KYRKOLAG och KYRKOSTADGA!! (Statens offentliga utredningar 1879:1)

FÖRSLAG

TILL

KYRKOLAG och KYRKOSTADGA!!

JEMTE UUDERDÅNIöT BETÄNKANDE OCH MOTIVER

AFGIFNA DEN 2 OKTOBER 1873

DEN FÖR REVISION AF 1686 ÅRS KYRKOLAG
I NÅDER FÖRORDNADE KOMITÉ.

STOCKHOLM,

tSAAf! MA KO ds’ BOKTTIY CKKRI-AKTTKROf, in. lS7.''l.

1 ii ii e h k I ä s f ö r t c c k n i n g.

Underdånigt betänkande ........................

Förslag till Kyrkolag...........................

Om Svenska kyrkans bekännelse samt om öfvergå
kyrkan .......................

KAr.	1.
Kap.	2.
Kap.	3.
Kap.	4.
Kap.	5.
Kap.	6.
Kap.	7.
Kap.	8.
Kap.	9.
Kap.	10.
Kap.	11.
Kap.	12.
Kap.	13.
Kap.	14.
Kap.	15.
Kap.	16.
Kap.	17.
Kap.	18.
Kap.	19.
Kap.	20.
Kap.	21.

. . sidd. I—XXII.
. . » 1—124.

till och utträde ur
...... sid. 3.

Om kyrkoböcker............................

Om inträde i prestembetet och presterliga kunskapsprof.....

Om prestembetet i allmänhet och de särskilda presttjensterna i

församlingarna..........................

Om tillsättning af presterliga tjenster ...............

Om straff för förbrytelser af prest och om domstol i sådana mål
Om klockare, organister, kyrkosångare och lägre kyrkobetjening
Om församlingar samt deras allmänna rättigheter och skyldigheter
................................

Om kyrkostämma...........................

Om kyrkoråd................................

Om kyrka och kyrkoegendom....................

10.

13.

14.

15.

Om den allmänna Gudstjensten.................... •

Om döpelsen..............................

Om allmänt skriftermål och den heliga nattvarden.........

Om konfirmation............................»

Om vigsel och lysning till äktenskap................

Om barnaföderskors kyrkogång.................... »

Om kristlig begrafning........................ " 16.

Om kristlig uppfostran och undervisning i den kristna läran . . .

Om enskild själavård.........................

Om kyrkotukt............................. ■" 21-

..... 23.

...» 24.

17.

19.

27.

31.

46.

52.

57.

59.

67.

71.

Kap. 22. Om biskopar............................ --

Kap. 28. Om visitationer.......................... gj

Kap. 24. Om prestmöte.................... _ }) g^

Kap. 25. Om prostar...................... }) gg

Kap. 26. Om domkapitel.......... )( gg

Kap. 27. Om allmänt kyrkomöte........................» jog

Lag angående kyrkostämma i Stockholm .................... w ] j j

förslag till Kyrkostadga!-................................ 125—145.

Stadga rörande prestexamen ...................... sjd j 2 7

Stadga rörande pastoralprof....................... _ }> j2g

Stadga rörande ansökningar till presterliga tjenster.............. 132.

Stadga rörande prestval......................... jg^

Stadga rörande ansökningar till klockare-, organist- och kyrkogångare^enster •» 140.

Stadga rörande garnisonsförsamlings medlemmar ................» 142.

Stadga om ringning med kyrkoklockor....................... 14g.

Ldsformulär för ecklesiastika embets- och tjensteman.............. 144.

MwtiTer......................................sidd. 147-208.

Reservationer.......................................sid 209.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Sedan allmänna Kyrkomötet uti underdånig skrifvelse den 3 Oktober
1868, med afseende å behofvet al den nu gällande kyrkolagens omarbetning,
anhållit det Eders Kong]. Maj:t måtte täckas att till en början låta ombesörja
en revision af den ecklesiastika rättegångsordningen och de presterliga
befordringslagarna, så har Eders Kongl. Maj:t under den 5 Januari
1869 i nåder behagat uppdraga åt en Komité att ombesörja en revision af

1686 års kyrkolag, med föreskrift för Komitén att dervid göra början med
befordringslagarna och rättegångsordningen och, så snart någon af dessa afdelningar
hunnit fulländas, med förslaget derom till Eders Kongl. Maj:t inkomma.
Genom särskilda nådiga bref den 5 Januari 1869 samt den 1
Oktober 1872 har Eders Kongl. Maj:t täckts till ordförande och ledamöter i
denna Komité förordna undertecknade.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts i sådant afseende
gifna nådiga föreskrift, har Komitén visserligen först i ordningen till behandling
förehaft de presterliga befordringslagarna och den ecklesiastika rättegångsordningen,
men då åt skäl, som Komitén i sin underdåniga skrifvelse
den 5 November 1869 redan utvecklat, det icke utan olägenheter låtit sig
gorå, att, när i allt fall en revision af hela kyrkolagen var i nåder beslutad
och Komitén uppdragen, särskilt för sig fullborda och till granskning
aflemna förslag till berörda afdelningar deraf, har Komitén tillåtit sig i ett
sammanhang utarbeta förslag såväl till befordringslag och rättegångsordning
som ock till öfriga delar af kyrkolagen. Sedan Komitén numera utfört hela
det Komitén uppdragna arbete, får Komitén såsom resultat deraf härhos i
underdånighet öfverlemna:

l:o) Förslag till kyrkolag med dertill hörande särskild lag angående
kyrkostämma i Stockholm;

2:o) Förslag till följande kyrkostadgar:

a) rörande prestexamen;

bJ rörande pastoralprof;

c) rörande ansökningar till presterliga tjenster;

d) rörande prestval;

e) rörande ansökningar till klockare-, organist- och kyrko sångar

etjenster;

f) rörande garnisonsförsamlings medlemmar;

g ) rörande ringning med kyrkoklockor;

h) edsformulär för ecklesiastika embets- och tjensteman;
hvilka förslag jemte dertill hörande motiver, med Eders Kongl. Maj:ts under
den 6 sistlidne Juni i nåder lemnade medgifvande, blifvit genom Komiténs
försorg till trycket befordrade.

Vid affattandet af dessa förslag har Komitén trott sig kunna såsom
obestridda antaga och tillämpa följande allmänna grunder:

att, sedan allmänt Kyrkomöte blifvit berättigadt att med Konung och
Riksdag deltaga i stiftande, förändring och upphäfvande af kyrkolag, från
kyrkolag, i den betydelse detta ord har i regeringsformens 87 och 88 §§,
måste uteslutas och antingen till det borgerliga lagstiftningsområdet hänvisas
eller alldeles upphäfvas sådana i 1686 års kyrkolag förekommande, ännu
gällande stadgande^ som antingen icke röra kyrkan eller åtminstone icke
skulle kunna tänkas från henne utgående;

att kyrkolagen, utan att sjelf upptaga liturgiska formulär och anordningar,
bör, i fråga om sättet för utförande af de kyrkliga kult- och benediktionsakterna
samt för sakramentsförvaltningen, inskränka sig till meddelande
af föreskrift, huru med utfärdande af den derom handlande kyrkohandboken
skall förhållas;

att, da kyrkolagen i allt fall icke kan ersätta pastoralteologien, redan
af detta skäl de från denna vetenskaps område hemtade anvisningar och råd
rörande prestembetets utöfning, som, utan att hafva karakteren af lagstadganden,
ingå i nu gällande kyrkolag, icke böra erhålla plats i en reviderad;

att af de stadganden, som obestridligen ligga inom den kyrkliga lagstiftningens
område, icke alla äro af den vigt, att den i 87 § regeringsformen
för kyrkolag föreskrifna lagstiftningsordning kan anses för dem oundgängligen
pakallad, och att i följd häraf en skilnad bör göras mellan egentlig
kyrkolag, såsom sammanfattningen af de lagbestämningar, hvilka utgöra
föremål för Konungens, Riksdagens och Kyrkomötets gemensamma lagstiftningsrätt,
och hvad som lämpligen kan benämnas och i ett tidigare kyrkolagsförslag
blifvit benämndt kyrkostadgar, fattade såsom sådana stadganden
rörande kyrkoväsendet, som. skulle tillhöra Konungens lagstiftningsrätt allena.

Det är att förmoda, att meningarna skola visa sig i hög grad delade,
då fråga blifver om uppdragande af gränsskilnad en mellan kyrkolag å ena
och kyrkostadga!’ i nu angifna betydelse å andra sidan, helst som dervid
ingen tillförlitlig ledning är att hemta från aktgifvande på den lagstiftningsordning,
som blifvit iakttagen för de många tid efter annan utfärdade författningar,
genom hvilka de aldra flesta i 1686 års kyrkolag förekommande
stadganden blifvit antingen ändrade eller i något afseende närmare bestämda.
Da nämligen under tiden närmast före år 1809 kyrrkolagstiftningen synes i
allmänhet hafva blifvit af Konungen ensam utöfvad, och då äfven efter antagandet
af 1809 års regeringsform de aldra vigtigaste i 1686 års kyrkolag

berörda kyrkliga frågor blifvit i lagstiftningsväg behandlade såsom rena eller
blandade s. k. hushållningsmål, utan att för detta behandlingssätt annat skäl
synes hafva varit bestämmande, än att Konungen någon gång före regeringsformens
utfärdande rörande de så behandlade frågorna ensam utan Rikets
Ständers medverkan lagstiftat, så skulle en uteslutande efter historiska grunder
uppgjord gränsbestämning mellan kyrkolag och kyrkostadga^ leda dertill,
att de aldra flesta och deribland de mest maktpåliggande kyrkliga rättsbestämmelser
och normer skulle undandragas den lagstiftningsordning, som
i 87 § regeringsformen utstakas. Huru Komitén, då historiska grunder i
detta afseende icke kunnat gifva en säker ledning, tänkt omförmälda gränsskilnad
lämpligen kunna uppdragas, ses af Komiténs förslag. Att enligt
detta i kyrkolag skulle upptagas icke så få bestämningar, som på grund
antingen af sin reglementariska beskaffenhet eller af sin eljest underordnade
betydelse möjligen ] kunna synas med större skäl böra hänvisas till kvrkostadgarnas
område, beror mindre ipå ett förbiseende af deras nämnda beskaffenhet
än derpå, att Komitén icke velat utan tvingande omständigheter på
lag och särskild stadga fördela föreskrifter, som i sak höra tillsamman, eller,
utöfver hvad behofvet oundgängligen kräfver, öka det tyförutan nog stora
antalet af erforderliga kyrkostadga^ Det skäl mot ifrågavarande bestämningars
upptagande i sjelfva kyrkolagen, som skulle kunna hemtas derifrån, att
den lagstiftningsordning, som dermed komme att tillämpas för deras framtida
ändring, är alltför invecklad, för att ändringen, när sådan funnes behöflig,
skulle nog skyndsamt kunna ernås, är visserligen icke utan betydelse, men
torde dock i någon mån förlora i styrka, när i betraktande tages att, efter
hvad erfarenheten gifver vid handen, det i våra dagar oftare är de mera
principiella än de reglementariska bestämningarna rörande kyrkoväsendet, i
hvilka förändringar sättas i fråga.

Till vidare upplysning om de grunder, på hvilka de af Komitén uppgjorda
förslag hvila, tillåter sig Komitén i underdånighet hänvisa till de
dervid fogade raotiver, i hvilka jemväl redogöres för de flesta mera väsendtliga
förändriugar, som Komiténs förslag skulle medföra uti hvad för närvarande
är i der orahandlade ämnen stadgadt.

Derest förenäranda förslag till kyrkolag och kyrkostadga!’ varda antagna,
böra, enligt Komiténs tanke, på samma gång upphäfvas:

1. Kyrkolagen af år 1686 samt Kongl. Förordningen huru med rättegång
uti Domkapitlen skall förhållas den 11 Februari 1687;

2. i Pr ester skåpets Privilegier af den 16 Oktober 1723, förutom redan
upphäfde delar deraf'', dels § 19, så vidt derigenom tillätes biskopar och konsistorier
att förordna pr ester åt enskilda personer, dels de i 4, 5, 21 och 23
§§ innehållna,, ännu gällande föreskrifter, som std i strid med hvad kyrkolagsförslaget
stadgar rörande förvaltningen af domkyrkas egendom, rörande
vilkoren för afhändande af fäst kyrkoegendom, rörande rättighet för prestkandidater
att, oberoende af födelseort, söka anställning och varda ordinerade
i hvithet stift de helst åstunda och tillfälle till deras användande gifves, samt
rörande kyrkoråds åliggande i afseende på omhånderhafvande af kyrkomedel
och förande af kyrkor åkenskaper;

3. i Kyrkohandboken dels de i 4 kap. ingående stadganden, som, icke
åro af liturgisk egenskap, dels föreskriften i 15 kap., att vid kyrkoherdes inställelse
i embetet särskild ed skall af honom aflägg as;

4. all genom allmänna författningar eller särskilda Kongl. bref., resolutioner
eller reglementen vid innehafvandet af vissa embeten eller tjenster
fästad s. k extra ansökningsrätt till regala pastorat eller annan särskild befordringsrätt
till presterliga tjenster;

5. dels samtliga de å härhos bilagda, särskildIt upprättade tabell upptagna
Kongl. förordningar, kungörelser, bref och resolutioner, utan andra inskränkningar
ån de, som finnas å tabellen angifna, dels hvad i öfrigt i strid
med kyrkölagsförslaget och dertill hörande stadgar må finnas stadgadt.

Under enahanda förutsättning och med fästadt afseende på innehållet
af 16 kap. i Komiténs lagförslag torde genom ett tillägg till Kongl. Förordningen
om nya Strafflagens införande den 16 Februari 1864 böra förklaras,
att prest för förbrytelse i eller utom embetet icke må straffas efter
25 kap. Strafflagen i andra fall, än der 16 kap. nya kyrkolagen dertill hänvisar.

Af de i 1686 års kyrkolag samt Kongl. Förordningen om rättegång
i domkapitlen innehållna, ännu gällande stadgande!!, som Komitén icke an -

sett ligga inom kyrkolagstiftningens område och som således icke heller
kunnat i Komiténs förslag intagas, är det enligt Komiténs åsigt endast ett,
som vid upphäfvandet af nämnda lag och förordning behöfver i annan lagstiftningsväg
ersättas, nemligen det, som rörer biskoparnas och domkapitlens
uppsats- och domsrätt öfver s. k. skoleståndspersoner i afseende på deras förhållande
i embetet. Äfven under förutsättning att nämnda uppsigts- och
domsrätt fortfarande skall tillhöra domkapitlen, lärer det icke tillkomma Komitén
att afgifva förslag till den särskilda författning, som till ersättande af
ifrågavarande stadgande kan blifva erforderlig.

Likaledes torde, derest Komiténs förslag blifver lag, i annan än den
för kyrkolag föreskrifna lagstiftningsväg böra ersättas de i gällande Kongl.
Förordningar om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars
1862 och för Stockholm den 20 November 1863 ingående, men från Komiténs
förslag uteslutna bestämmelser rörande skolråd och dess åligganden samt
rörande omfånget af kyrkostämmas befogenhet i afseende på handläggningen
af frågor, som afse folkundervisningen och dithörande anstalter inom församlingarna.

Komitén bör icke underlåta att i sammanhang härmed fästa Eders
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet jemväl derpå, att, derest Komiténs förslag
rörande tillsättning af klockare blifver lag, stadgandet i 6 § 3 mom.
af gällande nådiga Stadga angående folkundervisningen i riket derom, att
vid folkskolelärareval rösterna skola beräknas som vid klockareval och ordförandens
i skolstyrelsen röst gälla lika som kyrkoherdes vid klockareval,
behöfver till sin lydelse förändras.

Sedan redogörelse blifvit lemnad för de stadgande!!, som med antagandet
af Komiténs förslag böra upphäfvas, har Komitén ansett öfverflödigt
att uppräkna de utanför grundlag och privilegier liggande, ännu gällande
äldre författningar rörande kyrkoväsende^ som derefter enligt Komiténs
tanke, fortfarande och intill dess Eders Kongl. Maj:t funne anledning att
dem förändra eller upphäfva, skulle såsom särskilda kyrkostadga!1 förblifva
gällande. Än mindre torde här vara stället för uppräknande af de författ -

VII

ningar, genom hvilka vissa embetsåligganden i andra än kyrkliga mal äro
domkapitlen och presterskapet tilldelade och hvilka. Komiténs förslag icke
afser att upphäfva. Deremot torde det tillhöra Komitén att tillse och att
här uppgifva, i hvilka afseenden, derest Komiténs förslag varda antagna,
stadganden skulle erfordras för införande och tillämpning af de nya lagarna
och för förmedlande af öfvergången från gällande ordning till den i flera
afseenden nya, som förslagen innebära. Komitén har vid öfvervägande af
detta ämne trott att i sammanhang med de nya lagarnas utfärdande i en
särskild promulgationslag borde förordnas:

1. hvilka ännu gällande lagar och författningar skola genom de nya
lagarna och stadgarna anses upphäfda.

2. om äldre pastoralprofs giltighet efter nya kyrkolagens införande,
och om rättighet för den, som då redan är prest, men ännu icke aflagt
pastoralexamen, att^ om han det önskar, sådan examen undergå enligt föreskrifterna
i Kong!. Cirkulärbrefvet den 26 Januari 1856.

Såsom skäl för beviljande af dylik rättighet torde Komitén fa åberopa
den omständigheten, att enligt lagförslagen det hufvudbetyg, som skall
för pastoralexamen afgifvas, kommer att i väsendtlig man bestämmas efter
de i prestexamen erhållna specialbetyg. Vid sadant förhållande synes tillfälle
böra gifvas den, som aflagt prestexamen utan kännedom om den betydelse,
denna examen kunde komma att få vid bedömandet af hans framtida
pastoralprof, att aflägga detta senare efter dittills gällande föreskrifter.

3. att den, som, innan nya lagen blef gällande, på grund af sitt
embete, enligt dittills gällande författning varit, men efter stadgandet i 13
kap. JO § 5 mom. nya lagen icke vidare skulle vara berättigad att, i stället
för undergående af prestexamen och pastoralprof, inför teologisk fakultet aflägga
disputationsprof, må, så länge han det embete innehar, vid samma
rättighet varda bibehållen.

4. att de huspredikanter, som vid nya kyrkolagens införande äro i
sådan befattning anställde, må dermed fortfara, dock att föreskrifterna i
Kongl. Kungörelsen den 17 Mars 1813, angående huspredikanters tjenstgöring,
fortfarande lända till efterrättelse.

5. att, om presterlig tjenst, som efter förslag och val tillsättes, eller
ock klockare-, organist- eller kyrkosångaretjenst finnes ledig, då nya kyrkolagen

vin

blifver gällande, med dess tillsättande skall efter äldre lag förfaras, derest
tjensten var till ansökning kungjord, då nya lagen blef gällande.

6. att hvar, som, då nya kyrkolagen blifver gällande, är berättigad
att vid ansökning till presterlig tjenst, oberoende af eller utöfver hvad 15
kap. 11 § i sagda lag medgifver, åtnjuta presterlig tjenstårsbei åkning, må
för sin person vid den rätt, sådan den honom efter dittills gällande stadganden
tillkom, varda bibehållen.

7. att, intill dess den i 15 kap. 12 § nya kyrkolagen föreskrifna
pastoratsklassifikation hinner verkställas, de enligt senast verkställda klassifikation
till första klassen hänförda pastorat fortfarande utgöra första klassen,
samt alla de öfriga den andra.

8. att hvar, som vid nya kyrkolagens införande innehafver embete
eller tjenst, hvarmed väl enligt äldre stadgande men icke enligt nämnda lag
är förenad rätt för innehafvaren, att utan förslag hos Konungen söka regula
pastorat, eller ock annan särskild presterlig befordringsrätt, må för sin person,
så länge han det embete eller den tjenst innehar, vid den rätt varda
bibehållen.

9. att hvad i 15 kap. 49 § af nya kyrkolagen stadgas om förlust af
kallelserätt till ledig presterlig tjenst, derest kallelsen icke är till vederbörande
domkapitel ingifven inom etthundraåttionde dagen efter det ledigheten
inträffade, icke eger tillämpning på patronel presterlig tjenst, som blifvit
ledig, innan nya lagen blef gällande.

10. att förbrytelse, som är af prest begången innan nya kyrkolagen
blef gällande, men för hvilken dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag,
som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, skall efter nya
lagen straffas, om det straff, som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare
än det, som i äldre lag eller författning för förbrytelsen stadgadt varit.

11. att, der nya kyrkolagen utsätter särskildt straff för förbrytelse,
då den är begången af prest, som förut varit efter nämnda lag för förbrytelse
två gånger straffad, det straff skall ådömas, ändå att straffet för båda
de förra förbrytelserna eller endast den ena varit efter äldre lag eller författning
ådömdt.

12. att de i 16 kap. 20 § af nya kyrkolagen gifna bestämmelser
skola tillämpas äfven i afseende på förbrytelser, som äro begångna innan
den lag blef gällande.

13. om åliggande för allmän domstol, som för brott dömt prest till
straff, att inom viss tid derefter till vederbörande domkapitel insända domen
och, i de fall, som i 16 kap. 16 § af nya kyrkolagen omförmälas, jemväl
ransakningshandlingarna, samt om skyldighet för den dömde, att, om han
vill sig öfver domen besvära, icke allenast inom den för besvärens anförande
förelagda tid om denna sin föresats underrätta domkapitlet, utan äfven inom
viss tid derefter med bevis inför domkapitlet styrka att han sina besvär i
laga tid och ordning ingifvit.

14. att förmaning, som före nya kyrkolagens införande blifvit enligt
24 kap. 33 § i 1686 års kyrkolag af pastor antingen enskildt eller i kapellanens
eller kyrkoföreståndarnes närvaro meddelad klockare i anledning af
ådagalagd oduglighet, lättja, vårdslöshet eller genvördighet mot kyrkoherden
eller församlingen, skall efter nya lagens införande anses såsom varning,
gifven af kyrkorådet enligt 17 kap. 18 § i denna lag.

15- att å de förteckningar, som jemlikt Kongl. Kungörelsen den 4
Maj 1855 höra till presterskapet aflemnas, öfver personer, som varda sakfällde
eller under framtiden ställde för vissa förbrytelser, böra upptagas för
brott dömde klockare och andra kyrkobetjente, ändå att brottet ej är af sådan
beskaffenhet, som i nämnda kungörelse omförmäles.

16. om första valet af ledamöter i domkyrkoförvaltning och de första
gången valdes tillträde till sin befattning, samt om dåvarande domkyrkosysslomans
bibehållande vid sin tjenst och dåvarande domkyrkokamrerarens i
Lund bibehållande såsom syssloman.

17. om afgifvande af förslag första gången till domkapitelsledamot,
som enligt nya lagen skall af Konungen särskildt förordnas.

18. huru förhållas skall med mål, som vid nya lagens införande är
anhängigt å ort, dit det efter den lag icke hör.

19. huru efter nya lagens införande skall förhållas med inrättning
eller medel, som Kongl. hofkonsistorium dittills haft under sin vård.

20. om åliggande för allmän domstol, som på domkapitels begäran
anställt vitnesförhör i mål, som under domkapitlets pröfning hör, att inom
viss tid derefter till domkapitlet insända det dervid förda protokoll.

21. huru den ledamot af domkapitel, som icke i kyrkan, men väl vid
allmänt läroverk innehafver annat embete eller tjenst, skall straffas, då han

i sitt embete såsom domkapitelsledamot så förbryter sig, att derest han i
kyrkan innehade annat embete, han enligt 26 kap. 68 § i nya kyrkolagen
skulle till afsättning'' derifrån eller för viss tid till mistning deraf dömas.

Komitén, som anser sig härmed hafva fullgjort det Komitén i nåder
lemnade uppdrag, får härhos i underdånighet återställa de till Komitén remitterade
;underdåniga framställningar, öfver hvilka Komitén icke särskildt afgifvit
underdånigt utlåtande, nemligen:

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 3 Oktober 1868, i anledning
af väckta förslag om revision och omarbetning af kyrkolagen;

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse samma dag, i anledning af väckta
förslag angående förklaring af, samt ändringar i vissa delar af Kong!. Förordningen
om allmänt Kyrkomöte den 16 November 1863;

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 1 Oktober 1868, angående
väckt fråga om ändring af gällande stadganden rörande biskopsval;

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 6 Oktober 1868, angående
förändring af presteden;

Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 18 Juni 1866, angående
förändradt röstberäkningssätt vid prestval äfvensom vid tillsättande af folkskolelärare,
orgelnister, klockare och annan kyrkobetjening;

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 6 . Oktober 1868, i anledning
af väckta förslag om ändring i författningarna rörande presterlig befordran
och tillsättandet af presterliga tjänster;

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 Maj 1867 och Kyrkomötets
underdåniga skrifvelse den I Oktober 1868, angående ändring i

stadgandena rörande indigenatsrätt för presterskapet;

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 Maj 1867 och Kyrkomötets
underdåniga skrifvelse den 1 Oktober 1868, angående ändringar i

gällande stadganden om prest- och pastoralexamen samt om andra vilkor
för presterlig befordran;

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 24 September 1868, i anledning
af Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående ändring i vissa
delar åt föreskrifterna rörande domkapitlens sammansättning och arbetssätt;

Jakob Peterssons, G. M. Westbergs m, fl.:s i Gotlands län underdåniga
ansökning den 28 Maj 1867 om meddelande af förändrade föreskrifter
angående hemmansegares rösträtt vid prestval.

Redan sjelfva omfånget och beskaffenheten af det Komitén anförtrodda
uppdrag låter förmoda att vid dess fullgörande meningarna bland
Komiterade varit i många punkter delade. Undertecknad Genberg åberopar
i sådant afseende sin reservation, äfvensom undertecknad Nordström åberopar
innehållet af det fullständiga lagförslag, han utarbetat och handlingarna reservationsvis
bilagt. Ehuru äfven undertecknade, ordförande och öfrige ledamöter,
hvar för sig i åtskilliga afseenden varit af afvikande mening från hvad
genom pluralitetens beslut blifvit föreslaget, hafva vi dock icke ansett våra
särskilda meningar vara af den vigt och betydelse, att vi trott oss böra
deråt gifva uttryck medelst bifogande af reservationer.

Komiterade framhärda med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

'' Eders Kongl. Maj:ts

Underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

HENNING H AMILTON.

Å. N. SUNDBERG. P. GENBERG. W. FLENSBURG.

J. J. NORDSTRÖM. P. J. EMANUELSSON.

Med hänvisning till afgifven reservation.

Stockholm den 2 Oktober 1873.

J. M. Sjögren.

Tabell, upptagande de särskilda Författningar, som anses
böra upphäfva», derest de af Komité!! för revision af
1686 års Kyrkolag afgifna förslag till Kyrkolag
och Kyrkostadga!* varda antagna.

Kong! Maj:ts Påbud och Förordning, huruledes med Presterskapets uppbörd åt''
allmogen vid trolofningar, barndop m. m. förhållas skall, den 8 Februari 1681 § 7,
så vidt deri stadgas ansvar för prest, som vägrar embetsförrättning för gäld eller obetalta
lönerättigheters skull.

Kong! Maj:ts Instruktion, hvarefter Dess Consistorium Aulicum vid de der förefallande
ärender skall hafva sig att rätta, den 28 Juni 1681, punkterna 1—7 samt
9—13.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring öfver Presterskapets allmänna besvär
och ansökningar den 19 Maj 1693 § 5, angående ansvar för uteblifvande från prostvisitationer.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 9 December 1693, angående presternas skyldighet
att undervisa om förbjudna äktenskapsleder.

Kongl. Brefvet den 19 April 1695, angående kyrkoherdes inställande i församlingen
i rättan tid.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 18 December 1695, angående nödig kristendomskunskap
hos dem, som vilja begå den heliga nattvarden.

Kong], Brefvet den 13 Oktober 1696, såvidt deri stadgas ansvar för prest, som
försummar att förrätta gudstjenst.

Kongl. Cirkulärbrefvet till alla Biskopar och Konsistorier den 13 Oktober 1696,
angående ansvar för försummande af prestmöte, af gudstjensts förrättande samt af
visitation.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring öfver Presterskapets allmänna besvär

XIV

och ansökningar den 17 December 1697 § 2, angående erforderlig kristendomskunskap
för begående af Herrans nattvard, § 5, angående ansvar för uteblifvande från
prostvisitationer, samt § 7, angående tid och ställe för tingspredikningars hållande.

Kongl. Brefvet den 26 Juli 1699, angående skriftermål och nattvardsgång på
söknedag.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring uppå Biskoparnes och Konsistoriernas
memorial den 27 Maj 1719, så vidt deri stadgas ansvar för trätosamme prestman.

Kongl. Brefvet till Consistorium i Göteborg den 8 Augusti 1719, angående
pastorernas vid Tyska församlingen i Göteborg säte i Consistorium derstädes.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring öfver samtlige Allmogens allmänna
besvär den 25 Maj 1720 § 47, så vidt derigenom tillätes att bjuda till fadder hvem
man helst vill, allenast ej någon af främmande religion.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 30 Maj 1720, angående presternas skyldighet att
undervisa om förbjudna äktenskapsleder.

Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär den 14 Juni 1720 § 7, angående
inventering, vid ombyte af kyrkoherdar, utaf publika dokumenter rörande kyrka eller
prestgård.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring på Presterskapets af Lunds stift besvär
den 23 December 1723 § 6, angående förbud mot enskilda grafkapellers inbyggande
i kyrkorna eller byggande vid kyrkomurarne, der ej medel till dylika kapellers
underhållande anslås.

Kongl. Förordningen den 27 Oktober 1725, angående begrafningar i stillhet.

Kongl. Brefvet den 12 Januari 1726, angående missbrukligt användande af
orden pietist och pietisteri, oskicket att motpredika hvarandra och på predikstolarna
utfara i obetänkta bestraffningar.

Kongl. Maj:ts Resolution på Presterskapets'' besvär den 14 September 1731
§ 1, angående predikoförhör på tjenliga tider och dagar af året.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring uppå Presterskapets i Hernösands
Superintendenti besvär och angelägenheter den 12 Januari 1733 § 35, angående förklaring
af ett stycke ur katekesen, i stället för exordium, under högmessogudstjensterna
i Lappmarksförsamlingarna samt om predikoförhör.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 15 Augusti 1733, så vidt Presterskapet derigenom
ålägges att i katekesförbör, predikningar och vid andra tillfällen afråda ifrån och
varna för giftermål i förbudna leder.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring på Allmogens besvär den 17 December
1734 § 78, angående klockares tillsättande i Skåne, Halland, Blekinge och
Bobus län.

Kongl. Maj:ts Stadga och Påbud till hämmande af hvarjehanda villfarelser och
deras utspridande, emot den rena evangeliska läran, den 20 Mars 1735, så vidt den
ännu är gällande.

Kongl. Förordningen den 3 November 1741, angående regements-, eskadronsock
bataljonspresters befordran, när de äro i fält eller stadde uti någon kommendering
på aflägse orter.

Kongl. Brefvet till samtliga Hofrätterna den 12 December 1741 om prest, som
försummar socknebud.

Kongl. Brefvet till Konsistorierna den 18 December 1746, huruvida en fiskal
kan drifva en fiskalisk aktion i Consistorium emot en brottslig prest.

Kongl. Brefvet den 9 April 1748, angående skyldighet för presterna att förmana
och undervisa till lydnad för öfverheten och, i fall af falska rykten, upplysa
allmänheten samt underrätta om allmänna författningars riktighet.

Kongl. Brefvet till samtliga Konsistorierna den 19 December 1748, angående
deras förhör, som till prestembetet kallade blifva, så ock om hjelpeprester med mera.

Kongl. Cirkulärbrefvet till samtliga Konsistorierna den 5 April 1749, angående
betyg om undergången pastoralexamen af sökande till regementsprest- och slottsprestbeställningar.

Kongl. Brefvet till samtliga Hofrätterna den 16 Augusti 1749, angående forum
för prest, som försummar socknebud.

Kongl. Brefvet till Kancelli-Collegium den 24 Januari 1750, om befrielse från
prestexamen för vissa akademiska personer» när de söka teologiska professioner eller
ordination.

Kongl. Brefvet till Akademi-Kancellererna den 13 Augusti 1751, angående befrielse
för teologie adjunkterna vid akademierna från examen i consistorio ecclesiastico,
då de söka antingen sacros ordines eller kyrkoherdebeställningar.

Kongl. Brefvet till samtliga Hofrätterna den 3 Juni 1752, angående plikt för
den prest, som försummar tingspredikan.

Kongl. Brefvet till samtliga Konsistorierna den 15 Juli 1752, om domfördt antal
derstädes.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 1 Juli 1755, angående klockare åliggande kunskap
i åderlåtning.

Kongl. Brefvet till samtliga Konsistorierna den 17 December 1755, angående
åhörarnes undervisning i kristendom.

Kongl. Brefvet till samtliga Konsistorierna den 17 Juni 1756, angående deras
förhör, som till prestembetet kallade blifva, så ock om hjelpprester med mera.

Kongl. Förordningen den 30 Maj 1759 om Biskops och Superintendents val.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 5 Maj 1762, angående förbud för prestman att
utan tillstånd resa utur det stift, hvarunder han lyder.

Kongl. Brefvet till Lunds universitets Kanceller den 27 Juli 1762, angående
Filosofie Professorers examinerande, då de blifva prester.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 8 Maj 1765, angående deras nattvardsgång, kvilkas
brott blifvit utställda till upptäckande i framtiden.

Kongl. Förordningen den 4 December 1765, angående plikt och straff för dem,
som försumma bivistandet af catecbismiförhör.

Kongl. Maj:ts privilegier för Tyska församlingen i Stockholm den 14 Juli 1772,
så vidt derigenom förordnas att församlingens predikanter skola hafva säte och stämma
i Stockholms stads Consistorium.

Kongl. Förordningen den 4 November 1772, angående sabbatens firande samt
vissa helgedagars flyttning eller indragning Kongl.

Cirkulärbrefvet den 23 April 1773, såvidt derigenom stadgas att presterligt
embete eller tjenst samt dermed förknippade lön icke må tillträdas, innan
embetseden blifvit aflagd.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 15 September 1773, såvidt deri stadgas ansvar för
prest, som vägrar att meddela lysningsattest eller som viger utan att vara försedd med
lysningsattest.

Kongl. Brefvet till Consistorium i Göteborg den 22 Juni 1774, angående rättighet
att missivera adjunkt, ordinerad till viss mans biträde.

Kongl. Cirkulärbrefvet till Landshöfdingarne den 21 Februari 1781, angående
utsättande öfver stora dörren af årtal och under hvilken Konungs regeringstid kyrka
blifvit nybygd eller utvidgad.

Kongl. Maj:t Förbud den 12 September 1783 mot ytterligare försäljande af de
en gång till private försålda grafvar i kyrkor och å kyrkogårdar.

Kongl. Brefvet till samtliga Konsistorierna den 22 Oktober 1784, så vidt deri
stadgas om husprester, om prestexamina och ordinationer samt om åldersår för dem,
som till prester kallas, eller som önska att på förslag till kyrkoherdebeställningar
uppföras.

Kongl. Cirkulärbrefvet till samtliga Konsistorierna i riket den 21 Augusti 1786
om vidtagande af några sådana mått och steg, som må befordra goda egenskaper
i läroståndet.

Kongl. Maj:ts Resolution och Förklaring på Presterskapets allmänna besvär och
ansökningar den 20 November 1786 § 5, angående presterskapets pligt att föra ordet
klart och renlärigt, samt om ansvar för den, som häremot bryter.

Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär den 20 November 1786 § 22, angående
tillsättning af klockarelägenheter.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 December 1787, angående de mål, som domkapitel
eger upptaga och afgöra.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 18 December 1789, angående anmälan hos Kongl
Maj:t om inträffad biskopsledighet.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 1 Juni 1791, angående konsistorienotariers och domkyrkosysslomäns
antagande på konstitutorial.

XYII

KongL Cirkulärbrefvet den 2 November 1791, angående alternativa ansökningar
om förslag, anslag af Konsistoriernas utslag och anvisning till underdåniga besvärs
anförande.

Kong! Cirkulärbrefvet den 17 September 1793, angående akademiskt betyg för
dem, som i stiften på något sätt skola befordras.

Kongl. Maj:ts Utslag den 20 Juni 1794, angående beräkningssättet af pastorsembetets
röster vid klockareval.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 22 Mars 1798, angående pastoratens klassifikation
och förteckningarnas deröfver insändande till Kongl. Maj:t.

Kongl. Brefvet den 30 Mars 1798, angående stadfästelse af Christinse eller
Tyska församlingens i Göteborg privilegier, så vidt derigenom stadgas att Tyske pastorn
vid sa mma församling skall ega säte och stämma i Göteborgs domkapitel.

Kongl. Brefvet till Stockholms Stads Konsistorium den 18 December 1798, angående
pastoralexamens afläggande af sökande till komministersbeställningar i Stockholm.

Kongl. Cirkulärbrefv den 1 Maj 1799, angående å förslag till lägenhet uppförd
prestman förordnande att samma lägenhet förestå, innan val försiggått.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 27 December 1799, angående konsistorierna tillkommande
vaksamhet öfver presterskapets renlärighet, och skyldighet att deruppå
hafva afseende vid förordnanden m. m.

Kongl. Brefvet till Consistorium i Wisby den 22 Oktober 1801, rörande befordringar
till kapellansbeställningar och deras tillsättande m. m. inom samma stift.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 27 Januari 1801, angående uppgift om personernas
födelseår vid insändande af underdåniga förslag och ansökningars ingifvande till
prestlägenheter.

Kongl. Brefvet till Upsala Akademikanceller den 15 Juli 1801, angående
tjenstårsberäkning för ordinarie och extraordinarie amanuenserna vid biblioteket i
Upsala.

Kongl. Brefvet till Lunds Akademikanceller den 15 Oktober 1801, angående
tjenstårsberäkning för ordinarie och extraordinarie amanuenserna vid biblioteket i
Lund.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 19 Juni 1805, så vidt derigenom stadgas att sökande
till klockare- och organistsyslor på landet skola ega kunskap och färdighet i vaccinationens
verkställande.

Cirkulärbrefvet på Kongl. Maj:ts befallning den 22 Oktober 1805, angående
utförande af röstbeloppet vid underdåniga förslags insändande till lediga kyrkoherdelägenheter.

Kougl. Brefvet till Consistorium i Wexjö den 2 December 1806, angående husförhörsförrättningarnas
fördelning mellan kyrkoherdarne och deras kapellaner.

XVIII

Kong!. Cirkulärbrefvet den 1 April 1807, angående meritförteckningars insändande
vid afgifvande af biskopsförslag.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 12 November 1808, angående tiden till gudstjensters
hållande m. m. i städerna.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 1 Mars 1810, angående deras ålder, som skola vigas
till prester.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 26 April 1810, angående jordfästning i kyrka eller
å allmän begrafningsplats, då lik sedan skall jordas å enskildt grafställe vid gård och
egendom.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 26 Juli 1810, angående den tid, inom hvilken
prestman som varit uppförd å förslag till lägenhet, hvilken genom val bortgifves, men
icke erhållit de flesta rösterna, må anses berättigad att söka annan ledighet.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 24 Januari 1811, angående förklaring öfver vissa
§§ i Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 25 April 1811, angående den vid domkapitlen, till
hvilken besvärs och andra skrifter böra inlemnas.

Kongl. Ma:jts Förordning den 29 Juli 1812, angående åtskilliga omständigheter,
som böra iakttagas vid ändrings sökande i Konsistoriernas utslag.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 23 Juni 1813, angående prest- och pastoralexamina.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 3 Maj 1820, så vidt deri stadgas om akademiska
docenters tjenstårsberäkning i ecklesiastik befordringväg.

Kongl. Brefvet till Consistorium Ecclesiasticum i Lund den 6 Oktober 1820,
angående tillstånd för presterskapet i Lunds stift att få innehafva klockaretjenster och
till bestridande af göromålen få hålla skickliga substituter.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 4 November 1820, angående prestexamens afläggande
af lectores laici när de söka att blifva prester.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 24 November 1820, angående förbud för presterlig
tjensteman att, efter sökt befordran till annan lägenhet, densamma sig afsåga, eller
att söka förslag till den lägenhet, som efter honom biifvit ledig.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 30 November 1820, angående anmälan i domkapitlet
om tilltänkta besvär öfver dess beslut.

Kongl. Brefvet till Stockholms stads Consistorium den 17 April 1821, angående
klassifikation af pastoraten inom Stockholms stad.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 13 Augusti 1823, angående kyrkovaktares utväljande.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 27 Augusti 1823, angående huru förhållas må, när
prestman, sedan han sökt missiv och förslag, biifvit försatt i det tillstånd, att han
icke kan sysslan förestå eller till annan ledighet framdeles befordras.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 3 December 1823, angående tillåtelse för församlingarna
att med deras kyrkoherdar öfverenskomma om tiden för gudstjensternas början.

XIX

Kongl. Cirkulärbrefvet den 29 Juni 1825, angående hvad i Konsistoriernas
protokoll öfver förslags upprättande, i afseende på de sökandes förtjenster, intagas bör.

Kongl. Brefvet till Upsala och Lunds akademiers Kanceller den 21 Juli 1825,
rörande vissa akademiska lärares rättighet att, i stället för prest- och pastoralexamen,
få sine praeside försvara en teologisk afhandling.

Kongl. Kungörelsen den 15 April 1829, angående edsformulär för ecklesiastika
embets- och tjenstemän.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 3 Juli 1829, angående tjenstårsberäkning för prestmän
och skollärare under den tid, de hafva permission till teologiska studiers fortsättande.

Kongl. Brefvet till Universitetens Kanceller den 11 December 1830, angående
begärd förklaring af Kongl. Brefvet den 21 Juli 1825 rörande disputationsprofs afläggande
i stället för prest- och pastoralexamen.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 5 April 1831, angående fäderneslandets och den

allmänna verldshistorien i samband med geografien såsom examensämnen för blifvande
prester.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 15 Juni 1833, angående ansökningar till flera klockarelägenheter
på en gång.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 30 December 1835, angående ansökning till ny lägenhet,
innan redan erhållen hunnit tillträdas.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 3 Mars 1837, angående sättet för prestera af sättning.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 11 Augusti 1837, angående huru förhållas bör, när

någon af de till regalt pastorat missiverade, efter hållet val men före skedd utnäm ning,

med döden afgått.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 25 Maj 1838, angående samtidigt sökande af flera
klockarelägenheter, då tillsättning sker utan förslag.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 14 September 1839, angående reglering af adjunkternas
lönevilkor.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 14 September 1839, angående förekommen fråga
om behof utaf flere tjenstemän vid Konsistorierna och deras tjensteårsberäkning.

Kongl. Brefvet till Öfverståthållaren den 21 December 1840, rörande reglering
af Finska nationella församlingens i Stockholm kyrkoangelägenheter, så vidt derigenom
rättighet tillerkännes kyrkoherden i nämnda församling att vara ledamot med säte och
stämma i Stockholms stads consistorium.

Kongl Maj:ts Förordning emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841,
§ 2, så vidt deri stadgas ansvar för prest, som gör sig skyldig till fylleri, samt § 4,
angående sättet för begrafning af den, som aflidit af dryckenskap.

Kongl. Stadgan angående folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842, § 6 mom. 1,

så vidt deri stadgas att den, som söker förenad skollärare- och klockarebeställning
skall innehafva kännedom och färdighet uti vaccination och åderlåtning.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 11 Juli 1842, angående huru förhållas skall, då fullt
antal sökande till presterliga lägenheter sig icke anmält.

Kongl. Förordningen om prestval den 1 April 1843.

Kongl. Cirkulärbrefvet till Konsistorierna den 12 November 1845 om hvad iakttagas
bör, då ansökningar till presterliga lägenheter ingifvas tilL konsistorierna.

Kongl. Cirkulärbrefvet till Konsistorierna den 12 November 1845, angående
den tid, inom hvilken förslag till presterliga lägenheter böra vara upprättade.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 3 November 1846 om kompetens till organist- och
klockaretjenster.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 29 April 1847, så vidt det innehåller förklaring att,
i händelse fråga om förändrad organisation af ett pastorat uppstår under detsammas
ledighet, sökande, som sig dertill anmält, må sin ansökan återkalla.

Kongl. Cirkulärbrefvet till samtlige Landshöfdingar och Biskopar den 18 Maj
1849, angående pröfning af ritningar till begrafningsplatser.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 30 November 1849, angående närmare bestämmande
af ridderskapets och adelns rätt att kalla huspredikanter.

Kongl. Förordningen den 7 Mars 1855, angående ändring i vissa delar af
Kyrkolagens stadganden om prestmöte.

Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande.

Kongl. Kungörelsen den 23 November 1855, i fråga om rättighet för utländsk
man, som erhåller tillstånd att i riket besitta fast egendom, med hvilken jus patronatus
är förenadt, att patronrätten utöfva.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 26 Januari 1856, angående förändrade föreskrifter i
afseende på sättet för pastoralexamens afläggande.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 9 April 1858, angående förändring af vilkoren för
bifall till församlings i regalt pastorat begäran om fjerde profpredikants hörande.

Kongl. Brefvet till Domkapitlen i Lunds och Göteborgs stift den 5 November
1858, angående förklaring af Kongl. Resolutionen den 17 December 1734, i fråga om
klockareval inom Skåne, Halland Blekinge och Bohus län.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 26 November 1858, angående upphäfvande af det
genom Kongl. Förordningen den 16 Februari 1750 och Kongl. Cirkulärbrefvet den 31
Januari 1758 meddelade stadgande om nådårspredikanters uteslutande från missiv eller
omröstning till den ledighet, de första gången under nådår förestå.

Kongl. Förordningen den 20 September 1859, angående förklaring af 3 kap.
§ och ändring af 11 kap. 11 § Kyrkolagen.

Kongl. Stadgan angående vården och förvaltningen af Lunds domkyrka och

XXT

Hennes egendom den 17 November 1859, i hvad den afser dom kyrkorådets sammansättning.

Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861, angående jemkning i gällande föreskrifter
om tiden för begående af Herrans nattvard.

Kongl. Kungörelsen den 8 Mars 1861, angående rätt att antaga qvinna till
förestående af organistbefattning.

Kongl. Förordningen om Kyrkostämma, samt Kyrkoråd och Skolråd den 21
Mars 1862.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Mars 1862, angående presterlig tjenstårsberäkning
för rektor och hufvudlärare vid folkskolelärareseminarierna.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 16 Mai 1862, angående förändrad lydelse af 4
punkten uti nådiga Cirkulärbrefvet den 11 Juli 1842, i fråga om huru förhållas skalig
då fullt antal sökande till presterliga beställningar sig icke anmält.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 11 Juli 1862, angående klassifikation af pastorater
och komministraturer.

Kongl. Kungörelsen den 11 Juli 1862, angående vilkor för kyrkors sammanbyggnad.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 28 November 1862, angående upphäfvande af stadgandet
i Kongl. Cirkulärbrefvet den 30 November 1820 att underdånig ansökan om
prestvigning af den som fyllt 22 år, men ej uppnått 23 års ålder, ej må göras.

Kongl. Cirkulärbrefvet den 8 Maj 1863, angående rättighet för den, som aflagt
godkända prof för vinnande af filosofie magistergraden, att, ehuru icke promoverad,
beräkna tre presterliga tjenstår.

Kongl. Förordningen den 16 November 1863, angående allmänt Kyrkomöte.

Kongl. Förordningen om Kyrkostämma, samt Kyrkoråd och Skolråd i Stockholm
den 20 November 1863.

Kongl. Förordningen den 14 Juni 1864, angående förändrad lydelse af 18 kap.
12 § Kyrkolagen.

Kongl. Förordningen den 13 September 1864, angående ändring af 3 kap. 2 §
Kyrkolagen jemte förklaring af 3 § i samma kap.

Kongl. Maj:ts Förordning angående förändrade stadganden i afseende å frejdebetyg,
som af presterskapet meddelas, den 20 Januari 1865, så vidt deri stadgas hvad
prestfcevis, som för flyttning från en församling till annan meddelas, skall, med afseende
å kyrkotukten, innehålla.

Kongl. Brefvet den 3 Mars 1865, angående inrättande af en teologico-filosofisk
examen, så vidt derigenom tillerkännes den, som sådan examen afiagt, rätt att derför
beräkna ett presterligt tjenstår.

Kongl. Kungörelsen den 3 Augusti 1866, angående förändrad lydelse af 9 och
37 §§ i Kongl. Förordningen om Kyrkostämma samt Kyrkoråd och Skolråd.

XIII

Kongl. Förordningen den 30 Oktober 1866, angående ändring i Kyrkolagens
föreskrift rörande tiden för barnaqvinnas kyrkogång.

Kongl. Cirkuläret till Consistoria ecelesiastica den 81 Maj 1867, angående
grunderna för upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter samt till kapellanstjenster
och andra sådana beställningax''.

Kongl. Cirkuläret till Domkapitlen den 29 Januari 1869, angående de pastorala
göromålens fördelning mellan kyrkoherde och annex- eller kapellförsamlings presterskap -

Förslag till Kyrkolag.

Kyrkolag.

KAP. 1.

Om Svenska kyrkans bekännelse
samt om öfvergång till och utträde ur kyrkan.

§ 1.

Svenska kyrkans medlemmar skola bekänna sig till den rena evangeliska
läran, sådan den, grundad uti Gruds heliga ord, det gamla och nya
testamentets skrifter, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt
Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är.

§ 2.

Kyrkohandbok, psalmbok och katekes, som till offentligt bruk i (svenska
kyrkan antagas, skola vara affattade i öfverensstämmelse med kyrkans bekännelse.

§ 3.

Ej må någon vinna inträde i prestembetet i Svenska kyrkan, innan
han med ed förpligta! sig till kyrkans bekännelse.

§ 4.

Barn af äkta makar, hvilka båda tillhöra Svenska kyrkan, skall i den
rena evangeliska läran uppfostras. Lag samma vare om barn af föräldrar,
som ej med hvarandra ingått äktenskap, der modren tillhör Svenska kyrkan.

i KAP. !,

§ 5.

1. Önskar bekännare af annan kristen lära, än den rena evangeliska,
att till Svenska kyrkan öfvergå, och är han rätteligen döpt, till förståndsmognad
kommen och för ostrafflig vandel känd, samt befinnes han i kyrkans
bekännelse hafva nödig insigt; da ma han af kyrkoherde, som derom
anlitas, efter offentligen inför församlingen eller enskildt inför kyrkoherden
och tillkallade vitnen aflagd trosbekännelse, varda upptagen till medlem af
Svenska kyrkan.

2. Anmäler okristen, som till förståndsmognad kommen är, hos kyrkoherde
sm önskan att till medlem åt Svenska kyrkan varda upptagen;
då skall kyrkoherden honom i kyrkans tro och bekännelse undervisa, och,
der han, efter vunnen insigt, framhärdar i sin önskan, honom till kyrkans
medlem genom det heliga dopet upptaga.

3. Det åligger kyrkoherde, som främmande trosbekännare i Svenska
kyrkan upptagit, att ofördröjligen derom underrätta domkapitlet.

§ 6.

Medlem af Svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej anses
från henne skild, förr än han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter,
som särskild lag om främmande trosbekännare och deras religionsöfning stadgar
såsom vilkor för utträde ur Svenska kyrkan.

KAP. 2.

Om den allmänna Ctudstjensten.

§ I 1.

Kyrkoårets söndagar och högtidsdagar skola bibehålla sina i kyrkans
kalendarium af ålder brukliga namn. Kyrkoår räknas från första söndagen
i adventet.

KAP. 2.

2. Söndag skall såsom hvilodag helig hållas och med allmän gudstjenst
firas.

3. I de stora högtiderna, jul, påsk och pingst, skall jemte första högtidsdagen
äfven annandagen såsom söndag begås; sammaledes ock, hvar på
sin af ålder bestämda dag, dessa högtidsdagar: nyårsdagen, trettondedag jul,
Marie bebådelsedag, långfredagen, Kristi himmelsfärdsdag och Johannis Döparens
dag, dock att Marie bebådelsedag, om den infaller i påskveckan,
skall förläggas till lördagen före palmsöndagen, och, om den infaller längre
fram, till tredje dag påsk. Marie kyrkogång, Michaelis dag och allhelgona
dag skola, derest de efter kyrkans kalendarium infalla på sökendag, firas
på nästföljande söndag, dock att Marie kyrkogång, der den enligt denna
föreskrift borde firas på fastlagssöndag, flyttas till söndagen näst förut.

4. Om utomordentliga kyrkliga högtidsdagar, så ock om bönedagar,
förordnar Konungen.

På söndagar och de högtidsdagar, som i 1 § 3 mom. sagde äro, skola
nedannämnda allmänna gudstjcnstcr offentligen i kyrka förrättas:

Högmessogudstjenst i hvar församling, dock att i pastorat, der flera
kyrkor än anställde prester äro, och högmessogudstjensten förty brukat skiftevis
i en eller annan af pastoratets kyrkor inställas, det må förblifva vid
hvad i sådant afseende sedvanligt varit, eller domkapitlet, efter vederbörande
församlingars hörande, finner lämpligt föreskrifva;

Ottesång på jul-, påsk- och pingstdagen i alla de församlingar, der omständigheterna
icke derför lägga hinder i vägen, och jemväl på öfriga söndagar
och högtidsdagar i de stadsförsamlingar, der sådan gudstjenst hittills
hållen blifvit eller domkapitlet, efter vederbörandes hörande, om dess införande
förordnar; dock att på domkapitlet må ankomma att för stadsförsamling,
som det begär, medgifva utbyte af sådan gudstjenst mot annan offentlig
andaktsöfning;

Aftonsång i de stadsförsamlingar, der två eller flera prester vid en kyrka
anställde äro.

§ 3.

1. Under fastan skall minst en gång i hvar vecka på sökendag i

KAP. 2.

församlingarna hållas veckopredikan till betraktande af Kristi lidandes historia;
dock må i vidsträckta landsförsamlingar, med domkapitlets medgifvande,
den gudstjenst till söndagen förläggas och före högmessogudstjensten
hållas. I större städer skall under påskveckan Kristi lidandes historia i
veckopredikningar ånyo behandlas.

2. I öfrigt må med hållande af veckopredikningar, så ock af bibel -eller så kallade kapitelförklaringar samt offentliga morgon- och aftonböner,
förhållas efter som hvar församling med sitt presterskap öfverenskommer.

§ 4.

Rättegangsgudstjenst, hvarom i allmän lag sägs, hålles i den domstolen
närmast liggande kyrka; dock må, der afståndet från kyrka är längre än en
fjärdedels mil, sådan gudstjenst förrättas i lämpligt rum på tingsstället. Rättegångsgudstjenster
skola förrättas af presterskapet i orten efter den ordningsföljd,
som domkapitlet bestämmer.

§ 5.

De gudstjenster, som förr sagda äro, skola förrättas hvar i den ordning,
som den antagna kyrkohandboken föreskrifver, och hafve prest ej makt
att af eget godtycke derutinnan något förändra.

§ 6.

1. I högmesso- och aftonsångsgudstjenst på söndag och högtidsdag skall
predikan hållas öfver de i kyrkans evangelii- och handbok bestämda högmesso-
och aftonsångstexter. På sjette söndagen efter trettondedag jul, när
den i något kyrkoår infaller, skola predikningar hållas öfver texterna till
tjugosjunde söndagen efter trefaldighets söndag. På sjunde söndagen efter
trefaldighets söndag predikas i högmessan öfver Kristi förklaring och i aftonsången
öfver söndagens evangeliitext. I de kyrkoår, då tjugosjunde söndagen
efter trefaldighets söndag icke infaller, skall på söndagen näst före adventet
predikas öfver texterna till tjugosjette söndagen efter trefaldighets
söndag.

2. Predikotexter för bönedagar och utomordentliga högtidsdagar bestämmas
af Konungen, eller väljas i annat fall af predikanterna. För rättegångsgudstjenst
må vederbörande predikant välja tjenlig predikotext.

KAP. 2.

3. Om predikotexter för ottesångsgudstjenster och veckopredikningar
lände till efterrättelse hvad i kyrkohandboken stadgadt är.

§ 7.

Till predikan skall prest sig sorgfälligt bereda. Predikan skall vara
grundad i Guds ord, öfverensstämma med kyrkans bekännelse och till uppbyggelse
tjena. Ej må deri inblandas något, som andakten störer, innehåller
förnärmande hänsyftning på viss person, eller inom församlingen tvifvel, oroligheter
eller förargelse väcka kan.

§ 8.

1. De psalmer, som vid gudstjenst skola af församlingen sjungas, må,
med undantag, som i kyrkohandboken omförmälas, af predikanten fritt väljas
ur kyrkans antagna psalmbok.

2. Sången må af orgel- eller annan instrumentalmusik beledsagas.

§ 9.

De böner och förböner, som till bruk vid allmän gudstjenst i kyrkans
handbok och evangeliibok finnas föreskrifna eller af särskilda anledningar 1
varda af Konungen anbefallda, skola så hållas, som de fastställda blifvit.

§ io.

Då den heliga skrift vid allmän gudstjenst föreläses, skall den i Svenska
kyrkan antagna öfversättning följas.

§ 11-

Är kyrka under ombyggnad, eller kan hon af annan tillfällig anledning
ej begagnas; beslute församlingen i kyrkostämma, hvar gudstjenst under
tiden förrättas må, och varde beslutet domkapitlets pröfning och stadfästelse
understäldt.

§ 12.

1. Högmessogudstjenst skall begynnas klockan tio förmiddagen, såvida
ej kyrkoherde och församling i kyrkostämma om annan timme träffa öfver -

KAP. 2.

enskommelse, som dock, för att blifva gällande, skall af domkapitlet stadfästas.
Om timme för annan gudstjensts början, så ock om dag för hållande af
veckogudstjenst, må kyrkoherde och församling i samråd besluta; dock skall
beslutet underställas domkapitlets pröfning och stadfästelse.

2. Gudstjensts början tillkännagifves med klockringning, efter hvad
särskilt stadgadt är.

§ 13.

Allmän gudstjenst med hvad dertill hörer.skall i hvar församling förrättas
af den eller de prester, som der anställde äro. Annan prest må dermed
ej taga befattning utan på begäran eller efter medgifvande af kyrkoherden,
eller på förordnande af prosten, domkapitlet eller biskopen, eller i
nödfall, då gudstjenst, som hållas bör, eljest skulle komma att inställas.

§ 14.

Der Konungens förordningar samt myndigheters och enskilda personers
kungörelser skola församling i kyrkan delgifvas, skall det sålunda ske, att
gudstjensten ej derigenom afbrytes.

KAP. 3.

Om döpelse^

§ I Barn,

som bör i den rena evangeliska läran uppfostras, skall utan onödig
tidsutdrägt och senast inom sex veckor efter födelsen till det heliga dopet
befordras. Sker det icke, erinre kyrkoherden i församlingen barnets föräldrar
eller målsmän derom. Låta de icke inom fjorton dagar derefter, barnet
döpa, skola de inför kyrkorådet varnas. Underlåta de ändock att inom

KAP. 3.

ytterligare åtta dagar sin kristliga pligt härutinnan fullgöra, då skall kyrkorådet
inom sig utse tre ledamöter, livilka om barnets befordran till dopet, ''
der det i godo kan ske, må draga försorg.

§ 2.

Barndop skall i den ordning, kyrkohandboken föreskrifver, förrättas af
prest i den församling, der barnet födt är, eller hvilken modren vid barnets
födelse tillhörde; annan prest dock obetaget att döpelsen verkställa, när lian
af barnets föräldrar eller målsmän derom anlitas.

§ 3.

Barndop bör i sammanhang med allmän gudstjenst eller bönestund i
kyrka förrättas, der icke skäl förefinnes att det sker i barnets hem eller i
prestens bostad eller på annat lämpligt ställe.

§ 4.

1. Dop, då det rätteligen blifvit verkstäldt, må icke förnyas.

2. Hittebarn, om hvars dop säker upplysning icke kunnat vinnas, skall,
på sätt i kyrkohandboken föreskrifves, så fort ske kan döpas af den prest,
som först derom anmodad blifver.

§ 5.

Huru nöddop må förrättas och skall af prest bekräftas, derom stadgas
i kyrkohandboken.

§ 6.

Okristen, som begär att undfå det heliga dopet, skall offentligen i kyrka
eller, der han så önskar, enskildt döpas efter det sätt, som för sådant fall i
kyrkohandboken finnes föreskrifvet.

§ 7.

Yid dop skola några personer kallas att såsom faddrar närvara, dock
ej andra än välfrejdade bekännare af den rena evangeliska läran, hvilka
begått och äro oförhindrade att begå Herrans nattvard samt icke på grund
af 11 kap. 4 § äro förklarade oberättigade att vara faddrar. Faddrarne
skola för presten uppgifvas, då döpelsen begäres.

KAP. 4.

Om allmänt skriftermål och (len lieliga nattvarden.

§ 1.

1. '' I hvar församling skall Herrans heliga nattvard, på sätt kyrkohandboken
föreskrifver, hållas så ofta församlingen det önskar, och i större församlingar
minst hvar fjerde söndag.

2. Den heliga nattvarden skall vid högmessogudstjenst hållas; dock
att, om det i någon församling med afseende på särskilda omständigheter
må anses nödvändigt, att allmän nattvardsgång vid vissa tillfällen anställes
på annan tid än i sammanhang med högmessogudstjenst, kyrkoherden må
ega att derom med församlingen öfverenskomma.

§ 2.

Den heliga nattvarden skall offentligen i kyrka begås, och må enskild!
hemma i husen kunna meddelas endast åt dem, som af sjukdom, hög
ålder eller annan skälig anledning sådant påkalla.

§ 3-

Ej må annan än prest den heliga nattvarden utdela; men är någon i
dödsfara stadd, och kan prest ej anträffas, må hvilken kristen, som derom
anlitas, aflösning och nattvard meddela.

§ 4.

Den heliga nattvarden åtnjute enhvar i den församling, till hvilken han hörer,
och genom der tjenstgörande presterskap; dock att, om någon åstundar
att anamma nattvarden i en annan församling, eller af annan prest än den,
som tjenstgör i den församling, han sjelf tillhör, sådant må vara honom
tillåtet, der han med sin själasörjares bevis styrker, att han efter denna lag
är till sakramentets begående oförhindrad.

§ 5.

Till åtnjutande af den heliga nattvarden må ingen sig inställa, utan

KAP. 4.

att han förut i allmänt skriftermål aflagt syndabekännelse och undfått aflösning.

§ 6.

1. Allmänt skriftermål, såsom beredelse till den heliga nattvarden,
skall, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, offentligen i kyrka ske samma
dag, nattvarden utdelas, eller ock dagen förut. Dertill inställe sig nattvardsgästerna
gemensamt; dock att, om någon önskar att allena framträda till
presten, för att särskilt göra sin syndabekännelse och undfå aflösning, det
icke må honom förvägras.

2. Begär nattvardsgäst att i fall, der nattvarden icke utdelas samma
dag skriftermålet sker, omedelbart efter skriftermålet varda af sakramentet
delaktig, det varde honom icke förvägradt, der han för sådan begäran kan
förete giltiga skäl.

3. Skall den heliga nattvarden jemlikt 2 § enskildt hemma i husen
meddelas, må dertill hörande skriftermål sammastädes ske.

§ 7.

Från skriftermål och nattvardsgång tillsamman med församlingen skall
afhållas och enskildt dertill komma den, som är af fallandesot eller smittosam
eller vederstygglig sjukdom besvärad.

§ 8.

Till allmänt skriftermål och nattvardsgång skall nattvardsgäst på kungjord
tid sig anmäla eller anmäla låta hos kyrkoherden eller den, han till
mottagande af sådan anmälan förordnar.

§ 9-

Den, som vill af den heliga nattvarden blifva delaktig, skall vara
konfirmerad, såsom i 5 kap. sägs, ega nödtorftig kristendomskunskap, icke
vara jemlikt 11 kap. 2 eller 3 § från tillträde dertill utestängd eller befinnas
i sådant själstillstånd, att han är oförmögen att pröfva sig sjelf samt
att förstå den heliga handlingens ändamål och betydelse.

KAP. 4.

§ 10.

Utan hinder af hvad i 9 § är stadgadt om konfirmation såsom vilkor
för delaktighet i den heliga nattvarden, må utan sådan konfirmation sakramentet
meddelas den, som under förhållanden, som i 1 kap. 5 § finnas omförmälda,
blifvit till medlem af Svenska kyrkan upptagen, så ock åt döfstum,
som icke kan på föreskrifvet sätt varda konfirmerad, men som kristligen
lefver och med säkra tecken gifver tillkänna, att han åstundar nattvarden
och rätt fattar dess betydelse.

§ 11-

Är någon i dödsfara stadd och gifver, vid fullt förstånd, med ord eller
tecken tydligen tillkänna, att han åstundar den heliga nattvarden, då må
den icke under någon förevändning honom förvägras.

§ 12.

Framträder till undfående af den heliga nattvarden någon, som är enligt
denna lag till dess åtnjutande obehörig, varde vid sakramentets utdelande
förbigången.

§ 13.

Anmäler sig till den heliga nattvardens begående någon, som förer
ett lastbart och förargligt lefverne, eller ådagalägger en bitter och oförsonlig
sinnesstämning, då skall hans själasörjare honom varna och tillråda honom
att från nattvarden sig afhålla, till dess han sig bättrat.

KAP. 5.

Om konfirmation.

§ 1.

Konfirmation skall årligen, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, i hvar
församling eller pastorat anställas med den ungdom, som under året, på sätt
nedan i 9 kap. 3 § stadgas, blifvit dertill beredd och pröfvats berättigad att
vinna tillträde till den heliga nattvarden.

§ 2.

1. Konfirmation skall förrättas af den prest, som slutligen handlagt
den förberedande undervisningen, och, der icke giltiga hinder äro, offentligen
i församlingens närvaro i kyrkan anställas.

2. Prest, som skall konfirmation förrätta, eger dertill utsätta dag; och
varde församlingen genom kungörelse från predikstolen om den utsatta dagen
underrättad.

§ 3.

Ej må någon konfirmeras före fyllda fjorton års ålder, der icke vederbörande
kyrkoherde finner bevekande skäl vara för handen, att före den åldern
konfirmation medgifva.

§ 4.

För den ungdom, som blifvit konfirmerad, skall tillfälle beredas att på
näst derefter infallande sön- eller högtidsdag gemensamt begå den heliga
nattvarden.

KAP. 6.

Om vigsel och lysning till äktenskap.

§ 1.

1. Äktenskap mellan medlemmar af Svenska kyrkan skall med vigsel
afslutas efter det sätt, kyrkohandboken föreskrifver.

2. Äktenskap mellan medlem af Svenska kyrkan och bekännare af
främmande kristen troslära må, der båda det begära, på enahanda sätt med
vigsel afslutas.

§ 2.

1. Innan vigsel sker, skall i den församling och i den ordning, som
i allmän lag sägs, lysning till äktenskapet vid högmessogudstjenst från predikstolen
afkunnas efter det formulär, som i kyrkohandboken finnes intaget.

2. Äktenskapslysning skall, såvida ej i allmän lag annorlunda stadgas,
utfärdas af kyrkoherden i den församling, der lysningen afkunnas bör.

3. För medlem af Svenska kyrkan, som ej begått den heliga nattvarden,
må lysning till äktenskap ej utfärdas eller afkunnas.

§ 3.

Vigsel må icke meddelas dem, som enligt allmän lag äro förhindrade
att hvar för sig eller med hvarandra äktenskap ingå. Lag samma vare om
lysning, såvidt äktenskapshindren före dess utfärdande utrönas kunnat.

§ 4.

1. Vigsel skall af prest i vitnens närvaro förrättas.

2. Vilja fästehjon om vigselns förrättande anlita annan prest än kyrkoherden
i den församling, der lysningen afkunnad är, åligger dem att med
den kyrkoherdes bevis styrka att för dem lagligen lyst är och att kändt hinder
för äktenskapets afslutande med vigsel ej förefinnes. Ej må annan prest
utan sådant bevis viga.

KAP. 6, 7.

3. Vigsel skall förrättas i kyrka, der ej fästehjonen begära att den
annorstädes må ske.

4. På jul-, påsk- eller pingstdag må vigsel ej förrättas.

§ 5.

Om vid vigsel någondera af dem, som skola vigas, nekar att med den
andra ingå äktenskap, då skall presten med vigseln innehålla.

§ 6.

I tvifvelaktiga fall må prest kunna utan ansvarspåföljd låta med lysning
och vigsel anstå, intill dess han hunnit sig med domkapitlet rådföra.

KAP. 7.

Om barnaföderskors kyrkogång.

§ I Qvinna,

som föd t barn, skall af prest tagas i kyrka på det sätt kyrkohandboken
i sådant afseende för hvart särskildt fall föreskrifver.

§ 2.

Kyrkotagning må ej tillstädjas barnaföderska, förr än fyra veckor efter
barnets födelse förflutit, der icke vederbörande kyrkoherde finner giltiga skäl
vara för handen, att i den tid medgifva inskränkning.

KAP. 8.

Om kittlig begrafning.

§ 1.

Har medlem af Svenska kyrkan med döden afgått, skall dödsfallet i
församlingen, der det timat, tillkännagifvas från predikstolen vid nästföljande
högmessogudstjenst, och den aflidne, der icke giltiga orsaker till längre uppskof
äro för handen, inom sex veckor kristligen begrafvas.

§ 2.

Begrafning verkställes på kyrkogård eller annan allmän begrafningsplats
i den församling, der dödsfallet skett, eller hvilken den aflidne senast
tillhört, eller der han fastighet efterlemnat, eller han sjelf före sin död betingat
sig eller hans anhörige betinga honom lägerstad, eller ock på enskild
begrafningsplats, som med Konungens tillstånd blifvit anlagd.

§ 3.

Yid kristlig begrafning skall jordfästning af prest förrättas, på sätt i
kyrkohandboken föreskrifves.

'' § 4-

Med undantag af de fall, hvarom i 6 § stadgas, må i sammanhang
med jordfästning sedvanliga ceremonier med procession, klockringning och
psalmsång brukas, äfvensom likpredikan eller liktal hållas af prest, som derom
af den aflidnes anhörige anlitas och dertill finnes villig.

§ 5.

1. Jordfästning, som i 4 § sägs, skall förrättas antingen i kyrka eller
på allmän begrafningsplats eller på annat rum, som till jordfästning blifvit
af församlingen anvisadt. *

2. Skall lik begrafvas i annan församling än den, der dödsfallet timat,
må jordfästningen förrättas i den af dessa församlingar, vederbörande
helst åstunda.

KAP. 8.

§ 6.

1. Dödfödda barn, så ock barn, som utan döpelse do, skola i stillhet
begrafvas.

2. På samma sätt skola ock begrafvas de, som enligt 11 kap. 3 §
äro hemfallne under enskild skrift och dött utan att hafva undfått aflösning,
de som aflidit under omättligt bruk af starka drycker, de som dödat hvarandra
i brådskilnad eller eljest ljutit döden under föröfvande af brott, de till
döden eller till straffarbete på lifstid dömde förbrytare, som i fängelse do,
så ock de, som blifvit afrättade eller uppsåtligen förgjort sig sjelfva.

3. Yid begrafning i stillhet skall jordfästningen på begrafningsplatsen
förrättas i närvaro endast af den dödes anhörige, om sådana finnas och sig
vid begrafningen inställa, samt af de personer, som för den dödes jordande
oumbärlige äro. Ej må vid sådan begrafning förekomma klockringning, psalmsång,
likpredikan eller liktal.

§ 7.

Dödsfall må på öfligt sätt genom ringning med kyrkoklockor tillkän--nagifvas i den församling, der det timat, så ock i församling, hvilken den
aflidne senast tillhört, eller der han efterlemnat fastighet.

§ 8.

Främmande trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande
kyrkoherde, på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döde.

KAP. 9. ,

Om kristlig uppfostran och undervisning i den kristna läran.

§ 1.

Föräldrar och de, som i deras ställe satte äro, skola kristligen uppfostra
sina barn och låta dem i den rena evangeliska läran undervisas. Äro

KAP. !).

föräldrar eller målsmän härtill oförmögne, åligger det församlingen att om
barnens uppfostran och undervisning draga försorg. Kyrkoherden med öfriga
prester i församlingen vake deröfver, att försummelse härutinnan ej må
ega rum.

§ 2.

Presterskapet skall ock i folkskolorna utöfva uppsigt öfver kristendomsundervisningen,
och derutinnan meddela vederbörande lärare erforderliga råd
och upplysningar.

§ 3.

1. Åt döpta barn, som närma sig till eller redan uppnått den ålder,
att konfirmation och delaktighet i den heliga nattvarden kan dem tillstädjas,
och som i folkskola eller annorledes inhemtat färdighet i bokläsning och förberedande
kunskap i kristendomens grundsanningar, skall årligen i hvar församling
eller pastorat, med särskildt afseende på barnens beredelse till konfirmation
och nattvard, undervisning i kristendomen af presterskapet meddelas.
Tid för sådan undervisning må kyrkoherden, efter samråd med församlingen,
bestämma.

2. Barn skall åtnjuta konfirmationsundervisning i den församling föräldrarna
tillhöra, eller der barnet uppfostras; dock att föräldrar eller målsmän
ega rätt att om barns undervisning för konfirmation anlita prest i annan
församling, om han dertill finnes villig.

3. Hvilka barn må anses berättigade till konfirmation och nattvardens
begående pröfvas af den prest, som dem undervisat.

4. Utan giltig orsak må barn ej längre än till sitt sextonde år af
föräldrar eller målsmän afhållas från beredelse till konfirmation och nattvard.

§ 4.

1. Inom hvar församling skola, till underhållande och förökande af
församlingsmedlemmarnes kristendomskunkap, husförhör årligen å tid, som
för hvar ort lämpligast finnes, på lifligt sätt af presterskapet hållas. Till
dessa förhör kalle kyrkoherden församlingens medlemmar, fördelade i rotar
eller läslag; och må i hvar rote ej flera personer förenas, än att förhöret
med de på en gång tillkallade kan på en dag medhinnas.

KAP. 9.

2. Allmänna kommunionförhör må anställas, när omständigheterna
dertill föranleda.

§ 5.

Vid offentlig kateketisk kristendomsundervisning skall begagnas den
katekes, som är i Svenska kyrkan vederbörligen antagen.

KAP. 10.

Om enskild själavård.

§ 1-

Presterna skola låta sig angeläget vara att, hvar i sin församling,
utöfva enskild själavård och dervid efter behof undervisa, förmana, varna
och trösta.

§ 2.

1. Vill någon, för att undfå tröst och aflösning, för prest i hemligt
skriftermål uppenbara synd, som hans samvete besvärar, då skall presten
honom i enrum höra. Den, som sålunda i hemligt skriftermål sig till prest
förtror, må denne ej röja.

2. År synden redan fullbordad och så hemlig, att hon ingen annan
än Gud och syndaren samt flera i synden delaktige kunnig är, och bekänner
syndaren henne för presten samt lofvar bättring, då må aflösning
kunna honom meddelas.

3. Bekänner någon i hemligt skriftermål sådant brott, hvarigenom menniskolif
eller allmän välfärd förspilts, och har derom på sannolika skäl grundadt
rykte allmänt gängse varit, eller är syndaren derför uppenbarligen beskylld
och lagligen åtalad, då skall presten förmana honom till bekännelse
inför domaren. Vill syndaren af fruktan för straffet sig dertill icke beqväma,
och synes gerningen icke kunna till annan skada lända, än den redan skedd

KAP. 10.

är, då skall presten, der icke syndaren anses vara i dödsfara stadd, först
efter någon tids dröjsmål och efter förnyade försök att förmå honom till
bekännelse inför domaren, meddela aflösning''; men är görningen sådan, att
den ännu kan komma skada och ofärd åstad och draga efter sig någons
förderf, da ma syndaren ingalunda aflösas, förr än han missgerningen
inför domaren bekänt.

4. Rörer hemligt skriftermål brott, som syndaren eller flere med honom
hafva för händer mot fäderneslandet eller menniskors lif och välfärd;
da skall presten söka noga utleta omständigheterna, samt, der syndaren icke
kan med förmaningar bevekas att saken angifva, tidigt och försigtigt åtvarna
dem, som vederbör, att de taga sig till vara för skadan; men syndarens
och de medbrottsliges namn och annat, som kan tjena till deras upptäckande,
må han ej röja.

§ 3.

Den, som är sjuk, vare berättigad att i själavårdsangelägenheter låta
till sig kalla hvilken af församlingens prester, han helst åstundan och vare
den kallade pligtig att, der han icke har laga förfall, ofördröjligen sig infinna.

§ 4.

I fråga om själavården i fängelser och hospitaler gäller hvad Konungen
derom särskildt förordnat.

§ 5.

Främmande kristen trosbekännare, hvilken om själavård eller annan
embetsatgärd anlitar prest i Svenska kyrkan, må ej af denne med lärotvist,
som kan samvetet bekymra, i ty fall besväras; dock skall, der han
påkallar förrättning, som bör efter ritual verkställas, kyrkans handbok begagnas.

KAP. 11.

Om kyrkotukt.

§ 1.

Till afvärjande af uppenbar förargelse i församlingen, vare kyrkoherde
berättigad att, på sätt nedan sägs, mot dess enskilde medlemmar, när anledning
dertill förekommer, utöfva kyrkotukt, och i denna verksamhet påkalla
medverkan af aktade och gudfruktige ledamöter af församlingen, så ock af
kyrkorådet.

§ 2.

1. Församlingsmedlem, som väcker förargelse i församlingen i ty, att
han uttryckligen förnekar den kristna tron, eller att han eljest förhärdar sig
i uppenbar synd eller last, skall, ändå alt han derför ej lagföres, först enskilt
af kyrkoherden eller, på dennes uppdrag, af annan församlingens prest
förmanas till bättring och varnas. Låter den felande sig deraf icke rätta,
skall förmaningen och varningen förnyas i närvaro af en eller två aktade
och gudfruktige medlemmar af församlingen. Följer ej heller då rättelse,
varde varning i kyrkorådet gifven. Har kyrkoherden, efter derom i kyrkorådet
förehafd öfverläggning, förvissat sig om, att denna varning fruktlös
varit; då må han förklara den felande tills vidare vara utestängd från tillträde
till den heliga nattvarden, och varde den förklaring till kyrkorådets
protokoll tagen och den felande genom protokollsutdrag delgifven. Finner
sig den felande genom sådan förklaring förfördelad, söke rättelse hos domkapitlet.

2. Har den, som så blifvit från tillträde till den heliga nattvarden
utesluten, ådagalagt ånger och bättring, och har kyrkoherden förty, på
hans derom framställda begäran, funnit, sig kunna åter tillstädja honom
sakramentets bruk; göre kyrkoherden derom anmälan i kyrkorådet.

§ 3.

Hvar, som genom domstols utslag blifvit dömd till dödsstraff, men af
nåd njuter förskoning till lifvet, eller till straff för det han hädat Gud eller

KAP. 1 I.

äckat Guds heliga ord eller sakramenten, eller för det han

begått mened, eller gjort våldsgerning å den, som bivista!'' gudstjenst, eller
för det lian stört gudstjenst genom svordom eller oljud, eller eljest dervid
konnnit förargelse åstad, eller för det han gjort misshandel å eller med ärekränkning
förgripit sig mot sin fader eller sin moder, eller för mord eller
di ap, eller för vallande till annans död, eller för hor, tvegifte eller otukt,
eller för rån, eller för stöld, så ock qvinna, som födt oäkta barn, vare
från tillträde till den heliga nattvarden utestängd, till dess han eller hon
af sin själasörjare blifvit enskildt skriftad och aflöst, på sätt och i den ordning,
som i kyrkohandboken sägs.

Finnes församlingsmedlem offentligen förkunna eller till annans förledande
annorledes utsprida villfarande, mot den rena evangeliska läran stridande
lärosatser, eller olagligen utöfva prestembetet, eller eljest göra sig
skyldig till uppenbar och förargelseväckande öfverträdelse eller åsidosättande
af kyrklig ordning; varde varnad på sätt och i den ordning, som i 2 § sägs.
Har den felande blifvit i kyrkoråd varnad, och har jemväl den varning visat
sig fruktlös; hafve kyrkorådet makt förklara honom tillsvidare vara oberättigad
att vara fadder vid dop samt att väljas till ledamot i kyrkoråd
och till ombud vid allmänt kyrkomöte, och varde den förklaring till kyrkorådets
protokoll tagen samt den felande genom protokollsutdrag delgifven.
Later den felande sig derefter rätta; vare kyrkorådet förpligtadt att, medelst
återkallande af den afgifna förklaringen, upphäfva den honom dermed ålagda
inskränkning i hans kyrkliga rättigheter. Öfver kyrkorådets beslut att sådan
förklaring, som nu är sagd, afgifva, eller vägran att den återkalla, må besvär
kunna hos domkapitlet anföras.

1. Varning, som i 2 och 4 §§ sägs, skall meddelas under uttrycklig
hänvisning på den närmast följande grad af kyrkotukt, hvarunder den felande,
i händelse af uteblifven rättelse, är hemfallen.

2. Kyrkotuktsåtgärd skall, med uppgift om skälen dertill och om tiden,
då den blifvit vidtagen, i husförhörsboken antecknas vid den felandes

namn.

KAP. 1 1.

3. Finnes att den, som för flyttning'' från en församling till en annan
begär flyttningsbevis, då är, i följd af begånget brott, enligt 3 § från tillträde
till den lieliga nattvarden utestängd, eller att honom enligt 4 kap. 13 § är
tillrådt, att från nattvarden tillsvidare sig afhålla, eller att han vid den tid
då betyget utfärdas, är ställd under sådan kyrkotukt, som ofvan i 2 § 1
mom. eller i 4 § sägs; då skall uppgift derom i beviset meddelas.

§ 6.

Gör sig prest förfallen till kyrkotukt enligt 2 eller 4 §; lände i
tillämpliga delar till efterrättelse hvad i ty fall om straff å prest är i 16
kap. stadgadt.

KAP. 12.

Om kyrkoböcker.

§ G

1. För hvar församling skall kyrkoherde föra dessa kyrkoböcker:

a) husförhörsbok, som skall för alla församlingens medlemmar upptaga
deras namn, födelsedag, födelseort, kristendomskunskap, bivistande af husförhör,
nattvardsgång, om de äro eller varit gifta, hvad mot deras frejd
eller äktenskapsledighet kan vara behörigen anmäldt, samt för dem, som
varit föremål för kyrkotukt, den åtgärd, som blifvit vidtagen, och tiden då
det skett;

b) födelse- och dopbok, hvari skola antecknas alla de som i församlingen
döpas af Svenska kyrkan tillhörande prest, deras födelsedag, dopdag
och namn;

c) lysnings- och vigselbok, hvari skola antecknas alla de äktenskapslysningar,
som i församlingen varda afkunnade, och de vigslar, som på grund
af dessa lysningar förrättas, med uppgift om den prest, som lysningen utfärdat
och vigseln förrättat;

KAP. 12.

d) död- och begrafningslok, hvari skola antecknas alla de personer, som
i församlingen med döden afgå och der af Svenska kyrkan tillhörande prest
varda jordfåstade;

e) in- och utflyttning slok, som skall upptaga alla de till församlingen
inflyttande och derifrån utflyttande personer.

2. Yid dessa böckers förande rätte sig kyrkoherde i öfrigt efter de
formulär och föreskrifter, som Konungen meddelat.

3. Har dop blifvit förrättadt af annan prest än kyrkoherden i den
församling, hvilken den döpte skall tillhöra, eller vigsel af annan prest än
kyrkoherden i den församling, der lysningen afkunnad blifvit, eller jordfästning
utom den församling, hvilken den aflidne senast tillhört, ställe sig presten,
som dopet, vigseln eller jordfästningen förrättat till efterrättelse, hvad i fråga
om anteckning i kyrkobok af sådan förrättning Konungen särskildt förordnat.

§ 2.

Kyrkoherde är pligtig att på grund af kyrkoböckerna utfärda prestbevis,
på sätt Konungen särskildt förorduat.

KAP. 13.

Om inträde i prestembetet och presterliga kunskapsprof.

§ 1.

Ingen må träda till prestembetet, som icke är dertill lagligen kallad
och invigd.

- § 2.

Den, som vill inträda i prestembetet, skall hafva ett obefläckadt namn
och rykte, vara känd för ett gudfruktigt och ärbart lefverne, hafva uppnått
tjugotre års ålder, samt icke vara behäftad med sådan sjukdom, kroppslyte

KAP. i 3.

eller fel på uttal och sinnen, som kan i embetets utöfning vara till hinder
eller väcka anstöt.

§ 3.

Ansökan om inträde i prestembetet skall ingifvas till domkapitlet i
det stift, inom hvilket sökanden vill blifva anställd; foge han ock dervid
prestbevis, vitnesbörd af vederbörande myndighet öfver sitt uppförande samt
betyg, att han vid något af rikets universitet, på sätt särskildt föreskrifvet
är, aflagt godkänd teologisk examen.

§ 4.

Har sådan ansökan blifvit gjord och är sökanden till viss presttjenst
utsedd, eller innehafver han redan embete eller tjenst, hvarmed rätt till
årsberäkning såsom för presterlig tjenst är förenad, eller förefinnes inom
stiftet behof af biträde vid presttjensternas förvaltande; förelägge honom
domkapitlet, der det icke redan om hans predikogåfvor och förmåga att
meddela kateketisk undervisning eger kännedom, att i dessa afseenden aflägga
prof, samt förekalle honom att undergå prestexamen, till utrönande
såväl af hans vetenskapliga insigter i teologiens särskilda delar, som ock
huruvida han i kyrkans bekännelse är fast grundad.

§ 5.

Prestexamen skall inför domkapitlet aiiäggas i exegetisk, systematisk
och historisk teologi samt i de allmänna grunderna af praktisk teologi och
kyrkolagfarenhet, och skall domkapitlet öfver den examen afgifva betyg, allt
i öfverensstämmelse med särskild stadga, den Konungen utfärdat.

§ 6.

1. Varder den sökande i prestexamen godkänd och pröfvar stiftets
biskop honom i öfrigt innehafva de egenskaper och hafva uppfyllt de vilkor,
som i 2 och 3 §§ sagda äro; då må domkapitlet honom till prestembetet
kalla och biskopen honom dertill, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, inviga.
År biskopsembetet ledigt eller har biskopen förfall; anmode domkapitlet
biskop i annat stift att den prestvigning förrätta.

KAP. 13.

2. För den, som blifvit i föreskrifven ordning prestvigd, utfårde biskop,
som honom vigt, prestbref, hvari skall angifvas det stift, af hvars domkapitel
den prestvigde blifvit till prestembetet kallad, och hvilket han derefter
såsom prest skall anses tillhöra.

§ 7.

Utan hinder af hvad i 1 § föreskrifvet är, må biskop åt studerande,
som vill sig i predikande öfva, och som biskopen pröfvar dertill skicklig, så
ock åt den, som, utan att vara prest, är till årsberäkning såsom för presterlig
tjenst berättigad, för viss tid meddela skriftlig tillåtelse att i en eller
flera uppgifna församlingar, med vederbörande kyrkoherdes samtycke, vid
allmän gudstjenst predika.

§ 8.

Innan prest må anmäla sig såsom sökande eller blifva kallad till kyrkoherdebeställning,
eller till pastorsbeställning vid rikets krigsmakt, eller till
komministersbeställning i Stockholms stad, skall han hafva pastoralprof undergått
inför domkapitlet i det stift, han tillhör.

§ 9.

Pastoralprof får endast af prest och först efter fyllda tjugoåtta lefnadsår
afläggas, och skall bestå dels i en offentlig disputationsakt, hvarvid
teser af teoretiskt-teologiskt innehåll, eller en afhandling med bifogade teser
af sådant innehåll, författade och utgifna af den, som skall profvet undergå,
skola inför domkapitlet försvaras, dels i examen inför domkapitlet uti praktisk
teologi och kyrkolagfarenhet, i förening med kateketislct och homiletiskt
prof. Huru i öfrigt med pastoralprof skall förhållas och betyg deröfver afgifvas;
derom förordnar KonungeD.

§ io.

1. Befrielse från den i B § föreskrifna teologiska universitetsexamen
kan af Konungen medgifvas den, som för goda kunskaper gjort sig känd
och innehafver embete eller tjenst, hvarmed följer rätt till årsberäkning såsom
för presterlig tjenst.

2. Teologie kandidat, som anmäler sig såsom sökande till prestembetet,
vare frikallad från prestexamen.''

KAP. 13.

3. , Befrielse från pastoraldisputationsprof medgifves den, som aflagt
godkändt disputationsprof för lärarebefattning i teologisk fakultet vid något
af rikets universitet eller för lektorsbefattning i teologi vid högre elementarläroverk.

4. Teologie licentiat, så ock den, som i teologisk fakultet vid något
af rikets universitet blifvit såsom professor eller adjunkt anställd, vare frikallad
från såväl prestexamen som pastoralprof.

5. Professorer och adjunkter i de verdsliga fakulteterna vid rikets
universitet må, i stället för undergående af prestexamen och pastoralprof,
utgifva och inför teologisk fakultet offentligen försvara en af fakulteten förut
granskad och godkänd teologisk afhandling med bifogade teser, hemtade
från teologiens särskilda delar.

KAP. 14.

Om prestembetet i allmänhet och de särskilda
presttjensterna i församlingarna.

Prest skall i allt sitt förhållande ådagalägga vördnad för Guds ord
och söka sig deruti och i andra för han embetsutöfning nödiga kunskaper förkofra;
han skall med trohet och förstånd förvalta sitt embete och noggrant iakttaga
hvad för dess utöfning till efterrättelse förordnadt är; han skall icke
söka slem vinning eller inblanda sig i handtering eller bestyr, som embetet
icke anstå; han skall bevisa sina förmän lydnad uti det, som embetet angår;
han skall föra ett ärbart och tuktigt lefverne, samt uti sin umgängelse
taga sig till vara för allt, som andra förarga och goda seder förkränka kan.

§ 2.

Presterna skola, hvar efter sin värdighet, blifva vid presterskapets öfliga
embetsdrägt. *

KAP. 14.

§ 3.

Kyrkoherde drage i församling-, der han anställd är, försorg om den
allmänna gudstjenstens, de heliga sakramentens och andra kyrkliga handlingars
ordentliga och värdiga förrättande och förvaltning, om ungdomens
kristliga undervisning, om den enskilda själavårdens trogna handhafvande
och kyrkotuktens upprätthållande; hafve närmaste inseendet öfver öfrige i
församlingen tjenstgörande prester; före uppsigt öfver klockares och andra
kyrkobetjentes tjensteutöfning och förhållande; medverke dertill att den församlingen
åliggande vård om dess fattiga och nödställda medlemmar kristligen
utöfvas; sörje för ordentlig förvaltning och samvetsgrann användning af
de fromma stiftelser, som i församlingen finnas och under presterskapets inseende
ställda äro; samt fullgöre hvad eljest enligt särskilda lagrum och
föreskrifter till kyrkoherdes åligganden hörer.

§ 4.

Allt hvad kyrkoherde i embetet åligger, åligge äfven den, som blifvit
förordnad att kyrkoherdeembete under ledighet eller eljest förvalta, utan så
är, att domkapitlet i förordnandet något särskildt förbehåll gjort.

§ 5-

Der komminister i församling finnes anställd, skall han, efter öfverenskommen
ordning, med predikande och andra presterliga embetsförrättningar
kyrkoherden biträda, och visa denne lydnad uti det, som embetet angår.
Utan kyrkoherdens samtycke må komminister ej låta göromål, som honom
i tjensten åligger, bestridas af annan än den, som dertill erhållit domkapitlets
förordnande.

§ 6-

Kapellpredikant ege, förutom hvad i tjensten särskildt kan honom åligga,
samma skyldigheter som komminister.

§ 7.

1. Om krigs-, hospitals- och fångpresters, så ock om prests vid utländsk
beskickning åliggande]! förordnar Konungen.

2. Prest, som vid fabrik, bruk eller annan dylik inrättning anställd är,

KAP. 14.

ställe sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, Bona rörande hans tjensteåligganden
må vara vederbörligen gifna.

§ 8. I

År i annex- eller kapellförsamling särskild prest anställd, må domkapitlet-,
när kyrkoherden eller församlingen derom framställer begäran och sådant
pröfvas af omständigheterna påkalladt, åt honom uppdraga att på eget
ansvar, dock under kyrkoherdens tillsyn, föra församlingens kyrkoböcker,
deraf göra föreskrifna utdrag, utfärda derpå grundade betyg och lysningar
till äktenskap samt mottaga prestbevis för inflyttande.

§ 9-

Varder någon af de i ett pastorat anställde prester tillfälligtvis hindrad
att sina åligganden fullgöra; göre kyrkoherden derom anmälan hos
prosten eller förordne sjelf, huru för .tillfället förhållas skall.

§ io.

1. Rätt att begära biträde af * adjunkt tillkommer ålderstigen innehafvare
af presterlig lägenhet, så ock kyrkoherde, som prostbefattning eller
vidsträckt eller folkrikt pastorat förestår eller i domkapitlet ledamot är.
På domkapitlet ankomme att, efter pröfning af behofvet, sådant biträde anvisa.

2. År innehafvare af presterlig lägenhet för längre tid oförmögen att
sin tjenst förrätta; göre derom anmälan hos domkapitlet, som eger att efter
omständigheterna rörande tj enstens uppehållande förordna. Gör han det
ej, hafve domkapitlet ändå makt att adjunkt eller vikarie för honom förordna.

§ 11.

Den, som adjunkt eller vikarie för bestridande af presterlig tjenst erhållit,
skall honom resekostnad till tjenstgöringsorten ersätta, så ock honom
efter de grunder, som inom stiftet på prestmöte fastställde blifvit, under
tjenstgöringstiden aflöna.

§ 12.

o '' WM

Adjunkt eller vikarie skall, då han tillträder tjenstgöring, meddela pro -

KAP. 14.

sten i det prosteri och kyrkoherden i det pastorat, der han skall tjenstgöra,
kännedom om det för honom utfärdade förordnande.

§ 13.

Adjunkt skall fullgöra hvad honom skäligen i embetet ålägges af den
prest, till hvars biträde han skickad är.

§ 14-

Utan tillåtelse, som i 13 kap. 7 § sagd är, må kyrkoherde i sin församling
ej låta annan än prestman, som är till embetsutöfning behörig, förrätta
presterlig tjenst.

§ 15.

1. Utom pastoratet må kyrkoherde, den ej tjenstledig är, på högst
en vecka resa, dock att han det församlingen på lämpligt sätt kungör och
uppgifver annan inom pastoratet eller nära derintill boende prest, som åtagit
sig att under tiden bestrida förefallande embetsgöromål.

2. För högst två veckor kan kyrkoherde af sin prost, och komminister
eller kapellpredikant af sin kyrkoherde erhålla tjenstledighet, då annan
inom pastoratet eller nära derintill boende prest skriftligen åtagit sig att göromålen
under tiden bestrida. Prost skall sådan tjenstledighet ofördröjligen
hos domkapitlet anmäla. Har kyrkoherde den beviljat, gifve det prosten
ofördröjligen tillkänna. För lika lång tid må kyrkoherde ock bevilja
adjunkt tjenstledighet, och varde det tillkännagifvet, såsom förr är sagdt.

3. Behöfver prest tjenstledighet för längre tid än nu är sagd, eller
kan han, då ledighet på kortare tid äskas, éj sjelf anskaffa erforderlig vikarie;
söke domkapitlet, som dock ej på annat skäl, än i 10 § 2 mom. sagdt
är, må bevilja ledighet för längre tid än ett år.

4. Tarfvar prest längre tjenstledighet, än domkapitlet bevilja må, eller
förlängning af den, domkapitlet längst bevilja egt, söke Konungen.

5. Kyrkoherde, som i följd af erhållen tjenstledighet ernar resa bort
från pastoratet, vare pligtig kungöra''församlingen, hvilken i hans ställe kyrkoherdeembetet
förvaltar.

§ 16-

Vill prest, med bibehållande af prestembetet, afsåga sig presterlig lä -

KAP. 14.

genhet, som han i församling innehar, eller vill prest afsåga sig prestembetet,
söke domkapitlet.

§ 17.

1. Embetsutöfning må ej tillstädjas prest, som är behäftad med störande
eller vederstygglig sjukdom, hvaraf förargelse uppkomma eller andakten
lida kan.

2. Är prest till afsättning dömd, må domkapitlet, när omständigheterna
dertill föranleda, ändå att laga kraft å domen ej kommit, besluta, att
han skall från embetets utöfning sig afhålla, till dess annorlunda förordnadt
varder.

