KTJNGL. statskontorets (Statens offentliga utredningar 1907:3)

KTJNGL. statskontorets

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

DEN 22 JUNI 1905

ANGÅENDE

1902 ÅRS LÖNEREGLERINGSKOMMITTÉS UND. BETÄNKANDE
RÖRANDE STATSKONTORET.

STOCKHOLM

IVAR H-SQQSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.
1905.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t under den 3 oktober 1902 tillsatta
kommitté med uppdrag att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande
reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in.
öfverlämnat dels med underdånig skrifvelse den 18 november påföljande år

betänkande och förslag angående allmänna förutsättningar och grunder för
en reglering af löneförhållanden in. in. inom de centrala ämbetsverken och
dels med underdånig skrifvelse den 24 november nästlidet år betänkande och
förslag angående reglering af löneförhållanden in. in. vid statskontoret, har
Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt detta ämbetsverk att afgifva
underdånigt utlåtande i anledning af löneregleringskommitténs sålunda
afgifna förslag.

Vid fullgörande häraf har statskontoret ansett sig böra, i de delar, hvilka
föranledt något särskilt uttalande från ämbetsverkets sida, följa den ordning,
hvari frågorna förekomma i kommitténs betänkande rörande statskontoret.

Öfverflyttning å länsstyrelserna af en del anordningsärenden.

Kommittén har föreslagit (sid. 60), att i allmänhet sådana å därför bestämda
anslag anvisade utgifter, hvilka hittills af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förskottsvis utbetalats, och för hvilka de haft att begära ersättning
hos statskontoret, må af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande definitivt
anordnas och i landtränteriräkningen afföras.

I afseende härå får statskontoret i underdånighet meddela, att det numera
endast i få fall förekommer, att länsstyrelserna bestrida utgifter under
föiskottstitel mot ersättning af statskontoret. Sedan de af kommittén (sid. 57)
omnämnda arfvoden åt kontraktsadjunkter i lappmarken uppförts å länsstat
och således blifva omedelbart af vederbörande länsstyrelser affärda å behörigt
anslag, är det nämligen — frånsedt vissa enstaka fall, där det på grund af
särskilda omständigheter befinnes nödigt att länsstyrelse förskotterar utgiften
och därefter hos statskontoret rekvirerar ersättning — endast tre utgiftsgrupper,
beträffande hvilka detta förfaringssätt äger rum, nämligen i fråga
om dels lönetillskotten till prästerskapet från vissa fonder, dels statens bidrag
till skjutsentreprenaderna och dels kostnaderna för de årliga militäröfningarna
vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och de tekniska läroverken.

Beträffande tiden och sättet för utbetalningen af årliga lönetillskott från
prästerskapets löneregleringsfond äfvensom från Brunskogs församlings aflöningsfond
och Alfdals pastorats regleringsfond har Eders Kungl. Maj:t" genom nådiga
kungörelsen den 17 februari 1893 förordnat, att dylika lönetillskott,
som då vore eller framdeles blefve anvisade till utgående från dessa fonder,
skulle genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande af under händer varande
medel utbetalas till vederbörande löntagare med en fjärdedel under hvar och

en af månaderna maj, augusti, november och februari; och skulle befallningshafvande
äga att efter utbetalningen af den på ecklesiastikårets sista kvartal
belöpande andel af lönetillskottet hos statskontoret göra framställning om
ersättning från vederbörande fond för hvad sålunda under ecklesiastikåret
blifvit förskjutet.

Då dessa lönetillskott, hvilka dels åtfölja viss tjänst och dels äro af
personell natur, utgå i vissa fall tillsvidare utan inskränkning i tiden, hvaremot
de i andra fall äro beviljade endast för ett visst antal år eller ock
intill dess någon särskild! angifven omständighet inträffar, skulle ett öfverflyttande
af dessa utgifter å länsstat endast medföra omgång och föranleda
minskad möjlighet för statskontoret, som förvaltar berörda fonder, att under
årets lopp följa utbetalningarna därå.

Däremot har statskontox-et för sin del intet att erinra mot att i 23 § af
nådiga stadgan den 31 maj 1878 angående skjutsväsendet vidtagas sådana
ändringar, att länsstyrelserna må kunna definitivt anordna dessa bidrag från
behörigt anslag. Men i fråga om kostnaderna för ofvanberörda militäröfningar
betingas det nu tillämpade föidärandet med nödvändighet af den i nådiga
brefvet den 12 augusti 1902 gifna föreskriften, att för dessa utgifter skola
tagas i anspråk först det å staten för folkskoleseminarierna uppförda anslaget
till befrämjande af vapenöfningar samt det å de tekniska läroverkens
stat förekommande anslaget till militäröfningarnas bedrifvande och därpå det
å de allmänna läroverkens stat uppförda anslaget till extra arfvoden åt
gymnastiklärare samt till anskaffning af ammunition för målskjutning in. m.

Någon för alla fall gällande föi-eskrift kan därför icke under nuvarande
förhållanden meddelas, hvadan statskontoret afstyrka* kommitténs förslag därom.

Vidare har kommittén (sid. 60) hemställt, att sådana utgifter enligt stat
eller säi-skilda föreskrifter, som hittills af statskontoret anordnats för att å
landtränterierna utbetalas, må af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anordnas,
där ej med utbetalningen förbundna särskilda omständigheter föranleda,
att anordnandet bör äga rum i statskontoret.

Statskontox-et, som delar kommitténs mening om lämpligheten i vissa
fall af en dylik öfverflyttning af anordningsbestyret, har, såsom kommittén
också (sid. 59) framhållit, under de senaste åren redan vidtagit åtgärder i
dylikt syfte, bland annat genom uppförande å länsstat af eu del anslag, som
förut anordnats i statskontoi“et. Hvad särskilt angår den af kommittén vidrörda
frågan om utbetalning af arfvoden åt extra lärare och vikarier vid de
allmänna läroverken och folkskoleseminarierna äfvensom extra arfvoden åt

öfningslärare vid nämnda läroverk, får statskontoret i underdånighet erinra
att, genom nådiga kungörelsen den 8 december 1904 stadgats, att dessa arfvoden
skola från och med innevarande år utanordnas af vederbörande länsstyrelser.

Kommittén förmenar emellertid, att statskontorets anordningar å landtränterierna
i allmänhet, och blott med undantag för vissa särskilda fall, borde
utbytas mot i skrifvelse!’ till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande gifna
utbetalningsorder. Om så komme att ske, måste dessa skrifvelser få väsentligen
samma innehåll som de nuvarande anordningarna, och sålunda gifna
utbetalningsorder måste till innehåll och belopp i statskontoret antecknas, på
det att statskontoret vid hvarje tidpunkt må äga nödig öfversikt öfver vederbörande
utgiftstitlars ställning, hvilket är särskildt af vikt vid besvarandet
åt nådiga remisser eller från vederbörande departement inkommande förfrågningar.
Någon afsevärd minskning i arbete för statskontoret skulle alltså
genom en sådan förändring icke uppkomma, men däremot skulle densamma
förorsaka väsentligen ökadt besvär för länsstyrelserna genom anordnings uppsättande
och bokföring, ombesörjande af afskrift utaf statskontorets skrifvelse
och uppförande i länsräkenskaperna af en hel del nya anslagskonti, i stället
för att nu statskontorets anordningar där afföras under en gemensam titel:
»utgifter anordnade af statskontoret», hvarefter anordningarna i original biläggas
räkenskapen såsom verifikationer.

Statskontoret anser alltså, att den ifrågasatta öfverflyttningen å länsstyrelserna
af anordningsåtgärden icke lämpligen kan ske i synnerligen vidsträcktare
mån än som redan ägt rum; och torde det framgent såsom hittills
höra ankomma på statskontorets egen pröfning att afgöra, i hvilka fall en
dylik öfverflyttning låter sig med hänsyn till de för handen varande förhållandena
lämpligen genomföras.

För vinnande af förenkling i arbetet skulle måhända snarare, såsom
kommittén å sid. 119 ifrågasatt, vid anordningarnas öfversändande i vissa
fall missivskrifvelserna kunna bortfalla. Dessa skrifvelser, äfven där de icke
innehålla annat än meddelande om anordningens öfverlämnande, äro dock af
betydelse för kontrollen öfver att ärendet behörigen expedierats, samt torde
för den mottagande myndigheten underlätta ärendets diarieföring och dylikt.
Statskontoret kan därför icke heller utan vidare biträda detta kommitténs
förslag, men skall taga frågan om de förutsättningar, under hvilka missivskrifvelserna
kunna undvaras, under förnyadt öfvervägande, när statskontoret
skall gå i författning om utarbetande af ny arbetsordning.

Bokföringen å räntekammaren m. m.

Kommittén har (sid. 70) hemställt, att från statskontorets direkta, till
räntmästarens handläggning hörande kassarörelse måtte helt och hållet afskiljas
länsstyrelsernas insättningar och dragningar å statskontorets räkning
i riksbanken samt bokföringen i statskontoret af desamma verkställas annorstädes
än i räntekammaren; samt att inom statskontoret måtte, i enlighet
med vissa af kommittén gjorda »antydningar», åvägabringas de »förenklade
anordningar» i afseende å bokföring och kontroll m. m., som af den sålunda
föreslagna förändringen betingas.

Då ifrågavarande antydningar äro af kommittén gifna på vidt skilda
ställen i betänkandet och i fråga om klarhet lämna mycket öfrigt att önska,
samt då hvarken af nämnda antydningar eller af kommitténs framställning i
öfrigt fullständig kännedom om det område, kommittén satt sig före att reformera,
synes kunna vinnas, har statskontoret funnit det nödigt att, till
belysning åf de verkliga förhållandena, lämna en möjligast kortfattad redogörelse
för syftet med nuvarande bokförings- och kontrollanordningar samt
därefter sammanföra kommitténs antydningar till ett helt för att slutligen
kunna klargöra i hvad mån de föreslagna förändrade anordningarna skulle
kunna innebära förenklingar och förbättringar eller tilläfventyrs motsatsen.

Kassahufvudboken.

Statskontorets kassa består dels af tillgodohafvandet å statskontorets giroräkning
i riksbanken, dels ock af det kontanta belopp räntmästaren innehar
för smärre utgifters direkta bestridande.

Eftersom giroräkningen är eu, måste också bokföringen af kassaposterna
vara en. Att upplägga flere kassahufvudböcker beträffande en kassa vore icke
blott stridande mot vanlig bokföringspraxis, utan äfven synnerligen olämpligt.
Kassarörelsens resultat skulle då icke framgå annat än efter en sammanställning
i andra hand, och riktigheten af en sådan sammanställning skulle
icke styrkas på ett bindande, bokföringsmässigt sätt. På grund häraf är bokföringen
af statskontorets kassa nu enhetligt ordnad genom en kassahufvudbok,
hvars förande åligger den å räntekammaren anställde kassabokhållaren.
I full öfverensstämmelse med verkliga förloppet, bokföras här alla såväl influtna
som utbetalda belopp, vare sig dessa kassaposter uppstått i räntekammaren
eller hos länens ränterier, hvilka senare, hvad statsmedlen beträffar,
i stort sedt endast äro filialer till statskontorets kassa. Denna kassa -

hufvudbok — som förutom kassakonto (= den s. k. kassaboken) äger konti (=
de s. k. specialerna) för hvarje inkomsttitel och anslag samt fond och diverse
verks medel inom förvaltningen äfvensom ett konto för hvarje län och för
vissa verk i och för deras levereringar af statsmedel — är så ordnad, att
den kan när som helst fullständigt på ett bokföringsmässigt sätt afslutas, och
fyller därför alla moderna kraf.

Till belysning häraf bifogas ett formulär till utslutning för viss dag
(bil. litt. A).

Då kassakontot numera är inrättadt efter det s. k. amerikanska systemet,
så tördelas de skilda kassaposterna omedelbart på kolumner, upptagande de
hufvudsakligaste inkomst- och utgiftstitlarna. Då till statskassan alltjämt ingå
icke allenast medel, som äro afsedda för betäckande af statsutgifter, utan ock
fonders och andra verks medel, som äro afsedda för vissa särskilda ändamål,
exempelvis brännvinsförsäljningsafgifter, examensafgifter, köpeskillingar för
försålda mindre kronolägenheter in. m., medför en sådan omedelbar, å själfva
kassakontot verkställd fördelning afsevärda fördelar, ity att man redan af
kassakontot kan, utan att invänta den tidsödande fördelningen på kassahufvudbokens
öfriga konti, de s. k. specialerna, hvilken icke kan samma dag
medhinnas, inhämta uppgift ej blott om ingående och utgående statsmedel
utan ock om influtna och utgifna fondmedel och diverse medel af nyss nämndt
slag. Dagligen kan sålunda med kassahufvudboken konstateras ej blott statsverkets
behållning i riksbanken och hos räntmästaren utan äfven denna behållnings
fördelning på disponibla statsmedel och andra medel, som endast
passera statskassan.

Vid den jämförelse, som dagligen medelst dagrapporten, hvarom mera här
nedan, sker mellan kassahufvudbokföringens resultat och journalbokföringens
resultat, kan jämväl konstateras ej mindre beloppet af räntmästarens handkassa
än äfven de inneliggande assignationer, för hvilka räntmästaren ansvarar.
Å kassakontot sammanflyta alla in- och utbetalningar och den bearbetning
af dess material, som sker i de s. k. »specialerna», visar för äfven
den mindre bokföringskunnige på ett fullt öfverskådligt sätt gången af statskontorets
kassaverksamhet under räkenskapsåret.

När året är slut, föreligger hufvudboken färdig, sådan den skall utgöra
underlag för rikshufvudboken.

Då den skall redovisa statskontorets kassa i dess helhet, måste den utvisa
hela förloppet med de förändringar kassan undergått under årets lopp,
vare sig detta skett i följd af länsstyrelsernas eller statskontorets transaktioner
med afseende därå.

Den »räntekammarens hufvudbok», som aflämnas till kammarrätten för
granskning, är icke, såsom kommittén (sid. 90) förmodar, särskild! »samman -

förda anteckningar» ur specialerna, utan en direkt afskrift af den del af
kassaliufvudboken, som utgöres af de s. k. specialerna eller med andra ord
hufvudbokens särskilda specialkonti.

Genom sin fasta och strängt bokföringsmässiga form samt därigenom att
bokföringen sker af annan person än kassören och samtidigt därmed att
denne mottager eller utgifver beloppen, ägnar sig denna kassahufvudbok dessutom
synnerligen väl till kontroll å kassören-räntmästaren.

Bokföringen af posterna i kassahufvndboken tillgår på följande sätt:

Inkomsterna. Då genom reversal visats, att belopp tillflutit statskontorets
kassa, åligger det räntmästaren att omedelbart förete nämnda handlingar för ,
den i räntekammaren under hela kontorstiden närvarande kassabokhållaren,
som inför beloppen å kassakontots debetsida, där såsom ingående balans
tinnes uppförd statskontorets kassabehållning i dess helhet vid årets början å
giroräkningen i riksbanken och hos räntmästaren. Och då reversal från länen
inkomma, utvisande att länsstyrelserna insatt belopp å statskontorets giroräkning,
behandlas dessa på enahanda sätt. Reversalen, hvilka förut företetts
å inkomstbyrån, emedan de, såsom här nedan skall omförmälas, måste där
undergå granskning och annoteras, utvisa hvilket slags medel inkomstbeloppen
tillhöra. I enlighet med dessa uppgifter å reversalen, utväxlar kassabokhållaren
beloppen från kassakontot till de särskilda inkomsttitlarnas och fondernas
konti.

Då det icke finnes någon principiell skillnad mellan en insättning å
statskontorets giroräkning, som verkställes af ett förvaltande verk eller en
enskild person i Stockholm och af länsstyrelserna eller af en enskild person
i landsorten, enär alla dessa insättningar ju äro inlevereringar till statskontorets
kassa, måste de alla behandlas på enahanda sätt.

Utgifterna. I hufvudsak härmed öfverensstämmande verkställes bokföringen
af kassautgiftsposterna. Då en statskontorets anordning inlösts eller del
af s. k. kollektiv anordning (hvarmed menas en anordning till flere personer,
som äga att vid kassan af samma anordning utfå skilda belopp) kvitterats,
åligger det räntmästaren att omedelbart förete kvittot för kassabokhållaren,
som afför det utbetalade beloppet å kassakontots kreditsida samt därefter utväxlar
detsamma från kassakontot till kontot för det utgiftsanslag eller den fond,
som beloppet tillhör. Men enär statskontorets kassa påverkas icke blott af
statskontorets direkta kassautgifter i inskränkt mening, utan ock af länens
dragningar å statskontorets giroräkning, hvilka icke mindre än de förra äro
statskontorets kassautgifter, måste äfven dessa dragningar, i mån som de
blifva kända, i statskontorets kassahufvudbok annoteras.

Detta tillgår sålunda, att länsstyrelserna sista helgfria dagen i hvarje vecka

insända specifik uppgift å de särskilda belopp, som under samma vecka dragits
å statskontorets giroräkning. Sedan dessa belopp blifvit af räntmästaren
annoterade, öfverlämnar han uppgiften, alldeles som om det vore fråga om
en af statskontoret å räntekammaren anordnad utgift, till kassabokhållaren,
som afför beloppet å kassakontot samt utväxlar det till kontot för »invisningar»
af det beträffande länet.

Därest länens dragningar icke behandlades på enahanda sätt som de å
räntekammaren utbetalda beloppen, skulle kassahufvudboken icke komma att
redovisa statskontorets kassa i dess helhet, icke vid årets slut utmynna i en
utgående balans, som vore duglig att användas i den sammanställning af
, samtliga statens räkenskaper, som skall ske i rikshufvudboken, icke heller
kunna verificera statskontorets kassaförhållande till riksbanken.

Statskontoret tror sig härmed hafva ådagalagt syftet med och behofvet
däraf att åt den af kassabokhållaren förda kassahufvudboken eller »räntekammarens
hufvudbok» gifvits just den form och det innehåll den nu äger.

Räntekammarens journaler

äro icke »räkenskaper» i vanlig mening, utan endast förteckningar öfver insättningar
å och uttagningar från statskontorets giroräkning i riksbanken.

Af bekvämlighetsskäl äro de fördelade i två: en »hufvudjournal», afseende
insättningar och uttagningar i Stockholm, samt en »bijournal», afseende
insättningar och uttagningar i landsorterna.

Journalerna hafva ett tvåfaldigt syfte: dels att utgöra en moträkning från
statskontorets sida å dess giroräkning i riksbanken och dels att vara kontrollböcker
mot å ena sidan bokföringen i kassahufvudboken och å andra sidan
byråernas och länens annotationer om insättningar och uttagningar. Speciellt
betydelsefull blir denna kontroll gent emot kassahufvudboken, eftersom denna
upptager särskildt utgifterna efter en helt annan princip än hufvudjournalen.
Genom jämförelse mellan summorna af de annoterade beloppen sker kontrollen
på sätt här nedan skall närmare omförmälas vid redogörelse för dagrapportens
uppgift och ändamål.

Dessa skilda, delvis efter olika system gjorda anteckningar komma sålunda
att tjäna två slag af kontroll, hvilka båda i en ordnad förvaltning alltid
måste följas åt: kontrollen å kassan och kontrollen å bokföringen.

Hufvudjournalen har dessutom ett annat syfte, nämligen att bereda räntmästaren
tillfälle att för sig och andra städse klargöra förhållandet mellan
assignationer och anordningar. I detta sistnämnda hänseende torde särskildt
böra framhållas, att då räntmästaren i allmänhet icke må, annat än för mindre

utgifters bestridande, innehafva kontanta medel, utan hufvudsakligen rör sig
med assignation er, utställda af statskontoret å dess giroräkning i riksbanken,
det är helt naturligt, att han måste föra noggranna anteckningar öfver dessa
assignationer och öfver deras förhållande till de anordningar, som assignationerna
äro afsedda att täcka. Därest han icke förde sådana anteckningar, skulle
den största oreda lätt kunna uppstå; och detta så mycket mera som en anordning
icke alltid motsvaras af en assignation, utan en assignation (af andra
oafvisliga skäl) ofta omfattar ett flertal anordningar.

Bokföringen i journalerna sker, i korthet angifvet, på följande sätt:

Hufvudjournalen. Inkomstsidan. Då ett belopp i Riksbankens hufvudkontor
insatts å statskontorets giroräkning, annoteras detsamma jämte dagen
för inlevereringen, reversalets nummer, insättarens namn och i korthet beskaffenheten
af de insatta medlen.

Utgiftsidan. Då statskontoret utfärdat en anordning, uppsättes, om det
utanordnade beloppet är större än 1,000 kronor, omedelbart assignation. Där
flere anordningar kunna lämpligen sammanslås, utskrifves dock för dem en
gemensam assignation. Assignationen tillställes räntmästaren jämte anordningen
eller anordningarna. Assignationen har för honom alldeles samma betydelse
som ett motsvarande kontant belopp: han skall därmed likvidera anordningarna.
Han annoterar nu assignationen å utgiftsidan i sin hufvudjournal,
därvid angifvande assignationsdagen, namnet å den, till hvilken anordningen
är ställd, medlens natur, de särskilda anordningsbeloppen, där flere sådana
• ingå i assignationen, assignationens belopp och ordningsnummer. Efter denna
annotation är det för honom möjligt att när som helst, genom jämförelse med
sina inneliggande assignationer och äfvenledes inneliggande oinlösta anordningar,
förvissa sig om, att allt befinner sig i full ordning. Detta är så mycket
viktigare som räntmästaren därjämte innehar oassignerade anordningar och
kontanta medel, afsedda att täcka de senare. Då en anordning uppgår endast
till ett tusen kronor eller därunder, har man nämligen ansett sig icke kunna
besvära allmänheten med att mottaga det anordnade beloppet i assignation ä
riksbanken, utan få sådana smärre belopp af räntmästaren utbetalas kontant
af lians handkassa. Sådana anordningar öfverlämnas till räntmästaren utan
assignation, och först sedan han utbetalt beloppen därå, sammanslås flere anordningar
till en assignation, ställd »till räntmästarens disposition», och honom
beredes därigenom ersättning till handkassan. Först sedan han mottagit en
dylik, nu sist omförmäld assignation, annoterar han utgiften i hufvudjournalen,
enär denna, såsom ofvan är nämndt, bland annat har till syfte att
klargöra förhållandet mellan assignationer och anordningar samt utvisa, hvilka
assignationer räntmästaren mottagit.

Bijournalen. Här annoteras å inkomstsidan länens och enskildes i Riksbankens
afdelningskontor i landsorten verkställda insättningar å statskontorets
giroräkning, i den mån de blifva genom insända reversal och meddelanden från
riksbankens hufvudkontor kända och å utgiftsidan länsstyrelsernas dragningar å
statskontorets giroräkning, äfvenledes i mån som de blifva genom länsstyrelsernas
rapporter därom samt riksbankens hnfvudkontors besked i statskontoret kända.

Annotation erna i bijournalen hafva såsom af det föregående framgår endast
ett kompletterande syfte i och för kontrollen å kassa och bokföring.
Att denna kompletteringsanteckning emellertid icke är så betungande, att för
det arbetets skull böra utfinnas andra kontrollåtgärder, framgår däraf, att
densamma, enligt verkställd beräkning, icke upptager räntmästarens tid utöfver
tre timmar i veckan.

Nödvändigheten af att räntmästaren antecknar assignationerna och icke
de verkligen utbetalda beloppen framgår måhända tydligast, om man betraktar
förhållandet med de s. k. kollektiva anordningarna. Med en kollektiv anordning
menas, såsom redan vid redogörelsen för kassahufvudboken blifvid omförmäldt,
anordning ställd till ett flertal personer, hvilka äga att utkvittera skilda
belopp; sådant är fallet, exempelvis, med pensionsanordningar, vissa aflöningsanordningar
och dylikt. Det skulle allt för mycket betunga byråexpeditionen och
erfordra allt för många underskrifter af generaldirektören och byråchefen
äfvensom försvåra kammarrättens granskning och öka bokföringsarbetet, därest
i dylika fall för hvarje belopp utskrefves vare sig en särskild anordning eller
en särskild assignation. Då nu en sådan »kollektiv anordning» förekommer,
öfverlämnas den till räntmästaren jämte därtill hörande assignation. Assignationsbeloppet
måste räntmästaren utkvittera från riksbanken för att kunna
likvidera de många små utbetalningarna. Denna likvid kan ofta komma att
ske under en längre följd af dagar, enär icke alla, som äga belopp att lyfta
å den kollektiva anordningen, infinna sig samtidigt. Det är uppenbart, att i
sådana fall — och de äro ganska talrika — räntmästaren måste bokföra
assignationen, då den af honom mottages samt på sätt i journalen sker specificera
de anordningar, som den täcker. Därest lian däremot endast antecknade
de utbetalda beloppen, i mån sådana förekomme, skulle han förlora
öfversikten af det hela och bringa oreda åstad.

