KUNGL. STATSKONTORETS (Statens offentliga utredningar 1913:4)

KUNGL. STATSKONTORETS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

DEN 19 JANUARI 1911

ANGÅENDE

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM ARFSSKATT

OCH

SKATT FÖR GÅFVA

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1911

[110207]

Till Konungen.

Genom nådig remiss har Eders Kungl. Maj:t anbefallt Statskontoret
att afgifva och inom utgången af januari månad 1911 inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning af ett af därtill förordnade kommitterado
uppgjordt förslag till förordning om arfsskatt och skatt för gåfva. Under
den 10 innevarande månad har Statskontoret därjämte fått till sig öfverläinnade
för att tagas i öfvervägande vid den nådiga remissens besvarande
ej mindre de yttranden, som afgifvits af rikets hofrätter beträffande den i
författningsförslaget hofrätt ålagda skyldighet att upptaga ansökning om
restitution af sådan skatt, hvarom här är fråga, äfven i ärende, som handlagts
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, samt om hofrätt ålagd granskning
af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes redovisning öfver dylik skatteuppbörd,
än äfven de yttranden, som af öfverståthållareämbetet och länsstyrelserna
afgifvits öfver föreliggande författningsförslag, såvidt angår bestämmelser,
hvilka äro främmande för nu gällande stämpellagstiftning och omedelbart
eller medelbart skulle komma att beröra Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
ämbetsområde.

Enligt hvad som inhämtas af den skrivelse, hvarmed kommitterade
öfverlämnat sitt nu ifrågavarande författningsförslag till chefen för finansdepartementet,
har kommitterades uppgift här varit att dels utarbeta förslag
till en särskild författning om arfsskatt med iakttagande därvid af
. Riksdagens i afseende å skattens anordning uttalade önskemål dels ock i
sammanhang med detta arbete verkställa revision af bestämmelserna rö 1—110357 -

rande stämpel för gåfva. De Riksdagens önskemål, hvarå här syftas, hafva
funnit uttryck i skrivelser af den 22 april 1910 och den 27 februari 1901.
I den förra af dessa skrivelser hade Riksdagen anhållit, att Eders Kungl.
Maj:t måtte, för såvidt hinder däremot ej mötte, till innevarande års Riksdag
afgifva förslag dels i syfte att åt arfvinge och testamentstagare måtte kunna
i vissa fall medgivas anstånd med stämpelskattens erläggande, då boets
tillgångar utgjordes hufvudsakligen af fastighet med tillbehör eller annan
egendom, som ur anståndssynpunkt skäligen borde därmed likställas, dels
ock i syfte att förhindra att genom gåfva förmögenhet undandroges arfsbeskattning.
I den senare riksdagsskrivelsen begärdes, att efter verkställd
utredning för Riksdagen måtte framläggas förslag till bestämmelser angående
arfsskatts utgörande dels för egendom, som utländsk undersåte
efterlämnade i Sverige, dels ock för egendom, som svensk undersåte efterlämnade
i utlandet, äfvensom till de lagbestämmelser i öfrigt, som för
reglerandet af frågan om arfsskattens föremål kunde finnas erforderliga.

Såsom framgår af betänkandet har den kommitterade förelagda uppgiften
af dem uppfattats så, att det icke blott ålegat dem att ur gällande
stämpelförordning utbryta de bestämmelser, som röra bouppteckningsstämpeln,
och sammanföra dem i en särskild författning med iakttagande
därvid af de uttalanden, som af Riksdagen och vederbörande departementschef
gjorts beträffande vissa frågor, utan att deras befogenhet sträckt sig
till att i gällande bestämmelser föreslå ändringar jämväl i andra delar
än dem, som af Riksdagen eller departementschefen särskildt blifvit berörda.
I anslutning till denna uppfattning förklara sig kommitterade hafva
i sitt förslag dels intagit en del nyheter och ändringar dels ock sökt tillvarataga
de möjligheter, som erbjudit sig att fullfölja den utveckling i
riktning mot en arfsskatt i egentlig mening, hvilken med 1884 års stämpelförordning
hos oss inleddes. Då enligt kommitterades mening skatten
för gåfva bör vara underkastad samma tariff och i det hela äfven i öfrigt
enahanda bestämmelser som arfsskatten, hafva de bestämmelser, som äro
afsedda att reglera skatten för gåfva, i förslaget inrymts i samma förordning,
som behandlar arfsskatten.

Efter att sålunda hafva, hufvudsakligen med användande af kommitterades
egna ord, redogjort för de förutsättningar, under hvilka kommitterade
gått till utförande af sitt uppdrag, får statskontoret med ledning
af de allmänna motiv, som åtfölja författningsförslaget, till en början till
behandling upptaga de delar af samma förslag, hvilka innebära nyheter
eller mera väsentliga afvikelser från nu gällande bestämmelser om arfsskatt
och skatt för gåfva samt sättet för uttagandet af dessa skatter.

Deklarationsförfarnndet.

Jämte det kommitterade utgått från förutsättningen, att bouppteckningen
fortfarande bör läggas till grund för arfsskattens beräkning i de
fall, där sådant nu äger rum, hafva kommitterade — med erinran att
redan nu förekomme fall, då man saknat möjlighet att binda arfsskatten
vid någon åtgärd af domstol och därför måst inskränka sig till att ålägga
den enskilde skyldighet att belägga viss handling med föreskrifven
stämpel — framhållit, hurusom saknaden af en lämplig anordning, som
möjliggjorde skatts uttagande äfven utan samband med vissa rättsliga åtgärder,
otvifvelaktigt lagt hinder i vägen för en omläggning i rationell
riktning af åtskilliga bestämmelser om skatten såväl vid arf som vid gåfva.
Kommitterade, som kommit till insikt om nödvändigheten att skapa en ny
form för uttagande af skatt för gåfva och i vissa fall äfven af arfsskatt,
hade därvid tagit till förebild den deklarationsskyldighet, som infördes
genom 1902 års förordning om inkomstskatt och som innebär, att inkomstbeskattningen
i stor omfattning grundas på de skattskyldiges egna uppgifter.
Erfarenheten hade visat, att denna anordning vid inkomstbeskattningen
varit för sitt ändamål tillfredsställande; och kommitterade ansåge
därför icke oberättigadt att antaga, att införande af en liknande skyldighet
beträffande skatt vid arf och gåfva äfvenledes skulle föra till ett gynnsamt
resultat. Kommitterades förslag innebure sålunda, att en hvar, som
genom arf, testamente eller gåfva erhölle egendom, hvarför skatt skulle
erläggas i annan ordning än i sammanhang med boupptecknings inregistrering,
lagfart eller testamentsbevakning, skulle vara skyldig att till viss
myndighet afgifva deklaration på heder och samvete om förvärfvet äfvensoin
om de omständigheter, som vore af betydelse för skattskyldighetens
bestämmande. Deklarationsinstitutet, som ålade den enskilde skattskyldige
förpliktelse att lämna de uppgifter, som för bedömande af honom åliggande
skatteplikt vore erforderliga, stode i full öfverensstämmelse med principerna
för den rena arfsskatten, och dess införande i lagstiftningen vore
därför enligt kommitterades uppfattning att anse såsom en utveckling i
önskvärd riktning.

Statskontoret ansluter sig till hvad kommitterade uttalat beträffande
behofvet af en anordning, hvilken möjliggör uttagande af arfsskatt och
skatt å gåfva äfven i de fall, där egendomsöfverflyttningen icke är genom
stadganden i vår civillag bunden vid någon domstolsåtgärd. Då statskontoret
jämväl tillkännagifver sin anslutning till den af kommitterade
förordade formen för en dylik anordning, deklarationen, har statskontoret

visserligen icke förbisett, att stadgad deklarationsplikt icke i hvarje fall
skall blifva behörigen fullgjord, och att icke heller alltid de ansvarsbestämmelser,
som för försummelser härutinnan i förslaget intagits, skola
komma att visa sig innebära full trygghet i afseende å skattens utbekommande.
Detta oaktadt anser emellertid statskontoret det af kommitterade
föreslagna deklarationsförfarandet vara den efter våra nuvarande förhållanden
lämpligaste formen för uttagande af arfsskatt och skatt å gåfva i
de fall, där detta förfarande enligt författningsförslaget skulle komma till
användning; och statskontoret delar den af kommitterade uttalade förhoppning,
att detta på ifrågavarande beskattningsområde hos oss opröfvade
institut skall visa sig ägnadt att leda till därmed afsedt resultat.

