KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII (Statens offentliga utredningar 1908:3)

KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGT A UTLÅTANDE

ÖFVER

LÖNEREGLERINGSKOMMITTENS

DEN 18 NOVEMBER 1903
AFGTFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE
ANGÅENDE REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

KAMMARKOLLEGIUM

Stockholm

ISAAC MAECUS'' BOKTR.-AKTIEBOLAG!

1905.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta
kommitté rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden m. m. med underdånig skrifvelse den 18 november

1903 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat betänkande och förslag dels
angående allmänna förutsättningar och grunder för en reglering af
löneförhållanden m. in. inom de centrala ämbetsverken, del I, dels ock
angående reglering af löneförhållanden m. m. vid kammarkollegium,
del II, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 18 december
sistnämnda år — vid hvilken remiss fogats tryckta exemplar af omförmälda
betänkanden och förslag — anbefallt kammarkollegium att
afgifva underdånigt utlåtande i anledning af löneregleringskommitténs
betänkande och förslag i fråga om detta ämbetsverk.

Vid fullgörande af det sålunda gifna nådiga uppdraget har kollegium
trott det vara lämpligast att i de delar, med afseende å hvilka
kollegium ansett sig böra göra någon erinran, följa den ordning, i
hvilken frågorna förekomma uti det betänkande, som särskildt utgör
föremål för kollegii yttrande.

Kommitténs förslag till begränsning af kollegii ämbetsverksamhet
utöfver hvad som blifvit en följd af ändringar i beskattningsväsendet
och den kamerala lagstiftningen i öfrigt m. m.

A. Upphörande af kollega befattning, såsom mellaninstans, med

vissa besvärsmål.

Till åstadkommande af snabbhet i handläggningen samt af förenkling
i förvaltningen har kommittén (del II sid. 26 och 27) hemställt,
att kollegium skulle befrias från att pröfva och afgöra följande
besvärsmål, nämligen om anläggning, indragning eller förändring af
allmänna lands- och bygdevägar med broar och färjor samt om sättet
och fördelningen till deras underhållande sommar- och vintertiden å
landet äfvensom å städernas ägor, då frågan äfven rörer landet; om
indragning, inrättande eller flyttning af gästgifvargårdar eller skjutsstationer
samt om rättigheten och skyldigheten att gästgifveri emottaga
äfvensom villkoren därför; om skyldigheten att utgöra håll- och
reservskjuts, kungs- och kronoskjuts samt regleringen däraf och af
skjutsskyldigheten i allmänhet på landet äfvensom i städerna, då frågan
äfven rörer landet; om flott- och farleder i sjöar och strömmar samt
sättet och villkoren för deras begagnande, med undantag af de frågor
om uppdämning eller skadeersättning, hvilka, enligt hvad särskildt är
stadgadt, på domstols pröfning bero; om strömrensningar och veder -

börandes skyldighet att därtill bidraga; samt om rätt att å allmän väg
hafva grind och om tid för sådan grinds öppenhållande.

Vid utvecklingen af sitt förslag om afskiljande från handläggning
i kollegium såsom andra instans af förenämnda mål har kommittén
framhållit, hurusom med afseende å alla dem af dessa mål, Indika
nu från kollegium dr oges under Kungl. Maj:ts pröfning, därigenom
föranleddes en i viss mån dubbel behandling hos öfverinstanserna samt
till följd häraf också kräfdes mera arbetskraft, än om de endast skulle
genomlöpa en öfverinstans. En sådan anordning syntes kunna försvaras,
endast om ur målens egen beskaffenhet eller rättssäkerhetens
kraf det befunnes angeläget att bereda tillgång till en dylik upprepad
pröfning. Vidare borde ej heller förbises, att, i den mån dessa mål
berörde de enskilda samhällsmedlemmarnas rätt och intressen, det för
dessa måste vara af stor betydelse, att målen icke i afgörande! uppehölles.
Borttagandet af mellaninstansen skulle äfven med hänsyn därtill
vara önskvärd! såsom ledande till minskad tidsutdräkt och kostnad för
de rättssökande. Till följd af sin beskaffenhet syntes emellertid icke
dessa mål mer än andra liknande — t. ex. sådana väg- och skjutsmål,
som rörde uteslutande städerna — påkalla pröfning i en andra instans,
innan de komme till den högsta, hvilket förhållande blifvit än påtagligare
genom den nya lagstiftning, som rörande dessa ärenden under
senare tider kommit till stånd. I allmänhet påkallade numera ifrågavarande
besvärsmål, i vida högre grad än förut, allenast tolkning af
gällande lagbestämmelser samt dessas tillämpning på gifna faktiska
förhållanden, för hvilken slags pröfning ingalunda erfordrades ett ämbetsverk
med särskild kameral kompetens som kollegium. I en stor
del af dessa mål, såsom de ofta förekommande frågorna om anläggning
eller omläggning af allmänna vägar samt om förändring af enskild väg
till allmän, berodde pröfningen på lokala förhållanden och nyttighetssynpunkter,
i hvilket afseende kollegium icke tillförde pröfningen någon
annan större sakkunskap, utöfver den som funnes hos lokalmyndigheten,
än den som läge däri, att kollegium, såsom ett centralt ämbetsverk,
hade en samlad öfverblick och erfarenhet angående förhållandena i hela
riket, en kompetens, som emellertid i lika, om ej i än högre grad
borde antagas finnas hos Kungl. Maj:t. Principiellt sedt betingades
därför i dessa mål icke tre instanser vare sig af målens beskaffenhet
eller af rättssäkerhetens kraf, men borde det otvifvelaktigt lända till
enkelhet och snabbhet i förvaltningen, om den nuvarande andra instansen
finge bortfalla.

Kommittén har beräknat, att, om i dessa mål — af hvilka under

åren 1900 och 1901 något mer än två tredjedelar stannat hos kollegium
— andra intstansen bortfölle, arbetsbördan för Kungl. Maj:t årligen
skulle ökas med omkring ett hundratal dylika besvärsmål, däruti
likväl någon minskning kunde förväntas i den mån den nya väglagens
tillämpning blefve mera stadgad och de af denna lag framkallade nya
vägdelningarna fördes till slut. Mottagandet af dessa mål direkt från
länsstyrelserna måste visserligen, enligt kommitténs mening, inom jordbruksdepartementet,
till hvars handläggning så godt som alla mål af
ifrågavarande slag numera hörde, nödvändiggöra inrättandet af en ny
byrå till de två förutvarande, helst dessa byråer redan nu vore mycket
betungade med arbete och därför torde vara i behof af förstärkning i
arbetskrafter; men den tillökning af tjänstemän, som således på detta
håll skulle erfordras, komme med all säkerhet icke att blifva så stor
som den minskning af arbetskrafterna i kollegium, hvilken vore afsedd
att möjliggöras genom dessa måls afskiljande därifrån i förening med
andra i sammanhang därmed stående åtgärder till förenkling i detta
verks organisation, som af kommittén jämväl föreslagits.

Med afseende därå att dessa besvärsmål fullföljd från länsstyrelserna
omedelbart till Kungl. Maj:t icke drabbade allenast det departement,
till hvars handläggning målen hörde, utan regeringen i dess
helhet och särskilt statsrådsberedningen, likasom att eu sådan åtgärd
ginge i motsatt riktning till det behof, som under en senare tid gjort
sig gällande, att befria regeringen frän handläggningen af de administrativa
besvärsmålen, har kommittén förklarat sig, vid öfvervägande
af fördelarne och olägenheterna däraf, icke hafva funnit tillräckliga
skäl föreligga att lämna denna fråga åsido, helst Kungl. Maj:t redan i
allt fall hade att handlägga ett betydligt antal dylika mål. Det ytterligare
antal mål, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma, syntes
■— om än visst icke betydelselöst — dock icke hafva den afgörande
betydelse, att däri kunde anses ligga ett oöfverstigligt hinder för den
ifrågasatta åtgärden, därest den eljest pröfvades riktig och önskvärd.

I sammanhang härmed har kommittén erinrat om Riksdagens
anhållan i underdånig skrifvelse den 28 april 1903, att Kungl. Maj:t
ville, efter verkställd utredning och pröfning af frågan om inrättande
af en särskild högsta domstol eller regeringsrätt för afdömande i sista
instans af administrativa besvärsmål och för afgifvande af utlåtanden
öfver förslag till ekonomiska och administrativa lagar och författningar
äfvensom af frågan om de förändringar i afseende å statsrådets och
statsdepartementens organisation, hvilka i samband därmed funnes påkallade,
till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar, hvar -

till denna utredning och pröfning kunde föranleda. Med erinran tillika
att Eders Kungl. Maj:t enligt nådigt beslut den 12 augusti 1903 vidtagit
åtgärd för åstadkommande af en utredning af berörda ärende
samt utarbetande af förslag till de ändringar i grundlag och till de
författningar, som för ändamålet kunde anses erforderliga, har kommittén
yttrat den åsikt, att, därest en dylik regeringsrätt skulle komma
till stånd för behandling, bland annat, af administrativa besvärsmål,
det syntes uppenbart, hvad ock i Riksdagens skrifvelse antyddes, att
till densamma skulle komma att läggas de nu omhandlade besvärsmålen
i frågor rörande kommunikationsväsendet, likasom kommittén uttalat
den förmodan, att det för sådan händelse torde vara afsedt, att den
nuvarande mellaninstansen i dessa mål skulle bortfalla, hvari, enligt
kommitténs mening, läge ett ytterligare skäl att i förslaget till kollegii
organisation utgå därifrån, att ifrågavarande mål komme att afskilja^
från dess handläggning.

De gamla rikskollegierna, som urspmngligen utgjort afdelningar
af rådet, hade så småningom utvecklat sig till mellaninstanser i förvaltningen
och ansågos därmed hafva brutit dess enhet och kraft, hvarförutom
kollegialstyrelsen skylldes för att ådraga förvaltningen onödig
omgång och statsverket öfverflödiga utgifter. Med det konstitutionella
statsskickets införande i vårt land år 1809 kom också frågan om administrationens
ombildning på dagordningen. På hemställan af Rikets
Ständer utfärdade Kungl. Maj:t den 2 februari 1819 förordnande för en
kommitté att företaga ny reglering af rikets ämbeten och tjänster samt
ett förbättradt arbetssätt inom rikets styrelseverk.

Nämnda kommitté ansåg sig visserligen med hänsyn till den då
gällande ekonomiska lagstiftningens orediga och invecklade skick och
de rådande samhällsförhållandena icke kunna yrka på den kollegiala
formens och de själfständiga ämbetsverkens upphäfvande, men föreslog
dock åtskilliga förenklingar. Såsom ett af hufvudvillkoren för en förbättrad
administration uppställde kommittén den satsen, att allt hvad
som rörde näringarne borde helt och hållet skiljas från kollegierna, och
följaktligen alla sådana till näringarna, allmänna hushållningen och inre
ordningen hörande frågor, hvilka i administrativ väg pröfvades och
afgjordes, antingen de skulle Konungen underställas eller från dess
befallningshafvande genom besvär fullföljas, af vederbörande departementschef
omedelbart, utan kollegiernas mellankommande åtgärd, föredragas.
1 enlighet härmed borde kammarkollegium hufvudsakligen
bibehållas vid förvaltningen af statens fasta egendom och dess skattläggningsverk,
men öfriga frågor af omförmälda beskaffenhet därifrån

skiljas. Till stöd för en sådan anordning anförde kommittén, att mål
beträffande den inre ordningen ock hushållningen hufvudsakligen berodde
på kännedom af lokala förhållanden och fordrade sådana upplysningar
och underrättelser om landets tillstånd, som svårligen annorlunda
än genom lokalauktoriteterna säkert kunde erhållas, hvarför så
beskaffade mål sällan vunne något i ljus och reda därigenom, att de
droges inför ett kollegium. I allmänhet kräfde också dessa mål en
skyndsammare behandling, än den kollegiala styrelsens natur medgåfve,
och vore det af stor vikt såväl för den enskilde som för det allmänna,
att nyttiga ekonomiska anstalter och inrättningar icke onödigt uppehölles.

Sedan omförmälda kommitté till reglering af rikets styrelseverk
den 29 juni 1822 afgifvit sitt betänkande, tillsattes vid 1823 års riksdag
ett särskild! utskott för granskning af kommitténs förslag. Utskottet,
som erinrade därom, att städernas ekonomi- och polismål
finge med stor besparing i kostnader och tid fullföljas direkt från landshöfdingarna
till Kungl. Maj.‘t, ansåg det vara af högsta vikt, att, såsom
kommittén föreslagit, besvär i dylika mål jämväl från landet finge på
angifvet sätt fullföljas; dock att, om vid närmare granskning antalet
af dessa mål skulle visa sig vara så stort, att »de i statsrådet icke
möjligen kunde hinna att föredragas», de, som »hittills blifvit fullföljda
i kammarkollegium, och hvithet lärer vara den största delen», ansåges
böra fortfarande tillsvidare där upptagas.

Dessa af 1819 års kommitté och 1823 års särskilda utskott uttalade
» reformatoriska tankar hafva sedermera gått igen uti en del förslag, som
med afseende å statsförvaltningens ombildning därefter blifvit framställda.
Så förklarade den kommitté, som för behandling af frågan om en förändrad
organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk den 19 juni
1858 af Kungl. Maj:t tillsattes och den 26 maj 1859 afgaf sitt betänkande
i ämnet, att kommittén vore af den mening, att kammarkollegii
egenskap af dömande mellaninstans borde upphöra uti alla sådana ärenden,
som hörde till inre ordningen och hushållningen i landet, och tillstyrkte
förty på förut andragna skäl, att mål af ifrågavarande beskaffenhet finge
genom besvär öfver länsstyrelsernas utslag fullföljas omedelbarligen hos
Kungl. Maj:t, som alltid blefve i tillfälle att, där så nödigt ansåges, därutinnan
inhämta kollegii underdåniga utlåtande. Under angifna förutsättning
borde kollegium för framtiden befrias från åliggandet att i
besvärsväg pröfva och afgöra åtskilliga uppräknade ärenden, bland
dem frågor om anläggning, indragning eller förändring af allmänna

vägar in. in. samt om gästgifveri^'' och skjOskyldighet, da dessa frågor
rörde landet äfvensom städerna och landet gemensamt.

Öfver sistnämnda betänkande afgaf kollegium den 15 oktober 1859
underdånigt utlåtande, därvid kollegium hemställde, att kommitténs ifrågavarande
förslag måtte af Kung]. Maj:t lämnas utan afseende. At\en
om målen genom det föreslagna nya behandlingssättet blefve skyndsammare
än nu bragta till slut — livilket likväl vore högst tvifvelaktigt
— ansåg kollegium likväl skyndsamheten i ett ärendes afgörande
icke vara det, som i första rummet borde eftersträfvas, utan ett rättvist
slut grundadt på föregående fullständig utredning och mångsidigt skärskådande,
livilket ena och andra icke kunde i allmänhet förväntas hos
en länsstyrelse, med hänsikt till de förhållanden, hvarunder den arbetade,
men väl hos kollegium. Tillika framhöll kollegium, att, liksom det uti
justitieärenden i allmänhet funnes en instans mellan underrätten och
högsta domstolen, hvarutinnan ändring, kollegium veterlig!, icke ifrågasatts,
en slik mellaninstans äfven borde finnas uti administrativa ärenden,
hvaraf fördelen vore uppenbar icke blott däruti, att mångfaldiga ärenden
icke blefve till Kungl. Maj:t vidare fullföljda, utan ock däruti, att näi
slik fullföljd ägde rum, målet i ett vida fullständigare skick, än annars
skulle i allmänhet vara förhållandet, hos Kungl. Maj:t förekomme till
pröfning.

Då jämväl 1874 års löneregleringskommitté i sitt den 9 juni 1875
afgifna betänkande och förslag angående lönereglering m. m. för kammarkollegium
återkom till frågan om skiljande från kollegium af mål angående
vägar och broar, gästgifverier och skjuts, flott-och farleder in. m.
samt till stöd därför åberopade hvad i ämnet förut blifvit andraget,
hänförde sig å andra sidan kollegium i sitt underdåniga utlåtande den
11 oktober 1875 hufvudsakligen till hvad kollegium, på sätt ofvan återgifvits,
yttrat med anledning af den utaf 18o8 års kommitté i enahanda
syfte gjorda hemställan samt afstyrkte bifall till hvad 18 (4 års kommitté
föreslagit särskild! beträffande väg- och skjutsmålen, hvaremot
förslaget i några obetydligare delar förordades, samt beträffande målen
om flott- och farleder äfvensom tvister om strömrensningar förklarades,
att frågan om dessa mål torde böra blifva föremål för Kungl. Maj:ts pröfning
i sammanhang med den nya lagstiftningen i dithörande ämnen.

Härifrån afvikande meningar blefvo emellertid uttalade. Tillförordnade
presidenten, sedermera landshöfdingen P. A. Bergström ansåg
nämligen giltiga teoretiska skäl icke vara anförda mot förslaget däiom,
att talan öfver länsstyrelsernas utslag i mål angående väg- och brobyggnad
samt skjuts in. m. måtte fullföljas omedelbarligen hos Kungl.

Maj:t, helst redan förut likartade, af länsstyrelserna afgjorda mål, hvilka
uteslutande rörde städerna, genom besvär droges under Kungl. Maj:ts
omedelbara pröfning. Dock förklarade han sig icke kunna tillstyrka
bifall till kommitténs ifrågavarande förslag samt anförde i sådant afseende,
att förslaget ginge i motsatt riktning mot det enligt hans åsikt
berättigade sträfvandet att, så vidt och så mycket sig göra läte, befria
högsta regeringsmakten från befattningen med så kallade administrativa
besvärsmål; att de till kollegium inkommande mål angående väg- och
brobyggnad samt skjutsskyldighet vore både ganska talrika och ofta af
mycket invecklad beskaffenhet; att så länge kollega egenskap af dömande
mellanmstans i dessa mai bibehölles, regeringen undginge pröfning af
alla de dylika mål, hvari parterna åtnöjdes med kollega beslut, och
livilkas antal icke vore sa obetydligt; att den olikhet i lagtillämpning,
hvilken ofta kunde iakttagas i de 24 länsstyrelsernas beslut, genom
kollega befattning med dessa mål förmedlades och bringades till öfverensstämmelse
med den af kollegium omfattade lagtolkning och praxis,
hvars, kontinuitet troget bevarades; att de mål, hvilka efter kollega behandling
af desamma droges under regeringens pröfning, sålunda dit
inkomme bättre utredda och afdömda, än om berörda behandling icke
föregått; att äfven om ifrågavarande förslag bifölles och således kollega
egenskap af dömande mellaninstans upphörde, det likväl ganska ofta
komme att inträffa, att, på sätt också i kommittébetänkandet den 26 maj
1859 förutsatts, kollega underdåniga utlåtande blefve infordradt; samt
att afgifvande af dylikt utlåtande i ett mål icke komme att taga
kollega tid och arbetskrafter i mindre anspråk än skälfva afdömandetaf
målet.

