KUNGL. STATSKONTORETS (Statens offentliga utredningar 1907:3)

KUNGL. STATSKONTORETS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

DEN 9 JUNI 1905

ANGÅENDE

FÖRÄNDRADT ORDNANDE AF DET CIVILA
PENSIONSVÄSENDET

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTItYCKEKIKT. T. A. NOIISTEDT & SÖNER

1905

Till KONUNGEN.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta kommittén
för verkställande af utredning och afgifvande af förslag till förändradt ordnande
af det civila pensionsväsendet under den 7 november 1902 till

Eders. Kungl. Maj:t öfver]ämnat dels förslag till pensionslag för civila
t j äns t i n n e h af vare med därtill hörande motiver, dels förslag till ombildning
af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning, dels ock förslag till kungörelse,
innefattande föreskrifter om verkställighet af pensionslagen, jämte
motiver, äfvensom i sammanhang därmed aflåtit särskilda underdåniga
skrivelser: l:o) ifråga om pensionslagens tillämpning å de ordinarie och
extra ordinarie professorer vid universiteten, hvilkas aflöning till hela
beloppet utgöres af afkomst af prebendepastorat; 2:o) ifråga om samma
lags tillämpning å professor skytteanus vid Uppsala universitet samt innehafvaren
af en genom f. d. provinsialläkaren G. Bottigers gåfvobref upprättad
professur vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; 3:o) i anledning
af väckt fråga om beredande af pensionsrätt för den vid Sveriges
geologiska undersökning fast anställda personal; 4:o) i anledning af väckt
fråga om .beredande af pensionsrätt för den vid rikets allmänna kartverk
anställda. civila personal; och 5:o) ifråga om beredande af pensionsrätt för
konsistorienotarierna, de extra ordinarie professorerna vid universiteten
samt följande vid Lunds universitet anställda tjänstinnehafvare, nämligen
konservatorn vid zoologiska institutionen, trädgårdsmästaren vid botaniska
trädgården och universitetets vaktmästare,

har Eders Kungl. Maj:t till Statskontoret remitterat:

dels den 5 mars 1904 ej mindre det tryckta kommittébetänkandet, hvilket
innehåller kommitténs samtliga förslag och skrivelser, åtföljdt af de underdåniga
yttranden, hvilka med föranledande af samma betänkande blifvit infordrade
från Fångvårdsstyrelsen, Medicinalstyrelsen, Generalpoststyrelsen,
Generaltullstyrelsen, Domänstyrelsen, direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning,
Öfverståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:t befallningshafvande
i rikets län, än äfven kommitténs under 5:o) här ofvan omförmälda särskilda
underdåniga skrifvelse med därtill hörande handlingar, med nådig
befallning till Statskontoret att öfver dessa frågor afgifva underdånigt
utlåtande;

dels den 31 mars 1904 kommitténs med 2:o) här ofvan betecknade
särskilda underdåniga skrifvelse äfvensom de yttranden, hvilka i anledning
däraf inkommit från: patronus för skytteanska stiftelsen, nuvarande innehafvaren
af den skytteanska professuren, det större akademiska konsistoriet
i. Uppsala, nuvarande innehafvaren af den s. k. malui3tenska professuren
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och institutets lärarekollegium
samt universitetskanslern, med nådig befallning till Statskontoret att i ämnet
afgifva underdånigt utlåtande;

dels och den 21 juni 1904 kommitténs med l:o) härofvan betecknade
särskilda underdåniga skrifvelse jämte de yttranden, hvilka i anledning

däraf inkommit från de större akademiska konsistorierna i Uppsala och
Lund samt universitetskanslern, med nådig befallning att Statskontoret
skulle taga dessa handlingar i öfvervägande vid afgifvande af det den 5
mars 1904 infordrade underdåniga utlåtandet.

Då till Statskontorets kännedom kommit, att direktionen öfver blindinstitutet
under den 7 oktober 1904 till Eders Ivungl. Maj:t ingått med
underdånig framställning om ordnande af pensionsförhållandena för tjänstinnehafvarne
vid statens läroanstalter för blinda, hvilken framställning lärer
blifvit remitterad till behandling af den s. k. löneregleringskommittén,
har Statskontoret förskaffat sig afskrift af direktionens berörda underdåniga
skrifvelse, och har Statskontoret, såsom i det följande skall visa
sig, vid afgifvande af detta utlåtande tagit innehållet af direktionens framställning
i behörigt öfvervägande.

Enär samtliga ofvan omförmälda, hit remitterade pensionsfrågor äga
den inbördes frändskap, att de synts Statskontoret lämpligast böra i ett
sammanhang besvaras, har Statskontoret uti detta utlåtande behandlat
dem alla och får, med återställande af remissakterna, anföra följande.

Innan Statskontoret uttalar sig angående den föreslagna pensions- Nya lönelagen
för civila tjänstinnehafvare, har Statskontoret ansett sig böra till ^Regleringar
början erinra om de beslut, som, efter det pensionskommitténs förevarande
betänkande afgifvits, blifvit af Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fattade
beträffande vissa löne- och pensionsregleringar, hvilka delvis beröra ett
stort antal af de tjänstinnehafvare, för hvilka den nya pensionslagen är
afsedd att gälla, och äfven i öfrigt äro af den betydelse, att de här icke
kunnat med tystnad förbigås.

Enligt skrifvelse den 20 maj 1904 angående regleringen af utgifterna a) Lokaltull
under riksstatens sjunde hufvudtitel har riksdagen godkänt utgiftsstater g^lamt
för tullverket, att tillämpas under år 1905, och däribland aflöningsstat kust- och
för lokaltulljarv ältning en samt kust- och gränsbevakningen; varande vid godkännandet
af nämnda aflöningsstat af riksdagen fästadt det villkor, att,
intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension trädt i kraft, å de i samma aflöningsstat bestämda lönebelopp
för en hvar af de där upptagna tjänstemän och betjänte skall afgå och
tullmedlen besparas visst angifvet belopp,

utgörande för tjänsteman . . .	. . . . högst	175	kronor
lägst	50
och för betjänt........	. . . . högst	45	»
	lägst	20	»

I sammanhang med antagande af nyssnämnda aflöningsstat godkändes
af riksdagen jämväl »aflöningsreglcmente för tjänstemän och betjänte vid

b) Vissa
professorer
vid karolinska
institutet.

tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning». Bland reglementets
bestämmelser torde i detta sammanhang följande böra särskildt
uppmärksammas.

»Aflöning, som tillkommer innehafvare af tjänst vid tullverkets lokalförvaltning
eller kust- eller gränsbevakning enligt stat, som af riksdagen
godkänts, utgöres af lön, hvarmed förstås den del af aflöningen i förhållande
till hvilken pension af statsmedel för därtill berättigad innehafvare
af tjänsten beräknas, samt tjänstgöring spenning ar, hvilka senare icke inverka
på pensionens belopp. Härtill kommer efter viss tids fortsatt tjänstgöring
s. k. ålderstillägg, som likaledes icke inverkar på tjänstinnehafvarens
pensionsrätt.» (§ 1.)

För åtnjutande af de å staten uppförda aflöningsförmånerna hafva,
bland andra, följande allmänna villkor och bestämmelser stadgats:

»att tjänstinnehafvare skall vara förpliktad att, tjänsteman, då han
uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, samt betjänt efter uppnådda
60 lefnads- och minst 30 tjänstår, med oafkortad lön såsom pension från
befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller Generaltullstyrelsen, om det tillkommer
styrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i befattningen
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas
villig att i densamma kvarstå; samt

att tjänstinnehafvare, som, innan han uppnått nu stadgade lefnadsoch
tjänstår, befinnes till nöjaktig vidare tjänstgöring oförmögen, skall,
därest han enligt gällande särskilda bestämmelser är till pension berättigad,
vara underkastad skyldighet att låta sig öfverflyttas till pensionsstat med
det pensionsbelopp, honom jämlikt dessa särskilda bestämmelser må tillkomma.
» (§ 2) De sålunda åberopade »särskilda bestämmelserna» återfinnas i
Kungl. Förordningen den 18 november 1836, jämförd med Kungl. brefvet
den 11 november 1870; se pensionskommitténs betänkande sid. 227.

En hvar, som är underkastad föreskrifterna i aflöningsreglementet,
skall jämväl vara skyldig att i fråga om pension underkasta sig de förändrade
bestämmelser, som framdeles kunna varda meddelade.

Med bifall till därom af Eders Kung]. Maj:t gjord framställning blef
af 1904 års riksdag medgifvet, att beloppet af den pension, som tillkommer
professor vid karolinska mediko-kirurpiska institutet i medicin, i kirurgi
eller i pediatrik, må, under förutsättning, att professorn icke uppbär pension
i egenskap af öfverläkare, utgöra 4,000 kronor för den, som icke intjänat
något ålderstillägg, 4,500 kronor för den, som kommit i åtnjutande af första
ålderstillägget, och 5,000 kronor för den, som kommit i åtnjutande af båda
ålderstilläggen.

Genom den af 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk har i afseende å
pensionsväsendet blifvit stadgadt:

att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingår
på den nya lönestaten eller som utnämnes efter den 3 oktober 1904, skall
hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda 55 lefnadsår
och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 62 lefnadsår och 30
tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår,
med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl.
Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den
pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller
ämneslärarinna oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare två tredjedelar
af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal för år
uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf
bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen oafkortad;

att tillförordnad rektor som fullgjort de i fråga om ämneslärare för
pensions erhållande stadgade villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande,
skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön såsom
rektor oafkortad;

att ordinarie lärare eller lärarinna skall vid inträde å den nya lönestaten
vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande
pensionering, som kunna varda stadgade;

samt att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för en hvar af ordinarie lärare och lärarinnor skall afgå och åt statsverket
besparas visst angifvet belopp, utgörande:

för adjunkt............	. högst	115	kronor
	lägst	65
för lektor ..............	högst	160	»
	lägst	100
för rektor vid realskola........	högst	135	>
	lägst	115	»
för rektor vid högre allmänt läroverk . .	högst	200	»
för teckningslärare och gymnastiklärare	lägst	180	»
vid realskola...........	högst	25
	lägst	20	7>

c) Lärarepersonalen

vid de allm.
lär o ver Teen.

d) Lärare
och lärarinnor
vid högre
lärarinneseminariet.

för teckningslärare och gymnastiklärare vid

högre allmänt läroverk:.......högst 60 kronor

lägst 40 »

för musiklärare vid realskola......högst 20 »

lägst 15 »

för musiklärare vid högre allmänt läroverk högst 50 »

lägst 30 »

för första lärarinna..........högst 55 »

lägst 40 »

för ämneslärarinna...........högst 45 »

lägst 30 »

Genom den vid 1604 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet har i afseende
å pensionsväsendet blifvit stadgadt:

att rektor, lektor, adjunkt eller ämneslärarinna, som ingår på den
nya lönestaten eller som utnämnes efter den 3 oktober 1904, skall hafva
rättighet och skyldighet att, rektor vid uppnådda 65 lefnadsår och 35
tjänstår, hvaraf 15 tjänstår såsom rektor, lektor eller adjunkt vid uppnådda
65 lefnadsår och 35 tjänstår samt ämneslärarinna vid uppnådda 55
lefnadsår och 25 tjänstår med pension från allmänna indragningsstaten från
tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra den af den pensionsberättigade
senast åtnjutna aflöningen, med afdrag af tjänstgöringspenningar och för
rektor därjämte af den del af arfvodet, som anses motsvara tjänstgöringspenningar; att

lärare vid inträde på den nya lönestaten skall vara skyldig underkasta
sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna
varda stadgade;

samt att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänsteinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för enhvar af ordinarie lärare skall afgå och åt statsverket besparas visst
angifvet belopp, utgörande:

för rektor..............högst 200 kronor

lägst 180 »

för lektor..............högst 160 »

lägst 100 »

för adjunkt.............högst 115 kronor

lägst 65 »

för ämneslärarinna..........högst 70 »

lägst 35 >

Genom den vid 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreg- e) Lärare
kring för lärare och lärarinnor vid rikets folkskoleserninarier har i afseende
å pensionsväsendet blifvit stadgadt: skolesemina

att rektorer samt manliga och kvinnliga adjunkter, som ingå på den nernanya
lönestaten eller som utnämnas efter den 3 oktober 1904, äfvensom
lärare i musik och sång, i teckning, i gymnastik och i slöjd skola hafva
rättighet och skyldighet att, rektor och manlig adjunkt samt lärare i musik
och sång, i teckning och i slöjd vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår,
kvinnlig adjunkt vid uppnådda 55 lefnadsår och 25 tjänstår samt lärare i
gymnastik vid uppnådda 62 lefnadsår och 30 tjänstår, med pension från
allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget
att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra för rektor och för manlig eller
kvinnlig adjunkt oafkortad lön samt för öfningslärare tre fjärdedelar af det
befattningen åtföljande arfvode med ålderstillägg, dock att för öfningslärare,
som uppbär pension för annan statens tjänst, sammanlagda af statsmedel
utgående pensionsbeloppet icke må öfverstiga 3,000 kronor;

att rektorer, manliga och kvinnliga adjunkter samt öfningslärare skola
vid inträde på den nya lönestaten vara skyldiga underkasta sig de förändrade
bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda stadgade;

samt att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för en hvar af ordinarie lärare skall afgå och åt statsverket besparas visst
angifvet belopp, nämligen

för	rektor ...........		160	kronor
		lägst	135	»
för	manlig adjunkt.......		115	»
	lägst	65	y>
för	kvinnlig adjunkt......		70	»
	lägst	40
för	lärare i musik och sång . . .		40	»
		lägst	30	»
för	lärare i teckning......		30	»
		lägst	20	»

f) Kronojägarne.

g) Lektorerna
vid sjökrigsskolan.

för lärare i	gymnastik . . . .		25	kronor
		lägst	20
för lärare i	manlig slöjd . . .		25
		lägst	20	7/
för lärare i	kvinnlig slöjd . . .		25
		lägst	20

Med bifall till Eder» Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning har
af 1905 års riksdag medgifvits,

att tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium, hvilken fullgjort de i
fråga om ämneslärare vid sådant seminarium för pensions erhållande stadgade
villkor och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande, skall vara berättigad
att i pension uppbära sin lön såsom rektor oafkortad.