Men å andra sidan bör man icke heller underlåta, att anteckna de
särskilda beloppen just då de utgifvas. Detta är af icke obetydlig vikt
såväl för en riktig bokföring af kassarörelsen och för bestämmande af
kassabeståndet som för den händelse att efteråt fråga uppstår, när en person
uppburit ett belopp. Denna bokföring sker emellertid i kassahufvudboken
och bar icke sin plats i räntmästarens journaler, hvilka — såsom här ofvan
blifvit utförligt framhållet — hafva ett annat syfte.

Bokföringen å byråerna i hvad den afser assignationsväsen och
inbetalningar till statskassan.

Utgiftsbyrån: Hvarje af statskontoret anordnadt belopp skall assigneras
å giroräkningen i riksbanken. Assignationerna utskrifvas af en däitill befullmäktigad
revisor å utgiftsbyrån, som kontrasignerar dem. De underskrifvas
af chefen för utgiftsbyrån, om anordningen eller anordningarna utgått
från denna byrå, eljest af chefen för inkomstbyrån eller kamreraren däistädes,
allt efter som anordningen beslutats på den enes eller andres föredragning.

Det är uppenbart, att det är alldeles nödvändigt, att å utgiftsbyrån fälas
fullständiga och fristående anteckningar öfver de invisningar, som sålunda utställas
å statskontorets giroräkning; anteckningar, som äro så anordnade att
däraf kan framgå nummer och belopp å assignationen, dagen då den utställts,
den eller de anordningar assignationen afser, namnet å den, till hvilken anordningen
är ställd, o. s. v. Då den räkning i riksbanken, a hvilken inyisningarna
äga rum, är statskontorets giroräkning, är det äfven helt naturligt,
att den byrå, som har att å statskontorets vägnar därå utfärda invisningar,
samtidigt bör anordna sin bokföring sålunda, att vid hvarje tid kan af densamma
framgå, huru stora belopp, som å giroräkningen anvisats på det hela
ej blott af statskontoret utan ock af öfriga myndigheter, som äga att å samma
giroräkning göra invisningar, nämligen länsstyrelserna. Då rapporter från
dessa alltså till statskontoret inkomma beträffande dylika invisningar, bokföras
dessa af bemälde revisor å ett särskildt upplägg i hans s. k. »bankräkning»,
där å ett annat upplägg statskontorets egna assignationer, på sätt
nyss blifvit omförmäldt, finnas annoterade.

Äfven af en annan anledning, nämligen för att kunna tjäna till kontioll
å den här nedan omförmälda dagrapporten, är det dessutom af stor betydelse,
att den assignerande revisorns bokföring omfattar icke blott statskontorets
egna assignation^’, utan jämväl länens invisningar.

Vid den inventering, som månatligen skall äga rum i räntekammaren åt
chefen för inkomstbyrån, spelar nu omliandlade »bankräkning» en alldeles säiskild
roll, då det gäller att tillse, huru de af statskontoret utställda assignationer
påverkat kassan.

Inkomstbyrån: Alla insättningar i statskontorets kassa, vare sig de afse
statsmedel eller diverse verks och fonders medel, skola ske i riksbanken a
statskontorets giroräkning. Detta gäller för insättningar såväl i landsorten
som i hufvudstaden.

Emellertid är det nödigt, att statskontorets inkomstbyrå bokför de insätta

beloppen under de särskilda inkomsttitlarna eller fonderna, då inkomstbyrån
naturligen alltjämt måste tillse att medlen i rätt tid, till riktigt belopp och
på föreskrifvet sätt inflyta i statens kassa.

Detta sker dels i den å byrån förda »bankräkningen öfver insättningar»
och dels i »inkomstmemorialboken». Bankräkningen äger två upplägg, det
ena afsedt för insättningar vid riksbankens hufvudkontor och det andra för
insättningar vid afdelningskontoren.

Bankräkningen står i samma förhållande till inkomstmemorialboken och
fondmemorialboken, som exempelvis ett kassakonto står till en kassahufvudboks
specialkonti. I bankräkningen införas nämligen de till kassan influtna
beloppen i den ordning som de enligt reversalen inkomma, insättarens namn
och dagen för beloppets insättande i riksbanken.

Till inkomstmemorialboken och fondmemorialboken utvexlas samma belopp
å särskilda konti för de olika inkomsttitlarna, medlen och fonderna samt
konti för de särskilda länsstyrelserna och vissa verk, då de af dessa insatta
medlen behandlas såsom remisser, under det att de influtna medlens natur
afskiljes i primärräkenskaperna å dessas inkomstsida.

Bankräkningen utvisar alltså summan af hvad som insatts. Memorialboken
fördelar denna summa på de särskilda slagen af medel.

Denna senare bok har därför endast betydelse för bokföringen å inkomstbyrån
och blir, på liknande sätt som den af memorialbokhållaren å utgiftsbyrån
förda memorialboken öfver utgifterna, en räkenskap öfver statskontorets
förvaltning i vidsträcktare mening, under det att bankräkningen, därigenom
att den enhetligt belyser gången af statskontorets inkassering och
vid hvarje tid kan visa hur mycket som enligt inkomna reversal skall hafva
influtit, agnar sig såsom ett led i kontrollen å kassaväsendet, såväl hvad beträffar
bokföringen som kassabeståndet.

Dagrapporten.

Då det ligger en verksam kontroll däri, att kassans såväl inkomster som
utgifter omedelbart bokföras jämväl af annan person än kassören, har statskontoret,
såsom redan är omförmäldt, föreskrifvit, att det skall åligga räntmästaren
att omedelbart efter det ett belopp inflyter eller utgifves förete den
handling, som utvisar detta förhållande, för kassabokhållaren, som därom för
anteckning å kassahufvudbokens kassakonto eller i, såsom detta konto också
benämnes, kassaboken.

Till kontroll därå, att denna bokföring dagligen och fullständigt försiggår
äfvensom därå att räntmästaren städse har sin handkassa, mottagna assignationer
och bokföringen häröfver i full ordning, är det räntmästaren och kassa -

bokhållaren ålagdt att hvarje dag efter kassatimmens slut gemensamt upprätta
och underskrifva en dagrapport enligt det formulär, som här finnes
under litt. B bilagdt.

Sedan kassabokhållaren å denna rapport infört kassabokens saldo (=
skillnaden mellan verkliga inkomster och utgifter från årets början), så uppgifver
räntmästaren och inför å dagrapporten, med ledning af sina journaler,
dels summan af alla insättningar å giroräkningen från årets början, däri inbegripet
behållningen å samma räkning vid årsskiftet, dels ock summan af
alla invisningar därå under samma tid. Skillnaden mellan dessa summor utgör
det belopp, som är disponibelt å giroräkningen.

Den skillnad, som därvid visar sig mellan saldot å inreverserade och
assignerade belopp (= journalernas saldo), å ena sidan, och saldot mellan
inreverserade och mot kvitto å anordningar verkligen utgifna belopp (= kassabokens
saldo), å andra sidan, utgöres dels af handkassan, hvilken icke ingår
i journalernas debetposter, och dels i de hos räntmästaren inneliggande assignationerna,
hvilka han mottagit och affört bland hufvudjournalens kreditposter,
men ännu icke utlämnat såsom likvid för anordningar.

Räntmästaren uppräknar därpå sin handkassa och företer de inneliggande
assignationerna, hvarefter å dagrapporten antecknas såväl den kontanta behållningen
som till nummer och belopp samtliga inneliggande assignation^’.

Om nu saldot enligt journalerna sammanlägges med handkassans belopp
och summan af de inneliggande assignationerna, så skall alltså, försåvidt allt
är i sin fulla ordning, det belopp, som därvid uppstår, blifva detsamma som
saldot enligt kassaboken. Skulle däremot skiljaktighet uppstå, är det räntmästaren
och kassabokhållaren ålagdt att icke lämna räntekammaren förr än
anledningen till skiljaktigheten utrönts.

Dagrapporten öfverlämnas därefter till kamreraren å inkomstbyrån och
assignerande revisorn å utgiftsbyrån, hvilka det åligger att påföljande dag före
verkställandet af annat arbete jämföra dagrapportens uppgifter, den förre beträffande
debetposterna och den senare beträffande kreditposterna med de å
inkomst- och utgiftsbyråerna förda anteckningar öfver inreverserade och utassignerade
belopp, samt bestyrka nämnda debet- och kreditposters öfverensstämmelse
därmed. Dagrapporten aflänmas därefter till chefen för inkomstbyrån.

Denna dagrapport innebär en synnerligen effektiv kontroll i flere hänseenden.
Den konstaterar dagligen genom två tjänstemäns gemensamma förklaring
under tjänstemanna-ansvar ej mindre giroräkningens ställning och
handkassans belopp än äfven antal, nummer, belopp och befintlighet af de
assignation^’, hvilka icke från kassan utlämnats. Den innebär tillika en daglig
jämförelse af kassabokföringens resultat med journalernas resultat äfvensom
en jämförelse mellan de senares summor med summan af de ä inkomst -

byrån antecknade inreverserade beloppen och summan af de å utgiftsbyrån
antecknade utassignerade beloppen. Härigenom blir det oundgängligt för en
hvar bland de tjänstemän, som det åligger att föra dessa anteckningar, att
städse hafva sina böcker i full ordning — en fördel som ur kontrollsynpunkt
icke bör underskattas.

Dagrapporten är så inrättad, att den verkar nästan automatiskt. En
under dagen begången felaktighet skall ovillkorligen framträda, vare sig den
utgöres af ett i böckerna orätt fördt belopp, ett i kassan bristande belopp
eller en förkommen assignation. Det erfordras ingen särskild skarpsinnighet
hos den ene eller andre tjänstemannen att upptäcka en oriktighet, och ett
döljande däraf förutsätter samverkan af två eller flere.

Dagrapporten lämnar dessutom dagligt meddelande om statskontorets
hela kassatillgång.

Månads- och veckoafslutningar.

Skiljaktigheter mellan riksbankens och statskontorets bokföring af giroräkningen
kunna aldrig undvikas, men de böra tid efter annan utredas och
förklaras.

Genom nådiga kungörelsen den 8 april 1904, angående vissa förberedande
anordningar för genomförande af en central kassakontroll, har Eders Kungl.
Maj:t föreskrifvit,

att det skall åligga de statsmedelförvaltande verk och myndigheter samt
redogörare, som äga giroräkning i ett riksbankens kontor, att vid kassatimmens
slut hvarje dag å blankett, som af riksbanken tillhandahålles, till kontoret
afsända uppgift om nummer och belopp å hvarje assignation, som under
samma dag utfärdats, hvarefter, enligt hvad fullmäktige i riksbanken meddelat,
vederbörande riksbankskontor, å sin sida, snarast möjligt efter ingången
af hvarje ny månad tillställer verk; myndighet eller redogörare, som hos
kontoret fått giroräkning för sig öppnad, besked innefattande ej mindre uppgift
å vid månadsskiftet innestående saldo än äfven specifikation till nummer
och belopp å de assignation!-, som äro vid samma tidpunkt utelöpande;

att de statsmedelförvaltande verk och myndigheter samt redogörare, som
öppna räkning i riksbanken och skola lämna ofvan omförmälda uppgift öfver
utfärdade assignationer, äga att därom i riksbanken göra anmälan och uttaga
de för uppgifterna afsedda blanketter;

att Konungens befallningshafvande och de öfriga myndigheter och redogörare,
som i afseende på sin medelförvaltning äro underordnade central
hufvudförvaltning, men äga särskilda giroräkningar i riksbanken, skola, efter
det bankens sålunda afgifna månadsbesked blifvit med de hos myndigheten

eller redogöraren förda anteckningar öfver kassarörelsen jämfördt och utredning
beträffande möjligen befintliga skiljaktigheter ägt rum, ofördröjligen öfversända
nämnda besked jämte däröfver till äfventyrs erforderliga förklaringar
till den centrala hufvudförvaltningen; samt

att vederbörande centrala verk äfvensom sådana myndigheter och redogörare,
som icke i afseende på sin medelförvaltning äro underordnade central
hufvudförvaltning, skola, efter mottagna bankbesked beträffande såväl verkets
eller myndighetens egna giroräkningar som de underordnade myndigheternas
och redogörarnes räkningar, föranstalta om skyndsam granskning däraf, hvarvid
möjligen förefintliga skiljaktigheter mellan de hos verket eller myndigheten
förda anteckningar öfver kassarörelsen och bankbeskeden böra utredas,
hvarefter samtliga bankbesked med däröfver afgifna förklaringar skola ofördröjligen
öfversändas till statskontorets riksbokslutsbyrå för att därstädes
efter granskning förvaras.

Hvad beträffar statskontorets giroräkning är det i anledning häraf föreskrifvet,
dels att den assignerande revisorn skall till riksbanken afsända de
dagliga uppgifterna om utfärdade assignationer, dels ock att länsstyrelserna
skola direkt till riksbankens hufvudkontor i Stockholm afsända nämnda uppgifter,
i hvad de afse statskontorets giroräkning. Detta senare emedan giroräkningen,
som är en, hos riksbanken bokföres i hufvudkontoret.

Den utredning af skiljaktigheterna, som sålunda allmänt föreskrifvits
böra ske vid hvarje månadsskifte, har statskontoret emellertid, med hänsyn
till mångfalden af dess transaktioner, ansett böra, hvad dess giroräkning beträffar,
verkställas jämväl vid hvarje veckas slut.

Statskontoret har därför anbefallt räntmästaren att sedan riksbanken
för hvarje kalendervecka till statskontoret aflämnat transsumt af giroräkningen,
specifikt utvisande de förändringar, som med afseende därå under veckan
timat, för så vidt dessa förändringar hunnit blifva bokförda hos riksbankens
hufvudkontor, upprätta en s. k. veckoafslutning, till förklaring af de vid
samma veckas slut befintliga skiljaktigheterna mellan riksbankens och räntekammarens
bokföring af giroräkningen.

Denna »veckoafslutning» är uppställd efter ett af statskontoret fastställdt
formulär (bil. litt. C), som öfverskådligt i särskilda kolumner upptager i första
rummet behållningen enligt räntekammarens journaler vid föregående veckas slut,
samt de enligt samma journaler verkställda insättningar och uttagningar äfvensom
det saldo för veckan, som till minskning eller ökning af nyssnämnda
behållning uppstått, och därefter den behållning, som sålunda vid veckans
slut förefinnes enligt räntekammarens bokföring. För att därefter förklara
den skiljaktighet, som förefinnes med riksbankens bokförda behållning vid
samma tid jämföras först alla do uti berörda transsumt specilikt angilna in -

sättningar och uttagningar med anteckningarna i räntekammarens journaler
om samma insättningar och uttagningar.

Därvid befinnes alltid, att ett antal invisningar å giroräkningen, hvilka
afförts i journalerna och dymedelst nedbringat den i statskontoret bokförda
behållningen, vid veckans slut i riksbanken ännu icke till inlösen företetts.
Dessa invisningar kunna vara utställda antingen af länsstyrelserna eller af
statskontoret. Med det belopp, som dessa assignation^- representera, är alltså
riksbankens bokförda behållning större än statskontorets bokförda behållning.
Dessa belopp böra alltid för att vinna öfverensstämmelse tilläggas statskontorets
behållning. Detta sker i särskilda därför afsedda kolumner. Men det plägar
jämväl, vid berörda jämförelse mellan journalerna och transsumtet af riksbankens
bokföring, befinnas, att belopp blifvit i riksbankens hufvudkontor eller
afdelningskontoren insatta, hvilka vid veckans slut ännu icke hunnit i räntekammarens
journaler bokföras såsom insatta, emedan reversal därom icke till
statskontoret inkommit. Jämväl dessa belopp hafva uppbringat giroräkningens
i riksbanken bokförda summa i förhållande till dess i statskontoret bokförda
summa. För nämnda belopp finnas äfven särskilda kolumner afsedda i veckoafslutningen.

\id den specifika jämförelse, som det sålunda åligger räntmästaren att
verkställa mellan sina journaler och riksbankens bokföring af giroräkningen,
förefinnes tillika möjlighet dels att åtskilliga insättningar väl hunnit hokföras
i statskontoret, men icke i riksbankens hufvudkontor, dels ock att af länsstyrelserna
utlärdats och af riksbanken inlösts assignationer, som ännu icke
hunnit att af statskontoret bokföras såsom utgifter. I båda dessa fall har
statskontorets bokförda behållning blifvit större i förhållande till riksbankens,
och vid förklaringen af skiljaktigheten mellan riksbankens slutsumma och statskontorets
böra alltså dylika belopp från den senare afgå. Kolumner afsedda
härför finnas också uti berörda formulär till veckoafslutningarna.

Eders Kungl. Maj:t har genom ofvan åberopade nådiga kungörelse den 8
april 1904 föreskrift, att en jämförelse skall månatligen ske mellan riksbankens
besked och ämbetsverkets anteckningar öfver kassarörelsen. Med
hänsyn till alla de olika skiljaktigheter, som, enligt hvad nu är omförmäldt,
kunna förekomma, är det nödvändigt, att denna jämförelse sker efter ett noga
genomtänkt system, så att granskningens resultat icke blir beroende af olika
granskandes subjektiva uppfattning, i hvilket hänseende ofvan beskrifna förfaringssätt
emellertid torde få anses fullt betryggande. Och af Eders Kungl.
Maj ds föreskrift i nyssberörda kungörelse framgår otvetydigt, att vid denna
jämförelse icke blott statskontorets insättningar och uttagningar, utan jämväl
länsstyrelsernas motsvarande transaktioner med afseende å statskontorets giroräkning
måste tagas i betraktande.

Mot statskontorets uppfattning att livad Eders Kungl. Maj:t sålunda funnit
böra för alla, äfven de minst omfattande förvaltningars giroräkningar i riksbanken,
ske hvarje månad bör i statskontoret, med dess mångfaldiga beröring
med riksbanken, företagas hvarje vecka, lärer icke någon erinran kunna göras.

Kommitténs förslag beträffande bokföring och kontroll.

Kommitténs uttalanden om den nuvarande bokföringen å räntekammaren
och dess förslag till förändringar af densamma samt af kassakontrollen återfinnas
spridda å sidorna 61 — 70, 90 — 91 och 153—157 i betänkandet.

Så möter (å sid. 62) det påståendet, att öfverskådligheten af räntekammarens
räkenskaper och särskildt den af kassabokliållaren förda kassaboken
är »mindre än önskligt vore».

Den här ofvan beskrifna vecko- och månadsafslutningen har kommittén,
att döma af uttalanden å sid. 63, funnit innehålla ett allt för stort antal
poster för att »kunna på ett enkelt och öfverskådligt sätt förklaras», och kommittén
befarar att »tillvaron af dylika poster till större antal och betydenhet
otvifvelaktigt i väsentlig mån underlättar döljandet af begångna förfalskningar».
»Enda möjligheten till en effektiv kontroll» finner kommittén i en sådan uppställning
af redovisningen, att den blifver för hvar och en, »äfven den mindre
räkenskapskunnige», lätt begriplig. »Utan denna betingelse löper kontrollen
risk att blifva förbehållen eu eller annan invigd, men att af andra vederbörande
antingen underlåtas eller utöfvas utan verklig insikt.»

Kommittén vill därför åvägabringa »en det verkliga förhållandet mera
motsvarande och därigenom äfven enklare anordning af räntmästarens kassarörelse
och bokföring»; och skall »sålunda underlättas den kontroll öfver
honom, som eu senare tids erfarenhet visat vara af sådan vikt».

Efter den utförliga redogörelse för syftet med de särskilda bokföringsoch
kontrollåtgärderna, som statskontoret här ofvan lämnat, torde det vara
öfverflödigt att i hvarje detalj gendrifva kommitténs nu citerade yttranden
för så vidt de afse att vara ett omdöme om nämnda bokförings- och kontrollåtgärder.

Ty efter tagen kännedom om denna redogörelse lärer ingen finna kommitténs
uttalanden berättigade. Kommittén synes föreställa sig, att en räkenskaps
öfverskådlighet är beroende af antalet af de poster, som ingå i räkenskapen.
Öfverskådligheten är tvärtom beroende af det system, som följes vid
posternas gruppering. Del torde få tillskrilvas denna missuppfattning, att

kommittén funnit särskilt den af kassabokhållaren förda kassahufvudbokens
öfverskådlighet vara mindre än önskligt vore, denna bok, som — uppställd
efter de allra enklaste bokföringsprinciper — tvärtom fyller de största kraf
på öfverskådlighet och följdriktig bokföring.

Statskontoret skulle kunna inskränka sig till att instämma i det yttrande,
som redan inom kommittén afgifvits af ämbetsverkets representant, nämligen
att »genom den å räntekammaren numera anställde kassabokhållaren och
andra i samband därmed vidtagna anordningar såväl den dagliga kontrollen
öfver räntmästarens kassarörelse som räkenskapsväsendet i denna del blifvit
på ett betryggande och under nuvarande förhållanden lämpligt sätt ordnade».

Då kommittén emellertid, om än sväfvande, framställt vissa förslag till
förändringar af såväl bokföringen som kontrollen, torde det tillkomma statskontoret
att närmare tillse hvad dessa förslag i själfva verket innebära och
hvilka resultat de, om de genomfördes, skulle medföra.

Kommitténs hufvudsakliga förslag torde kunna i korthet sammanfattas
sålunda:

I) Länsstyrelsernas insättningar och dragningar å statskontorets giroräkning
böra utgå ur räntekammarens räkenskaper (sid. 61 — 65). Den erforderliga
öfversikten öfver statskontorets kassaställning i dess helhet samt kontrollen
å landtränterierna böra öfverflyttas till utgiftsbyrån.

II) Räntmästaren bör taga befattning allenast med de inkomster och utgifter,
som tagas till uppbörd eller utgifvas direkt genom honom, vare sig
detta sker kontant eller genom förmedling af riksbanken. Härtill höra dock
läggas de insättningar å afdelningskontoren, som ej förmedlas af länsstyrelserna
(sid. 65).

III) Räntekammarens nuvarande »bijournal», som afser länsstyrelsernas
insättningar och uttagningar, skall helt och hållet bortfalla. Däremot skall
den nuvarande hufvudjournalen bibehållas, ehuru förd på ett helt annat sätt
än nu är fallet. Den skall nämligen förvandlas till en »kassajournal», där
»inkomster och utgifter — på sätt nu äfven sker i den af kassabokhållaren
förda kassaboken — bokföras i den mån, som de hos räntmästaren verkligen
förekomma» (sid. 68).

IV) Räntmästaren skall genom utdrag ur nyssnämnda kassajournal afgifva
en dagrapport öfver kassans ställning äfvensom öfver inneliggande

assignation* och handkassa (sid. 68). Denna dagrapport skall »till sina
poster behörigen kontrolleras och jämföras med bankräkningen i hvad denna
afser statskontorets direkta kassarörelse.» »Kontrolleringen af dagrapporten
bör anförtros åt chefen för utgiftsbyrån.» Såvidt af motiveringen framgår
skall denna kontroll och jämförelse med bankräkningen ske dagligen (sid. 155).
Kommittén förmenar, att »arbetet därmed lärer ej blifva mera omfattande än
att sådant bör utan olägenhet låta sig göra» (sid. 155).

V) Senast å hvarje veckas första arbetsdag skall räntmästaren afgifva en
»veckorapport öfver statskontorets direkta kassarörelse» (sid. 68 och 151).
Hvad denna rapport skall innehålla framgår icke med någon bestämdhet af
betänkandet, men, att döma däraf att räntmästaren, såsom kommittén uttrycker
sig å sid. 68, bör öfver ->sin» kassarörelse afgifva denna rapport, och däraf
att väl endast räntekammarens böcker kunna lämna materiel till densamma,
lärer den icke vara afsedd att eller ens kunna innehålla något väsentligt utöfver
hvad lördagens dagrapport redan gifvit vid handen.

VI) Riksbanken bör »till kontrollens påskyndande» anmodas att tidigare
än nu aflämna sin veckouppgift om insättningar å och uttagningar från giroräkningen
under föregående kalendervecka samt räkningens ställning vid veckans
slut (sid. 69). »För jämförelse af räntmästarens veckorapport med riksbankens
veckouppgift rörande statskontorets giroräkning — hvilken jämförelse är af
synnerlig vikt för en verklig kontroll å räntmästaren — bör af denne fortfarande
afgifvas en förklaring, uti ifrågavarande afseende motsvarande nu
uppgjorda s. k. »veckoafslutningar», rörande skiljaktigheterna i råntmästarens
och riksbankens uppgifter.» Om denna förklaring betygar kommittén (sid. 69),
att den »dock blifver vida enklare och lättare att kontrollera än nu, enär
skiljaktigheterna emellan länsstyrelsernas och riksbankens uppgifter icke behöfva
däri beröras».

Denna »förklaring» skall underkastas granskning å riksbokslutsbyrån af
en ordinarie tjänsteman, helst af dess chef eller af förste revisorn (sid. 69.)

VII) Inventering hos räntmästaren bör minst eu gång i veckan verkställas
af chefen för inkomstbyrån, »därvid jämväl kassajournalens utgiftsposter jämföras
med verifikationerna» (sid. 68—69).

