälld egendom gjorts till enskild, avse i 85,61 procent
av fallen hustruns egendom, i 2,82 procent mannens egendom och i 11,57 procent båda
makarnas egendom. Nu ifrågavarande förord innehålla bestämmelser om egendom,
som vid äktenskapets ingående införes, i 98,47 procent, om egendom som under
äktenskapet ärves eller förvärvas i 83,60 procent och om enskild egendoms avkastning
i 12,24 procent av samtliga fall. I det övervägande antalet fall eller 65,45 procent
göres till enskild icke blott redan befintlig egendom utan även egendom, som sedermera
ärves eller förvärvas. Rätten att bestämma maikamas andelar i den samfällda egendomen
annorlunda än till hälften för dem var har endast i några få fall begagnats.
Med stadgande, varigenom av hustrun införd egendom göres till hennes enskilda, har
ingalunda alltid förbundits förbehåll för henne att förvalta egendomen. Av de
ifrågavarande 6,000 äktenskapsförorden uppgå de, som avse såväl giftorätten som
förvaltningen av hustrun enskilt tillhörig egendom, till 50,62 procent och de, som
angå endast giftorätten, till 49,20 procent. I 0,12 procent av fallen stadgades endast
om hustruns rätt till förvaltning av henne enligt lag enskilt tillhörig egendom.
Övriga fall, 0,06 procent, avsågo till större delen tillämpning av utländsk rätt.

Den alltjämt fortgående stegringen av antalet äktenskapsförord antyder en viss
allt mera utbredd uppfattning om bristfälligheten i den legala anordningen. Att
denna uppfattning framträder kraftigast i städerna är ej överraskande, då utvecklingen
helt naturligt där går fortare än på landsbygden. Utredningen visar tydligt, att
det funnits särskilt angeläget att söka bereda hustrun bättre skydd för den av henne
införda egendomen än den legala ordningen erbjuder. Då främsta medlet att giva
hustrun sådant skydd är att göra den egendom hon inför till hennes enskilda, är det
naturligt, att de flesta förorden hava detta innehåll. Därav kan så mycket mindre
dragas någon slutsats om en allmän åsikt om egendomsskillnadens företräde framför
egendomsgemenskapen, som de fall, då även mannens egendom göres till enskild,
äro ganska fåtaliga. Anmärkningsvärt är, att den genom 1874 års lagändring öppnade
möjligheten för hustrun att förbehålla sig förvaltningsrätten över sin enskilda
egendom icke begagnats i den utsträckning, som kunnat väntas.

158

Inledning.

Beredningens
yttrande.

Mannens
målsmanskap.

Av grundläggande betydelse i fråga om äkta makars rättsförhållanden är enligt
den svenska lagstiftningen regeln om mannens målsmanskap för hustrun. Målsmanskapet
omfattar i sina verkningar makarnas personliga så väl som ekonomiska förhållanden;
det har sin betydelse ej mindre inåt, för makarnas ställning till varandra,
än utåt, för deras rättsförhållande till tredje man; det är avgörande jämväl i fråga
om utövningen av föräldrarnas makt över barnen. Genom de åren 1874 och 1898
vidtagna lagändringarna ha visserligen ej oväsentliga inskränkningar i målsmanskapet
tillkommit. Icke desto mindre står målsmanskapet i det väsentliga obrutet. Det har
tidigare varit föremål för tvist4 huruvida enligt vår lag hustrun skall anses såsom
myndig eller ej. Efter nyss berörda och andra lagändringar, är det otvivelaktigt,
att vår rätt tillerkänner hustrun myndighet, och det utan hänsyn till om hon uppnått
den vanliga myndighetsåldern. Men hennes rättsliga handlingsförmåga är dock
till följd av målsmanskapet i hög grad begränsad.

I Erankrike och de länder, vilkas lagstiftningar äro byggda på den franska lagen,
är hustruns rättsställning mera underordnad än hos oss. Eljest har i allmänhet
hustrun tillerkänts en något självständigare ställning. Detta är bland annat fallet
i de båda senaste kodifikationerna, de tyska och schweiziska civillagarna.
Enligt dessa lagar är hustrun fullt »geschäftsfähig», och det talas icke om att mannen
har någon särskild makt över henne. Men det tillkommer dock mannen ett övervägande
inflytande. Han utövar bestämmanderätten i alla familjens gemensamma angelägenheter.
Hustrun har väl rätt att förestå den inre hushållningen och därvid jämväl
att representera mannen eller gemenskapen, men hon är dock skyldig att härutinnan
följa mannens bestämmelser, om han givit sådana. Den av hustrun medförda
egendomen kommer ock i regel till större delen under mannens förvaltning.

Målsmanskapet härstammar från en tid, då livsförhållandena voro helt andra än
nu. Det hade sitt berättigande i första rummet i den omständigheten, att kvinnan
såsom den svagare under det dåtida samfundstillståndet var i behov av mannens
skydd. Det betingades ock därav att kvinnan på grund av sin utbildning och andra
omständigheter ofta var mindre ägnad för annan verksamhet än den inom hemmet.
Med den utveckling samhället och kvinnan under tidernas lopp undergått finnas icke
längre dessa grunder. I det moderna samhället är kvinnan i regel icke i behov
av särskilt skydd. Hon erhåller numera en allmänbildning, som kan mäta sig
med mannens; och ofta skaffar hon sig utbildning för sådana yrken, som förut endast
utövats av män. Hennes verksamhet är också ingalunda inskränkt till hemmets krets.

Inledning.

15D

För henne har tillträde öppnats till allt flera yttre verksamhetsfält, och det har blivit
nästan en regel även i de mera burgna samhällsklasserna, att den unga kvinnan snarast
möjligt söker sig sådan verksamhet.

Konsekvensen av de förändrade förhållandena har ock av lagstiftningen erkänts,
så vitt angår den ogifta kvinnan. Numera blir ogift kvinna myndig vid samma ålder
som mannen eller 21 år, och hon har därefter samma frihet som han att bestämma
över sill person, sin arbetskraft och sin egendom. I fråga om den gifta kvinnan har
ett liknande erkännande på sista tiden givits inom den offentliga rättens område.

Jämte det man genom ändringar i skattelagstiftningen berett större möjlighet för
den gifta kvinnan att deltaga i kommunala församlingar, har det hinder för val av
gift kvinna till kommunala förtroendeposter, som förut låg i mannens målsmanskap,
blivit undanröjt. Likaledes har henne tillerkänts befogenhet att uppträda såsom rättegångsombud
utan hinder därav att hon står under mannens målsmanskap.

Enligt beredningens uppfattning måste den förändring i kvinnans ställning, som
faktiskt inträtt, också medföra en genomgripande ändring i reglerna angående makarnas
privaträttsliga förhållanden. Det är icke överensstämmande med den ställning
kvinnan numera i livet intager, att hon såsom gift skall rättsligen vara underordnad
mannen. Eu sådan ordning är så mycket mindre tillfredsställande, som den innebär,
att kvinnan genom giftermålet vanligen förlorar en stor del av den rättsliga
handlingsförmåga hon förut ägde. De rättsverkningar i personligt och förmögenhetsrättsligt
hänseende mannens målsmanskap medför kännas inom stora kretsar av
vårt folk för den gifta kvinnan tryckande. Och det intrång i kvinnans självständighet
och självbestämningsrätt, som äktenskapet på grund av målsmanskapet innebär,
torde särskilt inom vissa samhällslager vara ett av skälen till äktenskapsfrekvensens
sjunkande och det ökade antalet konkubinat. Beredningen anser, att makarna
böra, så långt möjligt är, ställas bredvid varandra såsom lika fria och självständiga
personer utan någon i lag stadgad rätt för den ene att bestämma vare sig
över den andre eller över familjens gemensamma, angelägenheter.

Huruvida och i vilken mån en ny lagstiftning om makars rättsförhållanden må
kunna få sådant innehåll, skall framgå av den närmare undersökning, till vilken beredningen
nu övergår. Vid denna undersökning är det lämpligast att skilja emellan
makarnas personliga och deras ekonomiska förhållanden.

I personligt hänseende yttrar sig mannens målsmanskap enligt gällande svensk P&*onliga

rattsjör hallan
de fi.

160 Inledning.

rätt dels i förhållandet inåt, såsom husbondevälde, dels i förhållandet utåt, såsom
målsmanskap i inskränkt mening.

Husbondeväldet innebär framför allt, att mannen äger bestämma i alla gemensamma
angelägenheter, såsom angående hemvist, bostad, levnadsordning, tjänare
o. s. v. Vid sidan härav gäller väl att hustrun liksom enligt de tyska och schweiziska
lagarna har husfrudöme och på grund därav äger förestå den inre hushållningen, men
hon är såsom enligt nämnda lagar skyldig att därutinnan följa de bestämmelser
mannen kan ha meddelat.

Denna ordning kan enligt beredningens mening ingalunda anses tillfredsställande.
Den är icke förenlig med hustruns berättigade anspråk på självständighet och likställighet;
och då mannen icke kan anses företrädesvis skickad att bestämma över de
gemensamma angelägenheterna, kan det icke antagas, att systemet garanterar det
bästa möjliga avgörandet.

Då man fortfarande hävdar nödvändigheten av en sådan ordning, torde detta i
främsta rummet grundas på den uppfattningen, att familjens välfärd kräver en
enhetlig ledning av dess angelägenheter och att trygghet för en sådan ej kan vinnas,
med mindre en av makarna utrustas med befogenhet att besluta i dessa angelägenheter.
Det befaras väl ock, att en annan ordning lätt skulle giva anledning till oenighet
och strider mellan makarna. Dessa synpunkter förtjäna helt visst det största
beaktande, men beredningen anser dem dock ej böra föranleda bibehållandet av mannens
bestämmanderätt.

Äktenskapet är en sammanslutning av två fria individer, med ömsesidig plikt för
dem att respektera varandras behov och önskningar, och etiskt sett bör ett beslut i
makarnas gemensamma angelägenheter helst vara resultatet av en under ömsesidigt
hänsynstagande vunnen endräkt. Att i lagen upptaga en regel, som står i strid mot
denna etiska princip, bör icke ifrågakomma.

Den betydelse, som regeln om mannens bestämmanderätt kan hava för åstadkommande
av en enhetlig ledning av familjens gemensamma angelägenheter, så vitt
angår de personliga förhållandena, minskas väsentligen, därigenom att man varken i
gällande svensk rätt eller i de nyare utländska lagstiftningar, som bygga på denna
regel, ansett sig kunna giva mannen behörighet att med rättsliga tvångsmedel
gorå sin vilja gällande. Eegeln får därför i allmänhet endast indirekt rättslig
betydelse, nämligen så att hustruns vägran att vistas i det hemvist mannen
bestämt eller att i övrigt ställa sig hans föreskrifter till efterrättelse kan för

Inledning.

161

henne medföra menliga påföljder vid fråga om hennes rätt till underhåll, när makarna
ej sammanleva, och beträffande makarnas rätt till hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
i det att hon anses genom sitt berörda förfarande hava skuld till att sammanlevnaden
mellan makarna brutits eller att i övrigt söndring dem emellan inträtt. Det är emellertid
uppenbarligen olämpligt, att frågan om den enes eller andres skuld i berörda hänseende
bedömes från en dylik formell ståndpunkt. I tyska lagen är regeln ock mildrad
genom en bestämmelse, att hustrun icke är pliktig underkasta sig mannens avgörande,
om detta är att anse såsom ett missbruk av hans rätt. Och enligt svensk rätt måste
domstolen, när i dylika frågor hänsyn skall tagas till den enes eller andres skuld, anses
hava att med avseende å alla omständigheter fritt bedöma denna fråga. Det
visar sig sålunda, att den mannen nu tillkommande bestämmanderätten i själva verket
ej har särdeles mycket att betyda och följaktligen ej heller erbjuder någon starkare
garanti för en enhetlig ledning av familjens angelägenheter. Och den enighet
inom äktenskapet, som uppkommer genom att den enes vilja på grund av lagens
bud får göra sig gällande gent emot den andres, blir blott en yttre och är alls icke
någon borgen för ett gott förhållande mellan makarna.

I själva verket är numera vanligt, att gemensamma angelägenheter avgöras av
makarna samfällt eller av endera maken med den andres tysta eller uttryckliga samtycke.
När mannen har ett övervägande inflytande på avgörandet, beror detta ofta
mindre på lagens ifrågavarande regel än på personlig auktoritet eller på faktiska
förhållanden, däribland främst dispositionsrätten över de penningmedel, av vilka
familjen skall hava sitt uppehälle.

Då beredningen anser, att mannens ur målsmanskapet härflytande företrädesställning
icke längre bör bibehållas, uppstår frågan, huruvida bestämmanderätten i
gemensamma angelägenheter bör regleras genom någon annan rättsregel.

Ett lagstadgande, som för varje sådant avgörande krävde ett samfällt beslut av båda
makarna, skulle ej sällan kännas tryckande för dem samt leda till onödig omgång
och andra praktiska olägenheter. Onekligt är vidare, att det ej sällan kan inträffa,
att makarna icke kunna enas och att ett samfällt beslut av dem således icke kan
komma till stånd. Upptoge man en rättsregel av ifrågavarande innebörd, måste för
sådana fall en lösning givas. Men en tillfredsställande lösning vore ej lätt att finna.

Finska lagberedningen, som vill avskaffa mannens målsmanskap och som i fråga
om makarnas allmänna rättsförhållanden uppställer den huvudregeln, att hustrun

21—171068

162

Inledning.

skall äga jämte mannen deltaga i vården om familjens gemensamma angelägenheter,
har med hänsyn till behovet att i varje fall kunna få ett beslut till stånd föreslagit
en tudelning av bestämmanderätten sålunda, att hustrun, vilken omsorgen om hemmets
inre hushållning närmast skall tillhöra, skall äga avgöranderätten vid meningsskiljaktigheter
mellan makarna å detta område, samt att, då makarna i andra fall ej
kunna enas, avgöranderätten skall tillkomma mannen. En sådan fördelning vore
lika litet som den nu gällande regeln om mannens bestämmanderätt förenlig med den
principiella uppfattning, vilken beredningen anser bör ligga till grund för lagstiftningen
på detta område.

En annan utväg, som ifrågasatts, är att vid meningsskiljaktigheter mellan makarna
rörande gemensamma angelägenheter låta en myndighet träffa avgörandet. En
sådan regel anser beredningen icke böra ifrågakomma. En dylik inblandning i förhållandet
mellan makarna vore stötande, och för äktenskapet ödesdigra följder kunde
därav uppstå. Det vore ock en utomordentligt ömtålig och svår, ofta olöslig uppgift för
en myndighet,vore den än så väl organiserad, att träffa avgörande i dessa tvister, som i
regeln komme att avse lämplighets-, ofta rent av känslofrågor. Härtill kommer att
olika meningar kunna uppstå icke blott i fråga om stora, viktiga angelägenheter
utan även beträffande livets alla dagliga bestyr. Det vore i hög grad opraktiskt, om
alla sådana frågor skulle i sista hand vara hänvisade till prövning av en myndighet.
Och att draga en gräns mellan frågor av ena eller andra arten lär icke låta sig göra.
Slutligen skulle en myndighets avgörande lika litet som ena makens kunna genomföras
med tvångsmedel. Regeln skulle således icke få större praktisk betydelse än
det nu gällande stadgandet om mannens bestämmanderätt.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit har beredningen stannat vid att icke
upptaga någon rättsregel i avseende på makarnas bestämmanderätt i gemensamma
angelägenheter. Genom att i lagen uttala att makarna äro pliktiga att i samråd
verka för familjens bästa har beredningen emellertid hänvisat på önskvärdheten av
ett samfällt beslut i gemensamma angelägenheter. Och genom inrättande av ett
särskilt medlingsförfarande vid vissa tvistigheter mellan makar har beredningen sökt
ytterligare betona detta. Där det råder ett gott förhållande mellan makarna, lär det
i allmänhet icke vara svårt att uppnå enighet i sådana fall, då ett gemensamt beslut
erfordras. Den samrådsplikt, varåt beredningen givit uttryck, får emellertid icke
anses medföra, att i alla de angelägenheter, som röra båda makarna, den ene skall

Inledning. 163

vara pliktig att inhämta den andres mening. I ep mängd av samlivets detaljer måste
det anses överlämnat till make att träffa avgöranden utan samråd med den andre.

Naturligtvis kan det hända, att makarna trots samråd ej kunna enas om ett samfällt
beslut. Om i sådan händelse frågan icke lämpligen kan förfalla, torde det
komma att inträffa, att ena maken handlar på egen hand och sålunda träffar ett
faktiskt avgörande. Huru lång! ett sådant självständigt handlande må sträcka
sig, bör bedömas med hänsyn till vad sakens natur eller seden bjuder. Huruvida
ett självständigt handlande blir möjligt för endera- maken, kommer ofta att bero
på om han har tillgångar till den utgift eu åtgärd skall betinga. Om exempelvis
makarna trots samråd ej kunnat enas om val av bostad för familjen, är det naturligt,
att den av makarna, som har att bekosta utgiften för bostaden, anskaffar en
sådan, och i den mån han därvid tager tillbörlig hänsyn till familjens behov och
den andra makens berättigade önskningar, kan han ej härigenom anses hava handlat
pliktvidrigt i förhållande till den andra maken.

Då i de flesta fall de medel, som erfordras för familjens underhåll, härröra från
mannens förvärvsverksamhet och sålunda disponeras av honom, skulle vanligen han i
vida större omfattning än hustrun i händelse av bristande enighet kunna självständigt
handla i familjens angelägenheter. I många fall skulle detta kunna leda till resultat,
som bleve obilliga mot hustrun, I fråga om den inre hushållningen, som enligt sed i
främsta rummet ankommer på hustrun, vore det tydligen icke rimligt, om mannen
skulle äga ett sådant faktiskt företräde. Beredningen har därför sökt stärka hustruns
ställning genom att medel tillförsäkras henne till utgifter för åtgärder, som falla inom
det verksamhetsområde, vilket företrädesvis tillhör henne. Därigenom får hon, även
i de fall då hon ej utövar yttre förvärvsverksamhet eller eljest har inkomst, möjlighet
att självständigt verka för familjens bästa.

Den sålunda skisserade ordningen skiljer sig väsentligt från den nu lagstadgade,
enligt vilken mannen allena är den härskande. Den sluter sig i stället nära till
den, som i stor omfattning för närvarande tillämpas. Genom beredningens förslag
åstadkommes överensstämmelse mellan lagens regler och den uppfattning angående
förhållandet mellan makarna, som utvecklingen oberoende av dessa regler redan
kan sägas ha medfört. Den bästa garantien för att den föreslagna ordningen icke
ur praktisk synpunkt innebär några vådor torde vara, att den i så stor utsträckning
redan blivit praktiskt prövad. Och erfarenheten synes icke giva vid handen,
att vården av familjens angelägenheter blivit lidande på att den vunnit tillämpning.

164 Inledning.

Tvärtom torde man ha skäl antaga, att en friare ordning skall verka vida
bättre än en regel, som i allt bestämdare strid mot den allmänna rättsuppfattningen
tillerkänner mannen avgöranderätten. Om den i en del äktenskap kan leda
till förvecklingar, torde detta utgöra bevis för, att där redan förut funnits blott
en skenbar enighet, som föga motsvarar äktenskapets väsen. För dessa äktenskaps
skull har man icke rätt att bibehålla en regel, vilken för det stora flertalet fall
är ett vida sämre uttryck för det förhållande, som råder och bör råda mellan makarna.

Mannens husbondevälde anses även innebära, att han har anspråk på att hustrun
ägnar sig åt vården om familj och hem; och anses mannen på denna grund
äga göra gällande, att ett av hustrun utan hans samtycke ingånget avtal med
tredje man, varigenom hon iklätt sig förbindelse till arbete utom hemmet, skall anses
ogiltigt, Något mot hustrun riktat tvångsmedel har mannen dock icke heller i förevarande
hänseende, hennes vägran att ställa sig mannens bestämmelse till ''efterrättelse
verkar endast indirekt vid bedömande av huruvida ena eller andra maken må
anses ha skuld till dem emellan uppkommen söndring.

Att enligt beredningens uppfattning icke heller denna regel kan i en ny lagstiftning
bibehållas följer av den allmänna ståndpunkt beredningen, enligt vad förut
angivits, intager. Av hänsyn till familjens intresse är det nog ofta lyckligast, om
hustrun i främsta rummet ägnar sig åt vården om hemmet. Huru hennes arbete i
hemmet skall ordnas måste dock ankomma på henne själv. Det lär väl ock nu vara
regeln, att hustrun utövar en sådan bestämmanderätt. Numera förekommer emellertid
ej sällan skäl till avvikelse från den ordningen, att hustrun har sin huvudsakliga sysselsättning
inom hemmet. Det kan i särskilda fall ligga i familjens intresse eller
rent av vara nödvändigt för dess existens, att hustrun ägnar sig åt yttre förvärvsarbete.
Att avgöra huruvida det må ske måste dock tillkomma henne själv och icke mannen.
Hon måste äga rätt att förfoga över sin arbetskraft lika väl som mannen över
sin. I detta sammanhang må erinras, att enligt särskilt i administrativ ordning givet
stadgande hustru, som sammanbor med mannen, icke utan hans samtycke må idka
handel, näring eller annat sådant yrke. Även detta stadgande, som tydligen sammanhänger
med regeln om mannens målsmanskap, innefattar en inskränkning i hustruns
självbestämningsrätt, som kan och bör upphöra.

Såsom husbonde är det mannen, som utövar bestämmanderätten över barnen och

Inledning.

1(55

deras uppfostran. Hustrun anses väl med mannen dela vårdnaden om barnen, men
vid skiljaktiga meningar är det hans vilja, som blir den rådande. Knappast någon
av målsmanskapets följder anses av kvinnorna så orättvis som denna. Kvinnornas
missnöje är ock fullt berättigat. Makarnas likställighet bör icke minst i fråga om
förhållandet till barnen komma till bestämt uttryck. Barnet står icke närmare fadern
än modern, och fadern har i regeln icke större förutsättningar än modern att pröva
vad som är bäst för barnet. Snarare är det vanligt, att barnet står i vida intimare
förhållande till modern än till fadern, och särskilt i barnets spädare ålder är modern
uppenbarligen mest lämpad att bestämma över dess angelägenheter. Faderns bestämmanderätt
blir särskilt stötande i sina verkningar, om han begagnar sin maktställning
till att mot moderns vilja sätta barnet i uppfostran utom hemmet och sålunda
berövar modern möjlighet till närmare tillsyn över och umgänge med det.

Genom lagen om äktenskaps ingående och upplösning har mannens förhärskande
inflytande i fråga om tillstånd till omyndigt barns äktenskap blivit avskaffat.
Det fordras moderns lika väl som faderns bifall. Tiden synes nu vara inne att i
fråga om vårdnaden i dess helhet likställa bägge föräldrarna. Beredningen föreslår
därför, att rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter skall tillkomma
bägge makarna i förening. Härvid möter emellertid den svårigheten, att det allt
emellanåt inträffar fall, då ett avgörande måste träffas i angelägenheter, som äro
av största betydelse för barnet, såsom vilken skolundervisning det skall erhålla, vilken
vidare utbildning skall sökas o. s. v. Då för sådana fall med hänsyn till barnets
intresse måste anvisas en utväg att få till stånd ett beslut, även om makarna ej
kunna ena sig, har beredningen ansett sig böra uppdraga åt domstol att, när vid
meningsskiljaktighet mellan makarna så erfordras, förordna, att bestämmanderätten
för framtiden eller i det särskilda fallet skall tillkomma en av makarna.

Målsmanskapet, så vitt angår förhållandena utåt, innebär, att mannen representerar
hustrun så väl då fråga är om rättshandlingar med tredje man som vid uppträdande
inför domstol och andra myndigheter. Denna mannens representationsrätt lider
dock vissa inskränkningar. Han kan således icke sluta avtal om hennes arbetskraft;
därtill erfordras hennes medverkan. I grövre brottmål svarar hustrun själv,
ehuru mannen på grund av sin ställning äger biträda henne. I vissa andra fall
äger hustrun själv föra talan med uteslutande av mannen eller vid sidan av honom.
Det finnes intet skål att bibehålla denna mannens representationsrätt. Hustrun bör

166

Inledning.

Ekonomiska

förhållan den.

Kritik av
den gällande
ordningen.

äga att liksom den ogifta kvinnan i förekommande fall ingå rättshandlingar med
tredje man och föra talan personligen eller genom ombud, som hon själv utser.
Detta är ook regeln i de tyska och schweiziska lagarna.

Beredningen övergår nu till behandlingen av den stora och viktiga frågan om makarnas
ekonomiska rättsförhållanden.

I fråga om makarnas rätt till egendomen i boet vilar lagstiftningen på grundsatsen
om egendomsgemenskap mellan makarna. Så vida ej av äktenskapsförord eller bestämmelse
vid gåva eller testamente annat föranledes, omfattar egendomsgemenskapen
all makarnas egendom, dock med det viktiga undantaget, att fast egendom, som
make äger vid äktenskapets ingående eller som under äktenskapet tillfaller honom
i arv, är hans enskilda. I och för sig är intet att invända emot principen om egendomsgemenskap.
En sådan gemenskap är ett uttryck för vardera makens på äktenskapet
grundade rätt att dela andra makens ekonomiska villkor. Det måste ock beaktas,
att uppbyggandet eller bevarandet av en förmögenhet under ett äktenskapligt
samliv i väsentlig mån är beroende av båda makarna. Det skulle innebära ett orättvist
underskattande av den i hemmet verksamma hustruns insats i familjens hushållning,
om hon skulle leva i äktenskapet eller lämna detsamma utan någon rätt
till en förmögenhet, vars förvärvande eller bevarande i större eller mindre grad möjliggjorts
genom klok och sparsam hushållning av henne. Däremot kan mot vår lags
ståndpunkt anmärkas, att skälig anledning saknas till undantagsstadgandet i fråga
om fast egendom. Detta stadgande, som ursprungligen gällde allenast egendom
på landet, härleder sig från den tid, då släkten ansågs hava vidsträckt anspråk
på sådan egendom. Att stadgandet, sedan ett sådant släktens anspråk icke
vidare godkännes, fått stå kvar och till och med så sent som 1898 utvidgats till att
omfatta även fast egendom i stad måste betraktas såsom en anomali, som får sin
förklaring däri, att stadgandet medför ett visst skydd för hustrun mot följderna
av mannens missbruk av hans förvaltningsrätt. Detta visar hän på, att frågan om
gemenskapens bibehållande är väsentligen beroende på, huruvida förvaltningen knn
på tillfredsställande sätt ordnas.

I fråga om förvaltningen är huvudregeln, att det på grund av mannens målsmanskap
tillkommer honom att förvalta icke blott vad honom enskilt tillhör och
det gemensamma boet utan även hustruns enskilda egendom. Detta gällde förr utan
annan inskränkning, än att mannen till vissa förfoganden över hustruns fasta egen -

Inledning.

167

dom måste ha hennes samtycke. Numera äger väl hustrun själv råda över vad hon
genom eget arbete kan förvärva, och genom äktenskapsförord eller stadgande vid
gåva eller testamente kan henne förbehållas rätt att förvalta egendom, som tillhör
henne enskilt, men i övrigt består regeln. Mannens förvaltningsrätt medför ock, att
han representerar bägge makarna samt talar och svarar för dem i alla ekonomiska
frågor utom beträffande egendom, som är undantagen från hans förvaltning, och gäld,
för vilken endast under hustruns förvaltning stående egendom svarar.

Det rådande systemet i fråga om förvaltningen av makarnas egendom måste i
principiellt hänseende anses synnerligen otillfredsställande. Vad förut i fråga om
makarnas förhållanden i allmänhet anförts angående det oriktiga i att bibehålla den
gifta kvinnan i en mannen underordnad ställning har sin fulla tillämpning på förevarande
område. En sådan ordning strider mot den ställning hustrun numera i livet
intager. Den giver henne icke heller de nödiga medlen till den självständiga
verksamhet för familjens och hennes egna intressen, som det bör tillkomma henne att
utöva. På grund av den utbildning kvinnan numera erhåller och den omfattning, vari
hon deltager i det ekonomiska livet, kan hon ock i allmänhet anses kompetent
att förvalta sin ekonomi. Redan i riksdagens skrivelse 1884 framhölls, hurusom
det vore av billigheten påkallat, att hustrun finge rätt att själv förvalta sin enskilda
egendom utan att behöva genom äktenskapsförord förbehålla sig sådan rätt. Detsamma
kan emellertid sägas om all den egendom hustrun inför i boet. Särskilt måste
mannens förvaltningsrätt ofta betraktas såsom i hög grad oegentlig i fråga om den
hustrun vid äktenskapets ingående tillhöriga egendomen, som hon måhända lång
tid före äktenskapet med omtanke och duglighet förvaltat och som kanske därtill
är en frukt av hennes eget arbete. Då det väsentliga i äganderätten just består i
herradömet över de ting rätten omfattar, kommer den genom regeln om mannens
förvaltningsrätt till hela boet bestämda ordningen i själva verket att te sig.
som om mannen vore ägare av all egendomen och hustrun allenast hade en eventuell
rätt att vid äktenskapets upplösning bekomma sin andel i vad som då må finnas
kvar.

I praktiskt hänseende kan det väl ofta medföra vissa fördelar, att all boets egendom
samlas i mannens hand för att av honom vårdas och användas. Om mannen har
vilja och förmåga att behörigen besörja förvaltningen, kan en dylik enhetlig ledning
leda till bättre resultat, än om förvaltningen delas. Denna omständighet bör dock

lt»8 Inledning.

icke tillmätas allt för stor betydelse. I allt fall är det säkert, att mannens rätt att
förvalta all egendomen innebär en fara för att densamma icke tillbörligen vårdas. Systemet
öppnar möjlighet för mannen att föröda egendomen. Erfarenheten visar, att
sådant ofta förekommer. Denna olägenhet har länge varit erkänd, och de ändringar,
som lagstiftningen i denna del på senare tid undergått, ha just haft till ändamål att
vinna bot härför. Men de garantier av olika slag man sökt bereda hustrun mot ofördelaktiga
följder av mannens förvaltningsrätt ha icke varit tillräckligt starka. Målet
har därför ingalunda vunnits.

I avseende å hustruns enskilda fasta egendom äro väl nu sådana inskränkningar
i mannens förvaltningsrätt föreskrivna, att hustrun kan anses någorlunda tryggad
mot att hennes rätt till sådan egendom mot hennes vilja avhändes henne eller lider
annat mera väsentligt intrång. Anmärkas bör dock att, då förvaltningsrätten tillkommer
mannen och hustruns rätt är inskränkt till att i vissa fall hindra en av mannen
ifrågasatt åtgärd, det möter svårighet för hustrun att bedöma en sådan åtgärds ändamålsenlighet,
vadan det sällan lär förekomma, att hustrun kan med fördel begagna sitt
veto. Rörande den gemensamma fasta egendomen föreslogs i riksdagsskrivelsen
1884, att samma inskränkningar i mannens förvaltningsrätt skulle fastställas som
de, vilka gälla rörande hustruns enskilda fastighet, men detta iakttogs ej i 1898
års lagstiftning. Mannen har sålunda rätt att förfoga över hustruns enskilda
lösegendom och hela den gemensamma egendomen, fast som lös. Detta gäller lika,
evad egendomen inkommer genom mannen eller hustrun, allenast med det undantag
att hustrun råder över vad hon under äktenskapet genom sitt eget arbete förvärvar.
Stadgandet om hustruns rätt att råda över sin arbetsförtjänst är väl ett betydande
framsteg. Dess verkan försvagas dock i hög grad därav att egendomen, såsom varande
av gemensam natur, svarar för den av mannen ensam gjorda gälden.

Genom äktenskapsförord kan visserligen icke blott omfattningen av hustruns enskilda
egendom utvidgas utan även hustrun tillförsäkra sig rätt att själv förvalta sådan
egendom. Vinsten av detta stadgande är dock icke särdeles stor. När lagen
uppställer egendomsgemenskap och mannens förvaltningsrätt såsom regel, kan ju
meningen icke vara att äktenskapsförord skall förekomma annat än i undantagsfall,
då särskilda omständigheter påkalla det. Det ligger för övrigt i sakens natur, att
så maste bliva fallet. Vid äktenskapets ingående stå de blivande makarna i allmänhet
i det förhållande till varandra, att kvinnan icke finner anledning vid -

Inledning.

1H9

taga särskilda försiktighetsmått mot möjligt missbruk av mannens förvaltningsrätt.
Detta sker så mycket mindre, som en framställning från hennes sida om äktenskapsförords
upprättande lätt kan få utseende av att vara ett uttryck för misstroende till
mannens vilja eller förmåga att bestyra förvaltningen. En olägenhet är ock, att förvaltningsrätt
icke får förbehållas hustrun annat än beträffande egendom, som på
grund av sin beskaffenhet är eller samtidigt göres till hennes enskilda. De flesta äktenskap
ingås därför utan äktenskapsförord. Visar det sig sedan under äktenskapets
bestånd önskligt att etablera en annan ordning än den vanliga, kan detta icke ske
genom äktenskapsförord. Men även om man medgåve avslutande av äktenskapsförord
under äktenskapet, skulle man därigenom icke öppna någon säker utväg för
hustrun att vinna bättre trygghet. Ett äktenskapsförord kan icke komma till stånd
utan mannens samtycke, och sådant samtycke kan ofta vara svårt att erhålla, särskilt
när förhållandena blivit sådana, att det visar sig önskligt för hustrun att erhålla
garanti mot missbruk av mannens förvaltningsrätt.

1 fråga om ansvarighet för gäld är regeln, att icke blott mannens enskilda utan hela
den gemensamma egendomen svarar för den av honom ensam stiftade gälden,
medan för gäld, som hustrun ensam gjort, i allmänhet svarar endast den egendom, som
står under hennes förvaltning. Tidigare svarade för mannens gäld jämväl hustruns
enskilda egendom. Att hustrun numera är fri från att med sådan egendom svara för
mannens gäld är naturligtvis av ett visst värde. Men den ännu kvarstående befogenheten
för mannen att skuldsätta hela det gemensamma boet är dock av beskaffenhet
att medföra de största vådor för hustrun. Vad åter angår den sidan av regeln, enligt
vilken hustruns ansvar för hennes gäld ej drabbar annan egendom än den, varöver
hon råder, kan den för hustrun medföra vissa fördelar. Men då hon i allmänhet
ej har egendom under sin förvaltning och sålunda på grund av nämnda regel saknar
kreditbas, är hon vanligen utesluten från all självständig verksamhet i ekonomiskt
hänseende. Huvudregeln har emellertid modifikationer i olika riktningar.
Gäld, som av ena maken gjorts före äktenskapet, skall i allmänhet betalas av gäldenärens
enskilda egendom och giftorätt i boet. Om mannen vid äktenskapets ingående
har gäld, är hustrun således i allmänhet fri från att med sin giftorätt i boet svara
för sådan gäld. Hustruns giftorätt är ock helt fritagen från ansvar för sådan
av mannen under äktenskapet gjord gäld, som tillkommit av hans särskilda
vållande och förgörelse, utan att hustrun haft nytta eller del därav. Vär 2

i—171068

170

Inledning.

det av dessa regler minskas emellertid högst betydligt därav, att de till följd
av egendomsgemenskapens natur icke kunna, så länge gemenskapen består, göras
gällande emot borgenär annat än vid konkurs. Sökes utmätning för mannens gäld
av nu ifrågavarande slag, äger hustrun ej undantaga mera än sin enskilda egendom.
Det skydd, som skulle ligga uti omförmälda regler, är därför i hög grad illusoriskt.
Undantag i annan riktning gäller i fråga om vissa arter av gäld. Det är förhållandet
först beträffande gäld, som gjorts av bägge makarna eller som hustrun gjort under
sådana omständigheter, att det kunnat antagas ske med mannens samtycke (hushållsgäld).
För sådan gäld svarar hela samfällda boet och bägge makarnas enskilda egendom.
Däremot kan anmärkning ej göras, och hustrun åtnjuter i avseende å sådan gäld
den förmån, att hennes enskilda egendom ej svarar för mera än hälften av vad som ej
kan gäldas av samfällda boet, med mindre hon åtagit sig vidsträcktare betalningsansvar.
En utvidgning av hustruns ansvarighet utöver den allmänna inträder ock, om
hon i andra än nyss avsedda fall gjort gäld med mannens samtycke eller hon ådragit
sig böter eller skadestånd för brottslig gärning. För sådan gäld svarar all hennes
enskilda egendom och hennes giftorätt i boet, oavsett om sådan egendom förvaltas av
henne själv eller ej. Jämväl denna regel är betingad av förhållandena. Till hustruns
förmån verka de regler, som innefatta att hon efter boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller urarfvagörelse i anledning av mannens död icke är pliktig att
med den egendom hon framdeles förvärvar ansvara för gäld, som under äktenskapet
därför ut är gjord, så vida hon ej själv ådragit sig gäl den i och för handel eller annan
rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd
för brottslig gärning.

Yttermera finnes ett system av regler om vederlag, som skall tillkomma make.
om han under äktenskapet lidit intrång i sin rätt till enskild egendom eller till andel
i den gemensamma. Dessa regler äro ömsesidiga för makarna, men då det i allmänhet
är mannen, som förvaltar hela boet, komma de i främsta rummet hustrun tillgodo.
Att märka är emellertid, att vederlagsanspråk icke utom i ett enda fall kan
göras gällande emot borgenärer. Och även i förhållandet emellan makarna kan sådant
anspråk ej realiseras annat än vid bodelning. Yederlagsreglerna förutsätta således för
sin användning, att vid bodelning ställningen är sådan, att vederlag kan utgå av då
tillgänglig egendom. I följd av nu nämnda omständigheter inträffar naturligtvis ofta,
att vederlag ej kan utfås, även om laga grund därtill finnes. Tillämpningen hindras

Inledning.

171

ock därav, att det otta möter stor svårighet att bevisa sådana fakta, som grundlägga
vederlagsanspråk, helst dessa fakta kunna ligga långt tillhaka i tiden. Vederlagsreglernas
värde är därför mycket begränsat. De finna ock i praxis föga användning.

Såsom yttersta skyddsmedel har hustrun fått rätt att, när hennes enskilda egendom
eller lott i boet hotas att tagas i anspråk för gäld, varför den ej bör svara, eller
när mannen icke som sig bör utövar sin förvaltningsrätt, vinna boskillnad. Med
boskillnad, som under vissa förhållanden kan vinnas även av mannen och som skall
komma till stånd, om bägge makarna enas därom, följer att egendomsgemenskapen
mellan makarna upplöses. Den gemensamma egendomen skall sålunda delas emellan
dem, och vad var och en därvid får så väl som vad han efter boskillnadsansökningen
förvärvar blir hans enskilda egendom, förvaltas av honom och svarar allenast för hans
gäld. Därigenom får hustrun sålunda en fullt självständig rätt till sin lott. I sakens
natur ligger emellertid, att rätten till boskillnad sällan begagnas förr än föga eller
intet av egendomen återstår att rädda, vadan institutets värde är rätt begränsat. Boskillnad
förekommer vanligast vid konkurs, då den utgör en förutsättning för att hustrun
skall få i konkursen göra gällande stadgade inskränkningar i hennes ansvar för
gälden. Sin förnämsta betydelse har boskillnaden utan tvivel för makarnas framtida
förhållanden, i det hustrun får uteslutande rätt till den egendom, som framdeles tillfaller
henne, och, på sätt nyss nämnts, är fri från att med sådan egendom svara för den
äldre gälden.

Vid en överblick av den nu gällande lagstiftningen i förevarande ämne faller det
genast i ögonen, i huru hög grad densamma saknar enhet och konsekvens. Anledningen
därtill är tydlig. Lagstiftningen har förut vilat på principen om egendomsgemenskap
utom beträffande ärvd eller förut förvärvad fast egendom samt all egendomens
sammanförande under mannens förvaltning. Så länge denna princip så gott
som undantagslöst gällde, voro reglerna enkla nog. Då man sedermera vid olika tillfällen
och med olika medel sökt bättre betrygga hustruns ställning utan att dock
helt skifta system, har det icke kunnat ske på annat sätt, än att man i särskilda hänseenden
frångått den principiella ståndpunkten. I följd härav rymmas inom den nuvarande
lagstiftningen helt olika och mot varandra stridande grundsatser. Denna
brist på enhet och följdriktighet i lagstiftningen gör den i hög grad invecklad ooh
svårtillämplig. Och den förestående översikten visar, att man ingalunda lyckats

172 Inledning.

vinna vad man med ändringarna åsyftat, nämligen att bereda hustrun tillbörlig självständighet
och trygghet. Det hittills vunna resultatet inbjuder således icke till ett
-ytterligare fortgående på denna väg. Det synes nödvändigt att söka företaga en
genomgripande omgestaltning av lagstiftningen på förevarande område.

Egendoms- ^Tär tankarna här i landet först inriktades på att söka bereda den gifta kvinnan

Skillnad mera trygghet i ekonomiskt hänseende, såg man ofta medlet härför i fullständig
mellan ^

makarna. egendomsskillnad mellan makarna.1 Äktenskapet skulle icke medföra någon ändring

i makarnas förmögenhetsförhållanden. Yar och en av makarna skulle vara ägare
av vad han vid äktenskapets ingående hade eller sedermera förvärvade, själv förvalta
sin egendom och svara allenast för de skulder lian själv gjort eller gjorde. Någon
uppdelning av egendomen vid äktenskapets upplösning skulle ej komma i fråga. På
denna princip är den i senare delen av 1800-talet genomförda reformen av den engelska
lagstiftningen byggd. En sådan ordning tillgodoser i fullt mått anspråket, att hustrun
må kunna fritt råda över sin egendom. Men den lämnar helt och hållet åsido den viktiga
grundsatsen, att mellan makar bör förefinnas en viss gemensamhet även i det
ekonomiska. Det kan med en sådan ordning lätt hända, att makarna betrakta var och
eu sin egendom såsom i första rummet avsedd att tillgodose hans behov och sålunda
förbise sin förpliktelse att med egendomen tjäna familjens intresse. Därtill kommer,
att systemet i själva verket ofta skulle bliva vida ofördelaktigare för hustrun
än det nuvarande. I en mängd äktenskap, kanske de flesta, är det ju så, att
mannen är den ende av makarna, som driver förvärvsverksamhet, och att
hustrun icke har någon avsevärd förmögenhet eller arbetsförtjänst, vadan den egendom,
som kan finnas, är i mannens hand. I sådana äktenskap skulle den nu omförmälda
ordningen icke giva hustrun under äktenskapets bestånd någon förbättrad ställning
men beröva henne rätten att vid äktenskapets upplösning bekomma hälften av
den egendom, som då kan finnas, och därmed även att få någon del av de besparingar,
som kunna hava uppkommit och vilka ofta i större eller mindre omfång härledas
från hennes omtanke och duglighet i ledningen av den inre hushållningen.
Genom att giva makarna arvsrätt efter varandra skulle väl de ogynnsamma följderna
av den ifrågakomna ordningen i någon mån förebyggas. Men en regel om
arvsrätt skulle dock icke kunna till fullo ersätta gemensamhetsprincipen. Särskilt
bör bemärkas, att hänsynen till bägge makarnas intressen med avseende å egendo -

1 Se t. ex. L. J. Hiertas förslag vid riksdagen 1871, motion i A. K. nr 123.

Inledning.

173

men icke skulle kunna göras gällande under äktenskapets bestånd, såsom t. ex.
under den nuvarande ordningen sker genom boskillnad, samt att, om ej makarna
hava lika mycken egendom, arvsrätten icke kan vid delningen giva uttryck för
den lika berättigade ställning för vardera maken, som följer av gemensamhetsprincipen.
Upplöses äktenskapet annorledes än genom döden, skulle varje möjlighet
till en utjämning vara utesluten.

Om man med hänsyn till det nu anförda vill söka finna ett system, som tillbörligt Egendoms
iakttager gemensamhetsprincipen men bryter mannens förvaltningsmäkt, ligger det ^mcTsainnära
till hands att bibehålla den materiella egendomsgemenskapen men lämna förvalt- Jöyxa^n^dningen
av egendomen åt bägge makarna gemensamt. Ett förslag av sådant innehåll
har tidigare framställts på andra nordiska juristmötet.1 Och det framhålles, att
en sådan ordning bör vara konsekvensen av ett strängt genomförande av grundsatserna
om egendomsgemenskap och likställighet mellan man och hustru. Avgörande
skäl synas dock tala mot att bygga lagstiftningen på sådan grund.

Därest bägge makarna gemensamt förvärva egendom, bör därav naturligen följa,
att bägge ha del i förvaltningen. Men däremot synes det icke billigt att, när ena
maken utan den andres medverkan förvärvar egendom, han skall vara pliktig att
med den andre dela förvaltningsrätten över egendomen. En sådan regel skulle otvivelaktigt
kännas såsom ett alltför starkt intrång i vardera makens självständighet
och handlingsfrihet. Det överensstämmer ock bäst med den allmänna ekonomiska
ordningen, att den, som förvärvat egendomen, även får förvalta densamma. Detta
gäller framför allt om egendom, som ena maken förvärvar genom sitt arbete, vare
sig det är fråga om ren arbetslön eller inkomst av självständig ekonomisk verksamhet.
Vad särskilt angår hustrun, som för icke länge sedan fått rätt att själv
råda över vad hon genom sitt arbete förvärvar, kan det betvivlas, att hon skulle
ha något att vinna av en ordning, varigenom hon måste uppgiva denna rätt, mot
det att hon med mannen finge taga del i förvaltningen av bägge makarnas egendom.

En samförvaltning sådan som den ifrågasatta skulle i allt fall möta så stora praktiska
svårigheter, att den säkerligen icke skulle kunna genomföras.'' Man kunde tänka
sig eu sådan samförvaltning under två olika former. Antingen skulle, såsom vid vanlig
samäganderätt, en förvaltningsåtgärd icke kunna vidtagas annat än av bägge ma 1

Se Förhandlingar vid andra nordiska jnristmötet i Stockholm 1875, sid. 83 och Bilaga 2, E. Y.

Nordling, Om makars egendomsrätt.

174

Inledning.

kärna gemensamt, eller ock skulle, enligt vad som gäller i fråga om handelsbolag, vardera
maken äga befogenhet att vidtaga sådana åtgärder. Bägge utvägarna torde vara
lika litet antagliga. Vanlig samäganderätt består i regeln endast beträffande viss noga
begränsad egendom och för kortare tid. Här åter skulle det vara fråga om all makarnas
egendom under hela den tid äktenskapet består. Om gift person icke hade befogenhet
att ingå några som helst rättshandlingar av ekonomisk innebörd utan att
han hade sin make med sig, skulle, med den utveckling det ekonomiska livet numera
tagit, allt för besvärliga hinder för den ekonomiska samfärdseln uppkomma.
Att åvägabringa den för besluts fattande nödiga enigheten skulle icke heller alltid
vara så lätt. Men av sådan anledning skulle i många fall nödiga eller nyttiga åtgärder
helt förhindras. Lagen om samäganderätt hänvisar delägarna för fall av meningsskiljaktighet
att utverka antingen förordnande för god man att taga egendomen
om händer eller beslut om egendomens försäljning å auktion. Intetdera medlet kan
lämpligen användas i förevarande fall. Nödvändigt vore nog, att vardera maken
skulle kunna när som helst och utan särskild anledning påkalla gemensamhetens
upplösning och egendomens delning. Detta vore dock helt stridande mot utgångspunkten
och i övrigt ingalunda tillfredsställande. Om åter förhållandet ordnades efter
mönstret av handelsbolag och således en var av makarna erhölle befogenhet att
företräda det gemensamma, skulle väl ej finnas samma band på makarnas verksamhet
som enligt det förra alternativet. Tillfredsställande bleve dock helt visst
icke heller ett sådant system. Den enes anordningar skulle ständigt kunna korsas
av den andres, och det är att befara att härav skulle uppstå de besynnerligaste
konflikter både emellan makarna inbördes och gent emot tredje man.
Den självständighet, som tillkomme vardera maken, skulle i alla händelser fullständigt
rubba tryggheten och säkerheten. Den ena maken hade ständigt att befara att
genom okloka åtgärder av den andre förlust åsamkades boet. Hela egendomen måste
ock komma att ansvara för varderas skulder. En sådan anordning skulle vara att
utsätta bägge makarna för alla de vådor, som nu för hustrun följa av mannens förvaltningsrätt.
Att reglerna i fråga om handelsbolag icke kunna passa på förevarande
fall är icke heller underligt, då förhållandena äro så olika. Ett handelsbolag bildas
för bedrivande av en viss ekonomisk verksamhet, och förutsättningen är att bolagsmännen
hava de egenskaper, av varandra åtnjuta det förtroende, som erfordras för
att de skola kunna var för sig intaga den ställning i avseende å verksamhetens bedri -

Inledning.

175

vande lagen ger dem. ÄJktenskapet är icke till för bedrivande av ekonomisk verksamhet,
det ingås och bör ingås med hänsyn till helt andra omständigheter än huruvida eu
var av makarna kan beräknas äga nödiga egenskaper för att självständigt ingripa i förvaltningen
av den egendom den andre må hava eller förvärva. I fråga om handelsbolag
liksom beträffande vanlig samäganderätt gäller det, att det huvudsakliga botemedlet
mot bristande överensstämmelse mellan bolagsmännen är bolagets upplösning.
Om makarnas ekonomiska förhållanden ordnades efter mönstret av handelsbolaget,
skulle det helt säkert, lika väl som därest man toge sam ägan der ätten till mönster,
bliva nödvändigt giva vardera maken rätt att när som helst bryta gemenskapen; men
en sådan utväg är tydligen även under nu ifrågavarande förutsättning synnerligen
olämplig.

Till undvikande av de olägenheter, som skulle följa av vardera av de bägge formerna
för en samförvaltning, har man ifrågasatt en kombination av bägge. I fråga
om mera viktiga åtgärder skulle erfordras bägge makarnas medverkan, i andra fall
skulle en var av dem kunna självständigt handla med bindande verkan för det gemensamma.
Det torde dock möta nästan oöverstigliga svårigheter att med lagbestämmelser,
som kunde gälla för alla fall, uppdraga gränslinjerna mellan de områden,
inom vilka makarna skulle äga handla var och eu för sig, och dem, där det skulle
fordras samverkan av bägge makarna. Det skulle i varje fall bliva en högst invecklad
och svårtillämplig lagstiftning. Och ändock skulle helt visst icke kunna åstadkommas
en ordning, som icke i större eller mindre mån lede av de med vardera formen
av samförvaltning följande olägenheterna.

Ett uppslag till en ordning, som synes vara ägnad att tillgodose både gemensamhetsprincipen
och bägge makarnas tillbörliga anspråk på självständighet jämväl i det
ekonomiska, hade antytts redan vid det första nordiska juristmötet.1 Den tanke,
som därvid framkom, preciserades närmare vid det påföljande mötet under diskussionen
om nyssnämnda förslag1 2 och har sedermera vidare utvecklats i en vid lagberedningens
betänkande av 1886 fogad reservaton av presidenten K. J. Berg.
Huvudgrunderna i det sålunda förordade systemet är o: att värdera maken skall
under äktenskapet själv råda över den egendom han vid dess ingående har eller

1 Se Forhandlingerne paa det farste nordiske Jurist made i Kjnbenhavn 1872, anförande av professor
Goos, sid. 163.

2 Se Förhandlingar vid andra nordiska juristmötet i Stockholm 1875, anföranden av professor Goos,
sid. 108, och professor Deuntzer, sid. 122.

Särförvaltning
och lika
delning.
Förslag vid
nordiska
juristmöten
och i Bergs
reservation
vid lagberedningens
betänkande

1886.

176

Inledning.

sedermera bekommer; att en var av makarna med den egendom, varöver han råder,
svarar för den av honom gjorda gälden, men att i regel den egendom, varöver den
ene råder, ej svarar för den andres gäld; samt att vid äktenskapets upplösning den
behållning, som återstår efter det skulderna blivit betalta, delas lika mellan makarna
eller deras rättsinnehavare.

Beredningen Detta förslag innefattar i fråga om egendomens förvaltning en betydande ändansluter
sig

till grund- ring i gällande rätt men kan dock sägas vara en utveckling av vissa i denna rätt
tanken i

detta för- redan upptagna principer. Det bygger nämligen på den gällande regeln att huststag''
run äger råda över sin arbetsförtjänst och den enskilda egendom, beträffande vilken
sådan rätt förbehållits henne genom äktenskapsförord eller vid gåva eller testamente.
Men det utvidgar hustruns förvaltningsrätt, så att den kommer att utan
särskilt förbehåll omfatta all egendom, som genom hustrun inkommer i boet, och det
vare sig den är av enskild eller kommunikabtel natur. Mannens på hans målsmanskap
stödda rätt att förvalta boet i dess helhet brytes fullständigt; makarna få alldeles
samma rättsliga ställning, var med hänsyn till den egendom, som genom honom
inkommer i boet. Förslaget tillfredsställer således i dessa delar de anspråk på självständighet
för vardera maken och likställighet dem emellan, som skäligen kunna
uppställas. Då den egendom, varöver vardera maken råder, i regel endast skall
svara för hans gäld, vinnes så till vida trj-gghet mot den av det nuvarande systemet
följande möjligheten för mannen att ödelägga hela boet, att hustrun bör kunna
mot sådan ödeläggelse skydda den egendom hon infört. Hänsynen till gemenskap
mellan makarna jämväl i ekonomiskt avseende blir ock fullt beaktad. Under äktenskapet
böra naturligen makarna, var med den egendom varöver han råder, deltaga
i utgifterna för familjen. Och genom att vid äktenskapets upplösning all egendomen
delas lika mellan makarna eller deras rättsinnehavare bevaras de viktigaste av de
fördelar, som den nuvarande egendomsgemenskapen, enligt vad förut framhållits,
medför. Det kan ej, såsom vid fullständig egendomsskillnad, inträffa att den ena
maken går fullstädigt tomhänt ur ett väl försett bo. Och särskilt kan hustrun på
detta sätt få andel i de besparingar, vilka ofta i större eller mindre mån möjliggjorts
genom hennes verksamhet i hemmet. Grundsatsen om egendomens lika delning
vid äktenskapets upplösning bör ock kunna verka tillbaka till tiden under
äktenskapets bestånd, så att vardera maken såsom enligt gällande rätt kan hava
anspråk att den andre icke missbrukar sin rätt att råda över den gemensamma

Inledning. 177*

egendom lian förvaltar och förty, om sådant missbruk förekommer, erhålla boskillnad
samt vid delningen rätt till vederlag.

Beredningen finner de sålunda angivna principerna väl ägnade att läggas till grund
för den nya lagstiftningen. Varder egendomsförhållandet sålunda ordnat, bliva
bägge makarnas självständighet och likställighet i avseende å den egendom de var
för sig införa betryggade men på samma gång de gemensamma intressena behörigen
tillgodosedda.

Juridiskt kan en ordning på de nämnda grunderna konstrueras på olika sätt. Berg Närmare rehar
valt konstruktionen: egendomsgemenskap med särförvaltning. Då han icke vill för°Berga
bibehålla det nu beträffande viss fast egendom stadgade undantag från regeln om förslag.
egendomsgemenskap, skall enligt hans förslag all egendom, som ej på grund av äktenskapsförord
eller genom stadgande vid gåva eller testamente förbehållits såsom ena
makens enskilda, anses såsom bägge makarnas samfällda tillhörighet, däri makarna
äga giftorätt till hälften vardera. Från gällande lag har emellertid upptagits bestämmelsen,
att makarna kunna genom äktenskapsförord överenskomma om annan
grund för andelsrätten. En var av makarna skall under sin förvaltning behålla och
själv råda över all vare sig enskild eller till samfällda boet hörande egendom, som han
vid äktenskapets ingående äger eller sedermera antingen på grund av arv, gåva eller
testamente eller ock genom eget arbete kan förvärva, ävensom vad såsom avkomst av
sådan egendom eller genom densammas försäljning eller utbyte kan inflyta. Om makarna
under äktenskapet kunna gemensamt förvärva något, tillkommer mannen rättighet
att råda däröver. Med makes rätt att råda över egendom följer rätt för honom att
tala och svara beträffande egendomen. I vardera makens rätt att fritt förfoga över den
gemensamma egendom, varöver han råder, skall dock gälla den inskränkning, att han
icke utan den andres samtycke må avyttra eller med inteckning för gäld belasta sådan
egendom. För att icke vardera makens rätt att råda över den egendom hän inför skall
bliva illusorisk, måste i fråga om ansvar för gäld huvudregeln vara, att var och en av
makarna skall med sin enskilda egendom och den samfällda, varöver han råder, ansvara
för den gäld han gör men icke för den andres gäld. I avseende å denna regel föreslås
dock flera modifikationer, därvid i viss män olika regler skola gälla beträffande förhållandet
mellan makarna och förhållandet till borgenären. Till betalning av gäld, som
gjorts före äktenskapet, skall, så vitt angår förhållandet emellan makarna, användas i
första rummet vad gäldenären förut ägde, därnäst vad han under äktenskapet såsom
23—n loss

178

Inledning.

enskild egendom förvärvat ock sist hans giftorätt i övrig egendom. Då sålunda
gäldenärens giftorätt i all den gemensamma egendomen subsidiurt häftar för ifrågavarande
art gäld men giftorätten ej kan till beloppet bestämmas eller utbrytas förr
än boet delas, skall, så länge boet är odelat, andra maken vara borgenären ansvarig
för gälden, dock ej med enskild egendom eller i vidsträcktare mån än tillgång saknas
hos gäldenären. För böter och skadestånd, som under äktenskapet för brott ådömes
ena maken, skall makarna emellan gälla, att betalning skall utgå av den dömdes
enskilda egendom och, i den män den ej förslår, av hans giftorätt i boet. Av samma
skäl som beträffande den före äktenskapet tillkomna gälden skall emellertid i förhållande
till borgenären andra maken för brottsgälden ha samma ansvarighet som för
gäld av nyss nämnd beskaffenhet. I fråga slutligen om makarnas gemensamma gäld,
d. v. s. under äktenskapet tillkommen gäld, för vilken bägge makarna åtagit sig betalningsansvar
eller som för det gemensamma boets räkning blivit av ena maken gjord
med den andres vetskap och samtycke, skall makarna emellan gälla, att den i första
rummet skall betalas med samfälld egendom, efter som sådan av vardera maken innelmves,
att, om den samfällda egendomen ej förslår, bristen skall fyllas med bägge
makarnas enskilda egendom efter varderas giftorätt i samfällda boet, och att, om
hos endera ej finnes enskild egendom till full betalning av hans andel, den andre
skall betala vad som återstår med sin egendom, så långt den räcker. I förhållande
till borgenärer skola makarna en för bägge och bägge för en ansvara för den gemensamma
gälden med all den egendom, varöver de var för sig råda. En följd av att vardera
maken råder över sitt särskilda förmögenhetsområde blir, att konkurs icke såsom
nu omfattar bägge makarnas egendom. Vardera maken skall för sig sättas i konkurs,
men på grund av reglerna om gäldsansvaret skall i vissa fall den enes försättande
i konkurs medföra skyldighet jämväl för den andre att avträda sina tillgångar.
Slutligen må anmärkas, att det skall stå makarna öppet att genom avtal
före eller under äktenskapet ordna egendomsförvaltningen efter huvudsakligen samma
grunder som nu gälla. Hustrun skall nämligen kunna till mannens förvaltning
överlåta egendom, varöver hon eljest ägt råda. Beträffande sådan »egendom skola i
huvudsak samma regler gälla som angående annan egendom, varöver mannen råder.
Den svarar således även’ för hans gäld; dock att, om hustruns enskilda egendom ställts
under mannens förvaltning, sådan egendom icke kan användas till betalning av gäld,
som han ensam gjort.

Inledning.

17!)

Emot denna ordning kunna vissa anmärkningar göras. Vid utformningen av Anmärkreglerna
om ansvarigheten för annan gäld än hushållsgäld har gemensamhetsrprincipen iJe/v/g förfått
ett inflytande, som synes medföra väl stort intrång i vardera m åkens rätt till den datj.
egendom, varöver han råder. Med denna rätt står icke väl tillsammans, att ena
maken skall i förhållande till borgenärerna med sitt förvaltningsgods av gemensam
natur svara för den gäld, den andre vid äktenskapets ingående hade eller sedermera
genom brottslig gärning ådragit sig. I följd härav kan den enes förvaltningsgods
komma att i betydande omfattning tagas i anspråk för gäldande av skuld, som endast
vidkommer den andre. Detta är måhända, såsom ock förslagsställaren framhåller,
en nödvändig konsekvens därav, att egendomen betraktas såsom bägge makarnas
gemensamma. Men fråga är, huruvida icke denna konstruktion bör leda
till, att den ena maken skall med sitt giftorättsgods svara jämväl för annan av
den andre ensam gjord gäld. Ytterst bör ju gäldenärens andel i samfälld egendom
svara för all av honom gjord gäld. Anses all egendom såsom gemensam, blir det
därför svårt att försvara en regel, enligt vilken den enes förvaltningsgods i allmänhet
är skyddat mot att tillgripas för betalning av den andres gäld. Meningen
synes vara att bibehålla den nu gällande grundsatsen, att makarna icke skola äga
med varandra sluta vanliga förmögenhetsrättsliga avtal. Därest vardera maken får
sin förmögenhetskomplex att självständigt förvalta, kan det emellertid otvivelaktigt
ofta bliva önskligt att makarna träffa sådana avtal; och då vardera maken
fritt förfogar över sitt förvaltningsgods, borde hinder däremot icke möta. Emellertid
är att märka att, ehuru sådana avtal skulle få samma utseende som dylika avtal
mellan främmande personer, innebörden bleve en helt annan, enär bägge kontrahenterna
skulle anses såsom gemensamt ägare av den egendom, som utgjorde föremålet
för avtalet. Det är antagligen denna makarnas gemensamma rätt till egendomen
i boet, som föranlett Berg att utesluta avtalsrätten. Anmärkningarna visa hän på
att den rättsliga konstruktionen icke är tillfredsställande. Om vardera maken skall
äga självständigt råda över den del av egendomen, som han för med sig, och hans
förvaltningsgods i huvudsak ansvara endast för hans egen gäld samt makarna därjämite
skola äga att med varandra avtala om den egendom, varöver de var för sig
råda, på samma sätt som med tredje man, är det knappast riktigt att betrakta bägge
makarna såsom gemensamt ägare av vad i boet finnes. Egendomsgemenskapen visar
sig endast dels i en viss rätt för den andra maken att ingripa mot obehörig för -

Beredningens
förslag.

180 Inledning.

vältning, dels i fråga om delningen, men dessa rättsföljder kunna vinnas utan att
en sådan konstruktion tillgripes.

På grund av vad som nu anmärkts har beredningen, då den accepterat grundtanken
i Bergs förslag, likväl givit förhållandet en annan rättslig konstruktion. Enligt beredningens
förslag skall var och en av makarna bibehålla rätten till den egendom
han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar. Vardera maken är fortfarande
ensam ägare, panthavare, fordringsägare o. s. v. i samma omfattning som
om han icke vore gift. Och en var förvaltar sin egendom, varmed följer, att han talar
och svarar för samma egendom. Mannens målsmanskap är sålunda fullständigt upphävt,
jämväl vad angår förmögenhetsförhållandena. Men gemensamhetssynpunkten
har ock vunnit beaktande. En var av makarna skall i den andres egendom, så vida
icke den förbehållits denne såsom enskild, erhålla en särskild rätt av familjerättslig
natur. Denna rätt, för vilken upptagits det gamla namnet giftorätt men som till innehållet
ej sammanfaller med vad enligt äldre lag förstås därmed, har sin främsta
betydelse däruti, att egendomen vid äktenskapets upplösning skall delas lika mellan
makarna. Men den visar sig även under äktenskapets bestånd. Make skall till vissa
dispositioner beträffande den honom tillhöriga egendom, som utgör föremål för giftorätten,
i förslaget kallat hans giftorättsgods, ha andra makens samtycke och är dessutom
skyldig att i allmänhet så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas,
andra maken till förfång. Brytes häremot i avsevärd mån, skall andra maken äga
påkalla egendomens uppdelning mellan makarna efter samma grunder som vid äktenskapets
upplösning (boskillnad), och vardera maken äger vid bodelning, som vare sig
på sådan grund eller såsom följd av äktenskapets upplösning verkställes, rätt till vederlag
för förlust, som genom den andres förfarande tillskyndats maken. Konstrueras
förhållandet sålunda, är intet hinder att bestämma gäldsansvaret så, att en var
av makarna med sin egendom svarar för den gäld han före eller under äktenskapet
ådragit sig men ej för den gäld den andre gjort, allenast med det undantag
att makarna gemensamt ansvara för gäld, som de bägge åtagit sig eller som endera
gjort för familjens gemensamma behov. En följd av makarnas allmänna
ställning blir, att de kunna med varandra sluta förmögenhetsrättsliga avtal alldeles
som två för varandra främmande personer och med samma rättsliga verkningar.
Att denna avtalsfrihet måste i någon mån begränsas inverkar icke på regelns

Inledning.

1*1

allmängiltighet. Till de för familjens underhåll erforderliga utgifterna böra makarna
bidraga, var efter sin förmåga.

Den nu angivna ordningen ger en var av makarna hans fulla rätt med avseende Fråga sär ,

i>Kil C OTH

å (len egendom han har eller kan förvärva. Det kan emellertid anmärkas alt, da i ett betryggande
flertal äktenskap mannen är den ende, som driver förvärvsverksamhet, och hustrun ställning.
saknar egna medel, hustrun faktiskt även under den föreslagna ordningen ofta kommer
att, så länge äktenskapet består, i ekonomiskt hänseende vara helt beroende av
mannen. Och detta är så myckt oriktigare, som hustruns verksamhet i hemmet, även
om den icke medför direkt inkomst, dock är av högsta vikt för makarnas ekonomi.

Denna anmärkning förtjänar otvivelaktigt beaktande. I den allmänna diskussionen
ha ock förekommit åtskilliga förslag till förbättrande härutinnan av hustruns
ställning.

Ett sådant förslag innefattar, att det genom lag skulle åläggas mannen att till
hustrun lämna en viss mindre del av sina inkomster, exempelvis fem eller tio procent
därav. Med rätta har man icke minst från kvinnohåll häremot invänt, att en sådan
regel skulle uppfattas, som om hustrun erhölle ett slags lön av mannen, och att härigenom
hustruns ställning skulle sänkas i stället för att höjas. Det kunde inträffa,
att hennes ställning bleve uppfattad såsom likställd med den en avlönad husföreståndarinna
eller tjänarinna har.

Man har då i stället velat stadga, att all inkomst, som under äktenskapet förvärvas,
skall tillfalla båda makarna med hälften var, oavsett av vilkens arbete eller kapital
inkomsten fallit. Detta synes emellertid vara att driva gemensamhetsprincipen
alldeles för långt. Det vore ännu obilligare, än om bägge makarna tillerkändes förvaltningsrätten
över all egendomen. Det har för hustruns del mot den nuvarande ordningen
anmärkts, att det strider mot rättvisa och billighet, att mannen skall få övertaga
och förvalta den egendom hustrun har eller förvärvar. Men detsamma måste
gälla om en ordning, enligt vilken en liknande regel skulle gälla för bägge makarna,
låt vara blott beträffande hälften av vars och ens inkomst. Särskilt stötande skulle
det vara i fråga om den del av inkomsten, som utgör arbetsförtjänst, vartill, isåsom
förut erinrats, är att hänföra icke blott arbetslön utan även en stor del av den inkomst,
som följer av affärsrörelse. Ur allmän ekonomisk synpunkt vore det helt visst icke
heller tillfredsställande, om inkomsten icke skulle tillfalla den make, genom vars omtanke
och arbete den uppstått.

182 Inledning.

Yad man genom de nämnda förslagen främst velat vinna torde vara dels att
tillgodose hustruns intresse att med egna medel kunna bestrida utgifter för sina
personliga behov, dels att bereda henne möjlighet att å de områden, där hon speciellt
är verksam för familjens gemensamma intressen, kunna handla med den
självständighet, som ytterst beror på förfoganderätten över de härför nödiga penningmedlen.
Båda dessa önskemål äro enligt beredningens mening berättigade,
men de kunna och böra tillgodoses genom stadganden, som ge en mindre mekanisk
och mera tillfredsställande lösning än de ifrågasatta. I de fall, då hustrun
har egna inkomster av den storlek, att hon kan bestrida de här nämnda utgifterna med
vad hon enligt underhållsregeln har att tillsläppa för den gemensamma hushållningen,
bör hon naturligtvis göra detta. För sådana fall erfordras ej någon särskild
regel. Detta inträffar emellertid mera sällan. Det vanliga är, att mannen driver
yttre förvärv, medan hustrun ägnar sin verksamhet åt hemmet. Har hustrun ej
avsevärd egen förmögenhet, bliva då makarnas ekonomiska ställning och därav beroende
bidragsplikt sådana, att mannen har att helt eller till större delen tillsläppa
medel till sagda utgifter. För dessa, det stora flertalet fall, bör hustrun berättigas
att till de utgifter för familjen hon enligt sed har att ombesörja och till utgifterna
för sina särskilda behov av mannen bekomma ett i förhållande till makarnas villkor
skäligt belopp, som hon skall äga att för avsett ändamål disponera. Därigenom
tillgodoses hustruns berättigade anspråk på självständighet i den verksamhet, som
företrädesvis bör vara hennes, utan att hennes ställning i någon mån nedsättes eller
obehörigt intrång sker i mannens rätt att själv sköta sin ekonomi.

Som det naturligtvis är lika önskvärt och billigt att bereda en motsvarande självständighet
åt mannen i de visserligen'' sällsynta fall, då det är hustrun, som har de
övervägande inkomsterna och i följd därav den större bidragsplikten, bör regeln
vara ömsesidig.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att, när det endast eller huvudsakligen
är mannen, som har inkomst, samt denna inkomst överstiger makarnas utgifter och
således besparing uppstår, besparingen enligt huvudregeln helt och hållet eller till
större delen tillfaller mannen. En sådan besparing är emellertid ofta i mer eller
mindre män att tillskriva det sätt, varpå hustrun förestår den inre hushållningen.
Det skulle i sådant fall vara billigt, att hustrun redan under äktenskapets bestånd
utfinge motsvarande del av den uppkomna besparingen. Av skäl, som längre fram

Inledning.

skola angivas, har det emellertid icke funnits möjligt påbjuda en dylik reglering,
men väl har, till underlättande av en frivillig uppgörelse mellan makar i förevarande
hänseende, medgivits, att en överföring av besparingar, vilken hålles inom vissa
gränser, icke skall behandlas såsom en gåva utan må äga rum med iakttagande av
mindre stränga former.

Det har någon gång ifrågasatts, att lagen icke skulle stadga en viss förmögen- Äktenskapshetsordning
såsom den principala utan upptaga flera olika system och föreskriva
makarna att före äktenskapets ingående genom avtal välja ett av dem. En sådan ordning,
enligt vilken äktenskapsförord bleve obligatoriskt vid varje äktenskap och som
förty skulle medföra en alldeles icke önsklig ökning av formaliteterna vid äktenskapets
ingående, vore dock icke lämplig. Den skulle förutsätta, att nupturienterna besitta en
ej obetydlig insikt i lagens stadganden tillika med en å erfarenhet grundad förmåga
att bedöma livsförhållandena. Dylik insikt och förmåga finnes emellertid helt
visst icke hos det stora flertalet. Det kan därför ingalunda antagas, att det viktiga
valet i allmänhet komme att ske med tillbörligt beaktande av vad det innebure.
Och många tillfällen skulle givas, då den mindre samvetsgranne kunde förmå
sin medkontrahent till ett för denne ofördelaktigt bestämmande. Det kan därför
befaras, att regeln ofta skulle gorå skada i stället för gagn.

Det torde för övrigt ej vara nödvändigt att i lagen uppställa flera olika egendomssystem.
Likasom för närvarande böra makar kunna genom äktenskapsförord förbehålla
sig egendom såsom enskild, vilket enligt det nya systemet kommer att innebära,
att sådan egendom ej är underkastad de inskränkningar, som skola gälla i fråga
om rätten att råda över giftorättsgodset, och att egendomen ej skall ingå i delning
mellan makarna eller mellan ena maken och den andres rättsinnehavare. Sådant avtal
bör kunna träffas jämväl under äktenskapets bestånd, likasom egendom, som sålunda
eller i följd av boskillnad eller hemskillnad är ena makens enskilda, bör kunna genom
förord göras till giftorättsgods. Få reglerna om äktenskapsförord sådant innehåll,
kunna makarna helt utesluta giftorätt i varandras egendom; de kunna ock begränsa
giftorätten till större eller mindre del av egendomen, allt efter som de önska. Därmed
vinna makarna all den frihet att ordna sina egendomsförhållanden, som kan vara påkallad.
Att efter utländskt mönster uppställa flera olika system, som skulle vara för vår
uppfattning och våra vanor alldeles främmande, kan ej vara att förorda. Däremot skulle
kunna ifrågasättas att till tjänst för dem, som önska bibehålla det huvudsakliga av

Hustruns

medborger skap.

Inledning.

den nu gällande ordningen, upptaga ett system, som innefattade rätt för mannen
att förvalta jämväl hustruns egendom. Detta har dock synts överflödigt, då hustrun
på grund av makarnas avtalsfrihet är oförhindrad att ställa sin egendom i dess helhet
eller delvis under mannens förvaltning. Denna förvaltning får visserligen ej samma
karaktär, som mannens förvaltning nu har, den blir ett vanligt sysslomannauppdrag;
men det synes ock vara det bästa. Med hänsyn till det förhållande, vari makarna
»tå till varandra, erfordras dock, att de allmänna reglerna om sysslomannauppdrag
för ifrågavarande fall något modifieras.

Da med förevarande förslag endast avsetts att ordna makars privaträttsliga förhållanden,
har den av kvinnoorganisationerna väckta frågan om ändring i reglerna angående
hustruns medborgarrätt icke av beredningen upptagits till behandling.

185

Förslag till giftermålsbalk.

1 KAP.

Om trolovning.

Detta kapitel är överensstämmande med motsvarande kapitel i lagen om äktenskaps
ingående ock upplösning med den skiljaktighet, att i 3 §, som genom lag den 14 juni
1017 fått ändrad lydelse, samt i vissa andra paragrafer företagits mindre redaktionsjämkningar
och att i en ny paragraf (6) införts med en mindre jämkning stadgandet
i 8 § 2 av lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

I detta kapitel hava med vissa smärre jämkningar upptagits bestämmelserna i motsvarande
kapitel av lagen om äktenskaps ingående och upplösning, sådant detta
lyder, efter det genom lag den 14 juni 1917 tillagts en ny paragraf (12).

Beträffande 2 § har en ändring funnits erforderlig. Enligt denna paragraf
skall i allmänhet den, som är under 21 år och ej förut varit gift, ej äga ingå äktenskap
utan bägge föräldrarnas samtycke. Denna regel skall dock ej gälla undantagslöst. I
vissa fall är samtycke av den ene tillfyllest. Detta skulle enligt lagberedningens förslag
till avfattning av första punkten i andra stycket gälla bland annat, när den andre av
föräldrarna var utan del i vårdnaden. Av lagrådet anmärktes emellertid, att vårdnadsbegreppet
icke vore vare sig i gällande positiv rätt eller i förslaget närmare bestämt
och att därför svårigheter kunde uppstå vid tillämpningen av regeln. Med
anledning därav blev vid den slutliga avfattningen av lagen ur nämnda punkt uteslutet
24—171068

186

Giftermålsbalk, 2—4 kap.

vad där förekom i omförmälda hänseende och i stället i ett nytt tredje stycke upptagna
regler av motsvarande innehåll, dels för de fall att föräldrarna vunnit hemskillnad eller
äktenskapet vore upplöst, då enligt lagen vårdnaden skulle efter domstols bestämmande
tillkomma den ene av föräldrarna, dels ock i fråga om barn utom äktenskap, vilka
utan uttryckligt stadgande ansågos stå under vårdnad av modern.

Nu hava i fråga om barn utom äktenskap fullständiga regler om vårdnaden givits i
lagen den 14 juni 1917, och i det förslag till lag om barn i äktenskap, som beredningen
i detta sammanhang avgiver, är frågan om vårdnaden beträffande sådana barn
likaledes fullständigt ordnad. Vid sådant förhållande bör den ursprungligen föreslagna
generella bestämmelsen, som avsåg alla de fall, då den ene av föräldrarna är
utan del i vårdnaden, åter upptagas. När enligt de särskilda bestämmelserna angående
vårdnaden om barn denna tillkommer allenast den ene av föräldrarna, kommer således
giftomannaskapet att utövas endast av honom. Äro bägge uteslutna från vårdnaden,
komma bestämmelserna i andra punkten av omförmälda stycke i tillämpning. Anmärkas.
må, att enligt vårdnadsreglerna föräldrarna icke, såsom i beredningens motivering
till förevarande paragraf förutsattes, förlora vårdnaden, därigenom att barn enligt
lagen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn skiljes
från hemmet och för vård och uppfostran överlämnas åt annan. En dylik åtgärd
medför således ej heller förlust av giftomannaskapet.

3 KAP.

Om lysning.

och

4 KAP.

Om vigsel.

Dessa kapitel äro, bortsett från smärre redaktionella jämkningar, alldeles överensstämmande
med motsvarande kapitel i lagen om äktenskaps ingående och
upplösning, 4 kap. efter den lydelse det har, sedan 5 § ändrats genom lag den 14
juni 1917.

Giftermålsbalk, 5 kap. 1 §.

187

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

De rent personliga rättigheterna och plikterna makarna emellan kunna ej ingående
regleras av lagstiftningen. Grundade på äktenskapet i dess egenskap av en makarnas
hela liv omfattande gemenskap, äro de huvudsakligen av etisk natur och i
hög grad beroende av skiftande individuella omständigheter. Det har dock ansetts
lämpligt att i nära anslutning till lagkommitténs år 1815 avgivna förslag till
giftermålsbalk inleda lagens bestämmelser i fråga om äktenskapets rättsverkningar
med en erinran om makarna® allmänna skyldigheter mot varandra och mot familjen.

I detta hänseende har främst erinrats om makarnas av äktenskapet följande förpliktelse
att under livets alla förhållanden stå trofast vid varandras sida, stödjande
och hjälpande varandra, var efter måttet av sin förmåga. Förslaget söker betrygga
vardera makens självständighet, deras inbördes likställighet. Men om den verksamhet
de böra utöva för familjens väl skall krönas med framgång, är det nödvändigt
att de samverka. Genom anvisning till samråd i sagda verksamhet har beredningen
velat antyda, att makarna böra överlägga med varandra om familjens angelägenheter
och, särskilt i viktigare fall, söka få till stånd ett samfällt beslut.

I den mån skyldigheten att verka iför familjens bästa avser beredande av underhåll
åt familjen och sålunda äger en huvudsakligen ekonomisk innebörd, har den ingående
reglerats genom förslagets närmast följande paragrafer och därvid i betydande
omfattning utrustats med rättslig exigibilitet. Däremot vore det uppenbarligen
stridande mot vår tids etiska uppfattning, om den ena maken erhölle möjlighet
att genom rättsliga tvångsmedel realisera sina rent personliga rättigheter mot den
andre.

Ehuru de rent personliga rättigheterna mellan makar sålunda enligt förslaget icke
kunna direkt göras gällande genom rättegång, sakna de icke betydelse i rättsligt
hänseende. Så är exempelvis det grova överträdande av trohetsplikten mot make,
som äktenskapsbrottet innebär, icke blott belagt med straff, utan det giver även
den oskyldige maken rätt att omedelbart vinna äktenskapsskillnad. Skillnadsorsak
är också, att make egenvilligt och utan giltig orsak under viss längre tid undandra -

Makarnas
skyldigheter
i allmänhet
mot varandra
och
familjen.

188

Giftermålsbalk, 5 kap. 1 §.

git sig sammanlevnaden. Såsom anledning till hemskillnad upptager lagen ej endast
grov försummelse av underhållsskyldigheten utan ock att make på annat sätt i märklig
mån åsidosätter sina plikter mot andra maken eller barnen. I fall av Ihemskillnad
— enligt föreliggande förslag jämväl vid faktisk särlevnad på grund av söndring —
och vid äktenskapsskillnad har makes Skuld till brytningen viss betydelse för underhållsskyldigheten
och för rätten att hava vårdnaden'' om barnen samt, vid äktenskapsskillnad,
även för skyldigheten att gälda skadestånd. Vid skuldfrågans bedömande
bör naturligtvis hänsyn tagas till åsidosättandet även av sådana ur äktenskapets natur
härflytande förpliktelser, vilka icke gjorts exigibla eller ens erhållit något direkt
uttryck i lagen.

I äktenskapets natur ligger, att makarna i regel skola hava gemensamt hemvist;
och enligt de flesta främmande lagar är hustrun i allmänhet pliktig att följa mannen
till det hemvist han väljer. På förut angivna grunder kan beredningen icke förorda,
att en sådan ovillkorlig företrädesrätt att bestämma makarnas hemvist tillerkännes
mannen. Och beredningen har ej heller funnit lämpligt att uttryckligen utsäga, att makarna
skola hava gemensamt hemvist. En sådan regel skulle icke kunna göras absolut;
det vore sålunda nödvändigt att tillika angiva de särskilda omständigheter, som kunde
giva ena maken rätt att bryta sammanlevnaden. Men det skulle möta stora svårigheter
att på ett tillfredsställande sätt utforma dylika undantagsbestämmelser, vartill
kommer, att det i allt fall icke kan vara tal om att rätten till sammanlevnad skulle
kunna realiseras genom tvång. Lagens tystnad innebär dock ingalunda, att make
skall kunna efter godtycke undandraga sig sammanlevnaden. Har ena maken utan
giltiga skäl brutit sammanlevnaden, räknas det honom till nackdel vid avgörandet
av nyss antydda ärenden. I sådana fall måste vid bedömandet av frågan, om make
i förevarande hänseende brutit mot sina förpliktelser, hänsyn tagas därtill att, på
sätt förut framhållits, ofta på grund av faktiska förhållanden ena maken får
ett visst företräde vid avgörandet av familjens angelägenheter. Detta gäller även
i fråga om bestämmandet av familjens boningsort. Om således familjen huvudsakligen
har sitt uppehälle av inkomst från ena makens förvärvsarbete, bör i regel andra
maken anses pliktig att följa honom till den ort, där han har eller kan få sin verksamhet
förlagd.

Från Föreningen för moderskydd och sexualreform har beredningen den 28 januari
1917 fått emottaga en skrivelse, däri uttalas den uppfattningen, att i lagen bör tyd -

189

Giftermålsbalk, 5 kap. 1 och 2 §§.

ligt och klart fastslås, att äktenskap icke innebär förpliktelse till könsumgänge, dock
att make bör berättigas att på grund av andra makens vägran av fortsatt könsumgänge
erhålla äktenskapsskillnad. Beredningen finner det icke lämpligen böra i lag
meddelas några bestämmelser om det anspråk, makarna i förevarande hänseende
kunna hava på varandra. Uppenbart är, att något tvång härutinnan icke kan få utövas.
Och vilken verkan den omständigheten, att den ene vägrar den andre könsumgänge,
indirekt må hava, bör helst få bedömas efter omständigheterna i varje särskilt
fall, på samma sätt som nyss är sagt i fråga om verkan av att ena maken bryter
sammanlevnaden med den andre.

Någon bestämmelse, motsvarande den i förevarande paragraf givna, återfinnes icke
i det norska förslaget, som endast behandlar de helt eller delvis ekonomiska rättsverkningarna
av äktenskapet.

2 §.

I gällande svensk lag finnes icke någon grundläggande bestämmelse om den ömsesidiga
underhållsskyldighet mellan makar, som måste vara en följd av livsgemenskapen
i äktenskapet. Lagen om boskillnad den 1 juli 1898 förutsätter en
sådan skyldighet, då den i 24 § stagar, att makar, ändå att de vunnit boskillnad, äro
pliktiga att var efter sin förmåga bidraga till eget och barnens uppehälle. På en
sådan förutsättning vila ock de i lagen om äktenskaps ingående och upplösning meddelade
bestämmelserna om underhållsbidrag till make vid hemskillnad. Den ännu
gällande förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgar skyldighet
för arbetsför man att försörja sin hustru men icke någon skyldighet för hustrun att
bidraga till mannens underhåll, en begränsning som dock allenast får anses gälla
försörjningsplikten i förhållande till det offentliga, icke den civilrättsliga underhållsskyldigheten.
I den nya lagen om fattigvården stadgas, med bibehållande av mannens
ovillkorliga försörjningsplikt mot hustrun, jämväl en villkorlig, av mannens behov
och hustruns förmåga beroende försörjningsplikt för hustrun mot mannen; bestämmelserna
härutinnan äro dock enligt motiven av mera provisorisk karaktär och avsedda
att revideras, efter det en civilrättslig lagstiftning om underhållsskyldigheten
kommit till stånd.

Enligt de främmande lagstiftningarna åligger i allmänhet underhållsskyldigheten
i främsta rummet mannen; hustrun har endast en subsidiär''kidragsplikt. Denna
ordning sammanhänger på det närmaste med den rättsliga företrädesställning inom

Makarnas
underhållsskyldighet

i allmänhet.

190

Giftermålsbalk, 5 kap. 2 §.

äktenskapet, som tillkommer mannen, i det lian har att såsom familjens huvud leda
dess angelägenheter och i allmänhet jämväl förvalta all egendom i boet. Men'' regeln
vilar ock på den uppfattningen, att med underhåll avses allenast de materiella
förnödenheter eller andra nyttigheter, som åtgå för familjens behov, medan däremot
vad hustrun genom sin verksamhet inom hemmet presterar icke inbegripes därunder.
Det förutsattes, att mannen ägnar sig åt yttre förvärvsverksamhet och på grund därav
eller såsom förvaltare av makarnas egendom disponerar över medel till anskaffande
av vad som erfordras, medan hustrun, som har icke blott rätt utan även plikt att
förestå den inre hushållningen, anses vara därigenom förhindrad att idka sysselsättning,
som kan direkt bringa inkomst, och således ej hava tillgångar till bestridande
av utgifter för underhållet.

Det föreliggande lagförslaget vilar i fråga om makarnas inbördes förhållande på
grundsatsen om deras fulla likställighet. Mannen bär icke någon företrädesrätt att
bestämma över familjens angelägenheter, och var och en av makarna förvaltar själv
den egendom han inför. Det är väl sant, att i ett flertal äktenskap en sådan arbetsfördelning
äger rum, att mannen företrädesvis ägnar sig åt yttre förvärvsverksamhet
och hustrun huvudsakligen har till uppgift att sköta hemmet. Men många undantag
finnas. I allt mera vittgående omfattning hava även de gifta kvinnorna yrkesarbete,
och detta kan ofta vara nödvändigt för familjens underhåll. Det kan således väl
hända, att hustrun har inkomster icke blott av förmögenhet utan även av arbete.
Med dessa inkomster bör hon bidraga till familjens underhåll. Men underhållet
består ej blott av vad ena eller andra maken med den inkomst han har kan för
familjens behov anskaffa. Den vård hustrun agnar hemmet och familjen måste,
även rent ekonomiskt sett, anses såsom ett bidrag till familjens underhåll. Även
om i ett äktenskap mannen ensam driver förvärvsverksamhet eller har inkomst av
kapital, följer således icke därav, att han ensam underhåller familjen. Hustruns
bidrag kan, även om det uteslutande består i arbete inom hemmet, vara av mycket
stor betydelse för familjens underhåll. Att principiellt göra mannen ensam eller
företrädesvis underhållspliktig vore därför enligt beredningens mening stridande
såväl mot de faktiska förhållandena som mot den ställning makarna i övriga avseenden
enligt förslaget skola intaga inom äktenskapet.

Huvudregeln i fråga om makarnas underhållsskyldighet bör i följd härav vara, att
de, hustrun så väl som mannen, skola, var efter sin förmåga, bidraga till familjens

Giftermålsbalk, <5 kap. 2 §.

1!U

underhåll. Med makes förmåga avses hans ekonomiska prestationsförmåga. Denna
är i första hand beroende av hans inkomst av förmögenhet eller arbete, men
han måste också, när omständigheterna så kräva, tillgripa sitt kapital för
underhållsskyldighetens fullgörande. Förutom makes förmåga att bidraga med
penningar måste tagas i beräkning, i vad mån han må kunna genom arbete eller
annorledes direkt prestera vad som erfordras till underhållet. Förpliktelsen fullgöres
därför, enligt vad lagtexten angiver, ej blott genom tillskott av penningar
utan även genom verksamhet i hemmet, annat arbete för omedelbart tillgodoseende
av familjens behov, tillhandahållande av naturaförmåner m. m. Särskild uppmärksamhet
bör händd ägnas det fall, att hustrun, såsom i allmänhet torde vara det
lyckligaste för familjen, har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till hemmet.
Om en hustru, som icke har några tillgångar, i familjens intresse ägnar sig åt
vården om hemmet och barnen och det ej på grund av särskilda omständigheter måste
anses påkallat, att hon idkar förvärvsarbete, får hon anses hava genom sin berörda
verksamhet fullgjort vad henne i fråga om underhållet åligger. Till sådan verksamhet
i hemmet bör naturligtvis räknas icke blott omedelbart deltagande i det
husliga arbetet utan även ledningen av detta arbete. Hava båda makarna inkomst
av förmögenhet eller förvärvsarbete, måste vid beräkning av vad vardera maken
skall i penningar tillsläppa hänsjm tagas till vad han in natura presterar på ena
eller andra sättet. En sådan beräkning förutsätter en skälighetsprövning beträffande
det ekonomiska värdet av det arbete, som omedelbart kommer hemmet till
godo. *

Av den äktenskapliga gemenskapen följer, att makarna böra leva under lika förhållanden,
oberoende av den enes eller andres större tillgångar, och att således icke
blott de gemensamma behoven utan ock vardera makens särskilda behov böra tillgodoses
efter samma levnadsstandard. Denna standard skall således beräknas
med hänsyn till vad bägge makarna sammanlagt kunna antagas vara i stånd att
prestera samt makarnas ställning i övrigt, men ock med beaktande av vad skälig
sparsamhet och tanke på framtiden bjuda. Yar och en av makarna har anspråk på
att få leva efter den standard, som efter sådan beräkning må anses såsom tillbörlig,
och kan således göra anspråk på, att den andre efter denna grund bidrager till underhållet
av familjen.

Till familjens underhåll hör i första rummet vad som erfordras för den gemen -

192

Makarnas
skyldighet
att tillhandahålla

varandra
penningmedel
till
underhållet.

Giftermålsbalk, 5 kap. 2 och 3 §§.

samma hushållningen, såsom föda, bostad, tjänare o. s. v. Härmed bör likställas vad
som åtgår för makes kost, bostad och dylikt, då han för förvärvsverksamhet, fullgörande
av offentligt uppdrag, hälsans vårdande eller annan liknande angelägenhet
vistas å annan ort, än där makarnas hem är beläget. Därjämte ingår i familjens
underhåll vad som tarvas för vardera makens särskilda behov. Hit höra
icke blott kläder och liknande förnödenheter utan även, i den mån makarnas villkor
det medgiva, medel för tillgodoseende av ideella krav, t. ex. för filantropisk verksamhet,
för deltagande i föreningsliv, för studier och utbildning av talanger eller
för rekreation. I den mån människans plikt att trygga sin utkomst för fall av
sjukdom och vanförhet samt på ålderdomen vinner erkännande i den allmänna uppfattningen,
måste jämväl för sådant ändamål erforderliga försäkringspremier anses
ingå i underhållet.

De grundläggande bestämmelserna om makarnas underhållsskyldighet mot barnen
återfinnas i förslaget till lag om barn i äktenskap. Men då underhållet åt barnen
till stor del ingår i makarnas gemensamma hushållning, har det varit nödvändigt låta
den här upptagna regeln om underhållsskyldigheten'' avse jämväl underhåll åt barnen.
Den underhållsskyldighet mot styvbarn, som beredningen ansett böra lagfästas,
har behandlats i ett av beredningen jämväl framlagt förslag till lag om
makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

3 §.

Såsom stadgandet i 2 § giver vid handen, kunna makarna fullgöra sin •underhållsskyldighet
dels in natura och dels genom tillsläppande av penningar till de utgifter,
som äro erforderliga. I den mån naturaprestationerna ej äro tillräckliga, måste tillskott
av penningar äga rum; och huru stort sådant tillskott skall åligga vardera
maken, bedömes efter regeln i 2 §. Men 2 § innehåller ej någon bestämmelse, huru
utgifterna skola besörjas: om den, som skall tillsläppa penningmedel, även skall hava
att verkställa utgifterna eller om han skall vara pliktig tillhandahålla den andre medel
för bestridande av större eller mindre del av desamma. Att giva närmare regler
i sådant hänseende lär icke vara möjligt. Men ämnet kan icke alldeles förbigås. Eu
regel erfordras särskilt för det vanliga fallet, att mannen ensam driver inkomstbringande
verksamhet, medan hustrun ägnar sig åt vården om hemmet.

I sakens natur ligger, att vissa av makarnas gemensamma angelägenheter företrädes -

193

Giftermålsbalk, 5 kap. ,‘i §.

vis komma att besörjas av ena maken oeh andra i främsta rummet av den andre. Nu är
det uppenbarhgen av vikt, att hustrun tillförsäkras möjlighet till självständig verksam f.

6 SarsklU a det omradc- enligt sakens natur och hävdvunnen sed betraktas såsom
företrädesvis henne vidkommande, bestyret med hemmet och barnen, den inre dagliga
hushalhnngen. För att hon må kunna utöva eu sådan verksamhet är det nödvändigt
å t hon har medel till de utgifter, som äro -förenade därmed. Hänsynen till hustruns
'' Iberbga självständighet kräver oek, att hon själv må kunna sörja för -sina egna
personliga behov. Aven härtill bör hon alltså hava medel. I den mån hon själv ge Zl

"nu6- fann<;rledes liar inkomst> »om enligt de i 2 § stadgade grunderna
skall tillsläppas för familjens underhåll, bör naturligtvis denna inkomst i första

hand anvandas ^för de utgifter hustrun, enligt vad nyss är sagt, företrädesvis har att
besörja Men såsom förut framhållits, inträffar ofta, att så icke är förhållandet. Enhgt
gällande rätt är mannen för sådant fall fullt försvarad, om han själv omedelbart
,orjer for fannljens gemensamma och hennes särskilda behov. Han har icke någon
yldrghet att tillhandahålla henne medel för ändamålet. En sådan ordning är emellertid
synnerligen otillfredsställande. Den lägger ett bestämt hinder i vägen för
ustruns sja vstandiga verksamhet på förevarande områden och kännes ofta av
henne sjalv förödmjukande. Det bör därför, såsom redan i den allmänna motiveringen
framhållits, åligga mannen såsom eh plikt att tillhandahålla hustrun erforderliga
medel till de utgifter, som böra av henne besörjas, i den mån hon icke enligt
1 & skall med egna medel bestrida utgifterna.

Emellanåt inträffar det, att familjen helt och hållet eller till större delen är
för sitt underhåll hänvisad till hustruns inkomst. Det bör för sådana fall åligga
ustrun att tillhandahålla mannen erforderliga medel till sådana gemensamma ut gx

er som det ar hans sak att besörja, samt till utgifterna för hans personliga behov.
Kegeln skall alltså vara ömsesidig.

Vilka gemensamma utgifter böra anses närmast tillkomma den ena eller andra
ma en att besörja, kan icke i lagen angivas annat än genom en hänvisning till vad
seden bjuder, därvid bör erinras, att vad som är sed måste bedömas under hänsvn
till makarnas levnadsförhållanden.

I diskussionen om förevarande frågor har framhållits, hurusom det ofta inträffar
att, aven om mannen icke undandrager sig att tillhandahålla hustrun medel till de
u gifter hon bor ha att ombesörja, hon dock måste av honom begära medel för

tio—171068

194

Giftermålsbalk, 5 kap. 3 och 4 §§■

var-je särskild utgift eller i allt fall erhåller dem i allt för små poster. Att
detta är hinderligt för hustruns verksamhet och medför stort obehag för henne
är givet. Det är önskligt, att medel lämnas för tidsperioder, som ej äro allt för
korta. Att i lagen bestämma någon viss sådan period låter sig dock icke göra, då de
inkomster, av vilka bidrag skall utgå, i olika fall komma vederbörande till godo på
olika sätt, än dag för dag, än med längre eller kortare mellanrum. Beredningen har
därför funnit sig icke kunna föreslå någon annan föreskrift än att de medel, ena
maken skall tillhandahålla den andre, skola utgå i lämpliga poster. Vad som i varje
fall skall anses lämpligt får bedömas med hänsyn å ena sidan till det intresse, den
bidragsberättigade maken har att bidraget ej allt för mycket uppdelas, och å andra
sidan till den svårighet, som kan förefinnas för den bidragsskyldige att på en gång utbetala
ett större belopp.

Rätten för ena maken att av den andre utbekomma penningmedel för besörjande
av gemensamma eller egna utgifter har synts beredningen icke böra vara ovillkorlig.
Det kan hända, att den make, som enligt huvudregeln skulle hava en sådan rätt, visat
oförmåga att handhava penningar i allmänhet eller att ombesörja de göromål, för
vilka medlen äro erforderliga, eller på grund av sin sysselsättning eller av annan
orsak är förhindrad att besörja nämnda göromål. För sådana fall bör andra maken
vara berättigad att själv omedelbart sörja för utgifterna i fråga och således icke
vara pliktig tillhandahålla sin make medel därtill.

§ 4.

Makes rätt Enligt förslagets regler om makans egendom skall vardera maken ensam äga vad
mottayVför han förvärvar. Om förnödenheter, vilka sålunda tillhöra ena maken, av honom överunderhållet.
iämnas till den andre försatt denne skall använda dem för den gemensamma hushållningen,
inklusive barnens uppfostran, sker därigenom ingen ändring i äganderätten
till dessa föremål; de tillhöra fortfarande förstnämnda make och kunna tillgripas
för hans gäld. Samma princip bör givetvis gälla i det fall, att make enligt
3 § lämnat andra maken penningar, såvitt dessa äro avsedda för den gemensamma
hushållningen. Den make, som mottagit penningarna, intager i fråga om dem en
ställning, vilken närmast är att förlikna vid en kommissionärs. De skola av honom
användas för familjens behov, men intill dess de blivit konsumerade, böra de anses

14);'')

Giftermålsbalk, f> kap. 4 §.

tillhöra den andre, och om för dem inköpas föremål, som e,j omedelbart konsumeras,
bör den undre anses såsom ägare till dessa föremål. Medlen eller de inköpta föremålen
få således tagas i mät för den makes gäld, som tillskjutit medlen. Och om
hustrun av mannen erhållit hushållspenningar för en viss period samt uppsparar
något därav, kan'' hon ej anses berättigad att avlägga det sparade för egen rakning.

Beträffande det, som ena maken lämnar den andre för tillgodoseende av hans särskilda
behov, tala starka skäl för eu motsatt regel. I sakens natur ligger, att de
föremål, exempelvis kläder, som en make för sina personliga behov mottagit av andra
maken eller inköpt för penningar, som denne enligt 3 § lämnat honom, höra. tillhöra den
make, av vilken de skola nyttjas, och icke få tillgripas för andra makens gäld. Detsamma
bör gälla i fråga om kontanta medel, som ena maken för sina personliga
behov mottagit av den andre, innan de blivit använda för sitt ändamål. Men
billigheten synes dessutom kräva att, om den make, som mottagit sådana medel, genom
att inskränka sina behov eller annorledes kan bespara någon del av desamma,
denna besparing skall bliva hans egendom. Särskilt för den hustru, som före äktenskapet
idkat förvärvsarbete och därigenom haft en ekonomiskt självständig ställning
inen efter giftermålet uteslutande ägnar sig åt hemmets skötande, skulle det naturligen
ofta kännas såsom ett tryckande band, om hon icke finge anse sig såsom ägare av
de medel hon av mannen bekommit för sina personliga behov. Genom förevarande
paragraf har därför fastslagits, att make blir ägare till det, vare sig penningar eller
förnödenheter, som han för tillgodoseende av sina personliga behov mottager av
andra maken. Detta skall emellertid endast gälla, såvitt med överlåtelsen verkligen
avsetts fullgörande av en laglig underhållsskyldighet; kan ej detta antagas vara händelsen,
blir överlåtelsen att bedöma enligt de i 8 kap. givna reglerna. På grund
av denna begränsning kan det föreslagna stadgandet till förmån för ena maken
icke anses innebära fara för kränkning av den andres borgenärers berättigade intressen.

Eu viss svårighet för stadgandets tillämpning kommer måhända ej sällan att
uppstå, därigenom att det icke kan utredas, i vad mån de medel, som av mannen
jämlikt 3 § lämnats till hustrun, voro avsedda för den gemensamma hushållningen
eller för hennes särskilda behov. Denna svårighet lärer i praxis komma att lösas
sålunda, att hustrun av vad hon mottagit får såsom sin egendom räkna så mycket, som
enligt de i 2 § angivna grunderna bör anses skäligen hava bort tillkomma henne för

196 Giftermålsbalk, 5 kap. 4 och 5 §§.

tillgodoseende av hennes personliga behov, men återstoden blir att betrakta såsom
hushållspenningar.

5 §.

Utdömande Så länge makarna under sammanlevnadens bestånd fullgöra den underhållsplikt,
Milsbidrag. som enligt 2 och 3 §§ åligger dem, uppkommer naturligen icke någon fråga att få
denna förpliktelse av myndighet fastställd. Men om den ene försummar sin förpliktelse
härutinnan, kan behov av en sådan fastställelse uppstå.

Främmande Enligt de utländska lagstiftningarna kan i allmänhet icke den ena maken på
■rättslig väg få sitt underhänsansprålc mot den andre fastställt, så länge makarna
leva tillsammans. För att en exigibel dom å utgivande av underhållsbidrag skall
kunna meddelas, erfordras t. ex. enligt tysk rätt i regel, att makarna leva åtskilda
och att endera av dem är berättigad att vägra och vägrar återställande av samlivet.
Till skydd för hustrun odh barnen förekomma dock inom några lagstiftningar undantag
från principen. Så giver den schweiziska lagen, för det fall att mannen underlåter
att sörja för hustru och barn, domstol befogenhet att, oberoende av förmögenhetssystemet
i makarnas äktenskap, ålägga deras gäldenärer att helt eller delvis erlägga
betalning till hustrun. Enligt danska lagen kan den man, isom undandrager sig
att efter förmåga försvarligt sörja för hustru och barn, av administrativ myndighet
förpliktas att utgiva bidrag till hushållningen samt till hustruns och barnens övriga
förnödenheter med den påföljd att hustrun får rätt att råda över bidraget. Och enligt
norsk rätt kan mannen, om han undandrager sig att efter förmåga sörja för hustru
och barn samt därigenom vållar att de råka i nöd eller falla fattigvården till last, i
administrativ väg förpliktas att utgiva bidrag till deras underhåll. Dansk och norsk
rätt giva i exekutivt hänseende dessa bidrag samma företrädesställning som bidrag till
övergiven hustru, i det bestämmelserna om utpantning, införsel i avlöning, emigrationsförbud
och, i Danmark, avsoning äro tillämpliga med avseende å dem.

Bered- Enligt gällande svensk lagstiftning kan make icke på iättslig väg framställa undergörande.
hållskrav mot andra maken, förrän talan väckts om hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
För tid, varunder sammanlevnaden består, kan således icke ena maken
få sig tilldömt underhållsbidrag av den andre. Olägenheten av denna regel,
som står i samband med mannens målsmanskap, har länge gjort sig gällande. Det
inträffar ej sällan, att mannen på grund av fallenhet för dryckenskap och uteliv

Giftermålsbalk, 5 kap. 5 §. 197

eller av annan orsak icke låter sina inkomster komma familjen till godo utan lämnar
hustrun att bäst hon kan anskaffa medel för familjens underhåll. Lagstiftaren
kan icke låta sig nöja med att hänvisa en sådan hustru till möjligheten att
begära understöd av den offentliga fattigvården, som i sin ordning har att fordra
ersättning av mannen. Ty bortsett från det förödmjukande, som allmänt anses ligga i
sökandet av fattigvård, kan hustrun i många fall icke därigenom förskaffa sig och barnen
sådant underhåll, som enligt 2 § i förevarande kapitel tillkommer dem: fattigvårdsunderstödet
måste ju vara begränsat till ett minimum, för dess meddelande äro
särskilda villkor stadgade, det kan givas genom understödstagarens intagande å anstalt
o. s. v. Skall hustrun kunna tillvinna sig det underhåll, vartill hon lagligen är berättigad,
måste hon äga att efter stämning å mannen vid domstol föra talan härom.
Klart är, att hon ofta av hänsynsfullhet mot mannen eller fruktan för våldsamheter
från hans sida skall underlåta att begagna sig av en dylik rätt. Men dess befintlighet
är även i sådant fall ägnad att skänka eftertryck åt hustruns vädjande till mannens
pliktkänsla. Och i de fall, då hustrun utverkar sig dom å underhållsbidrag, kan hon,
om mannen är löntagare, genom att söka införsel för bidraget genomdriva, att en
skälig andel av mannens avlöning verkligen kommer familjen till godo. Därför
att hustrun har anledning att tillgripa en dylik åtgärd mot sin man, vars försumlighet
måhända mera beror på en svag karaktär än på dåligt uppsåt, behöva de
äktenskapliga förhållandena i övrigt ingalunda vara sådana, att hemskillnad eller
faktisk särlevnad emellan makarna är önskvärd.

Behovet av ifrågavarande rätt att mot make framställa krav å underhållsbidrag
framträder visserligen, praktiskt taget, nästan uteslutande med avseende å hustrun,
men principen om makarnas likställighet, som icke onödigtvis bör övergivas, talar för
tätt nämnda rätt lika väl som själva rätten till underhåll göres fullt ömsesidig. Det
kan också i enstaka fall vara både billigt och lämpligt, att mannen har sådan rätt.

Om det således bör beredas make rätt att under samlivet genom talan vid domstol
göra sitt underhållskrav gällande, får dock icke förbises, att en rättegång mellan
makar i sådan fråga kan vara i hög grad ägnad att störa förhållandet mellan dem.
Därtill kommer, att det vore stötande, om makar skulle ofta komma att föra talan mot
varandra angående obetydligare försummelser i förevarande hänseende. Av sådan anledning
har rätten att föra talan ansetts böra begränsas till mera flagranta fall.
Enligt förslaget skall talan kunna äga rum, allenast om make gjort sig skyldig till

198

Giftermålsbalk, 5 kap. 6 §.

uppenbar försummelse av sill underhållsplikt. Det är således icke nog med att de
underhållsprestationer, som ålegat ena maken, icke blivit i alla delar noggrant fullgjorda;
det förutsättes att vid betraktande av förhållandet i dess helhet den underhållspliktige
tydligen finnes hava i mera väsentlig män eftersatt sin plikt. Ett
sådant eftersättande å ena makens sida medför vanligen, antingen att familjen kommer
att sakna tillbörligt underhåll eller att en obehörigt stor del av underhållsibördan
föres över på andra maken. Då föreligger ett brott mot stadgandet i 2 §. Men även
ett förfarande, som endast är att hänföra till uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
föreskriften i 8 § om makes skyldighet att tillhandahålla andra maken penningar
för vissa utgifter, bör efter omständigheterna kunna anses hänförligt under förevarande
bestämmelse.

Då, enligt vad nu är sagt, det skall åläggas ena maken att giva underhållsbidrag
till den andre, bör denne enligt grunderna för 3 § i varje fall hava anspråk
på att bidraget beräknas så, att det motsvarar de utgifter, som det enligt sed
ankommer på honom att besörja. Men omstädigheterna kunna föranleda, att förpliktelsen
att giva underhållsbidrag utsträckes än längre. Om t. ex. mannen använder
en stor del av sin inkomst på sina egna nöjen samt lämnar hustru och barn åt
deras öde, kan det vara synnerligen lämpligt att hustrun får så stort bidrag, att hon
därmed kan besörja icke blott de egentliga hushållsutgifterna utan även hyra för bostad
och dylikt, ja efter omständigheterna alla familjens utgifter utom dem, som avse
skäligt tillgodoseende av mannens särskilda behov. Av .sådan anledning bär rätten
erhållit befogenhet att, efter som lämpligt finnes, bestämma bidraget så, att det kommer
att motsvara även andra utgifter än dem, som enligt sed i främsta rummet ankomma
på den make, vilken bidraget tillerkännes.

Beträffande underhållsbidrag, som under makars sammanlevnad ena maken är
pliktig att utgiva till den andre enligt avtal eller i följd av domstols enligt förevarande
paragraf meddelade utslag, följer av grunderna för 6 § tredje stycket, att
fordran å förfallet bidragsbelopp icke kan konkurrera med den bidragspliktiges
vanliga, gäld, vare sig bidraget avser den gemensamma hushållningen eller den bidragsberättigades
särskilda behov. Vid sådant förhållande bör 16 § i lagen den
14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta icke äga tillämpning
med avseende å ifrågavarande bidrag, och har beredningen framlagt ett särskilt
förslag till den härav påkallade ändringen i nämnda paragraf.

Giftermålsbalk, 5 kap. >5 och b

10!»

Den olikhet i avfattningen, som råder mellan de tre förslagens stadganden rörande De
(list i förevarande paragraf behandlade ämne, torde icke innefatta någon avsevärdare förslagen.
saklig skiljaktighet. Anmärkas bör emellertid, att det enligt de danska och norska
förslagen liksom enligt gällande dansk och norsk rätt tillkommer administrativ
myndighet — i Danmark overevrigheden, i Norge amtmanden — att fastställa
underhållsbidrag. De underhållsfrågor, som avses i förevarande paragraf ävensom
i 6—10 §§, falla således enligt de danska och norska förslagen ej under domstols
bedömande utan skola prövas i administrativ väg.

6 §.

Under makars samliv lärer det, om båda äga tillgångar, ofta-inträffa, att denEe^rmW
ene av sina medel för familjens underhåll utgiver mera än som enligt den i 2 § givna
regeln om underhållsbördans fördelning bort falla å honom. Detta kan bero därpå,
att denne make har sina medel lättare tillgängliga, att den andre undandrager sig
sin bidrags skyldighet eller på andra faktiska omständigheter och behöver icke innebära,
att den make, som betalar, vill slutligen stå för utgiften. Och då enligt 7 kap.

2 § andra stycket båda makarna solidariskt svara för gäld, som endera gjort för den
gemensamma hushållningen eller barnens uppfostran eller som hustrun gjort för tillgodoseende
av sina särskilda behov, kan sådan gäld av borgenären utsökas hos ena
maken utan hänsyn till regeln i 2 § av förevarande kapitel. Den make, som sålunda
på grund av giltig anledning eller rent av rättsligt tvång erlagt mera, än som makarna
emellan skulle belöpa på honom, bör rättvisligen icke vara berövad möjligheten
att få gottgörelse härför. Grunderna för det föreliggande lagförslaget, som principiellt
likställer båda makarna med avseende å underhållsskyldigheten och tillåter uppkomsten
och utkrävandet av fordringar makar emellan, tala för, att den make, som erlagt
för mycket, skall kunna göra anspråk på ersättning gällande mot andra maken.1

Beträffande detta ersättningsanspråk får dock icke förbises, att den make, som
bidrager till underhållet i större omfattning, än honom åligger, ofta gör detta utan
avsikt att sedermera skaffa sig ersättning därför. Det står i god överensstämmelse
med äktenskapets väsen, att en make sålunda bidrager till familjens underhåll

1 Enligt nuvarande lag torde, bortsett från vederlagskrav vid bodelning, ett dylikt anspråk ej kunna
göras gällande ens efter det makarna sedermera blivit skilda. Se K. Maj:ts dom den 23 november 1900
(N. J. A. s. 451).

200

Giftermålsbalk, 5 kap. 6

utan att därvid noga hålla på sin rätt mot andra maken, och denna ytterst vanliga
och naturliga frikostighet makar emellan kan icke rimligen hänföras under de stränga
reglerna om gåva mellan makar. Den rätt att bekomma ersättning, som tillerkänts
make i förevarande paragraf, har därför gjorts beroende av att ej annat avtalals
eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara avsett.

Ifrågavarande ekonomiska utjämning makarna emellan kommer enligt sakens
natur ej att hänföra sig till enstaka utgiftsposter utan till underhållskostnaderna
såsom en helhet. En dylik beräkning måste uppenbarligen ofta bliva svår att verksalia
pa ett fullt tillförlitligt sätt. Man får ingalunda utgå ifrån, att makar
allmänt fora sa korrekta och fullständiga räkenskaper, att varderas utgifter för
amiljens underhall kunna i detalj uppgivas, än mindre får det antagas, att
esa utgifter i allmänhet kunna fullständigt styrkas med verifikationer. Och
en proportion, i vilken makarna hava att tillskjuta medel, blir vanligen att
era na med hänsyn icke blott till varderas inkomster utan ock till värdet
av hustruns arbete i hemmet, en uppskattning som måste bliva mycket diskretionär.

m makarna ej kunna i samförstånd komma till en uppgörelse utan ena maken ser
sig nödsakad att på rättslig väg göra ersättningsanspråk gällande, få därför kraven å
utredning och bevisning angående ersättningsrättens omfattning icke ställas högtdenna
rätt förlorar eljest allt praktiskt värde. Å andra sidan få emellertid reglerna
i ämnet icke så utformas, att de inbjuda till rättegångar. På grund av vad nu anförts
föreslår lagberedningen ett stadgande av den innebörd, att rätt till ersättning
skall föreligga, allenast då ena maken haft utgifter för familjens tillbörliga underhåll
till belopp, som uppenbarligen överstiger vad det ålegat honom att tillskjuta,
samt att ersättningen skall avse vad av sagda utgifter må anses belöpa på andra maken.
Enligt denna formulering erhåller domstolen frihet att tillbakavisa småaktiga ersättningskrav
men också att bestämma ersättningsbeloppet diskretionärt, då en fullständig
utredning ej kan åvägabringas.

Även med sålunda nedsatta krav på utredningen skulle denna ofta vara omöjlig
att åstadkomma, om ersättningsanspråket finge göras gällande utan tidsbegränsning
och utjämningen mellan makarna därför komme att avse hela det föregående äktenskapet
eller, nar utjämning förut ägt rum. hela den därefter gångna tiden. Det har
darfor ansetts nödvändigt att begränsa ersättningsanspråket så, att varje kalenderår
betraktas såsom en enhet samt att den make, som under detsamma för familjens

Giftermålsbalk, 5 kap. 0 §.

201

underhåll haft utgifter till uppenbart högre belopp, än han enligt 2 § skolat tillskjuta,
och på grund därav har ersättningsanspråk mot andra maken, förlorar sin
talerätt, om han ej utövar den under loppet av nästa kalenderår. Har genom inköp
av förnödenheter på kredit en förbindelse ingåtts för familjens underhåll, skall vid
ersättningsanspråkets bestämmande ifrågavarande belopp krediteras den make, som
betalar förbindelsen, under det kalenderår, då betalningen sker. Denna post kommer
alltså att ingå i en utgiftsfördelning makarna emellan efter den proportion,
vari de haft att bära underhållsbördan under sistnämnda år, och denna fördelningsgrund
kan vara en annan än den, som gällde då familjens behov tillgodosågos genom
köpet. Den avvikelse från de i 2 § fastslagna grundsatserna, som sålunda kan äga
rum, torde dock i de flesta fall sakna praktisk betydelse i jämförelse med de svårigheter,
som uppstode, om de under ett och samma år gjorda utgifterna skulle fördelas
efter olika grunder. Genom den korta tidsbegränsningen förhindras, att ett
ersättningsanspråk hålles svävande, till dess det blir omöjligt att åstadkomma erforderlig
utredning och bevisning, samt befordras sålunda reda och klarhet i makarnas
ekonomiska mellanhavanden. Mot denna tidsbegränsning kan invändas, att den i
visst fall leder till ett mindre tilltalande resultat. Det torde ofta inträffa, att den ena
maken, som under ett år betalat mera än som bort belöpa på honom, icke vill göra
sitt ersättningsanspråk gällande och därför vid utgången av nästa år förlorar rätten
därtill. Om sedermera andra maken under ett följande år överskrider sin trilsk ottsplikt,
måhända i långt mindre omfattning, kan han utan hänsyn till den förres
eftergift till fullo utkräva sin ersättningsfordran. Någon avgörande betydelse synes
dock icke böra tillmätas denna invändning, då det nu nämnda fallet enligt sakens
natur sällan torde inträffa samt det dessutom näppeligen kan anses, att den make,
som avstått från sitt anspråk mot andra maken, lider någon verklig orätt, därigenom
att denne senare gör ett liknande anspråk gällande mot honom.

Den starkt familjerättsliga karaktären av ifrågavarande ersättningsanspråk medför,
att det icke bör kunna överflyttas från den ersättningsberättigade maken på
tredje man vare sig genom frivillig överlåtelse eller på exekutiv väg. Såsom förut påpekats,
står det i god överensstämmelse med äktenskapets natur, att en make bidrager
till familjens underhåll utan att därvid strängt hålla på sin rätt emot andra
maken. Om likväl make, icke minst i familjens gemensamma intresse, måste hava
möjlighet att på rättslig väg utjämna allt för stora avvikelser från den av lagen

26—i7ioes.

202

Giftermålsbalk, 5 kap. 6 §.

angivna principen för underhållsbördans fördelning-, bör dock anspråket på en sådan
utjämning icke kunna göras gällande av en utomstående person, hos vilken någon
hänsyn för familjens intressen icke kan påräknas. Denna princip synes böra gälla
även mot borgenärerna i den ersättningsberättigade makens konkurs, ehuru det kan
tänkas, att någon gång makar, då den ene av dem börjar komma på obestånd, skola
till förfång för hans borgenärer låta honom betala en oproportionerligt stor del
av underhållskostnaderna. Borgenärerna skulle uppenbarligen i de allra flesta
fall icke kunna förebringa erforderlig utredning till stöd för ifrågavarande ersättningsanspråk,
med mindre makarna, ålades en upplysningsplikt angående sina förhållanden,
vilken måste förefalla dem obillig och kränkande. Icke ens om i själva konkursen
underhållsgäld bevakas och täckes genom utdelning till större belopp, än som
enligt reglerna i 2 § faller å konkursgäldenären, bör konkursboet erhålla något
ersättningsanspråk mot andra maken. Men ersättningsanspråkets familjerättsliga
karaktär medför också, att det ej bör få göras gällande på bekostnad av vanliga
förmögenhetsrättsliga fordringar hos den ersättningsskyldige. Yad den ersättningsberättigade
erlagt för mycket har ju dock kommit honom själv eller åtminstone
hans familj till godo. I förevarande paragraf har därför intagits förbud icke
blott mot att ersättningsanspråket göres gällande av annan än den ersättningsberättigade
maken utan ock mot att denne bevakar det i den ersättningsskyldiges konkurs.

Såsom redan i det föregående antytts, kan bestridandet av enstaka hushållsutgifter
icke föranleda något ersättningsanspråk makar emellan. I allmänhet finnes
icke på något sätt bestämt, vilka utgifter skola gäldas med den enes och
vilka med den andres medel. Stundom kan väl genom avtal mellan makarna
eller vid utdömande av bidrag enligt 5 § vara bestämt, att viss utgift, t. ex.
betalning av hyran för familjens bostad, skall bestridas av ena maken. Om i sådant
fall betalning i stället erlägges av den andre, kan denne därvid avse, att det erlagda
beloppet skall betraktas såsom en gåva till maken eller såsom ett utlägg för denne.
Denna åtgärds rättsverkningar mellan makarna och mot deras borgenärer få bedömas
enligt de vid 8 kap. närmare angivna grunderna. Fördelningsregeln i 2 § kan ej
anses vara överträdd, med mindre totaliteten av makens utlägg för familjens underhåll
överstiger vad han enligt nämnda regel bort tillskjuta.

Giftermålsbalk, <5 &aj>. 7

2015

7 §.

De förut upptagna bestämmelserna om makars underhållsskyldighet vila på den s^yfdigMen
förutsättningen, att makarna sammanleva med varandra. Därunder inbegripes järn- v lådfakt is k
val det fall, att makarna av någon mera tillfällig anledning icke bo tillsammans, mellan »ensåsom
när den ene för sitt arbete eller sina affärer måste vistas å en ort, dit den
andre icke lämpligen kan medfölja, eller för sin hälsa eller sitt nöje företager eu
längre utrikes resa o. s. v. I förevarande paragraf åter upptages till behandling det
fall, att sammanlevnaden mellan makarna är till följd av söndring bruten, utan att
det dock kommit till hemskillnad. Detta förhållande påkallar i förevarande liksom
i andra hänseenden särskilda bestämmelser.

I gällande svensk lagstiftning finnes icke något stadgat om detta fall. Detta är val
icke så att förstå, som om makarnas underhållsskyldighet mot varandra skulle hava
helt och hållet bortfallit genom sammanlevnadens brytande. Men ena maken kan icke
på rättslig väg utkräva underhåll av den andre, vare sig för egen del eller för
barnen. En sådan regel är synnerligen otillfredsställande. Den drabbar företrädesvis
hustrun, nämligen i alla de fall, då familjen haft sitt underhåll av mannens förvärv.
Dess hårdhet framträder för sådana fall särskilt om mannen övergivit hustrun
eller hon på grund av hans förhållande i hemmet måst lämna detsamma. Men även
om makar i följd av dem emellan uppkommen söndring överenskommit att leva skilda
åt, är det olämpligt, att ej den ene skall kunna göra gällande underhållskrav mot den
andre.

Enligt beredningens uppfattning bör uttryckligen fastslås, att makarnas underhållsskyldighet
mot varandra i allmänhet icke på grund av sammanlevnadens brytande
upphör. Och skäl förefinnes icke att i fråga om underhållsskyldighetens fördelning
ifrågasätta andra grunder än dem, som enligt 2 § skola gälla för det fall
att makarna sammanleva. Makarna skola sålunda vara pliktiga att, var efter sin
förmåga, bidraga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å
makarnas villkor må anses tillbörligt. Men då den förutsättning om en gemensam
hushållning, som ligger till grund för bestämmelserna i 2 och B §§, saknas, kan icke
fullt samma ordning för underhållets fullgörande tillämpas. I stället för att under makarnas
sammanlevnad båda kunna sörja för familjens behov genom naturaprestationer
eller ombesörjande av utgifter, måste det, när sammanlevnaden är bruten, ankomma på

204

Giftermålsbalk, 5 kap. 7 §.

en var av makarna att omedelbart sörja för sin särskilda hushållning och endast för
denna. Om ena maken skall deltaga i den andres underhåll, kan detta vid sådant förhållande
ej lämpligen ske i annan form, än att han får betala ett underhållsbidrag i
penningar. Det gäller sålunda att undersöka, huruvida enligt de allmänna grunderna
för underhållsskyldigheten den ene har ett överskott av förpliktelse mot den andre. I
sådant fall skall han utgiva ett underhållsbidrag i penningar motsvarande detta överskott.
Härvid är att märka, att sammanlevnadens hävande kan medföra vissa faktiska
förändringar, som kunna inverka på underhållets beräknande. Sålunda kan t. ex. familjens
delande i två särskilda hushåll föranleda, att underhållet fördyras, varav äter eu
sänkning av familjens levnadsstandard kan påkallas. Emellanåt kan det förutsättas,
att hustrun, som förut helt ägnat sig åt hemmets skötande, efter sammanlevnadens
brytande får tillfälle att utöva något förvärvsarbete. Även i andra hänseenden
kunna förhållandena ändras.

Vid särlevnad på grund av söndring bör naturligtvis make, som har att. utgiva underhållsbidrag
till andra maken, även bidraga till underhållet av de barn, som stå
under dennes vårdnad. Därvid synes, till skillnad från vad som enligt 5 § gäller
vid sammanlevnad, bidraget till barnens underhåll icke böra inbegripas i underhållsbidraget
till maken utan böra fastställas särskilt, till ett visst belopp för vart barn,
vilket belopp skall tillkomma barnet och av maken förvaltas för dess räkning. Det
har därför ansetts lämpligt att intaga bestämmelserna om underhållsbidrag till barnen,
då makarna på grund av söndring leva åtskilda, icke i giftermålsbalken utan
i lagen om barn i äktenskap.

I fråga om hemskillnad gäller att, om ena maken huvudsakligen bär skulden till
hemskillnaden, han icke är berättigad att för egen del erhålla underhållsbidrag av
den andre, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Samma grundsats synes böra
komma till användning, när makar faktiskt leva åtskilda, så att, när den ene
huvudsakligen bär skuld till sammanlevnadens hävande, denne icke annat än i undantagsfall
får anspråk på underhåll av den andre.

I och med det att make tillerkännes rätt att, när sammanlevnaden är hävd, bekomma
underhållsbidrag av den andre, gives honom ock rätt att genom dom få
sådant bidrag fastställt. Möjlighet till erhållande av sådan dom är sålunda icke,
såsom under makarnas sammanlevnad, betingad av att andra maken försummat sin
plikt. Så snart sammanlevnaden är bruten, kan talan om underhållsbidrag anställas,

205

Giftermålsbalk, f) kap. 7 och S §§.

om förutsättning för bidrags utfående förefinnes. De skäl, som i fråga om makar,
vilka leva samman, påkalla nämnda begränsning i rätten att föra talan, hava icke
tillämplighet i fråga om makar, vilkas sammanlevnad redan är hävd.

De underhållsbidrag, som enligt de nya lagarna om äktenskaps ingående och
upplösning samt om barn utom äktenskap skola utgå till make och barn under hemskillnad
eller till utomäktenskapligt barn eller dess moder, kunna utkrävas även
för förfluten tid utan annan begränsning än vanlig tioårspreskription. Tillräcklig
anledning att stadga en särskild kortare preskriptionstid för utkrävande av underhållsbidrag
vid särlevnad på grund av söndring synes beredningen ej föreligga. De
danska och norska förslagen medgiva emellertid icke fastställande av sådant bidrag
för tid, som ligger mera än tre år före kravets framställande.

I sakens natur ligger, att bidragsbelopp, som under särlevnad på grund av söndring
utgår till makes underhåll, tillfaller denne utan någon inskränkning; därå gjorda besparingar
och därför inköpta föremål bliva hans egendom. Förfallna men icke
guldna bidragsbelopp kunna såsom vanliga fordringar bevakas i den bidragsskyldiges
konkurs. För anspråk å framtida bidrag kan den bidragsberättigade däremot
icke konkurrera med den bidragsskyldiges borgenärer, en princip som torde gälla
beträffande alla familjerättsliga underhållsbidrag och fält ett uttryck i 11 § i lagen
om barn utom äktenskap.

8 §.

Enligt 1734 års lag skulle i dom å skillnad till säng och säte rätten bestämma,
vilken av makarna finge sitta med egendomen i boet kvar. Enligt gällande lag om hajj
äktenskaps ingående och upplösning skall hemskillnad medföra definitiv bodelning särlevnad.
mellan makarna. Men då i mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
rätten provisoriskt förordnar om sammanlevnadens hävande, äger den
tillika bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i hemmet ävensom innehava
bohaget, i den mån ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar.

Då förevarande lagförslag till reglering upptager makars förhållanden under faktisk
särlevnad på grund av söndring, kan icke varje bestämmelse i ovan berörda hänseende
undvaras. Enär enligt förslagets regler om makars egendom envar av makarna
råder över den egendom, som han hade vid äktenskapets ingående eller sedermera förvärvat,
skulle det i brist på särskilt stadgande ofta inträffa, att ena maken, vanligen

20(5

Jämkning
i beslut om
underhållsbidrag.

Giftermålsbalk, 5 kap. 8 och 9 §§.

mannen, efter sammanlevnadens hävande ägde att ensam nyttja hela eller så gott
som hela bohaget, stundom också andra makens arbetsredskap. Detta måste i många
fall innebära en obillighet mot andra maken och vara till men för de under dennes
vårdnad stående barnen. På grund härav synes det vara nödvändigt bereda make
rätt att i den omfattning, som kan anses skälig, innehava lösören, som tillhöra
bohaget eller utgöra hans arbetsredskap, utan hänsyn därtill att andra maken
är ägare till föremålen i fråga. Någon bestämmelse om den för ena makens
personliga bruk avsedda lösegendomen är däremot icke behövlig, då dylik egendom,
såvitt den här kan komma i fråga, jämlikt 4 § alltid torde tillhöra samma make.
Utan särskilt stadgande lärer ock vara uppenbart, att den make, som erhåller vårdnaden
om barnen, även skall få i sin besittning de för deras personliga bruk avsedda
persedlarna.

Tvist om makes rätt i förevarande hänseende måste naturligtvis avgöras av
domstol. De omständigheter, som i första hand böra inverka på avgörandet huruvida
viss egendom skall lämnas make till nyttjande, torde vara denne makes behov
av egendomen och den större eller mindre svårigheten för andra maken att avvara
densamma. Bland övriga förhållanden, som kunna komma i betraktande, må nämnas
det, att ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande. Det
synes ej vara lämpligt att genom snäva lagbestämmelser binda domstolen med avseende
å denna prövning. Uppenbart är, att makes ifrågavarande rätt att nyttja viss
lösegendom kan inverka vid bestämmande av underhållsbidrag, som enligt 7 §
skall tillkomma maken.

När ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats andra maken till nyttjande,
bör tydligen ägaren icke kunna genom avtal med annan person om överlåtelse av
egendomen eller upplåtande av rätt i densamma göra andra makens nyttjanderätt
om intet. Det har därför stadgats, att sådant avtal ej må lända till inskränkning
i nyttjanderättshavarens rätt. Att egendomen fortfarande svarar för ägarens
gäld, torde vara uppenbart.

9 §.

Inom utländsk rätt gäller i avsevärd utsträckning beträffande domar å utgivande
av underhållsbidrag, att de kunna ändras på grund av ändrade förhållanden. Den
nya svenska lagstiftningen å familjerättens område har ock givit uttryck åt denna

207

Giftermålsbalk, 5 kap. 0 och 10 §§.

princip. Så stadgas i 6 kap. 25 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning för
fall av hemskillnad eller äktenskapsskillnad, att rätten, utan hinder av vad den förut
beslutit om bidrag till makes eller barns underhåll, äger pa endera makens yrkande
annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, dock
att underhållsbidrag till frånskild make ej ma utdömas, sa framt talan därom förut
blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp. Och enligt 33 § i lagen om
barn utom äktenskap kan också dom å underhållsbidrag till sådant barn eller dess
moder jämkas på grund av väsentligt ändrade förhållanden.

De skäl, som tala för möjligheten till jämkning av ett utdömt underhållsbidrag,
göra sig starkare gällande, ju kraftigare det familjerättsliga bandet är mellan den
bidragsberättigade och den bidragspliktige. Det ligger i öppen dag, att ett bidrag,
som enligt 5 § i förevarande kapitel skall utgå under makars sammanlevnad, måste
kunna höjas eller sänkas, om ändrade förhållanden giva anledning till en ändring
i familjens levnadsstandard eller i underhållsbördans fördelning makarna emellan.
Rätten till bidraget är icke en vanlig fordringsrätt, som genom domen en gång för
alla fixerats på grundval av de omständigheter, vilka då förelågo eller kunde förutses,
utan den äger sin grund i det alltjämt bestående familjerättsliga förhållandet
makarna emellan. Det sagda gäller också om bidrag, som enligt 7 § skall utgå
under makars särlevnad på grund av söndring, om ej så uppenbart som beträffande
nyssnämnda bidrag, dock i varje fall lika väl som beträffande bidrag under hemskillnad.

10 §.

Då förevarande lagförslag, såsom vid dess 8 kap. närmare utvecklas, tillerkänner
makar rätt att med varandra ingå förmögenhetsrättsliga avtal, bör det också medgiva
dem att sluta avtal angående sin inbördes underhållsskyldighet, i den mån icke särskilda
skäl tala för en begränsning av deras avtalsfrihet i sistnämnda hänseende. Avtal
om underhållsskyldighetens fullgörande kan få en betydelsefull uppgift att fylla.
Det kan vara lämpligt att makar på förhand, exempelvis genom uppgörande av en
hushållningsplan för ett år, överenskomma, huru mycket den ena maken, vanligen
mannen, skall betala den andre för gäldande av gemensamma utgifter och för sistnämnda
makes särskilda behov, samt om de tider, då utbetalningarna skola äga rum.
Hava båda makarna inkomster, kan det bestämmas, i vilken proportion eller med

Avtal om
underhållet.

208

Giftermålsbalk, 5 kap. 10 §.

huru stort belopp vardera skall bidraga, men ett avtal kan ock hava annat innehåll,
t. ex. att den ene skall betala vissa slags utgifter, den andre alla övriga. Dylika
överenskommelser kunna, även om de ej äga juridisk giltighet, vara av stor
betydelse för undvikande av tvister mellan makarna och befrämjande av en planmässig
hushållning, men denna deras betydelse ökas givetvis, om de erhålla bindande
kraft, önskvärdheten av att makar kunna med varandra sluta bindande avtal om
underhållsskyldigheten framträder dock huvudsakligen i de fall, som avses i 5 och
7 §§ i förevarande kapitel. Kan den make, som visat försumlighet i fullgörande av
sin underhållsskyldighet, förmas att inga avtal om utbetalande av visst underhållsbidrag,
uppnår andra maken därigenom i regel allt, sotm eljest kunde vinnas genom
talan enligt 5 §; avtalet kan ju, enligt lagen den 14 juni 1917, under förutsättning
att det slutits skriftligen med två vittnen, omedelbart läggas till grund
för införsel i den försumliges avlöning. Att rättegång mellan makar sålunda
undvikes är av största betydelse för bevarande av ett gott förhållande dem emellan.
Och beträffande makar, mellan vilka verklig söndring uppstått, måste särlevnad i
de flesta fall särskilt för hustrun medföra stor otrygghet, såvida ej underhållsfrågan
kan ordnas genom bindande avtal.

Underhållsskyldighetens etiska natur och det allmännas intresse av att den fullgöres
medföra dock, att lagen icke bör tillstädja full avtalsfrihet angående nu ifrågavarande
ämnen. Den exempelvis i tysk lag gjorda begränsningen, att man icke för
framtiden kan avsäga sig rätten till underhåll, synes emellertid kunna leda till orättvisa,
då även ett rimligt medgivande av den underhållsberättigade därigenom kan
gcras kraftlöst, men ett orimligt åtagande av den underhållsskyldige lämnas oberört.
Beredningen har däremot funnit lämpligt föreslå ett stadgande därom, att avtal i
fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, skall kunna på ena makens yrkande av rätten
jämkas, om det var uppenbart obilligt, detta i överensstämmelse med vad som enligt
6 kap. 26 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning galler beträffande
avtal, som makar slutit med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Då i motsats mot sistnämnda avtal de nu ifrågavarande avtalen angående ämne,
som omförmäles i 2, 3, 7 eller 8 §, icke avse att fastställa makarnas rättigheter
och skyldigheter på grund av ett i det hela avslutat förhållande dem emellan, böra
ifrågavarande avtal liksom domar å utgivande av underhållsbidrag enligt 5 eller 7 §

209

Giftermålsbalk, 5 kap. 10 och 11 §

kunna på endera makens yrkande jämkas även när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det. Av liknande anledning synes någon särskild preskriptionstid, motsvarande
den i 6 kap. 26 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning föreskrivna,
ej behöva stadgas för väckande av talan om jämkning av nu ifrågavarande avtal.

Bestämmelserna i förevarande paragraf äga endast tillämpning å avtal, varigenom
makarna velat reglera sina inbördes rättigheter och skyldigheter. I den
mån avtalet endast till formen avser en sådan reglering men i verkligheten innefattar
en gåva eller ett gåvolöfte, skall avtalet bedömas enligt de i 8 kap. givna
reglerna; och dess ogiltighet på sådan grund kan göras gällande icke blott av
make utan även av hans borgenärer. Då emellertid, såsom framhållits i det föregående,
det ofta är förenat med svårighet att fixera makes underhållsskyldighet till
ett visst belopp samt det är väl överensstämmande med äktenskapets väsen, om ena
maken vid fullgörandet av denna skyldighet visar frikostighet mot den andre, får i
regel icke mot avtalets ordalydelse antagas, att gåva är avsedd, med mindre makes
i avtalet gjorda utfästelser väsentligt överstiga hans lagliga skyldighet.

De avvikelser från förevarande paragraf, som motsvarande bestämmelser i de
danska och norska förslagen utvisa, äro betingade därav, att hithörande frågor enligt
dessa förelag skola bedömas av administrativ myndighet, samt torde ej medföra någon
väsentlig olikhet vid den praktiska tillämpningen.

De danska
och norska
förslagen.

11 §.

I 1 § har framhållits makarnas ömsesidiga skyldighet att handla i samförstånd,
såvitt angår familjens gemensamma angelägenheter. Den äktenskapliga livsgemenskapen
gör det i allmänhet till en sedlig plikt för vardera maken att även i övrigt
hava andra maken till sin förtrogna och icke utan särskild anledning hålla honom
utanför någon av sina viktigare enskilda angelägenheter: I ett hänseende har enligt
förevarande förslag denna sedliga plikt erhållit karaktären av jämväl en rättslig skyldighet.
Då enligt förslagets bestämmelser om makes underhållsskyldighet dennas
omfattning är beroende av båda makarnas ekonomiska villkor, torde redan av nämnda
bestämmelser indirekt följa, att vardera maken är skyldig giva den andre de upplysningar
rörande sina ekonomiska förhallanden, som erfordras för bedömande av värderas
underhållsskyldighet. Beredningen har emellertid ansett lämpligt att inskärpa
denna skyldighet genom en uttrycklig lagbestämmelse, vilken meddelats i föreva 27—171068.

Makarnas
skyldighet
att lämna
varandra
upplysningar
om sina
ekonomiska
förhållanden.

210

Giftermålsbalk, ,5 kap. 11 och 12 §§.

rande paragraf. Det torde ligga i sakens natur, att make icke i följd av detta stadgande
kan på rättslig väg tvingas att lämna muntliga upplysningar, men att, om
han innehar räkenskaper eller andra upplysande handlingar, det kan vid vite åläggas
honom att förete dem.

Makes behörighet
att i
fråga om
(ten ''gemensamma
hushållningen

m. m.
ingå rättshandlingar

med förpliktande
verkan
även
för andra
maken.

12 §.

Enligt den gällande ordningen tillkommer det i regel mannen att företräda makarna
vid ingående av rättshandlingar med tredje man. För gäld, som han sålunda
gjort, svarade ock enligt den ursprungliga lydelsen av 1734 års lag i regel all egendom
i boet. Numera är väl hustruns enskilda egendom fri från ansvar för gäld,
som mannen ensam gjort, men jämte mannens enskilda egendom svarar i allmänhet
hela den gemensamma för sådan gäld. Hustrun däremot har endast undantagsvis
befogenhet att genom rättshandlingar med tredje man ikläda boet förpliktelser.
Sådan befogenhet kan hon naturligtvis erhålla genom mannens uppdrag eller samtycke.
Men därutöver har sedan äldre tider med hustruns rätt att leda den inre
hushållningen ansetts förbunden behörighet för henne att inom området för denna
hennes husmoderliga verksamhet ingå rättshandlingar å boets vägnar. Denna befogenhet,
som icke fick något direkt uttryck i 1734 års lag, har nu blivit lagfäst
genom den lydelse 11 kap. 2 § giftermålsbalken 1898 erhöll, i det att gäld, som
hustrun gjort för det gemensamma boets räkning under sådana förhållanden, att det
kunnat antagas hava skett med mannens samtycke, förklarats skola liksom av bägge
makarna gjord gäld betalas av samfällda boet och bägge makarnas enskilda egendom,
dock med viss begränsning i fråga om hustruns enskilda egendom. Här avses
gäld, som hustrun i sin husmoderliga verksamhet gör för familjens behov, även om
hon ej därtill haft mannens uttryckliga samtycke.

En behörighet att i sammanhang med utövandet av husfrudömet ingå rättshandlingar
med tredje man tillkommer vanligen hustrun även enligt de utländska rättssystemen.
Då det emellertid enligt dessa system i allmänhet är mannen, som i
främsta rummet har att bära underhållsbördan för familjen, plägar regeln hava
det innehåll, att hustrun genom dylika rättshandlingar förpliktar mannen.

Med det egendomssystem, beredningens förslag uppställer, blir makarnas ställning i
förevarande hänseende väsentligen en annan. Då var och en av makarna har sitt särskilda
förmögenhetsområde med självständig förvaltningsrätt över vad som faller

211

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

därinom, måste i regel rättshandlingar, som ena maken ingår, bliva bindande för
honom och för hans sålunda uppkomna förbindelser svara all hans egendom men
däremot ena makens förbindelser ej kunna göras gällande i den andres egendom.
Detta bör gälla giftorättsgodset ej mindre än den enskilda egendomen. Förhållandenas
natur kräver dock även under detta system för vissa fall en modifikation av
regeln.

För makarnas gemensamma hushållning måste inköpas förnödenheter och företagas
andra rättshandlingar, såsom anställande av tjänare eller annat ''arbetsbiträde, förhyrande
av arbetsredskap m. m. Barnens uppfostran kräver anstalter för beredande
av undervisning åt dem o. s. v. Yad som genom rättshandlingar inom detta område
förvärvas kommer familjen i dess helhet till godo. Bägge makarna äro ock enligt
2 och 3 §§ pliktiga att i mån av förmåga tillsläppa medel för bestridande av de
utgifter, som i förevarande hänseende erfordras. Makarna utgöra sålunda härutinnan en
gemensamhet, och detta framträder även utåt, i deras förhållande till tredje man. Om
den allmänna regeln i fråga om verkan av rättshandlingar, som makarna företaga,
skulle tillämpas även å de rättshandlingar, om vilka nu är fråga, skulle emellertid i alla
de fall, då en rättshandling företagits av ena maken, de förpliktelser, som följa av
rättshandlingen, vila allenast å honom, så vida ej fullmakt från den andre kunde anses
hava förelegat. Men detta skulle vara obilligt både med avseende å makarnas inbördes
förhållande och beträffande förhållandet till den tredje man, med vilken rättshandlingen
blivit ingången. Särskilt må erinras, att hustrun i sin husmoderliga verksamhet måste
i stor omfattning företaga rättshandlingar av förevarande art. Men i det övervägande
antalet fall har familjen i det väsentliga sitt uppehälle av medel, som inflyta från mannen.
Det vöre orimligt, om han i sådana fall skulle vara fri från de förbindelser, som
följa av hustruns rättshandlingar inom nämnda område. Å andra sidan skulle det förefalla
stötande, om hustrun, då familjens ekonomi är till större eller mindre del grundad
på hennes inkomst, skulle vara helt fri från ansvar för förbindelser av ifrågavarande
art, så snart förbindelsen uppkommit genom rättshandling av mannen. Och tredje man,
med vilken någondera maken ingår rättshandling av nu ifrågavarande beskaffenhet,
bör med skäl kunna förutsätta, att för hans fordran häfta alla de tillgångar, av vilka
bidrag till familjens underhåll skall utgå. Bägge makarna böra således vara ansvariga
för förbindelser av förevarande art, och det utan hänsyn därtill om den rättshandling,
å vilken förbindelsen grundas, företagits av den ena eller den andra maken.

212

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

Huru en sådan ansvarighet närmare bör regleras, ''kan dock vara ganska tvivelaktigt.
Mycket talar för en regel, att makarna för förbindelser av förevarande art
skulle vara ansvariga efter samma grund, som gäller i fråga om deras inbördes
skyldighet att tillsläppa medel till underhållet. Av en sådan regel skulle bland annat
följa, att i de talrika fall, då hustrun varken har förmögenhet eller arbetsinkomst, utan
familjen för sina utgifter är hänvisad till mannens inkomst, hustrun skulle vara fri från
ansvar. Detta vore av många skäl önskvärt. Det förhållande, vari makarna hava att bidraga
till utgifterna för underhållet, är emellertid ganska obestämt och växlande, vartill
kommer att tredje man i de flesta fall icke har kännedom därom. Regeln skulle vara
synnerligen obillig mot tredje man, och möjligen skulle varuhandlarna därav se sig
föranlåtna att vid leverans av förnödenheter fordra betalningsförbindelse av bägge
makarna, vilket skulle medföra stora olägenheter av skilda slag. Med hänsyn härtill
kan makarnas ansvarighet utåt för ifrågavarande förbindelser icke ställas i beroende
av deras underhållsskyldighet.

Lika litet synes det kunna förordas att låta makarna, enligt den allmänna regeln för
det fall att flera häfta för samma förbindelse, svara för hälften var av gäld, varom
nu är fråga. En sådan regel skulle medföra, att den, som på grund av bestämmelserna
om und erhåll ssky ldigh etens fördelning borde kännas vid det hela eller större
delen av gälden, icke kunde av tredje man krävas å mera än en mindre del därav.
Därigenom skulle borgenärernas intresse i hög grad äventyras.

Det har vid nu angivna förhållanden ansetts påkallat att göra vardera maken fullt
ansvarig för de förpliktelser, som uppkomma genom rättshandlingar av förevarande
art. En dylik solidarisk ansvarighet kan ock sägas vara betingad av den konsumtionsgemenskap,
vilken, på sätt nyss erinrats, förefinnes mellan makarna. Och
om i följd därav ena maken får betala mera än som med hänsyn till förhållandet
mellan makarna bort belöpa på honom, är han närmare att bära förlusten än den
utomstående borgenären.

Formellt synes en regel om solidariskt ansvar lämpligast böra givas det innehåll,
att vardera maken får behörighet att på ifrågavarande område genom sin rättshandling
förplikta även den andre. En dylik rätt för makarna att i förevarande angelägenheter
representera varandra stämmer väl överens med den gemenskap, som råder
mellan makarna. Om grundsatsen att vardera maken skall äga att själv sköta sin

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

213

ekonomi icke skall lida allt för mycket intrång, måste dock denna behörighet inskränkas
till de fall, där den av förhållandenas natur bestämt påkallas.

Vid 3 § har framhållits, att enligt sed vissa av makarnas gemensamma angelägenheter
i främsta rummet besörjas av mannen och andra företrädesvis av hustrun, vilket
medför en liknande fördelning av bestyret med utgifterna. Det kunde ifrågasättas att
giva en regel, enligt vilken rättshandling, som ena maken för det gemensamma företager,
skall bliva bindande även för den andre, om den faller inom det område, som företrädesvis
tillkommer den förre, men ej i andra fall. Gränsen emellan dessa områden är
dock allt för flytande för att ägna sig till grund för bestämmande av ansvarigheten
mot tredje man, vartill kommer att det emellanåt kan vara lämpligt, att den ene
handlar inom det område, som företrädesvis tillkommer den andre. Vilkendera av
makarna kommer att företaga en viss rättshandling för det gemensamma, beror ofta
mera på en tillfällighet än på rättshandlingens art.

Förslaget giver på dessa grunder vardera maken rätt att med förpliktande verkan
jämväl för den andre ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller
för barnens uppfostran, som sedvanligen företagas för nämnda ändamål. Vad soja är
sed i förevarande hänseende kan skifta efter olika omständigheter och förhållanden;
stor betydelse har därvid familjens levnadsställning. Om således en av ena maken
företagen rättshandling skulle avse förnödenheter, som icke pläga* förbrukas av
personer i makarnas ställning, skall rättshandlingen ej bliva förpliktande för den
andre. Då det säges, att rättshandlingen skall avse den dagliga hushållningen, är meningen
naturligtvis icke, att regeln skall omfatta blott rättshandlingar, som dagligen
förekomma. Men därunder skola falla allenast sådana rättshandlingar, som äro av
löpande natur, såsom kreditköp av matvaror, husgeråd och kläder eller anskaffande
av arbetsbiträde i hemmet. Utanför regeln skola däremot komma rättshandlingar,
som endast mera sällan förekomma och äro av större betydelse, såsom förhyrande
av bostad, inköp av möbler i större omfattning och dylikt. Rättshandlingen skall
ock vara av den beskaffenhet, att vad som anskaffas därigenom omedelbart kan
tjäna att tillgodose hushållningen eller barnens uppfostran. Under regeln inbegripes
således icke upptagande av penninglån för att bestrida utgifter till ifrågavaranda
ändamål.

Med rättshandling, som ena maken företager för den dagliga hushållningen eller
för barnens uppfostran, likställer förslaget sedvanlig rättshandling, som hustrun

214

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

företager för att tillgodose sina särskilda behov. Att hon bör kunna självständigt
företaga sådana rättshandlingar är tydligt. Men i de talrika fall, då utgifterna
för familjens underhåll i dess helhet och således även för tillgodoseende
av hustruns särskilda behov bestridas av mannens arbetsinkomst, skulle hustrun,
om hon icke genom rättshandling med tredje man kunde förplikta mannen, faktiskt
bliva förhindrad att å förevarande område företaga någon rättshandling, varigenom
förpliktelse emot tredje man uppstode. Detta vore att lägga allt för starkt band på
hennes självständighet. I de fall, då mannen är för utgifterna till sina särskilda behov
hänvisad till hustruns inkomster, kunde det ofta vara billigt, att han hade en liknande
behörighet att företaga rättshandlingar med förpliktande verkan även för
hustrun. Dessa fall äro emellertid undantagsfall, och åå regeln för de vanliga fallen
skulle kunna medföra, att hustrun belastades med gäld, för vilken ansvarighet skäligen
icke bör åligga henne, har beredningen ansett en sådan regel icke böra upptagas.

Ehuru den givna regeln för sin tillämpning kräver, att rättshandlingen verkligen
företagits för något av ovan angivna ändamål, kan enligt sakens natur den bevisskyldighet
härutinnan, som åligger tredje man, icke vara av strängare beskaffenhet. Sä
måste exempelvis en handlande, som visat sig hava sänt livsförnödenheter till makarnas
bostad, i allmänhet anses hava därmed tillbörligen styrkt, att förnödenheterna
inköpts för de^ gemensamma hushållningen. Om erforderligheten av det, som make
genom rättshandlingen anskaffat, kan det uppenbarligen icke utan oskälig tunga i
handel och vandel åläggas tredje man'' att förvissa sig; denne måste vara skyddad, blott
de föreliggande omständigheterna läto rättshandlingen framstå såsom naturlig och
berättigad. Enligt förevarande paragraf skall därför andra maken vara ansvarig, så
framt icke den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att det, som
därigenom anskaffades, ej var erforderligt. Det övervägande, som sålunda skall
ankomma på tredje man, avser icke annat än huruvida vad som genom rättshandlingen
skall anskaffas kan anses erforderligt; han behöver icke befatta sig med,
huruvida det kan vara nödvändigt att förnödenheterna tagas på kredit. Härav följer
bland annat att, om ena maken lämnat den andre penningar för att kontant ombesörja
vissa på denna ankommande utgifter men han i stället på kredit anskaffar vad som
erfordras, den förre i allt fall blir ansvarig för betalningen, om det anskaffade faller
inom den angivna ramen.

För de talrika fall, då hustrun saknar tillgångar, skulle regeln om bägge makarnas

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 §.

215

ansvar för ifrågavarande förbindelser, såvitt hustrun angår, få sin huvudsakliga betydelse
däri, att hon bleve skyldig att gälda förbindelser av ifrågavarande art med
egendom, som hon framdeles kunde förvärva. Då detta skulle bliva allt för betungande,
har beredningen i 7 kap. föreslagit avsevärda lättnader i denna hustruns ansvarighet.

Ehuru vardera maken eller hunstrun enligt den nu föreslagna regeln skall äga rätt att
inom det område, som avses, ingå rättshandlingar med förpliktande verkan jämväl för
andra maken, måste det dock naturligtvis stå make öppet att sluta även rättshandlingar,
som här avses, på sådana villkor, att endast han själv blir ansvarig. Beredningen har
ansett nödigt att i stadgandet införa en erinran härom. Att en dylik inskränkning i
ansvarigheten icke får uppkomma, med mindre av omständigheterna vid rättshandlingens
avslutande för m edkontrahenten framgick att sådant var avsett, är med hänsyn
till grunderna för huvudregeln uppenbart.

Enligt vad förevarande stadgandes avfattning tydligen ger vid handen, förutsättes
det, att ena maken företager en rättshandling, som blir för honom själv bindande.
Endast i sådant fall blir regeln om andra makens medansvar att tillämpa. Detta
kan medföra vissa olägenheter, när ena maken är omyndig, vilket dock sällan inträffar
annat än beträffande hustrun. Mannen blir i sådant fall ej bunden av hustruns rättshandling
för tillgodoseende av familjens behov, med mindre rättshandlingen är förpliktande
för henne själv, ändock att hon är omyndig. Enligt allmänna rättsregler blir
omyndig i allmänhet icke bunden av rättshandling, som han företager. Detta gäller dock
icke undantagslöst I vår lag saknas väl uttryckliga regler, som giva laga verkan åt
förpliktelser, vilka omyndig åtagit sig. Men vad särskilt angår förpliktelser inom
e det område, som här är i fråga, torde ofta ansvarighet för den omyndige uppstå, på
den grund att samtycke av förmyndaren kan presumeras. I sådana fall kommer
alltså även regeln om mannens ansvarighet i tillämpning. Ansvar för mannen kan
ock ofta uppkomma, därigenom att hustrun får anses hava handlat såsom hans fullmäktig.
Otvivelaktigt är emellertid, att en närmare reglering i lag av frågan om
omyndigs rättshandlingar är av behovet påkallad, särskilt i syfte att utveckla och
närmare bestämma omyndigs ansvar för förbindelser av nu ifrågavarande art. Därigenom
skulle nyss antydda olägenhet i väsentlig mån avhjälpas. Denna fråga står
ock på dagordningen, i det att den är upptagen på programmet för det samfällda
skandinaviska lagstiftningsarbetet. Att söka nu företaga en lösning av'' frågan,

216

Giftermålsbalk, 5 kap. 12 och 13 §§.

allenast såvitt angår omyndig som är gift, kan emellertid icke vara lämpligt. För närvarande
maste man sålunda låta bero vid nu gällande regler.

Då, efter vad förut framhållits, makes ifrågavarande behörighet att företaga rättshandlingar
med förpliktande verkan jämväl för andra maken grundas å den äktenskapliga
sammanlevnaden'', bör sådan behörighet icke föreligga, ifall makarna leva
åtskilda på grund av söndring. Utan uttryckligt stadgande torde det vara tydligt,
att behörigheten ej heller skall förefinnas under hemskillnad, men att den skall
bestå under boskillnad. En rättshandling, som make under särlevnad på grund av
söndring ingått med tredje man, blir givetvis icke bindande för andra maken, därför
att tredje mannen saknade kännedom om särlevnaden.