Vid 1905 års riksdag har beslut fattats därom, att det kronojägare
tillkommande ålderstillägg å 100 kronor må från och med 1906 ingå i aflöningen
såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar, dock med
villkor,

att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, skall å aflöningsförmånerna för kronojägare
— hvad beträffar dem, som hädanefter antagas, ovillkorligen och
beträffande redan anställda, därest de före 1906 års ingång förklarat sig
villiga att ingå på ifrågavarande lönereglering, — afgå och åt statsverket
besparas ett belopp af 15 kronor.

Jämte antagande af ny lönestat för lärare och öfrig personal vid
sjökrigsskolan, att gälla från och med år 1906, har af 1905 års riksdag
beslutats,

att lektor vid sjökrigsskolan, som ingår på den nya lönestaten eller
som utnämnes efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet
och skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår med
pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t
dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna;

att pensionsbeloppet skall utgöra oafkortad lön;

att lektor skall vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig underkasta
sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna
varda stadgade;

samt att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å lektors löneförmåner skall för
en hvar afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:

i första lönegraden
» andra »

» tredje »

» fjärde »

d femte »

100 kronor
115 >

130 >

145 »

160 »

Genom den vid 1905 års riksdag beslutade löne- och pensionsreg-1). Lärarne
lering för lärarne vid de tekniska elementarskolorna har i afseende å pen- efe.
sionsväsendet blifvit stadgadt: mentarsko att

lektor eller rektor, som ingår på den nya lönestaten eller som mna"

utnämnes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet
och skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår med pension
från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget
att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;
att pensionsbeloppet skall utgöras af den egentliga lönen oafkortad;
att vederbörande skall vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som
kunna varda stadgade;

samt att, intilldess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna för
en hvar af ifrågavarande lärare skall afgå och åt statsverket besparas följande
belopp, nämligen:

för lektor:

med begynnelselön.............100 kronor

» ett ålderstillägg............115 »

» två » ............130 »

» tre » ............145 »

» fyra » ...".........160 »

för rektor:

med begynnelselön.............130 kronor

» ett ålderstillägg............145 »

» två » ............160 »

■» tre » ............ISO »

» fyra » 200 »

Vid de af 1905 års riksdag antagna lönestater för landtbruksinstitutet
vid Ultima samt för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp hafva tutenTVifästats,
bland andra, följande villkor och förbehåll: rareper -

att lektor eller adjunkt skall, då han uppnått 65 lefnadsår och 35
tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller vederbörande instituts
styrelse, där det tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget
att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma kvarstå;

att lektor eller adjunkt skall vara underkastad de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunna varda stadgade;

samt att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de i staterna för instituten
för en hvar af lektorer och adjunkter bestämda löneförmånerna skall afgå
och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen

för adjunkt:

i första lönegraden ............65 kronor

» andra » 75 »

» tredje » 90 >

» fjärde » 100 »

» femte » 115 »

för lektor:

i första lönegraden............100 kronor

» andra » 115 »

» tredje » 130 »

» fjärde » 145 »

» femte » 160 »

h) Statskon- Jämte det 1905 års riksdag fastställt aflöningar åt en statskonsulent
mlenter^i i boskapsskötsel och en statskonsulent i mejerihushållning, hafva för åtnjuseTocilme-tande
af dessa löneförmåner stadgats, bland andra, följande villkor:
jerihushåll- att statskonsulent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och minst 35

nm9'' tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller den fyndighet,
som äger afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,
därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig i densamma
kvarstå;

att statskonsulent skall vara underkastad de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunna varda stadgade;

samt att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de för statskonsulenterna be -

stämda löneförmånerna skall afgå och åt statsverket besparas följande belopp,
nämligen:

i första lönegraden............100 kronor

» andra » ............115 »

» tredje » ............130 »

Af den nu lämnade redogörelsen för de pensionsbestämmelser, hvilka
meddelats i sammanhang med ofvannämnda under åren 1904 och 1905
vidtagna löneregleringar, framgår, att principen om de civila tjänstinnehafvarnes
skyldighet att själfva bidraga till bestridande af pensionskostnaden
i ganska vidsträckt mån redan vunnit tillämpning; och synas de fördetta
ändamål fastställda löneafdragen vara beräknade enligt samma grunder,
som finnas angifna i pensionskommitténs lagförslag 10 § för beräkning af
tjänstinnehafvarnes pensionsafgifter, allenast med den förändring, att löneafdragen
afrundats till närmast lägre 5- eller 10-tal kronor.

A. Förslaget till pensionslag.

Vid alla hittills, och det intill senaste tid, verkställda löne- eller
pensionsregleringar för statens tjänstemän torde afsikten hafva varit att i
ett eller annat afseende förbättra deras af tjänsten härflytande ekonomiska
förmåner. Det nu föreliggande förslaget till lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, som är byggdt på grundsatsen att dessa
tjänstinnehafvare skola lämna bidrag till sin egen pensionering, går, om
man betraktar lagförslaget enbart för sig, i en alldeles motsatt riktning, i
det att de föreslagna pensionsafgifterna naturligtvis innebära en väsentlig
reduktion af det hittillsvarande pensionsvärdet. Att riksdagen med det
uttalande i ämnet, som förorsakat kommitténs tillsättning, åsyftat en mot
pensionsafgifternas värde svarande minskning i tjänstemännens ekonomiska
förmåner, föreligger emellertid ingen nödvändighet att antaga. Härmed
må nu förhålla sig huru som helst; Statskontoret måste dock alltid förutsätta,
att så väsentligt förändrade pensionsbestämmelser, som de här ifrågavarande,
komma att vinna tillämpning endast i den mån vid de pågående
löneregleringarna för statens civila ämbetsverk och tjänstemän hithörande
förhållanden redan vunnit eller komma att vinna behörigt beaktande.
Att kommittén, i full öfvererensstämmelse med sitt uppdrag,

byggt sitt förslag på grundsatsen om tjänstemännens skyldighet att bidraga
till sin egen pensionering, kan därför icke i och för sig blifva föremål för
någon anmärkning från Statskontorets sida. Statskontoret har för den
skull vid sin granskning af lagförslaget framställt erinringar i nu förevarande
hänseende endast i de fall, då kommittén synes hafva gått längre
i riktning mot pensionsförmånernas minskning än hvad som med nödvändighet
påkallats af innebörden i det åt kommittén gifna uppdraget.

Med anslutning till sitt nu gjorda uttalande, kommer Statskontoret
alltså icke att framställa någon erinran mot kommitténs lagförslag, i
hvad detsammas slutliga antagande komme att medföra en så högst betydlig
minskning af pensionsvärdet som den, hvilken måste blifva en oundviklig
^ följd dels af införande af pensionsafgifter, sådana de blifvit af
kommittén beräknade, dels och af pensionsålderns höjning för ett stort
antal af de ifrågavarande tjänstinnehafvarne. Däremot bär Statskontoret
icke kunnat underlåta att inlägga en gensaga mot sådana i lagförslaget
förekommande stadganden, hvilka, utan att — vare sig ur besparingssynpunkt
eller eljest — vara af någon synnerlig vikt för det allmänna, äro
ägnade att ytterligare försämra den ställning, ifrågavarande tjänstinnehafvare
i pensionshänseende hittills intagit.

Till stadganden af sist antydt slag kunna enligt Statskontorets uppfattning
hänföras lagförslagets bestämmelser: i 4 § om sättet för beräkning
af hel pension samt i 7 § om beloppet af den pension, som skall
tillfalla af gångsskyldig tjänstinneliafvare i visst fall.
a) Hd pen- Då numera i de allra flesta fall aflöningen för de civila tjänstinne swn.

häfvare, å hvilka den blifvande pensionslagen skulle komma att tillämpas,
är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar med rätt för den tjänstinnehafvare,
som uppnått stadgad pensionsålder, att få såsom pension uppbära
ett belopp, motsvarande lönen oafkortad, torde man väl kunna säga,
att genom antagande af kommitténs lagförslag det normala pensionsbeloppet,
eller med andra ord beloppet af hel pension, icke skulle komma att undergå
någon väsentlig förminskning hvad beträffar det öfvervägande antalet af tjänstinnehafvare,
då i regeln tjänstinnehafvarens lön vid afskedstagandet torde
vara till beloppet lika med den, som han uppburit under de 10 år, hvilka
närmast föregå afskedet. Där så icke är händelsen, torde detta i de allra
flesta fall bero på att omreglering af löneförhållandena under nämnda
tidrymd ägt rum eller att en tjänstinnehafvare till följd af ämbetsverkets
omorganisation och däraf föranledda ogynnsamma befordringsförhållanden
eller andra omständigheter, å hvilka han icke varit i tillfälle att inverka,
vunnit en sen befordran till den tjänst, han vid pensionsålderns inträde
bekläder. I sådana enstaka fall skulle nu kommitténs förslag, enligt hvilket

till grund för beloppet af hel pension bör läggas, icke den afgångsskyldige
tjänstinnehafvarens lön, sådan den vid tiden för afgången utgår, utan
i stället medeltalet af de senaste tio årens lönebelopp, vara ägnadt att
medföra en betydande reduktion af pensionen, jämförd med den, som under
liknande förhållanden enligt nuvarande pensionsbestämmelser utfaller. Om
under nyss antydda förutsättning redan hel pension, beräknad på det sätt,
kommittén föreslagit, komme att utgå med ett så lågt belopp, att det
icke kunde befinnas tillfredsställande hvarken för pensionstagaren eller för
staten, såsom pensionsgifvare, blefve detta naturligtvis i ännu högre grad
tillfället, där endast s. k. afkortad pension kunde komma att beviljas.

Med hänsyn till här anmärkta förhållanden kan Statskontoret därför
icke anse det vara välbetänkt att, samtidigt med införande af skyldighet
för tjänstinnehafvarne att själfva bidraga till sin pensionering medelst
erläggande af pensionsafgifter till afsevärda belopp, för en del af samma
tjänstinnehafvare minska den pension, som hittills, utan något som helst
bidrag å deras sida, ansetts böra tillkomma dem. Då Statskontoret —
som icke funnit de af kommittén anförda skälen för det af kommittén
förordade sättet att beräkna hel pension innebära tillräcklig anledning
för vidtagande af förändring i det hittills vedertagna sättet för pensionsbeloppets
beräkning — föreslår en bestämmelse i pensionslagen af
det innehåll, att hel pension skall utgå med samma belopp som det för
tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag,
hvilket endast innebär bibehållande af nuvarande allmänna
beräkningssättet för pension åt de tjänstinnehafvare, hvarom här är fråga,
tror sig Statskontoret till stöd härför äfven kunna åberopa, att det icke kan
antagas hafva varit riksdagens mening att, utöfver den väsentliga värdeminskning
af pensionsförmånen, som inträder genom tjänstinnehafvarne
åliggande skyldighet att erlägga pensionsafgifter, ytterligare förringa värdet
af denna förmån. Till bestyrkande af detta antagande torde Statskontoret
få erinra om det förhållande, att, sedan Eders Kungl. Maj:t i proposition
till 1904 års riksdag angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare föreslagit, att
pensionsbeloppet skulle utgöra för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar
af de löneförmåner, han under de sista tio åren i medeltal för år uppburit
eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf bestridt
sin tjänst, dock att pensionsbeloppet icke i något fall finge öfverstiga
3,000 kronor, så beslöt, i enlighet med därom af motionär inom andra kammaren
väckt förslag, riksdagen, att pensionsbeloppet skulle utgöra för
ordinarie öfningslärare två tredjedelar af de löneförmåner, han under de
tio sista åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den

b) Tvångsafgång
och
afkortade
pensioner.

händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än
lönen oafkortad.