Stadgandet om deklarationsplikt, sådant detta förekommer i 38 § af
det föreliggande förslaget, skulle dock enligt statskontorets mening vinna
i tydlighet om däråt icke gåfves den indirekta formen, hvilken hos deklarationspliktige
förutsätter en mera ingående kunskap om författningens
innehåll än som hos flertalet deklarationspliktige torde kunna förväntas.
Då statskontoret alltså ansett det vara af vikt, om åt innehållet i denna
paragraf kunde gifvas sådan form, att där uppräknades de särskilda fall,
i hvilka deklarationsplikt föreligger, har statskontoret sökt att i detta
syfte omredigera paragrafen och återkommer till denna fråga vid den
granskning af förslagets särskilda paragrafer, som längre fram förekommer.

Omfattningen af statens rätt till arfsskatt.

Under denna rubrik hafva kommitterade ingått på det i Riksdagens
ofvan åberopade skrivelse af den 27 februari 1901 väckta spörsmål om
nationalitetens inflytande på skattskyldigheten. Kommitterade hafva därvid
utgått från den grundsats, att arflåtarens förhållande till staten bör,
åtminstone i främsta rummet, läggas till grund för de bestämmelser, som
skola reglera omfattningen af statens rätt till arfsskatt. I hufvudsaklig
anslutning till de i riksdagsskrifvelsen gjorda uttalanden, hafva kommitterade
såsom sin mening i föreliggande fråga angifvit:

att från principiell synpunkt arfsskatt icke bör utgå för samma
egendom till iner än ett land, men att, intill dess internationell öfverensstämmelse
kan uppnås, för hvarje land måste fastställas de regler, som
där anses riktiga;

att, beträffande fast egendom, dennas belägenhet inom eller utom
landet bör vara afgörande för frågan, huruvida arfsskatt skall för den -

samma erläggas till svenska staten eller icke, utan hänsyn till huruvida
arflåtaren är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt inom eller utom
landet;

att samma skäl, som tala för den i 1910 års förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt stadgade skattskyldighet under alla förhållanden för
förmögenhet, som utgör beståndsdel af anläggnings- eller driftkapital för
företag, som här i riket bedrifves, äfvensom aktier eller andelar i sådant
företag, äfven böra tillmätas afgörande betydelse i fråga om deras arfsbeskattning; att,

vidkommande arfsbeskattning i öfrigt af lös egendom, arflåtarens
domicil vid tiden för dödsfallet bör vara afgörande, hvadan svenska
staten bör uttaga arfsskatt af all den lösa egendom, som efterlämnas af
en person, som vid dödsfallet varit eller bort vara här mantalsskrifven;

att emellertid den svenska lagstiftningen bör låta det skatteanspråk,
som den svenska staten gör gällande med afseende på utomlands befintlig
lös egendom, träda tillbaka för det anspråk på skatt för samma egendom,
som framställes af den stat, där arflåtaren varit domicilierad, så att skatt,
erlagd för lös egendom i utlandet, skall afdragas från den skatt, som för
samma egendom här skall erläggas;

samt att här i riket nedlagd förmögenhet alltid bör anses såsom här
befintlig, äfven om de handlingar, som grunda eller utgöra bevis om rättighet
till densamma, finnas i utlandet.

De af kommitterade sålunda uttalade grundsatser, mot hvilka å
statskontorets sida ingenting är att erinra, hafva vunnit tillämpning vid
affattningen af författningsförslaget i hithörande delar; och kommitterade
förklara sig därvid hafva tagit hänsyn till hvad ingångna fördrag med
främmande makter i förevarande afseende innehålla.

Anstånd med skattens er läggande.

I statsrådsprotokollet till 1910 års nådiga proposition om en förhöjd
arfsskatt framhölls, att med de höjda skattesatserna sammanhängde
frågan om beredande af tillfälle till anstånd med skattens utgörande, att
sådant anstånd särskildt ansetts erforderligt för lott, hvarpå fölle fast
egendom, samt att afsikten vore att i en blifvande förordning om arfsskatt
och gåfvostämpel inrymma bestämmelser i angifna syfte. I Riksdagens
förut omförmälda skrivelse af den 22 april 1910 gjorde sig enahanda
åskådningssätt gällande beträffande det oafvisliga behofvet af bestämmelser,
som under vissa förhållanden medgåfve anstånd med erläggande

af arfsskatt. Särskilt med hänsyn till den högst väsentliga höjning af
skattesatserna, som inträdde med den 1 maj 191U, hafva äfven kommitterade
ansett det vara af synnerlig vikt, att äfven i vår lagstiftning infördes
bestämmelser af nyss angifvet slag; och hafva de i fråga om den utsträckning,
hvari anstånd borde kunna medgifvas, ställt sig till efterrättelse
Riksdagens anvisning, att hänsyn härvid bör lagas icke allenast till sådana
fall, då boets tillgångar utgöras hufvudsakligen af fastighet med tillbehör,
utan äfven till sådana, där tillgångarna bestå af annan egendom, som ur
anståndssynpunkt skäligen bör därmed likställas.

Enär enligt kommitterades mening vissa fall förekomma, då det
under gifna objektiva förutsättningar bör vara den skattskyldiges ovillkorliga
rätt att erhålla anstånd, hafva kommitterade ansett sig icke böra förorda
en sådan atfattning af bestämmelserna om anstånd, att i hvarje särskilt
fall åt vederbörande myndighets fria pröfning öfverläranades, huruvida
för den skattskyldige så afsevärda svårigheter kunde anses vara förbundna
med hela skattens omedelbara erläggande, att anstånd borde honom
beviljas.

De fall, i hvilka kommitterade ansett rätt till anstånd med skattens
erläggande icke få skattskyldig förvägras, äro:

a) då skatt skall utgå för egendom af fideikommissnatur;

b) då i dödsbo beloppet af kontanta medel samt värdet af obligationer
eller andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagdt icke uppgå
till dubbla beloppet af den arfsskatt, som för behållningen i boet skall
erläggas, och denna arfsskatt uppgår till minst 500 kronor.

I nu angifna fall skulle vederbörande myndighet endast hafva att
pröfva, i hvilken utsträckning anståndet inom fastställd maximigräns finge
åtnjutas.

I följande fall åter skulle den pröfvande myndigheten hafva att afgöra
icke blott, i hvilken utsträckning, likaledes inom fastställd maximigräns,
anståndet skulle få åtnjutas, utan äfven huruvida öfverhufvud taget
något anstånd kunde få äga rum. Dessa fall äro:

a) då skattskyldig åberopar afsevärd svårighet att genast erlägga
hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, och skattebeloppet
uppgår till minst 500 kronor;

b) då skatt, oafsedt med hvilket belopp, skall utgå för nyttjanderätt
eller rätt till ränta, afkomst eller annan förmån, såframt afsevärd
svårighet pröfvas föreligga att genast erlägga hela skattebeloppet.

Kommitterade hafva med sitt förslag också afsett, att äfven vid fråga
om skatt för gåfva anstånd, då sådant kan anses erforderligt, må kunna
medgifvas, om än kommitterade varit af den uppfattningen, att tvingande

behof däraf mera sällan korame att göra sig gällande. Kommitterade hafva
ock beträffande anståndsinstitutet i allmänhet framhållit den stora vikten
af att detta instituts tillämpning icke utsträckes till sådana fall, där det
icke är af verkligt behof påkalladt.