Jämte det att vardera maken enligt stadgandet i denna paragraf har en legal behörighet
att inom ett visst område ingå rättshandlingar, som bliva bindande för den
andre, kan, såsom redan antytts, make erhålla sådan behörighet på grund av andra makens
bemyndigande. Härom gälla de allmänna reglerna om fullmakt. Enligt dessa regler
kan fullmakt givas ej blott genom uttryckligt förklarande utan även genom s. k.
konkludenta handlingar, såsom att en person upprepade gånger låter en annan företräda
sig i visst avseende. Det ligger i sakens natur, att bemyndigande av sist angivna
slag ofta skall förekomma såsom grundande rätt för ena maken att handla å den
andres vägnar.

Av grunderna för 4 § torde följa, att vad som hustrun enligt förevarande paragraf
på kredit inköper för sina särskilda behov blir hennes egendom. Vad som inköpes
för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran blir enligt samma grunder
den makes egendom, som tillsläpper medel till betalningen’; innan denna erlagts, torde
godset få anses vara inköpt för den makes räkning, som har att med kontanta medel *
bidraga till underhållet, eller, om sådan bidragsplikt åligger dem båda, få antagas
tillhöra dem med samäganderätt.

13 §.

återfående Redan under gällande lagstiftning har framträtt ett starkt behov av någon rättslig
aheteehnUgat~ anordnin^ varigenom mannen hade möjlighet att skydda sig mot missbruk av den
12 §. representationsbehörighet, som tillkommer hustrun. Man ser stundom i tidningar
tillkännagivande av en man, att kredit ej får lämnas hans hustru, men ett dylikt kungörande
torde ej förhindra, att mannen blir bunden mot tredje man, som ej visas

217

Giftermålsbalk, <5 kap. 13 och 14 §§.

hava tagit del därav. Då nu förslaget giver vardera maken en vidsträckt behörighet
att sluta rättshandlingar med bindande verkan jämväl för den andre, måste samtidigt
skydd beredas mot missbruk av denna behörighet. I detta sammanhang må erinras,
att enligt 3 § make kan vara berövad den honom eljest tillkommande rätten att
av andra maken utbekomma kontanta tillskott för underhållet. Då emellertid makes
behörighet enligt 12 § icke är att anse såsom grundad på något presumerat uppdrag
av andra maken, bör denne icke heller kunna genom någon slags återkallelse
fråntaga maken hans behörighet. Såsom villkor för att make skall mista behörigheten
måste fordras, att han enligt opartisk myndighets prövning missbrukat densamma.
I Sverige lärer det icke kunna ifrågasättas att anförtro denna prövning
åt annan myndighet än domstol. Enligt 13 § tillkommer det därför domstol att under
nyssnämnda förutsättning förklara make behörigheten förlustig. I sakens natur ligger,
att ett dylikt beslut skall kunna upphävas av domstolen, om makarna enas därom
eller det visas, att förändrade förhållanden inträtt, så att fara för missbruk ej längre
föreligger.

Till skydd för tredje man, vars rätt kan bliva beroende av makes ifrågavarande
behörighet, har i 13 § stadgats, att beslut, varigenom behörigheten fråntagits eller
återgivits make, skall anmälas till det äktenskapsregister, varom stadgande meddelas i
16 kap., samt kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Beslutet blir
dock redan omedelbart efter meddelandet gällande även mot tredje man, som icke har
kännedom om beslutet. Enligt det danska förslaget åter erhåller ett dylikt beslut verkan
mot godtroende tredje man först genom tingläsning, enligt det norska genom kungörande.
Sistnämnda ståndpunkt kunde måhända i och för sig vara att föredraga framför
den, som det svenska förslaget intager. Beredningen bär dock icke funnit lämpligt att
i denna del avvika från den grundsats, som inom svensk rätt sedan gammalt gäller
beträffande omyndigförklaring.

• 14 §.

I 9 kap. 2 § tredje stycket giftermålsbalken enligt dess nuvarande lydelse, vilket

lagrum i huvudsak överensstämmer med 11 kap. 6 § giftermålsbalken enligt den ur- att under

de/n andres

sprungliga lydelsen av 1734 års lag, tillerkännes hustrun rätt att, om mannen över- bortovaro
givit henne eller han för sjukdom eller av annan orsak är ur stånd att draga för- ef^n Sj^yésorg
om boet, till nödtorft pantsätta eller avyttra egendom i boet, varöver hon tråda denne.

28—171068.

218

Giftermålsbalk, 5 kap, 14 §.

eljest ej ägt råda, dock med särskilda garantier i fråga om fast egendom. Denna
bestämmelse bär tydligen sin förutsättning i den gällande rättens principer beträffande
makars egendomsförhållanden, enligt vilka mannen i regel har uteslutande
rätt att förvalta all boets egendom, även den som införts av hustrun. En dylik
rätt för ena maken att vid angivna händelser representera den andre behöves även
med det egendomssystem förslaget uppställer, men rätten bör för att överensstämma
med detta system vara ömsesidig.

De huvudsakliga anledningar, av vilka make kan bliva hindrad att själv ombesörja
sina angelägenheter, äro bortovaro och sjukdom. För den bortovarande kan, enligt
ett av beredningen jämväl upprättat förslag till lag om god man för bortovarande,
vid behov förtordnas en god man, som har att bevaka hans rätt och vårda hans
egendom. Drabbas make av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, som gör honom oförmögen
att vårda sitt gods, skall han ställas under förmyndare. I händelse av annan
sjukdom kan det förväntas, att han i allmänhet vid behov skall kunna förordna
en fullmäktig att ombesörja hans angelägenheter. Under tiden till dess åtgärd,
som nu sagts, hinner vidtagas, kan emellertid ofta påkallas förfogande å den bortovarandes
eller sjukes vägnar. Emellanåt kan det vara överflödigt, att särskild
representant för honom utses, under förutsättning att hans make äger att ombesörja
vad som erfordras. Detta kan särskilt vara fallet, då hindret väntas bliva av
kortare varaktighet eller fråga icke är om förvaltande av större förmögenhet eller
affärsrörelse. För sådana fall bör den bortovarandes eller sjukes make äga en
omedelbart å lag grundad behörighet att ingripa med bindande verkan för honom.

Enligt förevarande paragraf skall sålunda, då den, som på grund av bortovaro eller
sjukdom är ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter, icke nämnt fullmäktig och
förmyndare eller god man ej heller är förordnad för honom, hans make vara behörig att
å hans vägnar ombesörja angelägenhet, som icke utan olägenhet kan uppskjutas, och därvid,
om och i den mån så erfordras, jämväl förfoga över hans egendom och ikläda honom
förbindelser. Maken äger exempelvis försälja gods, som är underkastat snar förstöring
eller försämring, kontrahera om reparationer å ett hus, bevaka fordringar. Med hänsyn
till den underhållsskyldighet, som åligger den frånvarande eller sjuke maken,
har vidare andra maken erhållit behörighet att, oberoende av åtgärdens behövlighet
i den förstnämndes intresse, uppbära avkastningen av hans egendom och annan hans
inkomst. Slutligen har sistnämnda make förklarats behörig att, om det oundgäng -

21!»

Giftermålsbalk, 5 kap. 14 och 15 §§.

ligen tarvas för anskaffande av medel till familjens underhåll, pantsätta eller avyttra
den förre tillhörig egendom. I anslutning till gällande rätt skänker förslaget dock
icke i något av ovan omförmälda fall behörighet att låta inteckna eller att avyttra
fast egendom, med mindre rätten, efter inhämtande av yttrande från den bortovarandes
eller sjukes närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver det.

Då make på grund av sin representationsrätt enligt förevarande paragraf uppburit
andra maken tillhöriga medel, äger han givetvis använda dem för familjens underhåll
i den omfattning, vari andra maken har att bidraga till underhållet, överskottet
är han skyldig att tillhandahålla andra maken.

För att behörighet, som i förevarande paragraf avses, skall tillkomma make fordras,
att de angivna förutsättningarna i verkligheten föreligga. Tredje mans tro.
att så är händelsen, medför icke, att den bortovarande eller sjuke blir bunden av
en rättshandling, som företages av hans make.

Sedan god man eller förmjmdare blivit av rätten förordnad eller den bortovarande
eller sjuke tillsatt en fullmäktig, upphör andra makens representationsrätt. Denne
har sålunda för erhållande av underhåll att vända sig till gode mannen, förmyndaren
eller den fullmäktige. I överensstämmelse med vad som gäller om makes behörighet
enligt 12 § äger make icke heller enligt förevarande paragraf företräda andra
maken, om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

15 §.

I gällande svensk lag finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilket släktnamn
hustru skall bära. Föreskriften i 9 kap. 1 § gällande giftermålsbalk, att hustrun
följer mannens stånd och villkor, har emellertid ansetts medföra såväl rätt som
plikt för hustrun att bära mannens släktnamn. Det i 7 § tredje stycket av den
i administrativ väg utfärdade förordningen den 5 december 1901 angående antagande
av släktnamn upptagna stadgandet, att den som är gift allenast i förening
med maken får göra anmälan om nytt släktnamns införande i kyrkobok
eller ansökan om godkännande av nytt släktnamn, förutsätter tydligen ock, att makar
alltid skola hava samma släktnamn. Det är i alla händelser numera allmän sed, att
hustrun efter vigseln bär mannens släktnamn. Undantag torde i stort sett förekomma

Hustrus

släktnamn.

220

. Giftermålsbalk, 5 kap. 15 § och 6 kap. 1 §.

allenast bland de delar av lantbefolkningen, bos vilka bruket av ett verkligt släktnamn
ännu icke fullt trängt igenom.

Då förevarande lagförslag avser att fullständigt reglera äktenskapets civilrättsliga
verkningar, har beredningen funnit ett uttryckligt stadgande om hustrus släktnamn
böra upptagas bland förslagets allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

Den personliga gemenskap mellan makarna, som äktenskapet mediför, synes böra erhålla
sitt uttryck däri, att bägge makarna hava samma släktnamn. Förevarande paragraf
fastslår därför, i anslutning till härskande ordning icke blott i vårt land utan
bland kulturfolken i allmänhet, den regeln, att hustrun med vigseln erhåller mannens
släktnamn. Det förekommer dock numera emellanåt, att hustrun önskar i förening
med mannens namn bära det namn hon hade såsom ogift. Hinder för en dylik
anordning synes icke böra av lagen uppställas, och därför har jämväl upptagits ett
stadgande om hustruns rätt i berörda hänseende. Hustru, som vill begagna sig av
denna rätt, bör dock till förekommande av oreda i namnförhållandena vara pliktig att
därom gorå anmälan. Närmare bestämmelser om den ordning, i vilken omförmälda
anmälan skall ske, torde böra meddelas av Konungen i administrativ väg.

De danska och norska förslagen behandla icke frågan om hustrus släktnamn.

6 KAP.

Om makars egendom.

Makarnas
giftorätt i
varandras
egendom.

Såsom ovan utvecklats, vilar beredningens förslag å den principen, att vardera
maken förblir ägare till den egendom, han vid äktenskapets ingående har eller under
äktenskapet förvärvar genom förmögenhetsrättsligt fång eller genom arv eller testamente,
och han förvaltar även själv denna egendom. X och med äktenskapet inträder
dock en väsentlig ändring i makes förhållande till sin egendom. Andra maken
erhaller giftorätt i densamma. Denna innebär ej såsom den nuvarande giftorätten
en delrätt i egendomen. Andra maken får icke omedelbart rätt till andel
vare sig i de särskilda förmögenhetsobjekten eller i egendomen som en förmögenhets -

Giftermålsbalk, fl kap. 1 §.

221

massa. Giftorätten är enligt beredningens förslag eu egenartad på familjerättslig
grund vilande rättighet. Den innebär först och främst ett anspråk på del i egendomen
vid äktenskapets upplösning, ett anspråk, som i undantagsfall kan realiseras jämväl
under äktenskapet. Den medför ock, att den make, i vilkens egendom andra maken
åtnjuter giftorätt, redan under äktenskapet skall vara pliktig taga viss hänsyn till
dennes intresse. Han skall vara underkastad vissa inskränkningar i sin rätt att råda
över sin egendom. Till dessa giftorättens olika rättsverkningar återkommer beredningen
vid 2—6 §§.

Föremål för makes gif^rättsanspråk är all den andres egendom, såväl lös som Giftorättens

föremål.

fast, vilken ej enligt bestämmelserna i 8 § är dennes enskilda. Från giftorättsgemenskapen
skall enligt nämnda paragraf vara såsom enskild egendom undantagen allenast
egendom, som genom förord eller givares, testators eller arvlåtares förordnande
förklarats skola vara enskild, så ock vad som trätt i stället för sådan egendom. Beredningen
har sålunda ej ansett sig böra bibehålla skillnaden i giftorättshänseende
mellan före äktenskapet förvärvad eller därunder ärvd fast egendom, å ena, och
under äktenskapet annorledes än genom arv förvärvad fast egendom samt lös egendom,
å andra sidan. Den historiska grunden till denna skillnad, lagstiftarens önskan
att bevara vardera makens arvejord eller före äktenskapet förvärvade jord å
landet för den makens släkt, uppbäres icke längre av rättsmedvetandet. Hänsynen
till släktintresset kan förvisso numera så mycket mindre utgöra tillräckligt skäl till
att från giftorättsgemenskapen utesluta fast egendom, som med den betydelse, den
lösa förmögenheten fått i våra dagar, en sådan regel ofta måste leda till makarna
emellan obilliga resultat. Då båda .makarna i äktenskapet införa förmögenhet men
ena makens förmögenhet utgöres av fastighet, medan den andres består exempelvis av
aktier och andra värdepapper, kan det icke vara med billighet och rättvisa överensstämmande,
att en bodelning för den senare eller hans arvingar medför förpliktelse att
avstå hälften av hans förmögenhet, medan den förre eller hans arvingar äga behålla
den fasta egendomen eller, om den blivit försåld, uttaga vederlag för densamma.
Beredningen har därför ansett sig böra i giftorättshänseende likställa
fast och lös egendom. Behov av det särskilda skydd för den av hustrun införda
fasta egendomen, som enligt gällande rätt beredes henne, därigenom att egendomen är
enskild och till följd därav vissa inskränkningar i mannens förvaltningsrätt över
densamma äga rum, föreligger ej enligt beredningens förslag, då hustrun enligt detta

Rättigheter
av sådan natur,
att bestämmelserna
om
giftorätt ej
alls eller endast
i viss
■omfattning
kunnaå dem
äga tillämp
ning.

222 Giftermålsbalk, 6 kap. 1 §.

har att själv förvalta den egendom hon infört, vare sig den är av enskild natur
eller icke.

Frånsett den begränsning, som är en följd av bestämmelserna i 8 §, åtnjuter make
giftorätt i all den andres egendom i vidsträcktaste mening, således ej endast i dennes
äganderätt till lösören eller fastigheter utan även i alla andra honom tillkommande
rättigheter till lösören eller fastigheter, såsom nyttjanderätter, panträtter o. s. v.,
ävensom i förmögenhetsrättigheter utan kroppsligt ting som föremål, exempelvis fordringsrätter.
I vilken mån begreppet egendom omfattar de rättsligen skyddade formerna
av s. k. immateriell äganderätt är en fråga, som inom andra rättssystem besvaras
olika. Att enligt svensk rättsåskådning dessa rättigheter äro förmögenhetsrättigheter,
torde vara otvivelaktigt, ehuru lagstiftningen, på sätt nedan närmare
utvecklas, i fråga om vissa av dem måste anses hava erkänt tillvaron av ett personligt
moment, som helt eller delvis ställer rättigheten utom giftorättsgemenskapen.

I nu gällande stadganden om makars giftorätt undantages från egendomsgemenskapen,
förutom fast egendom som före äktenskapet förvärvats eller därunder ärvts,
allenast vad som genom äktenskapsförord eller vid gåva eller genom testamente förbehållits
ena maken enskilt. Det finnes emellertid vissa förmögenhetsrättigheter, som
på grund av sin natur eller om dem givna föreskrifter äro så knutna vid den berättigades
person, att hans make ej eller allenast under vissa förutsättningar kan få del i
dem. Sådana rättigheter måste utan särskild föreskrift anses ej alls eller endast
under nämnda förutsättningar ingå i egendomsgemenskapen. Vad sålunda gäller om
den nuvarande egendomsgemenskapen är i det väsentliga tillämpligt även i avseende
å förslagets giftorättsgemenskap. Denna gemenskap innebär väl ej såsom den
nuvarande egendomsgemenskapen, att makarna gemensamt äro ägare av den egendom,
som däri ingår, men dock att vid en blivande bodelning egendomen skall delas mellan
makarna eller deras rättsinnehavare. Då en rättighets natur eller om densamma särskilt
gällande föreskrifter förbjuda, att den vid bodelningen frånhändes den berättigade maken,
kunna förslagets bestämmelser om giftorätt icke äga tillämpning å rättigheten.
Den skall icke ingå i bodelningen, d. v. s. rättigheten skall icke medtagas vid beräkningen
av storleken av vardera makens giftorättsdel och ej ingå bland den
egendom, som sedermera utlägges å de särskilda lotterna. En erinran om ifrågavarande
rättigheter och deras ställning i giftorättshänseende har beredningen ansett
böra givas i förevarande paragraf.

Giftermålsbalk, 6 kap. 1 §. 228

Hinder mot tillämpning av bestämmelserna om giftorätt möter först och främst
i fråga om rättigheter, som ej kunna överlåtas. Att en rättighet ej kan överlåtas
kan bero därpå, att rättigheten är till sitt innehåll bestämd genom sin anknytning
till den berättigades person, såsom rätt att i egen person idka jakt eller
fiske, rätt till kosthåll eller beklädnad, rätt till underhållsbidrag, rätt till avlöning
och i allmänhet rätt till tjänsteprestation. Förbud mot överlåtelse är

vidare i lagstiftningen meddelat rörande vissa rättigheter, såsom rätt till understöd
från registrerad sjukkassa, rätt till kapitalunderstöd från understödsför ening

i vad det icke överstiger tvåhundra kronor, rätt till pension eller understöd
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, rätt till ersättning enligt lagen om försäkring
för olycksfall! i arbete. Vidare kan vid upplåtelsen eller överlåtelsen av en
rättighet hava bestämts, att rättigheten ej får till annan överlåtas. I den mån ett
sådant förbehåll är bindande för den make, till vilken upplåtelsen eller överlåtelsen
skett, medför förbehållet, att den andre ej kan erhålla giftorätt i rättigheten. Hinder
mot en rättighets överlåtande kan slutligen ligga däri, att i fråga om densamma viss
succession är bestämd. Sådana rättigheter äro exempelvis fideikommissrätt och besittningsrätt
till kronohemman. Sistnämnda rätt kan väl numera i allmänhet överlåtas,
men överlåtelsen blir ej gällande, om den efter successionsordningen närmaste anmäler
sig till inlösande av rättigheten.

Även bland de rättigheter, som rättighetshavaren fritt kan överlåta, gives det
vissa, i fråga om vilka lagstiftningen givit rättighetens personliga natur ett
så starkt beaktande, att bestämmelserna om giftorätt ej alls eller endast i viss omfattning
kunna komma till tillämpning. Så är förhållandet med flera av de rättigheter,
som pläga betecknas såsom olika slag av immateriell äganderätt.

Enligt lagen om äganderätt till skrift kan väl en författare fritt överlåta sin författarrätt
till annan. Men lagens mening är tydligen, att en skrift icke må under
något förhållande mot författarens vilja offentliggöras. Detta framgår bland annat
av stadgandet, att författarrätten till otryckt skrift, som finnes i författarens
ägo, ej må utmätas. Därav bör följa att, så länge författaren lever, rätten till hans
ännu ej genom tryck offentliggjorda skrift icke kan vara föremål för giftorätt. Denna
rätt skall således icke ingå i bodelning, som under författarens livstid må äga
rum mellan honom och hans make eller dennes rättsinnehavare. Efter författarens
död däremot skall enligt lagens bestämmelse författarrätten tillfalla hans rätts -

224

Tidpunkten
för giftorättens
uppkomst
och
upphörande.

Giftermålsbalk, • 6 kap. 1 §.

innehavare. Härvid utgår lagen uppenbarligen därifrån, att hans rättsinnehavare äro
hans efterlevande make och arvingar, d. v. s. att författarrätten vid författarens
död ingår i bodelningen. Har författaren åter genom tryck offentliggjort sin skrift,
är författarrätten enligt lagen icke så nära bunden vid författarens person; den kan
i sådant fall tagas i mät för gäld. Vid sådant förhållande bör den ock anses vara
föremål för giftorätt och sålunda ingå även i en bodelning, som äger rum under författarens
livstid.

Vad som sagts om författares rätt till otryckt skrift gäller i det väsentliga även
om konstnärs rätt att låta efterbilda sitt konstverk.

Hätt till firma eller varumärke lär med hänsyn till vad som gäller angående
överlåtelse och utmätning av sådan rätt få anses icke kunna vara föremål för giftorätt.

Vidkommande slutligen rätten till en livförsäkring eller rätten till en livränta,
vunnen genom försäkring, torde en sådan rätt ej kunna anses sålunda knuten till
den enligt försäkringsavtalet berättigades person, att den bör anses falla utom giftorättsgemenskapen,
i den mån icke i försäkringsavtalet stadgade inskränkningar i rättens
överlåtbarhet föranleda därtill. Den omständigheten, att Kungl. Maj:t i fråga
om vissa pensions- eller livränteanstalter förordnat att därifrån utgående pension eller
livränta ej må tagas i mät, kan icke i och för sig anses utmärka, att rätten ens till
sådana pensioner eller livräntor är av beskaffenhet att ej vara föremål för giftorätt.

Om make, där sådant är möjligt, avhänder sig rättighet, som enligt vad nu är sagt
på grund av sin beskaffenhet måste anses utesluten från giftorättsgemenskapen, och i
vederlag bekommer egendom, som icke är sålunda beskaffad, bör tydligen på grund
av den'' allmänna regeln sådan egendom ingå i giftorättsgodset, såvida ej annat i laga
ordning blivit bestå,mt. Detsamma gäller om avkomst av ifrågavarande rättigheter.

Giftorättsanspråket uppkommer vid äktenskapets ingående eller således med vigseln.
Vardera maken erhåller då giftorätt i den egendom, andra maken vid nämnda
tidpunkt har, till den del egendomen ej skall vara enskild. En var av makarna erhåller
vidare giftorätt i den egendom, som tillfaller den andre under äktenskapet.
Efter äktenskapets upplösning äger giftorättsförvärv ej vidare rum. Vilken den avgörande
tidpunkten bör vara, när äktenskap upplöses genom dom, kan måhända vara
föremål för olika meningar. Av bestämmelserna i 15 kap. 11 § lärer framgå, att

Giftermålsbalk, ti kap. 1 och 2 §§. 22f>

beredningen utgått därifrån, att den avgörande tidpunkten är den, då laga kraft
åkommer den dom, varigenom äktenskapet upplöses. Enahanda blir förhållandet,
då gifto rättsgemenskapen upplöses genom hemskillnad. För fall av boskillnad är
enligt förslaget liksom enligt nu gällande rätt tidpunkten för ansökningen avgörande.

Till vinnande av korthet och klarhet i den följande lagtexten föreslår slutligen
beredningen, att den ena maken tillhöriga egendom, i vilken den andre åtnjuter giftorätt,
kallas den förres giftorättsgods. I stället för ett samfällt bo, i vilket vardera
maken äger giftorätt, träder således mannens giftorättsgods, däri hustrun äger giftorätt,
och hustruns giftorättsgods, däri mannen äger giftorätt. Vid sidan därav kan
vardera maken hava enskild egendom.

I de danska och norska förslagen, vilka upptaga samma förmögenhetsordning mellan
makar som den av beredningen föreslagna, överensstämmer motsvarande paragraf
nära med den svenska. Ordet giftorättsgods motsvaras av det danska ordet
gifteeje och det norska gifteeie. Det danska förslaget upptager dessutom termen
gifteret, vartill motsvarighet saknas i det norska.

2 §.

I denna paragrafs första pu$ikt har beredningen givit uttrjmk åt huvudprincipen för
rätten att råda över giftorättsgodset. Värdera maken råder själv över sitt giftorättsgods.
Han är icke beroende av andra makens samtycke vare sig beträffande skötseln
av giftorättsgodset eller i fråga om rättsliga dispositioner Över detsamma.
På sätt vid 3 § närmare utvecklas, är han väl i förhål lande till andra maken pliktig
taga hänsyn till den i och med äktenskapets ingående uppkomna giftorättsgemenskapen
mellan makarna, men förvaltningshandlingar, vilka innebära ett åsidosättande
av denna plikt, äro dock bindande i förhållande till tredje man. Allenast i fråga om
vissa synnerligen viktiga och ej sällan i familjens välfärd djupt ingripande rättshandlingar
rörande fast egendom samt i fråga om vissa rättshandlingar rörande lösören,
vilka enligt vad erfarenheten visar ofta företagas i strid mot familjens intresse,
har beredningen ansett make böra vara jämväl i förhållande till tredje man beroende
av andra makens samtycke. Härtill återkommer beredningen vid 4—6 §§.

Regeln att vardera maken äger råda över sitt giftorättsgods hindrar dock icke,
att ena maken kan komma att med bindande verkan för den andre företaga dispositioner
över -dennes giftorättsgods. Liksom för närvarande ena maken, i syn 29—171068.

Makes giftorättsgods.

De danska
och norska
förslagen.

Makarnas
rätt att råda
över giftorättsgodset.

226

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §.

nerhet hustrun, i stor omfattning handlar å andra matens vägnar på grund av tyst
fullmakt från dennes sida, ko.mmer förvisso fortfarande eu naturlig arbetsfördelning
med därav följande behörighet för ena maken ai;t i större eller mindre omfattning
representera den andre att äga rum. Särskilt gäller detta, när makarna
driva en näring i förening eller ena maken biträder den andre i hans näringsverksamhet.
Om exempelvis mannen äger en fastighet, där han idkar jordbruk, kommer
otvivelaktigt hustrun, åtminstone om jordbruket ej är av avsevärd storlek, ofta alt
deltaga i jordbruket eller i skötseln av vissa dess binäringar, såsom trädgårdsskötsel,
höns- eller biskötsel eller dylikt. I dessa fall kommer hon att i
större eller mindre omfattning vara befogad att sälja av henne omhändertagen avkastning,
såsom mejeriprodukter, trädgårdsalster, ägg, honung o. s. v., ävensom att
med bindande verkan för mannen verkställa inköp, exempelvis av frö, hönsfoder
m. m. På enahanda sätt kommer mannen, om makarna gemensamt driva
jordbruk å en av hustrun ägd fastighet, att på grund av tyst bemyndigande från
henne äga i större eller mindre omfattning företaga dispositioner med avseende å
invenfarierna å fastigheten och dess avkastning. Huru vidsträckt makes fullmakt
får anses vara, kommer att vara beroende av omständigheterna i det särskilda
fallet. Makarnas samverkan i en näring kan nämligen vara av olika slag. Driva
de näring i förening, torde i allmänhet ett bolagsförhållande få anses föreligga
mellan dem. Framstår åter ena maken såsom den näringsdrivande, får andra maken
betraktas såsom biträdande honom i hans näring, därvid andra .makens ställning
efter förhållandena kan vara mer eller mindre självständig. Huruvida det
ena eller andra slaget av samverkan föreligger, får, om uttryckligt avtal ej träffats
mellan makarna, bedömas med ledning av arten av vardera makens verksamhet
och vad som med hänsyn därtill och omständigheterna i övrigt får anses vara
förutsatt mellan dem. Härmed sammanhänger ock frågan, om vardera maken bör
anses berättigad till andel i näringens vinst eller ena maken berättigad allenast
till ersättning av andra maken för sitt arbete. Beredningen återkom,mer härtill under
8 kap. 6 §.

överlämnar ena maken giftorättsgods till förvaltning av andra maken, medför
överlämnandet ej ändring i den förres rätt att råda över godset. Andra maken
äger behörighet vidtaga dispositioner däröver, endast i den mån uppdraget får anses
innefatta bemyndigande därtill. Hörande makes redovisningsskyldighet i fråga om

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §. 227

avkastningen av sådan egendom i visst fall föreslår beredningen särskild bestämmelse
i 8 kap. 7 §.

Då enligt beredningens förslag i regel full avtalsfrihet skall råda mellan makar,
kommer vidare ena maken att kunna genom vanliga förmögenhetsrättsliga avtal
till andra maken överlåta giftorättsgods eller upplåta nyttjanderätt, panträtt o. s. v.
i sådant gods. En hustru kan sålunda försträcka .mannen ett kapital att användas
som förlag i en av honom driven näring eller till bruk å en mannen tillhörig
fastighet överlämna av henne medförda inventarier. Makarnas rättigheter och skyldigheter
bliva i sådana fall, på sätt vid 8 kap. 6 och 7 §§ utvecklas, att i huvudsak
bedöma enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler.

De rättsverkningar giftorätten medför under äktenskapet äro, om ock ej oväsentliga,
dock närmast att karakterisera såsom reflexverkningar tillbaka i tiden av giftorättens
väsentligaste innebörd, den lika delningen av giftorättsgodset, då giftorättsgemenskapen
upphör. Då äktenskapet upplöses genom dödsfall, dom å äktenskapets
återgång eller äktenskapsskillnad eller ock under äktenskapet dömes till hemskillnad
eller boskillnad, upphör, _såsom ovan under 1 § nämnts, vidare giftorättsförvärv,
och de egendomsmassor, som bildas av vardera makens giftorättsgods vid tidpunkten
för äktenskapets upplösning eller hemskillnaden eller i fall av boskillnad
vid ansökningen därom, skola, på sätt i 13 kap. närmare stadgas, efter det täckning
av vardera .makens gäld ägt rum, sammanslås och behållningen delas lika mellan
makarna. Enligt gällande lag kunna makarna genom förord överenskomma om avvikelse
från huvudregeln, att de hava giftorätt till hälften vardera i den gemensamma
egendomen. Behov av en häremot svarande rätt för makarna att avtala om annan
grund för delningen av giftorättsgodset än den till lika andelar har beredningen ej
ansett föreligga.

Emellertid inskränkes enligt gällande rätt vid återgång av äktenskap principen om
lika delning högst väsentligt, därigenom att make icke får vid bodelningen tillgodoräkna
sig giftorätt i den egendom, som andra maken vid vigseln infört i boet eller
efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Vid bodelningen skall så anses,
som hade denna egendom tillhört den make enskilt, vilken infört eller förvärvat densamma.
Detta innebär i själva verket, att allenast de under äktenskapet å makarnas
arbetsförtjänst eller å avkastningen av deras egendom uppkomna besparingarna delas
lika mellan makarna. Med den nu av lagberedningen föreslagna förmögenhets -

Makarnas
rätt till andel
i giftorättsgodset

vid gemenskapens
upplösning.

Bodelning
vid äktenskapets
återgång.

228

Giftermålsbalk, G kap. 2 §.

ordningen mellan makar kunde det ifrågasättas att gå ännu ett steg längre och
låta återgång av äktenskapet medföra, att vardera makens giftorätt i den andres
gods bortfölle och att vardera maken således finge utan delning med den andre
behålla sitt giftorättsgods. En sådan verkan av återgången skulle dock i många fall
innebära en orättvisa mot den make, som under den tid makarna sammanlevat icke
ägnat sig åt förvärvsverksamhet utan åt skötseln av det gemensamma hushållet.
Hustruns verksamhet i hemmet är, såsom förut framhållits, ofta lika nödvändig för
att familjens behov skall kunna behörigen tillgodoses som den inkomst mannen tillför
familjen. De besparingar, som under äktenskapet kunna uppkomma å denna inkomst,
äro därför ej sällan att i väsentlig mån tillskriva jä.mväl hustruns verksamhet
i hemmet, hennes förmåga av klok hushållning med de medel, som av mannen
förvärvas. Läte man vardera maken behålla sin egendom, skulle den delning
av dessa besparingar, som rättvisligen bör ske, ej komma att äga rum. Särskilt
när äktenskapet varat någon längre tid, skulle detta ofta innebära en allvarlig orättvisa
mot hustrun. Beredningen har därför ansett sig böra föreslå bibehållande av den
genom 1915 års lag antagna principen för bodelning .vid återgång, vilken i de fall,
då äktenskap återgår efter kort tid, kommer att verka så, att vardera maken får
behålla sin egendom, men i andra fall medför en delning av de under äktenskapet
uppkomna besparingarna.

Huruvida principen om lika delning bör fullt upprätthållas vid äktenskaps upplösning
genom skillnad eller även därvid i större eller mindre omfattning bör återställas
den ordning, som skulle hava förelegat, om äkténskapet icke kommit till stånd,
d. v. ts. någon form av återgångsdelning följa å äktenskapsskillnad, är en fråga, som
kan vara föremål för olika meningar. Enligt såväl svensk som dansk gällande
rätt verkar äktenskapsskillnaden endast för framtiden (ex nunc). I full överensstämmelse
med vad som gäller, då äktenskap upplöses genom makes död, äger vardera
maken vid bodelningen utbekomma vad av boets egendom enligt äktenskapsrättsliga
regler tillkommer honom. Boet delas i lika delar mellan makarna allenast med
de modifikationer, som kunna föranledas av befintliga vederlagsanspråk. Samma
princip gäller i fransk lagstiftning.

Den schweiziska civillagen utgår från en motsatt uppfattning. I och med äktenskapsskillnaden
upphävas de förmögenhetsrättsliga verkningarna av äktenskapet, och
den äktenskapliga förmögenheten, vilken, om makarna levat i allmän egendom sgemen -

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §.

220

skap, under äktenskapet varit samfälld egendom under mannens förvaltning, sönderfaller
i mannens ooh hustruns särskilda egendom sålunda, att vardera får åter vad
genom honom införts. En delning sker allenast av förmögenhetens förkovran,
medan inträffad minskning drabbar mannen. Vid äktenskapets upplösning genom
skillnad är således huvudprincipen återgångsdelning. Lika delning av den samfällda
egendomen följer allenast vid äktenskaps upplösning genom ena makens död.

Enligt tysk rätt delas, när allmän egendomsgemenskap under äktenskapet rått
mellan makarna, den samfällda egendomen även vid äktenskapsskillnad lika dem
emellan. I denna regel gäller dock den viktiga modifikationen att, när skillnad meddelats
på annan grund än makes sinnessjukdom ooh ena maken förklarats ensam
skyldig till skillnaden, den andre äger, om han så önskar, påkalla, att värdet av vad
vardera maken vid äktenskapets ingående eller sedermera genom benefikt förvärv inbragt
i egendomsgemenskapen tilldelas honom. Räcker den samfällda egendomens
värde ej till, har vardera maken att bära hälften av bristen. Uppstår ett överskott
delas det lika mellan makarna. Den tyska lagen ger således den oskyldige maken
valrätt mellan lika delning och återgångsdelning.

Även i norsk rätt har genöm lagen den 31 maj 1918 om indgaaelse og oplosning av
egteskap principen om återgångsdelning i betydande omfattning erhållit tillämpning
vid bodelning i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Sålunda skall,
såsom enligt den före nämnda lag gällande lagstiftning, den make, på vilkens yrkande
äktenskapet upplösas på ^rund av äktenskapsbrott, hava rätt att kräva det gemensamma
boet delat i överensstämmelse med reglerna för bodelning vid äktenskaps
återgång, därest till följd av brottet födes ett barn, som är arvsberättigat efter
den skyldige maken, och barnet lever, när talan om äktenskapsskillnad anhängiggöres.
Men även eljest kan, när härtill finnes grund, i bevilling å det äktenskapliga
samlivets hävande (hemskillnad) eller i bevilling eller dom å äktenskapsskillnad
bestämmas, att det samfällda boet skall delas, såsom om äktenskapet gått åter.1

Då det föreliggande förslaget bibehåller den lika delningen som huvudprincip för
giftorättsgemenskapens upplösning även vid äktenskapsskillnad, är det främst därför
att en skillnad principiellt bör äga verkan endast för framtiden. Frånsett den
betydelse, som bör tilläggas det. omständigheten, att ena maken huvudsakligen bär

1 Såsom framgår av lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken m. m. I, avvika de
danska och norska reglerna om bodelning vid äktenskaps återgång i vissa hänseenden från de svenska.

230

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 §.

skulden till äktenskapsskillnaden, bör skillnaden i ock för sig ej medföra ändring i
uppkomna giftorättsanspråk, endast dessa anspråks utbrytande. Från saklig synpunkt
är det vidare av största vikt, att frågan, huruvida skillnad i ett äktenskap skall
äga rum eller ej, så vitt möjligt icke influeras av ekonomiska bihänsyn. Skillnaden bör
därför i och för sig lända till minsta möjliga ändring i makarnas ekonomiska läge
under äktenskapet. Även med nu föreslagna förmögenhetssystem vinnes detta syfte
bäst genom bibehållande, av den lika delningen vid äktenskapsskillnad. Jämväl
enligt det föreslagna systemet har geniensamh etsprincipen tillerkänts stor betydelse.
Ehuruväl genom vardera makens särskilda ägande- och förvaltningsrätt
avses att giva vardera maken självständighet och fri bestämmanderätt i fråga om
sin förmögenhet, måste det fasthållas, att vardera .maken genom äktenskapet vinner
rätt att dela den andra makens ekonomiska villkor. Denna i äktenskapet grundade
ekonomiska gemenskap makarna emellan har fått sitt starkaste uttryck i giftorätten.
Därför innebär den lika delningen en mindre förändring i makarnas inbördes
förhållande i ekonomiskt hänseende under äktenskapet än vad en återgångsdelning
skulle göra. Vidare är att märka, att tillämpningen av den hos oss gällande
principen för återgångsdelning visserligen ej, där endast en kortare tid förflutit
från äktenskapets ingående, möter allt för stora svårigheter. I de sällsynta fall, då
återgång kan tänkas förekomma, lärer detta också i regel bliva förhållandet. Skillnad
i äktenskap inträffar däremot, enligt vad statistiken visar, vanligen efter ej allt
för kort tid och ofta först efter många års förlopp. E^n återgångsdelning skulle då ej
kunna genomföras utan stora tekniska vanskligheter. Ätt efter ett långt äktenskap
söka upplösa en förmögenhet efter dess ursprungliga beståndsdelar genom uppvisande
av kanske upprepad förvandling är vanligen mycket svårt, och, även om i vissa fall
vederlagsreglerna skulle gripa in kompletterande, skulle dock delningsresultatet i allmänhet
bliva mycket osäkert. Ännu större bleve svårigheterna, om före skillnaden
gått en boskillnad. Ätt låta en boskillnad bestå, om kort tid därefter skillnad i
äktenskapet äger rum, vore lika otillfredsställande som att brjda en boskillnad i de
fall, då skillnad i äktenskapet följer efter längre tid, och vardera maken inrättat sig
efter de genom en verkställd bodelning makarna emellan reglerade förmögenhetsförhållanidena.
över huvud lärer boskillnads institutet! i dess nuvarande form ej kunna
bibehållas, om lagstiftningen ej betraktar giftorättsförvärvet som definitivt med
äktenskapets ingående utan gör detsamma beroende av att äktenskapet upplöses genom

Giftermålsbalk, 6‘ kap. 2 §.

231

endera makens död. Med hänsyn till den betydelse, boskillnaden äger som sanktion
av den vårdnadsplikt giftorättsgemenskapen medför, har emellertid beredningen, såsom
under 9 kap. närmare utvecklas, ansett boskillnaden böra upptagas i det av beredningen
föreslagna systemet. På grund av det anförda har beredningen ansett
sig böra föreslå bibehållandet av den lika delningen vid äktenskapsskillnad.

En särskild fråga är, vilken verkan bör tilläggas den omständigheten, att ena maken
huvudsakligen bär skulden till äktenskapsskillnaden. Det måste medgivas att, då i
sådant fall andra maken i äktenskapet infört den större förmögenheten, den lika
delningen ofta .måste kännas hård för denne. Den oskyldige maken ställes inför
valet mellan att lämna äktenskapet med avstående av en del av den medförda
förmögenheten eller ock att finna sig uti ett fortsatt samliv. Särskilt om äktenskapet
varat endast en kort tid, måste för honom en delning med den andre te sig stötande.
Det kan dessutom rent av tänkas, att en make i avsikt att åtkomma en del av andra
makens förmögenhet, vilken under äktenskapet förblir under dennes förvaltning,
söker genom pliktvidrigt uppträdande framkalla en skilsmässa och därmed en bodelning.
Det föreslagna systemet skulle således till en viss grad avlägsna frestelsen
att »gifta sig till penningar», men i stället möjligen fresta till att söka genom äktenskapsskillnad
åtkomma förmögenhet eller att »skilja sig till penningar». Denna konsekvent
av systemet skulle undvikas, om man upptoge den tyska regeln om valrätt för
den oskyldige maken mellan lika delning och återgångsdelning. Häremot torde till
en början kunna invändas, att en valrätt grundad å ena makens skuld, med den störa
ekonomiska betydelse valrätten ofta skulle få, otvivelaktigt komme att medföra, att
skuldfrågan i långt flera fall komme att framdragas i skilsmässoprocessen än som
eljest bleve förhållandet. Striden om skulden skulle långt oftare komma att sätta
sin prägel på rättegången och medföra, att skillnaden komme att äga rum under
slitningar, som eljest kunnat undvikas. Redan detta måste naturligtvis betraktas som
eu allvarlig olägenhet. Vidare skulle en regel om valrätt mellan lika delning och
återgångsdelning komma att verka rent mekaniskt, då i det särskilda fallet påföljden
av den ena makens skuld icke komme att ens i någon mån lämpas efter graden av
skulden. När återgångsdelning valdes, skulle vidare ofta de ovan angivna tekniska
svårigheterna möta mot delningens verkställande. Vad sålunda anförts gäller även
i huvudsak beträffande den norska lagens regel. Ett tillfredsställande resultat kan
enligt beredningens mening vinnas, därigenom att skadestånd tillerkännes den för -

232

De danska
och norska
förslagen.

Makarnas
allmänna
vårdnadsplikt
i avseende
å giftorättsgoaset.

Främman de
rätt.

Giftermålsbalk, 6 kap. 2 och 3 §§.

(''rättade maken. Om skillnad i äktenskapet förorsakats genom den ena makens
grova kränkning av den andre, Lar denne enligt gällande lagstiftning rätt till skadestånd.
Lika väl som det skadestånd, vilket kan utgå vid återgång av äktenskap,
bland annat kan avse ersättning för den giftorätt, som den oskyldige maken går förlustig
genom återgången, bör skadeståndet vid äktenskapsskillnad, om den kränkte
maken i boet infört en förmögenhet, som genom skillnaden delvis går förlorad för
honom, jämväl kunna innefatta gottgörelse för denna förlust. Såsom vid 11 kap.
24 § närmare utvecklas, föreslår beredningen, att make skall hava rätt till skadestånd
jämväl vid äktenskapsskillnad efter hemskillnad, som vunnits på grund därav
att andra maken grovt åsidosatt sina plikter mot honom. Genom den rätt till
skadestånd, som sålunda enligt beredningens förslag skall tillkomma den kränkte
maken, bör denne i ej ringa omfattning kunna undgå den obillighet mot honom, den
lika delningen understundom eljest skulle innebära. Särskilt vill beredningen erinra,
att en sådan skadeståndsrätt i hög grad stärker den kränkte makens ställning, såvida
fråga uppstår om överenskommelse mellan makarna angående boets delning.

Den i denna paragraf uttalade principen om lika delning av gifto rät ts go d s e t vid
äktenskapets upplösning modifieras, förutom av regeln i detta kap. 7 § och den särskilda
delningsregeln vid återgång i 10 kap. 5 och 9 §§, jämväl av bestämmelserna
ill kap. 22 § och 23 § andra stycket samt 13 kap. 4—12 §§.

De danska och norska förslagen upptaga liksom det svenska, såsom huvudprincip lika
delning av giftorättsgodset även vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

3 §.

I gällande förmögenhetsordningar, som vila å principen egendomsgemenskap med
förvaltningsrätt för mannen, är i allmänhet huvudregeln, att mannen icke är i förhållande
till hustrun ansvarig för förvaltningen av den gemensamma egendomen.
Makarna dela lika uppkommen vinst eller förlust, oavsett hur densamma uppstått.
Denna grundsats har inom olika rättssystem givits större eller mindre omfattning.
Sålunda är enligt tysk och schweizisk rätt mannen skyldig utgiva ersättning
för uppkommen minskning av den samfällda egendomen, allenast då han själv orsakat
minskningen i avsikt att kränka hustruns rätt -''eller ock vållat densamma genom
en rättshandling, som han företagit utan föreskrivet samtycke av hustrun.
Dessutom skall gäld, som grundar sig å en otillåten handling från mannens sida,

Giftermålsbalk, 6 kap. 3 §. 233

makarna emellan drabba denne ensam. En förlust, som vållats av en mannens förval
tningshandling, delas i andra fall lika mellan makarna, även om denna handling
måste anses hava inneburit grov vårdslöshet av mannen.

I regel ådrager sig mannen ej heller enligt gällande dansk och norsk rätt ansvar i
förhållande till hustrun genom sina förvaltningshandlingar, även om dessa kunna
betecknas såsom grovt kulpösa eller rent av dolösa. Makarna stå »Last og Brast»
med varandra. Om mannen i väsentlig grad förminskat det gemensamma boet utan
tillräcklig ursäkt i föreliggande omständigheter eller givit välgrundad anledning
till fruktan för missbruk av sin förvaltningsrätt, kan dock enligt dansk rätt hustrun
kräva förmögenhetsgemenskapens hävande (bosondring). Enahanda rätt tillkommer
enligt norsk lagstiftning hustrun, då mannen genom oförstånd eller lättsinne i boets
förvaltning ger välgrundad anledning till fruktan för att han skall göra slut på boets
medel. Mannen är enligt dansk rätt icke skyldig utgiva vederlag för förlust, .som
han genom sin förvaltning vållat boet, i andra fall än då förlusten uppkommit
genom rättshandling, som mannen företagit utan föreskrivet samtycke av hustrun,
eller förlusten vållats genom betalning med samfälld egendom av ersättning för
utomobligatorisk skada eller av utgifter på grund av brottslig gärning. Enligt norsk
rätt är mannen pliktig giva hustrun vederlag för utgifter, som mannen vållat det
gemensamma boet genom brottslig gärning, samt ersättning för samfäld egendom,
som mannen bortskänkt utan föreskrivet samtycke av hustrun.

Enligt gällande svensk lagstiftning medför mannens missbruk av förvaltningsrätten
över det gemensamma boet, förutom rätt till boskillnad, jämväl vederlagsrätt för
hustrun i väsentligen vidsträcktare omfattning än enligt gällande dansk och norsk
rätt. Sålunda äger hustrun erhålla vederlag för samfälld egendom, som avhänts
boet genom mannens »särskilda vållande och förgörelse» utan nytta för henne.
Vederlagsrätt tillkommer således enligt svensk rätt hustrun jämväl i anledning av
kulpösa förvaltningshandlingar från mannen sida. Gällande svensk rätt utgår alltså
därifrån, att mannen är skyldig att iakttaga en viss grad av aktsamhet i förvaltningen
av den samfällda egendomen, och ålägger honom att, om han brister i
denna aktsamhet, giva vederlag. Samma förpliktelser åvila hustrun, när hon har
samfälld egendom under sin förvaltning. För den förvaltande maken medför den
andres giftorätt i egendomen en vårdnadsplikt, vars åsidosättande medför rätt till
boskillnad och vederlag.

Gällande
svensk rätt.

30—171068.

234

Beredningens
yttrande.

Giftermålsbalk, 6 kap. 3 och 4 §§.

Även under den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen bör ena makens
giftorätt i den andres gods medföra förpliktelse för den senare att tillse, att godset
ej obebörigen minskas den förre till förfång. Lagfästandet av en vårdnadsplikt
motsvarande den, som för närvarande åligger den förvaltningsberättigade maken,
anser beredningen vara en av de väsentligaste vinster, som möjliggjorts därigenom,
att beredningens förslag byggts på grundvalen av giftorättsgemenskap mellan makarna,
uppkommen i och med äktenskapets ingående, och ej på egendomsskillnad med
ömsesidig arvsrätt. Därigenom betonas den ekonomiska gemenskap, som under äktenskapet
bör bestå mellan makarna. Ehuru vardera maken skall utåt i regel fritt råda
över sitt giftorättsgods, medför vårdnadsplikten för ägaren en erinran om att andra
maken redan under äktenskapet äger en rätt i hans gods, till vilken han bör taga hänsyn.

Makes förpliktelse att under äktenskapet tillse, att hans giftorättsgods ej obehörigen
minskas andra maken till förfång, innebär ej endast en plikt att visa omsorg
i förvaltningen av giftorättsgodset. Även en allmän vanskötsel från makens sida
av hans ekonomiska angelägenheter, exempelvis ett slösaktigt levnadssätt, lättsinnig
gäldsstiftelse o. s. v., kan medföra giftorättsgodsets minskning eller fara därför
och måste, i den mån så är förhållandet, anses pliktstridig. Ett åsidosättande av
ovannämnda förpliktelse kan vidare äga rum, därigenom att maken använder giftorättsgods
till sin enskilda fördel eller utan tillbörlig hänsyn till andra makens rätt
avhänder sig sådant gods,, exempelvis genom gåvor, som ej äro påkallade av omständigheterna
eller stå i missförhållande till makarnas villkor.

Om ena maken genom pliktstridigt förfarande till förfång för andra maken vållar
minskning av sitt giftorättsgods eller fara för sådan minskning, bör denne i
överensstämmelse med gällande rätt äga redan under äktenskapet fordra delning
av makarnas giftorättsgods, och han bör därjämte äga påkalla, att vid den delning,
som sålunda eller eljest äger rum, minskningen av giftorättsgodset drabbar förstnämnda
make ensam. Beredningen har ansett det icke vara från instruktorisk synpunkt
tillräckligt, att en sålunda värdera maken åliggande, av andra makens giftorättsanspråk
följande vardnadsplikt allenast framgår av förslaget såsom en tyst
förutsättning för stadgandena om rätt till boskillnad och för en sällan till tillämpning
kommande vederlagsregel; vårdnadsplikten bör uttryckligen uttalas i lagtexten.

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §. 235

Beredningen har därför ansett sig höra föreslå ett sådant stadgande, som upptagits
i 3 § av detta kapitel.

Beredningen återkommer till rättsföljderna av vårdnadspliktens åsidosättande, boskillnad
och vederlag, här nedan under 9 och 13 kap.

4 §.

Enligt åtskilliga främmande rättssystem tillerkännes, även då förmögenhetsordningen
mellan makarna vilar å principen egendomsgemenskap med förvaltningsrätt
för mannen, medbestämmanderätt åt hustrun i viss omfattning vid dispositioner över
samfälld egendom. Längst går i förevarande hänseende den schiveizisha civillagen,
som, då allmän egendomsgemenskap är rådande mellan makar, kräver hustruns
samtycke till rättshandlingar rörande samfälld egendom av beskaffenhet att ej utgöra
sedvanliga förvaltningshandlingar. Enligt tysk rätt måste under allmän egendomsgemenskap
mannen hava hustruns samtycke till dispositioner över den samfällda
egendomen i dess helhet eller över fast egendom, som ingår i det samfällda boet,
ävensom till åtagande av förpliktelse till sådana dispositioner. Hustruns samtycke
kan dock i vissa fall ersättas genom tillstånd av förmynderskapsdomstolen. Vidare
fordras hustruns samtycke till en gåva ur det samfällda boet eller ett löfte om
gåva, då gåvan icke är påkallad av sedlig plikt eller av hänsyn till rådande skick
och bruk. Även enligt dansk och norsk rätt finnes medbestämmanderätt för hustrun
i fråga om dispositioner över samfälld egendom. Sålunda kan enligt dansk rätt mannen
icke utan hustruns samtycke avyttra eller pantsätta fast egendom, som enligt
åtkomsthandlingarna införts av henne, eller på osedvanliga villkor eller för osedvanligt
lång tid upplåta nyttjanderätt till sådan egendom. Mannen kan ej heller
utan hustruns samtycke avyttra, pantsätta eller kvittera skuldebrev, aktier, försäkringspoliser,
sparbanksböcker och andra dylika dokumenter, som i boet införts av
hustrun och lyda å hennes namn. Har rättshandling företagits utan föreskrivet samtycke,
äger hustrun väcka talan om densammas återgång inom ett år från det den
ingicks eller publikation (tinglaesning) skett, om sådan äger rum, eller ock kräva
skadestånd. Vidare äger mannen icke utan hustruns samtycke under ett kalenderår
bortgiva eller utfästa sig att bortgiva mer än fem procent av samfällda boets behållning
vid utgången av nästföregående år. Handlar mannen däremot, har hustrun rätt

Avyttring av
eller inteckning
för gäld
i fast egendom
kräver
samtycke av
andra maken.

Främmande

rätt.

236

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §.

till ersättning. Enligt norsk rätt är mannen ej berättigad att utan hustruns samtycke
bortgiva, avyttra, pantsätta eller bortlega av henne införd fast egendom på landet
eller att mot vederlag av samfällda medel betinga sig eller hustrun födoråd, ej heller
att avstå från ett henne tillkommande födoråd. Hustrun äger väcka talan om återgång
av rättshandel, som av mannen företagits utan sålunda föreskrivet samtycke,
inom ett år från densammas fullbordan eller, om fråga är om fast egendom, efter
dess publikation (tinglysning). Mannen må vidare icke utan hustruns samtycke
bortskänka mer än en tiondel av samfällda boet. Gör han det, har hustrun rätt till
ersättning. Enligt finsk lagstiftning, vilken fortfarande vilar på grundsatsen om
egendomsgemenskap i fråga om allt löst gods, fastighet i stad och fast gods å landet,
som förvärvas under äktenskapet annorledes än genom arv, medan ärvd och före äktenskapet
förvärvad fast egendom å landet är enskild, äger mannen icke utan hustruns
samtycke sälja, skifta, bortgiva eller pantsätta hustrun enskilt tillhörig fastighet,
ej heller fast egendom, vari hon har giftorätt.

Svensk rätt. Enligt gällande svensk rätt är mannens förvaltningsrätt inskränkt allenast såvitt
angår hustruns enskilda fasta egendom. Han äger ej utan hennes samtycke sälja,
skifta, bortgiva eller med inteckning för gäld belasta sådan egendom, ej heller sluta
avtal, varigenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst av
densamma eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog därå.
Vid upprepade tillfällen har emellertid ifrågasatts, att medbestämmanderätt skulle
givas hustrun jämväl i fråga om dispositioner över fast egendom, däri hon har giftorätt.
Sålunda uttalades redan i 1884 års riksdagsskrivelse det önskemålet, att -—
samtidigt som hustrun berättigades att själv förvalta den egendom, so.m var henne enskilt
tillhörig — mannens förvaltningsrätt över det gemensamma boet skulle så till
vida inskränkas, att han förklarades icke hava makt att utan hustruns samtycke bortskifta,
förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord och hus i staden. I
överensstämmelse härmed föreslog nya lagberedningen, som bibehöll mannens förvaltningsrätt
över det gemensamma boet men däremot ej hans förvaltningsrätt över hustruns
enskilda egendom, att mannen ej skulle hava makt att sälja, skifta, bortgiva
eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, däri hustrun ägde giftorätt, utan
att han därtill hade hustruns frivilliga ja och samtycke i två gode mäns närvaro.
Vid 1898 och 1912 års rikdagar väcktes ånyo frågan av enskilda motionärer, och
vid sistnämnda riksdag beslöt andra kammaren för sin del att antaga förändrad ly -

Giftermålsbalk, 11 kap. 4 §.

237

delse av andra punkten av första stycket i 9 kap. 2 § giftermålsbalken, varigenom
vad där är stadgat om hustruns samtycke till vissa mannens dispositioner rörande
hennes enskilda fasta egendom utsträcktes att gälla jämväl fast egendom, däri hustrun
ägde giftorätt. Då emellertid första kammaren avslog motionen, förföll frågan.

Frånsett de tekniska svårigheter, anordningen av en samförvaltning mellan makar
i större eller mindre omfattning skulle enligt vad ovan utvecklats erbjuda, är det för
visso även från ekonomisk synpunkt av vikt, att huvudprincipen om vardera makens
fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods upprätthålles. Driver make näringsverksamhet,
utgör hans giftorättsgods lika väl som hans enskilda egendom underlag
för denna hans verksamhet, och fri bestämmanderätt över användningen av
giftorättsgodset är därför en nödvändig förutsättning för att han skall erhålla den
rörelsefrihet han bör äga i sin näring. Vore han bunden av andra makens samtycke
till dispositioner över giftorättsgodset, skulle det otvivelaktigt verka hämmande
å hans företagsamhet, och hans förvärvsmöjligheter skulle i många fall minskas
till förfång ej endast för honom själv utan också för familjen. Men även då
make ej insätter sitt giftorättsgods i en av honom driven näringsverksamhet utan
fråga är om en förmögenhetsförvaltning i inskränkt mening, är det för visso ändamålsenligast,
att förvaltningen är underkastad den enhetliga ledningen av en vilja.
Allenast med stor försiktighet har därför beredningen ansett sig böra inrymma ena
maken en medbestämmanderätt i den andres förvaltning av sin egendom. Beredningen
har ansett detta främst böra ske i fråga om dispositioner över fast egendom.
Den fasta egendomen intager i åtskilliga hänseenden en särställning. Särskilt
hos den jordbrukande befolkningen äro familjeintressena nära knutna vid
jorden. Den fasta egendomen är hos denna del av vårt folk vanligen huvudbeståndsdelen
av familjens förmögenhet. Å fastigheten har familjen sitt hem,
och ofta deltaga båda makarna jämte hem.mavarande barn antingen direkt i driften
av jordbruket och dess binäringar eller i ledningen av olika delar av driften.
En avyttring av fastigheten medför i dessa fall en förändring av hela familjens
levnadsförhållanden av djupt ingripande betydelse. En sådan förändring :bör ej ena
maken äga företaga utan samtycke av den andre, och detta gäller vare sig fastigheten
tillhör mannen eller hustrun. Beredningens förslag innebär, att den fasta egendom,
som införes av hustrun, förblir hennes egendom och kvarstår under hennes förvaltning.
Den förändring i hustruns rättsliga ställning till den av henne införda fasta egen -

Beredningcns
yttrande.

238

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §.

domen förslaget skall medföra lärer emellertid enligt beredningens mening i regel icke
komma att förorsaka någon väsentlig ändring i de båda makarnas förhållande till
egendomens skötsel. Vare sig den fasta egendomen införts av mannen eller av
hustrun eller gemensamt förvärvats av båda makarna, torde i allmänhet en naturlig
arbetsfördelning eller delning av driftens ledning komma att på grund av tyst eller
uttrycklig överenskommelse äga rum mellan makarna. Den huvudsakliga ledningen
av jordbruket kommer väl i regel fortfarande att ligga hos mannen men med en
vidsträckt medbestämmanderätt för hustrun särskilt i fråga om vissa jordbrukets binäringar.
Har hustrun infört fastigheten, vore det otvivelaktigt obilligt mot mannen,
om hon skulle äga avyttra densamma utan hans hörande, ehuru han måhända
under många år nedlagt arbete och omtanke å fastighetens skötsel. Men även när
mannen infört fastigheten, kräver billig hänsyn till hustrun, att fastigheten ej må
avyttras utan hennes samtycke. Jämväl i sådant fall deltager hustrun såsom ovan
framhållits på enahanda sätt i fastighetens skötsel, som då hon själv infört densamma
eller fastigheten förvärvats av makarna gemensamt. Fastighetens förkovran under
äktenskapet är därför ofta resultatet av båda makarnas samfällda strävan. Någon
olägenhet av att make erhåller en medbestämmanderätt i fråga om andra makens förfoganden
över honom tillhörig fast egendom synes ej heller vara att befara. En
sådan medbestämmanderätt tillkommer hustrun enligt gällande rätt i fråga om
vissa rättshandlingar av mannen rörande hustrun enskilt tillhörig fast egendom, som
står under hans förvaltning. Att hennes medbestämmanderätt skulle lett till nackdel
för denna egendoms behöriga förvaltning, visar ej erfarenheten.

De skäl, som nu anförts för inrymmande av en medbestämmanderätt åt andra maken
vid dispositioner över fast egendom, gälla särskilt i fråga om jordbruksfastighet, där
familjen har sitt hem och båda makarna sin verksamhet. Av väsentligen samma
skäl måste ett krav på andra makens samtycke anses berättigat också i fråga om
annan fastighet, när familjen är boende å densamma eller båda makarnas eller den
andres näringsverksamhet är knuten till fastigheten. De danska och norska förslagen
ha stannat vid att kräva andra makens samtycke till dispositioner över fast egendom
allenast i dessa fall. Beredningen har däremot ej ansett sig kunna upptaga en
regel av sådant innehåll. Att vid behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden
kräva prövning, huruvida ägarens familj har sitt hem å fastigheten eller huruvida av
ägaren och hans make eller den senare driven näringsverksamhet får anses knuten till

239

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §.

fastigheten, anser beredningen av praktiska skäl icke möjligt. Motsvarande svårigheter
möta icke enligt dansk och norsk rätt, som .medgiver sökt inskrivningsåtgärd utan
föregående prövning-av den föreliggande rättshandlingens materiella giltighet. Beredningen
har därför ansett sig höra föreslå, att kravet å andra makens samtycke
skall gälla all fast egendom. Även då ingen av ovan åberopade omständigheter föreligger,
är ofta en fastighet av väsentlig betydelse för familjens ekonomi. En medbestämmanderätt
för andra maken anser beredningen redan på denna grund tillräckligt
motiverad, särskilt då, såsom nedan utvecklas, kravet på dennes samtycke ej
bör vara absolut. Att, då andra makens samtycke föreligger, styrka detta, torde ej
behöva vålla ägaren allt för stor omgång. Sålunda kan exempelvis, om ena maken
vill försälja sin fastighet i flera mindre delar, ett mer eller mindre generellt samtsmke
på förhand givas av andra maken.

Med fast egendom har beredningen ansett så mycket hellre höra likställas tomträtt,
som å de fastigheter, vilka innehavas under tomträtt, i regel finnas uppförda
egna hem för tomträttshavarna och således i fråga om dem i allmänhet en av grunderna
till förevarande stadgande talar för dess tillämplighet.

Emellertid bör som nämnt kravet på samtycke från andra makens sida ej vara
absolut. Ett sådant krav skulle innebära ett alltför starkt brott mot huvudprincipen,
vardera makens fria bestämmanderätt över sitt giftorättsgods. Yägrar andra
maken sitt samtycke utan tillräcklig grund, bör enligt beredningens mening samtycket
kunna ersättas av domstols tillstånd till rättshandlingen. Bestämmelse härom
har upptagits i 6 §.

Till de dispositioner över fast egendom, vilka ena maken ej Ibör äga företaga utan
andra makens samtycke, höra i främsta rummet alla slag av avhändelser, såsom köp,
byte eller gåva. Beredningen anser även, att för fast egendoms belastande med gäld
bör krävas samtycke av andra maken. Visserligen kan maken genom annan skuldsättning
framkalla fara för exekution i fastigheten och därmed dess avyttring,
men i allt fall måste en bestämmelse om andra makens samtycke till inteckning
i fastigheten försvåra, att skuldsättning sker med särskilt avseende å fastigheten''
som kreditbas i sådan omfattning, att dess bibehållande i familjen äventyras. En
fastighets rationella skötsel i våra dagar kräver ofta nedläggande av kapital å fastigheten
i långt större omfattning än förr. och kapital för sådant ändamål måste
vanligen anskaffas genom inteckningslån. Det kan därför tänkas, att under -

240

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §.

stundom den make, som äger fastigheten, kan komma att av andra maken
hindras i ett behörigt tillfredsställande av verkliga fastigheten rörande kreditbehov.
I sådant fall får maken söka domstolens tillstånd till inteckningen i stället för samtycke
av andra maken. Upplåtelse av nyttjanderätt till en fastighet i dess helhet
är visserligen, särskilt om upplåtelsen avser en längre tid, ofta av den ingripande
betydelse för andra maken, att krav på dennes samtycke skulle vara befogat. Avser
en nyttjanderättsupplåtelse allenast en självständig brukningsdel av en större
fastighet, ett torp eller en utgärd, framstår åter upplåtelsen som ett led i skötseln
av fastigheten, och i skötseln av sin fastighet bör ena maken ej vara underkastad
andra makens medbestämmanderätt. I ännu högre grad gäller detta fastigheter i
stad, innehållande hyreslägenheter. Dessa lägenheters uthyrande är ett led i fastighetens
skötsel, och en medbestämmanderätt för andra maken skulle medföra avsevärd
omgång. Då det emellertid lärer vara omöjligt att från övriga nyttjanderättsupplåtelser
utsöndra de fall, i vilka samtycke av andra maken rimligen kan
krävas, samt dessutom med hänsyn till det skydd, skriftligen gjorda upplåtelser
av arrende- eller hyresrätt åtnjuta även utan inteckning, den kontroll över regelns
efterlevande, som kan utövas av domstolarna i fråga om fastigheters föryttring
eller besvärande med gäld, ej kan erhållas i fråga om upplåtelse av arrendeeller
hyrésrätt, har beredningen ej ansett krav böra uppställas å andra makens samtycke
till nyttjanderättsupplåtelser. Yad slutligen angår upplåtelse av skogsavverkningsrätt,
kan visserligen en sådan upplåtelse innebära en obehörig realisation av
en stor del av fastighetens värde, och skulle i ett sådant fall ett krav å andra makens
samtycke till upplåtelsen måhända kunna vara av betydelse. Men en fastighetsägare
bör äga själv bestämma över hushållningen med den skog, som finnes å
fastigheten. Lika val som han bör själv äga avverka den skog, han anser enligt
en sund hushållningsplan avverkningsbar, bör han, om han finner det ekonomiskt
fördelaktigare, kunna försälja densamma å rot. Ett krav på andra makens samtycke
till en sådan försäljning skulle komma att kännas som ett band på det legitima skogsbruket
och bör därför enligt beredningens mening ej uppställas. Det är så mycket
mindre erforderligt, som vår skogsvårdslagstiftning numera måste anses giva ett
avsevärt skydd mot missbruk av skogen. Beredningen har därför ansett sig icke
böra uppställa krav å andra makens samtycke till andra dispositioner än avhändelse
av fast egendom och inteckning i sådan egendom för gäld. Att gå längre än

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §.

241

vad i 1884 års riksdagsskrivelse angavs som önskvärt och sedermera föreslogs av
nya lagberedningen är så mycket mindre att förorda, som ju i nämnda förslag
det ej endast gällde att hävda gemenskapen mellan makarna utan kravet på hustruns
samtycke främst framträdde såsom en av garantierna mot missbruk av den allmänna
förvaltningsrätt över den samfällda egendomen, som enligt gällande lagstiftning tillhör
mannen i kraft av hans målsmanskap, vilken förvaltningsrätt beredningens förslag
berövar honom. Att nu gällande lagstiftning går vida längre i fråga om skydd mot
mannens dispositioner över hustruns enskilda fasta egendom är tydligen beroende av
egendomens natur av hennes enskilda.

År andra maken omyndig, bör det enligt beredningens mening ankomma på hans
förmyndare att giva samtycke, varom nu är fråga. Då den omjmdige maken icke anses
kompetent att själv förvalta sin egendom utan förvaltningen tillkommer förmyndaren,
bör denne make icke heller få i enlighet med förevarande regel deltaga i den andres
dispositioner över sin egendom, helst det med hänsyn till de olika synpunkter, som
kunna göra sig gällande, ej sällan kan vara ganska svårt att bedöma lämpligheten
av en ifrågasatt fastighetsförsäljning eller inteckningsåtgärd. Ett riktigare bedömande
av den ifrågasatta åtgärden bör kunna väntas av förmyndaren. Har
med stöd av den lag om god man för bortovarande, vartill förslag av beredningen
framlägges, på grund av andra makens bortovaro god man förordnats att vårda hans
egendom, skall samtycket ankomma på denne.

För det fall att make, som vill avhända sig eller pantsätta sin fasta egendom,
själv är förmyndare för andra maken, skall enligt de danska och norska förslagen
särskild kurator förordnas att bevaka andra makens rätt beträffande den ifrågasatta
åtgärden och avgiva samtycke, som i denna paragraf sägs. Beredningen har
ej ansett sig böra föreslå en dylik anordning. Har ena maken förordnats till
förmyndare eller god man för andra maken och vården om dennes egendom sålunda
ansetts kunna anförtros honom, lärer fara ej skäligen kunna anses föreligga, att den
förre vid företagande av en sådan åtgärd ''beträffande sin fasta egendom, som här
avses, ej tager tillbörlig hänsyn till den andra makens berättigade intressen. I allt
fall vinnes ej i avsevärd grad ökad trygghet genom ett på makens initiativ anordnat
kuratel. Beredningen föreslår därför att, när maken är förmyndare eller
god man för andra maken, särskilt samtycke till åtgärd av ifrågavarande slag ej
skall erfordras.

31—171068.

Samtycke
för omyndig
eller bortovarande

make.

242

Verkan av
rättshandlings
företa
gande utan
föreskrivet
samtycke.

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 §■

Vill make, som äger fastighet, avhända sig eller pantsätta densamma och kan yttrande
över åtgärden från andra maken ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas,
skall, om kurator ej är förordnad, frågan underställas enligt det danska
förslaget overovrigheden och enligt det norska förslaget amtmanden. Beredningen
har ej ansett erforderligt att upptaga en motsvarande bestämmelse. I de
fall, då hinder mot inhämtande av andra makens yttrande möter till följd av dennes
bortovaro, kommer det att stå maken öppet att föranstalta om förordnande av
god man, som sedan har att yttra sig över den ifrågasatta åtgärden. För andra
fall torde mera trängande behov av särskild utväg ej föreligga.

Den av beredningen föreslagna regeln påkallar vissa ändringar i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, förordningen av samma
dag angående inteckning i fast egendom, lagen den 14 juni 1907 om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt samt lagen av samma
dag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, till vilka ändringar förslag framläggas.

Om i strid mot stadgandet i 9 kap. 2 § första stycket första punkten nu gällande giftermåls
balk en mannen vidtager där omförmäld åtgärd med hustrun enskilt tillhörig
fast egendom utan hennes samtycke, är åtgärden ogill. Gjord lagfartsansökan skall avslås,
och även om klandertalan av hustrun eller hennes arvingar ej anställes, är ingendera
kontrahenten bunden av avtalet. Den hustrun och hennes arvingar tillkommande
klanderrätten står öppen, så länge hävd ej åkommit det olagliga fånget
Upptagandet av denna princip skulle innebära att, om ena maken utan andra makens
samtycke avyttrar eller med inteckning för gäld belastar sin fasta egendom, däri
denne har giftorätt, åtgärden skulle vara i sig ogiltig, en ogiltighet, som skulle
kunna åberopas jämväl av den make, som företagit åtgärden. En sådan regel
skulle vålla en betydande rättsosäkerhet och lätt leda till rättsförluster för tredje
man. Beredningen har därför ansett sig böra, med återgång till vad tidigare gällt
i fråga om avhändelser av hustruns enskilda fasta egendom utan hennes samtycke,
föreslå, att en åtgärd, som av ena maken företagits utan föreskrivet samtycke av
andra maken, skall vara ogill allenast under förutsättning att den klandras av andra
maken inom viss kortare tid från det denne fick kännedom om åtgärden. Är maken
omyndig eller bortovarande, tillkommer klanderrätten hans förmyndare eller gode
man. Den make, som avyttrat sin fasta egendom utan andra makens samtycke, äger

Giftermålsbalk, 6 kap. 4 och 5 §§.

243

således ej på grund av det bristande samtycket frånträda avtalet. Huruvida sådan
rätt tillkommer medkontrahenten, får avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.

Då avhändelse av fast egendom skett eller inteckning medgivits utan andra makens
samtycke, bör den, till vilken avhändelsen skett eller som erhållit inteckningsmedgivandet,
snarast möjligt kunna få visshet, om andra maken vill klandra åtgärden
eller ej. Underrättar han andra maken om åtgärden, bör denne ej hava möjlighet
att under en längre tid hålla honom i ovisshet. En sådan möjlighet skulle
eljest kunna utnyttjas i spekulationssyfte på så sätt, att andra maken kunde avvakta
stigning eller sjunkande av fastighetens värde och lämpa sitt beslut om klander därefter.
En kort klandertid bör därför stadgas. Beredningen har ansett sig böra
föreslå tre månader från erhållen kännedom om åtgärden. För det sällsynta fall att
lagfart eller inteckning kommer att meddelas, ehuru vederbörligt samtycke ej givits,
bör till skydd för godtroende tredje man jämväl en absolut preskriptionstid stadgas.
Om den bestämmes till ett år efter det lagfart eller inteckning meddelades, lärer
näppeligen någon större fara föreligga för att andra maken skall drabbas av rättsförlust
på grund av okunnighet om åtgärden.

Förutom de olikheter mellan de danska och norska förslagen, å ena, samt det svenska,
å andra sidan, som här ovan påpekats, torde böra nämnas, att enligt de förstnämnda
ej heller nyttjanderätt till sådan fastighet, som där avses, må upplåtas
utan andra makens samtycke, om upplåtelsen skulle medföra att fastigheten ej längre
kunde tjäna till familjens bostad eller brukas för därstädes av makarna eller andra
maken driven näringsverksamhet. Vidare må enligt de danska och norska förslagen
klander av en utan vederbörligt samtycke ingången rättshandling ej äga rum, om den,
med vilken densamma ingicks, d. v. s. förste förvärvaren eller panthavaren, var i
god tro.

5 §.

Av huvudprincipen för det av beredningen föreslagna förmögenhetssystemet följer,
att de möbler, husgeråd och andra lösören, som av makarna brukas i det gemensamma
hemmet, tillhöra den make, som genom köp, arv eller annorledes förvärvat
desamma. Dessa lösören ingå i hans giftorättsgods, och han äger den rättsliga dispositionen
över dem. Emellertid måste det medgivas, att behovet av den mellan makarna
rådande gemenskapens hävdande under äktenskapet särskilt starkt framträder

Särskild

klandertid.

De danska
och norska
förslagen.

A vyttring
eller pantsättning
av
bohag m. m.
kräver samtycke
av
andra maken.

244 Giftermålsbalk, 6 kap. 5 §.

i fråga om denna egendom. Makarnas inbördes rätt till samliv grundar för dem en
rätt till gemensamt begagnande av denna egendom, som för familjen utgör en väsentlig
del av hemmet. Det hem, som vid äktenskapets ingående bildas och därunder
vidare uppbygges, skapas under hänsynstagande till båda makarnas behov och önskningar.
De olika bohagstingen anskaffas för en fortsatt användning av båda makarna,
och det kan ej anses vara med billigheten överensstämmande, att deras avlägsnande
ur hemmet skall vara beroende av ena makens vilja. Vidare är att märka,
att inom stora grupper av vårt folk en väsentlig del av det för makarnas hem anskaffade
bohaget inköpes för besparingar, som göras under äktenskapet, eller för
medel, anskaffade genom lån, som sedermera betalas med sådana besparingar. Ehuru
i dessa fall de använda medlen i allmänhet äro besparingar å mannens arbetsförtjänst
och bohagstingen således bliva dennes, äro dessa besparingar dock resultatet av makarnas
samfällda strävan, och en rätt för mannen att ensam bestämma i fråga om
bohagstingens avyttring skulle innebära en orättvisa mot hustrun. En sådan rätt
skulle, enligt vad erfarenheten visar, kunna i många fall leda till upprörande
resultat; en man, som på grund av dryckenskap eller av annan orsak förlorat intresset
för hemmets sammanhållande, skulle kunna skingra detsamma, utan att hustrun,
vars strävsamma arbete i hemmet måhända varit den väsentligaste orsaken till att
något kunnat besparas av mannens inkomst, skulle äga möjlighet att inskrida mot
hans förfoganden.

Ett hävdande av gemenskapen makarna emellan i fråga om den lösa egendom, som
tillhör det gemensamma hemmet, genom en starkare rätt än giftorätten skulle emellertid
enligt beredningens mening medföra altför stora svårigheter. Om av denna
egendom bildades en särskild egendomsmassa, som tillhörde bägge makarna på samma
sätt som de nu äga den gemensamma egendomen, skulle nämligen behov uppkomma
av särskilda regler om denna massas ansvarighet för gäld, om exekution i endera
makens rätt i samma massa och om därav föranledd delning av densamma. Dessa
regler skulle otvivelaktigt bliva ganska invecklade och ej heller medföra en rationell
lösning. Ej heller skulle tillfredsställande resultat kunna vinnas genom att i fråga
om de särskilda bohagstingen tillämpa reglerna för vanlig samäganderätt; en sådan
ordning skulle dessutom medföra behov av särskilda regler till skydd för den förvärvande
makens borgenärer. Även om frågan1 om äganderätten till omförmälda egendom
löses enligt huvudregeln, bör emellertid tillfredsställande skydd för andra maken kun -

Giftermålsbalk, 6 kap. 5 §.

245

na vinnas, om ägarens förfoganderätt över densamma sålunda inskränkes att, på
enahanda sätt som föreslagits i fråga om fast egendom, för avyttring av sådan lös
egendom kräves andra makens samtycke. Med avyttring har beredningen ansett höra
likställas pantsättning, den för visso vanligaste form, i vilken egendom av ifrågavarande
slag undandrages från hemmet.

Samma medbestämmanderätt, som i fråga om makes dispositioner över lösören,
vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget, bör tillkomma
andra maken, bör enligt beredningens mening jämväl tillkomma honom

1 fråga om dispositioner över lösören, som utgöra hans nödiga arbetsredskap eller äro
avsedda för barnens personliga bruk. Däremot har beredningen ansett sig ej behöva
upptaga någon bestämmelse i fråga om ena maken tillhöriga lösören, som äro
avsedda för andra makens personliga bruk. Vad med tillämpning av 5 kap.

2 och 3 §§ av ena maken överlämnas till den andre för tillgodoseende av hans
särskilda behov blir enligt samma kap. 4 § hans egendom. Kläder och andra föremål,
som ena maken till fullgörande av sin underhållsplikt lämnat andra maken
för hans personliga bruk, äro således dennes egendom liksom vad andra maken
inköpt för sina personliga behov för medel, som av den förre tillhandahållits honom
därtill enligt 5 kap. 3 §. Då ena maken överlämnar ett föremål till den andre
för hans personliga bruk, utan att fråga är om fullgörande av underhållsplikt, får
det vanligen antagas, att föremålet lämnats såsom gåva. I den mån enligt reglerna
i förslagets 8 kap. giltig gåva föreligger, blir föremålet även i sådant fall den andres
egendom. Endast i särskilda undantagsfall kan det tänkas, att make förbehåller sig
själv äganderätten till sådana föremål och sålunda överlämnar dem till den andre
allenast till nyttjande, och för dessa fall torde en regel om andra makens medbestämmanderätt
vid dispositioner över föremålen icke vara av omständigheterna påkallad.

Kravet på andra makens samtycke till åtgärd, som i denna paragraf avses, får
lika litet vara absolut soim kravet på hans samtycke till åtgärd, vilken omförmäles
i 4 §. Vägras samtycke utan skal, får det ersättas av domstols tillstånd enligt 6 §.

Är andra maken omyndig, bör enligt beredningens mening detta förhållande ej
medföra, att han saknar medbestämmanderätt i fråga om de åtgärder, som här
avses. Det är ej för att skaffa en garanti mot ekonomiskt förlustbringande avhändelser,
man uppställer kravet på samtycke av andra maken. De intressen, man avser
att genom detta krav skydda, äro av den personliga natur, röra familjen och maken

Samtycke
för omyndig
eller bortovarande

make.

246

Giftermålsbalk, 6 kap. 5 §.

Verkan av
rättshandlings
företagande
utan
föreskrivet
samtycke.

personligen så nära, att samtycket bör ankomma på honom själv, även om han är
omyndig. Vägrar han samtycke utan skäl, får den utväg anlitas, som finnes anvisad
i 6 §. Kan andra maken på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej avgiva giltig
viljeförklaring, förfaller kravet på samtycke av denne. Beredningen anser ej
behov föreligga att för sådant fall kräva samtycke av förmyndaren. Likaledes förfaller
kravet på samtycke, om detta ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.
Lika litet som samtycke av förmyndaren bör inhämtas, då samtycke ej kan
givas- av omyndig make, har samtycke av god man ansetts böra krävas, då makes
yttrande på grund av hans bortovaro ej kan inhämtas.

Det i förevarande paragraf givna stadgandet utgår därifrån, att makarna sammanleva.
Om de på grund av söndring leva åtskilda, är make, som icke själv äger erforderliga
bohagsting eller vilkens arbetsredskap ingår i den andres giftorätt.sgods,
hänvisad till den utväg, som finnes omförmäld i 5 kap. 8 §.

Om make avyttrar eller pantsätter egendom, som i denna paragraf avses, utan samtycke
av andra maken, bör rättshandlingen, på sätt beredningen föreslagit beträffande
rättshandling, varom i 4 § sägs, vara ogill, om den klandras av andra maken.
Den make, som företagit avyttringen eller pantsättningen utan vederbörligt samtycke,
är således själv bunden av rättshandlingen, då den ej klandras av andra maken.
Att den klanderrätt, som sålunda tillkommer andra maken, ej bör kunna göras
gällande mot den, som var i god tro vid rättshandlingens företagande, synes beredningen
med hänsyn till det rättsskydd, godtrosförvärv i allmänhet åtnjuter enligt
svensk rätt, vara otvivelaktigt. Härigenom blir visserligen bestämmelsens effektivitet
minskad. Men en motsatt ståndpunkt skulle — frånsett att den stode i
strid med rådande svensk rättsuppfattning -— kunna ej blott leda till rättsförluster
för tredje man utan rent av fresta makarna till missbruk. Särskilt med hänsyn
därtill, att lån mot pant av egendom av nu ifrågavarande slag är den huvudsakliga
låneformen för den fattigare befolkningen, är det av vikt, att denna kreditform ej
omöjliggöres, därigenom att panthavaren ställes skyddslös, även om han varit i god
tro. Har tredje man ej avvetat eller haft skälig anledning antaga, att den, som
avyttrat eller pantsatt ett föremål, var gift eller har han, om han vetat eller haft
skälig anledning antaga detta, ej awetat eller haft skälig anledning antaga, att föremålet
ingick i makarnas bohag eller eljest var av beskaffenhet, som i denna paragraf
sägs, må klander mot honom ej äga rum. Han bör äga behålla föremålet; förplik -

247

Giftermålsbalk, 6 kap. 5 och 6 §§.

telse att mot lösen utlämna detsamma har beredningen ej ansett böra ifrågakomma
Har däremot tredje man avvetat eller haft skälig anledning antaga, att,
avyttraren eller pantsättaren var gift och att föremålet var av beskaffenhet, som i
denna paragraf sägs, är han icke skyddad mot klander, med mindre uttryckligt eller
tyst samtycke från andra maken förelegat. Ett hans antagande om samtycke från
andra makens sida skyddar konom ej mot klander från denne. I motsats mot vad som
enligt de allmänna reglerna om godtrosförvärv gäller, har beredningen ej ansett sig
böra fordra, att den, med vilken rättshandlingen slutits, tagit godset i besittning.
Var den förste förvärvaren i ond tro, men har han överlåtit godset till
annan, som i god tro mottagit detsamma, äger denne naturligen till sitt skydd åberopa
sitt godtrosförvärv.

Andra maken bör ej äga under en längre tid hålla tredje man i ovisshet, om han
vill begagna sig av sin klanderrätt eller icke. Hans underlåtenhet att klandra en utan
hans bevisliga samtycke företagen rättshandling inom rimlig tid, sedan han fått
kännedom därom, måste dessutom giva anledning till antagande, att han i själva
verket samtyckt till rättshandlingen eller senare godkänt densamma. I likhet med
vad som föreslagits beträffande klander av åtgärd, som i 4 § sägs, föreslår beredningen
därför i fråga om förevarande klandertalan dels en preskriptionstid av tre månader
från det andra maken fick kännedom om rättshandlingen dels en absolut preskriptionstid
av ett år från det godset utgavs. Även om ena maken försålt egendom,
varom i denna paragraf sägs, genom avhandling, vilken upprättats och behandlats
i den ordning, som stadgas i förordningen den 20 november 1845 i avseende å handel
med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall den absoluta preskriptionstiden
löpa först från det egendomen utgavs. Någon särskild bestämmelse
om preskription av rätten till klander av lösöreköp har nämligen beredningen ej ansett
erforderlig.

De danska och norska förslagens motsvarande stadgande överensstämmer till innehållet
med det svenska.

6 §.

Såsom redan vid 4 och 5 §§ framhållits, bör make, som vill företaga en i nämnda
lagrum omförmäld rättshandling, icke vara ovillkorligen beroende av andra makens
samtycke. Ett ovillkorligt krav å samtycke till rättshandlingen från andra makens

Särskild

klandertid.

De danska
och norska
förslagen.

Rättens tillstånd
till avyttring
eller
pantsättning.

248 Giftermålsbalk, 6 kap. 6 och 7 §§.

sida skulle innebära ett alltför starkt brott mot huvudprincipen, vardera makens
rätt att självständigt råda över sitt giftorättsgods. Vägras samtycket, bör denna
vägran vara bindande för maken, allenast om den är grundad å giltiga skal. Kunna
sådana skäl ej förebringas, skall ägarens vilja vara avgörande. Denne äger därför
hos domstol påkalla prövning, huruvida andra maken har skäl till sin vägran.
Prövar domstolen skäl icke vara för handen, äger domstolen meddela tillåtelse till den
ifrågasatta rättshandlingen.

7 §.

giftorätt’ ^6n gam^a rege^n’ dråparen ej må ärva den han dräpt, vilken regel åternär
ena finnes i såväl gällande svensk som dansk och norsk rätt, har i svensk rätt i
mdmnandrae fråga om makar sin motsvarighet i stadgandet, att make, som dräper andra maken
om livet, med vilja eller av grovt vållande, förverkar sin giftorätt i all den’ egendom, som
denne fört med sig i boet. Ett sådant stadgande finnes varken i dansk eller norsk
lag och har ej heller upptagits i de danska och norska förslagen. Det kan ock göras
gällande, att i de sällsynta fall, då regeln kan antagas komma till tillämpning,
straffpåföljden i allmänhet kommer att förhindra den brottslige från att själv
komma i åtnjutande av den egendom, som vid bodelningen utlägges å hans giftorättsdel.
Emellertid kan det väl tänkas, att den brottslige maken ej erhåller
strängare straff än att han blir i tillfälle att efter dess utstående komma i åtnjutande
av den egendom, som vid bodelningen tillägges honom. Det skulle onekligen,
åtminstone i de fall då uppsåt att döda ''förelegat, te sig i'' hög grad stötande, om bodelningen
och således medelbart brottet skulle lända den brottslige maken till fördel
i förmögenhetshänseende. Beredningen har därför för svensk rätts vidkommande
funnit tillräckliga skäl icke föreligga för borttagandet av en regel, som torde
överensstämma med rättsmedvetandet, men ansett påföljden skäligen icke böra inträda
i annat fall, än då uppsåt att beröva andra maken livet förefunnits. Med hänsyn
till det föreslagna förmögenhetssystemet bör regeln givas det innehåll, att den
brottslige maken förverkar sin giftorätt i den dödes giftorättsgods, medan den brottsliges
giftorättsgods gar till delning mellan honom och den dödes rättsinnehavare i
vanlig ordning.

Med gärningsmannaskap bör, såsom för närvarande lärer vara fallet, jämställas
straffbar delaktighet, som i 3 kap. 1—8 §§ strafflagen avses. För vinnande av

Giftermålsbalk, (j kap. 1 och 8 §§.

249

lull klarhet i berörda avseende har beredningen ansett ett uttryckligt uttalande
om delaktighetsbrotten böra intagas i lagtexten.

8 §.

. Den giftorättsgemenskap, som i och med äktenskapet uppstår mellan makar, skall
i regel omfatta alla de förmögenhetsrättigheter, som tillkomma endera av makarna,
Regeln bör dock, såsom förut framhållits, icke vara ovillkorlig.

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt svensk rätt böra, enligt beredningens
mening, makar kunna genom förord överenskomma, att egendom, som tillhör
eller kan tillfalla en av dem, skall vara hans enskilda. Visserligen kommer med det
föreslagna systemet ett sådant förord ej att erfordras för vinnande av de syften, som
för närvarande vanligen eftersträvas, nämligen dels att giva hustrun det skydd mot
gäldstiftelse av mannen, som följer av egendomens natur av hennes enskilda, dels ock
att giva hustrun förvaltningsrätt till viss hennes förmögenhet och därigenom skydd
mot vanvård av godset från mannens sida, Skydd mot andra makens gäldstiftelse eller
vanvård vinnes redan genom det föreslagna systemet. I detta system kommer ett
förbehåll om att egendom skall vara ena makens enskilda huvudsakligen att innebära,
att egendomen ej skall ingå i en kommande bodelning. Detta kan tänkas vara önskvärt
av många skäl. Det kan exempelvis vara makarnas önskan, att viss egendom, en
fastighet, tillfaller den enes släkt. Makarna kunna vidare av hänsyn till befintliga
''arvsintressen vilja, att afl giftorättsgemenskap uteslutes mellan dem. Detta kan vara
förhållandet, särskilt då personer, av vilka endera eller båda hava barn, ingå äktenskap
med varandra. Det torde slutligen även kunna tänkas fall, då det kan vara av intresse
för en make att genom ett sådant förord undgå de inskränkningar i förvaltningsrätten
över sitt gods, som skulle bliva en följd av den andres giftorätt.

Regeln, att det fordras förord mellan makarna för att vad som tillfaller ena
maken skall bliva hans enskilda egendom, skulle kunna göras alldeles overksam, om det
stode make fritt att vid förvärv av egendom förbehålla sig den såsom sin enskilda.
Det bör således ej tillåtas. Enligt gällande rätt kan emellertid vid gåva eller testamente
föreskrivas, ätt vad som tillfaller gåvo- eller testamentstagaren skall bliva hans
enskilda egendom. Då givare eller testator kan hava ett befogat intresse av en sådan
föreskrift, har beredningen ansett en dylik rätt böra bibehållas. Det har varit

Enskild

egendom.

32—JToies.

250

Giftermålsbalk, 6 kap. 8 §.

föremål för tvivel, huruvida, då arvlåtare genom testamente föreskriver att den
arvfallna egendomen skall bliva arvingens enskilda, denna föreskrift enligt gällande
svensk rätt är bindande jämväl i vad angår arvingens laglott.1 Såväl
enligt dansk som norsk rätt kan sådan föreskrift givas jämväl i fråga om laglotten,
och enligt beredningens mening bör hinder därför ej möta. Beredningen har
föreslagit ett uttryckligt stadgande om rätt för arvlåtare att meddela sådan •
föreskrift i fråga om egendom, som tillfaller någon i arv efter honom, således jämväl
beträffande laglotten.

Om make avhänder sig enskild egendom mot vederlag eller eljest annan egendom
träder i stället för sådan egendom, uppstår fråga, huruvida jämväl surrogatet skall
bliva makens enskilda egendom eller om det skall i enlighet med huvudregeln såsom
annan förvärvad egendom ingå i giftorättsgodset. Svaret på denna fråga är ytterst
beroende av den rättshandling —■ förord eller förbehåll vid gåva eller testamente —,
på grund av vilken egendomen är enskild. Då emellertid rättshandlingen vanligen
torde sakna uttalande härom, har beredningen ansett lämpligt upptaga en presumtionsregel,
i överensstämmelse med vad i allmänhet torde bäst motsvara makarnas
eller givarens önskan, av innehåll att surrogat för egendom, som är enskild på grund
av förord eller förbehåll vid gåva eller i testamente, är enskild egendom, om ej annorlunda
föreskrivits genom rättshandlingen i fråga.

Även beträffande avkastning av egendom, som är enskild på grund av förord
eller förbehåll vid gåva eller testamente, gäller, att dess natur ytterst äir beroende av
vad därom kan anses stadgat genom rättshandlingen. En motsatt presumtion torde
dock böra uppställas mot den, som föreslagits beträffande surrogat för sådan
egendom. Avkastningen kommer i regel att användas till familjens underhåll och,
om besparingar uppkomma, böra dessa skäligen ingå i en kommande bodelning. En
sådan med billigheten överensstämmande ordning får antagas vara i allmänhet
avsedd, och i de fall, då annan ordning anses önskvärd, må bestämmelse därom
meddelas i rättshandlingen.

Under äktenskapet skall make äga att fritt råda över sin enskilda egendom utan
att vara underkastad de regler, som gälla förvaltningen av giftorättsgodset. De personliga
förpliktelser äktenskapet medför för makarna hava dock till följd, att make
även vid förvaltningen av sin enskilda egendom är underkastad de hänsyn till andra

1 Se rättsfallet i N. J. A. 1889 s. 325.

Giftermålsbalk, 6 kap. 8 och 9 §§. 251

maken, som påkallas av nämnda förpliktelser. Makes underhållsplikt mot familjen
och hans skyldighet att i allmänhet verka för makarnas gemensamma bästa medför,
att ett förslösande av enskild egendom kan innebära eu rättskränkning emot andra
maken. Däremot finnes dock intet annat skydd än det, som kan vinnas genom
en omyndigförklaring, om grund till en sådan föreligger.

Enligt såväl det svenska som de danska och norska förslagen kräves äktenskapsförord
för att av ena maken till den andre given egendom skall bliva dennes enskilda.
Av hänsyn härtill har i de danska och norska förslagen i de paragrafer, som motsvara
förevarande och i övrigt äro med den likalydande, uttryckligen uttalats, att förbehåll
om att till make given egendom skall bliva hans enskilda kan träffas allenast
vid gåva av tredje man till maken. Detta har beredningen för svenska förslagets del
ansett utan uttryckligt uttalande i denna paragraf framgå av en jämförelse med 8
kap. 1 och 2 §§.

9 §•

Det nära förhållande, vari makar stå till varandra, och särskilt den omständigheten,
att de sammanbo, vållar svårighet att, när deras egendom ej är gemensam,
utröna, huruvida egendom, som innehaves av makarna, skall anses tillhöra den ene
eller den andre av dem. Denna svårighet har uppmärksammats i vissa utländska lagstiftningar
och där föranlett särskilda bestämmelser.

Den tyska civillagen uppställer såsom allmän regel, att det till förmån för
den, som har lös sak i sin'' besittning, skall presumeras, att han är ägare till
saken. Men denna regel är, så vitt angår lösa saker, som äro i makars besittning,
väsentligen modifierad genom vissa andra presumtionsregler. Till fördel
för mannens borgenärer skall presrnmeras, att lösa saker, som äro i bägge makarnas
eller enderas besittning, tillhöra mannen; och detta skall gälla även om innehavarpapper
samt orderpapper försedda med blankoindossament. Regeln skall dock
icke tillämpas beträffande saker, som uteslutande äro avsedda för hustruns personliga
bruk, särskilt kläder, smycken och arbetsredskap. Dessa föremål skola i stället presumeras
tillhöra hustrun och det ej blott i förhållande till vardera makens borgenärer utan
även makarna emellan. Presumtionen faller vid bevisning om annat förhållande. Reglerna
äga tillämpning beträffande alla de olika egendomssystemen, men om makar leva
under ett egendomssystem, som i större eller mindre omfattning medför egendomsge -

De danska
och norska
förslagen.

Förteckning
över make
tillhörig
egendom.

Främmande

rätt.

252

Giftermålsbalk, 6 kap. 9 §.

menskap dem emellan, förlorar presumtionen sin betydelse, så vitt angår den gemensamma
egendomen. Den till fördel för mannens borgenärer uppställda presumtionen medför
dock icke alltid, att egendom, om vilken den gäller, kan omedelbart tagas i mät för
mannens gäld. Utmätning av lös sak får i allmänhet endast äga rum, om den finnes i
gäldenärens omedelbara besittning (»Gewahrsam»). Är egendomen i hustruns
omedelbara besittning, kan allenast anspråket att utfå egendomen tagas i mät.
Bestrider hustrun detta anspråk, får borgenären föra talan mot henne
om rätten därtill. Gent emot mannens konkursborgenärer gäller en för
hustrun än ofördelaktigare regel. Hon äger vid mannens konkurs icke taga i
anspråk egendom, som hon under äktenskapet förvärvat, med mindre hon visar, att
egendomen icke förvärvats med mannens medel. Till underlättande av utredning
angående makarnas rätt till de särskilda egendomsföremålen finnas regler,
som giva vardera maken en viss rätt att påkalla upprättande av förteckning över egendom,
som tillhör den ene eller den andre. Sådan rätt förefinnes vid Verwaltungsgemeinschaft
beträffande hustruns införda egendom samt vid Errungenschaftsgemeinschaft
och Fahrnissgemeinschaft i fråga om vardera makens införda egendom. Förteckningen
skall förses med påteckning om dagen för upprättandet och underskrivas
av bägge makarna. Var och en av dem kan fordra, att underskrifterna
officiellt bestyrkas, eller att förteckningen upprättas genom offentlig myndighet.
Upprättande av förteckning är dock icke nödvändigt villkor för att den enes
egendom skall fredas mot den andres borgenärer. Den har icke heller ovillkorligt
vitsord. Domstolen har att pröva verkan av denna liksom av all annan bevisning, om
vilken annat icke är särskilt stadgat.

Den schweiziska lagen innehåller bestämmelser i förevarande hänseende endast beträffande
det principala egendomssystemet, Giiterverbindung. Enligt denna lag åligger
det make. som påstår att något förmögenhetsföremål hör till hustruns egendom, att
bevisa detta. Regeln gäller om all slags egendom och är icke såsom den tyska huvudregeln
inskränkt att tillämpas till förmån för borgenärerna; den skall användas i varje
fall, då omfånget av hustruns egendom bestrides. En modifikation gäller dock: om
under äktenskapet anskaffats egendom till ersättning för hustrun tillhörig egendom,
skall den sålunda anskaffade egendomen presumeras tillhöra hustrun. För att underlätta
bevisningen om vad som tillhör den ene eller den andre har vardera maken fått
rätt att påkalla upprättande genom en offentlig handling av ett inventarium över var -

Giftermålsbalk, fi kap. 9 §. 25.''i

deras eller bägges införda egendom. Om ett sådant inventarium upprättas inom sex
månader efter det egendomen införts, presumeras det vara riktigt, vederbörande obetaget
att bevisa dess oriktighet. Upprättas det senare, bär domstolen frihet att pröva
värdet av inventariet, vilket även är fallet med ett privat inventarium, som makarna
må hava upprättat.

Den norska lagen stadgar, att hustruns enskilda egendom, så vitt den består i
lösegendom, för att kunna skyddas mot mannens borgenärer eller mot personer, till
vilka han har avhänt, pantsatt eller utlegt egendomen och som icke bevisligen visste
att den tillhörde hustrun, skall hållas utom mannens besittning. Denna regel gäller
dock icke beträffande skuldebrev, poliser eller aktiebrev, som äro ställda på hustrun,
hustruns gång- och sängkläder samt smycken, de hustrun tillhöriga föremål, som
hon brukar hålla inom lås och nycklar, möbler och annat bohag, över vilka det
är upprättat en av bägge makarna underskriven, i vittnens närvaro uppsatt förteckning,
vari vad som avgår eller tillkommer efter hand införes likaså i närvaro
av vittnen, eller kreatur och inventarier å en’ hustrun enskilt tillhörig fast egendom.

I svensk lag finnas särskilda regler i förevarande avseende, allenast så vitt angåi
utmätning hos makar. Då dessa speciella regler hänföra sig till vissa allmänna regler
i ämnet, måste först i korthet redogöras för dessa. I 68 § utsökningslagen är stadgat,
att i gäldenärs bo ej må utmätas egendom, som finnes höra annan till. Stadgandet
avser endast det fall, att det av omständigheterna framgår, att egendomen tillhör annan.
I 69 § meddelas regler, huru skall förfaras, då annan påstår sig vara ägare till lös
egendom, som finnes i gäldenärems bo, men han ej genast kan visa sin rätt eller han
först efter utmätningen får tillfälle gorå densa,mma gällande. Om tredje man vid utmätningen
framställer sitt anspråk men han ej genast kan visa sin rätt, skall egendomen
likväl utmätas; bjuder han sannolika skäl för sitt anspråk, skall han hänvisas
att inom viss tid anhängiggöra sin talan genom stämning till domstol å borgenären
och gäldenären, och i sådant fall får godset ej säljas, förrän tvisten blivit avgjord
Vill någon först efter utmätningen göra anspråk på äganderätten till det utmätta,
har han att överklaga utmätningen hos överexekutor. Om han genast kan visa sin
rätt, får han utmätningen upphävd; eljest kan överexekutor, om skäl därtill finnes,
hänvisa honom att instämma saken till rätten, men i sådant fall skall egendomens
försäljning icke uppehållas, såvida ej överexekutor annorlunda förordnar. Borgenären

Gällande
svensk rätt.

254

Giftermålsbalk, 6 kap. 9 §.

behöver i intet fall avvakta den förmente ägarens stämning utan kan själv stämma.
Av reglerna framgår, att även enligt svensk rätt lös egendom presumeras tillhöra
den, i vars besittning egendomen är. För att egendomen ej skall kunna tagas i mät
för dennes gäld, skall det visas, att egendomen tillhör annan.

De speciella stadgandena om makar, vilka återfinnas i 70 § utsökningslagen, hänföra
sig i främsta rummet till det fall, då makarna leva i den förmögemhetsgemenskap,
som enligt bestämmelserna i giftermålsbalken är regel. I 11 kap. giftermålsbalken
givas detaljerade regler, huru olika egen il o m s m as s or — samfällda boet, makes giftorätt,
makes enskilda egendom och under hustruns förvaltning stående egendom — skola
svara för ena eller andra slaget av gäld. Men så vitt dessa regler innebära, att för viss
gäld endast svarar viss egendom i boet, komma do vid utmätning endast i inskränkt
män i tillämpning. Det stadgas nämligen i 7 § av nämnda kap., att vid utmätning
i makars bo make, om boskillnad ej är sökt, icke äger undantaga annat än enskild
egendom, som ej svarar för gälden, dock att till betalning av gäld, för vilken allenast
svarar den under hustruns förvaltning stående egendomen, endast sådan egendom
må tagas i mät. I anslutning härtill stadgas nu i 70 § utsökningslagen att, om vid utmätning
i makars bo make vill undantaga viss egendom, på den grund att den enligt
11 kap. 7 § giftermålsbalken ej bör gå i betalning för gälden, och det ej
är med avseende å gäldens och egendomens beskaffenhet uppenbart att utmätning
ej må ske, stadgandena i 69 § utsökningslagen skola lända till efterrättelse,
dock att föreskriften om gäldenärens instämmande ej skall tillämpas å andra maken.
All makarnas egendom betraktas således såsom ett bo, även om enskild egendom finnes,
och frågan, huruvida ena eller andra maken har egendom i sin besittning, kommer
ej upp. Den make, som vill göra anspråk på att viss egendom skall undantagas såsom
hans enskilda, måste antingen i utmätnimgsärendet eller i den rättegång, vartill
kan komma att hänvisas, styrka såväl egendomens natur av enskild som att gälden är
av den beskaffenhet, att egendomen enligt reglerna i giftermålsbalken ej svarar för
gälden. Vill åter mannen för utmätning freda egendom, på den grund att gälden är
sådan att endast hustruns förvaltningsgods svarar därför, är han väl skyldig styrka,
att gälden är av sådan beskaffenhet, men om detta är fastställt, kan ej tagas i mät annan
egendom än den, som visas stå under hustruns förvaltning.

I 70 § utsökningslagen behandlas även det fall, att utmätning sker efter det boskillnad
vunnits. Boskillnaden medför, att den samfällda egendom, som fanns när

255

Giftermålsbalk, 6 kap. I) §.

boskillnad söktes, dela® mellan makarna, att all egendom, som tillfaller make efter boskillnadisansökningenis
ingivande, är lians enskilda, samt att för gäld, som därefter göres,
allenast den gäldbundne makens egendom svarar. Nu stadgas det, att vad förut
i paragraien är sagt skall äga tillämpning jämväl då efter vunnen boskillnad make vill
vid utmätning i andra makens bo freda egendom.1 Då makarna äro i förmögenhetshänseende
fullt skilda från varandra, blir det icke längre tal om utmätning i makars
bo. Utmätning skall riktas mot vardera maken för hans gäld och bör naturligen icke
omfatta annat än lians egendom. Med avseende därå att makarna förutsättas även efter
boskillnaden fortsätta sammanlevnaden, är det emellertid ofta oklart, vilken av
detm är ägare till det ena eller andra egendomsföremålet. som finnes bos dem. Enligt
den här uppställda regeln har även i detta fall den make, som vill undantaga egendom,
att antingen i utmätningsärendet eller i en eventuell rättegång visa, att han är ägare
till egendomen.

Denna regel är ej fullt klar. Om det av omständigheterna framgår, att viss egendom
icke tillhör gäldenären utan den andra maken, måste givetvis enligt 68 §
egendomen vara fredad från utmätning för den förstnämndes skuld. Det skulle
kunna ifrågasättas att, med tillämpning av den allmänna regeln i 69 §, även annan
egendom skulle vara fredad från utmätning, om den funnes i andra makens besittning.
Äro makarna samboende, synes dock den ene knappast böra anses vara i uteslutande
besittning av egendom, som finnes hos dem, även om egendomen är i dennes
särskilda förvar. I allt fall synes lagens mening vara att, om ena maken vill freda
egendom från att tagas i mät för den andres gäld och det ej av omständigheterna
tydligen framgår, att egendomen är hans, han måste styrka sin äganderätt. Vid
fullgörande av bevisning därom kan naturligtvis den omständigheten, att han har
egendomen under sitt särskilda förvar eller att den begagnas å honom tillhörig
fastighet o. s. v., vara av stor betydelse. Lyckas han emellertid icke att fullgöra
denna bevisning, kan egendomen tagas i mät.1 2

Vad angår konkurs, medför den förmögenhetsgemenskap, som enligt gällande rätt
består mellan makar, vilka ej vunnit boskillnad, att konkursen alltid omfattar bägge
makarnas egendom. Vill ena maken gorå gällande, att viss egendom enligt reglerna

1 I det följande tages hänsyn allenast till det fall att boskillnad genom skifte gått i verkställighet.

2 Ang. fråga om undantagande vid utmätning hos boskild make av egendom, som uppgives tillhöra
andra maken, se K. Maj:ts domar d. 30 april 1878 (N. J. A. s. 165), d. 17 maj 1888 (N. J. A. s. 136)
och utslag d. 1 juni 1909 (N. J. A. s. 322). Jfr not. 1 å sid. 256.

Giftermålsbalk, 6 kap. 9 §.

Beredningens
yttrande.

256

i 11 kap. giftermålsbalken ej skall svara för all gäldan, har han att begära boskillnad
och undansättande. Därvid åligger honom likasom vid utmätning visa, att den egendom
ansökningen om undansättande avser icke skall svara för den gäld, i fråga om
vilken befrielse yrkas. Hava''makar åter vunnit boskillnad, förekommer icke vidare
gemensam konkurs för makarna; vardera sättes för sig i konkurs. Vid ena makens
konkurs gäller hven beträffande andra maken den allmänna regeln i 17 kap. 2 § handelsbalken,
att vad i gäldenärenis bo finnes, som hör annan till, skall först uttagas.
Därvid förefinnes emellertid alldeles samma svårigheter som vid utmätning att veta,
huruvida viss egendom tillhör den ena eller andra maken. Såsom vid utmätning torde
den ej i konkurs försatte maken, för att han skall kunna freda egendom från att
indragas i konkursen, vara skyldig styrka sin äganderätt. Viktiga bevismedel därvid
äro emellertid konkursbouppteckningen och gäldenärens edfästande av densamma.
1

Så länge makar leva under den allmänna förmögenhetsgemenskap, som den gällande
lagen stadgar såsom regel, och vardera således vid utmätning eller konkurs i
allmänhet icke äger undantaga annan egendom än sådan, som utgör hans enskilda,
framträda icke så starkt de bevissvårigheter, som i de förut omförmälda främmande
lagstiftningarna föranlett särskilda regler. Men när boskillnad inträtt, uppstår, såsom
ock av förut anmärkta rättstvister framgår, enahanda svårigheter som vid tillämpning
av de utländska system, vilka ej innefatta egendomisgemenskap. Vid antagande av
beredningens förslag i fråga om makars förmögenhetsförhållanden blir situationen i
förevarande hänseende väsentligen densamma som när makar fått boskillnad. Vardera
maken skall enligt det nya systemet vara ägare till den egendom han vid äktenskapets
ingående hade eller sedermera förvärvat, och vardera maken skall i allmänhet
häfta allenast för sin gäld. Men det kan ofta vara ovisst, huruvida viss egendom
införts genom den ene eller den andre av makarna. Detta gäller särskilt om egendom,
som tillkommit under äktenskapet. Det kan hava fallit ur minnet eller i allt fall vara
omöjligt att styrka, vilken av makarna förvärvat det ena eller andra föremålet. Svårigheterna
äro naturligen icke lika stora beträffande all egendom. Vem som är ägare av
en fastighet synes av fångeshandlingen. Av innehållet i aktiebrev och andra värdehandlingar,
som äro ställda på viss man, framgår ock i allmänhet, vem handlingen

1 Ang. fråga vid boskild makes konkurs om andra makens rätt till egendom se K. Haj:ts domar d. 18
maj 1887 (N. J. A. s. 110), den 29 juli 1895 (N. J. A. s. 279). den 23 nov. 1904 (N. J. A. s. 431) och
d. 18 jan, 1911 (N. J. A. s. 7). Jfr not. 2 å sid. 255.

Giftermålsbalk, 6 kap. 9 §.

257

tillhör. Annat är däremot förhållandet med lösa saker samt löpande värdehandlingar,
såsom till innehavaren ställda eller in blanco överlåtna aktier, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda skuldebrev o. s. v. I fråga om sådana förmögenhetsföremål
är det ofta svårt att styrka, vilken av makarna förvärvat desamma.
Då ofta ena maken handlar å den andres vägnar, innefattar den omständigheten,
att ena maken slutit avtalet om förvärvet av föremålet, ej alltid bevis om att
denne förvärvat detsamma. Har andra maken tillsläppt medel till betalningen, får
sålunda i allmänhet förvärvet anses hava skett för hans räkning och äganderätten
till föremålet tillkomma honom. Såsom vid 5 kap. 4 § erinrats, skall sålunda vad av ena
maken till familjens gemensamma behov anskaffats för medel, som den andre till
fullgörande av sin underhållsskyldighet tillhandahållit, tillhöra den senare. Även
om bestämd utredning ej kan vinnas, vilken av makarna tillsläppt medel till inköp
av de särskilda föremålen, bör ofta på grund av ett allmänt skön tillräcklig upplysning
kunna anses föreligga för bedömande av frågan, vilken av makarna får
antagas vara ägare. Om t. ex. familjen för utgifterna till sitt underhåll är hänvisad
uteslutande till ena makens inkomster, kan härav slutas, att han tillsläppt medlen
till förvärv av det bohag, som inköpts under äktenskapet; och om båda makarna
i någorlunda bestämd proportion bidragit till utgifterna för familjen, böra de anses
vara gemensamt ägare till de under äktenskapet anskaffade bohagstingen med andelar
däri efter samma proportion.

I vanliga fall lär väl mellan makarna ej ofta uppkomma fråga om
vem soan är ägare till de särskilda föremålen, men även sådana tvister kunna
naturligtvis förekomma. Vid boskillnad, hemskillnad eller upplösning av äktenskapet
skall egendomen ingå i bodelningen, under förutsättning att den icke är enskild.
Det är således vid dessa händelser ofta av mindre betydelse, om egendomen tillhör
den ene eller den andre av makarna. Men frågan kan dock därvid bliva aktuell, då
det galler avsättning av medel för täckning av gäld, likvidation av vederlagsanspråk
eller bestämmande av den egendom, som vid bodelningen skall falla å vardera
makens lott. I händelse av utmätning eller konkurs är det alltid av största betydelse,
huruvida viss egendom tillhör den ene eller den andre. För makarna är det av högsta
intresse, att varderas egendom skyddas mot att tillgripas för den andres gäld; för
borgenärerna åter är det av vikt, att egendom, som tillhör gäldenären, icke undandrages
dem under förebärande att den tillhör andra maken. Mest angeläget är

33—1710S8.

258

Giftermålsbalk, 6 kap. 9 §.

utan tvivel, att ställningen till borgenärerna på lämpligt sätt ordnas. Att härvid
tillmäta besittningen den avgörande betydelse den äger, när fråga är om andra
personer än äkta makar, synes beredningen ej tillrådligt. Dels är besittningsfrågan
ofta oklar, särskilt på den grund att det ej sällan är svårt att avgöra, huruvida
ett föremål skall anses vara i båda makarnas sambesittning eller besittas uteslutande
av endera. Dels kunna makar lätt i samråd ändra besittningsförhållandet
sig emelllan, om endera hotas av exekution. Beredningen anser därför att, om utmätning
äger rum för ena makens gäld och makarna icke leva åtskilda, den andre
icke bör äga att från utmätningen undantaga egendom allenast med åberopande
av att den är i hans besittning; han skall styrka sin rätt till egendomen i fråga.
Ett uttryckligt stadgande i sådant syfte föreslås att införas i utsökningslagen. Uppenbart
är, att i många fall ej alltför stora anspråk böra ställas å den bevisning, som
framlägges av maken, samt att skälig hänsyn bör tagas därtill, huruvida föreliggande
omständigheter, däribland besittningsförhållandet, få anses bestyrka eller tala
emot makens påstående. Lagstiftningen synes emellertid icke höra stanna härvid.
Den bör såvitt möjligt anvisa någon utväg, varigenom makarna kunna undgå de
svårigheter, som onekligen eljest kunna för dem uppstå i bevisningshänseende, främst
vid tvist med endera*! borgenärer, men även vid tvister mellan makarna eller mellan
ena maken och den andres rättsinnehavare.

Beredningen har härvid främst tagit under övervägande att upptaga ett stadgande om
upprättande av förteckning över vad makarna var för sig äga. Det kan icke gärna
ifrågakomma att ålägga makarna upprätta dylika förteckningar. Men mycket är
vunnet, om makarna, därigenom att vitsord tillerkännas sådan förteckning, få medel
i sin hand att med laga verkan konstatera vad som tillhör den ene eller den andre.
För att vitsord skall kunna givas en av makarna upprättad förteckning, har det
synts beredningen nödvändigt att kräva densammas underskrivande av bägge makarna
med försäkran på heder och samvete att den är riktig. Vidare torde lämpligen
böra föreskrivas, att förteckningen skall vara försedd med intyg av vittnen
om makarnas underskrift och dagen därför. Har förteckning i stadgad ordning
upprättats, bör den få gälla såsom riktig, så att där upptagen egendom anses tillhöra
den i förteckningen uppgivne ägaren, varemot naturligtvis den omständigheten, att
viss egendom ej finnes upptagen i förteckning å ena makens egendom, ej kan
anses bestämt angiva, att egendomen tillhör den andre. Presumtionen bör dock

Giftermålsbalk, 6 kap. 9 §.

2f>9

uppenbarligen ej vara ovillkorlig. Kan den, vars rätt är i fråga, visa dess oriktighet
eller åtminstone förebringa sådana omständigheter, att förhållandet i ena eller
andra avseendet kan antagas vara ett annat än det, som framgår av förteckningen,
bör presumtionen i dessa delar falla. Uppenbart är, att en sådan förtecknings
trovärdighet högst väsentligt förringas, om utmätning eller konkurs inträffar
inom viss kortare tid efter dess upprättande. Skäl kan då ej sällan föreligga
till antagande, att förteckningen tillkommit för att skydda den skuldsatte
makens egendom mot att tillgripas för dennes gäld. I sådant fall bör därför ett
legalt bevisvärde ej tilläggas förteckningen utan domstolen äga fritt pröva, vilken
betydelse i bevisningshänseende må tillkomma förteckningen. Den regel beredningen
i sådant hänseende föreslår har givits det innehåll, att legalt bevisvärde ej
skall tillkomma förteckning, då tvist uppstår vid utmätning, som sker inom ett år
från förteckningens upprättande, eller i konkurs, som börjar inom samma tid. Tiden
har bestämts till ett år, i överensstämmelse med vad som föreslås i fråga om tid för
återvinning från konkursgäldenärs make.

Då en förteckning av beskaffenhet som ovan sägs icke finnes upprättad, äger
make till styrkande av sin rätt åberopa vad helst han kan förebringa i bevisningshänseende,
såsom räkningar, av maken själv förda räkenskaper o. s. v. Även en
förteckning, som icke tillko,mmit i den i förevarande paragraf stadgade ordning,
bör tillerkännas det bevisvärde densamma kan anses förtjäna med hänsyn till omständigheterna
vid dess tillkomst och övriga förhållanden. Beredningen har så
mycket mindre avsett att med ifrågavarande bestämmelse tillskapa ett exklusivt
bevismedel, som enligt beredningens mening icke torde kunna antagas, att egendomsförteckningar
komma att i stadgad ordning allmänt upprättas. Åtminstone
lära i de fall, då makarna hava endast obetydlig egendom, sådana förteckningar
sällan komma till stånd. Särskilt i fråga om det bohag, som finnes i makarnas
gemensamma hemvist, kan det befaras, att bevisningen om äganderätten i sådana
fall blir svår. Det kan därför ej sällan komma att inträffa, att ena maken tillhöriga
bohagsting tillgripas för den andres gäld. En skötsam makes strävanden
att hålla hemmet vid makt kunna därigenom göras om intet. Detta är från social
synpunkt en olägenhet, mot vilken dock enligt beredningens mening ett effektivt
skydd kan vinnas allenast genom en utsträckt rätt att från exekution undantaga
egendom. Våra gällande bestämmelser om beneficium competentne måste i järn -

De danska
och norska
förslagen.

Inledning.

Den gällande
svenska
rätten.

Främmande

rätt.

260 Giftermålsbalk, 6 kap. 9 § och 7 kap.

förelse med motsvarande stadganden i åtskilliga främmande lagstiftningar, såsom
den tyska, schweiziska och norska, betecknas so,m föråldrade. Förslag härutinnan
har beredningen ej ansett sig kunna i detta sammanhang framlägga, då denna
fråga, vid vars behandling åtskilliga nya »pörsmål kräva sin lösning, bör göras till
föremål för särskild utredning.

Har make mot bättre vetande avgivit falsk utsaga i sådan försäkran, som i förevarande
paragraf omförmäles, bör straffpåföljd äga rum. Beredningen framlägger
ock här nedan förslag till införande av bestämmelse därom i strafflagen.

De danska och norska förslagens motsvarande stadganden avvika i vissa hänseenden
från det svenska.

7 KAP.

Om makars gäld.

Inom varje rättssystem måste de grunder, på vilka bestämmelserna om makars
egendom äro byggda, hava en avgörande betydelse även beträffande reglerna om makarnas
ansvar för gäld. Sålunda medför egendomsgemenskap och förvaltningens sammanförande
i en hand vanligen motsvarande gemenskap i fråga om gäldsansvaret,
under det att, när vardera maken har sin egendom och själv råder däröver, i allmänhet
icke heller gälden är gemensam.

I den historiska inledningen har lämnats ■ en utförlig redogörelse för den gällande
svenska rättens bestämmelser i ämnet, och i motiveringen för den allmänna ståndpunkt,
beredningens förslag intager i fråga om makars egendomsförhållanden, har
framhållits, vilka svåra olägenheter äro förenade med den nuvarande ordningen.

De danska och norska lagstiftningarna, vilka i ännu större omfattning än den
svenska äro byggda på principen om egendomsgemenskap mellan makama och vilka
tillika tillerkänna mannen förvaltningsrätt över det samfällda boet med undantag
för vad hustrun genom eget arbete förtjänar, känna ock i stor utsträckning gemensamhet
i gäld. Även i dessa lagstiftningar skiljes dock likasom i den svenska mellan olika
arter av gäld, men differentieringen har icke genomförts så långt som hos oss.
Mannen är personligen och med det under hans förvaltning stående samfällda boet
ansvarig såväl för vardera makens gäld före äktenskapet som för den gäld, han ådrager

2G1

Giftermålsbalk, 7 kap.

sig under äktenskapet. Detsamma gäller om förbindelser, som hustrun under äktenskapet
ingår med mannens samtycke eller »til fadle.s nytte og uomgaengelig fornodenhed»
(Danmark), »til fcelles nytte eller förnödenhet» (Norge). Huruvida hustrun svarar
personligen för sådan gäld, är beroende av om rättshandlingen av henne slutits endast
å mannens vägnar eller hon får anses hava själv åtagit sig personligt ansvar.
Ådrager sig hustrun under äktenskapet förpliktelse genom straffbar gärning eller skadegörande
handling utanför kontraktsförhållande, blir hon personligen bunden därav,
och för förpliktelsens gäldande kan tillgripas hennes enskilda egendom och vad
hon genom eget arbete färvärvar, vilka bägge förmögenhetsmassor stå under hennes
egen förvaltning; men för sådan gäld svarar jämväl det under .mannens förvaltning
stående samfällda boet. För övriga förpliktelser, som hon under äktenskapet ådrager
sig, svarar hon väl personligen, men under äktenskapet kan till gäldande därav
ej användas mera än hennes enskilda egendom och vad hon genom eget arbete förvärvar.
Sådan egendom kan icke tagas i mät för mannens gäld; detta gäller, i
motsats mot vad som är fallet enligt svensk rätt, även om arbetsförtjänsten, ehuru
den är gemensam egendom.

De nya tyska och schweiziska lagarnas principala system beträffande makars egendom
och gäld, vilka icke låta äktenskapet medföra gemenskap i fråga om äganderätten
till makarnas godis men giva mannen en begränsad förvaltningsrätt över större
delen av den egendom hustrun medför (eingebrachtes Gut) med rätt för honom till
avkastningen därav, uppställa med avseende å gäld den huvudregeln, att vardera
makens gods svarar endast för den gäld, som han själv gjort. Den förvaltningsrätt,
som mannen har över hustruns »eingebrachtes Gut», medför icke rätt för honom att med
gäld belasta denna egendom men väl inskränkning i hustruns rätt därtill. I anslutning
till den i bägge dessa rättssystem gällande regeln, att mannen i främsta rummet är
ansvarig för familjens underhåll, stadgas dessutom, att mannen förpliktas genom rättshandlingar,
som hustrun ingår i sin husmoderliga verksamhet. Gäld, som uppkommer
genom sådan rättshandling, blir således mannens. Då emellertid mannen,
på sätt nyss är sagt, äger rätt till avkastningen av hustruns under hans förvaltning stående
egendom, häftar han jämväl med denna avkastning för hushållsgälden. I Schweiz
gäller för övrigt, att även hustrun ansvarar subsidiärt för gäld, som hon eller mannen
gjort för deras gemensamma hushållning.

262

Giftermålsbalk, 7 kap.

grunder^för pr^nc^Per’ pa vi^ia beredningens förslag beträffande makars egendom vilar,

stadgandena måste tydligen i fråga om makars gäld föranleda helt andra regler än de i detta

Oyyi YYlCihCLYS

gäld. hänseende nu gällande. Då vardera maken skall äga och själv förvalta all den
egendom, som han vid äktenskapets ingående har eller som sedermera tillfaller
honom, bör naturligen i allmänhet vardera maken med sin egendom svara för den
gäld, han gjort, men vara fri från ansvar för den gäld, den andre stiftat. Den
giftorättsgemenskap, som äktenskapet enligt förslaget medför, är icke av sådan natur,
att därav bör följa, att ena makens giftorättsgods eller någon del därav skall kunna
tagas i anspråk för den andres gäld. Det är först vid äktenskapets upplösning
eller vid boskillnad eller hemskillnad, som giftorätten framträder såsom en* delrätt
i andra makens egendom. Dessförinnan visar den sig endast såsom medförande
en vårdnadsplikt för ägaren och vissa inskränkningar i hans dispositionsrätt.
Skulle ena makens borgenärer, på den grund att han har giftorätt i den
andres egendom, äga göra sig betalta ur denna egendom, bleve den senares självständiga
rätt till egendomen fullständigt illusorisk. Då make till kreditbas bör hava allenast
sin egendom, är det naturligt, att kontraktsgäld icke kan göras gällande annat
än i vederbörande gäldenärs gods. Men även i fråga om deliktsgälden syn-es samma
regel böra gälla. Den gemensamhet, som skall bestå emellan makarna, är icke av sådan
art, att den ene bör svara för den andres gärningar.

Fullständigt kan dock icke gemenskap mellan makarna i fråga om gäld uteslutas.
Enligt 5 kap. 12 § skall, när ena maken ingår en sedvanlig rättshandling för den
dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran, eller när hustrun ingår en
sedvanlig rättshandling för sina särskilda behov, sådan rättshandling i allmänhet
bliva förpliktande jämväl för andra maken. På de vid nämnda lagrum anförda
skäl måste bägge makarna bliva solidariskt ansvariga för den gäld, som sålunda
uppstår. Det kan vidare hända, att makar på grund av eget åtagande bliva
bägge ansvariga för viss gäld. Sådan gäld kan ofta avse vad som erfordras för
underhållet, såsom om makarna gemensamt inköpt förnödenheter, hyrt bostad eller
dylikt. Enligt den allmänna regeln om gäld, för vilken flera häfta, skulle vardera
maken svara för gäldens halva belopp. Denna regel, vars lämplighet i allmänhet kan
ifrågasättas och som i praxis vinner föga tillämpning, då utfästelse av solidariskt
ansvar i allmänhet avfordras gäldenären, bör, såvitt angår gäld för nu nämnt ändamål,
tydligen icke komma i tillämpning. Makarna böra bliva solidariskt ansvariga

Giftermålsbalk, 7 kap. 2(>3

för sådan gäld av samma skäl, sant anförts för solidariskt ansvar i fråga om underhållsgäld,
vilken enligt 5 kap. 12 § åvilar bägge makarna. Hava åter makarna eljest
gemensamt åtagit sig gäldsförpliktelse, skulle större betänklighet ej möta att lata
den allmänna regeln om lika fördelning av ansvaret tillämpas; men då det på
grund av det nära förhållande, vari makarna stå till varandra, i allmänhet torde
ingå i borgenärens och makarnas avsikt, att makarna skola vara solidariskt ansvariga
för gälden, synes lämpligen även i dessa fall sådan ansvarighet böra uppställas
såsom huvudregel. Att i varje fall inskränktare ansvarighet skall kunna avtalas,
är uppenbart.

I många fall kunna dock nu omförmälda grundsatser bliva synnerligen betungande
för hustrun. Såsom flera gånger erinrats, måste i de flesta äktenskap utgifterna för
familjens underhåll helt och hållet eller till större delen bestridas med inkomsterna av
mannens förvärvsarbete, under det hustruns bidrag till underhållet uteslutande
eller till större delen består i det arbete hon nedlägger i vården om hemmet. I sådana
fall skulle hustruns ansvarighet för underhållsgälden huvudsakligen framträda så,
att hon bleve ansvarig för densamma med den egendom hon i framtiden kunde komma
att förvärva. Detta ansvar kunde för henne bliva en tung börda, som bleve särskilt
kännbar, om skulden kvarstode, då sammanlevnaden med mannen upphörde. Det
bär därför synts beredningen angeläget att söka bereda hustrun någon lättnad i hennes
ansvarighet, och innefattar beredningens förslag stadganden om sådan'' lättnad
i särskilda hänseenden.

Enligt förslaget skall i regel underhållsgäld, som åvilar bägge makarna, preskriberas
mot hustrun inom den korta tiden av ett år. Härigenom vinner hon successivt
befrielse från gälden, i den mån den icke blivit betald, och behöver i allmänhet icke
befara att, om mannen blir insolvent, en under åren hopad skuldbörda skall omöjliggöra
för henne att upprätthålla sin ekonomi och sörja för familjen. Någon obehörig minskning
i borgenärens rätt kan ej anses bliva följden av en sådan regel. Därest
familjens underhåll väsentligen grundar sig på mannens inkomster, kan inskränkningen
i hustruns ansvarighet vara för borgenären skäligen likgiltig; i de fall åter,
då hustruns ekonomiska ställning vid gäldens stiftande för borgenären framträtt såsom
kreditbas, har han alltid möjlighet att före preskriptionstidens utgång göra sin
rätt mot henne gällande.

Härutöver har beredningen ansett en särskild inskränkning i hustruns ansvar för

264

Giftermålsbalk, 7 kap.

gäld av ifrågavarande art böra tillgodokomma benne för fall av boskillnad, hemskillnad
eller äktenskapets upplösning. För närvarande blir hustrun genom boskillnad,
hemskillnad, äktenskapsskillnad eller urarvagörelse i allmänhet befriad från att
med den egendom hon i framtiden förvärvar svara för den förut gjorda gälden.
Detta sammanhänger med den gemensamhet i egendom och gäld och den förvaltningsrätt
för mannen, som karaktärisera den gällande lagstiftningen. Under det nya systemet,
som rättsligen sett ger hustrun en fullt självständig ekonomisk ställning, kan
en dylik generell gäldsbefrielse för hustrun icke ifrågakomma. Men så vitt angår
den underhållsgäld, för vilken bägge makarna häfta, synes anledning finnas till ett
stadgande i samma syfte som det gällande. Om, efter det den äktenskapliga sammanlevnaden
genom hemskillnad brutits eller äktenskapet genom döden eller skilsmässa
blivit helt upplöst, de tillgångar, som komma på hustruns lott, icke förslå till
betalning av ifrågavarande gäld, skulle i brist på annat stadgande ansvarighet för
gälden alltjämt åligga henne. De tillgångar hon i framtiden kan förvärva skulle således
kunna tagas i anspråk för denna gäld. En dylik ansvarighet skulle ofta vara
en svår börda för hustrun och kunna lägga betydande hinder i vägen för hennes
strävan att försörja sig själv och de barn hon kan häva att underhålla. För fall
av boskillnad är väl ställningen något annorlunda, då makarna förutsättas efter densamma
fortsätta sammanlevnaden och gemensam underhållsgäld allt framgent kan
väntas uppkomma. I flertalet av de fall, då en begränsning i ansvaret för hustrun
blir av praktisk betydelse, lär emellertid anledningen till boskillnaden vara den, att
mannen är eller befaras komma på obestånd. Och då det är av vikt, att hustrun i
sådana fall må kunna genom förvärvsverksamhet av något slag bidraga till eget och
familjens uppehälle, men detta skulle väsentligen försvåras, om vad hon framdeles
förtjänar skulle kunna tagas till betalning av den äldre underhållsgälden, har beredningen
ansett begränsningen i hustruns ansvarighet böra omfatta jämväl boskillnadsfallet.
Pa skäl, som i den speciella motiveringen skola anföras, har formen för begränsningen
i hustruns ansvar måst bliva en annan än den nuvarande. Hustrun befrias icke helt och
hållet från att med egendom hon framdeles förvärvar svara för underhållsgälden,
utan regeln är, att hustrun i allmänhet skall för den äldre underhållsgälden ansvara
allenast intill värdet av den enskilda egendom hon förut hade och den egendom, som
tillfaller henne vid bodelning, om sådan skall äga rum.

Efter att sålunda hava redogjort för huvudgrunderna för de av beredningen före -

Giftermålsbalk, 7 kap. 1 och 2 §§. 2(55

slagna reglerna om makars gäld övergår beredningen till de särskilda stadgandena
därom.

1 §•

Främst har här upptagits den allmänna regeln, att vardera maken för sin gäld Vardera
• . maken an~

svarar med all sin egendom. Regeln omfattar all slags gäld, deliktsgäld såväl som svarar för

kontraktsgäld, och tillämpas lika, evad gälden tillkommit före eller efter äktenskapets sin 9älcl''
ingående. Ansvaret åvilar all makens egendom; giftorättsgodset kan tagas i anspråk
lika väl som den enskilda egendomen.

ilen andra sidan av den allmänna principen eller grundsatsen, att ena makens egendom
icke svarar för den andres gäld, behöver icke särskilt uttalas. Att denna grundsats
gäller följer därav, att icke någon regel av motsatt innehåll upptagits. Såsom
en sådan regel kan icke anses stadgandet i 5 kap. 12 §, då innebörden av detta
stadgande i själva verket är, att ena maken kan genom sin rättshandling åstadkomma
en gäldsförpliktelse för andra maken; enligt huvudregeln blir då denne ansvarig
för gälden med sin egendom.

Denna paragraf innehåller regeln om makarnas solidariska ansvar för de fall, att
bägge makarna gemensamt gjort gäld eller att ena maken gjort gäld, för vilken enligt
5 kap. 12 § jämväl andra maken svarar.

Att denna regel icke bör vara av tvingande natur är, såsom förut framhållits, tydligt.
En erinran har därför gjorts, att den icke gäller mot ett avtal mellan kontrahenterna, som
annorlunda reglerar ansvarigheten. Av de allmänna grunderna för stadgandet i 5 kap.
12 § följer emellertid, att den som ingår en rättshandling, för vilken jämväl andra
maken enligt sagda regel skulle bliva ansvarig, väl kan genom avtal med sin medkontrahent
befria andra maken från ansvar eller begränsa ''hans ansvar men icke med
minskning av sitt eget ansvar binda andra maken.

Enligt de allmänna reglerna om solidariskt förbundna gäldenärer äger make, som
ensam betalt gäld, för vilken bägge makarna solidariskt svara, att av andra maken
återfå vad på denne belöper av gälden; och bör denna del anses utgöra halva gälden, om
ej särskilda omständigheter föranleda en annan fördelning. I fråga om gäld, som avser
34—171068.

Solidariskt
ansvar för
gemensam
gäld.

266

Giftermålsbalk, 7 kap. 2 och 3 §§.

familjens underhåll, måste dock den allmänna regressrätten anses modifierad genom
stadgandet i 5 kap. 6 §. Betalning av gäld för vad som åtgått till underhållet är
fullt likställd med andra utgifter för underhållet; frågan om regress på grund av
sådan betalning måste således bedömas efter de i sagda lagrum givna reglerna.

Då enligt dansk och norsk rätt medgäldenärer i allmänhet äro solidariskt ansvariga
för gälden, har i de danska och norska förslagen icke behövt upptagas något stadgande,
som motsvarar förevarande paragraf.

3 §.

Särskild Stadgandet om en kortare preskriptionstid mot hustrun omfattar sådan gäld, som
presknp- 4 ,

tionstid mot genom, sedvanlig rättshandling gjorts för den dagliga hushållningen, barnens upphustrun
för 4 ^

underhålls- fostran eller hustruns särskilda behov och som åvilar bägge makarna, vare sig rättsgäld.
handlingen blivit ingången av dem båda eller företagits av blott den ene men jämlikt
5 kap. 12 § är förpliktande jämväl för den andre. Detta är största delen av
den underhållsgäld, som i vanliga fall åvilar hustrun. Preskriptionsbestämmelsen
är otillämplig endast i mer sällsynta fall, nämligen då bägge makarna gemensamt
eller hustrun ensam gjort gäld, som väl avsåg familjens underhåll men icke något
av ovan nämnda ändamål, eller gjort underhållsgäld annorledes än genom sedvanlig
rättshandling, eller då hustrun gjort gäld under sådana omständigheter, att borgenären
insåg eller bort inse, att hon ej åsyftade att förplikta mannen eller att det, som
anskaffades genom hennes rättshandling, ej var erforderligit. Bland den båda
makarna åvilande underhållsgäld, som sålunda är undantagen från preskriptionsregeln,
torde större praktisk betydelse tillkomma allenast gäld, som väl gjorts
för den gemensamma men icke för den dagliga hushållningen, t. ex. därigenom att
makarna gemensamt hyrt bostad eller i större omfattning köpt möbler på kredit.
Likasom i 5 kap. 12 § avses här endast gäld, som uppkommit omedelbart för
anskaffande av vad som var erforderligt för underhållet, däremot icke det fall att makarna
gemensamt upptagit lån till bestridande av utgifter för underhållet.

Preskriptionstiden är bestämd till ett år efter förfallodagen eller, om gälden skall
betalas vid anfordran, från dess uppkomst. Då i avseende å gäld av förevarande
art avtal om viss förfallotid sällan lär träffas, kommer oftast tiden att räknas från
det gälden uppkom. För att den förmån, som förevarande stadgande avser att be -

De danska
och norska
förslagen.

Giftermålsbalk, 7 kap. 3 §.

267

reda hustrun, verkligen må komma henne till godo, hör preskriptionen icke såsom den
allmänna tioårspreskriptionen kunna avbrytas genom privat krav eller tillkännagivande
eller genom ett formlöst erkännande av skulden. I överensstämmelse med vad som
gäller beträffande den särskilda preskriptionen av arrende- och hyresfordringar föreslås
därför, att preskriptionen skall kunna avbrytas allenast därigenom att borgenären
anhängiggör talan mot hustrun. Talans anhängiggörande sker i första rummet genom
stämning, men därunder falla ock lagsökning, ansökan om handräckning enligt lagen
den 26 april 1907 och bevakning i konkurs. För att talan skall anses anhängiggjord
är e.j nog, att stämning blivit uttagen, lagsökning anställd eller handräckning sökt,
den, mot vilken kravet riktas, måste även hava fått behörig del av stämningen, lagsökningen
eller ansökningen om handräckning. Däremot fordras vid konkursbevakning ej
särskild delgivning med gäldenären. Varder fordringen i rättegång eller efter lagsökning
fastställd, är den naturligtvis icke vidare underkastad annan preskription än den, som
följer av allmänna regler. Sådant fastställande måste anses äga rum, även när efter ansökan
om handräckning överexekutor utfärdar sådant bevis, som ger borgenären rätt
att erhålla utmätning, eller efter anmärkning mot bevakning i konkurs fordringen i
konkursdomen godkännes.1 Men borgenären torde böra anses hava fullgjort vad på honom
enligt förevarande stadgande för preskriptionens avbrytande ankommer, även
om vid prövning av lagsökning fordringen förklarats tvistig eller kravet eljest lämnats
utan bifall eller handräckning i följd av gjort jäv ej kunnat givas eller i konkurs
bevakad fordran lämnats utan anmärkning och således ej blivit föremål för någon
prövning av domstolen. Även i sådana fall är således fordringen endast underkastad
den allmänna preskriptionen.1 2 Därest åter borgenären ej fullföljer sin anhängiggjorda
talan utan låter densamma förfalla, bör jämväl avbrottet i preskriptionen anses
förfallet och således fordringen mot hustrun vara preskriberad, om ej ny talan an 1

Jfr ang. verkan av konkursdom i fråga om preskription av växelfordran K. Maj:ts dom d. 16 juni
1899 (N. J. A. s. 291).

2 Jfr ang. verkan därav, att vid lagsökning för borgen såsom för egen skuld fordringen förklarats
tvistig eller ansökningen förklarats såsom icke grundande sig på skriftligt bevis ej kava bort upptagas
till prövning, K. Maj:ts domar d. 2 december 1874 (N. J. A. s. 505) och d. 8 januari 1907 (N. J. A.
s. 3). I fråga om växelpreskription anses att, då konkursbevakning lämnats utan anmärkning, ny preskriptionstid
börjar löpa, från det konkursen avslutas, se K. Maj:ts domar d. 11 februari 1897 (N. J. A.
s. 28) och d. 27 februari 1908 (N. J. A. s. 32); men detta lär bero på det särskilda stadgandet i sista
stycket av 80 § växellagen.

268

Inskränkning
i hustruns
ansvar
för underliållsgäld
vid
boskillnad,
hemskillnad
eller äktenskapets
upplösning.

Giftermålsbalk, 7 kap. 3 och 4 §§.

ställes inom ett år från den dag, då föievarande preskription började löpa.1 Enligt
de danska och norska förslagen gälla i förevarande ''hänseende de allmänna preskriptionsreglerna,
enligt vilka preskriptionen kan avbrytas genom hustruns erkännande
av gälden utan att talan mot henne behöver anhängiggöras.

Har borgenären försummat vad som åligger honom för att avbryta preskriptionen,
blir följden likasom vid den vanliga fordringspreskriptionen att talerätten mot
hustrun förloras. Det har däremot icke ansetts lämpligt att stadga rätt för borgenären
att kvittningsvis göra den preskriberade fordringen gällande mot henne.

4 §.

Den begränsning i hustruns gäldsansvar, som stadgandet i denna paragraf avser,
skall inträda i fråga om samma slags gäld, som preskriptionsregeln i 3 § omfattar.
I överensstämmelse med vad i allmänhet skall gälla angående rättsverkningarna av
boskillnad, hemskillnad och äktenskapets upplösning, bör stadgandet avse den gäld av
förevarande art, som fanns då boskillnaden söktes, hemskillnad vanns eller äktenskapet
upplöstes.

Ändamålet med stadgandet är, enligt vad förut utvecklats, att hustrun efter boskillnad,
hemskillnad eller äktenskapets upplösning ej skall vara nödsakad att till
betalning av gäld, som nyss sagts, tillgripa egendom, som framdeles kan tillfalla
henne. I gällande lag har motsvarande stadgande fått det innehåll, att hon icke svarar
för den äldre gälden med egendom, som sedermera tillfaller henne. Detta sammanhänger
nära med den gemensamhet i egendom och gäld, som karaktäriserar det
nuvarande systemet, och med föreskriften att all gäld, för vilken samfällda boet
svarar, skall betalas, innan skifte av boet må äga rum, vid äventyr att makarna bliva
solidariskt ansvariga för sådan gäld. I de flesta fall är således villkoret för hustruns
gäldsbefrielse, att hennes andel i den samfällda egendomen blivit använd till borgenärernas
förnöjande, så långt den förslår. Enligt förslaget behöver icke en dylik uppgörelse
med borgenärerna hava föregått bodelningen. Makarna kunna utan att därmed
ikläda sig större ansvarighet för skulderna dela tillgångarna, innan skulderna
blivit betalta. Då sålunda väl kan hända, att efter bodelningen hustrun har både
äldre och nyförvärvad egendom, både gammal och ny gäld, skulle en regel överens 1

Jfr i fråga om preskription av borgen såsom för egen skuld K. Maj:ts dom d. 22 november 1886
(N. J. A. s. 425).

2(i9

(giftermålsbalk, 7 kap. 4 §.

stämmande med den gällande medföra betydande svårigheter vid tillämpningen. Det
skulle vara nödvändigt att, då fråga om betalning av den äldre underhållsgälden
uppstode, utröna huruvida egendomen tillkommit före eller efter den avgörande tidpunkten,
och rimligen kunde icke uteslutas hänsyn därtill, att i många fall nytillko,ramen
egendom borde anses såsom surrogat för förut befintlig sådan. Med hänsyn
härtill har regeln för det vanligen förekommande fallet, att makarna icke redan
förut hava egendomsskillnad, fått det innehåll, att hustrun, sedan bodelning ägt rum,
skall ansvara för gäld, varom fråga är, allenast intill värdet av den enskilda egendom
hon förut ägde och den egendom, som vid bodelningen tillädes henne. Innan
bodelning kommit till stånd ocih sålunda blivit bestämt vad som skall tillfalla hustrun,
kan inskränkningen i ansvaret icke lämpligen ifrågakomma. Under mellantiden komma
alltså de allmänna reglerna om gäldsbetutning för sådant fall att lända till efterrättelse.
Råder redan förut fullständig egendomsskillnad mellan makarna, vilket kan
förekomma vid hemskillnad eller upplösning av äktenskapet men ej vid boskillnad,
ifrågakommer ej bodelning. För sådana fall bör inskränkningen inträda, i och med
det att hemskillnaden kommer till stånd eller äktenskapet upplöses, samt avse inskränkning
till värdet av den egendom, hon hade när hemskillnaden beviljades eller
äktenskapet upplöstes.

I vilken man hustrun framdeles blir betalningsskyldig för gäld av förevarande
art, kommer således att bero pa, om gälden håller sig inom gränserna för värdet av
den egendom hon förut hade eller vid bodelningen fick; om gälden till beloppet överstiger
värdet av sådan egendom, kan, sedan en gång gäld till belopp motsvarande
nämnda värde blivit av hustrun betald, återstoden av gälden icke uttagas hos henne.
En tillämpning av denna grundsats kan under olika förhållanden gestalta sig
på olika sätt. Om hustrun redan innan det faktum inträffat, som ger henne
rätt att åberopa förevarande stadgande, blivit dömd att betala gäld av ifrågavarande
art, måste tillfälle givas henne att få friheten från betalningsskyldighet
realiserad. Hon: bör således äga att, när utmätning förekommer, göra
invändning i sådant syfte och få denna invändning prövad. Förekommer mot
hustrun anställd talan om betalning till avgörande först efter det hon fått
möjlighet till sin befrielse åberopa stadgandet, bör hon äga att i rättegången1 få frågan
om sin frihet från betalningsskyldighet prövad. När borgenärerna äro flera,
kan företräde dem emellan ej grundas på annan omständighet än huruvida den ene

270

Giftermålsbalk, 7 kap. 4 §.

eller den andre kommer först till betalning. Även om hustruns i rättegång gjorda
invändning, att hon på grund av förevarande stadgande bör vara fri från betalningsskyldigket
för viss fordran, ogillats och hon blivit dömd afl betala fordringen, kan hon
således vid utmätning freda sig, om hon därvid visar, att hon sedermera betalat annan
fordran av förevarande art till så stort belopp, att vidare betalningsskyldighet ej
åligger henne. Av vad som enligt allmänna regler gäller angående verkan av pantsättning
eller utmätning följer dock att, om pantsättning eller utmätning ägt rum
för en borgenärs fordran av förevarande art, hustrun icke bör kunna genom att betala
annan borgenärs fordran av samma art förminska den förres rätt. Panthavaren
eller den borgenär, för vilkens fordran utmätningen skett, bör äga att utfå betalning
ur det utmätta godset, utan hinder därav att annan borgenär under tiden fått betalning
till så stort belopp, att enligt regeln hustrun ej skulle vara vidare ansvarig. Företages
vid olika tillfällen utmätning för flera fordringar, som ej alla kunna till fullo
utgå, bör den, för vilken utmätning först ägt rum, hava företräde; förekommer vid ett
tillfälle utmätning för flera fordringar, bör proportionerlig minskning av alla fordringarna
äga rum. Samma frågor, som sålunda uppkomma vid realiserande av hustruns
begränsade ansvarighet jämlikt förevarande paragraf, kunna enligt gällande rätt uppstå
med hänsyn till den begränsade ansvarighet för ett kommanditbolags förbindelser,
som åvilar kommanditdelägare i fall, som avses i 42 § av lagen den 28 juni 1895
om handelsbolag och enkla bolag.

För den händelse hustrun jämte underhållsgäld av förevarande slag även har anannan
gäld, kan det hända, att egendom till värde helt eller delvis motsvarande del
belopp, varmed hon enligt ovan angivna regel skall ansvara för underhållsgälden, blir
tagen i anspråk för betalning av den övriga gälden. I sådana fall kommer regeln
icke att bereda hustrun det skydd, som är avsett. Hon kommer då att med den egendom
hon framdeles förvärvar svara för underhållsgälden intill värdet av den egendom
hon förut hade, oaktat egendom till detta belopp eller någon del därav åtgått till
betalning av annan gäld. Med hänsyn härtill har i de danska och norska förslagen
ansvarsbeloppet för underhållsgälden begränsats sålunda, att vid beräknande av
detta belopp skall från värdet av den befintliga egendomen avdragas beloppet av
all annan gäld. Detta innebär emellertid ett tillbakasättande av underhållsgälden
utöver vad som följer av den ovan angivna principen, att hustruns framtida förvärv
skall skyddas för sådan gäld, i det denna förlorar sin betalningsrätt i den vid

271

Giftermålsbalk, 7 kap. 4 och 5 §§.

giftorättsgemenskapens upplösning befintliga egendomen, såvitt denna egendom .motsvaras
av annan gäld; endast vad som återstår efter täckning av den övriga gälden
kan tagas i anspråk för underhallsgäldens betalning. Enligt beredningens mening
är det ej tillfredsställande, att underhållsgäld, som ofta göres för tillgodoseende
av trängande levnadsbehov, skall sålunda ställas efter oprioriterad gäld, vilken tillkommit
för andra, i regel icke sa ömmande ändamål. En lämplig medelväg synes
vara, att vid beräknande av ansvarsbeloppet för underhållsgäld från egendomens
värde avdrages annan gäld endast såvitt viss egendom på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftade därför; en bestämmelse därom har givits i andra stycket av
förevarande paragraf. Härigenom undvikes å ena sidan det uppenbart oegentliga
däri, att hustruns ansvar för underhållsgäld skall ökas genom befintligheten av egendom,
vars värde med all sannolikhet kommer att gå till betalning av viss annan
gäld, men sker å andra sidan intet avsevärt tillbakasättande av underhållsgälden, då
någon betalning för densamma ur nämnda egendom även bortsett från ansvarsbefrielsen
icke varit att förvänta. Mot den oegentlighet, som kan ligga däri, att vid ansvarsbeloppets
beräknande ingen hänsyn tages till gäld, vilken icke särskilt häftade vid viss
egendom, erhåller för övrigt hustrun möjlighet att skydda sig genom att avträda
sin egendom till konkurs. Enligt ett av beredningen jämväl framlagt förslag till
lag om ändring i vissa delar av konkurslagen skall nämligen till § 32 i denna lag
fogas ett tillägg av innehåll, att kvinna, so;m är eller varit gift, ej skall vara pliktig
att med egendom hon efter konkursens början förvärvar ansvara för dessförinnan
i äktenskapet gjord gäld av beskaffenhet, som avses i 7 kap. 3 § giftermålsbalken,
såvida hon ej iklätt sig sådant betalningsansvar.

5 §.

De begränsningar i hustruns ansvar för underhållsgälden, som fått sitt uttryck i
3 och 4 §§, böra naturligen icke utesluta tillämpning arv avtal, varigenom hustrun
ikläder sig vidsträcktare ansvar för sådan gäld. Detta har ansetts till undvikande
av missförstånd böra uttryckligen utsägas. Ett åtagande av vidsträcktare betalningsansvar
a hustruns sida kan företrädesvis väntas förekomma vid ingående av
den rättshandling, varigenom förpliktelsen uppkommer, men det kan ock görais senare.
Såsom ett dylikt åtagande bör anses, om hustrun underskriver ett vanligt
skuldebrev eller eu växel å fordringens belopp. Utfärdandet av en sådan handling

Avtal om
vidsträcktare
ansvar
f ör hustrun
än i 3 och
4 §§ sägs.

272

Rättshandlingar
i allmänhet.

Historisk
översikt.

Giftermålsbalk, 7 kap. 5 § och 8 kap.

måste innebära, att bon velat åtaga sig det ansvar, som enligt allmänna regler följer
med dylika förbindelser. Däremot kan accept å en räkning ej gärna anses innefatta
ett frånträdande av den särskilda förmån, som enligt 3 och 4 §§ tillkommer
hustrun.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

Frågan om giltigheten av rättshandlingar äkta makar emellan sammanhänger nära
med spörsmålet om den gifta kvinnans förmåga att över huvud företaga rättshandlingar.

Enligt den äldre romerska äktenskapsrätten kom hustrun genom äktenskapet i
ett rättsligt förhållande till mannen, som nära motsvarade dotterns till fadern, och
saknade praktiskt taget rättslig handlingsförmåga. Då det formlösa, »fria» äktenskapet
kom i bruk, inträdde emellertid härutinnan en förändring, och enligt den
senromerska rätten intog hustrun en fullt självständig ställning; äktenskapet hade
i förmögenhetshänseende ej annan inverkan än att mannen erhöll förvaltningsrätt
över den egendom (dos), vars avkastning skulle utgöra hustruns bidrag till hushållsutgifterna.
En konsekvens av denna utveckling blev, att rättshandlingar mellan
makar, vilka tidigare varit utan verkan, erhöllo giltighet nära nog i samma
utsträckning som mellan andra personer. Gåvor voro dock i allmänhet förbjudna
och rätten att träffa avtal om hemgiften begränsad till skydd för hustrun. Äktenskapets
rättsverkningar i personligt hänseende kunde ej modifieras genom avtal.

En i hög grad beroende ställning i rättsligt hänseende intog den gifta kvinnan
även enligt den gammal g er manska rätten. Denna vilade på en patriarkalisk rättsuppfattning.
Hustrun stod under sin mans »mundium», liksom den ogifta kvinnan
under släktens; hon'' saknade rättslig handlingsförmåga, och all hennes egendom
förvaltades av mannen. Under sådana förhållanden kunde ej heller bliva tal om
några rättshandlingar makar emellan. Ja, först ganska sent blev bruden, tack vare
kyrkans inflytande, tillerkänd ställningen av kontraherande part i själva äktenskapsavtalet.

Giftermålsbalk, 8 kap.

273

Såsom av den inledande historiska översikten framgår, medförde även enligt Svensk rättsvåra,
medeltida landskapslagar mannens husbondevälde och målsmanskap över hu- utvec^^nSstrun
en stark begränsning av hennes handlingsfrihet. Emellertid synes hon ej hava
alldeles saknat behörighet att företaga rättshandlingar; uttryckligen tillerkändes
henne en, låt vara snävt begränsad, rätt att förfoga över boets egendom. Möjligheten
av rättshandlingar mellan makar var icke heller helt utesluten. Sålunda medgåvo
vissa av landskapslagarna jordabyten ävensom, ehuru i ringa omfattning, gåvor
makar emellan, en omständighet, som sammanhänger därmed att förmögenhetsgemenskapen
icke var fullständig. Landslagen medförde ej någon principiell ändring
på nu förevarande område, varemot stadsrätten i vissa hänseenden intog en annan
ståndpunkt.

Beredningen har även förut framhållit, hurusom grunden för den gifta kvinnans
beroende ställning med tiden i viss mån blev en annan. Mannens målsmanskap,
som ursprungligen närmast innefattade ett av dåtida rättegångsskick betingat ställföreträdarskap
inför rätta, utvecklade sig efter hand under utländskt inflytande till
en institution, närbesläktad med förmynderskap över minderåriga, i det inskränkningarna
i kvinnans rättsliga handlingsförmåga började uppfattas såsom grundade i
hennes egen person, i svagheten hos hennes kön (fragilitas sexus). Härmed sammanhänger,
att målsmanskapet kom att i sig innefatta jämväl förvaltningsrätt över hustruns
egendom. Utvecklingen ledde emellertid aldrig därhän, att hustrun fullt likställdes
med en omyndig. Sina i husfrudömet liggande befogenheter behöll hon, och hennes
viljeförklaringar ägde rättslig relevans ej blott vid avhändelse av hennes enskilda
fasta egendom utan även beträffande hennes ansvar för boets gäld. I teorien ansåg
man ock landskapslagarnas bestämmelser om gåvor mellan makar tillämpliga, och
A brahamsson omtalar såsom giltiga även under äktenskapet ingångna avtal beträffande
makarnas giftorätt. Rättspraxis synes dock, åtminstone i förstnämnda
hänseende, hava gått i motsatt riktning.

Under förarbetena till 1734 års lag framträdde olika meningar, huruvida grunden
till inskränkningarna i den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga vore att söka i
hennes kön eller i omsorgen om ett enhetligt tillvaratagande av boets intressen. Någon
utjämning av meningsskiljaktigheterna i detta hänseende synes ej hava kommit till
stånd, och över huvud torde spörsmålet hava tillmätts en mera underordnad betydelse,

35—171068.