Vill) Inkomstbyråns anteckningar om insättningarna å och utgiftsbyråns
anteckningar om uttagningarna från giroräkningen i riksbanken skola sammanslås
till eu räkning, hvilken skall föras å utgiftsbyrån (sid. 70). Dessutom
skall göras eu »sammanställning af statskontorets samtliga inkomster och
utgifter», hvarur ett utdrag skall veckovis tillställas stats- och finansministrarne.

IX) »Räntekammarens hufvudbok», som ligger till grund för kammarrättens
granskning af statskontorets kassarörelse, skall hädanefter icke omfatta
länens insättningar och dragningar å statskontorets giroräkning (sid. 90 —
91, 151).

X) Kontrollen å ränterierna samt den »sammanställande bokföringen
öfver statskontorets kassarörelse i dess helhet», som, enligt hvad här ofvan
under 1) är omförmäldt hör förläggas till utgiftsbyrån, skall utöfvas af den
tjänsteman, som nu har att föra anteckningarna öfver uttag från giroräkningen
och kontrasignera statskontorets assignation^- (sid. 156—157.) Då vidare
denne tjänsteman med byråns chef skall »dela öfvervakandet åt göromålen
och särskilt biträda vid vissa förnämligare och mera maktpåliggande göromål»,
föreslår kommittén »med hänsyn till betydelsen af dessa uppdrag», att denne
tjänsteman må uppflyttas i andra lönegraden med titel kamrerare (sid. 157).

Sedan statskontoret sålunda från de vidt skilda ställen i betänkandet,
där de förekomma, sammanfört kommitténs förslag, skall statskontoret närmare
undersöka i hvad mån desamma äro lämpliga eller genomförbara.

Idén till de förändringar, som kommittén föreslagit, synes, att döma af
motiveringen, hafva haft sin upprinnelse i den föreställningen, att en »förenkling»
skulle kunna ernås, om statskontorets giroräkning uppdelades i två
räkningar, afsedda den ena för statskontorets »direkta» kassarörelse och den
andra för länens insättningar och dragningar å statskontorets räkning. Fölen
dylik tudelning kunde åberopas, säger kommittén (sid. 66), »att en sådan
tudelning redan förut vunnit tillämpning med afseende å postverket». Men
efter en utförlig redogörelse för de bestämmelser, som i ty hänseende gälla
för postverket, kommer kommittén (sid. 67) till den efter denna redogörelse
oväntade slutsatsen, att »det emellertid ej torde vara nödigt att för vinnande
åt det af kommittén afsedda ändamålet uppdela statskontorets giroräkning på
sätt nyss är nämndt». Förutom detta skäl — att det »ej torde vara nödigt»
— anför kommittén, att »det kunde till äfventyrs också antagas, att en sådan
anordning skulle åtminstone till en början, innan nödig erfarenhet vunnits,
föranleda därtill, att statskontoret ansåge sig behöfva hålla större kassaförlag,
än för närvarande anses erforderligt. Kommittén har därför ansett sig icke
böra upptaga detta förslag och alltså icke velat ifrågasätta någon förändring i
afseende å statskontorets giroräkning i riksbanken» (sid. 68).

Under sådana förhållanden torde det icke vara erforderligt, att statskontoret
mera ingående utvecklar de sakskäl, som utöfver hvad kommittén

antydt, tala emot berörda inom kommittén framkastade förslag, hvars genomförande
skulle utmärka en tillbakagång till förra tiders mera primitiva anordningar.

Men det synes statskontoret som om kommittén, samtidigt därmed att
den öfvergaf sin första plan att tudela giroräkningen, också bort öfvergifva
sin tanke att tudela bokföringen af giroräkningen. Ty det ena är ovillkorligen
förutsättningen för det andra. Så länge giroräkningen är eu, måste också,
om icke ohjälplig oreda skall uppstå, bokföringen däraf vara en.

Den af kommittén föreslagna förändringen kan därför icke i princip godkännas;
och därest kommittén i stället för att finna det »icke erforderligt
eller ens lämpligt att detaljeradt angifva, huru bokföringen och kontrollen i
statskontoret skola anordnas» (sid. 68), gjort sig möda att före framställandet
af sitt förslag »i detalj uppgöra plan till de ändringar i räkenskapsföring och
kontroll, som däraf betingas», så hade kommittén sannolikt afstått ifrån att
framställa en så oantaglig »princip».

Kommitténs förslag utmynnar i, att den s. k. räntekammarens hufvudbok
(se ofvan under IX) hvilken ligger till grund för kammarrättens glanskning åt
statskontorets kassarörelse, icke vidare skulle omfatta länens insättningar och
dragningar å statskontorets giroräkning. Denna hufvudbok skulle då icke
längre komma att innefatta någon redovisning för statskontorets giroräkning,
och det är svårt alt fatta, hvilken form kommittén tänkt sig för denna liufvudboks
uppställning. Redan dess ingående balans bereder svårigheter. Hvad
som vid statskontorets, af kommittén s. k. »direkta» kassarörelse tillflyter
giroräkningen understiger nästan hvarje dag hvad som genom samma »direkta»
kassarörelse därifrån uttages. För året i sin helhet är detta alltid förhållandet.
Denna hufvudboks såväl ingående som utgående balans skulle alltså
komma att vid alla afslutningar utvisa brist. Redan detta förhållande hade
bort väcka kommitténs misstanke, att dess princip icke är hållbar.

I den kassabok; som räntmästaren skulle föra, skulle endast antecknas
sådana inkomster och utgifter, som tagas filt uppbörd eller utgifvas direkt
genom honom (se II här ofvan). Han skulle icke annotera assignationerna,
utan utgifterna, då dessa förekomma (sid. 91). Häraf skulle blifva följden,
att han förlorade hvarje öfversikt öfver assignation^’ och anordningar samt
deras samband med hvarandra. Den oreda, som häraf skulle uppstå, blefve
förvisso icke ringa. Erfarenheten skulle inom kort gifva vid handen, att då
räntmästaren mottager assignation^-, ofta å mycket stora belopp, för hvilka
han är ansvarig, kan han icke undgå att däröfver föra förteckning, och då
han samtidigt mottager anordningar, hvilka skola likvideras med samma

assignation^’, så måste han äfven föra bok öfver anordningarnas förhållande
till assignationerna, helst en assignation ofta täcker flere anordningar. Då
räntmästaren skall betjäna allmänheten vid kassan, sknlle det emellertid vara
för honom omöjligt att samtidigt föra en kassabok af i det närmaste samma
omfattning som den, hvilken nu föres af kassabokhållaren. Det är därför
så långt ifrån att dessa föreslagna förändringar skulle minska räntmästarens
arbete, att de tvärtom skulle så väsentligt föröka detsamma, att behofvet af
ytterligare en tjänsteman å räntekammaren skulle omedelbart göra sig gällande.

Kommittén säger sig, såsom motvikt mot denna arbetsökning, hafva afsett,
att räntmästaren icke vidare skulle behöfva föra den s. k. bijournalen. Enligt
hvad statskontoret redan meddelat, upptager emellertid denna hans tid högst
tre timmar i veckan.

Ehuru arbetet å räntekammaren sålunda skulle bibehållas vid ungefär
samma omfattning som nu, skulle dock af detsamma icke framgå någon riktig
bokföring, utan endast lösliga anteckningar om inkomster och utgifter; kassaboken
skulle alltjämt utvisa brist.

Kommittén har emellertid tänkt sig, att den föreslagne nye kamreraren
å utgiftsbyrån jämväl skulle bokföra kassaposter. Bokföringen af statskontorets
kassarörelse i dess helhet skulle alltså, enligt detta förslag, skötas dels
af räntmästaren och dels af eu kamrerare å utgiftsbyrån. Den förre skulle,
såsom redan är omförmäldt, bokföra insättningarna i hufvudkontoret och enskildes
insättningar i afdelningskontoren och dessutom, i mån de utgifvas, alla
kontanta utbetalningar samt utlämnade assignationer. Kamreraren skulle dels
föra de bankräkningar öfver insättningar och uttagningar å giroräkningen,
Indika af ålder förts å räntekammaren, dels och göra eu »sammanställning
af statskontorets samtliga inkomster och utgifter». Den för kontrollens skull
vidtagna anordningen med jämnlöpande bankräkningar både å räntekammaren
och å inkomst- och utgiftsbyråerna anser sålunda kommittén vara öfverflödig.
Hela denna bokföring förlägges uteslutande till kamreraren. Dubbelbokföringens
princip, som utgör hörnstenen i all väl ordnad kontroll, har af kommittén
underkänts.

Den ifrågasatta sammanslagningen af bankräkningarna till en komnie
också att medföra andra olägenheter. De inflytande medlen, såväl statsmedlen
som diverse verks och fonders medel, måste ju under alla förhållanden bokföras
under skilda titlar å inkomstbyrån. Skulle man nu fråntaga byrån den
primära, i löpande följd skeende anteckningen af dessa inkomstposter och
förlägga den till utgiftsbyrån, så är det sannolikt att förändringen skulle medföra,
att den med reversal och bankattest försedde insättaren först måste

hänvisas till kamreraren ä utgiftsbyrån för annotation, därefter till inkoinstbyrån
för annotation och slutligen till räntekammaren för erhållande af kvitto.
En sådan ökning af det redan nu understundom öfverklagade, men dock nödvändiga
besväret för insättarne torde icke vara att rekommendera.

Icke heller räntmästarens bokföring skulle, enligt kommitténs förslag,
komma att kontrolleras genom någon jämnlöpande, samtidigt utförd bokföring.
Han skulle endast afgifva en dagrapport om sina egna siffror. Ur bokföringsoch
kontrollsynpunkt saknar eu så beskaffad rapport all betydelse.

I stället för att den nuvarande dagrapporten, på sätt här ofvan är
skildradt, systematiskt bestyrkes från flera olika håll af en fast bokföring,
och tjänar till kontroll å bokföringen såväl å räntekammaren som å byråerna,
skulle den nya dagrapporten icke blifva något annat än en lös, af intet bestyrkt
uppgift, hämtad ur räntmästarens egen kassajournal. Dagrapporten skulle
hvarje dag af året utvisa brist, och hvarken handkassans verkliga storlek eller
de inneliggande assignationernas belopp skulle såsom nu kunna bokföringsmässigt
styrkas.

Kontrollen å alla dessa förhållanden skulle icke blifva den automatiskt
noggranna och snabba, ej heller den af personligt skarpsinne oberoende, som
nu är fallet, utan komme att medföra, om den skulle innebära någon grad åt
effektivitet, betydlig omgång med däraf betingad osäkerhet.

I praktisk revisionsmening förutsätter en så beskaffad dagrapport, att
den föreslagne granskaren, chefen å utgiftsbyrån, sedan räntmästaren efter
kassatimmens slut för dagen fått sin rapport i ordning, omedelbart skulle icke
blott genomräkna kassan och förvissa sig om tillvaron af de assignation^*,
som skulle vara inneliggande, utan äfven att alla af räntmästaren affärda belopp
verkligen vore bestyrkta af motsvarande kvitton.

Kommittén uttalar (sid. 68) beträffande denna dagliga kontroll, att dagrapporten
skall »jämföras med bankräkningen». Men kommittén har vid detta
uttalande synbarligen förbisett, att, enligt dess eget förslag, räntmästarens
bokföring skall afse de belopp, som utgifvas, under det att bankräkningen
afser de belopp, som assignera. Af en jämförelse med bankräkningen torde
därför endast framgå, att de och de assignation^^ blifvit utlämnade och de
och de finnas kvarliggande. Kontrollen af den åt kommittén föreslagna dagrapporten
måste därför, om den skall äga någon effektivitet, fillika innefatta
eu jämförelse mellan noteringarna och motsvarande kvitton. Kommitténs förmodan
(sid. 155), att »arbetet därmed lärer ej blifva mera omfattande än att
sådant bör utan olägenhet låta sig göra», torde under sådana förhållanden
böra mottagas med eu viss försiktighet.

Till ytterligare kontroll har kommittén föreslagit, att chefen för inkomstbyrän
skall minst eu gång i veckan verkställa inventering hos räntmästaren,
»därvid jämväl kassajournalens utgiftsposter jämföras med verifikationerna»
(sid. 69). Såsom åt sammanhanget framgår, blir denna »inventering» tillika
en kontroll å att chefen för utgiftsbyrån fullgjort sin inventeringsplikt, och
den dag i veckan, då inventering företages af inkomstbyråns chef, kommer
delvis alldeles samma arbete att utföras af chefen för utgiftsbyrån.

I detta sammanhang bör icke förbises, att den kontroll, som nu af vederbörande
tjänstemän å inkomst- och utgiftsbyråerna verkställes å dagrapporten,
afser dess ur journalerna hämtade poster. Enligt kommitténs förslag skall
denna ytterst viktiga kontroll helt och hållet bortfalla.

Men liksom kommittén föreslagit till borttagande den i alla hänseenden
synnerligen verksamma kontroll, som den nuvarande dagrapporten innebär,
bär kommittén med sitt förslag jämväl borttagit veckoafslutningens egenskap
af kontrollhandling.

Denna afslutning afser nämligen, såsom statskontoret redan utförligt meddelat,
att förklara de vid veckans slut befintliga skiljaktigheterna mellan statskontorets
och riksbankens bokföring af giroräkningen. Riksbanken aflämnar
för hvarje vecka till statskontoret ett utdrag ur giroräkningen, utvisande
summan af hvad som insatts och uttagits från årets början till förra veckans
slut samt därefter specifikt de belopp, som under en hvar af veckans dagar
insatts eller uttagits, vare sig detta skett i afdelningskontoren eller vid hufvudkontoret.
Då giroräkningen är en och alla insättningar och uttagningar därå
bokföras såsom kassaposter i hufvudkontoret, kan icke statskontoret ifrågasätta
någon förändring i detta hänseende, helst detta besked, i den form det
nu afgifves, är fullt upplysande och för statskontorets kontroller och bokföring
tillfredsställande.

Jämförelsen mellan räntmästarens journaler och riksbankens nyssnämnda
besked tillgår nu på sådant sätt, att hvarje i journalerna debiteradt eller
krediteradt belopp jämföres med de i riksbankens besked krediterade eller
debiterade belopp till utrönande af om de i båda räkenskaperna finnas mot
hvarandra upptagna. De belopp, som då befinnas icke vara under samma
vecka bokförda såväl i riksbanken som i statskontoret, antecknas, på sätt
ofvan under rubriken »månads- och veckoafslutningar» är närmare beskrifvet,
i de olika kolumnerna i formuläret för veckoafslutningarna.

Nu har emellertid kommittén föreslagit, att räntmästaren icke längre
skulle bokföra länsstyrelsernas insättningar å och uttagningar från giroräkningen
och beträffande statskontorets »direkta» inkomster och utgifter icke bokföra

de assignerade beloppen, utan de från kassan utbetaldci beloppen. Men detta
oaktadt föreslår kommittén (sid. 69), att räntmästaren bör för jämförelse med
riksbankens veckouppgift rörande statskontorets giroräkning därstädes — »hvilken
jämförelse är af synnerlig vikt för en verklig kontroll å räntmästaren» —
afgifva »en förklaring, uti ifrågavarande afseende motsvarande nu uppgjorda
s. k. veckoafslutningar rörande skiljaktigheterna i räntmästarens och riksbankens
uppgifter». Denna förklaring anser kommittén emellertid blifva »vida
enklare och lättare att kontrollera än nu, enär skiljaktigheterna emellan länsstyrelsernas
och riksbankens uppgifter icke behöfva däri beröras».

Kommittén synes emellertid hafva förbisett, att, såsom ofvan är antydt,
de i riksbankens veckouppgift förekommande belopp icke annat än undantagsvis
skulle efter kommittéförslagets genomförande återfinnas i räntmästarens
journal, till följd hvaraf hvarje fruktbärande jämförelse är utesluten.

Ett konkret exempel skall fullständigt belysa detta förhållande:

Antag, att kreditsidan i riksbankens uppgift upptager följande summor:

10,479: 15 (assigneradt i statskontoret till civilministern),

11,115: 32 (dito i dito till räntmästarens disposition för statskontorets egna
aflöningar),

141,862: 83 (dito i Kalmar län)

O. S. V.

Hvart och ett af dessa belopp återfinnes enligt nuvarande system i räntmästarens
journaler; och de komma icke att i veckoafslutningen antecknas i
annat fall än därest de vid räntmästarens jämförelse med bankens veckouppgift
befinnas icke hafva under samma vecka blifvit bokförda såväl af

räntmästaren som af riksbanken.

Men enligt det system, som kommittén inventerat, skulle intet enda af
dessa belopp återfinnas i räntmästarens bok. Alla summor af det tredje här
ofvan angifna slaget, nämligen de som afse länens dragningar, skulle helt och
hållet bortfalla ur nyssnämnda bok. Och de öfriga skulle där sönderfalla i
småbelopp, förefintliga på olika ställen och bokförda under olika tider, ofta
måhända vidt skilda, till exempel sålunda:

541: 66 (6:e hufvudtiteln, statsministern),

1,416: 66 (6:e » , departementschefen),

3 000: — (6:e » , statsråden utan departement),

5,129: 16 (6:e » , departementets afdelning af Kungl. Maj:ts kansli),

141: 67 (6:e » , ålderstillägg),

250; — (6:e » . , e. o. staten, försäkringsväsendet),

5,378: 25 (7:e » , statskontoret),

474: 99 (7:e » , ålderstillägg),

91: 67 (7:e hufvudtiteln, ålderstillägg),

2,987: 09 (7:e » , statskontoret),

770: — (förskott)

498: 33 *

600: — (7:e hufvudtiteln, statskontoret),

58: 33 (7:e » , ålderstillägg),

66: 66 (7:e » , statskontoret),

190: — (förskott).

Det ar lätt att inse, att detta skall helt och hållet omöjliggöra en jämförelse.

Enahanda skulle, med få undantag, förhållandet blifva med alla kreditposterna
i riksbankens uppgift. Och en stor del af debetposterna, nämligen
alla länsstyrelsernas insättningar, skulle äfvenledes stå utan motsvarighet i
räntmästarens bok. Saldi skulle icke heller i någon mån motsvara hvarandra;
giroräkningen skulle alltid visa behållning, men kassaboken brist.

De båda räkenskaper, som skulle med hvarandra jämföras, skulle, om
de sålunda uppställdes, blifva så godt som fullständigt olika och därför omöjliga
att med hvarandra jämföra. Följden blefve, att ingendera blefve kontrollerad.

Men icke desto mindre föreslår kommittén, att denna värdelösa »kontroll»
af en i sig själf värdelös veckoafslutning skulle öfverlåtas åt en ordinarie
tjänsteman å riksbokslutsbyrån, »helst af icke lägre grad än räntmästaren»,
således åt förste revisorn eller chefen.

De »sväfvande poster eller skiljaktigheter emellan den räkenskap, som
skall kontrolleras, och den, med hvilken den jämföres», hvarom kommittén
talar å sid. 63, skulle genom kommitténs förslag mångdubblas i antal och
icke kunna på något sätt »reduceras», än mindre »på ett enkelt och öfverskådligt
sätt förklaras».

Och då kommittén, å sid. 155, med mycken styrka framhåller, att kassakontroll
bör, för att blifva i görligaste mån effektiv, förnämligast hvila på
»omsorgsfullt afvägda kontrollbestämmelser, som med lätthet låta sig tilllämpas»,
och att »det är detta, kommittén haft i sikte vid sina i detta afseende
framställda förslag», så må det tillåtas statskontoret uttala, att kommittén
icke lyckats ernå hvad den haft i sikte.

Anteckningsböckernas betydelse.

Å sidan 71 i sitt betänkande har kommittén ifrågasatt behöfligheten däraf
att statskontorets anordningar bokföras såväl i memorialboken som i den s. k.

anteckningsboken och funnit det »svårt att se, hvilket mot arbetet svarande
gagn skall vinnas med denna två gånger upprepade omständliga bokföring»
samt påyrkar att däri bör, »till vinnande af förenkling och arbetsbesparing,
ske ändring». Denna angelägenhet påpekar kommittén såsom »synnerligen
förtjänt att vinna beaktande», utan att kommittén emellertid därvid angifvit,
hvilkendera af ofvan angifna böcker skulle kunna undvaras.

Kommittén synes här hafva förbisett, att dessa böcker hafva helt olika
ändamål, som icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses, om
böckerna sammanfördes till allenast en räkenskapsbok. Anteckningsböckerna
föras af vederbörande revisorer, af en hvar för de hufvudtitlar, som äro anvisade
till revisorns handläggning. Sålunda omhänderhar en revisor anordningsväsendet
för l:a—5:e och 8:e hufvudtitlarna, en revisor 6:e och 7:e hufvudtitlarna,
förskotten samt anordningar utom stat, och en revisor 9:e och 10:e
hufvudtitlarna samt anordningar utom hufvudtitlarna. Anteckningsböckerna
äro försedda med särskilda upplägg för hvarje i hufvudtiteln ingående anslag.
Å dessa upplägg tecknar revisorn sig till minnes alla beträffande anslaget
genom nådiga bref eller eljest gifna föreskrifter samt hvad i öfrigt för bedömande
af en inkommen medelsrekvisition kan för honom vara af vikt.
Å upplägget införes vidare hvarje anordnad! belopp, dagen för anordningen
och anordningens ordalydelse, de kungl. bref eller andra föreskrifter, hvarpå
den sig grundar etc. Det är alldeles uppenbart, att en sådan anteckningsbok
måste af honom föras; och utan densamma skulle revisorn icke kunna med
någon som helst säkerhet fullgöra sina åligganden. Skulle han söka alla de
uppgifter han för granskningen af en inkommen medelsrekvisition oundgängligen
behöfver i en för hela byrån gemensam, af annan person förd räkenskapsbok,
sådan som memorialboken, skulle detta förorsaka honom otrygghet och
ett väsentligen ökadt besvär, helst denna bok icke alltid kunde vara för honom
tillgänglig. Att med dylika anteckningar, livilka jämväl ofta måste vara
beroende af hvarje särskild revisors större eller mindre behof af stöd för sitt
minne, samt med nyssnämnda fullständiga afskrifter af anordningarna belasta
memorialboken, torde vara högst olämpligt redan af den anledningen att
denna härigenom skulle blifva alltför otymplig för sitt ändamål. För öfrigt
skulle det i sådant fall, då det vore omöjligt för eu person att medhinna alla
dessa anteckningar, blifva nödvändigt att på liera händer fördela bestyret med
och ansvaret för memorialbokens förande. Men häremot tala såväl principiella
som rent praktiska skäl.

Memorialboken har nämligen till uppgift alt vara eu samlad räkenskap
öfver statskontorets hela förvaltning af statsmedel och utgör eu primärbok
till rikshufvudboken. Liksom räntekammarens hufvudbok är eu hufvudbok
för statskontorets kassaväsen, är memorialboken en hufvudbok för dess an -

ordningsväsen. För att densamma må äga erforderlig enhet kan dess upprättande
icke handläggas af mera än en tjänsteman, hvilken ock i och
med budgetens oafbrutna och snabba stegring blifvit alltmera betungad af
arbete.

Den öfversikt, som hvarje revisor oundgängligen städse måste hafva lätt
tillgänglig öfver hvarje anslag, som tillhör hans arbetsområde, och den mera
detaljerade inblick, som äfven för andra tjänstemän inom ämbetsverket kan
för en eller annan utredning vara af betydelse att äga beträffande de särskilda
anslagen och de förhållanden, under hvilka anordningen beslutats, vinnes
genom anteckningsböckerna, under det att den mera generella öfversikt öfver
anslag och hufvudtitlar, som ur allmän bokföringssynpunkt är oundgängligen
nödig att städse äga, vinnes uti memorialboken.

Tillika bör anmärkas, att, enligt hvad arbetsordningen gifver vid handen,
ifrågavarande bägge slag af böcker äro afsedda att kontrollera hvarandra. I
afseende härå säger kommittén sig hafva inhämtat, att någon sådan periodisk
jämförelse mellan de olika böckerna, som i arbetsordningen föreskrifves, icke
vidare skulle äga rum. Detta måste grunda sig på någon missuppfattning
från kommitténs sida, ty verkliga förhållandet är, att kollationeringar af dessa
böcker alltjämt periodvis fortgå, om ock under vissa tider af året icke regelbundet
en gång i månaden, utan med något längre mellantider. Vid dessa
kollationeringar hafva en eller annan gång förekommit skiljaktigheter, som
då efter undersökning af förhållandet behörigen rättats.

Utan en sådan periodvis återkommande kollationering skulle icke revisorn
kunna alltid lita till sin anteckningsboks uppgifter om hvad som blifvit af
statskontoret utanordnadt, i synnerhet som till följd af semester eller annan
anledning ombyte af bokförare alltsomoftast måste inträffa; och samma kollationering
utgör äfven en trygghet för den, som det åligger alt föra hufvudboken
öfver anordningsväsendet eller den s. k. memorialboken.

Assignationernas undertecknande.