Såsom lämpligaste formen för anstånd hafva kommitterade tänkt sig
skattens erläggande genom flera lika inbetalningar, fördelade med ett års
mellantid. Inbetalningarnes antal skulle bero på vederbörande myndighets
pröfning, dock att maximigränsen skulle utgöra i flertalet fall fem inbetalningar
men i vissa fall, då skatten kunde uppgå till särskild! höga
belopp, tio inbetalningar.

Då genom anstånds beviljande infriandet af statens skattefordran
icke bör få äfventyras, hafva kommitterade ansett, att man i regel måste
kräfva, att säkerhet ställes, som kan af vederbörande myndighet godkännas.
Att uppställa några föreskrifter beträffande arten af sådan säkerhet bär
dock icke synts kommitterade erforderligt. Från den sålunda angifna
regeln borde dock enligt kommitterades mening i vissa fall medgifvas
undantag. Staten kunde nämligen icke utan obillighet för ett visst skattebelopp
fordra en säkerhet, som icke kunde utgå ur den egendom, för
hvilkcn skatten skulle erläggas; och vid sådant förhållande hafva kommitterade
ansett, att säkerhet icke borde fordras i fråga om skatt för fideikommiss,
nyttjanderätt och rätt till ränta, afkomst eller annan förmån.

De förutsättningar, kommitterade sålunda uppställt för att anståndsinstitutet
hos oss skulle kunna komma till användning, hafva synts statskontoret
riktiga; och mot det sakliga innehållet i 45 § 1 och 2 mom. har
statskontoret därför ingenting att anmärka. Då det emellertid synts statskontoret
önskvärdt, om i denna paragraf kunde intagas så fullständiga
föreskrifter om anståndsförfarandet och hvad därmed äger sammanhang,
att ytterligare bestämmelser härutinnan skulle kunna undvaras, kommer
förslag i sådan riktning att på sitt ställe framläggas.

Eftergift af skatt.

Kommitterade erinra, hurusom man vid afvägandet af skattesatserna
för egendom, som tillfaller någon genom arf eller testamente, teoretiskt
sedt, torde hafva byggt på den förutsättningen, att vederbörande arfvinge
eller testamentstagare under någon längre tid får innehafva egendomen och
draga nytta af densamma. Kommitterade hafva också ansett gifvet, att
en förmögenhet icke kan, utan att sa småningom helt förtäras, bära en
alltför ofta återkommande beskattning af den afsevärda storlek, som arfs -

skatten åtminstone i vissa fall utgör. Under framhållande, hurusom det
onekligen vore något för tanken motbjudande att på grund af två eller
flera tätt på hvarandra följande dödsfall uttaga dubbel eller än större arfsskatt
i ett sammanhang, hafva kommitterade tillika anmärkt, att man i
sådana fall näppeligen skulle kunna grunda statens rätt till skatt på den
skattskyldiges förmåga åt t bära skatten, då han i själfva verket ju icke
lått njuta någon egentlig fördel af den honom tillfallna egendomen utan
endast förmedlat egendomens öfvergång. Kommitterade förklara sig alltså
hafva funnit starka, skäl tala för att staten i vissa fall fullständigt och i
Vissa andra fall åtminstone till någon del eftergifver sitt anspråk på skatt,
och detta såväl i fråga om skatt för arf som ock i fråga om skatt för gåfva.

Införandet af anståndsinstitutet måste, äfven enligt statskontorets
mening, medföra behof af bestämmelser om eftergift, under vissa förutsättningar,
af obetald eller i förtid inbetald skatt. "Mot de förutsättningar
under hvilka enligt författningsförslagets 46 § eftergift skulle vara inedgifven,
är å statskontorets sida ingen erinran att göra.

Skatt för gåfva.

I Riksdagens ofta åberopade skrifvelse af den 22 april 1910 hemställdes
äfven om framläggande af förslag till bestämmelser i syfte att
iörhindra, att genom gåfva förmögenhet undandroges arfsbeskattning; och
i komitterades uppdrag ingick alltså att verkställa utredning om hvad som
kunde göras för att staten icke genom gåfvor med varm hand ginge miste
om en del. af de inkomster, som arfsskatten afsåge att inbringa. ° Enlio-t
hvad kommitterade meddela, ålåge dem tillika att i samband därmed underkasta
gåfvostämpeln granskning jämväl oafsedt dess förhållande till arfsskatten.

I afseende å skatt för gåfva af fast egendom har erinrats, att sådan
skatt hos oss uttages i form af lagfartsstämpel, hvilken beskattningsform
gifvetvis icke lämnar något öfrigt att önska i fråga om effektivitet.

För att i möjligaste mån göra äfven skatten för gåfva af lös egendom.
effektiv måste enligt kommitterades mening en anordning träffas,
hvarigenom skatten kunde uttagas oberoende af huruvida någon handlinorörande
gåfvan upprättades eller icke; och en sådan anordning hade kommitterade
funnit i det redan omförmälda deklarationsförfarandet.

För. att förhindra att genom fingeradt köp, byte, lega eller annat
sådant aftal gåfvoskatten skulle kringgås, har föreslagits en bestämmelse
till sin ordalydelse hämtad från konkurslagens 36 § 1 mom.; och för att

beskattningen af gåfva skulle kunna fylla sitt syfte att förebygga arfsskattens
kringgående har ansetts klart, att denna beskattning måste röra
sig med samma skattesatser, som tillämpades å arfsskatten.

Då kommitterade behandlat frågan, i hvilken omfattning skattskyldigheten
för gåfva borde hos oss förekomma, hafva de kommit till det
resultatet, att skatt på gåfva utan inskränkning till vissa slag af gåfvor
borde i vår lagstiftning bibehållas såsom princip, samt att härifrån undantag
ur två olika synpunkter borde stadgas nämligen dels i fråga om den
objektiva skattskyldigheten dels ock i fråga om den subjektiva. Den senare
skattskyldigheten normeras i författningsförslagets 30 och 31 §§, den
förra uti 32 §.

Mot de principer, på hvilka kommitterades förslag till gåfvobeskattning
är byggdt, har Statskontoret ingenting att erinra. I själfva verket
äro de ju icke heller främmande för vår skattelagstiftning, äfven om de,
beträffande skatt för gåfva af lös egendom, helt visst skola förefalla allmänheten
såsom nyheter. En annan sak är, att dessa principer med här föreslagna
skattesatser naturligtvis skola komma att göra sig kännbara i eu
helt annan grad än hvad hittills varit fallet. Om själfva skattesatserna
må man hafva hvilken mening som helst, man måste dock erkänna riktigheten
af kommitterades uppfattning därom, att det är nödvändigt att å
detta område röra sig med samma skattesatser, som tillämpas å arfsskatten.
De erinringar, som kunna göras i afseende å förslagets bestämmelser om
skattefrihet i vissa fall och öfriga detaljstadganden, skola af Statskontoret
framställas vid granskningen af innehållet i hithörande paragrafer.

Statskontoret öfvergår nu till en granskning af författningsförslagets
olika paragrafer och blifver därvid i tillfälle att i förekommande fall till
behandling upptaga jämväl sådana af de i ärendet hörda myndigheter
framställda erinringar, som Statskontoret funnit vara af någon betydelse.

1 §•

Under hänvisning till de uttalanden, som komma att göras under
45 § och som innebära, att den del af skatten, med hvars erläggande anstånd
medgifvits, icke skulle utgå i stämpelform, föreslår Statskontoret,
att sista punkten i första stycket af 1 § må erhålla följande lydelse:
»Denna skatt utgår, i den mån ej anstånd med skattens erläggande jämlikt
bestämmelserna i 45 § af denna förordning medgifvits, i form af stämpelafgift».

tf—110307

3 §■

Af skal, som torde framgå af hvad Statskontoret under 13 § andrager,
föreslår Statskontoret, att i 2 mom. orden: »förre råttsinnehafvarens dödsfall»
utbytas mot: »testamentsgifvarens dödsfall».