274

Giftermålsbalk, 8 kap.

antagligen på den grund att man från de olika utgångspunkterna kom till ungefär
samma resultat i de praktiskt betydelsefulla frågorna.

I visst samband med det nu sagda står det förhållandet, att 1734 års lag ej heller
bragte någon klarhet i frågan om giltigheten av rättshandlingar mellan äkta makar.
Lagen medgav väl uttryckligen hustrun rätt att ställa sig såsom mannens solidariskt
ansvarige medgäldenär. Men inga stadgande» gåvos angående giltigheten av
rättshandlingar, varigenom de ingått förbindelser sig emellan. Redan innan det
nu gällande uttryckliga förbudet mot sådana rättshandlingar i gemen upptogs i 1898
års boskillnadslag, antogs emellertid allmänt,1 att de i regel voro ogiltiga.1 2 * * 5 Till
denna uppfattning bidrog naturligtvis den oklarhet, som länge varit rådande beträffande
den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga över huvud. Ofta hävdades även
den meningen, att, alldeles oavsett huru det förhölle sig i nyssnämnda hänseende, lagen
i varje fall ej finge antagas medgiva rättshandlingar mellan man och hustru med hänsyn
till den beroende ställning, vari hustrun står till mannen såsom hennes målsman.
Nu berörda argument torde dock ej kunna lända till förklaring av den ifrågavarande
regeln i all den'' stränghet, vari den gemenligen upprätthållits. Man har därför också
stundom velat söka det huvudsakliga stödet för denna regel i lagens bestämmelser om
äkta makars förmögenhetsförhållanden och om rätten att genom äktenskapsförord stipulera
avvikelser från dessa. Tankegången har härvid varit denna. Ett avtal om
överlåtelse av egendom från ena maken till den andre saknar all mening, om
avsikten ej är att göra egendomen till den senares enskilda eller åtminstone
åstadkomma en förändring i giftorätts- eller förvaltningshänseende. Men ändring i

1 Caloniws ville dock erkänna en makes gåva av enskild egendom till andra maken såsom giltig.

2 Se K. Maj:ts domar och utslag den 12 oktober 1847 (Schmidts J. A. XIX s. 175; arrende); den 27

febrnari 1854 (Schmidts J. A. XXVII s. 149; gåva); den 24 februari 1874 (N. J. A. s. 86; skuldför bindelse);

den 29 november 1876 (N. J. A. s. 460; avtal med avseende å tillämnad skilsmässa); den

5 december 1878 (Naumanns tidskr. 1879 s. 429; bodelning ntan sammanhang med boskillnad); den 5
oktober 1883 (N. J. A. s. 371; inteckningsmedgivande); den 19 april 1886 (N. J. A. s. 193; skilsmässoavtal);
den 5 juli 1888 (N. J. A. s. 284; fastighetsköp); den 17 augusti 1890 (N. J. A. s. 314;
fastighetsköp); den 30 maj 1906 (N. J. A. s. 299; skilsmässoavtal); samt den 24 september 1906 (N.
J. A. s. 592; arrende, ersättninggrätt för utlägg). Se ock J. H. Backmans Handbok s. 52 (K. Haj:ts
utslag den 7 juni 1855; fastighetsköp); N. J. A. 1876 s. 484 (köp och byte); Naumanns tidskr. 1878
s. 370 (bodelning utan sammanhang med boskillnad) samt N. J. A. 1892 s. 445, 1906 s. 299, 1914 not.
A. n:r 173 och 1915 s. 332. Angående skilsmässoavtal med tredje man såsom mellanhand se K. Maj:ts
domar den 16 febrnari 1911 (N. J. A. s. 24 och not. A. n:r 49) och den 8 december 1916 (N. J. A. s.
617). Jfr även nedan s. 276 not 1.

275

Giftermålsbalk, 8 kap.

det lagbestämda äganderättsförhållandet kan jämlikt 8 kap. 1 § giftermålsbalken ske
allenast genom ett visst slags avtal, nämligen förord före äktenskapet, och reglerna om
förvaltning av makarnas egendom voro enligt lagens ursprungliga lydelse tvingande
rätt och kunna ej heller numera modifieras annorledes än genom förord. En överlåtelse
av enskild egendom från ena maken till den andre skulle, om den ägde laga verkan,
medföra, att egendomen, liksom annan av make under äktenskapet förvärvad sådan,
bleve av kommunikabel natur. Jämväl ett sådant avtal komme följaktligen att medföra
en förändring i förmögenhetsordningen av sådan beskaffenhet, att den enligt
lag kan åvägabringas endast genom förord före äktenskapet. Detta gäller tydligen ej
mindre, om överlåtelsen sker med förbehåll, att egendomen jämväl i den förvärvande
makens hand skall vara enskild. Vad nu sagts närmast beträffande överlåtelser äger
sin tillämpning även på andra rättshandlingar å förmögenhetsrättens område. Och makarnas
inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende äro redan på
grund av sin natur undandragna deras fria disposition.

Det nyss sagda har närmast avseende å det fall att boskillnad ej ägt rum. Däremot
har tidigare den uppfattningen gjort sig gällande, att beträffande rättshandlingar
mellan boskilda makar principen vore en annan. Sålunda har inom teorien med avseende
a 1862 ars boskillnadslag den meningen förfäktats, att man och hustru efter
vunnen boskillnad kunde inga avtal med varandra liksom med andra personer.1 De
kunde sålunda även ikläda sig förbindelser i förhållande till varandra och utkräva
sådana i konkurrens med övriga borgenärer. Vad som ställde boskilda makar i ett
särskilt plan var enligt denna uppfattning den omständigheten, att den formella
egendomsgemenskapen dem emellan var hävd, med andra ord förvaltningsbefogenheten
över boets egendom så fördelad, att vardera maken förvaltade vad han ägde
eller förvärvade. Den motsatta uppfattningen, att boskillnad ej medförde någon ändring
i nu berörda hänseende, har emellertid även kommit till uttryck i den juridiska
litteraturen.1 2 I rättspraxis kommo skilda meningar till synes, men enligt den förhärskande
fingo avtal mellan boskilda makar gälla, under förutsättning att den

1 Se anteckningar efter Prof. E. 7. Nordlings föreläsningar om boskillnad m. m., 1883, s. 45.
Nordling hävdade ovan antydda mening även för det fall att god man förordnats att biträda hustrun
vid förvaltningen, något som före 1874 års lagändring städse skulle ske.

2 Olivecrona, Giftorätt i bo I, 187 6, s. 105 not 1 och Hellner, Hustrus förmåga av rättshandlingar,
1895, s. 149 f.

276

Giftermålsbalk, 8 kap.

egendom, varöver make förfogat, var hans enskilda.1 Enligt nu gällande boskillnadslag
är emellertid nämnda lära uttryckligen tillbakavisad genom stadgandet i
22 §§.2 På samma gång här såsom allmän'' regel fastslås, att makar, de må vara boskilda
eller ej, icke kunna med laga verkan giva varandra gåvor eller sig emellan
sluta avtal, göres dock från denna grundsats ett undantag beträffande skifte av boet
i anledning av boskillnad och vad därmed äger samband.

Nyss nämnda undantag från förbudet mot rättshandlingar mellan makar är icke
det enda, som den gällande rätten känner. Lagen om äktenskaps ingående och upplösning
giver makar rätt att med avseende å förestående hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller återgång avtala ej blott beträffande skifte av boet utan ock om skadestånd
samt om bidrag till makes eller barns underhåll. Här föreligger dock en möjlighet
att vinna jämkning, för den händelse ett avtal, som ej slutits under hemskillnad,
befinnes uppenbart obilligt för ena maken; och angår avtalet bidrag till barns underhåll,
kan det även rubbas, om det befinnes stridande mot barnens bästa eller förhållandena
blivit väsentligt ändrade. Beträffande vårdnaden om barnen tillerkände
redan 1734 års lag 13 kap. 3 § giftermålsbalken för fall av äktenskapsskillnad
betydelse åt makarnas åsämjande, och lagen om äktenskaps ingående och upplösning
stadgar, att rätten vid ådömande av hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång
skall följa eu makarnas överenskom,melse i detta ämne, så framt den ej är uppenbart
stridande mot barnens bästa. Redan förut har erinrats, hurusom lagen i vissa fall
tillägger betydelse åt ena makens samtycke till den andres rättshandlingar.3

Med grundsatsen att rättshandlingar mellan makar sakna giltighet sammanhänger
nära, att make i allmänhet ej kan emot sin make föra civil talan.4 Stode möj 1

Jfr K. Haj:ts domar och utslag den 5 oktober 1863 (N. J. A. s. 371; inteckningsmedgivande);
den 5 juli 1888 (N. J. A. s. 284; fastighetsköp); den 23 januari 1890 (N. J. A. s. 23; överlåtelse av
fordran); den 17 augusti 1890 (N. J. A. s. 314; fastighetsköp); den 19 juni 1894 (N. J. A. s. 379; skuldförbindelse);
och den 29 juli 1895 (N. J. A. s. 279; gåva); se ock K. Maj:ts dom deu 28 maj 1872
(Naumanns tidskr. 1873 s. 518; gåva). — Såsom stöd för den uppfattningen, att även avtal mellan boskilda
makar saknade laga verkan, hänvisades i rättspraxis vid flera tillfällen till den omständigheten,
att hustrnn även efter vunnen boskillnad stod under mannens målsmanskap; se de i K. J. A. 1888
s. 284 och 1890 s. 314 refererade rättsfallen. Någon gång ville man göra skillnad mellan gåvor och
andra rättshandlingar; se N. J. A. 1894 s. 379 (Just. It. Hammarskjölds votum).

2 Se numera även lag om äktenskaps ingående och upplösning 6 kap. 26 §.

3 Se särskilt G. B. 9 kap. j2 §, 11 kap. 2 och 4 §§, -H. B. 10 kap. 13 §, boskillnadslagen 17 § och
urarvalagen 11 §.

4 Se K. Haj:ts dom den 12 augusti 1885 (N. J. A. s. 259).

Giftermålsbalk, 8 kap.

''211

lighet städse öppen för sådan rättegång, kunde nämligen till följd av parternas rätt
att däri disponera över tvistens föremål och bevisningen förbudet mot rättshandlingar
mellan makar lätteligen kringgås. Den svenska rättens principiella ståndpunkt i
detta ämne har med avseende å ett särskilt fall kommit till positivt uttryck i 70 §
utsökningslagen. Undantag gäller emellertid beträffande sådana frågor, som sammanhänga
med boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning, ävensom i vissa
andra fall; sålunda torde hustrun efter upphörande av ett mannens förmynderskap
för henne kunna föra talan om redovisning, liksom rättegång makar emellan
kan'' förekomma rörande stridiga intressen i ett främmande bo.1 Men i allmänhet
sakna de möjlighet att på denna väg få ovissa rättsförhållanden klarlagda. Liknande
grundsatser gälla i avseende å exekution makar emellan. Av det sagda följer, att en
make, bortsett från fall då äktenskapets upplösning förestår, ej torde kunna få en
rätt till underhåll av andra maken för sig själv eller barnen fastställd genom rättegång,
än mindre exekverad.1 2 Beträffande andra fordringsanspråk makar emellan
kan bindande uppgörelse i allmänhet vinnas först i samband med en bodelning. Endast
undantagsvis äger make tävla med andra makens borgenärer i dennes konkurs.
3

Såsom beredningen i annat sammanhang redan framhållit, hava de förhållanden, Nyare lagsom
utgjort den historiska förklaringsgrunden till inskränkningarna i kvinnans rätts- Sai{mänl!et
liga handlingsförmåga, under tidernas lopp undergått en fullständig omgestaltning.
Konsekvenserna av denna utveckling hava i lagstiftningen vanligen först dragits beträffande
den ogifta kvinnan, men även beträffande den gifta har den moderna rätten

1 Se K. Maj:ts utslag den 10 februari 1897 (N. J. A. s. 79); jfr ock K. Maj:ts domar den 19 februari
1868 (Naumanns tidskr. s. 425) och den 24 september 1889 (N. J. A. s. 325) samt det i Naumanns
tidskr. 1864 s 265 refererade rättsfallet. Angående frågan, huruvida i rättegång mellan makar den ené
må förpliktas ersätta den andres rättegångskostnad, se K. Maj:ts domar och utslag den 16 juni 1898
(N. J. A. s. 259); den 11 oktober 1900 (N. J. A. s. 384); den 25 juli 1901 (N. J. A. 1902 s. 558);
den 27 maj och 21 juni 1904 (N. J. A. s. 202 och 235); den 4 augusti 1905 (N. J. A. s. 362); den
11 april, 18 september och 26 november 1907 (N. .T. A. s. 149, 398 och 526); den 20 juli 1908 (N. J".
A. s. 323); den 4 februari 1910 (N. J. A. s. 61); den 30 oktober 1912 (N. J. A. s. 466) och den 13 november
1914 (N. J. A. s. 454).

2 Se dock ett äldre rättsfall, K. Haj:ts dom den 7 mars 1849 (Backman, Ny Lagsamling VII s.
11); mannen förpliktades på hustruns talan vid utmätningstvång att — jämte ränta och rättegångskostnad
— såsom underhåll för henne och en dotter utgiva halva sin årsinkomst, dock ej utöver visst
avtalat belopp.

3 Se särskilt det uttryckliga stadgandet i boskillnadslagen 17 §.

278

Giftermålsbalk, 8 kap.

ganska allmänt mer eller mindre fullständigt övergivit den ålderdomliga ståndpunkt, som
i vårt land fått sitt främsta uttryck i reglerna om mannens målsmanskap. I England,
där hustrun tidigare saknade rättslig handlingsförmåga, erhöll hon i fråga om sin
egendom sådan i viss utsträckning år 1870 och fullständigt år 1882. I Österrike fastslogs
redan genom den allmänna civillagen av år 1811 den principen, att äktenskapet
ej för hustrun medför förlust av rättslig handlingsförmåga. På samma grunduppfattning
vila ock den tyska lagens hithörande bestämmelser, och den schweiziska rätten
tillerkänner den gifta kvinnan full handlingsförmåga oberoende av hennes ålder, i
det nämligen äktenskaps ingående medför myndighet för den, som på grund av sin
ålder står under förmynderskap. Den moderna rättens ståndpunkt till frågan om
hustruns rättsliga handlingsförmåga visar sin betydelse även beträffande frågan
om giltigheten av rättshandlingar mellan makar. Engelsk lag tillåter sålunda i stor
utsträckning sådana rättshandlingar. Till skydd för borgenärerna stadgas, att
gåva från mannen till hustrun är ogiltig, om det skänkta förblir under mannens disposition,
och meddelas även eljest vissa särskilda föreskrifter. Enligt den österrikiska
lagen kunna makarna icke blott, med iakttagande av viss form, sig emellan sluta
köpe-, bytes-, nytt j anderätts- och andra liknande avtal; de kunnna även, i enahanda ordning,
giva varandra gåvor, om detta kan ske utan kränkning av tidigare borgenärers
rätt. Enligt tysk rätt äro makars inbördes rättshandlingar i princip att bedöma enligt
allmänna regler; ej ens beträffande gåvor har lagen gjort undantag. Ett korrektiv
emot de faror, denna grundsats kan medföra för makarnas borgenärer,
har man sökt skapa genom vissa särskilda regler om återvinning i konkurs.
Den schweiziska lagen stadgar uttryckligen, att makar kunna ingå rättshandlingar
med varandra. Dock göres här den inskränkningen, att förmynderskapsmyndighetens
samtycke erfordras till rättshandlingar, som hustrun ingår med
mannen eller till hans förmån med tredje man och som avse antingen samfälld
egendom (Gemeinschaftsgut) eller sådan hustrun tillhörig egendom, som står
under mannens förvaltning (eingebrachtes Gut). Rörande all mannen ensam tillhörig
egendom och sådant hustruns gods, som hon själv förvaltar, kunna makarna fritt avtala.
Då förmynderskapsmyndigheten har att fatta ståndpunkt till frågor av nyss berörda
art, torde den hava att pröva ej blott huruvida rättshandlingen kan anses menlig
för hustrun utan även huruvida den kan leda till kränkning av tredje mans rätt.
I övrigt känner den schweiziska rätten inga särskilda stadganden till skydd för bor -

279

Giftermålsbalk, 8 kap.

genärsintresset, men konkurslagstiftningens allmänna regler om återgång av rättshandlingar
torde, då fråga är om avtal mellan makar, tillämpas med något större
stränghet än eljest.

Även i processuellt hänseende intager den gifta kvinnan enligt tysk och schweizisk
rätt en självständig ställning: hon kan på egen hand föra rättegång
såväl angående egendom som i personliga angelägenheter, och detta även i förhållande
till mannen. I Österrike gäller, att mannen har att företräda sin hustru inför rätta,
så länge hon icke fråntagit honom denna behörighet.

På en i hög grad ålderdomlig ståndpunkt kvarstår i detta liksom-i så många andra
hänseenden den franska äktenskapsrätten. Mannens »puissance maritale» för med sig,
att hustrun principiellt, om ock ej undantagslöst, saknar förmåga att utan mannens
samtycke företaga rättshandlingar i förhållande till tredje man. Men då inskränkningarna
i hustruns rättskapacitet icke tillkommit i syfte att skydda henne själv emot
förhastade dispositioner utan av hänsyn främst till mannens ställning såsom familjens
överhuvud, tillerkänner den franska rätten i allmänhet rättshandlingar mellan
makar laga verkan, dock med undantag beträffande gåvor; sådana kunna nämligen
när som helst återkallas.

De danska och norska lagarna likställa uttryckligen den gifta kvinnan i myndighetshänseende
med den ogifta. Utöver de viktiga bestämmelserna om äktenskapsförord,
till vilka beredningen i annat sammanhang skall återkomma, innehålla däremot
dessa lagar inga allmänna regler om rättshandlingar mellan makar. Det antages
emellertid, att utanför förordsinstitutets enligt dansk och norsk rätt ganska vidsträckta
område allmänna förmögenhetsrättsliga regler kunna bliva att tillämpa på
makars inbördes förhållanden. Denna grundsats har dock sin huvudsakliga betydelse
i de fall, då »saereie» är för handen; beträffande sådan egendom kunna makarna sig
emellan fritt avtala om köp, byte, lega, försträckning m. m., ja även med varandra
sluta bolagsavtal. I Morge lär emellertid samma grundsatser anses gälla även då
hustrun råder över egendom, som hon själv förvärvat. Hustrun kan ej utan samtycke
i Danmark av overovrigheden och i Norge av overformynderiet ställa borgen
eller annan säkerhet för mannens eller »fsellesboets» gäld eller avstå från säkerhet,
som tillkommer henne i hans eller boets gods.

Den finska lagstiftningen överensstämmer alltjämt nära med den svenska rätten;
hustrun anses i princip myndig, men under mannens målsmanskap, och enligt ut -

280

Giftermålsbalk, 8 kap.

tryckligt stadgande äga makar ej till varandra genom gåva upplåta egendom eller
eljest sig emellan sluta avtal om egendom eller rättighet i boet. Finska lagberedningen
föreslår emellertid i sitt år 1912 avgivna betänkande angående grunderna för ordnandet
av makars rättsförhållanden införandet av principen om full avtalsfrihet
makar emellan utan annat korrektiv än vissa skäTpta regler om återvinning i konkurs.
L<\tinTochLagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till giftermåls- och ärvdabalk

äldre lag- vilade i fråga om den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga på väsentligen samma

beredmn- °

gens förslag, principer som 1734 års lag. Båda förslagen upptogo ett uttryckligt förbud för makar

att till varandra genom gåva överlåta egendom eller eljest sig emellan därom sluta avtal,
ett stadgande, som av lagkommittén motiverades på följande sätt: »Det följer av
äktenskapets natur, av föreningen emellan makarnas personer och av mannens målsmansrätt
för hustrun, att de ej under äktenskapet kunna anses behörige att med varannan
i någon måtto om egendom avhandla. Hustruns ställning och hennes beroende
av mannen skulle, vid ett stridigt förhållande, alltid sätta hennes välfärd i äventyr
och tredje mans rätt lätteligen raka i vada genom de tillställningar, som makarne
gemensamt i sådan avsikt skulle kunna uppgöra». Samma grundsats skulle gälla
även efter boskillnad. Nya lagberedningen gjorde i sitt förslag till förändrade bestämmelser
i fråga om äkta makars inbördes förmögenhetsförhållanden så till vida
en inskränkning i mannens målsmanskap, som hustrun tillerkändes rätt att råda ej
blott över sin arbetsförtjänst utan även över sin enskilda egendom och över den avkomst
därav, som hölles skild från övriga samfällda boet, men även här upptogs
ett uttryckligt förbud för makar att sig emellan avtala om egendom eller giftorätt i
boet, ett stadgande som skulle äga tillämplighet även beträffande boskilda makar.
»Ett frångående av denna, hittills i allmänhet tillämpade, om ock ej i lagen särskilt
uttalade grundsats skulle», jdtrar beredningen, »ej låta sig väl förena vare sig med
makarnas inbördes ställning eller med lagens stadganden om äktenskapsförord, om
målsmanskap m. m., ej heller med en tillbörlig hänsyn till tredje mans rätt». Det
föreslagna stadgandet innebar emellertid enligt beredningens mening ej hinder för
ena maken att uppdraga åt den andre förvaltningen av enskild eller gemensam egendom
i boet. Även enligt presidenten Bergs förut berörda förslag skulle makar i regel
sakna behörighet att sig emellan avtala om ägande- eller förvaltningsrätten till egendom
i boet. Emellertid skulle ej blott sådana förvaltningsuppdrag, som nyss nämndes,
kunna givas, utan genom överenskommelse makarna emellan skulle själva den

Giftermålsbalk, <S kap.

281

hustrun tillkommande förvaltningsrätten kunna överflyttas på mannen. Enligt Bergs
mening borde hinder ej heller möta för makarna att överenskomma, i vad mån för boet
behövliga omkostnader skulle av den ene eller den andre bestridas samt om lämpligaste
sättet för därtill erforderliga medels anskaffande. Då slutligen i nu gällande
boskillnadslag uttryckligt förbud intogs mot rättshandlingar mellan makar, motiverades
detta stadgande av chefen för justitiedepartementet därmed, att den gemenskap
i ekonomiska intressen, som även efter egendomsgemenskapens upphörande i de
flesta fall ägde rum, innebure en stark frestelse att genom låtsade överenskommelser
eller andra svikliga åtgärder göra tillgångar oåtkomliga för fordringsägare eller
eljest gäcka dessas rätt, samt att tillfredsställande skydd mot dylika missbruk av
avtalsfriheten svårligen kunde åstadkommas.

Kritik av den ståndpunkt, den gällande rätten och samtliga nu berörda förslag intagit,
har emellertid icke uteblivit. Vid granskningen av nya lagberedningens förslag
uttalade sålunda fyra av högsta domstolens ledamöter den uppfattningen, att något
giltigt skäl att förbjuda makar, som vunnit boskillnad, att sluta avtal med varandra
om egendom icke torde förefinnas, förutsatt dock att stadganden meddelades, varigenom
makarna hindrades att medelst sådana avtal kränka borgenärernas rätt. Och en
ledamot tilläde, att med den självständiga ekonomiska ställning, förslaget velat bereda
hustrun, det ej syntes rätt förenligt att ovillkorligen förbjuda ens de makar, som
leva under egendomsgemenskap, att sluta avtal sinsemellan om egendom eller giftorätt
i boet. Då det förslag, som ledde till 1898 års lagstiftning, förevar i högsta domstolen,
yttrade ett justitieråd med instämmande i princip av tvenne andra: »Rättsförhållandet
emellan makar, vilka längre tid levat under boskillnad, torde svårligen kunna
utredas, om man frånkänner betydelse åt överenskommelser som träffats och erkännande
som avgivits under äktenskapet. Enligt min mening bör det stå makar, som
vunnit boskillnad, fritt att med varandra träffa avtal om egendom likasom att vid domstol
tvista om bättre rätt till sådan. Till borgenärernas skydd bör dock föreskrivas, att
överenskommelsen eller domen för att bliva mot dem gällande bör inregistreras hos
rätten och att, om ena maken inom viss tid därefter avträder sin egendom till konkurs,
borgenärerna, därest de förmena sin rätt vara kränkt, äga söka återvinning.»
Förstnämnda justitieråd anförde vidare: »En viss rätt att med varandra träffa avtal
och iöra rättegång om egendom synes även böra tillkomma makar, vilka leva under
egendomsgemensamhet. Det bör vara makarna medgivet att på sådant sätt få kon36—171068 -

282

Beredningens
yttrande.

Giftermålsbalk, 8 kap.

staterat, dels att viss egendom blivit satt i stället för hustrun enskilt tillhörig av
mannen förvaltad egendom, som blivit under äktenskapet förvandlad, och dels att
viss egendom står under hustruns förvaltning. Naturligtvis böra även för detta fall
bestämmelser meddelas till skydd för borgenärerna.» En annan ledamot av högsta
domstolen framhöll, att förbudet mot avtal mellan makar ej finge så avfattas, att
det under alla förhållanden bleve omöjligt för dem att få civila rättstvister sig emellan
avgjorda vid domstol; ehuru dylika tvister företrädesvis kunde uppstå sedan
boskillnad skett, kunde även dessförinnan makarna emellan uppkomma tvister om
egendom, vilka i rättvisans intresse krävde lösning, exempelvis huruvida hustrun hade
förvaltningsrätt till viss egendom eller förvaltningen tillhörde mannen. Tillätes det
icke makarna att draga dylika tvister under domstols prövning, kunde befaras, att
ofta grov rättskränkning skulle uppstå, och i de flesta ifall vore det hustrun, som
bleve föremål för densamma.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att man under senare tiders svenska lagstiftningsarbete
pa detta område ej endast i förmögenhetsgemenskapen mellan makar
sett avgörande hinder mot att tillerkänna giltighet åt rättshandlingar dem emellan.
År 1898 satte man genom uttryckligt lagbud en damm för de tendenser till en
friare uppfattning, som beträffande förhållandet bosikilda makar emellan gjort sig
gällande både i teori och praxis, och ej heller i de berörda lagförslagen har skillnad
gjorts, allt efter som förmögenhetsgemenskap existerat eller icke. De principiella
betänkligheterna lågo i själva verket djupare och hade en allmännare räckvidd. Man
sökte dem ytterst i äktenskapets eget väsen och i mannens målsmanskap över hustrun;
äkta makar borde ej förvärva rättigheter och skyldigheter emot varandra och sig
emellan tvista om mitt och ditt, och hustrun finge ej utsättas för faran att bliva förorättad
genom avtal med en medkontrahent, till vilken hon intog en i hög grad beroende
ställning. Härtill kommo ytterligare farhågorna för att makarna skulle
missbruka sin behörighet att ingå rättshandlingar med varandra till men för sina
borgenärer.

De från högsta domstolens laggranskning anförda yttrandena giva vid handen,
att även från deras sida, som varit beredda att i princip uppgiva den svenska rättens
nuvarande ståndpunkt, förhandenvaron av förmögenhetsgemenskap ansetts lägga hinder
i vägen för att genomföra den motsatta uppfattningen åtminstone i större utsträckning.
Med de regler nu förevarande förslag upptager beträffande makars egen -

283

Giftermålsbalk, 8 kap.

dom uppstår emellertid ej för något fall från denna synpunkt hinder emot att medgiva
rättshandlingar mellan makar; förmögenhetsgemenskap uppkommer nämligen
aldrig dem emellan, utan vardera maken skall städse fortfara att äga och råda över
sitt. Även i andra hänseenden åsyftas med förslaget ändringar av betydelse för
denna fråga. Sålunda skall mannens målsmanskap upphöra odh hustrun jämväl i
övrigt erhålla en självständigare ställning än för närvarande; förutom till de nyss
berörda reglerna om makars egendom vill beredningen här hänvisa till stadgandena
om makars inbördes underhållsskyldighet och om deras inbördes ställning med avseende
å förhållandet till barnen. Det bör tilläggas, att det förevarande problemet även
till följd av tidsförhållandenas egen utveckling kommit i ett annat läge än förr.
Enahanda skäl, som på sin tid medförde, att den ogifta kvinnan i myndighetshänseend<e
likställdes med mannen och som av beredningen i det föregående åberopats till stöd
för målsmanskapets avskaffande, torde ock föranleda, att lagstiftaren kan med erforderlig
trygghet anförtro åt den till .myndig ålder komna gifta kvinnan att vid rättshandlingar
med mannen själv tillvarataga sina intressen. Till den del hon härvid
må vara i behov av skydd, bör detta ej givas i den primitiva formen av förbud mot
rättshandlingar utan, såsom beredningens förslag innebär, genom särskilda bestämmelser
om den ordning, vari vissa för den svagare partens intressen äventyrliga rättshandlingar
skola ingås. Beredningen delar ej heller farhågorna för att godkännandet
av rättshandlingar mellan makar och den därmed följande nödvändigheten att öppna
möjlighet för civil rättegång dem emellan skulle skapa ekonomiska intressekonflikter
och sålunda bliva en källa till oenighet och split. Några sådana beklagliga påföljder
hava veterligen icke försports i de allt talrikare kulturstater, som redan slagit in på
den nu av beredningen förordade vägen. Naturligtvis kan en dylik rättsregel liksom
snart sagt varje annan missbrukas och i ett eller annat fall leda till icke åsyftade påföljder.
Men det får å andra sidan ej förbises, att ett huvudsyfte med den nya ordningen
är att bereda makarna utväg att genom avtal sig emellan reglera svävande rättsförhållanden
och över huvud gestalta sina mellanhavanden på det sätt, som bäst överensstämmer
med deras intressen. Erfarenheten från andra länder lär, att det är i sådant
ändamål hithörande bestämmelser tagas i bruk och att de icke visat sig ägnade att fresta
makarna till inbördes transaktioner i syfte att vinna fördelar på varandras bekostnad.
Ett närmare studium av förhållandena i vårt eget land giver ock vid handen, huruföga
välbetänkt det är att i det äktenskapliga samförståndets namn utesluta möjlighe -

284

Giftermålsbalk, 8 kap.

ten att genom godvillig överenskommelse eller, vädjan till domstol vinna utjämning av
ekonomiska konflikter mellan makar. Den mest överklagade konsekvensen av den
gällande rättens ståndpunkt är omöjligheten att genom avtal eller dom få makes underhållsplikt
lagligen fastställd. I de förut berörda yttrandena inom högsta domstolen
har man hänvisat på andra stötande resultat av det nu rådande systemet: omöjligheten
att på detta sätt få konstaterat, att viss egendom under äktenskapet blivit
satt i stället för viss annan eller att viss egendom står under hustruns förvaltning.
Ett flertal i det föregående anförda rättsfall1 i hithörande frågor giva ytterligare belysande
exempel.

Det är tydligt, att behovet att genom avtal eller dom få ekonomiska konflikter
utjämnade gör sig mindre starkt kännbart, så länge boet, såsom enligt vår
gällande rätt, regelmässigt i sin helhet eller till största delen står under mannens
förvaltning. Förhållandet blir emellertid ett annat, då den principen bryter igenom,
att vardera maken skall råda över sitt. Den gällande rättens ståndpunkt har också
visat sig särskilt ohållbar beträffande äktenskap, vari boskillnad ägt rum. Med allt
fog betonades inom högsta domstolen i förut berörda yttranden svårigheten att efter
längre tids förlopp utreda rättsförhållandet mellan boskilda makar, om man frånkänner
betydelse åt överenskommelser, som träffats, och erkännanden, som avgivits
under äktenskapet. Domstolarna sågo sig även föranlåtna att för detta fall medgiva
ett undantag från den allmänna regeln, tills det ovillkorliga förbudet uppställdes
genom 1898 ars lagstiftning. I Danmark och Norge har också utan stöd av
uttryckligt lagbud giltighet tillerkänts rättshandlingar mellan makar, i den mån den
äldre gemensamhetsprincipen beträffande makars förmögenhetsförhållanden fått vidkännas
undantag. Så som enligt beredningens förslag dessa förhållanden skola ordnas,
göra sig nyss antydda skäl icke blott undantagsvis gällande utan framstå städse
med krav på beaktande. Den nya förmögenhetsordningen skulle leda till olösliga
svårigheter och orsaka talrika slitningar, om ej en utväg öppnades att genom godvillig
överenskommelse klargöra rättsläget mellan makarna. Skedde ej så, skulle
ock helt visst försöken att med tredje man såsom mellanhand kringgå förbudet mot
rättshandlingar mellan makar bliva talrika.

På nu anförda grunder bör enligt beredningens mening principiellt åt rättshand -

1 Se ovan sid. 274 not 2.

285

Giftermålsbalk, 8 kap.

lingar mellan makar tillerkännas bindande verkan för kontrahenterna. Det förtjänar
ock erinras, att vid tillkomsten av 1898 års lagstiftning chefen för justitiedepartementet
såsom skäl för den motsatta ståndpunkten uteslutande hänvisade på faran för att
makar komme att missbruka sin avtalsbefogenhet till att genom svikliga åtgärder
göra tillgångar oåtkomliga för fordringsägare eller eljest gäcka deras rätt, missbruk
mot vilka tillfredsställande skydd svårligen kunde åstadkommas. Mot denna tankegång
torde till en början kunna erinras att, även om det ej läte sig göra att låta en
rättshandling mellan makar gälla, såvitt fordringsägarnas rätt därigenom skulle lida
inskränkning, detta icke i och för sig nödvändigtvis behövde föranleda, att rättshandlingen
frånkändes verkan även då fordringsägarnas intresse alls ej beröres därav.
Från deras -synpunkt är det, för att anföra ett exempel, alls icke påkallat, att en gåva
mellan makar av lagen stämplas såsom ogiltig även i sådana fall, då givaren alltjämt
är fullt solvent. Emellertid vore det att taga alltför stor hänsyn till borgenärsintresset,
om en rättshandling mellan makar skulle sakna giltighet mot borgenärerna i varje
fall, då deras intresse bleve bättre tillgodosett, om den finge betraktas såsom ogiltig.
Om en förmögen person skänker eu del av sin egendom åt sin hustru, bör ej den
omständigheten, att han lång tid efteråt råkar på obestånd, föranleda att gåvan återgår,
för att borgenärerna må kunna få sitt fullt ut. Och om makar sig emellan företagit en
fullt lojal bytesaffär men sedermera till följd av ändrade konjunkturer vad ena
maken därvid bekommit starkt stiger i värde, hava andra makens borgenärer icke
något berättigat anspråk på värdeökningen, även om denna kunde tillföras dem utan
men för den förstnämndes fordringsägare. Frågan huruvida en rättshandling skall
gälla mot borgenärerna bör sålunda ej göras beroende på vad som befinnes förmånligast
för borgenärerna, då deras rätt realiseras. Det gäller blott att söka förebygga
de särskilda faror, som hava sin grund i kontrahenternas egenskap av äkta makar,
och dessa faror äro tydligen att hänföra till omständigheterna vid rättshandlingens
ingående.

För en make, vars ekonomiska ställning börjar vackla, föreligger onekligen en långt
större frestelse att söka undandraga borgenärerna sina tillgångar, om detta kan ske
genom att överflytta dem på andra maken, än om han i nämnda syfte nödgas tillgripa
en överlåtelse till tredje man. Med de förhållanden, som rättsligt och faktiskt
råda mellan äkta makar, innebär det förra oftast alls ingen ändring beträffande
tillgångarnas faktiska tillgodonjutande. Om lagstiftningen skall öppna möjlighet

286

Giftermålsbalk, 8 kap.

för rättshandlingar mellan makar, blir det sålunda ovedersägligen en angelägen uppgift
att förebygga dylika åtgärder till borgenärernas skada. Då det här gäller införande
av en ny princip, i vilken mången torde se en fara för tredje mans rätt, har
beredningen trott det vara så mycket mera angeläget, att den största omtanke visas
om denna rätt. Vid utformandet av reglerna i ämnet har beredningen eftersträvat icke
blott att de materiella bestämmelserna bliva väl avvägda utan ock att så vitt möjligt
förebygges, att tredje man blir lidande till följd av bevissvårigheter. Å andra sidan
har beredningen sökt att så gestalta stadgandena i fråga, att makar ej sakna utväg
att trygga fullt lojala transaktioner emot angrepp från tredje mans sida.

Vissa bland nu ifrågavarande bestämmelser återfinnas i ett särskilt förslag till
ändringar i konkurslagen. I överensstämmelse med vad som gäller i vissa främmande
rättssystem, givas där beträffande rättshandlingar mellan makar särskilda,
väsentligt skärpta regler om återvinning i konkurs. I fråga om sådana rättshandlingar
i allmänhet hava dessa stadganden ansetts erbjuda ett fullt tillräckligt skydd.
Med avseende å gåvor hava däremot ytterligare i detta kap. upptagits viktiga bestämmelser
till skydd för tredje mans rätt. Den närmare redogörelsen för förslagets
ståndpunkt i dessa delar skall givas i annat sammanhang.

Regeln, att rättshandlingar mellan makar i princip äro tillåtna, är ej direkt uttalad
i förslaget, men dess ståndpunkt i denna fråga framgår icke dess mindre med full
tydlighet. Boskillnadslagens- uttryckliga förbud mot sådana rättshandlingar har
upphävts, och de övriga bestämmelser i äldre rätt, från vilka man redan före 1898
års lagstiftning slöt till ett sådant förbud, sakna antingen helt och hållet motsvarighet
i förslaget, såsom händelsen är med stadgandet om mannens målsmanskap, eller
hava fått en avfattning, utvisande att de vila på förutsättningen om principiell avtalsfrihet
makar emellan. Detta senare gäller särskilt reglerna om äktenskapsförord. Medan
den gällande rättens stadganden i detta ämne framstå såsom undantag från en
regel, att rättshandlingar makar emellan i allmänhet ej skola äga giltighet, visar formuleringen
av förslagets hithörande bestämmelser otvetydigt, att detta utgår från en
motsatt uppfattning. Detta senare gäller jämväl förslagets stadganden om vissa
rättshandlingar, för vilkas upprättande ej fordras äktenskapsförord.

Att ifrågavarande viktiga grundsats ej erhållit ett direkt uttryck i texten sammanhänger
med svårigheten att genom positivt lagbud bestämma räckvidden av denna
rättssats. Huruvida äkta makar skola kunna genom rättshandling sig emellan ordna

287

Giftermålsbalk, 8 kap.

visst rättsförhållande, beror ytterst på om dispositionsfrihet över huvud råder på
området i fråga. Men att i lag närmare angiva, på vilka områden äkta makar må
äga efter gottfinnande själva gestalta sina inbördes rättigheter och skyldigheter, vore
synnerligen vanskligt och kunde knappast ske utan fara för att de allmänt avfattade
reglerna gåve anledning till missförstånd i ena eller andra riktningen. Beredningen
har därför nöjt sig med att allenast för vissa praktiskt viktiga fall, såsom beträffande
ändringar i själva förmögenhetsordningen samt reglerandet av den inbördes
underhållsskyldigheten och rättsförhållandet till barnen, närmare angiva, huru långt
avtalsfriheten räcker, medan denna fråga i övrigt lämnats att lösas enligt allmänna
rättsgrundsatser. Av dessa följer att, medan dispositionsfrihet regelmässigt är för
handen beträffande rättsförhållanden, som ej i rättsligt hänseende få sin färg av
kontrahenternas egenskap av äkta makar, med andra ord på förmögenhetsrättens
område, de bestämmelser, som avse makars rent personliga rättsförhållanden eller
eljest äro av familjerättslig natur, i stor utsträckning äro tvingande rätt, i det
de giva uttryck åt etiska eller sociala principer, från vilka rättsordningen ej
vill veta av några undantag. Ena maken kan sålunda ej med bindande verkan
avstå från sin rätt att av den andre kräva trohet och bistånd eller från sin
medbestämmanderätt angående barnen, och om makarna överenskommit att upplösa
sitt äktenskap, tillerkänner väl lagen denna omständighet, i förening med vissa andra,
betydelse såsom full bevisning om äktenskapets ohållbarhet från etisk synpunkt
men betraktar ingalunda överenskommelsen såsom bindande i den mening, att make
skulle vara berövad möjligheten att när som helst, intill dess hemskillnad kommit
till stånd, återkalla sitt samtycke. Av uttryckliga stadganden i förslaget följer,
att ena maken ej kan med laga verkan avsäga sig rätten att råda över sin egendom till
förmån för den andre eller befria denne från skyldigheten att bidraga till familjens
underhåll.

Till den del det enligt förslaget skall stå makar öppet att med laga verkan inbördes
företaga rättshandlingar, bliva beträffande dessa allmänna regler att tilllämpa,
såvitt ej annat framgår av förslagets bestämmelser. Härvid få naturligtvis de
positiva stadganden, som givits närmast för förmögenhetsrättens område, icke utan
vidare tillämpas å sådana rättshandlingar mellan makar, som falla utanför nämnda
område, och detsamma måste iakttagas, då det gäller användande av oskrivna rättsgrundsatser,
vilka fått sin utbildning med hänsyn tagen närmast till rent ekonomiska

288

Giftermålsbalk, 8 kap.

förhållanden. Exempel på positiva avvikelser från eljest gällande regler erbjuda
2—7 §§ i nu förevarande kap., stadganden, till vilka beredningen i det följande
skall återkomma.

Begreppet Den betydelsefullaste kategori rättshandlingar, för vilken särskilda regler upp a

jnrnril* tagits i förslaget, utgöres av dem, för vilkas laga verkan fordras upprättande av
äktenskapsförord. Yår gällande rätt betecknar med detta ord avtal mellan trolovade
till reglerande av äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Då nu makar skola
erhålla möjlighet att under äktenskapets bestånd omgestalta sina rättsförhållanden
och härvid ofta samma hänsyn till tredje mans rätt och kontrahenternas egen säkerhet
kräva beaktande som vid äktenskapsförord i den gällande lagens mening, har
det synts riktigast att i anslutning till vad som allmänt iakttagits i modern lagstiftning
sammanföra alla sådana avtal under en enhetlig benämning, och föreslår
beredningen, att den hos oss hävdvunna termen äktenskapsförord härvid skall komma
till användning. Från språklig synpunkt torde berättigade anmärkningar häremot
ej kunna göras; »förord» har ej temporal innebörd utan är liktydigt med avtal, såsom
framgår exempelvis av den gamla domarregeln: »förord bryta lag».

Det gäller nu att tillse, vilka slag av rättshandlingar härvid böra sammanföras
till enhetlig legislativ behandling. Äktenskapsförordets begrepp har på olika tider
och i skilda rättssystem bestämts på olika sätt. Under medeltiden räknades sålunda
flerstädes såsom äktenskapsförord allehanda avtal mellan trolovade, makar
eller deras anhöriga, vilka på ett eller annat sätt hänförde sig till äktenskapet,
sålunda icke blott avtal rörande makarnas äktenskapsrättsliga förmögenhetsordning
utan även överenskommelser, som avsågo rent personliga eller arvsrättsliga förhållanden
eller väl rörde ekonomiska frågor men ej sådana av äktenskapsrättslig
natur. I vårt land förekom före 1734 års lag, att även vissa testamentariska förordnanden
betecknades såsom äktenskapsförord. Då förordsinstitutet upptogs till
legislativ behandling, blev det med hänsyn bland annat, till denna rättshandlings
formbundna natur av nöden att i lag närmare bestämma dess innebörd. En översikt
över de resultat, till vilka man härvid kommit i vissa moderna rättssystem, är
här av intresse.

Den tyska lagen betecknar förordet — der Ehevertrag — såsom ett avtal mellan
makar (eller trolovade), varigenom de reglera sina äktenskapsrättsliga förmögenhetsförhållanden.
Hit äro sålunda att hänföra dels avtal, genom vilka trolovade

289

Giftermålsbalk, 8 kap.

iör sitt äktenskap välja någon av de i lagen alternativt upptagna förmögenhetsordningarna
i stället för den primära eller modifiera den förmögenlietsordning, som
enligt lag eller förord skall gälla, dels ock avtal, genom vilka makar övergå från
en förmögenlietsordning till en annan eller modifiera den förmögenlietsordning, som
är gällande mellan dem. Ett avtal rörande makarnas inbördes underhållsskyldighet
eller deras rättsförhållande till barnen faller däremot utanför förordsbegreppet
och likaså en överenskommelse, som avser rent förmögenhetsrättsliga frågor,
såsom ett köp, en försträckning eller en gåva, som ej åsyftar någon rubbning i förmögenhetsordningen
utan blott har de rättsverkningar, som följa med dylika avtal
i allmänhet. Giver ena maken sitt samtycke till en åtgärd av den andre i fall, då
detta enligt äktenskapsrättens regler är av betydelse, talar man ej heller om förord,
enär under detta begrepp ej hänföras andra rättshandlingar än avtal. En överenskommelse
mellan trolovade eller makar kan även vara av en blandad natur, så att
för vissa av de åsyftade rättsverkningarna kräves upprättande av äktenskapsförord,
för andra icke. På samma principiella ståndpunkt som den tyska civillagen står
den schweiziska. Såsom vid 1 § närmare skall visas, är detta även händelsen med
den gällande svenska rätten. I de danska och norska lagarna om äkta makars förmögenhetsförhållanden,
vilkas främsta syfte var att lagfästa och närmare utbilda
förevarande institut, framhålles ock såsom äktenskapsförordets egentliga uppgift att
närmare bestämma själva förmögenhetsordningen. Emellertid stadgas i dessa båda
lagar jämväl, att gavor mellan makar under bestående äktenskap skola ske genom
förord. Då, såsom nyss nämndes, gåva ej i och för sig medför någon ändring i
makarnas förmögenhetsordning, föreligger här en utvidgning av förordsbegreppet i
jämförelse med den tysk-schweiziska uppfattningen; enligt denna blir äktenskapsförord
erforderligt allenast för det fall att egendomen i mottagarens hand skall erhålla
annan natur än som normalt tillkommer från tredje man förvärvad egendom. I
Danmark och Norge har man tillmätt avgörande betydelse åt den synpunkten, att en
gåva mellan makar, i motsats till exempelvis ett dem emellan slutet köp eller byte,
till sitt begrepp medför en ekonomisk förskjutning mellan makarna, som kan vara
lika menlig för borgenärernas och den svagare partens intressen som ändringar i förmögenhetsordningen.

Såsom framgar av vad förut yttrats, är beredningen av den uppfattningen, att
möjlighet för benefika transaktioner mellan makar bör stå öppen, men att starka
37 — 171068

290

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

korrektiv böra uppställas mot missbruk av denna möjlighet. Härvid böra lämpligen
givas samma stränga föreskrifter om rättshandlingens form som beträffande
ändringar i själva förmögenhetsordningen. Det synes då också vara naturligast
att i anslutning till den dansk-norska terminologien såsom äktenskapsförord beteckna
alla. de avtal, som skola vara underkastade nämnda formföreskrifter. I klarhetens
intresse äro dock bestämmelserna om de båda till sin materiella innebörd väsentligt
skilda kategorierna i lagtexten hållna i sär, i det att 1 § innefattar det grundläggande
stadgandet om ändringar i förmögenhetsordningen, medan motsvarande regel
om gåvor gives i 2 §.

En viktig uppgift för beredningen har varit att utarbeta bestämmelser, genom
vilka det bättre än för närvarande blir sörjt för äktenskapsförords publicitet. Stadganden
i detta syfte återfinnas i 10 och 11 §§ av detta kap. samt i 16 kap. 3—5 §§.

1 §•

Ändringar i
förmögenhetsordningen.

Historisk

översikt.

I förevarande paragraf behandlas frågan, i vad mån den äktenskapliga förmögenhetsordningen
kan modifieras genom äktenskapsförord.

Grundsatsen om en viss avtalsfrihet på detta område har av ålder varit erkänd i
svensk rätt. I äldsta tid voro de avtal mellan brudgummen och brudens giftoman,
som föregingo äktenskapets ingående, i mycket bestämmande för makarnas förmögenhetsförhållanden.
På detta sätt torde den rättsuppfattning hava utbildat sig, som
kom till uttryck i medeltidslagarnas formulär för giftermålet. Enligt detta förbehölls
hustrun giftorätt till en tredjedel i allt vad mannen ägde eller förvärvade
i lösören, och denna rätt framstod sålunda här ännu formellt såsom grundande sig
på avtal. Och ehuru förordsbegreppet först genom 1734 års lag närmare bestämdes
och utbildades, finner man vid ett studium av domstolarnas praxis, att avtal, varigenom
avvikelse stipulerades från de allmänna reglerna om giftorätt, redan före
denna lag ej sällan träffades och även ansågos äga rättslig verkan. Under förordsbegreppet
synas på denna tid hava innefattats icke blott avtal av nyssnämnda innehåll
utan även inbördes testamenten och liknande företeelser. Sistnämnda omständighet
giver måhända förklaringen till att man talade om förord under äktenskapet.1

1 Se dock Abrahamsson, Swerikes Rijkes Lands-Lag, 1726, s. 279: >Göra man och hustru efter ingånget
äktenskap någon avhandling, varmedelst de alldeles eller till en del avsäga sig giftorätt i var -

Giftermålsbalk, S kap. 1 §. 291

Genom den uttryckliga bestäm.melsen i 1734 års lag 8 kap. 1 § giftermålsbalkeu blev
emellertid förordsbegreppet snävt begränsat, och därmed sammanhänger, att lagen blott
medgav förords upprättande före vigseln. Förord kunde enligt lagens ursprungliga lydelse
slutas om den giftorätt vardera njuta skulle; sådant förord skulle äga kraft
och vitsord, när det ej skedde dem till förfång, som redan hade bättre rätt till egendomen.
Härjämte gåvos bestämmelser om äktenskapsförords form och om dess lagföljande
samt om förords upprättande utomlands. Reglerna i ämnet framstå icke såsom
avsedda att införa ett nytt rättsinstitut utan fastmer såsom åsyftande
att begränsa och utforma ett redan förefintligt på ett sådant sätt, att dess användning
ej skulle lända till kränkning av berättigade intressen. Att förord ej fick göras
om annat än makarnas giftorätt inskärptes uttryckligen genom stadgan den 28
juni 1798 angående avträdes- och förmåns- samt boskillnads- och urarvamål § 18
mom. 2 och förordningen den 13 Juli 1818 om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken.
Sedermera har genom förordningen den 11 december 1874, varigenom
lagrummet i fråga ånyo ändrades, medgivits att genom förord avtala jämväl om förvaltningen
av hustruns enskilda egendom. Härmed hade reglerna om äktenskapsförords
innehåll erhållit den lydelse de allt fortfarande äga.

Nu gällande bestämmelser innebära till en början, att förmögenhetsgemenskapen kan
utsträckas till egendom, som enligt lag skolat vara enskild, eller tvärbom inskränkas
genom förordnande, att egendom skäll vara enskild i större utsträckning än lagen säger.
Sålunda kan genom förord införas fullständig egendomsgemenskap lika väl som
total egendomsskillnad.1 Giftorättsandelarna kunna även fixeras på ett från lagens
föreskrifter avvikande sätt.2 Angående hustruns enskilda egendom kan bestämmas,
att den skall förvaltas av hustrun själv eller av en tredje man, ävensom meddelas närmare
föreskrifter med avseende å förvaltningsrättens utövning. Yad härvid stadgats beträffande
förvaltningen av viss egendom gäller enligt 9 kap. 1 § giftermålsbalken i
brist på överenskommelse i motsatt riktning jämväl angående dess avkastning, även om

annans egendom, och sådant sker uppenbarliga inför rätten, det bär ock dem emellan dess fulla bestånd,
såvida hustruns nästa fränder det samtycka. Men där någon då varande kreditor skulle därigenom
praejudiceras och förnär ske, blir honom dess rätt till bägge förbehållen».

1 Se Schmidts J. A. XXXII s. 1.

a I ett äldre rättsfall har en i förordsform träffad överenskommelse därom, att mannen skulle årligen
till hustrun utgiva visst penningbelopp, ansetts innefatta ett bestämmande av hennes giftorätt och följaktligen
äga laga verkan; se K. Maj:ts dom den 22 oktober 1857 (Schmidts J. A. XXXI s. 112.)

Gällande

rätt.

292

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

denna ej skall vara enskild. Såsom förord äro däremot ej att betrakta överenskommelser,
huru vid endera makens död skall förfaras med kvarlåtenskapen.1 Den numera ur
bruk komna morgongåveutfästelsen, vilken enligt lag skall ske före vigseln, faller ej
heller under förordsbegreppet, lika litet som den före äktenskapets ingående träffade
överenskommelse angående barnens religiösa uppfostran, som avses i 6 § av
förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras
religionsövning.

Jämväl enligt lagens nuvarande lydelse är det förbjudet att göra förord till förfång
för dem, som äga bättre rätt till någonderas egendom. Såsom förarbetena till
1734 års lag utvisa, har man vid detta stadgandes tillkomst bland annat tänkt på
bördemän och liknande rättsägare; giftorätt skulle ej få till deras förfång inrymmas
i egendom, som utgjorde föremål för deras rätt-1 2 Efter bördsrättens upphävande
äger denna tanke tillämplighet exempelvis beträffande egendom, som av ena maken
innehaves under fideikommiss- eller åborätt; stadgandet i fråga uttalar för dessa
fall den självklara satsen, att förord ej kan medföra rubbning i sucoessionsrätten. Ej
heller eljest kan en person genom förord åt sin make inrymma giftorätt med åsidosättande
av de laga inskränkningar, som kunna häfta vid hans egen rätt till egendomen;
han har till exempel erhållit denna genom gåva eller testamente med villkor,
att den skall tillhöra honom enskilt. Av yttranden, som fälldes under lagens förarbeten,
framgår, att man vid avfattandet av denna bestämmelse även hade i tankarna
de borgenärer, vilkas fordran tillkommit före äktenskapet; man ville trygga
ena makens äldre borgenärer mot den andres giftorättsanspråk på grund av förord
på det sätt, att vid konkurrens tidsprioriteten skulle bliva avgörande.3 Denna kon -

1 Se Svea hovrätts dom den 28 juli 1843 (Schmidts J. A. XIV s. 278); K. Maj:ts domar den 18 de cember

1848 (Schmidts J. A. XX s. 497); den 18 december 1865 (Naumanns tidskr. 1866 s. 390); den
15 december 1869 (Naumanns tidskr. 1870 s. 151); den 24 februari och den 22 juni 1875 (N. J. A. s. 59

och 291); den 25 november 1884 (N. J. A. s. 461); den 17 juli 1893 (N. J. A. s. 309); den 14 juli 1905

(N. J. A. s. 338) samt K. Maj:ts utslag den 26 oktober 1906 (N. J. A. s. 485). Uppfyller en handling

med ovannämnda innehåll lagens föreskrifter om testamente, kan den göras gällande såsom sådant, utan

hinder därav att den betecknats såsom äktenskapsförord; se nyss anförda domar.

2 Se K. Maj:ts domar den 4 oktober 1855 (Schmidts J. A. XXIX s. 101) och den 22 oktober 1857 ''
(Schmidts J. A. XXXI s. 112).

3 Emot motsvarande bestämmelse i 1690 års förslag till giftermålsbalk anmärkte Svea hovrätt, att
den tycktes »någon stridighet kunna förorsaka» och föreslog i stället följande avfattning: [förord] »hålles
i kraft och värde, när de allenast därigenom avsäga sig den rättighet, som de genom giftermålet i

Giftermålsbalk, 8 Icap. 1 §. 293

(likt, som föreligger även mellan äldre gäld och legal giftorätt, fick emellertid sin
lösning genom bestämmelserna i 11 kap. giftermålsbalken om ansvarighet för intägt
gäld, och det kan ej ifrågasättas, att förbehållet i 8 kap. 1 § skulle, såvitt angår
giftorättsanspråk på grund av förord, för äldre borgenärer medföra någon förmån
utöver vad som följer av reglerna om gälds betalning.

Stundom intagas i äktenskapsförord bestämmelser av innebörd, att egendom, som
vid äktenskapets ingående tillhör eller sedermera kan tillfalla ena maken, skall bliva
andra makens enskilda. Verkan av sådana bestämmelser har uppfattats olika. Sålunda
har man gjort gällande, att dylika förbehåll väl äga giltighet makarna emellan
och även i förhållande till tredje man, vars rätt uppkommit först efter äktenskapets
ingående, men däremot ej i konkurrens med tredje man, som kan åberopa äldre rätt;
denne måste anses skyddad jämlikt det nyss berörda förbudet att göra förord till
förfång för dem, som äga bättre rätt till någonderas egendom. I ett fall, då mannen
genom förord till förmån för hustrun avsagt sig all giftorätt i och förvaltning
av all den egendom hon i boet införde ävensom den egendom, som under äktenskapet
förvärvades av honom själv eller av makarna gemensamt, och mannen tillkommande
lön sedermera tagits i mät för hans inbragta gäld, ogillades makarnas häremot förda
talan av högsta domstolen, enär borgenären måste anses hava bättre rätt til] mannens
ifrågavarande egendom, än hustrun genom förordet kunnat vinna.1 Vid ett annat tillfälle,
då förordet uteslutande avsåg redan förefintlig egendom, hävdade en av högsta
domstolens ledamöter den meningen, att förordnande av förut nämnda innebörd är att
betrakta såsom en i och med äktenskapets ingående fullbordad gåva, vilken oberoende
av tradition eller liknande åtgärd blir gällande även i förhållande till givarens äldre
borgenärer, om ej konkurs börjar inom tre månader efter nämnda tidpunkt och återvinningstalan
i laga ordning anställes.* 1 2 I liera rättsfall har emellertid den1 uppfattningen
fällt utslaget, att genom förord endast sådan egendom kan göras till
makes enskilda, som redan tillhör maken. Förordet såsom sådant har sålunda ansetts
icke kunna överföra den rättighet, som avses skola bliva enskild, och ett förord vars

annars egendom kunna få, och icke bevisas kan, att den ena, igenom gåva, eller på annat sätt,
något av den andra förut bekommit kreditoren till förfång».

1 Se K. Maj:ts utslag den 6 mars 1908 (N. J. A. s. 121).

2 N. J. A. 1912 s. 546. Med denna uppfattning uppstår genom förordnanden av ovan antydda art
långt större vådor för vederbörande makes äldre borgenärer än genom andra makens giftorättsförvärv,
di reglerna om inbragt gäld erbjuda skydd mot detta senare utan tidsbegränsning.

294

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

nande av förut nämnda beskaffenhet har frånkänts all rättslig betydelse, såvida icke
före äktenskapets ingående egendomen i fråga enligt förmögenhetsrättens allmänna
regler övergått till den make, i vilkens hand den skall bliva enskild.1 För det vanliga
fallet att den ena trolovade vill skänka den andre egendom att i äktenskapet bliva
dennes enskilda, uppställes sålunda det kravet, att en lagligen fullbordad gåva
föreligger vid vigseln; sedan kontrahenterna blivit äkta makar, kan en rättshandling
dem emellan ej med laga verkan bringas till fullbordan. Synbarligen har man
av hänsyn till tredje mans rätt funnit det betänkligt att beträffande gåva av lös
egendom låta förordets publicerande ersätta gåvoobjektets överlämnande till gåvotagaren.
Någon möjlighet att med verkan mellan parterna göra egendom, som under
äktenskapet tillfaller ena maken, till den andres enskilda föreligger med denna
uppfattning icke. Enligt denna mening, som numera är den härskande, kommer den
svenska rättens förordsbegrepp att såtillvida överensstämma med den tyska och
schweiziska rättens, som dess uppgift blir strängt begränsad till att åstadkomma modifikationer
i själva förmögenhetsordningen. Av hithörande stadgandens avfattning
i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag och motiveringen till dessa synes
ock framgå, att man icke tänkt sig, att egendom, som vid äktenskapets ingående tillhörde
eller sedermera tillfölle ena maken, skulle kunna på grund av förord bliva den
andres enskilda.

Främmande Såsom i annat sammanhang blivit nämnt, ställa de tyska och schiveiziska lagarna
rätt'' vid sidan av den förmögenhetsordning, som normalt kommer i tillämpning, jämväl
andra fullt utbildade system till tjänst för dem, som finna det förstnämnda mindre
väl lämpat för sitt äktenskap. Den rätt, som båda dessa lagar inrymma, att genom
förord före eller under äktenskapet ordna egendomsförhållandena kan härvid så utövas,
att något av dessa andra system väljes, varvid förordet endast behöver innefatta
uppgift på systemet i fråga. Men avtalsfriheten är ingalunda inskränkt härtill;
kontrahenterna kunna även eljest i vidsträckt omfattning efter behag gestalta sina
förmögenhetsförhållanden och sålunda för sitt äktenskap antaga det ena eller andra
systemet i mer eller mindre modifierad form. Den norska lagen medgiver kontrahenterna
att ordna sina förmögenhetsförhållanden på sätt som de finna för sig tjänligast.
- Uttryckligen gör lagen från denna allmänna sats blott tvenne undantag: från

1 Se K. Maj :ts domar den 16 januari 1914 (N. J. A. s. 7) och den 27 maj 1916 (N. J. A. s. 316); se
ock K. Majits dom den 20 december 1912 (N. J. A. s. 546).

295

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

sill rätt att erhålla tillbörligt underhåll kan en make ej avstå, ej heller kunna kontrahenterna
sätta ur kraft ett testamentarisk förordnande, varigenom egendom förklarats
skola vara enskild. Av allmänna rättsgrundsatser följa ytterligare inskränkningar,
vilkas räckvidd dock i vissa hänseenden är svår att fastställa. Även
enligt dansk rätt hava kontrahenterna stor frihet att genom förord ordna sina förmögenhetsförhållanden.
Dock kan ej med laga verkan bestämmas, att ena makens
hela såväl förefintliga som framtida förmögenhet skall vara den andres enskilda egendom
eller att ena maken skall äga ensam råda över den andres enskilda egendom
eller att ena makens självförvärv skall vara den andres enskilda egendom eller att
denne skall äga ensa.m råda däröver. Bestämmelserna om makarnas skyldighet att
bidraga till familjens underhåll och om vissa inskränkningar i mannens rätt att råda
över samfällda boet äro ock av tvingande natur. Slutligen stadgas, att egendom, som
är enskild på grund av arvlåtares, testator eller givares förordnande, ej får genom
förord förvandlas till samfälld. Ytterligare inskränkningar i avtalsfriheten följa
av allmänna rättsgrundsatser.

I den allmänna inledningen har beredningen redan framhållit, att det ej ansetts
erforderligt eller lämpligt att i lagen utbilda flera skilda förmögenhetsordningar, mellan
vilka kontrahenterna kunde träffa sitt val. Att så skett i Tyskland och Schweiz,
har sin förklaring i historiska förhållanden, motsättningen mellan skilda rättsområden,
som för framtiden skulle förenas under en gemensam lag. I vårt land göra
sig sådana skäl ej gällande, och för vinnande av reda och övenskådlighet inom rättslivet
måste det anses synnerligen önskvärt, att lagstiftningen på detta område ej
blir så skiftande och invecklad som i de båda nämnda länderna. Nästa fråga blir,
i vilken utsträckning makarna skola äga rätt att i olika riktningar modifiera den
av beredningen föreslagna legala förmögenhetsordningen. I detta hänseende lämnar
förslaget ej samma obegränsade frihet som de sist nämnda lagarna utan ansluter
sig närmare till den gällande svenska rätten. Enligt förevarande paragraf kan genom
förord före eller under äktenskapet bestämmas, att egendom, som tillhör eller tillfaller
en av kontrahenterna och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall tillhöra
honom enskilt, så ock avtalas, att egendom, som är ena makens enskilda, skall
vara hans giftorättsgods. Nupturienter kunna sålunda inskränka den giftorätt,
som enligt lag skall tillkomma vardera maken i den andres egendom, till att avse
allenast vad som under äktenskapet förvärvas, de kunna göra undantag för viss

Bered ningens yttrande.

296

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

egendom eller för egendom av visst slag, och så vidare. Det står dem även
fritt att bestämma, att all egendom skall vara enskild, och sålunda helt sätta
lagens viktiga stadganden om giftorätt ur kraft. Och det är slutligen medgivet att
under äktenskapet pa nu nämnda sätt i större eller mindre utsträckning avvika
från det legala systemet eller, om ett avsteg därifrån kommit till stånd, ånyo mer
eller mindre fullständigt närma sig till detsamma. Men härutöver sträcker sig icke
möjligheten att genom avtal mellan trolovade eller makar modifiera själva förmögenhetsordningen,
en begränsning i avtalsfriheten, som uttryckligen fastslagits genom
lagrummets andra stycke. Till den del giftorätt skall äga rum, kan sålunda ej åt
denna rätt givas en annan innebörd än den lagstadgade. Sålunda kan ej med laga
verkan bestämmas en annan grund för giftorättsgodsets delning än den i lag fastställda,
ej heller kan vederbörande makes laga vårdnadsplikt eller förfoganderätt över
giftorättsgodset utvidgas eller inskränkas. Av det sagda följer även, att ett avtal, enligt
vilket egendomen eller viss del därav under äktenskapets bestånd skall betraktas såsom
enskild men vid dess upplösning såsom giftorättsgods eller omvänt, cj blir gällande;
egendomen skall enligt förslaget, med de undantag, som stundom kunna följa av en
rättighets egen natur, vara antingen enskild eller giftorättsgods i den bemärkelse, vari
dessa bada begrepp tagas. Något verkligt behov av sådana modifikationer som de
nu berörda torde ej föreligga, men väl kunde de medföra oklarhet i den rättsliga samfärdseln.

Förslaget bereder ej heller möjlighet att i förordets form tillskapa en sådan ordning
beträffande förvaltningen av makars egendom, som för närvarande i allmänhet
gäller. Det har synts beredningen betänkligt och stridande mot de principer beträffande
den gifta kvinnans rättsliga ställning, varpå förslaget är byggt, att tillåta
förord, varigenom hustrun oåterkalleligen skiljer sig från förvaltningsrätten utan
rätt för henne att, om ändrade förhållanden påkalla det, fordra egendomen åter och
med behörighet för maDnen att belasta egendomen med gäld. Erfarenheten har även
visat, att mannens legala förvaltningsrätt över hustruns egendom icke så sällan
missbrukas. Härmed är emellertid ej sagt, att en hustru, som på grund av bristande
affärsväg eller eljest anser det vara fördelaktigast, att hennes egendom förvaltas
av mannen, skulle sakna utväg att avtalsvis anförtro honom denna. Då enligt förslaget
makar äga inbördes företaga rättshandlingar å förmögenhetsrättens område,
står det henne öppet att i de olika former förmögenhetsrätten känner bereda honom

297

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

dispositionsrätt över egendomen. Hon km sålunda på avtalade villkor försträcka
honom ett kapital eller till honom utlega en fastighet, och hon kan giva honom i
uppdrag att för hennes räkning förvalta hennes förmögenhet eller viss del därav.
För sistnämnda fall innehåller 7 § i detta kap. vissa särskilda regler.

Enligt gällande lag har förordsinstitutet ett betydelsefullt tillämplighetsområde beträffande
fast egendom, som enligt 10 kap. 2 § giftermålsbalken skulle bliva enskild,
men åt vilken nupturienterna vilja förläna karaktären av samfälld. Förslaget saknar
motsvarighet till den nämnda regeln om viss egendoms enskilda natur. Såsom framgår
av 6 kap. 1 § andra stycket och av vad beredningen vid nämnda lagrum yttrat,
äro emellertid vissa förmögenhetsrättigheter på grund av sitt innehåll eller särskilda
om dem givna föreskrifter så nära knutna vid den berättigades person, att bestämmelserna
om giftorätt i större eller mindre utsträckning icke äro å dem tillämpliga.
Av allmänna rättsgrundsatser följer, att denna deras egenskap i allmänhet ej
kan modifieras genom förord. Undantagslöst gäller dock icke detta. Rättigheter
finnas nämligen, vilkas personliga natur väl får anses utgöra hinder för giftorättsförvärv
enligt lag, men vilka likväl kunna efter gottfinnande överlåtas till
tredje man och i vilka under sådana förhållanden giftorätt måste kunna inrymmas
genom förord. Exempel erbjuda en författares rätt till sitt otryckta manuskript
och en konstnärs rätt att låta efterbilda sitt konstverk till försäljning eller offentligt
utställande.

I förevarande paragraf har ej upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 8 kap,
1 § giftermålsbalken, att förord ej må göras till förfång för dem, som bättre rätt
till någonderas egendom å den tid hava, Av vad beredningen förut yttrat framgår,
att skilda meningar yppats, huruvida nämnda stadgande kan bliva av betydelse för
tryggande av borgenärers rätt mot vissa bestämmelser i äktenskapsförord. Yad förslaget
angår, leder förord av det innehåll, som i förevarande paragraf avses, aldrig
omedelbart till förändring i äganderättsförhållandena och kan sålunda ej heller medföra
någon direkt inverkan på borgenärernas ställning. Och huru deras rätt skall
iakttagas, då på förord grundad giftorätt vid en sedermera inträffande bodelning
utbrytes, är en fråga, beträffande vilken alldeles samma synpunkter göra sig gällande,
som då giftorätt uppstår omedelbart på grund av lag. Reglerna i detta ämne
återfinnas i förslagets 13 kap. Till den del den gällande rättens nämnda förbehåll
för tredje mans bättre rätt innefattar förbud för en kontrahent att i förordet över38—171068 -

298

Giftermålsbalk, 8 kap. 1 §.

skrida gränserna för sin förfoganderätt över egendom, uttalas väl därigenom allenast
vad som följer av allmänna rättsgrundsatser, ock det har därför ej ansetts nödigt att
i förslaget upptaga någon motsvarande allmän erinran om denna i sakens natur liggande
begränsning av avtalsfriheten. Till undanröjande av missförstånd har beredningen
dock ansett det böra uttryckligen fastslås, att den i förslaget medgivna rätten
för makar att förordsvis åt enskild egendom giva karaktären av giftorättsgods icke
får utövas i strid .mot ett av givare, testator eller arvlåtare uppställt villkor angående
egendomens natur av enskild. Det bör emellertid erinras, att ett dylikt villkor undantagsvis
kan vara så att förstå, att egendomen skall vara enskild, allenast såframt
ej makarna enas om motsatsen, liksom det kan inträffa, att givaren befinnes villig
lämna sitt samtycke till en ändring av villkoret. I dylika fall bör hinder ej föreligga,
att egendomen genom förord förvandlas till giftorättsgods.

Av vad beredningen anfört följer, att möjligheten att genom förord modifiera själva
förmögenhetsordningen i vissa hänseenden är något mera begränsad enligt förslaget än
enligt den gällande rätten; så medgiver exempelvis förslaget ej, att den legala normen
för giftorättsgodsets delning ändras. Avvikelserna i denna riktning, som vidtagits
i syfte bland annat att vinna större enkelhet och reda på detta enligt sakens natur invecklade
rättsområde, sakna emellertid all praktisk betydelse, såsom bäst framgår av
den vid beredningens förslag fogade statistiska redogörelsen i ämnet. Och i det hela
råder enligt förslaget långt större frihet för makar att fritt gestalta sina ekonomiska
förhållanden än enligt den gällande rätten. Sålunda bereder förslaget möjlighet
att även under äktenskapet genom förord ändra förmögenhetsordningen och lämnar
makarna stor frihet att på förmögenhetsrättens område företaga rättshandlingar,
vilka kunna vara av lika genomgripande betydelse för gestaltandet av makarnas mellanhavanden
som ändringar i förmögenhetsordningen. På sätt redan omnämnts och
vid 2 § närmare skall utvecklas, har i sammanhang härmed ibegreppet äktenskapsförord
utvidgats att omfatta även vissa av dessa rättshandlingar. I anslutning till den
ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt skall här särskilt framhållas, att överenskommelser
mellan trolovade eller makar därom, att egendom, so.m tillhör den ene,
i äktenskapet skall vara den andres giftorättsgods eller enskilda egendom, enligt
nämnda paragraf kunna träffas med laga verkan.

Giftermålsbalk, H kap. 2 §.

299

2 §.

Av skäl, som beredningen angivit i inledningen till detta kap., kräver förslaget för
giltigheten av gåvor mellan makar i allmänhet upprättande av äktenskapsförord, även
om till rättshandlingen icke äro fogade sådana bestämmelser, som innefatta en ändring
i själva förmögenhetsordningen. Regeln härom återfinnes i förevarande paragraf.

Lagrummet avser jämväl rättshandlingar av nyss berörda art trolovade emellan.
Men medan förordsformen i regel måste iakttagas, då kontrahenterna äro äkta makar,
förhåller det sig ingalunda på samma sätt, då det gäller trolovade. Om sadana
gåvor emellan trolovade, som avses i förslagets 1 kap., är här icke fråga. Dessa gåvor
förutsättas vara jämlikt allmänna förmögenhetsrättsliga regler fullbordade före
äktenskapets ingående, och när detta är händelsen, är förordsformen överflödig. Förevarande
paragraf är tillämplig endast å sådana gåvor trolovade emellan, vilka ej
äro avsedda att bringas till fullbordan under trolovnimgstiden utan skola vinna
giltighet först i och med äktenskapets ingående. Förslaget tager sålunda här sikte
på de fall, beträffande vilka, enligt vad beredningen vid 1 § framhållit, olika
meningar yppats om den gällande rättens innebörd. Enligt förslaget skola de trolovade
kunna, i stället för att i vanlig ordning bringa gåvan till fullbordan före
äktenskapets ingående, i förordsform överenskomma, att egendomen skall vid nämnda
tidpunkt övergå från den ene till den andre. Iakttages detta, anses gåvan fullbordad
i och med vigseln, utan att därvid eller sedermera tradition eller motsvarande
åtgärd behöver äga rum. Förordsformens iakttagande gör även tillfyllest,
då under äktenskapet ena maken vill skänka den andre egendom. Detta gäller dock
endast om egendomen omedelbart skall tillfalla andra maken. Ett löfte av make att
framdeles giva något åt andra maken skall icke bliva bindande därigenom, att förordsformen
iakttages. Att förslaget kunnat intaga denna ståndpunkt sammanhänger
med vissa stadganden om mera verksam publicering av äktenskapsförord och andra
till tredje mans skydd meddelade bestämmelser, för vilka i det följande skall redogöras I

konkurslagens stadganden om återvinning har med gåva uttryckligen likställts
det fall att »köp, byte, lega eller annat sådant avtal skett, och av missförhållandet
mellan de å ömse sidor utfästade villkor skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har
egenskap av gåva». Det ankommer sålunda ej pa rättshandlingens rubricering utan
på dess reella natur. Den omständigheten att något vederlag utgår skall ej i och

Gåvor mellan
makar
ske genom
äktenskapsförord.

300

Giftermålsbalk, 8 kap. 2 §.

för sig betaga rättshandlingen dess egenskap av gåva, och det skall ej stå kontrahenterna
öppet att genom skenrättshandlingar minska borgenärernas rätt. Faran för att
sadana transaktioner vidtagas makar emellan är uppenbarligen särskilt stor. Meningen
är ook, att förslagets bestämmelser om gåva skola erhålla en lika vidsträckt tilllämpning
som konkurslagens nyss berörda regel. Beredningen har emellertid så
mycket mindre ansett nödigt att belasta detta lagrum med ett uttryckligt stadgande
härom, som avfattningen av 5 § ger vid handen, att gåva i förslagets mening kan
föreligga, även då vederlag utgått. Huruvida i sådana fall, då vederlag gives men
dess värde understiger den överlåtna egendomens, gåva skall anses föreligga, beror
ytterst på avsikten med rättshandlingens företagande. Då skillnaden i värde är
betydande, föreligger dock regelmässigt skäl för antagandet, att rättshandlingen vidtagits
i syfte främst att gynna andra maken och sålunda i verkligheten har naturen
av gåva.

De främmande rättssystem, som förbjuda rättshandlingar mellan makar av här
. ifrågavarande art eller, i likhet med förslaget, för deras giltighet fordra upprättande
av förord, göra ofta vissa undantag från den sålunda uppställda regeln. Sålunda tilllät
den romerska rätten sådana gåvor, som enligt skick och bruk förekommo vid
särskilda tillfällen. Enligt gällande norsk rätt kan gåva ske utan upprättande
av äktenskapsförord, da fråga är om föremal till personligt bruk, vars värde
ej står i missförhållande till givarens villkor, eller om livförsäkringssumma
eller livränta, som »sikres» hustrun, och på samma ståndpunkt står den danska
rätten, blott att där i stället för livränta nämnes »overlevelsesrente» eller liknande
försörjning. Det vore ock utan tvivel både obehövligt och obilligt att frånkänna
alla slags benefika transaktioner mellan makar giltighet, så snart förordsformen ej
iakttagits. Lagen kan ej rimligtvis kräva, att vanliga jul- och födelsedagsgåvor och
andra dylika presenter för att bliva ståndande skola ske genom bevittnad skriftlig
handling och publiceras, såsom i förslaget stadgas om förord. Om alltså för dylika
fall ett undantag bör göras, är det emellertid av vikt, att detta begränsas på sådant
sätt, att borgenärernas rätt ej äventyras. I förevarande paragraf har, liksom i
de danska och norska förslagen, upptagits en bestämmelse, som befriar från förordsformens
iakttagande vid sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande
till givarens villkor. Den gällande danska och norska rättens motsvarande
stadganden täcka väl de vanligaste hithörande fallen, då där talas om föremål till per -

3(H

Giftermålsbalk, 8 kap. 2 §.

sonligt bruk, men tillräckliga skäl synas ej föreligga att lämna åsido gåvor av föremål,
avsedda till exempel för barnen eller för familjen i dess helhet. Ej heller böra penninggåvor
såsom enligt sist berörda stadganden falla helt utanför. Å andra sidan
har beredningen genom att tala om sedvanliga skänker velat giva klart uttryck åt den
tanken, att här endast avses sådana presenter, som till förekomst, storlek och beskaffenhet
falla inom ramen för det normala och vilka sålunda även rent objektivt framstå
såsom lojala transaktioner, ej åsyftande att bereda make förmåner på borgenärernas
bekostnad. Om stadgandets räckvidd på sistnämnda sätt inskränkes, torde betänklighet
ej möta att lämna gåvans föremål så obestämt som i förslaget skett. Skall egendomen
i gåvotagarens hand hava naturen av enskild, måste till vinnande av detta syfte
jämlikt 1 § förord städse upprättas.

Enligt alla tre förslagen gäller som nämnts den förutsättningen för undantagsregelns
tillämplighet, att gåvan icke står i missförhållande till makarnas villkor. Detta stadgande
bör ej så förstås, som innefattade det en ovillkorlig fordran att givaren skall hava
egendom kvar, motsvarande hans gäld. En sådan regel vore enligt beredningens mening
alltför sträng. Om exempelvis en ämbetsman, som ännu har studieskuld att betala,
ger sin hustru en födelsedagsgåva, bör denna rättshandling ej utan vidare anses
ogiltig, utan med hänsyn till gåvans beskaffenhet och givarens ekonomiska läge i det
hela får avgöras, om åtgärden kan anses förenlig med en sund hushållning, i vilket
fall den blir gällande.

I detta sammanhang förtjänar erinras, hurusom transaktioner makar emellan, vilka
innefatta ett, låt vara frikostigt, fullgörande av makes underhållsskyldighet, falla
helt utanför räckvidden av nu förevarande regler. Föreligger ett väsentligt överskridande
av underhållsskyldigheten, får dock i allmänhet gåvoavsikt antagas, och
detta kap. blir då tillämpligt. Av den'' avfattning, som givits åt 5 kap- 6 §, följer, att
eftergift å sådan rätt till ersättning, som i nämnda lagrum avses, ej för sin giltighet
kräver upprättande av äktenskapsförord.

Beredningens förslag saknar motsvarighet till vad de båda andra texterna i anslutning
till gällande dansk och norsk rätt innehålla om livförsäkring eller dylik förmån,
som av ena maken förvärvas till fördel för den andre. Frågan om införande
av ett särskilt stadgande i detta ämne står i nära samband med vissa oklara spörsmål
å försäkringsrättens område, och dess lösning torde lämpligen böra anstå i avvaktan
på den lagstiftning å nämnda område, som för närvarande står på dagordningen.

302

Giftermålsbalk, 8 kap. 2 §.

Vederlagsfria
utfästelser

städse utan
verkan.

Enligt svensk rätt är gåva av lös egendom ett realavtal. Först i och med tradition
av gåvoobjektet eller annan motsvarande åtgärd förvärvar gåvotagaren någon rätt;
löfte om gåva är ej bindande. Emellertid har den uppfattningen utbildat sig, att gåvotagaren
kan få sig tillförsäkrad en obligatorisk rätt emot givaren därigenom att denne
utställer -och överlämnar ett skriftligt fordringsbevis. Denna regel är onekligen ägnad
att medföra vissa vådor. Borgenärers rätt kan lätteligen sättas i fara genom dylika vederlagsfria
utfästelser, och icke minst med hänsyn till givaren själv kan imöjligheten
att i denna form visa frikostighet hava sina stora betänkligheter.1 Då fråga är att
omedelbart avhända sig förhandenvarande tillgångar, har givaren en helt annan känsla
av gåvohandlingens verkliga innebörd, än då det blott gäller löften för framtiden. Det
kan lätt inträffa, att givaren i denna form åtager sig ekonomiska förpliktelser, vilka
sedermera, under årens lopp och vid mer eller mindre ändrade förhållanden, visa sig
olidliga och alls icke överensstämmande med hans ekonomiska ställning, sådan den i
verkligheten gestaltar sig. I utlandet har ock denna fråga stundom uppmärksammats
av lagstiftningen.1 2 Det ligger emellertid utanför beredningens uppgift att upptaga
densamma till skärskådande i hela dess vidd. Men då det synes uppenbart, att särskilt
starka betänkligheter möta emot att tillägga laga verkan åt benefika skuldebrev,
som utfärdats till förmån för givarens make, och då man vid genomförande av
de nya grundsatserna beträffande makars inbördes rättshandlingar lärer böra framgå
med stor försiktighet, har beredningen föreslagit ett stadgande av innehåll, att utfästelse
av trolovad eller make att under äktenskapet vederlagsfritt utgiva något
till andra maken icke i något fall skall gälla.

I de danska och norska förslagen upptages ett stadgande om ogiltighet av avtal, enligt
vilka vad ena maken framdeles förvärvar utan vederlag skall direkt tillfalla
den andre. Härmed åsyftas ej avtal, varigenom ena maken förpliktar sig att, då
förvärvet inträder, överlåta egendomen till den andre. Sådana avtal skola, liksom
gåvolöften i allmänhet makar emellan, om de upprättats i förords form, äga enahanda
verkan, som den danska och norska förmögenhetsrätten tillerkänner benefika utfästelser
i gemen; i den förpliktades konkurs kunna sådana utfästelser ej göras gällande.

1 Jfr N. J. A. 1904 s. 77.

2 Jfr t. ex. B. G. B. § 310, enligt vilket lagrum ett avtal, varigenom ena kontrahenten förpliktar
sig att överlåta eller med »Niessbrauch» belasta sin framtida förmögenhet eller en bråkdel därav, saknar
giltighet.

Giftermålsbalk, 8 kap. 2 §. 303

Kravet på förordsformens iakttagande vid vissa rättshandlingar mellan trolovade och
makar är en formfordran, vars åsidosättande medför rättshandlingens ogiltighet. Utan
hinder av en gåva, som skett i strid mot reglerna i denna paragraf, kan sålunda den
skänkta egendomen återtagas av givaren eller tagas i anspråk av hans borgenärer. Finnes
den ej i behåll, blir frågan om gåvotagarens ersättningsplikt att lösa enligt allmänna
regler om rättshandlingars ogiltighet, och detsamma gäller beträffande gåvotagarens
skyldighet att utgiva fallen avkastning och hans rätt till ersättning för
kostnad, som nedlagts å egendomen; i dessa hänseenden är ledning särskilt att hämta
av de stadganden, som enligt vad beredningen föreslår skola sammanföras i 36 §
9 mom. konkurslagen. Bestämmelsen i 5 § av detta kap. om ett på visst sätt begränsat
subsidiärt ansvar för gåvotagaren under vissa förutsättningar blir här aldrig
tillämplig, enär nämnda lagrum endast har avseende å sådana fall, då förordsformen
iakttagits och rättshandlingen följaktligen är formellt giltig. Till frågan om bevisskyldigheten
vid tvist, huruvida viss rättshandling är av beskaffenhet att gälla,
oaktat den ej blivit ingången genom förord, återkommer beredningen vid 4 §.

Äkta makar emellan inträffar det ofta, att den enes tillgångar användas till underhåll
eller förbättring av den andres egendom. För närvarande kan detta på sin höjd
giva upphov till en vederlagsfordran. Enligt förslaget däremot bliva vederlagsreglerna
aldrig att tillämpa i dylika fall, men väl kan av nämnda anledning uppstå rättsanspråk
av vanlig förmögenhetsrättslig natur. I vilken utsträckning detta blir händelsen,
är en fråga av icke ringa praktisk vikt, vilken delvis sammanhänger med det
i förevarande paragraf behandlade ämnet och därför torde här böra något beröras.
Om bakom en åtgärd av nämnda beskaffenhet ligger en överenskommelse mellan makarna,
den må vara uttrycklig eller tyst, blir rättsförhållandet att bedöma med ledning
av de grundsatser angående rättshandlingar .mellan makar, som beredningen
i det föregående utvecklat. Händelsen kan emellertid även vara den, att godset
blivit på nämnda sätt använt utan stöd av någon som helst överenskommelse,
och härvid kan åtgärden i fråga vara vidtagen antingen av den make, vars egendom
förbättrats (mannen bekostar en reparation av sin fastighet med hustruns medel,
som han fått att förvalta), eller ock av ägaren till de förbrukade medlen [mannen
som fått en hustruns fastighet att förvalta, har på eget bevåg med egna pengar bekostat
förbättringar å denna). Allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser bliva här
att tillämpa, och i förstnämnda fall leda dessa till full ersättningsskyldighet för de

Verkan av
form fel

Ena makens
tillgångar
nedläggas å
den andres
egendom.

Etta makens
egendom går
i betalning
för den andres
gäld.

304 Giftermålsbalk, 8 kap. 2 §.

i anspråk tagna medlen. I senare fallet uppstår däremot icke skyldighet för den.
som fått sin egendom förbättrad, att lämna full ersättning för de kostnader detta
betingat, saframt ej förhallandena äro sådana, att anspråk på ersättning föreligger
jämlikt grundsatserna om sysslande å annans vägnar utan uppdrag (s. k. negotiorum
gestio). Ej heller uppstår enligt svensk rätt någon skyldighet att utgiva den vinst,
som sålunda tillskyndats den, som fått sin egendom förbättrad. Däremot står det
andra maken fritt att åter borttaga vad han nedlagt på egendc\men, såvitt han därvid
kan återställa denna i dess förutvarande skick. Då här förutsättes, att något förord
i ämnet ej upprättats mellan makarna, föreligger nämnda rätt, även om åtgärden
vidtagits'' i gåvoavsikt, såframt ej undantagsvis regeln om sedvanliga skänker kan
anses tillämplig.

Måhända vill någon mot förslagets nu angivna ståndpunkt invända, att make här
erhåller en utväg att göra tillgångar oåtkomliga för sina borgenärer genom förtäckta
gåvotransaktioner till förmån för sin make; han hade blott att utan förut träffad överenskommelse
använda medlen till förbättring av sin makes egendom på sådant sätt, att
rätten till förbättringens frånskiljande ej med fördel kan tagas i anspråk. Earan för
att egendom på detta sätt blir undandragen borgenärer torde dock vara synnerligen
ringa. Å andra sidan vore det däremot förenat med stora betänkligheter att av
hänsyn till nyss antydda fara för borgenärsintresset bryta med eljest rådande
rättsprinciper och uppställa en allmän regel om rätt till ersättning för åtgärder av
här ifrågavarande art, även om de vidtagits utan eller mot den makes vilja, vars
egendom förbättrats. Särskilt hustruns rätt att själv bestämma över sina ekonomiska
angelägenheter kunde därigenom utsättas för betydande risker.

Om någon för att befria sin make från en borgenärs krav till denne inbetalar
skuldsumman och i sammanhang därmed får fordringen på sig överlåten, blir hans
rätt mot gäldenären enligt förslaget att bedöma enligt allmänna regler om fordringsöverlåtelse,
vilkas tillämpande icke erbjuder några särskilda svårigheter på den
grund att personerna i fråga äro äkta makar. Ofta kommer dock maken att handla
utan all tanke på en framtida återkravsrätt, i syfte blott och bart att genom betalning
bringa skulden att upphöra; han infriar förbindelsen i stället för att förvärva densamma
emot vederlag.

Spörsmålet, huruvida den, som frivilligt infriar annans gäld utan föregående
överenskommelse med denne, äger ersättningsrätt emot honom, bär hittills i vårt land

305

Giftermålsbalk, 8 kap. 2 §.

saknat större praktiskt intresse och har icke uppmärksammats av lagstiftningen. Om
beredningens förslag, upphöjes till lag, får emellertid denna fråga stor betydelse, såvitt
angår förhållandet makar emellan. Särskilt med hänsyn till den makes borgenärer,
vilken erlägger betalningen, blir det härvid av största vikt, att en ersättningsrätt
för nu förevarande fall regelmässigt vinner erkännande. Eljest öppnades en
utväg att på borgenärernas bekostnad gynna andra maken genom frivilligt infriande
av dennes förbindelser. Beredningen har därför haft under övervägande att i 7 kap.
upptaga en uttrycklig bestämmelse av innehåll att make, som betalar andra makens
gäld, omedelbart på grund av lagens stadgande inträder i borgenärens rätt emot honom.
Denna tanke har emellertid uppgivits, och detta främst emedan den i viss mån
torde innefatta ett avsteg från vad som i allmänhet gäller på förmögenhetsrättens
område. Om uttryckligt lagstadgande sålunda icke gives, får man, då betalningsåtgärden
ej grundar sig på tyst eller uttryckligt bemyndigande av gäldenären, tilllämpa
grundsatserna om sysslande å annans vägnar utan uppdrag. Nämnda grundsatser
torde här regelmässigt medföra rätt till ersättning för den make, som vidkänts
utgiften. Infriandet av annans gäld utan dennes bemyndigande framstår
nämligen mycket ofta såsom en av omständigheterna rättfärdigad åtgärd,1 och erkännandet
av en ersättningsrätt föranleder här ej samma betänkligheter, som påvisats
med avseende å det förut berörda fallet, att ena makens tillgångar nedlagts å den
andres egendom. Att ersättningsrätten träder i den infriade fordringens ställe
medför ej någon förändring till det sämre i gäldenärens förmögenhetsläge vare
sig kvalitativt eller kvantitativt. Vad särskilt angår förhållandet äkta makar
emellan, lärer gälds infriande utan uppdrag regelmässigt framstå såsom befogat
och rätt till ersättning för det gjorda utlägget således i allmänhet uppstå.
Verkan av en överenskommelse makarna emellan om avstående utav ersättningsrätt
blir att bedöma enligt de allmänna reglerna om rättshandlingar mellan
makar. Härvid blir sålunda särskilt av betydelse, huruvida avståendet skett mot
vederlag eller ej.

Vad nu sagts avser allenast det fallet, att betalning erlagts frivilligt. Om vid
exekutivt förfarande ena makens egendom tagits i anspråk för den andres gäld, torde
emellertid också enligt allmänna regler rätt till ersättning uppstå, en rätt, som dock
i allmänhet icke lärer omfatta den realiserade egendomens värde utan det belopp, som

1 Jfr K. Maj:ts dom den 23 november 1910 (N. J. A. s. 622).

39—171068

306

Giftermålsbalk, S kap. 2 och 3 §§.

realisationen inbringat; endast om vållande kan läggas gäldenären till last, torde
denne bliva ovillkorligen skyldig ersätta den skada, som uppstått.

3 §.

Överföring Beredningen bar i annat sammanhang1 framhållit, hurusom det i många fall är
av bespa -

ringar, billigt, att en make redan under äktenskapets bestånd utfår en del av besparing,
som kan uppstå å andra makens inkomst. Att medgiva en laglig rätt därtill låter
sig emellertid av flera skäl icke göra. En periodiskt återkommande utredning, huruvida
och till vilket belopp besparing föreligger, skulle ofta möta betydande svårigheter,
exempelvis inom det mindre jordbruket, där man i allmänhet ej kan förutsätta
en fullständig räkenskapsföring. Besparingens utbrytande kan ock i vissa fall medföra
betänkliga konsekvenser i ekonomiskt hänseende. Detta gäller framför allt, då
besparingen ej föreligger i form av kontanta penningar eller liknande valutor^ utan
exempelvis såsom en ökning av ett handelsvarulager, en minskning av gäld eller
dylikt. Och särskilt inom affärsvärlden tala ofta starka skäl för att även en kontant
besparing, som under visst år uppstått, i sin helhet användes till affärens utvidgning
eller konsolidering. I själva verket torde det ej låta sig göra att medgiva rätt till
del i besparingar utan att samtidigt ålägga skyldighet att deltaga jämväl i förluster,
som ej äro självförvållade, en konsekvens, inför vilken lagstiftaren emellertid torde
hava goda skäl att rygga tillbaka. Det torde vara en olöslig uppgift att i lag generellt
reglera dessa frågor på ett sätt, som med erforderlig smidighet anpassar sig efter
de växlande förhållandena i det verkliga livet. Tanken på en legal fördelning makar
emellan av uppkommande besparingar lärer sålunda ej kunna genomföras. Men det
har ej heller synts beredningen tillrådligt att öppna utväg för makarna att på förhand
avtalsvis fastställa en bindande norm i detta hänseende. Även om en dylik norm
är aldrig så vml avpassad efter omständigheterna vid avtalets ingående, kan dess
genomförande sedermera, under mer eller .mindre ändrade förhållanden, möta svårigheter
av delvis samma art som de nyss berörda. Och härvid kan avtalet, lika
val som en lagregel i ämnet, visa sig ägnat att alstra slitningar och undergräva det
goda förhållandet makarna emellan.

Om det sålunda ej låter sig göra att, vare sig i lag eller genom avtal, fastslå all -

1 Ovan s. 182—183.

307

Giftermålsbalk, 8 kap. 3 §.

manna regler, enligt vilka en dylik fördelning kan med lagens hjälp framtvingas, är
därmed ingalunda förnekat, att det mycket ofta kan framstå såsom rätt och ''billigt,
att en fördelning av en redan uppkommen besparing kommer till stånd. Särskilt är
detta händelsen i de talrika fall, då mannen ensam driver förvärvsverksamhet, men
besparingarna på hans inkomst till väsentlig del möjliggjorts genom hustruns arbete
i hemmet, hennes förtänksamhet och sparsamhet. De hinder av praktisk och ekonomisk
art, som stundom möta emot en besparingsöverföring, kunna ej på lagstiftningens
väg undanröjas. Men väl bör det såvitt möjligt undvikas, att till dessa hinder läggas
även rättsliga. Fastmer bör lagen giva uttryck åt den tanken, att en skälig fördelning
av uppkomna besparingar är en åtgärd, som står i bästa samklang med de principer,
på vilka det föreliggande förslaget är byggt.

Rent juridiskt sett är ett överförande av besparingar, vilket ju äger rum utan
ekonomiskt vederlag och ej innefattar fullgörande av någon rättsplikt, att betrakta
såsom en gåva. Denna gåva är dock av en egenartad karaktär, då den ger uttryck
åt en tanke, nära besläktad med den, som dikterat reglerna om giftorätt, och i allmänhet
torde komma att innefatta ett erkännande av att jämväl mottagaren inlagt
förtjänster om besparingens tillkomst. Och då grunden till transaktionens företagande,
dess causa, ytterst ligger i det mellan kontrahenterna bestående äktenskapet,
är rättshandlingen icke av rent förmögenhetsrättslig art. Den kommer helt visst att av
kontrahenterna själva i regel uppfattas såsom till sin natur artskild från vad man
vanligen förstår med en gåva. De skäl, som påkallat stadgandena i 2 § om gåvor
mellan makar, sakna också här i mycket betydelse. Om blott överförandet av besparingar
hålles inom skäliga gränser, kan det ej gärna bliva tal om att make,
såsom vid gåvor i allmänhet, skulle behöva det skydd emot förhastande, som ligger
i förordsformen. Beredningen föreslår därför en regel av det innehåll, att en överlåtelse
under visst kalenderår av egendom, motsvarande högst hälften av vad som
besparats å det närmast föregående årets inkomst, skall äga sin fulla giltighet makarna
emellan och mellan ena maken och den andres rättsinnehavare utan att viss
form behöver iakttagas.

Med frågan om rättshandlingens giltighet mot borgenärerna ställer det sig däremot
i viss man annorlunda. Dessas intressen kunna bliva lidande även genom en överlåtelse,
som endast omfattar intill hälften av de på föregående års inkomst gjorda besparingarna,
om nämligen gäldenären ej har i behåll tillgångar, som motsvara hans

308

Giftermålsbalk, 8 kap. 3 §.

gäld. Det bör på den grund föreskrivas, att överlåtelsen, då detta är händelsen, ej
skall vara gällande mot borgenärerna. Härmed är dock ej tillräckligt .sörjt för dessas
rätt. Lagen måste även förebygga, att en make, som, efter det han börjat komma på
obestånd, överflyttat tillgångar på andra maken, sedermera lyckas giva transaktionen
sken av att vara företagen vid en tidpunkt, då den i betraktande av hans ekonomiska
ställning varit berättigad. Även för makarna själva är ett stadgande till gagn, som
inskärper vikten av att de ej ställa sig utan bevisning angående transaktionens verkliga
innebörd. Såsom ytterligare villkor för överlåtelsens giltighet mot borgenärer bör därför
stadgas, att om överlåtelsen skall upprättas skriftlig, med vittnen styrkt handling,
däri jämväl besparingens storlek angives.

Göra överlåtarens borgenärer gällande, att här stadgade gränser överskridits, är,
såsom framgår av 4 §, mottagaren bevisskyldig för att detta icke är fallet. I förhållandenas
egen natur ligger emellertid, att en minutiös utredning, särskilt vad angår
besparingens storlek, ofta icke kan förebringas och att rätten, då detta är händelsen,
får döma efter vad som finnes skäligt. Då lagrummet uppställer kravet, att återstående
tillgångar »uppenbarligen» skola motsvara gälden, är därmed utsagt, att osäkra
tillgångar icke få medräknas till sitt fulla värde och att över huvud uppskattningen
av den ekonomiska ställningen skall vara byggd på solida grunder. Den form, som
måste iakttagas för att överlåtelsen skall äga laga verkan mot borgenärerna, är vida
enklare än den vid förord erforderliga, då här ifrågavarande handling ej skall till rätten
ingivas och publiceras. Formföreskriften kan under sådana förhållanden uppfyllas
nästan utan besvär eller kostnad; att i handlingen uppgiva besparingens storlek
torde ej förorsaka någon särskild omgång, då rättshandlingar av det slag, som
här avses, knappast kunna tänkas komma till stånd, utan att klarhet råder åtminstone
angående det belopp, vartill besparingen lägst kan beräknas.

Fn överföring av besparingar, som överskrider de i denna paragraf fastställda gränserna,
torde, så som lagrummet är avfattat, likväl bliva gällande, till den del den
visas falla inom dessa gränser. Och naturligtvis kan utanför det här utstakade området
en överföring äga rum i förordsform med tillämpning av 2 §. I sistnämnda fall
kan emellertid fråga uppstå om ansvar för mottagaren enligt 5 § i detta kap. Detta
kan däremot aldrig inträffa med avseende å en överlåtelse, som enligt nu förevarande
paragraf är giltig mot borgenärerna. Är rättshandlingen varken enligt 2 eller 3 §

Giftermålsbalk, 8 kap 3 och 4 §§.

309

giltig, gäller beträffande borgenärernas rätt mot mottagaren vad vid förstnämnda paragraf
sagts för det fall att förordsformen blivit åsidosatt.

4 §.

Stadgandena i 2 och 3 §§ av detta kap. hava allenast avseende å gåvor och därmed
närbesläktade rättshandlingar. Beträffande andra rättshandlingar makar emellan på
förmögenhetsrättens område äro med vissa i det följande angivna modifikationer förmögenhetsrättens
allmänna regler att tillämpa. Hava makar avtalat med varandra
om överlåtelse av egendom utan upprättande av äktenskapsförord och påstå överlåtarens
borgenärer att överlåtelsen är ogiltig, emedan nämnda form rätteligen bort
iakttagas, uppstår den frågan, huruvida de hava att styrka detta sitt påstående, eller
om den make, som gör rätt till egendomen gällande, skall visa, att rättshandlingen
var av beskaffenhet att gälla utan förord. Genom stadgandet i förevarande
paragraf är denna fråga besvarad i sistnämnda riktning. En sådan fördelning
av bevisbördan är nödvändig, om ej det skydd för borgenärers rätt, som avses
med reglerna om förord, i många fall skall bliva illusoriskt på grund av svårigheten
för borgenärerna att gendriva en invändning från makens sida av nyssnämnda
innebörd. För maken såsom part i avtalet måste det ock vara lättare än för borgenärerna
att förebringa utredning om avtalets verkliga beskaffenhet. Naturligtvis är
det ej förslagets mening att uppställa ovillkorligt krav på en exakt utredning angående
sådana omständigheter som storleken och beskaffenheten av den motprestation,
som maken påstår sig hava erlagt. Här såsom i regel, då det gäller rättsförhållanden
mellan makar, måste det i sista hand komma an på en prövning efter fritt skön. Och
har transaktionen i fråga verkligen varit fullt lojal, lärer det i allmänhet icke möta
alltför stora svårigheter för malten att förebringa omständigheter, vilka med tillräcklig
tydlighet ådagalägga detta. Riktigt tolkad, torde sålunda den föreslagna regeln icke
äventyra den bevisskyldige makens eller hans borgenärers intressen. Yäl utgör den
däremot en maning för makarna att i största möjliga utsträckning på förhand trygga
bevisligheten av dem emellan slutna rättshandlingars verkliga innebörd, även då lagen
ej för dessas giltighet förutsätter iakttagande av viss form. Något obehörigt
band på den ekonomiska samfärdseln lägges härigenom så mycket mindre, som på
grund av förhållandenas egen natur avtal av här ifrågavarande art mellan äkta makar
icke komma att höra till ordningen för dagen.

Bevissky lcligheten

rörande
rättshandlingens

natur.

310

Giftermålsbalk, 8 kap. 5 §.

5 §.

^ansvarighet ^ ^e^ninSon till detta kap. har betonats att, om lagen i den utsträckning här

för givarens föreslås skall giva sitt erkännande åt rättshandlingar mellan äkta makar, särskilda

föfbxTxddsci''

stadganden bliva erforderliga till skydd för borgenärernas rätt. Vad särskilt angår
de i 2 § avsedda rättshandlingar, synas härvid, såsom på anförda ställe blivit
nämnt, de av beredningen föreslagna skärpningarna av reglerna om återvinning
i konkurs ej göra tillfyllest. Frestelsen för en make att genom gåva till sin make undandraga
sina borgenärer egendom utan att likväl nödgas avstå från dess faktiska
tillgodonjutande kan förväntas i vissa fall bliva stor, och särskilt i fråga om en gäldenär
i mera blygsamma ekonomiska villkor är ofta för borgenärerna föga eller intet
att vinna genom en konkurs och däri anställd återgångstalan. Denna utväg är städse
förenad med tidsutdräkt och mången gång med avbränningar, som icke stå i rimligt
förhållande till vad som kan ernås till gäldens täckande. Det har därför synts erforderligt
att bereda möjlighet för makes borgenärer att även utom konkurs göra sig till
godo ett värde, som maken till deras skada genom benefik rättshandling överflyttat
till andra maken. I första stycket av förevarande paragraf har på den grund upptagits
en regel av innehåll att den, som förvärvat egendom av sin make genom rättshandling
som i 2 § sägs, ådrager sig ett till gåvans värde begränsat subsidiärt ansvar för gäld,
för vilken givaren häftade, under förutsättning att denne ej hade kvar egendom, som
uppenbarligen motsvarade hans gäld. Undantag är gjort beträffande sådana sedvanliga
skänker, vilka enligt nämnda paragraf kunna ske formlöst, och gåvotagaren är
även fri från ansvarighet, om han kan visa, att egendomen utan hans vållande gått
förlorad.

Ansvarigheten i fråga avser allenast gäld, som tillkommit, innan gåvan var lagligen
skedd, en tidpunkt som närmare bestämmes i 11 §. Har fordringen uppkommit först senare,
antages den försämring av givarens solvens, som gåvan kan hava föranlett, hava
varit borgenären kunnig redan vid gäldens stiftande, och något fordringsanspråk mot
gåvotagaren är på den grund icke tillerkänt honom. Emellertid är att märka att, om givaren
råkar i konkurs och den skänkta egendomen återvinnes, denna på vanligt sätt
kommer konkursboet till godo, icke blott dem, som äro äldre borgenärer i nyssnämnda
mening. Jämlikt den av beredningen föreslagna lydelsen av 36 § 10 mom. konkurslagen
är återvinningstalan emot gåvotagaren ej utesluten på den grund, att dennes an -

Giftermålsbalk, 8 kap. 5 §.

311

svårighet enligt nu förevarande lagrum tagits i anspråk, men väl är konkursboet
skyldigt återgälda, vad som innan stämning om återvinning skedde jämlikt denna
paragraf utgivits. Av vad sålunda stadgas framgår även, att gåvotagarens här fastställda
betalningsskyldighet icke upphör redan vid givarens försättande i konkurs
utan först vid delgivning av stämning om den skänkta egendomens återvinnande.
Skulle det emellertid sedermera visa sig, att återvinning ej kommer till stånd, kan naturligtvis
ånyo fråga uppstå om att göra här avsedda betalningsskyldighet gällande.
Den omständigheten att en borgenär bevakat sin fordran i givarens konkurs utesluter
i och för sig lika litet rätten för honom att åberopa denna paragraf som bevakning i huvudgäldenärens
konkurs medför hinder att söka löftesmannen.

Gåvotagarens ansvarighet för gäld, varom här är fråga, är subsidiär. Det stadgas
sålunda till en början att, om gälden'' ej kan betalas av givaren, gåvotagaren svarar för
vad som brister. Stannade man vid denna regel, kunde emellertid, liksom förhållandet
i allmänhet är vid enkel borgen, den subsidiära betalningsskyldigheten tagas i anspråk,
först sedan hos huvudgäldenären utmätningsförsök utan framgång anställts för
fordringen i fråga eller ock fordringen bevakats i hans konkurs och denna förts till
slut, utan att borgenären erhållit full likvid. Syftet med nu förevarande paragraf komme
dock att i väsentlig män förfelas, om gåvotagarens ansvarighet begränsades till dessa
fall. Beredningen föreslår därför ytterligare ett stadgande av den innebörd att,
då givaren blivit försatt i konkurstillstånd eller omständighet, som enligt lag medför
rätt för borgenären att påyrka hans försättande i konkurs, visas vara för handen,
borgenären kan vända sig direkt mot gåvotagaren, som härvid svarar intill gåvans
värde utan hinder av att utredning ej förebringas, huru mycket som må brista hos
givaren. För fall av konkurs blir borgenären härigenom fritagen från skyldigheten
att avvakta dennas slutliga resultat, och han erhåller även eljest ganska vidsträckt
möjlighet att vända sig mot den subsidiärt ansvarige utan att nödgas först genom särskild
rättegång eller annorledes få andra makens betalningsskyldighet fastställd och
hos honom anställa ett exekutionsförsök, som kanske på grund av omständigheterna
framstår såsom fullständigt hopplöst. Å andra sidan lärer det föreslagna stadgandet
även vara förenligt med skälig hänsyn till gåvotagarens intressen.

Gåvotagarens ansvarighet är emellertid inskränkt ej blott så till vida, att den är subsidiär
i nyss angivna mening; den är även begränsad till den överlåtna egendomens
värde. Föreligger ej ren gåva, har man att vid beräknande av ansvarighetens omfatt -

312

Giftermålsbalk, 8 kap. 5 §.

ning avdraga motprestationens värde. Värderingen skall i första hand hänföras till
den tidpunkt, då rättshandlingen jämlikt 11 § blev gällande. Emellertid kan gåvotagaren
till vinnande av befrielse från ansvar i viss utsträckning åberopa senare inträffade
omständigheter. Har vad han erhållit i gåva utan hans vållande helt eller
delvis gått förlorat, skall han nämligen njuta motsvarande befrielse från ansvar.
Åt bestämmelsen härom bör givas en så vidsträckt tolkning, att den omfattar jämväl
en värdeförsämring på grund av ändrade konjunkturer; en sådan hade ju drabbat
borgenärerna, om givaren alltjämt haft egendomen i behåll eller den återvunnits till
hans konkursbo. Har gåvotagaren i sin ordning avhänt sig egendomen, bör han
ock kunna för vinnande av lindring i ansvarigheten åberopa en värdeförsämring, som
visas hava utan hans vallande inträtt dessförinnan. Däremot kunna borgenärerna ej
till sin förmån göra gällande, att egendomen i gåvotagarens hand förbättrats eller
eljest stigit i värde. — Angående den närmare innebörden av ansvarighetens begränsande
till visst belopp må hänvisas till vad vid 7 kap. 4 § anförts.

En ansvarighetsregel av här ifrågavarande slag är påkallad allenast för det
fall, att givaren, da gavan skedde, redan var eller genom denna kom på underbalans.
Ansvarsfrihet skall därför inträda, om gåvotagaren kan styrka, att givaren
hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Beträffande tolkningen
av detta stadgande kan beredningen hänvisa till vad vid 3 § yttrats om en bestämmelse
av motsvarande innehåll. Här bör blott tilläggas att, om gåvotagaren väl ej kan visa
vad nyss sades men dock styrka att bristen hos givaren understeg gåvans värde, hans
ansvarighet lärer få anses begränsad till bristens belopp.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att gåvotagaren ej äger rätt att av givaren
återfå, vad han enligt denna paragraf nödgats utgiva. Att tillerkänna honom en dylik
återkravsrätt skulle ock möta betänkligheter särskilt för det fall, att givaren alltjämt
häftar för gäld, som tillkommit, innan gåvan skedde.

De nu återgivna reglerna äro, som nämnts, tillämpliga allenast under förutsättning
att rättshandlingen jämlikt 2 § upprättats i äktenskapsförordets form. Har detta försummats,
är den ogiltig på grund av formfel. Den skänkta egendomen kan då utan
vidare tagas i anspråk för täckande av givarens gäld utan hänsyn till när gälden tillkommit
och utan att borgenären behöver styrka givarens insolvens på sätt förut sagts.
Det blir sålunda här ej fråga om något subsidiärt ansvar till visst belopp, utan den
skänkta egendomen betraktas såsom alltjämt tillhörande givaren. Huru i detta fall

Giftermålsbalk, 8 kap. 5 och 6 §§. 313

skall förfaras, om egendomen icke längre finnes i behåll, är en fråga, som redan berörts
vid 2 §.

Hänvisningen i paragrafens sista stycke avser den av beredningen föreslagna nya
lydelsen av 36 § 6 och 10 mom. konkurslagen.

Den princip, varå detta lagrum vilar, är redan införlivad med den danska och
norska äktenskap srätten. De danska och norska förslagen upptaga ock bestämmelser i
ämnet, vilka till innehållet nära överensstämma med den svenska texten. Det i denna
gjorda undantaget beträffande sedvanliga skänker saknar dock motsvarighet i den
norska texten, och innebörden av ansvarighetens subsidiäritet blir enligt de danska
och norska förslagen i viss mån en annan än enligt beredningens.

6 §.

I flertalet äktenskap verka mannen och hustrun i helt olika former för familjens
bästa; medan han driver yttre förvärvsverksamhet av ett eller annat slag, ägnar
hon sig åt hemmets och barnens vård och skötsel. Det är en viktig uppgift för lagstiftningen
att verka för, att hustruns arbete i dylika fall vinner full uppskattning och
att hon i ekonomiskt hänseende erhåller den isjälvständighet, som med rätta tillkommer
henne. För förslagets stadganden i detta syfte har beredningen i annat sammanhang
redogjort.

Emellertid är det, särskilt bland de mindre bemedlade, mycket vanligt, att även
hustrun ägnar sig åt förvärvsarbete. Härvid kan hennes verksamhet vara fullt självständig
i förhållande till mannens, såsom då båda makarna äro löntagare. I dylika
fall ter sig tillämpningen av förslagets bestämmelser synnerligen enkel, då det gäller
att bestämma värderas rätt till det intjänade; en var blir ägare till vad han förtjänar
med skyldighet att efter förmåga bidraga till familjens underhåll. Ofta idka emellertid
makarna jordbruk eller annan förvärvsverksamhet för gemensam räkning eller biträder
ena maken den andre i hans näring. Huruvida det ena eller det andra skall anses
vara händelsen, kan ofta vara svårt att avgöra och får bestämmas efter omständigheterna
i varje särskilt fall, varvid naturligtvis betydelse får tillmätas det förhållandet,
huruvida båda eller allenast den ene tillsläppt de för näringens bedrivande erforderliga
medlen. Drives rörelsen för gemensam räkning, föreligger ett associationsferhållande,
som, då enligt förslaget makarna hava skild ekonomi och kunna företaga
40—171068

De. danska
och norska
förslagen.

Rätt till
gottgörelse
för make,
som biträder
andra
maken i
hans förvärvsverksamhet.

314

Giftermålsbalk, 8 kap. 6 §.

rättshandlingar sig emellan, blir att bedöma enligt allmänna regler om bolag. Att
uttryckligen uttala detta torde lika litet vara erforderligt som att för nu förevarande
fall modifiera eljest gällande bestämmelser. Visserligen kan här oftare än eljest
uppstå svårigheter, då det gäller att utreda, huru bolagsmännen tänkt sig sina inbördes
rättsförhållanden ordnade; äkta makar komma nämligen helt visst ofta att
låta bero vid muntliga eller rent av tysta överenskommelser. Men den oklarhet, som
härav kan bliva en följd, lärer ej kunna på lagstiftningens väg undanröjas.

I det nyss nämnda fallet, då båda makarna bidraga ej blott med sin'' arbetskraft
utan även med tillskott av medel, föreligger i allmänhet oberoende av äktenskapsrättens
regler en viss ekonomisk likställighet dem emellan, och någon tvekan kan ej
gärna uppstå därom, att båda hava rätt till del i verksamhetens resultat. Däremot lärer
det ofta komma att gestalta sig i viss mån annorlunda, då ena maken biträder den andre
i hans näring. Den förra, vanligen hustrun, intager här i allmänhet en svagare ställning
i ekonomiskt hänseende, och det är därför så mycket mera angeläget, att rätten att
disponera över arbetsinsatsens ekonomiska värde ej obehörigen går förlorad. Visserligen
följer av förslagets regler, att denna make kan genom avtal få sig tillförsäkrad
rätt till lön för sitt arbete. Men att vinna en sådan uppgörelse kan mången
gång visa sig vanskligt, och även av andra skäl kan det inträffa, att någon överenskommelse
ej kommer till stånd. Och då detta är händelsen, lärer lättare än i förut berörda
fall tvekan kunna uppstå, huru rättsförhållandet är att bedöma, varvid den
svagare partens intressen kunna bliva lidande. Ett uttryckligt stadgande har därför
här ansetts vara på sin plats såsom vägledande för makarna, låt vara att detta i
mycket allenast utsäger, vad som måste anses följa av vad förslaget i övrigt innehåller
och av sakens egen natur.

Då enligt nu gällande lag en make aldrig kan vinna rätt till lön av sin make, har
detta stadgande ej kunnat byggas på en redan befintlig uppfattning beträffande makars
inbördes rättsförhållanden. Och även om de rättsgrundsatser, som utbildat sig
angående förutsättningarna för uppkomsten av löneanspråk i allmänhet,1 få tillmätas
viss betydelse vid lagregelns utformande, göra sig dock särskilda synpunkter gällande,
då fråga är om förhållandet äkta makar emellan. Det måste sålunda bliva ett mycket
vanligt förhållande, att en make, som nedlägger arbete i den andres näring, därvid

1 Se K. Haj:ts domar den 1 oktober 1902 (N. X A. s. 308); den 18 februari 1915 (N. J. A. s. 63)
och den 29 mara 1917 (N. X A. s. 193).

315

Giftermålsbalk, 8 kap. 6 §.

är likgiltig för den möjlighet att betinga sig ersättning, som öppnas genom förslaget;
hans intresse går allenast ut på att öka den för familjens underhåll disponibla behållningen
å näringsverksamheten, men han fäster ej avseende å huruvida denna behållning
i sin helhet räknas såsom andra makens eller någon del därav kommer honom
själv till hända i form av lön. Lagen får tydligen ej så avfattas, att den öppnar
utväg för en make, som handlat i detta syfte, att sedermera tilltvinga sig lön för
redan förfluten tid. På grund av vad nu anförts finner beredningen det oriktigt att
uppställa en regel av innehåll, att lön skall utgå, så snart ej motsatsen visas vara avtalad
eller förutsatt; med en sådan regel skulle man lätt råka i strid med
de faktiska förhållandena, sådana de i stor utsträckning kunna förväntas gestalta
sig även under den nya lagens herravälde. Å andra sidan vore det emellertid
lika oriktigt att erkänna rätt till lön, allenast då överenskommelse om
sådan visas vara träffad, detta så mycket mera som förhandenvaron av en dylik överenskommelse
äkta makar emellan ofta måste bliva svår att bevisa. Beredningen föreslår
därför, att maken, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, skall njuta
skälig ersättning för sitt arbete, om det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna
i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning skall utgå. Kan ej överenskommelse,
tyst eller uttrycklig, i endera riktningen styrkas, skall sålunda i sista hand den
sed och allmänna rättsuppfattning, som utbildar sig på den nya lagens grund, bliva
avgörande. Klart är, att man i detta hänseende har att räkna med växlingar från tid
till annan och att till en början löneanspråk ej kunna anses betingade av omständigheterna
i samma utsträckning som längre fram, då den nya lagens grundåskådning
mera fullständigt slagit igenom. Svaret måste ock komma att utfalla olika inom
olika näringsgrenar; sålunda lärer ett löneanspråk snarare befinnas grundat i sakens
natur i fråga om merkantil eller industriell verksamhet än beträffande jordbruk. Rörelsens
omfattning måste ock bliva av betydelse, liksom de principer, efter vilka den
drives.

Så som stadgandet i fråga är avfattat, kan det inträffa, att ett anspråk på lön prövas
vara berättigat, ehuru den, mot vilken anspråket riktas, för sin del utgått från
den förutsättningen, att ersättning ej skulle gäldas. Det bör emellertid så vitt möjligt
förhindras, att en make överraskas med krav av denna art för lång tid tillbaka, liksom
även att en make, som nedlagt arbete i andra makens näring utan tanke på lön, likväl
lyckas förskaffa sig sådan. Visserligen lärer den omständigheten, att längre tid fått

316

Giftermålsbalk, 8 kap. 6 §.

förgå ulan att löneanspråk gjorts gällande, i allmänhet få anses vittna om att lön ej
varit åsyftad, och någon rätt till sådan föreligger då ej heller. Beredningen har emellertid
trott det vara i hög grad ägnat att förebygga oklarhet och tvister makar emellan,
om i lagen fastställes viss kortare tid, inom vilken talan om ersättning skall anhängiggöras
vid äventyr av talans förlust. Då överenskommelse om gottgörelse träffats,
är väl behovet av en dylik preskriptionsregel mindre. Särskilt då avtalet slutits
formlöst, kan dock tvekan lätteligen uppstå angående dess rätta tillämpning, och det
synes därför vara önskvärt, att även här en uppgörelse kommer till stånd inom kortare
tid. Beredningen har därför ansett tillräckliga skäl icke föreligga att i preskriptionshänseende
behandla dessa fall annorlunda än de förstnämnda. Preskriptionstiden
får dock ej vara så knappt tilltagen, att den berättigades intressen äventyras. Det
synes lämpligen böra föreskrivas, att talan om utfående av lön för arbete, som verkställts
under visst kalenderår, skall anhängiggöras före utgången av det därpå följande,
och ett stadgande därom har därför upptagits i andra stycket av denna paragraf.
Angående den närmare innebörden av denna preskriptionsregel hänvisar beredningen
till vad som anförts vid stadgandet i 7 kap. 3 § om preskription av vissa
fordringsanspråk mot gift kvinna.

Vad beredningen här yttrat har främst haft avseende å sådana fall, då makarna
gemensamt arbeta i förvärvssyfte, vare sig därvid verksamheten drives för gemensam
räkning eller ena maken biträder den andre i hans näring. Förhållandet kan emellertid
även vara det, att ena maken utan den andres bistånd driver en verksamhet,
vari den andre tillhörig egendom kommer till användning. Rättsförhållandet
makarna emellan kan härvid enligt förslaget, med tillämpning av allmänna förmögenhetsrättsliga
regler, vara ordnat på olika sätt. Den, som driver rörelsen, kan
innehava andra makens egendom under nyttjanderätt, såsom då någon idkar jordbruk
å en fastighet, som han arrenderat av andra maken, eller driver handel i en affärslokal,
som han förhyrt av denne, han kan arbeta med förlagskapital, som den andre försträckt
honom, eller med användande av råvaror, som denne levererar, och så vidare. Några
särskilda lagbestämmelser för dylika fall hava emellertid ej synts beredningen påkallade.

Giftermålsbalk, 8 kap. 7 §.

817

7 §.

Då äkta makar med tillämpning av ovan utvecklade grundsatser ingå rättsliand- Uppdrag
lingar sig emellan på förmögenhetsrättens område, bliva de rättigheter och förplik- raake^egentelser,
-som därvid uppstå, i det hela att bedöma enligt allmänna regler. Det intima (lom''
förhållande, vari kontrahenterna stå till varandra såväl i personligt som i ekonomiskt
hänseende, måste emellertid städse tagas i betraktande vid tolkningen av överenskommelser
dem emellan och vid bedömande av deras åtgärder. Detta lärer så klart framgå
av sakens egen natur, att en allmän erinran därom icke torde behöva givas i lagtexten.

För ett fall har beredningen emellertid trott det vara lämpligt att vissa konsekvenser
av den nyssberörda allmänna principen uttryckligen lagfästas. -Särskilt under den
nya lagstiftningens första tid kan det förväntas, att hustrun ofta nog överlämnar
egendom till mannens förvaltning, och att härvid, i motsats till vad händelsen lärer
bli, då makar sig emellan avtala om försträckning, lega eller dylikt, närmare bestämmelser
ej träffas angående de villkor, under vilka egendomen skall innehavas; mången
gång lärer man få bygga, -allenast på det faktum, att egendomen omhändertagits
av mannen med hustruns goda minne. Det är timligen reglerna om sj^sslomannaskap,
som härvid bliva att tillämpa. Det rättsförhållande, varom här är fråga, får dock
i särskild grad sin färg av det mellan makarna rådande förhållandet av inbördes gemenskap
och förtroende. Detta visar sig särskilt beträffande förfoganderätten över
egendomens avkastning. Visserligen skulle det strida mot svensk rättsuppfattning att
efter mönstret av vissa främmande lagar anse ett dylikt förvaltningsuppdrag innefatta
ett avstående från rätten till avkastningen och ett bemyndigande att använda denna
för vilka ändamål som helst, även sådana som ej vidkomma uppdragsgivaren. Den
make, som mottagit egendomen till förvaltning, får ej utan vidare anses fritagen från
skyldighet att redovisa avkastningen. Men avtalsvi-s kan annat bestämmas, och särskilt
kan förväntas, att uppdragsgivaren ofta vill inrymma sin make friare ställning
så tillvida, att denne skall äga disponera avkastningen ej blott — såsom varje annan
syssloman — för utgifter, betingade av förvaltningsuppdraget, utan ock för familjens
underhåll. Även om uttrycklig överenskommelse härom icke föreligger, kan
en sådan tolkning av förvaltningsuppdragets innebörd ofta vinna stöd såväl av om -

318

Giftermålsbalk, 8 kap. 7 §.

ständigheterna vid egendomens övertagande som av vad senare inträffar; uppdragsgivaren
låter kanske en längre tid gå utan att efterfråga avkastningen. Det vore icke
rimligt, om i dylika fall han själv eller hans rättsinnehavare, kanske efter många års
förlopp, skulle kunna avkräva andra maken bevisning, att avkastningen åtgått till familjens
underhåll i den utsträckning, som av denne uppgives. Om inga närmare instruktioner
lämnats, bör nämligen denne anses betrodd att taga avkastningen i anspråk
för berörda ändamål utan att därvid förse sig med verifikationer för varje utgift för
underhållet eller varje post hushållspengar, han tillställer sin make. Yad han uppgiver
om avkastningens förbrukande i detta syfte bör därför i första hand tagas för gott, och
det blir principiellt uppdragsgivarens sak att visa uppgifternas oriktighet. Ett stadgande
härom har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Det ligger emellertid
i sakens natur och har jämväl antytts genom stadgandets avfattning, att ej alltför
stora anspråk få ställas på denna bevisning; avgörandet måste bliva beroende på en
skälighetsprövning, varvid avseende särskilt får fästas vid å ena sidan den beräknade
totalkostnaden för familjens underhåll och den vardera maken åliggande skyldigheten
att bidraga härtill, å andra sidan det belopp, till vilket avkastningen uppgått, och
huru stor del därav som uppgives hava tagits i anspråk för nämnda ändamål.

Rätten att taga avkastningen i anspråk till familjens underhåll skall naturligtvis
utövas med iakttagande av vad i 5 kap. 2 och 3 §§ är stadgat. Nämnda rätt medför
sålunda ej befogenhet att ombesörja jämväl sådana utgifter, vilka enligt de
vid 5 kap. 3 § närmare utvecklade grundsatserna rätteligen falla inom uppdragsgivarens
verksamhetsområde, och avkastningen får över huvud användas för underhållet,
allenast till den del kostnaderna därför enligt reglerna i 5 kap. 2 § belöpa
å uppdragsgivaren. I fall av här förevarande natur får emellertid denne anses hava
visat sin fulla tillit till att hans make förfar omdömesgillt och redligt även vid avgörande
av i vilken utsträckning familjens utgifter rätteligen böra täckas av egendomens
avkastning. Vill han sedermera göra ersättningsrätt gällande på den grund
att avkastningen förmenas vara i för stor utsträckning använd för nämnda ändamål,
torde därför bevisskyldigheten få anses åligga honom. Då här är fråga om ett
redovisningsanspräk, lärer vad i 5 kap. 6 § stadgas om viss tid för regresstalan av
den, som fått vidkännas för stor andel av underhållskostnaderna, icke vara i förevarande
fall tillämpligt. Nämnda stadgande vilar nämligen på förutsättningen, att utgifterna
bestritts av medel, som ej stått under andra makens förvaltning.

Giftermålsbalk, 8 kap. 7 §. 319

Uppstår åter tvist angående avkastningens storlek, är uppenbarligen den make,
som käft att förvalta egendomen, närmast att förebringa härför erforderliga uppgifter.
Av vad beredningen ovan yttrat angående bedömandet av makars inbördes rättsförhållanden
i allmänhet följer dock, att man härvid icke å honom får i allo tillämpa
vanliga regler om sysslomannaskap; om till exempel ena maken lämnat en fastighet
åt den andre att skötas, kan denne i allmänhet med fog utgå ifrån, att maken ej
avsett att av honom kräva en lika minutiös redovisning angående de med driften förenade
inkomsterna och utgifterna som av en vanlig förvaltare.

I klarhetens intresse har i paragrafens andra stycke upptagits det med allmänna
förmögenhetsrättsliga regler överensstämmande stadgandet, att uppdragsgivaren ej
kan med laga verkan avstå från rätten att när som helst återkalla uppdraget. Naturligtvis
kan detta ock när som helst till sitt innehåll avtalsvis förändras och inskränkningar
göras i de befogenheter, som förut må hava tillkommit uppdragstagaren.

Det danska förslaget ger i Likhet med det svenska uttryckliga regler i nu förevarande
ämne, varemot det norska ej innehåller motsvarande bestämmelser. Någon
avvikelse i sak är emellertid icke avsedd. Man har ansett, att ifrågavarande regler
ligga i sakens natur och kunna förväntas bliva tillämpade utan stöd av uttryckligt
lagbud.

Behovet av särskilda regler angående förvaltningsuppdrag makar emellan har
på sina håll gjort sig gällande i den utländska lagstiftningen. För det fall att i
äktenskapet råder Gutertrennung — den förmögenhetsordning, enligt vilken vardera
maken har ägande- och förvaltningsrätt till vad han vid vigseln inför eller
sedermera förvärvar, utan att den andre har rätt till del däri — stadgar sålunda
den tyska lagen att, om hustrun överlämnar sin förmögenhet helt eller delvis till
mannens förvaltning, denne, om annat ej bestämts, äger efter sitt fria skön använda
avkastningen därav, i den mån den ej åtgår till täckande av förvaltningskostnader
eller till fullgörande av sådana hustruns förbindelser, som normalt böra
bestridas med inkomsterna i fråga, såsom skatter, försäkringspremier, hypoteksräntor
och så vidare. Om dessa utgifter ej till fullo betalas av mannen, kan fråga uppstå om
skyldighet för honom att genom redovisning av avkastningen styrka dennas otillräcklighet
för ändamålet, men eljest är han fri från varje redovisningsplikt beträffande
densamma. Yad kapitalet angår, gälla däremot vanliga regler om redovis -

De danska
och norska
förslagen.

Främmande

rätt.

320

Bestämmelser
om rättshandlingar

mellan trolovade
eller
makar utanför
8 kaj).

Giftermålsbalk, 8 kap. 7 och 8 §§.

ning, och hustrun kan när som helst genom att återkalla uppdraget för framtiden
vinna förfoganderätt över både kapital och avkastning. Liknande bestämmelser återfinnas
även i den schweiziska lagen och ansluta sig där till reglerna om hustruns
skyldighet att vid Giitertrennung till mannen utgiva skäligt bidrag till familjens
underhåll, för vilket det åligger honom att sörja. Det stadgas nämligen att, om
under Giitertrennung hustrun till mannen överlämnat förvaltningen av sin förmögenhet,
denne, om annat ej betingats, är fritagen från skyldighet att avgiva redovisning
till hustrun, tills äktenskapet upplöses eller uppdraget dessförinnan upphör,
och får taga avkastningen i • anspråk såsom bidrag till familjens underhåll. Avkastningen
blir, liksom annat sådant bidrag, mannens egendom. Om avkastningen överstiger,
vad hustrun eljest varit skyldig att utgiva såsom bidrag, torde hon icke hava
någon rätt till ersättning för överskottet. Uttryckligen stadgas, att hustrun ej kan
med laga verkan avstå från rätten att återkalla uppdraget. Även i fransk, italiensk
och österrikisk rätt möter man liknande regler.

8 §.

Da rubriken till detta kap. helt allmänt talar om rättshandlingar mellan makar,
bär det ansetts riktigast att uttryckligen erinra därom, att icke alla lagbestämmelser,
som särskilt avse sådana rättshandlingar, här återfinnas, utan att vissa stadganden i
ämnet för vinnande av större överskådlighet och lättfattlighet införts i andra sammanhang.
Detta är händelsen med de särskilda regler, vilka ansetts erforderliga beträffande
avtal i frågor, som behandlas i förslagets 5, 11 och 13 kap.

Även i avseende å rättshandlingar mellan trolovade finnas stadganden givna på
annat håll. Sålunda innehåller 1 kap. i lagen om äktenskaps ingående och upplösning
angående gåvor mellan trolovade vissa föreskrifter, vilka enligt nu förevarande
förslag skola inflyta i 1 kap. av nya giftermålsbalken, och 6 § i förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning,
vilket lagrum enligt särskilt av beredningen utarbetat förslag skall erhållaändrad
avfattning, giver vissa regler om avtal mellan trolovade angående barnens
religiösa uppfostran. Då emellertid förevarande kap. enligt sin rubrik allenast har
till uppgift att reglera sådana rättshandlingar mellan trolovade, som för att Hiva
giltiga maste upprättas i förords form, men detta ej är händelsen med de nyss nämnda,
har någon hänvisning här ej varit erforderlig.

Giftermålsbalk, 8 kap. 9 §.

321

'' 9 §.

Liksom i nu gällande 8 kap. 1 § giftermålsbalken, stadgas här, att äktenskapsförord
skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen samt att omyndig skall
taga förmyndarens samtycke i samma form.1 Denna regel skall enligt förslaget ägatillämpning
jämväl å förord, som upprättas under äktenskapet. Fordran på skriftlig
form med vittnen betingas ej blott av hänsyn till önskvärd klarhet beträffande rättshandlingens
innebörd utan skall även hos kontrahenterna inskärpa dess ofta synnerligen
vittgående betydelse och i sin mån förebygga förhastade steg och obehöriga påtryckningar
från ena maken mot den andre.

För tillkomsten av ett förord erfordras städse medverkan av båda makarna personligen,
varvid omyndig skall taga förmyndarens samtycke. Om endera på grund
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet helt saknar rättslig handlingsförmåga, kan
sålunda något förord ej komma till stånd. Då enligt svensk lag sinnessjukdom
och sinnesslöhet utgöra absoluta äktenskapshinder, uppstår över huvud ej fråga om
förords upprättande mellan trolcvade, av vilka den ene är sinnessjuk eller sinnesslö.
Huruvida åter den omständigheten, att en make råkat i ett sådant tillstånd, får
anses omöjliggöra förords upprättande, blir beroende på om i det särskilda fallet
maken likväl kan anses besitta nödig handlingsförmåga, vilket möjligen vid vissa former
av sinnessjukdom undantagsvis kan tänkas vara fal/let.1 2 Att för den händelse
make är i fullständig avsaknad av rättslig handlingsförmåga tillerkänna annan kompetens
att å hans vägnar sluta förord synes ej nödigt eller lämpligt.

De särskilda regler, som i vissa hänseenden gälla beträffande rättshandlingar, som
ingås för omyndig, till exempel beträffande avhändelse av fast egendom, skola naturligtvis
äga tillämpning, även om rättshandlingen sker i form av äktenskapsförord.

1 Se angående tillämpningen av, nu gällande bestämmelser om äktenskapsförords form K. Maj:ts
domar den 12 oktober 1847 (Schmidts J. A. XIX s. 175); den 3 december 1877 (N. J. A. s. 527); och
den 17 augusti 1909 (N. J. A. s. 385).

2 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken I s. 162 f.

41—171068

322

Giftermålsbalk, 8 kap. 10 §.

Äktenskapsförords
ingivande
till
rätten.

Förords antecknande
i
äktenskapsregistret.

10 §.

Förslaget överensstämmer med gällande lag även därutinnan, att det påbjuder förords
ingivande till rätten och intagande i dess protokoll.1 Då här såsom huvudregeV
stadgas, att ingivandet skall ske vid domstolen i den ort, där mannen bör svara i tvistemål,
som röra hans person, innebär detta ook praktiskt taget detsamma som nu galler.2
Stadgandet i fråga har emellertid fullständigats med bestämmelser därom att, om
mannen ej här i riket har sådant forum, förordet skall ingivas till den rätt, där
hustrun skall svara i mål, som nyss nämndes, eller, om ej heller denna regel är tilllämplig,
till Stockholms rådstuvurätt.

Nyss nämnda åtgärder utgöra den enda form av publicitet, som lagen för närvarande
påbjuder. Det är sålunda mycket illa sörjt för att förordet kommer till tredje
mans kännedom. Att vinna visshet, huruvida makar sig emellan gjort förord, är
förenat med särskilt besvär, om makarna under sitt äktenskap flyttat till annat jurisdiktionsområde.
Det måste då först utrönas, vilken domstol varit rätt forum för
inregistrering av ett makarna emellan upprättat förord, och sedermera efterforskas,
huruvida något förord där ingivits inom den i lag stadgade tiden. Måste denna sakernas
ordning redan nu anses synnerligen olämplig, blir den tydligen alldeles
ohållbar, om man för framtiden i varje fall skall hava att räkna även med möjligheten
att förord upprättats under äktenskapet. Brisffälligheten hos det nu tillämpade
registreringsförfarandet framhölls även med stor skärpa vid tillkomsten av
1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar,
enligt vilken lag jämväl förord av sist nämnda art undantagsvis skall
gälla. Det var endast denna lags begränsade giltighetsområde och provisoriska
natur, som fick lända till försvar för dess antagande utan samband med en genomgripande
ändring av publicitetsförfarandet.

För beredande av lättad möjlighet att taga kännedom om äktenskapsförords tillvaro
och innehåll föreslås nu, att förordet skall antecknas i ett för hela riket gemensamt
äktenskapsregister. För detta ändamål skall det åligga vederbörande domstol att

1 So angående tillämpningen av nn gällande regler om lagföljd av äktenskapsförord K. Maj:ts domar
den 27 juli 1832 ock den 14 oktober 1844 (J. H. Backmans Handbok s. 43); den 2 december 1874
(N. J. A. 492); den 22 juni 1909 (N. J. A. s. 334); samt den 4 oktober 1917 (N. J. A. s. 419). Se ock
Nanmanns tidskr. 1873 s. 522.

2 Jfr K. Maj:ts dom den 4 oktober 1917 (N. J. A. s. 419).

323

Giftermålsbalk, 8 kap. 10 §.

ofördröjligen översända bestyrkt avskrift av ingivet förord till registreringsmyndjjgheten.
Härvid skall uppgift lämnas om dagen, då förordet ingavs till rätten; denna
tidpunkt är nämligen enligt 11 § av betydelse för bedömande av förordets rättsverkningar.
Förslagels 1(1 kap. 3—5 §§ innehålla vissa bestämmelser, huru registret
skall föras och huru dess innehåll skall genom en tryckt publikation göras lätt tillgängligt
för allmänheten. Till dessa bestämmelser skall beredningen återkomma.

Det kunde måhända synas, som om förords ingivande till och registrering vid
domstol bleve en överflödig formalitet i och med äktenskapsregistrets inrättande.

Enligt beredningens mening förhåller det sig dock icke så. Publiceringen vid rätten
är ägnad att skyndsamt göra förordets tillvaro känd å makarnas hemort, och det måste
anses synnerligen önskvärt, att förordet allt ifrån dess ingivande till offentlig myndighet
finnes lätt tillgängligt å denna ort för dem, som önska taga del av detsamma.

Beträffande äktenskapsförord av den beskaffenhet, som avses il § av detta kap., Vissa för•
O}''ds 1cuYi/~

har beredningen ansett nu berörda publicitetsåtgärder göra till fyllest. Om makars görande i

ansvarighet för gäld ordnas på sätt i 7 kap. föreslås, blir det nämligen av underord- tldnm9arnanåd
betydelse för borgenärerna, huruvida makes egendom tillhör honom enskilt eller
har naturen av giftorättsgods; först när äktenskapet upplöses eller makarna bliva
bo- eller hemskilda, är detta för dem av visst intresse, och det möter då ingen svårighet
att ur äktenskapsregistret eller rättens protokoll över äktenskapsförord inhämta
alla erforderliga upplj^sningar. Av så mycket större vikt är det däremot för
borgenärerna att snart erhålla kännedom om sådana benefika rättshandlingar mellan
trolovade eller makar, för vilka jämlikt 2 § förords upprättande är påbjudet. Dessa
rättshandlingar medföra omedelbart en minskning av givarens tillgångar. Visserligen
är ingen särskild tidsbegränsning stadgad för den ansvarighet, som jämlikt 5 §
i detta kap. kan åvila gåvotagaren, men rätt till återvinningst ulan föreligger enligt
det av beredningen utarbetade förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen
i regel blott om givarens konkurs börjar inom viss tid, efter det förordet blev
gällande. Med hänsyn härtill stadgas i andra stycket av denna paragraf, att rätten
skall låta i allmänna tidningarna och tidning inom orten införa kungörelse om ingivandet
av förord, som i 2 § avses. Meningen med detta stadgande är naturligtvis icke, att
förordet skall i sin helhet publiceras, utan tillkännagivandet skall allenast innefatta
sådana uppgifter, som äro erforderliga för att fästa intresserades uppmärksamhet på

324

Giftermålsbalk, 8 kap. 10 och 11 §§.

De danska
och norska
förslagen.

Från vilken
tidpunkt
blir äktenskapsförord

gällande?

att makarna i fråga slutit ett förord av denna art. Det är sålunda tillräckligt, om i
pressen fullständig uppgift angående makarnas namn, yrke och hemvist inflyter oöh
transaktionens innebörd summariskt angives.

Ett förord kan uppfylla de i 9 § stadgade formföreskrifterna utan att likväl giva
fullständig upplysning om makarnas namn, yrke och hemvist. Då detta är händelsen,
har domstolen jämlikt stadgande i 10 § tredje stycket att vid handlingens
ingivande inhämta kompletterande uppgifter och meddela dessa till registreringsinyndigheten.
Naturligtvis skola de även antecknas i rättens protokoll, liksom de
komma till användning vid sådant kungörande i pressen, som nyss omnämndes. Efter
mönstret av vad som iakttages i andra likartade fall stadgas här jämväl att, om bestyrkt
avskrift av förordet ej är till rätten ingiven, rätten skall låta ombesörja sådan
avskrift på sökandens bekostnad.

Äktenskapsförord skall enligt det danska förslaget registreras hos inskrivningsdomaren,
enligt det norska tingläsas vid rätten. Bestämmelserna om forum överensstämma
nära med vad beredningen föreslår. Även enligt dessa förslag skall föras
ett centralt äktenskapsregister.

11 §.

Enligt nu gällande rätt utövar ett äktenskapsförord, om det över huvud vinner
giltighet, städse sin verkan från tidpunkten för vigseln och detta ej blott makarna
emellan utan även i förhållande till tredje man. Om förordet, såsom vanligen är händelsen,
först efter vigseln ingives till rätten, verkar sålunda denna åtgärd tillbaka
från nämnda tidpunkt, under förutsättning att ingivandet sker inom den i 8 kap. 1 §
stadgade tid; i motsatt fall blir förordet icke gällande ens emellan kontrahenterna.1
Emellertid torde makarna allt ifrån vigseln vara i den mening bundna av ett dessförinnan
i laga form slutet förord, att vardera maken äger utan hinder av den andres
bestridande genom förordets ingivande till rätten trygga dess giltighet.

Även enligt förslaget gäller ett mellan trolovade slutet förord från äktenskapets
ingående, under förutsättning att det inom viss kortare tid ingives till rätten. I avseende
å bestämmandet av denna tid avviker dock förslaget från nu gällande lag i
två hänseenden. Sålunda är fristen för ingivandet till rådstuvurätt satt till en må -

Se K. Haj:ts dom den 2 december 1874 (N. J. A. s. 492).

Giftermålsbalk, 8 kap. 11 §.

32 r>

nåd i stället för till en vecka, och stadgandet om rätt för makar, som vigts å annan
ert än den, där de hava eller ämna taga sitt hemvist, att genom förordets uppvisande
hos rätten å förstnämnda ort vinna förlängning av tiden saknar motsvarighet i förslaget.
Den betydande olikhet beträffande fristens utmätande, som enligt gällande lag
göres mellan stad och land, synes nämligen ej vara av omständigheterna påkallad, och
med ändrade kommunikationsförhållanden har behovet att på nyssnämnda sätt få fristen
förlängd bortfallit; regeln därom tillämpas numera ytterst sällan, enligt vad den
vid beredningens förslag fogade statitiska utredningen ger vid handen. Även så till
vida föreligger en olikhet, som enligt förslaget tidens försittande ej i och för sig berövar
förordet all rättslig betydelse; om detta sedermera ingives till rätten, blir det
gällande, men ej från vigseln räknat utan först från tiden för ingivandet. Detta
sammanhänger därmed, att förslaget medgiver förords upprättande jämväl under äktenskapet.
Förord av sistnämnda art skola aldrig vinna giltighet, förrän de ingivits
till rätten. Stadgandet att förord mellan trolovade kan bliva gällande från en tidigare
tidpunkt framstår i själva verket enligt förslaget såsom ett undanlag, betingat
av billighetshänsyn. Sådant förord upprättas nästan alltid först omedelbart före vigseln
i tanke att det skall träda i kraft i och med denna och sålunda allt från början
bliva bestämmande för makarnas förmögenhetsförhållanden, och det synes billigt,
att makarna hädanefter liksom hittills få någon tid på sig att ingiva förordet till rätten
utan att nödgas riskera, att nämnda syfte delvis förfelas. Någon olägenhet av
denna sakernas ordning lärer icke hava försports.

Fn motsvarande olikhet mellan förord, upprättade före och under äktenskapet,
återfinnes icke i det danska förslaget. Förord blir enligt detta förslag i intet
fall gällande förrän det intecknats. Det norska förslaget åter innehåller i fråga
om den rättsliga betydelse, som över huvud tillmätes »tinglsesningen», en viktig
avvikelse från de båda andra, i det att denna åtgärd enligt den norska texten är en
förutsättning allenast för förordets verkan mot tredje man, icke för dess verkan
mellan makarna eller mellan ena maken och den andres successorer. En liknande
ståndpunkt möter man ej blott i gällande dansk och norsk rätt utan även i flera andra
främmande rättssystem. Tinglsesningen eller det motsvarande publicitetsförfarande,
som kan vara påbjudet, har där i princip till enda uppgift att förskaffa tredje man
säker kännedom om innebörden av makarnas överenskommelse, innan denna vinner
giltighet i förhållande till honom; den rätt, som förvärvats, innan förordet blivit

326

Giftermålsbalk, 8 kap. 11 §.

eller rättare presumeras hava blivit bekant, skall ej lida intrång till följd av detta.
Däremot saknar pnblikationsåtgärden betydelse för frågan om kontrahenternas ellår
deras rättsinnehavares ställning. Naturligtvis har man ej förbisett vikten av att
förebygga förhastade steg och överrumplingar vid slutandet av detta slags rättshandlingar,
men i vissa av de ifrågavarande rättssystemen har man nöjt sig med att i
detta syfte stadga viss form för avtalets ingående, i andra, såsom i gällande dansk,
norsk och schweizisk rätt, kräves därjämte åtminstone i vissa fall såsom villkor för förordets
giltighet mellan parterna samtycke av viss myndighet. Kravet på konfirmation
har i de danska och norska förslagen helt uppgivits, och beredningen anser sig icke
kunna anbefalla införandet av stadganden därom i vår rätt, då därigenom skulle vållas
mycken tidsutdräkt och omgång utan motsvarande nytta. Å andra sidan har det
emellertid synts beredningen betänkligt att, med frångående av den gällande rättens
ståndpunkt, i nu ifrågavarande hänseende lita allenast till formstadgandet i 9 §;
försiktigheten har synts bjuda, att även förordets giltighet mellan parterna göres beroende
på publikation i form av dess ingivande till rätten. Det torde icke kunna bestridas,
att därigenom vinnes visst skydd mot kränkningar av ena makens eller
hans arvingars intressen. Erfarenheten lär, att transaktioner av den art det här
gäller att förebygga sky ljuset, och kravet på publicitet är även ägnat att ytterligare
inskärpa de ifrågavarande rättshandlingarnas ofta stora vikt. Vad särskilt
angår arvingarnas intressen, kunde en regel, som tillerkänner förordet laga
verkan mellan parterna allt ifrån dess upprättande, lätt missbrukas till kränkning
av bröstarvinges rätt till laglott. Makarna kunde exempelvis i hemlighet upprätta
tvenne förord, av vilka det ena innefattade överlåtelse jämlikt 2 § av all mannens
egendom till hustrun, det andra en motsvarande överlåtelse till mannen, i syfte att
den längst levande skulle göra bruk av det till hans förmån upprättade förordet, medan
det andra skulle undanskaffas. Det är tydligt, att kravet på publicitet i mer
än ett hänseende är agnat att förebygga sådana faror. Obestridligen har ock den
ståndpunkten klarhetens och enkelhetens företräde, som anknyter förordets rättsverkningar
i olika hänseenden till en och samma tidpunkt.

Giftermålsbalk, 9 kap.

:v>i

!) KA1’.

Om boskillnad.

Enligt gällande svensk rätt kan redan under äktenskapets bestånd förmögenhets- Den gällan 0

...... t, r de svenska

gemenskapen mellan makar bävas genom rättens dom a boskillnad. Jim trana- rutten.
ställning av gällande boskillnadslags bestämmelser om boskillnaden och dess rättsverkningar
bar givits i den historiska översikt över den svenska lagstiftningen angående
makars rättsförhållanden, som finnes upptagen i inledningen.

Både enligt dansk och norsk rätt kunna makar genom äktenskapsförord under äk- Främmande
, „ ... ratt.

tenskapet överenskomma om förmögenhetsgemenskapens hävande och övergång till

fullständig egendomsskillnad. Men även motsvarighet till vårt boakillnadsinstitut

finnes numera, i det att på begäran av hustrun, enligt dansk rätt i visst fall jämväl på

begäran av mannen, förmögenhetsgemenskapen kan hävas genom myndighets beslut.

Möjlighet till förmögenhetsgemenskapens hävande under äktenskapet genom myndighets
beslut, bosondring, infördes i dansk rätt genom lagen den 7 april 1899 om
formueforholdet niellera segtefseller. Hustrun äger fordra bosondring, när mannen i
väsentlig grad förminskat det gemensamma boet utan tillräcklig ursäkt i föreliggande
omständigheter eller givit välgrundad anledning till fruktan för missbruk av sin förvaltningsrätt
däröver. Vidare har hustrun rätt att kräva bosondring, när boet i
mannens livstid avträdes till konkurs, samt vardera maken sådan rätt, när den andre

* olovligen häver samlivet. I dessa senare fall må ansökningen om bosondring ej avslås.
Ansökningen göres hos overovrigheden (amtmanden), över vars beslut klagan föres

♦ i justitsministeriet. Bifall till ansökningen medför, att fullständig egendomsskillnad
inträder mellan makarna. Beslutets rättsverkningar räknas mellan makarna och deras
rättsinnehavare från ansökningens ingivande men gälla i förhållande till godtroende
tredje man först från beslutets publicering. Mannen råder dock fortfarande över
boet, till dess skifte äger rum, eller, om offentligt skifte begäres, förvaltningsrätten
fråntages honom, men han är redovisningspliktig för sin förvaltning. Innan skifte
skett, kunna de borgenärer, vilkas fordringar tillkommit före beslutets publicering,
söka betalning ur det gemensamma boet, men de borgenärer, vilkas fordringar tillkommit
senare, anses kunna hålla sig blott till sin gäldenärs andel i boets behållning.

328

Giftermålsbalk, 9 kap.

Bodelningen kan ske privat men skall, när endera maken det begär, verkställas av
offentlig myndighet, skifteretten. Vid skiftet har vardera maken rätt till hälften
av det gemensamma boet; är gäld, som tillkommit före bosondringsbeslutets publicering,
ej betald, skall dock först ett belopp motsvarande gälden tillgodoföras den för’
gälden ansvarige maken. I motsats till vad som gäller i fråga om skifte efter
skilsmässa eller separation,1 medför skifte efter bosondring ej definitivt skydd för ena
maken mot ansvar för den andres äldre gäld. I anslutning till vad som är stadgat
i fråga om gäldsansvar vid egendomsöverföring från ena maken till den andre genom
äktenskapsförord, gäller nämligen, att borgenärer, vilkas fordringar tillkommit
före bosondringsbeslutets publicering, äga subsidiärt hålla sig till vad av den gemensamma
egendomen överförts till den make, som ej är deras gäldenär, med
mindre det visas, att deras gäldenär hade kvar tillräckliga medel att täcka sina förpliktelser
vid den tid, då bosondringen blev gällande emot tredje man.

Glenom lagen den 29 juni 1888 om formuesforholdet mellem mgtefaeller infördes i
norsk lagstiftning rätt för huistrun att i åtskilliga fall under äktenskapet kräva förmögenhetsgemenskapens
hävande. Sådan Tätt tillkommer henne, om mannen genom
oförstånd eller lättsinne i förvaltningen av det gemensamma boet ger välgrundad anledning
till fruktan för att han skall låta dess medel förfaras. Vid prövningen av hustruns
ansökan bör särskild hänsyn tagas till om endera maken inbragt hela den gemensamma
förmögenheten eller den väsentligaste delen av densamma. Vidare har
hustrun ovillkorlig rätt till förmögenbetsgemenskapens hävande, om hon är övergiven
av sin man, utan att han kan betraktas som försvunnen, eller om mannen utan hennes
samtycke företagit någon rättshandling, vartill hennes samtycke erfordrats,2 eller
om mannen förklaras omyndig och annan än hustrun förordna^ till hans förmyndare.
Vidare har make rätt att kräva förmögenhetsgemenskapens hävande, om honom ovetande
andra maken vid äktenskapets ingående hade ett barn utom äktenskap, som
enligt lag äger taga arv efter andra maken, eller om denne under äktenskapet får
ett sådant barn’, i vilka fall den förre äger påkalla boets delning i överensstämmelse
med reglerna för bodelning vid återgång av äktenskap. Hustrun har slutligen rätt
att kräva förmögenhetsgemenskapens hävande, om det gemensamma boet avträdes
till konkurs. I sistnämnda fall tillkommer ansökningens prövning konkursdomstolen;

1 Se nedan s. 366.

2 Se närmare s. 236.

32!)

Giftermålsbalk, i) kap.

eljest verkställes denna prövning av soreuskriveren på landet och magistraten i stad
jiimte overformynderiet. Förmögenhetsgemenskapens hävande genom myndighets beslut
medför, att det gemensamma boet skall delas samt att allt vad endera maken förvärvar,
efter det hustrun ingivit sin ansökan, blir makens enskilda egendom. I och
med beslutet upphör ock mainnens förvaltningsrätt över det gemensamma boet. I förhållande
till tredje man inträda beslutets rättsverkningar först med dess publicering.
Kunna makarna ej enas om boets förvaltning och delning, äger vardera maken kräva
dess överlämnande till skifteretten, vilken övertager boets vård och verkställer skifte.
Innan skifte sker, skall, om hustrun det äskar, betalning äga rum av all gäld,
som åvilar bägge makarna personligen. För övrig gäld äger den make, som svarar
för densamma, att få till sig utlagt ett belopp motsvarande gälden. Yad nu är sagt
om betalning och tilldelning av medel till täckning av gäld avser endast sådan gäld,
som. tillkommit före beslutet om förmögenhetsgemenskapens hävande. Sedan betalning
och täckning av gäld ägt rum, delas återstoden i lika delar. Den egendom, som
tilldelas vardera maken, blir hans enskilda, och maken svarar därmed för sin gäld.
Borgenär, som hade fordran å det gemensamma boet vid tiden för beslutet om förmögenhetsgemenskapens
hävande, kan dock efter att förgäves hava sökt betalning
hos den make, som svarar för gälden, hålla sig till vad vid skiftet tillagts den
andre, med mindre det visas, att den förre vid skiftet behöll tillräcklig egendom
till att täcka gälden.