3. Prest, som jemlikt 1 eller 2 mom. från embetsutöfning afhålles,
eger, der han ordinarie tjenst i församling innehar, under tiden åtnjuta de
med tjensten förenade löneförmåner, dock med afdrag af hvad den, som tjensten
förrättar, tillkomma bör.

KAP. 15.

Om tillsättning af presterliga fenster.

§ I 1.

Ledig presterlig tjenst skall, der . ej annorlunda här nedan sägs,
Sökas hos det domkapitel, under hvilket tjensten lyder, samt tillsättas efter
förslag, som af domkapitlet upprättas, och val.

2. Presterlig tjenst, som bör efter förslag och val tillsättas, skall såsom
konsistoriel anses, der den icke är för regal förklarad.

§ 2.

1. Har presterlig tjenst blifvit ledig, och åligger det domkapitel att
dertill, på grund af dit ingifna ansökningshandlingar, utnämna eller förslag

KAP. 15.

upprätta, då skall domkapitlet ledigheten ofördröjligen genom offentligt anslag
kungöra, med utsättande af dag, då ansökningstiden går till ända.

2. Till domkapitlet ingifven ansökan må icke efter ansökningstidens
utgång kunna återtagas, utan så är, att åtgärderna för den sökta tjenstens
återbesättande blifvit under ledigheten af Konungen inställda, och sökanden
af sådan anledning inom tid, som af domkapitlet dertill skall kungöras, anmäler
sin önskan att sin ingifna ansökan återkalla.

3. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar och
deras inlemnande iakttagas bör; derom förordnar Konungen.

§ 3. *

Inom tjugo dagar efter den, då ansökningstid förliden är, skall domkapitlet
för den lediga tjenstens tillsättande vidtaga den ytterligare åtgärd,
som närmast på detsamma beror.

§ 4.

1. Till presterlig tjenst njute prest ansöknings- och befordringsrätt
endast inom det stift, han jemlik! 13 kap. 6 § 2 mom. tillhör, der icke vidsträcktare
rätt är genom denna lag eller särskilda stadgar i sådant afseende
medgifven.

2. Ansöknings- och befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholms
stad skall stå öppen för hela rikets presterskap.

§ 5.

År prest till embetsutöfning obehörig, då må han ej på förslag uppföras
eller annars till presterlig befordran komma i fråga, innan han i embetets
utöfning lagligen åter inträdt.

§ 6.

Prest må ej, medan han innehafver förslag till en presterlig tjenst,
eller medan besvär, som han öfver sådant förslag må hafva anfört, äro oafgjorda,
uppföras på förslag till annan presterlig tjenst.

§ 7-

1. D,en, som till komministers- eller kapellpredikantstjenst är utnämnd,

KAP. 15.

men densamma icke tillträda vare ej behörig att på grund af egen ansökan
på förslag till annan sådan tjenst uppföras.

2. Kyrkoherde, som vid ansökningstidens utgång icke under fem år,
från tillträdet räknadt, innehaft den kyrkoherdetjenst, hvartill han senast blef
befordrad, vare ej behörig att, på grund af egen ansökan, på förslag till
annan presterlig tjenst uppföras.

§ 8.

Till kyrkoherdetjenst må ej såsom behörig sökande anses, eller dertill
kallas eller på förslag uppföras den, som icke uppnått trettio års ålder.

§ 9.

Ej må domkapitel till presterlig tjenst utnämna eller på förslag dertill
uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga, som för tjenstens nöjaktiga
bestridande erfordras. Såsom befordringsskäl, efter Indika i öfrig!
mellan sökande skiljas skall, gälle lärdom och förtjenst.

§ io.

Lärdom, som här sägs, skall omfatta teologiska kunskapsämnen och
vara genom utgifna skrifter af vetenskapligt värde, aflagda examina eller
annorledes offentligen ådagalagd; dock att, vid lika teologiska insigter, afseende
må fästas jemväl på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu
är sagdt.

§ 11-

1. Sökandes förtjenst skall bedömas såväl efter tjensteålder, som efter
det nit och den skicklighet, hvarmed han skött det kall, honom i kyrkans
eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt.

2. Tjensteålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,
räknas efter tjenstgöringstid; dock att tjenstledighet, som är för sjukdom,
teologiska studiers idkande eller annan giltig anledning beviljad, lika
med tjenstgöring gäller. För tjenstgöring före fyllda tjugotre år må ej tjensteår
beräknas, ej heller må den, som flera befattningar samtidigt bestridt, årsberäkning
för mer än en tillkomma.

KAP. 15.

3. Vid bestämmandet af sökandes tjensteålder galle årsberäkning såsom
för presterlig tjenst äfven för lärarebefattning i språk eller vetenskap vid
rikets universitet, allmänna elementarläroverk, pedagogier och folkskollärareseminarier
samt för notarie- och amanuens^''enster vid domkapitlen. För annan
lärarebefattning, hvarmed dylik förmån, genom särskildt medgifvande af Konungen
är eller varder förenad, varde den förmån bibehållen, till dess Konungen
annorlunda förordnar. Filosofie doktorsgrad eller behörighet dertill, genom
aflagda prof förvärfvad vid något af likets universitet, vare lika med tre
presterliga tjensteår räknad. Årsberäkning, som här ofvan sägs, må dock
endast tillkomma medlem af Svenska kyrkan.

§ 12-

1. Till rättelse vid förefallande befordringar skall presterskapet inom
hvart stift vid prestmöte uppgöra förslag till pastoratens fördelning i
två klasser, så att de förmånligare komma i första, de öfriga i andra klassen,
och varde sådant förslag, åtföljd t af domkapitlets deröfver afgifna yttrande,
till Konungens pröfning och stadfästelse öfverlemnadt.

2. Domprostlägenheterna i stiften så ock pastoraten i Stockholms
stad skola hänföras till första klassen.

§ 13-

Skall förslag till kyrkoherdetjenst i pastorat af första klassen upprättas,
vare de sökande till företräde berättigade i den ordning, hvari de genom
högre grad af lärdom sig framför medsökande utmärkt. Anses sökande i
lärdom jemngoda, afgöre förtjenst företrädet dem emellan.

§ 14.

Vid upprättande af förslag till kyrkoherdetjenst i pastorat af andra
klassen skall öfvervägande afseende göras på de sökandes förtjenst, och förslagsrätten
derefter bestämmas. Pröfvas sökande i förtjenst jemngoda, då
skall företrädet dem emellan efter deras lärdom afgöras.

§ 15.

År om förslagsrätten till presterlig tjenst, hvartill förslag skall af dom -

KAP. 15.

kapitel upprättas, ej i denna lag särskildt stadgadt, då skall företrädet de
sökande emellan efter deras förtjenst bestämmas.

§ 16.

Då domkapitel skall upprätta förslag till presterlig tjenst, afgöre domkapitlet
först, hvilka sökande må behörige anses, och fastställe den tjensteålder,
enhvar af dem egt att, enligt företedd tjensteförteckning, vid fatalietidens
utgång sig tillgodoräkna. Derefter uppföre domkapitlet, bland de sökande,
som blifvit behöriga förklarade, på förslaget tre, efter som de framför
andra och inbördes finnas, enligt här ofvan stadgade befordringsgrunder,
berättigade att komma i åtanke. Vid omröstning till förslag, som nu är sagdt,
skall röstas om hvart förslagsrum särskildt, från det första och vidare nedåt,
och varde på hvart rum uppförd den, som erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna. Har vid sådan omröstning ingen erhållit flera än hälften af
de afgifna rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka högsta
röstetal tillfallit. Hafva flere än två erhållit sådant röstetal, att företrädet
dem emellan är oafgjordt, då skall först mellan dem skiljas genom särskild
omröstning, hvarvid i händelse af lika röster ordförandens röst gifver utslaget.

§ 17.

I förslagsprotokollet skall för hvar sökande upptagas ett kort sammandrag
af hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjensteålder, som han,
enligt domkapitlets pröfning, lagligen egt sig vid ansökningstidens utgång
tillgodoräkna.

§ 18.

1. Hafva till presterlig tjenst, hvartill domkapitel skall förslag upprätta,
ej tre behöriga sökande sig anmält; utsätte domkapitlet ny ansökningstid,
hälften af den, som första gången förelädes, och hafve de, som under
första ansökningstiden inkommit och behöriga finnas, företräde till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga
sökande; då skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande, som
sig anmält och behöriga pröfvas, och på samma gång fylla förslaget med

KAP. 15.

*»

nödigt antal skickliga män af stiftets presterskap, de der till förslag behöriga
äro.

3. Afsäger sig den förslaget, som utan ansökan derpå uppförd blifvit,
och kan domkapitlet ej heller annan gång förmå, att förslaget varder med
tre behöriga män fyldt, då skall domkapitlet låta i kyrkostämma inhemta
vederbörande församlings yttrande, huruvida hon med förslaget ändock åtnöjes.
Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd, och var derpå endast en
sökande uppförd, varde det beslut lika med val ansedt; voro på förslaget två
sökande uppförde, vidtage domkapitlet de åtgärder, som för tjenstens tillsättning
vidare må erfordras. Har hvarken vid första eller vid andra ansökningstidens
utgång behörig sökande sig anmält, eller nöjes församlingen icke
åt ofullständigt förslag, anmäle domkapitlet förhållandet hos Konungen och
afbide dess beslut.

§ 19.

Prest, som efter ansökan eller eget medgifvande är på förslag uppförd,
må sig det ej afsåga, utan så är, att han, efter det han förslaget sökte eller
utan ansökan derpå uppfördes, annan befordran vunnit eller bevisligen blifvit
satt ur stånd att den sökta tjensten bestrida.

§ 20.

1. Är prest på förslag uppförd, och är val ej hållet: finnes att han
blifvit enligt 5 § till förslag obehörig, eller att han utan laga förfall underlåtit
att förelagdt prof fullgöra; varde han från förslaget skild.

2. År till regal presterlig tjenst val hållet, och inträffar att den, som
vid sådant val varit under omröstning, blifver, innan valhandlingarna äro
till Konungen insända, enligt 5 § till förslag obehörig; varde ock han från
förslaget skild.

§ 21.

År förslag till presterlig tjenst upprättad!, men val ej hållet, och är
föreslagen prest under åtal, på hvars utgång beror, om han enligt 5 § må
anses till förslagsrum obehörig, då skall domkapitlet inställa åtgärderna till
tjenstens återbesättande, till dess i målet dömdt är.

KAP. 15.

§ 22.

1. Är prest från förslag'' skild, som i 20 § 1 mom. är sagdt, eller
har före val någon af de föreslagne aflidit eller fått förslaget sig afsåga,
gånge med förslagets fyllande, som 18 § stadgar; dock att, der någon förslaget
förut utan framgång sökt, hans då ingifna ansökan ej må utan förnyad
framställning komma under pröfning eller honom i något afseende till företräde
framför senare sökande berättiga.

2. Har, vid fråga om regal presterlig tjenst, prest blifvit från förslaget
skild, som i 20 § 2 mom. är sagdt, eller, sedan val hållet är, aflidit
eller fått förslaget sig afsåga, skall domkapitlet, utan förslagets fyllande, valhandlingarna
till Konungen insända och dess beslut afvakta.

§ 23.

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, skola de föreslagne, i ordning
efter deras rum på förslaget, hvar på en af tre i följd liggande söndagar,
som domkapitlet skall bestämma samt vederbörande församling och de föreslagne
kungöra, vid högmessogudstjenst aflägga prof med predikande och
altartjenst i den kyrka, vid hvilken ledigheten är, eller, om flera kyrkor under
tj ensten lyda och domkapitlet icke på förekomna skäl i sin kungörelse
annorlunda bestämt, i moderkyrkan.

2. År med den lediga tjensten förenad skyldighet att i mer än en
kyrka på samma sön- eller högtidsdag lika gudstjenst förrätta, pröfve då domkapitlet,
om prof i två kyrkor afläggas skola.

3. Ej må profpredikant, om annan prest är att tillgå, i församling,
der han prof aflägger, annan presterlig förrättning, än här är sagd, utföra.

§ 24.

Är prest, som på förslag blifvit uppförd, i fält, eller på embetets vägnar
eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty ej till profs
afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet under omröstning
komma, och varde det församlingen af domkapitlet kungjordt. Lag samma
vare, om prest, som prof aflägga bort, men styrkt sig af sjukdom eller annat
laga förfall hafva blifvit derifrån hindrad, ej sist på nittionde dagen från den
förelagda profdagen sig hos domkapitlet till profs afläggande anmält.

KAP 15.

§ 25.

Har förslag, efter det profdagar varit de först derpå uppförde förelagda,
blifvit fyldt, som i 22 § 1 mom. är sagdt, förelägga domkapitlet den senare
föreslagne särskild profdag och utfärde derom kungörelse till församlingen.
Lag samma vare, om den, som af laga förfall varit hindrad att på förstförelagd
dag prof aflägga, inom den i 24 § föreskrifna tid sig dertill anmält.

§ 26.

Ej må tjenstgöring anvisas prest i pastorat, der han presterlig tjenst
söker. År han förut der anställd, då må han kunna med den tjenstgöring
fortfara.

§ 27.

Söndagen efter sista profpredikan vare frågodag. Då skall af domkapitlet
förordnad valförrättare, biträdd af valnotarie, efter derom förut utfärdad
kungörelse, vid sammanträde med församlingens röstegande ledamöter det
förestående valet bereda.

§ 28.

Ej må den vara valförrättare, mot hvilken jäf är, som enligt allmän
lag mot domare gäller, ej heller den vara valnotarie, som enligt allmän lag
är jäfvig att i saken vitna; dock att ej skyldskap eller svågerlag med röstegande,
ej heller rösträtt, såvida den nedlägges, må som laga jäf mot valförrättare
eller valnotarie anses.

§ 29.

1. Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättaren jäf,
som han lagligt finner; gifve han församlingen tillkänna, att förrättningen
uppskjutes, till dess domkapitlet om ny frågodag förordnat, och upplöse sammankomsten.

2. Yarder valnotarie på laga skäl jäfvad; utnämne valförrättaren på
stället en annan lämplig man, som ojäfvig är.

KAP. 15.

§ 30.

1. Styrkes på frågodag, att domkapitlets kungörelse om profpredikanter
ej blifvit behörigen uppläst, eller att förelagdt prof ej fullgjordt är,
eller att föreslagen prestman dött eller är till förslag enligt 5 § obehörig
vorden, eller ställd under åtal, på hvars utgång beror, om han kan anses till
förslag enligt sagde § obehörig; gifve valförrättaren församlingen tillkänna
att förrättningen uppskjutes, till dess domkapitlet sig i saken utlåtit, och
upplöse sammankomsten.

2. Yisas, att frågodagssammanträdet ej blifvit vederbörligen kungjordt;
utsätte valförrättaren ny frågodag till annan söndag, och läte kungörelse
derom söndagen näst förut för församlingen uppläsas.

§ 31.

1. Rösträtt vid prestval tillkommer enhvar, som i församling, der
sådant val anställas skall, eger rättighet att i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut deltaga.

2. Yid valet gälle i afseende på röstberäkning och rösträtts utöfning
hvad för kyrkostämma stadgadt är.

3. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen
justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna under pröfning
komma, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller dess fullmäktig.
Öfver gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar han den;
varde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse eller tillägg
i vallängden ej då utredas; varde till valdagen uppskjuten.

§ 32.

1. Skall kyrkoherde väljas; hafve församlingen makt på frågodag begära,
att uppgifven prestman må såsom fjerde profpredikant på förslaget
uppföras. Begäres till annan presterlig tjenst fjerde profpredikant; varde
frågan ej upptagen.

2. Skall genom omröstning utrönas, om och hvilken prestman må
till fjerde profpredikant begäras; då må endast den rösta, som i den justerade
vallängden upptagen och sjelf tillstädes är, och varde hvar röstandes
mening för en röst räknad.

KAP. 1 5.

3. Har vid sådan omröstning, som nu är sagd, då fråga är om regal
kyrkoherdetjensb mer än hälften af de i omröstningen deltagande, och då
fråga är om konsistoriel kyrkoherde^ enst, minst tre fjerdedelar af hela antalet
af de i den justerade röstlängden uppförda röstberättigade förenat sig
att till fjerde profpredikant begära samma prestman; uppskjute valförrättaren
förrättningen till dess domkapitlet vidare förordnat. Förena sig ej de röstande,
som nu är sagdt, vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Har församling till fjerde profpredikant begärt prestman, som till
stiftet icke hörer, eller är till kyrkoherdetjenst obehörig, eller enligt 5, 6
eller 9 § icke må på förslag uppföras, eller vägrar att församlingens kallelse
efterkomma; då skall domkapitlet församlingens begäran afslå. Har beslutet
derom vunnit laga kraft; ege församlingen ej makt att annan fjerde profpredikant
begära. Dör, innan val är hållet, begärd fjerde profpredikant, som
behörig var, eller förlorar han innan den tid behörighet, som han på frågodagen
hade; stånde församlingens rätt öppen.

5. Förekommer ej skäl, som förr är sagdt, till afslag på församlingens
begäran; uppföre domkapitlet den, till fjerde profpredikant begärd blifva,
på förslaget, och utfärde, sedan beslutet vunnit laga kraft, till honom
kallelse att på förelagd dag prof aflägga, som i 23 § sägs, samt gifve valförrättaren
och församlingen den dag tillkänna.

§ 33.

Om ny frågodag förordne, utom i fall, som i 30 § 2 mom. sägs, domkapitlet
efter omständigheterna och så snart ske kan.

§ 34.

Öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär ej anföras
utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

o o

§ 35.

Prestval skall efter pålysning hållas fjortonde dagen efter frågodagen.
Kan det ej ske, bestämme domkapitlet annan dag.

§ 36.

1. Valet skall sålunda anställas, att valförrättaren uppropar de röst -

KAP. 15.

egandes namn i den ordning, de i den justerade vallängden förekomma,
Vid uppropet framträde till valbordet hvar väljande för sig att sin röst på
någon af de föreslagne afgifva. Är röstegandes namn två gånger å rad ropadt,
utan att han sjelf eller ombud för honom framträdt och röst afgifvit;
hafve då sin rösträtt förlorat.

2. Vill röstegande genom ombud röst aflemna; gifve då fullmakt att
rösta på prestman, som i fullmakten nämnd är. Huru fullmakt gifvas må,
derom är särskildt stadgadt. År fullmakt annorledes gifven, än föreskrifvet
är; vare röst ogild.

§ 37.

Hvad yttermera, utöfver föreskrifterna i 25—36 §§, i afseende på profpredikanters
missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör; derom
eger Konungen meddela närmare bestämmelser.

§ 38.

Varder vid prestval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande eller
annat olaga medel vunnen är, eller tillhör någon, den der i valet obehörigen
verkat; den röst vare ogild.

§ 39.

År val förrättadt af jäfvig eller annars obehörig man, eller utan att
vallängd blifvit justerad eller hvar deri upptagen röstegande uppropad, eller
utan att valförrättaren tagit det i akt, som 30 § eller 32 § 2 eller 3 mom.
bjuder, eller har röst, jom på valets utgång verkan haft, hlifvit af orätt person
afgifven; vare valet ogildt. År val ogildt; vare lag, som vore det ej
hållet.

§ 40.

År till konsistoriel tjenst val hållet, men fullmakt ej utfärdad, och
finnes att den, som flesta rösterna undfått, blifvit enligt 5 § till förslag obehörig,
eller aflidit, eller, efter det han förslaget sökte, fått sig det afsåga;
varde tjensten till ny ansökning kungjord.

§ 41.

Besvär öfver prestval må endast af röstegande eller af prestman, som

KAP. 1 t>.

vid valet varit ställd under omröstning, anföras, och skola till domkapitlet ingifvas
före klockan tolf på tjugonde dagen efter valdagen, den likväl oräknad, eller,
om helgedag då infaller, på nästföljande sökendag. Besvären skola innehålla
bestämd uppgift ej mindre om ämnen och personer, som utgöra föremål
för klagan, än äfven om de vitnen och andra omständigheter, som till
bevisning åberopas, samt, der val öfverklagas derför, att gerning begången
är, för hvilken röst enligt 38 § måste ogillas, vara åtföljda af bevis, att i
brottmålet stämning till laga domstol utverkad är; i annat fall varde besvären
ogillade i alla de delar, der denna föreskrift icke blifvit, iakttagen.

§ 42.

Der besvär öfver prestval ej anföras, må af domkapitlet ingen anmärkning
mot valåtgärderna göras; dock varde missräkning, som i vallängden
upptäckes, af domkapitlet rättad. Yarder valets utgång derigenom ändrad;
kungöre domkapitlet det församlingen, med anvisning att inom den i 41 §
föreskrifna tid, räknadt från den dag kungörandet skedde, den dagen likväl
oräknad, sig hos domkapitlet öfver det sålunda förändrade valet besvära.

§ 43-

1. Den, som vid val till konsistoriel tjenst flesta rösterna erhållit,
skall af domkapitlet med fullmakt på tj ensten förses, der ej fall inträffar,
hvarom denna lag annorlunda stadgar. Har ingen behörig röstegande vid
valet afgifvit röst; nämne domkapitlet till tjensten den bland de föreslagne,
som pröfvas dertill mest lämplig. Har vid sådant val högsta röstetal tillfallit
flera, som under omröstning voro; då skall den anses vald, hvilken de
flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnes äfven efter sådan beräkning
högsta röstetal hafva tillfallit flera; då skall domkapitlet ock mellan dem
välja, såsom förr sades.

2. Skall domkapitlet fullmakt utfärda på tjenst, hvartill val är hållet;
fatte sitt beslut, så snart valet eger laga kraft, och varde fullmakten daterad
den dag, valet laga kraft vunnit.

§ 44.

1. Sedan val till regal kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, insände
domkapitlet ofördröjligen till Konungen samtliga ansöknings- och

KAP. 15.

valhandlingarna samt förslagsprotokollet, och anmäle biskopen i särskildt
utlåtande hos Konungen, hvem han på anförda skäl anser sig böra till
utnämning förorda. Har vid valförrättningen ingen behörig röstägande röst
afgifvit, då må protokoll derom i valhandlings ställe insändas.

2. Har fall inträffat, som i 22 § 2 mom. sägs, varde ock derom anmälan
af domkapitlet gjord.

§ 45.

Regal kyrkoherde^ enst inom hvilket stift som helst må kunna utan
förslag sökas af prest, som är till kyrkoherde^ enst behörig och vid universitet,
elementarläroverk eller folkskolelärareseminarium innehafver befattning,
hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig tjenst är förenad,
eller af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt särskildt förunnad. Hvar
och när sökande, som här sägs, må sig anmäla, derom förordnar Konungen.

§ 46. % ’

Till regal kyrkoherde^ enst utnämne Konungen en af de föreslagne
eller ock någon bland dem, som med den rätt, hvarom i 45 § sägs, sig utan
förslag såsom sökande anmält.

§ 47.

1. Eger någon, på grund af patronatsrätt, till ledig presterlig tjenst
kalla prest utan föregående förslag, då må han till det domkapitel, under
hvilket tjensten lyder, kallelse ingifva före klockan tolf på etthundraåttionde
dagen efter det ledigheten inträffade.

2. Kallelse skall lyda på prestman, som är enligt denna lag behörig
att uppföras på förslag till sådan tjenst, som den i fråga varande, dock att
hvad i 4, 6 och 7 §§ af detta kapitel stadgadt är om inskränkning i förslagsoch
befordringsrätt ej må utgöra hinder för godkännande af den kallades
behörighet.

3. Kallelsen skall åtföljas af de handlingar, på hvilka kallelserätt och
den kallades behörighet grundas, så ock af den kallades förklaring att han
kallelsen efterkomma vill.

KAP. 15.

§ 48.

1. Kallelse, som i 47 § är sagd, skall domkapitlet vid sitt nästa sammanträde
genom offentligt anslag kungöra med anvisning, att klander mot
kallelserätt, vid talans förlust, bör före klockan tolf på trettionde dagen derefter
hos domkapitlet anmälas. Yarder inom förelagd tid klander anmäldt;
hänvise domkapitlet den klagande att målet till vederbörlig domstol, före klockan
tolf på nittionde dagen derefter, instämma, och innehålle tills vidare med all åtgärd
för tjenstens tillsättande. Är klander ej i behörig tid anmäldt, eller finnes
det ej vara fullföljdt; då skall domkapitlet sjelft den påstådda kallelserätten
pröfva och beslut i ärendet meddela.

2. Finner domkapitlet i fall, då klandertalan ej blifvit förd, kallelserätt
behörigen styrkt vara, eller har klander af kallelserätt genom dom, som
laga kraft eger, blifvit ogilladt, eller inkommer, på grund af fastställd bättre
rätt, annan kallelse före klockan tolf å nittionde dagen efter det den rätt
fastställd blefj da skall domkapitlet om den kallades behörighet utan uppskof
besluta. Finnes han behörig och vinner domkapitlets beslut i ty fall
laga kraft; utfärde då domkapitlet för honom fullmakt, som dateras den dag,
då beslutet laga kraft vunnit.

§ 49.

År kallelse ej inom laga tjd ingifven, eller lyder den på person, som den
dag, kallelsen utfärdades, ej enligt 47 § 2 mom. behörig var, eller har påstådd
kallelserätt af domkapitlet blifvit underkänd genom beslut, som laga kraft vunnit;
vare kallelserätt för den gången förlorad, och gånge med tjenstens tillsättande,
som om konsistoriel tjenst är stadgadt. Dör, innan fullmakt beslutes, den
kallade, eller förlorar han innan den tid behörighet, som han hade, då kallelsen
utfärdades; stånde rätt öppen att kallelse för annan behörig prestman
ingifva före klockan tolf på nittionde dagen efter den, då domkapitlet det
fall genom anslag kungjorde.

§ 50.

Innehafves patronatsrätt af utländsk man eller ock af svensk undersåte,
som ej tillhör svenska kyrkan eller som till utträde ur kyrkan sig anmält;
då skall kallelserätt, som i 47 § sägs, hvila, till dess patronatsrätten åter till -

KAP. 1 5.

fallit svensk undersåte, som är medlem af svenska kyrkan. Ledig vorden
presterlig tjenst, hvartill kallelserätten sålunda är hvilande, skall tillsättas
på sätt om konsistoriel tjenst är stadgadt.

§ 51.

Till regal eller konsistoriel presterlig tjenst må patronatsrätt ej kunna
förvärfvas.

§ 52.

Äro flera församlingar till ett pastorat förenade, och äro de ej alla
regala, eller alla konsistoriella, eller alla patronella, eller är ej patronatsrätt
vid dem alla i en mans hand: är genom fastställd öfverenskommelse eller
annorledes särskild! förordnadt, huru vid tillsättning af presterlig tjenst hvarderas
rätt må blifva i enlighet med denna lag utöfvad eller ock vara hvilande;
förblifve då vid hvad sålunda stadgadt finnes. Är ej så stadgadt;
förordne Konungen, i hvilken ordning skall vid inträffande ledigheter gång
efter annan skiftevis förhållas efter hvad denna lag om ena eller andra arten
af pastorat förmår.

§ 53.

Kyrkoherdetjenst i pastorat, som är till prebende anslaget, tillsättes i
och genom tillsättningen af den tjenst, hvilken pastoratet såsom prebende
åtföljer.

§ 54.

År församling, i fråga om tillsättning af prest, om någon särskild förmån
eller rättighet försäkrad; varde dervid bibehållen.

§ 55.

1. Om tillsättning af presterlig tjenst vid krigsmakten, utländsk beskickning,
fängelse och hospital lände till efterrättelse hvad Konungen förordnar.

2. Med tillsättning af presterlig tjenst, som vid sjukhus, eller ock
vid bruk, fabrik eller annat verk må vara inrättad eller med Konungens

KAP. 16.

tillstånd inrättas, gånge efter hvad om tillsättning af hvar särskild sådan
tjenst vederbörligen stadgadt blifvit.

§ 56.

Är prest till tjenst i annat stift befordrad; underrätte derom ofördröjligen
det domkapitel, under hvilket han dittills i embetet lydt.

, § 57.

Den, som till presterlig tjenst blifvit befordrad, skall tjensten tillträda,
så snart dertill hörande lön blifvit ledig; dock att om lönen var ledig före
fullmaktens datum, tillträdet sker första dagen i nästföljande månad.

§ 58.

När kyrkoherde sin tjenst tillträdt, skall biskopen eller, efter dennes
förordnande, prosten honom ofördröjligen i församlingen inställa, på sätt i
kyrkohandboken sägs.

KAP. 16.

Om straff för förbrytelser af prest och om domstol i sådana mål.

§ 1.

Affaller prest från den rena evangeliska läran, sådan den i 1 kap. 1
§ är beskrifven; varde afsatt.

§ 2.

Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som
mot den rena evangeliska läran stridande är, och låter han af undervisning
och förmaning inför domkapitlet sig till återkallelse deraf icke förmås; varde

KAP. 16.

afsatt. Finnes prest ånyo, på sätt nu är sagdt, förkunna eller utsprida lärosats,
som han en gång återkallat; då skall, äfven om han sin villomening
ånyo återkalla vill, till afsättning dömas.

§ 3.

Röjer prest om hemligt skriftermål annat än 10 kap. 2 § 4 mom.
tillåter; varde afsatt.

§ 4.

Har prest, som är uppförd på förslag till presterlig tjenst, hvilken efter
föregående val tillsättes, blifvit förvunnen att före valet hafva ingått i aftal
om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt.

§ 5.

1. Har prest, som är uppförd på förslag till presterlig tjenst, hvilken
efter föregående val tillsättes, genom något yttrande i sin profpredikan om
sin person, sina förtjenster eller sina öden, eller om sina medföreslagna, eller
ock, sjelf eller genom annan, med penningar, gåfvor, löften, våld, hot, tubbande
eller andra olaga medel sökt förskaffa sig röster; dömes till mistning
af embetet under sex månader, utom det straff, som efter allmän lag kan af
allmän domstol varda honom ådömdt.

2. Lag samma vare om annan prest, som, i afsigt att på valets utgång
inverka, i predikan något om de föreslagna yttrar, eller som eljest
på valet obehörigen verkar.

§ 6.

1. Har prest vid biskopsval med penningar, gåfvor, löften, våld, hot,
tubbande eller andra olaga medel sökt förskaffa sig sjelf eller annan röster;
dömes till mistning af''embetet under sex månader och till förlust af förslagsrum,
som han på grund af valets utgång må hafva erhållit, utom det straff
som efter allmän lag kan af allmän domstol varda honom ådömdt.

2. Har annan än prest, på sätt nu är sagdt, sökt vid biskopsval förskaffa
sig röster: är han på förslag uppförd; dömes till förlust af sitt förslagsrum,
utom det ansvar, hvartill han efter allmän lag kan af allmän domstol
kännas skyldig.

KAP. 16.

§ 7.

Försummar prest, utan laga förfall, förrättande af allmän gudstjenst,
som lian förrätta bort; straffes med mistning af embetet under en till sex
månader.

§ 8.

Gör prest vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning störande afvikelse
från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han vid sådan förrättning
annat i kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskildt fall
begagnas bör, eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervisning
hvad otillständigt är, eller visar han olydnad mot domkapitlet, biskopen eller
annan förman uti det, som embetet angår; dömes till varning eller, vid försvårande
omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.

§ 9.

1. Viger prest, utan att laga lysning till äktenskap föregått, eller viger
han dem, hvilkas äktenskap för laga hinder, som honom veterligt var,
återgå måste, eller enkling eller enka, förr än afvittring lagligen skedd är;
straffes såsom i allmän lag sägs.

2. Begår prest i sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag
såsom erubetsmannabrott uttryckligen och särskildt nämnd är; straffes såsom
i den lag för hvart fall sägs.

§ io.

Begår prest på annat sätt, an förut är sagdt, förbrytelse i sitt
embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest
till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter
prest uppsåtligen, i afsigt, som sagd är, sin embetspligt; varde afsatt. Var det
af förhastande, som presten sig förgick, och kom deraf ingen eller ringa skada;
då må till varning eller till mistning af embetet på viss tid dömas.

§ ii Visar

prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt
embete, och är ej särskildt ansvar derå satt; dömes till varning eller till

KAP. 1«.

mistning af embetet på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till afsättning dömas.

§ 12.

Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall sig från tjenstgöring afhållit,
och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom
tre månader, sedan kallelse i rikets allmänna tidning ågått; varde afsatt.

§ 13.

Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att af
hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen märkas kan, att lian
drucken är; varde afsatt.

§ 14.

Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete icke
anstar, eller befattar sig prest, såsom sakförare, med utförande af rättegångångar,
som honom eller hans embete icke röra, eller ligger prest genom
eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer
prest eljest genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att
blott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag följa bör, uppenbar förargelse;
dömes till varning eller, vid försvårande omständigheter, till mistning
af embetet på viss tid.

§ 15.

1. Ilar prest begått brott, derför han af allmän domstol till förlust af
medborgerligt förtroende, eller till straffarbete, eller till dödsstraff dömes;
varde tillika dömd till afsättning, ändå att brottet utom embetet begånget är!

2. Har prest begått brott, derför han af allmän domstol omedelbart till
fängelse dömes; varde tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda
fängelsetiden, ändå att brottet utom embetet begånget är.

§ 16. *

1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga
kraft egande utslag blifvit af allmän domstol enligt strafflag omedelbart till
fängelse dömd, och är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom
förverkadt är; varde särskildt dömd till afsättning.

KAP. 1 6.

2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga kraft
egande utslag blifvit af allmän domstol enligt ''strafflag till böter dömd, och
är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles;
värde särskilt dömd till varning, mistning af embetet på viss tid eller
afsättning.

§ 17.

Är prest utom riket för brott straffad; skall ändock, derest brottet bör
enligt 16 § medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning,
sådan påföljd honom här i riket ådömas.

, § 18-

Yarder prest, under en lagföring, förvunnen att hafva begått flera af
de förbrytelser som i 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ sagda
äro: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svårare
straffet ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff;
varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt
straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.

1. Har prest, genom laga kraft egande utslag, varit två gånger med varning,
eller en gång med varning och en gång med mistning af embetet på
viss tid straffad, och gör sig sedan skyldig till förbrytelse, hvarå varning
enligt denna lag följa borde; dömes till mistning af embetet på viss tid.

2. Har prest, genom laga kraft egande utslag, varit två gånger med
mistning af embetet på viss tid straffad, och gör sig sedan skyldig till
förbrytelse, hvarå straff enligt denna lag följa bör; varde afsatt, dock att,
om den senaste förbrytelsen är så ringa, att endast varning enligt denna
lag derå följa borde, till mistning af embetet på viss tid dömas må.

§ 20.

1. För förbrytelse, som i 5 eller 6 § sägs, vare straff enligt de

KAP. 1 6.

förfallet, om den ej blifvit åtalad inom den tid, som för anförande af besvär
öfver der ifrågavarande val eller förslag är föreskrifven.

2. För förbrytelse, som i 11 § sägs, så ock för annan förbrytelse,
hvarå straffet är i lagen bestämdt till endast varning eller mistning af embetet
på viss tid, vare straff enligt denna lag förfallet, om förbrytelsen ej
blifvit åtalad inom fem år från den dag, då den begicks.

§ 21.

1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda
tjenst, han inom kyrkan innehar.

2. Mistning af prestembetet på viss tid innebär för den dertill dömde,
under den tid, obehörighet att prestembetet utöfva samt förlust af de rättigheter
och förmåner, som äro förenade med den tjenst, han inom kyrkan
innehar, dock att bostad i det till tjensten hörande boställe honom under
tiden förunnas.

3. Mistning af piestembetet på viss tid må icke ådömas för kortare
tid än en månad, eller för längre tid än ett år, der icke i fall, som i 15 §
2 mom. sägs, den tid, för hvilken fängelsestraff ådömes, föranleder större
utsträckning i tiden för embetets mistning.

§ 22.

1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11, 12, 13
eller 14 § sägs, skall domkapitel ransaka och döma. År det förbrytelse,
som i 5, 6, 8, 10 eller 11 § sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika
annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff enligt allmän strafflag
följa bör, och som af annan än målseganden åtalas kan; då må domkapitlet
om förbrytelsen ej döma, innan särskild! om det brott eller vållande
af allmän domstol slutligen dömdt blifvit.

2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall,
som i 16 eller 17 § sägs, skall af domkapitel ådömas.

# 3- Åtal mot prest för förbrytelse, som i 9 § sägs, så ock för brott,
hvarå straff efter allmän strafflag följa bör, men som ej är att till embetsbrott
hänföra, skall vid allmän underrätt upptagas.

KAP. 17.

4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i 15 §
sägs, skall ådömas af samma domstol, som ådömer det straff, med hvilket
embetets förlust följa bör.

KAP. 17.

Om klockare, organister, kyrkogångare och lägre kyrkobetjening.

§ 1.

1. Klockare skall leda sången vid allmän gudstjenst och kyrkliga
förrättningar, der i församling särkild kyrkosångare icke är anställd; vårda
och ansvara för de kyrkans tillhörigheter, som honom efter förteckning ombetros;
tillse att ordning och snygghet råder i kyrka och på kyrkogård
samt att ringning till gudstjenst vederbörligen verkställes; betjena presterskapet
vid gudstjenst och andra embetsförrättningar, samt fullgöra hvad
eljest af hans kyrkoherde honom i tjensten skäligen ålägges.

2. Klockare åligger ock att, intill dess Konungen derom annorlunda
förordnar, till närmaste klockare fortskaffa prostens och öfriga presterskapets
inom prosteriet tjenstebref, när de honom tillhanda komma.

3. Der lärarebefattning i folkskola icke är med klockare tjenst förenad,
åligger klockare att, i den mån hans öfriga tjenstegöromål kunna anses det
medgifva, vid barnaundervisningen i församlingen biträda.

§ 2.

Organist skall med orgelspelning beledsaga kyrkosången, der sådan vid
allmän gudstjenst och andra förrättningar i kyrkan förekommer, stämma och
vårda kyrkans orgelverk, samt efterkomma hvad kyrkoherden honom i tjensten
skäligen föreskrifver.

KAP. 1 7.

§ 3.

Der särskild kyrkogångare i församling är tillsatt, skall kan vid allmän
gudstjenst och kyrkliga förrättningar leda kyrkosången.

§ 4.

Blifver klockare-, organist- eller kyrkogångare tjenst ledig; då skall
kyrkoherden tjensten till ansökning kungöra. Hvad i afseende på sådant
kungörande, samt ansökningstid, ansökningshandlingar och deras inlemnande
iakttagas bör; derom förordnar Konungen.

§ 5.

1. Skall klockare tjenst tillsättas, och är ansökningstiden förliden; då
skall kyrkoherden ofördröjligen i kyrkorådet gifva tillkänna, hvilka sökande
sig anmält, och af de anmälde, som han behöriga pröfvar, på förslag uppföra
tre de skickligaste och mest tjenliga. Äro ej tre behöriga sökande till;
varde så många, som sig anmält och behöriga finnas, på förslaget uppförde.

2. Det upprättade förslaget skall intagas i kyrkorådets protokoll och
nästföljande söndag församlingen kungöras.

3. Sökande, som åt förslaget icke nöjes, eger rätt att deruti söka
ändring genom besvär, hvilka, jemte det öfverklagade beslutet, böra inom
trettionde dagen efter kungörandet, dagen då det skedde likväl oräknad, ingifvas
till domkapitlet; åliggande det klaganden att i öfrigt taga det i akt,
som för besvärs anförande öfver kyrkostämmas beslut föreskrifvet är. Försummas
något häraf; varde besvären ej till pröfning upptagna.

4. Har ingen behörig sökande sig anmält; varde tjensten ånyo till
ansökning kungjord.

§ 6.

1. Har förslaget vunnit laga kraft; kalle kyrkoherden skriftligen de
föreslagne att på utsatta dagar, hvar efter annan, vid allmän gudstjenst i
församlingen aflägga sångprof; kungöre ock församlingen de utsatta profdagarna.

2. Uteblifver sökande från förelagdt prof: visar han laga förfall;
stånde honom öppet att inom sextionde dagen derefter till nytt prof sig an -

KAP. 1 7.

mala. Uteblifver han ändå, eller var han förfallolös; hafve han förslagsrum
förlorat.

§ 7.

1. Sedan de föreslagne aflagt prof, skall kyrkorådet en af dem till
tjensten utnämna. Är endast en sökande på förslaget uppförd; då må på
kyrkorådet ankomma att, med afseende på det af honom aflagda profvets beskaffenhet,
honom till klockare antaga, eller ock förordna, att åtgärder för
tjenstens tillsättande skola ånyo i laga ordning vidtagas.

2. Kyrkorådets beslut skall församlingen kungöras.

3. Den, som är på förslag till klockaretjenst uppförd och vid tjenstens
tillsättning blifvit förbigången, ege rätt att, der han tilltror sig kunna visa,
att kyrkorådets beslut icke i laga ordning tillkommit, deri söka rättelse genom
anförande af besvär, såsom i 5 § 3 mom. är sagdt.

§ 8.

1. När i församling inom Skåne, Halland, Blekinge eller Bohuslän
klockare skall tillsättas, må, utan att förslag blifvit upprättadt, bland anmälde
sökande som behörige finnas, den till klockare antagas, om hvilken församlingen
i kyrkostämma, hvilken minst fjorton dagar förut varit utlyst, enhälligt
eller genom mer än hälften af de afgifna rösterna sig med kyrkoherden
förenar.

2. Kunna ej kyrkoherde och församling genom sådant samrådsval,
som nu är sagdt, förena sig om antagande af någon bland de sökande;
gånge med tjenstens tillsättning, som i 5, 6 och 7 §§ sägs.

§ 9.

När klockare är antagen och beslutet eger laga kraft; varde honom
utdrag af protokollet såsom förordnande meddeladt.

§ io.

År lärarebefattning i folkskola med klockaretjenst förenad; då må med
tillsättning af de förenade tjensterna förhållas på sätt om tillsättning af folkskoleläraretjenst
förordnadt är.

KAP. 1?.

§ 11.

Med tillsättning af organist- eller kyrkosångaretjenst gånge på sätt i
5, 6, 7 och 9 §§ om klockaretjenst är stadgadt; dock må af sökande till
organisttjenst ej fordras annat prof än i orgelspelning.

§ 12.

1. Organisttjenst må genom församlingens beslut kunna med klockaretjenst
förenas. Sökande till de förenade tjensterna skall vara behörig till bådadera,
och med tillsättningen skall förfaras på sätt om klockaretjenst är stadgadt.

2. Ansöknings- och befordringsrätt till organisttjenst, der denna icke
är med klockaresyssla förenad, må stå öppen äfven för qvinna.

§ 13.

1. Ej må någon på en gång söka flera klockare- eller flera organisttjenster,
eller en tjenst af ena och en af andra slaget, der de icke äro med
hvarandra förenade.

2. Har sökande icke vunnit förslag, eller är han vid utnämning förbigången:
nöjes han åt den utgång; ege rätt att annan tjenst söka.

3. Har någon mot denna § sökt tjenst; vare obehörig att dertill föreslås
eller utnämnas.

§ 14.

Är för viss församling i fråga om tillsättning af klockare, organist eller
kyrkosångare särskildt stadgadt, lände det till efterrättelse.

§ 15- ,

Klockare-, organist- eller kyrkosångaretjenst skall, efter det förordnande
på tjensten blifvit utfärdadt, tillträdas så snart dertill hörande lön
blifvit ledig, eller, om lönen var ledig innan förordnandet gafs, första dagen
i nästföljande månad.

§ 16.

Erfordras vikarie för bestridande af klockare-, organist- eller kyrkosångaretjenst,
eger kyrkoherden dertill förordna tjenlig person.

KAP. 1 7.

§ 17-

Åt klockare eller annan kyrkobetjent må kyrkoherden kunna för högst
tre månader bevilja tjenstledighet. Behöfver kyrkobetjent tjenstledighet för
längre tid, än nu är sagd, söke kyrkorådet.

§ 18.

1. Visar klockare, organist eller kyrkosångare vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i sin tjenst, eller ådagalägger han ohörsamhet
mot kyrkoherden i det, som tjensten rörer, eller vanvördnad mot församlingen
eller dess presterskap, eller finnes han vara begifven på dryckenskap,
eller åstadkommer han genom annat sitt förhållande uppenbar förargelse,
ändå att han brott ej begått; varde af kyrkorådet varnad. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, eller har han blifvit två gånger af
kyrkorådet varnad och förgår sig åter; sätte honom kyrkorådet från tjensten.

2. Begår klockare eller annan kyrkobetjent, som nu är sagd, brott,
derför han till förlust af medborgerligt förtroende eller till straffarbete eller
till dödsstraff dömes; varde tillika dömd till afsättning. Varder han för brott
omedelbart dömd till fängelse; varde tillika dömd till mistning af tjensten
med dertill hörande lön under den ådömda fängelsetiden. Har han för brott,
begånget utom tjensten, blifvit enligt allmän strafflag genom laga kraft egande
dom dömd omedelbart till fängelse eller till böter, och är brottet sådant, att
hans värdighet såsom kyrkans tjenare kan anses deraf lida; ankomme på
kyrkorådet att honom från tjensten afsätta.

§ 19.

Har klockare, organist eller kyrkosångare utan lof eller tillkännagifvet
förfall sig från tjenstgöring afhållit och ej kunnat med kallelse träffas eller
inställas: kommer han ej inom tre månader< sedan kallelse i rikets allmänna
tidning ågått; varde af kyrkorådet afsatt.

§ 20.

Kyrkorådet må, när omständigheterna dertill föranleda, från tjensteutöfning
tillsvidare afhålla klockare, organist eller kyrkosångare, som är till
afsättning dömd, ändå att laga kraft å domen ej kommit.

KAP. 1 8.

§ 21.

Kyrkoråds beslut att afsätta eller från tjensteutöfning afhålla klockare,
organist eller kyrkosångare skall församlingen kungöras.

§ 22.

Öfver kyrkoråds åtgärd att meddela klockare, organist eller kyrkosångare
varning, så ock öfver kyrkoråds beslut att sådan kyrkobetjent afsätta
eller från tjensteutöfning tillsvidare afhålla, må han kunna hos domkapitlet
anföra besvär inom trettio dagar efter det åtgärden vidtogs, eller beslutet
församlingen kungjordes; dock skall beslut om afhållande från tjensteutöfning
gå i verkställighet, ändå att besvär deröfver anföras.

§ 28.

Kyrkovaktare, klockringare och annan lägre kyrkobetjening, som i församling
nödig finnes och hvartill aflöning är anvisad, må kyrkorådet efter
omständigheterna antaga så ock afskeda.

KAP. 18.

Om församlingar samt deras allmänna rättigheter och skyldigheter.

Svenska kyrkans medlemmar skola vara fördelade i församlingar, som,
hvar för sig, under sitt presterskaps ledning på bestämda rum och tider
sammanträda till gudstjenst.

§ 2.

Hvar församling skall hafva sitt genom häfd eller skriftlig urkund bestämda
område; dock att icke-territoriel församling, som redan finnes eller,
när vigtiga omständigheter dertill föranleda, genom Konungens beslut varder

KAP. 18.

bildad, må utan hinder häraf egt; bestånd, så länge skälig anledning dertill
förefinnes.

§ 3.

Fråga om delning, sammanslående, upphäfvande eller annan förändring
af redan bildade församlingar, eller om nya församlingars stiftande, eller om
indragning eller sammanbyggnad af kyrkor skall, sedan vederbörande församlingar
och domkapitel sig derom yttrat, till Konungens pröfning och afgörande
öfverlemnas.

§ 4.

1. Enhvar kyrkans medlem skall tillhöra den församling, inom hvars
område han sitt rätta bo och hemvist häfver, derest han icke på grund af
särskildt stadgande bör tillhöra någon icke-territoriel församling.

2. Enhvar är berättigad åtnjuta själavård och påkalla presterlig embetsåtgärd
af presterskapet i den församling, han tillhör.

3. Yid afflyttning från en församling till en annan skall den flyttande
för sig samt, om han hustru eller barn med sig häfver, äfven för dem ofördröjligen
till vederbörande prest på inflyttningsorten aflemna flyttningsbevis,
som, på sätt särskildt föreskrifvet är, blifvit utfärdadt af vederbörande prest
i den församling, hvarifrån flyttningen sker.

§ 5.

Hvar församling är skyldig att, der i särskilda fall icke annorlunda
stadgadt är, tillskjuta de medel, som för församlingens kyrko- och undervisningsväsen
erfordras utöfver församlingens för sådant ändamål afsedda tillgångar.

§ 6.

Med iakttagande af de i lag och författningar gifna föreskrifter och
stadgade inskränkningar, eger hvar församling sjelf vårda sina angelägenheter.
Församling utöfvar denna vård genom kyrkostämma och kyrkoråd.

KAP. 19.

Om kyrkostämma.

§ I Hvar

församling eger att i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda
till öfverläggning och beslut, på sätt här nedan sägs.

§ 2.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om

1) åtgärder till vidmakthållande af ordning under gudstjensten;

2) tid för allmän gudstjenst, såvidt den tid icke är i lag bestämd,
samt för konfirmationsundervisning; rum för allmän gudstjenst, när församlingens
kyrka icke kan dertill begagnas; allmän nattvardsgång vid andra
tillfällen än i sammanhang med högmessogudstjenst, så ock ordning för
ringning med kyrkoklockor;

3) sammanbyggnad af kyrkor samt delning eller sådan förändring af
församlingen, som i 18 kap. 3 § sägs;

4) tillsättande af kyrkovärdar och öfriga ledamöter i kyrkoråd äfvensom
ledamöter i domkyrkoförvaltning;

5) förening af klockare- och organist^ enst, ordnande af klockares under
v isningsåligganden, samt tillsättning af klockare i fall, som i 17 kap.
8 § sägs;

6) kyrkomedel användande samt kyrkoräkenskapers granskning;

7) hushållning med och vård om kyrkans egendom, der ej annorlunda
stadgadt är;

8) byggnad och underhåll af kyrkan, med hvad dertill hörer, samt
boställen för prest, klockare och andra kyrkobetjente;

9) bestämmande af afgifter till kyrkan;

10) fördelning af bänkrum i kyrkan;

11) ordnande och fördelning af begrafningsplatser, samt afgifter för
dem och för begagnande af kyrkoklockor och annan kyrkans egendom;

KAP. 19.

12) överenskommelser rörande presterskaps och kyrkobetjenings löneförmåner.

Kyrkostämma tillkommer ock att handlägga frågor, som afse folkundervisningen
och dithörande anstalter inom församlingen, på sätt i annan
ordning särskildt stadgadt är.

§ 4.

Vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter i lag eller
författning gifna äro, ställe sig kyrkostämma till efterrättelse hvad sålunda
stadgadt är.

§ 5.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer,
på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den som vid
allmän radstuga rösträtt eger; främmande religionsbekännare och de, som
till utträde ur Svenska kyrkan sig anmält, dock härifrån undantagna.

§ 6.

I öfverläggningar och beslut, som angå ärenden, gemensamma för hela
församlingen, deltaga samtlige röstberättigade; men i öfverläggningar och beslut
om ärenden, som förutsätta afgifter, hvilka enligt gällande författning
böra utgå endast af i mantal satt jord eller af annan fastighet, må ej andra
taga del, än de, som sådan jord eller fastighet innehafva.

§ 7.

Vid omröstning följes, på landet, hvad för kommunalstämma och, i
stad, hvad för allmän rådstuga stadgadt är i afseende på röstberäkning,
samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person.

§ 8.

Der stads- och landsförsamling eller delar deraf äro i kyrkligt afseende
förenade, ega de att på kyrkostämma gemensamt öfverlägga och be -

¥AP. 19.

fil

sluta om uppgörande af ett på 5 och 6 §§ grundadt förslag till röstgrund
vid beslut om gemensamma angelägenheter; och skall vid denna uppgörelse
den röstgrund följas, som dittills för gemensamma kyrkliga angelägenheter
varit gällande.

Sådant förslag skall underställas Konungens befallningshafvandes pröfning;
börande Konungens befallningshafvande, innan fastställelse meddelas,
öfver förslaget inhemta domkapitlets utlåtande.

§ 9-

Kyrkoherden eller den prest inom församlingen, som kyrkoherden, då
han hindrad är, dertill förordnar, eller, då någon dertill ej är utsedd, den
kyrkoherden i embetet närmast är, före i kyrkostämma ordet. Uti annexeiler
kapellförsamling, som har egen prest, vare han, eller den hans tjenst förestår,
ordförande i kyrkostämman när kyrkoherden ej är i stämman tillstädes.
Vid behandling af ärende, för hvilket prost, eller annan särskild! förordnad
prestman, kyrkostämma utlyst, vare denne ordförande.

§ io.

Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den första inom Maj
manads utgång för besluts fattande om föregående årets räkenskaper och förvaltning;
den andra i Oktober för bestämmande af utgifts- och inkomststat
för kyrkan, enligt hvad i 23 § sägs, och den tredje inom utgången af December
för debiteringslängdens granskning samt för anställande af val till
de under kyrkostämma hörande befattningar, hvilka vid årets slut blifva lediga,
äfvensom för val af revisorer.

§ Il Kyrkostämma

skall hållas äfven när Konungens befallningshafvande, domkapitlet,
visitatioijsförrättare, magistraten eller kyrkorådet det äskar, eller då
ordföranden sådant nödigt finner.

Enskild man, som till talan i kyrkostämma berättigad är, eger ock
kyrkostämmas sammankallande för uppgifvet ärende begära. Finner ordföranden
ej skäl att sådan begäran bifalla, meddele han, om så äskas, sitt
beslut skriftligen, jemte skälen dertill; och eger sökanden deröfver klagan
föra, på sätt i 28 § stadgas om besvär öfver kyrkostämmas beslut.

KAP. ) ».

§ 12.

Kyrkostämma må i kyrka, sockenstuga eller på annat lämpligt ställe

hållas.

Skall vid kyrkostämma i moderförsamling ärende företagas, som annexförsamlings
rätt eller skyldighet tillika angår och gemensam öfverläggning
fordrar, kalle kyrkoherden annexförsamlingen till sammanträde med moderförsamlingen.

Der i städer, som bestå af flera församlingar, fråga till afgörande förekommer,
som alla eller flera af dessa församlingar angår, skall sådan fråga
handläggas å gemensam kyrkostämma, under ordförande af den bland stadens
kyrkoherdar, som domkapitlet dertill förordnar.

§ 13-

Kallelse till kyrkostämma skall utfärdas genom kungörelse af kyrkoherden
eller den, som för särskild! tillfälle stämman hålla bör, och innehålla
bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne för sammanträdet.

Har domkapitlet särskild prestman till kyrkostämmas hållande förordnat;
då må han kallelsen utfärda.

Kungörelsen uppläses från predikstolen fjorton dagar eller minst en
vecka före stämman. Är kyrkostämma utsatt till dag, då gudstjenst hålles,
skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörandet icke
medhinnes inom den tid, som nu föreskrifven är, må kyrkostämma kunna
hållas efter kortare kallelsetid, och äfven samma dag den pålyses; dock må
vid sålunda utlyst stämma beslut ej fattas om utgift, eller om erläggande
af bidrag dertill.

§ 14.

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra
förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrkorådet eller ock, då kyrkostämman,
med afseende på ärendets beskaffenhet eller andra förhållanden, finner
sådant lämpligt eller nödigt, af särskildt dertill utsedda personer.

§ 15.

Ordföranden åligger att ärendena till öfverläggning framställa samt
tillse, att ej andra frågor företagas, än de, som uti kungörelsen upptagna äro.

KAP. 19.

Ny fråga kan vid kyrkostämman väckas, men icke förr än vid annan
stämma och efter vederbörlig pålysning afgöras.

§ 16.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställe ordföranden proposition,
så affattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras. Ordföranden
tillkännagifve derefter, huru enligt hans uppfattning beslutet utfallit,
och befäste detsamma, der omröstning ej begäres, med klubbslag.

Askas omröstning, verkställes den öppet och efter upprop.

Till beslut erfordras blott enkel pluralitet af de afgifna rösterna, enligt
den vid omröstningen följda röstgrund.

Falla rösterna lika för olika meningar, gälle den mening, hvilken de
flesta rösterna efter hufvudtalet tillfallit. Finnas efter sådan beräkning rösterna
lika delade; vare den mening beslut, som ordföranden biträder.

§ 17-

Genom lottning bestämmes företrädet emellan dem, som vid val erhålla
lika antal röster.

§ 18-

Ordföranden skall vid kyrkostämma föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll, upptagande ämnet för öfverläggningen och beslutet, med skälen
dertill. Sedan förhandlingarna afslutade äro, bör protokollet justeras genast,
der så ske kan, eller i annat fall vid kyrkostämma senast fjorton dagar derefter,
hvarom vid tillfället underrättelse skall meddelas. Erfordrar ärendet skyndsamhet
och kan protokollet icke genast vid kyrkostämman justeras; må stämman
kunna uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedda ledamöter, att, jemte
ordföranden, justering af protokollet eller vissa delar deraf verkställa. Protokollet
skall undertecknas af ordföranden och minst två vid stämman närvarande
ledamöter, eller af de särskilda justeringsmännen, om sådana varit utsedda.

Det justerade protokollet skall nästa helgedag, då gudstjenst hålles, från
predikstolen uppläsas.

§ 19-

Den, som i afgörande af ett ärende deltagit, kan genast, eller sist vid
justeringen af protokollet, emot det fattade beslutet reservation afgifva.

KAP. 19.

§ -20.

Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmas protokoll tillställes
kyrkorådet eller de andra personer, åt kvilka verkställighet af stämmans
beslut uppdrages. För öfrigt eger en hvar, som det åstundar, att af proto.
kollet taga afskrift, och att utan lösen få afskriftens riktighet af ordföranden
bestyrkt.

Protokollen, med bilagor, skola bland kyrkans öfriga handlingar förvaras.

§ 21.

Ordföranden vake öfver ordningen i kyrkostämman. Han kan, efter
varning, låta utvisa en hvar, som sig oskickligt förhåller. Uppstår oordning,
som ordföranden icke förmår afstyra, ege han makt att stämman upplösa.

§ 22.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall,
för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för
rösträtt i kyrkostämma bestämda grund. I fråga om afgifter och personliga
tjenstbarheter, hvilka enligt gällande författningar åligga medlemmar af
en församling, oaktadt de i kyrkostämma icke ega rösträtt, gör denna lag
icke ändring.

§ 28.

För hvart år åligger det kyrkorådet att för kyrkan uppgöra ett utgiftsoch
ett inkomstförslag. I utgiftsförslaget böra upptagas de utgifter, som redan
äro beslutade att under det nästföljande året utgå, äfvensom de, hvilka
kyrkorådet derutöfver anser af behofvet påkallade att under samma år utgå.

Uti inkomstförslaget böra de inkomster upptagas, Som för det nästföljande
året äro eller anses vara att påräkna.

§ 24.

Utgifts- och inkomstförslagen skola till pröfning framläggas vid den
kyrkostämma, som under loppet af Oktober månad hållas bör.

KAP. 1 9,

25 §.

Hvad kyrkostämman till uttaxering beslutat skall genom kyrkorådet
delgifvas, i församling på landet, vederbörande kommunalnämnd och, i stad,
drätselkammaren, hvilka det, hvar i sin ort, åligger att debitering och uppbörd
af dessa afgifter verkställa, samt medlen till kyrkorådet aflemna.

Skulle, till följd af särskilda förhållanden, annan ordning för uppbördens
verkställande finnas vara lämplig eller nödig, må kyrkostämman kunna
derom besluta.

§ 26.

Räkenskaperna för kyrkans medel skola afslutas med kalenderår, samt
senast den 1 derpå följande Mars aflemnas till de för deras granskning utsedda
revisorer.

Revisionsberättelsen skall senast den 1 April aflemnas till kyrkostämmans
ordförande, som öfver gjorda anmärkningar infordrar vederbörandes
förklaringar, hvarefter den kyrkostämma, som i Maj månad sammanträder,
beslutar, huruvida anmärkning må förfalla, eller laglig åtgärd för bevarande
af församlingens rätt vidtagas skall.

Hvad nu om räkenskapernas granskning sagdt är, gör icke någon
ändring i hvad om särskild revision af kyrkoräkenskaper finnes stadgadt.

§ 27.

För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas beslut underställas
Konungens pröfning och fastställelse, då besluten angå:

a) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan församlingen
tillhörig fastighet, som, utan att till kyrkoegendom kunna räknas, för
något församlingens gemensamma nytta afseende ändamål densamma genom
gåfva eller testamente tillfallit, äfvensom öfverenskommelse, hvilken medför
förändring i de rättigheter, församlingen till sådan fastighet eger;

b) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid än två år samt c)

påläggande af afgifter, hvilka erfordra uttaxering för längre tid
än fem år.

Beslut, som bör Konungens pröfning underställas, skall öfverlemnas till

(i (i

KAP. 1 9.

Konungens befallningshafvande i länet, hvilken det åligger att handlingarna,
jemte eget utlåtande, insända.

§ 28.

Medlem af församlingen, som åt kyrkostämmas beslut i församlingens
gemensamma angelägenheter ej nöjes, eger rätt att, der han tilltror sig

kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på

orättvis grund, eller att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det
står i strid med allmän lag eller författning, eller annorledes öfverskrider
deras befogenhet, som beslutet fattat, deruti rättelse söka genom besvär, hvilka,
jemte det öfverklagade beslutet, böra inom trettio dagar efter det klaganden
deraf erhöll del, dagen då det skedde likväl oräknad, ingifvas, i mål, som

uti 2 § 1, 2, 3, 4, 5 och 6 punkterna äro nämnda, till det domkapitel,

hvarunder församlingen hör, men i andra mål till Konungens befallningshafvande
i länet; och åligger det klaganden derjemte såväl att vid besvären
foga bevis om dagen, då beslutet delgafs, som ock att, inom fjorton dagar
efter det tiden för besvärs inlemnande utgått, till kyrkostämmans ordförande
ingifva diarii-utdrag deröfver, att han sina besvär inlemnat å ort, som vederbör.

I Hernösands stift vare för mål, som gå till domkapitlet från Jemtlands,
Yesterbottens och Norrbottens län, tiden dubbelt så lång, som här ofvan är
stadgad; och gäller detta äfven i afseende på mål, som från Lappmarksförsamling
gå till Konungens befallningshafvande i länet.

Försummar klaganden något af hvad sålunda är föreskrifvet, må beslutet
kunna gå i verkställighet.

Klaganden skall anses hafva af beslutet erhållit del den dag, då detsamma
enligt 18 § offentligen kungjordes.

Konungens befallningshafvande och domkapitlet böra gifva hvarandra
af besvären del, när ärendet kan anses höra till gemensam behandling.

§ 29.

Gå besvären derpå ut, att beslutet icke i laga ordning tillkommit, eller
att det står i strid med allmän lag eller författning, eller annorledes öfverskrider
deras befogenhet, som beslutet fattat; ege den profvande myndig -

KAP. !9.

(i 7

heten, der den finner skäl besvären godkänna, att beslutets verkställighet
förbjuda.

Grundas besvären derpå, att klagandens enskilda rätt blifvit genom
beslutet kränkt, och varda besvären godkända, gälle rättelsen till förmån
för den, som klagat, men beslutet stånde i öfrigt fast, utan så är att det finnes
strida emot allmän lag eller författning, eller eljest hvila på orättvis
grund, då den profvande myndigheten ock om upphäfvande af beslutet i
dess helhet må kunna förordna.

§ 30.

I afseende på tiden och sättet för ändrings sökande i utslag, som
Konungens befallningshafvande gifvit, gälle efter hvart måls beskaffenhet
hvad särskildt stadgadt är.

§ 31.

Om kyrkostämma i församling i Stockholms stad är i särskild lag
stadgadt.

KAP. 20.

Om kyrkoråd.

§ 1.

I hvar församling skall finnas ett kyrkoråd.

§ 2.

Utöfver hvad eljest, enligt särskilda i lag och författningar meddelade
föreskrifter, kyrkoråd åligger, tillkommer kyrkorådet ytterligare:

att öfvervaka det sedliga och religiösa tillståndet i församlingen samt
genom sina särskilda ledamöter vid allmän gudstjenst och eljest sörja för
upprätthållande af kyrklig ordning;

KAP. 20.

att vaka deröfver att spridande af villfarande lära må, såvidt möjligt
är, föiekommas, samt kyrklig söndring och tvedrägt förhindras 5

att, der icke annorlunda stadgadt är, förvalta kyrkans egendom och
föra eller pa sitt ansvar låta föra kyrkans räkenskaper, samt i öfrigt, enligt
kyrkostämmans föreskrifter, vårda kyrkans angelägenheter;

att ombesörja verkställighet af kyrkostämmans beslut i kyrkoärenden,
eller, der sådan verkställighet blifvit af kyrkostämman åt särskilt dertill
utsedda personer uppdragen, öfvervaka dessas förvaltning;

att i kyrkoärenden till kyrkostämman göra de framställningar och förslag,
hvilka omständigheterna kunna påkalla, samt afgifva de förberedande
utlåtanden, som af kyrkostämman infordras.

§ 3.

1. Ordförande i kyrkorådet vare kyrkoherden, eller ock annan prestman,
som han för något tillfälle kan dertill förordna.

2. I annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild prest finnes
anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden ej är närvarande.

§ 4.

1. Ledamöter i kyrkorådet vare församlingens kyrkovärdar, två i
hvar församling, samt sa många i kyrkostämma valda, för gudsfruktan och
kristligt nit kända män, som församlingen finner lämpligt utse; dock må
ledamöternas antal, ordföranden inberäknad, icke understiga sju.

2. Ledamöterna i kyrkorådet väljas för fyra års tid.

§ 5.

Ledamot i kyrkorådet kan ej den vara, som är oberättigad att deltaga
i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut; ej den, som icke uppnått tjugofem
års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som
sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår, visa gitter,
att han från deras kraf fri är; ej den, som enligt 11 kap. 2 eller 3 § är
flan tillträde till den heliga nattvarden utestängd, eller enligt samma kap.
4 § är förklarad oberättigad att till ledamot i kyrkoråd väljas; ej den, som
är för vanfrejdande brott tilltalad eller länder framtiden ställd; ej den, som

KAP. 20.

Ö9

genom domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig eller
ovärdig att inför rätta föra andras talan; samt ej heller församlingens redovisningsskyldige
och aflönade betjente.

§ 6.

1. Kyrkorådet sammanträde på ordförandens kallelse, så ofta han det
nödigt finner, eller då minst halfva antalet af ledamöterna derom gör
framställning.

2. Skall i kyrkorådet ärende företagas, som angår två eller flera till
samma pastorat hörande församlingar och gemensamt beslut fordrar; varde
de särskilda församlingarnas kyrkoråd till gemensamt sammanträde kallade.

§ 7.

Kyrkoråd må icke ärende handlägga, der icke mer än hälften af ledamöternas
hela antal tillstädes är.

§ 8.

Omröstning i kyrkorådet sker öppet, och tillkomme dervid hvar röstande
en röst. Aro rösterna lika delade, gälle den mening, som ordföranden biträder.

§ 9.

Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig uppehåller,
till inställelse, för att i de på kyrkorådets omvårdnad beroende ordnings-
och sedlighetsmål höras eller varnas, vare han pligtig att kallelsen hörsamma,
såvida han minst fyra dagar förut deraf erhållit del. Uteblifver
den sålunda kallade utan laga förfall, och kan han ej heller på förnyad
kallelse förmås att sig inställa, ege kyrkorådet att för hans inställelse lita
Konungens befallningshafvande till.

§ io.

Vid kyrkorådets sammanträden före ordföranden protokoll eller vare
för dess ordentliga förande ansvarig. Han skall ombesörja skriftvexlingen,
mottaga alla till kyrkorådet ställda skrivelser och framställningar samt tillse,
att räkenskaperna öfver de medel, som kyrkorådet om händer häfver, ordent -

KAP 20.

ligen föras i öfverensstämmelse med de föreskrifter, kyrkostämman meddelat.
Ordföranden är ock skyldig att vårda kyrkorådets handlingar och öfver dem
hålla särskildt register.

§ 11.

Protokoll och beslut skola antingen genast eller sist vid kyrkorådets
nästa sammankomst justeras; dock kan, särskildt för hvar gång, uppdragas
åt två eller liera af ledamöterna att jemte ordföranden justeringen verkställa.

§ 12-

En hvar ledamot af kyrkorådet ansvare gemensamt med de öfriga för
de kyrkans medel och tillhörigheter, detsamma under sin vård och förvaltning
haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han
icke till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar, till dess
förvaltningen blifvit antingen af kyrkostämman eller, om klander anställes,
af vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
aflemnande förflutit, utan att klander blifvit i laga ordning anstäldt.

§ 13.

Kyrkovärdarne åligger särskildt att vaka öfver ordningen vid allmän
gudstjenst, att jemte kyrkoherden hafva den närmaste vården om kyrkan och
dess egendom, så ock att, der icke kyrkorådet annorlunda beslutar, uppbära
kyrkans tionde, landgille och räntor, emottaga de för kyrkans bebo! uttaxerade
medel och verkställa kyrkans vederbörligen beslutade och af kyrkorådet
godkända utbetalningar.

KAP. 21.

Om kyrka och kyrkoegendom.

§ 1.

1. Församling skall med de medel, som dertill särskildt anslagna äro,
bygga och underhålla kyrka med torn eller klockstapel samt öfriga för kyrkan
erforderliga byggnader, så ock anskaffa och underhålla inredning och inventarier,
som för gudstjenst nödiga äro, samt bestrida utgifter för vin och oblater,
som vid nattvardsgång fordras. Räcka de anslagna medlen ej till, gånge som
i 18 kap. 5 § sägs; dock må i ty fall domkyrkoförsamling ej för byggnad
och underhåll af domkyrka med större utgifter betungas, än annan lika
stor församling skäligen till sin kyrkas byggnad och underhåll utgör.

2. Ej må annexförsamling åläggas att i moderkyrkas byggnad eller
underhållande taga del i annan mån, än moderförsamlingen till annexkyrkans
byggnad och underhållande bidrager.

3. Derest ej genom särskild förening annorlunda är Öfverenskommet,
tage kapellförsamling med församling, hvarifrån den söndrad är, del i byggnad
och underhållande af dennas kyrka efter det skick och deri storlek,
kyrkan vid församlingarnas afsöndring egde.

4. 1 den skyldighet, som må åligga enskild man, att åt viss församling
bygga och underhålla kyrka med hvad dertill hörer, gör stadgandet i
1 mom. ingen ändring.

§ 2.

Skall kyrka, kyrkotorn eller klockstapel byggas eller förändras, eller
kyrka med altare, predikstol, orgelverk eller annat hufvudsakligt innanrede
förses; varde förslag dertill af Konungens befallningshafvande och biskopen,
jemte deras yttrande deröfver, Konungens pröfning understäldt. .

§ 3.

1. Kyrka och klockstapel skola af sten byggas, der ej Konungen gifven
lof att annat byggnadsämne begagna.

2. Kyrka må ej byggas inom by, utan kyrkan der förr var belägen.

SAP. 21,

§ 4.

1. Förslag till anläggning af kyrkogård eller begrafningsplats skall
Konungens befallningshafvandes och biskopens gemensamma pröfning underställas.

2. Begrafningsplats må ej i stad, köping eller by anläggas.

3. Begrafningsplats skall inhägnad vara. Den hägnad må ej af trä
byggas eller med trävirke täckas.

§ 5.

1. Vill enskild person söka församlings medgifvande att på allmän
begrafningsplats bygga särskild graf; anvise tillräckliga medel till dess underhåll.
Sker det ej, må församling sådan begäran icke bifalla.

2. Ej må byggd graf, som viss slägt eller person tillhör, utan församlingens
bifall åt annan slägt eller person öfverlåtas.

3. Befinnas de till sådan grafs underhåll anslagna medel med tiden
otillräckliga, vare egaren skyldig att den underhålla. Tarfvar den reparation,
varde egaren derom af kyrkorådet tillsagd. Försummar han att reparationen
inom ett år derefter verkställa, eller har han icke inom samma tid med
laga synerätts utslag styrkt dess obehöflighet, vare grafven till kyrkan
hemfallen, och ankomme på församlingen att dermed efter omständigheterna
förfara; dock att grafstenar och andra minnesmärken, der så ske kan, orubbade
lemnas. Lag samma vare, der egaren okänd är och sig icke uppgifver
inom ett år, efter det han dertill blifvit af kyrkorådet i rikets allmänna tidning
uppmanad.

4. Ej må grafställe i kyrka inrättas.

§ 6.

Innan nybyggd kyrka till sitt ändamål upplåtes, skall hon, på sätt
kyrkohandboken föreskrifver, af biskopen eller annan prest, som han dertill
förordnar, invigas. Om nyanlagd begrafningsplats vare lag samma.

§ 7.

Utan kyrkoherdens samtycke må kyrka ej för andra ändamål än gudstjenst
och andra kyrkliga förrättningar begagnas. För ändamål, som med
dess helgd oförenliga äro, må kyrka ej upplåtas.

KAP. 21.

§ 8.

Undandrager sig församling eller enskild man, hvilken sådan skyldighet
åligger, att kyrka med hvad dertill hörer i försvarligt skick vidmakthålla,
må Konungen i befallningshafvande, uppå derom af domkapitlet framställd
begäran och efter vederbörandes hörande, med föreläggande af lämpligt
vite föreskrifva viss tid, inom hvilken kyrkan eller hvad dertill hörer
bör af vederbörande vara i behörigt skick försatt.

§ 9.

1. Domkyrka och dess egendom skall, under inseende af Konungens
befallningshafvande och biskopen, vårdas af en särskild domkyrkoförvaltning,
som skall bestå af domprosten eller, der domprost icke finnes, af vice pastorn
vid domkyrkan, samt af fyra ledamöter, af hvilka Konungens befallningshafvande
och biskopen gemensamt utse en, och domkapitlet likaledes en, samt
de två återstående af domkyrkoförsamlingen i kyrkostämma väljas.

2. Ledamot i domkyrkoförvaltning utses för fyra års tid. Ledamot
kan ej den vara, som enligt 20 kap. 5 § är obehörig att vara ledamot i
domkyrkoförsamlingens kyrkoråd.

3. Domprosten eller den hans ställe företräder före i domkyrkoförvaltning
ordet. Beslut kan fattas, der jemte ordföranden två ledamöter tillstädes
äro; dock må fråga om tillsättande eller afskedande af tjensteman ej
afgöras, utan att samtlige ledamöterna deri deltaga.

4. Aro i domkyrkoförvaltning rösterna för olika meningar lika delade;
gälle den mening ordföranden biträder.

5. Domkyrkoförvaltning eger antaga och afskeda protokollsförande.

§ io.

1. Domkyrkoförvaltning skall sig till biträde hafva en domkyrkosyssloman.
I mål, som rörer vård af domkyrkan eller dess egendom, skall sysslomannen
höras, innan domkyrkoförvaltningen beslut fattar. Honom åligge att
domkyrkoförvaltningens beslut till verkställighet bringa, vårda domkyrkans
lösören och föra domkyrkans räkenskaper.

2. Till domkyrkosyssloman må domkyrkoförvaltningen utse och genom
förordnande antaga den man, till hvilken förvaltningen har mesta förtroende;

KAP. 2 1.

dock att han för de domkyrkans medel och annan egendom, som honom å
tjenstens vägnar anförtros, ställt säkerhet, som förvaltningen godkänt, så ock
att, der presterlig tjenstgöring vid domkyrkan honom åligger, han skall prest
vara. Syssloman kan af domkyrkoforvaltningen, när hon skäl dertill finner,
från tjensten skiljas; dock skall beslutet derom, för att blifva gällande, Konungens
befallningshafvandes och biskopens pröfning underställas.

3. Konungens befallningshafvande och biskopen fastställe, efter förslag
af domkyrkoforvaltningen, instruktion för domkyrkosysslomannen samt lön för
denne och för domkyrkoförvaltningens protokollsförande.

§ 11.

1. Domkyrkas årsräkenskap skall årligen tillställas landskontoret, för
att till granskning aflemnas till det statens embetsverk, der andra räkenskaper
öfver allmänna medel granskas.

2. En hvar ledamot af domkyrkoförvaltning ansvare gemensamt med
de öfriga för de medel, förvaltningen under sin vård haft, äfvensom för de
domkyrkans säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet
gjort anmärkning.

§ 12.

1. Före ingången af April månad hvart år skall domkyrkoförvaltning,
med biträde af tillkallad pålitlig byggmästare, å domkyrkan hålla besigtning,
för att utröna, om brister derå finnas, som behöfva under årets lopp afhjelpas.

2. Åligger domkyrka att hus, hägnad eller annat dylikt bygga och
underhålla; vare om besigtning derå lag, som om besigtning å domkyrka nu
är sagd.

§ 13.

1. Byggnad eller reparation, som domkyrka tarfvar, beslute Konungens
befallningshafvande och biskopen, på förslag af domkyrkoforvaltningen, och,
der bidrag af församlingen för ändamålet erfordras, efter hennes hörande.

2. Lag, som om domkyrkas byggnad och reparation nu är sagd, vare
ock om byggnad eller reparation af hus, hägnad eller annat dylikt, som domkyrka
tillhör och ej af annan underhållas skall, eller som domkyrka eljest

KAP. 21.

är pligtig att bygga och underhålla, så ock om inköp och förbättrande af
domkyrkoinventarier.

3. På Konungen ankomme att, efter förslag af dess befallningshafvande
och biskopen, fastställa det belopp af domkyrkas medel, som domkyrkoförvaltning,
utan att derom afvakta Konungens befallningshafvandes och
biskopens beslut, må årligen kunna efter behof använda på reparationer af
domkyrkan och dess hus samt till inköp och förbättrande af domkyrkoinventarier.

§ 14.

1. Öfver kyrkas alla lösören skall inventariibok hållas. De lösören
skola en gång hvart år öfverses och med inventariiförteckningen jemföras.
Sådan inventering verkställes vid domkyrka af domkyrkoförvaltningen och
vid annan kyrka af de för kyrkoräkenskapernas granskning årligen utsedda
revisorer.

2. Ej må något af kyrkas inventarier afyttras, der ej vid domkyrka
Konungens befallningshafvande och biskopen lof gifvit, och vid annan kyrka
kyrkoherden och församlingen derom gemensamt beslutat. Forntida minnesmärke
må ej försäljas, utan att det kronan hembjudet är.

§ 15-

1. Har kyrka fast egendom på landet, då skall öfver den egendom
vid kyrkan finnas jordebok, som för hvar lägenhet, hvartill kyrkan jordegandeeller
ränteeganderätt häfver, uppgifver lägenhetens namn och jordnatur, så
ock hemmansnummer, mantal och ränta, der sådana lägenheten åsätta äroHar
kyrka fast egendom, som till stad lyder; varde ock öfver den egendom
vid kyrkan förvarad särskild längd, som uppgifver hvar sådan lägenhets storlek,
läge och åsätta nummer samt den egande- eller besittningsrätt, hvarmed
den af kyrkan innehafves. Eger kyrka rätt till ständig afgift af fast egendom,
som till stad lyder, skall sådan rätt i den längd, nu sagd är, uppgifvas.
För hvar i sådan jordebok eller längd upptagen lägenhet bör jemväl antecknas
den lega, ränta eller annan afgift, som kyrkan är berättigad att deraf
uppbära. A tionde, som kyrka anslagen är, skall tiondelängd vid kyrkan
förvaras.

KAP. 21.

2. Vid kyrka skall ock finnas jordebok öfver prestbol, annex-, mensaloch
stomhemman, komministers-, kapellans- och klockarebol, så ock annan
jordlägenhet, som är kyrkans presterskap och kyrkobetjening på lön anslagen.

3. Der åtkomsthandlingar rörande sådan fast egendom, som i denna
§ sägs, finnas eller kunna anskaffas, varde ock de förvarade.

§ 16.

Kyrkoarkiv, hvartill höra de i 15 § omförmälda samt andra handlingar
rörande kyrkan, dess egendom och henne tillydande ecklesiastika lägenheter,
allmänna författningar och offentliga myndigheters tryckta kungörelser,
som till kyrka aflemnas, kyrkoräkenskapsböcker, kyrkorådets handlingar, de
kyrkoböcker, som i 12 kap. sagda äro, de protokollsböcker, som kyrkoherde
skall föra eller på sitt ansvar föra låta, visitations- och inventeringsprotokoll,
så ock inflyttandes aflemnade prestbevis och andra själavården rörande handlingar,
skall kyrkoherden sorgfälligt vårda och på kyrkans bekostnad i försvarligt
skick hålla.

2. Öfver kyrkoarkiv skall förteckning vara upprättad.

3. Inventering af kyrkoarkiv skall af prosten förrättas, när kyrkoherde
eller dess vikarie embetet tillträder, så ock när domkapitlet derom förordnar.
Protokoll öfver sådan inventering skall i två exemplar upprättas,
af hvilka det ena till domkapitlet insändes och det andra i kyrkoarkivet
förvaras.

§ 17.

1. Kyrkas medel må ej för andra än kyrkans behof användas.

2. Ej må kyrka eganderätt till hennes fasta egendom afhändas med
mindre Konungen lof gifver, att sådan egendom med annan fastighet af lika
värde ersättes.

§ 18-

1. Inkomst, som kyrka lagligen tillkommer och ej i rätt tid ingått,
skall utan uppskof indrifvas.

2. Kyrkas penningar skola, såvidt de ej till beslutade utgifter eller
eljest redan kända behof erfordras, mot ränta utlånas.

KAP. 22.

§ 19-

I fråga om hushållning med fast kyrkoegendom lände till efterrättelse
hvad derom särskildt stadgadt är eller af Konungen vidare förordnas.

§ 20-

Vill domkyrkoförsamling eller någon dess medlem rättelse söka i åtgärd,
den domkyrkoförvaltning i eller för domkyrkans eller hennes egendoms
vård vidtagit, eller ock utverka någon åtgärd, den domkyrkoförvaltnmgen i
ty mål vägrat att på begäran vidtaga, och yrkas ej ansvar efter allmän lag;
söke den rättelse eller åtgärd hos Konungens befallningshafvande och biskopen.

KAP. 22.

Om biskopar.

§ 1.

1 hvart stift skall en biskop, biträdd af domkapitel och prostar, hafva
öfverinseende öfver presterskapet, församlingsvården och den kyrkliga ordningen,
samt befrämja hvad till verkställighet af kyrkolag och kyrkostadgar
hörer. livad biskop såsom prokansler vid universitet eller eforus öfver
stiftets elementarläroverk åligger; derom är särskildt stadgadt.

§ 2.

1. Varder biskopsembete ledigt; då skall domkapitlet hos Konungen
göra hemställan om utsättande af dag för anställande af val till embetets
återbesättande.

2. Valet skall öfver hela stiftet anställas å dag, som af Konungen
bestämmes och derefter af domkapitlet kungöres.

§ 3.

1. Rätt att i biskopsval deltaga tillkommer de ordinarie ledamöterna

KAf. 2 2.

af stiftets domkapitel, samt de stiftets kyrkoherdar, regementspastorer och
komministrar, som sina tjänster tillträdt, dock att der i samma pastorat
flera komministrar äro, endast den af dem, hvilken längsta tiden sin tjenst
innehaft, eger valrätt utöfva. Är kyrkoherde tjenst ledig eller ännu icke af
den dertill utnämnde tillträdd, eller är innehafvaren till embetsutöfning obehörig;
då må den, som tjensten förvaltar och icke på annan grund är valberättigad,
för den tjenst i valet deltaga.

2. I val till återbesättande af biskopsembete, hvarmed prokanslersbefattning
vid universitet är förenad, deltage ock universitetets ordinarie professorer.

3. Domkapitelsledamot välje i domkapitlet, universitetsprofessor, som
ej är domkapitelsledamot, i det akademiska'' konsistoriet, och annan valberättigad
i det prosteri, inom hvilket moderkyrkan i det pastorat, der
han tjenstgör, är belägen.

4. I prosteri skall prosten vid valet vara ordförande.

§ 4.

1. På valdagen skola de inom hvart valkollegium valberättigade sammanträda
å ställe, som vederbörande ordförande utsatt.

2. Innan till val skrides skola de väljande, sedan bön blifvit hållen,
af ordföranden erinras att vid det förestående valet, utan annat afseende
än Guds ära, församlingens och läroverkens gagn, nämna och föreslå sådana
män, som en hvar, efter sitt bästa förstånd och samvete, anser vara genom
lärdom, embetsnit och gudsfruktan till det lediga biskopsembetet skickligast.

3. Derefter aflemne hvar väljande, som tillstädes är, en sluten, icke
underskrifven sedel, hvarå tre män till namn och embeten äro uppgifna.
Lika beskaffad sedel må frånvarande röstegare till ordföranden i vederbörande
valkollegium insända inom försegladt omslag. Har före klockan tolf
på valdagen sådant omslag till ordföranden inkommit med insändarens egenhändiga
påskrift, att det innehåller hans röst till biskopsvalet; vare den sedel
så gild, som vore den vid valet egenhändigt af insändaren lemnad, och
varde sluten till de öfriga valsedlar^ lagd.

4. De aflemnade valsedlarna skola derefter, hvar efter annan, öppnas,
uppläsas och till riktigheten granskas.

KAP. 22.

§ 5.

1. Yid valet föres protokoll, hvari antecknas, hvilka närvarande och
hvilka frånvarande röstat, innehållet af hvar särskild valsedel, om och på
hvad skäl valsedel blifvit underkänd, huru efter de afgifna, godkända rösternas
sammanräknande valet utfallit, samt hvad eljest i ärendet förekommit.

2. Yalprotokollet skall af de närvarande, innan de åtskiljas, justeras
och underskrifvas, hvarefter ordföranden det ofördröjligen till domkapitlet
insänder. Åro utom ordföranden ej minst två väljande vid valet tillstädes;
kalle ordföranden, till antalets fyllande, andra trovärdiga män att valet bivista
och valprotokollet underskrifva.

3. Af två trovärdiga män bestyrkt afskrift af valprotokollet skall
ordföranden hos sig förvara.

§ 6.

1. Sedan valprotokollen från samtliga valkollegierna till domkapitlet
inkommit, skall domkapitlet vid sitt nästa sammanträde på förslag till det
lediga biskopsembetet uppföra de tre män, som efter de afgifna rösternas
sammanräknande befinnas hafva erhållit de högsta röstetalen.

2. År genom likhet i röstetal förslaget oafgjordt; bestämmes företrädet
genom lottning.

§ 7.

1. Nu skall erkebiskop, som är biskop i Upsala stift, väljas; gånge
då med val och förslags upprättande inom stiftet på sätt om biskopsval
förr är sagdt; dock att domkapitlets ledamöter och Upsala universitets professorer
röster till stiftets val ej afgifva.

2. Å dag, då valet inom stiftet förrättas, skall ock inom hvart domkapitel
i riket af ledamöterna, på sätt i 4 § sägs, röstas till erkebiskop,
samt hvart domkapitel för sig, på grund af de der afgifna rösterna, förslag
efter 6 § upprätta. Lag samma vare ock för det akademiska konsistoriet
vid Upsala universitet, der dess ledamöter äro enligt 3 § 2 mom. berättigade
att i valet deltaga.

3. Till Upsala domkapitel insände de öfriga domkapitlen och det
akademiska konsistoriet, om det i valet deltagit, sina förslag jemte valprotokollen;
och upprätte Upsala domkapitel sedan, på grund af de särskilda -för

KAP. 2 2.

slagen, allmänt erkebiskopsförslag, hvarpå uppföras de tre män, som, då
förslagsrum på Upsala stifts förslag räknas den föreslagne till godo såsom
fem röster och på annat särskildt förslag såsom en röst, befinnas hafva
de flesta rösterna erhållit. Yid lika röstetal gånge som i 6 § 2 mom.
är sagdt.

§ 8.

Varder genom dödsfall, afsägelse eller annan anledning rum på biskopseller
allmänt erkebiskopsförslag ledigt, då anställes til] dess fyllande val, som
förr är sagdt: dock att valsedel ej må lyda på flere eller färre, än förslagsrum
äro att fylla.

§ 9.

Har biskopsförslag eller allmänt erkebiskopsförslag vunnit laga kraft;
infordra då domkapitlet, med föreläggande af viss tid, af de föreslagna deras
tjensteförteckningar, och insände dessa tjensteförteckningar jemte förslagsprotokollet
till Konungen.

§ 10-

Till erkebiskop eller biskop nämne Konungen en af de tre, som föreslagna
blifvit.

§ ii.

1. Biskop skall, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, i biskopsembetet
inställas af erkebiskopen eller, på dennes uppdrag, af annan biskop. Erkebiskop
varde, der han ej förut är biskop, på lika sätt inställd af den biskop,
hvilken Konungen det uppdrag gifver.

2. Är den, som till erkebiskop eller biskop nämnd blifvit, ej prest;
varde före inställelsen, utan föregående prof, till prestembetet invigd.

§ 12-

Utan särskildt tillstånd må biskop för enskilda angelägenheter åtnjuta
tjenstledighet under fjorton dagar, dock årligen ej mer än två gånger. Behöfver
biskop tjenstledighet derutöfver; söke Konungen.

KAP. 2 3.

§ 13.

Finnes biskop offentligen yttra eller försvara meningar, som mot den
rena evangeliska läran stridande äro, eller försumma sitt embete, eller genom
sitt lefverne, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän lag följa
bör, uppenbar förargelse väcka; anmäle domkapitlet saken med dess omständigheter
hos Konungen, som om den felandes åtalande inför vederbörande
hofrätt förordnar.

KAP. 23.

Om visitation!’.

§ I Till

upprätthållande af ordning och skick i församlingarna skall biskopen
i sitt stift anställa eller låta anställa visitationer.

§ 2.

Visitation skall vara enskild och allmän.

§ 3.

Biskop skall tillse att i hvar till hans stift hörande församling visitation
minst hvart sjunde år varder anställd.

§ 4.

På visitationsförrättare ankomme att anställa visitation särskildt med
en eller flera af de församlingar, som till ett pastorat höra, eller ock på en
gång med hela pastoratet.

§ 5.

Till biträde vid visitation må visitator kalla och förordna nödigt antal
prestman.

KAP. 28.

§ 6.

Vid enskild visitation skola kyrkoherden och öfriga piaster, som i församlingen
äro anställda, göra reda för sin embetsförvaltning, huru med predikningar,
konfirmationsundervisning, förhör och enskild själavård förhålles,
huru kyrkotukten handhafves, samt för hvad mera, som församlingsvården
och presterskapets förhållande angår. Kyrkoherden meddele ock, huru i
församlingen hvilodagen helgas, med hvad flit den allmänna gudstjensten
bivistas och de heliga sakramenten brukas, samt hvad annat, som till upplysning
om församlingens kyrkliga och sedliga tillstånd lända kan och till
visitators kunskap komma bör.

Dernäst ransakas om verkställigheten af det, som vid föregående visitation
blifvit anbefaldt.

Vidare företages granskning af kyrkoarkivet, hvarvid efterses skall, i
hvad skick det sig befinner, så ock om dertill hörande kyrko- och protokollsböcker
samt kyrkoräkenskaperna ordentligen föras, och om de handlingar,
som i öfrigt till kyrkoarkiv höra, finnas i behörig ordning förvarade. Med
ledning af kyrkoräkenskaperna undersökes, om de kyrkans medel, som efter
närmast föregående visitation blifvit utgifna, utgått uteslutande för behof,
hvartill de lagligen användas må.

Särskildt skall ock undersökas, i hvad skick kyrkan med tillhörande
byggnader, kyrkogård och annan begrafningsplats sig befinna, så ock om
kyrkan har erforderligt utrymme.

Enskild visitation skall, såvidt den angår kyrkan och kyrkoegendomen,
företagas i närvaro af kyrkorådets ledamöter.

§ 7.

Allmän visitation företages i kyrkan med hela församlingen, efter derom
några predikodagar förut skedd pålysning. Först skall vid sådan visitation
gudstjenst hållas, dervid kyrkoherden, om han oförhindrad är, skall predika.

Dernäst skall, efter ett af visitator med anledning af något skriftens
språk hållet tal, förhör i kristendomens hufvudstycken anställas med den ungdom,
som under det nästföregående året i församlingen blifvit beredd och
vunnit tillträde till konfirmation och den heliga nattvarden. På visitator må

KAP. 2 3.

bero att sådant förhör och samtal jemväl med församlingens öfriga medlemmar
anställa.

Sedan förhöret är slutadt, uppmane visitator församlingens husfäder och
till deltagande i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut berättigade medlemmar
att framträda, och företage så till öfverläggning hvad han sjelf, eller
de vid visitationen biträdande prestmännen, eller kyrkoherden, eller församlingens
ledamöter hafva att i afseende på församlingens angelägenheter andraga
eller påminna.

§ 8.

Vid visitation ege visitator förordna om omedelbar verkställighet af
allt sådant, som, utan att af kyrkostämmas beslut bero, i afseende på presterskapets
embetsförvaltning och kyrkoegendomens vård är i lag eller särskilda
författningar till efterrättelse föreskrifvet, eller eljest god ordning främjar
och ej mot lag stridande är. Ärende, som på församlingens afgörande
ankommer, varde till handläggning i kyrkostämma hänvisadt, dock må, under
iakttagande i öfrigt af de för kyrkostämma gällande föreskrifter, beslut
sådant ärende kunna vid allmän visitation fattas, derest det är i visitationskungörelsen
såsom öfverläggningsämne uttryckligen uppgifvet och så beredt,
som i 19 kap. 14 § sägs.

§ 9-

Vid visitation i församling, hvars kyrkoherde tillika är prost i prosteriet,
skall han ock göra reda för sin förvaltning af prostembetet, förevisa sin
embets-dagbok och prostarkivet med deröfver upprättad förteckning, samt om
de kyrkliga förhållandena inom prosteriet meddela de upplysningar, som visitator
honom affordrar.

§ 10.

1. Vid visitation föres protokoll öfver hvad derunder förekommer. I
det protokoll varde ock anmärkt hvad i felaktigt eller eljest otillfredsställande
skick befinnes.

2. Visitationsprotokoll skall i urskrift till domkapitlet insändas och i
bestyrkt afskrift uti kyrkoarkivet förvaras.

KAP. U

Om prestmöte.

§ 1.

1. Minst hvart sjette år skall biskop vid tid, som af honom sjelf bestämmes,
tre på hvarandra följande dagar i sitt stift hålla prestmöte, och
böra dertill, på biskopens kallelse, sammankomma alla i stiftet tjenstgörande
prester, som icke af embetsgöromål eller annat laga förfall äro hindrade.

2. Om vid den tid, då prestmöte i ett stift efter ordningen hållas bör,
biskopsembetet är ledigt eller biskopen får förfall, varde mötet uppskjutet.

§ 2.

1. Bland stiftets prester skall biskopen utse eu preses, hvilken det
åligger att författa och från trycket utgifva en afhandling eller ock teser uti
teoretiskt och praktiskt vigtiga teologiska ämnen, att under dennes ledning
vid prestmöte! offentligen afhandlas.

2. Afhandlingen eller teserna skola, af biskopen granskade och till
utgifning godkända, minst tre månader före mötet vara till stiftets presterskaps
kännedom spridda.

§ 3.

1. Före prestmöte skola å tid, som biskopen i sin till mötet utfärdade
kallelse utsatt, och under ordförandeskap af biskopen eller den han
dertill förordnar, några af stiftets presterskap valda ombud sammanträda och
till prestmötets handläggning bereda de ärenden, som till följd af särskilda
lagstadganden, biskopens förslag, domkapitlets beslut, eller en eller flera
prestera till biskopen ingifna framställning blifva föremål för prestmötets öfverläggningar.
Antalet af dessa ombud och sättet för deras väljande bestämme
biskopen.

2. Beredningens afgifna betänkande skall för presterskapet vara tillgängligt
från prestmötets början.

KAT. 2 4.

§ 4.

Till prestmöte skall biskopen, med ledning af visitationshandlingar och
de uppgifter, lian för sådant ändamål från prostarne infordrat, afgifva berättelse
om det kyrkliga tillståndet i stiftets församlingar, och skall denna berättelse
omfatta tiden, som förflutit efter senast i stiftet hållna prestmöte.

§ 5.

1. Prestmöte skall hvar dag börjas med allmän gudstjenst. Predikotexter
och predikanter vid de gudstjenster förordnar biskopen.

2. De till prestmötets hållande anslagna dagar skola i öfrig! i den
ordning, som biskopen eger bestämma, användas till vetenskapliga förhandlingar
i ''anledning af den afhandling eller de teser, som i 2 § omförmälas,
till föredragande af biskopens embetsberättelse, till meddelande af ömsesidiga
upplysningar i frågor rörande prestembetets utöfning, till öfverläggning om
de ämnen, som i 3 § sagda äro, så ock, efter biskopens bepröfvande, till
föredrag öfver teologiska och kyrkliga ämnen.

