KUNGL. MAJ:TS OCH BIKETS KAMMABKOLLEGII (Statens offentliga utredningar 1908:7)

KUNGL. MAJ:TS OCH BIKETS KAMMABKOLLEGII

SAMT

KUNGL. STATSKONTOBETS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER ETT I

PRÄST LÖNEREGLERINGS KOMMITTÉNS

DEN 19 JUNI 1903

AFGIFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE FRAMSTÄLLDT

FÖRSLAG TILL LAG OM KYRKOFOND.

STOCKHOLM

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1905.

Till Konungen.

(jenom nådig remiss den 12 februari 1904 anbefallde Eders Kungl.
Maj:t kammarkollegium och statskontoret att öfver ett i prästlöneregleringskommitténs
den 19 juni 1903 afgifna betänkande och förslag angående

reglering af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor
framlagdt förslag till lag om kyrkofond infordra underdåniga yttranden
från samtliga domkapitlen i riket och Stockholms stads konsistorium.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län och öfverståthållareämbetet
äfvensom domänstyrelsen samt med dessa yttranden och gemensamt
underdånigt utlåtande till Eders Kungl. Maj:t inkomma före utgången
af år 1905.

Förenämnde den 12 februari 1904 erhöll dessutom kammarkollegium
nådig befallning att afgifva särskildt underdånigt utlåtande öfver följande
i omförmälda betänkande afgifna förslag, nämligen förslaget till lag om
indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt
om ersättning därför, förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning, förslaget till lag om emeritilöner för präster och förslaget till
grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.
Sådant utlåtande har ock den 10 sistlidne november blifvit af kollegium
afgifvet.

Ämbetsverken gå nu att i underdånighet gemensamt yttra sig öfver
kommitténs förslag till lag om kyrkofond. När ämbetsverken därvid hafva
behof af att åberopa kammarkollegii nyssnämnda utlåtande, tillåta sig
ämbetsverken att för korthetens skull angifva detsamma under benämningen:
kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan.

Förslag till lag om kyrkofond.

Den tanke att en utjämnande faktor måste vid löneregleringarna vara
verksam har, på sätt kommittén (sid. 203) framhåller, ingalunda varit
främmande för dem, som i midten af förra århundradet deltogo i arbetet
på lagstiftningen angående ordnandet af prästerskapets löneförhållanden.
En del yrkanden af mycket vidsträckt syftning framställdes nämligen vid
riksdagarne om en jämnare fördelning mellan olika pastorat af prästerskapets
inkomster eller — ännu längre gående — om tiondens indragning
till statsverket, hvilket i stället borde öfvertaga prästerskapets aflöning. I
Kungi. Maj:ts proposition till 1859—60 årens riksdag betonades emellertid
den grundsats, att hvarken tionde eller andra afgifter af församlingsmedlemmar
kunde disponeras såsom kyrkans gemensamma tillgång, utan fortfarande
skulle betraktas såsom aflöningsmedel för hvarje församlings eget
prästerskap. Ehuru fördelningen af prästerskapets inkomster då blef väsentligen
begränsad, var dock en för hela kyrkan gemensam aflöningstillgång
tillskapad genom den i § 9 mom. 2 af nådiga förordningen angående allmänt
ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 införda bestämmelse,
att inkomster, som grundade sig på statsanslag eller på arrenden
för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman finge »från
en till annan församling öfverflyttas».

Förmedelst dessa lönetillgångar, säger kommittén (sid. ccxxxm), äfvensom
andra, hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, hade väl
det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning blifvit upphjälpt,
ehuru mycket ännu återstode att därutinnan uträtta. Men de jämväl mycket
öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhållandena för tjänster, som i det
hela vore med hvarandra likställda, hade däremot endast i ringa mån
blifvit afhulpna. Detta kunde heller icke gärna hafva skett, då ju några
allmänna grunder med afseende å lönernas beräkning ej blifvit uppställda
för att tillämpas vid de löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med
nyssnämnda förordning, och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo
till förfogande för att till erforderlig höjd uppbringa lönerna för präster -

skåpet i församlingar, hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda
den lön som skäligen kunde fordras. Lönebeloppen kommo nästan helt
och hållet att bero af de inom hvarje pastorat befintliga afiöningstillgångar
— tionden och andra församlingsafgifter äfvensom boställsafkastning —
samt utföllo fördenskull olika, alltefter jordbrukets och öfriga näringars
större eller mindre utveckling, men afpassades ingalunda efter tjänstgöringens
större eller mindre besvärlighet eller eljest efter omständigheter, som
plägade öfva inflytande på bestämmandet af lönebelopp.

Om, yttrar kommittén vidare (sid. ccxxxv), å ena sidan skulle uppehållas
den gamla kyrkliga grundsatsen, att hvarje församling borde — när
icke obilliga anspråk därigenom ställdes på densamma — aflöna sitt prästerskap,
samt å andra sidan af hjälpas det nu rådande missförhållandet med
otillräcklig aflöning för ett flertal präster och med ojämn aflöning för
prästerskapet i dess helhet, torde det böra så ordnas, att kyrkan till sitt
förfogande erhölle medel, som möjliggjorde reglering efter rationella grunder
af prästerskapets löner. Dylika medel erbjöde sig också i den tiondeersättning,
som enligt kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför
skulle af statsverket utgöras. Hade man såsom en förutsättning redan
för den påyrkade skattejämkningens genomförande ansett sig böra uppställa
den fordran, att tionden skulle indragas och afskrifvas, mot det att
kyrkan undfinge ersättning af statsmedel, framträdde med ännu större
styrka krafvet på en dylik uppgörelse, när det visade sig, att därigenom
öppnades utsikt till lösning såväl af frågan om förbättrande och utjämnande
af prästerskapets löner som af andra för kyrkan viktiga spörsmål af
ekonomisk innebörd.

Utom tiondeersättningen skulle emellertid, såsom af kommittébetänkandet
framgår, kunna påräknas äfven andra ecklesiastika tillgångar, hvilka
borde få användas såsom kyrkans gemensamma aflöningsmedel. Huru
samtliga dessa medel skola tillvägabringas, förvaltas och fördelas, därom
meddelas nu bestämmelser i förevarande förslag till lag om kyrkofond.

Af de hörda myndigheterna hafva endast domkapitlet i Skara och
öfvertståhållareämbetet afstyrkt förevarande lagförslag. Domkapitlet i Skara,
som i ett gemensamt utlåtande behandlat förslaget till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför äfvensom förslaget till lag om kyrkofond, framhåller, hurusom nämnda
båda förslag vore alltför radikala och gjorde ett starkt afbrott i den historiska
utvecklingen. I likhet med hvad kommittéledamoten Ekström i
inledningen till sin reservation (sid. 298) anfört, funne domkapitlet en ut -

redning önskvärd, huruvida icke, utan afbrytande af den historiska utvecklingen,
en utjämning i afseende på de bidrag till prästerskapets aflöning,
som utginge från olika skatteobjekt, kunde äga ruin med bibehållande i
modifierad form af jordbrukets tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet
ansåge sig kunna stödja sig på riksdagens yttrande i dess skrifvelse
den 5 maj 1897. Genom föreliggande förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd
skedde enligt domkapitlets mening intrång i mer än ett hänseende
uti de rättigheter, som enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme
de lokala församlingarna. Domkapitlet, som i ett föregående utlåtande
den 12 september 1904 uttalat sig för att prästerskapets boställen borde
bibehållas, måste beträffande nu föreliggande förslag, gentemot den föreslagna
centralisationsåtgärden, fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt
häfdvunna bestämmanderätt i fråga om prästerskapets aflöning. Minimilön
borde vara bestämd, men eljest kunde olika löner förekomma med afseende
på olika förhållanden inom de särskilda församlingarna. Of ver ståtliållareämbetet
anför, att öfverståthållareämbetet, som i afgifvet utlåtande funnit
sig icke kunna förorda kommitterades förslag om tiondens indragning till
statsverket mot ersättning till kyrkofonden, således icke heller kunde förorda
nu ifrågavarande förslag, men att öfverståthållareämbetet i afseende
å förslagets olika lagrum endast hade att framställa en anmärkning.

Några länsstyrelser skilja sig från kommittén i vissa hufvudfrågor,
hvilka af kommittén behandlats i andra delar af betänkandet. I följd
häraf skulle, om dessa länsstyrelsers anvisningar följdes, kyrkofondens inkomster
komma att bestämmas på väsentligen annat sätt, än stadgandena
i här omhandlade lagförslag gifva vid handen. Så föreslår Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Hallands län — under hänvisning till sitt
underdåniga yttrande öfver kommitterades förslag till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför* — att i stället för tiondeersättning skulle till kyrkofonden ingå
hvad i vederbörlig ordning kunde varda å ordinarie stat uppfördt såsom
lönebidrag åt prästerskapet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Skaraborgs län åberopar sitt utlåtande rörande åtskilliga andra af kommittén
framställda förslag, däri Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställt, att kommitténs nyssnämnda förslag om prästerskapets tionde
icke måtte godkännas**. På grund däraf hemställde Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande nu ock, att allt hvad förevarande lagförslag innehölle
om beräkning och inbetalande till kyrkofonden af ersättning för tionde

* Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 82.

** Ib., sid. 33 och följ.

måtte uteslutas. Däremot borde i lagen bland de för fonden påräkneliga
tillgångar upptagas det bidrag af statsmedel, som torde blifva erforderligt
för bestridande af de fastställda aflöningårna och pensioneringen. I öfrigt
hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet väsentligt att erinra
mot förevarande lagförslag. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län åberopar likaledes hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i särskildt utlåtande anfört beträffande förslaget om indragning
mot ersättning af prästerskapets tionde, enligt hvilket utlåtande Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt en sådan anordning. I anslutning
därtill ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att i stället
för tiondeersättning skulle till kyrkofonden ingå hvad af statsmedel anvisades
till prästerskapets aflöning.* Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län anför, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ett
särskildt utlåtande öfver kommitténs ö fri ga förslag uttalat sig för att den
enligt äldre författningar jorden åliggande tiondeskyldighet måtte bibehållas,
sedan tiondebeloppen blifvit efter nutida förhållanden utjämnade, så att
de för hela riket komme att utgå efter likartade grunder; att likaledes
de afgifter till prästerskapets aflöning, som kunde utkräfvas af andra beskattningsföremål,
måtte bestämmas att utgå efter likartade och tydligt
bestämda grunder; samt att såväl tiondeafgifter som öfriga här afsedda
afgifter måtte från församlingarna ingå till kyrkofonden för att därifrån
utbetalas till vederbörande präster med det belopp, som blifvit för en hvar
af dem fastställdt **. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade därvid
afstyrkt förslaget om tiondens indragning till statsverket, men föreslagit,
att kyrkofonden skulle erhålla anslag af statsmedel till det belopp, som
efter beräkning för hvarje år kunde erfordras för att täcka kyrkofondens
utgifter, såvidt och i den mån fondens inkomster visade sig vara därtill
otillräckliga. Vid bifall till berörda förslag tarfvade kommitténs förslag
till lag om kyrkofond vissa ändringar, som betingades af de föreslagna
bestämmelserna.

Öfriga myndigheter ansluta sig mer eller mindre obetingadt till grundtankarne
uti förevarande förslag. Det torde vara lämpligt att här återgifva
hvad några af dessa myndigheter yttrat.

Domkapitlet i Uppsala förmäler, att ehuru domkapitlet i fråga om
utsikterna till prästerskapets underhållande på ett mot krafvet i särskilda
tider och å särskilda orter svarande sätt skulle finna det tryggare för
den svenska kyrkan, om de nuvarande grundvalarne för prästerskapets
aflöning — kyrkotionde]] och hvarje särskild församlings plikt att under *

Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 39 och följ.

** Ib., 41 och följ.

hålla sitt prästerskap — kunnat bibehållas, och ehuru riksdagens skrifvelse
af den 5 maj 1897 angående förändring i prästerskapets aflöningsförhållanden
icke kraft frångående af dessa grundvalar, domkapitlet dock ansåge,
att det skulle hafva varit svårt att med vidblifvande vid dem finna
utväg till den rättvisare och billigare fördelning af skatteplikten till prästerskapets
underhållande, hvilken riksdagen önskat och Eders Kung!. Maj:t
gifvit kommittén i nådigt uppdrag att med sina förslag förbereda, om
icke en kyrkofond bildades af den art, som kommittén föreslagit. Domkapitlet
tillstyrkte därför, att kommitténs förslag till lag angående kyrkofond
måtte antagas. Domkapitlet i Linköping hänvisar till sitt särskilda
yttrande öfver kommitténs öfriga förslag* och tillkännagifver, att domkapitlet,
under förutsättning att dessa förslag i hufvudsak kunde vinna
afseende, mot förslaget till lag om kyrkofond intet väsentligt hade att
erinra. Domkapitlet i Luleå fäster uppmärksamheten därå, att principen
om sammanförande till en fond af vissa ecklesiastika medel, hvilka skulle
såsom kyrkans egendom förvaltas för reglering af prästerskapets löneförhållanden
och den kyrkliga organisationens utveckling, redan under
innevarande löneregleringsperiod tillämpats, hvarigenom uppkommit sådana
fonder som exempelvis prästerskapets löneregleringsfond och de
ecklesiastika boställenas skogsfond. Det föreliggande lagförslaget utgjorde
endast en utvidgad tillämpning af denna princip. Domkapitlet funne icke
anledning att däremot göra invändning, dä kyrkans rätt med afseende på
den föreslagna kyrkofonden blifvit tryggad genom den bestämmelse, att
ifrågavarande lag ej finge ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte.

Eders Ivungl. Majrts befallningshafvande i Södermanlands län tillkännagifver,
att enär ifrågavarande förslag uppenbarligen vore grundad!
på de af kommittén framlagda förslag till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför
äfvensom till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, Eders
Kungl. Majrts befallningshafvande ansåge nu förevarande lagförslag endast
i samband med de nyssnämnda böra komma i fråga att genomföras, samt
att, under denna förutsättning, Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
icke hade något mot detsamma att erinra. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
i Kronobergs län framhåller, hurusom kommittén för införande
af ett nytt lönesystem för rikets prästerskap hade i förevarande betänkande
funnit sig böra till upptagande där uti förorda bestämmelser med
syfte, bland annat, att åt kyrkan bereda möjlighet till att inom denna

* Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, särskildt sid. 22
och följ.

tjänstemannakårs olika grader och mellan de olika församlingarna reglera
lönerna till bättre och rättvisare öfverensstämmelse, att på vederbörande
betalningsskyldiga församlingsmedlemmar jämnare fördela den nuvarande
bidragsskyldigheten till lönernas anskaffande samt att skäligen tillgodose
de med en stigande odling växande krafven på utveckling af den kyrkliga
organisationen. Dessa enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande
på fullgiltiga grunder uppställda syftemål torde icke kunna i
tillfredsställande grad och ordning uppnås, med mindre kyrkan sättes i
tillfälle att i angifven riktning förfoga öfver en större del af de aflöningsmedel,
hvilka enligt gällande lönesystem måste hållas mer eller mindre
bundna inom de särskilda församlingarna och för där anställdt prästerskaps
räkning. En stark centralisering af samtliga de medelstillgångar,
hvilka af det ena eller andra skälet kunde vara att anse såsom en för
hela kyrkan gemensam tillhörighet, behöfde alltså vidtagas, och det uppslag
till uppsamling, sammanföring och förvaltning af dylika tillgångar
i en gemensam kyrkofond, som uti ifrågavarande författningsförslag förelåge,
syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara fotadt å riktiga
principer samt i dess formulerade affattning väl ägnadt att tjäna därmed
afsedda ändamål. Mot förslagets upphöjande till lag hade Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vid angifna förhållanden intet att erinra. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län påpekar, att kyrkofonden,
hvars uppgift skulle blifva att bestrida nödiga utgifter för utjämnande
af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket, skulle bildas utaf
, såväl nu befintliga fonderade medel med liknande ändamål som ock utaf
de särskilda medel, som jämlikt förslagen till lagar om indragning och
afskrifning af prästerskapets tionde samt om reglering af prästerskapets
aflöning komme att för ändamålet blifva disponibla. Därest berörda förslag
till lagar blefve vederbörligen antagna, kunde alltså icke finnas något
att erinra emot kyrkofondens bildande på föreslaget sätt. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län gör det uttalande, att de djupgående
reformer, som varit kommitterade förelagda, uppenbarligen icke
läte sig genomföra, med mindre en för kyrkans behof på ett eller annat
sätt anordnad gemensam tillgång komme till stånd. Då således den med
tiondens aflyftande åsyftade utjämning i skattebördan därförutan icke läte
sig verkställa, lika litet som det i sammanhang därmed uppställda kraf
på förbättring i prästerskapets lönevillkor och lönernas jämnare fördelning
prästerna emellan kunde utan en sådan tillgång regleras, funne Eders
Kungl. Majas befallningshafvande sig icke hafva något att erinra emot det af
kommitterade i detta ämne framlagda förslag. Genom kyrkofondens bildande
vunnes ock afsevärda fördelar i afseende å nu gällande aflönings -

sätt, då en central aflöningskassa vore synnerligen ägnad att i mera utsträckt
omfattning låta lönerna utgå i kontant och sålunda än vidare
minska olägenheterna för prästerskapet att vara hänvisadt till jordbrukets
afkastning eller fluktuerande markegångspriser.