Den egen domsgem en sk ap, som enligt tysk och schweizisk rätt kan inträda mellan
makar på grund av äktenskapsförord, medför, att all av mannen och hustrun införd
egendom, som ej är ena makens enskilda (Vorbehaltsgut, Sondergut), blir makarnas
gemensamma och står under mannens förvaltning. I åtskilliga av lagen angivna fall,
då hustruns rätt bringas i fara genom missbruk från mannens sida av hans förvaltningsrätt
eller på grund av hans gäldbundenhet, kan hustrun yrka egendomsgemenskapens
hävande. Även mannen kan under vissa förhållanden framställa sådant yrkande,
då hustrun belastar det gemensamma boet med gäld, samt enligt schweizisk rätt jäm\äl
om hustrun utan fog vägrar samtycka till sådana mannens förfoganden, till vilka
hennes samtycke erfordras. Den egendomsskillnad (Gutertrennung), som i dessa
fall inträder, innebär väl enligt tysk rätt, att den gemensamma egendomen delas mellan
makarna i två hälfter i samma ordning som vid äktenskapets upplösning genom
dödsfall, men enligt schweizisk rätt sönderfaller därvid den gemensamma egendo42—171068 -

330

Giftermålsbalk, 9 kap.

men i mannens och hustruns egendom, allteftersom den införts i boet av mannen
eller hustrun.

Såsom i den historiska översikten framhållits, var boskillnaden hos oss, när den
först upptogs i lagstiftningen, det rättsmedel, varigenom make ägde göra gällande
ansvarsfrihet för sin enskilda egendom och lott i samfällda boet emot andra makens
borgenärer; rättsverkningarna av boskillnaden voro'' ock inskränkta till
sådan ansvarsfrihet. Numera medför boskillnaden ett fullständigt hävande av förmögenhetsgemenskapen
mellan makarna; den samfällda egendomen delas mellan dem,
och för framtiden inträder egendomsskillnad. Vardera maken förvaltar sedan själv sin
egendom. Även i gäldshänseende upphör sambandet mellan makarna; vardera maken
svarar med sin egendom för sin gäld. Jämte det boskillnaden alltjämt är ett villkor
för vinnande av ansvarsfrihet, efter vad nyss är sagt, framstår den därför numera
främst såsom ett medel för make att, när andra maken missbrukar sin förvaltningsrätt,
trygga sitt anspråk på utbekommande av sin del i boet. Då det enligt gällande rätt
i regel tillkommer mannen att förvalta icke blott den samfällda egendomen utan ock,
i brist på annan bestämmelse, hustruns enskilda egendom, kommer praktiskt sett boskillnaden
att huvudsakligen utgöra ett rättsmedel för hustrun, varigenom hon äger
skydda sig mot försumlighet eller missbruk från mannens sida i utövningen av hans
nämnda legala förvaltningsrätt.

Enligt det av beredningen föreslagna systemet för makars egendomsförhållanden
utgör det giftorättsanspråk, vardera maken skall äga i den andres gods, icke i någon
mån grundval för hans gäld sansvar. Den enes giftorättsanspråk länder ej heller
till minskning i den andres häftande med sin egendom för sin gäld. Vardera maken
häftar för sin gäld allenast med sin egendom men också fullt med denna. Boskillnaden
behöves således ej i det nya systemet för att hindra, att egendom tages
i anspråk för betalning av gäld i vidare omfattning än den materiellträttsligt svarar
för gälden. Däremot är enligt beredningens mening jämväl i det nya systemet
boskillnadsinstitutet erforderligt för betryggande av den rätt, som tillkommer
make i andra makens giftorättsgods. Enligt beredningens förslag bär vardera
maken i avseende å förvaltningen av sitt giftorättsgods motsvarande förpliktelser som
enligt gällande rätt mannen under utövningen av sin legala förvaltningsrätt över
det gemensamma boet Uttryckligt stadgande härom är upptaget i 6 kap. 3 §.
Samma fara för att nämnda förpliktelser åsidosättas kommer att föreligga under

Giftermålsbalk, 9 kap.

3:11

det föreslagna förmögenlietssystemet som under det nu gällande. Samma behov
av deras rättsliga sanktionerande finnes därför, och annan sanktion än ersättning
för uppkomna förluster i anledning av ena makens pliktvidriga förfarande, vederlag,
och rätt för den förfördelade maken att påkalla delning synes beredningen
ej kunna givas. Visserligen är det missförhållande, på grund av vilket delningen
skulle påkallas, ena makens vanvård av sitt giftorättsgods, men en inskränkning av
delningens omfattning till delning av allenast nämnda giftorättsgods är icke möjlig,
då vardera makens giftorättsanspråk är ett anspråk på andel i båda makarnas behållna
giftorättsgods och ej ett anspråk för ena maken på utbekommande av eu andel i
behållningen av den andres giftorättsgods. Ett avsteg från denna princip vid boskillnad
skulle leda såväl till materiellt obilliga resultat som till stora formella
vanskligheter. Att boskillnaden medför en fullständig bodelning kommer att hava
till följd, att institutet i det nya systemet i allmänhet ej kan vara till omedelbar nytta
för den kränkte maken, om ej den andra maken har den större förmögenheten. Är
den kränkte makens förmögenhet större än den försumliges, skulle ju en boskillnad
komma att medföra, att ytterligare egendom tillskiftades denne. I dylika fall ger boskillnadsinstitutet
således ej möjlighet för den kränkte maken att inskrida mot den
andres vanvård. Den kränkte maken har emellertid i dessa fall ej samma behov av
rättsskydd. Han har då i allmänhet i sitt eget giftorättsgods säkerhet ''för att vid en
kommande bodelning utfå sin giftorättsdel och likvid för uppkomna vederlagsanspråk;
en fortsatt vanvård från andra makens sida är ej ägnad att försämra hans
ställning vid en blivande bodelning.

Med den ökade känsla av inbördes självständighet i förmögenhetsavseende det föreslagna
systemet är ägnat att framkalla kommer onekligen en boskillnad att kännas
som ett mycket starkt ingrepp i en makes förmögenhetsförhållanden. Ett sådant
ingrepp bör naturligen ej kunna äga rum, utan att ett verkligt klandervärt
förhållande kan läggas honom till last och detta dessutom är av beskaffenhet att
allvarsamt hota andra makens rätt. Ingreppet bör ej heller göras mera kännbart,
än som är nödvändigt för vinnande av trygghet för den senare. I detta hänseende
komma de av beredningen föreslagna bodelningsreglerna och de konsekvenser
dessa regler hava för institutets närmare utbildning att medföra, att boskillnaden i
allmänhet i mindre grad än för närvarande kommer att lända till rubbning i vardera
makens bestående förmögenhetsförhållanden.

332

De danska
och norska
förslagen.

De anledningar,
som
för make
medföra rätt
att mot andra
maken
påkalla boskillnad.

Giftermålsbalk, 9 kap. 1 §.

Även i de danska och norska förslagen har boskillnadsinstitutet bibehållits. I
det danska förslaget har upptagits den redan gängse benämningen å institutet, bosondring,
i det norska förslaget det nybildade ordet eiendomsskilnad.

1 §•

Om ena maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara för sådan
minskning genom förfarande, som innefattar ett åsidosättande av den honom
enligt 6 kap. 3 § åliggande vårdnadsplikt, bör andra maken äga rätt till boskillnad.
Den vårdnadsplikt, som enligt nämnda lagrum åligger make, innebär i
första hand skyldighet för honom att iakttaga omsorg i handhavandet av sina ekonomiska
angelägenheter, så att han ej genom vanvård av dessa vållar minskning eller
fara för minskning av sitt giftorättsgods. Häri får naturligen icke anses ligga hinder
för make att under sin förmögenhetsförvaltning ikläda sig risker för dsdik minskning.
En persons ekonomiska verksamhet är ofta av sådan natur, att den måste medföra
ett avvägande av vinst- och förlustmöjligheter; den kan understundom vara
i högre eller mindre grad grundad å spekulation. Endast när det spekulativa momentet
gives ett otillbörligt utrymme eller företagna spekulationer framträda såsom
i högre grad okloka eller lättsinniga, kan make anses brista i tillbörlig omsorg vid
handhavandet'' av sina ekonomiska angelägenheter. Ej heller får i allmänhet allenast
eu mindre god förmögenhetsförvaltning anses vara tillräcklig grund till boskillnad.
Ena maken kan sålunda i regel icke göra andra maken ansvarig redan på grund av
bristande affärsduglighet, även om därigenom förluster uppkommit. Ett verkligt
klandervärt förhållande från dennes sida måste föreligga. Makes vanvård av sina
ekonomiska angelägenheter kan vidare bestå i ett slösaktigt förbrukande av befintliga
tillgångar samt i oklok eller lättsinnig gäldsstiftelse. En ofta förekommande form av
sådan gäldsstiftelse är ingående av borgensförbindelser i otillbörlig utsträckning eller
utan tillräcklig grund i förhållandena. För att rätt till boskillnad i här omförmälda
fall skall föreligga, anser emellertid beredningen det böra krävas, att make vid upprepade
tillfällen brustit i tillbörlig omsorg vid handhavandet av sin ekonomi eller,
cm allenast en enstaka förlustbringande förvaltningshandling föreligger, denna utvisar
högre grad av vårdslöshet eller lättsinne eller ock fara är för nya sådana förvaltningshandlingar.
Först då detta är förhållandet, kan vanvård av makes ekonomiska
angelägenheter anses föreligga.

Giftermålsbalk, .9 kap. 1 §. ,333

Emellertid kan make, även utan att vanvård av lians ekonomiska angelägenheter
föreligger, vålla minskning eller fara för minskning av sitt giftorättsgods
under sådana förhållanden, att han måste anses åsidosätta den honom enligt
G kap. 3 § åliggande vårdnadsplikten. Om make använder honom tillhörigt giftorättsgods
till förvärv av egendom, som på grund av sin natur faller utom giftorättsgemenskapen,
måste sålunda ofta ett missbruk av hans rätt att råda över giftorättsgodset
anses föreligga. Detta är förhållandet, så snart åtgärdens företagande inneburit
åsidosättande av tillbörlig hänsyn till andra maken, såsom då åtgärden ej kan med
hänsyn till omständigheterna anses lända jämväl denne till nytta och fara är för
handen, att andra maken tillkommande vederlag ej kan utgå. Ett missbruk
av förvaltningsrätten kan ske även därigenom, att make avhänder sig giftorättsgods
genom gåvor, som ej kunna anses påkallade av omständigheterna eller
scm stå i uppenbart missförhållande till makarnas förmögenhetsvillkor. Genom sådana
gåvor åsyftas dessutom ej sällan att bereda maken själv enskild fördel på andra
makens bekostnad. Även gäldsstiftelse, som kan medföra minskning av giftorättsgodset
eller fara därför, kan framstå såsom otillbörlig utan att dock innebära vanvård
av makens ekonomi. Hit hör i första hand makes deliktsgäld i egentlig mening
d. v. s. böter eller skadestånd på grund av brottslig gärning samt skadeståndsskyldighet,
som make ådragit sig i utomobligatoriskt rättsförhållande, då den kulpösa
handling, som grundat skadeståndsskyldigheten inneburit ett otillbörligt förfarande
från hans sida. Rätt till boskillnad har beredningen därför ansett böra tillkomma
make i alla de fall, då andra maken genom missbruk av rätten att råda över sitt
giftorättsgods eller genom annat förfarande, vilket framstår såsom otillbörligt, vållat
väsentlig minskning av nämnda gods eller fara därför.

Såsom ovan nämnts, bör enligt beredningens mening rätt till boskillnad tillkomma
make, allenast när andra maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller
fara för sådan minskning. Då, enligt vad vid 6 kap. framhållits, huvudprincipen är
vardera makens fria förvaltningsrätt över sin egendom, bör regeln i 6 kap. 3 § ej
medföra alltför stark begränsning av makes rätt att självständigt sköta sin egendom.
Allenast när ena makens förfarande är av beskaffenhet att medföra en väsentlig
kränkning av den andres rätt eller fara för sådan kränkning, bör därför
denne erhålla det rättsskydd boskillnaden innebär.

Det föreslagna förmögenhetssystemet medför visserligen, att ena makens konkurs ej

334

Giftermålsbalk, 9 kap. 1 §.

berör den andres förmögenhet. Lagberedningen har dock anaett rätt till boskillnad
böra tillkomma make, även när andra makens bo är avträtt till konkurs. Det kan
nämligen tänkas åtskilliga fall, då det kan vara lämpligt och billigt att giva en make
möjlighet att genom boskillnad skydda egendom, som framdeles kan tillfalla honom,
exempelvis genom arv, mot delning med sin gäldbundne make eller dennes borgenärer.
Vidare torde make, då han råkar i konkurs, ofta före konkursen hava gjort
sig skyldig till förfarande, som enligt paragrafens första stycke bör medföra rätt
för andra maken att erhålla boskillnad. Att styrka tillvaron av boskillnadsanledning
enligt första stycket är emellertid ofta förenat med svårigheter. Det länder
andra maken i sådant fall till stor lättnad att kunna åberopa konkursen som boskillnadsgrund.

Flertalet av de i gällande rätt upptagna boskillnadsanledningar, vilka ej äga
motsvarighet i de här föreslagna, hava sin grund i beskaffenheten av den förvaltningsrätt
över boet, som enligt gällande lag tillkommer mannen, samt i hans målsmanskap
över hustrun. De hava därför ingen plats i det av beredningen föreslagna systemet.
Däremot skulle det måhända kunna ifrågasättas att bibehålla en motsvarighet
till stadgandet om rätt för hustrun till boskillnad, då mannen övergivit henne.
Detta stadgande torde, bland annat, hava tjänat det syftet att i dylikt fall giva
hustrun möjlighet att genom ett skifte av boet erhålla medel till sitt och barnens
uppehälle. Att i sådant syfte i beredningens förslag upptaga en rätt för make till
boskillnad, när andra maken orsakat sammanlevnadens hävande, kan emellertid så
mycket mindre ifrågakomma, som frågan om underhåll i nämnda fall av beredningen
reglerats i 5 kap. 7 §. Gör make, som övergivit andra maken, sig icke skyldig till
åsidosättande av honom i avseende å förvaltningen av sitt giftorättsgods åliggande
vårdnadsplikt, torde ej finnas något skäl, varför rätt till boskillnad skall tillkomma
den andre. Denne äger i sådant fall erhålla hemskillnad och därmed giftorättsgemenskapens
hävande, men valrätt mellan hemskillnad och boskillnad bör ej tillkomma
honom.

Om make vill åberopa andra makens konkurs som boskillnadsgrund, måste yrkande
därom framställas, medan konkursen pågår. Sedan densamma avslutats, har maken ej
rätt erhålla boskillnad, även om i konkursen full utdelning icke utgått till borgenärerna.
Då i övriga fall enligt beredningens förslag ena makens rätt att påkalla boskillnad
ej är en påföljd av någon viss förlustbringande handling av andra maken utan en

Giftermålsbalk, 0 kap. 1 och 2 §§. 335

skyddsåtgärd mot fortsatt vanvård eller missbruk från dennes sida av hans förvaltningsrätt
över sitt giftorättsgods, har beredningen ej ansett behov föreligga av eu
särskild preskription av andra makens talerätt. Uppenbart är, att domstolen i allmänhet
ej skall finna skäl bifalla en boskillnadsansökning, om makes vanvård eller
försummelse i förvaltningen av sitt giftorättsgods upphört och fara icke föreligger
för att maken ånyo skall göra sig skyldig därtill.

Med förevarande paragraf överensstämma motsvarande lagrum i danska och norska De danska
förslagen. I likhet med vad för närvarande gäller i Norge, har enligt det norska för- °försl°agcn.
slaget make dessutom rätt att få eiendomsskilnad, om honom ovetande andra maken
vid äktenskapets ingående hade ett barn utom äktenskap, vilket enligt lag äger taga
arv efter andra maken, eller om denne under äktenskapet får ett sådant barn, i
vilka fall den förre äger påkalla boets delning i överensstämmelse med reglerna för
bodelning vid återgång av äktenskap.

2 §.

I förevarande paragraf har lagberedningen föreslagit bibehållande av grundsatsen, Boskillnad
att boskillnad skall äga rum, när makarna äro ense därom. Såsom framhölls i samband kommelse.
med 1898 års lagstiftning, äro de omständigheter, vilka böra berättiga en make att
oberoende av den andres samtycke vinna boskillnad, ofta av den beskaffenhet, att deras
framdragande inför offentligheten skulle förefalla förhatligt och motbjudande. Vanligen
är det i båda makarnas intresse, att sådana omständigheters framläggande undvikes,
och det sker för närvarande i stor utsträckning, därigenom att makarna gemensamt
söka boskillnad. Enligt föreliggande förslag kan visserligen, om makarna äro
ense, en övergång från giftorättsgemenskap till egendomsskillnad med samma fördelning
av makarnas giftorättsgods som vid boskillnad äga rum genom äktenskapsförord
under äktenskapet. Förordet måste dock i sådant fall innehålla, förutom en förklaring
om uteslutande för framtiden av all giftorätt makarna emellan, en fullständig fördelning
av deras giftorättsgods. Emellertid kan det väl tänkas, att makar kunna vara
ense om övergång till egendomsskillnad och villiga att underkasta sig en delning av
giftorättsgodset efter lag, utan att samtidigt enighet i fråga om enskildheterna i en
bodelning föreligger. En utredning av makarnas förmögenhetsförhållanden kan vara
nödvändig, innan en delning kan verkställas. Olika meningar kunna råda om viss
egendoms natur, om tillvaron av vederlagsanspråk m. m. Förord kan då ej komma

386

De danska
och norska
förslagen.

Tidpunkten
för giflorättsgemenskapens
hävande
vid
boskillnad.

De danska
och norska
förslagen.

Giftermålsbalk, 9 kap. 2 och 3 §§.

till stånd. I dylika fall är däremot en boskillnad efter överenskommelse en praktisk
form för övergången till egendomsskillnad. Då dessutom denna form ingått i det
allmänna medvetandet, har beredningen, ehuru det föreliggande förslaget upptager
regler om äktenskapsförord under äktenskapet, ansett rätten för makar att erhålla
boskillnad, när de äro ense därom, böra bibehållas.

Genom de danska och norska förslagen införes även i dansk och norsk lagstiftning
rätt för makar att erhålla boskillnad, när de äro ense därom.

3 §.

Enligt gällande rätt medför förmögenhetsgemenskapens hävande genom boskillnad
den verkan'', att all egendom, som endera maken förvärvar efter boskillnadsansökningen,
blir hans enskilda, samt att den egendom, som vid tiden för boskillnadsansökningen
är samfälld, skall skiftas mellan makarna. Boskillnaden kommer ock enligt beredningens
förslag att medföra hävande av den giftorättsgemenskap, som enligt vad
förut utvecklats skall äga rum mellan makar. Giftorättsgemenskapens hävande
innebär, att giftorätt ej åtnjutes av make i egendom, som därefter förvärvas av andra
maken, samt att båda makarnas giftorättsgods skall gå i delning dem emellan.
Då genom boskillnaden åsyftas att giva ena maken skydd mot en obehörig
pågående eller befarad minskning av andra makens giftorättsgods, är
det uppenbarligen av vikt, att möjlighet ej beredes denne att fördröja inträdet
av giftorättsgemenskapens hävande. En sådan möjlighet skulle dessutom
i de fall, då sökanden förväntades komma att under den närmaste framtiden
göra ett egendomsförvärv, kunna av andra maken begagnas i syfte att förskaffa sig
giftorätt i egendomen i fråga. Beviljas den sökta boskillnaden, bör därför, oavsett
huru lång tid må hava förflutit från ansökningen till domen, i överensstämmelse med
gällande rätts bestämmelser i förevarande hänseende gemenskapen makarna emellan
anses hävd från tidpunkten för boskillnadsansökningen. All egendom, som endera
maken förvärvar efter det boskillnadsansökningen är gjord, skall således, om boskillnaden
beviljas, bliva den makens enskilda egendom.

De danska och norska förslagen räkna i likhet med det svenska inträdet av giftorättsgemenskapens
hävande genom bosöndring eller eiendomsskilnad från ansökningens
ingivande.

Giftermålsbalk, 0 kap. 4 och 5 §§. 337

4 §.

Giftorättsgemenskapens hävande genom boskillnad medför, förutom upphörande av
vidare giftorättsförvärv, att båda makarnas giftorättsgods skall delas mellan dem;
bodelning måste äga rum. Vad av makarnas giftorättsgods vid bodelningen tillägges
en av dem blir hans enskilda egendom. Bodelningen skall företagas i enahanda ordning,
som när giftorättsgemenskapen upphör på grund av äktenskapets upplösning.
Då vid boskillnad, såsom under 3 § anförts, giftorättsgemenskapens upplösning skall
makarna emellan räknas hava inträtt vid tidpunkten för boskillnadsansökningen,
måste bodelningen hänföras till nämnda tidpunkt.

När till boskillnad blivit dömt, kan vardera maken hos rätten begära utsättande
av tid och rum för bodelning samt, om andra maken vägrar sin medverkan till bodelningen,
efter stämning påyrka dess verkställande av rätten genom dom. Bodelningen
bör dock naturligen ej företagas mot någondera makens bestridande, innan
bouppteckning upprättats och ingivits till rätten eller domaren efter vad i 9 § sägs
samt, när yrkande om uppteckningens edfästande framställts, sådan edgång ägt rum.
Att giva rätten särskild erinran härom genom en uttrycklig lagbestämmelse torde
emellertid ej vara erforderligt.

5 §.

Enligt gällande boskillnadslag rubbas ej genom ansökningen om boskillnad eller
meddelad boskillnadsdom de vid ansökningen rådande förvaltningsförhållandena;
dessa bestå i regel till bodelningen. I fråga om giftorättsgodsets förvaltning till bodelningen
föreslår lagberedningen upptagande av samma princip d. v. s. att vardera
maken biibehålles vid sin rätt att råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom då
boskillnadsansökningen gjordes. Det är visserligen sant, att fara för missbruk av förvaltningsrätten
under tiden till bodelningen ej sällan kommer att föreligga. Den fulla
samhörigheten mellan makarna i ekonomiskt avseende är dåmera bruten, ofta kan en
viss spänning dem emellan hava inträtt och understundom fara föreligga därför, att
ena maken söker tillgodose sig själv på den andres bekostnad eller rent av skada denne.
Att på denna grund, såsom föreslogs inom högsta domstolen vid granskningen av förslaget
till 1898 års lag, utbyta ovannämnda princip mot en regel om samförvaltning,
i likhet med vad som för närvarande gäller vid förmögenhetsgemenskapens upplösning
på grund av dödsfall, anser emellertid beredningen ej vara att tillråda. Uppta 43—171068 -

Då boskillnad
meddelats
skall
bodelning
liga rum.

Förvaltningsrätten

över giftorättsgodset

under tiden
intill bodelningen.

338

Giftermålsbalk, 9 kap. 5 §.

gandet av en föreskrift, att båda makarna skola deltaga i förvaltningen av giftorättsgodset
under tiden till bodelningen, kan ej ske utan en närmare reglering av en sådan
makarnas samförvaltning, en reglering, som för närvarande saknas i fråga om förvaltningen
av dödsbo och vilken otvivelaktigt skulle erbjuda stora svårigheter. Vidare
anser beredningen, på sätt ovan framhållits och nedan1 vid 13 kap. närmare utvecklas,
det vara av största vikt, att upplösningen av giftorättsgemenskapen ej länder till större
rubbning av vardera makens förmögenhetsförhållanden, än som är oundgängligen nödvändigt
för boets behöriga delning. Då beredningen därför föreslår upptagande av bodelningsregler
åsyftande att i största möjliga omfattning bibehålla vardera maken
orubbad vid sina aktiva och passiva, vore det inkonsekvent att för tiden till bodelningen
föreslå en mera ingripande förändring i vardera makens förmögenhetsförhållanden.
Beredningen här därför ansett sig böra uppställa som huvudregel, att
vardera maken'' bibehålies vid sin förvaltningsrätt till bodelningen, samt söka bereda
vardera maken skydd mot andra makens missbruk av sin förvaltningsrätt genom att,
i anslutning till vad för närvarande gäller, giva honom rätt att, när fara för missbruk
föreligger, påkalla ett provisoriskt avskiljande av giftorättsgods från andra makens
förvaltning. Härtill återkommer beredningen vid 6 §.

Enligt beredningens förslag äger sålunda vardera maken under tiden från boskillnadens
beviljande till bodelningen fortfarande genom pantsättning, försäljning eller
annan rättshandling förfoga över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid tiden
för boskillnadsansökningen, men är därvid underkastad de inskränkningar i sin förfoganderätt,
som finnas stadgade i 6 kap. 4 och 5 §§. Förvärvar han egendom efter boskillnadsansökningen,
erhåller den, om boskillnad beviljas, enskild egendoms natur, och
skall det så anses, som om egendomen från förvärvet varit makens enskilda. Om han
sluter rättshandling rörande sådan egendom utan föreskrivet samtycke av andra maken,
blir således rättshandlingen, då boskillnaden beviljas, bindande, om ej medkontrahenten
dessförinnan gjort bruk av den rätt att frånträda rättshandlingen, som enligt
allmänna rättsgrundsatser må tillkomma honom.

Ehuru vardera maken till bodelningen fortfar att såsom förut råda över det giftorättsgods,
som tillhörde honom vid tiden för boskillnadsansökningen, medför dock boskillnaden
en väsentlig ändring av hans ställning till andra maken. Såsom ovan utvecklats,
skall, då boskillnad meddelas, giftorättsgemenskapen anses upplöst vid
tidpunkten för ansökningens ingivande. I och med giftorättsgemenskapens upplös -

33!)

Giftermålsbalk, D kap. 5 och 6 §§.

ning erhåller vardera maken en andelsrätt i de egendomsmassor, som bildas av vardera
makens giftorättsgods vid nämnda tidpunkt. Tills dessa andelar utbrutits
genom bodelning, får således vardera maken i viss mån anses förvalta det giftorättsgods,
som innehaves av honom, för båda makarnas räkning. Maken är sålunda
pliktig till andra maken avgiva redovisning för förvaltningen av nämnda gods.

Han är därvid skyldig redovisa ej mindre för de förvandlingar detsamma kan hava
undergått än även för därav fallen avkastning. I den mån endera maken brister
i denna sin redovisningsplikt, har andra maken rätt till ersättning. Detta ersättningsanspråk
är ett vanligt fordringsanspråk och skall som sådant behandlas vid
bodelningen.

I fråga om vardera makens förvaltningsrätt över det giftorättsgods, som tillhörde Be danska
honom då giftorättsgemenskapen upphörde, under tiden till bodelningen intaga de °förslager?
danska och norska förslagen väsentligen samma ståndpunkt som det svenska, men det
norska förslaget har ej upptagit uttrycklig bestämmelse i ämnet, vilket anses erhålla
tillräcklig reglering i skifteslagstiftningen.

§ 6.

Fullständigt upplöses giftorättsgemenskapen först genom bodelningen. Först då
får vardera maken egendom, motsvarande hans -lott i boet, under egen förvaltning,
och andra makens fortsatta vanvård av sina ekonomiska angelägenheter går sedermera
ut allenast över honom själv. Ofta skulle emellertid syftet med boskillnaden väsentligen
förfelas, om utväg ej bereddes make att redan före bodelningen vinna skydd
för sin rätt att vid bodelningen erhålla vad honom tillkommer. Gällande boskillnadslag
har också, såsom ovan erinrats, givit make möjlighet att genom provisoriska
åtgärder vinna skydd mot andra makens missbruk av sin förvaltningsrätt under tiden
till bodelningen.

Avskiljande
av gifto-''
rättsgodstill
skydd mot
makes missbruk
av sin
förvaltningsrätt

under tiden
till bodelningen.

Då enligt det av lagberedningen föreslagna systemet redan under giftorättsgemenskapens
bestånd vardera makens egendom, såväl enskild som giftorättsgods, står under
hans egen förvaltning, erfordras ej motsvarighet till stadgandet i 12 § gällande
boskillnadslag om undantagande av hustruns enskilda egendom från mannens förvaltning.
Däremot är det uppenbart, att den rätt att fortfarande råda över sitt giftorättsgods,
vardera maken äger enligt ifrågavarande kap. 5 §, kan medföra vådor
för den andre. En fortsatt förvaltning av ena maken kan hava till följd, att andra

340

Giftermålsbalk, 9 kap. 6 §.

maken ej kan vid bodelningen utfå vad honom tillkommer. Samma behov föreligger
därför som enligt gällande lag att giva den make, vars rätt framstår som hotad,
skydd före bodelningen.

För att en åtgärd till betryggande av makes rätt att vid bodelningen erhålla vad honom
tillkommer överhuvud skall vara erforderlig, måste en fortsatt minskning av
det giftorättsgods, varöver andra maken enligt 5 § äger råda, genom dennes förvaltning
vara att befara samt den förres rätt vid bodelningen framstå såsom därigenom
hotad. Ilar make giftorättsgods till värde överstigande vad vid bodelningen
tillkommer honom under sin egen förvaltning, kan den fortsatta minskningen av det
giftorättsgods, varöver andra maken äger råda, ej inverka på den förres rätt. Behov
av särskild skyddsåtgärd föreligger icke. Behov därav har endast make, till vilken
med hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden egendom skall överföras
från den andre vid bodelningen. I den mån den förre under sin förvaltning
har giftorättsgods, om ock till belopp understigande värdet av den egendom
han bör erhålla vid bodelningen, kommer hans förlust på grund av den andres förskingrande
av det giftorättsgods, varöver denne ägde råda, att begränsas till vad av
sistnämnda gods bort vid bodelningen tillkomma honom. Allenast för utbekommande
därav har han behov av särskild säkerhet. När ena maken det yrkar och det finnes
erforderligt till betryggande av hans rätt, skall därför enligt beredningens förslag
giftorättsgods, varöver andra maken enligt 5 § äger råda, till värde motsvarande
vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas under
särskild vård och förvaltning. Vanligen torde förordnandet böra avse vissa förmögenhetsföremål
till ett beräknat värde, men genom lagrummets avfattning har beredningen
velat öppna möjlighet för ett förordnande om avskiljande av giftorättsgods
till fastställt värde utan angivande av visst gods, när omständigheterna därtill
föranleda.

Ej endast den make, som söker boskillnad, bör äga påkalla, att egendom till tryggande
av hans rätt avskiljes från det giftorättsgods, som står under andra makens förvaltning.
Vanvårdar sökande det giftorättsgods, varöver han äger råda, och kan det
befaras, att andra maken till följd därav ej kan utfå vad honom tillkommer vid bodelningen,
bör även andra maken vara berättigad att påkalla förordnande, som i denna
paragraf sägs.

Söker endera maken avskiljande av giftorättsgods, varöver andra maken äger råda,

Giftermålsbalk, 0 kap. 6 §.

341

bör den senare, såsom för närvarande är fallet, kunna förekomma den sökta åtgärden
genom att ställa säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av giftorättsgodset bör
vid bodelningen tillkomma sökanden. Däremot har beredningen ansett sig ej böra föreslå
motsvarighet till det i gällande rätt upptagna stadgandet, att avskiljande ej må äga
rum, om andra maken visar skälig anledning, att boet därav skulle lida märklig skada.
Beredningen har gjort rätten till avskiljande beroende av att en sådan åtgärd finnes erforderlig
för betryggande av sökandens rätt. Då andra maken iså förvaltar det giftorättsgods
han innehar, att detta måste anses vara förhållandet, bör denne ej kunna
mot den sökta åtgärdens beviljande åberopa, att den skulle lända honom tilll skada.
Dessutom är att märka, att ett avskiljande enligt beredningens förslag ej på långt när
innebär ett så starkt ingrepp i hans förmögenhetsförhållanden som ett avskiljande enligt
gällande lag, då åtgärden enligt förslaget endast avser ett provisoriskt avskiljande
av så stor del av ha.ns behållning, som kan antagas vid bodelningen tillkomma hans
make.

Det är naturligen av vikt att, när behov föreligger av förordnande som ovan sagts,
sådant förordnande gives snarast möjligt. Det bör därför kunna meddelas, ej blott
sedan till boskillnad blivit dömt, utan redan innan boskillnadsansökningen slutligen
prövats. Är boskillnadsansökningen gjord allenast av ena maken, bör dock avskiljande
ej kunna ske, med mindre skälig anledning visats till boskillnadsansökningen. Avslås
boskillnadsansökningen eller förfaller densamma på grund av bristande fullföljd,
upphör förordnandet omedelbart att gälla. Bifalles åter ansökningen, äger förordnandet
bestånd, till dess bodelning skett. Därefter överlämnas den avskilda egendomen
till den make egendomen tillskiftats.

Då avskiljande beviljas, bör föreskrift meddelas om det avskilda godsets förvaltning,
exempelvis genom god man. Denne har att omhändertaga godset, svara för
dess behöriga skötsel, uppbära därav fallande avkastning samt verkställa de utgifter,
som erfordras för dess vård eller som eljest böra bestridas med det avskilda godset eller
dess avkastning, såsom betalning av ränta å däri intecknad gäld och dylikt. Emellertid
är det uppenbart, att i åtskilliga fall det avskilda godset och dess avkastning med
hänsyn till makarnas förmögenhetsförhållanden ej kunna vara ända till bodelningen
undantagna från att tjäna till familjens underhåll. I sådana fall eller då eljest det
avskilda godset eller dess avkastning måste kunna anlitas till bestridande av nödiga
utgifter, vilkas gäldande ej kan anses åligga gode mannen såsom en omedelbar följd

342

Giftermålsbalk, 0 kap. 6 och 7 §§.

av förvaltningsuppdraget, torde närmare föreskrifter i dessa avseenden böra till ledning
för gode mannen givas i samband med förordnandet. En erinran härom har
beredningen givit i paragrafens sista stycke. Skall enligt meddelat förordnande den
behållna avkastningen utbetalas till endera maken såsom bidrag till utgifterna för familjens
underhåll, åtnjuter naturligen ej vad sålunda utbetalats det skydd mot borgenärer,
som enligt följande paragraf tillkommer avskild egendom. Sker utbetalningen
till den make, för vilkens räkning avskiljandet skett, måste om sådant bidrag
gälla vad i allmänhet gäller om bidrag, som av ena maken gives den andre till
underhållet. Då särskild förvaltning, som i denna paragraf sägs, upphör, skall vederbörande
förvaltare avgiva redovisning för sin förvaltning samt till behörig rättsägare
utgiva det avskilda godset med fallen avkastning efter avdrag för havda utgifter.

De danska Bestämmelse motsvarande den i förevarande paragraf upptagna finnes i det norska

och hotska

förslagen, förslaget bland reglerna om bodelning (6 kap.). I § 62 stadgas nämligen att, om anledning
föreligger till farhåga för att make skall förrycka förmögenhetsställningen
under tiden från ansökningen om eiendomsskilnad till bodelningen, skifteretten kan av
egen drift eller efter ansökan vidtaga provisoriska åtgärder till tryggande av andra
makens eller dennes arvingars rätt. Vidare äger enligt allmänna skiftesregler, sedan
till eiendomsskilnad blivit dömt, vardera maken, närhelst han det vill, kräva boets
övertagande av skifteretten. Även enligt dansk rätt kan på grund av allmänna skiftesregler
skydd mot ena makens missbruk av sin förvaltningsrätt beredas andra maken
eller dennes arvingar. Skifteretten äger nämligen enligt skifteloven § 64, om
det föreligger särskild orsak till fruktan för att ena maken skall före bodelningen
otillbörligen förrycka boets tillstånd, fråntaga honom förvaltningen av hans egendom
och överlämna densamma till en god man, som har att förvalta egendomen under
skiftet.

7 §•

Om makars Enligt gällande rätt medför förmögenhetsgemenskapens hävande genom boskillnad,
ansvar för .

gäld efter att även i fråga om gäld sambandet mellan makarna upphör. All gäld, som ena

^gemenska- maken gör efter det boskillnad blivit sökt, skall, om boskillnad vinnes, anses såsom

pens käran- hans enskilda. Jämlikt beredningens förslag däremot kommer boskillnaden ej att
de genom bo- - J

skillnad, medföra någon ändring i den allmänna regeln om makars ansvar för gäld. Då
den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen mellan makar i allmänhet

Giftermålsbalk, It kap. 7 §.

343

icke innebär gemensamhet i gäld, kommer såväl under giftorättsgemenskapens bestånd
som efter dess upplösning samma huvudregel att gälla, nämligen att vardera
maken häftar med sin egendom för sin gäld. De ändringar i egendomsförhållandet makarna
emellan giftorättsgemenskapens hävande medför giva emellertid den allmänna
gäldsregeln delvis en annan innebörd. Medan under giftorättsgemenskapens bestånd
vardera maken häftar för sin gäld med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom,
häftar han sålunda, efter det bodelning skett, förutom med berörda egendom, i den
mån den ej vid bodelningen frångått honom, med den egendom, som därvid tillägges
honom eller som han efter giftorättsgemenskapens upplösning förvärvar.

Såsom ovan utvecklats, har emellertid redan före bodelningen eu ändring inträtt Utmätning

makes

i egendomsförhållandet mellan makarna. Från och med boskillnadsdomen äger gäld under
vardera maken en delrätt i de egendomsmassor, som bildas av vardera makens gifto- bodelningen.
rättsgods vid tidpunkten för boskillnadsansökningens ingivande, en delrtätt som är
till sin storlek bestämd av förmögenhetsläget vid nämnda tidpunkt. Det har dock
ej synts lämpligt att, innan denna delrätt utbrutits, makens borgenärer skola vara hänvisade
att söka utmätning av nämnda rätt eller avvakta en bodelning, innan de kunna
erhålla utmätning för sina fordringar. Lika väl som vardera maken kan till betalning
av sin gäld använda det giftorättsgods, varöver han äger råda, böra hans borgenärer,
om frivillig betalning uteblir, kunna söka utmätning i sådan egendom.

I förevarande paragraf bär därför upptagits den regeln, att boskillnaden ej skall,
innan bodelning ägt ram, medföra hinder mot utmätning av det giftorättsgods,
varöver maken äger råda, för hans gäld. Då på ansökan av makes borgenär utmätning
kan äga rum i sådant gods, torde det vara uppenbart, att godset på borgenärs
begäran kan sättas i kvarstad eller under skingringsförbud för hans fordran. Särskilt
uttalande härom torde ej vara erforderligt.

Vad sålunda föreslagits bör dock ej gälla beträffande egendom, som enligt detta
kap. 6 § avskilts från ena makens förvaltning för beredande åt andra maken av
säkerhet att vid bodelningen erhålla vad honom tillkommer. Sådan egendom bör
vara fritagen från utmätning för den förres gäld, vare sig den uppkommit före eller
efter boskillnadsansökningen. Avskiljandet får ej omfatta större del av det giftorättsgods,
varöver denne enligt 5 § äger råda, än som enligt förmögenhetsläget vid
boskillnadsansökningen tillkommer andra maken, d. v. s. andra makens andel av behållningen
i hans bo, sedan egendom undan tagits till täckning av hans äldre gäld.

344

Giftermålsbalk, 9 kap. 7 §.

Ett förbud mot utmätning av den avskilda egendomen för denna gäld kan därför ej
anses kränka de äldre borgenärernas rätt. Det norska förslaget upptager eu i förevarande
hänseende avvikande bestämmelse. Har enligt ovan under 6 § omförmälda bestämmelse
i 62 § av norska förslaget ena maken tillhörig egendom blivit satt i
förvar eller under särskild förvaltning, må egendomen ej gå i betalning för gäld, som
denne stiftat efter det ansökningen om eiendomaskilnad ingivits till rätten. Egendomen
är således ej skyddad mot utmätning för hans dessförinnan gjorda gäld. För
att en sådan bestämmelse skall giva skydd mot makens fortsatta gäldsstiftelse, måste
avskiljandet omfatta ej endast, såsom i detta kap. 6 § föreslagits, egendom motsvarande
vad av dennes giftorättsgods kan antagas vid bodelningen tillkomma andra
maken utan jämväl egendom till täckning av den förres äldre gäld. Att giva avskiljandet
en sådan omfattning har beredningen ej ansett lämpligt.

Svarar jämväl andra maken för gälden, föreligger enligt beredningens mening ej anledning
att fritaga det avskilda godset från utmätning för denna. För sådan gäld
häftar vardera maken med sin egendom såväl före som efter bodelningen, och ett
skydd mot utmätning av det avskilda godset under tiden till bodelningen vore ändamålslöst.
Om avskilt gods tillgripes för gäld av nu nämnda beskaffenhet, kommer
i allmänhet återstoden av det avskilda godset ej längre att motsvara vad vid bodelningen
tillkommer sökanden av det giftorättsgods, varöver andra maken- äger
råda. Sökanden kan då begära förnyat avskiljande.

Avskiljande, som i 6 § sägs, får naturligen ej lända till kränkning av den rätt, som
annan kan äga till det avskilda godset. Har borgenär för sin fordran panträtt i
avskilt gods eller häftar godset eljest särskilt för gäld, exempelvis enligt bestämmelserna
i 17 kap. 5 § första stycket handelsbalken, medför avskiljandet ej hinder för
borgenären att söka betalning för sin fordran ur godset. Beredningen bär ansett erinran
härom böra göras i förevarande paragraf.

I de fall, då avskilt gods ej är skyddat mot utmätning för gäld, bör det anses ingå
i förvaltarens befogenhet att med godset frivilligt betala gälden.

Varder make, från vilkens förvaltning gods undantagits genom avskiljande, försatt
i konkurs, skall enligt beredningens förslag förordnandet förfalla. Beredningen återkommer
härtill under 8 §. Har avskiljandet omfattat gods till högre värde än som
vederbort och har maken därigenom blivit insolvent, kunna borgenärerna genom hans

Giftermålsbalk, 0 kap. 7 och 8 §§.

345

försättande i konkurs föranstalta om förordnandets upphörande. En rätt för makens
borgenärer att föra klagan över beslutet om avskiljande torde därför ej vara av behovet
påkallad. Någon större fara lärer ej heller föreligga för att makarna till kränkning
av borgenärsintressen tillgripa en åtgärd, som innebär att egendom provisoriskt
ställes utanför båda makarnas disposition och som i allt fall ej kan lända till en slutlig
gäldsbefrielse.

Bestämmelse motsvarande det i föreliggande paragraf upptagna huvudstadgandet
finnes ej i de danska och norska förslagen. Av de principer, som ligga till grund för
skifteslagstiftningen i Danmark och Norge, anses emellertid följa en liknande regel
som den här upptagna.

8 §.

Enligt 35 § konkurslagen skall till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären
vid den tid, då han ingav sin konkursansökning till rätten eller domaren eller
då i anledning av borgenärs ansökning om hans försättande i konkurs offentlig stämning
utfärdades. Har före nämnda tid bodelning ägt rum, omfattar således endera makens
konkurs vad vid bodelningen tilldelats honom, om icke bodelningen i anledning
av konkursen återgår.

I förevarande paragraf behandlas det fall, att makes egendom avträdes till konkurs
under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningen, d. v. s. att
konkursansökning ingives av maken eller offentlig stämning utfärdas på ansökan
av en hans borgenär, efter det boskillnad blivit sökt men innan bodelning ägt
rum. Under denna tid äger maken, på sätt ovan utvecklats, en andelsrätt i de
samegendomsmassor, som bildas av vardera makens giftorättsgods. Hans berörda
andel bör användas till hans borgenärers förnöjande. Denna andel måste därför
utbrytas genom en under .konkursen förrättad bodelning, vid vilken konkursboet
äger bevaka konkursgäldenärens rätt. Till dess bodelning skett, bör den förvaltningsrätt,
som enligt 5 § tillhörde konkursgäldenären, tillkomma konkursboet; det
giftorättsgods, varöver den i konkurs försatte maken ägde råda, skall stå under konkursboets
förvaltning. Då maken försättes i konkurs, skall han således i vanlig ordning
till sina borgenärer överlämna all den egendom, han innehar, såväl enskild som
giftorättsgods. Innan utdelningen till borgenärerna kan slutligen bestämmas, måste

De danska
och norska
förslagen.

Sammanträffande
av
konkurs med
boskillnad.

44—171068

346

Giftermålsbalk, 9 kap. 8 §.

dock bodelning företagas. Denna kan giva till resultat, att antingen den till konkursboet
överlämnade egendomen jämte en del av den egendom, som innehaves av andra
maken, eller ock allenast en del av förstnämnda egendom skall gå till borgenärernas
förnöjande. I regel torde bodelningen komma att medföra en ytterligare tillgång i konkursen.
Allenast när konkursgäldenären var solvent vid boskillnadsansökningen men
sedermera ådragit sig gäld, som medfört hans insolvens, kan det inträffa, att bodelningen
har till följd, att en del av de till konkurs avträdda tillgångarna tillskiftas
konkursgäldenärens make.

Den omständigheten att, när konkurs inträffat först efter boskillnadsansökningen,
bodelning måste äga rum under konkursen bör ej medföra, att konkursförvaltningens
verksamhet under tiden, före bodelningen inskränkes till vård om de till konkursboet
överlämnade tillgångarna och att först efter bodelningen realisation av den
konkursgäldenären tillskiftade egendomen må företagas. Härigenom skulle konkursboet
komma att förhindras att förskaffa sig medel till bestridande av kostnaderna i
konkursen. En sådan ståndpunkt skulle vidare innebära att, även om det vore
uppenbart, att bodelningen ej komme att medföra ett avstående av egendom till andra
maken, icke dess mindre en första utdelning ej skulle kunna äga rum, förrän
bodelning kommit till stånd ooh alla i samband därmed uppkomna tvister blivit
avgjorda. Härav skulle kunna bliva en följd, att konkursens utredning komme att i
hög grad fördröjas. En utdelning bör alltid kunna ske av ett belopp, motsvarande vad
med säkerhet kan beräknas tillkomma konkursgäldenären vid bodelningen med
avdrag för konkurskostnaderna. Om boets ställning ej väsentligt ändrats under
tiden mellan boskillnadsansökningen och konkursen, bör alltså egendom till värde
imotsvarande den konkursgäldenären åvilande, före boskillnadsanjsökningen uppkomna
gälden kunna realiseras och de influtna medlen efter ovannämnda avdrag
användas till utdelning i konkursen. Beredningen har därför ansett sig böra föreslå,
att den omständigheten, att boskillnad beviljats, lika litet som för närvarande meddelat
undanskiftande, skall medföra hinder för den avträdda egendomens försäljning.
Härigenom kan visserligen tillfälle komma att berövas konkursgäldenärens
make att göra bruk av den honom enligt 13 kap. 13 § tillkommande rätten att vid bodelningen
på sin lott bekomma vissa föremål, om dessa tillhört konkursgäldenären.
Utan hänsyn till nämnda rätt skulle emellertid denne, om han ej blivit försatt i konkurs,
ägt under tiden till bodelningen själv avhända sig dessa föremål, och vid sådant

Giftermålsbalk, 9 kap. 8 §.

.547

förhållande torde väl näppeligen hänsynen till samma rätt böra medföra hinder för
konkursboet att genom realisation anskaffa medel till utdelning i konkursen. Att konkursförvaltningen
ej skulle fästa skäligt avseende vild de intressen, man velat genom
det ovanberörda stadgandet i 13 kap. 13 § skydda, torde ej behöva befaras. Gällande
konkurslag innehåller ingen bestämmelse till skydd för konkursgäldenären mot längre
driven realisation1 av konkursboets tillgångar än som av behovet påkallas. Någon
olägenhet därav eller av bestämmelsen i 30 § boskillnadslagen torde ej hava försports.

Har giftorättsgods, varöver konkursgäldenären enligt 5 § ägt råda, blivit jämlikt
6 § satt under särskild vård och förvaltning, bör förordnandet härom förfalla. I och
med konkursens inträffande övertager konkursboet förvaltningen av det giftorättsgods,
varöver konkursgäldenären äger råda, och svarar därefter för att andra maken vid
bodelningen erhåller vad honom tillkommer, så långt den till konkursboet överlämnade
egendomen lämnar tillgång därtill. Det kan därför ej längre anses erforderligt, att
förordnandet äger bestånd.

Har bodelning ägt rum, innan makes egendom avträdes till konkurs, men återgår
densamma i anledning av återgångstalan i samband med konkursen, måste ny bodelning
förrättas och skola i övrigt för sådant fall gälla enahanda regler, som då konkurs
inträffar under tiden mellan boskillnadsansökniugen och bodelningen.

Göres ansökan om boskillnad först efter det make ingivit sin konkursansökning till
rätten eller domaren eller i anledning av borgenärs ansökning om hans försättande i
konkurs offentlig stämning utfärdats, ingår den i konkurs försatte makens giftorättsgods
i konkursen. Detta gods var vid konkursansökningens ingivande eller den offentliga
stämningens utfärdande makens egendom och skall således enligt 35 § konkurs!
agen räknas till konkursboet. Allenast ett i konkursen uppkommet överskott
kan ingå i bodelningen. Visar åter konkursen brist, kommer bodelningen att omfatta
allenast den egendom, som tillhör den ej i konkurs försatte maken, och den
egendom, som vid bodelningen kan tillskiftas konkursgäldenären, ingår såsom en ny
tillgång i konkursen.

Bestämmelse motsvarande den i förevarande paragraf upptagna återfinnes ej i de
danska och norska förslagen, men dessa utgå från enahanda princip som den, vilken
enligt vad ovan utvecklats ligger till grund för ifrågavarande bestämmelse.

De danska
och norska
förslagen.

348

Giftermålsbalk, 9 kap. 9 §.

Makarnas
bouppteckning
splikt.
Gällande
rätt.

Beredningens
yttrande.

9 §.

Enligt gällande boskillnadslag skall, innan beslut i boskillnadsfrågan meddelas, av
makarna med edsförpliktelse underskriven bouppteckning vara upprättad och ingiven
till rätten eller domaren. Om vid boskillnadsansökning, som är gjord av bägge makarna,
icke fogats bouppteckning, skall föreläggande meddelas dem att inom viss tid ingiva
sådan. Försummas det, förordnar rätten eller domaren bouppteckningsförrättare.
Är boskillnadsansökning gjord allenast av ena maken och medgives ansökningen
eller visas till densamma skälig anledning, skall ock bouppteckningsförrättare förord—
nas, om bouppteckning ej är ingiven. Värdera maken är pliktig att inför rätten edfästa
bouppteckningens riktighet, om det yrkais av andra maken eller av borgenär,
vars fordran tillkommit före boskillnadsansökningen.

Till stöd för den ovillkorliga skyldigheten för makar att vid boskillnad förteckna
sitt bo anfördes vid tillkomsten av gällande boskillnadslag, att vid alla tillfällen, då
boskillnadsansökningen grundades på den ekonomiska ställningen i boet, en tillförlitlig
uppteckning av dess tillgångar och gäld ej rätt väl kunde för ärendets behöriga
utredning undvaras, och att även eljest, då fråga uppstått om hävande av egendomsgemensamheten
mellan makar, det syntes böra i hög grad bidraga till ordning och reda,
om en fullständig boförteckning upprättades, vartill komme, att en sådan i alf! fall
måste vara att tillgå vid det skifte, som borde följa på boskillnaden.1 Det framhölls
vidare, hurusom uppteckningens fullständighet och tillförlitlighet vore av vikt icke
allenast för makarna själva i deras inbördes förhållande utan även för deras borgenärer,
något som särskilt framträdde därutinnan, att borgenärs rätt att av make utkräva
gäld i visst fall vore beroende därav, huruvida maken ägt kännedom om gälden.2
De synpunkter, som sålunda framhållits, hava i huvudsak fortfarande sin giltighet.
För makarnas borgenärer torde med hänsyn till de nya bodelningsregler beredningen
framlägger behovet av bouppteckning bliva än mera framträdande än enligt
gällande rätt. Såsom vid 13 kap. utvecklas, föreslår beredningen att avlösa den
gamla regeln om gäldsbetalning före skiftet med en regel om vardera makens bibehållande
vid sin gäld och dennas täckning vid bodelningen genom tilldelning av
egendom. För makarna kommer ej längre att föreligga solidariskt ansvar för den

1 Se K. Maj:ts prop. till 1898 års riksdag n:r 28 s. 46.

2 Se särskilda utskottets betänkande vid 1898 års riksdag n:r 1 s. 44..

Giftermålsbalk, 9 kap. 9 §.

349

under gemenskapens bestånd uppkomna gäld, som ieke guldits före bodelningen,
utan förblir vardera maken efter bodelningen ensam ansvarig för den gäld, för
vilken han häftade före bodelningen. Allenast om ena maken vid bodelningen eftergivit
vad enligt lag tillkom honom, erhålla hans borgenärer någon rätt mot andra
maken. I detta hänseende föreslår beredningen upptagande i konkurslagen av en
bestämmelse om rätt för den makes borgenärer, vilken vid bodelningen i märklig
mån eftergivit vad enligt lag tillkom honom, att påkalla bodelningens återgång, om
maken försättes i konkurs inom ett år efter bodeluingshandlingens ingivande till
rätten. Vidare föreslår beredningen, på sätt vid 13 kap. 14 § närmare utvecklas,
att, om make, som gjort eftergift vid bodelningen, ej kan betala gäld, som uppkommit
dessförinnan, andra maken skall svara för vad som brister intill värdet av
vad han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att den förre efter bodelningen
hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld.
För att borgenärerna skola kunna förvissa sig om, att deras gäldenär vid bodelningen
verkligen erhållit vad enligt lag tillkom honom, är det ej nög, att
de genom bodelningshandlingen erhålla kännedom, huru vid bodelningen makarnas
tillgångar fördelats mellan dem. De måste även kunna vinna säker upplysning om
vardera makens tillgångar och gäld före bodelningen. Tillförlitlig upplysning härom
torde ej kunna vinnas annorledes än genom en bouppteckning, vilkens edfästande kan
påkallas av borgenärerna. Beredningen har därför ansett sig böra föreslå att, då
boskillnadsdom meddelats, uppteckning skall ske av vardera makens tillgångar och
skulder, sådana de voro vid boskillnadsansökningen, samt att uppteckningen skall
ingivas till rätten i stad eller på landet till domaren. Det bör åligga rätten eller
domaren att övervaka, att bouppteckning upprättas och ingives. I detta hänseende
föreslår beredningen att, om bouppteckning ej ingivits till rätten eller domaren
inom tre månader från det till boskillnad blivit dömt, rätten eller domaren skall förordna
bouppteckningsförrättare. Sådant förordnande bör ej meddelas, förrän lagakraftägande
dom föreligger. Då klagan över rättens slutliga utslag i dessa mål
skall föras genom besvär, bör därför underrättelse om förd klagan omedelbart från
överrätten givas underdomstolen i stad eller på landet domaren. Avskrift av överrätts
slutliga utslag i anledning av sådan klagan bör ock tillställas underdomstolen
eller domaren. Bestämmelser härom torde böra meddelas i administrativ väg.

Emellertid kan det redan under boskil 1 nåd sm ålets handläggning vara erforderligt,

De danska
och norska
förslagen.

350 Giftermålsbalk, 9 kap. 9 §.

att bouppteckning kommer till stånd. Såsom i inledningen till detta kap. erinrats,
kan boskillnad i allmänhet vara till omedelbar nytta för make, allenast när andra
maken har den större behållningen. Det kan därför understundom vara av största
vikt för sökanden att genpm en bouppteckning erhålla kännedom om andra makens förmögenhetsställning,
innan han definitivt beslutar, huruvida han skall begagna sin rätt
att påkalla boskillnad eller icke. Beredningen föreslår därför att, om boskillnad blivit
sökt och, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig anledning därtill visats,
rätten eller domaren'' skall, när endera maken det yrkar, förordna om boupptecknings
förrättande. Sedan uppteckningen skett, skall förrättningsmannen tillställa vardera
maken ett exemplar av bouppteckningen samt till rätten eller domaren insända en avskrift
därav med underrättelse om dagen, då makarna erhållit bouppteckningen. Vidare
föreslår beredningen upptagande i 15 kap. 20 § av ett stadgande av innehåll att,
om make, som sökt boskillnad, påkallat upprättande av bouppteckning och därvid
tillika begärt anstånd med boskillnadens beviljande till dess han fått taga del av
bouppteckningen, boskillnadsansökningen ej må bifallas, förrän en månad förflutit
från det bouppteckningen tillställts makarna, såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer
ansökningen.

Rätt att påkalla bouppteckningens edfästande bör tillkomma, förutom make, jämväl
vardera makens borgenärer, de senare dock, med hänsyn till innehållet i 13 kap.
14 §, allenast under förutsättning att deras fordringar uppkommit före bodelningen.

De danska och norska förslagen innehålla ej någon bestämmelse motsvarande den
i förevarande paragraf upptagna. Påkallas offentligt skifte efter vunnen bosondring
eller eiendomsskilnad, skall emellertid skifteretten vid omhändertagande av vardera
makens egendom verkställa uppteckning av såväl tillgångar som skulder samt föranstalta
om tillgångarnas värdering. Endast i denina ordning kan enligt dansk och
norsk lagstiftning en bouppteckning framtvingas av ena maken mot den andres bestridande.

Giftermålsbalk, 10 kap. 4 §, 0—11 §§. 11 kap.

3f)l

10 KAP.

Om återgång av äktenskap.

Förevarande kap. överensstäm mer utom i nedan angivna hänseenden med 5 kap.
i lagen om äktenskaps ingående och upplösning

4 §.

Till denna paragraf har fogats ett andra stycke, enligt vilket vad beträf- Bouppteckfande
hemskillnad och äktenskapsskillnad stadgas om uppteckning av vardera ma- återgång.
kens tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning skall äga motsvarande
tillämpning beträffande återgång. Denna regels infogande i detta sammanhang
innebär emellertid allenast formellt en nyhet; för det fall att mål om återgång
är anhängiggjort, är den redan nu uttryckligen uttalad i 7 kap. 10 § i lagen
om äktenskaps ingående och upplösning, och jämväl vad enligt 6 kap. 14 och 19 §§
samma lag skall gälla om boupptecknings förrättande, sedan till äktenskapsskillnad
blivit dömt, är otvivelaktigt att tillämpa vid återgång, ehuru detta med nuvarande
avfattning av 4 § i återgångskapitlet ej kommit till klart uttryck. Beredningen återkommer
vid 11 kap. 20 § till innebörden av nu ifrågavarande bestämmelser.

9—11 §§.

Dessa paragrafer motsvara 9 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning,
vilken till vinnande av större överskådlighet uppdelats på trenne.

Äktenskapet
upplöst, innan
återgång
skett.

11 KAP.

. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Även detta kap. är, med nedan nämnda undantag, hämtat från lagen om äktenskaps
ingående och upplösning, med vars 6 kap. det i övrigt fullständigt överensstämmer.

352

Giftermålsbalk, 11 kap. 14—22 §§.

Hemskillnads
rättsverkningar.

14—22 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om hemskillnadens rättsverkningar med
avseende å den makarna emellan bestående förmögenhetsordningen och motsvara sålunda
6 kap. 14—18 §§ i lagen om äktenskaps ingående och upplösning. Grundtanken
är här densamma som i den gällande rätten; även enligt förslaget skall hemskillnaden
i nu förevarande hänseende i det hela medföra samma verkningar som
en boskillnad, och jämväl så tillvida råder överensstämmelse, att dessa verkningar
icke till någon del skola inträda rédan vid ansökan eller stämning utan i allo först
då hemskillnadsdomen vinner laga kraft.

Medan den nu gällande äktenskapslagens 6 kap. 14—16 §§ i huvudsak bygga
på stadgandena i boskillnadslagen, motsvara förslagets 14—20 §§ till sitt innehåll
nära reglerna i det föreslagna boskillnadskapitlet 3—9 §§, och beredningen kan därför
här i det hela hänvisa till vad vid sistnämnda paragrafer anförts. Yissa avvikelser
betingas dock av olikheten beträffande tidpunkten för rättsverkningarnas
inträde. Och 20 §, som handlar om bouppteckning, företer så tillvida
en skiljaktighet från 9 kap. 9 §, som make enligt förstnämnda lagrum aldrig skall äga
ovillkorlig rätt att under hemskillnadsmålets handläggning påkalla förordnande om
boupptecknings förrättande. Att sådan rätt ansetts böra under viss förutsättning
föreligga under handläggningen av ett boskillnadsärende har sin grund däruti, att
noggrann kännedom om andra makens förmögenhetsställning kan vara nödvändig för
bedömande, huruvida rätt att vinna boskillnad i visst fall lämpligen bör begagnas
eller icke. I hemskillnadsmål ligger åter huvudfrågan i ett helt annat plan
än det ekonomiska, och det har ansetts riktigast att låta rätten eller domaren avgöra,
huruvida behov av bouppteckning må anses föreligga, innan det är avgjort, om
hemskillnad kommer till stånd; sedan hemskillnad beviljats, skall enligt förslaget
på enahanda skäl, som vid 9 kap. 9 § anförts med avseende å det fall att boskillnad
vunnits, bouppteckning städse förrättas, om det ej redan skett. I 21 § har upptagits
den emot stadgandet i äktenskapslagen 6 kap. 17 § svarande regeln, att nu berörda
stadganden om hemskillnadens rättsverkningar ej skola äga tillämpning, om till följd
av äktenskapsförord eller boskillnad ingendera maken har giftorättsgods. Stadgandet
i 22 § innefattar motsvarande avvikelse från de om bodelning i allmänhet gällande
reglerna som 6 kap. 18 § äktenskapslagen, blott att en erinran införts därom, att vad

353

Giftermålsbalk, 11 kap. 14—23 §§.

har stadgas ej skall lända till minskning av den i förslagets 13 kap. 4 § stadgade
rätten för make att i viss omfattning från delningen undantaga kläder och andra
föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk. Naturligtvis har även detta
lagrum till sin avfattning lämpats efter den nya förmögenhetsordningen.

23 §.

Likasom i lagen om äktenskaps ingående och upplösning 6 kap. 19 §, hänvisas
här beträffande rättsverkningarna av äktenskapsskillnad i huvudsakliga delar till
de för fall av hemskillnad givna bestämmelserna. I anslutning till vad som iakttagits
i 21 § av detta kap., har undantag uttryckligen gjorts från nyss nämnda bestämmelsers
tillämplighet för de fall, då till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken har giftorättsgods.

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse,
att nyss berörda regel i 22 § skall äga motsvarande tillämpning, då make vinner
äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning från
andra makens sida. Detta innebär en avvikelse från nu gällande lag. Enligt denna
kan make blott i vissa fall av hemskillnad komma i åtnjutande av den förmån vid bodelningen,
som i nämnda lagrum avses, medan å andra sidan rätt till skadestånd föreligger
allenast, då äktenskapsskillnad omedelbart vinnes på grund av någon grov
kränkning från andra makens sida. Starka skäl synas emellertid tala för en ändring
härutinnan. Rättigheterna i fråga äro nämligen till sin natur så olika, att den
ena ej är ägnad att helt ersätta den andra. Sikadeståndsrätten har sin egentliga betydelse,
då den skadeståndspliktige har en god ekonomisk ställning och blir i andra
fall lätt värdelös. Rätten att vid bodelningen uttaga vissa föremål är åter enligt
lagen inskränkt till de fall, då boet är ringa, och erbjuder då en synnerligen praktisk
utväg att, i den män det låter sig göra, tillgodose den förorättades intressen. Liksom
enligt nu förevarande bestämmelse denna förmån skall kunna tillerkännas
make vid omedelbart ådömd äktenskapsskillnad i vissa fall, närbesläktade med de
i 22 § avsedda hemskillnadsfallen, har å andra sidan genom 24 § rätten att erhålla
skadestånd utsträckts till vissa fall av äktenskapsskillnad efter förutgången
hemskillnad.

Äktenskaps skillnads rättsverk ningar.

ib—17106S

354

Giftermålsbalk, 11 kap. 24 §.

Frånskild
makes rätt
till skadestånd.

Yad här föreslås beträffande skadeståndsskyldighet, då äktenskapsskillnad sker
på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, överensstämmer
fullständigt med bestämmelserna i 6 kap. 20 § lagen om äktenskaps ingående
och upplösning. Däremot innefattar det en betydelsefull nyhet, då skadeståndsregeln
här utsträckes att gälla även i det fall, att äktenskapet upplöses efter
hemskillnad, som vunnits, emedan ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den
andre. Det huvudsakliga skälet för denna ändring, som var på tal redan vid den
nu gällande lagens behandling inom riksdagen, har redan blivit antytt i motiveringen
till förslagets 6 kap. 2 §. På där angivna grunder har beredningen stannat
vid den meningen, att vid äktenskapsskillnad båda makarnas behållna giftorättsgods
städse skall delas lika mellan dem, på sätt i 13 kap. närmare stadgas. Beredningen
har emellertid även framhållit, att denna regel, då ena maken huvudsakligen
bär skulden till äktenskapsskillnaden, medan den andre infört giftorättsgods till
övervägande värde, understundom kan leda till ett resultat, som ej är tilltalande för
rättskänslan. I de fall, då äktenskapsskillnad omedelbart vinnes på grund av ett
handlingssätt från ena makens sida, som innefattar en grov kränkning emot den
andre, erbjuder redan den gällande rättens nyss berörda skadeståndsregler ett korrektiv
emot sådant resultat; skadeståndet kan nämligen så utmätas, att det innefattar
jämväl gottgörelse för förlust, som till följd av den genom skillnaden förorsakade
bodelningen drabbar den kränkta makens införda förmögenhet. Om åter äktenskapsskillnaden
ådömts under åberopande av att makarna under minst ett år levat
hemskilda, föreligger enligt nu gällande lag ingen möjlighet till en sådan utjämning
av bodelningens till äventyrs obilliga resultat. Att rätt till skadestånd ej
jämväl för detta fall medgivits har, såsom framgår av förarbetena till äktenskapslagen,
främst haft sin grund dels i svårigheterna att i målet om den slutliga skilsmässan
tillförlitligen bedöma frågan om skulden till hemskillnaden, dels i en önskan
att genom skadeståndsregelns snäva begränsning förebygga, att utsikten till
skadestånd komme att sätta sin prägel på bedömandet av frågan, om en möjlighet att
vinna äktenskapsskillnad skall begagnas eller ej. Det är emellertid att märka, att med
en förmögenhetsordning sådan som den gällande rättens, enligt vilken båda makarnas
förmögenhet regelmässigt sammanföres till en massa under enhetlig förvaltning, be -

hovet av en utjämning av nyss förut berörda art mindre starkt framträder, än då,
såsom enligt förslaget, vardera maken under äktenskapet skall bibehålla ägande- och
förvaltningsrätten till sin förmögenhet. Frågan om en utvidgning av skadeståndsrätten
kommer följaktligen genom förslagets bestämmelser om makars egendom i viss
mån i ett nytt läge. Ej heller torde kunna förnekas, att skadeståndsregelns nuvarande
avfattning även i ett annat hänseende kan leda till obilliga resultat. En omständighet,
som i första hand allenast föranlett hemskillnad, kan nämligen innefatta en
lika grov kränkning från ena makens sida mot den andre som vissa direkta skillnadsanledningar,
vilka giva upphov till en skadeståndsrätt. Att medgiva skadestånd
även i vissa fall av skilsmässa efter förutgången hemskillnad torde ej heller
möta avgörande betänkligheter från förut berörda synpunkter, om blott regeln härom
utformas med nödig försiktighet. Enligt beredningens förslag skall skadeståndsrätt
föreligga, allenast om hemskillnaden vunnits på grund därav, att ena maken
grovt åsidosatt sina plikter mot den andre. Denna regel blir tydligen ej tillämplig,
om hemskillnad ådömts enligt detta kap. 1 § eller 2 § andra stycket, och icke heller
i alla de fall, som avses i första stycket av sistnämnda paragraf. Faran för att
skadeståndsregeln skulle verka till ökning av skilsmässornas antal lärer därmed
vara förebyggd. Och då skadestånd skall utgå, allenast om den grova pliktförgätenheten
i hemskillnadsdomen åberopats såsom domskäl, torde ej heller större
svårigheter uppstå, på den grund att skadeståndsfrågan kan upptagas till avgörande
först i målet om den slutliga skillnaden. Det är uppenbart, att en regel av nu
angivna innehåll även i hög grad stärker den förorättade partens ställning, därest
fråga blir om en uppgörelse mellan parterna, utmynnande i hemskillnadsansökan
enligt 1 §.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning
allenast med den ändring, som betingas därav, att i förslagets 5 kap. upptagits allmänna
bestämmelser om makars underhållsskyldighet, till vilka hänvisning här kan
äga rum.

26 §.

Här upptagna regler om skyldighet att i vissa fall bidraga till frånskild makes
underhåll innefatta det viktiga tillägget till vad 6 kap. 22 § lagen om äktenskaps in -

Vnderhållsskyldighet

mellan hemslcilda
makar.

Frånskild
makes rätt
till underhåll.

356

Giftermålsbalk, 11 kap. 26 §.

gående och upplösning stadgar i detta ämne, att bidraget, såframt den underhållsskyldiges
förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt därtill föranleda,
skall kunna bestämmas till visst belopp, som den underhållsskyldige har att
en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade. Liksom den i 24 § föreslagna
utvidgningen av skadeståndsregeln, står nu nämnda stadgande i visst
samband med den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen mellan äkta
makar och avser bland annat att förebygga vissa för rättskänslan mindre tilltalande
konsekvenser, som eljest understundom kunde följa av regeln om giftorättsgodsets
lika fördelning mellan makarna vid äktenskapsskillnad. Denna regel kan sålunda
till exempel föra med sig, att en hustru, som i äktenskapet infört och
alltjämt under sin förvaltning har en förmögenhet, tillräcklig för att trygga
hennes framtida underhåll, om äktenskapsskillnad, måhända på grund av mannens
förvållande, kommer till stånd, nödgas avstå intill hälften av sin förmögenhet
åt mannen och till följd därav råkar i behov av underhållsbidrag. Det
skulle då ofta lända till hårdhet emot hustrun, om hon skulle nödgas åtnöjas med
en rätt att av mannen periodiskt utfå bidrag till sitt underhåll. Även bortsett från
det obehag, som kan vara förenat med utkrävandet av ett sådant bidrag, kan utsikten
att utfå detsamma av flera skäl vara osäker; särskilt är att märka, att
rätten till ett periodiskt underhållsbidrag städse upphör vid den bidragspliktiges
död. I dylika fall lärer därför billigheten ofta kräva, att bidraget bestämmes till
visst belopp en gång för alla, vilket i tillämpningen medför, att hustrun i större
eller mindre utsträckning såsom underhållsbidrag får behålla, vad av hennes egendom
vid bodelningen faller på mannens lott. Men skäl till en dylik kapitalisering
av underhållsbidraget kan även eljest föreligga, såsom då mannen äger betydande
enskilda tillgångar, medan hustrun intet har att utfå vid bodelningen. Huruvida
bidraget skall utgå i denna form, måste bliva beroende av en prövning utav samtliga
omständigheter i det särskilda fallet, varvid är att iakttaga, att kapitalisering
skall äga rum, allenast om alldeles särskilda skäl tala därför; det periodiska bidraget
är här liksom eljest den normala formen för utgörande av underhållsbidrag.

Har bidraget utgått med visst belopp en gång för alla, är det att anse såsom
den underhållsberättigades egendom, på samma sätt som händelsen är med vad som
redan utgivits till fullgörande av en periodisk underhållsskyldighet. Någon åter*

357

Giftermålsbalk, 11 kap. 26—20 §§.

betalningsplikt bör naturligtvis oj inträda, om maken i fråga dör eller träder i nytt
gifte. Itegeln att underhållsskyldigheten upphör vid omgifte har därför begränsats
till att gälla allenast då bidraget utgår periodiskt.

27 §.

I lagen om äktenskaps ingående och upplösning 6 kap. 23 och 24 §§ återfinnas
regler om åliggande för rätten att vid hemskillnad och äktenskapsskillnad förordna,
vilken av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock bestämmelser om bidrag
till barnens underhåll i vissa fall. Enligt beredningens förslag skola reglerna om
rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i äktenskap sammanföras i särskild lag
och skola i denna följaktligen inflyta stadganden jämväl i nyss berörda ämnen. En
hänvisning till dessa stadganden har dock ansetts vara på sin plats i detta sammanhang
och har därför upptagits i nu förevarande paragraf.

28 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 25 § i lagen o-m äktenskaps ingående och
upplösning men avvilker så tillvida från nämnda lagrum, som vad där stadgas om
ändring i beslut angående barns vårdnad och underhåll uteslutits. Andra stycket
innefattar däremot ett tillägg, betingat av den i 26 § upptagna regeln, att underhållsbidrag
kan utdömas med visst belopp en gång för alla. Här stadgas, att vad
i första stycket sägs om möjlighet att vinna ändring i ett rättens beslut angående
underhåll åt frånskild make icke skall äga tillämpning, då bidraget bestämts på nyssnämnda
sätt.

29 §.

Den omständigheten, att förslaget i motsats till den gällande rätten principiellt tillerkänner
rättshandlingar mellan makar laga verkan, gör ej de stadganden helt överflödiga,
som i 6 kap. 26 § lagen om äktenskaps ingående och upplösning givas
beträffande avtal, vilka med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad
slutas om skifte av boet och vad med skiftet äger samband, om skadestånd
eller om bidrag till makes eller barns underhåll. Yissa av dessa avtal angå
familjerättsliga anspråk av den art, att de över huvud ej kunna vara föremål för

Barnens
vård och
underhåll.

Ändring av
laga kraft
vunnen dom
om underhållsbidrag.

Avtal med
avseende &
förestående
hemskillnad
eller äktenskapsskillnad.

358

Giftermålsbalk, 11 kap. 29 §.

en obegränsad dispositionsfrihet, och beträffande dem alla gäller, att särskilda
korrektiv erfordras till förebyggande av att ena maken till sin förmån utnyttjar den
andres på grund av de äktenskapliga misshälligheterna nedtryckta sinnesförfattning
eller dennes iver att få äktenskapet upplöst. De nu gällande reglerna om möjlighet
att vinna ändring i sådana avtal böra därför bibehållas. Såvitt stadgandena
i fråga avse barns underhåll, hava de sin motsvarighet i 18 § av förslaget till lag om
barn i äktenskap, men i övrigt hava de upptagits i nu förevarande paragraf med allenast
smärre redaktionella jämkningar. Däremot har naturligtvis den gällande lagens
förbud mot andra rättshandlingar mellan hemskilda makar uteslutits. Vad i förslagets
8 kap. stadgas om makars inbördes rättshandlingar i allmänhet blir nämligen i
det hela att tillämpa, även sedan hemskillnad ägt rum.

Reglerna i förevarande paragraf avse ej att lösa frågan om avtalens giltighet emot
borgenärer. Ett avtal om bodelningen eller vad därmed äger samband kan åsyfta
en fördelning av egendomen, som skulle vara endera makens borgenärer till skada.
Till dessas skydd lända emellertid härvid stadgandena i 13 kap. 14 och 15 §§ samt i
förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen 36 § 7 mom., till vilka
beredningen återkommer. En följdriktig tillämpning av de allmänna grundsatser
om rättshandlingar mellan makar, som i förslaget kommit till uttryck, torde ock
vara ägnad att förebygga, att genom andra i denna paragraf avsedda överenskommelser
ena maken obehörigen gynnas på bekostnad av den andres borgenärer. Om
till exempel ena maken fått sig tillförsäkrad rätt till underhåll i en utsträckning, som
avsevärt överstiger vad enligt reglerna i 25 eller 26 § rätteligen tillkommer honom,
kan sålunda fråga uppstå om tillämpning av förslagets stränga regler om gåvor mellan
makar. Och även då den i dessa lagrum givna ramen ej på nämnda sätt överskridits,
kunna de av beredningen föreslagna reglerna om återvinning i makes konkurs
bliva tillämpliga, såsom då en make, vilken råkat på obestånd, borgenärerna till
förfång avtalat med sin make om fullgörande av sin underhållsskyldighet emot
denne genom utgivande av ett kapital en gång för alla.1 Såvitt borgenärernas rätt
angår, gälla sålunda här samma principer, som i det föregående utvecklats beträffande
avtal, vilka avses i 5 kap. 10 §.

1 Se förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen 36 § 3, 6 och 8 mom.

Giftermålsbalk, 11 kap. 30 och 31 §§. 12 kap.

359

30 §.

Vad här säges om verkan av hemskillnads hävande överensstämmer med lagen
om äktenskaps ingående och upplösning 6 kap. 27 §.

31 §.

Det här upptagna stadgandet, att hustrun efter äktenskapsskillnad äger behålla
det namn hon genom äktenskapet erhållit eller återtaga det namn hon hade såsom ogift,
överensstämmer i sak med vad som redan nu gäller enligt den i administrativ väg
utfärdade förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn.
Denna bestämmelses införande i civillagen är en konsekvens därav, att i förslagets
5 kap. 15 § upptagits ett stadgande om gift kvinnas släktnamn.

12 KAP.

Yissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom makes död.

Då make avlider, föranledes därav dels att den giftorättsgemenskap häves, vilken
må hava bestått vid äktenskapets upplösning, dels att den egendom, som tillkommer
den dödes rättsinnehavare, skall skiftas mellan dessa. De regler, som i förstnämnda
hänseende bliva av nöden, hava tydligen sin plats i giftermålsbalken lika väl som
motsvarande bestämmelser med avseende å gifto rättsgemenskapens hävande till följd
av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning i båda makarnas livstid. Hit
höra sålunda ej blott stadgandena om den av dödsfallet betingade bodelningen mellan
efterlevande maken och den avlidnes arvingar, ett ämne som behandlas i förslagets 13
kap., utan ock regler, huru med giftorättsgodset, den avlidnes lika val som den efterlevandes,
skall förfaras under tiden före bodelningen. Stadgandena i sistnämnda
ämne hava sammanförts i nu förevarande kapitel. Först sedan genom bodelning fastställts,
vilken egendom skall tillfalla den dödes rättsinnehavare, är tiden inne för
verkställande av arvskifte. Reglerna om detta tillhöra ärvdabalken, i vars 12 kap.
beredningen allenast föreslår vissa smärre jämkningar, avseende bland annat åväga -

Hemskillnads
hävande.

Frånskild

hustrus

släktnamn.

Hithörande
bestämmelsers
fördelning
på giftermåls-
och
ärvdabalkarna.

Makes död
föranleder
bodelning.

Efterlevande
makes
rätt ochplikt
med avseende
å den dödes
bo.

360 Giftermålsbalk, 12 kap. 1 och 2 §§.

bringandet av en följdriktigare fördelning av hithörande bestämmelser mellan nämnda
balk och giftermålsbalken.

I förslagets 9 och 11 kap. återfinnas i sammanhang med stadgande^ motsvarande
de här upptagna, även'' bestämmelser om boupptecknings förrättande. Då make dör,
erfordras lika väl för bodelningen som för arvskiftet, att bouppteckning äger rum.
Som emellertid bestämmelserna i ämnet ej lämpligen kunna uppdelas på giftermålsoch
ärvdabalkarna, hava de särskilda stadganden om boupptecknings förrättande,
som betingas därav, att avliden person är gift, fått i modifierad form kvarstå bland
ärvdabalkens allmänna regler om egendoms uppteckning vid dödsfall.

1 §■

I denna paragraf har upptagits regeln, att makes död föranleder bodelning, såframt
ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken vid
dödsfallet hade giftorättsgods. Stadgandet motsvarar vad 11 kap. 23 § innehåller
med avseende å äktenskapets upplösning i båda makarnas livstid. Bodelningen skall
naturligtvis i här förevarande fall hänföras till dödstimman.

2 §.

Den romerska rättens regler om ansvar för död mans gäld byggde på principen om
universalsuccession för arvingarna i boets aktiva och passiva, fattade såsom en enhet.
Arvingarna blevo sålunda i och med dödsfallet ansvariga för den dödes förbindelser
såsom vore de deras egna, en regel vars brister i skilda hänseenden i den senare romerska
rätten föranledde införande av beneficium inventarii för arvingarna och beneficium
separationis för den dödes borgenärer. I motsats härtill har den germanska
rättsuppfattningen i detta ämne av ålder inneburit, att arvingarna allenast succedera
i tillgångarna, med skyldighet dock att betala därå vilande gäld. De svara ej ipso
inre personligen för den dödes förbindelser, men äro pliktiga att infria dessa, om de
vilja göra sig till godo den behållning, »om kan förefinnas. Försummelse härutinnan
medför personligt ansvar. Med rätten till kvarlåtenskapen följer sålunda en plikt
att iakttaga borgenärernas intressen och vaka Över boutredningens behöriga gång.
Denna grundsats föranledde i vår rätt redan tidigt uppställande av den alltjämt gällande
regeln, att arvingarna, om de vilja undvika personligt ansvar för den dödes gäld,

Giftermålsbalk, t‘2 kap. 2 §. 3l»l

hava att upprätta bouppteckning inom viss tid after dödsfallet och sedermera att före
utgången av en ny frist avträda boet till borgenärerna.

De skyldigheter lagen sålunda i borgenärernas intresse ålägger arvingar åvila sedan
gammalt även efterlevande make. Detta påkallas med nödvändighet av den gemensamhet
i egendom och gäld, som nu normalt råder mellan makar. Men även under
eri förmögenhetsordning sådan som den av beredningen föreslagna, enligt vilken
vardera maken äger sitt och svarar för sin gäld, måste efterlevande make, även i de
fall då han ej enligt vad beredningen föreslår skall vara arvsberättigad, i här avsedda
hänseenden hava väsentligen samma ställning som arvinge. Den avlidnes giftorättsgods
skall jämte den efterlevandes ingå i delning mellan denne senare och den förres
arvingar, och den efterlevande måste följaktligen hava rätt att med dessa deltaga
i förvaltningen av den dödes giftorättsgods. Under sådana förhållanden bör han hädanefter
liksom hittills i princip vara likställd med dem jämväl i fråga om ansvar för
vad han i avseende å dödsboet gör eller låter. Den nya förmögenhetsordningen föranleder
dock givetvis åtskilliga ändringar i urarvalagens bestämmelser om makes ansvarighet
för sin avlidne makes gäld, och beredningen skall senare återkomma till eu
närmare redogörelse för de förslag, som i detta ämne upprättats.

Urarvalagens bestämmelser om ansvar för död mans gäld föranleda uppställandet Betalning av
av den regeln, att före veterlig gälds betalning eller dödsboets avträdande till konkurs pa,/före
bodelning ej får äga rum, med mindre efterlevande make och arvingar äro ense därom, bodelningen.
Visserligen har bodelningens verkställande ej självständig betydelse för uppkomsten
av personligt gäldsansvar, om den för egendomens avträdande bestämda tiden redan
försuttits eller sådant ansvar på annan grund redan inträtt. Men även då detta är händelsen,
är det för envar av nämnda personer av intresse, att egendomen ej delas, innan
gälden infriats. Sedan delning ägt rum, finnes ej längre någon utväg att förhindra, att
en delägare förskingrar vad som fallit på hans lott med den påföljd, att en annan
avskäres från möjligheten att regressvis återfå, vad han på grund av sin personliga
ansvarighet kan hava fått utgiva till borgenärernas förnöjande utöver vad på honom
rätteligen belöper. Till förebyggande härav är emellertid tillfyllest, att medel till
gäldens betalande sättas under särskild vård. Den, som redan ådragit sig personligt
ansvar för den dödes gäld, bör därför ej kunna motsätta såg en bodelning, vid vilken
sådan avsättning på betryggande sätt äger ram. På nu anförda grunder bygger det
i denna paragraf upptagna stadgandet om vissa särskilda förutsättningar för bodelib—moes -

362

Giftermålsbalk, 12 kap. 2—7 §§.

ning i anledning av makes frånfälle. Hurusom den omständigheten, att efterlevande
malken häftar för gäld, ej utgör hinder för bodelnings verkställande, framgår av 13
kap., där bestämmelser givas, huru förhandenvaron av sådan gäld inverkar på bodelningen.

3 §.

Förvaltnin- Den svenska rättens regler om förvaltningen av död mans bo vila på principen, att
liden makes denna tillkomnier arvingarna i förening. Att denna sakernas ordning kan medföra
^gods*8 avsevärda olägenheter är allmänt erkänt. En stärbhusdelägare kan genom tredska
förhindra egendomens ändamålsenliga vård, realisering av tillgångarna och andra åtgärder,
som kunna vara erforderliga till förberedande av skiftet. Lagen erbjuder
icke utväg att mot någon stärbhusdelägares bestridande få en boutredningsman tillsatt
med behörighet att ombestyra dylika angelägenheter för stärlbhusdelägarnas gemensamma
räkning, och ej heller känner vår rätt möjligheten att få boutredning
verkställd med biträde av offentlig myndighet. Frågan om förbättrad lagstiftning i
detta ämne hör emellertid till ärvfdabalkens område och torde ej böra upptagas till
lösning i detta sammanhang. Då de regler om förvaltningen av avliden makes giftorättsgods,
som höra hemma i detta kap., tydligen måste byggas på samma grunder
som bestämmelserna om förvaltning av död mans bo i allmänhet, stadgas i nu förevarande
paragraf, att nämnda egendom skall förvaltas av arvingarna och efterlevande
maken i förening med iakttagande av vad i avseende å förvaltningen är särskilt
stadgat. De skäl, på grund av vilka maken bör äga rätt att deltaga i denna
förvaltning, hava redan utvecklats vid 2 §.

4—7 §§.

Förvaltnin- Dessa paragrafer innehålla, beträffande förvaltningen av den efterlevande makens
9efterlevan- giftorättsgods och utmätning av sådant gods under tiden intill bodelningen, regler,
rättsgwls. vilka till sitt innehåll fullkomligt överensstämma med vad i 9, 10 och 11 kap. stadgas
med avseende å vardera makens giftorättsgods för fall av boskillnad, hemskillnad och
äktenskapets upplösning i båda makarnas livstid. Efterlevande make skall sålunda,
till dess bodelning sker, såvitt arvingarna ej utverkat avskiljande, råda över sitt
giftorättsgods såsom förut men vara pliktig avgiva redovisning över förvaltningen.

Giftermålsbalk, 12 kap. 4—7 §§. 13 kap. 1 §.

363

Den omständigheten, att andra makens bo skall upplösas, bör ej föranleda, att den efterlevandes
förmögenhetsförhållanden rubbas i vidare mån, än då eljest bodelning
skall iske.

Stadgandet i 7 § om förvaltning av giftorättsgods under konkurs är tillämpligt
även då det är den avlidnes bo, som blivit avträtt.

Förslaget åsyftar ej ändring i vad 11 kap. ärvdabalken innehåller om förening Förening om
angående sammanlevnad i bo oskifto. En sådan förening, sluten mellan efter- levnacttbo
levande make och arvingar, kan innefatta en överenskommelse, att såväl den dödes oslnfto.
som den efterlevandes giftorättsgods skall förvaltas efter grunder, som mer eller
mindre avvika från reglerna i nu förevarande kap. Det vanliga torde härvid bliva,
att förvaltningen jämväl av den dödes giftorättsgods anförtros efterlevande maken.

Yad sålunda må hava blivit bestämt medför naturligtvis ej ändring i de olika
egendomsmassornas ansvar för gäld. Och avträdes den dödes eller den efterlevandes
egendom till konkurs, utgör föreningen ej hinder för bodelnings företagande. En
förening, varom här är fråga, medför ofta även mer eller mindre vittgående modifikationer
i den redovisningsplikt, som enligt 4 § skall åligga efterlevande make för förvaltningen
av hans giftorättsgods.

13 KAP.

Om bodelning.

1 §■

Bodelning mellan makar är, såsom vid 12 kap. framhållits, till sitt begrepp Ordningen
något annat än arvskifte. Då emellertid bodelning i de allra flesta fall betin- ^ningens
gas av makes frånfälle och därvid gemenligen bodelning och arvskifte verkstäl- förri,ttande.
las i ett sammanhang, böra tydligen redan på denna grund reglerna om den ordning,
vari dessa förrättningar skola företagas, så vitt möjligt vara lika för båda. Förevarande
paragraf innehåller ock, liksom för närvarande boskillnadslagen 18 § och
lagen om äktenskaps ingående och upplösning 6 kap. 14 §, en hänvisning till ärvdabalkens
bestämmelser om arvskifte. Väl äro dessa i flera hänseenden bristfälliga.

364

Giftermålsbalk, 13 kap. 1 §.

De danska
och norska
förslagen.

Särskilt betänkligt är, att de ej erbjuda någon annan utväg för skiftes åvägabringande
i de fall, då enighet ej kan uppnås, än sakens instämmande till domstol. Vissa
hithörande bestämmelser lämna ock i tydlighet och fullständighet åtskilligt övrigt att
önska.1 Frågan om ny lagstiftning på detta område är dock synnerligen vittutseende
och bör lämpligen upptagas till lösning först vid den blivande revisionen av ärvdabalken.

Vid sidan av vad ärvdabalken innehåller med avseende å arvskifte skola beträffande
ordningen för bodelnings förrättande iakttagas de bestämmelser, för vilka
beredningen i det följande skall redogöra.

Förevarande kapitel avser, såsom nämnts, såväl en bodelning, som företages
i båda makarnas livstid, som en sådan, vilken föranledes av enderas frånfälle. I
senare fallet äger bodelningen rum mellan efterlevande maken å ena sidan och den
avlidnes arvingar å den andra. Till vinnande av lättnad i uttryckssättet talas emellertid
varken i lagtexten eller här nedan om sistnämnda fall, såvitt ej beträffande
detta särskilda synpunkter göra sig gällande. I övrigt avser sålunda vad som säges
om bodelning mellan makar jämväl bodelning mellan efterlevande make och andra
makens arvingar.

Såsom redan vid 9 kap. berörts, skall enligt såväl dansk som norsk rätt, när
yrkande därom fram ställes, utredning och delning av dödsbo eller av makars bo verkställas
av offentlig myndighet, skifteretten. Om offentligt skifte begäres, bär enligt
norsk rätt skifteretten i regel att omhändertaga boets tillgångar, registrera och värdera
desamma, föranstalta om realisation, verkställa betalning av gäld, när sådan skall
äga rum under skiftet, samt utföra den slutliga delningen''. Detta gäller även enligt
dansk rätt, dock med den modifikationen att, då skifte äger rum till följd av bosondring,
separation eller äktenskapsskillnad eller då vid skifte på grund av dödsfall den
för gälden ansvarige maken, d. v. s. mannen, lever efter, förvaltningsrätten skall fråntagas
denne, endast om fara föreligger att han skall förrycka boets tillstånd. Reglerna
om såväl offentligt som privat skifte finnas för dansk rätts vidkommande sam 1

Olika meningar hava sålunda yppats, huruvida lagens bestämmelser om gode mäns medverkan vid
skiftet samt om skifteshandlingens underskrivande av stärbhusdelägarna och gode männen äro att uppfatta
såsom oeftergivliga formföreskrifter; se K. Maj:ts domar den 14 januari 1890 (N. J. A. s. 5); den
7 november 1890 (N. J. A. s. 415); den 11 april 1892 (N. J. A. s. 271); den 14 juni 1907 (N. J. A. not. A.
n:r 206) och den 21 december 1908 (N. J. A. s. 545) samt K. Maj:ts utslag den 20 januari 1911 (reg.-rtns
årsbok s. 16).

Giftermålsbalk, 13 kap. 1 och 2 §§. 365

lade i lov den 30 november 1874 om skifte af dods- og fadlesbo. Däremot saknas en
fullständig kodifikation av de norska skiftesreglerna. Att dansk och norsk rätt i
motsats mot den svenska känner en offentlig skiftesförrättning har medfört, att överensstämmelse
mellan de tre förslagen ej kunnat åvägabringas i fråga om ordningen
för bodelningens verkställande. Däremot föreligger i fråga om de materiellträttsliga
bodelningsreglerna i det väsentliga likhet mellan förslagen.

2 §.

Reglerna om bodelnings verkställande och vad därmed äger samband beröra ej Huru skola
blott makarnas intressen utan även deras borgenärers. Med hänsyn härtill stadgar borgenärervår
gällande rätt, att bodelning i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äkten- tillgodoses
skaps upplösning i båda makarnas livstid ej må ske, förrän betalning erlagts för all ningen?
veterlig gäld, därför samfällda boet svarar, vid äventyr att eljest båda makarna bliva
personligen ansvariga för denna gäld, en för bägge och bägge för en. Före bodelning,
som i anledning av makes frånfälle företages i sammanhang med arvskiftet,
skall betalning ske av all veterlig gäld av annan beskaffenhet än i 11 kap. 5 § giftermålsbalken
sägs; försummas detta, hava stärbhusdelägarna förverkat sin avträ -desförmån, även om vid bodelningen tiden för egendomsavträde ännu ej gått till ända.

Genom dessa regler är tydligen på bästa sätt sörjt för borgenärernas intressen. Däremot
föranleda de ofta avsevärda olägenheter för makarna själva. En omedelbar realisation
av tillgångarna i och för gälds betalning kan te sig så oläglig, att makarna,
även om tillgångarna i värde överstiga skulderna, faktiskt ställas i valet mellan att
låta anstå med bodelningen eller taga risken av det solidariska ansvaret. Stadgandet
om gälds betalning före bodelningen kan ock av ena maken obeihörigen utnyttjas till
fördröjande av bodelningen, andra maken till förfång. Särskilt kan mannen missbruka
den honom intill bodelningen tillkommande förvaltningsrätten över boets egendom
för att hindra, att den användes till betalning av gälden, och innan denna
infriats, saknar hustrun varje utväg att mot hans vilja framtvinga en bodelning.

Frågan om beredande av lämplig utväg att vid bristande enighet få bodelning
till stånd skall av skäl, som vid 1 § berörts, ej nu upptagas till prövning. Såsom torde
framgå av vad som nyss yttrats, föreligga emellertid tvenne andra önskemål, vilka
böra tillgodoses genom den nya lagstiftningen i här förevarande ämne. Å ena sidan
bör det tillses, att reglerna om bodelningens verkställande ej föranleda större rubbning
5 en makes ekonomi än som oundgängligen påkallas av dess syfte; å andra sidan

366

Giftermålsbalk, 13 kap. 2 §.

Utländsk

lagstiftning.

bör det eftersträvas, att bodelningen ej blott innefattar en fördelning av tillgångarna
utan även så vitt möjligt gör makarna oberoende av varandra beträffande ansvaret
för gälden, så att ej ena maken riskerar att drabbas av påföljderna därav, att den
andre vansköter sin ekonomi. Yi kava sett, hurusom makarna enligt gällande rätt
ofta bliva nödsakade att offra ett av dessa önskemål till vinnande av det andra. Det
gäller nu att tillse, huruvida icke båda kunna nås, utan att likväl borgenärernas intressen
äventyras, önskvärdheten härav framträder så mycket starkare med en förmögenhetsordning
sådan ©om den av beredningen föreslagna. En översikt över vissa
främmande rättssystems regler i ämnet torde vara ägnad att belysa denna fråga.

De danska och norska rättssystemen påbjuda ej, att gäld infrias före bodelningen,
och dennas verkställande medför icke någon ändring i ansvarigheten; vardera maken
fortfar att häfta såsom förut, och någon utsträckning av ansvaret förekommer principiellt
icke. Har vid bodelningen ena maken till men för den andres borgenärer erhållit
mera egendom än som rätteligen tillkom honom, hava dessa i regel ej annan utväg
till rättelses vinnande än att söka få sin gäldenär försatt i konkurs och sedermera
anställa talan om återvinning. Rätt till sådan talan står dem öppen beträffande
varje avhändelse makar emellan, som till skada för borgenärerna verkställts efter inträdd
insolvens eller som haft insolvens till följd; huru lång tid som förflutit mellan
avhändelsen och konkursens början saknar betydelse. Enligt norsk rättsuppfattning
torde dock en bodelning, som makarna verkställt först efter sitt äktenskaps
upplösning, ej vara att betrakta såsom ett avtal mellan makar och följaktligen
ej böra bedömas enligt nyssnämnda regler. Här kan i stället fråga uppstå
om tillämpning av de allmänna bestämmelserna om återvinning i konkurs, enligt
vilka det förutsättes, att konkursen tager sin början inom viss tid efter avhändelsen.
I Danmark anses reglerna om avhändelser mellan makar tillämpliga även i detta fall.
Tydligt är emellertid, att vid en bodelning, som äger rum under äktenskapets bestånd,
faran för att makarna söka i samförstånd draga tillgångar undan enderas borgenärer
är särskilt stor. Såväl i Danmark som i Norge har ock beträffande bodelning i anledning
av boskillnad till borgenärernas skydd meddelats särskilda bestämmelser,
enligt vilka vardera makens äldre borgenärer äga att, för vad de ej kunnat utfå hos
sin gäldenär, taga i anspråk egendom, som vid bodelningen tillagts andra maken, med
mindre det visas att den förre vid bodelningen fick behålla, vad som erfordrades till
gäldens täckande.1

1 Se härom närmare ovan s. 328.

367

Giftermålsbalk, 13 kap. 2 §.

Upplöses förmögenhetsgemenskapen till följd av makes död, blir efterlevande maken
enligt reglerna om ansvar för död mans gäld i sin egenskap av arvinge efter den
avlidne jämte övriga arvingar personligen ansvarig för dennes gäld, en ansvarighet
som emellertid frånsett vissa betydelsefulla undantagsfall icke är solidarisk utan
delad. Däremot förblir efterlevande maken efter bodelningen ensam ansvarig för sina
egna förbindelser. Har bodelningen länt hans borgenärer till förfång, hava dessa
ej annat medel till skydd för sina intressen än det, som bestämmelserna om återvinning
i konkurs erbjuda.

hånligt schweizisk rätt kan egendomsgemenskap mellan makar föreligga allenast
på grund av äktenskapsförord. Upplöses gemenskapen i följd av ena makens död,
delas den samfällda egendomen (G-esamtgut) i två hälfter. Sker åter upplösningen
av annan anledning, följes vid delningen den principen, att vardera maken skall
äga återtaga vad han infört i boet. För rätt att påkalla delning av samfälld egendom
förutsättes ej, att den gäld, varför egendomen svarar, blivit gulden. Delningen
medför emellertid så tillvida en ändring beträffande ansvaret för denna gäld, som
hustrun, även om hon ej förut personligen häftade för gälden, drabbas av personligt
ansvar, dock allenast intill värdet av den samfällda egendom, som tillskiftats henne.
Vill hon åberopa sistnämnda begränsning i ansvaret, åligger bevisskyldigheten henne.
Mannen är städse personligen ansvarig för gäld, varom nu är fråga.

Vid makes frånfälle blir andra maken, som äger arvsrätt efter den avlidne,
jämte övriga arvingar solidariskt ansvarig för dennes gäld, såframt han ej avstår
från arvet. Efterlevande hustru kan ock genom att avstå från sin rätt till del i
den samfällda egendomen undvika att drabbas av ansvar för sådan å nämnda egendom
vilande gäld, för vilken hon ej redan häftar.

Den tyska rätten känner lika litet som den schweiziska egendomsgemenskap makar
emellan omedelbart på grund av lag. Om på grund av förord sådan gemenskap
är för handen, skall all gäld, för vilken den samfällda egendomen svarar, infrias
före bodelningen eller, om den är tvistig eller icke förfallen, för dess betalning erforderliga
medel innehållas. Sker bodelning, fastän sådan gäld utestår ogulden, blir
jämväl make, vilken icke förut personligen häftade för gälden, ansvarig för densamma
med vad han bekommit vid den samfällda egendomens delning. Denna ansvarighet
kan dock ej göras gällande, så länge någon oskiftad samfälld egendom finnes
att tillgå.

Giftermålsbalk, 13 kap. 2 §.

Bered ningens yttrande.

Jämväl enligt tysk lag är efterlevande make arvsbenättigad och ådrager isig
jämte övriga arvingar solidariskt ansvar för sin avlidne makes gäld, om lian ej i laga
ordning avstår från arvet.

Bortsett från vad som fortfarande skall gälla beträffande avliden makes gäld,
en fråga som berörts vid 12 kap., förutsättes enligt beredningens förslag icke, att
bodelning föregås av betalning utav makes gäld, tillkommen före den tidpunkt, till
vilken uppgörelsen skall hänföras — ansökning om boskillnad, dom å äktenskapets
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller makes frånfälle. I stället skall
den'' gäldbundna maken av sitt giftorättsgods på sin lott erhålla egendom till täckningav
gälden eller, om bägge makarna häfta för denna, av den del utav gälden, som
makarna emellan belöper på honom. Har detta stadgande iakttagits, skall den omständigheten,
att bodelning skeft, fastän gäld av nu ifrågavarande beskaffenhet utestad
ogulden, ej medföra någon som helst utvidgning av ansvaret för gälden. Försummelse
att iakttaga vad här föreskrives kan däremot medföra sådan begränsad
personlig ansvarighet, som avses i 14 § av detta kap., ävensom föranleda bodelningens
återgång för fall av konkurs.

Ett stadgande av nu nämnda innebörd är tydligen väl ägnat att tillgodose makarnas
intressen; de bliva ej nödsakade att till undvikande av utvidgat gäldsansvar
företaga en realisation av sina tillgångar å tid och under omständigheter, som måhända
äro olägliga. Å andra sidan möter naturligtvis ej hinder att betala skulderna,
till den del de äro förfallna eller borgenärerna eljest äro villiga till en uppgörelse.
Beträffande gäld, för vilken makarna svara, en för båda och båda för
en, lärer det ofta till undvikande av framtida konflikter befinnas lämpligast, att
likvid sker. Vad särskilt angår sådana förbindelser, för vilka makarna omedelbart
på grund av lagens stadgande i 7 kap. 2 § häfta solidariskt, torde hinder för betalning
mycket sällan möta på den grund att gälden icke är förfallen, då gäld av där
avsedda art regelmässigt är betalbar vid anfordran. Likvid av gemensam gäld kan
naturligtvis verkställas av vilkendera maken som helst. För vad av en infriad
förbindelse må belöpa å andra maken eller, i fråga om underhållsgäld, för vad han
betalt utöver vad honom enligt underhållsreglerna ålegat tillskjuta, uppstår en regressfordran,
som vid bodelningen blir att behandla på samma sätt som andra fordringar
makarna emellan, ett ämne, till vilket beredningen återkommer här nedan.

Giftermålsbalk, Vt kap. 2 §. 339

Denna för makarna förmånliga anordning i avseende å gäldens behandling lärer
även vara förenlig med skälig hänsyn till borgenärernas intressen. Vår gällande
rätts regler om återvinning i konkurs äro byggda på den grundsatsen, att de dispositionei,
en person vidtager med sin förmögenhet, ej kunna av hans borgenärer bringas
att återgå, såframt icke hans solvens äventyras. Detta gäller principiellt även gåvor
och liknande transaktioner. Såsom framgår av vad vid 8 kap. yttrats, skall enligt
förslaget denna grundsats tillämpas jämväl med avseende å makars inbördes rättsförhållanden,
låt vara att den här erhållit en i vissa hänseenden avvikande utformning.
Anledning synes ej föreligga att till makarnas nackdel anlägga strängare
synpunkter vid fastställande av rättsreglerna i nu förevarande ämne. Av
det nyss atergivna stadgandet i första punkten jäv förevarande paragraf, sammanställt
med vad detta kap. innehåller i övrigt, framgår, att ena makens giftorätt
och därmed sammanhängande anspråk med avseende å den andres egendom aldrig
få föranleda till, att den senare nödgas till den förre avstå egendom, som erfordras till
täckning av hans egen gäld. År en make vid den tidpunkt, till vilken uppgörelsen
skall hänföras, gäldbunden utöver måttet av sina tillgångar, eller uppgår gälden till
dessas fulla värde, medför en tillämpning av reglerna i detta kap. aldrig någon skyldighet
för honom att avsta egendom till sm make. Överstiga åter tillgångar oas värde totala
beloppet av maken åvilande gäld. kan väl andra maken vara berättigad att utfå någon
del av detta överskott — i vanliga fall högst hälften därav — men endast undantagsvis
hela överskottet. Tänkes bodelningen företagen vid den tidpunkt, med
hänsyn till vilken här ifrågavarande rättsförhållanden makarna emellan äro att bedöma,
blir sålunda vardera makens lott regelmässigt tillräcklig att täcka hans förbindelser;
ett motsatt förhållande kan inträffa, allenast om maken redan förut var insolvent,
och hans ekonomi kan för detta fall aldrig bli försämrad men väl förbättrad
genom bodelningen. I sakens natur ligger emellertid, att någon tid i allmänhet får förflyta,
innan bodelning hinner verkställas, och under denna tid kan makens förmögenhetsläge
försämras, särskilt genom tillkomsten av ny gäld. Da reglerna i förevarande
paragraf ej föranleda till att medel skola avsättas till täckning jämväl av sådan gäld,
kan det inträffa att vad som vid bodelningen tillägges maken i fråga ej fullt ut räcker
till likvid för all den äldre och nyare gäld, som äger betalningsrätt i hans bo, även
om han var solvent vid den tidpunkt, till vilken uppgörelsen skall hänföras. Den brist,
som härvid kan uppstå, är emellertid ej en följd av bodelningen, vilken innefattar
47—17106s

Giftermålsbalk, 13 kap. 2 §.

370

en uppgörelse med hänsyn till förmögen hetsläget, sådant detta materiellträttsligt sett
gestaltade sig vid den förut berörda tidpunkten, utan har sin grund i de dispositioner,
som maken efter nämnda tidpunkt vidtagit, och som lika väl och med enahanda
påföljd hade kunnat förekomma, om bodelningen företagits omedelbart.

Makes gäld Häftar make vid bodelningen i skuld till andra maken, bör egendom tilldelas
*‘maken. ^ den förre till täckning därav liksom av annan hans gäld. Tillhör fordringen andra
makens giftorättsgods, skall den emellertid ingå som tillgång i delningen och resultatet
blir i regel detsamma, som om hänsyn till fordringen över liuvud icke tagits
vid bodelningen. Allenast då gäldenärens giftorättsgods ej lämnar tillgång till
betalning av fordringen eller borgenärens giftorättsgods ej räcker till täckning av
hans gäld, utan att fordringen beräknas såsom hans tillgång, måste för ernående av
ett riktigt bodelningsresultat avseende fästas å fordringen såsom innefattande en
ena maken åvilande gäldspost och en andra maken tillhörande tillgång. År en
makes fordran å den andra maken den förre enskilt tillhörig, ingår den ej i bodelningen,
och täckning av densamma bör alltid äga rum hos gäldenären, såvitt dennes gods
räcker.

Täckning av År under giftorättsgemenskapens bestånd uppkommen gäld, för vilken båda ma:>''bådama-r
kärna häfta, ogulden vid bodelningen, bör vardera maken vara berättigad erhålla
kärna häfta, egendom till täckning av så stor del av gälden, som makarna emellan belöper på
honom. Efter bodelningen fortfara makarna att utåt häfta för gälden såsom förut.
Nödgas endera betala mer än vad på honom belöper av gälden, har han regressrätt
mot andra maken för vad som belöper på denne på samma sätt som om
betalningen skett före bodelningen. Makarna kunna vid bodelningen överenskomma
om avvikelse från ovannämnda regel, exempelvis sålunda, att vardera maken i förhållande
till den andre övertager fullt betalningsansvar för vissa gemensamma gäldsposter
och därför erhåller full täckning av dessa. En sådan överenskommelse har
visserligen icke verkan mot borgenären utan hans medgivande men medför mot
den make, som övertagit gälden, regressrätt för gäldens hela belopp, om andra maken
nödgas infria densamma.

Huru stor del av viss gäld, för vilken båda makarna häfta, dem emellan belöper å
vardera maken, är beroende av vad som på grund av avtal eller eljest kan i det särskilda
fallet gälla mellan makarna och avgöres enligt allmänna rättsregler, såvida ej
fråga är om gäld, som avses i 7 kap. 3 §. Huru betalningsansvaret skall anses förde -

Giftermålsbalk, 13 kap. 2 §.

071

lat mellan makarna i fråga <om dylik under giftorättsgemenskapens bestånd uppkommen
gäld, vilken är ogulden vid bodelningen, är en fråga, för vars läsning ledning
torde höra hämtas av bestämmelserna i !) kap. 2 och (J Sistnämnda lagrum utgår
därifrån, att de under ett visst kalenderår gjorda utgifterna för familjens underhåll,
däribland betalning för gäld, skola, utan hänsyn till att de kunna gälla underhållskostnad
för tidigare år, fördelas efter den fördelningsnorm, som enligt 5 kap. 2 §
lar anses gälla mellan makarna med avseende å deras förhållanden under det år,
da utgiften sker. I överensstämmelse härmed synes av den vid bodelningen oguldna
gälden av nämnda beskaffenhet så stor del böra anses belöpa å vardera maken, som
motsvarar den honom enligt förhållandena vid tidpunkten för giftorättsgemenskapens
upplösning åvilande andel av den kontanta underhållsbördan. För denna del av
hushallsgälden är han berättigad erhålla täckning vid bodelningen. Makarna kunna
naturligen, såsom ovan nämnts, överenskomma om avvikelser från denna regel. För
den del av hushållsgälden, för vilken täckning givits endera maken, är han sedan
ansvarig i förhållande till andra maken. Nödgas denne betala nämnda del av gälden,
har han regressrätt mot den förre. Denna regress är en specialregress, grundad å den
vid bodelningen slutna överenskommelsen om gäldsansvarets fördelning mellan makarna,
och är ej av beskaffenhet att böra hänföras under stadgandet i 5 kap. 6 §.

Frågan om den inverkan en regresstalan enligt 5 kap. 6 § för det år, under vilket
giftorättsgemenskapen upphör, röner av bodelningen, är understundom ej lätt att
besvara. Regressen får, såsom nämnt, ej omfatta utgifter på grund av betalning
av sådan vid bodelningen ogulden gäld, för vilken täckning givits andra maken.

Ej heller å utbetalningar, som skett före tidpunkten för giftorättsgemenskapens
hävande, bör i regel en regressrätt kunna grundas, då den omständigheten, att
ena maken under giftorättsgemenskapens bestånd burit större del av utgifterna för
familjens underhåll än som enligt 5 kap. 2 § ålegat honörn, i allmänhet är utan
betydelse, när makarnas giftorättsgods sammanslås och delas. Häves giftorättsgemenskapen
genom boskillnad, kan naturligen regressrätt enligt 5 kap. 6 § alltid
grundas å utgifter, som gjorts efter giftorättsgemenskapens hävande.

Har make vid giftorättsgemenskapens hävande dels enskild egendom eller egen- Täckning av
dom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses och som ej skall ingå i bodelningen, och ,J<^ andra*
dels giftorättsgods, uppstår fråga, i vilken mån egendom av ena eller andra slaget styclcet sägs.
bör vid bodelningen beräknas tjäna till täckning av maken åvilande ogulden gäld.

372

Giftermålsbalk, 13 kap. 2 och 3 §§.

Beredningen liar i avseende härå uppställt den regeln, att i allmänhet till täckning av
gälden skall i första rummet beräknas makens giftorättsgods. Om särskilda omständigheter
ej förekomma, får gälden anses hava antingen åvilat maken redan vid äktenskapets
ingående eller ock tillkommit under behörig hänsyn jämväl till andra makens
intresse. I bägge fallen är det billigt, att andra makens giftorättsanspråk ej må anses
omfatta mera än vad av giftorättsgodset återstår, sedan gälden avräknats därifrån.

Denna grundsats kan emellertid ej upprätthållas i fråga om all gäld. Har make
ådragit sig gäld genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom
annat otillbörligt förfarande, eller har han gjort gälden till förvärv eller förkovran
av sin enskilda egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses
och som ej skall ingå i bodelningen, bör skäligen gälden makarna emellan slutligen
gå ut över den make, som ådragit sig densamma. Om den gäldbundne maken har
enskild egendom, bör således denna egendom i första hand beräknas tjäna till täckning
av gälden. Detsamma bör gälla i fråga om maken tillhörig egendom, som i
6 kap. 1 § andra stycket avses och som ej skall ingå i bodelningen, såvitt egendomen
är av beskaffenhet att kunna tillgripas för gäldens betalning. Tilldelning
av giftorättsgods till täckning av gäld av ovannämnda beskaffenhet bör således ske
allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom,
som nyss sagts. Därest giftorättsgods måste tilläggas make till täckning av dylik
gäld, erhåller enligt 5 § andra maken vederlagsanspråk. Att vederlagsanspråk uppkommer
jämväl i fall gäld av ifrågavarande art blivit förut betald med giftorättsgods
följer av 6 och 7 §§.

Då, såsom ovan utvecklats, bodelningen skall hänföras till tidpunkten för giftorättsgemenskapens
upplösning, skall allenast sådan egendom vid bodelningen beräknas
lämna tillgång till täckning av ifrågavarande gäld, som var maken tillhörig
vid nämnda tidpunkt, samt surrogat för eller avkastning av dylik egendom.

3 §.

Delningen Enligt den grundläggande bestämmelsen i 6 kap. 2 § innebär vardera makens
hållna gifto- giftorätt i den andres gods anspråk på att, när giftorättsgemenskapen upphör, bemellanma-
komma hälften av makarnas behållna giftorättsgods, såvitt ej annat stadgas. Då
kärna, bodelning skall äga rum, måste således till eu början utredas vardera makens tillgångar
och gäld vid tidpunkten för giftorättsgemenskapens upphörande samt till -

373

Giftermålsbalk, 13 kap. 3 §.

gångarnas beskaffenhet av giftorättsgods eller enskild egendom ävensom de förändringar,
tillgångar och gäld undergått från nämnda tidpunkt till bodelningen.
Till ledning komma därvid att tjäna makarnas bouppteckning samt den redovisning,
som make enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 1C § eller 12 kap. 4 § är skyldig avgiva
rörande förvaltningen av det giftorättsgods, som tillhörde honom vid giftorättsgemenskapens
upphörande. Brister make i honom åliggande skyldighet att vid
bodelningen redovisa de tillgångar han haft under sin förvaltning, får ett belopp
motsvarande den brist, som föreligger, i första hand avräknas å hans lott
såsom ett av honom å densamma utbekommet förskott. Överstiger bristen makens
lott, uppkommer för överskottet en ersättningsrätt för andra maken. Denna ersättningsrätt
är ett vanligt fordringsanspråk, som kvarstår efter bodelningen.

Sedan utredning vunnits om de tillgångar, som skola ingå i bodelningen, måste

1 regel en värdering av dessa äga rum. Värdering måste jämväl äga rum av
makarna enskilt tillhörig egendom i den utsträckning, som kan påkallas av bestämmelserna
i 2, 5—7, 10 och 11 §§. Då delningen skall avse endast behållningen
av makarnas giftorättsgods, måste, om vid bodelningen make häftar för ogulden
gäld, därefter beräknas, till vilket värde giftorättsgods skall enligt detta kap.

2 ^ tilldelas honom till täckning av densamma. Återstoden av vardera makens
giftorättsgods skall sedan sammanslås och delas i två lika delar. Härvid kan
lämpligen så förfaras, att värdet av vardera makens behållna giftorättsgods sammanlägges
och hälften av sammanlagda beloppet gottskrives vardera maken, varefter
en fördelning av befintliga tillgångar företages sålunda, att tillgångar tilläggas
vardera maken till värde motsvarande vad honom gottskrivits till täckning av
gäld och som giftorättsdel. I fråga om tillgångarnas fördelning mellan makarna
föreslår beredningen närmare bestämmelser i 13 §.

Undantag från regeln om delning av makarnas behållna giftorättsgods i lika
delar dem emellan finnas stadgade i 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 och 9 §§. 11 kap. 22 § och
23 § andra stycket samt detta kap. 4—12 §§. Även då avvikelse från den lika delningen
skall äga rum, torde lämpligen i regel först böra beräknas, till vilket värde
egendom skall vid bodelningen tilläggas vardera maken, och därefter en fördelning
av tillgångarna mellan dem företagas i enlighet med bestämmelserna i detta
kap. 13 §.

374

Giftermålsbalk, 13 kap. 4 §.

4§.

Rätt för Enligt 17 kap. 1 § av den. nu gällande giftenmålsballken äger vid endera makens
make citt

från chinin- död den efterlevande att före bodelningen såsom fördel av bo oskifto uttaga högst
3fog a''läs sa en tjugondei av den samfällda lösa egendomen i boet.1 Är detta fattigt och ringa.
föremål, må den efterlevande taga »sin'' fästningaring, dagliga säng och nödiga gångkläder»,
även om värdet därav stiger något över tjugondelen. En dylik rätt att före bodelningen
uttaga egendom finnes däremot ej tillerkänd make vid bodelning på grund av
boskillnad eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad. I lagkommitténs
år 1826 avgivna förslag till allmän civillag samt i lagberedningens
år 1847 avgivna förslag till giftermålsbalk föreslogs dock, att vardera
maken skulle äga rätt att vid bodelning till följd av äktenskapsskillnad behålla,
utan skifte, var sina gångkläder. För närvarande lärer enligt allmän sed föremål,
behövliga för efterlevande makes personliga bruk, såsom kläder, förlovningsoch
vigselring med mera, ej upptagas i bouppteckningen och således behållas av
efterlevande maken utan avräkning å hans fördel. Och även vid bodelning till
följd av förmögenhetsgemenskapens hävande av annan anledning än ena makens
död torde i allmänhet vardera maken få behålla sådana föremål utan avräkning å
sin lott.

Främmande I Danmark anses det vara stadgad praxis, att föremål, som tjäna till efterlevande
makes personliga bruk och för vilkas anskaffande ej använts mera än som efter
boets tillstånd kan anses tillbörligt, undantagas från skiftet, om det kan ske utan förfång
för borgenärer. Även i Norge antages allmänt, att vid bodelning mellan
makar vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande äger före skiftet
uttaga sina gångkläder och smycken, i den mån dessas värde loke överstiger vad efter
makarnas ställning kan anses tillbörligt. Det är emellertid föremål för olika meningar,
huruvida och i vilken omfattning en sådan befogenhet för make är grundad å
verklig sedvanerätt.

Berednin- Uppenbart är, att make ej bör genom bodelningen skiljas från sådana honom till 9ens

yjt,an höriga föremål, som äro avsedda uteslutande till hans personliga bruk. Fråga kan
endast vara, huruvida maken bör äga rätt att erhålla dessa föremål utlagda å sin

1 Se K. Haj:ts dom den 29 mars 1882 (N. J. A. s. 164).

Giftermålsbalk, 13 kap. 4—H §§.

lutt eller lian bör liga uttaga dem före delningen utan avräkning å sin lott i boet.
Beredningen bär ansett sig böra förorda sistnämnda alternativ, dock under förutsättning
att föremålens värde ej står i missförhållande till makarnas villkor.

Det torde i allmänhet för bodelägarna te sig fullt naturligt, att sådana föremål ej
beröras av bodelningen. Beredningen föreslår därför, att i stället för bestämmelserna
om fördel för efterlevande make av bo oskiifto upptages ett stadgande av
innehåll att, då bodelning äger rum till följd av vare sig ena makens död eller
giftorättsgemenskapens hävande på annan grund, vardera maken eller, då endera
är död, den efterlevande skall äga från delningen undantaga honom tillhöriga kläder
och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till
högre värde än som med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

5—8 §§.

Rörande gällande rätts vederlagsregler har en framställning givits i den historiska Vederlags översikt,

som finnes upptagen i inledningen till detta betänkande. ''gällande

svensk rätt."

Främmande rättssystem tillerkänna i allmänhet ena maken vederlagsanspråk Främmande
mot den andre i ringare omfattning än gällande svensk rätt. Enligt dansk lagstiftning
har hustru rätt till ersättning av mannens enskilda egendom och lott i boet,
om mannen utan hennes samtycke bortgiver mer än fem procent av samfällda boets
behållning vid utgången av nästföregående år, ävensom om mannen utan samtycke
av hustrun företager åtgärd beträffande av henne införd fastighet eller värdehandling.
till vilken sådant samtycke erfordras.1 Har skadestånd, som make ådragit
sig i utomobligatoriskt förhållande, eller utgifter till följd av makes straffbara
gärning utgått ur samfällda boet, äger ock andra maken rätt till gottgörelse av den
förres enskilda egendom och lott i boet eller, om hustrun är den skyldiga, av hennes
självförvärv. Häftade ena maken vid äktenskapets ingående för gäld till belopp
överstigande värdet av den samfällda egendom, som därvid av honom infördes i
boet, och har gälden utgått ur samfällda boet eller andra makens enskilda egendom,
äger denne utfå gottgörelse ur den förres enskilda egendom och, om den ej räcker,
ur hans lott i boet. Slutligen skall, om till förbättring eller ökning av makes en -

1 Se ovan s. 235.

376

Giftermålsbalk, 13 kap 5—8 §§.

skilda egendom använts samfälld egendom eller andra manen enskilt tillhörig egendom,
gottgörelse utgå ur den förres enskilda egendom eller lott i boet. Har den
ersättningsskyldige maken enskild egendom, kan krav på ersättning ur denna egendom,
liksom ur hustruns självförvärv göras gällande redan under förmögenhetsgemenskapens
bestånd, men sadant krav kan eljest framställas först vid bodelningen.
Hustruns rätt till ersättning, när mannen utan föreskrivet samtycke förfogat över
egendom, som av henne införts, är dock underkastad särskild preskription. Ersättningskraven
kunna i allmänhet ej göras gällande senare än vid bodelningen samt allenast
av den ersättningsberättigade maken själv. Endast rätten till gottgörelse för förbättring
eller ökning av ena makens enskilda egendom på bekostnad av samfällda
boet eller andra makens enskilda egendom kan göras gällande av dennes arvingar och
kreditorer.

Enligt norsk lagstiftning har hustrun, om mannen utan hennes samtycke bortskänkt
mer än en tiondel av det samfällda boet, rätt att vid bodelningen erhålla ersättning
ur mannens enskilda egendom eller hans lott i samfällda boet för hälften
av vad som olovligen bortskänkts. Då kravet skall göras gällande inom ett år sedan
hustrun fått kunskap om gåvan, måste hon således under nämnda tid yrka förmögenhetsgemenskapens
hävande och skifte. Vidare har hustrun rätt till gottgörelse
för utgifter, som mannen vållat samfällda boet genom straffbar gärning, och
för honom åvilamde uppfostringsbidrag, som utgått ur samfällda boet, samt mannen
rätt till gottgörelse för skadestånd, som hustrun ådragit sig i utomobligatoriskt
förhållande, eller utgifter till följd av en hennes straffbara gärning, om skadeståndet
eller utgifterna utgått ur samfällda boet. Rätt till gottgörelse, som bär sägs, kan
av make göras gällande under förmögenhetsgemenskapens bestånd i andra makens
enskilda egendom samt vid bodelningen därjämte i hans lott i samfällda boet. Har
make enskild egendom, skall gäld, som åvilade honom vid äktenskapets ingående, makarna
emellan gäldas av nämnda egendom, såframt ej annat är bestämt genom äktenskapsförord.
Har sådan gäld betalts med samfälld egendom eller andra makens enskilda,
har denne därför ersättningsrätt mot den förres enskilda egendom. Vidare
uppkommer, om samfälld egendom använts till fördel för endera makens enskilda
egendom, ett vederlagskrav till förmån för samfällda boet mot den enskilda egendomen.
Likaledes anses, om makes enskilda egendom blivit använd till gagn för
samfällda boet eller andra makens enskilda egendom, rätt till vederlag av dessa för -

Giftermålsbalk, 13 kap. 5—8 §§.

377

mögenhetmassor föreligga. Om makes enskilda egendom gatt till betalning av annan
gäld än sådan, som slutligen bör falla hans enskilda egendom eller lott i boet
till last, anses även vederlagsrätt tillkomma honom mot samfällda boet. Enligt
norsk rätt torde ersättningskrav, som här avses, kunna göras gällande av makes
rättsinnehavare samt, såvitt vederlaget skall utgå av enskild egendom, jämväl i konkurrens
med borgenärer. Ersättningsanspråk, som tillkommer ena maken mot den
andre, torde i allmänhet kunna göras gällande även efter bodelningen i senare förvärvad
egendom.

Såväl enligt tysk som schweizisk rätt medför egendomsgemenskap mellan makar
på grund av äktenskapsförord, att den samfällda egendomen (Gesamtgut) i förhållande
till borgenärerna häftar såväl för all mannens gäld som ock för hustruns
med åtskilliga angivna undantag. Enligt tysk rätt skall dock viss gäld, som
sålunda åvilar den samfällda egendomen, slutligen falla den maken till last, i
vilkens person gälden uppkommit. Detta är stadgat i fråga om förbindelser, som
grunda sig å en rättsstridig handling av endera maken eller en rättshandling avseende
endera makens enskilda egendom, så ock i fråga om kostnader till följd av rättegång
rörande sådana förbindelser. Vidare är föreskrivet, att en utjämning skall
ske, om mannen använt samfälld egendom till fördel för sin enskilda (Vorbehaltsgut)
eller sig tillhörig enskild egendom till fördel för den samfällda. Sådan föreskrift
saknas för det fall, att samfälld egendom använts till fördel för hustruns enskilda
egendom eller henne enskilt tillhörig egendom till fördel för den samfällda.
Då mannen icke äger förvaltningsrätt till hustruns enskilda egendom, anses frågan
om ersättning i sådana fall böra lösas enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler.
Mannen är i allmänhet ej i förhållande till hustrun ansvarig för sin förvaltning av
den samfällda egendomen. Han är ensättningsskyldig allenast för sådan minskning
av den samfällda egendomen, som han själv orsakat i uppsåt att skada hustrun eller
som uppkommit till följd av en rättshandling, vilken av honom ingåtts utan föreskrivet
samtycke av ihustrun. Anspråk på utjämning eller ersättning, som här ovan
sägs, kan före bodelningen göras gällande allenast mot hustrun, i den mån hon har
enskild egendom, men eljest först vid bodelningen. Enligt schweizisk lagstiftning
uppkommer ej vederlagsanspråk mellan makarna, då skulder, för vilka den samfällda
egendomen häftar, gäldas med sådan egendom. Har samfälld gäld (Gemeinschaftsschulden)
guldits med endera makens enskilda egendom (Sondergut) eller endera ma 48—171068 -

378

Beredningens
yttran
åc.

Vederlag
enligt 5 §.

Giftermålsbalk, 13 kap. 5—8 §§.

kens enskilda gäld (Sondergutsschulden) med samfälld egendom, uppkommer däremot
ett anspråk på utjämning, som kan göras gällande redan under egendomsgemenskapens
bestånd. Körande den närmare innebörden av denna regel råda olika meningar.
Grundsatsen om gemenskap i gäld, när egendomsgemenskap är rådande
mellan makar, är emellertid i schweizisk rätt underkastad den väsentliga modifikationen
till fördel för hustrun, att hon äger i mannens konkurs eller vid utmätning i
samfälld egendom göra fordran å ersättning för sin i boet införda egendom (Eingebrachtes
Gut) gällande i konkurrens med borgenärerna, varvid hon åtnjuter förmånsrätt
till hälften av sin nämnda fordran (Erauengutsforderung).

Då den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen innebär, att vardera maken
under äktenskapet äger och förvaltar sin egendom med rätt för honom att i förhållande
till den andre förvärva rättigheter och ikläda sig förpliktelser, kommer frågan
om ersättning i de fall, då ena makens giftorättsgods eller enskilda egendom
använts till betalning av den andres gäld eller eljest till fördel för dennes egendom,
att i huvudsak bedömas efter allmänna förmögenhetsrättsliga regler. Beredningen
hänvisar till vad den härom yttrat vid 8 kap. 2 §. I de fall, som avses i 11 kap.
9 § nu gällande giftermålsbalken, uppkomma således enligt beredningens förslag
ej vederlagsanspråk mellan makarna, men väl kunna i sådana fall fordringsanspråk
uppstå för ena maken emot den andre. Däremot kunna makes dispositioner över
sin egen förmögenhet av beskaffenhet att inverka på andra makens rätt vid bodelningen
icke grunda ersättningsanspråk av förmögenhetsrättslig natur. I den mån
ersättning bör tillkomma endera maken med anledning av sådana dispositioner,
måste även med den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen en särskild
ersättning av familjerättslig natur av lagstiftningen inrymmas honom. Han bör
äga rätt till vederlag vid bodelningen.

Har make vid bodelningen ogulden gäld, som i 2 § andra stycket avses, skall,
enligt vad där föreslagits, giftorättsgods tilldelas honom till täckning allenast av
den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur honom tillhörig enskild
egendom eller egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket sägs och som ej skall ingå i
bodelningen. Sådan gäld bör, enligt vad ovan sagts, såvitt möjligt makarna emellan
slutligen gå utöver den make, som ådragit sig gälden. I den mån giftorättsgods tilldelats
honom till täckning därav, bör därför vederlag tillkomma andra maken. Stadgande
härom har upptagits i 5 §.

Giftermålsbalk, 13 kap. 3—H §§.

37!)

Såsom ovan utvecklats, vilar beredningens förslag på grundvalen av giftorättsgemenskap
mellan makarna, uppkommen i och med äktenskapets ingående. Från
och med nämnda tidpunkt har vardera maken giftorätt i den andres egendom, i
den mån densamma ej skall vara enskild eller är av sådan beskaffenhet, .att giftorätt
ej kan åtnjutas däri, och vardera maken är pliktig att vid utövningen av sin
ägande- och förvaltningsrätt över egendomen taga hänsyn till den andres giftorätt.
Rörande denna plikt är stadgat i 6 kap. 3 §. Ett väsentligt åsidosättande av denna
anser beredningen böra i anslutning till gällande lag för den kränkte maken medföra
rätt dels till boskillnad dels till vederlag. I överensstämmelse med vad beredningen
föreslagit i 9 kap. 1 § angående makes rätt att vinna boskillnad, föreslår
därför beredningen att, om make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,
genom missbruk av sin rätt att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt
förfarande vållat väsentlig minskning av sitt nämnda gods, andra maken
skall hava rätt till vederlag. Bestämmelse härom har beredningen upptagit i 6 §.
Rörande den närmare innebörden av de sålunda angivna förutsättningarna för uppkomsten
av rätt till vederlag enligt denna paragraf hänvisar beredningen till utvecklingen
under 9 kap. i §. Beredningen vill endast erinra, att för rätt till vederlag
naturligen fordras uppkommen minskning av giftorättsgodset. Sådan minskning
kan hava vållats av make ej endast genom direkta dispositioner över godset.
Har makes giftorättsgods i väsentlig omfattning gått till betalning av gäld, som
han ådragit sig genom förfarande, som inneburit vanvård av hans ekonomiska angelägenheter
eller eljest framstår såsom otillbörligt, föreligger ock en sådan av maken
vållad minskning av giftorättsgodset, som grundar veder lagsanspråk enligt 6 §. Har
gälden uppkommit under giftorättsgemenskapens bestånd, skall vederlag enligt ''denna
paragraf utgå, även om gäldens betalning skett först efter giftorättsgemenskapens
upphörande. Har efter nämnda tidpunkt make genom sina dispositioner över giftorättsgodset
vållat minskning därav eller har sådant gods gått till betalning av gäld,
som han därefter ådragit sig, uppstår ej något veder lagsanspråk enligt denna paragraf,
men väl kan, på sätt vid 3 § erinrats, ett ersättningsanspråk uppkomma mot
honom.

Liksom makes rätt att vinna boskillnad gjorts beroende därav, att andra maken
vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara därför, anser beredningen

Vederlag
enligt (1 ij.

380

Giftermålsbalk, 13 kap. 3—8 §§.

Vederlag
enligt 7 §.

Vederlag
enligt 8 §.

av samma skäl rätt till vederlag böra tillkomma make, endast om andra maken
genom sitt förfarande vållat sådan väsentlig minskning.

Utan särskilt lagstadgande torde följa, att make ej bör kunna göra gällande vederlagsanspråk.
som i denna paragraf avses, då han själv tagit del i det förfarande, varigenom
andra maken vållat minskning av sitt giftorättsgods, eller han eljest får anses
hava samtyckt till nämnda förfarande. Detta kan då icke anses hava inneburit ett
i förhållande till förstnämnde make obehörigt åsidosättande av hans intressen'' från
andra makens sida.

Egendom, som av make förvärvas för giftorättsgods, blir enligt den allmänna regeln
i 6 kap. 1 § giftorättsgods. Giftorättsgods kan antaga naturen av enskild egendom
endast därigenom, att det sättes i sådan förbindelse med enskild egendom, att
det uppgår som en beståndsdel därav eller kommer att utgöra tillbehör därtill.
Giftorättsgods har då använts till förkovran av enskild egendom. Vidare kan
giftorättsgods användas till förvärv av egendom, som avses i 6 kap. 1 § andra
stycket och som ej kan ingå i bodelningen, eller till förkovran av sådan egendom. I
åtskilliga fall kommer en dylik användning av giftorättsgods att framstå som ett missbruk
av rätten att råda däröver, och rätt till vederlag tillkommer i dessa fall make
redan enligt 6 §. Men en sådan användning av giftorättsgods måste ej med nödvändighet
framträda såsom ett missbruk av förvaltningsrätten. Det kan sålunda
väl tänkas att, då en make äger såväl giftorättsgods som enskild egendom, en förnuftig
förmögenhetsförvaltning kan påkalla, att maken vid ett givet tillfälle använder
tillgängliga medel, som till sin natur äro giftorättsgods, till förbättring av
honom tillhörig enskild egendom eller av egendom, som av honom innehaves exempelvis
under fideikommissrätt. Även i sådant fall bör emellertid vederlag utgå för
det använda giftorättsgodset i enahanda ordning, som i 6 § sägs. Bestämmelse
härom har upptagits i 7 §.

Har make under giftorättsgemenskapens bestånd gjort gäld för ändamål, som i
denna paragraf sägs, och har gälden guldits av hans giftorättsgods, föreligger vederlagsaospråk
för andra maken enligt denna paragraf.

Har make bragt honom enskilt tillhörig egendom i sådan förbindelse med sitt giftorättsgods,
att den enskilda egendomen uppgår som en beståndsdel i godset eller kommer
att utgöra ett tillbehör därtill, förlorar därmed egendomen sin natur av enskild;
en minskning av makens enskilda förmögenhet äger rum till förkovran av hans gif -

Giftermålsbalk, 13 kap. 5—8 §§.

381

torättsgods. Enligt 6 kap. 8 § blir visserligen vald som träder i stället för make enskilt
tillhörig egendom jämväl makens enskilda. För att denna regel skall kunna
komma till tillämpning, måste emellertid ett surrogat för egendomen kunna påvisas,
men detta kan ej ske, med mindre surrogatet hållits avskilt från giftorättsgodset.
Har surrogatet sammanblandats med giftorättsgodset, kan dess natur av enskild
egendom ej upprätthållas; enskild egendom har kommit att tjäna till förkovran av
giftorättsgodset. Då en minskning av makes enskilda egendom ägt rum till ökning
av hans giftorättsgods, bör enligt beredningens mening i anslutning till gällande rätt
vederlag utgå till honom. Visserligen är vederlagsrätt i detta fall ej erforderlig
till skydd för ena maken mot den andre. Det ligger ju i vardera makens hand att
upprätthålla sin enskilda egendom och tillse, att den ej minskas till förfång för
honom själv. Frånvaron av vederlagsrätt skulle dock medföra olägenheter och understundom
leda till obilliga resultat. Som ovan under 7 § påpekats, kan det, då en
make har såväl enskild egendom som giftorättsgods, ofta inträffa att, när en utgift
skall göras för maken enskilt tillhörig egendom, medel finnas tillgängliga, som till
sin natur äro giftorättsgods. och tvärtom. Det skulle onekligen kunna leda till
synnerligen obilliga resultat, om maken visserligen ådroge sig en vederlagsskuld
genom användning i sådant fall av giftorättsgods för den enskilda egendomens
behov men ej finge däremot kvitta en vederlagsfordran, då enskilda medel av honom
använts för giftorättsgodset. Om en sådan vederlagsfordran ej erkändes av lagstiftningen,
skulle vidare maken kunna se sig föranlåten att genom upplåning av
medel undvika uppoffring av sin enskilda egendom till fördel för giftorättsgodset,
en utväg, som ofta skulle strida mot en sund ekonomisk förvaltning och medföra en
större belastning av giftorättsgodset än en vederlagsfordran. Den vederlagsfordran,
vilken enligt beredningens mening således bör tillkomma make för enskild egendom,
som av honom använts till fördel för hans giftorättsgods, bör emellertid ej hava bättre
betalningsrätt än den gäld, maken kunde hava stiftat för samma ändamål. Anspråket
bör åtnjuta betalningsrätt allenast i makens eget giftorättsgods. Med denna begränsning
av betalningsrätten kan ifrågavarande vederlagsanspråk ej heller medföra någon
fara för kränkning av andra makens rätt.

Om gäld, som make gjort till förkovran av sitt giftorättsgods, sedermera guldris
med enskild egendom, har enskild egendom blivit använd för sådant ändamål, och
vederlag skall enligt förevarande paragraf utgå för den använda egendomen.

382

Giftermålsbalk, 13 kap. 5—8 §§.

Vad i förevarande paragraf är stadgat äger ej tillämpning i det fall, att surrogat
för rättighet, som på grund av sin beskaffenhet faller utom gifte rättsgemenskapen, ingår
i giftorättsgodset. Att sådan rättighet faller utom giftorättsgemenskapen bär ej
sin grund i det äktenskapsrättsliga egendomsförhållandet mellan makarna, till vars
upprätthållande vederlagsanspråken tjäna, utan är en följd därav, att rättigheten på
grund av sin natur eller rörande densamma gällande bestämmelser är så knuten vid
den berättigades person, att dennes make ej kan få del i rättigheten. Upphör detta
samband eller avhänder sig make, där sådant lian ske, rättigheten mot vederlag, som
ej är av samma beskaffenhet, ingår rättigheten eller surrogatet därför i giftorättsgodset.
Detta är eu följd av den rörande makarnas egendomsförhållanden gällande
huvudregeln, och något vederlagsanspråk uppkommer naturligen icke.

Enligt gällande rätt har make anspråk på vederlag, ej endast då hans enskilda
egendom blivit använd till förkovran av samfälld egendom, utan överhuvud då enskild
egendom blivit använd för makarnas gemensamma räkning, främst till utgifter
för familjens underhåll. Att giva make rätt till vederlag enligt denna paragraf,
då hans enskilda egendom använts till bestridande av sådana utgifter, har beredningen
ej ansett sig böra förorda. Då make har såväl enskild egendom som giftorättsgods,
är han pliktig att till fullgörande av sin1 tillskottsplikt enligt 5 kap. 2 § till familjens
underhåll tillsläppa, om så erfordras, såväl enskild egendom som giftorättsgods.
Beredningen har ansett sig icke böra föreslå vare sig någon regel av innehåll, att makes
giftorättsgods skall i första hand gå till bestridande av underhållsutsgifterna, eller någon
regel om tillskottsbördans fördelning å de olika egendomsslagen. Det får ankomma
på vardera makens eget skön, vilken egendom han vill använda, och intet vederlagsanspråk
uppkommer, om av endera maken för underhållsutgifterna använts vare
sig övervägande giftorättsgods eller övervägande enskild egendom.

Vederlags- Bå make för vederlag, som i 8 § avses, åtnjuter betalningsrätt allenast i sitt
likvidation. ege^ giftorättsgods, måste detta vederlagsanspråk utgå, innan sammanläggning av
makarnas giftorättsgods äger rum. Häftar make för vederlagsskuld enligt 5, 6 eller
7 §, bör emellertid vederlagsfordran, som kan tillkomma honom enligt 8 §, gå i kvittning
mot nämnda skuld. Jämväl vederlagsanspråk enligt 5, 6 och 7 § måste således, i
motsats mot vad förhållandet är enligt gällande rätt i fråga om motsvarande vederlagsanspråk,
utgå, innan uppdelning sker av makarnas behållna giftorättsgods i giftorättsdelar.
Enligt beredningens förslag skall således likvidationen av samtliga veder -

Giftermålsbalk, /.''/ /;ap. .5—<S'' $$.

08 3

lagsanspråk äga rum före delningen. Vederlag enligt .5, (i och 7 §§ skall således utgå
ur makarnas behållna giftorättsgods, enligt 5 § för hela värdet av det giflorättsgods,
som tillagts andra maken till täckning av gäld, varom i 2 § andra stycket stadgas,
enligt 6 § för hela den minskning, andra makens giftorättsgods undergått på grund
av förfarande som i samma paragraf sägs, samt enligt 7 § för hela värdet av det giftorättsgods,
andra maken använt till förkovran av sin enskilda egendom. Räcker makarnas
behållna giftorättsgods ej till gäldande av v eder lagsanspråk enligt 6 eller 7 §,
skall för hälften av vad som brister vederlag utgå ur den vederlagspliktiges enskilda
egendom. Till betalning av vederlagsanspråk liksom till täckning av gäld skall
tjäna endast enskild egendom, som var make tillhörig, då giftorättsgemenskapen upphörde,
samt avkastning av eller surrogat för sådan egendom. Då makes vederlagsanspråk
skall hava betatningsrätt först efter det täckning av gäld, som i 2 § sägs, ägt
rum, må vederlag utgå allenast ur giftorättsgods, som ej tilldelats make till täckning
av gäld, eller av enskild egendom, som ej får beräknas vara erforderlig till nämnda
ändamål.

Om båda makarna ha vederlagsskulder enligt 5, 6 eller 7 § och elidera maken vederlagsfordran
enligt 8 §, måste med hänsyn till olikheten i fråga om betalningsrätt
mellan vederlagsanspråken enligt 5, 6 och 7 §§, å ena sidan, samt 8 §, å andra sidan,
gången av likvidationen bliva följande. Först företages kvittning mellan sistnämnde
makes vederlagsfordran enligt 8 § och hans sammanlagda veder lagsskuld enligt, 5, 6
eller 7 §, så långt kvittning kan äga rum. Överstiger makens vederlagsfordran enligt
8 § hans nämnda vederlags skuld, skall egendom motsvarande det överskjutande beloppet
tillgodoföras honom av hans eget giftorättsgods, och detta alltså beräknas
nedsatt med motsvarande belopp. Skulle hans giftorättsgods ej räcka till gäldande
av honom tillkommande överskjutande vederlagsfordran enligt 8 §. skall honom gottskrivas
allenast ett belopp motsvarande värdet av hans giftorättsgods. Överstiger
däremot makens vederlagsskuld enligt 5, 6 eller 7 § hans vederlagsfordran enligt 8 §,
måste avräkning äga rum mellan den honom åvilande överskjutande vederlagsskulden
och andra makens vederlagsskuld enligt 5, 6 eller 7 §. I den mån härefter en del av ena
makens vederlagsskuld enligt sistnämnda lagrum återstår ogulden, skall andra maken
gottskrivas motsvarande belopp av makarnas sammanlagda behållna giftorättsgods.
Återstoden därav delas sedan i lika delar mellan makarna. Skulle båda makarna
ha vederlagsfordringar enligt 8 §, skall hos vardera maken företagas den likvidation

De danska
och norska
förslagen.

Ansvar för
vederlagsanspråk
äger
ej rum efter
bodelningen.

384 Giftermålsbalk, 13 kap. .5—3 §§.

av nämnda vederlagsfordringar, som här ovan förutsatts skola äga rum hos ena
maken.1

De i de danska och norska förslagen upptagna stadgandena om vederlag överensstämma
i huvudsak till innehållet med de här föreslagna. Enligt nämnda förslag
må dock förutom make allenast makes arvingar göra gällande anspråk på vederlag.
Någon sådan inskränkning i rätten att åberopa vederlagsanspråk finnes ej upptagen
i det svenska förslaget, enligt vilket således vederlagsanspråk kan göras gällande
ej endast av make och makes arvingar utan1 ock, i händelse av makes konkurs,
av hans borgenärer. Det torde dock ligga i sakens natur, att särskilt vederlagsanspråk
enligt 6 § på grund av bevissvårigheter endast i ringa omfattning kan göras
gällande av dessa, om ej maken biträder yrkandet.

9 §.

Enligt gällande rätt ansvarar ej make för vederlag med annan egendom än den.
som hörde till boet, då boskillnad söktes eller äktenskapet upplöstes. Har maike
tillkommande vederlagsanspråk icke kunnat vid bodelningen gäldas med sådan egen- 1 * * * * 6

1 Exempel.

1) Maken A har giftorättsgods 50,000 kr. och vederlagsfordran enligt 8 § till belopp av 10,000 kr.
samt häftar för vederlagssknld enligt 6 § till belopp av 5,000 kr. Maken B har giftorättsgods 30,000
kr. och häftar för vederlagsskuld enligt 6 § till belopp av 10,000 kr. Sedan A:s vederlagssknld enligt
6 § gått i kvittning mot hans vederlagsfordran enligt 8 §, gottskrives A för överskjutande beloppet

5.000 kr. [Sedan härefter A:s återstående giftorättsgods 45,000 kr. sammanlagts med B:s giftorättsgods

30.000 kr. och A därav gottskrivits för B:s vederlagssknld enligt 6 § 10,000 kr., delas återstoden 65,000
kr. i lika delar. Vid bodelningen erhåller således A tillhopa 47,500 kr. och B 32,500 kr.

2) Maken A har giftorättsgods 50,000 kr. och vederlagsfordran enligt 8 § till belopp av 10,000 kr

samt häftar för vederlagsskuld enligt 6 § till belopp av 15,000 kr. Maken B har giftorättsgods 30,000

kr. och häftar för vederlagsskuld enligt 6 § till belopp av 10,000 kr. Sedan A:s vederlagsfordran enligt
8 § avräknats å hans vederlagsskuld enligt 6 §, återstår överskjutande vederlagssknld enligt 6 §
om 5,000 kr. Sedan denna skuld avräknats å B:s vederlagsskuld enligt samma paragraf och A av båda
makarnas giftorättsgods tillgodoförts för B:s överskjutande vederlagsskuld 5,000 kr., delas återstoden av
giftorättsgodset 75,000 kr. i lika delar. Vid bodelningen erhåller således A tillhopa 42,500 kr. och B
37,500 kr.

3) Maken A har giftorättsgods 10,000 kr. och vederlagsfordran enligt 8 § till belopp av 20,000 kr

samt häftar för vederlagsskuld enligt 6 § till belopp av 5,000 kr. Maken B har giftorättsgods 30,000

kr. och häftar för vederlagsskuld enligt 6 § till belopp av 10,000 kr. Sedan A:s vederlagsskuld enligt

6 § gått i kvittning mot hans vederlagsfordran enligt 8 §, gottskrives A för sin överskjutande vederlagsfordran
15,000 kr. ett belopp av 10,000 kr. motsvarande värdet av A:s giftorättsgods. Sedan vidare
A gottskrivits för B:s vederlagsskuld enligt 6 § 10,000 kr., delas återstoden av B:s giftorättsgods 20,000
kr. i lika delar. Vid bodelningen erhåller således A tillhopa 30,000 kr. och B 10 000 kr.

Giftermålsbalk, 13 kap. !) och 10 §§. 385

dom, kvarstår ej efter bodelningen något anspråk mot andra maken. Beredningen
har ansett sig böra föreslå bibehållande av denna princip. De vederlagsanspråk,
som kunna tillkomma ena maken mot den andre, ha sin grund däri, att den senare till
förfång för den förstnämnde föranlett minskning av sitt giftorättsgods. Det är väl
rättvist och billigt, att den make, som sålunda föranlett minskning av sitt giftorättsgods,
i första hand själv drabbas av denna minskning. Men även1 om en makes
förvaltning av sitt giftorättsgods framstår såsom i högre grad pliktvidrig, vore det att
driva reaktionen mot hans pliktförsummelse för långt, om han ej ''bleve fri
från vidare ersättningskrav, ehuru han vid bodelningen till andra maken avstått allt
sitt behållna gods vid tidpunkten för giftorättsgemeniskapens upplösning. Enligt beredningens
mening är det vidare av vikt, att bodelningen medför en fullständig uppgörelse
av alla ur giftorättsgemenskapen härflytande rättigheter och förpliktelser.
Beredningen föreslår därför, att för den del av endera maken tillkommande vederlagsanspråk,
som ej kunnait likvideras vid bodelningen, maken ej skall äga fordran hos
andra maken. Såsom vid 2 och 5—8 §§ påpekats, skall allenast enskild egendom, som
var make tillhörig vid tiden för giftorättsgemenskapens upphörande, samt avkastning
av eller surrogat för sådan egendom vid bodelningen tjäna till täckning av gäld eller
till likvid av vederlagsanspråk. Förevarande paragraf kommer sålunda att till innebörden
fullt motsvara gällande stadgande i 11 kap. 11 § nu gällande giftermålsbalk.

Genom de danska och norska förslagen har i dansk och norsk lagstiftning genomförts
enahanda princip, som kommit till uttryck i förevarande paragraf.

10 §.

Det är naturligen synnerligen lämpligt, att vid bodelningen uppgörelse äger rum
i största möjliga utsträckning av de anspråk makarna emellan, som härleda sig från
äktenskapet. Skall skadestånd utgå till make enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11
kap. 24 §, eller har underhållsbidrag tillerkänts make enligt 11 kap. 26 § att en
gång för alla utgivas, och är skadeståndet eller underhållsbidraget förfallet till
betalning, då bodelningen äger rum, bör därför skadeståndet eller underhållsbidraget
såvitt möjligt utgå vid bodelningen. Då make för sådant skadestånd eller underhållsbidrag
bör äga betalningsrätt först efter dem av andra makens övriga borgenärer,
vilkas fordringar tillkommit under äktenskapet, må dock betalning för skadeståndet
eller underhållsbidraget utgå allenast av vad vid bodelningen tillkommer
49—171068

De danska
och norska
förslagen.

Täckning
vid bodelningen
av
vissa ena
makens
fordringar
mot den
andre.

386

Giftermålsbalk, 13 kap. 10 och 11 §§.

Rätt för
make att
fordra betalning
eller
säkerhet för
gemensam
gäld.

andra maken utöver egendom till täckning av honom åvilande gäld. Beredningen
föreslår upptagande i förevarande paragraf av bestämmelse härom. Denna bestämmelse
kommer, sammanställd med bestämmelserna i 2, 3, 5—8 och 13 §§, att innebära
att, sedan täckning av gäld, likvidation av vederlagsanspråk och delning av
återstoden av makarnas giftorättsgods i giftorättsdelar företagits, ett belopp skall
gottskrivas den make, till vilken skadestånd eller underhållsbidrag skall utgå, motsvarande
vad av skadeståndet eller underhållsbidraget kan gäldas av egendom, som
tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av honom åvilande gäld.

På grund av förevarande bestämmelse kommer den make, till vilken skadestånd
eller underhållsbidrag som här avses skall utgå, att utan konkurrens med andra
makens övriga borgenärer erhålla betalning för denna sin fordran ur de tillgångar,
som vid bodelningen tillkommer denne utöver egendom till täckning av hans gäld
från äktenskapet. Om vid bodelningen andra maken häftar, förutom för sådan
gäld, jämväl för gäld, som uppstått efter äktenskapets upplösning, bliva dennes
äldre och nyare borgenärer hänvisade att för sina fordringar konkurrera i den egendom,
som återstår sedan betalning sålunda utgått för skadeståndet eller underhållsbidraget.
I denna konkurrens deltager även maken för den del av skadeståndet
eller underhållsbidraget, som möjligen ej kunnat enligt bestämmelsen i denna paragraf
utgå vid bodelningen''. För den del av skadeståndet eller underhållsbidraget, som utgår
vid bodelningen, privilegieras sålunda makens förevarande fordran genom den föreslagna
regeln på enahanda sätt som makens giftorättsanspråk. Av skäl, som beredningen
närmare utvecklat vid 2 §, kan detta ej anses innebära kränkning av andra
makens äldre borgenärers rätt.

11 §.

Enligt norsk rätt äger hustrun fordra, att gäld, som åvilar bägge makarna personligen,
skall betalas före bodelningen. Denna regel, som finnes uttryckligen uttalad
i fråga om skifte efter dom å förmögenhetsgemenskapens hävande, anses gälla
jämväl vid övriga skiften mellan1 makar. I dansk rätt finnes ej motsvarande regel.

Då båda makarna häfta för gäld, skall enligt 2 §, för vinnande av ett riktigt
bodelningsresultat, egendom tilldelas vardera maken till belopp motsvarande den del
av gälden, för vilken han slutligen skall svara. Efter bodelningen fortfara emellertid
makarna att häfta såsom medgäldenärer i förhållande till borgenären. Häfta

387

Giftermålsbalk, 13 kap. 11 och 12 §§.

makarna en för bada och båda för en, kan således ena maken bliva nödsakad
betala hela gälden, ehuru vid bodelningen egendom tilldelats honom till täckning
allenast av en del av den. Ena maken blir sålunda även efter bodelningen i viss
mån beroende av den andres fortsatta förmögenhetsförvaltning. Detta är en olägenhet,
som enligt beredningens mening bör i den mån det är möjligt undvikas. Beredningen
anser därför, att när makarna häfta en för båda och båda för en för
ogulden gäld, vardera maken bör äga påfordra, att den andre betalar så stor del av
gälden, som makarna emellan belöper på honom, eller ock ställer maken säkerhet
för betalningen. Om andra maken ej frivilligt betalar eller ställer fordrad säkerhet,
lärer betalning eller ställande av säkerhet ej lämpligen kunna tvångsvis genomföras.
Beredningen föreslår därför, att i sådant fall den make, som fordrat betalning
eller säkerhet, skall äga vid bodelningen bekomma egendom till täckning jämväl
av den del av gälden, som belöper å andra maken, mot det att den,'' förre makarna
emellan övertager betalningsansvaret för hela gälden. Då emellertid make för sitt
ifrågavarande anspråk bör äga rätt först efter de av andra makens borgenärer, vilkas
fordringar tillkommit före giftorättsgemenskapens upplösning, må, i likhet med
vad som gäller enligt föregående paragraf, sådan tilldelning äga rum allenast av vad
vid bodelningen tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av annan
denne åvilande gäld än den nu ifrågavarande. Då makens övertagande av betalningsansvaret
för gälden endast gäller makarna emellan'' och ej i förhållande till borgenären
utan i förhållande till denne andra maken fortfarande svarar för gälden, må
sådan rätt, som nyss sagts, tillkomma den förre allenast under förutsättning att han
ställer andra maken säkerhet för gäldens betalning.

Einnes vid bodelningen gäld, för vilken bägge makarna häfta, äger enligt de
danska och norska förslagen vardera maken fordra, att den andre betalar den del
av gälden, som slutligen skall falla på honom, eller att säkerhet ställes för betalningen,
eller att det avsättes medel därtill. Om andra maken icke frivilligt fullgör
vad sålunda yrkas, verkställes det av skifteretten, såvida offentligt skifte äger rum.

12 §.

Enligt denna paragraf skall efterlevande make, då den honom vid bodelningen tillkommande
egendomen är ringa, äga rätt att av makarnas giftorättsgods uttaga
nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande

De danska
och norska
förslagen.

Viss förmån
för efterlevande
maken
vid
bodelningen.

388

Giftermålsbalk, 13 kap. 12 och 13 §§.

av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Stadgandet
inrymmer sålunda enahanda förmån, som enligt 11 kap. 22 och 23 §§ under
liknande förhållanden skall tillkomma make, vilken vinner hemskillnad på den grund,
att andra maken låtit komma sig till last en sådan förseelse som avses i 2 § första
stycket samma kap., eller äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar
grov kränkning från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk
av rusgivande medel. Det har synts beredningen uppenbart, att efterlevande makens
intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig själv avskuren från möjligheten
att fortfarande driva sitt näringsfång måste äga företräde framför arvingarnas
anspråk på den dödes kvarlåtenskap. Finnas gemensamma bröstarvingar, torde
även deras intressen ofta bäst tillgodoses genom en regel sådan som den här föreslagna.