§ 6.

Prestmöte må beslut fatta endast i fråga, som rörer stiftets presterskap
allena.

§ 7.

1. Vid besluts fattande ege hvar vid prestmöte! närvarande, stiftet
tillhörande prest en röst.

2. Askas omröstning; dä skall den öppet anställas, och gälle den mening,
hvilken de flesta rösterna tillfallit. Falla rösterna lika för olika meningar;
gälle den mening, hvilken biskopen gifver företrädet.

§ 8-

Vill medlem af stiftets presterskap i beslut, som vid prestmöte fattadt
är, ändring söka; göre det hos Konungen, och ingifve besvären med det öfverklagade
beslutet och skriftliga bevis, som han nödiga finner, sist innan
klockan tolf, å trettionde dagen efter den, då beslutet blef justeradt, eller,

KAP. 25.

om helgedag då infaller, å nästa sökendag derefter. Den, som besvär anföra
vill, gifve det inom tid, som nu sagd är, hos domkapitlet tillkänna.

§ 9.

Biskopen afslute prestmöte med de förmaningar och erinringar till
presterskapet i afseende på embetsförvaltning samt förhållande i lära och
lefverne, hvartill han finner anledning vara för handen.

§ io.

Domkapitlets notarie före vid prestmöte protokoll. Det protokoll skall
inför biskopen och de prestman, som prestmöte! utser, justeras å dag, som
biskopen bestämmer och för stiftets presterskap kungör.

§ 11-

Kostnaderna för prestmöte skola af stiftets presterskap bestridas efter
de grunder, om hvilka presterskapet öfverenskommer.

KAP. 25.

Om prostar.

§ I Hvart

stift skall vara indeladt i prosterier. Finner domkapitlet ändring
i sådan indelning behöflig; göre derom hemställan hos Konungen,
efter det vederbörande prosteriers ordinarie presterskap hördt blifvit.

§ 2.

Inom hvart prosteri skall en prost hafva närmaste inseendet öfver dervarande
presterskaps lära, lefverne och embetsförvaltning samt öfver den
kyrkliga ordningen i prosteriets församlingar. Prosten skall söka i godo

KAP. 25.

afhjelpa, förefunna oordningar, afstyra förargelse och bilägga tvister, som
kunna uppkomma mellan lärare och åhörare eller mellan lärarne inbördes,
för biskopen eller domkapitlet anmäla de fel eller missbruk, hvari han ej
kunnat skaffa rättelse, ofördröjligen meddela domkapitlet underrättelse om
timade dödsfall bland prosteriets prester, om tillfälligt bestridande af presterlig
tjenst, när så nödigt finnes, förordna, samt fullgöra hvad eljest genom särskilda
lagrum och författningar är honom i embetet ålagdt, så ock hvad
biskopen eller domkapitlet honom anbefaller.

§ 3.

Då i församling inom prosteriet visitation bör förekomma, men biskopen
icke vill sjelf eller genom någon af honom dertill förordnad domkapitelsledamot
i församlingen visitera, skall prosten på biskopens uppdrag visitationen
förrätta.

§ 4.

Prost skall i embets-dagbok anteckna de befallningar och föreskrifter,
som från biskopen eller domkapitlet till kungörande i prosteriet eller eljest
till någon hans åtgärd honom meddelas, så ock de ärenden, han på embetets
vägnar handlägger, med hvad han i hvart ärende tåligjort.

§ 5.

Till prost i prosteri förordne biskopen den bland prosteriets kyrkoherdar,
han skickligast finner, sedan prosteriets ordinarie prester, hvar för sig,
inom förelagd tid sina röster till biskopen ingifvit.

§ 6.

År prost af sjukdom eller annan tillfällig orsak hindrad att embetet
förvalta; förordne biskopen en vikarie, hvilken eger åtnjuta den andel af
prostelönen, hvarom prosten med honom öfverenskommer, eller som domkakapitlet
i annat fall bestämmer.

§ 7.

Är prostembete .ledigt, eller är prost jäfvig eller annars hindrad: har

KAP. 26.

biskopen ej annan kyrkoherde förordnat att göromålen tillsvidare bestrida;
träde då i prostens ställe den i prosteriet tjenstgörande kyrkoherde, som i
det embetet äldst och oförhindrad är.

KAP. 26.

Om domkapitel.

1. I hvart stift skall ett domkapitel finnas och bestå af biskopen, som
förer ordet, samt nedannämnda ledamöter, nemligen i Upsala och Lunds stift,
domprosten och öfriga ordinarie teologie professorer vid det i stiftsstaden
varande universitet, samt i de öfriga stiften domprosten, der sådan finnes,
lektorn i teologi vid högre elementarläroverket i stiftsstaden samt dessutom
två eller, der domprost icke finnes, tre af Konungen särskildt förordnade
män, som äro kyrkoherdar i stiftet eller ordinarie lärare vid nämnda elementarläroverk;
skolande dock i Göteborgs stift Svenska pastorn vid Christina
eller Tyska församlingen i Göteborg vara ständig ledamot af domkapitlet och
förty endast en ledamot i det domkapitel, på sätt nu sagdt är, särskildt förordnas.

2. Är biskopsembetet ledigt eller är biskopen förhindrad, skall i stifts
domkapitel ordet föras af domprosten, der sådan finnes och oförhindrad är,
men eljest af den bland öfriga närvarande ledamöter, som på grund af tjensteålder
såsom domkapitlets ledamot der främst sitter.

3. Med stiftsstad förstås i denna lag den stad, der stiftets domkyrka
är belägen.

§ 2.

Skall ledamot i domkapitel, enligt hvad i 1 § är sagdt, särskildt förordnas;
gifve domkapitlet till Konungen in förslag på behörig och lämplig
man. Har vid beslut om sådant förslag afvikande mening blifvit i domkapitlet
yttrad; varde med förslaget insändt utdrag af det hos domkapitlet i
ärendet förda protokoll.

KAP. 2 6.

§ 3.

Arfvode för särskildt förordnad ständig domkapitel sledamot skall af
allmänna medel gäldas.

§ 4.

1. Stifts domkapitel skall pröfva och afdöma: tvister, som yppas vid
tillämpningen af 14 kap. 5, 6, 8, 11 eller 13 §, af 17 kap. 1 eller 2 §,
eller af 25 kap. 6 §; invändningar och påståenden, som på frågodag framställda
och till domkapitlet hänskjutna äro; besvär öfver prestval eller dess
beredning, öfver kyrkostämmas beslut i mål, som i 19 kap. 2 § 1, 2, 3, 4,
5 eller 6 punkten sägs, öfver förslag eller utnämning till klockare-, organist-
eller kyrkosångaretjenst, öfver kyrkoråds åtgärd eller beslut, som i
11 kap. 4 § eller i 17 kap. 22 § sägs, samt öfver embets- eller tjensteåtgard
af prest eller annan kyrkans tjenare, i hvad ej rörer skadestånd eller
upprättelse, hvarom allmän domstol döma skall.

Om tvister, invändningar, påståenden och besvär, som nu sagda äro,
skall dömas af domkapitlet i det stift, der de uppkommit.

2. Stifts domkapitel skall ock ransaka och döma om förbrytelser, som
enligt 16 kap. 22 § 1 mom. under domkapitels domsrätt höra och inom
stiftet begångna äro, så ock i fall, då prest, som under domkapitlets uppsigt
star, utom em betet begått brott, ådöma honom det särskilda ansvar,
hvartill han, utom straff enligt allmän strafflag, må enligt 16 kap. 16 eller
17 § hafva genom det brott gjort sig skyldig.

Begår Svensk prest, som utom riket i kyrkans tjenst användes, i den
tjenst förbrytelse, hvarom domkapitel döma skall; deröfver döme Upsala domkapitel,
der ej särskildt för krigspresterskap annorlunda stadgadt är.

3. Om ersättning för rättegångskostnad, efter hvad i allmän lag sägs,
må domkapitel döma, men ej om annat skadestånd eller upprättelse.

4. Missfirma under rättegång, som i detta kapitel sägs, parter domkapitlet
eller den ene den andre; deröfver må ej heller domkapitlet döma.
Är missfirmelse sådan, att den under allmänt åtal hörer; varde hos Konungens
befallningshafvande anmäld.

§ 5.

Stifts domkapitel hafve ock uppsigt öfver det i stiftet varande prester 12 -

KAP. 2 6.

skaps embetsförvaltning, lära och lefverne; brage, hvart inom sitt stift, efter
hvad i denna lag eller särskilda författningar stadgadt är, försorg om lediga
tjänsters tillsättande i församlingarna samt deras bestridande under ledighet
eller då innehafvaren är till tjenstens förrättande obehörig eller oförmögen;
an vise tjenstgöring i stiftets församlingar åt stiftet tillhörande prester, som
icke vid läroverken eller i kyrkan innehafva ordinarie befattning; meddele
underlydande prester, som sådant begära, betyg öfver deras tjenstgöring och
vandel; bevilje efter ansökan, der icke annorlunda stadgadt är, afsked åt
prest från viss presterlig tjenst inom stiftet eller åt stiftet tillhörande prest
från prestembetet; utfärde, efter hvad i allmän lag sägs, skiljebref för äkta
makar och fästehjon; förordne, uppå anmälan af vederbörande, konsistorieombud
att närvara vid handläggning af de prester, kyrkor eller ecklesiastika
hemman och lägenheter rörande mål och ärenden, som jemlikt särskilda författningar
böra i närvaro af sådana ombud handläggas; hafve tillsyn att de
under domkapitlets omedelbara vård och inseende ställda kassor och uppbördsmedel
behörigen förvaltas, redovisas och förvaras, pröfve säkerheten för
kassornas utlånta medel och verkställe, till vinnande af nödig kontroll, inventeringar
af kassornas kontanta tillgångar samt af säkerhetshandlingar för
fordringar och utlånta kapitaler; handlägge, der icke annorlunda stadgadt
är, under biskopsembetets ledighet eller då biskopen har förfall, de ärenden,
som eljest på biskopens afgörande bero, samt fullgöre i öfrigt allt hvad efter
lag och laga stadgar domkapitlet ålagdt är, eller hvad Konungen i särskilda
mål anbefaller.

§ 6.

1. I Stockholms stad skall ett särskildt domkapitel finnas, hvari erkebiskopen,
när han tillstädes är, men eljest pastor primarius förer ordet, och
jemte denne sitta kyrkoherdarne i dåra, Jacobs, Maria Magdalena, Catharina,
Ulrika Eleonora, Hedvig Eleonora och Adolf Fredriks församlingar. År
erkebiskopen icke tillstädes och är pastor primarius hindrad, föres ordet af
kyrkoherden i Gara församling eller, vid förhinder för denne, af den bland
öfrige närvarande ledamöter, som på grund af tjensteålder såsom domkapitlets
ledamot der främst sitter.

2. Stockholms stads domkapitel hafve uppsigt öfver det i staden varande
presterskaps embetsförvaltning, lära och lefverne; uppfylle ock i öfrigt

KAP. 2 6.

för den stad de skyldigheter, som stifts domkapitel, hvart för sitt stift,
åligga, men ege ej anställa prest- eller pastoralexamen eller någon till prestembetet
kalla.

§ 7.

1. Domkapitel sammanträde så ofta ärendena det fordra och minst
en gång hvar annan vecka.

2. För domkapitlets sammanträden och expedition samt för förvarande
af dess handlingar erforderliga rum med inventarier och uppvärmning skall
i stift bekostas af domkyrkans och i Stockholms stad af Nikolai kyrkas medel.

§ 8.

Ej må domkapitel beslut fatta, der ej tre när äro. I fråga om bedömande
af aflagda kunskapsprof, om upprättande af förslag till embeten och
tjenster, eller om tillsättande deraf, eller i mål, der domkapitlet utöfvar domsrätt,
må ej färre än fem besluta, utan så är att af fyra närvarande tre äro
om beslutet ense.

§ 9-

De, som med hvarandra äro i den skyldskap eller det svågerlag, att
de, efter hvad i allmän lag sägs, ej må tillsammans i en rätt sitta, må ej
i annat fall, än då sådant för annan domstol i allmän lag medgifvet är, i
samma domkapitel på en gång ega säte och stämma, och förty må ej den
till ledamot i domkapitel enligt 2 § föreslås eller för ordnas, som är så skyld
eller besvågrad med någon, som der redan eger säte och stämma.

§ io.

Ej må någon i domkapitel öfverlägga och besluta i sak, deri han, efter
hvad i allmän lag om laga jäf emot domare sägs, jäfvig är.

§ 11-

Inträffar jäf, som i 10 § sägs, för så många ledamöter i domkapitlet,
att det förty ej domfört är eller beslut fatta kan, eller finnes det nödigt att
förordna annan ledamot i stället för den, som laga förfall fått; da må domkapitlets
ojäfvige eller förfallolöse ledamöter, som när äro, bland de män,

KAP. 2 6.

hvilka jemlikt 1 § kunna i domkapitlet sitta, tillkalla så många, som erfordras
att föreskrifvet antal fylla. Varda domkapitlets alla ledamöter jäfvade,
gifte domkapitlet det Konungen tillkänna, då Konungen förordnar andra i
deras ställen.

§ 12.

Den, som första gången i domkapitel tager säte, aflägse, innan lian i
domkapitlets öfverläggningar och beslut tager del, den ed, som för ordförande
eller ledamot i domkapitel särskildt föreskrifven är.

§ 13.

1. Vid domkapitels sammanträde skall protokoll föras, der alla förekommande
mål antecknas efter den ordning, hvari de företagas. I protokollet
skall ock skrifvas, hvilka uti domkapitlet sitta, så ock upptagas hvad
parter eller andra, som inför domkapitlet sig inställt, muntligen eller skriftligen
till protokollet anföra, de meningar, som ordförande eller ledamöter yttra,
med anförda skäl, samt de slut, hvari domkapitlet stadnat, och skälen dertill.

2. Öfver brottmål, som enligt 4 § 2 mom. i domkapitel handläggas,
skall särskildt protokoll föras, och hvar årgång af det protokoll, inom utgången
af April månad det påföljande året, i afskrift till hofrätten insändas.
Har domkapitlet under året intet sådant mål handlagt; göre derom inom
sagda tid hos hofrätten anmälan.

§ 14.

1. Protokoll, som i domkapitlet föres, samt förslag till bref och annan
expedition, som skall i domkapitlets namn utfärdas, varde af domkapitlet
eller, der ledamöterne det medgifva, af ordföranden justeradt.

2. Har annan än domkapitlets ordförande eller ledamot till protokollet
något muntligen anfört; lände i fråga om justering af det protokoll, i hvad
det honom rörer, till efterrättelse hvad i allmän lag i ty fall sägs.

§ 15-

1. I domkapitel skall en notarie vara. Honom åligge att föra och
underskrifva domkapitlets protokoll och dertill för hvar årgång upprätta register,
samt att författa förslag till de bref och andra expeditioner, som af
biskopen eller domkapitlet utfärdas, så ock hufvudskrifterna derefter utskrifva
eller utskrifva låta.

KAP. 2 6.

2. Notarien skall ock låta på domkapitlets anslagstafla anslå de beslut,
som så kungöras böra, samt bref och andra expeditioner afsända eller
utlemna, så ock inlagor eller andra till domkapitlet ingångna eller der företedda
handlingar mottaga och derå teckna dagen, då de inkommo eller företeddes,
samt protokollsutdrag eller bevis rättsökande på begäran meddela.
Vill part få handling åter, som han till styrka för sin talan företett; gifve
styrkt afskrift till domkapitlet in.

§ 16.

1. Notarien vare ock skyldig att förvara och vårda de justerade protokollen
öfver domkapitlets sammanträden, de justerade förslagen till de bref
och andra expeditioner, som af biskopen eller domkapitlet utfärdade äro,
Konungens och embetsverkens skrivelser till biskopen och domkapitlet, berättelser,
anmälanden, ansökningar, besvärsskrifter, anklagelser och förklaringar,
visitationsprotokoll samt andra handlingar, som till biskopen eller domkapitlet
ingått.

2. Huru handlingar, som till domkapitlets arkiv höra, skola ordnade
vara och registreras, föreskrifve domkapitlet.

§ 17.

Notarien före ock:

1. dagbok öfver alla inkomna mål samt domkapitlets och biskopens
afgångna expeditioner;

2. tjenstgöringsbok, deri för hvar under domkapitlets uppsigt stående
prest efter protokollet antecknas hans tjenstgöring, så ock om han till fel
deri eller i sitt uppförande blifvit förvunnen.

§ 18.

Notarien vare tillika domkapitlets uppbördsman och ansvare för den
uppbörd, vård och redovisning, honom i sådan egenskap anförtrodd är. Han
skall under domkapitlets inseende och efter dess föreskrifter förvalta de under
domkapitlets vård ställda kassor, så ock mottaga och qvittera inflytande
medel, indrifva fordringar, efter domkapitlets beslut verkställa utbetalningar,
bokföra in- och utgående medel, samt författa och till vederbörlig granskning
aflemna årsräkenskapen.

KAP. 2 6.

Notarien fullgöre i öfrigt hvad honom af domkapitlet eller dess ordförande
skäligen i tjensten ålägges.

§ 19-

I hvart domkapitel skall, notarien till biträde, finnas en amanuens, och
ege domkapitlet göromålen dem emellan fördela, såsom omständigheterna kräfva.

§ 20.

Handling, som till domkapitlet ingifves, skall notarie eller amanuens
emottaga och, när det begäres, bevis om emottagandet gifva. Är notarie
eller amanuens, efter hvad i allmän lag om jäf mot vitne sägs, jäfvig att i
målet vitna, må han ej vidare, än nu är sagdt, sig dermed befatta, utan
varde, i ty fall, i hans ställe ojäfvig man förordnad. Domkapitlets ledamot
vare skyldig att sådant förordnande mottaga.

§ 21.

1. Till notarie antage domkapitlet den man, till hvilken det har
mesta förtroende, dock att han, såsom uppbördsman för det belopp, som af
domkapitlet är utsatt, ställt säkerhet, den domkapitlet godkänt.

2. Notarie aflägge inför domkapitlet, innan han tjenstgöring tillträder
civil tjenstemannaed.

§ 22.

Lag, som i 21 § sägs, vare ock om domkapitlets amanuens, dock att
honom ej uppbördsborgen affordras.

§ 23.

Yaktbetjening, som för göromålens gång nödig är, ege domkapitlet
makt att antaga och afskeda, som det för godt finner.

§ 24.

1. Ordförande i domkapitlet åligger att kallelse till domkapitlets sammanträde
utfärda samt att alla ärenden och skrifter, som till domkapitlet
inkommit, inför detsamma föredraga. År ärende af beskaffenhet, att särskild

KAP. 2 6.

förberedelse till föredragning erfordra, bestämme ordföranden, huru det biträde,
han dervid kan finna nödigt af ledamot påkalla, lemnas skall.

2. Ordföranden skall tillse, att domkapitlets ledamöter och tjensteman
de dem i'' sådan egenskap åliggande skyldigheter noggrant fullgöra, och att
alla ärenden med behörig ordning och skyndsamhet handläggas, afgöras och
expedieras.

3. Alla i domkapitlets namn utgående expeditioner skola underskrifvas
af ordföranden och kontrasigneras af notarien.

§ 25.

1. Vill någon hos domkapitlet något’söka, eller besvär anföra, eller
förbrytelse åklaga, göre det skriftligen och lemne sjelf eller genom laga fullmäktig
skriften in till domkapitlets notarie å dess embetsrum, eller i dess
bostad, dock att hvad i fråga om ansökan till presterlig tjenst särskildt stadgadt
är länder till efterrättelse.

2. Domkapitlet läte å sin anslagstafla kungöra, hvilken timme notarien
eller amanuensen hvar sökendag skall vara för rättsökande tillgänglig.

§ 26.

Å skrift, som i 25 § sägs, skall sakegarens namn, yrke och hemvist
utsättas, och vare lag samma för fullmäktig, der sådan användes.

§ 27.

Hvilken laga fullmäktig vara kan, samt om hans rättigheter och skyldigheter,
så ock huru fullmakt skall vara beskaffad, derom stadgas i allmän
lag. Ej må anklagad i domkapitlet genom fullmäktig svara.

§ 28.

I besvärs- eller tvistemål, som det enligt 4 § 1 mom. tillkommer domkapitel
att pröfva och afdöma, varde besvärsskrift eller ansökan med dertill
hörande skriftliga bevis tvefald till domkapitlet ingifven.

§ 29.

Har till domkapitel inkommit sådan besvärsskrift eller ansökan, som
i 28 § sägs: kan domkapitlet finna att skäl ej är till besvären eller ansök -

KAP. 2fi.

ningen; gifve genast deröfver utslag. Pröfvar domkapitlet att annan förut
höras bör; läte på ena inlagan teckna nödig föreskrift om skriftlig förklarings
afgifvande, och förelägge viss tid efter delfåendet, inom hvilken förklaringen
afgifvas bör. Uteblifver parten med förklaring, sedan han domkapitlets
föreskrift erhållit, och är ej laga förfall visadt eller annars kunnigt,
varde den uteblifne ansedd, som hade han afstått från sin rätt att af domkapitlet
i målet höras.

§ 30.

1. Då part sig förklara skall öfver besvär eller ansökan, som i 28 §
sägs, ma domkapitlet, efter omständigheterna, genom vederbörande prost eller
kyrkoherde eller ock genom Konungens befallningshafvande delgifva honom
föreskrift och föreläggande, som förr sagda äro. Den, genom hvars försorg
delgifvandet sker, skall ofördröjligen bevis om dagen, då det skedde, till domkapitlet
insända. Yet man ej, hvar den vistas, som sig förklara skall; läte
domkapitlet i rikets allmänna tidning tre gånger kungöra, att ansökning eller
besvärsskrift, hvars innehåll skall i kungörelsen vara uppgifvet, till domkapitlet
inkommit, och att skriftlig förklaring bör, vid talans förlust, vara till
domkapitlet inlemnad inom tre månader efter sista kungörelsen.

2. Är förklaring i annat mål nödig, varde infordrad på sätt i 1 mom.
sägs eller domkapitlet eljest lämpligt finner.

3. Skriftlig förklaring, d<m domkapitlet infordrat, må med posten till
domkapitlet insändas eller ock, på sätt i 25 § stadgas, till domkapitlets notarie
inlemnas.

§ 31.

Begär kärande, innan mål, som i 28 § sägs, afgjordt är, att med påminnelser
vid motpartens förklaring få skriftligen inkomma; tillåte det domkapitlet
och förelägge honom, genom kungörelse å sin anslagstafla, tid dertill,
högst en månad, vid äfventyr att målet afgöres, der han med påminnelser
uteblifver. Ej må eljest flera skrifter än en å hvardera sidan vexlas,
utan så är att domkapitlet sjelft finner nödigt att ytterligare upplysning i
målet infordra, eller att part vill i hufvudsaken afgifva förklaring, sedan invändning
ogillad är, som skulle hindrat det domkapitel att hufvudsaken
pröfva. Skriftlig förklaring, som i malet inkommit, må ej till käranden utlemnas
utan i afskrift.

KAP. 2 6.

§ 32.

I mål, som i 28 § sägs, skall domkapitlet sakens beskaffenhet, der
den domkapitlet ej annorlunda veterlig är, efter omständigheterna utröna af
parternas uppgifter och erkännanden, af vitnens berättelser, af skriftliga handlingar,
dem part ingifvit, af sakkunnige mäns åtgärd eller utlåtande, eller
af upplysning, den myndighet på begäran meddelat eller prost på befallning
lemnat; och ege domkapitlet makt ålägga prost att, till sådan upplysnings
vinnande, på stället undersökning hålla.

§ 33.

Hvar, som hos domkapitel vill åklaga förbrytelse, hvarom enligt 4 §
2 mom. eller 6 § 2 mom. domkapitel döma skall, gifve skriftlig anklagelse
med de bevis, dertill höra, tvefald in, och varde den anklagade deröfver
hörd och målet ransakadt.

§ 34.

1. Rätt att sådan förbrytelse, som nu är sagd, vid domkapitel åklaga
tillkomme medlem af församling, der den förmente förbrytaren anställd är
eller befordran söker eller såsom prost har inseende öfver presterskap och
församlingsvård, deltagare i allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning, vid
hvilken förbrytelsen förmenas vara begången, så ock eljest den eller dens
målsman, hvars rätt genom förbrytelsen kränkt är.

2. Ej må anklagelse till pröfning upptagas, utan att den, som talan
förer, deri bestämdt uppgifvit förbrytelsen och personen, som derför anklagas,
å hvad tid och ort samt under hvilka omständigheter förbrytelsen begången
blifvit, der sådant för brottets bestämmande eller svaromåls afgifvande
nödigt är, eller der det på bedömandet af förbrytelsens beskaffenhet,
rättigheten att den åtala eller den tilltalades straffbarhet verka kan, så ock
de bevis, med hvilka han anklagelsen styrka vill.

3. Nedlägger enskild man anklagelse, som en gång upptagen är; hafve
domkapitlet rätt hos Konungens befallningshafvande begära förordnande för
allmän åklagare att, om han skäl dertill finner, målet inför domkapitlet fullfölja.

KAP. 2 6.

§ 35.

På domkapitlet ankomme att pröfva om den anklagade skall sig skriftligen
eller muntligen förklara, dock må honom ej vägras att muntlig förklaring
gifva, der han det begär. Tredskas han att skriftligen sig förklara;
varde då till muntligt förhör kallad. Åtlydes ej den kallelse, och anmäles
ej heller laga förfall; då förfare domkapitlet på sätt framdeles i 66 § sägs.
När anklagad kallas att sig muntligen förklara, varde ock åklagaren kallad
att tillstädes vara; gånge dock förhöret fort, ändå att åklagaren uteblifver,
sedan han kallad är så tidigt, att han kunnat tillstädes komma.

§ 36.

Föreskrift om skriftlig förklarings afgifvande skall anklagad tillställas,
såsom i 30 § 1 mom. skils, och vare om kallelse till muntligt förhör lag
samma.

§ 37.

Ej må domkapitel i annat fall, än i 16 kap. 12 § sägs, öfver anklagelse
utslag fälla, utan att den tilltalade sig förklarat eller inför domkapitlet
undandragit sig att i svaromål ingå; dock må den anklagades uteblifvande
ej hindra ransakning, der han ej veterligen har laga förfall. Kommer han
sedan med skriftlig förklaring in, eller inställer sig till muntligt förhör;
varde ock hörd öfver den ransakning, som i hans frånvaro skett.

§ 38.

1. Ängifves hos domkapitel åt den, som åklagare ej vill eller må vara,
att prest, som under domkapitlets uppsigt står, offentligen förkunnar eller annorledes
utsprider lärosats, som mot den rena evangeliska läran stridande är, eller är
han annars derför skäligen misstänkt; då skall vederbörande prost anmodas, att
den prest öfver misstanken först höra. Finnes hans förklaring ej tillfyllestgörande
och låter han sig ej genast rätta; varde han då kallad att personligen sig
inför domkapitlet inställa. Vidblifver han inför domkapitlet sin villomening;
varde han af domkapitlet till ansvar fälld. Nekar han till beskyllningen; ege domkapitlet
pröfva, om målet skall till allmän åklagare öfverlemnas, såsom nedan
i 2 mom. sägs, eller det nedläggas må.

KAP. 2 6.

2. År angifvelse om annan förbrytelse, som i 33 § sägs, hos domkapitlet
gjord af den, som åklagare ej vill eller må vara, eller förekommer eljest skälig
misstanke om sådan förbrytelse; infordre domkapitlet af den misstänkte förklaring.
Erkännes beskyllningen i sin helhet; döme domkapitlet genast. Nekas den, eller
erkännes den blott till en del eller med tillägg, som nedsätta eller upphäfva
gerningens eller underlåtenhetens straffbarhet: var angifvelse gjord; begära domkapitlet
hos Konungens befallningshafvande förordnande för allmän åklagare, att, om
han skäl dertill finner, åtalet inför domkapitlet utföra: hade domkapitlet, ändå
att angifvelse ej skett, funnit skäl att förklaring infordra; ege det pröfva,
om med målet skall förfaras, som nu är sagdt, eller om det nedläggas må.

Domkapitlet ege ock makt låta prosten målet undersöka, innan det
åt allmän åklagare öfverlemnas.

§ 39.

Om bevis i mål, som i 33 § sagdt är, gälle hvad allmänna lagen om
laga bevis stadgar. Erkännande, som i skriftlig förklaring till domkapitlet
skett, vare så gildt, som vore det muntligen inför domkapitlet gjordt.

§ 40.

1. Har part till styrkande af något, som på sakens utgång verka
kan, åberopat vitnen; äske domkapitlet, att vitnesförhör må på sätt allmän
lag stadgar anställas: i besvärs- eller tvistemål af den underrätt, der domkapitlet
finner det lämpligen kunna ske, samt i brottmål af den underrätt,
inom hvars domvärjo förbrytelsen uppgifves vara begången. I fråga om
bevisning, som af vitnens utsago hemtas må, lände till efterrättelse hvad
allmän lag stadgar.

2. Den, hvilken värjemålsed ålagd är, må sådan ed aflägga vid den
underrätt, der domkapitlet finner det lämpligast kunna ske.

§ 41.

Anklagelse varde särskildt behandlad, ändå att den i ansökan eller
besvärsskrift innehålles. Lag samma vare om angifvelse. Beror mål på
annat måls utgång; hvile till dess det andra målet slutligen afgjordt blifvit.

100

KAP. 2 6.

§ 42.

Göres hos domkapitel jäf mot ordförande eller ledamot, eller ock
annan invändning om domkapitlets behörighet att målet upptaga, eller om
hvad eljest det vara må; den invändning skall af domkapitlet pröfvas, der
den ej rörer jäf mot vitne. Jäf mot vitne varde framstäldt och pröfvadt
vid den rätt, dit vitnet kalladt är.

§ 43.

Ogillar domkapitlet invändning, eller är den sådan, att motpartens påstående
i hufvudsaken, sedan invändning gillad är, kan af det domkapitel
pröfvas; fortfare domkapitlet med målet, och ege part att, sedan domkapitlets
beslut i hufvudsaken är afkunnadt, anföra besvär jemväl öfver beslut, som
domkapitlet öfver invändningen fattat.

§ 44.

1. År mål, hvarom i 28 eller 33 § förmäles, så utfördt, som nu är
sagdt, eller annat mål, efter ty dess beskaffenhet kräfver, utredt; då skall
domkapitlet i målet beslut fatta.

2. Har domkapitel fått del af laga kraft egande utslag, hvarigenom
prest, som under dess uppsigt står, blifvit för brott, begånget utom embetet,
dömd till fängelse omedelbart eller till böter, och är brottet sådant, att enligt
16 kap. 16 § 1 eller 2 mom. särskild! straff, utöfver det redan ådömda,
anses böra derå följa; må domkapitlet efter tagen kännedom om ransakningshandlingaina
i målet, utan den sakfålldes hörande, besluta om det ytterligare
ansvar, som pröfvas böra enligt sagda lagrum honom drabba.

§ 45.

Om öfverläggning och röstande till beslut gälle för domkapitel hvad
allmän lag i ty fall stadgar om allmän domstol, som ej af domare och nämnd
består.

§ 46.

I mål, hvarom i 28 eller 33 § eller 44 § 2 mom. förmäles, skall utslag
utfärdas, deri målet med dess nödiga omständigheter samt de skäl och

KAP. 2 6.

101

den lag, hvarpå beslutet grundas, tydligen utsatta äro. I utslaget skola ock
de beslut intagas, som af domkapitlet under rättegången fattade äro.

Gillas invändning, och kan det domkapitel ej derefter hufvudsaken
pröfva, eller finner domkapitlet, ändå att invändning derom ej gjord är,
målet till dess pröfning icke höra, eller varder värjemålsed ålagd; derom
skall utslag särskild! utfärdas.

När påstående derom gjordt är, tillägge domkapitlet den, som saken
vinner, ersättning för rättegångskostnad, efter hvad allmän lag stadgar.

I annat mål, hvarom denna lag stadgar, må domkapitel ej utslag utfärda.

§ 47.

Skall öfver besvärsskrift eller ansökan, som i 28 § sägs, utslag utfärdas
i hufvudsaken eller ock öfver invändning, hvarom utslag särskildt
utfärdas bör; varde då parterna genom kungörelse å domkapitlets anslagstafla
underrättade, att utslaget nästföljande dag på timme, som jemväl utsättas
bör, kommer att afkunnas. Part eller dess fullmäktig ege dagen
derefter hos domkapitlets notarie utslaget, skriftligen författadt och på afkunningsdagen
dateradt, bekomma.

§ 48.

Utslag i mål, som i 38 § . eller 44 § 2 mom. sägs, ehvad derigenom
hufvudsaken eller invändning, hvarom utslag särskildt utfärdas bör, afgjord är,
eller till värjemålsed dömdt blifvit, skall, så snart det färdigt är, sändas till
Konungens befallningshafvande, att parterna tillställas; och äske domkapitlet
af Konungens befallningshafvande bevis om dagen, då parterna deraf
erhöllo del.

§ 49.

Beslut om invändningar och påståenden, som på frågodag framställda
och till domkapitlet hänskjuta äro, om biskopsförslag, samt om förslag, utnämning
eller kallelse till presterlig tjenst varde samma dag, det fattadt är,
på domkapitlets anslagstafla kungjordt.

§ 50.

Beslut om annat mål, än i 47, 48 eller 49 § sägs, varde för vederbö -

102

KAP 2 6.

rande, der så ske kan, genast muntligen afkunnadt, men i annat fall, der
nödigt finnes, skriftligen kungjordt.

§ 51.

Protokollsutdrag, innefattande beslut, som i 49 eller 50 § sägs, skall
vederbörande tillhandahållas sist åttonde dagen efter den, då efter beslutets
fattande sådant utdrag blifvit begärdt.

§ 52.

Vill man söka ändring i domkapitels utslag i sådant mål, som i 33 §
eller 44 § 2 mom. sägs; göre det hos hofrätten. I domkapitels utslag eller
beslut om annat mål må ändring hos Konungen sökas.

Ej må ändring sökas i beslut om predikoprofs afläggande.

§ 53.

Den, som hos hofrätt vill söka ändring i domkapitels utslag, skall sist
innan klockan tolf å trettionde dagen efter den, då han af utslaget fick del,
dagen då det skedde likväl oräknad, till hofrätten ingifva tvefald besvärsskrift
och bifoga det öfverklagade utslaget, så ock de skriftliga bevis, han
nödiga finner.

§ 54.

1. Den, som hos Konungen vill söka ändring i domkapitels utslag eller
beslut, skall till ecklesiastikdepartementet ingifva besvärsskriften jemte de
skriftliga bevis, han nödiga finner, så ock det öfverklagade utslaget eller
protokollsutdrag, innehållande det öfverklagade beslutet.

2. I mål, som i 47 eller 49 § sägs, skola handlingarna ingifvas sist
innan klockan tolf å trettionde dagen efter den, då utslaget afkunnadt eller
beslutet å domkapitlets anslagstafla kungjordt blef, dagen då det skedde likväl
oräknad.

3. I annat mål varde handlingarna ingifna sist innan klockan tolf å
trettionde dagen efter den, då klaganden af beslutet fick del, dagen då det
skedde likväl oräknad.

KAP. 2 6. 103

§ 55.

Då tid för besvärs anförande räknas från dag, då utslag eller beslut
är delgifvet, skall bevis om den dag besvären biläggas.

§ 56.

Hvar, som vill söka ändring i domkapitels utslag eller beslut, åligge
ock dels att inom samma tid, inom hvilken besvären skola vara till ort, som
vederbör, ingifna, antingen skriftligen eller till protokollet vid domkapitlets
sammanträde muntligen för domkapitlet anmäla, att han ämnar besvär anföra,
dels att sist innan klockan tolf å trettionde dagen efter den, då besvären
senast bort ingifvas, denna dag likväl oräknad, till domkapitlet inlemna bevis
om besvärens ingifvande.

§ 57.

Inträffar yttersta tid, att något enligt 53, 54 eller 56 § fullgöra, å
helgedag, da må det å nästa sökendag derefter fullgöras.

§ 58.

Försummas något af hvad för anförande af besvär öfver domkapitels
utslag eller beslut i hvart fall till iakttagande föreskrifvet är; varde besvären
ej till pröfning upptagna.

§ 59.

I utslag, som af domkapitel utgifves, varde tydligen utsatt hvad enligt 52,
53, 54, 55, 56 eller 57 §, allt efter hvart måls beskaffenhet, bör vid talans
förlust för besvärs anförande iakttagas. Lag samma vare om protokollsutdrag,
när sökande begär att sådant deri utsättas må.

> § 60.

Hvad domkapitel beslutat om bestridande af presterlig tjenst under ledighet
eller medan innehafvaren ej kan eller får tjensten sköta, om prests
afhållande från embetsutöfning, om anvisande af tjenstgöring åt obefordrad
prest, om fördelning af göromål, som i 14 kap. 5 eller 8 § sägs, eller om
fråga, som i 17 kap. 1 § 1 mom. eller 2 § sägs, gånge i verkställighet,
ändå att besvär deremot anföras.

104

KAP. 2 6.

§ 61.

Vill man söka ändring i hofrätts utslag på besvär, som enligt 52 §
dit ingifna äro, åligger hofrätten att, jemte meddelande af hänvisning, i hvilken
ordning dess utslag i ty fall må dragas under Konungens pröfning, föreskrifva
klaganden att inom den tid, han sina besvär å vederbörlig ort ingifva
bör, hos domkapitlet anmäla, att han ämnar sig besvära, och att derefter
sist innan klockan tolf å trettionde dagen efter den, då de underdåniga
besvären senast bort ingifvas, denna dag likväl oräknad, till domkapitlet
inlemna bevis om besvärens ingifvande.

§ 62.

1. Varder prest hos domkapitel tilltalad för sådan förbrytelse i embetet,
som tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå
straff efter allmän strafflag följa bör, och som af annan än målseganden kan
åtalas; gifve domkapitlet det Konungens befallningshafvande tillkänna.

2. Lag samma vare, då domkapitlets notarie eller amanuens är angifven
att hafva sig i tjensten förbrutit.

§ 63.

År prest genom laga kraft egande utslag dömd till afsättning; då skall
det domkapitel, under hvars uppsigt han sist stått, afsättningen ofördröjligen
verkställa medelst utslagets kungörande i rikets allmänna tidning. Innehade
den afsatte presterlig tjenst i viss församling; varde utslaget den församling
särskild! kungjordt.

§ 64.

År prest genom laga kraft egande utslag i annat fall än det, som i
16 kap. 15 § 2 mom. sägs, till mistning af embetet på viss tid dömd; då
skall det domkapitel, under hvars uppsigt han står, utslaget ofördröjligen till
verkställighet befordra genom utsättande af dag, från hvilken den ådömda
mistningen af embetet räknas skall. Domkapitlet kungöre ock församling, i
hvilken han lägenhet innehar, så ock stiftets presterskap att och under hvilken
tid han till mistning af embetet förfallen är.

KAP. 2 6.

105

§ 65.

År prest genom laga kraft eggande utslag dömd till varning; då skall
det domkapitel, under hvars uppsigt han står, den varning honom skriftligen
genom vederbörande prost meddela.

§ 66.

Domkapitel eger att hos Konungens befallningshafvande äska handräckning
för sådan verkställighet af denna lag, som ty förutan icke kunnat åvägabringas.

§ 67.

Varder i fall, då stadgadt är, att handling skall till domkapitel tvefald
ingifvas, ej mer än ett exemplar lemnadt; läte domkapitlet utan dröjsmål på
dens bekostnad, som handlingen tvefald lemna skulle, afskrift deraf göra.

♦

§ 68.

1. Gör domkapitels ordförande eller ledamot i dom eller beslut uppsåtligen
orätt, eller förbryter han sig annorlunda i det embete; varde som
annan domare eller embetsman straffad efter hvad i allmän lag för hvart
fall skils, med iakttagande deraf, att ordförande eller ledamot i domkapitel
för brott, som i den lag är med afsättning belagdt, dömes till afsättning jemväl
från annat embete, som han i kyrkan innehafver, så ock från prestembetet,
samt för brott, som i den lag är med mistning af embete på viss tid
belagdt, dömes att för viss tid mista, förutom säte och stämma i domkapitlet,
jemväl annat embete, som han i kyrkan innehafver, så ock rätt att prestembetet
under tiden utöfva.

Om domkapitels notarie eller amanuens, som förbrytelse i den tjenst
begår, gälle ock hvad allmän lag om annan tjensteman stadgar.

2. Åtal mot ordförande eller ledamot i domkapitel för förbrytelse, som
nu är sagd, skall omedelbart i hofrätt upptagas.

§ 69.

Försummar domkapitel den detsamma åliggande tillsyn öfver förvalt 14 -

lOfi

KAT''. 2 7.

ning, förvarande och redovisning af de under dess omedelbara vård och
inseende ställda kassor och uppbördsmedel, och uppstår förty förlust; ersätte
de, som i domkapitlet sutto och ej mot försummelsen gjort erinringar, den
förlust, som genom försummelsen uppstått, och, derest förlusten genom notariens
förvållande tillkommit, ej af hans tillgångar eller den af honom ställda
säkerhet gäldas kan. För skada, den domkapitlet genom eget beslut rörande
förvaltningen vållat, ansvare de, som i beslutet deltagit.

KAP. 27.

Om allmänt kyrkomöte.

§ 1.

Till allmänt kyrkomöte sammanträda Svenska kyrkans ombud hvart
femte år, å dag och ort, som Konungen utsätter; Konungen dock obetaget
att mötet oftare sammankalla.

§ 2.

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften, eller,
der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som kapitlet i
hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller, derest han är hindrad,
annan ledamot af Stockholms stads domkapitel, den domkapitlet utser; fyra
bland teologiska fakulteternas professorer eller ordinarie adjunkter, två från
hvardera af rikets universitet; en vald, med fullmakt å ordinarie embete
eller tjenst försedd prestman från hvart stift och en från Stockholms
stad; så ock trettio af lekmän valda ombud, ett från Stockholm, ett från
AVisby stift, tre från Hernösands, två från hvardera af de öfriga stiften
samt fem från det eller de valdistrikt, Konungen med afseende å för handen
varande förhållanden bestämmer. Chefen för ecklesiastikdepartementet må
ock vid mötet närvara och deltaga i öfverläggningarna, men i besluten endast
såvida ''lian är till ombud vald.

KAP. 2 7.

107

§ 3.

Vid hvardera af rikets universitet välje förenämnde till teologiska
fakulteten hörande lärare inom sig, på sätt de sig emellan öfverenskomma,
de ombud, som för samma fakultet skola vid allmänt kyrkomöte tillstädesvara,

§ 4.

1 val af de presterliga ombuden för stiften och Stockholms stad deltaga
de prestman, som innehafva fullmakt å ordinarie embete eller tjenst
inom distriktet eller sådant embete eller tjenst förestå.

Valet förrättas i den ordning domkapitlet föreskrifver. För hvarje ombud
utses på lika sätt en suppleant att, i händelse af ombudets förfall, i
dess ställe i mötet deltaga.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade lekmän
inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande, utse en
elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe derför, gälle
hvad i afseende å kyrkostämma är stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom
moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma stift och
valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Wisby stift
hvardera ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvardera två valdistrikt.
De särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till sitt omfång
af Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedda elektorer skola på kallelse
sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet förordnad
valförrättare. Vid detta sammanträde skola elektorerna, medelst slutna sedlar,
hvar för sig till ombud föreslå en å kyrkostämma inom stiftet röstberättigad
man, som kan till ledamot af kyrkoråd väljas. Falla dervid rösterna
till mera än hälften på en man; vare han behörigen vald. Äro åter rösterna
så delade emellan flera, att sådan röstöfvervigt för någon icke eger
rum, anställes ny omröstning till antagande af den, som de flesta rösterna
erhållit, eller, om han icke antages, af den, som näst honom blifvit af de

108

KAK 2 7.

flesta kallad, och så vidare. Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda försiggått,
likväl ingen hafva erhållit den här föreskrift^ öfvervigt, anställes ny
omröstning öfver alla dem, som vid den första omröstningen blifvit satta i
fråga; skolande den, som erhåller de flesta rösterna anses behörigen vald.
Hafva två eller flera vid någon af dessa omröstningar erhållit de flesta och
lika många röster, afgöres frågan genom lottning dem emellan.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse
af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Yal för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför
Stockholms stads domkapitel.

§ 6.

Vid omröstningar till val af ombud vid kyrkomöte och af elektorer
för sådana ombuds utväljande beräknas hvarje röst lika, och skola rösterna
afgifvas med slutna sedlar; dock må vid val till elektor, hvarom i 5 § förmäles,
de väljande besluta, att valet genom öppen omröstning verkställas skall.

§ 7.

Klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen
genom besvär, som inom trettio dagar efter valet skola i Kongl. Maj:ts
Justitie-revisions-expedition ingifvas, för att i Konungens Högsta Domstol
skyndsamt föredragas och afgöras.

Väckes vid kyrkomöte fråga om ombuds behörighet enligt denna lag;
eger kyrkomötet att densamma upptaga och afgöra, Med sådan anmärkning,
som genom besvär blifvit Konungens Högsta Domstol underställd, läge
dock kyrkomötet ingen befattning.

§ 8.

Vid kyrkomöte föres ordet af erkebiskopen eller den bland öfriga biskopar,
som Konungen, för den händelse att erkebiskopen har förfall, dertill
förordnar.

Till vice ordförande förordnar Konungen likaledes en bland biskoparne.

§ 9-

Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga kyrkliga mål, som Konungen
till detsamma öfverlemnar eller hvarom fråga af någon dess ledamot

KAP. 2 7.

109

väckes. Ny fråga, som af kyrkomötets ledamot väckes senare än å åttonde
dagen efter den, till hvilken mötet blifvit af Konungen sammankalladt, må ej
till behandling företagas.

Allmänt kyrkomötes samtycke erfordras för stiftande, förändring, upphäfvande
eller förklaring af kyrkolag, så ock för ändring eller upphäfvande
af presterskapets privilegier. De förklaringar i ämne, som till kyrkolagen
hörer, hvilka, till svar pa inkomna förfrågningar om kyrkolagens rätta mening,
Konungen genom Dess Högsta domstol emellan kyrkomötena gifver,
kunna ogillas af det allmänna kyrkomöte, som efter förklaringens meddelande
först hålles, och ma, der de sålunda ogillade blifvit, ej längre gälla eller iakttagas
och åberopas.

Utan allmänt kyrkomötes samtycke må Konungen ej till allmänt bruk
i Svenska kyrkan påbjuda ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok, kyrkohandbok
eller katekes.

Mötet ege i öfrigt ej annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden,
samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas.

§ 10.

De från Konungen hänskjuta mål böra företrädesvis till behandling
förekomma.

År fråga om antagande af ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok,
kyrkohandbok eller katekes, böra de af mötets medlemmar, som till
presteståndet höra, betänkande öfver frågan afgifva, innan den af mötet till
slutlig behandling företages. Arbetsordning i öfrigt eger mötet sjelf bestämma.

§ 11-

Hvarje mötets ledamot eger i alla frågor en röst. Äskas omröstning,
då skall den med slutna sedlar anställas. Före rösternas uppräknande skall
en ibland dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnas, vid de öfrigas uppsummerande,
rösterna lika delade; må denna sedel öppnas och gifva utslaget;
är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast
förstöras.

1 fråga om antagande af ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok,
kyrkohandbok eller katekes erfordras, för bifall, att två tredjedelar af närvarande
ledamöter äro ense. Yid omröstning i fråga, hvarom nu sagdt är,
värde ej någon röstsedel aflagd.

KAP. 2 7.

§ 12.

Äro ej mötets förhandlingar afslutade inom en månad; eger Konungen
ändock efter den tid att mötet upplösa.

§ 13-

Arfvode till mötets valda ledamöter, så ock öfriga kostnader derför
skola af allmänna medel gäldas.

Lag

angående Kyrkostämma i Stockholm

§ i.

1. Hvarje territoriel församling i Stockholm eger att i kyrkostämma
med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning’ och beslut, på sätt här nedan
stadgas.

2. Kyrkostämma må i kyrka eller på annat lämpligt ställe hållas.

§ 2.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) åtgärder till vidmakthållande af ordning under gudstjensten;

2) tid för allmän gudstjenst, såvidt den tid icke är i lag bestämd, •
samt för konfirmationsundervisning; rum för allmän gudstjenst, när församlingens
kyrka icke kan dertill begagnas; allmän nattvardsgång vid andra
tillfällen än i sammanhang med högmessogudstjenst, så ock ordning för ringning
med kyrkoklockor;

3) delning eller sådan förändring af församlingen, som i 18 kap.

3 § Kyrkolagen sägs;

4) val af kyrkovärdar och öfriga ledamöter i kyrkoråd samt ledamöter
i de nämnder, styrelser och myndigheter, hvilka församlingen, enligt
särskilda författningar och stadganden, antingen skall tillsätta, eller i hvilka
församlingen genom deputerade skall deltaga, äfvensom af revisorer och andra
ombud, dem församlingen eger utse;

5) förening af klockare- och organisttjenst;

6) användande af kyrkans och andra till församlingens disposition
ställda medel samt granskning af räkenskaper angående sådana medel;

112

7) hushållning med och vård om kyrkans och annan församlingen
tillhörig egendom;

8) byggnad, underhåll eller förbättrande af kyrka, med hvad dertill
hörer, samt boställe för prest eller kyrkobetjente;

9) bestämmande af afgift till kyrka och boställe;

10) fördelning af bänkrum i kyrkan;

11) ordnande af begrafningsplatser, samt bestämmande af af gifter för
dem och för begagnande af kyrkoklockor eller annan kyrkans tillhörighet;

12) överenskommelser rörande presterskaps och kyrkobetjenings löneförmåner.

§ 3.

Kyrkostämma tillkommer ock att handlägga frågor, som afse folkundervisningen
och dithörande anstalter, på sätt i annan ordning särskildt
stadgadt är.

§ 4.

Vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter i lag eller
författning gifna äro, ställe sig kyrkostämma till efterrättelse, hvad sålunda
stadgadt är.

§ 5.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer
hvarje medlem af Svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmäktige
rösträtt eger och inom församlingen är mantalsskrifven eller ändock derstädes
är för fast egendom eller inkomst af arbete eller kapital till allmän bevillning
uppförd, samt för oguldna utskylder till kyrka eller skola icke häftar.

Den, som till utträde ur Svenska kyrkan sig anmält, är från rätt till
deltagande i kyrkostämma undantagen. Den, som i och för själavården och
kyrkliga angelägenheter är medlem af någon af stadens icke-territoriella församlingar,
må ej i andra frågor än dem, som röra honom och territorial-församlings
ledamöter gemensamt, ega rösträtt i kyrkostämma för sådan församling
; kommande i detta fäll röstberättigad, som bor å Skeppsholmen eller
å Kastellholmen, att utöfva sin rösträtt i Jakobs och Johannis församlingars
kyrkostämma.

113

§ 6-

J. Rösträttigheten a kyrkostämma beräknas efter den bevillning, som
den röstberättigade för fastighet, arbete eller kapital, enligt bevillningsförordningens
II artikel, till staten erlägger, sålunda, att bevillningsbelopp, icke
öfverstigande åtta riksdaler riksmynt, gifver åt röstberättigad person en röst;
bevillning öfver åtta riksdaler till och med sexton riksdaler två röster; deröfver
till och med tjugufyra riksdaler tre röster; deröfver till och med trettiotvå
riksdaler fyra röster; deröfver till och med fyratio riksdaler fem röster och
på lika sätt vidare, så att hvart nytt åttatal af riksdaler i bevillning berättigar
till en röst, i följd hvaraf den, som i bevillning skattar öfver etthundrafemtiotvå
riksdaler till och med etthundrasextio riksdaler, eger tjugu röster;
dock vare detta det högsta röstetal, som någon inom eu församling må tillkomma,
huru mycket än bevillningssumman öfverstiger sistnämnda belopp.

2. Det röstetal, som på nämnda grund af bevillning tillkommer hvar
och en röstegande vid kyrkostämma inom församlingen, utföres i behörig
röstlängd, som öfverståthållareembetet för hvarje år från uppbördsverket infordrar
och låter tillställa församlingens kyrkoherde senast inom den 15
April, för att vid kyrkostämma före Maj månads utgång justeras. Röstlängden
skall upptaga alla dem, som i kyrkostämma inom församlingen ega rösträtt.
De skola i röstlängden intagas i den ordning, hvars och ens bostad
eller, då röstberättigad icke bor inom församlingen, läge af fastighet, eller
rörelse, för hvilken rösträtt utöfvas, föranleder, med uppgift, i särskild kolumn,
å det bevillningsbelopp, som för sistförflutna året hvarje röstegande påfördt
år; och skall den röstegandes hela röstetal inom församlingen vara å ett
ställe utfördt. För anmärkningar vare i längden nödigt rum lemnadt.

3. Röstlängd, som vid kyrkostämma justerad är, gäller sedan till dess
ny längd uppgjord och justerad blifvit. Röstberättigad, som ej är i röstlängden
antecknad, vare ej derför sin rösträtt förlustig, så framt han vid den
kyrkostämma, då röstlängden justeras, med uppvisande af nästföregående årets
debetsedel sin behörighet styrker. Yrkar någon att med ändrad rösträtt i
kyrkostämma deltaga, då skall han sin rätt styrka. Godkännes den af församlingen,
skall anteckning derom af kyrkostämmas ordförande i röstlängden
göras.

Förvärfvar någon efter den tid, då röstlängden justerades, rösträtt inom

114

församlingen, och styrker sådant å kyrkostämma, varde äfven han i röstlängden
införd.

§ 7.

‘ 1. Frånvarande må ej till kyrkostämma skriftligt anförande ingifva,

utan att församlingen det äskat; dock är röstegande berättigad att sin rösträtt
på annan röstegande öfverlåta. Ej må någon på grund af fullmakt
denna rätt utöfva för mer än en röstberättigad.

2. Fullmakten skall vara antingen skrifven och underskrifven af utställaren,
samt med dennes sigill försedd, eller ock af honom underskrifven
och med två vitnens underskrift bestyrkt.

3. Ej må ledamots frånvaro hindra stämmas fortgång; kommer han
tillstädes, sedan beslutet taget är, må han icke derstädes något i samma
ämne anföra.

§ 8.

Ordförande i kyrkostämma vare kyrkoherden, eller den prest, stadens
domkapitel förordnar, eller den af församlingens prester, som af kyrkoherden vid
oförmodadt laga förfall för tillfället utses, eller annars den, som kyrkoherden
i embetet närmast är.

§ 9.

Två ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den ena före Maj
månads utgång för justering af röstlängd, såsom i 5 § sagdt är, för besluts
fattande om föregående årets räkenskaper och förvaltning, samt för bestämmande
af församlingens utgifts- och inkomststat, enligt hvad i 26 § sägs;
den andra före utgången af November för anställande af val till de befattningar,
som höra under kyrkostämman och vid årets slut blifva lediga, äfvensom
för val af revisorer.

§ 10-

1. Kyrkostämma hålles äfven, när öfverståthållareembetet, domkapitlet,
visitationsförrättare eller kyrkorådet det äskar, eller när ordföranden sådant
nödigt finner.

115

2. Enskild man, som till talan i kyrkostämman berättigad är, eger
ock kyrkostämmas sammankallande för uppgifvet ärende begära.

Finner ordföranden ej skäl att sådan begäran bifalla, meddele han,
om så äskas, sitt beslut skriftligen jemte skälen dertill; och eger sökanden
deröfver klagan föra, på sätt i 30 § stadgas om besvär öfver kyrkostämmas
beslut.

§ 11-

1. Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse af kyrkoherden
eller den, som för särskilt tillfälle stämman hålla bör, och skall innehålla
bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne för sammanträdet.

2. Kungörelsen skall, utom i fall, hvarom nästföljande moment handlar,
uppläsas å helgedag från predikstolen i församlingens kyrka minst en
vecka före stämman. År stämma utsatt att å helgedag hållas, skall kungörelsen
den dagen ånyo uppläsas.

3. För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörandet
icke medhinnes inom den tid, som nu föreskrifven är, må kyrkostämma
kunna hållas efter kortare kallelsetid, och äfven samma dag den
pålyses; dock må vid sålunda utlyst stämma beslut ej fattas om utgift eller
erläggande af bidrag dertill.

4. Underrättelse om kyrkostämma skall i öfvensstämmelse med kungörelsen
trenne gånger, om det medhinnes, men minst en gång införas i den
tidning, hvari öfverståthållareembetets kungörelser vanligen intagas.

5. I det fall, då kyrkostämma, på sätt här förut sägs, hålles efter
blott en pålysning, skall underrättelse derom äfven å kyrkodörren anslås.

6. För de församlingar, som tillhöra samma pastorat, hålles gemensam
kyrkostämma; dock bör pålysning derom ske i pastoratets alla kyrkor,
såvida gudstjenst der hålles.

7. Underrättelse om territorialförsamlings kyrkostämma för behandling
af fråga, som rörer äfven medlemmar af de icke-territoriella församlingarna,
skall jemväl i deras kyrkor meddelas.

§ 12-

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra
förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrkorådet eller ock, då kyrko -

116

stämman med afseende på ärendets beskaffenhet eller andra förhållanden
finner sådant lämpligt eller nödigt, af särskildt dertill utsedda personer.

§ 13.

Ordföranden åligger att ärendena till öfverläggning framställa samt
tillse, att ej andra frågor företagas, än de, som uti kungörelsen upptagna
äro. Ny fråga kan vid kyrkostämma väckas, men icke förr än vid annan
stämma och efter vederbörlig pålysning afgöras.

§ 14.

1. Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställe ordföranden
proposition, så affattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.» Ordföranden
tillkännagifve derefter, huru, enligt hans uppfattning, beslutet utfallit,
och befäste detsamma, der omröstning ej begäres, med klubbslag.

2. Äskas omröstning, verkställes den öppet och efter upprop.

3. Till beslut erfordras blott enkel pluralitet af de afgifna rösterna,
enligt den vid omröstningen följda röstgrund.

4. Falla rösterna lika för olika meningar, galle den mening, hvilken
de flesta rösterna efter hufvudtalet bifallit. Finnas äfven efter sådan beräkning
rösterna lika delade, vare den mening beslut, som ordföranden biträder.

§ lö.

♦

Genom lottning bestämmes företrädet emellan dem, som vid val erhålla
lika antal röster.

§ 16.

1. Yid kyrkostämma föres af kyrkonotarien eller, vid dennes förfall,
af annan dertill utaf ordföranden utsedd person under ordförandens inseende,
protokoll, upptagande ämnet, för öfverläggningen och beslutet med skälen
dertill. Sedan förhandlingarna afslutade äro, bör protokollet justeras genast
der så ske kan, eller i annat fall vid kyrkostämma senast fjorton dager
derefter, hvarom vid tillfället underrättelse meddelas. Erfordrar ärendet skvndsamhet,
och kan protokollet icke genast vid kyrkostämma justeras, må stämman
kunna uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedda ledamöter att, jemte

117

ordföranden, justering af protokollet eller vissa delar deraf verkställa. Protokollet
undertecknas af protokollsföranden och bestyrkes af ordföranden samt
minst två vid stämman närvarande ledamöter, eller af de särskilda justeringsmännen,
om sådana varit utsedda.

2. Det justerade protokollet skall nästa helgedag, då gudstjenst hålles,
från predikstolen i församlingens kyrka uppläsas.

§ 17.

Kan ärende ej å eu sammankomst afslutas, sätte ordföranden dag ut
för stämmans fortsättning, och justere ej den del af protokollet, som om det
ärendet handlar, innan öfverläggning derom slutad är.

§ 18.

Den, som i afgörandet af ett ärende deltagit, kan genast eller sist vid
justeringen af protokollet emot det fattade beslutet reservation afgifva.

§ 19.

1. Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans protokoll
tillställes kyrkorådet eller de andra personer, åt hvilka verkställighet af
stämmans beslut uppdrages. För öfrigt ege enhvar, som det åstunda!1, att
af protokollet taga afskrift och att utan lösen få afskriftens riktighet af
kyrkonotarien bestyrkt.

2. Protokollen med bilagor skola bland kyrkans öfriga handlingar
förvaras.

§ 20.

Ordföranden veke öfver ordningen i kyrkostämman. Han kan, efter
meddelad varning, låta utvisa en hvar, som sig oskickligt förhåller. Uppstår
oordning, som ordföranden icke förmår afstyra, ege han makt att stämman
upplösa.

§ 21.

Frågor, som till kyrkostämmas handläggning höra och äro af den allmänna
beskaffenhet, att de angå hela hufvudstaden samfäld!, så att för de -

118

ras afgörande erfordras församlingarnas gemensamma beslut, behandlas på
följande sätt:

1. Sedan så beskaffad! ärende af öfverståthållareembetet eller stadens
domkapitel blifvit till församlingarnas handläggning öfverlemnadt, skall kyrkostämma
på en och samma dag i stadens alla territoriella församlingar hållas.
Efter det församlingens röstegande ledamöter vid detta tillfälle blifvit hörde
och sina beslut fattat, hänskjutes ärendet, genom utdrag af kyrkostämmoprotokollet,
innefattande beslutet, till kyrkofullmäktige, hvilka, på sätt uti
nästföljande moment sägs, för hvarje år bland församlingarnas vid kyrkostämma
röstegande ledamöter utses. Dessa fullmäktige skola då ofördröjligen
sammanträda, för att, om församlingarnas afgifna meningar befinnas skiljaktiga,
utöfva församlingarnas gemensamma afgöranderätt och, efter sakens noggranna
pröfning, beslut i den hänskjutna frågan fatta; men om alla församlingarna
stannat i lika beslut, tillkommer fullmäktige endast att förhållandet
anmäla hos den myndighet, som kyrkostämman äskat; hvarjemte kyrkofullmäktige,
för kungörandet af detta församlingarnas beslut, böra förfara på
sätt i 12 mom. finnes föreskrifvet. Kyrkofullmäktige handla i utöfningen af
församlingarnas gemensamma afgöranderätt efter bästa förstånd och öfvertygelse,
och kunna dervid icke bindas af andra föreskrifter eller beslut, än gällande
lagar och författningar.

2. I hvarje af stadens territoriella församlingar väljas vid kyrkostämma
fullmäktige och suppleanter för det nästföljande året till det antal, som Konungen
för hvarje församling bestämt. Då under årets lopp ledighet bland fullmäktige
eller suppleanter sig yppar, bör sådan ledighet i mån af behof fyllas
genom val å särskild kyrkostämma i den församling, som vederbör.

3. Afgående fullmäktig eller suppleant kan för det följande året
återväljas.

4. Den, som till kyrkofullmäktig eller suppleant blifvit vald, men vid
valet icke varit närvarande, skall derom skyndsamt af kyrkostämmans ordförande
underrättas. Är lian förhindrad att uppdraget sig åtaga, bör detta
inom åtta dagar efter delfåendet anmälas hos kyrkostämmans ordförande, hvilken
då förordnar om ny kyrkostämma till väljande af annan person i den
förres ställe. Den valde må kunna uppdraget sig afsåga, om han icke är i
staden eller inom dess område boende; om han är embets- eller tjensteman
och af sin befattning hindrad att uppdraget fullgöra; om han uppnått sextio

119

års ålder, tillförne i fyra år eller längre tid såsom kyrkofullmäktig tjenstgjort,
eller eljest förmår visa hinder, som af flertalet bland öfrige fullmäktige godkännes.

5. Öfver val till kyrkofullmäktige och suppleanter meddele kyrkostämmas
ordförande, sist inom fjorton dagar derefter, till ordföranden för
kyrkofullmäktige behörigt kyrkostämmoprotokoll.

G. Så snart fullständiga underrättelser om valen af fullmäktige och
suppleanter ingått, sammankalle kyrkofullmäktiges dåvarande ordförande de
för nästföljande år invalde ledamöter till sammanträde, för att inom sig med
slutna sedlar välja ordförande och vice ordförande för samma år. Yid detta
tillfälle utses äfven en tjenlig person, för att i egenskap af sekreterare föra
protokollet vid fullmäktiges sammanträden.

7. Sedan kyrkofullmäktige för det nästföljande året blifvit organiserade,
skall uppgift å deras ordförande, vice ordförande, ledamöter och suppleanter
meddelas ej allenast öfverståthållaren till kännedom, utan äfven församlingarnas
kyrkoherdar, för att genom deras försorg uppläsas från predikstolarne
i stadens kyrkor. En sådan uppgift skall äfven allmängöras genom
den tidning, i hvilken öfverståthållareembetets kungörelser vanligen intagas.

8. Kyrkofullmäktige sammanträda, på ordförandens kallelse, så ofta
ärende, som fordrar fullmäktiges behandling, till ordföranden blifvit i fullständigt
skick öfverlemnadt. Till sammanträde böra ej allenast fullmäktige,
utan äfven suppleanter kallas att sig inställa, på det att, om ledamot från
någon församling skulle uteblifva, den suppleant må ingå, som i samma församling
blifvit vald och enligt vallistan är bland de närvarande närmast i
ordningen att företräda den frånvarandes ställe.

9. Fullmäktig eller suppleant, som blifvit till sammanträde kallad,
men derifrån utan anmäldt förfall, som af fullmäktige godkännes, sig afhåller,
skall bota till stadens kassa Två riksdaler riksmynt samt dubbelt så mycket,
om sammanträdet måste, i anseende till de närvarandes fåtalighet, inställas
eller upplösas.

10. Ordföranden skall vid kyrkofullmäktiges sammanträde föredraga
ärende, som till behandling bör företagas, och leda öfverläggningen, hvarefter
och sedan densamma förklarats slutad, samt ordföranden framställt proposition,
så affattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras, fullmäktige,
med iakttagande af hvad i 1 mom. finnes föreskrifvet, afgöra frågan genom
öppen omröstning efter hufvud talet. Finnas derförinnan upplysningar af no -

120

den, må fullmäktige till sådana upplysningars erhållande sig hos öfverståthållareembetet
eller domkapitlet anmäla. I frågor om beviljande af nya och
ökade afgifter eller besvär erfordras bifall af två tredjedelar bland dem, hvilka
i beslutet deltaga; i annat fall anses en dylik fråga afslagen. I alla andra
frågor bestämmes utgången genom enkel röstpluralitet. Utfalla rösterna till
samma belopp för tvänne olika meningar, kommer den att blifva gällande,
som af ordföranden biträdes. Före hvarje votering tillkännagifve ordföranden
sättet för densamma och huru rösterna komma att beräknas. Medhinnes
icke ett för dagen till afgörande förekommande ärende, må kyrkofullmäktige,
innan sammankomsten upplöses, bestämma ny dag för fortsättningen deraf
utan särskild kallelse till närvarande fullmäktige eller suppleanter, af hvilka
senare de, som då inträdt i röstegande ledamöters ställe, skola, der ej hinder
möter, jemväl fortfarande deltaga uti det sålunda uppskjutna ärendets
behandling och afgörande; dock må dylik sammankomst ej uppskjutas längre
än högst fjorton dagar. De vid sammankomsten frånvarande fullmäktige och
suppleanter varde om fortsättningen af sammanträdet underrättade i den ordning,
som antagen är, för att kunna, i händelse af behof, såsom röstegande
ledamöter inträda.

11. Ej må vid sammanträde definitivt beslut om nya eller ökade afgifters
beviljande eller besvärs utgörande kunna fattas, utan att minst fyra
femtedelar af hela antalet röstegande äro tillstädes.

12. Fullmäktiges beslut eller anmälan i frågor, hvilka från församlingarna
till fullmäktige blifvit öfverlemnade, skall, efter föregången justering,
jemte meddelad besvärshänvisning, genom protokollsutdrag och skrifvelse,
som ordföranden på fullmäktiges vägnar undertecknar, tillställas församlingarnas
kyrkoherdar, med anmodan att besörja om dess kungörande från predikstolen,
hvilket bör ske på samma dag i alla stadens kyrkor. Denna dag utsättes
af fullmäktige, som derjemte böra föranstalta om beslutets meddelande
så skyndsamt, att kungörandet deraf i kyrkorna må kunna ega rum senast
andra söndagen efter den dag, då beslutet blifvit fattadt. Om fullmäktiges
beslut bör den embetsmyndighet, som ärendets handläggning äskat, jemväl
erhålla underrättelse.

13. Fullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock kunna fullmäktige
för någon särskild fråga besluta, att öfverläggningen skall inom
lyckta dörrar hållas.

121

§ 22.

Sådant ärende, som rörer icke alla, utan endast några af hufvudstadens
församlingar gemensamt, afgöres vid sammanträde af kyrkofullmäktige från
de församlingar, hvilka frågan angår. Ordförande vid sådant sammanträde
vare den af ifrågavarande församlingars kyrkoherdar, som inom Stockholms
stads domkapitel eger främsta platsen, eller, i händelse af förfall för honom,
den kyrkoherde, som honom i ordningen närmast är.

§ 23.

För kyrkostämmor i stadens icke-territoriella församlingar uti deras enskilda
angelägenheter, tjene denna lag, der den tillämplig är, till efterrättelse,
om församlingen så önskar. I annat fall följes den ordning, som förut öflig
varit.

§ 24.

1. Alla, som inom församlingen äro mantalsskrifna eller ändock derstädes
för fast egendom eller inkomst af arbete eller kapital till allmän bevillning
uppförda, skola, i mån af hvarderas särskilda bevillning efter art. II
i bevillningsförordningen, i de afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, deltaga,
utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt.
Är nu redan beslut fattadt om annan grund för afgifts utgående, må ett
sådant beslut ej anses genom denna lag upphäfdt.

Enahanda skyldighet åligger bolag.

2. I fråga om afgifter, hvilka, enligt gällande lag eller författningar,
åligga innevånare i en församling oaktadt de å kyrkostämma icke ega rösträtt,
gör denna lag ej ändring i hvad sålunda stadgadt är.

3. Embets- eller tjensteman, som vid de förenade Rikenas beskickningar
hos utländska makter äro tjenstgörande, äfvensom Svenska konsuler eller
andra å utländska orter anställde tjensteman skola, fastän mantalsskrifne i
Stockholm och enligt bevillningsstadgan uppförde till allmän bevillning, vara
frie från att för sina löneinkomster erlägga sådana afgifter, om hvilkas utgörande
kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta.

4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella församlingar,

122

äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete eller kapital
erlägga afgifter till kyrka och presterskap i den territoriella församling,
der de äro mantalsskrifna.

§ 25.

1. För hvarje år åligger det kyrkorådet att för kyrkan, så vidt frågan
församlingen enskildt angår, uppgöra ett utgifts- och ett inkomstförslag.

2. I utgiftsförslaget böra upptagas de utgifter, som redan äro beslutade
att under det nästföljande året utgå, äfvensom de, hvilka kyrkorådet
derutöfver anser af behofvet påkallade att utgå under samma år.

3. Uti inkomstförslaget böra de inkomster upptagas, som för det nästföljande
året äro eller anses vara att påräkna.

§ 26.

Utgifts- och inkomstförslagen skola till pröfning framläggas vid den
kyrkostämma, som före utgången af Maj månad hvarje år hållas bör.

§ 27.

Hvad kyrkostämma till uttaxering beslutat, vare församlingen medgifvet
att genom kyrkorådet delgifva öfverståthållareembetet, som, derest sådant
äskas, derefter låter genom kronouppbördsverket så väl debiteringen förrätta,
som uppbörden, i sammanhang med den af utskylderna till Kongl. Maj:t och
kronan, verkställa; egande uppbördsverket, efter medlens leverering och slutlig
redovisnings afgifvande, att till fördelning emellan de tjensteman, som med
debiteringen, uppbörden och redovisningen haft befattning, godtgöra sig uppbördsprovision
till det belopp, som antingen genom öfverenskommelse eller
genom särskilt af öfverståthållareembetet meddeladt beslut bestämmes.

§ 28.

1. Räkenskaperna för kyrkans medel skola afslutas med kalenderår
samt senast den 1 derpåföljande Mars aflemnas till de för deras granskning
utsedda revisorer. ,

2. Revisionsberättelsen skall senast den 1 April aflemnas till kyrkostämmans
ordförande, som öfver gjorda anmärkningar infordrar vederböran -

123

des förklaringar, hvarefter den kyrkostämma, som före Maj månads utgång
sammanträder, beslutar, huruvida anmärkning må förfalla, eller laglig åtgärd
för bevarande af församlingens rätt vidtagas skall.

§ 29.

1. För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas och kyrkofullmäktiges
beslut underställas Konungens pröfning och fastställelse, då besluten
angå:

a) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan fastighet,
som, utan att till kyrkoegendom kunna räknas, för något församlingens gemensamma
nytta afseende ändamål densamma genom gåfva eller testamente
tillfallit, äfvensom öfverenskommelse, hvilken medför förändring i de rättigheter,
kyrkoförsamlingen till sådan fastighet eger;

b) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid än två år; samt

c) påläggande af afgifter, hvilka erfordra uttaxering för längre tid än
fem år.

2. Beslut, som bör Konungens pröfning underställas, skall öfverlemnas
till öfverståthållareembetet, som det åligger att handlingarna, jemte eget utlåtande,
insända.

§ 30.

1. Den, som åt kyrkostämmas eller kyrkofullmäktiges beslut ej nöjes,
eger att, der beslutet honom rörer och han tilltror sig kunna visa, att beslutet
kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund, eller
att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med allmän
lag eller författning, eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet
fattat, deruti rättelse söka genom besvär, Indika, jemte det öfverklagade
beslutet, böra antingen till öfverståthållareembetet eller till stadens domkapitel,
allt efter målets ekonomiska eller ecklesiastika beskaffenhet, på sätt
besvärshänvisning i hvarje fall närmare utvisar, inlemnas före klockan tolf
å fjortonde dagen efter den, då beslutet, på sätt ofvan berördt är, kungjordes,
den dagen likväl oräknad, eller, om helgedag då inträffar, å nästa sökendag
derefter; och åligger det klaganden derjemte så väl att vid besvären foga
bevis om dagen, då beslutet kungjordes, som ock att, inom åtta dagar efter
besvärstidens utgång, till kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges ordförande

124

ingifva diariiutdrag deröfver, att han sina besvär inlemnat å ort, som
vederbör.

Försummar klaganden något af hvad sålunda är föreskrifvet, må beslutet
kunna gå i verkställighet.

2. Öfverståthållareembetet och domkapitlet böra gifva hvarandra af
besvären del, när ärendet kan anses höra till gemensam behandling.

§ 31.

1. Gå besvären derpå ut, att beslutet icke i laga ordning tillkommit,
eller att det står i strid med allmän lag eller författning, eller annorledes
öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, eger den profvande myndigheten,
der den finner skäl besvären godkänna, att beslutets verkställighet
förbjuda.

2. Grundas besvären derpå, att klagandens enskilda rätt blifvit genom
beslutet kränkt, och varda besvären godkända, gäller rättelsen till förmån
för den, som klagat, men beslutet står i öfrigt fast, utan så är, att det
finnes strida emot allmän lag eller författning, eller eljest hvila på orättvis
grund, då den profvande myndigheten ock om upphäfvande af beslutet i dess
helhet må förordna.

§ 32.

I afseende på tiden och sättet för ändrings sökande i utslag, som domkapitlet
eller öfverståthållareembetet gifvit, gäller, efter hvarje måls beskaffenhet,
hvad särskildt stadgadt är.

Förslag till Kyrkostadga!’.

127

Stadga rörande prestexamen.

§ i Vid

prestexamen ingå såsom examensämnen:

1. i exegetisk teologi: gamla och nya testamentets isagogik samt exeges
af nya testamentet efter grundspråket, och af gamla testamentet till någon
del efter grundspråket och i öfrigt efter kyrkans antagna öfversättning;

2. i systematisk teologi: dogmatik och teologisk etik, samt de allmänna
grunderna af kristlig apologetik, och dogmhistoria i kortfattad öfversigt;

3. i historisk teologi: den kristna kyrkans historia samt symbolik och de
teologiska vetenskapernas encyklopedi;

4. i praktisk teologi och kyrkolagfarenhet: grunddragen af den praktiska
teologiens system samt de delar af den Svenska kyrkorätten, som för
prestembetets utöfning företrädesvis äro af nöden.

§ 2-

1. Skyldighet att i prestexamen examinera åligge biskop och dem
bland domkapitlets ledamöter, hvilka domkapitlet det uppdrag lemnat. Är
biskopsembetet ledigt eller har biskop förfall; förordne domkapitlet annan ledamot
att i biskopens ställe examinera.

2. Examinator må, der han så nödigt pröfvar, före examen kalla examinanden
till enskild! förhör.

3. Prestexamen må icke med flere än fyra examinander på'' en gång
anställas.

§ 3.

1. Öfver den examinerades insigter afgifvas fyra betyg efter de hufvudrubriker,
hvari examensämnena enligt 1 § äro fördelade, och uttryckas,
allt efter insigternas beskaffenhet, med vitsorden: berömlig, med beröm godkänd,
godkänd, försvarlig.

128

2. Betyg föreslås för hvart ämne af den, som deri examinerat, och
afgifvas af domkapitlet i den ordning, som för behandling af derstädes förekommande
ärenden föreskrifven är.

8. Den, som i prestexamen blifvit vitsordad med lägre betyg än godkänd
i flera än två examensämnen, varde för den gången underkänd.

129

Stadga rörande pastoralprof.

Prest, som vill pastoralprof undergå, göre derom ansökan hos domkapitlet
i det stift, han tillhör, och ingifve tillika åldersbetyg samt bestyrkt
afskrift af sitt prestexamensbetyg eller, om han är teologie kandidat, af sitt
i teologie kandidatexamen erhållna betyg.

§ 2.

Mellan de särskilda prof, af hvilka pastoralprof enligt kyrkolagens föreskrift
skall bestå, iakttages den ordning, att disputationsprofvet bör föregå
examen.

§ 3.

1. Teser eller afhandling med åtföljande teser, som för pastoraldisputationsprof
äro afsedda, skola, sedan de blifvit af domkapitlet öfversedda och
gillade, från trvcxet utgifvas och vid det i stiftsstaden belägna elementarläroverk
af speciminanten offentligen försvaras.

2. Teserna eller afhandlingen skola åtta dagar före deras offentliga
försvarande vara å domkapitlets anslagstafla i tryck uppsatta samt till domkapitlets
ledamöter och utsedda opponenter utdelade, utan så är, att biskopen
i särskilda fall, efter derom gjord begäran, finner för godt att, på förekomna
skäl, den tid afkorta.

3. Teser eller afhandling må, efter speciminantens val, utgifvas och
försvaras antingen pa Svenska eller Latinska språket. Vid disputationsakten
skall alltid begagnas det språk, på hvilket teserna eller afhandlingen äro
utgifna.

4. Yid disputationsakten skola två af domkapitlet utsedda kunniga
män opponera, af hvilka åtminstone den ene bör vara biskopen eller en domkapitlets
ledamot.

5. Ej må pastoraldisputationsprof afläggas å annan tid, än under läsetermin
vid stiftsstadens elementarläroverk.

Vid pastoralexamen ingå såsom examensämnen:

1. i praktisk teologi: kateketik, homiletik, liturgi och kasuist^, samt
en sammanfattande öfversigt af den praktiska teologiens system;

•2. i kyrkolagfarenhet: gällande Svensk kyrkorätt samt öfversigt af den
allmänna kyrkorättens och den Svenska kyrkoförfattningens historiska utveckling.

§ 5-

Skyldighet att i pastoralexamen examinera åligge biskopen och den
eller dem bland domkapitlets ledamöter, Indika domkapitlet det uppdrag lemna!
Är biskopsembetet ledigt eller har biskopen förfall; förordne domkapitlet
annan ledamot att i biskopens ställe examinera.

§ 6.

1. Öfver pastoralprof skola afgifvas dels två specialbetyg, nemligen
ett öfver pastoraldisputationsprofvet, vitsordande den lärdom, tesernas eller
afhandlingens författande röjer, och den skicklighet, hvarmed de blifvit försvarade,
och ett, vitsordande den examinerades insigter i praktisk teologi och
kyrkolagfarenhet jemte hans i det kateketiska och homiletiska profvet ådagalagda
skicklighet; dels också ett hufvudbetyg, som skall bestämmas med hufvudsaklig
ledning både af de specialbetyg, som nu sagda äro, och af de särskilda
betyg, som vid prestexamen eller teologie kandidatexamen blifvit den
examinerade tilldelade uti exegetisk, systematisk och historisk teologi, hvarvid
domkapitlet, derest examinanden är teologie kandidat, bör göra tillbörligt
afseende på det högre lärdomsprof, aflagd teologie kandidatexamen i jemförelse
med prestexamen innebär.

2. Har examinanden aflagt disputationsprof, som enligt kyrkolagen i
stället för pastoraldisputationsprof gäller, räknas såsom specialbetyg det vitsord,
han vid förstnämnda prof erhållit, derest han icke särskildt pastoraldisputationsprof
aflägga vill.

3. Betyg öfver pastoralprof gifvas med något af vitsorden; berömlig,

med beröm godkänd, godkänd, försvarlig.

4. Specialbetyg föreslås för disputationsprofvet af den eller dem bland

domkapitlets ledamöter, som vid disputationsakt^! opponerat, samt för examensämne
af den, som deri examinerat, och skola såväl special- som hufvud -betyg af domkapitlet afgifvas i den ordning, som för behandling af derstädes
förekommande ärenden föreskrifven är.

5. Vid bedömandet af disputationsprofvet iakttages att, derest speciminanten
vid disputationsakten aflagt nöjaktigt prof på skicklighet i begagnandet
af Latinska språket, sådant bör i protokollet anmärkas.

132

Stadga rörande ansökningar till presterliga tjänster.

§ i.

1. Den presterlig befordran söka vill, göre det skriftligen. Ansökan
skall lyda å viss tjenst, vara af sökanden egenhändigt underskrifven, samt
åtföljas af åldersbevis och tjensteförteckning.

2. Är tjensten sådan att för behörighet dertill erfordras pastoralprof,
skall vid ansökningen fogas betyg öfver sådant prof, eller ock öfver det lärdomsprof,
som i stället för pastoralprof blifvit aflagdt och gällande är.

3. Ingifver prest ansökan till domkapitel eller annan myndighet, hvarunder
han ej i tjensten lyder, lemne ock uppgift på sin bostad och adress,
samt betyg öfver lära och lefverne, utfärdadt inom fyra månader före sista
ansökningsdag af det domkapitel eller konsistorium, hvilket uppsigt öfver
hans förhållande åligger.

4. Brister sökande i något, som i denna § sägs; varde ansökan ej
till pröfning upptagen.

§ 2.

Uppgifter i tjensteförteckning skola vara styrkta genom biläggande i
hufvudskrifter eller besannade afskrifter af de handlingar, på bvilka uppgifterna
sig grunda, eller ock genom domkapitlets notaries eller två trovärdige
mäns intyg om uppgifternas enlighet med handlingar, som i hufvudskrifter
blifvit förevisade. Hvad ej så styrkt är, räknas ej den gången sökanden
till godo.

§ 3.

Ansökningstid till ledig presterlig tjenst, som efter anslag bör hos domkapitel
sökas, skall räknas från anslagsdagen och bestämmas, den dagen
oräknad, inom Hernösands stift till nittio och inom öfriga stift till sextio dagar
derefter. Går ansökningstid, som nu är sagd, till ända på sön- eller
högtidsdag; då skall nästa sökendag derefter vara sista ansökningsdag.

133

§ 4.

Ansökning till presterlig tjenst, som bör hos domkapitel sökas, skall
med dertill hörande handlingar före klockan tolf å sista ansökningsdagen antingen
öppen vara af sökanden sjelf eller befullmäktigad t ombud till domkapitlet
ingifven, eller ock genom posten domkapitlet tillhandakommen uti försegladt
omslag med påskrift: fatalier. Försummar sökande hvad sålunda
föreskrifvet är; varde hans ansökan lemnad utan afseende.

§ ».

Å sista ansökningsdagen skall, från klockan elfva till tolf, domkapitlets
ordförande eller den ledamot, han i sitt ställe förordnar, jemte notarien
vara tillstädes på det rum, der ansökningarna, enligt derom i hvart stift
af domkapitlet utfärdadt tillkännagifvande, skola inlemnas, och varde då antecknadt,
hvilka ansökningar inom fatalietiden inkommit.

Stadga rörande prestval.

§ l.

Har upprättadt förslag till presterlig tjenst, som skall efter val tillsättas,
vunnit laga kraft; då skall domkapitlet för de föreslagne utsätta dagar
till afläggande af prof, som i 15 kap. 23 § Kyrkolagen sägs, och på
samma gång förordna valförrättare.

§ 2-

1. Till valförrättare förordne domkapitlet vederbörande prost eller,
der han veterligen jäfvig är eller har förfall, någon annan inom prosteriet
eller nära derintill boende kyrkoherde.

2. 1 Stockholm skall domkapitlet en af stadens kyrkoherdar till val•
forrättare utse.

3. Domkapitlet förordne ock eu kyrkoherde till valförrättarens suppleant,
och meddele valförrättare!! underrättelse om den, dertill utsedd varder.

4. Har valförrättaren laga förfall, eller vet han att jäf emot honom
är, att valet handlägga; underrätte derom ofördröjligen domkapitlet så ock
suppleanten, hvilken det i sådant fall åligger att valförrättarens ställe intaga.
Inträffar för suppleant, som sådan underrättelse erhållit, laga hinder så nära
frågodag eller valdag, att annan valförrättare dessförinnan ej kan hinna af
domkapitlet utses; då skall lian förrättningen aflysa och domkapitlet ofördröjligen
derom underätta.

§ 3.

Profdagarna för de på förslaget uppförda prestmän skola af domkapitlet
så utsättas, att frågodag eller valdag icke kommer att infalla på böndag
eller större högtidsdag.

§ T

För de föreslagna utfärde domkapitlet missiver till afläggande af prof

på de dertill utsatta dagar; angifve ock i missiverna den eller de kyrkor,
der prof afiäggas bör. Det åligger de föreslagne att med första post underrätta
domkapitlet om framkomsten af de till dem afsända missiver.

§ 5.

Kungörelse om de utsatta profdagarna samt om de föreslagne och deras
förtjenster, sådana dessa i förslagsprotokollet blifvit intagna, skall domkapitlet
valförrättaren tillsända, och aligge honom att lata den kungöielse, utan
allt tillägg, å fjortonde dagen före första profdagen uppläsa i den eller de
kyrkor, der ledigheten är och gudstjenst da förrättas.

§ 6.

Dör föreslagen prest före profdag eller är han af laga förfall hindrad
att prof å förelagd dag fullgöra; varde det ofördröjligen hos domkapitlet anmäldt.
Domkapitlet underrätte derom valförrättaren, med åläggande för denne
att förfallet ofördröjligen församlingen kungöra, samt frågodag och valdag
inställa, till dess domkapitlet vidare förordnat,

§ 7-

1. När domkapitlet tillställer valförrättare kungörelse, som i 5 § sagd är,
sände ock till den, som i församlingen, der ledigheten är, kyrkoherdeembetet förvaltar,
uppgift om frågodagen samt om valförrättaren, så ock befallning att
vallängd för det förestående valet tvefald upprätta, och ett exemplar deraf,
sist fjorton dagar före frågodagen, valförrättaren tillsända, samt det andra
till frågodagen förvara,

Skola stads- och landsförsamlingar gemensamt i valet deltaga; varde
den, som kyrkoherdeembetet der förvaltar, jemväl förständigad att med vallängden
tillställa valförrättaren bestyrkt afskrift af fastställd öfverenskommelse
om den röstgrund, som vid gemensam kyrkostämma med församlingarna följas
bör.

2. Efter den röstlängd, som vid kyrkostämma i församlingen begagnas,
skall vallängden upprättas och upptaga alla röstegande, som i röstlängden
införde äro, samt hvars och ens der utförda röstetal, sa ock de anmärkningar,
som om röstegande i denna längd innehallas. Vallängden skall sa in -

136

rättas, att, der fråga är om val till kyrkoherdetjenst, röster å fyra, och der
fråga är om val till annan presterlig tjenst, röster å tre särskilda personer
den kunna för hvar röstande antecknas, så ock att rum finnes för de anmärkningar,
som å frågodag eller valdag pröfvas nödiga. Båda exemplaren
af vallängden skola, så till hela innehållet som till antalet af sidor och af
rader på hvar sida, lika vara.

§ 8.

Till valnotarie må valförrättare utse skicklig person, som ojäfvig är.

§ 9.

^ alförrättaren skall i utfärdad kungörelse, som å sista profdagen bör
uppläsas i den eller de kyrkor, der ledigheten är och gudstjenst då hålles,
gifva församlingen tillkänna, att han näst påföljande söndag tillika med valnotarien,
den han till namn och hemvist uppgifva bör, vill i den kyrka, der
prof aflagda blifvit eller, om prof i flera kyrkor aflagda äro, i moderkyrkan
sig infinna, för att inhemta församlingens utlåtande, huruvida mot det förestående
valet laga hinder förekommer, och att, om hinder ej finnes, som i
15 kap. 29 eller 30 § Kyrkolagen sägs, justera vallängden, hvilken emellertid
skall hos den, kyrkoherdeembetet i församlingen förvaltar, vara för de
röstegande tillgänglig.

__ De ^stegande skola i kungörelsen uppmanas att på berörde frågodag
tillstädes komma att sm rätt bevaka. Varde ock af valförrättare!! föreskrift
meddelad vederbörande presterskap att jemte kungörelsen uppläsa från och
med 23 till och med 41 § af 15 kap. Kyrkolagen.

§ 10.

Sedan, efter slutad högmessogudstjenst på frågodagen, valförrättare!!
jemte valnotarien och några tillkallade ledamöter af församlingens kyrkoråd
intagit plats i kyrkans kor, tillspörje valförrättaren församlingen, om jäf emot
honom ellei valnotarien är att anföra, om domkapitlets och valförrättarens
kungörelser blifvit behörigen upplästa, om profpredikanterne dem förelagda
P^ fullgjort, så ock om något mot de föreslagna eller de af dem aflagda
prof eller annars mot valets företagande är att anmärka.

137

§ 11-

1. År det fullgjord t, som ofvan är sagdt, och har intet sådant hinder,
som i 15 kap. 29 eller 30 § Kyrkolagen sägs, för fortsättning af förrättningen
yppat sig, företages justering af vallängden, hvarförinnan valförrättaren
skall tillkännagifva, att alla frågor om rättelse eller tillägg deri
skola, för att under pröfning komma, nu framställas. Justeringen verkställes
medelst ljudelig uppläsning af hvar röstegares namn och röstetal, och
värde dervid särskild! undersökt, om någon i vallängden finnes uppförd, som
är obehörig att i valet deltaga. Af valförrättaren godkända rättelser och
tillägg skola i båda exemplaren af vallängden antecknas.

2. Båda exemplaren af den justerade vallängden skola underskrifvas
af valförrättaren och minst två röstegande. Värde ock hvardera exemplaret
för sig genomdraget och med valförrättarens sigill försedt. Ej må vallängd
sedermera ändras, utan att fråga derom är, på sätt i 15 kap. 31 § 3 mom.
Kyrkolagen sägs, till valdagen uppskjuten.

§ 12.

1. Valförrättare skall på frågodag föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll, upptagande hvad vid förrättningen förekommit. Det protokoll skall
genast justeras samt af valförrättaren och minst två röstegande underskrifvas.

2. Valförrättaren skall intill valdagen hos sig förvara det ena exemplaret
af vallängden, så ock frågodagsprotokollet, der icke i fall, som 15
kap. 29 § 1 mom., eller 30 § 1 inom., eller 32 § 3 mom. Kyrkolagen omförmäler,
förrättningen uppskjutas bör och protokollet förty genast till domkapitlet
insändas. Det andra exemplaret af vallängden, så ock bestyrkt afskrift
af frågodagsprotokollet skall hos den, kyrkoherdeembetet i församlingen
förvaltar, till valdagen förvaras.

§ 13.

Der laga hinder mot det förestående valet icke veterlig! är, gifve vaiförrättaren
slutligen tillkänna, att valet kommer att på fjortonde dagen efter
frågodagen förrättas; meddele ock församlingen, huru besvär öfver frågodagsförrättningen
anföras må.

138

§ 14.

1. Kungörelse om prestval förrättande i samma kyrka, der frågodag
blifvit hållen, skall valförrättare!! utfärda och söndagen före valet låta uppläsa
i den eller de kyrkor, der ledigheten är och gudstjenst då hålles.

2. I kungörelse om frågodagsförrättning och valdag må valförrättaren,
der så nödigt pröfvas, förordna att högmessogudstjensten på frågodag
och valdag skall börjas en timme tidigare än vanligt och att aftonsångsgudstjensten
skall inställas. Skriftermål och nattvardsgång må ej af vederbörande
presterskap till frågodag eller valdag utsättas.

§ 15-

Då högmessogudstjensten å valdagen slutad är, inledes valförrättningen
med afsjungande af en psalm, hvarefter valförrättaren i ett tal från altaret
erinrar församlingen om den förestående förrättningens vigt. Valförrättare!!
jemte valnotarien och några tillkallade ledamöter af kyrkorådet intage derefter
plats vid valbordet.

§ 16-

År fråga om rättelse eller tillägg i vallängden från frågodagen uppskjuten;
då skall den fråga först afgöras.

§ 17.

När valet är fullständigt beredt, som nu är sagdt, varde domkapitlets
kungörelse om de föreslagne och deras förtjenster för församlingen uppläst.
Derefter företages valet medelst upprop, på sätt i Kyrkolagen föreskrifvet är.

§ 18.

Frånvarande röstegare må genom muntlig eller skriftlig fullmakt vid
valet sin rösträtt utöfva.

År fullmakt muntlig; vare gifven i två mäns närvaro, de der ojäfvige
äro att mot rösteganden, hans ombud och de föreslagne vitna, och vare både
ombudet och de vitnen tillstädes, när röstegarens namn uppropas. Yitnena
skola till protokollet, under edlig förpligtelse, intyga, att fjillmakt så gifven
är.

139

År fullmakt skriftlig; vare försedd med röstegandens egenhändiga underskrift
och sigill eller med två sådane mäns, som här sagde äro, under
edlig förpligtelse meddelade intyg, att rösteganden i deras närvaro fullmakten
sjelf skrifvit eller undertecknat, eller ock skrifva låtit och innehållet
godkänt.

Ej må flera röstegande, hvilkas rösträtt ej gemensam är, sig i en fullmakt
förena.

§ 19.

Valförrättaren och valnotarien skola i hvar sitt exemplar af vallängden
anteckna, huru de afgifna rösterna fallit, så ock hvilka röstegare uteblifvit.

§ 20.

När omröstningen slutad är, räkne valförrättaren och valnotarien genast
afgifna, godkända röster tillsammans, särskild! för hvar af dem, som under
omröstning kommit; och gifve valförrättaren derefter tillkänna, huru valet
utfallit, så och huru besvär deröfver anföras må.

§ 21.

Vid valet föres protokoll. Det skall vid omröstningens slut justeras
och jemte vallängderna underskrifvas af valförrättaren, valnotarien och minst
två röstegande.

§ 22.

Valförrättningen skall afslutas med välsignelsens afkunnande från altaret
och psalmsång af församlingen.

§ 23.

Valförrättaren skall de vid valet aflemnade skriftliga fullmakterna, efter
den ordning, hvari de aflemnade blifvit, med numer utmärka och sammanlägga, så
ock dem genomdraga och med sitt sigill förse samt ofördröjligen till domkapitlet
insända. Sände ock på samma gång in den ena vallängden samt
bestyrkta afskrifter af frågodags- och valdagsprotokollen. Den andra vallängden
och protokollens hufvudskrifter skola bland kyrkans handlingar förvaras.

140

Stadga rörande ansökningar till
klockare-, organist- och kyrkogångare tjänster.

§ i.

Bäfver klockare-, organist- eller kyrkosångaretjenst ledig; skall kyrkoherden
senast en månad derefter ledigheten i rikets allmänna tidning tre
gånger till ansökning kungöra, med tillkännagifvande att ansökningar skola
vara till kyrkoherden inlemnade eller ock med posten honom tillhanda komma
före klockan tolf på sextionde dagen efter den, då kungörelsen första gången
i tidningen var införd, den dagen likväl oräknad, dock att, om fataliedag
skulle infalla på sön- eller högtidsdag, nästföljande sökendag skall vara sista
ansökningsdag. Kommer ansökning senare in; varde ej till pröfning upptagen.

§ 2.

