KUNGI. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS (Statens offentliga utredningar 1908:3)

KUNGI. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

LÖNEREGLERIN GSK.OMMITTÉN S

DEN 18 JUNI 1904

AFGIFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE
ANGÅENDE REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

KAMMARRÄTTEN

STOCKHOLM

ISÅAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
1905.

Till Konungen.

Sedan Eders Kung!. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit åt en
kommitté att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering
af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden, därvid kom 1 -

mittén skulle hafva att taga under öfvervägande, huruvida genom förenklingar
i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster,
som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras, har kommittén
till Eders Kungl. Maj:fc i underdånighet öfverlämnat betänkande och
förslag, den 18 november 1903 angående allmänna förutsättningar och
grunder för en reglering af löneförhållanden in. in. inom de centrala
ämbetsverken äfvensom beträffande reglering af löneförhållanden in. in.
vid kammarkollegium samt den 18 juni 1904 i fråga om reglering af
löneförhållanden m. m.^vid kammarrätten. Genom nådig remiss den
15 juli 1904 har Eders Kungl. Magt anbefallt kammarrätten att afgifva
underdånigt utlåtande i anledning af kommitténs betänkande och förslag
af berörda den 18 juni; och får till underdånig åtlydnad häraf kammarrätten
anföra följande.

Kommitténs förslag till ändringar beträffande kammarrättens
ämbetsverksamhet.

A. Upphörande af underställning hos kammarrätten af vissa mål.

Kommittén, som ansett det böra ur förenklings syn punkt utredas,
om och i hvad mån föreskrifterna om underställning af vederbörande
myndigheters beslut i afkortnings-, afskrifnings-, restitutions- och
reskontreringsmål kunna anses fortfarande af behofvet påkallade, finner
därvid uppenbart, att, hvad till en början angår Konungens befallningshafvandes
beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af
kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel, underställningen af
dylika beslut under kammarrättens pröfning, i den mån sådan underställning
fortfarande äger rum, är ägnad föranleda en ganska väsentlig
omgång vid ärendenas behandling och slutförande. Förutom den skriftväxling
mellan Konungens befallningshafvande och kammarrätten, som
i följd af underställningsskyldigheten måste äga rum och som kräfde
både tid och arbetskrafter, medförde underställningen äfven i öfrigt
ett ganska afsevärdt, arbete inom kammarrätten. Vidkommande det
stora flertalet af dylika mål, nämligen de så kallade ordinarie afskrifningsmålen
eller Konungens befallningshafvandes beslut om afskrifning af
kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel på grund af bristande
kännedom om den betalningsskyldiges vistelseort, erinrar kommittén,
att enligt den för kammarrätten gällande arbetsordning åt amanuensen å

advokatfiskalskontoret uppdragits att granska och afgifva utlåtande i
dessa mål, hvilka göromål nästan uteslutande upptoge hans tjänstgöringstid;
och kommittén anser gifvet, att arbetet med föredragningen af ifrågavarande
mål, hvilken ankommer på sekreteraren, liksom det förberedande
arbete, som föregått detsamma, och den efter föredragningen följande
expeditionen af kammarrättens beslut i de särskilda målen innefatta en
icke oansenlig arbetsmängd. Häraf drager kommittén den slutföljd, att
ett upphäfvande af skyldigheten för Konungens befallningshafvande att
underställa sina beslut i dessa mål kammarrättens pröfning skulle förutom
den lättnad, som därigenom blefve Konungens befallningshafvande
beredd, medföra för kammarrätten eu ganska väsentlig besparing i tid
noll arbete.

Efter att hafva omnämnt gällande bestämmelser beträffande underställningsskyldigheten
i ifrågavarande mål, därvid kommittén särskilt
fäst uppmärksamheten å lagstiftningens på förevarande område ofullständighet
och brist på följdriktighet, framhåller kommittén, att direkta
skatter och sakören, hvilkas uppbörd det ålåge Konungens befallningshafvande
att öfvervaka, förr spelade eu jämförelsevis mycket betydande
roll i statens hushållning, hvarmed ock följde, att hvarje särskild skatteeller
sakörespost tillädes större betydelse än nu, och att det för öfrigt
knappast funnes skäl befara, att genom borttagande af underställningsskyldigheten
i nu förevarande hänseende statens intresse skulle lida
någon skada, ett omdöme, hvars riktighet kommittén äfven anser bestyrkt
af vissa angående ifrågavarande måls afgörande från kammarrätten
meddelade uppgifter (delen III sid. 17 och 13).

Hvad anginge beslut om ordinarie afskrifning syntes den Konungens
befallningshafvande därvid tillhörande pröfning, huruvida den ifrågavarande
personen blifvit vederbörligen eftersökt, vara af den enkla
beskaffenhet, att det tryggt torde kunna öfverlämuas åt Konungens
befallningshafvande att i sista hand verkställa denna pröfning. Ärendet
hade dessutom redan behandlats och pröfvats af den underordnade
uppbördsmyndigheten, innan det inkom till Konungens befallningshafvande,
som sålunda underkastade detsamma pröfning i andra hand,
hvadan ett obehörigt medgifvande af dylik afskrifning ej torde ifrågakomma
annat än af förbiseende. Äfven i de fall, där med nu gällande
ordning Konungens befallningshafvandes afskrifningsbeslut af öfverinstansen
pröfvades icke vara lagligen grundadt, inskränkte sig felet
merendels därtill, att ett eller annat intyg, som enligt författningarna
kräfdes, för att afskrifning skulle kunna ske, saknades eller icke vore

behörigen affattadt, hvadan resultatet af det hela blefve, icke att några
medel därigenom ytterligare tillkomme det allmänna, utan allenast att
intygen kompletterades. Slutligen erinrar kommittén, att, om Konungens
befallningshafvande skulle i något enstaka fall obehörigen medgifva den
begärda afskrifningen, densamma dock ej innebure någon ovillkorlig
eftergift af det allmännas rätt, utan det ifrågavarande beloppet kunde,
därest den betalningsskyldige anträffades, hos honom uttagas.

De skäl, kommittén anfört till stöd för sin hemställan om upphörande
af nu föreskrifven kontroll å Konungens befallningshafvandes
beslut i ordinarie afskrifningsmål, Indika beslut, såvidt kammarrätten rätt
fattat innebörden af kommitténs förslag, framdeles skulle allenast i
händelse af besvär blifva föremål för granskning i ämbetsverket, har
kammarrätten icke kunnat tillerkänna den afgörande betydelse, kommittén
tillagt desamma. Väl är det sannt, att direkta skatter och sakören tillförene
spelat en ojämförligt större roll i statens hushållning, än numera
är fallet, men det lärer dock icke kunna anses sakna betydelse, huruvida
förevarande mål, hvilka, särskilt då fråga är om afskrifning af bötesmedel,
ej sällan röra högst afsevärda belopp, handläggas under former,
som innebära säkerhet för, att det allmännas intresse varder behörigen
tillgodsedt. Att den af kommittén förordade eftergiften af den nuvarande
kontrollen å ifrågavarande måls handläggning innebär ett ej
oväsentligt försvagande af nämnda säkerhet, torde vara uppenbart.
Kommittén har såsom motiv för sitt förslag om de ordinarie afskrifningsmålens
handläggning i annan än nu stadgad ordning hänvisat jämväl
till det föga betydande positiva resultat, den i kammarrätten verkställda
granskningen af dessa mål de senare åren utvisat. Härvid synes dock
kommittén icke hafva vederbörligen beaktat den betydelsefulla återverkan
å de underordnade myndigheternas handläggning af ifrågakomma
mål, befintligheten af verksamma kontrollbestämmelser i och för sig
torde medföra, i det medvetandet härom är ägnadt förekomma, att
målen af bemälda myndigheter icke varda med erforderlig noggrannhet
behandlade, därför afl fara får anses ej alldeles utesluten i betraktande
af arbetssättet hos de af olikartade göromål öfverhopade och med
erforderliga arbetskrafter mindre väl tillgodosedda länsstyrelserna.

Äfven om det måste medgifvas, att de bestämmelser, om hvilkas
tolkning i förevarande mål är fråga, äro jämförelsevis enkla och lätttillämpliga,
kunna dock själffallet på detta liksom å andra förvaltningsområden
olika meningar yppas om den rätta tolkningen af gifna stadganden
i ämnet, därvid ej lärer böra underskattas den betydelse, eu

centralmyndighets kontrollerande verksamhet äger för vinnande och
bevarande af enhet i rättstillämpningen.

Huru som helst synes det kammarrätten knappast förenligt med
det allmännas intresse, att all vidare kontroll öfver afskrifningsförfarandet
i denna viktiga del skulle helt och hållet upphöra. Men om än
kammarrätten således anser sig ej kunna förorda kommitténs förslag
härutinnan, därest detsamma skulle äga ofvan angifna innebörd, har
kammarrätten icke kunnat undgå att finna de nuvarande formerna för
kontrollens utöfning onödigt tyngande. Det synes nämligen kammarrätten,
som om, utan att kronans eller det allmännas rätt skulle i
någon mån äfventyras, hvaremot icke ringa besvär och omgång komme
att besparas vederbörande myndigheter, den kammarrätten åliggande
kontrollen i förevarande mål skulle kunna uppdragas åt dess revisionsafdelning.
De fördelar, som genom eu dylik anordning skulle vinnas
ur förenklingssynpunkt, vore ganska afsevärda. Nu förekommande
diarieföring och föredragning af ifrågavarande mål samt expedition
af kammarrättens beslut i samma mål, hvilka bestyr, om än jämförelsevis
föga betungande, dock på grund af dessa måls stora antal
medföra åtskilligt arbete, skulle till stor del upphöra och komme att
kvarstå hufvudsakligen endast då revisionens granskning föranledt
erinran från dess sida. Däremot vore tydligen någon minskning i
arbetet med själfva granskningen af målen icke att motse, därest densamma
öfverflyttades från advokatfiskal^ amanuens, hvilken, såsom
nämnts, för närvarande verkställer denna granskning, till revisionsafdelningen,
men å andra sidan skulle måhända kontrollen därstädes blifva
mera allsidig, därigenom att densamma icke komme att städse verk-,
ställas af en och samma tjänsteman. Enligt kammarrättens åsikt bör
således den kontroll öfver Konungens befallningshafvandes beslut i dessa
mål, hvilken för närvarande äger rum i ämbetsverket, lämpligen anförtros
åt dess revision.

Härvid har emellertid kammarrätten icke kunnat undgå att fästa
sin uppmärksamhet å nödvändigheten häraf, att utväg icke saknas för
revisionen att vinna rättelse i do vid granskningen af ifrågavarande
mål yppade felaktigheterna med afseende å deras behandling. Det har
nämligen synts kammarrätten tvifvelaktigt, huruvida revisionen skulle
kunna anses berättigad att i den för anmärkningsmål gällande ordning
föra talan om dylik rättelse, hvilken komme att innebära ändring i ett
af vederbörlig myndighet meddeladt beslut, häröfver klagan ej blifvit
i vanlig ordning förd. Väl har i afkortningsmål någon gång förekommit,
att kammarrätten på revisionens talan utan afseende å Konungens

befallningshafvandes beslut, hvarigenom sökt afkortning beviljats, förordnat
om uppdebitering af afkortade medel, men af dessa mera sällan
förekommande fall lärer ej kunna dragas den slutsats, att i kammarrätten
förefunnits eller finnes någon bestämd uppfattning, att rätt till sådan
talan skulle tillkomma revisionen. Då klara bestämmelser i ämnet saknas
och kontrollens anordning på angifvet sätt icke lärer kunna ifrågasättas,
med mindre revisionens rätt att föra talan om rättelse af förelupna
felaktigheter varder tydlig och bestämd, har det synts kammarrätten,
som om revisionen borde medgifvas enahanda rätt till klagan öfver
Konungens befallningshafvandes beslut i ordinarie afskrifningsmål, som
enligt nådiga förordningen angående behandlingen af extra ordinarie
afskrifningsfrågor och anmärkningsmål den 11 december 1830 § 11 tillförsäkrats
densamma i fråga om beslut i anmärkningsmål. Stadgandet
åt en dylik besvärsrätt skulle emellertid, därest ej särskilda bestämmelser
meddelades, vara förenadt med den olägenheten, att de ifrågavarande
besluten komme att vinna laga kraft, först sedan den i nämnda författningsrum
föreskrift^ långa besvärstiden gått till ända, och följaktligen icke
heller dessförinnan skulle kunna verkställas. Af lätt insedda skäl lärer
detta ej böra ifrågasättas, hvadan föreskrift torde meddelas, att nämnda
beslut må verkställas utan afbidan å utgången af denna besvärstid eller
pröfningen af besvär, som öfver sådant beslut anförts af kammarrättens
revision.

Hvad angår frågan om kontroll å Konungens befallningshafvandes
beslut rörande afkortning vill det synas, som om anledning saknades
att därom meddela andra föreskrifter än dem, som beträffande de ordinarie
{tfskrifningsmålen må komma att gifvas, och hemställer förty kammarrätten
i underdånighet, att hvad ämbetsverket här ofvan angående sistnämnda
måls behandling föreslagit måtte stadgas jämväl i fråga om
afkortningsmålen. I detta sammanhang tillåter sig kammarrätten, som i
sitt den 30 december 1902 afgifna underdåniga utlåtande öfver kommunalskattekommitténs
förslag påpekat beliofvet af en mera utvecklad lagstiftning
i fråga om afkortning, ytterligare framhålla den brist på
följdriktighet och fullständighet, som för närvarande kännetecknar föreskrifterna
härutinnan och som tilldragit sig jämväl kommitténs uppmärksamhet.
Så har understundom yppats tvekan, huruvida Konungens
befallningshafvandes beslut i afkortningsfrågor bort underställas''kammarrättens
pröfning, och otydligheten af gällande bestämmelser i detta ämne
har icke kunnat undgå att framkalla en betänklig osäkerhet i myndigheternas
praxis i dessa frågor.

Vanskligare än hvad redan behandlade grupper af mål angår
finner kammarrätten frågan om upphörande af underställningsskyldigheten
i afseende å restitutionsmålen. Medan såsom bekant ordinarie
afskrifning icke innebär någon ovillkorlig eftergift af kronans eller det
allmännas rätt gent emot den betalningsskyldige, hvadan, då dylik
afskrifning af något utskylds- eller bötesbelopp obehörigen äger rum,
omedelbar förlust därigenom likväl icke tillskyndas det allmänna, och
afkortningsmålen äro af jämförelsevis enkel beskaffenhet och i regel
afse tämligen ringa belopp, för hvilkas utbekommande utsikterna ofta
äro ganska ringa, medför restitution en klar och definitiv minskning af
kronans tillgångar, som ej sällan grundas å en vansklig pröfning af
svårlösta förhållanden och ofta nog afser icke obetydliga belopp. Kommittén,
som föreslår, att underställning skall upphöra äfven af vederbörande
myndigheters beslut rörande afskrifning af kronans utestående penningfordringar,
då fordrans kapitalbelopp ej öfverstiger 1,000 kronor, hemställer
emellertid därjämte, att underställning fortfarande må äga rum
åt beslut om afskrifning af sådan fordran å högre kapitalbelopp. Det
är dock svårt att inse, af hvad skäl kontrollen öfver handläggningen
af restitutionsmål bör anordnas på mindre betryggande sätt än af extra
ordinarie afskrifningsmål, hvilka esomoftast angå endast afförande ur
kronoräkenskaperna af eu redan värdelös fordran. Vid sådant förhållande
och då kammarrätten finner sig icke äga anledning att med
alseende å de extra ordinarie afskrifningsmålen hemställa om anordnande
af en mindre verksam kontroll än kommittén föreslagit, lärer tillfyllestgörande
skäl saknas att förorda upphörande af underställningsskyldigheten
i restitutionsmål, som afse belopp, öfverstigande 1,000 kronor.
Hvad beträffar öfriga restitutionsmål anser kammarrätten böra anordnas
enahanda kontroll, som ämbetsverket tillstyrkt i fråga om de ordinarie
afskrifnings- och afkortningsmålen.

Kommittén föreslår, att underställning icke vidare må äga rum
af vederbörande myndigheters beslut om afskrifning af materiel, effekter
eller annan till utestående linning fordring ar ej hänförlig egendom eller
af kronans utestående penningfordringar, då fordrans kapitalbelopp ej.
öfverstiger 1,000 kronor, men hemställer däremot, att beslut om
afskrifning af sådan fordran åHiögre kapitalbelopp än nyss omförmälda
skall, äf hvilken myndighet än beslutet meddelas, underställas Kungl.
Maj:ts pröfning och godkännande.

_ Mot upphörande af underställningsskyldigheten beträffande dessa
mål i den omfattning, kommittén föreslagit, har kammarrätten ej något
att erinra under förutsättning, att med afseende å ifrågavarande mål

meddelas enahanda kontrollföreskrifter, som angående ordinarie afskrifnings-,
afkortnings- och vissa restitutionsmål vunnit kammarrättens
förord.

Hvad särskilt beträffar beslut om afskrifning af materiel, effekter
och annan till utestående penningfordran ej hänförlig egendom synes
emellertid kommitténs förslag sakna praktisk betydelse, enär, sedan Kungl.
Maj:t genom nådig kungörelse den 12 februari 1904 upp höft underställningsskyldigheten
jämväl i fråga om beslut angående afskrifning
i lotsverkets räkenskaper af persedlar och effekter, som förkommit, underställning
i kammarrätten af beslut om afskrifning af egendom af ifrågavarande
slag väl knappast någonsin vidare lärer förekomma.

Kommitténs förslag, att beslut om afskrifning af kronans penningfordran
å högre kapitalbelopp än 1,000 kronor skulle, af hvilken myndighet
än beslutet meddelades, underställas Kungl. Maj:ts pröfning och
godkännande, innebär, såsom jämväl kommittén påpekat, en utvidgning
af underställningsskyldigheten, ity att dylik skyldighet icke för närvarande
åligger rikets kollegier och med dem jämställda verk. Mot
kommitténs hemställan om berörda skyldighets utsträckning jämväl till
nyssnämnda verk har kammarrätten ej något att erinra men anser sig
däremot icke kunna understödja förslaget, att underställningen skulle
i förekommande fall ske hos Kungl. Maj:t, hvilket förslag åsyftar
rubbning af nu gällande ordning, att beslut i extra ordinarie afskrifningsmål,
meddelade af andra myndigheter än kollegierna och verk med lika
värdighet som dessa, skola oberoende af beloppets storlek underställas
kammarrättens pröfning. Något antagligt skäl för öfverflyttning af
denna pröfningsrätt, i den mån densamma komme att kvarstå, från
kammarrätten till Kungl. Maj:t synes emellertid icke förefinnas, ej heller
antydes af kommittén annan grund till förändringen än att, därest
underställningsskyldigheten utsträcktes till rikets kollegier och med dem
jämställda verk, det skulle vara lämpligast, att underställningen vare
sig från högre eller lägre myndigheter skedde hos Kungl. Maj:t. Kommittén
synes således ansett olämpligt, att kollegiers och med dem likställda
verks''beslut i extra ordinarie afskrifningsmål underställas kammarrättens
pröfning, samt därför och för vinnande af önskvärd likformighet i målens
behandling framställt sitt förslag om pröfningens öfvertagande af Kungl.
Maj:t. Härvid torde dock höra uppmärksammas, att kommittén själf
hemställer, att besvär öfver förevarande myndigheters beslut i extra
ordinarie afskrifningsmål angående penningfordran å kapitalbelopp,
ej öfverstigande 1,000 kronor, skola i kammarrätten fullföljas, hvadan
kommittén uppenbarligen, hvilket för öfrigt vinner bekräftelse jämväl

af andra uttalanden af densamma, anser ämbetsverkens inbördes ställning
icke utgöra hinder för pröfning i kammarrätten af beslut, meddelade
af nu ifrågakomna ämbetsverk, en uppfattning, som delades äfven
af 1874 års löneregleringskommitté i dess den 6 november 1878 afgifna
betänkande angående lönereglering m. m. för kammarrätten och af
kammarrätten i dess underdåniga utlåtande den 29 i samma månad
öfver detta betänkande biträddes. Ej heller lärer böra förbises, att enligt
gällande bestämmelser talan mot kollegiers och jämställda verks beslut
i anmärkningsmål fullföljes i kammarrätten, hvadan anförtroende åt
denna öfverrätt att utöfva kontroll öfver ifrågavarande, af nyss nämnda
med densamma likställda verk meddelade beslut i extra ordinarie
afskrifningsmål icke skulle innebära ett afsteg från någon häfdvunnen
allmän grundsats. Vid dessa förhållanden och då kommitténs förslag,
enligt hvilket frågor om afskrifning af kronans utestående penningfordringar
skulle, allt efter fordringens storlek, i sista hand pröfvas af
kammarrätten eller Kungl. Magt, utan att ens i det senare fallet målet
skulle handläggas af kammarrätten såsom mellaninstans, synes ägnadt.
medföra fara för enheten i rättstillämpningen å förevarande område samt
kontrollen å ifrågavarande mål torde med full trygghet kunna anförtros
åt ämbetsverket, hvilket enligt förslaget skulle i sista instans pröfva
restitutionsmål utan afseende å storleken af det belopp, hvarom vore
fråga, finner kammarrätten sig böra underdånigst hemställa, att ifrågavarande
beslut angående extra ordinarie afskrifning må, af hvilken
myndighet än beslutet meddelas, underställas kammarrättens pröfning.

Vidkommande slutligen reskontr er ing smålen, hvilka ytterst sällan
förekomma och följaktligen för arbetsmängden i kammarrätten äga ringa
eller ingen betydelse, synes kontrollen i dessa mål lämpligen böra ordnas
på enahanda sätt, som kammarrätten beträffande ordinarie afskrifningsmed
flera mål ansett sig böra förorda.

B. Öfverflyttning till de allmänna domstolarna afl vissa mål.

Kommittén har jämväl ansett sig böra ur förenklingssynpunkt
taga under öfvervägande, huruvida icke vissa kammarrätten tillhörande
mål lämpligen kunde och borde öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

Därvid har kommittén fäst sin uppmärksamhet, bland annat, å de
enligt § 1 mom. 6 i instruktionen för kammarrätten till dess behandling
och afgörande uppdragna tvisterna angående betalning på grund afl borgen
för kronans uppbördsman. Kommittén omnämner, hurusom Kungl. Magt

enligt nådiga bref den 6 juni 1902 förklarat, att befintliga föreskrifter
rörande skyldighet för vissa posttjänstemän och vissa telegrafverkets
tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet skulle upphöra att gälla i fråga
om uppbörd, tillhörande tiden efter utgången af år 1902. Hvad som
anfördes till stöd för borttagandet af skyldigheten för tjänstemän inom
post- och telegrafverken att ställa uppbördssäkerhet ägde emellertid
enligt kommitténs åsikt i sin allmänlighet tillämpning äfven å andra
statsverkets redogörare; och kommittén hade därför äfven i afseende å
de centrala ämbetsverken uttalat den meningen, att befintliga föreskrifter
om skyldighet för vissa tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet borde
upphäfvas. Därest . denna kommitténs mening komme att i allmänhet
vinna godkännande, skulle de till kammarrättens afgörande hörande
tvisterna om betalning på grund af borgen för kronans uppbördsmän,
hvilka mål redan nu sällan förekomme, blifva än sällsyntare, och det
blefve väl i sådant fall blott eu tidsfråga, när de skulle helt och hållet
upphöra. Kommittén anser dock, att deras kvarblifvande under kammarrättens
pröfning knappast är under något förhållande betingadt af deras
beskaffenhet och behandlingssätt, och att de därför böra från ämbetsverket
skiljas. Skälet till nu gällande föreskrift hade enligt kommitténs
uppfattning varit det samband, som dessa tvister ansetts äga med balansmålen.
Detta sammanhang medförde dock icke, att talan på grund af
borgen för en kronans uppbördsman anställdes i samband eller jämsides
med talan mot uppbördsmannen. Tvärtom torde talan mot borgesmannen
behandlas som ett särskildt mål, i hvilket balansmålet allenast
tjänade som bevismaterial i fråga om balansens belopp, under det däremot
frågan om borgesmannens skyldighet på grund af borgensförbindelsen
behandlades och bedömdes särskildt för sig. Men vid sådant förhållande
syntes intet skäl förefinnas att undantaga ifrågavarande tvister från
allmän domstols pröfning.

Såsom kommittén framhållit, äro dessa tvister redan nu sällsynta
— från och med år 1895 förekommer icke något enda dylikt mål i
kammarrättens diarium — och skulle i enlighet med kommitténs mening
nu stadgad skyldighet för vissa statsverkets redogörare att ställa uppbördssäkerhet
upphöra, komme ifrågavarande mål efter hand att alldeles
försvinna. Den praktiska betydelsen af kommitténs förevarande reformförslag
är således förvisso mycket ringa, hvadan äfven af denna anledning
bör tagas i öfvervägande, huruvida verkligen afgörande skäl finnas för
lagstiftningsåtgärder i syfte att till de allmänna domstolarna öfverflytta
handläggningen af ifrågavarande mål. Härvid torde till eu början böra
uppmärksammas, att kronans talan i dessa mål för närvarande utföres
af kammarrättens advokatfiskal, hvilket åliggande synes hvarken enligt

kommitténs förslag skola eller lämpligen böra till annan tjänsteman
öfverlämnas. Redan detta förhållande lärer innefatta skäl för de ifrågavarande
målens handläggning i kammarrätten, hvarest jämväl förvaras
för deras utredning erforderliga handlingar. Därtill kommer emellertid,
att dessa tvister understundom afse frågor, som äga nära sammanhang
med balansmålet, exempelvis huruvida borgensförbindelsen omfattat tid,
då balansen uppkommit, och löftesmannen förty kan anses betalningsskyldig
på grund af sin borgen, i hvilka fall talan mot löftesmannen
synes lämpligast böra handläggas i samma ordning som balansmålet.
Vid öfvervägande af dessa förhållanden har kammarrätten ansett sig
sakna tillfyllestgörande skäl att biträda den af kommittén i förevarande
ämne gjorda framställning.

C. Ändring af gränserna för kammarrättens ömhet sbefattning i afseende

å vissa grupper af mål.

Mot kommitténs hemställan, att med ändring af det i kammarrättens
instruktion § 1 mom. 3 sista stycket meddelade undantags stadgande
beträffande formen för behandlingen af revisionsafdelningens eller ad vokatfiskalens
anmärkningar mot hofrätter med flera verk dylika anmärkningar
måtte lika med anmärkningar i allmänhet få af kammarrätten upptagas
till behandling och afgörande, har anledning till erinran ej förekommit.

Vidare föreslår kommittén, att föreskrift måtte meddelas därom,
att besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsmål
skola anföras hos kammarrätten, utom i det fall att
beslutet afser kronans utestående penningfordran å högre kapitalbelopp
än 1,000 kronor, då besvär skola anföras hos Kungl. Maj:t. Detta förslag
innebär så till vida ett steg närmare likformighet i fråga om behandlingen
af nämnda mål, att den nu rådande olikheten i förevarande afseende
mellan å ena sidan de fall, da beslutet meddelats af ett kollegium eller
därmed jämställdt verk, och å den andra, när målet afgjorts af annan
myndighet, skulle upphöra, men kommittén, hvilken förut framställt
förslag därom, att beslut om afskrifning af kronans penningfordringar
skulle, då fordrans kapitalbelopp öfverstege 1,000 kronor, underställas
Kungl. Maj:ts pröfning och godkännande, har i anslutning till detta
förslag funnit sig föranlåten förorda meddelandet af enahanda bestämmelse
angående besvär i dylika mål. Kammarrätten, som ansett sig
icke böra tillstyrka kommitténs hemställan om underställning hos Kungl.
Maj:t af beslut angående afskrifning åt penningfordran å kapitalbelopp,
öfverstigande 1,000 kronor, kan följaktligen ej heller ansluta

sig till kommitténs förslag, att jämväl besvär öfver sådana beslut skulle
hos Kungl. Maj:t anföras, utan liåller före, att för bevarande af erforderlig
enhet i rättstillämpningen å förevarande område föreskrift bör meddelas,
att klagan öfver vederbörande myndigheters beslut i extra ordinarie
afskrifningsmål ma, hvad beslutet än afser, anföras hos kammarrätten.

D. Besvärsmåls afgörande af kammarrätten såsom sista instans.

Kommittén erinrar i detta ämne till en början, hurusom densamma
i sitt betänkande angående kammarkollegium föreslagit, att en del besvärsmål,
hvilka nu handläggas af kollegium såsom andra instans, skulle därifrån
afskiljas och från den nuvarande första instansen fullföljas omedelbart
hos Kungl. Maj:t. Då emellertid härigenom skulle uppstå den olägenheten,
att den redan förut stora arbetsbördan för Kungl. Maj:t komme
att ökas, men kommittén det oaktadt ur förenklingssynpunkt ansåge
sig icke kunna underlåta föreslå mellaninstansens borttagande i dessa
mål, hade kommittén framhållit, att tyngden för regeringen af de
administrativa besvärsmålens handläggning borde kunna lättas genom
andra utvägar än genom bibehållande af en öfverflödig administrativ
mellaninstans i nämnda grupper af mål; och såsom en sådan utväg,
hvilken skulle medföra såväl förenkling i förvaltningen och ökad snabbhet
i rättsskipningen som en betydande minskning i statsrådets arbetsbörda
i afseende å besvärsmålen, hade kommittén erinrat om tanken att låta
kammarrätten, hvilken redan nu hade att under domstolsformer i högsta
instans pröfva vissa mål, som förut gått till högsta domstolen, likaså i
egenskap af domstol i sista instans afgöra en del mål, hvilka nu gå
från kammarrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Med erinran emellertid, hurusom Riksdagen genom underdånig
skrifvelse den 28 april 1903 i syfte jämväl att lätta regeringens arbetsbörda
anhållit om utredning af frågan om inrättande af en särskild
högsta domstol eller regeringsrätt med uppdrag, bland annat, att i
sista instans afdöma administrativa besvärsmål, hvilken utredning för
närvarande påginge, samt att det torde varit afsedt, att en del af de
mål, som nu från kammarrätten fullföljdes till Kungl. Maj:t, skulle i
stället gå till den ifrågasatta regeringsrätten, förklarar kommittén sig
likväl hålla före, att den sålunda väckta frågan om en regeringsrätt
icke borde utesluta eu undersökning rörande den af kommittén föreslagna
förenklingsanordningen. Äfven om en regeringsrätt komme till
stånd, kunde i allt fall dess uppgifter antagas komma att visa sig så
omfattande, att den icke torde kunna åtminstone utan bibehållande af

de nuvarande mellaninstanserna mottaga alla de administrativa besvärsmål,
från hvilka det kunde vara önskligt att befria regeringen, eller
ock skulle man sannolikt se sig nödsakad att redan från början göra
den nya institutionen större och mera kostsam än ur många synpunkter
kunde vara önskligt. Kommittén ansåge därför böra undersökas, huruvida
ej jämsides med det ifrågaställda inrättandet af en regeringsrätt
åtgärder kunde och borde vidtagas för att äfven på annan väg från
behandling af Kungl. Maj:t i statsrådet aflägsna en del administrativa
besvärsmål och på samma gång genom förenkling af instansordningen,
där det utan fara och olägenhet kunde ske, bereda ökad snabbhet i
rättsskipningen.

Kommittén framhåller, att den af densamma ifrågasatta vägen
genom lagen den 18 maj 1894 blifvit beträdd med afseende å vissa
till kammarrättens handläggning hörande mål, nämligen fattigvårdsrnålen,
och redogör för skälen till och de närmare omständigheterna
vid denna lags tillkomst. Enahanda skäl, som åberopats till stöd för
fattigvårdsmålens afgörande af kammarrätten såsom sista instans —
vinnande af lättnad i högsta domstolens arbetsbörda, förenkling i rättsskipningen
och minskad tidsutdräkt vid afgörandet — talade enligt kommitténs
mening äfven för en liknande anordning beträffande vissa grupper
af administrativa besvärsmål, i hvilka kammarrätten nu utgjorde mellaninstans
och som slutligen pröfvades af Kungl. Maj:t i statsrådet. Och
om beskaffenheten af de mål, för hvilka en dylik anordning sålunda
ifrågasattes, eller formen för deras föregående behandling vore sådan,
att fullt nöjaktig utredning af desamma borde kunna åvägabringas,
innan de af kammarrätten företoges till afgörande, syntes det kommittén,
att målens afgörande i sista instans hos denna för hela riket gemensamma
öfverdomstol borde anses innebära lika stora garantier för en
allsidig och på grundlig erfarenhet byggd pröfning samt för enhet i
rättsskipningen, som dessa måls afgörande i administrativ väg hos
Kungl. Maj:t.

Kommittén, som därefter i detalj undersöker möjligheten af att
till andra till kammarrättens ämbetsområde hörande mål utsträcka den
anordning, som genom lagen den 18 maj 1894 blifvit införd i fråga
om fattigvårdsmålen, har å denna undersökning grundat förslag, att
åtskilliga grupper af mål, af hvilka beskattningsmålen framstå såsom den
viktigaste, hädanefter måtte afgöras af kammarrätten såsom sista instans.