13 §.

Tillgångar- Enligt gällande rätt ingår, när äktenskapet blivit upplöst genom ena makens död,
ning^vid^o- bodelningen såsom ett moment i skiftet efter den döde. Men även när bodelning
''Gällande rum till följd av boskillnad, äktenskapets återgång, hemskillnad eller äkten svenslc

rätt. skapsskillnad, skola reglerna om arvskiftes förrättande lända till tillämpning. Egendomen
i boet skall således fördelas mellan makarna eller, om den ene är död, mellan
den efterlevande och den dödes arvingar genom lottning, om ej samtliga deltagare i
bodelningen överenskomma att dela utan lottning. Sådan överenskommelse må dock
ej ske, om någon skiftesdeltagare är omyndig eller bortovarande. Äger delning
rum genom lottning, skall därvid så tillgå, att boet tillhörig fast egendom och av
den lösa redbara tillgångar och fordringar delas för isig i jämngoda delar och lottning
verkställes antingen mellan delarna av vart egendomsslag för sig eller mellan huvudlotter,
som sammansatts av sådana delar. Kan boet tillhörig fast egendom ej utan
olägenhet delas, har deltagare i bodelningen, som äger den .största lotten i boet, rätt
att utlösa de övriga efter värdering. Hava alla lika lotter och kunna de ej träffa
överenskommelse om vem lösningsrätten skall tillkomma, hava de att lotta jämväl
därom.

Främmande I åtskilliga främmande rättssystem har vardera maken i större eller mindre omfatträtt.
n-ng tillerkänts rätt att få viss egendom i boet tilldelad sin lott. Sålunda äger
enligt gällande dansk skifteslagstiftning, när offentligt skifte förrättas mellan ma -

Giftermålsbalk, 13 kap. 13 §.

390

kar, vardera maken erhålla sin lott utlagd i lös eller fast egendom, som finnes i boet,
efter värdering. Om båda makarna vilja erhålla samma förmögenhetsföremål, har
den make, som infört det i boet, företrädesrätt därtill. Har ett förmögenhetsföremål
förvärvats under äktenskapet för gemensamma medel, skall genom lottning
avgöras, vilkendera maken det skall tillfalla. I boet befintlig egendom, som av
ingendera maken begäres tilldelad hans lott, skall försäljas och de influtna medlen
ingå i delningen.

Om makarna överenskomma om privat skifte, kunna de genom avtal avvika från
ovannämnda regler. De kunna sålunda exempelvis avtala, att mannen skall behålla
hela boet mot utbetalning till hustrun av underhållsbidrag.

Sker bodelning i anledning av endera makens död, äger den efterlevande ej blott
rätt att vid skiftet med den dödes arvingar erhålla såväl sin lott i boet som sin
arvslott efter den döde utlagd i egendom, som finnes i boet, efter värdering, utan
den efterlevande äger, om han det önskar, behålla hela boet eller till boet hörande
fast eller lös egendom, även om egendomens värde överstiger hans lott i boet och
arvslott, mot det han med penningar utlöser den avlidnes övriga arvingar. Under
vissa förutsättningar kan skifteretten giva efterlevande maken anstånd med betalningen
av de belopp, varmed han skall utlösa dessa arvingar, med villkor att deras
fordringar innestå hos maken mot panträtt i boet. Panträtten konstitueras genom
publikation av ett utdrag ur skifteshandlingen (tinglaest skifteekstrakt.)

Enligt norsk rätt äger, när offentligt skifte förrättas mellan makar, vare sig i
anledning av äktenskapets upplösning, eller på grund av separation eller rättens dom å
förmögenhetsgemenskapens hävande, en var av dem att efter värdering lösa jordagods,
som av honom införts i boet. Eljest har ej någondera maken rätt att ens inom gränserna
för sin lott mot den andres bestridande uttaga gemensam egendom efter värdering.
Kan överenskommelse ej träffas, måste egendomen realiseras. Undantag härifrån
är dock stadgat för fall av offentligt skifte mellan makar till följd av dom å förmögenhetsgemenskapens
hävande under äktenskapet. Vid sådant skifte har mannen rätt
att få honom åvilande gäld täckt genom tilldelning av gods efter värdering samt
vidare, om han driver näring, rätt att efter värdering få sig tilldelad egendom, som
han behöver för sin närings fortsättande. Räcker ej hans lott härför, är han berättigad
att för överskjutande del giva lösen i penningar. Han skall ''betala denna lösen

390

Giftermålsbalk, 13 kap. 13 §.

kontant eller ock därför ställa säkerhet, som godkännes av skifteretten. Driver
hustrun näring, har hon samma rätt, som för motsvarande fall tillerkänts mannen.

Om bodelning mellan makar sker privat, kan ingendera av makarna kräva sin lott
utlagd i viss boets egendom mot andra makens bestridande. Kunna de ej enas och
pakallas ej offentligt skifte, skola med vissa undantag boets tillhörigheter realiseras,
i allmänhet genom offentlig auktion, och de influtna medlen delas mellan makarna.

Dör ena maken, utgör bodelningen mellan den efterlevande och den dödes arvingar
ett moment i skiftet efter den döde. Regeln att vid arvskifte delägare ej kan kräva
sin lott utlagd i egendom, som finnes i boet, upprätthålles emellertid ej gentemot
efterlevande make. Sålunda har denne vid skifte med gemensamma avkomlingar
ovillkorlig rätt att behålla den huvudgård han infört i boet. Den efterlevande
har ytterligare rätt att få sig tillagt vad han vill behålla av boets tillhörigheter
mot att giva nämnda avkomlingar fyllnad i penningar, dock utan kränkning av annan
tillkommande odelsrätt. Äro avkomlingarna omyndiga, är dessutom efterlevande
maken befriad från skyldighet att kontant utbetala deras arvslotter, om han
skaffar betryggande säkerhet. En rätt att behålla boets tillgångar mot lösen jämväl
vid skifte med andra arvingar än gemensamma avkomlingar hävdas understundom
i praxis men saknar stöd i lagstiftningen. Uttagande av egendom efter värdering
förutsätter, om enighet ej nås, offentligt skifte.

Enligt tysk rätt är vardera maken, då allmän egendomsgemenskap varit på grund
av förord rådande mellan makarna, berättigad att vid bodelningen mot ersättning
för värdet övertaga föremål, som äro bestämda uteslutande till makens personliga
bruk, särskilt kläder och arbetsredskap, samt föremål, som han infört i egendomsgemenskapen
eller under dess bestånd förvärvat genom arv, testamente eller såsom
förtida arv, genom gåva eller såsom hemföljd (Ausstattung). Delningen skall ske
genom överenskommelse. Kan sådan ej träffas, skall delningen förrättas av myndighet,
i regel Amtsgericht.

Då enligt schweizisk rätt vid egendomsgemenskapens uppkörande genom ena makens
död delning av den samfällda egendomen äger rum, har efterlevande maken rätt att
få de förmögenhetsföremål sig tilldelade, som av honom införts i det samfällda
boet.

Berednin- Den av beredningen föreslagna bestämmelsen i detta kap. 2 § om tilldelning av
gens j^ttran -

Giftermålsbalk, 13 kap. 13 §. 391

egendom till täckning av gäld kommer, liksom de av beredningen föresluagna vederlagsreglerna,
att medföra att, när endera eller båda makarna vid bodelningen häfta
för ogulden gäld eller vederlag skall utgå, de makarna tillkommande lotterna i boet
ej bliva lika stora. Gällande rätts lottningsprincip kan i sådana fall endast med svårighet
tillämpas, utan att boets egendom förvandlas i penningar i en utsträckning,
som skulle stå i strid med den grundsats, som beredningen med hänsyn till grunderna
för det föreslagna förmögenhetssystemet anser böra vara ledande vid bodelningsreglermas
utformning, nämligen att bodelningen ej bör medföra större rubbningar i vardera
makens förmögenhetsförhållanden, än delningsprincipen med nödvändighet påkallar.
Delning genom lottning skulle vidare medföra omkastningar i äganderättsförhållandena,
som jämväl skulle stå i uppenbar strid med nämnda grundsats. Då vidare
enligt beredningens mening den make, vilken egendom tillföres genom bodelningen,
vinner full rättvisa, om han bekommer gods till värde motsvarande hans underrätt
i giftorättsgodset, har beredningen såsom huvudregel för giftorättsgodsets delning
ansett sig böra föreslå, att vardera maken skall äga rätt att på sin lott erhålla den
till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar.

Denna regel bör dock enligt beredningens mening skäligen underkastas modifikation
med hänsyn till den användning, varför visst giftorättsgods kan hava varit föremål
under giftorättsgemenskapens bestånd. Beredningen föreslår i sådant hänseende,
att make skall äga på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras
till fortsättande av hans näring, utan hänsyn till huruvida dessa föremål ingått
i hans eller andra makens giftorättsgods. Det är naturligen av vikt, att
make ej genom bodelningen skiljes från sådana föremål. Att giva samma rätt
i fråga om föremål, som tjäna till makes personliga bruk, har beredningen ej ansett
erforderligt. Såsom vid 5 kap. 4 § och 6 kap. 5 § närmare utvecklats, tillhöra
dessa föremål i regel den make, till vilkens bruk de tjäna. För sådant fall har
beredningen i detta kap. 4 § föreslagit, att maken skall äga en bättre rätt än i förevarande
paragraf sagts, nämligen rätt att utan avräkning å sin lott behålla föremålen''. I de
sällsynta fall, då föremål, som tjäna uteslutande till ena makens personliga bruk,
äro den andres egendom, är detta vanligen beroende därpå, att något särskilt intresse
förelegat, som medfört att den senare ej velat avhända sig egendomen till
den förre, och i sådant fall bör denne ej kunna vid bodelningen mot den andres vilja
kräva egendomen utlagd å sin lott.

392

De danska
och norska
förslagen.

Giftermålsbalk, 13 kap. 13 §.

Då make enligt huvudregeln har rätt att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods
hörande egendom han önskar, kan make, som har fordran på andra maken och
som ingår i bodelningen med giftorättsgods till värde överstigande sin lott, genom
att begära annan sin egendom än denna fordran tilldelad sin lott föranleda, att
fordringen tillskiftas andra maken. Sedan fordringen sålunda tillskiftats gäldenären,
upphör den att gälla pa grund av konfusion. Att ett skuldförhållande mellan
makar sålunda bringas att upphöra i samband med bodelningen, är naturligen lämpligt
och kan ej anses lända till kränkning av övriga borgenärers intressen.

Emellertid anser beredningen, att makes rätt att behålla giftorättsgods efter eget
bestämmande i avräkning a sin lott ej alltid tillräckligt tillgodoser hans intressen.
Det kan nämligen tänkas fall, då det kan vara synnerligen önskvärt för make
att behålla honom tillhörig egendom, ehuru dess värde överstiger hans lott. Då
detta särskilt torde vara fallet i fråga om fastigheter, har beredningen ansett sig böra
föreslå som allmän regel, att make skall vara berättigad behålla fastighet, som
tillhör hans giftorättsgods, även om den i värde överstiger vad på hans lott belöper,
mot skyldighet att lämna penningar till fyllnad av andra makens lott. Men
även i fråga om annan egendom än fastighet kan understundom av särskild anledning
intresse föreligga för make att vara bibehållen vid äganderätten till densamma.
Även i sådant fall bör en rätt därtill enligt beredningens mening tillkomma
honom. Skulle tvist uppstå, får det ankomma på rättens prövning, om makens
intresse skall anses påkalla en tillämpning av regeln. Då med denna företrädesrätt
avses att skydda en makes intresse av att ej rubbas i sin äganderätt till viss egendom,
har beredningen ej ansett densamma böra tillkomma makes arvingar.

Make erhåller sålunda en vidsträckt rätt att vid bodelningen påfordra att bliva
bibehållen vid honom tillhörigt giftorättsgods. Skall av makes enskilda egendom
vederlag utgå till andra maken, bör ock den förre äga bestämma, vilken egendom
skall frångå honom. Beredningen föreslår därför, att vederlaget skall utgå i egendom,
som maken själv äger anvisa.

Med hänsyn därtill att det danska förslaget icke åsyftar ändring i de i skifteloven
upptagna delningshestämmelserna, tillägges vardera maken eller, där den ene är
död, den efterlevande enligt nämnda förslag allenast rätt att efter värdering å sin
lott erhålla lösören, som erfordras för fortsättande av hans näring, utöver den make

Giftermålsbalk, 13 kap. 13 och 14 §§.

393

enligt skifteloven tillkommande rätt att fordra viss egendom utlagd å, sin lott.
Det norska förslagets bestämmelser i förevarande hänseende avvika ock i åtskilligt
från stadgandena i det svenska. Det norska förslaget ger sålunda make
rätt att vid offentligt skifte med andra, maken efter värdering å sin lott bekomma
fast egendom, som tillhör hans gifteeie, samt lösören, som erfordras till fortsättande
av hans näring, även om egendomen i värde överstiger hans lott, under förutsättning
att han ställer andra maken godkänd säkerhet för betalningen av överskjutande
beloppet. Vidare har efterlevande make, om offentligt skifte äger rum, rätt
att av sitt gifteeie behålla vad han önskar samt av den dödes gifteeie bekomma lösören,
som han behöver till fortsättande av sin näring, om han ger arvingarna fyllnad
i penningar eller på annat sätt.

14 §.

Vid 2 § har framhållits, att en bodelning, som skett i överensstämmelse med Makes anreglerna
i detta kap., icke föranleder någon utvidgning av ansvarigheten för den ^andra^magäld,
som utestår ogulden. Om åter ena maken i större eller mindre utsträckning flodel
eftergiver vad enligt dessa regler tillkommer honom, innebär detta uppenbarligen ningen.
en benefik transaktion, som kan lända till kränkning av borgenärers rätt på samma
sätt som gåvor mellan makar över huvud. Detta gäller tydligen, ej blott om genom
eftergiften'' egendom vid bodelningen frångått en make i större utsträckning än som
vederbort, utan ock om make avstått från rätt lätt utbekomma egendom av andra maken.
Särskilt då bodelning äger rum i anledning av boskillnad, kan frestelsen vara
stark att till båda makarnas förmån draga egendom undan den enas borgenärer
genom att vid delningen obehörigen föra den till den andres lott. I andra fall kan
en liknande fara hota; iså klan efterlevande make vara sinnad att på sina borgenärers
bekostnad tillskifta barnen egendom utöver vad dem rätteligen tillkommer. Till borgenärernas
skydd föreslår därför beredningen stadganden, motsvarande dem, som
skola gälla med avseende å gåvor och liknande rättshandlingar, nämligen dels
vissa särskilda föreskrifter om återvinning i konkurs, dels regler om rätt för
ena makens borgenärer att, om denne vid bodelningen eftergivit vad honom
rätteligen tillkommer, för vad de ej kunna utbekomma av honom hålla sig till
andra maken, dock allenast intill värdet av vad denne för mycket bekommit och
blott under förutsättning, att gäldenären ej hade kvar egendom, som uppenbarligen
50—17 loss

394

Giftermålsbalk, 13 kap. 14 och 15 §§.

motsvarade hans gäld. Sistnämnda stadgande, som återfinnes i nu förevarande
paragraf, överensstämmer på det närmaste med vad i 8 kap. 5 § föreskrivas för där
avsedda fall. Beredningen kan därför beträffande stadgandets innebörd i det hela
inskränka sig till att åberopa vad vid nämnda lagrum anförts och tillfogar allenast
följande.

Borgenär, som påkallar tillämpning av nu förevarande paragraf, har att visa
bland annat, att och i vilken omfattning den make, mot vilken han riktar sitt anspråk,
blivit obehörigen gynnad vid bodelningen. Till underlättande av utredning härutinnan
föreslår beredningen stadganden om bouppteckningsplikt vid boskillnad, hemskillnad
och äktenskaps upplösning i båda makarnas livstid. Har borgenären förebragt
bevisning i nyssnämnda hänseende, blir det åter, liksom enligt 8 kap. 5 §, makens
sak att styrka, att andra maken hade kvar egendom, sam uppenbarligen motsvarade
den1 gäld, vilken åvilade honom vid bodelningen, eller att det begränsade subsidiära
ansvaret för sådan gäld upphört.

Enligt paragrafens andra stycke iskall, om bodelning ägt rum mellan ena maken
och den andres arvingar, dessa vara solidariskt ansvariga för den betalningsskyldighet,
som jämlikt nu berörda regler må åvila dem. I tredje stycket slutligen stadgas
att, då bodelning äger rum i anledning av makes död, denna paragraf ej skall tillämpas
i fråga om gäld, för vilken den döde häftade. Beträffande ansvarigheten för sådan
gäld skola nämligen, såsom vid 12 kap. 2 § redan framhållits, urarvalagens regler
gälla, även såvitt angår efterlevande make.

15 §.

Bodelnings- Enligt gällande lagstiftning skall, sedan skifte i anledning av äktenskaps åter^ingivandeS
gång, boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad ägt rum, den över skiftet
uPPrättade handlingen ingivas till rätten. Kätten skall utan dröjsmål i allmänna

ningens åter- tidningarna och tidning inom orten kungöra, att handlingen blivit till rätten innan#
i anledning
av lämnad, och dagen därför. Avträdes ena makens egendom till konkurs, som börjar

WtdlcdS • O O * • •

]mrs inom tre månader från det handlingen till rätten ingavs, skall skiftet, om det länt

borgenärerna till förfång, på deras talan återgå.

Såsom beredningen redan vid 14 § framhållit, innefattar en bodelning, vid
vilken make eftergiver vad honom lagligen tillkommer, en gåva. Om maken efter

Giftermålsbalk, 13 kap. 15 §. 395

bodelningen avträder sin egendom till konkurs och han genom denna gåva avhänt
sig egendom av sådant värde, att borgenärerna därav haft märklig skada, skulle
således en tillämpning av 36 § 1 mom. och i vissa fall 6 mom. enligt dess av beredningen
föreslagna lydelse kunna påkallas, om konkursen börjat inom tid efter bodelningen,
som i nämnda lagrum sägs. Hade vid konkursens början längre tid
förflutit efter bodelningen, skulle däremot återgång av densamma ej kunna påkallas.
Att stanna härvid har emellertid beredningen ej ansett tillrådligt av hänsyn till
den fara, som, enligt vad ovan vid 14 § utvecklats, måste anses föreligga för att av
make vid bodelning gjord eftergift kan lända till förfång för hans borgenärer. Beredningen
har ansett en begränsning av tiden för borgenärernas rätt att påkalla
bodelningens återgång böra givas endast under förutsättning av bodelningshandlingens
publikation. Har bodelningshandlingen ingivits till rätten, anser beredningen
borgenärernas rätt behörigen tillgodosedd, om återgångstalan står dem
öppen, i händelse make försättes i konkurs, som börjar inom ett år efter Bodelningshandlingens
ingivande. Beredningen föreslår därför, att i 36 § 7 mom. konkurslagen
upptages en bestämmelse av innehåll att, om vid bodelning mellan konkursgäldenären
och hans make eller dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit
sin rätt samt bodelningshandlingen ej minst ett år före konkursens början ingivits
till rätten, bodelningen skall på borgenärernas talan återgå. En sådan återgångstalan
skall således kunna äga rum ej endast i fråga om bodelning mellan
makar i anledning av äktenskaps återgång, boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
utan ock då efterlevande make vid bodelning med den dödes arvingar
gjort eftergift, som ovan sägs. Är vid bodelning till följd av ena makens död honom
åvilande gäld ogulden, bliva efterlevande maken och den dödes arvingar solidariskt
ansvariga för denna gäld. Har på grund av eftergift vid bodelningen den dödes
arvingar ej erhållit vad dem rätteligen tillkom, är därför icke av hänsyn till den
dödes borgenärer i högre grad behov av särskilda återgångsbestämmelser. Råkar
aTvinge, som gjort sådan eftergift, i konkurs, kunna således allenast bestämmelserna
i 36 § 1 mom. konkurslagen komma till tillämpning. I regel torde allenast en
arvinges enskilda borgenärer hava intresse av en sådan’ återgångstalan.

Då begränsningen till tiden av makes borgenärers rätt att väcka talan om
återgång av bodelning ansluter sig till bodelningshandlingens publikation, föreslår
beredningen i förevarande paragraf bestämmelser, som gifva vederbörande make

396

Giftermålsbalk, 13 kap. 15 §. 14 kap.

eller hans rättsinnehavare tillfälle att få handlingen publicerad. I detta hänseende
föreslår beredningen att, då bodelning skett, make eller hans rättsinnehavare skall
äga ingiva den'' däröver upprättade handlingen till rätten; och skall, i överensstämmelse
med vad som föreslagits beträffande äktenskapsförord, anmälan om handlingens
ingivande och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskapsregistret och kungörelse
därom införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Varder ej bodelningshandlingen
ingiven till rätten, såsom i denna paragraf sägs, blir således följden,
att den tid, efter vars utgång återgångstalan ej längre kan äga rum, ej begynner
löpa.

Med hänsyn till innehållet i detta kap. 1 § andra stycket har i förevarande
paragraf tredje stycket erinrats därom, att återvinning, som i 36 § 7 mom. konkurslagen
sägs, ej äger rum, om vid bodelning mellan avliden persons arvingar och efterlevande
make eftergift gjorts av arvingarna.

14 KAP.

Om medling mellan makar.

Äldre och
gällande
svensk rätt.

Under äldre tider var det hos oss liksom i andra länder de kyrkliga myndigheternas
uppgift att ingripa mot split i äktenskap. Bestämmelser härom funnos meddelade i
16 kap. av 1686 års kyrkolag. I anslutning till dessa bestämmelser gjorde 14 kap.
1 § giftermålsbalken varning av prästen jämte ådömanlde genom domstol av böter till
förutsättning för vinnande av dom å skillnad till säng och säte. Genom förordningen
den 20 november 1860 borttogs bötesstraffet och bestämdes, att varning skulle
äga rum först inför kyrkoherden och, om makarna ändock icke kunde sämjas, därefter
inför kyrkorådet. Enligt 7 kap. 8 § i den nya lagen om äktenskaps ingående och
upplösning hava varningarna nu ersatts av ett medlingsförfarande, som är processförutsättning
i mål om hemskillnad. Att medling ägt rum utgör dock ovillkorlig
förutsättning för målets upptagande, allenast ifall hemskillnad sökes på grund
av överenskommelse mellan makarna enligt 6 kap. 1 § nämnda lag; j''rkas
däremot hemskillnad jämlikt 6 kap. 2 §, äger rätten, ehuru medling ej skett,
upptaga målet, när skäl därtill äro, och kan därvid uppskjuta målet, en gång för

Giftermålsbalk, 14 kap. 1 §. 397

anordnande av medling. För övrigt saknas i vår lag bestämmelser om medling
mellan makar.

Även de utländska borgerliga lagarna sakna i allmänhet bestämmelser om utjämnande
av misshälligheter mellan makar för andra fall, än då sammanlevnaden blivit
hävd eller fråga uppstått om dess hävande eller om äktenskapets upplösning. Såsom
ett undantag från denna regel märkes särskilt den nya schweiziska civillagens föreskrift
att, om make är pliktförgäten mot den äktenskapliga gemenskapen eller hans
handlingssätt medför fara, skam eller skada för andra imaken, denne äger att begära
hjälp av domaren, vilken har att förmana den pliktförgätna maken och, efter
fruktlösa förmaningar, vidtaga erforderliga, av lagen anvisade åtgärder till skydd
för den äktenskapliga gemenskapen. I Amerikas förenta stater förekommer det, att
tvister mellan makar upptagas av specialdomstolar, som lära i stor utsträckning
utöva en medlande verksamhet.

På skäl, som nedan skola närmare angivas, har beredningen med hänsyn till innehållet
av dess förslag i övrigt funnit nödigt giva reglerna om medling en ökad räckvidd.
Det har med anledning därav synts lämpligt att i ett särskilt kapitel sammanföra
dessa regler, såvitt de avse, i vilka fall medling må äga rum, vem som skall
medla och huru medlingen bör utföras. Frågan, i vilken mån medling skall vara
processförutsättning, behandlas fortfarande bland bestämmelserna om rättegången;
stadgandena härom återfinnas i 15 kap. 8 och 23 §§. 1

1 §•

Att tillfälle till medling fortfarande bör finnas i de fall, då allvarligare rubbning
av det goda förhållandet mellan makarna inträtt, är givet. I nära anslutning till
vad nu gäller har beredningen därför föreslagit, att det skall stå make Öppet att
erhålla medling, om fall föreligger, som avses i 11 kap. 2 § första stycket, eller
eljest söndring mellan makar uppkommer.

Såsom förut antytts, synas emellertid de nya bestämmelser om makars rättsförhållanden,
som beredningen föreslår, påkalla, att medling även i vissa andra fall må
kunna komma till stånd. Enligt dessa bestämmelser bliver hustru likställd med mannen
i rättsligt hänseende: mannens målsmanskap upphör, hustrun erhåller samma
bestämmanderätt som han i familjens angelägenheter, hon äger själv förvalta sin

Främmande

rätt.

Medling i
fall av söndring
mellan
makar.

Medling i
vissa tvister
mellan
makar.

398

Giftermålsbalk, 14 kap. 1 §.

egendom och skall efter samma grunder som lian bidraga till familjens underhåll.
Såsom en följd därav berättigas makarna att sluta avtal sig emellan och att föra
rättegång mot varandra. Det kan lätt inträffa, att meningsskiljaktigbeter angående
vad som i ena eller andra hänseendet bör företagas eller eljest tvistigheter mellan
makarna uppkomma. Att bereda tillfälle till medling i alla sådana fall synes dock
icke erforderligt eller lämpligt.

På grunder, som angivits i den allmänna motiveringen, öppnar förslaget i regel
icke möjlighet för makar att få meningsskiljaktigheter angående familjens gemensamma
angelägenheter avgjorda av någon myndighet utan nöjer sig med att genom
stadgandet i 5 kap. 1 § hos makarna inskärpa deras plikt att handla i samråd. Föreskrift
om medling i de tvister, vilka sålunda icke kunna hänskjutas till domstol,
skulle medföra, att rena obetydligheter av make kunde dragas inför utomstående,
och medlaren skulle näppeligen äga tillbörlig auktoritet, då han icke kunde erinra
en tredskande make om den sannolika utgången av en hänvändelse till domstol. Förslaget
innehåller därför icke någon bestämmelse om medling i dessa tvister; endast
om de lett till eller äro uttryck för en verklig söndring mellan makarna, kan på sådan
grund medling begäras. Beträffande tvister, som kunna hänskjutas till domstols
prövning, framträder däremot såsom ett starkt skäl för medling möjligheten att därigenom
förebygga rättegång, som i regel måste inverka störande på makarnas samliv
och lätt kan efterlämna en bestående, hela äktenskapet ödeläggande bitterhet dem
emellan. I detta hänseende förefinnes dock en avsevärd skillnad mellan vanliga förmögenhetsrättsliga
processer och rättegångar angående frågor av mer eller mindre
familjerättslig natur. De förstnämnda, som för övrigt mera sällan torde komma att
uppstå makar emellan, hava i regel icke sådan inverkan på makarnas personliga
förhållande till varandra, att det kan anses nödvändigt att till undvikande av dem
stadga medling. Med förslagets principer överensstämmer ock bäst, att rent förmögenhetsrättsliga
tvister behandlas lika, vare sig de uppkommit mellan makar eller
mellan andra personer. De tvister mellan makar, som hava sin grund i de äktenskapliga
förhållandena och enligt förslaget kunna dragas inför domstol, äro däremot
i allmänhet av sådan natur, att lagstiftaren synes hava all anledning att bereda make
tillfälle att i dem erhålla medling.

Bland de tvister, i vilka medling sålunda skall kunna påkallas, märkas främst
de, som angå makarnas inbördes underhållsskyldighet. Då makar blivit av olika

Giftermålsbalk, 14 kap. 1 §.

399

mening om familjens tillbörliga levnadsstandard, om underhåll sbördans fördelning
mellan dem eller om sättet för fullgörande av varderas underhållsskyldighet,
torde en insiktsfull och erfaren medlare ofta finna en lösning, om vars rättvisa
båda makarna kunna övertygas. Med avseende å de fall, då tvisten mindre beror på
en meningsskiljaktighet mellan makarna än på endera makens försummelse att fullgöra
sin uppenbara skyldighet, kunde det måhända invändas, att medlingen endast
är ägnad att fördröja vidtagandet av effektiva åtgärder mot den försumlige försörjaren.
Enligt beredningens uppfattning måste dock den omständigheten, att medlingen
kan orsaka dröjsmål med sakens instämmande till domstol, mer än uppvägas
därav, att en duglig medlare ofta lärer kunna förmå den försumliga maken att ingå
ett avtal om utgivande av underhållsbidrag, på grund av vilket införsel sedermera
kan erhållas i hans avlöning. Medling lärer få sin största betydelse i sådana
tvister angående underhållsskyldigheten, som avse tillämpningen av de i 5 kap.
2 och 3 §§ givna reglerna och kunna leda till, att ena maken mot den andre
anhängiggör rättegång om utbekommande av underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 §„
Om makarna leva åtskilda på grund av söndring och tvisten således avser fråga
om underhållsbidrag enligt 5 kap. 7 §, är medling icke lika påkallad. Det
torde nämligen, då en allvarlig brytning mellan makarna sålunda redan inträtt,
ej sällan vara händelsen, att möjligheten av tvistens biläggande genom medling
icke uppväger skadan av det dröjsmål med bidragets utbekommande, som medlingen
kan förorsaka. I fall av särlevnad på grund av söndring är därför make
enligt förslaget visserligen berättigad att söka medling, men kan, såsom av 15 kap.
23 § framgår, även därförutan utkräva underhållsbidrag genom rättegång. Enligt förslaget
skall medling vidare kunna äga rum i tvister angående sådana underhållsfrågor,
som avses i 5 kap. 6, 8, 9 och 10 §§, dock så att sökandet av medling ej heller i dessa
fall är processförutsättning, om makarna leva åtskilda på grund av söndring. Medlingsinstitutet
kan ock lämpligen komma till användning i tvister angående de frågor,
vilka omnämnas i 8 kap. 6 och 7 §§; även i sådana tvister kan medling uppenbarligen
ofta leda till undvikande av rättegång eller en söndring mellan makarna,
som hotar äktenskapets bestånd. Om medling i tvister rörande barnens personliga
angelägenheter förmäles i det följande vid 6 § i förslaget till lag om barn i
äktenskap.

Medlare.

Utseende av
kommunala
medlare.

400 Giftermålsbalk, 14 kap. 1 och 2 §§.

Såsom medlare upptager förslaget till skillnad från gällande lag icke häradshövding
eller rättens ordförande i stad. Det har nämligen icke ansetts lämpligt att pålägga
dem den ökade börda, som skyldigheten att verkställa medling enligt förslaget
kan medföra; från processuell synpunkt torde det ej heller vara tillrådligt
att den, som kan väntas komma att leda rättens handläggning av en tvistefråga, skall
hava att i förväg såsom medlare uttala sin åsikt angående densamma. Såsom medlare
skulle då återstå allenast prästen eller den, som i det särskilda fallet av häradshövdingen
eller rättens ordförande blivit utsedd att medla. I åtskilliga av de fall,
som avses, särskilt då tvisten gäller rent ekonomiska eller rättsliga frågor, skulle
prästen kunna vara mindre lämplig som medlare; det kan ock tänkas, att i
vissa fall make av annan anledning icke vill för ändamålet anlita prästen. En i
det särskilda fallet på ena makens begäran utsedd medlare kan lätt komma att
av andra maken mötas med misstro. Anlitandet av sådan medlare försvåras
ock genom den omgång, som är förenad med hans förordnande. Möjligheten att
ofördröjligen och utan uppseende vända sig direkt till medlaren torde ofta vara ett
villkor för att makar skola söka medling. Även den omständigheten, att make
enligt 15 kap. 23 § under bestående samliv ej kan dömas att till andra maken utgiva
underhållsbidrag, med mindre medling ägt rum eller åtminstone försök gjorts att
kalla svaranden till medling, gör det angeläget, att sökandet av medling icke är
förenat med någon avsevärd tidsutdräkt. Av nu anförda skål har beredningen
föreslagit, att särskilda medlare skola kunna inom kommunerna utses. De närmare
reglerna härom återfinnas i 2 §.

2 §•

Att meddela föreskrift om utseende inom varje kommun av särskilda medlare
mellan makar torde ej vara erforderligt. I en mängd smärre kommuner lärer medling
mellan makar sällan eller aldrig ifrågakomma. Det bör få bero på prövning
inom varje kommun, huruvida medlare skola utses. Den korporation, som har
att utöva kommunens beslutanderätt, kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
på landet och allmän rådstuga eller stadsfullmäktige i stad, bör äga bestämma,
att medlare skola utses inom kommunen. Själva utväljandet av dessa medlare
har däremot synts lämpligen kunna anförtros åt en mindre korporation, på
landet kommunalnämnden samt i stad magistraten eller stadsstyrelsen eller i

401

Giftermålsbalk, 14 kap. 2 och 3 §§. 15 kap.

Stockholm överståthållarämbetet, som utövar flertalet av de befogenheter, vilka
i andra städer tillkomma magistraten. Den myndighet, som sålunda skall äga utse
medlare, synes emellertid böra erhålla befogenhet att göra detta, så snart behov
visar sig, även om icke den korporation, som representerar kommunen, beslutat att
medlare skola utses. Antalet medlare bör givetvis lämpas efter behovet, dock så att
det skall finnas minst en manlig och en kvinnlig medlare. Det har vidare ansetts
lämpligt föreskriva, att medlare skall utses för två kalenderår, samt att, om medlare
avgår innan den tid utlupit, för vilken han är utsedd, annan skall utses för den
återstående tiden. Tvång att mottaga uppdraget att vara medlare har icke stadgats.

3 §.

Såsom en allmän regel har i denna paragraf stadgats, att medlaren skall företaga Tillvägaundersökning
om anledningen till söndringen eller tvisten samt på lämpligt sätt söka vid1 medling.
förlika makarna med varandra. Närmare föreskrifter om tillvägagångssättet kunna
icke lämpligen meddelas i lagen. Framgången av ett medlingsförsök torde ofta bliva
beroende av att medlaren kan anpassa sig efter omständigheterna i det särskilda
fallet och efter makarnas individualiteter; han bör i allmänhet snarare uppträda såsom
rådgivare och vän än som en myndighetsperson. Skyldighet att föra protokoll
har icke ålagts medlaren.

Medlaren måste givetvis äga befogenhet att kalla makarna till medling. Några
vidare bestämmelser angående denna kallelse hava icke meddelats, men 15 kap. 8 §
andra stycket och 23 § visa betydelsen av att kallelsens delgivning blir bevislig.

15 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

I den förut omförmälda av Fredrika-Bremer-förbundet med flera kvinnoföreningar Fråga om

till lagberedningen ingivna skrivelsen har såsom ett önskemål vid en revision av

äktenskapsrätten upptagits, att tvister mellan makar skulle hänvisas till en myn-f ör prövning

0 , . av tvister

dighet, vilken borde bestå av både män och kvinnor. mellan

_. makar,

bl—171068

402

Giftermålsbalk, 15 kap. 1—14 §§.

Vid övervägande av iden sålunda väckta frågan är att märka, att beredningens förslag
icke giver makarna en rätt att vid alla meningsskiljaktigheter, som kunna uppkomma
mellan dem angående deras angelägenheter, hänskjuta tvisten till eu myndighets
avgörande. Det är endast i vissa fall, som det enligt förslaget kan ifrågakomma,
att tvister mellan makar underkastas prövning av en myndighet, och dessa frågor
äro av den natur, att den prövande myndigheten lämpligen bör vara en domstol. Förslaget
förutsätter ock, att prövningsrätten skall tillkomma domstol. Att med den
domstolsorganisation vi för närvarande hava vidtaga en sådan anordning, att domstolen
uti nu ifrågavarande mål skulle bestå av både män och kvinnor, är
icke möjligt. För att vinna ett sådant resultat vore det nödvändigt att för dessa
mål inrätta särskilda domstolar. Att i detta sammanhang upptaga en dylik vidtutseende
fråga har beredningen emellertid icke ansett lämpligt, helst hela vår rättegångsordning
och därmed ock domstolsorganisationen för närvarande är föremål för
revision. De processuella bestämmelser, som i förevarande kap. upptagas, vila således
på den förutsättningen, att de mål, som avses i giftermålsbalken, skola behandlas av
våra allmänna domstolar.

Innehållet I lagen om äktenskaps ingående och upplösning äro i 7 kap. upptagna särskilda
av reglerna bestämmelser om rättegång i äktenskapsmål. Utöver dessa bestämmelser, vilka böra
i detta kap. överflyttas till den nya giftermålsbalken, erfordras processuella regler jämväl i fråga
om vissa andra av de i giftermålsbalken behandlade ämnena. Beredningen har sammanfört
de processuella stadgandena i fyra huvudgrupper, en om äktenskapsmål,
en om boskillnadsmål, en om vissa andra mål av olika slag och en innehållande gemensamma
bestämmelser.

Äktenskapsmål.

1—14 §§.

1—14 §§. Bestämmelserna i denna avdelning äro i det väsentliga överensstämmande med mot svarande

stadganden i 7 kap. av lagen om äktenskaps ingående och upplösning. Frånsett
vissa redaktionsjämkningar föreligga olikheter endast i nedan nämnda hänseenden.

Sedan i 14 kap. upptagits regler om medling mellan makar, har vad 7 kap. 8 § första
stycket i lagen om äktenskaps ingående och upplösning innehåller om vem som

403

Giftermålsbalk, 15 kap. 1—15 §§.

skall företaga medling kunnat ersättas med en hänvisning till nämnda kap. Andra
stycket i 8 § har undergått den ändring att det, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som torde varit tanken med den tidigare avfattningen, uttryckligen angivits, i
vilka fall mål om hemskillnad, som i sagda stycke avses, må upptagas utan att medling
ägt rum, varjämte angående tillvägagåendet vid medling, varom rätten förordnar,
hänvisats till 14 kap.

Huru förordnande om upprättande av bouppteckning må kunna meddelas under
handläggning av mål om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, stadgas nu
ill kap. 20 §; den äldre regeln i 7 kap. 10 § har därför kunnat uteslutas.

Med hänsyn till den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen mellan
makar har vad 11 § innehåller om nyttjanderätt till bohaget undergått ändring till
huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelsen i 5 kap. 8 § nya giftermålsbalken.
Därjämte hava bestämmelserna i denna paragraf om barnen och om klagan över beslut,
som i paragrafen avses, blivit överflyttade, den förra till lagen om barn i äktenskap
och den senare till 31 § i detta kap.

Till 14 § har fogats ett andra stycke, däri stadgats att, när hemskillnad blivit
beviljad, underrättelse därom skall insändas till äktenskapsregistret.

I den avdelning, som innehåller gemensamma bestämmelser, har i 30 § upptagits
ett allmänt stadgande om klagan i mål, som avses i detta kap. Förutvarande 7 kap.
15 § har därför fått utgå.

Boskillnadsmål.

15 §.

Enligt gällande lag skall framställning om boskillnad, vare sig den göres av
bägge makarna eller endera, anhängiggöras genom skriftlig ansökan hos rätten
eller å landet hos domaren i den ort, där mannen enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken
har sitt allmänna forum. Denna regel har i förslaget bibehållits med det tillägg att,
om mannen ej här i riket har sådant forum, rätten eller domaren, där hustrun har
sitt allmänna forum, är behörig. I överensstämmelse med vad som gäller om äktenskapsmål
föreslås vidare att, om behörig domstol, enligt vad sålunda är stadgat, ej
finnes, målet skall tillhöra Stockholms rådstuvurätts upptagande.

Dessa regler innebära lika litet som motsvarande bestämmelser om äktenskapsmål,
att svensk domstol alltid är behörig att upptaga fråga om boskillnad mellan makar,

Laga domstol.
Ansökningens
ingivande.

404

Giftermålsbalk, 15 kap. 15—20 §§.

oberoende av makarnas nationalitet och boningsort. Då boskillnad enligt de i giftermålsbalken
upptagna bestämmelserna icke kan ifrågakomma annat än beträffande makar,
vilkas äktenskapliga förmögenhetsförhållanden enligt de svenska internationellt
privaträttsliga reglerna böra bedömas efter svensk lag, komma förevarande processuella
regler, vilka hänföra sig till de materiella, icke heller att avse andra fall. Även
under förutsättning att svenska lagens regler om makars förmögenhetsrättsliga förhallanden
äro i visst fall att tillämpa, är det ej alltid säkert, att fråga om Iboskillnad
kan upptagas till behandling av svensk domstol. Huruvida detta må ske, beror på de
svenska internationellt processrättsliga reglerna. Endast under förutsättning att enligt
dessa regler svensk domstol är behörig att behandla frågan, komma förevarande stadganden
om forum att vinna tillämpning.

Yad i andra stycket stadgas är hämtat från gällande lag.

16 §.

Ansök- Föreskriften i denna paragraf är överensstämmande med vad som nu gäller.
ningens avvisande
på

formella 17—20 §§.

grunder.

Proceduren. Enligt gällande lag skall boskillnadsansökan alltid prövas av rätten. För det fall
att bägge makarna sökt boskillnad eller den ene gjort ansökan därom och den andre
medgivit ansökningen, synes dock, i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga
om konkurs, beslut om boskillnads beviljande kunna å landet anförtros åt domaren,
varigenom vinnes, att ärendet kan snabbare avgöras. På sätt vid 9 kap. 9 § utvecklats,
har det ej ansetts nödvändigt, att bouppteckning alltid skall föreligga, innan boskillnadsfrågan
avgöres. Enligt nämnda lagrum skall åtgärd för upprättande av
bouppteckning icke vidtagas under målets handläggning, med mindre begäran därom
framställes. För boskillnädssökanden kan det emellertid ofta vara av vikt, att bouppteckning
är tillgänglig, innan målet avgöres. Han bör därför hava rätt att påkalla
uppskov med avgörandet, till dess bouppteckningen blivit färdig och han hunnit taga
del av densamma.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hava de nu gällande reglerna om boskillnadsansökans
behandling undergått vissa ändringar. Hava bägge makarna sökt boskillnad,
skall sålunda rätten eller domaren genast meddela beslut, såvida icke anstånd
är begärt för avvaktande av bouppteckning. När allenast ena makan gjort an -

405

Giftermålsbalk, 15 kap. Il—21 §,§.

sökan om boskillnad, måste den andre höras däröver. I full överensstämmelse med
gällande rätt upptagas i sådant syfte närmare bestämmelser, enligt vilka målet skall
utställas att förekomma vid rätten å viss dag och andra maken skall kallas att inställa
sig därvid. För den händelse emellertid den andra maken finner sig böra utan
vidare medgiva ansökningen, har, såvitt landet angår, tillfälle lämnats honom att
till domaren ingiva skriftligt medgivande; och skall i sådant fall handläggningen vid
rätten inställas och domaren genast meddela beslut över ansökningen, såvida icke
anstånd för avvaktande av bouppteckning är begärt. Sådant anstånd kan allenast
begäras av den, som sökt boskillnad och tillika begär förordnande om upprättande
av bouppteckning. Hava bägge makarna sökt boskillnad, bör anstånd beviljas, även
om endast den ene gör framställning därom. Är anstånd begärt, må beslut, varigenom
boskillnadsansökningen bifalles, i allmänhet ej meddelas, förrän en månad förflutit
från det bouppteckningen tillställts makarna. Sökanden bär nämnda tid på sig för att
överväga, om han skall fullfölja ansökningen. Finner han sig höra avstå därifrån,
har han att inom väntetiden hos rätten eller domaren återkalla ansökningen, då
fråga om boskillnad förfaller, såvitt den grundas på den ansökningen. Varder
ansökningen ej inom sagda tid återkallad, anses sökanden vidhålla densamma, och
den företages efter väntetidens utgång till prövning. Om sökanden dessförinnan
finner sig kunna vidhålla ansökningen, kan han för att vinna skyndsammare behandling
av ärendet gorå anmälan hos rätten eller domaren om ansökningens fullföljande;
den skall då omedelbart företagas till avgörande. 21

21 §.

Med avseende å de viktiga rättsverkningar, som boskillnaden medför, är det nöd- Kungörelse.
vändigt sörja för att densamma kommer till allmänhetens kännedom. Då rättsverk- ^ aktenningarna
av boskillnad, om sådan beviljas, räknas tillbaka till tiden för boskillnads- skapsregistansökningens
ingivande, föreskrives i nu gällande lag, att kungörelse om ansökningens
ingivande ofördröjligen skall införas i tidningarna. Denna föreskrift har bibehållits
med tillägg för ytterligare betryggande att, om boskillnad beviljas, även beslutet
därom skall på enahanda sätt kungöras, samt att anmälan så väl om boskillnadsansökningen
som om boskillnadens beviljande skall insändas till äktenskapsregistret
för att där antecknas.

406

Giftermålsbalk, 15 kap. 22—27 §§.
22 .§.

Förteckning Vad i denna paragraf stadgas om skyldighet för rätten att föra förteckning över

nadsären- hoskillnadsärenden är alldeles överensstämmande med gällande regel.
den.

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.

23 §.

Enligt bestämmelserna i 14 kap. är tillfälle berett makarna att erhålla medling
icke blott vid söndring dem emellan utan även när mellan dem uppkommer tvist om
underhållsskyldigheten eller angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §. Såsom
vid 14 kap. 1 § är nämnt, har det ansetts, att tvist i nämnda frågor, vad angår underhållstvist
dock endast såvida ej makarna på grund av söndring leva åtskilda, icke
bör av domstol till behandling upptagas, med mindre medling ägt rum eller åtminstone
åtgärd för åstadkommande av medling företagits. Det föreslås sålunda, att i avseende
å sådana tvisters upptagande skola gälla samma regler, som i 8 § andra stycket i
detta kap. äro stadgade beträffande upptagande av mål, vari ena maken söker hemskillnad.

24—27 §§.

Provisoriska Vid handläggning av mål om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad kan
beslut i vissa .

fall. rätten'' jämlikt 11 § av detta kap. och 21 § av lagen om barn i äktenskap för tiden
till dess laga kraft ägande dom föreligger meddela provisoriskt beslut om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres eller barnens
underhåll ävensom i sammanhang med förordnande om sammanlevnadens hävande
bestämma, vilken av makarna skall sitta kvar i hemmet och därmed få rätt att
innehava bohaget. På landet äger domaren, sedan stämning är uttagen, meddela dylikt
provisoriskt beslut.

Ett provisoriskt ordnande av rättsförhållandet mellan makarna är påkallat jämväl
vid vissa andra tvister emellan dem. Detta är fallet, då make yrkat åläggande för
andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 eller 7 §, då make, efter det

Medlingsförsök
villkor
för upptagande
av
vissa mål
mellan
makar.

407

Giftermålsbalk, 15 kap. 24—29 §§.

till återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt, yrkat
åläggande för den andre att utgiva underhållsbidrag enligt 11 kap. 25 eller 26 §
och då make yrkat att enligt 5 kap. 8 § av andra maken till nyttjande erhålla nödiga
lösören. I förevarande paragrafer hava upptagits bestämmelser härom, väsentligen
överensstämmande med dem, som gälla beträffande mål om återgång, hemskillnad
och äktenskapsskillnad.

28 §.

Vid boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad och äktenskaps
upplösning genom makes död kan enligt förslaget under vissa förutsättningar
utverkas förordnande att giftorättsgods, som står under ena makens förvaltning, skall,
till betryggande av andra makens eller hans rättsinnehavares rätt att utfå vad på
honom kan belöpa, sättas under särskild vård och förvaltning. I denna paragraf
hava upptagits erforderliga bestämmelser om handläggningen av sådana frågor.
Ärendet har ansetts böra anhängiggöras genom ansökan. Prövningen synes alltid
böra förbehållas rätten. Ansökningen bör sålunda ställas till rätten; men då det ofta
kan vara av vikt att åtgärd skyndsamt vidtages, har det, vad angår landet, lämnats
domaren rätt att, om ansökningen inlämnas till honom, meddela provisoriskt beslut
att gälla, till dess rätten tagit frågan under omprövning. Enligt 9 kap. 6 § kan, vid
fråga om boskillnad, beslut om avskiljande varom nu är fråga meddelas redan innan
till boskillnad blivit dömt. Framställning kan i sådant fall göras under handläggningen
av boskillnadsmålet, och därunder blir då tillfälle att över densamma höra
andra maken. I de andra fall, som med förevarande stadgande avses, förutsattes det
att rättegång ej pågår. Således måste i dessa fall en fristående framställning till
rätten göras, och över densamma bör andra maken få tillfälle yttra sig. Därom bör
rätten eller domaren draga försorg.

Gemensamma bestämmelser.

29 §.

Enligt gällande lag äger i boskillnadsmål domaren å landet, även om han är jävig,
vidtaga vissa på honom ankommande åtgärder av mindre vikt. Denna regel har i förslaget
upptagits och utsträckts till vissa andra likartade fall.

Handläggning
av
fråga om
avskiljande
av gifto- _
rättsgods i
vissa fall.

Rätt för jävig
domare
å landet att
företaga
vissa åtgärder.

408

Giftermålsbalk, 15 kap. 30—32 §§. 16 kap. 1 och 2 §§.

30 §.

fmens slut 1 enliSliet med den princip, som i fråga om äktenskapsmålen förut antagits, före na

utslag. 6lås här, att klagan över rättens slutliga utslag i alla de mål, som i detta kap. avses,
skall föras genom besvär, även om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras
genom stämning. Under regeln falla, förutom äktenskapsmålen, endast de mål, om
vilka regler givas i 24 och 25 §§ i detta kap. Övriga mål, som avses i detta kap.,
anhängiggöras genom ansökning och skola således enligt huvudregeln i 25 kap. 2 §
rättegångsbalken fullföljas genom besvär. Från denna regel stadgas emellertid i 25
kap. 1 § rättegångsbalken det undantag, att talan mot underrättens slutliga utslag
över ansökning om boskillnad skall fullföljas efter vad. Denna bestämmelse synes
böra upphävas, varom beredningen framställer särskilt förslag.

31 §.

Särskild kla- Vissa av de beslut, som rätten enligt förut upptagna bestämmelser kan komma
9araSsCfver° att under rättegången meddela, äro av den beskaffenhet, att klagan över dem bör särunder
^rätte■ ^öras utan avbidan på det slutliga utslaget. I förevarande paragraf har stadgången.
gande härom upptagits.

32 §.

Klagan över I fråga om beslut meddelade av domaren å landet bär, i överensstämmelse med vad
domarens a ''

landet enligt lagen om barn utom äktenskap gäller rörande de på domaren ankommande åtgärder,
föreslagits, att klagan skall kunna föras hos hovrätten och att tiden för besvärs
anförande skall beräknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

Beräkning Dessa paragrafer överensstämma med 8 kap. 1 och 3 §§ i lagen om äktenskaps

Anteckning ^gående och upplösning. Sedan en med stadgandet i 2 § av nämnda kap. lika Dejlnitiemen

ödande föreskrift intagits i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning

å könssjuk- av könssjukdomar, har ett dylikt stadgande icke ansetts behöva här upptavas
dom i smittosamt
skede
utesluten.

Giftermålsbalk, 16 kap. 3—5 §§.

409

3—5 §§.

Enligt beredningens förslag skola vissa rättsfakta beträffande makars inbördes Äktenskaps t

YCQX81YCZ.

förhållande, vilka kunna vara av betydelse för tredje mans rätt, antecknas i äktenskapsregistret.
Detta gäller enligt 5 kap. 13 § om rättens beslut, varigenom make
fråntages behörigheten att med förpliktande verkan jämväl för andra maken ingå
eu del sedvanliga rättshandlingar, enligt 8 kap. 10 § om äktenskapsförord, enligt
13 kap. 15 § om bodelningsinstruments ingivande till rätten’, enligt 15 kap. 14 §
cm beviljande av hemskillnad samt enligt 15 kap. 21 § om boskillnadsansökans ingivande
och om beviljande av boskillnad. Anmälningen till äktenskapsregistret
''skall enligt anförda lagrum göras av vederbörande domstol eller, beträffande boskillnadsansökan
och beviljande av boskillnad, i vissa fall av domaren på landet.

I de fall, då kungörande ansetts behövligt, har ock ombesörjandet härav för vinnande
av tid ålagts rätten eller domaren, icke registreringsmyndigheten. Om
registrets förande och vad därmed äger samband stadgas i nu föreliggande paragrafer.

Såsom framgår av de materiella bestämmelserna angående äktenskapsförord och 3 §.
Övriga rättsfakta, om vilka anteckning skall göras i äktenskapsregistret, är dess uppgift
endast att bereda tredje man, vars intresse kan vara beroende av makarnas förmögenhetsförhållanden,
möjlighet att snabbt och lätt förvissa sig om, huruvida dylika
rättsfakta förekommit mellan makarna, och i så fall om de huvudsakliga omständigheterna
därvid. Av denna registrets uppgift följer, att det helst bör hava
karaktären av ett centralregister. Då enligt förslaget äktenskapsförord kan upprättas
även under äktenskapet och förty makarnas forum i äktenskapsförordsmål
lika väl som i övriga ärenden, om vilka nu är fråga, kan hava växlat, skulle det,
om äktenskapsregister fördes lokalt, ofta bliva nödvändigt att såväl utreda, var
makarna vid äktenskapets ingående och hela tiden därefter haft sitt hemvist, som
taga del av registren för alla dessa orter. I 3 § stadgas därför, att ett äktenskapsregister
skall föras hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet.

I syfte att särskilt för personer, vilka äro bosatta å annan ort än där registret 4 §■
föres, gorå det lättare att taga kännedom om registrets innehåll hava i 4 § meddelats
bestämmelser om utgivande av en tryckt samling av vad i registret införes, om

52—171068

410

B g.

De danska
och norska
förslagen.
Främmande
rätt.

Internationella
bestämmelser.

Giftermålsbalk, 16 kap. 3—6 §§.

samlingens förseende med register och om dess översändande till varje domstol och
överexekutor. Dessa stadgan den ansluta sig till redan befintliga bestämmelser av
liknande innehåll beträffande aktiebolagsregistret, föreningsregistren, handelsregistren
med flera offentliga register, men med hänsyn till nyss angivna syfte
har här jämväl uttryckligen föreskrivits, att samlingen skall hos domstolar och överexekutorer
hållas tillgänglig för allmänheten.

Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande och om den i 4 § omförmälda
samlingen torde böra meddelas av Konungen i administrativ väg. En bestämmelse
härom har intagits i 5 §.

De föreslagna stadgandena om äktenskap,sregistret överensstämma i huvudsak med
motsvarande bestämmelser i de danska och norska förslagen. Förslagen ansluta sig,
särskilt beträffande registreringens betydelse och registrets centrala natur, till de
enligt dansk rätt redan gällande reglerna om segtepagtsregister. Enligt tysk och
schweizisk rätt är däremot införandet i vederbörande Guterrechtsregister, vilket
föres lokalt, i stor utsträckning ett villkor för att vederbörande rättsfaktum skall
hava verkan mot tredje man; det ankommer därför i regel på makarna eller endera
av dem att göra anmälan till registret.

6 §.

Förevarande balk behandlar ej de internationella förhållandena i fråga om äktenskap.
Därför har här, liksom i lagen om äktenskaps ingående och upplösning, införts
en erinran, att de rörande detta ämne givna författningarna fortfarande skola
tillämpas. Till de ändringar i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar, som påkallas av de nya principerna
i denna balk, har beredningen upprättat ett särskilt förslag, vilket också nu
framlägges.

411

Förslag till lag om införande av nya giftermålsbalken.

2 §.

Bland de lagrum, som genom den nya lagen skola upphävas, upptages här 6 kap. Upphävande

. i ... .. av 6 kap.

3 § ärvdabalken. Vad detta lagrum innehåller därom att make, som med vilja eller 3 ^ orma av

grovt vållande dräper sin make, förverkar sin giftorätt i den egendom, som den
dräpte fört med sig i boet, har i en efter de nya bestämmelserna om makars egendomsförhållanden
lämpad form införts i 6 kap. 7 § nya giftermålsbalken. Därutöver
stadgas i 6 kap. 3 § ärvdabalken att, om barn efter makarna dör utan att efterlämna
bröstarvinge, dråparen ej skall ärva något av vad barnet fatt i arv efter den
dräpte. Denna senare bestämmelse, som ytterst sällan lärer komma till användning
och som i tillämpningen måste medföra stora svårigheter, har beredningen ansett
kunna helt utgå.

4 §.

I 9 kap. 1 § nu gällande giftermålsbalken är stadgat, att hustrun följer mannens BJbehål-^
stånd. Då donna regel, som numera huvudsakligen bär sin betydelse i fråga om stadgandet,
adeln, har företrädesvis offentligträttslig karaktär, har beredningen icke ansett den
kunna upptagas i den nya giftermålsbalken. Men som regeln icke heller lär kunna ''"ews ståndutan
vidare avskaffas, har det synts nödvändigt att här införa ett förklarande om
dess fortfarande tillämplighet.

I civilrättsligt hänseende har tillhörigheten till något av de forna stånden numera
knappast annan betydelse än att delägare i adliga stärbhus och i prästhus äga själva
utse boupptecknings- och arvskiftesmän även i de städer, där detta eljest ankommer
på magistraten, vilket åter medför att delägare i sadana stärbhus äro befriade
från att erlägga boupptecknings- och arvskiftesavgift, där sådan enligt givna bestämmelser
utgår. Med adelsmän äro i förevarande hänseende likställda ledamöter
av svenska akademien. Under prästhus hänföras även stärbhus efter lärare vid

412

Lag om införande av nya giftermålsbalken, 4 och 5 §§.

universiteten och allmänna läroverken, vilka sedan gammalt ansetts vara i åtnjutande
av de prästerna tillkommande privilegierna.

Av stadgandet i 9 kap. 1 § giftermålsbalken följer, att nu omförmälda nätt att tillkalla
boupptecknings- och arvskiftesmän förefinnes jämväl i avseende å bouppteckning
och arvskifte efter änka till någon av de särskilt privilegierade personerna.1
Att denna rätt bibehålies, blir sålunda den huvudsakliga påföljden i civilrättsligt
hänseende av stadgandet om fortfarande tillämpning av ifrågavarande bestämmelse
i äldre giftermålsbalken.

5 §.

^pålfdre9 Det V°re Utan tvivel ur flera synpunkter önskligt, om de nya bestämmelserna angåavtedeSknPa
ende mabarS rättsförhållanden kunde omedelbart vinna fullständig tillämpning även
reglerna om beträffande makar, som ingått äktenskap, innan den nya lagen trätt i kraft. En sådan
mtsför- tillämpning har ock föreslagits av de danska och norska kommitterade. Beredningen
hållanden, har noga övervägt denna fråga men därvid funnit en allmän regel av sådant innehåll
icke kunna tillstyrkas. Hinder möter enligt beredningens uppfattning att göra den
nya lagen för Sveriges del tillämplig, så vitt angår makarnas egendomsförhållanden.

Enligt den äldre lagen utgör i regel makarnas egendom en komplex, som tillhör
makarna gemensamt och står under mannens förvaltning, dock att hustrun förvaltar
den egendom hon genom sitt arbete förvärvat. Därjämte kan emellertid vardera maken
hava enskild egendom. För skulderna ansvara de särskilda egendomsmassorna
eller delar därav enligt olika regler i fråga om olika arter av skulder. Den nya
lagen åter låter vardera maken bliva ägare av den egendom han inför och lämnar
ägaren förvaltningsrätt över sin egendom, varmed följer att vardera med sin egendom
svarar för sin gäld men i allmänhet ej för den andres. För att den nya lagen skulle
kunna tillämpas, vore det nödvändigt, antingen att den gemensamma egendomen uppdelades
mellan makarna, eller att den i sin helhet tillädes en av dem. Att i alla
äktenskap framtvinga en uppdelning mellan makarna av den gemensamma egendom
de vid lagens ikraftträdande hava synes emellertid icke kunna ifrågasättas.
De danska och norska förslagen gå icke heller denna väg utan behandla vardera maken
såsom ägare av den gemensamma egendom han förvaltar, varav blir följden, att mannen
skall anses såsom ägare av all gemensam egendom utom den, som hustrun genom

1 Se K. Majtts utslag den 10 oktober 1911 (N. J. A. s. 488).

Lag om införande av nya yiftermålsbalken, 5 §. 413

sin förvärvsverksamhet vunnit. Förslaget härutinnan motiveras därmed att, då mannen
redan enligt den äldre lagstiftningen har förvaltningsrätten över egendomen och
således råder över den såsom en ägare samt hustrun enligt de nya reglerna vid en framtida
bodelning får samma rätt till andel i egendomen som nu, någon reell förändring av
betydelse i själva verket icke äger rum. Om detta ock må vara sant, så är det dock ur
principiell synpunkt icke tillfredsställande att sålunda genom en lagändring förklaras,
att det som enligt gällande lag tillhör bägge makarna gemensamt hädanefter skall vara
den enes egendom, så mycket mera som regeln måste bliva tillämplig även beträffande
den egendom hustrun tidigare infört. Regeln synes vara stridande mot den allmänna
grundsatsen, att en ny lag icke bör verka ändring i redan uppkomna rättsförhållanden.
För att avvända denna anmärkning har enligt det norska förslaget vardera maken erhållit
rätt att få den äldre lagen fortfarande tillämpad å makarnas äktenskap, om han gör
anmälan därom, innan den nya lagen träder i kraft. Då det helt säkert i en mängd fall
skulle undgå makarnas uppmärksamhet att en dylik rätt förefunnes, bleve regeln, så
vitt den avser att bevara makarnas redan vunna rätt, av tvivelaktigt värde. Och i
de fall då makarna finge kännedom om att det stode dem öppet att göra en dylik anmälan,
skulle ofta slitningar mellan makarna kunna uppstå, om den ene mot den
andres önskan ville begagna sig av rätten i fråga. Vad angår den svenska rätten,
vars regler om ansvar för gälden äro vida mera ingående än de danska och norska
reglerna i samma ämne, skulle det dessutom mota. stora svårigheter att uppställa
tillfredsställande regler angående betalning av den äldre gälden, särskilt vid
konkurs. För närvarande skola makarna gemensamt försättas i konkurs, och
därvid finnes tillfälle att utskifta de särskilda gäldsarterna på de egendomsmassor,
vilka svara därför. Om den nya ordningen tillämpas, måste vardera
maken för sig sättas i konkurs, och de försök, som inom beredningen företagits att
under sådan förutsättning ordna gäldsbetalningen efter huvudsakligen samma
grundsatser som förut gällt, hava icke lyckats. Om icke borgenärernas rätt skall trädas
för nära, måste bägge makarna bliva gemensamt ansvariga i åtskilliga fall, där ansvarigheten
nu är delad. Detta skulle utom andra olägenheter föranleda, att det skydd
de nuvarande gäldsreglerna för många fall bereda hustrun skulle borttagas.

Men om sålunda den gamla ordningen måst i princip bibehållas för de äldre äktenskapen,
har beredningen låtit sig angeläget vara att söka genom särskilda modifikationer
i de äldre reglerna i största möjliga omfattning bereda hustrun jämväl

1 mom.

2 mom.

3 mom.

414 Lag om införande av nya giftermålsbalken, 5 §.

i de äldre äktenskapen de förmåner, den nya lagstiftningen avsett att giva henne.
Såsom framgår av de särskilda i detta hänseende föreslagna stadgandena, kan på
denna väg vinnas en högst betydande förbättring av hustruns rättsställning.

Beredningen har sålunda i 1 mom. av denna paragraf uppställt den huvudregeln, att
vad den äldre lagen innehåller angående makars rättsförhållanden skall fortfarande
äga tillämpning beträffande makar, som ingått äktenskap, innan den nya lagen trätt i
kraft. Men regeln skall hava åtskilliga undantag.

Makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende bestämmas enligt gällande lagstiftning
väsentligen genom regeln om mannens målsmanskap, vilket enligt förslaget
skall helt upphöra. Hinder synes ej möta att låta den nya principen i denna del
omedelbart träda i kraft jämväl beträffande de äldre äktenskapen. Mannen skall sålunda
förlora sin rätt att ensam bestämma i familjens personliga angelägenheter; han
skall ej heller vidare äga utåt representera hustrun i sådana angelägenheter. Till förekommande
av missförstånd har det emellertid synts nödvändigt meddela ett uttryckligt
förklarande, att nu gällande förbud för makar att sluta avtal med varandra
i andra fall, än där sådant är i lag särskilt medgivet, fortfarande skall gälla. Avtalsfrihet
skulle icke stå tillsammans med de äldre reglerna angående makarnas egendomsförhållanden.

Mot omedelbar tillämpning av den allmänna bestämmelsen i 5 kap. 1 § nya lagen
möter ej hinder.

Stadgandena i 5 kap. 2—11 §§ nya lagen om makars underhållsskyldighet äro val
avfattade närmast med hänsyn till den nya ordningen av makarnas förmögenhetsförhållanden
och förutsätta således för sin fulla tillämplighet, att vardera maken har
sin egendom, som han förvaltar. Även enligt denna ordning kan det emellertid
inträffa, att endast den ena maken har egendom. Förhållandet blir i sådant fall analogt
med det under den äldre lagstiftningen vanliga, att all egendom står under
mannens förvaltning. Å andra sidan kan enligt den äldre lagstiftningen även
hustrun hava egendom under sin förvaltning, varvid uppkommer ett förhållande
analogt med det, som förutsättes vara det regelmässiga enligt den nya ordningen.

Med avseende härå har beredningen ansett det kunna stadgas, att ifrågavarande
bestämmelser med undantag av 4 § skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
jämväl i fråga om de äldre äktenskapen, därvid dock vid underhållsskyldighetens utmätande
hänsyn skall tagas icke till den egendom vardera maken har utan till den

Lag om införande av nya giftermålsbalken, 5 §.

415

egendom, över vilken vardera råder. Härigenom vinnes även i fråga om de äldre äktenskapen
den stora förbättringen i hustruns ställning, att hon enligt 3 § blir berättigad
bekomma medel för de utgifter, som bon företrädesvis har att besörja, och att hon kan
få sig tillerkänt underhållsbidrag enligt 5 eller 7 §. Möjlighet beredes ock sådana
makar, om vilka fråga är, att träffa avtal angående tillämpningen av reglerna om
Underhållsskyldigheten.

När mannen sålunda skall utgiva medel till hustrun, äger hon naturligtvis, utan
hänsyn därtill att mannens målsmanskap i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden
i det väsentliga skall bestå, disponera över medlen. Bestämmelsen i 4 §,
att vad som med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till den andre
för tillgodoseende av hans särskilda behov blir hans egendom, kan däremot icke under
det äldre egendomssystemet komma i tillämpning.

Stadgandet i 8 § om rätt för den ena maken att till nyttjande bekomma egendom,
som tillhör den andre, blir direkt tillämpligt beträffande den senares enskilda egendom.
Med stöd av detsamma kan emellertid maken få rätt till begagnande även av
gemensam egendom, som står under andra makens förvaltning.

Vad angår makarnas förmögenhetsförhållanden, skall, såsom förut angivits, den
äldre ordningen i princip fortfarande bliva gällande för makar, om vilka nu är fråga.
Makarna skola således fortfarande gemensamt vara ägare till den egendom, som
förut sålunda tillhört dem. Har endera enskild egendom, förändras icke detta förhållande.
Egendom, som förvärvas efter det den nya lagen trätt i kraft, får den
natur den enligt de äldre reglerna skall hava.

För närvarande må ej genom äktenskapsförord under äktenskapet göras ändring i
vad som nu gäller i fråga om makarnas rätt till egendom i boet. Denna regel har
ansetts kunna modifieras genom ett stadgande, att makar må genom äktenskapsförord
avtala att egendom, som därefter tillfaller endera, skall vara hans enskilda. På
sådant sätt vinnes möjlighet att skydda egendom, som framdeles tillfaller hustrun,
mot att tillgripas för gäld, som mannen ensam stiftat. Och då stadgandet ej får tilllämpning
på annan egendom än den, som vid förordets upprättande ännu icke tillfallit
maken, kan något obehörigt intrång i borgenärernas rätt icke följa därav.

Mannens rätt att förvalta egendomen, i den mån den icke enligt den äldre lagen är
undantagen från hans förvaltning, måste ock, såsom regel, fortfara, men i detta
hänseende kunna vissa modifikationer göras i syfte att bereda hustrun en självstän -

4 mom.

5 mom.

416 Lag om införande av nya giftermålsbalken, 5 §.

digare ställning. Har hustrun infört egendom av kommunikabel natur, som icke
utgöres av hennes arbetsförtjänst, har denna egendom ingått i den av mannen förvaltade
gemensamma egendomskomplexen; hustruns lott däri kan icke lösgöras från
hans förvaltning utan en uppdelning, varom förut nämnts. Står åter hustrun enskilt
tillhörig egendom under mannens förvaltning, möter ur nämnda synpunkt ej
hinder att låta hustrun övertaga förvaltningen. Det har emellertid synts obilligt, att
mannens förvaltning skall kunna mot hans vilja fråntagas honom. Det skulle ock
kunna medföra avsevärda praktiska olägenheter, om hustruns under mannens förvaltning
stående enskilda egendom skulle utsöndras och övertagas till förvaltning av henne.
I avseende å sådan egendom har beredningen därför stannat vid att öppna möjlighet
för makarna att genom äktenskapsförord avtala, att förvaltningen skall övertagas
av hustrun. Vad åter angår egendom, som efter den nya lagens ikraftträdande på
grund av arv, gåva eller testamente tillfaller hustrun, finnes ej betänklighet mot att
tillerkänna henne förvaltningsrätten, vare sig egendomen skall vara hennes enskilda
eller den är av kommunikabel natur. Är egendomen av sistnämnda art, får den samma
karaktär som den egendom hustrun genom eget arbete förvärvar. Hon äger råda
över egendomen, och den svarar för sådan av henne stiftad gäld, som avses i 11 kap.
5 § äldre giftermålsbalken. Då egendomen är gemensam, svarar den emellertid även
för all den gäld, för vilken sådan egendom häftar, således i allmänhet jämväl för den
gäld mannen ensam under äktenskapet gjort. Med det system för gäldsansvar, som
den nu gällande rätten har, kan denna konsekvens ej undgås. Enligt sin avfattning
omfattar stadgandet ej avkastningen av sådan hustrun tillhörig egendom, som står
under mannens förvaltning. Med hans förvaltningsrätt över egendomen bör följa
rätt för honom att råda över egendomens avkastning.

6 mom. En inskränkning i mannens rätt att förfoga över makarna gemensamt tillhörig
fastighet har ofta påyrkats, och år 1912 beslöt riksdagens andra kammare ändring
i sådant syfte av 9 kap. 2 § äldre giftermålslbalken. Beredningen, som i 6 kap. 4 §
nya giftermålslbalken upptagit en dylik regel i fråga om vardera maken tillhörig fast
egendom, i vilken den andre har giftorätt, har ansett denna regel böra i fråga om de
äldre äktenskapen komma i tillämpning beträffande fast egendom av kommunikabel
natur. Den inskränkning i rätten att förfoga över viss lösegendom, som innehålles i 6
kap. 5 § nya giftermålsbalken, har även ansetts kunna komma till användning rörande
de äldre äktenskapen. Då egendomen i allmänhet under det äldre systemet står under

417

Lag om införande av nya giftermålsbalken, 5 §.

mannens förvaltning, komma inskränkningarna huvudsakligen att gälla honom.
JJen i den mån hustrun under sin förvaltning har egendom av den beskaffenhet,
varom fråga är, blir även hennes förfoganderätt på angivet sätt begränsad.

Det hinder, som gestaltningen av makarnas förmögenhetsförhållanden enligt den
äldre lagstiftningen lägger mot tillämpning å dessa förhållanden av den nya lagen,
förefinnes icke, när på grund av äktenskapsförord egendomsgemenskap mellan
makarna är utesluten och hustrun själv förvaltar sin egendom. Detsamma gäller,
♦ om makarna vunnit boskillnad i överensstämmelse med 1898 års lag och sådan boskillnad
gått i fullbordan genom skifte, eller om efter hemskillnad skifte ägt rum.
Var och en av makarna har även i dessa fall sin egendom, som han förvaltar, och
ändring i den sålunda uppkomna ordningen kan icke komma till stånd. Beredningen
har därför föreslagit det stadgandet, att i nu omnämnda fall den nya lagen
skall även i eljest undantagna delar tillämpas. I nu ifrågavarande fall leder den nya
lagen likasom den äldre till det resultatet, att den egendom vardera maken har eller
förvärvar fortfarande blir hans enskilda; omedelbart inträder sålunda ej någon ändring
i detta hänseende. Men makarna kunna genom äktenskapsförord enligt den nya lagen
avtala om ändring häri och sålunda bestämma, att egendomen i dess helhet eller till
större eller mindre del skall bliva giftorättsgods. Detta kan ofta vara önskligt, när
egendomsskillnaden grundar sig på äktenskapsförord eller när makarna vunnit boskillnad;
det kan ock tänkas förekomma efter hemskillnad, nämligen om makarna fört
sonats och åter flyttat samman. I andra hänseenden än de nu berörda, såsom beträffande
makes behörighet att företräda andra maken, ansvar för gäld och rättst
handlingar mellan makar, innehåller den nya lagen från den äldre väsentligen avvikande
regler, vilka bliva omedelbart tillämpliga, så vitt angår nya rättsförhållanden.

Vad beträffar det fall att egendomsgemenskap är utesluten genom äktenskapsförord,
tarvas en särskild regel i fråga om den äldre gälden. Då samfälld egendom
•'' ej finnes, kan fråga ej vara om annan gäld än den, varför enligt äldre lagen den
enskilda egendomen svarar. Efter det den nya lagen blivit tillämplig, bör lämpligen
för sådan gäld svara all den egendom, maken har eller sedermera kan förvärva.

Att den nya lagen skall tillämpas, då skifte ägt rum i anledning av boskillnad
eller hemskillnad, utesluter naturligtvis icke användning av de äldre bestämmelserna
om återgång av skifte, som gör intrång i borgenärernas rätt.

Vad nu är sagt om boskillnad och hemskillnad gäller ej blott för det fall,

53—171068

7 mom.

8 mom..

418

Lag om införande av nya giftermålsbalken, 5 §.

9 mom.

att boskillnaden eller hemskillnaden ägt ram innan den nya lagen trätt i kraft,
utan även om den kommer till stånd först därefter. Då boskillnad alltid skall beviljas,
när makarna förena sig därom, hava makarna sålunda en utväg att genom att
söka boskillnad få den nya lagen å deras förhållanden tillämplig, om de önska det.
Det kan emellertid lätt tänkas, att de rättsföljder en boskillnad enligt gällande regler
medför skulle avhålla många makar, som eljest skulle vilja övergå till den nya ordningen,
att vidtaga en sådan åtgärd. Mannen, genom vilken större delen av egendomen
införts och som förvaltar det hela, vill t. ex. icke avstå hälften av egendomen *
till hustrun, helst denna egendom skulle bliva hennes enskilda. Ett avtal om en delning
efter annan grund eller om att egendomen sedermera skall bliva giftorättsgods
skulle enligt den äldre lagstiftningen ej kunna få laga giltighet. För att underlätta
en övergång har det därför ansetts lämpligt giva makarna rätt att genom äktenskapsförord
bestämma, att boskillnad skall äga rum, och därvid avtala så väl huru boet
skall delas mellan dem som ock i vad mån med avvikelse från den allmänna regeln
den egendom en var då har eller sedermera kan förvärva skall vara giftorättsgods.
Har ett sådant avtal träffats, måste det, för att avtalet skall vara effektivt,
tillkomma vardera maken att påkalla boskillnad. Det avtal om delningen, som
sålunda må komma till stånd, får naturligtvis icke inverka på borgenärernas rätt.
Genom tillåtelsen att träffa sådant avtal ändras således icke reglerna om förbud
för makarna att .skifta boet, innan all veterlig gäld, därför samfällda boet svarar,
blivit gulden, vid äventyr att de bliva solidariskt ansvariga för sådan gäld, eller
om rätt för borgenärerna att, när konkurs inträffar inom viss tid efter det skiftet ingivits
till rätten, vinna återgång av skiftet, om det länt borgenärerna till förfång.

I särskilt förslag till lag om makes arvsrätt föreslår iberedningen att, när make dör
utan att efterlämna bröstarvinge, den efterlevande maken skall ärva hälften av kvarlåtenskapen,
om efter den dolde finnes viss närmare släkting, men eljest hela kvarlåtenskapen.
Att hustru jämte arv efter mannen skulle kunna bekomma morgongåva
ur hans kvarlåtenskap bör ej ifrågasättas. Men då den förmån, som i följd
av den föreslagna arvsrättsbestämmelsen skulle tillkomma efterlevande hustru, vida
överstiger vad hon enligt den äldre lagen såsom morgongåva kan bekomma, bör föreskriften
om arvsrätt tillämpas även å makar, vilkas förmögenhetsförhållanden bestämmas
av den äldre giftermålsbalken, och stadgandena om morgongåva icke vidare
komma i tillämpning. Detta bör gälla, vare sig morgongåva blivit särskilt

Lag om införande av nya giftermålsbalken, 5 och 6 §§■ 41!)

rftfäst, vilket numera sällan lär förekomma, eller morgongåva skulle utgå omedelbart
på grund av lagens stadgande. I vissa fideikommissbrev förekommer emellertid
bestämmelse därom, att fideikommissarien äger att upplåta till fideikommisset
börande egendom fatt -såsom morgongåva besittas av efterlevande hustru under
hennes livstid.1 Då hustrun icke i följd av den nya lagen kan få någon arvsrätt i
den egendom, som tillhör fideikommisset, bör giltigheten av en sådan upplåtelse ej
av sagda lag påverkas. Det har ansetts erforderligt uttryckligen utsäga detta.

Angående de äktenskapsförord, vilka enligt stadgandena i 4, 5 och 8 mom. kunna
komma till stånd under äktenskapet, böra lämpligen tillämpas de nya reglerna så
väl om äktenskapsförords upprättande och lagförande som om den tid, då sådant
förord blir gällande.

6 §.

Enligt 4 § av förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet skall
gift kvinna, som med mannen sammanlever, för att få idka handel eller annat näringsyrke
hava tillåtelse av mannen och åtagande av honom att ansvara för de förbindelser
hon i och för rörelsen kan komma att ingå. Såsom i inledningen anmärkts, är detta
stadgande i främsta rummet att anse såsom en följd av mannens målsmanskap. Med
upphävande av målsmanskapet bör ock stadgandet upphöra att gälla.

Med hänsyn till den självständiga ställning, som numera tillkommer näringsidkande
hustru i avseende å den näring hon bedriver, har beredningen övervägt,
huruvida icke stadgandet kunde upphävas jämväl för de fall, då enligt 5 § denna lag
makars förmögenhetsförhållanden skola vara att bedöma enligt äldre lag. För sådana
fall skall emellertid såsom en följd av vad i allmänhet är stadgat om makarnas
förmögenhetsförhållanden fortfarande gälla, att makar icke var för sig må sättas i
konkurs. Och enligt 5 § konkurslagen, som jämväl fortfarande bör tillämpas beträffande
makar, om vilka nu är fråga, må borgenär icke söka makarnas försättande
i konkurs, om hans fordran är sådan, att för densamma ej kan vinnas utmätning
i annan egendom än den, varöver hustrun äger råda, Om hustrun ägde
driva näringsverksamhet utan a.tt mannen vore ansvarig för hennes förbindelser i
och för rörelsen, skulle enligt 11 kap. 5 § giftermålsbalken för sådan förbindelse

10 mom.

K. F. il. 18
juni 1864
ang. utvidgad
näringsfrihet,
§ 4.

1 Se N. J. Å. 1886 s. 207.

420

Lag om införande av nya giftermålsbalken, 6 §.

kunna utmätas endast egendom, varöver hustrun äger råda, och således borgenären
icke vara berättigad påkalla makarnas försättande i konkurs. Det vore för rättssä hr kerheten

1 bög grad äventyrligt, om sålunda den, som inlåtit sig i affärer med en näringsidkare
hustru, icke skulle kunna framtvinga hennes försättande i konkurs, om
hon blir insolvent. Med avseende härå har beredningen icke ansett sig kunna föreslå
upphävande av ifrågavarande regel i förordningen'' om näringsfrihet, för det fall
att makarnas förmögenhetsiförhällanden äro att bedöma enligt den'' äldre lagen. Dock
må erinras, att enligt 5 § förevarande lag nya giftermålsbalkens bestämmelser om
förmögenhetsförhållandena skola tillämpas bland annat då makar vunnit boskillnad.
När hustrun diiver näring, torde makarna ofta hava boskillnad, och regeln i förordningen
om näringsfrihet kommer således att förlora tillämplighet även beträffande
åtskilliga makar, som ingått äktenskap innan den nya giftermålsbalken trätt i kraft.

421

m Förslag till lag om barn i äktenskap.

Under det de förnämsta utländska civillagskodifikationerna från senare tid, den Inledning.
tyska och den schweiziska, inom familjerättens underavdelning släktskapsrätt uttömmande
behandla rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i äktenskap, saknas i svensk
civillag fullständiga och sammanhängande bestämmelser angående detta ämne. Det
beröras endast i några enstaka stadganden, huvudsakligen inom äktenskaps- och förmynderskapsrätten.
Ej heller i lagkommitténs eller den äldre lagberedningens förslag
var föräldrarätten föremål för någon systematisk behandling. Orsaken härtill får
säkerligen till icke ringa del sökas däri, att förhållandet mellan föräldrar och barn
är av mera sedlig än rättslig art och att den naturliga kärleken dem emellan ansetts
utgöra den bästa garantien för uppfyllandet av deras ömsesidiga förpliktelser. Men
dessutom har den ställning såsom familjens överhuvud och i regel förvaltare av hela
dess förmögenhet, vilken hittills i svensk rätt tillerkänts mannen i hans egenskap
t av hustruns målsman och barnens förmyndare, jämte det därmed sammanhängande
förbudet mot avtal och civila rättegångar mellan makar utgjort hinder för rätts''
ligt bestämmande och utkrävande av hans förpliktelser mot familjemedlemmarna.

Vid utarbetande av det förslag till ny giftermålsbalk, som beredningen framlagt,
har behovet av fullständigare bestämmelser angående rättsförhållandet mellan
föräldrar och barn i äktenskap på mångahanda sätt framträtt. Det nära sambandet
mellan äktenskapsrätten och föräldrarätten gör ock önskvärt, att lagstiftningen på
båda dessa områden företages i ett sammanhang. I den allmänna motiveringen
till förslaget till giftermålsbalk bär redan framhållits, att det av kvinnorna framförda
kravet å likställighet mellan makarna, vilket på äktenskap,srättens område
tillgodosetts genom nämnda förslag, knappast i något hänseende är mera starkt
och berättigat än i fråga om bestämmanderätten över barnen. Denna till föräldrarätten
hörande fråga bör givetvis behandlas i samband med reformeringen av

422

Lag om barn i äktenskap, 1 §. *

hustruns rättsliga ställning i övrigt, men kan å andra sådan näppeligen lösas utan
ett fullständigare lagfästande av föräldrarätten. Jämväl eljest berör förslaget till
giftermålsbalk, särskilt de i 5 kap. meddelade allmänna bestämmelserna om makars
rättsförhållanden, på mångahanda sätt föräldrarätten. Även bortsett från äktenskapslagstiftningen
måste det, sedan genom lagen den 14 juni 1917 om barn
utom äktenskap meddelats tidsenliga och fullständiga bestämmelser angående rättsförhållandet
mellan sådana barn och deras föräldrar, framstå såsom en oegentlighet,
att icke förhållandet mellan barn i äktenskap och deras föräldrar på motsvarande
sätt reglerats genom lag. Beredningen har därför ansett sig böra vid sidan
av förslaget till giftermålsbalk framlägga ett förslag till lag om barn i äktenskap.
Omfattningen av begreppet barn i äktenskap har förut fastställts genom lagen den
14 juni 1917 om äktenskaplig börd.

Även i Danmark och Norge saknas fullständiga lagbestämmelser om det civilrättsliga
förhållandet mellan föräldrar och barn i ''äktenskap. Den danska lov
den 27 maj 1908 indeholdende nogle bestemmelser om hustruers og aegteberns
retsstilling, delvis ändrad genom lov den 29 april 1913, innehåller i civilrättsligt
hänseende endast vissa i anslutning till lagstiftningen om barn utom äktenskap
givna regler om skyldighet för ena maken att utbetala bidrag till andra makens
och barnens underhåll. Detsamma gäller i huvudsak angående den norska lov
den 10 april 1915 om foraeldre og egtebam, som emellertid jämväl bestämmer, vilken
vårdnaden om barnen skall tillkomma i de fall, då föräldrarna ej sammanleva.
De danska kommitterade hava nu i förslaget till lov om aegteskabets retsvirkninger
infogat ett kapitel, innehållande »regler om foraeldremyndigheden»,
vilka i huvudsak överensstämma med motsvarande delar av beredningens förslag
till lag om barn i äktenskap, varemot de norska kommitterade allenast föreslagit
vissa mindre omfattande ändringar i lagen den 10 april 1915.

Om barnets namn.

1 §•

Barnets

släktnamn.

Den från urminnes tider nedärvda uppfattningen, att barnet tillhör faderns släkt,
visar sig bland annat däri, att barnet bär faderns släktnamn. Denna sed stöder

42)5

Lag om barn i äktenskap, 1 och 2 §§.

sig icke på något uttryckligt stadgande i gällande svensk rätt, men den i administrativ
väg utfärdade förordningen den 5 december 1901 angående antagande

av släktnamn utgår från den förutsättningen, att barnet med födelsen erhåller fa derns

släktnamn. Med införandet av bestämmelserna i 1 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap och 11 § i den samma dag utfärdade lagen om adoption
har emellertid svensk lagstiftning i likhet med de moderna utländska civillagarna omfattat
den principen, att namnrätten, såvitt den är beroende av familjerättsliga för.
»hållanden, bör regleras i samband med dessa. Det nu framlagda förslaget till giftermålsbalk
stadgar ock i 5 kap. 15 §, vilket släktnamn hustru skall bära. Vid sådant
förhållande bör regeln, att barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn, fastslås
genom ett stadgande i förevarande lag.

Enligt denna paragraf erhåller barnet omedelbart med födelsen det släktnamn,
som fadern då bär. Det namnet är barnet både berättigat och pliktigt att
bära, så framt ej barnet sedermera erhåller annat släktnamn. Sådan namnändring

inträder utan vidare för kvinna, som ingår äktenskap, samt i regel för den som

adopteras. Men namnändring kan ock äga rum på grund av särskild åtgärd enligt
1901 års förordning, varvid gäller att, om barnet ej uppnått myndig ålder, anmälningen
för det nya namnets införande i kyrkobok eller ansökningen om dess godkännande
skall å barnets vägnar göras av dess målsman, men biträdas av barnet,
såframt det fyllt aderton år, samt att anmälan eller ansökan, som fadern gör för
egen del, skall, såvida ej annat förbehålles, gälla även för barnet, om det står under
hans målsmanskap och ej fyllt aderton år.

Om vårdnaden.

2 §.

Enligt tysk och fransk lag har föräldramakten en omfattning, som icke äger motsvarighet
i svensk rätt. Den innefattar rätt och plikt att sörja icke blott för barnets
person utan även'' för dess förmögenhet. Och innehavaren av föräldramakten
har sig därvid tillerkänd en väsenligt friare ställning än en förmyndare samt äger
rätt att tillgodogöra sig avkastningen av barnets förmögenhet. Denna ståndpunkt
intager i sak också den nya schweiziska civillagen, ehuru den i terminologiskt hän -

Föräldramakten
enligt
utländsk
rätt.

424

Lag om barn i äktenskap, 2 §.

seende icke inordnar föräldrarnas rättigheter beträffande barnets förmögenhet under
begreppet föräldramakt. Även i övriga kontinentala rättssystem av större betydenhet
har ''föräldramakten en väsentligt liknande omfattning.

^om^barnet sverLS|k rätt, som härutinnan i stort sett överensstämmer med dansk och

enligt gäl- norsk ävensom engelsk rätt, är fadern eller i hans ställe modern barnets lagbelande
svensk ®

rätt. stämda förmyndare. Faderns eller moderns rättigheter och skyldigheter med avseende
å barnets förmögenhet sammanfalla med en annan förmyndares och äro således
reglerade genom förmyndarlagstiftningen. Eätten och plikten att hava om- *
sorg om barnets person eller, enligt den nyare familjerättens terminologi, vårdnaden
om barnet far däremot anses tillkomma föräldrarna på grund av det naturliga
förhållandet mellan dem och barnet, oberoende av förmynderskapet, och kvarstår åtminstone
delvis hos föräldrarna, även om annan person är förordnad till förmyndare
för barnet.

detrneUcni Förhållandet mellan vårdnaden och förmynderskapet är emellertid enligt gällande
vårdnad och svensk rätt ganska oklart. Med förmynderskapet avses väl närmast vården om bar{ikap
^enligt De^s ekonomiska angelägenheter, men förmyndaren har även att övervaka vården
gällande om barnets person. Den enda i 1734 års lag meddelade bestämmelsen rörande
vårdnadspliktens innehåll, nämligen stadgandet i 22 kap. 2 § ärvdabalken om huru
barn skall uppfostras, är given såsom ett bud till förmyndaren. Lagen utgår
här tydligen från att i allmänhet vårdnad och förmynderskap äro förenade i en
hand. Också de nyare lagbud, vilka uttryckligen nämna vårdnaden såsom ett från
förmynderskapet skilt begrepp, avse fall, då vårdnaden och förmynderskapet skola
tillkomma samma person. I 6 kap. 23 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
behandlas frågan, vilkendera av föräldrarna vårdnaden om barnen skall
tillkomma i fall av hemskillnad eller äktenskapsskillnad, och de där givna reglerna
skola enligt 5 kap. 4 § gälla även i fall av äktenskapets återgång. Den
av föräldrarna, som i nu nämnda fall erhåller vårdnaden, skall enligt den nya lydelsen
av 20 kap. 3 § ärvdabalken också vara förmyndare. Och i 2 § av lagen om barn
utom äktenskap förutsättas, vad beträffar sådant barn, att alltid samma person
skall innehava vårdnaden och förmynderskapet- Att denna förutsättning dock
icke gäller med avseende å barn i äktenskap framgår därav, att 1734 års lag för
en särskild händelse uttryckligen stadgar, att vårdnaden och förmynderskapet skola
tillkomma olika personer. Enligt 20 kap. 2 § ärvdabalken skall nämligen änka, som

Lag om barn i äktenskap, 2 §.

42,r)

efter mannens död är förmyndare för de gemensamma barnen, träda ifrån förmynderskapet,
om hon ingår nytt gifte; men »läte dock sig om barnen vårda, och have
makt att behålla dem i sitt hus och bröd, om hon så vill, och ej laga hinder däremot
är». Åven eljest då särskild förmyndare är förordnad torde, såsom ovan nämnts,
i regel föräldrarna eller, om endera är död, den efterlevande bibehålla vårdnadsrätt
och -plikt mot barnet. I vad mån sådan rätt och plikt då även tillkommer förmyndaren,
framgår ej av lag eller rättspraxis.

Enligt beredningens uppfattning bör vårdnaden tillkomma föräldama helt obe- Beredninroende
av förmynderskapet. Föräldrarna kunna antagas hysa en sådan kärlek till Vårdnad och
sitt barn i äktenskapet och en så stark känsla för sina naturliga plikter mot det- ^örnsl^(^er~
samma, att det i regel är häst för barnet att omsorgen om dess person tillkommer
dem, även då det befunnits lämpligt att överlämna skötseln av barnets ekonomiska
angelägenheter åt en särskilt förordnad förmyndare. Föräldrarnas rätt att taga
hand om barnet är ock så starkt rotad i det naturliga föräldraskapet och det lagliga
familjebandet, att vårdnaden ej bör kunna frånkännas dem utan tvingande
skäl. Förevarande paragraf anförtror därför vårdnaden uteslutande åt föräldrarna.

En särskilt förordnad förmyndare är .alldeles utesluten från vårdnaden, såvida ej densamma
genom beslut av domstol fråntagits föräldrarna. Detta hindrar givetvis icke,
att förmyndaren medelbart kan utöva ett avgörande inflytande å barnets personliga
angelägenheter, därigenom att utgifter för dess person i allmänhet icke utan
hans begivande kunna bestridas med barnets medel.1 Vägnar han obehörigen att
tillhandahålla erforderliga medel, torde emellertid föräldrarna kunna efter stämning
till domstol av honom utkräva dessa medel, varförutom det naturligen såsom en sista
utväg står dem öppet att gorå ansökning om hans entledigande från förmynderskapet.

Vårdnaden tillkommer enligt förslaget båda föräldrarna i förening. Fadern och
modern skola i fråga om vårdnaden vara fullt likställda, en ny princip, vars närmare
innebörd skall utvecklas i det följande vid 6 §. Enligt 20 kap. 1 § ärvdabalken
är däremot fadem ensam förmyndare. Frågan, huruvida en viss befogenhet
ingår i vårdnaden eller i förmynderskapet, kan därför enligt förslaget bliva av betydelse,
även då icke särskild förmyndare blivit förordnad. Vid lösningen av denna
fråga torde emellertid den härmare utveckling av vårdnadsbegreppet, som givits i

1 K. Maj:ts dom den 20 oktober 1909 (N. J. A. s. 487).
54—171068

426

Lag om barn i äktenskap, 2 och 3 §,§■

förslaget, lämna erforderlig ledning. I förslagets 8 § angivas de skäl, på grund av
vilka fadern eller modern kan skiljas från vårdnaden; de i 20 kap. 8 § ärvdabalken
upptagna förmynderskapsjäven äro icke tillämpliga i detta hänseende.

Vårdnadens Enligt förevarande paragraf fortfar vårdnaden i regel, till dess barnet fyllt
upp öra tjuguett år. Den skall upphöra dessförinnan, om barnet ingår äktenskap, en bestämmelse
som har sin egentliga betydelse i fråga om kvinnorna, vilkas äktenskapsålder
är aderton år. Det vore nämligen enligt beredningens uppfattning stridande
mot äktenskapets natur, om den, som blivit gift, fortfarande skulle stå under sina
föräldrars myndighet i personligt hänseende. Förslagets ståndpunkt i denna del är
ingalunda oförenlig därmed att, med hänsyn till de principer angående makars förmögenhetsförhållanden,
på vilka förslaget till giftermålsbalk är byggt, det icke ansetts
lämpligt att upptaga den schweiziska rättens regel, att äktenskap medför myndighet.
Den tyska lagen stadgar i förevarande hänseende att, om dotter är gift, den
i föräldramakten ingående omsorgen om hennes person skall inskränka sig till rättslig
representation för henne i angelägenheter, som angå hennes person.

Det kan inträffa, att barnet även efter fyllda tjuguett år i följd av sinnessjukdom
eller annan orsak är oförmöget att taga vård om sig själv. I sådant fall skola
dock förslagets bestämmelser om vårdnaden ej äga tillämpning. Då sådan rättslig
makt över en till myndig ålder kommen person ej bör tillkomma någon, med mindre
behovet därav prövats av domstol, har det ansetts lämpligast att i nu nämnda fall
låta bestämmelserna om förmynderskap komma till användning. Enligt dessa skall
omyndigförklaring äga rum och förmyndaren tillse, att den omyndig förklarade
erhåller nödig vård. Förslaget kan icke anses härutinnan förbise föräldrarnas naturliga
skyldigheter och rättigheter mot sitt barn, då ju fadern eller, om lian är
död, modern är självskriven såsom förmyndare.

De särskilda skyldigheter och rättigheter, som vårdnaden innefattar, äro närmare
angivna i 3—5 §§. De flesta av dem äro till sin natur sådana, att de sluta att gälla,
innan vårdnaden i sin helhet enligt 2 § upphör.

3 §.

Skyldighet I förevarande paragraf har den främsta av de plikter mot barnet, som naturens
barnets per- ordning och sedelagens bud ålägga föräldrarna, plikten att sörja för tillgodoseendet
H°nfostron^- av barnets kroppsliga behov och för dess andliga fostran, erhållit rättslig sank -

427

Lag om barn i äktenskap, 3 §.

lion. Denna plikt är ej att förväxla med föräldrarnas skyldighet att tillhandahålla
de för barnets uppehälle och uppfostran nödiga materiella medlen, underhållsskyldigheten,
varom stadgas i 13—15 §§. Nu ifrågavarande plikt att tillse,
att barnets fysiska och andliga behov bliva tillfredsställda, jämte den motsvarande
rätten att bestämma i dithörande frågor kan tillkomma föräldrarna, även
om de icke äro skyldiga att tillhandahålla de erforderliga medlen, samt ingår i
vårdnaden jämväl i de fall, då denna tillkommer annan än de underhållsskyldiga
föräldrarna eller endera av dem.

Angående arten av den vård och fostran, som ibarnet skall erhålla, kan lag- Gällande
stiftningen uppenbarligen endast giva allmänna antydningar. Vad beträffar gäl- standard.
lande svensk rätt märkes i detta hänseende främst bestämmelsen i 22 kap. 2 §
ärvdabalken: »Förmyndare skall låta den omyndige upptuktas i rätta evangeliska
läran, gudsfruktan, dygd och ära, och till sådana övningar och hanteringar hålla
som dess stånd, villkor och ämne kräva.» Vidare stadgas i 2 § av förordningen den
21 december 1857 angående vad i testamente givas må med mera för det fall, att
efter testamentsgivare finnes omyndigt barn, som ej kan av sitt arv eller annan tillgång
njuta underhäll och uppfostran, att av egendom, som i testamente given är,
så mycket skall avtagas, som rätten prövar barnet efter stånd och villkor nödigt
hava, till dess det kan sig själv nära, dock ej för längre tid, än till dess barnet fyllt
tjuguett år. Dessa stadganden vila tydligen på den förutsättningen, att barnet skall
uppfostras efter sitt stånd och sina villkor eller, då barnet under den tid, varom
fråga är, härutinnan följer föräldrarna, efter deras stånd och villkor, varjämte av
förstnämnda lagrum framgår, att hänsyn också bör tagas till barnets håg och
anlag. Angående barn utom äktenskap innehåller 3 § i lagen den 14 juni 1917,
vilket stadgande närmast avser att reglera föräldrarnas underhållsskyldighet, att
barnet skall njuta uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende å båda föräldrarnas
villkor må anses skäligt, samt att denna rätt till underhåll ej skall upphöra
förr än barnet fyllt femton år men icke heller senare än det fyllt aderton årr
där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla
fortsatt utbildning.

Förevarande paragraf i förslaget avser icke att göra någon ändring i vad som Beredninfår
anses vara gällande rätt och hävdvunnen ordning. I stället för det ålderdomliga gem slag
stadgandet i 22 kap. 2 § ärvdabalken har här upptagits en erinran om föräldrarnas

428

Standard.

Lag om barn i äktenskap, 3 §.

plikt att sörja för barnets person samt särskilt betonats deras skyldighet att bereda
det en sorgfällig uppfostran, vilken givetvis skall omfatta såväl sedlig ooh religiös
fostran som bibringande av kunskaper och färdigheter. Angående frågan, när
barn må uppfostras i främmande religionslära, finnas numera bestämmelser meddelade
i 6 och 7 §§ av förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning, av vilka den förstnämnda ändrats genom lag den
14 juni 1917 och enligt beredningens förslag skall undergå ytterligare ändring.

Vad angår arten av det uppehälle och den utbildning, som skall komma barnet
till godo, utgår förevarande paragraf från det faktiska förhållandet, att i normala
fall hela familjen, båda föräldrarna samt barnen, leva tillsammans efter samma
standard. Denna bör, såsom också stadgas i 5 kap. 2 § av beredningens förslag
till giftermålsbalk, rätta sig efter föräldrarnas villkor, deras levnadsställning och
sammanlagda tillgångar. Uppenbart är emellertid att, om i något fall barnet har
egna tillgångar, hänsyn skall tagas även till dessa, då det gäller att bestämma, vad
barnets uppehälle och utbildning får kosta. Nu nämnda principer böra gälla även
i de fall, då familjemedlemmarna icke leva tillsammans.

Vad särskilt angår barnets utbildning, innebär det ovan sagda att, om föräldrarna
befinna sig i enklare levnadsställning och små ekonomiska förhållanden, de i allmänhet
måste anses hava fullgjort sin plikt, om de blott sörja för att barnet erhåller
folkskoleundervisning och, såvitt möjligt, yrkesutbildning. Högre levnadsställning
och ökade tillgångar medföra större krav å den utbildning, som barnet
bör kunna påräkna. Men med de begränsningar, som föräldrarnas villkor
måste föranleda, böra barnets anlag äga en avgörande betydelse, särskilt i fråga
om sådana åtgärder angående barnets uppfostran, som kunna innebära ett val
av levnadsbana. Behöver barnet på grund av något kroppsligt lyte, såsom
blindhet, dövstumhet eller vanförhet, eller i följd av sinnesslöhet särskild utbildning,
äro föräldrarna skyldiga att söka bereda barnet sådan och hava därvid att
.anlita det offentligas hjälp, såvida de egna tillgångarna ej förslå.

Da i fråga om barn utom äktenskap föräldrarna i regel icke leva tillsammans och
allenast den ene av dem har vårdnaden om barnet, måste i allmänhet genom dom
eller avtal fixeras det bidrag, som den av föräldrarna, vilken icke har vårdnaden,
skall under viss tid utgiva till barnets underhåll. Med hänsyn därtill har funnits
behövligt att i lagen om barn utom äktenskap meddela närmare bestämmelser an -

42!)

Lag om barn i äktenskap, 3 §.

gående åldersgränsen för barnets rätt till underhåll. Då emellertid beträffande
barn i äktenskap de faktiska förhållandena vanligen icke giva anledning till ett
rättsligt fixerande av underhållsskyldigheten, har det ej ansetts nödvändigt eller
lämpligt att i förevarande lag införa motsvarande åldersbestämmelser utan har
allenast i 13 § stadgats en ovillkorlig minimiålder av sexton år. Klart är emellertid,
att barnet i äktenskap icke i förevarande hänseende skall hava mindre anspråk
än det utomäktenskapliga barnet. Föräldrarna äro exempelvis, om deras egna eller
barnets tillgångar medgiva det och barnets anlag föranleda därtill, skyldiga att
bereda barnet tillfälle till universitetsstudier eller annan högre utbildning. Uppfostrans
varaktighet är beroende av utbildningens art och bestämmes med ledning
av samma omständigheter, som enligt vad ovan sagts äro avgörande för denna. Det
har dock icke ansetts nödigt att för något fall låta den lagliga vårdnadsplikten
fortfara efter det barnet fyllt tjugu ett år, ehuruväl föräldrarnas skyldighet att bidraga
till gäldande av kostnaderna för barnets uppfostran kan fortfara även efter denna
tid.

På den allmänna skyldighet att sörja för barnets person och uppfostran, vilken
åligger föräldrarna eller den, som eljest innehar vårdnaden, grunda sig vissa genom
särskilda bestämmelser stadgade förpliktelser. Då vid avfattningen av dessa bestämmelser
vårdnadsbegreppet ännu icke var fastslaget i svensk lagstiftning, hava
i desamma för betecknande av den förpliktade använts skiftande uttryck, såsom
»fader eller moder eller annan person, vilken om barnet har vård» och »föräldrar
eller målsmän»; dessa uttryck torde numera böra tolkas så, att förpliktelserna åvila
den, som innehar vårdnaden. Såsom exempel på ifrågavarande förpliktelser må nämnas
skyldigheten att hos pastor eller församlingsföreståndare anmäla barnets födelse
enligt förordningen den 11 februari 1887 angående anmälningar om födda
barn, att, om barnet tillhör svenska kyrkan, befordra det till dopet enligt ''förordningen
den 13 september 1864 angående ändring av 3 kap. 2 § kyrkolagen
m. m. samt att låta barnet åtnjuta folkskolans eller annan motsvarande undervisning
enligt stadgan den 10 december 1897 angående folkundervisningen i
riket. I vårdnaden ingår vidare den målsman enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken
tillkommande befogenheten att bistå omyndig svarande i brottmål, i den del fråga ej
är om ersättningsanspråk, ävensom målsmans befogenhet enligt § 7 i förordningen
den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn. Med den gestaltning, giftö -

Särskilt

stadgade

förpliktel ser.

430

Lag om barn i äktenskap, 3 och 4 §§.

mannaskapet äger enligt 2 kap. 2 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning
och enligt samma paragraf i beredningens förslag till giftermålsbalk, kan också giftomannaskapet
anses ingå i vårdnaden. Detsamma gäller om föräldrars befogenhet i
fråga om deras barns adoption enligt 6 § i lagen om adoption.

4 §.

Besläktad med föräldrarnas i föregående paragraf omförmälda skyldigheter är
deras naturliga plikt att hava uppsikt över barnet, till dess detta nått en sådan ålder
och utveckling, att något behov av dess övervakande ej längre föreligger. Denna plikt
åligger föräldrarna eller den, som eljest har vårdnaden, icke blott i barnets utan
ock i tredje mans intresse, och försummelse av densamma kan, såsom uttryckligen
förutsättes i 6 kap. 6 § strafflagen, medföra skadeståndsskyldighet mot tredje man.
Uppenbart är, att den omedelbara uppsikten över barnet icke behöver utövas av
vårdnadshavaren personligen utan kan av honom anförtros åt annan lämplig person.

Uppsiktsplikten har i vissa hänseenden erhållit särskild sanktion. Så stadgas i 3
kap. 7 § strafflagen ansvar för föräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare,
eller förmyndare, om de underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap,
hindra den, som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse
till åtal. Enligt 40 och 41 §§ i den ännu gällande förordningen av den 9 juni
1871 angående fattigvården skall, då minderårigt barn bettlat, om behov av fattigvård
ej är för handen och av omständigheterna ådagalägges, att bettlandet ej skett på befallning
eller med tillåtelse av föräldrar eller annan, vilken vården om barnet åligger,
denne av fattigvårdsstyrelsen uppmanas att hålla noggrann tillsyn över barnet, men
om bettlandet skett på befallning eller med tillåtelse av föräldrar eller annan, som
är skyldig att taga vård om barnet, denne varnas av fattigvårdsstyrelsen eller ock
behandlas såsom lösdrivare; och enligt 92 § 1 mom. i den nya lagen om fattigvården
gör sig den förfallen till dylik behandling, vilken tillåter barn under sexton år, som
står under hans vård, att bettla. Överträdes stadgat förbud för barn att på gator
eller andra allmänna platser eller å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler
till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat, blir enligt
4 § i förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka viss
försäljning den, vilken vården om barnet åligger, förfallen till ansvar, därest icke
av omständigheterna framgår, att utbjudandet eller utdelningen skett emot hans

Lag om barn i äktenskap, 4 §.

431

uttryckliga föreskrift eller eljest honom ovetande. Under motsvarande förutsättning
är vid överträdelse av förordningen den 10 december 1897 angående förbud
mot barns användande vid offentliga förevisningar den, vilken vården om barnet åligger,
förfallen till ansvar. Och enligt 42 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd
är, om viss förseelse beträffande minderårigs användande i arbete skett med den
minderåriges faders eller målsmans vetskap och vilja, fadern eller målsmannen förfallen
till böter.

Rätten och plikten att sörja för barnets uppfostran medför enligt sakens natur
befogenhet att, när så visar sig behövligt, tukta barnet. I gällande svensk lag finnes
val denna befogenhet icke uttryckligen stadgad, men den förutsättes i 14 kap. 16 §
strafflagen. Föräldrars och annan vårdnadshavares tuktorätt är betydelsefullare och
mera självfallen än andra i nämnda lagrum avsedda, genom uttryckliga stadganden
fastställda rättigheter att aga.1 Vårdnadshavaren kan meddela rätt att tukta
barnet åt annan person, t. ex. en privatlärare eller någon, som enligt avtal med vårdnadshavaren
mottagit barnet för vård och fostran. Ofta torde en sådan härledd tuktorätt
få anses föreligga utan uttrycklig överlåtelse, på grund av ett allmänt uppdrag
beträffande barnets uppfostran.

Då föräldrars eller annan vårdnadshavares tuktorätt ansetts böra uttryckligen lagfästas
genom ett stadgande i förevarande paragraf, har det emellertid icke befunnits
lämpligt eller möjligd att närmare bestämma och begränsa denna rätt. Agan skall,
för att vara berättigad, alltid tjäna ett uppfostringssyfte, och därav följer, att den
bör vara avpassad efter barnets ålder, individualitet och övriga förhållanden. Härom
har givits en erinran vid stadgandets avfattning. Någon bestämd ålder, efter vars
uppnående barnet icke skall vara underkastat kroppsaga, angives icke i denna paragraf,
då förhållandena äro så skiftande, att en för alla fall gällande åldersgräns ej
lämpligen kan fastställas. Om någon av föräldrarna väsentligen överskrider eller missbrukar
sin rätt att tukta barnet, kan detta enligt förslagets 8 § föranleda, att vårdnaden
fråntages honom.

Att i överensstämmelse med tysk, schweizisk och fransk lag stadga rätt för

1 Jfr t. ex. husbondes tnktorätt enligt 5 § andra stycket legostadgan, fattigvårdsstyrelses enligt 35 §
4 mom. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården och enligt 69 § i den nya lagen om fattigvården,
barnavårdsnämnds enligt 7 § 2 mom. lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn samt den genom skilda bestämmelser fastställda rätten att aga
lärjungar vid en del undervisningsanstalter.

Tuktorätt.

432

Lag om barn i äktenskap, 4 och 5 §§.

föräldrar att i svåra fall anlita någon myndighet för vidtagande av bestraffningseller
tvångsåtgärder mot barnet har icke ansetts nödvändigt eller överensstämmande
med svensk åskådning. I § 22 av förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd stadgas visserligen, att kyrkoråd äger upptaga frågor
om olydnad mot föräldrar, men detta stadgande torde väl knappast någonsin vinna
tillämpning. Och barnavårdsnämndens ingripande enligt lagen den 13 juni 1902
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn är snarare
riktat mot föräldrarna än avsett att hjälpa dem samt förutsätter hos föräldrarna
lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn.

Rätt att be- En uppenbar konsekvens av vårdnadsrätten och vårdnadsplikten är vidare, att dess
netTVistehe- inn''ehavare skall äga befogenhet att hava barnet hos sig eller eljest bestämma dess
. ort. vistelseort samt att fordra barnets utlämnande av den, som utan stöd i lag undanhåller
honom detsamma. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att i förevarande
lag giva något särskilt uttryck åt denna befogenhet. Enligt gällande rättspraxis
äger vårdnadshavare hos överexekutor begära handräckning för att få barnet
överlämnat till -sig.1

5 §.

Barnets rätt Så snart barnets uppfostran är avslutad, stundom dessförinnan jämsides med
tjärn tiller fortsatt utbildning, bör dess arbetskraft komma till nyttig användning. Tiden härannatarbete.
fgr intrader vanligen långt innan barnet uppnått myndig ålder. Det omyndiga barnets
rätt att själv förfoga över sin arbetskraft är emellertid i gällande lagar underkastad
vittgående inskränkningar, dels till förmån för föräldrarna, vilka tillerkänts
rätt till barnets tjänster såsom ett slags ersättning för de på barnets uppehälle och
uppfostran nedlagda kostnaderna, och dels i barnets eget intresse, för att det icke,
innan dess omdömesförmåga är tillräckligt utvecklad, skall kunna med bindande
verkan avsluta ofördelaktiga eller skadliga avtal om tjänst eller annat arbete.
Främmande Den tyska civillagen stadgar, att barnet, så länge det tillhör föräldrarnas hushåll
och av dem mottager uppfostran eller underhåll, är pliktigt att på ett sätt, som
motsvarar dess krafter och levnadsställning, arbeta i hushållet eller i föräldrarnas näringsverksamhet.
För sådant arbete äger barnet icke fordra någon ersättning. Så

1 K. Maj:ts utslag den 10 oktober 1898 (N. J. A. s. 407), den 20 februari 1905 (N. J. A. s. 102),
den 27 februari 1906 (N. J. A. s. 132), den 17 september 1906 (N. J. A. s. 386) och den 13 augusti 1909
(N. J. A. s. 405). Jfr K. Maj:ts utslag den 3 oktober 1904 (N. J. A. s. 346), den 29 januari 1912
(N. J. A. s. 3) och den 27 maj 1914 (N. J. A. s. 254).

Lag om barn i äktenskap, 5 §. 433

länge barnet är omyndigt, anses det i regel icke berättigat att mot föräldrarnas vilja
lämna föräldrahemmet. Om någon på grund av ålder omyndig, som dock fyllt
sjutton år, av vårdnadshavaren erhållit medgivande att träda i tjänst eller arbete,
är den omyndige befogad att företaga rättshandlingar, som avse ingående eller
upphävande av ett tjänste- eller arbetsförhållande av det medgivna slaget eller angå
de ur ett sådant förhållande härflytande förpliktelserna. Medgivandet kan av vårdnadshavaren
återtagas eller inskränkas. Vägras medgivande av vårdnadshavaren,
kärn den omyndige utverka sig sådant av förmyndenskapsdomstolen, såvida det befinn
es överensstämma med den omyndiges intresse; detta gäller dock, endast när
vårdnaden innohaves av förmyndare, ej om den tillkommer fadern eller modern.
Enligt schweizisk rätt äga föräldrarna bestämma, huruvida det omyndiga
barnet får lämna föräldrahemmet. Så länge barnet är omyndigt och lever i huslig
gemenskap med föräldrarna, skall dess arbetsförtjänst tillfalla dessa. Enligt dansk
rätt torde gälla, att föräldrarna kunna tillgodogöra sig barnets tjänster i hemmet eller
binda barnet genom arbetsavtal med tredje man, men i regel endast för den tid, föräldramakten
varar, d. v. s. till dess barnet fyller 18 år eller, om det är dotter, dessförinnan
ingår äktenskap. Jämväl norsk rätt torde medgiva föräldrarna att, intill
dess barnet vid fyllda aderton år blir myndigt i personligt hänseende, förfoga över
dess arbetskraft i hemmet eller sätta det i tjänst hos andra, det senare dock allenast
med samtycke av barnet självt, om det kommit till »skjels aar og ålder».

I gällande svensk rätt återfinnas hithörande bestämmelser i 18 § legostadgan.
Enligt detta lagrum äga föräldrarna utan ersättning tillgodogöra sig barnets arbetskraft,
så länge det vistas i föräldrahemmet samt ej fyllt tjuguett år, och barnet
får då icke utan föräldrarnas medgivande antaga annan tjänst. Hava föräldrarna
ej behov av barnets tjänst, äga »de eller förmyndare» att med tredje man träffa avtal
om barnets första tjänst, och denna får barnet icke före fyllda tjuguett år uppsäga
utan föräldrarnas eller förmyndarens tillstånd. Om däremot barnet blivit uppsagt,
äger det full frihet vid antagande av ny tjänst.

Dessa regler stå enligt beredningens mening i strid mot numera rådande rättsuppfattning
angående förhållandet mellan föräldrar och barn. Genom att sörja
för barnets uppehälle och uppfostran fullgöra föräldrarna en naturlig plikt, som bör
motsvaras av en skyldighet för barnet att bistå föräldrarna på deras ålderdom, men
de förvärva sig icke något slags fordran, som barnet bär att avbetala genom ar -

G ältande
svensk rätt.

Beredningens
yttrande.

55—171068

434

Lag om barn i äktenskap, 5 §.

bete. Medan barnet för sin uppfostran vistas i föräldrahemmet, kunna föräldrarna
naturligtvis begära, att det hjälper till med förrättande av lämpliga sysslor, som ej
överstiga dess krafter eller hindra dess utbildning. Men sedan denna är avslutad och
barnet i stånd att sköta en verklig tjänst eller förrätta värdefullare arbete, höra föräldrarna
icke hava rätt att förfoga över dess arbetskraft.

Ehuru sålunda någon inskränkning i barnets rätt att taga tjänst eller annat arbete
ioke bör stadgas av hänsyn till föräldrarna, kan lagstiftningen i barnets eget intresse
icke tillerkänna det full frihet härutinnan, förrän det nått en viss mognad. Innan barnets
kropp nått sin fulla utveckling och dess karaktär stadgats, kunna arbetet och de
nya levnadsförhållandena ofta för barnet medföra vådor av fysisk och sedlig art. Det
ligger ock nära till hands, att barnet vid valet av arbete mera tager hänsyn till
tidig inkomst eller andra omedelbara lockelser, som en viss anställning kan erbjuda,
än till framtidsutsikterna. Barnet behöver därför skydd och kontroll av ett
mognare omdöme och en större erfarenhet, än det själv kan antagas vara i besittning
av, om också ingen annan än barnet själv bör kunna genom avtal angående tjänst
eller annat arbete förfoga över dess arbetskraft. Då vid utövandet av nämnda
kontroll omsorgen om barnets personliga bästa bör äga större inflytande än ekonomiska
hänsyn, har, för det fall att förmynderskapet tillkommer annan än vårdnadshavaren,
ifrågavarande uppgift ansetts böra anförtros den sistnämnde och således
ingå i vårdnaden. I förevarande paragraf har därför upptagits förbud för barn
under aderton år att taga tjänst eller arbete utan föräldrarnas samtycke. Sker ändock
detta, blir tjänste- eller arbetsavtalet ej bindande. Har barnet med föräldrarnas
samtycke ingått avtal, skall det dock kunna på egen hand uppsäga avtalet.
enär därvid icke ovan omförmälda behov av skydd för barnet gör sig gällande.
Det har ock synts lämpligt att medgiva barn, som med föräldrarnas samtycke
antagit visst arbete, att på egen hand träffa bindande avtal om annat liknande
arbete; endast den förste arbetsgivaren behöver i sådant fall förvissa sig
om föräldrarnas samtycke. Dock har det till skydd för barnet funnits nödigt
stadga, att avtal, som sålunda träffats av barnet själv, skall kunna hävas av föräldrarna,
om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller
välfärd. I möjligheten att vägra samtycke till antagande av tjänst äga föräldrarna
ett. visst maktmedel till att kvarhålla barnet i hemmet, om detta befinnes

Lug om barn i äktenskap, 5 och 6 §§. 435

förmånligt för barnets utveckling, liksom föräldrarna, sedan deras underhållsskyldighet
upphört, genom att vägra barnet underhåll kunna förmå det att taga arbete.

Sedan barnet fyllt aderton år, kan det antagas äga sådan omdömesförmåga, att
det bör vara berättigat att på egen hand taga tjänst eller annat arbete. Enligt 19
kap. 1 § ärvdabalken äger det redan efter fyllda femton år själv råda över sin arbetsförtjänst.

Genom förevarande paragraf ersättes 18 § legostadgan, om vars upphävande beredningen
därlör framställer förslag. I sammanhang härmed måste de till nämnda
lagrum sig anslutande bestämmelserna om fosterbarn i 19 och 20 §§ legostadgan
samt § 15 mom. 2 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
upptagas till granskning, ett ämne vartill beredningen nedan skall återkomma. Genomförandet
av de i förevarande paragraf upptagna principerna angående omyndigs
tjänsteavtal kräver vidare upphävande av andra punkten i § 15 mom. 1 av nämnda
förordning, varom förslag framställes i övergångsbestämmelserna till denna lag.

6 §.

Vårdnaden innefattar jämte plikten att sörja för barnets person också rätt att bestämma
över dess personliga angelägenheter. Då enligt förevarande förslag vårdnaden
skall tillkomma båda föräldrarna, uppställer sig frågan, huru bestämmanderätten
skall av dem utövas och särskilt huru ett avgörande skall komma till stånd vid
meningsskiljaktighet dem emellan.

Den rättsliga företrädesställning inom äktenskapet, som gällande lagar allmänt
tillerkänna mannen, medför, att han också i regel äger högsta bestämmanderätten över
barnets personliga angelägenheter. Så tillkommer enligt den tyska lagen föräldramakten
1 dess helhet fadern. Modern har visserligen vid sidan av honom rätt och
plikt att sörja för barnets person, men vid meningsskiljaktighet mellan föräldrarna
blir faderns mening avgörande. Även enligt den nya schweiziska civillagen, som
stadgar att- föräldrarna gemensamt skola utöva föräldramakten, äger vid meningsskiljaktighet
fadern bestämmanderätt. Samma regel gäller enligt dansk rättspraxis,
varemot norsk rätt icke synes hava intagit någon bestämd ställning i förevarande
fråga. Enligt gällande svensk rätt har fadern bestämmanderätten på grund av stadgandet
om målsmanskap i 9 kap. 1 § giftermålsbalken.

Beredningen bär förut i den allmänna motiveringen av förslaget till giftermåls -

Bestämmanderätt
över
barnets personliga
angelägenheter.

Utländsk
och gällande
svensk rätt.

Beredningens
yttrande.

436

Lag om barn i äktenskap, 6 §.

balk framlagt de skäl, på grund av vilka enligt detta förslag mannens målsmanskap
och därmed följande husbondevälde skall upphöra samt hustrun erhålla full
rättslig likställighet med mannen och samma bestämmanderätt som han i familjens
gemensamma angelägenheter. Vad beträffar dessa angelägenheter i allmänhet
har icke givits någon regel, som vid meningsskiljaktighet mellan makarna
möjliggör ett för dem båda bindande beslut, utan förslaget stannar vid den erinran
om makarnas plikt att söka enas och att visa ömsesidig hänsyn, siom innefattas i det
i 5 kap. 1 § meddelade stadgandet, att makarna skola i samråd verka för familjens
bästa. Men barnens personliga angelägenheter böra, såsom ock förut framhållits, i
detta hänseende intaga en särställning. Beträffande dem får lagstiftaren ej låta sig
nöja med den möjligheten, att ett giltigt beslut icke kan komma till stånd eller att
avgörandet faktiskt kommer att träffas av den utav föräldrarna, som på grund av sin
ekonomiska ställning eller andra yttre omständigheter är i stånd att vidtaga de av
honom påyrkade åtgärderna. Det kan för barnets välfärd vara nödvändigt, att ett
giltigt avgörande kommer till stånd. Föräldrarnas oförmåga att enas bör ej då gå ut
över barnet, dess livsintressen få icke vara beroende av huruvida fadern eller
modern på grund av ekonomiska eller andra yttre omständigheter eller måhända genom
sin större hänsynslöshet är i stånd att genomdriva sin vilja. Även för föräldrarna
själva hava dessa frågor ofta en större betydelse än andra familjeangelägenheter.
Det torde för en make kännas såsom en svår oförrätt, om han av lagen lämnas
hjälplös, i fall andra maken t. ex. utan skälig anledning lämnar bort barnet
att uppfostras hos annan eller i fråga om barnets uppfostran eller yrkesval träffar
ett avgörande, som synes skadligt för barnets utveckling och framtid.

Av nu anförda grunder har i förevarande förslag rätten att bestämma över barnets
personliga angelägenheter upptagits till fullständig rättslig reglering. Då vårdnaden,
såsom vanligen är fallet, innehaves av föräldrarna, skall enligt förevarande paragraf
nämnda rätt tillkomma dem båda i förening. Lagen nöjer sig här icke med att
hos föräldrarna inskärpa skyldigheten att handla i samråd, utan gör »till villkor för
beslutets giltighet att båda föräldrarna deltagit däri. Detta får icke så förstås,
som skulle båda föräldrarna behöva deltaga i de otaliga små avgöranden, vilka
förekomma under den dagliga vården om barnet. I sakens natur ligger, att i sådana
fall bestämmer än den ene än den andre av föräldrarna; bär annan person den
omedelbara vården om barnet sig anförtrodd, äger denne utöva bestämmanderätten.

Lag om barn i äktenskap, 6 §.

487

ehuruväl han icke äger att handla i strid mot faderns eller moderns uttalade vilja.
Men i ett sådant beslut, som med skäl kan betecknas såsom ett avgörande av någon
barnets personliga angelägenhet, skola enligt denna paragraf båda föräldrarna deltaga.

Kunna föräldrarna, ej enas vid utövande av sin ifrågavarande bestämmanderätt,
återstår för åvägabringande av ett rationellt avgörande endast möjligheten av
hänvändelse till någon myndighet, varvid i Sverige endast domstol torde kunna ifrågakomma.
Mot den närmast liggande tanken att domstol skulle besluta omedelbart
i den angelägenhet, som tvisten angår, kunna dock vägande skäl anföras. Utom
att det i allmänhet är främmande för domstolarnas uppgift att avgöra rena lämplighetsfrågor,
kan det icke utan betänklighet åläggas dem att meddela beslut,
vilka, såsom här ofta bleve fallet, icke kunna genomföras på exekutiv väg.
Gäller exempelvis tvisten, huruvida eu son skall besöka ''folkskolan för att sedermera,
efter en kortare yrkesutbildning, kunna försörja sig själv eller åtnjuta
undervisning vid allmänt läroverk i ändamål att därefter bedriva universitetsstudier,
kräver ett avgörande för sitt praktiska genomförande ett flertal åtgärder, vilka
icke kunna av domstolen i detalj bestämmas och näppeligen kunna med rättsliga medel
framtvingas. Än mindre synes berättigat att låta domstolen slita en enstaka
tvist, demna må röra en än så viktig angelägenhet, på det sätt att vårdnaden i sin
helhet fråntages den ene av föräldrarna. Förslaget följer en medelväg, då enligt förevarande
paragraf domstolen skall uppdraga åt den av föräldrarna, som finnes bäst
skickad därtill, antingen att utöva bestämmanderätten i de fall, då olika meningar
mellan dem uppstå angående barnets angelägenheter, eller att träffa avgörande i den
särskilda fråga, varom meningsskiljaktighet uppkommit. Vilkendera av de två angivna
möjligheterna domstolen skall välja, beror på omständigheterna i det särskilda fallet.
I somliga fall lärer vad däri förekommit giva vid handen, såväl att nya meningsskiljaktigheter
mellan makarna i barnets personliga angelägenheter kunna förväntas
uppstå som att den ene av föräldrarna i allmänhet måste vara mest skickad att
träffa ett avgörande till barnets bästa. Bestämmanderätten i barnets angelägenheter
bör då tijlerkännas denne; härigenom förlorar emellertid den andre icke vårdnaden i
övrigt utan intager i det hela samma rättsliga ställning, som enligt gällande lag tillkommer
modern. Men stundom torde värjo anledning saknas att frånkänna den av föräldrarna,
vars mening i den föreliggande tvisten domstolen finner mindre väl grundad
än den andres, bestämmanderätt i andra angelägenheter rörande barnets person.

438

Lag om barn i äktenskap, 6 och 7 §§.

I sådana fall bör rättens beslut endast giva den ene av föräldrarna bestämmanderätt
i den särskilda fråga, varom tvist föreligger. Den make, som fått bestämmanderätten
sig tillerkänd, äger att utbekomma de för genomförandet av hans beslut erforderliga
medlen av andra maken, såvitt denne enligt underhållsreglerna i 5 kap. 2 § av förslaget
till giftermålsbalk har att bära kostnaden, och kan, om andra maken obehörigen
. vägrar a ut betala, enligt 5 § i nämnda kapitel få hans bidragsplikt fastställd av domstol.

Det kair sj nts lämpligt att för anhängiggörande av talan enligt förevarande paragraf
icke fordra stämning utan medgiva fadern eller modern att genom ansökning
påkalla domstolens beslut. För att makarnas äktenskap icke utan tvingande skäl må
utsättas för den påfrestning, som en rättegång dem emellan vanligen torde innebära,
bör såvitt möjligt förhindras, att tvister utan större betydelse enligt förevarande
paragraf dragas inför rätta. I sadant syfte har stadgats, att domstolen äger meddela
beslut, som där sägs, endast om det med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt.

Medling. .Knappast i nagla tvister mellan makar kan medling förväntas medföra så goda
resultat som i dem, vilka angå barnens personliga, angelägenheter. Då dessa tvister
i allmänhet icke bero på en strid mellan föräldrarnas egna intressen utan på olika
uppfattning om barnets bästa, torde föräldrarna ofta komma att lyssna till en erfaren
och insiktsfull medlares råd. Och om meningsskiljaktigheten grundar sig därpå, att
den ene av föräldrarna obehörigen sätter sin egen fördel framför barnets, böra medlarens
varningar och påpekande av den sannolika utgången av eu hänvändelse till
domstol vara synnerligen ägnade att föra den felande på bättre tankar. Bestämmelserna
i 14 kap. av förslaget till giftermålsbalk hava därför genom en hänvisning i
förevarande paragraf gjorts tillämpliga å nu ifrågavarande meningsskiljaktigheter.

7 §.

Den ene av De i föregående paragraf givna reglerna kunna icke gälla undantagslöst. Det lärer
hindrad att emellanat hända, att ett sadant beslut, som där avses, icke kan träffas av båda
^beslut.1 föräldrarna, emedan den ene av dem genom frånvaro, sjukdom eller annan orsak är
hindrad att deltaga i beslutet, samt att detta icke utan olägenhet kan uppskjutas. Om
lagen i sådant fall fordrade hänvändelse till domstol, skulle detta i regel medföra
onödig omgång, som ej sällan kunde lända till verklig skada för barnet. Liksom den
ene av föräldrarna, om den andre dör eller vårdnaden fråntages honom, skall utan

Lag om barn i äktenskap. 7 och ti §§.

439

myndighets hörande bliva berättigad att ensam utöva vårdnaden, så bör ock i nu
ifrågavarande fall vid hinder för den ene av föräldrarna den andre äga att ensam
utöva bestämmanderätten. Ett uttryckligt stadgande härom har ansetts erforderligt
och upptagits i förevarande paragraf. Detta berättigar givetvis icke den ene av föräldrarna
att med avsikt ställa så, att ett för barnet viktigt avgörande måste träffas,
medan den andre är förhindrad att deltaga däri. Och fadern eller modern får icke
anses hindrad att deltaga i beslutet, om hans eller hennes mening kan inhämtas utan
oskälig omgång eller en tidsutdräkt, som kan medföra verklig olägenhet för barnet.

Ju betydelsefullare avgörandet är, dess starkare är varderas anspråk att icke utan
tvingande anledning bliva utesluten från deltagande däri. Angående beslut, som
äro av ingripande betydelse för barnets framtid, har uttryckligen stadgats, att de
icke må fattas av allenast den ene av föräldrarna, med mindre barnets bästa uppenbarligen
kräver det.

8 §.

Om fadern eller modern visar sig så olämplig att utöva vårdnaden, att barnets väl- Fadern eller
färd därigenom äventyras, måste barnet kunna genom myndighets åtgärder skyddas olämplig att
mot vårdnadshavare^ försummelser eller missbruk av sin rätt. I svensk civillag wt6v^1^r^
saknas, vad angår barn i äktenskap, varje bestämmelse härom, men det torde väl få Gällande
antagas, att förmynderskapsdomstolen i sådant fall äger entlediga fadern eller modern
från förmynderskapet samt förordna en särskild förmyndare, vilken övertager
vårdnaden och har att vidtaga erforderliga mått och steg för barnets bästa. År fadern
olämplig att utöva vårdnaden, kan dock modem såsom stående under hans målsmanskap
ej förordnas till förmyndare. Enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn äger barnavårdsnämnd,
om ett barns föräldrar eller målsman visat lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att
ägna barnet nödig tillsyn, vidtaga åtgärder för beredande av ändamålsenlig uppfostran
åt barnet och kan därvid, om så fordras, skilja barnet från hemmet, men allt
detta allenast under förutsättning att barnet är i sedligt avseende så försummat, altt
särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma dess vanartande, eller är
så vanartat, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för
dess tillrättaförande. Genom att barnet enligt nämnda lag skiljes från hemmet och
för vård och fostran sättes i ett annat enskilt hem eller i ett barnhem eller ett
skyddshem, förlora dock icke föräldrarna den rättsliga vårdnaden, om ock de i vård -

440

Lag om barn i äktenskap, S §.

Beredningens
yttran
de.

nåden ingående särskilda befogenheterna enligt sakens natur i allmänhet måste vila,
under det barnet sålunda är skilt från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet
intages i straff- eller tvångsuppfostringsanstalt. Beträffande utomäktenskapligt barn
stadgas i 2 § av lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap att, om modern, vilken
vårdnaden och förmynderskapet i regel tillkomma, finnes ej vara lämplig att förese
barnet, rätten skall förordna fadern eller annan till förmyndare för barnet; i förmynderskapet
ingår då vårdnaden.

Frågan om åtgärder i anledning av föräldrars åsidosättande av sin vårdnadsplikt
är föremål för prövning under den nu pågående, åt fattigvårdslagstiftningskommittén
anförtrodda revisionen av lagstiftningen om den offentliga barnavården. Den
utveckling av organen för kontroll över förmyndare, vilken kan förväntas femma
att äga rum i samband med en stundande revision av förmynderskapslagstiftningen,
torde medföra ökade möjligheter för en mera definitiv lösning av denna fråga.
Av beredningen har den nu upptagits endast såvitt den ansetts böra inverka på förevarande
lagförslags regler angående vem som skall hava vårdnaden om barnet. Det
har därvid befunnits självfallet, att vårdnaden skall kunna genom domstols beslut
fråntagas fadern eller modern, dock endast på grund av tungt vägande skäl. Då
den ene av föräldrarna sålunda mister vårdnaden, skall denna i sin helhet tillfalla
den andre; bör ingendera av föräldrarna få utöva vårdnaden'', skall denna överflyttas
å en för ändamålet förordnad förmyndare.

I enlighet med det sagda låter denna paragraf missbruk eller försummelse vid
vårdnadens utövande medföra dess förlust endast om ifrågavarande fel är av grov
beskaffenhet. Obetydligare missförhållanden kunna ej berättiga det allmänna att ingripa
i förhållandet mellan föräldrar och barn samt beröva fadern eller modern
den å det naturliga föräldraskapet och det lagliga familjebandet så starkt grundade
rätten att sörja för och bestämma över barnets person. Även utan att grövre
fel eller försummelse vid vårdnadens utövande blivit styrkt, måste en allvarlig
fara för barnets sunda utveckling anses föreligga, om vårdnadshavaren på
ett mera stadigvarande sätt gör sig skyldig till missbruk av alkoholhaltiga drycker
eller andra rusgivande medel eller om han för ett lastbart liv. Dessa omständigheter
hava därför i förevarande paragraf upptagits bland anledningarna att frånkänna
fadern eller modern vårdnaden, liksom de enligt 6 kap. 2 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning samt 11 kap. 2 § i beredningens förslag till gifter -

441

Lag om barn i äktenskap, 8 och it §§.

målsbalk äro hemskillnadsanledningar. Med ovannämnda i fel hos vårdnadshavaren
bottnande anledningar att frånkänna honom vårdnaden likställer förevarande
paragraf den faktiska omständigheten, att han till följd av bortovaro, sjukdom
eller annan orsak är för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden. I sådant
fall synes det nämligen för vårdnadens obehindrade utövande vara erforderligt, aitt
andra maken kan erhålla en å domstols beslut grundad rätt att ensam hava vårdnaden
om barnet, icke blott den i 7 § stadgade, av omständigheterna i det särskilda
fallet betingade rätten att ensam bestämma över dess personliga angelägenheter.

Då skäl föreligger att frånkänna en av föräldrarna vårdnaden, bör den andre
äga att genom ansökan utverka sig domstols förordnande, att vårdnaden skall tillkomma
honom ensam. Det torde emellertid ofta inträffa, att denne, måhända av
hänsyn eller rädsla för sin make, underlåter att göra sådan ansökning. Såsom ovan
nämnts, kan det ock inträffa, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden.
På grund härav har initiativrätt tillerkänts jämväl allmän åklagare och barnavårdsnämnd.

9 §.

De i föregående paragrafer meddelade bestämmelserna angående vem vårdnaden Föräldrarna
skall tillkomma vila på den förutsättningen, att föräldrarna sammanleva. Därunder på grund av
inbegripes givetvis också det fall, att de av någon mera tillfällig anledning icke bo
tillsammans, såsom då den ene för sitt arbete eller för hälsans vårdande vistas å an- svemjc rätt
nan ort än den, där det gemensamma hemmet är beläget. I första stycket av förevaran- ^^/gräti
de paragraf åter behandlas det fall, att sammanlevnaden är bruten på grund av söndring,
utan att det dock kommit till hemskillnad. Vårdnaden kan då icke lämpligen
utövas av båda föräldrarna. Detta fall har i gällande svensk lag icke gjorts till föremål
för särskild rättslig reglering, varav följer, att fadern på grund av sitt målsmanskap
också under sådan särlevnad är berättigad att utöva vårdnaden, om han gör anspråk
därpå.5 Även enligt tysk och schiveizisk samt, åtminstone i viss män, enligt
dansk rätt fortfar i sådant fall faderns företrädesrätt beträffande vårdnaden att göra
sig gällande. Enligt den nya norska lov om forseldre og egtebarn skall däremot, såframt
föräldrarna icke kunna enas om vem som skall hava barnen hos sig, amtmanden
avgöra detta med hänsjm främst till barnens intresse. 1

1 K. Maj:ts utslag den 13 augusti 1909 (N. J. A. s. 405).
56—171068

442

Bered ningens yttrande.

Hemskillnad
eller
äktenskapsskillnad

mellan föräldrarna.

Föräldrarnas
dödsfall.

Lag om barn i äktenskap, 9 och 10 §§.

Den i vårt land nu gällande regeln, vilken strider mot principerna i beredningens
förslag, bortfaller i och med malsmanskapets upphävande. Men förevarande lag kan
icke stanna därvid, utan måste bereda möjlighet till ett rättsligt avgörande av frågan,
vilkendera av föräldrarna vardnaden skall tillkomma. Detta får icke bero på
utgången av en strid om barnen, som kan fortgå i åratal. I 15 § här nedan, vilket lagrum
behandlar föräldrarnas underhållsskyldighet i fall av särlevuad på grund
av söndring, förutsättes också, att vårdnadsfrågan blivit rättsligen avgjord;
därförutan kan bidrag till barnens underhåll icke utdömas. Då barnens intressen
böra i första hand vara avgörande för vårdnadsfrågan, kan ovillkorligt
vitsord icke tillerkännas föräldrarnas avtal därom, utan domstols förordnande
bör fordras. Detta torde dock i allmänhet icke medföra någon avsevärd omgång,
då prövningen av underhållsfrågan och av vårdnadsfrågan vanligen tillkommer
samma domstol samt enligt de av beredningen föreslagna processuella bestämmelserna
också vårdnadsfrågan kan ordnas genom provisoriskt beslut av domaren
eller iätten. Äro föräldrarna ense i bada dessa frågor, behöver givetvis icke någon
hänvändelse till domstol äga rum. Domstols förordnande enligt förevarande paragraf
bör, lika väl som dess ingripande enligt 6 §, kunna av fadern eller modern påkallas
genom ansökning. Avgörandet bör uppenbarligen ske efter samma grunder,
som i 6 kap. 23 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning finnas stadgade,
för det fall att vårdnadsfrågan uppkommit i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Då enligt beredningens förslag rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i
äktenskap skall upptagas till systematisk behandling i förevarande lag, synes även
den nyss nämnda frågan, vilkendera av föräldrarna vårdnaden skall tillkomma vid
hemskillnad eller äktenskapets upplösning, höra här regleras. Bestämmelserna därom
hava fördenskull införts i förevarande paragraf, och i den mot 6 kap. 23 § äktenskapslagen
svarande 11 kap. 27 § i beredningens förslag till giftermålsbalk har
endast givits en hänvisning till förevarande lag.

10 §.

Om den ene av föräldrarna dör. skall, likaväl som om vårdnaden enligt 8 § frånkännes
honom, vardnaden tillkomma den andre ensam. Dör också den efterlevande,

443

Lag om barn i äktenskap, 10—12 §§.

skall enligt förevarande paragraf liksom enligt gällande lag vårdnaden tillkomma
förmyndaren. Förslaget ansluter sig härutinnan'' till den i praxis ofta icke tilllämpade
uppfattningen, att förmyndare skall förordnas för barnet, även om detta
icke äger några tillgångar; det behöver dock någon, som sörjer för dess person och
tillser, att det, om icke annat på den offentliga fattigvårdens bekostnad, erhåller en
tillfredsställande uppfostran.

Det kan ock inträffa, att den ene av föräldrarna bör vara skild från vårdnaden av
sådan anledning, som i 8 § sägs, under det den andre är död. Utan särskilt lagstadgande
lärer det vara tydligt, att vårdnaden i nämnda fall skall övertagas av förmyndare,
antingen redan förut tillsatt för skötseln av barnets ekonomiska angelägenheter
eller nu iförordnad för övertagande av vårdnaden och förmynderskapet. Att det någonsin
skall visa sig lämpligt att, under det någon av föräldrarna behåller det egentliga
förmynderskapet, låta vårdnaden övertagas av annan person, synes lagen icke
behöva förutsätta.

11 §■

De i 8 och 10 §§ givna reglerna synas böra undergå en modifikation med hänsyn
till det fall, att vårdnaden enligt 9 § tillerkänts den en© av föräldrarna i anledning
av att de leva åtskilda på grund av söndring eller i samband med dom å återgång av
föräldrarnas äktenskap eller å hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem.
Det torde nämligen i sådana fall ofta inträffa, att barnet står främmande för den
andre av föräldarna och att omständigheterna jämväl i övrigt äro sådana att, om
vårdna dahavaren. blir olämplig att utöva vårdnaden eller avlider, vårdnaden hellre
bör anförtros någon annan, exempelvis någon anhörig till den förre vårdnadshavare^
än den andre av föräldrarna. Denne bör därför enligt beredningens mening i
omföranälda fall ej vara självskriven att övertaga vårdnaden, om han ock på grund
av det naturliga bandet mellan honom och barnet skall hava ett visst företräde därtill;
förmynderskapsdomstolen bör äga att träffa ett avgörande härutinnan med hänsyn
främst till barnets bästa. Ett stadgande av denna innebörd bär upptagits i förevarande
paragraf.

12 §.

I 6 kap. 23 § tredje stycket av lagen om äktenskaps ingående och upplösning meddelas
bestämmelser till förebyggande av att make, som efter hemskillnad eller äkten -

Fader eller
moder, som
erhållit
vårdnaden
enligt 9 §,
visar sig
olämplig att
utöva den
eller dör.

Rätt till
umgänge
med barnet.

444

Föräldrarnas
underhalUskyldig

het under
barnets upp
växttid.

Lag om barn i äktenskap, 12 och 13 §§.

skåpets upplösning är skild'' från vårdnaden om barnen, obehörigen hindras från personligt
umgänge med dem. Här har upptagits ett motsvarande stadgande för alla
de fall, då fader eller moder enligt denna lag skilts från vårdnaden om barnen.

Om underhållsskyldighet.

13 §.

Gällande svensk civillag innehåller, såvitt angår barn i äktenskap, icke någon

- grundläggande bestämmelse om föräldrars plikt att underhålla barnet under dess upp -

växttid, ehuruväl denna plikt förutsattes i flera stadganden, bland vilka främst märkas
24 § i lagen om boskillnad samt 6 kap. 24 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning. I 3 § av förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården och
i 3 § av den nya lagen om fattigvården fastslås däremot uttryckligen föräldrars
skyldighet att utan fattigvardssamhälles betungande försörja sina minderåriga barn.
Detta stadgande torde dock endast hava till ändamål att bestämma försörjningsskyldigheten
i förhållande till det offentliga, och enligt lagens motiv är det av mera
provisorisk karaktär samt avsett att revideras, då nya civilrättsliga bestämmelser om
underhållsskyldigheten kommit till stånd. Vad angår barn utom äktenskap har föräldrars
ifrågavarande skyldighet civilrättsligt reglerats genom 3 och 4 §§ i lagen
den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap.

Då nu rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i äktenskap upptagits till fullständig
reglering, har beredningen funnit föräldrarnas skyldighet att vidkännas kostnaden
för barnets uppehälle och utbildning böra fastställas genom ett uttryckligt
stadgande i förevarande lag. Stadgandet har upptagits i denna paragraf, därvid dock
gjorts förbehåll, för det fall att barnet har egna tillgångar. Enligt hävdvunnen
svensk rättsuppfattning får nämligen kostnaden då gäldas med barnets medel, även
om avkastningen icke förslår utan själva kapitalet måste tillgripas. Denna princip
har visserligen icke fått något uttryck i 3 § av lagen om barn utom äktenskap, men
detta beror icke därpå, att den icke ansetts gälla beträffande sådana barn, utan därpå,
att det icke ansetts nödigt att uttala densamma, dä dessa barn mera sällan hava egna
tillgångar. Tysk och schweizisk rätt intaga en från nämnda princip avvikande
ståndpunkt.

Frågan om måttet av föräldrarnas underhållsskyldighet är redan besvarad genom

Lag om barn i äktenskap, 13 och 14 §§.

445

vad i 3 § stadgats om det uppehälle och den utbildning, som böra komma barnet till
del; och får beredningen därutinnan hänvisa till motiveringen vid nämnda paragraf.
Det har emellertid ansetts lämpligt att bär uttryckligen erinra om, att underhållsskyldigheten
skall fortfara, så länge nödigt är, för att barnet skall kunna få utbildning
enligt de i 3 § angivna fordringarna, samt att fastställa en absolut minimiålder,
som barnet skall hava uppnått, innan dess rätt till underhåll kan upphöra. Motsvarande
minimiålder är i lagen om barn utom äktenskap bestämd till femton år. Då
emellertid enligt den nya lagen om fattigvården föräldrarnas där stadgade ovillkorliga
försörjningsplikt skall fortfara, till dess barnet fyllt sexton år, synes ej heller
den civil rättsliga underhållsskyldigheten böra upphöra, förrän barnet nått nämnda
ålder. Denna åldersgräns har därför upptagits i förevarande paragraf, varjämte beredningen
framlägger förslag till lagar om ändrad lydelse av 3 § i lagen om ''barn
utom äktenskap och av 1 § i lagen den 14 .juni 1917 om förbud för vissa underhållssfcyldiga
att avflytta från riket, enligt vilka förslag den i nämnda paragrafer stadgade
åldern femton år höjes till sexton år.

Det ligger i sakens natur att, om barnet vid föräldrarnas frånfälle är i behov av
underhåll, härför nödiga medel böra utgå av kvarlåtenskapen. Barnets anspråk härutinnan
tillgodoses genom barnets rätt till arv och laglott samt genom den särskilda
rätt till understöd, som tillkommer barnet enligt förordningen den 21 december 1857
angående vad i testamente givas må m. m. Lagstiftningen härom tarvar för visso
reformering, men denna fråga bör tydligen upptagas i samband med den stundande
revisionen av arvs- och testamentsrätten. 14

14 §.

Enligt den allmänna ståndpunkt beredningen intagit i fråga om makars ömsesidiga
rättigheter och förpliktelser bör föräldrarnas underhållsskyldighet dem emellan
så fördelas, att en var av dem skall efter sin förmåga bidraga till underhållet.
Denna grundsats har för det vanliga fallet, att föräldrarna leva samman, fått uttryck
i 5 kap. 2 § av förslaget till giftermålsbalk, enligt vilken mäkar efter nämnda
grund äro pliktiga bidraga till familjens underhåll. Den synes emellertid även böra
komma till uttryck i förevarande lag och då såsom en allmängiltig regel. Denna
regel innehålles i 14 §.

Underhålls
kostnadens
fördelning
mellan för
åldrarna.

446

Lag om barn i äktenskap, 15 §.

15 §.

^Ut^utgiva ^ föräldrarna sammanleva, ingår barnets underhåll i den gemensamma hushållundermh-
ningen, till vilken bägge makarna enligt 5 kap. 2 § av förslaget till giftermålsbalk
hava att bidraga. Underhållsskyldigheten fullgöres in natura, och fråga om betalning
av underhållsbidrag uppstår icke annat än i det fall, som avses i 5 kap. 5 § av
förslaget till giftermålsbalk. Vad nu är sagt är i det väsentliga tillämpligt, även när
barnet för studier eller av annan orsak vistas utom hemmet.

Förhållandet blir ett annat, om föräldrarna på grund av söndring eller efter vunnen
hemskillnad leva åtskilda eller deras äktenskap blivit upplöst. I sådana fall skall i
allmänhet den ene av föräldrarna hava vårdnaden om barnet. Denne har att omedelbart
sörja ''för barnets behov. Den andres underhållsplikt kan ej fullgöras annat
än genom ett bidrag i penningar. Det bör således i dessa fall åligga honom att giva
sådant bidrag.

\ are sig makarna leva samman eller ej, kan det emellertid enligt de föreslagna
reglerna angående vårdnaden inträffa, att denna icke tillkommer någon av föräldrarna
utan särskilt förordnad förmyndare. Har sådan bestämmelse meddelats, är
det förmyndaren, som skall omedelbart sörja för barnets behov. Och bägge makarna
böra da vara pliktiga lämna underhållsbidrag i penningar.

Förutom i de fall, om vilka nu är sagt, kan föräldrarnas skyldighet att underhålla
barn, som ännu står under deras eller annans vårdnad, icke föranleda åläggande
för föräldrarna att utgiva underhållsbidrag i penningar. Särskilt bör anmärkas, att
barnet själv icke kan påkalla sadant åläggande. Om föräldrarna försumma sin
skyldighet mot barnet, finnes ej annan utväg till rättelse, än att vårdnaden fråntagas
föräldrarna och överlämnas åt särskild förmyndare. Sedan barnet kommit till
mera mogen ålder, bör det emellertid själv kunna påkalla sådan åtgärd.

Är underhållsbidraget fastställt genom rättens eller domarens beslut eller skriftligt,
av tva personer bevittnat avtal, kan enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning m. m. vid försummad betalning införsel sökas i den underhållsskyldiges
avlöning, pension eller livränta. Även lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket är i sådant fall tillämplig, så framt barnet ej uppnått
den för underhållsskyldighetens upphörande stadgade minimiåldern''.

Lag om barn i äktenskap, It!—!H §§.

447

16 §.

De i denna paragraf meddelade stadgandena om föräldrarnas underhållsskyldighet
mot barnet efter uppväxttidens slut samt om barnets underhållsskyldighet mot föräldrarna
överensstämma i allo med motsvarande bestämmelser i 6 § av lagen om barn
utom äktenskap; och får beredningen hänvisa till den motivering av nämnda paragraf,
som givits i beredningens betänkande av den 30 november 1915 med förslag till lag om
barn utom äktenskap m. m.

17 §.

Angående grunderna för de i förevarande paragraf stadgade, huvudsakligen till
barnets skydd meddelade bestämmelserna om viss betalningstermin för underhållsbidrag
samt om ogiltighet om förskott sbetalning för längre tid, än sålunda är stadgat,
hänvisas till beredningens i betänkandet av den 30 november 1915 givna motivering
till 8 § i lagen om barn utom äktenskap. Förevarande bestämmelser avvika ''från
motsvarande stadganden i lagen om barn utom äktenskap endast därutinnan, att bestämmelsen
om betalningstermin icke är underkastad parternas disposition. Då fö
revarande lag icke — såsom lagen om barn utom äktenskap genom sin fordran å barnavårdsmans
eller barnavårdsnämnds godkännande — erbjuder någon garanti beträffande
innehållet av parternas avtal om underhållsbidrag, skulle avtalsfrihet angående
betalningstermin kunna medföra, att barnets intresse äventyrades.

18 §.

Beträffande giltigheten av avtal rörande den i förevarande lag stadgade underhållsskyldighetens
fullgörande har det befunnits nödigt att till det underhållsberättigade
barnets skydd snävt begränsa den enskildes dispositionsrätt. Enligt
förevarande paragraf skall avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet,
som i 13 eller 16 § sägs, ej utgöra hinder för den underhållsberättigade
att .utfå det underhåll, som enligt lag tillkommer honom. Detta är samma
princip, som enligt 9 § i lagen om barn utom äktenskap gäller för det fall, att avtal
om underhållsbidrag slutits utan iakttagande av föreskriven form eller utan inhämtande
av vederbörligt godkännande. Den underhållsskyldige åter skall liksom enligt
nämnda lag i regel vara bunden av avtal men kunna påfordra jämkning därav, om väsentligen
ändrade förhållanden påkalla det.

Föräldrarnas
underhållsskyldighet
mot vuxet
barn.

Barnets underhållsskyldighet

mot föräldrarna.

Betalnings termin.

Avtal om
underhållet.

Medlingsförsök
villkor
f ör upptagande
av
vissa mål.

Ofjicial princip.

448 Lag om barn i äktenskap, 18—20 §§.

Angående sådant avtal om barnets underhåll, som med avseende å förestående
återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffats mellan föräldrarna,
stadgar denna paragraf dessutom i anslutning till 6 kap. 26 § i lagen om
äktenskaps ingående och upplösning, att avtalet, såvida det ej slutits under hemskillnad,
skall kunna av rätten jämkas, om det var uppenbart obilligt för den ene av kontrahenterna.
Beträffande talan om sådan jämkning har här liksom i 11 kap. 29 §
av förslaget till giftermålsbalk upptagits den i 6 kap. 26 § av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning givna preskriptionsregeln.

Vissa bestämmelser om rättegången.

19 §.

För att stadgandet om den möjlighet att erhålla medling i meningsskiljaktigheter
angående barnets personliga angelägenheter, som beretts föräldrarna genom
föreskriften i 6 § tredje stycket, skall bliva mera verksamt, har i förevarande paragraf,
liksom i 15 kap. 23 § av förslaget till giftermålsbalk, upptagits en bestämmelse,
att de processuella regler, som enligt 8 § andra stycket i samma kapitel skola gälla
med avseende å mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 §, skola tillämpas även beträffande
nu ifrågavarande mål.

20 §.

Med avseende å de mål angående vårdnaden om barnet, som avses i 6, 8, 9 eller
11 §, har det befunnits erforderligt att giva en del särskilda bestämmelser angående
rättegången.

I följd av det offentliga intresse, som är förenat med omsorgen om barnen, och då i
de mål, som anhängiggöra® genom anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd,
någon egentlig kärandepart icke finnes, bör det åligga rätten att ex officio
sörja för utredning och införskaffa den bevisning, som till sanningens utrönande kan
vara erforderlig. I denna paragraf hava därför upptagits bestämmelser om införskaffande
av utredning och bevisning, vilka motsvara dem som beträffande äktenskapsmål
meddelats i 7 kap. 9 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning samt
15 kap. 9 § i beredningens förslag till giftermålsbalk. Det har ock, i överensstämmelse
med 6 kap. 23 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning, stadgats, att

Lag om barn i äktenskap, 20—23 §§.

44!)

rätten skall äga infordra yttrande från barnavårdsnämnd, vilken myndighet kan
antagas vara lämpad att införskaffa tillförlitliga uppgifter i hithörande frågor.
Enligt förevarande paragraf skall rätten vidare kunna, liksom i äktenskapsmål och
i mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, på parts begäran förordna
om målets handläggning inom stängda dörrar.