För att behörig anses, skall sökande till klockaretjenst vid sin ansökan
hafva fogat:

1. Prestbevis att sökanden fyllt tjugoett år och förer en kristlig vandel;

2. Betyg om kyrkosångareexamen, attagd i Kongl. musikaliska akademien
eller inför någon af domkapitlet i det stift, der tjensten sökes, till anställande
af dylik examen förordnad person;

3. Betyg om aflagd godkänd afgångsexamen från något af rikets
folkskolelärare-seminarier, eller ock bevis, utfärdadt af rektor vid sådant seminarium
eller vid allmänt elementarläroverk eller af kyrkoherde, att sökanden
vid anstäldt prof befunnits ega full färdighet i läsning, välskrifning,
svenska språkets rättskrifning och räknekonst samt sådan kristendomskunskap,
att han deri kan meddela den första undervisningen;

4. Skriftlig förbindelse att, derest han den sökta tjensten erhåller,
och innan förordnande derpå honom meddelas, ställa antaglig säkerhet
för den kyrkans egendom, som åt klockarens vård betros.

141

§ 3.

Sökande till organisttjenst skall vid ansökan sin behörighet styrka med
prestbevis, att han fyllt tjugoett år och förer en kristlig vandel, samt betyg
om organistexamen, aflagd i Kong!, musikaliska akademien eller inför någon
af domkapitlet i det stift, der tjensten sökes, till anställande af dylik examen
förordnad person. Bifoge ock sin skriftliga förbindelse att, derest han den
sökta tjensten erhåller, och innan förordnande derpå honom meddelas, ställa
antaglig säkerhet för orgelns behöriga vård.

§ 4.

Sökande till kyrkosångaretjenst skall vid ansökan sin behörighet styrka
med prestbevis om kristlig vandel samt med betyg om skicklighet i kyrkosång.

142

Stadga rörande garnisonsförsamlings medlemmar.

§ i.

Till garnisonsförsamling höra alla vid regemente eller korps, som är i
garnison förlagd, tjenstgörande, på staten eller i rullorna upptagna personer
tillika med deras hustrur och de barn, som i föräldrarnes hus äro.

Civil embets- eller tjensteman på regementes, korps’ eller flottans stat
skall, der han ej tillika annan ordinarie tjenstebefattning innehafver, med
hustru och barn tillhöra garnisonsförsamlingen, der han är anställd. Innehafver
han tillika annan ordinarie tjenstebefattning; då må det på honom
ankomma att ingå i garnisonsförsamlingen eller den församling, inom hvars
område han är boende.

Erhåller person, som här är sagd, afsked; då skall han ur garnisonsförsamling
utgå.

Aflider ledamot af garnisonsförsamling; då skall hans enka och barn,
som i hennes hus är, ur garnisonsförsamling utgå.

'' § 2.

Amiralitetsförsamlingen i Karlskrona och Skeppsholmsförsamlingen i
Stockholm skola som garnisonsförsamlingar räknas.

143

Stadga om ringning med kyrkoklockor.

§ 1.

Allmän gudstjenst skall med ringning tillkännagifvas. Till gudstjenst
på sön- eller högtidsdag ringes tre gånger, de två första gångerna å de
timmar, kyrkostämma särskildt beslutar, och sammanringning å klockslaget,
då gudstjenst bör taga sin begynnelse. Till gudstjenst på sökendag, då ej
särskild högtid är förordnad, skall en gång ringas. Ringning till gudstjenst
må ej räcka längre än tio minuter.

Om ringning i morgon- och aftonstunder beslute kyrkostämma.

§ 2-

1. Skall med ringning dödsfall tillkännagifvas eller begrafning före
eller efter jordfästning högtidlig göras; må den ringning ej räcka öfver en
half timme.

2. Vid domkyrka må domkyrkoförvaltning, och vid annan kyrka
kyrkostämma för klockornas bruk i fall, som i denna § sägs, kunna skälig
vedergällning bestämma.

144

Edsformulär för ecklesiastika emöets- och tjensteman.

1. Prested, som vid pr estvigningen aflägges.

Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, till
hvars förkunnande jag nu kallas och antages, att jag vill städse förblifva
vid den rena evangeliska läran, sådan den, grundad i Guds heliga ord,
det. gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade Augsburgiska
bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad
är, så att jag hvarken uppenbarligen förkunnar och utsprider, eller
hemligen främjar deremot stridande läror.

I utöfningen af prestembetet skall jag kyrkans lag och gällande stadgar
efterlefva och handhafva, mina förmän skyldig lydnad bevisa och hvad
mig varder ålagdt troget efterkomma. Till gudaktighetens öfning uti inbördes
kärlek, undersåtlig trohet samt en god, fridsam och ärbar umgängelse
skall jag med lära och efterdöme förmana. Jag skall ock mina åhörare trogen
och beredvillig tjenst bevisa, om de värnlösa, fattiga och sjuka kristlig
omvårdnad bära, samt bedröfvade och bekymrade hjertan, af den nåd Gud
förlänar, efter yttersta förmåga hugsvala och upprätta. Detta allt vill och
skall jag redligen och samvetsgrant efterkomma. Så sant mig Gud hjelpe
till lif och själ!

2. Biskopsed, som vid invigningen aflägges.

Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, hvars
rätta förkunnande i församlingen mig åligger att handhafva och vårda, att
jag vill och skall städse och troget förblifva vid den rena evangeliska läran,
sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets
skrifter, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes
beslut af år 1593 antagen och förklarad är.

Och som jag till (erkebiskops-) biskopsembetet i N. stift blifvit kallad
och förordnad, så skall jag använda allt bemödande att andre, både lärare
och åhörare, uti det mig anförtrodda stift må vid den rätta läran med tro
och gerningar förblifva, så att Guds ord varder rätt förkunnadt, de heliga

145

sakramenten efter Kristi instiftelse utdelade, ungdomen sorgfälligt undervisad
till kunskaper och goda seder, samt falsk lära och förargelse i församlingen
afvänd. Med samvetsgran omsorg skall jag till församlingens tjenst
förordna prester, som i lärdom, embetsgåfvor och lefverne dertill pröfvas
skickliga, och vid läroverken duglige lärare till den uppväxande ungdomens
bildning. Jag skall ock sorgfälligt tillse, det allt, så inom som utom läroståndet,
i församlingen skickligen tillgår. Med förmaningar och efterdömen
skall jag troget uppmuntra mina medtjenare i ordet, att de med lära och
vandel må sina åhörare uppbygga och förelysa. Kyrkans lag och gällande
stadgar skall jag noga vårda, efterlefva och handhafva. Detta allt vill och
skall jag, såsom en rättskaffens biskop, redligen hålla och fullborda. Så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ!

3. Ed, som af ordförande eller ledamot i domkapitel aflägges.

Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium att
som jag blifvit förordnad att vara ordförande (vice ordförande, ledamot) i
detta ,N. domkapitel, jag skall samma embete med all flit, trohet och redlighet
förestå, så att Guds namns ära och församlingens gagn derigenom varda
befrämjade. I alla domar skall jag rätt göra, och döma efter Guds och
Sveriges lag, utan afseende på enskild vinning eller skada, på andras vänskap
eller hat. Hvad kyrkans lag och gällande stadgar bjuda, skall jag
noga vårda, efterlefva och handhafva, äfvensom allt hvad efter lag och gifna
föreskrifter förtigas bör, för ingen uppenbara. Detta allt vill och skall jagsåsom
eu rättskaffens domkapitels-ordföraiule (vice ordförande, ledamot) redeligen
hålla och fullborda. Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ!

Motiver.

149

Motiver till Kyrkolagen.

kap. i.

§ i.

Då den bestämning af Svenska kyrkans bekännelse, som är gifven i kap. 1
§ 1 af 1686 års kyrkolag, till lydelsen blifvit ändrad genom innehållet i § 2
i gällande Regeringsform, så har dennas beskrifning på den rena evangeliska
läran här blifvit upptagen, såsom också skett uti det år 1846 af dåvarande Kyrkolagskomitén
afgifna förslag till kyrkolag, utan att något af rikets domkapitel deremot
haft något att anmärka.

§ 4.

Kyrkan är otvifvelaktigt berättigad att fordra och att jemväl i sin lagstiftning
göra gällande, att barn af äkta makar, hvilka båda tillhöra kyrkan, skola i hennes
trosbekännelse uppfostras, vid äfventyr för föräldrarne att i annat fäll blifva föremål
för kyrkans tukt. Samma fordran måste ock gälla i afseende på oäkta barn,
hvars moder tillhör Svenska kyrkan, enär modren i detta fall måste anses innehafva
hela föräldramakten. I hvilken trosbekännelse åter barn af äkta makar, af hvilka
endast endera tillhör kyrkan, skall uppfostras, derom tillkommer det, enligt Komiténs
åsigt, staten ensam att lagstifta, och derföre hafva i detta afseende inga bestämmelser
fått plats i föreliggande förslag till kyrkolag.

§ 5.

Mom. 1. Hittills hafva i vår kyrkolagstiftning saknats bestämmelser om vildren
och sättet för upptagande i kyrkans gemenskap af främmande kristen tros -

150

KAP. ■>,

bekännare, som önskar att till kyrkan öfvergå. Komitén har ansett denna brist böra
afhjelpas på sätt i §:n skett.

Ömtåligheten i de förhållanden, som kunna komma att beröras vid fråga om
dylik öfvergång, synes rättfärdiga det i §:ns ordalydelse inneburna medgifvande, att
den inträdesökande må i saken vända sig till den kyrkoherde, han sjelf linner
för godt.

§ 6.

Då kyrkan, såsom sådan, icke har i sin makt att i sin gemenskap qvarhålla
den, soin vill derur träda, så kunna vilkoren och ordningen för ett sådant utträ-|
dande icke erhålla plats i kyrkolagen. Ur dissenterlagstiftningen torde kyrkolagen
således icke i detta ämne böra upptaga mera än det, §:n innehåller och som endast
innefattar ett medgifvande från kyrkans sida, att hon icke vill anse sig löst från alla
förpligtelse!- mot den sin medlem, som visserligen förklarat sig vilja öfvergifva henne,
men af annan lag än kyrkans är tillsvidare förhindrad att verkställa sitt beslut.

KAP. 2.

§ 2.

Genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 12 November 1808 har blifvit föreskrifvet, att
ottesångsgudstjenster i städerna skulle under den mörkare årstiden från den 1 September
till den 1 Maj, med undantag för högtidsdagar och böndagar, tillsvidare indragas, och
att presterskapet i stället skulle i kyrkan med sina åhörare rotevis anställa katekeslörhör
på enahanda sätt och under enahanda förbindelse för åhörarne att dem bivista,
som om husförhör vore stadgadt. Ehuru anordnade endast tillsvidare och liksom på
försök, hafva dessa katekesförhör ändock i flera städer alltjemt blilvit bibehållna.
Att de emellertid, så vidt deras uppgift skulle vara att verka i samma syfte som husförhören,
numera i allmänhet förfela sitt ändamål, lärer icke kunna förnekas. Då
härtill kommer dels att denna form för kristlig uppbyggelse synes i vida mindre grad
än predikogudstjenster tilltala vår tid, dels att i hufvudstadens församlingar ottesångsgudstjensterna
med Kongl. Maj:ts medgifvande alltsedan år 1828 varit åter införda, så
torde den återgång till äldre ordning, som Komiténs förslag i denna del innefattar,
vara af omständigheterna påkallad i alla de fall, der icke vederbörande församling
uttryckligen gifver en annan önskan tillkänna.

KAP. 2.

151

§ 3.

Mom. 1. Genom särskilda Kong! bref har tillåtelse redan blifvit meddelad ett
eller annat af rikets domkapitel att för vidsträckta landsförsamlingar medgifva passionspredikningarnas
hållande på söndag. Då sådana lokala förhållanden, som anses
böra i detta afseende berättiga till undantag från den allmänna regien, kunna förekomma
i församlingar inom alla rikets stift» så torde det vara i sin ordning att enahanda
rättighet tillerkännes samtliga domkapitlen.

Mom. 2. Då de i nu gällande kyrkolag föreskrifna veckopredikningar, som icke
tillhöra fastan, i flertalet af rikets församlingar antingen kommit alldeles ur bruk eller
i allt fall samla endast ett ytterst ringa antal åhörare, så torde de icke vidare böra i
lagen qvarstå såsom obligatoriska; och enär med afseende på deltagandet från församlingens
sida förhållandet är enahanda med de i de större städerna ännu bibehållna
offentliga morgon- och aftonbönerna, så gäller detsamma äfven om dessa andaktsöfningar.
Äfven om lagen låter hållandet af nämnda gudstjenster bero af öfverenskommelse
mellan vederbörande församling och dess presterskap, är väl af presterskapets
nit att förvänta att, när i församling förmärkes behof af ökade tillfällen till
gemensam uppbyggelse, detta behof skall i möjligaste måtto blifva tillgodosedt.

§ 6.

Mom. 1. De här förekommande föreskrifter rörande predikotexter för vissa
uppgifna söndagar äro liturgiska och skulle såsom sådana egentligen tillhöra kyrkohandboken.
Men då ifrågavarande föreskrifter icke finnas upptagna i gällande
kyrkohandbok, förmodligen af den anledning, att de förekomma i 14 kap. 6 § af 1686
års kyrkolag, så hafva de, till förebyggande af en eljest uppkommande lucka i de
liturgiska anordningarna, på detta ställe blifvit bibehållna.

§ 12.

Mom. 1. Medgifvande! för kyrkoherde och församling att, under förbehåll af
domkapitlets stadfästelse, träffa öfverenskommelse om annan timme för högmessogudstjenstens
början än den såsom regel föreskrifna, är påkalladt af afseende! dels
derpå, att i en stor mängd pastorat i riket s. k. dedikation vanligen egen rum,
dels också derpå, att lokala förhållanden, herskande lefnadsordning och mera sådant
kunna inom vissa församlingar göra den i lagen fastställda, timmen mindre lämplig.

152

KAP. 3, 4.

KAP. 3.

§ 6.

Medgifvande! att proselytdop må, efter baptizandens eget val, förrättas antingen
offentligen eller enskildt återfinnes i Kong!. Maj:ts påbud den 7 Mars 1811, angående
nya kyrkohandbokens införande. Handbokens 3:dje kapitel förutsätter att dylikt dop
alltid skall offentligen förrättas.

KAP 4.

§ 6.

Mom. 1. Såsom lika berättigade sätt, på hvilka det allmänna skriftermålet
kan offentligen försiggå, upptager 1686 års kyrkolag både det, att nattvardsgästerua
gemensamt komma fram för skriftefadren för att gemensamt bekänna sina synder
och undfå aflösning, så ock det, att en och en i sender blifver skrittad och aflöst.
Ehuru det senare sättet numera i våra församlingar knappast torde förekomma,
så bör dock, i anseende till innehållet af elfte artikeln i Augsburgiska bekännelsen,
dess begagnande fortfarande vara i lag uttryckligen medgifvet för den kommunikant,
som det begär.

§ 7.

Denna §, hvars innehåll icke torde behöfva särskildt motiveras, erbjuder eu
passande anknytningspunkt för antydande af det skäl, som föranledt Komitén att
hvarken här eller annorstädes i föreliggande lagförslag återgifva innehållet af Kongl.
Girkulärbrefvet den 8 Maj 1765, såvidt deraf följer att den, hvars angifna brott, i
brist af fulla bevis, blifvit utstäldt till upptäckande i framtiden, endast enskildt i
sakristian, men icke tillsammans med församlingen må undfå aflösning och Herrans
nattvard. Nämnda cirkulärbref hvilar på den förutsättningen, att en dylik person åt
lagen var utestängd från tillträde till den heliga nattvarden, och vill till förebyggande
af en för honom derigenom möjligen uppkommande själavåda mildra lagens stränghet.
Men på samma gång nattvarden i sådant fäll tillstädjes, skall en art åt kyrkotukt
öfvas derigenom, att personen endast enskildt i sakristian får deraf blifva delaktig.

KAP. 4.

153

Med skäl kan sättas i fråga, om en riktig tanke ligger till grund för detta förfarande.
Antager kyrkan att en person i den uppgillra ställningen kan befinna sig i det personliga
förhållande till kyrkans hufvud, att hon icke anser sig böra förhålla honom
den heliga nattvarden, så kan användandet mot honom af en så beskaffad kyrklig
censur, som den i nämnda cirkulärbref enkom för ifrågavarande fall föreskrifna, icke
anses berättigad.

§ 9.

Komitén har antagit att det vid tillämpningen icke skall leda till missförstånd,
att lagen, i stället för att inlåta sig på ett uppräknande af de fall, då den ena
eller andra formen af sinnessjukdom bör anses innefatta hinder för tillträde till
den heliga nattvarden, inskränker sig till uttalande af den allmänna grundsatsen,
att ett själstillstånd, hvari förmåga af sjelfpröfning samt begrepp om nattvardens ändamål
och betydelse icke kunna antagas vara för handen, utgör för den, som deri
befinner sig, hinder för att blifva admitterad. Tydligt är att med denna allmänna
''grundsats jemväl är utsagdt, att den, som finnes berusad af starka drycker, icke kan
i sådant tillstånd såsom nattvardsgäst mottagas.

§ 12.

I händelse någon, som af en eller annan anledning är obehörig att begå den
heliga nattvarden, i sådan afsigt ändock vid nattvardstillfälle till altaret framträder,
synes det, till undvikande af störande uppträden, vara lämpligare att endast förbigå
honom vid utdelningen, än att, såsom gällande kyrkolag (kap. 11 § 9) i sådant fall
föreskrifver, afvisa honom från altaret.

§ 13-

Komitén anser lagen fortfarande böra ålägga presten såsom pligt att enskildt
afråda från nattvardens begående i de fall, som i §:n nämnda äro. Deremot har
Komitén icke tilltrott sig att ur 1086 års kyrkolag (kap. 11 § 9) upptaga föreskriften
om afvisande från altaret af den, som, oaktadt han för skäliga orsaker blifvit af presten
varnad att hålla sig från nattvarden, ändock kommer fram och vill tränga sig
dertill. Genom upptagande af ett dylikt stadgande skulle afrådandet i sjelfva verket

154 kap. 5> 6-

blifva liktydigt med en exkommunikation, hvilken i fall, hvarom här är fråga, icke
torde böra omedelbarligen, utan föregående varning, åläggas.

KAP. 5.

Gällande kyrkohandbok, genom hvilken konfirmationen först blifvit inom
vår kyrka lagstadgad ordning, meddelar visserligen derom de nödiga föreskrifterna;
men då obestridligt är att det tillkommer kyrkolagen att föreskrifva, att och nar, a
hvem och med hvem konfirmation skall förrättas, under det att kyrkohandboken har
att anordna den dertill hörande liturgien, så har Komitén trott sig i serien af de i
kyrkolagen redan föreskrifna kult- och benediktionsakterna böra inordna alven konfirmationen,
hvilken så mycket mindre kunnat i 1686 års kyrkolag omnämnas, som
den, efter hvad kändt är, först långt senare började inom Svenska kyrkan komma

i bruk.

KAP (5

§ 3.

De lagstadganden, som numera gälla rörande vilkoren och hindren för ingående
af äktenskap, äro att söka i giftermålsbalken med dertill hörande särskilda förordningar
men icke i kyrkolagen, utan så vidt denna innehåller föreskrift derom, att
ingen må trolofvas, som icke kan Luthers katekes och begått Herrans nattvard. An
vidare förhåller det sig så, att kyrkan enligt gällande lagstiftning ar forpligtad att gt
till hända med sin vigsel vid hvarje äktenskap mellan hennes till nattvarden adnnt erade
medlemmar, mot hvars tillåtlighet ingen invändning kan på grund af borgerlig
lag göras. 1 detta förhållande har Komitén icke ansett sig böra föreslå någon ändring,
enär om önskligheten eller nödvändigheten af eu sådan intet uttalande
från kyrkans sida, Komitén veterligen, föreligger.

§ 4.

Mom. 4. Erkännande giltigheten af den tanke, som ligger till grund för den
urgamla, under olika tider och i olika kyrkosamfund olika modifierade föreskriften om
en s. k. tempus clausum för firande af bröllop, har Komitén ur 1686 års kyrkolag,

KAP. 8.

155

under form af förbud mot förrättande af vigsel på första dagen i någon åt kyrkans
tre stora högtider, upptagit det ännu gällande förbudet mot bröllops hållande på
sådan dag.

KAP. 8.

§ 1-

Gällande kyrkolag (kap. 18 § 4) bestämmer maximum af den tid, som får
ligga mellan dödsfallet och begrafningen, till sex månader. Den numera herskande
kyrkliga seden tager en vida kortare mellantid i anspråk och torde således icke lägga
hinder i vägen för den föreslagna inskränkningen i nämnda maximum.

§ 6.

Gällande kyrkohandbok innehåller, såsom bekant är, två särskilda formulär för
liks jordande, med föreskrift att det kortare skall användas vid dödfödda och odöpta
barns begrafning, så ock när någon skall begrafvas i tysthet. Begrafning i tysthet
eller, hvad dermed är liktydigt, jordfästning i stillhet är uttryckligen föreskriften i
följande fall:

a) enligt kyrkolag

för nyfödda barn, som dött utan att hafva fått dop;

för den, som förgjort sig sjelf, samt för de till döden eller till straffarbete på lifstid
dömde förbrytare, som i fängelse do;

b) enligt Kongl. Förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November
1841

för den, som så omättligt förtär starka drycker, att han deraf dör;

c) enligt strafflagen

för den, som blifvit afrättad.

De fall, i hvilka, utöfver de nu nämnda, begrafning i stillhet enligt Komiténs
förslag skulle ega rum, hafva blifvit uppställda under fasthållande af den synpunkten,
att kyrkan icke kan eller bör med högtidlig begrafning hedra den sin medlem, som
genom ett brottsligt förhållande förnekat sin gemenskap med kyrkan, utan att denna
gemenskap derefter blifvit återställd.

156

KAP. 9.

§ 3.

Då det ostridigt tillhör kyrkolagen och icke kyrkans liturgiska handbok att
meddela erforderliga föreskrifter rörande konfirmationsundervisning, så hafva sådana
föreskrifter bär blifvit införda, oaktadt i ämnet finnes stadgadt i kyrkohandboken.

§ 4.

Enligt 1686 års kyrkolag med dertill hörande äldre förordningar skulle kyrkans
kateketiska verksamhet hufvudsakligen utöfvas dels genom de katekesförhör, som på
söndagar och högtidsdagar före högmessogudstjensten borde i församlingarna anställas,
dels genom husförhören.

Katekesförhören voro företrädesvis afsedda för'' ungdomen, men äfven de äldre
borde dertill rotevis kallas. De, som första gången önskade begå Herrans nattvard,
skulle väl, innan de dertill fingo tillträde, angifva sig hos kyrkoherden för att förhöras
i sin kristendom, men någon förberedande nattvardsundervisning utöfver den, som vid
förenämnda katekesförhör meddelades, var för dem icke af lagen anordnad. Småningom
utbildade sig emellertid det för första tillträdet till nattvarden föreskrifna enskilda förhöret
hos kyrkoherden till en offentlig konfirmationsakt inför församlingen, med en dertill
förberedande särskild konfirmandundervisning, som omsider blef lagstaclgad ordning.
Att införandet af en ordnad konfirmandundervisning i någon mån bidragit till katekesförhörens
tillbakasättande är antagligt. Antagligt är ock att, då redan kyrkolagen
medgifver att dessa förhör finge hvila under brådaste andtiden och när de kortaste
dagarne voro, och då det strax efter kyrkolagens utgifvande jemväl tilläts att de finge
inställas dels på stora fester och böndagar, dels “när sådana syslor infölle, som drogo
något långt ut på tiden“, den bristande noggranheten i dessa bestämmelser haft till
påföljd, att inställandet af förhören snarare blifvit regel än undantag. Anledningarna
må nu vara hvilka som helst, säkert är att dessa katekesförhör i sin ursprungliga, af
1686 års kyrkolag föreskrifna form allmänneligen i församlingarna kommit ur bruk.
Komitén har vid sådant förhållande icke trott sig med någon utsigt till framgång
kunna i sitt förslag införa bestämmelser, syftande på deras återupplifvande i större
eller mindre omfång.

Hvad åter beträffar husförhören, anser Komitén dem så mycket heldre fortfarande
böra i lagen påbjudas, som de allmänneligen i församlingarna äro hållna vid

KAP. 10.

157

makt, efter hvad erkändt är verka till välsignelse, der de rätt handhafvas, samt utgöra
en för Svenska kyrkan egendomlig inrättning, som äfven inom främmande protestantiska
kyrkor vunnit loford.

Den föga bindande föreskrift, hvarigenom s. k. predikoförhör först blifvit påbudna,
har icke varit egnad att tillförsäkra dem eu allmän utbredning eller att hålla
dem uppe, der de möjligen kommit i bruk. Komitén har icke ansett dem vara af den
vigt, att de böra genom förnyadt lagstadgande åter införas.

Allmänna kommunionförhör äro icke i 1686 års kyrkolag påbudna, men väl
förutsättes i kap. 8 § 2 att åtminstone i landsförsamlingarna det allmänna skriftermålet
föregås af det på annat ställe i lagen föreskrifna katekesförhöret. Utan att,
såvidt Komitén kunnat utröna, under mellantiden hafva genom något allmänt stadgande
blifvit anbefallda, finnas dessa förhör i Kong! Stadgan den 20 Mars 1735, vid
sidan af katekesförhören, omnämnda på ett sådant sätt, som förutsätter att de blifvit
påbudna eller åtminstone voro öfliga. Detsamma förutsättes ock i gällande kyrkohandbok
i kapitlet om allmänt skriftermål. Detta har dock icke varit tillräckligt för
att bringa kommunionförhören i allmänt och stående bruk. I en stor mängd församlingar
i riket förekomma de aldrig. Vid sådant förhållande har Komitén ansett lagen
böra låta deras, anställande bero af det behof, som i sådant afseende i särskilda
församlingar kan göra sig gällande.

KAP. 10.

Då den enskilda själavården vänder sig till individerna i deras mångfaldigt
olikartade och vexlande inre och yttre tillstånd, så kali den svårligen bestämmas genom
lagstadganden. Ville lagen inlåta sig på ett försök att angifva de fall,,i hvilka själasörjaren
skulle hafva att vårda sig om den enskilde i dess själs angelägenheter, skulle
den lätteligen komma att kräfva antingen för mycket eller för litet. Ännu mindre
torde sjelfva förfarandet låta formulera sig i lagparagrafer. Kyrkolagen måste derföre,
enligt Komiténs åsigt, inskränka sig till uttalande af prestens pligt att utöfva enskild
själavård, och i öfrigt öfverlemna åt pastoralteologien att med afseende på utöfningen
af denna hans verksamhet meddela honom nödiga anvisningar.

Det skall möjligen blifva anmärkt, att Komitén icke varit sin sålunda uttalade
åsigt trogen, då Komitén i sitt förslag inrymt de bestämmelser, som förekomma i § 2
mom. 2—4 af detta kapitel. Gerna medgifves att dessa bestämmelser, som med ringa
förändring blifvit upptagna ur 1686 års kyrkolag, äro af öfvervägande kasuistisk beskaffenhet,
men Komitén har icke desto mindre trott sig böra bibehålla dem, enär
det icke kan anses vara alldeles öfverflödigt att sjelfva lagen antyder sättet för lösningen
af den svåraste pligtkollision, för hvilken presten i sin embetsverksamhet kan
blifva utsatt.

158

K AP. 11.

§ 2.

Den kyrkotuktsordning, som 1686 års kyrkolag, i kap. 10 “om bann11, föreskrifver
med afseende på den, som förhärdar sig i uppenbar och förargelseväckande
synd och last har Komitén endast med väsendtliga förändringar kunnat vidhålla.

Sålunda har Komitén först och främst ansett tuktförfarandet böra, utan att
fortskrida till det s. k. större, stanna vid det mindre bannet, fattadt såsom syndarens
uteslutande från tillträde till den heliga nattvarden, med deraf för honom följande inskränkning
i vissa andra kyrkliga rättigheter, intill dess han sig bättrar. Det större
bannet, sådant det i gällande kyrkolag beskrifves, torde nemligen så mycket mindre
böra i en ny kyrkolag bibehållas, som det onekligen i viss mån, äfven om man
bortser från den derpå möjligen följande, numera afskaflade landsförvisningen, har
karakteren af ett verldsligt straff, och det dessutom efter utgifvandet af 1686 års kyrkolag
ytterst sällan och endast i den första tiden lärer i Svenska kyrkan hafva blifvit
användt. Att, med uteslutande af allt hvad deruti har karakteren af verldsligt straff'',
bibehålla det såsom en på det mindre bannet följande högre grad af kyrklig tukt,
innefattande en förklaring af kyrkan att den exkommunicerade upphört att anses såsom
hennes medlem och vara föremål för hennes andliga omvårdnad, vore väl möjligt,
men knappt förenligt med kyrkans historiskt gifna ställning såsom Svenska folkets
kyrka. Har kyrkan med skäl ansett sig berättigad att införa och upprätthålla barndopet
samt att dymedelst gå individens fria beslutanderätt i förväg och liksom predestinera
honom för kristlig tro, kan hon svårligen under något som helst förhållande
tillika anse sig berättigad att skjuta honom alldeles ifrån sig och, så vidt på henne
ankommer, ställa honom utanför inflytelsen af de religiösa och sedliga makter, som
skulle göra det möjligt för honom att genomkämpa den frihetskamp, i hvilken tron
blifver menniskans personliga egendom. Kyrkan torde icke i sin tukt mot någon sin
medlem, äfven den ovärdigaste, böra gå längre, än att hon liksom försätter honom tillbaka
på katekumenatets ståndpunkt.

Komitén bör fästa uppmärksamheten på ännu en annan af Komitén i förenämnda
ordning vidtagen förändring. Gällande kyrkolag ordnar tuktförfarandet
sålunda, att, sedan själasörjarens förmaningar, gifna först enskilda sedermera i två
eller tre tillkallade gudfruktige mäns närvaro, visat sig fruktlösa, det tillkommer domkapitlet
att taga den felande om hand, stämma honom inför sig, ytterligare förmana
honom och, der han ändock icke vill omvända sig, sätta honom från den heliga nattvardens
bruk och “andra kyrkans friheterd. v. s. ålägga honom det mindre bannet.

KAP. 11.

159

Då det är att befara, att den utanför stående församlingen, synnerligast under den
förliandenvarande kyrkliga ställningen, skulle betrakta detta förfarande, sådant det
framträder i sitt slutskede, med misstänksamma blickar, och då, efter hvad numera
torde vara allmänneligen erkändt, en väsendtlig förutsättning för möjligheten att utöfva
en fruktbringande kyrkotukt ligger deri, att inom lokalförsamlingen herskar en
samfundsande, som verkligen tager anstöt af den enskilde församlingsmedlemmens sedliga
felsteg och i sedligt allvar känner sig uppmanad att deremot reagera, så har
Komitén trott sig böra låta användandet af exkommunikation i fall, hvarom nu är
fråga, bero af den medverkan, som derför kan påräknas inom församlingen. Komitén
har för den skull föreslagit att handhafvandet af det mindre bannet öfverfiyttas från
domkapitlet till kyrkoherden i samverkan med kyrkorådet, såsom bärare af församlingens
religiöst-sedliga medvetande.

Att uttrycklig förnekelse af den kristna tron af Komitén blifvit upptagen såsom
föremål för sådan kyrkotukt, som kan fortskrida ända till exkommunikation,
torde icke behöfva särskildt motiveras.

§ 3.

Antagligen har det berott på ett förbiseende, att Kongl. Förordningen den 4
Maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande, hvilken, ehuru
varande af kyrkolags egenskap, ändock häntör sig till och förutsätter den vid dess
utfärdande gällande brottmålslagstiftning, icke blifvit reviderad på samma gång som
denna lagstiftning genom nya strafflagens införande väsendtligen förändrades. Resultatet
af den revision, som Komitén för den skull måst underkasta nämnda nådiga förordning,
föreligger uti denna §, hvilken, utom de förändringar, som varit nödiga i anledning
af nya strafflagens utfärdande, icke innehåller annat nytt, än att dels den, som
blifvit dömd till straff för mened, dels qvinna, som födt oäkta barn, blifvit upptagna
bland dem, som för tillträde till den heliga nattvarden äro underkastade enskild skrift
och aflösning. Komitén antager, att ingen grundad anmärkning skall mot nämnda
tillägg kunna göras.

§ 4.

Det skydd för sin bekännelse, som Svenska kyrkan haft i de uti borgerlig lag
utsatta straffbestämmelser mot utspridande af villfarande lära, upphörde alldeles då
Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, såvidt den innehöll ansvarsbestämmelser
för utspridande af villfarande, mot den rena evangeliska läran stridande lärosatser, blef
genom Kongl. Förordningen den 16 November 1869 väsendtligen ändrad. Sålunda är det
numera öfverlemnadt åt kyrkan sjelf, att, utan stöd af statens straffmakt, uteslutande

160

KAP. 12.

med egna medel söka motverka inom hennes sköte möjligen framträdande afvikelse!’
från hennes bekännelse. Då kyrkan, i fråga om utvägarne för upprätthållande af
sin lag och ordning i öfrigt, befinner sig i hufvudsakligen samma ställning, så lärer
det icke kunna undgås att i kyrkolag bestämma, i hvilken utsträckning de kyrkliga
disciplinärmedlen må så i ena som andra afseendet mot kyrkans medlemmar få användas.

Användning i ty fäll af de varningsgrader, som nyss förut i § 2 af förevarande
kapitel blifvit angifna, torde finnas både berättigad och lämplig. Deremot kan,
då fråga är endast om öfverträdelse eller åsidosättande af kyrkoordningen, tuktens
fortskridande ända till uteslutning från den heliga nattvarden icke ur protestantiska
grundsatser rättfärdigas. Att använda sistnämnda tuktmedel mot den kyrkans medlem,
som, utan att vilja förneka den kristna tron, söker göra gällande lärosatser, som stå i
strid med kyrkans bekännelse, torde ock väcka betänkligheter redan af det skäl, att
heterodoxi icke nödvändigtvis innebär ovärdighet att begå nattvarden. Men hvad kyrkan,
icke mindre af skyldig aktning för sin egen läro- cch rättsordning än till nödigt
sjelfförsvar, både kan och bör göra, sedan i fall, hvarom denna § handlar, hennes
förmaningar och varningar visat sig fruktlösa, är det, att hon förklarar den felande
obehörig att användas i sådana kyrkliga förtroendeuppdrag, som han, på grund af sin
till kyrkan intagna ställning, icke allenast icke skulle fullgöra i den af kyrkan åsyftade
riktning, utan ock möjligen missbruka till medel att tillfoga kyrkan skada.

Oberoende af hvad i denna § stadgas, anser Komitén Kongl. Förordningen den
11 December 1868, angående särskilda sammankomster till andaktsöfningar, fortfarande
kunna blifva gällande såsom särskild, till kyrkolag icke hörande författning, den der visserligen
har beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt hufvudsakliga innehåll icke
torde kunna annorlunda betraktas än såsom en borgerlig ordningsstadga.

§ 5.

Mom. 3. Innehållet af Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865, angående
förändrade stadganden i afseende på frejdebetyg, som af presterskapet meddelas, har,
så vidt det kan anses tillhöra kyrkolag, här blifvit återgifvet, utan annan förändring
än den, som varit en nödvändig följd af hvad Komitén i fråga om kyrkotukten föreslagit.
Hvad nämnda förordning stadgar rörande anteckning i prestbevis om personers
borgerliga frejd finner Komitén icke vara till kyrkolag hänförligt.

KAP. 12.

8 1.

Mom. 1. Äfven om det på grund af förändrade förhållanden skulle i en framtid
finnas nödigt eller lämpligt att från presterskapet på andra embets- eller tjenste -

KAP. 18.

161

män öfverflytta skyldigheten att för borgerliga ändamål föra de s. k. civilståndsregistren,
skulle kyrkan ändock fortfarande se sig föranlåten att i själavårdens intresse
ålägga sitt presterskap att föra de kyrkoböcker, som här nämnda äro.
Derföre har ock den presterskapet i 1686 års kyrkolag i sådant afseende ålagda
skyldighet i Komiténs förslag blifvit bibehållen.

Mom. 2. Då hvad Komitén i fråga om kyrkoböcker föreslagit att i kyrkolagen
ingå icke i någon mån inskränker tillämpligheten af de reglementariska föreskrifter, som
rörande nämnda böckers förande redan äro gifna, så har Komitén saknat anledning
att i dessa föreskrifter föreslå ändring, hvadan de, i händelse Komiténs förslag hl ifver
lag, fortfarande kunna tjena till efterrättelse.

§ 2.

Komitén har så mycket mindre haft anledning att utarbeta förslag till särskild
stadga rörande prestbevis, såvidt sådana skola för särskilda kyrkliga ändamål af presterskapet
utfärdas, som Komitén icke funnit ändring behöflig i Kongl. Cirkulärbrefvet
den 20 Januari 1865, angående faststäldt formulär för flyttningsbevis m. m., hvilket
alltså efter Komiténs åsigt bör fortfarande blifva gällande såsom administrativ förordning.

KAP. 13.

§ 3.

Hvad Komitén, med afvikelse från nu gällande stadganden rörande presterskapets
indigenatsrätt, bär föreslagit i fråga om rättighet för prestkandidater, som aflagt
den för inträde i prestembetet särskildt föreskrifna teologiska universitetsexamen, att
söka anställning och varda ordinerade i hvilket stift de helst åstunda och tillfälle till
deras användande gifves, öfverensstämmer med Riksdagens i underdånig skrifvelse den
14 Maj 1867 gjorda och af 1868 års Kyrkomöte förordade framställning.

§§ 4 och 5.

Komitén diar vid behandlingen af frågan om prestexamen haft att taga under
öfvervägande dels en af Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1867 gjord
anmälan, att Riksdagen för sin del beslutat den ändring af 19 kap. 2 § Kyrkolagen
och hvad i öfrigt funnes stadgadt rörande den i samma lagrum omförmälda prest 21 -

162

KAP. 13.

examen, att den, som vid universitetet aflagt, jemte godkänd dimissionsexamen, antingen
filosofie kandidatexamen eller teologico-filosofisk examen, måtte, i likhet med
hvad för teologie kandidater och licentiater vore stadgadt, vara befriad från all vidare
examen inför biskop och domkapitel, än en på en gång före vigningen till det
heliga embetet i uteslutande praktiskt syfte anställd och med ett enda betyg vitsordad
pröfning af hans ståndpunkt, bildning och förmåga i och för utöfvande af prestkallet,
dels också 18(58 års Kyrkomötes i anledning af denna Riksdagens anmälan afgifna
underdåniga yttrande, enhgt bvilket Kyrkomötet ansett prestexamen böra bibehållas,
men lemnat sitt samtycke till en sådan förändring i nu gällande stadgande!!
angående samma examen, att den icke borde omfatta de dertill nu hörande humanistiska
ämnen, utan blott de fyra teologiska hufvudämnena: exegetik, kyrkohistoria,
dogmatik och de allmänna grunderna af praktisk teologi och kyrkolagfarenhet. Då
Komitén för sin del icke kunnat underkänna giltigheten af de skäl, Kyrkomötet för
sin i ämnet yttrade åsigt anfört, har denna för Komitén varit bestämmande vid affattandet
af de här intagna stadgande!! rörande prestexamen.

De speciella föreskrifter, som Komitén ansett nödiga för tillämpning åt de allmänna
bestämmelser rörande prestexamen, som i sjelfva kyrkolagsförslaget blifvit intagna,
hafva, såsom varande af hufvudsakligen reglementarisk egenskap, blifvit sammanförda
i en särskild stadga, som enligt Komiténs åsigt skulle på administrativ väg
utfärdas och kunna på samma väg efter sig företeende behof ändras.

§§ 8 och 9.

I nyss omförmälda underdåniga skrifvelse den 14 Maj 1867 hade Riksdagen, i
sammanhang med sitt förslag till ändringar i gällande stadganden om prestexamen, jemväl
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes förordna att såväl teologie kandidater som de, hvilka
jemte teologico-filosofisk eller filosofie kandidatexamen aflagt dimissionsexamen, måtte,
i likhet med hvad för teologie adjunkter vore stadgadt, vara befriade från skyldigheten
att undergå pastoralexamen, dock att det måtte stå den, som kommit i åtnjutande af
sådan förmån, fritt att för vinnande af ytterligare lärdomsmeriter antingen inför domkapitlet
aflägga ett disputationsprof i teologiskt ämne eller ock insända en af honom
författad teologisk afhandling, samt att domkapitlet måtte vara förpligtadt att öfver
dessa specimina lemna vederbörligt vitsord. Det år 1868 församlade Kyrkomötet har
ej godkänt den af Riksdagen sålunda ifrågasatta befrielsen för dem, som aflagt ofvannämnda
universitetsexamina, från skyldigheten ätt undergå pastoralexamen, men dock
ansett den förändring i afseende på nämnda examen böra ega rum, att densamma
måtte omfatta endast praktisk teologi med kyrkolagfarenhet jemte disputationsprof och
nu föreskrifila praktiska prof, i följd hvaraf de i exegetik, kyrkohistoria och dogmatik
uti prestexamen gifna betyg komme att gälla såsom slutliga betyg i dessa ämnen vid

KAP. 13.

Ilig

afgifvandet af kufvudbetyget i pastoralexamen. Komitén har, såsom dess förslag också
utvisar, äfven i denna fråga funnit sig föranlåten att omfatta den åt Kyrkomötet uttalade
åsigt.

Liksom för prestexamen erfordras ock med afseende på pastoralprof åtskilliga detaljföreskrifter,
som enligt Komiténs åsigt böra administrativt meddelas och hvilka Komitén
af sådan anledning samma hfört i ett särskildt förslag till stadga rörande pastoralprof.

§ io.

Mom. 1. Den af Kongl. Maj:t hittills utöfvade rätt att befria från den för
ordination föreskrifna teologiska universitetsexamen torde höra i kyrkolagen uttryckas,
derest, i öfverensstämmelse med Komiténs förslag, föreskriften om afläggande! af nämnda
examen såsom vilkor för inträde i prestembetet varder i kyrkolag upptagen och icke
såsom hittills kommer att bero blott af administrativt förfogande. De gränser, inom
hvilka ifrågavarande rätt skulle enligt förslaget få utöfvas, halva blifvit uppdragna
under fästadt afseende på de fall, i hvilka den hittills vanligen blifvit använd.

Mom. 3. Kongl. Circulärbrefvet den 26 Januari 1856 föreskrifver, att de teser,
som vid pastoraldisputationsprof försvaras, skola vara hemtade från de filosofiska eller
teologiska ämnen, som nu tillhöra prest- och pastoralexamen. Nämnda cirkulärbref
kan derföre ock medgifva att den, som, efter erhållen akademisk grad vid universitetet,
aflagt af teologisk eller filosofisk fakultet godkändt disputationsprof, eller som dylikt
af domkapitlet godkändt prof aflagt vid ansökning till läraresyssla vid stiftets elementarläroverk,
må, om han det åstundan, vara befriad från disputationsprof för pastoralexamen,
med rättighet att få sig till godo räknadt det redan erhållna betyget, äfven
om hans aflagda disputationsprof icke berört teologiska kunskapsämnen. Då nu, enligt
Komiténs förslag till förändrade stadganden om prest- och pastoralexamina, filosofiska
eller i allmänhet humanistiska kunskapsämnen icke ingå i den förra och pastoraldisputationsprofvet
skall röra sig uteslutande på det teoretiskt-teologiska området,
så torde följdriktigheten fördra att, om eljest Komiténs förslag varder antaget,
pastoraldisputationsprofvet icke bör kunna ersättas af ett disputationsprof i humauistiska
ämnen.

De undantag från lagens allmänna bestämmelser, som i öfrigt i denna § medgifvas
i afseende på fordringarna för inträde i prestembetet och för presterlig befordran,
så vidt denna beror af aflagda kunskapsprof, äro desamma, som redan genom särskilda
Kongl. bref och förordningar äro medgifna, dock att Komitén icke ansett
akademiräntmästarne eller bibliotekarierna vid universitets-biblioteken böra bibehållas
vid rättigheten att, i likhet med universitetens professorer |och adjunkter, få
i stället för prest- och pastoralexamen inför teologisk fakultet aflägga disputations -

164

KAP. 14, 15.

prof. Dessa tjensteman skulle nemligen, enligt Komiténs förslag, icke ens vara berättigade
till årsberäkning såsom för presterlig tjenst.

KAP. 14

§ 3.

Då kyrkolagen aldra minst i den meningen kan utgöra en instruktion för pret
sterskapet i allmänhet eller kyrkoherdarne i synnerhet, att den upptoge de särskilda
skyldigheter, som äro dem i allmänna verldsliga mål ålagda, helst det icke tillkommer
kyrkan att i lagstiftningen om dylika mål deltaga, så har med det här intagna allmänna
stadgandet, att kyrkoherde skall fullgöra hvad honom enligt särskilda lagrum
och föreskrifter åligger, afsetts bland annat också det, att i kyrkolag sanktionera
de skyldigheter, som på grund af annan än kyrklig lagstiftning åligga kyrkoherde i
andra än rent kyrkliga mål. Att staten icke skall för sina ändamål i vidsträcktare mån
taga presterskapets verksamhet i anspråk, än det utan förfång för uppnåendet af kyrkans
egna ändamål kan ske, är försäkradt genom Kongl. Cirkulärbrefven den 16 Juni
1818 och den 28 Maj 1830, hvilka, enligt Komiténs mening, skulle fortfarande blifva
gällande.

Denna § återgifver innehållet af Kongl. Cirkulärbrefvet den 29 Januari 1869
med det tillägg, att der ifrågavarande uppdrag kan under uppgifna förhållanden af
domkapitel åt komminister eller kapellpredikant lemnas äfven på kyrkoherdens derom
framställda begäran. Det torde nemligen under vissa omständigheter vara af icke
mindre vigt att underlätta embetsbördan för kyrkoherden än att bereda församlingen
en fördel.

KAP. 15.

Bland de ämnen, som Komitén vid fullgörandet af sitt uppdrag haft att
taga under öfvervägande, hafva de presterliga befordringslagarne så mycket heldre
bort påkalla Komiténs synnerliga uppmärksamhet, som Kyrkomötet ansett en förändring
af dessa lagar, efter att länge och kraftigt hafva blifvit yrkad, icke utan skada för
kyrkan kunna uppskjutas. Till ledning vid behandlingen af detta ämne har Komitén

KAP. 16.

165

fått sig tillställd dels Kyrkomötets underderdåniga skrifvelse den 6 Oktober 1868 i
anledning af inom mötet väckta förslag om ändring i författningarna rörande presterlig
befordran och tillsättning af presterliga tjenster, dels Rikets Ständers skrifvelse den
18 Juni 1866, angående bland annat förändradt röstberäkningssätt vid prestval.

Under erkännande af behofvet af förbättring i gällande lagstadganden rörande
tillsättning af presterliga tjenster och under omförmälande af de i sådant syfte inom
Kyrkomötet framställda förslag, har Kyrkomötet, utan att dock kunna underkänna de
svårigheter, som dervid möta, ansett den nödig befunna förändringen böra gå i den
riktning, att församlingarna erhålla större inflytande vid tillsättningen af deras själasörjare,
än dem för närvarande tillkommer, samt att den olikhet, som i detta afseende
nu förefinnes, så vidt ske kan, undanrödjes.

Kyrkomötet torde vid denna framställning i främsta rummet hafva afsett
de patronella pastoraten. Att i dessa makten att tillsätta församlingens herde
är lagd i handen på en enda man, utan att denne dervid behöfver göra afseende
på någon annans vare sig råd eller önskningar, är i Kyrkomötets tanke
ett missförhållande, hvari ändring så mycket heldre vore önskvärd och behöflig, som
hvarjehanda omständigheter kunde föranleda, att patronatsrätten komme att tillhöra
en person, åt hvilken församlingen icke med fullt förtroende kunde öfverlemna den
ansvarsfulla makten att utse hennes själasörjare. Icke desto mindre har Komitén
nödgats lemna de patronella lägenheterna alldeles å sido vid behandlingen af frågan
om utvidgning af församlingarnas rätt vid tillsättning af deras prester. Patronatsrätten,
sådan den faktiskt består och utöfvas, är nemligen ansedd vara af privaträttslig
natur och torde för den skull, äfven om det skydd den åtnjuter af ridderskapets
och adelns privilegier, i laglig ordning borttoges, icke kunna annorlunda än genom
öfverenskommelse med vederbörande innehafvare upphäfvas eller väsendtligen inskränkas.
Sådan är åtminstone den upppfattning, som ligger till grund för Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 18 Oktober 1854, hvari de, i anledning af väckt fråga om
upphäfvande af jura patronatus, hos Kongl. Maj:t anhöllo att, då rättigheten för enskilda
personer att tillsätta prester i församlingarna medförde stora, alltmer tilltagande
olägenheter, men dessa patronatsrättigheter likväl ansågos icke kunna utan
ingrepp i eganderätten vederbörande innehafvare genom någon lagstiftningsåtgärd,
utan motsvarande ersättning, betagas, Kongl. Maj:t måtte täckas, efter föregången undersökning,
meddela Rikets Ständer framställning af de grunder, på hvilka överenskommelser
om patronatsrättens upphörande måtte mellan innehafvare af sådan rätt
samt Kongl. Maj:t och Kronan jemte vederbörande församling kunna uppgöras. Också
har Kongl. Maj:t enligt nådiga Cirkulärbrefvet den 23 November 1855, i anledning af
Rikets Ständers nu nämnda framställning, öfverlemnat åt de patronella församlingar,
som önskade patronatsrättens upphörande, att, efter föregången öfverläggning med
patronus angående vilkoren, hos Kongl. Maj:t derom göra underdånig anmälan samt

166

KAP. 15.

tillika afgifva förslag till verkställande deraf, då Kong! Maj:t ville sitt nådiga beslut
för hvarje särskildt fall meddela. Den förändring i sättet för tillsättning af prest i
patronel! pastorat, som Kyrkomötet funnit önskvärd och behöflig, torde följaktligen
icke stå att vinna på annan väg än den, som i nämnda cirkulärbref anvisas, och det
skulle i Komiténs tanke vara ändamålslöst att uti ifrågavarande hänseende utarbeta
ett lagförslag, som ginge ut på att inskränka en rätt, hvilken statsmakterna ansett
vara af den beskaffenhet, att den endast med innehäfvarnes. begifvande kan rubbas.
Af sådan anledning äro de bestämmelser, som, till reglerande af patronatsrättens utöfning
vid tillsättning af presterliga tjenster, blifvit i Komiténs förslag intagna, hufvudsakligen
desamma, som redan dels äro lagligen gällande dels i praxis tillämpas.
Att dessa bestämmelser i kyrkolagen erhålla plats, lägger, såsom vid deras granskning
lätteligen inses, intet hinder i vägen för patronatsrättens afskaffande utan föregående
ändring af lagen.

De lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet har, redan långt innan ännu
Kyrkomöte varit i tillfälle att taga dylika frågor om hand, esomoftast blifvit tagen i
anspråk för yrkanden på ändring i gällande ordning för tillsättning af de konsistoriel^
pastoraten. De framställda yrkandena hafva hittills förblifvit utan påföljd, antagligen
mindre derföre att de ansetts alldeles obefogade, än derföre att meningarna varit delade
om sättet, hvarpå de lämpligen borde tillfredsställas. Att, såsom Komitén med
visshet tror sig kunna antaga, församlingarna i de konsistoriel^ pastoraten icke, mot
erhållande af hvilken som helst utvidgning af rättigheter i afseende på prestval, skola
finnas villiga att uppoffra den dem i grundlag tillförsäkrade rätten, att medelst sitt
val fälla det afgörande utslaget vid tillsättningen af deras prester, är en omständighet,
som i hög grad försvårar en nöjaktig lösning af den länge undanskjutna frågan.
Måste emellertid nämnda rätt lemnas orubbad och skall ändock det inflytande, som nu
ifrågavarande församlingar dermed äro i tillfälle att utöfva, ytterligare ökas, så kan
det svårligen ske på annat sätt, än att deras valrätt utsträckes utom det af domkapitlet
upprättade förslaget. Af flera skäl anser Komitén visserligen den samverkan
mellan kyrkostyrelse och församling, som enligt nu gällande lagstiftning i allmänhet
eger rum vid tillsättning af presterliga tjenster, fortfarande böra såsom regel fästhållas,
men då likväl någon motsvarighet till den säkerhet mot ett olämpligt val, som vid
tillsättning af konsistoriel kyrkoherdetjenst skall ligga i det af domkapitlet upprättade
förslaget, torde kunna sökas i den församlingens enhällighet, som, derest församlingen
finge utanför ett dylikt förslag kalla prest, borde fordras såsom vilkor för att på
kallelsen skulle kunna fästas afseende, så vill det synas Komitén som om lagen
icke borde göra. det omöjligt för eu konsistoriel församling att, oberoende af
domkapitlets förslag, till kyrkoherde erhålla den prestman, som hela församlingen
omisskänneligen önskar, derest han eljest pröfvas vara till tjensten fullt behörig.
Ur denna synpunkt har Komitén, som icke lyckats utfinna något lämpligare sätt för
uppgiftens lösning, trott sig kunna och böra föreslå att vid tillsättning af konsistoriel

KAP. 15.

1(57

kyrkoherdetjenst församlingen må berättigas att, i likhet med hvad vid tillsättning af
regalt pastorat är medgifvet, på frågodag kalla fjerde profpredikant att på förslaget
uppföras och vid valet komma under omröstning jemte de af domkapitlet föreslagna,
dock endast under det vilkor, att han blifvit kallad af minst tre fjerdedelar af hela
antalet af församlingens efter vallängden röstberättigade medlemmar. Den för röstpluralitetens
qvalificerande valda bråkdelen är visserligen, såsom hvarje annan blott qvantitativ
bestämning, något godtycklig; men den torde hvarken kunna sättas lägre, om
eljest ett tillförlitligt uttryck af församlingens önskan skall vinnas, ej heller synnerligen
högre, enär tillbörligt afseende måste fästas derpå, att samtlige röstegare icke kunna
antagas vara i tillfälle att på frågodagen iakttaga den personliga inställelse, som förslaget
förutsätter såsom vilkor för utöfning af kallelserätt. Det kunde vid första påseendet
synas öfverflödigt att, sedan församlingen med nämnda röstpluralitet kallat behörig
man till fjerdeprofpredikant, låta anställa särskildt val mellan denne och de af domkapitlet
först föreslagna. I de flesta fall torde väl valet endast komma att bekräfta hvad
genom nämnda kallelse redan blifvit uttaladt; men då röstgrunden vid valet och vid profpredikantskallelsen
enligt Komiténs förslag är olika, så kan utgången af valet också
blifva en annan.

De allmänna ordalag, i hvilka Kyrkomötet framställt sitt yrkande på ökadt inflytande
för församlingarna vid tillsättning af deras själasörjare, låta förmoda att dervid
afsetts icke blott de patronella och konsistoriella utan äfven de regala pastoratens
församlingar. Då med afseende på de sistnämnda uttryckligen anmärkes att det, i
fråga om tillsättning af deras lärare, icke är dem medgifvet mera än att uttala en
önskan, så torde dermed ock vara antydt hvad Kyrkomötet särskildt för dem vill hafva
utverkadt. Då emellertid en utvidgning af vederbörande församlings rätt förutsätter
en motsvarande inskränkning i Konungens i afseende på tillsättningen af de regala
pastoraten, men denna Konungens rätt icke kan genom kyrkolag inskränkas utan föregående
ändring af BO § Regeringsformen, så har redan detta för Komitén varit ett
skäl att i föreliggande förslag lemna nu gällande ordning för tillsättning af de regala
kyrkoherdetjensterna oförändrad. Härtill kommer att, i Komiténs tanke, eu förändring
i nämnda ordning hvarken är behöflig eller ens önskvärd. När en regal församling
vid ett kyrkoherdeval med större enhällighet gifver en gemensam önskan tillkänna, häfver
den numera vänligen påaktad, och antagligt är icke att för framtiden en annan
regel skall i detta hänseende göra sig gällande. Att under alla förhållanden, äfven
då mera betydande meningsskiljaktigheter visat sig inom församlingen, låta den genom
valet gifna röstpluraliteten vara afgörande för utnämningen, vore mindre välbetänkt.
Det är nemligen en bland fördelarne af det nu stadgade tillsättningssättet af de regala
pastoraten, att det erbjuder utväg att hålla de kyrkans tjenare skadeslösé, som utan
någon sin förskyllan vid församlingarnas val alltjemt finna sig tillbakasatte. Funnes
ej denna utväg att anlita, skulle det ju längre ju mer visa sig att mången duglig och
i hvarje hänseende värdig prestman, som icke varit i tillfälle att i vidsträcktare kret -

168

KAP. 15.

■

sar göra sig personligen känd och saknar gåfvan att hastigt vinna menniskor, komme
att blifva utan befordran, — ett förhållande, som säkerligen i sin ordning skulle småningom
medföra en känbar minskning i antalet af värdiga aspiranter till prestembetet.
Just i ändamål att förekomma dylika påföljder af den valrätt, man velat tillägga församlingarna,
har man i eu och annan främmande evangelisk-luthersk kyrka funnit sig
föranlåten att antingen förbehålla kyrkostyrelsen uteslutande rätt att tillsätta vissa
pastorat, under det tillsättningen af de öfriga lemnats åt församlingarna, eller ock
stadga att hvarje pastorat skall vid inträffande ledigheter tillsättas omvexlande ena
gången af kyrkostyrelsen och andra gången genom församlingens val.

Den likställighet i inflytande på tillsättningen af deras själasörjare, som Kyrkomötet
velat bereda de särskilda församlingarna, då det yrkat att den olikhet, som i
sådant afseende nu dem emellan förefinnes, måtte, så vidt ske kunde, undanrödja^,
har Komitén, i anseende till de förutsättningar, från hvilka Komitén nödgats utgå,
icke lyckats i vidsträcktare mån åvägabringa, än att Komitén med sitt förslag om
rättighet för vederbörande församling att vid tillsättning af konsistorielt pastorat kalla
fjerde profpredikant i möjligaste måtto beredt likställighet åtminstone melläifde regala
och konsistoriel^ församlingarna.

I nära sammanhang med frågan om den rätt, som vid tillsättning af presterliga
tjenster bör tillkomma den enskilda församlingen, står frågan om de grunder,
efter hvilka församlingens enskilde medlemmar må berättigas att i utöfningen af denna
församlingens rätt deltaga. Äfven i sistnämnda fråga hafva hos Kyrkomötet åtskilliga
motioner förekommit, hvilka i allmänhet åsyftat att, med ändring i det nu stadgade
röstberäkningssättet, göra rösträtten vid prestval lika för alla röstberättigade. Kyrkomötet
har i sin meranämnda underdåniga skrifvelse visserligen omförmält dessa motioner,
men då ingen lyckats blifva af mötet bifallen eller eljest föranledt mötet att
för egen del gifva en bestämd önskan tillkänna, har Komitén saknat anledning att på
sagda motioner fästa afseende. Den framställning i samma ämne, som innehålles i
Rikets Ständers redan omförmälda underdåniga skrifvelse den 18 Juni 1866, åsyftar
ingen annan förändring i derom gällande stadganden, än att rösträtten vid prestval
så väl för jordbruks- som andra fastigheter, hvilkas innehafvande berättigar till deltagande
i dylikt val, skulle bestämmas efter fastigheternas taxeringsvärde och desamma
i enlighet dermed åsatt fyrktal, i stället för att såsom hittills bestämmas hufvudsakligen
efter oförmedlad! hemmantal. Om nu, enligt den i gällande prestvalsförordning
uttalade grundsats, rösträtt vid prestval i allmänhet skall beräknas efter egendom och
de allmänna utskylder, särdeles ecklesiastika, som deraf utgå, men af ecklesiastika utskylder
i landsförsamlingarna endast kyrko- och prestgårdsbyggnadsskyldigheten ännu
hufvudsakligen utgöres efter det oförmedlade hemmantalet, under det den vida mer
betungande afiöningen till presterskapet vanligast utgår efter helt andra grunder, så
synes visserligen den af Rikets Ständer föreslagna röstgrund vara vida att föredraga
framför den i prestvalsförordningen föreskrifna. Komitén har dock icke ansett sig

KAP. 15.

169

böra stanna vid Rikets Ständers förslag i denna del, utan gått ännu ett steg längre, i
det Komitén föreslagit att låta hvad i allmänhet i afseende på röstberäkning för kyrkostämma
stadgadt är gälla äfven för prestval

Hvad nemligen först beträffar de i Rikets Ständers skrifvelse icke afsedda städerna,
i hvilka enligt nu gällande förordning skall vid prestval följas den för hvarje
särskild ort stadgade röstgrund, synes numera ingen anledning förefinnas att binda
rösträtten uti ifrågavarande afseeende vid hus, gårdetal eller deraf gående utskylder
af olika slag, enär, hvad särskildt beträffar skyldigheten att bygga och underhålla
prestgård i stad, det numera enligt Kongl. Förordningen den 19 Juli 1859 åligger
alla, som i kyrkostämma rösträtt ega, att i sådan byggnads- och underhållsskyldighet
deltaga, samt städernas utskylder i öfrigt för kyrkliga ändamål i allmänhet till den
vida betydligare delen, utgå efter bevillning. På dessa skål har särskildt för Stockholms
stad genom Kongl. Förordningen den 7 April 1865 redan blifvit stadgadt, att
rösträtt vid prestval skall utöfvas efter den för kyrkostämma inom hvar församling
gällande röstlängd.

Hvad åter beträffar landsförsamlingarna, förhåller det sig visserligen så, att
inom dessa de ecklesiastika utskylderna ännu till aldra största delen hvila på den fasta
egendomen. Men då det är antagligt att kyrko- och prestgårdsbyggnad sskyldigheten förr
eller senare, såsom ock billigt synes vara, äfven på landet kommer att hänföras till församlingens
gemensamma angelägenheter och således utgöras efter det församlingens medlemmar
såväl för jordbruksfastighet som andra beskattningsföremål påförda fyrktal: då vidare
ostridigt är, att skyldigheten att bidraga till presterskapets aflöning lika litet på landet som
1 stad beror uteslutande på innehafvandet af fastighet, och då slutligen, i anseende till
de kyrkliga utskyldernas i många afseenden obestämda beskaffenhet, det i allt fäll
icke låter sig göra att noga afpassa hvars och ens rösträtt efter beloppet af de bidrag,
han för kyrkliga ändamål utgör, så torde äfven i landsförsamlingarna det församlingsmedlemmarna
för alla särskilda beskattningsföremål påförda fyrktal blifva en mera
antaglig röstgrund vid prestval än det fyrktal, som är påfördt uteslutande för fastighetKomitén
tillåter sig fästa uppmärksamheten på en särskild fördel, som är förknippad
med antagandet af Komiténs förslag i denna del. 1 de fall, der stads- och landsförsamling
äro i kyrkligt afseende förenade och förty ega att gemensamt deltaga i prestval,
är för närvarande genom särskilda af Kongl. Maj:t stadfästade överenskommelser
församlingarna emellan stadgadt, huru vid dylikt val hvardera församlingens efter
olika grunder afgifna röster skola i förhållande till hvarandra beräknas. Vidtages nu
i afseende på röstberäkningssättet vid prestval endast den af Rikets Ständer föreslagna,
förändring, så måste alla dessa överenskommelser, såsom derefter obrukbara, ersättas
med nya; förändras åter, enligt Komiténs förslag, röstberäkningssättet inom såväl
stads- som landsförsamlingar, så att det blifver detsamma som vid kyrkostämma,
är den gemensamma röstgrunden för prestval gifven uti den röstgrund för afgörandet
af stads- och landsförsamlings gemensamma angelägenheter, som, enligt § 7 i gällande

170

KAP. 15.

förordning om kyrkostämma, skall vara uppgjord och af Kong! Maj:ts befallningshafvande
fastställd.

Med afseende på det af Kyrkomötet, i fråga om den rätt, som vid prestval
tillkommer de särskilda församlingsmedlemmarne, anmärkta missförhållande, att i flera
församlingar en enda eller helt få större egendomsegare kunna öfverrösta en hel menighet
af mindre hemmansegare, vill Komitén icke bestrida, att i särskilda fall fastställandet
af ett i visst förhållande till församlingens hela röstetal bestämdt röstmaximum,
som för en och samma röstegare finge vid prestval i landsförsamling beräknas,
kan visa sig af behof påkalladt; men då Komitén anser rösträtten vid prestval
icke böra utgöra föremål för undantagslagstiftning, utan bestämmas efter samma grunder
som den kommunala rösträtten i allmänhet, så har Komitén trott lösningen af frågan
om inskränkning i den enskildes rösträtt vid prestval böra bero af den lösning, som i
en framtid kan varda gifven åt den redan upprepade gånger behandlade frågan om
begränsning i den kommunala rösträtten i allmänhet. Erkännas måste att, äfven
utan en dylik begränsning, tillämpningen vid prestval af de i afseende på röstberäkning
och rösträtts utöfning för kyrkostämma gällande grunder i de flesta fall skall,
väl icke alldeles undanrödja, men dock väsendtligen inskränka möjligheten för eu enda
eller ett mindre antal större jordegare att vid valet öfverrösta en hel menighet, enär
väl numera i allmänhet af de större jordegendomarne i riket betydande områden finnas
upplåtna åt landtbor eller arrendatorer och egarne således icke för dessa områden
sjelfve finge utöfva rösträtten. Att af införandet vid prestval af kyrkostämmans röstgrund i
stället följer, att rösträtt vid dylika val komme att utöfvas för sådana större, bolag eller enskilda
personer tillhöriga industriella verk och inrättningar, hvilkas innehafvande enligt
nu gällande ordning icke berättigar till deltagande i tillsättningen af prester, är visserligen
en olägenhet, så länge intet röstmaximum är faststäklt; men denna olägenhet torde
af den, som eljest vill i möjligaste måtto undanrödja det af Kyrkomötet anmärkta missförhållandet,
icke med framgång kunna åberopas såsom skäl emot Komiténs förslag,
enär ostridigt är, att dylika verk och inrättningar på landsbygden äro vida sällsyntare
än större jordegendomar och förekomma i ett jemförelsevis obetydligt antal församlingar.

Komitén bör i detta sammanhang icke lemna oanmärkt, att den rösträtt, som
jemlikt § 20 i nu gällande prestvalsförordning vid komministersval tillkommer kyrkoherde
på grund dels af hans embete, dels af den lön han gifver komministern, efter
Komiténs förslag skulle komma att upphöra. Då, efter genomförandet af löneregleringen
för presterskapet i öfverensstämmelse med Kongl. Förordningen den 11 Juli
1862, det icke vidare kommer i fråga, att kyrkoherde skall bidraga till sin komministers
aflöning, så lärer rösträtt för dylikt bidrag icke heller böra kyrkoherden tilläggas.
Hvad åter beträffar den s. k. embetsrösten, bar visserligen det motiv, på grund hvaraf
en sådan röst ursprungligen blifvit kyrkoherden tillerkänd, fortfarande sin giltighet,
så vidt som komministern ännu alltjemt är att anse som kyrkoherdens medhjelpare.
Då emellertid embetsrösten enligt nu gällande lag skall räknas lika med en hel hem -

KAP. 15.

171

mantalsröst, så vexlar tydligtvis det inflytande, som kyrkoherdarne dermed äro i
tillfälle att på komministersvalen utöfva, efter antalet af hela hemman i de särskilda
församlingarna. Men då intet giltigt skäl torde kunna anföras derför, att nämnda
embetsröst skall i den ena församlingen betyda mer än i den andra, så borde tydligen,
derest den fortfarande skulle bibehållas, tillses att den öfverallt finge lika värde i förhållande
till församlingens hela röstetal efter röstlängden, d. v. s. bestämdes till en
viss bråkdel af detta. Svårigheten att i detta afseende träffa en bestämning, som,
utan att göra kyrkoherdens rösträtt nära nog värdelös, kunde påräkna bifall från församlingarnas
sida, har föranledt Komitén att låta. denna kyrkoherdens embetsröst falla)
helst kyrkoherden, derest Komiténs förslag rörande röstgrund vid prestval varder antaget,
för embetsrösten erhåller ersättning uti den rösträtt, han blifver i tillfälle
att utöfva på grund af det honom för inkomst af kapital och arbete påförda
fyrktal.

Efter förutskickande af dessa allmänna erinringar beträffande grunderna för
det af Komitén här framlagda förslag till presterlig befordringslag, går Komitén att
belysa några enskilda punkter i samma förslag.

§ 3.

De nödvändiga förberedelserna för den efter ansökningstidens utgång närmast
förestående åtgärd, som domkapitlet har att vidtaga och som vanligast består i upprättandet
af förslag, torde utan svårighet kunna medhinnas och medhinnes för närvarande
på kortare tid än de derför i Kongl. Cirkulärbrefvet den 12 November 1845 medgifna
trettio dagarna.

§ 4.

Mom. 1. Då 1868 års Kyrkomöte, uti afgifvet underdånigt utlåtande i anledning
af Riksdagens i dess vid kap. 13 omförmälda underdåniga skrifvelse den 14 Maj
1867 gjorda framställning rörande önskvärdheten deraf, att rättigheten att söka prestsysslor
öfver hela riket kunde hvarje prest medgifvas utan hänseende till, hvilket stift
han tillhörde, förklarat sig icke kunna lemna sitt samtycke till den ifrågaställda utsträckningen
af presterskapets ansökningsrätt, så har Komitéen redan af detta skäl
ansett sig förhindrad att, vid affattande! af sitt förslag, gå Riksdagens förenämnda
framställning till mötes.

§ 7.

Mom. 2. Med den inskränkning i rättigheten att söka transport från en till
annan kyrkoherdetjenst, som här är föreslagen, afses mindre att för obefordrade

172

KAP. 15.

prester bereda möjlighet af tidigare befordran, än att dels i någon mån förebygga
alltför täta kyrkoherdeombyten med deraf härflytande olägenheter, dels motverka
eu ostadighet, hvaraf församlingarna icke utan skäl taga anstöt.

§ io.

Komitén underskattar icke vigten för kyrkan deraf, att hon bland sitt presterskap
har män, utrustade med omfattande vetenskapliga insigter äfven i sådana kunskapsämnen,
som ligga utanför den teologiska vetenskapens område, men då den s. k.
profana lärdomen först i förening med det teologiska vetandet får egentligt värde för
den prester liga embetsverksamheten, så har Komitén trott sig böra, på sätt i denna
§ skett, i någon mån inskränka den betydelse, som Kong!. Cirkulärbrefvet den 21
Augusti 1786, vid fråga om grunderna för presterlig befordran, i vissa fäll tillägger
lärdomen, äfven då den icke dokumenterat sig såsom specifikt teologisk.

§ 11.

Mom. 3. Ligger det ännu alltjemt i kyrkans intresse, såsom det enligt Komiténs
åsigt förvisso gör, att underlätta öfvergången till kyrkans embeten från vissa icke
presterliga tjenster dymedelst, att vid dessa fortfarande fästes rätt för innehafvare!!
till årsberäkning såsom för presterlig tjenst, så synes också i kyrkolag böra bestämmas
de befattningar, med hvilka sådan rätt, oberoende af Konungens särskilda medgifvande,
skall vara förenad, utan att det förty betages Konungen att, der han så nyttigt
finner, efter omständigheterna med ännu andra befattningar förena enahanda rätt. I
öfverensstämmelse med den grundsats, som hittills i allmänhet gjort sig gällande vid
fråga om bestämmandet af de icke presterliga tjenster, med hvilka rätt till presterlig
tjenstårsberäkning skulle vara förenad, har Komitén i sitt förslag gjort innehafvandet
afl lärarebefattning i språk eller vetenskap vid allmänt läroverk till vilkor för åtnjutandet
af nämnda rätt. Undantag från denna regel har Komitén ansett böra göras endast
för notarie- och amanuensbefattningarna vid domkapitlen, enär dessa befattningar icke
sällan anförtros åt prestman och dessutom ovedersägligen bereda sina innehafvare tillfälle
att i handläggandet af kyrkliga ärenden förvärfva en skicklighet och kännedom,
som, derest de sedan vilja söka anställning såsom prester, kan för kyrkan i flera afseenden
blifva af icke ringa värde. På detta undantag när, skulle enligt Komiténs
förslag ifrågavarande rätt icke vidare tillkomma eller af Konungen kunna tilläggas sådana
tjensteman, hvilka, såsom t, ex. bibliotekarier och amanuenser vid universitetsbiblioteken,
icke genom sjelfva sin tjenst halva sig lärareverksamhet ålagd.

De s. k. hufvudlärarne vid folkskolelärare-seminarierna äro enligt nu gällande
stadgande» berättigade till presterlig ''tjenstårsberäkning endast i det fall, att de an -

KAP. 15.

173

tingen äro prester eller ock aHagt godkändt prof för adjunkts- eller kollegabefattning vid
elementarläroverken. Då emellertid af nämnda alternativa vilkor det sistnämnda icke
nödvändigtvis innebär synnerligen mera än hvad som kan anses vara innefattadt i
gällande fordringar för behörighet till hufvudlärarebefattning, så har Komitén ansett
omförmälda vilkor kunna utan skada bortfalla.

Det skäl, som enligt Kong!. Cirkulärbrefvet den 3 Maj 1820 föranledt docenternas
i de juridiska och medicinska fakulteterna uteslutande från rätt till presterlig
tjensteårsberäkning, att nemligen dessa lärare för sin vetenskapliga verksamhet hade
ett syftemål, vida skiljaktigt från ecklesiastika tjenstemäns, skulle numera kunna göras
gällande med afseende på åtskilliga docenturer äfven inom den filosofiska fakulteten.
Icke desto mindre har Komitén, heldre än att derifrån utesluta docenterna
i en eller annan af de inom den filosofiska fakultetens läroområde liggande vetenskaper,
trott sig böra tillägga alla universitetsdocenter utan åtskilnad nämnda rätt, helst
det i allt fall, derest en åtskilnad i detta hänseende skulle göras, torde blifva svårt,
om icke omöjligt, att efter någon allmän grundsats fastställa densamma.

Att Komitén här icke intagit det i Kongl. Brefvet den 3 Mars 1865, angående
inrättande af en teologico-filosofisk examen, gjorda medgifvande för den, som sådan
examen aflagt, att derför beräkna ett presterligt tjenstår, är föranledt deraf, att 1868
års Kyrkomöte, uti underdånig skrifvelse den 1 Oktober 1868, förklarat sig anse
nämnda examen böra blifva obligatorisk för alla blifvande teologie studerande och således
särskild tjenstårsberäkning för dem, som derefter aflägga densamma, böra
upphöra.

Om det någon gång skulle inträffa, att främmande trosbekännare, som med den
rätt, hvilken regeringsformen numera i sådant afseende lemnar, blifvit utnämnd till
sådan befattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom för presterlig tjenst är förenad,
öfverginge till Svenska kyrkan och der sökte presterlig anställning, så synes det icke
vara i sin ordning att presterlig tjenstårsberäkning honom tillerkännes för den tid,
han före sin öfvergång till Svenska kyrkan varit i befattning af förenämnda beskaffenhet
anställd. Af denna anledning torde en bestämning, sådan som den i slutpunkten
af nu omhandlade moment gifna, icke böra i lagen saknas.

§§ 12, 13 och 14.

Huru välgrundade Komitén också anser de nära till hands liggande anmärkningar,
som vanligen göras deremot, att gällande lagstiftning i sammanhang med klassifikation
af pastoraten stadgar olika grunder för bestämmande af förslagsrätten till
pastorat af olika klass, har Komitén dock funnit betänkligheter vid att framlägga ett
förslag, som i detta afseende fullständigt bröte med den bestående ordningen, hvilken
redan är gammal och för nära sammanhänger med åtskilliga för vår kyrka egendom -

174

KAP. 15.

liga förhållanden, för att utan olägenhet kunna i grund omskapas. För att emellertid
i någon mån afhjelpa olägenheterna af närvarande förhållanden, har Komitén i
föreliggande förslag inskränkt pastoratsklassernas antal till tvänne; och ehuruväl i
sammanhang dermed fortfarande föreskrifves, att olika grunder skola följas vid upprättande
af förslag till pastorat inom hvardera af de två klasserna, torde dock giltigheten
af de anmärkningar, som mot en dylik föreskrift kunna göras, i någon mån
försvagas derigenom, att Komitén såsom allmän grundregel, hvilken i hvarje fall
skall följas, föreskrifvit, att ingen må på förslag till någon presterlig tjenst uppföras,
utan att ega den förmåga, som för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras.

§ 1«.

Att, enligt nu gällande praxis vid omröstning för upprättande af förslag, hvar
ledamot för sig skall på en gång föreslå tre bland de sökande, och att enligt föreskriften
i Kongl. Cirkulärbrefvet till samtliga kollegier m. m. den 6 Oktober 1746
förslaget skall “inrättas efter pluraliteten af rösterna, så att den, som fått de mesta
vota uppföres l:o loco, den som fått mindre 2:o loco, och den som fått de minsta
3:o loco“, har i sådana fall, der en stor meningsskiljaktighet mellan de röstande yppat
sig, icke sällan föranledt villrådighet vid bestämmandet af hvad som på grund af
omröstningen skulle anses såsom domkapitlets beslut, och i öfrigt haft till påföljd, att
förslaget stundom blifvit uttryck endast af eu relativ pluralitets mening. Till förekommande
af dylika olägenheter har Komitén föreslagit, att vid omröstning för upprättande
af förslag skall röstas om hvart förslagsrum särskild!. På grund både af
sjelfva det föreslagna omröstningssättet och af föreskriften att ingen kan på något
förslagsrum uppföras, utan att dertill hafva erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, torde både förslaget i sin helhet och ordningen mellan de föreslagna komma
att utgöra det relativt tillförlitligaste uttryck af de röstandes meningar, som kan
vinnas.

§ 22.

Mom. 2. Då Konungen vid utöfningen af sin rätt att utnämna kyrkoherde i
regalt pastorat icke är bunden af den vid valet utfallna röstpluralitet eller ens inskränkt
inom det upprättade förslaget, så synes förslaget i de här förutsatta händelser icke
behöfva fyllas i annat fall, än då Konungen sjelf finner skäl att derom förordna.

§ 30.

Enligt § 27 i gällande prestvalsförordning är medlem af vederbörande församling
berättigad att på frågodag till protokollet göra angifvelse mot profpredikant för

KAP. 15.

175

förbrytelse, med den påföljd att, der valtörrättaren anser den angifna förbrytelsen
kunna verka på beståndet af den angifnes förslagsrätt, valåtgärderna skola inställas,
till dess angifvelsen blifvit pröfvad. Då denna rättighet lätt nog kan af obetänksamhet
eller ännu sämre anledning blifva missbrukad, och då, hvad dermed afses, lika
väl kan vinnas derigenom, att, såsom Komiténs förslag förutsätter, den förmenta förbrytelsen
på ort och ställe, som vederbör, i vanlig ordning åtalas och att bevis om
åtalet vid frågodagstillfället företes, så torde rättigheten icke heller behöfva i lagen
bibehållas.

§ 31.

Mom. 1. Komitén har icke förbisett att genom det här gifna stadgande främmande
kristna religionsbekännare, som i riket njuta medborgerliga rättigheter och
inom någon församling innehafva hus och egendom samt deltaga i presterskapets aflöning,
uteslutas från den dem i gällande prestvalsförordning § 21 tillerkända rösträtt
vid prestval. En dylik rätt synes så mycket mindre böra dem hädanefter tillkomma,
som gällande förordning om kyrkostämma redan frånkänt dem den från kyrkans synpunkt
mindre betydande rättigheten att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och
beslut.

Mom. 2. Af detta moment, jemfördt med hvad längre fram i § 36 mom. 2 är
sagdt, framgår att Komitén icke ansett de för kyrkostämma gällande föreskrifter om
rösträtts öfverlåtande på annan person böra gälla äfven för prestval. Valet af församlingens
själasörjare synes böra för hvarje röstberättigad vara en till den grad personlig
angelägenhet att, om han icke sjelf vill utöfva sin rösträtt, denna icke heller
bör kunna på någon annan öfverlåtas. Enär enligt denna förutsättning frånvarande
röstegare, som vill genom ombud aflemna sin röst, måste i fullmakten uppgifva den,
på hvilken röstas skall, ligger tydligtvis ingen vigt derpå, om ombudet sjelft är röstberättigadt
eller icke, liksom det af samma skäl icke heller synes böra förbjudas, att
samma person fungerar såsom ombud för flera röstegare.

§ 37.

Då de närmare bestämmelser, som för behörig verkställighet af hvad lagförslaget
i kap. 15 §§ 23—36 stadgar kunna anses erforderliga, icke beröra någon församlingens
eller de förslagna prestmännens rätt, utan äro af endast reglementarisk egenskap,
så har Komitén icke ansett dem böra i sjelfva lagen ingå, utan sammanfört dem i ett
förslag till särskild stadga.

176

KAP. 15.

§ 38.

Allmän strafflag utsätter numera straff för all slags obehörig inverkan vid val
till allmänt värf. De straffbestämmelser, som för röstvärfning vid prestval äro i gällande
prestvalsförordning gifna, hafva dermed, så vidt de afse annan än prest, blifvit
upphäfva och böra således icke i kyrkolag vidare upptagas.

§ 40.

Gällande prestvalsförordning föreskrifter i § 51 att, i fall under rättegång
rörande prestval den, som till lägenheten berättigad varit, afiidit eller blifvit afsatt
eller erhållit annan befordran, som han icke vill sig afsåga, lägenheten skall till ny
ansökning kungöras och i vanlig ordning tillsättas, men att, i fall den, som vid valet
erhållit flesta rösterna, öfverbevisas om obehörigt förhållande vid profvet, om röstvärfning
eller olaga lönebeting och i följd deraf från förslaget skiljes, eu annan skall i
hans ställe på förslaget uppföras och nytt val anställas. Ehuru skäl icke alldeles saknas
för det i omnämnda fall föreskrifna olika förfarande, har Komitén dock icke,
då fråga är om konsistoriel lägenhet, ansett dem vara af den väsendtligen olika beskaffenhet,
att i det ena fallet nödvändigtvis behöfver förfäras annorlunda än i det
andra.

§ 41.

Den här meddelade föreskrift att i de fall, då ett prestval hos domkapitlet
öfverklagas derför, att röstvärfning förmenas hafva egt rum, vid besvären skall fogas
bevis, att i brottmålet stämning till laga domstol blifvit utverkad, är föranledd deraf,
att, då allmän strafflag, såsom ofvan nämndt är, utsätter straff för obehörig inverkan
på val till allmänt värf och således äfven för röstvärfning vid prestval, sådan
röstvärfning synes såsom brott böra, utan domkapitlets mellankomst, i den för kriminalmål
vanliga ordning särskilt för sig åtalas.

§ 44

Det är ett bruk, som utvecklat sig ur gifna sakförhållanden och numera
torde kunna betraktas såsom häfdvuunet, att, innan utnämning sker till regalt
pastorat, chefen för ecklesiastikdepartementet, sig till ledning, af stiftets biskop särskilt
begär och erhåller utlåtande derom, hvilken af de föreslagne biskopen anser

KA1*. 15.

177

töretiädesvis böra komma i fråga till utnämning. Med afseende derpå, att Kongl.
Maj.t i allmänhet icke kan antagas om hvarje sökande ega den personliga kännedom,
som erfordras för bedömande af hans lämplighet för den sökta verkningskietsen,
anser Komitén ett utlåtande af dylik beskaffenhet vara af den vigt för betryggande
af den möjligen bästa tillsättning af regala pastorat, att lagen bör, på
satt Komitén här föreslagit, innehålla uttrycklig föreskrift om dess afgifvande.
Onskligt hade varit att i kyrkolag kunnat upptagas föreskrift jemväl derom, att
s. k. extra sökande till regalt pastorat skulle inom bestämd tid till domkapitlet
i det stift, dit det sökta pastoratet hörer, ingifva sina ansökningar, för att af biskopen
kunna tagas under öfvervägande, då han har att afgifva förenämnda utlåtande.
Men då en dylik föreskrift kan anses inskränka Konungens i regeringsformen
grundade rätt, att “på sätt förr öffigt varit“ tillsätta kyrkoherdebeställningar
i regala pastorat, så till vida att det derefter icke skulle ankomma på Konungen
att sjelf bestämma, hvar och när extra sökande finge sig anmäla, så har Komitén,
utan att här upptaga eu så beskaffad föreskrift, så formulerat sitt förslag, att, derest
Konungen skulle finna sig föranlåten att särskilt i nämnda syfte förordna, ifrågavarande
önskuingsmål ändock kan vinnas.

§ 45.

\id affattandet af här förekommande stadgande har Komitén utgått från den
giundsats, att s. k. extra ansökningsrätt till pastorat i regeln icke bör vara fästad vid
andra allmänna tjenster än sådana, hvilkas innehafvare, på grund af sin befattning,
väl äro enligt 11 § 3 mom., oberoende af särskildt medgifvande af Konungen, berättigade
till årsberäkning såsom för presterlig tjenst, men icke hafva sig presterlig tjenstgöring
ålagd och således, då de endast undantagsvis äro i tillfälle att genom sådan
tjenstgöring göra sig i församlingarna kända, i allmänhet icke kunna hoppas att genom
församlingsval vinna presterlig befordran. Enligt Komiténs förslag skulle alltså
den extra ansökningsrätten, så vidt den är fästad vid innehafvande! af andra tjenster
än de i §:n nämnda, i mån af nuvarande innehafvares afgång upphöra, Konungen
dock obetaget att i särskilda fall, der han så finner för godt, sådan ansökningsrätt
såsom personlig förmån förunna.

§ 48.

Jemlikt Kongl. Förordningen den 17 April 1828 skola tvister om jura patronatus
omedelbart af hofrätt upptagas. Då dylik tvist vanligen väckes först när, vid
yppad ledighet af patronel lägenhet, fråga blifver om dess återbesättande, så kan det
inträffa, och har kanske någon gång inträffat, att patronus till domkapitlet ingifvit

178

KAK 15.

sin kallelse och den kallade erhållit fullmakt innan ännu församling eller enskild man,
som velat anställa rättegång om patronatsrätten, hunnit att hos hofrätten utverka
stämning i målet och medelst stämningens företeende hos domkapitlet bereda uppskof
med tjenstens tillsättning, till dess tvisten om patronatsrätten blifvit i laga ordning
pröfvad och afdömd. Med hänseende till anmärkta förhållandet torde i lag icke vidare
böra saknas föreskrift derom, att kallelse, hvarom här är fråga, skall af domkapitlet
kungöras, och att tid skall utsättas för anmälan om och fullföljd af klander mot kallelserätt,
samt att emellertid de af domkapitlet beroende åtgärderna för tjenstens tillsättning
skola hvila.

§ 50.

Genom Kongl. Kungörelsen den 23 November 1855 är redan stadgadt att, när
utländsk man erhåller Kongl. Maj:ts tillåtelse att i riket förvärfva och besitta fäst
egendom, med hvilken jus patronatus är förenad, kallelserätt till ecklesiastik beställning
icke får till honom öfvergå, utan skall blifva hvilande intill dess egendomen åter
tillfallit Svensk undersåte. Dermed är emellertid utländsk man, som, utan att hafva
förvärfvat Svensk medborgarerätt, genom arf kommit i besittning af egendom, hvarmed
patronatsrätt är förenad, icke utesluten från utöfningen af dylik kallelserätt,
ehuru giltigt skäl icke torde finnas att medgifva utländing, som befinner sig i
sistnämnda ställning, en rätt, som man ansett sig böra förvägra honom, då han befinner
sig i den förra.

Medan ännu 1 kap. 2 § kyrkolagen, 1 kap. 3 § missgerningsbalken samt 7 kap.
4 § ärfdabalken hade gällande kraft, kunde behofvet af en lagstiftning, hvarigenom
främmande trosbekännare här i riket uteslötos från utöfningen af den med jus patronatus
förenade kallelserätt till lediga ecklesiastika fenster, svårligen göra sig gällande;
men sedan, i sammanhang med utfärdandet af 1860 års dissenterlag, nämnda
lagrum blifvit upphäfda, kan kyrkan med skäl finna någon anledning till bekymmer i
det förhållandet, att det icke genom någon lag är betaget Svensk undersåte, som bekänner
sig till främmande troslära, att på grund af patronatsrätt, som är förenad
med fast egendom, hvaraf han är i besittning, medelst sin kallelse tillsätta ''prest i
församling, tillhörande Svenska kyrkan.

Komitén har med ''det i §:n föreslagna stadgande sökt fylla de antydda luckorna
i nu gällande lagstiftning.

Beträffande sättet för tillsättning af ledig presterlig tjenst, hvartill kallelserätt
är hvilande, läge det väl närmast till hands att, såsom också i nyssnämnda Kongl.
kungörelse skett, föreskrifva att tjensten skall tillsättas såsom regal eller konsistoriel,
allt efter som den varit det ena eller det andra, innan den blef patronel. Men då
en undersökning i detta hänseende i de flesta fäll skulle komma att gå tillbaka till
alltför aflägsna tider, för att något tillförlitligt resultat af undersökningen skulle kunna

K AP, 16,

179

väntas, och, hvad särskildt vidkommer patronel^ pastorat inom Skåne, Halland och
Bohus län, påträffa historiska förhållanden, under hvilka något fullt motsvarande den
nu gällande skilnaden mellan regula och konsistoriel^ lägenheter icke förefans, så och
då härtill kommer, att det sätt för tillsättning af presterliga tjänster i församlingarna,
som nu gäller för de konsistoriella, synes närmast motsvara hvad som urspungligen i
sådant afseende varit den allmänna regeln, har Komitén trott sig böra föreslå att i
här förutsatta fall tjensterna skola såsom konsistoriella behandlas.

§ 55.

Mom. 1. Komitén har icke ansett ändring behöflig i de för tillsättning af här
omförmälda presterliga tjenster redan gällande föreskrifter, hvilka alltså, enligt Koiniténs
plan, skulle fortfarande och intill dess Konungen funne för godt att dem förändra,
blifva gällande såsom särskilda kyrkostadga^

Mom. 2. Då den rättighet, som ännu under vissa vilkor är besutne medlemmar
af ridderskapet och adeln förunnad, att kalla och hos sig anställa s. k. huspredikanter,
numera sällan eller aldrig begagnas och dessutom icke torde kunna ur kyrklig
synpunkt försvaras, så har Komitén föreställt sig att nämnda rättighet skulle
utan skada kunna upphäfvas, hvadan Komitén hvarken här eller på annat ställe i
föreliggande förslag intagit bestämmelser om vilkor och sätt för huspredikanters
anställande.

KAP. 16.

Jemlikt § 15 i Kongl. Förordningen om rättegång i domkapitlen tillkommer domkapitel
bland annat att döma uti de saker som angå prester, “hvad deras embeten
och fel vidkommer uti lära och lefverne. “ Denna domsrätt bestämmes i Kongl. Cirkulärbrefvet
den 7 December 1787 närmare derhän, att det tillkommer domkapitel
att upptaga och afgöra alla de mål, som röra en prests förhållande i embetet och
ankomma på föreställning, afhållande från tj ensten på viss tid eller embetets förlust,
dock med undantag af mål, som angå religionen eller söndring eller affall från den
rena evangeliska läran, med hvilka mål efter särskilda författningar skulle förfaras.
Att domkapitels domsrätt öfver prests förhållande i embetet sålunda bestämmes icke
af sjelfva förbrytelsens art utan af beskaffenheten af det derå i lagen utsatta straff
har icke medfört svårare olägenheter, så länge presters fel och försummelser i embetet
skolat dömas endast efter 1686 års kyrkolag med dithörande författningar,
hvilka i allmänhet såsom straff i sådant afseende utsätta varning, suspension eller afsättning.
Ett annat förhållande har inträdt efter utfärdandet af nya strafflagen. Då

180

KAP. 16.

nemligen dennas 25 kap., om brott af embetsman, otvifvelaktigt gäller äfven för piaster,
och af 16 och 17 §§ i nämnda kap., jemförda med Kongl. Förordningen den 16
Februari 1864 om nya strafflagens införande, följer att fel och försummelser i embetet
af prest, hvilka hvarken i kyrkolagen med dithörande författningar eller i annan författning
eller i strafflagen uttryckligen nämnda äro, skola straffas efter omförmälda
16 eller 17 §§, så kunna för embetsförbrytelser böter i flera fall komma att ådömas
prester, dock icke af domkapitel, enär jemlikt nyss åberopade cirkulärbref domkapitels
domsrätt icke sträcker sig till andra embetsförbrytelser af prester än sådana, som ankomma
på varning, suspension eller afsättning. Att nu öfver en förbrytelse af prest,
hvarå straffet skall bestämmas efter t. ex. 17 § 25 kap. Strafflagen, skall dömas af
domkapitel, när straffet anses böra blifva suspension eller afsättning, men icke af domkapitel,
utan förmodligen af allmän underrätt, när förbrytelsen icke är svårare, än att
den kan med böter försonas, är en påtaglig inkonseqvens i föreskrifterna om de särskilda
domstolarnas kompetens. Ännu betänkligare än nämnda inkonseqvens är det
fall, hvars inträffande under nu gällande lagstifning, såvidt Komitén kan finna, icke ligger
alldeles utanför möjlighetens område, att nemligen, då prest tilltalas för förbrytelse,
som skall straffas efter nyssnämnde 17 § i 25 kap. Strafflagen, både vederbörande
domkapitel och den allmänna domstolen skjuta målet ifrån sig, det förra emedan efter
dess åsigt straffet måste stanna vid böter, som domkapitel ej får ådöma, den senare
emedan den anser förbrytelsen förtjena svårare straff, t. ex. mistning af embetet på
viss tid, som det åter tillkommer domkapitel, men icke allmän domstol att ådöma.

Med fästadt afseende på dessa och ännu andra missförhållanden, som ur den
bestående lagstiftningen kunna härflyta, och på de inkonseqvenser, som deri kunna
uppvisas, har Komitén funnit sig nödsakad att i fråga både om straff'' för förbrytelser
af prester och om domsrätten i dylika mål uppgöra ett från nu gällande lagstadganden
i flera punkter afvikande förslag, för hvars hufvud bestämmelser Komitén nu går att i
möjligen största korthet redogöra.

Efter de genomgripande förändringar, som med 1860 års dissenterlagstiftning
och deraf följande, senast vidtagna ändringar i 28 § regeringsformen, med kyrkomötesinstitutionens
införande och med representationsförändringen inträdt i förhållandet
mellan Svenska kyrkan och staten, har det, Komitén veterligen, icke varit stäldt
i fråga att betaga kyrkan den rätt, att genom sina egna organer i första instans
utöfva kyrkotukt mot sina prester, som ligger i den domkapitlen tillagda disciplinära
domsrätt öfver presterskapet. Då Komitén vid sådant förhållande trott sig kunna
förutsätta att dylik domsrätt fortfarande skall domkapitlen tillkomma, så har Komiténs
uppgift varit att med möjligen största noggranhet derför uppdraga gränserna. Att
såsom hittills låta domkapitlens kompetens beträffande prests förbrytelser i embete eller
lefverne bestämmas af det å förbrytelsen i lagen utsatta straff, vore en oegentlighet.
Det synes fastheldre ligga i sakens natur, att kompetensen bestämmes efter sjelfva
förbrytelserna. Uppgiften blifver alltså att i lagen bestämdt angifva de förbrytelser

KAP. 16.

181

åt prester, till hvilka domkapitlens domsrätt skulle sträcka sig. Till upplysning om
grunderna för de bestämmelser, som i sådant afseende blifvit meddelade i 22 § 1 och
2 mom. af nu förevarande kap. torde några ord behöfva anföras.