5 §•

Enligt den föreslagna lydelsen af denna § skulle i det fall, att för
viss egendom särskildt penningevärde icke upptagits i bouppteckning eller
deklaration, värdet beräknas enligt intyg af trovärdiga män eller efter
domarens pröfning. Då den under nämnda förutsättning »domaren» tillerkända
pröfningsrätten torde böra i de fall, där deklaration afgifvits,
tillkomma Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, får Statskontoret
hemställa, att orden: »domarens pröfning» måtte utbytas mot: »pröfning
af den myndighet, till hvilken bouppteckningen eller deklarationen
ingifvits».

6 §•

Det har anmärkts, hurusom de på flera ställen i denna § förekommande
orden: »nästföregående år» icke tillräckligt tydligt angifva gränserna
för den tidsperiod, som skall läggas till grund för värdeberäkningen.
Då denna anmärkning icke torde sakna fog, får Statskontoret föreslå, att
i tredje stycket uppifrån å sidan 7 orden: »hvartill den uppgått nästföregående
år» utbytas mot: »hvartill den senast för helt år uppgått»; att i
tjärde stycket uppifrån å samma sida orden: »rättigheten motsvarat nästföregående
år» utbytas mot: »rättigheten senast för helt år motsvarat»;
samt att i femte stycket uppifrån å samma sida orden: »tio gånger rättighetens
värde nästföregående år» utbytas mot: »tio gånger det värde, rättigheten
senast för helt år motsvarat».

Hänförande sig till hvad Statskontoret under 5 § anfört, hemställer
Statskontoret, att de å sista raden i sista stycket af 6 § förekommande orden:
»domarens pröfning» ersättas af: »pröfning af den myndighet, till hvilken
bouppteckning eller deklaration ingifvits».

I anledning af en gjord erinran, att innehållet i denna § borde
kompletteras med en bestämmelse, huru värdet af utländska penningar
skall beräknas, får Statskontoret tillika hemställa, att till paragrafen måtte
fogas ett nytt stycke af följande lydelse:

»I afseende å beräkning af värdet för utländskt myntslag skall gälla
hvad i förordningen angående stämpelafgiften i sådant afseende är stadgadt.»

7 §■

Ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län framställdt
förslag, att i sista stycket orden: »samt för hvad den nye etc.» måtte
ändras till: »samt för värdet af hvad den nye etc.», anser sig statskontoret
böra biträda.

9 §•

Då det torde böra uttryckligen stadgas, att det skall åligga den
skattskyldige att anskaffa de handlingar, som behöfvas för styrkande af
lämnade uppgifter om egendoms värde, och då ett sådant stadgande lämpligen
torde böra inrymmas i denna §, får statskontoret föreslå, att här
införes ett nytt stycke af ungefär följande lydelse:

»De bevis och intyg samt öfriga upplysningar, som pröfvas nödiga
för styrkande af lämnade uppgifter om egendoms värde, skall det åligga
skattskyldig att tillhandahålla vederbörande myndighet».

10 §.

Uttrycket: »dock att för fast egendom af fideikommissnatur arfsskatt
särskildt utgöres» synes kunna lämna rum för någon missuppfattning; och
statskontoret hemställer därför, huruvida icke de nämnda orden borde utbytas
mot: »hvarvid fast egendom af fideikommissnatur alltid betraktas
såsom särskild andel».

12 §.

I denna paragraf afses fall, då om kvarlåtenskap gifvits sådant förordnande,
att icke hvarje testamentstagare kan omedelbart inträda i besittning
af den rätt till kvarlåtenskapen, som blifvit honom tillförsäkrad,
men då likväl redan vid arffallet samtliga testamentstagare äro kända
''personer. Paragrafens innehåll torde bäst åskådliggöras genom ett exempel,
där X är arflämnaren, A, B och C testamentstagare.

första fallet: A har erhållit rätt till afkomsten under sin lifstid af
egendom, till hvilken B erhållit äganderätt. A och B skola vid bouppteckningen
efter X erlägga arfsskatt, den förre för värdet af sin nyttjanderätt
och den senare för värdet af äganderätten, med afdrag för värdet af
nyttjanderätten.

andra fallet: A skall först under sin lifstid åtnjuta afkomsten af

egendomen; därefter skall B åtnjuta samma afkomst under sin lifstid.

Äganderätten till egendomen skall tillkomma C, som sålunda först efter
det A och B äro döda får tillträda denna rätt. Under dessa förutsättningar
skola A och C vid bouppteckningen efter X erlägga arfsskatt, men
i A:s arfsskatt skall ingå arfsskatt äfven för B, som vid tillträdet af förmånen
har att till Ars dödsbo återgälda den på B belöpande arfsskatt; och
vid beräkningen af C:s arfsskatt skall naturligtvis tagas hänsyn till äganderättens
genom nyttjanderätterna reducerade värde.

Statskontoret har icke något att erinra mot de i denna paragraf
meddelade bestämmelser.

13 §.

Liksom i 12 § afses äfven bär fall, då om kvarlåtenskap gifvits
sådant förordnande, att icke hvarje testamentstagare kan omedelbart inträda
i besittning af den honom tillerkända rätt till kvarlåtenskapen, men
i motsats mot förutsättningen i 12 § utgår man här från det antagande,
att vid arffallet icke alla testamentstagare blifvit i testamentet individuellt
bestämda. Äfven här torde innehållet böra åskådliggöras genom exemplifiering.
X antages vara arflämnaren.

första fallet: A har erhållit rätt till afkomsten under sin lifstid af
egendom, som vid A:s död skall med äganderätt tillfalla X:s då lefvande
arfvingar. A har då att vid bouppteckningen efter X erlägga arfsskatt
för sin nyttjanderätt. Vid A:s död skall i bouppteckningen efter honom
äganderätten till egendomen upptagas såsom tillgång och härå belöpande
arfsskatt förskjutas af A:s bo. Vid bouppteckningens stämpelbeläggning
måste tydligtvis på bindande sätt blifva fastslaget, hvem eller hvilka personer,
som skola återgälda boet den förskjutna arfsskatten.

andra fallet: A skall först under sin lifstid åtnjuta afkomsten af
egendomen; därefter skall B inträda i enahanda rätt. Vid B:s död skall
egendomen med äganderätt tillfalla X:s då lefvande arfvingar. A åligger
det att vid bouppteckningen efter X utgifva arfsskatt för sin nyttjanderätt.
Vid A:s död upptages B:s nyttjanderätt såsom tillgång i A:s bo och
härå belöpande arfsskatt förskjutes af boet mot godtgörelse af B. När B
är död, skall i bouppteckningen efter honom äganderätten till egendomen
upptagas såsom tillgång och den härå belöpande arfsskatten skall förskjutas
af B:s bo, som sedermera får göra sin rätt till godtgörelse för förskottet
gällande mot den eller dem, till hvilka äganderätten öfvergått.

Beträffande de af kommitterade i denna § föreslagna bestämmelserna
heter det i betänkandet, att någon svårighet att tillämpa hvad här föreslagits
näppeligen synes vara att befara, och att statens rätt att erhålla

skatt af hvarje testamentstagares andel af kvarlåtenskapen i förhållande
till dess värde för testamentstagaren synes genom dessa bestämmelser
hafva erhållit de garantier, som under föreliggande omständigheter kunna
anses erforderliga och lämpliga, på samma gång som skattskyldigheten
öfverflyttas på de personer, som rätteligen böra träffas af densamma.