Domänstyrelsen yttrar, att ifrågavarande lagförslag till sina hufvudgrunder
vore, enligt styrelsens förmenande, synnerligen välbetänkt. Genom
bildandet af en för hela riket gemensam fond åstadkommes möjlighet för
en välbehöflig reglering af prästerskapets aflöning oberoende af bärkraften
hos de särskilda pastoratens skattskyldiga. Därjämte, i förening med det
förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,
som kommittén samtidigt afgifvit och hvaröfver domänstyrelsen
uttalat sig i ett särskildt utlåtande, skulle genom bortfallande af boställsinnehafvares
andelar i behållen skogsafkastning kunna ej blott vinnas en
betydande förenkling i nuvarande metod för redovisning af skogsmedel
från de flesta ecklesiastika boställen, i det att särskild afräkning för hvarje
boställe ej vidare behöfdes, utan äfven undanrödjas såväl olägenheterna
af skogsmedlens ojämna och försenade utbekommande, som ock de mångahanda
stridigheter, dessa andelar nu förorsakade mellan boställenas afoch
tillträdare, mellan boställshafvare och församlingar samt mellan dessa
sistnämnda å ena sidan och de allmänna fondernas intressen å den andra.
Att äfven för vården af de ecklesiastika skogarne den föreslagna anordningen
vore af synnerligen stor betydelse hade styrelsen närmare utvecklat
i sitt förberörda utlåtande angående förslaget till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika bosfällsskogar.

I den afdelning af kommitténs betänkande, som omfattar den »allmänna
motiveringen», har kommittén undersökt, huru en utjämning af
den ecklesiastika skattskyldigheten och af prästerskapets löner skulle kunna
på ett verksamt sätt genomföras. Såsom resultat af sina undersökningar
har kommittén (sid. ccxxxix) uppställt, bland andra, följande hufvudgrunder
för regleringen af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu
gällande löneregleringar utlupit, nämligen:

»Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom
indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres prästerskapets
gemensamma aflöningstillgångar.»

»Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder
beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga
medel, fylies bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar.»

Gemensamma aflöningstillgångar i en betydande omfattning skulle

alltså genom den föreslagna skatteregleringen tillskapas. Dylika tillgångar
hafva, å andra sidan ansetts utgöra en nödvändig förutsättning för vinnandet
af det syfte, kommittén med sitt lönesystem i främsta rummet
afsett att förverkliga, nämligen förbättring af prästerskapets lefnadsvillkor.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan
(sid. 57) uttalat sin anslutning till de principer, på hvilka förslaget till
lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde
samt om ersättning därför blifvit byggdt, likasom kollegium i öfrigt omfattat
de af kommittén uppställda hufvudgrunder, med någon afvikelse i
en mindre väsentlig punkt. Det torde ej tillkomma ämbetsverken att i
detta sammanhang ingå uti pröfning af hufvudgrunderna för de tilltänkta
reformerna på det kyrkligt-ekonomiska lagstiftningsområdet. För den
händelse emellertid kommitténs öfriga förslag bringas till verkställighet,
lärer såsom en konsekvens däraf följa, att ett centralorgan måste inrättas
med den uppgift, som enligt nu omhandlade lagförslag skulle tillkomma
kyrkofonden, nämligen att uppsamla de gemensamma ecklesiastika tillgångarne
och fördela dem på ekonomiskt svaga beställningar eller använda
dem för tillgodoseende af andra kyrkliga kraf.

Ur principiell synpunkt hafva ämbetsverken icke något att erinra mot
föreliggande förslag till lag om kyrkofond.

Beträffande förslagets detaljer tillåta sig ämbetsverken anföra följande.

§ 1.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län, som i likhet
med kommittén anser det vara af vikt, att alla de medel, som skulle tjäna
till utjämnande af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket, sammanfördes
i en fond, ställd under statskontorets förvaltning, uttalar emellertid den
mening, att benämningen kyrkofond torde vara mindre lämplig, då däraf
lätt kunde uppstå den uppfattning, att svenska kyrkans tillgångar äfven
skulle ingå i fonden, hvilket icke vore händelsen. För närvarande funnes
en fond, nämligen prästerskapets löneregleringsfond, hvilken just hade den
uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden. Sistberörda benämning vore
fullt tydlig och uttömmande och ej såsom ordet kyrkofond vilseledande.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde ej finna giltigt skäl, hvarför
icke benämningen prästerskapets löneregleringsfond skulle bibehållas för
ifrågavarande fond, och borde därvid tillika föreskrifvas att till fonden
skulle ingå, förutom den gamla prästerskapets löneregleringsfond, jämväl
alla de ecklesiastika aflöningsmedel, om hvilka i lagförslaget förmäldes.
Sagda benämning torde emellertid kunna förenklas till exempelvis präst -

löneregleringsfonden eller prästlönefonden. Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs län hemställer, att ordet »kyrkofond» måtte utbytas
mot »prästlönefond». Namnet kyrkofond vore nämligen missvisande,
i det att af detsamma skulle kunna dragas antingen den slutsats, att den
utgjorde svenska kyrkans tillgångar, eller att den skulle kunna användas
för andra kyrkliga syften än prästerskapets aflöning.

I olikhet med omförmälda länsstyrelser finna ämbetsverken den af
kommittén i fråga om de gemensamma ecklesiastika aflöningsmedlen föreslagna
benämning »kyrkofond» synnerligen lämplig. Genom densamma
framhäfves, enligt ämbetsverkens åsikt, bättre än genom t. ex. benämningen
»prästlönefond» hvad kommittén helt säkert velat uttrycka, nämligen å ena
sidan att berörda medel icke äro att anse såsom statsverkets tillgång, samt å
andra sidan att de böra särskiljas från sådana lönebidrag, som skola lämnas
af församlingarna. I själfva verket skulle dessa medel också »kunna användas
för andra kyrkliga syften än prästerskapets aflöning», såsom till emeritilöner
(§ 6 mom. 1), till bestridande af åtskilliga kostnader för skogsvård
{§ 6 mom. 3 och 4), till fullgörande af viss andel utaf skattskyldigheten
för ecklesiastika boställen (§ 7).

Då enligt förevarande paragraf svenska kyrkan obestridligen frainställes
såsom förmögenhetsrättsligt subjekt, torde det måhända icke vara
fullt egentligt att beteckna nu ifrågavarande lönetillgångar såsom en kyrkans
»gemensamma tillhörighet», enär ordet »gemensam» hänvisar på ett flertal,
men kyrkan ju är en enhet. Det synes som om paragrafens formulering
skulle vinna i skärpa därigenom, att ordet »gemensam» uteslötes.

§ 2.

Åtskilliga redan färdigbildade fonder, hvilka leda sitt ursprung från
ecklesiastika lönetillgångar och för närvarande i det hela hafva samma
uppgift som den blifvande kyrkofonden, skulle enligt denna paragraf
omedelbart uppgå i samma fond. Så skulle till kyrkofonden öfverföras
prästerskapets löneregleringsfond och ecklesiastika boställenas skogsfond
äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana
till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder och därmed jämförliga tillgångar,
hvilka icke äro att hänföra till lönemedel, som omförmälas i §§ 6
och 8 af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning.

Kommittéledamoten Ekström (sid. 423—438) yrkar emellertid, att
prästerskapets löneregleringsfond skall på annat än af kommittén föreslaget
sätt disponeras. Rätten till de medel, som benämndes prästerskapets löneregleringsfond,
tillhörde nämligen, efter hans förmenande, prästerskapet
under innevarande löneregleringsperiod. Det kunde först då blifva fråga

om upphörande af denna rätt, när hvarje präst erhållit anständig bärgning.
Omkring 692 komministrar — särskildt 251 äldre komministrar — samt
(omkring) 222 äldre kyrkoherdar saknade för närvarande anständig bärgning.
Reservanten anser därför, »att genom tillskott från prästerskapets löneregleringsfond
komministrarnes minimilön bör höjas till 2,000 kronor; att
genom tillskott från samma fond aflöningen för kyrkoherdar och komministrar
med tjugu till tjugufem tjänsteår bör höjas till resp. 3,300 och
2,200 kronor; att genom tillskott från samma fond aflöningen för kyrkoherdar
och komministrar med tjugufem tjänsteår eller därutöfver bör höjas
till resp. 3,600 och 2,400 kronor; att dessa förhöjningar böra träda i kraft
senast från och med den 1 maj år 1904; samt att såsom godtgörelse till
prästerskapet för den lönefyllnad, som tidigare undanhållits detsamma, bör
vid innevarande löneregleringsperiods slut hvad som då möjligen återstår
af prästerskapets löneregleringsfond öfverföras till prästerskapets änke- och
pupillkassas grundfond.»

Med anledning af innehållet i förevarande paragraf hafva äfven några
af de hörda myndigheterna gjort särskilda uttalanden.

Domkapitlet i Linköping erinrar, att prästerskapets löneregleringsfond
borde, innan den öfverfördes till kyrkofonden, först och främst användas
till sitt ursprungliga ändamål, som vore förbättring under nu löpande löneregleringsperiod
af de svagast aflönade prästernas löner. Domkapitlet i
Göteborg framhåller likaledes hurusom på grund af de ekonomiska svårigheter,
med hvilka en icke ringa del äfven af det ordinarie prästerskapet
hade att kämpa, under återstående tid af innevarande regleringsperiod lönetillskott
borde i rikligare mån än hittills varit fallet ur löneregleringsfonden
beviljas, i alla händelser åtminstone så mycket, att tillskott efter
därom gjord ansökan icke förvägrades innehafvare af ordinarie tjänst, ifall
de med tjänsten förenade inkomster understege det belopp, som för hans
tjänstegrad — 3,000 kronor för kyrkoherde och 2,000 kronor för komminister
— beräknats såsom minimum. Domkapitlet i Härnösand anför, att
bland de till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder, hvilka enligt
lagförslagets § 2 borde öfverföras till kyrkofonden, kommittén enligt finansplanen
sid. 291 och följ. räknat Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedelsfond
och köpeskillingen för utgodset Arås i Hammerdals församling.
Då emellertid, hvad den förstnämnda fonden anginge, Eders Kungl. Maj:t
redan den 24 april 1896 bestämt, att dess afkastning skulle användas till
inrättande af en komministratur i församlingen, syntes man alls icke hafva
något skäl att indraga kapitalet till kyrkofonden. Och då afkastningen af
Aråsfonden obestridligen vore behöflig för förbättring af lönerna för prästerskapet
i pastoratet, ansåge domkapitlet, att ej heller denna fond borde

öfverföras till någon allmän fond. T fråga om fyra andra under Härnösands
domkapitels förvaltning stående fonder hade kommittén förklarat sig
icke kunna afgöra, huruvida med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle
öfverensstämma, att de indroges till kyrkofonden. Med anledning cläraf
linge domkapitlet i underdånighet upplysa, att där dessa fonder icke uppenbarligen
vore af natur att icke kunna utan rättskränkning indragas till
allmän fond — såsom förhållandet vore med Bergs pastorats skogsfond —
de allesamman dels vore och dels komme att blifva behöfliga för ordnandet
af själavården i respektive församlingar. Följaktligen kunde domkapitlet
för sin del tillstyrka föreliggande lydelse af § 2 i detta lagförslag, endast
under förutsättning att ingen af de i betänkandet å sid. 220—232 berörda
fonder, för så vidt de tillhörde Härnösands stift, blefve öfverförd till kyrkofonden.
Då kommittéledamoten Ekström yrkat, att löneregleringsfonden
icke borde öfverföras till kyrkofonden utan i sin helhet användas dels till
förhöjning från den 1 maj 1904 af samtliga svagt aflönade prästers lön,
dels till godtgörelse åt prästerskapets änke- och pupillkassa för den lönefyllnad,
som enligt rerervantens mening undanhållits aflidna prästmän,
ansåge sig domkapitlet böra angifva sin ställning till den därigenom väckta
frågan. Ehuru domkapitlet icke varit i tillfälle att underkasta kommitterades
finansplan en närmare granskning, toge dock domkapitlet för gifvet, att
kyrkofonden icke skulle kunna fullgöra de uppgifter, som tänktes åligga
densamma, med mindre den erhölle ett väsentligt tillskott af löneregleringsfonden,
hvadan reservantens ifrågavarande förslag skulle i väsentlig mån
försvåra, kanske omöjliggöra hela den nya anordningen. Domkapitlet
kunde icke heller finna tillräckliga skäl för öfverförande af en del af löneregleringsfonden
till prästerskapets änke- och pupillkassa. Däremot funne
domkapitlet det både lämpligt och rättvist, att redan under nuvarande löneregleringsperiod
anslagen till de svagast aflönade prästmännen väsentligen
höjdes, något som sjmtes kunna ske, utan att löneregleringsfondens kapital
så anlitades, att icke åtminstone en mycket väsentlig del däraf kunde till
kyrkofonden öfverföras. Domkapitlet i Luleä håller före, att hvad kommittéledamoten
Ekström anfört beträffande det rätta och billiga uti att det
svagast aflönade prästerskapet under innevarande regleringsperiod erhölle
så stora lönetillskott från nämnda fond, att en anständig bärgning därigenom
bereddes åt detsamma, ägde fullt fog för sig. Ehuru domkapitlet
icke ansåge sig böra i likhet med reservanten yrka, att hvad som vid innevarande
regleringsperiods slut möjligen återstode af prästerskapets löneregleringsfond
skulle öfverföras till prästerskapets änke- och pupillkassas
grundfond, enär den godtgörelse till prästerskapet för tidigare undanhållen
lönefyllnad, som därigenom skulle äga rum, ju icke uteslutande eller ens

hufvudsakligen komme änkor och barn efter de svagast aflönade prästerna
till del, funne domkapitlet desto större anledning understödja hvad reservanten
i öfrigt anfört och hemställa, att prästerskapets löneregleringsfond
måtte under innevarande regleringsperiod i vidsträcktare mån än hittills
anlitas dels för beredande af lönefyllnad åt de svagast aflönade bland
prästerna, så att dessas bärgning blefve anständig — därvid särskild hänsyn
måtte tagas till behofvet af ett större existensminimum i de norrländska
stiften med därvarande dyrare lefnadsförhållanden, än hvad fallet i allmänhet
vore i mellersta och södra Sverige — dels ock för den kyrkliga
organisationens utveckling och nya prästerliga tjänsters inrättande, där
sådana vore af nöden såsom i de flesta af Luleå stifts vidsträckta församlingar.
Enligt domkapitlets förmenande borde för dessa ändamål äfven
någon del af fondens kapital kunna anlitas, därest ränteafkastningen icke
försloge. Hvad som sedermera vid regleringsperiodens slut återstode borde
öfverföras till kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhåller
det b ehj ärtan svärd a i viss del af kommittcdedamöten Ekströms förslag
och hemställer i anslutning därtill, att af löneregleringsfonden först måtte
till prästerskapet utbetalas så mycket, att åt hvarje prästman bereddes anständig
bärgning, och att hvad därefter återstode skulle öfverföras till kyrkofonden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafv ande i Kalmar län fäster uppmärksamheten
därpå, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i särskildt
underdånigt yttrande öfver kommitténs förslag till lag om indragning till
statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför förklarat sig ej kunna biträda kommitténs förslag, att prästerskapets
löneregleringsfond skulle öfverföras till kyrkofonden*; och borde däraf
betingad ändring göras i förslagets § 2. Af § 10 i förslaget framginge,
hurusom kommittén tänkt sig, att genom tillämpning af den nya löneregleringen
behofvet af löneförhöjning skulle vara behörigen tillgodosedt.
Visserligen kunde det vara så för tiden närmast efter det regleringen i
allmänhet trädt i tillämpning, men helt säkert skulle längre fram dylikt
behof ånyo uppstå. Det syntes under sådana förhållanden vara mindre
välbetänkt att icke bibehålla prästerskapets löneregleringsfond såsom ett
medel att afhjälpa uppkommande behof af bättre lönevillkor. Användes
fonden till prästerskapets ordinarie aflöning och lämnade kyrkofonden ej
tillgång till behöflig löneförbättring, torde det ej blifva någon lätt sak att
få medel därtill. Det syntes kunna vara tids nog att låta prästerskapets

* Jfr kamraarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 76 och följ.

I öneregleringsfond ingå till kyrkofonden, om det efter den nya löneregleringens
tillämpning visade sig, att den förstnämnda fonden icke behöfdes
för här ofvan antydda ändamål. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Värmlands län förmäler, att till kyrkofondens tillgångar enligt kommitterades
förslag hänförts, bland annat, Alfdals pastorats regleringsfond, därvid
i den uti finansplanen uppgjorda beräkning öfver fondens årliga inkomster
uppförts en efter 4 procent beräknad ränteafkastning å fondens
kapitalbehållning den 31 december 1901. Men då Eders Kungl. Maj:t
jämlikt nådigt bref den 18 februari 1903 på förekommen anledning meddelat
bestämmelser rörande fondens delvisa disponerande för vissa pastorat
inom Alfdals härad, hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett
sig böra å detta förhållande fästa nådig uppmärksamhet.