Slutligen får Statskontoret, beträffande den finansiella verkan af en
sådan förändring i sättet för pensionsbeloppets beräkning som den ”af
Statskontoret nu förordade, framhålla, att denna verkan helt visst skulle
visa sig blifva utan särdeles stor betydelse för staten men däremot af
afgörande betydelse för den tjänstinnehafvare, som med tillämpning af ett
sådant beräkningssätt för hel pension som det kommittén föreslagit, komme
att se sin pension reducerad till ett belopp, hvarmed icke ens de allra
nödvändigaste lefnadsbehofven skulle kunna tillfredsställas. Uppstode ett
sådant missförhållande, påkallade detta naturligtvis framställning om beredande
af fyllnadspension, hvilket borde, om möjligt, undvikas.

Då staten genom ett ordnadt pensionsväsen bereder den tjänstinnehafvare,
som uppnått hög ålder eller af annan anledning blifvit otjänstbar,
utväg att draga sig tillbaka från arbetet i statens tjänst, så kan staten å
andra sidan på en sålunda pensionsberättigad ställa det anspråk, att han
skall begagna sig af nämnda förmån och därigenom lämna plats åt fullt
arbetsdugliga krafter. Genom de bestämmelser, som innehållas i lagförslagets
5 och 6 §§, har kommittén äfven sökt att i den nya pensionslagen
göra nämnda grundsats gällande; och detta på ett sätt som enligt Statskontorets
mening på det hela taget torde kunna anses tillfredsställande.
Det har dock synts Statskontoret, som om, hvad beträffar 5 §, innehållande
stadganden om den lefnads- och tjänstålder, vid hvilken rätt till hel pension
inträder, icke tillräckligt afseende blifvit fästadt vid vissa nu gällande
undantagsbestämmelser, hvilka efter omsorgsfull pröfning af de i hvarje
fall på frågan inverkande förhållanden befunnits för en del tjänstinnehafvare
vara af nöden och därför äfven blifvit, tid efter annan, meddelade.
Till hvad i nu antydda hänseende kan vara att mot lagförslaget anmärka
skall Statskontoret emellertid här nedan återkomma för att i detta sammanhang
i stället till skärskådande upptaga den frågan, huruvida de afkortade
pensioner, som enligt kommitténs förslag böra vid tvängsafgång
tillkomma de afgångspliktige, kunna under alla omständigheter befinnas
vara nöjaktigt afvägda.

Redan nu finnas såväl för flertalet af de civila tjänstinnehafvare, om
hvilka här är fråga, som ock för andra innehafvare af statstjänst bestämmelser
meddelade om skyldighet för tjänstinnehafvare att under viss
förutsättning lämna tjänsten mot erhållande af pension.

Hittills gäller dock, hvad de förra beträffar, såsom regel snart sagdt
utan undantag, att sådan skyldighet inträffar icke förrän den till afgång
förpliktade kan komma i åtnjutande af full pension.

Beträffande arméns befäl och underbefäl med vederlikar är i nu förevarande
hänseende genom nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 stadgadt:

dels i punkt 7: att den löntagare, som med tre år öfverskridit den
för rätt till pension med fyllnadspension i den tjänst, han innehar, stadgade
lefnadsålder, skall, så snart han jämväl uppfyllt de villkor, som för
erhållande af de tjänsten åtföljande pensioner eljest äro föreskrifna, vara
skyldig att med pension och fyllnadspension afgå, såframt ej Kungl. Maj:t
eller den myndighet, som honom till tjänsten utnämnt, pröfvar hans kvarstående
i tjänst vara för riket nyttigt;

dels ock i punkt 8: att den löntagare, som i minst tre år lidit af
lamhet, blindhet eller vansinne, utan att anledning förefinnes, att han kan
återvinna tjänstbarhet, må, sedan detta förhållande genom föregående undersökning
blifvit vederbörligen utredt, kunna, utan egen ansökning, från
tjänsten skiljas mot åtnjutande under sin återstående lifstid af pension från
allmänna indragningsstaten till belopp, motsvarande pension jämte fyllnadspension.

För flottans befäl och underbefäl med vederlikar gälla, jämlikt punkt
8 i nådiga kungörelsen den 24 November 1876, ordagrant samma bestämmelser
som de, hvilka i punkt 8 af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877
blifvit för arméns motsvarande personal gifna.

Uti nådiga reglementet för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
den 3 november 1882 äro i förevarande hänseende följande stadganden
meddelade:

»§ 6. Berättigad till pension är delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i tjänstutöfning
vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan sin befattning
behörigen sköta och fördenskull af styrelsen afskedas;

b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd af sjuklighet, som
han icke ådragit sig under tjänstutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet
icke kan sin befattning behörigen sköta.»

»§ 7 mom. 1. Ärliga beloppet af pension bestämmes, i mån af den
pensionsberättigades tjänstår, till vissa procent (minst 20, högst 80) af
den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages af de fem sista
årsaflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade, näst före erhållet
afsked, erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen», — — —

»mom. 2. Delägare, som skall pensioneras på grund af bestämmelsen
i § 6 litt. a) erhåller såsom pension:

då han icke räknar fulla 23 tjänstår, 50 procent af den enligt föregående
mom. beräknade medelaflöning, och

då han räknar fulla 23 tjänstår eller därutöfver, den procent, som
i föregående mom. är stadgad (d. v. s. 52 å 80 procent),

dock skall, därest kroppsskadan eller sjukligheten är af sådan beskaffenhet,
att delägaren icke kan bidraga till sin egen försörjning, pensionen,
oberoende af antalet tjänstår, utgå med 80 procent af medelajlöningen.

Inträffar pensionsrätten, innan delägaren varit fem år i tjänst, beräknas
medelaflöningen efter det mindre antalet årsaflöningar.»

Enligt nådiga reglementet för telegrafverkets pensionsinrättning den
17 december 1886 är hvarje delägare, som i telegrafverkets tjänst ådragit
sig kroppsskada eller sjuklighet och icke vidare kan behörigen sköta sin
tjänst samt fördenskull erhåller afsked, berättigad till half pension, d. v. s.
ett belopp, som motsvarar:

30 procent af hela aflöningen, då denna ej öfverstiger 4,000 kronor;
30 procent af 4,000 kronor, då hela aflöningen är större än 4,000
kronor men icke öfverstiger 5,000 kronor och

24 procent af hela aflöningen, då densamma öfverstiger 5,000 kronor.
För den vid riksbanken och riksgäldskontor et anställda personalen
är i gällande reglementen stadgadt, att, då sådant för göromålens säkra
och skyndsamma gång finnes erforderligt, fullmäktige kunna på pensionsstat
förflytta tjänsteman eller vakibetjänt, som af sjukdom eller minskad
arbetsförmåga är förhindrad att vidare på ett tillfredsställande sätt gagna
verket, oaktadt han ej anmält sig om afsked, i hvilket fall fullmäktige
äga att efter omständigheterna tillägga den, som afskedas, antingen hela
lönen i pension, ehvad de föreskrifna lefnads- och tjänståren äro uppnådda
eller icke, eller ock en del af lönen, dock ej mindre än att, om tjänståren
understiga 35, å tre fjärdedels lön afdrages 735 för hvarje bristande tjänstår,
men om tjänståren öfverstiga 35 och åldersåren 60, pensionsbeloppet
ökas med 735 för hvarje Överskjutande tjänstår eller ock med 1/6o för
hvarje Överskjutande åldersår, därest detta senare beräkningssätt skulle
för pensionstagaren utfalla förmånligare.

Slutligen bör i detta sammanhang jämväl erinras, hurusom riksdagen
år 1876 beviljade ökning i det till folkskolelärarnes pensionsinrättning
utgående årsbidrag med 200,000 kronor, på det att hel pension måtte
kunna tillkomma hvarje i öfrigt pensionsberättigad folkskolelärare vid
uppnådda 55 och afkortad pension vid uppnådda 50 lefnadsår, samt på
det att, i öfverensstämmelse härmed, då pension på grund af obotlig sjukdom
beviljades lärare, denne måtte erhålla hel pension, därest summan
af hans lefnads- och tjänstår utgjorde 85 i stället för tillförne stadgade
90 år, allt emot villkor att folkskolelärare, sedan han blifvit berättigad

till hel pension, skulle vara skyldig att från tjänsten afgå, såvida skolrådet
ansåge hans fortsatta tjänstgöring icke vara gagnelig för folkskolan.

Af de utdrag ur gällande pensionsbestämmelser, som här lämnats,
visar det sig, att, på samma gång man låtit sig angeläget vara att tillvarataga
statens eller det allmännas intresse genom stadganden, med tillämpning
af hvilka det blir möjligt att ersätta en till tjänsteutöfning
oförmögen med annan därtill skickad person, man å andra sidan icke uraktlåtit
att därmed förena tillgodoseende af den genom sjukdom eller
olyckshändelse till afgång förpliktade tjänstinnehafvarens berättigade anspråk
på att icke lämnas utan existensmedel under återstående lefnadsdagar.
Klart är ock, att, liksom befintligheten af dylik förmån måste
utgöra en dragningskraft till inträde i den tjänst, där sålunda tryggad
ställning står att vinna, hvarje steg, som tages i riktning att förminska
berörda trygghet, kommer att utöfva en motsatt verkan på alla dem,
hvilkas kompetens och duglighet lämna dem möjlighet att välja mellan
olika slag af verksamhet. Att under sådana förhållanden för de tjänstinnehafvare,
hvilkas pensionsväsen skall regleras genom ifrågavarande lag,
bereda en ställning, som är vida mindre betryggande än den de för närvarande
äga, synes Statskontoret hvarken vara klokt eller rättvist; och
Statskontoret kan därför icke ansluta sig till lydelsen af den bestämmelse,
som intagits i 7 § andra stycket uti kommitténs förslag till pensionslag.
Sedan kommittén i 6 § föreslagit stadgande, enligt hvilket ovillkorlig skyldighet
att afgå från tjänsten inträder för tjänstinnehafvare, som under
fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit
ur stånd att tjänstgöra och befinnes vara äfven för framtiden till tjänstgöring
oförmögen, innehåller 7 § föreskrift om den pensionsförmån, som
skall tillfalla dylik till afgång från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare.
Kommittén har i sådant afseende visserligen föreslagit, att pension alltid
skall utgå, men gjort pensionens belopp så beroende af tjänstårens antal,
att, med antagande af kommitténs förslag i denna del oförändradt, fall
måste inträffa då pensionsbeloppet, sålunda beräknadt, icke komme att
motsvara ett efter de måttligaste anspråk på lifvet afpassadt underhåll.
Äfven om sådana fall icke blefve alltför talrika, skulle däraf dock nödvändiggöras
en hel del framställningar om pensionsfyllnad, hvilka riksdagen
så mycket mindre skulle kunna lämna utan afseende som ett afslag
å riksdagens sida skulle komma att stå i strid mot hvad riksdagen
beslutat i föregående liknande frågor och förefalla så mycket mera oförklarligt,
sedan tjänstinnehafvarne börjat att själfva bidraga till pensionskostnadens
täckande.

c) Erinringar
vid de
särskilda
lagparagraferna.

Statskontoret har på grund af det nu anförda ansett det vara nödvändigt
att för det i 6 § c), omhandlade fall fastslå ett pensionsminimum;
och har Statskontoret därvid dels med ledning af de pensionsbelopp, som
riksdagen under senare tider beviljat obotligt sjuka tjänstinnehafvare med
jämförelsevis kort tjänstetid, dels ock med hänsyn tagen till de afgifter
för pensionering, hvilka hädanefter komma att af dessa tjänstinnehafvare
själfva erläggas, såsom pensionsminimum föreslagit ett belopp motsvarande
tre fjärdedelar af det för den afgångspliktige tjänstinnehafvaren gällande
pensionsunderlag.