Att öfver allmänna borgerliga brott, större eller mindre, som af prest varda begångna,
skall ransakas och dömas af allmänna domstolen i den ort, der gerningen är
begången, är en af ålder med vår rättegångsordning införlifvad grundsats, mot hvilken aldra
minst kyrkan kan hafva något att invända. Deremot synes det principielt riktigt att
åt kyrklig myndighet öfverlemnas att efter grunder, som i kyrkolag angifvas, pröfva,
hvilka följder skola för presten i afseende på hans embetsställning härflyta deraf, att
han för begånget allmänt brott blifver af allmän domstol fälld till borgerligt straff.
Detta är den uppfattning, som ligger till grund för den i Kongl. Cirkulärbrefvet den
7 December 1787 meddelade föreskrift att, derest det allmänna brott, som prest tillvitas,
är af så grof beskaffenhet, att embetets förlust påstås, det tillkommer domkapitlet
att i detta hänseende yttra sig, sedan domstolen dömt om sjelfva lagbrottet.
Tvifvelaktigt synes emellertid, huruvida denna föreskrift numera är tillämplig äfven i
det fall, att brottet medför straffarbete eller ännu svårare straff. Enligt syftet af det
i 25 kap. 20 § Strafflagen införda stadgande skulle det nemligen i sådant fall tillkomma
samma domstol, som dömer embetsman för det allmänna brottet, att, äfven
om den ej är forum för honom i fråga om em betsbrott, tillika pröfva den af det allmänna
brottets och det derför ådömda straffets beskaffenhet beroende frågan om hans
afsättning eller suspension från embetet. Härmed må nu vara huru som helst, säkert
är att från kyrkans ståndpunkt ingenting kan invändas deremot, att prest i likhet
med annan embetsman dömes till afsättning i de uti strafflagens 25 kap. 20 § förutsatta'',
fall. Förhåller det sig så, och blifver, på sätt Komiténs förslag uti 16 kap. 15 §
innehåller, af kyrkan sjelf i kyrkolag en gång för alla bestämdt, att vissa borgerliga
straff skola, när prest dertill varder dömd, för honom ovilkorligen medföra afsättning
eller suspension från embetet, så synes derefter för kyrkan mindre vigt ligga deruppå,
om allmän domstol eller kyrklig myndighet fäller domen, än deruppå, att afsättningen
eller suspensionen verkligen blifver den brottslige ådömd i de fall, der det enligt lagens
uttryckliga föreskrift bör ske. Då i anseende till den Svenska kyrkans nära
sammanhang med den borgerliga samfundsordningen hvarjehanda embetsförrättningar,
som ligga mera inom den allmänna administrationens än den egentliga kyrkoförvaltningens
sfer, blifvit kyrkans presterskap uppdragna, och presten fördenskull i flera
afseenden fungerar jemväl såsom statens embetsman, så torde, så länge detta förhållande
fortfar, denjbefogenhet icke heller kunna staten alldeles frånkännas, att tillse
det icke kyrkan i embetet bibehåller prester, som, derest de vore statens embetsman,
borde, under de på nyssnämnda ställen i strafflagen berörda förhållanden, från embetet
skiljas. På dessa skäl och då proceduren sålunda betydligt förkortas, har Komitén,
med afvikelse från hvad 1787 års ofvan åberopade cirkulärbref i sådant afseende
stadgar, trott sig kunna uti de i 16 kap. 15 § lagförslaget upptagna fall öfverflytta

182

KAI\ lfi.

den egentliga disciplinärjurisdiktionen från domkapitlet till den allmänna domstolen.
Icke så uti de i 16 kap. 16 § angifna fall, om eljest innehållet af denna § varder
godkändt. Den synpunkt, ur hvilken det, enligt hvad der förutsattes, skall i hvarje
förekommande fall särskildt pröfvas, om och till hvilken grad särskildt disciplinärstraff
skall, förutom det borgerliga straffet, drabba den brottslige, är af den beskaffenhet,
att pröfningsrätten obestridligen bör tillkomma kyrklig myndighet, om eljest
kyrkotukten skall anses såsom en kyrkans egen och icke statens angelägenhet. Lika
obestridligt är af enahanda skäl också att, om, såsom Komitén för sin del antager och
i 14 § af nämnda kap. föreslagit, disciplinär straff fortfarande skola i lagen utsättas
för prests förseelser mot hvad i kyrkorätten blifvit kalladt decorum clericale, domsrätten
i dylika mål bör fortfarande tillhöra domkapitlen.

Af de embetsmannabrott, som i §§ 1—15 af 25 kap. Strafflagen omförmälas,
skulle enligt nu gällande lagstiftning de, till hvilka prest gör sig skyldig, falla under
domkapitels domsrätt, derest straffet derå är i lagen bestämdt till afsättning eller
mistning af embetet på viss tid. Då emellertid dessa brott, såvidt prest i och genom
sitt embete kan dertill göra sig saker, utgöra förbrytelser mindre mot kyrkans än
statens rättsordning, och då för utöfvandet af straffjurisdiktionen öfver dem ingalunda
erfordras specielt kyrkliga insigter, har Komitén ansett dem samtliga, äfven då de af
prest varda begångna, kunna och rätteligen böra af allmän domstol upptagas och afgöras.
Komitén har härvid icke gjort undantag ens för den specifikt presterliga förbrytelse,
som består i olagligt meddelande af vigsel till äktenskap. Då nemligen statens
äktenskapslagar fastställa vigsel såsom laglig form för ingåendet af borgerligt
giltiga äktenskap mellan medlemmar af Svenska kyrkan, synes äfven sistnämnda förbrytelse
företrädesvis kränka den offentliga rättsordningen. Också tyckas de i allmänna
lagen för förbrytelser af detta slag utsatta straff hufvudsakligen ur denna synpunkt
hafva blifvit till graden bestämda.

Deremot skulle enligt föreliggande lagförslag öfriga presterliga embetsförbrytelser
samtligen höra under domkapitlens domsrätt. Särskildt skulle det ock otvetydigt tillkomma
domkapitel att upptaga och afdöma s. k. religionsmål mot prester. En uttömmande
utredning af den omtvistade frågan, huruvida det enligt nu gällande lagstiftning
tillkommer hofrätt eller domkapitel att i första instans afdöma slika mål,
torde visa att hofrätt i ty fall är laga forum. Men då det intresse, som ursprungligen
må hafva föranledt fastställandet af en dylik rättegångsordning, numera upphört, sedan,
med undantag af embetets förlust, alla i kap. 1 § 2 af gällande kyrkolag utsatta straffbestämmelser
för prest, som affälla- från den rena evangeliska läran eller utsprider
villfarande lärosatser, blifvit upphäfda, så torde intet skäl vidare förefinnas att från
de kyrkliga myndigheternas kompetens undantaga just de mål, som på grund
af sjelfva sin beskaffenhet snarare än andra synas böra dem förbehållas och för hvilkas
noggranna bedömande i de flesta fall fordras den djupare insigt i kyrkolärans sam -

KAP. 16.

183

manhang och vasen, som i allmänhet icke hos andra myndigheter än de kyrkliga kan
med säkerhet påräknas.

Fasthållande den i 1687 års Förordning om rättegång i domkapitlen uttalade
grundregel, att domkapitlen ingen dom tillkommer öfver någons lif, lemmar, ära och
egendom, har Komitén såsom kyrkliga straffmedel, af hvilka domkapitlen i utöfningen
af den dem tillkommande disciplinära domsrätt öfver presterskapet skulle hafva att
betjena sig, i öfverensstämmelse med nu gällande ordning uppställt: afsättning, mistning
af embetet på viss tid samt dessutom — mindre såsom egentligt straff än såsom
hotelse af straff — varning. Då, enligt Komiténs åsigt, kyrkan såsom sådan icke kan
eller bör stadga andra straff än sådana, hvilka i allmänhet låta sig verkställas utan anlitande
af den exekutiva maktens biträde, har Komitén hvarken här eller annorstädes i sitt
lagförslag såsom straff utsatt böter, hvilka äfven så till vida synas olämpliga såsom
kyrkligt straffmedel, som svårt är att säga, hvad slags straff skulle ur kyrklig synpunkt
kunna anses egnadt att i kyrkolag stadgas såsom förvandlingsstraff för de fall,
der böterna i följd af bristande tillgång icke ens exekutivt kunde uttagas.

Såsom redan ofvan antyddes, kunna enligt nu gällande lagstadganden prestens
fel och försummelser i embetet i många fall komma att bedömas efter 25 kap. 16 och
17 §§ Strafflagen. Då nu dessa lagrum, bland andra straffbestämmelser, stadga böter
samt i vissa fall den skärpning af afsättningsstraff, som ligger deri, att den afsatte
tillika förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas, men Komitén, oaktadt hon
bland kyrkliga straff icke ansett sig böra upptaga det förra och icke rimligtvis kunnat
upptaga det senare, icke desto mindre funnit det oundgängligt att utan inskränkning
tillägga domkapitlen domsrätten öfver alla de icke specificerade presterliga embetsförbrytelser,
som kunna falla under nämnda lagrum, så har Komitén sett sig nödsakad
att i sagda båda §§ vidtaga den ändring af deri utsatta straffbestämmelser, som blifver
en följd af Komiténs åsigt om de kyrkliga straffarterna, och att i sålunda förändrad
lydelse införa dem i kyrkolagsförslaget, der de också återfinnas i 16 kap. 10 och
11 §§. Komitén har härmed antydt den närmaste anledningen till ännu en annan
förutsättning, från hvilken Komitén vid affättandet af förevarande kap. 16 utgått, den
nemligen alt prest för förbrytelse i eller utom embetet icke skatt straffas efter 25 kap.
strafflagen i andra fall, än der lagförslaget dertill hänvisar. Då kyrkan, ehuru hon
rörer sig på statens grund, till sitt väsen onekligen är något annat och mera än
blott en statsinstitution, och prestembetet förty också är något annat än endast ett
bland öfriga i samhället inrättade embeten, och då redan på grund häraf det icke
med fog kan begäras, att kyrkan skall i allo inrätta tuktordningen mot sitt presterskap
efter samma grundsatser, efter hvilka staten, härutinnan ledd af ett från kyrkans
i många afseenden afvikande betraktelsesätt, straffar förbrytelser af sina embetsman,
så torde mot nämnda förutsättning intet väsendtligt kunna invändas. Aldra minst
skulle Komitén såsom väsendtlig kunna betrakta den invändning deremot, som möjligen
varder gjord ur den synpunkt, att, om prest i sitt embete förbröte sig på sådant

184

KAP. 16.

sätt att, derest 25 kap. 16 § Strafflagen vore på honom tillämplig, straffet borde blifva
afsättning med det tillägg, som ligger i förklaring af ovärdighet att i rikets tjenst
vidare nyttjas, dylik skärpning af straffet enligt Komiténs förslag icke skulle kunna
ifrågakomma. Utan att inlåta sig på ett öfvervägande af den frågan, huruvida prestens
embete sätter honom i tillfälle att på något annat än de i kap. 25 §§ 1—15 Strafflagen
nämnda sätt så förbryta sig deri, att denna skärpning af afsättningsstraffet skäligen
bör ådömas, tillåter sig Komitén med afseende på nämnda invändning endast anmärka
att, derest erfarenheten i eu framtid, emot förmodan, skulle gifva vid handen, att en
eller annan specifikt presterlig embetsförbrytelse af det slag, som skulle komma att
bedömas efter 16 kap. 10 § i Komiténs förslag, kan antaga en för offentlig eller
enskild rätt så vådlig karakter, att den synes böra med ännu svårare straff än afsättning
anses, ingenting hindrar lagstiftande makten att, utan kyrkans hörande eller
medverkan, i den allmänna strafflagen uttryckligen upptaga förbrytelsen såsom egendomligt
qvalificerad rättskränkning af prest och derå utsätta särskildt straff, såsom
redan skett t. ex. i det fall, att prest, med kunskap om hindret, viger dem, hvilkas
äktenskap för laga hinder måste återgå. På grund af 16 kap. 9 § 2 mom. af Komiténs
förslag skulle förbrytelsen i sådant fall komma att straffas efter allmän strafflag.

Beträffande innnehållet i öfrigt af lagförslagets kap. 16. finner Komitén endast
med afseende på särskilda punkter nödigt att något till motivering anföra.

§ 3.

Enligt 7 kap. 2 § i 1686 års kyrkolag är den förbrytelse, hvarom i denna §
handlas, belagd med dödsstraff. Skulle det, emot Komiténs förmodan, finnas nödigt
att å nämnda förbrytelse utsätta, utom afsättning, jemväl särskildt borgerligt straff,
torde det tillhöra allmänna strafflagen att bestämma det; liksom också den på åberopade
ställe i Kyrkolagen utsatta straffbestämmelse för den, som genom att stå på
lur vunnit kännedom om innehållet af hemlig bekännelse och detsamma utsprider, har
sin rätta plats i strafflagen, om eljest straffbestämmelse i sådant afseende fortfarande
må anses behöflig.

§ 4.

Den straffbestämmelse för s. k. olaga lönebeting, som här förekommer, är bemtad
från gällande prestvalsförordning. Komitén har dock ansett sig sakna anledning
att, på sätt i nämnda förordning sker, inskränka tiden för åtalande af dylik art af
simoni inom tiden för besvärs anförande öfver prestvalet.

KAP. 16.

185

§ 5.

Mom. 1. Strafflagen utsätter visserligen, såsom redan blifvit anmärkt, straff
för obehörig inverkan vid val till allmänt värf. Då emellertid strafflagens bestämmelser
kunna utan kyrkans medverkan förändras eller alldeles upphäfvas,
och då, i betraktande af den afgörande vigt, som vid fråga om befordran till det
vida öfvervägande antalet af presterliga tjänster inom vår kyrka ligger på valen,
frestelsen för presten att till egen fördel söka derpå inverka kan blifva alltför stark,
för att åtminstone det minimistraff, som strafflagen (kap. 10 § 15) lör dylik förbrytelse
utsatt, skulle ensamt för sig verka tillräckligt afskräckande, så lärer icke kunna
undgås att i kyrkolag utsätta särskildt disciplinärstraff för prestman, som gör sig
skyldig till röstvärfning vid prestval, hvarvid han sjelf kommer under omröstning.

Mom. 2. Med bibehållande af det i gällande prestvalsförordning ingående stadgande
att prest, som söker till fördel för någon af de föreslagna på valet obehörigen
inverka, skall, om det sker under embetsutöfning, straffas lika med prestman, som till
egen fördel gör sig skyldig till sådan förbrytelse, har Ivomitén i den omständigheten,
att förbrytelsen begås utom embetsutöfning, icke kunnat finna någon grund, som kan
anses minska eller upphäfva prestens straffbarhet.

§ 6.

Med uteslutande af de i Kongl. Förordningen om biskops- och superintendentsval
den 30 Maj 1759 i sådant afseende stadgade bötesstraff, har Komitén ansett
riktigt att bringa de till kyrkolag hörande straffbestämmelser för obehörig inverkan
på biskopsval till öfverensstämmelse med dem för dylik förbrytelse vid prestval.

§§ 10 och 11.

I 1686 års kyrkolag är särskildt ansvar satt på åtskilliga i förevarande kapitel
icke uttryckligen nämnda fel och försummelser i embetet af prest. Tydligt är, att
enligt lagförslagets syfte dessa fel och försummelser skola straffas efter endera af
dessa §§, så vida de låta sig hänföras under någon af de brottslighetskategorier, som
här finnas upptagna.

För den förbrytelse, som består deri, att prest utan laga förfall försummar
sjukbesök, hvartill han blifvit kallad, har Komitén afsigtlig! underlåtit att utsätta särskildt
straff, just emedan Komitén ville hafva den hänförd under den latitudinariska
straffbestämmelsen i § 11, på det lindrigare eller strängare straff måtte kunna

186

KAP. 16.

derför ådömas, allt efter de omständigheter, under hvilka försummelsen egt rum. Det
bestämda ansvar, som 1686 års kyrkolag (kap. 17 § 2) å dylik försummelse för alla fall
utsätter, synes i allmänhet alltför strängt, men kan också under vissa omständigheter
vara för lindrigt, för att vara fullt rättvist.

§ 14.

De speciella förseelser mot decorum clericale, å hvilka här utsättas straff, äro
i allmänhet desamma, som i 19 kap. 22, 23, 25 och 26 §§ af 1686 års kyrkolag äro
med straff belagda.

Tydligt är att, förutom andra sedliga felsteg, å hvilka allmänna strafflagen icke
utsätter straff, jemväl det, att prest utom tjenstgöringen beträdes med fylleri under
andra förhållanden, än att han derför kan underkastas ansvar enligt 18 kap. 15 §
Strafflagen, skall straffas efter denna §.

§ 15.

Mom. 1. Komitén har här återgifvit innehållet af 25 kap. 20 § Strafflagen,
dock med uteslutande af det i samma lagrum förekommande medgifvande, att vid
synnerligen mildrande omständigheter må endast till mistning af embetet på viss tid
dömas. Komitén föreställer sig nemligen på nära till hands liggande skäl, att det icke
under några omständigheter bör tillstädjas prest, som undergått straffarbete, att derefter
åter inträda i utöfning af prestembetet.

Mom. 2. Komitén har ansett att lagen bör bestämdt förebygga att prest, som
undergår honom ådömdt fängelsestraff, skulle derunder kunna anses behörig till utöfning
af prestembetet eller berättigad till åtnjutande af större eller mindre andel af
den lön, som är förenad med den tjenst, han i kyrkan innehar.

§ 16-

Att den i mom. 1 af näst föregående § gifna bestämning icke omfattar alla de
möjliga fall, i hvilka afsättning, såsom särskild påföljd, skäligen bör komma i fråga
för prest på den grund, att han för brott utom embetet blifvit fälld till borgerligt
straff, lärer otvunget medgifvas vid öfverblickandet af de i strafflagen upptagna brott,
för hvilka straffet der är bestämdt till endast fängelse eller böter, samt vid en erinran
derom, att bland dessa brott förekomma flera, som för gerningsmannen, när han derför
blifvit fälld till straff, både enligt Kongl, förordningen den 4 Maj 1855 redan medföra
och enligt Komiténs förslag i 11 kap. 3 § fortfarande skulle medföra exkommunikation.

KAP. 16.

187

Medgifvas lärer ock att, äfven om brottet icke är sådant, att prest dermed alldeles
förverkat sitt presterliga anseende och afsättning således bör derå följa, kyrkan ändock
i dess förargelseväckande beskaffenhet kan finna skälig anledning att, utan att låta
bero vid det korrektionsmedel, som ligger i det borgerliga straffet, medelst särskild
tillrättavisning gifva den felande eu påminnelse om det kraf på sedlig oförvitlighet, som
hon i all synnerhet måste ställa på sitt presterskap.

§ 18.

Att, i fråga om grunder för straffbestämningen i här förutsatta fall, den s. k
äbsorptionsprincipen göres gällande, är en nödvändig följd af de antagna kyrkliga
straffens beskaffenhet. Vid sammanträffande af förbrytelser synes nemligen hvarken
särskild varning rimligtvis böra ådömas för hvarje förbrytelse för sig, om ingendera
förtjent annan bestraffning, eller på samma gång t. ex. varning för en, och suspension
för en annan. Kumulation af suspensionsstraff, der sådant på en gång för särskilda
förbrytelser komme i fråga, skulle lätteligen kunna leda dertill, att de sammanlagda
suspensionstiderna komme att öfverskrida det maximum, utöfver hvilket
suspension, enligt Komiténs åsigt, i allmänhet icke bör få räcka.

§ 19.

Mom. 1. Varningen skulle säkerligen i de bestå fall komma att sakna all betydelse
såsom korrektionsmedel, om samma person gång efter annan kunde genom
samma eller olika förseelser dertill göra sig förfallen, utan att dermed utsätta sig för
svårare näpst.

Mom 2. Hafva så allvarliga tillrättavisningar som de, hvilka ligga i tvänne
gånger upprepad supension, icke förmått en prestman att omsorgsfullare gifva akt på
sitt embete eller lefverne, än att han derefter ånyo i det ena eller det andra gör sig
skyldig till förbrytelse, hvarå dylikt straff lagligen bör följa, så torde, i de aldra bestå
fall och synnerligast om han förbrutit sig med fel i lefverne!, föga frukt vara att
förvänta af hans fortsatta verksamhet i kyrkans tjenst.

§ 20.

Mom. 1. Gällande prestvalsförordning förutsätter, att straff, hvartill prest
enligt nämnda förordning gör sig skyldig för röstvärfning vid prestval, förfaller, derest
förbrytelsen icke hos vederbörande domkapitel angifves inom utgången af den för anförande
af besvär öfver valet föreskrifna tid. Det här gifna stadgande är endast så

188

KAP. K).

till vida nytt, att hvad som redan gäller i fråga om röstvärfning vid prestval skulle
uttryckligen komma att gälla äfven med afseende på dylik förbrytelse vid biskopsval.

Mom. 2. Här meddelade bestämmelser rörande de fall, i livilka, utom de i
närmast föregående mom. omförmälda, straff efter kyrkolag å prests förbrytelse skulle
i följd af preskription förfalla, hafva, såsom lätteligen torde märkas, blifvit i möjligaste
måtto lämpade efter hvad 5 kap. 18 § Strafflagen stadgar i fråga om preskription
i afseende på straff för brott, som af embetsman begås i embetet.

§ 21.

Mom. 2. I Kap. 19 § 28 af 1686 års kyrkolag förutsättes att prest, som för
der uppgifna förbrytelser blifvit suspenderad, får under suspensionstiden behålla hälften
af den med hans tjenst förenade inkomst. Intet skäl torde dock förefinnas att i ty
fall för prest i vidsträcktare mån medgifva undantag från det allmänna stadgande,
som förekommer i sista punkten af 16 § i 2 kap. Strafflagen, än att han må under suspensionstiden
få bibehålla bostad i det till tjensten hörande boställe. Men detta undantag
synes billigtvis böra göras. Då nemligen den i ordinarie tjenst anställde presten merändels
har sig på lön anslagen jordbruksfastighet, som han sjelf eger bruka och oftast,
åtminstone till någon del, sjelf brukar, skulle en förpligtelse att vid möjligen inträdande
suspension med bohag afflytta från bostället för honom göra suspensionsstraffet
i ekonomiskt afseende vida hårdare än för annan embetsman, som icke på sådant
sätt affönas.

Mom. 8. Bestämning af såväl minimum som maximum af tid, för hvilken
suspension kan ådömas, saknas i nu gällande lagstiftning. Oaktadt denna brist hittills
icke, Komitén veterligen, medfört olägenheter, synes den dock böra afhjelpas.

§ 22.

Mom. 1. Komiténs förslag förutsätter att, derest sådan embetsförbrytelse af
prest, hvarom domkapitel skall döma, tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller
vållande,'' hvarå straff’ efter allmän strafflag bör följa och hvarom alltså allmän dom,
stol skall ransaka och döma, detta brott eller vållande skall särskild! för sig straffasoch
att således hvarken straffet för det allmänna brottet skall absorberas af straffet
för embetsbrottet, eller tvertom straffet för det senare af straffet för det allmänna
brottet, så vida icke detta, derest det medför straffarbete eller svårare straff, tillika
skulle medföra afsättning. I de uti senare punkten af förevarande mom. upptagna
fall, der ett dylikt sammanträffande af brott möjligen kan ega rum, synes det lämpligast,
att den allmänna domstol, hvilken det tillkommer att ransaka och döma öfver
det i embetsbrottet tillika innefattade allmänna brottet, först behandlar målet i hvad
det densamma tillhör, och att domkapitlet derefter ingår i bedömande af embetsbrottet.
Denna ordning torde särskild! af det skäl böra föreskrifvas, att, om redan

KAP. 17.

189

det allmänna brottet enligt lagförslagets 16 kap. 15 § såsom särskild påföljd medför
afsättning, för domkapitlet intet annat återstår än att verkställa afsättningen. Såsom
ovilkorlig kan sagda ordning för behandlingen emellertid icke föreskrifvas i andra fall,
än då det allmänna brottet hörer under allmänt åtal. Är brottet sådant, att det enligt
strafflagen endast af målseganden kan åtalas, och är det hos domkapitlet af någon
annan än denne angifvet, kan det icke uppå sådan anmälan af domkapitlet, som
är föreslcrifven i lagförslagets 26 kap. 62 §, af allmän åklagare vid allmän domstol åtalas.
1 detta fäll måste tydligtvis domkapitlet döma öfver sjelfva embetsbrottet, utan att först
afvakta målets behandling vid domstolen, eu behandling, som möjligtvis alldeles uteblifver,
om nemligen den, som i afseende på det allmänna brottet är rätt målsegande,
icke finner sig föranlåten att åtala detsamma.

KAT. 17.

§ 1-

Mom. 2. Med hänseende dels dertill, att den klockarne ålagda brefbäringsskyldighet
under vissa förhållanden är för betungande, för att allt framgent
böra dem åläggas, dels också dertill, att riksdagen redan ifrågaställt deras befrielse
derifrån, har Komitén endast såsom provisoriskt upptagit det stadgande, som
1686 års kyrkolag (kap. 24 § 82) i fråga om nämnda åliggande innehåller.

§ 4.

I anseende till föränderligheten af de förhållanden, som inverka bestämmande
vid fråga om fastställande af de fordringar, som, synnerligast med afseende
på musikalisk bildning, kunna göras gällande för behörighet till de tjenstebefattningar,
som här omförmälas, synes lagen böra åt Konungen öfverlemna att i administrativ väg
efter omständigheterna fastställa dessa fordringar. Hvad Komitén för sin del ansett
för närvarande kunna i detta fall fordras, har Komitén sammanfattat i ett förslag till
särskild stadga, hvilken jemväl upptager de föreskrifter rörande ansökningstid och
mera sådant, hvilka, i anseende till sin reglementariska egenskap, icke lämpligen
kunna få plats i sjelfva lagen.

§§ 5-11.

De kyrkliga intressen, som vid tillsättning af klockare, organister och kyrkosångare
böra påaktas, skola, i Komiténs tanke, i de flesta fäll blifva bättre tillgodosedda
af kyrkoråden än af församlingarna sjelfva. Det är under denna förutsättning Komitén

190

KAP. 17.

tillåtit sig såsom något nytt föreslå, att, med kyrkoherden förbehållen rätt att fortfarande
till dylika tjenster upprätta förslag, rätten att inom förslaget anställa val skulle
öfverfiyttas från församlingen till hennes kyrkoråd. Komitén föreställer sig att den utvidgning
af kyrkorådets befogenhet, som detta Komiténs förslag innebär, möjligen skulle i
någon mån bidraga till lifvande af dessa myndigheters verksamhet och höjande af deras
anseende inom församlingarna, och att förslaget äfven ur denna synpunkt vore förtjent
af uppmärksamhet. Det innefattar tillika en, såsom Komitén tror, antaglig lösning af
den utaf Rikets Ständer i deras underdåniga skrifvelse den 18 Juni 1866 väckta frågan
om borttagande af den embetsröst, som, till värde motsvarande hälften af de af
församlingen afgifna och godkända rösterna, jemlik! Kong! Resolutionen på allmogens
besvär den 20 November 1786 och Kongl. Resolutionen den 20 Juni 1794, vid klockareval
tillkommer vederbörande kyrkoherde.

Det undantagsförhållande, som, i fråga om ordningen för tillsättning af klockare,
från äldre tider tillbaka varit gällande, inom Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län,
och som uppå Rikets Ständers underdåniga framställning senast genom Kongl. Brefvet
till domkapitlen i Lund och Göteborg den 5 November 1858 blifvit ytterligare stadfästadt,
har nära nog antagit karakteren af ett privilegium för nämnda provinser. Af
denna anledning har det i § 8 innehållna undantagsstadgande blifvit i lagförslaget
upptaget.

På grund af hvad sedan äldre tider inom Lunds stift varit käfdvunnet bruk,
har genom Kongl. Cirkulärbrefvet den 6 Oktober 1820 den rättigheten blifvit obefordrade
prestman inom nämnda stift uttryckligen tillerkänd att derstädes innehafva
klockaretjenster och att till bestridande af de dertill hörande åligganden hålla s. k.
substituter. Numera inträffar det dock ytterst sällan att prestman genom församlings
val erhåller dylik tjenst. Äfven om förhållandet vore ett annat, skulle Komitén icke
anse ifrågavarande rättighet böra genom förnyadt lagstadgande för framtiden stadfästas.

§ 18.

Den i ögonen fallande ofullständigheten i den för kyrkobetjente nu gällande
tuktordning har Komitén sökt genom här föreslagna stadganden afhjelpa. Att förslaget,
med församlingens uteslutande från den befogenhet, som 1686 års kyrkolag (kap.
24 § 33), i saknad af kyrkorådsinstitutionen, i sådant afseende tillägger henne, öfverlemnar
handhafvande! af nämnda ordning åt kyrkorådet ensamt, torde icke föranleda
anmärkning. Den kompetens i disciplinärmål, som här tillerkännes kyrkoråd med afseende
på kyrkobetjeningen, är densamma, som, efter hvad det vill synas, med lycklig
påföljd blifvit tillagd skolråden i förhållande till folkskolelärarne.

§ 23.

Komitén föreställer sig, att rättigheten att tillsätta kyrkovaktare och annan

KAP. 1!). 20.

191

lägre kyrkobetjening icke skall anses vara för församlingarna af det värde, att den ju
utan gensägelse skulle, sjelfva saken till gagn, kunna öfverflyttas till kyrkoråden.

E A P. 19 och 20.

Att 1686 års kyrkolag, ehuru den förutsätter att sockenstämmor för öfverläggningar
och beslut i församlingarnas angelägenheter höllos, dock sjelf derom ingenting
stadgar, låter sig förklaras deraf, att de kort före kyrkolagens utgifvande för prester.
skapet år 1675 utfärdade privilegier innehöllo de bestämningar, som i sådant afseende
kunde efter den tidens förhållanden anses påkallade, — bestämningar, som sedermera
upptogos i presterskapets privilegier af år 1728 och tjenat till efterrättelse allt intill
år 1817, då Kongl. Maj:t, uppå derom af presteståndet_ framställd begäran, utfärdade
en särskild förordning om sockenstämmor och kyrkoråd. Alltsedan den tiden har lagstiftningen
i detta ämne ansetts tillhöra Konungen allena, intill dess, genom det af
Konungen och Rikets Ständer vid 1865 och 1866 årens riksdag i 57 § regeringsformen
införda tillägg, kommunallagarne och dermed också gällande Kongl. Förordningom
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd blifvit förflyttade, inom kretsen af de
lagar, som af Konung och Riksdag gemensamt stiftas. Dermed har emellertid sistnämnda
förordning icke kommit att tillhöra kyrkolag, och den allmänt Kyrkomöte i
grundlag tillerkända kompetens vid fråga om stiftande, förändring eller upphäfvande
af kyrkolag sträcker sig följaktligen icke till lagstiftningen om de rent kyrkliga angelägenheter,
som genom sagda förordning ordnas. Enär likväl lagstiftningen om just
dessa angelägenheter, ur kyrklig synpunkt och'' med afseende på möjligheten att dermed,
allt efter det sätt, hvarpå den handhafves, väsendtligen befrämja eller motverka
kyrkans ändamål, är lika maktpåliggande som lagstiftningen om åtskilliga af de ämnen,
som redan äro till kyrkolag hänförda, har Komitén ansett allmänt Kyrkomöte skäligen
böra få sig tillagd rättighet att med Konung och Riksdag deri deltaga.

I ändamål att tillförsäkra kyrkans representation nämnda rättighet, har Komitén
funnit sig böra i föreliggande förslag till kyrkolag upptaga Kongl. Förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, dock med uteslutande af alla deri förekommande
stadganden, som afse vården om folkskolan och hennes angelägenheter. Komitén
förbiser icke de olägenheter, som en dylik sönderbrytning af ifrågavarande förordning
så till vida medför, att de från Komiténs förslag uteslutna delarne deraf icke
lämpligen låta sig sammansättas till ett för sig sjelf bestående helt. Komitén
har emellertid så mycket mindre kunnat till kyrkolag hänföra dessa stadganden,
som det icke torde kunna sättas i fråga att statsmakterna skulle medgifva inskränkning
i sin befogenhet att, oberoende af Kyrkomötets samtycke, lagstifta
om folkundervisningen med hvad dertill hörer, således också om ordningen och
sättet för utöfningen af den vård om folkskolan och hennes angelägenheter, som

192

KAP. 21.

de finna sig föranlåtna att åt de enskilda församlingarna och deras organer uppdraga.
Hvad Komitén rörande detta ämne tilltrott sig att i kyrkolagsförslaget intaga inskränker
sig till det i 19 kap. 3 § införda stadgande, hvilket så mycket heldre bör till kyrkolag
hänföras, som kristendomsundervisningen tillhör och, såsom Komitén antager och
jemväl i sitt förslag förutsätter, fortfarande kommer att tillhöra folkskolan och denna
vid sidan af sina öfriga uppgifter således har ett högvigtigt kyrkligt ändamål att fylla.

Den i 20 kap. 5 § gifna bestämning, att den, som är från tillträde till
den heliga nattvarden utestängd, icke kan vara ledamot i kyrkoråd, är visserligen så
till vida ny, att den icke i uttryckliga ord påträffas i nu gällande förordning om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, men att denna bestämning från kyrkans
synpunkt är lika oumbärlig och lika bestämdt bör i lagen uttryckas, som det i nämnda
förordning ingående stadgande, hvilket från ledamotskap utesluter den, som förklarats
medborgerligt förtroende förlustig, lärer endast under fullkomligt förbiseende af kyrkorådsinstitutionens
väsen och betydelse kunna bestridas.

Det tillägg till nu gällande förordning, som innefattas i 20 kap. 0 § 2 mom.
sammanhänger med hvad Komiténs förslag i kap. 17 stadgar rörande kyrkoråds befogenhet
att tillsätta klockare, organister och kyrkosångare samt att öfver dessa kyrkobetjente
handhafva disciplinen. Hafva nemligen, såsom i rikets sydligaste provinser
oftast är fallet, två eller flera till samma pastorat hörande församlingar gemensam
klockare eller organist, måste tydligtviside särskilda församlingarnas kyrkoråd gemensamt
i behandlingen af sagda ärenden deltaga.

KAP. 21.

§ 1.

Mom. 1. Då det icke är antagligt, att civillag allt framgent kommer att innehålla
bestämmelser rörande församlings skyldighet att bygga och underhålla kyrka,
synes det icke böra underlåtas att i kyrkolag derom stadga. Med hänseende till innehållet
af 19 kap. 22 § i Komiténs förslag, gör, så länge 26 kap. 1 § Byggningabalken
är gällande, det här i sådant afseende intagna stadgande ingen ändring i de
genom sistnämnda lagrum fastställda grunder för byggnadsskyldighetens fördelning
mellan församlingens medlemmar. Skulle åter detta lagrum komma att bortfalla, utan
att af annat stadgande ersättas, så blefve deraf en följd, att församlingens afgifter för
ifrågavarande ändamål komme att utgå efter den i allmänhet för rösträtt i kyrkostämma
bestämda grund, utan andra frikallelser än de, som särskilda privilegier föranleda.

KAP. 21.

193

Då erfarenheten upprepade '' gånger visat, att den i gällande kyrkolag gjorda
förutsättning, att de domkyrkorna anslagna medel skulle vara tillräckliga till deras
byggnad och underhåll, icke är tillförlitlig, torde särskild bestämning rörande omfånget
af domkyrkoförsamlings kyrkobyggnadsskyldighet icke böra i lagen saknas. Statens
skyldighet att komma till hjelp med särskild! anslag i de fall, der domkyrkas ordinarie
inkomster tillsammans med de bidrag, som skäligen kunna vederbörande församling
påläggas, icke räcka till för domkyrkas underhåll, kan ej i kyrkolag uttryckas,
men synes vara en gifven följd deraf, att staten, utan att gifva fullt vederlag, från de
bestå af rikets domkyrkor indragit den för deras byggnadj|och underhåll ursprungligen
anslagna egendom.

Att fortfarande betunga domkapitlen med den dem i 1686 års kyrkolag (kap.
24 § 4) och presterskapets privilegier af år 1723 uppdragna vård om domkyrkornas
“inkomster, inventarier, jord, gårdar, hus, byggningar, penningar, räkenskap och hvad
helst dem angårB, torde icke ur någon synpunkt anses behöfligt. Kyrkolagens åberopade
föreskrift har aldrig, Komitén veterligen, blifvit tillämpad i fråga om förvaltningen
af Lunds domkyrka och hennes ganska ansenliga egendom, utan har denna förvaltning,
under Konungens befallningshafvandes och biskopens inseende, blifvit helt och hållet besörjd
af ett särskild t s. k. domkyrkoråd, Grunddragen i det förslag till organiserande af
en särskild domkyrkoförvaltning, som Komitén, i syfte att befria domkapitlen från ifrågavarande
bestyr, här framlagt, hafva derföre blifvit lånade från gällande nådiga stadga angående
vården och förvaltningen af Lunds domkyrka och hennes egendom. Det öfverinseende
öfver domkyrkas och dess egendoms vård, som enligt detta förslag skulle tillkomma
Konungens befallningshafvande och biskopen och som skulle utöfvas af den förre å
statens och af den senare å kyrkosamfundets vägnar, är en lämplig utvidgning af den
dem i gällande kyrkolag (kap. 26 §§ 1 och 4) redan tillagda befogenhet att gemensamt
besluta om reparation och nybyggnad vid domkyrka, och synes otvifvelaktigt böra
berättiga dem att i domkyrkoförvaltningen utse en ledamot. Domprosten, såsom församlingens
kyrkoherde, eller den hans ställe i sådan egenskap företräder, skulle i kraft
af sitt embete vara sjelfskrifven ordförande. Icke mindre domkyrkans i uråldriga historiska
förhållanden grundade betydelse såsom i viss mening en hela stiftets kyrka,
än äfven vigten af de skäl, på hvilka domkapitlens hittills varande befattning med
domkyrkornas vård varit grundad, synes tillräckligt motivera domkapitlets rätt att i
domkyrkoförvaltningen insätta en ledamot. Ehuru, med hänseende dertill, att de flesta
domkyrkorna i riket underhållas hufvudsakligen medelst den dem anslagna kronotionde
eller, såsom särskild! med Lunds domkyrka är förhållande t, medelst afkomsten af do -

194

KAP. 21.

nerade gods, vården af domkyrka och domkyrkoegendom icke, i likhet med vården af
annan kyrka, kan betraktas såsom en den kyrkliga kommunens enskilda angelägenhet och
Komitén redan af detta skäl icke trott densamma böra åt domkyrkoförsamlingen och
dess kyrkoråd öfverlemnas, så har Komitén likväl, med fästadt afseende derpå, att för
byggnad och underhåll af domkyrkorna bidrag af församlingarna kunna komma, och
med afseende på några bland dem kanske ständigt komma i fråga, ansett domkyrkoförsamling
skäligen böra få medelst sitt val utse två ledamöter i meranämnda förvaltning.

§ 10.

Den makt, som här tillägges domkyrkoförvaltning i afseende på antagande och
afskedande af domkyrkosyssloman, står i förhållande till förvaltningens beroende af
denne tjenstemans duglighet och pålitlighet.

Stadgandet i gällande kyrkolag (kap. 26 § 4), att sysslomannen skall vara prest,
“på det han under tiden må hjelpa till att predika har icke vid alla rikets domkyrkor
vunnit tillämpning och torde således icke böra i en ny kyrkolag såsom ovilkorlig!
upprepas. Endast för de fäll, der hans medverkan för gudstjensternas uppehållande
vid domkyrkan redan är tagen i anspråk och icke kan umbäras, torde detta
i och för sig föga lämpliga stadgande finnas behöfligt.

§ 16.

Då enligt Komiténs förslag endast kyrkoarkivet, men icke kyrkas öfriga egendom,
skulle stå uteslutande under kyrkoherdens vård, synes den i gällande kyrkolag
föreskrifna inventering vid kyrkoherdeombyte af kyrkas samtliga tillhörigheter kunna
inskränkas till inventering af kyrkoarkivet. I anseende dertill, att enligt Komiténs
förslag kyrkorådets samtliga ledamöter skola under gemensamt ansvar förvalta all
annan kyrkans egendom, lärer ny ledamot icke underlåta att redan vid sitt inträde
göra sig förvissad derom, att den egendom, som enligt räkenskap och inventariebok
bör förefinnas, också verkligen förefinnes.

§ 17-

Mom. 2. Penningevärdets ständiga fällande har föranledt det här intagna
tillägg till de i gällande kyrkolag (kap. 26 § 6) stadgade förbehåll i afseende på afyttrande
af fast kyrkoegendom.

KAP. 22.

195

§ 19.

Under antagande att lagstiftningen rörande hushållning med fast kyrkoegendom
fortfarande bör tillkomma Konungen hafva inga på sådan hushållning syftande stadganden
i Komiténs förslag till kyrkolag fått plats. Från sjelfva beskaffenheten af den
i sådant afseende nu gällande lagstiftning har Komitén icke herntat anledning att deri
föreslå förändring.

K A P. 22

§ 3.

I skrifvelse den 1 Oktober 1868 anmälde Kyrkomötet hos Kongl. Maj:t i underdånighet
sin åsigt, att rätt till deltagande i biskopsval bör lekmän tillerkännas,
anförande Kyrkomötet såsom skäl för denna sin mening, att do förslag, som i sådan
syftning blifvit inom mötet framställda, ansågos hafva ett stöd i biskopens ställning
såsom eforus för läroverken inom stiftet, hvarjemte det för Kyrkomötet syntes sannolikt,
att församlingens deltagande i nämnda val skulle ställa biskopen i ett närmare
och förtroligare förhållande till dem, öfver hvilkas själavård han har att vaka, och
sålunda för honom underlätta utöfningen af hans vigtiga och ansvarsfulla kall. Då
emellertid regeringsformens § 29 stadgade, att med val af erkebiskop och biskop ■''förhålles
enligt förra vanligheten11, och någon genomgripande förändring af 20 kap.
kyrkolagen således icke kunde ske utan föregående grundlagsförändring, hade mötet
ansett utan ändamål att ingå i en närmare granskning af de framställda förslagen,
än mer att, der något mot dem varit att anmärka, för egen del uppgöra ett annat.

Sedan vid innevarande års riksdag regeringsformens § 29 blifvit sålunda förändrad,
att något hinder för en ändring af kyrkolagens föreskrifter om erkebiskopsoch
biskopsval numera icke deri förefinnes, har det ålegat Komitén att taga den
väckta frågan i öfvervägande, hvarvid Komitén likväl funnit sig icke kunna biträda
den af Kyrkomötet uttalade åsigt. Hvad först angår det stöd för densamma, som
blifvit sökt i biskopens ställning såsom eforus för läroverken inom stiftet, måste erinras,
att denna ställning icke är i Komiténs förslag till kyrkolag bibehållen, eller bort
der bibehållas, och således, om detta förslag godkännes, skulle kunna upphöra när
helst Konungen och Riksdagen så beslutade, hvarföre sättet för biskopsval icke lämpligen
lärer kunna derpå grundas. Starkare förefaller det skäl, Kyrkomötet hemtat
ifrån biskopens ställning till församlingen, men icke heller detta kan, enligt Komiténs
åsigt, efter närmare pröfning tillerkännas en afgörande vigt. Skulle det vid

106

KAP. 22.

något tillfälle hafva inträffat, att biskoparne i sin embetsutöfning icke mötts af
församlingarnas välvilja och förtroende, förefaller det högst osannolikt, att detta
haft sill grund i det sätt, hvarpå biskop enligt nu gällande kyrkolag väljes, eller
att missnöjet uteblifvit, om lekmän deltagit i biskopsvalet. Hufvudsaken är, att
biskopen besitter de egenskaper, som för ett värdigt handhafvande af hans vigtiga
kall äro erforderliga, och det valsätt måste derföre anses bäst, som i detta hänseende
lemnar största trygghet. Komitén kan likväl så mycket mindre föreställa sig, att en
sådan skulle beredas derigenom, att af lekmännen inom stiftet utsedda elektorer deltoge
i valet, som det endast undantagsvis skulle hända, att dessa elektorer hade bekantskap
med presterskapet utom stiftet, äfven om de skulle kunna bedöma huruvida den ene
eller andre genom teologisk lärdom, erfarenhet och nit i sitt kall företrädesvis borde
vid valet komma i fråga. Det torde icke heller böra förbises, att, då lagen underlåtit
att bestämma någon qvalifikation för dem, som kunna till biskop föreslås, detta utan
tvifvel skett med afseende på deras ställning, som ega att i valet deltaga, och det
torde med skäl kunna sättas i fråga, om ej en utsträckning af valrätten följdriktigt
borde medföra rätt för Konungen att nämna biskop äfven utom uppgjordt förslag.
Komitén har derföre icke funnit de anförda skälen tillräckliga att grunda en lagförändring,
som skulle beröfva vår kyrkas presterskap dess urgamla rätt att sjelf! föreslå
sina styresmän.

§ 4.

Mom. 2, Den ed, som enligt gällande kyrkolag (kap. 20 § 2) skall afläggas
af dem, som hafva att förrätta biskopsval, har synts Komitén så mycket mera öfverflödig,
som man icke kan förutsätta, att de, hvilka i sådant val deltaga, icke skulle
redan af sin ställning såsom piaster känna sig manade att vid denna vigtiga förrättning
handla efter samvete och bästa förstånd. Komitén har derföre icke i sitt förslag
upptagit den i detta hänseende nu gällande föreskrift.

8 7-

Uti ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse har Kyrkomötet underställt Kong!.
Maj:ts nådiga pröfning, huruvida vid en förändring af 20 kap. kyrkolagen ett stadgande
bör deri införas, som, vid val af erkebiskop, bereder åt erkestiftets presterskap ett
större inflytande, än som enligt nu öfligt valsätt kommer detsamma till godo. Komitén,
som anser billigt, att man går till mötes de af erkestiftets presterskap redan vid flera
föregående tillfällen i detta hänseende framställda anspråk, har föreslagit, att, vid upprättandet
af allmänt erkebiskopsförslag, förslagsrum på Upsala stifts förslag skulle
räknas den föreslagne till godo såsom fem röster. Om också denna siffra måste er -

KAP. 26.

197

kännas vara något godtycklig, har Komitén likväl trott densamma kunna vara tillfredsställande,
helst då man tager i betraktande, att ytterligare tre röster inom stiftet
afgifvas, nemligen af Upsala och Stockholms stads domkapitel samt af consistorium
academicum i Upsala.

K Å P. 26
§§ 1 och 2.

Till det år 1868 församlade allmänna Kyrkomöte lät Kong!. Maj:t öfverlemna
ett inom justitie- och ecklesiastikdepartementen uppgjordt förslag till ändring i vissa delar
af föreskrifterna om domkapitlens sammansättning och arbetssätt, med förklarande
att Kong! Maj:t vore sinnad att detsamma till Riksdagens antagande framställa, såvida
Kyrkomötets samtycke dertill erhölles. Sedan detta förslag, med förändring i
vissa punkter, blifvit af Kyrkomötet godkändt, har detsamma blifvit till Komitén öfverlemnadt,
för att tagas under öfvervägande vid den Komitén uppdragna revision af
kyrkolagen.

Enligt detta förslag, sådant det af Kyrkomötet blifvit antaget, skulle, utan förändring
af domkapitlens i Upsala och Lunds stift sammansättning, i de öfriga stiften
domkapitel bestå af biskopen såsom ordförande, domprosten, der sådan funnes, rektorn
vid högre elementarläroverket i stiftsstaden, lektorn i teologi vid samma läroverk samt
dessutom, på grund af särskild! förordnande för fem år i sender, en kyrkoherde i
stiftet samt en eller, der domprost icke funnes, två biand nämnda elementarläroverks
ordinarie lärare; dock att i Göteborgs stift Svenske pastorn vid Christina eller Tyska
församlingen i Göteborg borde vara ständig ledamot af domkapitlet och förty ingen
kyrkoherde i nämnda stift till domkapitelsledamot särskild! förordnas. Till ledamot,
som borde särskild! förordnas, skulle af samtlige till deltagande i biskopsval berättigade
prester inom stiftet äfvensom af ordinarie lärarne vid stiftets elementarläroverk
medelst val upprättas förslag på tre enligt nyssnämnda föreskrift behöriga personer,
af hvilka Konungen hade att förordna en.

Att Komitén ansett sig böra bär framlägga ett från det nämnda i väsendtliga
punkter afvikande förslag till domkapitlens organisation är föranledt närmast deraf,
att, efter den tid då frågan var föremål för Kyrkomötets behandling, i 28 § regeringsformen
vidtagits en ändring, som icke synes medgifva, att det af Kyrkomötet i sådant
afseende godkända förslag i oförändrad form ingår i en ny kyrkolag. Då nemligen
regeringsformens nämnda §, i dess vid 1870 års riksdag förändrade lydelse, numera
icke lägger hinder i vägen för främmande trosbekäunares anställning såsom rektor vid

198

KAP. 26.

elementarläroverk, så vidt nemligen med ''rektorstjensten icke är förenadt åliggande att
meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, torde den sjelfskrifvenhet
såsom domkapitelsledamot, hvilken meranämnda förslag tillerkänner rektorn vid högre
elementarläroverket i stiftsstaden, icke lämpligen kunna i kyrkolagen stadgas. Då
Komitén af detta! skal.''i allt »fall måst påtänka en ändring i förslaget, hafva Komiténs
betänkligheter mot ännu andra deri ingående bestämmelser med ökad styrka gjort sig
gällande. Dessa betänkligheter äro i grunden desamma,1” som någon gång af Högsta
DomstolenÄblifvit''mot''" ett liknande förslag framställda, fock afse-företrädesvis det stadgande,
enligt hvilket jcn tredjedel och i vissa stift hälften af hela antalet af domkapitletsjledamöter
^skulle för fem år i sender utses ]inom förslag, som blifvit medelst
val upprättade af stiftets piaster och elementarläroverkslärare, d. v. s. af just dem,
som i afseende på tjenstefel äro domkapitlets domsrätt underkastade. Att flera eller
färre af ledamöterna i ett administrativt och lagskipande embetsverk efter viss tids
tjenstgöring skulle afgå, och de embetsverket underlydande och dess uppsigt underkastade
embete- och tjenstemännen skulle ega att periodiskt anställa val för upprättande
laf förslag till de sålunda ledigblifvande ledamotsplatserna är en ordning, hvars införande
på något af statsförvaltningens områden icke blifvit ifrågastäldt och sannolikt
icke heller kommer att ifrågaställas, och om hvars lämplighet sarskildt inom den kyrkiga
förvaltningen Komitén icke kunnat öfvertygas. Föredömet af den ordning, som
afseende på biskopsembetenas tillsättning redan är gällande, kan härvid så mycket
mindre åberopas, som biskop icke väljes för ett visst antal år i sender. Än vidare
förekommer det Komitén oegentligt att, om eljest valgrundsatsen kunde anses
tillämplig uti nu ifrågavarande hänseende, i kyrkolag fastställa rätten för elementarläroverkens
lärare att deltaga i val af domkapitelsledamöter, oaktadt ovisst är,
om och huru länge domkapitlens befattning med elementarläroverkens angelägenheter
kommer att fortfara. Af samma skäl synes det ock mindre lämpligt att i lagen bestämma,
huru många af de sarskildt förordnade ledamöterna ovilkorligen skola vara
elementarläroverkslärare, enär denna föreskrift, ur kyrkans ”"synpunkt oberättigad,
från elementarläroverkens har sitt berättigande endast så länge], domkapitlens ifrågavarande
befattning fortfar.

Det förslag till domkapitlens organisation, som Komitén] för sin del funnit sig
föranlåten att här framlägga, ansluter sig, utom i fråga om antalet ledamöter, till det
ena af de vid 1863 års riksdag framställda och af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse
den 10 November samma år hos Kong], Maj:t anmälda förslag, af hvilka intetdera
förutsätter valprincipens användande på domkapitlens sammansättning. I principielt
afseende skiljer sig Komiténs förslag endast genom] föreskriften om domkapitlens rätt
att hos Kongl. Maj:t föreslå de ledamöter, som skola särskild! ]_förordnas,__från det af
Kongl. Maj:t i nådig proposition till Rikets Ständer den 22 April 1851 framlagda,
hvilket visserligen blef af Rikets Ständer förkastadt, dock, såsom det tyckes, hufvudsakligen
af det skäl, att förändring i domkapitlens] organisation då ännu icke syntes

KAP. 26.

199

vara af behof påkallad. Den inskränkning af domkapitelsledamöternas antal som
Komiténs förslag, i jemförelse med både de nu nämnda och det af Kyrkomötet godkända,
innebär, har Komitén så mycket heldre trott sig kunna göra, som för Upsala
och Lunds domkapitel ett större antal ledamöter än det här för de öfriga domkapitlen
föreslagna icke blifvit ifrågasatt, och redan detta antal synes, med fästadt afseende
på de till domkapitlens handläggning hörande ärendenas beskaffenhet, vara fullt tillräckligt
for att betrygga fördelen af den allsidiga pröfning, som i allmänhet med
kollegiala embetsverk åsyftas.

Enär Komiténs förslag i fråga om domkapitlens sammansättning lika med det
af Kyrkomötet antagna påkallar uppfyllelse af den af mötet uttalade önskan, att särskilda
domprostembeten måtte blifva inrättade vid domkyrkorna i de stiftsstäder, som
ännu äro deraf i saknad, kan Komitén icke underlåta att på det lifiigaste förorda bifall
till Kyrkomötets ifrågavarande framställning.

§ 3.

Då den kyrkoherde eller elementarläroverkslärare, som särskild! förordnas till
ledamot i domkapitel, dermed erhåller en opåräknad tillökning i sina åligganden, och
då uppdraget enligt Komiténs förslag icke skulle vara i den mening tillfälligt, att det
efter en viss tids förlopp åter skulle upphöra, samt vid sådant förhållande icke skäligen
kan begäras att det, i likhet med t. ex. åtskilliga kommunala förtroendeuppdrag,
skall emottagas och utöfvas utan anspråk på annan ersättning än för utgifter, som
blifva en följd deraf, att ledamoten är bosatt utom stiftsstaden, så bär Komitén ansett
sig böra föreslå att, arvode alltid skall särskild! förordnad domkapitelsledamot tillkomma,
oberoende deraf, om han är utom stiftsstaden boende eller icke.

§§ 4 och 5.

Den befattning med åtskilliga till den egentliga kyrkoförvaltningen icke hörande
ärenden, som för närvarande är domkapitlen uppdragen, kan i kyrkolag icke
annorlunda utstakas, än att domkapitel i allmänhet förpligtas att fullgöra allt hvad
efter lag och laga stadgar är detsamma ålagdt. Hvad särskildt beträffar den domsrätt,
som på grund af § 15 i Förordningen om rättegång i domkapitlen den 11 Februari
1687 tillkommer domkapitlen öfver lärarnes vid elementarläroverken och folkskolelärareseminarierua
fel och försummelser i embetet, torde derom i kyrkolag icke vidare
böra stadgas, enär det icke lärer böra af allmänt Kyrkomötes samtycke bero, om denna
domkapitlens domsrätt skall upphöra eller icke.

200

KAP. 2(5.

Innehållet- af § 4 mom. 3 innebär en afvikelse från hvad Kong!. Cirkulärbrefvet
den 7 December 1787 stadgar rörande åliggande för domkapitel att vid afgörande af
mål, som röra en prests förhållande i embetet, yttra sig om upprättelse å ena och
ersättning å andra sidau, när frågor derom uppstå, men denna afvikelse torde icke
behöfva särskilt motiveras.

§ 6.

Mom. 1. Gerna medgifves, att benämningen “domkapitel11, använd till betecknande
af Stockholms stads konsistorium, är i mer än ett afseende oegentlig,
men detta beteckningssätt torde ändock så mycket heldre böra införas, som det, utan
att leda till någon olägenhet, medför den fördelen, att, när derefter i lagen eller
eljest handlas om domkapitlen, det af sig sjelft förstås att äfven stadskonsistorium,
utan att det särskilt nämnes, dervid är afsedt.

Mom. 2. Innehållet af detta inom. gifver nogsamt vid handen att, enligt
Komiténs tanke, hofkonsistorium bör upphöra. Det kan svårligen leda till önskvärd
enhet i hufvudstadens ecklesiastika styrelse, att denna är fördelad på två vid sidan
af hvarandra stående konsistorier.

§ 7.

Mom. 1. Den här föreslagna förlängning af den nu stadgade längsta tid
mellan domkapitels sammanträden står i öfverensstämmelse med hvad Kyrkomötet i
sådant afseende godkänt.

§ B.

Det af Kyrkomötet godkända förslaget beträffande domkapitlen upptager i § 4
bland de ärenden, för hvilkas behandling erfordras mer än tre ledamöters närvaro i
domkapitlet, äfven “ bedömandet af prof för läraretjenster.“ Komitén har så mycket
heldre trott sig böra utbyta detta uttryck mot det vidsträcktare: “bedömandet af aflagda
kunskapsprof,“ som en prest- eller pastoralexamen synes kräfva ett lika omsorgsfullt
bedömande som ett aflagdt prof för en läraretjenst, och Komitén dessutom
helst ville undgå att på detta enstaka ställe beröra ett utom kyrkolagens område
liggande ämne.

Af sistnämnda skäl har Komitén icke heller här upptagit den § i nyssnämnda
förslag, som berättigar domkapitel att för frågor om bedömande af prof för lärareDenster
tillkalla en eller flera af lektorerna vid stiftsstadens elementarläroverk. Ett

KAP. 26.

201

liknande, om ock i någon mån annorlunda formuleradt, medgifvande är redan intaget
i gällande stadga för rikets allmänna elementarläroverk, der det synes hafva sin
rätta plats.

§ 13.

Mom. 2. Det här ur Kong! Cirkulärbrefvet den 7 December 1787 återgifna
stadgande har Komitén ansett sig böra bibehålla endast af det skäl att, i anseende
till de i 16 kap. 19 § utsatta straffbestämmelser för iteration af förbrytelser, det synes
angeläget att, derest genom någon tillfällighet det hos domkapitlet förvarade exemplaret
af dess brottmålsprotokoll skulle blifva förstördt, ännu ett annat exemplar måtte
finnas att tillgå.

§ 17.

Mom. 2. Tillgång till en efter här föreslagen föreskrift förd tjenstgöringsbok
torde esomoftast visa sig af behofvet påkallad, såsom t. ex. då domkapitel har att åt
prest meddela tjenstgöringsbetyg, eller då en biskop eller domkapitelsledamot, som
nyss tillträdt sitt embete och icke förut lärt känna stiftets presterskap, behöfver om
en underlydande prest förskaffa sig åtminstone en förberedande kännedom.

§ 24.

Mom. 3. Den här föreslagna förändringen i nu stadgadt sätt för underskrifvande
af de i domkapitels namn utgående expeditioner öfverensstämmer med Kongl.
Maj:ts af Kyrkomötet godkända förslag.

§§ 33-38.

Under det rättigheten för den enskilde att sjelf inför domkapitel utföra åtal
å förbrytelse af prest torde böra inskränkas till de fall, der han enligt § 34 mom. 1
kan såsom målsegande betraktas, skulle åter, enligt syftet af § 38, rättigheten att hos
domkapitel till åtal angifva dylik förbrytelse stå öppen för enhvar.

Hvad Komitén föreslagit i fråga om rättighet, och i vissa fall skyldighet för
domkapitel att hos Konungens befallningshafvande begära förordnande för allmän åkla 26 -

KAP. 26.

202

gare att hos domkapitlet utföra åtal å sådana förbrytelser af prester, som hos domkapitlet
blifvit angifna eller för hvilka prest eljest misstankes, sammanhänger med
den allmänt erkända grundsatsen om oförenligheten af domarens och åklagarens befattningar,
en grundsats, som emellertid ännu icke blifvit genomförd i afseende på
rättegångsformen i brottmål hos domkapitlen. Dfcssa förena nemligen alltjemt med
sitt domarekall jemväl skyldighet och rättighet att samla och framlägga bevis på deras
brottslighet, som de skola döma. Af den domkapitlen åliggande uppsigt öfver det
underlydande presterskapets embetsförvaltning, lära och lefverne, och af den dem
tillagda domsrätt öfver vissa förbrytelser deri följer visserligen, att dylika förbrytelser
böra få hos vederbörande domkapitel angifvas och att domkapitlet bör tillkomma både
att öfver sådan angifvelse och i anledning af eljest uppkommande misstanke om prests
brottslighet affordra den angifne eller misstänkte förklaring, samt att, derest förbrytelsen
utan förbehåll eller inskränkning af honom erkännes och under domkapitlets domsrätt
hörer, derför fälla honom till ansvar, oaktadt den icke blifvit af särskild åklagare
formligen åtalad. Af nämnda uppsigtsrätt följer ock att domkapitel bör kunna låta
prosten på stället söka upplysningar till vägledning för åklagaren; men längre torde,
utan vådlig sammanblandning af domarens och åklagarens åligganden, domkapitlets
befattning med förebringande af bevisning icke kunna sträckas.

Antalet af de fall, i hvilka fråga kan blifva om anlitande af allmän åklagares
mellankomst för åtalande af presterliga förbrytelser inför domkapitel, torde, såsom all
anledning är att hoppas, blifva alltför ringa, för att behof skulle göra sig gällande,
att jhos hvarje domkapitel anställa en särskild ombudsman eller fiskal. Under
förutsättning att allmän åklagare skall kunna få i de fåtaliga förekommande
fallen anlitas för åtalande äfven af sådana förbrytelser, som under domkapitlens domsrätt
höra, har Komitén i förslaget uttryckt domkapitlets skyldighet att i sådana fall
hos Konungens befallningshafvande begära förordnande för den allmänna åklagaren.
Konungens befallningskafvandes skyldighet, att sådant förordnande meddela, torde deremot
icke kunna i kyrkolag uttryckas.

§ 44.

Mom. 2. Mot det här gifna stadgande skulle kunna anmärkas att, då den anklagade
svårligen kan af den i sjelfva brottmålet mot honom förda talan hafva fått
anledning att yttra sig i frågan, huruvida det åtalade hrottet är sådant, att särskildt
disciplinärt ansvar bör derför enligt kap. 16 § 16 ådömas, tillfälle till afgifvande af
sådant yttrande borde honom lemnas. När emellertid lagen uttryckligen stadgar, att
sådant särskildt ansvar bör under vissa förhållanden komma i fråga och kan utan
hans ytterligare hörande honom ådömas, synes den anklagade deruti hafva anledning

KAP. 26.

203

nog att, vid ransakningen om brottet, äfven i afseende på dess disciplinära straffbarhet
anföra hvad han till sitt försvar finner nödigt.

§ 63.

Den i 1686 års Kyrkolag (kap. 19 § 21,) föreskrifna ordning i afseende på
verkställighet af prests afsättning i visst fall, hvilken ordning jemlikt Kongl. Cirkulärbrefvet
den 3 Mars 1837 bör följas i alla de fall, der afsättning skall ske, har Komitén
ansett böra, på sätt i denna § föreslås, ersättas af en annan, som, lika verksam, befriar
vederbörande från en i flera hänseenden motbjudande förrättning.

§ 67.

Till förekommande af all tvekan rörande följderna af uraktlåtenhet att efterkomma
den i §§ 28 och 33 meddelade föreskrift rörande handlingars ingifvande in
duplo, och då icke skäligt är att dylik underlåtenhet bör förhindra målets upptagande
till pröfning eller medföra förlust af fatalier, har det här föreslagna stadgande till-,
kommit.

§ 68.

Mom. 1. Att lärare vid elementarläroverk, som är ledamot af domkapitel, bör
i de uti detta mom. förutsatta fall, på samma sätt som presterlig ledamot, straffas med
afsättning eller suspension från den lärarebefattning, som han innehar, synes rättvist,
men torde icke kunna i kyrkolag uttryckas.

KAP. 27.

§ 2.

Vid slutet af denna § har Komitén intagit det af Kyrkomötet i dess underdåniga
skrifvelse af den 3 Oktober 1868 föreslagna tillägg, hvarigenom det blir tyd -

204

KAP. 27.

ligt, att chefen för ecklesiastikdepartementet, derest kan är till ombud vald, icke af
sin embetsställning förhindras att i mötets beslut deltaga.

§ 5.

I denna § har Komitén, i öfverensstämmelse med Kyrkomötets åsigt, föreslagit
den förändring, att lekmannaombud skall vara å kyrkostämma röstberättigadt inom
det stift, der ombud väljes, och bar Komitén dermed haft till ändamål icke blott att
undanrödja den ovisshet om lagens mening, som redan gifvit sig tillkänna, utan ock att
åt Kyrkomötet försäkra den fullständiga kännedom rörande de kyrkliga förhållandena
i landets särskilda delar, som icke i samma mån vore att påräkna, om valet af lekmannaombud
vore fritt öfver hela riket.

Det af Komitén jemväl föreslagna tillägg, att lekmannaombud skall vara valbart
till ledamot af kyrkoråd, är en nödvändig följd af kap. 11 § 4, så vida denna § varder
godkänd.

§ 7.

Den andra punkten i denna § är införd sådan den af Kyrkomötet i dess ofvan
omförmälda underdåniga skrifvelse blifvit föreslagen.

§ 8.

Likaledes är i denna § den andra punkten öfverensstämmande med Kyrkomötets
förslag.

§ 9.

Godkännande den af Kyrkomötet uttryckta åsigt, att i lagen en viss tid efter
mötets sammankallande borde utsättas, efter hvilken ny fråga, som af Kyrkomötets
ledamot väckes, icke må till behandling företagas, bar Komitén vid första punkten af
denna § gjort det tillägg, förslaget innehåller.

Då de för Kyrkomöte gällande föreskrifter obestridligen hafva sin plats i
kyrkolagen, har det synts Komitén deraf vara en naturlig följd, att Kyrkomötets kompetens
äfven bör i lagen fullständigt beskrifvas, hvarföre Komitén i 2:a punkten af
denna § infört hvad regeringsformen i §§ 87 och 114 i detta hänseende föreskrifver,

KAP. 27.

205

med det tillägg i afseende på förklaringar i till kyrkolagen hörande ämnen, som härmed
står i nödvändigt sammanhang och är en följd af regeringsformens § 88.

Romiténs förslag i 3:e punkten af denna §, enligt hvilket Konungen icke skulle
ega att utan samtycke af allmänt Kyrkomöte till allmänt bruk i Svenska kyrkan påbjuda
ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok, kyrkohandbok eller katekes, afser
endast att legalisera eu ordning, som oberoende af lagens uttryckliga föreskrift säkerligen
alltid skulle komma att göra sig gällande.

206

Motiver till Lag angående kyrkostämma
i Stockholm.

De skäl, som föranledt Komitén att i kyrkolagen införa de i allmänhet för
kyrkostämma gällande stadganden, hafva naturligen sin tillämpning äfven på kyrkostämma
i Stockholm, och det hade utan tvifvel varit möjligt, att i kap. 19 under särskilda
§§ upptaga de föreskrifter, hvilka särskildt eller såsom undantag äro gällande
för Stockholms stad. Komitén har likväl ansett sig så mycket heldre böra, på sätt
redan eger rum, göra kyrkostämman i hufvudstaden till föremål för en särskild lag,
som Komitén föreställer sig, att förhållandena i en större stad, vida mer vexlande än
i landets öfriga delar, ofta nog skola framkalla behofvet af förändringar i den kommunala
lagstiftningen, under det önskvärdt är, att den allmänna kyrkolagen, om Komiténs
förslag skulle blifva med eller utan förändringar antaget, sedermera måtte få förblifva
orubbad, intill dess att mera omfattande orsaker påkalla en förändrad lagstiftning.

Deremot har Komitén icke funnit nödigt att i en särskild lag inrymma erforderliga
stadganden om kyrkoråd i hufvudstadens församlingar, enär de allmänna bestämmelser,
som ingå i kap. 20 af Komiténs förslag, synas fullt tillräckliga att ersätta
hvad i Kongl. Förordningen den 20 November 1863 är särskildt stadgadt om kyrkoråd
i Stockholm.

Åberopande de motiver, som af Komitén blifvit vid kap. 19 anförda, får Komitén
här endast tillägga några få upplysningar rörande förändringar, hvilka Komitén ansett
sig böra i vissa §§ föreslå.

§ 11.

Mom. 6. Den föreskrift, som i gällande förordnings § 10 mom. 6 är meddelad
för vissa uppgiga församlingar, har af Komitén blifvit så uppställd, att den blir tillämplig,
om i framtiden flera af hufvudstadens pastorat skulle blifva delade i eller komma
att omfatta två eller flera församlingar.

207

§ 21.

Mom. 2. Gällande förordning bestämmer det antal kyrkofullmäktige och suppleanter,
som af hvarje bland hufvudstadens territoriella församlingar skola väljas. Då
emellertid detta antal, till följd af folkmängdens tillväxt i den ena eller andra församlingen,
kan fordra eu jemkning, som skulle påkalla ett beslut af samtliga i kyrkolagstiftning
deltagande myndigheter, har Komitén ansett sig böra föreslå, att bestämmandet
af kyrkofullmäktiges antal för hvarje församling måtte åt Konungen öfverlemnas.

Mom. 5 och 6. De öfvergångsstadganden, hvilka finnas intagna i gällande
förordning § 20 mom. 5 och 6, hafva, såsom numera saknande tillämpning, blifvit af
Komitén uteslutna.

Mom. 11. Motsvarande mom. i gällande förordning föreskrifver, att vid sammanträde
definitivt beslut om nya eller ökade afgifters beviljande eller besvärs utgörande
ej kunna fattas utan att minst fyratio röstegande äro tillstädes. Då emellertid,
enligt Komiténs förslag vid mom. 2, lagen ej skulle bestämma fullmäktiges antal, lärer
icke heller här böra till siffran uppgifvas huru många närvarande röstegande fordras
för giltigt beslut, hvarföre Komitén föreslagit att detta antal skulle fastställas till minst
fyra femtedelar af hela antalet röstegande, hvilket, ehuru med ett annat uttryck, motsvarar
det förhållande, som nu är stadgadt.

208

Motiver till förslaget till edsformulär för ecklesiastika
embets- och tjensteman.

Biträdande allmänna Kyrkomötets i underdånig skrifvelse den 6 Oktober 1868
uttalade åsigt om obehöfligheten, sedan prested eu gång är aflagd, af upprepande af
eder vid tillträde till särskilda presterliga befattningar, har Komitén ansett både den
ed, som på grund af Kongl. Cirkulärbrefvet den 28 April 1773 bör af ecklesiastika
embets- och tjenstemän, innan embete eller tjenst tillträdes, inför vederbörande domkapitel
afläggas, så ock kyrkoherdeeden, som kyrkohandboken förutsätter skola vid
installation afläggas inför församlingen, kunna alldeles upphöra. Likaledes har Komitén,
i öfverensstämmelse med Kyrkomötets i förenämnda skrifvelse uttryckta önskan, vid
utarbetande af nytt formulär för presteden sökt i möjligaste måtto förkorta densamma,
och deri, förutom den oumbärliga förpligtelsen till kyrkans bekännelse, icke upptagit
annat eller mera än hvad som kan anses utgöra ett allmänt uttryck af det hufvud -sakliga och väsendtliga i föremålet och uppgiften för prestens verksamhet. Äfsigten att
sålunda begränsa edens innehåll har föranledt uteslutandet derifrån af den s. k. trooch
huldhetseden, söm hittills i presteden ingått, men som, om den både i de fall,
der den icke redan är aflagd, och eljest skulle anses behöflig, lämpligare torde kunna
före eller efter invigningen till prestembetet särskildt för sig afläggas.

Under förutsättning att den form af förpligtelse, som ligger i eden i dess åtskilnad
från löftet, bör förekomma i de fall, som här meddelade formulär angifva, har
Komitén med sitt förslag icke kunnat tillmötesgå den af Kyrkomötet jemväl uttryckta
önskan om borttagande eller åtminstone förändring af de i nu gällande edsformulär
förekommande sista bekräftelseorden.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1873.

Reservationer.

/■

■

‘

Reser v ållon

af Biskop Genberg:

1. Om till kyrkolag, i egentlig mening, skola hänföras endast sådana bestämmelser,
som till följd af sitt konstitutiva och väsentliga innehåll böra enligt 87 §
Regeringsformen blifva föremål för gemensam lagstiftning af Konung, Riksdag och
Kyrkomöte; och om kyrkostadga» bör omfatta alla öfriga till kyrkoväsende t hörande
föreskrifter af mera formel och reglementarisk beskaffenhet, om hvilka Konungen enligt
89 § eger att ensam förordna, så torde det med skäl kunna anmärkas, att
gränsen mellan dessa områden icke blifvit i de underdåniga förslagen med erfordeilig
noggrannhet uppdragen. 1 förslaget till kyrkolag hafva nemligen mångfaldiga
föreskrifter blifvit intagna, hvilka hittills tillhört och enligt sin natur allt framgent
höra tillhöra Konungens administrativa rätt Genom att på detta sätt utvidga kyrkolagens
område på bekostnad åt kyrkostadga^ skulle man komma att betydligen inskränka
Konungens makt i kyrkoärender och i samma män utvidga Riksdagens. Om
an Regeringen, emot förmodan, kunde antagas vara likgiltig för detta förhållande, så
kan det dock för kyrkan icke vara förmånligt att äfven i sina minsta administrativa
detaljer blifva beroende af Riksdagens medverkan. För Riksdagen kan det icke heller
vala önskvärdt att i strid med allmänna tänkesättets riktning inblandas i kyrkans
så beskaffade angelägenheter.

Åt dessa skäl har jag ansett hera föreskrifter uti kap. 15, 19, 21, 23, 24 och
2b böra ur kyrkolagen uteslutas, för att antingen ingå ^kyrklig stadga eller blifva föremal
för särskilda Kongl. bref och förordnanden. Att här uppräkna dem anser
jag mindre nödigt; jag har blott velat angifva den grundsats, enligt hvilken fördelningen,
i min tanka, borde genomföras.

2. Hvad innehållet angår har jag i vissa delar omfattat eu från flertalets afvikande
mening.

Kap 15, § 18. Om församlingeu äfven i konsistoriel^ gäll får rättighet att
utom förslag kalla profpredikant, sä synes det vara utan ändamål att såsom regel bibehålla
tremannaförslaget i andra fall än då tre eller flera sökande anmält sig. De
ur Kongl. Cirkulär bref vet den 11 Juli 1812 här upptagna stadganden borde derföre,
i mm tanka, upphäfvas, samt hvad i öfrigt finnes föreskrifvet om förslags fyllande
förändras.

Kap. 15, §§ 47- 52. Om patronel^ pastorater och deras tillsättning torde
kyrkolagen ingenting böra innehålla. Lagen må medgifva sådana undan tagsförhållanden.

212

men den bör icke lagstifta för dem. För sinftillvaro behöfva de patronel^, rättigheterna ingen
annan lag än sina privilegier, och vid dessas tillämpning i särskilda fall möta inga
andra svårigheter än som i administrativ väg eller af allmän domstol kunna häfvas. Fn
allmännare mening synes numera vilja afskaffa eller åtminstone inskränk dessa rättigheter
Om än detta icke omedelbart kan ske genom lagstiftning, så borde dock åtgärder i denna
syftning vidtagas på sätt Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 18 Oktober 1854.
begärt. Denna skrifvelse har i Kong!. Cirkulärbrefvet den 23 November 1855 väl tillsvidare
fått ett svar, men den väckta frågan. har ännu icke fått någon lösning. Vid
sådant förhållande hade det i min tanka'' varit mera ändamålsenligt att förnya. Ständernas
anhållan än att genom nya lagstadganden gifva patronatsrätten en slags bekräftelse.

Kap 16., §§ 9, 15. Då jag vidhåller den grundsatsen, att kyrkan genom egna
organer bör utöfva den disciplinära myndigheten öfver sina prester, har jag icke kunnat
biträda förslaget att denna myndighet i vissa fall skall på de allmänna domstolarna
öfvertiyttas. En sådan förändring af den ecklesiastika jurisdiktionen är i den nya
strafflagen, så vidt jag kunnat finna, icke afsedd och den behöfver icke heller af densamma
blifva en följd. Om pimsten, såsom menniska eller embetsman, blir af verldslig
rätt dömd för sådant brott, att suspension eller afsättning från prestembetet måste
deraf blifva eu följd, så böra framgent, såsom hittills, enligt Kongl. Cirkulärbrefvet
den 7 Dec. 1787, dom och ransakning insändas till Domkapitlet, som må ega. att
det inom kyrkan fallande^ straffet ådöma, Ett annat förfarande skulle icke blott
bryta en för kyrkan vigtig grundsats, men också i tillämpningen medföra många
och stora svårigheter.

Kap. 17, § 8, som afser vissa undantagsförbållanden vid tillsättning af klockare
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, borde efter min åsigt icke i kyrkolagen
upptagas.

Kap. 22, § 3. Den inskränkning i komministrars* rätt att deltaga i biskopsval,
som här blifvit upptagen ur Kongl. Förordningen den BO Maj 1759, anseiy jag höra
upphäfvas, så att valrätt må tillkomma hvarje prestman, som innehar ordinarie tjenst,
eller sådan tjenst förestår.

Kap. 26, §§ 4, 5. Ordningen mellan paragraferna kan i vissa! fall vara likgiltig;
men då jag här önskat sätta 5 paragrafens innehåll före deri 4, har jag dermed
icke af sett en blott yttre och likgiltig anordning; jag har fastmer velat framhålla
den kyrkliga administrationen såsom Domkapitlens förnämsta åliggande och på samma
gång något aflägsna den juridiska formalism och omständlighet, som här blifvit upptagen
ur 1846 års förslag, men som för administrativa ärenders behandling hvarken
ä,r nödig eller nyttig.

♦

Reservation

af Riksarkivarien D:r Nordström:

Vid utarbetande af förslag till reviderad lag för svenska kyrkan, påkallar
frågan om, hvad deruti bör ingå, ett noggrann^ öfvervägande ur flera synpunkter.
Sjelfgifvet är, att i denna lag, likasom i lag för hvarje annan bekännelse ■— kyrka,
bestämmelserna om dess lära, dess kult och dess disciplin med hänseende till ej mindre
församlingarna än deras presterskap, utgöra, med allt hvad dermed står i sammanhang,
väsentliga momenter; men svenska kyrkan är tillika en af staten doterad statskyrka,
som från tiden för sin första tillkomst varit subordinerad statens fullständiga lagstiftningsmakt,
hvilken utöfvats efter samma grunder och under samma former, som i allmänhet
följdes i afseende å andra samhällets angelägenheter, eller, med andra ord, antingen
af Konung och Riksdag gemensamt, eller af Konungen i rådskammaren, på grund
af hans administrativa lagstiftningsmakt, allena. Om emellertid behörig uppmärksamhet
egnas åt den omständigheten, att hvarken efter eller före år 1686, då svenska kyrkans
ännu i flera stycken gällande »Kyrkolag och Ordning» utkom, några bestämda kännetecken
på den egentliga skilnaden i for me It hänseende mellan kyrkolag och kyrkoordning,
eller stadgar, blifvit faststälda, och att i sjelf va verket innehållet af eu
kyrkolag, om hvad sjelfva läran och disciplinen angår undantages, är att hänföra till
begreppet administration eller förvaltning, torde derigenom förklaras, huruledes den
jemförelsevis vida större delen afdela utveckling, kyrkolagstiftningen efter år 1686 undergått,
blifvit på den administrativa lagstiftningsvägen, dels efter dels utan samråd
med deras comitialis, genomförd, på initiativ dels från stiftsstyrelserna, dels från församlingarne
genom petitioner vid riksdagarne.

En grupp af kyrkliga ärenden utgör dock härifrån ett undantag, nämligen
den, som ingår i de för »biskoparne och samtliga presterskapet» i riket faststälda
s. k. privilegier. Härledande sitt upphof från tider, då i allmänhet i de europeiska
samhällena korporativa föreningar på olika grunder och för olika ändamål voro de
bestämmande och förherrskande elementerna i samhällsväsendet, utgjorde privilegier,
i dessas egenskap af speciallagar, för den tidens statskonst ett i mångfaldiga syftningar
begagnadt medel att garantera och befästa de korporativa rättigheterna, vare sig
personela eller reel», med dertill hörande förbindelser. Privilegierna bibehöllo sin
kraft äfven mot allmän lag och kunde ej upphäfvas eller förändras utan korporationens
dertill i stadgad ordning gifna samtycke. Äfven kyrkan, såsom yttre trossamfund,
uppfattades ur synpunkten af korporation, och ända från medlet af 17:de seklet, då
den reformerade svenska kyrkan a nvo förseddes med så beskaffade privilegier, har

grundsatsen om privilegiernas bestånd och oföränderlighet utan vederbörande» i bestämd
ordning till förändring eller upphäfvande gifna samtycke varit, likasom den
ännu i dag iir. en, sedermera äfven i våra grundlagar befästad, regel. Regeringsformens
114 §, sådan den lydde före representationsskickets förändring av 1866, visar,
huruledes detta samtycke förut skulle afgifva.», och samma paragrafs nuvarande lydelse
bestämmer, huruledes, efter ståndsförfattningens upphäfvande, det numera skall hafva
tillkommit.

Det är det genom lagen af den 16 November 1868 införda, periodiskt hvart
femte år sammanträdande, allmänna kyrkomötet, som nu eget meddela nämnda samtycke;
men mötets myndighet i fråga om kyrkolagstiftning har derutöfver erhållit en
ganska väsentlig utsträckning, då, genom tilläggen till 87 och 88 §§ af den reviderade
regeringsformen från År 1866. angående riksdagens gamla befogenhet att gemensamt
med Konungen stifta, förändra, upphäfva eller förklara »kyrkolag» i samma ordning
som civil- och kriminallag, det stadgades, att »dervid erfordras samtycke jemväl af
allmänt kyrkomöte*. Man ledes häraf naturligen till frågan: skall härigenom Konungens
på 80 § grundade och hittills i så mångfaldiga afseenden äfven i kyrkliga
mål°och ärenden utöfvade. administrativa lagstiftningsmakt anses vara för framtiden
inskränkt på samma sätt, som i afseende ä stiftande af kyrkolag? och dernäst: hvad
skall i hvilketdera fallet som helst under begreppet kyrkolag förstås?

Beträffande första frågan, finnes, vid jemförelse af 80 §:s äldre lydelse med
dess nuvarande, samstämmigheten i sjelfkär saken sä fullständig, att anledning till
antagande af någon åsyftad inskränkning af Konungens deri faststälda prerogativ
icke kan hemta*. Någon anledning dertill kan ej heller dragas från 0 § i Förordningen
om kyrkomötet, hvilken paragraf lyder: »Mötet ege dock ej att, utöfver hvad
i grundlag kan varda medgifvet. annat eller mera besluta, än underdåniga utlåtanden
samt föreställningar och önskningar att lins Konungen anmälas.»—en lydelse, som
har en nära tankefrändskap med innehållet, af 80 g Regeringsformen; och vid sådant
förhållande synes Konungens administrativa lagstiftningsmakt äfven i kyrkliga ärenden
icke kunna annat, än anses hädanefter vara lika omfattande som den hittills varit.

Med hänseende åter till den andra frågan, är det obestridligt, att numera eu
åtminstone formel skilnad är gjord mellan stiftande af kyrkolag och stiftande af kyrkostadga!
i den genom 89 g bestämda ordning; men då. såsom förut är anmärkt, redan
sjelfva innehållet af eu kyrkolag, enligt sitt eget begrepp, i de flesta stycken utgör
eu förvaltningsstadga i stort, kunna kriterierna på de frågor och ämnen, som »ro att
hänföra till kyrkolag, och dem, som egna sig för bestämmelser genom kyrkostadga!,
väl icke hemta* från andra grunder, än dessa frågors och immens större eller mindre
betydelse och vigt för vården om kyrkans lära, dess författning och dess angelägenheter
såsom ett erkändt, yttre rättssamfund: hvaraf åter framgår såsom följd, att
hvad som, med blicken fästad derpå, blindt i den antagna kyrkolagen infördt, är att
betrakta såsom konstitutiv lag för kyrkan, hvari ändringar endast under iakttagande
af de i 87. 88 och 114 §§ Regeringsformen stadgade förutsättningar kunna tillväga -

bringas, och deremot hvad som hemtar sitt motiv och sitt upphof från föränderliga
omständigheter och tidsförhållanden, men påkallar lagstiftningsmaktens ordnande
mellankomst för tiden, att anse såsom föremål för kyrkostadga^ under hvilken form
och benämning dessa för öfrig! må utfärdas.

Enligt denna uppfattning skulle således kyrkolagen innehålla en afdelning om
kyrkans lära och bekännelse och dess derigenom med hvarandra förbundna medlemmar
så väl individuell som fördelade i kyrkoförsamlingar, eu annan om kyrkans religiösa
handlingar, eu om de kyrkliga embetena, deras tillsättande och förvaltning, eu
om kyrkans egendom och dess vård, en om de särskilda församlingarnes deltagande i
vården om sina kyrkliga angelägenheter, samt en om kyrkans styrelse samt förfaringssättet
dervid, och allt hvad som hör till den närmare utvecklingen af bestämmelserna
i dessa afseenden ingå i kyrkolagen såsom den konstitutiva grund, från hvilken de af
olika tidsförhållanden och föränderliga omständigheter suppletoriskt påkallade kyrkoråd
garne icke skulle i sina föreskrifter få afvika.

Med ledning- af dessa åsigter har jag, för min del, icke funnit mig kunna biträda
komité-pluralitetens mening om allt hvad densamma ansett lämpligt att införa
i sitt förslag till kyrkolag; och som jag derjemte i flera andra stycken trott mig ega
skäl att afvika från plurali tetens förslag, har jag ansett mig handla mera ändamålsenligt
genom att för egen del utarbeta ett särskild! fullständigt förslag c!. " omlägga
det reservationsvis, än att framställa mina anmärkningar vid den ena eller andra
paragrafen styckevis och lösryckta från sambandet med det hela. Detta förslag, som
jag tillåter mig benämna förslaget N:o 2, till skilnad från pluralitetens, som torde få
betecknas med förslaget N:o 1, följer här nedan. De paragrafer, i hvilka de två förslagen
från hvarandra afvika, äro väl till antalet icke sä få, men torde dock ej behöfva
särskild motivering för hvarje punkt för sig. och inskränkes derför densamma
här till angifvande af skälen för olikheter af mera principiel natur och större vigt. —
Kapitelnumren i det följande hänföra sig till förslaget N:o 2.

2 Kapitlet. De genom samma tro och lära förenade kyrkoförsamlingarne utgöra
kyrkans yttre grund, och tillvaron af den sednare förutsätter de förra. »Ubicunque
est ecclesia ibi est jus administrandi evangelii», heter det ock i Apologienjför
Augsburgiska bekännelsen; och öfverensstämmande med en naturlig tankeföljd torde
det fördenskull vara, att i en lag för kyrkan genast i början intaga de konstitutiva
grundsatser, som beteckna församlingarnes ställning inom densamma både såsom subjekt
och objekt.

10 Kapitlet. Församlingarnes befogenhet, att inom sig mot förhärdade syndare
använda kyrklig tukt, stöder sig på biblisk grund (Matth. Evang. 18: 15—20, 7: 6,
1 Korint. 5, 6 och 11). Först varningar och förmaningar och slutligen, om så blef

216

nödigt, uteslutande från församlingens gemenskap, hvaraf sjelfgifvet följde uteslutande
från nattvarden, voro de medel, som dervid kunde användas. Förkastande det större
bannet, hvartill bland annat kyrkotukt,smedlen inom katolska kyrkan under tidernas
lopp utvecklat sig, förklarade icke desto mindre äfven Reformatorerna kyrkotukten
vara ett af medlen för kyrkan att lösa sin stora uppgift. Kyrkotukten skulle dock
icke få öfvergå till något verldsligt straff, utan användas »endast med ordet». Dock
erkändes tillämpligheten äfven af det mindre bannet, eller den obotfärdiges uteslutande
från nattvarden ; men icke presten ensam egde dertill besluta, utan efter samråd
med de äldste (seniores) eller förnämste (honestiores) i församlingen. (Melanthon,
i sin Augsburgiska Bekännelsen åtföljande skrift Om missbruken och hans bref till
de protestantiska i Ntirnberg af år 1540). Att likväl kyrkotukten i våra äldre kyrkoordningar,
likasom i andra protestantiska länders, erhöll vida större proportioner, finner
man af kyrkoordningen år 1571 och 10 kap. af 1686 års kyrkoordning. Sedan år
1721 har likväl det större bannet upphört att tillämpas och endast det mindre fortfarit
att åtminstone i lagen qvarstå, ehuru flere af de sedlighetsförbrytelser, som för
kyrkotukten voro föremål, under tidens gång blifvit med verldsligt ansvar belagda.
Också i nyare tider har åter frågan om kyrkotukten, dess bibehållande eller afskaffande,
varit inom de protestantiska länderna ämne för allvarliga öfverläggningar, men stannat
vid den åsigt, som uttryckes redan i de Schmalkaldiska artiklarne, eller att det »mindre
bannet vore det sanna, kristliga bann, som utesluter uppenbara, förhärdade syndare
från sakramentet och delaktighet i församlingen till dess de bättra sig.»

Om således skäl må finnas för bibehållande af församlings befogenhet att i
förekommande fall utöfva kyrklig tukt äfven med tillämpning af det mindre bannet,
eller uteslutande från nattvarden såsom det sista korrektionsmedlet, kan det likväl på
goda grunder ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl må finnas för den skilnad, som
i förslaget N:o 1 kap. 11 göres mellan de i § 2 och de i § 4 omförmälda fall, och till
det speciela korrektionsmedel, som i afseende å de sednare föreslås. Den, som förnekar
den kristna tron eller eljest förhärdar sig i uppenbar synd, skulle enligt 2 §, efter
vissa föregående varningsgrader, kunna från nattvarden uteslutas; den åter, som offentligen
förkunnar eller annorledes utsprider vilseförande läror, eller eljest gör sig skyldig
till förargelseväckande öfverträdelse af kyrklig ordning, skulle slutligen, enligt 4 §,
kunna förklaras oberättigad att vara dopvittne, eller att väljas till ledamot i kyrkoråd
eller till ombud vid allmänt kyrkomöte. Hvari återfinnes grunden för dessa olikheter?
I allmänhet må här erinras om att, sedan stadgandet i 1686 års kyrkolag (11: 2)
derom, att den som »motvilleligen sig öfver år och dag från Herrans nattvard håller,
skall anses och tilltalas som eu okristen» och sättas i bann, numera i följd af Kong!.
Förordningen den 16 November 1863 upphört att vara gällande, äfven det mindre
bannet såsom kyrkotuktsmedel förlorat väsentligt af sin yttre betydelse; men såsom
hvilande på biblisk grund kan dess inre betydelse af den kristna kyrkan icke förnekas
och derför ej heller från medlen för clen kyrkliga disciplinen uteslutas. Dess tillämpning
förutsätter dock, att både hos läroembetet inom församlingen och hos försarn -

lingen sjelf en sann t kristlig anda må herrska; oéh om så är, är det knappt tänkbart
att val vid de i 4 § af förslaget N:o 1 nämnda fall kunde lalla på eu församlingsmedlem,
som gjort sig känd för sådana tänkesätt, som der omförmälas. Äfven om de
vore logiskt befogade, vore dessa föreskrifter således dock öfverflödiga cell kunde redan
ur denna synpunkt utan skada utelemna». För en person med rymligt samvete vore
de dessutom lätta att kringgå genom eu botfärdighetsförklaring för formens och skenets
skull. Huruvida ett kyrkoråds beslut skall kunna tillerkännas kraft att minska
eller upphäfva eu persons medborgerliga rättigheter, är slutligen ock eu fråga, som
härvid förtjenar att öfvervägas.

11 Kapitlet, 7 §. I dissenterlagen af den 23 Oktober 1860 är väl redan sagdt,
att »å allmänna begrafningsplatser må främmande trosbekännare hädanefter, likasom,
hittills, erhålla lägerstad för sina döde». Denna lag afsåg emellertid ej andra, än
främmande, .kristna, trosförvandter. För alla kristna trosbekännare eger begrafningsplatsen
karakteren af eu locus religiosus, ett heligt rum, och betraktas såsom en till
sjelfva kyrkobyggnaden hörande del (kyrkogården), om än i nyare tid fysiskt derifrån
skild, och som derför, likasom sjelfva kyrkan, bör för sitt ändamål vara högtidligen
invigd. Härmed låter sig fullkomligt väl förena den kristna kyrkogårdens eller begrafningsplatsens
upplåtande åt alla kristna, utan afseende på bekännelse; men när
man genom begagnande af uttrycket: främmande trosbekännare vill, såsom i förslaget
N:o 1 sker, utsträcka upplåtelsen äfven till icke — kristna, så icke allenast frånträder
man de grundsatser, som hittills i detta ämne varit inom den kristna kyrkan herrskande,
utan man gör ock något, som utan svårighet kunde undvikas genom ett enkelt,
särskildt förklarande, hvilket dock ej i kyrkolagen skulle hafva sitt rätta rum, att på
orter, der så behof göres, särskild begrafningsplats för icke — kristna skall inrättas
och upplåtas. Och dessutom, om de, som draga försorg om eu icke — kristens begrafning
på kristen ort, vilja låta jordfästning förrättas efter kristen ritual, så lägger,
hvad vår kyrka angår, lagen ej något hinder deremot (se 1: § 7). Vilja de åter verkställa
hegrafningen efter sin bekännelses ritual, så torde knappt något bindande skäl
kunna anföras, hvarför det borde ske på den kristna kyrkogården. Må vara, att dessa
åsigter af en och annan skola anses såsom fördomar: det gifves likväl fördomar, som
ej få lemnas utan uppmärksamhet. »Den svag är i tron tagen upp och bekymren
icke samvetet», lärer oss apostelen Paulus.

14 Kapitlet. Handlar om de ordinarie presterliga embetenas tillsättande i församlingarne.
Detta synnerligen vigtiga ämne delas i förslaget N:o 1 i två afdelningar:
den ena utgörande 15 kap. af förslaget till kyrkolag, den andra gjord till föremål
för särskild stadga. Tvifvel om lämpligheten af en sådan delning uppstå emellertid
redan deraf, att icke obetydligt af hvad som förekommer i den ena afdelningen
måste upprepas i den andra; hvadan, om ändamålet med delningen vore, att i jemn -

218

förelsevis mindre väsentliga stycken underlätta lagförändringar med tillämpning af
89 § Regerings-formen, detta ändamål dock sålunda förfelas. Vill man en delning,
skulle den lämpligare kunna utföras sålunda, att på ena sidan allt hvad som sammanhänger
med domkapitlets presentations- eller förlagsrätt samt de tjenstsökandes rättigheter
såsom sådana skulle intagas i kyrkolagen, och på den andra valordningen eller
sjelfva sättet för valets anställande uti särskild stadga; men vid noggrannt öfvervägande
af saken i dess helhet, visar det sig likväl snart, att rättighet och form hav
stå i så nära samband, att den sednare endast är att betrakta såsom ett sätt, ett medel
för den förras förverkligande, eller, med andra ord, att rättigheten existerar och
bär sin tillvaro endast i den föreskrifna ordningen; hvaraf följer att föreskrifterna i
båda hänseendena här måste följas åt, ehvad de införas uti kyrkolagen eller uti särskild
stadga.

Frågan om sättet för prestviga tjensters tillsättande i församlingarne har allt
sedan reformationstiden varit en omtvistad fråga. 1 den kristna kyrkans första tider
utsago församlingarne sina lärare och prester genom val, hvartill snart kom biskopens
rätt att pröfva och bedöma de valdes skicklighet och lämplighet, och hvarigenom valrätten
erhöll naturen mera af presentationsrätt äu ett afgörande val. Det är ock sålunda,
som under den katolska tiden frågan är löst i våra gamla kyrkohalkar. ehuru
i allmänhet den katolska kyrkan redan tidigt hade uppställt såsom grundsats att endast
kyrkan och dess tjenare egde att tillsätta kyrkans embeten. Reformatorerna återgingo
till och vidhöllo med allvar grundsatsen om val, framhållande, att läroembetet icke
innebure något andeligt herravälde öfver församlingarne: det vore endast en tjenst
uti och med församlingen för upprätthållande och förverkligande af hennes religiösa
lif (Augsburgiska Ilek. art. 7, och art. Om missbruken). Ur dessa synpunkter är det
ock, som uti den första evangeliska kyrkoordningen af år 1571 förhållandet härmed
finnes ordnadt, ehuru tvisterna derom, såsom 17:de seklets riksdagshistoria visar, dermed
icke voro afslutade, särskilt i hvad angår regula och patronela gäll samt presentations-
och utnämningsrätten i allmänhet. Huru frågan betraktades mot slutet af
nämnda århundrade, inhemtas af 1686 års kyrkolag, som stadgar (19: 7): att vid inträffad
ledighet i kyrkoherdelägenhet, hvartill utnämningen tillhörde domkapitlet (»så framt
gället icke är regalt»), församlingen inom sex månader skulle hafva förrättat sitt val,
att prosten skulle leda valet, att om biskop och domkapitel, då den valde presenterades
till utnämning, funno honom vara »icke dess värdigare», och deremot andra skickligare
i stiftet förtjenta af hågkomst, församlingen borde åtnöjas »med biskopens och
konsistorii förordning»; och vidare att, om församlingen försummade valet i rättan
tid, biskopen och kapitlet egde, bland »de äldste, lärdaste och bäst förtjente skolebetjente,
brigsprester och kapellaner i stiftet» föreslå en eller två till det lediga embetet
och »förskicka dem att göra profpredikan och inhemta församlingens samtycke
och ordentliga kallelse, hvarpå sedan stadfästelsebref af biskopen skall meddelas.»