Äfven om statskontoret måste gifva kommitterade rätt uti deras
uttalanden därom, att statens rätt blifvit genom här föreslagna bestämmelser
tillgodosedd på bästa sätt, vill det dock synas statskontoret som
om man i vissa fall gått väl långt i sina kraf på skattebelopps förskotterande
af dödsbon efter nyttjanderätts- och afkomsttagare. Rättmätigheten
af att pålägga ett sådant dödsbo skyldighet att förskjuta det pa
äganderättsVårdet belöpande skattebeloppet torde kunna starkt ifrågasättas.
För att icke tala om de fall, där nyttjanderätten måhända varit den dödes
enda eller åtminstone hufvudsakliga tillgång, skulle det nog ändå ofta inträffa,
att det blefve förbundet med stora, mången gång oöfvervinneliga,
svårigheter för dödsboet efter en nyttjanderättsinnehafvare att åstadkomma
det penningebelopp, som erfordrades för den på äganderätten belöpande
ar f sskatten.

På grund af hvad nu blifvit anfördt och då genom det föreslagna
deklarationsförfarandet en utväg öppnat sig att, utan större risk för staten,
eftergifva anspråket på skattens förskotteran de af nyttjanderättsinnehafvares
dödsbo i de fall, som angifvas dels i sista punkten af första stycket och
dels i andra stycket, hemställes att 13 § må erhålla följande lydelse:

»År i testamente . . . efter testamentsgifvaren. Innebär förordnandet,
att nyttjanderätten eller förmånen skall tillkomma två eller flera personer,
hvar efter annan, beräknas den nyttjanderätt eller förmån, som på
grund af innehafvarens dödsfall sålunda öfvergår till ny innehafvare, enligt
deklaration. På enahanda sätt förfares, när äganderätt till egendom,
hvaroin här ofvan i denna paragraf säges, enligt testamentet tillfaller den
eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsinnehafvares eller förmånstagares
död.»

14 §.

För punkten l:o d) anser sig statskontoret böra föreslå den förändring,
att orden: »eller gåfva» uteslutas. I stället iniöres en ny punkt
l:o e) af följande lydelse: »sådan gåfva, som omförmäles i 25 §». Under
hänvisning till hvad statskontoret under 13 § anfört, hemställes, att i 2:o
b) måtte uteslutas orden: »dock med iakttagande . . . föreskrifves»; hvarjämte
för tydlighetens skull orden: »eller däröfver hafva fri förfoganderätt
under sin lifstid» torde böra tilläggas.

19 §.

Enligt hvad statskontoret inhämtat hafva komrnitterade vid öfverlämnande
till chefen för finansdepartementet af »bjälptabeller för beräkning
af arfsskatten» meddelat, att det vid tabellernas utarbetande visat sig nödvändigt
att uppdela klass III i den tariff, som i denna § finnes intagen,
i tvänne afdelningar, af hvilka den ena skulle benämnas klass III a) och
den andra klass III b). Statskontoret, som mot den gjorda uppdelningen
och däraf följande förändrade lydelse af denna del af 19 § icke har något
att erinra, hemställer dock, huruvida icke lämpligare skulle vara att beteckna
klass III a) såsom klass III och klass III b) såsom klass IV. 1 det
följande utgår Statskontoret ifrån, att en sådan beteckning kommer att
iakttagas.

28 §.

Såsom följd af den af Statskontoret i 13 § föreslagna ändring torde i
mom. c) orden: »förre innehafvarens» böra utbytas mot »testamentsgifvarens».

De sista orden i paragrafen: »då arfvinge eller testamentstagare äger
tillträda egendomen» böra erhålla omedelbar anslutning till mom. c), dit
de höra.

31 §•

_ I inom a) lär för vinnande af det här afsedda syftemål uttrycket »afkastningen»
böra utbytas mot »afkastning». Mom. b) torde böra erhålla
följande något förtydligade lydelse: »b) då afkastningen af den gifna egendomen
är för all framtid eller viss tid förbehållen vissa familjer eller
personer».

32 §.

Det har anmärkts, att den skattefrihet, hvarom förmäles i mom. a),
torde böra utsträckas att älven gälla gåfvor, som afse prydande af allmänna
platser eller skänkas till offentliga museer, bibliotek eller andra därmed
jämförliga samlingar. Statskontoret, som delar denna uppfattning, får
alltså hemställa, att mom. a) måtte erhålla denna lydelse: »gåfva — —
inredning, äfvensom gåfva, som afser prydande af allmän plats eller skänkes
till offentligt museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling».

38 §.

Statskontoret har redan uttalat sin anslutning till kommitterades förslag
om införande af deklarationsplikt under de i denna § angifna förutsätt -

ningar men därjämte framhållit behofvet af en sådan formulering, att hår direkt
angåfves de fall, då deklarationsplikt skulle inträda. I anledning häraf
och då det torde böra utsägas, att, beträffande Stockholms stad, öfverståthållareämbetet
för uppbördsärenden skall motsvara Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i vederbörande län, samt viss ändring vidtagas såsom följd
af den föreslagna ändringen i 13 §, hemställer Statskontoret, huruvida icke
åt denna § skulle kunna gifvas ungefär följande lydelse:

»Inom tre månader, efter det skattskyldighet enligt denna förordning
inträdt, åligger det skattskyldig eller den, som har dödsbo efter utlänning
om händer, att i nedan uppräknade fall afgifva deklaration till ledning
vid skattens bestämmande. Dessa fall äro:

l:o) då arffallen eller testamenterad egendom utgöres af kvarlåtenskap
efter utlänning;

2:o) då egendom eller rättighet på grund af testamente tillfallit
någon vid annat tillfälle än testamentsgifvarens dödsfall och skatt för
fånget icke beräknats i arfsskatten för testamentsgifvarens kvarlåtenskap;

3:o) då egendom eller rättighet tillfallit någon genom testamente,
som, ehuru icke bevakadt, blifvit godkändt af arfvingarne, och till hvilket
hänsyn icke tagits vid arfsskatts beräknande för testamentsgifvarens
kvarlåtenskap;

4:o) då egendom eller rättighet tillfallit någon på grund af testamente,
som genom domstols beslut förklarats helt eller delvis ogilldt,
och den på fånget belöpande arfsskatt, om hänsyn icke tagits till de
ändrade testamentsbestämmelserna, skolat uppgå till högre belopp än som
erlagts; samt

5:o) då egendom eller rättighet tillfallit någon genom gåfva.

Deklaration skall, då den afser gåfva eller arffallen egendoms öfvergång
vid annat tillfälle än arflåtarens eller testamentsgifvarens dödsfall
— — — — — — är nedlagd.

Vederbörande kronofogde och magistrat i annan stad än den, där

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har sitt säte, vare--— Kungl.

Maj:ts befallningshafvande.

Hvad i denna paragraf säges om Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i vederbörande län skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande
tillämpning å öfverståthållareämbetet för uppbördsärenden.»

Såsom af Statskontorets nu framlagda förslag till lydelse af denna
paragraf synes, har Statskontoret oaktadt de många gensägelser, som uttalats
mot att på Kungl. Maj:ts befallningshafvande lägga bestyret med
skattenppbörden i de fall, då deklaration skall afgifvas, ändock biträdt
komrnitterades förslag i denna del; och detta har skett förnämligast af

den orsak, att enligt Statskontorets mening man under nuvarande förhållanden
icke torde kunna undvara Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
medverkan såsom en länk i detta uppbördssystem.

39 §.

Med fästadt, afseende å den af Kungl. Maj:ts befalluingshafvande
i Stockholms län gjorda erinran, att jämlikt 24''§ sista punkten skyldskapsförhållandet
mellan förre ägaren och den nye ägaren är bestämmande
för skattskyldigheten, torde mellan första och andra styckena i 39
§ införas ett nytt stycke af denna lydelse:

»Har, under de i 13 § gifna förutsättningar, egendom öfvergått med
äganderätt, skola här omförmälda uppgifter afse förre ägaren.»

Då det i andra stycket förekommande uttrycket: »tillgängliga» skulle
kunna lämna rum för missförstånd, synas nämnda ord böra utgå.

40 §.

I anslutning till hvad Statskontoret anfört under 1 §, torde början
af andra stycket i 40 § böra erhålla följande lydelse:

»Skatten erlägges, i den mån ej anstånd medgifvits, genom stämpelbeläggning
— — testamentsbevakningen.»