21 §.

Ett avgörande av frågan vem som skall hava vårdnaden om barnen eller ett utdömande
av underhållsbidrag bör i brådskande fall kunna ske genom provisoriskt
beslut. Då sådant beslut angående barn i äktenskap i de flesta fall torde komma
att meddelas i samband med liknande beslut om underhållsbidrag åt den ene av
föräldrarna, har det ansetts lämpligt att låta förevarande lags bestämmelser om provisoriskt
beslut, vilka upptagits i denna paragraf, ansluta sig till de i förslaget till
giftermålsbalk givna bestämmelserna i detta ämne, ehuru dessa något avvika från
motsvarande stadganden i lagen om barn utom äktenskap.

22 §.

De i denna paragraf givna bestämmelserna om klagan stå i full överensstämmelse
med motsvarande stadganden i 15 kap. 30—32 §§ av förslaget till giftermålsbalk.

23 §.

Om den ändring av rättens beslut angående vårdnaden om barnet eller utgivande
av underhållsbidrag, vartill ändrade förhållanden kunna föranleda, meddelas här
regler motsvarande dem, som givits i 5 kap. 9 § samt i 11 kap. 28 § av förslaget
till giftermålsbalk. Jämväl för ändring av sådant rättens beslut, varom i 6 § av denna
lag förmäles, har det, icke minst med hänsyn till barnets intressen, ansetts lämpligt
att fordra väsentligt ändrade förhållanden.

Beredningen har ovan vid 5 § framhållit att, då denna paragraf ersätter 18 § legostadgan,
sistnämnda lagrum skall upphävas och att de därtill sig anslutande bestämmelserna
om fosterbarn i 19 och 20 §§ legostadgan samt 15 § 2 mom. i förordningen
57—171063

Provisoriska

beslut.

Klagan.

Jämkning i
rättens beslut.

Upphävande
av vissa
paragrafer i
legostadgan
m. m.

450

Lag om barn i äktenskap.

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet följaktligen måste upptagas till
granskning. I 19 § legostadgan tillerkännes den, som upptager fattigt fader- och
moderlöst barn och om dess föda, kläder och uppfostran drager behörig försorg, samma
tillsyn och rätt, som enligt 18 § samma stadga tillkomma föräldrar emot eget
barn; do fosterföräldrarna, innan barnet fyllt tjuguett år, övergår deras rätt på deras
arvtagare, dock med valrätt för barnet mellan flera arvingar. Enligt 20 § legostadgan
skall den, som genom skriftligt, i vittnens närvaro träffat avtal emottager barn
av fattiga föräldrar till uppfostran, födande och klädande emot vissa års tjänst, inträda
i föräldrars rätt. Och 15 § 2 mom. näringsfrihetsförordningen tillförsäkrar
näringsidkare, som i tjänst eller arbete upptager fattigt barn, vilket icke har målsman,
föräldrarätt över barnet, till dess det uppnått myndig ålder. Syftet med dessa
bestämmelser, vilka numera sällan lära komma till användning, är uppenbarligen att
förmå lämpliga personer att taga sig an fattiga och värnlösa barn i förhoppning att
få ersättning för kostnaderna för deras uppehälle och uppfostran genom att, sedan
de blivit arbetsdugliga, tillgodogöra isig deras arbetskraft. Men det torde strida mot
nutida rättsuppfattning, att en person sålunda erhåller rätt över en annans arbetskraft
annorledes än genom frivilligt avtal med denne. Det kan ock befaras, att den, som
upptagit ett barn i tanke på rätten att sedermera tillgodogöra sig dess arbetskraft, lätteligen
kommer att missbruka denna rätt till förfång för den uppfostran och utbildning,
som bör komma barnet till godo. Den fara för egennyttiga bevekelsegrunder,
som givit anledning till stadgandet i 10 § av lagen om adoption, förefinnes i än högre
grad beräffande fosterföräldrar, vilkas lämplighet icke iskall prövas av någon myndighet.
Fosterföräldrars ifrågavarande rätt bör därför upphävas. Detta blir än
mera självfallet, om motsvarande rätt, såsom beredningen föreslagit, frånkännes föräldrar.

I 19 § legostadgan tillerkännes fosterföräldrarna vidare under vissa år frihet från
att erlägga bevillningsavgifter för barnet, men denna förmån har numera genom ändringar
i skattelagstiftningen förlorat sin betydelse. Den i samma paragraf meddelade
hänvisningen till särskilda bestämmelser om barnhusbarn saknar grund i det nu gällande
reglementet för allmänna barnhuset i Stockholm.

Då i 20 § legostadgan och 15 § 2 mom. näringsfrihetsförordningen föräldrars rätt
tillerkännes fosterföräldrarna, avses därmed främst, i överensstämmelse med vad som
uttryckligen stadgas i 19 § legostadgan, ovan omförmälda rätt över barnets arbets -

451

Lag om barn i äktenskap.

kraft. Det genom nämnda lagbestämmelser konstituerade förhållandet mellan fosterföräldrar
och fosterbarn står på tjänstehjonsförhållandets grund, och av bestämmelserna
framgår ej, i vad mån det går därutöver och erhåller ett familjerättsligt innehåll.
I sakens natur ligger, att omhändertagandet av barnet medför en viss plikt att sörja
för dess uppehälle och uppfostran och att hava uppsikt över det samt en viss bestämmanderätt
över det. Men fosterbarnet följer ej fosterföräldrarnas villkor utan
är att anse såsom deras tjänare. Och det torde vara fastslaget, att fosterföräldrarna
kunna när som helst uppsäga förhållandet samt att barnets föräldrar eller annan
innehavare av den familjerättsliga vårdnaden kan återtaga barnet från fosterföräldrarna.
1

Av det sagda torde framgå att, då reglerna om fosterföräldrars rätt över barnets
arbetskraft på ovan anförda skal skola bortfalla, de i legostadgan och näringsfrihetsförordningen
meddelade bestämmelserna om fosterföräldraskap böra i sin helhet upphävas.
Ifrågasättas kan då, huruvida inom den familjerättsliga lagstiftningen böra
upptagas några bestämmelser om fosterföräldraskap. Denna fråga bör dock enligt beredningens
uppfattning besvaras nekande. Genom lagen om adoption har möjlighet
beretts att upptaga ett barn såsom eget med rättsverkningar, vilka såvitt möjligt närma
sig det naturliga föräldraskapets. Att vid sidan av adoptionen utbilda ett familjerättsligt
fosterföräldraskap med mindre genomgripande rättsverkningar torde ej vara
erforderligt eller lämpligt. Särskilt skulle, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
en möjlighet att utan myndighets kontroll med familjerättslig verkan antaga fosterbarn
kunna medföra allvarliga vådor för barnet. Den av ''beredningen nu uttalade
uppfattningen har tagit sig uttryck i de nya tyska och schweiziska civillagarna. Den
danska och norska lagstiftningen intager samma ståndpunkt. Och det fosterföräldraskap,
som undet namn av tutelle officieuse utbildats i den franska lagen, har sin
egentliga betydelse såsom en förberedelse till adoption, vilken är behövlig på grund av
den franska rättens egenartade adoptionsregler. Vad angår tidigare svenskt lagstiftningsarbete,
hava väl lagkommittén och den äldre lagberedningen i sina förslag till
ärvdabalk upptagit ett kapitel om fosterföräldrar och fosterbarn, men dessa bestämmelser
voro avsedda att skapa ett slags adoptionsinstitut och kunna näppeligen tänkas
tillämpade vid sidan av en särskild adoptionslagstiftning.

1 Se K. Maj:ts dom den 2 december 1913 (N. J. A. sid. 603).

452

Övergångs bestäm melse.

Lag om barn i äktenskap.

Under beteckningen fosterföräldraskap hänför såväl det allmänna språkbruket som
lagstiftningen jämväl det förhållande, som uppstått därigenom att någon mot ersättning
åtagit sig att vårda och fostra ett barn. Detta förhållande, rörande vilket kontrollbestämmelser
äro meddelade i lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård, är grundat
pa ett obligationsrättsligt avtal mellan vårdnadshavaren och den, hos vilken barnet
inackorderats, samt har icke i någon män familjerättslig karaktär. Det kan ock tänkas
att någon, som vill upptaga ett barn såsom eget. men dock icke önskar fästa det
vid sig med så starka rättsliga band, som adoptionen medför, eller eljest av någon
anledning icke vill adoptera det, med vårdnadshavare^ begivande tager barnet till
sig för att utan ersättning giva det uppehälle och uppfostran. Ett dylikt faktiskt
fosterföräldraskap kan erhålla en viss rättslig sanktion därigenom att fosterfadern
eller -modern förordnas till förmyndare och enligt 8 eller 10 § i förevarande
förslag erhåller vårdnaden om barnet. Å båda de nu nämnda slagen av fosterföräldraskap
kunna strafflagens talrika ''bestämmelser om fosterföräldrar och fosterbarn bliva
tillämpliga.

Såsom vid 5 § av förevarande lag framhållits, bör stadgandet i sagda paragraf medföra
upphävandet av andra punkten i 15 § 1 mom. av förordningen angående utvidgad
näringsfrihet.

Utan särskilt stadgande torde framgå, att den föreslagna lagen om barn i äktenskap
skall vara tillämplig beträffande barn, vars föräldrar vid tiden för dess
avlande voro eller sedermera blivit förenade i vigselfäst äktenskap, vare sig barnet är
fött före eller efter lagens trädande i kraft. Men enligt 36 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap är sistnämnda lag med undantag av, bland annat, bestämmelserna
om släktnamn tillämplig å vissa barn, som enligt övergångsbestämmelsen
till lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd hava sådan börd, ehuru de eljest
skulle anses såsom barn utom äktenskap, eller som enligt äldre lag äro att anse såsom
äkta, ehuru föräldrarna ej blivit förenade i fullkomnat äktenskap. Å dessa barn, som
enligt gällande lag få anses hava rätt att bära sin faders släktnamn, bör 1 § i förevarande
lagförslag bliva tillämplig; och har en övergångsbestämmelse av sådant innehåll
upptagits i förslaget.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen
den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap.

Av skäl, som angivits vid 13 § i förslaget till lag om barn i äktenskap, bör den
åldersgräns, vid vilken underhållsskyldigheten mot barn utom äktenskap tidigast kan
upphöra, höjas från femton till sexton år. Beredningen ''framlägger här förslag till
den sålunda påkallade lagändringen.

454

Främmande
och gällande
svensk rätt.

Förslag till lag om makes underhållsskyldighet mot andra

makens barn.

I främmande lagar ålägges vanligen icke make underhållsskyldighet mot andra
makens barn eller övriga underhållsberättigade släktingar. Bland undantagen må
anföras, att fransk rätt stadgar ömsesidig underhållsskyldighet mellan svärföräldrar
och deras måg eller sonhustru, samt att dansk rätt i stor omfattning gör
ena maken underhållsskyldig gent emot den andres barn. Enligt de åsyftade danska
bestämmelserna, vilka finnas meddelade i fattigvårdslagen, har, så länge äktenskapet
består, såväl mannen som hustrun samma underhållsskyldighet mot andra makens
barn i en annan förbindelse, äktenskaplig eller ej, som denna make själv; underhållsskyldigheten
fortfar, under vissa förutsättningar och i mindre omfattning för
hustrun än för mannen, också efter äktenskapets upplösning.

Även enligt de rättssystem, som icke känna någon självständig underhållsskyldighet
för ena maken mot den andres släktingar, medför ofta mannens förvaltningsrätt
över gemensam eller hustrun tillhörig egendom, att också han blir ansvarig
för de förpliktelser att gälda underhållsbidrag, som åvila hustrun. Så är
enligt tysk rätt, såvida ej Gtitertrennung råder mellan makarna, mannen personligen
betalningsskyldig för underhållsbidrag, som åvilar hustrun; detta gäller emellertid
under det principala förmögenhetssystemet endast i den män bidraget vid normal
hushållning bör betalas med avkastning av förmögenhet men oberoende av om
hustruns eingebrachtes Gut verkligen avkastar de erforderliga medlen. Enligt
schweizisk rätt är vid Giitergemeinschaft mannen i regel personligen ansvarig för
hustruns underhållsgäld. Norsk rättspraxis berättigar fattigvårdssamhälle att av
en gift man utkräva ersättning för fattigunderstöd, som lämnats hans styvbarn eller

455

Jm<j om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

svärföräldrar, under förutsättning att makarna leva i förmögenhetsgemenskap. Och
enligt rådande svensk praxis i fattigvårdsmål bär mannen såsom målsman för sin
hustru ansetts skyldig att efter förmåga bidraga till hennes barns eller föräldrars
underhåll.

Då enligt beredningens förslag till giftermålsbalk mannens målsmanskap upphör Berednin .

0 gens yttran och

vardera maken skall ensam äga och förvalta vad han iniör. kommer någon un- de.
derhållsskyldighet för ena maken mot den andres barn eller föräldrar icke att kunna Underhålls

göras gällande, med mindre ett uttryckligt lagstadgande därom gives. Obestridligt ( ''

är, att det ofta framstår såsom en etisk plikt att bidraga till underhållet av styv- som std

under 1i(in<

barn eller svärföräldrar. Har exempelvis en välbärgad mans hustru icke några egna vårdnad.
tillgångar, är det föga tillfredsställande, om hennes barn i ett föregående äktenskap

kars inbördes underhållsskyldighet delar mannens levnadsvillkor. Detta faller särskilt
i ögonen i det fall, att hustrun före det bestående äktenskapets ingående idkat
förvärvsverksamhet och därigenom varit i stånd att bidraga till barnets eller föräldrarnas
underhåll men under äktenskapet helt ägnar sig åt hemmets skötande. Då
det gäller att konstituera en självständig civilrättslig underhållsskyldighet i berörda
hänseende, bör dock lagstiftaren framgå med försiktighet, så mycket mer som denna
skyldighet med hänsyn till de nya principerna beträffande makars inbördes rättsförhållanden
måste åvila hustrun lika väl som mannen. Beredningen har därför ansett
sig icke böra föreslå införandet av bestämmelser om underhållsskyldighet mot
svärföräldrar, vilken skyldighet icke skulle bliva av större social betydelse och näppeligen
torde äga erforderligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. I fråga om
underhållsskyldigheten mot makes barn förefinnes otvivelaktigt i den allmänna uppfattningen
en skillnad mellan det fall, att barnet är upptaget i makarnas gemensamma
hem, och det fall, att så icke är händelsen. Det förra fallet inträffar i regel.
om ena maken har barn i ett föregående äktenskap, som blivit upplöst, därigenom att
den andre av föräldrarna avlidit, eller som blivit upplöst genom äktenskapsskillnad,
därvid vårdnaden om barnet tillerkänts förstnämnda make. Vad angår barn utom
äktenskap är det ganska vanligt att, om barnets moder ingår äktenskap med annan
än fadern, hon medtager barnet i sitt nya hem och uppfostrar det tillsammans med
de barn, som födas i äktenskapet, en omständighet vartill hänsyn tagits i 1 § av
lagen om barn utom äktenskap. I alla de fall. då sålunda ena makens barn upp -

eller hennes föräldrar måste leva i nöd, under det hon själv enligt reglerna om ma -

Underhållsskyldigheten

upphör vid
äktenskapets
upplösning.

Underhålls
skyldighetens
omfattning.

45(5

Lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

växer i makarnas gemensamma hem, anses det helt naturligt, att barnets underhåll,
bortsett från den bidragsplikt som kan åligga den andre av föräldrarna, utgår i samband
med och efter samma grunder som underhållet åt makarnas gemensamma barn.
Med avseende å flertalet övriga fall torde däremot uppfattningen av en verklig underhållsskyldighet
för make mot andra makens barn icke hos oss hava trängt igenom.

i,n rättslig underhållsskyldighet för make mot andra makens barn kan dock icke
lämpligen göras beroende av det taktiska förhållandet, att barnet vistas i makarnas
hem, över vilket förhållande förstnämnda make själv kan bestämma; något rättsligt
tvång att i hemmet upptaga andra makens barn torde nämligen icke kunna stadgas.
Ifrågavarande underhållsskyldighet mot makes barn skall därför enligt förevarande
lagförslag vara beroende av det rättsliga förhållandet, att barnet står under makens
vårdnad. I sådant fall är det också vanligen naturligt och önskvärt, att barnet får
uppväxa i makarnas hem. Och även om barnet vistas annorstädes, står det i så nära
förhållande till vårdnadshavare^ att, särskilt då denne är urståndsatt att sörja
för barnets underhåll, hans make bör vara pliktig att bidraga därtill; hade vid äktenskapets
ingående ena maken ett barn utom äktenskap, som stod under hans vårdnad,
måste det i allmänhet antagas, att andra maken ägde kännedom om detta förhållan -

de och var beredd att taga konsekvenserna därav. Då enligt 2 § i lagen om barn
utom äktenskap vårdnaden om sådant barn i regel åligger modern, kommer den i
förevarande lagförslag givna regeln vanligen att medföra, att mannen blir underhållsskyldig
mot ett hustruns barn utom äktenskap men icke hustrun mot mannens.

Nu ifrågavarande underhållsskyldighet för make mot andra makens barn är till
sin natur så helt grundad i makarnas äktenskap, att den ansetts böra upphöra, då äktenskapet
upplöses, vare sig genom andra makens död eller annorledes, men böra bestå
under äktenskapet, även om makarna vunnit hemskillnad eller leva åtskilda på
grund av söndring.

Skall förevarande underhållsskyldighet mot makes barn fylla sin uppgift, får den
icke vara subsidiär i förhållande till makens egen underhållsskyldighet mot barnet
eller begränsas efter mattet av denna. Om exempelvis barnets moder saknar egna
tillgångar men är gift med en ''förmögen man. bör sistnämnda förhållande, även om
barnet icke uppväxer i makarnas hem, verka till förhöjande av den standard, efter
vilken barnet är berättigat till uppehälle och uppfostran. Å andra sidan bör nu

ifrågavarande underhållsskyldighet icke sträckas längre än efter måttet av den under -

Lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn. 4.’)7

hållsskyldiges egna tillgångar. Om till exempel barnets moder liar större tillgångar
än sin make, bör den höjning av underhållets standard, som är föranledd därav, icke
i någon mån gå ut över maken. I förevarande lagförslag stadgas därför skyldighet
för make att efter sin förmåga jämte andra maken bidraga till underhåll
av dennes barn. Härav följer, att det icke kan åläggas make arbetstvång
till försörjande av andra makens barn. Att nu ifrågavarande underhållsskyldighet,
som är grundad på det förhållandet, att den ene av barnets föräldrar ingått
äktenskap med annan person, icke bör medföra vare sig höjning eller sänkning
av den bidragsplikt, som kan åligga den andre av föräldrarna, torde vara uppenbart
men har ansetts böra fastslås genom ett uttryckligt stadgande. Beträffande
underhållskostnadens fördelning mellan makarna, sättet för underhållsskyldighetens
fullgörande och dylikt böra givetvis de regler, som enligt förslagen till giftermålsbalk
och till lag om barn i äktenskap skola gälla med avseende å makars gemensamma
barn, erhålla analogisk tillämpning.

Förevarande lag bör i likhet med andra bestämmelser om familjerättslig under- hagens tillhållsskyldighet
äga retroaktiv verkan, såtillvida att deu blir tillämplig även om bar- område.
net fötts och makarnas äktenskap ingåtts före lagens trädande i kraft. Detta torde
gälla utan särskilt stadgande. Däremot har det ansetts erforderligt genom en uttr,
veklig lagbestämmelse fastslå, att vad i denna lag stadgas beträffande makes barn
icke skall äga tillämpning med avseende å barn till någon, som enligt den före
ikraftträdandet av lagen om äktenskaps ingående och upplösning gällande lagstiftningen
angående ofullkomnade äktenskap och därmed likställda förbindelser har
äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap icke kommit till stånd.

58—17 loss

458

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen
den 14 juni 1917 om adoption.

Om den, som adopterat ett barn, ingår äktenskap eller om, i de fall då detta
är tillåtet, enä maken under bestående äktenskap ensam adopterar ett barn, bör
andra maken bliva underhållsskyldig mot barnet på samma sätt som enligt det närmast
förut behandlade lagförslaget make är underhållsskyldig mot andra makens
barn. Av grunderna för 18 § i lagen om adoption följer, att denna underhållsskyldighet
för adoptantens make skall gå före den underhållsskyldighet, som åligger
adoptivbarnets föräldrar. Beredningen framlägger här förslag till de ändringar
i nämnda lagrum, som av nu anförda skäl synts erforderliga.

Förslag till lag om makes arvsrätt.

Enligt svensk lagstiftning är arvsrätt grundad uteslutande på släktskap. Efterlevande
make har såsom sådan icke någon rätt till arv efter sin make. Dock bör i
detta sammanhang erinras om den rätt till fördel och morgongåva, som enligt svensk
rätt tillkommer efterlevande make. Såsom fördel äger efterlevande make ur samfällda
boet uttaga vad han helst vill av lösören, dock ej mer än tjugondelen därav.
Är boet ringa, må han uttaga sin »fästningaring, dagliga säng och nödiga gångkläder»,
även om värdet därav överstiger tjugondelen. Morgongåva utgår endast till efterlevande
hustru och blott om makarna äro barnlösa. Den skall tagas av mannens
lott i boet. Mannen äger inom vissa gränser bestämma vad hustrun skall bekomma i
morgongåva. Har han ej meddelat sådan bestämmelse, skall morgongåvan efter arvingarnas
val utgå antingen i fast egendom till värde motsvarande sjättedelen av
mannens lott i boet att av hustrun besittas så länge hon lever ogift eller i lös egendom
till värde motsvarande tjugondelen av mannens lott att tillfalla hustrun med
full äganderätt.

I främmande länder är det vanligt, att arvsrätt i större eller mindre omfattning
tillkommer den dödes make. Detta är fallet även i Danmark och Norge. I Danmark
ärver den efterlevande, om avkomling till den döde finnes, en »broderlott» (motsvarande
vad enligt äldre lagstiftning, då broder tog dubbelt mot syster, tillkom
broder), dock ej mera än en fjärdedel av den dödes andel i boet efter avdrag av vad
han i överensstämmelse med lagens allmänna regler om laglott borttestamenterat.
Har den döde ej någon avkomling men andra släktingar finnas, ärver den efterlevande
maken en tredjedel av den dödes andel; efterlämnar den döde ej arvsberättigad släkting,
tillfaller hela kvarlåtenskapen maken. Den som bar både make och bröstarvingar
är ej berättigad att borttestamentera mera än en tredjedel av sin k vårlåt enskap;
två tredjedelar av vad som eljest tillkommer efterlevande make är således i detta
fall hans laglott. Finnes ej bröstarvinge, har maken i varje fall rätt till en tredjedel
av kvarlåtenskapen såsom laglott. Enligt norsk rätt ärver efterlevande maken,
allenast om avkomling efter den döde ej finnes, och äro för sådant fall reglerna om

Svensk rätt.
Fördel.
Morgongåva.

Danmark
och Norge.
Makes arvsrätt.

Makes rätt
att sitta i
oskift bo.

Danska och
norska förslagen.

460 Lag om makes arvsrätt.

makes arvsrätt desamma som de i Danmark gällande, dock att hinder ej möter att
genom testamente helt beröva make hans arvsrätt; maken har ej någon rätt till laglott.

I Danmark och Norge kan därjämte efterlevande make, om bröstarvinge finnes, få
sitta i oskift bo, varmed förstås, att den efterlevande övertager all den samfällda egendomen
och råder däröver såsom ägare med skyldighet att svara för den dödes gäld.
Är det hustrun, som är död, har mannen rätt att sitta i oskift bo, så länge han lever
ogift. Vill han ingå nytt äktenskap, måste han dessförinnan skifta med barnen. Hustrun
däremot har, med undantag enligt norsk rätt i fråga om vissa fattiga bon, icke
någon legal rätt att efter mannens död sitta i oskift bo, men hon kan erhålla sådan
genom tillåtelse av myndighet, i Danmark även genom testamente av mannen. Tillåtelse
av myndighet kan icke meddelas för längre tid, än till dess barn fyller aderton
år i Danmark, tjugufem år i Norge. Även hustrun måste skifta med barnen, om
hon vill ingå nytt äktenskap. Nu angivna regler äro dock tillämpliga endast för
det fall, att makarna efterlämnat gemensam bröstarvinge. För att få sitta i oskift
bo med styvbarn måste den efterlevande, vare sig det är mannen eller hustrun, utverka
sig tillstånd av myndighet, och får sådant tillstånd ej givas för längre tid än
till dess barn fyllt aderton år. Utöver vad nu är sagt kan oskift bo förekomma efter
överenskommelse mellan den efterlevande och arvingarna.

De danska och norska förslagen hava bibehållit makes rätt att sitta i oskift bo och
utvidgat denna rätt därhän, att även hustrun fått en legal befogenhet att med gemensamma
bröstarvingar sitta i oskift bo. Dock skall sådan rätt icke tillkomma den efterlevande,
om han är insolvent eller han genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,
genom missbruk av sin rätt att råda över sitt giftorättsgods eller genom
annat otillbörligt förfarande vållat väsentlig minskning av giftorättsgodset eller
givit anledning till fara för sådan minskning. Med styvbarn får efterlevande make
ej sitta i oskift bo, med mindre särskilt tillstånd av myndighet gives. Enligt förslagen
omfattar det oskifta boet såväl det giftorättsgods makarna vid dödsfallet
hade som i allmänhet vad den efterlevande därefter förvärvar. Den efterlevande har
samma rätt att råda över egendomen som en ägare och häftar personligen och med all
den till boet hörande egendomen såväl för sina egna förpliktelser som för de förpliktelser,
vilka åvilade den döde. I allmänhet äger den efterlevande behålla egendomen,
så länge han lever ogift. Den som sitter i oskift bo med styvbarn är dock i regel pliktig
att skifta med barnet, när det fyller aderton år. Arvinge kan ock fordra skifte, om
den efterlevande försummar sin underhållsskyldighet eller genom vanvård av sina eko -

Loff om makes arvsrätt. 461

nomiska angelägenheter, missbruk av sin rätt att råda över boet eller annat otillbörligt
förfarande väsentligen'' minskar det eller ger anledning till fara för sådan minskning.

Beredningen har i sitt förslag till giftermålsbalk 13 kap. 4 § upptagit ett stadgande,
som kan sägas ersätta de äldre bestämmelserna om fördel. Däremot innehåller
giftermålsbaliken ej någon motsvarighet till morgongåveinstitutet.

Då beredningen haft att överväga, huruvida efterlevande make bör tillerkännas någon
rätt till den dödes kvarlåtenskap utöver den, som följer av stadgandena om giftorätt,
har det i främsta rummet gällt att avgöra, huruvida maken borde efter mönstret
av den danska och norska lagstiftningen erhålla rätt att sitta i oskift bo. Det är huvudsakligen
två synpunkter, som gjort sig gällande till förmån för en sådan rätt. Den
ena är hänsynen till den efterlevande. För denne kan det ofta vara synnerligen
olägligt, om makens död nödvändigt skall föranleda, att han skall skifta egendomen
med barnen. Det kan medföra en svår rubbning i den efterlevandes ekonomiska ställning.
Detta är särskilt fallet, om egendomen är obetydlig eller den är nedlagd i en
affärsrörelse, som den efterlevande driver. Men även för familjen i dess helhet kan
det ofta vara synnerligen förmånligt, att ena makens död icke medför egendomens
delning, utan att denna sammanhålles i den efterlevandes hand. Det bereder särskilt
större möjlighet för att de barn, vilkas utbildning ännu icke är fullbordad, erhålla
sin uppfostran.

Den efterlevande makens rätt att sitta i oskift bo kan emellertid medföra åtskilliga
olägenheter. Främsta rummet intager i sådant hänseende faran för att det barnen
efter den först avlidne tillkommande arvet förminskas eller helt förskingras. De
danska och norska förslagen ha väl sökt avlägsna denna fara genom stadgande om
hinder för efterlevande make att övertaga boet och rätt för arvinge att påkalla
skifte, när sådan fara föreligger. Det möter dock stora svårigheter att göra ett sådant
stadgande verksamt. Erfarenheten i fråga om rätt för make att i dylikt fall få boskillnad
visar, att medlet sällan kommer till användning, förrän egendomen helt och
hållet eller till större delen redan gått förlorad. Därtill kommer att, så länge barnen
äro omyndiga, de själva ej kunna påkalla delning. För att stadgandet skulle erhålla
någon effektivitet skulle det i Sverige, där möjlighet svårligen för närvarande gives att
åt någon myndighet uppdraga tillsyn över den efterlevandes förvaltning, fordras, att i
varje fall någon annan än den efterlevande maken förordnades att såsom förmyndare
bevaka barnens rätt i förevarande avseende. Sådan föreskrift är ock upptagen i de

Beredning
ens yttrande.

Fråga om
makes rätt
att sitta i
oskift bo.

462

Lag om makes arvsrätt.

danska och norska förslagen. Men det skulle enligt beredningens uppfattning medföra
stor olägenhet, om sålunda i varje fall, då ena maken avlidit, en särskild förmyndare för
barnen skulle fungera. Ur allmän ekonomisk synpunkt kunde det ock verka ogynnsamt.
om barnens rätt att utbekomma arv efter den först avlidne av föräldrarna skulle undanskjutas,
till dess även den andre dött. Det skulle ofta kunna lägga hinder i vägen för
de unga att bryta sig en bana i livet. Den efterlevande makens intresse att, då
blott obetydlig egendom finnes, ej behöva avstå hälften av egendomen till barnen
har i viss mån tillgodosetts genom stadgandet i 13 kap. 12 § om rätt för den efterlevande
att, om egendomen är ringa, uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och
andra lösören som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom
arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Och utväg för de minderåriga barnens utbildning
kan lättare beredas genom bestämmelse i arvsordningen, som ger sådant
barn rätt till större del i kvarlåtenskapen än de redan vuxna syskonen. Denna hänsyn
borde i allt fall icke föranleda, att rätten till kvarsittande i oskift bo sträckte sig
längre än till dess denna uppfostran vore fulländad. Här i landet torde för övrigt
den uppfattningen vara den allmänna, att barnens rätt till laglott icke bör inskränkas
till förmån för den efterlevande maken.

Fråga om Med hänsyn till vad sålunda förekommit mot införande av en rätt för efter makes

fatt • •

till arv, då levande maken att sitta i oskift bo har beredningen, för att ändock tillgodose de

!>r°finnes^ 6 intressen, som ett sådant institut avser att skydda, haft under övervägande att till lägga

den efterlevande maken såsom arv efter den avlidne en rätt att under sin livstid

besitta den del av dennes egendom, som icke utgör barnens laglott. Genomförandet

av en sådan grundsats, vilken möter synnerligen störa tekniska svårigheter, griper

emellertid, likasom även en rätt för den efterlevande att sitta i askift bo, starkt

in på arvsrättens område. Att i detta sammanhang vidtaga en så genomgripande

ändring i arvsreglerna synes så mycket mindre tillrådligt, som en revision av ärvda balken

i dess helhet är omedelbart förestående.

Beredningen har således stannat vid att för närvarande icke föreslå någon ändring
i vad nu gäller i fråga om efterlevande makes och bröstarvinges ömsesidiga rättigheter
till den dödes kvarlåtenskap.

Makes rätt Däremot har beredningen funnit hinder icke möta att redan nu söka bereda
bröstarvinge efterlevande make bättre rätt i den avlidnes bo, för det fall att den avlidne ej efterej
finnes, lämnar bröstarvinge eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge.

ljug om makes arvsrätt.

463

Obilligheten av nu gällande regler i förevarande hänseende framträder starkast,
ifall den döde icke efterlämnar någon ar valberättigad släkting. Även om efterlevande
make finnes, tillfaller då egendomen såsom danaarv kronan, som dock,
vad invånarna i vissa städer angår, avstått sin rätt till staden.

I detta ämne har riksdagen den 20 lebruari 1912 i anledning av eu framställning av
justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t avlåtit eu skrivelse med hemställan, att Kung].
Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till lag innefattande jämkning till förmån för efterlevande
make av gällande bestämmelser om danaarv. I denna skrivelse har riksdagen
framhållit, hurusom bestämmelserna om danaarv icke fullt överensstämde med den
allmänna rättsuppfattningen i landet. Redan lagkommittén hade i sitt den 1 augusti
182b avgivna förslag till allmän civillag uttalat såsom överensstämmande med arvsrättens
allmänna grunder, att kronans ifrågavarande rätt till danaarv ej skulle inträda,
förrän såväl Härsk ylda till den döde som make efter honom saknades. Även
lagberedningen hade sedermera i sitt år 1847 avgivna förslag till ärvdabalk ett stadgande
av liknande innehåll. Att nämnda av lagkommittén och lagberedningen föreslagna
stadganden om inskränkning av kronans lätt till danaarv till förmån för efterlevande
make åtminstone i viss mån överensstämde med den gängse rättsuppfattningen
syntes riksdagen vinna stöd av den omständigheten, att riksdagen alltsedan
slutet av 1800-talet undantagslöst bifallit de propositioner om efterskänkande av
danaarv till förmån för efterlevande make, som av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagts.
I detta sammanhang kunde ock erinras, hurusom i ett flertal utländska rättssystem
eu verklig arvsrätt tillerkänts efterlevande make, i vissa fall jämväl före närskylda.
Sålunda tillfölle enligt tysk. dansk och norsk rätt den efterlevande maken med
arvsrätt en viss del av den efter den avlidne arvfallna egendomen, även om andra arvingar
funnes, och i vissa fall hela kvarlåtenskapen. Billigheten av den föreslagna
ändringen för den svenska rättens del i bestämmelserna beträffande ifrågavarande
ämne .syntes riksdagen slutligen framgå även av de utav justitieombudsmannen framhållna
med ansökningarna, om danaarvs efterskänkande förenade olägenheterna. Det
syntes vara så mycket mindre skäl att ur .statens synpunkt hålla på att dessa bestämmelser
skulle fortfarande bestå i hela sin omfattning, som kronans inkomst
av danaarv antagligen vore synnerligen ringa,

I anledning av denna skrivelse infordrades enligt nådig remiss dels yttrande från
var av rikets städer, huruvida staden åtnjöte danaarvsrätt, i vilken händelse magistra -

a) Makes
arvsrätt, då
inya släktingar
finnas.

Biksdagens

skrivelse

1912.

Utlåtanden
i anledning
av riksdagens
skrivelse.

464

Lag om makes arvsrätt.

ten liade att inkomma med stadsfullmäktiges jämte eget utlåtande i ärendet, dels ock
yttrande från advokatfiskalsämbetet vid kammarkollegium.

Från städerna Stockholm, Göteborg, Sigtuna, Karlskrona, Landskrona och Karlshamn,
av vilka de fyra förstnämnda fått å sig överlåten hela rätten till danaarv
efter de i dessa städer bosatta personer samt de två sistnämnda erhållit rätt till hälften
av där fallande danaarv, hava yttranden inkommit med tillstyrkan av den
föreslagna lagändringen, därvid i allmänhet tillika framhållits, att ett avstående från
rätten till danaarv till förmån för efterlevande make måste för sagda städers vidkommande
anses vara ur ekonomisk synpunkt av ringa eller ingen betydelse. Yttrande
av enahanda innehåll har inkommit jämväl från staden Norrköping, som, ehuru
dess förvärv av kronans danaarvsrätt ej är utredd, av ålder och från kronans sida
obestritt begagnat sig av nämnda rätt. Rörande städerna Stockholm, Göteborg och
Norrköping har vidare upplysts, att stadsfullmäktige i Stockholm under åren 1891—
1912 icke i något fall avslagit gjord framställning om eftergivande av danaarvsrätt
till förmån för efterlevande make, att av stadsfullmäktige i Göteborg sedan 1863
sådan framställning alltid bifallits utom i två fall, då dock avkastningen av den
arvfallna egendomen tillerkänts den efterlevande under hans livstid, samt att av
stadsfullmäktige i Norrköping framställning om arvsrättens efterskänkande så gott
som undantagslöst bifallits.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i avgivet yttrande tillstyrkt den av justitieombudsmannen
i ämnet gjorda framställningen under åberopande av, bland annat,
de från ovannämnda städer inkomna utlåtandena. Advokatfiska len har tillika anfört,
att utom nämnda städer även städerna Kristianstad och Västerås ägde åtnjuta hela
kronans danaarvsrätt samt att staden Filipstad och måhända även staden Borås ägde
uppbära hälften av där fallande danaarv, men att nämnda städers rätt fallit i glömska,
Påstående om rätt till danaarv hade ej av dessa städer framställts i ärendet.
På grund av kronans danaarvsrätt hade genom kammaradvokatfiskalsämbetet till
statsverket influtit under åren 1875—1909 sammanlagt 310,300 kr. I vilken omfattning
danaarvsmedel i annan ordning influtit till statsverket, kunde ej utan tidsödande
efterforskning fastställas. Emellertid hade efterskänkande skett i betydande
utsträckning. Efterlevande makes anspråk att före kronan eller den kronan
förlänat sin rätt erhålla den avlidnes egendom måste därför anses stött av en stadgad
rättsuppfattning. Advokatfiskalen ansåge sig ur synpunkten av kronans fiskaliska in -

Lag om maken arvsrätt. 4(>.r>

tresse böra biträda av justitieombudsmannen uttalad uppfattning, att en begränsning
av lagändringen av innebörd att efterlevande make ej skulle erhålla den rätt,
varom här vore fråga, då han vore i goda ekonomiska omständigheter, icke vore av
avsevärd praktisk betydelse, vartill enligt advokatfiskal^ mening komme, att
svårigheter skulle möta för fastställande i lag av en allmän regel om en sådan inskränkning.

Att den nära gemenskap, som äger rum mellan makar, bör föranleda, att efterlevande
make bör framför kronan äga rätt till den dödes kvarlåtenskap, när denne ej
efterlämnat släkting, synes alldeles uppenbart. I praxis har också detta, såsom
riksdagen erinrat, länge erkänts, i det att kronan plägar avstå sin rätt till förmån
för maken. Det synes vara i hög grad påkallat att lagfästa en sådan makens företrädesrätt.
Den genom yttranden från advokatfiskal i kammarkollegium och
visea städer förebragta utredningen'' giver ock vid handen, att betänklighet mot en
ändring i förevarande syfte icke bör förefinnas vare sig med hänsyn till kronans
fiskaliska intresse eller med anledning av den rätt i förevarande avseende städerna
på grund av överlåtelse från kronan innehava. Därest make sålunda erhåller verklig
rätt att ärva andra maken, när denne avlider utan släktingar, bör den efterlevandes
rätt såsom eljest i fråga om arv undantagslöst gäller, vara oberoende av, huruvida
kvarlåtenskapen är större eller mindre eller huruvida arvtagaren befinner sig i
bättre eller sämre ekonomiska omständigheter.

Beredningen har ansett, att även för det fall att död person ej efterlämnat bröstarvinge
eller adoptivbarn eller dess bröstarvinge men andra släktingar, en viss rätt
till kvarlåtenskapen bör tillerkännas efterlevande make. Den nu gällande arvsordningen
är i många hänseenden grundad på den stora betydelse, som enligt våra äldre
samhällsförhållanden släkten hade. Utvecklingen har emellertid medfört, att släktbandens
styrka alltmer minskats; detta bör ock inverka på släktens rätt till arv.
Att nu i sin helhet upptaga frågan om de ändringar arvsrättsreglerna i följd härav
höra undergå kan icke komma i fråga. Men en jämkning av reglerna till förmån för
efterlevande make synes böra i detta sammanhang företagas. Det nära band, som
förenar makarna, kan med skäl anses böra föranleda, att efterlevande make har företräde
till kvarlåtenskapen åtminstone framför släktingarna utom den närmaste
kretsen. Detta är ock det vanliga i främmande lagstiftningar. Att en sådan uppfattning
ingått i det allmänna rättsmedvetandet hos oss framgår ock av seden, att barn 59—171068 -

Beredningens
yttrande.

b) Makes
arvsrätt, då
endast avlägsnare

släktingar
finnas.

46(1

Lag om makes arvsrätt.

lösa makar genom testamente förfoga över kvarlåtenskapen till förmån för den efterlevande.
Försiktigheten synes dock bjuda att icke göra ändringen alltför genomgripande.
Beredningen har i följd härav stannat vid att, om fader eller moder
eller syskon eller dess avkomling finnes, den efterlevande skall dela kvarlåtenskapen
med sådana säktingar, så att den efterlevande bekommer hälften och släktingarna
hälften. Finnas åter endast avlägsnare släktingar, skall den efterlevande bekomma
hela kvarlåtenskapen.

Ej laglott.

Undantag
för fall av
hemskillnad

Jämförelse
med morgongåva.

Lagen provisorisk.

De danska
och norska
förslagen.

Det har icke ansetts böra ifrågakomma att såsom laglott tillerkänna den efterlevande
vad som enligt de sålunda föreslagna bestämmelserna skulle tillfalla honom i
arv eller någon del därav. Make skall således utan hinder av förevarande stadgande
kunna genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap.

Att förevarande arvsrätt icke bör inträda, om makarna vid dödsfallet på grund
av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad då var anhängig eller på grund av återgångsskäl återgångsdelning
av giftorättsgodset skall äga rum, följer av de allmänna grunderna för förevarande
förslag.

En sådan arvsrätt, som enligt förslaget skulle tillkomma efterlevande make, blir,
vad hustrun beträffar, en ersättning för den henne nu tillkommande rätt till morgongåva
men tillförsäkrar henne större förmån än morgongåvan innebär.

Då lagstiftningen om arvsrätten i dess helhet omedelbart skall upptagas till
revision, bör frågan om efterlevande makes rätt till andel i den avlidnes kvarlåtenskap
därvid komma under ny behandling. Förevarande förslag är således endast
av provisorisk natur.

De norska kommitterade hava uppgjort förslag till nya bestämmelser om makes
arvsrätt, vilka i det väsentliga överensstämma med de föreslagna svenska. Jämväl
de danska kommitterade hava föreslagit en ändring i nu gällande danska regler.
Enligt detta förslag är makes rätt till arv jämte bröstarvinge bibehållen. Arvslotten
har fixerats till en fjärdedel av kvarlåtenskapen, och den äldre regeln om
laglott skall för detta fall fortfarande gälla. För det fall att bröstarvinge ej finnes,
är makes arvsrätt bestämd på enahanda sätt som i de svenska och norska förslagen,
dock att makes arvslott icke genom testamente kan inskränkas längre än intill en
tredjedel av kvarlåtenskapen.

4t!7

Förslag till lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

9 KAP.

1 §•

Det i denna paragraf upptagna stadgandet om bouppteckning efter avliden person
torde, för det fall att den avlidne varit gift, i allmänhet tillämpas så, att bouppteckningen
omfattar all makarnas samfällda egendom samt den egendom, som
tillhört den avlidne enskilt, varemot den efterlevandes enskilda egendom allenast
upptages genom en utan åsatt värde gjord anteckning. Enligt förslagets regler om
makars egendomsförhållanden skall vardera maken hava sin egendom, och det kunde
därför synas, som om bouppteckningen ej borde upptaga mera än den egendom, som
tillhört den avlidne. Då emellertid den efterlevandes egendom, såvitt den utgör
giftorättsgods, skall med den avlidnes giftorättsgods ingå i bodelning mellan den
efterlevande och den avlidnes arvingar och bouppteckningen skall utgöra grunden
för denna delning, bör bouppteckningen omfatta även den efterlevandes
giftorättsgods. Med hänsyn till den avsättning för gäld och den tilldelning av vederlag,
som vid bodelning kan ifrågakomma, är det ock av vikt, att även den efterlevandes
enskilda egendom är förtecknad och värderad. På grund härav har beredningen
ansett, att i allmänhet i bouppteckning efter den, som vid dödsfallet var gift,
bör upptagas allt vad makarna vid dödsfallet ägde, varvid särskilt bör angivas vad
som tillhörde den ene eller den andre ävensom egendomens natur av giftorättsgods
eller enskild egendom. Om till följd av äktenskapsförord, boskillnad
eller hemskillnad ingen av makarna hade giftorättsgods, skall emellertid någon bodelning
med anledning av ena makens död icke förekomma. I sådana fall erfordras
därför heller icke, att den efterlevandes egendom upptages. När vid döds -

468

Lag om ändring i ärvdabalken.

fallet hemskillnad mellan makarna ägde rum, synes regeln om skyldighet för efterlevande
maken att uppgiva boet icke böra komma i tillämpning. I överensstämmelse
med vad nu är sagt har avfattningen av förevarande paragraf jämkats.

Stadgandet i denna paragraf innebär icke, att arvsskatt skall erläggas för all den
egendom, bouppteckningen sålunda kommer att omfatta. Likasom de nu gällande
bestämmelserna om makars egendomsförhållanden påkalla särskilda regler om vad *
som skall utgöra den behållning, efter vilken arvsskatt skall utgå, när den avlidne
varit gift, komma sådana regler jämväl för framtiden att bliva erforderliga.

5 §.

Denna paragraf bär icke undergått annan ändring än den, som omedelbart följer
av det system för makars egendomsförhållanden förslaget innehåller.

12 KAP.

1 §•

Då beredningen i ett särskilt lagförslag upptagit bestämmelser om förordnande av
god man för frånvarande arvinge, har sista punkten i denna paragraf blivit överflödig
och därför uteslutits.

3 §.

Enligt beredningens förslag skall varken fördel eller, morgongåva i de gamla formerna
förekomma. Jämte det vad paragrafen härom innehåller uteslutits, har stadgandet
om utbrytning av den efterlevandes giftorätt givits formen av en hänvisning
till giftermålsbalkens bestämmelser om bodelning. 9

9 §.

Med stadgandet i förevarande paragraf lär endast hava lavsetts att giva närmare
regler huru, när hemföljd enligt 16 kap. giftermålsbalken givits, därmed skall
förfaras vid arvsdelning efter hemföljdsgivaren. Då beredningen föreslår upphävande
av bestämmelserna om hemföljd, skulle alltså även denna paragraf kunna utgå. Enligt
praxis har emellertid förevarande stadgande erhållit en självständig betydelse såsom
innefattande regler för det fall, att föräldrar giva sina barn egendom icke allenast till

Lag om ändring i ärvdabalken.

469

nyttjande såsom vid hemföljd utan med äganderätt. Sålunda bekommen gåva, som
är av värde, skall, om annat ej särskilt förordnats, vid arvskifte efter hemföljdsgivaren
beräknas på hemföljdstagarens arvslott, dock utan skyldighet för honom till
återbäring, om gåvan överstiger vad som på arvslotten belöper. Gåvan skall följaktligen
presumeras utgöra ett förtida arv, full gåva däremot anses föreligga, endast
om uttrycklig föreskrift därom givits. Då anledning ej är att nu ifrågasätta ändring
i stadgandet, sådant det sålunda uppfattats, föreslår beredningen allenast den jämkning,
att hänvisningen till vad som gäller om hemföljd uteslutes.

15 IvAP.

5 §.

Ur denna paragraf har uteslutits stadgandet om god man för bortovarande arvinge,
vilket blir överflödigt genom den av beredningen föreslagna särskilda lagen om god
man för bortovarande.

17 KAP.

6 §.

Bestämmelsen i denna paragraf har jämkats till överensstämmelse med de föreslagna
nya reglerna om makars egendomsförhållanden. 19

19 KAP.

1 §•

Enligt beredningens förslag i fråga om makars egendomsförhållanden skall hustru
själv förvalta all den egendom hon vid äktenskapets ingående har eller sedermera
förvärvar. En sådan befogenhet bör icke tillkomma den, som ännu icke uppnått
myndig ålder. Det är därför nödvändigt att bryta med den nu gällande grundsatsen,
att gift kvinna oberoende av ålder anses myndig. Hon bör liksom den ogifta kvinnan
och mannen stå under förmynderskap, om hon ej fyllt tjuguett år. I fråga om
den ogifta kvinnan gäller nu, att hon har en ovillkorlig befogenhet att avsäga sig

470

Lag om ändring i ärvdabalken.

myndigheten. Med den mångsidigare utbildning och den större förfarenhet även i
ekonomiska ting kvinnorna numera allmänt äga, synes ett sådant stadgande icke längre
behövligt beträffande vare sig den ogifta kvinnan eller den gifta. Vad sålunda är
sagt om gift kvinna gäller i allo även om änka. I anledning härav har beredningen
i denna paragraf under en gemensam regel sammanfört bestämmelserna om omyndighet
på grund av ålder, vad angår såväl män som kvinnor, och givit den med någon
modifikation i avfattningen samma innehåll som den nuvarande, allenast männen
avseende, regeln i denna paragraf. Vid bifall till vad sålunda föreslagits böra så
väl lagen den 5 juli 1884 angående ogift kvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig,
vilken trätt i stället för 2 § av detta kapitel, som bestämmelsen i 3 § av detta kapitel
om änkas rätt att vara myndig upphävas.

4 §.

Då mannen enligt förslaget till giftermålsbalk icke längre skall hava målsmanskap
för hustrun, har andra punkten i denna paragraf, som hänför sig till målsmanskapet,
uteslutits.

20 KAP.

1 §■

Enligt förslaget till lag om barn i äktenskap tillkommer vårdnaden om barnet
både fadern och modern; i följd därav hava de att samfällt bestämma över barnets
personliga angelägenheter. Att i fråga om förmynderskapet införa en liknande regel
synes ej erforderligt eller tillrådligt. Därest lagstiftningen om vårdnaden utbildas
så som sagda förslag innehåller, kommer förmynderskapet huvudsakligen att innefatta
rätt att förvalta barnets egendom och att i frågor rörande egendomen representera
det utåt. Det skulle medföra stora praktiska olägenheter, om föräldrarna endast i
förening skulle kunna fullgöra dessa funktioner. Och ur såväl moderns som barnets intresse
synes det vara tillräckligt betryggande, om modern lika med fadern har del i
vårdnaden om barnet, helst barnet i regel icke har egen förmögenhet och utövningen av
de befogenheter, som tillhöra förmynderskapet, således sällan kommer i fråga. Beredningen
har därför ansett lämpligast bibehålla den nu gällande regeln, att förmynderskapet
över barnet skall i första hand tillkomma fadern. Om fadern dör, bör modern

Lag om ändring i ärvdabalken.

471

naturligen i hans ställe inträda såsom förmyndare. Då hustrun enligt den nya lagstiftningen
icke längre skall stå under mannens målsmanskap, bör modern, i motsats
mot vad nu är fallet, äga bibehålla förmynderskapet, även om hon ingår nytt gifte.
Den ålderdomliga regeln om skyldighet för fader eller moder att, när andra maken
är död, taga råd av dennes närmaste fränder, vilken regel knappast numera vinner
tillämpning, har ansetts kunna alldeles uteslutas. De i enlighet härmed i 1 § upptagna
reglerna motsvara stadgandena i nuvarande 1 och 2 §§, med det undantag att
innehållet av sista punkten i 1 § flyttats till 3 §.

2 §.

Första punkten i denna paragraf återger den nu i första punkten av 3 § upptagna
regeln, enligt vilken vid återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
den av föräldrarna skall vara barnens förmyndare, som har vårdnaden om dem. Då
detsamma tydligen bör gälla, när eljest enligt den föreslagna lagen om barn i äktenskap
vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, har stadgande därom
införts i andra punkten av denna paragraf.

3 §.

I sista punkten av nuvarande 1 § samt andra punkten i 3 § är stadgat att, om
fader, som efter moderns död är sina barns förmyndare, eller fader eller moder, som
efter äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad innehar sådant förmynderskap,
ingår nytt gifte, innan bodelning skett, sådan förmyndare skall frånträda
förmynderskapet, till dess delning ägt rum. Sedan numera modern skall
kunna bibehålla förmynderskapet, när hon ingår nytt gifte, bör samma regel gälla
i fråga om henne. I denna paragraf har därför upptagits en för alla fallen avsedd
regel av angivet innehåll. I

I skrivelse den 3 mars 1908 har riksdagen'' hemställt om förslag till sådana bestämmelser,
att gift kvinna må kunna förordnas till förmyndare för sin man, om
denne förklarats omyndig. Enligt nu gällande rätt anses hustru i allmänhet obehörig
att vara förmyndare, på den grund att hon står under mannens målsmanskap.
Därest beredningens förslag i fråga om hustruns rättsställning bifalles och hustrun
således icke vidare skall stå under mannens målsmanskap, upphör det hinder, som så -

472

Lag om ändring i ärvdabalken.

lunda nu finnes för gift kvinna att utöva förmynderskap. I enlighet härmed har 1 § så
avfattats, att moder skall äga vara förmyndare för sina barn, även om hon ingår nytt
gifte. Av de nya reglerna följer omedelbart, att hon ock kan förordnas till förmyndare
för sin man, om han förklarats omyndig. Då även i fråga om sådana
makar, som före nya giftermålsbalkens ikraftträdande ingått äktenskap, mannens
målsmanskap skall upphöra, såvitt angår makarnäs personliga förhållanden, bör ej
heller hinder möta, att hustru i sådant äktenskap utövar förmynderskap. Som
emellertid mannen i nu ifrågavarande fall i allt väsentligt bibehåller sin förutvarande
ställning, så vitt angår makarnas förmögenhetsförhållanden, kan tvekan
uppstå, huruvida i dessa fall hustru utan särskilt stadgande skulle anses äga dylik
behörighet. Det har därför synts erforderligt att meddela en uttrycklig bestämmelse
därom. Sådan bestämmelse har upptagits i övergångsstadgandena till förevarande
lag. Därav följer att, även om makarnäs förmögenhetsförhållanden äro att bedöma
enligt äldre lag, det nya stadgandet i 1 § skall äga tillämpning, därest t. ex. fråga
uppstår om entledigande av särskild förmyndare, som på grund av det äldre stadgandet
i anledning av moderns omgifte förordnats. Stadgandet medför ock, att även
i nu ifrågavarande fall hustru kan förordnas till förmyndare för sin man, om han
förklarats omyndig.

22 KAP.

2 §.

Bestämmelser i det ämne, som i denna paragraf behandlas, finnas upptagna i den
föreslagna lagen om barn i äktenskap ävensom i förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, i vilken sistnämnda beredningen
föreslår viss ändring. Med anledning härav har stadgandet i denna paragraf
blivit överflödigt, varför det föreslås, att paragrafen skall utgå.

23 KAP.

4 §.

Förevarande paragraf har endast undergått en av de föreslagna bestämmelserna om
omyndighet och om godmanskap för bortovarande föranledd jämkning i avfattningen.

173

Förslag till lag om god man för bortovarande.

Sedan gammalt liar lagstiftningen hos oss beaktat angelägenheten av att, när bortovarande
bär del i död persons bo, åtgärd vidtages för att hans rätt i boet må bliva
iakttagen; och förordnas för sådant fall en god man, som har att bevaka den bortovarandes
rätt och taga hand om den lott i boet, som kan tillfalla honom. Regler härom
finnas nu på spridda ställen, nämligen i 12 kap. 1 § och 15 kap. 5 § ärvdabalken,
förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans bo, lagen den 16
maj 1890 om tillsyn å god mans förvaltning av frånvarandes lott i dödsbo och lagen
den 29 maj 1896, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delägare i dödsbo. Däremot saknas alldeles regler om vårdande av bortovarandes
rätt i andra fall. Behov av sådana har länge varit känt, och domstolarna
lära emellanåt förordnat god man för bortovarande, även när fråga ej
varit om bevakande av hans rätt i dödsbo. Vad särskilt angår gift person'', har det i
i följd av beredningens förslag till bestämmelser om makars egedomsförhållanden
blivit än angelägnare än förut att erhålla regler i antydda hänseendet. Beredningen
har alltså ansett denna fråga nu höra tagas under behandling och därvid
funnit, att reda och ordning bäst tillgodoses, om i ett sammanhang givas bestämmelser
om god man för bevakande av bortovarandes rätt så väl i fråga om hans andel
i dödsbo som när eljest sådant av omständigheterna påkallas. 1

1 §•

När dödsfall inträffar och någon av stärbhusdelägarna vistas å okänd eller mera
avlägsen ort, erfordras det i regeln förordnande av god man för den frånvarande. I
BO—171068

474

Lag om god man för bortovarande.

huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller har därför stadgats, att i sådant
fall förhållandet skall anmälas hos rätten av annan dödsbodelägare eller av den, som
har boet i sin vård, och att rätten skall förordna god man för den bortovarande. Göres
ej anmälan av den, som därtill har skyldighet, men får ändock rätten kunskap
om saken, skall den ock meddela förordnande. Utan uttrycklig bestämmelse
torde vara klart att förordnande ej erfordras, om den bortovarande har behörigt
ombud. Gode mannens uppdrag bör likasom för närvarande innefatta att bevaka
den bortovarandes rätt i dödsboet ävensom att förvalta den lott däri, som kan tillfalla
honom. Uppdraget bör fortfara, till dess den bortovarande återkommer eller
själv annorlunda förordnar eller, då bortovarande arvinges vistelseort är okänd och han
således enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken förlorar sin rätt, om han ej återkommer inom
viss tid, till dess den tiden är ute.

Huruvida eljest god man skall förordnas för bortovarande, måste bero på om behov
därav förefinnes. Den vanligaste anledningen till förordnande av god man lär
bliva, att han bär har egendom, som behöver vård. Men även eljest kan hans rätt
behöva bevakas, såsom i fråga om vidmakthållande av en fordran eller dylikt.
Att såsom vid dödsfall ålägga någon att göra anmälan om behovet är för nu ifrågavarande
fall ej möjligt. Men så snart rätten genom anmälan, som må kunna göras
av vem som helst, eller eljest får kännedom om förhållandet, skall den upptaga frågan
och, om den finner förordnande av god man erforderligt, meddela sådant. Omfattningen
av förordnandet bör lämpligen avpassas efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Det kan således komma att avse bevakning av den bortovarandes rätt i visst hänseende,
eller förvaltning av viss egendom, det kan'' ock givas så, att det avser ombesörjande
i allmänhet av hans angelägenheter härstädes. Förordnande av god man skall
ske i den bortovarandes intresse; det bör således exempelvis ej givas för att bereda
tredje man möjlighet att utföra talan mot den bortovarande. Att förordnande ej
bör meddelas, när den bortovarande redan har ombud härstädes, är givet; det bör
ock upphöra, när han själv kommer eller annorlunda förordnar.

I nära överensstämmelse med vad nu gäller i fråga om god man i dödsbo har uttryckligen
förklarats, att gode mannen skall äga att i allt, som uppdraget avser, företräda
den bortovarande.

Lag om god man för bortovarande.

47 5

2 §.

Då det å landet ofta kan erfordras att god man förordnas, när rätten ej sitter, har
i överensstämmelse med vad nu gäller beträffande god man i dödsbo lämnats domaren
behörighet att förordna god man med skyldighet för honom att anmäla frågan
för rätten, som har att pröva om förordnandet skall bestå.

3 §.

Såsom för närvarande är fallet i fråga om god man i dödsbo, bör beträffande god
man i allmänhet gälla vad som är föreskrivet om förmyndares förvaltning, redovisning
och ansvarighet ävensom om tillsyn å förmyndares förvaltning. Gode mannen bör tydligen
ock hava anspråk på skäligt arvode och ersättning för kostnader. Härför äger
han naturligtvis hålla sig till egendom, som han på grund av sitt uppdrag må kunna
få om hand för den bortovarande. För medel, som gode mannen får omhänder, njutes
för närvarande ej förmånsrätt i hans konkurs. Någon ändring i vad sålunda gäller
synes ej böra ifrågasättas.

476

Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen
den 24 september 1861 angående vård av död mans bo.

Genom den föreslagna lagen om god man för bortovarande blir 2 § i förevarande
förordning obehövlig. Detsamma gäller om vad 3 § innehåller om förordnande av
god man för stärbhusdelägare, som är frånvarande eller eljest ur stånd att sin rätt bevaka.
I följd härav föreslås här, att 2 § av förordningen skall upphävas och 3 §
undergå jämkning.

477

Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall
ock om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av

egendom i död makes bo.

Den av beredningen föreslagna ordningen av makars egendomsförhållanden, enligt
vilken vardera maken har sitt särskilda förmögenhetsområde, medför, att konkurs icke
så som nu skall omfatta bägge makarnas egendom; vardera maken kommer att för sig
sättas i konkurs, och i denna ingår endast den egendom, som tillhör den i konkurs
försatta maken. När efter ena makens död konkurs efter honom uppstår, skall, såsom
vid § 11 närmare utvecklas, denna omfatta allenast den dödes egendom, vilken utgörés
av hans enskilda egendom och hans behållna lott i giftorättsgodset. Däremot ingår
icke den andra makens enskilda egendom eller hans lott i giftorättsgodset. I följd
därav kommer icke vidare i fråga något undanskiftande av egendom till förmån för
ena maken eller hans rättsinnehavare. Då vad förevarande förordning härom innehåller
följaktligen skall uteslutas, bör jämväl förordningens överskrift undergå motsvarande
ändring.

§ 7.

Enligt nu gällande lag åligger det efterlevande make, till undvikande av obetingat
ansvar för den dödes gäld, att inom kort tid efter dödsfallet avträda egendomen
i boet till konkurs. Denna regel påkallas redan av den gemensamhet i egendom och
gäld, som råder mellan makar. Då sådan gemensamhet ej vidare skall äga rum, bort•
faller denna grund för regeln. Densamma har emellertid även det syftet att framtvinga
en uppgörelse av den dödes ekonomiska förhållanden, så att borgenärerna få
vad dem tillkommer, innan övriga rättsägare övertaga egendomen. Detta är ock an -

478

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

ledningen till, att jämväl arvingarna hava skyldighet att avträda egendomen, vid
äventyr att de bliva ansvariga för gälden. Enligt förslaget har efterlevande make i
fråga om den dödes bo i det väsentliga samma ställning som arvinge. Den dödes egendom,
så vitt den utgör giftorättsgods, skall jämte den efterlevandes ingå i delning
mellan den efterlevande och den dödes arvingar; den efterlevande skall ock därför enligt
förslaget äga att jämte den dödes arvingar övertaga förvaltningen av den dödes
giftorättsgods. Vid sådant förhållande synes efterlevande make böra hava samma
skyldighet som arvinge att inom kort tid efter dödsfallet avträda den dödes egendom
till konkurs, vid äventyr att han eljest blir ansvarig för den dödes gäld. Stadgandet
i denna paragraf om efterlevande makes skyldighet att avträda egendomen har därför
bibehållits med den jämkning, som påkallats, därav att enligt det nya systemet makarna
icke haft gemensamhet i egendom och gäld.

§ 9.

Enligt vad förut erinrats, kan under det nya systemet något undanskiftande för gäld
icke ifrågakomma. Denna paragraf kan därför helt utgå.

§ 10.

Ur denna paragraf har uteslutits vad den innehåller om undanskiftande av egendom.

§ 11.

Såsom en följd av den nuvarande egendomssamfälligheten mellan makar stadgas
i förevarande paragraf att, när egendomsavträde sker efter död person, som vid dödsfallet
var gift, all egendom i makarnas bo skall överlämnas till borgenärerna, varjämte
paragrafen innehåller vissa andra på den nuvarande gemensamheten i egendom
och gäld beroende föreskrifter. Då enligt det föreslagna egendomssystemet
vardera maken har sin egendom och sin gäld samt gemensam konkurs för makarna
således icke kan förekomma, måste dessa föreskrifter upphöra att gälla.

I konkursen skall icke ingå mera än den dödes egendom. Denna egendom omfattar
enligt det nya systemet, förutom vad som enskilt tillhört den döde, tillika hans
lott i bägge makarnas giftorättsgods. Denna lott är, då konkursen inträder, i regel
obestämd; ett bestämmande sker först genom den bodelning, som enligt 12 kap. 1 §

Ijag om ändring i förordningen om urarvagörelne.

479

giftermålsbalken skall äga ruin. Vid sådan bodelning skall enligt, 13 kap. 2 § av den
egendom, som tillhört den döde, i första rummet avses medel till betalning av hans
gäld. Då den dödes egendom avträtts till konkurs och således insolvens får anses
föreligga, lär i allmänhet egendom till värde motsvarande allt vad den'' döde ägde
åtgå härtill. Enligt 12 kap. 7 § giftermålsbalken skall sagda egendom stå under
konkursboets förvaltning, till dess den dödes lott blivit genom bodelning utbruten,
h öljaktligen skall all denna egendom omedelbart överlämnas till konkursboet. Sedan
vid bodelningen blivit bestämt vad av makarnas egendom skall falla på den dödes lott,
skall denna egendom överlämnas till konkursboet med skyldighet för detta att, om
egendom, som förut tillhört den döde, vid bodelningen tillagts den efterlevande,
utlämna sådan egendom. Vad nu sagts om vilken egendom skall ingå i konkursen
följer av konkurslagens stadganden om vad till konkursbo hör, jämförda med vad
giftermålsbalken innehåller i fråga om makars egendom, vadan särskilda bestämmelser
i ämnet icke behöva i denna förordning upptagas.

§ 13.

Om efter det bodelning eller skifte ägt rum ny gäld yppas av den storlek, att den
dödes tillgångar ej förslå till dess betalning, och stärbhusdelägarna för vinnande av befrielse
från ansvar för denna gäld avträda den dödes egendom till konkurs, böra naturligtvis
förhållandena så vitt möjligt återställas, så att ställningen blir densamma
som före bodelningen eller skiftet. Följaktligen bör bodelningen eller skiftet gå
åter, varmed följer återbäringsskyldighet för stärbhusdelägarna. För det fall att
etterlevande make finnes och således bodelning ägt rum, erfordras viss jämkning i
gällande regler. Då i bodelningen ingått både den dödes och den efterlevandes egendom,
men i första hand blott den dödes egendom skall överlämnas till konkursboet,
komma olika regler att gälla för återbäringen, allt eftersom den angår den efterlevande
eller arvingarna. Den efterlevande har skyldighet att till konkursboet utlämna den
honom tillskiftade egendom, som förut tillhört den döde, men äger behålla den egendom,
som förut tillhört honom själv. Arvingarna åter hava skyldighet att återbära
allt vad de fått, varvid den egendom, som tillhört den döde, skall ingå i konkursboet
men den egendom, som tillhört den efterlevande, skall återställas till denne. Angående
ränta och avkomst av egendom, ersättning för nödig eller nyttig kostnad därå
samt skyldighet för stärbhusdelägare att gälda värdet av egendom, som ej finnes i

480

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

behåll, äro de nu gällande stadgandena bibehållna. Om arvinge, som vid skiftet bekommit
något av den efterlevande-s egendom, icke kan fullgöra sin skyldighet att till
denne återställa egendomen eller betala dess värde men den efterlevande ändock
skulle vara pliktig till konkursboet återställa den egendom han bekommit ur den dödes
bo, skulle den efterlevande göra en obehörig förlust. På grund därav har ansetts nödigt
göra konkursboet ansvarigt för att efterlevande make, som har att återbära
egendom, återfår vad av hans egendom tillfallit den andres arvingar. Sedan vederbörlig
återbäring ägt rum, skall ny bodelning förrättas och till borgenärernas förnöjande
gå vad vid sådan bodelning faller på den dödes lott.

§ 14.

Denna paragraf innehåller stadgande om återbäring för det fall att ny gäld efter
skifte yppas men denna gäld -ej är så stor, att avträdande av tillgångarna erfordras.
Det inträffar enligt det nya systemet ej blott, såsom nu, när gälden understiger den dödes
tillgångar utan, om han var gift, ä,ven när den understiger summan av dessa tillgångar
och vad därutöver kan vid bodelning med den efterlevande belöpa på den döde.
Likasom för närvarande bör i sådant fall en var av stärbhusdelägarna återbära i det
förhållande han bekommit mera än som med beräknande av gälden rätteligen tillkommit
honom. Om någon förskingrat sin del, måste de övriga fylla bristen, därvid tydligen
böra tillämpas samma grunder som i fråga om den ursprungliga återbäringen.
Då den nya gälden ej bör för efterlevande maken medföra större minskning av hans
lott än som skulle hava inträtt, om densamma tagits i beräkning vid bodelningen, bör
hans återbäringsskyldighet vara begränsad till vad han'' för mycket bekommit, varemot
arvinge är skyldig att, i den män det erfordras, återbära hela arvet. I överensstämmelse
med nu angivna grunder har paragrafen blivit ändrad.

§ 17.

Då makarna icke vidare skola hava gemensamhet i egendom och gemensam gäld
endast i så måtto skall förekomma, att makarna gemensamt ansvara för gäld, som de
bägge gjort, och för den s. k. hushållsgälden, bör efterlevande make, som rätteligen
avträtt den dödes egendom till konkurs, vara helt befriad från ansvar för den dödes
gäld, såvida icke efter vad nyss är sagt även han svarar för gälden. I enlighet härmed
har denna paragraf ändrats.

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

481

§ 20.

I denna paragraf har andra stycket, som icke mera kan få någon tillämpning, uteslutits.

§ 25.

Här har ej företagits annan ändring än att adoptivbarn likställts med egna barn.

§ 26.

Likasom för närvarande bör såsom regel gälla att, om bodelning eller skifte företages,
utan att den dödes veterliga gäld blivit gulden, de som deltagit däri böra anses
såsom hade de försummat tiden för egendomsavträde, varvid emellertid de särskilda
bestämmelserna angående viss slags gäld, till vilken motsvarighet ej finnes i förslaget,
bortfalla. Det synes dock obilligt, att en sådan påföljd skall inträda, om vid bodelningen
icke något av den dödes egendom tillagts den efterlevande, vilket lätt
kan inträffa, när den efterlevande har större tillgångar än den döde. För sådant fall
skall därför enligt förslaget ansvar för gälden icke bliva en följd blott därav att
bodelning ägeT rum mellan den efterlevande och den dödes rättsinnehavare.

§ 28.

Denna paragraf har ej undergått annan ändring, än att därur uteslutits vad som
förekommer om det fall att efterlevande maken har rätt till undanskiftande.

§ 31.

Den här upptagna regeln, enligt vilken förordningens stadganden om egendomsavträde
av efterlevande make ej äger tillämpning, om boskillnad blivit beviljad, har sin
grund däri, att egendomsgemenskapen mellan makarna genom boskillnaden upphört.
Då även enligt förslaget giftorättsgemenskapen genom boskillnad upphör, bör regeln
fortfarande gälla och tillämpas även beträffande hemskillnad, som medför samma verkningar
i fråga om makarnas egendomsförhållanden som boskillnad. Som emellertid
makar, vilka vunnit boskillnad eller hemskillnad, kunna genom äktenskapsförord
återinföra giftorättsgemenskap, bör stadgandet lämpligen givas sådan
61—171068

482

Lag om ändring i förordningen om urarvagörelse.

avfattning, att det ej blir tillämpligt för sådant fall. För närvarande måste efterlevande
make, som vill undgå ansvar för all den dödes gäld, avträda egendomen i boet,
även om till följd av äktenskapsförord makarna äro i fönmögenhetshänseende helt
skilda från varandra. Detta beböves ej under det av beredningen föreslagna systemet.
Regeln i denna paragraf bar därför utvidgats att omfatta jämväl sagda fall.

483

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap.
13 § och 17 kap. 2 § handelsbalken.

i KAP.

8 §.

Redan vid genomförandet av 1898 års lagstiftning var det föreslaget, att förbudet i
denna paragraf att köpa av annan mans hustru skulle upphöra att gälla. Med hänsyn
till det begränsade omfånget av hustruns förvaltningsrätt enligt sagda lagstiftning
beslöt emellertid riksdagen bibehålla paragrafen oförändrad. Vid bifall till beredningens
förslag, enligt vilket makarna skola hava var sitt förmögenhetsområde med
självständig förvaltningsrätt för vardera maken över hans egendom, kan stadgandet
tydligen icke bibehållas.

10 KAP.

13 §.

Även vad denna paragraf innehåller om förbud för hustru att utan mannens samtycke
gå i borgen skulle enligt det till högsta domstolen remitterade förslag, som låg
till grund för 1898 års lagstiftning, upphävas. Inom högsta domstolen framhölls
emellertid av en ledamot, att denna ändring vore icke blott obehövlig utan även ägnad
att försämra hustruns ekonomiska ställning, då därav kunde bliva följden, att hustrun,
när hon vid äktenskapets upplösning eller eljest finge egendom att förvalta,
funne sig ruinerad genom borgensförbindelser för andra; och påpekades att just
den omständigheten att hustrun, om hon ej hade enskild egendom att förvalta, under

4X4

Lag om ändring i handelsbalken.

beståndet av mannens målsmanskap ej hade att frukta större obehag av sådana förbindelser,
kunde verka försvagande på hennes motståndskraft emot anspråk på hennes
hjälpsamhet i sådan riktning. Med avseende härå och då rättigheten att ingå
borgen icke med ovillkorlig nödvändighet följde vare sig av förut gällande stadganden
om hustruns behörighet att förvalta egendom eller av föreslagna uttryckliga
bestämmelser om hennes befogenhet att i allmänhet åtaga sig bindande förpliktelser,
blev förslaget om ändring av denna paragraf ej upptaget i den kungl. propositionen
till 1898 års riksdag.

Då målsmanskapet enligt beredningens förslag helt och hållet upphäves och hustru
skall äga och råda över all den egendom hon vid äktenskapets ingående har eller
sedermera förvärvar, under förutsättning att hon uppnått myndig ålder, kan det icke
gärna ifrågasättas, att hon i förevarande hänseende skall hava mindre behörighet än
mannen eller den ogifta kvinnan. Förbudet bör således upphöra att gälla, så vitt det
angår hustru, som nått myndighetsåldern. Då enligt förslaget änka icke skall vara
myndig, med mindre hon nått myndighetsåldern, bör jämväl stadgandet om obetingad
rätt för änka att ingå borgen upphävas och således paragrafen allenast komma att
innehålla förbud för omyndig att åtaga sig sådan förbindelse.

17 KAP.

2 §.

Då giftermålsbalkens bestämmelser om hemföljd genom förslaget upphävas, bör
jämväl ur förevarande paragraf utgå vad den innehåller om hemföljd.

Då stadgandena i 1 kap. 8 § om förbud att köpa av annans hustru och i
10 kap. 13 § om förbud för hustru att utan mannens samtycke gå i borgen mindre
väl överensstämma med det innehåll den äldre lagstiftningen genom 1898 års lagändring
erhöll och de skäl, som därvid åberopades för deras bibehållande, icke synas
övertygande, har beredningen ansett förbehåll icke böra göras därom, att den äldre
lydelsen av nämnda paragraf skall tillämpas beträffande de äldre äktenskapen.

485

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap.

2 § strafflagen.

2 KAP.

9 §.

Med hänsyn till den egendomssamfällighet, som enligt gällande lag äger rum
mellan makar, torde stadgandet i förevarande paragraf vara så att förstå att, även
om hustrun är sakfälld, mannen betraktas såsom gäldenär, hos vilken utmätning
för böterna äger rum. Vid bifall till beredningens förslag kommer utmätning för
hustruns gäld vare sig av förevarande eller annan art endast att avse hennes egendom
och bestämmelserna i paragrafen om undantag från utmätningen bliva således
ock att tillämpa allenast beträffande denna egendom. Detta föranleder dock ej annan
ändring i avfattningen, än att vid stadgandet om undantag av gång- och sängkläder
ordet hustru bör utbytas mot make.

22 KAP.

2 §.

Vid 6 kap. 9 § i förslaget till giftermålsbalk har redan framhållits att, om make
mot bättre vetande avgivit sådan försäkran, som i nämnda lagrum omförmäles, straffpåföljd
bör inträda. Da detta svikliga förfarande, vilket enligt strafflagens nuvarande
lydelse icke skulle vara belagt med straff, till sin natur är nära besläktat
med de gärningar, som enligt 22 kap. 2 § 2 och 3 mom. strafflagen skola anses och
bestraffas såsom bedrägeri, har en motsvarande bestämmelse om ifrågavarande förfarande
upptagits såsom 3 mom. i nämnda paragraf samt nuvarande 3—5 mom.
betecknats såsom 4—6 mom.

486

Förslag till lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 ocli 70 §§

utsökningslagen.

59 och 60 §§.

Dessa paragrafer utgå därifrån, att mellan makar råder gällande rätts egendomsgemenskap
med förvaltningsrätt för mannen, och att således regelmässigt talan
om betalning för gäld anhängiggöres och exekution begäres mot honom. I
nämnda lagrum avses därför med gäldenären, i händelse av utmätning i makars bo,
mannen. Med den av beredningen ''föreslagna förmögenhetsordningen kommer vardera
maken att sökas för sin gäld. Utmätning kommer att begäras hos den make,
vilken betalningsskyldighet blivit ålagd, vare sig det är mannen eller hustrun. Då
således med gäldenären i nämnda lagrum kommer att avses endera maken, mannen
eller hustrun, föreslår beredningen, att uttrycket hans (gäldenärens) hustru ersättes
med uttrycket hans make.

65 §.

Förevarande paragraf utgår, liksom 59 och 60 §§, därifrån, att i fråga om makars
gäld talan om betalning anhängiggöres och exekution begäres mot mannen,
medan'' enligt beredningens förslag vardera maken kommer att sökas för
sin gäld. Då utmätning begäres hos make, vare sig det är mannen eller hustrun,
bör med hänsyn till den ömsesidiga underhållsplikten mellan makarna sådant undantag
av egendom från utmätningen äga rum, som i förevarande paragraf sägs. Uttrycket
hans (gäldenärens) hustru bör således även här ersättas med uttrycket hans
make. Undantag av egendom till fördel för gäldenärens make kommer att äga rum,
allenast då denne ej själv kan svara för sitt underhåll.

På sätt beredningen anfört vid 6 kap. 9 § av förslaget till giftermålsbalk, anser beredningen,
att skäl föreligga för en utsträckt rätt för gäldenären att från exekution
undantaga egendom men att frågan därom bör bliva föremål för särskild utredning.
Beredningen föreslår därför ej annan ändring av förevarande paragraf än ovan
nämnts.

Jm(j om ändring i utsökning alag eu.

487

69 och 70 §§.

Då utmätning sökes hos make, som sammanbor med andra maken, kan det befaras,
att tvist ofta kommer att uppstå, huruvida viss lös egendom tillhör den ene
eller den andre av dem. Såsom ovan under 6 kap. 9 § av förslaget till giftermålsbalk utvecklats,
synes det beredningen ej tillrådligt att vid sådan tvist tillmäta besittningen
av egendomen den avgörande betydelse den äger, när fråga är om andra personer än
äkta makar. Dels är besittningsfrågan ofta oklar, särskilt på den grund att det ej sällan
är svårt att avgöra, huruvida ett föremål skall anses vara i båda makarnas sambesittning
eller besittas uteslutande av endera. Dels kunna makar lätt i samråd ändra
besittningsförhållandet sig emellan, om de hotas av exekution. Beredningen anser
därför att, om utmätning äger rum för ena makens gäld och makarna icke leva åtskilda,
den andre ej bör äga att från utmätningen undantaga egendom allenast med
åberopande av att den är i hans besittning; han skall styrka sin rätt till egendomen.
I fråga om honom bör äga tillämpning vad i 69 § stadgas, då annan påstår sig vara
ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes. Beredningen föreslår därför, att
till nämnda paragraf fogas ett andra stycke upptagande en bestämmelse av sådant
innehåll.

Såsom beredningen vid 6 kap. 9 § av förslaget till giftermålsbalk framhållit, äger
make till styrkande av sin rätt till viss egendom åberopa, förutom sådan förteckning,
som där sägs, vad helst han kan förebringa i bevisningshänseende, såsom räkningar, av
maken själv förda räkenskaper o. s. v. Uppenbart är, att i många fall ej synnerligen
stora anspråk böra ställas å den bevisning, som framlägges av maken, samt att skälig
hänsyn bör tagas därtill, huruvida föreliggande omständigheter, däribland besittningsförhållandet,
få anses bestyrka eller tala emot makens påstående.

Leva makar åtskilda och påstår ena maken, då utmätning sökes hos den andre,
att han är ägare till lös egendom, som finnes hos denne, komma bestämmelserna i
69 § första stycket att äga omedelbar tillämpning. Bevisskyldighet, som där sägs,
åligger ej i sådant fall maken i fråga om egendom, som han kan hava i sin egen
besittning.

Med hänsyn till innehållet av det föreslagna andra stycket i 69 § anser beredningen
såväl första som andra styckena av 70 § utsökningslagen kunna utgå.

488

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den
14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Vid 5 kap. 5 § av förslaget till giftermålsbalk bar framhållits, att förfallet belopp
av underhållsbidrag, som under makars sammanlevnad ena maken är pliktig
att utgiva till den andre, icke kan konkurrera med den bidragspliktiges vanliga
gäld och att därför nu förevarande paragraf i lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta icke bör äga tillämpning med avseende å sådant bidrag. Till den
sålunda påkallade lagändringen framlägges här förslag.

Någon motsvarande ändring av 17 § i sistnämnda lag har icke ansetts erforderlig.
Enligt 35 § konkurslagen skall så mycket av gäldenärens avlöning, som erfordras för
hans eget samt hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns nödiga underhåll,
icke ingå i konkursboet utan'' tillfalla gäldenären. Är denne enligt 5 kap. 5 § i förslaget
till giftermålsbalk förpliktad att utgiva underhållsbidrag till sin make, måste
införsel kunna äga rum för så stor del av bidraget, som motsvarar vad enligt det
nyss sagda ej skall ingå i konkursboet. Men ej heller i fråga om bidrag, som överstiger
vad sålunda erfordras för nödigt underhåll, synes det behövligt att stadga något
undantag från 17 § i lagen om införsel. Utmätningsmannen torde nämligen
enligt 6 och 7 §§ i nämnda lag äga att såväl, då införsel beviljas, vid bestämmande
av det belopp, som skall innehållas, som ock sedermera, genom jämkning av detta
belopp, taga skälig hänsyn till det förhållandet, att den bidragspliktige blivit försatt
i konkurs.

489

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den
14 juni 1917 om förbud för vissa underkållsskyldiga att avflytta
från riket.

Av skal, som angivits vid 13 § i förslaget till lag om barn i äktenskap, bör
den i förevarande paragraf av lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att- avflytta
från riket stadgade åldersgränsen femton år böjas till sexton år. Beredningen
framlägger bär förslag till den sålunda påkallade lagändringen.

62—171008

490

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i

rättegångsbal ken.

10 KAP.
i §•

Enligt denna paragraf skall hustru i tvistemål i allmänhet hava samma forum
som mannen. Enligt den tolkning praxis givit stadgandet om mannens forum är
detta domstolen i den ort, där han är mantalsskriven; och enligt förordningen om
mantalsskrivning skall hustrun vara skriven å samma ort som mannen. Det synes
ej förenligt med den självständiga ställning, som hustrun enligt förslaget intager,
eller billigt mot henne, att hon sålunda, även om hon bor på annan ort än mannen,
skall svara vid den domstol, där han har sitt hemvist. Att makar äro bosatta på
olika orter förekommer väl sällan annat än då de vunnit hemskillnad eller sammanlevnaden
eljest pa grund av söndring brutits. Men just för sådana fall framträder
bjärt olämpligheten av en regel om gemensamt forum för makarna. På grund härav
har ur paragrafen uteslutits vad den innehaller om att hustrun har samma forum som
mannen. I sammanhang härmed bör den regel i förordningen om mantalsskrivning,
enligt
ändras.

2 och 3 §§.

Vad § 2 innehåller angående laga domstol för tvist om arv och testamente tillämpas
även i fråga om tvist angående efterlevande makes rätt till del i boet. Då emellertid
i förslaget till giftermålsbalk särskilda regler upptagas om bodelning emellan arvin -

491

Lag om ändring i rättegångsbalken.

gärna och efterlevande maken, synes uttrycklig bestämmelse böra givas angående
laga domstol i sådan tvist; och bör därom gälla detsamma söm beträffande tvist om
arv. Att i tvist om arv och om bodelning mellan arvingarna och efterlevande
make inbegripes även sådan tvist, som avses i nuvarande 3 §, synes tydligt,
varför särskilt omnämnande av sådan tvist ej kan anses erforderligt. Själva bestämmelsen
om den domstol, som skall handlägga förevarande tvister, har omredigerats,
utan att därmed avsetts någon saklig ändring.

För närvarande finnes ej särskild bestämmelse meddelad angående laga domstol
för tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Beredningen, som funnit nödigt att sådan
bestämmelse i detta sammanhang gives, har ansett lämpligt, att i fråga om dylik tvist
kommer att gälla detsamma som angående fråga om boskillnads erhållande, d. v. s.
att tvisten skall behandlas vid mannens allmänna forum eller, om han ej har sådant
här i riket, vid hustruns.

Då det kan inträffa, att tvist av den art, som nu nämnts, bör handläggas här i
riket, oaktat enligt angivna regler behörig domstol ej finnes, har föreslagits att tvisten
för sådant fall skall tillhöra Stockholms rådstuvurätt.

Enligt 2 § i dess nuvarande lydelse skall, då gäld kräves efter den som är död,
sådan tvist prövas av den domstol, varunder den döde lydde. I överensstämmelse med
vad redan lagkommittén föreslog, synes stadgande böra meddelas, att i alla de fall,
då delägare i bo efter död person sökas i sak, som boet rörer, tvisten skall instämmas
till den rätt, där den döde skolat svara. Stadgande härom har inrymts i 3 §.

Vad 2 § för närvarande innehåller om laga domstol för det fall att änka eller
arvingar vilja för vinnande av urarvaförmån avträda den dödes bo till konkurs har
flyttats till 1 § konkurslagen, som nu innehåller bestämmelse om var konkurs i
allmänhet skall sökas.

29 §.

Yad i denna paragraf förekommer angående mål, som avses i 2 §, har jämkats till
överensstämmmelse med avfattningen av sagda paragraf.

492

iMg om ändring i rättegångsbalken.

15 KAP.

I den mån stadgandet i denna paragraf om rätt för mannen att i rättegång bistå
hustrun innebär, att han äger uppträda såsom hennes rättegångsbiträde, även om hon
själv icke önskar det, är stadgandet icke förenligt med den ställning förslaget giver
hustrun. Att åter hustrun äger anlita mannen såsom biträde i rättegång behöver
icke utsägas. På grand härav har nämnda stadgande uteslutits ur paragrafen.

3 §.

Då hustrun enligt förslaget till giftermålsbalk icke skall stå under mannens
målsmanskap, är den genom lagen den 14 mars 1916 införda bestämmelsen i andra
stycket om hennes rätt att utan hinder av målsmanskapet vara rättegångsfullmäktig
överflödig och bör därför utgå, så vitt angår äktenskap, å vilka den nya giftermålsbalken
är tillämplig. Efter det nämnda stadgande tillkom, har föreskriften i denna paragraf,
att -den som själv står under målsman icke må vara rättegångsfullmäktig, allenast
betydelse i fråga om omyndig samt den, som enligt förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården står under fattigvårdsstyrelsens målsmanskap. Då, efter det
den nya lagen om fattigvården trätt i kraft, fattigvårdsstyrelses målsmanskap för
understödstagare, som uppnått myndighetsåldern, skall helt försvinna, synes stadgandet
i denna del kunna få den avfattning, att obehörigheten skall avse den, som är
omyndig. Efter en sådan ändring kommer gift kvinna, även i de fall då äldre giftermålsbalkens
bestämmelser äro att tillämpa, icke att träffas av obehörighetsbestämmelsen.
Vad andra stycket i paragrafen innehåller därom att hustrun ej må vara
fullmäktig, då mannen sitter som domare, har influtit i första stycket. 25

25 KAP.

1 §•

Då undanskiftande av egendom i konkurs icke vidare skall förekomma, har uteslutits
vad denna paragraf innehåller härom.

493

Lag om ändring i rättegångsbalken.

Som beslut över ansökning om boskillnad enligt förslaget, liksom ock enligt 1898
års lagstiftning, icke kan avse annat än avgörande av fråga om bifall eller avslag å
ansökningen men därvid icke såsom tidigare var fallet kan träffas något avgörande
angående borgenärers betalningsrätt, synes klagan över sådant beslut liksom över
beslut i andra ansökningsärenden lämpligen böra föras genom besvär. Ur paragrafen
har således uteslutits jämväl föreskriften att talan i sådant fall skall föras efter vad.

404

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den
16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar ock andra ärenden.

Då morgongåva icke vidare skall förekomma, har ur förevarande författning bort
utgå vad där stadgas om morgongåvobrevs införande i särskilt protokoll.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

§ i.

I enlighet med vad vid 10 kap. 2 § rättegångsbalken omförmälts, har stadgandet i
sagda paragraf om laga domstol för det fall att dödsbodelägare vill avträda den dödes
egendom till konkurs överflyttats till denna paragraf.

§ 5.

Av vad förslaget till giftermålsbalk innehåller angående makars egendomsförhållanden
följer, att konkurs icke kan komma till stånd beträffande bägge makarna gemensamt,
utan att en var av dem särskilt sättes i konkurs. I anledning härav bör
vad andra stycket innehåller angående avträdande av makars bo till konkurs utgå.

§§ 27, 30 och 31.

Då hustrun lika väl som mannen kan försättas i konkurs och beträffande sådana
fall vad om hustru nu stadgas bör gälla om mannen, hava dessa paragrafer undergått
härav påkallad jämkning.

§ 32.

Till detta lagrum är fogad en ny andra punkt av innehåll, att kvinna, som är
eller varit gift, ej skall vara pliktig att med egendom, som hon efter konkursens
början förvärvar, ansvara för dessförinnan i äktenskapet gjord gäld av beskaffenhet,
som avses i 7 kap. 3 § nya giftermålsbalken, såvida hon ej iklätt sig sådant betalningsansvar.
De skäl, som ansetts påkalla detta stadgande, har beredningen angivit
i motiveringen till 7 kap. 4 § av förslaget till giftermålsbalk.

496

Lag om ändring i konkurslagen.

1—5 mom.

6 mom.

§ 35.

Av samma grund, som anförts beträffande §§ 27, 30 och 31, har jämväl detta
lagrum undergått jämkning.

§ 36.

Genom 8 kap. av förslaget till giftermålsbalk öppnas möjlighet för makar att med
bindande verkan sluta rättshandlingar sig emellan. Såsom beredningen i den allmänna
motiveringen till nämnda kap. framhållit, påkallas bestämmelser till förebyggande
av att denna möjlighet missbrukas, borgenärerna till förfång. I detta
syfte har i nu förevarande paragraf 6—8 mom. beträffande rättshandlingar mellan
makar upptagits särskilda väsentligt skärpta regler om återvinning i konkurs. Yissa
av dessa stadganden avse jämväl rättshandlingar mellan en make och andra makens
arvingar.

De allmänna bestämmelserna om återvinning i 1—5 mom., skola enligt förslaget
kvarstå utan annan ändring, än att sista punkten av 1 mom., som angår rätt för konkursgäldenärens
medkontrahent att utfå ersättning för kostnader och återbekomma
utgivet vederlag, ersatts med stadganden i 9 mom., till vilka beredningen i det följande
återkommer.

Vid tillämpning av de allmänna återvinningsreglerna å rättshandlingar mellan
makar skall enligt 6 mom. återvinningstiden städse utgöra ett år i stället för den i
1—5 mom. stadgade tiden av 90 eller 30 dagar. En sådan förlängning av tiden, som
har sin motsvarighet i vissa främmande länders lagstiftning, är påkallad av flera skäl.
Med hänsyn till den särskilt starka frestelsen för en make, som hotas med konkurs,
att genom rättshandlingar med sin make söka göra tillgångar oåtkomliga för borgenärerna,
kan antagandet, att en för borgenärerna oförmånlig rättshandling företagitsi
sådant syfte, här i allmänhet anses befogat, även om rättshandlingen ej ägt rum så
kort tid före konkursens början som i allmänhet förutsättes för återvinning. En
förlängning ay återvinningstiden betingas även därav att transaktioner av denna
art lättare undandraga sig borgenärernas uppmärksamhet, då kontrahenterna äro
äkta makar.

Aret skall räknas från den tidpunkt, då »åtgärd, som för varje fall avses, blivit
företagen». Då i 1 mom. stadgas, att tiden vid gåva av lös egendom skall räknas
från det gåvan blev fullbordad, syftas på besittningsöverlåtelse eller annan motsva -

Lag om ändring i konkurslagen.

497

rande åtgärd. Gåva mellan makar, för vars giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord,
skall däremot enligt 8 kap. av förslaget till giftermålsbalk anses fullbordad,
först när förordet ingivits till rätten. Då i nu förevarande mom. talas om
återvinning från gäldenärens make, åsyftas emellertid ej blott rättshandlingar
ingångna under äktenskapet utan även sådana, som slutits dessförinnan. Har trolovad
givit sin trolovade egendom att tillfalla honom vid äktenskapets ingående,
räknas fristen från sistnämnda tidpunkt, såframt förordet redan då var ingivet
till rätten, men i motsatt fall från den dag, då förordet ingavs. Det nu sagda har
närmast haft avseende a gåva av lös egendom. Då fråga är om fast egendom, förutsättes
för att tiden skall börja löpa, såsom av 1 mom. framgår, städse jämväl att
lagfart å gåvan blivit sökt.

I avseende å stadgandet i 7 mom. om återgång av bodelning mellan gäldenären
och hans make eller dennes arvingar kan beredningen hänvisa till vad därom
yttrats vid 13 kap. 15 § av förslaget till giftermålsbalk.

Den moderna konkursrättens regler om återvinning hava sitt ursprung i den romerska
rättens actio pauliana. Rättshandlingar, genom vilka en person uppsåtligen
kränkte sina borgenärers intressen, kunde på dessas yrkande bringas att återgå,
om medkontrahenten varit medveten om gäldenärens uppsåt. Svårigheten att styrka
de nämnda subjektiva betingelserna har emellertid föranlett uppställande av regler,
vilka anknyta återvinningsrätten till vissa lättare konstaterbara fakta. Återvinning
har sålunda medgivits, då rättshandlingar av viss art företagits inom viss kortare
tid före konkursen. I stor utsträckning bygga stadgandena härom på presumtioner
om skadeuppsåt hos gäldenären och ond tro hos hans medkontrahent. Även om
dessa regler äro väl avvägda, kunna dock lätteligen fall förekomma, då intet av
de speciella återvinningsstadgandena är tillämpligt, medan däremot bevisning kan
förebringas, att förutsättningarna för en tillämpning av den allmänna återvinningsprincipen
äro för handen. I många moderna rättssystem tillerkännes därför denna
giltighet vid sidan av de speciella återvinningsreglerna, och enligt det år 1911 avgivna
förslaget till konkurslag skall den svenska rätten övergå till denna ståndpunkt.
1 Behovet av en sådan allmängiltig återvinningsregel framstår’ med särskild
styrka, såvitt angår förhållandet mellan äkta makar, detta även om

1 Se Förslag till konkurslag m. m., avgivna av därtill utsedda kommitterade, Stockholm 1911, § 28
och s. 202—215.

63—171068

7 mom

8 mom

498

Lag om ändring i konkurslagen.

9 mom.

10 mom.

ätervinningstiden utsträekes på sätt i 6 mom. föreslås. Beredningen har därför
ansett sig böra hemställa, att den nämnda grundsatsen för detta fall
redan nu införlivas med vår lagstiftning. Det stadgande i ämnet, som upptagits
i nu förevarande mom., är i det hela avfattat i nära överensstämmelse med
konkurslagstiftningskommitténs motsvarande förslag men avviker så tillvida från
detta, som återvinningsrätten för här ifrågavarande fall lämnats utan varje tidsbegränsning,
medan enligt nämnda förslag talan ej får anställas, sedan fem år
förflutit från det avtalet ingicks.

I 9 mom. meddelas vissa allmänna bestämmelser angående de ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter, som åligga konkursboet och gäldenärens medkontrahent, då
återvinning äger rum. Sålunda stadgas skyldighet för konkursboet att återbära
det vederlag, som gäldenären kan hava uppburit. Vidare föreskrives ömsesidig skyldighet
att utgiva fallen avkastning och stadgas rätt till ersättning för kostnad, som
nedlagts å egendomen, dock endast såvitt den varit nödig. Har egendom, som skall
återbäras, kommit i annan mans hand genom sådant fång, att denne finnes berättigad
behålla egendomen, eller är den eljest så förskingrad eller förstörd, att den ej
kan återställas, skall ersättning utgå efter dess värde. Dessa stadganden avse icke
någon avvikelse i sak från vad för närvarande gäller utan skola allenast utgöra en
sammanfattning av rättsgrundsatser, av vilka vissa för närvarande ej kommit till
allmängiltigt uttryck utan fastslagits med avseende närmast å vissa fall. En sådan
sammanfattning har vid tillkomsten av ett flertal nya återvinningsregler ansetts påkallad
i överskådlighetens intresse.

Det har ingalunda undgått beredningens uppmärksamhet, att de i detta mom.
upptagna bestämmelserna kunde tarva jämkningar från saklig synpunkt. Denna
fråga berör emellertid ej blott de fall, på vilka beredningens förslag närmast tager
sikte, utan angår återvinningsinstitutet i dess helhet. Den är ock föremål för övervägande
vid det nu pågående arbetet på eu ny konkurslag.1 Under sådana förhållanden
har beredningen ansett riktigast att i detta sammanhang lämna den helt
åsido.

Beträffande 10 mom. kan’ beredningen hänvisa till vad vid förslaget till giftermålsbalk
8 kap. 5 § och 13 kap. 14 § yttrats.

1 Se förslaget till konkurslag 36—38 §§ och s. 231—235.

Lag om ändring i konkur slag en.

499

§ 37.

I denna paragraf har allenast företagits den ändringen, att den där stadgade tiden
för återvinningstalans anställande förlängts, så att den skall utlöpa tre månader efter
inställelsedagen i stället för en månad efter nämnda dag. Behov av sådan förlängning
har gjort sig starkt kännbart och blir det än mer, om den allmänna återvinningsprincipen,
låt vara blott med avseende å rättshandlingar mellan'' makar, vinner erkännande
i vår rätt.1

§ 140.

Denna paragraf har undergått jämkning av samma skäl som §§ 27, 30, 31 och 35.

1 Jfr ock förslaget till konkurslag 39 § och s. 235.

500

Förslag till lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i
förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och

om årsstämning.

§ 9.

Den egendomsgemenskap, som nu råder mellan makar, medför, att årsstämning, som
kan erhållas, då make är död, avser boets alla borgenärer. Under det av beredningen
föreslagna systemet kommer årsstämning efter död make att avse allenast hans
borgenärer. Men då den efterlevande makens egendom skall med den dödes gå i delning
mellan dödsbodelägarna, är det av vikt, att full säkerhet vinnes jämväl om vilka
fordringsägare den efterlevande har. Därför synes vid makes dödsfall årsstämning
böra kunna sökas även å den efterlevandes borgenärer.

§ 10.

De skäl, som föranleda därtill att vid makes död årsstämning bör kunna erhållas å
vardera makens borgenärer, tala för att sådan stämning medgives icke blott såsom
för närvarande vid äktenskapsskillnad utan även vid boskillnad, återgång av äktenskap
och hemskillnad.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till

fast egendom.

1 §•

Enligt förslaget till giftermålsbalk innebär giftorätten icke, att makarna samfällt
äga giftorättsgodset. Giftorättens inträde genom äktenskapets ingående medför därför
icke, att make med äganderätt åtkommer fast egendom. Stadgandet om skyldighet
att lagfara sådan egendom bör därför utgå. Däremot kan av giftorätten följa, att
vid makes död, boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
ena maken eller hans rättsinnehavare genom bodelningen med äganderätt tillägges fast
egendom. Detta är sålunda ett av de fång, som kunna föranleda lagfart. Den ändring,
som första stycket i följd härav bör undergå, bar synts lämpligen kunna verkställas
så, att i enlighet med lagberedningens förslag till jordabalk uppräkningen av
de särskilda fången uteslutes.

När vid bodelning fast egendom tillägges make, är detta strängt taget att anse såsom
ett särskilt fång, vare sig egendomen förut tillhört honom eller den varit andra
makens. Någon anledning att i först nämnda fall ålägga maken att ånyo lagfara
fastigheten finnes emellertid icke. Det har därför synts lämpligt upptaga en regel
om befrielse för make att i sådant fall söka lagfart.

2 §■

Ur denna paragraf har bort uteslutas vad den innehåller om tiden, inom vilken lagfart
skall sökas å förvärv genom giftorätt. Någon särskild bestämmelse erfordias icke

502

Lag om ändring i förordningen angående lagfart.

om den tid, inom vilken make skall söka lagfart å egendom, som lian erhåller genom
bodelning. Då bodelningen utgör hans fång, skall enligt den, allmänna regeln tiden
räknas från den dag, då bodelning förrättades.

6 §.

Enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken skall make ej äga avyttra fast egendom, vari
andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker
därtill. Är make omyndig eller bortovarande, skall det ankomma på förmyndare eller
god man att giva samtycke. Om den make, som vill avyttra fastighet, själv är förmyndare
eller god man för andra maken, erfordras ej särskilt samtycke. Dessa regler
skola enligt lagen om införande av nya giftermålsbalken lända till efterrättelse även
beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tilllämplig,
så vitt angår samfälld egendom. För att kravet å samtycke må upprätthållas,
synes det nödvändigt stadga det villkor för beviljande av lagfart på grund
av överlåtelse, att utredning förebringas, varav framgår, att med hänsyn till sagda
stadgande hinder för överlåtelses giltighet ej föreligger. Om överlåtaren ej var gift,
bör således upplysning därom framläggas. Eljest måste företes skriftligt medgivande
av överlåtarens make eller dennes förmyndare eller gode man eller företes
rättens tillåtelse eller ock visas, att överlåtaren själv var förmyndare eller god
man för andra maken eller att egendomen var överlåtarens enskilda. Närmare regler
huru utredning i berörda hänseenden skall vinnas torde ej lämpligen kunna givas.
Rätten bör därutinnan förfara efter omständigheterna och söka tillse, att
ej för stor olägenhet vållas lagfartssökande. På landet torde ofta inom rätten kunna
erhållas upplysning, huruvida överlåtaren var gift eller ej, ävensom om namnet på
hans make. Har medgivande bevittnats av trovärdiga personer, som däri intygat att
medgivandet avgivits av överlåtarens make, bör det kunna tagas för gott. Om förmyndare-
och godmansförordnande har rätten i allmänhet kännedom.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Medgivande av andra maken eller å hans vägnar fordras enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken
ej blott då make vill överlåta sin fastighet utan även då han vill
inteckna den för gäld. Likasom vid ansökan om lagfart på grund av överlåtelse
bör, när inteckning för gäld sökes på grund av fastighetsägarens medgivande, förebringas
utredning om att andra maken eller harts representant lämnat samtycke till
inteckningen eller att rätten givit tillstånd därtill eller att inteckningsmedgivandet
ändock är gällande. Stadgande av sådant innehåll har införts i ett nytt stycke, som
infogats i denna paragraf.

504

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i
lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt och
vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

och

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i
lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och

vattenfallsrätt.

Då enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken vad där är stadgat om medgivande av
andra maken till avyttring eller inteckning för gäld av fast egendom skall äga
motsvarande tillämpning i avseende å tomträtt, har förevarande författningar bort
ändras i överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om förordningarna angående
lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egendom.

505

Förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29
juli 1892 angående sparbanker.

Vad denna paragraf innehåller om hustrus rätt att förfoga över medel, som för
hennes räkning innestå i sparbank, blir med den nya lagstiftningen om makars rättsförhållanden
överflödigt och bör därför utgå.

Enahanda ändring bör § 11 i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket undergå; men då denna författning icke är av civillags natur, har förslag
i sådant hänseende icke av beredningen uppgjorts.

64—171068

506

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning.

Enligt förslaget till lag om barn i äktenskap skall det i regel tillkomma bägge föräldrarna
att bestämma över barnets personliga angelägenbeter. I följd härav bör ock
den företrädesrätt, som enligt förevarande paragraf fadern äger att bestämma över
barnets religiösa uppfostran, bortfalla och bestämmanderätten tilläggas bägge makarna,
med stadgande att vid skiljaktiga meningar dem emellan den för sådana fall
avsedda allmänna regeln! i 6 § av lagen om barn i äktenskap skall tillämpas. När enligt
sagda lag vårdnaden om barnet undantagsvis tillkommer allenast den ene av föräldrarna,
skall han tydligen ensam äga utöva nu ifrågavarande bestämmanderätt.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den
1 juni 1912 om vissa internationella rättsförliållanden rörande
äktenskaps rättsverkningar.

De båda svenska lagar, vilka giva regler om internationella rättsförhållanden å
familjerättens område, avvika med hänsyn till sån räckvidd väsentligt från varandra.
Lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap löser beträffande där avsedda rättsinstitut konflikterna mellan
svensk lag och lagen i varje främmande stat, oavsett om denna tillträtt den till grund
för 1904 års lag liggande konventionen eller icke. En dylik allmängiltighet tillkommer
däremot ej lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar; denna reglerar hithörande frågor, allenast såvitt
angår förhållandet till de stater, som äro anslutna till 1905 års Haag-konvention,
nämligen Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Tyskland och Belgien.
Anledningen till att man i sistnämnda fall såg sig nödsakad att stanna vid en sådan
separat lagstiftning låg i viss mån i konventionens begränsade innehåll. Under
förarbetena till denna kunde enighet ej vinnas i den viktiga frågan, efter vilket lands
lag den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga är att bedöma, och denna fråga
måste följaktligen lämnas åsido. En allmängiltig lagstiftning i ämnet borde emellertid
såvitt möjligt göras fullständig. Men att utan den fasta utgångspunkt, som
ligger i en mellan konventionsstaterna uppnådd enighet, upptaga nämnda spörsmål
till allmängiltig reglering lärer icke vara lämpligt. Åven på de områden, som i
konventionen upptagits till behandling, möter det stora svårigheter att på lagstiftningens
väg lösa konflikterna med främmande rättssystem i allmänhet. Vissa främmande
länders lagstiftning angående äktenskaps rättsverkningar är nämligen till

Lagstiftning
blott
om förhållandet
till
konventionsstater.

508 Lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

sin innebörd sådan, att den ej bär i riket kan'' vinna erkännande i samma utsträckning
som konventionsstaternas, och det är förenat med synnerliga vansklighet^
att på ett efter de skiftande förhållandena avpassat sätt fastställa de avvikelser från
konventionens bestämmelser, som därav betingas. Beredningen bär därför ansett
försiktigheten bjuda, att man med hänsyn till lagreglernas räckvidd kvarstår på den
gällande lagens ståndpunkt. Att de principer, som här komma till utryck, likväl
i viss utsträckning kunna bliva vägledande även vid lösandet av konflikter mellan
svensk lag och lagen i en stat, som ej tillträtt konventionen, ligger i öppen dag.

Vid tillkomsten av 1912 års lag framhölls särskilt såsom en olägenhet med den
nämnda begränsningen, att bland andra våra grannländer Danmark och Norge ej
äro anslutna till konventionen och att följaktligen någon lösning av konflikterna
med dessa länders lagstiftning på denna väg ej vinnes. Om emellertid genom antagande
av de nu uppgjorda förslagen lagstiftningen på förevarande område blir i
det väsentliga överensstämmande i de tre skandinaviska länderna, äro därmed sådana
konflikter i stor utsträckning förebyggda. Behovet av regler i ämnet bortfaller
dock ingalunda fullständigt. Sålunda kvarstår även med den nya lagstiftningen
frågan’, under vilka villkor förord mellan danska eller norska undersåtar må
kunna här i riket åberopas emot tredje man. Om denna fråga ej vinner sin lösning,
därigenom att Danmark och Norge ansluta sig till 1905 års Haag-konvention, torde
den i samband med de föreliggande förslagens upphöjande till lag kunna ordnas
på grundvalen av en isärskild konvention mellan de tre länderna. Beredningen
vill i detta sammanhang erinra, hurusom vid framläggande av förslagen till
lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning beredningen i likhet med de
danska och norska delegerade framhöll önskvärdheten därav, att förhandlingar om
åstadkommande av överenskommelser mellan de tre länderna i vissa därmed sammanhängande
ämnen upptagas.1

Om sålunda den i 1912 års lag följda grundsatsen med avseende å hithörande rättsreglers
räckvidd bör bibehållas, blir någon ändring av denna lags uppställning ej
av nöden, och 1 och 3 §§ kunna kvarstå i oförändrat skick. De avvikelser från
gällande regler om äktenskapsförord beredningens förslag innefattar påkalla däremot
en omarbetning av 2 § i nämnda lag.

Lagberedningens förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning med mera s. 504— 505.

Lagen om vissa, internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. 509

Första momentet av 2 § uppställer, med tillämpning av art. 8 i konventionen,
vissa villkor för makars rätt att emot tredje man åberopa främmande lag i
avseende å sina inbördes förmögenhetsförhållanden. Sådan rätt föreligger, allenast om
i ordning och inom tid, som i 8 kap. nu gällande giftermålsbalken för varje särskilt
fall stadgas i fråga om äktenskapsiförord, anmälan skett angående den främmande
lagens tillämplighet. Motsvarande bestämmelse i förevarande förslag bygger på
reglerna i 8 kap. av beredningens förslag till giftermålsbalk. Dessa senare avvika
från gällande lag framför allt därutinnan, att avtal mellan äkta makar tillerkännes
laga verkan. Därmed har ock anledningen bortfallit att binda förords
giltighet vid villkoret, att det inregistreras inom viss tid. Förslaget uppställer fastmer
den regeln, att inregistrering kan ske när som helst men bereder förordet giltighet
allenast för framtiden; förord, slutet mellan'' trolovade, Skall dock gälla från
äktenskapets ingående, om det inregistreras i stad inom en månad och å landet
senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. Beredningen
föreslår här, att motsvarande grundsatser skola gälla beträffande makars rätt
att emot tredje man åberopa främmande lag i avseende å sina inbördes förmögenhetsförhållanden.
Sådan rätt skall sålunda föreligga, då anmälan om den främmande
lagens tillämplighet gjorts hos vederbörande domstol, likgiltigt när detta
skett. Men den främmande lagen får i allmänhet åberopas blott i avseende å fakta,
som inträffat efter det anmälan skedde; endast om den nyss nämnda, från vigseln
räknade tidsfristen iakttagits, medför anmälan rätt att åberopa den främmande lagen
jämväl i avseende å fakta, som dessförinnan under äktenskapet inträffat. Om
bestämmelserna i ämnet erhålla denna innebörd, behövas ej längre regler angående
tid för anmälan, då eu ny stat tillträder konventionen och makar, vilkas inbördes
förmögenhetsförhållanden skola bedömas enligt denna stats lag, vilja förvärva
sig rätt att åberopa nämnda lag även i förhållande till tredje man. Andra stycket
av nu förevarande mom. har därför uteslutits.

Förslaget överensstämmer med gällande lag därutinnan, att anmälan, varom här
är fråga, ej skall utgöra villkor för tredje mans rätt att emot makarna åberopa främmande
lag, som enligt 1 § är tillämplig dem emellan. Redan med hänsyn till konventionens
innehål] lärer det vara uteslutet att i detta hänseende giva lagen annat
innehåll.

Om beredningens förslag vinner bifall, i vad det avser nu förevarande mom., för -

liätt att
åberopa
rammande
lag emot
tredje man,
''! tf 1 mom.

510 Lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Avtal om
makars inbördes
fSrmögenhetsförhållanden.

2 § 2 inom.

faller den av riksdagens justitieombudsman i underdånig skrivelse den 29 januari
1913 väckta frågan om viss ändring i den nuvarande avfattningen.1

Bestämmelserna i 2 § 2—4 mom. i deras nuvarande lydelse avse vad i konventionen
kallas »avtal om makars inbördes förmögenhetsförhållanden», »contra! de
mariage». Med detta uttryck torde allenast åsyftas avtal rörande själva förmögenhetsordningen,
»le régime des biens».1 2 Rättshandlingar mellan makar av rent förmögenhetsirättslig
natur, såsom köp, gåva och dylikt, lära ej omfattas av konventionens
ordalag och kunna följaktligen'' ej heller upptagas till behandling i den svenska
lagen, sådan denna är byggd Jämlikt

art. 6 i konventionen kan lagen i stat, som endera kontrahenten tillhör,
för giltigheten av avtal rörande makarnas förmögenhetsförhållanden fordra, att viss
form iakttages, även då avtalet upprättas utrikes. Med tillämpning av denna bestämmelse
stadgas i 1912 års lag 2 § 2 mom. att, då äktenskapsförord av svensk
man eller svensk kvinna slutes utomlands, vad i 8 kap. 2 och 3 §§ giftermålsbalken
är för varje fall särskilt stadgat skall lända till efterrättelse. Sistnämnda båda lagrum
avse dels det fall att förord angår bär befintlig egendom, dels det att kontrahenterna
sedermera inflytta till Sverige. I förra fallet skall förordet upprättas med
vittnen och inregistreras här i riket inom natt och ål*; i det senare skola »de, som
här födda äro, inom sex veckor, och utländska inom sex månader» verkställa
sådan inregistrering. För sistnämnda fall är intet stadgat beträffande förordets
upprättande, och detta torde sålunda, om inregistrering behörigen sker, bliva gällande,
evad det upprättas skriftligen med vittnen eller i form, som gäller å den
ort, där förordet slutes. Iakttagande av nu nämnda formaliteter är ett villkor ej
blott för att förordet skall äga verkan emot tredje man utan för dess'' giltighet över
huvud. I förhållande till stater, vilka ej tillträtt konventionen, gäller detta villkor
alltjämt, evad kontrahenterna äro svenska eller utländska undersåtar.

Beredningen föreslår nu, att nya giftermålsbalkens allmänna bestämmelser om
äktenskapsförord, avseende ändring i förmögenhetsordningen, skola äga tillämpning,
då svensk man eller svensk kvinna utomlands sluter avtal med sin trolovade eller
make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet. Den rätt art. 6
i konventionen giver att kräva iakttagande av svenska lagens formföreskrifter är

1 Se justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1914 s. 115—118; jfr 1913 s. 234—237.

2 Jfr konventionen art. 4.

Lagen om visna internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. 511

häl med tillfullo tagen i bruk. Sålunda innefattar förslaget fordran på iakttagande
av svensk form vid själva upprättandet jämväl i det fall, då avtalet ej avser egendom
i Sverige. Att giva olika regler allt efter egendomens befintlighet inom eller
utom riket synes nämligen mindre väl överensstämma med de principer, på vilka
lagstiftningen i detta ämne i övrigt vilar. Den gällande rättens ståndpunkt i detta
hänseende är även ägnad att medföra oklarhet för det fall, att makarna efter
förordets upprättande förvärva egendom här i riket utan att själva hitflytta. Då
man i 1912 års lag byggde på 8 kap. 2 och 3 §§ giftermålsbalken, hade detta främst
sin grund i en önskan att undvika, att strängare regler komme att gälla i förhållande
till konventionsstater än andra stater. Beredningen föreslår emellertid ej någon
motsvarighet till dessa lagrum, och under sådana omständigheter kan ett avtal av
förevarande beskaffenhet ej heller såvitt angår förhållandet till en stat, vilken icke
är ansluten till konventionen, bliva gällande, med mindre den svenska lagens generella
formföreskrifter i allo iakttagits. Något behov att stadga särskilda tidsfrister
för inregistrering av utomlands ingångna avtal synes ej längre föreligga, om på sätt
beredningen föreslår förord kan när som helst under äktenskapet inregistreras
med verkan för framtiden. Väl måste enligt förslaget viss tid iakttagas, om ett före
äktenskapet ingånget förord skall bliva gällande ända från äktenskapets ingående;
men dels lärer nämnda tid med nuvarande kommunikationsförhållanden i allmänhet
erbjuda tillräckligt rådrum, även då avtalet blivit ingånget utom riket, dels skulle
det med hänsyn till tredje mans rätt möta betänkligheter att för dessa fall utsträcka
fristen.

Konventionen medgiver icke, att den svenska lagen frånkänner avtal av här ifrå- -- § 5 mom.
gavarande art mellan utländska undersåtar all verkan, på den grund att vår lags
formföreskrifter ej iakttagits. Även'' om avtalet är ingånget här i riket i annan
form, kan det enligt art. 6 i ''konventionen äga giltighet, om nämligen kontrahenterna
ställt sig hemlandets lag till efterrättelse. Däremot kan jämlikt art. 8 vår lag
(fordra iäkttagande av särskilda formaliteter såsom villkor för att avtalet må kunna
åberopas emot tredje man. En sådan fordran har ook uppställts i 2 § 3 och 4 mom.
i 1912 års lag. Förstnämnda mom. bär avseende på avtal, som upprättats före vigseln
och sålunda bär karaktären av äktenskapsförord i den gällande lagens mening.

För att sådant avtal skall äga »verkan i förhållande till tredje man», kräves att det
blivit »angivet och intecknat» i ordning och inom tid, som i 8 kap. giftermålsbal -

512 Lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

ken är för varje fall stadgad. Avtal mellan makar angående deras inbördes förmögenhetsförhållanden
äro för vår gällande äktenskapsrätt okända. Skall sådant
avtal med tillämpning av främmande lag anses giltigt, kan det emellertid enligt
4 mom. lagföljas i samma ordning som äktenskapsförord, varvid rätten'' har att om
avtalets ingivande ofördröjligen införa kungörelse i allmänna tidningarna samt
i tidning inom orten. Sedan avtalet på detta sätt lagföljts och kungjorts, äger
det »verkan här i riket jämväl i makarnas förhållande till tredje man»; publicerandet
kan sålunda aldrig här, såsom beträffande äktenskapsförord i nyss njämnda mening,
medföra verkan jämväl för förfluten tid.

Med införande av bär förut berörda regler i 8 kap. av förslaget till giftermålsbalk
bortfaller anledningen att i nu förevarande lag var för sig behandla avtal mellan
trolovade och avtal mellan makar. Förutsättningen för rätten att åberopa avtalet
mot tredje man bör i båda fallen bliva densamma, nämligen avtalets ingivande
till domstol enligt de nya bestämmelserna om äktenskapsförord. Enligt den’ nuvarande
avfattningen av 3 och 4 mom. karakteriseras betydelsen av formaliteternas iakttagande
så, att avtalet säges därigenom vinna verkan’ jämväl i förhållande till
tredje man. Huru detta uttryck är att förstå är i viss mån oklart. En jämförelse
med lydelsen av 1 mom., där motsvarande åtgärd stadgas såsom villkor för att främmande
lag må »åberopas så vitt angår förhållandet till tredje man», synes närmast
leda till den tolkningen’ av 3 och 4 mom., att ett makarna emellan gällande avtal
angående förmögenhetsordningen före vildtagandet av där stadgade åtgärder
lika litet skulle kunna åberopas av som emot tredje man. Få lagrummen anses hava
denna innebörd, torde de emellertid ej stå i god överensstämmelse med art. 8 i konventionen,
som allenast medger, att särskilda formaliteter stadgas såsom villkor för
att vad om makars inbördes förmögenhetsförhållanden skall gälla må kunna åberopas
emot tredje man. Av 3 mom. i beredningens förslag, där reglerna i ämnet äro sammanförda,
framgår med full tydlighet, att här, liksom i 1 mom., allenast är fråga
om makarnas rätt att emot tredje man åberopa, att deras inbördes förmögenhetsförhållanden
äro på visst sätt ordnade. Såsom av lagtexten jämväl framgår, kan
avtal, varom här är fråga, i allmänhet åberopas blott i avseende å fakta, som inträffat
efter avtalets ingivande till rätten; är avtalet slutet mellan trolovade och ingivet
till rätten i stad inom en månad och å landet senast å det ting, som infaller näst
efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. får det dock göras gällande jämväl be -

Lagen om vinna internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. 513

träffande fakta, som dessförinnan under äktenskapet inträffat. Även i detta hänseende
vilar sålunda detta mom. på motsvarande principer som 1 mom.; båda grunda
sig på stadgandena i 8 kap. av förslaget till giftermålsbalk. Enligt 3 mom. andra
stycket skall, då avtal varom i första stycket sägs inkommit till rätten, så förfaras
som i nyss nämnda kap. stadgas beträffande äktenskapsförord.

Det särskilda stadgandet i 5 mom. av den nu gällande texten, att vad i här avsedda
ärenden förekommit vid rätten skall upptagas i protokollet över äktenskapsförord,
blir med den av beredningen föreslagna avfattningen av 1—3 mom. överflödigt.

65—171068

BILAGOR

Bilaga 1.

Till KONUNGEN.

Statistiska centralbyrån får härmed i underdånighet avlämna den statistiska redogörelse
över innehållet i de under åren 1912—1914 till domstolarna ingivna äktenskapsförord,
som åt centralbyrån, till tjänst för Lagberedningens arbete på revisionen

518

Statistik över äktenskapsförord.

av lagstiftningen om äkta makans förmögenhetsförhållanden, genom nådigt brev den 17
september 1915 uppdragits utarbeta på grundvalen av de hos rikets hovrätter förvarade
renovationer av de över äktenskapsförord förda protokollen. Innan emellertid
centralbyrån närmare ingår på vad som sålunda utgör denna utrednings huvudsakliga
föremål, torde några ord böra nämnas rörande den utveckling användandet av
äktenskapsförord under årens lopp tagit.

A) Antalet äktenskapsförord och deras relativa förekomst.

Uppgifter om antalet till de särskilda härads- och rådhusrätterna ingivna äktenskapsförord
föreligga publicerade så långt tillbaka som år 1857 i Justitiestatsministerns,
sedermera Chefens för Justitiedepartementet ämbetsberättelser rörande rättsväsendet
(Litt. B. i Bidrag till Sveriges officiella statistik). En översikt av dessa uppgifter,
kompletterade för åren 1913 och 1914 med till centralbyrån inkomna sådana, återfinnes
i tab. 1.

Inbragt som särskilt rättsinstitut i 1734 års lag, synes äktenskapsförordet i förstone
under en lång tid framåt mera sällan kommit till användning. Ännu år 1857
ingåvos vid rikets samtliga härads- och rådhusrätter blott 543 äktenskapsförord, därav
485 vid härads- och endast 58 vid rådhusrätterna eller i genomsnitt omkring ett par
vid var häradsrätt och föga mer än ett i varannan stad. Sedermera har antalet stigit,
på landsbygden dock relativt ringa, men i städerna väsentligt, såsom framgår av
slutsiffrorna i tab. 1. Jämföras de första och sista av de årsgrupper, täbellen omfattar,
med varandra, visar sig, att ökningen å landsbygden uppgått till endast fyra femtedelar,
medan antalet i städerna flerfaldigats. Givetvis bör dock härvid tagas i betraktande,
att under den tid, som sedan år 1857 förflutit,landsbygdens befolkning
tillväxt endast med en fjärdedel, medan stadsbefolkningen fyrdubblats. Bästa belysningen
över, i vilken grad äktenskapsförordet kommit till ökad användning, ger för
övrigt en sammanställning emellan å ena sidan antalet i stad och på land ingivna
äktenskapsförord och å den andra antalet därstädes ingångna äktenskap såsom skett
i följande tablå:

Statistik över äktenskapsförord.

519

År j	Antal ingångna äktenskap	Antal ingivna äktenskaps-förord	Ingivna äktenskapsförd j i % av ingångna äkten-skap
å lands-bygden och i städer under landsrätt	i städerna, utom i stä-der under landsrätt	i hela riket	vid härads- rätter	vid rådhus- rätter	i hela riket	å lands-bygden 0. i städer under landsrätt	i städer-na, utom i städer under landsrätt	i hela riket
1861—1865 . . .	123 516	18 786	142 302	2 313	379	2 692	1-87	2-02	1*89
1866—1870 . . .	107 373	17 272	124 645	2 458	530	2 988	2''29	3-07	2*40
1871-1875 . . .	126 175	23 923	150 098	2 425	586	3 011	1-92	2-45	2*01
1876—1880 . . .	122 590	25 973	148 563	2 492	994	3 486	2-03	3-83	2*35
1881—1885 . . .	118 480	29 348	147 828	2 447	1242	3 689	2-07	4*23	2*50
1886—1890 . . .	113126	31688	144 814	2 680	1971	4 651	2-37	6*22	3*21
1891—1895 . . .	107 664	31 412	139 076	2 493	2 374	4 867	2''32	7*56	3*50
1896—1900 . . .	114 740	38 945	153 685	2 449	2 457	4 906	2-13	6*31	3*19
1901—1905 . . .	111 790	42 043	153833	2 509	3 096	5 605	2-24	7*36	3*04
1906—1910 . . .	114 895	49 731	164 626	2 758	4 976	7 734	240	10*01	4*70
1911-1914 . . .	90 800	41137	131 937	2 754	5 387	8141	3-03	13*10	6*17

Enligt förestående översikt har även relativt sett det ifrågavarande rättsinstitutets
användning på landsbygden tillväxt endast långsamt, men i städerna i synnerhet på
senare tider kommit allt mer i bruk. I början av den tidsperiod, som översikten
omfattar, föregingos såväl på landsbygden som i städerna omkring 2 % av där ingångna
äktenskap av äktenskapsförord, eller med andra ord äktenskapsförord förekom i vart
femtionde fall. Numera förekommer det på landsbygden i 3-03 % av fallen, i städerna
i 13-10 % samt i hela riket, taget i ett, i 6-17 % eller i resp. vart 33:dje, 8:de och 16:de fall.

Såsom framgår av översiktens absoluta tal över ingivna äktenskapsförord, bär ökningen
i antalet fortgått på ett enligt regeln kontinuerligt sätt. De procentuella siffrorna
förete däremot en del ojämnheter, men torde dessa huvudsakligen vara att tillskriva
giftermålsfrakvensens växlingar. De blivande makar, vilka endera eller båda
i förhållande till levnadsomständigheterna i det sociala lager, de tillhöra, äro så situerade,
att de finna lämpligt att träffa avtal om sin inbördes förmögenhetsställning, behöva
säkerligen icke i allmänhet låta sig påverkas av de ekonomiska faktorer, som
giva sig uttryck i en högre eller lägre giftermålsfrekvens. I vilken män under den
tidsperiod, som översikten omfattar, vidtagna lagändringar i avseende å äktenskapsförord
och andra därpå inverkande bestämmelser bidragit till eller hämmat den ökade
användningen därav, framgår icke, i varje fall icke med någon större pregnans, ur
översiktens sifferserier. Omöjligt är emellertid icke exempelvis att den påtagliga höj -

520

Statistik över äktenskapsförord.

ning i femårsperiodernas siffror, som spåras efter år 1875, delvis har sin förklaring
i den året därförut vidtagna lagändring, varigenom äktenskapsförordets innehåll utvidgades
till att gälla ej blott makarnes giftorätt, utan även förvaltningen av hustruns
enskilda egendom. Ej heller är osannolikt, att den stagnation i utvecklingen, som
utmärker särskilt städernas siffror under femårsperioden 1896—1900, har något sammanhang
med den år 1898 genomförda lagändringen i avseende å giftorätten, varigenom
bestämdes, att icke blott den fasta egendom pa ilandet, som mannen eller hustrun
före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvat, skulle räknas som hans, resp.
hennes enskilda egendom, utan även att detsamma skulle gälla i fråga om fast egendom
i stad.

Att förekomsten av avtal angående äktenskapsförord gestaltat sig något olika i olika
delar av landet framgår redan vid ett studium av siffrorna i tab. 1. Nedanstående
tablå belyser förhållandet något närmare. I

Antalet ingivna äktenskapsförord i % av antalet ingångna äktenskap.

i År	Svea Svealand och Gottland	iovrätt Norrland	Göta hovrätt	Hovrätten över Skåne och Blekinge
på lands-bygden 0. i städer nnder landsrätt	i städer-na, utom i städer under landsrätt	på lands-bygden 0. i städer nnder landsrätt	i städer-na, utom i städer under landsrätt	på lands-bygden 0. i städer under landsrätt	i städer-na, utom i städer under landsrätt	på lands-bygden 0. i städer under landsrätt	i städer-na, utom i städer under landsrätt
1861—1870 ........	0-73	2-82	102	1-93	1 83	2-14	6-14	2-76
1871-1880 ....... .	0-71	3-15	0-98	4-45	1-78	2-64	5-89	386
1881-1890 ........	118	5-86	1-55	6-33	1-79	3-89	6-16	5’70
1891—1900 ........	1-81	8-17	2-05	7-96	1-91	5-13	5-07	602
1901—1910........	1-78	9-40	2-48	11-26	1-83	7-22	4-36	8-97
1911-1914........	3-10	14-83	4-41	1308	2-38	11-06	4-74	11-87

I städerna har utevcklingen varit närmelsevis densamma i de fyra områden, för
vilka översikten redogör. Frekvenssiffrorna för Svealand (jämte Gottland) ställa
sig emellertid högst, beroende på att desamma även omfatta Stockholm, där numera
äktenskapsförord föregår omkring vart 6:te äktenskap eller närmare bestämt 17-26
%. I övrigt förete översiktens siffror utom i ett avseende inga mera anmärkningsvärda
skiljaktigheter. Undantaget är landsbygden i rikets tvenne sydligaste landskap. Det

Statistik över äktenskapsförord.

521

vill synas, som om därstädes ‘ äktenskapsförordet varit en relativt vanlig företeelse,
fastän frekvensen numera något avtagit, medan den på rikets övriga landsbygd sakta
stigit. På 1800-, 1870- och 1880-talen avslutades äktenskapsförord vid omkring 6 %
av äktenskapen på landsbygden i Skåne och Blekinge, under det att motsvarande siffra
på den övriga landsbygden belöpte sig till endast 1 å 2 % eller därunder. Förhållandet
förtjänar att uppmärksammas och tyder på, att på landsbygden i de nämnda landskapen
även under längre tillbaka ''liggande tider äktenskapsförordet varit ganska
mycket i bruk. Tilläventyrs hade detsamma då ofta en annan innébörd än den nu
för tiden vanliga, åsyftade ej, såsom numera i allmänhet är händelsen, att förmera
den inkommunikabla förmögenheten på den kommunikablas bekostnad, utan snarare
det motsatta förhållandet, att införa full egendomsgemenskap. Åtskilliga skäl tala
härför. Går man tillbaka till den tidpunkt (1658), då landskapen nu i fråga införlivades
med Sverige, befinnes visserligen, att bestämelseina om makars förmögenhetsförhållanden
i de danska provinsiallagarna och i här då gällande landslag ej så synnerligen
skilde sig från varandra. Egendomsgemenskap skulle råda, men arvejorden
var undantagen. På danska sidan och därmed även i Skåne och Blekinge torde emellertid
det blivit sedvanligt att genom avtal göra även arvejorden gemensam, i likhet
med vad där som här gällde enligt stadsrätt. Ty eljest skulle väl näppeligen i Christian
V:s danska lag av år 1683 full egendomsgemenskap i princip blivit fastställd, så att,
med en modifikation för det fall att makar ej efterlämnade barn, efter den ena makens
död den efterlevande ägde bekomma halvparten av all kvarlåtenskap, såväl lös
som fast, ärvd eller avlinge. Det är väl ej troligt, att en sådan omkastning i uppfattningen
av arvejorden som inkommunikabel egendom tagit sig uttryck i lag, därest ''densamma
icke föregåtts av ett verkligt utbildat rättsbruk. Efter Skånes och Blekinge
införlivande med Sverige torde berörda rättsbruk, därest det, såsom här antagits, verkligen
förefunnits, fortlevat och avtal i en eller annan form träffats rörande full
egendomsgemenskap blivande makar emellan, efter tillkomsten av 1734 års lag i
form av lagbestämt äktenskapsförord. Givetvis kan vad som här framställts icke
göra anspråk på att vara annat än en supposition och ett försök till förklaring av den
relativt höga förordsfrekvensen i våra tvenne sydligaste landskap. I någon mån bestyrkes
dock vad som sagts av det förhållandet, att — såsom här nedan skall visas —
än i dag avslutas i de båda landskapen vart år i genomsnitt omkring ett 30-tal äktenskapsförord
av nu omhandlad innebörd, en eljest ganska sällsynt företeelse.

Slutligen må med avseende å förordsfrekvensen och de ovan därom framlagda procentuella
siffrorna nämnas, att dessa senare äro något för höga, beroende på att vissa
äktenskapsförord blivit dubbelräknade på grund av lagens bestämmelse, att, då vigsel
förrättas på annan ort, än där makarna skola hava sitt bo och hemvist, skall förordet,
därest hinder möter för dess företeende vid rätten därstädes, först ingivas till rätten
på vigselorten och sedan till rätten, där de sätta sig neder att bo, d. v. s. å mantals -

66 —171068

522 Statistik över äktenskapsförord.

skri vni ngso r ten. Antalet dylika dubbal räknade förord utgör omkring 4 % av kela
antalet.

Härmed torde få anses framlagda, åtminstone i allt väsentligt, de upplysningar, som
stått att vinna ur rättsstatistikens uppgifter om antalet till domstolarna ingivna äktenskapsförord,
och följer härefter, vad de specialundersökningar rörande samma rättsinstitut,
som grunda sig på de under åren 1912—1914 ingivna förordens innehåll, givit
vid handen.

B) Kontrahenternas personliga förhållanden.

Av tab. 1 framgår, att under åren 1912—1914 ingåvos till domstolarna sammanlagt
6 266 äktenskapsförord, varav 2 041 år 1912, 2 170 år 1913 och 2 055 år 1914. Ur
samtliga de häröver förda protokollen hava utdrag verkställts, vilka sedermera statistiskt
bearbetats. Såsom å föregående sida nämndes hava emellertid av där anförda
skäl vissa förord mer än en gång ingivits, nämligen dels på vigselorten, dels på mantalsskrivningsorten.
För undvikande av dubbelräkning hava utdragen ur de på vigselorten
ingivna förorden lämnats å sido; desamma uppgingo till inalles 250, varav 82
daterade sig från år 1912, 92 från år 1913 och 76 från år 1914. Dessutom hava utsöndrats
16 förord, som av materiella eller formella grunder icke äro att anse som
förord eller äro att anse såsom sådant utan laga verkan, nämligen 13 innehållande
endast testamentariska bestämmelser och 3, som endast undertecknats av den ena kontrahenten;
av dessa 16 förord härrörde 6 från år 1912, 3 från år 1913 och 7 från år
1914. Efter frånrakning av förenämnda 250 dubbelräknade och nyssnämnda 16
återstå jämnt 6 000 förord, varav 1953 ingåvos år 1912, 2 075 år 1913 och 1 972 år
1914.

Det ligger i sakens natur, att det material, som förenämnda 6 000 utdrag bilda, icke
i allo besitter den fullständighet, som varit önsklig. Dess bättre vidlåder ofullständigheten
icke vad enligt lag bör vara förordens huvudsakliga innehåll, d. v. s. vad rör
makames giftorätt eller förvaltnigen av hustruns enskilda egendom. I det hänseendet
brister föga. Men i vissa andra, som kunde vara av värde att närmare känna,
lämnar materialet icke fullt tillfredsställande upplysningar. Så i fråga om den såsom
enskild undantagna egendomens beskaffenhet och värde ävensom beträffande de kontrollerande
parternas personliga förhållanden, exempelvis i fråga om den manliga
kontrahentens yrke. I sistnämnda avseende är dock bristfälligheten ej så stor, som
man hade anledning befara. Visserligen lämna icke äktenskapsförorden själva härutinnan
någon ledning och ej heller annat än undantagsvis de över deras ingivande
förda protokollen, men ganska ofta de förorden bestyrkande vittnesmeningarna. För
övrigt ha även andra upplysningskällor anlitats, där så utan allt för stor omgång

Statistik över äktenskapsförord.

52;t

Tab. A. Antalet ingångna äktenskap åren 1012 och 1013 samt antalet
ingivna äktenskapsförord åren 1912—1914, fördelade efter den
manliga kontrahentens yrke.

Den manliga kontrahentens yrke	I äktenskap in-trädde män, år	Ingivna äktenskaps-förord, år
	1912	1913	1912	1913''	1914
Grupp I.		I		''
Godsägare .....................	33	31	7	2	6
Fabriksidkare, disponenter, direktörer o. dyl......	206	219	38	49	45
Ingenjörer och verkmästare.............	404	467	89	108	93
Handlande, köpmän, agenter o. dyl..........	951	959	215	209	218
Civila tjänstemän av högre grad...........	517	517	60	63	74
Präster......................	48	51	5	8	10
Professorer, elementarlärare, fil. doktorer o. dyl.....	94	in	18	22	17
Läkare, tandläkare, veterinärer o. dyl.........	96	103	17	22	30
Apotekare.....................	29	28	8	4	5
Officerare.....................	130	123	54	45	52
Fria yrken.....................	247	237	56	68	57 i
Husägare och kapitalister..............	31	83	6	5	6
Summa	2 786	2 929	573	605	613 \|
Grupp IL
Hemmansägare och arrendatorer...........	6192	6 313	66	86	94
Inspektörer, mejerister, trädgårdsmästare o. dyl.....	308	253	15	18	9
Hantverkare (mästare)................	1809	1969	159	148	153
Kontorspersonal inom industri, handel samt bank- och försäkringsrörelse, ävensom handelsresande och han-delsbiträden...................	1223	1210	181	173	193
Övriga näringsidkare................	248	260	21	30	27
Sjökaptener, styrmän och maskinister........	633	621	29	30	23
Civila tjänstemän av lägre grad...........	1661	1676	48	44	50
Folkskollärare...................	203	195	7	8	19
Underofficerare...................	199	153	6	11	6
Summa	12476	12 650	532	548	574

524

Statistik över äktenskapsförord.

Den manliga kontrahentens yrke	I äktenskap in-trädde män, år	Ingivna äktenskaps- \| förord, år
	1912	1913	1912	1913	1914 \|
Grupp III.					!
Torpare, statdrängar, jordbruksarbetare, backstugusittare o. dyl.......................	4 626	4 208	9	7	9
Fiskare......................	244	214	—	1
Hantverkare (gesäller och arbetare)..........	2 755	2 726	103	113	93
Fabriksarbetare...................	4 399	4 652	74	66	55
Övriga arbetare...................	4 983	5125	95	100	102
Sjömän (ej befäl)..................	396	368	4	6	2
Militärt manskap..................	297	309	8	5	6
Summa	17 700	17 602	293	298	267
Utan uppgivet yrke.................	205	189	555	624	518
Samtliga	33167	33 370	1953	2075	1972

kunnat ske. Sålunda kar uppgift om den manliga kontralhentens yrkesställning vunnits
för 4 303 av de 6 000 förord, som materialet omfattar eller för 71-7 %. Av nämnda
4 303 förord härröra 1 398 från år 1912, 1 451 från år 1913 och 1 454 från år 1914.
De häröver upprättade tabellerna återfinnas under tabellnumren 2, 3 och 4, varjämte
tab. 5 lämnar ett sammandrag för alla tre åren gemensamt.

Trots materialets nu påvisade bristfällighet, torde det likväl hava sitt intresse att
jämföra slutsiffrorna i tab. 2—5 med motsvarande antal ingångna äktenskap, fördelade
efter enahanda grunder. För åren 1912 och 1913 låter sig detta göra med tillhjälp
av de i Statistiska centralbyrån förvarade sammandragen över de under nämnda
år i äktenskap inträdde männen, fördelade efter yrke. För år 1914 år fördelningen
ännu icke slutförd. En sammanställning av här angiven art har gjorts i den här i
texten inflickade tab. A., i vilken de olika yrkena skilts i tre huvudgrupper allt efter
som de ansetts tillhöra den högre klassen (grupp I), medelklassen (grupp II) eller
kroppsarbetarnas klass (grupp III). De tre huvudgruppernas omfattning torde framgå
av tabellen. Det har icke kunnat undvikas, att man nödgats hänföra vissa yrkesgrupper
till en annan huvudgrupp än den, till vilken de i överensstämmelse med sin
sociala eller ekonomiska ställning enligt regel höra. Delvis har detta berott på, att
man varit bunden vid den fördelning, som verkställts i avseende å de i äktenskap inträdde
männen. Men även de å utdragen ur äktenskapsförorden införda yrkestitlarna

Statistik över äktenskapsförord. 525

hava vållat svårigheter, och eljest ej så önskvärda sammanslagningar av olika yrkestitlar
ha varit nödvändiga. Sådana titlar som »avdelningschef», »kamrer», »kassör»,
»tjänsteman» m. fl. äro ju ej tillräckligt upplysande. Av nu berörda brister må
särskilt antecknas, att alla handlande, även de mindre, måst tillföras grupp I, enär
i förenämnda sammandrag över de i äktenskap inträdde männen icke skilts på grossör
minuthandlande, vilka sistnämnda väl snarare bort hänföras till medelklassen eller
grupp II. I motsats härtill har det ansetts nödvändigt, att under sistnämnda huvudgrupp
sammanföra all kontorspersonal, oavsett om de däri inräknade tillhört handeln
eller industrien eller bank- och försäkringsväsendet, ehuruväl en hel del av de dithörande
säkerligen äro att närmast räkna till den första huvudgruppen. I övrigt må
med avseende å yrkesfördelningen nämnas: att till övriga näringsidkare hava förts
sådana, som icke lämpligen kunnat hänföras till någon annan grupp, att hemmansägaresöner
räknats som hemmansägare, torparesöner som torpare o. s. v. samt att
i. d. yrkesutövare alltid förts till det yrke de förut tillhört. Till de »fria yrkena»
hava räknats advokater, arkitökter, konstnärer, författare, publicister m. m.

Uträknar man med tillhjälp av de i tab. A. för aren 1912 och 1913 framlagda
siffrorna förhållandet emellan antalet äktenskapsförord och antalet äktenskap inom
olika yrkesgrupper erhålles följande resultat för de tre huvudgrupperna:

År 1912 År 1913 Båda åren

Grupp I ....... 20-57 * 20-66 * 20-61 *

, IJ........ 4 26 > 4-33 » 4-30 >

, in........ 1-66 > 1-69 »_l''67 >

Samtliga 5''89 % 6''22 % tj''05 %

Inom den första huvudgruppen är således äktenskapsförordet nära fem gånger så
vanligt som inom den andra och mer än 12 gånger så ofta förekommande som inom
den tredje. På ett annat sätt uttryckt, kan det sägas, att äktenskapsförord förekommer
vid omkring vart femte äktenskap inom den första huvudgruppen, vid omkring vart
tjugofemte inom den andra och vid omkring vart sextionde inom den tredje. I verkligheten
är dock frekvensen större än nu angivits, då ju alla de fall, för vilka yrkesuppgift
saknas, utgörande 28-3 %, måste tagas i betraktande. Siffrorna i den ovanstående
översikten äro därför genomgående för låga, utom för samtliga där ju alla
förorden tagits med i beräkningen, och herde för de tre gruppsiffrorna ej oväsentligt
höjas. Huru mycket är naturligtvis omöjligt att säga, men äro givetvis de till kategorien
»utan uppgivet yrke» hörande förorden att fördela pa alla tre huvudgrupperna,
måhända dock med någon större proportion på den andra gruppen än de båda övriga.
Av de på de hithörande utdragen befintliga upplysningarna om den i boet införda förmögenhetens
beskaffenhet eller värde vill nämligen synas, som om en relativt större

526

Statistik över äktenskapsförord.

del av de till kategorien körande vore att hänföra till medelklassen än till de båda
andra gruppma, i synnerhet den tredje.

Vad nu här närmast framhållits gäller givetvis även huvudgruppernas delar, de särskilda
undergrupperna av yrken. Uträknar man med tillhjälp av de i tab. A. angivna
siffrorna för åren 1912 och 1913 förhållandet mellan antalet äktenskapsförord
och antalet äktenskap inom olika yrken och ordnar dessa efter frekvenstalens storlek,
erhålles nedanstående tablå. De yrken eller yrkesgrupper, inom vilka alltför få äktenskapsförord
avislutifs, för att bilda grundvalen för en beräkning, hava lämnats å sido.

Officerare..............		3913	%
Fria yrken.............		25-62	»
Ingenjörer och verkmästare......		22-62	»
Handlande, köpmän, agenter o. dyl. . .		22-20	>
Fabriksidkare, disponenter, direktörer o.	dyl............	20-47	>
Läkare, tandläkare, veterinärer o. dyl. .		19-60
Professorer, elementarlärare, fil. doktorer	o. dyl...........	19-51	>
Kontorspersonal, inom industri, handel	samt bank- och försäkrings-
rörelse, ävensom handelsresande och	handelsbiträden......	14-55	>
Civila tjänstemän av högre grad ....		11-90	>
»Övriga näringsidkare»........		10-04	>
Hantverkare (mästare)........		8-13	»
Inspektörer, mejerister, trädgårdsmästare	o. dyl..........	5-53	>
Sjökaptener, styrmän och maskinister .		4-70	>
Hantverkare (gesäller, arbetare) ....		3-94	»
Civila tjänstemän av lägre grad ....		2-76
»Övriga arbetare»..........		1-93	>
Fabriksarbetare ...........		1-55	i
Hemmansägare och arrendatorer ....		1-25	»

Siffrorna torde, som man säger, tala för sig själva. Av förut antydda grunder är
det icke antagligt, att, om de »utan uppgivet yrke» vore tillräknade sina resp. yrken,
ordningen bleve väsentligen en annan. Med avseende å vissa kategorier, som utmärkas
av de högsta talen, såsom »officerare» (till tre fjärdedelar bestående av löjtnanter), »fria
yrken», »professorer» m. fl. torde man dock böra fästa avseende vid, att vissa yrkestitlar
äro av den art, att de mera sällan utelämnas, då deras bärare omnämnas, vare
sig i dagligt tal eller i offentliga handlingar, exempelvis, såsom i förevarande fall, i
vittnesmeningama å äktenskapsförorden.

Vad de kvinnliga kontrahenterna beträffar, betecknas de i de förorden bestyrkande
vittnesmeningama, vilka varit den mest givande uppgiftskällan i fråga om kontrahenternas
personliga förhållanden, mestadels som fröknar eller fruar (änkor och från -

Statistik över äktenskapsförord.

52 7

.skilda) och någon gång med angivande av det yrke, de eventuellt utöva. Antalet
kvinnliga kontrahenter, för vilka yrkesuppgift erhållits, inskränker sig emellertid till
240, varav 80 gifte sig år 1912, 83 år 1913 och 77 år 1914. Nära hälften av dessa
eller 110 utgöres av handelsidkenskor, restauratriser eller kaféinnethavarinnor; därnäst
komma sömmerskor och modister 27 stycken, lärarinnor (inklusive filosofie magistrar
och kandidater) 25, kontors- och skrivbiträden 12, läkare, tandläkare och sjukgymnaster
8, skådespelerskor o. dyl. 7, hårfrisörskor 6 o. s. v. Antalet självförsörjande
bland de 6 000 kvinnor, som undersökningen omfattar, torde dock vara. vida större.

De uppgifter, som materialet lämnat angående antalet änkor och frånskilda kvinnor,
som läto sitt omgifte under de år, undersökningen avser, föregås av äktenskapsförord,
äro däremot, såsom man har skäl att antaga, så gott eom fullständiga. Antalet uppgick
till 278, av vilka 86 gifte sig år 1912, 99 år 1913 och 93 år 1914. Då hela antalet
änkor och frånskilda kvinnor, som under dessa tre år gifte om sig, utgjorde resp.
982, 1 020 och 1 053 eller sammanlagt 3 055, visar sig, att förordsfrekvensen bland
änkorna jämte de frånskilda belöpte sig till 9-1 %, d. v. s. till omkring eu och en halv
gång så mycket som frekvensen i allmänhet, vilken såsom förut nämnts i genomsnitt
utgör något över 6 %.

I fråga om de äktenskapsförord, som ingivits vid härads- och rådhusrätter, som lyda
under Svea hovrätt, d. v. s. inom Svealand jämte Gottland .samt Norrland, har slutligen
undersökts, i huru många fall giftoman avslutit äktenskapsförordet för kvinnans
räkning eller givit detsamma sitt godkännande. Det hade visserligen varit önskvärt,
att undersökningen härutinnan sträckt sig till de båda andra hovrättsområdena, men
torde i förevarande fall förhållandena där te sig ungefär på samma sätt som i området
under Svea hovrätt. Antalet anmärkta fall uppgår för alla tre åren 1912—1914 endast
till 94, varav 45 ingivits vid häradsrätter och 49 vid rådhusrätter. Bortsett från
ett eller annat undantagsfall, som icke torde behöva tagas i betraktande, fördela sig de
94 fallen på antalet kvinnor i ålder under 21 år, som under åren 1912—1914 gift sig
inom till Svea hovrätts område hörande län. Berörda antal utgjorde, enligt i Statistiska
centralbyrån befintliga sammandrag över de under de nämnda år vigda, grupperade
efter ålder, 7 324, varav 5 833 hade sitt hem på landsbygden och 1 491 i städerna.
Uträknas förordsfrekvensen, befinnes densamma, för städer och landsbygd,
tagna i ett, belöpa sig till endast 1-28 %. För landsbygden, tagen för sig, utgör procenttalet
0-77 %, för städerna 3-29 %.

Den relativt höga frekvenssiffran för de omgifta änkorna och frånskilda fruarna och
den relativt låga för de omyndiga kvinnor, som trätt i gifte, hava givetvis sin förklaring,
för de förras vidkommande därutinnan att de gärna vilja säkra den förmögenhet,
som de tilläventyrs en gång kommit i besittning av, eventuellt till fromma för sina
barn i det föregående giftet, och vad de senare angår däri, att de vid den tidiga ålder.
i vilken de ingå gifte, enligt regeln icke ännu hunnit ärva eller förvräva något.

528

Statistik över äktenskapsförord.

C) Äktenskapsförordens innehåll.

Det är självfallet, att äktenskapsförorden med hänsyn till sitt innehåll skola
vara av synnerligen skiftande beskaffenhet, änskönt innehållet fått sina gränser i lag
fastslagna. Åtminstone delvis torde detta bero på förordens dubbla ändamål, dels att
tjäna som ett skyddsmedel mot att en förmögenhet, ,som en släkt hoplbragt, gånge från
densamma, dels att säkra den gifta kvinnan mot att den egendom, hon i boet infört,
eventuellt ginge förlorad genom mannens vågsamhet i affärer, vanskötsel eller slöseri.
Men därförutom torde orsaken till förordens varierande innehåll höra sökas i kontrahenternas
synbarligen ofta befintliga föreställning, att de genom att i förorden inrycka
allehanda förbehåll kunna skydda sig mot vissa befarade eventualiteter eller tillförsäkra
sig vissa förmåner, oaktat ifrågavarande förbehåll ej sällan äro antingen fullkomligt
onödiga eller utan laga verkan. Huru i sistnämnda hänseenden förhåller sig,
får väl prövas i vart förekommande fall, särskilt om tvist därom uppstår. Det ligger
i alla händelser utom området för denna utredning att därutinnan göra något uttalande,
utan gäller här endast att söka giva en så vitt möjligt klar bild av innehållet i
den brokiga samling, som de här behandlade sex tusen äktenskapsförorden förete.

De över innehållet upprättade översikterna återfinnas i fälb. 6 och 7 i tabellavdelningen,
varav den förra redogör domstolsvis för förordens huvudsakliga innehåll och
den senare på ett mera specificerat sätt därför. Ett sammandrag av huvudsiffrorna i
de båda tabellerna ter sig sålunda.

Äktenskapsförordet avser:	Antal äktenskapsförord, ingivna år	I % för alla tre åren
	1912	1913	1914	S:a
Såväl giftorätten som förvaltningen av hustruns enskilda egendom.....................	993	1024	1020	3 037	5062
Endast giftorätten.................	954	1049	949	2 952	49-20
Endast förvaltningen av hustruns enskilda egendom . .	6	1	—	7	012
Övriga fall.....................	—	1	3	4	0-06
Summa	1953	2075	1972	6000	lOO-oo

Vad de fyra övriga fallen angår, utgöras tre av dem av sådana, i vilka kontrahenterna
överenskommit, att i avseende å deras inbördes förmögenhetsförhållanden skall
utländsk rätt äga tillämpning, därav i tvenne fall tysk rätt och i det tredje fransk.
Enligt den ovanstående översikten avser omkring hälften av förorden såväl gifto -

Statistik över äktenskapsförord.

529

rätten som förvaltningen av hustruns enskilda egendom och den andra hälften till
största delen endast giftorätten. På skilda orter inom riket te sig förhållandena väsentligt
olika. Vid ett studium av länssummorna för såväl härads- som rådhusrätter
i tab. 6 (kol. 6—9) och av upgifterna för de olika hovrättsområdena i tab. 7 (kol.

6—15) befinnes, att i Stockholm och länen kring Mälaren samt Gottland, så väl på
landsbygden som i städerna, antalet äktenskapsförord, som även avse förvaltningen av
kvinnans enskilda egendom, enligt regeln utgör flertalet, medan på andra orter motsatsen
mestadels äger rum. Särskilt anmärkningsvärda te sig siffrorna härom för
Stockholms stad, där antalet förord, vilka icke blott bestämma om giftorätten, utan
även tilldela den kvinnliga kontrahenten förvaltningsrätten över hennes enskilda förmögenhet,
uppgick till ej mindre än 60 %.

I avseende å förvaltningsrätten må emellertid nämnas, att i vissa fall den i förordet
gjorda överenskommelsen enligt ordalagen endast avsett den av hustrun införda förmögenheten,
men icke den förmögenhet, hon under äktenskapet kunde ärva eller annorledes
förvärva. Så har varit händelsen i 61 fall. I 46 fall har däremot hustruns
förvaltningsrätt begränsats till efter äktenskapets ingående ärvd eller förvärvad egendom,
förmodligen av det skälet, att den egendom hon medfört till boet varit av mindre
värde, varemot hon ägt förhoppning om, att mera betydande sådan skulle tillfalla
henne i framtiden och då vanligtvis genom arv. I 12 andra fall har begränsningen
sträckt sig till penningar, insatta i bank eller annorledes placerade, till fast egendom
eller till avkastningen av hustruns enskilda förmögenhet o. s. v. 16 fall hava kontrahenterna
överenskommit, att förvaltningen skall vara gemensam. Såsom en kuriositet
må slutligen nämnas, att i 10 fall har den manliga kontrahenten förbehållit sig förvaltningsrätten
antingen över all egendom eller över sin enskilda.

I tab. 7 skiljes vidare på de fall, då eljest enligt lag samfälld egendom göres till enskild
och omvänt enskild egendom göres till samfälld. Ett sammandrag av tabellens
uppgifter under avdelningarna A) och B) rörande de 5 989 förord, som innehålla bestämmelser
om de blivande makarnas giftorättsförhållanden, ger följande resultat.

	Antal äktenskapsförord, ingivna år	I % för alla tre ären
	1912	1913	1914	S:a
Samfälld egendom göres till enskild.........	1904	2 002	1904	5 810	97 01
Enskild egendom göres till samfälld.......	42	57	60	159	2-66
Samfälld egendom göres till enskild samtidigt med att enskild egendom göres till samfälld........	1	14	5	20	0''33
Summa	1947	2 073	1 969	5989	lOOoo

67—171068

ggO Statistik över äktenskapsförord.