Domänstyrelsen, som hänvisar till hvad kommittéledamoten Ekström
i sin reservation anfört, medgifver väl, att ursprungligen — såsom ock
framginge af kammarkollegii och statskontorets underdåniga utlåtande den
27 december 1867 — de tillgångar, som på grund af § 9 mom. 2 af nådiga
förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den

II juli 1862 finge i händelse af befogenhet från en till annan församling
öfverflyttas, icke ansetts kunna fonderas för en längre framtid, utan antagits
komma till fullständig användning under då förestående löneregleringsperiod.
Men därvid vore att märka, hurusom dessa tillgångar då beräknats
bestå hufvudsakligen endast af sådana inkomster, som grundade sig
på statsanslag eller på arrenden för de af kronan upplåtna hemman och
lägenheter, som icke vore bostadsboställen. Man torde då ännu icke hafva
tänkt på att de inkomster, som på grund af § 24 i den först den 29 juni
1866 utfärdade nådiga förordning angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket skulle tilläggas dessa tillgångar, komme att blifva
synnerligen afsevärda. Hvilken stor betydelse dessa sistnämnda skogsmedelsinkomster
emellertid sedermera fått, syntes af den i kommitterades
betänkande sid. 214 och 215 intagna tablå. Af denna framginge, att,
oberäknadt hvad af skogsmedel influtit före år 1872, dylika medel intill
år 1901 tillförts fonden med i jämna kronor 4,164,976 kronor, hvaremot
öfriga inkomster, inberäknadt skogsmedel före år 1872, uppgått till endast
1,907,385 kronor, förutom 1,786,977 kronor intressemedel och kapitalvinst
å utlottade obligationer. Utan dessa skogsmedel hade utan tvifvel inkomsterna
behöfts och åtgått till lönebidrag, någon fondbildning och därmed
ränteafkastning hade alltså icke kunnat ifrågakomma; knappast 2,000,000
kronor hade under denna tidsperiod funnits tillgängliga att tilldelas svagt
aflönade präster. I verkligheten hade emellertid under samma period användts
till lönebidrag ej mindre än 3,833,665 kronor, således betydligt

mer än som i början — de sedermera tillkomna skogsmedlen förutan —
kunnat påräknas. När därtill komme att fondens behållning vid 1901 års
slut, 3,801,725 kronor, betydligt understege hvad af skogsmedel opåräknadt
influtit, torde tydligen framgå, att reservantens skäl för hela fondens användande
redan under innevarande löneperiod saknade faktiskt underlag,
liksom oek hans påstående, att fondens medel lagligen tillhörde prästerskapet
under samma period, torde vara ogrundadt.

Prästerskapets lönereglenngsfond grundar sin tillvaro ytterst på följande
bestämmelser i § 9 af 1862 års förordning, nämligen:

»Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta
penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de
af kronan upplåtna stom-, annex- och mensal-hemman och lägenheter, som
icke äro bostadsboställen, må, i den ordning här nedan stadgas, i händelse
af befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,
det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet för
all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Såvida för prästerskapets aflöning icke vidare behöfliga
medel af den beskaffenhet, hvarom i nästföregående moment förmäles, finnas
en församling tilldelade eller ock församling för sitt prästerskaps anständiga
bärgning är i behof af understöd utaf dylika medel, äger nämnden
sådant hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla, då Kungl. Maj:t,
efter vederbörandes hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande
från en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt
anslag yttrande meddela.».

Vid sedermera uppkommen fråga huru med förvaltningen af vederlagsspannmål,
afkastning af hemman och dylika i § 9 mom. 2 af nämnda
förordning omförmälda, prästerskapet tilldelade inkomster, som, utan att
till statsverket indragas, vore eller blefve under pågående lönereglering
skilda från de prästerliga beställningar, med hvilka de förut varit förenade,
borde förfaras, intill dess nådigt beslut om samma inkomsters framtida
användande kunde komma att meddelas, utfärdade Kungl. Maj:t den
14 februari 1868 nådigt bref till kammarkollegium och statskontoret angående
uppbörd och förvaltning af dylika medel. Detta bref, som kungjorts
genom kollegiernas cirkulär den 10 mars 1868, innehåller, bland annat,
att sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel blifvit från
prästerlig beställning skilda, inträdt i tillämpning, samma medel skola af
kronans uppbördsman debiteras och uppbäras och i räkenskapen redovisas
under särskildt konto med benämning »Prästerskapets löneregleringsmedel»,
samt levereras till landtränteriet, där medlen likaledes böra under

särskildt konto bokföras, och hvarifrån de skola insändas till kungl. räntekammaren,
hvarefter statskontoret, i den mån medlen inflyta, bör, på sätt
lämpligen ske kan, göra dem räntebärande, och skola de därstädes, under
benämning »Prästerskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskildt
bokförda, behandlas utan sammanblandning med statsmedel. Beträffande
inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som i enlighet med stadgandet
i 24 § af nådiga förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket eller till följd af särskilda nådiga
beslut böra, i öfverensstämmelse med 1862 års förordning användas
till bidrag vid reglerande af prästerskapets aflöning, skola ofvanberörda
föreskrifter i tillämpliga delar äfven tjäna till efterrättelse.

Hvarken förenämnda 1862 års förordning eller 1868 års bref gifver,
såvidt ämbetsverken kunna finna, stöd åt kommittéledamoten Ekströms
uppfattning, att de medel, som utgöra prästerskapets löneregleringsfond,
ovillkorligen böra under innevarande löneregleringsperiod konsumeras. Ett
öfverförande, i enlighet med nämnde reservants förslag, af någon del utaf
fondens medel till prästerskapets änke- och ''pupillkassas grundfond synes
till och med stå i uppenbar strid mot löneregleringsfondens uppgift.

Efter det sistnämnda fond blifvit, i den omfattning Eders Kungl.
Maj:t kan finna skäligt medgifva, under innevarande löneregleringsperiod
använd till upphjälpande af de svagast aflönade prästernas ekonomiska
ställning, lärer laga hinder icke möta att, för möjliggörande af blifvande
löneregleringar, till kyrkofonden öfverföra hvad sedermera kan af samma
fond återstå.

Ett dylikt öfverförande har emellertid af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kalmar län anmärkts vara mindre välbetänkt. Prästerskapets
löneregleringsfond borde nämligen, enligt denna länsstyrelses åsikt,
äfven för framtiden bibehållas »såsom ett medel att af hjälpa uppkommande
behof af bättre lönevillkor». Det torde dock knappast kunna
begäras, att prästerskapet skall vid de närmast förestående regleringarna
afstå från omförmälda fonds tillgångar, om dessa behöfva tagas i anspråk
för att då bereda prästerskapet anständig bärgning. Visar sig, att fondens
medel icke äro behöfliga härför, stå de ju till disposition vid framtidens
löneregleringar.

Beträffande vissa fonder, som förvaltas af statskontoret och en del
domkapitel, har kommittén (sid. 205—206) meddelat, hvad af kommittén
inhämtade upplysningar gifva vid handen i fråga om berörda fonders
ändamål m. m., alldeles oberoende däraf om någon anledning förefunnes
att upptaga samma fonders tillgångar bland dem, som skulle bilda underlaget
för kyrkofonden. Lönetillgångar, som anskaffats af eller till förmån

för en församling eller ett pastorat, eller hvilka af enskild person donerats
till innehafvare af viss prästerlig tjänst, i syfte att bereda denne ökad
inkomst, folie naturligtvis, säger kommittén, helt och hållet utom gränserna
för kyrkofondens anspråk. Däremot borde, enligt kommitténs mening,
sådana fonder och andra tillgångar, som ej vore att hänföra till
dylika lönemedel, öfverföras till kyrkofonden för att, såsom en svenska
kyrkans tillhörighet, vid kommande löneregleringar användas till förmån
för de präster, åt hvilka anständig bärgning eljest icke skulle kunna beredas.

Domkapitlet i Härnösand har nu ifrågasatt, att fonder, som bildats
af ecklesiastika lönetillgångar inom därvarande stift, skulle undantagas
från tillämpningen af den utaf kommittén sålunda uttalade grundsats om
vissa lönemedels indragande till kyrkofonden, enär alla Härnösands stift
tillhörande, pti dylikt sätt bildade fonder, efter domkapitlets åsikt, erfordrades
för ordnandet af själavården inom stiftets särskilda församlingar. Ämbetsverken
finna dock så mycket mindre anledning understödja domkapitlets
omförmälda förslag, som, enligt hvad kommitténs tabeller serien D
(sid. 350 och sid. 433) utvisa, till bestridande af prästerskapets löner inom
Härnösands stift skulle, med tillämpning af kommitténs beräkningsgrunder,
erfordras tillskott från kyrkofonden till belopp af 429,603 kronor, för den
händelse nu bestående kyrkliga indelning och organisation bibehållas, men
ett ännu afsevärdare belopp eller 560,364 kronor — hvilket belopp är
högre än det som skulle tagas i anspråk för något annat stift — under
förutsättning att de af kommittén föreslagna ändringar i bestående indelning
och organisation genomföras. I jämförelse med sålunda angifna belopp
äro de Härnösands stift tillhörande fondmedel, hvilkas indragning till
kyrkofonden kunde ifrågasättas, i det hela en obetydlighet.

§ 3.

Under det att de i § 2 omförmälda lönetillgångar äro redan uppsamlade
penningkapital, hvilka allenast en gång kunde komma kyrkofonden
till godo, utgöras däremot de uti förevarande paragraf åsyftade lönemedel
af årsinkomster, hvilka tillföras kyrkofonden dels såsom afkastning af dess
egen behållning, dels och hufvudsakligen från statsverket men äfven från
församlingarna, dels såsom afkastning af jord- och skogsegendomar af
ecklesiastik boställsnatur.

Mom. 1.

Kyrkofondens förnämsta inkomst är den, som angifves i förenämnda
moment, och består af det belopp, statsverket enligt särskild lag skulle
årligen gälda såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egen -

dom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet
men blifvit till statsverket indragna.

Att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Skaraborgs,
Kopparbergs och Jämtlands län icke biträdt kommitténs förslag till åsyftade
lag om indragning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför,
är förut (sid. 5 och följ.) omförmäldt. Dessa myndigheter påyrka, såsom
naturligt är, sådana ändringar i förevarande förslag till lag om kyrkofond
— särskildt i nu om.handlade mom. 1 af § 3 — som betingas af de
utaf dem i stället förordade anordningar. Eders Kungl. Majas befallningshafvande
i Västmanlands län har i sitt utlåtande angående förstnämnda lagförslag
uttalat sig i den riktning, att indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde borde tillsvidare begränsas till två tredjedelar af det
belopp, hvarmed tionden nu utginge*; och säger sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande beträffande förslaget till lag om kyrkofond icka hafva
annat att erinra, än hvad som betingades af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening i fråga om tiondelagen.

Omförmälda länsstyrelsers yttranden föranleda ej något uttalande från
ämbetsverkens sida utöfver hvad här ofvan sid. 9 och följ. anförts.

Med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Malmöhus län yttrat om svårigheten att medhinna erforderliga uträkningar
inom sådan tid, att statsverkets ersättning för tionden kunde första året,
då ny lönereglering inom en församling tillämpades, inlevereras till kyrkofonden
inom föreskrifven tid, eller i början af ecklesiastikåret, tillåta sig
ämbetsverken hänvisa till kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan
sid. 77—79.

Mom. 2.

Af skäl, som kommittén i sitt betänkande (sid. 256—267) anfört och
kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan (sid. 239
—240) delvis återgifvit, har kommittén uppställt följande grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar:

:>l:o. Alla ecklesiastika boställsskogar skola ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda
boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke. Är
annan prästerlig tjänsteinnehafvare berättigad att från skogen taga sitt
virkesbehof eller någon del däraf, vare han vid sådan rätt bibehållen.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares

* Jfr kammarkollegii utlåtande angåenda löneregleringsfrågan, sid. 37—39.

eller arrendators behof eller för församlingen åliggande kyrko- och prästgårdsbyggnad
skall försäljas.

Sedan af härvid influtna medel guldits kostnaden för virkets försäljning,
skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å * boställe skall kostnaden, därtill förskott
såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

Skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns främjande ombesörjas
af skogsstaten. Kostnaden härför godtgöres af kyrkofonden intill
belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år fastställer Ersättning

för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverkning
äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, da han pa jägmästares
order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras,
skall af kyrkofonden till statsverket årligen utgöras med visst belopp,
motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904—1913
utgått. ___

Hvad ofvan stadgas om disposition af skogsafkastning utöfver husbehofvet
gäller ej i fråga om boställe, som af menighet inköpts eller af
enskild för ändamålet donerats, eller som blifvit till aflönande af biskop
i denna hans egenskap anslaget; skolande fråga om disposition af sådan
skogsafkastning vid dessa boställen alltid underställas Kungl. Maj:ts

pröfning. 0

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamalet
donerats, icke lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kunna bestridas
kostnaderna för skogsindelning, skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns
främjande, samt nödiga medel icke heller genom vederbörancles
försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon befattning
med dessa arbeten. Icke heller ma kostnaderna för dem gäldas af ky rko
fonden».

Vissa bestämmelser i förslaget till lag om kyrkofond utgå från den
förutsättning, att omförmälda grunder för ändringar i lagstiftningen om
ecklesiastika boställsskogar tagas till efterföljd. Åsyftade bestämmelser,
hvilka tillka afse en förändrad disposition utaf afkastningen af änkesäten,
innehållas i § 3 mom. 2 samt i § 6 mom. 2, 3 och 4 af förslaget till lag
om kyrkofond.

Så skola enligt § 3 mom. 2 såsom kyrkofondens inkomster beräknas
behållna skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe och från hemman eller
lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe, samt behållen af -

kastning af prästerskapets löningsboställen, jämväl dem som till änkesäten
anslagits, äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som från löningsboställe
upplåtits, dock med undantag, beträffande samtliga i detta
moment omförmälda afiöningsmedel, af sådana inkomster, som enligt §§ 6
och 8 af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning förbehållas
prästerskapet i visst pastorat. A andra sidan skola på grund af § 6 mom.
2, 3 och 4 bland kyrkofondens utgifter upptagas behållen afkastning af
änkesäte, när sådan må af prästänka tillgodonjutas (mom. 2); kostnad för
skogsindelning å boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskild
för ändamålet donerats (mom. 3); samt kostnad för skogsodling och andra
arbeten för skogsskötselns främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen
intill belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år
fastställer (mom. 4).

Till belysning af kommitténs förslag om förändrad disposition af änkesätens
afkastning torde böra omförmälas, hurusom kommittén (sid. 237)
anser det vara obestridligt, att afkastning af änkesäte, i den mån den tillkomme
prästänka, ej kunde betraktas såsom en lönetillgång för prästerskapet.
I)et kommittén gifna uppdrag torde ej böra så tolkas, att kommittén
skulle hafva att ingå i bedömande, huruvida dylik egendom skulle,
utan förnärmande af annans rätt, kunna tillvinnas kyrkofonden. Däremot
vore afkastning af änkesäte för den tid, då icke någon änka lefde, som
ägde uppbära afkastningen, redan nu en aflöningstillgång för prästerskapet,
och borde såsom sådan, efter det ny lönereglering vunnit tilllämpning,
komma kyrkofonden till godo, enär ju ingen anledning funnes
att därmed, sedan skäliga löner beredts åt prästerskapet i allmänhet, gynna
någon viss präst inom det pastorat, vid hvilket änkesätet vore fästadt.
Kommittén hade därför visserligen, för vinnande af reda, i § 3 mom. 2
föreslagit, att all afkastning af änkesäten skulle ingå till kyrkofonden,
men tillika i § 6 mom. 2 pålagt kyrkofonden en mot behållna afkastningen
af änkesäte svarande utgift, när till dylik afkastning berättigad änka lefde.

I denna punkt hafva emellertid inom kommittén två afvikande meningar
uttalats.

Kammarrådet K. Rydin fäster i afgifven reservation (sid. 453—457)
uppmärksamheten därpå, att vid de löneregleringar, som verkställts på
grund af 1862 års förordning, änkesätesinstitutionen lämnats orubbad. Under
det att stom-, annex- och mensalhemman vid prästerliga beställningar
inom pastorat, där änkesäten ej funnes, i stor mängd blifvit skilda från
dessa beställningar för att med sin afkastning lämna bidrag till reglerandet
af lönerna för prästerskapet i pastorat, hvilkas afiöningsmedel varit
otillräckliga, hade de löningshemman af samma natur, som blifvit anord -

nacle till änkesäten, bibehållits vid denna senare uppgift och dessutom tillfälligtvis,
under ledigheter, ökat kyrkoherdarnes aflöning. , Anledningen
till, att änkesätena inom Göteborgs stift sålunda icke vid den allmänna
regleringen af prästerskapets inkomster fingo dela öde med så många andra
löningshemman inom de öfriga stiften, torde hafva varit den, att änkeförsörjningen
då ännu icke blifvit ordnad genom en för hela prästerskapet
gemensam inrättning. Sedan grundsatsen om en jämnare fördelning af
prästerskapets inkomster en gång blifvit uttalad — om den ock på ett
blott ofullständigt sätt genomförts i 1862 års förordning —, hade det
upphört att vara sanning, hvad kyrkoherdarne i domprosteriets och Marks
kontrakt af Göteborgs stift yttrade med afseende å sin den 22 april 1761
träffade öfverenskommelse om änkors underhåll, nämligen att »ingen med
skäl härigenom kan säga sig förfördelad». Ty i själfva verket hade de
fastigheter, som utgjorde änkesäten, undanhållits sådana präster, som icke
för närvarande kunde »ägas hafva anständig bärgning, icke heller haft det
under löneregleringsperiodens föregående år. Ett af hufvudsyftena med
kommitténs arbete hade varit att söka fa till stånd en mera genomförd
utjämning af prästerskapets löner och i samband därmed en förbättring
i det svagast aflönade prästerskapets villkor. För sådant ändamål hade
kommittén föreslagit, att till kyrkans förfogande skulle ställas aflöningsmedel
i den största möjliga omfattning, såsom framginge i synnerhet af
dess förslag till lag om kyrkofond. Särskildt skulle åtskilliga löningsboställen,
som nu vore förenade med vissa prästerliga beställningar, skiljas
från dem och afkastningen tillföras kyrkofonden. Kommittén afsåge likväl
icke att göra någon rubbning i änkesätesinstitutionen, såvidt förmån
därigenom bereddes åt prästänka. I regel hade emellertid de fastigheter,
som nu utgjorde änkesäten, ursprungligen varit lönetillgångar för prästerskapet
och från början icke anvisats prästänkor till underhåll. Laga
hinder torde då icke heller möta att, när en förändrad disposition funnes
af omständigheterna påkallad, till prästerskapet återställa den ecklesiastika
boställsjord, som — låt vara under lång tid —• fått med prästerskapets
goda minne begagnas af en del prästänkor. Med hänsyn till de förändrade
föhållanden som inträdt, sedan en särskild prästerskapets änke- och
pupillkassa blifvit bildad, funnes, enligt reservantens åsikt, icke någon anledatt
hädanefter företrädesvis gynna prästänkorna och indirekt äfven prästerna
i Göteborgs stift, genom att låta änkorna därstädes fortfarande behålla
åt prästerskapet anslagna iöningsboställen — af hvilka somliga till
och med vore ganska betydande possessioner —, så mycket mindre som
kyrkoherdarne i de pastorat, där änkesäten funnes, skulle, enligt de af
kommittén föreslagna grunder för aflöningens beräkning, erhålla en me -

dellön af 5,265 kronor, medan kyrkoherdarne uti rikets landspastorat öfver
hufvud skulle i medeltal bekomma endast 4,634 kronor såsom lön. Ansåges
afkastningen af ifrågavarande boställen fortfarande böra åtnjutas af
prästänkor, torde därför vara lämpligast, att samma afkastninginginge till
nyssnämnda kassa, för att på den vägen komma alla dylika änkor till
godo. Då reservanten emellertid hölle före, att de till änkesäten upplåtna
stom-, annex- och mensalhemman borde under en blifvande löneregleringsperiod,
i den mån sådant utan förnärmande af annans redan förvärfvade
rätt kunde ske, användas för sitt ursprungliga ändamål — prästerskapets
aflöning —, hemställde han om den ändring i kommitténs förslag till lagom
kyrkofond, att mom. 2 af § 6 i berörda lagförslag förklarades skola utgå.
Hade änkesäte tillkommit genom donation, ansåge reservanten, lika med
kommittén, att donationen borde respekteras, och biträdde följaktligen
kommitténs förslag uti denna del. I berörda reservation instämmer äfven
kommittéledamoten, kontraktsprosten O. W. Redelius.