43 §.

Då ett tillägg, i enlighet med hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län föreslagit, måhända torde vara behöfligt eller åtminstone
ändamålsenligt, hemställes, att efter sista ordet i paragrafen måtte
införas: »i den ordning, som om uttagande af oguldna kronoutskylder är
stadgadt».

45 §.

Beträffande 1 och 2 mom. har Statskontoret ej annat att erinra än
att i 1 mom. ett par redaktionsförändringar torde vara af nöden, öfriga
mom. hafva af Statskontoret omarbetats och kompletterats i det af Statskontoret
å sid. 7 angifna syfte.

I 3 mom. behandlas sålunda frågan om de tider, å hvilka oguldna
skattebelopp skola inbetalas, samt den andel af skatten, som hvarje gång
skall erläggas, äfvensoin skyldigheten att å oguldet belopp godtgöra ränta.

I 4—7 inom. meddelas föreskrifter om hvad vederbörande ämbetsmyndigheter
hafva att iakttaga. Sålunda föreskrifves, att kontant inbetaldt
belopp skall förvandlas i stämplar, som åsättas den handling, hvilken ligger
till grund för skattens beräkning, samt att denna handling skall —
under förutsättning att å återstående oguldna skattebeloppet aflämnats behörig
skuldförbindelse samt, där så erfordras, godkänd säkerhet för förbindelsens
riktiga fullgörande — förses med påskrift därom, att för felande
skattebelopp aflämnats skuldförbindelse. Förfaringssättet innebär — i olikhet
mot kominitterades förslag — att uppdebitering af skatt, hvarom här
är fråga, icke får äga rum i vidare mån än skatten verkligen influtit i
kronans kassa. Sådana anståndsmedel böra betraktas såsom utestående, ännu
ej förfallen uppbörd, men i kronoräkenskapen intagas inom linjen. Häraf
följer äfven, att alla skuld- och säkerhetsförbindelser för skatt, med hvars
erläggande anstånd medgifvits, skola förvaras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
resp. öfverståthållareämbetet för uppbördsärenden. I den mån
sådana handlingar inkommit till och godkänts af domare, böra de alltså
af denne öfverlämnas till Ivungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
resp. öfverståthållareämbetet för att förvaras och bevakas samt, där så
nödigt finnes, åtföljas af det meddelade anståndsbeslutet. Öfver mottagandet
af sålunda inkomna handlingar bör erkännande genast tillställas
domaren, som det lärer komma att åligga att ej mindre i det till hofrätt
ingående renovationsprotokollet anteckna, att skatten, i den mån stämpelverifikationer
icke bifogats, uttages genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg, än äfven till styrkande af denna uppgift bilägga det
från Kungl. Majtts befallningshafvande mottagna kvitto.

Enligt detta statskontorets förslag skulle alltså en del af arfs- och
gåfvoskatten icke komma att utgå i stämpelform. Ett sådant tillvägagående
är emellertid icke för vår stämpellagstftning främmande, i ty att
enligt äldre stämpelförordningar i fråga om större skattebelopp likvid erlades
genom företeende af bevis om beloppets insättning i riksbanken för
statsverkets räkning, och någon stämpelbeläggning af handlingen kom
i sådant fall icke i fråga. Om genom det af statskontoret förordade
förfaringssättet också skulle förorsakas vederbörande uppbördsmyndigheter
något mera besvär i vissa fall, synes detta dock icke blifva mera afsevärdt
samt under alla omständigheter uppvägas af icke obetydliga
fördelar. Dit torde i främsta rummet böra räknas den, att man härigenom
sluppe att i räkenskaperna såsom skatteuppbörd upptaga utestående
fordringar, till hvilka statsverket jämlikt nästföljande paragraf icke
äger ovillkorlig rätt.

2—110357

Statskontoret har icke förbisett, att genom det af statskontoret här
förordade tillvägagåendet vederbörande domare skulle komma att gå i
mistning af en väsentlig del af den ersättning, som i form af provision å
försålda stämplar tillförsäkrats dem för det besvär och det ansvar, som äro
förenade med arfsskattens upptagande på nu föreskrifvet sätt. Då en sådan
minskning i inkomst måste betraktas såsom orättmätig, åtminstone intill
dess vid nya löneregleringar förhållandet kunnat beaktas, är statskontoret
betänkt att i den nya förordningen om stämpelafgiften, hvartill förslag
föreligger till statskontorets utlåtande, föreslå bestämmelser, ägnade att
tillgodose dessa stämpelredogörares intressen; och har statskontoret ansett
detta vara så mycket angelägnare, som genom deklaration sförfarandet en
helt säkert icke obetydlig del af den stämpeluppbörd, hvilken nu inflyter
genom domstolarne, komme att förläggas till länsstyrelserna.

Genom det fullständigare innehåll, som enligt statskontorets förslag
borde gifvas åt förevarande 45 §, skulle, såvidt statskontoret kunnat finna,
några vidare föreskrifter i afseende å ordningen för inbetalningarna af anståndsskatt
icke blifva erforderliga; hvadan innehållet i kommittéförslagets
5 mom. här uteslutits.

På grund af det ofvan anförda föreslår statskontoret alltså, att 45 §
måtte erhålla följande lydelse:

nl inom. A. Uppgå i dödsbo beloppet af kontanta medel samt värdet
af obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagdt icke
till dubbla beloppet af den arfsskatt, som skall erläggas för behållningen i
boet, eller föreligger i andra fall för någon, som är skattskyldig enligt
denna förordning, afsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt,
som belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till
minst femhundra kronor, densamma betalas genom högst fem lika årliga
inbetalningar efter domarens eller Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
pröfning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst
eller annan förmån och pröfvas afsevärd svårighet föreligga att genast erlägga
skattebeloppet eller skall skatt utgå för egendom af fideikommissnatur,
äge skattskyldig, oafsedt skattens belopp, rätt till anstånd såsom
ofvan sägs; och må, där den skattskyldige tillhör klass 11, klass II1 eller
klass IV i tariffen, anståndet kunna utsträckas till högst tio lika årliga
inbetalningar.

2 inom. Önskar skattskyldig ■— — — — — —--godkännes.

3 mom. Den del af skattebeloppet, med hvars erläggande anstånd
icke får åtnjutas, skall erläggas vid tillfälle, som afses i 40 §. Första
årliga inbetalningen af skattebelopp, med hvars erläggande anstånd be -

viljats, skall äga rum på årsdagen för anståndsbeslutet. Af återstående årsinbetalningar
verkställes en hvar å motsvarande dag det år, då den till betalning
förfaller. A skatt, för hvilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta
efter fem för hundra om året af oguldet belopp.

4 mom. Har anstånd medgifvits, förses den stämpelpliktiga handlingen
dels med stämplar till värde motsvarande det kontant inbetalda
skattebeloppet dels ock med anteckning därom, att skuldförbindelse blifvit
aflämnad för återstoden af skattens belopp.

5 mom. Skattskyldig vare berättigad att göra inbetalning jämväl
före förfallodag.

Varder genom löftesmäns död eller af annan orsak ställd säkerhet
minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig säkerhet, vare
ogulden del af skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Af Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkända säkerhetshandlingar
förblifva under dennes vård och bevakning.

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som blifvit af domare
godkänd, skall af denne till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
omedelbart öfverlämnas för vård och bevakning; börande vid säkerhetshandlingarne
fogas jämväl anståndsbeslutet, om sådant finnes vara erforderligt
för Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattning med ärendet; och skall
det åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande att genast till domaren öfversända
kvitto å de mottagna handlingarna.

7 mom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande skola kronans fordringar
för utestående skatt af ifrågavarande slag bokföras inom linjen; och
skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfvervaka, att beloppen blifva på
sina förfallotider behörigen inbetalda, samt att de influtna medlen redovisas
såsom stämpelmedel.