Utan tvifvel förtjäna de af kommittén åberopade skälen för en
förenkling af lagstiftningen å nu förevarande område synnerligt beaktande.
Det är uppenbarligen af ej ringa vikt, att förvaltningen icke genom

alltför omständliga former fördyras utan motsvarande nytta för det allmänna
eller den enskilde, liksom att dessa former så ordnas, att de
icke genom sin tyngd föranleda oskälig tidsutdräkt med ärendenas
afgörande. Å andra sidan måste själffallet noga tillses, att icke genom
reformer i den af kommittén förordade riktningen uppkomma olägenheter
af svårare art än dem man afsett att därigenom aflägsna eller
förminska. Härvid synes såsom ett oeftergifligt villkor för förenklingar
i förevarande afseende böra uppställas, att icke rättssäkerheten varder
äfventyrad. Ty för kammarrätten står det fast, att, huru eftersträfvansvärda
än snabbheten och billigheten må vara, det högsta målet för all
rättsskipning — den må vara judiciell eller administrativ — är icke ett
hastigt och med ringa kostnader för staten och den enskilde förenadt
afgörande utan en af, såvidt möjligt, fullständig utredning föregången och
därpå grundad rättvis pröfning af förekommande frågor, och kammarrätten
kan därför icke understödja förslag om sådana ändringar i instansordningen
beträffande de administrativa besvärsmålen, som väl leda till
någon minskning i utgifter och större snabbhet i rättsskipningen men
på samma gång äfventyra dess trygghet. Att, därest kommitténs förslag
vunne godkännande, möjligheten af fara härför skulle vara utesluten,
lärer kunna betviflas.

Men äfven ur en annan mera allmän synpunkt finner kammarrätten
kommitténs förslag om ändrade bestämmelser i fråga om rätt
till fullföljd af talan mot kammarrättens beslut i vissa mål lämna rum
för befogade anmärkningar. I sitt öfver kommitténs förslag till reglering
afl löneförhållanden in. m. vid kammarkollegium den 29 april 1904
afgifna underdåniga utlåtande har kollegium uttalat den mening, att
den fordran torde kunna uppställas, att förslag om medgifvande af
undantag från grundsatsen, att hvarje omtvistad fråga borde i sista
hand kunna dragas under Kungl. Maj:ts skärskådande, skulle utgå från
en planmässig och omfattande undersökning beträffande de hos olika
myndigheter till handläggning förekommande mål, i fråga om hvilka
rättigheten att få dem af Kungl. Maj:t pröfvade ansetts böra lida inskränkning
eller alldeles upphäfvas. I kommitténs betänkande hade ej
uppgifvits, huruvida dess förslag i förevarande ämne hvad kammarkollegium
rörde inginge såsom en del i ett större regleringsförslag,
hvilket afsåge ätt i fråga om vissa mål nedbringa instansernas antal,
eller om det utgjorde allenast en på grund af ett tillfälligt sysslande
med kollegii löneförhållanden föreslagen anordning i afseende å behandlingen
af de besvärsmål, som pröfvades särskild! af detta ämbetsverk.
Detta uttalande torde äga giltighet jämväl beträffande kommitténs förslag

i fråga om kammarrätten, i det brist på planmässighet i de .däri förordade
anordningarna å förevarande område tydligt framträder Medan för
närvarande fattigvårds- och lagsökningsmålen, hvilka senar e Mock genom
rätten till talan om återvinning intaga en undantagsställn ng, äro de
enda grupper af mål, med afseende å hvilka man frångått grundsatsen,
att hvarje tvistefråga bör kunna bringas under Ivungl. Maj-.ts pröfning,
skulle ett godkännande af kommitténs förslag innebära ett fullständigt
uppgifvande af denna grundsats. Frågan, i hvad mån anordningen att
åt särskilda myndigheter uppdraga den högsta administrativa domsrätten
på olika områden må anses förenlig med bevarande af erforderlig enhet
i rättstillämpningen, torde i detta sammanhang knappast kräfva närmare
belysning, men kammarrätten tillåter sig framhålla, hurusom det stöd
för förslaget i denna del, kommittén velat hämta af den under mycken
meningsskiljaktighet antagna lagen om inskränkning af besvärsrätten i
fattigvårdsmål, förlorar i betydelse vid det förhållande, att, medan
fattigvårdsmålen äga ganska ringa gemenskap med öfriga af kammarrätten
handlagda mål, vissa af de grupper af mål, om hvilkas afgörande
af kammarrätten såsom sista instans kommittén nu framlagt förslag,
delvis stå i ganska nära samband med mål, i hvilka kommittén ansett
klagan öfver kammarrättens beslut böra fortfarande få äga ruin, hvarigenom
enheten i rättstillämpningen å förevarande område åtminstone
i viss mån komme att äfventyras.

Såsom kommittén själf erinrat, är i anledning af Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 28 april 1903 frågan om inrättande af en administrativ
högsta domstol eller regeringsrätt för närvarande under utredning; och
anser kammarrätten lika med ämbetsverkets representant i kommittén
resultatet af denna utredning böra afvaktas, innan frågan om en allmän
reglering af instansordningen i de till kammarrättens handläggning
hörande mål upptages till lösning. Det vill synas, som om desto större
skäl till varsamhet härutinnan förelegat, som de öfverläggningar, hvilka
föregingo beslutet om aflåtandet af omförmälda skrifvelse, nogsamt
ådagalägga det nära sambandet mellan den i skrifvelsen behandlade
frågan och kammarrättens ställning i den administrativa instansordningen.

Ehuru kammarrätten således finner eu allmän reglering af instansordningen
i de till ämbetsverket hörande målen böra genomföras
först efter sorgfällig utredning och i enlighet med en bestämd plan,
som tryggar enhet och säkerhet i rättstillämpningen, lärer likväl
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke utan olägenhet kommitténs
förslag i ämnet sktdle kunna vinna afseende hvad en eller flera
grupper af mål angår; och vill kammarrätten förty, och då i allt

fall det lärer tillkomma1 ämbetsverket att granska kommittéförslaget
härutinnan i dess särskilda delar, nn ägna detsamma en sådan granskning.

Kommitténs hemställan i ämnet gäller i första rummet mål angående
mantalsskrifning och tillämpning af ansvarsbestämmelser, meddelade
i mantalskrifning sfer fattning ar na. Till stöd för framställningen härutinnan
anför kommittén, att mantalsskrifningsmålen torde åtminstone i
regel icke kunna anses vara af den invecklade eller svårlösta beskaffenhet,
att ur sådan synpunkt ett fullföljande af desamma till Kungl. Maj:t
kan anses påkalladt; och meddelar kommittén, att uti de hos Kungl.
Ma:jt under åren 1900, 1901, 1902 och 1903 afgjorda dylika mål, uppgående
till ett sammanlagdt antal af trettiotre, endast i ett enda fall
ändring skett i kammarrättens utslag. Därjämte framhålles, att, då
pröfningen af de kammarrätten tillhörande fattigvårdsmålen i en mängd
fall innebär en pröfning äfven af frågan om vederbörandes rätta mantalsskrifningsort,
jämväl från denna synpunkt sedt syne^ lämpligt, att
frågor af sistnämnda slag varda i hvarje fall och således, äfven där de
ej uppkomma i samband med frågor om fattigvård,0 likformigt behandlade
i förevarande afseende.

Genom mantalsskrifningsmålens afgörande af kammarrätten såsom
sista instans skulle väl, såsom de af kommittén meddelade uppgifterna
å antalet dylika till Kungl. Maj:t fullföljda mål gifva vid handen,
ur förenklingssynpunkt föga vara att vinna, hvadan ej utan fog torde
kunna ifrågasättas, huruvida frågan om minskning af antalet instanser
i dessa mål lämpligen bör upptagas särskilt för sig och utan sammanhang
med en mer omfattande revision af bestämmelserna angående
besvärsrätten i administrativa mål. Det vill dock synas kammarrätten,
som om denna fråga utan olägenhet skulle kunna lösas oberoende af
det sätt, hvarpå instansordningen regleras beträffande öfriga grupper
mål, som i förslaget afses; och då af skäl, som af kommittén anförts,
det icke lärer sakna betydelse, att likformighet i förevarande afseende
vinnes hvad angår nu ifrågakomna mål och fattigvårdsmålen, och förslaget
i denna del synes kunna genomföras utan fara för rättssäkerheten
eller enheten i rättstillämpningen, anser kammarrätten sig böra
lämna detsamma utan erinran.

Enahanda förenkling i fråga om instansordningen, som kommittén
föreslagit med afseende å mantalsskrifningsmålen, har densamma
ansett sig böra förorda jämväl beträffande debitering smålen. I likhet
med mantalsskrifningsmålen äro, såsom kommittén ock uppgifvit, debiteringsmålen
jämförelsevis fåtaliga, men kommitténs påstående, att de i
regel äro af enkel beskaffenhet, kan kammarrätten icke obetingadt

godkänna. Ej sällan röra dessa mål tillämpning af specialföreskrifter,
vid hvilkas ofta nog vanskliga tolkning- man saknar den ledning, en
utbildad praxis kan erbjuda. År redan detta förhållande ägnadt att
föranleda tvekan om lämpligheten af kommitténs förslag i förevarande
afseende, måste enligt kammarrättens åsikt hänsyn tagas äfven till
ifrågakomma måls sammanhang med beskattningsmålen. För den skattskyldige
är skillnaden mellan debitering och taxering icke sällan ganska
oklar, hvaraf följden blifvit, att i talrika fall besvär öfver taxeringanförts
i den för debiteringsmål stadgade ordning, hvilka besvär handlagts
än såsom debiterings-, än såsom taxeringsman esomoftast äfven
under båda formerna. Vid nu anförda förhållanden anser kammarrätten
kommitténs förslag- om debiteringsmålens afgörande i kammarrätten
såsom sista instans böra vinna afseende, allenast för så vidt enahanda
anordning genomföres beträffande beskattningsmålen.

Samma ståndpunkt finner kammarrätten sig böra intaga med
afseende å kommitténs hemställan, att klagan icke måtte få föras öfver
kammarrättens utslag i mål angående besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i fråga om afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder^
böter eller andra allmänna medel äfvensom vederbörande myndigheters
beslut angående extra ordinarie afskrifning. Äfven af dessa grupper
af mål äga nämligen åtminstone vissa såsom afkortnings- och restitutionsmålen,
däri ej sällan är fråga om tillämpning af bestämmelser i beskattningsförfattningarna,
hvilka jämväl vid pröfningen af taxeringsmål kunna
vara föremål för. tolkning, sådant samband med sistnämnda slag af
mål, att deras handläggning af olika myndigheter i högsta instans
synes föga rådlig; och i allt fall skulle fördelarne af den ifrågasatta
förenklingen blifva tämligen ringa i betraktande af förevarande. måls
relativa fåtalighet.

Kammarrätten öfvergår härefter till granskning af hufvudpunkten
i kommittéförslaget angående minskning af instansernas antal i de till
kammarrättens ämbetsområde hörande mål och ärenden, nämligen frågan
om afgörande i kammarrätten såsom sista instans af beskattningsmålen,
med hvilka kommittén, såsom lämpligt synes, sammanställt besvär öfver
Konungens befallning skaf vandes beslut i frågor om debetsedelslösen samt om
tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt bevillningsförordning en och förordningen
om inkomstskatt. Det lärer icke vara behöflig! att särskild!
framhålla denna, frågas stora betydelse så väl för staten som för de
skattskyldige. Desto mera bjudande framträder vid sådant förhållande
nödvändigheten af, att säkerhet finnes, för att de viktiga intressen,

hvilka af frågan beröras, vid den föreslagna reformens genomförande
verkligen blifva tillvaratagna.

Kommittén framhåller vikten af större skyndsamhet med beskattningsmålens
afgörande och håller för sin del före, att redan under den
föregående behandlingen af taxeringsfrågan denna bör kunna blifva så
utredd, att det vore tillfyllest, om öfver taxeringsmyndigheterna i orterna
funnes allenast en gemensam öfverinstans. Denna uppfattning stöder
kommittén särskildt därå, att i följd af de nya bestämmelserna om inkomstskatt
ett stort antal skattskyldiga måste på grund af den ålagda
själfdeklarationsplikten redan vid beskattningsförfarandets början förebringa
material för en riktig taxering. Genom föreskriften, åt t, om
den skattskyldiges uppgift icke följdes vid taxeringen, skälen därför
skulle af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt underrättelse
därom honom med allmänna posten, så fort ske kunde, kostnadsfritt
tillsändas, vore åt den skattskyldige, som däraf hade behof, beredt tillfälle
att i tid kunna bedöma, hvilken utredning han kunde hafva af
nöden för att vinna ändring i det ifrågavarande beslutet, och att förebringa
denna utredning. Det syntes därför kommittén kunna med
visshet påstås, att rättssäkerheten ej kunde i någon mån komma att
lida däraf, att för fullföljd af talan mot pröfningsnämndernas beslut
skulle finnas blott en instans. Denna enda instans finner kommittén
med afseende å den stora mängd af besvär öfver dylika beslut, som
anföras, uppenbarligen ej lämpligen kunna förläggas till Kungl. Maj:t
i statsrådet, då därigenom en alltför betydande ökning i regeringens
arbetsmängd skulle uppkomma. Och äfven om en så kallad regeringsrätt
blefve inrättad, torde till denna komma att höra så många andra
göromål, att densamma syntes ej kunna såsom andra instans mottaga
ifrågavarande mål, utan anser kommittén i stället uppgiften att i sista
instans afgöra dessa mål lämpligen kunna anförtros åt kammarrätten,
hvilken enligt kommitténs mening skulle vara väl ägnad fylla densamma.

Hänvisande till sina här ofvan gjorda mera allmänna uttalanden i
denna fråga, hvilka kammarrätten anser äga giltighet i främsta rummet med
afseende å beskattningsmålen, håller kammarrätten före, att ifrågavarande
förslag icke lämpligen bör komma under ompröfning, innan den nu
pågående utredningen angående den ifrågasatta regeringsrätten blifvit
slutförd. Äfven andra betänkligheter finner kammarrätten för närvarande
möta ett godkännande af förslaget. Såsom ofvan nämnts, har
kommittén uttalat sin förvissning, att rättssäkerheten ej kunde i någon
mån komma att lida däraf, att för fullföljd af talan mot pröfningsnämndernas
beslut skulle finnas blott en instans. Kammarrätten anser

sig icke kunna underlåta att inlägga gensaga mot denna mening, hvars
riktighet ingalunda bekräftas af den erfarenhet, kammarrätten vunnit
vid handläggningen af ifrågavarande talrikt förekommande mål.
Det vill synas, som om kommittén härvid icke behörigen beaktat vissa
omständigheter, hvilka äga ej ringa betydelse för frågans råtta bedömande.
Uppenbarligen har kommittén ansett själfdeklarationsförfarandets
upptagande i vår skattelagstiftning väsentligen bidraga till
möjliggörande af en förenkling af instansordningen med afseende å
beskattningsmålen. Kammarrätten, som icke vill bestrida riktigheten af
denna uppfattning, tillåter sig emellertid erinra, . hurusom nämnda
deklarationsförfanande icke för närvarande är påbjudet vid taxering
vare sig af fast egendom eller af vissa lägre inkomster, samt att
vederbörande myndigheter följaktligen i de talrika målen angående
dylik taxering i regel sakna den ledning, afgifven själfdekl a ration
eljest lämnar. Kommittén betonar vidare, att under kammarrätten
finnas i taxeringsmål ej mindre än tre instanser, hos hvilka den
skattskyldige äger andraga de skäl och förebringa den bevisning,
han för vinnande af en riktig taxering kan finna erforderliga.. Härvid
får emellertid icke förbises, att underinstansernas antal, praktiskt sedt,
i talrika fall i större eller mindre grad inskränkes, nämligen då ^först
taxerings- eller pröfningsnämnden fattat det beslut i taxeringsfrågan,
med hvithet den klagande är missnöjd., hvarjämte hvad angår de allt talrikare
vordna målen angående obehörig taxering den klagande ej sällan
erhållit kännedom om beskattningsåtgärden först vid mottagande af
debetsedel å skattebelopp, som påförts honom på grund af samma åtgärd,
och följaktligen esomoftast långt efter pröfningsnämndens sammanträde.
I många af dessa mål äfvensom för det fall, att pröfningsnämnden
i första hand meddelat det öfverklagade beslutet, skulle således
enligt kommitténs förslag instansernas antal i verkligheten inskränkas
till endast två. Att förorda en sådan anordning synes kammarrätten
desto betänkligare, som taxeringsmyndigheternas nuvarande organisation
lägger hinder för medgifvande af rätt för kammarrätten att i de fall,
då sådant för vinnande af erforderlig utredning eller af annan anledning
skulle vara önskligt, återförvisa beskattningsmålen för ny handläggning
till vederbörande taxeringsmyndigheter. Men dessa myndigheters
nuvarande organisation medför äfven andra svårigheter föi
genomförande af kommitténs ifrågavarande reformförslag. Det är ett
ganska allmänt erkändt förhållande, att nämnda organisation, om än
densamma kan anses hafva ursprungligen fyllt sitt ändamål, numera
efter samhällets snabba framåtskridande i en mångfald riktningar under

de senare årtiondena och isynnerhet, sedan i sammanhang med den utveckling
och vidgade betydelse för vårt skatteväsen, den direkta inkomstskatten
erhållit genom den nya förordningen om sådan skatt, den
obligatoriska själfdeklarationen vunnit stort insteg i vår lagstiftning,
icke längre kan anses innebära nödiga garantier för, att de för
såväl det allmänna som den enskilde viktiga ärenden, livilkas behandling.
är anförtrodd taxeringsmyndigheterna, af dem handläggas med erforderlig
sakkännedom och noggrannhet, i hvilket afseende brister alltför ofta
framträda vid beskattningsmålens pröfning hos kammarrätten, som mottager
dem omedelbart från bemälda myndigheter. Att bristfälligheterna
i taxeringsmyndigheternas organisation, i samma mån lagstiftningen å
förevarande område blifvit mer föråldrad, äfven i praktiken föranledt
allt svårare, olägenheter, är naturligt. Med den underordnade vikt,
dessa . myndigheter ofta fästa vid formerna för taxeringsmålens handläggning,
är det ingalunda sällsynt, att den af kommittén omnämnda föreskriften,
att, därest den skattskyldiges uppgift icke följes vid taxeringen,
skälen därför skola af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt
underrättelse därom honom med allmänna posten, så fort ske kan,
kostnadsfritt tillsändas, icke vinner erforderligt beaktande, hvaraf ej
sällan afsevärda olägenheter följa. Esomoftast'' inkomma ock ifrågavarande
mål till kammarrätten, utan att vederbörande parter af taxeringsmyndigheterna
erhållit nödiga anvisningar, i hvilket eller hvilka
afseenden. den redan förebragta utredningen ansetts bristfällig, och
befinna sig följaktligen fortfarande i ett mer eller mindre outredt
skick. Under sådana omständigheter kan kammarrättens åtgärd i syfte
att . främja frågans rätta lösning ofta nog ej sträcka sig längre än att
i sitt utslag framhålla bristerna i den föreliggande utredningen. Att
i dessa ganska talrika fall behof vet af en instans öfver kammarrätten
är i hög. grad kännbart, är lätt insedt; och om än genom ett utveckladt
kommunikationsförfarande de af nämnda missförhållande uppkommande
olägenheterna skulle kunna i någon mån minskas, torde dock, så länge
icke nu påpekade brister i taxeringsmyndigheternas organisation blifvit
af hjälpta, det för rättssäkerheten medföra icke ringa våda att upphäfva
rätten att hos Kung!. Maj:t öfverklaga kammarrättens beslut i beskattningsmål.

Kammarrätten anser sig likväl icke böra underlåta att ytterligare
betona, att, om än ämbetsverket finner sig ej kunna förorda, att kommitténs
förslag i denna del för närvarande lägges till grund för ändrade
bestämmelser angående besvärsrätten i förevarande mål, kammarrätten
dock ingalunda vill underskatta vikten af de fördelar, som med en

minskning af instansernas antal i samma mål vore att vinna genom
ökad snabbhet i målens afgörande och förenkling i deras handläggning
med däraf föranledd minskning i kostnader såväl för det allmänna som
för de rättssökande. Men dessa fördelar kunna enligt kammarrättens
åsikt ej uppväga den fara för rättssäkerheten, hvarmed genomförandet
af kommitténs förslag till reglering'' af instansordningen i ifrågakomna
besvärsmål för närvarande skulle vara förknippadt, samt den brist på
planmässighet och följdriktighet, som känneteckna detsamma. Kammarrätten
tillåter sig att i sistnämnda afseende särskildt framhålla, hurusom
den af kommittén förordade olikheten med afseende å anmärknings- och
beskattningsmålens handläggning i förevarande afseende synes lätt
kunna föranleda osäkerhet i rättstillämpningen. Enligt § 73 mom. 1
bevillningsförordningen och § 43 inom.’ 1 förordningen om inkomstskatt
äger kammarrättens revision vid granskning af kronoräkenskaperna
framställa anmärkningar angående vissa vid taxering begångna felaktigheter.
I)å naturligtvis samma frågor genom besvär kunna komma
under kammarrättens pröfning, skulle, därest kommitténs förslag vunne
afseende, dessa frågor blifva föremål för pröfning i sista instans i ena
fallet hos Kungl. Maj:t och i det andra hos kammarrätten. Det synes
knappast behöfva påpekas, att en dylik anordning, hvilken uppenbarligen
innebär fara för rättsskipningens enhet å förevarande område, ur rättslig
synpunkt icke kan anses tillfredsställande.

Blåsten på erforderlig planmässighet i det af kommittén framlagda
förslaget till ordnande af klagorätten i de till kammarrättens pröfning
hörande grupper af mål röjer sig äfven med afseende å de mål, hvarom
förmäles i § 1 inom. 8 af den för ämbetsverket gällande instruktion.
Såsom kammarrätten redan i sitt den 19 september 1879 afgifna underdåniga
utlåtande angående förslag till ny instruktion för verket framhållit,
äro dessa mål i verkligheten ej annat än beskattningsfrågor.
Vid sådant förhållande lärer föga skäl föreligga för den undantagsställning,
samma mål för närvarande intaga, ity att talan mot kammarrättens
i sådana mål meddelade utslag fullföljes i samma ordning, som
för sökande af ändring i hofrätts dom finnes föreskrifven; och måste
denna bestämmelse anses desto mera olämplig, som ifrågavarande mål
torde äga ganska ringa gemenskap med högsta domstolens öfriga
ämbetsområde, och bestämmelsen på grund af vederbörande parters lätt
förklarliga förbiseende af en dylik specialföreskrift icke sällan för dem
föranleder förlust af möjligheten att vinna ändring i kammarrättens utslag
i målet. Det synes därför kammarrätten, som om i rättsordningens

intresse likformighet i behandlingen i förevarande afseende af å ena
sidan ifrågakomna mål och å den andra beskattningsmålen skulle vara
synnerligen önskvärd.

Kommitténs förslag till förenklingar m. m. inom kammarrättens arbetsområde.

A. Förenkling i formerna för besvärsmåls förberedande behandling.

I afseende härå framställer kommittén förslag, att i samtliga de
mål, där talan fullföljes till kammarrätten mot beslut, meddelade af
Konungens befallningshafvande, besvären skola aflämnas till samma
myndighet, som med iakttagande af gifna föreskrifter infordrar vederbörandes
förklaring och insänder handlingarna jämte eget utlåtande till
kammarrätten.

Mot kommitténs förslag i denna del har annan anledning till
erinran ej förekommit, än att enahanda förfaringssätt synes böra stadgas
jämväl beträffande de af Konungens befallningshafvande och konsistorierna
gemensamt afgjorda mål i fråga om orätt förvaltning af eller bristande
redovisning för allmänna läroverks och kyrkors m. fl. dylika medel,
livilket antagligen ock varit kommitténs afsikt, om än densamma ej
vunnit fullt tydligt uttryck.

B. Förenklingar i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet m. m.

Kommitténs “förslag i dessa delar finner kammarrätten påkalla
följande uttalanden och erinringar.

Beträffande diarieföringen uppställer kommittén hvad de centrala ämbetsverken
angår den grundsatsen, att i regel torde kunna anses tillfyllest,
att endast ett diarium föres, hvilket dock, därest sådant befunnes lämpligt,
kunde fördelas i särskilda af delningar efter olika slag af ärenden eller efter
annan grund. För undvikande af dubbelföring anser kommittén, att
de till kammarrätten för granskning ingående räkenskaperna böra diarieföras
endast å revisionskontoren, hvaremot alla öfriga till kammarrätten
inkommande mål och ärenden, således äfven Kungl. Maj:ts utslag och
bref, hvilkas diarieföring för närvarande åligger sekreteraren, enligt
kommitténs mening böra diarieföras af aktuarien. Kammarrätten, som
finner ofvan omförmälda, af kommittén i förevarande ämne uttalade
grundsats värd allt beaktande, lärer icke komma att underlåta att vid
uppgörande af förslag till ny instruktion för ämbetsverket och utfärdande

af ny arbetsordning för detsamma söka genomföra de förenklingar i
diarieföringen, hvilka kunna befinnas lämpliga och utförbara. Kommitténs
förslag, att äfven Kungl. Maj:ts utslag och bref skulle diarieföras af
aktuarien, kan dock kammarrätten icke för sin del understödja, då detta
förslag ansluter sig till kommitténs hemställan, att sekreterarbefattningen
i kammarrätten må indragas, och denna hemställan af skäl, som här
nedan komma att anföras, ej kan af kammarrätten förordas, utan vill
det synas, som om de ärenden, hvilka af sekreteraren föredragas, lämpligen
böra af samme tjänsteman diarieföras.

Äfvenså förbiser kammarrätten icke vikten däraf, att i sammanhang
med utfärdande af ny instruktion och arbetsordning för ämbetsverket
åvägabringas all den förenkling i formerna för de vid kammarrättens
sammanträden förda anteckningar om därvid till behandling förekommande
mål och ärenden, som kan finnas förenlig med rättssäkerheten
och ändamålsenlig; och biträder kammarrätten kommitténs åsikt,
att den så kallade protokollsroteln skulle kunna afvaras.

Det har synts kommittén, som om äfven den allmänna expeditionslistan
borde kunna afskaffa^. De anteckningar, densamma innehåller,
skulle nämligen enligt kommitténs förslag delvis förekomma å andra
listor, medan de öfriga af kommittén anses värdelösa eller till och med
ägnade att motverka vederbörande föredragandes kontroll öfver sina
underordnade och underlätta, att uppmärksamhet och intresse riktades
å angelägenheter utom tjänsten.

Ämbetsverkets representant i kommittén har ansett sig icke kunna
biträda förslaget i denna del under framhållande däraf, att ifrågavarande
lista vore mycket lätt förd och synnerligen praktisk samt ingalunda
kunde bidraga till, att den stadiga, intresserade tillsynen öfver de
underordnade slappades, eller underlätta, att uppmärksamhet och intresse
ägnades åt utanför tjänsten liggande angelägenheter, utan vore den
tvärtom i hög grad ägnad medföra kontroll och tillsyn öfver måls och
ärendens behöriga expedierande.

Med instämmande häri kan kammarrätten icke underlåta gifva
uttryck åt den uppfattning, att kommittén synes icke behörigen beaktat
betydelsen, att ej säga nödvändigheten af, att i ett ämbetsverk, sådant
som kammarrätten, med den stora mängd af mål och ärenden, som
därstädes till behandling förekomma, föras öfverskådliga och fullständiga
anteckningar angående målens och ärendenas handläggning och expedition,
medan på samma gång den besparing af tid och arbete, som den
af kommittén i förevarande afseende förordade förenklingen skulle medföra,
icke lärer kunna skattas särdeles högt. Af hufvudsakligen ena -

tanda skäl finner kammarrätten ock i olikhet mot kommittén de kvitton,
Indika meddelas vid öfverlämnande af handlingar från en till annan
inom verket, icke böra afskaffa^.

Likaså lärer den af kommittén omnämnda, af aktuarien upplagda
alfabetiska förteckning öfver de besvärsmål, som under året af gjorts, få
anses erforderlig för ett ändamålsenligt ordnande af akterna i afgjorda
mål, på samma gång som den möjliggör ett hastigt återfinnande af
dylika akter i de talrikt förekommande fall, då part eller annan, som
önskar däraf taga del, väl äger kännedom om, när det mål, hvarom
fråga är, af kammarrätten afgjordes,. men icke har sig närmare bekant
tiden, då detsamma inkom till ämbetsverket.

Lika med kommittén anser kammarrätten däremot de å de särskilda
revisionskontoren förda anteckningar rörande de reviderande tjänstemännens
dagliga arbetstid icke vara till verkligt gagn och förty böra
upphöra.

Vidare hemställer kommittén, att bestämmelse måtte meddelas i
syfte att låta det ankomma på vederbörande föredragande att utan föredragning
vidtaga alla nödiga förberedande åtgärder för bringande af mål
och ärenden i det för deras pröfning erforderliga skick.

En sådan bestämmelse anser kammarrätten ändamålsenlig och
ägnad att i ganska väsentlig män förekomma onödig omgång och
tidsförlust vid ärendenas handläggning utan att rättssäkerheten äfventyras,
helst det naturligen måste stå vederbörande öppet att i tvifvelaktiga
fall föredraga ärendena vid sammanträde i kammarrätten. Beslut
om kommunikation lärer i regel kunna expedieras genom så kallad
tergalresolution; och synes lämpligen böra ankomma på sekreteraren,,
hvilken det jämlikt § 21 i instruktionen för kammarrätten för närvarande
åligger att underskrifva de å handlingar tecknade kommunikationsresolutioner,
att enligt vederbörande föredragandes anvisningar uppsätta
och underteckna dylika resolutioner.

Kommittén framställer därefter åtskilliga förslag till förenklingar
i koncept/öring, expeditionssätt m. m. och fäster därvid särskildt uppmärksamheten
å de skrifvelser, med hvilka kammarrättens utslag tillställas
ortmyndigheterna för kännedom eller vidaresändande till vederbörande
parter. Kommittén uttalar önskvärdheten af, att dessa skrifvelser
bortfalla och allenast genom påteckning, exempelvis nederst å utslagets
främsta sida, angifves ändamålet med utslagets öfversändande till ortmyndigheten.
Kammarrätten, som finner den af kommittén förordade
anordning ändamålsenlig samt ägnad medföra någon besparing af tid
och kostnader, anser expedieringen af utgående utslag under sådana

förhållanden lämpligen böra anförtros expeditionsh afvand en utan kontroll
af vederbörande föredragande eller ledamot men under sekreterarens
inseende. Ej sällan har såsom ett önskemål framhållits, att jämväl åt
de lägre tjänstemännen borde beredas en så vidt möjligt själfständig
verksamhet å därför lämpliga arbetsområden, hvarigenom deras intresse
för tjänsten och ansvarskänsla skulle vidmakthållas. Ehuru förevarande
kommittéförslag icke gifver anledning till eller det i öfrigt
torde vara lämpligt att nu närmare ingå på denna synnerligen betydelsefulla
fråga, har kammarrätten ansett en anordning, sådan som den
nu förordade, utgöra ett om än ringa steg till frågans lösning i
önsklig riktning. Ej heller torde böra alldeles förbises, att, därest åt
sekreteraren uppdroges att hålla hand öfver expedierandet af kammarrättens
samtliga utslag, man erhölle större säkerhet för vinnande af
enhet och följdriktighet vid behandlingen af hithörande frågor än under
nuvarande förhållanden, då vederbörande, hvilka det för närvarande
tillkommer att granska ifrågavarande missivskrifvelser, ej sällan tillämpa
olika grundsatser härutinnan.

Kommittén anser vidare, att förandet af koncept till skrivelser
angående pröfning af underställda beslut i ordinarie afskrifningsmål är
fullkomligt öfverflödigt och därför bör bortfalla, i den händelse ej enligt
kommitténs förslag all underställning till kammarrätten af ifrågavarande
mål komme att upphöra; och anföres såsom skäl för denna mening, att
dessa skrivelser äro lika lydande med undantag af beloppet, livilket
åter finnes antecknadt i vederbörligt diarium.

Ehuru kommitténs påstående, att ifrågavarande skrivelser äro
lika lydande med undantag af beloppet, icke är riktigt, ity att, hvilket
för öfrigt är själffallet, äfven andra olikheter förekomma såsom med
afseende å distriktet, den myndighet, som meddelat underställda beslutet,
dagen för detsamma med mera, vill det likväl synas kammarrätten,
som om hinder icke skulle möta för den af kommittén ifrågasatta förenklingen.

Kommittén erinrar, hurusom densamma i delen 1 af sitt betänkande
beträffande arbetssättet inom de centrala ämbetsverken i allmänhet framhållit,
att enklare skrivelser eller resolutioner borde af föredraganden
kunna göras fullt färdiga till föredragningen och då framläggas i utskrift,
så att de kunde genast justeras, samt att i regel meddelelserna
emellan ett verk och dess särskilda afdelningar eller tjänstemän äfvensom
emellan dessa inbördes borde försiggå under enklare former än nu
och icke, såsom understundom ägde rum, föranleda skriftväxling, registrering
m. - m. af enahanda beskaffenhet, som om ärendet handlades

mellan skilda ämbetsverk, hvilka uttalanden syntes kommittén i ett och
annat hänseende förtjäna beaktande äfven inom kammarrätten.

Med afseende härå tillåter sig kammarrätten i underdånighet framhålla,
att meddelelserna mellan vederbörande inom ämbetsverket icke
föranleda någon skriftväxling, samt att det synnerligen ringa mått af
tid, anteckning i ämbetsverkets diarium om dylika åtgärder tager i
anspråk, synes mer än uppvägas af den därigenom vunna fördelen, att
aktuarien är satt i tillfälle att utan tidsutdräkt meddela vederbörande
parter eller andra intresserade upplysning om vidtagna åtgärder.

Kommittén, hvilken synes tillmäta de af densamma i förevarande
hänseenden föreslagna förenklingarna i kammarrättens arbetssätt en
ganska stor betydelse, har ansett sig äga desto mera skäl att erinra
om behöfligheten af dylika förenklingar, som kommittén funnit den för
kammarrätten gällande arbetsordning nogsamt ådagalägga, i huru hög
grad förenklingar i arbetssättet äro behöflig^ i detta ämbetsverk. I
särskild grad skulle detta framträda vid skärskådande af § 11 i

arbetsordningen, hvars föreskrifter, som närmare angifva de hos ledamöterna
anställda kanslitjänstemännens åligganden, enligt kommitténs
uppfattning äro alltför minutiösa och ägnade att klaf binda vederbörande
befattningshafvandes verksamhet. Kammarrätten, som har svårt att inse
olägenheten däraf, att bemälde tjänstemäns åligganden i arbel sordningen
fullständigt angifvas, tillåter sig gent emot hvad kommittén sålunda
anfört tillika framhålla, att arbetssättet i kammarrätten ingalunda kan
anses så inveckladt och omständligt, som af en detaljerad redogörelse
därför möjligen kan synas antagligt, utan, om än vissa förenklingar i
anordningarna lämpligen torde böra komma till stånd, i det hela lärer
få anses vara ganska praktiskt ordnadt, och att i allt fall de af kommittén
förordade förenklingarna i arbetssättet förvisso icke skulle mer
än i ytterst ringa mån minska behofvet af arbetskrafter i kammarrätten.