Icke mindre än något över 97 % av förorden utgöras således av sadana, varigenom
eljest enligt lag samfälld egendom göres till enskild, medan de övriga tre procenten
gå i motsatt riktning, så när som på en tredjedels procent, vid vilka båda riktningarna
gjort sig gällande. Fullt så skarp ter sig dock icke motsättningen överallt i riket,
soim synes av följande översikt, i vilken de motsvarande procenttalen uträknats för
de skilda hovrättsområdena.

1			Äktenskapsförord, ingivna vid
1		häradsrätter,	under			rådhusrätter,	under
I	Svea hovrätt		Hov- rätten		Svea hovrätt		Hov- rätten
	i Svea-land och Gott-land	i Norr-land	Göta hov- rätt	över Skåne och Ble- kinge	Sum- ma	i Svea-land och Gott-land	i Norr-land	Göta hov- rätt	över Skåne och Ble- kinge	Sum- ma
	%	%	%	%	*	%	%	%	%	% \|
j Samfälld egendom göres till en-skild ...........	98-83	99-28	92-49	73-68	91-56	99-86	100-00	99-70	99-82	99-8-2
Enskild egendom göres till sam-fälld ...........	0-67	0-48	7-15	23-91	7-61	Ö09	—	0-20	0-18	0-1 o
Samfälld egendom göres till en-skild samtidigt med att en-skild egendom göres till sam-fälld ...........	0-50	024	9-36	2-41	0-83	Ö05		0-10		008
Summa	lOO-oo	100-oo	lOO-oo	lOO-oo	lOO-oo	10000	lOOoo	lOOoo	100''00	lOO-oo

Visserligen gå så gott som alla förord, som ingivits a rådhusrätterna i den riktnin
gen, att genom dem samfälld egendom göres till enskild och detsamma gäller tillnärmelsevis
om de förord, som företetts vid häradsrätterna under Svea hovrätt. Å landsbvgden
inom de båda andra hovrättsomradena ställer sig förhållandet väsentligen
annorlunda, i det att därstädes förekomma en hel del fall, där förordet går ut på att
utvidga den samfällda förmögenheten pa den enskildas bekostnad, antingen sa att
den manliga kontrahenten tilldelar den kvinnliga giftorätt i sin fasta egendom eller
att den senare bereder sin blivande make en dylik förmån eller ock att all egendom
göres till gemensam. Hela antalet inom riiket under de tre undersökningsåren ingivna
förorden med dylikt innehåll uppgick till 159, varav det sistnämnda slaget, eller att
all egendom göres till gemensam, var det vanligaste. Antalet dylika fall utgjorde 107.
Av de övriga voro 47 upprättade till den kvinnliga kontrahentens förmån och återstående
5 till förmån för mannen. Av nu omhandlade 159 förord härrörde 40 från
landsbygden inom Göta hovrätt och ej mindre än 109 från landsbygden inom området

Statistik över äktenskapsförord.

531

för Hovrätten över Skåne och Blekinge, vadan antalet hithörande förord från rikets övriga
landsbygd och samtliga dess städer inskränker sig till tio. Det torde höra till
saken att nämna, att av de nämnda 40 förorden från landsbygden inom Göta hovrättsområde
härröra de allra flesta från två av de till Skåne och Blekinge angränsande
småländska länen, Kronobergs och Kalmar. En i alla händelser avsevärd del av de
i det sydligaste Sverige ingivna äktenskapsförorden gå således ut på att utvidga den
samfällda egendomen på den enskildas bekostnad. Angående osraken härtill torde
få hänvisas till vad därom antytts redan å sid. 5. Här må endast göras det tillägget,
att, när en utvidgning av den gemensamma förmögenhétsmassan ägt rum till hustruns
förmån, vare sig så att all egendom, även de mannen tillhöriga fastigheterna, gjorts
gemensam eller att mannen tilldelat henne giftorätt i dessa senare, så bär i många
fall angivits, att detta skett i gengäld för att hustrun tillfört boet penningar eller ett
värderikare bohag.

Ehuru det, med hänsyn till det ena av det här behandlade rättsinstitutets båda, i
början av detta kapitel angivna, ändamål, bör vara uppenbart, att flertalet förord
upprättas till den kvinnliga kontrahentens förmån, kan det dock vara av ej ringa intresse
att efterse, i viken grad så äger rum. Huru härmed förhöll sig med de 159
förord, varigenom enskild egendom gjordes till samfälld, bär redan i det närmast föregående
utretts, återstår att i samma syfte taga i skärskådande de 5 810 förord, varigenom,
enligt den förra av de tvenne närmast föregående tabellariska översikterna,
samfälld egendom gjorts till enskild. Huru så skett i endera eller båda makarnas intresse,
åskådliggöres i följande tablå.

Förordet innehåller bestämmelser om omfånget av:	Antal äktenskapsförord ingivna, år	I % för alla tre åren
1912	1913	1914	Summa
Båda makarnas enskilda egendom ..........	218	225	229	672	11*57
Hnstruns enskilda egendom.............	1639	1715	1620	4 974	85-61
Mannens enskilda egendom.............	47	62	55	164	2-82
Summa	1904	2 002	1904	5810	100-oo

Antalet förord, vari den kvinnliga kontrahentens intresse tillgodosetts, utgör således
ej mindre än 4 974 eller 85-61 %. I själva verket torde nog procenttalet, trots sin storlek,
vara en minimisiffra, enär det övervägande antalet av de 672 förord, i vilka bestämmelser
träffats om båda makarnas enskilda egendom, säkerligen även upprättats

532

Statistik över äktenskapsförord.

i den blivande hustruns intresse. Detsamma torde även kunna sägas beträffande de
tjugo mera komplicerade förord, som inrymts under rubrikerna A II och B III i tab.
7. För övrigt torde böra omnämnas, att, om man med iakttagande av skillnad för land
och stad beräknar för de särskilda hovrättsområdena de motsvarande prooentalen till
dem, som i översikten här ovan lämnats för hela riket, befmnes, att procenttalet för
de förord, som upprättats till förmån för den kvinnliga kontrahenten, ytterst ringa varierar
från lägst 83-66 % för städerna i Norrland till högst 89-88 % för städerna i Svealand
(jämte Gottland). Emellan dessa tvenne gränser kunna samtliga de övriga procenttalen,
såväl för land som för stad, inordnas.

De fall, i vilka förordet innehåller bestämmelser om endast mannens enskilda egendom,
äro få. Deras antal inskränker sig till 164. Relativt mest förekomma de i
Skåne och Blekinge. De förord åter, i vilka bestämmelser förefinnas rörande båda
makarnas egendom äro omkring fyra gånger så många eller, närmare bestämt, 672.
Endast emellan en femte- och en sjättedel därav härröra ifrån Skåne och Blekinge
samt Norrland, de övriga från den mellanliggande delen av riket.

Vad beträffar karaktären av den egendom, som genom ett äktenskapsförords bestämmelser
göres till enskild, kan den vara av varierande beskaffenhet. Bestämmelserna
kunna avse i boet införd egendom, egendom som efter äktenskapets ingående
ärves eller på annat sätt förvärvas ävensom den enskilda egendomens avkastning.
Efterses i de 5 810 förord, som här huvudsakligen äro i fråga, i huru många av dem
bestämmelser träffats rörande vardera av de olika slag av egendom, som nu angivits,
erhålles som resultat:

	Antal förord, vari bestämts, att egendom av vidstående slag skall vara enskild	%
	1912	1913	1914	Summa
Införd egendom...................	1871	1974	1876	5 721	98-47
Under äktenskapet ärvd eller annorledes förvärvad egen-dom .......................	1570	1679	1608	4 857	83-60
Enskild egendoms avkastning............	229	248	234	711	12-24

De i sista kolumnen befintliga procenttalen utvisa å huru stor del av de 5 810
förord, som bilda underlag för de i ovanstående översikt lämnade uppgifterna, bestämmelser
träffats, att de olika slag av egendom, som i översikten upptagits, skola räknas
som kontrahentens enskilda tillhörighet. Endast i ett relativt ringa antal fall eller 89
har iakttagits, att dylika bestämmelser saknats beträffande införd egendom, sannolikt

Statistik över äktenskapsförord.

ej sällan av det skälet, att vederbörande kontrahent icke medfört någon sådan att
tala om. I omkring sjutton fall av tjugo sträcka sig bestämmelserna till den efter äktenskapets
ingående ärvda eller förvärvade förmögenheten och i vart åttonde fall till
den enskilda egendomens avkastning.

I avseende å den i boet införda egendom, som genom ett förords bestämmelser gjorts
till enskild, må för övrigt nämnas, att dessa icke städse omfatta all sådan, utan blott en
del därav. Härom har anteckning skett rörande 175 fall. I det proportionsvis största
antalet härav eller i 87 fall har begränsningen sträckt sig till kontanta medel eller värdepapper
eller båda delarna, i 10 fall därav med tillägg av bohag eller fast egendom. I
20 fall har undantag^ som enskild egendom endast bohag, yttre inventarier o. dyl., i
12 fall handels- eller annan affärsrörelse o. s. v. I 20 fall har vederbörande kontrahent
visserligen förbehållit sig den av honom eller henne införda egendomen, men likväl undantagit
»inre lösbo». I några få fall har den som enskild undantagna egendomen fixerats
till hälften eller två tredjedelar av den införda. Nämnas må ock, att i 8 fall har
vederbörande kontrahent ansett behövligt att genom äkenskapsförord förbehålla sig
som enskild egendom endast sin i boet införda fastighet.

I fråga om den egendom, som i framtiden ärves eller annorledes förvärvas har blott
i ett ringa antal av de förord, som undersökningen omfattar, några begränsningar eller
andra förbehåll av nyss angiven art införts. Exempelvis må emellertid nämnas, att i
ett förord den kvinnliga kontrahentens giftoman för hennes räkning gjort det förbehållet,
att av det, som hon ''komma att ärva, intill 12 000 kronor skulle vara hennes
enskilda tillhörighet. I ett annat förord har den blivande hustrun förbehållit sig såsom
sin enskilda egendom hälften av vad som komime att tillfalla henne genom arv
eller testamente. Och i ett tredje förord, i vilket för övrigt stipulerats, att ingen
egendomsgemenskap skall råda mäkarna emellan, har mannen medgivit, att en fjärdedel
av vad han kunde komma att ärva skulle tillhöra hustrun.

Vad beträffar de ej så få fall — såsom förut nämnts 711 — då avkastningen av
enskild egendom genom ett äktenskapsförord desslikes gjorts till enskild, så hör det
även till de sällsynta undantagen, att några modifikationer därutinnan ägt ram.
Framhållas må endast ett tretal fall, i vilka under något skiftande former bestämts,
att, om överskott uppstår i makarnas inkomster, enskilda eller gemensamma, skall
hälften därav tillfalla vardera maken som dennes enskilda tillhörighet.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att i några särfall makarnas giftorättsandela.
r i den gemensamma egendomen gjorts olika. Sålunda har t. ex. i ett par
fall, då hustrun förbehållit sig all den egendom, hon infört i boet och sedermera kunde
komma att ärva eller förvärva samt avkastningen därav, mannens giftorättsandel
bestämts till 4/5 och hustruns till 1/5. I ett tredje fall hava andelarna fastställts till
resp. 2/3 och 1/s. I ytterligare ett fall har bestämts, att fördelningen skulle stå i proportion
till vad var och en av makarna, tillfört boet. Ett i viss män närliggande fall är,

534

Statistik över äktenskapsförord.

att de båda makarna överenskommit, att liushålIskostnaderna skulle bestridas i förhållande
till varderas inkomster.

Av det föregående torde ha framgått, att det är flera moment, som med avseende
å ett äkenskapsförords innehåll äro att taga i betraktande: huruvida genom detsamma
hustrun även tilldelats förvaltningsrätten över hennes enskilda egendom eller om
kontrahenterna inskränkt sig till att träffa bestämmelser endast om giftorätten; om
i sistnämnda fall den enskilda förmögenheten förstorats på den gemensammas bekostnad
eller vice versa; huruvida i den förra händelsen den enskilda förmögenhetens ökning
skett i endera eller båda makarnas intresse; samt om dessa vid förordets upprättande
endast haft tanke på den egendom, de komme att införa i boet, eller om deras
omsorg sträckt sig till framtida förhållanden, till den egendom de tilläventyrs då
kunna ärva eller på annat sätt erhålla och till den enskilda egendomens avkastning.
Det är givet att alla dessa moment kunna giva upphov till en massa kombinationer.
Också äro varianterna i de 6 000 förord, som bilda denna utrednings statistiska material,
mångfaldiga. Ett försök att klassificera dem har gjorts i meranämnda tab.
7. Tydligtvis har det icke befunnits lämpligt att lämna en fullständig specifikation.
Något sådant skulle endast inverkat i hög grad störande på tabellens läsbarhet. Att
här i texten närmare än förut skett gå in på tabellens innehåll torde vara obehövligt.
Det torde i det stora hela vara tillfyllest att hänvisa till dess detaljer. Här må huvudsakligen
endast framhållas det stora antal förord, genom vilka icke blott införd förmögenhet
utan även den, som sedermera ärves eller förvärvas göres till enskild. Sammanför
man ur tabellen alla hithörande fall, visar sig, att de uppgå till 3 927 eller
65-45 % av hela antalet, d. v. s. till närmare två tredjedelar därav. De bland dem,
genom vilka även avkastningen av den enskilda egendomen gjorts till enskild, utgöra
594 eller 9-90 % av de sex tusen, undersökningen omfattar. Bland dessa 594
förord torde de 187, vari förklarats, att ingen egendomsgemenskap skall råda makarna
emellan, särskilt böra uppmärksammas. De 107 fall, som gå i rakt motsatt
riktning, att all egendom skall vara samfälld, ha förut omnämnts. För övrigt
må med avseende å tab. 7 nämnas, att man vid dess formulering fäst sig mera vid
de i förorden intagna bestämmelsernas ordalydelse än vid räckvidden av den laga
verkan, de kunna tillmätas.

Att det kan vara av ett visst intresse att lära känna beskaffenheten och storleken
av de förmögenheter, som genom de i äktenskapsförorden intagna bestämmelserna få,
från giftorättssynpunkt sett, sin legala karaktär ändrad, torde vara uppenbart. I
samtliga de förslag till ny giftermålsbalk, som avgåvos under förra hälften av 1800-talet, hade befunnits lämpligt, att en bestämmelse infördes, enligt vilken »all egendom,
som någon genom förord sig till enskild ägo förbehåller skall upptecknas

och värde å lösören........sättas». Någon härav föranledd lagändring har dock

icke kommit till stånd. Emellertid har det, det oaktat, blivit en ganska utbredd

Statistik över äktenskapsförord.

535

slmI, alt en förteckning över den sam enskild egendom undantagna förmögenheten
intages i eller närslutes ett äktenskapsförord. Åtminstone i de sex tusen förord,
som denna utredning stöder sig på, förekomma dylika förteckningar eller motsvarande
uppgifter i så stor myckenhet, att ett omnämnande av vad de giva vid handen
torde vara befogat.

Beträffande den som enskild undantagna egendomens beskaffenhet föreligga i icke
•mindre än 4 987 fall uppgifter i fråga om egendom, som undantag^ av den kvinnliga
kontrahenten, och i 344 fall i fråga om egendom, som undantag^ av den manliga.
I de förstnämnda fallen upptaga de däri befintliga uppgifterna eller bifogade
förteckningarna i 52-56 % därav endast bohag eller annat lösöre — såsom kreatur,
andra s. k. yttre inventarier, hus å ofri grund på landet, affärsrörelse, varulager
o. s. v. —; i 5-oi % endast penningar eller värdepapper samt i 30-62 % såväl egendom
av sistnämnda slag som bohag eller annat lösöre. Bland återstående 11-81 % ingå
även i 264 fall livförsäkringar med eller utan tillägg av annat slags egendom. Vad
angår förenämnda. 344 uppgifter, som redogöra för egendom, undantagen av den manliga
kontrahenten, ställa sig siffrorna avsevärt annorlunda. I 40-99 % därav upptaga
uppgifterna endast bohag eller annat lösöre, i 13-08 % penningar eller värdepapper och
i 16-57 % båda delarna. Antalet fall, däri livförsäkringar ingå, uppgår till 32. Nämnas
må till slut att införd fast egendom, med eller utan tillägg av annan sådan, understundom
undantagits som enskild, ehuru den förord förutan har dylik karaktär.

■ Förmögenhetens storlek	Förmögenheten undantagen såsom enskild	Summa	I	%
av	hustrun	av	mannen
Antal	Belopp, kr.	Antal	Belopp, kr.	Antal	Belopp, kr.	Antal	Belopp
Under 500 kr..	121	42 674	16	4 273	137	46947	3-75	020
500— 1000 » .	382	285 877	17	12 108	399	297 985	10-91	1-31
1000— 3 000 » .	1280	2 381 562	45	83 012	1325	2 464 574	36-22	10-82
3 000- 5 000 » .	680	2 625 903	26	98 329	706	2 724 232	19-30	11-98
5 000— 10 000 » .	602	4 076 841	28	167 532	630	4 244373	17-22	1863
l 1 O t-H	263	3 489 578	18	247 348	281	3 736 926	7-68	16-40
20 000— 50 000 » .	103	3 070 391	18	490 484	121	3 560875	3-31	15-63
50 000—100000 » .	34	2 249 834	6	588080	40	2 837 914	1-09	1246
100 000-200 000 » .	11	1 462 435	4	516 448	15	1978 883	0-41	8-68
Över 200 000 » .	1	230 000	3	659 993	4	8S9 993	o-n	3-91
Summa	3 477	19915095	181	2 867 607	\| 3658	22 782 702	lOOoo	100- 00

536

Statistik över äktenskapsförord.

Även beträffande den som enskild undantagna egendomens värde föreligga utförliga
upplysningar, nämligen i ej mindre än 3 658 fall. Huru dessa fördela sig i olika förmögenhetskategorier
torde framgå av ovanstående översikt. Endast lös egendom
har tagits i betraktande och livförsäkringar ha lämnats utom räkningen, enär visserligen
deras försäkringsbelopp, men ej deras egentliga värden, de s. k. matematiska,
äro kända.

I medeltal uppgår den av hustrun undantagna lösa egendomens värde till 5 728 kronor
och den av mannen undantagna till 15 843 kronor. För båda makarna, tagna i
ett, uppgår medelvärdet till 6 228 kronor. I 141 fall av de i översikten upptagna har
hustrun och i 28 fall mannen uppgivits hava tillfört boet även fast egendom med angivet
värde. Tages även detta med i beräkningen, befinnes, att medelvärdet av den
enskilda förmögenhet, som hustrun i dessa fall fört in i boet, uppgår till 19 918
kronor, därav 8 828 kronor i lös och 11 090 kronor i fast egendom. För de 28 fall,
då förmögenheten i fråga var mannens tillhörighet, utgör medelvärdet 61 597 kronor,
därav 28 089 kronor i lots och 33 508 kronor i fast egendom. Det torde observeras,
att i åtskilliga andra fall av de i ovanstående översikt ingående uppgivits, att någon
av kontrahenterna vore i besittning av fastighet, men har i dessa fall saknats uppgift
om dennas värde, och säkerligen har i en mängd andra fall fast egendom varit till finnandes,
ehuru icke någon som helst upplysning därom i förordet lämnats.

I äktenskapsförord bruka ej sällan inrymmas vissa speciella förbehåll, liggande
mer eller mindre utom den av lagen angivna ramen för ett äktenskapsförords innehåll
och med hänsyn till deras rättsverkan av ibland tämligen tvivelaktig beskaffenhet,
för så vitt de ej sakna all legal betydelse. Till de viktigaste av här berörda i förorden
intagna bestämmelser torde emellertid få räknas, att kontrahent förbehåller sig,
att, om hans enskilda egendom utbytes mot annan, vederlaget även räknas som hans
enskilda tillhörighet. Sådant förbehåll har gjorts i 1 740 av de här behandlade sex
tusen förorden. I 1 496 fall har förbehållet gjorts av den kvinnliga kontrahenten i
65 fall av den manliga och i 179 fall av dem båda.

Ett annat synnerligen ofta förekommande förbehåll, men väl utan varje rättsverkan
är, att kontrahent betingar sig, att hans eller hennes enskilda egendom ej må tillgripas
till betäckande av den andre kontrahentens »Ibefintliga eller blivande» gäld, ofta
med tillägget »av vad namn eller beskaffenhet den vara må». Dylika förbehåll hava
gjorts i ej mindre än 2 850 fall, därav 915 år 1912, 1 006 år 1913 och 929 år 1914.
T det stora flertalet fall eller 2 675 fall hade förbehållet gjorts av den blivande hustrun,
i 78 fall av -mannen och 97 fall av båda kontrahenterna.

Ävensa ma omnämnas -ett fatal fall, da den manliga kontrahenten gjort vissa utfästelser
eller medgivanden, som åtminstone i vissa av dem synas haft till syfte att
bereda lättnad i den blivande makans känsla av ekonomiskt beroende av mannen. Sålunda
har i ett fall hustrun tillerkänts viss månadslön (å 90 kronor). I ett annat, i

Statistik över äktenskapsförord.

537

vilket makarna överenskommit, att ingen egendoinsgemenskap dem emellan skulle
rada, har mannen förbundit sig till att av sina inkomster avstå 10 %, »om skulle
bliva hustruns enskilda egendom. I ytterligare ett annat fall har mannen utfäst sig
att av sin avlöning lämna 15 kronor i veckan till bestridande av hushållskostnaderna.
Ett par andra förord äro även värda ett omnämnande. De härröra från två närliggan
de tingslag, tillhörande samma domsaga, vilket torde förklara deras delvis kongruera
innehåll. I vartdera fallet har hustrun betingat sig att få utkvittera och förfoga över
mannens avlöning. Det torde dock höra till saken att omnämna, att hon därjämte förbehållit
sig som sin enskilda tillhörighet vad hon i boet infört samt hon eller mannen
under äktenskapet kunde komma att ärva eller förvärva; visst specificerat bohag
jämte 1,000 kronor skulle dock tillhöra mannen. Till sist må nämnas sex fall, då
hustrun förbehållit sig som sin enskilda egendom allt, som i hennes namn insatts i
bank, ävensom, i tre fall därav, i hennes namn inregistrerade värdepapper.

I ett par fall hava kontrahenterna begagnat sig av äktenskapsförordet för att däri
inflicka dem emellan träffat avtal om deras barns uppfostrande i viss troslära, på
isätt som § 6 i nådiga förordningen av den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning närmare anger.

Slutligen må framhållas, att förutom de 13 å sid. 6 omnämnda utdrag ur förordsprotokollen,
som utsöndrats, därför att berörda förord endast innehöllo testamentariska
bestämmelser, föreligga 50 andra, innehållande dylika bestämmelser, men som tagits
med i räkningen, då de därjämte voro av förordsrättsligt innehåll.

Det må vara, att det material, som här utnyttjats, icke ''kan anses så synnerligen
stort, men torde den jämnhet, som i allmänhet utmärker siffrorna för de tre år, som
utredningen omfattar, där särskilda sådana för vart år framlagts, vara ägnad att i
ej ringa grad styrka tilltron till de resultat, vartill man kommit.

Stockholm den 31 oktober 1917.

Underdånigst
LUDVIG WIDELL.

Henrik Malmgren.

68—171068

538

Till). 1. Antalet iiktenskaps -

i	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11
	Län		1857—	1861—	1866—	1871—	1876—	1881-	1886-	1891—	1896-	1901-
	(Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	1860	1865	1870	1875	1880	1885	1890	1895	1900	1905
1	Stockholms stad ....		88	113	182	193	291	423	765	1061	947	1097
2	Stockholms län.....	i Ur	12	40	47	22	.38	40	62	53	82	in
3	(Rr	14	7	6	4	10	13	19	18	26	30
4	Uppsala län......	(Hr	5	■4	18	13	20	30	49	32	33	34
0	(Rr	O	13	11	17	24] 36	39	44	46	60
6	Södermanlands län . . .	(Hr	»	13	''9	l6 14	19	3°	49	42	48	58
7	(Rr	5	5	12	11	27	45	53	63	40
8		\|Hr		46	69	43	6l	46	79	64	6l	78
9		(Rr	27	38	4d	39	53	81	87	95	131	153
10 11	Jönköpings län.....	\|Hr '' (Rr	187 8	186 9	139 140 12! 9	165; ii4 16 22	''i	134 38	''tf	126 50
12 13	Kronobergs län.....	(Hr • (Rr	*74 1	214	213 3	2«*	204 23	174 7	171 6	148 17	182 15	125 12
14	Kalmar län.......	(Hr	182	237	206	240	198	157	179	177	I32	124
15	(Rr	13	17	16	12	22	29	39	42	46	64
16	Gottlands län......	(Hr	14	5	13	I I	20; 22	24	20	II	•7
1 /	1 Rr	O	7	3	5	6	0	8	12	16	17
18	Blekinge län......	(Hr	*55	I5Å	>79	213	172	•47	162	160	119	i°5
19	(Rr	13	10	29	24	38	38	60	65	47	85
20	Kristianstads län ....	(Hr	248	278	291	320	288	291	352	287	295	282
21	IRr	7	8	12	9	21	26	32	38	34	45
22	Malmöhus län.....	(Hr	1(28	612	689	624	660	680	475	411	384	372
23	'' \Rr	32	49	. 61	75	165	160	249	239	279	396
24	Hallands län......	(Hr	27	25	4°	*4	2+	3°	32	42	3i	30
25	\Rr	1	6	4	11 46 54	10	16	30	29	29	54
26 27	Göteborgs och Bohus län	(Hr '' (Rr	32 13	60 22	5'' 40	33 73	48 91	72 164	48 214	2^0	46 339
28	Alvsborgs län.......	IHr	67	71	82	85	94	87	IOI	7''	87	62
29	'' IRr	4	10	13	5	18	24	35	31	47	63
30 31	Skaraborgs län .....	(Hr '' (Rr		66 8	Öl 6	!!	59 50	66 24	84 49	92 37	76 35	63I 56
32	Yärmlands län......	!Hr	38	58	621	57	72	65	94	79	93 25	87 55
33	(Rr	8	6	19	10	15	25	29	32
34	Örebro län.......	(Hr	24 12	30	39	28	29	4*	44	50	57
35	'' (Rr	11	12	11	15	15	46	44	51
36	Västmanlands län.....	(Hr	''4	181	18	17	19	26	43	39	34	40
37	(Rr	12	8	12	10	14	22	35	39	I7	27
38 39	Kopparbergs län.....	(Hr '' \Rr		39 O	60 4	1	81 6	7° 16	?!	92 9		127 27
40 41	Gävleborgs län......	IHr '' (Rr	21 6	48 18	38 11	4° *) 37	45 40	57 45	i	S	I23 91	*32 161
42	Västernorrlands län . . . .	. \|Ur	5°	57	66	59,	112,	‘46	197	198	<74	l80
43	(Rr	7	7	13	24	59	63	77	98	85	87
44	Jämtlands län......	(Hr	>5	l6	12	15	40	40	67	6l	67	60
45	(Rr	—■	—	1	—	5	21	34	21	20	15;
46	Västerbottens län.....	(Hr	l6	14	27	39	25	24	32	57	4>	421
47	(Rr	1	1	3	3	6	5	6	11	10	14
48	Norrbottens län......	(Hr	5	15	19	1	''4	iol	»7	52	48	>39.
49		(Rr	—	1	—	3\|	8]	9	20	51	66
50	Summa för häradsrätter	1957	2313	2458	'' O N -t~ N	2 492	2 447	2680	2 493	2 449	2 5°9!
51	> » rådhusrätter	292	379	530	586]	994	1242	1971	2 374	2 457	3 096j
52	Tillsammans	2 249	2 692	2 988:	aoiii	3486	3 689	4651	4 867	4 906	5 605

) Rättad siffra.

539

förord, ingivna ören 1857—1914.

12	13 \|	14 \|	15 \|	16 \|	17	18	19	20 \|	21 j	22 \|	23	24	25	26 \|	27	1
1906—, 1910 1	1911— 1914	1901	1902	1903	1904	! 1905	1906	1907	1 1908	1 1909	1910	1911	1912	1913	1914
1839	2 262	200	242	205	221	229	295	314	357	420	453	480	565	640	577	1
184	309	17	*4	23	28	29	26	21	35	49	53	7>	?°	Zl	74	2
64	52	6	5	7	3	9	11	6	13	15	19	9	16	13	14	3
46	44	6	5	8	8	7	6	IO	6	13	II	II	12	IO	II	4
102	éé	8	10	13	11	18	13	9	31	24	25	19	31	25	24	5
60	72	8	15	8	I “	12	H	7	II	l6	12	l6	18	19	19	6
64	69	9	10	6	8	7	5	n	18	18	12	12	14	21	22	7
IOO	IOO	13	21	13	10	21	!9	28	15	20	18	?7	27	26	29	8
202	256	24	33	36	29	31	44	44	31	36	47	58	60	79	59	9
135	112	28	19	25	29	25	24	23	24	3<t	30	23	2Ii	43	25	10
70	82	11	13	12	7	7	9	13	10	16	22	21	20	19	22	n
Il6	126	24	27	23	29	22	28	15	17	24j	32	36	35	21	34	12
31	25	1	5	3	2	1	4	4	6	7	10	11	5	5	4	13
124	108	24	35	25	24	l6	20	26	26	2C	zl	21	26	28	33	H
96	139	10	15	8	16	15	12	19	12	19	34	38	40	31	30	15
''3	12	I	3	2	3	8	4	2	2	2	3	2	4	5	I	16
16	19	4	2	2	3	6	1	4	1	6	4	6	4	5	4	17
80	80	24	24	15	20	22	21		•7	17	II	13	IQ	3°	18	18
! 97	102	14	18	15	18	20	14	16	20	22	25	22	33	23	24	19
26?	217	58	49	6?	58	52	63	46	44	56	56	60	5?	43	56	20
74	68	10	8	4	12	11	17	16	12	18	11	18	19	15	16	21
351	3i8	77	72	84	73	66	65	72	78	36	80	70	73	88	87	22
691	602	70	77	76	90	83	131	131	120	152	157	142	160	163	137	23
41	4°	5	IO	6	5	4	5	6	7	!3	IO	l6	12	8	4	24
67	76	7	14	9	10	14	17	9	10	16	15	29	15	14	18	25
64	76	IO	9	5	12	IO	12	13	IO	>7	12	20	i3	23	20	26
555	615	58	56	70	72	83	94	91	104	130	136	139	144	173	159	27
I29	118	''4	13	12	12	1 1	19	''4	26	35	35	27	24	32	35	28
I 148	103	7	10	15	14	17	26	30	22	43	27	24	21	2b	33	29
I 76	51	II	8	15 8	21	12	IO	13	23	18	8	''3	12	18	30
79	90	5	11	13	15	12	12	10	17	17	23	20	21	26	23	31
86	US	21	*4	14	19	19	15	>3	18	22	18	28	28	29	3°	32
90	851	14	7	9	12	13	15	13	24	23	15	23	22	19	21	33
84	77	9	I I	19	19	II	6	12	24	20	22	•9	19	18	21	34
178	155	14	16	24	12	17	28	34	38	'' 30	48	32	46	41	36	35
42	46	I I	5	7	7	IO	7	>3	4	9	9	l6	6	13	II	36
55	74	7	4	6	6	4	10	11	10	14	10	17	21	15	21	37
137	163	22	2 5	27	23	3°	22	22	26	40	27	4i	32	49	41	38
33	44	5	4	10	5	3	5	7	4	10	7	9	13	6	Ib	39
160	''47	23	22	25	29	33	35	25	23	38	3?	35	35	42	35	40
193	150	26	33	31	29	42	38	40	38	43	34	42	37	33	38	41
I >87	176	37	5°	40	24	29	27	32	43	53	32	4°	5°	42	44	42
120	in	18	19	20	19	11	20	28	21	21	30	27	so	32	22	43
10c	74	6	14	13	12	15	l6	''7	30	18	24	>5	22	12	25	44
35	44	2	2	2	5	4	9	6	3	10	7	8	10	11	15	45
65	60	3	10	12	9	8	IO	12	>4	•3	l6	''7	8	20	<5	46
32	27	3	2	3	4	2	8	6	6	6	6	5	6	8	8	47
108	104	21	34	23	33	28	24	22	18	21	23	22	3i	27	24	48
45	38	11	15	23	9	8	6	12	13	7	7	10	12	14	2	49
2758	2 754	473	509	509	509	5C9	500	475	531	634	618	654	676	7*4	71c	50
4 976	5 387	544	631	622	632	667\| 844	884	941	1 1123	1184	1221	1365	1456	1345	5i
j 7 734	8141	1017	114fli 1131	\| 1141	117ö\| 1344	\| 1359 1472	\| 1757	1802	1875	åtel	2170	2055	52

540

Tab. 2. Under år 1912 ingivna äktenskapsförord,

3 | 4

5 | 6 | 7

9 | 10

13 I 14

Län

(Hr = häradsrätt

Rr = rådhusrätt)

■r.

er?

3 W
g.1

k|i

" £5 p:
- era

_ 1—1
2. B
w 05 Cfi

P» 5 &

ce - W
F*- Zt
S* 0

pi?3

’ Pj,cd

? o*

3- g H

P P.O

B 71

C+- 9 (t>
C+- >-* -

0*3.

'' erg

t- pr*

cd*

‘S

0 £-p g

CD 2.

S- w*

n «.
^ P-

0 pr

J—1 00

◄ B

CD O1?

<-t CD
ffö

3 O:’

c+ ''t

-t O

CD CD
P"

Hantv

erkare

er?

•I

►-1

8»

>-i

ri-

0 3.
er 3 er?’

-i 9

° <
t*r 2. so

(D P-H
c-t-

O c+--1 P

P-3

er? Q

CD 3

B O
S- CO

pj! S-

Cl. ~ O:

s* B

s?»

CD B

B ~

g.s

a o.

£"95

CD 5
''w'' CL
CD

1 Stockholms stad......

jj Stockholms län.....j^r

5 Uppsala län......

® Södermanlands län . . .

* Östergötlands län . . . .

jj Jönköpings län.....|^r

Kronobergs län.....-J^r

15 Kalmar län.......

Gottlands län......

Jg Blekinge län......

Kristianstads län .... j jj^

Malmöhns län......|^r

P Hallands län......j^r

P Göteborgs och Bohus län .

29 41 vs borgs län......{rJ

Skaraborgs län.....<j^r

Värmlands län.....

Sfi Örebro län.......{r?

Västmanlands län .... -J5r
37 (Rr

39 Kopparbergs län ....

4J Gävleborgs län.....

f? Västernorrlands län . . . IJJr
43 (Rr

P Jämtlands län.....

Pj Västerbottens län ....

4® Norrbottens län.....

60 Summa för häradsrätterna

51 > i rådhusrätterna

52 Tillsammans

M i i i l i in ii i i i i i - ii i -1 i ii i i i i ii i i i i ii i i i i i - i i i i ^

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 II 1 II 1 II 1 1 1 1 1 II II 1 II II 1 1 .11 1 1 II II II 1 II

2
1

1
1

2
5

1
1

3
2

1
3

2
1

2
2

3
2

3
1

2
1
1

2
2

5
4

3
1

—

119

21 31

53| 64

15|

»1 —

38 89

159

103

151

fördelade efter de» manlig;! kontrahentens yrke. 541

15	16	17	18	19 \|	20	21	22	23	24	25	26	27	28	29	so	31	82	1
IKontorspers., han- delsres. o. handels-biträden	\| Övriga närings- idkare	iSjökapt., styrm. o. maskinister	1 Övrigt sjöfolk	[Civila tjänstemän av högre grad	Civila tjänstemän av lägre grad	Präster	Profess., elem. lä- rare, fil.dir o. dvl.	Folkskollärare	Läkare, tandläk., veterinärer o. dyl.	Apotekare	Officerare	Underofficerare	Militärt manskap	Fria yrken	Husägare o. kapi- talister	Utan uppgivet. yrke	Summa
86	12	1	1	23	13		4	1	12	2	22	1	3	21	1	100	547	1
6	_	I	_	I	_	_	i	—	—	—	—	—	—	2	—	44	83	2!
3											2						17	3j
																4	II	4i
1	—	—	—	1	—	—	3	—	—	—	2	—	—	i	—	6	27	5!
i	—	—	—	I	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	6	>7	6
2	1										i					7	15	7
4		1	_	2	1	i	_	_	_	3			—	—	—	25	58	9
—	—	—	—	I	1											12	23	10
2	—	—	—	2	1	—	1	—	—	—	—	1	—	- i	—	5	19	11
—	—	—	—	—	I	—	I	I	—	—	2	—	—	1	—	16	32	12
											i			—	—	2	5	18
																20	29	14
3	—	1	—	1	1	—	1	—	—	—	—	—	1	i	—	15	39	15
																2	4	16
—	—	—	—	2	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4	17
															2	4	19	18
1	1	3	—	2	—	—	—	—	1	—	3	1	2	2	—		81	19
1	—	—	—	I		—	1	2	—	—	I	—	—	—	—	14 7	56 tö	20
_	_	I	_		I	_	_	,	_	_	I	_	_	I	I	17	70	22
12	1	2	—	4	3	i	3	—	—	—	5	—	—	10	—	34	154	23
																8	12	24
3	—	—	1	2	—	—	1	—	—	—	1	1	—	—	—	3	14	25
I														I	—	7	13	26
31	—	12	1	4	4	i	2	i	—	2	3	—	—	7	—	9	133	27
—	—	—	—	I	2											17	31	28
2					2										i	8	16	29
—	I										4					6	17	30
—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	1	—	7	16	31
—	—	I	—	_	I	_	—	—	1	—	—	—	—	—	—	II	* 26	32
4	1	—	—	_	2	_	_	1	—	_	—	—	—	—	—	3	21	33
I																5	18	34
1	2		—	2	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	14	44	35
1		1	_	1	I 1	z	_	_	_	_	_	_	_	1	_	3	7 20	37
																13	29	38
											1			2	—	3	11	39
—	—	—	—	I	I	—	—	—	—	—	—	—	I	—	—	''4	33	40
3	—	2	1	1	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	9	33	41
2	—	—	—	I	2	—	—	—	—	—	—	I	—	I	I	*9	SO	42
2	—	2	—		2	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	6	24	43
2	_	Z	z	1	I 1				1							1 10	45
																3	7	46
														1	—	2	4	47
3	—	—	—	2	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	14	29	48
2				i												3	9	49
16	3	4	_	IO	16	2	3	4	3	—	II	I	2	7	4	277	663	50
165	18	25	4	50	32	3	15	3	14	8	43	5	6	49	2	278	1290	51
181	21	29	4	60	48	5	18	7	17	8	54	6	8	56	6	555	1953	52

542

Täln 3. Under år 1913 ingivna äktenskapsförord

Län

(Hr = häradsrätt
Rr = rådhusrätt)

8
9

14
115

|l«

20
21
22

25
26:

30
131
32
i 33

j37l

[38
[89
,401
''411
42;
43
[44
!45|

so!

I5!i

152

Stockholms stad
Stockholms län .

Uppsala län . .

Södermanlands län
Östergötlands län .
Jönköpings län . .
Kronobergs län . .

IHr -• \Rr —

Kalmar län .
Gottlands län
Blekinge län

Kristianstads län
Malmöhus län

IHr -\Rr , -

IHr
\Rr
IHr
\Rr !
IHr
\Rr
IHr
\Rr
IHr1

* ’ |Rr
(Hr
\Rr
J Hr |

• '' \Rr
fHr:
\Rr
IHr

'' (Rr

JHr

'' • (Rr
IHr
\Rr
IHr
\Rr
(Hr
\Rr
IHr
\Rr
I TTr

Skaraborgs län.....

|Hr
'' IRr
IHr
'' \Rr
IHr
'' \Rr
IHr
'' \Rr
I Hr

Gävleborgs län.....<Rr

/Hr
|Rr
IHr
'' \Rr
IHr
(Rr
(Hr
\Rr

Hallands län.....

Göteborgs och Bohus län
Älvsborgs län ....

Värmlands län
Örebro län . .

Västmanlands län

Kopparbergs län

Västernorrlands län
Jämtlands län . .

Västerbottens län
Norrbottens län .

Summa för häradsrätterna
» » rådhusrätterna

Tillsammans

3	1 4	5	6	7	1 «	9	1 10	11	1 12	! 13	I 14
P s ®	HH B	Torpare, statdr., jordbr.-arb., back- stngnsitt. 0. dyl.		►Ö hj O p B er	HH < B	Hantverkare	P		er? Q O -i
mmansägare, idatorer, bru- kare	gris g. © p: CD PlsJI ■äSTB . Qj,® T ?	Fiskare	CD hj 3-gf Q 00 ^ £ © Sa *“ CD 1	genjörer och erkmästare	mästare	gesäller	w ce p •-< C- CT> *4 P 3	riga arbetare om vid jord-bruket)	P J5 & c* ?? • 2-"ö 2* f°: a O s -	Handlande (mindre)
2	1	1	_	18	51	58	35	27	36	31	26
3	2	—	—	I	3	3	2	I	5	3	6
—	1	—	—	—	1	—	1	—	1		1
I	—	I	—	—	—	—	—	—	I	—	__
—	—	—	—	—	1	—	1	1	1	1	6
—	2	I	—	—	I	—	I	—	1	—	2
—	—	—	—	1	1	2	—	1	1	1	2
I	—	—	—	I	—	I	2	2	—	I	_
I	—	—	—	—	2 1	5 3	4 1	7	4 2	2	5 4
—	—	—	—	1	2	1	—	—	—	1
3	—	—	—	—	—	2	1	—	—	—	I
I	—	—	—	I	1	2 t	4	2	1	- —	2 2
—	—	—	—	—	—	I	—	—	—	—	2
IO	—	—	—	-	2	2 3	1	I 1	1	1	_ t
9	I	I	—	—	—	—	3	—	—	—	2
	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	2
29	5	—	—	—	1	2	5	I	4	—	JO
1		—	—	5	6	6	16	3	1	1	9
2	—
										2	2
2	—	—	—	—	—	I	—	I	2	1	2
—	1	—	1	5	7	20	7	6	5	6	17
2	I	—	—	I	5	2	2	—	1	—	I
—	—	—	—	3	2	—	_	1	1	—	O O
2	—	—	—	—	I	—	I	—	—	—	—
1	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	6
6	—		—	2	2	2		—	2	—	I
—	—		—	2	—	—	3	—	1	—	3
I	—		—	—	I	—	—	—	1	_	I
—	—		—	1	1	3	3	1	—	2	3
I	—	—	—	—	1	3	—	—	—	—	I
—	1	—	—		1	i	1	1	—	—	2
1	2	—	—	—	4	3	2	2	1	—	5
—	—	—	—	—		3	—	—	—	—	2
I	—	2	—	2	I	—	6	2	6	—	2
3		—	—	I 3	1 2	1	7 1	1 1 1	4 5 2	2 1	2 5 5
2	—	—	—	—	—	—	I	—	—	—	—
—	—	—	—	—	3	2	—	—	1	—	1
I	—	—	—	—	—	1	—	I	2	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—		1	- .
—	—	I	—	—	2	I	-1	—	6	—	I
—	—	—	—	1	—	—	-i	1	1	—	—
82	*4	6	—	9	25	33	28	12	40	s	52
4	4	1	1	40	83	115\|	85	54	60	52	100!
86	18	7	1	49	108	148	113	60	100	57	152\|

fördelade efter den manliga kontrahentens yrke. 543

15	16	17	18	19	'' 20	21	22	28	24	26	26	27	28	29	80	31	Ig; Summa	1
Kontorspers , han- delsres. o. handels- biträden	Övriga närings- idkare	Sjökapt., styrm. o. maskinister	Övrigt sjöfolk	Civila tjänstemän av högre grad	Civila tjänstemän av lägre grad	Präster	Profess., elem. lä- rare, fil.d:r o. dyl.	Folkskollärare	Läkare, tandläk., veterinärer o. dyl.	Apotekare	Officerare	Underofficerare	Militärt manskap	Fria yrken	Husägare o. kapi- talister	Utan uppgivet yrke
74	13	7	2	26	9	1	5	2	8	_	20	2	2	36		119	612	1
6	—	—	—	2	I	I	2	I	2	—	I	—	—	2	—	2C	72	2
1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	1	—	—	2	12	a
						I										5	9	4
—	—	—	—	2	—	—	2	—	1	—	1	1	—	—	—	5	23	5
I						I										8	18	6
1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	i	—	8	21	7
f)	1	—	—	_	4		1	—	1	_		_	_	1 2	—	2$	25 72	8 9
2	I	—	—	2	—	—	2	—	I	—	—	—	—	i	—	20	4>	10
									1			1				ii	18	11
				i										i	—	i	5	13
—	—	—	2	1										2	—	13	27	14
3	—	3	—	—	1	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	11	30	16
																2	5	16
i											1						5	17
2								I							I	8	29	18
—	—	—	—	3	—	—	—	—	—	—	4	2	—	—	—	5	22	19
—	—	I	—	3	i	—	—	—	—	—	I	—	—	—	I	16	40	20
2	—	—	—	2		—	—	—	—	—	2	—	1	i	—	3	15	21
	I	2	—	—	I	—	—	—	—	—	I	—	—	1	2	22	87	22
15	5	4	—	7	4	—	3	1	—	—	2	—	_	3	—	66	158	23
																6	8	24
														2	—	7	13	25
3 22	3	10	2	7	5	—	1	1 1	2	1	i	1	—	7	i	28	^3 166	27
1						1					2			1	—	10	30 24	29
I				1												6	12	30
1	—	—	—	—	i	—	—	—	1	—	—	—	—	1	—	13	26	31
I	_	_	_	_	i	_	_	_	—	—	—	1	_	—	—	II	29	32
2	—		—	—		—	-	—	1	1	—	—	—	1	—	3	17	33
2	1 2		_	_	2	_	1		_	_	2	_	_	1	_	15	39	35
I																4	II	36
1	—	—	—	1	i	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	1	13	37
2	—	—	—	1	i	—	T	1	—	—	—	—	—	I		20	47	38
					i												6	39
4	—	—	—	—	2	I	I									12	42	40
	—	—	—	2	2											8	31	41
6	2												I	—	—	IO	40	42
2	—	—	—	—	2	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	4	29	43
	1	_	_	_	_	I		_	—	_	1	—	_	—	—	5 2	10	45
i	—	—	—	I	—	—	—	—	—	—	—	I	—	I	—	9	l8	46
											1			1	—	4	7	47
2	—	—	—	—	i	—	—	1		—	—	—	—	I	—	4	27 12	49
35	6	5	2	IZ	ii	7	7	4	6	—	4	3	i	9	4	265	689	50
138	24	25	4	51	33	1	15	4	16	4	41	8	4	59	1	359	1386	51
173	30	30	0	63	44	8	22	8	22	4	45	11	5	68	5	624	2 075	62

544

Tab. 4. Under år 1914 ingivna äktenskapsförord,

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
			Godsägare	JO 3 H <5 cd	3. P* B ® *3	Torpare, statdr., jordbr.-arb., back- stugusitt. 0. dyl.		>0 ^ O JO B er-	HH < O	Hantverkare	-	"a 9	er? Q CD H*
	Län (Hr = häradsrätt Rr = rådhusrätt)		mmansägare, idatorer, bru- kare	ffjs tv- <r4- o~ -» « O p: 3 ’ B- 1 O.CW - $%B t- Cl, O ? ep-	Fiskare	CD i-J itr CD ce * 5: © pr Pi" B. 03*	genjörer och erkmästare	mästare	gesäller	tf ÖB JO er1 ® P h* CD	riga arbetare om vid jord-bruket)	ssh., köpmän, iter, direktörer 0. dyl.	Handlande (mindre)
1	Stockholms stad ....		_	3	_	_	_	20	35	49	22	15	24	42	28)
2 3	Stockholms län.....	(Hr \Rr	2	2	I	I	_	2	6 1	3 3	§	2	I 1	z	4 1
4 5	Uppsala län......	Hr Rr		3	I	I	—	1	—	_	1	1	_	1	I
6 7	Södermanlands län	(Hr Rr	2	I	—	1	—	1	\	1 2	2 3	1	_		2 1
8 9	Östergötlands län . . . .	(Hr Rr	_	I	_	I	z	I 1	4	5 4	4	2 4	—	I 3	3
10 11	Jönköpings län.....-	Hr Rr	_	_	_	_	_	_	1	_	1	_	_	_	2
12 13	Kronobergs län.....	Hr (Rr	_	_	_		_	_	z	3 1	—	—	—	—	3
14 15	Kalmar län......	(Hr Rr	—	2	—	—	—	2	1 2	2 3	2 4	1 3	—	—	4 1
16	Gottlands län.....	Hr
17		Rr	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—
18 19	Blekinge län......	Hr Rr	_	II	Z	I		1	1	1	3	—	z	—	1
20 21	Kristianstads län . . . .	Hr Rr Hr	—	»9	—	I	—	—	—	4	6 3	1	£	—	1
22	Malmöhus län.....	—	36	I	—	—	-	3	il	4	—	8	1
23	Rr	—	—	—	—	—	1	7	0	2	24	4	8
24	Hallands län......■	(Hr	—	2	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
25	(Rr									2	—	1	—	3
26 27	Göteborgs och Bohus län . •	Hr Rr	_	_	1	_	_	I 3	2 9	8	4	1 4	4	8	afl
28 29	Älvsborgs län.......	Hr Rr		2	—	—	—	2 1	1	5 5	1 1	1 1	—	2	3 3
30 31	Skaraborgs län.....•	Hr Rr	—	I	—	—	—	—	3	1	—	—	1	—	2
								—	—	—	1	0
32	Värmlands län.....>	Hr	—	2	I	—	—	2	1	—	—	—	2	1	3
33	Rr	1	—	—	—	—	—	1	4	—	1	1	4
34	Örebro län .......	Hr	—	—	—	I	—	1	1	5	1	—	—	—	2
35	Rr	—	—	1	—	—	—	1	3	2	2	3	1	—
36	Västmanlands län . . . .	Hr	—	I	—	—	—	—	—	1	—	—	1	—	—
37	Rr	—	—	—	—	—	—	1	4	1	2	—	—	4
38 39	Kopparbergs län . . . •	Hr Rr		_	_	z	z	—	4	2 3	1 1	—	3	2	4 1
40 41	Gävleborgs län......	Hr Rr		2	_	2	_	1	3	2 1	1 4	3 1	i	—	2 4
42	Västernorrlands län . . . .	Hr	—	2	—	I	—	2	—	1	—	2	8	—	5
43	Rr	—	—	1	—	—	1	—	1	3	—	—	—	2
44	Jämtlands län.....<	Rr	—	2	—	—	—	—	2	—	—	1	I	I	3
45	Hr	—	—	—	—	—	—	—	3	1	1	1	1	2
46	Västerbottens län . . . . .	Rr Rr	—	I	—	—	—	—	—	3	1	1	—	—	2
47	1	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	1	—	—
48 49	Norrbottens län.....<	Hr Rr		I	—	—	—	1	—	1	—	1 1	—	—	3
50	Summa för häradsrätterna	5	91	6	8	—	•3	29	44	24	16	35	7	54
51	» > rådhusrätterna	1	3	3	1	—	32	64	109	69	39	67	64	93
52	Tillsammans	6	94	9	9	—	45	93	. 153	93	55	102	71	147

fördelade efter den manliga kontrahentens yrke. 545

IB \|	16	17 \|	18 j	19 \|	20	21 \|	22 j	28 \|	24 \|	25 \|	26 \|	27	28	29 j	SO 1	81 j	82	M
Kontorspers., han- delsres. o.handels-biträden	Övriga närings- idkare	Sjökapt., styrm. o. maskinister	Övrigt sjöfolk	Civila tjänstemän av högre grad	Civila tjänstemän av lägre grad	Präster	Profess., elem. lä- rare, fil.d:r 0. dyl.	Folkskollärare	Läkare, tandläk., veterinärer o. dvl.	Apotekare	Officerare	Underofficerare	Militärt manskap	Fria yrken	Husägare o. kapi- talister	Utan uppgivet yrke	Summa
81	11	6		28	17	2	3	5	12	_	19	2	2	29	_	102	557	1
3	I	1	—	2	3	—	I	2	—	—	4		—	3	—	21	73	2
	1												1			4	14	3
2						I						-				2	I I	4
2	—	—	—	—	—	—	5	1	1	—	2	—	—	—	—	8	23	5
1 2	1	_	_	1	_	_	_	_	_	_	_	_	_	2	_	5	*9 21	7
i	—	—	—	—	I	I	I	—	I	—	—	—	—	I	—	IO	27	8
4	—	—	—	1	—	—	—	—	2	—	3	—	—	1	—	21	55	9
1	_	_		1		z	_	_	_	_	4	1	_	_	_	8	24 19	11
—														I	—	26	34	12
							1									1	3	13
I	—	I	—	I	—	—	—	—	I	I	—		—	—	—	13	30	14
3	—	2														7	27	15;
																		16
											1						2	17
																2	»7	18
1	—	1	—	1	3	—	—	2	—	—	2	—	1	—	—	5	22	19
—	2	—	—	—	—	I	—	—	1	—	—	—	—	—	—	14	55	26
1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	2	1	—	3	—	1	15	21
2	—	—	—	I	—	_	_	3	2	—	_	—	—	—	I	13	83	22
12	5	—	—	8	6	—	1		1	—	3	—	—	3	1	26	130	23
																	4	24
					2									1	—	9	18	25
I	—	1														7	18	26
33	4	9	1	5	4	—	—	2	1	—	2	—		4	—	26	153	27 *>8
4	—	—	—	1	1	—	—		—	—	1	—	—		—	12	34 82	29
I	—	—	—	I	—	2	I	—	—	—	I	—	I	—	—	3	18	30
4	—	—	—	3	1	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	7	22	31
3	—		—	—	1	—	1		—	—	1		—	—	—	2	29 21	33
3 4	1	—	—	1	2	—	—		2	—	1	—	—	1	—	4 9	20 34	35
2	—	—	—	—	I	I	—	—	—	I	—	—	—	—	—	3	11	36
2																6	20	37
—	—	—	—	4	I											19	41	38
3	—	—	—	1	—	—	1	—	2	—	1	'' -	—	—	—	3	16	39
3															I	IO	34	40
4	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	3	—	11	35	41
I	I	1	—	4						I					I	''4	44	42
3	—	—	—	2	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1 X	—	4	19	43
2	—	—	—	2	2	I	—	—	—	I	—	—	—	I	—	7	26	44
i	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1	2	15	45
—														I	I	5	15	46
												1	1	1	—	1	7	47
				1													23 2	49
*5	4	5	I	18	12	7	3	9	9	5	8	I	I	8	4	Ki (_K> 00	690	50
168	23	18	1	56	38	3	14	10	21	—	44	5	5	49	2	280	1282	51
193	27	23	2	74	50	10	17	19	30	5	52	e: g 57	G	518	1972	52

69—171068

546

Tab. 5. Under åren 1912—1914 Ingivna äktenskapsförord,

1	2	3	4	5	6	7	8	9	1 io	il		12	13	14
			Q o pi c» p:	P 3 w g CD	H	2. B* 02 DO	Torpare, i jordbr.-arl stugusitt.		-d ^ o p	(—1 •< B	Hantverkare	P			er? O CD ^ p 2
	Län (Hr = häradsrätt		p-B *8-g P © £	p: 02 O	2 ^ ~ K C4- O 1 £	s ce’	o g. CD 2. ^ p	J-* CD pr ej B/S	B	CW CD	►i. ce P	er B er? hj p B ^ ?r p	- CD ® o ^ B	^ te 0 p g. B B &
	Rr = rådhusrätt)		B CD	CD CD CO J-» p: er?	P	er? ö p° B 3 CD Pjc—i. ce ep	p! 3 p-rsi >?■-1	o F «§-£ t-1 00	ce cd 3 g P*	ce P •-! CD	p: CD •-1	er o e+- P -i CD	CD	t—.. CD O c4-H* P 9-3	^ 3 O: Kl 2: P= 3 B »-J •*	3 g w- P CD
1	Stockholms stad ....		4	5		2	i		49	131	156	79	62		82	113	84
2 3	Stockholms län.....•	Hr [Rr	2	6		3 1	i	—	S	IO 4	16 4	II 5	6 1		l	4	l6 5
4 5	Uppsala län......•	Hr IRr	—	6		I	2	—	1	i	4	2 4	I 4		3 2	3	1 9
6 7	Södermanlands län . . .	Hr Rr	3	J.		4	I 1	z	3	4 2	1 7	t	2		2 1	1
8 9	Östergötlands län . . . . •	Hr Rr	—	4		2	I	—	2 1	I 7	ig	i?	13		5	2 7	il
10 11	Jönköpings län.....•	Hr [Rr	—	2		—	Z		I 1	2 4	6 2	2	1 2		3	i
12 13	Kronobergs län.....■	Hr [Rr		4		I	—	—	—	i	I	3	—		I	i	8
14 15	Kalmar län.......•	Hr Rr	—	4		. —	I	z	I 3	3 2	?9	2 12	2 6		1	z	8 7
16 17	Gottlands län......■	Hr [Rr	—	I		—	—	—	_	_	1 2	2	_		z	—	2 2
18 19	Blekinge län......•	Hr [Rr	—	29		I	1	—	i 1	5	5	2 4	1 2		s	i	4 8
20 21	Kristianstads län . . . . •	Hr Rr	I	39		I	3	—	2	2 2	5 2	i? 6	5		6 4	i	7 5
22 23	Malmöhus län.....■	Hr Rr	—	86 4		IO	2	—	n	21	12 33	12 32	2 16		14 41	i 8	22 25
24 25	Hallands län......•	Hr Rr	—	6		—	—	—--	—	I	i 1	2	I		1	2	6
26 27	Göteborgs och Bohus län . •	Hr [Rr	—	3 1		2	—	1	13	2 23	38	14	2 13		2 13	I 19	7 56
28 29	Älvsborgs län......•	Hr Rr	2	5		I	—	—	4 4	8 3	IO 7	3 1	1 2		I 1	1 2	6 6
30 81	Skaraborgs län.....■	Hr Rr	—	3 1		—	I	z	—	4	i 5	I 1	i		I	i 1	6 11
32 33	Värmlands län.....■	Hr [Rr	I 1	8		I	I	—	5 2	4 2	4 7	3 5	i		6 4	1 2	i
34 35	Örebro län.......■	Hr Rr	—	_4		1 2	I	_	4 3	2 2	6 9	2 7	5		10	5
36 37	Västmanlands län	Hr Rr	—	2		i	I	—	—	i 4	I	6	5		I 1	z	I 8
38 39	Kopparbergs län . . . . •	Hr Rr	—	2		4	—	—	—		7 7	3 2	3		5 1	2 1	14 4
40 41	Gävleborgs län.....■	Hr Rr	—	3		—	4	—	3	4	2 4	9 14	II 5		13	3	7 8
42 43	Västernorrlauds län . .	Hr Rr	—	8		2 1	I	z	4 5	2 2	8 7	3 6	3 2		20 3	3	''t
44 45	Jämtlands län.....•	Hr Rr	—	6		—	—	z	z	2 3	7	I 1	2		4 3	2	4 3
46 47	Västerbottens län . . . . •	Hr Rr	—	2		—	—	—	—	—	S 1	2 1	2		2 1	2	3
48 49	Norrbottens län.....	Hr Rr	_			—	I	—	I 1	3 1	2	i	2 2		7 2	_	8
50	Summa för häradsrätterna	IO	235		33	23	—	34	7°	u7	88	49		106	15	16c
51	> > rådhusrätterna	5	11		9	2	1	98	220	343	221	146		191	177	290
62	Tillsammans	15	246	42	25	1	132	290	460	309	195	297	192	450

fördelade efter de» manliga kontrahentens yrke. 547

16	1 16	17	18	1»	•20	1 21	22	23	1 24	25	26	27	28	29	30	81	82	1
Kontorspers., han- delsres. 0. handels-biträden	Övriga närings- idkare	Sjökapt., stvrm. o. maskinister	Övrigt sjöfolk	Civila tjänstemän av högre grad	Civila tjänstemän av lägre grad	Präster	Profess., elem. lä- rare, fil.d:r 0. dvl.	1 Folkskollärare 1	Läkare, tandläk., veterinärer o. dvl.	Apotekare	Officerare	Underofficerare	Militärt manskap	Fria yrken	Husägare o. kapi- talister	Utan uppgivet yrke	Summa
241	36	14	3	77	39	3	12	8	32	2	61	5	7	86	1	321	1 716	1
IS	1	2	—	5	6	I	4	3	2	—	5	—	—	7		90	228	j 2
4	1	1									4	—	2		—	9	43	3
2																I I	31	4
3	—	—	—	3	—	—	10	1	2	—	5	1	—	1	—	19	73	5
3	—	—	—	I	—	I	—	—	—	I	3	—	—	—	—	20	54	: e
5	2	—	—		—	—	—	—	—	—	2	1	—	3	—	20	57
1	1	—	—		1	2	1	—	2	—	2	—	—	2	—	32	78	8
13	1	1	—	O O	5	1	1	—	3	3	3	—	—	3	—	75	185	9
3	1	—	I	3	2	—	2	—	I	—	—	—	—	I	—	52	88	10
3	—	—	—	3	1	—	1	—	1	—	4	3	—	1	—	24	56	11
1	—	—	—	—	3	—	1	I	—		2	_	—	2	—	53	87	12
	—	—	—	1	—	—	1	—	—		i	—	—	1	—	4	13	13
I	—	I	2	2	—	2	—	—	I	I	—	—	—	2	—	46	86	14
9		6	—	1	2	—	3	—	—	—	—	—	1	1	—	38	96	15
1		1		—												4	9	k; 17
—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—		11
2	—	—	—		—	—	—	I	—	—	—	—	—	—	3	14	65	181
2	1	4	—	6	3	—	—	2	1	—	9	3	3	2		13	75	19
3	2	1		1	1 1	1	1	2	_	—	2 4	1	1	4	_	tf	151 49	20 21
2	1	3	—	1	2	—	—	4	2	—	2	—	—	2	4	$2	240	22
39	11	6	—	19	13	1	7	1	i	—	10	—	—	16	1	126	442	•23
																14	24	24
3	—	—	1	2	2	—	1	—	—	—	i	1	—	3	—	l3	45	25
5	—	2	—	—	—	—	—	—	2	—	I	—	—	I	—	22	54	20
86	7	31	4	16	13	1	3	3	3	3	6	1	—	18	1	63	452	27
2	—	I	—	I	2	I	—	I	—	—	I	—	—	I	--	43	95	28
7	—	—	—	1	3	—	—	—	—	—	3	—	—	1	1	30	72	29
2	1	—	—	2	—	2	1	—	—	—	5	—	I	—	—	13	47	30
5	—	—	—	3	2	—	1	—	2	—	2	—	—	2	—	27	64	31
1	—	2	—	—	2	—	—	2	2	—	—	2	—	—	. -	34	84	32
9	1	—	—	—	3	—	1	i	i	1	1	—	—	1	—	8	59	33
4	1	—		I	3	—	—	2	—	—	_	_	—	—	—	17	54	34
7	5	—		3	4	—	1	—	2	—	4	1	—	2	—	3(1	117	35
4	1	—	—	—	2	1	—	—	—	I	—	—	—	—	—	8	29	30
1	—	1	—	2	2	—	—	—	1	—	1	—	—	1	—	10	53	37
2	—	—	—	5	3	—	1	1	I	—	—	—	—	1	—	52	117	38
3	—	—	—	1	1	—	1	—	2	—	2	—	—	2	—	6	33	39
7	—	—	—	I	3	I	1	—	—	—	—	_	\|	—	I	36	109	40
10	—	2	1	3	3	1	—	—	—	1	—	—	—	3	—	28	99	41
9	3	1	—	5	2	—	—	—	—	I	—	I	I	I	2	43	134	42
7		2	_	2	4	—	1	—	—	2	—	—	—	2	—	14	72	43
3	1	—	—	2	3	2	1	—	I	I	—	—	—	2	—	24	59	44
3	—	—	—:	2	1	—	—	—	—	—	2	—	—	—	1	5	35	45
1	—	—	—	I	—	—	—	—		—	—	I	I	2	I	17	40	40
											1	1	1	3	—	7	18	47
5	—	—	—	5 2	4	—	—	—	2	—	—	I	—	—	—	37	79	48
4	—	—	— 1	1	—	—	i	—1	—	—	—	—	1	—	7	23	49
76	13	''4	3	40	39	l6	13	i7	18	5	23	5!	4	24	12	780	2 042	50
471	65	68	9	157	103	7	44	17	51	12	128	18!	15	157	5	917	3 958 i 51
547	78	82	12	197	142	23	57	34	69	17	151	23	19	181	17	1697	6 000	52

548

Tab. 6. Under åren 1912—1914 ingivna äktenskapsförord, fördelade dorastolsvis
efter deras huvudsakliga innehåll.

1	2	3	4	5	6	7	8	9
Län, domsagor, härads- och rådhus-rätter (Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	Antal	ingivna äktenskaps-förord, år	Där	a y
förord, som	avse	Öv- riga
1912	1913	1914	Sum- ma	såväl gifto-rätten som för-valtnin-gen1)	endast gifto- rätten	endast för- valt- nin- gen1)
Stockholms stad
Stockholms rådhusrätt...........	547	612	557	1 716	1033	681	1	i
Stockholms län
Stockholms läns västra domsaga......	—	3	6	9	3	6	—	—
Norra Roslags (Erösåkers härad.....	1	—	1	2	1	1	—	—
domsaga . . <Närdinghundra » .....	—	—	2	2	1	1	—	—
(Väddö och Häverö skeppslag	—	1	2	3	2	1	—	—
Mellersta Roslags domsaga.........	1	1	2	4	2	2	—	—
Södra Roslags » .........	49	43	46	138	81	55	1	i
Södertörns dom- JSotholms härad......	6	9	7	22	13	9	—	- !
saga .... -jSvartlösa tingslag.....	25	11	5	41	33	8	—	— i
	1	4	2	7	4	3	—	— j
Södertälje rådhusrätt...........	12	6	7	25	11	14	—	—
Vaxholms » ...........	2	4	6	12	6	6	—	— 1
Norrtälje » ...........	2	1	1	4	2	2	—	— i
Östhammars t ...........	—	1	—	1	1	—	—	— ''
Öregrunds > ...........	1	—	—	1	1	—	—	— \|
Sigtuna » ...........	—	—	—	—	—	—	—	— \|
/Hr	83	72	73	228	140	86	1	l
	17	12	14	43	21	2*2	—	—
Uppsala län
Uppsala läns södra domsaga........	4	2	5	11	8	3	—	—
Uppsala läns mellersta dom- /Lagunda härad .	—	—	—	—	—	—	—	—
saga..........	1	1	2	4	3	1	—	—
Uppsala läns norra domsaga........	6	6	4	16	7	8	1	—
Uppsala rådhusrätt............	25	20	23	68	41	26	—	i
Enköpings » ............	2	3	—	5	2	3	—	_
	11	9	11	31	18	12	1
	27	23	23	73	43	29	—	l

‘) Av hustruns enskilda egendom.

Statistik över äktenskapsförord.

549

1	2	3 \|	4	5	« 1	7 I	« 1	9
Län, domsagor, härads- och rådhus-rätter (Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	Antal ingivna äktenskaps-förord, år	D	ä r	a v
förord, som avse	öv- riga
1912	1913	1914	Sum- ma	såväl gifto-rätten som för-valtnin-gen1)	endast gifto- rätten	endast för- valt- nin- gen1)
Södermanlands lön								l
(Jönåkers o. Rönö härad	2	2	\ 3	g	6	2
Nyköpings domsaga2)! Hölebo »	—	1	/
(Daga >	—	—	i	i	1	—	—
Oppnnda o. Villåttinge h:ds(Oppunda >	9	10	5	24	11	13	—	—
domsaga.......\Villå,ttinge >	2	4	6	12	4	8	—	—
Livgedingets (Väster- o. Österrekarne »	3	1	3	7	5	2	—	—
domsaga . . \Åkers och Selebo »	1	—	1	2	2	—	—	—
Nyköpings rådhusrätt...........	6	4	9	19	8	11	—	—
Eskilstuna > ...........	6	7	10	23	16	7	—	—
Torshälla » ...........	—	1	—	1	—	1	—	—
Strängnäs > ...........	2	7	1	10	7	3	—	—
Mariefred > ...........	1	2	1	4	1	3	—	—
Trosa > ...........	—	—	—	—	—	—	—	—
	17	18	19	54	29	25	_	—
Summa ^	15	21	21	57	32	25	—	—
Östergötlands lön
	4	1	2	7	1	6	_	—
Kinda och Ydre domsaga \|ydre >	1		2	3	1	2	—	—
Vifolka, Valkebo o. Gall- (Vifolka » . .	2	3	2	7	5	2	—	—
bergs domsaga .... -JValkebo > . .	—	—	—	—	—	—	—	—
[Gullbergs » . .	—	1	2	3	—	3	—	— ■
Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds domsaga	5	3	2	10	7	3	—	—
Hammarkinds, Stegeborgs o. Skärkinds »	3	3	—	6	5	1	—	—
Einspånga läns »	2	2	3	7	3	4	—	—
Björkekinds, Östkinds, Lösings, B råbo och
Memmings domsaga...........	3	5	7	15	6	9	—	—
Lysings och Göstrings domsaga {gggjr^gs31» ^	2 1	i i	—	3 2	1 1	2 1	_	—
Aska, Dals och Bobergs domsaga......	3	5	7	15	5	10	—	—
Linköpings rådhusrätt..........	18	27	20	65	30	35	—	—
Norrköpings » ..........	36	39	31	106	51	55	—	—
Söderköpings > ..........	—	1	2	3	1	2	—	—
Motala s .....■ .	2	2	—	4	2	2	—	—
Vadstena > ..........	—	—	1	i	—	i	—	—
Skänninge » ..........	2	3	1	6	2	4	—	—
a (Hr	26	25	27	78	35	43	_	_
bumma <-^r	58	72	55	185	86	99	—	—

l) Se anmärkningen å tabellens första sida. — 2) Under år 1914 sammanslogos Jönåkers och Rönö härad
och Hölebo härad, som förut utgjort skilda tingslag, till ett enda.

550

Statistik över äktenskapsförord.

1	2	3	4	5	6	7	8	9
		Antal ingivna äktenskaps-	Där	a v
			förord, år
						lorora, som	avse
Län, domsagor, härads-rätter (Hr = häradsrätt, Er =	och rådhus- rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum- ma	såväl gifto-rätten som för-valtnin-	endast gifto- rätten	endast för- valt- nin-	Öv- riga
						gen1)		gen1)
Jönköpings län
Tveta, Vista och Mo domsaga.......	7	12	8	27	11	16
Norra och Södra Vedbo INorra Vedbo härad	3	5	2	10	6	14	_	__ i
domsaga......(Södra Vedbo >	2	2	_	4	3	1	_	_ I
Ostra härads domsaga . . .		3	8	7	18	11	7	_	_ i
Västra » > ...		—	3	3	6	1	5	_	__
Östbo och Västbo domsaga	(Östbo härad (Västbo >	6 2	7 4	2 2	15 8	6 5	9 3	—	—
Jönköpings rådhusrätt . . .		17	16	16	49	19	30	_	_ i
Eksjö » ...		2	2	3	7	7		_	_
Gränna > ...		—		—	—	—	—	—	—
	Summa -f J?r \Rr	23	41	24	SS	43	45
	19	18	19	56	26	30	—	—
Kronobergs län
Östra Yärends domsaga /Koöga . härad lUppvidmge >	1	6 5	5 9	16 23	1 6	15 17	—	—
Mellersta Värends , J^innevalds > pNorrvidinge »	i	3 1	2 1	» 3	2	7 3	—	—
Västra Värends > Allbo »	7	3	9	19	9	10	_	_ i
Sunnerbo »		6	3	8	17	5	12	_	_ 1
Växjö rådhusrätt.....		5	5	3	13	7	6	—	—
	Summa jgj	32 0	21 5	34 3	87 13	23 7	64 6	—	—
Kalmar län
Tjusts domsaga......		2	i	7	10	4	6	_
Seyede och Tunaläns dom-	Sevede härad	1	i	1	3 j	1	2	_	_
saga..........	[Tunaläns >	—	2	1	3	_	3	_	_
A spelands och Handbörds	A spelands i	—	2	4	6	3	3	_	_
domsaga........	Handbörds »	1	2	3	6	2	4	_	_
Norra Möre och Stranda	Norra Möre >	3	_	2	O	1	4	_
domsaga........	Stranda >	3	6	1	10	3	7	_	_
Södra Möre domsaga . . .		12	7	5	241	6	18	—	—

1) Se anmärkningen å tabellens första sida.

Statistik över äktenskapsförord.

.551

1	2	a	4	6	6 l	7 1	8 !	9
Län, domsagor, härads- och rådhus-rätter (Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	Antal ingivna äktenskaps-förord, år	D	ä r	a v
förord, som avse	Öv- riga
1912	1913	1914	Sum- \| ma	såväl gifto-rätten äoin för-valtnin-gen1)	endast gifto- rätten	endast för- valt- nin- gon1)
.. , (Ölands norra mots härad	1	5	4	10	2''	8!	_	_
Ölands domsaga . "jotands godrå mots »	6	1	2	9	4	5	—	—
1 Kalmar rådhusrätt...........	20	15	18	53	20	33	—	—
Oskarshamns > ...........	11	7	5	23,	9	14	—	—
Västerviks rådhusrätt...........	4	7		14	4	10	—	—
Vimmerby » ...........	4	1	1	6	3	3	—	—
„ (Hr	291	27	30	86	26	<io	_	—
S uin ina \	39	30	27	96	36	60	—
Gottlands län
j Gottlands norra domsaga.........	1	2	—	3	1	2	—	—
Gottlands södra » .........	3	3	—	6	4	2	—	—
! Visby rådhusrätt.............	4	5	2	11	8	3	—	—
_ (Hr	4	5		9	5	4		_
Summa <^r	4	5	2	11	8	3	—	—
Blekinge liin
Östra härads domsaga.........	3	10	2j 15	5\| 10	___
Medelstads » > .........	51 7	5\| 17	5 12		—
Bräkne » .» .........	6	6	E	i 17	8	9	—	—
Listers > » .........	5	6	P	16	2	14
1 Karlskrona rådhusrätt...........	14	11	9; 34	17
Ronneby » ...........	6	2	ll 9	2	I		— 1
j Karlshamns » ...........	9	6	t	S\| 23	6	17		— i
\| Sölvesborgs » ...........	2	3	4	il 9	3	6		— 1
ö (Hr	19	29 i 17\| 65	2C	43	—	_
Summa <^r	31	22! 22! 75	28	47		—
Kristianstads län
Norra Åsbo domsaga...........	4	t		5 «		9\| -	—
Södra Åsbo och Bjäre domsaga.......	2	8! 4! lo	1(	5 -	—
Västra Göingo > .......	it	l	> 111 33	2i	13 —	—
Villands och Östra Göinge (Villande härad	P	3 4\| 12		4i —	—
domsaga.......\Östra Gröinge >	C	3	15		7[ —	—
Gärda och Albo domsaga......		4 11! SB		15j —	—
Ingelstads och Järrestads > ......	1 12 12! 16! 49	It	>1 25\| —	—

‘) Se anmärkningen å tabellens första sida.

552

Statistik över äktenskapsförord.

1	2	3	4	5	6	7	8	I 9
	Anta]	ingivna äktenskaps-	D ä	a v
		förord, år
Län, domsagor, härads- och rådhus-					förord, som	avse
	i					endast för- valt-
rätter (Hr = häradsrätt, Er = rådhusrätt)	1912	1913	1913	Sum- ma	gifto-rätten som för-	1 endasi \| gifto-	Öv- riga
				valtnin-	rätten	nin-
					gen1)		gen'')
Kristianstads rådhusrätt..........	13	10	14	37	27 10	_
Simrishamns > .....	4	2		4	3	1
Ängelholms » ......	2	3	1	8	6	2	—	— !
a (Hr Summa\|Rf	Sfi 19	40 15	55 15	151 49	73 30	78 13		\|
Malmöhus län
Oxie och Skytts domsaga.........	11	14	12	37	9	28		_
Luggude » .....	16	10	13	39	20	19
Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga . .	6	13	12	31	10	21	_
Torna och Bara >	10	20	18	48	14	34
Frosta härads >	7	12	5	24	9	15
Färs > >	12	11	9	32	6	26
Vemmenhögs, Ljunits o. Herrestads >	8	7	14	29	3	26
llalmö rådhusrätt.......	87	82	72	241	97	143	1
Lunds >	20	27	9	50	29	26	1
Landskrona >	8	10	6	24	13	11
Hälsingborgs >	23	21	30	74	47	27
Ystads »	11	6	4	21	8	13
Trälleborgs »	4	11	6	21	9	12
Skanör m. Falsterbo »	1	1	3	5j	3	2	—	—
	70	87	83	240	71	109
\Rr	154	158	130	442;	200	234	2	—
Hallands län
Hallands läns södra (Höks härad.....	_	1	2	3		3
domsaga. . . .	5	2		7	4	3	_
Hallands läns mel- (Årstads och Faurås härad	2	2	1	5	2	3
lersta domsaga . ) Him le >	2	1		3	2	1
Hallands läns norra JYiske >	1	1	_	2	1	1
norra domsaga . \Fjäre »	2	1	1	4	4
Halmstads rådhusrätt........	11	5	12	28	10	18
Laholms > .....	1	3	1	5	2	3
Falkenbergs »	—	2	2	4	3	1
Varbergs > ....	2	2	1	5	3	2
Kungsbacka > .....	—	1	2	3	2	1	—	—
Summa /^r	12	8	4	241	9	15
	14	13	18	45	20	25	—	—

l) Se anmärkningen å tabellens första sida.

Statistik över äktenskapsförord.

553

	1		2	3	4	5	6	7	H	3
			Antal	ingivna äktenskaps-	Där	tt V
				förord, år
							iororu, som	lyse
Län, domsagor, härads-	och rådhus-					såväl
rätter (Hr = häradsrätt, Itr =	rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum- ma	gifto-rätten som för-valtnin-	endast gifto- rätten	för-val t-nin-	Öv- riga
							gen1)		gen1)
Göteborgs och Bohus län
i Askims, Hisings och Sävedals domsaga . . .	9	13	13	35	15	20	—	—
	(Inlands Södre härad	—		—	—	—	—	—	—
Inlands domsaga . . . <	Nordre » Fräkne j	z	1 1	—	1 1	i i	z	-	z
		Torpe »	—	—	—	—	—	—	—	—
Ornats och Ti	örns domsaga	1	1	1	3	2	1	—	—
Sunnervikens domsaga .	(Lane härad......... Tunge, Stångenäs, Sörbygdens	2	—	1	3	2	1	—	—
och Sotenäs härad.....	1	6	3	10	5	5	—	—
Norrvikens domsaga .	Vette härad......... Kville, Tanums och Bullarens härad ...........		1		1		1
Göteborgs rådhusrätt . . .		114	152	140	400	163	243	—	—
Kungälvs	» ...		2	1	1	4	2	2	—	—
Marstrands	» ...		—	—	—	—	—	—	—	—
Lysekils	» ...		7	5	2	14	12	2	—	—
Uddevalla	» ...		9	6	6	21	12	9	—	—
Strömstads	> ...		1	2	4	i	6	1	—	—
		Summa	13	23	IS	54	26	28	_	_
		133	Idb	153	452	195	257	—	—
	Älvsborgs län
Flundra, Yäne och Bjärke domsaga.....	11	9	10	30	15	15	—	—
Yättle, Ale o.	Kullings dom-	Vätt le härad Ale >	1	3 2	2 1	C 3	4 1	2 2	—	—
belga .	.......	Kullings >	1	3	2	(i	5	1	—	—
As och Gäsene domsaga . . •	Ås > [Gäsene >	—	2 1	1	3 1	1 1	2	—	—
Kinds och Redvägs domsaga •	Kinds > Red vägs »	5 1	2	2 3	9 4	4 2	5 2	—	—
Marks, Vedens och Bolle-bygds domsaga.....	Marks » Vedens > Bollebygds >	5 1	2 2	4	11 2 i	6 1 1	5 1	—	—
Nordals, Sundals o. (Nordals och Sundals härad	3	3	3	9	2	7	—	—
Valbo domsaga	)	2	—	—	2	1	1	—	—
Tössbo och Vedbo (Tössbo	>	—	—	2	2	2	_	—	—
domsaga .	. . XVedbo	»	1	1	4	6	3	3	—	—

*) Se anmärkningen å tabellens första sida.
70—171068

554

Statistik över äktenskapsförord.

1	2 1	3	4	6	6 1	7 1	8 1	9
	Antal	ingivna äktenskaps-	D	ä r	a v
		förord, år		förord, som avse
Län. domsagor, härads- och rådhus-					såväl
rätter (Hr = härads ätt, Rr = rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum- ma	gifto-rätten som för-valtnin-	endast gifto- rätten	för- valt- nin-	Öv- riga
					gen1)		gen1)
Vänersborgs rådhusrätt..........	1	7	5	13	9	4
Alingsås » ..........	1	4	2	7	3	4	—	—
Borås » ..........	11	12	21	44	25	19	—	—
Ulricehamns > ..........	3	—	2	5	2	3	—	—
Åmåls > ..........	—	1	2	3	1	2	—	—
Summa	31	30	34	95	49	46	_	_
16	24	32	72	40	32	—	—
Skaraborgs län
Vadsbo norra domsaga . {jj^fröra tinSsIa&	1 1	1	2 1	3 3	1 3	2	—	- !
Vadsbo södra domsaga..........	5	1	3	5)	5	4	—	—
Gudhems och Kåkinds dom- /Kåkinds härad	2	3	—	5	3	2	—	—
saga..........(Gudhems »	—	—	—	—	—	—	—	— 1
Vartofta och frökinds domsaga.......	1	3	3	7	6	1	—	—
Skånings, Vilske o. /Skånings o. Valle härad	—	1	6	7	3	4	—	—
Valle domsaga . \ Vilske >	1	—	—	1	—	1	—	—
Åse, Viste, Barne och Laske domsaga . . .	4	1	—	5	2	3	—	— i
Kinnefjärdings, Sinne o. Kållands > ...	2	2	3	7	4	3	—	— I
Mariestads rådhusrätt...........	—	4	3	7	1	6	—	—
j Lidköpings » ............	4	6	4	14	3	11	—	_
Skara » ...........	—	5	3	8	4	4	—	—
Skövde > ...........	8	10	8	26	11	15	—	—
Hjo » ...........	—	1	—	1	—	1	—	—
Falköpings » ...........	4	—	4	8	3	5	—	—
Summa	17	12	18	47	27	20	_	_ i
16	26	22	64	22	42	—	_
Värmlands län
Östersyssiets JFärnebo härad.......	1	_	1	2	2	_	_	_ \|
domsaga . . \Ölme, Visnums o. Väse härad	5	2	1	8	S	5		—
Mellansysslets domsaga..........	9	6	7	22	10	12	—	—
Södersysslets domsaga . . .	2	3 3	1 1	4 6	2 3	2 3		—
Nordmarks domsaga............	2	1	1	4	2	2		—
Jösse » ............	2	6	4	12	7	5	—	—

*) Se anmärkningen å tabellens första sida.

Statistik över äktenskapsförord.

555

1	2	3	4	5	G	7	8	9
				Antal ingivna äktenskaps-	Här	a v
					förord, år		förord, som	avse
Län, domsagor, härads- och rådhus-					såväl
rätter (Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum- ma	gifto-rätten som för-valtarn-	endast gifto- rätten	för- valt- nin- gen1)	Öv- riga

								gen1)
Frykdals dom-	Fryksdals härads nedre tingslag	3	5	6	14	9	5	_	_
saga . .	■	-	* » övre »	—	1	2	3	1	2	—	—
Älvdals o. Ny-cds domsaga	Älvdals > > > » » nedre > Nyeds härad........	1 1	1 1	3 2	5 2 2	3 2 2	2	—	—
Karlstads rådhusrätt...........	15	10	9	34	13	20	1	—
Kristinehamns	>		1	6	7	14	9	5	—	—
Filipstads		>		5	1	5	11	9	2	—	—
			Summa	26	29	29	84	46	38	_	_
			21	17	21	59	31	27	1
		Örebro län
Östernärkes	Glanshammars o. Örebro härad	6	1	3	10	4	6	_	_
domsaga	(Askers »	—	2	1	3	1	2	—	—
Västernär-	Rumla, Grimstenso.Hardemo >	3	3	7	13	6	7	—	—
kes dom-	Edsbergs »	1	—	1	2	i	1	—	—
saga . .	Sundbo »	1	—	—	i	i	—	—	—
Nora dom-	Nora tingslag.........	—	2	3	5	3	2	—	—
saga . .	Karlskoga bergs- och tingslag .	2	2	2	6	4	2	—	—
Lindes domsaga .		5	6	3	14	9	5	—	—
Örebro rådhusrätt............	38	37	28	103	59	44	—	—
Askersunds				—	—	1	1	—	1	—	—
Nora				3	—	3	6	3	3	_	—
Lindesbergs				3	2	2	7	5	2	—	—
			Summa	18	16	20	54	29	25	_	_
			44	39	34	117	67	50	—	—
	Västmanlands län
Västmanlands södra domsaga	Tuhundra, Siénde och Ytter- tjurbo tingslag..... Snevringe härad.....	1 1	1	1	2 2	1 2	1	—	—
Västmanlands västra domsaga.......	3	4	2	9	3	6	—	—
Västmanlands norra domsaga	Norrbo härad...... Gamla Norbergs bergslags o. Vagnsbro härads tingslag	1	1 4	5	1 10	1 4	_ 6
Västmanlands östra domsaga........	1	1	3	5	3	2	—	—

'') Se anmärkningen å tabellens första sida.

556

Statistik över äktenskapsförord.

1		2	3	4	5	6	7	8	9
			Antal	ingivna äktenskaps-	Där	a v
				förord, år		förord, som	avse
Län, domsagor, härads- och rådhus-					såväl		endast för- valt- nin- gen1)
rätter (Hr = häradsrätt, Rr	= rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum-ma ,	gifto-rätten som för-valtnin-	endast gifto- rätten	Öv- riga
							gen1)
Västerås rådhusrätt .			9	6	13	28	16	12
Sala >			3	4	4	11	4	7	—	—
Köpings »			4	2	3	9	5	4	—	—
Arboga >			4	1	—	5	3	2	—	—
		fHr Summa <^r	7	11	11	29	14	15	_	_
		20	13	20	53	28	25	—	—
Kopparbergs län
Fåla domsaga .	• ''I	Norra tingslaget . Södra >	4	1 5	2 4	3 13	1 9	2 4	—	—
Hedemora >	"I	Hedemora tingslag [Folkare härad . .	1 7	7	1 4	2 18	11	1 7	1	—
		Gagnefs tingslag . Leksands »	1	—	1	2	1	1	—	—
Nedansiljans »		1	5	7	13	7	6	—	—
	Rättviks >	2	1	5	8	3	4	—	i
		Mora tingslag	1	7	i	9	4	5	—	—
Ovansiljans domsaga •	Orsa > Älvdals t	3	3 1	3 5	9 0	3 4	6 2	—	—
		Sårna o. Idre »	—	1	—	1	—	1	—	—
Nås och Malungs >		Nås » Malungs »	1	3	1 2	5 2	4	1 2	z	z
Västerbergslags »			8	13	5	26	14	12	—	—
Falu rådhusrätt .			8	4	11	23	9	14	—	—
Säters »			—	—	1	1	—	1	—	—
Hedemora »			3	2	4	9	3	6	_	-
		Summa	29	47	41	117	Öl	54	1	1
		11	6	10	33	12	21	—	—
Gävleborgs län
Gästriklands dom- / Gästriklands östra tingslag	11	6	5	22	4	18	_	—
saga.....\	>	västra >	1	4	4	9	5	4	—	—
Bollnäs domsaga . .			6	10	11	27	12	15	—	—
Sydöstra Hälsinglands	Ala	tingslag	4	3	2	9	4	5	—	—
domsaga.....	Enångers »	—	—	—	—	—	—	—	—
Norra Hälsinglands	Bergsjö o. Forsa >	2	7	—	9	3	6	—	—
domsaga.....	[Delsbo »	3	1	—	4	1	3	—	—
Västra Hälsinglands	Ljusdals >	4	6	8	18	14	4	—	—
domsaga.....	Arbrå o. Järvsö »	2	5	4	11	9	2	—	—

*) Se anmärkningen å tabellens första sida.

Statistik över äktenskapsförord.

r>r>7

1	2	3		4	6	G	t 1	8	9
			Antal	ingivna äktenskaps-	D	ä r	a v
				förord,	år		förord, som avse
Län, domsagor, härads- och rådhus-						såväl ,			öv-
	rätter						Sum- ma	gifto-
(Hr = häradrätt, Rr	= rådhusrätt)	1913	1913	1914	rätten som för-	gifto- rätten	valt-	riga
								valtnin-	gen1)
								gen1)
Gävle rådhusrätt . . .		27	24		27	78	41	37	_	_ 1
Söderhamns »			1	2		4	7	4	3	—	— 1
Hudiksvalls »			5	5		4	14	3	11	—
		Summa jg*	83	42		34	109	52	57	_
		33	31		35	99	48	51	—	—
Västernorrland» län
Medelpads västra domsaga2)	Selångers tingslag Tuna » Torps »	2 8	1 7	!	12	30	16	14	—	—
		Njurunda »	3	2		2	7	2	5	—	—
\| Medelpads östra domsaga •	Sköns » Indals »	4 1	5 1		2	11 2	4	7 2	—	—
		Ljustorps >	2	—		2	4	2	2	—	—
Ångermanlands södra domsaga.......	12	11		12	35	10	25	—	—
Ångermanlands mellersta	Boteå tingslag .	6	4		4	14	7	7	—	—
domsaga . . .		Sollefteå >	5	3		3	11	10	1	—	—
Ångermanlands västra (Fjällsjö tingslag	i 5	/ 1		2	i 11	4	7
domsaga2) . .	. . \ Ramsele o. Resele »	/	l 1		2
Nätra och Nordingrå (Nätra >		1		1	2	i	i	—	—
domsaga . . .	. . (Nordingrå >	i	1		1	3	2	i	—	—
Själevads och Arnäs domsaga.......	i	2		1	4	3	i	—	—
Härnösands rådhusrätt. .		6	11		4	21	9	12	—	—
Sundsvalls	» . .		15	15		14	44	21	23	—	—
Örnsköldsviks	''i		3	3		1	7	3	4	—	—
		Summa	50	40		44	134	(il	73	_	_
		24	29		19	72	33	39	—	—
Jämtlands län
Jämtlands östra	Uagunda tingslag..... Revsunds, Bruntlo och Näs	2	1		3	6	4	2	—	—
domsaga . . .	tingslag........	4	—		2	6	2	4	—	—
Jämtlands norra	Lits och	Rödöns tingslag	4	1		3	8	6	2	—	—
domsaga. . .	Hammerdals >	4	5		5	14	10	4	—	—
Sunne		—	—		1	1	—	1	—	—
Jämtlands västra domsaga. . .	Ovikens » Hallens » Undersåkers »	2	1 1		1	1 4	1	1 3	—	—
	Offerdals	t	2	1		2	5	4	1	—	—

*) Se anmärkningen å tabellens första sida. — 2) Vid 1914 års början sammanslogos domsagans tre
tingslag till ett enda. — 3) Vid 1913 års början ändrades tingslagsindelningen inom domsagan.

558

Statistik över äktenskapsförord.

	1	2	3	4	5	6	7	1 8	1 9
		Antal	ingivna äktenskaps-	Där	a v
			förord, år
						loiora, som	avse
Län, domsagor, härads- och rådhus-					såväl		endast för- valt- nin-
rätter (Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum- ma	gifto-rätten som för-valtnin-	endas! gifto- rätten	ov- riga
						gen1)		gen1)
1 Härjedalens domsaga . .	(Svegs tingslag...... < Hede » ...... (Bergs » ......	2 1	1 1	3 2 4	G 3 5	4 2 2	2 1 3	—	—
Östersunds rådhusrätt...........	10	10	15	35	10	25	—	—
	Summa	21	12	26	59	35	24	_	_
	10	10	15	35	10	25	—	—
Västerbottens län
	(Nordmalings o. Bjurholms
Västerbottens södra) tingslag.......	—	4	—	4	2	2	—	—
domsaga. .	. lUmeå tingslag	1	1	4	G	2	4	—	—
	[ Degerfors >	2	—	1	3	2	1	—	—
Västerbottens väst-(Lycksele lappmarks »	2	1	1	4	1	3	—	—
ra domsaga	. lÄsele » *	—	1	2	3	1	2	—	—
Västerbottens mel-INysätra »	—	4	1	5	3	2	—	—
j lersta domsaga. (Burträsks >	—	1	—	1	—	1	—	—
j Västerbottens norra (Skellefteå »	2	5	5	12	8	4	—	— !
domsaga . .	. (Norsiö och Jlalå >	—	1	1	2	1	1	—	—
Umeå rådhusrätt............	2	4	7	13	8	5	—	—
j Skellefteå >		2	3	—	5	3	2	—	—
	(Hr Summa <	7 4	18 7	15 7	40 18	20 11	20 7	—	—
Norrbottens län
	Piteå tingslag	—	—	i	1	—	i	_	_
Piteå domsaga ■	Alvsby » Arvidsjaurs lappmarks »	—	1	—	1	z	i	—	—
	Arjeplogs » >	2	—	—	2	1	i	; —	—
	Nederluleå >	4	1	—	5	—	5	—	—
Luleå »	Överluleå »	8	5	3	IG	11	5	_	—
	Jokkmokks lappmarks >	3	2	5	10	4	6	—	—
	Råneå »	—	—	—	—	—	—	—	—
Kalix > •!	Nedcrkalix »	—	1	3	4	3	1	_	_
	Överkalix >	1	1	—	2	1	1	_	—
	Nedertorneå »	3	4	1	8	5	3	—	—
Torneå » <	Övertorneå > Korpilombolo »	—	2	—	2	z	2	—	—
	Paj ala >	—	—	—	—	—	—	—	—.

Se anmärkningen å tabellens första sida.

Statistik över äktenskapsförord.

559

1 1	2	3	4	1 6	1 ö	I 7	i «	9
	Antal	ingivna äktenskaps-	Där	a v
		förord, år
					lorora, som	avse
Län, domsagor, härads- och rådhus-					j såväl		endast för valt- nin-
rätter (Hr = häradsrätt, Rr = rådhusrätt)	1912	1913	1914	Sum- ma	'' gifto-rätten jsom för-valtnin-	endast gifto- rätten	Öv- riga
					gen1)		gen1)
(Gällivare lappmarks tingslag	7	5	9	21	9	12
Gällivare > <Jukkasjärvi > »	1	5	1	7	4	3	—	—
(Karesuando » >	—	—	—	—	—	—	—	—
Luleå rådhusrätt.............	8	10	2	20	8	12		_
Piteå > .............	1	2	—	3	—	3	—	—
Summa gj	29 9	27 12	23 2	79 23	as 8	41 15	—	_
Summa för samtliga häradsrätter	663	689	690	2 042	950	1087	3	2
> > » rådhusrätter	1290	1386	1282	3 958	2 0S7	1865	4	2
Tillsammans	1953	2 075	1972	6000	3 037	2 952	7	4
Därav:
Vid häradsrätterna:
Under Svea hovrätt:
i Svealand och Gottland.....	195	207	204	606	342	259	3	2
i Norrland...........	140	139	142	421	206	215	—	—
Under Göta hovrätt..........	183	187	189	559	238	321	—	—
> Hovrätten över Skåne och Blekinge	145	156	155	456	164	292	—	_
Vid rådhusrätterna:
Under Svea hovrätt:
i Svealand och Gottland.....	706	748	708	2162	1275	883	2	2 i
i Norrland...........	80	89	78	247	no	137	—	- \|
Under Göta hovrätt..........	300	354	329	9S3	432	551	_	_
> Hovrätten över Skåne och Blekinge	204	195	167	566	270	294	2	— \|

*) Se anmärkningen å tabellens första sida.

560

Tal). 7. Under åren 1912—1914 ingivna äktenskapsförord,

1	2	3 1
Äktenskapsförordets innehåll	Antalet in-skapsför-
1912	1913
	A) Äktenskapsförordet avser såväl giftorätten som förvaltningen av hustruns
	enskilda egendom, vilken senare tilldelas henne.
	I. Eljest enligt lag samfälld egendom göres till enskild.
	a) Förordet innehåller bestämmelser om omfånget av såväl mannens som
	hustruns enskilda egendom:
1	1. Av vardera maken i boet införd egendom skall räknas som hans eller hennes
	enskilda...............................	8	9
2	2. Dessutom skall som en vars enskilda egendom räknas, vad han eller hon
	efter äktenskapets ingående ärver eller annorledes förvärvar.......	49	45
3	3. Därjämte avkastningen av en vars egendom eller del därav........	46	54
4	4. Andra fall med full reciprocitet i bestämmelserna för bägge makarna . . .	3	5
5	5. Hithörande fall, i vilka olika bestämmelser för makarna fastställts ....	42	33
6	Summa	148	146
	b) Förordet innehåller bestämmelser om omfånget endast av hustrims en-
	skilda egendom, vartill skall räknas:
7	1. I äktenskapet vid dess ingående av henne införd egendom........	184	171
8	2. Dessutom under äktenskapet av henne ärvd eller annorledes förvärvad egen-
	dom.................................	518	555
9	3. Därjämte avkastningen av hennes enskilda egendom eller del därav ....	109	100
10	4. Förutom av hustrun vid äktenskapets ingående införd eller sedermera för-
	värvad egendom, även, helt eller delvis, av mannen införd eller efter äkten-
	skåpets ingående ärvd eller annorledes förvärvad egendom........	14	17
11	5. Andra hithörande fall........................	19	24
12	Summa	844	867 i
13	II. Eljest enligt lag samfälld egendom göres till enskild och omvänt enskild göres
	till samfälld, 1 det att endera maken, merendels hustrun, förbehåller sig, att av
	honom eller henne vid äktenskapets ingående införd lösegendom eller under det-
	samma ärvd sådan eller annorledes förvärvad lös eller fast egendom, helt eller
	delvis, skall räknas som hans, resp. hennes enskilda, på samma gång som endera
	maken erhåller giftorätt i av andra maken i äktenskapet inbragt fast egendom . .	1	11
14	Summa för grupp A	993	1024

fördelade efter däri gjorda förbehåll och utfästelser.

L 4	1 6	1 6	I 7	1 8	9	1 10	1 il	I 12	1 13	14	15	1
givna äkten-ord, år	Därav, ingivna vid:
häradsrätter, under:	rådhusrätter, under:
Svea hovrätt	Göta hovrätt	Hovrät-ten över Skåne och Blekinge	S:a	Svea hovrätt	Göta hovrätt	Hovrät-ten över Skåne och Blekinge	S:a
1914	S:a	I Svea-land och Gott-land	i Norr-land	i Svea-land och Gott-land	i Norr-land
12	29	4	3	8	1	16	4	2	3	4	13	1
62	156	18	12	9	3	42	65	1	35	13	114	2
40	140	17	3	4	2	26	92	2	15	5	114	3
3	11	—	—	_	_	_	11	_		_	11	4
40	115	10	3	5	7	25	54	11	18	7	90	5
157	451	49	21	26	13	109	226	16	71	29	342	6
159	514	59	42	79	56	236	135	22	59	62	278	7
568	1641	179	125	107	64	475	704	63	258	141	1166	8
99	308	39	4	19	10	72	169	5	31	31	236	9
16	47	4	7		5	16	24	3		4	31	10
18	61	9	6	5	10	30	16	1	11	3	31	11
860	2 571	290	184	210	145	829	1048	94	359	241	1742	12
3	15	3	1	2	6	12	1		2		3	13
1020	3 037 J	342	206	238	164	950	1275	no	432	270	2 087	14

71—171068

562

Statistik över äktenskapsförord.

1	2 1	3 1
		Antalet in-
		skapsför-
	Äktenskapsförordets innehåll
		1912	1913
	B) Äktenskapsförordet avser endast giftorätten.
	I. Eljest enligt lag samfälld egendom göres till enskild.
	a) Förordet innehåller bestämmelser om omfånget av såväl mannens som
	hustruns enskilda egendom:
15	1. Av vardera maken i boet införd egendom skall räknas som hans eller hennes
		12	6
16	2 Dessutom skall som en vars enskilda egendom räknas vad han eller hon
	efter äktenskapets ingående ärver eller annorledes förvärvar.......	16	30
-17	3. Därjämte avkastningen av en vars egendom eller del därav........	12	17
18	4 Andra fall med full reciprocitet i bestämmelserna för bägge makarna . . .	6	3
19	5. Hithörande fall, i vilka olika bestämmelser för makarna fastställts ....	24	23
20	Summa	70	79
	b) Förordet innehåller bestämmelser om omfånget endast av hustruns enskilda
	egendom, vartill skall räknas:
21	1. I äktenskapet vid dess ingående av henne införd egendom........	94	107
22	2. Dessutom under äktenskapet av henne ärvd eller annorledes förvärvad egen-	659	680
23	B. Därjämte avkastningen av hennes enskilda egendom eller del därav ....	22	30
24	4. Förutom av hustrun vid äktenskapets ingående införd eller sedermera för-
	värvad egendom, även, helt eller delvis, av mannen införd eller efter äkten-
	skåpets ingående ärvd eller annorledes förvärvad egendom........	8	20
25	5. Andra hithörande fall.........................	12	11
26	Summa	705	848
	c) Förordet innehåller bestämmelser om omfånget endast av mannens enskilda
	egendom, vartill skall räknas:
27	1. I äktenskapet vid dess ingående av honom införd egendom........	12	9
28	2. Desutom under äktenskapet av honom ärvd eller annorledes förvärvad
		29	42
29	3. Därjämte avkastningen av hans enskilda egendom eller del därav.....	3	7
30	4. Förutom av mannen vid äktenskapets ingående införd eller sedermera för-
	värvad egendom, även, helt eller delvis, av hustrun införd eller efter äkten-
	skåpets ingående ärvd eller annorledes förvärvad egendom........	1	2
31	5. Andra hithörande fall.........................	2	2
32	Summa	47	62
	II. Eljest enligt lag enskild egendom göres till samfälld.
33	a) Hustrun erhåller giftorätt i av mannen införd och eventuellt under äktenskapet
	ärvd fast egendom............................	16	13

Statistik över äktenskapsförord.

5 (»3

L 4	1 5	6	1 7	1 8	»	1 10	II ii	1 12	1 13	1 H	1 15	1
givna äktcn-ord, är	Därav, ingivna vid:
häradsrätter, under:	rådhusrätter, under:
Svea hovrätt	Göta hovrätt	Hovrät-ten över Skåne och Blekinge	. S:a	Svea hovrätt	Göta hovrätt	Hovrät-ten över Skåne och Blekinge	S:a
1914	S:a	I Svea-land och Gott-land	i Norr-land	i Svea-land och Gott-land	i Norr-land
12	30	4	3	6	2	15	10		4	1	15	15
22	OS	7	1	7	5	20	19	2	23	4	4S	16
18	47	5	3	3	—	11	30	—	6		36	17
4	13	2	2	—	4	8	3	_	2		.5	18
16	03	9	2	7	2	20	24	1	12	6	43; 19
72	221	27	11	23	13	74	86	3	47	11	147	20
83	2.84	27	9	65	36	137	76	9	42	20	147	21
619	1958	174	159	162	100	595	620	107	416	220	1363	22
31	83	6	8	8	3	25	28	8	15	7	58	23
13	41	3	5	_	3	11	21	1	2	6	30	24
14	37	7	6	3	4	20	10	3	4		17	25
760	2403	217	187	238	146	788	755	128	479	253	1615	26
12	33	3	3	7	11	24	4	_	2	3	9	27
33	104	6	10	7	6	29	30	6	21	18	75	28
6	16	1	—	5	—	6	4	—	1	5	10	29
2	5	_	1	_	1	2	1			2	3	30
2	6	1	1	1	1	4	1	—	—	1	2	31
55	164	11	15	20	19	65	40	6	24	29	99	32
18	47	2	—	20	25	47	_	_	_	_		33

564

Statistik över äktenskapsförord.

	1	2	3
		Antalet in-
	’	skapsför-
	Äktenskapsförordets innehåll
	1912	1913
34	b) Mannen erhåller giftorätt i av hnstrnn införd och eventuellt under äktenskapet
	ärvd fast egendom............................	2	2
35	c) All egendom göres till samfälld......................	24	42
36	Summa	42	57
37	III. Eljest enligt lag samfälld egendom göres till enskild och omvänt enskild göres till
	samfälld, i det att endera maken, merendels hustrun, förbehåller sig att av honom eller henne vid äktenskapets ingående införd lös egendom eller under detsamma ärvd sådan eller annorledes förvärvad lös eller fast egendom, helt eller delvis, skall räknas som hans, resp. hennes enskilda, på samma gång som endera maken erhåller giftorätt i av andra maken i äktenskapet inbragt fast egendom.....		3
38	Summa för grupp B	954	1049
39	C) Äktenskapsförordet avser endast förvaltningen av hustruns enskilda egendom	6	1
40	D) Övriga.....................................	—	1
41	Samtliga	1953	2 075

Statistik över äktenskapsförord.

fi(>5

4	5	«	7	8	9	10	il	12	13	14	16	i
givna äkten-ord, år	Därav, ingivna vid:
häradsrätter, under:	rådhusrätter, under:
Svea hovrätt	Göta hovrätt	Hovrät-ten över Skåne och Blekinge	S:a	Svea hovrätt	Göta hovrätt	Hovrät-ten över Skåne och Blekinge	S:a
1914	S:a	i Svea-land och Gott-land	i Norr-land	i Svea-land och Gott-land	i Norr-land
1	5	2		1	1	4	1				1	34
41	107	—	2	19	83	104	1	—	1	1	3	35
60	159	4	2	40	109	155	2		1	1	4	36
2	5				5	5						37
949	2952	259	215	321	292	1087	883	137	551	294	1865	38
—	7	3	—	—	—	3	2	—	—	2	4	39
3	4	2	—	—	—	2	2	—	—	—	2	40
1972	6000	606	421	559	456	2042	2162	247	983	566	3 958	41

Bilaga 2.

Gemensamma
drag.

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

Äktenskapet, vars rättsliga innebörd i vårt västerländska kulturområde städse uppfattas
som en på ömsesidig fri vilja grundad, livsvarig intim förbindelse mellan man
och kvinna, är icke desto mindre ganska olika reglerat i de särskilda rättssystemen.
Såsom ledande framstå överallt två grundtankar, familjens enhet och makarnas individuella
frihet, vilka var för sig med större eller mindre styrka fått göra
sig gällande vid rättsbildningen. Men därjämte förmärkes ock — ehuruväl, åtminstone
i germanska rättssystem, i alltjämt minskad grad — uppfattningen om
hustrun såsom den svagare, den mera skyddsbehövande av de två makarna. Hustrun
har i enlighet därmed mer eller mindre underordnats mannen, men å andra sidan
också i viss mån fritagits från den ansvarighet, som en myndig persons rättshandlingar
i allmänhet medföra:

Trots alla olikheter förete de särskilda rättssystemen dock vissa gemensamma drag.
Den livsgemenskap mellan makarna, som äktenskapet innebär, måste givetvis i någon
mån likartat avspeglas i den rättsliga regleringen av makarnas ställning gentemot
varandra och emot yttervärlden. Yad de personliga förhållandena angår, är
sålunda i alla rättssystem, som tillhöra här ifrågavarande kulturområde, makarnas
ömsesidiga trohetsplikt erkänd, och brott mot denna medför städse för äktenskapsbrytaren
menliga rättsverkningar, åtminstone såtillvida, att andra maken kan erhålla
äktenskapsskillnad eller separation. I sydeuropeisk (spansk, portugisisk, italiensk,
grekisk) rätt förekommer dock, att äktenskapsbrott av mannen endast i svårare
fall erkännes som skillnadsorsak. Vidare förutsättes allmänneligen att makarna
skola leva tillsammans och bistå varandra med råd och dåd, om än uttryckliga före -

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 507

skrifter härom på sina håll saknas. Mannens skyldighet att försörja hustrun är
likaledes allmän regel; hustruns försörjningsplikt gentemot mannen uppställes däremot
vanligen blott subsidiärt för det fall, att mannen ej själv mäktar försörja
sig (tysk, schweizisk, österrikisk, engelsk, italiensk rätt). I våra nordiska grannländers
rätt förekommer dock ej denna begränsning.

Jämte de nu nämnda, makarna sinsemellan åliggande förpliktelserna gäller överallt
som verkan av äktenskapet, att hustrun får samma rättsliga status som mannen,
med skyldighet eller åtminstone rättighet för henne att antaga mannens släktnamn.

Det hör till undantagen, att hustrun kan vara utesluten från adelskap, som tillkommer
mannen (tysk partikulärrätt), eller att hustrun, oaktat sitt gifte med en man
av lägre stånd, för sin egen person bibehåller sina ståndsprivilegier (rysk rätt).

Vad för övrigt angår de rättsverkningar av äktenskapet, som röra makarnas personliga
förhållanden, gestalta dessa sig olika. Mannen har väl genomgående fått
en viss ledareställning i familjens angelägenheter, men graden av den subordination,
som gäller för hustrun, är ingalunda överallt densamma. Medan sålunda enligt
engelsk rätt denna hustruns subordination kommit att innebära snart sagt ett utplånande
av hennes rättsliga personlighet, och den romanska rätten i allmänhet
utryckligen ålägger hustrun lydnad gentemot mannen och frånkänner henne fullständig
rättslig handlingsförmåga, ställer åter den kontinental-germanska rätten,
liksom den nordiska, hustrun isom principiellt självständig person vid mannens
sida, om än bestämmanderätt i familjeangelägenheterna tillerkänts honom.

Ännu större äro skiljaktigheterna mellan rättsordningarna med hänsyn till de
ekonomiska rättsverkningar, desamma förbinda med äktenskapet. Snart sagt
varje stat bär härvidlag uppställt en särskild legal reglering, och denna är ytterligare
— i motsats till vad fallet är med hänsyn till de personliga rättsförhållandena —
i större eller mindre utsträckning underkastad ändringar genom makarnas inbördes
överenskommelser.

I fråga om äktenskapets inverkan på hustruns personliga privaträttsliga självständighet
går den engelska rätten mycket långt. Common law ser i man och ningar.
hustru blott en person. Hustrun försvinner i denna rätts ögon bakom mannen, hon
är en ferm covert, som gentemot tredje man och även inför rätta städse företrädes
av sin man. Också i makarnas inbördes förhållande framträder denna mannens

568 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

överordnade ställning: lian har bestämmanderätt i hemmets angelägenheter och en
viss makt över hustruns person. Avtal och rättegångar mellan makarna skulle
naturligtvis enligt en sådan rättsordning följdriktigt vara otänkbara; allenast om
mannen försummar sin underhållsplikt, äger hustrun föra talan mot honom. Emellertid
har den under senare delen av 1800-talet genomförda reformering av makarnas
förmögenhetsförhållanden, som nedan skall omtalas, också fört med sig den ändring
i hustruns rättsliga handlingsförmåga, att hon beträffande sin egendom, som hon
numera självständigt förvaltar, också äger själv sluta avtal och föra talan. Till
och med gentemot mannen står hustrun, så vitt egendomen angår, självständig
nog för att kunna ingå giltiga avtal med honom.

Den franska code civil (1804, även gällande i Belgien) och de efter denna som
förebild ''stiftade civillagama (den nederländska 1838, den italienska 1865, den
portugisiska 1867, den spanska 1889) erkänna visserligen hustruns rättsliga personlighet,
men ställa henne under ett mannens huisbondevälde, som ganska väsentligt
inskränker hustruns handlingsförmåga, och berättiga henne icke ens att avtalsvis
frigöra isig från denna osjälvständiga ställning.

Code civil ålägger sålunda hustrun, som den ställer under mannens skydd, att lyda
mannen; den frånkänner henne behörighet att på egen hand avtala, vare sig det gäller
avhändelse eller förvärv av egendom eller åtagande av gäld, ävensom att uppträda
inför rätta. Hustrun behöver härtill särskilt bemyndigande (autorisation) av mannen,
vilket emellertid kan (dock ej obetingat) suppleras genom rättens medgivande.
Undantag gäller för hustru, som idkar handel; hon måste visserligen utverka sin
mans samtycke till själva handelsrörelsen, men sedan äger hon självständigt företaga
alla i densamma förekommande rättshandlingar. Däremot vinner hon även som
handelsidkerska ingen ökad processhabilitet. Att själv svara inför rätta tillkommer
emellertid hustrun i brottmål och polismål.

En utvidgning i hustruns rättsliga handlingsförmåga följer visserligen av egendomsskillnad;
där sådan består i äktenskapet, har hustrun nämligen själv förvaltningen
av sin egendom. Så långt som till befogenhet att avhända sig fast egendom
kan hennes rättsliga självständighet dock aldrig nå. I fråga om den egna
arbetsförtjänsten har emellertid en särskild lag (13 juli 1907) givit henne nästan
fullständig rättslig handlingsförmåga.

Med den franska rätten överensstämma i förevarande ämne väsentligen de övriga

569

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

romanska staternas samt Nederländernas rätt. Delvis medgiva de emellertid
hustrun något större självständighet än deras franska förebild; särskilt förtjänar
nämnas den nederländska och spanska regeln om självständig avtalsförmåga för
hustrun i vanliga hushållningsangelägenheter samt den italienska rättens begränsande
av kravet på mannens bemyndigande till vissa uppräknade rättshandlingar
(gåva, föryttring eller förpantande av fast egendom, upptagande av försträckning,
avstående eller lyftande av kapital, borgen och förlikning).

I de mellaneuropeiska rättssystemen på tysk grund är äktenskapets inverkan på
hustruns rättsställning mindre genomgripande. Hon förlorar där icke den rättsliga
självständighet, som tillkommer ogift kvinna, men hon ställes såsom medlem av
den familj, vars överhuvud mannen är, under hans bestämmanderätt.

Så är förhållandet enligt 1811 års österrikiska allmänna borgerliga lagbok.
Mannen tillkommer företrädesvis ledningen av hemmets angelägenheter (das Iiauswesen);
han äger fordra att hustrun delar hans hemvist samt bistår honom i hushåll
och förvärvsverksamhet. Han ägeir vidare företräda sin hustru utåt, dock blott
så länge hon underlåter att fråntaga honom denna behörighet. Avtal makarna emellan
äro tillåtna, de skola blott slutas inför offentlig notarie.

Tyska rikets borgerliga lagbok, stadfäst den 18 augusti 1896, frånkänner icke
heller hustrun självständig rättslig handlingsförmåga. I familjens angelägenheter
har visserligen mannen avgöranderätt, men hustrun är ej skyldig att rätta sig efter
hans avgörande, om detta innebär ett missbruk av hans rätt. Hustrun har både rätt
och plikt att leda den gemensamma hushållningen, hon är jämväl skyldig att, i den
män seden kräver det, arbeta i hushållningen och i mannens näring. Inom den husliga
verksamhetens område äger hon handla å mannens vägnar, dock med rätt för
denne att begränsa eller helt utesluta hennes behörighet. Skulle mannen i utövning
av denna sin rätt göra sig skyldig till missbruk, kan domstol (förmynderskapsrätten)
på hustruns talan återgiva henne behörigheten. För egen del har
hustrun fullständig avtalsfrihet jämväl i förhållande till mannen, med vilken hon
i vanlig ordning kan sluta förmögenhetsrättsliga avtal, gåvor icke undantagna. De
äktenskapliga intressena få emellertid icke åsidosättas; skulle alltså hustrun gentemot
någon främmande ha åtagit sig en prestation, som kräver personligt fullgörande
från hennes sida och innebär ett åsidosättande av nämnda intressen, äger mannen'',

72—171088

570 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

dock först efter att hava utverkat förmynderskapsrättens medgivande, omedelbart
göra detta hustruns åtagande om intet.

Den schweiziska civillagboken (1907) intager väsentligen samma ståndpunkt
i hithörande frågor. Den tilldelar mannen ställningen som familjegemenskapens överhuvud
och anvisar åt hustrun ledningen av hushållningen, jämte det den ålägger henne
att med råd och dåd bistå mannen och understödja honom i hans omsorg om familjegemenskapen.
Utåt företrädes denna av mannen; också hustrun äger emellertid
i och för tillgodoseendet av hushållningens dagliga behov handla å familjegemenskapens
vägnar samt härvid jämväl genom sina avtal förplikta mannen. Skulle
hustrun missbruka denna sin behörighet eller visa sig oförmögen att rätt handhava
densamma, så äger mannen helt eller delvis fråntaga henne den. Hustrun å sin
sida kan vånda sig till domaren för att få en sådan åtgärd av mannen upphävd, om
hon förmår visa att den varit oberättigad.

I våra nordiska grannländer Danmark och Norge regleras förmögenhetsförhållandena
mellan äkta makar av särskilda lagar, resp. den 7 april 1899 och den 29 juni
1888, den senare i vissa punkter efteråt ändrad, varemot äktenskapets personliga
rättsverkningar fortfarande i det väsentliga bestämmas av de gamla lagböckerna
från Christian den femtes tid, i den mån icke rättsuppfattningens allmänna utveckling
påverkat lagbestämmelsernas tillämpning. Så erkännes icke längre det mannens
husbondervälde över hustrun, som de gamla lagböckerna förutsätta, om än mannen
alltjämt anses berättigad att träffa avgörande i frågor rörande familjens bostad och
barnens uppfostran. Mannens disposition av förmögenheten bereder honom naturligtvis
en faktisk supremati också i angelägenheter av personlig art. Dock äger hustrun
»til faelles nytte og uomgaengelig fomodenbed» (Danmark), »til faelles nytte
eller fornodenhed» (Norge), »luta avtal med för mannen förpliktande verkan. Den
norska lagen tillerkänner för övrigt den gifta kvinnan »amma myndighet som den
ogifta. I den danska lagen ha.r motsvarande regel begränsats att gälla förmögenhetsförhållanden;
i rättstillämpningen betrakta» emellertid gift kvinna städse som myndig
i personligt avseende. I hustrun» rättsliga handlingsförmåga är dock den inskränkning
stadgad, att hon icke utan offentlig myndighets godkännande äger åtaga
sig ansvar för mannens gäld eller avstå från henne tillkommande (säkerhet i mannens
eller idet gemensamma boets tillgångar. Sinsemellan kunna makarna ingå avtal;
gåvor, som icke utgöras av måttliga presenter av föremål till personligt bruk eller

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 571

av livförsäkring eller livränta till förmån för hustrun, måste emellertid iklädas
äktenskapsförords form.

Äktenskapet hindrar enligt dansk rätt hustru, som sammanlever med mannen,
att driva sådan näring, för vilken ''offentligt näringsbevis erfordras.

Vårt gamla broderland Finland har alltjämt i gällande kraft giftermålsbalk©!! i
1734 års lag, vars bestämmelser om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar emellertid
ersatts av en lag om makars egendoms- och gäldsförhållanden den 15 april 1889.
Mannens målsmanskap för hustrun kvarstår i ungefärligen samma utsträckning som
enligt vår egen rätt; emellertid innehåller den finländska lagen, i olikhet mot vad
förhållandet är hos oss, ett uttryckligt förbud för hustrun att utan mannens samtycke
gorå gäld, utan så är, att hon råder över sitt fasta gods eller efter behörig anmälan
driver näring. Å andra sidan medgiver den finländska förmynderskapsrätten
en möjlighet för moder att efter ingånget nytt gifte bibehålla förmynderskap för sina
barn och anvisar, i händelse av en gift mans omyndighetsförklarande, hans hustru
att framför andra ifrågakomma till förmyndare, »om det finnes lämpligt».

Ett av lagberedningen i Finland år 1912 utarbetat betänkande angående grunderna
för ordnandet av makars rättsförhållanden innefattar vissa reformförslag i
fråga om äktenskapets personliga rättsverkningar. Sålunda föreslås avskaffande
av mannens målsmanskap och erkännande av fullständig rättslig handlingsförmåga
för den gifta kvinnan, med avtalsfrihet för makarna inbördes och med rätt för hustrun
att idka näring ävensom att jämte mannen deltaga i vården om familjens gemensamma
angelägenheter. Men full rättslig likställighet mellan makarna åsyftas
ej; lagberedningen, som anser mannen i allmänhet hava de största förutsättningarna
att på det mera ändamålsenliga sättet leda familjen och övervinna de svårigheter,
vilka i livet möta densamma, vill i enlighet härmed förbehålla mannen översta bestämmanderätten
vid meningsolikheter i gemensamma angelägenheter. Den mannen
sålunda tillagda suprematien är emellertid ej oinskränkt; i ärenden, hörande
till hemmets hushållning, liksom i fråga om uppfostran av makarnas barn, som hustrun
lagligen har hos sig, tilldelas avgöranderätten åt hustrun, med befogenhet för
mannen att, därest hon missbrukar denna avgöranderätt, genom domstols beslut
få henne den fråntagen. Mannen skall ävenledes äga vånda sig till domstol för
att få ett av hustrun ingånget arbetsavtal upphävt eller en av hustrun utövad näring
förbjuden, om avtalet eller näringen hindrar henne att behörigen fylla de

572

Översikt av utländsk, lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

plikter, vilka åligga henne såsom maka. Mot eventuellt svårare missbruk från mannens
sida av hans bestämmanderätt i familjeangelägenheterna skyddas hustrun på
så sätt, att hon ma häva sammanlevnaden och hos domstol utverka avgörande, huruvida
mannen bör till henne utbetala underhållsbidrag. Enahanda befogenhet tillerkännes
vardera maken gent emot den andre i fall, då. makens välfärd uppenbarligen
äventyras genom sammanlevnaden.

Ekonomiska I den brokiga mångfalden av olika system för äkta makars egendomsförhållanden

ningar. kunna vissa grundtyper särskiljas. Den för germansk rätt sedan gammalt utmär Olikagrund-

kande ekonomiska gemenskapen mellan makarna fortlever sålunda i dels institutet

tUTOCY

egendoms gem enskap, -som låter mannens och hustruns egendom bilda en
enda förmögenhetsmassa, visserligen med mer eller mindre vittgående undantag för
endera eller båda makarna tillkommande enskild egendom, dels ock den s. k. fö rvaltnings
gemen skapen (mera träffande betecknad Giiterverbindung), under
vilken vardera maken behåller sin äganderätt, men för familjens skull bägges egendom
ställes under enhetlig, åt mannen anförtrodd förvaltning, dock med rätt för
hustrun att själv råda över vissa förmögenhetsobjekt. Den förstnämnda grundtypen,
egendom-sgem enskapen, kännetecknar de nordiska folkens rätt och har även från de
germanska oskrivna rättsordningarna i norra delen av Frankrike upptagits av code
civil såsom dennas legala system; egendomsgemenskap förekommer jämväl i åtskilliga
det franska lagverkets efterbildningar som legal ordning, i tysk och schweizisk
rätt som särskilt reglerad valfri ordning för äkta makars egendomsförhållanden.
I våra grannländer Danmark och Norge ävensom i Nederländerna och Portugal omfattar
gemenskapen principiellt all makarnais egendom; i Finland liksom i vårt eget
land samt i Frankrike och Belgien är den fasta egendomen i viss utsträckning, i
Spanien ytterligare en stor del av den lösa, undantagen från gemenskapen.

En säregen gammaldags anordning av en enda äktenskaplig förmögenhetsmassa,
innebärande nära nog oinskränkt rätt för mannen till allt makarnas gods, har ända
till senare hälften av 1800-talet fortlevat i den engelska rätten och. in på våra dagar
i vissa av Amerikas Förenta staters lagar. En radikal ändring av den äktenskapliga
förmögenhetsordningen har emellertid allmänt genomförts i den anglosaxiska
rätten, så att denna numera intager en alldeles motsatt ståndpunkt, med skilda
förmögenhetssfärer för man och hustru.

57a

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

Den nyss nämnda egendomisgemenskapen giver skenbart hustrun >en vida förmånligare
ställning än den gamla engelska anordningen, som till förmån för mannen
berövade hustrun hennes egendom. I själva vertket har dock hustrun under egendomsgemenskapen,
till följd av den förvaltningsrätt över boets tillihörigheter, som
tillagts mannen, varit lika fullständigt utesluten från eget förfogande över desamma,
som när egendomen direkt givits åt mannen. Först under det senaste halvseklet
har, i nordisk och slutligen också i romansk rätt, hustrun betrotts med självständig
förvaltning av åtminstone den del av makarnas gemensamma gods, som hon
själv genom sitt arbete förtjänat.

Den andra av de ovan nämnda grundtyperna, förvaltningsgemenskapen, har vid
den enhetliga kodifieringen av civilrätten i Tyska riket, liksom i Schweiz, fastslagits
som legalt system för de äktenskapliga egendomsförhållandena. Den franska civillagens
régime sans communauté, ett av de i densamma reglerade valfria egendomssystemen,
innebär jämväl en utformning av nämnda grundtj^p.

Liksom den ursprungligen germanska förvaltningsgemenskapen vilar också den
romerska rättens — i sin slutliga gestaltning av hellenistiskt inflytande påverkade
— dotalsystem på grundsatsen, att vardera maken behåller äganderätten
till sitt gods, men mannen får i familjens intresse förvalta även sådant, som
tillhör hustrun. I olikhet mot förhållandet under förvaltningsgemenskapen är det
dock principiellt ej all hustruns egendom utan blott en viss del därav, som under
benämningen dos (hemgift) lämnas mannen såsom hustruns — eget eller från
hennes släkt erhållna -—- bidrag till de äktenskapliga utgifterna. I enlighet med
detta hemgiftens syfte äger mannen under äktenskapets bestånd förfoga över densamma,
men hustrun eller hennes arvingar skola efter äktenskapets upplösning
återfå hemgiften oförminskad, in natura eller åtminstone till motsvarande belopp
i penningar. Framför allt där detta anspråk på hemgiftens återfående förenats
men eu legal panträtt i mannens gods, bereder dotalsystemet hustrun eu synnerligen
tryggad ställning men är i mindre grad än de förut nämnda germanska förmögenhetsordningarna
ägnat att befordra ekonomisk intressegemenskap mellan makarna.
Den romerska rättens inflytande har berett dotalsystemet insteg i österrikisk,
italiensk, rumänisk och grekisk rätt; i fransk och schweizisk rätt är det upptaget
bland de valfria förmögenhetsordningarna.

Slutligen är att nämna den anordning av de äktenskapliga egendomsförhållandena,

574 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

att vardera maken behåller såväl äganderätt som förvaltning över sitt gods. En
sådan anordning, egendomsskillnad, låter icke äktenskapet medföra någon ändring
i makarnas förmögenhetsrättsliga ställning, utom att ömsesidig bidragsplikt för de
äktenskapliga utgifternas bestridande måste åläggas makarna. Att denna egendomsskillnad
numera ingår i de anglosaxiska rättsordningarna, har redan berörts; den
har också uppställts som legal förmögenhetsordning i det numera sönderfallna
Rysslands rikslagbok och utgör, där dotals5''stemet råder, den subsidiära ordning,
som inträder av sig själv i händelse ingen hemgift lämnats.

I nära samband med den ordning, som i varje land stadgats angående äkta makars
rätt till varandras egendom, stå reglerna om deras ansvar gent emot borgenärer.
Gemensamhet i tillgångar föranleder med nödvändighet en viss gemensamhet
också i gäldsansvar, och en förmånligare ställning för mannen med hänsyn till
äganderätt eller förvaltning för städse med sig, att han i förhållande till borgenärerna
måste vidkännas strängare ansvar än hustrun.

England. Bland de västerländska rättsordningarna har, som redan antytts, ända till senaste
tid den engelska varit typisk för det system, som tilldelar mannen ensam
all egendom i boet. Den gamla engelska common law uteslöt hustrun från snart
sagt all rätt till förmögenheten under bestående äktenskap och gav mannen en vittgående,
egentligen blott i fråga om den fasta egendomen inskränkt, dispositionsrätt
cver boets samtliga tillgångar. Hustrun kunde — med den ställning av feme covert,
som efter vad förut (s. 567) omtalats ansågs tillkomma henne — icke heller själv
krävas för gäld utan fick i fråga om ansvar gent emot borgenärerna låta mannen
träda i hennes ställe. I rättstillämpningen hade man emellertid funnit utvägar att
ordna makarnas egendomsförhållanden på för hustrun rimligare villkor; genom fiduciariska
överlåtelser, vid vilka till och med den äkta. mannen själv kunde ställas
som förvärvare, lyckades det att bereda hustrun en faktiskt självständig förfoganderätt
över viss egendom. Inom de besuttna samhällsklasserna brukades detta allmänt,
och därigenom förklaras, att den. legala förmögenhetsordningen i sin ålderdomliga
gestaltning kunnat bestå ända till våra dagar.

Emellertid har en serie lagstiftningsakter från åren 1870—1893, framför allt
»Married Women’s Property Act 1882» i grund omändrat den engelska rätten
på ifrågavarande område. I stället för den gamla ekonomiska enheten är fullständig

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 575

egendomsskillnad makarna emellan numera regel. Vardera maken behåller och
förvaltar själv sitt, både den egendom han har vid giftermålet och vad han efteråt
förvärvar; vardera svarar ock principiellt själv för sina skulder. Fortfarande lär
dock mannen vara ansvarig för hustruns under äktenskapet begångna skadegörelser,
och likaså är han i regel betalningsskyldig för gäld, som hustrun gjort för anskaffande
av förnödenheter till hushållet eller sig själv. Makarna äga jämväl giltigen
avtala med varandra; för på sådana avtal grundade fordringar njuter dock hustrun
i mannens konkurs betalningsrätt först efter främmande borgenärer.

I det brittiska väldets biländer har i allmänhet rättsordningen gestaltats
efter moderlandets mönster, så vitt ej på grund av ursprunglig kolonisation från
annat håll en annan rätt än den engelska blivit rådande. Där den gamla engelska
rättens egendomssystem med ovan berörda .supremati för mannen tidigare härskat,
hava också allmänt de ‘engelska reformerna från 1800-talets senare del fått lända
till efterföjd.

Också i Amerikas Förenta stater har i stor utsträckning engelsk rätt
varit härskande, framför allt i de från början engelska koloniområdena. Det gamla
engelska egendomssystemet bär emellertid allmänt, tidigast i New York 1848, avlösts
av egendomsskillnad och ekonomisk självständighet för makarna gent emot varandra.
Ändringarna i äktenskapslagstiftningen hava emellertid genomförts ojämnt och utan
systematiskt sammanhang, och åtskilliga rester av det gamla systemet med dess
osjälvständiga ställning för hustrun sägas ännu fortleva här och där inom unionens
område.

I motsats till den anglosaxiska rätten uppställer, som förut nämnts, den franska
egendomsgemenskap mellan äkta makar som regel. Av hänsyn till den partikulärrätt,
som före utfärdandet av code civil gällt i särskilda delar av Frankrike, upptager
emellertid denna lagbok även andra förmögenhetsoidningar såsom alternativt
medgivna. Makarna äga sålunda vidsträckt befogenhet att genom äktenskapsförord,
vilket emellertid måste slutas före vigseln och ej kan under äktenskapet ändras,
själva bestämma ordningen för sina inbördes egendomsförhållanden. I brist på
sådant förord inträder emellertid den legala egendomsgemenskapen, vilken ock lär
råda i flertalet äktenskap.

Den franska legala egendomsgemenskapen omfattar ej alla makarnas tillgångar,
blott deras lösa egendom och under äktenskapet på onerös väg förvärvade fasta.

Frankrike.

576 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

Enskild är alltså den fasta egendom, som redan vid äktenskapets ingående tillhör
ena maken eller som under äktenskapet tillfaller make genom arv, gåva eller testamente.
Enskild är vidare lös egendom, som gives ena maken för att bliva ''dennas
enskilda tillhörighet, och likaså vederlag (surrogat) för avhänd enskild egendom.
I varje fall skall fast egendom presumera^ vara samfälld, tills motsatsen bevisas.

Over det samfällda boet råder mannen ensam. Han'' äger jämväl på egen hand
avyttra vad dit hör, dock får han ej bortgiva fast egendom eller den lösa egendomen
i dess helhet eller till viss kvotdel, utom då det gäller utstyrsel åt makarnas barn.
Ej heller är det mannen tillåtet att bortgiva lös egendom under förbehåll av nyttjanderätt
för honom själv.

Jämväl hustruns enskilda egendom står under mannens förvaltning. Vad den
fasta egendomen angår, har mannen dock ej befogenhet att utan hustruns samtycke
avyttra densamma, och även hans myttjanderättsupplåtelser gälla ej obetingat efter
egendomsgemenökapens upphörande. Hans förvaltningsrätt innebär ej heller frihet
från ansvar för egendomens minskning.

Ett avsevärt undantag från mannens förvaltningsrätt har införts genom en lag
den 13 juli 1907, -som — enligt vad det uppgives efter mönster av den danska lagstiftningen
— berättigar hustrun att självständigt råda över sin arbetsförtjänst.
Redan tidigare, under 1880- och 1890-talen, hade i den franska lagstiftningen införts
vissa medgivanden åt hustru lätt öppna egen sparkasseråkning, på egen hand
insätta penningar i pensionskassa eller ingå i understödsförening, och sålunda i någon
mån mannens envälde på familjeekonomiens område modifierats. 1907 års reform
har ytterligare förbättrat hustruns ställning. Oberoende av den förmögenhetsordning,
under vilken makarna leva, skall sålunda hustrun äga ensam uppbära sin arbetsförtjänst
samt utan ingripande från mannens sida förfoga däröver ävensom oneröst
avyttra vad hon med arbetsförtjänsten anskaffat. Att på egen hand bortskänka sådan
egendom är henne däremot förmenat. Hon måste vidare efter måttet av sin förmåga
bidraga till familjens utgifter med den egendom hon sålunda förvaltar. Genom
äktenskapsförord kan hustrun ej avsäga sig ifrågavarande förvaltningsrätt; däremot
skall rätten på framställning av mannen fråntaga henne densamma, i händelse
hon befinnes hava missbrukat den.

Makarnas ekonomiska gemenskap omfattar också deras skulder. I regel svarar
för dessa den samfällda egendomen, evad skulderna redan vid giftermålet ålågo

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 577

endera maken eller de tillkommit under äktenskapet. Hustrun är visserligen, såsom
förut i annat sammanhang nämnts, i regel icke behörig att på egen hand avtalsvis
förplikta sig; dock anses hon även utan särskilt bemyndigande äga med~för boet
förpliktande verkan ingå de i hushållningen sedvanligen förekommande avtalen (les
actes menagers), så framt ej mannen uttryckligen förbjudit det. Hustruns skadegörelser
förplikta ej samfälligheten. 1907 års lag har beträffande den egendom,
som ställts under hustruns förvaltning, också infört betalningsansvar för hennes
egna förpliktelser, men å andra sidan inskränkt samma egendoms ansvar för mannens
skulder till dem han gör för gemensam räkning (dans Vintérét du mcnage).

Egendomsgemenskapen kan under bestående äktenskap hävas, dels vid hemskillnad,
dels ock genom boskillnad (séparation des biens), som hustrun, i händelse mannens
förvaltning sätter hennes ekonomiska intressen i fara, äger utverka hos rätten.
Efter vunnen boskillnad förvaltar hustrun själv sin egendom; sitt fasta gods äger
hon dock ej på egen hand avyttra.

Vid gemenskapens upphörande, under bestående äktenskap eller efter dess upplösning,
skall vederlag (récompense) utgå ur ena makens egendom, om av samfällda
boet betalts gäld, som åsamkats honom till följd av arv eller gåva; likaså
om annorledes egendom, hörande till samfällda boet, använts till ena makens enskilda
nytta, Å andra sidan'' tillkommer make, vars enskilda egendom använts
till gemensam nytta, vederlag av samfällda boet vid dettas upplösning. Hustrun
bär i sistnämnda fall, av hänsyn till att hon varit utesluten från egendomsförvaltningen,
anspråk på vederlag jämväl av mannens enskilda egendom, i den mån samfällda
boet ej räcker till.

Samma hänsyn har föranlett en annan förmån för hustrun eller hennes arvingar,
nämligen att efter egendomsgemenskapens upphörande kunna avstå från sin andel i
densamma. Med detta avstående, som gäller jämväl hustruns enskilda lösa egendom,
följer befrielse från all den gemensamma gälden; allenast för den gäld, för vilken
hustrun iklätt sig förbindelse jämte mannen eller som hon själv inbragt i boet, häftar
hon resp. arvingarna fortfarande.

Detta legala egendomssystem är emellertid, såsom ovan sagts, ingalunda ofrånkomligt
gällande. Lagen uppställer själv till tjänst för de blivande makar, som önska
genom äktenskapsförord reglera sina egendomsförhållanden annorledes, icke mindre

73—171068

578 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

än elva olika alternativ i form av särskilt utarbetade egendomssystem, utan att dock
begränsa kontrahenternas valfrihet till desamma.

Bland dessa lagens alternativa system vila de flesta eller åtta på egendomsgemenskapens
grund och innebära lika många olika slag av modifikationer i den legala ordningen.
För det första kan sålunda gemenskapen inskränkas till makarnas förvärv
under äktenskapet (communauté réduite aux acquéts), varmed förstås inkomsterna
av makarnas arbete samt besparingar på enderas räntor och annan egendomsavkastning.
För det andra omtalas undantagande från gemenskapen av den lösa egendomen,
helt eller delvis, eventuellt på det sätt, att båda förbinda sig att till gemenskapen tillskjuta
egendom av visst, för vardera lika högt värde, i vilket fall övrig egendom
anses förbehållen som enskild. Vidare upptagas utvidgningar av egendomsgemenskapen,
dels (lagens tredje alternativ, den s. k. danse d’ameublissement) förordnande
att fast egendom, som enligt lag skulle vara enskild, skall ingå i samfälligheten,
dels ock (det åttonde alternativet i lagen, communauté å titre universel) bestämmelser
om gemenskap i all egendom, förhandenvarande såväl som framdeles tillkommande,
eller ock i blott endera. Ytterligare nämnes (under n:r 4, danse de separation des
dettes) förbehåll att vardera maken skall i förhållande till andra maken själv svara
för sina skulder, även sådana, som gent emot borgenärerna åligga samfälligheten.
De återstående modifikationerna av den legala egendomsgemenskapen röra bodelningen
efter gemenskapens upphörande. Hustrun kan sålunda (n:r 5) förbehålla sig att
med avstående av andel i samfälligheten återtaga sin införda egendom, helt eller delvis,
dock först efter avdrag av belopp, som utgått ur samfälligheten till gäldande av
hustruns skulder. Åt efterlevande make kan (n:r 6) förbehållas viss förlott (préciput)
att uttagas före bodelningen. Och slutligen (n:r 7) kan stadgas annan delningsnorm än
den legala (hälften åt vardera), vare sig olika andelar för makarna eller allenast visst
belopp åt den överlevande eller rent av alltsammans under vissa förutsättningar åt
endera maken.

Så långt modifikationerna av egendomsgemenskapen. Lagen omtalar också egendomsskillnad
på grund av äktenskapsförord, såväl med särskild förvaltning för vardera
maken som med förvaltningsrätt för mannen över hustruns egendom. I förra
fallet, under s. k. separation des biens, råder vardera maken självständigt över sitt
gods, allenast med den inskränkning, att hustrun ej utan mannens — eller, i händelse
av obefogad vägran från dennes sida, domstols — samtycke äger avyttra sin

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 579

fasta egendom. Värdera maken har att enligt förordets bestämmelser bidraga till de
äktenskapliga utgifterna; i brist på sådana bestämmelser kan hustrun åläggas att
lämna intill tredjedelen av sina inkomster. Lagen innehåller ock en särskild regel
för det fall, att hustrun under ifrågavarande ordning med egendomsskillnad överlämnar
egendom åt mannen till nyttjande: mannen kan då ej förpliktas att redovisa
annan avkastning än den som finnes i behåll.

Vad åter beträffar egendomsskillnad utan egen förvaltning åt hustrun, innebär
detta — den tyska och schweiziska legala förmögenhetsordningen snarlika — system,
vilket skall tillämpas, då i äktenskapsförordet bestämts att makarna skola leva utan
egendomsgemenskap (sans communauté), att mannen förvaltar allt hustruns gods och
uppbär för de äktenskapliga utgifterna avkastningen därav. Till denna avkastning,
liksom till hustruns förbrukbara lösören, räknas mannen som ägare; de senäres värde
skall han återgälda vid förvaltningsgemenskapens upphörande.

Den franska civillagen bär ock från den äldre sydfranska rätten upptagit dotalsystemet
bland de särskilt reglerade valfria egendomsordningarna. Enligt detta system
lämnar hustrun viss egendom såsom hemgift, dot, åt mannen för att därmed
bidraga till de äktenskapliga utgifterna. Över denna hemgift och därav fallande avkastning
råder mannen, så länge äktenskapet varar; lös egendom, som ingår i hemgiften
och i äktenskapsförordet upptages till visst värde, tillfaller mannen med äganderätt
mot skyldighet att återgälda värdets belopp. Till hemgiften hörande fast
egendom förbliver däremot hustruns tillhörighet och får icke ens med båda makarnas
vilja föryttras annat än i vissa undantagsfall. För,yttring av dotalfastighet i
strid mot detta förbud må av mannen under äktenskapets bestånd och därefter avhustrun
eller hennes arvingar återkallas. Efter äktenskapets upplösning skall hemgiften
återlämnas eller, om den övergått i mannens ägo, dess värde utgivas, i förra
fallet utan dröjsmål, i det senare efter ett års förlopp.

Den egendom, som tillhör hustrun odh icke ingår i hemgiften, les biens paraphernaux,
förvaltas av henne själv; hon äger ock själv tillgodonjuta dess avkastning. Att
avyttra egendomen utan mannens samtycke tillåter lagen henne dock ej.

Dotalsystemet kan också kombineras med andra sätt för egendomsförhållandenas
ordnande. Särskilt nämner lagen förvaltningsrätt för mannen även vad angår den
hustruns egendom, som ej hör till hemgiften, samt egendomsgemenskap i det som under
äktenskapet förvärvas.

580

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

Belgien. Den franska code civil gäller, såsom förut nämnts, även i Belgien, där emellertid
liksom i Frankrike partiella reiformer i fråga om hustruns rättsliga ställning på senare
tid genomförts. Så har (genom en lag (lön 10 februari 1900) hustrun berättigats
att, ehuru inom ganska snäva gränser, på egen hand göra insättningar oöh uttagningar
på sparkasseräkniing, använda de uttagna medlen för hushållets behov samt hava innestående
medel fredade för mannens borgenärer. Vidare erkännes i lagen om arbetsavtal
den 10 mars 1900 hustruns behörighet att själv uppbära sin arbetslön och för hushållets
behov använda densamma, förutsatt att dess årliga belopp ej överstiger 3 000
francs; hustruns arbetsredskap och för arbetsförtjänsten anskaffade egendom äro också
i viss mån undandragna mannens disposition och hans borgenärers krav.

Övriga romanska länders civillagstiftning företer också likheter med den franska
code civil, som i större eller mindre utsträckning fått tjäna som förebild.

Spanien. Den spanska civillagboken medgiver sålunda vidsträckt frihet att genom äktenskapsförord,
vilket emellertid måste upprättas före vigseln och efteråt ej må ändras,
bestämma ordningen för egendomsförhållandena. Lagen uppställer såsom alternativ
dotalsystemet, egendomsgemenskap i förvärv under äktenskapet och egendomsskillnad;
egendomsförhållandena kunna emellertid också ordnas annorledes, blott icke i
strid mot lag eller goda seder. Den legala ordningen, som skall inträda i brist på
förord, är gemenskapen i förvärv, som i nära överensstämmelse med den franska
communauté d’acquéts omfattar under äktenskapet gjorda onerösa förvärv, arbetsförtjänst
och avkastning av gemensam eller enskild egendom. Den gemensamma
egendomen förvaltas av mannen, under det vardera maken själv råder över
sitt enskilda gods. Den gemensamma egendomen svarar icke för makarnas före äktenskapet
gjorda skulder, icke heller för av dem ådragna böter; däremot må ur densamma
sökas betalning för all gäld, som under äktenskapet gjorts, av mannen obetingat
och av hustrun för löpande hushållsbehov eller efter det domstol överlämnat
egendomens förvaltning åt henne ävensom för räntor å enskild såväl som gemensam
gäld.

Portugal. Portugals civillagbok Ihar såsom legalt egendomssystem bibehållit den sedan
gammalt i landet brukliga gemensamheten, vilken omfattar all egendom, fast som lös,
blott med undantag för vad som uttryckligen skänkts ena maken till enskild egendom,
gångkläder och förlovningsring ävensom, vid omgifte, visst gods, som på grund
av de barnen från förra äktenskapet tillkommande arvsanspråken'' hålles utanför

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 581

samfälligheten. Förvaltningen tillkommer mannen, dock utan rätt att på egen kand
avhända boet fast egendom och med skyldighet att vidkännas vederlag till hustrun för
värdet av avhänd lös egendom.

Genom äktenskapsförord, som emellertid under äktenskapets bestånd icke får ingås,
ej heller ändras eller hävas, kunna makarnas egendomsförhållanden ordnas annorledes
än enligt vad nu är sagt. Förvaltningen av makarnas egendom må dock ej undandragas
mannen; hustrun äger blott förbehålla sig disposition av en tredjedel av
sina inkomster.

Såsom alternativa system upplager lagboken särskilt förvärvsgemenskap, egendom,
sskillnad och dotalrätt.

Oavsett vilket egendomssy steril, som består, äger hustrun hos domstol begära boskillnad,
då mannens förvaltning utsätter hennes ekonomiska intressen för fara.

Efter vunnen boskillnad råder hustrun själv över sitt gods.

Även den nederländska civillagboken röjer nära släktskap med Frank- Nederlänrikes
code civil. Den legala ordningen för nederländska makars egendomsförhållanden
är dock -—■ liksom den portugisiska — total förmögenhetsgemenskap,
varifrån blott det endera maken till enskild egendom skänkta bildar undantag.

Mannens förfoganderätt över egendomen lider endast i fråga om gåvor inskränkning;
hustrun kommer däremot icke åt förvaltningen annat än då mannen är hindrad
att själv utöva den. Boskillnad under bestående äktenskap kan emellertid bringa
egendomsgemenskapen'' att höra upp och bereda hustrun förvaltning av egna tillhörigheter.
Det medgives också att efter vunnen boskillnad återställa gemensamheten.

Äktenskapsförord kan ingås, dock endast före giftermålet, och genom sådant kan
annan förmögenhetsordning än den legala vedertagas. Lagen reglerar själv i sådant
hänseende två alternativa ordningar: gemenskap i vinst och förlust samt gemenskap i
avkastning och inkomster, bådadera med viss begränsning av egendomsgemenskapen.

Icke ens genom förord kan emellertid hustrun göras behörig att utan mannens samtycke
avyttra eller förpanta sin egendom.

I Tyska rikets borgerliga lagbok har man, för att utjämna övergången från Tyska riket.
den oerhörda förbistring, som förut rådde i rikets olika delar i fråga om äkta makars
egendomsförhållanden, uppställt ett flertal alternativa system.

Som legal ordning har uppställts förvaltningsgemenskap (Ver w altungs g emein -

582 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

schaft), det system, som tidigare varit mest utbrett. Enligt detta system bibehåller
vardera maken själv äganderätten till sitt gods, men förvaltningen och begagnandet
av bägges tillkommer mannen. Undantaget är dock hustruns Vorbehaltsgut, d. v. s.
för hennes omedelbara personliga begagnande avsedda föremål, hennes arbetsförtjänst,
vad genom äktenskapsförord eller villkor vid benefikt förvärv särskilt förbehållits
henne, samt avkastning av och vederlag för gods av dessa slag — varöver hustrun
själv råder.

Hustruns övriga egendom (eingebrachtes Gut) står alltså under mannens förvaltning.
Men han förfogar ej fritt däröver utan måste för avhändelser inhämta hustruns
— eller, om hon vägrar, förmynderskapsdomstolens — samtycke, så framt ej fråga
är om penningar eller förbrukbara ting. Mannen är vidare redovisningspliktig gent
emot hustrun och måste på given anledning ställa säkerhet för egendomen. Å andra
sidan tillfaller egendomens avkastning mannen, som häri får ett bidrag till de äktenskapliga
utgifterna, ''för vilka han ensam svarar.

Också gent emot borgenärerna stå man och hustru som särskilda rättssubjekt.
Hustruns egendom får icke, vare sig den står under hennes egen’ eller under mannens
förvaltning, tagas i anspråk för -mannens skulder; däremot svarar den för hustruns
egna förbindelser. Härvid måste emellertid beaktas, att den gäld hustrun’ gjort inom
ramen för sin husliga verksamhet presumeras vara gjord i mannens namn och förpliktar
alltså icke hustrun. Med avseende på hustruns egna förbindelser är vidare
att märka, att den under mannens förvaltning stående huvudmassan av hustruns
egendom icke svarar för gäld, som tillkommit under äktenskapet vare sig genom
rättshandlingar av hustrun utan mannens samtycke eller för hennes förvaltningsgods’
skull. För annan hustruns gäld av enskild natur, såsom skadeståndsförpliktelser, äga
borgenärerna taga betalning av hustruns egendom under mannens förvaltning; men
därest så skett, har hustrun att giva vederlag av sitt förvaltningsgods.

Under bestående äktenskap kan förvaltningsgemenskapen på överenskommelsens
väg hävas; den häves vidare vid hemskillnad eller därest mannen försättes i konkurs,
och slutligen äger hustrun hos rätten begära boskillnad, om mannens förvaltning
sätter hennes egendom i fara, om han försummat sin underhållsskyldighet mot
familjen och anledning finnes att befara ett upprepande härav, samt om han ställts under
förmyndare eller fått god man (Pfleger) förördnad för vården av mannens gods.
Under denna boskillnad råder hustrun självständigt över all sin egendom; hon är

.r)83

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

emellertid skyldig att av sina inkomster lämna mannen, som alltjämt svarar för de
äktenskapliga utgifterna, skäligt bidrag till dessa. Lagen bär ock beaktat det fall,
att hustrun trots egendomsskillnaden frivilligt ställer sin egendom, helt eller delvis,
under mannens förvaltning, och berättigar i sådant fall marinen att, så vitt ej hustrun
bestämt annat, fritt disponera egendomens avkastning, i den mån den ej åtgår till
fullgörande av hustruns egna ''förpliktelser.

Genom äktenskapsförord, som kan ingås vare sig före eller under äktenskapet, äga
makarna ordna sina egendomsförhållanden efter andra normer. I förhållandet till
tredje man erhåller emellertid förordet giltighet först med inregistrering, sa framt
det ej är känt av tredje mannen.

Lagen reglerar utförligt tre särskilda egendomssystem, motsvarande dem, som förut,
näst förvaltningsgemenskapen, hade den största utbredningen i Tyska rikets särskilda
rättsområden. Det är tre slag av egendomsgemenskap, den totala, den till förvärv
under äktenskapet och den till lösegendom och förvärv begränsade, vilka sålunda erbjudas
såsom tillåtliga alternativ, utan att dock makarnas valfrihet är inskränkt till
desamma. Egendomsskillnad omtalas sålunda också som en möjlig ordning, och över
huvud är makarnas avtalsfrihet blott så till vida begränsad, att de i regel ej äga
ordna sina egendomsförhållanden genom hänvisning till någon'' upphävd eller utländsk
lag. •

Total egendomsgemenskap (allgemeine Gutergemeinschaft) innebär emellertid icke
att bokstavligt talat allt vad makarna äga skall ingå i samfälligheten; lagen undantager
nämligen från denna icke blott sådan’ egendom, som ej kan överlatas ( Sönder -gut), utan jämväl vad i förord förbehållits endera maken såsom enskilt eller ock förvärvats
benefikt med enahanda föreskrift, ävensom avkastning av och vederlag för
sådant gods (Vorbehaltsgut). Mannen förvaltar den samfällda egendomen, dock må
han ej utan hustruns samtycke förfoga över densamma i dess helhet, ej heller avyttra
eller förpanta någon dithörande fastighet eller skänka bort något därav. Förvaltningen
av hustruns enskilda egendom — utom det s. k. Sönder gut — tillkommer
henne själv; hon har att med densamma bidraga till de äktenskapliga utgifterna, i
mån som inkomsterna av samfälld natur ej räcka till. Vad gäldsansvaret beträffar,
svara den samfällda egendomen och mannens enskilda gods för all mannens gäld och
jämväl för hustruns, utom så vitt denna tillkommit under äktenskapet genom en
utan mannens samtycke företagen'' rättshandling, som faller utanför de av lagen upp -

584

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

dragna gränserna för samfällighetens intressen. Hustruns enskilda egendom svarar
blott för hennes egna förbindelser; gäld, som hon gjort i sin egenskap av husmoder,
faller i regel ej under denna kategori. Det samfälligheten åliggande gäldsansvaret
utesluter emellertid ej, att i förhållandet makarna emellan gälden — särskilt därest
fråga är om skadestandsförpliktelser eller gäld, som gjorts för enskild egendoms
skull — kan vara att räkna som ©na makens enskilda och att alltså, om den betalts av
samfällt gods, sådant skall föranleda vederlagsanspråk för andra maken. Vederlag
skall jämväl utgå, i händelse annorledes samfälld egendom använts för enskild nytta
eller tvärtom enskild egendom använts i samfällighetens intresse.

Egendomsgemenskapen kan under äktenskapets bestånd upphöra, icke blott om
makarna överenskomma om annan ordning för sina förmögenhetsförhållanden eller
bliva hemskilda, utan jämväl genom boskillnad, som må beviljas när ena makens ekonomiska
intressen anses kräva det. Vardera maken'' äger sålunda påkalla hävande av
egendomsgemenskapen, därest från andra makens sida inkommit gäld av den omfattning,
att densamma sätter den förres framtida förvärv i fara; hustrun har dessutom
fått enahanda rätt för det fall, att mannen på vissa i lagen angivna sätt missbrukat
sin ställning som förvaltare av den samfällda egendomen, försummat sin underhållsplikt
eller ådagalagt svårare slösaktighet. Att mannen råkat i konkurs är
däremot ej i och för sig tillräcklig anledning för hustrun att påyrka boskillnad.

Kan egendomsgemenskapen sålunda upphöra under bestående äktenskap, så öppnar
lagen å andra sidan möjlighet för densammas fortsättande efter äktenskapets upplösning.
Om vid ena makens död finnas bröstarvingar, som äro makarnas gemensamma
avkomlingar, äger nämligen den efterlevande maken sitta i orubbat bo (fortgesetzle
Giitergemeinschaft) med dessa bröstarvingar, så länge han anser förmånlig, dock
ej efter ingånget nytt gifte. Under denna fortsatta egendomsgemenskap har den
efterlevande maken, även om det är hustrun, samma förvaltningsrätt som under äktenskapet
tillkom mannen. Också kan från arvingarnas sida påkallas hävande av
egendomsgemenskapen på ungefärligen samma skäl, som berättiga hustru att söka
boskillnad.