Äfven enligt en kollegiiledamots åsikt borde väg- och skjutsmålen
frångå kollegium och från lokalmyndigheterna fullföljas omedelbart hos
Kungl. Maj:t. För en sådan anordning hade, efter denna ledamots förmenande,
1858 års kommitté anfört giltiga skäl. Därutöfver androgs
emellertid, bland annat, att någon mellaninstans icke funnes för städernas
ekonomimål eller för kommunala mål i allmänhet, äfvensom att det väl
vore troligt, att, därest kollegii befattning med ifrågavarande mål upphörde,
Kimgl. Maj:t skulle blifva besvärad med flera dylika mål, som
eljest icke skulle, hafva hos Kungl. Maj:t fullföljts, men att de mera
invecklade sannolikt i hvilket fall som helst komme att dragas under
Kungl. Maj:ts pröfning.

Berörda af 1874 års löneregleringskommitté afgifna betänkande
anmäldes första gången inför Eders Kungl. Maj:t i statsrådet den 7
december 1877. Under erinran att icke fullt tredjedelen af ifrågavarande

mål syntes för det dåvarande från kollegium fullföljas hos Eders Kung!.
Maj:t äfvensom att de mål, som i besvärsväg inkomme till Eders Kungl.
Maj:t, redan i kollegium undergått en utredning, som betydligt underlättade
deras handläggning i vederbörande departement, fäste föredragande
departementschefen vidare uppmärksamheten, bland annat, därå, att den
ifrågasatta förändringen skulle i själfva verket icke innebära något
annat, än att den kammarrådsbefattning, som hufvudsakligen vore afsedd
för dessa ärendens handläggning, blefve jämte nödig kanslibetjäning
Överflyttad till departementet såsom byråchefstjänst, hvarför minskningen
i kostnad för statsverket icke blefve nämnvärd. Om denna förändring
sålunda ur ekonomisk synpunkt icke vore af någon betydenhet, skulle
den likväl, såsom departementschefen i sitt anförande fortsatte, kunna
förordas, med hänsyn därtill att genom borttagandet af en instans möjligheten
att försena dylika ärendens slutliga afgörande blefve betydligt
förminskad, såvida icke andra förhållanden gjorde en sådan anordning
långt ifrån önskvärd. I sättet och formen för regeringsärendenas handläggning
i statsrådet och inför Konungen läge nämligen ett hinder för
den föreslagna åtgärden. Efter gällande grundlag skulle hvarje till
Kungl. Maj:t inkommande ärende afgöras af Konungen i statsrådet under
gemensam ansvarighet af samtliga närvarande statsråd; och erfarenheten
hade tillräckligt ådagalagt, att för en behandling under dessa tunga
former det dåvarande antalet regeringsmål redan vore alltför stort. Ett
ändamålsenligt reformarbete måste därför under dåvarande förhållanden
syfta, icke till ökande, utan till förminskande af regeringsärendenas
antal. En så betydande tillökning, som ifrågasatts, vore knappast utterbär
utan en fullständig förändring i själfva formerna för ärendenas
afgörande i högsta instansen. Departementschefen tillstyrkte fördenskull,
att kommitténs hemställan om upphörande af kammarkollegii befattning
med de kommunikationsväsendet in. m. rörande besvärsmål för det dåvarande
icke borde läggas till grund för beräkningen af den inom samma
ämbetsverk behöfliga tjänstemannapersonal. Till denna departements.
chefens hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
Eders Kungl. Magt lämna nådigt bifall.

Äfven utom regeringen har man länge insett behof vet af att åstadkomma
lindring i statsrådets arbetsbörda. Senast bär detta behof blifvit
kraftigt betonadt i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 28 april 1903
i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol, hvilken, bland
annat, skulle handlägga åtskilliga administrativa besvärsmål. Genom
undantagande af dessa mål från handläggning i statsrådet skulle, enligt
hvad i Riksdagens omförmälda — på konstitutionsutskottets utlåtande

n:r 4 vid 1903 års riksdag grundade och med detta utlåtande nästan
ordagrannt öfverensstämmande — skrifvelse framhålles, för statsrådet
och dess ledamöter vinnas en vida större lättnad i arbetsbörda, än
målens antal antydde. Därigenom skulle nämligen icke blott vederbörande
departementschefer befrias från ett besvärligt och tidsödande
arbete med ifrågavarande, ofta nog invecklade måls beredning och föredragning,
utan äfven samtliga statsråd fritagas från den enligt § 9
regeringsformen dem åliggande skyldighet att under ansvar för rådslagen
till - protokollet yttra sin mening i dessa mål, då de i statsrådet handlades.
Därtill komme, att omförmälda måls säregna beskaffenhet ofta
gjorde deras handläggning särskildt betungande.

Med hänsyn till angifna förhållanden måste, efter kollegii förmenande,
det af förevarande löneregleringskommitté ifrågasatta afskiljande
af ofvan uppräknade besvärsmål från handläggning i kollegium såsom
andra instans möta »ett oöfverstigligt hinder», nämligen just »i behofvet
af befrielse för regeringen från tyngden af de administrativa besvärsmålens
handläggning)), åtminstone intill dess sagda behof blifvit i någon
mån af hjälpt. Huruvida den erforderliga hjälpen är att söka i den
af kommittén omförmälda utväg att »låta kammarrätten, hvilken redan
nu har att under domstolsformer i högsta instans pröfva vissa mål, som
förut gått till högsta domstolen, likaså i egenskap af domstol i sista
instans afgöra en del mål, Indika nu gå därifrån till Kung!. Maj:t i
statsrådet», därom lärer det icke tillkomma kollegium att yttra sig.

För den händelse en regeringsrätt skulle komma till stånd för
handläggning af administrativa besvärsmål, har kommittén antagit, att
den nuvarande mellaninstansen i besvärsmål rörande kommunikationsväsendet
skulle bortfalla, och däri funnit ett ytterligare skäl att i förslaget
till omorganisation af kollegium utgå därifrån, att ifrågavarande
mål komme att afskiljas från kollegii handläggning. Detta antagande,
för hvilket någon grund icke uppgifvits, saknar emellertid, så vidt
kollegium kunnat finna, stöd åtminstone af ordalagen i Riksdagens
nyssnämnda skrifvelse, i hvilken ingenstädes är antydt, att en förändrad,
instansordning varit åsyftad. Snarare föranleder det i skrifvelsen förekommande
talet om de administrativa besvärsmålens »öfverlämnande till
afgörande i sista instans af eu särskild högsta domstol» den tolkning af
skrifvelsens syfte, att instanserna borde vara lika många i nämnda- mål
som i de vanliga rättegångsärendena. I allt fall torde det vara för
tidigt att nu utlåta sig om den organisation af kollegium, som kunde
befinnas lämplig under den ena eller andra af dessa, lika ovissa förutsättningar.

Utan att ingå i något skärskådande af kommitténs påstående att,
principiellt sedt, tre instanser i förevarande mål icke betingades vare
sig af målens beskaffenhet eller af rättsäkerhetens kraf, ställer sig
kollegium på det beståendes grand, som är fast och pröfvad, samt kan
icke understödja ett förslag, hvilket, äfven om det skulle öfverensstämma
med någon nyare administrationsteori, för närvarande dock skulle i
tillämpningen möta nästan oöfvervinneliga svårigheter. En dylik, den
faktiska verkligheten respekterande ståndpunkt intog också särskilda
utskottet vid 1823 års riksdag, då med afseende å förslaget, att besvär
i ordnings- och hushållsmål för landet skulle få fullföljas från landshöfdingarna
direkt till Kung! Maj:t, utskottet alternativt hemställde,
på sätt redan förut omförmälts, att, om dessa mål icke hunne föredragas
i statsrådet, de tills vidare borde få upptagas i kammarkollegium.

Härmed skall ingalunda vara sagdt, att kollegium hyser den åsikt,
att för pröfning af ifrågavarande besvärsmål numera fordras ett ämbetsverk
med särskild kameral kompetens såsom kollegium. Denna kompetens
har dock tillförne varit granden därtill, att väg- och skjutsmålen
rörande landet tillhört kollegii handläggning, enär det ansetts, att samma
ämbetsverk, som hade att göra med jordens skattskyldighet, äfven borde
taga befattning med de jorden åliggande extra ordinarie skyldigheter
och besvär. Att städerna varit härifrån uteslutna berodde därpå, att
deras jord i regel var fri från ordinarie ränta, således i ursprunglig
mening skattfri, och att det för dem ansetts såsom ett privilegium att,
utan mellaninstans, från lokalauktoriteten vända sig till Kungl. Maj:t.

Om kollegii egenskap af dömande mellaninstans skulle upphöra,
lärer det i allt fall kunna antagas, att åtskilliga — i främsta rummet
de mest invecklade — af de mål, som förut till afdömande inkommit
till kollegium, därefter skulle i remissväg dit insändas. Med afseende
härpå tillåter sig kollegium återgifva hvad i särskilda utskottets vid
1868 års riksdag — med anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande
till besparing i utgifterna för den civila administrationen m. m.
— afgifna utlåtande n:r 1 (sid. 45) anförts såsom en af invändningarna
mot yrkandet, att den kollegiala formen skulle såsom onödig försvinna
och förvaltningen, med hufvudsakligt ögonmärke å lättrörlighet och
billighet, ordnas på det sätt, att ämbetsverken inginge såsom afdeluingar
i själfva departementen, nämligen följande.

»Så öfvermåttan belastade som våra länsstyrelser äro med mångahanda
sysslor och bestyr, så fattiga de äro på ämbets- och tjänstemän,
kunna de omöjligt ensamme tillfredsställa regeringens anspråk på eu
tillförlitlig och noggrann ärendenas beredning. Att lita på de under -

sökningar och bestämmelser, dessa myndigheter vidtaga, har ofta visat
sig vara vanskligt nog; och regeringen skulle säkerligen finna sig i
betänkligt trångmål, om den icke hade vid sin sida centrala ämbetsverk,
till hvilkas grundligare pröfning den kunde trygga sig. Detta
bebo! har också regeringen visat sig fullkomligen erkänna, ty grundlagens
bud om ärendenas beredning genom onödiga» upplysningars inhämtande
bär af benne blifvit tolkadt därhän, att de allra flesta ärenden
nästan obesedt antagas behöfva sådana ämbetsverkens upplysningar.»

Under sådana förhållanden skulle, enligt kollegii förmenande,
egentligen ingenting vinnas med den föreslagna öfverflyttningen af
administrativa besvärsmål till Kung!. Maj:t, såvida nämligen en minskning
i kollega arbete därmed afses. Men denna åtgärd, ställd i samband
med målens remitterande till kollegium för upplysningars vinnande,
skulle uppenbarligen leda till ökade kostnader för statsverket.
Skola nämligen målen på remiss återkomma till kollegium, kunna
arbetskrafterna därstädes endast i högst ringa mån minskas, hvaremot
de inom vederbörande departement helt visst måste afsevärdt ökas med
anledning åt öfverflyttningen; lönestaten för kollegium, beräknad efter
nu utgående löner, skulle blifva alldeles eller åtminstone i det närmaste
oförändrad, men för departementet icke obetydligt förhöjd.

I ör den händelse alltså ifrågakomma besvärsmål varda afskilda
från handläggning i kollegium såsom andra instans samt beräkning''
skall verkställas beträffande arbetskrafterna och kostnaderna för upprätthållande
af kollegii ämbetsverksamhet, kan endast under den förutsättning,
att kollegium fritages från hvarje förpliktelse jämväl att, där
det ej påkallas af särskilda kamerala förhållanden, afgifva underdåniga
utlåtanden i samma mål, med anledning åt öfverflyttningen någon minskning
i kollegii personal och lönestat ifrågasättas. Af kommitténs betänkande
framgår icke, huruvida en sådan befrielse för kollegium varit
af kommittén åsyftad. Detta måste likväl antagas, med hänsyn därtill
att kommittén påyrkat eu så stark reducering af arbetskrafterna inom
kollegium, ett yrkande, som eljest icke rimligtvis lärer kunnat framställas.

Vinsten för statsverket af ett bifall till kommitténs förslag i fråga
om fullföljd direkt från ortsmyndigheterna till Kungl. Maj:t af besvär
i nu ombandlade mål blefve, enligt hvad jämväl kommittén antydt,
särdeles _ obetydlig. Ty på sätt i betänkandet (del II sid. 24 och 135)
framhållits, skulle ett sådant bifall med nödvändighet föranleda till inrättande
af en ny byrå inom jordbruksdepartementet. I stället för en
af de kammarrådsbefattningar, som jämlikt kommitténs förslag skulle

indragas, komme alltså att träda en byråchefstjänst i Kungl. Maj:ts
kansli samt minskningen i tjänstebefattningar för öfrigt inom kammarkollegium
att till en del uppvägas af den å den nya byrån i jordbruksdepartementet
nödiga kanslipersonal.

Såsom en sammanfattning af hvad som blifvit i hufvudsak anfördt
mot kommitténs förslag om upphäfvande af skyldigheten för
kollegium att pröfva och afgöra vissa administrativa besvärsmål, Indika
i stället borde fullföljas omedelbarligen hos Kungl. Maj:t, torde kunna
anmärkas, att detta förslag skulle, under nuvarande omständigheter, vid
verkställigheten möta de allra största svårigheter, under det att af förändringen
antingen blott en obetydlig besparing för statsverket vore
att påräkna eller — under förutsättning af besvärsmålens remitterande
till kollegium för yttrandes afgifvande — till och med någon förhöjning
i statsutgifterna skulle föranledas.

Kollegium finner sig, med afseende å hvad sålunda blifvit mot
den ifrågasatta förändringen anfördt, böra afstyrka nådigt bifall till
förslaget därom.

Kommitténs förslag till förenklingar m. m. inom kollega arbetsområde.

B. Förenkling genom besvärsmål afgörande af kollegium såsom

sista instans.

Sedan kommittén (del II sid. 40) föreslagit, att pröfning och afgörande
i första hand af ärenden om bortförande från de under kollega
vård och inseende ställda hemman och lägenheter af foder, när tillfälligt
öfverskott däraf i följd af odlingar eller andra omständigheter
uppstått, likasom uppställandet af de villkor, som i d)dika fall kunde
finnas nödiga, måtte öfverlämnas till Konungens vederbörande befallningshafvande,
har kommittén (sid. 63) angifvit de besvärsmål, kollegium,
enligt kommitténs förslag, skulle fortfarande hafva att såsom
andra instans upptaga och pröfva, nämligen: angående de årliga markegångstaxorna;
angående afsöndring af jord eller lägenhet från egendom,
som innehafves under enskild äganderätt, och om afgäld för sådan
afsöndring; om afsöndring af jord eller lägenhet på viss tid eller på
lifstid från de under åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen;
om bortförande från hemman eller lägenhet, som står under kollegii

vård och inseende, af foder, när tillfälligt öfverskott däraf i följd af
odlingar eller andra omständigheter uppstått; om stadgad åborätt till
hemman och lägenheter af krononatnr och om företräde till sådan åborätt;
huruvida jord, tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift, skall,
enligt gällande författningar, under prästgård eller annat visst hemman
brukas, samt om beloppet af den afgift, som dåra!’ bör till kyrkan erläggas;
om villkor för utarrendering af prästerskapet eller kyrkor anslagen
jord, som, enligt hvad författningarna stadga, skall under arrende
upplåtas, och om optionsrätt till sådant arrende; om medgifvande åt
åbor å kronohemman och de under kollegii inseende ställda allmänna
inrättningars hemman och lägenheter att under behörigt iakttagande af
fastställd hushållningsplan äfven till afsalu begagna skogen, äfvensom,
där dylikt tillstånd beviljats, om förbud att tills vidare annorlunda än
till husbehof använda skogen; samt om rättighet och företrädesrätt
till skatteköp, om nybygges omförande till skatte och huruvida ägaren
därvid må öfver dess skog tilläggas full skattemannarätt eller allenast
den inskränktare rätt, författningarna för vissa fall bestämma.

Med afseende å dessa mål har af kommittén framhållits, hurusom
de i allmänhet vore af enklare beskaffenhet. För nästan alla vore
gemensamt, att det i dem gällde förnämligast att rätt iakttaga och afväga
det allmännas intresse. I en stor del vore det fråga om medgifvanden
och rättigheter i afseende på den statens fasta egendom,
öfver hvilken kollegium hade vård och inseende och beträffande hvilken
kollegium således måste anses äga den största sakkunskapen. Äfven i
öfrigt berörde dessa mål förhållanden, rörande hvilka kollegium, såsom
kameralt ämbetsverk, måste anses vara särskild! sakkunnigt. Det kunde
därför ock med visshet antagas, att i regel den utredning, som i ett
sådant mål åvägabragts i kollegium, också varit grundläggande för
pröfningen hos Kung]. Maj:t. Redan förut hade i flera fall ifrågakommit
att låta vissa slags mål, och det af vida större betydelse än de nu
ifrågavarande, stanna hos förutvarande mellaninstans, utan att någon
som helst olägenhet eller missbelåtenhet däraf blifvit en följd, i hvilket
afseende erinrades om lagsökningsmål, som afgjordes af hofrätt såsom
sista instans, samt fattigvårdsmål, hvilka i sista instans pröfvades af
kammarrätten. Det syntes ej heller vara någon risk att låta nu ifrågavarande
mål stanna hos kollegium.

Kommittén har därför hemställt, att öfver kollegii beslut i besvärsmål,
hvilka, enligt kommitténs förslag, kollegium skulle hafva att
såsom andra instans handlägga, klagan icke måtte få föras (sid. 65).