Lika med kommittén håller däremot kammarrätten före, att en
verksam inskränkning af rubrik- och recitsJcrifningen skulle medföra en
afsevärd arbetsbesparing, och vill det synas, som om endast på denna
väg en effektiv lättnad af vederbörande föredragandes och expeditionshafvandes
inom ämbetsverket arbete skulle vara att vinna. Men med
allt erkännande af vikten af det utaf kommittén gifna uppslaget till en
reform i förevarande afseende kan kammarrätten icke Unna det sätt,
hvarpå kommittén sökt lösa denna uppgift, uppfylla det därmed afsedda
ändamålet.

Kommittén angifver hvad som enligt dess åsikt i allmänhet borde
upptagas i förekommande rubriker eller reciter till utslag, utlåtanden

till Krmgl. Magt och yttranden till andra ämbetsverk, men, om dessa
anvisningar följdes, skulle livad kammarrätten angår med få föga betydande
undantag allt komma att blifva vid det gamla. Endast i de
af kommittén icke närmare angifna fall, da rubriker och reciter skulle
kunna alldeles undvaras, vore således någon verklig arbetsbesparing att
vinna. Men väl må det betviflas, att detta mål ens i nyssnämnda fall
skulle ernås genom den af kommittén förordade anordningen att ersätta
rubriker och reciter med promemorior, som skulle biläggas akterna. I
likhet med ämbetsverkets representant i kommittén anser kammarrätten
sig äga giltig anledning befara, att genom berörda anordning arbetet
skulle ökas utan motsvarande nytta, enär det synes föga antagligt, att
utarbetandet af fullständiga och öfverskådliga promemorior skulle taga
i anspråk mindre tid och arbete än affattandet af de i regel tämligen
enkla rubrikerna och reciterna. Önskar man således genomföra en
verklig och icke endast skenbar förenkling i förevarande afseende, lärei
ej höra ifrågasättas att ersätta rubriker och reciter med promemorior,
utan vill det synas, som om en dylik anordning knappast kunde anses
behöflig för tillgodoseende af rättssäkerheten eller ur andra synpunkter
medföra något mera afsevärdt gagn. Då, såsom nämndt är, kommittén
icke närmare antydt, i hvilka fall enligt dess uppfattning en förenkling
å förevarande område borde genomföras, men en undersökning däraf lärer
vara erforderlig, för så vidt man önskar vinna någon klarhet om mattet
af den arbetsbesparing, som genom en reform i nämnda riktning skulle
kunna påräknas, och om den ifrågasätta reformens inverkan a behofvet
af arbetskrafter i kammarrätten, finner ämbetsverket nödigt att söka
närmare belysa denna fråga. Det vill då synas, som om den ifrågasatta
förenklingen borde genomföras på det sätt, att, medan man i hufvudsak
bibehölle de nuvararande formerna för rubriker och reciter till utslag,
då sådant kunde finnas nödigt eller lämpligt vare sig för verkställighet
eller för bevarande till framtida upplysning af innebörden af mål, hvilka
för rättstillämpningen eller eljest vore af särskild!, intresse, utslagen i
öfriga mål skulle i allmänhet'' upptaga allenast en kort ingress, innehållande
uppgift å klagandens namn och det öfverklagade beslutet jämte
utslagets dag, samt kammarrättens beslut med besvärshänvisning, då
sådan bör meddelas. Ej sällan, särskild! i fattigvårdsmål, torde för verkställighet
af beslutet blifva nödigt att å kammarrättens utslag meddela
en afskrift af det beslut, som öfverklagats, eller ock bifoga en sådan
eller det till kammarrätten inkomna exemplaret af detsamma, af hvilket
i sådant fall en afskrift torde böra förvaras i kammarrätten. Huru dessa
förhållanden böra i detalj ordnas, lärer emellertid här icke erfordra

närmare utredning. Hvad särskilt angår kammarrättens beslut i anledning
af revisionsafdelningens anmärkningar torde utan olägenhet en
icke oväsentlig arbetsbesparing kunna vinnas, därest åtminstone i
regel dessa beslut i förekommande fall i likhet med arméförvaltningens
beslut i vissa af densamma handlagda anmärkningsmål expedierades
genom beslutens antecknande å en afskrift af anmärkningsakten.
Beträffande öfriga mål är det af lätt insedda skäl tämligen
vanskligt att med någon tillförlitlighet beräkna antalet mål, i hvilka
den föreslagna enklare formen för expeditionerna lämpligen skulle kunna
komma till användning. Då detta i regel ej lärer höra ifrågasättas
med afseende å de mål, däri den underordnade myndighetens beslut af
kammarrätten ändras, och äfven i ett ej obetydligt antal af de öfriga
målen en mera fullständig redogörelse för hvad däri förekommit torde
befinnas nödvändig eller gagnelig, synes det föga antagligt, att utan
olägenhet en verksam förenkling i de ifrågavarande utslagens affattning
skulle kunna genomföras beträffande mer än omkring halfva antalet af
desamma.

C. Förändringar i afseende å revisionsarbetet inom hammarrätten.

De af kommittén i detta afseende föreslagna förändringarna åsyfta
dels omfattningen af och formerna för arbetet å revisionsafdelningen,
dels ock anmärkningsmålens föredragning och afgörande.

I förstnämnda hänseende hemställer kommittén till en början,
att tillfälle måtte beredas till hontrollgranskning, i den mån ske kan,
äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelser från vissa
förvaltningsgrenar, hvilka för närvarande ej ingå till kammarrätten.

Anslutande sig till kommitténs uppfattning om önskvärdheten af
den utaf densamma ifrågasatta kontrollen tillåter sig emellertid kammarrätten
tillika underdånigst erinra, att med ett godkännande af kommitténs
ifrågavarande hemställan vore föga vunnet, därest icke samtidigt
en effektiv förstärkning af revisionsafdelningens för närvarande otillräckliga
arbetskrafter ägde rum.

Kommittén föreslår vidare, att för siffergranskning af de till
kammarrätten ingående räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den
mån sådant befinnes lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen
förefallande enklare göromål må anlitas kvinnliga
eller andra biträden utan akademisk bildning.

Kammarrätten, som anser sig sakna anledning afstyrka förevarande
förslag, finner sig likväl föranlåten tillika framhålla, att anställandet

af dylika biträden knappast lärer kunna möjliggöra minskning af antalet
å revisionsafdelningen anställde tjänstemän med akademisk bildning,
enär, såsom jämväl af vederbörande revisionskommissarier blifvit antydt
(delen III sid. 98), dessa biträdens arbetskraft väl hufvudsakligen skulle
tagas i anspråk af siffergranskning, som för närvarande af brist på
arbetskrafter icke kan behörigen fullgöras.

Ej heller liar anledning till erinran förekommit mot kommitténs
hemställan, att revisorerna skulle äga att själfva underskrifva sina anmärkningar
och ansvara för deras riktighet samt äfven i öfrigt själ/ständigt
utföra sina anmärkningsmål. Huruvida kommitténs mening varit,
att den revisorerna sålunda tillämnade rätten skulle tillkomma jämväl
tillförordnade revisorer, framgår icke rätt klart af betänkandet. Det
vill emellertid synas, som om de tillförordnade revisorerna, hvilka i
allmänhet äro amanuenserna underlägsna i tjänsteålder och erfarenhet,
vid sådant förhållande icke borde i förevarande afseende erhålla en
själfständigare ställning än de sistnämnde.

Mot kommitténs hemställan om utförande af renskrifning och därmed
jämförliga göromål af extra oexaminerade biträden synes ej något
vara att erinra.

Beträffande härefter den nuvarande anordningen i afseende å anmärkningarnas
föredragning och afgörande har kommittén till en början
funnit angeläget utröna, huruvida den till anmärkning smålens föredragning
anslagna tiden kan anses tillfyllest, och i sådant syfte från revisionskontoren
införskaffat vissa uppgifter angående dessa måls handläggning
åren 1900, 1901, 1902 och 1903.

Till fullständigande af dessa uppgifter meddelas följande öfversikt
öfver ifrågavarande måls handläggning år 1904.

	Balans flan år 1903.	Inkomna.	Afgjorda.	Balans till år 1905.
lista revisionskontoret	167	125	124	168
2:dra ,,	197	165	136	226
3:dje „	172	142	177	137
Summa 536	432	437	531

Kommittén framhåller såsom ett betänkligt missförhållande, att
målens afgörande endast i enstaka fall äger rum under det år, då målet
inkommit, men i regel först ett eller två år därefter, hvaraf i talrika
fall måste följa icke blott osäkerhet hos vederbörande redogörare eller
myndighet i hithörande afseenden under tiden till anmärkningens afgörande
utan äfven ett eljest måhända obehöflig! upprepadt anmärk -

ningsförfarande. Af uppgifterna framginge äfven, att antalet balanserade
anmärkningsmål varit i stigande, och att de vid 1903 års utgång
balanserade med mer än ett hundratal öfverstege hela antalet under
nämnda år inkomna dylika mål. Till afhjälpande af sistberörda olägenhet
anser kommittén, att för anmärkningsmålens föredragning bör först
och främst beredas en något rikligare tillmätt tid än för närvarande
är fallet, samt att för sådant ändamål dylik föredragning bör äga rum
i regel minst fyra timmar i hvarje vecka icke blott såsom nu under de
egentliga sessionerna och det med allenast de afbrott, som betingas af
inträffande helgdagar, utan äfven under de så kallade ferierna.

Anslutande sig till kommitténs åsikt om önskvärdheten af åtgärders
vidtagande för nedbringande af antalet balanserade anmärkningsmål
kan kammarrätten, som lika med kommittén anser en »något
rikligare tillmätt» tid för anmärkningsmålens föredragning böra beredas,
för sin del likväl icke förorda den af kommittén i förevarande afseende
tillstyrkta anordningen, hvilken torde befinnas icke äga stöd i de af
kommittén omnämnda sakförhållandena. Då afarbetandet af den nu
befintliga balansen af oafgjorda, anmärkningsmål enligt sakens egen
natur bör möjliggöras genom eu efter behofvet afpassad tillfällig ökning
af föredragningen och denna balans följaktligen lärer kunna lämnas
å sido vid öfvervägande af frågan om måttet af den tid, som vid ordnandet
på ett stadigvarande sätt af revisionsarbetet i kammarrätten
bör tillmätas föredragningen af dylika mål, synes böra undersökas, i
hvad mån den för närvarande för sådan föredragning afsedda tiden
kan anses otillräcklig för handläggning af det under motsvarande tid
inkommande materialet. Granskar man nu närmare de af kommittén
och här ofvan meddelade uppgifterna angående anmärkningsmålens
handläggning, framgår, att under de fem år 1900—1904, dessa uppgifter
omfatta, balansen ökats med endast 48 mål, och att allenast åren
1902 och 1903 antalet afgjorda mål icke motsvarat den inkommande
arbetsmängden. Häraf lärer man vara berättigad draga den slutföljd,
att oafsedt balansen oafgjorda mål den anslagna föredragningstiden,
om än någon utsträckning af densamma synes erforderlig, likväl för
närvarande i det närmaste motsvarar behofvet. Måhända har kommittén
utgått från antagandet, att de af densamma föreslagna förändringarna
i afseende å revisionsarbetets ordnande och revisionsafdelningens
organisation skulle medföra någon väsentligare ökning af
antalet anmärkningsmål, men det vill synas kammarrätten, som om
grund skulle saknas för ett dylikt antagande, helst enligt ämbetsverkets
uppfattning den nu rådande bristen på arbetskrafter å revisionsafdel -

ningen icke vid genomförande af kommiltéförslaget skulle blifva i någon
vidare mån afhjälpt. Skulle däremot denna brist på ett tillfredsställande
salt fyllas, är gifvetvis eu ökning af arbetsmaterialet att motse, liksom äfven
det af kommittén föreslagna öfverlämnandet till revisionskommissarierna
af den för närvarande på ledamöterna ankommande föredragningen af
vissa anmärknings- ocli med dem jämställda mål själffallet bör föranleda
en efter behofvet anpassad utsträckning af tiden för revisionskommissariernas
föredragning. Af dessa mål (delen III sid. 120) hafva emellertid
endast de, som angå besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut
i anmärkningsmål, någon egentlig inverkan på arbetsmängden i kammarrätten.
Enligt tillgängliga uppgifter utgjorde antalet år 1904 inkomna
dylika mål 44. Med lillämpning af nu angifna grunder lärer
en så betydande utsträckning af den ifrågavarande föredragningstiden
som den af kommittén förordade befinnas obehöflig; och vill det synas,
som om, därest föredragning af anmärknings- och med dem jämställda
mål ägde rum i regel två timmar hvarje vecka hela året utan annat undantag
än som betingas af infallande helgdagar och därjämte af de så
kallade julferierna, den sålunda anslagna tiden skulle kunna antagas
motsvara behofvet.

Kommittén, som finner bestyret med föredragningen af revisionsafdelningens
anmärkningsmål böra definitivt öfverflyttas å revisionstjänstemän,
anser emellertid till föredragande böra ifrågakomma endast
revisionskommissarierna eller deras vikarier och föreslår därjämte den
ändring i dessa föredragande revisionstjänstemäns ställning, att de i
de af dem föredragna anmärkningsmålen skola deltaga jämväl i besluten.
Med framhållande af den särskilda sakkännedom, revisionskommissarierna
vid behandlingen af dessa mål besitta, anser kommittén
det ej heller finnas skäl till antagande, att hos revisionskommissarierna
skulle komma att saknas erforderlig juridisk insikt vid målens afgörande,
eller att de ej skulle kunna vinna erforderlig formell utbildning för
ett nöjaktigt affattande af besluten. Kommittén påpekar vidare den
tidsvinst för kammarrättsråden, en förändring i ifrågavarande afseende
skulle medföra, och den fördel, som genom kommitténs förslag skulle
ernås, därutinnan att arbetet med ifrågavarande mål skulle så att säga
komma mer till sin rätt, då målen blefve med afseende på beredning
och föredragning mera likställda .med öfriga mål i kammarrätten.

Mot förslaget, att åt revisionskommissarierna skulle anförtros bestyret
att föredraga revisionsafdelningens anmärkningsmål och därmed
i sammanhang stående ärenden, har anledning till erinran ej förekommit,
men däremot anser sig kammarrätten icke kunna förorda kommitténs

hemställan, att bemälde tjänstemän skulle jämväl såsom ledamöter deltaga
i afgörandet af nämnda mål cell ärenden. Det vill synas, som
om en så ovanlig anordning som den sist omförmälda icke borde utan
tungt vägande skäl ifrågasättas eller kunna förordas, därest icke nu
rådande förhållanden i detta afseende skulle anses ej fullt betryggande
för rättssäkerheten. Men att någon fara härför skulle föreligga, lärer
ej med fog kunna påstås. Enligt instruktionen för kammarrätten äro
revisionskommissarierna chefer för revisionsafdelningens särskilda kontor
och utöfva således högsta ledningen öfver revisionsarbetet därstädes,
hvarutinnan kommittéförslaget ej åsyftar någon ändring. Men denna
deras allmänna tjänstemannaställning synes kammarrätten utgöra ett
bestämdt hinder för deras deltagande i den dömande verksamheten,
hvarom kommittén framställt förslag. Väl torde det kunna antagas,
att endast undantagsvis hinder i form af ett direkt jäfsförhållande skulle
föreligga för vederbörande revisionskommissaries deltagande i själfva
beslutet, men däremot synes icke utan skäl kunna göras gällande, att
revisionskommissariernas allmänna ställning såsom chefer för de tjänstemän,
hvilka föra kronans talan i de uti revisionsafdelningen uppkomna
anmärkningsmålen, icke synes fullt förenlig med den fullständiga oafhängighet
och frihet från förutfattade meningar, som för ett godt fullgörande
af domarekallet måste anses oeftergifliga. Kammarrätten, som
således anser sig föranlåten afstyrka ifrågavarande förslag, håller emellertid
före, att den af kommittén åsyftade utvidgningen af revisionskommissariernas
inflytande på målens afgörande skulle åtminstone i
viss mån kunna vinnas genom en vida enklare anordning än den föreslagna,
nämligen genom att tillerkänna föredraganden rätt att deltaga
i öfverläggningen och till protokollet afgifva de särskilda yttranden,
hvartill han kan finna sig befogad.

I). Förenklingar i formerna för ärendenas föredragning och afgörande.

Vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och
tidsvinst kunde finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens
ämbetsverksamhet utöfvades, diar kommittén äfven ifrågasatt, huruvida
icke beträffande vissa af kammarrätten tillhörande mål och ärenden
någon eftergift kunde ske i gällande bestämmelser angående domfört antal
ledamöter därstädes. Efter verkställd utredning i ämnet uttalar kommittén
den uppfattning, att anmärknings- och därmed jämställda mål
och ärenden skulle utan olägenhet eller våda kunna afgöras af ett
mindre antal ledamöter än hvad enligt nu gällande bestämmelser är

fallet; och hemställer kommittén, att med ändring i sådant hänseende
af dessa föreskrifter omförmälda mål och ärenden må pröfvas och afgöras
af tre ledamöter.

Kommitténs ifrågavarande förslag innebär ett afsteg från den
sedan lång tid tillbaka tillämpade grundsatsen, som vunnit uttryck i
§ 4 af kammarrättens instruktion, att för densamma i afseende å domfört
antal ledamöter gäller hvad i 23 kap. rättegångsbalken och särskilda
författningar för hofrätt finnes stadgadt. Att formerna för
ärendenas afgörande i kammarrätten blifvit reglerade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de för andra öfverrätter gällande föreskrifter i
ämnet, härrör naturligen dels af vissa af dessa domstolar handlagda
måls likartade beskaffenhet med i kammarrätten förekommande, dels
ock af afsikten att trygga rättssäkerheten vid åtgörande! i kammarrätten
af de icke oviktiga mål, som utgöra föremål för denna öfverrätts
pröfning. För att en afvikelse från nämnda grundsats må anses befogad,
torde man emellertid vara berättigad uppställa den fordran, att
därigenom någon mera afsevärd fördel verkligen står att vinna, liksom
äfven måste sorgfälligt undersökas, att icke genom eu dylik förenklingrättssäkerheten
rubbas. Härvid vill det synas kammarrätten, som om
den förenkling och tidsvinst, förslagets godkännande komme att medföra,
skulle vara af ganska underordnad betydelse. Af de grupper af
mål och ärenden, detsamma åsyftar, inverka endast anmärkningsmålen
i någon nämnvärd grad på kammarrättens arbetsbörda; och under
förutsättning att ämbetsverkets hemställan med afseende å den tid, som
bör ägnas åt föredragning af nämnda slag af mål och ärenden, vinner
godkännande, skulle således den tidsvinst, som genom den ifrågasatta
förenklingen komme att beredas kammarrättsråden, utgöra för eu hvar
af dem endast omkring en föredragningstimme i månaden jämte den
tid, som tages i anspråk för det öfriga arbetet med de föredragna
målen och ärendena. Att fördelen af denna tidsvinst är af sådan betydelse,
att för ernående af densamma den nuvarande likformigheten i
fråga om de till kammarrättens ämbetsområde hörande målens behandling
i förevarande afseende bör uppgifvas, kan kammarrätten icke för
sin del finna. Redan på denna grund ser kammarrätten sig föranlåten
afstyrka ifrågavarande hemställan; och skulle kommitténs förslag om
revisionskommissariernas deltagande såsom ledamöter i afgörandet af
de utaf dem föredragna målen vinna godkännande, torde. det ej
heller vara förenligt med erforderlig varsamhet att än mer minska de
i pröfningen af dessa mål deltagande kammarrättsrådens antal.

Kommittén har ansett sig äfven böra undersöka, huruvida icke till
vinnande af en ökad arbetsprodukt inom kammarrätten vore möjligt
träffa sådana anordningar, att föredragningsarbetet därstädes kunde
obehindradt fortgå under hela året eller åtminstone under större del
däraf än för närvarande är fallet.

Därvid har kommittén först tagit i öfvervägande, huruvida inom
kammarrätten feriesystemet, i den mån detsamma ännu tillämpas, bör utbytas
mot semester system. Efter utredning af frågan har dock kommittén
funnit sig icke böra ifrågasätta någon ändring af gällande bestämmelser
i detta hänseende. Vid sådant förhållande och då de hos kommittén
yppade betänkligheterna mot utbytande för presidenten och kammarrättsråden
af feriesystemet mot semestersystem synas äga allt fog,
finner ämbetsverket hvad kommittén i ämnet anfört icke föranleda vidare
uttalande.

Frågan om borttagande eller inskränkning af de så kallade julferierna
i kammarrätten, om hvilka i den för ämbetsverket den 15 oktober 1831
utfärdade nådiga instruktionen funnos bestämmelser af enahanda innebörd
som de nu gällande, var föremål för uppmärksamhet äfven från
1874 års löneregleringskommittés sida. Denna kommitté ansåg emellertid,
att, då en lindring i ledamöternas föredragningsskyldighet för utarbetande
af de i slutet af hvarje år vanligen i större mängd föredragna
ärendena möjligen kunde vara af behofvet påkallad, skulle vara lämpligt,
att åt verkets chef lämnades rättighet att för sådant ändamål under
någon kortare tid, då så pröfvades nödigt, medgifva en dylik lindring,
utan att dock handläggningen af de mål, som fordrade skyndsam behandling,
Unge ligga nere. I en vid kommitténs betänkande fogad reservation
afstyrkte emellertid kommitténs ordförande presidenten G. O.
W. Burén förslaget med framhållande, bland annat, att någon egentlig
ledighet under ifrågavarande tid ej bereddes ledamöterna vidare, än att
de därunder i regel njöte befrielse från föredragning af mål, som ej
kräfde skyndsammare handläggning, och en sådan befrielse ansåge reservanten
för ledamöterna vara behöflig. Kommitténs förslag föranledde
ej heller någon inskränkning i dessa så kallade ferier.

Xu förevarande kommitté, som återupptagit denna fråga till behandling,
är hvad ang-år de särskilda göromål, hvilka skulle taga i anspråk
ledamöternas tid under julferierna, af den mening, att, därest
dessa göromål icke kunna jämsides med det öfriga dagliga arbetet besörjas
under den vanliga arbetstiden, sådant bör föranleda därtill, att,
såsom äger rum inom flera ämbetsverk, där ett forceradt arbete under
början af det nya året måste bedrifvas, arbetstiden under erforderlig

tidrymd varder i mån af behof utsträckt utöfver det vanliga måttet.
Vid jämförelse mellan kammarrättsråden och ledamöterna i åtskilliga af
de förvaltande verken kunde kommittén för sin del icke finna, att kammarrättsråden
mer än ledamöterna i dessa förvaltande verk vore i behof
af längre kostnadsfri ledighet under året än en och en half månad, som
nu tillkomme dem under sommarferierna. Kommittén hemställer därför,
att den nu medgifna inskränkningen i föredragningen under januari
månad måtte upphöra, och föreslår i sammanhang härmed, att nu brukliga
afbrott eller inskränkningar i föredragningen rid påsk och under sista
veckan af vårsessionen icke vidare må äga rum.

Med afseende å dessa kommitténs förslag erinrar representanten
för ämbetsverket i sitt till kommitténs protokoll afgifna särskilda yttrande,
att de ifrågavarande afbrotten icke innebära någon ledighet från
ämbetsgöromålen, och att med den koncentrerade föredragning af besvärsmål,
som alltmer utbildat sig inom kammarrätten, dessa afbrott
visat sig erforderliga för att medhinna justering och expediering af
föredragna mål, hvilkas antal under den nu vanliga föredragningstiden
blifvit så mycket större, då man haft att påräkna ett efterföljande rådrum
för målens afarbetande och för beredande af mål till ny föredragning.
Han framhåller därjämte, att till januari månad, där så lämpligen
kunnat ske, förlagts föredragning och besvarande af de allt talrikare
vordna Kungl. Maj:ts remisser i vidlyftiga frågor af legislativ
eller administrativ natur.

Då kommitténs ifrågavarande förslag hvad angår de så kallade
julferierna innebär upphörande af en sedan gammalt åtnjuten förmån,
hvilket, därest syftemålet med förslaget skulle vinnas, utan tvifvel komme
att medföra en tämligen afsevärd ökning af den vederbörande befattningshafvande
påhvilande arbetsbördan utöfver den, som blefve en följd
af den på samma gång föreslagna högst väsentliga utsträckningen af
föredragningsskyldigheten, synes den fordran ej vara obillig, att kommittén
grundat sitt förslag å en mera ingående undersökning om behofvet
af denna inskränkning i föredragningsarbetet eller fäst något
afseende vid de af representanten för ämbetsverket i ämnet gjorda uttalanden.
Såsom af betänkandet framgår, har så ej varit förhållandet,
utan har kommittén till stöd för sin uppfattning om julferiernas obehöflighet
framhållit allenast möjligheten af arbetets utsträckning någon
tid utöfver det vanliga måttet och sin subjektiva mening om saknaden
af skäl att i detta afseende göra någon åtskillnad mellan kammarrättsråden
och ledamöterna i åtskilliga af de förvaltande verken.

Äfven om man i likhet med kommittén anser hinder ej möta att
i mycket väsentlig- grad skärpa arbetsplikten utan motsvarande ökning
i förmåner, lärer dock böra tagas i närmare öfvervägande, om ur verkets
och det allmännas synpunkt någon mera afsevärd fördel genom de så
kallade julferiernas afskaffande vore att motse. Att någon sådan fördel
icke på denna väg skulle kunna vinnas, lärer framgå af representantens
för ämbetsverket uttalanden i ämnet, till hvilka kammarrätten tillåter
sig i underdånighet hänvisa, med framhållande tillika, att den ringa del
af denna så kallade ledighet, som icke tages i anspråk af expedierande
af föredragna mål, föredragning af och uppsättande af utlåtanden i
Kungl. Maj ds remisser, sammanträden för handläggning af mera brådskande
ärenden, upprättande af arbetsberättelser och en del andra mindre
tidsödande göromål, är välbehöflig för beredning till föredragning af
vidlyftigare mål, hvilken beredning eljest svårligen skulle kunna medhinnas,
i synnerhet därest genom bifall till kommitténs hemställan om
eu väsentlig ökning af föredragningsskyldigheten den tid, som kunde
ägnas åt detta maktpåliggande arbete under de delar af året, då föredragningsarbetet
påginge i full omfattning, komme att i väsentlig mån
inskränkas. Kammarrätten, som således ej kan finna den af kommittén
föreslagna anordningen vara till något verkligt gagn för arbetet i
ämbetsverket, anser för sin del ändamålsenligast, att denna fråga hvad
kammarrätten angår ordnas på enahanda sätt, som med afseende å Svea
och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge finnes
stadgadt. Enligt § 3 af den för dessa hofrätter den 29 november 1901
af Kungl. Maj:t i nåder fastställda arbetsordning infalla julferierna mellan
den 20 december och den 14 januari; och vill det synas, som om för
vinnande af likformighet i förevarande afseende föreskrift borde meddelas,
att inskränkningen i kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet
vid jultiden skulle omfatta samma tidrymd. Då nämnda hofrätters ledamöter,
som åtnjuta utom julferierna jämväl påskferier och hvardera två
månaders ledighet under sommarferierna, förty redan för närvarande
hafva sig tillförsäkrad rätt till längre årlig kostnadsfri ledighet än
kammarrättsråden, kan kammarrätten, som lämnar utan erinran kommitténs
hemställan om upphörande af nuvarande korta afbrott i föredragningen
vid påskhelgen, icke för sin del finna, att för stora anspråk skulle
ställas å det allmänna, därest vid slutet af hvarje vårsession en vecka,
som motsvarar den tid, hvarmed vid godkännande af kammarrättens
ofvanberörda förslag i ämnet de så kallade julferierna komme att förkortas,
finge, i enlighet med hvad en längre följd af år varit brukligt,
tagas i anspråk för expedierande af föredragna mål. Skulle, såsom

kommittén föreslagit, föredragningen fortgå ända till vårsessionens sint,
lärer det icke kunna undvikas, att antingen besluten i en del mål, på
grund däraf att ferier inträdde för en eller annan af de ledamöter, som
deltagit i afgörandet af desamma, icke blefve expedierade förr än efter
feriernas slut, eller ock expedierandet af besluten i de emot vårsessionens
slut föredragna målen komme att för de ledamöter, hvilka ägde omedelbart
därefter åtnjuta ferier, föranleda en icke oväsentlig inskränkning i denna
dem tillförsäkrade förmån.

Med framhållande, hurusom kommittén i sitt betänkande angående
kammarkollegium föreslagit, att åt chefen för sistnämnda ämbetsverk
skulle öfverlämnas att föredraga befordringsfrågor och andra samfäldt
afgörande underkastade ärenden rörande verkets personal särskild! i syfte
att bringa honom i närmare förbindelse med personalen och därigenom
öka möjligheten för honom att verkligen öfvervaka, det enhvar med nit
och drift fullgjorde hvad honom ålåge, förklarar kommittén sig af
enahanda skäl anse en liknande anordning böra träffas i kammarrätten.
Bland de mål och ärenden, som det således borde tillhöra presidenten
därstädes att föredraga, nämner kommittén för närvarande på föredragning
af sekreteraren ankommande ärenden om upprättande af underdånigt
förslag till ledig tjänst, om befordran till sådan tjänst, som kammarrätten
äger tillsätta, om antagande af extra ordinarie tjänstemän och
vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked och tjänstebetyg äfvensom
frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida annan tjänstgöring
i kammarrätten. Kommittén framhåller angelägenheten däraf att genom
lämpliga föreskrifter i en blifvande ny instruktion stödja chefen i hans
bemödanden att på ett fullt ändamålsenligt och tidsenligt sätt utöfva
den honom åliggande tillsynen öfver ämbetsverket, dess personal och
dess arbeten och hemställer slutligen, att åt presidenten må öfverlämnas
att föredraga ärenden, som angå verkets personal; och borde enligt
kommitténs mening i presidentens frånvaro, då särskild vikarie ej blifvit
af Kungl. Maj:t förordnad, äldsta tjänstgörande kammarrättsrådet i presidentens
ställe föredraga ifrågavarande personalärenden.

Äfven för närvarande ägnar enligt instruktion och praxis presidenten
särskild uppmärksamhet åt förekommande befordrings- och andra
personalärenden, hvilka understundom i ganska afsevärd mån taga hans
tid i anspråk. Att öfverflytta sjkifva föredragningen af ifrågavarande
ärenden å presidenten lärer näppeligen kunna medföra någon verkan i det
af kommittén anförda syftet eller att därigenom skulle beredas presidenten
ökadt tillfälle att lära känna personalen och att på ett effektivt sätt

kunna utöfva sin tillsyn öfver densamma och dess arbeten. I följd af
sakens natur är och måste presidenten vara för bedömande af andra
tjänstemäns än de inför kammarrätten föredragandes duglighet i hufvudsak
hänvisad till de upplysningar och omdömen, han kan erhålla af den
eller dem, under hvilkas omedelbara ledning eller kontroll den underordnade
tjänstemannen utför sitt arbete. Genom den tillsyn, presidenten
utöfvar, kan han väl blifva i tillfälle att erfara, om exempelvis en notarie
eller amanuens gör sig skyldig till försummelse vid fullgörandet af sin
tjänsteplikt, men då tjänstemannens begåfning och förmåga måste
bedömas'' hufvudsakligen på grund af det sätt, hvarpå han uppsätter
förslag till utslag och skrifvelser, är det genom den öfverordnade, som
har att granska och justera dessa förslag, presidenten bär att i berörda
afseende vinna den för honom erforderliga personalkännedomen. Endast
mera undantagsvis kan presidenten blifva i tillfälle att omedelbart vinna
kännedom om den förmåga, eu sådan tjänsteman ådagalägger i sitt
arbete. Och häruti skulle uppenbarligen den af kommittén föreslagna
anordningen icke kunna verka någon ändring. Kommitténs ifrågavarande
förslag synes äfven ur den synpunkten icke vara att förorda, att det
svårligen kan vara lämpligt, att presidenten skulle föredraga hithörande
ärenden, hvarmed efter vanliga regler skulle följa, att han äfven skulle
i första hand uttala sin mening i dessa frågor, där han i regel är i
behof af att först höra de öfriga ledamöterna. Tydligtvis måste det
vara till större gagn för dessa frågors behandling, att föredragning
däraf sker af någon, som på grund af sin ämbetsställning har mera tillfälle
än presidenten att vinna kännedom om personalen, och att ur denna
synpunkt den nuvarande anordningen med sekreteraren såsom föredragande
af dessa ärenden äger afgjordt företräde framför den af kommittén
förordade, lärer ej vara tvifvelaktigt. Äfven vill det synas kammarrätten,
som om presidentens ställning såsom verkets chef icke vore rätt
väl förenlig med den ifrågasatta skyldigheten för honom att föredraga
förevarande ärenden. Slutligen lärer ej böra alldeles förbises, att det
af kommittén tillämnade åliggandet för äldsta tjänstgörande kammarrättsrådet
att i presidentens frånvaro, då särskild vikarie ej blifvit
af Kungl. Maj:t förordnad, besörja ifrågakomma föredragning i synnerhet
med den högst afsevärda utsträckning af kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet,
kommittén funnit sig föranlåten föreslå, understundom
kan för vederbörande blifva ganska betungande. Kammarrätten
finner sig följaktligen .böra afstyrka hvad kommittén i omförmälda afseende
föreslagit.