Kommittén har (sid. 73) föreslagit, att statskontorets assignationer eller anvisningar
a riksbanken skola, efter det de blifvit af behörig tjänsteman konlrasignerade,
undertecknas af verkets chef och den föredragande ledamoten. Såsom
motiv för detta förslag anför kommittén dels att, med undantag för
marinförvaltningen och statskontoret, inom centrala verk med egen drätsel
eller kassaförvaltning verkets assignationer å räkning i riksbanken äro undertecknade
jämväl af vederbörande chef och dels att detta skulle »innebära
ytterligare kontroll i denna viktiga del af statskontorets ämbetsverksamhet».

Statskontoret kan icke inse, att kontrollen, hvilken för närvarande är så
mångsidig och genomförd som väl möjligt kan vara, skulle väsentligen löistärkas
genom den föreslagna åtgärden, men snarare försvagas däraf att ju
flere som däri deltaga, dess mera löper ansvarskänslan fara att lägga sig
till ro. I andra centrala ämbetsverk med assignationsväsende är tvifvelsutan
antalet assignationer ganska ringa i jämförelse med hvad fallet år inom statskontoret,
där de år 1901 uppgingo till 1,564, år 1902 till 1,656, år 1903
till 1,789 och år 1904 till 1,918 och alltså befinna sig i stark ökning. Då
man redan nu klagar öfver omständligheten i afseende å medelsrekvisitionernas
behandling inom statskontoret, och det af kommittén förordade förfaringssättet
naturligen skulle i sin mån bidraga till att ytterligare öka foimaliteterna
i berörda hänseende, finner sig ämbetsverket icke kunna tillstyrka
detta kommitténs förslag.

Kontroll å den löpande kronouppbörden.

Å sidd. 96 — 99 har kommittén under rubriken »Kontroll å den löpande
kronouppbörden» summariskt redogjort för gällande föreskrifter beträdande
de månatligen inkommande landtränteriredogörelsehandlingarna m. m. samt
uttalar därefter, att »de former, som sålunda blifvit fastställda för utöfvande
af den statskontoret pålagda kontrollen öfver kronouppbörden och Konungens
befallningshafvandes därmed i samband stående räkenskapsväsen, äro naturligen
beroende af sättet för denna uppbörds verkställande och redovisning».
Och kommittén anför vidare, dels alt »kommittén icke har anledning att i
detta sammanhang ingå på en närmare undersökning af berörda, vidlyftiga
ämne», till följd hvaraf »kommittén icke heller ansett lämpligt att inlåta sig
på frågan, huru statskontorets befattning härmed ändamålsenligast må anordnas»
och dels att i hvarje fall frågan, huruvida den centrala kontroll och
den sammanfattning i förevarande afseende, som icke lära kunna undvaias,
höra anbringas på det ena eller andra sättet, icke torde hafva någon afsevärd
betydelse med afseende på beliofvet af arbetskrafter i statskontoi et.

Härvid vill statskontoret endast erinra, att berörda redogörelsehandlingars
insändande till statskontoret samt granskning och förvaring därstädes
icke blott har betydelse för kontrollen å den löpande kronouppbörden, utan
lika väsentligt har ett statistiskt syfte, i det att dessa handlingar lämna möjlighet
för statskontoret att i detalj följa stora delar af statsförvaltningen och,
i händelse af behof, lämna Eders Kungl. Maj:t upplysningar om dess gång.
Fråga kan, exempelvis, under årets lopp uppstå, i livad man ett anslag blif -

vit belastad eller dylikt. Därest då detta anslag finnes å länsstat uppfördt,
kan den frågan endast med anlitande af utdragen ur landskontorens kontrollräkningar
besvaras. Och på enahanda sätt utgör det genom nådiga förordningen
den 3 dec. 1897, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
föreskrifna generalsammandrag, hvilket upprättas af riksbokslutsbyrån och till
trycket befordras, en synnerligen viktig statistisk publikation, utan att äga
någon egentlig kontrollerande betydelse.

I och med genomförandet af den centrala kassakontroll, till hvilken början
blifvit gjord genom nådiga kungörelsen den 8 april 1904, har emellertid
de månatliga landtränteriredogörelsehandlingarnas betydelse såsom verkliga
kontrollhandlingar framträdt allt tydligare; och deras inverkan på behofvet af
arbetskrafter i statskontoret har därmed jämväl ökats, i det att deras granskning
— på samma gång som den kunnat göras mera effektiv — numera
tager väsentligt mera tid och intresse i anspråk än tillförene.

Statskontorets befattning med en del landsstatstjänster.

Å sid. 102 har kommittén hemställt, »att de statskontoret ensamt eller
gemensamt med kammarkollegium tillhörande åligganden i afseende å tillsättande
af landsstatstjänstemän samt tjänstledighet, förordnanden och afsked
för dem må upphöra».

Härvid har statskontoret endast velat erinra, att den handläggning af
frågor om landsstatstjänstemäns tillsättande, afskedande och permitterande,
som åligger kammarkollegium och statskontoret gemensamt, visserligen medför
åtskillig omgång och tidsutdräkt, men att — äfven om onekligen Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande säkrast äro i tillfälle att bedöma skickligheten och
lämpligheten hos de personer, som anmäla sig såsom sökande till lediga
landsstatstjänster — det dock medför trygghet för dessa ärendens likformiga
bedömande och ett rättvist befordringssystem för hela riket, att en central
myndighet sättes i tillfälle att öfver de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
framställda befordringsförslag afgifva yttrande.

Statskontoret finner sig därför icke kunna tillstyrka detta kommitténs
förslag i vidare mån än det afser befrielse för statskontoret att taga befattning
med landsstatstjänstemäns tjänstledighet, förordnanden och afsked.

Statskontorets öfriga ämbetsåligganden.

Uppgifter till kammarrätten.

Å sidan 107 kar kommittén hemställt, »att, med ändring af därutinnan
gällande bestämmelser, statskontoret måtte befrias från skyldigheten att årligen
tillställa kammarrätten förteckning öfver de medel, som, med villkor af
redovisning, utaf statskontoret anordnats å räntekammaren.»

I afseende härå vill statskontoret framhålla att, då nämnda förteckning,
om också ej absolut nödvändig för kammarrätten vid fullgörandet af dess
granskningsbestyr, torde, särskilt med afseende å det förteckningen åtföljande
register, vara ägnad att underlätta nämnda granskningsarbete, kammarrättens
yttrande öfver detta förslag torde böra inhämtas. Skulle kammarrätten
anse onödigt, att dylik förteckning vidare upprättas, har statskontoret
naturligtvis intet att erinra mot kommitténs förslag härutinnan.

Förenklingar i formerna för ärendenas registrering,

skrifsättet m. m.

Föredragningslistor.

Under rubriken »Förenklingar i formerna för ärendenas registrering,
skrifsättet in. in.» har kommittén sid. 118 föreslagit, att i instruktion för
statskontoret måtte meddelas bestämmelser i syfte att »ersätta protokollen med
föredragningslistor, dock så att protokoll föres i de fall, då skiljaktiga meningar
förekomma, eller ett ärende enligt sin natur eller gifna föreskrifter
bör i protokoll upptagas, eller eljest förordnas att protokoll skall föras.»

Såsom motiv för detta förslag anför kommittén (sid. 155, del I), att denna
förenkling vidtagits inom flera i senare tid om- eller nyorganiserade centrala
ämbetsverk och att detta tillvägagångssätt, som i de ämbetsverk, där det
införts, visat sig ändamålsenligt, skulle »innebära någon lättnad i arbete»,
samt verka för »önskvärd likformighet i arbetssättet inom olika ämbetsverk».
Härigenom .skulle också, enligt kommitténs förmenande, den i statskontoret,
till öfversikt å att protokoll behörigen uppsättas och aflämnas förda »protokollsboken»
varda öfverflödig. Sid. 117.

Å annat ställe i kommitténs betänkande (sid. 149) yttrar kommittén, att
»dessa föredragningslistor lära icke lämpligen kunna uppsättas annorstädes än
å vederbörande byråer; och bör äfven protokollsföringen i de fall, då sådan
fortfarande skulle äga rum, enklast och med minsta besvär verkståillas genom
byråtjänstemännen». Kommittén yttrar vidare, att »med hänsyn till de lättnader
i arbetssättet, som kommittén i öfrigt förordat, samt den föreslagna
utsträckningen af arbetstiden å tjänsterummet den obetydliga tillökning i
arbete, som härigenom skulle tillfalla byråerna, utan svårighet kan därstädes
medhinnas, synes vara ovedersägligt».

I likhet med ämbetsverkets representant hos kommittén finner sig statskontoret
höra erinra, att protokollet — sådant det inom ämbetsverket förts
ända sedan senaste omreglering — i afseende å enkelhet och korthet icke
lämnar något öfrigt att önska och i själfva verket — med undantag för vissa
af de ärenden, som behandlas i plenum — redan har formen af eu föredragningslista.

Den som tager kännedom om dessa »protokolls» verkliga utseende, skall
utan tvifvel oförbehållsamt erkänna, att dessa handlingar näppeligen skilja sig
från de af kommittén ifrågasatta »föredragningslistorna» annat än till namnet.
Det nya i kommitténs förslag skulle måhända ligga däri, att föredragningslistorna
skulle uppsättas före, under det att protokollen uppsättas efter föredragningen.
Något behof af föredragningslista vid föredragningen har emellertid
aldrig yppat sig inom detta ämbetsverk. Det af kommittén ifrågasatta förfaringssättet
skulle också, enligt statskontorets tanke, långt ifrån att minska
tvärtom öka det totala arbetet inom ämbetsverket för denna detalj. I stället
för att verka till koncentrering, hvilket eldigt all erfarenhet plägar innebära
arbetsbesparing, skulle enligt kommittéförslaget protokollsföringen, som
nu utföres af en tjänsteman, fördelas på tre olika händer, hvilket skulle verka
splittring af de icke allt för rikligt tilltagna arbetskrafterna. Med den täta
beröring med allmänheten, som i statskontoret äger rum och måste äga rum,
är samme föredragande nödgad att ofta under samma dag hafva flere föredragningar.
Detta skulle föranleda att under hela förmiddagen icke mindre
än tre tjänstemän måste ha sin uppmärksamhet riktad på en så jämförelsevis
oväsentlig arbetsdetalj som protokollsföringen.

Att icke heller den nu till kontroll å att protokoll verkligen föres och
aflämnas förda protokollsboken kan under den föreslagna nya formen för
protokollsföringen undvaras torde vara visst. Ty om den icke lämpligen kan
indragas, då en enda person är sysselsatt med protokollsföringen, lär den
vara ännu mera af nöden för att enhetligt kontrollera tre personers arbete.

Statskontoret får därför afstyrka kommitténs förslag beträffande protokollsföringen.

Förskottsrapporter.

Kommittén har vidare hemställt (sid. 121), att i arbetet för de till Eders
Kungl. Maj:t årligen ingående förskottsuppgifter måtte vidtagas lämplig förenkling.

I detta hänseende har kommittén till en början erinrat, att statskontoret årligen
skall till Eders Kungl. Maj:t afgifva uppgifter angående de af ämbetsverket,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallning, för skilda ändamål förskjutna medel,
för hvilka ersättning bör af Eders Kungl. Maj:t anvisas; att framställning
därom beträffande vederbörande förskottstitlar emellertid, åtminstone i regel,
göres först då vidare utgifter å dessa titlar ej äro att emotse; samt att särskild
skrifvelse aflåtes till Eders Kungl. Maj:t beträffande hvarje förskottstitel,
hvarå ersättning begäres.

I och för pröfning, hvilka förskott skola hos Eders Kungl. Maj:t anmälas
till ersättning, upprättas nu årligen mot slutet af året å utgiftsbyrån,
med ledning af memorialboken, en redogörelse, den s. k. för skottsrapporten,
hvilken beträffande samtliga förekommande förskottstitlar angifver för hvarje
titel de särskilda förskjutna beloppen, grupperade efter utgifternas art, äfvensom
dessa belopps summa för olika utgiftsgrupper och för förskottstiteln i
dess helhet.

Det har synts kommittén som om ofvan beskrifna förskottsrapport icke,
åtminstone i sin nuvarande omfattning, vore erforderlig för ett betryggande
utförande af ifrågavarande, statskontoret åliggande uppdrag. Pröfningen däraf,
hvilka förskottstitlar skola anmälas till ersättning, kan, enligt kommitténs
förmenande, med nödig säkerhet och lätthet ske med ledning af memorialboken
i hithörande del. Beträffande de förskottstitlar, hvilka, med tillämpning
af gällande föreskrifter, ej komma i fråga att det året anmälas, anser kommittén
något särskilt arbete icke vara erforderligt i detta afseende.

Memorialbokhållarens s. k. förskottsrapport är onekligen ganska diger
och krafvel- ett långvarigt arbete. En förenkling i den utsträckning kommittén
föreställt sig, synes dock mindre praktisk, då i viss mån resultatet häraf
endast blefve, att arbetet Överflyttades från memorialbokhållaren till dels föredraganden
och dels sekreteraren. Härmed vill statskontoret emellertid icke
bestrida, att rapporten kan i vissa hänseenden förkortas, t. ex. i fråga om
upptagandet af sådana förskott, som icke böra för året till ersättande anmälas.

Förändringar i formerna för ärendenas föredragning

och afgörande.

Plenimål.

I detta hänseende är för närvarande uti § 6 af den för ämbetsverket
gällande instruktion stadgadt, att generaldirektören äger ensam beslutanderätt
i alla ärenden, med undantag af dem, som i § 8 särskilt omförmälas.

Sistnämnda paragraf angifver såsom ärenden, hvilka skola af statskontorets
styrelse samfälldt behandlas och afgöras, dem som angå:

verkets organisation;

befordringar, undantagandes sådan, som afser återbesättande af ledig
ledamotsplats, i livilket sistnämnda ärende generaldirektören enligt § 3 gör
underdånig anmälan bos Kung]. Maj:t;

nya författningars utfärdande eller redan befintligas ändring, förklarande
eller upphäfvande;

cirkulär eller allmänna föreskrifter, som det tillkommer verket att utfärda;

räkenskapers form och uppställning;

förräntande af medel hörande till de under statskontorets förvaltning
stående fonder; och

besvär, som hos statskontoret anföras öfver underordnade myndigheters
beslut.

I dessa ärendens behandling och afgörande skola deltaga generaldirektören
samt föredraganden och minst en af de öfriga ledamöterna, eller, om
generaldirektören åtnjuter semester eller eljest icke är tjänstgörande, alla tre
ledamöterna i styrelsen. Uppkommer vid omröstning i dylikt ärende lika
röstetal, gäller den mening, generaldirektören biträdt.

Denne äger emellertid, enligt samma paragraf i instruktionen, jämväl i
andra förefallande ärenden, där lian finner sådant erforderligt, till protokollet
inhämta samtliga ledamöternas mening.

I den af statskontorets chef den 31 december 1879 utfärdade arbetsordningen
bar intagits bestämmelse därom, att äfven följande ärenden skola
»utgöra föremål för handläggning i plenum», nämligen:

frågor om antagande af extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte,
tjänstledighet och förordnanden, tjänstebetyg, tjänstemäns och vaktbetjäntes
fel eller försummelse i tjänsten, samt afsked;

indelning till tjänstgöring af de första tjänstegraden tillhörande tjänstemän
äfvensom af amanuenser och öfriga extra ordinarie tjänstemän;

verkets arbetsordning;

reglering af ledamöternas och tjänstemännens semester;
besvär, hvaröfver statskontoret, efter Kungl. Maj:ts befallning, har att
afgifva underdånigt utlåtande;

Kungl. Maj:ts i sådana mål statskontoret delgifna beslut;
extra ordinarie afskrifningar;

behof af kassaförstärkning och likvid af dymedelst erhållna kassaförskott;
bestämmande af arfvoden och gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän
och vaktbetjänte;

afgifvande af de underdåniga berättelser, hvarmed statskontoret, enligt
instruktionen, skall före riksdagar och statsrevisioner till Kungl. Maj:t inkomma;
räntmästarens veckorapporter angående kassaställningen;
ledamöternas årliga arbetsredogörelser; samt
frågor rörande verkets ekonomi.

Kommittén har uttalat att »enligt kommitténs uppfattning bör det vara i
den af Kungl. Maj:t gifna instruktionen bestämdt, hvilka grupper eller slag af
ärenden, som städse skola vid deras afgörande behandlas såsom plenimål,
med rätt för chefen att undantagsvis göra äfven andra ärenden till föremål
för plenibeliandling i de fall, han finner sådant erforderligt.

Med ledning delvis af hvad som finnes föreskrifvet uti instruktionen hos
kommerskollegium, där likasom i statskontoret endast en del ärenden äro föremål
för samfälldt afgörande, och med åberopande jämväl af hvad kommittén
i detta hänseende föreslagit för kammarkollegium, hemställer kommittén (s.
124 — 125):

att af statskontoret skola samfälldt behandlas och afgöras ärenden,
som angå:

verkets organisation;

nya författningars utfärdande eller redan befintligas förklarande, ändring
eller upphäfvande;

allmänna föreskrifter, som det tillkommer statskontoret att utfärda;
räkenskapers och redogörelsers form;

förräntande af medel, hörande till de under statskontorets förvaltning
stående fonder;

befordringar, undantagandes sådan som afser återbesättande af ledig
stats kommissariebefattning;

extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes antagande;
bestämmande af arfvoden åt amanuenser äfvensom af godtgörelse åt
andra extra ordinarie tjänstemän och tillfälliga biträden samt åt extra ordinarie
vaktbetjänte;

afsked, tjänstebetyg, förordnanden, äfvensom tjänstledighet, med undantag
af semester;

tjänstemäns och betjäntes fel och försummelser i tjänsten; samt
andra frågor, hvilka generaldirektören finner skäl att göra till föremål
för samfälldt afgörande.»

Då statskontoret — som delar kommitténs uppfattning, att de grupper
eller slag af ärenden, hvilka städse skola vid deras afgörande behandlas såsom
plenimål, böra i instruktionen angifvas — emellertid funnit vissa af de
ärenden, som af kommittén föreslagits icke vidare skola såsom plenimål handläggas,
med nödvändighet fordra en samverkan mellan verkets olika byråchefer,
samt, hvad öfriga dylika ärenden beträffar, funnit gagneligt att de
fortfarande i plenum behandlas, hemställer ämbetsverket i underdånighet, att
samtliga nu i arbetsordningen angifna plenimål äfven varda såsom sådana i
instruktionen upptagna.

Generaldirektörens föredragning.

Kommittén har (sid. 126) föreslagit, att åt generaldirektören må öfverlämnas
att själf föredraga sådana samfälldt afgörande underkastade frågor,
som angå befordringar, extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes antagande,
bestämmande af arfvoden åt amanuenser äfvensom af godtgörelse åt
andra extra ordinarie tjänstemän och tillfälliga biträden samt åt extra ordinarie
vaktbetjänte, afsked, tjänstebetyg, förordnanden, tjänstledighet samt tjänstemäns
och betjäntes fel och försummelser i tjänsten.

Syftet härmed skulle vara att bringa verkets chef i närmare förbindelse
med personalen och därigenom öka möjligheten för honom att verkligen öfvervaka,
det en hvar med nit och drift fullgör hvad honom åligger. Genom eu
sådan anordning skulle ock, förmenar kommittén, beredas lättnad för de ledamöter,
hvilka föredragningen af ifrågavarande mål eljest skulle tillhöra.

Detta kommitténs förslag må väl anses såsom ett mera välmenande än
lyckligt försök att dela den s. k. arbetsbördan och att förmå chefen att skaffa
sig mera personalkännedom. Resultatet af förslagets genomförande, sedt från
nämnda synpunkter, skulle antagligen komma att visa sig skäligen magert.
Därom vore dock mindre att säga, ifall icke förslaget innebure någon verklig
olägenhet. Så är emellertid, enligt statskontorets mening, fallet. Eu dylik
föredragnings skyldighet — rättigheten för chefen att föredraga hvilket ärende

som lian finner för godt förefinnes redan — står nämligen icke väl öfverens
med den ställning en chef skall intaga. Såsom sådan bör det vara hans
ovillkorliga rätt att låta ärendena sig föredragas och, sedan föredraganden
yttrat sin mening, fatta sitt beslut. I detta förslag vändes däremot upp och
ned på den ordning, hvarigenom man velat undvika ända till skenet af intryck

eller påtryckning ofvanifrån vid omröstningen.

Det är dessutom uppenbart, att vederbörande byråchef är den, som till
följd af sitt dagliga samarbete med byråpersonalen är bäst kvalificerad att
bedöma, huru tjänstemännen fullgöra sina åligganden; huru de lämpa sig för
de platser, till hvilka de ifrågasättas att förordnas eller antagas; till hvilka
belopp amanuensernas arfvoden böra med hänsyn till arbetets beskaffenhet och
mängd bestämmas m. in.; samt när någon anmälan beträffande peisonalen
bör ske i plenum.

Ur organisatorisk synpunkt är det därför utan all gensägelse riktigt,
att föredragningen af dessa ärenden såsom hittills åligger vederbörande

byråchef. . n

Om man däremot öfverläte dessa frågors föredragning åt generaldu ektol en,
blefve det nödvändigt att vederbörande byråchef och, hvad kansliet beträffar,
sekreteraren för hvarje gång ett ärende af detta slag borde förekomma, uppsatte
och inkomme till generaldirektören med ett särskild! memorial, innefattande
utredning samt förslag i ämnet. Detta skulle icke oväsentligt inveckla proceduren
och öka arbetet, utan att, såvidt statskontoret kan finna, i någon man
innebära fördelar, vare sig i form af ökad trygghet för ämbetsverket att få
den lämpligaste placerad å hans rätta plats eller för tjänstemannen att få sm
duglighet riktigare bedömd.

Och statskontoret kan icke heller finna vare sig att detta förslags genomförande
skulle »bringa vederbörande chef i närmare förbindelse med personalen»
eller att därigenom skulle beredas lättnad för de ledamöter, hvilka föredragningen
af ifrågavarande mål eljest skulle tillhöra.

Tvärtom skulle, såsom statskontoret redan antydt, besväret för byråcheferna
med nödvändighet ökas, och möjligheten för generaldirektören att
bedöma tjänstemännens nit och duglighet utöfver hvad handlingarna innehölle
skulle icke genom denna anordning blifva större.

Utsträckning af arbetstiden.

Efter att hafva uttalat (sid. 120, I:a delen), att kommittén »kommit till
den bestämda uppfattningen, att den tid, som af personalen inom de centrala

ämbetsverken för närvarande ägnas åt statstjänsten icke i allmänhet är att
anse såsom tillfyllestgörande», har kommittén i angifvet syfte att vinna ökning
i arbetsprodukten »ansett skäligt, att utsträckning äger rum af tjänstgöringstiden,
d. v. s. af arbetstiden å tjänsterummet», och kommittén föreslår därför,
att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, där ej för särskilda fall
undantag, efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst
sex timmar hvarje söckendag.

Kommittén har icke velat i allo bestrida riktigheten af den invändningen,
att särskildt för högre tjänstemän en väsentlig del af göromålen är af beskaffenhet
att kräfva ett ostördt tankearbete och därför ej utan svårighet kan
besörjas å tjänsterummet, där afbrott påkallas för rådplägningar med andra
tjänstemän och för allmänhetens besök samt att förty en utsträckning af
arbetstiden å tjänsterummet icke för dessa högre tjänstemän medför möjlighet
att där besörja andra göromål. Men kommittén påyrkar äfven för dessa
högte tjänstemän fastslåendet åt 6 timmars daglig tjänstgöring å ämbetsrummet
dels på det att dessa tjänstemän må medhinna större mängd än
hittills af mera löpande göromål och dels för att få den totala arbetstiden
förökad, hvilket kommittén anser i allmänhet vara af behofvet påkalladt.

Dock medgifver kommittén, att det icke låter sig förnekas, att i särskilda
fall kan, för beredning af något större ärende, kräkas, att tjänsteman för
kortare tid erhåller eftergift i eller ledighet från öfrig tjänstgöring. Men
kommittén anser, att sådant kan och bör endast vara undantag, hvilka först
efter noggrann pröfning af behofvet må medgifvas.

Hvad nu särskildt statskontoret beträffar har dess representant i kommittén
uti sin vid betänkandet fogade reservation uttalat, att det syntes honom
riktigt, att ett ämbetsverk med den lifliga beröring med allmänheten, som
statskontoret äger, skall vara tillgängligt under den tid af dagen, som kan
anses motsvara vanlig s. k. kontorstid, liksom ock att verkets ordinarie
tjänsteman i regel skola vara under nämnda tid tillstädes å ämbetslokalen.
Detta borde naturligtvis utan undantag gälla för registrator!! och kassören.

Af den redogörelse, som statskontoret i underdånig skrifvelse den 27
november 1900 lämnat angående sina ämbets- och tjänstemäns arbetstid torde
framgå, att detta också hittills varit förhållandet i statskontoret. Men omständigheterna
påkalla ingalunda, såsom kommittén förmenar, att alla ordinarie
tjänstemän samtidigt under hela kontorstiden uppehålla sig å tjänsterummet.

hn sådan anordning skulle utan tvifvel för ernående af eu ökad arbetsprodukt
vara allt annat än eftersträfvansvärd.