Granskningen af lagförslagets särskilda paragrafer har i öfrigt gifvit
Statskontoret anledning till följande uttalanden.

2 §•

Då meningen är att beträffande innehafvare af här uppräknade ämbeten
och tjänster bibehålla nuvarande pensionsförhållanden oförändrade,
torde åt denna afsikt jämväl böra gifvas ett positivt uttryck; och Statskontoret
anser sig därför böra föreslå ett så lydande tillägg till 2 §:
»utan galle i afseende å dem hvad i fråga om pension nu är eller framdeles
må varda stadgadt».

4 §•

Under hänvisning till hvad här ofvan anförts i fråga om hvad som
bör såsom hel pension anses, hemställer Statskontoret, att andra stycket i
4 § må erhålla denna förändrade lydelse:

y>Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.»

5 §•

Det har redan förut blifvit antydt, att Statskontoret funnit kommittén,
vid affattande af de i denna § intagna bestämmelserna om det
för rätten till erhållande af hel pension erforderliga antalet lefnads- och
tjänstår, icke hafva fästat vederbörligt afseende vid en del af de i berörda
hänseende nu gällande stadganden.

Beträffande innehållet i 5 § har af de i ärendet hörda myndigheterna
framhållits hufvudsakligen:

af Fångvårdsstyrelsen: att, där skyldigheten att afgå från tjänsten
inträdde senare än vid 65 års ålder, tjänstinnehafvaren dock skulle vara

berättigad att efter eget val redan vid uppnådda 65 lefnadsår afgå därifrån
med pension;

af Generalpoststyrelsen: att beträffande pensionsålderns framflyttning
rättast, så ur statens som statstjänarnes intresse, vore att, i öfverensstämmelse
med pensionsgrundsatserna för militära befattningar, en civil
tjänstinnehafvare hade rättighet vid 65 års ålder men skyldighet först
vid 67 års ålder att afgå med pension; samt att för tjänstemannapersonalen
vid postverkets lokalförvaltning någon höjning af pensionsåldern i
hvarje fall icke borde vidtagas utan åtminstone vid nu gällande bestämmelser
få förblifva; hvaremot i fråga om pensionsåldern för postvaktbetjänte
förslaget icke gifvit styrelsen någon anledning till erinran;

af Medicinalstyrelsen: att det vore af vikt att bibehålla chefens för
styrelsen nuvarande undantagsställning ifråga om det för pensions erhållande
behöfliga antalet tjänstår; till stöd för hvilken uppfattning åberopats
de skäl, som finnas anförda i nådiga propositionen N:o 89 till 1898 års
riksdag samt statsutskottets i anledning däraf afgifna utlåtande; att följden
af kommitténs förslag, enligt hvilket provinsialläkares rätt till hel pension
komme att inträda vid 62 lefnads- och 30 tjänstår, skulle blifva den, att
provinsialläkare för uppnående af det erforderliga antalet tjänstår ej sällan
skulle nödgas kvarstå i tjänst till bortåt sjuttionde lefnadsåret, hvilket vore
obilligt mot provinsialläkaren och föga gagneligt för en tillfredsställande
skötsel af dessa befattningar; samt att, liksom styrelsen på grund häraf
ansåge en höjning för provinsialläkarne af tjänståldern från den nu bestämda
eller 25 tjänstår, däraf 20 år såsom provinsialläkare, icke böra ifrågakomma,
så borde, enligt styrelsens mening, af samma skäl för länsveterinär rätten
att erhålla pension inträda vid 62 lefnadsår och 25 tjänstår, däraf 20 år
såsom länsveterinär, under det att enligt kommitténs förslag länsveterinär
icke blefve pensionsberättigad förrän vid 67 lefnadsår och 35 tjänstår;

af Generaltullstyrelsen: att pensionsåldern för de till tullverkets kustod!
gränsbevakning hörande betjänte icke utan fara kunde höjas utöfver
hvad i mom. a) föreslagits för vissa tjänstinnehafvare eller 62 lefnads- och
30 tjänstår, hvadan de i mom. c) förekommande orden: »bevakningspersonalen
vid tullverket» borde förändras till: »betjänte vid tullverkets lokalförvaltning»
samt under mom. a) införas: »betjänte vid tullverkets kustod!
gränsbevakning»;

samt af Domänstyrelsen: att det vore behöfligt att bibehålla den i
nådiga kungörelsen den 29 november 1889 intagna bestämmelse, hvarigenom
tillfälle beredes att åt innehafvare af skogsstatstjänst, som befinnes
sjuklig eller till hälsan försvagad, gifva afsked med pension redan efter
uppnådda 60 lefnadsår och 30 tjänstår.

Uti den underdåniga skrifvelse, som, enligt hvad här ofvan omförmälts,
direktionen öfver institutet och förskolan för blinda å Tomteboda till
Eders Kungl. Maj:t aflåtit, har direktionen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder för ordnande af pensionering af befattningshafvande
vid statens blindanstalter i öfverensstämmelse med kommitténs förslag
allenast med den ändring, att rätt till pension skulle inträda, för såväl
lärare som lärarinna: efter 30 tjänstår i statens eller folkskolans tjänst,
däraf minst 20 år vid någon statens blindskola, samt för lärare: vid uppnådda
62 lefnadsår och för lärarinna: vid 55 lefnadsår; börande, när pensionsrätt
inträdt, tj än stinn ehafvare vara skyldig att afgå, direktionen dock
obetaget att på grund af ansökning för ett år i sänder låta med afskedet.
bero under högst fem år.

Hvad nu först beträffar den af Fångvårdsstyrelsen och Generalpoststyrelsen
uttalade mening, att någon framflyttning af pensionsåldern för
tjänstinnehafvarne i allmänhet icke skulle vidtagas men tjänstinnehafvare,
som uppnått nämnda åldersgräns, tillförsäkras rättighet att kvarstå i tjänst
två år utöfver den för pensionsrättens inträde fastställda åldersgräns, så
kan Statskontoret icke understödja detta förslag, hvars antagande vore
ägnadt icke blott att motverka det ändamål, man genom en framflyttning
af pensionsåldern för tjänstinnehafvarne i allmänhet söker vinna, utan äfven
att åt den särskilde tjänstinnehafvaren inrymma ett afgörande inflytande
på frågan om tiden för hans afgång från tjänsten, som icke kan anses
vara på sin plats. Statskontoret finner sig icke heller kunna tillstyrka
afseende å Generalpoststyrelsens förslag om bibehållande af den nuvarande
pensionsåldersgränsen för de vid postverkets lokalförvaltning anställda
tjänstemännen, enär Statskontoret hyser den uppfattning, att behof icke
torde förefinnas för dessa tjänstemän att i förevarande hänseende intaga
u ndan tagsställning.

Då de skäl, hvilka föranledde Eders Kungl. Maj:t att för 1898 års
riksdag framlägga förslag om antagande af nu gällande undantagsbestämmelse
rörande chefens för Medicinalstyrelsen pensionsrätt, torde komma att
äga sin fulla giltighet, äfven om det förevarande lagförslagets medgifvande
af rätt till erhållande af afkortad pension varder slutligen antaget, har
Statskontoret ansett nödigt, att nämnda undantagsbestämmelse bibebålles,
och därför upptagit densamma i sitt förslag till ändrad lydelse af 5 §.

Hvad Medicinalstyrelsen erinrat beträffande den af kommittén föreslagna
tjänståldern för provinsialläkares rätt till erhållande af hel pension
torde vara förtjänt af beaktande; och då det näppeligen torde förefinnas

anledning att höja tjänstårens antal i detta fall utöfver hvad som motsvarar
den föreslagna förhöjningen af lefnadsåldern, har Statskontoret —
utan att återupptaga den för närvarande gällande bestämmelsen, att af
tjänståren 20 år böra vara tillbragta såsom provinsialläkare — ansett sig
kunna förorda en sådan modifiering af kommitténs förslag i denna del, att
rätt till hel pension komme att för provinsialläkare inträda vid 62 lefnadsår
och 27 tjänstår.

Då Medicinalstyrelsen ansett, att för länsveterinär borde i afseende å
pensionsåldern gälla motsvarande bestämmelse som för provinsialläkare, och
alltså föreslagit, att rätt till hel pension skulle för länsveterinär inträda
vid 62 lefnadsår och 25 tjänstår, däraf 20 år såsom länsveterinär, så är
detta samma förslag, som af Medicinalstyrelsen framlades i dess jämväl
åberopade underdåniga skrifvelse af den 16 december 1898 med allenast
den förändring, att lefnadsåldern nu blifvit höjd med två år. Medicinalstyrelsen
hade nämligen då, med hänsyn särskildt till länsveterinärernas
ansträngande och ofta hälsovådliga tjänstgöring, hemställt, att pensionsåldern
ej borde sättas högre än 60 år, samt att pension borde af dem
erhållas efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst, af hvilka 20 år såsom
länsveterinär. Sedan Statskontoret i underdånigt utlåtande den 18 september
1900 anfört, att frågan om förändrade bestämmelser angående länsveterinärernas
pensionsrätt syntes böra tagas under ompröfning i sammanhang
med den allmänna omreglering af det civila pensionsväsendet, som
då förbereddes, yttrade vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj:t
den 11 januari 1901 statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att
han i likhet med Statskontoret och på de af denna myndighet anförda skäl
ansåge, att några förändrade bestämmelser i afseende å länsveterinärernas
pensionsrätt för det tillfället icke borde ifrågakomma i vidare mån än,
att dem syntes skäligen böras tillförsäkras ett något förhöjdt pensionsbelopp,
hvaremot med det definitiva ordnandet af denna fråga borde anstå
till dess en allmän omreglering af det civila pensionsväsendet komme till
stånd; tilläggande emellertid föredragande departementschefen, att han likväl
ansåge sig icke böra underlåta att framhålla, det han funne de af
Medicinalstyrelsen föreslagna villkor i detta hänseende lämpliga med undantag
allenast af åldersgränsen, som syntes kunna höjas från 60 till 65 år.

Genom 1901 års riksdagsbeslut erhöllo länsveterinärerna icke heller
annan undantagsställning i pensionshänseende än att för länsveterinär
fixerades ett pensionsbelopp af 1,800 kronor, hvilken summa med 100
kronor öfverskjuter länsveterinärZimcn med ålderstillägg.

På grund af hvad sålunda förekommit, och då vid bestämmande af
tjänstårens antal i detta fall hänsyn lärer böra tagas till det förhållande,

att länsveterinärkåren väl i allmänhet rekryteras från distriktveterinärkåren,
och att, anställning såsom distriktveterinär icke medför rätt till
tjänstårsberäkning enligt denna lag, torde i sammanhang med den allmänna
pensionsreglering, som nu förestår, någon undantagsställning böra
beredas länsveterinär i afseende å det för hel pensions erhållande erforderliga
antalet såväl lefnads- som tjänstår. Statskontoret har för den skull
trott sig böra förorda, att länsveterinär må blifva till hel pension berättigad
vid samma lefnads- och tjänstålder som den för lärarne vid
veterinärinstitutet föreslagna eller vid 65 lefnadsår och 25 tjänstår; innebärande
detta alltså att Statskontoret ansett tillräcklig anledning saknas
att i detta fall införa någon bestämmelse om att af de för pension stadgade
tjänståren vissa år böra vara tillbragta såsom länsveterinär.

Mot den af Generaltullstyrelsen gjorda hemställan, att de i 5 §
mom. c. förekommande orden: »bevakningspersonalen vid tullverket» förändras
till: »betjänte vid tullverkets lokalförvaltning» samt att under
mom. a. införas: »betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning» har
Statskontoret ansett sig icke kunna göra någon erinran, helst dessa betjänte
vid kust- och gränsbevakningen numera enligt 1904 års lönereglering
medgifvits att vid uppnådda 60 lefnads- och minst 30 tjänstår erhålla
efter afskedstagandet oafkortad lön såsom pension. Statskontoret
föreställer sig också, att med antagande af en allmän pensionslag för civila
tjänstinnehafvare, i hvilken behörigt afseende fästats vid den ställning i
pensionshänseende den ifrågavarande personalen bör intaga, de för denna
personal afsedda särskilda bestämmelser, hvarom här ofvan blifvit förmäldt,
kunna såsom obehöfliga upphäfvas.