8 mom. Hvad i denna paragraf är sagdt om Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall, beträffande Stockholms stad, äga motsvarande tillämpning
å öfverståthållareämbetet för uppbördsärenden.»

46 §.

I 2 mom. torde orden: »eller klass III», som förekomma på två
ställen, på hvartdera stället utbytas mot orden: »eller klass IV».

Då statskontoret beträffande detta mom. i öfrigt anslutit sig till den
af kommitterades pluralitet omfattade mening, så har statskontoret därvid
särskildt ledts af den föreställningen, att den af reservanten förordade lydelse
kan anses i någon mån inbjuda skattskyldig att begära anstånd och
det längsta möjliga sådant äfven i fall, där sådant eljest icke skulle blifvit

ifrågasatt. För statskontoret, som anser önskvärdt, att skattebeloppen blifva
snarast möjligt i kronans kassa inlevererade och att anståndsinstitutet endast
mera undantagsvis måtte komma till användning, har det därför legat
närmast till hands att biträda den lydelse af momentet, som bäst öfverensstämmer
med nämnda önskan.

47 §.

De i 1 mom. första stycket förekommande orden: »skall vid eftergift
af skatten» torde böra förtydligas och utbytas mot: »skall vid eftergift
af hela det oguldna skattebeloppet».

51 §.

Med fästadt afseende å den stora betydelse, som Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
befattning med den på grund af deklaration inflytande
skatteuppbörd äger icke blott för den enskilde skattskyldige utan jämväl
för staten, har statskontoret ansett riktigast, att den af kommitterade föreslagna
»särskilda förteckning enligt fastställdt formulär» utbytes mot särskilt
protokoll hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfver dessa ärenden,
hvilket protokoll skulle så nära som möjligt ansluta sig till det, som skall
föras hos underrätt i bouppteckningsärenden. Härigenom vunnes äfven
full klarhet i afseende å ansvaret för de beslut, som fattas uti hithörande
frågor.

Med åberopande häraf får statskontoret alltså hemställa, att 2 mom.
af 51 § måtte erhålla denna förändrade lydelse:

»För kontroll å deklarations stämpelbeläggning skall hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i sådana ärenden föras särskild! protokoll, i tillämpliga
delar innehållande uppgifter och anteckningar, motsvarande dem, som
enligt 49 och 50 §§ skola förekomma i protokoll, hvari bouppteckning
inregistreras. Renoveradt exemplar af detta protokoll jämte de med nr 2
betecknade delar — — — — äger rum.»

52 §.

Då det, såsom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län
anmärkt, torde böra åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande inrymmas befogenhet
att med viss påföljd infordra komplettering af deklaration, som
befunnits ofullständig, hemställer statskontoret, att mellan 2 och 3 mom.
inskjutes ett nytt moment, betecknadt med 3 och så lydande:

»År icke deklaration åtföljd af de för skattskyldighetens bedömande
erforderliga upplysningar, äge Kungl. Maj:ts befallningshafvande att vid
vite tillhålla den deklarationspliktige att fullgöra hvad honom i sådant afseende
åligger.»

Vid bifall härtill böra 3 och 4 mom. betecknas med 4 resp. 5.

54 §.

Med anledning af de erinringar, som gjorts i syfte att åt innehållet
i denna paragraf måtte gifvas större fullständighet och tydlighet, finner
sig statskontoret böra föreslå, att åt paragrafen gifves denna lydelse:

»I fråga om skyldighet---samt angående provision, tid och

sätt för anställande af åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel eller försummelse
i afseende å stämpelbeläggning, befogenhet för advokatfiskal att
i hofrätten föra talan mot enskild part samt böters fördelning och förvandling
skola föreskrifterna i förordningen angående stämpelafgiften äga
motsvarande tillämpning.»

Utdrag af protokollet, utvisande af undertecknade Wachtmeister och
Beckman afgifna särskilda yttranden bifogas härjämte.

De remitterade handlingarna återställas.

Stockholm den 19 januari 1911.

Underdånigst

HANS WACHTMEISTER.

C. G. Sylvan. Pbr Södermark. K. Beckman.

Föredragande.

Carl Arfwedson.

Utdrag af protokollet, hållet hos Kungl. Statskontoret vid plenisammanträde
den 19 januari 1911.

Närvarande:

Herr Generaldirektören m. in. grefve Wachtmeister,

Herrar Statskommissarierna in. m. Sylvan och Södermark,

t. f. Statskommissarien Beckman.

S. D. Herr Statskommissarien Sylvan föredrog Kungl. Maj:ts nådiga
remiss å ett af särskilda kommitterade uppgjordt förslag till förordning om
arfsskatt och skatt för gåfva;

Och beslöts underdånigt utlåtande af innehåll registraturet utvisar.

Från beslutet var t. f. Statskommissarien Beckman i viss mån skiljaktig
och yttrade:

»Skillnaden mellan de fall, som afses i 12 och 13 §§, och för livilka
i förslaget alldeles olika förfaringssätt föreskrifvas, torde för ckm stora allmänheten
blifva ganska svår att fatta. Den känsla af osäkerhet, som
häraf alstras, lärer hos den mindre bemedlade, som icke har råd att anlita
någon jurist, kunna väcka oro att genom misstolkning ådraga sig ansvar.
I nu gällande stämpelförordning förefinnes visserligen samma svårighet
i afseende på tolkningen men har där mindre betydelse, då behandlingen
af de båda fallen i allt väsentligt är densamma.

Härtill kommer, att enligt förslagets 12 § af den, som erhåller
äganderätt, skatt kan komma att utkräfvas långt innan han tillträdt egendomen,
utan hänsyn till om han har andra tillgångar eller icke. Och i
13 § möta stora olägenheter, vare sig kommitterades eller statskontorets
förslag antages. I förra fallet föreligger den af statskontoret anmärkta
obilligheten, att dödsbon efter nyttjanderätts- och afkomsttagare pålägges
skyldighet att förskjuta det på äganderättsvärdet belöpande skattebeloppet.
Om däremot, för undvikande af denna obillighet, paragrafen omredigeras
på sätt statskontoret föreslagit, så öppnas härigenom ett nytt område för

deklarationsförfarandet, och det synes mig klart, att statens rätt icke kan
lika lätt iakttagas genom stäm pel beläggning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
af särskildt för ändamålet dit ingifven deklaration som genom
stämpelbeläggning hos vederbörande domare af bouppteckning, som i hvarje
händelse skall till denne inkomma.

Då jag väger dessa olägenheter mot dem, som äro förenade med
nuvarande lagstiftning, och som de föreslagna bestämmelserna afse att aflägsna,
finner jag för min del föreskrifterna i nu gällande stämpelförordning
(8 § A 14 punkten och 14 §) vara att föredraga.

I fråga om skatt för gåfva yttrar statskontoret på sid. 9: »Om
själfva skattesatserna må man hafva hvilken mening som hälst, man måste
dock erkänna riktigheten af kommitterades uppfattning därom, att det är
nödvändigt att å detta område röra sig med samma skattesatser, som tilllämpas
å arfsskatten.» Mot den likhet mellan arfsskatt och skatt för gåfva,
hvars nödvändighet statskontoret sålunda i anslutning till kommitterade
framhållit, strider den frihet från beskattning, som i förslagets 31 § medgifvits
kyrkor och religiösa samfund m. fi. Följden kommer också att
blifva, att 31 § kan missbrukas för att kringgå arfsskattebestämmelserna.
Om en person önskar testamentera sin egendom till ett religiöst samfund
men vill bespara samfundet den föreskrifna arfsskatten, kan ban köpa sig
en lifränta å ett belopp, motsvarande den afkastning af egendomen, som
han vill förbehålla sig själf, och därefter med varm hand skänka återstoden
af egendomen åt det religiösa samfundet. Detta har då utan skatt
kommit i besittning af en förmögenhet, som efter vanlig sannolikhetsberäkning
bör vid gifvarens död genom förräntning hafva vuxit till ungefär
samma värde, som den vid denna tidpunkt skulle hafva haft, om den
då genom testamente tillfallit samfundet.