Att dessa föreskrifter, som i mycket erinra om kanoniska rätten, icke kunde
vinna långvarigt bestånd, visa deras inre motsägelse och sväfvande innehåll. För -

samlingens gamla omedelbara valrätt upphäfves väl ännu icke; men kyrkostyrelsens
rätt att i vissa fall presentera kandidaten församlingen till val framstår såsom af mera
öfvervägande betydelse. Också är det detta förfaringssätt, som sedermera uteslutande
fastställes i Förordningen den •"> Juni 1739 (och Förklaringen den 22 Januari 1746),
hvilken i hufvudsakliga delar fortfor i gällande kraft till dess Förordningen af år
1843 den 1 April utkom. De föreslagnas antal skulle vara tre, och församlingens val
inskränkas till en af dem. Huruledes åter det tillgick vid besättande af regula gäll,
hvilkas första tillkomst går tillbaka till 16:de seklet, inhemtas af 1723 års prestprivilegier
(§ 18). Vid inträffad ledighet skulle af domkapitlet »några skickliga och
välförtjenta prestman» för profs afläggande förskickas till församlingen, som bland
dem, i prostens närvaro, skulle välja tre, Indika derefter i föreskrifven ordning anmäldes
hos Konungen, som i giillet insatte antingen någon af dem. eller ock »annan
skicklig och tjenlig man». Kyrkolagen (19: 10) lemnade ock församlingen öppet att
vid regula gäll särskild! hos Konungen anmäla någon viss prestman att komma i
åtanke. Genom 1739 års Förordning ändrades likväl detta allt derhän, att äfven i
fråga om regula gäll endast tre skulle föreslås församlingen till val, men denna deremot
ega att begära en fjerde profpredikant, hvarefter det tillkom domkapitlet att
bland dessa fyra has Konungen anmäla tre till utnämning.

Man torde ej misstaga sig om grundmotivet till denna presentationsnittens omflyttning
och placering i kyrkostyrelsens hand, om man söker det i en prisvärd önskan,
att säkrare bereda kyrkan tillfälle att belöna skicklighet och förtjenst och sålunda
vid sina embeten fästa fullt värdiga män. En ytterligare utveckling af detta
grundmotiv utgöra ock de i afseende å förslag sednare tillkomna specialstadgandena
om kunskapsprof och examina, om den högre kunskapens företrädesrätt, om grunderna
för jemförelse af de relativa förtjensterna de sökande emellan in. in., och äfven inrättande
af de regala gällen utgick i det hela från samma grundmotiv. Tremannaförslaget
kunde dock ej undgå att medföra åtskilliga olägenheter, då det i tillämpningen
betraktades såsom en rättighet för församlingen att få emottaga och såsom en
skyldighet för domkapitlet att upprätta ett sådant. Hade inom utsatt ansökningstid
tillräckligt antal i alla afseende!! behöriga sökande ej anmält sig, ansågs det fördenskull
åligga domkapitlet att »fylla förslaget» med nödigt antal skickliga män, som
icke sökt lägenheten, och ehuru de icke önskade öfvergifva den verksamhetskrets, de
då innehade. Det ålåg fyllnadsmannen emellertid, om domkapitlet så fordrade, att
inställa sig till afläggande af prof, att underkasta sig val, och följaktligen äfven att
emottaga den icke sökta tjensten, om de flesta rösterna folio på honom, enär eljest
hela förslagsfyllnads-processen varit utan ändamål; men huruvida det var förenligt
med allmän medborgerlig rätt och sedermera ock med andan af de grundsatser, som
i 16 § Regerings-formen uttalas, kan med skäl sättas i fråga. I en nyare tid har
det emellertid blifvit såsom regel erkändt att, der fyllnadsmannen afsäger sig det erbjudna
förslagsrummet, han till dess emottagande ej tvingas; men då sålunda det
motiv till förslagets fyllande fått förfalla, som låg i kyrkostyrelsens pligt att tillse.

220

att själavården ej måtte genom obesatta embete» utsättas för försummelse, synes hela
förslagsfyllnadsproeessen kunna förfalla tillika med de eventualiteter, som dermed stodo
och stå i samband. Att göra hvad som ej är görligt, kan väl ingen åläggas. Förslaget
N:o 1 har likväl ännu bibehållit förslagsfyllnadsåtgärderna, dock med rätt till
afsägelse. I förslaget N:o 2 återkomma de icke.

En annan vigtig omständighet, hvari de två förslagen från hvarandra afvika,
är den, som afser pastoratens klassifikation efter deras olika lukrativa beskaffenhet.
Fröet dertill lades genom Kongl. Circ.-brefvet den 21 Augusti 178(i, och anbefalldes
klassifikationen till allmän verkställighet, stiftsvis på prestmötena, genom Kongl. Brefvet
den 22 Mars 1708. Klasserna blefvo tre, och Kongl. Brefvet den 24 Januari
1811 förklarar närmare de grunder, efter hvilka den högre skickligheten och lärdomen
skulle vid förslag till kyrkoherdelägenheter anses berättiga till företräde framför
tjensteårsmeritema. Att likväl denna klassifikation med hvad dit hörer icke tillvunnit
sig ett allmänt godkännande, är känd!. Förslaget N:o 1 vill ock nu inskränka klassernas
antal till två; men, om ändring i det nuvarande förhållandet skall vidtagas,
synes det vara ändamålsenligare, att låta hela klassifikationen falla, samt lärdom och
förtjenst vid jemförelse med hvarandra gifva företräde efter de i 14 kap. 15 § af
förslaget N:o 2 föreslagna grunder. Kunskap och skicklighet hos själasörjaren i en
mindre församling kunna ej anses mindre gagneliga än hos själasörjaren i en större,
och pastorater af en lägre klass hafva lika anspråk derpå, som de större. Att ett
undantag i förslaget N:o 2 göres för kyrkoherdebeställningar, med hvilka domprosteembetet
är förenadt, har sin anledning deruti, att domprosten i förekommande fall
skall utöfva biskopens embete i domkapitlet.

Frågan om kallande af fjerde profpredikant. Der församlingen eger rätt att
sjelf välja sina själasörjare och hos kyrkostyrelsen presentera dem till utnämning, kan
en fråga af denna beskaffenhet ej uppkomma; men väl, der hennes val icke är bindande
för den, hvilken utnämningsrätten tillkommer, eller der församlingen vid sitt
val är‘bunden vid dem, som henne till val af kyrkostyrelsen föreslås. Här ofvan är
visadt, huruledes ifråga om besättande af regala gäll äfven församlingen förklarades
berättigad att hos Konungen särskilt gifva sina önskningar i afseende å val af själasörjare
tillkänna, och huruledes denna rättighet sedermera öfvergick till rätt att kalla
fjerde profpredikant, hvilken rättighet i prestvalsförordningen af år 1843 å nyo är
bekräftad. Men, ehuru i konststor leta gäll församlingarnes val är afgörande, och ehuru
de grunder, från hvilka tremannaförslaget fått sill upprinnelse, i flere hänseenden äro
af stor vigt, har dock den inskränkning af valet, det medför, framkallat önskningar
om beredande af större inflytande äfven för församlingarne i de konsistoriela gällen,
— önskningar, dem ock kyrkomötet år 1868, efter hvad man af dess underdåniga
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 6 Oktober kan inhemta, synes hafva omfattat. Förslaget
N:o 1 går också nu dessa önskningar till mötes i hvad kyrkoherdebeställningarna
i de konsistoriela gällen angår; men då själavården i en församling icke uteslutande
är lagd i kyrkoherden» hand. och då fullt bindande skäl icke torde kunna

221

uppgifvas, hvarför utsträckningen af ifrågavarande rättighet skulle inskränkas till endast
kyrkoherdebeställningar, har förslaget N:o 2 låtit grundsatsen taga ut sin fulla
rätt och föreslagit, att den skulle tillämpas på alla ordinarie presttjenster utan undantag,
som efter förslag och val skola tillsättas, äfvensom, i motsats till förslaget N:o 1,
att den röstpluralitet, af hvilken kallelsen skulle komma att bero, i alla händelser
skulle beräknas efter enahanda grunder (eller virilstämmor). Vid sjelfva det slutliga
valet mellan de fyra, nämligen de af domkapitlet föreslagna tre och den fjerde kallade,
skulle deremot åter de normala grunderna för röstberäkningen efter röstvärde träda i
verksamhet.

Frågan om de patt onda y allen. Åt denna fråga har förslaget N:o 1 egnat
flera paragrafer i ändamål att bestämma hvad iakttagas borde, då utöfning af patronel
kallelserätt af någon tages i anspråk. Förslaget N:o 2 egnar deremot åt frågan endast
eu paragraf i ändamål hufvudsakligen att förklara, att dervid skall förfaras enligt
särskild, derom utfärdad lag eller stadga. Patronrätten, ehvad den är personel, med
andra ord tillhör en viss slägt att utöfvas i stadgad ordning, eller reel, med andra
ord förbunden med eganderätt eller besittning i viss fast egendom, eller lukrativ eller
icke lukrativ, hör i följd af de grunder, från hvilka den uppkommit, till området för
privaträtten, hvadan ock i borgerlig lag hos oss är stadgadt, att tvister om jura patronatus
falla under domstolarnes (hofrätternas) pröfning. För kyrkans författning
har patronrätten i sjelfva verket ej annan betydelse, än hvarje annan privat rättighet,
som i det lagbundna samhället måste respekteras sålunda och så länge, som den kan
visas existera. Att, då utöfning deraf tages i anspråk, åtskilligt kan vara behöflig!
att vederbörande till efterrättelse föreskrifva, såsom huruledes den skall bestyrkas och i
enlighet dermed pröfvas, kan emellertid ej förnekas; men deraf följer dock ej, att
dessa föreskrifter skola hafva plats i kyrkolagen, eller underkastas en sådan lagstiftningsordning,
som nu skall iakttagas vid den kyrkliga: de falla deremot naturligen
under den civila lagstiftningen.

15 Kapitlet: om klockare- och orgelnisttjensters tillsättande in. in. Ansökning
hos kyrkoherden inom utsatt tid, förslag, upprättadt af kyrkoherden och församlingen
förelagdt, profdagar och val enligt röstlängd anstäldt af församlingen, hvarvid kyrkoherdens
röst skall räknas lika med halfva församlingens, utgöra nu hufvudmomenterna
i förfaringssättet för nämnda tjensters tillsättande. Förslaget N:o 1 vill häruti införa
den ändring, att utnämningsrätten skulle på församlingens vägnar öfverlåtas åt kyrkorådet
och kyrkoherdens embetsröst försvinna; men vill på samma gång att församlingarne
i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän (de s. k. eröfrade provinserna) skulle
bibehållas vid sin gamla rätt att omedelbart i samråd med kyrkoherden välja klockaren
m. m. (samrådsval). Förnekas torde det likväl ej kunna, att den för alla öfriga
församlingar i riket nu gällande ordning uti ifrågavarande afseende innebär större

garanti för möjligheten af goda val, än den mycket obundna, som i nämnda provinser
får på grund af särskilda resolutioner följas; och då det likväl nu ansetts nyttigt att,
med ändring af församlings nuvarande rätt, ytterligare, genom utnämningens uppdragande
åt kyrkorådet, stärka denna möjlighet inom församlingarne i det öfriga riket,
är det svårt att inse, hvarför detsamma icke skulle kunna vågas i afseende å församlingarne
inom sagda fyra provinser, helst den ordning, de härvid nu följa, icke grundas
på något privilegium i egentlig mening, utan endast på eu bokstaflig tillämpning
af 31 § 24 kapitlet i 1680 års kyrkdlag, der det säges: »klockaren skall i lika måtto
(som orgel ni sten, se § 30) af kyrkoherden och församlingen väljas»; varande kyrkoherdens
rätt och pligt att upprätta förslag af sednare datum. Förslaget N:o 2 har,
i betraktande häraf, utelemnat det i N:o 1 gjorda undantaget för meranämnda fyra
provinser, — helst redan nu, om vid samrådsvalet kyrkoherde och församling ej kunna
komma öfverens, tillsättningen måste ske efter de allmänna grunderna för klockareoch
orgelnistval.

16 Kapitlet, som handlar om grunderna för aflöning af prest och kyrkobetjent,
bär ej något motsvarande i förslaget N:o 1. Hvad det innehåller är visserligen ej
annat, än ett återgifvande af sedan gammalt gällande grundsatser; men dessa grundsatser
torde dock ej få saknas i kyrkolagen, helst tvister derom i flera fall komma
under domkapitlens pröfning och behandling.

17 Kapitlet. De straffarter, förslaget N:o 1 upptager att tillämpas på prest eller
kyrkobetjent, som till förbrytelse i embete eller tjenst gör sig skyldig, eller såsom
tilläggsstraff, då han af verldslig rätt för annat brott dömes, äro: varning, mistning
af prestembete för viss tid (suspension) och afsättning. Grunden härtill, gammal i
kyrkorätten, återfinnes nu i Kongl. Cirkulärbref vet den 7 December 1787. Med hänseende
till förbrytelser i embete! har förslaget N:o 2 deremot tillagt mellan varning
och mistning af embete för viss tid en straffgrad, nämligen: löneförlust för minst eu
och högst sex månader. Man har ansett böter för embetsfel olämpliga för prest, ehuru
denna straffart icke sällan af den allmänna strafflagen tillämpas för embetsförbrytelser
på tjensteman inom den civila förvaltningen. Skälen må emellertid nu lemnas derhän.
Uppenbart är dock, att mellan varning och mistning af embete för viss tid skilnaden,
med hänseende till brottslighet och imputabilitet, stundom kan öfverstiga eller understiga
det behöriga måttets gräns: varningen verkar alltför ringa, mistniug af embetet
för viss tid allt för hardt; och åtminstone synes det böra lemnas domkapitlet öppet,
att pröfva, huruvida icke mellangraden: löneförlust i det ena eller andra af de fall,
som utgöra föremål för undersökning, mera må svara mot ändamålet och rättvisan.
Om behörig domstol för förbrytelser i embetet af prest erbjuder sig lämpligare tillfälle
att tala i kapitlet om domkapitel.

18 och 19 Kapitlen motsvara 21 kap. i förslaget N:o 1, dock med åtskilliga
afvikelse^ Hvad förslaget N:o 1 innehåller om församlings skyldighet att anskaffa
och underhålla inventarier och inredning för sin kyrka, vin och oblater in. in., hvad
det innehåller om byggnadsämnen, som till byggande af kyrka eller klockstapel eller
inhägnande af begrafningsplats må användas, hvad det innehåller om upplåtande af
särskildt grafställe å allmän begrafningsplats och huru sådana grafställen underhållas
skola in. in., sådant allt innefattar något, som antingen af sig sjelft förstås, eller är
af den beskaffenhet, att det endast egnar sig till föremål för ekonomiska och administrativa
stadgar och alltså icke med fördel kan hafva sin plats i kyrkolagen. Detsamma
gäller ock om den utförliga behandling, förslaget N:o 1 i nämnda kapitel egnat
åt frågan om domlcyrhornas särskilda förvaltning, dess sammansättning, dess arbetsordning
och befogenhet samt redovisningsskyldighet, ehuru likformighet och enhet i
dessa afseenden icke kunna sägas påkallas af sakens natur, eller frågan i sig sjelf någonsin
kan blifva annat, än en rent administrativ fråga, som genom stadgar efter omständigheterna
bör kunna regleras. Deraf, att något kunde befinnas vara godt att på det
eller det sättet ordna för förvaltningen af domkyrkan och dess egendom i Lund, följer
icke att det vore lika lämpligt för förvaltningen af domkyrkan i Hernösand; och torde
det derför vara nog, att i kyrkolagen endast i korthet omförmäles, att förvaltningen
af domkyrkorna och deras egendom handhafves på sätt Konungen i särskild stadga
derom förordnar. Saklöst torde ock kunna utelemnas hvad förslaget N:o 1 innehåller
derom, att inkomst för kyrka skall indrifvas, om den ej i rätt tid inflyter, och att
kyrkas penningar skola utlånas mot ränta, om kyrkans behof för tillfället ej tager
dem i anspråk, m. m. d.

20 och 21 Kapitlen. Om kyrkostämma och om kyrkoråd. Uti 57 § Regeringsformen,
sådan den nu lyder, läses: »Huruledes särskilda menigheter må för egna behof
sig beskatta, bestämmes genom kommunallagame, .hvilka af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftas». Det är således på civil lagstiftningsväg, som kommunaliagarne
få sin tillkomst, och äro de sålunda att anse såsom civillagar. Härvid framträder
frågan: bör Förordningen om kyrkostämma samt om kyrkoråd och skolråd,
hvari grunderna för kyrkoförsamlings eller menighets rätt, att för sina kyrkliga behof
sig beskatta, bestämmas i full likhet med sjelfbeskattningen för verldsliga kommunala
behof, betraktas såsom kommunallag? Frågan hade i sjelfva verket endast eu
teoretisk betydelse, så länge den civila och den kyrkliga lagstiftningen utöfvades efter
samma ordning och af samma personligheter; men då olikhet i detta afseende genom
87 § Regerings-formen numera är faststäld, och hvad som en gång fått rum i kyrkolagen
äfven måste anses falla under den kyrkliga lagstiftningsprocessen, blir svaret
på frågan af praktisk vigt. I betraktande deraf, att kyrkoförsamlingarnes rätt att i
vården om sina kyrkliga angelägenheter, så vidt gällande lag det medgifver, taga del,
behöfver eu form för utöfningen, och att denna form nu är ordnad i Förordningen

224

om kyrkostämma, kyrkoråd m. m., har frågan blifvit uti föreliggande förslag löst
sålunda, att sagda Förordning der i lmfvudsakliga delar erhållit rum.

De två förslagen afvika emellertid från hvarandra i en ganska väsentlig omständighet.
Då nämligen förslaget N:o 1 uteslutit allt, som angår folkskoleundervisningen,
skolråd och afgifter till folkskola, har deremot förslaget N:o 2 upptagit äfven de föreskrifter
i Förordningen om kyrkostämma m. in., hvilka angå detta ämne. Det är väl tänkbart
och möjligt, att till och med i en snar framtid vården om folkskola och folkskoleundervisning
fråntages den närmare tillsyn och handläggning, som nu enligt gällande lag äro
åt domkapitlen och församlingarne uppdragna. Hvad framtiden kan medföra kan emellertid
ej tagas i betraktande vid lagstiftning för den tid som är. Den måste betrakta
förhållandena, sådana de i verkligheten äro den tid, då lagen skrifves; och då det nu
är en verklighet, att en del angelägenheter rörande folkskoleväsendet är åt kyrkoförsamlingarne
uppdragen att vårda, och att denna vård, för att vara behörig, skall utöfvas
i den ordning, som för det närvarande i Förordningen om kyrkostämma in. in.
finnes bestämd, kan väl deraf ej annat följa, än att äfven föreskrifterna om denna ordning
böra åtfölja Förordningen vid dess införande i kyrkolagen. Den materiela delen af
lagstiftningen rörande folkskolorna beröres deraf icke i något afseende, utan förblir
derefter likasom hittills vid sin fulla rätt, och för att aflägsna alla tvifvel derom, behöfves
det till det högsta endast tilläggas, att församlingens skolråd vid handhafvande!
af folkskolans angelägenheter skall i alla afseenden ställa sig till efterrättelse de stadgar,
som af Kongl. Maj:t angående folkskoleväsendet utfärdas. Det är ock sålunda,
som redan uti en mängd andra i föreliggande förslag berörda frågor man ungefär
uttryckt sig, då man velat gifva tillkänna, att den närmare lagstiftningen rörande
dem vore Konungen förbehållen enligt 89 § Regerings-formen; och yttrandet i motiverna
till förslaget N:o 1 (sid. 191) att, vid lryrkostämmoförordningens upptagande
i kyrkolagen, alla föreskrifter om folkskoleväsendet uteslutits, emedan det »icke torde
kunna sättas i fråga att statsmakterna skulle medgifva inskränkning i sin befogenhet
att, oberoende af kyrkomötets samtycke, lagstifta om folkundervisningen med hvad
dit hörer», torde således kunna sägas uttrycka en alldeles öfverflödig fruktan. Frågan
blir enkel, om den formela och den materiela delen af ifrågavarande lagstiftning betraktas
hvar för sig. Kommer eu tid, då vården om folkskoleväsendet anses böra
fråntagas församlingarne och öfverföras på andra händer, blir följden endast den, att
de uti kyrkolagen befintliga formela föreskrifterna i detta afseende stanna, i brist på
användbarhet, i overksamhet. På dessa skäl har förslaget N:o 2 bibehållit äfven hithörande
föreskrifter.

22 Kapitlet. Hvad här om biskopsval förekommer, öfverensstämmer i hufvudsakliga
delar med Förordningen den BO Maj 1759. Förslaget N:o 1 har äfven i frågan
om de valberättigade inom stiftet stannat dervid. Förslaget N:o 2 går något längre,
då det utsträcker valrätten till alla komministrar och andra innehafvare af ordinarie

225

presttjenster äfvensom vikarier, livilka på eget ansvar ordinarie tjenst förestå. Knappt
torde verkligt bindande skäl kunna anföras till den inskränkning af valrätten, som
förekommer i 1759 års Förordning, hvilken bland flere kapellaner eller komministrar
i samma pastorat medgifver sådan valrätt endast åt den äldste i tjensten; snarare kunde
sättas i fråga, om icke valrätt borde medgifvas åt alla prestvigda tjenare i församlingarnes
tjenst. I de stift, der biskoparne tillika äro procancellerer vid Universiteten
förbehåller samma Förordning valrätt äfven för ordinarie professorer vid respektiva
Universitet. Ehuru detta förhållande ej har något gemensamt med kyrkans författning,
är det dock äfven nu i detta förslag till kyrkolag upptaget; men i förslaget N:o 2 i
ordalag, som antyda dess rätta karakter.

25 Kapitlet. Angående tillsättande af prost upptager förslaget N:o 1 ett gammalt
stadgande af innehåll, att biskopen eger till prost förordna den han skickligast
finner, sedan prosteriets ordinarie prester hvar för sig, inom förelagd tid, sina röster
till biskopen insändt. Hvad biskopen härigenom ålägges, innan utnämningen sker,
är således icke att fästa afseende på de insända rösterna, utan endast att infordra
dem. Föreskriften blir sålunda i sjelfva verket en formalitet. Uti dess syftning låg
likväl åtminstone en tillstymmelse till val, och således ock, att något afseende deråt
skulle egnas. Förslaget N:o 2 går i denna riktning, eller gifver deråt full utveckling,
då det för tillsättande af prost föreslår, att alla de prester inom prosteriet, som ordinarie
beställningar innehafva, eller sådana på eget ansvar förestå, skola få tillfälle att
genom ordentligt val, förrättadt hufvudsakligen efter samma grunder, som biskopsval,
gifva tillkänna, hvilken af prosteriets kyrkoherdar de till befattningen lämpligast anse;
dock utan att biskop och domkapitel likväl uteslutande till denna person skola vid
utnämningen vara bundna, men väl att inskränka sitt val till de kyrkoherdar, som
röster erhållit och bland dessa utse den, de anse till embetets handhafvande skickligast.

26 Kapitlet, om stiftens domkapitel och rättegången derstädes, är uti förslaget
N:o 2 utfördt efter en tankegång och eu uppställning, som ganska betydligt afviker
från förslaget N:o 1, och som medgifvit en icke ringa förkortning äfven af innehållet
utan skada för det hela. En jemförelse af de två förslagen med hvarandra utvisar,
hvaruti olikheterna bestå.

Frågan om domkapitlens sammansättning och om förändringar i det nuvarande
förhållandet dermed har länge stått på dagordningen. Den mest omedelbart för ändamålet
verkande åtgärden vore, att inrätta ständiga bisittaretjenster; men då anledning
ej finnes att denna åtgärd skulle tillvinna sig vederbörandes samtycke, och den nuvarande
sammansättningen dock krafvel’ ändring, återstår den andra, eller att i de
domkapitel, der icke teologiska fakulteter kunna tillkallas, insätta såsom bisittare er -

Underligt antal kyrkoherdar från stiften. Den närmaste frågan blir då, huru dessa
skola utses. Förslaget N:o 1 vill, att domkapitlet må till Konungen afgifva förslag
på behörig och lämplig person; förslaget N.o 2 föreslår, att han skulle utses genom
val i samma ordning för öfrigt, som vid biskopsval. Val äfven i dessa fall öfverensstämmer
mera med svenska kyrkans på den apostoliska traditionen grundade författning,
och skulle tvifvelsutan äfven för den valde utgöra en uppmuntran till kallelsens
emottagande.

För det närvarande finnes ej domprost i alla stift. Detta kan dock ej sägas
vara grundadt på principiela skäl. Historiskt visar det sig, att domprostar icke finnas

1 de stift, som förut existerade endast såsom superintendentturer. Då det emellertid
måste erkännas vara af vigt för kyrkostyrelsens förvaltning, att domprost finnes, som
med biskopen delar den närmare tillsynen öfver ärendenas handläggning i domkapitlet
och såsom vice ordförande der fungerar, då biskopen är hindrad, torde, äfven för
likformighetens skull, domprosteembete i alla stift böra införas; och har förslaget N:o

2 framstält en antydning, huru detta lätt kunde åstadkommas.

Uti förslaget N:o 1 (26: 6) föreslås upphöjande af Stockholms stads konsistorium
till »särskildt domkapitel». Räknande sina anor från långt tillbaka har detta konsistorium
dock hittills betraktats såsom eu filialinstitution under domkapitlet i Upsala
med en endast till den egentliga stadens område inskränkt myndighet. Bevis på denna
dess subordinerade ställning lem nar bland annat den omständigheten, att ärkebiskopen
i Upsala, när helst han sig infinner, är berättigad att i detta konsistorium föra
ordet, och att rättighet att anställa prest- eller pastoralexamen, eller kalla någon till
prest, är detsamma betagen. Då emellertid förslaget N:o 1, äfven för framtiden, och
den föreslagna ändringen oaktadt, vill bibehålla dessa inskränkningar i det nya domkapitlets
embetsmyndighet, så skulle derigenom tillkomma en biskop och ett domkapitel,
som icke äro det fullständigt i dessa begrepps fulla betydelse. Det vore således
en förändring i benämningar, men icke i sak, som genom förslagets antagande
skulle åstadkommas; men huruvida derpå något väsentligt vore vunnet, torde med skäl
kunna betviflas. Anses en namnförändring önskvärd, kunde den stanna vid ett utbyte
af ordförandens nuvarande benämning: pastor primarius mot superintendent.

Den domsrätt öfver presterskapet, som är domkapitlen förbehållen, var fordom
allomfattande, och med hänseende till fel i embete och lefverne disciplinär till sin
princip. Det var efter reformationens införande, som presterna stäldes under verldslig
lag, och kyrkans domsrätt inskränktes till domsrätt öfver fel och förbrytelser af prest
i embetets utöfning samt till hans beteende i lefverne och uppförande. I det förra
hänseendet förutsätter densamma bestämda handlingar, som åklagas, och utgår formelt
från samma grundsats, som uttalas i R.-B. 10: 26; i det sednare hänför den sig till
nödvändigheten för kyrkan och dess styresmän att upprätthålla den prestembetets
sanna värdighet och aktning, hvarförutan ordet i dess tjenares mun väsentligen för.
lorar i betydelse och inverkan. Den disciplinära domsrätten kan i detta hänseende
komma till utöfning ej allenast i fråga om handlingar, hvarå bestämda straff i lag

äro utsatta, utan ock i sådana fall, der presten eljest i sitt lefverne förglömmer sin
sedliga värdighet och den aktning han är skyldig sitt embete; och strängt följdriktigt
är det alltså ock, att prest, som af verldslig rätt blifvit enligt verldslig lag till ansvar
fald för förbrytelse utom embetet, och sålunda genom sina gerningar finnes hafva
visat glömska af pligterna äfven mot sitt embete, bör särskildt kunna af sina förmän
fällas till ansvar derför. Häraf uppkommer väl eu accumulation af straff, men en
sådan godkänner ock den verldsligt lagen, då den för en förbrytelse utom embetet,
hvartill en verldslig embetsman gjort sig skyldig, i vissa fall dömer honom till suspension
eller afsättning, utom det straff, som han i likhet med hvarje annan förbrytare
i enahanda fall skall underkastas.

Sådan är den ledande grundtanke, hvarefter kyrkans genom domkapitlen utöfvade
domsrätt öfver prester blifvit ordnad och bestämd redan i 16:de seklet och
1686 års kyrkolag, samt vidare förklarad genom Kong!. Cirkulärbrefvet den 7 December
1787, hvilket ock för föreliggande förslag är lagdt till grund uti 17 och 26 kapitlen.
Skall kyrkans jurisdiktion öfver presterskapets embetsutöfning, lära och lefverne
bibehållas, är det det ock följdriktigt, att henne bör tillhöra att från embetet
skilja en ovärdig ordets och kyrkans tjenare, ehvad han blifvit lagförd inför verldslig
rätt eller domkapitel.

Tillfället begagnas att här tillägga en anmärkning, som rätteligen vid 17 kap.
af förslaget N:o 2 hade haft sin plats. Vid åtskilliga der upptagna fall, som till afsättning
från prestembetet skulle leda, är tillagdt: »och förklarad ovärdig att i allmän
tjenst vidare nyttjas». Detta tillägg är hemtadt från respektiva ställen i den nya
strafflagen och inför dt för likhetens skull äfven i kyrkolagen, och detta särskildt äfven
af det skäl, att det är domkapitlet, som i sista hand beslutar om afsättningen, sedan
ransakning om sådana fall inför verldsliga domaren, der sakens beskaffenhet det fordrar,
försiggått. Härvid kunde den erinran göras, att domkapitlets domsrätt sålunda
i visst afseende konxme att sträckas längre, än lag hittills medgifvit; men då i betraktande
tages, att hvarje domkapitlets utslag om prests afsättning skall underställas
hofrättens pröfning för att blifva bindande, torde kraften af denna erinran förfalla.

På grund af ofvan åberopade Kong!. Bref den 7 December 1787 åligger det
nu den verldsliga rätt, som anstält ransakning i något af prest utom embetet begånget
brott och fällt utslag deröfver, att derest afsättning derjemte borde komma i fråga,
insända sin ransakning och dom till vederbörande domkapitel, hvilket det tillhör att
»angående embetets förlust sig utlåta». Som likväl, derest föreskrifterna såsom sådana
varda bibehållna, det synes vara lämpligare att ny Förordning om denna de Allmänna
domstolarnes skyldighet blefve utfärdad, än att 1787 års Kongl. Bref, vordet öfverflödigt
i andraa fseenden, endast i detta skulle förblifva vid kraft, torde uppmärksamheten
på denna omständighet böra fästas så mycket hellre, som ett förtydligande af
föreskriften på samma gång kunde ske.

228

27 Kapitlet handlar om kyrkomöte. Förordningen af den 16 November 1863
om periodiskt återkommande kyrkomöten har tillkommit i den för stiftande af civillag
af grundlagen föreskrifna ordning. Intages den i kyrkolagen med eller utan
tillägg, blir hvarje ändring deri föremål för den lagstiftningsordning, hvilken för
kyrkolag numera är i grundlagen faststäld. Förnekas kan emellertid icke, att kyrkomötesinstitutionen
utgör en väsentlig del af kyrkans författning, huru mer eller mindre
vidsträckt och ingripande dess befogenhet än må bestämmas. De tillägg, som nu i
afseende å kyrkomötets befogenhet föreslås, innefatta dock ej något i principen nytt,
utan förekomma redan uti 87, 88 och 114 §§ af Regerings-formen. Samtliga tilläggen
äro i förslaget N:o 2 genom kursiv stil utmärkta.

För citation af paragraferna i lagen vore det obestridligen beqvämare och enklare
att, med bibehållande af kapitelrubrikerna, låta paragrafernas numror fortlöpa i
en oafbruten följd. Ett schema deröfver är uppstäldt i slutet af förslaget N:o 2.

Förslag* till Kyrkolag

(reservationsvis afgifvet af J. J. Nordström [1873]).

1 KAPITLET.

Om svenska kyrkans bekännelse samt om inträde i och utträde ur kyrkans

gemenskap.

§ 1. Svenska kyrkans medlemmar bekänna den rena evangeliska läran, sådan
som den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter, uti den oförändrade Augsburgiska trosbekännelsen af år 1530 förklarad
och genom Upsala mötes beslut ar 1593 antagen är.

§ 2. Kyrkohandbok, evangeliibok, psalmbok och katekes, som till offentligt
bruk vid allmän gudstjenst och andra samfälda andaktsöfningar inom församlingarna
antagas, skola i öfverensstämmelse med kyrkans bekännelse affattade vara, och kyrkans
heliga handlingar i enlighet dermed förvaltas. Ej må heller annan bibelöfversättning
dervid begagnas, än den, som af svenska kyrkan antagen är.

Utöfning af prestembetet inom kyrkans församlingar må ej någon medgifvas,
innan han sig till kyrkans bekännelse med liflig ed förpligtat.

§ 3. Barn af föräldrar, som båda tillhöra svenska kyrkan, skall i den rena
evangeliska läran uppfostras. Lag samma vare om barn, som på allmän bekostnad
vårdas; så ock om okända föräldrars barn, samt om oäkta barn af qvinna, som till
svenska kyrkan hörer. Huru med barnens uppfostran förhallas skall, da blott endera
af föräldrarne tillhör svenska kyrkan, derom är stadgadt i särskild lag.

§ 4. 1. Gifver bekännare af främmande, kristen, troslära hos kyrkoherden i

någon af svenska kyrkans församlingar af fri vilja tillkänna sin önskan att till svenska
kyrkan öfvergå, och är han rätteligen döpt, till förståndsmognad kommen och för

280

2 KAP.

ostrafflig vandel känd, samt befinnes i kyrkans bekännelse nödig insigt hafva; då må
han af den kyrkoherde, som derom anlitas, antingen o, entligen inför församlingen,
eller, efter omständigheterna, enskildt inför kyrkoherden och tillkallade, minst två,
vittnen efter aflagd trosbekännelse till medlem af svenska kyrkan upptagas.

2. År det en icke-kristen, som Öfvergå vill och värdig befinnes; varde han
genom det heliga dopet i kyrkans gemenskap upptagen.

3. Kyrkoherde, som främmande trosbekännare till medlem af svenska kyrkan
upptagit, skall derom hos vederbörande domkapitel ofördröjligen göra anmälan.

§ 5. 1. Önska föräldrar, som båda vilja till svenska kyrkan öfvergå, att deras

barn må dem åtfölja och erforderlig undervisning förty erhålla; det må ej förvägras,
så vida ej barnet allaredan den ålder uppnått, att det i ty fall, enligt hvad derom i
särskild lag säges, sjelf eger sig bestämma och vill vid sin lära förblifva.

2. Huru förhallas skall med barnen, då i fall, som nu sagdt är, endera af
föräldrarne tillhör främmande trossamfund och vill dervid förblifva, derom är stadgadt
i särskild lag.

§ 0. Medlem af svenska kyrkan, som vill ur dess gemenskap träda, må icke
anses från kyrkan skild förrän han, eller hon, uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter,
som särskild lag angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning
stadgar såsom vilkor för utträde ur svenska kyrkan.

§ 7. Prest, som i svenska kyrkans tjenst är anstäld, må sitt embetes tjenst
och förrättningar främmande trosbekännare, vid ansvar, icke påtruga; men varder han
af sådan trosbekännare frivilligt anmodad att denne med presterlig tjenst tillhandagå,
då ma han det ej vägra, och förrätte da tjensten efter svenska kyrkans handbok, der
den tjenst bör efter ritual förrättas.

2 KAPITLET.

Om kyrkoförsamlingarne mom svenska kyrkan i allmänhet.

§ 1. Svenska kyrkans medlemmar fördelas i kyrkoförsamlingar, hvar med sitt
presterskap, för utöfning af gudstjenst och förvaltning af kyrkans sakramenterliga
handlingar samt för värden om det kristliga lifvet. i öfrigt, i enlighet med hvad i
denna lag derom närmare stadgas.

§ 2. 1. Hvarje kyrkoförsamling skall hafva sitt bestämda yttre område, såsom

det af ålder varit, eller framdeles kan varda ordnadt.

2. Uppstår fråga om delning, sammanslående, upphäfvande, eller annan förändring
af redan inrättade församlingar, eller om nya församlingars stiftande, eller

3 KAP.

231

om indragande eller sammanbyggande af kyrkor, skall den, sedan vederbörande församlingar
och domkapitel sig i ärendet med alla dess omständigheter yttrat, till Konungens
pröfning och afgörande öfverlemnas. Sådan fråga må kunna väckas af församling
efter föregånget kyrkostämmobeslut, eller af biskop i domkapitlet efter förrättad
visitation, eller af domkapitel omedelbart, der det så finner nödigt.

3. På Konungens pröfning ankommer ock, huruvida på en eller annan ort
omständigheterna påkalla bildande eller bibehållande af icke-territoriela kyrkoförsamlingar,
och att derom, efter inhemtadt utlåtande af dem det vederbör, förordna.

§ 3. Eu hvar svensk undersåte, som tillika är medlem af svenska kyrkan,
skall lyda till den församling, inom hvars område han sitt rätta bo och hemvist häfver,
så vida han ej, i följd af särskilda stadganden, skall till icke-territoriel församling
räknas: honom dock obetaget att, der han så önskar, för hvilken enskild, kyrklig
förrättning det må vara anlita i annan församling anstäld prest, som villig är att gå
honom tillhanda.

§ 4. I hvarje till svenska kyrkan hörande församling skola öfver dess medlemmar
kyrkoböcker eller längder föras, så inrättade, som derom längre fram närmare
föreskrifves.

§ 5. Hvarje till svenska kyrkan hörande församling är berättigad, att i den
ordning och under iakttagande af de närmare föreskrifter, som i denna lag och andra
i ämnet utfärdade lagar och förordningar äro till efterrättelse stadgade, taga del i
vården om sina gemensamma, kyrkliga, angelägenheter, och pligtig att, der så behof
gÖres, för upprätthållande af sitt kyrkoväsen, enligt behörigen faststälda grunder tillskjuta
dertill erforderliga medel.

3 KAPITLET.

Om sön- och helgedagar och dm allmänna gudstjänsten.

§ 1. Kyrkoårets söndagar och helgedagar bibehålla inom svenska kyrkan sina
i kyrkans kalendarium upptagna, af ålder brukliga namn. Kyrkoåret räknas från och
med första söndagen i adventet.

§ 2. 1. Söndagen, som är den första dagen af hvarje vecka, skall såsom

hvilodag heligbållas och med allmän, offentlig gudstjenst i kyrkorna öfver hela landet
begås.

2. Sammaledes skola ock begås, å de dagar, på Indika de infalla, följande af
ålder i den kristna församlingen firade helgedagar, nämligen: Juldagen, annandag Jul,
nyårsdagen, trettondedag Jul, Marie bebådelsedag, långfredagen, första och andra

232

3 KAP.

dagen af påskhögtiden, Kristi himmelsfärdsdag, första och andra dagen af pingsthög*
tiden och Johannis döparens dag: dock, att Marie bebådelsedag, om den infaller i
veckan näst före påsk, skall firas på lördagen näst före Palmsöndagen, och på tredje
dag påsk, om den infaller längre fram.

3. Marie kyrkogångsdag, eller kyndersmessodagen, äfvensom Michaelsmessodagen
och Allhelgonadagen må ock framgent såsom kyrkliga högtidsdagar firas; men
infaller, efter kyrkans kalendarium, någon af dem på sökendag, skall den firas på
nästföljande söndag, och Marie kyrkogångsdag, om den efter denna bestämning komme
att firas på fastlagssöndagen, flyttas till söndagen nästförut.

4. Om utomordentliga, kyrkliga högtidsdagar, såsom ock om bönedagar, förordnar
Konungen.

§ 3. 1. På söndagar och alla de i nästföregående § nämnda högtidsdagar

skall liögmessogudstjenst förrättas i alla församlingar, så väl på landet som i städerna.
I pastorat, der flera kyrkor, än anstälda prester äro, och högmessogudstjenst förty
plägat skiftesvis i den ena eller andra af pastoratets kyrkor. inställas, må det dock
förblifva vid hvad sedvanligt varit, eller domkapitlet, efter vederbörande församlingars
hörande, finner lämpligt föreskrifva.

2. Ottesångsgudstjenst skall på första dagen af jul-, påsk- och pingsthögtiderna
förrättas i alla de församlingar, så på landsbygden som i städerna, der omständigheter
och ortförhållanden deremot ej lägga hinder, och jemväl på öfriga sön- och högtidsdagar
i de stadsförsamlingar, der sådan gudstjenst hittills hållits, eller domkapitlet,
efter inhemtadt yttrande af vederbörande församlingar, finner skäligt om dess införande
förordna. På domkapitlet ankomme ock att åt stadsförsamling, som det önskar,
medgifva utbyte af ottesångsgudstjenst mot annan offentlig andaktsöfning.

3. Aftonsångsgudstjenst skall hållas i de stadsförsamlingar, der två eller flere
prester vid eu kyrka äro anstälda.

§ 4. Under l astlags liden skall minst eu gång i hvarje vecka på sökendag, den
presterskapet i samråd med församlingen eger bestämma, veckopredikan i församlingarna
till betraktande af Kristi lidandes historia hållas: dock må i vidsträcktare landsförsamlingar
den gudstjenst, med domkapitlets goda minne, till söndag förläggas och
nästföre högmessogudstjensten hållas. I större städer skall under påskveckans fyra första
dagar Kristi lidandes historia i veckopredikuingar å nyo behandlas.

I öfrigt må med anställande på sökendag af veckopredikuingar, äfvensom af
bibel- eller s. k. kapitelförklaringar samt offentliga morgon- och aftonböner förhållas
så som hvarje församling med sitt presterskap derom öfverenskommer.

§ 5. Rättegångsgudstjenst, hvarom i den borgerliga lagen sägs, hålles i den
kyrka, som närmast till tingstaden eller domstolen är belägen. Är afståndet längre
än eu fjerdedels mil, må den gudstjenst i lämpligt rum å tingstaden hållas. Rätte -

3 KAP.

2 83

gångsgudstjenst förrättas af presterskapet i orten efter den ordningsföljd, domkapitlet
bestämmer.

§ 0. Den allmänna, offentliga gndstjensten på förenämnda dagar förrättas med
predikan, bön och sång i den ordning, handboken föreskrifver. Ej må prest af eget
godtycke derifrån afvika, utan det uttryckligen medgifvet är, att i ett eller annat fall
sig efter omständigheterna rätta.

På andra antingen kyrkliga eller medborgerliga högtidsdagar, såsom jubel-,
tacksägelse-, böne- eller klagodag^, förrättas gndstjensten efter hvad derom redan är
eller i särskilda fall kan varda förordnadt.

§ 7. Predikan skall i högmesso- och aftonsångsgudstjenstema på de årliga
sön- och helgedagarne hållas öfver de i kyrkans hand- och evangeliibok för dessa
dagar bestämda texter; men der i något kyrkoår en sjette söndag efter trettondedag
Jnl inträffar, skall på densamma predikan hållas öfver texterna för tjugosjunde söndagen
efter trefaldighetssöndagen.

På sjunde söndagen efter trefaldighetssöndagen skall i högmessogudstjensten
predikas öfver Kristi förklaring, och i aftonsångsgudstjensten öfver söndagens evangeliitext.

I de kyrkoår, då eu tjugosjunde söndag efter trefaldighetssöndagen icke inträffar,
skall på söndagen nästföre adventet predikas öfver texterna för tjngosjette
söndagen efter trefaldighetssöndagen.

O o o

Om predikotexter för ottesångsgudstjenster och veckopredikan)gar stadgas i
kyrkohandboken.

Predikotexter för böndagar och för utomordentliga högtidsdagar’ föreskrifvas af
Konungen, eller väljas i annat fall af predikanten.

För rättegångspredikan må predikanten sjelf välja predikotext.

§ 8. Predikan skall vara grundad i Guds heliga ord och med kyrkans bekännelse
öfverensstämma. Ej må deruti inblandas något, som till läran icke hörer,
eller innehåller förnärmande hänsyftningar på person, eller är egnadt att väcka lärotvister,
andliga tvifvelsmål eller annan oro inom församlingen, eller att leda uppmärksamheten
på dittills för församlingen obekanta villfarelser och synder, eller hvad
annat det vara må, som renheten af Kristi lära vanställer, eller till förargelse leder;
allt vid ansvar, som framdeles sägs.

§ 9. De psalmer, som vid gndstjensten afsjungas skola, eger predikanten ur
kyrkans antagna psalmbok fritt välja, dock med undantag, som i kyrkohandboken
omförmälas.

Sången må af orgel eller annan lämplig instrumentalmusik vid gndstjensten på
sön- och helgedagar beledsagas.

234

3 KAP.

§ 10. Böner och förböner, som för den allmänna gudstjensten äro i handboken
och evangliiboken föreskrifna, eller af Konungen för särskilda tillfällen anbefallas
kunna, skola så förrättas, som de faststälda blifvit. Förböner, eller tacksägelser,
som af predikanten för tillfället uttalas och medlemmars af församlingen enskilda
förhållanden afse, skola kort och enkelt i lämpliga ordalag affattas.

§ 11. Gudstjensten med hvad dertill hörer skall i hvarje församling förrättas
af dem, åt Indika predikoembete! derstädes anförtrodt är. Annan prest må dermed
ej taga befattning, utan att det sker på begäran af kyrkoherden, eller med dennes,
der han tillstädes är, eller hans vikaries samtycke, eller på förordnande af prosten,
biskopen eller domkapitlet, eller i nödfall, då gudstjenst, som hållas borde, eljest
konnne att inställas.

§ 12. 1. Varder i församlingen prest, som gudstjensten på bestämd tid för rätta

borde, af sjukdom eller annat oförmodadt förfall hindrad att det fullgöra; då
skall den bland församlingens prester, som underrättelse om förfallet först erhåller,
eller närmast kyrkan bor, sig infinna och gudstjensten förrätta.

2. År prest, som sålunda hindras, ensam tjenstgörande i församlingen, eller
blifva uti församling, der flere prester finnas, alla på eu gång urståndsätta att gudstjenst
förrätta, när församlingen dertill sammankommen är; då må någon af församlingens
äldsta, eller ock klockaren, sedan eu psalm blifvit afsjungen, morgonbön hålla,
dagens text och eu predikan öfver densamma ur någon godkänd postilla uppläsa, och
med de vanliga kyrkobönerna och välsignelsen gudstjensten afsluta.

§ 13. 1. Högmessogudstjenst må i allmänhet begynnas klockan tio före

middagen, och må ej för andra kyrkliga förrättningar dermed uppskjutas; men i stad,
der samma kyrka af två eller flera församlingar begagnas, må domkapitlet, efter samråd
med församlingarne, förordna, huru, i afseende å tiden, med gudstjensten förhållas
bör. Lag samma vare om församlingar på landsbygden, der, i anseende till
olika tungomål, särskilda högmessogudstjenster i samma kyrka hållas måste.

2. Ottesångsgudstjenst må i allmänhet börjas klockan åtta före och aftonsångsgudstjenst
klockan tre efter middagen: dock må på landsbygden ottesång på juldagen,
efter gammalt bruk, äfven tidigare börjas, om församlingen det önskar. Derest i de
fall, som i l:a momentet nämnas, ottesångs- och aftonsångsgudstjenst, med hänseende
till tiden, ej lämpligen kunna förrättas; ege domkapitlet, sedan vederbörande församling
blifvit i frågan hörd och omständigheterna pröfvade, dessa gudstjenster inställa^
der så nödigt blefve. Förekomma eljest å eu eller annan ort anledningar till förändring
af tiden för ifrågavarande gudstjensters begynnande; må domkapitlet, efter
det vederbörande församling afgifvit sitt utlåtande i ämnet, derom förordna. Tiden
för allmän, offentlig gudstjensts början tillkännagifves medelst klockringning.

4 KAP.

235

3. Alla böra sig ombeflita att yid gudstjenstens början sig i kyrkan infinna.
Ej må med dess begynnande för någons skull öfver den faststälda tiden uppskjutas.

§ 14. År kyrka under ombygnad, eller kan den af annan tillfällig anledning
till gudstjenst ej begagnas; beslute församlingen på kyrkostämma, hvar under tiden
gudstjensterna förrättas skola, och anmäle sitt beslut derom hos domkapitlet till stadfästelse.

§ 15. Nu finnas i något pastorat så aflägsna, eller så belägna byar, att menigheten
derifrån icke utan synnerliga svårigheter till moder- eller kapellkyrka på
sön- och högtidsdag så ofta sig infinna kan, som för dess själavård behof vore, och
finnes der ej bönehus med ständig prest; åligge kyrkoherden så föranstalta, att af
någon bland presterna i pastoratet, enligt öfverenskommen ordning, gudstjenst, särdeles
å de stora högtidsdagarne och å böndagarne, der må förrättad varda, och hafve
biskop och domkapitel här vårdnad å.

§ 16. Då Konungens förordningar samt offentliga myndigheters och enskilda
personers kungörelser skola i kyrka församling delgifvas, skall det sålunda ske, att
gudstjensten derigenom icke afbrytes.

§ 17. Huru med gudstjenst i fängelser förhållas skall, är särskildt stadgadt.

4 KAPITLET.

Om döpelsen.

§ 1. Barn, som enligt hvad, i l:a kapitlet sägs, i den rena evangeliska läran
bör uppfostras, skall utan onödig tidsutdrägt till det heliga dopet befordras. Föräldrars
och målsmäns pligt är, att härom besörja. Hafva efter barnets födelse sex
veckor förflutit, utan att det dop erhållit; erinre kyrkoherden i församlingen föräldrarne
eller målsmännen derom. Varder barnet ej sedan inom fjorton dagar döpt och kunna
giltiga hinder ej visas, skola föräldrarne eller målsmännen inför kyrkorådet varnas.
Underlåta de, det oaktadt, att sin kristliga pligt härutinnan fullgöra; då skall kyrkorådet
inom sig tre män utse, hvilka om barnets befordran till dopet draga försorg,
der det i godo kan ske.

§ 2. Barndop skall i den ordning, kyrkohandboken föreskrifver, förrättas af
prest, antingen i den församling, der barnet föddes, eller hvilken modren vid barnets
födelse tillhörde: föräldrar eller målsmän dock obetaget, att annan prest derom
anlita.

5 KAP.

236

Döpelse må anställas i kyrka på sön- eller helgedag, då församlingen för sin
andakt der är tillsamman kommen, eller på annan dag, om så begäres: dock må den
ock hemma i husen anställas, antingen hos föräldrarne, presten, eller annan person,
allt efter som prest och föräldrar eller målsmän derom öfverenskomma.

§ 4. Döpelse, som en gång rätteligen verkstäld är, må ej förnyas. Förnimmer
prest barnet ej vara rätteligen döpt; då skall han det döpa så som vore det odöpt.
Hittebarn, om hvars döpelse säker upplysning ej kunnat vinnas, varde af prest i den
församling, der det funnet är, så fort ske kan, döpt på sätt derom i kyrkohandboken
föreskrifves.

Svensk undersåte, som inom riket af kristna, till svenska kyrkan hörande föräldrar
född och uppfostrad är, men ej kan dopbevis förete, anses som döpt, till dess
motsatsen fulltygad varder. .

§ 5. Befinnes barn så svagt, att flira är att det icke förblifver vid lif till dess
prest för dess döpelse hinner tillkallas; då må, i sådant nödfall, någon tillstädesvarande
välfräjdad kristen af den rena evangeliska bekännelsen barnet döpa i den
ordning, kyrkohandboken om nöddop stadgar.

Nöddop skall, så snart ske kan, hos kyrkoherden anmälas, och af honom, om
barnet till krafter kommit, enligt handboken bekräftas.

§ 6. Icke-kristen, som till svenska kyrkan vill öfvergå, skall döpas på sätt,
som för sådana fall kyrkohandboken särskild! föreskrifver.

§ 7. Dopvittnen eller faddrar skola vid döpelsen närvara. Den som döpelsen
begärt, eger dem tillkalla: dock må ej tillkallas andra än välfrejdade bekännare af
den rena evangeliska läran, de der Herrans nattvard begått och oförhindrade äro att
den vidare begå. Dopvittnena skola för presten uppgifvas, då döpelsen begäres. Vid
barndop skall åt barnet namn gifvas.

5 KAPITLET.

Om kristlig uppfostran och undervisning, om skrifskola och om ungdomens
konfirmation och beredelse till den heliga nattvarden.

§ 1. 1. Föräldrar, som till svenska kyrkan höra, och de, som i deras ställe

satta äro, skola kristligen uppfostra sina barn och dem behörig undervisning i den
rena, evangeliska läran bibringa eller bibringa låta. Äro föräldrar eller målsmän härtill
sjelfva oförmögna; åligge det församlingen, att dem ständigt tillfälle dertill bereda
och om barmens undervisning draga försorg. Kyrkoherden med öfriga prester i

5 KAP.

23?

församlingen skall häröfver vaka, och så väl församlingen som föräldrarne eller målsmännen
om deras kristliga pligt härutinnan med allvar erinra.

2. Presterskap!.11 skall ock i folkskolorna utöfva uppsigt öfver kristendomsundervisningen
derstädes och med råd och upplysningar vederbörande lärare tillhandagå.

3. Vid kristendomsundervisningen skall den katekes begagnas, som vederbörligen
af svenska kyrkan antagen är.

§ 2. 1. Till utrönande, huruledes i synnerhet ungdomen sig i bokläsning

och kristendomskunskap förkofra!, äfvensom af de insigter, församlingen i allmänhet
i kristendomsläran eger, och för att dem deruti ytterligare förstärka och stadfästa,
skola, hvarje år, inom hvarje församling, der omständigheterna det medgifva,
låsmöten eller husförhör anställas i den ordning och på de tider, om livilka presterskapet
och församlingen i samråd öfverenskomma och lämpligast finna, eller som, i
brist af sådan öfverenskommelse, af domkapitlet, på anmälan, särskild! bestämmas.

2. -Till dessa läsmöten och förhör inkalie kyrkoherden församlingens medlemmar,
föräldrar, husbönder, tjenare och arbetare, indelade i läslag eller rotar: dock att
till ett läslag ej flere förenas, än att förhöret med de inkallade på en dag må kunna
medhinnas. Barn, som till den ålder kommit, att förhör med dem anses kunna och
böra anställas, må derifrån ej uteslutas, och undersöke dervid presterskapet, huru det
tillgjordt blifvit, som i afseende å barnens undervisning i 1 § är sagdt.

3. Rum för förhörens anställande skall af läslagets bofasta husbönder, efter
öfverenskommen ordning, upplåtas.

§ 3. Barn, som under åtnjuten kristendomsundervisning uppnått den ålder
och vunnit den mognad i förståndet, att begående af Herrans heliga nattvard dem
tillstädjas må, skola dertill särskild! beredas. Beredelse!! skall bestå i skriftskola och
konfirmation.

§ 4. Skriftskola skall i hvarje församling årligen hållas i den ordning'', kyrkoherden,
efter samråd med öfriga prester i församlingen, bestämmer. Tiden för skriftskolans
fortgång må kyrkoherden likaså, med afseende derjemte på olika ortsförhållanden,
bestämma, sedan församlingen blifvit i saken hörd. Yppas derom mellan kyrkoherden
och församlingen olika meningar; må frågan till domkapitlets afgörande hänskjutas.

§ 5. 1. Barn biviste skriftskolan i den församling, till hvilken dess föräldrar

eller målsmän höra. Önska desse, att derom anlita viss prest i egen eller annan församling
och samtycker denne dertill; vare ock sådan enskild skriftskola gild. År det
i annan församling, skall bevis öfver barnets ålder, dop och kristendomsundervisning
företes från den församling, hvilken barnet tillhör.

238

fi KAP.

2. Utan giltiga skäl, dem kyrkoherden eger pröfva, må barn ej längre än till
dess det fyllt sitt sextonde åldersår af sina föräldrar eller malsmän från skriftskola
och beredelse till konfirmation och den heliga nattvarden afhållas. Kyrkoherden
åligger, att föräldrar och målsmän om denna deras pligt lämpligen erinra.

§ 6. Hvilka af barnen till nattvardens begående mogna må anses, pröfve
kyrkoherden i samråd med de piaster, som i barnens undervisning tagit del: förfare
dock dervid varsamt. Ej må barn uteslutas, som sexton års ålder uppnått, ledigt i
bok kan läsa, för goda seder kändt är, och innehållet af kristendomslärans hufvudstycken
fattat.

Med barn, som två år allmän skrifskola bivistat, men dock ej pröfvats mogna
att af Herrans nattvard varda delaktiga, skall särskild skrifskola anställas.

§ 7. När skrifskola ändad är, utsatte kyrkoherden och läte från predikstolen
kungöra viss dag, å hvilken med de barn, som pröfvats mogna att den heliga nattvarden
begå, gemensam konfirmationsakt, i församlingens öfvervaro, i kyrkan anställas
skall på sätt kyrkohandboken närmare föreskrifver. Barnen skola härvid sin trosbekännelse
aflägga, och må sedan, på samma eller annan dertill utsatt dag. den
heliga nattvarden undfå.

Der af giltiga skäl, dem kyrkoherden profår, barn, som mogna befunnits, icke
kunna i den gemensamma konfirmationsakten taga del; må de särskild! konfirmeras.

6 KAPITLET.

Om allmänt skriftermål och Herrans heliga nattvard.

Herrans heliga nattvard skall i hvarje församling, på sön- och högtidsdag, i
sammanhang med högmessogudstjensten, utdelas, sa ofta värdiga gäster, flera ellei
färre, som medlemmar af församlingen äro, tillkännagifvit sill åstundan att deraf
varda delaktiga.

Der omständigheter förekomma, som anses göra det nödigt, att allmän nattvardsgång
vid vissa tillfällen på annan tid, än i sammanhang med högmessogudstjensten
hållas må, ege kyrkoherden och församlingen derom öfverenskomma.

§ 2. Alla de. som Herrans nattvard önska begå, skola denna sin önskan anmäla
eller anmäla låta hos kyrkoherden, eller den prest, han till mottagande af sådan
anmälan i sitt ställe förordnat.

§ 3. Den heliga nattvarden skall, enligt den i kyrkohandboken föreskrifna
ordning, i kyrkan offentligen begås: dock, om någon är sjuk eller af ålderdom svag

6 KAP.

289

och förmår ej sig till kyrkan begifva, eller annat nödfall är för handen; må nattvardens
utdelande äfven ske hemma i husen.

§ 4. Annan än prest må ej den heliga nattvarden utdela; men dei någon i
dödsfara är stadd, såsom sjönöd eller annan olycka, och kan ej prest anträffas; då
må hvilken kristen, han derom anlitar, nattvarden honom tilldela, om lian till styrka
för sin tro densamma önskar begå.

§ 5. 1. En hvar njute den heliga nattvarden i den församling, al hvilken
han är medlem, och genom de prester, som der äro anstälda: dock, om någon astundar
nattvarden undfå i annan församling, eller genom annan prest, än den som är
anstäld i den församling, han sjelf tillhörer, må det honom ej vägras, derest han, om
sa fordras, med prestbevis från sin församling styrker, att han, enligt denna lag, till
nattvardens begående är oförhindrad.

2. Åstundar resande, som från aflägsen ort kommen, eller okänd är, att nattvarden
undfå, men kan ej sådant bevis förete, som nu är sagdt; må prest, som han
derom anlitar, nattvarden honom dock tilldela, derest presten, efter med honom anstäldt
enskildt samtal, finner honom dertill kristligen beredd.

§ 6. Till åtnjutande af den heliga nattvarden vid Herrans bord må ingen sig
inställa, utan att han förut i allmänt skriftermål sin syndabekännelse aflagt och aflösning
undfått.

§ 7. 1. Allmänt skriftermål skall, såsom förberedelse till den heliga natt varden

i enlighet med kyrkohandboken, förrättas i kyrkan samma dag, nattvarden
utdelas, eller dagen nästförut. De, som Herrans nattvard gemensamt offentligen begå,
skola ock i det allmänna skriftermålet gemensamt taga del. Önskar någon särskild!
och allena inför presten allmän syndabekännelse förut aflägga och åt honom aflösning
emottaga; det må honom ej förvägras.

2. Begär nattvardsgäst i församling, der nattvarden dagen efter det allmänna
skriftermålet utdelas plägar, att genast, sedan skriftermålet är förrättadt, af densamma
delaktig varda; må det honom ej förnekas, der han för den begäran kan förete giltiga
skäl, såsom bortresa, den der ej tål uppskof, eller annat dylikt.

§ 8. Då, efter hvad i 8 § sägs, den heliga nattvarden hemma i husen utdelas,
skall dertill hörande skriftermål äfven derstädes förrättas.

§ 9. Från skriftermål och nattvardsgång gemensamt med den öfnga församlingen
skall afhällas och enskildt dertill komma den, som af fallandesot, eller af smittosam
eller vederstygglig sjukdom besvärad är.

240

6 KAP.

§ 10. Till den heliga nattvarden må tillträde ej lenmas: åt dem, som ännu
ej undervisade och konfirmerade blifvit, efter som i 5 kapitlet sägs, utan så är, att
de på sin sotesäug synnerlig längtan derefter gifva tillkänna och om dess betydelse
visa sig begrepp ega; ej åt dem, som från nattvardens begående tills vidare uteslutna
äro, efter hvad i 10 kapitlet sägs; ej åt dem, som genom verldslig rätts utslag blifvit
för vissa brott särskildt till enskildt skriftermål dömda, innan de detsamma undergått;
ej heller åt dem. som åt sinnessjukdom lida, så länge de orediga äro och sig ej besinna
kunna.

§ 11. Stumme, ■ som kristligen lefva och med säkra tecken tydligen gifva sin
längtan efter den heliga nattvarden tillkänna, må derifrån ej afhållas, fastän de icke
konfirmerade blifvit.

§ 12. 1. Anmäler sig till Herrans nattvard gemensamt med den öfriga för samlingen

någon, som veterligen för grof missgerning under ransakning stab! är, men
på fri fot vistas, och derförinnan för kristlig vandel och goda seder känd varit, eller
anmäler sig dertill någon, som under ransakning stått för missgerning, hvars uppdagande,
i brist åt då tillgängliga, fulla bevis, blifvit till framtiden utstäldt; då skall

kyrkoherden honom, innan nattvardens begående honom tillstädjes, allvarligen vidtala

och till uppriktig bekännelse uppmana.

2. Är någon, som till nattvardens begående sig anmält, för lastbart och. förargelse
väckande lefverne, eller för bittert och oförsonligt sinnelag allmänt känd; då
bör kyrkoherden honom tillråda, att från nattvarden sig afhålla till dess han sig
bättrat och bevis derå i sitt lefverne gifvit. Vill han ej derefter sig rätta; pröfve
v kyrkoherden hvad efter omständigheterna och med hänseende jemväl till hvad om
kyrklig tukt i 10 kap. sägs, vidare må vara att tillgöra.

■1. För löst tal och rykte, eller hat och illvilja, eller egen eller sin anhörigs

sak, eller af hvilken annan anledning som helst, som i lag ej grundad är, må ej prest
från den heliga nattvarden någon utestänga, vid ansvar, som framdeles sägs.

§ 13. Åt den, som i dödsfara är stadd och med fullt förstånd, med ord ellotecken,
gifver tillkänna sin önskan att nattvarden undfå, må den ej under någon
förevändning vägras.

§ 14. Då någon, som till den heliga nattvardens åtnjutande framträder, finnes
vala från delaktighet deri tills vidare utesluten, eller till dess emottagande gemensamt
med den öfriga församlingen obehörig, eller af starka drycker öfverlastad, eller
eljest synbarligen i oredig sinnesförfattning; varde han vid sakramentets utdelande
förbigången.

7 KAP.

241

7 KAPITLET.

Om lysning till äktenskap och om vigsel.

§ 1. Äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan skall, på sätt kyrkohandboken
föreskrifver, genom vigsel afslutas. Äktenskap mellan medlem af svenska
kyrkan och bekännare af annan, kristen troslära skall på enahanda sätt genom vigsel
afslutas. Om sättet för afslutande af äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan
och en icke-kristen är särskild! stadgadt.

§ 2. 1. Förr än vigsel sker, skall, då både mannen och qvinnan, eller endast

den sednare, tillhör svenska kyrkan, lysning till äktenskapet, efter i kyrkohandboken
stadgadt formulär, vid högmessogudstjensten i kyrkan afkunnas i den församling, der
bruden tages och är kyrkskrifven. Lysningen skall utfärdas af kyrkoherden i den
församling, der den afkunnas bör. Huru många gånger den afkunnas skall, derom
skiljs i borgerlig lag.

2. Huru förhållas skall, då lysning begäres af någon, som okänd är, eller
säkra bevis om hinderslöshet ej kan förete, derom är särskildt stadgadt.

3. Lysning må ej utfärdas för medlem af svenska kyrkan, som af den heliga
nattvarden ännu ej delaktig blifvit.

§ 3. Vigsel må ej medgifvas dem, som, efter hvad allmän lag stadgar, förhindrade
äro, att med hvarandra, eller hvar för sig, äktenskap ingå. Detsamma gälle
om lysning, derest, före dess utfärdande, äktenskapshinder utrönas kunnat.

§ 4. Har lysning vederbörligen för sig gått, utan att hinder mot det tilltänkta
äktenskapet sig yppat eller blifvit anmäldt, då bör vigsel anställas och dermed
ej utan giltiga skäl uppskjutas.

Vigsel skall förrättas af prest, i öfvervaro af minst två vittnen, antingen i
kyrkan, eller hemma i husen. På första dagen af hvarje bland de tre stora kyrkohögtiderna
må vigsel i kyrka ej förrättas.

§ 5. Vilja fästehjonen om vigselns förrättande anlita prest i annan församling, än
den, der lysningen afkunnades; styrken då genom intyg af kyrkoherden i sistnämnda
församling att för dem lagligen lyst är, och att hinder mot äktenskapets afslutande
med vigsel icke - anmäldt eller eljest veterlig! är. Utan sådant intyg må ej prest i
annan församling vigseln förrätta, vid ansvar, som framdeles sägs.

§ 6. Vägrar vid vigselförrättning. någondera af dem, som sammanvigas skola,
sitt ja-ord, då han eller hon derom af presten tillspörjes; innehålle presten med vigseln.

242

8 & 9 KAP.

§ 7. I tvifvelaktiga fall må prest vara befogad att låta med lysning och
vigsel anstå till dess lian kunnat sig med domkapitlet rådföra.

8 KAPITLET.

Om barnaföderskors kyrkogång.

§ 1. När hustru, som barn framfödt, sill helsa återvunnit, skall för henne
bön och tacksägelse af prest hållas, antingen vid hennes första kyrkogång eller ock
i hemmet, på sätt i kyrkohandboken derom stadgas.

Har fästeqvinna, eller den som under äktenskapslöfte häfdad blifvit, barn framfodt,
skall för henne, antingen i kyrka eller i hemmet, sådan bön hållas, som särskild!
i kyrkohandboken är föreskrifven,

9 KAPITLET.

Om enskild själavård och hemligt skriftermål.

§ 1. Presterskapet i hvarje församling skall låta sig angeläget vara, att sina
åhörare med enskild själavård samvetsgrann! tillhandagå, de sjuka besöka, dem som i
samvetsbekymmer stadda äro, upplysa och hugsvala, frid och sämja mellan makai,
föräldrar och barn, husbönder och tjenare samt andra inom församlingen söka befordra,
och om deras kristliga tro och lefverne omsorgsfullt sig vårda.

§ 2. Varder prest i församlingen till sjuk kallad; vare lian pligtig kallelsen
efterkomma, der han ej fullgiltiga skäl och hinder för sitt uteblifvande uppvisa kan.
Är hindret sådant, som snart öfvergår; under läte den kallade ej att sig genast derefter
inställa. Är sjukdom, af hvilken den sjuke behäftad är, smittosam, må det ej
som ursäkt för uteblifvande gälla. Försummar prest sin pligt i hvad nu är sagdt;
stånde ansvar, såsom framdeles sägs.

§ 3. Dem, som i fängelse sitta, skall nödig själavård ej undanhållas. Hvad
dervid iakttagas bör. derom är särskild! stadgadt. Finnes särskild prest vid fängelse
ej anstäld; åligge det presterskapet i den församling, der fängelse är, att med de
fängsligas själavård taga befattning. Domkapitlet eger derom närmare bestämma.

§ 4. Fånge, som till döden är dömd och straffet undergå skall, ma ej utföras
innan han dertill af prest blifvit beredd. Önskar fånge viss prest på orten vidtala;
denne pligtig hans önskan efterkomma. Åstunda!'' lian den heliga nattvaiden

vare

!) KAP.

243

undfå, och finne,s han dertill kristligen beredd; må det honom ej vägras. Önskar han
att presten honom till afrättningsplatsen följa må; neke honom presten ej denna tjenst.

§ 5. Vill någon, för att tröst och aflösning undfå, förtro sig till prest och i
hemligt skriftermål uppenbara brott och synd, som hans samvete besvärar; må han
dertill välja den prest, till hvilken han förtroende häfver. Den, som sig till prest
sålunda förtror, må presten ej på något sätt röja. Varder prest till vittnesmål kallad
i sak, hvarom han annat ej känner än hvad honom i hemligt skriftermål förtrodt är,
skall han det ej yppa, utom så vidt här nedan sägs.

§ 6. 1. Är gerning, som syndaren sålunda bekänner, allaredan begången och

ej andra kunnig än honom och dem, som med honom deri varit delaktiga, och kan
ej mer till annan mans skada lända: visar han botfärdighet; då må presten kunna
honom aflösa.

2. Lag samma vare, då syndaren gerning bekänner, för hvilken han under
ransakning stått, men af domaren frikänd blifvit.

3. Har genom den gerning menniskors lif eller allmän välfärd förspillts, och
har derom på sannolika skäl och omständigheter grundadt rykte allmänt gängse varit,
eller är syndaren för den gerning uppenbarligen beskyld eller under ransakning kommen;
uppmane honom presten att saken inför domaren bekänna och skadan, så vidt
ske kan, upprätta. Vill han sig dertill ej beqväma, och är gerningen fullbordad och
synes ej mer till någons ytterligare skada eller förderf kunna lända, skall presten
dock, der syndaren ej i dödsfara är stadd, med aflösningen någon tid hafva anstånd
och honom till öppen bekännelse söka beveka. Kan af den gerning ytterligare skada
och ofärd för någon vållas, såsom att annan derför allmänt misstänkt, eller lagförd,
eller till straff, som ännu ej hunnit fullbordas, dömd är; då må syndaren aflösning
ej undfå förr än han gerningen inför domaren bekänt, eller den, om han i dödsfara
är stadd, inför två eller ett vittne i prestens öfvervaro bekänner: och gifve presten,
dock utan att röja personen, hos domaren eller den det vederbör tillkänna och styrke
med ed, om så påfordras, att han hemlig bekännelse emottagit af innehåll, att den
lagförde eller dömde ej skyldig är.

4. Yppar någon i hemligt skriftermål brott, som syndaren allena, eller flere
med honom för händer hafva mot fäderneslandets lugn och säkerhet, eller enskildes
lif och välfärd; då skall presten söka noga utröna omständigheterna och anmana syndaren
att brottet öppet angifva. Låter syndaren sig dertill ej förmå; då må presten
tidigt och försigtigt åtvarna dem, det vederbör, att för skadan taga sig tillvara, och
meddela dem omständigheterna, så vidt han pröfvar det kunna ske, utan att syndaren
hvarken medelbarligen eller omedelbarligen derigenom må röjas.

244

1 0 KAP.

10 KAPITLET.

Om kyrklig tukt.

§ 1. För upprätthållande af god, kristlig ordning och sedlig vandel eger inom
hvarje församling kyrkoherden i samråd med församlingens kyrkoråd kyrklig tukt utöfva
så, som derom här nedan sägs.

§ 2. Medlem af församlingen, som visar uppenbar likgiltighet eller vanvördnad
för Guds heliga ord, gudstjensten eller sakramenten, eller för hvad annat till vården
af religionen hörer, eller af likgiltighet försummar att åt egna barn, eller barn, som
under hans vård satta äro, kristlig uppfostran och undervisning bereda, med hänseende
särskild! till hvad derom i 5 kap. är sagd!, eller gör sig skyldig till kif och osämja
i sitt äktenskap, eller till olydnad och trots mot föräldrar, eller till hårdhet mot
barn, tjenare eller andra underlydande, eller annorledes känd för lastbart lefverne i
sammanlefnaden, och sålunda allmän förargelse åstadkommer; vare efter omständigheterna
under kyrklig tukt förfallen, ändå att han för slikt ej blifvit lagförd, eller
straff derå ej finnes i borgerlig lag utsatt.

§ B. Då skäl förekomma att kyrklig tukt utöfva, varde den felande första
gången varnad af kyrkoherden allena, eller af den prest i församlingen, som kyrkoherden
derom anmodar. Låter den, som sålunda varnad är, sig deraf ej lätta; varde
han å ny o, i närvaro af två eller tre aktade medlemmar af församlingen, af kyrkoherden
till bättring uppmanad. Visar sig ej heller deraf bättring följa; varde han
varnad inför kyrkorådet. Finna kyrkoherden och kyrkorådet att äfven den varning
varit fruktlös; då ege kyrkorådet i församlingens namn förklara honom från deltagande
i den heliga nattvarden utesluten till dess han sig bättrat, och varde den förklaring
till kyrkorådets protokoll tagen samt den uteslutne skriftligen delgifven: honom obetaget
att den domkapitlets pröfning underställa.

Om den sålunda uteslutne skall kyrkoherden framgent sig omsorgsfullt vårda.
Visar han ånger och botfärdighet; anmäle kyrkoherden det i kyrkorådet och varde
honom sakramentets bruk åter medgifvet.

§ 4. Uppträder vid sammankomster för gemensamma andaktsöfningar inom en
församling någon, som ej är prest, med andliga föredrag, de der till spridande af villfarande
meningar och söndring inom kyrkan, eller till förakt för kyrklig ordning och
den allmänna gudstjensten, eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, anses
leda; vare kyrkorådet berättigadt att sådant hans ytterligare uppträdande förbjuda.
Rättar han sig ej derefter; anmäle kyrkorådet saken till beifran hos verldslig lätt.

10 KAP.

245

År han medlem af församlingen, må lian derjemte, efter omständigheterna, kunna
från den heliga nattvarden tills vidare uteslutas, och vare då kyrkorådets förhud ansedt
såsom en inför kyrkorådet enligt 3 § meddelad varning. Om ansvar för prest i
dessa fall stadgas i 17 kapitlet.

§ 5. Varning, hvarom i 3 § sägs, skall meddelas under uttrycklig hänvisning
på den grad af kyrklig tukt, som närmast följer, der den felande sig ej rätta låtit.

Kyrkotukts åtgärd skall, med uppgift om skälen dertill och om tiden, då den
vidtogs, antecknas i husförhörsboken vid den felandes namn.

§ 6. Den, som genom allmän domstols utslag blifvit dömd till dödsstraff, men
af nåd njuter förskoning till lifvet, eller till ansvar för dråp, som ej är med dödsstraff
belagdt, eller för vållande till annans död, eller till straff för det han obetänkt och
af hastighet lastat Gud, Hans heliga ord eller sakramenten, eller för mened, eller för
det han varit drucken eller eljest gjort oljud i kyrka under gudstjenst eller annorstädes,
der gudstjenst hålles, eller gjort våldsgerning å den, som gudstjenst bivistar,
eller annorledes derstädes stört frid och ordning, eller för det han slagit eller smädat
sina föräldrar, eller gjort sig skyldig till tvegiftesbrott, blodskam, lägersmål i förbjudna
leder, hor eller lönskaläge, eller till rån, eller stöld, såsom ock qvinna, som blifvit till
ansvar dömd för vållande till sitt fosters död, må ej af den heliga nattvarden komma

1 åtnjutande, innan han eller hon låtit sig enskildt af sin själasörjare skriftas och aflösning
undfått på sätt och i den ordning, som i kyrkohandboken sägs.

Huru underrättelse om dem, som enskildt skriftermål sålunda undergå böra,
skall komma vederbörande presterskap till hända, derom är särskildt förordnadt.

§ 7. Befinnes, att någon, som från eu församling till annan öfverflytta vill
och om flyttningsbetyg anhåller, då är på grund af 3 eller 4 § från tillträde till den
heliga nattvarden tills vidare utesluten, eller att honom, efter hvad i 6 kap. 12 §

2 mom. sägs, tillrådt är, att sig tills vidare från nattvardens sakrament afhålla; varde
uppgift derom i betyget införd.

11 KAPITLET.

Om jordfästning och begrafning.

§ 1. När dödsfall i församling timat, skall det oförtöfvadt hos kyrkoherden
anmälas, och vid nästföljande högmessogudstjenst församlingen från predikstolen med
öfliga förböner tillkännagifvas. Denna anmälan åligger dem, som den aflidna vid
dödstimmen omgifvit.

246

11 KAP.

§ 2. Den, som med döden afgått, må begrafvas antingen i den församling,
der dödsfallet timade, eller hvilken den aflidne sednast tillhörde, eller der han fastiffhet
efterlemna^ eller der han enskildt grafställe eger, eller om lägerstad för sig före
sin död, med vederbörandes samtycke, förordnat, eller der hans anhöriga för honom en
sådan i behörig ordning utse vilja. Utan giltiga skäl må med begrafning ej öfver
sex veckor uppskjutas.

§ 3. Jordfästning skall af prest förrättas, antingen vid grafven eller i kyrkan,
eller, efter omständigheterna, i den aflidnes bostad, efter ett af de två sätt, kyrkohandboken
föreskrifver.

Jordfästning efter det högtidligare sättet må ej någon förnekas, utom i de fall,
här nedan omförmälas. Vid sådan jordfästning må sedvanliga ceremonier med procession,
psalmsång och klockringning, efter vederbörandes åstundan, ega rum, så ock
liktal hållas af prest, som derom anlitas och dertill villig är.

§ 4. Skall liket begrafvas i annan församling än den, der dödsfallet timade,
må jordfästningen förrättas i den af dessa församlingar, vederbörande helst åstunda.
Har jordfästningen skett i annan församling än den, der liket begrafves; då må vid
dess jordande någon ytterligare kyrklig förrättning ej vidtagas.

§ 5. I stillhet och efter det i kyrkohandboken föreskrifna, kortare sättet skola
jordfästas: dödfödda barn, sa ock barn, som utan döpelse dött, utan afseende på, huruvida
barnet är af äkta eller oäkta säng. Kyrkoherden eger derom förordna.

Likaså skola i stillhet jordfästas: de, som i församlingen af lidit, utan att kändt
är, hvilka de äro eller hvar de sitt rätta hemvist haft, de som i lifstiden för ogudaktigt
och lastbart lefverne allmänt kända varit och i sina synder utan aflösning do,
de som aflidit under omättligt bruk af starka drycker, de som dödat hvarandra i
brådskilnad eller eljest ljutit döden under utöfvande af brott, de till döden eller straffarbete
på lifstid eller viss tid dömda förbrytare, som i fängelse dött, de som uppsåtligen
förgjort sig sjelfva, och de, som enligt dom mistat lifvet. Åtnöjes ej i ett eller
annat fall vederbörande arfvinge med kyrkoherdens beslut härom; söke domaren.

§ 6. Jordfästning i stillhet förrättas af prest, men utan ceremonier, predikan,
tal eller klockringning, i närvaro endast af den dödes närmaste arfvingar, om sådana
sig vid jordfästningen inställa, samt af de för den dödes jordande oumbärliga personer.

§ 7. Främmande, kristna, trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande
kyrkoherde, på församlingens allmänna begrafningsplats erhålla lägerstad för
sina döda.

12 KAP.

247

12 KAPITLET.

Om ordination till prestembetet och om presterliga Icunslcapsprof.

§ 1. Till utöfning af prestembete inom svenska kyrkan må ej någon träda,
som dertill ej behörigen kallad och invigd är.

§ 2. Den, som vill i prestembetet inträda, skall hafva uppnått tjugotre års
ålder, ega ett obefläckadt namn och rykte, och ej vara behäftad med sådan sjukdom,
eller kroppslyte, eller fel på uttal eller sinnen, som för embetets förrättande kan vara
till hinder eller väcka anstöt.

§ 3. Inträde i prestembetet sökes hos domkapitlet i det stift, inom hvilket
sökanden vill anstäld varda: foge han ock till sin ansökan vederbörligt dopbevis samt
bevis öfver nattvardsgång och frejd, äfvensom vittnesbörd från det af rikets universitet,
der han sina studier idkat, så väl deröfver, att han aflagt godkänd teologisk examen,
efter hvad derom särskild! är föreskrifvet, som öfver sitt uppförande under sin studietid
derstädes. Innehar sökanden allaredan tjenst, på hvilken honom ordination beviljas
kan; bilägge då sin ansökan, jemte vederbörligt prestbevis och betyg öfver aflagda
kunskapsprof, vittnesbörd från den myndighet, hvarunder han lyder. År det
domkapitlet, må det vittnesbörd förfalla.

§ 4. Den, som sålunda prestembetet sökt, skall, innan han ordineras må, till
ådagaläggande af sina insigter i teologiens särskilda delar och af sin bibelkunskap,
inför domkapitlet undergå prestexamen, som afläggas skall i exegetisk, systematisk
och historisk teologie samt i de allmänna grunderna af praktisk teologie och kyrkolagfarenhet;
åliggande domkapitlet att öfver den examen afgifva betyg: allt i enlighet
med derom af Konungen utfärdad särskild stadga.

Till utrönande af sökandens predikogåfvor och förmåga att meddela kateketisk
undervisning ege ock domkapitlet, der det icke derom allaredan kännedom eger, förelägga
honom att afgifva praktiska prof i den ordning, domkapitlet lämpligast finner.

§ 5. Ej må någon till prestembetet invigas, utan att han kallelse till ordinarie
tjenst i församling, eller till tjenstgöring i egenskap af biträde åt annan prest bekommit,
eller ock allaredan innehar tjenst, med hvilken rätt till årsberäkning såsom
för presterlig tjenstgöring är förenad.

§ 6. 1. År ordinarie presttjenst ledig, eller är prest från embetets utöfning

skild för längre eller kortare tid, eller finner domkapitlet ordinarie prest af sjukdom

248

12 KAP.

eller ålderdom urståndsatt att sitt embete tillfyllest sköta, eller är församling så vidsträckt
och folkrik, att ordinarie prest ej ensam dess tillbörliga vård kan medhinna;
ege domkapitlet, till tjenstens förvaltande eller till biträde åt ordinarie prest, bland
dem, som sig till inträde i prestembetet anmält, någon kalla och förordna, då ledig
prest ej finnes, som dertill kan utses. Till biträde åt ordinarie prest varde, der så
ske kan, helst den förordnad, han dertill önskar, der den kallade i öfrigt antaglig är.
Åtnjutas nådår vid ledigt prestgäll; varde till predikant under nådårstiden helst den
förordnad, som nådårsrättens innehafvare dertill föreslår.

2. Äro de, som prestembetet samtidigt ansökt, flere än behof af hjelpprester
påkallar, då må de, som inom stiftet födda äro, företrädesvis kallas, derest de med de
öfriga jemngoda finnas.

§ 7. Ej må ordination af hjelpprester ske utan verkligt behof för kyrkans och
församlingarnes tjenst, eller så länge redan ordinerade inom stiftet finnas, som ledige
och till tjenstgöring användbare äro.

§ 8. Prestordination skall af biskopen i stiftet i enlighet med kyrkohandboken
förrättas. År biskopsembetet ledigt, eller är biskop af sjukdom eller annat förfall
hindrad att ordinationen förrätta; anmode domkapitlet biskopen i något af de närmaste
stiften derom. Der omständigheterna så fordra, må dock ordinationens förrättande
äfven kunna åt domprosten eller äldste, prestvigde ledamoten i domkapitlet uppdragas.

§ 9. Ordination skall förrättas i stiftets domkyrka, om nödfall ej fordrar att
det annorstädes sker. Innan ordination företages, bör den, om så ske kan, nästföregående
sön- och högtidsdag i kyrkan kungöras.

§ 10. Efter verkstäld ordination skall till den prestvigde prestbref utfärdas,
underskrifvet af den, som ordinationen förrättat, samt innehållande uppgift om det
stift, han derefter skall såsom prest anses tillhöra; och vare han sedan pligtig sin
tjenst eller tjenstgöring titan tidsutdrägt vidtaga.

§ 11. Prest, som vill sig såsom sökande anmäla, eller som kallad varder till kyrkoherdebeställning,
eller till regementspastors- eller bataljonspredikantbeställning vid rikets
krigsmakt till lands eller vatten, eller till komministerbeställning i Stockholms stad,
skall, för att dertill kunna anses behörig, hafva aflagt pastoralprof inför domkapitlet
i det stift, han tillhör. Afläggande af pastoralprof må prest ej medgifvas, innan han
tjugoåtta års ålder uppnått och två år dessförinnan varit i utöfning af prestembetet.

§ 12. Pastoralexamen skall af läggas i de ämnen och sålunda, som särskild af
Konungen utfärdad stadga föreskrifver. Huru betyg öfver pastoralprofven afgifvas
skola, derom förordnas i samma stadga.

12 KAP.

249

§ 13. 1. Teologi# kandidat, som i prestembetet vill inträda, vare från den

egentliga prestexamen frikallad. Om det praktiska profvet må domkapitlet efter omständigheterna
förordna.

2. . Teologie licentiat, äfvensom den, hvilken i teologisk fakultet vid något af
rikets universitet blifvit såsom professor eller adjunkt anstäld, vara frikallad från så
väl prestexamen som pastoralprof.

3. Den, som föi lårareheställning i teologisk fakultet vid något af rikets universitet,
eller för lektorsbeställning vid högre elementarläroverk godkändt disputationsprof
aflagt, vare från disputationsprof i pastoralexamen frikallad.

4. Den, som för goda kunskaper gjort sig känd och innehar embete eller
tjenst, hvarmed rätt till tjenstearsberäkning såsom för presterlig tjenstgöring följer,
må kunna efter Konungens pröfning frikallas från den i 3 § omförmälda teologiska
examen, som vid något af universiteten bör afläggas.

5. Professorer och adjunkter i de verldsliga fakulteterna vid rikets universitet,
må, der de så önska, i stället för prestexamen och pastoralprof, utgifva och i öfvervaro
af teologiska fakulteten offentligen försvara eu af fakulteten förut granskad och
godkänd afhandling med bifogade teser, hemtade från teologiens särskilda delar.

§ 14. Den, som vid af lagda kunskapsprof för presterlig tjenst, efter hvad som
ofvan sägs, godkänd blifvit, må ej till afläggande af nya prof inkallas. Vill han för
bättre befordrans skull sjelf nya prof aflägga; ege dertill rätt.

§ 15. Dtan hinder af hvad i 1 § är sagdt, må biskop kunna åt studerande^
som vill sig i predikande öfva och af biskopen finnes dertill skicklig, såsom ock åt
den, som, utan att vara prest, är till årsberäkning såsom för presterlig tjenst berättigad,
föi viss tid meddela skriftlig tillåtelse att i en eller flera församlingar, med
vederbörande kyrkoherdes samtycke, vid allmän gudstjenst predika.

13 KAPITLET.

Om prestembetet och de särskilda presttjensterna i församlingarne.

§ 1- Kyrkoherdarne, hvar i sin församling, hafva inseende öfver öfriga der
anstälda prester och skola om de heliga sakramentens rätta förvaltande, om den offentliga
gudstjenstens och andra kyrkliga handlingars ordentliga och värdiga förrättande,
om ungdomens kristliga uppfostran och undervisning, om den enskilda själavårdens
tiogna handhafvande samt den kyrkliga tuktens vederbörliga uppehållande samvetsgrann
försorg draga. Åt de fattiga i församlingen skall kyrkoherden särskild omsorg
egna och dem, i hvad på honom ankommer, till nödigt understöd anmäla samt deras
sak sig kristligen åtaga.

250

13 KAP.

§ 2. Kyrkoherden skall ock tillsyn hafva öfver all kyrkans så fasta som lösa
egendom af hvad slag den må vara, öfver dess rätta förvaltning och användande enligt
lag och församlingens beslut vaka, och granneligen tillse, att kyrkovärd hvad honom
åligger rätteligen fullgör.

Äro i församlingen fromma stiftelser till förmån för kyrkor, skolor, de fattige,
eller annat välgörande ändamål, under presterskapets vård stälda; handhafve kyrkoherden
vården derom, såsom om annan kyrkans egendom, eller på sätt stiftaren eller
andra vederbörande derom särskild! förordnat.

§ 3. Kyrkoherdarne, hvar i sin församling, skola föra dessa kyrkoböcker eller
längder:

a) födelse- eller dopbok, upptagande alla dem, som under året i församlingen
af svenska kyrkan tillhörande prest till dop befordrade äro, deras födelseort, födelsedag,
dopdag och namn, föräldrarnes namn, stånd och hemvist, modrens ålder, dopvittnenas
eller faddrarnes samt den prestmans namn, embete och hemvist, som dopet
förrättat;

b) konfirmationsbök, upptagande den ungdom inom församlingen, som första
gången blifvit af den heliga nattvarden delaktig, med anteckning af namn, ålder,
hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap;

c) lysnings- och vigselbok, hvari skola antecknas: l:o) alla de lysningar till äktenskap,
som i församlingen afkunnas, med namnen på dem, för hvilka lysningen utfärdats,
deras födelseort, stånd, ålder och hemvist, namnen på dem, som vid lysningens
uttagande närvarit, samt dagarne, då lysningen blifvit afkunnad, och 2:o) de
vigslar, som förrättade blifvit, med de sammanvigda personernas namn, stånd och
hemvist, dagen då vigseln skett, samt namnet på den prest, som vigseln förrättat;

d) död- och bcgrafningsbok, upptagande alla dem, som under året inom församlingen
med döden afgått och der jordfästats, så vidt möjligt är deras fullständiga
namn, ålder, stånd och hemvist, uppgift om när och hvar dödsfallet skett, samt dödsoch
jordfästningsdag, äfvensom, derest den döde i annan församling jordfästats än
der han begrafvits, orten, der begrafningen skett;

e) husförhör sbok, som tillika är kyrkans hufvudbok, och hvari för alla församlingens
medlemmar utan undantag skola antecknas namn, stånd, födelsedag, födelseort,
kristendomskunskap, nattvardsgång och frejd, huruvida de till äktenskap hinderslöse
äro eller icke, samt för dem, hvilka antingen in- eller utflyttat, orten hvarifrån
och orten hvarthän flyttningen skett;

f) in- och utflyttning sb ok, upptagande, för hvarje år, alla till församlingen inflyttade
samt derifrån afflyttade personer till namn, ålder och stånd, med anteckning
om orten, hvarifrån de kommit och dit de utflyttat, och de flyttningsbevis de med
sig hemtat eller uttagit samt bevisets dag. Utflyttning skall i kyrkan kungöras, innan
betyget utfärdas.

13 KAP.

251

Vid dessa böckers förande och livad dervid för öfrigt iakttagas bör rätte sig
kyrkoherden efter de föreskrifter och formulär, Konungen funnit godt meddela. Om
böcker eller längder öfver personer, som inom församlingen bo, eller der blifvit födda,
döpta, vigda, döda eller begrafna, men som till främmande trossamfund eller församling
höra eller hört, är särskildt stadgadt.

§ 4. Kyrkoherde skall prestbevis, grundadt på kyrkoböckerna, utfärda åt en
hvar, som för uppgiftet ändamål derom gör anhållan. År kyrkoherden dertill jäfvig
med hänseende till den person, som beviset äskar, skall det af annan prest i församlingen
utfärdas. Finnes ej annan prest, eller är ock han jäfvig, skall beviset af kyrkoherden
underskrifvas och dess enlighet med kyrkoboken af två ojäfviga församlingsmedlemmar
behörigen styrkas.

§ 5. Hvad kyrkoherden i embetet åligger, gälle ock för den, som förordnad
blifvit att kyrkoherdeembete under dess ledighet, eller af annan anledning förvalta,
utan så är, att domkapitlet i förordnandet särskildt förbehåll gjort.

§ 6. Finnes i något pastorat annex- eller kapellförsamling, öfver hvilken särskild
prest är satt, ma domkapitlet, när kyrkoherden eller församlingen derom med
begäran inkommit och sådant finnes af omständigheterna föranledt, åt honom uppdraga,
att på eget ansvar, under kyrkoherdens tillsyn, föra församlingens kyrkoböcker
och utfärda derpå grundade lysningar till äktenskap äfvensom andra handlingar och

samt att emottaga prestbevis för inflyttande: vare ock i öfrigt kapellpresten
skyldig att för sig gorå kyrkoherden vid moderkyrkan i embetsärenden reda, då denne
det fordrar, samt honom hörsamhet visa.

§ 7. Komminister, som i församling anstäld är, skall kyrkoherden till biträde
i embetet vara i allt hvad i 1 och 2 §§ är sagd t,

Adjunkt, som är annan prest till biträde skickad, skall fullgöra hvad honom i
embetet skäligen alägges af den, till hvars biträde han skickad är.

§ 8. Hvarje år skall kyrkoherden med öfriga prester i de under hans vård
stående församlingar träffa öfverenskommelse och uppgöra ordning, hvarefter predikningar
och andi a^ till den offentliga gudstjensten hörande tjensteförrättningar af dem
besörjas skola. Åsämjas do ej om fördelningen, eller anser någon af dem sig öfver
höftan betungad; lägge domkapitlet dem emellan. Varder någon af laga förfall för
någon tid hindrad att sin skyldighet enligt den uppgjorda ordningen fullgöra; förordne
kyrkoherden, huru för tillfället skall förhållas.

§ 9. Har vid andra tjensteförrättningar kyrkoherden behof af någon sin medtjenares
biträde och anmodar honom derom, må denne det ej vägra; men anser han

252

13 KAf.

sig oskäligen besvärad med göromål, som kyrkoherden närmast tillhöra, söke rättelse
hos prosten. Åtnöjes han ej med prostens beslut; söke domkapitlet. Vill han genast
hos domkapitlet rättelse söka; stånde det honom öppet.

§ 10. Uppkommer för kapell- eller annexförsamling oförmodadt behof af tjenstehjon;
förordne kyrkoherden, om han sjelf hindrad är att den lemna, dertill någon
annan af moderkyrkans piaster, med skyldighet dock att denne resekostnadsersättning
tillhanda hålla. Är behofvet af beskaffenhet att räcka för längre tid, skall det oförtöfvadt
af kyrkoherden hos domkapitlet till vidare åtgärd anmälas.

§ 11. Predikanter, som vid fånghus, lazarett, hospital eller andra dylika
inrättningar, eller vid bruk och fabriker anstälda äro, såsom ock krigsprester, skola,
i allt hvad den egentliga kyrkotjensten och själavården angår, stå under stiftets domkapitels
omedelbara inseende, och i öfrigt sig rätta efter de stadgar och föreskrifter,
som dem till efterrättelse af vederbörande gifna äro.

§ 12. Prest, som i någon församling om presterlig tjenst anlitas af medlem i
annan församling, ställe sig till efterrättelse hvad i 5 § 5 kap.,, o § 6 kap. och 5 §
7 kap. om erforderliga bevis i de der omförmälda fall sägs. Är det om vigsel han
anlitad varit, skall han sednast inom tretio dagar derefter tillsända kyrkoherden i den
församling, hvarest lysningen afkunnades, skriftlig underrättelse om dagen, da vigseln
egde rum.

Om all annan embetstjenst, hvarmed prest i eu församling gatt medlem af
annan församling tillhanda, skall han inom utgången af hvarje ar skriftligen underrätta
kyrkoherden i den sednare.

§ 13. Prest må ej från sin församling eller rätta tjenstgöringsort sjelfvilligt
sig aflägsna eller bortresa. Har kyrkoherde för enskilda angelägenheter behof af
tjenstledighet öfver åtta dagar; söke den hos prosten, som efter pröfning den högst
på två veckor bevilja eger, när tillika annan, inom pastoratet eller nära derintill
boende, prestman uppgifven är, som skriftligen sig atagit att tjensten under tiden
bestrida. Åt komminister och kapellpredikant ege kyrkoherden för samma tid och
under samma förbehåll tjenstledighet bevilja. Adjunkt skall uppvisa bifall af den,
till hvars biträde han förordnad är.

Har prest behof af tjenstledighet för längre tid, skall ansökan derom, såsom
nu är sagdt, göras hos domkapitlet, som eger den bevilja, dock ej öfver ett ar, utan
så är, att behofvet deraf från styrkt sjukdomsförfall härrörer. Tjenstledighet för längre
tid, än domkapitlet kan bevilja, sökes hos Konungen. Prest eller kyrkoherde, som
tjenstledighet beviljat, inberätte derom ofördröjligen till domkapitlet.