En annan ledamot af kommittén, kontraktsprosten D. Wannberg (sid.
467) förklarar sig icke. kunna biträda kommitténs beslut i § 3 mom. 2
och § 6 mom. 2, i hvad angifna paragrafer och mom. rörde sådana ecklesiastika
hemman, som blifvit till änkesäten anslagna. Att kommittén, om
än blott i fråga om ''prästernas eventuella rätt, upptagit dessa hemman och
lägenheter under den allmänna synpunkt, hvarunder prästerskapets löningsboställen
vore att betrakta, och i följd däraf indragit desamma i regleringen,
därtill hade kommittén efter reservantens förmenande saknat befogenhet
och därmed gått utöfver sitt uppdrag. Utom det att en fullständig utredning
saknades, hvilka af dessa hemman blifvit äfven i äldsta tider för
sitt nuvarande ändamål donerade, hvilade änkesätesinstitutionen i sin nuvarande
form på de säkraste rättsgrunder, bekräftade genom kungl. försäkringar
och, hvad Halland och Bohuslän beträffade, på ett synnerligen
kraftigt sätt till sitt framtida bestånd stadfästade i de fredsslut, hvarigenom
dessa landskap öfvergått till svenska kronan, en omständighet som väl
borde förläna den högsta trygghet mot upphäfvande eller ändring af denna
uråldriga stiftelse.

Frågan om en förändrad disposition af änkesätens afkastning har
behandlats jämväl af ett domkapitel och några länsstyrelser, under det
att domänstyrelsen uttalat sig angående de delar af §§ 3 och 6, som förutsätta
ändringar i gällande skogslagstiftning.

Domkapitlet i Göteborg säger sig ej kunna biträda föreliggande lagförslag,
i hvad därigenom stadgades, att afkastningen af de i Göteborgs
stift belägna änkesäten skulle ingå till kyrkofonden. Domkapitlet måste

på det bestämdaste i denna fråga ansluta sig till kommittéledamoten Wannbergs
mening, att kommittén genom ett sådant stadgande gått utöfver sin
befogenhet, enär änkesätena ej vore upptagna i nu gällande löneregleringar
och därför ej borde betraktas såsom en aflöningstillgång, om hvars disponerande
kommittén haft att afgifva förslag. Om en förändring skulle företagas
med afseende på änkesätena, torde detta böra ske genom en särskild
lagstiftning, förutgången af en vida grundligare utredning än den, hvars
resultat förelåge i kommitténs betänkande. Mot förslaget i hvad det rörde
änkesätenas ingående till kyrkofonden måste domkapitlet därför inlägga
en bestämd gensaga, i synnerhet som förslaget syntes åsyfta, att vid ny
lönereglering afkastningen af änkesätena skulle ingå till kyrkofonden äfven
i de pastorat, där de antingen redan innehades af kyrkoherdar eller enligt
nuvarande rättsförhållanden borde tillfalla dessa. Att genom en sådan
åtgärd en lagligen förvärfvad rätt skulle blifva kränkt, antydde reservanten
Rydin, då han påyrkade änkesätenas indragning, endast under den förutsättningen
att detta kunde ske utan förnärmande af annans rätt, Domkapitlet
yrkade därför på det bestämdaste, att ur § 3 mom. 2 måtte utgå
orden »jämväl dem, som till änkesäten anslagits», samt att ur § 6 likaledes
måtte utgå mom. 2 i sin helhet. Äfvenså ville domkapitlet uttala som
sin åsikt, att om en förändring med afseende på änkesätenas användning
skulle genomföras, denna fråga måtte blifva föremål för en särskild lagstiftning,
och att om en sådan lomme till stånd, den ej måtte få retroaktiv
verkan på redan utnämnda kyrkoherdar, utan att dessa för sin tjänstetid
bibehölles vid dem enligt dittills gällande rättsförhållanden tillkommande
förmån. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län förklarar
sig dela kammarrådet Rydins åsikt, att anledning ej vidare syntes förefinnas
att gynna prästänkorna i Göteborgs stift och därigenom indirekt
äfven prästerna i samma stift genom att bibehålla änkesätesinstitutionen
därstädes, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde om
sådan ändring i § 6 mom. 2, som bemälde reservant föreslagit. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län gör ett liknande uttalande.
Eciers Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län framhåller,
hurusom kommitténs förslag afsåge, att afkastningen af änkesäten, hvilka
ursprungligen vore att anse såsom eu prästerskapets lönetillgång, skulle
ingå till ifrågavarande fond, men att, då tidvis änka efter präst vore berättigad
till afkomsten af hemman af berörda slag, under hvilken tid följaktligen
samma afkomst icke vore prästerskapet såsom lön förbehållen,
fonden skulle vara skyldig att till vederbörande prästänka redovisa afkomsten,
hvilket sistnämnda stadgande kommittén inryckt i § 6 mom. 2
af förslaget, under erinran, att kommittén icke ansett sig böra ingå i be -

dömande, huruvida änkesätena skulle, utan förnärmande af annans rätt,
kunna under sådan tid tillvinnas fonden. Emot denna mening hade kommittéledamöterna
Redelius och Rydin reserverat sig, i det att de ansett, att laga
hinder icke borde möta för att, när en förändrad disposition funnes af omständigheterna
påkallad, ifrågavarande ecklesiastika boställsjord blefve till
prästerskapet återställd. I motsats därtill hade kommittéledamoten Wannberg
uttalat den åsikt, att kommittén saknat befogenhet att ens i fråga* om
prästerskapets eventuella rätt upptaga dessa hemman under den allmänna
synpunkt, hvarunder prästerskapets löningsboställen vore att betrakta, och
således indraga dem i någon mån i regleringen i fråga. Enligt den utredning
i ämnet, kammarrådet Rydin lämnat, syntes det vara påtagligt, att
änkesätena ursprungligen voro en prästerskapets lönetillgång och icke anvisats
prästänkor till underhåll. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
instämde i den åsikt, som omfattats af kommittéledamöterna Redelius och
Rydin, och biträdde deras ändringsförslag. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län finner det tvifvelaktigt, hvilkendera af
de tre olika meningar, som förekommit i berörda fråga, hade de bästa
skälen för sig. Kommittéförslaget, som innefattade en medelväg, torde
dock bäst motsvara rättvisans och billighetens fordringar. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län erinrar, hurusom i det fall
att änkesäte uppkommit genom prästerskapets afstående af en del aflöningsjord
och ej genom donation af församling eller enskild person, det ville
synas som om prästerskapets änkor i de församlingar, där dylika änkesäten
funnes, erhölle en ej fullt berättigad förmån framför det öfriga, prästerskapets
därigenom, att enligt stadgandet i förslagets § 6 mom. 2 från
kyrkofonden skulle till änka utgå ersättning, motsvarande behållen afkastning
af änkesätet.

Domänstyrelsen erinrar till en början, hurusom i nådiga cirkuläret till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län med föreskrifter i
afseende på åtskilliga skogsförvaltningen rörande ämnen den 3 december
1880 meddelas i hufvudsak följande bestämmelser angående redovisning af
skogsmedel, nämligen att medel, som vid de af länsstyrelserna anordnade
försäljningsauktioner erhölles, skulle erläggas antingen till länets ränteri
eller till kronofogden i orten; att då försäljning under hand verkställdes
af jägmästare, uppgift å det försålda, köpare och köpeskilling borde genast
insändas till länsstyrelsen för försäljningsmedlens indrifvande; att, med
undantag af skogsarrendemedel, alla inkomster af allmänna skogar, som
stode under skogsstatens förvaltning eller inseende, och af hvilka afkastning
tillfölle antingen statsverket eller under statskontorets förvaltning ställda

fonder, skulle, sedan de inlevererats till landtränteri, därstädes å ett
särskildt konto, benämndt »skogsmedel», redovisas och hållas till skogsstyrelsens
disposition för bestridande af förefallande utgifter till skogsstatens
aflöning, till förvaltningskostnader för kronoparker och andra skogar samt
till indelnings- och odling skostnader å boställssJcogar in. m.; att för hvarje
kvartal skulle hos vederbörande länsstyrelse upprättas räkning med skogsstyrelsen,
hvilken räkning, innefattande landtränteriets redogörelse öfver
influtna skogsmedel, skulle, åtföljd af verifikationer, insändas till skogsstyrelsen;
att i denna räkning borde såsom utgifter afföras såväl aflöningar
och kostnader för skogseffekters försäljning som ock de medel jägmästarne,
mot redovisningsskyldighet hos skogsstyrelsen, utbekomme för bestridande
af förvaltnings- och indelnings- m. fl. kostnader samt boställshafvare för
skogsskötseln eller eljest såsom andel af skogens afkastning ägde uppbära;
att på grund af dessa från länen ingående räkningar och jägmästarnes redovisningar
skulle hos styrelsen årligen upprättas hufvudbok, i hvilken särskildt
konto eller afräkning borde uppläggas bland annat för hvarje särskild
boställs- eller annan skog, för hvilken ifrågakommit utgifter af den beskaffenhet,
att de framdeles borde af skogens afkastning ersättas, hvarefter
uppkommande öfverskott å dessa konti skulle af skogsstyrelsen redovisas till
de fonder och myndigheter, som vore till öfverskottet berättigade, samt utbetalas
af skogsstyrelsen direkt eller genom anvisning å behållning pä styrelsens
räkning i vederbörande landtränteri; att skogsinkomster tillkommande
prästerskapets löneregleringsfond m. fl. under statskontorets förvaltning
ställda fonder skulle i styrelsens hufvudbok tillgodoföras särskilda
konti för dessa fonder; samt att jämväl statsverkets skogsmedel skulle å
särskildt konto i hufvudboken redovisas och, i den mån desamma icke
erfordrades till utgifters bestridande, på skogsstyrelsens ordres från vederbörande
landtränteri till statskontoret levereras.

Om det redan vid ofvanberörda tidpunkt ansetts nödvändigt, fortsätter
domänstyrelsen, att sålunda hos skogsväsendets centralmyndighet
koncentrera bokföring och redovisning af samt därmed ock kontrollen
öfver skogsmedlens både inkomster och utgifter, måste nödvändigheten
däraf framträda ännu bjärtare, sedan genom nådiga brefvet den 29 november
1889 angående ny reglering af skogsstaten föreskrifvits, bland
annat, att skogsstaten skulle, med undantag af vissa fall, ombesörja skogsodlings-
och andra arbeten för skogsskötselns främjande å ecklesiastika
och civila boställen samt öfvertaga ledningen af skogsafverkningen därstädes,
hvilket naturligen haft till följd, att jägmästarnes till styrelsen ingående
räkenskaper innehölle redogörelse äfven för medel, som för ecklesiastika
boställens skötsel tillhandahållits dem genom den centrala myndighetens
försorg. Denna nödvändighet framträdde än vidare, när genom

nådiga förordningen ''den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket, § 50, jägmästare bemyndigats under vissa omständigheter
uppbära och i sina räkenskaper hos domänstyrelsen redovisa
köDeskillingar för af honom under hand försåldt virke.

i t—

Hvad särskildt beträffar leverering till vederbörande ecklesiastika fonder
i statskontoret af dem tillhörande behållningar upplyser domänstyrelsen,
att ofvanberörda föreskrifter så tillämpats, att styrelsen genom anordningar
på de i landtränterier innestående skogsmedel efter hand under årets
lopp till statskontoret öfverlämnat runda belopp, i den mån af länsstyrelsernas
kvartalsräkningar kunnat bedömas, att behållning komme att uppstå,
hvilket skett för undvikande af ränteförlust för fonderna, ehuru de
exakta siffrorna naturligtvis icke kunnat erhållas förr än vid bokslut det
följande året.

Af kommitterades motiv, sid. 283 och följ., anser domän styrelsen den
slutsats böra dragas, att en annan ordning förutsattes för uppbörd och
redovisning af ecklesiastika skogsmedel, än den som föreskrefves i 1880
års cirkulär. Uttrycket »behållna» skogsförsäljningsmedel skulle nämligen,
— i stället för den betydelse som fastslagits redan i nådiga förordningen den
29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket
och som sedermera bibehållits i alla senare skogsförfattningar samt en
mängd ännu gällande nådiga bref och skogsstyrelsens eller domänstyrelsens
resolutioner i fråga om disposition af afkastning från särskilda ecklesiastika
boställen -—- innefatta försäljningsmedel med afdrag allenast af
kostnader för virkets försäljning, hvilket afdrag enligt kommitterades mening
kunde ske, under det att försäljningsmedlen ännu befunne sig i skogstjänstemännens
händer, och borde sådan »behållning» omedelbart levereras
till kyrkofonden, hvilken i stället skulle bestrida kostnaderna för skogarnes
indelning, skötsel m. m. Så som försäljnings- och uppbördsväsendet nu
vore ordnadt jämlikt kap. VIII af 1894 års skogsförordning — däruti
ändringar icke af kommitterade föreslagits — äfvensom genom nådiga
cirkuläret den 3 december 1880, skedde försäljning och uppbörd likväl i
regel genom länsstyrelserna och dem underlydande uppbördsman, kronofogdarne,
och endast i undantagsfall — hvad uppbörd beträffade blott när
fråga vore om små belopp — af jägmästare. Ått nu, såsom kommittén
syntes antyda, öfverflytta hela uppbörden till jägmästarne syntes dock styrelsen
af lätt insedda skäl mindre lämpligt. När tillika erinrades därom,
att försäljningskostnaden kunde omfatta dels den ersättning till auktionsförrättare,
som utanordnades af länsstyrelsen, dels af länsstyrelsen bekostade
länskungörelser, dels — i fråga om större försäljningar -— af jägmästare
ombesörjda, i hans årsredogöreise hos domänstyrelsen redovisade kostnader
för tidningsannonser, dels ock likaledes af jägmästare utgifna, på samma

sätt redovisade handtlangningskostnader vid utstäuipling af det till försäljning
afsedda virket, vore det uppenbart att den af kommittén afsedda
behållningens utredande skulle blifva ganska kompliceradt. I händelse
vidare kommitterades mening varit att, genom direkta levereringar af »behållningarne»
från uppbördsmännen till fonden, skogsink omst erna från och
vissa utgifter för de flesta ecklesiastika skogarne skulle upphöra att gå
genom domänstyrelsen och således ej vidare upptagas i styrelsens hufvudbok,
under det att styrelsen fortfarande skulle omhänderhafva öfriga utgifter
för samma skogar äfvensom alla såväl inkomster som utgifter för
inköpta eller donerade ecklesiastika skogar, som lämnade virkesöfverskott,
civila boställen, kronoparker m. fl. allmänna skogar, ansåge sig styrelsen
böra erinra, att därigenom betänkliga luckor skulle uppstå i en effektiv
kontroll öfver uppbörden. Hos domän styrelsen, som anordnat försäljningarna
och ägde uppgifter från andra personer än uppbördsmännen, kunde med
tillhjälp af dessa uppgifter och andra tillgängliga handlingar utöfvas noggrann
kontroll däröfver, att alla försäljningsmedel verkligen blefve föremål för
indrifning, hvilket åter icke läte sig göra vare sig hos statskontoret eller
• kammarrätten.

Af dessa skäl och med hänsyn jämväl till andra olägenheter, som
skulle vållas af en dylik, till öfversiktlighet, enkelhet och reda icke
bidragande splittring af redovisningarna, ansåge sig styrelsen böra på det
kraftigaste påyrka, att såväl inkomster som alla utgifter för de ecklesiastika
skogarne fortfarande skulle redovisas hos domänstyrelsen, likasom
och då, såsom ofvan framhållits, afsevärda svårigheter skulle uppstå,
om endast vissa kostnader fråndroges skogsmedlen före deras leverering,
styrelsen funne det vida mera praktiskt, att samtliga kostnader för ifrågavarande
skogar sammanfördes och utbetalades vare sig af inflytande skogsmedel,
såsom hittills skett, eller af medel som redan till fonden influtit.
Huru därmed än ordnades, torde i alla händelser uti § 3 mom. 2 ordet
»behållna » böra uteslutas och i stället uti § 6 upptagas alla kostnader
för ifrågavarande ecklesiastika skogar, på det att Eders Kungl. Maj;t
måtte vara oförhindrad att meddela de närmare föreskrifter om de ecklesiastika
skogsmedlens leverering och redovisning, som kunde befinnas erforderliga.
Vidare syntes § 3 mom. 2 böra redigeras så, att tydligen frarnginge,
det skogsförsäljningsmedel jämväl från prästerskapets löningsboställen
och änkesäten skulle till kyrkofonden ingå, hvilket väl ock varit kommitterades
mening, och torde möjligen uttrycket aflöning smedel vara mindre
lämpligt, när därmed afsåges skogsförsäljningsmedel.