Under det att kommittén ansett, att vid handläggningen af de
ärenden, som hädanefter skulle tillhöra kollegium, den kollegiala formen
borde i allmänhet upphöra, skulle den likväl bibehållas för den slutliga
pröfning af de besvärsmål, i hvilka kollegium skulle vara sista instans.
Vid behandlingen och afgörandet af dessa mål skulle nämligen chefen
och föredraganden samt minst en af de öfriga ledamöterna deltaga, alla
med beslutanderätt (del II sid. 85 och följ.).

Hos vårt folk torde den uppfattningen vara ganska djupt rotad,
att hvarje omtvistad fråga bör i sista hand kunna dragas under Konungens
skärskådande. Skall undantag från denna grundsats medgifvas, lära
tungt vägande skäl böra därför förebringas, likasom den fordran torde
kunna uppställas, att ett förslag i ämnet skall utgå från en planmässig
och omfattande undersökning beträffande de hos olika myndigheter till
handläggning förekommande mål, i fråga om hvilka rättigheten att få
dem af Kungl. Maj:t pröfvade ansetts böra lida inskränkning eller alldeles
upphäfvas.

I kommitténs betänkande har icke uppgifvits, huruvida föreliggande
förslag ingår såsom en del i ett större reglerings förslag, hvilket
afser att i fråga om vissa mål nedbringa instansernas antal, eller om
det utgör allenast en på grund af ett tillfälligt sysslande med kollega
löneförhållanden föreslagen anordning i afseende å behandlingen af de
besvärsmål, som pröfvas särskildt af detta ämbetsverk. Kommittén framhåller
blott, hurusom antalet af de mål, om hvilka nu är fråga, hos
kollegium icke är så synnerligen stort, och att antalet af dem, som
dragits inför Kungl. Maj:t, är ännu mindre. »De kunna därför», säger
kommittén, »icke heller hafva någon större betydelse med afseende å
arbetsbördan vare sig på ena eller andra hållet. Ur denna synpunkt
kan alltså af en förenkling i detta hänseende föga vinst vara att hämta.
Då kommittén emellertid icke kunnat förbigå denna fråga, har därvid
kommit under öfvervägande, huruvida det numera kan finnas skäl att
för dessa både till antal och beskaffenhet mindre betydande mål och
ärenden bibehålla rättigheten att hos Kungl. Maj:t öfverklaga kammarkollegii
beslut.»

Till en början har kollegium med afseende å hvad af kommittén
blifvit i denna fråga anfördt trött sig böra erinra därom, att, så vidt
kollegium kunnat utröna, rättigheten att få eu myndighets slutliga beslut
draget under Kungl. Maj:ts pröfning hitintills icke betagits missnöjd
part i andra mål än fattigvårdsmål. Gent emot hvad kommittén
i sådant afseende uttryckligen uppgifvit jämväl beträffande lagsökningsmål
torde nämligen kunna göras gällande den af lagutskottet vid 1894

års riksdag- i dess utlåtande n:r 43, med anledning- af förslag- till förordning-
om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871, framställda invändning, att gäldenär, som ej
hos öfverexekutor erkänt sin skuld, äger enligt 32 § i utsökningslagen
rätt att till vederbörlig'' domstol stämma om återvinning och dymedelst
få krafvets befogenhet pröfvad i alla instanser.

Vidare kan kollegium icke till fullo instämma i kommitténs mening
därom, att ifrågavarande mål i allmänhet äro af enklare beskaffenhet,
och att det i nästan alla gäller förnämligast att iakttaga och afväga
det allmännas intresse. Med undantag af de särdeles obetydliga frågorna
om bortförande af foder från vissa egendomar, erbjuda nämligen dessa
mål på grund af såväl sin egen beskaffenhet som ofullständigheten och
otydligheten i den lagstiftning, hvilken är att tillämpa i den förekommande
frågan, ej sällan en viss svårighet vid bedömandet; så särskildt
målen om rätt och företräde till åboskap och skatteköp samt om
nybygges omförande till skatte och eventuell rätt till skogen å det
skatteomförda nybygget. Icke heller är i de flesta af dessa mål lämpligheten
från det allmännas synpunkt af någon förvaltningsåtgärd så
mycket föremålet för pröfning, som fast hellre ett rättsanspråk — ofta
af betydande ekonomisk innebörd — hvithet enskild person anser sig
hafva i laga ordning förvärfvat och vill göra gällande vare sig mot en
annan enskild eller mot staten.

Uppenbarligen är af största vikt, att sådan anordning vidtages,
att myndighet, som skall meddela slutlig dom i ett mål, erbjuder trygghet
för att denna sista dom också varder den bästa möjliga. Det synes
som om den förändrade organisation, kommittén velat gifva kollegium,
icke skulle innebära tillräckliga garantier i angifna hänseendet. Underdel
att enligt 22 § regeringsformen uti högsta domstolen ringare mål
kunna pröfvas och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, där alla
fyra äro om beslutet ense, hvarförutom minst sju skola döma öfver
viktigare saker, samt i afseende å domfördt antal ledamöter i kammarrätten
gäller hvad i 23 kapitlet rättegångsbalken för hofrätt finnes
stadgadt — att fem ledamöter utgöra domfört antal, så ock fyra, där
tre af dem äro om slutet ense — skulle nämligen inom kollegium, med
den af kommittén föreslagna organisation, en personal af tre ledamöter,
ehvad de samstämma eller en hvar uttalar sin särskilda mening, kunna
göra tillfyllest vid meddelandet i sista instans af ett beslut. Tages
härvid tillika i betraktande, att adjungerade ledamöter, hvilka helt
naturligt måste vara mera främmande för göromålen än de ordinarie ledamöterna,
ganska ofta, och alltid under semester för dessa senare, biträda

kollegium, torde ur rättssäkerhetens synpunkt den af kommittén föreslagna
anordning icke kunna tagas för god.

Bibehålies däremot kollegium vid sin nuvarande organisation med
sex ledamöter, lärer, för den händelse det eljest befinnes lämpligt att
borttaga rättigheten att i omförmälda mål fullfölja talan hos Kungl.
Maj:t, kollegium kunna påtaga sig ansvaret att i sista hand afgöra dessa
mål, isynnerhet om föreskrift meddelas därom, att samma mål alltid
skola hos kollegium handläggas i plenum.

D. Förenklingar i formen för ärendenas föredragning och afgörande.

Medan kollegii ämbetsåligganden hittills till öfvervägande del varit
sådana, för hvilkas behöriga fullgörande eu mera mångsidig behandlingansetts
nödig, skulle, efter kommitténs förmenande, detta förhållande
blifva i viss och ej oväsentlig mån ändradt, om i enlighet med kommitténs
förslag en hel del besvärsmål, i hvilka kollegium nu är mellaninstans,
komme att från ortsmyndigheterna fullföljas direkt hos Kungl.
Maj:t samt vidare å de allmänna domstolarna öfverflyttades en del
tvistefrågor, hvilkas pröfning i andra instans nu är åt kollegium uppdragen.
Visserligen skulle, enligt hvad kommittén förklarat, det fortfarande
tillhöra kollegium att handlägga ett afsevärdt antal mål och
ärenden af sådan beskaffenhet, att deras afgörande borde föregås af ett
något mera omfattande meningsutbyte, men vid en granskning af de
för kollegium, enligt kommitténs förslag, kvarstående ämbetsåligganden
har det dock synts kommittén, att dylika mål och ärenden icke skulle
hos kollegium förekomma i större män, än förhållandet vore inom andra
ämbetsverk, vid hvilka den kollegiala arbetsformen helt eller delvis afskaffats.
Vid sådant förhållande ansåge kommittén goda skäl tala för
vidtagande inom kollegium af den förändring, att i alla mera löpande
mål och ärenden kollegii chef hlefve allena beslutande, hvaremot för mål
och ärenden af större vikt och betydelse den kollegiala formen borde
bibehållas, särskildt därest kollegium i de besvärsmål, hvilkas pröfning
fortfarande skulle tillkomma detsamma, blefve sista instans.

I enlighet härmed har kommittén — under förutsättning att dess
förslag till inskränkning i kollegii ämbetsåligganden vinna bifall — hemställt
(del II sid. 87),

att, med undantag för nedan angifna mål och ärenden, den kollegiala
formen för ärendenas handläggning i kollegium måtte upphöra

och beslutanderätten öfverlämnas åt verkets chef; dock med skyldig-het
för föredragande ledamoten att, om hans åsikt icke öfverensstämde med
det af chefen fattade beslutet, låta till protokoll anteckna sin skiljaktiga
mening;

att af kollegium samfälldt skulle behandlas och afgöras ärenden,
som anginge: verkets organisation; nya författningars utfärdande eller
redan befintligas förklarande, ändring eller upphäfvande; allmänna föreskrifter,
som det tillkommer kollegium att utfärda; besvär, som hos kollegium
anföras öfver underordnade myndigheters beslut; befordringar,
undantagandes sådan, som afser återbesättande af ledig kammarrådsbefattning;
extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes antagande;
bestämmande af arfvoden åt amanuenser äfvensom af godtgörelse åt
andra extra ordinarie tjänstemän och tillfälliga biträden samt åt extra
ordinarie vaktbetjänte; afsked, tjänstebetyg, förordnanden, äfvensom
tjänstledighet, med undantag af semester; tjänstemäns och betjäntes fel
och försummelser i tjänsten; rikets regalier och dyrbarheter; samt
andra frågor, hvilka kollegii chef finner skäl att göra till föremål för
samfälldt afgörande; och

att i behandlingen och afgörandet af dessa ärenden skulle deltaga
chefen samt föredraganden och minst en af de öfriga ledamöterna.

Vid en sammanställning af de ärenden, kommittén sålunda ansett
böra fortfarande behandlas och afgöras under kollegial form, med öfriga
ämbetsåligganden, som, därest kommitténs förslag om begränsning af
kollegii verksamhetsområde vinner afseende, därefter skulle tillhöra
kollegium (del II sid. 44—46), visar sig, att bland sådana »mera löpande
mål och ärenden», i hvilka kollegii chef skulle blifva allena beslutande,
förekomma frågor om ordnande af prästerskapets aflöning och därmed
sammanhängande ärenden; om stadsjords egenskap och beskaffenhet;
om förändringar i landets administrativa och kyrkliga indelning äfvensom
åtskilliga andra ärenden, hvilkas pröfning Kungl. Maj:t förbehållit
sig och som äro af kameral natur eller angå den allmänna hushållningen;
om disposition af de till civil- och ecklesiastikstaterna upplåtna
boställen äfvensom åtskilliga andra till civila och kyrkliga behof och
ändamål anslagna hemman och lägenheter; om inköp eller försäljningför
statens eller allmän inrättnings räkning af fast egendom samt om
hemmansbyten, storskiften och afvittringar m. in.

Enligt kollegii, på en rik erfarenhet grundade åsikt kunna omförmälda
ärenden svårligen karakteriseras såsom »mera löpande». På
kollegii ämbetsförvaltning hvila de tvärtom med ej ringa tyngd, enär
de ofta äro ganska invecklade samt nästan alltid kräfva djupa och vid -

sträckta undersökningar i äldre handlingar. Hvad kommittén velat
medgifva såsom undantag kan därför med ganska stor visshet antagas
blifva regel, nämligen att verkets chef finner angeläget att till afgörande
i plenum hänskjuta jämväl dessa ärenden, som af kommittén
ställts utom gruppen »mål och ärenden af större vikt och betydelse».

Kollegium har nödgats framhålla denna skiljaktighet mellan kommittén
och kollegium i bedömandet af kollegii ämbetsverksamhet i
väsentliga delar, då ju på en riktig uppskattning af samma verksamhet
måste grundas afgörandet af frågan, om kollegium skall i hufvudsak
fortfara eller upphöra att arbeta under kollegiala former.

Sedan till följd af redan beslutade ändringar i beskattnings väsendet
och försvarsorganisationen samt eljest vidtagna lagstiftningsåtgärder åtskilliga
mindre betydande ärenden redan försvunnit från kollegii diarier,
och då ännu flera dylika — såsom angående landsstatstjänster äfvensom
rena expeditionssaker — kunna på grund af kommitténs förslag förväntas
komma att frångå kollegium, skulle, om än besvärsmålen rörande
kommunikationsväsendet afskildes, i allt fall fortfarande och mera
uteslutande än tillförne hos kollegium handläggas frågor af sådan omfattning
eller säregen beskaffenhet, att den kollegiala förhandlingsformen
äfven härefter måste anses nödig.

Vid föregående tillfällen, då fråga angående reglering af kollegium
förevarit, hafva, oaktadt förslag om väsentlig inskränkning i omfattningen
af kollegii ämbetsverksamhet samtidigt framkommit, de uppgifter,
som skolat hänskjutas till kollegium, dock alltid ansetts tarfva
kollegial öfverläggning och pröfning.. Så ville det vid 1823 års riksdag
för reglering af rikets styrelseverk tillsatta särskilda utskott bibehålla
den kollegiala förvaltningsformen inom kammarkollegium, oaktadt
en mångfald af ärenden enligt utskottets förslag borde afskiljas från
kollegium. I afseende å riksstyrelsens organisation uttalade detta utskott
vissa allmänna åsikter, som sedermera vid flera särskilda tillfällen
åberopats. Bland annat gjorde utskottet en uppdelning af de mål och
ärenden, som tillhörde »statsförvaltningens åtgärd». Dessa voro, enligt
utskottets bestämningssätt, dels sådana, som berodde på en stundom ej
lätt funnen tillämpning af gällande författningar, och där således vidsträcktare
pröfning, innan beslut vidtoges, måste föregå, och dels sådana,
som blott fordrade verkställighet af regeringens eller domaremaktens
beslut eller af taxor, reglementen eller andra bestämda föreskrifter,
hvarför den grundsats syntes utskottet kunna i allmänhet antagas, att
pröfning såtgärderna borde underkastas fleras samfällda behandling, men
däremot verkstållighetsbefattningen öfverlämnas åt en enda, på det att

denna befattning, såsom sig vederborde, måtte blifva med enhet, kraft
och skyndsamhet behandlad. Då sedermera 1858 års kommitté för
förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk tog under
öfverläggning frågan, huruvida kammarkollegium borde fortfara i sin
egenskap af kollegium, uppdrog kommittén en jämförelse mellan kollegium
å ena sidan samt arméförvaltningen och förvaltningen af sjöärendena
å den andra. Härvid fann kommittén den väsentliga olikhet
äga rum, att, då sistnämnda myndigheters verksamhet hufvudsakligen
var inskränkt till rena verkställighetsåtgärder, kammarkollegium däremot
tillika utöfvade administrativ domsrätt i frågor, som ägde sammanhang
med beskattningen af jord eller annan fast egendom. Äfven
de öfriga ärenden, som då tillhörde och efter kommitténs åsikt jämväl
fortfarande borde åligga kammarkollegium — hufvudsakligen bestående
uti att förvalta samt hafva inseende och vård å en del af statens fasta
och lösa egendom, att behandla mål angående förvärfvande eller upplåtelse
för statens räkning af åtskillig jord eller fast egendom och räntor
äfvensom att handlägga dels frågor, som afsågo de jorden åtföljande
extra ordinarie skyldigheter och besvär, dels åtskilliga andra kamerala
och allmänna hushållningen rörande frågor — syntes kommittén till
största delen vara af den beskaffenhet, att det med skäl kunde ifrågasättas,
huruvida desamma, utan att äfventyra den säkerhet för ärendenas
behöriga gång, hvilken vore af så stor vikt, kunde öfverlämnas till en
enda persons afgörande. På dessa skäl tillstyrkte kommittén, som dock
ville i afsevärd mån begränsa kollegii förvaltningsbestyr, att kammarkollegium
måtte bibehållas i sin egenskap af kollegium. För 1874 års
löneregleringskommitté synes denna sak hafva varit så naturlig, att i
kommitténs betänkande ingenting antyder, att frågan om en förändring
i förhandlingsformen hos kollegium ens varit under öfverläggning inom
kommittén.

Då, så vidt kollegium kunnat finna, de mål och ärenden, som
jämväl hädanefter skulle tillhöra detta ämbetsverk, måste i det hela
anses vara af ej ringa vikt och betydelse samt med hänsyn till sin
säregna beskaffenhet kräfva en allsidig och omsorgsfull pröfning, i regel
grundad på en synnerligen noggrann utredning, anser sig kollegium,
om också detta ämbetsverk icke skulle bibehållas vid åliggandet att i
andra instans pröfva de besvärsmål rörande kommunikationsväsendet,
angående hvilkas afskiljande kommittén gjort framställning, böra i
underdånighet på det bestämdaste afstyrka bifall till kommitténs nu
ifrågavarande förslag om inskränkning i användningen af den kollegiala
formen vid behandlingen af de kollegium tillhörande mål och ärenden.

Med afseende å kommitténs hemställan (del II sid. 89), att den i
kammarkollegium nu brukliga inskränkning i föredragningen under de
tre första veckorna af året samt under veckan efter påsk måtte upphöra,
har representanten för kollegium inom kommittén anfört, hurusom
en sådan anordning icke mötte någon svårighet att genomföra, och
att han ej heller motsatt sig densamma. Men för så vidt af hvad
kommittén därom yttrat kunde hämtas stöd för den föreställning, att
nyssnämnda tider, under Indika divisionssammanträden i regel ej hölles,
skulle få af tjänstemännen utnyttjas till någon i instruktionen ej afsedd
extra frihet eller ferieförmån, borde det framhållas, att så icke vore
fallet. Ifrågavarande mellantider vore nämligen fullt upptagna af arbetena
med konceptföring och expedition af närmast därförut föredragna ärenden,
hvilkas antal blifvit så mycket större, just emedan man haft att
för deras afarbetande påräkna ett efterföljande särskild! rådrum. Med
borttagande af ett sådant rådrum måste de föregående divisionsföredragningarna,
äfven med fullt arbetsmått, gifva så mycket ringare utbyte,
och någon vinst i fråga om arbetsprodukten vore fördenskull icke att
af den föreslagna förändringen emotse. Det torde ock böra uppmärksammas,
att, såsom kommittén angifvit, afbrotten i föredragningarna
icke gällde plenimålen, och vidare, att samma vore förhållandet med
alla divisionsmål af någon brådskande beskaffenhet, hvilka — då sådana
undantagsvis förekomme — äfven under nu nämnda mellantider i vanlig
ordning föredroges. Under sådana förhållanden torde det allmännas
intresse icke kunna anses hafva varit genom den hittills följda ordningen
i någon mån åsidosatt, men, såsom förut nämnts, vore mot den af kommittén
härutinnan föreslagna förändring, hvilken ur ordningssynpunkt
kunde förefalla tilltalande, ej något att erinra.