De rena kontorsgöromålen aro, såsom ämbetsverkets representant i kommittén
anmärkt, inom statskontoret ingalunda de enda och de mest tidsödande;
och han har i detta hänseende särskild! framhållit, hurusom till statskontorets
utlåtande remitteras från Eders Kungl. Maj:t eller vederbörande departementschefer
en stor mängd frågor, ofta af vidlyftig beskaffenhet, såsom författningsförslag,
besvärsmål och dylikt, de där hvad beträffar såväl den förberedande
handläggningen som ock utlåtandets affattande och justering, förutsätta tillfälle
till ett mera ostördt tankearbete, än hvad som kan a tjänsterummet
under den vanliga arbetstiden påräknas.

Men äfven öfriga, statskontorets tjänstemän i alla grader tillhörande göromål
äro ofta af beskaffenhet att lämpligen kunna och böra i hemmet eller å
tjänsterummet utanför den vanliga kontorstiden utföras. Detta gäller såväl
handläggningen af de utaf ämbetsverkets representant i kommittén särskildi
omförmälda remisserna som ej mindre det mångsidiga utredningsarbete af
hvarjehanda slag, hvithet åligger ämbetsverkets tjänstemän i andra lönegraden,
än äfven det revisorerna åliggande bokföringsarbetet; ja, många kollationeringar
af utlåtanden och siffror kunna ofta icke ostördt verkställas annat än å tider
utanför den vanliga kontorstiden. Särskild! är detta ej sällan fallet å räntekammaren
samt å riksbokslutsbyrån.

Kommittén uttalar, att eftergift i eller ledighet från öfrig tjänstgöring bör
efter noggrann pröfning undantagsvis kunna medgifvas, därest detta i s.ii skilda

fall, för beredning af något större ärende är af nöden. Kommittén
angifver dock icke hvem som skall meddela denna eftergift. För närvaiande
förekommer understundom, att ledamot för dylik beredning, på särskild framställning
af statskontoret, undfår sådan ledighet af Eders Kungl. Maj:t. Men
kommittén synes icke åsyfta dylika fall, hvilka väl under alla former föi
arbetet inom ämbetsverket framdeles som hittills skola förekomma.

Därjämte kan ju ofta inträffa, att exempelvis en ledamot har till beredning
ett ärende, som är af brådskande natur och som han icke skulle medhinna,
med mindre lian däråt ägnade en större del af den tid af 0 timmar,

som kommittén har afsett, att han skall vara närvarande å arbetsrummet.
Men han tinner under arbetet, att han så mycket störes i ämbetslokalen, att
han med större fördel skulle arbeta därå i hemmet. Det synes då vara

kommitténs mening, att han hvarje dag sådant förekommer skulle anmäla
förhållandet för generaldirektören, som »efter noggrann pröfning af beholvet
må medgifva» denna eftergift från »öfrig tjänstgöring».

Något direkt hinder för att eu sådan noggrann pröfning skall kunna just
dä den behöfvcs ulan tidsutdräkt verkställas finnes naturligtvis icke, da ju,

enligt kommitténs förslag, jämväl generaldirektören skall vara likformigt och
samtidigt med byråcheferne och tjänstemännen hvarje dag under oafbrutet sex
timmar närvarande å ämbetsrummet, vare sig det är nödigt för föredragning
och justering eller icke. Det lärer emellertid icke kunna betviflas, att en
sådan reglementering för tjänstemän i den ställning, som ledamöterna i våra
centrala ämbetsverk intaga, skall komma att visa sig allt annat än lycklig.

Om man icke nöjer sig med att om än så minutiöst för sig angifva
antalet inregistrerade ärenden, utan närmare undersöker beskaffenheten af
det arbete, som inom statskontoret utföres, kan man helt säkert icke undgå
att fästa en vida större uppmärksamhet, än kommittén synes hafva gjort,
därvid att ämbetsverkets utredningar i de till innebörden mest skiljaktiga
frågor varit och alltjämt måste vara synnerligen ingående, kräfvande stor
mångsidighet, mycken författnings- och annan kunskap, samt hos tjänstemännen
förutsättande icke blott intresse för hvarje föreliggande uppgift utan
äfven i många fall en praktisk blick. Då Eders Kungl. Maj:t, som i ett
stort antal fall mottager dessa statskontorets utredningar, bäst torde vara
i tillfälle att bedöma, huruvida desamma liäntyda på något mekaniskt och
själlöst arbete, som utan fara för resultatet kan regelbindas på sätt kommittén
föreslagit, anser sig statskontoret icke behöfva vidare uppehålla sig
vid den ifrågavarande afdelningen af kommitténs betänkande. Statskontoret
har endast velat med stöd af vunnen erfarenhet anmärka, att en sådan likformig
och reglementerad ökning af arbetstiden, som kommittén föreslagit,
icke komme att innebära någon som helst garanti ens för*en kvantitativ
ökning af arbetsresultatet.

Såsom motiv för nu förevarande förslag har kommittén (å sid. 121, 1 delen)
särskild! anfört, att »näppeligen torde väl något vara i högre grad ägnadt att
bereda trygghet för ett noggrant iakttagande af tjänstgöringstiden och intensitet
i arbetet från de underordnades sida än vetskapen om de öfverordnades
samtidiga och oafbrutna närvaro samt möjlighet att när som helst få mottaga
deras besök vare sig för inspektion eller för upplysningars omedelbara inhämtande
».

Hvad det sistnämnda beträffar, lärer äfven med nu gällande ordning
denna möjlighet alltjämt förefinnas, hvadan däraf icke torde kunna hämtas
stöd för nya bestämmelser. Och i öfrigt synes det statskontoret som om
en af ett allvarligt förmanskap, utan nedsättande misstänksamhet framkallad
god anda inom ämbetsverket vore bättre ägnad att öka arbetets intensitet
än de al kommittén föreslagna ängsliga bestämmelserna.

I fråga särskildt om statskontoret bör erinras livad redan statsutskottet
vid 1876 års riksdag uppmärksammat, nämligen att ärendena inom detta
ämbetsverk i allmänhet icke äro af beskaffenhet att kunna undanskjutas och
ei heller kunna beräknas alltid till samma mängd och omfång förekomma.
Att anordnings- och kassarörelsen behörigen skötes, framtvingas af allmänheten
och de myndigheter, hvilka hafva medel att i statskontoret lyfta. Att
remisserna i rätt tid besvaras, lära vederbörande departementschefer tillse och,
hvad särskildt bokföringsarbetet beträffar, gripa den ene tjänstemannens
åligganden vanligen så in i den andres, att tjänstemännen genom omständigheternas
egen makt kontrollera hvarandra, utan att byråcheferna eller verkets
chef i regel behöfva ingripa.

I hvarje händelse — alldeles oafsedt att, såsom statskontoret har ofvan
påpekat, den föreslagna bestämmelsen icke skulle vara af gagn för staten ur
synpunkten af en förhöjning af arbetsresultatet — bör, enligt statskontorets
mening, en utsträckning af arbetstiden icke ifrågasättas, med mindre en motsvarande
förbättring i aflöningen beredes. .

Men de af kommittén föreslagna lönebelopp äro för alla lönegrader, såsom
statskontoret skall senare uppvisa, så knappt tilltagna, att det icke blott
icke är billigt att för dem fordra så mycket som nu faktiskt utkräfves, utan
äfven är ur statens synpunkt oklokt att under de gifna ekonomiska förutsättningarna
uppställa detta villkor, enär detsamma utan tvifvel komme att
inom kort blotta ämbetsverket på dugliga arbetskrafter.

Villkor för aflöningens åtnjutande.

Förening af tjänster.

Bland de villkor, under hvilka löneförmånerna enligt de på 1870-talet och
sedermera fastställda löneregleringar för de centrala ämbetsverken fingo åtnjutas,
upptogs i allmänhet den föreskriften, att med ämbete eller tjänst i dylikt ämbetsverk
icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat,
ei heller annan tjänstebefattning, med mindre den linnes icke vara hinderlig
för statstjänsten. 1 Kungl. kungörelsen den 8 december 1876 angående villkoren
för åtnjutande af de från 1877 års början fastställda nya löneförmånerna
för statskontoret, var nämnda föreskrift upptagen endast för ‘‘heten
och för tjänster i tredje och andra lönegraderna, men däremot icke för törsta
lönegraden. Anledningen till denna undantagsställning för första gradens

tjänstemän i statskontoret angafs af chefen för finansdepartementet vid regleringsärendets
föredragning inför Eders Kungl. Maj:t i statsrådet. Han yttrade
därvid, att de arbeten, som i tjänsten ålåge dessa tjänstemän, kunde verkställas
pa de timmar af dagen, då de enligt arbetsordningen borde vara tillstädes
å tjänstelokalen samt att deras tjänstearbete icke vore af beskaffenhet
att för dagens återstående timmar taga tankar och håg i anspråk och kunde
därför ej i någon mån anses lida däraf, att tjänstemannen använde dessa
tdl annan nyttig sysselsättning.

I sammanhang med en vid 1882 års riksdag företagen löneförhöjning
för första gradens tjänstemän bestämdes emellertid äfven för desse, att med
deras tjänster icke finge förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns
stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den funnes icke
vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen i statskontoret.

Genom nådiga kungörelsen den 3 december 1897 är vidare föreskrifvet,
att om ämbets- eller tjänsteman önskar med innehafvande tjänst förena
annan tjänstebefattning, för hvilken erhålles lön eller arfvode, skall han skriftligen
begära tillstånd därtill, chef för verk eller stat hos Kungl. Maj:t,
ledamot i kollegium eller annat ämbetsverk hos verkets chef samt annan
tjänsteman hos den myndighet, under hvilken han lyder: och bör i de fall
då beslut i dylik fråga meddelas af annan än Kungl. Maj:t anteckning om
beslutet göras hos vederbörande myndighet.

Till belysning af huru man vid förra löneregleringen betraktade dessa
förhållanden anhåller statskontoret få erinra om hvad 1874 års löneregleringskommitté
uti sitt den 12 december samma år afgifna betänkande angående
lönereglering vid rikets hofrätter och krigshofrätten, hvilket betänkande i viss
män var grundläggande för öfriga regleringar vid de centrala ämbetsverken,
i ämnet yttrade. Kommittén förklarade sig hvarken kunna eller vilja hindra
en statens tjänsteman med ovanligare duglighet och arbetsförmåga att ägna
den tid, som tjänsten kunde för honom, mera än för andra, lämna öfrig, åt
enskild verksamhet, såsom utförandet af enskilda uppdrag, hvarvid omsorgen
att sådana bestyr icke måtte inkräkta på tjänstens fordringar ankomme icke
blott på hans egen plikttrohet utan äfven och väsentligen på ett allvarligt
förmanskap.

Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 10 december 1875 af
samma fråga yttrade justitiestatsminister!!, att fordringarna på statens tjänare
kunde icke ställas så höga, att de icke för män med mer än vanlig arbetsförmåga
lämnade någon tid öfrig för andra sysselsättningar och enskilda
angelägenheter. Förbjödes dessa att använda sin lediga tid på det för dem
förmånligaste sätt, så blefve följden ingen annan, än att staten beröfvade sig

de större förmågornas tjänst, ty de kunde utom densamma bereda sig bättre
villkor, om till statens knappt tillmätta löner icke kunde få läggas någon
biförtjänst. Det måste därför vara i statens intresse att icke förbjuda mera
än som verkligen inkräktade på tjänstens behöriga fullgörande. Endast den
allmänna föreskrift borde meddelas, att ingen tjänsteman finge åtaga sig annan
tjänstebefattning, som på något sätt vore hinderlig för hans tjänst. För öfngt
borde det i fråga om ständiga tjänstebefattningar af mera enskild natur ankomma
på pröfning af deras förenlighet med tjänsten inom ämbetsverket.

Äfven i nu föreliggande kommittébetänkande medgifves (s. 106, I delen),
att »då fordringarna å statstjänarnes arbetsförmåga ej få ställas högre än
att de i regel kunna utan oskälig ansträngning fyllas», så kan, »för en
och annan med större arbetsförmåga och arbetsifver utrustad person» åtskillig
tid blifva öfrig äfven för andra göromål.

Kommittén framhåller emellertid upprepade gånger och med styrka, såsom
af grundläggande vikt för denna frågas vidare behandling, att särskilt mom
Riksdagens andra kammare den åsikten allt afgjordare gjort sig gällande, att
tjänstemännens sysslande med uppdrag utom tjänsten bör i görligaste mån
upphöra. Såsom det »senaste och mest påtagliga uttrycket» för denna åsikt
framhåller kommittén Andra kammarens vid 1903 års riksdag fattade beslut
om en skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, huruvida
och i hvad mån ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter eller revisorer i
aktiebolag kunde begränsas, och om framläggande af de förslag till lagbestämmelser.
hvartill utredningen kunde föranleda. Men kommittén omförmäler
icke de vägande skälen emot dylika lagbestämmelser, hvilka framfördes
af lagutskottet, och hvilka föranledde Första Kammaren att utan votering
afstå det framställda förslaget, i följd hvaraf icke någon skrifvelse till Eders

Kungl. Maj:t korn till stånd. .

Statskontoret finner sig därför böra i underdånighet erinra om denna
frågas behandling äfven i de delar, som af kommittén förbigåtts. I en inom
Andra kammaren väckt motion (n:o 117) hade föreslagits, att Riksdagen skulle
i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t,
efter nödig utredning, för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen
om aktiebolag den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter
eller revisorer i aktiebolag i lämplig omfattning inskränktes. I
afgifvet utlåtande (n:o 31) yttrade lagutskottet, bland annat: »Uppenbarligen

skulle det föreslagna stadgandet innebära ett ganska kännbart ingrepp i ämbetsmännens
handlingsfrihet och rätt att förfoga öfver sin egendom. Om ämbetsmän
icke finge såsom styrelseledamöter deltaga i aktiebolags förvaltning

oeii såsom revisorer öfvervaka densamma, skulle häraf i många fall följa, att
de kände sig obenägna att nedlägga penningar i dylika företag och alltså vore
i viss mån uteslutna från en möjlighet till penningplacering, hvilken i våra
dagar hör till de mest anlitade. Särskildt tryckande skulle denna inskränkning
blifva för ämbetsmän, hvilka redan vore delägare i dylika företag eller
erhölle sådan andel annorledes än genom ett därpå riktadt aftal, exempelvis
genom arf eller gifte. Äfvenledes torde det vara oförnekligt, att inskränkningen,
om densamma finge eu tämligen vidsträckt omfattning, skulle medföra svårigheter
såväl för affärsvärlden som för det stora antal ämbetsmän, hvilka, särdeles
i yngre år, icke åtnjuta sådan aflöning af staten, att det skäligen bör förmenas
dem att genom biförtjänster förbättra sin ekonomiska ställning, i den mån sådant
låter sig göra, utan att deras plikter mot staten försummas. Affärsvärlden skulle
gå miste om arbetskrafter, af hvilka den haft nytta och som, åtminstone under
den första tiden, säkerligen icke lätt skulle kunna ersättas, och ämbetsmännen

skulle utestängas från ett verksamhetsfält, där biförtjänster kanhända lättast
vant att erhålla. Jämväl från statens synpunkt skulle en alltför sträng begränsning
af ämbetsmäns möjlighet att erhålla biförtjänster kunna inverka
ofördelaktigt, därigenom att allt flere af ekonomiska skäl afhölles från att
söka anställning i statens tjänst. Dessutom förefaller det mindre följdriktigt
att, om man vill vinna det ändamål, motionären åsyftat, förbjuda ämbetsmännen
endast att vara styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag, då
ämbetsmän i lika hög grad kunna vara intresserade i andra affärsföretag och
deras intresse för dylika företag lika väl kan framkallas af andra anledningar».

På grund af hvad sålunda anförts afstyrktes motionen af lagutskottet.

Uti nu föreliggande betänkande (del I sid. 106 — 109) uttalar kommittén,
att staten bör äga att å sina tjänare, där dessa aflönas på ett tillfredsställande
sätt, ställa det anspråk, att åtminstone i regel deras tid och krafter helt
ägnas åt dem anförtrodda befattningar, hvarför äfven dessa befattningar böra
så ordnas, att de i allmänhet fullt kräfva sin man.

Jämväl statskontoret omfattar denna af kommittén uttalade uppfattning,
men måste härvid kraftigt framhålla kommitténs egna nyssangifna förutsättning:
där tjänstemännen aflönas på ett tillfredsställande sätt.

Kommittén har (sid. 106) skilt emellan å ena sidan sådana befattningar,
hvilka innehafvare af en ordinarie befattning i statens tjänst icke bör få
därmed förena, och å andra sidan sådana, i fråga om hvilkas förening med
ordinarie statstjänst ett ovillkorligt förbud ej lämpligen bör uppställas. Till
den förra gruppen hänför kommittén — förutom de redan enligt nu gällande
bestämmelser dit hänförda ordinarie tjänster å rikets, riksdagens eller kommuns

stut — jämväl amanuens- eller därmed jämförliga biträdesbefattningar i statens,,
riksdagens eller kommuns verk. Till stöd för denna inskränkning i ordinarie
tjänstemans nuvarande rättigheter anför kommittén att »innehafvande! åt sådan
amanuens- eller biträdesbefattning, för hvilken redan enligt nu tillämpad ordning
i regel kräfves flere timmars tjänstgöring hvarje förmiddag, kan, efter kommitténs
mening, ingalunda anses förenligt med ett behörigt handhafvande af
ordinarie statstjänst» (sid. 107).

I detta hänseende anhåller statskontoret att få erinra, hurusom, enligt
nu gällande föreskrifter, sådan förening må äga rum, därest uppdraget pröfvas
icke vara hinderligt för fullgörande af tjänstgöringen i statskontoi et. Och,
såsom redan är omförmäldt, denna pröfning skall ske i särskild, uti nadiga
kungörelsen den 3 december 1897 föreskrifven, ordning.

Det är uppenbart att, därest förevarande kommittés förslag om utsträckning
af tjänstetiden å arbetsrummet till 0 timmar hvarje förmiddag blefve
genomfördt, skulle i det öfvervägande antalet fall möjligheten att med ordinarie
tjänst förena amanuens- eller biträdesbefattning i annat ämbetsverk vara så
godt som helt och hållet utesluten. Och det vill synas som om nämnda bestämmelse
om utsträckning af tjänstgöringstiden ensam skulle vara för kommitténs
syfte tillfyllestgörande. Ty därest en amanuens- eller biträdesbefattning
är af den beskaffenhet att den, exempelvis, endast erfordrar en eller två
timmars närvaro å tjänsterummet och i öfrigt kan eller måste utföras i hemmet
— och statskontoret förutsätter, att det för framtiden som hittills skall vara
ämbetsverken obetaget att, därest de finna sådant ändamålsenligt, antaga
amanuenser med sålunda bestämd tjänstgöringsskyldighet , läiei intet hinder
böra möta för eu sådan förening, äfven om den ordinarie tjänsten, såsom
kommittén förmenat, kräfver närvaro å tjänsterummet 6 timmar å förmiddagen.
Inom statens ämbetsverk finnas flere amanuensbefattningar, hvilkas hufvudsakliga
arbete är förlagdt till hemmet å eftermiddagarna. Och flei e af dem
äro af den beskaffenhet att deras innehafvare icke skulle kunna väl fylla sin
uppgift, om de skulle föreläggas att utföra arbetet a tjänsterummet. Att under
sådana förhållanden utan åtskillnad vägra ordinarie tjänsteman att använda
sin fritid till sådan amanuenstjänstgöring synes vara lika opraktiskt och omotiveradt
som det är mot tjänstemannen obilligt. Det riktiga torde vara att visa
vederbörande myndighet det förtroendet att, pa sätt hittills ägt ruin, pröfva
de omständigheter, som i hvarje särskildt fall föreligga.

Fog synes icke heller finnas i kommitténs förmenande att det icke '' oi e
»rimligt att staten, samtidigt därmed att den för tillförsäkrad skälig aflöning
äger anspråk å tjänstemannens hela arbetskraft för den ordinarie tjänsten,
skall själf ytterligare aflöna samma tjänsteman för ett af honom såsom
amanuens inom annat statens verk utfördt arbete». Denna invändnings

principiella riktighet torde vara mera skenbar än verklig, och lärer icke
böra tillmätas synnerlig vikt vid sidan af den erfarenhet, som ofta lärer
kunna göras, nämligen att tjänstgöringen i två verk till statens fromma
medför en bättre utbildning af tjänstemännen, en mångsidigare insikt i allmänna
värf och förhållanden, än som står att vinna genom tjänstgöring i
allenast ett verk. För extra ordinarie tjänstemän, som befinna sig i sin
praktiska utbildningstid, är det utan tvifvel af största vikt, att de beredas
tillfälle att samtidigt tjänstgöra i ett flertal ämbetsverk. Sedan de därefter
blifvit ordinarie tjänstemän i ett af dessa, är det ofta af icke ringa vikt att
de fortfarande få tjänstgöra i åtminstone ett annat verk, isynnerhet om de
båda verken i ett eller annat hänseende komplettera hvarandra, tv tjänstemännen
lika väl som formerna för statens verksamhet befinna sig "i ständig
utveckling och deras erfarenhet behöfver alltjämt fördjupas. Så till exempel
har det visat sig vara till stor båtnad i detta hänseende att revisorer i statskontoret
samtidigt tillåtits tjänstgöra såsom amanuenser i kammarrättens
i e\ i»ionsafdelning. Ej heller kan statskontoret instämma i kommitténs uttalande,
att de »forna enklare förhållanden inom statsförvaltningen» skulle ha
\arit
tillfredsställande sätt fylla de kraf, som ställdes på honom såsom tjänstgörande
samtidigt inom skilda arbetsområden». Åtminstone inom statskontorets arbetsområde
hafva så många förenklingar under förra århundradets senare hälft
vidtagits, att man näppeligen, med kommittén, kan såsom motsats till »forna
enklare förhållanden inom statsförvaltningen» tala om »nuvarande mer och
mer invecklade och svårlösta förhållanden». Och statskontoret kan alltså
icke däraf hämta något stöd för befogenheten att uppställa såsom en allmän
princip, att en ordinarie tjänsteman i statskontoret nu mera än förr borde
förmenas att, där skötseln af den ordinarie tjänsten icke däraf lider, jämväl
utöfva amanuensbefattning i annat ämbetsverk. Icke heller kan statskontoret
i likhet med kommittén finna, att den för tjänstemännen nödiga »koncentrationen»
skulle däraf lida. Man måste nämligen betänka, att här endast är
fråga om tjänstemän i första lönegraden, hvilkas arbete i regel föga är i
behof af koncentration i vanlig mening. Så snart däremot en tjänsteman i
statskontoret befordras till högre tjänstegrad, har han alltid måst afsåga sig

innehafd amanuensbefattning i annat ämbetsverk, emedan hans nya tjänst _

i såväl »koncentrationens» som arbetsmängdens intresse — ansetts kräfva
hans odelade uppmärksamhet. Skulle emellertid i ett eller annat fall äfven
i fråga om tjänsteman i första lönegraden dylik tjänsteförening visa sig oförenlig
med ett behörigt skötande af den ordinarie statstjänsten, finnes dock tillräcklig
garanti mot missbruk uti den pröfning, som redan nu är föreskrifven och om

hvilken icke ens förevarande kommitté gittat påstå, att den icke hittills utöfvats
med fullt iakttagande af statens intresse.

Af nu angifna skäl anser statskontoret att skillnad i bestämmelserna
icke bör göras emellan »amanuens- och därmed jemförlig biträdesbefattning i
statens, Riksdagens eller kommuns verk», å ena sidan, och »annan tjänstebefattning»,
å den andra.

Kommittén har (sid. 133) föreslagit »att med ordinarie befattning ej heller
må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit
såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt
ej i särskilda fall, hvad angår generaldirektören eller statskommissarie, Kungl.
Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning, statskontoret, på grund
af förekommande omständigheter och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt å tjänstgöringen i
statskontoret, finner sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna få
tills vidare bibehållas eller mottagas».

Då detta förslag, att döma af kommitténs hela tankegång sådan den
kommit till synes i betänkandet, tillkommit för att i möjligaste mån förhindra
tjänstemän att deltaga i praktiska bestyr och utesluta dem från aktivt
deltagande i affärslifvet, torde det vara på sin plats att något skärskåda, huruvida
detta syftes fullföljande är för staten gagneligt.

Det talas ofta i pressen och annorstädes om »byråkratism» och om de
faror, som byråkratiska synpunkter innebära för samhället. Det vill åt betänkandet
synas som om förevarande kommitté icke funnit mycket dåra!
inom statskontoret, men därest sådana förslag, som de af kommittén framställda,
varda genomförda, är det, enligt statskontorets öfvertygelse, fara värdt
att tjänstemännen, afstängda från det praktiska lifvet och hänvisade att ensidigt
syssla med sina byråuppgifter, skola alltmera tillägna sig byråkratiska
åskådningssätt.