Kommittén, har vidare hemställt, att det måtte åläggas revisionskommissarierna
att utom revisionsafdelningens anmärkningsmål och därmed
i sammanhang stående ärenden föredraga och, en hvar i hvad hans föredragning
omfattar, såsom ledamöter deltaga i afgörandet af vissa andra
anmärknings- med flera mål och ärenden.

Mot kommitténs hemställan om skyldighet för revisionskommissarierna
att föredraga jämväl sistberörda mål och ärenden har kammarrätten
ej något att erinra,, men, då kammarrätten ansett sig icke böra
förorda kommitténs förslag, att revisionskommissarierna skulle såsom
ledamöter deltaga i pröfningen af revisionsafdelningens anmärkningsmål
och därmed sammanhang ägande ärenden, kan kammarrätten ej heller
understödja förslaget om genomförandet af en sådan anordning beträffande
nu ifrågakomna mål och ärenden utan håller före, att likformiga bestämmelser
i förevarande afseende böra gälla i fråga om samtliga anmärknings-
och därmed jämställda mål och ärenden.

Däremot vill det synas, som om förslaget om revisionskommissariernas
deltagande såsom ledamöter i afgörandet af ärenden angående revisionsafdelningens
personal eller arhetet å af delningen vore ägnadt medföra
ökad säkerhet för dessa ärendens afgörande på ett rättvist och ändamålsenligt
sätt samt förty borde vinna godkännande.

E. Utsträckning af föredragningsskyldigheten och arbetstiden.

I delen I (sid. 119) af kommitténs betänkande omförmäles, hurusom
vid dess öfverläggningar i sammanhang med frågan om de allmänna
aflöningsvillkor, som borde för de centrala ämbetsverken föreslås,
äfven kommit under öfvervägande, huruvida icke för personalen inom
dessa verk arbetsprodukten borde kunna väsentligt stegras genom en
utsträckning af arbetstiden. I sammanhang härmed omnämner kommittén,
att enligt en af aktuarien I. Flodström utarbetad, år 1901 till trycket
befordrad sammanfattning af afgifna redogörelser i fråga om statens
ämbets- cell tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid skulle inom de centrala
ämbetsverken den dagliga arbetstiden å tjänsterummet i allmänhet utgöra
mellan fyra och fem timmar, därvid emellertid, enligt hvad kommittén
anser sig böra särskildt framhålla, vore att märka, att de från de särskilda
verken lämnade tidsuppgifter i de flesta fall syntes vara approximativt
angifna medeltalstider, af hvilka åtskilliga säkerligen vid detaljerad
kontroll skulle finnas tåla någon reduktion. Under medgifvande att för
åtskilliga tjänstemän, särskildt inom de högre graderna, till denna
arbetstid å tjänsterummet komme ett i vissa fall betydande hemarbete,

framhåller kommittén tillika, att för en stor del tjänstemän, särskildt
inom första lönegraden, arbetstiden å tjänsterummet utgör — frånsedt
studium af författningar och dylikt, där sådant förekommer — den totala
arbetstiden i tjänsten, och hvad angår högre tjänstemän, hvilka hafva
hemarbete, tror kommittén sig kunna påstå, att ej så sällan i stället
lämnats åtskillig eftergift i arbetstiden på tjänsterummet. Kommittén,
som icke angifver, huruvida detta uttalande grundas å någon af kommittén
verkställd detaljerad undersökning, har vid öfvervägande af dessa
förhållanden kommit till den bestämda uppfattningen, att den tid, som
af personalen i de centrala ämbetsverken för närvarande ägnas statstjänsten,
icke i allmänhet är att anse såsom tillfyllestgörande; och har
kommittén därför ansett skäligt, att till vinnande af ökning i arbetsprodukten
utsträckning äger rum af arbetstiden å tjänsterummet, hvilken
utsträckning enligt kommitténs åsikt betingades redan däraf, att för en
stor del af tjänstemännen inom de centrala ämbetsverken tjänstegöromålen
vore af den art, att de i regel ej kunde annorstädes än å tjänsterummet
besörjas, hvartill komme, att arbete utom tjänsterummet svårligen
kunde nöjaktigt kontrolleras. Kommittén anser på grund häraf
och af i öfrigt anförda skäl sig böra såsom eu allmän förutsättning för
löneregleringsförslagen för de centrala ämbetsverken antaga, att för dessa
ämbetsverk i allmänhet bör stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän
och betjänte skola, där ej för särskilda fall undantag efter pröfning
medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje
söckendag, medan kommittén på samma gång framhåller, att denna
tjänstgöringstid utgör allenast en minimitid, under hvilken samtlige
ordinarie befallningshafvande skola i regel finnas å tjänsterummen tillstädes,
men att naturligen enhvar därutöfver är skyldig att å tjänsterummet
eller, där sådant kan ske, i hemmet ägna tjänsten all för dess
behöriga skötande erforderlig tid.

Hvad kammarrätten angår anser emellertid kommittén en daglig
arbetstid af ofvanberörda längd å tjänsterummen icke böra med afseende
å arten af de presidenten och kammarrättsråden anförtrodda
göromål för dem ifrågasättas, men, då enligt kommitténs mening äfven
af dessa befattningshafvande bör äskas så stor arbetsprodukt, att den
kan anses skäligen betinga åtminstone lika mycket dagligt arbete, som
af andra tjänstemän fordras enligt kommitténs förslag, föreslår kommittén
i sådant syfte en väsentlig ökning af sammanträdenas antal och i sammanhang
därmed ledamöternas föredragningsskyldighet, i livilket afseende
kommittén hemställer, att det måtte åläggas kammarrättsråden att förutom
tjänstgöring i plenum dels i tur och ordning en dag i veckan

deltaga i sammanträde för handläggning af anmärknings- och därmed
jämställda mål, dels ock en hvar tre dagar i veckan, i regel minst fyra
timmar och med skyldighet till föredragning hvar i sin tur, deltaga i
sammanträden för handläggning af andra mål och _ärenden. Härjämte
bör enligt kommitténs åsikt för presidenten stadgas skyldighet att hvarje
söckendag vara tillstädes i ämbetsverket. Vidkommande kammarrättens
öfrige ordinarie tjänstemän och betjente skulle enligt kommitténs mening
ofvannämnda förslag om utsträckning af arbetstiden å dem tillämpas
och följaktligen för desse befattningshafvande stadgas förpliktelse att,
där ej för särskilda fall undantag efter pröfning medgåfves, vara å
tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

De ökade anspråk, kommittén ansett staten böra ställa på befattningshafvandes
i de centrala ämbetsverken arbetskraft, härledas således från
det enligt kommitténs mening förefintliga missförhållandet, att den åt
personalen i dessa ämbetsverk åt statstjänsten ägnade tid icke skulle
vara tillfyllest. På sätt representanten för kammarrätten i sitt vid
kommitténs betänkande fogade yttrande påvisat, har emellertid kommittén
icke framtett några bevis därom, att arbetsprodukten åt personalen
i de centrala ämbetsverken skulle kvalitativt och kvantitativt sedt
vara mindre tillfyllestgörande än arbetsprodukten inom andra rättsskipningens
eller statsförvaltningens grenar. Ej heller synes ofvan
omförmälda sammanfattning af afgifna redogörelser angående statens
ämbete- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid, Indika väl rimligen
måste antagas vara i det hela tillförlitliga, lämna något afgörande stöd
för riktigheten af kommitténs påstående, helst om, såsom billigt är,
hänsyn tages till aflöningarnes låga belopp. Äfven torde förtjäna framhållas,
att efter de senaste löneregleringarnas genomförande anspråken
på vederbörande befattningshafvandes i de centrala ämbetsverken arbetskraft
på grund af den i jämbredd med samhällsutvecklingen fortgående
ökningen af det tillströmmande arbetsmaterialet säkerligen i stort sedt
ej oväsentligt stegrats, hvadan äfven härigenom en förskjutning till
bemälde löntagares nackdel ägt rum i de dem tillkommande, efter andra
än nu rådande förhållanden afpassade löneförmånerna. Måste man
emellertid medgifva rättmätigheten af, att, därest staten bereder sina
tjänare eu efter rimliga lefnadsbeliof afvägd vedergällning för deras
arbete, tiden för detta arbete bestämmes till den längd, hvilken
må finnas behöflig för utförande af den största arbetskvantitet, som
utan oskälig ansträngning kan besörja® af on tjänsteinnehafvare med
normal arbetsförmåga, lärer ock böra undersökas, om och i hvad mån
kontroll å vederbörande befattningshafvande i detta afseende kan anses

nödig eller lämplig. Huru kommittén ansett dessa förhållanden böra
regleras hvad kammarrätten angår, är i det föregående omförmäldt;
och vill ämbetsverket nu ägna kommitténs förslag härutinnan närmare
granskning.

Vidkommande först kommitténs hemställan, att för presidenten måtte
stadgas skyldighet att hvarje, söckendag rara tillstädes i ämbetsverket,
har kammarrätten mot samma hemställan ej annat att erinra, än att
bestämmelsen, torde böra affattas sålunda, att presidenten skall i regel
hvarje söckendag vara tillstädes i ämbetsverket. Med den af kommittén
använda formuleringen skulle presidenten exempelvis icke kunna vid
sjukdom eller annat giltigt förfall någon enda dag vara frånvarande
utan att af Kungl. Magt hafva erhållit ledighet från ämbetet, hvilket
icke under alla förhållanden torde kunna i tid anordnas.

Hvad härefter angår kommitténs förslag om utsträckning af kammarrättsrådens
föredragning sskyldighet tillåter sig ämbetsverket i underdånighet
anföra följande. Med afseende å kommitténs uttalande, att af presidenten
och kammarrättsråden bör äskas så stor arbetsprodukt, att den kan
anses skäligen betinga åtminstone lika mycket dagligt arbete, som af andra
tjänstemän fordras enligt kommitténs förslag, må erinras, att, då detta
arbetsmått synes vara tämligen obestämdt, den af kommittén sålunda
angifna normen för regleringen af ifrågavarande befattningshafvandes
tjänstgöringsskyldighet lämnar ganska ofullständig ledning för framställande
af ett positivt förslag i ämnet. Med stöd af kommitténs
hemställan, att för de centrala ämbetsverken i allmänhet bör stadgas,
att samtlige ordinarie tjänstemän och betjänte skola i regel vara å
tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag med skyldighet
naturligen därjämte att å tjänsterummen eller i hemmet åt
tjänsten ägna all för dess skötande erforderlig tid, skulle man måhända
kunna vara berättigad antaga, att kommittén beräknat den dagliga
arbetstiden för tjänstemän i allmänhet till i medeltal minst sex, högst
åtta timmar, då en längre daglig arbetstid än den nyssnämnda väl i
regel ej rimligtvis lärer böra ifrågasättas. Enligt från kammarrätten
meddelad, i ofvan omförmälda sammanfattning af afgifna redogörelser
beträffande statens ämbets- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid
intagen uppgift skulle arbetstiden för kammarrättsråden kunna uppskattas
till i medeltal för hvarje helgfri dag inemot sju timmar.
Äfven om denna uppgift enligt sakens natur ej kunnat blifva fullt
exakt, lärer det icke kunna betviflas, att, därest kommitténs förslag om
föredragningsskyldighetens utsträckning och reglering i öfrigt af ledamöternas
arbete biefve genomfördt, deras tjänstgöringstid skulle ut -

sträckas vida öfver den ofvan antagna normala arbetstiden af sex till
åtta timmar för dag. Utan att, såsom. det’ vill synas, åt dessa förhållanden
i vidare mån ägna uppmärksamhet har kommittén »för att
möjliggöra arbetsproduktens höjning» framställt sitt förslag om ökning
i väsentlig grad af sammanträdenas antal och i sammanhang därmed
ledamöternas föredragningsskyldighet, hvarvid kommittén enligt sin
uppgift tagit hänsyn jämväl till hvad densamma föreslagit till förenkling
och underlättande af arbetet. Kammarrätten har ansett sig ej
kunna förorda kommitténs hemställan, att revisionskommissarierna skulle
såsom ledamöter deltaga i afgörandet af anmärknings- och därmed
jämställda mål och ärenden. Enligt ämbetsverkets uppfattning är detta
nära nog det enda af de utaf kommittén förordade iindringsförslagen,
som i verkligheten skulle medföra någon mera väsentlig lättnad i
kammarrättsrådens göromål, hvaremot vissa af kommitténs på frågan
inverkande förslag såsom exempelvis dess hemställan om rätt för vederbörande
att utan föredragning vidtaga alla nödiga förberedande åtgärder
för bringande af mål och ärenden i det för deras pröfning erforderliga
skick skulle medföra en väsentlig ökning af ledamöternas arbete. Genom
godkännande af kammarrättens förslag om inskränkning af rubrik- och
recitskrifningen vore tilläfventyrs eu tämligen afsevärd besparing af
tid och arbetskraft att påräkna, men att någorlunda exakt beräkna
omfånget af denna besparing lärer, på sätt i det föregående blifvit
antydt, för närvarande svårligen låta sig göra. Under antagande att
kommitténs förslag i de delar, söm ej afse nu förevarande fråga, med
de af kammarrätten därutinnan förordade ändringarna skulle vinna godkännande,
torde någon, om och ej synnerligen väsentlig lättnad i
tjänsteåligganden beredas kammarrättsråden och vid sådant förhållande,
utan fara för rättssäkerheten och oskäligt betungande af vederbörande
befattningshafvande, jämväl någon utsträckning af föredragningsskyldigheten
kunna genomföras.

Hvad åter angår måttet af denna utsträckning har kammarrätten
för sin del ej kunnat undgå att finna kommitténs förslag därutinnan
öfverskrida de gränser, lämplighet och billighet utstaka. Kommittén
håller före, att en dylik utsträckning bör kunna vidtagas, utan att
därigenom skulle i någon mån äfventyras målens noggranna behandling;
och efter att hafva verkställt en beräkning af den tid, som skulle blifva
disponibel för kammarrättsråden för besörjande af det arbete, som
förutsattes för eller föranledes af föredragningen under den af kommittén
föreslagna tiden eller som eljest är i tjänsten behöflig!, därvid dock
den ej sällan ganska tidsödande handläggningen af pleniärenden, sär -

skildt Kungl. Maj:ts remisser, synes ej hafva af kommittén behörigen
uppmärksammats, yttrar densamma, att det icke torde lida något tvifvel,
att den för ifrågavarande arbete disponibla tiden bör vara tillräcklig.
Med stöd af sin kännedom om beskaffenheten och omfattningen af det
med beredning till föredragning af och expedierande af beslut i de till
ämbetsverkets handläggning hörande mål och ärenden förenade arbete
vågar kammarrätten i underdånighet bestrida riktigheten af kommitténs
uppfattning härutinnan. Det vill till en början synas, som om kommittén
icke vederbörligen beaktat de större kraf på noggrannhet i
handläggningen, allsidighet i skärskådandet och grundlighet i pröfningen
af förekommande frågor, som vid jämförelse med underordnade myndigheter
måste ställas på öfverrätter och andra högre instanser, kraf, hvilka
gifvetvis böra än ytterligare skärpas med afseende å de myndigheter,
hvilka afföra ärendena i sista hand. Skola emellertid dessa kraf verkligen
uppfyllas, är det uppenbarligen ej möjligt undvika, att i de högre
och högsta instanserna formerna blifva något tyngre och ärendenas
handläggning mindre snabb än hos öfriga myndigheter, liksom det synes
själffallet, att för behandling af förekommande mål och ärenden bör åt
ledamöterna i öfverrätter beredas större mått af tid än åt de i första
instans dömande. I samma mån som vid reglering af arbetet i en öfverrätt
dessa synpunkter undanskymmas af en sträfvan att genom ett forceradt
afgörande af största möjliga antal ärenden öka arbetsprodukten,
hotas rättssäkerheten och rubbas liufvudbetingelsen, för att domstolen
skall kunna ej allenast i yttre mening fylla sin uppgift.

Kommittén har (delen I sid. 106) med rätta framhållit, att till ett
behörigt skötande af ordinarie statstjänst måste anses höra, icke blott
att. de löpande göromålen varda utan anmärkning förrättade, utan ock
att vederbörande tjänsteman ägnar erforderlig tid åt studier beträffande
det honom anvisade verksamhetsområdet, hvarjemte åtminstone hvad
tjänstemän af högre grader anginge det vore af mycken betydelse,
särskilt inom vissa verksamhetsområden, att uppmärksamhet i all erforderlig
mån ägnades äfven åt företeelserna utomlands å motsvarande
områden. Saknade tjänstemannen blick för de kraf, hvilka i sådant hänseende
på honom ställdes, eller vore han af sysslande utom tjänsten
förhindrad att fylla desamma, vore fara värdi, att i många fall hans
arbete i tjänsten blefve blott ett mer eller mindre rutinmässigt af hjälpande
af inkommande ärenden utan det sinne eller intresse för initiativ, som
vore så viktigt för främjande af en sund och god utveckling inom det
område, till hvilket tjänsten hörde.

Det torde knappast kunna betvifla», att, därest kommitténs förslag
till reglering af kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet blefve genomfördt,
detsamma skulle i sin mån bidraga att framkalla den af kommittén
sålunda uppmärksammade faran för ett mindre godt arbetsresultat. Ty
med den af kommittén föreslagna ökningen af föredragningsskyldigheten,
hvilken därjämte skulle utsträckas till vissa delar af året, då för
närvarande föredragningsarbetet helt och hållet eller delvis är afbrutet,
lärer för ledamöterna ringa eller ingen tid flit va öfrig för studier beträffande
det dem anvisade verksamhetsområdet eller företeelser utomlands
å motsvarande arbetsområde.

Medan vederbörande föredragandes arbete pätagligen skulle röna
ogynnsamt inflytande af ett så forceradt arbetssystem som det af kommittén
förordade, komme på samma gång nämnda system antagligen att
leda därhän, att de ledamöter, hvilka såsom bisittare deltagit i målens
afgörande, skulle sakna tid att åt desamma ägna erforderligt arbete.
Att vådan för rättssäkerheten af den ifrågasatta anordningen blefve
väsentligen ökad, i händelse af bifall till kommitténs förslag, att- kammarrätten
skulle i sista instans handlägga beskattnings- med flera mål, i
hvilka talan mot kammarrättens beslut för närvarande få hos Kung!.
Magt fullföljas, torde knappast behöfva påpekas.

Det lärer ej heller böra förbises, att, efter det senaste löneregleringför
kammarrätten år 1879 ägde rum, den kammarrättsråden påhvilande
arbetsbördan jämsides med arbetsmaterialets tillväxt i ej oväsentlig grad
ökats. Enligt en af kommittén utarbetad tabell (delen III sid. 12 och
13) har antalet afgjorda mål och ärenden tillhörande ledamöters föredragning
från och med år 1881 till och med år 1903 afsevärdt stigit
ej blott absolut utan i förhållande till antalet föredragande. Den under
ifrågavarande tidsperiod inträdda ökningen af ledamöternas arbete kan
emellertid ej mätas endast efter dessa siffror, utan hafva äfven målens
alltmer invecklade och svårlösta beskaffenhet, som till stor del varit en
följd af det ekonomiska lifvets snabba utveckling under senare år och
saknaden af en tidsenlig lagstiftning å ämbetsverkets arbetsområde, samt
om ock i mindre grad den af ökningen af ledamöternas antal föranledda
utsträckningen af tjänstgöringsskyldigheten bidragit'' därtill, att anspråken
på ledamöternas tid och arbetskraft i ej obetydlig män stegrats.

Då enligt tillgängliga uppgifter den dagliga arbetstiden för kammarrättsråden
utgör i medeltal inemot sju timmar och enligt kammarrättens
öfvertvgelse kommitténs förslag i öfrig! ej öppnar utsikt till lättnad i ledamöternas
arbete samt, därest samma förslag blefve genomfördt, en ökning
med omkring hälften af den kammarrättsråden nu påhvilande arbets -

bördan sannolikt vore att motse, kan kammarrätten för sin del icke
finna nu i frågakomna hemställan vare sig förenlig med nödig omtanke
för rättssäkerheten eller öfverensstämmande med billighet mot vederbörande
befattningshafvande, hvilkas ämbeten skulle genom bifall till
förevarande förslag undergå en grundväsentlig förändring, och af hvilka
icke alla med visshet ens skulle kunna antagas äga det mått af hälsa
och krafter, som erfordras för fullgörande af ett arbete af den omfattning,
kommittén tillärnat. Att af en eller annan med ovanlig arbetsförmåga
utrustad ledamot äfven det af kommittén förordade arbetsmåttet
skulle kunna utan oskälig ansträngning fyllas,- lärer ej kunna åberopas
till stöd för den- ifrågasätta anordningen, då arbetstiden naturligen ej
bör ordnas efter dylika undantagsförhållanden, hvilka för öfrigt, därest
regleringen af ämbetsverket varder genomförd i enlighet med kommitténs
förslag, lära blifva alltmer sällsynta.

Men äfven ur en annan synpunkt finner kammarrätten förslaget
otjänligt. Det synes nämligen uppenbart, att, så vidt för närvarande
kan bedömas, en så väsentlig utsträckning af föredragningsskyldigheten
som den af kommittén förordade icke är behöflig, för att de ordinarie
ledamöterna skulle kunna medhinna föredragningen af de mål och ärenden,
som i medeltal årligen lottas å deras rotlar. Till den nu befintliga
balansen af oafgjorda mål, hvars afarbetande lärer böra möjliggöras
genom tillfälliga anordningar, synes hänsyn ej böra tagas vid utarbetande
af förslag till en reglering af ämbetsverket. Vid utredning af
frågan, i hvad mån kammarrättsrådens nuvarande föredragningsskyldighet
bör utsträckas för att motsvara det normala behofvet, torde man lämpligen
kunna utgå från 1903 års förhållanden. År 1904 inkommo i stort antal
besvär öfver den nästföregående år åsätta allmänna fastighetstaxeringen
och den samma år för första gången verkställda inkomstskattetaxeringen,
hvilket föranledde därtill, att de nästlidet år inkomna målens antal vida
öfversteg det sedvanliga. År 1903, då åtta ledamöter samt under våroch
höstsessionerna två adjunkter tjänstgjorde, inkommo sammanlagdt
2,541 mål och ärenden, tillhörande ledamöters föredragning, medan sistnämnda
år afgjordes i det närmaste samma antal eller tillhopa 2,533
dylika mål och ärenden. Vid beräkning af den ledamöterna påhvilande
normala arbetsbördan torde man emellertid vara berättigad från. berörda
arbetsmängd af omkring 2,540 mål och ärenden fråndraga ett så stort
antal mål och ärenden, förslagsvis upptaget till 80, som genom bifall
till kommitténs af kammarrätten förordade förslag om upphörande af
underställningsskyldigheten i vissa mål och öfverlämnande till revisionskommissariernas
föredragning af eu del anmärknings- och därmed järn -

ställda mål och ärenden skulle kunna antagas komma att frångå ledamöternas
föredragning''. Härjämte måste emellertid hänsyn tagas äfven
därtill, att enligt förslaget sammanträdena ej vidare skulle behöfva åtminstone
i samma mån som för närvarande tagas i anspråk af föredragning
till kommunikation af mål och ärenden, och att äfven enligt
kammarrättens mening föredragningsarbetet borde fortgå under längre
tid af året än för närvarande är fallet. Vid öfvervägande af dessa förhållanden
har ämbetsverket kommit till den uppfattning, att, därest
kammarrättsrådens föredragning under vår- och höstsessionerna utsträcktes
utöfver den nuvarande med omkring hälften af hvad kommittén föreslagit,
skulle under ofvanberörda förutsättningar den sålunda ökade föredragningstiden
vara tillräcklig för behandling af den ledamöternas föredragning
tillhörande ordinarie arbetsmängden; och synes i händelse af
en verksam förenkling af rubrik- och recitskrifningen en sådan utsträckning
af föredragningsskyldigheten som den af kammarrätten nu angifna
möjligen kunna äga rum.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag, att samtliga ordinarie
bef''ältning skafvande i kammarrätten med undantag af presidenten och ledamöterna
skulle i regel vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar
hvarje söckendag, får kammarrätten till eu början erinra, att den af
kommittén sålunda förordade anordningen med stadgad arbetstid å tjänsterummen
genom kammarrättens beslut redan vunnit tillämpning med
afseende å revisionsafdelningens revisorer och amanuenser. Då det
kammarrättens revisorer åliggande arbetet på grund af sin beskaffenhet
måste till största delen utföras i ämbetsverkets lokaler, synes anledning
saknas till erinran mot det af kommittén föreslagna systemets användning
hvad dessa tjänstemän angår. Dock anser kammarrätten sig icke
höra underlåta att framhålla, hurusom tvekan yppats om lämpligheten
af att, på sätt kommittén föreslagit, med ytterligare en timme dagligen
utsträcka tiden för revisionsarbetet, enär detsamma verkar synnerligen
tröttande och vid sådant förhållande åt den ifrågasatta sjätte arbetstimmen
någon afsevärd ökning af arbetsprodukten ej lärer kunna förväntas.

Hvad angår öfriga tjänstemän, hvarom nu är fråga, skulle med
undantag i viss mån beträffande aktuarien det af kommittén förordade
systemets tillämpning'' innebära en högst väsentlig inskränkning i deras
nuvarande rätt att med afseende å tiden och stället själfva ordna sitt
arbete i tjänsten, och kammarrätten kan icke för sin del finna den
af kommittén förordade reglementeringen af arbetstiden å tjänsterummen
hvad beträffar andra ordinarie befattningshafvande i ämbets -

verket än revisorerna vara till verkligt gagn för arbetet eller i öfrigt
lämplig. De bnfvudsakliga skäl, som synas tala mot kommitténs hemställan
i denna del, hafva så ofta framhållits och så fullständigt utvecklats af,
bland andra, representanterna i kommittén för de ämbetsverk, angående
hvilka densamma redan afgifvit regleringsförslag, att en hänvisning till
de af dessa representanter mot förslaget uttalade betänkligheter, hvilka
.kammarrätten i allt väsentligt delar, måhända kunde vara tillfyllest.
Med afseende å frågans stora betydelse och de enligt ämbetsverkets
öfvertygelse synnerligen ofördelaktiga verkningar, en bestämmelse af
ifrågavarande innebörd i flera hänseenden komme att medföra, anser
emellertid kammarrätten sig böra i detta ämne särskildt framhålla följande.

Det är en alldaglig erfarenhet, att det arbete, som utföres å tjänsterummen,
icke kan i kvalitativt afseende jämföras med det, som under
gynnsammare betingelser för lugn och ostördhet verkställes i hemmet.
Att vid detta allmänt kända förhållande förlägga större del af arbetet
till ämbetsverket än som på grund af själfva sin beskaffenhet måste
därstädes utföras, lärer därför knappast kunna anses förenligt med en
rätt användning af vederbörandes arbetskraft. Men äfven den ökning
af arbetsprodukten, kommittén förväntar af förslagets genomförande,
skulle enligt kammarrättens öfvertygelse icke kunna på denna väg
vinnas. Storleken af den hvarje befallningshafvande påhvilande arbetsbördan
är för öfrigt på förhand tämligen gifven, och någon höjning af
arbetsprodukten skulle således säkerligen ej vara att påräkna genom utsträckning
af arbetstiden å tjänsterummen. Däremot torde det vara
anledning befara, att ett dylikt system, hvarigenom vederbörande tjänstemän
skulle tvingas att, äfven om arbetsmaterial saknades, under sysslolöshet
uppehålla sig å ämbetslokalerna, komme att efter hand minska
intresset för tjänsten och äfven därigenom inverka ogynnsamt på arbetet
inom verket.

Man har såsom en afsevärd fördel af den ifrågasatta anordningen
framhållit den möjlighet till skärpt kontroll å arbetet, densamma skulle
medföra. Häremot torde emellertid med fog kunna erinras, att den
kontroll, som dymedelst skulle möjliggöras, komme att bestå hufvudsakligen
i ett yttre och följaktligen värdelöst öfvervakande, under det
enligt sakens natur den verkliga kontrollen å arbetet skulle såsom
hittills försiggå vid vederbörande förmäns granskning af arbetsresultatet
eller i annan ordning.

Medan således enligt kammarrättens mening förslaget, ur det allmännas
synpunkt sedt, ej förtjänar förord, skulle det säkerligen för

vederbörande befattningshafvande föranleda så kännbara olägenheter,
att det är att befara, att, därest detsamma blefve godkändt, det blefve
förenadt med svårigheter att finna aspiranter med erforderlig kompetens
till ifrågavarande befattningar. Det torde ock böra uppmärksammas,
att den ifrågasätta anordningen med all sannolikhet komme att högst
väsentligt förminska möjligheterna att vid tjänstledighet eller semester
för vederbörande tjänsteinnehafvare erhålla lämpliga vikarier. Därvid
är man nämligen i kammarrätten, liksom äfven i andra ämbetsverk
torde vara fallet, merendels hänvisad till de extra ordinarie tjänstemännen,
hvilka för vinnande af gynnsammare befordringsutsikter vanligen
samtidigt tjänstgöra i två eller flera verk, och synes det vara all
anledning befara, att, därest mottagandet af ett dylikt vikariat skulle
vara förbundet med skyldighet för vederbörande att vara tillstädes å
tjänsterummet minst sex timmar hvarje söckendag, de obefordrade
tjänstemän, som ägde erforderliga förutsättningar att kunna fylla de
med den ifrågakomna tjänstebefattningen förenade uppgifterna, skulle
för att icke skada sina utsikter till befordran annorstädes ofta nog se
sig nödsakade afböja anbud om förordnande i kammarrätten. Resultatet
af den föreslagna anordningen måste följaktligen antagas blifva, att
utan någon verklig nytta för arbetet vederbörande befattningshafvande
finge vidkännas en icke oväsentlig inskränkning i sin personliga frihet,
en inskränkning, hvilken förvisso komme att ganska allmänt uppfattas
såsom föranledd af ett enligt kammarrättens öfvertygelse föga berättigad!
misstroende till vederbörandes pliktkänsla.

Kammarrätten anser sig slutligen ej heller böra lämna oanmärkt,
att, såsom representanten för ämbetsverket jämväl antydt, kommitténs
förslag i allt fall icke lärer kunna genomföras utan anskaffande i vissa
fall af annorlunda beskaffade arbetslokaler än de nu befintliga, hvilka,
särskild! livad beträffar kammarrättens kansli, sakna nödigt utrymme
ncli äfven under nuvarande förhållanden, då vederbörande tjänstemän
likväl i regel torde i hemmet besörja de göromål, som kräfva ett mera
ostördt tankearbete, icke kunna anses motsvara sitt ändamål.

De här ofvan af kammarrätten mot ifrågavarande anordning uttalade
betänkligheterna gälla företrädesvis förslaget, så vidt detsamma
afser advokatfiskal!, revisionskommissarierna och kanslitjänstemännen
utom aktuarie!!. Denne sistnämnde intager nämligen i förevarande afseende
eu ställning, närmast jämförlig med revisorernas, i ty att hans
tjänstegöromål i regel äro af den art, att de måste utföras i ämbetsverket.
Då emellertid omfattningen af hans arbete i tjänsten är särdeles
växlande under olika delar af året, sjrnes icke böra ifrågakomma

att för honom i vidare mån stadga någon viss daglig tjänstgöringstid
å tjänsterummet, men torde för att tillmötesgå allmänhetens och vederbörandes
inom ämbetsverket alla befogade anspråk böra bestämmas, att
aktuariekontoret skall hållas öppet för allmänheten hvarje lielgfri dag
mellan klockan tio förmiddagen och tre eftermiddagen.

Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning
inom kammarrätten förenade aflöningsförmåner.

Mot detta förslag anser sig ämbetsverket äga skäl till följande
erinringar.

Kommittén föreslår till en början det villkor, att innehafvare af
ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid eu möjligen
inträdande förändrad organisation af kammarrätten eller dess särskilda
afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant
hänseende, äfvensom därest vissa kammarrätten tillhörande göromål öfvcrflyttas
till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den
tjänstegrad och den aflöning, han innehar, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de med befattningen förenade göromål eller tjänstgöra
i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas.

Af dessa ordalag vill det synas, som om kommittén afsett, att,
därest vissa kammarrätten tillhörande göromål öfverflyttades till annat
ämbetsverk, innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten skulle
kunna förpliktas att under angifna förutsättningar efter ny eller förändrad
arbetsordning i det andra verket fullgöra tjänsteåligganden, helt
olika dem, hvilka varit förenade med hans befattning i kammarrätten.
Då det icke torde vara lämpligt eller billigt att ålägga en ordinarie
befattningshafvande skyldighet att underkasta sig en så väsentlig
förändring i sin tjänstemannaställning, som kommittén synes vilja
möjliggöra genom detta förslag, lärer detsamma, för den händelse att
det lägges till grund för bestämmelser i ämnet, böra på det sätt ändras,
att vederbörande befattningshafvande frikallas från förpliktelse att efter
förflyttning till annat ämbetsverk därstädes utföra andra göromål än
dem, som förut tillkommit honom att i kammarrätten besörja.