Häri instämmer kollegium till alla delar.

Det har synts kommittén, att, om åt kollega chef uppdrages att
själf föredraga alla till kollega handläggning hörande befordringsfrågor
och i allmänhet ärenden rörande dess personal, detta åliggande skulle
i sin mån bringa honom i närmare förbindelse med personalen och därigenom
öka möjligheten för honom att verkligen öfvervaka, det en hvarmed
nit och drift fullgjorde sina skyldigheter, hvarförutom genom eu
sådan anordning skulle beredas lättnad för de ledamöter, hvilka föredragningen
af ifrågavarande mål skulle tillhöra. Kommittén har därför
(del II sid. 89) hemställt, att åt cliefen i kollegium måtte öfverlämnas
att själf föredraga sådana samfäildt afgörande underkastade frågor,

som angå befordringar, extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes
antagande, bestämmande af arfvoden åt amanuenser äfvensom af godtgörelse
åt andra extra ordinarie tjänstemän och tillfälliga biträden samt
åt extra ordinarie vaktbetjänte, afsked, tjänstebetyg, förordnanden,
tjänstledighet samt tjänstemäns och betjäntes fel och försummelser i
tjänsten.

Huruvida den af kommittén föreslagna anordning vore ägnad att
— därest för detta ändamål särskilda anordningar eljest funnes af behofvet
påkallade — åstadkomma ett närmande mellan verkets chef och
dess personal synes mycket tvifvelaktigt. Däremot kan antagas, att
handläggningen af omförmälda ärenden icke skulle vinna därpå, att
chefen, i stället för någon af ledamöterna, Unge till åliggande att föredraga
desamma. Då nämligen ledamöterna måste genom sitt dagliga
samarbete med tjänstemännen bättre än chefen blifva i tillfälle att lära
känna, huru de senare fullgöra sina skyldigheter, kan det befaras, att
chefens förslag i en befordringsfråga skulle komma att allt för mycket
byggas på så kallade pappersmeriter och till följd däraf blifva vid omröstningen
underkändt. Äfven från andra synpunkter finner kollegium
förslaget otjänligt och anser sig därför icke kunna biträda detsamma.

Såsom en fruktbar tanke i förslaget vill kollegium emellertid
framhålla dess syfte att genom chefens mera omedelbara deltagande i
handläggningen af ärendena inom kollegium bereda ledamöterna någon
lättnad i föredragningsskyldigheten. Då denna tanke lärer på ett i allo
värdigare sätt kunna förverkligas därigenom, att verkets chef, när omständigheterna
sådant medgifva, åtager sig beredningen och föredragningen
af något viktigare allmänt ärende, tillåter sig kollegium uttala
önskvärdheten däraf, att i en blifvande ny instruktion för verket upptages
en bestämmelse, som häråt gifver uttryck.

Sedan kollegium afstyrkt kommitténs här ofvan afhandlade förslag
om upphäfvande i allmänhet af den kollegiala formen inom detta ämbetsverk,
måste kollegium intaga samma ståndpunkt till kommitténs i samband
därmed gjorda hemställan (del II sid. 91), att i blifvande instruktion
för kollegium måtte meddelas föreskrift därom, att, då kollega chef
begagnar semester eller eljest under kortare tid, som ej öfverstiger
fjorton dagar, är förhindrad att sitt ämbete förrätta, äldsta tjänstgörande
ledamoten skall, därest icke annorlunda af Kungl. Maj:t förordnas, inträda
i utöfningen af chefens åligganden.

E. Utsträckning af arbetstiden.

Enär kommittén (del I sid. 119—124) funnit, att den tid, som af
personalen inom de centrala ämbetsverken för närvarande, ägnas åt
statstjänsten, icke i allmänhet är tillfyllestgörande, har kommittén ansett
skäligt, att till vinnande af ökning i arbetsprodukten utsträckning ägde
rum af tjänstgöringstiden, d. v. s. af arbetstiden å tjänsterummet. Emot
en allmän utsträckning af tjänstgöringstiden har kommittén visserligen
väntat den invändningen, att särskildt för högre tjänstemän en väsentlig
del af göromålen vore af beskaffenhet att kräfva ett ostördt tankearbete
och därför ej utan svårighet kunde besörjas å tjänsterummet,
där afbrott påkallades för rådplägningar med andra tjänstemän eller af
allmänhetens besök, samt att fört)- _ en utsträckning af arbetstiden å
tjänsterummet icke för dessa högre tjänstemän medförde möjlighet att
där besörja andra göromål än dittills. Kommittén säger sig icke vilja
i allo bestrida riktigheten af denna invändning; men, förutom det att
en utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet alltid medförde möjlighet
att därunder medhinna större mängd än dittills af mera löpande
göromål, följde ju af en sådan utsträckning endast, att äfven för dessa
tjänstemän den totala arbetstiden öKades, livilket, enligt kommitténs
åsikt, i allmänhet vore af behofvet påkalladt. Att i särskilda fall kunde
för beredning af något större ärende kräfvas, att tjänsteman föi kortare
tid erhölle eftergift i eller ledighet från öfrig tjänstgöring, läte sig icke
förneka; men sådant kunde och borde endast vara undantag, hvilka
först efter noggrann pröfning af behofvet finge medgifvas.

Vid uppgörande af sina lönereglerings förslag har kommittén därför
utgått från den allmänna förutsättning, att ett stadgande skulle
meddelas därom, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola,
där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves, vara å
tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. Äfven
med afseende på kammarkollegium har kommittén tillstyrkt meddelandet
af en sådan föreskrift (del II sid. 94).

Hvad som kan erinras mot den af kommittén föreslagna utväg
till vinnande af en stegring i arbetsresultatet inom de centrala ämbetsverken
innefattas i hufvudsak uti den af kommittén själf framställda,
ofvan återgifna invändning mot lämpligheten af dess eget förslag. Om
nämligen icke de med en tjänst förenade göromål äro af den enkla
beskaffenhet, att arbetstid och arbetsprodukt alltid stå i direkt förhållande
till hvarandra, eller om icke tjänstverksamheten med nöd -

foidiar den be fat tningsh afv andes närvaro å tjänsterummet,
tia är förvisso föga vunnet därmed, att den »totala arbetstiden» ökas’
ly, utom det att denna ökning icke gifver någon som helst garanti för
att al tjänstemannen i kvantitativt afseende mera varder presteradt, torde
det vara obestridligt, att en intellektuell verksamhet, hvilken bedrifves
under så ogynnsamma förhållanden, som tjänsterummet i jämförelse med
hemmet vanligen erbjuder, skall lämna ett i kvalitativt afseende mindre
värdefullt resultat, än om vederbörande finge för dess utförande välja
den för honom själf lägligaste platsen och tiden. Det är för öfrigt
ganska ovisst, om med en utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet
till minst sex timmar ens den totala arbetstiden alltid skulle ökas, alldenstund
det kan befaras, att minimum och maximum härutinnan komme
att för den mindre arbetsifrige sammanfalla, under det att mången, som
helt visst icke skulle^ tveka att, där åtagandet bure frivillighetens prägel
andel kasta sig ett afsevärdt längre dagsarbete, måhända svårligen skulle
förmås att öfverskrida det legala minimimåttet därför.

beträffande särskildt göromålen inom kammarkollegium, äro de i
allmänhet icke af den art, att de kräfva ledamöternas närvaro å tjänsterummet
utöfver den tid, som kan vara erforderlig för forskning i där
förvarade äldre handlingar, för föredragning, expedition och arbetets
ordnande in. m. Sedan utredningen i ett ärende blifvit verkställd, torde
i de flesta fall det vara vida lättare att komma till ett omdöme om detsamma
andel »ostördt tankearbete» i hemmet än under en fortsatt vistelse
å tjänsterummet. Också kan antagas, att tyngdpunkten af ledamöternas
tjänsteutöfning, sådan den framträder i handläggningen af de mera
omfattande målen och ärendena, merendels vant förlagd till arbetet i
hemmen.

Den ledamot af kammarkollegium, som deltagit i kommitténs öfverläggningar,
har, utan att taga afstånd från kommitténs förevarande förslag,
likväl förklarat sig hysa åtskilligt tvifvel, att detsamma vore så
a gjordt fördelaktigt eller lämpligt. På de af denna ledamot anförda
och af kollegium här ofvan i viss mån vidare utvecklade skäl anser sig
emellertid kollegium höra afstyrka bifall till kommitténs förslag om meddelande
af eu föreskrift beträffande tjänstgöringen inom kammarkollegium
af den b delse, förslaget innehåller, enär, enligt kollegii bestämda öfvertygelse,
arbetsprodukten inom kollegium skulle till såväl kvantitet som
kvalitet blifva i väsentlig mån nedsatt, därest ämbetsverksamheten härstädes
reglerades i enlighet med samma föreskrift. Under alla förhållanden
lärer anledning icke förekomma att härutinnan för kollegii
tjänstepeisonal meddela andra bestämmelser än dem, som varda fast -

ställda för personalen inom sådana ämbetsverk, med hvilkas göromål
kollegii arbete är af likartad beskaffenhet.

I nu af handlade ämne ansluter sig kollegium i det hela till den
uppfattning, som enligt protokollet öfver justitiedepartementsärenden den
10 december 1875 blifvit vid behandling af frågan om lönereglering för
rikets hofrätter och krigshofrätten uttalad af dåvarande justitiestatsministern
friherre Louis de Geer i följande ord: »En samvetsgrann ämbetsman
arbetar så mycket hans krafter medgifva, om göromålens mängd
det klöfver, men, där pliktkänslan saknas, uträttas föga med hvilken
tidsreglementering som helst.»

Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med ordinarie
befattning inom kollegium förenade aflöningsförmåner.

Rörande frågan, huruvida det bör vara statens ämbets- och tjänstemän
medgifvet att jämte ordinarie tjänst innehafva annan med lön
förenad befattning af mera enskild natur, yttrade 1874 års löneregleringskommitté
i sitt den 12 december samma år afgifna betänkande angående
lönereglering vid rikets hofrätter och krigshofrätten, att sysselsättning
utom statens tjänst i allmänhet icke genom särskildt stadgande varit
någon förmenad. Utan tvifvel hade dock därvid varit afsedt, att befattningar
af enskild natur icke finge taga tjänstemannens tid och arbetskraft
i anspråk mera, än som vore förenligt med hans egenskap af
statens tjänare, ehuru svårigheten att på ett fullt tillfredsställande sätt
förebygga sådant hindrat en bestämd föreskrifts meddelande. Kommittén
hvarken kunde eller ville hindra en statens tjänsteman med ovanligare
duglighet och- arbetsförmåga att ägua den tid, som tjänsten kunde för
honom, mera än för andra, lämna öfrig åt enskild verksamhet, såsom
utförande af enskilda uppdrag, hvarvid omsorgen att sådana bestyr icke
måtte inkräkta på tjänstens fordringar ankomme icke blott på hans
egen plikttrohet utan äfven och väsentligen på ett allvarligt förmanskap.

Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 10 december 1875
af frågan om lönereglering för hofrätterna yttrade justitiestatsministern i
detta ämne, att fordningarna på statens tjänare kunde icke ställas så
höga, att de icke för män med mera än vanlig arbetsförmåga lämnade
någon tid öfrig för andra sysselsättningar och enskilda angelägenheter.
Förbjödes dessa att använda sin lediga tid på det för dem förmånligaste

sätt, så blefve följden ingen annan, än att staten bexöfvade sig de
större förmågornas tjänst, ty de kunde utom densamma bereda sig bättre
villkor, om till statens knappt tillmätta löner icke kunde få läggas
någon biförtjänst. Det måste därför vara i statens intresse att icke
förbjuda mera än hvad som verkligen inkräktade på tjänstens behöriga
fullgörande. Endast den allmänna föreskrift borde meddelas, att ingen
tjänsteman finge åtaga sig annan tjänstebefattning, som på något sätt
vore hinderlig för hans tjänst; för öfrigt skulle det i fråga om ständiga
tjänstebefattningar af mera enskild natur ankomma på pröfning af deras
förenlighet med tjänsten inom ämbetsverket.

I enlighet härmed upptogs bland de villkor, under hvilka löneförmånerna
enligt de på 1870-talet fastställda löneregleringar för de
centrala ämbetsverken finge åtnjutas, i allmänhet den föreskriften, att
med ämbete eller tjänst i dylikt ämbetsverk icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande
af tjänstgöringen i ämbetsverket.

Under senare tider hafva inom Riksdagen framställts olika formulerade
yrkanden i syfte att begränsa tjänstemännens rätt att bredvid
statstjänsten innehafva andra befattningar. I detta afseende tillåter sig
kollegium erinra om en vid 1903 års riksdag i Andra Kammaren väckt
motion, hvari hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t, efter nödig utredning,
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara
styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag i lämplig omfattning inskränktes.
I afgifvet utlåtande (n:o 31) yttrade lagutskottet med anledning
af nämnda motion, bland annat, att uppenbarligen skulle det
föreslagna stadgandet innebära ett ganska kännbart ingrepp i ämbetsmännens
handlingsfrihet och rätt att förfoga öfver sin egendom. Om
ämbetsmän icke finge såsom styrelseledamöter deltaga i aktiebolags förvaltning
och såsom revisorer öfvervaka densamma, skulle däraf i många
fall följa, att de kände sig obenägna att nedlägga penningar i dylika
företag och alltså vore i viss mån uteslutna från en möjlighet till
penningplacering, hvilken i våra dagar hörde till de mest anlitade.
Särskilt tryckande skulle denna inskränkning blifva för ämbetsmän,
hvilka redan vore delägare i dylika företag eller erhölle sådan andel
annorledes än genom ett därpå riktadt aftal, exempelvis genom arf
eller gifte. Äfvenledes torde det vara oförnekligt, att inskränkningen,
om densamma finge en tämligen vidsträckt omfattning, skulle medföra

svårigheter såväl för affärsvärlden som för det stora antal ämbetsmän,
hvilka, särdeles i yngre år, icke åtnjöte sådan aflöning af staten, att
det skäligen borde förmenas dem att genom biförtjänster förbättra sin
ekonomiska ställning, i den mån sådant läte sig göra, utan att deras
plikter mot staten försummades. Affärsvärlden skulle gå miste om
arbetskrafter, af hvilka den''haft nytta och som åtminstone under den
första tiden säkerligen icke lätt skulle kunna ersättas, och ämbetsmännen
skulle utestängas från ett verksamhetsfält, där biförtjänster kanhända
lättast varit att erhålla. Jämväl från statens synpunkt skulle eu
alltför sträng begränsning af ämbetsmännens möjlighet att erhålla biförtjänster
kunna inverka ofördelaktigt, därigenom att allt flera af ekonomiska
skäl afhölles från att söka anställning i statens tjänst. Dessutom
förefölle det mindre följdriktigt att, om man ville vinna det ändamål,
motionären åsyftat, förbjuda ämbetsmännen endast att vara styrelseledamöter
eller revisorer i aktiebolag, då ämbetsmän i lika hög grad
kunde vara intresserade i andra affärsföretag och deras intresse för
dylika företag lika väl kunde framkallas af andra anledningar. Ehuru
möjligt kunde vara att ämbetsmännens deltagande i affärslifvet sträckt
sig längre, än som varit lämpligt och riktigt, ansåge utskottet sålunda,
att motionärens förevarande framställning icke borde föranleda till någon
Riksdagens åtgärd, hvarom hemställan jämväl gjordes. Utan votering biföll
Första Kammaren hvad utskottet hemställt, hvaremot Andra Kammaren,
likaledes utan votering, godkände ett under öfverläggningen framställdt
yrkande, att Riksdagen med anledning af motionen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
och i hvad mån ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter eller revisorer
i aktiebolag kunde begränsas, samt för Riksdagen framlägga de förslag
till lagbestämmelser, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Ku förevarande löneregleringskommitté (del I sid. 106—109) förklarar
sig omfatta den åsikt, som vid olika tillfällen och särskildt från
Riksdagens sida gjorts gällande därom, att staten borde äga att å sina
tjänare, där dessa aflönades på ett tilliredsställande sätt, ställa det anspråk,
att åtminstone i regel deras tid och krafter helt ägnades åt dem
anförtrodda befattningar, hvarför äfven dessa befattningar borde så ordnas,
att de i allmänhet fullt kräfde sin man. Gifvet vore emellertid, att, då
fordringarna å statstjänarnas arbetsförmåga ej finge ställas högre, än
att de i regel kunde utan oskälig ansträngning fyllas, för en och annan
med större arbetsförmåga och arbetsifver utrustad person kunde blifva
åtskillig tid öfrig äfven för andra göromål, men detta borde, om statstjänsten
så ordnades, som ofvan antydts, och behörigen sköttes, blifva

undantagsfall. Det vore ej lämpligt eller utförbart att meddela ett ovillkorligt
förbud mot förening med ordinarie statstjänst af andra tjänstebefattningar
eller uppdrag, men nödigt vore, att, till förekommande i
möjligaste mån af missbruk, nuvarande föreskrifter i ämnet fullständigades
och skärptes; och borde dylik förening kunna medgifvas allenast
i särskilda fall samt på grund af förekommande omständigheter. I anslutning
härtill har kommittén, hvad kammarkollegium angår, hemställt
(del II sid. 96), att för åtnjutande af de med ordinarie befattning inom
kollegium förenade atlöningsförmåner måtte stadgas, bland andra, det
villkor, att med dylik befattning ej må förenas vare sig uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej i särskilda fall,
hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare
af annan befattning, kollegium på grund af förekommande omständigheter
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt å tjänstgöringen i kollegium, finner
sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas
eller mottagas.