Kommittén har (sid. 10G, I delen) uttalat, att »till ett behörigt skötande åt
statstjänst måste anses höra, icke blott att de löpande göromålen varda utan anmärkning
förrättade, utan ock att vederbörande tjänsteman ägnar erforderlig
tid åt studier beträffande det honom anvisade verksamhetsområdet». Eljest
varder, menar kommittén, hans arbete i tjänsten »blott ett mer eller mindre
rutinmässigt afhjälpande af inkommande ärenden, utan det sinne eller intresse
för initiativ, som är så viktigt för främjandet af en sund och god utveckling
inom det område, till hvilket tjänsten hör».

Men då kommittén söker att på allt sätt genom rigorösa bestämmelser
om tjänstgöringstiden, förbud af alla slag och nedtryckande ekonomiska villkor
kringskära möjligheterna för tjänstemännen i*alla grader att ägna sin
uppmärksamhet åt förhållandena på angränsande arbetsområden, att vinna
omväxling i sin mera uteslutande teoretiska verksamhet och att bereda sig
samarbete med affärsvärldens initiativkraftiga män, så motverkar kommittén
utan tvifvel sitt eget syfte; och resultatet kan icke blifva mer än ett: att
trånga byråkratiska åskådningssätt vinna inträde, där det förut icke funnits
spår däraf.

Dessa inskränkande bestämmelser och förbud skola dels förhindra staten
att för statstjänst förvärfva de dugligaste arbetskrafterna, hvilka söka sig ut
till andra områden, där drägligare förhållanden, bättre framtidsutsikter och
större frihet äro rådande, dels verka försoffande på dem som omständigheterna
tvingat in på ämbetsmannabanan och som sakna tillräcklig kraft att
lämna den, och dels icke kunna hindra att i allt fall, då lönerna äro otillräckliga,
förvärfvet vid sidan af tjänsten måhända tager sådana former, som
kunna blifva allt annat än gagneliga för vare sig tjänstens behöriga skötande
eller för tjänstemannens anseende och utveckling, men som icke med någon
som helst bestämmelse kunna förhindras eller kontrolleras.

På grund af hvad statskontoret sålunda anfört får ämbetsverket i underdånighet
afstyrka kommitténs förslag, såvidt detsamma afser ändring i nu
gällande föreskrifter om förening af ordinarie befattning med annan tjänstebefattning,
därvid statskontoret, i likhet med flertalet statsmyndigheter, fattat
ordet »tjänstebefattning» såsom icke inbegripande uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag och därmed jämförliga sysslor.

Hvad angår nyssnämnda uppdrag eller sysslor anser statskontoret, i öfverensstämmelse
med hvad kammarkollegium den 29 april 1904 och kammarrätten
den 13 sistlidne maj i detta ämne anfört, att det väl skulle innebära en
onödig stränghet, om det ålades en tjänsteman att särskildt utverka sig tillstånd
att mottaga dylika uppdrag, men att för möjliggörande af erforderlig
kontroll därå, att icke det ifrågavarande uppdraget komme att menligt inverka
på statstjänstens behöriga utöfning, befattningshafvande i statskontoret,
som mottagit sådant uppdrag, bör därom hos vederbörande skriftligen göra
anmälan, med skyldighet för honom att frånträda detsamma, därest på grund
af förekommande omständigheter uppdraget finnes inverka hinderligt å eller
icke lämpligen böra förenas med tjänstgöringen i statskontoret.

En sådan bestämmelse torde, därest Eders Kungl. Maj:t finner densamma
böra utfärdas, lämpligen finna sin plats i ett tillägg till ofvanåberopade nådiga

kungörelse den 3 dec. 1897, angående sättet för sökande af tillstånd till
förening af statstjänst med annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller arfvode
erhålles.

Statskontorets organisation.

Under denna rubrik (sid. 138) framhåller kommittén (sid. 142) att »ehuru
under den period, som förflutit sedan den senaste löneregleringen för verket,
antalet årligen inkommande mål väsentligen ökats, siffran af balanserade mål
allt fort hållits ganska låg, i det att antalet årligen afgjorda mål i nära motsvarande
mån ökats». Därtill kommer, att »de statskontorets bestyr med
kassarörelse, räkenskapsföring och kontroller m. m., hvilka ej komma till
synes i diarier och arbetsförteckningar, äro af den art, att något uppskof
med deras förrättande öfver hufvud icke kan tänkas förekomma». Häraf
anser sig kommittén »kunna sluta, att med de former, under hvilka arbetena
i statskontoret hittills bedrifvits och med den där använda arbetstiden
den statskontoret påhvilande arbetsmängden kunnat i allmänhet utföras af
den i statskontoret anställda personalen».

Kommittén uttalar flerestädes, att statskommissarierna redan nu äro
strängt upptagna och framhåller särskildt såsom sin uppfattning, att någon
minskning i deras antal icke kan ifrågasättas. Huruvida deras antal bör
ökas, därom uttalar sig däremot kommittén icke. I detta hänseende finner
sig dock statskontoret böra framhålla, att under det att de inkomna målen
år 1877 voro endast 5,685, hade deras antal år 1904 ökats till 10,576,
däraf de kungl. remisserna år 1877 voro 160 och 440 år 1904. Skall det
kunna lyckas — hvad hittills varit möjligt endast genom användande af
extra föredragande samt å vissa tider icke obetydlig anspänning af krafterna
att hålla balanserna nere, så torde det vara påkalladt att, om icke omedelbart,
så dock i en snar framtid vara betänkt på inrättande af ytterligare en
ledamotsplats i statskontoret. Detta lärer i all synnerhet blifva nödvändigt,
därest pensionsväsendet i den utsträckning, som den åt Eders Kungl. Maj:t
tillsatta kommittén för pensionsväsendets ordnande föreslagit, kommer att påläggas
statskontoret och därest fondförvaltningen, som redan nu är synnerligen
betungande, kommer att än ytterligare ökas.

Beträffande sekreteraven har kommittén meddelat, att inom kommittén
»tagits i öfvervägande, huruvida icke, i sammanhang med förevarande reglering
af löneförhållanden m. in. vid statskontoret, de sekreteraren åliggande

göromålen lämpligen kunde och borde fördelas till utförande på de särskilda
byråerna och, till någon mindre del, öfverflyttas på registratorn, samt sekreterarebefattningen
alltså kunde indragas» (sid. 145). Kommittén öfvergå!-därefter till att redogöra för de skäl, som kunde tala för sekreterarebefattningens
obehöflighet, och de anordningar, som möjligen kunde träffas, därest
beslut fattades om dess indragning. Kommittén förklarar sig hålla före, att
»de göromål, Indika egentligen skulle motivera anställandet hos statskontoret
af en sekreterare, nämligen upprättandet af skrivelser jämte besörjande af
desammas expedierande, enklast och lättast skulle kunna utföras på hvarje
byrå af de där anställda tjänstemännen». Därvid synes emellertid kommittén
hafva förbisett den brokiga mångfald, som utmärker statskontorets ämbetsåligganden.
Den å byråerna anställda personal har måst utbildas för och
med budgetens och fondernas ökning allt mera koncentreras på statskontorets
uppgifter såsom räkenskapsverk. Man kan därför hos byråpersonalen
väl finna den »större förtrogenhet med där förekommande ärenden», som är
en följd af personalens »oafbrutna sysselsättning inom byråns mera begränsade
arbetsområde». Och denna massa skrivelser och icke få underdåniga
utlåtanden, som hänföra sig till detta »mera begränsade arbetsområde», uppsättas
också alltjämt af byråtjänstemännen. Men till hvarje byråchefs handläggning
och föredragning höra dessutom ett stort antal andra ärenden, hvilka
icke afse räkenskaps- och anordningsväsendet, men hvilka han icke kan utan
biträde af en för sekreteraregöromål utbildad tjänsteman hinna att bereda och
expediera. Skulle dessa sekreteraregöromål påläggas de för helt andra uppgifter
utbildade byråtjänstemännen, skulle däraf endast blifva följden, att
handläggningen af båda slagen af ärenden konnne att kvalitativt lida och
statskommissarierna ytterligare betungas. Den högst betydande ökningen åt
målens antal, som sedan senaste lönereglering ägt rum, har haft till följd, att
statskommissarierna måst påtaga sig uppsättningen af allt flere underdåniga utlåtanden
och andra skrivelser, som ursprungligen varit afsedda att uppsättas af
sekreteraren. Det är därför icke fullt riktigt, då kommittén (sid. 147) anför,
att af de koncept till underdåniga utlåtanden, som år 1901 uppgingo till 465,
år 1902 till 501 och år 1903 till 526, endast ett mindretal »af mera omfattande
beskaffenhet» uppsatts af vederbörande föredragande. Det skulle
uppenbarligen vida öfverstiga en mans förmåga att medhinna uppsättningen
af flertalet af de utlåtanden, som under ett års lopp från statskontoret expedieras
till Eders Kungl. Maj:t.

Af hvad statskontoret nu anfört torde med erforderlig tydlighet framgå,
att kommittén haft fullt fog för den slutsats, hvartill kommittén kommit, då
den icke funnit skäl föreslå indragning af sekreteraretjänsten.

Då kommittén emellertid ifrågasätter, att det medgifvande, som enligt

nådiga brefvet den 8 december 1876 lämnats statskontoret att under högst sex
veckor årligen mot ersättning från anslaget till vikariatsersättning etc. förordna
en extra föredragande skulle upphöra och nämnda föredragning påläggas
sekreteraren, finner sig statskontoret nödgadt motsätta sig detta förslag. Den
anordning, som undantagsvis träffats, i det att kamrerare!! å inkomst-, tondoch
stämpelbyrån fått sig uppdraget att föredraga vissa anordningsmål, kan,
enligt statskontorets mening, icke lämpligen utsträckas till sekreteraren. Denne
blir nämligen, äfven om de »förenklingar», som kommittén ifrågasatt, varda
genomförda, och äfven om, mot förmodan, den föreslagna utsträckningen al
arbetstiden å ämbetsrummet skulle visa sig ägnad att öka sekreterarens arbetsprodukt,
allt fortfarande fullt upptagen af de hans tjänst hittills påhvilande
bestyr, och detta i all synnerhet om notarietjänsten kommer att utbytas mot
en amanuensbefattning, i hvilket fall sekreterarens ansvar för protokollsföringen
varder ökadt. De ärenden, som lämpligen öfverlämnas till den extra
föredragandens handläggning, äro antingen större remisser, som erfordra
längre utredningar, eller ock löpande byråärenden. I båda fallen är det nödigt,
att den, som har sådan extra föredragning sig anförtrodd, kan odeladt
ägna sig däråt och icke behöfva splittra sin uppmärksamhet på de mångahanda
bestyr, som tillhöra sekreterarens uppgift.

Kommittén har vidare föreslagit indragning af notarietjänsten. Ehuru
statskontoret befarar, att de ständigt sig ökande göromålen komma att inom
icke allt för aflägsen framtid göra det nödvändigt för ämbetsverket att hos
Eders Kungl. Maj:t göra framställning om arbetskrafternas ökning, om icke
å kansliet så inom verket i öfrigt, finner sig statskontoret dock icke höra
för närvarande motsätta sig notarietjänstens indragning vid nuvarande innehafvarens
afgång, enär de till denna befattning hörande göromål därefter
torde kunna nödtorftigt besörjas af en amanuens. I fråga om kommitténs
förslag att utbyta protokollen mot föredragningslistor har statskontoret redan
sig yttrat.

Hvad därefter angår registratorn och aktuarien har kommittén erinrat,
att antecknandet i diariet af tiden för statskontorets beslut förr ålegat registratorn,
men sedermera öfverflyttats på notarien, samt såsom sin åsikt uttalat,
att äfven dessa anteckningar böra verkställas af registratorn.

Det är uppenbart, att om ökning af de inkommande ärendenas mängd,
alldeles oafsedt deras beskaffenhet i öfrigt, skall hafva inflytande på någon
tjänstemans arbetsbörda, så skall det vara just på registratorns. Då sålunda
de inkomna ärendena år 1877 uppgingo till 5,685 mot 10,284 år 1903 och

10,576 år 1904, så betecknar detta utan tvifvel åtminstone för registratorn
en fördubbling af arbetsbördan.

Statskontoret anser därför någon ytterligare ökning däri icke böra ifrågasättas,
helst i hvarje händelse den amanuens, som torde få sig protokollsföringen
anförtrodd, lämpligast kan verkställa ofvanomförmälda anteckningar
i diariet.

Kommittén har (å sid. 150) uttalat, att »det i allmänhet icke torde vara
lämpligt, att till kommissionär hos statsdepartement eller ämbetsverk förordna
en dess ordinarie tjänsteman, enär då lätteligen kan hända, att denne
föranledes låta de med kommissionärskapet förenade bestyr inkräkta å den
för hans ordinarie befattning förbehållna arbetstiden». »Dylikt uppdrag»,
fortsätter kommittén, »torde böra anförtros åt en amanuens eller med sådan
likställd extra ordinarie tjänsteman, där icke särskilda förhållanden föranleda
till annat förfaringssätt». Då kommitttén inhämtat, att den nuvarande innehafvaren
af registrators- och aktuarietjänsten är förordnad till kommissionär
hos statskontoret, har det, i enlighet med hvad kommittén sålunda yttrat,
synts kommittén, att »det i förevarande hänseende registratorn i statskontoret
meddelade förordnande bör upphöra».

Då kommittén emellertid icke ifrågasatt någon ändring i nådiga förordningen
den 28 maj 1886, ang. anställande af kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk in. fl. myndigheter och kommittén icke heller
hemställt, att såsom villkor för åtnjutande af de nya löneförmånerna skulle
föreskrifvas, att med ordinarie befattning icke må förenas förordnande som
kommissionär i ämbetsverket, kunde det måhända icke vara erforderligt att
vidare uppehålla sig vid kommitténs förevarande uttalande. Statskontoret får
emellertid i underdånighet meddela, att, med afseende å beskaffenheten af
detta uppdrag, måste det anses vara fördelaktigast för allmänheten och medförande
minsta olägenheter för ämbetsverket, att den korrespondens, som föranledes
af nämnda uppdrag, föres af registratorn. Denne tjänsteman är nämligen
i tillfälle att snabbast kunna lämna alla erforderliga upplysningar och noggrannast
bevaka ärendenas gång, hvilket statskontoret måste taga hänsyn till, då
det ju varit allmänhetens behof af en snabb och tillförlitlig kommunikation med
ämbetsverket, som föranledt Eders Kungl. Maj:t att utfärda åberopade nådiga
förordning. Någon menlig inverkan på utöfningen af hans tjänst såsom registrator
och aktuarie har kommissionärskapet icke utöfvat, och Eders Kungl.
Maj:t torde icke hysa något tvifvel därom, att därest så varit förhållandet,
både statskontoret öfverflyttat förordnandet på annan lämplig tjänsteman.
En sådan öfverflyttning skulle emellertid icke väsentligt minska registratorns
bestyr, enär den nye kommissionären i sådant fall alltjämt måste hufvudsakligen
af just registratorn inhämta de upplysningar, som af allmänheten infordrats.

Statskontoret kan därför icke efterkomma kommitténs anmaning att utan
gagn för staten minska registrator^ inkomster, hvilka, till följd däraf att
hans tjänst nödgar honom att oafbrutet under hela kontorstiden uppehålla
sig å tjänsterummet, redan förut äro mera begränsade än de flesta öfrige ordinarie
tjänstemäns inom ämbetsverket.

Mot kommitténs förslag att föreskriften om skyldighet för registratorn
och aktuarien i statskontoret att ställa uppbördssäkerhet för de af honom
handhafda expensmedlen måtte upphäfvas har statskontoret intet att erinra.

Hvad kommittén därefter (å sidd. 150-151) anfört beträffande räntmästaren
har statskontoret här ofvan fullständigt bemött i sammanhang med
förslaget om kassabokhållaretjänstens indragning och får statskontoret, under
hänvisning därtill, i underdånighet hemställa, att någon ändring i räntmästarens
hittillsvarande åligganden icke må vidtagas.

Däremot hemställer statskontoret, att den nu å räntekammaren anställde
kassabokhåUaren varder såsom förste gradens tjänsteman å ordinarie stat
uppförd.

Mot kommitténs förslag (sid. 152), att föreskriften om skyldighet föi
stämpelkassören att ställa uppbördssäkerhet måtte upphäfvas,har statskontoret
intet att erinra.

I fråga om tjänstemännen ä utgiftsbyrån framhåller kommittén (sid. 152),
att »vid en återblick på de af kommittén i det föregående föreslagna eller påvisade
förenklingar och förändringar visar sig, att desamma skulle i särskild grad
verka till lättnad i de åligganden, hvilka för närvarande tillhöra tjänstemännen
å utgiftsbyrån».

Af hvad statskontoret här ofvan beträffande dessa »föreslagna eller
påvisade förenklingar och förändringar» anfört torde emellertid fiamgå dels
att desamma icke lämpligen kunna och böra genomföras, dels ock att de, om
de genomfördes, icke alltid skulle verka till arbetsbesparing, utan i vissa tall
till motsatsen. Och då kommittén ifrågasätter, att memorialbokhållaren med
hänsyn till den föreslagna utsträckningen af arbetstiden skulle kunna framgent
sysselsättas jämväl med andra göromål å byrån, har kommittén uppenbailigen
icke uppmärksammat, att memorialbokhållarens hela ställning å byrån <ii

_ p;\ samma gång han är bokförare för statskontorets anordningsväsende

en kontrollants, som oafbrutet under hela arbetstiden måste vara beredd att,
allt efter som anordningar blifva färdigskrifna, kontrollera och bokföra dessa,
innan de gå till vidare behandling af byråns chef. Att draga hans uppmärksamhet
bort från denna i och för sig viktiga och kräfvande sysselsättning,
som alltjämt utfylles af hans skyldighet att städse hålla sina särskilda konti

i memorialboken kompletta med afseende å transporter, omföringar och dylikt,
genom att under eu eller annan paus upptaga honom med arbete utanför
memorialbokens område, vore utan tvifvel synnerligen olämpligt för såväl
memorialbokens skötsel som för detta andra arbete.

Hvad byråns öfriga göromål beträffar har kommittén uttalat (sid. 153), att
desamma »hädanefter kunna med lätthet besörjas» af två revisorer och bokhållare.

Visserligen har på senaste tiden, på grund af den förändring i afseende
å utbetalning af aflöning åt lärarepersonalen vid de allmänna läroverken, som
föreskrifvits i nådiga brefvet. den 8 december 1904 och kommit i tillämpning
från och med innevarande år, arbetet å utgiftsbyrån undergått minskning;
och statskontoret har också tagit den af ämbetsverkets representant i kommittén
i hans reservation antydda möjligheten af indragning utaf en revisorstjänst
å nämnda byrå i närmare öfvervägande.

Nyssnämnda minskning i göromålen kan emellertid icke anses motsvara
mer än den ungefärliga arbetskvantitet, som är att påräkna af en amanuens;
och då enligt statskontorets förslag det tidsödande bestyret med statskontorets
assignation^- skulle fortfarande ombesörjas af en revisor å utgiftsbyrån samt,
enligt hvad ofvan är framhållet, memorialbokhållaren icke kan påräknas för
något arbete utom hans speciella område, torde skäl icke föreligga för en
minskning i byråns ordinarie personal. En sådan minskning är så mycket
mindre tillrådlig som dels utgiftsbyrån torde komma att få sin dryga andel
af det ökade arbete med det civila pensioneringsväsendet, som, därest pensionskommitténs
förslag varder godkändt, kommer att påläggas statskontoret,
dels ock statskontorets göromål i allmänhet, såsom ofvan på tal om notarietjänstens
indragning framhållits, befinna sig i en ständig stegring och förr
eller senare påkalla nya arbetskrafter.

På grund häraf och då den inträdda minskningen i utgiftsbyråns arbete
således torde kunna anses vara af mera tillfällig natur, anser statskontoret
att minskningen i byråns arbetskrafter bör inskränkas därtill att en af
amanuensbefattningarna å byrån indrages.

Då statskontoret redan i det föregående utförligt visat olämpligheten, för
att icke säga ogenomförbarheten af kommitténs förslag att till utgiftsbyrån
öfverflytta någon del af kassabokhållarens åligganden, är det icke erforderligt
att i detta sammanhang därom vidare orda.

Ej heller ur den af kommittén framhållna synpunkten af byråchefens
behof af biträde kan statskontoret ansluta sig till kommitténs förslag om upprättande
å utgiftsbyrån af en kamreraretjänst.

Anledningen därtill, att chefen för utgiftsbyrån hittills icke, i likhet med
de öfriga statskommissarierna, å sin byrå haft någon andra gradens tjänste -

man, som kunnat med honom, för att använda kommitténs uttryckssätt, »dela
öfvervakandet af göromålen och särskilt biträda vid vissa förnämligare och
mera maktpåliggande göromål», är nog icke att söka i ett förbiseende af att
denne byråchefs göromål äro fullt så omfattande och kräfvande som de öfrige
statskommissariernas, utan däri att å denna byrå icke förekommer något arbete,
som icke kan och måste af statskommissarien direkt och utan mellanhand
kontrolleras och öfvervakas. Ett undantag i detta hänseende skulle måhända
memorialbokhållarens bokföringsåtgärder utgöra, men dessa varda kontrollerade
vid rikshufvudbokens afslutande, och erfarenheten har icke gifvit vid handen
att de skulle erfordra en mera löpande kontroll. Vid de tillfällen, då byråns
chef kan vara i behof af lättnad i sin arbetsbörda, lärer sådan — på sätt hittills
ägt rum — åtminstone tillsvidare kunna beredas honom genom förordnande
af en extra föredragande.

Statskontoret får därför för närvarande och intill dess visat sig i hvad
mån pensionskommitténs nu föreliggande förslag kan komma att förorsaka
behof af ytterligare en föredragande inom statskontoret afstyrka inrättandet
å utgiftsbyrån af en kamreraretjänst.

Vid behandling därefter af frågan om riksbokslutsbyråns organisation,
meddelar kommittén (sid. 158), att »det icke undgått kommittén att, om än
byråns personal är ganska strängt upptagen under de fyra till fem månader
årligen, under hvilka arbetet med rikshufvudbokens upprättande pågår, denna
personal, åtminstone intill senaste tid icke torde hafva haft full sysselsättning
under återstående delen af året. Och det har varit ifrågasatt inom kommittén,
huruvida ej härtill borde tagas hänsyn vid tillmätandet al byråns arbetskrafter,
exempelvis så att en del af den under den bråda tiden erforderliga peisonalen
beräknades kunna under den öfriga tiden af året biträda annorstädes
inom verket».

Vid denna framställning af förhållandena å riksbokslutsbyrån tillåter sig
statskontoret erinra, att det visserligen'' är sant, att en del al bokslutstiden,
hvilken dock icke får angifvas till mindre än sex månader af året, är synnerligen
bråd, men att detta dock ingalunda innebär att byråns personal under
andra delar af året icke skulle vara fullt sysselsatt. Det har visserligen
kunnat inträffa under någon mycket kort tidsperiod å hösten, att en eller annan
af arbetskrafterna icke fullt så mycket som under bokslutstiden behöft tagas
i anspråk. Men regeln är, att byrån vid alla tider af året är fullt sysselsatt.

Byråns åligganden med afseende å statsliggaren och länsstaterna hafva
nämligen till följd af budgetens ofantliga ökning och den af kommittén jämväl
förordade och af statskontoret sedan flere år tillbaka verkställda öfverflyttningen
på länsstat åt allt flere anslag, blifvit mera omfattande ån fön.
Härtill har kommit statsliggarens årliga tryckning, Hvilken föranledt mäng -

dubbelt arbete med denna liggare, som till följd däraf måste underkastas en
långt grundligare granskning än tillförene, då dess mer eller mindre praktiska
uppställning hade vida mindre betydelse. Arbetena å statsliggaren hafva därför
icke heller, såsom kommittén uppgifver å sid. 96, kunnat slutföras redan
i mars månad det år liggaren afsett, hur önskligt än detta varit och hur
arbetet därå än fortskyndats.

Förbises bör icke heller, att de remisser, som åligga denna byrås chef
att bereda och föredraga, ofta kräfva tidsödande utredningar och sammanställningar
ur statens skilda räkenskaper, med hvilket arbete byråtjänstemännen
delvis finna sysselsättning å de tider af året, då bokslutet icke pågår.

Härtill komma de utredningar, som ofta, synnerligast under tiden närmast
före och under riksdagarna, påfordras af departementen och statsutskottet,
samt byråns egenskap af upplysningsbyrå beträffande statsverkets räkenskapsväsen
i dess helhet.

Jämväl rikshufvudbokens affattning är numera ett väsentligen större
arbete än vid tiden för senaste lönereglering. Denna bok omfattade exempelvis
år 1877 endast 1,372 folio mot 1,760 folio år 1903.

Det är under sådana förhållanden icke erforderligt att —- såsom kommittén
— uti de göromål, som genom nådiga brefvet den 8 april 1904 angående
vissa förberedande anordningar för genomförande af en central kassakontroll,
blifvit pålagda byrån, söka stöd för den uppfattningen, att de ordinarie arbetskrafterna
å riksbokslutsbyrån icke kunna inskränkas.