§ 14. Kyrkoherde, som antingen i embetsärenden eller på vunnen tjenstledighet
från sin församling bortresa vill, gifve söndagen nästförut församlingen tillkänna,

13 KAP.

253

hvilken i hans ställe pastoralvården ombetrodd är. Inträffar anledning att resan
genast anträda, besörje ej dess mindre derom, att det nästföljande söndag tillkännagifves.

§ 15. Predikant vid fånghus, hospital eller annan sådan inrättnig må tjenstledighet
söka hos den eller dem, som styrelsen öfver dessa inrättningar handhafva.
Ej må den beviljas utan att annan prest tjensten under tiden öfvertager, och skall
domkapitlet derom underrättas.

§ 16. Utom i de fall, som i 15 § 12 kap. omförmälas, må kyrkoherde ej
tillåta annan än prestman, som till utöfning af prestembetet är behörig, att presterlig
tjenst i församlingen förrätta.

Den som till adjunkt eller vikarie i församling hlifvit förordnad, skall, då han
i tjenstgöring inträder, af sitt förordnande gifva kyrkoherden i församlingen, eller
den hans ställe företräder, vederbörlig del.

§ 17. Embetsutöfning må ej tillstädjas prest, som behäftad är med fallandesot,
sinnessvaghet, spetälska eller annan sjukdom, som kan förargelse väcka eller andakten
störa; dock ege han löneförmånerna tillgodonjuta, med afdrag af hvad den, som tjensten
under tiden förrättar, tillkomma hör, hvilket domkapitlet eger bestämma. Extraordinarie
prestman förhjelpes i sådana fall till underhåll genom domkapitlets föisoig.

§ 18. Åstundar prest sjelfvilligt prestembetet sig afsåga; anmäle det i domkapitlet,
som eger höra hans skäl. Finnes han hafva sitt beslut med mogen öfverläggning
fattat och står han ej under tilltal för brott, hvarå embetets förlust kan
följa, då må han från embetet skiljas och bref derå honom meddelas.

14 KAPITLET.

Om tillsättande af presttjenster i församlingarne och om embetsvården

under ledigheten.

§ 1. Ledig ordinarie presttjenst tillsättes efter förslag och val i den ordning,
här nedan sägs. Förslagets upprättande tillkommer stiftets domkapitel. Valets anställande
tillkommer den församling, der tjensten är ledig. Utnämningen tillhör
domkapitlet.

Från hvad nu är sagdt äro, med hänseende till utnämning, undantagna de
presttjenster, till hvilka utnämningen är Konungen förbehållen, äfvensom, med hänseende
till förslag och val, de presttjenster, till hvilka enskild person eller korporation

254

14 KAP.

kallelserätt utan föregånget förslag och val innehar, såsom ock de, om hvilkas tillsättande
särskilda föreskrifter gifna äro, efter hvad här nedan sägs.

Presttjenst, som efter förslag och val skall tillsättas, anses som konsistoriel, så
vida den ej, med hänseende till utnämningen, är för regal förklarad.

§ 2. 1. Behörig åtgärd till besättande af ledig presttjenst må ej hindras af

väckt, men ännu då ej afgjord fråga om förändring i tjenstens område eller aflöningen
derför.

2. Presttjenst, för hvars tillsättande förslag och val böra föregå, skall, vid
deri inträffad ledighet af stiftets domkapitel till ansökning hos detsamma genom offentligt
anslag kungöras, med utsättande af den dag, då ansökningstiden går till ända.

Hvad angående ansökningstid och de handlingar, af livilka ansökningsskriften
åtföljas bör, skall iakttagas, derom är särskildt stadgadt.

§ 3. Ansökning, som till domkapitlet inkommit, må ej kunna efter ansökningstidens
utgång återtagas, utan så är, att åtgärderna för tjenstens återbesättande blifvit
under ledigheten af Konungen instälda och sökanden af sådan anledning inom den
tid,, som domkapitlet dertill utsätter och kungöra låter, anmäler sig vilja sin ingifna
ansökan återkalla.

§ 4. Inom tjugo dagar efter den, då ansökningstiden är förliden, skall domkapitlet
de inkomna ansökningarne med åtföljande bilagor till granskning företaga,
de sökandes behörighet pröfva och till tjenstens besättande, der så ske kan, förslag
uppgöra.

§ 5. Befordringsrätt till presttjenst njute prest endast inom det stift, hvilket
han, efter hvad i 3 och 9 §§ 12 kap. är sagdt, skall anses tillhöra, derest icke genom
denna lag eller särskilda, af Konungen gifna bestämmelser vidsträcktare rätt är honom
i sådant afseende tillagd.

Befordringsrätt till presttjenst i Stockholms stad skall stå öppen för presterskapet
öfver hela riket.

§ G. Obehörig att på förslag till ordinarie presttjenst uppföras, eller dertill
kallas, är den, som icke aflagt de kunskapsprof, hvilka i 12:e kapitlet omförmälas.

Till kyrkoherdebeställning vare ock den obehörig att på förslag uppföras, eller
att till en sådan kallas och befordras, som tretio års ålder icke uppnått och de i
sistnämnda kapitel för sådan beställning föreskrifna kunskapsprof ej aflagt.

§ 7. År sökande allaredan uppförd på förslag till annan presttjenst, eller har
han öfver sådant förslag såsom sökande anfört besvär, som ännu oafgjorda äro; vare
ock han under tiden obehörig att rum på nytt förslag erhålla.

14 KAP.

255

§ 8. Söker någon den ordinarie presttjenst, som omedelbart efter honom blifva
ledig, eller annan sådan, innan två år förflutit efter det han den sednast erhållna
tillträdde; varde den ansökning lemnad utan afseende. Om ansökning, som vilkorligen
upptager flera lediga presttjenster, eller som af medsökande i egenskap af ombud för
annan sökande inlemnas, vare lag samma.

§ 9. Sökande,'' som för brott eller gröfre embetsfel under tilltal stäld, eller
från utöfning af sitt prestembete skild är, vare, så länge saken oafgjord är eller embetets
utöfning honom är förnekad, obehörig att till presttjenst föreslås, eller att till
eu sådan kallas och befordras. På förslag må ej heller uppföras den prest, som i
utöfningen af sin tjenst visat håglöshet och bristande nit och efter varning ej låtit
sig rätta.

§ 10. Till ordinarie presttjenst må domkapitel ej på förslag uppföra, eller
dertill utnämna den, som pröfvas sakna den förmåga och de egenskaper, som för tjenstens
nöjaktiga bestridande i allmänhet erfordras.

§ 11. 1. Har domkapitlet icke funnit någon af de sökande till förslag behörig;

varde beslutet derom genom anslag kungjordt och laga anvisning för besvär meddelad.
Under tiden göres med all vidare åtgärd anstånd.

2. Finnas de sökande behöriga vara, då skall förslag upprättas och derå tre
uppföras, efter som de framför andra och hvarandra i lärdom och förtjenst pröfvas
företräde ega, enligt hvad derom här nedan stadgas.

§ 12. 1. Lärdom, hvarom här sägs, skall omfatta teologiska kunskapsämnen

och vara genom aflagda examina, eller utgifna skrifter af vetenskapligt värde eller
annorledes offentligen ådagalagd. Vid lika teologiska insigter må afseende jemväl
fästas på lärdom i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.

2. Sökandes förtjenst skall bedömas efter så väl tjensteålder, som det nit och
den skicklighet, hvarmed han skött det kall, som honom i kyrkans och läroverkens
tjenst dittills anförtrodt varit.

§ 13. 1. Tjensteålder beräknas efter den tid, sökande, vare sig såsom ordi narie

eller som tillförordnad, verklig tjenst gjort. Tiden räknas från och med den
dag, hvarå för sökanden fullmakt eller förordnande första gången utfärdades, till och
med den, då i hvarje fall ansökningstiden tilländagå!-. Har han endast förordnande
för olika tider, längre eller kortare, att uppvisa; varde tjensteåldern derefter sammanräknad.
Har sökande för sjukdom, eller för teologiska studiers idkande, eller speciminas
afläggande, eller för fullgörande af offentliga uppdrag, eller af annan giltig
anledning fått åtnjuta tjenstledighet, eller ock för enskilda angelägenheters ombesörjande
njutit ledighet för en månad eller derunder; må den tid vid tjensteårsberäknin -

256

14 KAP.

gen icke afdragas. För tjenstgöring före fyllda tjugotre års ålder må dock tjenstår
ej beräknas, och ej heller för flera än en tjenstebefattning, der sökanden flera sådana
samtidigt bestridt.

2. Vid tjensteålderns beräknande galle årsberäkning såsom för presterlig tjenst
äfven för lärarebefattning i språk och vetenskap vid rikets universitet, vid allmänna
elementarläroverk, pedagogier och folkskolelärare-seminarier, samt för notarie- och
amanuenstjenster vid domkapitlen, såsom ock för andra lärarebefattningar, med hvilka
Konungen funnit skäligt sådan förmån förena. Filosofie doktorsgrad eller behörighet
dertill, förvärfvad genom aflagda kunskapsprof vid något af rikets universitet, må
lika med tre tjensteår beräknas. Årsberäkning, hvarom i detta 2:a moment sägs, må
dock ej tillkomma andra, än medlemmar af svenska kyrkan.

§ 14. Vid upprättande af förslag till kyrkoherdetjenst, med hvilken domprosteenibete
är förenadt, skola alltid de framför andra till rum å förslaget behöriga anses,
som genom undergången teologielicentiatexamen, eller genom med högsta vitsord godkända
kunskapsprof i pastoralexamen, eller genom utgifna vetenskapliga skrifter grundliga
teologiska insigter ådagalagt.

§ 15. Då fråga är om uppgörande af förslag till annan ordinarie presttjenst,
skola lärdom och förtjenst så med hvarandra jemnföras, att hvarken den högre bildningen
eller det troget använda arbetet den uppmuntran må sakna, som billighet och
kyrkans sakna väl kräfva. Den, som genom högre lärdom sig bestämdt utmärkt, vare
till företräde berättigad. Anses två sökande jemngoda i lärdom; afgöre förtjenst företrädet
dem emellan. Anses de jemngoda i förtjenst; varde företrädet dem emellan
bestämdt efter deras lärdom.

§ 16. 1. Vid förslagets upprättande pröfve domkapitlet först, hvilka sökande må
behöriga anses, fastställe ock den tjensteålder, som eu hvar af dem enligt ingifna
tjensteförteckningar, efter hvad ofvan är sagdt, eger att sig tillgodoräkna, och bestämme
sedan, med tillämpning af de i 11, 12, 14 och 15 §§ stadgade befordringsgrunder,
det rum å förslaget, som tillkomma bör en hvar af de tre, hvilka framför
öfriga behöriga sökande funnits dertill berättigade.

2. Vid bestämmande af förslagsordningen skall särskildt röstas om hvarje förslagsrum,
från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum uppförd den, som
dervid mer än hälften af de afgifna rösterna erhållit. Har vid den omröstning ingen
erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna; varde ny omröstning anstäld mellan
de två, hvilka högsta röstetalet tillfallit. Hafva flera än två erhållit sådant röstetal,
att företrädet dem emellan är oafgjordt, då skall emellan dem genom särskild omröstning
skiljas, hvarvid i händelse af lika röster ordförandens röst må gifva utslaget.

14 KAP.

257

§ 17. För hvarje sökande skall i förslagsprotokollet upptagas ett kort sammandrag
åt hans tjensteförteckning och jemväl utföras den tjensteålder, som han enligt
domkapitlets pröfning egt sig vid ansökningstidens utgång tillgodoräkna.

§ 18. Hafva inom utsatt dag sökande ej kommit, eller äro de ej så många
att fullt förslag kan upprättas, eller finnas de, som sökt, till förslag ej behöriga; varde
ny tid för ansökning kungjord. Kommer ej heller inom andra ansökningstiden tillräckligt
antal behöriga sökande; varde förslaget för fullt ansedt, ändå att endast eu
eller två derå uppföras kunnat, och läte domkapitlet på kyrkostämma inhemta vederbörande
församlings yttrande, huruvida hon med förslaget likväl åtnöjes. Åtnöjes
församlingen dermed, och var å förslaget endast eu uppförd; då skall sådant hennes
svar anses såsom val. Voro a förslaget två sökande; då skall vidare förfaras på sätt
som här nedan om prof och val stadgas. Förklarar församlingen sig med förslaget i
dess ofullständiga skick missnöjd; varde tjensten ytterligare till ansökning ledig kungjord.
Komma ej heller då så många behöriga sökande, att förslag må kunna upprättas,
eller anmäler sig ingen, inberätte domkapitlet förhållandet hos Konungen och
afbide Dess beslut.

§ 19. År ny ansökningstid utsatt, egen icke desto mindre de, som inom den
förstas utgång med ansökning inkommit, rätt att rum å förslaget erhålla efter som
de deraf förtjente äro, om än inom den sednare en eller flere komme, som dem i
lärdom och förtjenst finnas öfvergå.

§ 20. När förslag upprättadt är, skall det anslås och kungöras med sådan anvisning
till besvär, som i 34 § 26 kap. sägs.

§ 21. 1. Den, som rum å förslaget vunnit, må det sig ej afsäga, utan så är
att han, efter det han förslag sökte, annan befordran erhållit, eller bevisligen blifvit
af sjukdom eller annan orsak ur stånd satt att det sökta embetet bestrida.

2. Gifver han, innan valdagen inträffat, sådant domkapitlet tillkänna; då må
domkapitlet, efter pröfning af de uppgifna skälen, honom från förslaget afföra och
dem bland öfriga, behöriga sökande, hvilka icke under tiden till annan lägenhet föreslagna
eller utnämnda blifvit, anmoda att inom viss utsatt tid sig yttra, huruvida de
vid sin ansökan förblifva vilja eller icke. Önska de i åtanke komma; varde bland
dem den mest förtjente på det lediga rummet uppförd, och det sålunda ändrade förslaget
å nyo vederbörligen kungjordt. Vill ingen af de tillfrågade sin ansökning
fortsätta, eller funnos ej andra sökande än de på förslaget uppförde; förfare domkapitlet
såsom i 18 § är sagdt.

§ 22. Har, innan val egt rum, någon af de föreslagna med döden afgått eller
blifvit från utöfning af prestembetet skild; förfare ock domkapitlet på sätt, i näst -

258

14 KAP.

föregående *§ stadgas. Inträffar hvad nu är sagdt, sedan val hållet är, men innan utnämning
skett; förfare domkapitlet sammaledes, der ej någon af de å förslaget qvarstående
vid valet erhållit tre fjerdedelar eller derutöfver af de då afgifna röster.

§ 23. Nu händer att prest, som rum å förslaget erhållit, derefter ställes under
åtal, af hvars utgång beror, huruvida han må till förslag behörig anses; inställe domkapitlet
all vidare åtgärd för tjenstens återbesättande till dess i målet dömdt är.

§ 24. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller deröfver anförda besvär blifvit
slutligen afgjorda, skall domkapitlet tre, eller så många på hvarandra följande söndagar,
som de på förslag stående till antalet äro, utsätta, på hvilka de föreslagna, en
hvar på sin dag efter den ordning, de rum å förslaget innehafva, skola vid högmessogudstjensten
medelst predikan och altartjenst prof aflägga i den församlings kyrka,
der ledigheten är. Lyda under kyrkogället två eller flere församlingar; varde profvet
aflagdt i moderkyrkan, derest ej domkapitlet på förekomna skäl annorledes förordnat.
Är med den lediga tjensten skyldighet förenad, att i flere än en kyrka gudstjenst på
samma sön- eller högtidsdag förrätta; pröfve ock domkapitlet, huruvida prof i två
kyrkor afläggas skall.

Profdagarne skola så utsättas, att frågodag eller valdag ej må infalla på böndag
eller första dagen i någon af de stora kyrkohögtiderua.

Profpredikant må ej i församling, der han prof aflägger, annan presterlig tjenst,
än nu sagd är, förrätta, sä vida annan prest finnes att anlita.

§ 25. Finnes bland de föreslagna någon, som i fält eller utrikes för sitt embetes
skull eller i offentligt uppdrag sig uppehåller; vare han från profs afläggande
frikallad.

§ 26. Samma dag profdagarne utsättas, skall ock till eu hvar af de föreslagna
sändebref aflåtas, deri han om den honom förelagda profdag underrättas, äfvensom
kungörelse till församlingen utfärdas, deri henne gifves tillkänna: hvilka de föreslagna
äro, de fortjenster en hvar af dem, enligt hvad i § 17 sägs, eger att sig tillgodoräkna,
de dagar, på hvilka de skola prof aflägga, samt huruvida någon af de föreslagna från
profs afläggande är fri.

Sådan kungörelse skall af domkapitlet afsändas till den, som pastoralvården i
församlingen handhafver, och af honom fjorton dagar före första profdagen församlingen
meddelas så väl i moderkyrkan, som i underlydande kyrkor, der gudstjenst då
förrättas.

En hvar af de föreslagna skall om framkomsten af sändebrefvet domkapitlet
med första post underrätta.

14 KAP.

259

§ 27. Har sändebrefvet för tillfälliga hinder så sentida framkommit, att profpredikant
sig till profs afläggande å bestämd dag ej inställa hinner, eller varder han
af sjukdom eller annat oförutsedt förfall hindrad att sig till profs fullgörande å utsatt
dag infinna; göre han ofördröjligen anmälan derom hos domkapitlet. Är sändebrefvet
sentida framkommet; utsatte domkapitlet genast ny profdag, och late den,
jemte orsaken till förändringen, församlingen i föreskrifven ordning kungöras. Är
det sjukdom eller annat förfall, som hindret vållat; meddele domkapitlet likaledes församlingen
derom underrättelse, sednast å den bestämda profdagen, så vidt det ske kan.

§ 28. Anmäler sig den, som genom sjukdom hindrad var, inom nittio dagar
från den först utsatta profdagen, hos domkapitlet till profvets fullgörande; bestämma
då domkapitlet dertill ny dag, som vederbörligen kungöras skall. Kommer han ej
heller inom denna tid; läte domkapitlet på kyrkostämma inhemta församlingens yttrande,
huruvida hon med förslaget, utan prof af den sålunda hindrade, nöjes. Åtnöjes
församlingen dermed utan prof; må till val i behörig ordning skridas. Var det
annat förfall, som hindret föranledde; utsatte domkapitlet ny profdag. Anmäler den
uteblifne ej förfall, må han kunna från förslaget skiljas.

§ 29. Aflider någon af de föreslagna, eller varder från utöfning af prestembetet
skild, sedan profdag utsatt blifvit; förfare domkapitlet efter hvad i 21 §
sägs, och inställe valförrättningen till framtida förordnande.

§ 30. Ej må för den ene profpredikantens hinder uppehåll eller ändring af
den andres profdag göras; men frågo- och valdag skola inställas till dess hindret häfvet
är och de i sin ordning följa kunna: varde ock härom erinradt, då förfallet församlingen
kungöres.

Uteblifver profpredikant å honom förelagd dag och har underrättelse om anledningen
dertill ej inkommit; gifve då den, som pastoralvården om händer har, förfallet
församlingen äfvensom valförrättaren tillkänna, och att förty all ytterligare åtgärd
på domkapitlets förordnande kommer att bero: inberätte ock derom genast till
domkapitlet.

§ 31. Valförrättare skall af domkapitlet utses samma dag, profdagarne, enligt
hvad i 24 § är sagdt, utsättas. Till valförrättare förordne domkapitlet prosten i det
kontrakt, hvartill den lediga tjensten lyder, eller, der han veterligen jäfvig eller af
giltigt förfall hindrad är, någon annan inom prosteriet eller nära derintill boende
kyrkoherde.

Till valförrättare i Stockholms stad skall eu af stadens kyrkoherdar af konsistorium
derstädes förordnas.

Jemte valförrättaren skall ock i hvardera fallet en annan kyrkoherde utses,
att den förres ställe intaga, der denne af sjukdom eller annat förfall hindrad blefve
att valförrättningen verkställa.

260

14 KAP.

§ 32. Valförrättare eger att sig till biträde kalla en ojäfvig man, helst prestman,
att protokollet å frågo- och valdag föra.

§ 33. Laga jäf mot valförrättare äro de, som allmän lag mot domare uppställer,
och mot valnotarie de, som från vittnesmål utestänga. Jäf räknas mellan valförrättare
och dem, som under val komma; men ej mellan honom och dem, som välja.
Eger valförrättare rösträtt i församling, der han val skall leda, men vill den ej begagna;
då är han ej på den grund jäfvig.

Varder någon till valförrättare förordnad, som jäf med sig vet, det domkapitlet
okändt var; gifve det domkapitlet tillkänna.

§ 34. Rösträtt vid prestval tillkommer i den församling, der val anställas
skall, en hvar församlingsmedlem, som berättigad är att i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut taga del; och gälle för röstberäkning och utöfning af rösträtt vid valet
hvad för kyrkostämma är i sådant afseende stadgadt.

Främmande trosförvandt och den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
må rösträtt ej tillkomma.

§ 35. 1. Prestval skall efter särskild vallängd förrättas. Vallängden skall

af den, som pastoralvården i församlingen förvaltar, uppgöras efter den röstlängd, som
till efterföljd vid kyrkostämma i församlingen godkänd och antagen är, och upptaga
enhvar i röstlängden uppförd röstegande, det röstetal, honom deri är tillagdt, samt
de anmärkningar, som der om honom kunna förekomma. Vallängden skall tvefaldt
upprättas med särskild kolumn för en hvar af de profpredikanter, som vid valförrättningen
under omröstning komma kunna, samt för anteckning åt de röster honom tillfalla,
och i öfrigt så inrättas, att hvartdera exemplaret till så väl antal af sidor, som
antal af rader på hvarje sida med det andra noggrannt öfverensstämmer.

2. Aro lands- och stadsförsamlingar till ett kyrkogäll förenade, ehvad de
gemensam eller särskild kyrka begagna; varde vallängd för hvardera församlingen uppgjord,
der ej öfverenskommet är, att hvardera i sin ordning för bägge välja eger,
eller annan förening är träffad om gemensam grund för röstberäkningen, da valet
derefter bör rättas.

Af vallängden skall det ena exemplaret tillsändas valförrättaren sednast fjorton
dagar före frågodagen, och det andra till frågodagen förvaras.

§ 36. På den dag sista profpredikan hålles, läte den, som pastoralvarden i
församlingen handhar, uti alla till församlingen hörande kyrkor, der gudstjenst da
anställes, från predikostolen kungöra, att den af domkapitlet utsedde valförrättningsmannen
nästpåföljande söndag sig infinna skall, för att, biträdd af namngifven för
protokollet utsedd notarie, uti den kyrka, der prof aflagda blifvit, eller, om prof i
flere kyrkor aflagts efter hvad i 24 § sägs, uti moderkyrkan, eller, om stads- och

14 KAP.

261

landsförsamling till ett kyrkogäll förenade äro, uti den kyrka, der i sådant fall valet
anställas skall, det förestående valet bereda och inhemta församlingens utlåtande,
huruvida mot dess anställande hinder förekomma, äfvensom att, der hinder ej finnas,
vallängden granska och till efterrättelse godkänna; börande vallängden under tiden
vara för de röstegande tillgänglig hos den, som pastoralvården i församlingen förvaltar,
och församlingen i kungörelsen uppmanas att på frågodagen tillstädeskomma,
för att sin rätt bevaka.

§ 37. Finner valförrättare nödigt att gudstjensten å frågodag tidigare än
vanligt begynnas må; ege han dess början tidigare utsätta. I stad må aftonsångsgudstjenst
å den dagen af lysas, der så nödigt pröfvas. Allmän nattvardsgång må ej
heller ä den dagen hållas. Hvad om frågodag nu är sagdt galle ock om valdag. I
de kungörelser, genom hvilka frågo- och valdagen utlysas, skall underrättelse härom
församlingen meddelas.

§ 38. När frågodag är inne och gudstjensten afslutad, skall valförrättaren
jemte valnotarien och några tillkallade medlemmar af kyrkorådet plats i kyrkans hufvudkor
intaga, sitt förordnande uppläsa, och församlingen först tillspörja, huruvida
han och notarien erkännas ojäfviga att förrättningen verkställa? Anmäles jäf mot valförrättaren;
pröfve han det. Finner han det grundadt; afhålle sig från förrättningen
och göre derom anmälan hos domkapitlet, hvilket, derest jäfvet godkännes, ny frågodag
utsätter och annan valförrättare förordnar. Finner valförrättaren jäfvet ograndadt;
gifve det församlingen tillkänna och fortsatte förrättningen. Varder mot valnöt ar ien
jäf anmäldt, som grundadt befinnes; antage valförrättaren genast på stället annan
lämplig och ojäfvig man, att vid det andra exemplaret af vallängden biträda, ech före
sjelf protokollet om han det ej åt den sålunda tillkallade biträdande anförtro kan.

§ 39. År jäf mot valförrättaren icke anfördt, eller har sådant af honom underkändt
blifvit, spörje han: huruvida kungörelsen om förslaget och profdagarne i behörig tid och
i vederbörande kyrkor afkunnad är, och om profpredikanterne i enlighet dermed profven
fullgjort? Finnes kungörelsen ej behörigen afkunnad vara, men att likväl profven
å förelagda dagar fullgjorda blifvit, och åtnöjes församlingen dermed; må förrättningen
fortgå. Yppas derom stridiga meningar; gälle hvad de fleste närvarande, röstegande
medlemmar derom, efter hufvudtal, besluta. Yrkar församlingen att felet pröfvas
skall; varde all ytterligare åtgärd uppskjuten och saken inberättad till domkapitlet,
som, efter dess beskaffenhet, eger antingen till ny kungörelse och nya prof förordna,
eller frågo- och valförrättningens fortsättande på dertill å nyo bestämd dag anbefalla.

§ 40. Derefter tillspörjes församlingen: huruvida kungörelsen om frågodagen
å vederbörlig tid och ort afkunnad är? Finnes det annorledes; varde förrättningen af

262

14 KAP.

valförrättare!! uppskjuten till fjortonde dagen derefter, ock åtta dagar förut, eller följande
söndag behörigen utlyst. Om förhållandet skall till domkapitlet inberättas.

§ 41. Der sådana hinder ej förekommit, som nu sagda äro, tillspörje valförrättaren
församlingen: huruvida hon, eller en eller flere af hennes medlemmar, hafva
något mot de förslagna att anmärka? Anmälas då mot en eller flere af de föreslagna
försök till röstvärfning, eller olaga lönebeting, eller att någon i sin profpredikan sig
sjelf förordat, eller sina medsökande förklenat, eller anmälas andra klagomål, de der,
behörigen ledda i bevis, afsättning från prestembetet och den särskilda tjenst, han
inom kyrkan innehar, eller mistning af prestembetets utöfning för viss tid, eller
förlust af medborgerligt förtroende, eller förlust af rum å förslaget medföra skulle,
och förbinder sig angifvaren att sin anklagelse lagligen bevisa; afbryte då valförrättaren
förrättningen och anteckne i protokollet angifvarens namn samt de vittnen, eller
andra bevis, han åberopat, och insände protokollet, hvilket genast bör uppsättas och
till godkännande uppläsas, till domkapitlet, som saken till verldslig rätt skall förvisa,
efter hvad i 64 § sägs.

§ 42. Anföras mot en eller flere af de föreslagna andra omständigheter, de
der icke den påföljd hafva skulle, som i nästföregående § sägs, eller angifves försök
till röstvärfning mot annan än profpredikant, utan att angifvaren påstå giter att denne
det föranledt; då skall ock det i protokollet upptagas, och församlingen meddelas att
det henne öppet står, att antingen efter anstäldt val klagan deröfver medelst besvär
föra, eller ock sådana genast hos domkapitlet anmäla och dess förbud mot valförrättningen
innan valdagen inträffar utverka söka; men frågodagsförrättningen varde icke
dess mindre fortsatt.

§ 48. 1. Församlingen ege rätt att, der hon det önskar, på frågodagen fjerde

profpredikant begära: uppgifve ock då den prestman, hon dertill vill hafva utsedd.

2. Yppas härom delade meningar och skall genom omröstning utrönas, om
och hvilken prestman må till fjerde profpredikant kallas; då må i den omröstning
endast de taga del, som i den behörigen justerade vallängden uppförda och sjelfva tillstädes
äro, och varde hvar röstandes dervid afgifna mening för en röst beräknad.

3. Visar omröstningen, att mer än hälften af de röstberättigade, som i densamma
tagit del, sig om samma prestman förenat; varde förrättningen afbruten, och
protokollet derom, sedan det uppläst och godkändt blifvit-, till domkapitlet, för frågans
ytterligare behandling, genast öfversändt. Hafva ej så många sig förenat, som nu är
sagdt; vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.

4. Varder valförrättaren sjelf till fjerde profpredikant kallad; inställe han genast
all vidare åtgärd och öfverlemne frågan till domkapitlet, utan så är, att han förtroendet
på stället sig afsäger. År den, som kallas, med valförrättaren i den skyldskap,
att jäf för valförrättningens vidare handläggning deraf för honom uppstår; anmäle han
ock det hos domkapitlet.

14 KAP.

263

§ 44. År prest, på sätt i nästföregående § sägs, till fjerde profpredikant kallad
och vill han, på domkapitlets tillfrågan, kallelsen emottaga och de handlingar, som
hans behörighet visa, till granskning insända; pröfve då domkapitlet, huruvida han, efter
de i denna lag stadgade grunder behörig är att på förslaget uppföras. Finnes han behörig
; då skall han, äfven om han de förut föreslagna i tjensteår underlägsen är, på förslaget
i fjerde rummet uppföras och till profs afläggande förskickas. Afsäger han sig
kallelsen, eller finnes han obehörig; varde församlingens begäran af domkapitlet utslagen.
Ehvad sådan begäran bifalles eller afslås, gifve domkapitlet derå utslag med
anvisning för besvär. Har den begäran blifvit afslagen och utslaget derå vunnit laga
kraft; förfalle all vidare fråga om fjerde profpredikant. Afgår med döden på förslaget
uppförd fjerde profpredikant innan val hållet är, eller förlorar han innan dess sin behörighet;
stånde församlingen öppet, att annan fjerde profpredikant kalla.

Profdag för å förslaget uppförd fjerde profpredikant skall, sedan utslaget derom
vunnit laga kraft, af domkapitlet utsättas och församlingen och valförrättaren i stadgad
ordning tillkännagifvas.

§ 45. Förekomma ej på frågodag mot anställande af val sådana hinder, som
n>u nämnda äro; då skola de §§ af detta kapitel, som om rösträttighet och valdag
handla, eller från och med § 34 till och med § 59, uppläsas och derefter vallängden
till granskning företagas med erinran till församlingen, att alla de ändringar, till
hvilka skäl finnas, då anmälas böra.

§ 46. 1. Vid vallängdens granskning för godkännande skall hvarje deri upp förd

röstegares namn och röstetal gudligen uppläsas, och hvarje röstegande medlem
af församlingen ega rätt att dervid, sjelf eller genom ombud, rättelser eller tillägg
anmäla. Anmälda rättelser eller tillägg skola, der de till riktigheten af öfriga närvarande
röstegare, eller, i händelse af stridiga meningar, af valförrättaren godkännas,
uti hvardera exemplaret af vallängden införas, och äfvenså jemte alla öfriga anmärkningar
uti frågodagsprotokollet intagas. Anmäles rättelse eller tillägg, som ej genast
kan tillfyllest utredas och bevisas; må dermed till valdagen uppskjutas. Finner valförrättaren
sjelf fel eller brist i någon af de omständigheter, som rösträttighet angå;
må han det tillkännagifva, rätta och anteckna.

2. När vallängden granskad och rättad samt det å frågodagen tillkomna protokollet
derjemte uppläst och godkändt är, skola bägge exemplaren af den förra,
äfvensom protokollet, af valförrättaren, valnotarien och två af församlingens röstegande
medlemmar underskrifvas och under valförrättarens sigill genomdragas; hvarefter det
ena exemplaret af vallängden intill valdagen af valförrättaren förvaras, och det andra
öfverlemnas till den, som pastoralvården i församlingen förvaltar, för att på lämpligt
sätt hallas församlingens medlemmar tillhanda. Frågodagsprotokollet skall likaså af
valförrättaren förvaras, der icke i de fall, som i 38, 39 och 41 §§ omförmälas, förrättningen
bör uppskjutas och protokollet genast till domkapitlet insändas. Har ut -

264

14 KAP.

redning af gjorda anmärkningar blifvit till valdagen hänskjuten; varde utdrag af protokollet
rörande dessa frågor bifogadt det exemplar af vallängden, som till församlingens
begagnande aflemnas.

§ 47. Då förrättningen å frågodagen är slutad utan att laga hinder mot det
förestående valet förekommit, gifve valförrättaren församlingen tillkänna: att valet den
fjortonde dagen efter frågodagen skall förrättas, och att den, som med frågodags-förrättningen
är missnöjd, eger besvär deröfver, efter det valet för sig gått, anföra i den
ordning § 61 anvisar: läte ock valförrättaren, nästpåfoljande söndag, valet åter utlysa
uti alla de kyrkor, der prof- och frågodag utlysas skolat. Prest, som kungörelsen
uppläst, skall derå teckna dagen, då det skett.

Valakten skall anställa i den kyrka, der frågodagsförrättningen för sig gått,
efter hvad derom i 36 § sägs.

§ 48. Nu är valdagen inne och gudstjensten afslutad, spörje då valförrättaren,
innan valakten öppnas, församlingen, huruvida valförrättningen vederbörligen är utlyst.
Finnes det annorledes; utsatte han ny valdag å fjortonde dagen derefter och läte den
åtta dagar derförinnan å nyo kungöras: inberätte ock derom till domkapitlet samt om
anledningen till uppskofvet.

§ 49. När valakten begynnas skall, inlede valförrättaren densamma från altaret
med bön och ett kort tal, deri han erinrar församlingen om den förestånde förrättningens
vigt, och intage derpå jemte valnotarien och minst två tillkallade medlemmar
af kyrkorådet plats vid valbordet; hvarefter ur kungörelsen om profdagarne å nyo
uppläsas skola deras namn och förtjenster, som under omröstning komma böra, utan
något tillägg eller förord.

§ 50. Ingen af de föreslagna må valakten öfvervara: är någon af dem tillstädes,
tillsäge honom valförrättaren att sig aflägsna.

§ 51. År på frågodagen förbehåll gjordt om utredning af då anmärkta rättelser
eller tillägg i vallängden, då skall den utredning först företagas och, derest den
godkännes, vederbörligen antecknas. Har mellan frågo- och valdag röstegare aflidit,
eller fast egendom egare eller röstberättigad innehafvare ombytt; varde ock vallängden
i följd deraf rättad. Valförrättaren skall derom församlingen åtspörja. Annan ändring
af vallängden må vidare ej tillåtas, och gifve valförrättaren ljudligen tillkänna, att
vallängden nu oföränderligt till efterrättelse vid valet antagen är.

§ 52. Derpå skall till sjelfva valet skridas och dervid iakttagas, att hvarje
röstegare särskildt och ljudligen i den ordning, hvarefter han i vallängden uppförd
är, uppropas för att framträda och sin röst afgifva. Afgifven röst upprepe valför -

14 KAP.

265

rattaren, innan den i vallängden införes. Framträder ej röstegare vid första uppropet;
varde lian omedelbart derefter andra gången uppropad. Kommer lian ej heller då sjelf
eller genom ombud; vare den gången sin rösträtt förlustig och skall han i vallängden
såsom frånvarande antecknas. År någon drucken, som rösta vill; varde han afvisad
och hans röst oräknad; anteckne ock valförrättaren det i protokollet. Ej skall det
röstegare förnekas, att på egen skyldeman rösta.

§ 53. Röstegare, som frånvarande är, men vill dock sin rösträtt utöfva, vare
berättigad att sin röst afgifva genom dertill skriftligen eller muntligen befullmäktigad!
ombud. Skriftlig fullmakt skall innehålla: ombudets namn och stånd, på hvilken af
de föreslagna han rösta skall, dagen då fullmakten utgafs och röstegarens namn och
sigill, eller i brist af sigill, intyg af två ojäfviga män, som under edsförpligtelse å
fullmakten förklarat, att röstegaren i deras närvaro fullmakten sjelf skrifvit, eller
unclerskrifvit, eller skrifva låtit och innehållet godkännt. Lemnas ombudet muntlig
fullmakt, då skall ock den prest bland de föreslagna nämnas, på hvilken ombudet
eger att rösta, och ombudet åtföljas af två ojäfviga vittnen, hvilka inför valförrättaren,
då röstegarens namn uppropas, under edsförpligtelse intyga det uppdrag, denne i deras
närvaro ombudet gifvit. Annan än så beskaffad fullmakt må ej godkännas. Röstegare,
som vid valförrättningen närvarande är, må ej genom ombud rösta.

§ 54. Förena sig flere röstegande i en och samma fullmakt; vare den ogild.
Varder samma person såsom ombud för flere använd; vare ock det ogildt. Hvar skall
för sig rösta, utan så är, att flere gemensamt såsom en rösträttighet ega utöfva.

§ 55. Eger eller innehafver någon i församlingen flere hemman eller lägenheter,
för hvilka han rösträtt åtnjuter; vare han dock ej berättigad att, sjelf eller
genom ombud, på flere än en af de föreslagna rösta. Hvar, som annorledes gör, hafve
sin rösträtt den gången förverkat.

Har han röst afgifvit, då han först enligt vallängden uppropades; varde ock
den röst för de andra lägenheterna såsom afgifven och efter röstvärdet för desamma
beräknad, fastän han ej mer tillstädes vore, då de i sin ordning i röstlängden förekomma.
Var han ej vid första uppropet närvarande, eller besvarade han det ej, men
kommer sedan och röstar, då han annan gång för annan lägenhet uppropas; då må
hans röst ock för de lägenheter, som ännu enligt vallängden återstå, upptagas och
sammaledes beräknas, men ej för dem, för hvilka han uppropats, innan han först,
sjelf eller genom ombud, svar afgaf.

§ 56. Afgifven röst må ej ändras eller återkallas. Har röstegare uteblifvit
eller genom ombud röstat, varde det i vallängden och protokollet antecknadt. Skriftliga
fullmakter, ehvad de godkända eller underkända blifvit, skola förtecknas efter
den ordning, de i vallängden och protokollet förekomma, och genomdragas under val -

266

14 KAP.

förrättarens sigill. Var fullmakten muntlig, antecknas i protokollet de vittnen, som
uppdraget intygat.

Vill röstegare något till protokollet anföra, som valförrättningen rörer; ege
dertill rätt.

§ 57. Der så händer, att församling, då val företagas skall, enhälligt förklarar
sig ej vilja sin valrätt utöfva; upplyse valförrättaren henne om följden deraf och anställe
icke dess mindre upprop. Afgifvas då röster; tage han dem upp, och gälle det
som val. Afgifves endast en röst; vafe lag samma. Röstar ingen; göre valförrättaren
anmälan derom hos domkapitlet, som då förfara bör, på sätt 68 § stadgar.

§ 58. När upprop afslutadt och val anstäldt är, skall det röstetal, hvarje profpredikant,
eller på förslag under omröstning utan prof stöld sökande, tillfallit, i hvardera
exemplaret af vallängden sammanräknadt utföras och valets utgång, efter slutad
hopsummering, församlingen tillkännagifvas med anvisning, huruledes den, som åt förrättningen
antingen å frågo- eller valdagen ej nöjes, kan besvär deremot inlägga inom
den tid, som 61 § utsätter. Sist skall protokollet öfver valförrättningen till godkännande
uppläsas och, jemte hvardera exemplaret af vallängden, underskrifvas af valförrättaren,
valnotarien och minst tvä af kyrkorådet eller andra församlingens röstegande
medlemmar. Har församling sig undandragit att sin rösträtt utöfva, varde
dock protokollet uppläst och underskrifvet såsom nu är sagdt.

Valförrättning afslutas med psalmsång och välsignelsens uttalande från altaret.

§ 59. Efter slutad valakt skall det ena exemplaret af vallängden jemte protokollen
för frågo- och valdagen, äfvensom alla inlemnade fullmakter, till domkapitlet
ofördröjligen insändas, och det andra jemte afskrift af frågo- och valdagsprotokollen
öfverlemnas till den, som pastoralvården förestår, för att församlingen tillhandahållas,
så länge besvärstiden är öppen, och derefter i kyrkoarkivet nedläggas.

§ 60. Hvad valförrättaren till ordningens omedelbara upprätthållande, under
det valet pågår, nödigt finner att påbjuda, det skall genom kyrkorådets ledamöter
eller församlingens äldste genast till verkställighet befordras. Der någon under valeller
frågodagsförrättning genom oljud, kif och träta, eller genom förgripelser med
ord eller gerning mot valförrättare, valnotarie eller andra närvarande, eller annorledes
störer den frid, som vid förrättningen herrska hör; varde sådant med alla dess omständigheter
i protokollet antecknadt.

§ 61. 1. Röstegare, profpredikant, eller på förslag under omröstning utan

prof stäld sökande, som åt förrättningen på frågo- eller valdag ej nöjes, ege rätt besvär
deröfver inlemna till vederbörande domkapitel före klockan tolf å tretionde dagen
efter valdagen, denna dock oräknad, eller, om sön- eller helgedag då inträffar, å näst -

14 KAP.

267

följande sökendag, och deruti noggrant och bestämdt uppgifva så väl de omständigheter,
öfver hvilka han tror sig ega fog till klagan, ehvad de angå profpredikant,
medsökande, eller valförrättare, eller sjelfva förrättningen, eller annan förment olaglighet,
som ock de vittnen och andra bevis, på hvilka han sin klagan stödjer. Föres
klagan öfver valet på den grund, att röstvärfning på ett eller annat sätt förekommit; då
skola besvären åtföljas af bevis, att stämning i målet till laga domstol utverkad är.

2. Ej må afseende fästas på besvär, som öfver valet af andra än nu nämnda
personer anföras, eller på så beskaffade besvär eller på de delar af dem, som ej innehålla
bestämda uppgifter enligt hvad nu är sagdt. Finner valförrättaren sjelf olaglighet
hafva förekommit, som på sakens utgång kan inverka; gifve det domkapitlet tillkänna
då valhandlingarne insändas, eller sednast innan besvärstiden tilländagår.

§ 62. 1. Finner domkapitlet, vid pröfning af inkomna besvär öfver prestval,
att valförrättaren jäfvig eller eljest obehörig varit; förordne då annan man att nytt
val anställa, och underrätte derom församlingen.

2. Finnes, att frågodag ej hållen, eller valdag ej behörigen utlyst blifvit, eller
att vallängd till justering ej förekommit, eller att ordentligt upprop af de röstegande
vid valet ej skett, eller att i fråga om kallande af fjerde profpredikant ej så tillgått,
som i 43 § stadgas; då skall ock till ny frågo- eller valdag, allt som saken är till,
förordnas. Mot sådant domkapitlets beslut må besvär ej tillåtas.

3. Visar besväranden, att uti den till efterföljd antagna vallängd rösträttighet
olagligen blifvit någon tillerkänd eller vägrad, och att valets utgång deraf blifvit bestämd;
varde likaledes till nytt val förordnadt, derest besväranden tillika styrkt, att
vid vallängdens justering anmärkning deremot vederbörligen blifvit framstäld.

4. Innehålla besvären, att röst af eljest röstberättigad person fått, mot hvad
i 65 § sägs, obehörigt afgifvas och beräknas, eller att behörigen afgifven röst för högt
eller för lågt beräknad är; göre domkapitlet, om skäl dertill äro, behörig rättelse i
röstberäkningen. Förekommer i besvären annat påstående, som ej till ändring af röstberäkningen
eller på valets utgång kan verka; varde sjelfva valet fast förklarad!.

§ 63. Ej må domkapitel, derest icke besvär inkommit, eller olaglighet omedelbart
blifvit af valförrättare anmäld, mot valet anmärkning göra, utan så är, att valhandlingarne
utvisa, att frågodag ej hallen eller vallängd till granskning ej företagen
är. Upptäckes fel i sammanräkningen af de afgifna röstetalen, bör det dock rättas.
Andras derigenom valets utgång; kungöre domkapitlet sådant församlingen med tillkännagifvande,
att i. m, om hon anser sig dertill ega skäl, eger hos domkapitlet öfver
det sålunda ändrade xilet anföra besvär inom tretio dagar, räknade från dagen näst
efter kungörelsens uppläsande, på sätt som 61 § i öfrigt stadgar.

§ 64. Afgift m röst, som genom köp eller annat olagligt medel vunnen är,
eller tillhör röstega: 3, som på valets utgång obehöriges sökt verka, vare ogild. An -

268

14 KAP.

gifves uti anförda besvär, att någon af de vid valet under omröstning stälde till röstvärfning,
eller olaga lönebeting, eller till annat sådant brott, som i 41 § sägs, sig
skyldig gjort, eller göres angifvelse om röstvärfning mot röstegare eller annan man;
förvise domkapitlet saken till verldslig rätt, att der laglikmätig! bandläggas. Förekomma
i saken omständigheter, af hvilka en eller flere till domkapitlets och andra
till verldslig rätts behandling höra; då skola de alla i ett sammanhang till verldslig
rätt förvisas: domkapitlet dock alltid makt förbehållen att, sedan slutlig dom i saken
fallit, pröfva den verkan, saken på vålets utgång bör hafva. Vid annan angifvelse
mot profpredikant, än nu är sagd, pröfve domkapitlet hvar saks beskaffenhet och till
hvilken laga påföljd den leda kan.

§ 65. Varder, då fråga är om presterlig tjenst, hvartill utnämningen är Konungen
förbehållen, någon af de föreslagna öfvertygad om sådant brott, som i 64 §
sägs, och förty sitt förslagsrum förlustig; då skall annan å förslaget uppföras, på sätt
i 21 § stadgas. År fråga om presterlig tjenst, hvarå domkapitlet eger fullmakt utfärda,
och angår angifvelsen den, som enligt valets utgång fullmakten erhålla borde;
galle ock hvad nu är sagdt, då han derom öfvertygas: men . rörer i detta fall angifvelseu
annan af de föreslagne, må ej tjenstens besättande deraf hindras.

§ 66. Är röstegare angifven för röstvärfning till förmån för någon af de
föreslagna, och finnes af valhandlingarne att tjenstens besättande af hans röster beror;
då må med vidare åtgärd till dess besättande anstånd göras. Varder den angifne om
saken förvunnen; förordne domkapitlet till nytt val.

§ 67. Utvisa valhandlingarne, att förgripelse mot valförrättare eller valnotarie
under frågodags- eller valförrättningen förefallit, eller att frid och ordning annorledes
blifvit störda; anmäle domkapitlet det hos Konungens befallningshafvande till
laga åtal.

§ 68. 1. Nu har tid för anförande hos domkapitlet af besvär öfver prestval

obegagnad gått till ända, eller deröfver anförd klagan blifvit slutligen afgjord: tillkommer
utnämningsrätten domkapitlet, då skall det med fullmakt a tjensten förse den,
som vid valet de flesta rösterna erhållit.

2. Har vid valet högsta röstetal tillfallit flere af de föreslagna; varde fullmakten
tilldelad den af dessa, hvilken de flesta rösterna, räknade efter de röstandes
hufvudtal, tillfallit. Finnes äfven efter sådan beräkning högsta röstetal hafva tillfallit
flera; då skall fullmakt utfärdas för den, som högre rum å förslaget innehar.

3. Har församling mangrannt undandragit sig att vid val röst afgifva; ege
domkapitlet makt i embetet insätta den af de föreslagna, som det pröfvar dertill mest
skicklig och förtjent. Till de föreslagna räknas i alla dessa fall äfven fjerde profpredikant,
der en sådan i behörig ordning blifvit under omröstning stäld.

14 KAP.

269

4. Då utnämningsrätten tillhör domkapitlet, beslute det derom så snart valet
vunnit laga kraft, och varde fullmakten daterad den dag laga kraften tillkom.

§ 69. När till presterlig tjenst, som efter förslag och val skall tillsättas, utnämningen
är Konungen förbehållen, insände domkapitlet ofördröjligen till Konungen
samtliga ansöknings- och valhandlingar äfvensom förslagsprotokollet, samt berättelse,
huruvida ändring af ursprungliga förslaget på grund af besvär eller af annan anledning
egt rum, med uppgift om det röstetal, en hvar af de föreslagna tillfallit, och
hvilken af de föreslagna detsamma anser sig på anförda skäl böra till utnämning förorda.
Har vid valförrättning ingen af de röstegande afgifvit röst, då må protokoll
derom i valhandlings ställe insändas och Konungens beslut afvaktan.

§ 70. Vid inträffad ledighet i regal kyrkoherdetjenst inom hvilket stift som
helst må ansökning, att dertill utan förslag och val befordras, kunna inlemnas af prest,
som till sådan tjenst behörig är och vid något af rikets universitet, elementarläroverk
eller folkskolelärare-seminarium innehar befattning, hvarmed rätt till årsberäkning såsom
för presterlig tjenst är förenad, eller ock af Konungen fått sig sådan ansökningsrätt
särskildt tilldelad. Hvar och inom hvilken tid sådan sökande må sig anmäla och
erforderliga handlingar ingifva; derom förordnar Konungen.

Vid tillsättning af regal kyrkoherdetjenst ankommer det derefter på Konungen,
att dertill nämna antingen en af de på förslaget stående, eller någon af dem, som
sig i nu nämnda ordning såsom sökande anmält.

§ 71. Kyrkoherdetjenst i pastorat, som till prebende anslaget är, tillsättes i
och med den tjenst, hvilken pastoratet såsom praebende åtföljer.

§ 72. Presttjenster, som vid rikets krigsmakt till lands eller vatten inrättade
äro, ansökas och tillsättas så som om dem särskildt är stadgadt : dock skola, innan
någon till utnämning föreslås eller utnämnes, ansökningshandlingarne insändas till
vederbörande domkapitel, som utlåtande afgifva bör, huruvida de sökande fullgjort
hvad för vinnande af sådan tjenst föreskrifvet är, huruvida mot deras frejd och lämplighet
något kan vara att erinra, och huruvida i afseende å deras behörighet hinder
möter på den grund, att de om annan då ledig tjenst dessförinnan ansökan gjort eller
rum på förslag dertill innehafva.

§ 73. Der förordnadt är, att predikant vid lazarett, kurhus, hospital eller
annan mild stiftelse anställas bör, ege vederbörande domkapitel, sedan laga tid för
ansökning varit kungjord, att, efter deras hörande, åt hvilka förvaltningen och inseendet
öfver sådana inrättningar äro anförtrodda, till slik tjenst kalla den, som för
befattningen anses lämpligast. Kan sådan tjenst besörjas af prest, som förut ordinarie
tjenst på orten innehar; då må han företrädesvis dertill förordnas.

270

14 KAP.

§ 74. Predikanttjenster vid fängelse- och korrektionshus ege vederbörande
domkapitel tillsätta, sedan laga tid för ansökning förlupit, och dertill företrädesvis
nämna den, som synnerligt nit och fallenhet för sådan tjenst pröfvas ega. Utnämningen
skall jemte besvärsanvisning anslås innan fullmakten utfärdas, derest flere än
den utnämnde om tjensten gjort ansökan.

§ 75. Predikant i sådan församling, som vid bruk eller andra större förädlingsverk
inrättad är, må af den kallas, som verket eger, och gifve domkapitlet å tjensten
fullmakt, derest den kallade behörig är. Vill ej egaren, när ledighet inträffat, tjensten
vidare tillsätta; vare det hans ensak: dock skall han derom domkapitlet underrätta.

§ 76. Församling, som vid val af prest om någon särskild rättighet eller förmån
vederbörligen försäkrad är, varde dervid bibehållen: dock skall i hvarje händelse
den, församlingen vill kalla, anmälas hos domkapitlet, som rätt eger tillse, att ingen
till frejd och lefverne oväldig, eller eljest icke behörig sålunda till embete i församlingen
ma befordras. Finner domkapitlet skäl den kallade jäfva; gifve deröfver utslag.

§ 77. Visar, vid inträffad ledighet i presterlig tjenst inom någon församling,
medlem af församlingen eller annan sig, på grund af patronaträtt, befogenhet ega,
att till tjensten kalla prest omedelbart och utan sådant förslag, hvarom detta kapitel
handlar; förfare domkapitlet efter hvad för sådana fall särskild! är stadgadt.

Finnes den åberopade rättigheten icke vara vederbörligen styrkt, eller att innehafvaren
deraf för tillfället icke är behörig att densamma utöfva; varde tjensten för
den gången tillsatt i den ordning, som för konsistoriel presttjenst är föreskrifven.
Främmande trosbekännare och den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
må ej kunna patronatsrätt utöfva.

Patronatsrätt till regal eller konsistoriel presttjenst må hädanefter ej kunna
förvärfvas eller beviljas.

§ /8. Vid tillsättande af presttjenster inom Lappmarksforsamlingarne förfares
i den ordning, särskild derom utfärdad Förordning stadgar.

§ 79. Hvar, som å ordinäre presttjenst laga fullmakt erhållit, skall utan onödig
tidsutdrägt uti tjensten insättas på sätt handboken föreskrifver. År det kyrkoherde;
inställe honom biskopen, eller den, han dertill förordnar. År det annan ordinarie
prest; inställe honom kyrkoherden i församlingen.

§ 80. När i någon församling kyrkoherde-, komminister- eller annan ordinarie
presttjenst blifver ledig, skall domkapitlet besörja, att tjensten under ledigheten behörigen
upprätthållen varder. År det kyrkoherdetjenst; då skall pastoralvården anförtros
åt komministern eller annan af församlingens prester, som dertill skickligast

15 KAP.

271

profvas. Finnes ej i församlingen prest, som lämplig är att den förestå; varde någon
prest från annan församling inom stiftet dertill förordnad. Erfordras biträde till
gudstjenstens och andra presterliga göromåls förrättande, skall särskild prest dertill
förskickas såsom i 12 kap. sägs. Är biträde nödigt innan domkapitlet hinner derom
förordna; besörje derom prosten.

§ 81. Göres vid inträffad ledighet i någon af de tjenster, som i 73, 74 och
75 §§ omförmälas, behof att prest till dess bestridande utse; förordne domkapitlet, på
vederbörandes begäran, så vidt ske kan, någon att den under ledigheten förestå.

§ 82. Är någon på förslag till ledig tjenst uppförd; må han ej förordnas att
samma tjenst under tiden bestrida.

Den, som ordinarie tjenst innehar, må ej till förrättande af dylik eller annan
tjenst utom församlingen förskickas, undantagande i nödfall och intill dess behofvet
i vederbörlig ordning kan afhjelpas.

15 KAPITLET.

Om tillsättande af klockare, orgélnist och annan lägre kyrkobetjening.

§ 1. I hvarje kyrkoförsamling skall anställas en klockare. Honom åligger,
der ej särskild kyrkosångare i församlingen är anstäld, att leda sången vid offentlig
gudstjenst äfvensom vid andra presterliga förrättningar, vid hvilka kyrkosång förekomma
bör; att gå presterskapet tillhanda vid gudstjenst och andra embetsförrättningar
i öfrigt; att, der så behof göres och lärarebefattning i folkskola icke är med
klockaretjenst förenad, vid barnens undervisning i bokiäsning tillhandagå, så vidt hans
öfriga tjenstegöromål det medgifva; att öfver yttre ordning och renlighet i kyrka och
på kyrkogård närmaste tillsyn hafva; ansvara för de kyrkans tillhörigheter, som honom
till vård eller begagnande ombetros; oeh fullgöra hvad eljest honom i tjensten ålägges.

§ 2. Orgélnist skall med orgelspelning vid offentlig gudstjenst och andra presterliga
förrättningar beledsaga kyrkosången, der sådan dervid förekommer; hafva vård
om kyrkans orgelverk och dess hållande i behörigt skick, och efterkomma hvad kyrkoherden
honom för öfrigt i tjensten skäligen föreskrifver.

§ 3. Klockare- och orgelnistbeställningar, som i någon församling skilda äro,
må ej förenas utan domkapitlets samtycke, på framställning derom af kyrkoherden
och församlingen efter gemensam öfverenskommelse på kyrkostämma.

272

Ift KAP.

§ 4. När klockare- eller orgelnisttjenst blifvit ledig, skall kyrkoherden densamma
till ansökning hos honom kungöra. På ansökning af den, som ej uppnått 21
års ålder må afseende ej fästas. Hvilka de insigter äro, dem sökande bör visa sig ega
för att till den ena eller andra af sådana tjenster, eller till båda i förening, kunna
skicklig anses, äfvensom hvad i afseende å ansökningstid och ansökningshandlingar
iakttagas skall; derom förordnar Konungen. Beloppet af den borgen, sökande ställa
bör för den kyrkans egendom, som under hans vård och hand i och för tjensten lemnas,
ege kyrkoherden i samråd med församlingen bestämma, och kyrkorådet i hvarje
särskildt fall till vederhäftigheten pröfva.

§ 5. Finnes sökande vid samma tid hafva i annan församling sökt och erhållit
förslag till klockare- eller orgelnisttjenst, vare hans sednare ansökning kraftlös. Gifver
ej sökanden det kyrkoherden tillkänna, och varder det sedermera bekant; då må han
hvarken till den ena eller andra af de tjenster, han sålunda samtidigt sökt, utnämnas.

§ 6. Till orgelnisttjenst, der denna ej med klockaretjenst är förenad, må befogenhet
att söka och kunna nämnas stå öppen äfven för qvinna, som visar sig dertill
erforderlig skicklighet ega.

§ 7. När klockaretjenst skall tillsättas, gifve kyrkoherden, efter tilländalupen
ansökningstid, utan tidsutdrägt kyrkorådet i församlingen tillkänna, hvilka sökande
sig anmält och hvilka af dem han behöriga funnit, och uppföre bland dessa tre de
skickligaste och lämpligaste på förslag. Finnes bland de sökande endast två eller eu

behörig; då må de två eller den ene föreslås.

° )

§ 8. 1. Upprättadt förslag skall i kyrkorådets protokoll intagas och näst följande

sön- eller högtidsdag församlingen från predikstolen delgifvas jemte anvisning
för sökande, som åt förslaget ej nöjes, att han deruti eger söka ändring genom besvär,
som inom tretio dagar, räknade från och med dagen näst efter kungörandet,
böra till domkapitlet ingifvas, åtföljda af kungörelsen om förslaget i afskrift, som
kyrkoherden bör meddela och bestyrka; åliggande det klaganden att i öfrigt iakttaga
hvad angående anförande af besvär öfver kyrkostämmas beslut är föreskrifvet.

2. Har af de inom laga ansökningstid inkomna sökande ingen funnits till
tjensten behörig; varde ock det församlingen kungjordt med anvisning för besvär efter
hvad nu är sagdt. Vinner beslutet laga kraft eller vederbörlig stadsfästelse; varde
ny ansökningstid utsatt. Har ingen sökande inom den först utsatta tiden sig infunnit;
vare lag samma.

§ 9. Sedan upprättadt förslag vunnit laga kraft skall kyrkoherden skriftligen
de föreslagna kalla att på utsatta dagar, hvar efter annan, vid allmän gudstjenst i
församlingen prof i kyrkosång aflägga: kungöre ock församlingen de utsatta prof -

15 KAP.

273

dagarne. Uteblifver någon af de föreslagna från profvet och kan dertill ej visa laga
förfall; vare han sitt rum å förslaget förlustig.

§ 10. När profven aflagda blifvit, utnämne kyrkorådet till tjensten den bland
de föreslagna, det dertill skickligast anser. År på förslaget endast en sökande uppförd,
må det på kyrkorådet ankomma att, med afseende på beskaffenheten af hans
prof, honom till klockare antaga, eller oek besluta att åtgärder för tjenstens besättande
å nyo skola i laga ordning vidtagas; börande beslutet härom församlingen
kungöras.

§ 11. 1. Den, som på förslag blifvit uppförd, men vid utnämningen förbi gången,

ege rätt att, om han tror sig kunna visa, att kyrkorådets beslut icke i laga
ordning tillkommit, söka rättelse deri genom besvär såsom i 8 § sägs.

2. År klockare antagen och beslutet derom ståndande; varde honom utdrag
af kyrkorådets protokoll såsom förordnande meddeladt, och vare han pligtig tjensten
tillträda så snart lönen blifvit ledig.

3. År med klockaretjenst lärarebefattning i församlingens folkskola förenad,
förhålles med tillsättning af de förenade tjensterna så som om tillsättning af folkskoleläraretjenst
är stadgadt.

§ 12. Med tillsättande af orgelnisttjenst förhålles så som om tillsättning af
klockaretjenst är sagdt; dock må af sökande till orgelnisttjenst annat prof ej fordras
än i orgelspelning. Äro orgelnist- nch klockaretjenst förenade, skall sökande visa sig
vara behörig till och aflägga prof för hvardera. Vid tillsättande af förenad klockareoch
orgelnisttjenst förfares i öfrigt så som om den förra nu är stadgadt.

§ 13. På hvarje församling må ankomma, att för sångens ledning vid allmän
gudstjenst särskild kyrkosångare, eller kantor, anställa. Der kyrkosångaretjenst finnes
inrättad och skall vid inträffad ledighet tillsättas, förfares dervid såsom om klockaretjenst
är stadgadt.

§ 14. Der åt någon viss församling någon särskild rättighet vid tillsättande
af klockare- eller orgelnistbeställning är beviljad, må den tills vidare ock framgent
tillgodonjutas.

§ 15. 1. Göres behof af vikarie till bestridande af klockare- eller orgelnisttjenst;
ege kyrkoherden tjenlig person dertill förordna: dock att denne för egendom,
som honom i och för tjensten anförtros, ställer vederhäftig borgen, den kyrkorådet
godkänner. Den, som sådan borgen ej ställa kan, må ej till vikarie förordnas.

2. Åt kyrkobetjente, som nu nämnda äro, må kyrkoherden kunna tjenstledighet
för högst två månader bevilja. Tjenstledighet för längre tid sökes hos kyrkorådet.

274

16 KAP.

§ 16. Kyrkovaktare, klockringare och annan lägre kyrkobetjening, som nödig
finnes och åt hvilken aflöning anvisad är, antages af kyrkorådet. Antagandet skall
församlingen kungöras.

16 KAPITLET.

Om aflöning för prester och kyrlcobetjente.

§ 1. Prest, som ordinarie beställning innehar, är berättigad att aflöning åtnjuta
af den församling, eller inrättning, i hvars tjenst han som prest anstäld är.
Huruledes och till hvilket belopp aflöningen skall utgå, utgör föremål för särskilda
stadganden. Överenskommelser om presterskapets löneförmåner tillhöra kyrkostämmas
handläggning.

§ 2. Prest, som till ordinarie tjenst i församling utnämnd blifvit,, eger vid
ingången af månaden näst efter den, i hvilken utnämningen lagstånden, eller, i fråga
om regal presttjenst, fullmakten utfärdad är, aflöningen tillträda, så vidt den då
är ledig.

Löneår räknas från och med första dagen i Maji till och med sista dagen i
April månad af påföljande borgerliga år.

§ 3. Är tjensten vorden ledig genom företrädarens död; vare den utnämnde
ej förr berättigad att lönen tillträda, än löpande tjenst- och löneår gått till ända.
Inkomsterna för den tiden tagen de, som företrädarens rättsinnehafvare äro. Lefva
efter honom enka eller egna, omyndiga och oförsörjda barn; njuten de inkomsterna
så väl under löpande tjensteår, som under ett år derefter, eller det s. k. nådåret. År
extra nådår dem beviljadt, tillträdes lönen ej förr än det tillända lupit.

§ 4. Har tjensten blifvit ledig genom företrädarens flyttning, afsättning eller
afsägelse af prestembetet, och är ej om inkomstens användande under ledigheten annorledes
förordnadt; då är lönen enligt 2 § ledig att tillträdas.

§ 5. År tillträde ej öppet, då fullmakten utfärdas; förblifve den utnämnde
vid den tjenst, han då innehar, och njute inkomsten deraf till dess tillträde kan ske.

§ 6. Prest, som förordnad varder att tjenst förestå, hvaraf hela inkomsten är
ledig, ege den fullt tillgodonjuta, så vidt ej särskild! är stadgadt, att någon del deraf
för andra ändamål skall användas.

§ 7. Prest, som förordnas att förestå tjenst, hvaraf inkomsten under löne- och
nådår, eller af andra skäl, annan tillfaller, skall aflönas af den, som inkomsten åtnjuter,
och skilje domkapitlet dem emellan, om vänlig öfverenskommelse ej kan träffas.

17 KAP.

275

§ 8. Varder prest till "biträde åt annan prest förordnad; njute aflöning af den,
till hvars hjelp han skickad är. Kunna de derom ej sämjas; bestämme domkapitlet
hvad skäligt och billigt kan vara.

På prestmöte inom stiftet må om de allmänna grunderna i sådant afseende
öfverenskommas.

§ 9. Hvad i detta kapitel om aflöning för prest är sagdt, gälle ock i fråga
om aflöning för klockare och orgelnist. Om aflöning för kyrkosångare, der en sådan
antagen är, bestämme församlingen. Hvad sålunda för kyrkosångare blifvit bestämdt
må ej minskas så länge beställningen är tillsatt.

17 KAPITLET.

Om jo rests förhållande i embetet och om fel och förbrytelser i dier utom embetet

af prest eller kyrkobetjent.

§ 1. Prest skall söka sig i Guds Ords kännedom och andra för prestembetets
värdiga utöfning nyttiga kunskaper förkofra, troget uppfylla sitt embete, samvetsgrannt
iakttaga hvad till efterrättelse vid dess förvaltning förordnadt är, visa förmän hörsamhet,
beflita sig om tukt och ordning, uti lefverne och umgänge ådagalägga anständighet,
saktmod och välvilja, icke söka slem vinning eller befatta sig med göromål,
bestyr och handteringar, som embetet ej anstå, icke genom olofliga medel söka sin befordran,
och uti allt och allestädes sig bete som eu värdig Ordets tjenare och en
samvetsöm själasörjare. Prest, som sitt embete missbrukar eller förargelse åstadkommer,
straffes efter hvar saks beskaffenhet så som här nedan sägs.

§ 2. 1. Affaller prest från den rena evangeliska läran, sådan den af svenska

kyrkan till grund för sin tro och bekännelse, enligt hvad i l:a kapitlet sägs, antagen
är; varde från embetet afsatt.

2. Pinnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosatser, som
mot den rena evangeliska läran strida eller till söndring inom kyrkan leda; varde
kallad inför domkapitlet att sig förklara, undervisas och varnas. Vidblifver han sina
villomeningar, eller tager dem åter upp, sedan han dem återkallat; varde afsatt.

§ 3. Uppenbarar prest hvad honom i hemligt skriftermål anförtrodt är, utom
i det fall som i 6 § 9 kapitlet sägs; varde afsatt.

§ 4. 1. Lyser prest till äktenskap i annan församling än den, der bruden

bor och kyrkskrifven är, eller viger han innan laga lysning i behörig ordning föregått,
eller viger han enkling eller enka förr än afvittring lagligen verkstäld är;
varde afsatt.

276

17 KAP,

2. Viger prest dem, hvilkas äktenskap för laga hinder återgå måste, och var
det hinder honom veterligt; varde afsatt och förklarad ovärdig att i allmän tjenst
vidare nyttjas. Utfärdar han intyg om hinderslöshet till vigsel, der hinder honom
veterligen förefanns; vare lag samma.

§ 5. Vägrar prest irtan laga förfall eller giltiga skäl sitt embetes tjenst i den
församling, der han tjenstgörande är, när han om döpelse, den heliga nattvardens utdelande,
sjukbesök eller annan presterlig förrättning af medlem i församlingen, eller
af någon der sig uppehållande medlem af annan församling anmodas, eller försummar
han utan laga förfall allmän gudstjenst» förrättande i kyrka å sön- eller helgedag,
då det honom ålegat; straffes med mistning af embetet från tre månader till ett år,
efter som saken är till.

§ 6. Gör prest vid den allmänna gudstjensten eller annan kyrklig förrättning
väsentligare afvikelse från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han dervid
annat än i kyrkohandboken föreskrifvet formulär; dömes till offentlig varning, eller
till löneförlust, eller mistning af embetet på viss tid, efter omständigheterna.

Inblandar han i predikan hvad obehörigt är, efter hvad i 8 § 3 kap. sägs;
vare till enahanda ansvar förfallen.

§ 7. Reser prest bort från sin tjenstgöringsort utan vederbörligt lof, der det
sökas skolat, eller uteblifver han utan laga förfall utöfver beviljad tid; dömes efter
omständigheterna och tiden, hvarunder han borta varit, första gången till förlust af
lön från en till tre månader. Gör han sig dertill annan gång skyldig; må löneförlusten
till sex månader kunna utsträckas. Uteblifver han förfallolöst, första eller
andra gången, öfver tre månader; dömes till mistning af embetet på viss tid.

Nu har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall, sig från tjenstgöring afhållit
och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader,
sedan kallelse i allmänna tidningarne honom ågått; varde afsatt.

§ 8. Finnes prest i embetets utöfning af starka drycker öfverlastad och sålunda
oreda och förargelse åstadkomma; varde afsatt.

Beträdes han med fylleri och dryckenskap utom tjenstgöring; varde första gången
dömd till mistning af embetet från eu till sex månader, efter omständigheterna.
Kommer han andra gången åter, miste embetet från sex månader till ett år. Sker
det tredje gången; varde afsatt.

§ 9. Tager eller betingar sig prest muta för att i embetet orätt främja; varde,
ändå att ingen skada skedde, afsatt och förklarad ovärdig att i allmän tjenst vidare
nyttjas. Tager eller betingar han sig eljest någon belöning eller sportel, hvartill han
ej berättigad är; dömes till mistning af embete på viss tid, eller till förlust af lön,

17 KAP.

277

efter omständigheterna: äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till afsättning
dömas. Mutan eller sporteln tillfälle Kronan.

§ 10. Begår prest med uppsåt på annat sätt förbrytelse i sitt embete för egen
fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest till kränkning af allmän
eller enskild rätt, eller underlåter prest uppsåtligen i afsigt, som nu sagd är, sin
embetspligt; varde afsatt och, om brottet anses det förtjena, förklarad oväldig att i
allmän tjenst vidare nyttjas. Var det af förhastande, som prest sig sålunda förgick
och kom deraf ingen eller ringa skada; då må till löneförlust eller mistning af embete
på viss tid dömas.

§ 11. 1. Bryter prest annorledes mot sitt embetes pligter, såsom: att han

visar ohörsamhet mot förmän i det som embetet angår; ligger genom eget förvållande
i kif och osämja med sina embetsbroder eller församlingsmedlemmar; befattar sig såsom
sakdrifvare med rättegångar, de der hvarken honom eller dem, som under hans
vård och lydno stå, eller hans embete röra; inlåter sig i köpslagan och handtering,
som hans embete icke anstår; eller åstadkommer eljest genom sitt förhållande i lefvernet
förargelse, ändå att han gerning ej begär, hvarå ansvar i lag är utsatt; straffes,
efter hvar saks beskaffenhet, med offentlig varning, förlust af lön från en till sex
månader, eller, der omständigheterna synnerligen svåra äro, med mistning af embetet
på viss tid.

2. Försummar, vårdslösar, uraktlåter eller missbrukar prest sitt embete eller
det honom särskilt kan vara i tjensten anbefaldt, och är derå i denna lag särskildt
ansvar ej utsatt; vare ock lag hvad nu är sagd!: dock må i dessa fall äfven till afsättning
dömas, der synnerligen försvårande omständigheter förekomma.

§ 12. Då prest för vårdslöshet, försummelse, missbruk eller annat fel i embetet
blifvit till ansvar dömd, vare han ock pligtig ersiitta all deraf vållad skada. Uppstår
tvist om beloppet; varde den till pröfning och afgörande af vederbörande verldslig
rätt hänskjuten.

§ 13. 1. Befinn PS prest, som är uppförd på förslag till presttjenst, hvilken

efter val skall tillsättas, hafva före valet ingått med de röstegande i aftal om löneförmånerna;
varde han från embetet afsatt.

2. Har han i sin profpredikan genom eget förordande eller sina medföreslagnas
förklenande, eller ock sjelf eller genom andra sökt medelst köp, gåfvor, löften
eller andra olagliga medel förskaffa sig röster; dömes till mistning af embetet under
sex månader, utom det straff, som af allmän domstol kan efter allmän lag honom
ådömdt varda. Lag samma vare om annan prest, som i predikan eller vid annan
presterlig förrättning något om de föreslagna yttrar i afsigt att på valets utgång inverka,
eller som annorledes derpå obehörligen inverkat.

278

17 KAP.

3. Har viol biskopsval prest sökt genom olagliga medel förskaffa sig sjelf eller
annan röster; vare ock lag hvad i 2:a momentet sägs. Har han i följd af valets utgång
rum å förslaget erhållit; varde derifrån skild.

4. Har annan än prest sökt vid biskopsval på sätt nu sagdt är förvärfva sig
röster, och är han på förslag uppförd; gånge det förlustig och dömes särskilt enligt
allmän lag,

§ 14. 1. År prest af verldslig rätt för brott dömd till straffarbete eller annat

svårare straff, eller till förlust af medborgerligt förtroende, eller är brottet eljest nesligt;
varde han dessutom af domkapitlet dömd till afsättning, ändå att brottet utom
embetet begånget är.

2. År prest af verldslig rätt omedelbart till fängelse dömd för brott, det han
utom embetet begått; värde dessutom dömd till mistning af embetet under den af
verldsliga rätten ådörnda fängelsetid. År brottet sådant, att hans presterliga anseende
derigenom spilles; må han efter omständigheterna kunna af domkapitlet till afsättning
dömas.

3. Har prest blifvit för brott utom embetet af verldslig rätt dömd till böter,
och är brottet sådant, att hans presterliga anseende derigenom lider; varde dessutom
af domkapitlet dömd till offentlig varning, mistning af embetet på viss tid, eller afsättning,
efter omständigheterna.

4. Har prest blifvit utom riket straffad för brott, soin, enligt hvad il, 2 och
3 momenten sägs, offentlig varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning
medföra skulle; då skall, efter hans återkomst, samma påföljd här i riket honom ådömas:
dock att mistning af embete under ådömd fängelsetid enligt 2:a momentet till
mistning af embete på viss tid bestämmes.

§ 15. Varder prest, som för förbrytelse i embetet eller fel i lefverne och uppförande
under åtal är stäld, förvunnen om flera sådana fel och förbrytelser, och är å
någondera af dem straffet svårare än å annan; varde det svårare straffet ådömdt: är
straffet å hvardera lika; då skall det ådömas. I båda dessa fall skall förbrytelse, för
hvilken särskildt straff ej ådömes, såsom försvårande omständighet anses.

§ 16. 1. Prest, som för fel i embete eller i lefverne och uppförande två

gånger med offentlig varning, eller en gång med offentlig varning och en gång med
löneförlust eller ock med mistning af embetet på viss tid, straffad varit, och sig åter
skyldig gör till fel och förbrytelse, hvarå offentlig varning enligt denna lag följa
skulle, dömes till mistning af embete på viss tid.

2. Har prest varit två gånger med mistning af embetet på viss tid, eller två
gånger med löneförlust och en gång med mistning af embete på viss tid enligt denna
lag straffad, och bryter å nyo; varde afsatt, så vida ej den sednaste förbrytelsen så

17 KAP.

279

ringa ar, att den endast af offentlig varning förtjent anses, i hvilket fall till mistning
af embetet på viss tid dömas må.

§ 17. Straff för fel och förbrytelse, som af prest i embetet begås, vare förfallet,
om åtal derå ej blifvit anstäldt inom två år, der förbrytelsen kan efter denna
lag med offentlig varning, löneförlust eller mistning af embete på viss tid försonas,
och inom fem år, der svårare straff derå följa kunde. Tiden beräknas efter de i allmänna
strafflagen bestämda grunder.

§ 18. 1. Afsättning innefattar för prest förlust af prestembetet och af den

särskilda ordinarie eller extra ordinarie tjenst, han inom kyrkan innehar.

2. Mistning af prestembetet på viss tid medför för den dertill dömde obehörighet
att under tiden presterlig tjenst utöfva, i kyrkliga val deltaga, tjensteår beräkna,
eller befordran till annan tjenst under tiden vinna. Innehar han ordinarie
tjenst; bestämme domkapitlet i utslaget den andel af inkomsterna, som honom till
uppehälle efter nödtorft skall tillfalla, och huru stor del honom, som tjensten under
tiden förrättar, tilldelas bör. Å boställe, som med tjensten följer, må den sakfälde
nödig bostad få åtnjuta.

3. Mistning af embete på viss tid må icke ådömas för kortare tid än en månad,
och ej för längre tid än ett år, med undantag dock för det i 14 § 2 mom. omförmälda
fall, der längre utsträckning af tiden kunde blifva nödig. -

4. Till löneförlust må ej dömas för kortare tid än eu månad, och ej för längre
tid än sex månader. Prest, som till löneförlust blifvit dömd, vare dock pligtig sin
tjenst oafbrutet förrätta. Ej må i den lön, som förverkad är, boställe och tillfälliga
inkomster beräknas.

§ 19. Efter utgången af den tid, hvarunder prest till mistning af embetet på
viss tid varit dömd, må han det åter tillträda, der han sig under tiden skickligt och
väl förhållit. Finnes det annorlunda, eller har han sig under tiden med presterlig
tjenst befattat; varde han, efter domkapitlets bepröfvande, ytterligare till mistning af
embetet för någon tid skyldig förklarad. Prest, som för osedligt lefverne varit till
mistning af embetet på viss tid dömd, må ej utan domkapitlets förordnande sin tjenst
åter vidtaga.

§ 20. Lön, som i följd af prest ådömd löneförlust eller mistning af embete
på viss tid ledig blifver, tillfälle stiftets understödsfond för fattiga och obefordrade
prestman, der ej annorlunda stadgadt är.

§ 21. 1. Offentlig är den varning, domkapitlet, efter derom till protokollet

fattadt beslut, meddelar. Anses prest dertill förfallen; då skall han till domkapitlet
inkallas och der inför protokollet varnas, eller ock, efter omständigheterna, antingen
genom bref från domkapitlet eller genom prosten, på domkapitlets anmodan, den varning
erhålla.

280

17 KAP.

2. Biskop, prost och kyrkoherde må ock, hvar och en i sin stad, då skäl
dertill förekomma, dem, som under deras tillsyn i och för embetet stå, enskildt varna
och förty ega den felande till sig kalla. Kommer han ej, då han kallas; må anmälan
derom samt om anledningen till kallelsen hos domkapitlet göras, och erhålle han då
offentlig varning eller strängare näpst, efter som saken är till.

§ 22. 1. År prest vid verldslig rätt anklagad för dråp eller annat groft

brott, som å lif går, eller förlust af medborgerligt förtroende medföra kan, eller eljest
nesligt är och hans embetes värdighet blottställer; ege domkapitlet makt, när skäl
dertill förekomma, honom, der han på fri fot sig befinner, embetets utöfning tills
vidare förbjuda. Lag samma vare, då prest till afsättning från prestembetet, för hvad
orsak det vara må, blifvit dömd, ändå att å utslaget laga kraft ej kommit. Prest,
som sålunda från embetets utöfning afhållen blifvit, må den ej åter vidtaga utan domkapitlets
förordnande.

2. Prest, som efter hvad i l:a momentet är sagdt skall sig från embetets utöfning
afhålla, ege icke desto mindre, om han ordinarie tjenst innehar, alla sitt embetes
löneförmåner tillgodonjuta: dock med afdrag af hvad den, som tjensten under
tiden förvaltar, tillkomma bör, hvilket domkapitlet eger bestämma. Varder han sedan
frikänd; njute för liden förlust å lönen ersättning af angifvaren eller åklagaren.
Finnes dertill hos denne ej tillgång; gånge den ersättning ut från allmänna medel.
Extraordinarie prest förhjelpes i sådana fall till underhåll genom domkapitlets försorg.
Lemnas saken åt framtiden, eller har den anklagade ansetts ej kunna åt saken fällas;
pröfve domkapitlet, huruvida han i sin tjenst åter må träda, men ersättningen förfalle.
Var han anklagad för dråp, som mer af olycka än vållande, eller i nödvärn timat; må
han sin tjenst åter vidtaga.

§ 28. Har prest blifvit förklarad skyldig till brott, som i 1 mom. 22 § omförmälas;
varde han från prestembetet afsatt, innan han det straff undergår, som af
verldslig rätt honom är ådömdt.

§ 24. 1. Klockare eller orgelnist, som sin tjenst, eller det honom på tjenstens

vägnar anbefalles, försummar, vårdslösar eller missbrukar, eller visar ohörsamhet och
genvördnad mot kyrkoherden, det öfriga presterskapet eller församlingen, eller befinnes
vara begifven på dryckenskap, eller åstadkommer genom annat sitt förhållande uppenbar
förargelse, ändå att han ej brott begått, hvarå straff är utsatt, varde, der han ej
af kyrkoherdens enskilda förmaningar låter sig rätta, inför kyrkorådet till protokollet
varnad. År hans fel af svårare art än att det med offentlig varning aflöpa må, eller
har han två gånger blifvit af kyrkorådet varnad och förgår sig å nyo; ege kyrkorådet
makt honom från tjenstens utöfning sätta och annan till dess förvaltande under tiden
förordna mot arvode, som af löpen skall utgå: anrnäle dock i sådan händelse saken
genast hos domkapitlet, som skall förhållandet pröfva, och ega den felande till mist -

17 KAP.

281

ning af tjensten från tre månader till ett år döma, eller ock alldeles afsätta, allt efter
som saken är till. Frikännes lian; njnte ersättning för liden förlust å lönen efter
hvad i 22 kap. 2 mom. sägs.

2. Är församling med klockare eller orgelnist missnöjd och åtnöjes ej med
hvad kyrkoherden med kyrkorådet i sådant fall beslutar; ege rätt sitt missnöje jemte
skälen dertill anmäla hos domkapitlet, hvithet bör saken pröfva och dermed lagenligt
förfara.

§ 25. Har klockare eller orgelnist utan vederbörligt lof, eller tillkännagifvet
förfall, sig från tjenstgöring af hållit och ej kunnat med kallelse anträffas: kommer
lian ej inom tre månader sedan kallelse i rikets allmänna tidningar honom ågått;
varde afsatt.

§ 26. 1. Klockare eller orgelnist, som af verldslig rätt blifvit för brott dömd

till förlust af medborgerligt förtroende, eller till straffarbete eller svårare straff; varde
tillika afsatt. Är han omedelbart till fängelse dömd; varde ock dömd till mistning
af tjensten under den ådömda fängelsetiden. Är det brott, för hvithet han af verldslig
rätt blifvit omedelbart till fängelse, eller ock till böter, dömd, sådant, att hans värdighet
såsom kyrkans tjenare derigenom anses lida; ankomma på kyrkorådet att honom
från tjensten afsätta.

2. Står klockare eller orgelnist inför verldslig rätt under anklagelse för brott,
som å lif går, eller-förlust af medborgerligt förtroende kan medföra, eller eljest nesligt
är; ege kyrkorådet makt honom, der han på fri fot sig befinner och omständigheterna
dertill föranleda, tjenstens utöfning tills vidare förbjuda och annan till dess bestridande
under tiden antaga mot skälig andel af lönen. Detsamma gälle ock, då han för fel
i tjensten blifvit till afsättning dömd, ända att laga kraft å domen ej kommit. Varder
han sedan frikänd; vare om ersättning för förlust å lönen lag hvad i 22 § 2
mom. sägs.

§ 27. Kyrkoråds beslut att afsätta eller från tjensteutöfning tills vidare afhålla
klockare eller orgelnist, skall församlingen kungöras å närmaste sön- eller helgedag
derefter.

§ 28. Öfver kyrkoråds beslut att tilldela klockare eller orgelnist offentlig
varning, eller sådan kyrkobetjent afsätta, eller från tjenstens utöfning tills vidare afhålla;
ege han rätt, om han dertill tror sig ega fog, hos domkapitlet anföra besvär
inom tretio dagar, räknade från och med dagen näst efter beslutets kungörande; dock
skall beslut om afhållande från tjensteutöfning gå i verkställighet, ändå att besvär
deröfver anföras.

§ 29. Är kyrkosångare uti ordinarie tjenst i församling anstäld; gälle ock i
afseende å honom hvad i 24—28 §§ är sagdt.

282

18 KAP.

§ 30. Finnes kyrkovaktare, klockringare, grafgräfvare, eller annan af den antagna
lägre kyrkobetjeningen med försumlighet i tjensten eller oordentlighet i lefverne^
må kyrkoherden honom, efter omständigheterna, enskildt eller inför kyrkorådet
varna. Följer deraf ej rättelse, eller är hvad honom till last kommit af svårare art;
må han kunna af kyrkorådet entledigas, utan rätt till besvär. Entledigandet skall
genom kungörelse från predikstolen församlingen tillkänna,gifva,g.

18 KAPITLET.

Om byggande och underhåll af församlingarnas kyrkor och deras invigning.

§ 1. Hvarje ständig församling skall hafva sin särskilda kyrka, hvilken, jemte
öfriga, för kyrkan erforderliga byggnader, skall af församlingen byggas och underhållas
efter hvad derom i allmän lag och dithörande förordningar är stadgadt, så vidt
ej åt vissa församlingar särskilda förmåner i sådant afseende äro beviljade.

I hvad mån annex- eller kapellförsamling är skyldig att i byggande och underhållande
af kyrkan i moderförsamlingen taga del, äfvensom i hvad mån den sednare
skall i kostnaderna för byggande och underhåll af de förras kyrkor deltaga; derom är
särskildt stadgadt.

För byggande och underhåll af kyrkorna i patronela gäll lände till efterrättelse
hvad patronbrefven derom innehålla.

§ 2. Under ledighet i kyrkoherdeembetet i församlingen må nybyggnad och
kostsammare bättring af kyrka ej företagas, derest icke synnerligen tvingande skäl
sådant påkalla.

g 3. Frågor om nybyggnad, inredning eller bättring af kyrka skola på kyrkostämma
beredas. Angår frågan nybyggnad eller kyrkas inredning; då skall församlingens
beslut derom, med skälen derför, af kyrkoherden öfverlemnas till domkapitlet*
som det med eget utlåtande skall Konungens pröfning underställa. Beslut om bättring
ankomme på kyrkoherden och församlingen.

§ 4. Uppstå emellan kyrkoherden och församlingen oförenliga meningar om
behof af nybyggnad eller om bättring eller inredning, och huru vidsträckt den göras
skall; öfverlemne kyrkoherden ärendet jemte kyrkostämmoprotokollet och hvad till
upplysning i saken för öfrig! länder till domkapitlet, som har att deruti utslag afgifva.
Finner domkapitlet syn till sakens utredning nödig; begäre då hos Konungens
befallningshafvande åtgärd för dess anställande i laga ordning, och skola dervid närvara
ett af domkapitlet utsedt ombud, äfvensom ombud på församlingens vägnar.
Faller domkapitlets utslag i alla eller vissa delar församlingen emot; varde tillika be -

18 KAP.

283

svärsanvisning meddelad. Ogillas kyrkoherdens yrkande; må det vid domkapitlets utslag
förblifva, derest ej till nybyggnad förordnas, i hvilket fall utslaget skall Konungens
pröfning underställas.

§ 5. Om byggande och underhåll af klockstapel eller kyrkotorn, samt begrafningsplats,
såsom ock om beredning af dertill hörande frågor, galle hvad om kyrka
är sagdt.

§ 6. Undandfhger sig församling att kyrka med hvad dertill hörer i behörigt
skick försätta eller vidmakthålla, enligt derom faststäldt beslut; lite domkapitlet, efter
derom inkommen anmälan, Konungens befallningshafvande till om behörig åtgärd för
verkställighet af hvad beslutadt är. Detsamma gälle ock der enskild man sådan skyldighet
åligger, men han den försummar.

§ 7. Nybyggd kyrka skall, innan den till gudstjenst upplåtes, till sin bestämmelse
af biskopen, eller den han dertill i sitt ställe förordnar, å sön- eller högtidsdag
före gudstjenstens början, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, invigas, och församlingen
derom åtta dagar förut underrättas. Om nyanlagd begrafningsplats vare
lag samma.

§ 8.- Sedan kyrka invigd blifvit och till dess den åter utdömd och öfvergifven
varder, skall den såsom ett åt Gud helgadt hus anses, och ej för sådana ändamål till
begagnande upplåtas, som med dess helgd oförenliga äro; ankommande pröfningen
häraf på kyrkoherden.

§ 9. Hvad i l:a till och med 5 § om byggande och underhåll af kyrkor, med
hvad dertill hörer, är sagdt eger ej tillämplighet på domkyrkor. Domkyrka stånde
under särskild förvaltning, och bygges och underhålles med dertill anslagna, från
statsverket utgående medel, samt med de bidrag för ändamålet, som efter särskildt.
faststälda grunder af domkyrkoförsamlingen skola utgöras.

§ 10. Till underlättande af kyrkobyggnadskostnaderna skall hvarje församling
låta sig angeläget vara, att eu kyrkobyggnadskassa genom årliga bidrag af dem, som
till kyrkobyggnad i församlingen förpligtade äro, sammanbringa och de sålunda samlade
medlen förränta. Kyrkoherdarne åligge, att söka församlingarne härtill förmå,
och må bidragens belopp för året bero af församlingens öfverenskommelse och beslut
på kyrkostämma. Kan sådan öfverenskommelse ej tillvägabringas; vare dock församlingen
förbunden att, när behof af nybyggnad eller kostsammare bättring af kyrka
förestår, sammanskott till kostnaderna tidigt flere år förut insamla och arbetet i så
måtto underlätta och bereda.

284

19 KAP,

19 KAPITLET.

Om lården af kyrkobyggnad och Icyrlcoegenämn.

§ 1. Närmaste vården om kyrkans egendom under kyrkoherdens inseende skall
i hvarje församling, som ej är domkyrkoförsamling, handhafva®! af eu eller två dertill
utsedda kyrkovärdar. Vården om domkyrka och dess egendom %andhafves, under inseende
af biskopen och Konungens befallningshafvande i det län, der stiftsstaden är
belägen, af en särskild domkyrkoförvaltning, som sig till biträde skall hafva en domkyrkosyssloman,
vare sig prest eller lekman.

§ 2. Församling eger på kyrkostämma bland sina välbetrodda medlemmar
kyrkovärd välja. På församlingen må ankomma att, der omständigheterna anses det
påkalla, två kyrkovärdar tillsätta: dock att i sådant fäll bestämd fördelning af göromålen
dem emellan uppställes. Den vedergällning, kyrkovärd för sin möda åtnjuta
må, ankomma ock på församlingen att bestämma. Den, som till kyrkovärd vald blifva,
skall befattningen minst fyra år förvalta.

§ 3. 1. Kyrkovärd skall kyrkans så ordinarie som tillfälliga inkomster för

året uppbära, öfver hvarje kyrkans fond och kassa, dess inkomster och utgifter, särskild
räkenskap för hvarje kalenderår uppgöra, och räkenskaperna med dertill hörande
verifikationer inlemna till kyrkoherden, som dem i kyrkostämma anmäler till granskning
inom stadgad tid af dertill utsedda revisorer.

2. På församlingen ankomme att bestämma, huru stort belopp af kyrkans
medel må, till bestridande af löpande utgifter för året, lemnas i kyrkovärds vård under
kyrkorådets tillsyn. Ej må af kyrkans medel betydligare utbetalning verkställas, utan
församlingens derom i kyrkostämma fattade beslut.

§ 4. Kyrkovärd åligger ock, att årligen med tillkallade sakkunniga män kyrkan
och dertill hörande byggnader besigtiga. Finnes då bättring nödig, skall förslag
deröfver uppgöras och tillställas kyrkoherden, som det till öfverläggning på kyrkostämma
föredrager. Mindre bristfällighet må kyrkovärden dock genast afhjelpa låta.

§ 5. Eftersätter i ett eller annat afseende kyrkovärd sin skyldighet med räkenskaperna
eller annat sitt åliggande; erinre kyrkoherden honom derom. Följer ej rättelse;
anmäle kyrkoherden förhållandet i kyrkostämma till den åtgärd, omständigheterna
anses påkalla. Beträdes kyrkovärd med svek och otrohet; varde i kyrkostämma
från befattningen skild och saken till åtal hos domaren i behörig ordning anmäld.

19 KAP,

285

§ 6. När ombyte af kyrkovärd sker, skall inventering af all den kyrkans
egendom, han under sin vård haft, så ock granskning af räkenskaperna genast anställas.
Om sådan inventering och granskning besörje kyrkoherden, och kalle dertill
två män af kyrkorådets eller församlingens medlemmar. Förekommer dervid anledning
till åtal eller yrkande om ersättning; då skall anmälan derom först på kyrkostämma
göras.

Hvad af kyrkans egendom åt klockare eller orgelnist på tjenstens vägnar ombetros
skall ock förtecknas och vid af- och tillträde i tjensten, såsom ock eljest, när
skäl förekomma, inventeras, och i öfrigt förhållas såsom nu är sagdt.

§ 7. 1. Öfver all den egendom, som kyrkan i församling tillhör, så i löst

som i tast, skola inventariiböcker upprättas och sedan noggrant fortsättas. Kyrkoherden
tillhör att häröfver vaka. Kostnaden för upprättandet, der sådana ej redan
finnas, bör församlingen vidkännas; för fortsättningen svare kyrkoherden.

2. Uti inventariiboken för lösören skola upptecknas: till kyrkotjensten hörande
skrudar och kyrkokäril, forntida minnesmärken af hvad slag de må vara, ehvad de
äro i bruk eller icke, böcker, förordningar och offentliga myndigheters till kyrkan
aflemnade tryckta kungörelser, kyrkoböcker, kyrkoräkenskapsböcker, protokolls böcker
vid kyrkostämma eller kyrkoråd, visitations- och inventeringsprotokoll, samt andra
lösören som något värde ega, eller för kyrkans förvaltning af någon betydelse äro.

3. Uti inventariiboken för fast egendom skola upptecknas: alla de fastigheter
med underlydande utjordar, som på landsbygden, samt de fastigheter, som i stad
kyrkan med eganderätt tillhöra, alla de fastigheter på landsbygden eller i stad, i
hvilka kyrkan ränteeganderätt eller rätt till annan ständig afgift eger, alla de fastigheter,
som till förman för fattigvård, skolor, eller andra välgörande ändamål i församlingen,
gifna äro, samt längd öfver de hemman och lägenheter, från hvilka tionde
åt kyrkan kan vara anvisad. Handlingar och bevis, som kyrkans åtkomst till förstnämnda
två slag af fastigheter styrka, skola likaledes, särskildt för hvarje fastighet,
så vidt de äro att tillgå, antecknas och jemte inventariiboken förvaras. Till den skall
ock bifogas förteckning öfver de preste- och klockarebol, eller andra lägenheter, som
åt kyrkans presterskap och kyrkobetjening samt skolmästare äro på lön anslagna.

4. Dessa inventariiböcker skola årligen till innehållet granskas, vid domkyrka,
af domkyrkoförvaltningen, men vid annan kyrka, af de för kyrkoräkenskapernas granskning
för året utsedda revisorer.

§ 8. Då prest tillträder presterlig tjenst, till hvars åligganden hörer att tillsyn
och vård öfver kyrkas egendom hålla, skall inventering anställas så val af församlingens
kassor och värdepapper, som af de lösören och handlingar, hvilka uti inventariiböckerna
böra upptecknade vara. Är det ordinarie prest, skall inventeringen
verkställas, i sammanhang med hans inställelse i embetet, af den prest, som inställelse -

286

19 KAP.

sen förrättar: är det vikarie, som till förvaltande af sådan tjenst under dess ledighet
förordnats, skall inventeringen anställas af prosten eller den prest, han derom anmodar.
Vid alla inventeringar skall kyrkovärd»! och en af kyrkorådets medlemmar närvara
med rätt att befogade anmärkningar framställa.

Förmärkes vid inventering något vara förkommet eller genom afträdarens vållande
skadadt, vare han och hans arfvingar pligtiga att det ersätta. Tvist derom
slites af verldslig rätt. Af inventeringsprotokollet skall ett exemplar till domkapitlet
insändas.

§ 9. Af kyrkas lösören och inventarier må ej något föryttras, eller från inventariiboken
såsom förslitet och obrukbart afföras, utan kyrkoherdens och församlingens
derom gemensamt fattade beslut. År fråga om föryttring af guld- och silfverkärl,
böcker och handlingar, eller forntidens minnesmärken; då bör ock domkapitlets
samtycke dertill sökas. Forntidens minnesmärke må dock ej föryttras innan det kronan
hembjudet blifvit.