Utan all fråga är det ett fullt befogadt anspråk från statens sida,
att, om staten på ett tillfredsställande sätt aflönar sina tjänstemän, dessa
äfven skola, där så erfordras, helt ägna sin tid åt statstjänsten. För
den större arbetskraften och dugligheten kan emellertid, såsom påpekats,
vid det behöriga skötandet af en tjänst, afpassad för personer med vanlig
arbetsförmåga och skicklighet, uppkomma någon tid af ledighet; hvarförutom,
såsom kommittén (del I sid. 120) erinrat, tjänstegöromålen särskildt
inom första lönegraden ofta äro af den art, att hemarbete ej gärna eller
åtminstone ytterst sällan kan ifrågakomma, hvadan för innehafvare af
dylika befattningar arbetstiden å tjänsterummet tillika utgör den totala
arbetstiden i tjänsten. På den tid, som sålunda af en eller annan anledning
blifver ledig, lärer staten icke rimligtvis kunna göra anspråk. Det
synes då böra vara tjänstemannen, likasom hvarje annan fri medborgare,
i regel tillåtet att använda den förmögenhet, han till äfventyrs kan äga,
äfvensom sin återstående arbetskraft på sätt honom lämpligast synes,
således äfven på privata affärsföretag, om det lyster honom.

Allmänt erkändt torde vara, att en utbildning under det praktiska
lifvets bestyr är en synnerligen god förskola för lösningen äfven af
ämbetsmannens uppgifter. "V icl sådant förhållande lärer det vara mindre
följdriktigt att söka utesluta ämbetsmannen från aktivt deltagande i det

lif, hvars företeelser lian på grund af sin ämbetsställning kan få sig
ålagdt att bedöma och reglera. Äfven kommittén (del I sid. 150) har
framhållit, hurusom »den närmare praktiska beröring med befolkningen
och bekantskap med dess åskådningssätt, hvartill tjänstgöringen inom
ortförvaltningen gifver tillfälle, för den blifvande tjänstemannen inom
centralförvaltningen skulle varda af mycken betydelse för ett godt fullgörande
af hans ämbetsgerning».

Man har emellertid — inom Riksdagen — ifrågasatt, om icke den
grannlaga ställning, statens ämbets- och tjänstemän intaga i samhället,
kräfde inskränkning uti rätten för dem att ägna sig åt privata uppdrag.
Särskildt har man (motion n:r 117 inom Andra Kammaren vid 1903 års
riksdag) antydt, att ämbetsmännens deltagande i affärslifvet innebure
en verklig fara för deras opartiskhet i tjänsteåliggandena, i all synnerhet
när det gällde den högre administrationens ämbetsmän. Nutidens mångsidiga,
omfattande, i de mest olika förhållanden ingripande affärsintressen
brätte med nödvändighet de stora ekonomiska sammanslutningarna i
permanent kontakt med landets administration. En ämbetsman, som
själf hade ett måhända alldeles liknande intresse att för sitt bolag bevaka,
som det ett sökande bolag ville hafva främjadt, kunde endast med
svårighet iakttaga fullständig opartiskhet i sitt görande och låtande.
Åtminstone kunde allmänheten knappast bringas att tro detta, och däraf
skulle hans auktoritet lida afbräck, äfven om hans beslut verkligen leddes
endast af rena af sikter.

Obestridligen innehåller detta tal en viss sanning. Men om staten af
farhåga för de frestelser, i Indika ämbetsmännen kunna genom sin
ställning*'' till privata företag komma, skulle utesluta dem från all närmare
beröring med dylika, vill det synas som om, utan verkligt gagn, en
alltför stor stränghet blefve tillämpad. En sådan åtgärd vare nämligen
till sin påföljd helt visst mycket litet verkande, så länge medlemmar
af ämbetsmannakåren icke kunna förhindras att placera penningar x
ekonomiska företag, och da i allt fall en oredlig ämbetsman icke läier
sakna utväg att genom de beslut eller åtgärder, han å ämbetets vägnar
fattar eller vidtager, främja egna och andras enskilda intressen.

Kommittén har icke velat föreslå ovillkorligt förbud mot förening
med statstjänst af enskild befattning eller uppdrag, men anser dock en
sådan förening böra endast undantagsvis medgifvas. I sådant afseende
erinrar kommittén, huruledes en statens tjänsteman kan med mera afsevärdt
belopp vara intresserad i något bolag. Då det icke bör förmenas
honom, mer än hvarje annan medborgare i dylikt fall, att vaka öfver
skötseln af sin sålunda placerade förmögenhet, kan det, enligt kommitténs

åsikt, stundom vara erforderligt, att han intager plats i bolagets styrelse,
naturligtvis under förutsättning att sådant ej inverkar hinderligt
på det behöriga fullgörandet af statstjänsten. Skall detta exempel tagas
till ledning vid afgörandet af frågan, om tillstånd för tjänsteman att
åtaga sig enskildt uppdrag bör i förekommande fall meddelas, torde
alltför stort spelrum gifvas åt den tillfälligheten, att tjänsteman äger
större enskild förmögenhet, och utslaget skulle i sådan händelse gifvas
till förmån för den, som, mindre än den obemedlade ämbetsbrodern, kan
\mra i behof af biinkomster.

I deu män det ifrågasatta förbudet har till syfte att förebygga eu
konflikt mellan personers ämbetsplikter och deras ekonomiska intressen,
lärer åtskillnad böra göras mellan, å ena sidan, de högsta och högre
ämbetsmännen, hvilka på grund af sin ställning deltaga i eller kunna
inverka på vederbörande myndighets beslut, samt, å andra sidan, tjänstemän
åt eu sådan grad, att de äro utan allt inflytande härutinnan. Ur aDgifna
synpunkt kan, efter kollegii förmenande, ej finnas något som helst skäl
att utesluta dessa senare från deltagande i förvaltningen af ett aktiebolags
angelägenheter. För öfrigt äro väl endast få bolag, här i hufvudstaden
af den beskaffenhet, att de vid andra tillfällen än fullgörandet af vissa
anmälningsplikter träda i beröring med de administrativa myndigheterna.
Slutligen torde icke alldeles böra förbises betydelsen däraf, att ämbetsmannen
genom deltagandet i praktiska bestyr vinner någon omväxling
i sin mera uteslutande teoretiska verksamhet, likasom att genom ämbetsmannens
samarbete med affärsvärldens initiativkraftiga män den fara
säkrast torde kunna förebyggas, att, såsom kommittén uttrycker saken,
»i många fall hans arbete i tjänsten varder blott ett mer eller mindre
rutinmässigt afhjälpande af inkommande ärenden, utan det sinne eller
intresse för initiativ, som är så viktigt för främjandet af en sund och
god utveckling inom det område, till hvilket tjänsten hör.»

l uder åberopande häraf och af hvad i denna fråga anförts dels af
justitiestatsministern till statsrådsprotokollet den 10 december 1875 och
dels af lagutskottet vid 1903 års riksdag, tillåter sig kollegium i underdånighet
uttala den mening, att kommitténs nu omhandlade förslag ej
torde rätt väl tillgodose billighetens fordringar.

Men om det således kan anses innebära en onödig stränghet, att
en tjänsteman skulle vara nödgad utbedja sig tillstånd till hvad som
helt visst är hans naturliga och ursprungliga rättighet, nämligen att
mottaga en befattning eller ett uppdrag, som han förmenar hvarken
inkräkta på det behöriga fullgörandet af hans tjänst eller eljest ofördelaktigt
inverka på hans ställning såsom tjänsteman, torde det likväl

vara fullkomligt i sin ordning, att lian lämnar vederbörande underrättelse
om befattning eller uppdrag, som lian mottagit, på det att, nr
angifna synpunkter, erforderlig kontroll må kunna utöfvas. Kollegium
får därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, med
ändring af förevarande bestämmelse, täcktes i nåder föreskrifva, att
innehafvare af ordinarie befattning i kammarkollegium, som mottagit
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag,
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, skall sådant skriftligen
anmäla, chef eller ledamot hos Kungl. Maj:t och innehafvare af
annan befattning hos kollegium, samt vara skyldig att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning frånträda, därest, hvad angår chef eller
ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning,
kollegium på grund'' af förekommande omständigheter finner uppdraget
eller tjänstebefattningen inverka hinderligt å eller icke lämpligen böra
förenas med tjänstgöringen i kollegium.

Med afseende å villkoren för att innehafvare af ordinarie befattning
i kammarkollegium skall komma i åtnjutande af ålder stillägg, har
kommittén (del It sid. 98) hemställt, bland annat, om meddelande af
den föreskrift, att innehafvaren af den befattning, hvarom fråga är,
skall hafva »med godt vitsord bestridt sin egen eller på grund af förordnande
annan statens tjänst». Förebilden till denna villkorsbestämmelse
uppgifver sig kommittén (del I sid. 114) hafva hämtat från de
genom nådiga kungörelserna den 6 juni 1902 utfärdade aflöningsreglementen
för tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken.

Nu gällande, den 14 november 1879 kungjorda villkor för åtnjutande
af de från 1880 års början fastställda nya löneförmåner för
kammarkollegium göra medgifvandet af ålderstillägg icke beroende af
något vitsord i fråga om tjänstgöringen. Emellertid hade 1874 års löneregleringskommitté
i sina tidigaste afgifna betänkanden — nämligen
beträffande liofrätterna, kammarkollegium, statskontoret samt mynt- och
kontrollverken — uttalat den mening, att såsom villkor för åtnjutande
af löneförhöjning efter viss tids tjänst den bestämmelse borde meddelas,
att vederbörande ämbetsverk eller, beträffande de med kunglig fullmakt
försedda tjänstemännen, Kungl. Maj:t, efter anmälan af ämbetsverket,
skulle pröfva tjänstemannen vara genom fortsatt tjänstgöring
och därunder ådagalagd fortfarande duglighet och välförhållande förtjänt
af löneförhöjning. Till stöd härför anförde kommittén, att upp -

flyttning till högre lön efter vissa tjänsteår borde betraktas, icke såsom
en vid tjänstens erhållande vunnen rättighet, utan endast såsom en
förmån, hvilken genom verklig tjänstgöring samt därvid visad duglighet
och välförhållande kunde förvärfvas. Det skulle eljest kunna inträffa,
att den, som längre tid af hvarjehanda anledningar undandragit'' sig
tjänstgöring, den, som begått tjänstefel af sådan beskaffenhet, att det
måste fråntaga honom anspråket att anses såsom en ordentlig och plikttrogen
tjänsteman, den slutligen, som blifvit oförmögen att vidare förrätta
tjänsten, skulle, lika väl som den träget och ordentligt tjänstgörande,
erhålla åldersförhöjning. Att detta icke skulle öfverensstämma
vare sig med ändamålet för lönetilläggen eller med det allmännas rättmätiga
kraf, att ökade förmåner ej skola vinnas utan fortsatt uppfyllande
af åtagna skyldigheter, torde ligga i öppen dag.

Mot den ifrågasatta bestämmelsen inlades gensaga af hofrätterna
och kammarkollegium, därvid androgs, bland annat, att, då grunden för
ålderstillägget vore att söka dels däruti, att ämbets- eller tjänstemannen
under de första åren i graden måste åtnöja sig med en lägre aflöning,
än som, i händelse den ej vore fördelad i vissa åldersklasser, borde
tillkomma honom, dels uti ämbets- eller tjänstemannens ökade behof
med åren genom familjens tillväxt, denna förhöjning i aflöningen syntes
böra tilkomma ämbets- eller tjänstemannen såsom en vid befattningens
erhållande tillförsäkrad rättighet, men icke såsom en förmån, hvilken
skulle vara beroende af vederbörande förmäns eller ämbetsbröders godtyckliga
pröfning; att den själfständighet, som utmärkte Sveriges ämbets-
och tjänstemannakår, skulle äfven till allmän och enskild skada
kunna lida afbräck, om en påräknad löneförhöjning gjordes beroende
af en sådan pröfning, som kommittén föreslagit; att för den af kommittén
antagna händelse, att någon tjänsteman skulle under längre tid
»af hvarjehanda anledningar undandraga sig tjänstgöring», funnes fullt
tillräckligt korrektiv i det laga ansvar, som för dylik försummelse efter
rannsakning och dom drabbade tjänstemannen; att, då kommittén vidare
antagit, att ålderstillägget borde förnekas den tjänsteman, som »begått
ämbetsfel af sådan beskaffenhet, att det måste fråntaga honom anspråket
att anses såsom eu ordentlig och plikttrogen tjänsteman», borde däremot
erinras, att ett sådant fall icke med säkerhet torde kunna anses
vara för handen förr, än det högsta ansvaret för ämbetsfel, nämligen
afsättning, skulle mot den försumlige användas, och i sådan händelse
förfölle af sig själf all fråga om ålderstillägg; att, om det åter vore
kommitténs mening, att förlusten af ålderstillägget skulle kunna användas
såsom påföljd för försummelser, Indika icke vore af beskaffenhet

att kunna medföra laga ansvar, så skulle den af kommittén uppställda
sats leda till införande af en för svenska rättsbegrepp dittills främmande
disciplinär myndighet öfver ämbetsmannakåren; att det för öfrigt
icke torde vara så obilligt, som kommittén ansett, att den, »som blifvit
oförmögen att vidare förrätta sin tjänst», likväl erhölle ålderstillägg,
ty en sådan oförvållad olycka komme i allt fall att drabba hårdt nog
genom förlusten af tjänstgöringspenningarna; samt att, därest något
stadgande, att en vårdslös, försumlig eller oskicklig tjänsteman icke
finge åtnjuta ålderstillägg, funnes lämpligt eller erforderligt, detsamma
torde böra uppställas såsom undantag från regeln att tjänsteman efter
viss tids tjänst ägde tillträda löneförhöjning, och kunde i sådant afseende
stadgas, att löneförhöjning efter viss tids tjänst må tillträdas,
därest icke ämbetsverket eller, för de med kunglig fullmakt försedda,
Kungl. Maj:t, efter anmälan af ämbetsverket, pröfvar tjänstemannen
genom underlåten tjänstgöring eller bristande duglighet hafva gjort sig
förlustig af denna förmån.

Då justitiestatsministern den 10 december 1875, på sätt förut
blifvit omförmäldt, inför Eders Kungl. Maj:t föredrog frågan om lönereglering
för hofrätterna, yttrade han beträffande kommitténs förslag
om grunderna för ålderstillägg, bland annat, att han ansåge det olämpligt
att göra dem beroende af en särskild pröfning för hvarje gång af
ådagalagd duglighet och välförhållande, samt att, hvad särskilt anginge
hofrätternas ledamöter, det icke vore tjänligt, att de skulle sjkifva hos
Kungl. Maj:t göra anmälan om sina egna ämbetsbröders duglighet och
välförhållande eller att den, som förklarades af brist på duglighet och
välförhållande icke komma i åtnjutande af ålderstillägg, likväl tillätes
att fortsätta med alldeles samma tjänstgöring. Någon sådan bestämmelse,
som af kommittén ifrågasatts, ingick icke heller bland de af
Eders Kungl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen godkända villkor för
åtnjutande af de nya löneförmånerna i rikets hofrätter. Efter afgifvandet
af förslagen till lönereglering för ofvan omförmälda ämbetsverk
afstod också 1874 års kommitté från att påyrka upptagandet af förenämnda
villkor för erhållande af ålderstillägg.

Giltigheten af de skäl, som vid föregående löneregleringar af
olika myndigheter sålunda anförts mot förslaget att göra ålderstilläggen
beroende af en särskild pröfning för hvarje gång af ådagalagd duglighet
och välförhållande, torde ej heller nu kunna underkännas. Af sådan
anledning'' och då förevarande löneregleringskommitté icke antydt hvem
som skulle, i de olika fallen, meddela det erforderliga vitsordet om tjänstgöringens
beskaffenhet, får kollegium i underdånighet afstyrka bifall

* 5

till kommitténs förslag, att uppflyttning till högre lön genom ålderstillägg
må äga ruin, endast så framt vederbörande i afseende å sin föregående
tjänstgöring undfått »godt vitsord».

Kommitténs förslag till organisation af kollegium.

Likasom kollegium icke kunnat biträda kommitténs hemställan, att,
med undantag för vissa särskildt angifna mål och ärenden, den kollegiala
formen för ärendenas handläggning i kammarkollegium skulle upphöra
och beslutanderätten öfverlämnas åt verkets chef, kan kollegium icke
heller understödja kommitténs förslag (del II sid. 108), att kollegii
blifvande chef skulle benämnas generaldirektör, utan lärer den inom verk
med kollegial förvaltningsform förekommande presidenttiteln böra bibehållas
för kollegii chef.

Genom den begränsning af kammarkollegii ämbetsverksamhet, som
till följd af senare tiders lagstiftning inträdt och därutöfver af kommittén
föreslagits, skulle, såsom kommittén beräknat, för en af kollegii rotlar
de densamma nu påhvilande mål så godt som helt och hållet försvinna,
för en annan till stor del bortgå, samt afsevärda lättnader beredas äfven
öfriga rotlar. Utom den sålunda vunna direkta minskningen i ledamöternas
föredragningsskyldighet måste ock — yttrar kommittén vidare
— till dylik minskning leda förslagen angående åliggande för chefen
att föredraga befordrings- med flera mål samt, om än i ringare grad,
angående en i viss mån förenklad behandling af kollegii ekonomiska
angelägenheter. Med afseende å det ledamöterna påhvilande föredragningsarbetet
vore vidare att beakta den ökning i arbetsprodukten,
som måste blifva en följd såväl i någon mån däraf, att den nu brukliga
inskränkningen i föredragningsskyldigheten under de tre första veckorna
af året och under veckan efter påsk komme att upphöra, som ock än
mera af den föreslagna begränsningen af den kollegiala formen. En
väsentlig lättnad i ledamöternas arbete borde ock beredas genom inskränkning
i rubrik- och recitskrifningen samt, ehuru i mindre mån,
genom andra föreslagna förenklingar i formerna för ärendenas behandling
och i arbetssättet, likasom utsträckning i arbetstiden borde jämväl med
afseende å ledamöterna framkalla en ökad arbetsprodukt. På grund al
alla dessa berörda och af kommittén i dess betänkande närmare utvecklade
omständigheter hyste kommittén den bestämda öfvertygelsen,
att det arbete i kammarkollegium, som efter genomförande af kommit -

téns förslag'' skulle komma att hvila på ledamöterna, kunde utföras af
ett vida mindre antal än det nuvarande. Enligt af kommittén verkställda
beräkningar skulle antalet ärenden, som komme att kvarstå hos
kollegium samt till beredning och föredragning hvila på ledamöterna,
icke blifva större, än att de, fördelade på tre ledamöter, skulle ungefärligen
motsvara det antal, som nu folie på hvar och en af de sex
kammarråden. Äfven om ett kvantitativt mätande af arbetsbördan icke
kunde grunda ett fullt riktigt bedömande af densamma, torde dock med
hänsyn därjämte till de förenklingar i arbetssättet, som af kommittén föreslagits,
med full trygghet kunna antagas, att, äfven kvalitativt taget,
för utförande af det ledamöterna framdeles påhvilande arbetet ett antal
af tre ledamöter vore fullt tillräckligt. I enlighet härmed har kommittén
(del II sid. 111) hemställt, att ledamöternas antal i kammarkollegium
skulle bestämmas till tre, hvilka, under fortfarande benämning af kammarråd,
skulle vara chefer hvar för sin af kollegii tre byråer.