Dessa nyss tillkomna göromål drabba bland de ordinarie tjänstemännen
för närvarande endast byråns chef och handläggas för öfrigt af den amanuens,
som till hans biträde i detta hänseende är på grund af nådig föreskrift
särskild! förordnad. De öfriga tjänstemännen — såväl ordinarie som extra
ordinarie — hade dessförinnan full sysselsättning, och deras arbetskraft kan
icke för berörda centrala kassakontroll för framtiden påräknas.

Beträffande vaktmästarne, som för närvarande till antalet utgöra sex, har
kommittén (sid. 159) föreslagit, att deras antal skulle minskas till fem, och såsom
skäl därför endast anfört, att »det förefallit kommittén» som skulle det »kunna
för statskontoret göra tillfyllest». Med instämmande i hvad statskontorets representant
i kommittén därom yttrat, får statskontoret, som funnit, att sex ordinarie
vaktmästare, förutom förste vaktmästaren, äro för ämbetsverket erforderliga,
hemställa, att kommitténs förslag måtte lämnas utan afseende.

Aflöningssatser och pensionsbelopp.

Såsom motiv för »en skälig förhöjning» af de enligt nu gällande lönestater
utgående aflöningsbelopp (sid. 125. I del.) anför kommittén i främsta

rummet de af kommittén föreslagna skärpta bestämmelserna i afseende å förening
med statstjänst af andra befattningar eller uppdrag samt den tillika förordade
utsträckningen af den dagliga tjänstgöringstiden å ämbetslokalen, och
i andra rummet den stegring i lefnadskostnaderna, som inträdt efter tiden
för senaste allmänna lönereglering. Därjämte förmäler sig kommittén äfven
hafva tagit hänsyn därtill, att för personalen inom de centrala ämbetsverken
kan komma att stadgas skyldighet att bidraga till sin egen pensionering.

»Därvid har det emellertid synts kommittén uppenbart, att hvad de tre
allmänna tjänstemannagraderna angår, för de lägsta tjänstemännen kräfves en
starkare aflöningstillökning än för de högre».

Med dessa hufvudmotiv utmynnar kommitténs förslag (sid. 132, I del)
i följande hemställan:

att för de normala lönegraderna inom de centrala ämbetsverken böra
bestämmas de aflöningssatser, som jämte belöpande högsta pensionsbelopp,
i den mån de kunna beröra statskontoret, finnas angifna i nedanstående tabell:

Befattning i normalgrad.	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Ålderstillägg	Slut-	Högsta pensions- belopp.
efter 5 år.	efter 10 år.	efter 15 år.	aflöning.
Generaldirektör............	7,000	3,000	—	—	—	10,000	6,000
Tjänsteman i 3:e Inne-						7,600	5,200
graden .....................	4,600	2,400	600	—	—
Tjänsteman i 2:a löne-						6,300	4,500
graden .....................	3,500	1,800	500	500	—
Tjänsteman i l:a löne-						5,000	3,500
graden .....................	2,300	1,500	400	400	400
Förste vaktmästare ...	850	550	_	__	—	1,400	850
Vaktmästare..................	600	500	100	—	—	1,200	700

Hvad det första af kommittén angifna motivet för en löneförbättring beträffar,
har statskontoret ansett sig böra undersöka i hvad mån genomförandet
af de utaf kommittén föreslagna skärpta bestämmelserna kommer att hafva
ett ekonomiskt inflytande på statskontorets nuvarande personal. Det har nämligen
visat sig, att den allra största delen af denna personal måst, för att
kunna under den allt mera fördyrade tiden uppehålla sig och sina familjer,

bereda sig inkomster vid sidan af sin tjänst i statskontoret, I den mån dessa
inkomster varit för nyss sagda ändamål erforderliga och icke kunna anses
genom en blifvande löneförhöjning ersatta, skulle dessa tjänstemän komma
att, såsom af bilagda tabell litt. D. närmare inhämtas, blifva försatta uti eu
försämrad ekonomisk ställning och löneregleringens hufvuduppgift alltså att i
afseende å dem helt och hållet förfelas.

Hvad därefter beträffar den stegring i lefnadskostnaderna, som inträdt
sedan tiden för senaste lönereglering, har kommittén visserligen tillerkänt den
i samband med Eders Kungl. Maj:ts proposition om dyrtidstillägg till 1901
års riksdag framlagda, af aktuarien Flodström förebragta utredningen rörande
prisförhållanden i landet ett visst vitsord, »äfven om den icke kan anses i
alla detaljer fullt bevisande». Kommittén anser likväl af densamma »otvetydigt
framgå, att, särskilt i hufvudstaden, lefnadskostnaden såväl hvad angår
bostadshyror som ock i vissa andra hänseenden, afsevärdt. stigit».

Hade emellertid kommittén verkligen tagit behörig hänsyn till denna utredning,
på grund hvaraf Eders Kungl. Maj:t vid 1901 års riksdag gjorde
framställning om dyrtidstillägg med 15 procent å aflöningen, där ej i vissa
angifna fall en minskning däri borde äga rum, hade kommittén utan tvifvel
kommit att nu föreslå väsentligt högre lönesatser. Men härtill kommer dessutom,
att denna utredning icke omfattar hela den tidsperiod, som förflutit
sedan tiden för senaste lönereglering och alltså numera är i visst hänseende
ofullständig. I anledning häraf har statskontoret ansett sig böra förebringa
en statistisk utredning, som fullständigar förberörda år 1900 afslutade utredning.
Enligt denna nya utredning (bil. litt. E) beräknas prisstegringen hafva
ntgjort minst 04 %.

Hvad slutligen angår det af kommittén anförda tredje motivet för en
lönereglering, nämligen att tjänstemännen sannolikt komma att inom den närmaste
framtiden åläggas att bidraga till sin egen pensionering, synes kommittén
icke heller däråt hafva ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Då sålunda
till exempel för tredje gradens tjänstemän föreslås en löneförhöjning af 600
kronor, men därifrån afgå denna tjänstegrads föreslagna årliga pensioneringsbidrag,
så utgör hela löneförhöjningen i själfva verket endast omkring 350
kronor, att därmed icke blott täcka de höjda lefnadskostnaderna och utgöra
ersättning för den förlängda arbetstiden å tjänsterummet, utan äfven uppväga
olägenheterna af den i flere hänseenden förändrade ställning i pensioneringshänseende,
som tjänstemännen blifva underkastade i och genom den föreslagna
nya pensionslagen.

Verkliga innebörden, hvad statskontoret beträffar, af det föreliggande
kommittéförslaget framgår till fullo af ofvan åberopade tabell ditt. D).

Denna utvisar, huru löneförhållandena inom statskontoret gestaltade sig
år 1904 enligt då gällande bestämmelser och, i jämförelse därmed, hur de
skulle ha tett sig under samma år, därest kommitténs förslag då varit

genomfördt.

Den årliga förlust, som genom kommittéförslaget skulle orsakas tjänstemännen
i första lönegraden, belöper sig till icke mindre än 1,141 kronor i
medeltal för dem hvardera, under det att för två af de fyra tjänstemännen
i andra lönegraden en förlust af respektive 1,002 kronor 50 öre och 1,377
kronor 50 öre och för en hvar af de öfriga en ökning af 192 kronor 50 öre
samt för tredje gradens tjänstemän en förlust af 150 kronor i medeltal för
dem hvardera uppstår.

Ehuru kommittén (å sid. 131: I:a del.) förklarat det vara »uppenbart»,
att »för de lägsta tjänstemännen kräfves en starkare aflöningstillökning än för
de högre», så är det lika uppenbart, att kommitténs förslag långt ifrån att
innebära någon förbättring i aflöningshänseende, tvärtom innebär en inkomstminskning,
som för de lägre tjänstemännen är proportionsvis större än för

de högre.

Det är allom bekant, att med den kraftiga ekonomiska utveckling, vårt
land under senaste kvartsekel företett inom alla områden, ett ökadt behof af
dugliga arbetskrafter på alla områden gjort sig gällande. Den konkurrens
staten i detta hänseende måst lida, har också på mer än ett sätt blifvit
kännbar. Och det kan icke förnekas, att till följd af de i jämförelse med de
privata lefnadsbanorna sämre aflöningsförhållanden, som vant rådande inom
statsförvaltningen, tillströmningen till tjänstemannabanan af verkligt dugande
krafter blifvit allt mindre, hvaraf måste följa, att den allmänna nivån sjunker
Nu förevarande kommitté, som synes sakna blick för statsförvaltningens bebo
af intellektuellt dugliga och ekonomiskt oberoende tjänstemän, har med sitt
förslag ytterligare bidragit att öka olägenheterna af nämnda, redan förut
hårda konkurrens. Det är för Eders Kungl. Maj:t väl kändt, att i pressen och
annorstädes upprepade gånger varit synliga uppmaningar till den studerande
ungdomen att icke bereda sig för och söka inträde i statens tjänst. Och
dessa uppmaningar, som motiverats med hänvisning till det föreliggande
kommittéförslaget, hafva utan tvifvel redan i vidsträckt mån vunnit beaktande.
Hvad statskontoret beträffar har antalet extra ordinarie tjänsteman på senare
tiden lidit en väsentlig minskning, som, om den ytterligare fortgår, kommer
att bereda ämbetsverket allvarliga svårigheter i fråga om vikariatsförordnanden;

och, enligt livad statskontoret har sig bekant, råder ett liknande förhållande
i åtskilliga andra ämbetsverk.

Det är också obestridligt att å de privata lefnadsbanorna befattningar,
som ingalunda kräfva större begåfning eller utbildning, betinga väsentligt högre
aflöningar än inom statsförvaltningen.

I detta hänseende bar statskontoret insamlat en del uppgifter från åtskilliga
banker och försäkringsanstalter i Stockholm. Att anställa en fullt
giltig jämförelse mellan de centrala ämbetsverkens löneförhållanden och dessa
erbjuder dock stora svårigheter, dels emedan de enskilda anstalternas förhållanden
och lönesystem äro synnerligen växlande och dels emedan tillträde
till de centrala ämbetsverken icke är medgifvet andra än dem, som aflagt
akademisk examen, under det att i banker och försäkringsanstalter tjänstemännen
icke i allmänhet äga annan kompetens än den studentexamen och
praktisk utbildning kunnat förläna.

En jämförelse erbjuder dock rätt mycket intresse och konstaterar oemotsägligt
de privata banornas bättre aflöningsförhållanden.

Så till exempel utgör den lön en bokförare kunnat ernå i Skandinaviska
kreditaktiebolaget 7,000 kronor och i Stockholms handelsbank 6,500 kronor,
under det att kassörer aflönas i Skandinaviska kreditaktiebolaget med ända
till 7,200 (däraf 1,000 kronor missräkningspenningar), i Stockholms handelsbank
med 6,000 kronor, i Stockholms Intecknings-Garantiaktiebolag med 6,000
kronor, Bankaktiebolaget Stockholm-Öfre Norrland 6,500 kronor och så vidare.

Den bästa jämförelsepunkten torde kamrerarebefattningarne erbjuda, i det
att dessa oafsedt de så olika krafven på utbildning och kameral kompetens
i statens penningförvaltande verk och i enskilda penninginrättningar
i viss mån torde vara af mera likartad beskaffenhet.

En kamrerare i följande banker och försäkringsanstalter åtnjuter alltså:
i Skandinaviska Kreditaktiebolaget kronor 8,700, i Stockholms Handelsbank
kronor 9,100, i Stockholms Intecknings-Garantiaktiebolag kronor 10,000, i
Bankaktiebolaget Stockholm-Öfre Norrland kronor 8,000, i Försäkringsaktiebolaget
Skandia kronor 8,500, i dito Fenix kronor 10,000.

Af här bifogade tabell (litt. F) inhämtas, hvilka belopp i Stockholm arbetande
ledamöter af Sveriges advokatsamfund kunnat förvärfva sig såsom
inkomst af sitt yrke.

Däraf framgår, att två tredjedelar af dessa ledamöter, bland hvilka jämväl
finnas biträden å advokatkontor, för år 1903 voro för inkomst af arbete
taxerade till högre belopp än 7,000 kronor.

Det är uppenbart, att under sådana förhållanden statstjänsterna icke
skola innebära någon lockelse för de verkliga förmågorna; och så länge rät -

telse i detta hänseende icke beredes, är det, för att använda kommitténs uttryckssätt
(sid. 106, I del), »fara värdt att i många fall arbetet i tjänsten varder
blott ett mer eller mindre rutinmässigt afhjälpande af inkommande ärenden,
utan det sinne eller intresse för initiativ, som är så viktigt för främjandet af
en sund och god utveckling inom det område, till hvilket tjänsten hör».

Men äfven en jämförelse mellan de löner, som Riksdagen under senare
år fastställt för statstjänstemän inom andra områden, och de, hvilka förevarande
kommitté föreslagit för de centrala ämbetsverken, utfaller till afgjord
nackdel för kommittéförslaget.

Så, till exempel, har genom den nya lönestaten för elementarläroverken
adjunkternas löner fastställts till högst 5,000 kronor, lektorernas till 6,000
och rektorernas till 6,500 kronor. Härvid är att märka, dels att dessa löner
i det långt öfvervägande antalet fall afse landsortsstäderna, där lefnadskostnaderna
äro så väsentligt lägre än i hufvudstaden, och att i hufvudstaden
likasom i Göteborg särskildt hyresbidrag är alla lärare beviljadt af kommunen,
dels att elementarlärarne omedelbart vid sitt inträde å banan erhålla aflöning
för sitt arbete och icke såsom ämbetsverkens extra ordinarie personal måste
under en följd af år tjänstgöra utan annan ersättning än den gratifikationsmedlen
kunna bereda, samt dels att elementarlärarne äro i åtnjutande af
3 å 4 månaders semester årligen. Det nu föreliggande löneregleringsförslaget
för de centrala ämbetsverken ställer därför jämväl första gradens tjänstemän
i en sämre ställning än adjunkterna vid läroverken, ehuru en flyktig jämförelse
mellan dessas löner och de af kommittén för första gradens tjänstemän
föreslagna kunde föranleda till en annan uppfattning. Men ännu mera
ogynnsamt utfaller en jämförelse mellan öfriga grader. En rektor i en landsortsstad
ernår, om man inberäknar hans fria bostad, en lön, som icke obetydligt
öfverstiger en byråchefs lön i ett centralt ämbetsverk i hufvudstaden.

För riksbankens tjänstemän genomfördes lönereglering vid 1902 års
riksdag; och vid en jämförelse med de därvid fastställda lönebeloppen, vill
det synas, som om dessa på visst sätt föresväfvat kommittén vid framställandet
af nu föreliggande förslag.

Tjänstemännen i riksbanken äro indelade i fyra klasser och lönerna inom
de särskilda klasserna utgå med följande belopp:

		Tjänst- görings- pennin- gar.	Ålderstillägg	S u in m	1
	Lön.	efter 5 år.	efter 10 år.	begynnelse- aflöning.	efter 5 år.	efter 10 år.
För första lönegraden	1,600	1,000	500	_	2,600	3,100	_
» andra dito	2,500	1,500	500	500	4,000	4,500	5,000
» tredje dito	3,500	1,800	500	500	5,300	5,800	6,300
» Ijärde dito	4,500	2,000	500	—	6,500	7,000	—

Häraf framgår, att då kommittén för första gradens tjänstemän i de
centrala ämbetsverken föreslagit en begynnelselön af 3,800 kronor jämte tre
ålderstillägg å 400 kronor hvardera efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring,
har kommittén gifvit dem en lägre ställning än andra gradens tjänstemän
i riksbanken, och då kommittén för andra gradens tjänstemän i de centrala
ämbetsverken föreslagit en begynnelselön af 5,300 kronor jämte två
ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring, så
har kommittén jämnställt dessa med tredje gradens tjänstemän i riksbanken.
Detta utvisar bättre än något annat, som förekommer i detta kommittébetänkande,
hur liten betydelse kommittén, då den kommer från ord till
handling, själf tillmäter sitt eget uttalande å sid. 146 I:a delen: »uppenbart
är, att fordringarna på tjänstemännens kvalifikationer för tjänsten måste
hafva ett väsentligt inflytande på befordringsförhållandena, likasom ock på de
lönesatser, som böra bestämmas».

För att blifva anställd såsom tjänsteman i riksbanken erfordras ingen
annan kvalifikation än aflagd mogenhetsexamen, och med blott och bart denna
kan man där vinna befordran till alla fyra tjänstegraderna.

Under det att medelåldern vid inträde i de centrala ämbetsverken, enligt
kommitténs statistik (sid. 89 I:a delen), visat sig vara för de hos dessa anställda
extra ordinarie tjänstemän 26 år och för de ordinarie tjänstemännen
24,9 år, har, enligt hvad statskontoret inhämtat, medelåldern för de nu i riksbanken
anställde ordinarie tjänstemännen utgjort 20,85 år och för de extra
ordinarie 20,75 år. Lefnadsåldern vid tillträde till amanuens- eller därmed
jämförlig biträdesbefattning utgjorde:

högst 30 år.

31—35 år.

mer än 35 år.

I de centrala verken ..............................

34,3

40,4 “Jo

25,3 °lo

I riksbanken .............................................

100

%*)

*) Däraf 50 % högst 25 år och 50 % 26—30 år.

Riksbanktjänstemännen hafva sålunda, till följd däraf afl de icke behöll
nedlägga tid och kostnader på en akademisk examen, långt tidigare kunnat
ernå stadigvarande inkomst.

Då vidare de nuvarande ordinarie tjänsteinnehafvarne i riksbanken redan
vid en medelålder af 30,05 år nått befordran till första lönegraden med eu
aflöning af 2,600 kronor, samt vid ungefär samma medelålder, som tjänstemännen
i de centrala verken fått sin första ordinarie anställning, eller något
öfver 37 år vunnit befordran till andra lönegraden med högre aflöning än
första gradens tjänstemän i de centrala verken, inser man lätt, huru mycket
fördelaktigare den lönereglering varit, som beskärts de oexaminerade tjänstemännen
i riksbanken i jämförelse med den, som nu erbjudes de centrala
ämbetsverkens akademiskt bildade personal.

Beträffande den af statskontoret uti dess underdåniga utlåtande den 27
maj 1902 föreslagna aflöningstiteln »hyresbidrag» har kommittén (sid. 130,
del I) anfört, att »i fråga om de centrala ämbetsverkens personal, hvilken
till alldeles öfvervägande del är bosatt å en och samma ort, förefinnes, enligt
kommitténs uppfattning, ej något skäl för en dylik aflöningstitel».

Denna invändning skulle utan tvifvel vara riktig, om statens samtlige
tjänstemän tillhörde de centrala ämbetsverken och alla förty vore bosatta i
hufvudstaden. Men då många tjänstemän inom lokalförvaltningarna i fråga
om såväl arbetets art och omfång som social ställning äro fullt likställda
med tjänstemän inom centralförvaltningen, är det uppenbart, att — därest
man eftersträfva!'' ett rättvist och på förnuftiga grunder fotadt aflöningssystem
— titeln »hyresbidrag» vid lönernas afvägande erbjuder de största fördelar.
Och denna kommitté, hvars uppdrag (sid. 2) »borde omfatta icke endast de
centrala ämbetsverken och myndigheterna utan alla statens myndigheter»,
hade därför haft all anledning att i sitt löneregleringsförslag upptaga en dylik
aflöningstitel; och detta så mycket hellre som, enligt hvad alla ekonomiska
utredningar gifva vid handen, den största prisstegringen ägt rum just beträffande
hyrorna.

Statskontoret saknar alltså anledning frångå sitt ifrågavarande förslag.

Efter att hafva erinrat (sid. 167) hurusom dels genom nådiga brefvet
den 12 december 1884 till statskontorets förfogande anvisats å handels- och
sjöfartsfonden ett belopp af högst 500 kronor årligen att, i mån af behof,

användas till ersättning åt en eller flere tjänstemän hos statskontoret för bestyret
med fondens förvaltning, af hvilket belopp 200 kronor årligen uppbäras
af revisorn och bokhållaren å inkomst-, fond- och stämpelbyrån, under det att
återstoden användes såsom bidrag till aflönande af ombudsmannen, dels och
genom nådiga brefvet den 9 augusti 1894 medgifvits, att af f. d. allmänna
döfstuminstitutets donationsmedel 1,000 kronor årligen finge användas till
ersättning åt de tjänstemän, hvilka närmast taga befattning med förvaltningen
af nämnda medel, af hvilket belopp 500 kronor årligen uppbäras af chefen
för statskontorets inkomst-, fond- och stämpelbyrå, medan återstoden användes
såsom bidrag till aflönande af en amanuens å nämnda byrå, har
kommittén förklarat sig anse, »att ordinarie tjänstemän hos statskontoret,
hvilka af staten uppbära samma aflöning som andra tjänstemän i motsvarande
lönegrad, icke böra därutöfver för bestyr med fondförvaltningen,
hvilka tillhöra deras tjänst, erhålla särskild godtgörelse af fondmedel». Och
kommittén har förty hemställt (sid. 169), »att ordinarie tjänstemän hos statskontoret
icke vidare må, utöfver den i stat tillförsäkrade aflöningen, åtnjuta
särskild ersättning för bestyr med någon af de under statskontorets vård och
förvaltning ställda fonder».

I denna fråga har ämbetsverkets representant uti sin ofvan åberopade
reservation yttrat (sid. 204), att då statskontorets fondförvaltning, kvantitativt
som kvalitativt, tagit ett omfång, hvarom man vid 1876 års lönereglering
icke hade en aning, och som ju äfven tillfört statskontoret en ny tjänsteman
af andra graden å fondbyrån, här hade varit rätta platsen att till belysning
af den föreliggande frågan utreda beloppet af den kostnad, som den åt statskontoret
öfverlämnade högst betydande fondförvaltningen tillskyndar statsverket
eller vederbörande fonder. Hade sådan utredning lämnats, lärer den
hafva gifvit vid handen, hurusom genom borttagande från statskontoret af
nämnda förvaltningsbestyr i dess helhet näppeligen mer än 7,000 å 8,000
kronor om året torde hafva kunnat i aflöningsmedel inbesparas eller, med
andra ord, att hela kostnaden för den genom statskontoret ombesörjda fondförvaltningen
och den därmed förenade, i vidt skilda former växlande lånerörelsen
icke torde kunna uppskattas till mer än omkring 7/s procent af den
för närvarande inflytande år saf kastningen af dessa fonder. Kanske skulle
kommittén då också hafva kommit till ett annat än det rent negativa resultat,
som kommitténs hemställan i sig innebär, och kommittén i dess ställe blifvit
i tillfälle att göra ett uttalande, hvilket gjort mera rättvisa åt dem, som inom
statskontoret närmast bära det tunga ansvaret för skötseln och bevakandet
af dessa fonder, hvilkas årliga rånte- och kapitalvinst redan nu låter räkna
sig i millioner kronor».

Med instämmande i hvad ämbetsverkets representant sålunda yttrat, tår
statskontoret uttala, att, där till följd af nådigt beslut medgifvits att medel af
enskild natur må af någon statens ämbetsmyndighet förvaltas, det fortfarande
såsom hittills icke kan vara annat än billigt, därest af dylika medel åt vederbörande
tjänstemän anvisas någon godtgörelse för det extra ansvar och besvär,
som härigenom påläggas dem. Och långt ifrån att indraga den särskilda Bisättning,
som till två ordinarie tjänstemän i statskontoret hittills utgått, bolde
det, enligt statskontorets förmenande, tvärtom tagas under öfvervägande, huruvida
icke ännu flere tjänstemän borde komma i åtnjutande af sådan ersättning
från fondmedlen.

De skäl, hvilka hittills afhållit statskontoret från att hos Eders Kungl.
Maj:t göra framställning om uppförande af ombudsmanstjänsten å ordinarie
stat, synas statskontoret fortfarande äga samma betydelse; och statskontoret
har därför icke heller ansett sig böra hemställa om upptagande af ombudsmannens
aflöning å det förslag till stat, som nu framlägges. Klätt äi
emellertid att, då ombudsmansgöromålens vikt och antal nu mera än tillförene
påkalla likställighet i aflöningshänseende med åtminstone tjänstemännen i l:a
graden, statskontoret måste vara betänkt på att, sedan löneregleringsfrågan
för ämbetsverket blifvil afgjord, hos Eders Kungl. Maj:t göra den framställning
om beredande af aflöningsförhöjning åt ombudsmannen, hvartill förhållandena
då kunna föranleda.

Oaktadt åtskilliga omständigheter nu föreligga, som tala för en större
löneförhöjning än statskontoret i sitt underdåniga utlåtande den 27 maj 1902
föreslog, har emellertid statskontoret ansett sig böra stanna vid att vidhålla
nämnda förslag, dock under framhållande att detta måste anses såsom minimum,
hvilket torde framgå t. ex. däraf att genom antagandet af samma förslagbyråcheferna
ändock icke skulle nå upp till ens de aflöningar, som bestås
kamrerarne i våra större banker.

Mot det af kommittén framställda förslag till aflöningsbelopp för amanuenserna
har statskontoret intet att erinra och förty ej heller mot den höjning
i anslaget till vikariat, renskrifning, flitpenningar och extra biträden,
hvarom kommittén gjort hemställan.