Härefter erinrar domänstyrelsen, huruledes i 19 § af kommitterades
förslag till ecklesiastik boställsordning behandlades det fall, då afträdande
b oställ shaf vare ägde bortföra honom tillhörande öfverloppshus. Han skulle

i sådan händelse ersätta värdet af det byggnadsvirke, som hämtats från
boställets skog och icke utgjorts af sådan andel i densammas afkastning,
som kunde utöfver husbehofvet honom tillkomma; och skulle denna ersättning
få användas till boställets nytta enligt synerätts bestämmande. Med
hänsyn till de svårigheter som stundom torde uppstå i fråga om rätta
sättet att använda sådana hos boställshafvare innestående medel, och då
dylik ersättning, såsom ledande sitt ursprung från boställets skogsafkastning,
väl närmast vore att jämföra med skogsförsäljningsmedel, syntes densamma
lämpligast böra tillflyta kyrkofonden.

Icke sällan förekomme, anför domänstyrelsen vidare, att vid laga
skifte eller ägoutbyte ecklesiastikt boställe tillerkändes ersättning för ståndskog
eller plantering. I § 7 af nådiga kungörelsen den 4 maj 1827, sådan
denna paragraf lydde enligt nådiga kungörelsen den 31 oktober 1879,
stadgades att med dylik ersättning skulle i främsta rummet bekostas skogsodling
å boställets mark, där sådan lämpligen kunde äga rum, och att
hvad därefter kunde af ersättningsmedel återstå borde, på sätt af synerätt
eller vid ekonomisk besiktning närmare bestämdes, af boställshafvaren användas
till boställets nytta och förkofran i öfrigt, mot redovisning vid först
inträffande syn eller besiktning. Af denna anledning torde hos en mängd
boställshafvare innestå dylika medel, om hvilkas befintlighet emellertid
skogstjänstemän såväl som domänstyrelsen ofta icke erhölle någon kännedom.
I vissa fall, när dylika ersättningar uppgått till synnerligen höga
belopp, hade Eders Kungi. Maj:t föreskrifvit, att desamma skulle förvaltas
af vederbörande kyrkoråd. Då emellertid enligt § 6 mom. 4 i förevarande
lagförslag kostnader för skogsodling skulle utgöras af kyrkofonden, och då
Eders Kungl. Maj:t torde böra lämnas tillfälle att, med hänsyn till särskilda
förhållanden, ur fonden direkt anvisa medel till boställets förbättrande
— för hvilket ändamål § 6 punkt 6 borde göras tillämplig — syntes
det styrelsen, att dylika skogslikvidsmedel, såväl återstående behållningar
af redan influtna och hos boställshafvaren eller kyrkoråd innestående,
som ock framdeles uppkommande, borde ingå till kyrkofonden.

Utgående från den uppfattning, att Eders Kungl. Maj:t icke afsett att
inhämta statskontorets tanke rörande frågan, huruvida och i hvad mån
änkesätenas afkastning må tagas i anspråk för de med kyrkofonden afsedda
ändamål, har statskontoret ansett sig endast böra uttala den mening, att,
därest eller i den mån dylik afkastning blifver att betrakta såsom en lönetillgång
för prästerskapet i gemen, det synes principiellt riktigt, att äfven
denna afkastning tillföres kyrkofonden; och följer häraf, att statskontoret
icke kan förorda kommitténs förslag i mom. 2 af § 6, att prästänka skulle
genom förmedling af kyrkofonden uppbära sitt änkesätes behållna afkastning.

Kammarkollegium anser sig ej kunna tillstyrka kommitténs förslag
om disposition af änkesätenas afkastning. Däremot ansluter sig kollegium,
på de af två reservanter inom kommittén anförda skäl, till den af dem omfattade
mening (sid. 457), att de till änkesäten upplåtna stom-, annex-och
mensalhemman eller andra löningsboställen böra under en blifvande regleringsperiod,
i den män sådant utan förnärmande af annans redan förvärfvade
rätt kan ske, användas till prästerskapets aflöning, dock att om
änkesäte tillkommit genom donation, dylik stiftelse bör respekteras. Häraf
skulle emellertid icke föranledas någon ändring i mom. 2 af § 3, hvaremot,
för den händelse omförmälda särskilda mening vinner afseende, mom.
2 af § 6 bör uteslutas.

I sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan (sid. 251 och följ.) har
kammarkollegium, med hänsyn till hvad domänstyrelsen uti vissa delar af
sitt ofvan återgifna yttrande anfört, granskat förslaget till grunder för
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar samt därvid gjort
det uttalande, att kollegium icke kunde föreställa sig annat, än att kommitténs
mening varit, att det nuvarande försäljnings- och uppbördsväsendet skulle,
såvidt fråga vore om skogsalstren från ecklesiastika boställen, lämnas i
det hela orubbadt. Den enda förändring i nu omhandlade afseende, kommittén
med sitt förslag torde hafva åsyftat, vore, enligt kammarkollegii
uppfattning, att inga andrai kostnader än de, som vore förenade med virkets
försäljning, skulle afdragas, innan skogsförsäljningsrnedlen i vanlig
ordning inlevererades till den fond, som skulle träda i stället för såväl
prästerskapets löneregleringsfond som ecklesiastika boställenas skogsfond,
nämligen kyrkofonden, hvaremot öfriga kostnader skulle i särskild ordning
gäldas antingen genom årligen beräknade eller genom fasta anslag
från kyrkofonden. Såvidt den föreslagna anordningen skulle bedömas med
hänsyn till sitt inflytande på redovisningsväsendet, förklarade kollegium sig
icke kunna inse, att därigenom vållades oreda eller ökadt besvär för någon
myndighet, snarare torde redovisningen beträffande vissa förrättningar
komma att förenklas. Kollegium hade för sin del icke något att erinra
mot kommitténs förslag i denna del.

Häri instämma ämbetsverken och anse fördenskull, att i uttrycket
»behållna skogsförsäljningsmedel» bör inläggas flen betydelse, kommittén
völat däråt gifva. På det att emellertid icke någon ovisshet må råda angående
innebörden af den utaf kommittén sålunda afsedda förändring, torde
måhända med större tydlighet än i förevarande lagförslag skett böra utsägas,
hvari denna förändring består. Äfven i öfrigt synes genom en omformulering
af momentet kunna i mera uttryckliga ordalag angifvas, i
hvilken mån kyrkofonden har att påräkna inkomster från olika slag af
ecklesiastika jordegendomar. Ämbetsverken tillåta sig göra en antydan

om den affattning, som sålunda torde b''öra g-ifvas åt förevarande moment,
i det att ämbetsverken till öfvervägande framlägga följande utkast till
momentets omredigering:

»2. medel, hvilka från samtliga prästerskapets boställen, jämväl dem
som hittills varit upplåtna till änkesäten, influtit för försåld skog, likväl
etter afdrag af kostnaderna för försäljningen, så ock annan behållen afkastning
af alla åt prästerskapet anslagna hemman eller lägenheter, hvilka
icke äro bostadsboställen eller brukas i förening med dylika boställen,
äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från omförmälda
hemman och lägenheter, dock med undantag i alla här afsedda
fall af sådana inkomster, som enligt §§ 6 och 8 af lagen angående reglering
af prästerskapets aflöning*) förbehållas prästerskapet i visst pastorat.»

Hvad domänstyrelsen föreslagit därom, att medel, hvilka influtit såsom
ersättning dels för öfverloppshus, som utaf afträdande boställshafvare bortförts
från bostadsboställe, dels för ståndskog eller plantering, som vid laga
skifte eller ägoutbyte frångått boställe, skulle tillfalla kyrkofonden, nödvändiggör
förändringar i gällande lagstiftning, hvilka åtminstone icke af
kommitténs nya lönesystem synas påkallade. Äfven om mot domänstyrelsens
ifrågavarande förslag något eljest icke vore att erinra, torde dock i
hvarje fall undantag böra göras med afseende å sådana ersättningsmedel,
som leda sitt ursprung från boställe, hvilket af menighet inköpts eller af
enskild för ändamålet donerats.

Ämbetsverken kunna emellertid icke heller med antydda modifikation
understödja berörda förslag, enär i händelse af bifall därtill vederrande
församlings rätt skulle lida en minskning.

Ersättningsmedel för öfverloppshus skola nämligen på grund af 26
kap. 2 § byggningabalken komina »socknemännen till godo vid deras byggnad
å prästgård», eller ock skulle de enligt särskilda förslag till ecklesiastik
boställsordning — det sist afgifna innefattadt i Eders Kungl. Maj:ts
nådiga proposition n:o 56 till 1903 års riksdag (23 §) — användas till
boställets nytta jämlikt de närmare föreskrifter, synerätt meddelar. Eventuellt
skola jämväl skogslikvidsmedel, såsom redan här ofvan blifvit antydt,
»pa sätt af synerätt eller vid ekonomisk besiktning närmare bestämmes,
af boställsinnehafvaren användas till boställets nytta och förkofran
i öfrigt, mot redovisning vid först inträffande syn eller besiktning». Då
nu. kommittén i § 6 af sitt förslag till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning — enligt ämbetsverkens åsikt på göda grunder — hemställt,
att afkastning af bostadsboställe skall beräknas såsom tillgång till
bestridande af aflöningen för inneliafvaren af den prästerliga tjänst, åt

*) Förslagets text innehåller orden: »som enligt de i §§ 6 och 8» etc. Det är uppenbart,
att de kursiverade orden på grund af tryckfel insmugit sig i texten.

hvilken bostället är upplåtet, och då afgifter, som församling enligt § 7
i nyssnämnda lagförslag skall utgöra såsom lönefyllnad, kunna nedbringas,
i samma man boställsafkastningen stegras, blefve vederbörande församling
uppenbarligen lidande genom den utaf domänstyrelsen föreslagna,
anordning, enär densamma skulle medföra att medel, hvilka dock härflutit
från det åt församlingens präst upplåtna boställe, undandroges detta, i
stället för att, såsom för närvarande är stadgadt, användas till boställets
nytta och förkofran.

Mom 3.

Kommittén anser, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande
lämnar kyrkan, ej heller för framtiden kan undvaras, och . har därför
föreslagit, bland annat, att, de statsanslag i penningar, som för ecklesiastikåret
1913—14 åtnjutas af prästerskapet, därefter skola ingå till
kyrkofonden. Statsverkets mest betydande bidrag i kontanta penningar
till .prästerskapets aflöning uppgifver kommittén (sid. 240) vara det som för
ändamålet utgår från ett å ordinarie stat uppfördt förslagsanslag till lappmarks
ecklesiastikverk.

Med afseende å innehållet af förevarande moment yttrar domkapitlet
i Härnösand, att då förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastik ver k icke
i sin helhet kunde öfverföras till kyrkofonden, enär det afsåge äfven skolväsendet
i lappmarken, syntes man icke hafva skäl att därifrån särskildt
afsöndra hvad som utginge till prästerskapets aflöning. Enär lappmarken
med sin starka kulturella utveckling otvifvelaktigt hade i en lång framtid
behof af alldeles särskildt understöd äfven för utgörande af prästlöner,
syntes det domkapitlet mest lämpligt och för församlingarna fördelaktigt
att för detta ändamål kunna åtnjuta den förmån, som läge i ett förslagsanslag,
hvilket såsom sådant kunde i fall af behof öfverskridas. En omredigering
af detta moment i syfte att från indragning till kyrkofonden
undantaga hvad som från detta förslagsanslag utginge till prästerskapets
aflöning ansäge sig domkapitlet därför böra påyrka. Domkapitlet i Luleå
uttalar sig i samma fråga och erinrar, hurusom förslaget till lappmarks
ecklesiastikverk afsåge att understödja dels kyrkliga, dels undervisningsändamål
i lappmarken. Om det också icke skulle möta nagra större svårigheter
att från förslagsanslaget afskilja den del, som vid förenämnda
tidpunkt funnes vara för kyrkliga ändamål anvisad, för att låta ett däremot
svarande belopp årligen ingå till kyrkofonden, funne sig domkapitlet
dock af andra skal icke kunna tillstyrka en sådan anordning. Det syntes
nämligen mindre lämpligt, att medel, som blifvit anslagna till upphjälpande
af de kyrkliga förhållandena i en viss del af landet, indroges till en för
hela svenska kyrkan gemensam fond, så länge medlen vore för ifråga -

varande landsdel så ovedersägligen behöfliga, som hvad fallet vore i fråga
om här åsyftade anslag. I lappmarksförsamlingarna återstode mycket att
göra med afseende på den kyrkliga organisationen, och det vore för genomförande
af förbättringar otvifvelaktigt fördelaktigare att äga tillgång
till ett särskildt för ändamålet afsedt förslagsanslag, hvilket kunde vid
behof öfverskridas eller till och med ökas, än att vara hänvisad till ett
kanske ovisst anspråk på vederlag ur kyrkofonden för en årligen dit levererad
fix summa. Med hänsyn därtill funne sig domkapitlet böra afstyrka
förslaget om öfverförande till kyrkofonden af de från förslagsanslaget till
lappmarks ecklesiastikverk för kyrkliga ändamål anvisade medel och hemställa,
att sagda anslag måtte fortfarande, äfven efter innevarande löneregleringsperiods
slut, utgå på samma sätt som hittills och med det belopp,
som kunde finnas erforderligt, samt att lagförslaget måtte underkastas däraf
betingad ändring.

Såsom i högre grad än domkapitlens förslag beredande kyrkan trygghet
att, oberoende af växlande opinioner, kunna förfoga öfver ett visst
mått af tillgångar för aflönande af dess prästerskap, tillstyrkes af ämbetsverken
kommitténs ifrågavarande förslag i oförändradt skick. De kulturuppgifter,
som särskildt beträffande lappmarken påkalla statsmakternas uppmärksamhet,
lära icke heller hädanefter komma att lämnas utan det,
ekonomiska stöd, som af omständigheterna påkallas.

Mom 4.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län erinrar om
sin i afgifvet utlåtande öfver förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning uttalade mening därom, att församlingarnas bidrag till
arfvoden åt ständiga adjunkter hellre torde böra direkt utbetalas till vederbörande
adjunkter än att först inlevereras till kyrkofonden, som därefter
skulle tillhandahålla dem åt adjunkterna.

Kammarkollegium har med anledning häraf i sitt utlåtande angående
löneregleringsfrågan (sid. 143) förklarat sig finna lämpligast, att i enlighet
med kommitténs förslag den del af församling safgifterna, som skulle utgöra
arfvode åt ständig adjunkt, under alla förhållanden inlevererades till
kyrkofonden. Inträffade det nämligen — t. ex. under rådande prästbrist —
att dylik adjunkt för någon tid ej blefve anställd uti pastoratet, skulle
församlingsafgifterna icke desto mindre ingå till kyrkofonden, enär de utgjorde
ersättning för de kostnader, fonden, till lindrande af församlingens
utgifter, åtagit sig för uppehållande af adjunktsinstitutionen. För öfrigt
kunde en viss oreda i fondens räkenskaper befaras, om icke den af kommittén
föreslagna anordning vidtoges.

Under instämmande i livad kammarkollegium sålunda anfört tillstyrka
ämbetsverken, att momentet oförändradt godkännes.

Skulle, såsom åtskilliga myndigheter yrkat, den ständiga adjunkturen
ej blifva upptagen i den kyrkliga organisationen*), måste naturligtvis momentet
uteslutas.

Genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefallde Eders Kungl.
Maj:t kammarkollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Eders
Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med
hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt att åt kyrkoherdar
samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för de
nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda
för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomioch
uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand samt
boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans
gemensamma aflöning stillgång ar, dels ock underdånigt förslag å de grunder,
enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd.

Med anledning häraf afgaf kammarkollegium den 20 januari 1905
underdånigt utlåtande, däri kollegium, bland annat, förmälde sig icke hysa
några principiella betänkligheter mot prästboställenas afskiljande från prästernas
eget innehaf. Kollegium kunde likväl icke obetingadt tillstyrka hvad
uti förevarande nådiga bref i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen
och deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga
församlingars intressen, skulle nämligen en sådan anordning, jämte det den
medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära
en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen, i synnerhet
om dessa vore af något betydligt värde, för att medelst skatter helt
eller delvis utfylla hvad därefter bruste i afiöningen till vederbörande prästerskap.
Väl vore det sant, att vid den ifrågavarande indragningen af
boställena skulle undantagas de boställen, som vore af menighet inköpta
eller af enskilda för ändamålet donerade. Erfarenheten hade emellertid
till fullo ådagalagdt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött,
då församling, som åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten
af det till dess präst upplåtna boställe, sökt förebringa den erforderliga
bevisningen därom. I många fall, då bevisningen ej varit fullständig,

*) Jfr kammarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan, sid. 66—68.

hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet. Genom
en| dylik åtgärd skulle äfven för icke få församlingar, hvilkas boställen
ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad en dem under längesedan förgångna
tider tillförsäkrad, högst väsentlig, hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska
betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet. Af sålunda
och i öfrigt anförda skäl ansåg kollegium, att icke någon inskränkning
borde göras i den hvarje församling nu tillkommande rättighet att för
aflöningen af dess prästerskap beräkna hela afkastningen af det hittillsvarande
bostadsbostället. Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar af samtliga löningsboställen, i den mån dessa
icke brukades i förening med bostadsboställen, — alltid dock med undantag
af de löningsboställen, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats —
fann kollegium ej något att erinra.