Då Domänstyrelsen framhållit behofvet af att bibehålla den vid
skogsstatens omreglering år 1889 Kungl. Maj:t och Domänstyrelsen medgifna
rätt att i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd uppå
ansökning gifva skogstjänsteman eller skog sbetjänt afsked redan vid 60
lefnadsår och 30 tjänstår, och då denna bestämmelse lärer hafva tillkommit
väsentligen af hänsyn till det allmännas intresse, har Statskontoret,
som dock anser det egentliga syftet med ifrågavarande stadgande bäst
vinnas genom att göra afgången oberoende af tjänstinnehafvarens därom
gjorda ansökning, funnit sig böra i antydda modifierade form upptaga
stadgandet under nästföljande paragraf.

Vid behandlingen af 5 § har Statskontoret icke kunnat underlåta
att taga hänsyn till den pensionsreglering, som, enligt hvad här ofvan
omförmälts, blifvit genom nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904
fastställd att gälla från och med innevarande år dels för lärare och lärarinnor
vid rikets allmänna läroverk, dels för lärare och lärarinnor vid högre

lärarinneseminariet, dels ock för lärare och lärarinnor vid. rikets folkskoleseminarier;
och har Statskontoret därför uti sitt förslag till ändrad lydelse
af 5 § upptagit de sålunda gifna bestämmelserna i hithörande delar.

Statskontoret har därjämte, med föranledande af den framställning
från direktionen öfver blindinstitutet, hvarom i det föregående blifvit taladt,
tagit i öfvervägande frågan om den lefnads- och tjänstålder, vid hvars
uppnående rektor samt lärare och lärarinna vid rikets blind undervisningsanstalter
böra äga rätt att komma i åtnjutande af pension. Hvad då
först angår lärarinnorna, har Statskontoret trott det vara riktigast, att
för dem fastställdes samma pensionsålder som för alla öfriga lärarinnor,
å hvilka denna lag skulle blifva tillämplig, alltså: 55 lefnadsår och 25
tjänstår. Beträffande åter lärarne, har Statskontoret väl, i likhet med direktionen,
funnit såväl lefnads- som tjänstårens antal böra för dem sättas
något lägre än den för lärarne vid de allmänna läroverken föreslagna och
har alltså i denna del upptagit direktionens förslag om en lefnadsålder af
62 år och en tjänstålder af 30 år; hvaremot Statskontoret, hvad såväl
lärarinnor som lärare angår, å ena sidan icke ansett sig kunna för dessa
tjänstinnehafvare förorda någon afvikelse från den allmänna bestämmelsen
i 17 § om den tjänstgöring, som bör vara grundläggande för tjänstårsberäkningen,
men också å andra sidan vid sådant förhållande funnit anledning
saknas till upptagande af det af direktionen föreslagna villkoret
af 20 års anställning vid någon statens blindskola. För rektorerna har
någon undantagsställning icke blifvit af direktionen ifrågasatt; och torde
alltså, liksom för sådana ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk,
som icke blifvit i pensionslagen särskildt angifna, pensionsrätt böra för
rektor vid statens blindundervisningsanstalt, om han eljest intager den
ställning att pensionslagen är å honom tillämplig, inträda vid 65 lefnadsår
och„35 tjänstår.

Åberopande hvad nu blifvit anfördt, far Statskontoret dels föreslå
följande förändrade lydelse för

5 §•

»Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder vid uppnådda
sextiosju lefnads- och trettiofem tjänstår; dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid
femtiofem lefnads- och tjugofem tjänstår;

b) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugosju tjänstår;

c) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom de vid
blindundervisningsanstalterna anställde manliga lärare: vid sextiotvå lefnads-
och trettio tjänstår;

d) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska institutet,
undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinär] nsti tu tet, fria
konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium äfvensom
för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugofem tjänstår;

e) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och öfningslärare
vid statens läroverk än de under c) och d) särskild! angifna äfvensom
landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem tjänstår;

f) för chefen för medicinalstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tio
tjänstår såsom chef för nämnda styrelse.»

dels ock beträffande

6 §•

hemställa, att till denna paragraf måtte fogas ett nytt stycke af
denna lydelse:

»Styrkes genom behörig läkares intyg, att vid den lokala skogsförvaltningen
anställd tjänstinnehafvare, som uppnått sextio lefnads- och
trettio tjänstår, är sjuklig eller till hälsan försvagad, och pröfvas af den
myndighet, hvilken äger att bevilja tjänstinnehafvaren afsked, nämnda
förhållande vara hinderlig! för tjänstens behöriga utöfvande, inträder äfven
i sådant fall skyldighet för den tjänstinnehafvare att från tjänsten afgå.»

7 §•

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt i fråga om fastställande
af ett minimibelopp för afkortad pension samt om skyldighet för sjuklig
eller till hälsan försvagad tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen
att afgå från tjänsten får Statskontoret hemställa, dels att andra
stycket i 7 § må erhålla denna förändrade lydelse:

kortas pensionen i förhållande till tjänstårens antal men må dock icke
i något fall understiga tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för
tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag;»

dels ock, att till 7 § må läggas ett nytt stycke, det fjärde, så lydande:
»Tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen, som jämlikt
sista stycket af 6 § afgår från tjänsten, äger att därvid undfå pension
till belopp motsvarande det för hel pension bestämda.»

11 §•

Statskontoret hemställer, att första stycket af 11 § må erhålla följande
omredigerade lydelse:

»De i föregående paragraf omförmälda afgifterna ingå till en särskild
fond för pensionering af civila tjänstinnehafvare.»

14 §.

Enligt innehållet i första stycket b) skulle den, som upphör att vara
svensk medborgare, förverka rätten att för framtiden uppbära beviljad
pension; och motsvarande bestämmelse återfinnes såväl i lagförslaget af
1894 som i det för 1899 års riksdag framlagda lagförslag.

Af motiverna till 1894 års lagförslag inhämtas, att förslagsställarne
funnit ett dylikt stadgande innefatta en sådan bestämmelse, »hvilken tillhör
hvarje pensionslag och icke tarfvar någon särskild motivering».

Uti motiverna till nu förevarande lagparagraf heter det, att rätten
till beviljad pensions uppbärande för framtiden torde böra förverkas, därest
en pensionstagare skulle öfvergå till främmande nationalitet, enär han
därigenom upphör att äga den egenskap af svensk medborgare, hvilken
enligt detta lagförslag utgör en nödvändig förutsättning för att tjänstinnehafvare
vid afskedstagandet må kunna tilläggas pension.

Då, särskilt med hänsyn därtill att tjänstinnehafvarne genom egna
tillskott skulle komma att själfva bekosta en del af pensionen, tvekan nog
kan uppstå om det befogade i en bestämmelse sådan som den föreslagna,
har Statskontoret ansett frågan vara värd en mera ingående undersökning,
hvars företagande gifvit vid handen följande förhållanden.

För de tjänstinnehafvare, å hvilka denna lag är afsedd att vinna
tillämpning, finnes för närvarande icke någon positiv bestämmelse, på grund
af hvilken förlust af författningsenligt förvärfvad pension af statsmedel
skulle blifva en påföljd vare sig för den pensionär, som afflyttar från riket,

eller för den, som blifVer annan makts undersåte och därigenom förlorar
sin svenska medborgarerätt.

Då pensionär å allmänna indragning sstaten från riket afflyttat, har
emellertid i särskilda fall frågan om hans rätt att fortfarande få åtnjuta
pensionen gjorts till föremål för nådig pröfning; och anledningen härtill
synes hafva varit ett stadgande i Kungl. brefvet den 25 mars 1793 angående
»Kungl. Maj:ts håfstat» m. m. Uti detta bref har nämligen —
sedan Kungl. Maj:t i anseende till förekomna särskilda omständigheter
tillåtit hustrun till en lifknekt att, oansedt hon sig på utrikes ort uppehölle,
icke dess mindre få tillgodonjuta en henne genom Kungl. bref den
27 december 1786 anslagen pension — »på det sådant icke måtte tjäna
andra till praejudicat», förordnats, att, i händelse bland de öfriga, som på
beneficii- och benådning sstaten vore uppförda, någon antingen för det dåvarande
vore i främmande land boende eller ock därefter sig utur riket
begåfve, densamme då icke finge utbekomma mer än hälften af den anslagna
årliga pensionen eller understödet, så Iqnge och intill dess en sådan
pensionär befunnes inom rikets gränser vara återflyttad.

Något fall, då pensionär å allmänna indragning sstaten öfvergått till
annan nationalitet, är icke Statskontoret bekant.

Uti vissa af Kungl. Maj:t fastställda reglementen för pensionsinrättningar,
hvilkas verksamhet till större eller mindre del uppehälles genom
statsanslag, är uttryckligen stadgadt, hvilken inverkan pensionärs afflyttning
till utrikes ort eller öfvergång till annan nationalitet skall utöfva på
pensionsrätten.

Sålunda innehåller gällande reglemente för flottans pensionskassa bestämmelser,
enligt hvilka pensionstagare, som afflyttar till utrikes ort,
får bibehålla sin pension jämte fyllnadspension oförändrad, hvaremot pensionstagare,
som blifver främmande makts undersåte, har förverkat rättighet
till pension jämte fyllnadspension under sin återstående lifstid. Dessa
bestämmelser gälla äfven i tillämpliga delar, då till gratial berättigad
änka eller barn afflyttar till utrikes ort.

I senast fastställda reglemente för civilstatens pensionsinrättning stadgas,
att vistande utom riket icke medför rubbning i pensionsrätten; men
i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa heter det om pensionär,
som uppbär pension från allmänna änke- och pupillfonden, d. v. s.
uteslutande af statsmedel, att, om hon flyttar utrikes, minskas hennes
pension af denna fond till hälften, såframt icke Kungl. Maj:t på särskilda
skäl finner godt att därifrån bevilja undantag.

Af det för folkskolelärarnes pensionsinrättning gällande reglementet
inhämtas, att pensionstagare, som bosätter sig å utrikes ort, utan att där -

till äga Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd, därigenom förverkar pension för
den tid, han utrikes är, samt att, om pensionstagare varder främmande
makts undersåte eller träder utan Kungl. Maj:ts tillstånd i främmande
stats tjänst, hans rätt till pension upphör. Några häremot svarande bestämmelser
förekomma icke i reglementet för folkskolelärarnes änke- och
pupillkassa.

Då öfriga reglementen för pensionsinrättningar, genom hvilka pensionering
af statstjänstemän ombesörjes, såvidt Statskontoret kunnat finna,
sakna bestämmelser i nu förevarande hänseende, har tydligen hvarken afflyttning
ur riket eller öfvergång till främmande nationalitet någon inverkan
på rätten att åtnjuta enligt dessa reglementen beviljad pension.

Upptagande i nu förevarande pensionslag af en bestämmelse om
ovillkorlig förlust af beviljad pension för den pensionär, som upphör att
vara svensk medborgare, torde säkerligen icke komma att medföra vidare
praktisk betydelse, enär bestämmelsen förmodligen endast i något sällsynt
undantagsfall skulle blifva tillämplig; och då härtill kommer,, att
rättsgrunden för ett sådant stadgande synes Statskontoret vara tämligen
tvifvelaktig, finner Statskontoret sig böra hemställa, att ifrågavarande bestämmelse
icke må i en blifvande pensionslag intagas., samt att jämväl de
i sista stycket af 14 § förekommande orden: »här i riket bosatt» må ur
lagtexten utgå. Däremot torde framför det i samma stycke förekommande
ordet: »understöd» böra för vinnande af full tydlighet inskjutas ordet: »årligt».

15 §.

Då åt Konungen synes böra förbehållas rättighet att, därest omständigheterna
i något fall skulle därtill föranleda, medgifva .restitution
af ett till följd af stadgandet i denna paragraf förverkadt pensionsbelopp,
föreslår Statskontoret, att till paragrafen g öres följande tillägg: »dock med
rätt för Konungen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen,
medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres».

16 §.

I motiveringen till 16 §, som handlar om förening af pension med
lön eller med annan pension, har kommittén uttalat, att tjänstinnehafvare,
med hänsyn till den enligt förslaget honom åliggande skyldighet att. er1-5erga
afgift för blifvande pension, icke syntes böra betagas hvarje möjlighet
att få åtnjuta fördel af inbetalda afgifter, hvarför kommittén, utgående
från förutsättningen att dessa afgifter i genomsnitt skulle mot -

svara en tredjedels pension, föreslagit bestämmelser i syfte att därigenom
skulle åt tjänstinnehafvare alltid bevaras rätten till bekommande af nämnda
pensionsandel.