Åtskilliga af de förslag, kommittén framställt i syfte att minska
göromålen och därmed arbetskrafterna inom kammarkollegium, hafva
synts kollegium beaktansvärda. I detta afseende tillåter sig kollegium
framhålla, hurusom kollegium icke haft något att erinra mot kommitténs
förslag: att kollegium skulle befrias från pröfningen af besvärsmål angående
deltagande i nybyggnad och reparation af allmänna byggnader,
angående kronofjärdingsmansbesvärets utgörande, angående vissa kamerala
och allmänna hushållningen rörande frågor samt angående anläggning
af och frihetsår för kronobyggen (del II sid. 30); att till allmänna domstolarna
skulle öfverflyttas den pröfning af mål angående prästerskapets,
folkskolelärares med flere befattningshafvandes löningsrättigheter, som
dittills tillkommit administrativa myndigheter (sid. 36); äfvensom att
från kollegium skulle borttagas dels pröfning och afgörande i första
hand af frågor om bortförande af foder från de under kollegii vård och
inseende ställda hemman och lägenheter (sid. 40), dels ock dess befattning
i afseende å vissa landsstatstjänster m. m. (sid. 43). Icke heller
har kollegium gjort någon invändning mot kommitténs förslag om vissa
förenklingar inom kollegii arbetsområde, såsom i formerna för besvärsmålens
förberedande behandling (sid. 62), för ärendenas registrering
och protokollsföringen in. in. (sid. 77) och för handläggningen af kollegii
ekonomiska angelägenheter (sid. 92). Hvad kommittén yttrat och hem^
ställt om förenklingar i arbets- och skrifsätt inom kollegium, särskildt
rubrik- och recitskrifningen (sid. 78—81), förtjänar äfven att tagas i
allvarligt öfvervägande; och lärer kollegium ej underlåta att härutinnan

vidtaga de åtgärder, som »må befinnas ändamålsenliga och verkställbar
a».

Med anledning af grundskatternas fullständiga afskrifning och indelningsverkets
upphörande hafva dessutom vissa mål redan frångått
kollegium. I sitt den 23 maj 1902 afgifna underdåniga utlåtande, föranledt
af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901, har kollegium emellertid
framhållit, att dessa mål i medeltal för de då senast förflutna tre
å.ren uppgått till endast 201 samt i allmänhet varit af så enkel beskaffenhet,
att de kunnat utan större tidsutdräkt eller besvär af kollegium
slutbehandlas. Detsamma gäller om de förut omförmälda foderförsäljnings-
och landsstatsmålen, de s. k. expeditionssakerna samt kollega
ekonomiska angelägenheter. Den lättnad, kollegium rönt eller skulle
röna genom befrielse från eller förändrad behandling af de nämnda och
liknande ärenden, torde ej böra öfverdrifvas. Kommittén har också betonat,
att uteslutande vikt ej må läggas å målens antal. Den tyngd,
hvarmed vissa mål belasta förvaltningen, och den lättnad, som denna
genom deras frånskiljande skulle vinna, är, såsom jämväl särskilda utskottet
vid 1868 års riksdag (betänkande n:r 1, sid. 41) påpekat, ingalunda
att uppskatta efter förhållandet af deras antal till antalet öfriga
mål; säkerligen funnes många, som måste taga lika mycket tid och
krafter i anspråk, som femtio andra tillsammans. Af detta senare slag
äro många af de nu omhandlade målen.

I allmänhet hafva inom kollegium ifrågavarande mål och ärenden
kunnat öfverlämnas till notarierna för beredning och uppsättning, utan
att de förorsakat föredraganden något egentligt besvär. Af förenklingarna
inom kollegii arbetsområde kommer, på sätt äfven blifvit af
kommittén framhållet, en stor del, såsom inskränkningen i afseende å
ärendenas registrering, protokollsföringen m. m., att medföra tidsvinst
hufvudsakligen för kollegii underordnade tjänstemän och endast i mindre
mån lättnad för ledamöterna. Vid öfvervägande af dessa och andra af
kommittén påpekade omständigheter har kollegium trott sig kunna biträda
kommitténs hemställan (sid. 119), att antalet notarier i kammarkollegium
må bestämmas till sex eller således minskas med fyra.

Största lättnaden i kollegii arbetsbörda skulle uppenbarligen vinnas
genom ett bifall till kommitténs förslag (sid. 26) om afskiljande från
handläggning i kammarkollegium, såsom andra instans, af besvärsmålen
rörande kommunikationsväsendet. På förut anförda grunder har emellertid
kollegium icke kunnat biträda detta förslag. De mål åter, som enligt
kommitténs och kollegii samstämmiga åsikt borde från kollegium öfverflyttas
antingen till Kungl. Maj it eller till annan förvaltningsmyndighet

än kollegium eller till de allmänna domstolarna, betunga icke till något
afsevärdt antal kollegium, såsom kommittén äfven erinrat, och hafva
med hänsyn till lättandet af kollega arbetsbörda ringa betydelse.

För den händelse Eders Kungl. Magt fäster nådigt afseende å
hvad kollegium i det föregående anfört beträffande de olika af kommittén
framställda förslag angående begränsningen af omfånget för kollegii
ämbetsverksamhet samt angående sättet och ordningen för ärendenas
behandling inom kollegium, lärer, hvad ledamöternas arbete angår, åtminstone
icke någon minskning vara att emotse. Anledningen härtill
är helt naturlig. Folkmängdens tillväxt och kulturens utveckling i ett
land måste ju ställa i alla afseenden ökade kraf på administrationen, i
det att ärendena blifva flera samt mera invecklade och svårlösta. »Ovedersägligt
är», säger också kommittén (del I sid. 152), »att med samhällsbeliofvens
utveckling statsmyndigheternas arbetsbörda ökats, och lika
visst är, att den kommer att i framtiden än mer ökas».

Till följd af ändringarna i beskattningsväsendet och den kamerala
lagstiftningen i öfrigt hade visserligen eu nedgång i målens antal inom
kammarkollegium åtminstone för innevarande år kunnat förväntas. Men
icke ens detta har inträffat. Ty under det att intill den 29 april 1903
till kollegium inkommit 748 mål, uppgår antalet inkomna mål samma
dag i år till 903, hvilket under närmare fyra månader utgör en ökning
med 155.

Kollegium har redan i förenämnda underdåniga utlåtande den 23
maj 1902 antydt, hurusom en ökning af dess arbetsbörda skulle föranledas
af prästlöneregleringskommitténs förslag beträffande den kyrkliga
indelningen och organisationen samt af det ifrågasatta upprättandet af
nya jordeböcker. Efter den tiden har prästlöneregleringskommittén den
19 juni 1903 framlagt åtskilliga, till kollegium för afgifvande af underdåniga
utlåtanden den 12 februari 1904 remitterade förslag, bland dem
förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför äfvensom förslag till lag angående
reglering af prästerskapets aflöning. Äfven den ytligaste blick
på dessa senare förslag upplyser, huruledes, för den händelse de läggas
till grund för ny lagstiftning i de ämnen, som af dem behandlas, kollegii
verksamhet skulle i mycket omfattande grad och för en längre tid tagas
i anspråk för realiserandet af de syften, denna lagstiftning afser att
främja. Under alla förhållanden måste nya löneregleringar för prästerskapet
inom kort uppgöras, enär af de nu gällande 1,365 regleringarna
de första förfalla år 1914. Prästlöneregleringskommittén har föreslagit,
att ny lönereglering för pastorat skall tillämpas under tjugu eckle -

siastikår, räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att
gälla, och motiverar i sitt betänkande IV, sid. 97, berörda förslag på
följande sätt: »I anseende till de numera hastigt inträdande förändringar
på alla områden har det synts kommittén lämpligt, att tiden för regleringarnas
giltighet sålunda begränsas, i jämförelse med den afsevärdt
längre tid, hvarunder föregående regleringar ägt gällande kraft. De
uppgjorda lönestaterna kunna sålunda underkastas revision och däri göras
erforderliga jämkningar, innan alltför stort missförhållande uppkommit
mellan, å ena sidan, aflöning samt, å andra sidan, ämbetsåligganden och
lefnadskostnaderna i orten.» Det ökade arbete, som för uppgörande af
nya löneregleringar oundvikligen kommer att påläggas kollegium, är,
med hänsyn till det anförda och så vidt nu kan bedömas, ingalunda af
»öfvergående beskaffenhet» och måste därför »läggas till grund för beräkning
af behofvet utaf ordinarie arbetskrafter hos kollegium».

Huru under alla sålunda angifna förhållanden någon minskning i
nuvarande antalet af kollega ledamöter skall kunna vidtagas är icke
möjligt för kollegium att inse, för den händelse nämligen, på sätt kollegium
framhållit i underdåniga utlåtandet den 23 maj 1902, det maktpåliggande
arbete, som åligger kollegium, eller den mångfald af allsidiga
samt vidlyftiga och tidsödande utredningar, som af verket fordras,
skall kunna behörigen utföras. Kollegium nödgas alltså i underdånighet
afstyrka bifall till förslaget om indragning af ledamotsplatser i
ämbetsverket.

Vid en granskning af de alctuarien enligt kollega instruktion tillhörande
åligganden har kommittén funnit, att dessa i följd af grundskatternas
afskrifning och indelningsverkets upphörande väsentligen
inskränkts eller komme att inskränkas. Behofvet af arbetskrafter i
kammararkivet har däremot synts kommittén icke för närvarande tillräckligt
tillgodosedt, hvarför kammararkivets ordinarie arbetskrafter
måste ökas, därest arkivets skötsel icke, till skada för det allmänna,
skulle varda försummad. Under sådana förhållanden har kommittén,
ehuru aktuarie^änsten icke vidare ansetts behöflig med afseende på de
göromål, som enligt gällande instruktion äro densamma tillagda, funnit
sig icke kunna föreslå indragning af denna tjänst, utan tillstyrkt, att
densamma fortfarande borde bibehållas, men såsom en arkivtjänst. Med
berörda tjänst borde, enligt kommitténs mening, förbindas de åligganden,
som tillhöra en biträdande arkivarie; och skulle denne särskild!
hafva att på kollega anmodan eller enskilda personers begäran verkställa
undersökningar och utredningar i afseende å de handlingar, med

hvilka lian hade befattning. Till yttermera betecknande af hans nyssnämnda
egenskap syntes jämväl hans benämning hora utbytas mot en
annan, t. ex. andra arkivarie. Kommittén har alltså hemställt, att den
tjänsteman af första graden, som enligt gällande instruktion ar ansedd
för bestridande af aktuarie^ änst i kammarkollegium, matte bibehållas
för uppehållande af eu biträdande arkivariebefattmng med den förändring
i tjänsteåligganden och benämning, som daraf pakallades (del it

Till fullo delar kollegium kommitténs åsikt, att arbetskrafterna^ i
kammararkivet behöfva förstärkning. Då emellertid, såsom kommittén
erinrat, fråga uppstått icke blott om eu forandrad lokal for detta arkli
utan äfven om öfverflyttande till riksarkivet åt värden om kammararkivet,
men dessa frågor - hvilka redan gjorts till föremål for Eders
Kund Maj:ts uppmärksamhet — ännu icke vunnit sill lysning, hai
kollegium ej ansett sig, åtminstone i detta sammanhang, kunna gorå
någon underdånig framställning om förstärkning af arbetskrafterna i
kammararkivet. Icke heller har kollegium ansett sig hora ingå i närmare
pröfning af de utaf kommittén framkastade spörsmål om bestämmande
af en viss tidsgräns mellan kammararkivets och aktuariekontorets
handlingar samt om afskiljande af en del handlingar från kammar arkivet

•

För kollegium är det ej fullt tydligt, i hvilken män aktuarie*

skulle kunna vara arkivarien till någon hjälp i dennes arbete da ju
kammararkivet inrymmes i en helt annan lokal an kollegium, uti hvars
ämbetslokal däremot aktuarien har sin verksamhet och de under hans
vård stående handlingar förvaras. Men äfven om lokala hänsyn ej talade
emot den af kommittén föreslagna anordning, anser kollegium bindel

för densamma möta ur andra synpunkter.

Dagligen måste nämligen kollega ledamöter och dess ofriga personal
äga tillgång till de på spridda ställen inom kollega lokal forvarade
handlingar, som tillhopa utgöra aktuanens arkiv. Dennes tjansteåtgärder
påkallas således mycket ofta för kollega räkning, och vore
det af denna anledning i hög grad olämpligt om han någon lång!e
tid på dagen skulle vistas utom sitt kontor. Men äfven allmänheten
begagnar sig i ganska stor omfattning af aktuanens biträde för vinnande
af upplysningar ur arkivhandlingarna, för erhållande af darpa
grundade utredningar, för tagande af afskrift^, hvilka sedermera skola
bestyrkas in. m. Af högsta vikt för framgången af forskningsarbetet
i såväl kollega som allmänhetens intresse är naturligtvis också, att

samtliga handlingar, såsom det heter i § 24 af kollegii instruktion
»efter register i god ordning hållas».

Enligt kollegii mening kräfves för dessa olika bestyr och hvad
eljest ännu återstår af aktuariens tjänsteåligganden en särskilt anställd
person. Om, på sätt kommittén antydt, det ålades personalen å
uen b} rå inom kollegium, till hvilken frågor om jordeboksväsendet
bolde höra, att besörja de göromål, som enligt instruktionen fortfarande
tillkomma aktuarien, skulle eu sådan förändring icke innebära något
annat, än att personalen å samma byrå måste ökas. Kollegium kan
alltså icke understödja kommitténs förevarande förslag i vidsträcktare
mån, än att kollegium hemställer, det Eders Kungl. Maj:t, vid utfärdande
af ny instruktion för ämbetsverket, täcktes meddela föreskrift
därom, att aktuarien skall, i den mån öfriga göromål å aktuariekontoret
sådant medgifva, på kollegii anmodan eller enskilda personers begäran
verkställa undersökningar och utdrag ur jordeböcker och öfriga handlingar,
som han till förvar mottagit, samt, då kollegium undersökningen
befallt, afgifva det yttrande i frågan, som däraf föranledes.

r Såsom representanten för kammarkollegium framhållit inom kommittén,
. torde för uppassningen i kammararkivet böra beräknas två
oidinaiie vaktmästare och för uppvaktning i kollegii lokal tre sådana,
föiutom förste vaktmästaren. Kollegium kan därför lika litet som denne
dess ledamot biträda kommitténs förslag (del II sid. 120) om inskränkning
af antalet vaktmästare, utan anser, att vaktbetjäntpersonalen hos
kollegium, kammararkivet inberäknadt, bör bibehållas vid sitt nuvarande
antal, eller en förste vaktmästare samt fem vaktmästare.

Äflöningar och pensionsbelopp m. m.

Da kommittén funnit sig i statens intresse böra för personalen
1„noni ^e. cen^ra-^a ämbetsverken föreslå skärpta bestämmelser i afseende
å förening med ordinarie statstjänst af andra befattningar eller uppdrag
samt tillika förorda en utsträckning af den dagliga tjänstgöringstiden
inom nämnda verk, har kommittén ansett, att af de ökade fordringai,
som sålunda ställdes a verkens personal, äfven i allmänhet betingades
en skälig förhöjning af de enligt nu gällande lönestater till
denna personal utgående aflöningsbelopp. Af verkställd utredning

rörande prisförhållandena i landet torde, enligt kommitténs åsikt, otvetydigt
framgå, att särskildt i hufvndstaden lefnadskostnaderna, såväl
hvad anginge bostadshyror som ock i vissa andra hänseenden, afsevärdt
stigit efter tiden för senaste allmänna lönereglering. I Riksdagens år
1901 fattade samt därefter årligen förnyade beslut om beviljande af
dyrtidstillägg läge ju äfven ett erkännande däraf, att åtminstone för
en mängd löntagare de enligt gällande lönestater utgående aflöningar
icke under nu rådande prisförhållanden täckte de nödiga lefnadskostnaderna;
och då intet tydde på, att, i stort sedt, under den närmare
framtiden skulle vara att förvänta någon väsentlig ändring till det bättre
i nämnda prisförhållanden, måste äfven därtill tagas hänsyn vid den nu
ifrågasatta regleringen. Därvid torde ej heller böra lämnas obeaktad
den af Riksdagen uttalade uppfattningen, att civila tjänsteinnehafvare
borde åläggas att själfva bidraga till sin pensionering, i hvilket afseende
nu ock till pröfning förelåge ett kommittéförslag.

En skälig förhöjning af de enligt nu gällande lönestater för de
centrala ämbetsverken utgående aflöningsbelopp har kommittén alltså
funnit vara i allmänhet af förhållandena påkallad. I fråga om den
lämpligaste formen för denna förhöjning, hvarutinnan skiljaktiga förslag
af ämbetsverken framlagts, har kommittén emellertid ansett, att
någon ny aflämningstitel icke borde föreslås, utan aflöningarna, med
bibehållande af nu gällande aflöningssystem, fördelas å lön, tjänstgöringspenningar
och, i förekommande fall, ålderstillägg. Med afseende å
måttet af löneförbättringen har det sjmts kommittén uppenbart, att,
hvad de tre allmänna tjänstemannagraderna inom de centrala ämbetsverken
anginge, för de lägsta tjänstemännen kräfdes en stallare aflöningstillökning
än för de högre. I enlighet härmed har kommittén (del 1
sid. 132) ansett, att för de normala lönegraderna inom dessa ämbetsverk
borde bestämmas följande aflöning ssatser såsom slutaflöning, nämligen
för: generaldirektör 10,000 kronor, tjänsteman i tredje lönegraden
7,600 kronor, tjänsteman i andra lönegraden 6,300 kronor och tjänsteman
i första lönegraden 5,000 kronor samt förste vaktmästare 1,400
kronor och vaktmästare 1,200 kronor.