Härefter framhöll kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan
(sid. 101 och följ.), hurusom ordnandet af det ecklesiastika
boställsväsendet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med grundtankarne i
1904 års åberopade nådiga bref uppenbarligen skulle vara en åtgärd af
djupt ingripande betydelse på det kyrkligt-ekonomiska området. För att
kunna bringas i öfverensstämmelse med den af kommittén föreslagna lagstiftning
måste en dylik reform, såsom det ville synas kollegium, föregås
utaf en omarbetning på flera punkter af förslagen till lag angående reglering
af prästerskapets aflöning och till lag om kyrkofond.

I sammanhang med det ämbetsverken sålunda tillåtit sig erinra om
Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref i berörda ämne och hvad kammarkollegium
därutinnan yttrat, hafva ämbetsverken ansett sig jämväl böra återgifva,
hvad en del myndigheter i sina utlåtanden öfver förslaget till lag
om kyrkofond anfört i samma ämne.

Domkapitlet i Visby meddelar, att domkapitlet i utlåtande den 24
augusti 1904 såsom sin åsikt uttalat, att åt kyrkoherdar samt komministrar
och med dem likställda präster borde i stället för de nuvarande boställena,
där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet
donerade, upplåtas bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt
trädgård- eller planteringsland äfvensom vedbrand, och att därjämte
borde dem förbehållas af boställets åker, äng och betesmark, hvad som
kunde anses vara behöfligt för underhåll af ett par hästar och några kor,
men att boställena i öfrigt helst borde uttarrenderas eller, om detta icke
med fördel kunde ske, försäljas, hvarvid erhållen köpeskilling likasom influtna
arrendeafgifter skulle reserveras såsom en den svenska evangelisklutherska
kyrkans oförytterliga egendom. Domkapitlets mening vore naturligtvis,
att dessa arrende- och försäljningsafgifter borde ingå till kyrko -

fonden, samt att följaktligen en bestämmelse därom borde inflyta i föreliggande
lagförslag. Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands
län säger sig, i anslutning till sin i utlåtande den 5 oktober 1904 i
fråga om indragning af vissa prästerskapets boställen uttalade mening,
vidhålla sin då framställda åsikt, att boställen, som icke blifvit af enskild
person eller menighet för visst ändamål donerade, skulle, sedan nödig bostad
ra. m. undantagits för tjänsteinnehafvarne, ingå till kyrkofonden bland
svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. Eders Kungl. Maj:ts
Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län fäster uppmärksamheten därpå,
att om afkastningen af de nuvarande prästboställena skulle, i enlighet
med hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i utlåtande den 24 september
1904 hemställt, komma att indragas till kyrkofonden och komministrarnes
byggnadsskyldighet upphöra, detta skulle föranleda ändring i
§ 2, § 3 mom. 2, § 6 mom. 5, § 7 och § 8 i den föreslagna lagen om
kyrkofond. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län erinrar
om sitt med anledning af nådiga brefvet den 12 februari 1904 angående
vissa boställens indragning afgifna yttrande den 17 oktober samma
år och uttalar sig i öfrigt hufvudsakligen på samma sätt som domkapitlet
i Visby. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län påpekar,
att därest den ifrågaställda indragningen af prästerskapets bostadsboställen
komme till stånd, de af kommittén uppgjorda lagförslag torde
erfordra omarbetning och således äfven förslaget till lag om kyrkofond, i
hvad det rörde prästernas bostadsboställen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län framhåller, att för den händelse,
såsom — i strid mot hvad kommittén föreslagit — blifvit ifrågasatt, prästerskapets
boställen med undantag af bostad m. m. för vederbörande prästmän
komme att indragas till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
ett af sådan åtgärd betingadt tillägg till § 3 af förslaget till lag om kyrkofond
erfordrades.

§ 4.

Samma beräkningsgrund, som uti § 3 af förslaget till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför stadgas i fråga om fastställande af ersättning för omformälda
tionde äfvensom för andra fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning,
har kommittén (sid. 244) ansett böra tillämpas jämväl med afseende
å bestämmandet af den årliga ersättningen för de indragna anslagen af
krono- och kyrkotionde samt af hemmansräntor. Denna ersättning skulle
då, för all framtid, utgöras med ett belopp, motsvarande medeltalet af
medelmarkegångsprisen för tionden och räntorna under de femtio åren

1864—1913 med tillagd forsellönsersättning, på vanligt sätt beräknad till
8 öre kubikfoten för råg eller korn och 6 öre kubikfoten för hafre.

Emellertid anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala
län, att då jämlikt § 1 i nådiga förordningen den 23 juli 1869 all ränta
och tionde, såväl den kronan behållna som den indelta, blifvit omsatt
till penningar efter beräkning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens
medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris och med detta värde utgjorts,
intill dess afskrifning däraf skett, det kunde ifrågasättas, huruvida
icke den årliga ersättningen för indragen ränta och tionde, som skulle till
kyrkofonden öfverföras, borde utgå efter nyssnämnda medelvärde. Skulle likväl
kommitténs mening, att samma beräkningsgrund därvid borde användas
som i fråga om ersättningen för prästerskapets tionde m. m., anses
mera berättigad, ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i underdånigt
utlåtande angående förslaget till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför af anförda
skäl hemställt, att medeltalet af medelmarkegångsprisen för åren
1882—1911 måtte läggas till grund för beräkning af sistnämnda ersättning,
förorda användningen äfven i detta fall af samma medeltal med tilllägg
af forsellön.

För sin del finna ämbetsverken lämpligast, att, såsom kommittén jämväl
föreslagit, samma beräkningsgrund vid ersättningens bestämmande i de
olika fallen tillämpas, och hafva ej något att erinra mot kommitténs här
framställda förslag. Med afseende å Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i Uppsala län förslag, att medeltalen af medelmarkegångsvärdena
för åren 1882— 1911 skulle användas, tillåta sig ämbetsverken emellertid
hänvisa till hvad kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan
(sid. 79) därom anfört, nämligen att uppgörelsen helt visst
skulle i sådan händelse blifva för kyrkan ganska ogynnsam, alldenstund
medelmarkegångspriserna å spannmål under de två sista årtiondena af 1800-talet voro ganska låga i jämförelse med samma priser under flera af de
närmast föregående åren.

§ 5.

Sedan i de två första styckena af denna paragraf angifvits, å hvilka
tider vissa tillgångar och inkomster skola tillföras kyrkofonden, meddelas
i paragrafens tredje stycke den bestämmelse, att hvad i öfrigt är afsedt
såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras densamma, när sådant, utan
förnärmande af annans rätt, kan ske. Om således t. ex., säger kommittén
i motiven (sid. 247), boställshafvare fått sig tillerkänd rätt till skogsuf -

kastning utöfver husbehofvet för längre tid, än nu gällande lönereglering
skulle tillämpas, borde han bibehållas vid denna rätt.

Med anledning af det anförda exemplet yttrar domänstyrelsen, att om
denna kommitténs uppfattning skulle göra sig gällande, komme »regleringens
genomförande» att låta vänta på sig synnerligen länge, i ty att när
efter år 1866 Eders Kungl. Maj:t, skogsstyrelsen eller domänstyrelsen bestämt
den andel i behållen skogsafkastning, som boställshafvare finge åtnjuta,
endast i sällsyntare fall gjorts någon begränsning af tiden för tilllämpningen
med afseende å löneregleringsperioden, stundom ingen begränsning
alls. Styrelsen kunde emellertid icke finna, att denna omständighet
borde utgöra något hinder för andelssystemets upphörande inom visst pastorat
i samma ögonblick den nya löneregleringen för pastoratet trädde i
kraft, enär till beloppet obestämda skogsandelar då skulle ersättas med
tillskott ur kyrkofonden. I de fall, där dylika andelar förut uppgått till
så afsevärda belopp, att den, som vid den nya löneperiodens början innehade
bostället, finge sina förutvarande inkomster nedsatta, kunde måhända,
anför domänstyrelsen vidare, billigheten fordra, att boställshafvaren för sin
tjänstetid finge åtnjuta lika förmån som förut. Med hänsyn till önskvärdheten
däraf att snarast möjligt skogen komme under skogsstatens förvaltning,
borde den högre inkomsten utgå i form af ett årligen lika belopp
direkte ur kyrkofonden, hvilken i stället erhölle alla skogsmedel. Detta
belopp kunde bestämmas med hänsyn till medeltalet af de andelar boställshafvaren
åtnjutit för föregående åren, på sätt ock redan nu ägde rum vid
åtskilliga ecklesiastika boställen. Till undvikande af ifrågavarande punkts
framtida tolkning i den riktning kommitterade antydt, torde möjligen ett
redaktionellt förtydligande vara behöflig!

Huruvida en undfängen förmån är af sådan beskaffenhet att den,
äfven efter tillämpningen af ny lönereglering, bör få tillgodonjutas af den,
som dessförinnan fått sig samma förmån beviljad, måste uppenbarligen
blifva föremål för undersökning och pröfning i hvarje särskildt fall. Ämbetsverken
finna alltså icke skäl tillstyrka, att ifrågavarande punkt varder
med hänsyn till den af domänstyrelsen gjorda erinran omformulerad, och
hafva ämbetsverken icke heller eljest något att mot paragrafen påminna.
För öfrigt tillåta sig ämbetsverken fästa uppmärksamheten därå, att domänstyrelsens
eget yttrande gifver vid handen, hurusom det af kommittén
anförda exempel ej varit så illa valdt.

§ 6.

Ofvannämnda paragraf meddelar i sex moment föreskrifter om kyrkofonden
åliggande utgifter.

Mom. 2.

Ämbetsverken åberopa hvad de här ofvan sid. 29 och följ. hvar för sig
anfört i fråga om disposition af änkesätens afkastning.

Mom. 3 och 4.

Dessa moment upptaga såsom kyrkofondens utgifter dels kostnad för
skogsindelning å boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskild
för ändamålet donerats (mom. 3 ), dels kostnad för skogsodling och andra
arbeten för skogsskötselns främjande å de i mom. 3 omförmälda boställen
intill belopp, som Kungi. Maj:t efter domänstyrelsens förslag för hvarje år
fastställer (mom. 4).

Eders Iiungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län erinrar härvid,
att då § 6 tämligen specifikt angåfve de utgifter, som af kyrkofonden skulle
komma att bestridas, i samma paragraf kanske borde upptagas ersättningar
till ombud, som förordnades att vid syner och besiktningar eller andra
förrättningar rörande de till fonden indragna ecklesiastika hemman och
lägenheter bevaka kyrkofondens rätt och bästa. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län yttrar, att bland kyrkofondens utgifter
beräknats ett åidigt belopp såsom ersättning till statsverket för jägmästares
förrättning för skogsodling eller afverkning å ecklesiastika boställen m. m.
Detta belopp skulle ej behöfva upptagas såsom utgift för kyrkofonden, därest
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag staten komme att
understödja kyrkan med det årliga belopp, som erfordrades för att fondens
utgifter skulle motsvaras af inkomster till samma belopp.

Domänstyrelsen anför, att hvad beträffade skogsindelningskostnad styrelsen
icke funne den i något afseende skilja sig från öfriga kostnader,
helst densamma, såsom utgående från den gemensamma fonden, icke behöfde
utgå i form af förskott, utan såsom direkt utgift. Det syntes lämpligare
och redigare, att dylik kostnad upptoges jämte öfriga kostnader i samma
utgiftsförslag, hvarför intet skäl torde förefinnas att i lagen åtskilja mom.
3 och 4 af § 6. Såsom af styrelsen förut (sid. 28) framhållits, borde i
denna paragraf omförmälas äfven kostnader för försäljning af boställes
skogsafkastning. Ett annat slag af utgifter syntes likaledes böra få ur
fonden utgå och utbetalas genom skogsförvaltningen, nämligen de kostnader
som kunde belöpa å boställes skog för syne- och andra förrättningar
rörande dikning, vattenafledning m. m. Kostnaderna för bevakning,

som ju icke kunde omedelbart hänföras till »skogsodling och andra arbeten
för skogsskötselns främjande», borde naturligtvis äfven utgå af fonden,
där anordnande af särskild bevakning vore nödvändigt, likasom ock,
i fråga om större skogar, anläggning och underhåll af vägar och flottleder.
Vidare kunde på stora ecklesiastika skogar, hvilka behöfde en eller flera
egna bevakare, erfordras uppförande af bostadshus åt dessa. Utgifterna
därför borde såsom förvaltningskostnader bestridas jämväl ur fonden.

Enligt förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar skulle, erinrar domänstyrelsen, ersättning för jägmästares
förrättning för skogsodling eller afverkning äfvensom för kronojägares
arbete årligen af kyrkofonden utgöras till statsverket med visst belopp.
Motsvarande bestämmelse syntes böra införas jämväl i lagen om
kyrkofond, enär denna lag med sin af kommittén föreslagna ordalydelse
icke tydligen medgåfve sådan användning af fondens medel. Dock tilläte
sig styrelsen hänvisa till hvad styrelsen i sitt särskilda underdåniga utlåtande
öfver nyssberörda förslag anfört rörande olämpligheten af att låta
kronojäqarnes arbete ersättas statsverket på föreslaget sätt.

I § 6 mom. 3 undantoges uttryckligen, framhåller domänstyrelsen vidare,
sådana boställen, som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet
donerats. Kommitterade hade i förslaget till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar intagit den bestämmelse,
att när dylikt boställe icke lämnade så stort virkesöfverskott, att däraf kunde
bestridas kostnaderna för bland annat skogsindelning, samt nödiga medel
icke heller genom vederbörandes försorg tillhandahölles, skogsstaten icke
skulle taga någon befattning därmed. Därest kommitterade genom ifrågavarande
bestämmelse afsett en ändring i nu gällande föreskrifter rörande
denna fråga, hade detta antagligen af dem närmare motiverats, helst en
sådan ändring skulle äga en ej ringa betydelse. Detta hade dock ej skett,
hvarför anledningen därtill möjligen kunde sökas i ett förbiseende af vissa
nu bestående förhållanden. Att på dylika boställen, som funnes till ej
ringa antal, låta boställshafvare utan det välgörande band, som föreskrifter
om planmässig skogsskötsel pålade, efter eget godtfinnande afverka och
underlåta åtgärder för årsväxtens befrämjande till skada för efterkommande
innehafvare, torde ligga hvarken i statens eller församlingens intresse
eller kunna anses öfverensstämma med gifvarnes afsikter. Jämlikt 1894
års förordning, § 18, samt äfven dessförinnan gällande författningar och
särskilda nådiga beslut skulle ock upprättas och fastställas skogshushållningsplan
för ecklesiastikt boställe, oberoende af dettas tillkomst, och enligt
§ 67 ägde domänstyrelsen att af allmänna medel förskjuta kostnad för
skogsindelning, hvilket belopp skulle återgäldas af boställets skogsatkast -

ning, eller, om denna ej lämnade tillgång därtill, vid sådant boställe, som
icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, af de
ecklasiastika boställenas skogsfond, hvaremot intet stadgats om återgäldandet
af sadant förskott för det fall, att vid boställe, som af menighet inköpts
eller af enskild donerats, skogsafkastningen icke öfverstege husbehofvet.
Sedan en hel del dylika förskott ägt rum, hade emellertid styrelsen
hos Eders Ivungl. Maj:t i underdånig skrifvelse den 28 maj 1900 framhållit
obilligheten af att vederbörande innehafvare, hvilka icke åtnjöte annan
fördel från skogen än fyllandet af någon större eller mindre del af
sitt virkesbehof, men författningsenligt själfva måste sörja för och bekosta
skogsåterväxt m. m., skulle åläggas gälda kostnad för upprättande af skoghushallningsplan.
i det de därigenom komme i en vida ogynnsammare
ställning än innehafvarne af sådana boställen, som tillkommit på annat sätt
och hvilkas skogar blefve såväl indelade som skötta på bekostnad af ecklesiastika
boställenas skogsfond. Tillika hade erinrats, att ej heller föramling,
som genom köp anskaffat boställe åt prästman, rättvisligen kunde af denna
anledning anses skyldig bekosta skogshushållningsplan därstädes. Genom
nådigt bref den 15 mars 1901 hade ock Eders Kungl. Maj:t efter kammarkollegii
och statskontorets hörande medgifvit, att de för skogsindelning å
dylika boställen då förskjutna 1,376 kronor 76 öre finge "ersättas från
ecklesiastika boställenas skogsfond.

Redan af ofvan anförda skäl, fortsätter domänstyrelsen, syntes, det
som om äfven framdeles sådan kostnad för boställe af ifrågavarande slagborde
utgå från en för hela riket gemensam ecklesiastik fond. Under förutsättning
att kommitterades förslag till reglering af prästerskapets löner
trädde i tillämpning hvad beträffade dess § 9, tillkomme ett ytterligare,
efter styrelsens förmenande, tungt vägande skäl. Enligt sagda förslag skulle
ju afkastningen från inköpt och doneradt hemman ingå bland de tillgångar,
hvarmed prästerskapet i ett visst pastorat eller en viss tjänsteinnehafvare
skulle aflönas till fastställdt belopp. Denna genom bostället beredda tillgång
komme då att minska behofvet af tillskott från kyrkofonden, och det
vore väl under sådant förhållande ej obilligt, om kyrkofonden åtminstone i den
mån bidroge till sådant boställes bibehållande vid eller förbättring af dess
afkastningsförmåga, att den bekostade införande af ordnad skogshushållning
å detsamma. Därigenom skulle ock undanrödjas en praktisk svårighet vid
tillämpning af kommitterades förslag, att endast de skogar skulle indelas
som gåfve afkastning utöfver husbehofvet, nämligen att kännedom om
huruvida detta villkor funnes ofta nog kunde vinnas först genom en plans
upprättande. Men förenämnda skäl torde äga giltighet äfven i fråga om
boställe med större skogstillgång, gifvande afkastning utöfver husbehofvet,

hvarför styrelsen föresloge, att skogsindelningskostnad för boställe matte,
oberoende af dettas tillkomst, bestridas af kyrkofonden. Genom en sådan
anordning skulle äfven vinnas den fördel, att vid ombyte af köpt eller
doneradt boställes innehafvare ej den genom nådiga kungörelsen den 22
oktober 1897 föreskrifna fördelning af kostnaden för skogsindelning vidare
behöfde tillämpas, äfvensom att i de många fall, där endast en del af bostället
vore inköpt eller donerad, men skogen vore. gemensam för hela
bostället, tvekan ej uppstode om huru mycket af indelningskostnaden skulle
påföras kyrkofonden.