Med afseende å frågan, om det bör vara statens tjänare medgifvet
att med ordinarie tjänst förena annan befattning eller uppdrag, framhåller
kommittén, hurusom kraf allt starkare framträdt därpå, att vederbörande

löntagare skulle åt den aflönade statstjänsten helt ägna sin tid och sina
krafter, liksom att statsmakterna genom allt bestämdare föreskrifter
begränsat tjänstemännens rätt att bredvid statstjänsten innehafva andra
befattningar, samt redogör (delen I sid. 104 och följ.) närmare för,
huru detta kraf gjorls gällande och från statsmakternas sida delvis
vunnit erkännande. Kommittén förklarar sig härutinnan omfatta den
åsikt, att staten bör äga att å sina tjänare, där dessa allönas på ett
tillfredsställande sätt, ställa det anspråk, att åtminstone i regel deras
tid och krafter helt ägnas dem anförtrodda befattningar, hvarför äfven
dessa befattningar böra så ordnas, att de i allmänhet tillit kräfva sin
man. Ehuru vid det förhållande att fordringarna å statstjänarnes'' arbetsförmåga
ej finge ställas högre, än att do i regel kunde utan oskälig
ansträngning fyllas, för en och annan med större arbetsförmåga och
arbetsifver utrustad person kunde blifva åtskillig tid öfrig äfven för
andra göromål, borde detta, om statstjänsten så ordnades, som ofvan
antydts, och behörigen sköttes, blifva undantagsfall. Liksom enligt
nu gällande bestämmelser borde efter kommitténs åsikt i förevarande
afseende fortfarande skiljas mellan å ena sidan sadana befattningar,
Indika innehafvare af en ordinarie befattning i statens tjänst icke finge
därmed förena, och å andra sidan sådana, i fråga om hvilkas förening
med ordinarie statstjänst ett ovillkorligt förbud ej lämpligen borde
uppställas. Till den förra gruppen vore enligt nu gällande föreskrifter
hänförda ordinarie tjänster å rikets, Riksdagens eller kommuns stat,
men kommittén anser, att dit böra hänföras äfven amanuens- eller
därmed jämförliga biträdesbefattningar i statens, Riksdagens eller kommuns
verk, hvarom ock kommittén hvad kammarrätten angår fiamlägger
förslag.

1 likhet med statskontorets representant i kommittén (delen IV sid.
199) håller kammarrätten före, att, därest de af kommittén föreslagna,
knappt tillmätta lönesatserna varda fastställda, ett ovillkorligt förbud
mot förening af ordinarie statstjänst med amanuens- eller annan
biträdesbefattning af angifna slag skulle i synnerhet mot de svagast
aflönade tjänstemännen innebära alltför stor stränghet, enär icke utan
fog torde kunna befaras, att ett dylikt förbud skulle föranleda därtill,
att den ekonomiska ställningen för ett ganska afsevärdt antal statstjänare,
hvilka därigenom skulle so sig beröfvad möjligheten till erhållande
af nödig inkomstfyllnad, bletve ej oväsentligt försämrad. A id
sådant förhållande finner kammarrätten sig förhindrad biträda kommitténs
förevarande hemställan och anser nu gällande bestämmelser i
ämnet bättre motsvara billighetens fordringar.

Hvad angår förening med ordinarie statstjänst af andra tjänstebefattningar
eller uppdrag omfattar kommittén den mening, att det ej
är lämpligt eller utförbart att meddela ett ovillkorligt förbud mot dylik
förening, men att nödigt är, att nuvarande föreskrifter härutinnan fullständigas
och skärpas. I detta syfte föreslår kommittén med afseende
å kammarrätten det aflöningsvillkor, att med ordinarie befattning
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk eller bolag, som är med Kung!. Maj:ts oktroj försedt
eller blifvit såsom aktiebolag registrerad!, eller befattning såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad
slag som helst, så framt ej i särskilda fall hvad angår presidenten eller
ledamot Kungl. Maj:t och hvad angår innehafvare af annan befattning
kammarrätten på grund af förekommande omständigheter och efter
pröfning, alt ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hinderligt å tjänstgöringen i kammarrätten, finner sådant uppdrag
eller sådan tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas eller mottagas.

Då, såsom lätt inses, statstjänsterna måste anordnas på sådant
sätt, att storleken af den med dem förenade arbetsmängden icke ställes
i beroende af personalförhållanden, lära de anspråk, staten äger å vederbörande
befattningshafvandes arbetskraft, ej rimligen kunna utsträckas
till sådan omfattning, att staten skulle i alla fall äga förfoga öfver sina
tjänares hela tid och arbete. Det har ofta påvisats, att, äfven om
statstjänsten plikttroget fnllgöres, den kan för vederbörande tjänsteinnehafvare
af olika anledningar lämna åtskillig tid öfrig. Så är naturligen
i främsta rummet förhållandet med afseende å de tjänstemän,
hvilkas arbetsförmåga eller duglighet i mera nämnvärd män höjer sig
öfver det normala _ måttet. Vidare är att märka, att, på sätt äfven
kommittén framhållit, al ett icke ringa antal befallningshafvande tjänstegöromålen
måste uteslutande eller till största delen utföras å ämbetslokalerna,
ett förhållande, som påtagligen är ägnadt medföra någon
begränsning af _ arbetstiden. Ej heller torde böra lämnas oanmärkt,
att för vissa tjänstemän arbetsbördans storlek under olika delar af
året är ganska växlande, beroende, som den samma är, af mängden
och beskaffenheten af inkommande mål och ärenden.

Såsom ofvan blifvit antydt, har det emellertid med växande styrka
gjorts gällande, att vederbörande befattningshafvandes rätt att förfoga
öfver den lediga tid, statstjänsten kan lämna dem öfrig, bör i förut
angifva afseende inskränkas. Eu dylik inskränkning i tjänstemännens
handlingsfrihet af den omfattning, att de därigenom skulle nära nog
utestängas från ett stort antal uppdrag och befattningar af skilda slag,

hvilka komme att fortfarande stå hvarje annan oförvitlig medborgare
öppna, klofve för dem desto mera kännbar, som tjänstemännen på grund
af sin utbildning och erfarenhet på rättsväsendets och förvaltningens
område på denna väg lättast kunnat vinna en ofta välbehöflig inkomst*
fyllnad. I förevarande liksom i andra fall måste emellertid själffatlet
den enskildes intresse stå tillbaka, därest viktiga statshänsyn kräfva
begränsning i dess rätt att göra sig gällande, och en sådan begränsning
har man hvad angår rätten att med statstjänsten förena befattning
af mera enskild natur på hufvudsakligen två olika grunder ansett af
behofvet påkallad.

Det har ofta blifvit sagd!, att tjänstemännens sysslande med uppdrag
och göromål utom tjänsten icke kunnat undgå att splittra deras
intresse och taga i anspråk arbetskraft, som bort odelad användas å
tjänstens skötande, hvaraf följden blifvit, att åt de med densamma
förenade uppgifter icke ägnats den tid och uppmärksamhet, som för dessa
uppgifters behöriga fullgörande varit behöfliga. Äfven om det icke
lärer kunna förnekas, att dylika missförhållanden någon gång förekommit,
äro de dock säkerligen att hänföra till alltmer sällsynta undantag,
och måste det å andra sidan tillses, att icke genom den af kommittén
förordade anordningen svårare olägenheter uppkomma än dem man
genom berörda anordning afsett att undanrödja. Kommittén, hvilken
själf (delen I sid. 150) påvisat det obestridliga gagn, som en på personlig
erfarenhet grundad förmåga hos vederbörande befallningshafvande
att bedöma det praktiska lifvets företeelser måste medföra äfven
för statstjänstens handhafvande, har emellertid genom sitt förslag till
reglering af nu ifrågavarande förhållanden beträdt eu väg, som leder
bort från det mål, .hvars ernående kommittén betecknat såsom önskligt.
I detta ämne erinrar kammarrättens representant i kommittén, hurusom
det är att befara, att kommitténs förslag skall leda till eu för det
allmänna skadlig opraktiskhet i vederbörande ämbetsmäns uppfattning
af förekommande frågor, samt framhåller, att för ett ämbetsverk sådant
som kammarrätten, livilket har att handlägga räkenskaps-, anmärkningsoch
beskattningsärenden från vidt skilda områden, är en närmare kännedom
om det praktiska lifvets olikartade förhållanden hos dem, hvilka
hafva afgörandet i sin hand, icke utan sin stora betydelse. Instämmande
häri tillåter kammarrätten sig tillika påpeka, att äfven enligt
kommitténs förslag det fortfarande skulle stå vederbörande befattningshafvande
öppet att mottaga och utföra uppdrag af mera tillfällig eller
enskild art, livilket medgifvande, ehuru en förbudsbestämmelse däremot
enligt sakens natur svårligen skulle kunna blifva fullt verksam, knappast

iir den af kommittén i förevarande afseende anlagda, synpunkten kan
anses följdriktigt.

Det andra hufvudskål, som anförts mot tjänstemännens rätt att
mottaga befattningar i bolag och andra liknande sysslor, synes emellertid
böra tillmätas större betydelse. Tjänstemännens grannlaga ställning
såsom statens organ v id rättskipningens och förvaltningens handhafvande
bör — säger, man — betinga en begränsning af deras rätt att
aktivt deltaga i ledningen af stora affärsföretag.

Den uppfattning, som ligger till grund för detta kraf, har vunnit
ett klart .uttryck i en inom Andra Kammaren vid 1903 års riksdag
väckt motion (N:o 117), hvari hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kung!. Ma:jt anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter
eller revisorer i aktiebolag i lämplig omfattning inskränktes.
Grundtanken i motionen var, att ämbetsmännens aktiva deltagande i affärslifvet
framkallade verklig fara för deras opartiskhet i tjänsteåliggandena,
i all synnerhet när det gällde den högre administrationens ämbetsmän.
Nutidens mångsidiga, omfattande, i de mest olika förhållanden ingripande
affärsintressen bragte med nödvändighet de stora ekonomiska
sammanslutningarna i permanent kontakt med landets administration.
Det kunde gälla förmåner af eu eller annan art, det kunde gälla
åtgärder, som de administrativa myndigheterna på egen hand kunde
afgöra, det kunde gälla förändringar i lagstiftningen, där de med sin
auktoritet genom utlåtanden och uppgifter kunde inverka. En ämbetsman,
som själf både ett måhända alldeles liknande intresse att för sitt bolag
bevaka, som det ett sökande bolag ville hafva främjadt, kunde endast
med. svårighet iakttaga fullständig opartiskhet i sitt görande och låtande.
Åtminstone kunde allmänheten knappast bringas att tro detta, och däraf
måste hans auktoritet lida afbräck, äfven om hans beslut verkligen
leddes endast af rena afsikter.

Lagutskottet (utlåtande N:o 31) afstyrkte emellertid framställningen
på liufvusakligen följande skäl. Det föreslagna stadgandet skulle
uppenbarligen innebära ett ganska kännbart ingrepp i ämbetsmännens
handlingsfrihet och rätt ait förfoga öfver sin egendom. Om ämbetsmän
icke finge såsom styrelseledamöter deltaga i aktiebolags förvaltning och
såsom revisorer öfvervaka densamma, skulle däraf i många fall följa,
att de kände sig obenägna att nedlägga penningar i dylika företag och
alltså vore i viss mån uteslutna från en möjlighet till penningplacering,
hvilken i våra dagar hörde till de mest anlitade. Särskildt tryckande
skulle denna inskränkning blifva för ämbetsmän, hvilka redan vore del -

ägare i dylika företag eller erhölle sådan andel annorledes än genom
ett därpå riktadt aftal, exempelvis genom arf eller gifte. Äfvenledes
torde det vara oförnekligt, att inskränkningen, om'' densamma finge en
tämligen vidsträckt omfattning, skulle medföra svårigheter såväl för affärsvärlden
som för det stora antal ämbetsmän, Indika, särdeles i yngre år,
icke åtnjöte sådan aflöning af staten, att det skäligen borde förmenas
dem att genom biförtjänster förbättra sin ekonomiska ställning, i den
mån sådant läte sig göra, utan att deras plikter mot staten försummades.
Affärsvärlden skulle gå miste om arbetskrafter, af Indika den haft nytta,
och som åtminstone under den första tiden säkerligen icke lätt skulle
kunna ersättas, och ämbetsmännen skulle utestängas från ett verksamhetsfält,
där biförtjänster kanhända lättast varit att erhålla. Jämväl från
statens synpunkt skulle en alltför sträng begränsning af ämbetsmännens
möjlighet att erhålla biförtjänster kunna inverka ofördelaktigt, därigenom
att allt flera af ekonomiska skäl afhölles från att söka anställning i
statens tjänst. Dessutom förefölle det mindre följdriktigt att, om man
ville vinna det ändamål, motionären åsyftat, förbjuda ämbetsmännen
endast att vara styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag, då ämbetsmän
i lika hög grad kunde vara intresserade i andra affärsföretag och
deras intresse för dylika företag lika väl kundo framkallas af andra
anledningar. Ehuru möjligt kimde vara, att ämbetsmännens deltagande i
affärslifvet stundom sträckt sig längre, än som varit lämpligt och riktigt,
ansåge utskottet sålunda, att motionärens förevarande framställning icke
borde föranleda till någon Riksdagens åtgärd. Såsom kommittén omförmält
(delen I sid. 43), förföll frågan genom Kamrarnes skiljaktiga beslut.

I sitt den 29 april 1904 afgifna underdåniga utlåtande har
kammarkollegium i förevarande ämne anfört, bland annat, att, om staten
af farhåga för de frestelser, i hvilka ämbetsmännen kunde genom
sin ställning till privata företag komma, skulle utesluta dem från all närmare
beröring med dylika, ville det synas, som om utan verkligt gagn
on alltför stor stränghet blefve tillämpad. En sådan åtgärd vore nämligen
till sin påföljd helt visst mycket litet verkande, så länge medlemmar
af ämbetsmannakåren icke kunde förhindras att placera penningar
i ekonomiska företag, och då i allt fall eu oredlig ämbetsman icke torde
sakna utväg att genom de beslut eller åtgärder, lian å ämbetets vägnar
fattade eller vidtoge, främja egna och andras enskilda intressen. Kommittén
hade icke velat föreslå ovillkorligt förbud mot förening med
statstjänst af enskild befattning eller uppdrag men ansåge dock en
sådan förening böra endast undantagsvis medgifvas. I sådant afseende
erinrade kommittén, huruledes en statens tjänsteman kunde med mera

afsevärdt belopp vara intresserad i något bolag. Då det icke borde
förmenas honom, mer än hvarje annan medborgare i dylikt fall, att
vaka öfver skötseln af sin sålunda placerade förmögenhet, kunde det
enligt, kommitténs åsikt stundom vara erforderligt, att han intoge
plats i bolagets styrelse, naturligtvis under förutsättning att sådant ej
inverkade hinderligt på det behöriga fullgörandet af statstjänsten. Skulle
detta .exempel tagas till ledning vid afgörandet af frågan, om tillstånd
för tjänsteman att åtaga sig enskildt uppdrag borde i förekommande
fall meddelas, torde alltför stort spelrum gifvas åt den tillfälligheten,
att tjänsteman ägde större enskild förmögenhet, och utslaget skulle i
sådan händelse gifvas till förmån för den, som mindre än den obemedlade
ämbetsbrodern kunde vara i behof af biinkomster. I den
man det ifrågasatta förbudet hade till syfte att förebygga en konflikt
mellan personers ämbetsplikter och deras ekonomiska intressen, torde
åtskillnad böra göras mellan å ena sidan de högsta och högre ämbetsmännen,
hvilka på grund af sin ställning deltoge i eller kunde
inverka på vederbörande myndighets beslut, samt å andra sidan tjänstemän
af en sådan grad, att de vore utan allt inflytande härutinnan. Ur
angifna synpunkt kunde efter kollegii förmenande ej finnas något som
helst skäl att utesluta dessa senare från deltagande i förvaltningen af ett
aktiebolags angelägenheter. Och har kollegium uttalat den mening, att
kommitténs förslag i förevarande ämne ej torde rätt väl tillgodose
billighetens fordringar.

I allt väsentligt anslutande sig till dessa kollegii uttalanden tilllater
kammarrätten sig i underdånighet afstyrka kommitténs förslag, så
vidt detsamma afser ändring i nu gällande föreskrifter om förening af
ordinarie befattning i kammarrätten med tjänstebefattning af mera
enskild natur, uttrycket tjänstebefattning därvid enligt en af ett flertal
statsmyndigheter omfattad tolkning fattadt i mera inskränkt bemärkelse
och således ej i allmänhet inbegripande uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i styrelse för bolag och därmed jämförliga sysslor.

livad angår sådana uppdrag eller sysslor, till hvilkas förening
med tjänst i kammarrätten tillstånd hittills icke ansetts erforderligt,
finner kammarrätten, i öfverensstämmelse med hvad kammarkollegium
i sitt ofvanberörda utlåtande i förevarande ämne anfört, det väl icke
vara pakalladt, att vederbörande ålägges särskilt utverka sig tillstånd att
mottaga dylika uppdrag, men att för möjliggörande af erforderlig kontroll
därå, att icke det ifrågavarande uppdraget komme att menligt inverka på
statstjänstens behöriga utöfning, befattningshafvande, som mottagit sådant

uppdrag, bör därom hos vederbörande skriftligen göra anmälan, med
skyldighet för honom att frånträda detsamma, därest på grund af förekommande
omständigheter uppdraget finnes inverka hinderlig! å eller
icke lämpligen böra förenas med tjänstgöringen i kammarrätten.

Bland villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning i
kammarrätten förenade aflöningsförmåner har kommittén äfven föreslagit
den bestämmelsen, att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra
å den särskilda befattning inom graden, där kammarrätten till befordrande
af arbetets oafbratna gång finner honom■ lämplig och behöflig.

Äfven om en dylik bestämmelse må anses tjänlig med afseende å de
centrala ämbetsverken i allmänhet eller vissa åt dem, är det dock svårt
att inse hvad gagn en sådan föreskrift särskilt i fråga om kammarrätten
skulle medföra. Af den i ämbetsverket anställda tjänstemannapersonalen
tillhöra för närvarande notarierna, aktuarien och revisorerna första lönegraden,
och kommittén har ej heller föreslagit någon ändring härutinnan.
Möjligheten af att till tjänstgöring å kansliet i egentlig mening eller
aktuariékontoret förflytta en revisor eller å revisionsafdelningen eu
notarie eller aktuarien lärer på grund af den väsentliga olikheten i
vederbörande befattningshafvandes utbildning och beskaffenheten af dem
åliggande göromål få anses nästan utesluten, och, om än skillnaden
mellan notariernas och aktuariens åligganden icke är fullt så djupgående
som mellan desse befattningshafvandes och revisorernas, äro dock äfven
bemälde kanslitjänstemäns göromål sinsemellan så olikartade, att väsentligen
andra egenskaper kräfvas för att på ett tillfredsställande sätt
bestrida en notariesyssla än som äro af nöden för ett godt fullgörande
af aktuariens åligganden. A id sådant förhållande torde anledning saknas
till antagande, att en förflyttning till tjänstgöring från notarie- till
aktuarietjänst eller omvändt skulle kunna lända till gagn för arbetet
eller verket. Då således den af kommittén ifrågasatta rätten för ämbetsverket
att bestämma, å hvilken befattning inom första lönegraden tjänsteman
i denna lönegrad skall tjänstgöra, med all sannolikhet komme att
sakna praktisk betydelse, anser kammarrätten sig böra afstyrka, att
bland villkoren för den föreslagna löneregleringen intages någon bestämmelse
af angifQa innebörd.

I de genom nådiga kungörelserna den 6 juni 1902 utfärdade
aflöningsreglementena för tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken
stadgas såsom villkor, bland andra, för befallningshafvande vid
dessa verk att komma i åtnjutande af ålderstillägg, att de med godt vitsord
bestridt sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjänst.

Enahanda bestämmelse har kommittén ansett böra införas bland villkoren
för aflöningsförmånernas åtnjutande äfven hvad angår kammarrätten.
Denna skärpning af aflöningsvillkoren, hvilken, därest densamma komme
att föranleda en verklig och ej allenast formell pröfning af vederbörandes
duglighet och välförhållande, skulle blifva af ganska betydelsefull innebörd,
har emellertid af kommittén inskjutits bland de föreslagna bestämmelserna
utan angifvande af något som helst skäl därtill. Tillika saknas
erforderliga föreskrifter om hvem som i särskilda fall skulle meddela
vitsord om vederbörandes tjänstgöring.

1 sitt ofvan berörda den 29 april 1904 afgifna utlåtande har
kammarkollegium erinrat, hurusom 1874 års löneregleringskommitté
i sina tidigast afgifna betänkanden — nämligen beträffande hofrätterna,
kammarkollegium, statskontoret samt mynt- och kontrollverken — uttalat
den mening, att såsom villkor för åtnjutande af löneförhöjning efter
viss tids tjänst den bestämmelse borde meddelas, att vederbörande
ämbetsverk eller, beträffande de med kunglig fullmakt försedda tjänstemännen,
Kungl. Maj:t efter anmälan af ämbetsverket skulle pröfva
tjänstemannen vara genom fortsatt tjänstgöring och därunder ådagalagd
fortfarande duglighet och välförhållande förtjänt af löneförhöjning.
Till stöd härför hade kommittén anfört, att uppflyttning till högre lön
efter vissa tjänsteår borde betraktas icke såsom en vid tjänstens erhållande
vunnen rättighet utan endast såsom en fönnån, hvilken genom verklig
tjänstgöring samt därvid visad duglighet och välförhållande kunde förvärf
as. Det skulle eljest kunna inträffa, att den, som längre tid af
hvarjehanda anledningar undandragit sig tjänstgöring, den, som begått
tjänstefel af sådan beskaffenhet, att det måste fråntaga honom anspråket
att anses såsom en ordentlig och plikttrogen tjänsteman, den slutligen,
som blifvit oförmögen att vidare förrätta tjänsten, skulle, lika väl som
den träget och ordentligt tjänstgörande, erhålla åldersförhöjning. Att
detta icke skulle öfverensstämma vare sig med ändamålet för lönetilläggen
eller med det allmännas rättmätiga kraf, att ökade förmåner
ej skola vinnas utan fortsatt uppfyllande af åtagna skyldigheter, torde
ligga i öppen dag.

Kollegium har vidare omnämnt, hurusom mot den ifrågasatta
bestämmelsen gensaga inlades af hofrätterna och kollegium, därvid
androgs, bland annat, att, då grunden för ålderstillägget vore att söka
dels däruti, att ämbets- eller tjänstemannen under de första åren i
graden måste åtnöja sig med en lägre aflöning, än som, i händelse den
ej vore fördelad i vissa åldersklasser, borde tillkomma honom, dels uti
ämbets- eller tjänstemannens ökade behof med åren genom familjens
tillväxt, denna förhöjning i aflöningen syntes böra tillkomma ämbets -

eller tjänstemannen såsom en vid befattningens erhållande tillförsäkrad
rättighet, men icke såsom en förmån, hvilken skulle vara beroende af
vederbörande förmäns eller ämbetsbröders godtyckliga pröfning; att den
sjanständighet, som utmärkte Sveriges ämbets-och tjänstemannakår, skulle
äfven till allmän och enskild skada kunna lida afbräck, om eu påräknad
löneförhöjning gjordes beroende af en sådan pröfning, som kommittén föreslagit;
att för den af kommittén antagna händelse, att någon tjänsteman
skulle under längre tid »af hvarjehanda anledningar undandraga sig tjänstgöring)»,
funnes fullt tillräckligt korrektiv i det laga ansvar, som för dylik
försummelse efter rannsakning och dom drabbade tjänstemannen; att, då
kommittén vidare antagit, att ålderstillägget borde förnekas den tjänsteman,
som »begått ämbetsfel af sådan beskaffenhet, att det måste fråntaga
honom anspråket att anses såsom en ordentlig och plikttrogen tjänsteman)),
borde däremot erinras, att ett sådant fall icke med säkerhet torde
kunna anses vara för handen förr, än det högsta ansvaret för ämbetsfel,
nämligen afsättning, skulle mot den försumlige användas, och i
sådan händelse förfölle af sig själf all fråga om ålderstillägg; att, om
det åter vore kommitténs mening, att förlusten af ålderstillägget skulle
kunna användas såsom påföljd för försummelser, hvilka icke vore af
beskaffenhet att kunna medföra laga ansvar, så skulle den af kommittén
uppställda sats leda till införande af en för svenska rättsbegrepp dittills
främmande disciplinärmyndighet öfver ämbetsmannakåren; att det föröfrigt
icke torde vara så obilligt, som kommittén ansett, att deri, »som
blifvit oförmögen att vidare förrätta sin tjänst», likväl erhölle ålderstillägg,
ty en sådan oförvållad olycka komme i allt fall att drabba
liårdt nog genom förlusten af tjänstgöringspenningarna; samt att, därest
något stadgande, att en vårdslös, försumlig eller oskicklig tjänsteman
icke finge åtnjuta ålderstillägg, funnes lämpligt eller erforderligt, detsamma
torde böra uppställas såsom undantag från regeln, att tjänsteman
efter viss tids tjänst ägde tillträda löneförhöjning, och kunde i
sådant afseende stadgas, att löneförhöjning efter viss tids tjänst finge
tillträdas, därest'' icke ämbetsverket eller, för de med kunglig fullmakt
försedda, Kungl. Maj:t, efter anmälan af ämbetsverket, pröfvade tjänstemannen
genom underläten tjänstgöring eller bristande duglighet hafva
gjort sig förlustig af denna förmån.

Då justitiestatsministern den 10 december 1875 inför Kungl. Maj:t
föredrog frågan om lönereglering för hofrätterna, hade han beträffande
kommitténs förslag om grunderna för ålderstillägg yttrat, bland annat,
att han ansåge det olämpligt att göra dem beroende af en särskild
pröfning för hvarje gång af ådagalagd duglighet och välförhållande,

samt att livad särskilt anginge hofrätternas ledamöter det icke vore
tjänligt, att de skulle själfva hos Kungl. Maj:t göra anmälan om sina egna
ämbetsbröders duglighet och välförhållande, eller att den, som förklarades
af brist på duglighet och välförhållande icke komma i åtnjutande
af ålderstillägg, likväl tillätes att fortsätta med alldeles samma tjänstgöring.
Någon sådan bestämmelse, som af kommittén ifrågasatts, hade
icke heller ingått bland de af Kung]. Maj:t föreslagna och af Riksdagen
godkända villkor för åtnjutande af de nya löneförmånerna i rikets hofrätter.
Efter afgifvandet af förslagen till lönereglering för ofvan omförmälda
ämbetsverk hade också 1874 års kommitté afstått från att
påyrka upptagandet af förenämnda villkor för erhållande af ålderstillägg.

De betänkligheter mot en skärpning i nu ifrågavarande afseende af
villkoren för ålderstilläggs åtnjutande, hvilka vunnit uttryck i ofvan återgifna
yttranden, finner kammarrätten i likhet med kammarkollegium vara
af den allvarliga innebörd, att förslaget synes icke förtjäna godkännande.

I det af den så kallade pensionskommittén den 7 november 1902
afgifna betänkande har denna kommitté föreslagit, bland annat, att
maximibeloppet af pension i allmänhet för civila tjänsteinnehalvare
skulle utgöra 6,000 kronor. Med anslutning till detta förslag hemställer
nu förevarande kommitté, att bland aflöningsvillkoren beträffande
kammarrätten måtte intagas, bland andra, den bestämmelsen, att innehafvare
af ordinarie befattning, soni efter uppnådda 65 lefnads- och
35 tjänsteår afgår från befattningen, skall åtnjuta oafkortad lön såsom
pension, dock ej i något fall till högre belopp än 6,000 kronor. Det vill
emellertid synas, som borde frågan om tastställande åt visst maximibelopp
för pension till befattningshafvande i ämbetsverket lämpligen
komma under bedömande först i sammanhang med ordnandet af det
civila pensionsväsendet i dess helhet; och torde vid sådant förhållande
bland villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning
inom kammarrätten förenade aflöningsförmåner icke böra för närvarande
intagas någon bestämmelse om begränsning af ifrågavarande pensionsbelopp.

Kommitténs förslag till organisation af kammarrätten.

Efter att hafva lämnat redogörelse för de revisionskommissariers
göromål, hvilka tillika äro föredragande, erinrar kommittén om de af
densamma framlagda förslagen om ändring i revisionskommissariernas
ställning och uttalar den mening, att .med de afvikelse!’, som kunna

betingas af dessa ändringsförslag, revisionskommissariernas åligganden
i öfrigt böra blifva desamma, som nu tillkomma dem, då de tillika äro
föredragande. Nämnda förändringar anser kommittén ej komma att
verka afsevärdt tyngande på revisionskommissariernas arbete. Såsom
mera betydelsefull tinner kommittén däremot den ökning al revisionskommissariernas
föredragningsskyldighet, som följer af kommitténs förslag,
att ett sammanträde i veckan om i regel minst fyra timmar skall
ägnas åt sådana mål och ärenden, i hvilka de, hvar och en i hvad angar
hans kontor, skulle vara föredragande. Men å andra sidan blefve ock
föredragningsårbetet i viss mån jämförelsevis lättare därigenom, att de
linge själfva sitta med i rätten, och att föredragningen oftare återkomme
samt fördelade sig jämnt öfver hela året. Det borde t. ex. till
följd häraf ej annat än undantagsvis inträffa, att föredraganden, såsom
nu ej sällan torde äga rum, nödgades ånyo genomgå mål, som förut
varit beredda, men vid den till ett bestämdt tidsmått begränsade föredragningen
ej medhunnits. Ökningen i föredragandenas arbete Unge
därför ingalunda uppskattas i förhållande till det ökade antalet föredragningstimmar.
Såsom ägnade att för revisionskommissarierna bespara
tid och arbetskraft framhåller kommittén förslagen om inskränkningar i
målens antecknande hos föredragandena och i konceptföringen in. m.
samt i vida högre grad, här liksom för kammarrättsråden, den ifrågaställa
förenklingen i afseende å rubrik- och recitskrifningen. Slutligen
erinrar kommittén om den föreslagna utsträckningen för revisionskommissarierna
af arbetstiden å tjänsterummet, hvilken skulle möjliggöra
eu större arbetsprodukt från deras sida. Vid öfvervägande af
dessa omständigheter och då anordningen med tre revisionskontor eller
ett kontor mer än antalet föredragande med en tredje revisionskommissarie
såsom kontorschef utan föredragningsskyldighet icke syntes af
något verkligt behof påkallad och därför ej heller lämpligen böra bibehållas,
ansåge kommittén det för framtiden vara tillfyllest med två
revisionskommissarier, i samband hvarmed äfven revisionsafdelningen
skulle indelas på två kontor, ett för hvarje revisionskommissarie. Detta
antal hade ock af revisionskommissarierna ansetts vara tillräckligt, för
det fall att detaljgranskningen af »försvarsverkets» räkenskaper icke
konnne att hvila på kammarrättens revision.

Vissa af dessa kommitténs uttalanden synas kammarrätten vara af
den innebörd, att de ej kunna förbigås med en tystnad, som tilläfventyrs
kunde anses likty^dig med ett gillande. Huru de af kommittén framställda
förslagen därom, att revisionskommissarierna skulle själfva få
sitta med i rätten samt föredragningen oftare återkomma och för -

dela .sig jämnt öfver kela året, skulle vara ägnade medföra några
verkliga lättnader i föredragningsarbetet, är ej lätt att inse. Det af
kommittén antagna förhållande, att föredragandena skulle mera sällan
nödgas ånyo genomgå mål, som förut varit beredda men ej medhunnits,
torde sakna nämnvärd betydelse, helst, såsom enhvar föredragande har
sig bekant, ett dylikt förnyadt genomgående af målen till föredragning
i regel ej lärer taga synnerlig tid i anspråk. • Kommitténs påstående,
att ökningen i föredragningsarbetet ingalunda, får uppskattas i förhållande
till det ökade antalet föredragning-stimmar, måste därför
kännetecknas såsom ganska missvisande. Medan således kommittén
torde hafva underskattat omfånget af den ökning i revisionskommissariernas
arbetsbörda, vissa af kommitténs förslag skulle innebära,
därvid jämväl torde förtjäna framhållas, att densamma synes icke
hafva vederbörligen uppmärksammat nödvändigheten af noggrannare
och mera. tidsödande granskning från föredragandenas sida af handlingarna
i de anmärkningsmål, i hvilka enligt förslaget revisorerna
skulle äga att själfständigt föra talan, vill det å andra sidan synas, som
om kommittén skulle i ej ringa mån öfvervärderat den tidsvinst för
revisionskommissarierna, vissa af dess framställningar kunde komma
att medföra. Otvifvelaktigt skulle därför, i händelse af bifall till kommitténs
. förslag om minskning af revisionskommissariernas antal, den
desse tjänstemän påhvilande arbetsbördan blifva ganska betungande.
Kammarrätten anser sig ej heller böra underlåta att i detta sammanhang
omnämna, att med afseende å föredragningen af revisionsafdelningens
anmärkningsmål och därmed i samband stående ärenden en återgångägt
rum till de under tiden närmast efter det 1879 års instruktion
trädt i kraft rådande förhållandena, i tv att innevarande vårsession
eu hvar af de tre revisionskommissarierna tjänstgjort såsom föredragande
för sitt kontor. ''

Äfven i andra afseenden än ofvan omförmälda synes kommitténs
ifrågavarande förslag ägnadt ingifva betänkligheter. Kommittén har
ej inlåtit sig på frågan om fördelningen mellan de två ifrågasatta revisionskontoren
af räkenskapsgranskningen, hvilken frågas lösning på ett
ändamålsenligt sätt möter svårighet, i det den nuvarande naturliga fördelningen
å de tre revisionskontoren komme att utbytas mot''en efter
mer eller mindre godtyckliga grunder uppgjord. Då revisionskommissariernas
arbetsområde efter den senaste regleringen af kammarrätten i
hög grad vidgats genom den alltjämt ökade mängden och omfattningen
af de till ämbetsverket för granskning inkommande räkenskaperna, och
anledning saknas till antagande, att icke denna tillväxt kommer att

oafbrutet fortgå, följer redan häraf, att alltmer skärpta'' fordringer måste
ställas på revisionskommissariernas insikter och arbetsförmåga. Skulle
i enlighet med kommitténs förslag deras antal därjämte minskas, kan
det möjligen befaras, att svårigheter skulle möta för''dem att fullständigt
behärska sina väsentligt utvidgade verksamhetsområden.