Jag hemställer därför, i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i Jämtlands län framställning, att 31 § må utgå. Och
jag gör det så mycket hellre, som jag anser skattefrihet för egendom, som
tillhör »den döda handen», principiellt oriktig och farlig. Vill staten gynna
någon institution, som den anser god, står alltid anslagsvägen öppen eller
den därmed likställda utvägen att i särskilda fall efterskänka skatten. Begagnas
någondera af dessa utvägar, har staten ständigt i sin hand att bestämma,
hvilken grad af uppmuntran den anser hvarje särskildt ändamål
förtjäna. Men på förhand beviljad skattefrihet kan leda därtill, att staten
en dag finner sig hafva gynnat vissa slags institutioner så mycket, att
andra statsändamål blifva därpå lidande. Ett sådant förhållande har redan
förut inträffat i vårt land och då föranledt en katastrof för den institution,
som varit för mycket gynnad.

Den anståndsrätt, som medgifvits i 45 § 1 mom. A, är såväl enligt
kommitterades som statskontorets formulering förbehållen det större kapitalet.
Den äger nämligen endast rum, »såvida skatten uppgår till minst
femhundra kronor». Om således en person till oskyld man, t. ex. sin
fosterson, testamenterar en liten affär, värd 6,000 kronor, så måste testamentstagaren
afstå från gåfvan, om han icke ser sig i stånd att, utan att
råka i ockrarehänder, utöfver erforderligt förlagskapital anskaffa skattebeloppet,
som enligt 19 § uppgår till 420 kronor.

Förslaget mn 500 kronor såsom minimibelopp för anståndsberättigad
skatt torde hafva tillkommit med hänsyn därtill, att svårigheten att anskaffa
det för skattens erläggande erforderliga beloppet blir större, ju större
skatten är. Men då ett mindre skattebelopp alltid år betingadt af, att
den mottagna egendomen har ett mindre värde, är det mycket antagligt,
att skatteplikten kan blifva lika svår att fullgöra, då den afser ett mindre
belopp, som då den afser ett större. Jag anser därför, att de ofvan citerade
orden böra utgå ur 45 §.»

Herr Generaldirektören grefve Wachtmeister yttrade:

»Då man som regel vill uttaga arfsskatten under form af stämpel till
bouppteckningen, hör frågan om det sätt, hvarpå skatten skall uttagas i det
i 13 § af kommitterades förslag afsedda fall, att nyttjanderätten till viss
egendom skall vid testamentsgifvarens död tillfalla viss angifven person,
men äganderätten till egendomen vid nyttjanderättshafvarens eller, om flera
sådana skola efterfölja hvarandra, vid den sista nyttj anderättshafvarens död,
tillkomma vissa då lefvande, således vid bouppteckningens inregistrering
ännu icke kända personer, till de svårlöstaste på detta område. Nu gällande
stämpelförordning (8 § A. 14 punkten och 14 §) löser frågan så, att författningen
fingerar, att den framtida tidpunkt, som enligt testamentet skulle
vara i ifrågavarande hänseende bestämmande, eller i förevarande fall den
siste nyttjanderättshafvarens död, inträffat samtidigt med testamentsgifvarens
död, lägger det från denna utgångspunkt beräknade hela stämpelbeloppet på
bouppteckningen och låter stämpelafgift för såväl nyttjanderätt som äganderätt
erläggas af den förste nyttjanderättshafvaren med skyldighet för senare
nyttjanderättshafvare och ägare att i mån som de tillträda egendomen
återgälda hvad af föregående rättsinnehafvare för en hvar af dem förskjutits.
Denna fiktion måste, såsom ock vid författningsbestämmelsens
tillkomst erkändes, ej sällan leda till oriktiga resultat. Med all rätt hafva
ock kommitterade frångått denna den nuvarande författningens ståndpunkt
och omlagt ordningen för skattens uttagande på sådant sätt, att vid bouppteckningens
inregistrering skatt erlägges endast af den förste nyttjande -

rättshafvaren för värdet af hans nyttjanderätt och belöpande skatt sedermera
utgöres hvarje gång egendomen öfvergår till ny rättsinnehafvare,
denne må vara annan nyttjanderättshafvare eller den slutlige ägaren. Då
enligt allmänna lagens bestämmelser nyttjanderätt naturligtvis icke upptages
som tillgång i bouppteckningen efter afliden nyttjanderättshafvare, hade
påtagligen den utvägen legat nära till hands för kommitterade att med
anlitande af det af dem till införande förordade nya deklarationsinstitutet
låta den nye rättsinnehafvaren deklarera sin nyttjanderätt eller äganderätt,
i hvilkct fall deklarationen komme att beläggas med stämpel. Kommitterade,
med hvilka jag såsom ledamot af kommittén varit ense, hafva dock ansett
sig icke böra föreslå en så långt gående afvikelse från nu gällande förfaringssätt,
utan förordat bestämmelser, enligt hvilka, då nyttj anderä tten
öfvergår till ny nyttjanderättshafvare, nyttj ande rätten skulle ur beskattningssynpunkt
upptagas såsom tillgång i den aflidnes bo och då nyttj anderätten
öfverginge till den slutlige ägaren upptagas såsom äganderätt i den aflidne
nyttjanderättshafvarens bo. Detta är visserligen i sin ordning en fiktion,
då en upphörd nyttjanderätt ju ej längre är någon tillgång, men därigenom
skulle vinnas den fördel att i de ej sällan förekommande fall, om hvilka
här är fråga och af hvilka de talrikast förekommande äro sådana inbördes
testamenten mellan äkta makar, enligt hvilka vid den efterlefvande
makens död den först aflidnes del i boet skall tillfalla dennes arfvingar,
skatten skulle kunna erläggas i den häfdvunna formen af bouppteckningsståmpel
och den mera omständliga formen af deklaration hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande undvikas. Fortfarande anser jag att det i
åtskilliga afseenden varit önskvärdt att sådant kunnat ske — ej minst
ur den synpunkten, att hithörande fall stundom äro af invecklad natur,
hvarför den för skattens bestämmande erforderliga juridiska sakkunskapen
lärer säkrare vara att påräkna hos domstolen än hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande — men å andra sidan är, såsom statskontoret framhållit,
oförnekligt, att enligt kommitterades förslag skyldigheten att förskjuta
skatten stundom komme att drabba bo, i hvilket funnes ringa eller
ingen tillgång, och hvars delägare stode tämligen främmande för hela
rättsförhållandet, såsom t. ex. om delägarne, måhända aflägsna släktingar,
i boet efter en barnlös änka, som på grund af inbördes testamente såsom
enda tillgång innehaft egendom den där vid dödsfallet öfvergår till mannens
arfvingar, skola förskjuta den arfsskatt, som skall af dessa senare
definitivt erläggas. Visserligen förekommer såväl enligt nu gällande
stämpelförordning 14 § som enligt den jämväl af statskontoret tillstyrkta
12 § i kommitterades förslag till arfsskatteförordning skyldighet för nyttjanderättshafvare
att förskjuta skatten för efterföljande nyttjanderättshaf -

vare, men härvid är att märka den skillnad, att i dessa fall skatten skall
af nyttjanderättshafvaren förskjutas vid nyttjanderättens tillträde, medan
enligt 13 § i kommitterades förslag skatten skulle af nyttjanderättshafvarens
bo förskjutas sedan nyttj anderätten upphört.

För undvikande af nu antydda, af kommitterades förslag härflytande
olägenheter har statskontoret föreslagit tillämpning af deklarationsförfarandet
i nu förevarande fall; ocli har jag vid afvägande mellan de förut framhållna
olägenheter, som i olika afseenden följa af såväl den ena som den
andra utvägen att lösa frågan, funnit mig, om ock med någon tvekan,
kunna och böra biträda det förslag till paragrafens affattning, som blifvit
af statskontoret framställdt.''>

In fidem

B. Alcinder.