Ifrågasättas kunde ock, säger domänstyrelsen, huruvida icke af förut
nämnda skäl äfven skogsodling och andra åtgärder för skogens skötsel.på
inköpta eller donerade boställen, åtminstone i den man deras afkastning
utöfver husbehofvet icke därtill försloge, borde af skogsfonden bekostas
och af skogspersonalen ombesörjas, hvilket borde kunna verksamt.bidraga
till dessa boställens förbättrande, medförande indirekt'' fördel äfven för
kyrkofonden, hvaremot bevakningen naturligtvis fortfarande borde åligga
innehafvaren.

Till sist påpekar domänstyrelsen, att utom förenämnda kostnader, kunde
förekomma äfven tillfälliga andra, som icke kunde noggrant specificeras
och ofta icke heller kunde förutses, såsom föranledda af stormfällningar,
insekthärjningar m. m., men hvilka omedelbart berörde ecklesiastikt boställes
skog och hittills utgått från skogsafkastningen, hvarför de äfven
framdeles syntes böra gäldas af kyrkofonden.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer domänstyrelsen, att åt
§ 6 mom. 3—4 måtte gifvas en ändrad lydelse, afseende att vidga de
trånga gränser kommitterade uppdragit, så att hinder ej skulle möta lör
fondens användande till nu antydda kostnader för skogarne.

I det utlåtande öfver förslaget till ofvan (sid 19 och följ.) intagna grunder
för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, till hvilket
utlåtande domänstyrelsen i det föregående hänvisat, har styrelsen beträffande
innehållet uti tredje stycket af punkt 4:o i samma grunder anfört,
att styrelsen lifligt tillstyrkte den af kommitterade där föreslagna anordning,
i hvad anginge ersättning för jägmästares förrättningar, enär därigenom
skulle undvikas jägmästarnes ofruktbara, men ganska tidsödande
arbete vid skrifbordet för upprättande af oftast vidlyftiga repartitionsräkningar.
Af detta arbete hade de själfva ingen fördel och räkningarnas
granskning toge likaledes rundlig tid i anspråk för öfverjägmästarne, som
måste kontrollera dem med tillhjälp af jägmästarnes resejournaler.

Däremot förklarar domänstyrelsen i sistnämnda utlåtande det icke vara
ur formell eller praktisk synpunkt lämpligt, att de till kronojägarne ut -

gående dagarfvoden för arbete å ecklesiastiska skogar ersattes med en
enkel omföring från fondmedel till statsmedel. Kommittén hade icke närmare
utvecklat huru den tänkt sig konsekvenserna däråt, huruvida nämligen
kronojägarne skulle alldeles gå i mistning af denna vid föregående
löneregleringar, senast år 1900, för dem bestämda inkomst — i hvilken
händelse ny reglering skulle erfordras till förlustens ersättande —, eller
om meningen varit, att dagarfvodena skulle till kronojägarne betalas af
statsmedel. Hvad det förra alternativet beträffade betonar styrelsen, att
ifrågavarande ersättnings utgående i form af dagarfvode för arbete ej
blott på ecklesiastika utan i vissa fall äfven på statens och andra skogar
tillkommit för att utgöra en sporre för kronojägarne till ett verksamt
arbete i deras kall, hvarför dess indragning säkerligen icke skulle lända
till skogshushållningens fördel. Vidkommande det andra alternativet erinrar
styrelsen, att i samma mån skogsskötseln på de ecklesiastika skogarne
genom dessas frigörande från enskildas intressen kunde göras mera
intensiv, kronojägarnes arbete ock måste tagas i större anspråk på dessa
skogar, hvadan genom bestämmande för afl framtid af ett på föregående
förhållanden grundadt ersättningsbelopp till statsverket detta sistnämnda
med all säkerhet komme till korta. Och då ingå som helst praktiska
olägenheter funnes för att dagarfvodena såsom hittills utginge till kronojägarne
och i likhet med andra utgifter för skogsskötseln, såsom dagaflöningar
till arbetsmanskap m. m., påfördes de ecklesiastika skogsmedlen
eller kyrkofonden, hemställde styrelsen, att kommitténs förslag i detta afseende
icke måtte genomföras.

Af kaminarkollegii utlåtande angående löneregleringsfrågan (sid. 257—
261) framgår, hurusom den af kommittén gjorda åtskillnad mellan å ena
sidan kostnader för sko g sindelning samt å andra sidan kostnader för skogsodling
och andra arbeten för skogsskötsel främjande å ecklesiastika boställen
synts kollegium, i strid med domänstyrelsens därutinnan uttalade
åsikt, böra upprätthållas. Skogsindelningen vore nämligen en åtgärd, för
hvilken kostnaderna borde kunna på grund af denna åtgärds egen natur
hållas inom lätt öfverskådliga gränser. Ur synpunkten af kyrkans ekonomiska
intresse torde därför ej finnas anledning att ställa utgifterna för
omförmälda ändamål under någon särskild kontroll. Annat vore, såsom
lätt torde inses, förhållandet med kostnader, hvilka kunde ifrågakomma
till bestridande af de arbeten, som inbegrepes under den gemensamma
benämningen skogsskötsel. Väl finge det antagas, yttrade kollegium, att
ett intensivt skogsbruk skulle i vanliga fall återgälda därå nedlagda kostnader.
Men då ecklesiastika boställsskogar omfattade den betydande arealen

af 348,996.57 hektar — enligt officiell uppgift afseende 1903 års slut —
måste uppenbarligen vid anordnandet af dylika arbeten, som ju å marker
af angifna omfattning kunde förbruka nästan obegränsade kapital, en viss
varsamhet iakttagas, enär eljest kyrkofondens medel lätteligen kunde blifva
alltför starkt anlitade. Kommittén (sid. 266) hade också, såsom kollegium
påpekade, med förslaget därom, att kostnaderna för skogsskötsel skulle
underställas Kungl. Maj:ts pröfning, åsyftat, att därigenom måtte »beredas
nödig trygghet för att utgifterna för skogskulturen kunde hållas inom behöriga
gränser och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blefve
till verklig fromma för skogarnes utveckling».

Kollegium ansåg, att för tydlighets skull borde, på sätt domänstyrelsen
anmärkt, uttryckligen nämnas, att där anordnande af särskild bevakning
funnes erforderlig, kostnaden därför äfven skulle bestridas af kyrkofonden.

Vidare förmälde kollegium, att hvad beträffade frågan om godtgörelse
för skogsstatens åtgöranden ä ecklesiastika boställen ■— därutinnan domänstyrelsen
i motsats mot kommittén påyrkat iakttagandet af olika former vid
tillhandahållandet af de ersättningar, som skulle utgå till jägmästare ä ena
sidan och till kronojägare å den andra, i det att kommitténs förslag rörande
godtgörelse för kronojägarnes arbete afstyrktes, hvaremot förslaget
såvidt anginge ersättning för jägmästarnes verksamhet tillstyrktes — kollegium
i detta ämne icke kunde helt ansluta sig till domänstyrelsens därutinnan
gjorda uttalande. Kollegium påvisade, att kommitténs förslag till
uppgörelse mellan kyrkan och statsverket om ersättning för skogsstatens
förrättningar å ecklesiastika boställsskogar stode ganska nära ett af domänstyrelsen
själf på sin tid framlagdt förslag i ämnet. Det torde dessutom
knappast kunna antagas, att kommittén med sin ifrågavarande hemställan
afsett, att kronojägarne skulle beröfvas någon del af sina inkomster, utan
vore väl meningen att dagarfvodena till dem borde utbetalas af statsverket,
som ju i stället skulle äga uppbära den årliga ersättningssumman.
Kommitténs syfte med ett fixerande af godtgörelsen för såväl jägmästarnes
som kronojägarnes förrättningar hade helt säkert varit att i möjligaste
mån bereda stadga åt kyrkofondens utgifter eller åtminstone att, där så
ske kunde, befria denna fond från ovissa utgifter, hvilka ej direkt hänförde
sig till prästerskapets aflöning. Skulle ock statsverket komma att
lida någon mindre förlust på den föreslagna uppgörelsen, kunde emellertid
upprätthållandet af de kyrkliga institutionerna icke heller anses främmande
för statens uppgift. Äfven torde böra ihågkommas, att statsverket ursprungligen
icke uppburit någon godtgörelse alls för det arbete, som af
skogsstaten nedlagts å de ecklesiastika boställsskogarne. För sin del till -

styrkte kollegium bifall till hvad kommittén beträffande denna frami föreslagit Äfven

biträdde kollegium kommitténs förslag om en undantagsställning
för ecklesiastika boställen, som af menighet inköpts eller af enskilda för
ändamålet donerats. Dock ansåg kollegium, att om dylikt boställes skogsafkastning
icke lämnade tillgång till återgäldande af förskjuten kostnad för
skogsindelning .— hvilken åtgärd väl hädanefter, likasom hittills, torde
böra företagas jämväl a de skogfattiga boställena — det förskjutna beloppet
skulle kunna, i öfverensstämmelse med en praxis som syntes vara på väg
att utbilda sig, återgäldas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar d. v. s.
i en framtid kyrkofonden. Därutöfver hade emellertid domänstyrelsen
ifragasatt ganska betydelsefulla ändringar i hvad kommittén beträffande
boställen af angifna natur hemställt. Yrkandena om dessa ändringar
syntes emellertid kollegium ej öfverensstämma med kommitténs förslag
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning och kunde icke af
kollegium biträdas. Då nämligen enligt § 6 i nämnda lagförslag skogsafkastning
utöfver husbehofvet vid inköpt eller doneradt boställe skulle
tillgodonjutas af boställshafvaren — under det att husbehofvet Överskjutande
dylik afkastning vid andra boställen inginge till kyrkofonden —
samt inom församlingar med större ekonomisk bärkraft afgifterna till prästerskapets
aflöning. kunde varda fastställda till belopp under det i § 7 af
samma lagförslag tillåtna maximum, och följaktligen tillskott från kyrkofonden
i sådan händelse ej blefve erforderligt, skulle ett antagande af
domänstyrelsens vidtgående förslag rörande nu ifrågavarande boställen i
vissa fall medföra, att en vinst på kyrkofondens bekostnad bereddes vederbörande
församling, hvilket dock, såsom obehörigt, torde böra förebyggas.

till alla delar instämma ämbetsverken uti hvad kammarkollegium sålunda
anfört. I det föregående (sid. 30) hafva ämbetsverken tillkännagifvit
sin anslutning till den af kammarkollegium jämväl omfattade åsikt,
att inga andi a kostnader än de, som o,ro förenade med virkets försäljning,
skola afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen inlevereras till kyrkofonden.

Lika med domänstyrelsen anse ämbetsverken, att kyrkofondens förpliktelse
till utgifvande af den en gång för alla fastställda summa, som
skall utgöra ersättning till statsverket för jägmästares och kronojägares förrättningar
å ecklesiastika boställen, bör i''lagen uttryckligen angifvas. Det
toide vara för sadant ändamål lämpligast, att ett särskildt moment tilllägges
till § 6.

Ytterligare ett moment torde af annan anledning böra införas i omförmälda
paragraf. Såsom domänstyrelsen framhållit, ligger det nämligen
i sakens natur, att utgifter af olika slag, hvilka ej kunna på förhand så

noga specificeras, skola blifva den nödvändiga följden af ett rationellt tillgodogörande
utaf afkastningen å en del mera betydande ecklesiastika boställsskogar.
Det torde knappast kunna undvikas, att Kungl. Maj:t måste
besväras med pröfningen såväl af de olika ändamål, för hvilka kyrkofondens
medel sålunda skulle få tagas i anspråk, som af utgiftsbeloppen i de särskilda
fallen. Denna Kungl. Maj:ts befogenhet att till bestridande af
vissa med skogsvården å ecklesiastika boställen förbundna utgifter anvisa
af fondens medel lärer böra befästas i lagen.

Kostnaden för syner och ekonomiska besiktningar å de till kyrkofonden
indragna boställen, i den mån samma boställen äro föremål för jordbruk,
lärer väl i enlighet med hittills gällande föreskrift, nämligen § 7 uti
nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12
november 1858, äfven hädanefter böra bestridas af vederbörande arrendator
ensam. Uppenbarligen har detta också varit kommitténs mening, att döma
af uttrycket »behållen afkastning af prästerskapets löningsb oställ en» i § 3
mom. 2 af nu omhandlade lagförslag.

Mom. 5.

Af vissa i betänkandet närmare angifna skäl har kommittén (sid. 131
136) framlagt förslag till ändringar i det förut afgifna förslaget till förordning
om ecklesiastika byggnadslånekassor. Sålunda skulle 8 § af nämnda
förordning erhålla följande lydelse: (»Byggnadslanekassas förvaltningskostnader
skola, till belopp som Kungl. Maj:t för hvarje kassa fastställer, gäldas
intill den 1 januari 1914 af prästerskapets löneregleringsfond samt därefter
af kyrkofonden, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.» I
öfverensstämmelse härmed upptager förevarande moment såsom en fondens
utgift »byggnadslanekassas förvaltningskostnader, intill dess Kungl. Maj:t
annorlunda förordnar».

En ledamot af kommittén, kammarrådet Rydin (sid. 459), anmärker
emellertid med afseende härå, att da, såsom kommittén a sid. 143
och följ. utvecklat, prästerskapets ställning till de ecklesiastika byggnadslån
ekassorna skulle blifva en helt annan — än från början antagits -,
därest prästerskapets skyldighet att nybygga alla eller vissa laga hus å
bostadsboställen blefve på det sätt reglerad, att af pastoraten skulle till
stiftens byggnadslånekassor årligen inlevereras ett visst belopp till bestridande
af kostnaderna för den nybyggnad, som ålåge prästerskapet, borde
det icke ifrågasättas, att byggnadslänekassans förvaltningskostnader skulle
ens temporärt gäldas af kyrkofonden. Ty för prästerskapet vore det ju
alldeles likgiltigt, i hvilken penninganstalt pastoraten upptoge sina nybygg -

nadslån. Att under sådana förhållanden lämna stiftens byggnadslånekassor
understöd i form af förvaltningsbidrag syntes vara ett åsidosättande
af den i rikets ständers skrifvelse den 6 juli 1857 uppställda villkorsbestämmelse,
att »de prästerskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana
tillhörande inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas».

Reservantens sålunda uttalade särskilda mening anse sig ämbetsverken
böra understödja och hemställa förty, att mom. 5 uteslutes ur paragrafen.

Ämbetsverken hafva alltså lämnat mom. 1 och 6 utan anmärkning,
framställt vissa erinringar vid mom. 3 och 4, tillstyrkt uteslutande af
mom. 2 och 5 samt förordat införande af två nya moment.

Ett försök att, i enlighet med det ofvan anförda, omarbeta § 6 har
föranledt ämbetsverken att framlägga följande redaktions/örslag:

§ 6.

»Af kyrkofonden utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden — — — präster tilldelade (förslagets mom. 1
oförändradt);

2. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe,
som af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, endast
för den händelse skog till dylikt boställe icke lämnar så stort, virkesöfverskott,
att kostnaden för ifrågavarande arbete kan däraf bestridas (jfr förslagets
mom. 3);

3. kostnad för bevakning, skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns
främjande å boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskilda
donerats, intill belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag
för hvarje år fastställer (jfr förslagets mom. 4);

4. ersättning för jägmästares förrättning för skogsodling eller utverkning
äfvensom för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares
order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras,
med af Kungl. Maj:t fastställdt belopp, motsvarande medeltalet af hvad i
sådant hänseende under årep 1904—1913 utgått för de i mom. 3 omförmälda
boställen (nytt moment);

5. kostnad för arbete eller anstalt, som enligt Kungl. Maj:ts särskildt
meddelade tillstånd må utföras vare sig till främjande af skogsskötseln å
boställe, som icke af menighet inköpts eller af enskild donerats, eller till
underlättande af virkesförsäljningen därifrån (nytt moment);

6. i den mån fondens tillgångar---tagas i beräkning» (försla gets

mom. 6 oförändradt).

Ämbetsverken tillåta sig fästa uppmärksamheten på några af kammarkollegium
i utlåtandet angående löneregleringsfrågan vidrörda förhållanden,
som kunna antagas komma att utöfva inflytande å kyrkofondens
utgifter.

Vid behandling af frågan om olika sätt att ordna det ecklesiastika
boställsväsendet har kollegium gjort det uttalande, att en form med
obligatorisk utarrendering borde upptagas vid sidan af den utaf kommittén
i ett den 20 december 1899 afgifvet betänkande med förslag till förordning
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bobostadsboställen
föreslagna fakultativa utarrenderingen. Härvid betonade
kollegium (sid. 106), att om vid den obligatoriska utarrenderingen arrendeafgiften
icke uppginge till det belopp, som beräknats, på förhand måste
vara så ordnadt, att tjänsteinnehafvaren kunde undfå godtgörelse för bristen
och sålunda verkligen komma i åtnjutande af förmåner till den fastställda
lönens fulla värde. I den mån församlingens skattskyldighet kunde inom
fastställdt maximum ytterligare tagas i anspråk för tillvägabringande af
medel till bristens betäckande, borde naturligtvis denna utväg anlitas; eljest
måste, såsom i andra fall, lönefyllnaden beredas genom tillskott från kyrkofonden,
bland hvars eventuella utgifter dylik ersättning följaktligen borde
särskild! angifvas.