Den af kommittén i 16 § l:o) föreslagna bestämmelsen, att för
den, som vid afgång från tjänsten »åtnjuter lön för annan tjänst, pension
må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en tredjedel
af det belopp, som enligt pensionslagens bestämmelser eljest skolat
utgå», synes emellertid ej fullt tillgodose det nyss angifna syftet, såsom
följande exempel torde klargöra. Om en tjänsteman, som vid afgång från
tjänsten är berättigad till pension å 3,000 kronor, åtnjuter lön för annan
tjänst med 1,000 kronor, varder han på grund af nyssnämnda stadgande
ställd i valet mellan att antingen få sin pension nedsatt till 1,000 kronor
och således sina inkomster förminskade till 2,000 kronor, eller ock, om
han vill åtnjuta full pension å 3,000 kronor, frånträda den senare tjänsten
och därvid helt och hållet uppoffra den pensionsrätt å denna tjänst, han
genom gjorda inbetalningar af pensionsafgifter grundlagt. Obilligheten
häraf lärer näppeligen kunna bestridas och torde framgå än tydligare vid
en jämförelse med bestämmelsen i 16 § 2:o), enligt hvilken i nyss
angifna exempel tjänstinnehafvaren, om han blifvit pensionsberättigad å
den lägre aflönade tjänsten samtidigt med eller förr än å den andra
tjänsten, skulle, då han afginge äfven från denna senare, komma att i
pension uppbära 3,333 kronor 33 öre.

Statskontoret anser därför, att mom. 1 af ifrågavarande paragraf bör
modifieras därhän, att pensionen och lönen tillsammans alltid må uppgå åtminstone
till beloppet af den pension, han skulle hafva uppburit, om han
icke innehaft någon annan tjänst; och synes stöd härför äfven kunna
hämtas af det motsvarande stadgandet i mom. 3.

Till mom. 1 synes alltså böra fogas följande tillägg: »dock att,
därest härigenom pensionen och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet
af den pension, som eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen
ökas med skillnaden».

18 §.

Till de i 18 § c) omförmälda tjänstinnehafvare, för hvilka särskilda
pensionsunderlag skulle tills vidare blifva gällande, böra enligt Statskontorets
mening läggas: ej mindre de professorer vid Karolinska medikokirurgiska
institutet, hvilkas pensioner, på sätt ofvan erinrats, blifvit till
sina belopp bestämda under år 1904, än äfven länsveterinärerna, för hvilka,
såsom förut nämnts, särskildt pensionsbelopp fastställdes år 1901; och då

anledning lärer saknas till vidtagande af någon rubbning i de särskilda
grunder för pensions beräkning, hvilka i sammanhang med 1904 års lönereglering
antagits för tecknings-, gymnastik- och musiklärarne vid rikets
allmänna läroverk, har Statskontoret under 18 § upptagit ny undantagsbestämmelse
litt. d) för dessa öfningslärare.

Statskontoret får alltså föreslå, att, med bibehållande af litt. a) och
b) oförändrade,

dels 18 § c) må erhålla denna förändrade lydelse: »för häradshöfding,
provinsialläkare, professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet:
i medicin, i kirurgi och i pediatrik äfvensom för länsveterinär samt förste
landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat må varda
fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom
pension för sådan tjänstinnehafvare bestämd»;

dels och under samma paragraf må införas en ny punkt d) af denna
lydelse: >d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, gälla: i afseende
å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag skall betraktas
lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af hel pension
hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt om
pensionsbeloppets beräkning».

Uti särskilda underdåniga skrivelser, hvilka, enligt hvad i början af d) Pensionsdetta
utlåtande förmäldes, finnas i tryck fogade vid hufvudbetänkandet,
har kommittén framställt förslag till bestämmelser beträffande sådana tjänstinnehafvare,
hvilka, oaktadt den allmänna pensionslagen icke bort eller
kunnat så affattas, att den omedelbart och i alla afseenden komme att
blifva å dem tillämplig, dock böra få åtnjuta de förmåner, nämnda lag
erbjuder, och vara underkastade de förpliktelser, till hvilka den förbinder
med dem eljest likställda tjänstinnehafvare.

Kommittén har sålunda af anförda skäl hemställt, det täcktes Eders
Kungl. Maj:t föreslå riksdagen besluta, att, därest lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension, af hufvudsakligen samma innehåll, som
det af kommittén framlagda lagförslaget, varder antagen, denna lags bestämmelser
skola i alla tillämpliga delar gälla

dels de ordinarie och extra ordinarie professorsämbeten vid rikets
universitet, till hvilkas innehafvare aflöningen utgår uteslutande i form af
afkomst af prebendepastorat; börande dock i fråga om beräkning af pensionsunderlag
iakttagas, att pensionsunderlaget för hvarje sådant professors -

eller extra ordinarie professorsämbete skall anses utgöra enahanda belopp
som för annan ordinarie eller extra ordinarie professur vid samma universitet,
samt att ålderstillägg icke må vid pensionsunderlagets bestämmande
beräknas, med mindre tjänstinnehafvaren fullgjort de för annan
likställd tjänstinnehafvare i sådant afseende föreskrifna villkor;

dels ock ej mindre den genom riksrådet Johan Skyttes donationsbref
inrättade professuren vid Uppsala universitet än äfven den professur vid
karolinska rnediko-kirurgiska institutet, som är grundad på gåf vobref af f.
d. provinsialläkaren Gustaf Bottiger, den senare professuren dock endast
såvidt de med donationen förenade villkor icke utgöra hinder för pensionslagens
tillämpning; börande därvid iakttagas, att pensionsunderlaget
för hvardera tjänsten skall utgöra samma belopp som för annan ordinarie
professur; dock att ålderstillägg icke må vid pensionsunderlagets bestämmande
beräknas, med mindre tjänstinnehafvaren fullgjort de för annan
likställd tjänstinnehafvare i sådant afseende föreskrifna villkor.

I anledning af förslaget om pensionslagens tillämpning å prebendeinnehafvarne
hafva i de däröfver afgifna yttrandena hufvudsakligen anförts:

af det större akademiska konsistoriet i Uppsala: att nuvarande innehafvaren
af förste teologie professuren i Uppsala — den ende, hvarom
vid detta universitet här vore fråga — förklarat sig icke hafva något mot
förslaget att erinra; att denne professor, förutom inkomsterna af Uppsala
stads och Vaksala prebendepastorat, hade sig tilldeladt löneanslag af universitetets
medel, i stat upptaget till 1,039 kubikfot 5 kannor spannmål
och i värde beräknadt till 2,224 kronor 53 öre; samt att konsistoriet för
e<mn del icke hade något att erinra mot pensionskommitténs förslag;

af det större akademiska konsistoriet i Lund: att de ordinarie professorerna
inom teologiska fakulteten vid Lunds universitet, förutom afkomsten
af prebendepastorat, åtnjöte i spannmål beräknade lönebidrag af
universitetets medel; att således endast de e. o. professorernas inom nämnda
fakultet aflöning till hela beloppet utgjordes af afkomst af prebendepastorat;
samt att pensionskommitténs förslag borde med afseende på ifrågavarande
lärare vinna tillämpning, i den mån de vore skyldiga eller förklarade sig
villiga att underkasta sig sådana bestämmelser;

af universitetskanslern: att kanslersämbetet icke hade något att invända
mot bifall till kommitténs förslag rörande tillämpning af den ifrågasatta
nya pensionslagens bestämmelser jämväl å professurer af ifrågavarande
slag, i den mån deras innehafvare vore skyldiga eller förklarade sig villiga
att underkasta sig dessa bestämmelser.

Å Statskontorets sida har kommitténs hemställan beträffande pensionslagens
tillämpning å prebendeinnehafvarne vid universiteten icke gifvit

anledning till annan erinran än att, då, enligt hvad upplyst blifvit, en del
af dessa prebendeinnehafvare åtnjuta lönebidrag af universitetens medel,
efter ordet: >aflöning em torde, till förekommande af all osäkerhet, böra
inskjutas orden: »anslag af universitetets medel oberäknadh.

Uti de yttranden, som blifvit afgifna i anledning af kommitténs förslag
om pensionslagens tillämpning å skytteanska professurens innehafvare,
har i hufvudsak anförts:

af patronus för den skytteanska stiftelsen: att han icke hade något
att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag, under förbehåll att patronus
blefve den, som ägde bestämma, huruvida en pensionsberättigad professor
finge under den tid, lagen medgåfve, kvarstå i tjänsten eller icke;

af nuvarande innehafvaren af skytteanska professuren: att han instämde
med patronus;

af det större akademiska konsistoriet i TJppsala: att konsistoriet icke
i hufvudsak hade något att invända mot kommitténs förslag;

af universitetskanslern: att han icke hade något att erinra mot bifall
till kommitténs förslag jämväl i fråga om den Kungl. Maj:t förbehållna rätt
att i visst fall låta med afskedet anstå, dock under förbehåll dels att skytteanske
professorn blefve, utan något särskildt reglerande från statens sida
af pensionsunderlaget, i afseende härpå utan vidare likställd med öfriga
ordinarie professorer, så att han skulle, därest han innehaft sitt professorsämbete
under de tidslängder, som vore föreskrifna för ordinarie professorers
tillträdande af ålderstillägg, utan vidare anses hafva blifvit berättigad till
dylikt ålderstillägg samt på dem grundadt pensionsbelopp, dels ock att
nuvarande innehafvaren af professuren finge äga valfrihet mellan att behålla
den honom nu tillkommande pensionsrätt och att erhålla den pensionsrätt
med motsvarande skyldigheter, som genom den föreslagna nya ordningen
skulle komma till stånd.

För egen del får Statskontoret i den förevarande frågan anföra, att
då staten, utan att därtill hafva någon som helst skyldighet, låtit professor
skytteanus fä åtnjuta samma pensionsförmån som beredts åt andra ordinarie
professorer vid universiteten, innehafvaren af denna professur icke synes
kunna hafva berättigade anspråk på att ifråga om denna pensionsförmån
intaga någon särställning i en blifvande pensionslagstiftning; och Statskontoret,
får därför — med erinran att å den nuvarande innehafvaren, såsom
utnämnd till ämbetet år 1901, är tillämplig bestämmelsen i nådiga kungörelsen
den 31 mars 1900 därom att den, som efter sistnämnda dag utnämnes
till befattning, med hvilken följer rätt till pension å allmänna
indragningsstaten, skall vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga
om pension, som kunna varda stadgade — i underdånighet tillstyrka den

af pensionskommittén i fråga om pensionslagens tillämpning å skytteanska
professurens innehafvare gjorda hemställan.

Af de yttranden, hvilka afgifvits öfver förslaget om pensionslagens
tillämpning å innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, inhämtas:

att nuvarande innehafvaren af denna professur afstyrkt förslaget såsom
innebärande ett för professurens innehafvare synnerligen dåligt ekonomiskt
resultat;

att lärarekollegiet vid nämnda institut ansett, att, äfven om lagförslaget
i öfrigt skulle komma att genomföras, det dock icke borde blifva
gällande för innehafvaren af den ifrågavarande professuren;

samt att universitetskanslern, under erinran att jämlikt bestämmelse i
nådigt bref den 1 april 1887 denna professur bör benämnas »Per Henrik
Malmstens professur», i likhet med lärarekollegiet och professurens nuvarande
innehafvare, bestämdt afstyrkt det ifrågavarande förslaget.

Statskontoret, som visserligen finner önskvärd!, att innehafvaren af
denna professur äfven framgent komme att intaga samma ställning i pensionshänseende
som institutets öfriga ordinarie professorer, men i likhet
med kommittén anser tvifvelaktigt, huruvida sådant emot vederbörandes
bestridande kan låta sig göra, får därför endast hemställa, det täcktes Eders
Kungl. Maj:t i denna del af ärendet inhämta justitiekanslersämbetets utlåtande.

Hvad kommittén anfört i sina särskilda underdåniga skrivelser: i
anledning af väckt fråga om beredande af pensionsrätt för den vid Sveriges
geologiska undersökning fast anställda personal’, i anledning af väckt fråga
om beredande af pensionsrätt för den vid rikets allmänna kartverk anställda
civila personal; och i fråga om beredande af pensionsrätt för konsistorienotarierna,
de extra ordinarie professorerna vid universiteten samt åtskilliga
vid Lunds universitet anställda arfvodestagare, har icke gifvit anledning till
erinran eller något särskildt uttalande från Statskontorets sida.