Kommittén har själf framhållit den ur det allmännas synpunkt
trängande angelägenheten af, att revisionsarbetet ordnas på ett sätt,
som verkligen betryggar åstadkommandet af därmed afsedd kontroll.
Att den af vederbörande revisionskommissarier och kontorsförmän å
revisionsafdelningen utöfvade ledande verksamheten varit särdeles betydelsefull
för främjande af detta mål, lärer ej kunna betviflas, och
kammarrätten kan följaktligen endast med synnerlig tvekan lämna sin
anslutning till ett förslag, som komme att medföra ett försvagande af
berörda ledning och på samma gång ytterligare förminska revisorernas
redan för närvarande föga gynnsamma befordringsutsikter.

Men om än kammarrätten anser sig ej böra direkt afstyrka kommitténs
förevarande hemställan, finner kammarrätten dock en minskning
af revisionskommissariernas antal böra ifrågaställas endast under förutsättning,
dels att, såsom jämväl kommittén antagit, det anmärkta missförhållandet,
att vissa räkenskaper, som skulle undergå detaljgranskning
i arméförvaltningen, inlämnas till kammarrätten, utan att sådan
granskning ägt rum, varder afhjälpt, dels ock att behofvet af arbetskrafter
för revisionsarbetets ledning varder tillgodosedt på ett mera
betryggande sätt, än kommittéförslaget innebär. Då enligt samma förslag
en så omfattande och tyngande föredragningsskyldighet skulle
åläggas revisionskommissarierna, att den tid, som ej komme att tagas
i anspråk för fullgörande af de med denna skyldighet förenade åligganden,
måste antagas för bemälde tjänstemän blifva ganska knapp för utförande
af de göromål, som skulle tillkomma dem i egenskap af chefer för
revisionskontoren, ligger det desto större vikt därpå, att de tjänstemän,
hvilka vid sidan af revisionskommissarierna utöfva ifrågavarande förmanskap,
verkligen besitta för detta maktpåliggande uppdrag erforderlig
kompetens. Kommittén har föreslagit, att revisor, som erhållit uppdrag
att vara kontorsförmän, skulle åtnjuta ett årligt arfvode härför
af 500 kronor. Det synes emellertid knappast förenligt med riktiga
grundsatser, att ett ordinarie arbete af den beskaffenhet som nu ifrågavarande
vedergälles med ett år efter år tilldeladt arfvode, utan torde
detsamma böra på ett mera stadigvarande sätt afton as. En dylik förbättring
af kontorsförmännens tjänstemannaställning skulle säkerligen
underlätta möjligheten att vid dessa befattningar fästa personer, vuxna

därmed förenade åligganden, och genom att i någon mån vidga befordringsutsikterna
inverka gynnsamt på arbetet inom revisionsafdelningen
i dess helhet. Kammarrätten hemställer därför, att till de revisorer,
som tillika äro kontorsförmän, måtte utgå lön, med 500 kronor
för dem hvardera öfverstigande annan revisorslön. Skulle detta förslag
vinna nådigt afseende, påkallas däraf någon förändring i affattningen
af den bland villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning
i kammarrätten förenade aflöningsförmåner intagna bestämmelsen
angående rätt till semester för vissa tjänstemän.

Kommittén öfvergår härefter till en undersökning af de med
sekreterare ärtsten förenade göromål och denna sysslas behöflighet. Efter
att hafva uppräknat nämnda göromål framhåller kommittén, att en del
af desamma utgöras af sådana, hvilka sammanhänga med eller äro en
följd af andra förut nämnda och fördenskull icke betinga för sitt utförande
någon särskild tjänsteman af sekreterares egenskap utan böra
besörjas af vederbörande föredragande eller af dennes biträde. En del
andra åligganden vore helt mekaniska bestyr, hvilka såsom mer eller
mindre betydelselösa och ej förekommande i andra motsvarande verk
kunde och borde bortfalla. En hel del af sekreterarens göromål syntes
kommittén för öfrigt knappast vara af den beskaffenhet, att de kunde
sägas tillhöra en tjänsteman i sekreterarställning, utan snarare hafva
biff vit till honom öfverlämnade för att utfylla hans arbete eller lindra
arbetet för någon annan tjänsteman, som de eljest borde tillkomma.
Hit hörde åliggandet att redovisa af kammarrätten ådömda böter och
viten, hvilket snarast borde tillhöra advokatfiskalen, att föra diarium
öfver Kungl. Maj:ts utslag och bref, hvilket borde verkställas å aktuariekontoret,
att upprätta kammarrättens allmänna arbetsberättelse, hvilket
ock syntes vara ett aktuarien närmast tillkommande åliggande, liksom
ock denne borde förvara handlingar och koncept af olika slag. Det
syntes vara lämpligt, att omförmälda göromål öfverlämnades åt vederbörande
ofvanbemälde tjänstemän, så mycket mera som dessa enligt
kommitténs förslag skulle befrias från åtskilliga andra dem nu tillkommande
bestyr. Till detta slag af åligganden kunde ock enligt
kommitténs åsikt noga taget räknas skyldigheten att föredraga underställda
ordinarie afskrifningsmål. Likaså vore enligt kommitténs meningskyldigheten
att föredraga från Kungl. Maj:t ankomna utslag och bref
ett åliggande, som visserligen icke kunde sägas vara främmande för
sekreterarens ämbetsbefattning men i allt fall med lika fullt fog kunde
anses böra hvila på ledamöterna eller någon af dem. Vidare framhåller
kommittén, att tillämpning af den i instruktionen upptagna föreskriften

om skyldighet för sekreteraren att uppsätta underdåniga utlåtanden i
allmänhet ej påkallas. Af de sekreteraren pålagda tjänsteåligganden
skulle således enligt kommitténs uppfattning de till antalet vida öfvervägande
icke vidare, där de fortfarande komme att kvarstå, vara af beskaffenhet
att motivera anställningen af en sådan andra gradens tjänsteman.
Efter att hafva erinrat, hurusom kommittén föreslagit, att föredragningen
af personalärenden måtte öfverflyttas å presidenten, ■ uttalar kommittén
den mening, att föredragningen af ärenden rörande verkets ekonomi
kunna,. därest sekreteraren ej af andra skäl varder bibehållen, öfverlämnas
åt advokatfiskalen. Beträffande sekreterarens uppgift att utöfva
chefskap för kammarrättens kansli framhåller kommittén, att, därest
sekreteraren verkligen skulle fylla en sådan uppgift, han komme att
åtminstone delvis fullgöra ämbetsåligganden, som borde tillkomma presidenten
och ledamöterna, hvarjämte kommittén, med erinran att från
slutet af januari månad 1900 till och med utgången af år 1903 sekreterartjänsten
uppehållits allenast under mindre än en tredjedel af denna
tid af den ordinarie innehafvaren af befattningen men i öfrigt af olika
vikarier, uttalar den mening, att sekreterarens berörda chefskap skulle
härigenom hafva blifvit af mindre värde för arbetet å kansliet. De
upplysningar, hvarmed det enligt instruktionen ålåge sekreteraren att
tillhandagå vederbörande inom eller utom ämbetsverket, skulle enligt
kommitténs åsikt kunna erhållas genom andra kammarrättens tjänstemän.
Kommittén hyser därför den mening, att sekreterartjänsten icke
heller för chefskapet å kansliet numera är af den betydelse, att den
bör för sådant ändamål bibehållas. Hvad an gånge det sekreteraren i
denna egenskap pålagda bestyret att underskrifva eller kontrasignera
kammarrättens expeditioner samt i vissa fall belägga dem med stämpel
syntes dessa göromål kunna öfverlämnas åt vederbörande notarie. På
dessa i kommittébetänkandet närmare utförda skäl hemställer kommittén,
att sekreterarbefattningen må indragas.

Att, därest kommitténs förslag till reglering af presidentens
och ledamöternas tjänstgöring vunne godkännande, dessa ämbetsmäns
dömande verksamhet komme att i vidsträcktare grad än för närvarande
är fallet taga deras tid och uppmärksamhet i anspråk, lärer vara
uppenbart, och kammarrätten anser sig böra i detta sammanhang
endast erinra om förslagen att väsentligen utsträcka föredragningstiden,
och att åt ämbetsverket skulle anförtros att i sista instans
afgöra vissa mål, i livilka för närvarande talan får hos Kungl. Maj:t
fullföljas. Enligt kommitténs åsikt borde inseendet öfver kansliet,
hvilket nu utöfvas närmast åt sekreteraren, ankomma uteslutande på

presidenten och ledamöterna, till Indika ämbetsmäns handläggning jämväl
skulle öfverflyttas vissa andra sekreteraren för närvarande åliggande
göromål, såsom föredragning af personalärenden och Kungl. Maj:ts utslag
och bref. Vunne kommittéförslaget godkännande, skulle således,
samtidigt med att presidentens och ledamöternas dömande verksamhet
blefve mera omfattande och förenad med vida tyngre ansvar än nu,
den tid, som af bemälde befattningshafvande däråt kunde ägnas, ytterligare
begränsas genom öfverflyttning å dem af vissa göromål, hvilka
synas enligt sin natur vara att hänföra till sekreteraråligganden och
äga jämförelsevis underordnad betydelse. Kammarrätten, som redan
af denna anledning anser förslaget ej välbetänkt, finner bibehållandet
af sekreterarens nuvarande chefskap öfver kansliet desto mera behöflig!
för verket, som, enligt hvad representantens för kammarrätten af kommittéledamoten
F. E. Pettersson biträdda yttrande i ämnet gifver vid
handen, kansliarbetet efter genomförandet af senaste lönereglering för
kammarrätten befunnit sig i stadig tillväxt och anledning saknas till
antagande, att denna fortgående ökning af arbetsmaterialet efter en
ny reglering af ämbetsverket skulle upphöra. Med afseende å kommitténs
förmenande, att sekreterarens chefskap för kansliet skulle försvagats
därigenom, att sedan år 1900 vid olika tillfällen sekreterartjänsten
uppehållits på förordnande och icke af ordinarie innehafvaren
häraf, får kammarrätten med erinran om det af representanten för
ämbetsverket jämväl påpekade förhållande, att kommittén underlåtit
tillika omförmäla, hurusom under de näst föregående årtiondena innehafvaren
af sekreterareänsten i kammarrätten själf nästan oafbrutet
uppehållit sin befattning, tillika meddela, att de af kommittén uppmärksammade,
mindre gynnsamma förhållandena med afseende å sekreterartjänstens
uppehållande under de senaste åren, därvid dock värdet
af det chefskap, äfven de tillförordnade innehafvare af befattningen
själffallet utöfvat, synes hafva af kommittén väsentligen underskattats,
härledt sig af behofvet att för adjunktion anlita sekreteraren, och den
person, hvilken plägat i första rummet komma i åtanke vid förordnanden
å sekreterarbefattningen. Då, såsom lätt inses, det för ett
verk med en jämförelsevis så talrik ledamotspersonal som kammarrätten
är af synnerlig vikt att för adjunktion och vid fyllande af vakans med
säkerhet hafva att påräkna personer med erforderlig kompetens, däraf
angelägenheten varder desto mera trängande i den mån ämbetsverkets
verksamhet såsom i sista instans dömande myndighet varder för samhället
mera betydelsefull, synes äfven ur denna synjmnkt det försvagande
af kammarrättens organisation, ett godkännande af kommittéförslaget
i denna del skulle innebära, icke tillrådligt.

I det föregående har kammarrätten uttalat den mening, att det
borde tillkomma sekreteraren att uppsätta och underteckna kommunikationsresolutioner,
livilket bestyr, i händelse de ifrågasatta ändringarna
i kommunikationsförfarandet vunne afseende, kunde antagas komma att
taga icke obetydlig tid i anspråk, äfvensom att hålla hand däröfver,
att kammarrättens utslag varda till vederbörande parter och myndigheter
expedierade, hvarigenom ock säkerligen en tämligen betydande
ökning af sekreterarens arbetsbörda vore att motse. Däremot skulle
någon lättnad beredas sekreteraren genom bifall till kommitténs, af
kammarrätten förordade förslag, att nu föreskrifven underställning af
Konungens befallningshafvande» beslut i ordinarie afskrifningsmål skulle
upphöra, liksom äfven någon minskning i bemälde tjänstemans göromål
vore att förvänta, därest kammarrätten komme att i sista instans afgöra
vissa mål, i Indika för närvarande talan må föras mot kammarrättens
beslut, och följaktligen bestyren med uppsättande af underdåniga utlåtanden
i anledning af besvär öfver kammarrättens beslut i dylika mål äfvensom
föredragningen af Kungl. Maj ds utslag och bref i sådana mål skulle
upphöra. Dessa lättnader kunna dock icke antagas komma att motsvara
den ökning i sekreterarens arbete, som blefve eu följd af bifall
till kammarrättens förslag om skyldighet för honom att biträda vid
expedierandet af vissa beslut om kommunikation och öfvervaka expeditionen
af kammarrättens utslag.

Kammarrätten vill härefter ägna någon granskning åt kommitténs
förslag om öfverflyttning till advokatfiskalen och aktuarien af vissa
göromål, hvilka för närvarande åligga sekreteraren. Hvad angår till
en början åliggandet att redovisa af kammarrätten ådömda böter och
viten synes ej något vara att erinra mot kommitténs förslag, att detsamma
måtte öfverlämnas till advokatfiskalen. Härvid torde emellertid
böra betonas, att detta bestyr tager så ringa tid i anspråk, att en dylik
förändring icke skulle medföra någon märkbar lättnad i sekreterarens
arbetsbörda. Därest sekreteraren komme att fortfarande föredraga
Kungl. Maj:ts utslag och bref, vill det synas, som om i enlighet med
kammarrättens i det föregående gjorda uttalande i ämnet diariet öfver
dessa handlingar lämpligen borde föras af samme tjänsteman. Ej heller
kan kammarrätten medgifva, att upprättandet af ämbetsverkets allmänna
arbetsberättelse skulle vara »ett aktuarien närmast tillkommande åliggande»;
och synes det vida ändamålsenligare, att detta bestyr utföres
af sekreteraren, hvilken utgör så att säga en föreningspunkt för ämbetsverksamheten
i kammarrätten, än af aktuarien, hvars arbete å tjänsterummet
splittras genom talrika besök och förfrågningar af parter eller

andra angående förekommande tjänsteärenden och hvilkens göromål på
grund af arbetsmaterialets tillväxt sedan länge varit i stigande.

Att en öfverflyttning från sekreteraren till ledamöterna eller någon
af dem af åliggandet att föredraga Kung!. Maj:ts utslag och bref
skulle vara till gagn för arbetet, har kommittén ej ens påstått; och
finner kammarrätten på grund af hvad ofvan blifvit anfördt sig icke
kunna förorda förslaget härom.

Beträffande sekreterarens åliggande att uppsätta och till expedition
befordra kammarrättens underdåniga utlåtanden yttrar representanten
för ämbetsverket, att, om en dylik uppsättning hittills i många fall
icke ålagts sekreteraren, hindrar, detta icke, att föreskriften härom är
lämplig och för framtiden bör komma till så mycket större användning,
som den enligt kommitténs förslag ökade skyldigheten för ämbetsverkets
ledamöter att föredraga och deltaga i afgörandet af besvärs- och anmärkningsmål
kommer att för ledamöterna kräfva här afsedt biträde
och hjälp från sekreterarens sida. Anslutande sig härtill tillåter kammarrätten
sig äfven i underdånighet framhålla, att behofvet för ledamöterna
af sekreterarens biträde i förevarande afseende gifvetvis kommer
att varda än mera kännbart, därest den tillväxt till både antal och
omfång af Kung!. Maj:ts remisser, hvilken under senare tid ägt rum,
skulle komma att äfven framdeles fortgå.

Kommitténs förslag om öfverflyttning till presidenten af föredragningen
af personalärenden har på angifna grunder af kammarrätten
blifvit afstyrka och hvad beträffar föredragningen af frågor rörande
verkets ekonomi är det uppenbart, att sekreteraren på grund af sin
allmänna tjänstemannaställning är vida lämpligare för fullgörande af
detta bestyr än advokatfiskal, hvilken icke i öfrigt skulle äga någon
föredragningsskyldighet.

Sekreterarens åliggande att med upplysningar tillhandagå vederbörande
inom eller utom ämbetsverket synes kommittén ej tillmäta
synnerlig betydelse. Enligt kammarrättens uppfattning har emellertid
äfven i detta hänseende, som visserligen gärna må medgifvas vara af
mera underordnad vikt, värdet för ämbetsverket af sekreterarens verksamhet
icke blifvit af kommittén tillbörligen beaktadt. Så alldeles
betydelselöst lärer det väl nämligen ej kunna anses, att i ämbetsverket
finnes att tillgå en person, som är pliktig meddela allmänheten upplysningar
i tjänsteärenden och vederbörande inom verket nödiga underrättelser,
exempelvis i fråga om de talrikt förekommande förordnandena
och dylikt, och kammarrätten anser sig icke böra underlåta att omnämna,
hurusom eu under lång tid vitnnen erfarenhet ingalunda gifver

stöd åt riktigheten af den mening, att stadgandet om sekreterarens
ifrågavarande åliggande skulle sakna praktisk betydelse.

Slutligen torde ej böra förbises, att, därest kommitténs förslag, att
åt kammarrätten skulle uppdragas att i sista instans pröfva beskattningsmed
flera mål, vunne nådigt godkännande samt i enlighet med kommitténs
mening i afseende å dessa mål meddelades i hufvudsak enahanda
föreskrifter om förande af minnesbok, som nu äro gällande i fråga om
fattigvårdsmålen, bestyret med uppsättandet af dylika minnesanteckningar,
hvilket synes lämpligen böra framdeles såsom hittills åligga sekreteraren,
säkerligen komme att blifva vida mer tyngande än för närvarande är fallet.

Af hvad sålunda anförts lärer framgå, att enligt kammarrättens
bestämda öfvertygelse indragningen af sekreter artjänsten skulle föranleda
en synnerligen menlig inverkan på ämbetsverkets organisation ocli
medföra för den jämna gången af dess arbeten i hög grad störande
rubbningar, och kammarrätten kan icke under några omständigheter påtaga
sig ansvaret att förorda en anordning sådan som den af kommittén
ifrågasatta, hvilken måste befaras komma att bereda ämbetsverket afsevärda
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.

Ehuru, därest sekreterarens åligganden reglerades i enlighet med
kammarrättens här ofvan framställda förslag, hans tid och arbetskraft
komme att af tjänsten tagas i anspråk i'' en utsträckning, som synes
innefatta fullgiltigt skäl för befattningens bibehållande, vill det dock
synas kammarrätten, som om, under förutsättning att sekreteraren
genom upphörandet af underställningen af ordinarie afskrifningsmål
blefve befriad från föredragning af desamma, han utan fara, för att
honom åliggande göromål blefve oskäligt betungande, skulle kunna
i stället besörja föredragningen af någon annan mindre grupp af
ärenden. Kammarrätten har därvid fäst sin uppmärksamhet särskildt
vid de genom underställning från Konungens befallningshafvande till
kammarrätten inkomna mål angående ersättning för fattigunderstöd,
som i Norge lämnats svenska undersåtar. Dessa mål, hvilkas antal
under de senare åren betydligt tillväxt, föredragas för närvarande af
ledamöterna. I flertalet af berörda mål expedieras kammarrättens beslut
genom underdåniga utlåtanden till Kung!. Maj:t, nämligen i alla de fall,
hvilka torde vara de till antalet öfvervägande att kammarrätten finner
ersättningsskyldighet i målet ej kunna åläggas svenskt fattigvårdssamliälle
och följaktligen fråga uppkommer om förpliktelse för statsverket
att lämna godtgörelse för det lämnade understödet. Såsom bekant
ankommer uppsättandet af ifrågavarande utlåtanden på sekreteraren,
som förty äger erforderlig sakkännedom om nämnda frågor och för

hvilken öfvertagandet jämväl af föredragningen af dessa mål, däraf han
ändock i de flesta fall för uppsättning’ af utlåtanden måste taga noggrann
del, säkerligen icke skulle medföra någon alltför kännbar ökning
i arbetsbörda, hvaremot genom den ifrågasatta anordningen skulle
beredas ledamöterna en tämligen afsevärd tidsvinst, hvilken med fördel
kunde ägnas fyllandet af andra ämbetsuppgifter. Äfven lärer böra
uppmärksammas, att genom samlande hos en tjänsteman af all föredragning
af ifrågakomna mål större säkerhet skulle vinnas för utbildande
och bevarande af en bestämd och konsekvent rättstillämpning
å förevarande område. Skulle detta förslag anses förtjäna nådigt afseende,
vill det synas, som om sekreterarens befogenheter och åligganden
såsom föredragande i ifrågavarande mål borde blifva enahanda, som
kammarrätten ansett böra bestämmas för revisionskommissarierna i deras
egenskap af föredragande af anmärknings- och därmed jämställda mål.

Vidare hemställer kommittén, att åt advokat fiskalen må uppdragas
att föredraga ärenden rörande verkets ekonomi samt att redovisa af
kammarrätten ådömda böter och viten. Angående dessa förslag tillåter
kammarrätten sig i underdånighet hänvisa till sina härofvan därom
gjorda uttalanden.

Vidkommande härefter kommitténs yttrande angående notarietjänsterna
i kammarrätten lider äfven detta yttrande af eu, särskildt
hvad förändringarne i rubrik- och recitskrifningen angår, ganska märkbart
framträdande öfverskattning af betydelsen af de utaf kommittén
föreslagna förenklingsanordningarna. Med afseende å hvad kommittén
yttrat därom, att kansliamanuensernas tjänsteåligganden skulle vara i
hufvudsak desamma som notariernas, anser kammarrätten sig icke böra
underlåta att framhålla, att kansliamanuenserna äro frikallade från all
skyldighet att uppsätta och expediera utslag och bref i revisionsafdelningens
anmärkningsmål och därmed i samband stående ärenden, hvilket
ganska tyngande arbete påhvilar endast notarierna, hvadan mellan
kansliamanuenserna och notarierna föreligger eu icke oväsentlig skillnad
i arbetsbörda.

Äfven vid granskning af kommitténs uttalanden angående de
aktuarien och registratorn tillhörande åligganden röjer sig kommitténs
benägenhet att tillmäta de af densamma förordade förenklingsförslagen
största möjliga betydelse. Då de ordinarie afskrifningsmålens anteckning
i aktuariens diarium öfver dessa mål är tämligen summarisk och följ -

aktligen ej tager mycken tid i anspråk samt antalet öfriga afskrifnings-,
afkortnings-, restitntions- och reskontreringsmål, som för närvarande
underställas kammarrättens pröfning, är ganska ringa, lärer någon »afsevärd
lättnad» i aktuariens arbete genom upphörande af skyldigheten
för honom att diarieföra berörda mål knappast, såsom kommittén antager,
vara att påräkna. Befrielse för aktuarien att diarieföra för granskning
inkommande räkenskaper skulle, såsom lätt inses, medföra någon mera
betydande minskning i aktuariens arbete endast under den kortare tidrymd
af några veckor årligen, då dessa räkenskaper pläga i störj-e
antal inkomma till ämbetsverket. 1 detta sammanhang tillåter kammarrätten
sig vidare erinra, hurusom kammarrätten ansett sig ej kunna förorda,
att kommittéförslaget lägges till grund för eu mera allmän förenkling
af instansordningen i de till kammarrättens ämbetsbefattning
hörande mål, hvaraf komme att följa minskning af antalet Kung!. Maj:ts
remisser och följaktligen äfven af det allmänna diariets omfattning,
samt att diaidet öfver afgjorda besvärsmål synts kammarrätten icke
utan olägenhet kunna undvaras.

Härefter öfvergår kammarrätten till granskning af kommitténs
regleringsförslag i fråga om revisor stjänsterna i ämbetsverket. Efter
att hafva redogjort för kammarrättens i dess underdåniga utlåtande den
15 maj 1902 framställda förslag, att af nuvarande aderton revisorstjänster
tre borde förses med högre aflöning än de öfriga och deras
innehafvare erhålla benämningen »förste revisorer», afstyrker kommittén
detta förslag, då det enligt kommitténs åsikt icke kan anses påkalladt
att för kontorsförmansbestyren, hvilkas utförande skulle påhvila bemälde
»förste revisorer», inrätta ordinarie befattningar af högre grad än revisors,
helst dessa bestyr efter genomförande af kommitténs förslag skulle
lämna kontorsförmännen mer tid öfrig för räkenskapsgranskningen än
för närvarande, hvarjämte kommittén framhåller, att det icke bör ifrågasättas
att skapa nya tjänster allenast för ökande af befordringsmöj 1igheterna
för revisionspersonalen; och anser kommittén sig ändock särskildt
genom sina förslag till förändringar i afseende å revisionsarbetet
hafva beaktat angelägenheten af att göra kammarrättens revision till
en verklig öfverrevision.

Vid granskning af kommitténs förslag, i hvad detsamma afser
revisionskommissarietjänsterna, har kammarrätten uttalat sig jämväl angående
kontorsförmanssysslornas lämpliga ordnande; och tillåter kammarrätten
sig i underdånighet hänvisa till hvad ämbetsverket i ämnet sålunda
yttrat.

Hvad vidare angår frågan om revisorernas antal har kommittén
med erkännande af de ökade kraf, som måste ställas på kammarrättens
revision, uttalat den mening, att dessa skulle kunna till väsentlig del
tillgodoses genom ändring i själfva formerna för arbetet å revisionsafdelningen,
och kommittén erinrar i sådant afseende särskildt om sina
förslag angående besörjande af vid räkenskapsgranskningen förefallande
enklare göromål af kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning
och om utförande af renskrifning och därmed jämförliga göromål
af, extra oexaminerade biträden och icke af de å revisionsafdelningen
anställde examinerade tjänstemännen. Kommittén framhåller vidare,
att genom kontorsförmännens befriande från granskning af revisorernas
anmärkningar af de förre hädanefter bör kunna påräknas mera biträde
vid räkenskapsgranskningen än för närvarande; och borde äfven en
väsentlig ökning af arbetsprodukten följa af den utaf kommittén föreslagna
utsträckningen af. arbetstiden. Det syntes kommittén önskvärdt
i fråga om ett sådant granskningsarbete som det kammarrättens revisionsafdelning
tillhörande, att för detsamma icke anlitades extra ordinarie
tjänstemän i större utsträckning än som betingades af nödvändigheten
af att hafva tillgång till lämpliga vikarier för de ordinarie revisionstjänstemännen,
och kommittén finner därför, att eu minskning bör ske
i antalet revisionsamanuenser. Beträffande antalet revisorer anser kommittén
det visserligen vara svårt att med någon säkerhet beräkna
behofvet i detta afseende, men kommittén 1ror sig likväl kunna antaga,
att förenklingarna i revisionsarbetet äfvensom utsträckningen af tjänstgöringstiden
böra medföra å ena sidan sådana lindringar i revisorernas
arbete och å den andra en så afsevärd ökning i arbetskvantiteten, att de
ej allenast böra fullt uppväga den ökning i revisionens arbetsmaterial,
som under en tid framåt kan förväntas, utan ock därutöfver lämna
tillfälle till minskning i amanuensantalet. Kommittén föreslår därför
icke någon ökning i nuvarande antalet ordinarie revisorer, hvilket
antal ock, de ifrågasatta förste revisorerna däri inberäknade, enligt hvad
kommittén erinrar, bibehållits af kammarrätten i dess omförmälda underdåniga
utlåtande af den 15 maj 1902.

Vid öfvervägande af denna fråga synes lämpligast att söka ernå
dess lösning på grundvalen af vunnen erfarenhet om behofvet för närvarande
af arbetskrafter å revisionsafdelningen och efter undersökning,
hvilka verkningar i förevarande afseende de ifrågasatta ändringarna i
revisionsarbetet skulle kunna antagas komma att medföra.

Härvid torde till en början förtjäna framhållas, att för närvarande
vissa delar af de till kammarrätten inkommande räkenskaperna i brist

på arbetskrafter icke undergå någon som helst granskning. I § 25 af
gällande instruktion för kammarrätten stadgas i fråga om räkenskapsgranskningen,
bland annat, att de redogörelser, som i det redovisande
verket blifvit detalj granskade, skola, i den mån tiden det medgifver,
underkastas ytterligare revision, mindre i afseende å redogörelsernas
sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.
I följd af den fortgående tillväxten i mängd och
omfång af de till kammarrätten inkommande räkenskaperna har emellertid
granskningstiden för nyssberörda redogörelser måst efter hand nedsättas
och är för närvarande alldeles otillräcklig, och äfven kommittén
synes medgifva, att på grund af missförhållanden af denna art svårigheter
redan nu möta för ett effektivt besörjande af det revisionsafdelningen
åliggande arbetet.

Måste således redan för närvarande arbetskrafterna å denna afdelning
af ämbetsverket anses otillräckliga för ett godt fullgörande af de
densamma anförtrodda ansvarsfulla uppgifterna, är det att befara, att
detta missförhållande, för den händelse att kommittéförslaget vunne godkännande,
komme att ytterligare skärpas. Härvid tillåter kammarrätten
sig till en början i underdånighet fästa uppmärksamheten å kommitténs
förslag, att tillfälle måtte beredas till kontrollgranskning, i den mån
ske kan, äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbörd sredogörelser
från vissa förvaltningsgrenar, som nu ej ingå till kammarrätten, ett
förslag, hvilket, därest detsamma skall äga någon praktisk betydelse,
naturligen kommer att i sin mån öka revisionsafdelningens arbetsbörda.
En ej oväsentlig ökning i göromålen å avdelningen komme äfven att
blifva . en följd af förslagen om upphörande af underställning i vissa
afskrifnings-, afkortnings-, restitutions- och reskontreringsmål och revisionens
öfvertagande af bestyret med granskningen af besluten i dessa
mål, i hvilket afseende torde förtjäna erinras, att, såsom i det föregående
redan blifvit antydt, för närvarande amanuensens å advokatfiskalskontoret
arbetstid nära nog uteslutande tages i anspråk af granskningen
af de ordinarie afskrifningsmålen och uppsättande af utlåtanden i desamma.

Såsom ofvan omnämnts, har kommittén trott de ökade kraf, som
måste ställas på kammarrättens revision, kunna till väsentlig del tillgodoses
genom ändring i själfva formerna för arbetet å revisionsafdelningen.
Om än kammarrätten anser de af kommittén i detta hänseende
framlagda förslagen kunna genomföras utan äfventyr för, att den å revisionsafdelningen
utöfvade kontrollen öfver vederbörande redogörare

varder försvagad, och med utsikt, att någon arbetskraft skulle därigenom
kunna sparas för mera maktpåliggande uppgifter, hyser dock
kammarrätten på nedan angifna skäl den öfvertygelsen, att kommittén
väsentligen öfverskattat betydelsen i nu förevarande afsende af de utaf
densamma föreslagna anordningarna.

Vidkommande först förslaget, att för siffergranskning af de till
kammarrätten ingående räkenskaperna samt för besörjande äfven af vissa
andra göromål måtte anlitas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk
bildning, tillåter kammarrätten sig i underdånighet erinra, att
enligt kommitténs åsikt åt dessa biträden borde anförtros att besörja
såväl rent siffergranskningsarbete som ock efterseendet, huruvida verifikationer
medföljde till vederbörande poster och till själfva beloppen
öfverensstämde med dessa. Vid granskning äf kommitténs förslag angående
revisionsarbetets lämpliga ordnande har emellertid kammarrätten
uttalat den uppfattning, att dessa biträdens arbetskraft komme att hufvudsakligen
tagas i anspråk af siffergr an silning, som för närvarande i brist
på arbetskrafter icke kan behörigen fullgöras, hvadan genom förslagets
godkännande i denna del någon afsevärd tidsvinst för den examinerade
revisionspersonalen synes ej vara att påräkna. Hvad särskildt beträffar
åliggandet att efterse, om verifikationer medfölja till vederbörande poster,
torde undersökning däraf i allt fall komma att ske vid den på nyssnämnda
personal själffallet ankommande granskningen, huruvida bifogad
verifikation må vara tillfyllestgörande. Medan således den lättnad i de
examinerade revisionstjänstemännens arbete, som genom ifrågavarande
biträdens öfvertagande af vissa göromål skulle vinnas, icke torde kunna
värderas synnerligen högt, lärer af lätt insedda skäl dessa biträdens
arbete icke blifva jämförligt med ett lika antal för revisionsarbetet särskildt
utbildade amanuensers. Kommitténs förslag, att renskrifning och
därmed jämförliga göromål skulle hädanefter utföras genom extra oexaminerade
biträden och öfriga ifrågasatta mindre förändringar i arbetssättet
å revisionsafdelningen äro säkerligen icke af den betydelse, att
därigenom någon afsevärd arbetskraft skulle sparas för granskningsarbetet.
Hvad slutligen angår kommitténs förslag om arbetstidens utsträckning,
i syfte att därigenom en väsentlig ökning af arbetsprodukten skulle
kunna vinnas, håller kammarrätten i enlighet med sin i det föregående
uttalade uppfattning före, att nämnda syfte på denna väg endast i ringa
mån kan ernås, i ty att med hänsyn till revisionsarbetets synnerligen
tröttande beskaffenhet den föreslagna utsträckningen af tjänstgöringstiden
icke kan förväntas medföra synnerligen stor verkan hvad arbetsresultatet
angår.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden har kammarrätten ej kunnat
undgå att finna, att, därest arbetskrafterna å revisionsafdelningen blefve
så knappt tillmätta, som af kommittén föreslagits, fara vore förhanden,
att de revisionspersonalen anförtrodda maktpåliggande göromålen icke
skulle kunna med tillbörlig säkerhet och noggrannhet fullgöras, och
kammarrätten nödgas af sådan anledning på det bestämdaste afstyrka
hvarje annan minskning af arbetskrafterna å ifrågavarande afdelning
af ämbetsverket, såvidt de examinerade tjänstemännen angår, än med
afseende å revisionskommissarierna. Såsom bekant är för närvarande
antalet å revisionsafdelningen anställda revisorer aderton och amanuenser
elfva. Lika med kommittén finner emellertid kammarrätten
påtagligt, att i förhållande till antalet revisorer revisionsamanuensernas
antal för närvarande är vida större än hvad som kan anses lämpligt,
och någon annan utväg att råda bot för detta missförhållande lärer
ej stå öppen än att i stället för visst antal amanuensbefattningar
inrätta mot dessa befattningar i afseende å arbetsresultatet svarande
nya revisorstjänster. Kammarrätten tillåter sig förty underdånigst
hemställa, att å revisionsafdelningen tre amanuenstjänster indragas,
men att samtidigt inrättas två nya revisorsbefattningar. Enligt kammarrättens
förslag skulle således de å nämnda afdelning af ämbetsverket
anställde examinerade tjänstemännen med mera fast anställning blifva
följande, nämligen två revisionskommissarier, tjugu revisorer (däraf
två tillika kontorsförmän med högre aflöning) och åtta amanuenser.