Af kammarkollegii personal borde, enligt kommitténs åsikt, verkets
chef hänföras till högsta normalgraden, kammarråden till tredje, advokatfiskalen
och arkivarien till andra samt registratorn, notarierna och den
arkivtjänsteman, som efter kommitténs förslag skulle ersätta den nuvarande
aktuarien, till första graden, likasom vaktbetjänte till normalgraderna
inom deras grupp. Kommittén (del II sid. 127—129) har i
enlighet härmed för de sålunda angifna ämbets- och tjänstemännen samt

vaktbetjänte inom kollegium föreslagit ofvan omförmälda, mot de olika
graderna svarande aflöningssatser.

Frågan om en allmän reglering af de civila aflöningsförhållandena
är helt naturligt en fråga af ingripande betydelse, icke blott därför att
den inverkar på lefnadsomständigheterna för en ganska talrik klass af
medborgare, utan äfven därför att statsregleringen i väsentlig mån däraf
beröres. Det kan ur sistnämnda synpunkt icke väcka någon som helst
förvåning, att ämbets- och tjänstemännens anspråk på allmän löneförhöjning
icke genast vinna tillmötesgående af dem, som förfoga öfver
statens tillgångar.

Man har understundom sökt bryta udden af dylika anspråk genom
aH under jämförelse med enskilda löntagares ställning till deras
principaler — hänvisa på fördelen för statens tjänstemän af det på
fullmakten grundade orubbade bibehållandet vid tjänsten, icke blott så
länge den därtill utnämnde fullgjorde sina åligganden, utan äfven då
han därifrån förhindrades af sjukdom eller ålder. Helt visst innebär
en sålunda tryggad ställning eu fördel, hvilken måste skattas synnerligen
högt. Men »rätten till pension och den å fullmakten beroende
vissheten om tjänstens bibehållande» — hvilka förmåner, särskildt pensionsrätten,
emellertid långt ifrån äro främmande för de enskilda tjänsteförhållandena
— köpas dock för dyrt, om staten bereder väsentligen
sämre aflöningsvillkor än den enskilde arbetsgifvaren. Ty de större
inkomster, en _ verksamhet i privat tjänst kan skänka, räcka måhända
mer än väl till för att i en eller annan form skaffa försäkring mot
tjänstens förlust eller mot oförmåga att under längre eller kortare tid
uppehålla tjänsten.

Att med vårt lands storartade ekonomiska utveckling under senare
årtionden funktionärer inom åtskilliga yrkesgrenar utanför statstjänsten
kunnat i befattningar, som icke kräft större begåfning eller insikter än
många till statsförvaltningen hörande sysslor, bereda sig ojämförligt
rikligare utkomst än civila ämbets- och tjänstemän, är väl bekant.
Kommer detta förhållande att under någon längre tid fortfara, lärer ej
kunna betviflas, att under den täflan mellan staten och den enskilda
arbetsgifvaren om dugande förmågor, som allt tydligare framträder,
denne senare skall draga till sig de mest framstående krafterna. Härvid
bör tillika uppmärksammas, att de förmåner af mera immateriell natur,
som mången ansett vara förbundna med statstjänsten, i vår tid synas
vara icke lika högt värderade som fordom, under det att obenägenheten

mot allt för stora inskränkningar i den personliga friheten och själfbestämningsrätten
är inom alla samhällslager starkt framträdande.

Med hänsyn till de många viktiga statsämbeten, för hvilkas behöriga
skötande fordras ej ringa förstudier och duglighet, lärer det ej
vara för staten likgiltigt, om aflöningsförhållanden och andra med den
civila statstjänsten förenade omständigheter för män med framstående
förmåga samt själfständighet och redbarhet innefatta tillräcklig lockelse
att ägna sig åt sådan tjänst, eller om de snarare verka i motsatt riktning.
Huru än statstjänarens villkor te sig, skall förmodligen aldrig
någon brist på tjänstemannaadepter blifva rådande, men nog kan under
otillfredsställande förhållanden kompetensen särskild! hos de högre befattningshafvandena
komma att visa sig i mer än ett afseende bristfällig.

Då nuvarande aflöningar, såsom allmänt erkännes, äro otillräckliga
för att därmed bestrida de ökade lefnadskostnader, som efter tiden för
löneförmånernas bestämmande inträdt icke blott till följd af en högst
väsentlig, varaktig stegring i priset på de flesta förnödenheter utan
äfven med anledning af en allmän stegring i fordringarna på lifvet,
måste det så väl med hänsyn till statens egen fördel vara af vikt, som
af billighetsskäl kunna förväntas, att aflöningen till de civila ämbetsoch
tjänstemännen bestämmes på ett sätt, som verkligen undanröjer
rådande missförhållanden i afseende å deras lefnadsställning.

Det synes emellertid kollegium, som om kommittén icke tillräckligt
beaktat den ekonomiska förlägenhet, i hvilken åtskilliga statens löntagare
kommit, när den framlagt sitt förslag till lönereglering. Åtminstone
har kommittén ej i första hand tagit hänsyn härtill. Tv såsom
hufvudmotiv för »eu skälig förhöjning» af utgående aflöningsbelopp
hafva angifvits de skärpta bestämmelserna i afseende å förening med
ordinarie statstjänst af andra befattningar eller uppdrag samt utsträckningen
af den dagliga tjänstgöringstiden. Däremot har betydelse endast
i andra rummet tillerkänts de stegrade lefnadskostnaderna, beträffande
hvilka kommittén anmärkt, att, då intet tydde på någon väsentlig ändring
till det bättre i nu rådande prisförhållanden, »måste äfven härtill
tagas hänsyn vid den nu ifrågasatta regleringen».

I fråga om de af kommittén föreslagna aflöningssatser för kollega
personal har den ledamot af kammarkollegium, som deltagit i kommitténs
öfverläggningar, yttrat den mening, att det kunde ifrågasättas,
om icke ensamt med anledning af de ökade fordringarna å ämbetsverkets
personal borde påkallas lönernas höjande, hvad anginge första
gradens tjänstemän, till den nivå, vid hvilken kommittén ansett desamma
böra stanna, samt för andra och tredje gradens tjänstemän

ännu något mera; äfvensom vidare, om icke jämväl för verkets chef
ur denna synpunkt aflöningen borde sättas högre än kommitténs förslag
innebure. I allt fall och då därutöfver, på sätt ock af kommittén iakttagits,
hänsyn måste tagas till de stegrade lefnadskostnaderna och i
öfrigt till löntagarnes sannolika skyldighet att inom kort få vidkännas
bidrag till egen pensionering, kunde de af kommittén föreslagna aflöningssatser
enligt denne ledamots mening icke anses hålla måttet.

Med instämmande häruti tillåter sig kollegium erinra därom, att,
enligt pensionskommitténs den 7 november 1902 afgifna betänkande,
den årliga pensionsafgiften för egen pension skulle inom de centrala
ämbetsverken högst blifva: för president och generaldirektör 360 kronor
samt för tjänsteman i tredje lönegraden 250 kronor, i andra graden
160 kronor och i första 84 kronor. Om således den af kommittén för
ett kammärrådsämbete föreslagna aflöning jämte ålderstillägg — tillhopa
7,600 kronor — minskas med den tilltänkta nya pensionsafgiften för
tredje gradens tjänsteman — 250 kronor — skulle en sådan tjänsteman
komma i sämre ställning, än som genom den nuvarande aflöningen
med dyrtidstillägg beredts honom, i det att han finge tillgodonjuta
allenast 7,350 kronor i stället för nu utgående 7,500 kronor. Resultatet
af den definitiva löneregleringen blefve alltså i detta fall en löneförsämring.
En liknande anmärkning drabbar emellertid icke de föreslagna
aflöningarna för befallningshafvande i andra och första lönegraden,
ej heller för vaktbetjäntpersonalen.

I likhet med kammarkollegii representant inom kommittén anser
äfven kollegium, att de af ämbetsverket i dess underdåniga utlåtande
med anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901 i främsta rummet
föreslagna lönesatser, i någon obetydlig mån förhöjda för första gradens
tjänstemän, icke skulle vara öfverdrifna. En mindre jämkning i aflöningsbeloppens
fördelning å särskilda titlar, till närmare öfverensstämmelse
med kommitténs förslag, torde dock vara lämplig, hvarförutom kollegium
upptagit de af kommittén föreslagna högre aflöningsbeloppen för vaktbetjäntpersonalen.

Hvad kommittén i sammanhang med frågan om aflöningsförmånerna
anfört och föreslagit angående pensionsbelopp torde ej nu utgöra föremål
för kollega utlåtande.

Kollegium, som på grund af hvad ofvan blifvit anfördt i hufvudsak
afstyrker bifall till kommitténs förslag om reglering af aflöningen för
kammarkollegium, tillåter sig i underdånighet hemställa, att, med
ändring af nu gällande lönestat för kollegium, aflöningen må bestämmas
för:

presidenten till 7,600 kronor såsom lön, 2,700 kronor såsom tjänstgöringspenningar
och 1,200 kronor såsom hyresbidrag, eller tillhopa
11,500 kronor;

ledamot i kollegium till 4,600 kronor såsom lön, 2,400 kronor såsåsom
tjänstgöringspenningar och 800 kronor såsom hyresbidrag, eller
tillhopa'' 7,800 kronor, med bibehållande tillika af det nu medgifna ålderstillägget
till lönen å 600 kronor efter fem års tjänstgöring;

tjänsteman i andra graden till 3,500 kronor såsom lön, 1,800 kronor
såsom tjänstgöringspenningar och 300 kronor såsom hyresbidrag, eller
tillsammans 5,600 kronor, samt därutöfver fortfarande två ålderstillägg
till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års
tjänstgöring;

tjänsteman i första graden till 2,300 kronor såsom lön, 1,500 kronor
såsom tjänstgöringspenningar och 400 kronor såsom hyresbidrag, eller
tillsammans 4,200 kronor, med likaledes två ålderstillägg till lönen,
hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring;

förste vaktmästaren till 850 kronor såsom lön, 300 kronor såsom
tjänstgöringspenningar och 250 kronor såsom hyresbidrag, eller sammanlagdt
1,400 kronor; och

en hvar af öfriga vaktmästare till 600 kronor såsom lön, 300 kronor
såsom tjänstgöringspenningar och 200 kronor såsom hyresbidrag, eller
sammanlagdt 1,100 kronor, med ett ålderstillägg till lönen å 100 kronoi
efter fem års tjänstgöring.

Mot kommitténs hemställan (del II sid. 131) att advokatfiskalen i
kammarkollegium icke vidare må åtnjuta provision å medel, som genom
hans ämbetsåtgärd tillflyta kronan, har den ledamot af kollegium, hvilken
deltagit i kommitténs öfverläggningar, gjort åtskilliga erinringar. Under
åberopande häraf och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med denne ledamots
i ämnet framställda förslag, får kollegium i underdånighet hemställa,
huruvida det icke skulle täckas Eders Kungl. Maj :t medgifva, att advokatfskalens
aktor atsarfvode må för hvarje år beräknas till tio procent, intill
dess det uppgått till femhundra kronor, och därefter till allenast fem
procent, dock att arfvodet icke något år må öfverskrida åttahundra
kronor.

För närvarande äro inom kammarkollegium anställda tio amanuenser.
Med hänsyn till den ifrågasatta begränsningen i viss mån af
kollegii arbetsbörda äfvensom till utsträckningen af arbetstiden för amanuenserna
samt med iakttagande af de utaf kommittén föreslagna för -

enklingar i formerna för ärendenas behandling, torde antalet amanuenser
kunna inskränkas till åtta, hvilkas tjänstgöring borde ordnas, likasom
aflöningen till dem bestämmas, i öfverensstämmelse med de af kommittén
(del II sid. 132—134) angifna grunder. Till arfvoden åt de åtta amanuenserna
skulle, därest de för generalpoststyrelsens och telegrafstyrelsens
amanuenser fastställda belopp blefve gällande äfven för kollegii, erfordras
högst 1,800 kronor för hvarje amanuens, eller således tillhopa
högst 14,400 kronor. ^

Såsom vikariatsersättning under semesterledighet skulle komma att
åtgå ett belopp af 3,250 kronor, för den händelse tjänstgöringspenningarna
för en hvar af sex tjänstemän i tredje lönegraden, för en hvar af två
i andra graden och för en hvar af åtta i första graden bestämdes till
de af kommittén och kollegium sammanstämmande föreslagna belopp af
respektive 2,400, 1,800 och 1,500 kronor samt semesterledigheten, såsom
föi närvarande, beräknades till en och en half månad för tjänstemän i
tredje och andra graderna äfvensom till en månad för öfriga tjänstemän.

Åt de 23,600 kronor, som enligt den för kammarkollegium nu
gällande stat utgöra anslag till vikariatsersättning, renskrifnings- och
tryckningskostnad, arfvoden åt amanuenser och flitpenningar, skulle,
sedan 14,400 kronor reserverats till arfvoden åt amanuenser och 3,250
kronor till vikariatsersättning, återstå 5,950 kronor till bestridande af
utgifterna för de öfriga ändamålen. Visserligen hafva i sådant afseende
under senare åren utbetalts icke oväsentligt högre belopp; så t. ex. år
1903 för renskrifning 2,470 kronor 90 öre och i flitpenningar 5,457
kronor 43 öre, tillhopa 7,928 kronor 33 öre, eller således 1,978 kronor
33 öre mera än förenämnda återstod 5,950 kronor. Men då alla åtta
amanuensarfvodena icke torde böra sättas till högsta beloppet, 1,800
kronor, och det får antagas, att minskning för framtiden skall inträda
i utgifterna såväl för renskrifning och tryckning som för flitpenning ar,
bär kollegium trott, att nu ifrågavarande anslag skulle kunna begränsas
till sitt nu val ande belopp 23,600 kronor. Däremot kan kollegium ej
biträda kommitténs hemställan, att detsamma skulle nedsättas till 20,000
kronor (del II sid. 135).

I enlighet med hvad kollegium här ofvan under denna afdelning
i underdånighet anfört och föreslagit beträffande aflöningar och andra
utgifter, skulle alltså staten för kammarkollegium (bilaga litt. A) sluta
på en summa af 133,600 kronor förutom hvad som kan åtgå till ålderstillägg.
Den nuvarande staten uppgår till 122,100 kronor förutom
ålders- och dyrtidstillägg.

Slutligen tillåter sig kollegium i underdånighet erinra, huruledes
Eders Kungl. Maj:t den 18 december 1903 förordnat, att vid inträffande
ledighet af sådan tjänst inom kammarkollegium, som af kollegium tillsättes,
utnämning af ny tjänsteman icke må äga rum, utan att kollegium
förut inhämtat Eders Kungl. Maj:ts beslut, huruvida tjänsten
skall tillsättas annorledes än medelst förordnande tillsvidare. Äfven om
befattning af angifven beskaffenhet, hvilken härefter blifver ledig, icke
varder försedd med ordinarie innehafvare, lärer dock få antagas, att
tjänster, hvilka äro föreslagna till indragning, skola vid tiden för regleringens
genomförande innehafvas af personer, hvilkas välgrundade
anspråk att ej mista sina löner måste tillfredsställas. Det torde, såsom
ock kommittén (del II sid. 137) framhållit, blifva nödigt att öfverflytta
dylika befattningshafvande å öfvergång sstat, med de aflöningar, till hvilka
innehafvande fullmakter berättiga, samt med tjänstgöringsskyldighet
efter kollegii bepröfvande.

Remissakten återställes och bifogas tillika protokollsutdrag, innefattande
under ärendets handläggning hos kollegium uttalade särskilda
meningar.

Stockholm den 29 april 1904.

Underdånigst:

H. WIKBLAD.

KARL RYDIN.

Föredragande.

EDV. ÅBERGH.

G. THULIN.

HJ. NEHRMAN.

A. BJÖRKMAN.

VILHELM DYBERG.

T. Sternhoff.

Bilaga lift. A.

Förslag till stat för

kammarkollegium

att tillämpas från och med år

Kronor

		Tjänst-	Hyres- bidrag.
	Lön.	görings- pennin- gar.	Summa.
1 president...............	7,600	2,700	1,200	11.500
1 kammarråd............	4,600	2,400	800	7,800	t Efter fem år kan lönen höjas
5 d:o ............	23,000	12,000	4,000	39,000	gned 600 kronor.
1 advokatfiskal........	3,500	1,800	300	5,600	j Efter fem år kan lönen höjas (med 500 kronor och efter ytter-
1 arkivarie...............	3,500	1,800	300	5,600	(ägare fem år likaledes me“d 500 1 kronor.
1 tjänsteman i l:a lönegraden ............	2,300	1,500	400	4,200	\| Efter fem år kan lönen höjas (med 500 kronor och efter ytter-
7 d:o i d:o	16,100	10,500	2,800	29,400	1 ligare fem år likaledes mecl 500 j kronor.
1 förste vaktmästare	850	300	250	1.400
1 vaktmästare ........	600	300	200	1,100	1 Efter fem år kan lönen höjas /med 100 kronor.
4 d:o ........ Anslag till vikariats-	2,400	1,200	800	4,400
ersättning, renskrif-nings- och tryck-ningskostnad, arf-voden åt amanuen-
ser och flitpenningar				23,600
Summa			\|	138,600

Utdrag

af Kungl. Maj:ts och Rikets kammarkollegii protokoll,
hållet i Stockholm den 29 april 1904.

N ärvarande:

Herr presidenten m. m. Wikblad,

Herrar kammarråden m. m. Rydin,

Åbergh,

Thulin,

Nehrman,

Björkman och
Hyberg.