Af hvad härofvan återgifvits af innehållet dels i vissa under den 27
augusti 1904 utfärdade nådiga kungörelser dels ock i ett vid innevarande
års riksdag fattadt beslut har framgått, att tillförordnade rektorer vid de
allmänna läroverken och rektor vid högre lärarinneseminariet samt åtskilliga
arfvodestagare vid folkskoleseminarierna blifvit tillförsäkrade pension af
statsmedel, mot det att de få vidkännas afdrag å sina respektive aflöningsförrnåner
till belopp, beräknade enligt samma grunder som för pensionsafgifterna
blifvit i pensionslagförslaget förordade. Då tydligt lärer vara, att å

dessa tjänstinnehafvare, hvilka på. grund af sin ställning såsom antingen
tillförordnade eller endast arfvodestagare icke ansetts kunna hänföras direkt
under den nya pensionslagen, samma lags stadganden dock torde böra
vinna tillämpning, i den mån sådant eljest låter sig göra, har Statskontoret
trott sig böra hemställa, att, i sammanhang med antagande af pensionslag
för civila tjänstinnehafvare, särskild nådig kungörelse måtte utfärdas, hvari
föreskrifter meddelas därom,

att nedannämnda lärare bibehållas vid dem genom nådiga kungörelser
den 27 augusti 1904 tillerkända pensionsförmåner, nämligen

a) tillförordnade rektorer vid rikets allmänna läroverk och folkskoleseminarierna; b)

rektor vid högre lärarinneseminariet;

c) lärare vid rikets folkskoleseminarier: i musik och sång, i teckning,
i gymnastik och i slöjd;

med skyldighet för en hvar af dem att å sina aflöningsförmåner vidkännas
i samma nådiga kungörelse angifvet afdrag samt att vara underkastad
den allmänna pensionslagens stadganden, i den mån de kunna å
honom tillämpas.

Innan Statskontoret lämnar den afdelning af kommittébetänkandet,
som afhandlar förslaget till pensionslag för civila tjänstinnehafvare, har
Statskontoret ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att, i sammanhang
med en sådan lags slutliga antagande, de bestämmelser, — som innehållas
i gällande reglemente för flottans pensionskassa samt i nådiga kungörelsen
den 22 januari 1892, angående särskild! fastställda grunder för
pensioneringen af ämbets- och tjänstemän samt vaktbetjänte vid lotsstyrelsen
äfvensom af befäl och underbefäl vid lotsverket, och som afse att
i fråga om pensionsbeloppen bereda likställighet mellan å ena sidan vissa
civila tjänstinnehafvare inom marinförvaltningen och lotsstyrelsen och å den
andra deras vederlikar bland de tjänstinnehafvare, å hvilka den nya pensionslagen
är afsedd att tillämpas, — torde böra underkastas en revision,
i syfte att den hittills rådande likställigheten i berörda afseende äfven
framgent måtte upprätthållas.

B. Ombildning af civilstatens pensionsinrättning.

Kommitténs Beträffande denna och därmed sammanhängande frågor har af korn uttalanden.

uttalats hufvudsakligen:

att af den genom kommitténs försorg verkställda utredning finge
anses framgå, att de tillgångar, hvaröfver kassan förfogar, äro nödvändiga
för kassan, därest den skall kunna svara för sina förbindelser enligt hittills
gällande reglementen;

att pensionering af civila tjänstinnehafvare vid sidan af den, som
komme att grunda sig på den föreslagna nya pensionslagens bestämmelser,
icke bör eller behöfver ifrågakomma, så vidt det rör de tjänstinnehafvare,
hvarå nämnda lag skulle blifva tillämplig;

att kommittén icke funnit sig äga anledning att tillstyrka ombildning
af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning i det syfte, att
pensionsinrättningen, mot uppbärande af de af tjänstinnehafvarne enligt den
föreslagna pensionslagen utgående afgifter och därutöfver erforderligt statsanslag,
skulle bestrida den pensionering af civila tjänstinnehafvare, som
blefve en följd af nämnda lags antagande;

att kommittén ej heller ansett erforderligt, att annat, enbart för
samma ändamål afsedt ämbetsverk inrättades, enär kommittén hyste den
mening, att nuvarande anordningar i afseende å pensionsutbetalningarna
borde kunna i det väsentliga bibehållas samt pensionsafgifternas uppsamlande
och pensionsfondens förvaltning ombesörjas utan inrättande af särskilt
för det ändamålet afsedt ämbetsverk;

att, på samma gång en lag blefve antagen, hvarigenom på ett betryggande
sätt sörjdes för pensioneringen af de civila tjänstinnehafvare,
hvilka nu äro förpliktade till delaktighet i civilstatens pensionsinrättning,
pensioneringen af tjänstemän från denna pensionsinrättning samtidigt bör
inskränkas till sådana, som vid tiden för pensionslagens trädande i kraft
redan äro pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen, samt denna
pensionsanstalt efter hand öfvergå till en uteslutande för änkor och barn
efter civila tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa;

att det syntes kommittén vara synnerligen önskvärdt, att den ombildade
kassan komme att ställas under förvaltning af en styrelse, utsedd
af Kungl. Maj:t, samt att årlig revision af kassans räkenskaper, handlingar
och förvaltning verkställdes genom af Kungl. Maj:t utsedda revisorer;

att, med antagande af dessa förslag angående styrelsens och revisorernas
tillsättning, emellertid borde följa, att de med kassans förvaltning förenade
kostnader, i den mån de icke vore att hänföra till utgifter för delägarnes
deltagande i förvaltningen genom utsedda fullmäktige, böra af statsmedel
bestridas;

att en sådan representation genom fullmäktige emellertid synts kommittén
icke vara af något verkligt behof påkallad, helst delägarne i kassan
icke borde sakna tillfälle att genom någon af revisorerna eller på annat
sätt låta till Ivungl. Maj:ts kännedom komma möjligen uppstående önskemål
i frågor rörande kassans förvaltning eller delägarnes intressen;

att, utom den minskning i kassans passiva, som uppkomme genom
statens öfvertagande af förvaltningskostnaden, ytterligare sådan minskning
borde kunna beredas därigenom, att för barn efter blifvande delägare i
kassan den ålder, då pensionsrätten upphör, nedsättes för såväl son som
dotter från respektive 21 och 25 år till 18 år, vid hvilken åldersgräns barns
rättighet att uppbära pension numera i de flesta liknande kassor upphör;

att af tjänstemannapensioneringens totala upphörande borde följa
indragning af de statsanslag å tillhopa 74,271 kronor 50 öre, hvilka för
närvarande utgå till civilstatens pensionsinrättning;

att, då kommittén måste antaga, att nya pensioner icke vidare
komme att anvisas från det af statsmedel utgående anslaget till den allmänna
änke- och pupillfonden, det nu för detta ändamål å stat uppförda
årsanslaget, 45,000 kronor, borde för framtiden indragas;

att kommittén emellertid, då kassans ställning icke vore så stark
att den icke vore väl i behof af ytterligare någon tillgång, ansett sig böra
ifrågasätta, huruvida icke de å allmänna änke- och pupillfonden befintliga
öfverskotten skulle kunna få öfverlämnas till civilstatens pensionsinrättning
mot skyldighet för pensionsinrättningen att bestrida pensionsutbetalningarna
till kvarstående pensionärer dels med den af de kapitaliserade öfverskotten
fallande räntan, i den mån den därtill försloge, dels ock därutöfver med
det anslag af statsmedel, som för sådant ändamål borde ställas till pensionsinrättningens
förfogande;

att, då det syntes vara af största vikt, att kassan icke bragtes ur
sitt jämviktsläge genom reglementsförändringar, som ökade kassans förbindelser,
utan att kassan tillfördes en däremot svarande tillgång, det
måste anses synnerligen önskvärdt, att i kassans reglemente infördes bestämmelser,
hvilka, såsom villkor för upptagande i kassan af nyinrättade
tjänster eller af nya tjänstemannagrupper äfvensom för uppflyttning till
högre klass af kassan redan tillhörande tjänstemannagrupper, stadgade, att
kassan utan förut varande delägares betungande skulle beredas den tillök -

ning i inkomster, som efter verkställd beräkning funnes motsvara de nya
förbindelser, som genom sådan åtgärds vidtagande komme att tillskyndas
kassan;

samt att, till kassans betryggande, reglementet jämväl borde innehålla
grunder för bestämmande af delägarnes klassindelning, och en revision af
afgiftsbeloppen verkställas i syfte af dessa afgifters rättvisare fördelning.
''''yttrande13 Direktionen öfver civilstatens pensionsinrältning, som genom nådig

remiss undfått befallning att afgifva underdånigt utlåtande öfver kommittébetänkandet
i hvad detsamma berörde pensionsinrättningen, har i anledning
häraf anfört:

att direktionen funnit sig af skäl, som närmare utvecklats, böra biträda
kommitténs uttalande om afveckling af civilstatens pension sinrättnings
verksamhet därhän, att den efter hand öfverginge till en uteslutande
för änkor och barn efter civila tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa;

att direktionen likaledes af anförda omständigheter ansåge sig kunna
uttala den förhoppning, att hvad kommittén föreslagit i afseende å öfverlämnande
till civilstatens pensionsinrättning af öfverskottsmedel tillhörande
allmänna änke- och pupillfonden måtte vinna vederbörandes bifall;

att direktionen velat på det varmaste ansluta sig till kommitténs
hemställan därom, att de med den nya kassans förvaltning förenade kostnader,
i den mån de icke vore att hänföra till utgifter för delägarnes deltagande
i förvaltningen genom utsedda fullmäktige, måtte af statsmedel
bestridas;

att direktionen, under förutsättning af bifall till förslagen om öfverlämnande
till civilstatens pensionsinrättning af öfverskottet å allmänna
änke- och pupillfonden samt om statens öfvertagande af kostnaden för
pensionskassans förvaltning, förklarat sig icke hafva något att erinra emot
indragning af samtliga för närvarande till civilstatens pensionsinrättning
utgående statsanslag eller tillhopa 74,271 kronor 50 öre;

att direktionen däremot icke kunnat dela kommitténs mening om
obehöfligheten af en representation genom fullmäktige, och skulle, om
denna institution bibehölles, anledning saknas att fråntaga densamma den
rätt, som nu tillkomme civilstatens fullmäktige, att utse flertalet af direktionens
ledamöter äfvensom revisorer för granskning af räkenskaper och
förvaltning i öfrigt;

att direktionen, beträffande den ifrågasatta nedsättningen af åldersgränsen
för barn efter blifvande delägare, icke kunnat biträda kommitténs
förslag att nedbringa denna gräns för pensionsrätter upphörande
under 21 år, till hvilken ålder emellertid pensionsrätten borde utan större
olägenhet kunna begränsas jämväl för dotter;

samt att direktionen föreställde sig, att Eders Kungl. Maj:t icke
skulle underlåta inhämta yttrande från civilstatens fullmäktige öfver kommitténs
utlåtande.

Hvad kommittén uti nu förevarande del af betänkandet anfört
och föreslagit rörande statens bidrag till upprätthållande af civilstatens
pensionsinrättning har Statskontoret funnit vara välgrundadt samt i ärendets
nuvarande skick ansett öfriga här ifrågakomna förslag icke påkalla
något uttalande från Statskontorets sida.

C. Förslaget till kungörelse.

För att icke belasta pensionslagen med föreskrifter, visserligen erforderliga
men dock icke af den vikt att åt dem bort förlänas lags natur,
har kommittén uti särskildt kungörelseförslag infört stadganden: dels
i fråga om sättet för uppbörden och redovisningen af pensionsafgifterna,
dels angående förvaltningen af pensionsfonden samt om denna fonds tillskott
till pensionsutgifterna, dels om hvad den har att iakttaga, som söker
pension, dels ock om skyldighet för ämbetsverk och annan myndighet att
föra matrikel öfver sina tjänstemän samt däri göra vissa anteckningar.

öfver detta kommitténs förslag till kungörelse hafva öfverståthållareämbetet
och samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen
blifvit hörda. Af ungefär halfva antalet länsstyrelser har förslaget lämnats
utan hvarje erinran, under det att öfriga länsstyrelser äfvensom öfverståthållareämbetet
framställt en eller annan anmärkning, stundom af endast
redaktionell betydelse.

I hvad mån Statskontoret funnit de sålunda framställda anmärkningarne
vara af afseende förtjänta, skall framgå af det yttrande öfver
kungörelseförslaget, hvilket Statskontoret nu går att för egen del afgifva.

§ 2.