Aflöningar och pensionsbelopp m. m.

1 delen I af sitt betänkande har kommittén hvad angår de så kallade
normala lönegraderna inom de centrala ämbetsverken hemställt om vissa
aflöningssatser och pensionsbelopp, Indika kommittén sedermera vid utarbetande
af sitt löneregleringsförslag i fråga om kammarrätten ansett
böra vinna tillämpning äfven beträffande detta ämbetsverk. Kommittén
uppgifver sig vid bedömande, hvilka aflöningsbelopp böra anses för befattningar
i normala lönegrader skäliga, hafva tagit i betraktande de skärpta
fordringar, densamma ansett böra ställas å de centrala ämbetsverkens
personal, samt den obestridliga stegringen i vissa lefnadskostnader, hvarjämte
kommittén äfven tagit hänsyn därtill, att för denna personal, i
den mån så ej redan vore fallet, kunde komma att stadgas skyldighet
att bidraga till egen pensionering. Det har synts kommittén uppenbart,

att hvad de tre allmänna tjänstemannagraderna anginge för de lägsta
tjänstemännen kräfdes en starkare aflöningstillökning än för de högre.

Frågan om ordnandet af aflöningsförhållandena för statens ämbetsoch
tjänstemän kan själffallet skärskådas ur hufvudsakligen två olika
synpunkter, statens och löntagarnes. Vid anläggaiidet af den förra
framträda i främsta rummet spörsmålets statsfinansiella moment och
dess betydelse för den af statsmyndigheterna utöfvade verksamheten.
Löntagaren däremot bedömer frågan gifvetvis hufvudsakligen ur billighetssynpunkt.

Att staten måste söka begränsa kostnaderna för rättsskipningen
och förvaltningen, i den mån detta är förenligt med omsorgen om deras
behöriga handhafvande och löntagarnes billiga anspråk, är ju utan
vidare själfklart, och nödig sparsamhet i detta afseende har också alltid
ansetts höra till grundvillkoren för en sund statshushållning. Men säkerligen
främjas icke vare sig statens eller de enskildes intresse därigenom,
att den ersättning, staten bereder sina organ, sättes så lågt, att dess behof
af dugande krafter för fullgörandet af det betydelsefulla arbetet inom rättsskipningens
och förvaltningens olika grenar icke kan på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses. Det lärer emellertid utan öfverdrift kunna sägas, att
fara härför i vårt land icke är aflägsen. Oförnekligt torde vara, att,
såsom ämbetsverkets representant i kommittén till dess protokoll anfört,
med den utbildning, som kräfves, den sakkunskap och omdömesgillhet,
som erfordras, personalen inom de centrala ämbetsverken för sitt arbete
åtnjuter vida lägre aflöningsvillkor, än motsvarande intellektuella arbete
i enskild eller kommunal tjänst betingar, och förvisso äger denna utsaga *
giltighet, äfven om behörig hänsyn tages till den tryggade ställning,
statens tjänstemän åtnjuta genom det på fullmakten grundade orubbade
bibehållandet vid tjänsten och pensionsrätten. Medan genom den väsentliga
prisstegring och den höjning af den allmänna lefnadsnivån, som
under de senare åren inträdt, en för innehafvarne af statstjänster synnerligen
ogynnsam förskjutning af deras ekonomiska ställning i förhållande
till andra medborgares ägt rum, en förskjutning, hvilken framträdt ännu
skarpare, i samma mån de företräden af mera ekonomisk art, statens löntagare
åtnjutit framför de enskildes, åtminstone hvad pensionsrätten angår
alltmer utplånats, hafva, såsom äfven påvisats, den på det sociala området
städse fortgående utjämningen och växande själfständighetskänslan i sin
mån bidragit att framkalla eu förändring i värdesättningen af de förmåner
af social natur, innehafvandet af en statstjänst ganska allmänt
ansetts medföra.

Det lärer icke kunna betviflas, att, därest ej åtgärder vidtagas
för en effektiv förbättring af tjänstemännens aflöningsvillkor, nu rådande

missförhållande härutinnan, hvaraf följderna redan börja framträda i en
flerestädes inträdd minskning i tilloppet aspiranter å tjänstemannabanan,
komma att efter hand medföra allt menligare verkningar för rättsskipningen
och statsförvaltningen i allmänhet. Att benägenheten för den
civila statstjänsten skulle, utan att berörda missförhållande genom eu
tidsenlig lönereglering af hjälptes, komma att tilltaga, är uppenbarligen
ej att vänta. Fasthellre måste befaras, att tilloppet till denna lefnadsbana
komme än ytterligare att minskas, i samma mån de fördelar, den
enskilda affärs- och advokatverksamheten erbjuder sina utöfvare, blifva
mera synbara, och allt allvarligare svårigheter uppkomma att på ett
fullt tillfredsställande sätt fylla behofvet af arbetskraft för de maktpåliggande
högre befattningarna i domstolarna och administrationen.
Kammarrätten lärer icke behöfva påpeka de vådor lör hela samhällslifvet,
hvarmed en stadigvarande nedgång af dugligheten och själfständigheten
hos innehafvarne af dessa befattningar skulle vara förknippad. Statens
lmfvudändamål är ju rättens förverkligande och skyddande. Det synes
då vara af den största betydelse, att de organ, genom hvilka staten
verkar för detta höga mål, också förmå fylla sin viktiga bestämmelse.
Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att enligt kammarrättens
åsikt genomförandet af en effektiv lönereglering för de civila befattningshafvandena
icke kan länge undanskjutas utan fara för viktiga statsintressen.
Frågan, huruvida det af kommittén framlagda regleringsförslaget beträffande
kammarrätten kan hvad detta ämbetsverk angår anses behörigen
tillgodose nämnda intressen, torde lämpligen kunna besvaras i sammanhang
med skärskådande af spörsmålet, om förslaget verkligen uppfyller
vederbörande befattningshafvandes billiga anspråk.

Utgår man därvid från den allmänna förutsättning, hvars befogenhet
väl svårligen lärer kunna jäfvas, att de nuvarande aflöningsförmånerna
blifvit rätt afvägda efter de vid tiden för den senaste
löneregleringens genomförande rådande förhållandena, föreligger till
bedömande, om de af kommittén föreslagna löneförbättringarna kunna
anses motsvara den efter nämnda tid inträdda stegringen i lefnadskostnaderna
äfvensom de ifrågasatta ökade anspråken å vederbörande
befattningshafvande. Det synes kammarrätten ligga i öppen dag, att,
ur denna synpunkt sedt, de af kommittén föreslagna lönesatserna måste
anses otillfredsställande. Hvad angår prisförhållanden och leinadskostnader
liar kommittén, hvilken icke lämnat annat bidrag till belysning
af dessa för en rättvis lönereglering synnerligen betydelsefulla omständigheter
än en jämförande framställning i tabellform angående bostadshyror
i Stockholm och Köpenhamn, ansett sig kunna hufvudsakligen

hänvisa till en vid Kungl. Maj:ts proposition år 1901 angående statsverkets
tillstånd och behof fogad utredning, som åberopats till stöd för
då gjord framställning om dyrtidstillägg för vissa statens tjänstemän
och betjänte. Enligt nämnda utredning skulle den prisstegring, som ägt
rum från perioden 1876—1885 till åren 1899—1900, kunna antagas icke
understiga fjorton till sexton procent, hvadan en motsvarande, till femton
procent beräknad höjning af vederbörande befattningshafvandes i kammarrätten
nuvarande löneförmåner, dyrtidstillägg däri icke inberäknade,
skulle innebära lönesatsernas fastställande till följande maximibelopp,
nämligen för presidenten 11,500 kronor, för kammarrättsråd 8,050
kronor, för andra gradens tjänsteman 6,325 kronor, för första gradens
tjänsteman 4,600 kronor, för förste vaktmästaren 1,265 kronor och för
vaktmästare 1,035 kronor. Härvid lärer emellertid ej böra förbises, att
ofvanberörda procenttal förvisso icke oväsentligt understiga ifrågavarande
prisstegring hvad. Stockholm angår, samt att den under de senare åren
framträdande väsentliga höjningen af den allmänna lefnadsnivån, hvilken
i icke ringa mån bidragit att framkalla en försämring af tjänsteinnehafvarnes
samhällsställning, lämnats alldeles obeaktad.

_ Vid öfvervägande af, hvilka aflöningsbelopp må anses skäliga,
uppgifver kommittén sig hafva tagit hänsyn äfven därtill, att för vederbörande
befattningshafvande kan komma att stadgas skyldighet att
lämna bidrag till egen pensionering, och erinrar i detta afseende (delen
I sid. 100, 101), hurusom enligt det af pensionskommittén den 7
november 1902 framlagda förslaget civila tjänsteinnehafvare skulle enligt
vissa grunder bidraga till dylik pensionering. Dessa pensionsbidrag
hafva emellertid af nyssnämnda kommitté upptagits till så afsevärda
belopp, att, därest desamma komme att vinna fastställelse, den löneförbättring
för vederbörande befattningshafvande i kammarrätten, hvarom
nu förevarande kommitté gjort hemställan, i icke oväsentlig, beträffande
vissa af dem till och med högst betydande mån skulle tagas-i anspråk
för de nya pensionsafgifterna.

Härtill komma de af kommittén föreslagna inskränkningarna i
rätten att med tjänst i kammarrätten förena annan befattning eller uppdrag,
hvilka inskränkningar, om än enligt sakens egen natur af beskaffenhet
att svårligen kunna mätas i penningbelopp, likväl måste i
betraktande af de utaf kommittén föreslagna, mindre rikliga lönesatserna
antagas komma att för vederbörande befattningshafvande i vissa fall
medföra en försämring af deras ekonomiska villkor, samt den betydande
skärpning af vederbörande tjänstemäns arbetsplikt och ansvar, som af
kommittéförslagets genomförande blefve en följd och hvilken skärpning

hvad angår vissa tjänstemän, exempelvis kammarrättens ledamöter, vnnnit
sådan omfattning, att den synes hafva bort i och för sig betinga eu
effektiv löneförhöjning.

Tager man behörig hänsyn till dessa förhållanden, lärer med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida kommitténs reglerings förslag beträffande
kammarrätten i stort sedt verkligen må anses innebära en förbättring
af vederbörande tjänsteinnehafvares ställning. Att hvad särskildt ledamöterna
angår en afgjord försämring skulle blifva en följd af kommittéförslagets
godkännande, torde svårligen kunna förnekas.

År det följaktligen kammarrätten omöjligt att ur billighetssynpunkt
understödja kommitténs ifrågavarande regleringsförslag, vill det
å andra sidan synas, som om statens och dess tjänares intressen i förevarande
afseende skulle i det hela sammanfalla. Kammarrätten har i
det föregående ansett sig böra framhålla angelägenheten häraf, att den
fara för nedgång i erforderlig kompetens hos vederbörande befallningshafvande,
nuvarande otillfredsställande löneförhållanden medföra, genom
dessas ordnande på tidsenligt sätt verkligen undanrödjes. Att enligt
kammarrättens öfvertygelse denna fara icke skulle genom godkännande
af kommittéförslaget kunna anses aflägsnad, torde framgå af hvad ofvan
blifvit anfördt. Särskildt finner kammarrätten sig ej böra underlåta
att framhålla, hurusom det icke lärer i längden befinnas'' möjligt att för
ledamotsbefattningar i en i högre och högsta instans dömande öfverrätt
förvärfva krafter* hvilka verkligen motsvara de fordringar på insikter,
omdömesförmåga och själfständighet, som för innehafvare af dylika
maktpåliggande ämbeten måste anses oeftergiflig^, därest icke staten bereder
vederbörande befallningshafvande fördelar, som stå i skäligt förhållande
till de på dem ställda anspråken. Ett dylikt missförhållande mellan,
å ena sidan, fordringarna på vederbörande befattningshafvandes kompetens
och, å den andra, de med tjänsten förenade förmånerna framträder än tydligare
med afseende å chefsbefattningarna i ämbetsverken. Det har ofta
påvisats, att sådana befattningar i den enskilda affärsverksamheten ej
sällan äro mångdubbelt rikligare aflönade utan att kräfva större insikter
eller begåfning än dylika sysslor inom statsförvaltningen, och
torde ej heller böra förbises, att vissa anspråk af social natur, som man
plägar • anse kunna ställas å innehafvare af sådana statstjänster, med
de samma befattningshafvande tillkommande oafsedt dessa anspråk knappt
tilltagna lönerna varda för dem synnerligen tyngande.

Med afseende å kommitténs förslag till aflöningar och pensionsbelopp
för kammarrätten har representanten för ämbetsverket uttalat
den mening, att de af kammarrätten i dess underdåniga utlåtande den

15 maj 1902 med anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901
föreslagna lönesatser syntes honom icke i någon mån öfverdrifna, och
att särskildt den af ämbetsverket föreslagna aflöningstiteln hyresbidragtorde
vara en lämplig form för att, därest den inom statsförvaltningen
i dess helhet komme till användning, utjämna aflöningsförhållandena
för tjänster, som borde aflönas lika, efter de olika lefnadskostnaderna
å olika orter.

Anslutande sig till denna mening vill kammarrätten icke underlåta
uttala sin uppfattning, att den rationella grunden för en lönereglering
synes vara, att med utgående från gällande aflöningssatser, hvilka
måste antagas vara jämväl i förhållande till hvarandra af statsmakterna
rätt afvägda, procentvis i mån af lefnadskostnadernas nedgång eller
stegring sänka eller höja nämnda lönesatser och sedermera jämka de
sålunda erhållna aflöningsbeloppen efter de förändringar beträffande
anspråken på vederbörande befattningshafvandes arbetskraft eller på
dem i öfrigt, som efter senaste lönereglering inträdt eller af den nya
regleringens genomförande skulle kunna antagas komma att följa.
Tydligt är, att, därest kommittén vid utarbetande af ifrågavarande löneregleringsförslag
följt dessa grunder, resultatet blifvit ett helt annat
än det, vid hvilket kommittén nu stannat. Men om än det vill synas,
som om några befogade erinringar mot nämnda grunder icke skulle
kunna framställas, anser kammarrätten sig ej böra förorda en så väsentlig
rubbning af nuvarande löneförhållanden som den, hvartill en tillämpning
af samma grunder skulle leda, helst utsikt torde saknas till erhållande
af statsmakternas godkännande af eu efter dylika normer uppgjord
aflöningsstat.

Vid afgifvande af sitt förslag till lönereglering för ämbetsverket
den 15 maj 1902 har kammarrätten ansett sig sakna anledning taga
hänsyn till möjligheten af, att vederbörande befattningshafvande kunde
komma att förpliktas bidraga till sin egen pensionering. Sedan emellertid
pensionskommittén framlagt förslag därom, finner kammarrätten sig
föranlåten af sådan anledning och på grund af de ökade anspråk
å vederbörande befattningshafvande, som komme att följa af godkännande
af nu ifrågavarande kommittéförslag med däri af kammarrätten
förordade ändringar, i underdånighet hemställa om någon förhöjning
i de af ämbetsverket i dess underdåniga utlåtande den 15
maj 1902 föreslagna lönesatser. Till fullo biträder kammarrätten
kommitténs åsikt om önskvärdheten häraf, att i betraktande af de
viktiga uppgifter, hvilka åligga kammarrättens revisionsafdelning,

och. för att kunna för chefsplatserna inom densamma förvärfva krafter,
vuxna dessa uppgifter, revisionskommissariernas aflöning varder satt
något högre än hvad för den andra normala tjänstegraden stadgas.
Äfven häraf betingas emellertid en afvikelse från kammarrättens ofvan
omförmälda löneregleringsförslag, liksom ock lönesatserna för vaktbetjäntpersonalen
upptagits till de af kommittén föreslagna högre belopp.
Ofriga ändringar i kammarrättens berörda förslag, som komma att af
ämbetsverket föreslås, åsyfta att bringa aflöningsbeloppens fördelning
mellan olika titlar i närmare öfverensstämmelse med kommitténs förslag
och torde ej påkalla någon särskild motivering från kammarrättens sida.

Innan kammarrätten öfvergår till framläggande af ett detaljerad!
förslag till lönereglering för ämbetsverket, anser emellertid kammarrätten
sig böra ägna närmare granskning åt kommitténs förslag om
ordnande af revisorernas aflöningsförhållanden.

I sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande den 15 maj 1902 hemställde
kammarrätten, att en något högre aflöning i allmänhet måtte
beredas ämbetsverkets revisorer än andra tjänstemän af första lönegraden,
till stöd för hvilken hemställan anfördes hufvudsakligen följande.
Då kammarrättens revision i förhållande till andra revisioner intoge
ställningen af en öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattade
hela statsförvaltningen, syntes på en revisor i kammarrätten böra ställas
skärpta fordringar på omdömesförmåga och författningskännedom, hvithet
äfven vore i viss män erkändt därigenom, att för befordran inom
kammarrättens revision erfordrades högre examenskompetens än som
i allmänhet vore föreskrifven för revisorer i andra verk. Det syntes
uppenbart, att de större kraf, man således borde ställa på en öfverrevisor,
ej i längden kunde uppehållas, med mindre honom bereddes
fördelaktigare ekonomiska villkor än andra revisorer. Efter att hafva
lämnat en utredning angående revisorernas i kammarrätten aflöningsoch
befordringsförhållanden, jämförda med andra sådana tjänstemäns,
ansåg sig kammarrätten berättigad af densamma draga den slutföljd,
att ämbetsverkets revisorer långt ifrån att vara bättre lottade än revisorer
i andra dylika verk i stället befunne sig i sämre ställning. Medan
lönevillkor och befordringsålder vore ungefär lika, tedde sig befordringsutsikterna
afgjordt sämre för kammarrättens revisorer. Att ett sådant
sakernas tillstånd måste i längden inverka menligt på revisionsarbetet
inom kammarrätten, syntes uppenbart. De dåliga befordringsutsikterna
kunde befaras verka förslappande på vederbörande tjänstemäns nit och
intresse, och det antagande läge nära till hands, att dugliga, för revisions 11 -

arbetet utbildade personer, ställda i valet mellan befordran till befattning
i kammarrättens revision eller i annan lägre, men mera gynnsamt ställd
revision, föredroge det senare.

Kommittén tiar likväl ej velat anse skäl föreligga att i aflöningshänseende
åt revisorerna i kammarrätten bereda en undantagsställning
och framhåller därvid till en början, att med den löneförhöjning, hvarom
kommittén gjort hemställan för första gradens tjänstemän inom de
centrala ämbetsverken, löneförmånerna blefve sådana, att de äfven hvad
an gånge tjänstemän med den uppgift, som tillkomma kammarrättens
revisorer, måste anses i och för sig fullt tillräckliga.

Enär de af kammarrätten till stöd för ifrågavarande förslag åberopade
skälen hänföra sig till jämförelser mellan kammarrättens revisorer och
andra tjänstemannagrupper, innefattar den af kommittén sålunda uttalade
meningen icke något försök till vederläggning af riktigheten af kammarrättens
motivering af samma förslag.

Emellertid finner kommittén, att ej heller ur dylika jämförelser
kunna hämtas stöd för att bereda kammarrättens revisorer en undantagsställning,
och framhåller, att de kompetensfordringar, som enligt gällande
bestämmelser ställas å kammarrättens revisionstjänstemän, äro
icke andra än de, som gälla äfven för öfriga nuvarande tjänstemän af
första graden inom verket liksom för en mängd tjänstemän i samma
grad inom andra verk. Och det kammarrättens revisionspersonal åliggande
arbetet vore, om än i viss män mera maktpåliggande än arbetet
inom vissa specialrevisioner, dock icke genom invecklad beskaffenhet
eller svårigheter att detsamma fullgöra så skildt från annat första
gradens tjänstemän i allmänhet åliggande arbete, att ur sådan synpunkt
eu åtskillnad i löneförmåner kunde anses befogad.

Då det enligt sakens natur icke gärna är möjligt ådagalägga ohållbarheten
af ett dylikt på individuell uppfattning grundadt omdöme,
måste kammarrätten inskränka sig till att åberopa hvad ämbetsverket
med stöd af sin sakkännedom i ämnet därutinnan tillförene anfört.

Kommittén förklarar sig ej kunna anse löneförhöjning vara det
enda eller ens det verksammaste medlet att vinna möjligast effektiva
revision. Ur denna synpunkt finner kommittén det vida viktigare,
att i formerna för revisionsarbetet inom kammarrätten vidtagas sådana
ändringar, som äro ägnade att höja detta arbetes vikt och betydelse
inom verket samt revisionspersonalens uppfattning af och intresse för
sin uppgift. Med erinran om de af kommittén i sådant syfte framställda
förslagen framhåller kommittén tillika, att till målets vinnande också
bör medverka, att revisionskommissarierna, till Indika poster dugliga

revisorer liade att vänta befordran, af kommittén satts i en högre lönegrad
än förut. Vidare fäster kommittén uppmärksamheten därå, att
genom de två kontorsförmansplatserna ytterligare utsikt finnes för revisorer,
som visat sig dugliga, att komma upp i en bättre aflöningsställning.
På grund häraf håller kommittén före, att befattningarna
inom kammarrättens revisionsafdelning, därest kommitténs förslag varder
genomfördt, böra blifva vida mer eftersträfvansvärda än nu samt ägnade
att draga till sig dugande ämnessvenner i icke mindre mån än andra
motsvarande tjänster och särskild!, befattningar inom specialrevisionerna.

Huru kommittén kunnat komma till den slutföljd, att kommittéförslagets
genomförande skulle så förbättra kammarrättens revisorers
ställning i förhållande till andra sådana tjänstemäns, att den anmärkta
bristen på likställighet dem emellan komme att utplånas, är svårt att
inse. De ändringar i formerna för revisionsarbetet, hvarå kommittén
förklarar sig fästa så väsentlig vikt, innebära, såsom ock i en af
kommittéledamoten F. H. Schultzberg till kommittébetänkandet afgifven
reservation påvisats, icke för kammarrättens revisorer någon förmån
framför dem, som tillkomma de förvaltande verkens revisorer. Genom
indragningen af en revisionskommissariebefattning skulle befordringsutsikterna
för revisorerna, hvilka redan för närvarande äro synnerligen
ogynnsamma, ytterligare försämras, och, äfven om kammarrättens förslagom
uppförande i ämbetsverkets stat af högre aflöning åt två revisorer,
som tillika skulle tjänstgöra såsom kontorsförmän, vunne afseende,
skulle kammarrättens revisions ofördelaktiga ställning i förhållande till
specialrevisionerna i fråga om befordringsutsikter ej undergå någon
afsevärd förändring. Då de skäl, som anförts för förslaget om högre
aflöningsförmåner för kammarrättens revisorer än för första gradens
tjänstemän i allmänhet, följaktligen enligt kammarrättens mening icke
blifvit i någon mån af kommittén vederlagda, har kammarrätten ej
funnit sig äga anledning frångå ifrågavarande förslag. Äfven ett godkännande
af detta'' förslag bör själffallet föranleda eu förändrad formulering
af det bland aflöningsvillkoren intagna stadgandet om rätt till
semester för vissa befattningshafvande i kammarrätten.

Beträffande kommitténs hemställan angående pensionsbelopp. för
presidenten tillåter sig kammarrätten hänvisa till sitt i det föregående
gjorda uttalande i ämnet.

Af hvad ofvan anförts lärer framgå, att kammarrätten anser sig
icke kunna tillstyrka, att kommitténs förslag måtte vinna afseende vid
en blifvande lönereglering för ämbetsverket. Utgående från det förslag
till sådan reglering, som af kammarrätten framlades i dess den 15 maj

1902 afgifna underdåniga utlåtande, hemställer kammarrätten i underdånighet,
att med ändring af nu gällande stat för ämbetsverket aflöningarna
måtte upptagas för

presidenten till 7,500 kronor såsom lön, 3,600 kronor såsom tjänstgöringspenningar
och 900 kronor såsom hyresbidrag eller tillhopa 12,000
kronor,

kammarrättsråd till 4,600 kronor såsom lön, 2,400 kronor såsom
tjänstgöringspenningar och 800 kronor såsom hyresbidrag eller tillhopa
7,800 kronor, hvartill efter fem års tjänstgöring skulle kunna komma
ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor,

revisionsJcommissarie till 3,400 kronor såsom lön, 2,000 kronor såsom
tjänstgöringspenningar och 600 kronor såsom hyresbidrag eller samman -lagdt 6,000 kronor samt därjämte två ålderstillägg till lönen, hvardera
å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring,

sekreterare, advokatfiskal till 3,200 kronor såsom lön, 1,800 kronor
såsom tjänstgöringspenningar och 600 kronor såsom hyresbidrag eller tillsammans
5,600 kronor med likaledes två ålderstillägg till lönen, hvartdera
å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring,

hvardera af två revisorer (tillika kontors för män) till 2,500 kronor
såsom lön, 1,500 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 500 kronor
såsom hyresbidrag eller tillhopa 4,500 kronor samt tillika tre ålderstillägg
till lönen, hvart och ett å 500 kronor efter respektive fem, tio
och femton års tjänstgöring, med rätt likväl för den, som vunnit befordran
till sådan revisorstjänst från annan revisorsbefattning i ämbetsverket,
att åtnjuta det eller de ålderstillägg, som skulle tillkommit
honom, därest han kvarstått i sistnämnda befattning,

en hvar af de öfriga revisorerna till 2,000 kronor såsom lön, 1,500
kronor såsom tjänstgöringspenningar och 500 kronor såsom hyresbidrag
eller sammanlagdt 4,000 kronor med äfvenledes tre ålderstillägg till
lönen, hvart och ett å 500 kronor efter respektive fem, tio och femton
års tjänstgöring,

notarie, aktuarie till 1,800 kronor såsom lön, 1,500 kronor såsom
tjänstgöringspenningar och 500 kronor såsom hyresbidrag eller tillsammans
3,800 kronor, hvartill skulle kunna komma tre ålderstillägg
till lönen, hvart och ett å 400 kronor efter respektive fem, tio och
femton års tjänstgöring,

förste vaktmästaren till 800 kronor såsom lön, 400 kronor såsom
tjänstgöringspenningar och 200 kronor såsom hyresbidrag eller tillhopa
1,400 kronor och

vaktmästare till 500 kronor såsom lön, 400 kronor såsom tjänstgöringspenningar
och 200 kronor såsom hyresbidrag eller sammanlagdt

1,100 kronor med ett ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter fem
års tjänstgöring.

Därest detta förslag skulle vinna afseende, komme den slutaflöning,
som i gällande stat för kammarrätten finnes upptagen för presidenten
äfvensom de tjänstemän och betjänte, hvilka enligt förslaget skulle tillhöra
någon af de utaf kommittén omnämnda normala lönegraderna i
de centrala ämbetsverken, att höjas för presidenten, kammarrättsråden,
sekreteraren och advokatfiskalen med tjugu procent, för notarierna och
aktuarien med tjugufem procent, för förste vaktmästaren med omkring
tjugusju procent och för vaktmästarne med omkring trettiotre pimcent,
hvadan förslagets genomförande skulle föranleda en starkare ökning af
slutaflöningen för de lägre befattningshafvandena än för de högre.

Med afseende å advokatfiskalens rätt till aktoratsarfvode hemställde
1874 års löneregleringskommitté, att bemälde tjänstemans rätt till dylikt
arfvode måtte inskränkas till hvad enligt då gällande grunder utginge
eller, enligt hvad framdeles blefve stadgadt, kunde komma att utgå till
andra aktörer.

Kommitténs ordförande presidenten Buren var emellertid skiljaktig
från denna hemställan och erinrade i ett af honom afgifvet särskilt
yttrande, bland annat, att aktoratsarfvodet sedan lång tid varit
en af advokatsfiskalens löneförmåner, hvilken tillförene varit bestämd
till tolf procent men vid löneregleringen 1858 blifvit nedsatt till tio
procent. Att gorå rättigheten till denna inkomst beroende af hvad
andra aktörer åtnjöte i dylik inkomst, skulle enligt reservantens mening
sakna giltighet i betraktande af kammarrättens advokatfiskal säregna
ställning och af vikten utaf det ämbete, han beklädde, hvilken omständighet
äfven betingade, att, då hans fasta lön icke kunde bestämmas
till högre belopp än andra tjänstemän i enahanda grad blifvit tillerkändt,
de ämbetet åtföljande löneförmåner borde uppgå till så högt
belopp, att eu fullt lämplig person för ämbetets utöfvande alltid kunde
erhållas; och hemställde reservanten, att advokatfiskal^ aktoratsarfvode
måtte bestämmas att fortfarande utgå med tio procent af de medel, som
efter hans åtal i kronans eller annan allmän kassa inflöte.

I sitt öfver kommitténs regleringsförslag angående ämbetsverket
den 29 november 1878 afgifna underdåniga utlåtande förklarade kammarrätten
sig med afseende å den särskilda vikten för kronan att till
förvaltande af det ämbete, kammarrättens advokatfiskal beklädde, kunna
påräkna personer af mera framstående duglighet och på grund af de

skäl, kommitténs ordförande i sin reservation i öfrig! andragit, dela
den i samma reservation yttrade mening.

Vid föredragning inför Kimgl. Magt den 21 februari 1879 af nu
omförmälda kommittéförslag och utlåtande yttrade dåvarande chefen för
finansdepartementet, att, med afseende å hvad af ordföranden i kommittén
och af kammarrätten blifvit anfördt i fråga om förevarande arfvode,
advokatfiskalen torde böra bibehållas vid enahanda förmåner, han i detta
hänseende för det dåvarande åtnjöte, och detta så mycket hellre, som
aktoratsarfvodet utginge efter samma beräkningsgrund, som Kungi. Magt
ansett böra tillämpas i afseende å kammarkollegii advokatfiskal.

I enlighet med denna hemställan vann frågan då sin lösning, och
§ 30 i nu gällande instruktion för kammarrätten innehåller den bestämmelsen,
bland andra, att kammarrättens advokatfiskal åtnjuter aktoratsarfvode
med tio procent å de medel, böter och viten undantagna, som
etter hans åtal eller till följd af hans ämbetsåtgärd i andra än anmärkningsmål
till betalning utdömas och hvilka i kronans eller annan allmän
kassa inflyta.

I sitt till kammarrättens underdåniga utlåtande nu liänskjutna
betänkande erinrar förevarande kommitté, hurusom densamma i sitt
förslag angående reglering af löneförehållanden in. m. vid kammarkollegium
hemställt om upphörande af advokatfiskalen därstädes tillkommande
provision eller aktoratsafvode under framhållande, bland annat,
att en dylik inskränkning i afseende å de med sistnämnda advokatfiskalstjänst
förenade inkomsterna icke borde kunna verka menligt på
befattningens behöriga uppehållande, enär genom tjänstens bibehållande
i den andra allmänna lönegraden vore sörjdt för, att för densamma
borde kunna erhållas fullt lämplig person. Hvad sålunda blifvit anfördt
ägde enligt kommitténs åsikt sin fulla tillämpning äfven beträffande
advokatfiskalen i kammarrätten. Då härtill komme, att de åtal eller
andra ämbetsåtgärder från denne advokatfiskals sida, för hvilka aktoratsarfvode
tillflöte honom, i regel torde vara föranledda af annans initiativ,
samt själfva ämbetsåtgärden syntes böra af advokatfiskalen verkställas
utan annan ersättning än den, som innebures i honom tillkommande
aflöning, ansåge kommittén dylikt aktoratsarfvode icke vidare böra till
honom utgå.

Mot kommitténs hemställan i denna fråga har representanten för
ämbetsverket inlagt reservation, därvid han med åberopande af de skäl,
som blifvit anförda tillförene, då frågan förevarit, uttalat den åsikt, att
borttagandet af advokatfiskalens ofvannämnda rätt icke vore af förhållandena
påkalladt, i synnerhet icke så länge åklagare i allmänhet bibe -

liölles vid andelar i böter, viten och förbrutet gods, hvarjämte lian,
med förmälan att, därest sådant nr besparingssynpunkt från statsverkets
sida syntes behöfligt, en begränsning af arfvodet likväl torde kunna
ske, i tillämpliga delar hänfört sig till livad representanten för kammarkollegium
i yttrande till kommitténs protokoll anfört om enahanda förslag
angående kollegii advokatfiskal. Denne representant har med
framhållande, hurusom genom den advokat fiskalen hittills i detta afseende
förunnade förmån han, som i öfrigt åtnjutit lön såsom andra gradens
tjänsteman, varit i fråga om aflöningsvillkor bättre ställd än sina vederlikar
inom tjänstegraden, vidare yttrat, att, då med hänsyn till advokatfiskalens
mera själfständiga ställning och ansvarsfulla bestyr nämnda
hans företräde också syntes vara berättigadt samt denne tjänsteman
skulle i den nya organisationen för kollegium bibehållas med hufvudsakligen
samma åligganden som hittills, han redan ur denna synpunkt
trott det var lämpligt, att advokatfiskal fortfarande hade sig tillförsäkrad
ifrågavarande extra förmån, hvilken uppfattning läte sig med
kommitténs förslag om advokatfiskalens löneförmåner så mycket mindre
förlika, som med den af kommittén ifrågasatta tillökning i lön och
tjänstgöringspenningar, tillhopa 800 kronor, bemälde tjänsteman i betraktande
af det belopp, hvartill aktoratsarfvodet i genomsnitt för de senare
åren uppgått, icke blott icke kunde antagas undfå någon effektiv löneförbättring
utan till och med komme i sämre ställning än tillförene.
Men äfven ur en annan synpunkt hade bemälde representant ansett
aktoratsarfvodet böra kvarstå. Ehuru det naturligen måste förutsättas,
att advokatfiskal i de saker, för hvilkas utförande aktoratsarfvodet
utginge, utan särskild vedergällning skulle behörigen fullgöra hvad på
honom ankorame, kunde det nog ej förnekas, att lian, med utsikt att
för egen räkning få behålla någon liten del, af hvad han kunde tillvinna
kronan, komme att ägna ett ännu mera intresseradt och uppmärksamt
aktgifvande på kronans fördel och detta ej blott i fråga om initiativ
utan jämväl med afseende å sina vidare åtgöranden i vederbörande mål.
Å andra sidan måste dock medgifvas befogenheten däraf, att arfvodet
blefve begränsadt.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett i sammanhang härmed
af sistbemälde representant framställdt förslag i ämnet har kammarkollegium
i sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande hemställt, huruvida
det icke skulle täckas Kungl. Maj:t medgifva, att advokatfiskalens
aktoratsarfvode för hvarje år beräknades till tio procent, intill dess det
uppgått till femhundra kronor, och därefter till allenast fem procent,
dock att . arfvodet icke något år finge öfverskrida åtta hundra kronor.