Lagen reglerar vidare såsom valfri förmögenhetsordning gemenskap i förvärv
(Errungenschaftsgemeinschaft). För makar, som valt detta system, begränsas samfälligheten
till deras onerösa förvärv under äktenskapet; all övrig egendom är enskild.
Från samfälligheten undantagas jämväl sådana ena maken tillkommande rättigheter,

Översikt ov utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 585

som ej kunna överlåtas, ävensom vad genom äktenskapsförord förbehållits make till
enskild ägo samt vederlag (surrogat) för och tillfällig vinst av enskild egendom.
Den normala avkastningen — utom av ihustruns förvaltningsgods, som nedan skall
omtalas ingår däremot i samfälligheten. Den samfällda egendomen förvaltas av
mannen mod enahanda rätt som under den allmänna egendomsgemenskapens system;
också makarnas enskilda gods (das eingebrachte Gut) har i familjens intresse ställts
under den gemensamma ‘förvaltningen, med samma befogenheter för mannen i fråga
om hustruns gods som enligt det legala egendoms s y s tern et. Emellertid äger hustrun
även under förvärvsgemenskapens system genom äktenskapsförord förbehålla sig egendom
till egen förvaltning (Vorbehaltsgut), och likaså är hon berättigad att själv förvalta
vad som givits henne med särskilt förbehåll härom samt avkastningen av och
vederlag för dylikt eget förvaltningsgods. Lagen ålägger henne, för det fall att hon har
sådant gods, subsidiär bidragsplikt till de äktenskapliga utgifterna. I första hand
skola dessa naturligtvis bestridas med samfällda tillgångar.

Gäldsansvaret är under förvärvsgemenskapen så ordnat, att av samfälld egendom
och mannens enskilda skola betalas alla mannens skulder samt bland hustruns de,
som hon under gemenskapens bestånd ådragit sig med mannens samtycke eller som
eljest enligt lagens bestämmelser hava samfällig karaktär. Efter gemenskapens upphörande
skall emellertid make njuta vederlag, därest samfälld egendom gått i betalning
för gäld, som rörde andra makens enskilda gods; vederlag skall därutöver utgå
för vad av samfälld egendom använts till att öka den enskildas värde eller tvärtom,
en regel, som kompletteras med legal presumtion för att penningar eller andra förbrukbara
saker, som tillhört make enskilt och ej längre finnas i behåll, använts i samfälligdietens
intresse och sålunda ökat dess värde. Hustrun tillkommer ytterligare
vederlagsansprak, därest av samfälld egendom betalts vissa arter av mannens gäld,
såsom den han gjort före gemenskapens inträdande eller ådragit sig genom rättsstridig
handling.

Liksom den allmänna egendomsgemenskapen kan förvärvsgemenskapen hävas under
bestående äktenskap, avtalsvis eller genom boskillnad, som beviljas av rätten på
enahanda grunder som de i fråga om allmän egendomsgemenskap stadgade; dessutom
häves förvärvsgemenskapen, om mannen försättes i konkurs. Å andra sidan kan
densamma ej fortvara efter makes död.

En tredje valfri förmögenhetsordnimg, som upptagits i den tyska civillagboken, är
74—17loss

586 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

gemenskap i lös egendom och förvärv (Fahrnissgemeinschaft), vilken närmast överensstämmer
med den allmänna egendomsgemenskapen men i motsats till denna låter
den fasta egendom, som ena maken vid gemenskapens inträdande redan äger eller sedermera
på benefik väg förvärvar, ävensom vederlag (surrogat) för avhänd sådan
egendom, förbliva den makens enskilda tillhörighet. Det är alltså den ''franska rättens
legala system, som — förut gällande i stora delar av sydvästra Tyskland — sålunda
bevarat eu plats i den kodifierade tyska rätten. Under ifrågavarande förmögenhetsordning
äger mannen förvalta både gemensam och enskild egendom, blott med
undantag för vad genom särskild bestämmelse i äktenskapsförord eller i benefik förvärv
sb an dl ing förbehållits hustrun till egen förvaltning jämte avkastning och vederlag,
vilket allt bildar det s. k. Vnrbehaltsgut der Från, i likhet med vad under allmän
egendomsgemenskap är förhållandet. Jämväl makarnas gäldsansvar är ordnat
efter regler, motsvarande de för allmän egendomsgemenskap gällande. Likaså kan
gemenskapen fortsättas efter makes död, mellan den efterlevande maken odh bägges
avkomlingar, dock endast om så bestämts i äktenskapsförord.

Schweiz. Den schweiziska civillagboken bär liksom den tyska haft att avlösa ett flertal
skilda rättsordningar, som i varje fall beträffande de äkl enskapliga förmögenhetsförhållandena
gingo mycket i sär. Lagboken har därför icke kunnat inskränka sig till
att uppställa och reglera ett enda egendomssystem utan har vid sidan av sitt legala
system angivit flera andra såsom valfria och sålunda upptagit de olika typer, som de
särskilda kantonernas äktenskapliga förmögenhetsrätt tidigare representerat. Makarnas
frihet att genom äktenskapsförord, före eller under äktenskapet, själva reglera
sitt ekonomiska mellanhavande är sålunda också i schweizisk rätt erkänd; det tillåtes
emellertid blott att välja en av de förmögenhetsordningar, som lagboken upptager.
Ett flertal modifikationer i desamma äro även medgivna.

Såsom legalt system gäller i Schweiz en med den tyska förvaltningsgemenskapen
någorlunda överensstämmande ordning, kallad Guterverbindung, union des biens, till
vilken förebilder funnits i de flesta av de förut gällande kantonala rättsordningarna.
Enligt denna ordning, liksom enligt motsvarande tyska, ställes bägge makarnas egendom
(eheliches Y er mogen biens matrimoniaux) under mannens förvaltning, dock utan
att hustrun förlorar sin äganderätt annat än till penningar och andra fungibla ting.
Hustrun äger själv förvalta viss, från gemenskapen undantagen egendom (Söndergut,
biens réservés), tämligen nära motsvarande vad i tysk rätt under beteckningen

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 587

Vorbehaltsgut likaledes undantag^ från mannens förvaltning. Vardera maken svarar
själv för sina skulder; hustrun är emellertid blott med värdet av sitt förvaltningsgods
betalningsskyldig för gäld, som hon åtagit sig med begränsning av sitt ansvar
till detta gods (Söndergutsschulden) eller utan mannens samtycke eller ock för
familjegememskapen, men med överskridande av gränserna för den behörighet
som därvidlag tillkommer henne. Hustrun ansvarar vidare — i olikhet mot vad
tysk rätt stadgar — visserligen blott subsidiärt efter mannen, för gäld, som gjorts för
den gemensamma hushållningen av mannen eller av hustrun.

Förvaltningsgemenskapen'' upphör, icke blott när äktenskapet upplöses eller hemskillnad
inträder eller ock makarna så överenskomma, utan jämväl genom boskillnad,
vilken kan begäras av endera maken, då i av lagen angivna fall hans ekonomiska
intressen anses påfordra det, eller av borgenär, som icke lyckats uttaga betalning
för sin fordran, varförutom boskillnad även inträder, då i ena makens konkurs
borgenärerna ej fått full utdelning. I sammanhang med den bodelning, som då skall
äga rum, uppgöras vederlagsanspråk, som kunna tillkomma makarna på grund av
att enderas gäld betalts med den andres egendom; hustrun äger då ock fordra ersättning
för egendom, som mannen fått att förvalta men som ej finnes i behåll, och åtnjuter
för denna fordran i förhållande till mannens övriga borgenärer förmånsrätt, i
den mån hon ej redan fått tillbaka hälften av vad hon infört i gemenskapen''. Denna
hustruns förmånsrätt har ingen motsvarighet i tysk rätt; likaså innebär det en olikhet
mot tysk rätt, att den schweiziska lagen tillerkänner hustrun'' eller hennes avkomlingar,
vid bodelningen, en tredjedel av den tillökning, den i gemenskapen ingående
förmögenheten under gemenskapens bestånd vunnit. En eventuell minskning
faller däremot i regel enligt schweizisk rätt, liksom enligt tysk, mannen såsom gemenskapens
förvaltare till last.

Från förut — särskilt i de stora kantonerna Bern och Aargau — gällande rätt har
den schweiziska civillagboken upptagit såsom en tillåten modifikation av förvaltningsgemenskapen
den anordning, som betecknas Giitereinheit och innebär att mannen
får äganderätt till hela den'' i gemenskapen ingående egendomen och hustrun vid
gemenskapens upphörande allenast har att fordra det belopp, till vilket hennes egendom
efter uppgjord förteckning värderats i det äktenskapsförord, som fastställt ifrågavarande
anordning.

Vidare regleras till tjänst för de makar, som önska leva under egendomsgemen -

588 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

skap, detta system dels i den allmänna omfattning, som endast utesluter enstaka
objekt med karaktären av Söndergut, biens réservés, ''från samfälligheten (allgemeine
■Gutergemeinschaft, communauté de biens universelle), dels ock såsom begränsad
egendomsgemenskap. Jämväl under så kallad allmän egendomsgemenskap kan sålunda
enskild egendom förekomma; vad genom förord eller bestämmelse i benefik
förvärvsbandling gjorts till enskilt gods, ävensom makes för hans personliga
bruk avsedda lösören, samt ytterligare hustruns arbetsredskap, som hon använder
i särskilt av henne driven näring, jämte det hon genom självständigt arbete
förtjänar, utgör allt Sondergut, biens réservés, och ingår ej i samfälligheten.
Det samma torde gälla om den avkastning, som faller av nämnda slags egendom, och
likaledes om vederlag (surrogat) för avhänd sådan. Den samfällda egendomen förvaltas
av mannen, dock utan befogenhet att på egen hand företaga sådana dispositioner,
som gå utöver den löpande förvaltningens behov. Vardera maken råder själv
över sitt enskilda gods; hustrun har emellertid att lämna mannen skäligt bidrag till
de äktenskapliga utgifterna, för vilkas bestridande han städse är ansvarig. I fråga om
makarnas ansvar gent emot borgenärer skiljer lagen mellan alternativen: personlig
ansvarighet, som omfattar hela samfällda boet och makes (vare sig mannens eller
hustruns) enskilda egendom, och å andra sidan ansvarighet, som begränsats till
den enskilda egendomen. Det förra alternativet är det normala; vad mannen beträffar
står han i personlig ansvarighet för alla sina skulder, bland vilka även ingå de,
som hustrun i sin egenskap av husmoder ådragit honom. Jämväl hustruns gäldsanisvar
är i regel personligt; för skulder, som gjorts för den gemensamma hushållningen, är
hon — liksom under förvaltningsgemenskapen — blott subsidiärt betalningsskyldig.
Den begränsade ansvarigheten har ingen tillämpning för mannen som gäldenär men
gäller för samma arter av hustruns skulder som de, vilka — enligt vad ovan (s. 587)
nämnts — under förvaltningsgemenskap få utsökas allenast ur hustruns förvaltningsgods.
Vederlagsreglerna äro enkla: intet vederlag må fordras för samfälld egendom,
som gått i betalning för gäld, så snart samfällda boet därför svarat gent emot borgenären;
blott om samfälld egendom använts att betala skulder av enskild karaktär
(Söndergutsschulden, detles qui grévernt les biens réservés, ett dess värre ej fullt tydligt
uttryck), liksom tvärtom, ifall gemensamma skulder betalts med ena makens enskilda
egendom, skall ersättning gäldas. Härtill kommer en säregen bestämmelse, som
de schweiziska lagstiftarna, medvetet inkonsekvent, uppställt med stöd av analogier

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 5ft9

från. äldre partikulärrätt: hustrun äger i konkurrens med mannens borgenärer utkräva
ersättning för vad hon infört i boet och åtnjuter till och med förmånsrätt för
halva beloppet av denna ersättningsfordran.

Egendomsgemenskapen kan — liksom förvaltningsgemenskapen och på samma
grunder som denna — hävas genom boskillnad under bestående äktenskap. Boet
delas i detta fall (och likaså i händelse av hemskillnad eller äktenskapsskillnad) genetiskt,
med återbärande åt vardera maken av vad han infört och med fördelande av
överskott såväl som brist med hälften på vardera maken. Om åter bodelning skall
äga rum efter ena makens död, tillfaller hälften av egendomen den efterlevande,
så framt ej genom förord stipulerats annan delningsgrund; andra hälften går till arvingarna,
bland vilka emellertid — såsom nedan omtalas — även den efterlevande
maken intager sin plats. Är det mannen, som lever efter, så har han att svara för
all gäld, för vilken samfällda boet förut varit betalningsskyldig!;; änka äger däremot
att genom avstående av sin del i samfälligheten befria sig från den gäld, för vilken''
hon ej redan svarar personligen.

Liksom enligt tysk rätt medgives efterlevande make att leva i oskift bo med sina
och den avlidnes gemensamma barn; enligt schweizisk rätt kräves dock för denna fortsatta
egendomsgemenskap samtycke av barnen eller, om de äro omyndiga,, av förmynderskapsmyndigheten.

Yad den ovan nämnda begränsade egendomsgemenskapen angår, kan sådan förekomma
dels i den mening, att vissa förmögenhetsobjekt eller visst slags förmögenhet,
särskilt fast egendom, undantagits från samfälligheten, dels ock såsom iförvärvsgem
enskap Errungenschaftsgemeinschaft, communauté d’acquéts, därvid samfälligheten
begränsats till makarnas onerösa förvärv under äktenskapet, med ytterligare
undantag för det förut omtalade Sondergut, biens réservés, ävensom surrogat för
avhänd enskild egendom. Under förstnämnda alternativ faller bland annat gemenskap
i lösegendom och förvärv, motsvarande den tyska Fahrnissgenieinschaft, den
franska communauté légale; i olikhet mot dessa system ställer emellertid den schweiziska
rätten vid förevarande slag av begränsad egendomsgemenskap hustruns enskilda
egendom under hennes egen förvaltning, med mindre särskilt avtalats om
förvaltningsrätt för mannen jämväl över nämnda egendom (så bill vida alltså
Giiierverbindung, union des biens). Vid förvärvsgemenskap inträder däremot ifrågavarande
förvaltningsrätt för mannen utan särskilt förbehåll. Anmärkningsvärd är

590 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

ock den delningsregel, som uppställts för förvärvsgemenskapen: vad boet innehåller
mera än som makarna å ömse sidor infört av enskild egendom delas lika,
en under gemenskapen uppkommen brist faller åter i första hand mannen till last.

Slutligen omtalas, såsom valfri förmögenhetsordning, egendomsskillnad (Giitertrennung,
separation de biens) med särskild förvaltningsrätt för vardera maken
och särskilt ansvar för vardera för dess skulder. Hustrun har emellertid
även under denna förmögenhetsordning ett subsidiärt ansvar för skulder, som
gjorts för den gemensamma hushållningen, liksom hon gentemot mannen är
bidragspliktig för de äktenskapliga utgifternas behov. överlämnar nu hustrun,
i stället för att betala särskilt sådant bidrag, sin egendom till mannens
förvaltning, så skall han anses därmed hava fått rätt att, så länge äktenskapet varar
och hustrun låter honom behålla förvaltningen, utan redovisningsskyldighet använda
egendomens avkastning till bestridande av de äktenskapliga utgifterna. I äktenskapsförord
kan också bestämmas viss hemgift (Ehesteuer, dos) såsom hustruns bidrag
till nämnda utgifter, och i sådant fall äger mannen disponera denna hemgift med
samma rätt som huvudmassan av hustruns egendom under det legala systemet (Giiterverbindung,
union des biens), medan hustrun själv råder över sin egendom i övrigt.
Den schweiziska civillagboken har sålunda berett plats även åt dotalsystemet, vilket,
liksom egendomsgemenskapen i sina olika modifikationer, förekom i den förut gällande
kantonala rätten.

Österrike. Den österrikiska rätten bär såsom principal ordning uppställt ett dotalsystem,
innebärande att en hemgift (Heirathsgut) lämnas mannen av hustrun eller
dennas anhöriga som bidrag till de äktenskapliga utgifterna. Lagen ålägger hustruns
föräldrar, far- eller morföräldrar en viss skyldighet att bestå hemgift. Denna
kommer under mannens förvaltning, och mannen äger uppbära dess avkastning; däremot
stannar äganderätten hos hustrun, så vitt ej hemgiften utgöres av kontanter,
fordringar eller förbrukbara ting, då hustrun blott erhåller en fordran på samma
belopp som hemgiftens värde, liksom ock är förhållandet, därest hemgift i annan
egendom lämnats mannen för ett visst utsatt pris.

Som gengäld för hemgiften och till ökning av densamma omtalar lagen en förmögenhetsprestation
från mannens eller hans anhörigas sida, den s. k. Widerlage /contrados),
vilken erhåller samma rättsliga natur som hemgiften. Mannen tillkommer

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. f)!)l

blunda förvaltningen därav under äktenskapets bestånd, och efteråt .skall densamma
eller dess värde utgivas till hustrun eller hennes arvingar.

Även institutet morgongåva, mannens skänk åt hustrun morgonen efter vigseln,
tillhör den österrikiska äktenskapsrätten.

Varken egendoms- eller förvaltningsgemenskap inträder däremot enligt lag. Hustrun
råder självständigt över vad hon äger utom hemgiften. Dock gäller laglig
presumtion för att hustrun överlämnat detsamma åt mannen att av honom förvaltas,
och denna mannens förvaltningsrätt, som visserligen kan av hustrun när som
helst upphävas, innebär så länge den varar befogenhet för honom att utan redovisningsskyldighet
uppbära ränta och avkomst av egendomen.

Äktenskapsförord äro tillatna, även under bestående äktenskap. Lagen nämner
särskilt, att egenidomsgemenskap, total eller partiell, kan införas genom sådant förord,
och stadgar för sådant fall, att makarnas andelar i samfälligheten skola vara
lika samt att summan av skulderna, vid total egendomsgemenskap utan undantag,
vid partiell såvitt skulderna gjorts för gemensam nytta, skall fråndragas före delningen.
En bestämmelse om egendomsgemenskap skall emellertid enligt särskild
föreskrift i lagen i tvivelaktiga fall uppfattas såsom gällande först vid ena makens
död och alltså förut ej inskränkande makarnas fria förfoganderätt över vad vardera
äger eller förvärvar.

De i Ungern gällande rättsreglerna i förevarande ämne — till väsentlig del
icke kodifierade — statuera ett säreget system med kombinering av partiell egendomsgemenskap
och dotalrätt. Vardera maken behåller såsom sin den egendom, som
han inför i boet, men av den hustrun tillhöriga egendomen ställes en hemgift under
mannens förvaltning och till hans begagnande, så länge äktenskapet varar, för att
sedan återgå till hustrun eller hennes arvingar. Däremot består med hänsyn till
den egendom, som makarna, endera eller bägge, under äktenskapet förvärva, såtillvida
gemenskap, att, ehuru vardera maken under egen förvaltning behåller sitt förvärv
till dess äktenskapet upplöses, nämnda förvärv därefter skall delas lika
mellan makarna. Beträffande förvärv genom högre kvalificerat arbete gäller emellertid
en viss företrädesrätt för mannen.

Under benämningen dos uppställer den ungerska rätten ett institut, snarlikt vår
morgongåva, en utfäst eller subsidiärt legal förmögenhetsprestation till hustrun,

Ungern.

Italien.

Ryssland.

Danmark
och Norge.

592 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

som utfaller vid äktenskapets upplösning:. Jämväl en motsvarande gengåva från
hustrun till mannen (contrados) omtalas.

I olikhet mot övriga romanska länder har Italien i sin'' civillagbok icke stadgat
egendomsgemenskap såsom legal ordning för de äktenskapliga förmögenhetsförhållandena.
Lagen reglerar ett dotalsystem och ett system med gemenskap i förvärv
(utili) under äktenskapet; den tillåter över huvud ej att giva egendomsgemenskapen
större omfattning. Men varken dotalsystem eller förvärvsgemenskap utgör legal
förmögenhetsordning, utan i brist på förord — vilket för övrigt, liksom i allmänhet
enligt romansk rätt, icke kan ingås eller ändras efter vigseln — behåller vardera
maken sitt gods till självständig ägo och fri förvaltning, för hustruns del likväl
med beaktande av de inskränkningar i [hennes rättsliga handlingsförmåga, som äktenskapet
alltid medför och som förut i annat sammanhang (s. 569) omtalats. Hustrun
är skyldig att av sitt enskilda gods (beni parafernali) lämna erforderligt bidrag till
de äktenskapliga utgifterna, i den mån inkomsterna av lämnad hemgift ej motsvara
vad av dessa utgifter bör falla på hustrun, efter måttet av båda makarnas tillgångar.

I likhet med den franska rätten har också den italienska en regel, att därest hustrun
frivilligt lämnat mannen sin egendom till förvaltning utan förbehåll om redovisning,
han'' icke behöver redovisa eller återbära redan konsumerad avkastning av egendomen.

Om hemgiften (dote) givas utförliga regler, åsyftande att garantera å ena sidan
mannen dess förvaltning och nyttjande, så länge äktenskapet varar och mannens förvaltning
eller allmänna affärsställning ej sätter hustruns rätt i fara, å andra sidan
hustruns eller hennes arvingars anspråk att efter äktenskapets upplösning utbekomma
hemgiften in natura eller, i vissa fall, dess värde.

I Rysslands s. k. rikslagbok har egendomsskillnad stadgats såsom laglig
ordning för äkta makars egendomsförhållanden. Äktenskapet tillägges här principiellt
ingen inverkan på makarnas ekonomiska rättsförhållanden, utan vardera behåller
sin egendom och förfogar däröver. Gåvor och andra avtal makarna emellan
erkännas i enlighet härmed som fullt giltiga. Till skydd för borgenärerna skall
emellertid i stor utsträckning presumeras att egendom i makars bo tillhör den make,
mot vilken exekution äger rum, och vidare kunna i makes konkurs dennes gåvor till
andra maken under de senaste tio åren återvinnas.

I Danmark och Norge har, såsom redan i annat sammanhang berörts, en

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 593

om reglering av de äktenskapliga förmögenhetsförhållandena ägt rum genom ''lagstiftning
i slutet av förra århundradet. Den allmänna egendomsgemenskap makar
emellan, som förut var gällande rätt i bägge länderna, har emellertid bibehållits, likaså
mannens förvaltningsrätt, men denna har till såväl innehåll som omfattning begränsats.
Enligt den danska lagen äger sålunda mannen icke utan hustruns samtycke
avhända, pantsätta eller på osedvanliga villkor eller på osedvanligt lång tid med
nyttjanderätt upplåta fast egendom, som hustrun infört i boet, ej heller avhända,
pantsätta eller kvittera skuldebrev eller andra värdepapper, som införts i boet, lydande
på hennes namn; enligt den norska lagen behöver mannen ''hustruns samtycke
till avhändande, pantsättande eller utlegande av fast egendom på landet, som hustrun
infört i boet, ävensom till överenskommelse, varigenom mot vederlag ur samfällda
boet betingas födoråd för mannen eller hustrun, eller oek hustrun tillkommande födoråd
avstås. Vidare är mannens befogenhet att bortskänka samfälld egendom begränsad
såtillvida, att han icke får på egen hand giva mera än, i Danmark årligen
fem procent av samfällda boets behållning, i Norge ''en tiondel av densamma.
Helt undandraget mannens förvaltning är hustruns förvärv av självständig verksamhet,
så framt denna ej grundlagts eller upprätthålles väsentligen genom mannens
eller samfällda boets medel, ävensom vad bevisligen anskaffats för dylikt förvärv;
över detta råder hustrun'' själv.

Genom äktenskapsförord (cegtepagt), som må ingås såväl före giftermålet som
under äktenskapets bestånd, kan egendom i större eller mindre utsträckning undantagas
från samfälligheten och förbehållas endera maken till enskild ägo (scereie).
Den danska lagen förbjuder emellertid att genom förord göra ena makens hela, såväl
nuvarande som framtida, förmögenhet eller mäkens arbetsförtjänst till andra makens
enskilda tillhörighet eller ställa ena makens enskilda egendom eller arbetsförtjänst
under den andres fria förvaltning. För äktenskapsförordets giltighet kräves skriftlig
form med vittnen; för att det skall gälla gentemot tredje man i god tro erfordras
ytterligare inregistrering (tinglcesning, tinglysning) hos underrätten i makarnas
hemort samt, därest fråga är om fast egendom, jämväl hos underrätten i den
ort, där den’ fasta egendomen är belägen. Härutöver föreskriver den danska lagen påteckning
om förordet å därav berörda skuldebrev och andra värdepapper samt för
vad angår förord, upprättade under äktenskapets bestånd, kunglig konfirmation''
(vilken meddelas av justitieministeriet); dessutom föres ett offentligt centralregister
75—171068

594 Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

över alla thinglceste äktenskapsförord, och vad häri införts kungöres för varje månad
i allmänna tidningarna. Motsvarande åtgärder enligt den norska lagen äro: specifierad
förteckning å egendom, som genom förordet förändras från gemensam till
enskild tiller överföres från ena makens enskilda gods till den andres eller till samfällda
boet, i vilken förteckning jämväl skall ingå en av pålitliga män godkänd värdering
av egendomen samt uppgift å därå vilande förpliktelser; kunglig stadfästelse
av förord, som innefattar förändring i, tillägg till eller upphävande av ett före
giftermålet ingånget förord; samt kungörelse i allmänna tidningarna, om förordet
innehåller någon av nu angivna bestämmelser.

Enskild egendom är icke blott vad genom äktenskapsförord förbehållits make
utan ock sådana förmögenhetsobjekt, som på grund av sin natur äro fästade vid makens
person eller enligt föreskrift vid benefikt förvärv tillkomma maken enskilt; enligt
norsk rätt ytterligare livförsäkringsbelopp eller livränta, som tillförsäkrats ena
maken, fast egendom, som hustrun infört i boet, för den händelse hennes man såsom
utlänning icke är berättigad att förvärva egendomen, och slutligen, därest en omyndigförklarad
person gifter sig, allt vad vid giftermålet tillhör honom. Vederlag
för ''avhänd enskild egendom skall också vara enskilt; likaså avkastning av enskild
egendom, dock med undantag för den på grund av sin natur eller enligt nyssnämnda
speciella norska lagbestämmelser enskilda egendomen, vars avkastning tillfaller det
gemensamma boet.

För skyddande av hustruns rätt till hennes enskilda lösa egendom anvisar den
norska lagen henne att hålla densamma utom mannens besittning, så vitt ej egendomen
utgöres av värdepapper, som lyda på hustruns namn, kläder och smycken,
föremål, som hon brukar hålla inlåsta, möbler och andra inventarier, som finnas
upptagna i en av makarna undertecknad, av vittnen styrkt förteckning, eller slutligen
kreatur och redskap på eu hustruns enskilda fastighet. Annan lös egendom i
mannens besittning kan hustrun ej skydda mot mannens borgenärer eller mot den,
»om i god tro förvärvat egendomen från mannen.

Hustrun, som genom sitt gifte principiellt icke förlorar sin rättsliga handlingsförmåga,
äger jämväl själv råda över sin enskilda egendom, så framt ej därom annorlunda
stadgats i äktenskapsförordet eller av givaren. Förpliktelser, som hon under
äktenskapet åtager sig, kunna utkrävas ur hennes enskilda egendom ävensom ur den
av henne själv förvärvade samfällda, som hon har under egen förvaltning; gent -

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. f)D5

emot samfällda boet i övrigt äro åter dylika förpliktelser ej betalningsgill, utan
först då boet skiftats få borgenärerna taga hustruns lott i anspråk. Detta gäller
dock ej hustruns för den gemensamma hushållningens behov eller med mannens vetskap
och vilja gjorda gäld; för denna svarar mannen och därmed jämväl samfällda
boet.

Yad gäldsansvaret i övrigt angår, vilar detta regelmässigt å samfällda boet, vare sig
gälden härrör från tiden före giftermålet eller uppstått under äktenskapet. Mannens
borgenärer äga dock ej, så länge hustrun lever, göra krav på den under hennes
förvaltning ställda samfällda egendomen, med mindre hon särskilt lämnat medgivande
därtill. Utom detta det samfällda boets betalningsansvar uppställer den dansknorska
rätten personligt ansvar för vardera maken, omfattande dennes enskilda egendom
och framtida förvärv. Sådant ansvar ålägges mannen icke blott för alla hans
egna skulder utan också för dem, som hustrun gjort före giftermålet eller, såsom
nyss nämnts, under vissa förhållanden åtagit sig under äktenskapet. Hustrun åter
är personligen ansvarig allenast för egen gäld, varunder icke utan vidare må inbegripas
den hon gjort under företrädande av mannen för den gemensamma hushållningens
behov.

Makarna emellan erkännas vissa vederlagsanspråk, vilka till den del de rikta sig
mot enskild egendom eller hustruns förvaltningsgods av samfälld natur äro betalningsgill
redan under egendomsgemenskapens bestånd, men för övrigt icke kunna
göras gällande förr än boet delas. Dessa vederlagsanspråk avse att gottgöra make
för den förmögenhetsminskning, som andra maken tillskyndat boet genom brottslig
gärning eller annan utomobligatorisk skadegörelse eller ock genom att för medel uir
samfällda boet bereda förkovran åt enskild egendom, ävensom att giva hustrun ersättning
för vad mannen, med överskridande av sin förvaltningsrätt, avhänt boet.
men äro ej på alla punkter konsekvent genomförda, ej heller i dansk och norsk rätt
fullt likartat reglerade.

Till egendomsgemenskapens hävande under bestående äktenskap erbjuder makarnas
avtalsfrihet en möjlighet. För övrigt kan gemenskapen hävas i fall av hemskillnad
(separation och ytterligare genom boskillnad (bosondring), som make på
vissa grunder äger begära hos myndighet. Hustrun är sålunda berättigad att vinna
boskillnad, om mannen egenvillig! övergivit henne, om han — på i respektive lagar
närmare angivna sätt — missbrukar sin ställning som boets förvaltare, samt om

596

Finland.

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

boet avträtts till konkurs. Dansk rätt medgiver även mannen att söka boskillnad,
därest hustrun obefogat hävt samlivet. Enligt norsk rätt åter kan boskillnad utverkas
dels av hustrun, om mannen förklarats omyndig och annan än hustrun förordnats
till hans förmyndare, dels ock av vilkendera maken som helst, därest den
andre vid äktenskapets ingående hade ett arvsberättigat barn utom äktenskap och
förtegat detta eller under bestående äktenskap får ett sådant barn’. I sistnämnda
fall kan begäras genetisk delning av samfälligheten; eljest skall denna städse delas
i lika lotter, liksom vid äktenskapets upplösning är regel. Den nyaste norska lagstiftningen
har emellertid öppnat vissa möjligheter till genetisk delning vid både
hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Finlands rätt på ifrågavarande område överensstämmer, som naturligt är, mest
med Sveriges. 1889 års lag om makars egendoms- och gäldsförhållanden har emellertid
icke infört så genomgripande förändringar i 1734 års lags system som motsvarande
svenska lagstiftning. Den finländska äktenskapsrätten företer därför på
vissa punkter drag, som för svensk uppfattning verka ålderdomliga; å andra sidan
bär lagstiftningen i Finland fastställt åtskilliga regler, till vilka vår rätt ännu icke
äger motsvarighet.

I fråga om egendomsgemenskapens omfattning låter sålunda den finländska rätten
fortfarande — liksom svensk rätt före 1898 — fast egendom i stad, vare sig
ärvd eller annorledes förvärvad, inbragt vid vigseln eller efteråt tillkommen, vara
föremål för giftorätt. Fullt tillämplig är alltjämt 1807 års förklaring, p. 1, som
förbehåller till enskild ägo bördlöst och under viss förutsättning även bördköpt jord.
Å andra idan har de blivande makarnas frihet att genom äktenskapsförord
bestämma vad som skall vara enskild eller samfälld egendom så till vida begränsats,
att till enskild ägo ej må förbehållas annan egendom än den make ägt före
äktenskapet eller vilken därunder genom arv, gåva eller testamente kan make
tillfalla; ej heller må genom förord arvejord på landet göras till samfälld egendom.

Institutet morgongåva är avskaffat genom en förordning den 27 juni 1878.

Mannens förvaltningsrätt över hustruns enskilda fasta egendom är inskränkt blott
så vitt gäller a vhänd ande eller förpantande, så att hustruns skriftliga, bevittnade
samtycke erfordras för dessa åtgärder; men samma inskränkning gäller ävenledes
beträffande samfälld fast egendom. Fortfarande kvarstår den klandertid av natt
och år, som 11 kap. 8 § giftermålsbalken i sin ursprungliga lydelse stadgade för

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 597

hustrun eller hennes arvingar, därest dessa ville återvinna egendom, den mannen utan
sålunda erforderligt samtycke avhänt hustrun.

Makarnas ansvar för gälden är reglerat på ett med den svenska rätten nära överensstämmande
sätt. För betalning av inbragt gäld har dock den finländska lagen
bibehållit giftermalsbalkens ursprungliga princip och lägger sålunda ansvaret på
den gäldbundne makens förut ägda gods, hans under äktenskapet tillkomna enskilda
och hans giftorätt i övrig egendom, att i nu nämnd ordning tagas i anspråk.
Vad den gemensamma gälden beträffar, hava man och hustru ställts lika ansvariga,
vardera med enskild egendom subsidiärt solidariskt betalningspliktig. För gäld, som
mannen ensam under äktenskapet gjort, är den under hustruns förvaltning stående
egendomen av samfälld natur blott subsidiärt ansvarig.

Angående vederlag vid bodelning giver 1889 års lag regler väsentligen likartade
motsvarande svenska lagbud. För enskild egendom, som använts till gemensam
nytta, medgiver den finländska lagen dock vederlagsanspråk allenast mot samfällda
boet utom i två fall, nämligen då mannen utan hustruns vilja och vetskap använt
hennes enskilda egendom till boets gemensamma nytta samt då enskild egendom
gått i betalning för makarnas gemensamma gäld; därest i ett sådant fall fullt vederlag
ej kan utgå av samfällda boet, åligger det den make, som sålunda av den
andres enskilda egendom njutit förmån, att med sin enskilda egendom fylla så
stor del av bristen, som svarar mot hans giftorätt. I olikhet mot vad i svensk lag
är förhållandet, saknas vidare vederlagsrätt för det under mannens förvaltning stående
samfällda boet för därur verkställd betalning av hustruns förvaltningsgäld.

Under bestående äktenskap kan egendomägemenskapen blott genom boskillnad
hävas. I stället för den nuvarande svenska rättens hemskillnad har nämligen Finlands
lag kvar giftermålsbalkens skillnad till säng och säte med dennas mindre genomgripande
verkningar på makarnas förmögenhetsförhållanden. Boskillnaden åter,
anordnad tämligen likartad med vad därom gällde i svensk rätt före 1898, innebär
en möjlighet för make att vinna befrielse från egendomsgemenskapen, till dess
makarna kunna enas att återupptaga densamma.

Det förut (s. 571) omnämnda betänkandet angående grunderna för ordnandet av
makars rättsförhållanden (1912) berör jämväl makarnas egendomsförhållanden och
innehåller i fråga om dessa ganska vittgående ändringsförslag. Som legal förmögenhetsordning
vill den finländska lagberedningen uppställa en förvärvsgemenskap,

598

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar.

Makes arvsrätt.

snarlik den tyska Errungenschaftsgem.einschafl, men med utvidgad förvaltningsrätt
för hustrun; hon skulle nämligen äga råda över ej blott sin enskilda egendom utan
jämväl sin arbetsförtjänst och avkastningen av hennes enskilda egendom, oaktat dessa
egendomskategoriers samfälliga karaktär. Lagberedningen åsyftar nämligen med
sina reformförslag att gynna den gifta kvinnans självständighetssträvanden; total
egendomsgemenskap förmenas med hänsyn till dessa strävanden mindre ändamålsenlig
än förvärvsgemenskap. För skyddande av hustruns intressen skulle vidare
mannen förbjudas att utan hustruns medverkan avyttra eller förpanta samfälld fast
egendom, förvärva fast egendom mot vederlag, upplåta eller övertaga nyttjanderätt
till fast egendom, förfoga över värdepapper, lydande å hustruns namn, ävensom
— utom där fråga är om moraliskt eller konventionellt obligata skänker —
bortgiva samfälld lös egendom. Motsvarande inskränkningar i hustruns förfoganderätt
antydas däremot icke. Gäldsansvaret skulle ordnas väsentligen enligt redan
gällande grundsatser, med betalningsskyldighet för bägge makarna vad angår gemensam
gäld, däri, inbegripen av hustrun gjord hushällsgäld; med blott subsidiär
ansvarighet för hustruns förvaltningsgods av samfälld karaktär i fråga om
den gäld, som mannen ensam gjort; samt med rätt för vardera maken att vid bodelning
men ej vid utmätning- eljest freda sin giftorätt från att gå i betalning för
andra makens enskilda gäld, vartill även räknas den gäld, som gjorts före äktenskapet.
Att makarna skulle äga genom äktenskapsförord ordna sina egendomsförhållanden
annorledes är givet; även under bestående äktenskap skulle förord kunna ingås.
Efter mönster av nyare utländsk civillagstiftning skulle vid sidan av det legala
egendomssystemet utförligt regleras ännu ett par alternativ, nämligen allmän egendomsgemenskap
och egendom sskillnad. Med den förra skulle förenas egen förvaltningsrätt
för hustrun över sådan egendom, som undantagsvis kunde vara henne
förbehållen till enskild ägo, ävensom över egen arbetsförtjänst, möjligen ytterligare
över fast egendom, som hon själv infört i boet, jämte avkastningen därav. Såväl
förvärvsgemenskapen som den allmänna egendomsgemenskapen skulle kunna hävas
genom boskillnad, och därest sådan vunnits, skulle naturligtvis liksom i fall av
egendomsskillnad på grund av förord, vardera maken själv råda över sitt gods.

JDen utländska rätten tillerkänner i allmänhet efterlevande make, då äktenskapet
upplöses genom den andres död, arvsrätt efter denne. Sådan arvsrätt före -

Översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar. 599

kommer under alla system för de äktenskapliga egendomsförhållandena, men är mycket
olika reglerad i olika länder. På vissa håll uteslutes sålunda maken från all arvsrätt,
då bröstarvingar leva efter (så i Norge, Nederländerna och Portugal), eller får i
sådant fall åtnöjas med livstidsbesittning av sin arvslott (ususfiructus, så i Italien och
Spanien; valfritt mot en mindre lott till full ägo i Schweiz). Annorstädes ärver
maken jämte bröstarvingarna, ehuru hans lott bliver mindre än den skulle varit,
om blott sido- eller bakarvingar levat efter. I regel utesluter make avlägsna släktingar
från arvet, så enligt tysk och österrikisk rätt alla släktingar utom den avlidnes
avkomlingar, föräldrar och avkomlingar av dessa samt far- och morföräldrar;
enligt schweizisk rätt släktingar från och med tredje parentelen; enligt spansk och
portugisisk rätt alla sidosläktingar utom syskon och deras avkomlingar; enligt italiensk
rätt släktingar i avlägsnare led än det sjätte. Av hänsyn till den avlidne makens
släktingars anspråk på egendomen har flerstädes den efterlevande makens
rätt begränsats till livstidsbesittning även i andra fall än då bröstarvingar leva efter;
härpå erbjuda engelsk, fransk, schweizisk och spansk rätt exempel, ehuru de delvis
giva efterlevande make någon del av kvarlåtenskapen till full ägo.

Hemskillnad mellan makarna vid dödsfallet utesluter i regel den efterlevande
från arv, åtminstone om skulden legat den maken till last; likaså förekommer att
redan anhängiggjort skillnads- eller h em skil 1 na dsy rk and e från den avlidnes sida har
sådan verkan.

PARALLELLTEXTER.

602

Svensk text.

Förslag

till

Giftermålsbalk.

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att
i samråd verka för familjens bästa.

2 §•

Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar,
verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen
det u nderhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt.
Till familjens underhåll skall räknas vad som erfordras för den
gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende
av vardera makens särskilda behov.

Dansk tekst.

Udkast til Lov

/Egteskabets Retsvirkninger.

Kapitel I.

Almindelige Bestemmelser.

§ I .

Hand og Hustru skal vise hinanden
Troskab og vaere hinanden
til Stötte. De skal i Ftellesskab varetage
Familiens Tarv.

§ 2.

Det paahviler Mand og Hustru,
gennem Tilskud af Penge, gennem
Virksomhed i Hjemmet eller paa
anden Maade, åt bidrage, hver efter
sin Evne, til åt skaffe Familien det
Underhold, som efter iEgtefmllernes
Livsvilkaar maa anses for passende.
Til Underholdet henregnes, hvad der

Norsk tekst.

Utkast

til

lov om egtefsellers formuesforhold.

1 ste kapitel.

Almindelige bestemmelser.

§ 1.

Mand og hustru pligter gjennem
tilskud av penger, gjennem virksomhet
i hjemmet eller paa anden maate
åt bidrage, hver efter sin evne, til
åt skaffe familien det underhold,
som efter cgtefadlernes kaar og stilling
maa ansees passende. Til underholdet
regnes det, som kraeves

604

Giftermålsbalk, 5 kap.
Svensk text.

3 §. ''

4 §.

Vad med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till
den andre för tillgodoseende av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 §.

Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt,
varde han, om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne

Dansk tckst

Norsk tekst.

udkraeves til Husholdningen og Bornenes
Opdragelse saavel som til
Fyldestgorelse af liver Egtefaelles
saerlige Behov.

§ 3.

Karl Udgifterne til en Egtefaelles
saerlige Behov og Udgifterne ved de
Hverv, som den iovrigt efter Skik
og Brug og Egtefaellernes Forhold
har åt varetage for Familiens Underhold,
ikke daekkes af det Bidrag,
den selv skal yde ifolge § 2, er den
anden Egtefaelle pligtig åt överläde
den de fornodne Pengemidler i passende
Belob ad Gången. Dette ga?lder
dog ikke, hvis en anden Ordning
er paakraevet, fordi Egtefaellen
har vist sig uskikket til åt forvalte
Penge, eller fordi andre saerlige Grunde
föreligger.

§ 4.

Hvad der i Henbold til §§ 2 og
3 överlädes en Egtefaelle til Fyldestgorelse
af dens saerlige Behov,
bliver dens Ejendom.

§ 5.

Forsommer en Egtefaelle åt opfylde
sin Underholdspligt, bliver der

til det faelles hushold og barnenes
opfostring samt til åt tilfredsstille
hver egtefaelles saerlige larv.

§ 2.

Kan utgifterne til en egtefaelles
saerlige tarv og utgifterne ved de
gjoremaal, som han ellers efter skik
og bruk og egtefaellernes forhold
har åt utföre for familiens underhold,
ikke daekkes av det bidrag,
han skal yde ifolge § 1, er den anden
egtefaelle pligtig til åt stille de
nodvendige pengemidler til hans
forfoining med passende belop ad
gången. Dette gjaelder dog ikke,
hvis en anden ordning er paakraevet,
fordi egtefaellen har vist sig
uskikket til åt • stelle med penger
eller andre saerlige grunde föreligger.

§ 3.

Det, som en egtefaelle efter §§
1 og 2 överlåter den anden for åt
tilfredsstille dennes saerlige tarv, blir
dennes eiendom.

§ 4.

Forsommer en egtefaelle åt opfylde
sin underholdspligt, skal amt -

606

Giftermålsbalk, 5 kap.

Svensk text.

utgiva bidrag till de utgifter för familjens underhåll, vilkas ombesörjande
enligt sed ankommer på honom eller rätten med hänsyn* till omständigheterna
finner skäligen böra anförtros honom.

6 §•

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets
utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningsberättigade
själv, ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

7 §■

007

Dansk tekst.

paa Bogsering åt paalaegge den åt
yde den anden iEgtefselle et Pengebidrag
i Overensstemmelse med Reglerne
i § 3, eller i saadant videre
Omfång livori det efter Örnsten -dighederne maa anses for rimeligt.

§ 6.

Hvis de Udgifter, en iEgtefaelle i
Lobet af et Kalenderaar har haft til
Familiens passende Underhold, aabenbart
överstiger, hvad den efter § 2
var pligtig åt yde, bliver der paa
Bogsering åt paalaegge den anden
/Egtefaelle åt betale den et Belob,
som kan antages åt svare til det for
meget erlagte, medmindre andet er
aftalt eller maa antages åt vsere forudsat.
Begaeringen maa fremssettes
inden 1 Aar efter Kalenderaarets
Udlob.

Kravet kan alene rejses af den
berettigede /Eg tefat] le personlig og
kan ikke gores gaeldende til Skade
for den forpligtede iEgtefselles Kreditorer.

§ 7.

Lever iEgtefsellerne paa Grund af
Uoverensstemmelse ikke sammen,
finder Reglerne i § 2 tilsvarende

Norsk tekst.

man den efter bogsering paalaegge
hain åt utrede besteinte pengebidrag
til den anden egtefaelle.

§ 5.

Hvis de utgifter, en egtefaelle
i lopet af et kalenderaar har hat til
familiens passende underhold, aabenbart
överstiger, hvad han efter § 1
var pligtig til åt bidrage, kan amtmanden
efter begjaering paalaegge
den anden egtefaelle åt betale ham
et belop, som antages att motsvare
det for meget utredede, hvis ikke
noget andet er avtalt eller maa antages
åt vaere forutsat. Begjaeringen
maa vsere fremsat inden ett aar
efter kalenderaarets utlop.

Krav av denne art kan ikke gjores
gjseldende av andre end den
berettigede egtefaelle selv og heller
ikke mot den skyldige egtefaelles
konkursbo.

§ 6.

Er samlivet mellem egtefseller Revet,
faar reglerne i § 1 tilsvarende
anvendelse. Amtmanden skal efter

608

Giftermålsbalk, 5 kap.

Svensk text.

hävande, andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med
mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket,
stadgas i lagen om barn i äktenskap.

8 §•

1 fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens
levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make

609

Dansk tekst.

Anvendelse. Det Tilskud, som den
ene iEgtefadle herefter skal yde til
den anden .ZEgtaefelles og de hos den
väsende Bums Underhold, bliver
paa Begaering åt fastsaette til et
Pengebidrag. Eu iEgtefaallc, som
vaesentlig baerer Skyiden for Samlivets
Ophaevelse, har dog ikke Krav
paa Bidrag til sit eget Underhold,
medmindre saerlige Grunde taler
derför.

(Se dansk § 9.)

§ 8.

I de i § 7 omhandlede Tilfaelde
kan det i det Omfång, hvori det
77—moes

Norsk tekst.

begjaering paalaegge den egteftelle,
som i henhold dertil pligter åt yde
tilskud til underhold av den anden
egtefadle, åt utrede underholdsbidrag
i penger. En egtefaelle, som
hovedsakelig har skyiden for ophaevelsen
av samlivet, har ikke ret til
bidrag, hvis ikke saerlige grunde
taler for det.

Om underholdsbidrag efter ophaevelse
av samlivet ved bevillingr
gjadder, hvad der er besteint i lov
om indgaaelse og oplosning av egteskap
av 31te mai 1918 §§ 56, 58
og 59.

§ 7.

Underholdsbidrag efter § 4 eller
§ 6 fastsaettes og inddrives efter
reglerne i lovgivningen om foraeldre
og egtebarn.

Underholdsbidrag efter § 6 kan
paalaegges for en tid, som ligger
indtil tre aar förut for fremsaettelsen
av begjaeringen.''

Belop, som er paalagt en egtefelle
i henhold til § 5, kan inddrives ved
utpantning.

§ 8.

I de tilfaelde, som omhandles i §
6 förste led, kan amtmanden efter

610

Giftermålsbalk, 5 kap.

Svensk text.

förpliktas att till nyttjande lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens
hävande ingingo i det för makarnas gemensamma begagnande
avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap. Har
ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande,
skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen,
ej lända till inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

9 §•

Utan hinder av vad rätten beslutit om bidrag, som i o eller 7 § sägs,
äge rätten på endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när
väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

611

Dansk tekst.

efter iEgtefaellernes Livsvilkaar og
de ovrige Omstaendigheder rnaa anses
for passende, paa Begaering paakegojes
den ene iEgtefaelle åt overlade
den anden Aigtefaclle Brugen
af Losore, som ved Samlivets Ophor
horte til det faslles Bohave eller til
den anden /Egtefaalles Arbejdsredskaber.

Naar Ejendele, som tilhorer den
ene iEgtefaelle, herefter er udleveret
den anden iEgtefaelle til Brug,
kan Ejeren ikke ved Aftale med
Trediemand gore nogen Indskraenkning
i denne Brugsret.

Den berettigede iEgtefaelle kan
kraeve sig indsat i Besiddelsen ved
en meddelbar Fogedforretning i
Overensstemmelse med Lov om Bettens
Pleie af 11. April 1916 § 609
jfr. D. L. 6-14-7.

§ 9.

Sporgsmaal om Underholdsbidrag
efter §§ 5 og 7 afgores af Overovrigheden.
Denne kan til enhver
Tid paa Begaering af eu af /Egtefaellerne
aendre sin Bestemmelse, naar
Forholdene vaesentlig har forandret
sig. Paalaeg efter §§ 6 og 8 gives
ligeledes af Overovrigheden.

Med Inddrivelse af paalagte Bi -

Norsk tekst.

begjatring paalaegge den ene egtefaelle
åt utlevere til den anden til
bruk losore, som ved ophoret av
deres samliv horte til det fadles
indbo eller til den anden egtefadles
arbeidsredskap, i den utstrålning,
hvori det under hensyri til hver av
egtefaellernes livsvilkaar og omstaendigheterne
forovrig findes rimelig.
Amtmandens paalaeg kan fuldbyrdes
uten soksmaal og dom.

Er eiendoin, som tilhorer den ene
egtefaelle, saaledes utlevert den anden
til bruk, skal avtaler, som eieren
maatte indgaa med tredjemand om
saadan eiendom, ikke medfore indskraenkning
i den anden egtefaelles
bruksret.

(Se norsk § 7.)

612

Giftermålsbalk, 5 kap.

Svensk text.

10 §.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens yrkande
av rätten jämkas, om avtalet var uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade
förhållanden påkalla det.

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska
förhållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

12 §.

En var av makarna äge att med förpliktande verkan jämväl för den
andre ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för

Dansk tekst.

Norsk tekst.

drag, Aflöning og andre Tvangsmidler
forholdes der efter de derom
i Lovgivningen sirlig givne Forskrifter.
Belob, der er paalagt i
Henhold til § 6, kart inddrives ved
Udpantning.

Underholdsbidrag efter § 7 kan
efter Omstaendighederne paalaegges
for en Tid, der ligger indtil 3 Aar
förtid for Begaeringen.

§ 10.

Ved Afgorelser i Henhold til §§
5, 6, 7 og 8 kan en niellera iEgtefaellerne
truffen Aftale fraviges, hvs
den skonnes aabenbart ubillig, eller
hvis Forholdene vaesentlig har forandret
sig.

§ 11.

iEgtefaellerne er pligtige åt give
hinanden de Oplysninger om deres
ekonomiske Forhold, som kraeves
til Bedommelse af deres Underholdspligt.

§ 12.

Under Samlivet er hver af HCgtefaellerne
i Forhold til Tredjemand

§ 9.

Har egtefaellerne truffet avtale om
forhold, som naevnes i §§ 1, 2, 6
eller 8, ophorer den åt vaere bindende,
naar nogen av egtefaellerne
begjaerer arntmandens avgjorelse om
forholdet. Amtmanden bor dog ved
sin avgjorelse rette sig efter avtalen,
hvis ikke denne er aabenbart ubillig
eller forholdene vaesentlig har
aendret sig.

§ 10.

Egtefaellerne er pligtige til åt gi
hverandre de oplysninger om sine
ekonomiske forhold, som kraeves til
bedommelse av deres underholdspligt.

§ 11-

Under samlivet er hver av egtefaellerne
i forhold til tredjemand

614 Giftermålsbalk, 5 kap.

Svensk text.

barnens uppfostran, som sedvanligen företagas för sådant ändamål. Enahanda
behörighet tillkomme hustrun i fråga om sedvanliga rättshandlingar
för tillgodoseende av hennes särskilda behov. Rättshandlingen skall anses
vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida ej annat
framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för
andra maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller
bort inse, att det, som anskaffades genom rättshandlingen, ej var erforderligt.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund
av söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må
han kunna på yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten
förlustig.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna enas därom eller
förändrade förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen
genom rättens försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse
införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

<>lf>

Dansk tekst.

1 »erettiget til paa begges Ansvar åt
indgaa saadanne Retshandler til
Fyldestgorelse af den daglige Husholdnings
eller Bornenes Fornodenheder,
som sedvanlig foretages i
dette Ojemed. Samme Bet har Hustruen
med Hänsyn til smdvanlige
Retshandler til Fyldestgorelse af sit
smrlige Behov. De her ruevnte Retshandler
anses for indgaaede paa
begge iEgtefmllers Ansvar, hvis ikke
andet fremgaar af Omstmndighederne.

Den anden iEgtefselle forpligtes
ikke ved Retshandlen, hvis den, med
hvem den blev indgaaet, indsaa eller
burde indse, åt det, som Retshandlen
gik ud paa, ikke var paak
ras vet.

§ 13.

Misbruger en iEgtefmlle den Ret,
som tilkommer den efter § 12, kan
Overovrigheden paa den anden Mgtefmlles
Bogsering fratage den Retten.
Denne skal dog atter tilbagegives
den, naar iEgtefmllerne er
enige derom, eller Forholdene har
förän dre t sig.

Overovrighed ens Afgorelse kan
ikke gores gaddende mod godtroende
Trediemand,medmindre den integnes

Norsk tekst.

i berettiget til paa begges ansvar åt
indgaa saadanne retshandler for det
daglige hushold eller barnenes opfostring,
som sedvanlig foretages i
dette oiemed. Samme ret har hustruen
med hensyn til sedvanlige
retshandler, som skal tilfredsstille
hendes soerlige tarv. De her nmvnte
retshandler ansees indgaat paa begge
egtefmllers ansvar, hvis ikke andet
fremgaar av omstaendigheterne.

Den egtefelle, som ikke har indgaat
retshandelen, forpligtes ikke
ved denne, hvis den, med hvem den
blev indgaat, forstod eller burde ha
forstaat, åt det, som retshandelen
gik ut paa, ikke var paakrmvet.

§ 12.

Misbruker en egtefadle den ret,
som § 11 hjemler ham, kan amtmanden
paa den anden egtefmlles
begjmring fräta ham retten. Beslutningen
kan gjores om, naar
det begjseres av begge egtefmller,
eller naar forholdene har aendret
sig.

Amtmandens avgjorelse kan bringes
ind for vedkommende regjeringsdepartement.

616

Giftermålsbalk, 5 kap.

Svensk text.

14 §.

År ena maken för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter; har han ej nämnt fullmäktig, och är ej heller förmyndare
eller god man för honom förordnad, äge andra maken företräda
honom, när angelägenhet yppar sig, som ej utan olägenhet kan uppskjutas,
uppbära avkastningen av hans egendom och annan hans inkomst samt,
om det för anskaffande av medel till familjens underhåll oundgängligen
tarvas, pantsätta eller avyttra honom tillhörig egendom. Fast egendom
må ej i något fall intecknas eller avyttras, med mindre rätten, efter inhämtande
av yttrande från hans närmaste fränder, som vistas i riket,
medgiver det.

Vad nu är stadgat äge ej tillämpning, om makarna på grund av söndring
leva åtskilda.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära
sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i den
ordning Konungen bestämmer.

617

Dansk tckst.

i iEgtepagtsbogen i Overensstemmelse
med Iieglerne i Kapitel IX.

§ 14.

Er en iEgtefaelle, medens Samlivet
bestaar, ved Fravaerelse eller Sygdom
forhindret i åt varetage sine
Anliggender, kan den anden iEgtefaelle,
forsaavidt ingen anden har
Bemyndigelse hertil, paa dens Yegne
foretage, hvad der ikke uden Ulempe
kan opsaettes, oppebaere dens Indtaegter
og, hvor det for Familiens
Underhold er uomgaengelig nodvendigt,
afflående eller pantsaette dens
Ejendele. Fast Ejendom kan dog i
intet Tilfaelde afhaendes eller pantsaettes
uden Overovrighedens Samty
k ke.

§ 15.

Er Losore, som tilhorer den
ene ^Egtefaelle, med dennes Samtykke
inddraget til Benyttelse under
en Erhvervsvirksomhed, som drives

78—171068

Norsk tekst.

De beslutninger, som omhandles
i denne paragraf,- införes i egtcpagtsregisteret.
De kundgjores paa
den maate, som aintmanden bestemmer,
og faar likeoverfor tredjemand,
som er i god tro, ikke virkning,
for kundgjorelsen har fundet
sted.

§ 13.

Er den ene egtefaelle under samlivet
ved sjfgdom eller fravaer forhindret
fra åt vareta sine anliggender,
uten åt nogen er saf til att dra
omsorg for disse, kan den anden
egtefielle paa hans vegne företa saadanne
forfoininger, som ikke uten
ulempe kan opsaettes, oppebaere hans
indtaegter samt, hvis det er uomgjaengelig
nodvendig for åt skaffe
inidler til familiens underhold, avstående
eller pantsaette ham tilhorende
eiendom. Fast eiendoin kan i
intet tilfaelde avhaendes eller pantsaettes
uten samtykke av amtinanden.

§ 14.

Benyttes losore, som tilhorer den
ene egtefaelle, med dennes samtykke
under et erhvervsvirke, som drives
av den anden egtefaelle, blir de for -

618

Giftermålsbalk, 5 och S köp.

Svensk text.

6 KAP.

Om makars egendom.

1 §•

(il!)

Dansk tekst.

af den anden TEgtefylle, bliver lietshandler,
denne foretager vedrorende
saadant Losore, bindende for
Ejeren, medmindre Tredieraand indsaa
eller burde indse, åt iEgtefaellen
var uberettiget til åt indgaa
Retshandlen.

Kapitel II.

Regler om Forseldremyndigheden.

(Se vid lag om barn i äktenskap.)

Kapitel III.

Om Formuen.

§ 26.

Hver af /Egtefyllerne faar Gifteret
(jfr. §§ 27—31) i alt, hvad den
anden iEgtefaelle ejer ved iEgteskabets
Indgaaelse eller senere erhverver,
forsaavidt det ikke er gjort til Sasreje.
Den Formue, som er Genstand for
Gifteret, udgor Ejerens Gifteeje.

Paa Rettigheder, som er uoverdragelige
eller iovrigt af personlig Art,
faar Reglerne om Gifteeje dog kun
Anvendelse i den Instrykning,
hvori det er foreneligt med de
for disse Rettigheder smidig gyldende
Regler.

Norsk tekst.

foininger over losoret, som denne
företal- gjennem retshandel, bindende
for eieren, medmindre den, med
hvem retshandelen blev indgaat, forstod
eller burde ha fortstaat, åt den
anden egtefadle var uberettiget til
åt företa forfoiningen.

2det kapitel.

Egtefmllers eiendom.

§ 15.

Hver av egtefaellerne blir medberettiget
i den eiendom, som den
anden egtefylle eier ved egteskapets
indgaaelse eller senere erhverver, og
som ikke ved lov eller i henhold
til lov er gjort til smreie. Saadan
eiendom kaldes eierens gifteeie.

Paa rettigheter, som er uadskillelig
knyttet til den berettigede person,
eller som iovrig er av personlig
art, faar reglerne om gifteeie
alene anvendelse i den utstrykning,
hvori dette er forenelig med de retsregler,
som syrlig gjylder for disse
rettigheter.

620

Giftermålsbalk, 6 kap.

Svensk text.

2 §•

över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av
vad i 3—6 §§ sägs.

3 §•

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen
minskas andra maken till förfång:.

4 §•

Make må ej avyttra eller med inteckning för gäld belasta fast egendom,
vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen
samtycker därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme
på förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är
sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den make, som vill företaga
åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första styckat sägs, utan erforderligt
samtycke, vare den ogin, om andra maken eller dennes förmyndare eller
gode man väcker klander därå; han instäinme dock sin talan inom tre
månader, sedan han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år,
efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

§ 27.

Hver ^Egteftelle raader over sit
Gifteeje med de Indskraenkninger,
der folger af Reglerne i §§ 28—31.

Ved iEgteskabets Ophor saavel
som i Tilfaelde af Bosondring eller
Separation udtager hver iFgtefaelle
eller dens Arvinger Halvdelen af
begge iEgtefaellers beholdne Gifteejer,
dog med de Undtagelser Loven
rnedforer.

§ 28.

En .ZEgtefaelle er pligtig åt udove
Raadigheden over sit Gifteeje saaledes,
åt den ikke utilborlig udsaetter
det for åt forringes til Skade
for den anden iEgtefaelle.

§ 29.

En iEgtefaelle maa ikke uden
den anden iEgtefaelles Samtykke aflande
eller pantsaette fast Ejendom,
hvori der haves Gifteret, saafremt
Ejendommen tjener til Familiens
Bolig, eller hvis iEgtefaellernes eller
den anden .^Egtefaelles Erhvervsvirksomhed
er knyttet til den. Saadan
Ejendom maa heller ikke liden Samtykke
af den anden ./Egtefaelle bortlejes
eller bortforpagtes, saafremt

§ 16.

Hver egtefaelle raader over sit
gifteeie med de indskramkninger,
som folger av §§ 17—20.

Ved egteskapets ophor, ved ophaevelse
av samlivet efter bevillino- o<r

O O

ved eiendomsskilnad deles begge egtefaellers
beholdne gifteeier likt mellem
dem eller deres arvinger med de begramsninger,
som folger av reglerne
i 6te kapitel.

§17.

En egtefaelle pligter åt utove raadigheten
over sit gifteeie paa saadan
maate, åt han ikke utilborlig utsaetter
det for åt forringes til skade for
den anden egtefaelle.

§18.

Fast eiendom, som horer til en
egtefaelles gifteeie, maa denne ikke
avhaende eller pantsaette uten samtykke
av den anden egtefaelle, naar
eiendommen tjener til faelles bolig,
eller naar egtefaellernes eller den
anden egtefaelles erhvervsvirke er
knyttet til den. Saadan eiendom
maa eieren heller ikke uten samtykke
av den anden egtefaelle bortleie eller
bortforpagte, saafremt dette vil med -

Ö22

Giftermålsbalk, 6 kap.

Svensk text.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs
om lagfart gälla om inskrivning.

5 §•

Ej må make utan andra makens samtycke avyttra eller pantsätta lösören
i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma
begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga
arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. År andra
maken omyndig, ankomme likväl på honom själv att giva samtycke, som

Dansk tekst.

Norsk tekst.

(Jette vil med före, åt den ikke liengere
kan tjene til fädles Bolig eller
som Grundlag for Erhvervsvirksomheden.
Er den anden ^Egtefielle
omyndig, er det Viergen, eller, hvor
.Egtefadlen er Vierge, en sirlig beskikket
Vierge, hvis Samtykke udkrieves.
Dersom Udtalelse fra den
anden zEgtefielle ikke kan indhentes
oden vissentlig Vanskelighed eller
Forhaling, kan Samtykke gives af
Viergen, hvor en saadan er beskikket,
og ellers af Overovrigheden.

Har eu iEgtefaelle indgaaet eu
saadan Retshandel liden fornodent
Samtykke, kan den anden /Egtefielle
faa den omstodt ved Dom, hvis
Erhververen eller Panthaveren indsaa
eller burde indse, åt Higtefiellen
var uberettiget til åt foretage Retshandlen.
Sägen maa dog anltegges
inden 3 Maaneder, efter åt iEgtefnellen
har faaet Kundskab om Retshandlen,
og senest inden 1 A ar efter
dens Tingliesning.

• § 30.

En /Egtefielle maa ikke liden
den anden /Egtefadles Samtykke aflande
eller pantsiette Losore, hvori
der haves Gifteret, forsaavidt dette
horer til Indboet i det fädles Hjem

före, åt eiendommen ikke bengel''
kan tjene til ftelles bolig eller som
grundlag for erhvervsvirket. Er den
anden egtefielle urnyndig, er det
vergen eller, hvis egtefiellen er verge,
en sietteverge, som maa samtykke.
Hvis uttalelse fra den anden egtefielle
ikke kan indhentes liten viesentlig
vanskelighet eller forhaling,
kan samtykke gives av vergen, hvis
saadan er beskikket, og ellers av
amtmanden.

Har en egtefielle foretat en saadan
retshandel uten det nodvendige samtykke,
kan den anden egtefielle faa
retshandelen omstott ved dom, hvis
den, med hvem retshandelen blev
indgaat, forstod eller burde ha forstaat,
åt egtefiellen var uberettiget
til åt företa forfoiningen. Soksmaal
maa dog reises inden tre maaneder,
efteråt egtefiellen fik kundskap om
retshandelen, og senest inden ett
aar efter dens tinglysning.

§ 19.

Eu egtefielle maa ikke uten samtykke
av den anden egtefielle avhiende
eller pantsiette losore, som
er hans gifteeie og horer til det
fielles indbo eller til den anden

624

Giftermålsbalk, 6 kap.

Svensk text.

nyss är sagt,, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk
eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång
eller tidsutdräkt inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i
god tro, vare rättshandlingen ogill, om andra maken väcker klander därå;
han instäm me dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom
om rättshandlingen, och senast inom ett år, från det godset utgavs.

6 §•

Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan
tillåta åtgärd, varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

625

Dansk tekst.

eller til den anden HCgtefaelles fornodne
Arbejdsredskaber, eller det tjener
til Bornenes personlige Brug.
Selv om JEgtefaallen er umyndig eller
urnyndiggjort, kan den afgive Samtykke,
saafremt den dog ikke er sindssyg
eller aandssvag; i disse Tilfaelde,
eller hvis Aigtefaellens Udtalelse ikke
kan indhentes uden vmsentlig Vanskelighed
eller Forhaling, er Samtycke
unodvendigt.

Har en /Egtefaelle indgaaet en
saadan Retshandel uden fornodent
Samtykke, kan den anden iEgtefaelle
faa den omstodt ved Dom, medmindre
Erhververen eller Panthaveren
var i god Tro. Sag maa dog
anlaegges inden 3 Maaneder, efter åt
HCgtefaellen har faaet Kundskab om
Retshandlen, o g senest inden 1 Aar
efter Genstandens Overlevering eller
ved Underpantsaetning efter Retshandlens
Tinglaesning.

§31.

Naegter den anden iEgtefaelle eller
Vaergen åt give Samtykke i de Tilfaelde,
som naevnes i §§ 29 og 30, kan
Overovrigheden paa Begmring tilläde
Retshandlen, hvis der ikke
/findes åt vai re skenig Grund til
.Naegtelsen.

79—171088

Norsk tekst.

egtefaelles nodvendige arbeidsredskap
eller tjener til barnenes personlige
bruk. Er den anden egtefaelle umyndig-
er det hain selv, som gir samtykket,
saafremt han ikke er sindssyk.
Er han sindssyk eller kan utlåtelse
lfa ham ikke indhentes uten
vaesentlig vanskelighet. eller forhaling,
er samtykke unodvendig.

Har en egtefadle foretat en saadan
retshandel uten det nodvendige
samtykke, kan den anden egtefaelle
faa retshandelen omstott ved dom,
medmindre den, med hvem retshandelen
blev indgaat, var i god tro.
Soksmaal maa dog reises inden tre
maaneder, efteråt egtefaellen fik kundskap
om retshandelen, og senest
inden ett aar efter gjenstandens
overlevering.

§ 20.

Negter den anden egtefadle eller
vergen åt gi sit samtykke i de tilfaelde,
som naevnes i §§ 18 og 19,
kan amtmanden paa begjaering gi
tilladelse til åt företa retshandelen,
hvis der ikke findes åt vaere skjellig
grund til negtelsen.

626

Giftermålsbalk, 6 kap.

Svensk text.

7 §•

8 §•

Enskild egendom vare:

1) egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild;

2) egendom, som givits make i gåva eller testamente med villkor att
den skall vara hans enskilda, eller som tillfallit honom i arv och om vilken
avlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift;

3) vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida
ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling, på grund av
vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf
sägs, enskild, såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen.

9 §•

f>27

Dansk tekst.

Norsk tekst.

§32.

Sasreje er:

1) hvad der ved iEgtepagt er gjort
til Saereje;

2) Gave, som er givet en iEgtefadle
af Trediemand med det Vilkaar,
åt den skal vaere Saereje, eller Arv,
selv om den er Arvingens Tvangslod,
forsaavidt Arveladeren ved
Testamente har truffet saadan
Bestemmelse;

3) hvad der trader i Stedet for de
under 1 og 2 naevnte Genstande,
medmindre andet g)ddig er bestemt.

Indtaegt af Saereje er Gifteeje,
medmindre andet gyldig er bestemt.

§ 33.

Ed /Egtefaelle kan forlange, åt
den anden /Egt e fad le deltager i
Oprettelsen af en Fortegnelse over
begges Gifteeje og Saereje. Ret -

§21.

Sajreie er:

1. eiendom, som ved egtepagt er
gjort til saereie;

2. eiendom, som er skjamket en
egtefaelle av tredjemand med det
vilkaar, åt den skal'' vaere saereie,
eller som er tilfaldt en egtefaelle
i arv, forsaavidt arvelateren i
testament har truffet saadan bestemmelse
;

3. eiendom, som ifolge saerskilt lovbestemmelse
skal vaere saireie;

4. det, som trader i stedet for
saadan eiendom, som naevnes under
nr. 1 og 2, hvis ikke andet
gyldig er bestemt.

Avkastning av saereie blir gifte eie,

hvis ikke andet gyldig er bestemt.

§22.

Opretter egtefaellerne en i vidners
overvaer datert og underskrevet fortegnelse
over, hvad der tilhorer den
ene eller hver av dem, skal den i

628

Giftermålsbalk, 6 och 7 kap.

Svensk text.

tillhör, förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas eller må på grund
av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord
tillkomma dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som
sker inom ett år från förteckningens upprättande, eller i konkurs, som
börjar inom samma tid.

7 KAP.

Om makars gäld.

1 §•

En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom
för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

2 §•

År i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge
och bägge för en för gälden, såvida ej annat avtalats.

Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap.
12 § jämväl andra maken svarar.

3 §•

62!>

Dansk tekst.

ten afgor efter samtlig^ forelisrgende
Omstaendigheder, hvilken Beviskraft
der ber tilhegges Fortegn
elsen.

Kapitel IV.

Om Gaeldsansvaret.

§ 34.

Enhver af iEgtefadlerne hsefter
saavel med sit Gifteeje som med sit
Saereje for de den paahvilende Förpligtelse^
hvad enten de er opstaaede
for eller under iEgteskabet.

§ 35.

Krav paa Hustruen af den i
§ 12 naevnte Art forteldes i Lobet
af 1 Aar, naar tillige Manden
htefter for Galden. Reglerne
i Lov Nr. 274 af 22. Decem -

Norsk tekst.

tilfadde av tvist formodes åt vare
riktig, saafremt ikke sarlige yrande
taler derimot. Ved tvist under utlagsforretning,
som holdes inden
seks maaneder efter fortegnelsens
oprettelse, eller under konkurs, som
aapnes inden denne frist, avgjor dog
retten efter en provelse av samtlige
omständigheter, hvilken beviskraft
fortegnelsen skal ha.

3dje kapitel.

Egtefallers gj seid san svar.

§23.

Hver av egtefallerne hefter saavel
med sit gifteeie som med sit sareie
for de forpligtelser, som paahviler
ham, hvad enten de er opstaat for
eller under egteskapet.

§24.

Krav mot hustruen for gjald, som
er stiftet ved retshandel av den i
§ 11 navnte art, og som tillike paahviler
manden, foraldes i lopet av
ett aar. Avbrytes foraldelsen, er

630

Giftermålsbalk, 7 och 8 kap.

Svensk text.

anfordran, från dess uppkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan
mot henne förlorad.

4 §•

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning
bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 § sägs, och
vilken uppkommit före boskillnadsansökningen, hemskillnaden eller äktenskapets
upplösning, allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon då
ägde, och den egendom, som vid bodelningen tillädes henne. Skall i anledning
av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga
rum, svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenskapets upplösning för
gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom, hon hade,
när hemskillnaden beviljades eller äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning
eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del
av egendomens värde ej medräknad.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun iklätt
sig vidsträcktare betalningsansvar.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

1 §•

Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom,
som tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara

631

Dansk tokst.

ber 1908 § 1 sidste Punktum samt
§§ 2 og 3 Under tilsvarende Anvendelse
ved denne Foraeldelse.

§ 36.

Efter Bosondring, Separation eller
iEgteskabs Ophor kan tidligere stiftet
Gseld af den i § 35 omhandlede
Art kun soges fyldestgjort hos
Hustruen for et Belob, der ikke
överstiger Va3rdien af de Sserejemidler,
hun da besad, og af de Gifteejemidler,
der tilfaldt hende paa Skiftet,
med Fradrag af anden Gseld,
som da maatte paahvile hende.

§ 37.

Bestemmelserne i §§ 35 og 36 finder
ikke Anvendelse, hvis Hustruen
har paataget sig et videregaaende
Ansvar.

Kapitel V.

Om .Egtepagter og andre Retshandler
mellem -Egtefaeller.

§ 38.

Ved iEgtepagt, oprettet för eller
under iEgteskabet, kan Parterne af -

Norsk tekst.

den nye foraddelsesfrist av samme
lmngde.

§25.

Naar eiendomsskilnad eller opha3-velse av samlivet ved bevilling har
fundet sted eller egteskapet er ophort,
hefter hustruen for gjaeld av
saadan art, som er nmvnt i § 24, og
som er stiftet for fremssettelsen av
kravet om eiendomsskilnad, for bevillingen
til ophtevelse av samlivet
eller for egteskapets ophor, alene
indtil vaerdien av den saereiendom,
hun da eiet, og av de gifteeiemidler,
som tilfaldt hende ved skiftet, med
fradrag av anden gjaeld, som maatte
paahvile hende.

§26.

Reglerne i §§ 24 och 25 faar ikke
anvendelse, hvis hustruen har paatat
sig et videregaaende betalingsansvar.

4de kapitel.

Egtepagter og andre retshandler mellem
egtefaeller.

§ 27.

Gjennein egtepagt for eller under
egteskapet kan parterne avtale, åt

632

Giftermålsbalk, 8 kap.

Svensk text.

hans giftorättsgods, skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord
må ock avtalas, att egendom, som är ena makens enskilda, skall vara hans
giftorättsgods, såvida ej annat följer av vad i 6 kap. 8 § 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar
stadgas avvikelse från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 §.

Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid
äktenskapets ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom
upprättas äktenskapsförord. Sådant förord vare dock ej erforderligt, när
fråga är om sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till
givarens villkor.

633

Dansk tekst.

fåle, åt Ejendele, soin tilhorer eller
tilfalder en af dem og ellcrs vilde
va?re dens Gifteeje, skal tilhore den
som Saereje. Paa samme Maade kan
.Egtefseller, forsaavidt det ikke strider
mod Arveladers eller Givers Bestemmelse,
aftale, åt Saoreje skal
vtere Gifteeje.

Iövrigt kan denne Lovs Regler om
Formueforholdet mellem /Egtefadler
ikke fraviges ved Aftale mellem
Parterne.

§39.

Gaver mellem Forlovede, som skal
tilfalde Modtageren ved zEgteskabets
Indgaaelse, og Gaver mellem iEgtefteller
maa for åt vfere gyldige ske
ved *Egtepagt. Dette gtelder dog
ikke stedvanlige Gaver, hvis Vmrdi
ikke staar i Misforhold til Giverens
Kaar, ej heller Gaver, som bestaar
i Livsforsikring, Overlevelsesrente
eller lignende Forsorgelse, som sikres
den anden fEgtefadle.

Det kan ikke gennem iEgtepagt
eller paa anden Maade gyldig vedtages,
åt det, som den ene ACgteffelle
fremtidig erhverver, oden Vederlag
skal tilfalde den anden.

80—17 loss

Norsk tekst.

eiendom, som tilliorer eller tilfalder
en av dem og ellers skulde vfere
hans gifteeie, skal tilhore hain som
stereie. Paa samme maate kan egteffeller
avtale, åt stereie skal vtere
gifteeie, saafremt det ikke strider
mot arvelaters eller givers bestemmelse.

Iovrig kan parterne ikke ved avtale
fravike denne lovs bestemmelser
om ordningen av eiendomsforholdet
mellem dem.

§ 28.

Gaver, som den ene av parterne
for egteskapet skjcenker den anden
for åt tilfalde denne ved egteskapets
indgaaelse, og gaver mellem egtefteller
maa for åt vtere gyldige ske
ved egtepagt. Dette gjtelder dog
ikke vanlige gaver, hvis vserdi ikke
staar i misforhold til giverens kaar,
og heller ikke gaver, som bestaar i
erhvervelse av foderaad eller tegning
av livrente eller livsforsikring til fordel
for den anden egteftelle.

Avtale om, åt det, som den ene
av parterne fremtidig erhverver, uten
vederlag skal tilfalde den anden
egteftelle, er ugyldig.

634

Giftermålsbalk, 8 kap.

Svensk text.

3 §•

Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing,
äge, utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande
året till andra maken utan vederlag överlåta egendom till belopp
motsvarande högst hälften av vad som besparats. Sådan överlåtelse vare
dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom upprättats skriftlig,
med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits,
samt överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans
gäld.

4 §■

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, som
i första stycket andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vil -

635

Dansk tekst.

§ 40.

En vEgtefaelle, hvis Indtasgter i
Enbet af et Kalenderaar har givet
Overskud, kan inden Udlobet af det
folgende Aar uden Oprettelse af
iEgtepagt vederlagsfrit overdrage den
anden ^Egteftelle indtil Halvdelen af
Overskudet. Overdragelsen har dog
kun Gyldighed mod Overdragerens
Ivreditorer, forsaavidt han i et af
ham underskrevet Dokument har angivet
Overskudets Storrelse, og han
derhos har beholdt utvivlsomt tilstraekkelige
Midler tilbage til åt
dtekke alle sine Forpligtelser.

§41.

Har iEgtefaellerne uden ^Egtepagt
truffet Aftale om Overdragelse af
Ejendele fra den ene af dem til
den anden, kan Aftalen alene gores
gseldende overfor Overdragerens Kreditorer,
saafremt det godtgores, åt
der til dens Gyldighed ikke kraevedes
/Egtepagt.

§42.

Har den ene /Egtefaelle givet den
anden /Egtefadle en Gave, kan den,

Norsk tokst.

§ 29.

En egtefadle, hvis indtasgt i lopet
av et kalenderaar har git overskud,
kan inden utlopet av det folgende
aar uten oprettelse av egtepagt vederlagsfrit
overlate den anden egtefadle
midler til et belop, som ikke
överstiger halvparten av overskuddet.
Forat en saadan retshandel skal ha
gyldighet mot den forstnaevnte egtefadles
fordringshavere, kraves dog,
åt han derom har oprettet et dokument,
hvori underskriften er bekrseftet
av to vidner og hvori tillike
overskuddets storrelse er angit, og
åt han beholdt utvilsomt tilstraskkelige
midler til åt dsekke sine forpligtelser.

§ 30.

Har egtefaeller uten oprettelse av
egtepagt truffet avtale om overforsel
av eiendom fra den ene av dem til
den anden, kan denne alene gjore
avtalen gjaeldende mot overdragerens
fordringshavere, saafremt han godtgjor,
åt avtalen ikke er av den art,
åt dertil krarves egtepagt.

§ 31.

Har en egtefaelle skjaenket den
anden en gave, kan den, som da

636

Giftermålsbalk, S kap.

Svensk text.

ken givaren häftade, då gåvan enligt 11 § blev gällande, ej betalas av
honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av den överlåtna
egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar egendom,
som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess
värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt
eller delvis gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande
befrielse från ansvar.

År givaren i konkurstillstånd, eller föreligger omständighet, som medför
rätt för borgenären att påyrka hans försättande i konkurs, svare andra
maken för gälden intill det belopp, som i första stycket sägs, även om
det ej är utrett vad som brister hos givaren.

Huru gåva må återvinnas, ifall givaren försättes i konkurs, stadgas i
konkurslagen.

6 §•

637

Dansk tokst.

som da havde Fordring paa Overdrageren,
hvis fuld Däckning hos
denne rriaa anses uopnaaelig, holde
sig til den anden /Egtefaelle for
Vaerdien af det overforte, medmindre
det bevises, åt Overdrageren beholdt
utvivlsomt tilstrtekkelige Midler til
åt daekke sine Forpligtelser. Er der
ydet delvis Vederlag, fradrages dette
i Vaerdien. Den anden /Egtefaelle
er dog fri for Ansvar, naar den beviser,
åt de overforte Genstande er
gaaet tabt uden dens Skyld.

Naervaerende Paragraf kommer ikke
til Anvendelse med Hensyn til de
i § 39, lste Stykke, 2det Punktum,
naevnte Gaver.

§43.

En /Egtefaelle, som yder sin /Egtefselle
Bistånd i dennes Erhvervsvirksomhed,
har, selv om Overenskomst
derom ikke er truffen, Krav paa påstående
Vederlag for sit Arbejde, naar
det under Hensyn til dettes Art og
de ovrige Omstaendigheder maa anses
for rimeligt, åt Vederlag skulde
ydes. Lov Nr. 274 af 22. December
1908 tinder Anvendelse paa saadanne
Krav, dog åt Foraeldelsesfristen sgettes
til 1 A ar.

Norsk tekst.

hadde fordring paa den forstnaevnte
egteftelle, og som ikke kan faa fuld
däckning hos denne for sin fordring,
holde sig til den anden egtefaelle
for vaerdien av det overforte, medmindre
det bevises, åt den forstnaevnte
egtefaelle beholdt utvilsomt
tilstraekkelige midler til åt daekke
sine forpligtelser. Er der ydet delvis
vederlag, fratraekkes dettes vaerdi
ved beregningen av vaerdien av det
overforte. Er dette helt eller delvis
gaat tapt uten mottagerens skyld, er
han forsaavidt fri for ansvar.

§ 32.

Har en egtefaelle ydet den anden
egtefaelle bistånd i dennes erhvervsvirke,
uten åt der er truffet overenskomst
om vederlag, har den forstnaevnte
krav paa godtgjorelse for sit
arbeide, hvis det efter arbeidets art
og forholdene iovrig maa ansees
rimelig, åt vederlag skal betales.

Kravet bortfalder som foraeldet,
hvis det ikke gjores gjaeldende senest
ett aar efter utgången av det
kalenderaar, hvori bistanden er ydet.
Avbrytes foraeldelsen, er den nye
foraeldelsesfrist av samme laengde.

638

Giftermålsbalk, 8 kap.

Svensk text.

7 §.

År egendom av ena maken överlämnad till den andres förvaltning,
och hava makarna avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna
antagas hava varit av dem avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle
äga använda avkastningen till familjens underhåll, skall vid tvist, i vilken
mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver äga vitsord, såframt
ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått
från rätt att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej
bindande.

8 §•

9 §•

Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas
och bestyrkas med vittnen. Omyndig tage ock förmyndarens samtycke
på sätt nu är sagt.

639

Dansk tekst.

§ 44.

Har den ene iEgtefadle överdraget
Bestyrelsen af sin Forinue eller nogen
Del deraf til den anden ACgtefadle,
er denne — medmindre andet er
aftalt eller maa anses forudsat —
berettiget til i passende Omfång åt
anvende Indtsegterne til Familiens
Underhold liden åt skylde saarligt
Regnskab herfor. En saadan Bemyndigelse
kan till enhver Tid tilbagekaldes
af vedkommende iEgteftelle.

§ 45.

Med Hensyn til Aftaler om yEgtefiellers
Underholdspligt og Aftaler
med forestaaende Separation eller
Skilsmisse for 0je gaälder, hvad derom
sasrlig er bestemt.

§ 46.

iEgtepagt skal oprettes skriftlig
under Parternes Haand. Er nogen
af Parterne ufuldmyndig, krgeves
tillige Kurators eller Vserges Underskrift.

Norsk tekst.

§33.

Om avtaler angaaende egtefaellers
underholdspligt og i anledning av
forestaaende ophaevelse av samlivet
ved bevilling eller oplosning av egteskap
gjadder, hvad der särskilt er
bestemt ved lov.

§ 34.

Egtepagt maa oprettes skriftlig
under parternes haand i overvaer av
mindst to vidner. Er nogen av parterne
ufuldmyndig, maa tillike verge
eller kurator gi sit samtykke til
egtepagten paa samme maate.

En egtepagt, som er oprettet overensstemmende
med disse regler, er
bindende for egtefellerne selv og
deres arvinger.

640

Giftermålsbalk, 8 och U kap.

Svensk text.

10 §.

Rätten intage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen
en bestyrkt avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret,
med uppgift om dagen, då förordet ingavs till-rätten; läte ock
i fall, som i 2 § avses, om ingivandet införa kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke
och hemvist, infordre rätten sådan uppgift och meddele den till registreringsmyndigheten.
Är ej bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven,
läte rätten på sökandens bekostnad ombesörja sådan avskrift.

11 §•

Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets
ingående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och
å landet senast å det ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet
ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till
rätten.

9 KAP.

Om boskillnad.

1 §•

Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:

1. om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter,

641

Dansk tekst.

§ 47.

For åt blive gylclig matt iEgtepagten
indtegnes i Jigtepagtsbogen
overensstemrnende med de i Kapitel
IX givne Forskrifter.

Kapitel VI.

Om Bosondring.

§ 48.

Fn iEgtefrelle kan forlange Bosondring: 81—17

loss

Norsk tekst.

§ 35.

For åt vinde retsbeskyttelse mot
tredjemand maa en egtepagt tinglyses.

Egtepagt, som oprettes för egteskapet,
tinglyses i den retskreds,
hvor egtefmllerne först tar hopad
eller, hvis de ikke flytter sammen,
ved deres personlige verneting. Virkningen
av tinglysningen regnes fra
egteskapets indgaaelse, hvis egtepagten
tinglyses senest ved förste
ting efter indgaaelsen.

Egtepagt, som oprettes under egteskapet,
tinglyses ved egtefaellernes
personlige verneting.

Ny tinglysning er ikke nödvändig,
om egtefallerne flytter til en anden
retskreds.

5te kapitel.

Eiendomsskilnad.

§ 36.

En egtefadle har ret til åt faa
eiendomsskilnad:

642

Giftermålsbalk, 9 kap.

Svensk text.

genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom
annat otillbörligt förfarande vållar väsentlig minskning därav eller fara
för sådan minskning; och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

Dansk tckst.

1) naav den anden /Egtefadle ved
Vanligt af sine okonomiske Anliggender,
ved Misbrug af sin Raadighed
over Gifteejet eller ved anden
uforsvarlig Adfaerd vasse ullig formindsker
sit Gifteeje eller fremkalder
Kåre for saadan Formindskelse; 2)

naar den anden .Egtefadles Bo
er kommet under Konkursbehandling.

Norsk tokst.

1. naar den anden egtefadle ved
åt vanskjotte sine ekonomiske anliggender,
ved misbruk av retten til
åt raade over sit gifteeie eller ved
anden u til bold ig adfaerd vassentlig
formindsker dette eller fremkalde
fare for saadan formindskelse;

2. naar den anden egtefaslles bo
er kommet under konkursbehandling.

§ 37.

Fn egtefadle har likeledes ret til
åt faa eiendomsskilnad, naar den
anden egtefaslle ved egteskapets indgaaelse,
uten den forstes vidende,
hadde et barn utenfor egteskap, som
efter loven er arveberettiget overfor
den anden egtefadle, eller naar denne
senere under egteskapet faar et saadant
barn.

Kravet paa eiendomsskilnad maa
fremsaettes inden seks maaneder, efteråt
egtefadlen har faat kundskap
om, åt den anden egtefaslle er barnets
far eller mor. Er barnet död
uten åt efterlate sig livsarvinger,
kan krav paa eiendomsskilnad ikke
hunger fremsasttes.

644

Giftermålsbalk, 9 ,kap.

Svensk text.

2 §•

Makar äge ock vinna boskillnad, när de äro ense därom.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

§ 49.

.Egtetellerne hav desuden Ret til
åt f’aa Bosondring, naar de er enige
derom.

§ 50.

Begtering om Bosondring, som udsraar
fra begge riigteteller, indleve O

Oo O

res skriftlig til Skifteretten paa det
Sted, hvor Manden bor eller opholder
sig. Begteringen bliver snarest muligt
åt tage til Folge af Skifteretten
ved Kendelse.

§ 51.

Begtering om Bosondring, som udgaar
fra den ene iEgtetelle, ind leveres

skriftlig til Skifteretten paa

det Sted, hvor den anden iEgtetelle

bor eller opholder sig; har han ikke
bekendt Boptel eller Opholdssted, da
til Skifteretten paa det Sted, hvor
hans sidst bekendte Boptel eller Opholdssted
er beliggende.

Skriftlige Beviser for de Omsttendigheder,
ved hvilke Bosondringen
skal begrundes, bor saavidt muligt
ledsage Andragendet. Skonnes yderligere
Oplysninger fornodne, kan
Skifteretten gore vedkommende opmaerksom
derpaa og opfordre ham
til åt tilvejebringe dem.

§ 38.

Hndvidere har egtefiellerne ret til
åt faa eiendomsskilnad, naar de er
enige om det.

§ 39.

Krav paa eiendomsskilnad fremsmttes
for skifteretten paa det sted,
hvor egtetellerne har sin hopad.
Har de ikke bopaäl i samme retskreds,
fremsmttes det i de i §§ 36
og 37 nievnte tiltelde for skifteretten
paa det sted, hvor den egtefelle,
som kravet er rettet mot, har sin
bopml, og i det i § 38 ntevnte tiltelde
for skifteretten paa det sted,
hvor en av egtetellerne har bopad.

§ 40.

Skifteretten skal saavidt mulig gi
begge parter anledning til åt uttale
sig enten mundtlig eller skriftlig.

Er ikke parterne enige om åt
krajve eiendomsskilnad, skal skifteretten
av eget tiltak dra omsorg for,
åt saken blir fuldstendig oplyst.

§ 41.

Under retsmoter til behandling av
krav paa eiendomsskilnad kan offentligheten
altid utelukkes, naar det
fin des hensigtsmajssig.

646

Giftermålsbalk, 9 kap.

Svensk text.

(»47

Dansk tekst.

Der skal saavidt inuligt gives
den anden iEgtefselle Lejlighed til åt
erkkere sig, i hvilket 0jeined Skifteretten
kan indkalde ham til åt in0de
för sig. Naegter den anden iEgteftelle
åt udtale sig, eller udebliver
han liden gyldigt Forfald, kan han
behandles som den, der ikke drister
sig til åt inodsigc Andragerens
Opgivender. Har den anden iEgteftelle
ikke bekendt Boptel eller Opholdssted
her i Landet, kan Skifteretten,
dersom den Under Anledning
dertil, beskikke en god Mand, saavidt
inuligt blandt hans Sltegt eller
Yenner, til åt afgive Erklsering, forinden
Afgorelse trteffes.

§ 52.

I de i § 51 naevnte Tilfaelde afgor
Skifteretten paa Grundlag af de
foreliggende Erklieringer og Beviser,
om den fremsatte Begtering om Bosondjing
skal tages til Folge eller
ikke.

Skifterettens Beslutning kan indbringes
for Landsretten ved Ksere
efter de i Loven om Bettens Pleje;
Kap. 58, fastsatte Regler.

Naar Bosondring er besluttet ved
Skifterettens Kendelse, bliver Udforelsen
af denne Beslutning ikke op -

Norsk tekst.

§ 42.

Avgjorelsen av krav paa eiendomsskilnad
traiffes ved kjendelse. Denne
er gjenstarid for anke.

Kjendelse, som tar krav paa eiendomsskilnad
tilfolge, skal liten hensyn
til anke kundgjores paa den
maate, som er bestemt for egtepagter.

§ 48.

De bestemmelser, som er git i
lov om rettergangsmaaten for tvistemaal
av 13de august 1915 förste,
anden og fjerde del og i lov om
skifte- og konkurssaker av 2Ide juli
1916 §§ 11 og 12, faar tilsvarende
anvendelse paa de saker, som omhandles
i dette kapitel, forsaavidt
dertil er anledning, og ikke andet
er bestemt ved lov.

H48

Giftermålsbalk, 9 kap.
Svensk text.

3 §•

All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare,
om boskillnad beviljas, makens enskilda egendom.

4 §•

Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid
tillfaller make vara hans enskilda egendom.

5 §•

lill dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i
<i § annat föranledes, fortfarande råda över det giftoråttsgods, som tillhörde
honom, då boskillnadsansökningen gjordes; och vare maken pliktig
att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och
den avkastning, som därav fallit.

64!)

Dansk tckst.

holdt ved, åt Kendelsen paakteres,
dog kan ingen af yEgtefadlerne forlange
åt modtage Cd]teg för sin Lod
i den andens Gifteeje, forinden endelig
Afgorelse er truffet.

§ 53.

Naar Bogsering om Bosondring er
taget tilfolge, deles begge iEgtefaellers
Gifteejer mellein dem overensstemmende
med Reglerne i Skiftelovens
Kapitel 6 og denne Lovs
Kapitel VII. Under Skiftet beholder
hver af /Egtefaellerne, medmindre
Skiftelovens § 64, 2det Punktum,
finder Anvendelse, Raadigheden over
sit Gifteeje, men er pligtig åt afltegge
Regnskab til Skifteretten for sin
Bestyrelse i Tiden efter Boson dringsbegaeringens
Indgivelse.

Regien i Skiftelovens § 64, 2det
Punktum, jfr. samme Lovs § 58, kan
bringes til Anvendelse, saa snart Reglering
om Bosondring er indgivet
til Skifteretten.

§ 54.

Hvad der udlsegges en yEgtefielle
paa Skiftet eller tilfalder den
efter Indgivelsen af Bosondringsbegaeringen,
bliver dens Ssereje.

82—171068

Norsk tokst.

8 44.

Naar krav paa eiendomsskilnad er
tat tilfolge, skal begge egtefaellers
gifteeier skiftes mellem dem overensstemmende
med reglerne i 6te
kapitel.

Gjeeld, som en egtefmlle har paadraget
sig efter fremsaettelsen av
kravet paa eiendomsskilnad, tages
ikke i betragtning ved skiftet.

Det, som eu. egteftelle erhverver
efter samme tidspunkt, eller som tilfalder
barn ved skiftet, blir hans
smreie.

650

Giftermålsbalk, 9 kap.

Svensk text.

6 §•

År boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken,
skälig anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar
och det tinnes erforderligt till betryggande av hans rätt, giftorättsgods,
varöver andra maken enligt 5 § äger råda, till värde motsvarande vad av
nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas
under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansökningen prövats
och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsansökningen
förfallit; dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga
rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av
godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden. Har boskillnad beviljats,
äge en var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla, att giftorättsgods,
varöver andra maken äger råda, sättes under särskild vård och förvaltning,
till dess bodelning skett.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl
givas närmare bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning
för familjens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

7 §•

B §■

Dansk tekst

Norsk tekst.

652 Giftermålsbalk, 9 kap.

Svensk text.

maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja egendomen,
om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 6 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

9 §.

Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar
och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes,
skall, sedan boskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning
skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift
därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från
det boskillnadsdomen gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen;
och åligge det make att under edsförpliktelse redligen uppgiva
sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten
eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken,
skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om ena
maken det äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter
vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen
att tillställa vardera maken ett exemplar av bouppteckningen ävensom att
till rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse om
dagen, då makarna erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed
inför rätten fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens
fordran tillkommit före bodelningen.

Dansk tckst.

Norsk tekst.

654

Giftermålsbalk, .9 och 13 kap.

Svensk text.

13 KAP.

Om bodelning.

1 §•

Bodelning, som skall äga ruin i anledning av boskillnad, äktenskaps
återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad eller ena makens död, skall företagas
i den ordning, som i ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med
iakttagande därjämte av bestämmelserna i detta kapitel.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas
beträffande hans arvingar, såvida ej annorlunda stadgas.

Dansk tckst.

Norsk tekst.

§ 55.

Den indkomne Begaering om Bosondring
bliver ved Skifterettens Föranstaltning
åt anmelde til Indtegning
i /Egtepagtsbogen.

§ 56.

For Behandling af en Begåfning
om Bosondring o g dennes Indtegning
i iEgtepagtsbogen svares ved
Beg mringens Indgivelse i alt en Afgift
til Statskassen af 10 Kr.

Kapitel VII.

Regler om Skifte.

§ 57.

Xaar Skifte skal tinde Sted i Anledning
af en yEgtefielles Död, bliver
Afdodes Gifteeje og Saereje åt opgore
og dele efter de om Behandling
af Dodsboer i Almindelighed
gteldende Forskrifter; den efterlevende
iEgtefmlJes Gifteeje skiftes
derimod efter Reglerne i Skiftelovens
Kapitel 5, og saafremt han tillige
har Stereje, vil ogsaa dette vane
åt inddrage under Skiftet i den Ud -

§ 45.

For behandlingen av en begjacring
om eiendomsskilnad betales kr. 10,oo.

6te kapitel.

Skifte av gifteeie.

§ 46.

Naar gifteeierne skal skiftes efter
egteskapets ophor, eiendomsskilnad
eller ophacvelse av det egteskapelige
samliv ved bevilling, kan delingen
forlanges foretat ved skifteretten.

Under den offentlige skiftebehandling
inddrages ogsaa egtefacllernes
smreiendom i den utsträckning, som
§§ 48, 52, 53 og 57 medföra’.

656

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

(Se svensk 11 §.)

2 §•

Dansk tekst.

Norsk tekst.

sträckning, hvori det er nodvendigt
til Fyldestgorelse af de i nseraerende
Kapitel indeholdte Regler.

Naar Skifte skal ske ved Skifteretten
mellem HCgtefacller, der begge er
i Live, bliver hver Jigtefadles Gifteeje
åt opgore for sig efter Reglerne i
Skiftelovens Kapitel 6, saaledes åt
vedkornmende HCgtefadle indtager den
Stilling, som ifolge Skiftelovens §§
64—69 tilkommer Manden. Har
iEgtefacllerne tillige Saereje, bliver
ogsaa dette åt inddrage under Skiftet
i den Ledsträckning, hvori det er
nodvendigt til Fyldestgorelse af de
i nacrvaerende Kapitel indeholdte
Regler.

(Se dansk § 67.)

§ 58.

Ved Skiftet tilltegges der hver af
jKgtefadlerne saa meget af dens
Gifteeje, som kragves til Däckning af

83—171068

§ 47.

Er der gjasld, som begge egtefaeller
hefter for, kan hver av dem
eller, naar den ene er död, dennes
arvinger forlange, åt den anden betaler
den del dera v, som falder paa
ham, eller åt der stilles sikkerhet
for dens betaling eller avsacttes midler
dertil.

§ 48.

Hver av egtefacllerne har ret til
av sit gifteeie åt beholde saa meget,
som er nodvendig til åt dackke de

G58

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne makens giftorättsgods
tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge
makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan
belöper på honom.

Har maken ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter
eller genom annat otillbörligt förfarande, eller har han gjort
gälden till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom,
som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen,
skall tilldelning, som i första stycket sägs, äga rum allenast
för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan
egendom.

3 §•

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 § sägs, skall återstoden
av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat
föranledes av vad i 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 eller 9 § eller 11 kap. 22 § eller
23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i 4—12 §§ sägs.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

de Forpligtelser, som paahvilede den
ved Bosondringsbegae ringens Indgivelse,
ved Separationen eller iEgteskabets
Ophor, her un der den paa
ham faldende Del af de ftelles Forpligtelser,
forsaavidt der ikke ifolge
§ 67 er afsat Midler dertil.

Gaeld, som en iEgteftclle har paadraget
sig ved Yanrogt af sine ekonomiske
Anliggender eller anden
uforsvarlig Adfierd, eller som den
har gjort til Erhvervelse eller Forbedring
af Saereje eller af saadanne
Rettigheder, som omhandles i § 26,
2det Stykke, og som ikke skal indgaa
i Delingen, kan dog kun forlanges
daekket af dens Gifteeje, forsaavidt
Däckning ikke kan faas af dens Saereje.

Den i lste Stykke omhandlede
Ret tilkommer ogsaa en afdöd iEgtefolles
Arvinger.

§ 59.

Det ved Opgorelsen efter § 58
fremkomne Overskud af hver iEgtefcelles
Gifteeje deles lige mellem
iEgtefaellerne, forsaavidt andet ikke
folger enten af Bestemmelserne i
Lov om iEgteskabs Indgaaelse og
Oplosning §§ 66 og 67 eller af de
nedenfor givne Regler.

forpligtelser, som paahviler ham,
derunder den paa ham faldende del
av de forpligtelser, for hvilke begge
egtefieller hefter, forsaavidt der ikke
er avsat midler dertil i henhold til
§ 47. Foretages delingen ved skifteretten
har egtefaellen ret til åt faa
de nodvendige midler efter takst.

II vis en egteftelle har paadraget
sig forpligtelser ved åt vanskjotte
sine okonomiske anliggender eller
ved anden utilborlig adfoerd eller til
förökelse av sa^reiemidler eller erhverv
av rettigheter, som paa grund
av sin art er undtat fra deling, kan
han alene forlange daekningavsitgifteeie
for den del av disse forpligtelser,
som ikke kan daekkes av de midler,
han maatte ha utenfor gifteeiet.

Den i förste punktum naevnte ret
tillkommer ogsaa en avdod egtefaelles
arvinger.

§ 49.

De midler, som er i behold av
hver egtefaelles gifteeie, efteråt der
er avsat midler til däckning av hans
forpligtelser overensstemmende med
§ 48, deles likt mellem egtefaellerne
eller, om den ene er död, mellem
dennes arvinger og den gjenlevende
egtefaelle, forsaavidt ikke andet fol -

660

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

4 §•

Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från
delningen undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna
uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde, än som
med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

5 §•

Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 §
andra stycket sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas
giftorättsgods.

6 §.

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom
missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt
förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken
erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till,
och har den vederlagsskyldige enskild egendom, gånge för hälften av vad
som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som ej erfordras för
täckning av gäld.

(it)!

Dansk tekst.

§ 60.

Enhver af iEgtefaellerne eller, naar
den ene er död, den efterlevende
har Ret til forlods åt udtage Genstande,
som udelukkende tjener til
dens personlige Brug, forsaavidt deres
Vaerdi ikke staar i Misforhold
til iEgtefsellernes Formueforhold.

§ 61.

Er der tillagt en iEgtefaslle Midler
af dens Gifteeje til Dagning af
den i § 58, 2det Stykke omhandlede
Gadd, kan den anden dEgtefaelle eller
dens Arvin "er forlange Vederlag herfor
af begge iEgtefadlers beholdne
Gifteejer.

§ 62.

Har en iEgteftelle i väsentlig Grad
formindsket sit Gifteeje ved Vanrogt
af sine ekonomiske Anliggender,
ved Misbrug af sin Raadighed
over Gifteejet eller ved anden uforsvarlig
Adfserd, kan den anden dEgtefadle
eller dens Arvinger under Skiftet
forlange Vederlag herfor af begge

Norsk tekst.

ger av §§ 50—56 og 58 eller lov
om indgaaelse og oplosning av egteskap
av 31te mai 1918 §§ 37, 54
og 55.

§ 50.

Hver av egtefadlerne har ret til
forlods åt utta gjenstande, som utelukkende
tjener til hans personlige
bruk, forsaavidt gjenstandenes värdi
ikke staar i misforhold til egtefadlernes
formuesstilling.

§ 51.

Har en egtefadle faat tildelt gifteeiemidler
til däckning av saadan
gjseld som i § 48 andet led najvnt,
kan den anden egtefselle eller hans
arvinger forlange vederlag herfor av
begge egtefsellers beholdne gifteeier.

§ 52.

Har en egtefselle ved åt vanskjotte
sine ekonomiske anliggender, ved
misbruk av retten til åt raade over
sit gifteeie eller ved anden utilborlig
adfajrd väsentlig formindsket dette,
kan den anden egtefajlle eller hans
arvinger kraeve vederlag herfor av
begge egtefajllers beholdne gifteeier.

662

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkomme ock make, om andra maken
använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda
egendom eller av egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och
som ej skall ingå i bodelningen.

8 §•

Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods,
njute vederlag av detta.

9 §•

Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge lian ej
för bristen fordran hos andra maken.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

TEgtefadlers beholdne Gifteejer.
Strackker disse ikke til, kali der for
Halvparten af det manglende Bclob
forlanges Vederlag af de den forstnacvnte
iEgtefaelle tilhorende Saerejemidler,
som ikke kracves til Däckning
af Gadd.

§ 63.

Ret til saadant Vederlag, som er
hjetnlet i § 62, tilkommer ligeledes
en iEgtefaclle eller dens Arvinger,
hvis den anden iEgtefmlle har anvendt
Midler af sit Gifteeje til Erhvervelse
eller Forbedring af sit
Sacreje eller af saadanne Rettigheder,
som omhandles i § 26, 2det Stykke,
og som ikke skal indgaa i Delingen.

§ 64.

Har en iEgtefaclle anvendt Midler
af sit Sacreje til Bedste for sit Gifteeje,
har den eller dens Arvinger paa
Skiftet Ret til Vederlag af dens beholdne
Gifteeje.

§65.

Er der ikke under Skiftet opnaaet
fuld Däckning for Vederlagsfordringer
efter §§ 61—64, kan der ikke senere
gores Krav gaeldende for det manglende.

Strackker disse ikke til, kan der for
halvparten av det overskytende belöp
kracves vederlag av de den forstnacvnte
egtefaclle tilhorende sacreiemidler,
som ikke tracnges til däckning
av gjacld.

§ 53.

Ret til saadant vederlag som i §
52 nacvnt opstaar likeledes, hvis en
egtefelles gifteeie er blit formindsket,
ved åt han har anvendt dettes
midler til förökelse av sine ssereiemidler
eller til erhverv av rettigheter,
som paa grund av sin art er
undtat fra deling.

§ 54.

Har en egtefaclle anvendt sacreiemidler
til förökelse av eget gifteeie,
kan han eller hans arvinger kraeve
vederlag av dette.

§ 55.

Er der ikke under skiftet opnaadd
fuld däckning for vederlagskrav, kan
der ikke senere gjores krav gjacldende
for det overskytende.

664

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

10 §.

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer
make och är till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå
av vad därvid tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av
denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till betalning förfallet
underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 § har att en gång för alla
utgiva till andra maken.

11 §•

Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 §
avses, äge en var. av dem fordra, att den andre betalar så stor del av
gälden, som makarna emellan belöper på denne, eller ock ställer maken
säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den som framställt yrkandet
påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom
till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen
tillkommer andra maken utöver egendom till täckning av annan gäld;
och vare den förre makarna emellan ensam ansvarig för gäldens betalning.

Dansk tckst.

Norsk tckst.

§ 66.

(Se norsk § 57.)

Godtgorelse, som er tilkendt eu
iEgtefadle i Medför af Lov om iEgteskabs
Indgaaelse o g Oplosning § 67,
kan, forsaavidt den er forfalden, under
Skiftet forlanges dackket af det,
som berunder tilfalder den skyldige
iEgtefadle udover hvad der medgaar
til Däckning af anden denne paahvilende
Gadd.

Findes der Gadd, for hvilken begge
iEgtefaellerne hasfter, har enhver af
dem Ret til åt forlange, åt den anden
betaler den Del af Gaelden,
som endelig skal bacres af denne,
eller åt der stilles ham Sikkerhed
for Betalingen eller afsaettes Midler
hertil.

§ 67.

(Se norsk § 47.)

§ 56.

Er eiendomsskilnad indvilget efter
§ 87, kan den egtefadle, som har
förlängt eiendomsskilnad, kracve, åt
delingen foregaar saaledes, åt hver
av egtefaellerne forlods uttar av
sit gifteeie en saa stor andel, som
svarer til, hvad han har indbragt, i

7 O

det ved egteskapets indgaaelse eller
senere har tilfort det gjennem erhvervelse
ved arv eller gave.

84—171068

666

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

(Se svensk 10 §.)

Dansk tekst.

Norsk tekst.

(><>7

Er et egteskap oplost paa grund
av egteskapsbrudd, kan den egtefadle,
soni har förlängt, oplosning,
kraave, åt delingen skal ske efter
reglerne i förste led, saafremt der
som folge av det ulovlige samleie er
fodt et barn, som efter loven er
arveberettiget efter den skyldige egtefadle,
og som le vet paa den tid, da
sak til oplosning av egteskapet blev
anlagt eller begjasring om paatale
blev fremsat.

Ovenstaaende regler faar ogsaa
anvendelse ved deling av gifteeier
mellem en egtefadle og den andens
arvinger, naar den gjenlevende egtefadle
ved den andens död var berettiget
til åt forlange eiendomsskilnad
efter § 37 eller til åt forlange
egteskapet oplost paa grund
av egteskapsbrudd. Kravet maa fremsadtes
inden seks maaneder efter
dodsfaldet.

(Se dansk § 66.) § 57.

Den egtefadle, som har faat, sig
tilkjendt erstatning og opreisning i
henhold til § 38 eller § 55 i lov
om indgaaelse og oplosning av egteskap
av 31 te mai 1918, er berettiget
til åt faa dette krav dmkket

668

Giftermålsbalk, 13 kap.
Svensk text.

12 §.

13 §.

Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död,
den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören,
som erfordras till fortsättande av hans näring. Därefter vare en var av
makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods
hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens gifto -

Dansk tekst.

Norsk tekst.

§ 68.

Er den ene iEgtefadle död, kan
den efterlevende iEgtefaelle, forsaavidt
Boet er af ringe Vrerdi, af
iEgtefaellernes Gifteejer udtage fornodent
Bohave saavelsom Arbejdsredskaber
og andet Losore i det Omfång,
hvori den skon nes åt tramge
dertil for åt kunne fortsaitte sin
Nteringsvej, selv om der derved tilfalder
den mere, end dens Andel i
Gifteejerne udgor.

§ 69.

Ved Siden af den .ZEgtefadlerne
ifolge Skiftelovens § 60, 2det Stvkke,
og § 65 tilkommende Ret til paa

under skiftet av den skyldige egtefadles
lod i gifteeierne og, hvis
denne ikke straekker til, av hans
stereie.

Denne regel faar ogsaa anvendelse
i de tilfadde, som naivnes i samme
lovs § 39, saafremt kravet fremsasttes
inden utlopet av den der fastsatte
frist.

§ 58.

Ved skifte efter den ene egtefadles
död har den gjenlevende egtefaille
ret til åt utta det bohave, som han
behover for sig og sin husstand, endvidere
levnetsmidler, husdyr og for
overensstemmende med § 1 i lov av
28de april 1916 om indskrsenkning i
retten til åt soke uttag for gasld
samt indtil en vaerdi av seks hundrede
kröner de redskaper og andre
losoregjenstande, som er nodvendige
til fortsaettelse av hans nafring, uten
åt han pligter åt yde vederlag for
den del av vaerdien, som maatte
overstige hans lod.

§ 59.

Foretages skifte niellera egtefadler
ved skifteretten, har enhver av dem
ret til efter takst åt erholde fast

670

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

rättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom,
som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla,
vare han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper,
berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra
makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i
6 eller 7 § sägs, gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger
anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme ej, när make
är död, hans arvingar.

Dansk tekst.

Norsk tokst.

Skiftet åt fordre Udlaeg i bestemte
Ejendele er enhver af iEgtefmllerne
eller, naar den ene er död, den
efterlevende berettiget til åt begaare
sin Lod i Gifteejerne udlagt efter
Värdering i Losore, som er nodvendige
til Fortsaettelse af dens
Nmringsvej.

eiendom, som tilhorte lians gifteeie,
samt det losore, han tramger til
fortsaettelse av sin nafring, forsaavidt
han kan stille den anden egtefaelle
saadan sikkerhet, som skifteretten
Under tilstrmkkelig. Hvor lång henstand
der skal gives med betalingen,
fastsaettes av skifteretten under billig
hensyn til begge parters tarv.
Iovrig har enhver av egtefaellerne
ret til paa sin lod åt beholde den
eiendom, som horer til hans gifteeie.

§ 60.

Foretages skifte mellem en gjenlevende
egtefaelle og avdodes arvinger
ved skifteretten, har den gjenlevende
egtefmlle ret til efter takst
åt faa av sit gifteeie de gjenstande,
han onsker, og av den avdodes gifteeie
det losore, han traenger til fortsaettelse
av sin näring, saafreint han
kan fyldestgjore arvingerne med penger
eller paa anden maate.

For de penger, som den gjenlevende
egtefaelle ved skiftet blir
den avdodes umyndige livsarvinger
skyldig, skal saadan sikkerhet, som
vergen med overformynderiets samtykke
finder betryggende, ansees tilstraekkelig.

672

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i detta
kap. tillkommer honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej
betalas av honom, svare andra maken för vad som brister intill värdet av
vad han för mycket bekommit, såvida han ej kan visa, att hans make efter
bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då
åvilande gäld. År den make, som gjort eftergiften, i konkurstillstånd, eller
föreligger omständighet, som medför rätt för borgenären att påyrka hans
försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill nämnda värde,
även om det ej är utrett vad som brister hos den förre.

Vad i denna paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning
av ena makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den
döde häftade.

15 §.

Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen"
till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen
göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. Har make vid bodelningen i märklig
mån eftergivit sin rätt, och avträdes hans egendom till konkurs, som
börjar inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten,
gånge bodelningen, efter vad i konkurslagen sägs, på borgenärernas talan
åter.

Vad i första stycket andra punkten stadgas äge, när make är död, ej
tillämpning, om eftergiften gjorts av hans arvingar.

673

Dansk tekst.

§ 70.

Har under Skiftet en ..''Egtefaelle
givet Afkald paa nogen Del af sin
Lod i Gifteejerne* o g havde den ikke
ved Udlodningen utvivlsomt tilstrmkkelige
M idier til åt fyldestgore sine
davaerende Kreditorer, kan disse, hvis
fuld Dsekning hos deres Skyldner
maa anses for uopnaaelig, holde sig
til den anden''.Egtefaelle for Vaerdien
af, hvad denne saaledes har
faaet udover sin Andel.

85—171068

Norsk tekst,

§ 61.

Har en egtefaelle ved skiftet git
avkald paa nogen del av sin lod i
gifteeierne, kan den, som da hadde
fordring paa egtefaellen og som ikke
kan faa fuld daekning hos denne,
holde sig til den anden egtefaelle
for vaerdien av det, som denne har
faat for meget, medmindre det bevises,
åt den forstnaevnte beholdt
utvilsomt tilstraekkelige midler til åt
daekke sine forpligtelser.

Denne regel faar tilsvarende anvendelse
ved skifte mellem en egtefaelle
og den andens arvinger.

§ 62.

Er der grund til åt frygte for, åt
en egtefaelle vil forrykke formues -

Giftermålsbalk, 13 kap.

Svensk text.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

stillingen i tiden mellem frernstettelsen
av krav paa offentlig skifte
eller eiendomsskilnad og delingen,
kan skifteretten av eget tiltak eller
efter begjaering traeffe midlertidige
forfoininger for åt sikre den anden
egtefaelles eller dennes arvingers rettigheter.

Bestemmelserne i lov om tvangsfuldbyrdelse
av 13de august 1915
§§ 265—268 faar tilsvarende anvendelse.
Saettes eiendom under sterskilt
förvaring eller bestyrelse, kan
saadan eiendom ikke tjene til däckning
av gjaeld, som er stiftet efter
fremsasttelsen av kravet paa eiendomsskilnad
eller efter bevillinsren
til ophaevelse av det egteskapelige
samliv eller efter egteskapets ophor.

Kapitel Vill.
(Vin uskiftet Bo.

7de kapitel.
Uskiftet bo.
§ 63.

§ 71.

Efter den ene iEgteftelles Död er
den efterlevende iEgtefaelle berettiget
til åt overtage begges Gifteejer uden
åt skifte^, med deres fselles Livsarvinger,
medmindre den afdode ved
Testamente har udelukket den fra
åt sidde i uskiftet Bo.

Efter den ene egtefselles död har
den gjenlevende egtefaelle ret til åt
överta begges gifteeier uten åt skifte
med deres felles livsarvinger, hvis
ikke den avdode ved testament har
utelukket ham fra åt sitte i uskiftet
bo.

Giftermålsbalk.

Svensk text.

677

Dansk tekst.

Efterlader den först afdode Algtefielle
sig urayndi^fe Saerkuldborn, har
den efterlevende iEgtefelle ligeledes
Ret til åt hensidde i uskiftet Bo,
dersom Pupilautettåteterne meddeler
Saintykke der til. Saadant Samtykke
bor som Regel kun gives, hvor det
maa antages åt vaere til Gavn for
Bornene.

§ 72.

Er en iEgtefaelle under Konkurs,
eller oplyses det, åt den ikke har
tilstraskkelige^ Midler til åt daekke
sine Förpligtelse^ eller åt den ved
Vanrogt af sine okonomiske Anliggender,
ved Misbrug af sin Raadighed
over Gifteejet eller ved anden
uforsvarlig Adfaerd vaesentlig har
formindsket Gifteejet eller fremkaldt
Fare for saadan Formindskelse, er
den ikke Kerettiget til åt forlange
Gifteejerne udleverede til Hensidden
i uskiftet Bo.

§ 73.

Den, som onsker åt sidde i uskiftet
Bo, skal snarest muligt efter
Dodsfaldet for Skifteretten gore Anmeldelse
herom, ledsaget af en sum -

Norsk tekst.

Er der efter den avdode umyndige
sserkuldbarn, enten alene eller
sarnmen med ftellesbarn, har den
gjenlevende egtefaelle samme ret,
naar overformynderiet gir sit samtykke
til, åt der ikke skiftes. Saadant
samtykke bor som regel kun
gives, naar det maa antages åt vaere
til gavn ogsaa for saerkuldbarnet, åt
den gjenlevende egtefaelle sitter i
uskiftet bo.

§ 64.

Den, som ikke er istand til åt
daekke sine förpligtelse^ eller som
ved åt vanskjotte sine okonomiske
anliggender, ved misbruk av retten
til åt raade over sit gifteeie eller
ved anden utilborlig adfaerd vaesentlig
har formindsket dette eller fremkaldt
fare for saadan formindskelse,
har ikke ret til åt överta gifteeierne
uten skifte.

§ 65.

Den, som vil sitte i uskiftet bo,
skal snarest mulig efter dodsfaldet
sende melding til skifteretten med
oplysning om barnenes navn, ålder

Giftermålsbalk.

Svensk text

679

Dansk tekst.

marisk Opgorelse over sin Formue
og Gadd samt af (^plysning om Bornenes
Navn, Ålder og Opholdssted.

Er Arvingerne umyndige eller fravaarende,
skal Skifteretten beskikke
dem en Vajrge til åt varetage deres
Interesser i Anledning af den fremsatte
Begajring om Hensidden i
uskiftet Bo. Beskikkelse af Vmrge
kan undlades, naar Formuen efter
Skifterettens Skon ikke udgor mere
end, hvad der udkraeves til dEgtefaellens
og Bornenes Underhold.

Finder Skifteretten, åt Betingelserne
for åt sidde i uskiftet Bo föreligger,
meddpler den .ZEgtefadlen Bevis
herfor.

§ 74.

Den efterlevende iEgtefadle, som
hensidder i uskiftet Bo, skal inden
V2 Aar efter Dodsfaldet til Skifteretten
indgive en paa Tro og Love
affattet Opgorelse over Boets Aktiver
og Passiver. Denne Opgorelse
skal forinden forevises Bornene eller
disses Yrnrge.

Norsk tekst.

og opholdssted samt en summarisk
opgave over sine eiendele og sin
gjaeld.

Er arvingerne umyndige eller fravajrende,
skal skifteretten sorge for,
åt der blir opntevnt en tilsynsverge.
Hvor der er sasrkuldbarn, sendes meldingen
til overformynderiet. Opnmvnelse
av verge behover ikke åt
foretages, hvis det uskiftede bos beholdne
formue efter skifterettens og
overformynderiets skjon ikke er större,
end åt den trsenges til den gjenlevende
egtefadles og barnenes underhold.

Finder skifteretten, åt betingelserne
for åt sitte i uskiftet bo föreligger,
gir den egtefadlen bevis herfor.

§ 66.

Den, som faar adgang til åt sitte
i uskiftet bo, maa inden en av skifteretten
bestemt frist indsende en
opgave over boets eiendele og gjadd,
försynt med vedtagelse av barnenes
verge, hvor saadan er beskikket. I
mangel av saadan vedtagelse skal
den gjenlevende egtefaelle ved skifteretten
la opta en status over boet
til veiledning ved det tilsyn, som
skal fores med barnenes arv.

680

Giftermålsbalk.

Svensk text.

681

Dansk tckst.

§ 75.

I det uskiftede Bo indgaar, föruden
begge iEgtefsellers tidligere
Gifteejer, alt hvad den efterlevende
iEgteftelle senere erhverver, forsaavidt
det vilde have vaeret dens
Gifteeje, hvis Erhvervelsen var sket
under iEgteskabet.

Arv eller Gave, som tilfalder den
efterlevende, indgaar dog ikke i det
uskiftede Bo, saafremt iEgtefaellen
begserer Skifte inden 1 Maaned, efter
åt den er kommet til Kundskab om
Arvefaldet eller Gaven.

§ 76.

Den efterlevende iEgtefselle udover
en Ej ers Raadighed o ver de til
Boet horende Midler.

Hvis en iEgtefselle af Boet bortska3nker
en Gave, der staar i Misforhold
til Boets Formue, kan enhver
af Arvingerne inden 1 Aar efter
Gavens Fuldbyrdelse rejse Sag til
dens Omstodelse, saafremt vedkommende
Trediemand indsaa eller burde
indse, åt ACgtefadlen var uberettiget
til åt indgaa Retshandlen. Denne

86—171068

Norsk tckst.

Skifteretten pligter åt gi overformynderiet
de nodvendige oplysninger
om disse boer.

§ 67.

Det uskiftede bo omfatter foruten
tidligere gifteeie ogsaa eiendom,
som den gjenlevende egtefaalle senere
erhverver, o g som vilde ha vaeret
hans gifteeie, om erhvervet hadde
fundet sted under egteskapet.

Arv eller gave, som tilfalder den
gjenlevende egtefadle, indgaar dog
ikke i det uskiftede bo, hvis dette
forlanges skiftet inden en maaned,
efteråt egteftellen fik kundskap om
arvefaldet eller gaven.

§ 68.

Den gjenlevende egtefaslle utöver
en eiers raadighet over al den eiendom,
som horer til det uskiftede bo.

Egtefsellen maa ikke uten arvingernes
samtykke av boets midler
bortskjtenke en gave, som staar i
misforhold til boets formue. Har
egtefaellen foretat en saadan retshandel
uten samtykke, kan enhver
av arvingerne faa retshandelen omstott
ved dom, hvis gavemottageren
forstod eller burde ha forstaat, åt

Giftermålsbalk.

i!82

Svensk text.

(583

Dansk tokst.

Regel gaelder dog kun, hvis Boet er
taget under Skiftebehandling.

§ 77.

Den efterlevende iEgtefadle haäfter
personlig baade for sine egne
Forpligtelser og for de Förpligtelse^
der paahvilede den forstafdode Mgtefielle.

Den efterlevende iEgtefaalle er berettiget
til ved Proklama åt indkalde
den forstafdodes Kreditorer
efter Reglerne i Lov af 30. November
1857.

§ 78.

Ved Testamente kan den efterlevende
iEgtefaelle alene raade over
sin Lod i det uskiftede Bo.

§ 79.

Naar en iEgtefelle hensidder i
uskiftet Bo, bestemmes dens Arveret
efter den forstafdode efter de almindelige
Regler, medmindre Skiftet

Norsk tokst.

egtefiellen var uberettiget til åt företa
forfoiningen. Saksmaal maa reises
inden tre maaneder, efteråt vedkommende
arving fik kundskap om retshandelen,
og senest inden ett aar
efter dennes fuldbyrdelse eller, forsaavidt
angaar fast eiendom, efter
dens tinglysning.

§ 69.

Den gjenlevende egtefajlle hefter
saavel personlig som med al den
eiendom, der horer til det uskiftede
bo, saavel for sine egne forpligtelser
som for de forpligtelser, der paahvilte
den avdode egtefaelle.

♦

684

Giftermålsbalk.

Svensk text.

085

Dansk tekst.

först finder Sted ved den laengstlevendes
Död, i hvilket Tilfaelde den
lovbestemte Arveret efter den forstafdode
bortfalder.

§ 80.

Den efterlevende iEgtefaelle er til
enhver Tid berettiget til åt begaere
Skifte afholdt.

Retten til åt sidde i uskiftet Bo
ophorer, hvis den efterlevende iEgtefaelle
indgaar nyt Algteskab.

§ 81.

Naar den efterlevende iEgtefaelle
i Henhold til § 71. 2det Stykke, hensidder
i uskiftet Bo med umyndige
Stedborn, er den paa Begaering pligtig
åt skifte med disse, efterhaanden
som de bliver mindreaarige.

Paa den efterlevende iEgtefadles
Begaering kan Skifte dog undlades,
hvis Boets beholdne Formue ikke
överstiger, hvad der udkraeves til
iEgtefaellens o g de umyndige bums
Underhold.

§ 82.

Enhver Arving er berettiget til åt
begaere Boetskiftet, dersom den efterlevende
iEgtefaelle forsommer sin

Norsk tekst.

§ 70.

Den gjenlevende egtefaelle kan til
enhver tid forlange boet skiftet.

Retten til åt sitte i uskiftet bo
ophorer, hvis den gjenlevende egtefaelle
indgaar nyt egteskap.

§ 71.

Saerkuldbarn, som er blit myndig,
kan forlange boet skiftet.

Efter begjaering av den gjenlevende
egtefaelle kan skifte undlates,
hvis boets beholdne formue efter
skifterettens skjon ikke er större,
end åt den traenges til den gjenlevende
egtefadles underhold.

§ 72.

En arving kan forlange boet skiftet:
1. naar den gjenlevende egtefaelle
forsommer sin opfostringspligt;

686

Giftermålsbalk.

Svensk text.

«87

Dansk tekst.

underholdspligt, saavelsom naar den
ved Vanrogt af sine ekonomiske
Anliggender, ved Misbrug af sin
Raadighed over Boet, eller ved anden
uforsvarlig Adfmrd vtesentlig
har formindsket det eller har fremkaldt
Kåre for en saadan Formindskelse.

For umyndige Arvingers Vedkommende
fremsaettes Beggeringen af den
i Henhold til § 73 beskikkede Vserge.

§ 83.

En afdöd Arvings Arvinger kan
kun under de samme Betingelser
som deres Arvelader forlange Boet
skiftet.

En Arvings Kreditorer har ikke
Ret til åt forlange Boet skiftet.

§ 84.

En Arving kan ikke afflående,
pantsaette eller paa anden Maade
overdrage sin Andel i det uskiftede

Norsk tekst.

2. naar den gjenlevende egtefaelle
ved åt vanskjotte sine ekonomiske
anliggender, ved misbruk av retten
til åt raade over boet eller ved anden
utilborlicr adfaerd VEesentlm for o

mindsker dette eller fremkalder fare
for saadan forinindskelse.

For umyndige arvingers vedkommende
fremsaettes forlangendet av
tilsynsvergen eller overformynderiet.

§ 73.

Om den gjenlevende egtefaelle uten
åt skifte utbetaler en eller flere arvinger
deres lödder, faar ikke de
ovrige arvinger derved ret til åt forlange
boet skiftet.

§ 74.

En arvings egtefaelle eller arvinger
kan forlange boet skiftet,
naar den, i hvis rettigheter de er
traadt ind, selv vilde ha kunnet forlange
skifte.

En arvings fordringshavere har
ikke ret til åt faa boet skiftet.

688

Giftermålsbalk.

Svensk text.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

Bo, i hvilken der ej heller kan soges
Fyldestgorelse af Arvingens Kreditorer.

§ 85.

Ved Skiftet inellem den efterlevende
iEgteftelle og den forstafdodes Arvinger
Under de stedvanlige Skifteregler
tilsvarende Anvendelse.

§ 86.

En af Skifteretten i Medför af
dette Kapitel truffen Afgorelse er
Genstand for Ktere til Landsretten
i Overensstemmelse med Reglerne
i Lov om Rettens Pleje, Kap. 58.
Udforelsen af en af Skifteretten ved
Kendelse besluttet Skiftebehandling
bliver ikke opholdt ved Kaere.

§ 75.

Ved skifte mellem den gjenlevende
egtefmlle og forstavdodes arvinger
finder reglerne i 6te kapitel
anvendelse, idet de bestemmelser,
som der er git om gifteeie, gjtelder
paa tilsvarende maate om det uskiftede
bo.

§ 76.

Foretages skiftet ved skifteretten,
kan delingen, om den gjenlevende
egtefaslle onsker det, foregaa, uten
åt der optages registrering og takst
over boets eindele. Den gjenlevende
egtefselle skal da i en skiftesamling,
hvortil arvingerne eller deres verger
er behörig varslet, avgi en summa -

81—171068

690

Giftermålsbalk, 16 kap.
Svensk text.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

2 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

(501

Dansk tekst.

Norsk tekst.

risk opgave til skifteprotokollen over
boets eiendele o g gjadd.

Hvis arvingerne eller deres verger

o o

ikke vedtar denne opgave, eller hvis
skifteretten paa de urnyndiges vegne
maatte Ande saerlig anledning til åt
drage opgavens rigtighet i tvil, kan
de fordre naermere oplysninger og i
fornodent fald registrering og takst
over boets eiendele.

§ 87.

Udenfor de i § 71“ nasvnte Tilfselde
kan en .ZEgtefaelle med Samtykke af
Livsarvingerne eller den forstafdodes
Saerkuldborn forblive hensiddende i
uskiftet Bo i Overensstemmelse med
foranstaaende Regler.

Kapitel IX.

Om Indtegning af jEgtepagter.

8de kapitel.
Egtepagtsregisteret.

Giftermålsbalk, 16 kap.

Svensk text.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

t!93

§ 88.

Enhver Retsskriver, der efter den
gaeldende Ordning forestaar Forelsen
af Skede- og Panteboger, i Kobenhavn
Rånte- og Brevskriveren, skal
fremtidig före:

1) en Dagbog for Anraeldelse til
Indtegning af iEgtepagter, i hvilken
Bog for hver Sognedag fores Fortegnelse
i Nummerfolge over alle
indkomne iEgtepagter, som begteres
indtegnede i iEgtepagtsbogen;
Fortegnelsen afsluttes hver Dag med
Retsskriverens Underskrift;

2) en JEgtepagtsbog med tilhorende
Register, i hvilken alle til
Indtegning indleverede iEgtepagter
indfores fullstsendig og i Tidsfolge.

Naermere Regler om Indretningen
og Forelsen af de ovennagvnte Boger
gives af Justitsministeren.

§ 89.

Efter åt vtere indfort i ^Egtepagtsbogen
forsynes iEgtepagten med
Paategning om den fuldbyrdede Indtegning
og Anmeldelsesdagen.

694

Giftermålsbalk, 16 kap.

Svensk text.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

t!95

§ 90.

Indtegningens Retsvirkning regnes
fra den i Dagbogen in dforte
Anmeldelsesdag.

§ 91. •

De befalede Afgifter ved Tinglaesning
af iEgtepagter svares fremtidig
ved Fremsaettelsen af Begaering om
Dokumentets Indtegning.

Bestemmelsen i Lov om Afgifter
ved Tinglaesning af 13. Maj 1911
§ 21 Under tilsvarende Anvendelse,
naar iEgtepagter anmeldes til Indtegning.

§ 92.

iEgtepagtens Indtegning, som enhvar
af iEgtefaellerne har Ret til
åt begaere företaget, skal ske ved
Mandens personlige Vaerneting.
Mangler et personligt Vaerneting,
hvor en iEgtepagt skal indtegnes
her i Riget, traeder Kobenhavns Byret
i Stedet. iEgtefaellernes Flytning
til en anden Retskreds gor ikke
ny Indtegning nodvendig.

696

Giftermålsbalk, 16 kap.
Svensk text.

3 §•

4 §.

En samling av vad i äktenskapsregistret införes skall genom det allmännas
försorg efter hand befordras till trycket och förses med register
för varje år.

I den mån samlingen tryckes, skall den översändas till varje domstol
och överexekutor; och skall samlingen där hållas tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande och om den i 4 §
omförmälda samlingen meddelas av Konungen

Dansk tekst.

Norsk tekst.

§ 93.

Der bliver ved Justitsministeriets
Föranstaltning: åt före Regnster
over alle indte<mede iE^tepagter.
Vedkominende Retsskriver
skal derför, naar en /Egtepagt er
indtegnet, til det i Henhold til Justitsministeriets
Bekendtgorelse af 9.
Juni 1899 oprettede Kontor for Registrering
af iEgtepagter indsende
en Indberetning gaaende ud paa, åt
en iEgtepagt er afsluttet, med Angivelse
af Parternes Stilling, Navne,
Bopsel og Indtegningsdagen.

Enhver er berettiget til, paa
Grundlag af skriftlig Bogsering indeholdende
Oplysning om Parternes
Navne og saavidt muligt iEgtefsellernes
Stilling, og mod et Gebyr af
1 Kr., af dette Register åt erholde
Oplysning om hvovidt iEgtepagt er
afsluttet og da, naar og hvor den
er indtegnet.

De naermere Regler om dette Registers
Indretning, Forelse og Indhold
gives af Justitsministeren. Udgifterne
derved bevilges paa de aarlige
Finanslove. Ved hver Maaneds
Udgang bekendtgores det i Statstidende,
hvad der i Maanedens Lob
er optaget i Registret; til Dikning

SS—171068

§ 77.

Under det regjeringsdeparteinent,
Kongen bestemmer, skal der for det
hele rike fores et register over tinglyste
egtepagter og de andre oplysninger,
som efter denne lov skal registreres.

De nsermere regler om dette registers
indretning, indhold og forelse
gives av Kongen.

§ 78.

En samling av det, som indfores
i egtepagtsregisteret, skal efter föranstaltning
av vedkommende regjeringsdepartement
efterhaanden utgives
i trykken og forsynes med register
for hvert aar.

Naermere regler om utgivelsen og
fordelingen av denne samling gives
av Kongen.

§ 79.

Den, som vil ha tinglyst en egtepagt
eller anden bestemmelse, som
skal indfores i egtepagtsregisteret,
inaa indgi en avskrift av den eller
betale lovbestemt gebyr for en avskrift.

Tillike indbetales til panteboksforeren
kr. 2,00 til däckning av ut -

698

Giftermålsbalk, 16 kap.

Svensk text.

6 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

Dansk tekst.

Norsk tekst.

af Udgifterne lierved betales l Kr.
ved ^Egtepagtens Indtegning.

gifterne ved den i § 78 najvnte kundgjorelse.
I samme oiemed skal den,
som fremssetter begjaering efter § 12,
indbetale til amtmanden kr. 2,oo samt
et passende belop for kundgjorelsen
av beslutningen.

§ 94.

Tilsvarende Regler som de i § 88
—93 givne gtelder for Anmeldelser
indtegnede i Henhold til §§ 13 og 55.

§ 80.

Naar tinglysning har fundet
sted, skal panteboksforeren uten ophold
sende avskrift av det tinglyste
dokument til vedkommende regjeringsdepartement
med ©plysning om
tingly sningstiden.

Avskrift av de beslutninger, som
omhandles i § 12, skal likeledes uten
ophold indsendes til vedkommende
regjeringsdepartement.

§ 81.

Enhver har ret til åt la sig vise
egtepagtsregisteret og kan mot en avgift
av kr. 1,00 faa utskrift av, hvad
dette indeholder vedkommende en
egtefaslle.

700

Svensk text.

Förslag

till

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

1 §•

Deri nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19 . . .

5 §•

701

Dansk tekst.

Norsk tekst.

Kapitel X.

Forskellige Bestemmelser.

Kapitel XI.

Overgangsbestemmelser.

§ 108.

Denne Lov traeder i Kraft den 1.
Januar 19 . . .

(Se dansk § 110.)

§ 109.

Efter det i § 108 nsevnte Tidspunkt
kommer Loven med de nedenfor angivne
naermere Bestemmelser ogsaa

9de kapitel.

Forskjellige bestemmelser.

§ 82.

Denne lov trseder i kraft lste
januar 19 .. . Dog trseder § 93 straks
i kraft.

§ 86.

Hvor en gjaeldende lovbestemmelse
hviler paa forutsajtningen om formuesfaellesskap
(faellig), skal det der
bestemte Ande tilsvarende anvendelse,
naar egtefaellerne har gifteeie. Det,
som er bestemt om fadlesbo (faellesformue),
gjaelder paa tilsvarende
maate om gifteeie.

§ 92.

Denne lov kommer ogsaa til anvendelse
overfor egtefaeller, som har indgaat
egteskap for dens ikrafttraeden.

702

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

Svensk text.

gång i boskillnadsmål fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de
ämnen, som med sagda bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan
annorlunda föreskrives.

4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som
tillfaller ena maken, skall vara hans enskilda.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över
enskild egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya lagen skola lända till
efterrättelse i fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i nämnda
lagrum avses.

7 mom. År genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom
skall vara enskild och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall
nya lagen av makarna tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom.
omförmälas; och skola makarna, var med den egendom han har eller sedermera
förvärvar, svara för den gäld, varför han enligt äldre lag varit
ansvarig med sin egendom.

Hava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter
det lagen den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de
vunnit hemskillnad, skall ock, efter det skifte dem emellan ägt rum, nya
lagen å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas.

703

Danskt tekst.

til Anvendelse overfor AUgtefasller,
der har indgaaet .ZEgteskab tidligere.
Har ^Egtefaellerne levet i Formuefaellesskab,
anses den Del af Faellesboets
Huller, der hidtil har vaeret undergivet
en iEgtefaelles Raadighed, som
en Bestanddel af dennes Gifteeje.

Reglerne i Lov Nr. 75 »tf 7.
April 1899 § 11, lste Stykke, 2det
o g 3die Punktum finder vedblivende
Anvendelse paa de der naevnte
Ejendele, som er indforte i Boet af
Hustruen for denne Lovs Ikrafttraeden.
Forpligtelser, som i Medför
af den naevnte Lovs § 12 eller § 13
er komne til åt paahvile Faellesboet
uden personlig Haeftelse for Manden,
kan soges fyldestgjorte i hans Gifteeje.

Har en JigtefaellefaaetErstatnings- ■
krav mod den anden HCgtefaelle i
Henhold til Lov 7. April 1899 §§
13, 16 eller 24, eller har den efter
denne Lovs Ikrafttraeden indfriet
en tidligere opstaaet Förpligtelse,
hvis Indfrielse vilde have hjemlet
den et saadant Erstatningskrav, kan
der herfor kraeves Vederlag overensstemmende
med Reglerne i Kapitel
VII.

Norsk tekst.

Hadde egtefaellerne tidligere formuesfaellesskap,
ansees den del av
faellesboets midler, der var undergit
en egtefadles raadighet, som dennes
gifteeie. Gjaeld, som paahvilte den
del av faellesboet, som manden raadet
over, kan kraeves fyldestgjort
saavel av hans gifteeie som av hans
saereie.

Er der af faellesboet utredet forpligtelser,
som en egtefaelle efter
den tidligere lovgivning kunde kraeve
godtgjort av den andens saereie eller
lod i faellesboet, har han herfor ret.
til vederlag under skifte overensstemmende
med de tilsvarende regler i
6te kapitel.

§ 93.

I de egteskaper, hvor der ved
lovens ikrafttraeden raader formuesfaellesskap,
kan egtefaellerne eller en
av dem ved erklaering, som tinglyses
inden lovens ikrafttraeden o g
indfores i egtepagtsregisteret, bestemme,
åt den aeldre lovgivnings
regler skal vedbli åt gjaelde om ordningen
av formuesforholdet mellem
dem.

For egteskaper, hvor saadan erklaering
er tinglyst, vedblir de bestemmelser,
som ved §§ 82, 87, 89,

704

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

Svensk text.

8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad
skall äga rum och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem,
så ock avtala, att egendom, som, då skifte sker, tillhör endera enskilt
eller som vid skiftet eller sedermera tillfaller endera, skall vara hans
giftorättsgods.

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad
skall äga rum, äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna
lag trätt i kraft.

10 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i
8 kap. 9—11 §§ nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan
makar.

705

Dansk tckst.

Norsk tekst.

90 og 91 oplneves eller forandres,
fremdeles åt gjadde, dog med fol-gende undtagelser:

1. Bestemmelserne i § 31 i lov
om formuesforholdet raellem egte-faeller av 29de juni 1888 med til-ltcgslov av 29de juni 1894 Under
tilsvarende anvendelse paa arv eller
gave, som tilfalder hustruen efter
denne lovs ikrafttraeden, og som ikke
er hendes stereie.

2. Bestemmelserne i denne lov
om ordningen av eiendomsforholdet
mellem egtefseller kan bringes til
anvendelse gjennem egtepagt, som
angir, hvad der skal tilhore hver av
egtefaellerne som gifteeie eller stereie.

3. Bestemmelserne i denne lov
om uskiftet bo Under anvendelse,
naar dodsfaldet er indtruffet efter
lovens ikrafttrseden. Det, som er
bestemt om gifteeie, gjselder paa
tilsvarende maate om fsellesboet.

§ no.

Hvor en gseldende Lovbestemmelse
hviler paa Forudsaetningen om tegte-skabeligt Formueftellesskab, skal det
der bestemte Ande tilsvarende An-vendelse, forsaavidt iEgtefaeller har
Gifteeje.

(Se norsk § 86.)

•

89—171068

706

Svensk text.

Förslag

till

Lag om barn i äktenskap.

Om vårdnaden.

6 §.

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme
bägge föräldrarna i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera, såvida det
med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga åt den av
dem, som finnes bäst skickad därtill, att utöva bestämmanderätten i de
fall, då olika meningar mellan dem uppkomma, eller att träffa avgörande
i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet uppkommit.

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i vissa tvister
mellan makar äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet, varom
i denna paragraf sägs.

7 §•

707

Dansk tckst.

Udkast

til

Lov om y^gteskabets Retsvirkninger.

Kapitel II.

Regler om Eorseldremyndigheden.

§ 16.

Forseldremyndigheden over de fselles Barn tilkommer iEgtefadlerne i
Förening.

§ 17.

Er Foraäldrene ikke enige om Udovelsen af Forseldremyndigheden, kan
Overovrigheden, hvor Barnets Torv tilsiger det, paa Bogsering af en åt
Forseldrene henlsegge Afgorelsen af Tvistigheder vedrorende Forseldremyndigheden
over Barnet til den af Forteldrene, som skonnes bedst egnet,
eller bestemme, hvem Afgorelsesretten i den foreliggende Tvist skal tilkomrue.

§ 18-

Er en af Forseldrene ved Fravasrelse, Sygdom eller af anden Grund midlertidig
forhindret i åt deltage i Bestemmelser angaaende Barnets Anliggender,
og kan en Afgerelse ikke uden Ulempe opsaettes, udoves Besteminelses -

708

Lag om barn i äktenskap.

Svensk text.

Denne må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets
framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen kräver det.

8 §•

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av
rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av
frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga
i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall tillkomma
allenast den andre. Inträffar fall, varom nu är sagt, i fråga om
bägge föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad
förmyndare.

9 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan
av endera att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen
eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, huru de skola
fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, give rätten sitt beslut
i överensstämmelse med vad de önska, såframt det ej är uppenbart stridande
mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter vad med
hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen
skulden till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava
vårdnaden om barnen, vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående
vårdnaden om barnen: och skall därvid vad i första stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

709

Dansk tekst.

retten af den anden lEgtefrelle. Denne maa dog ikke tra:ffe nogen Afgorelse
af indgribende Betydning for Barnets Fremtid, medmindre dettes
Tarv utvivlsomt kraever det.

§ 19.

Gor en af Foraeldrene sig skyldig i groft Misbrug eller grov Forsornmelse
ved Udovelsen af Foneldremyndigheden, er den henfalden til Misbrug
af Beruselsesrnidler, forer den et lastefuldt Liv, eller er den ved Fravaerelse,
Sygdom eller af anden Grund i laengere Tid forhindret i åt deltage
i Foraeldremyndigheden s Udovelse, kan Overovrigheden besternme, åt
Foraeldremyndigheden skal tilkomrae den anden alene.

§ 20.

Er Samlivet niellera iEgtefaellerne haevet, traeffer Overovrigheden, saafremt
nogen af dem begaerer det, Bestemmelse om, hvem af dem Foraeldremyndigheden
over Bornene skal tilkoinme, eller, hvis den ene ikke findes
åt burde have Foraeldremyndigheden over dem alle, hvorledes de skal fordeles
niellera iEgtefaellerne. Er de enige, traeffes Afgorelsen overensstemmende
med deres Onsker, forsaavidt det ikke aabenbart vilde stride mod
Bornenes Tarv. Er de ikke enige, afgores Sporgsmaalet efter, hvad der
under saerligt Hensyn til Bornenes Tarv findes billigt. Er det godtgjort,
åt den ene af iEgtefaellerne vaesentlig baerer Skyiden for Samlivets Ophaevelse,
o g skonnes de begge lige egnede til åt opdrage Bornene, skal den
anden lEgtefaelle vaere naermest til åt faa Foraeldremyndigheden.

Ved Separation eller Skilsmisse vil der i Bevillingen eller Dommen vaere
åt traeffe Bestemmelse om, hvem Foraeldremyndigheden over Bornene skal
tilkoinme, og herved finder Reglerne i lste Stykke tilsvarende Anvendelse.

710

Lag om barn i äktenskap.

Svensk text.

10 §.

Dör en av föräldrarna, tillkominer vårdnaden den andre,
föräldrarna döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

Äro bägge

11 §•

12 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden om barnet, må ej betagas
tillfälle till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda. Nöjes han ej åt vad härutinnan bestämmes av den, som
har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.

Yissa bestämmelser om rättegången.

19 §.

Vad i 15 kap. 8 § andra stycket giftermålsbalken är stadgat om mål
angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 § nämnda balk skall äga tillämpning
beträffande mål, som avses i 6 § denna lag.

711

Dansk tekst.

§ 21.

D01'' en af Körtel drene, förbliver Foraddremyndigheden hos den anden
alene.

Er begge Forteldrene dode, tilkornmer Foraddremyndigheden Vtergen.

§ 22.

Dor den af yEgtefadlerne, som efter § 20 har faaet Foraeldremyndigheden,
bliver denne åt tillaegge den efterlevende, medinindre Hensynet til
Barnets Tarv tilsiger andet.

§ 23.

Den af Forteldrene, hvem Foraddremyndigheden ikke tilkornmer, har Ket
til personligt Samkvem med vedkommende Barn, medmindre sterlige Omstaendigheder
taler derimod. Alle Sporgsmaal om Udovelsen af saadan Ret,
saavelsom om dens Indskrtenkning eller Ophtevelse, afgores om fornodent af
Overovrigheden.

§ 24.

Forinden de i § 17 omtalte Bestemmelser traeftes af Overovrigheden, skal
denne foranstalte en Mangling inellem Parterne ved en eller flere dertil
egnede Personer. Parterne er pligtige åt mode til Mteglingen under samme
Ansvar, som gadder med Hensyn til Mtegling i Separations- 0g Skilsmissesager.
Naermere Regler om denne Maegling kan gives af Justitsministeren.

712

Lag om barn i äktenskap.

Svensk text.

23 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga, varom förmäles i 6, 8, 9
eller 11 §, eller angående underhållsbidrag äge rätten annorlunda förordna
därom, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

713

Dansk tokst.

§ 25.

Ved de i §§ 17, 20, 22 og 23 naevnte Afgorelser er Overovrigheden ikke
bunden ved mulige Aftaler mellera Parterne, og Afgorelsen kan senere forandres
paa Begasring af en af iEgtefajllerne, hvis viesentlig forandrede Fördold
krater det. Er den tidligere Afgorelse truffen ved Dom, inaa Begajring
om dens Förändring fremsasttes for Retten.

$0—i7iooe

714

Svensk text.

Förslag

till

Lag om makes arvsrätt.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas
som följer:

A ad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna vid dödsfallet
på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas
giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 § giftermålsbalken skall delas, som hade
återgång skett.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . .

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru
fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

715

Dansk tekst.

Udkast

til

Lov om /Egteskabets Retsvirkninger.

Kapitel X.

Forskellige Bestemmelser.

§ 98.

Saafremt en iEgtefelle ved sin
Död efterlader sig Livsarvinger, arver
den lsengstlevende vEgtefadle 1 Ia
af den afdodes efterladte Forraue.

Denne Arveret kan ikke indskrasnkes
ved testamentarisk Bestemmelse
udover hvad der folger af Förordning
21. Maj 1845 § 23, jfr. Lov
29. December 1857 § 2.

§ 99.

Efterlader en iEgtefadle sig ikke
Livsarvinger, arver den kengstleven -

Norsk tekst.

Utkast

til

lov om förändring i lov
om arv

av 31te juli 1854.

Lov om arv av 31 te juli 1854 §
28 skal herefter lyde saaledes:

»För ut en de arveberettigede slegtninger
har ogsaa arvelaterens gjenlevende
egtefaelle ret til åt ta arv, dog
kun dersom den avdode ikke har
livsarvinger. Denne arveret bestemmes
saaledes, åt naar der efter den
avdode findes far eller mor eller
soskende eller avkom efter disse, faar
den gjenlevende en halvdel av den
efterlatte formue, men ellers den
hele formue.

Den arveret, som ovenfor er tilsagt
en gjenlevende egtefa?lle, fortapes
ikke alene ved oplosning eller

716

Lag om makes arvsrätt.

Svensk text.

717

Dansk tekst.

de JLgtefaelle Halvdelen af Afdodes
Korraue, saafrerat der efter den aldode
tindes Fader, Moder, Soskende
eller Soskendes Afköra, raen ellers
hele Forrauen.

Denne Arveret kan, ved testamentarisk
Bestemmelse af den forstafdode,
indskrtenkes indtil Va af Forrauen.

Norsk tekst.

omstotelse av egteskapet, raen ogsaa
hvis det egteskapelige samliv ophaives
ved bevilling.»

Denne lov traeder i kraft lste
januar 19.. .

§ 100.

yEgtefrallernes indbyrdes Arveret
bortfalder ved Separation og Skils -

misse.

719

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Konungen......................... 3

Lagförslag.

Förslag till

Giftermålsbalk...........................13

1 kap. Om trolovning..................... 13

2 kap. Om hinder mot äktenskap........... 14

3 kap. Om lysning...... 16

4 kap. Om vigsel....................., . 19

5 kap. Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden ...... 22

6 kap. Om makars egendom............ 25

7 kap. Om makars gäld.....................28

8 kap. Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan

makar........................29

9 kap. Om boskillnad......................32

10 kap. Om återgång av äktenskap................35

11 kap. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.....•.....38

12 kap. Vissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom

makes död......................46

13 kap. Om bodelning......................48

14 kap. Om medling mellan makar................52

15 kap. Vissa bestämmelser om rättegången.............53

Äktenskapsmål.................. 53

Boskillnadsmål.....................57

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.......59

Gemensamma bestämmelser.............. 60

16 kap. Allmänna bestämmelser................• . . 61

Lag om införande av nya giftermålsbalken................63

Lag om barn i äktenskap.......................67

Om barnets namn........................67

720

Innehåll.

Sid.

Om vårdnaden......................... 67

Om underhållsskyldighet..................... 70

Vissa bestämmelser om rättegången................ 71

Lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom

äktenskap............................ 74

Lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn........ 75

Lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption 76

Lag om makes arvsrätt....................... 77

Lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.............. 78

Lag om god man för bortovarande.................. 83

Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september 1861 angående
vård av död mans bo..................... 85

Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september 1862 huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående undan skiftande

av egendom i död makes bo................ 86

Lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2 § han delsbalken.

........................... 90

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen..... 92

Lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen ... 94

Lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel

i avlöning, pension eller livränta.................. 97

Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud för

vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket..........• 98

Lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken......100

Lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.....104

Lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.............106

Lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om årsstämning..............112

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom ..............114

Lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom......................116

Lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt . . . 117

Lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt...............119

Innehåll.

721

Sid.

Lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
.............................121

Lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning..........122

Lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.....124

Motiv

Inledning.............................129

Förslag till giftermålsbalk......................185

1 kap. Om trolovning.....................185

2 kap. Om hinder mot äktenskap................185

3 kap. Om lysning......................186

4 kap. Om vigsel.......................186

5 kap. Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.....187

6 kap. Om makars egendom..................220

7 kap. Om makars gäld....................260

8 kap. Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan

makar........................272

9 kap. Om boskillnad.....................327

10 kap. Om återgång av äktenskap................351

11 kap. Om hemskillnad och äktenskapsskillnad...........351

12 kap. Yissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning ge nom

makes död....................359

13 kap. Om bodelning.....................363

14 kap. Om medling mellan makar................396

15 kap. Vissa bestämmelser om rättegången............401

Äktenskapsmål....................402

Boskillnadsmål....................403

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål......406

Gemensamma bestämmelser...............407

16 kap. Allmänna bestämmelser.................408

Förslag till lag om införande av nya giftermålsbalken..........411

Förslag till lag om barn i äktenskap..................421

Om barnets namn........................422

Om vårdnaden.........................423

Om underhållsskyldighet.....................444

91—171068

722

Innehåll.

Sid.

Vissa bestämmelser om rättegången................448

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap.......................453

Förslag till lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn . . . 454

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption....................... 458

Förslag till lag om makes arvsrätt...................459

Förslag till lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.........467

Förslag till lag om god man för bortovarande..............473

Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo................476

Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående
undanskiftande av egendom i död makes bo..........477

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap.

2 § handelsbalken........................483

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen 485

Förslag till lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen 486

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta.............488

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om

förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket........489

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken . 490

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden 494

Förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.........495

Förslag till lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4

mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.........500

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom..........501

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.................503

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan

rätt..............................504

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt...........504

Innehåll.

723
Sid.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker............................505

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873

angående främmande trosbekännare och deras religionsövning......506

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar . . 507

Bilagor.

1. Statistisk redogörelse för de under åren 1912—1914 till domstolarna in givna

äktenskapsförorden....................517

2. översikt av utländsk lagstiftning rörande äktenskaps rättsverkningar . . . 566

Parallelltexter .............................601

Rättelser.

Sid. 325 rad 10 nedifrån står: Förord blir enligt detta förslag i intet fall gällande förrän
det intecknats; läs: Förordets rättsverkan räknas enligt detta förslag alltid från den
dag, då det hos retsskriveren anmälts för inteckning och införts i hans dagbok.

Sid. 659, dansk tekst § 58 rad 4—5 nedifrån står: Saereie; läs: ovrigc Midler.

Stockholm 1918. P. A. Norstedt & Söner. 171068.