Med anslutning till den uppfattning, som blifvit uttalad af åtskilliga
vederbörande om behofvet af eu omredigering af senare stycket i denna
paragraf, i syfte att däraf tydligen må framgå, att vid uteblifven inbetalning
af pensionsafgift denna må utan föregående dom eller utslag ut -

mätas, äfvensom att det åligger redogöraren att vidtaga de för afgiftens
utbekommande nödiga åtgärder, får Statskontoret hemställa, att till denna
paragraf må fogas ett nytt stycke af denna lydelse:

»Vid uteblifven inbetalning af pensionsafgift må denna utan föregående
dom eller utslag utmätas; och skall det åligga redogörare att vidtaga
de för afgifts utbekommande nödiga åtgärder.»

§ 3.

Till förtydligande af den egentliga meningen med det i mom. 2.
förekommande stadgandet, att där omförmäld ämbetsmyndighet skulle vid
insändande af kvartalsredogörelse jämväl meddela det yttrande, hvartill den
hos ämbetsinyndigheten verkställda granskningen af redogörelsen kunnat
föranleda, har Statskontoret ansett detta moment böra i någon mån omredigeras;
och får Statskontoret därför föreslå, att åt mom. 2 måtte gifvas
denna förändi*ade lydelse:

■»mom. 2. Redogörelse--— — till Statskontoret insända samt

därvid, om något afgiftsbelopp skulle vara oguldet, meddela uppgift därå
äfvensom upplysning om de åtgärder, som för det resterande beloppets
utbekommande må hafva blifvit vidtagna.»

I anledning af hvad i öfrigt beträffande innehållet i denna paragraf
blifvit af vissa länsstyrelser såsom anmärkningsvärdt framhållet eller eljest
förekommit, får Statskontoret dels erinra om det förhållande, att specialgranskning
i kammarrätten skall äga rum i afseende å redogörelser, som
komma att upptaga de i mom. 1. c) omförmälda tjänstinnehafvares afgifter,
hvarför någon granskande mellanhand i fråga om dessa redogörelser icke
kan anses vara behöflig, dels ock vidare anföra, att meddelandet af de föreskrifter
i afseende å pensionsafgifternas uppbörd och redovisning, hvilka
utöfver de grundläggande stadganden, som komma att i denna kungörelse
inrymmas, må visa sig erforderliga, lämpligen torde böra, såsom i liknande
fall eljest plägar ske, öfverlämnas åt Statskontoret eller vederbörande centrala
ämbetsverk; med stöd af hvilken uppfattning Statskontoret alltså får
hemställa, att till § 3 må fogas ett nytt moment, så lydande:

»mom. 3. De närmare föreskrifter i afseende å uppbörden och redovisningen
af pensionsafgifterna, hvilka må erfordras för vinnande af nödig
kontroll eller eljes påkallas af särskilda förhållanden, utfärdas, beträffande
de afgifter, som omförmälas i mom. 1. a) och c), af Statskontoret och
beträffande de öfriga af det centrala ämbetsverk, hvarunder redogöraren
lyder; och skall det därvid jämväl vara vederbörande ämbetsmyndighet
obetaget att efter sig företeende omständigheter föreskrifva, att redogörelse
skall omfatta kortare tidsperiod än kalenderkvartal».

§ 4.

Förslaget om den blifvande pensionsfondens förvaltning af Statskontoret
har icke ansetts böra föranleda till något särskildt uttalande å
ämbetsverkets sida. Bestyret med förvaltningen af denna fond torde icke
heller blifva af den omfattning, att detta bestyr i och för sig skulle kunna
anses påkalla förstärkning af arbetskrafterna å inkomst-, fond- och stämpelbyrån,
dit förvaltningen äfven af denna fond tydligtvis skulle förläggas,
eller annan mera ingripande åtgärd. Statskontoret har emellertid icke bort
underlåta att redan i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därå, att
Statskontorets befattning med pensionsfonden skulle genom antagande af
en pensionslag, hvilande på ungefär samma grunder som det förevarande
lagförslaget, väsentligen utvidgas. Därefter komme nämligen efter all sannolikhet
alla pensionsfrågor, i hvilka pensionslagen borde vinna tillämpning,
och således äfven pensionsfrågor rörande de talrika personalerna inom postoch
tullverken — i hvilka senare frågor Statskontorets yttranden hittills
icke plägat påkallas — att blifva föremål för Statskontorets utredningar
och utlåtanden. På ingen af de nuvarande byråerna i Statskontoret lärer
dock kunna läggas denna ökning i göromål utan att vederbörande föredragande
på ett eller annat sätt beredes en motsvarande lättnad genom
befrielse från annan föredragningsskyldighet.

§ 7.

I redaktionellt hänseende anmärkes, att orden: »kan antagas» böra
utbytas mot ordet »synes».

§ 8.

Under hänvisning till det af Statskontoret förordade förslag till
lydelse af 4 § pensionslagen, enligt hvilket förslag beräkning af hel pensions
belopp så väsentligen förenklas, att det i § 8 af kungörelsen omförmälda:
»utdrag af den i § 1 inom. 2 omförmäla liggare för hvart och ett
af de tio sistförflutna åren i hvad den rör sökanden», icke blifver erforderligt,
får Statskontoret hemställa, att de sålunda citerade orden uteslutas
ur denna paragraf.

Statskontoret har däremot funnit ändamålsenligt och ur kontrollsynpunkt
lämpligt, att det, innan pensionstagare må lyfta någon del af den
honom tillagda pensionen, bör vara vederbörligen utredt, huruvida pensionsafgifterna
blifvit af honom behörigen erlagda; och Statskontoret får

därför i nämnda syfte föreslå, att i denna kungörelse må inföi’as en särskild
paragraf, hvilken lämpligen torde erhålla sin plats efter § 8 och
alltså betecknas med § 9 samt erhålla denna lydelse:

»Innan någon del af beviljad pension må till pensionstagaren utbetalas,
skall företes intyg, hvarigenom styrkes, att pensionstagaren behörigen
erlagt pensionsafgifterna för den tjänst, på grund af hvilken han åtnjuter
pensionen.»

§ 9.

Under hänvisning till hvad omedelbart härofvan blifvit af Statskontoret
föreslaget, hemställes, att denna paragraf må erhålla numret 10.

Beträffande paragrafens affattning är af länsstyrelsen i Kopparbergs
län erinradt, att bestämmelserna i sista stycket skulle vinna i tydlighet
och effektivitet, därest vederbörande ämbetsmyndighet finge sig ålagdt
att vid tjänsteombyte meddela den andra myndigheten hvad matrikeln
innehåller om tjänstemannen i fråga, i synnerhet som ett ombyte af statstjänst
icke alltid beror på ansökning.

Hvad sålunda erinrats torde vara värdt beaktande; och Statskontoret
får därför hemställa, huruvida icke till andra stycket i denna paragraf
skulle kunna göras följande tillägg:

(antecknas); »börande vid ordinarie tjänstemans öfvergång till tjänst
inom annat ämbetsverk eller lydande under annan myndighet, det ämbetsverk
eller den myndighet, hvarifrån förflyttning skett, låta tillställa det
andra ämbetsverket eller den andra myndigheten ett utdrag ur sin matrikel
i hvad den rör sålunda förflyttad tjänsteman.»

Vid behandlingen inom Statskontoret af kommitténs förslag till kungörelse
har kommit under öfvervägande frågan, huruvida icke, till undvikande
af onödig omgång och penningeuppbörd, pensionsafgifterna skulle
kunna redan i sammanhang med lönemedlens utanordnande, — såsom är
föreskrifvet beträffande de pensionsafgifter, hvilka för närvarande erläggas af
lärarne vid de allmänna läroverken in. fl., — innehållas och af den utanordnande
myndigheten omedelbart omföras till vederbörligt konto.

Då emellertid äfven med ett sådant system kontant uppbörd af pensionsafgifter
icke kan helt och hållet undvikas — i det att sådan uppbörd
måste äga rum i de icke alltför sällsynta fall, då afgiftspliktig tjänstinnehafvare
icke själf åtnjuter den lön, hvarå afdrag för pensionsafgift
skall göras —; och då en redogörare för vissa pensionsafgifter alltså icke

lärer kunna undvaras, har Statskontoret icke ansett sig böra gifva obetingadt
företräde åt det ofvan antydda uppbördssystemet men är beredt
att, därest Eders Kungl. Maj:t, sedan pensionslag blifvit antagen, skulle
finna eu sådan anordning af uppbörden som den nu ifrågakomna böra å
de i nämnda lag stadgade afgifter vinna tillämpning, inkomma med förslag
till den ändrade lydelse af §§ 1—3 och 8, hvartill detta uppbördssätt
föranleder.

Protokollsutdrag, innefattande en ledamots särskilda uttalande bifogas.

Stockholm den 9 juni 1905.

Underdånigst

HANS WACHTMEISTER.

C. G. SYLVAN. PER SÖDERMARK. GEST. AHLM.

Föredragande.

1. s.

Erik Lindblad.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Statskontoret
vid plenisammanträde den 9 juni 1905.

Närvarande: herr generaldirektören m. m. grefve Wachtmeister,

herrar statskommisarierna m. m. Sylvan och Södermark,
t. f. statskommissarien in. m. Ahlm.

S. D. fortsattes och afslutades föredragningen af handlingarna till
Kungl. Maj:ts nådiga remisser på pensionskommitténs tryckta underdåniga
betänkanden af den 7 november 1902 angående förändradt ordnande af
det civila pensionsväsendet m. m.;

Och beslöts underdånigt utlåtande af innehåll, registraturet utvisar.

Från beslutet var tillförordnade Statskommissarien Ahlm i viss mån
skiljaktig och yttrade:

»Statskontoret har på anförda skäl hemställt, bland annat, att andra
stycket i 7 § måtte erhålla denna förändrade lydelse:

»Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten på grund af bestämmelsen
i 6 § c), vare, ändå att han icke uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder,
berättigad till pension. Uppgår antalet tjänstår till det i 5 § föreskrifna,
utgår pensionen med helt belopp; i annat fall afkortas pensionen
i förhållande till tjänstårens antal, men må dock icke i något fall understiga
tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänstinnehafvaren
gällande pensionsunderlag.»

Ehuru det måste erkännas att genom berörda förändring kommitténs
förslag i denna del blifvit i någon mån modifierade innebär dock stadgandet
äfven i den af Statskontoret föreslagna lydelsen efter mitt förmenande
en alltför våldsam brytning med hittills gällande grundsatser, en
brytning, hvilken skulle göra den trygghet, som anställning i statens tjänst
ansetts skänka, i viss mån illusorisk.

Om statens intresse nu, mera än tillförene, anses kräfva ett stadgande
om tvångsafgång i sådana fall, som i 6 § c) finnas angifna, bör

dock åt detta stadgande icke gifvas sådan lydelse, att detsamma kan komma
att alltför tungt drabba dem, på hvilka detsamma skall tillämpas; och
detta synes i vissa fall kunna inträffa, äfven om 7 § ändras så som Statskontoret
föreslagit. I händelse den lön tjänstinnehafvaren åtnjuter icke är
rikligare tillmätt än att den endast lämnar tillgång för de oundgängligaste
lefnadsbehofvens fyllande, är det nämligen tydligt, att tvångsafgång med
afkortad pension måste komma att sätta den sålunda afgångnes hela existens
på spel, helst han under förhandenvarande omständigheter svårligen lärer
kunna själf bereda sig någon afsevärd tillökning i inkomster.

Det vill därför synas, som om tjänstårens antal i detta fall icke
borde ensamt läggas till grund för pensionsbeloppets bestämmande, utan
torde vid tvångsafgång af nu ifrågavarande anledning hänsyn böra tagas
till alla de omständigheter, hvilka såväl från statens som den enskilde
tjänstemannens sida kunna vara af betydelse för vinnande af ett med både
rättvisa och billighet öfverensstämmande resultat.

Det skulle visserligen kunna synas som om en sådan pröfning icke vore
af synnerligen stor betydelse, då densamma enligt Statskontorets förslag
endast komme att afse frågan, huruvida den återstående fjärdedelen af
pensionen borde till större eller mindre del få åtnjutas, men erkännas måste
dock, att äfven ett sådant belopp kan för en pensionstagare i små omständigheter
vara af stor betydelse. Den af mig påyrkade pröfningen torde
fördenskull ingalunda böra anses öfverflödig.

Då konungen enligt 14 § tillagts pröfningsrätt i det där omförmälda
fall, synes det äfven böra öfverlämnas åt Konungen att i de fall,
där tvångsafgång på grund af 6 § c) ifrågakommer, efter pröfning af omständigheterna
bestämma, till hvilket belopp pension må utgå till den afgångne
tjänstemannen, dock att pensionen icke i något fall må understiga
tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänstinnehafvaren gällande
pensionsunderlag.» Som ofvan

In fidem
Philip Pihlgren.