Längre fram i förenämnda utlåtande upptog kollegium (sid. 169—-173)
till öfvervägande spörsmålet om ålder stillägg åt ordinarie präster. Kollegium
ansåg, att införandet af ett system med ålderstillägg ingalunda skulle
möta oöfvervinneliga svårigheter, samt påpekade, att för den händelse ett
dylikt aflöningssätt skulle tillämpas å det ordinarie prästerskapet, borde i
lagen om kyrkofond införas ett stadgande, som berättigade till utgifter
för ändamålet, i den mån församlingsafgifterna därtill icke försloge.

§ <•

Med hänsyn därtill att enligt § 3 inom. 2 ett bostadsboställes hela
behållna skogsafkastning utöfver husbehofvet skulle ingå till kyrkofonden,
anser kommittén, att om boställshafvaren det oaktadt måste utgöra jämväl
å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, billigheten fordrade,
att han från kyrkofonden erhölle något bidrag till fullgörande af
denna skattskyldighet. På ansökning af boställshafvaren skulle därför
jämlikt § 7 Kungl. Maj:t äga bevilja sådant bidrag, vid hvars bestämmande
hänsyn, enligt kommitténs mening, naturligtvis måste tagas därtill,
att boställshafvaren själf åtnjöte husbehofsvirke från skogen.

Häri yrkar domkapitlet i Strängnäs den ändring, att då skogsafkastning
inginge till kyrkofonden, vederbörande boställshafvare måtte varda

befriad från erläggande af skatt för inkomst af boställets skog eller, därest
detta på grund af gällande skattelagar ej kunde medgifvas, bekomma full
ersättning för livad han måst utgifva, Domkapitlet i Härnösand anser,
att när boställshafvare alls icke finge någon afkastning af skogen utöfver
husbehofvet, han icke heller kunde för sådan afkastning beskattas; och om
så af en eller annan anledning skedde, borde han utan vidare erhålla full
ersättning för de utskylder och besvär, han för boställets skogsmark nödgats
utgöra. Of ver ståthållareämbetet tillstyrker en omredigering af paragrafen,
i syfte att boställshafvare måtte förklaras berättigad till ersättning
för de å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, där skogsmarken
lämnade afkastning utöfver husbehofvet, och att ersättningen icke
skulle lämnas honom såsom en gåfva. Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län är af den mening, att de bidrag, som i § 7 omförmäldes,
lämpligen kunde bestämmas i sammanhang med löneregleringen.
Därest skogsmark af betydenhet tillhörde ett boställe, torde för öfrigt
denna skogsmark lämpligen böra åsättas särskildt taxeringsvärde, för hvilket
kyrkofonden kunde upptagas såsom skattskyldig. Eders Kungi. Maj:ts
befallningshafvande i Västernorrlands län gör det uttalande, att om boställshafvare
endast till husbehof finge använda boställets skog samt behållna
afkastningen i öfrigt skulle ingå till kyrkofonden, billigheten syntes
fordra, att kyrkofonden och icke boställshafvaren påfördes fastighetsbevillning
för skogen, hvarom särskild bestämmelse borde införas uti bevillningsförordningen.
Vid sådant förhållande skulle boställshafvaren, som det oaktadt
finge sig påförd fastighetsbevillning för boställets skog, äga att, i den
ordning för taxerings frågor funnes föreskrifven, söka ändring i taxeringsmyndighets
beslut. Bestämmelsen därom att dylik fråga skulle, på ansökan
af boställshafvaren, pröfvas af Kungl. Maj:t syntes icke lämplig,
hvarför § 7 borde ur förslaget utgå.

Domänstyrelsen upplyser, att där boställsskog varit af hänsyn till betydande
afkastning ställd under skogsstatens förvaltning och, såsom gifvande
sin kontanta inkomst till prästerskapets löneregleifingsfond, blifvit
bevillningstaxerad såsom särskild brukningsdel, ofta redan nu utskylderna
för densamma utbetalts af skogens afkastning eller, i några fall, af
sistnämnda fond direkte, vanligen genom vederbörande jägmästare, som ju
med den kännedom han ägde om skogen bäst kunde bevaka dess intressen
vid taxeringsförrättningarna. Det syntes styrelsen därför kunna ifrågasättas,
huruvida icke sådana utgifter kunde betraktas lika med andra kostnader
för skogen och inrymmas i § 6 samt gäldas genom skogens förvaltare,
jägmästaren, i hvilken händelse § 7 blefve öfverflödig. Visserligen
kunde invändas, att då enligt förslaget till grunder för ändringar i lag 7 -

stiftningen om ecklesiastika boställsskogar alla skogar, äfven de som icke
lämnade afkastning utöfver husbehofvet, skulle ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning, följden kunde blifva, att en obetydlig
skog, som afkastade endast husbehofsvirke, blefve särskildt beskattad på
bekostnad af fonden, ehuru denna icke därifrån hade någon inkomst. Men
det torde kunna antagas, att en dylik beskattning, påförd fonden och vederbörligen
öfverklagad, icke komme att åtminstone af de högre beskattningsmyndigheterna
gillas.

Lämpligast vore för visso, om här omhandlade fråga finge sin lösning
å skattelagstiftningens väg. Då ovisst är om eller när så kan ske, tillstyrka
ämbetsverken antagandet i oförändradt skick af kommitténs ifrågavarande
förslag till af hjälpande af ett missförhållande, som eljest kan befaras
uppkomma.

§ 10.

I andra stycket af denna paragraf stadgas, att jämväl efter det prästerskapets
löneregleringsfond, ecklesiastika boställenas skogsfond och andra
liknande fonder öfverförts till kyrkofonden, Kungl. Maj:t må, intill dess på
grund af lagen angående reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering
vunnit tillämpning inom ett pastorat, till förhöjande af aflöningen
för ordinarie prästerskapet i samma pastorat eller till utveckling af
den kyrkliga organisationen därstädes bevilja nödiga anslag från kyrkofonden.

Med afseende härå anför domkapitlet i Härnösand, hurusom berörda
stadgande syntes förutsätta, att sedan ny lönereglering vunnit tillämpning
i ett pastorat, dylika anslag ej kunde ifrågakomma, så länge den nya regleringen
vore gällande. I de fall då fråga vore om anslag till innehafvare
af ordinarie prästerlig tjänst hade man dock genom bestämmelserna
i § 6 mom. 6 beredt möjlighet för lönetillskott ur kyrkofonden under en
ny löneregleringsperiodi Men en sådan möjlighet borde lämnas öppen
äfven i fråga om andra anslag »till utveckling af den kyrkliga organisationen»
i ett pastorat. Äfven med den förkortning af löneregleringsperiod,
som nu föresloges, kunde under perioden förhållandena inom ett pastorat
så förändras, att nya anslag af annan natur än löneförhöjning till ordinarie
präst blefve nödiga, om ej den kyrkliga utvecklingen skulle till församlingens
skada hämmas. Under nuvarande förhållanden hade man understundom
kurmat ur prästerskapets löneregleringsfond erhålla bidrag
tills vidare för till exempel anställande af nödig befunnen pastoratsadjunkt
eller annan extraordinarie prästman. En sådan fördel skulle genom lagförslaget
i oförändrad lydelse vara för den nya löneregleringsperioden ute -

sluten. Hvad domkapitlet sålunda anmärkt torde kunna rättas därigenom,
att § 6 mom. 6 bringades till öfverensstämmelse med sista stycket af § 10.
Domkapitlet i Lulecl yrkar att orden: »intill dess på grund af lagen\angående
reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit
tillämpning inom pastoratet», måtte ur förslaget utgå. Enär det särskild!
inom Luleå stift helt visst under loppet af den nya löneregleringsperioden,
änskönt deri icke skulle omfatta mer än 20 år, komme att uppstå behof
af nya församlingsbildningar och nya prästerliga tjänster, .kunde det icke
vara lämpligt att genom en lagbestämmelse afskära möjligheten att erhålla
anslag ur kyrkofonden för den kyrkliga organisationens utveckling, äfven
efter det den nya regleringen vunnit tillämpning, så framt medel funnes
i fonden, som kunde för ändamålet disponeras. De anmärkta orden borde
fördenskull utgå ur förslaget, innan detta blefve lag.

Af kommitténs förslag till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning hafva ämbetsverken emellertid funnit, att kommittén ingalunda
förbisett behofvet af den kyrkliga organisationens utveckling jämväl under
löpande ny reglering speriod. Berörda lagförslag innehåller nämligen i § 15
den föreskrift, att om under tid, för hvilken lönereglering är fastställd,
Kungl. Maj:t bifaller gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga
organisationen, som uti § 4 mom. 2 af samma förslag omförmäles, vid
däraf föranledt bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af
tillgångar därtill samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande
frågor oinförmälda lag skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
dock att icke särskild nämnd för ärendets beredning varder tillsatt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anför, att enligt
de föreslagna bestämmelserna i § 3 mom. 3, § 5 och § 10 skulle den till
prästerskapet jämlikt nådiga förordningen den 23 juli 1869 utgående ersättning
för indragna räntor och tionde äfvensom de till prästerskapets
aflöning anvisade särskilda penninganslag med början af år 1914 öfverföras
till kyrkofonden samt vederbörliga lönebidrag därifrån i stället tillhandahållas
innehafvarne af de prästerliga befattningar, hvilka under nu
gällande löneregleringar vore tillförsäkrade åtnjutandet af dessa inkomster,
intill dess ny lönereglering efter de nu föreslagna grunderna för en hvar
af dem trädde i tillämpning. Vare sig dessa lönebidrag skulle från kyrkofonden
utbetalas i enahanda ordning, som af kommittén i allmänhet föreslagits
för utbetalning af lönetillskott från nämnda fond, eller särskilda
föreskrifter därom meddelades, torde ock därmed de i § 3 af 1869 års
ofvan åberopade förordning gifna bestämmelser om sättet för utbetalning
af ersättning för indragen ränta och tionde komma att förfalla, i hvad ut -

betalningen till prästerskapet anginge. Måhända vore det icke olämpligt,
att genom ett tillägg till eller en förändring af första stycket af § 10
eller ock genom särskild kungörelse en erinran därom meddelades.

Utan att vara öfvertygade om behofvet däraf, hafva ämbetsverken
likväl ej något att erinra mot Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omförmälda
förslag, såvidt det afser utfärdandet af en kungörelse i angifna syftet,

§ 11.

Kommittéledamoten Ekström (sid. 438 och följ.) framhåller, hurusom
förevarande lagförslag, i likhet med kommitténs öfriga lagförslag, slutade
med orden: Denna lag må ej ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte.» Det kunde synas som om till kyrkomötets befogenhet vederbörlig
hänsyn sålunda vore tagen och som om ur kyrklig synpunkt tillfredsställande
garantier innelåge i detta stadgande. Sådant torde ock vara
förhållandet beträffande lagen om kyrkofond. Men med afseende på själfva
fonden ville det synas som om kyrkomötet icke skulle komma att äga
någon befogenhet. Det läge emellertid i sakens egen natur, att kyrkomötet
beträffande fondens medel skulle äga rätt att till Kungl. Maj:t göra underdånig
framställning, en framställning som af fierehanda förhållanden kunde
komma att föranledas, exempelvis af hänsyn till utvecklingen af den kyrkliga
organisationen. Vid sådant förhållande hade det jämväl synts vara
en naturlig sak, att kyrkofondslagen åt kyrkomötet inrymde denna befogenhet
genom ett stadgande, som på samma gång för kyrkomötet skulle
främja den officiella kännedom beträffande fondens inkomster och utgifter,
hvarförutan en framställning från kyrkomötet angående fonden knappast
läte tänka sig. Omförmälde kommittéledamot anser därför, att såsom förslagets
näst sista paragraf borde inskjutas orden:

»Kyrkofondens kapitalkonto delgifves af Kungl. Maj:t allmänna kyrkomötet
för de år, som förgått, sedan föregående kyrkomöte var församladt.»

Denna framställning understödes af domkapitlen i Strängnäs, Västerås
och Karlstad samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Mot själfva saken hafva ämbetsverken ej något att invända, men finna
icke af behofvet påkalladt, att en dylik angelägenhet göres till föremål fölen
lagstiftning, i hvilken Konung, riksdag och kyrkomöte skola deltaga.

Med anledning af förekommen anmärkning mot den af kommittén
ifrågasatta form för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt vid lagstiftning
i de ämnen, som nu behandlats, anhålla ämbetsverken få åberopa
hvad kammarkollegium i sitt utlåtande angående löneregleringsfrågan
(sid. 68 och följ.) härom anfört.

De till ärendet hörande handlingar äfvensom protokollsutdrag, innefattande
två ledamöters särskilda mening, bifogas.

Stockholm den 6 december 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

HANS WACHTMEISTER.

Karl Rydin, C. G. Sylvan. A. Björkman. Per Södermark.

föredragande.

Hugo Elliot.

Utdrag af protokoll, hållet vid sammanträde mellan Kung]. Maj:ts
och rikets kammarkollegium och kungl. statskontoret i
Stockholm den 6 december 1905.

Närvarande:

Herr presidenten rn. in. Munthe,

Herr generaldirektören m. m., grefve Waci-itmeibter,

Herr kammarrådet m. m. Rydin,

Herr statskommissarie!! m. m. Sylvan,

Herr kammarrådet m. m. Björkman,

Herr statskommissarie!! m. m. Södermark.

S. D. Herr kammarrådet Rydin föredrog handlingarna till Kungl.
Maj:ts nådiga remiss den 12 februari 1904 å det i prästlöneregleringskommitténs
den 19 juni 1903 afgifna betänkande framställda förslag till
lag om kyrkofond; och beslöts underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t af
innehåll registraturet utvisar.

Af herr statskommissarie!! Sylvan, med hvilken herr statskommissarie!!
Södermark förenade sig, yttrades följande särskilda mening:

»I anledning af prästlöneregleringskommitténs förslag till lag om
kyrkofond anhåller jag, som icke kunnat i allo ansluta mig till den uppfattning,
som vunnit uttryck i det nu beslutade underdåniga utlåtandet i
ämnet, att få till protokollet göra följande uttalande.

Lagförslaget § 2, § 3 inom. 3, § 5 första stycket och § 10 första
stycket.

Ehuru sådant måhända skulle kunna anses ligga i sakens natur och
uttryckligt stadgande därom alltså vara öfverflödigt, har jag dock -—- särskildt
med afseende å det föreslagna stadgandet i § 10 första stycket —
funnit önskligt, att i lagen införes ett generellt stadgande af innehåll, att
med öfverföringen till kyrkofonden af de i § 2 och § 3 mom. 3 omförmälda
tillgångar skall följa skyldighet för kyrkofonden att svara för alla

de utgifter af hvad slag de vara må, som enligt allmän författning eller
särskilda i behörig ordning meddelade bestämmelser vid tiden för öfverföringen
redan blifvit till utgående från dessa tillgångar anvisade.

Ett stadgande af här antydt innehåll torde lämpligen kunna fogas
såsom1 ett tillägg till första stycket af § 5; och borde i sådan händelse
första stycket af § 10 uteslutas.

Lagförslagets § 3 mom. 2 samt $ 6 mom. 3 och 4.

De erinringar, som af domän styrel sen framställts i anledning af § 3
mom. 2, hafva visserligen i det af ämbetsverkens pluralitet nu framlagda
förslag till omformulering af berörda moment i någon mån vunnit beaktande;
men då jag håller före, att det saknas anledning att till kyrkofonden
öfverföra skogsförsäljningsmedel, om hvilka det på förhand är
kändt, att de skola användas till bestridande af de med sko g sförvaltning en
förenade utgifter, kan jag icke finna annat än såväl principiellt riktigt
som praktiskt fördelaktigt, att den centrala statsmyndighet, åt hvilken
denna skogsförvaltning är anförtrodd och som har att i stadgad ordning
redovisa bruttointäkten af skogsförsäljningsmedlen, må före skogsförsäljningsmedlens
inleverering till kyrkofonden afdraga och göra sig betäckt
för samtliga de kostnader, hvilka, inom gränser, som böra af Kungl.
Maj:t fastställas, varit med detta förvaltningsbestyr förenade, och således
icke blott själfva virkesförsäljningskostnaden utan äfven skogsindelnings-
ocb skogsodlingskostnader å de egendomar, hvilkas »behållna»
skogsafkastning bör tillgodokomma kyrkofonden, samt desslikes sådana
utskylder, som påföras inkomst af de skogar, hvarom här är fråga. Ett
sådant tillvägagående står också i full öfverensstämmelse med nu rådande
praxis, hvilken, såvidt kändt är, icke vållat olägenhet af något slag men
visat sig medföra afsevärda praktiska fördelar. Den räntevinst, som kyrkofonden
genom antagande af det af kommittén förordade förfaringssätt må
komma att göra, torde blifva ganska obetydlig, enär det ju i sådant fall
ä fonden alltid måste finnas en kontant kassa, stor nog att möta domänstyrelsens
rekvisitioner ä medel till de ifrågavarande kostnadernas bestridande.

För min del anser jag därför att, med uteslutande ur lagen af de i
§ 6 mom. 3 och 4 inrymda bestämmelser, § 3 mom. 2 bör erhålla den
lydelse, som häraf påkallas».

Som ofvan. In fidem

Hugo Elliot.