S. D. Herr kammarrådet Rydin fortsatte och afslutade föredragningen
af det den 15 och den 22 innevarande april månad förekomna
ärende angående särskilda kommitterades den 18 november 1903 afgifna
betänkande rörande reglering af löneförhållanden in. m. vid kammarkollegium;
och beslöts underdånigt utlåtande till Kung!. Magt af
innehåll, som registraturet utvisar.

Från beslutet skiljaktiga meningar uttalades af herrar kammarråden
Nehrman och Thulin, hvilka yttrade:

Herr kammarrådet Nehrman:

»I fråga om afskiljande! från kollegii ämbetsbefattning af besvärsmålen
rörande kommunikationsväsendet (kommitténs betänkande, del IT,
sid. 21—27) bör, enligt min tanke, hvarken ur allmän principiell synpunkt
eller med afseende å beskaffenheten af dessa mål, hvilka, numera

7 .

åtminstone, icke kunna sägas sammanköra med kollega uppgifter i
öfrigt, kinder möta för den af kommittén föreslagna anordningen att
låta dessa mål fullföljas omedelbart från länsstyrelserna till Kungl.
Maj:t. Huruvida åter med känsyn till arbetsbördan hos statsrådet ock
särskildt statsrådsberedningen förslaget må vara utförbart eller ej är en
fråga, som jag anser icke tillköra kungl. kollega bedömande. I allt
fall kan man nog, med stöd af Riksdagens skrifvelse den 28 april 1903
i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol — hvilken
skrifvelse, i förbigående sagdt, synes mig ingalunda gifva anvisning på,
att instanserna i administrativa besvärsmål skola vara lika många som
i de vanliga rättegångsärendena — med tämligen stor visshet antaga,
att inom en nära framtid sådana anordningar skola af statsmakterna
vidtagas, att det skäl, som för närvarande förmenas utgöra ett oöfverstigligt
hinder för realiserandet af ifrågavarande förslag, ganska snart
skall hafva förlorat sin giltighet.

Då jag sålunda och med afseende i öfrigt å hvad kommittén till
stöd för sitt förslag anfört biträder samma förslag, anser jag nödigt
på samma gång framhålla, hvad kommittén väl icke uttryckligen utsagt
men utan tvifvel afsett och jag själf, såsom representant lör kungl.
kollegium hos kommittén, åsyftat, nämligen att förslaget jämväl skall
innebära befrielse för kungl. kollegium från skyldighet att på remiss
afgifva underdåniga utlåtanden i här ifrågavarande besvärsmål, frånsedt
de ganska sällsynta fall, då fråga i sådana mål kan vara om något
kameralt förhållande, som tarfvar undersökning och belysning. Likasom,
med afseende härå, förslagets rubrik: »upphörande af kammarkollegii
befattning, såsom mellaninstans, med vissa besvärsmål)) kommit att blifva
något missvisande, torde också kommitténs hemställan (sid. 26, 27) »att
kammarkollegium befrias från att pröfva och afgöra följande besvärsmål»
etc. böra utvidgas därhän, att kungl. kollegium befrias från all
annan befattning med samma mål än att undantagsvis, i särskilda fall,
då Kungl. Maj:t med afseende å särskilda kamerala förhållanden kan
finna nödigt inhämta kungl. kollegii'' underdåniga utlåtanden i sådana
mål, afgifva dylika utlåtanden.

Enahanda erinran gäller jämväl kommitténs förslag om upphörande
af kungl. kollegii befattning med pröfning och afgörande af besvärsmål
rörande frågor om allmänna byggnader å landet m. fl. (del II, sid. 27—31).

Med afseende å hvad kungl. kollegium anfört rörande kommitténs
förslag till förenkling genom besvärsmåls afgörande af kungl. kollegium
såsom sista instans hemställer jag, att, med upphörande af kungl. kollegii
befattning såsom mellaninstans med här afsedda besvärsmål, de -

samma må förklaras skola fullföljas omedelbart från länsstyrelserna till
Kung!. Maj:t, men att kungl. kollega underdåniga utlåtanden i slika

besvärssaker alltid skola inhämtas.

Härförutom tillåter jag mig emellertid ifrågasätta, hvad ock inom
kommittén framkastats, nämligen att mål om åborätt till hemman och
lägenheter af krononatur, där fråga är om företräde till sådan åborätt,
lämpligen borde öfverlämnas till de allmänna domstolarne.

Under förutsättning att, såsom kommitténs förslag innebär, kungl.
kollegium genom afskiljande! från dess befattning af det. stora flertalet
besvärsmål i hufvudsak skulle förlora sin karaktär åt administrativ
domstol, kan jag icke finna anledning till bibehållande för ämbetsverket
af den kollegiala formen för ärendenas föredragning och afgörande i
vidare män än kommittén (del II sid. 87, 88) hemställt; dock att, för
den händelse kungl. kollegium skulle ombetros att i sista instans afgöra
vissa besvärsmål, det lärer blifva nödigt stadga, att i behandlingen och
afgörandet af dessa besvärsmål skola deltaga, förutom chefen, kungl.
kollegii samtliga ledamöter.

Hvad beträffar de mål, hvilkas hänskjutande till afgörande i plenum
skulle ankomma på chefen, torde det emellertid nog komma att
inträffa, att, hvad kommittén härutinnan enligt motiveringen (sid. 86)
afsett såsom undantag i själfva verket lika mycket eller till och med
mera varder regel, då nämligen denna grupp af mål utan gensägelse
kommer att representera den drygaste delen af kungl. kollegii arbete.
Gränsen för chefens befogenhet i ifrågavarande hänseende kan ju dock
i alla fall icke gärna bestämmas på annat sätt än att den lämnas beroende
på hans egen uppfattning om målens större eller mindre vikt;
och då denna min mening icke motsäges af formuleringen i kommitténs
hemställan i denna punkt (sid. 87), är därvid å min sida intet vidare
att erinra.

Kommitténs hemställan (del II, sid. 89, 90), att åt chefen i kungl.
kollegium må öfverlämnas att själf föredraga befordringsfrågor inom
verket m. m. anser jag, i betraktande af den ej ringa betydelsen för
verkets arbete af ett personligt samband mellan chefen och den underlydande
personalen, vara förtjänt af bifall. Någon olägenhet af den
art, kollegium berört, eller eljest någon otjänlighet vid en sådan anordning
kan jag för min del icke finna.

Likasom jag anslutit mig till kommitténs förslag om inskränkning
i användningen af den kollegiala formen för ärendenas föredragning
och afgörande i kungl. kollegium, biträder jag kommitténs i samband
därmed gjorda hemställan (del II, sid. 91) att, för vissa uppgifna fall,

äldste tjänstgörande ledamoten skall, därest icke annorlunda af Kungl.
Maj: t förordnas, inträda i utöfning en af chefens åligganden.

Beträffande den af kommittén för de centrala ämbetsverken i allmänhet
(del I, sid. 124) och jämväl för kungl. kollegium (del II, sid. 94)
föreslagna bestämmelse om utsträckning i arbetstiden åberopas livad jaoi
mitt yttrande till kommitténs protokoll (del II, sid. 153, 154) däruV
innan anfört. Emellertid anser jag mig böra på samma gång betona,
hvad af mitt yttrande jämväl i viss mån torde framgå, nämligen att,
då jag under öfver läggningarna hos kommittén icke velat ställa mig
afvisande mot kommitténs förslag i denna del, såvidt kollegium angår,
denna min ståndpunkt alldeles icke betingats af någon uppfattning om,
att den föreslagna anordningen skulle för kungl. kollegium, mera än
för något annat ämbetsverk, påkallas af själfva arbetets beskaffenhet.

Detta är så långt ifrån förhållandet, att jag — ur jämlikhetens
synpunkt — äfven för min del afstyrker meddelande för knngl. kollegium
af den föreslagna bestämmelsen, för så vidt därigenom kungl.
kollega personal i förevarande hänseende skulle komma att underkastas
strängare villkor än som komma att gälla för något som helst annat
ämbetsverk, som med hänsyn till göromålens beskaffenhet kan med
kungl. kollegium jämnställas.

Det af kommittén såväl i allmänhet (del I, sid. 110) som jämväl för
kungl. kollega personal (del II, sid. 96) föreslagna villkor i afseende å
förening med ordinarie befattning af vissa enskilda uppdrag eller befattningar
bör enligt min mening ställas i nära samband med frågan om
aflöningssatsernas storlek. Varda dessa senare så tilltagna, att de fylla
alla skäliga anspråk, finner jag kommitténs förslag i nu afsedda del
icke pa något sätt öfverskrida billighetens gränser eller i öfrigt otjänligt.
Brister återigen nämnda förutsättning, måste staten utan tvifvel
lämna sina tjänstemän en viss större frihet att ägna sig åt ifrågavarande
bestyr under förbehåll att de icke verka mera ogynnsamt eller
lent af hinderligt för statstjänsten, och torde till kontroll därom ett
förfaringssätt sådant som det af kungl. kollegium föreslagna då vara
det lämpligaste.

Hvad angår kommitténs förslag till organisation af kungl, kollegium,
så och då jag. anslutit mig till förslaget om afskiljande från kungl.
kollegii befattning särskildt af besvärsmålen rörande kommunikationsväsendet,
har jag äfven varit med kommittén ense om att föreslå en
minskning af kungl. kollegii arbetskrafter, jämväl hvad beträffar ledamöternas
antal, hvarvid jag äfven tagit, i betraktande resultatet af de
utaf kommittén förordade förenklingsåtgärder. Hos kommittén har jag

emellertid uttalat betänkligheter mot en så stark reduktion af ledamotsantalet
som från sex till tre och endast med tvekan biträdt förslaget
därom. Med afseende å hvad kung!, kollegium nu närmare anfört
rörande arbetet med de nya prästlöneregleringarna och hvad därmed
äger sammanhang — hvilket arbete synes blifva af mera permanent
än öfvergående beskaffenhet — och då jämväl, efter hvad man nu har
anledning antaga, det nya jordeboksverket med ty åtföljande drygt och
långvarigt arbete lärer vara oundgängligt, hvarförutom, på sätt kungl.
kollegium framhållit, målens antal hos kungl. kollegium visar tendens
till ökning, on ökning, som synes i det hela komma att mera drabba
sådana klasser af mål, som äfven efter kommitténs förslag skulle hos
kungl. kollegium kvarstanna, än dem, som enligt samma förslag skulle
frångå kollegium, finner jag mig föranlåten så till vida frånträda kommitténs
förslag (del II, sid. 111) att jag under de af kommittén antagna
förutsättningar tillstyrker, att antalet ledamöter i kollegium åtminstone
för närvarande må bestämmas till fyra. I betraktande af nyss anförda
omständigheter torde man utan fara för misstag kunna påstå, att det
arbete, som då skulle komma att påhvila en hvar af ledamöterne, hvarken
kvantitativt eller kvalitativt skulle blifva mindre än nu, utan tvärtom
större. Af den sålunda föreslagna anordningen skulle visserligen följa,
att jämväl byråerna inom verket blefve fyra i stället för tre, men någon
ökning i antalet notarier sådant det af kommittén och kungl. kollegium
sammanstämmande föreslagits, nämligen sex, torde ej behöfvas, då antalet
dylika tjänstemän lika litet som för närvarande i afseende å de
särskilda rotlarne behöfver vara detsamma på hvarje byrå. Om ärendenas
fördelning mellan de fyra byråerna anser jag mig ej i sakens
närvarande skick behöfva afgifva något förslag, likasom jag i afseende
å kommitténs utkast till indelning på tre byråer endast vill erinra,
hurusom detsamma, på sätt ock kommittén själ! antagit, nog, torde behöfva
undergå åtskilliga jämkningar.

Vidkommande aktuarie^ärtsten rörer sig meningsskiljaktigheten
mellan kommittén och kungl. kollegium egentligen om frågan, huruvida
aktuariens bestyr med granskning af jordeboksförändringsextrakten och
anteckningarna i jordeboken skola fortfarande åligga honom eller ej,
och vidare, i hvad mån tjänsten skall kunna tillgodogöras för arkivintresset
med hänsikt äfven till kammararkivets kraf på ökade arbetskrafter.
Den senare frågan beror enligt min tanke alldeles af svaret
på den förra. Skola de nyssnämnda bestyren, af hvilka det med anteckningarna
i jordeboken nu lärer taga en stor del af aktuariens tid

i anspråk, framgent påhvila honom jämte öfriga enligt instruktionen
honom nu tillhörande göromål, medgifver jag gärna, att, såsom kungl.
kollegium velat göra gällande, aktuarietjänsten såsom sådan icke kan
undvaras. Men i likhet med kommittén håller jag före, att extraktgranskningen
och anteckningarna i jordeboken böra fullgöras af personalen
å den byrå, som enligt kommitténs förslag skulle hafva vården
om jordeboksväsendet och dit dessa bestyr enligt sakens natur lämpligast
skulle höra. Hvad därefter återstår af aktuariens åligganden kan enligt
min uppfattning icke utfylla hans arbetsdag i så hög grad, att icke
afsevärd tid bör kunna blifva honom öfrig för arkivaliska undersökningar
och utredningar. Härtill skulle han finna ännu mera tid i händelse af
en sådan utsträckning i arbetstiden, som kommittén tänkt sig, och om
därjämte, såsom gärna kan antagas, aktuarien, till hvars biträde ingen
särskild amanuensbefattning skulle anslås, till aktuarieregistrets förande
kunde påräkna hjälp af andra e. o. tjänstemän under hans kontroll.
För min del ser jag då intet hinder, att aktuarien, efter någon lämplig
arbetsfördelning i detta afseende mellan honom och kammararkivarien,
skulle kunna, låt vara i begränsad omfattning men ändock alltid till
lättnad för den sistnämnde, åläggas att för kungl. kollegii räkning utföra
äfven sådana undersökningar, som beröra kammararkivets handlingar,
lika väl som arkivarien hittills, åtminstone i senare tid, plägat
vid de undersökningar, som åligga honom, rådfråga såväl jordeböcker
som andra handlingar å aktuariekontoret. Att vid nu angifna anordning
aktuarien skulle nödgas ofta, dock väl icke dagligen, uppehålla sig utom
sin egen tjänstelokal under någon del af arbetstiden, förbiser jag icke,
men om den bestämmelse träffas, att han under någon viss lämplig del,
till exempel hälften af förmiddagen, alltid skall vara därstädes tillgänglig,
synes detta böra blifva fullt tillräckligt. Hvad beträffar aktuariens förhållande
till kammararkivarien, har jag icke, lika litet som jag tror kommittén,
afsett, att aktuarien eller, såsom han skulle benämnas, den biträdande
arkivarien skulle stå under kammararkivariens förmanskap, utan
skulle han bedrifva sina undersökningar, äfven såvidt de skulle afse
kammararkivets handlingar, fullt själfständigt.

Under åberopande häraf tillstyrker jag bifall till kommitténs hemställan
(del II, sid. 117) i förevarande del.

I likhet med kommittén beräknar jag antalet amanuenser hos
kungl. kollegium till endast sex och anser i följd däraf anslaget till
vikariatsersättning m. m. kunna nedsättas till det af kommittén föreslagna
beloppet, 20,000 kronor. Visserligen skulle någon ökning i vikariats -

ersättningen i följd, eif mitt förslug ont ett fjärde kammariad 1 >1ifva
nödig, men å andra sidan torde besparingar i renskrifningskostnad in. in.
kunna antagas till ett något större belopp än kommittén afsett, så att
berörda ökning häraf skulle uppvägas.

Då jag i öfrigt biträder kollega förslag rörande staten för kollegium
utom för så vidt angår kammarrådens antal, som af mig- ansetts
böra minskas från sex till fyra, skulle, under sålunda angifna förutsättningar
slutsiffran för nämnda stat enligt min beräkning blifva 113,200
kronor.»

Herr kammarrådet Thulin:

»Beträffande det ökade arbete, som för uppgörande af nya prästlöneregleringar
kommer att åläggas kungl. kollegium,_ har kungl. kollegium
anfört, att, så vidt nu kunde bedömas, det ingalunda voie af
»öfvergående beskaffenhet», utan måste »läggas till grund för beräkningen
af behofvet utaf de ordinarie arbetskrafterna hos kollegium». Hvad sålunda
anförts om prästlöneregleringarna gäller efter min uppfattning i
lika hög grad om arbetet med nya jordeböcker, särskildt om dessa,
såsom numera ifrågasatt blifvit, skola erhålla sådan fullständighet med
hänsyn till upprättandet af nya fastighetsböcker, att de upptaga ej endast
för sig bestående, under särskilda nummer upptagna enheter, utan äfven
hvarje genom hemmansklyfning, ägostyckning eller jordafsöndring från
en dylik enhet i behörig ordning afskild del, och sålunda ständigt måste
kompletteras allt eftersom jordstyckningen fortgår.

Hvad beträffar den af kommittén, sid. 44—46, lämnade förteckning
på de ärenden, hvilka fortfarande skulle tillkomma kungl. kollegii handläggning,
anser jag, att kungl. kollegium bort uttryckligen framhålla,
att densamma, vid utarbetande af ny instruktion för kungl. kollegium,
måste, äfven i de delar, i fråga om hvilka särskild anmärkning ej nu
framställts af kungl. kollegium, i väsentliga punkter omarbetas till så
väl innehåll som form.

Med afseende å hvad kungl. kollegium anfört rörande kommitténs
förslag till förenkling genom besvärsmål afgörande till kungl. kollegium
såsom sista instans, har kammarrådet Nehrman hemställt, att, med
upphörande af kungl. kollegii befattning såsom mellaninstans med ifrågavarande
besvärsmål, desamma måtte förklaras skola fullföljas omedelbart
från länsstyrelserna hos Kungl. Maj:t, men att kungl. kollegii utlåtanden
i slika besvärssaker alltid skulle inhämtas. En sådan anordning synes
mig beträffande ett stort antal hithörande mål, särskildt mål angående
kyrkojordar, synnerligen olämplig, då den utredning, hvarå målens af -

görande egentligen grundar- sig, i regel åstadkommes först hos kungi.
kollegium och målen sålunda i många fall skulle komma att slutligen
afgöras hos Kung!. Maj:t, utan att parterna satts i tillfälle yttra sig
öfver sagda utredning.»

Som ofvan.

In fidem

T. Sternhoff.