Med tillkännagifvande, att till advokatfiskal i kammarrätten
utgått aktoratsarfvode, år 1903 med 151 kronor 47 öre och år 1904
med 8,068 kronor 21 öre, däraf 7,543 kronor 21 öre härrört af bemälde
tjänstemans talan i ett mål af ovanligt vidlyftig beskaffenhet, hvars
utredning och handläggning kräft en tid af flera år, tillåter ämbetsverket
sig underdånigst framhålla, att jämväl innehafvaren af nu ifrågavarande
maktpåliggande åklagarbefattning skulle i likhet med sin
ämbetsbroder i kammarkollegium i betraktande af det belopp, hvartill
aktoratsarfvodet de senare åren i medeltal uppgått, lida minskning i sina
nuvararande löneförmåner, därest kommittéförslaget vunne godkännande.
På grund häraf och med åberopande af hvad vid frågans föregående
behandling blifvit anfördt till stöd för advokatfiskalens rätt att fortfarande
tillgodonjuta ifrågakomma förmån finner kammarrätten sig böra afstyrka
kommitténs förslag i förevarande del men anser i likhet med nämnda
ämbetsverks representanter i kommittén en begränsning af arfvodet
kunna äga rum, så att det icke må uppgå till oskäligt högt belopp.

Kammarkollegii förslag om arfvodets begränsning till visst årligt
belopp kan dock kammarrätten hvad angår aktoratsarfvodet åt detta
ämbetsverks advokatfiskal icke för sin del förorda, enär en sådan
bestämmelse kunde föranleda därtill, att han för vissa ämbetsåtgärder
icke ägde åtnjuta ett arfvode, som för andra dylika åtgärder af enahanda
beskaffenhet skulle tillkomma honom, och följaktligen äfven i
vissa fall den sporre till ökadt nit och intresse i tjänsten, aktoratsarfvodet
innebär, komme att saknas. Arfvodets begränsning till ett
visst årligt belopp synes ock föranleda den olägenheten, att dess storlek
blefve alltför beroende af den tid, under hvilken det arbete verkställts,
därför arfvodet vore afsedt utgöra vedergällning, i det att exempelvis
eu viss under ett år utförd arbetsmängd skulle, därest densamma fördelades
å två eller flera år, kunna medföra ett vida högre arfvode.
Kammarrätten tillåter sig därför underdånigst föreslå, att advokatfiskalens
aktoratsarfvode måtte för hvarje år utgå med tio procent, intill dess
arfvodet uppgått till femhundra kronor, och därefter med endast fem
procent.

Mot kommitténs förslag i öfrigt angående reglering af vissa kamrättens
tjänstemän tillkommande sportelinkomster har anledning till erinran
ej förekommit.

Kommittén öfvergår härefter till beräkning af anslagsbehofvet
för vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifning
skostnad.

Vid kommitténs uttalande i fråga om vikariatsersättning vill kammarrätten
endast erinra, att, därest ämbetsverkets förslag om sekreterartjänstens
bibehållande och två nya revisorstjänsters inrättande vinner
afseende, äfven däraf skulle uppkomma någon ökning i utgifterna för
vikariatsersättning.

De af kommittén framlagda regleringsförslagen i fråga om extra
ordinarie tjänstemäns antagande, tjänstgöring och aflöning finner kammarrätten
ändamålsenliga hvad angår bemälde tjänstemäns tjänstgöring
och aflöning. Däremot måste ett godkännande af förslaget om extra
ordinarie tjänstemäns antagande befaras komma att framkalla föga lyckliga
verkningar. Skulle kommitténs hemställan, att extra ordinarie tjänstemän
måtte åtminstone i allmänhet antagas endast i mån af yppadt behof,
vinna allmän tillämpning i de centrala ämbetsverken, kunde den faran
antagas vara ej aflägsen, att de tjänstemannaaspiranter, hvilka vore i
saknad af bekantskaper och förespråkare bland dessa ämbetsverks personal,
komme att till skada för en god rekrytering af samma personal få stå tillbaka
för måhända i duglighet underlägsna medsökande. Det torde icke
kunna betvifla^, att det af kommittén underkända systemet för antagande af
extra ordinarie tjänstemän, hvarigenom inträde i månget centralt ämbetsverk
statt Öppet för en hvar sökande med erforderlig kompetens, i icke
oväsentlig mån bidragit att tillföra tjänstemannapersonalen i dessa
ämbetsverk värdefulla krafter. För ett ämbetsverk sådant som kammarrätten
med dess talrika ordinarie tjänstemannapersonal är det själffallet
af ej ringa betydelse att för förordnanden äfvensom för besättande af
lediga tjänster i ämbetsverket hafva att tillgå ett så stort antal extra
ordinarie tjänstemän, att möjlighet verkligen förefinnes för pröfning
af vederbörande aspiranters lämplighet och ett urval dem emellan.
Kommitténs ifrågavarande förslag skulle ock för ämbetsverket medföra
den olägenhet,. att detsamma kunde blifva förhindradt antaga lämpliga
sökande, hvilka vid sedermera inom verket yppadt behof af arbetskrafter
vunnit användning på andra verksamhetsområden.

F mmittén har delen I sid. 140 och följ.) uttalat den mening,
att det vore uppenbart, att anställande af extra ordinarie tjänstemän
inom ett ämbetsverk utöfver behofvet eller i obegränsadt antal skulle
inverka oförmånligt på deras ställning. I många fall måste det medföra,
att arbete icke kunde dem beredas eller åtminstone endast otillräckligt
sådant, de uppvandes härigenom redan från början att åstadkomma en
ringare arbetsprodukt än de, rätt använda, vore i stånd att lämna. De
medel, som funnes anslagna för att bereda tillgång till godtgörelse för

deras arbete, blefve ock otillräckligare, i den man de skulle fördelas
emellan flera. Men det betänkligaste vore, att nyssnämnda förhållande
enligt kommitténs mening i hög grad bidroge därtill, att för en stor
del af dessa sålunda hos ämbetsverket mottagna tjänstemän tiden, under
hvilken de finge tjänstgöra såsom extra, blefve oskäligt lång.

Visserligen lärer det ej kunna förnekas, att, såsom kommittén
framhållit, vissa olägenheter äro förbundna med den af kommittén icke
gillade ordningen för antagandet af extra ordinarie tjänstemän, men det
vill dock synas kammarrätten, som om betydelsen af dessa olägenheter
af kommittén öfverskattats. Hvad särskilt kammarrätten angår anser
ämbetsverket sig ej böra underlåta att meddela, hurusom under de senare
åren antalet härstädes tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän varit i
aftagande och för närvarande knappast motsvarar behofvet; och lärer
ej heller någon förändring härutinnan vara att förvänta, därest icke eu
effektiv lönereglering för ämbetsverket varder genomförd. Vid sådant
förhållande torde åtminstone för närvarande reglerna för den extra
ordinarie tjänstemannapersonalens antagande icke nämnvärdt inverka på
längden af den tid, vederbörande få tjänstgöra såsom extra, och i allt
fall lärer man äga förutsätta, att tjänstemannaaspiranterna själfva förmå
bedöma, huruvida det är med deras fördel förenligt att ägna sina krafter
åt det ämbetsverk, i hvilket de tjänstgöra.

Huru som helst finner kammarrätten de skäl, som hvad detta
ämbetsverk angår tala- mot genomförandet af en sådan anordning som
den af kommittén föreslagna, så vägande, att kammarrätten anser sig
böra på det bestämdaste afstyrka bifall till kommitténs framställning
härutinnan.

Hvad härefter angår behofvet af extra arbetskrafter i kammarrätten
finner ämbetsverket lika med kommittén, att, därest underställning
i afskrifnings- med flera mål komme att upphöra, advokatfiskalen icke
vidare skulle hafva behof af amanuensbiträde. Kommittén har vidare
''ansett det äfven för framtiden kunna vara tillfyllest med nuvarande
antalet kansliamanuenser eller fyra, hvilket antal å andra sidan kommittén
icke heller funnit sig böra vid sin beräkning underskrida. Då emellertid,
därest eu effektiv inskränkning, på sätt kammarrätten ansett lämpligt,
komme att äga rum i rubrik- och recitskrifningen, det kanslipersonalen
påfallande arbetet lärer komma att undergå någon minskning, vill det
synas kammarrätten, som om antalet kansliamanuenser icke skulle behöfva
bestämmas högre än till två. Beträffande antalet amanuenser å revisionsafdelningen
får kammarrätten med åberopande af hvad ämbetsverket
därom anfört i sammanhang med frågan om revisorstjänsterna hemställa,

att å nämnda afdelning af verket måtte anställas åtta amanuenser. För
aktuarien kan biträde af amanuens ej afvaras. Därest dessa förslag till
reglering af amanuensbefattningarna i ämbetsverket vinna godkännande,
komme följaktligen deras antal att nedgå till elfva eller detsamma, som
kommittén ansett vara erforderligt, hvadan således anslagsbehofvet till
amanuensarfvoden lärer böra upptagas till 19,800 kronor.

Hvad angår kommitténs förslag till reglering af de oexaminerade
biträdenas å revisionsafdelningen tjänstgöring och aflöningsförmåner vill
det synas kammarrätten, som om de anspråk, kommittén finner böra
ställas å dessa biträden, knappast kunna anses stå i skäligt förhållande
till de för dem föreslagna lönevillkoren. Det torde ej saknas anledning
befara, att, därest dessa förhållanden ordnas i enlighet med kommitténs
förslag, svårigheter komma att möta att till ifrågavarande biträdesbefattningar
finna sökande, hvilka äga erforderliga förutsättningar att
fylla de med samma befattningar förenade uppgifterna. Fn så väsentlig
skillnad mellan, å ena sidan, ifrågavarande biträdens och, å den andra,
amanuensernas arbetstid och aflöningsförmåner som den af kommittén
ifrågasatta lärer ej heller befinnas nöjaktigt motiverad med de å de
senare ställda större kompetensfordringarna, då för ett rättvist ordnande
af dessa förhållanden behörigt afseende naturligtvis måste fästas jämväl
vid amanuensernas befordringsutsikter. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt anser kammarrätten, som icke har något att erinra mot kommitténs
förslag angående antalet ifrågavarande biträden och sättet för bestämmande
af grunderna för deras aflöning, arbetstiden för dem böra fastställas till
fyra högst fem timmar dagligen och deras arfvoden till lägst 90 kronor
i månaden eller 1,080 kronor årligen, hvilka arfvoden sedermera må,
i den mån sådant pröfvas skäligt, förhöjas, dock icke utöfver 120 kronor
i månaden eller 1,440 kronor för år. Till dessa biträdens aflöning skulle
följaktligen erfordras högst 5,760 kronor.

Hvad kommittén yttrat angående flitpenningar och renskrifningskostnad
föranleder ej någon erinran från kammarrättens sida.

Med stöd af dessa uttalanden tillåter kammarrätten sig underdånigst
hemställa, att ifrågavarande anslag måtte å ämbetsverkets stat upptagas
till 36,500 kronor. Den af kammarrätten förordade afvikelsen från
kommitténs förslag i denna del föranledes af ökningen af anslagsbehofvet
dels för vikariatsersättning, dels ock för arfvoden till bemälda oexaminerade
biträden.

Med tillämpning af hvad kammarrätten sålunda i underdånighet
anfört har ämbetsverket uppgjort och får härhos bilägga förslag till stat
för kammarrätten.

Öfvergångsförhållanden.

I anledning af hvad kommittén anför därom, att de ordinarie
tjänstemän, för hvilka befattning icke kan enligt den nya staten beredas,
böra öfverflyttas å öfvergångsstat med de aflöningar, till hvilka innehafvande
fullmakter berättiga, samt med tjänstgöringsskyldighet efter
kammarrättens bepröfvande, tillåter kammarrätten sig slutligen i underdånighet
framhålla, att, därest kommitténs förslag om sekreterareänstens
indragning blefve godkändt, svårigheter torde möta att för denna befattnings
innehafvare kunna anordna någon tjänstgöring inom verket, enär
de honom för närvarande åliggande göromålen komme delvis att upphöra,
delvis att öfvertagas af andra befattningshafvande, och det synes tvifvelaktigt,
huruvida han kan förpliktas besörja göromål åt väsentligen annan
beskaffenhet än dem, som varit förenade med den indragna tjänsten.

Remissakten varder härjämte i underdånighet återställd, hvarjämte
bifogas utdrag af kammarrättens denna dag i ärendet hållna protokoll,
utvisande de skiljaktiga meningar, som vid den nådiga remissens
besvarande härstädes förekommit.

Stockholm den 13 maj 1905.

A. 11. BIÖRKLUND.

C. O. ERICKSON.
RUST AF HERNMARCK.

Föredragande.

Underdånigst:

L. ÅKERHIELM.

HENNING vox UNGE. JOHAN ÖSTBERG.

OSKAR BODIN. CARL JUEL.

E. LAGERBRING.

A. TF. Cygnceus.

Förslag till stat för

kammarrätten

att tillämpas från och med år

	Iv rono r
		Tjänst-
	Lön.	görings-	Hyres-	Summa.
		pennin-	bidrag.
		gar.
1 president ..................	7,500	3,600	900	12,000
1 kammarrättsråd........	4,600	2,400	800	7,800 i
7 d:o ........	32,200	16,800	5,600	54,600 1
1 revisionskommissarie	3,400	2,000	600	6,000
1 d:o	3,400	2,000	600	6,000
1 sekreterare ................	3,200	1,800	600	5.600
1 advokatfiskal ............	3,200	1,800	600	5,600
1 revisor (tillika kon-
torsförman)....	2,500	1,500	500	4.500
1 d:o .........;..............	2.500	1,500	500	4,500
1 revisor........................	2,000	1,500	500	4,0001
17 revisorer ................	34,000	25,500	8,500	68,000
1 notarie........................	1,800	1,500	500	3,800
3 notarier ....................	5,400	4,500	1,500	11,400 J
1 aktuarie och registra-
tor ............................	1,800	1,500	500	3,800
1 förste vaktmästare...	800	400	200	1.400
1 vaktmästare ............	500	400	200	1.100
3 d:o ............	1,500	'' 1,200	600	3,300
Anslag till vikariats-
ersättning, arfvoden
åt extra biträden, flit-
penningar och ren-
skrifningskostnad ....				36,500
Summa	\| 239,900

Efter fem år kan lönen

Efter fem år kan lönen
höjas med 500 kronor och
efter ytterligare fem år likaledes
med 500 kronor-.

Efter fem år kan lönen
höjas med 500 kronor, efter
ytterligare fem år likaledes
med 500 kronor och efter än
ytterligare fem år äfvenledes
med 500 kronor.

Efter fem år kan lönen
höjas med 400 kronor, efter
ytterligare fem år likaledes
med 400 kronor och efter än
ytterligare fem år äfvenledes
med 400 kronor.

Efter fem år kan lönen

Anmärkning: Om vaktbetjänt i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och vedbrand,
skall lönen minskas med 250 kronor.

Utdrag af protokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och Rikets
kammarrätt den 13 maj 1905.

Närvarande:

Presidenten herr friherre Åkerhielm.

Herr kammarrättsrådet Björklund.

Herr kammarrättsrådet von Unge.

Herr kammarrättsrådet Östberg.

Herr kammarrättsrådet Erickson.

Herr kammarrättsrådet Bodin.

Herr kammarrättsrådet JuEL.

Herr kammarrättsrådet HERNMARCK.

Adjungerade ledamoten advokatfiskal Lagerbring.

S. D. Företogs till slutlig justering det af föredraganden, herr
kammarrättsrådet Hernmarck uppsatta förslag till underdånigt utlåtande
i anledning af Kungl. Maj:ts remiss å kommitténs rörande reglering af
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. den 18
juni 1904 afgifna betänkande och förslag angående reglering af löneförhållanden
m. m. vid Kungl. kammarrätten, om hvilket ärende i
protokollet för den 9 innevarande månad senast förmäles; och beslöts
underdånigt utlåtande af innehåll, registraturet utvisar.

Följande särskilda yttranden afgåfvos:

af föredraganden:

I olikhet mot kammarrättens pluralitet anser jag kommitténs förslag,
att revisionskommissarierna skulle såsom ledamöter deltaga i afgörandet
af revisionsafdelning ens anmärkningsmål och därmed i samman -

käng stående ärenden, böra under vissa förutsättningar vinna godkännande.
De fördelar, som genom den föreslagna anordningen skulle
kunna ernås, synas mig så afsevärda, att de kunna anses väl uppväga
de af densamma befarade olägenheterna, Särskilt förtjänar framhållas
det gifna företräde, den af kommittén förordade anordningen äger
framför den nuvarande därutinnan, att ett legalt inflytande på de ifrågavarande
målens afgörande tillförsäkras vederbörande föredragande och
denne blir juridiskt ansvarig för besluten, fördelar, som endast delvis
skulle vinnas genom sådana bestämmelser som de af kammarrättens
pluralitet tillstyrkta. Otvifvelaktigt skulle äfven den mera framskjutna
och inflytelserika ställning, kommittéförslaget afser att bereda revisionskommissarierna,
bidraga att höja deras intresse för tjänsten och i sin
mån verka gagneligt å revisionsarbetet i dess helhet,

Det lärer emellertid ej kunna förnekas, att förslaget, om än enligt
min åsikt synnerligen beaktansvärdt, lider af vissa olägenheter.
En af dessa har ock af pluraliteten ansetts så allvarlig, att densamma
funnit sig däraf föranlåten att afstyrka förslaget i denna del. Det
synes mig dock, som om de af kammarrättens pluralitet mot förslaget
yppade betänkligheterna icke bort tillmätas en så afgörande betydelse.
Äfven om det måste medgifvas, att revisionskommissariernas dubbelställning
såsom chefer för revisionskontoren och föredragande ledamöter
i anmärkningsmål kan vara ägnad ingifva tvifvelsmål om den ifrågasatta
anordningens lämplighet, håller jag dock före, att rättssäkerheten
icke skulle äfventyras genom revisionskommissariernas deltagande i
målens afgörande under ansvarighet för besluten, dock under förutsättning,
dels att minskning icke, på sätt kommittén föreslagit, sker i
antalet i målens afgörande deltagande ledamöter, dels ock att besluten
i de af revisionskommissarierna föredragna målen efter fördelning kammarrättsråden
emellan af dem kontrollgranskas mera med afseende å
deras sakliga innebörd än formella affattning. Denna granskning skulle
säkerligen vara till gagn äfven i det afseende, att ledamöterna, Indika
eljest måhända kunde befaras efter hand blifva mera främmande för
ifrågakomna mål, därigenom skulle erhålla tillfälle vidmakthålla och
vidga sin erfarenhet å förevarande område.

Därest förslaget, att sekreteraren skulle föredraga underställda
mål angående ersättning för fattigvård, som i Norge tilldelats svenska
undersåtar, vunne godkännande, synas mig bemälde tjänstemans befogenheter
och åligganden såsom föredragande i dessa mål böra blifva
desamma, som enligt min härofvan uttalade uppfattning borde tillkomma
revisionskommissarierna i de af dem föredragna målen och ärendena.

af lierr kammarrättsrådet Juel:

Kommitténs af kammarrätten tillstyrkta förslag, att, därest icke
all underställning af ordinarie afskrifningsmål kommer att upphöra,
koncept till kammarrättens skrifvelser angående pröfning af underställda
beslut i dylika mål icke vidare skulle föras, kan jag ej biträda. Ingen
ordentlig privatman lär ens i den enklaste affärssak underlåta att behålla
en kopia af sina bref. Det synes då vara att gå väl långt i
»förenkling)), om ett ämbetsverk skulle i några ärenden utfärda
skrifvelser, till och med innefattande dess slutliga afgörande af ärendena,
utan att skrifvelsernas lydelse funnes i koncept eller kopia hos ämbetsverket
förvarad.

Ej heller kan jag instämma i hvad kammarrätten yttrat om förenklingen
af reelt- och ruhr inskrifning en i ämbetsverket. Det är en
fordran, å hvilken någon eftergift icke synes mig möjlig, att i kammarrättens
slutliga expeditioner i de mål, hvarom här är fråga, nämnes,
jämte beslutet, det yrkande, som vederbörande velat draga under
kammarrättens pröfning, sådant kammarrätten uppfattat detsamma. Beslutet
synes eljest komma att sväfva i luften, titan att se handlingarna
i målet skulle det vara omöjligt och äfven med tillgång till dessa
mången gång ganska svårt att finna hvad kammarrätten verkligen i
saken åtgjort.

Med denna fråga sammanhänger nära frågan om notariernas och
kansliamanuensernas befattningar. Anordningen af dessa torde vara, af
det minst tillfredsställande i kammarrättens nuvarande organisation.
Nämnde tjänstemäns göromål bestå med undantag af protokollsföringen,
som torde kunna lämnas åsido, då den väl torde komma att snart upphöra,
dels i uppsättandet och dels i kollationering och expediering af
kammarrättens skrifvelser och utslag. Å uppsättningen nedlägges för
närvarande ett betydligt arbete, som icke är till motsvarande nytta.
Den justering, expeditionen af referenten undergår, är nämligen ofta så
grundlig, att af den ursprungliga uppsättningen mången gång föga
kvarstår. Endast uppsättningen af skrifvelser rörande förberedande
åtgärder och gillande af underställda beslut torde i regel lämnas utan
rättelse. Hvad åter angår ifrågavarande tjänstemäns befattning med
kollationering och expediering så äro dessa göromål af den enkla beskaffenhet,
att de torde kunna under sekreterarens öfverinseende anförtros
åt oexaminerade personer, hvarför det måste anses såsom slöseri
med arbetskraft att därtill anlita notarier och amanuenser, till aflöpande
af dessa olägenheter synes mig bästa utvägen vara, att
uppsättningen af kammarrättens utslag verkställes af vederbörande

referent. Om därtill för kollationering och expediering anställas oexaminerade
personer, Indika emellerid böra väl aflönas, på det att dugliga
personer ma erliallas, synes en högst betydande reducering af notariernas
och amanuensernas antal kunna ske. Härigenom skulle emellertid
ledamöterna utan tvifvel medhinna något mindre föredragning, hvarför
en ökniug af desses antal i stället säkert blefve nödig.

Hvad angår tiden för kammarrättsrådens föredragning går väl instruktionens
stadgande, att kammarrätten sammanträder, så ofta göromålen
det fordra, så långt man kan begära, och någon närmare bestämmelse
i detta afseende anser jag ej böra gifvas. En lagstadgad föredragningstid
måste, om den sättes för lång, medföra den synnerligen svåra olägenhet
att föredraganden nödgas för att utfylla tiden göra föredragningen omständligare
och utförligare än för sakens egen skull kunde befinnas nödigt.
Den ifrågasatta ökningen i föredragningstiden skulle därför ingalunda
med säkerhet vare sig medföra ökadt arbete för ledamöterna eller resultera
i större arbetsprodukt. Den nu brukliga föredragningstiden anser
jag i allmänhet vara tillräcklig. Understundom kan dock, till följd
däraf att några mål tagit jämförelsevis lång tid att föredraga i förhållande
till den tid, som arbetet i öfrigt å dem kräfver, en referent
finna sig i tillfälle att föredraga utöfver den honom tillmätta tiden. För
sådant fall borde då, därest tillgång till erforderligt antal bisittare finnes,
stå honom öppet att begära extra föredragning. Ett stadgande härom,
hvithet ock skulle medföra större möjlighet för den enskilde ledamoten
att å sin rotel förhindra uppkomsten''af balans eller nedbringa befintlig
sådan, finner jag lämpligen böra meddelas, men annan bestämmelse om
föredragningstidens utsträckning kan jag ej tillstyrka.

Någon förkortning af de s. k. julferierna kan jag ej heller tillstyrka.
Samma skäl, som vid senaste instruktions utfärdande föranledde
till deras bibehållande vid nuvarande utsträckning, gälla fortfarande.
Skulle, såsom kammarrättens pluralitet föreslår, en förkortning till tre
veckor äga rum, synes afbrottet i stället böra få karaktären af verklig
ledighet, dock med skyldighet för domfört antal ledamöter, som i tur
därtill utsages, att vid behof sammanträda för handläggning af göromål,
som ej tålde uppskof.

Beträffande de ifrågasatta förändringarna å revisionsafdelningen
kan jag ej tillstyrka borttagandet eller inskränkandet af den kontorsförmännen
åliggande granskning af uppkomna anmärkningar. Jag är

öfvertygad, att denna granskning är till verklig nytta, och att det samarbete
mellan anmärkningsförfattaren och kontorsförmannen, som häraf
föranledes, är till gagn för revisionsarbetet. Med den anmärkningsförfattaren
tillerkända rätt att själf utföra talan, då kontorsförmannen
ej är därtill villig, synes mig anmärkningsförfattarens själfständighetskraf
böra vara fullt tillfredsställdt. I nuvarande anordningar vill jag
föreslå den ändring, att, då anmärkning af kontorsförmannen godkänts,
densamma bör underskrifvas af anmärkningsförfattaren jämte kontorsförmannen.

Den föreslagna minskningen i revisionskommissariernas antal vill
jag bestämdt afstyrka. Med den vikt, kammarrättens revision äger för
hela statsförvaltningen, förefaller det betänkligt att vilja företaga en
minskning af revisionens säkerligen värdefullaste arbetskrafter.

I fråga om tiden för föredragning af revisionens anmärkningar
anser jag lika litet som i fråga om tiden för annan föredragning böra
ges bestämda stadganden. Men jag skulle finna lämpligt, om tiden för
anmärkningsföredragningen tillmättes så, att någon balans å anmärkningsmål
aldrig uppkomme. För sådant ändamål komme tidtals, men
säkerligen icke alltid, någon utsträckning af den hittills vanliga föredragningstiden
för dessa mål att erfordras. I mån af behof borde denna
utsträckning, på sätt under innevarande vårsession ägt rum, få ske
äfven på bekostnad af tiden för annan föredragning.

Att allt revisionsarbete i kammarrätten i regel bör utföras af ordinarie
tjänstemän, synes vara eu för vårt samhällsskick naturlig fordran. I
stället för de elfva amanuenser, som nu själfständigt utföra dylikt arbete,
borde därför rätteligen erforderligt antal revisorer tillsättas. Härvid
är emellertid att märka, att anledningen, hvarför en så stor del af ifrågavarande
arbete alltsedan senaste omorganisation kunnat anförtros åt och
äfven på ett i det hela tillfredsställande sätt skötts af extra tjänstemän,
är den, att dessa tjänstemän i allmänhet icke varit unge befordringssökande
män utan i regel redan innehaft ordinarie befattningar i andra
ämbetsverk och följaktligen ägt ungefär samma erfarenhet och rutin
som de ordinarie revisorerna i verket. Då jag anser denna amanuensernas
dubbla tjänstgöring långt ifrån att vara till hinder eller skada
för deras arbete i kammarrätten tvärtom lända detta till verkligt gagn,
skulle jag ur denna synpunkt kunna tillstyrka bibehållandet af nuvarande
anordning. Då emellertid i allt fall amanuensernas antal torde
vara för stort i förhållande till de ordinarie revisorernas antal, instämmer
jag i kammarrättens hemställan om två nya revisorsbefattningars inrättande
i stället för tre amanuensbefattningar. Men vill jag därvid

särskild!, hafva uttalat, att jag förordat amanuensbefattningars bibehållande
för ordinarie revisionsarbete allenast under förutsättning, att för dessa
befattningar fortfarande såsom hittills finnes att tillgå ordinarie tjänstemän
i andra ämbetsverk. Att bibehålla vissa amanuensbefattningar
allenast för att hafva tillgång till lämpliga vikarier för de ordinarie
revisorerna bör så mycket mindre ifrågasättas, som säkerligen ännu
aldrig förekommit, att eu amanuens förordnats till vikarie för en revisor.

af herr kammarrättsrådet Bodin:

Därest, på sätt kammarrätten föreslår, föredragande revisionskommissarie
icke bemyndigas att deltaga i afgörande! af de utaf honom
föredragna mål och ärenden utan allenast i öfverläggningarna, synes
mig någon erinran icke böra göras mot kommitténs förslag, att anmärknings-
och därmed jämställda mål och ärenden må prof vas och af göras
af endast tre ledamöter.

af herr kammarrättsrådet Östberg:

Uti nedannämnda delar har jag ansett mig böra anföra en från
kammarrättens utlåtande skiljaktig mening.

En förenkling af lagskipningen i beskattning smal och med dem
jämförliga ärenden synes mig utan fara för rättssäkerheten kunna genomföras
på det sätt, att kammarrätten i dessa mål, likasom för närvarande
är fallet i fattigvårdsmål och enligt kommitténs af kammarrätten biträdda
förslag skulle komma att äga rum i mantalsskrifningsmål, blefve
sista instans.

Genom ett mera utsträckt kommunikationsförfarande lärer kunna
i kammarrätten vinnas all den ytterligare utredning, som för ett måls
slutliga afgörande kan vara erforderlig, och hvad särskild! angår frågor
om taxering af fastighet, hvilka frågor kammarrätten, med erinran att
i dem själfdeklaration icke är påbjuden, synes vilja på grund häraf
framhålla såsom bevis på behöfligheten af en ytterligare central instans
öfver kammarrätten, lärer erfarenheten nogsamt gifva vid handen, att
sådana mål i mindre grad än andra kräfva ett så stort antal instanser
som för närvarande.

Gifvet är emellertid, att frågan om sista instans i beskattningsmål
och dithörande ärenden icke kan lösas annorledes än i sammanhang med
frågan om inrättande i vårt land af en administrativ högsta domstol
eller regeringsrätt, likasom att en förändring i taxeringsmyndigheternas
organisation vore synnerligen af behofvet påkallad.

100

Anser man sig icke kunna till en administrativ högsta domstol
öfverflytta fattigvårdsmålen jämte mantalsskrifnings- och beskattningsmålen
samt med dem jämförliga mål, i hvilket fall kammarrätten skulle
komma att utgöra ett ämbetsverk allenast för räkenskapsgranskning
och hvad därmed står i samband, torde det vara lämpligast att låta
kammarrätten utvecklas till en högsta instans för sådana administrativa
mål, som beröra fattigvårdens och beskattningsväsendets områden. De
förenklingar och fördelar, som häraf följa, äro påtagliga och rättssäkerheten
torde genom en sådan anordning icke försvagas utan måhända
tvärtom stärkas.

I fråga om domfört antal ledamöter vid pröfning af anmärkningsocfl
därmed jämställda mål och ärenden instämmer jag med kammarrättsrådet
Bodin.

af herr kammarrättsrådet von Unge:

Jag instämmer i hvad referenten anfört beträffande behörigheten för
revisionskommissarierna och sekreteraren att deltaga i af görandet af vissa
mål och ärenden, som skulle af dem föredragas, utom i det afseende att
jag anser denna deras behörighet icke böra göras beroende af föreskrift
om någon sådan särskild kontrollgranskning i dessa mål, som för närvarande
skall enligt 20 § af instruktionen för kammarrätten i afseende
å de i denna § omförmälda mål utöfvas af ett af de i målens afgörande
d eltagande kammarrättsråden.

af herr kammarrättsrådet Biörklund:

Beträffande revisionsafdelningen instämmer jag i hvad kammarrättsrådet
Ju el yttrat om ifragasatt borttagande af eller inskränkning
i kontors förmännen åliggande granskning af uppkomna anmärkningar.

af herr presidenten:

Lika med referenten anser jag kommitténs förslag, att revisionskommissarierna
skulle såsom ledamöter deltaga i af görandet af anmärknings-
och därmed jämförliga ''mål och ärenden böra vinna bifall under
de af referenten angifna förutsättningarne.

Däremot synas mig tillräckliga skäl saknas att, på sätt referenten
ifrågasatt, i sammanhang med den af kammarrätten föreslagna öfverflyttnmgen
på sekreteraren af skyldigheten att föredraga underställda mål
angående ersättning för fattigvård, som i Norge tilldelats svenske undersåtar,
tillägga bemälde tjänsteman annan befogenhet och ställning med
hänseende till nämnda mål, än som skulle tillkomma honom vid hand -

101

läggningen af andra till hans föredragning hörande ärenden, dock att
föreskrift synes mig böra meddelas därom, att sekreteraren vid föredragningen
af de omförmälda fattigvårdsmålen skall hafva förslag till
beslut eller utlåtande skriftligen affattadt.

In fidem:

H. Sjöberg.