§ 10. Kyrkas jordlägenheter af hvad najnn de må vara, äfvensom annan dess
fastighet må ej föryttras, eller från hennes behof dragas, utan mot ersättning i annat
fast gods af lika värde och med Konungens bifall. Förekomma till sådan föryttring
vigtiga skäl; då må församlingen, efter samråd på kyrkostämma, ärendet anmäla hos
domkapitlet, som det med sitt betänkande öfverlemna!’ till Konungens befallningshafvande,
för att med hans utlåtande Konungens pröfning underställas.

Huruledes sådana lägenheter till kyrkans förmån brukas och förvaltas skola,
ege församlingen på kyrkostämma pröfva och besluta, dock under iakttagande af hvad
i sådant afseende af Konungen särskildt kan vara förordnadt. Vidtagas beslut, som
uppenbarligen skulle kyrkan till skada lända; anrnäle kyrkoherden det till domkapitlets
pröfning och varde verkställigheten under tiden instäld.

§ 11. Kyrkoherde och församling må ej kyrkans inkomster och medel för
andra än kyrkans behof använda; ej heller någon fond, som för särskildt ändamål
bestämd eller gifven är, för andra än det bestämda ändamålet begagna. Brister något
i kyrkans behof, som ej med dess tillgängliga medel kan fyllas; göre församlingen
tillskott efter de grunder, som i 20 kapitlet sagda äro.

§ 12. 1. Om den vid domkyrka såsom vårdare och förvaltare af dess egen dom

tillsatta domkyrkoförvaltning, dess sammansättning, befogenhet och redovisningsskyldighet,
såsom ock om de åligganden, som tillhöra domkyrkosysslomannen, lände
till efterrättelse hvad derom särskildt af Konungen är eller varder förordnadt antingen
i allmänhet, eller olika för olika domkyrkor, efter omständigheterna.

20 KAP.

287

2. När fråga uppstår om nybyggnad eller kostsammare bättring af domkyrka,
skall församling, som derunder lyder och skyldig är att i kostnaderna deltaga, på
kyrkostämma deröfver höras, innan, saken af domkyrkoförvaltningen vidare fullföljes.

20 KAPITLET.

Om kyrkostämma 7 församlingarne.

§ 1. Den en hvar till svenska kyrkan hörande församling, enligt hvad i 2
kapitlet sägs, tillkommande rätt att i vården om sina gemensamma kyrkliga angelägenheter
taga del, och dess dermed sammanhängande pligt, att för upprätthållande
af sitt kyrkoväsen tillskjuta erforderliga medel, utöfvas dels i kyrkostämma, dels genom
ett af församlingen utsedt kyrkoråd, i den ordning och på det sätt, som här nedan
stadgas.

§ 2. I kyrkostämma skola företagas och handläggas alla de frågor rörande
kyrkoväsendets förvaltning inom församlingen, i hvilka, enligt denna lag eller andra
af Konungen utfärdade förordningar, församlingen höras skall, eller eger beslut fatta,
såsom frågor om:

1) befrämjande af kristeudomsundervisningen med dithörande anstalter;

2) folkskoleundervisningen enligt derom af Konungen utfärdade stadgar;

3) tid och ruin för allmänna gudstjensten inom församlingen, så vidt i särskilda
fall omständigheterna kunna dertill föranleda, samt åtgärder till vidmakthållande af
ordning under gudstjensterna;

4) prestval på sätt derom i 14 kapitlet sägs, samt kyrko- och skolråds, kyrkovärdars
och folkskolelärares tillsättande och afledande;

5) kyrkomedels användande samt kyrkoräkenskapers granskning:

6) hushållning med och vård om kyrkans egendom,, jord och fastigheter, der
ej annorlunda stadgadt är;

7) byggnad och underhåll af kyrkan med hvad dertill hörer, skolhus samt boställen
för prest, skolmästare, klockare och andra kyrkobetjente;

8) bestämmande af afgifter till kyrkan och folkskolan;

9) fördelning af bänkrum i kyrkan;

10) ordnande och fördelning af begrafningsplatser samt afgifter för dem och
för begagnande af kyrkoklockor eller annan kyrkans tillhörighet;

11) överenskommelser rörande presterskaps, skollärares och kyrkobetjenings
löneförmåner, enligt derom särskild! utfärdade föreskrifter;

12) delning, sammanslående, upphäfvande, eller annan förändring af redan inrättade
kyrkoförsamlingar, nya församlingars stiftande, eller indragning eller sammanbyggande
af kyrkor, efter hvad i 2 kapitlet sägs.

288

2 0 KAP.

§ 3. Vid behandling af ärenden, om hvilka i denna eller allmän lag eller
förordning särskilda föreskrifter äro gifna, skall kyrkostämman ställa sig till efterrättelse
hvad sålunda stadgadt är.

§ 4. Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer,
på landet, den som i kommunalstämma, och, i stad, den som vid allmän rådstuga
rösträtt egen främmande trosbekännare och de, som till utträde ur svenska
kyrkan sig anmält, dock härifrån undantagna.

§ 5. 1 öfverläggningar och beslut, som angå ärenden, gemensamma för hela

församlingen, deltaga samtliga röstberättigade; men i öfverläggningar och beslut om
ärenden, som förutsätta utgifter, hvilka enligt gällande lag eller förordning böra utgå
endast af i mantal satt jord, eller af annan fastighet, må ej andra taga del, än de,
som sådan jord eller fastighet innehafva.

§ &. Vid omröstning följes, på landet, hvad för kommunalstämma, och, i stad,
hvad för allmän rådstuga stadgadt är i afseende å röstberäkning samt rösträtts utöfning
och öfverlåtande på annan person.

, § 7. Der stads- och landsförsamling, eller delar deraf, äro i kyrkligt afseende
förenade, egen de på kyrkostämma gemensamt öfverlägga och besluta om uppgörande
af ett på 4 och 5 §§ i detta kapitel grundadt förslag rörande den blifvande röstgrunden;
och skall vid denna uppgörelse den röstgrund följas, som dittills för gemensamma
kyrkliga angelägenheter varit gällande.

Detta förslag skall underkastas pröfning af Konungens befallningshafvande,
som, innan fastställelse meddelas, öfver förslaget bör inhemta domkapitlets utlåtande.

§ 8. Kyrkoherden, eller den hans embete förvaltar, eller den prest inom församlingen,
som kyrkoherden, då han hindrad är, dertill förordnar, eller, då någon
dertill ej är utsedd, den kyrkoherden i em betet närmast är, före i kyrkostämma ordet.
Uti annex- eller kapellförsamling, som har egen prest, är han, eller den hans tjenst
förestår, ordförande i kyrkostämman, när kyrkoherden, eller den hans embete förrättar,
ej är i stämman tillstädes. Vid behandling af ärende, för hvilket prost, eller
eller annan särskildt förordnad prestman, kyrkostämma utlyst, vare denne ordförande.

§ 9. Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den första inom Maji
månads utgång för besluts fattande om föregående årets räkenskaper och förvaltning;
den andra i Oktober för bestämmande af utgifts- och inkomststat för kyrka och skola,
enligt hvad i 22 § sägs; och den tredje inom utgången af December för debiteringslängdens
granskning samt för anställande af val till de under kyrkostämma hörande
befattningar, hvilka, vid årets slut blifva lediga, äfvensom för val af revisorer.

2 0 KAP.

28Ét

§ 10. Kyrkostämma hålles äfven när Konungens befallningshafvande, domkapitlet,
visitationsförrättare, magistraten, kyrkorådet eller skolrådet det äskar, eller
då ordföranden sådant nödigt finner.

Enskild man, som till talan i kyrkostämman är berättigad, ege ock kyrkostämmas
sammankallande för uppgifvet ärende begära. Finner ordföranden ej skäl
att sådan begäran bifalla; meddele han, om så äskas, sitt beslut skriftligen, jemte
skälen dertill, och ege sökanden deröfver klagan föra på sätt i 27 § stadgas om besvär
öfver kyrkostämmas beslut.

§ 11. Kyrkostämma må i kyrkan, sockenstuga eller på annat lämpligt ställe
hållas. Skall vid kyrkostämma i moderförsamling ärende företagas, som annexförsamlings
rätt eller skyldighet angår och gemensam öfverläggning fordrar; kalle kyrkoherden
annexförsamlingen till sammanträde med moderförsamlingen.

Då i städer, som bestå af flere församlingar, fråga till afgörande förekommer,
som alla eller flere af dessa församlingar angår, skall sådan fråga handläggas å gemensam
kyrkostämma under ordförande af den bland stadens kyrkoherdar, som domkapitlet
dertill förordnar.

§ 12. Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse af kyrkoherden
eller den, som för särskildt tillfälle stämman hålla bör, och skall innehålla bestämd
uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne för sammanträdet.

Har domkapitlet särskild prestman till kyrkostämmans hållande förordnat, då
må han kallelsen utfärda.

Kungörelsen uppläses från predikstolen fjorton dagar eller minst en vecka före
stämman. År kyrkostämma utsatt till dag, då gudstjenst hålles, skall kungörelsen
den dagen å nyo uppläsas.

För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kungörandet icke medhinnes
inom den tid, som nu föreskrifven är, må kyrkostämman kunna hållas efter
kortare kallelsetid, och äfven samma dag, den pålyses: dock må, vid sålunda utlyst
stämma, beslut ej fattas om utgift, eller om erläggande af bidrag dertill.

§ 13. De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra
förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrkorådet, eller af särskildt dertill utsedda
personer, då kyrkostämman, med afseende på ärendets särskilda beskaffenhet
eller andra förhållanden, finner sådant lämpligt eller nödigt.

§ 14. Ordföranden åligger att ärendena till öfverläggning framställa och tillse,
att ej andra frågor företagas, än de, som uti kungörelsen äro upptagna.

Ny fråga kan vid kyrkostämma väckas, men icke förr än vid annan stämma
och efter vederbörlig pålysning afgöras.

U90

20 KAP.

§ 15. Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställe ordföranden proposition,
så affattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras. Ordföranden tillkännagifve
derefter, huru efter hans uppfattning beslutet utfallit och befäste detsamma
med klubbslag.

Askas omröstning, verkställes den öppet och efter upprop.

Till beslut erfordras blott enkel pluralitet af de afgifna rösterna, enligt den
vid omröstningen följda röstgrund.

Falla rösterna lika för olika meningar; galle den mening, hvilken de flesta
rösterna efter hufvudtalet bifallit. Finnas efter sådan beräkning rösterna lika delade;
vare den mening beslut, som ordföranden biträder.

§ 16. Genom lottning bestämmes företrädet emellan dem, som vid val erhålla
lika antal röster.

§ 17. Ordföranden skall vid kyrkostämma föra eller låta föra protokoll, upptagande
ämnet för öfverläggningen och beslutet, med skälen dertill. Sedan förhandlingarne
afslutade äro, bör protokollet justeras, genast der så ske kan, eller i annat
fall vid kyrkostämma sednast fjorton dagar derefter, hvarom vid tillfället underrättelse
skall meddelas. Erfordrar ärendet skyndsamhet och kan protokollet icke genast vid
kyrkostämma justeras, må stämman kunna uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedda
ledamöter att, jemte ordföranden, justering af protokollet eller vissa delar deraf verkställa.
Protokollet undertecknas af ordföranden och minst två vid stämman närvarande
ledamöter, eller af de särskilda justeringsmännen, om sådana varit utsedda.

Det justerade protokollet skall nästa sön- eller helgedag, då gudstjenst hålles,
från predikstolen uppläsas.

§ 18. Den, som i afgörande af ett ärende deltagit, kan genast, eller sist vid
justeringen af protokollet, mot det fattade beslutet reservation afgifva.

§ 19. Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans protokoll tillställes
kyrkorådet, eller de andra personer, åt hvilka verkställighet af stämmans beslut
uppdrages. För öfrigt ege en hvar, som det åstundar, att af protokollet taga afskrift,
och att utan lösen få afskriftens riktighet af ordföranden bestyrkt.

Protokollen med bilagor skola bland kyrkans öfriga handlingar förvaras.

§ 20. Ordföranden vake öfver ordningen i kyrkostämman. Han kan, efter
varning, låta utvisa eu hvar, som sig oskickligt förhåller. Uppstår oordning, som ordföranden
ej förmår afstyra; ege han makt att stämman upplösa.

§ 21. De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för
hvilka annorlunda är i lag eller förordning stadgadt, utgå efter den för rösträtt i
kyrkostämma bestämda grund.

20 KAP.

291

1 fråga om afgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka enligt gällande förordningar
åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de i kyrkostämma icke
ega rösträtt, gör denna lag icke ändring.

§ 22. För hvarje år åligger det kyrkorådet att för kyrkan, och skolrådet att
för skolan uppgöra ett utgifts- och ett inkomstförslag.

I utgiftsförslaget böra upptagas de utgifter, som redan äro beslutade att under
det nästföljande året utgå, äfvensom de, hvilka kyrkorådet eller skolrådet derutöfver
anser af behofvet påkallade att under samma år utgå. Uti inkomstförslaget höra de
inkomster upptagas, som för det nästföljande året äro eller anses vara att påräkna.

§ 23. Utgifts- och inkomstförslagen skola till pröfning framläggas vid den
kyrkostämma, som under loppet af Oktober månad hvarje år hör hållas.

§ 24. Hvad kyrkostämman till uttaxering beslutat skall, allt efter ändamålets
beskaffenhet, genom kyrkorådet eller skolrådet delgifvas, i kyrkoförsamling på landet,
vederbörande kommunalnämnd och, i stad, drätselkammaren, hvilka det, hvar i sin
ort, åligger att debitering och uppbörd af dessa afgifter verkställa, samt medlen till
kyrkorådet eller skolrådet aflemna.

Skulle, i följd af särskilda förhållanden, annan ordning för uppbördens verkställande
finnas vara lämplig eller nödig, må kyrkostämman derom besluta.

§ 25. Räkenskaperna för så väl kyrkans som skolans medel skola afslutas med
kalenderår och sednast den 1 derpå följande Mars aflemnas till de för deras granskning
utsedda revisorer.

Revisionsberättelsen skall sednast den 1 April aflemnas till kyrkostämmans
ordförande, som öfver gjorda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar, hvarefter
den kyrkostämma, som i Maji månad sammanträder, beslutar, huruvida anmärkning
må förfalla, eller laglig åtgärd för bevarande af församlingens rätt vidtagas skall.

Hvad nu om räkenskapernas granskning i kyrkostämma är sagdt gör icke någon
ändring i hvad om särskild revision af kyrko- och skolräkenskaperna finnes stadgadt,

§ 26. För att vinna bindande kraft skola kyrkostämmas beslut underställas
Konungens pröfning och fastställelse, då besluten angå:

1) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan kyrkoförsamlingen
tillhörande fastighet, som, äfven utan att till egentlig kyrkoegendom kunna räknas,
för något församlingens gemensamma nytta afseende ändamål densamma genom gåfva
eller testamente tillfallit, äfvensom öfverenskommelse, hvilken medför förändring i de
rättigheter, kyrkoförsamling i sådan fastighet eger;

2) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid än två år;

3) påläggande af afgifter, hvilka erfordra ^taxering för längre tid än fem år.

292

20 KAP.

Beslut, som bör Konungens pröfning underställas, skall öfverlemnas till Konungens
befallningshafvande i länet, hvilken det åligger att handlingarne med eget utlåtande
insända. Vid underställande af beslut i frågor, som falla under l:a punkten,
skall derjemte iakttagas hvad i 10 § 19 kap. sägs.

§ 27. Medlem af församlingen, som åt kyrkostämmas beslut i församlingens
gemensamma angelägenheter ej nöjes, ege rätt att, der han tilltror sig kunna visa,
att beslutet kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund, eller att
det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med allmän lag eller
förordning, eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, deruti
rättelse söka genom besvär, hvilka, jemte det öfverklagade beslutet, böra inom tretio
dagar efter det klaganden deraf erhöll del, dagen då det skedde likväl oräknad, ingiftas,
i mål, som uti 2 § 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 12 mom. äro nämnda, till det domkapitel,
hvarunder församlingen lyder, men i andra mål till Konungens befallningshafvande
i länet; och åligger det klaganden derjemte så väl, att vid besvären foga
bevis om dagen, då beslutet delgafs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden
för besvärs inlemnande utgått, till kyrkostämmans ordförande ingifva diarii-utdrag
deröfver att han sina besvär inlemnat å ort som vederbör.

I Hernösands stift vare för mål, som gå till domkapitlet från Jemtlands, Westerbottens
och Norrbottens län, tiden dubbelt så lång, som den här ofvan är stadgad;
och galle detta äfven för mai, som från Lappmarksförsamling gå till Konungens befallningshafvande
i länet.

Klaganden skall anses hafva af beslutet erhållit del den dag, då detsamma
enligt 17 § offentligen kungjordes.

Försummar klaganden något af hvad sålunda är föreskrifvet, må beslutet kunna
gå i verkställighet.

Konungens befallningshafvande och domkapitlet böra gifva hvarandra af besvären
del, när ärendet kan anses höra till gemensam behandling.

§ 28. Gå besvären derpå ut, att beslutet icke i laga ordning tillkommit, eller
att det står i strid med allmän lag eller förordning, eller annorledes öfverskrider deras
befogenhet, som beslutet fattat; ege den profvande myndigheten, der den finner skäl
besvären godkänna, att beslutets verkställighet förbjuda.

Grundas besvären derpå, att klagandens enskilda rätt blifvit genom beslutet
kränkt, och varda besvären godkända; gälle rättelsen för den, som klagat, men beslutet
stande i öfrigt fast, utan sa är, att detsamma finnes strida mot allmän lag
eller förordning, eller eljest hvila pa orättvis grund, då den profvande myndigheten
ock om upphäfvande af beslutet i dess helhet må förordna.

§ 29. I afseende pa tiden och sättet för ändrings sökande i utslag, som domkapitlet
eller Konungens befallningshafvande gifvit, gälle, efter hvarje måls beskaffenhet,
hvad särskildt stadgadt är.

21 KAP.

29B

§ 30. För kyrkostämma i Stockholms stad länder till efterrättelse derom ut-*
färdad särskild lag.

21 KAPITLET.

Om kyrkoråd och sltolråd i församlingarne.

§ 1. I hvarje församling, så i städerna som på landet, skall, med det undan*
tag, som i afseende å skolråd af 14 § följer, finnas ett kyrkoråd och ett skolråd.
Inom samma pastorat må dock flera församlingar kunna om gemensamt kyrkoråd eller
skolråd sig förena.

Kyrkoråd och skolråd må ock, der så lämpligen sig göra låter, till ett gemensamt
kyrko- och skolråd förenas,

§ 2. 1. Kyrkorådet åligger: att i afseende på hvad till religionens och

det sedliga lifvets vård liörer vaka öfver efterlefnaden af derom gifna stadgar och
påbud; att vaka deröfver, att spridande af vilsefarande läror må, så vidt möjligt, förekommas
samt kyrklig söndring och tvedrägt förhindras: att upptaga frågor om oordning
Och oskick vid samt försummelse af gudstjensten, uteblifvande från läsförhör,
oenighet i äktenskap, Olydnad mot föräldrar, vårdslösad barnauppfostran, med hvad
mera som mot kristlig tukt och ordning strider: att med tillsättande och afskedande
af klockare, orgelnister och annan kyrkobetjening taga den befattning, som i denna
lag stadgas: att hafva den närmare uppsigten öfver vården af kyrkans egendom: att
enligt kyrkostämmans beslut och föreskrifter vårda kyrkans angelägenheter samt onibesörja
verkställighet af besluten i alla de fall, der verkställigheten ej åt särskildt
dertill utsedda personer blifvit uppdragen, och, derest verkställigheten åt ändra uppdfägits,
hafva inseendet öfver dessas förvaltning: och att hos kyrkostämman gorå de
framställningar, som af omständigheterna kunna påkallas, och afgifva de förberedande
utlåtanden, som af stämman infordras.

2. Skolrådet åligger: att utöfva den befattning med och vård om folkskolan
inom församlingen, som genom särskilda, af Konungen utfärdade stadgar detsamma
till efterlefnad anbefalles, samt till kyrkostämman afgifva infordrade utlåtanden och
göra de framställningar och förslag, som af omständigheterna föranledas.

§ 3. Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock annan prestman,
som han för något tillfälle kan dertill förordna, vare i kyrkorådet ordförande. I
. annex- eller kapellförsamling, i hvilken särskild, ständig prest finnes anstäld, skall
han föra ordet, när kyrkoherden, eller den hans embete förvaltar, ej är närvarande.

I skolrådet vare jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår, ordförande,
der ej Konungen annorlunda förordnar. Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

294

2 1 KAP.

§ 4. Ledamöter i kyrkorådet vare församlingens kyrkovärdar och så många i
kyrkostämma valda, för gudsfruktan och nit kända män, som församlingen finner
lämpligt utse.

Till ledamöter i skolrådet ege församlingen likaledes i kyrkostämma välja lämpligt
antal för nit om skolväsendet kända män.

I så väl kyrkorådet som skolrådet må dock ledamöternas antal, ordföranden
inberäknad, icke understiga sju. Ledamöterna i kyrko- och skolråden väljas för fyra år,

§ 5. Ledamot i kyrkoråd eller skolråd kan ej den vara, som är oberättigad
att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut; ej den, som icke uppnått
tjugofem års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som sin
egendom till sina borgenärer afträdt, och ej, på sätt allmän lag förmår, visa giter,
att han från deras kraf är fri; ej den, som är för nesligt brott tilltalad eller under
framtiden stäld; ej den, som genom domstols utslag förklarats medborgerligt förtroende
förlustig, eller ovärdig att inför Rätta föra andras talan; ej den, som från den heliga
nattvarden är utestängd; samt ej heller församlingens redovisningsskyldiga och af lönade
betjente.

§ 6. Kyrkorådet, äfvensom skolrådet sammanträder på ordförandens kallelse
så ofta han det nödigt finner, eller då minst halfva antalet af ledamöterna derom
gör framställning.

§ 7. Hvarken kyrkoråd eller skolråd må ärende handlägga, der ej mer än
hälften af ledamöternas hela antal är tillstädes.

§ 8. Omröstning i kyrkoråd och skolråd sker öppet. Hvarje röstande tillkommer
eu röst. Aro rösterna lika delade; gälle den mening, ordföranden biträder.

§ 9. I frågor, som röra religionens och sedernas helgd, förfare kyrkorådet
efter hvad i 11 kapitlet sägs.

Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig uppehåller, till
inställelse, för att i de på kyrkorådets omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål
höras eller varnas; vare han pligtig kallelsen hörsamma, så vida han fyra dagar
förut af kallelsen erhållit del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall
han höta en riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa, och tillhållas af kyrkorådet
genom förnyade viten, som dock ej må öfverstiga femton riksdaler, att sig inställa.
Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse; ege kyrkorådet anlita
Konungens befallningshafvande om hans inställande.

§ 10. Vid behandling af ärenden, livilka det tillkommer skolrådet att handlägga,
skola de stadgar lända till efterrättelse, som rörande folkskoleundervisningen
af Konungen utfärdas.

22 kap.

295

§ 11. Vid kyrkoråds sammanträde före ordföranden protokollet, eller vare för
dess ordentliga förande ansvarig. Honom åligger ombesörja skriftvexlingen, emottaga
alla till kyrkorådet stälda skrivelser och framställningar, samt tillse att räkenskaperna
öfver de medel, som kyrkorådet omhänder har, ordentligen föras i enlighet med
de föreskrifter, kyrkostämman meddelat. Ordföranden vare ock pligtig att vårda
kyrkorådets handlingar och öfver dem hålla register.

För skolrådets ordförande gälle enahanda föreskrifter.

§ 12. Protokoll och beslut skola antingen genast, eller sist vid kyrkorådets
eller skolrådets nästa sammanträde justeras: dock kan särskild! för hvarje gång uppdragas
åt två eller flera af ledamöterna att, jemte ordföranden, justeringen verkställa.

§ 13. En hvar ledamot af kyrkorådet eller skolrådet ansvare gemensamt med
de öfriga för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar,
mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet gjort anmärkning.
Denna ansvarighet fortfar till dess förvaltningen blifvit antingen af kyrkostämman,
eller, om klander anställes, af vederbörlig domstol godkänd, eller till dess natt och
år efter räkenskapernas aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit
anstäldt.

§ 14. För styrelsen af folkskolorna i Stockholms stad länder till efterrättelse
hvad Konungen i särskilda stadgar derom förordnat.

22 KAPITLET.

Om biskop och biskopsval.

§ 1. Kyrkoförsamlingarne inom svenska kyrkan fördelas i stift. I hvarje stift
tillsättes genom val en biskop, som i förening med ett domkapitel och med biträde
af prostar inom stiftet utöfvar närmaste öfverinseendet öfver lärans rätta förkunnande,
presterskapet, församlingsvården och den kyrkliga ordningens och förvaltningens vederbörliga
upprätthållande. Stiftens områden bestämmas af Konungen, sedan på kyrkomöte
presterskapets betänkande i ärendet inhemtats.

§ 2. Då ledighet inträffat i biskopsembete, göre domkapitlet anmälan derom
hos Konungen, med hemställan om dag, då val till dess återbesättande skall förrättas.
Val skall samtidigt anställas öfver hela stiftet å den dag, Konungen dertill bestämt.

§ 3. 1. Berättigade att i biskopsval inom stiftet deltaga äro: ordinarie leda möter

af stiftets domkapitel, alla stiftets kyrkoherdar, der boende regementspastorer,

296

•2 2 KAP.

komministrar och andra innehafvare af ordinarie presttjenster, hvar och en der han
för tiden sin tjenst förrättar, äfven om han dessförinnan till presttjenst annorstädes
utnämnd vore, men den ännu ej tillträdt. År ordinarie prestbeställning ledig, eller
af dertill utnämnd ännu ej tillträdd, eller är innehafvare af embete, som till val skulle
berättiga, till embetets utöfning obehörig, må den, som. tjensten på eget ansvar, förvaltar,
för den tjenst i valet deltaga. Ej må någon i dubbel egenskap eller för liera
embeten välja.

2. Ledamöterna af domkapitlet utöfva för sig sin valrätt i samladt domkapitel:
öfriga valberättigade inom presterskapet utöfva, sin valrätt, en hvar i det prosteri,
inom hvilket moderkyrkan i det pastorat, der han tjenstgör, är belägen.

§ 4. Då dag för biskopsval blifvit bestämd, efter hvad i 2 § sägs, varde underrättelse
derom af domkapitlet i god tid meddelad prostarne i samtliga prosterierna,
och åligger det dessa att, hvar inom sitt prosteri, tili den dagen å lämplig ort inom
prosteriet de valberättigade sammankalla. Prosten före vid valförrättningen ordet.
År han af sjukdom eller annat förfall hindrad, eller är prosteembetet ledigt; fullgöre
äldste kyrkoherden inom samma prosteri, eller den domkapitlet dertill utsett, hvad
prosten sålunda hade ålegat.

§ 5. Innan till val skrides skall ordföranden erinra de väljande om betydelsen
och vigten af valet, och uppmana dem att, utan afseende på annat, än befrämjande
af Guds ära, församlingarnes och läroverkens gagn och kyrkans väl, föreslå sådana
män, som hvar väljande, efter sitt bästa förstånd och samvete, anser vara genom
gudsfruktan, lärdom och sannt nit för det lediga embetet de skickligaste.

§ 6. Valet skall förrättas med slutna sedlar utan underskrift, och hvarje väljande
i sedeln tre män till namn och embeten utsätta. .

År någon valberättigad af sjukdom eller annat förfall hindrad att sig till valförrättningen
inställa; må han sin valsedel, så beskaffad, som nu sades, till ordföranden
i det valkollegium, der han eger sin rösträtt utöfva, under försegladt omslag , insända
med egenhändig påskrift att det hans valsedel för biskopsvalet innehåller. Har
före klockan tolf på valdagen sådant omslag till ordföranden inkommit, anses den sedel
så gild, som vore den af den valberättigade egenhändigt aflemnad, och varde, utan
att då öppnas, till de öfriga lagd till dess tiden för valsedlars, afgifvande förgången
är. När den tid förbi är, skola samtliga afgifna valsedlar på samma gång öpppas
och till, giltigheten granskas.

§ 7. Valsedel, som befinnes hafva underskrift, eller innehålla flera eller färre
än tre namn, eller vara till orätt valort insänd, eller hafva inkommit efter klockan
tolf på valdagen, vare ogild.

2 2 KAP.

297

§ 8. 1. Ordföranden skall bland tillstädes varande väljande utse en till att

vid valet föra protokoll, hvaruti antecknas: antalet af valsedlarne, de namn de innehålla,
hvilka närvarande och Indika frånvarande röstat, om och på hvilka skäl valsedel
blifvit underkänd, huru många godkända röster eu hvar af de omröstade tillfallit,
och hvad för öfrigt i saken förekommit,

2. Innan de valberättigade åtskiljas skall valprotokollet justeras och af dem
alla underskrifva, samt derefter genom ordföranden till domkapitlet insändas under
omslag med påskrift: biskopsval. Äro ej vid valets början minst två väljande, utom
ordföranden, tillstädes; kalle ordföranden till fyllande af detta antal andra trovärdiga
män att vid valet närvara samt valprotokollet underskrifva och bevittna.

§ 9. Hvad i 5, 6, 7 och 8 §§ är sagdt lände ock till efterrättelse vid val,
som i domkapitlet af dess ledamöter anställes. Valprotokollet föres af den, domkapitlet
derom anmodar. De å valdagen afgifna valsedlar skola, utan att öppnas, förvaras
till dess valprotokollen från samtliga prosterierna inkommit.

§ 10. 1. När valprotokollen från prosterierna inkommit, skola de vid dom kapitlets

nästa sammanträde, tillika med de i domkapitlet afgifna valsedlar, på
samma gång öppnas, namnen på alla dem, som röster erhållit, upptecknas, och de tre
män, hvilka de högsta röstetalen tillfallit, på förslag till det lediga biskopsembetet
uppföras i den ordning, rösternas antal utvisar.

2. Befinnes lika antal röster hafva tillfallit flere bland dem, som de högsta
röstetalen erhållit; afgöres mellan dem företrädet genom lottning, ehvad fråga är om
rätt till rum på förslaget, eller om rummens ordning. Den lottning skall af ordföranden
i domkapitlet anställas, der han ojäfvig är; men i motsatt fall af den ojäfviga
ledamot, domkapitlet derom anmodar.

§ 11. 1. Då biskop i Upsala stift, som tillika är ärkebiskop, väljas skall, för hålles

med val inom stiftets prosterier efter hvad här ofvan är stadgadt.

2. På den af Konungen utsätta, gemensamma valdag skola äfvenså samtliga
domkapitlen i riket, hvart för sig, val till ärkebiskop anställa i den ordning, som för
val i domkapitlen af biskop inom stiftet stadgad är, och på grund af de dervid afgifna
röster, likaledes hvart för sig, på förslag till ärkebiskop uppföra de tre män, hvilka
jemnlikt 10 § antingen efter högsta, röstetal, eller efter lottning, dertill valda blifvit.

3. pessa förslag med dertill hörande valprotokoll, så affattade som i 8 § sägs,
skola derpå från de öfriga domkapitlen insändas till domkapitlet i Upsala, hvilket, så
snart jemväl valprotokollen från stiftets prosterier ingått, skall allmänt ärkebiskopsval
upprätta, hvarvid rösterna så beräknas, att förslagsrum på Upsala stifts förslag beräknas
den derå uppförde till godo såsom fem röster, men på hvarje af de öfriga förslagen
såsom eu röst.

298

22 KAP.

4. De tre män, hvilka efter denna beräkning de högsta röstetalen tillfallit,
skola på ärkebiskopsförslaget uppföras i den ordning, rösternas antal utvisar. Vid
lika röstetal emellan flere, förfares enligt 10 §.

§ 12. Ordinarie professorer i de akademiska konsistorierna i Upsala och Lund,
dock med undantag af dem, som ledamöter i domkapitlet äro, må ock, så länge biskoparne
i Upsala och Lunds stift fortfara att vara prokanslerer vid rikets der förlagda
universitet, uti val af biskopar för dessa stift såsom särskildt valkollegium taga
del, de förra i valet för Upsala, de sednare i valet för Lund; skolande dervid iakttagas
hvad om val af biskop är för domkapitlet i stiftet föreskrifvet, och de afgifna
rösterna uti stiftets valomröstning ingå och beräknas.

§ 13. Upprättadt förslag till biskops- eller ärkebiskopsembete skall till Konungens
af vederbörande domkapitel insändas och dertill fogas valprotokollet äfvensom
de tjensteförteckningar, hvilka, på domkapitlets derom gjorda anmodan, en hvar af de
föreslagna afgifvit.

§ 14. Varder genom dödsfall, afsägelse, eller af annan anledning rum på
biskops- eller ärkebiskopsförslag ledigt; då skall till rummets fyllande nytt val, på
dertill af Konungen utsatt dag, i stadgad ordning anställas, dock med iakttagande,
att valsedel ej må upptaga flere eller färre namn, än rum äro att fylla.

§ 15. Af de tre, som på förslaget uppförda äro, utnämner Konungen till
biskop eller ärkebiskop den, Han lämpligast finner.

§ 16. 1. Utnämnd biskop skall, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, i biskops embetet

invigas af ärkebiskopen eller, på dennes uppdrag, af annan biskop, biträdd
af tillkallade prester från så väl den utnämndes som eget stift. Ärkebiskop varde,
derest han ej redan biskop är, i embetet invigd af den biskop, som Konungen dertill
i rcrdnar.

2. Är den, som till biskop eller ärkebiskop blifvit utnämnd, icke prest; varde
han, före inställelsen, utan föregående prof, till prestembetet invigd. Invigningsakten
skall förrättas i kyrkan å den ort, der ordinator eller ock den utnämnde bor, efter
som de derom sämjas, och akten å nästföregående sön- eller högtidsdag kungöras.
Vid denna akt skall den utnämndes fullmakt uppläsas och han sin embetsed aflägga.

§ 17. Biskop må ej för enskilda angelägenheter tjenstledighet utöfver fjorton
dagar, utan särskildt sökt och vunnen tillåtelse begagna, och ej flera än två gånger
under årets lopp. Har biskop behof af tjenstledighet för längre tid; söke Konungen.

§ 18. Finnes biskop offentligen förkunna eller försvara meningar, som mot
den rena, evangeliska läran strida, eller sitt embete eftersätta och försumma, eller!

2 3 KAP.

299

genom sitt lefverne allmän förargelse väcka, ändå att lian ej gerning begår, hvarå
ansvar efter allmän lag följa bör; erinre domkapitlet honom vänligen om sin pligt.
Rättar han sig ej, eller finnes han sitt embete för mutor, skyldskap, vänskap, eller
annan egennytta uppsåtligen missbruka; göre domkapitlet anmälan derom hos Konungen,
som, efter omständigheterna, om åtal mot den felande i vederbörlig ordning
förordnar.

23 KAPITLET.

Om visitationer i stiften.

§ 1. För utöfvande af den tillsyn öfver församlingsvården, presterskapet och
kyrkoförvaltningen, som biskopen åligger, skall biskop inom sitt stift visitationer i
församlingarne anställa och så många af dessa under året besöka, att hvarje församling
minst hvart sjunde år en gång visiterad varder. År biskop af sjukdom eller
annat laga förfall hindrad att visitation under året företaga; må han, efter samråd
med domkapitlet, en ledamot af detsamma, eller en af prostarne i sitt ställe försända,
att visitation i de församlingar, biskopen anvisar, utföra. På biskopen ankomme ock
att bestämma, huruvida visitation med en eller flere af de församlingar, som till ett
pastorat höra, eller med dem alla på en gång anställas skall.

§ 2. Underrättelse om tiden för visitationen skall, genom prosten, meddelas
församlingen sednast fjorton dagar förut i kungörelse, som i alla församlingens kyrkor
bör uppläsas.

§ 3. Biskopen eller den, som i hans ställe visitationen skall förrätta, åtföljes
af en medlem af domkapitlet, den han dertill kallar, samt inom hvart prosteri af dess
prost och de kyrkoherdar, han derom anmodar. För protokollet vid visitationen skall
ock en af tjenstemännen vid domkapitlets kansli, eller någon af biskopen kallad prestman
medfölja.

§ 4. Alla i församlingen anstälda prester skola vid visitationsförrättningens
öppnande vara tillstädes, och afgifve då kyrkoherden skriftlig berättelse om församlingen,
dess kristendomskunskap och sedliga tillstånd, om den flit, hvarmed gudstjensten
besökes och de heliga sakramenten brukas, om presterskapet med hänseende till lära,
tjenst och lefverne, om kyrkans egendom och dess förvaltning, om verkställigheten
af hvad vid föregående visitationer eller sedermera i kyrkliga angelägenheter, som församlingen
angå, blifvit till efterlefnad vederbörligen anbefaldt, och hvilken följd deraf
sig visat. Finnes något i synnerhet, som kyrkoherden anser böra till biskopens kännedom
komma för vidare undersökning vid visitationen; meddele han det i sammanhang
dermed, eller, efter godtfinnande, i särskild minnesskrift.

300

-2 3 KAP.

§ 5. I enskild visitation skola till granskning företagas kyrkoböcker med dertill
korande längder, kyrkans räkenskapsböcker, inventariiböcker och öfriga handlingar,
som i kyrkans arkiv böra finnas förvarade, samt verkställigheten af det, som vid
nästföregående visitation eller annorledes blifvit till iakttagande i dessa afseenden för»
ordnadt; hvarefter undersökas skalf i hvad skick kyrkans byggnader befinnas och huruvida
de sina ändamål motsvara. Denna enskilda visitation skall, i hvad kyrkoräkenskaperna
och kyrkoegendomen angår, verkställas i öfvervaro af kyrkorådets'' medlemmar
och särskild! kyrkovärdarne.

§ 6. Allmän visitation förrättas i kyrkan i öfvervaro af hela församlingen på
dertill utsatt tid. Denna visitation öppnas med gudstjenst, hvarvid kyrkoherden, eller,
i fall af hinder för honom, annan af biskopen utsedd prest skall hålla predikan.
Derpå skall biskopen, efter att hafva helsat församlingen med ett för ändamålet lämpadt
tal, anställa med biträde, der han så nödigt finner, af utsokne prestera förhör
uti bokläsning och kristendomens hufvudstycken med särdeles de yngre och dem i
församlingen, som under nästföregående år blifvit konfirmerade och af den heliga
nattvarden delaktiga, och sedan efterfråga och söka sig underrättad göra om läsförhören
och hvad dermed sammanhänger, om de åtgärder, som för undervisning i kristendomsläran
vidtagna äro, om skriftskola och konfirmation, om gudstjensten, om
det sedliga tillståndet, och om hvad mera till själavården och kristlig ordning i allmänhet
hörer.

§ 7. Sedan förhör anstäldt och det undersökt är, som i 6 § sägs, uppmane
biskopen församlingens husfäder och till deltagande i kyrkostämmas öfverläg^iiingar
och beslut berättigade medlemmar, att jemte presterskapet framträda, och företage1 då
till öfverläggning så väl de ärenden, kyrkoherden särskildt skriftligen framstält, som
hvad församlingens medlemmar uti ''hennes angelägenheter1 kunna hafva att framställa,
och undersoke derjemte, huruvida mot presterskapet eller kyrkobetjeningen skäl till
anmärkningar vid utöfningen af deras kall1 eller i deras'' lefverne'' förkomma,1 huruvida
mera allmänt spridda, till split Och söndring ledande, kyrkliga villomeningar ’ inom
församlingen framträdt, huruledes fattigvården är ordnad, huruvida något af att''erinra
mot kyrkokassornas användande, förvaltning och redovisning, eller mot vården af kyrkans
byggnader och öfriga egendom, samt hvad mera till bevakande af kyrkans ekonomiska
fördelar nyttigt anses.

§ 8. Med hvarje ärende, som vid visitation förekommer, förfare biskopen efter
dess beskaffenhet och lag; och ege förty förordna om omedelbar verkställighet af
allt, som rörande kyrkoförvaltningen och för samlings vården är i lag och förordning
till efterrättelse stadgadt, eller eljest god ordning befrämjar och ej mot lag, eller dess
grund och mening strider. Ärende, som på församlingens afgörande på kyrkostämma
ankommer, varde dit hänvisadt: dock må, under iakttagande för öfrigt af de för ären -

‘2 4 KAP.

301

dens behandling på kyrkostämma gällande föreskrifter, ärende, om hvars företagande
till pröfning vid biskopsvisitation behörig kungörelse utgått, der kunna till afgörande
upptagas.

Ärenden, som nya eller förändrade påbud eller föreskrifter kunna påkalla, eller
eljest på Konungens pröfning ankomma, skola genom domkapitlet, åtföljda af dess betänkande,
hos Konungen anmälas.

§ 9. Är i församling, der visitation anställes, kyrkoherden tillika prost i prosteri,
afgifve han ock särskild redogörelse för sin embetsförvaltning i sistnämnda
egenskap, med företeende af sin embetsdagbok och förteckning öfver prostearkivets
innehåll, och meddele derjemte om församlingsvården i prosteriets öfriga församlingar
de upplysningar, visitationsförrättaren honom affordrar.

§ 10. Protokoll skall vid visitationen föras, och deri upptagas allt hvad under
förrättningen förekommit och dit hörer, med anteckning om hvad i behörigt och hvad
i felaktigt eller ofullständigt skick befunnits. Protokollet skall af biskopen, den ledamot
af domkapitlet, som visitationen öfvervarit, samt notarien underskrifvas, och ett
exemplar deraf mot lösen från kyrkomedel tillhandahållas församlingen, för att
bland kyrkans handlingar förvaras, och ett till domkapitlet aflemnas.

§ 11. Biskop vare pligtig att i domkapitlet afgifva berättelse om hvad under
■visitationen förekommit, och särskildt dervid framställa hvad han funnit vara af beskaffenhet
att påkalla särskilda åtgärder.

§ 12. I hvarje domkapitel skall föras en visitationslängd, hvari för hvarje
församling antecknas när och af hvilken biskopsvisitation derstädes sednast förrättad
blifvit.

24 KAPITLET.

Om prestmöten inom stiftet.

§ 1. Hvart sjette år, såsom ock oftare, der så nödigt aktas, skall biskopen
sammankalla presterskapet inom sitt stift till prestmöte å den ort, der han har sitt
säte, eller ock å annan ort, om hvilken presterskapet vid nästföregående prestmöte
sig förenat. Biskopen må dertill dag och tid bestämma.

Alla inom stiftet tjenstgörande prester, som ej af ålder, sjukdom, eller annat
förfall hindrade äro, skola sig å mötet infinna: dock att kyrkoherdarne, hvar i sin
församling, tillse, att gudstjenst och själavård derigenom afbrott ej må lida.

302

2 4 KAP.

Äi vid den tid, da prestmöte i stiftet inkallas borde, biskopsembetet ledigt,
eller biskopen af förfall hindrad att det hålla, må mötet uppskjutas till dess hindret
förfallit,

§ 2. Föremål för prestmötes meddelanden, öfverläggningar och åtgärder äro
dels frågor, som ligga inom området för den teoretiska och praktiska teologien, eller
vända ° sig omkring rent kyrkliga ämnen, församlingarnas kristligt-religiösa tillstånd,
framgången af den presterliga verksamheten vid den enskilda själavården, religionsundervisningen
m. m., dels ock frågor, rörande kyrkostyrelsen och förvaltningen, ehvad
sådana frågor blifvit till prestipötets utlåtanden öfverlemnade, eller vid mötet omedelbart
väckas.

Ärenden, som presterskapets gemensamma rätt och bästa angå, må ock å prest,
möte företagas till närmare ompröfning.

§ 3. Vid hvarje prestmöte må presterskapet öfverenskomma om något teologiskt
ämne, Som till förhandling å nästa möte företagas bör, och tillika någon bland sig
utse, som öfver ämnet någon kortare afhandling författar till ledning vid de blifvande
förhandlingarne. Önskar annan medlem af mötet dervid någon teologisk fråga af
vigt till utredning företaga; ma det honom ej förvägras, så vidt tiden det medgifver,
och han sin önskan a mötets första dag hos biskopen anmält.

Har öfverenskommelse ej träffats, som nu är sagdt; må biskopen ämnet bestämma
och författaren utse: dock att det sker så tidigt, att af handlingen, af biskopen
granskad, minst tre manader förut kan till stiftets presterskap vara utdelad.

§ 4. För hvarje prosteri skall prosten derstädes, fyra månader före den dag,
till hvilken prestmöte sammankalladt är, till domkapitlet insända skriftlig berättelse
om de till prosteriet hörande församlingars tillstånd och ställning i allt hvad till församlingsvarden
i ett eller annat afseende hörer, och tillika, efter samråd med öfriga
kyrkoherdar i prosteriet, föreslå de frågor, som i synnerhet under närmare öfvervägande
å mötet komma borde. Efter granskning af dessa, sålunda från stiftets presterskap
mkomna förslå^, ege en hvar af domkapitlets ledamöter afgifva förslag på frågor, som
han anser nyttiga att till öfverläggning bringa; och meddele derefter domkapitlet,
sednast två månader innan mötet sammanträder, genom prostarne, å alla dessa förslag
| en förteckning till stiftets presterskap, hvilket, då mötet är samladt, eger afgöra,

hvilka af frågorna företagas skola: biskopen dock rätt förbehållen, att till mötets
öfverläggning framställa äfven andra frågor, dem han, med anledning af anstälda visitationer
eller andra skäl, pröfvar vara af vigt att företaga.

§ 5. Prestmöte börjas och afslutas med allmän, kort gudstjenst. Biskopen
eger utse predikanterna, som i sin ordning välja predikotexterna. Efter hållen gudstjenst
å första dagen meddelar biskopen, med ledning af visitationshandlingar och de

24 KAP.

303

från prostarlie infordrade uppgifter, mötet berättelse om livad sedan sednaste prestmöte
i kyrkligt hänseende inom stiftet sig tilldragit och särskild!, i det, som till för-;
samlingsvården hörer. På honom ankomme, att dertill foga öfversigt af märkligare
företeelser inom den kristna kyrkan och den teologiska vetenskapen för samma tid.
Den ordning, som mötet för dess arbeten till efterrättelse lända skall, ege biskopen
bestämma och kungöra.

§ 6. Under så val de samtal och meddelanden, som vid Mötet öfver teologisktvetenskapliga
ämnen förekomma, som under öfverläggningarne om andra till dess befogenhet
hörande ämnen, före biskopen ordet. Den medlem af mötet, som i ämnet
tala vill, gifve det tillkänna och läte biskopen hans namn anteckna. Hvar skall
ordet få, efter som han sig anmält. Ej må någon ordet taga, utan det honom af
biskopen är gifvet.

Blifver omröstning behöflig i ett eller annat ärende af praktisk betydelse för
själavården och presterskapets tjensteutöfning; då skall omröstningsfråga uppställas,
en hvar sin mening öppet afgifva, och beslutet efter de flesta rösterna uppfattas.
Aro rösterna lika många för olika meningar; vare biskopens röst den afgörande.

§ "■ Ej ma i andra än sadana frågor, som stiftets presterskaps egen, gemensamma
rätt angå, prestmöte kunna fatta bindande beslut. Vill medlem af stiftets
presterskap söka ändring i prestmötets beslut af den beskaffenhet, som nu är sagd;
söke den hos Konungen innan klockan 12 å tretionde dagen efter den, å hvilken beslutet
justerades, eller, om den dagen är söndag, å nästa sökendag derefter, och gifve
tillika inom samma tid domkapitlet tillkänna, att han ändring sökt,

§ 8. De överenskommelser och slut, hvari prestmöte! stannat och som församlings
vården eller presttjensten dervid angå, skola till domkapitlets pröfning öfverlemhas
och, efter omständigheterna, af detsamma presterskapet till efterrättelse meddelas,
eller ock till högre pröfning hemställas. Anser prestmöte!, något stadgande i
kyrkolag eller dithörande förordning tarfva förklaring, ändring eller tillägg, eller nytt
af nöden vara, eller förekommer annat önskningsmål, som af Konungens och kyrkomötes
pröfning och beslut bero; då skall domkapitlet saken, åtföljd af dess betänkande,
Konungens vidare åtgärd underställa.

§ 9. Vid prestmöte skall protokoll föras öfver allt hvad der forehafves och
förhandlas. Domkapitlets notarie skall det föra, eller, om han hindrad är, hvilken
annan lämplig man, som Mötet dertill utser. Protokollet justeras i öfvervaro af två
dertill utsedda medlemmar af mötet, å den dag efter mötets slut, som biskopen dertill
utsätter och genom prostarne kungöra låter. Utgifterna för mötet ersättas af stiftets
ordinarie prester efter de grunder, om hvilka de på mötet öfverenskomma.

304

2 5 KAP.

§ 10. Prestmöte må fortfara i fem dagar, om så behöfves. Förekomma synnerliga
omständigheter, som längre tid påkalla; må det ock någon dag derutöfver
fortgå. Biskopen hemförlofvar mötet med tal samt bön och välsignelse.

25 KAPITLET.

Om prosterier och prostar.

§ 1. Hvarje stift skall vara indeladt i prosterier, och i hvarje prosteri tillsättas
en prost, biskopen och domkapitlet till biträde vid handhafvande! af tillsynen öfver
församlingsvården, presternas i de särskilda församlingarne förhållande i lära, embete
och lefverne, kyrkoegendomens vederbörliga förvaltning, och behörigt iakttagande af
påbud och förordningar, som i kyrkliga ärenden till efterrättelse äro gifna.

Finner domkapitlet anledning förekomma till ändring af redan ordnad och faststäld
prosteri-indelning inom stiftet; infordre deröfver utlåtande af det ordinarie presterskapet
i de församlingar, den tilltänkta, förändrade indelningen afser, och förordne
sedan hvad lämpligast i saken befinnes.

§ 2. 1. Då prosteembete är ledigt, utsätte biskopen viss tid, inom hvilken

den kyrkoherde, som under tiden prosteembetet förestår, eller annan kyrkoherde i
prosteriet, skall till embetets återbesättande anställa val och dervid ordet föra. I
valet ega deltaga samtliga inom prosteriet anstälda, ordinarie prester, och de, som
ordinarie tjenster inom församlingarne på eget ansvar förvalta. Ej må annan än kyrkoherde
inom prosteriet till prost väljas. Valet skall ske medelst slutna sedlar utan
underskrift och den väljande deruti uppföra den, han för embetet lämpligast anser.
Frånvarande valman må sin valsedel till ordföranden insända under omslag med påskrift,
att det hans röst till prostevalet innehåller, och skall dermed sedan förfaras
efter hvad i 6 § 22 kap. om biskopsval är sagdt. Efter förrättadt val skall valprotokollet,
af samtlige närvarande underskrift, insändas till domkapitlet, hvilket derefter
eger bland de kyrkoherdar, som röster erhållit, till prost utnämna den, det till
embetet lämpligast anser.

2. Domprosten vare sjelfgifven prost i det prosteri, der han kyrkoherde är.

3. Är prost af sjukdom, hög ålder eller annan orsak oskicklig eller oförmögen
vorden att embetet förvalta; nämne domkapitlet annan kyrkoherde1 inom prosteriet att
under tiden embetet förestå. Vikarien eger af prostelönen undfå den andel, hvarom
han med prosten öfverenskoinmer, eller som i annat fall domkapitlet bestämmer.

§ 3. Prost skall uti prosteriets särskilda församlingar visitationer anställa så
ofta han derom af biskopen eller domkapitlet anmodas. Vid visitationen rätte sig prosten
efter det, som om biskopsvisitation är sagdt, och hvad domkapitlet honom i öfrigt
till iakttagelse meddelar.

2 5 KAP.

305

§ 4. Om förrättad visitation med allt hvad dervid förekommit och till upplysning
öfver församlingarnas tillstånd, länder skall prosten ofördröjligen till domkapitlet
insända noggrann berättelse jemte ett exemplar af visitationsprotokollet och inventariilängderna.
Till presterskapet i församlingen skall ock ett exemplar af visitationsprotokollet,
mot lösen, öfverlemnas, för att till kyrkans handlingar läggas, och
derjemte i särskild längd för hvarje församling antecknas tiden, när visitationer förrättade
blifvit.

§ 5. Då visitation hålles, skall prosten jemväl kyrkobyggnaderna besigtiga och,
der bristfälligheter sig visa, bättring anbefalla. Äfvenså göre prosten sig underrättad
om i hvad skick kyrkoherde-, komminister- och klockarebol i församlingen befinnas.
Förmärkes å dem vanvård till byggnad eller häfd; göre han derom anmälan hos domkapitlet,
hvilket efter sakens beskaffenhet hör vidtaga de åtgärder, som angående husesyn
i allmän lag äro föreskrifna.

§ 6. Finner prosten vid visitationen eller eljest något vara försummadt eller
uraktlåtet, som till efterlefnad vederbörligen förordnadt är; påbjude han att det iakttaget
varder. Annat, som ej i tydlig lag utsatt är, men god ordning kunde befrämja,
må han till pröfning hos domkapitlet anmäla.

§ 7. Prosten åligger, att dagbok hålla öfver alla de ärenden, som honom till
handläggning kunna af biskop och domkapitel anhefalda varda, eller eljest till prosteembetets
förrättning höra, och deruti noggrann! anteckna hvad han, på emhetets vägnar,
dervid i ett eller annat afseende tillgjord.

Honom åligger ock, att längd uppgöra öfver alla inom prosteriet tjenstgörande,
så väl extraordinarie som ordinarie prester, och deruti anteckna dagen, då deras fullmakt
eller förordnande är gifvet och de sin tjenst vidtagit, äfvensom, när de till
annan tjenst blifvit befordrade eller förordnade, dagen då de afflyttat. Har någon af
dem förklarats- skyldig att från emhetets utöfning sig afhålla, eller blifvit dömd till
löneförlust eller till mistning af embetet på viss tid, eller till afsättning, varde ock
derom behörig anteckning i längden gjord. Denna längd skall i prostearkivet förvaras.

Då prest inom prosteriet med döden afgått, skall prosten underrättelse derom
med första post till domkapitlet insända.

§ 8. När ombyte sker af prost, ehvad någon ordinarie utnämnd eller till
prosteembetets förvaltande för någon tid förordnad blifvit, skola samtliga till prostearkivet
hörande handlingar, i öfvervaro af ombud, som domkapitlet dertill utser, inventeras
innan de till emhetets förvaltare öfverlemnas. Åf inventeringslängden skall
ett exemplar med underskrift af tillträdaren och ombudet till domkapitlet insändas
och ett i prostearkivet nedläggas.

806

26 KAP.

26 KAPITLET.

Om stiftens domkapitel och rättegången derstädes.

§ 1. I hvarje stift skall finnas ett domkapitel, som jemte biskopen handhafver
kyrkostyrelsen inom stiftet efter hvad derom här ofvan är sagdt och här nedan
vidare sägs. Pomkapitlet skall hafva sitt säte i stiftsstaden, som är den stad, der
stiftets domkyrka är belägen.

§ 2. 1. Ledamöter af domkapitlet, utom biskopen, äro: uti Upsala och Lunds

stift domprosten och öfriga ordinarie teologie professorer vid det i stiftsstaden belägna
universitet, och i de öfriga stiften: kyrkoherden i stiftsstaden, som tillika skall vara
domprost, lektorn i teologie vid högre elementarläroverket i stiftsstaden, samt dessutom
två, på sätt här nedan sägs, föreslagna och af Konungen tillförordnade män,
som äro kyrkoherdar inom stiftet, eller ordinarie lektorer vid nämnda läroverk. Finnas
i stiftsstaden flere än en kyrkoförsamling, antingen i eller utan förening med landsförsamling;
ankomme på särskild, af Konungen, efter inhemtadt betänkande af domkapitlet,
meddelad bestämmelse, hvilkendera af kyrkoherdarne vid dessa församlingar
skall såsom domprost och sjelfskrifven, ständig ledamot i domkapitlet hafva säte och
stämma.

2. När någondera af de ledamotsplatser är ledig, hvilka, enligt l:a mom., af
Konungen efter förslag tillsättas, då skall inom stiftet, på dertill af domkapitlet utsatt
dag, val för ändamålet anställas i den ordning och på det sätt, som angående
biskopsval i allmänhet är stadgadt, och å förslaget af domkapitlet uppföras de tre,
som vid valet de flesta rösterna erhållit, hvarefter valhandlingarne och förslagsprotokollet
af domkapitlet, jemte eget utlåtande, till Konungen öfversända s. Ej må bland
de eljest valbare någon väljas eller förordnas, som med förutvarande ledamot är i den
skyldskap eller det svågerlag, att de enligt allmän lag ej må tillsamman i eu rätt sitta.

3. Den, som första gången sålunda till ledamot vald och förordnad blifvit,
må ej förtroendet sig afsåga, utan så är, att han sextio års ålder uppnått, eller sådana
hinder kan visa, som laga förfall innefatta. Förordnandet fortgår i fem år. Arvode
för sålunda utsedd ledamot af domkapitlet gäldas, enligt särskilda bestämmelser, af
allmänna medel.

§ 3. Biskop så val som annan ledamot skall, innan han i utöfning af sitt
embete i domkapitlet träder, den ed inför domkapitlet aflägga, som i detta hänseende
särskildt är faststäld. Den, som för särskildt tillfälle till säte och stämma i domkapitlet
inkallas, skall ock samma ed aflägga, derest han den ej allaredan förut aflagt.

2 6 KAP,

; ‘07

§ 4. 1. Vid hvarje domkapitel skall anställas eu notarie; agande domkapitlet,

efter vederbörligen kungjord och tilländalupen ansökningstid, dertill antaga den man,
till hvilken det förtroende häfver, och som för de medel, hvilka honom i och för
tjensten ombetros, förmår, likasom kronans uppbördsman, ställa erforderlig borgen
eller annan säkerhet till det belopp och af den beskaffenhet, som af domkapitlet godkännes.

2. Göres behof af biträdande notarie eller amanuens; ege ock domkapitlet
honom antaga, äfvensom bestämma, huruledes göromålen mellan honom och notarien
fördelas skola. För uppbörd och redovisning af penningmedel, som till domkapitlet
ingå, svare dock notarien ensam.

3. Notarie och amanuens skola föreskrifven tjensteed aflägga, innan de sin
tjenstgöring vidtaga.

§ h. Domkapitlet skall inom stiftet handhafva kyrkostyrelsen, vaka öfver lärans
råtta förkunnande samt gudstjenstens, sakramentens och andra kyrkliga förrättningars
behöriga förvaltande, draga försorg om tillsättande äfvensom bestridande under ledighet
af embeten och tjenster i församlingarne, hafva tillsyn öfver församlingsvården
samt presterskapets embetsförvaltning och förhållande i lära och lefverne, upptaga
och afgöra ärenden och besvär, som enligt lag och i laglig ordning under dess pröfning
dragas, vidmakthålla och befrämja kyrkans rätt ocli bästa, och vid utöfningen
af allt detta samt i hvad annat domkapitlet åligger sig efter kyrkolag och andra till
efterrättelse utfärdade laga stadgar rätta, och ej mot deras grund och mening döma
eller sin befogenhet öfverskrida.

§ (5. Vid den tillsyn och förvaltning af de högre elementarläroverkens, folkskole-lärareseminariernas
och folkskolornas angelägenheter, som åt biskop och domkapitlet
uppdragna äro att utöfva, lände till efterrättelse hvad derom särskildt är för»
ordnadt och stadgadt.

§ 7. Göres i domkapitel af prost eller annan förman, eller af kronans åklagare,
eller af församlingsmedlem eller enskild målsegande anmälan mot prest, som till
stiftet ■ hörer, om förbrytelse eller fel i embetet, eller i lefArerne och uppförande, eller
uppkommer derom allmänt och uppenbart rykte; pröfve domkapitlet, hvilken laga åtgärd
derå vidtagas bör. I de fall, der enligt allmän lag förbrytelse af annan än enskild
målsegande ej åtalas må, rätte sig domkapitlet derefter.

§ 8. 1. Domkapitlet tillkommer att upptaga och döma i de mål, som röra

prests förhållande i sitt embetes utöfning, eller i lefverne och uppförande och, efter
hvad i 17:e kapitlet sågs, ankomma på varning, löneförlust, mistning af embete på
viss tid, eller afsättning; men andra brott, större eller mindre, som prest tillvitas,
ligga under verldslig rätts ransakning och dom.

2. År brott, för b vilket, prest inför verldslig rätt lagföres, af så grof art och
beskaffenhet, att embetets förlust derå yrkas, eller följa kan; tillkomme domkapitlet,
att om förlusten af embetet sig utlåta, sedan den verldsliga rätten sig yttrat, huru
brottet efter lag anses bör och sin ransakning och dom, i enlighet med hvad särskildt
föreskrifvet är, till domkapitlet insändt.

3. Anklagas prest i domkapitel, eller inför verldslig rätt på en gång för så
väl fel i embete, eller lefverne och uppförande, som annat brott, eller yppas, vid det han
inför domkapitel eller verldslig rätt under ransakning står, att han brott så väl i som
utom embetet begått; då tillhör det ock domkapitlet att om embetsfelet sig utlåta,
sedan verldsliga rätten i ett sammanhang om alla brotten ransakat och öfver det borgerliga
lagbrottet dömt, samt sin ransakning och dom, såsom derom särskildt är stadgadt,
till domkapitlet öfversändt.

4. Begår svensk prest, som i kyrkans tjenst utom riket är anstäld, i den tjenst
förbrytelse, hvaröfver domkapitel eger döma; döme deröfver domkapitlet i Upsala stift,
der ej särskildt för krigsprester annorlunda är stadgadt.

§ 9. Innan brott, si orre eller mindre, för hvithet prest inför verldslig rätt är
anklagad, af domaren till ransakning företages, skall domkapitlet, sedan det, på sätt
särskildt är stadgadt, underrättelse derom erhållit, eu prestman eller, i nödfall annan
skicklig man förordna att, såsom ombud på domkapitlets vägnar, ransakningen öfvervara,
med skyldighet att derefter om förloppet och hvad dervid förekommit noggrann
berättelse till domkapitlet afgifva.

§ 10. Uti tvister, som vid verldslig rätt förekomma, rörande kyrkas eller prestoch
klockareboställes jord eller dermed förbundna rättigheter eller skyldigheter, eller
presterskapets lönerättigheter, såsom ock vid husesyner å prest- och klockareboställen,
skall domkapitlet likaledes, efter derom i vederbörlig ordning erhållen kunskap, ett
ombud, helst prestman, tillförordna, att å dess vägnar kyrkans och presterskapets rätt
dervid bevaka, med befogenhet att, der han så nödigt finner, mot dom eller utslag i
målet vad eller besvär, allt som saken är till, anmäla. Ej må ombud i sådana fall
något genom förlikning bortgifva.

§ 11. Hvar som i domkapitel något söka, besvär anföra eller förbrytelse åklaga
vill; göre det skriftligen, med utsättande af sitt namn, stånd och hemvist och inlemne
skriften, sjelf eller genom behörigen befullmäktigad! ombud, till den, som satt är,
att sådana skrifter emottaga. Tjensteansökningar, som i försegladt omslag med påskrift:
fatalier insändas, må dock äfven till vederbörlig åtgärd upptagas.

§ 12. Biskopen före i domkapitlet ordet. År biskopsembetet ledigt, eller är
biskopen af laga förfall hindrad att ordet föra, då skall det föras af domprosten. År

2 6 KAT.

309

äfven lian hindrad; öfvertages ordförandebefattningen af den bland öfriga, närvarande
ledamöter, som på grund af tjensteålder der såsom ledamot främst sitter.

§ 13. Domkapitlet sammanträder så ofta ärendena det fordra, och minst en
gång hvar annan vecka. Biskopen, eller den hans ställe såsom ordförande företräder,
eget det sammankalla och tiden för sammanträdet bestämma.

De kostnader, som till lokal för sammanträdena jemte nödiga inventarier, uppvärmning,
belysning m. m., samt till förvarande af domkapitlets arkiv och handlingar
erfordras, skola af domkyrkans medel bestridas.

§ 14. 1. Vid början af hvarje sammanträde skall föredragas en lista, upp tagande

så väl de ärenden, som från tidigare sammanträden i afvaktan på erforderlig
åtgärd qvarligga, som dem, livilka efter nästföregående sammanträde inkommit.

2. Ordföranden tillkommer att ärendena föredraga. Är ärende af beskaffenhet
att erfordra förberedande åtgärd för slutlig pröfning; vare hvar ledamot pligtig
att af ordföranden påkalladt biträde dervid lemna. På ordförande och ledamöter må
det bero, huruvida de i nu nämndt afseende hellre vilja om viss ordning öfverenskomma,
hvarefter vigtigare ärenden till förberedande granskning dem emellan fördelas
skola, med skyldighet för den ledamot, hvilken den granskning tillfallit, att
ärendet derefter inför domkapitlet föredraga och förslag afgifva till beslut, antingen
för slutligt afgörande eller för den interlokutorie åtgärd, som kan finnas nödig. Såsom
vigtigare ärenden äro att anse de, h.vilka församlingsvården angå, upprättande af förslag
till återbesättande af fenster, besvär öfver kyrkostämmobeslut i församlingarne
rörande kyrkliga angelägenheter, frågor eller besvär, som med prestvalsförrättning
sammanhänga, afgifvande af utlåtanden i ärenden, som från Kongl. Maj:t eller Dess
befallningshafvande till besvarande inkommit, utlåtanden rörande prestaf löningen,
granskning af överenskommelser och beslut vid prestmöte^ äfvensom ärenden, de
der stå i sammanhang med den domsrätt öfver prests och kyrkobetjents förhållande
i embete och lefverne, hvilken domkapitlen tillkommer.

3. Ordföranden åligger tillse, att ledamöter och tjensteman de i sådan egenskap
dem tillhörande skyldigheter med nit fullgöra.

§ 15. Finner domkapitlet något ärende icke omedelbart tillhöra sin handläggning;
skjute det ifrån sig och gifve deröfver utslag, om sakegaren det äskar.
Innehåller till domkapitlet ingifven skrift bestämd angifvelse mot prest för brott,
som under verldslig rätts ransakning och dom ligger; då må domkapitlet den till
vederbörande Konungens befallningshafvande öfversända, att dermed lagligen må
förfaras.

§ 16. 1. Ingen må dömas ohörd. Är prest, efter hvad i 7 § sägs, angifven
för fel och förbrytelse i embete! eller för otillbörligt lefverne, eller har derom upp 39 -

310

2 6 KAP.

kommit allmänt och på sannolika skäl grundadt rykte; kalle domkapitlet den angifne
till svars inför sig, om det så skäligt pröfvar, eller anmode prosten eller kyrkoherden
i orten att derom, på dess vägnar, undersökning anställa och berättelse om förhållandet
insända, eller affordre den angifne sjelf skriftlig förklaring genom prosten eller
kyrkoherden. Tredskas han att sig skriftligen förklara, eller vill han, i stället för
skriftlig, muntlig förklaring inför domkapitlet afgifva; varde då till muntligt förhör
kallad.

2. Då prest angifves, eller skäligen misstänkes, att offentligen förkunna, eller
annorledes utsprida lärosatser, som mot den rena, evangeliska läran strida; värde han
törst, på domkapitlets tillsägelse, förhörd af vederbörande prost, som om förloppet
skall berättelse insända. Pröfvas hans förklaring ej vara tillfredsställande, eller låter
han sig ej rätta af prosten; då skall han till muntligt förhör inför domkapitlet inkallas.

3. Finner domkapitlet nödigt aktor i ett eller annat fall anlita; förordne dertill
någon af dess tjensteman, eller begäre för ändamålet förordnande för allmän
åklagare.

§ 17. År prest för fel i embete eller lefverne till muntligt förhör inför domkapitlet
inkallad, men kommer ej och visar ej laga förfall; då må domkapitlet antingen
om hans inställande Konungens befallningshafvande anlita, eller ock, efter omständigheterna
och sakens beskaffenhet, målet på föreliggande skäl afgöra. Styrker
han laga förfall; varde ny dag honom förelagd.

§ 18. Då domkapitlet i behörig'' ordning erhållit del af laga kraft egande utslag,
hvarigenom prest blifvit af verldslig rätt till straff dömd för brott utom embetet
af den beskaffenhet, att derå enligt denna lag särskilt ansvar följa bör, må domkapitlet
det ansvar, utan den sakfäldes hörande, ådöma, så vida ej hörandet af särskilda
skäl skulle anses nödigt.

§ 19. 1. Besvär och ansökningar, som i laga ordning inkommit och dom kapitlets

pröfning tillhöra, skola, derest saken ej är så klar, att den omedelbart afgöras
kan, eller något särskildt för dess behandling är föreskrifvet, utställas till förklaring
af den eller dem, de angå; egande domkapitlet, efter omständigheterna, antingen
genom vederbörande prost förklaringarne infordra inom viss utsatt tid efter
erhallen de! af handlingarne, eller ock Konungens befallningshafvande om biträde
dervid söka. Den, genom hvars försorg delgifvandet verkstäldes, insände till domkapitlet
bevis om dagen, då det skedde.

2. Svaranden skall sin förklaring till domkapitlet afgifva antingen sjelf, eller
genom laga fullmäktig, eller med allmänna posten. Blifver han med sitt svar ute
och har ej laga förfall anmält ; gifve sökanden eller klaganden afskrift in af sin skrift
med bifogade handlingar, och varde saken derpå efter dess beskaffenhet afgjord.

2 6 IIP.

311

3. Har svar inkommit och begär sökanden eller klaganden på giltiga skäl att
få- förklaringen bemöta, eller finner domkapitlet, för egen del, bemötande nödigt; må
det. med föreläggande af viss tid vid talans förlust, dertill besluta. Der sfi händer,
att okändt är, hvar den, som sig förklara skulle, vistas; förfares enligt hvad för sådana
fall i borgerlig lag är stadgadt.

§ 20. (för den, som svara skall, deri invändning, att saken till domkapitlets
behandling ej liörer; pröfve det domkapitlet. Ålägges honom att svara, men nöjes
han ej deråt: är det brottmål; då skall missnöjet hufvudsaken åtfölja. I andra mål
må han sitt missnöje genast, eller sist innan nästa dag tilländagå!!, tillkännagifva,
och det sedan, medelst besvär, innan klockan tolf å tretionde dagen näst efter den,
å hvilken utslaget föll, i vederbörande hofrätt fullfölja.

§ 21. På eget vidgående och frivillig bekännelse af den, som tilltalad eller
svarande är, såsom ock på skriftliga bevis och handlingar, som vitsord förtjena, eller
sakkunniga mäns utlåtanden, må domkapitlet döma. Åberopas eller anses bevisning
genom vittnen nödig öfver någon på sakens utgång inverkande omständighet; da ma
sådant vittnesförhör begäras och anställas, på sätt lag bjuder, hos domstolen i den
ort. der förbrytelsen begången är, om saken angår brottmål, och i andra mai antingen
hos domstolen i deu stad, der domkapitlet har sitt säte, eller, om vittnena aflägset
boende äro, bos den domstol i stad eller på landet, dit de med minsta besvär och
kostnad lämpligast sig inställa kunna. Domkapitlet skall det vittnesförhör genom
vederbörande Konungens befallningshafvande begära. Om insändande af förhörsprotokollet
är särskilt stadgadt. __ ,

Har domkapitlet funnit skäl värjemålsed någon ålägga, må den aflägga inför
den domstol, der domkapitlet finner det lämpligast ske kunna,

§ 22. År profpredikant för röstvärfning eller olaga lönebeting anklagad; da
skall saken alltid till vederbörlig domstol hänskjutas, att der ransaka^ och behandlas
efter hvad i 8 § sägs. Sedan ege domkapitlet att deröfver i sin ordning döma. ^ Angläs
prest, för annan olaglighet vid val eller i profpredikan och vidgår deu; då må
domkapitlet sig derom omedelbart utlåta. Lag samma vare om valförrättare och om
valnotarie, som prestman är och vid prestval till olaglighet sig skyldig gjort samt den
vidgår. År valnotarie lekman; skall han af vederbörlig, verldslig rätt dömas.

§ 23. Missfirma? någon sin vederpart inför domkapitel med smädliga ord i
ta] eller skrifter, eller med åthäfvor och gerning, eller talar eller skrifver mot domkapitlet
vanvördig; läte domkapitlet de! i protokollet anteckna och skjuta saken
till verldslig rätt.

§ 24. Varder prest, som inför domkapitel under ransakning statt, frikänd,
och fordrar upprättelse och ersättning för kostnad och skada; då ma eisättning för

312

2 6 KiP.

rättegångskostnad honom tilldelas, men frågan i öfrigt till verldslig rätt hänskjuta*.
Detsamma gälla, da annan än prest är den vinnande.

§ 25. 1. Domkapitel vare befogad^ att beslut fatta, när tre ojäfviga ledamöter

äro tillstädes och alla om beslutet ense. Äro fyra ojäfviga närvarande och tre om
beslutet ense; vare ock det gildt. Öfver frågor om förslag eller utnämning till tjenst
skall fulltaligt domkapitel sitta.

2. b örekommer anledning till jät mot ordförande eller ledamot: rätte .sig domkapitlet
vid pröfningen deraf efter allmänna lagen. Är medlem af domkapitel med
någon af flere sökande till förslag eller tjenst i den skyldskap eller det svågerlag,
som jäf medför; afhålle han sig från ärendets handläggning.

3. Nu händer, att af domkapitlets ordinarie ledamöter så många på eu gam*
jäf viga eller af annat laga förfall hindrade äro, att domkapitlet ej domfört är; dä
skola de ledamöter, som närvarande och ojäfviga äro, bland de män, hvilka enligt 1 §
till säte . och stämma i domkapitlet inväljas och förordnas kunna, så mänga inkalla,
som nödigt är att det töreskrifna antalet fylla. Notarien vid domkapitlet må ock.
när behofvet sa fordrar, kunna i domkapitlet adjungeras. Ej må någon sig undandraga,
som sålunda kallas, utan att han laga förfall kan visa och styrka. Äro domkapitlets
alla ledamöter jäfviga, anmäle domkapitlet det hos Konungen, som i deras
ställe andra, ojäfviga, förordnar.

§ 2<i- Vid öfverläggning till utslag eller beslut, såsom ock vid omröstning
ställe sig domkapitel till efterrättelse hvad derom i allmänna lagen, rättegångsbalken,
stadgas. År fråga om upprättande af'' förslag eller utnämning till tjenst; gifve livar
ledamot sitt utlåtande särskild t, och må ej den röst sedan ändra. Vill han nya skäl
tillägga; ege dertill rätt. Har vid omröstning till förslag någon ledamot förklarat
den obehörig, som de flesta behörig anse; då skall ock han om dennes förslagsrum
sig utlåta.

§ 27. Om affattande af utslag eller beslut gälle ock hvad derom i rättegångsbalken
sägs. Utslag, som till parter utgifves, skall, sedan det justeradt blifvit, af
ordföranden underskrifva» och af notarien kontrasigneras och förses med domkapitlets
sigill. Utslag i mål, som hofrätt» pröfning underställas skall, underskrifves af ordföranden
och alla de ledamöter, som i beslutet deltagit.

§ 28. Utslag, som prest» eller kyrkobetjent» fel i embete och tjenst eller lefverne
angäi, skall, derest parterna frånvarande äro, till Konungens befallningshafvande
afsända®, för att dem tillställas. Har anklagelsen mot prest eller kyrkobetjent från
hans förman utgått, varde utslaget genom prosten eller kyrkoherden dem det angår
tillstäldt. Bevis om dagen, då utslaget delgafs, skall domkapitlet tillhandahållas.

2(5 Tkr.

318

§ 29. Utslag och beslut i alla andra mål, der besvärsrätt eger rum. skola i
domkapitlet på eu och samma dag af kunnas, dateras och till part utgifvas: late ock
domkapitlet anslag derom utfärda vid middagstimmen dagen näst förut, förslag till
tjenst skall samma dag dateras och anslås, som beslutet derom fattas: sa ock utnämning
till tjenst, der den öfverklaga» kan. Utslag, som efter anslag utfärdas, skola
förut tvefaldt färdiga skrifvas.

§ BO. Uti alla utslag och beslut, mot Indika besvär inläggas kunna, skall fullständig
besvärsanvisning meddelas, såsom ock hvarje omständighet uppgifva^, den besväranden
vid talans förlust iakttaga bör. Detsamma galle, da förslag eller utnämning
till tjenst genom anslag kungöres.

§ 31. Hvar, som ej åtnöjes med domkapitlets utslag i mål, som prest» eller
kyrkobetjent» fel i embete eller lefverne angår, ege rätt ändring deruti söka medelst
besvär, som sednast innan klockan tolf å trettonde dagen näst efter den, a hvilken
lian af utslaget erhöll del. eller, om förstnämnde dag inträffar på helgedag, å nästföljande
sökendag derefter, böra uti vederbörande hofrätt, under hvars domsrätt den
anklagade lyder, ingifvas jemte utslaget, som öfverklaga», samt bevis om dagen, då
det honom meddelades, äfvensom de bevis, lian till stöd för sin talan vill åberopa:
vare ock pligtig, derest han sig besvärat, att inom lika lång tid, räknad från dagen
näst efter fataliedagen med bevis frän hofrätten hos domkapitlet styrka, att besvär
ingifna blifvit, allt vid talans förlust.

Är den angifvelse, utslaget angår, åt förman på embetets vägnar hus domkapitlet
gjord, och rörer den ej förgripelse mot hans person eller enskilda rätt; ma
förmannen sig öfver utslaget ej besvära.

§ 32. Utslag, hvarigenom prest dömes att från prestembetet afsätta, skall
domkapitlet vederbörande hofrätt» pröfning med alla till målet hörande handlingar
och protokoll underställa inom tretio dagar efter den, ä hvilken utslaget gafs, vid bot
af fem riksdaler för hvarje dag, som dermed derutöfver uppskjuta.

Hofrättens pröfning skall likaledes underställas utslag, som, enligt hvad i 8 §
är sagdt, domkapitel afgifver i mål, der prest inför verldslig rätt lagförd blifvit för
brott utom embetet af den beskaffenhet, att derå embetets förlust yrkats; börande
utslaget af ransakningsprotokollen åtföljas.

§ 33. Vill den sakfäkle, sedan hofrätten målet pröfvat och afgjort, deremot
besvär inlägga; gifve han det ock domkapitlet inom besvärtidens utgång tillkänna,
och styrke sedan, innan klockan tolf å tretionde dagen efter samma fataliedag, den
dock oräknad, hos domkapitlet med behörigt bevis att han verkligen besvär inlem nät,
eller hafve sin talan förlorat.

314

2 6 KAP.

§ 34. Den, som uti andra mål med domkapitlets utslag eller beslut är missnöjd,
skall den anvisning meddelas: att han hos Konungen, uti Ecclesiastikdepartementet.
eger ändring deri söka sednast innan klockan tolf ii tretionde dagen näst
efter den. å hvilken utslaget eller beslutet utgafs: att, derest ändring sökes, anmälan
derom bör hos domkapitlet inom samma tid göras: och att, i fall af eu sådan anmälan,
inom andra tretio dagar näst efter första fataljedagen med bevis från nämnda
departement för hos domkapitlet styrkas, att besvären verkligen blifvit fullföljda, allt
vid talans förlust. Infaller fataljedag ii sön- eller helgedag, då skall den å närmast
följande sökendag utsättas. Fataljedagarne skola bestämdt uppgifvas.

Besvär öfver förslag eller utnämning till tjenst skola åtföljas af det protokoll
i>cb beslut, som förslaget rörer, och uti andra mål af det öfverklagade utslaget.

Då besvär anföras öfver beslut, som genom protokollsutdrag delgifvas, räknas
tiden från den dag, delgifvandet skedde, hvarom bevis bör besvären bifogas.

Besvärstiden för klagande från Gottland vare i nu nämnda fall sextio dagar.

§ 35. Utställas hos Konungen anförda besvär öfver förslag eller utnämning
till tjenst, eller i andra mål, till förklaring, skall domkapitlet desamma alla dem meddela,
hvilka besvären angå, och derefter de afgifna förklaringarna, jemte eget utlåtande,
omröstningsprotokollet, der omröstning i domkapitlet förekommit, samt besvärshandlingama
till vederbörlig ort öfversända.

§ 36. Har utslag, hvarigenom prest blifvit dömd att från prestembetet afsättas,
vunnit laga kraft; då skall den skyldige till viss dag inför domkapitlet inkallas,
utslaget uppläsas och prestembetet honom afsägas, och honom förbjudas någon presterlig
tjenst derefter förrätta: läte ock domkapitlet genom kungörelse gifva den församling,
der han sednast tjeustgjorde, tillkänna, att han från prestembetet skild är.
Enahanda underrättelse skall i cirkulärbref presterskapet inom stiftet och i särskildt
bref Konungens befallningshafvande meddelas. Styrker han med vederbörligt bevis
att han hos Konungen nåd sökt; göres med utslagets verkställande anstånd.

§ 37. År prest dömd till mistning af embete på viss tid och har utslaget
derom vunnit laga kraft; då skall af det domkapitel, under hvars dom värjo han lyder,
utsättas den dag, från hvilken tiden för embetets mistning bör räknas, och underrättelse
meddelas så väl den församling, hos hvilken han tjenst innehar, som stiftets
presterskap om den tid, under hvilken han till sådant straff är förfallen. Huru offentlig
varning utdelas skall, derom sägs i 21 § 17 kap.

§ 38. Beslut, som afse göromålens närmare fördelning mellan prester, eller
kyrkobetjente i de särskilda församlingarne, anställande af hjelpprester eller vikarier,
afhållande från embetsutöfning i de af lagen bestämda fall, eller hvad annat domkapitlet
funnit skäligt till församlingsvårdens befrämjande förordna, må af deröfver anförda
besvär ej hindras från verkställighet under den tid, besvären äro under pröfning.

2 6 IAI».

315

§ 39. Domkapitel vare befogadt hos Konungens befallningshafvande söka och
erhålla handräckning för all den verkställighet af denna lag, som ty förutan icke kan
tillvägabringas.

§ 40. I hvarje domkapitel skall hållas dombok, deri alla de mål, domkapitlet
under året, rörande embetsfel och förbrytelser af prest, handlagt, skola införas. Domboken
skall inom utgången af April månad nästföljande år till vederbörande hofrätt i
afskrift insändas. Har åtal ej förevarit; varde det anmäldt.

§ 41. 1. I hvarje domkapitel skall ock föras: 1) dagbok, hvaruti antecknas

skola alla till domkapitlet inkommapde mål och skrifter, med dagen, när de inkommit
och hvarje åtgärd, som med dem blifvit vidtagen, 2) protokolls- och utslagsbok, hvari
upptages allt, hvad domkapitlet vid dess sammanträden före haft, förhandlat och beslutat,
3) bref- och expedition sbok, upptagande alla från domkapitlet utgående bref
och förordnanden, 4) uppbörds- och räkenskapsbok öfver alla de penningmedel, som
under domkapitlets förvaltning och vård äro stälda, 5) tjenstgöringsbok, hvaruti för
eu hvar under domkapitlets tillsyn och domvärjo stående prest antecknas, efter protokollet,
hans tjenstgöring och hvad deremot kunnat förekomma att anmärka.

2. Huruledes dessa böcker inrättas böra, såsom ock huruledes öfriga till domkapitlets
arkiv hörande handlingar, såsom allmänna förordningar, bref och skrivelser,
ansöknings-, besvärs- och andra skrifter, af hvad namn de må vara, visitations- och
prestmöteshandlingar, förtecknas och vårdas skola, ege domkapitlet närmare föreskrifva,
äfvensom, der så skäligt pröfvas, någon af sina ledamöter till inseende öfver arkivet
och kansliet förordna.

§ 42. Notarien, eller den domkapitlet dertill förordnat, skall hvarje sökendag
sednast en timme före klockan tolf på dagen, uti domkapitlets embetsrum tillstädes
vara, för att inkommande bref, ansökningar och andra handlingar emottaga och dem
i dagbok genast införa och med behörig påskrift om införandet förse.

§ 43. Gör ordförande eller ledamot i domkapitlet sig i sådan egenskap skyldig
till förbrytelse och fel i embetet, skall han såsom annan domare åtalas i vederbörande
hofrätt och till ansvar fällas etter hvad allmän lag för olika fäll stadgar.
Går ansvaret ut på afsättning eller mistning af embetet på viss tid, vare följden deraf
sådan som i 18 § 17 kap. sägs.

§ 44. 1. Notarie eller amanuens, som sin tjenst missbrukar, vårdslösar eller

försummar, dömes af domkapitlet till otfentlig varning, eller löneförlust, eller mistning
af embetet på viss tid, eller afsättning, allt efter sakens beskaffenhet.

2. Beträdes notarie, som på tjenstens vägnar har sig ombetrodd uppbörd af
penningmedel, eller vård af kassor, som under domkapitlets omedelbara inseende stälda

316

2 7 KAP.

äro, med uppenbar vårdslöshet i deras förvaltning eller redovisning, eller i ett eller
annat afseende med svek och otrohet; varde han genast från tjensten skild, och saken
i öfrigt till vederbörlig verldslig rätt öfverlemnad att der ransakas och dömas. Brister
domkapitlet härutinnan i nödig tillsyn; svare gemensamt för deraf uppkommande
skada. Kan någon ledamot visa, att han om tillsynen nödiga erinringar gjort; vare
han från ansvar och ersättning fri.

§ 45. 1. i Stockholms stad skall tillsynen öfver kyrkoförvaltningen och för samlingsvården

derstädes af ett särskildt Konsistorium handhafvas. Ärkebiskopen förer
deri ordet, när han tillstädes är; men i hans frånvaro kyrkoherden i storkyrkoförsamlingen
såsom superintendent. Såsom ledamöter skola deri ega säte och stämma
kyrkoherdarne i hvar af stadens (territoriela) församlingar. År ärkebiskopen ej tillstädes
och är superintendenten äfven hindrad att ordet fora; då skall det föras af
(kyrkoherden i dåra församling) den bland öfriga närvarande ledamöter, som på grund
af tjensteålder i Konsistorium främst sitter.

2. Konsistorium i Stockholms stad eger öfver det der i tjenst stadda presterskaps
embetsutöfning, lära och lefverne samt öfver församlingsvården i allmänhet utöfva
enahanda myndighet och fullgöra enahanda skyldighet, som tillkommer och
åligger domkapitlen, hvart i sitt stift; men vare icke berättigadt att prest- eller
pastoralexamen anställa, eller någon till prestembetet kalla och ordinera.

27 KAPITLET.

Om allmänt kyrkomöte.

§ 1. Till allmänt kyrkomöte sammanträder svenska kyrkans ombud hvart femte
år, ä dag och ort, som Konungen utsätter; Konungen dock obetaget att mötet oftare
sammankalla.

§ 2. Svenska kyrkans ombud skola vara samtliga biskopar i stiften, eller, der
någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som kapitlet i hans ställe
väljer; superintendenten (pastor primarius) i Stockholm eller, derest han är hindrad,
annan ledamot af Stockholms städs Konsistorium, den Konsistorium utser; fyra bland
teologiska Fakulteternas professorer eller ordinarie adjunkter, två från hvartdera af
rikets universitet; eu vald, med fullmakt å ordinarie embete eller tjenst försedd prestman
från hvart stift och en från Stockholms stad; så ock tretio af lekmän valda ombud,
ett från Stockholm, ett från Wisby stift, tre från Hernösands, två från hvartdera
af de öfriga stiften samt fem från det eller de valdistrikt, Konungen med afseende
å för handen varande förhållanden bestämmer. Chefen för ecclesiastikdepartementet
må ock vid mötet närvara och deltaga i öfverläggningarna, men i besluten
endast så rida häri är till ombud vald.

2 7 KAP.

317

§ 3. Tid hvardera af rikets universitet välje förenämnde till teologiska fakulteten
hörande lärare inom sig, på sätt de sig emellan öfverenskomma, de ombud,
som för samma fakultet skola vid allmänt kyrkomöte tillstädesvara.

§ 4. I val af de presterliga ombuden för stiften och Stockholms stad deltaga
de prestman, som innehafva fullmakt å ordinarie embete eller tjenst inom distriktet,
eller sådant embete eller tjenst förestå.

Valet förrättas i den ordning domkapitlet föreskrifver. För hvarje ombud utses
på lika sätt en suppleant att, i händelse af ombudets förfall i dess ställe i mötet
deltaga.

§ 5. Inom hvarje pastorat ega samtliga, å kyrkostämma röstberättigade lekmän
inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande, utse en elektor.
Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe derför, galle hvad i afseende å
kyrkostämma är stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom moderkyrkan
är belägen, må två eller flera pastorat inom samma stift och valdistrikt om
gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Wisby stift hvartdera
ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvardera, två valdistrikt. De
särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till sitt omfång af Konungen.

Samtliga de inom ett valdistrikt utsedda elektorer skola på kallelse sammankomma
inför en inom distriktet boende, af domkapitlet förordnad valförrättare. Vid
detta sammanträde skola elektorerna, medelst slutna sedlar, hvar för sig till ombud
föreslå en å kyrkostämma inom stiftet röstberättigad man, som kan till ledamot af
kyrkoråd väljas. Falla dervid rösterna till mera än hälften på en man; vare han
behörigen vald. Aro åter rösterna så delade emellan flera, att sådan röstöfvervigt för
någon icke eger rum, anställes ny omröstning till antagande af den, som de flesta
rösterna erhållit, eller, om han icke antages, af den, som näst honom blifvit af de
flesta rösterna kallad, och så vidare. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda försiggatt,
likväl ingen hafva erhållit den här föreskrifna öfvervigt, anställes ny omröstning
öfver alla dem, som vid den första omröstningen blifvit satta i fråga; skolande
den, som erhåller de flesta rösterna anses behörigen vald. Hafva två eller flera
vid någon af dessa omröstningar erhållit de flesta och lika många röster, afgöres
frågan genom lottning dem emellan.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse af ombudets
förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Va) för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför Stockholms
stads Konsistorium.

318

2 7 KAP.

§ 6. Vid omröstningar till val af ombud vid kyrkomöte och af elektorer för
sådana ombuds utväljande beräknas hvarje röst lika; och skola rösterna afgifvas med
slutna sedlar: dock må vid val till elektor, hvarom i 5 § förmäles, de väljande besluta,
att valet genom öppen omröstning verkställas skall.

§ 7. Klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom
besvär, som inom tretio dagar efter valet skola i Kongl. Maj:ts Justitierevisions-expedition
ingifvas, för att i Konungens Högsta Domstol skyndsamt föredragas och afgöras.

Väckes vid "kyrkomöte fråga om ombuds behörighet enligt denna lag; ege kyrkomötet
att densamma upptaga och afgöra. Med sådan anmärkning, som genom besvär
blifvit Konungens Högsta Domstol understödd, tage dock kyrkomötet ingen befattning.

§ 8. Vid kyrkomöte föres ordet af ärkebiskopen eller den bland öfriga biskopar,
som Konungen, för den häudelse att ärkebiskopen har förfall, dertill förordnar.

Till vice ordförande förordnar Konungen likaledes en bland biskoparna.

§ 9. Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga kyrkliga mål, som Konungen
till detsamma öfverlemnar, eller hvarom fråga af någon dess ledamot väckes. Ny
fråga, som af kyrkomötets ledamot väckes sednare än å åttonde dagen efter den, till
hvilken mötet blifvit af Konungen sammankalladt, må ej till behandling företagas.

Ällmänt kyrkomötes samtycke erfordras för stiftande, förändring, upphäfvande
eller förklaring af kyrkolag, så ock för ändring eller upphäfvande af pr ester skåpets
privilegier. De förklaringar i ämne, som till kyrkolagen hörer, hvilka, till svar på
inkomna förfrågningar om kyrkolagens råtta mening, Konungen genom Dess Högsta
Domstol emellan kyrkomötena gifver, kunna ogillas af det allmänna kyrkomöte, som
efter förklaringens meddelande först hålles, och må, der de sålunda ogillade blifvit, ej
längre gälla eller iakttagas och åberopas.

Utan allmänt kyrkomötes samtycke må Konungen ej till allmänt bruk i svenska
kyrkan påbjuda ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok, kyrkohandbok eller katekes.

Mötet ege i öfrigt ej, utöfver hvad i grundlag kan varda medgifvet, annat eller
mera besluta än underdåniga utlåtanden, samt föreställningar och önskningar att
hos Konungen anmälas.

§ 10. De från Konungen hänskjutna mål böra företrädesvis till behandling
förekomma.

Är fråga om antagande af ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok, kyrkohandbok
eller katekes, böra de af mötets medlemmar, som till presteståndet höra,
betänkande öfver frågan afgifva, innan den af mötet till slutlig behandling företages.
Arbetsordning i öfrigt eger mötet sjelf bestämma.

§ 11. Hvarje mötets ledamot eger i alla frågor en röst. Äskas omröstning,
då skall den med slutna sedlar anställas. Före rösternas uppräknande skall eu ibland

2 7 KAP.

319

dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnas, vid de öfrigas uppsuinmeramde, rösterna
lika delade; må denna sedel öppnas och gifva utslaget: är pluralitet redan vunnen,
hör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

I fråga om antagande af ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliibok, kyrkohandbok
eller katekes erfordras, för bifall, att två tredjedelar af närvarande ledamöter
äro ense. Vid omröstning i fråga, hvarom nu sagdt är, värde ej någon röstsedel
aflagd.

§ 12. Äro ej mötets förhandlingar afslutade inom en månad; eger Konungen
ändock efter den tid att mötet upplösa.

§ 13. Arvode till mötets valda ledamöter så ock öfrig» kostnader derför skola
af allmänna medel gäldas.

Öfversigt af kapitel-innehållen.

1 kapitlet: Om svenska kyrkans bekännelse och om inträde i och utträde ur kyrkans

gemenskap.

2 kapitlet: Om kyrkoförsamlingarne inom svenska kyrkan i allmänhet.

3 kapitlet: Om sön- och helgedagar och den allmänna gudstjensten.

4 kapitlet: Om döpelsen.

5 kapitlet: Om kristlig uppfostran och undervisning, om skriftskola och ungdomens

beredelse till den heliga nattvarden.
ti kapitlet: Om allmänt skriftermål och Herrans heliga nattvard.

7 kapitlet: Om lysning till äktenskap och om vigsel.

8 kapitlet: Om barnaföderskas kyrkogång.

9 kapitlet: Om enskild själavård och hemligt skriftermål.

10 kapitlet: Om kyrklig tukt.

11 kapitlet: Om jordfästning och begrafning.

12 kapitlet: Om ordination till prestembetet och om presterliga kunskapsprof.

13 kapitlet: Om de särskilda presttjensterna i församlingarne.

14 kapdlet: Om tillsättande af presttjenster i församlingarne och om embete vården

under ledigheten.

15 kapitlet: Om tillsättande åt klockare, orgelnist och annan lägre kyrkobetjening.

1(> kapitlet: Om aflöning för prest®- och kyrkobetjente.

1/ kapitlet: Om prest® förhållande i embetet och om förbrytelser i eller utom embetet
af y>rest eller kyrkobetjent.

18 kapitlet: Om byggande och underhåll af församlingarnes kyrkor och deras in vigning.

19 kapitlet: Om värden åt kyrkobyggnad och kyrkoegendom.

20 kapitlet: Om kyrkostämma i församlingarne.

21 kapitlet: Om kyrkoråd och skolråd i församlingarne.

22 kapitlet: Om biskop och biskopsval.

23 kapitlet: Om visitationer i stiften.

24 kapitlet: Om prestmöten i stiften.

25 kapitlet: Om prosterier och prostar.

26 kapitlet: Om stiftens domkapitel och rättegången derstädes.

27 kapitlet: Om allmänt kyrkomöte.

Schema till oafbruten paragrafsföljrt.

I	kap.	§§	1-	-7.	10	kaP- §§	72-	-78.	19	kap. §§	266-	-277.
2	kap.	§§	8—	12.	11	kap. §§	79-	-85.	20	kap. §§	1 OO Cd	-307.
3	kap.	§§	13-	-29.	12	kap. §§	86-	-100.	21	kap. §§	1 oo o CO	-321.
4	kap.	§§	30-	36.	13	kap. §§	101	118.	22	kap. §§	322-	-339.
5	kap.	§§	37-	-43.	14	kap. §§	119	-200.	. 23	kap. §§	'' 1 O ce	-351.
6	kap.	§§	44-	—56.	15	kap. §§	201	-216.	24	kap. §§	352-	-361.
7	kap.	§§	57	-63.	16	kap. §§	217	-225.	25	kap. §§	362-	-369.
8	kap.	§	64.		17	kap. §§	226	-255.	26	kap. §§	370-	-414.
9	kap.	§§	65-	-71.	18	kap. §§	256-	-265.	27	kap. §§	415-	-427.

Rättelser:

Sidan 236: paragraf siffran 3 i 4 kap. uteglömd.

!> 238: paragrafsiffran 1 i 6 kap. uteglömd.

,, 268, § 68, 2:a raden står: afgjord; läs: ogillad.