På grund af hvad sålunda anförts får statskontoret i underdånighet hemställa
det Eders Kungl. Maj:l täcktes förelägga Riksdagen följande

Förslag

till stat för statskontoret

att tillämpas från och med år . . .

		Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Hyres- bidrag.	Arfvoden och miss-räknings-penningar.	Summa.
Verkets chef, generaldirektör 1 statskommissarie och byrå-	6,200	3,000	1,200	—	10,400
	chef ....................................	4,400	2,400	1,000	—	7,800
2	dito	8,800	4,800	2,000	—	15,600
1	andra gradens tjänsteman,
	sekreterare ........................	3,000	1,800	800	—	5,600
1	dito, räntmästare...............	3,000	1,800	800	500	6,100
1	dito, förste revisor............	3,000	1,800	800	—	5,600
1	dito, kamrerare..................	3,000	1.800	800	—	5,600 1
1	första gradens tjänsteman,
	stämpelkassör.....................	1,800	1,500	600	500	4,400
1	dito, revisor........................	1,800	1,500	600	—	3,900
9	dito, revisorer och bok-hållare, registrator, kassa-bokhållare ...........................	16,200	5,400

13,500	35,100
Till vikariat, renskrifning, flit-
	penningar och tillfälliga biträden ..............................	- ,	_		28,500	28,500
1	förste vaktmästare............	800	400	200	1,400
1	vaktmästare........................	500	400	200	—	1,100
5	dito........................................	2,500	2,000	1,000	—	5,500
	Summa kr.	55,000	36,700	15,400	29,500 136,600

|Efter 5 år kan
lönen höjas
med 600 kr.

Efter 5 år kan
lönen höjas
med 500 kr.
och efter 10 år
med ytterli
gare 500 kr

Efter 5 år kan
lönen höjas
med 500 kr.
och efter 10 år
med ytterligare
500 kr.

lönen höjas
med 100 kr.

Sammanfattning.

Statskontoret har af styrkt kommitténs förslag:

att i allmänhet sådana å därför hestämda anslag anvisade nigifter, hvilka
hittills af Eders Kungl. Maj:ls befallningshafvande förskottsvis utbetalats och

för hvilka de haft att begära ersättning hos statskontoret, må af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande definitivt anordnas och i landtränteriräkmngen at föras

(sid. 3); , „ „

att sådana utgifter enligt stat. eller särskilda föreskrifter, som hittills åt

statskontoret anordnats för att å landtränterierna utbetalas, må af Enlig.
Makts befallningshafvande anordnas, där ej med utbetalningen förbundna
omständigheter föranleda, att anordnandet bör äga rum i statskontoret

(sid 4) i ^

att från statskontorets direkta, till räntmästarens handläggning bölande
kassarörelse måtte helt och hållet afskiljas länsstyrelsernas insättningar och
dragningar å statskontorets räkning i riksbanken samt bokföringen i statskontoret
af desamma verkställas annorstädes än i räntekammaren; och att
inom statskontoret måtte, i enlighet med de af kommittén gjorda antydningar
åvägabringas de förenklade anordningar i afseende å bokföring och kontroll
in. in., som af den sålunda föreslagna förändringen betingas (sid. 20-26);

att statskontorets assignationer eller anvisningar å riksbanken skola,
efter det de blifvit af behörig tjänsteman kontrasignerade, undertecknas åt
verkets chef och den föredragande ledamoten (sid. 29);

att i instruktion för statskontoret måtte meddelas bestämmelser i syfte
att ersätta protokollen med föredragningslistor, dock så att protokoll föres i
de fall, då skiljaktiga meningar förekomma, eller ett ärende enligt sin natur
eller gifna föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller eljest förordnas att

protokoll skall föras (sid. 33); . ,

att åt generaldirektören i statskontoret må öfverlänmas att själ! föredraga
sådana samfälldt afgörande underkastade frågor, som angå befordringar, extra
ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes antagande, bestämmande af arfvoden
åt amanuenser äfvensom af godtgörelse åt andra extra ordinarie tjänstemän
och tillfälliga biträden samt åt extra ordinarie vaktbetjänte, afsked, tjänstebetyg,
förordnanden, tjänstledighet, samt tjänstemäns och betjäntes fel och
försummelser i tjänsten (sid. 37);

att för statskontoret måtte meddelas föreskrift därom, att samtliga
ordinarie tjänstemän och betjänle skola, där ej för särskilda fall undantag,
efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar

hvarje söckendag (sid. 41); .

att någon kassabokhållarebefattning, sådan som den nu tillfälligtvis inrättade,
icke vidare bör förekomma (sid. 53);

att det registrator- och aktuarietjänstens nuvarande innehafvare meddelade
förordnande såsom kommissionär hos ämbetsverket bör upphöra (sid. 52);
att en vakt betjänt må indragas (sid. 56);

att ordinarie tjänstemän hos statskontoret icke vidare må, utöfver den i
stat tdlförsäkrade aflöningen, åtnjuta särskild ersättning för bestyr med någon
af de under statskontorets vård och förvaltning ställda fonder (sid 65).

Statskontoret har gjort vissa erinringar emot kommitténs förslag:

att de statskontoret ensamt eller gemensamt med kammarkollegium tillhörande
åligganden i afseende å tillsättande af landsstatstjänstemän samt tjänstledighet,
förordnanden och afsked för dem må upphöra (sid. 30);

att, med ändring af gällande bestämmelser i ämnet, statskontoret måtte
befrias från skyldigheten att årligen tillställa kammarrätten förteckning öfver
de medel, som, med villkor af redovisning, utaf statskontoret anordnats å räntekammaren
(sid. 31);

att lämplig förenkling måtte vidtagas i arbetet för de uppgifter, som
årligen böra från statskontoret ingå till Kung]. Maj:t rörande förskott, för
hvilka ersättning bör af Kungl. Maj:t anvisas (sid. 33);

att af statskontoret skola samfälldt behandlas och afgöras vissa af kommittén
angifna ärenden (sid. 36).

Statskontoret har lämnat ritan erinran kommitténs förslag:

att statskontoret måtte befrias från att såsom mellaninstans afgöra andra
besvärsmål än dem, som röra räkenskapers och redogörelsers form;

att i angifven omfattning vinna förenkling i sättet för undertecknande af
statskontorets utgående expeditioner;

att i instruktion för statskontoret måtte meddelas föreskrift, att, då generaldirektören
begagnar semester eller eljest under kortare tid, som ej öfverstiger
fjorton dagar, är förhindrad att sitt ämbete förrätta, äldste tjänstgörande statskommissanen
skall, därest icke annorlunda af Kungl. Maj:t förordnas, inträda
i utöfmngen af generaldirektörens åligganden;

i fråga om förhöjning af lön efter viss tids fortsatt innehafvande af
befattning i samma lönegrad, löntagare i statskontoret böra få tillgodoräknas
den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans
tillträde till befattningen, äfven om han i följd af frågan om verkets omorganisation
tillträdt befattningen allenast på grund af förordnande tills vidare;

att notariebefattningen må indragas;

att föreskrifterna om skyldighet för registratorn och aktuarien såsom
redogörare för expensmedlen samt för stämpelkassören att ställa uppbördssäkerhet
måtte upphäfvas.

Slutligen har statskontoret, som icke kunnat tillstyrka kommitténs förslag
till lönestat, hemställt om bifall till det af ämbetsverket uti underdånig skrifvelse
den 27 maj 1902 framlagda löneregleringsförslag med de förändringar, som
betingas af notarietjänstens indragning samt uppförande å ordinarie stat af en
kassabokhållarebefattning äfvensom af den utaf kommittén föreslagna ökningen
af anslaget till vikariat m. m.

Remissakten återställes; hvarjämte protokollsutdrag, utvisande ett vid
ärendets behandling i statskontoret afgifvet särskild! yttrande, bifogas.

Stockholm den 22 juni 1905.

HANS WACHTMEISTER.

C. G. SYLVAN. CHR. L. TENOW. PER SÖDERMARK.

Föredragande.

G. Thorstenson.

Utdrag af protokollet, hållet vid plenisammanträde i kungl. statskontoret
den 22 juni 1905.

Närvarande: Herr generaldirektören in. in. grefve Wachtmeister, Herr stats -kommissarien in. in. Sylvan, Herr statskommissarie!! in. m. Tenow och
Herr statskommissarien in. m. Södermark.

S. D. Herr statskommissarien Tenow föredrog Kungl. Maj ds nådiga
remiss den 14 december 1904 å dels det af den af Kungl. Maj:t den 3 oktobei
1902 tillsatta kommitté rörande reglering af statens ämbetsverks och
myndigheters löneförhållanden in. m. den 18 november 1903 afgifna underdåniga
betänkande angående allmänna förutsättningar och grunder för en
reglering af löneförhållanden in. in. inom de centrala ämbetsverken, dels ock
samma kommittés den 24 november 1904 afgifna underdåniga förslag till
reglering af löneförhållanden in. in. vid statskontoret; och beslöts underdånigt
utlåtande enligt registraturet.

Föredraganden, statskommissarien Tenow anförde därefter:

»Ehuru statskontoret till alla delar och enhälligt fattat beslut i öfverensstämmelse
med de af mig såsom föredragande framställda förslag, finner jag
mig dock, med anledning af hvad förevarande kommittébetänkande innehållei,
nödsakad anhålla att fa till protokollet antecknadt följande särskilda
yttrande:

Flerestädes i sitt betänkande har kommittén nämligen uppehållit sig vid
hvad kommittén kallar det Tenowska systemet’ och erinrar, att detta system
första gången framlades uti eu af mig anmäld reservation vid statskontorets
den 22 oktober 1901 afgifna utlåtande i fråga om lönereglering för tjänstemän
och betjänte vid de ecklesiastika konsistorierna. Kommittén har emellertid icke
funnit nödigt att fullständigt referera den motivering för berörda förslag, som

jag vid nämnda tillfälle och sedermera, dä andra löneregleringsfrågor förelegat
till statskontorets behandling, framlagt. I kommitténs betänkande återfinnes
nämligen — förutom en redogörelse för de af mig föreslagna lönesatserna
och för de myndigheter, som helt eller delvis biträdt förslaget ■—
endast en på fri hand gjord sammanställning af ''de skäl, som vid olika tillfällen
anförts för det Tenowska systemet’, sådana dessa ''synas kunna hufvudsakligen
sammanfattas’.

Då systemet emellertid icke kan af denna sammanställning riktigt bedömas,
ser jag mig därför nödsakad att ånyo och fullständigt framlägga
nämnda förslag, under uttalande af den lifliga förvissningen, att dess obestridliga
fördelar ur såväl statens som tjänstemännens synpunkt skola komma
att vinna behörigt beaktande vid de löneregleringar, som väl ånyo inom en
ej alltför aflägsen framtid måste vidtagas.

Uti den reservation, som finnes bilagd statskontorets underdåniga utlåtande
den 27 maj 1902, angående lönereglering för statskontoret, där jag
utförligt redogjort för detta lönesystem, anförde jag, bland annat, följande.

Från statskontorets beslut är jag skiljaktig beträffande det system, som
följts vid lönernas bestämmande. Erfarenheten har nämligen gifvit vid handen,
att, då tjänstemännen i det långt öfvervägande antalet fall äro gifta,
den nuvarande skillnaden mellan begynnelse- och slutaflöningen i de särskilda
tjänstegraderna är allt för ringa för att ens tillnärmelsevis motsvara tjänsts
männens med hvarje år stegrade lefnadskostnader; och jag anser detta förhållande
vara den egentliga anledningen till det utbredda missnöje, som bland
tjänstemän af alla kategorier nu råder i fråga om aflöningen.

Under det all erfarenhet gifver vid handen, att lefnadskostnaderna successivt
stegras och icke afstanna, utan tvärtom i proportionsvis högre grad än
förut tilltaga efter det tionde året från det äktenskap ingicks till framemot
det tjugonde, afstanna!-, enligt nuvarande aflöningssystem, lönestegringen helt
och hållet, för tjänstemännen i första och andra tjänstegraderna etter det elfte
året och för tjänstemännen i tredje graden redan efter det sjätte. Härigenom
tvingas tjänstemannen, till följd åt själfva det sätt, hvarpå aflöningssystemet
är inrättadt att, allt efter som åren fortgå, i större och större utsträckning,
— till skada för såväl statstjänsten som till förödande af den personliga
kraften — genom bisysslor bereda sig den oumbärliga fyllnaden i inkomstei.
Först genom att fullständigt bryta med det nuvarande systemet af i det närmaste
orörliga löner kan man ha någon utsikt att inskränka det så mycket
öfverklagade ''mångsyssleriet’.

.lag anser diirför ur tjänstemännens synpunkt ett sådant aflöningssystem
vara att föredraga, som, med bibehållande af nuvarande begynnelseaflöning
tillägger tjänstemännen flere och (ätare återkommande ålderstillägg än som

nu år fallet. Detta system, enligt hvilket aflöningen efter längre tids tjänstgöiing
väsentligen ökas, tillämpas i stor utsträckning för de civile tjänstemännen
i de flesta tyska stater, framför allt i Preussen. Hos oss är det,
livad statstjänare beträffar, egentligen blott för lärarne vid de allmänna läroverken,
som systemet fått någon mera vidsträckt användning, men i enskild
tjänst, till exempel inom affärslifvet, har detsamma vunnit en icke obetydlig
tillämpning.

Ur statsverkets synpunkt äger ifrågavarande system det företräde att,
genom den högre aflöningens undanskjutande till en senare tidpunkt, ställa
sig väsentligt billigare än hvad som erfordras till beredande af en afsevärd
löneförbättring efter systemet af högre begynnelselön och lägre slutlön.

Att betrakta den aflöning, statstjänstemannen åtnjuta, ur synpunkten af
att endast och allenast utgöra ersättning för det arbete, som utföres, synes
mig vara allt för ensidigt. Man bör nämligen, enligt mitt förmenande, göra
en bestämd skillnad mellan arbetslön i vanlig mening, den efter fritt aftal
bestämda ersättningen för ett utfördt arbete, och statstjänsteniannaaftöningen,
pa hvars storlek tjänstemannen själt i de flesta fall icke äger något inflytande.
Den genom fritt aftal bestämda arbetslönen fixeras efter förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan på arbetskrafter inom facket samt på grund
af den större eller mindre personliga arbetsskickligheten och är ytterst känslig
för alla växlingar i orts- och tidsförhållanden. Vid hvarje stegring af
lefnadskostnaderna måste antingen arbetsgifvaren öka lönen eller ock söker
arbetaren anställning annorstädes, där hans arbete högre värderas. Enahanda
är förhållandet, då den enskildes arbetsskicklighet ökas och med åren hans
lefnadsstandard höjes. Däremot ligger det i tjänstemannalönens natur att
inom hvarje grad eller löneperiod inom graden vara oåtkomlig för växlingar,
väte sig i följd af ekonomiska kriser eller större och mindre personlig yrkesskicklighet;
och då den aldrig — såsom fallet ofta är med arbetslönen —
öfverskrider gränsen för ett ståndsmässigt underhåll, är statstjänstemannen i
regeln urståndsatt att af sin lön afsätta något för kommande dagars behof.
Detta föi hållande visar tydligare än något vikten af att statstjänarens lön så
oidnas, att hans och hans familjs ekonomiska ställning för framtiden betryggas,
och detta torde bäst kunna ske på ett sådant sätt, att aflöningen bestämmes
efter tjänstemännens normala behof af en så småningom under en
lång följd af år successivt stegrad inkomst. Och långt ifrån att man i en
sådan anordning kan se någon fara eller källa till missnöje, måste det för
hvar och en, som efter aflagda kompetensprof knutit sig vid statstjänst och
däimed i regeln för sig afskurit möjligheten till på konkurrens och fria aftal
gi undade löneförhållanden, vara i hög grad tillfredsställande att se framtiden
för sig skäligen betryggad, äfven om konjunkturerna skulle ställa sig så -

landa, att lian icke kan vinna befordran till högre tjänstegrad; hvartill kommer
tillfredsställelsen af att med lugn kunna ägna små krafter åt statstjänsten
i stället för att, såsom nu oftast är fallet, med hvarje år söka allt flere
biförtjänster. Man kan icke med fog förutsätta, att den yngre tjänstemannen
skulle med afund betrakta sin äldre kamrats ekonomiska företräden, da
samma förmåner successivt vänta honom själf; detta så mycket mindre som
det ingalunda ligger någon orättvisa däri, att, hvad tjänstgöringen inom samma
grad beträffar, en genom lång tjänstgöring forvarfvad stone erfarenhet och
skicklighet berättigar till afsevärdt högre ersättning för arbetet an som den
till tjänsten nyss utnämnde uppbär. Bland lärarepersonalen vid allmänna
läroverken har icke heller försports det ringaste missnöje däröfver att en
äldre adjunkt kan uppbära ända till dubbelt högre aflöning än en nyssutnämnd,
för fullkomligt likartad tjänstgöring, ja äfven högre an en yngre
lektor. Detta system har — såsom helt naturligt är — öfverallt dar det
varit tillämpadt medfört ett stegradt intresse från tjänstemannens sida och
känsla af större lugn med afseende å framtiden, hvilket allt endast haft och
endast kunnat ha fördelaktiga verkningar på tjänsternas utöfning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig hora tdlstyrka, att
i första lönegraden begynnelseaflöningen för framtiden bestämmes till 3,000
kronor med sex ålderstillägg, hvardera å 400 kronor, efter respektive tre,
sex, nio, tolf, femton och aderton års väl vitsordad tjänstgöring. Härigenom
skulle en tjänsteman, som med plikttrohet tjänstgjort under aderton års ti ,
utan att vinna befordran till högre tjänst, kunna påräkna eu aflöning for sin

återstående tjänstetid af 5,400 kronor. ,

Vidare hemställer jag att andra gradens tjänsteman ma ioi tiamtmen
erhålla en begynnelseaflöning af 4,500 kronor med fem ålderstillägg till lonen,
hvartdera å 500 kronor efter respektive tre, sex, mo, tolf och femton ais
tjänstgöring, eller alltså efter femton års väl vitsordad tjänst i andra lönegraden
7,000 kronor.

Slutligen håller jag före att tredje gradens tjänsteman böra tillägga en
begynnelseaflöning af 6,400 kronor med fyra ålderstillägg å 600 kronor efter
respektive tre, sex, nio och tolf års tjänst, så att deras aflöning därefter

konnne att uppgå till 8,800 kronor. .

Därest aflöningarna inom de olika tjänstegraderna afvagas pa sätt jag
nu hemställt, skulle det kunna inträffa, att eu tjänsteman, som ifrågasättes
till befordran till högre tjänstegrad, redan i den lägre tjänstegraden intjänat
lika hög eller högre aflöning än begynnelseaflöningen i den högre tjänstegraden
och därigenom skulle sakna eggelse att söka och mottaga befordran. För
alt undvika denna olägenhet, smil för .ifrigt endast ytterst sällan lärer inträffa,
då, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, äldre tjänsteman i all -

mänhet icke undfå befordran till högre tjänst, torde föreskrift böra meddelas
därom, att i sådant fall den befordrade tjänstemannen skall omedelbart tillgodoföras
så många ålderstillägg å lönen, att hans begynnelseaflöning i den
högre tjänstegraden varder högre än den aflöning, han senast åtnjöt i den
lägre tjänstegraden.

Mot det förslag, jag nu framställt, kan tilläfventyrs göras den invändningen,
att det med detta lönesystem kan inträffa, att en äldre tjänsteman i
lägre tjänstegrad under någon öfvergående tid kan komma att uppbära en
samlad aflöning, som är större än hvad en högre ställd, men yngre tjänsteman
inom verket samtidigt uppbär. Jag kan emellertid icke finna ett sådant
förhållande, som i hvarje händelse är af öfvergående natur och som icke
saknar motstycke inom andra grenar af statsförvaltningen, utgöra något giltigt
skäl mot genomförande af ett lönesystem, som i öfriga hänseenden äger afsevärda
företräden.

Hvad fördelningen af en tjänstemans samlade aflöning beträffar, hemställer
jag om införande i ordinarie tjänstemäns aflöning af ett nytt moment,
som lämpligen torde kunna kallas hyresbidrag. Det vill nämligen synas obestridligt,
att om en tjänsteman af staten placeras till en i öfrigt, beträffande
kvalitet och kvantitet, lika tjänstgöring å eu dyrare ort, bör han hafva grundade
anspråk på att af staten åtnjuta en något högre lön än den med honom
jämnställde tjänsteman, som har sin tjänstgöring förlagd till eu billigare ort.
Detta förhållande kan lättast ordnas genom införande i aflöningen, jämte lön
och tjänstgöringspenningar, af ett hyresbidrag, normeradt efter de olika orternas
större eller mindre bostadshyror och lefnadskostnader i öfrigt.

På grund häraf hemställer jag, att aflöningarna för tjänstemännen här i
ämbetsverket må fördelas i lön, tjänstgöringspenningar och hyresbidrag; och
torde fördelningen af de ofvan såsom begynnelselöner föreslagna beloppen
lämpligen böra sålunda genomföras, att i första tjänstegraden lönen bestämmes
till 1,200 kronor, tjänstgöringspenningarne till 1,200 kronor och hyresbidraget
till 000 kronor; tillsammans 3,000 kronor; i andra tjänstegraden lönen till
2,200 kronor, tjänstgöringspenningarne till 1,500 kronor och hyresbidraget
till 800 kronor, tillsammans 4,500 kronor; och i tredje tjänstegraden lönen
till 3,400 kronor, tjänstgöringspenningarne till 2,000 kronor och hyresbidraget
till 1,000 kronor; tillsammans 6,400 kronor.

Hvad jag nu yttrat om lämpligheten häraf att den löneförhöjning, som
bestås, så fördelas, att den tillkommer de tjänstemän, livilka någon tid varit
såsom ordinarie anställde, äger ock på betjäntklassen tillämpning. Äfven för
dem gäller, att behofven stegras efter som åren framskrida och barnen tillväxa,
i samma mån som möjligheten att genom biförtjänster uppbringa inkomsterna
till det erforderliga måttet alfågel- vid mera framskriden ålder.

Jag hemställer därför, att förste vaktmästarens aflöning, nn 1,100 kronor
sålunda förhöjes, att honom tillerkännes fyra ålderstillägg, hvardera a aO
kronor, att åtnjutas efter respektive tre, sex, nio och tolf års val vitsordad
tjänstgöring, samt att de öfrige sex vaktmästare, livilka nu uppbära en aflöning
af 800 kronor med rätt till ett ålderstillägg å 100 kronor efter tern
års tjänstgöring, må tillerkännas sex ålderstillägg att uppbäras med 50 kronor
efter respektive tre, sex, nio, tolf, femton och aderton års val vitsordad tjänstgöring;
hemställande jag tillika, på här ofvan beträffande hyresbidrag åt tjänstemännen
anförda skäl, att af förste vaktmästarens aflöning 500 kronor betraktas
såsom lön, 300 kronor såsom tjänstgöringspennmgar och 300 kronor
såsom hyresbidrag, samt att af vaktmästarnes aflöning 300 kronor rakna*
såsom lön, 300 kronor såsom tjänstgöringspennmgar och 200 kronor såsom

hyresbidrag. , ,

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla att, om man utgår
från de af mig föreslagna aflöningsbelopp, pensionsfrågan lätt kan ordnas
genom en bestämmelse af innehåll att såsom pensionsunderlag skall tjäna, i
första tjänstegraden lön, hyresbidrag och tre ålderstillägg, i andra tjänstegraden
lön, hyresbidrag och två ålderstillägg samt i tredje tjänstegraden lön, hyresbidrag
och ett ålderstillägg. Pensionerna komme då att blifva: i första graden
3 000 kronor, i andra graden 4,000 kronor och i tredje graden 5,000 kronor
samt skulle endast för första gradens tjänstemän höjas med 200 kronor utöfver
nuvarande pensionsbelopp, under det att de för andra och tredje gradens
tjänstemän blefve oförändrade.

Slutligen finner jag mig böra, i öfverensstämmelse med statskontorets
majoritet, kraftigt betona, att därest staten skall kunna påräkna att för framtiden
verkligt dugande krafter, hvaraf särskild! detta ämbetsverk är i stort
behof, skola låta sig bindas vid tjänstgöringen härstädes och ej söka anställning
i enskild tjänst eller i ämbetsverk med mindre arbetsbörda och mindre
tröttande göromål än statskontorets, måste aflöningarna ordnas så, att för de
nyanställde tjänstemännen finnes utsikt att med åren vinna en inkomst, som
icke allt för mycket understiger den, hvilken af arbetsdugliga, med juridisk
kompetens utrustade personer, äfven utan den speciella utbildning, statstjänsten
krafvel-, lätt kan vinnas i det privata lifvet. Eu slutlön af 8,800 kronor för
de större förmågorna måste betraktas såsom ett minimum, som icke under

några omständigheter bör underskridas.

De kraf, som måste ställas på detta ämbetsverks ledamöter i truga om
utbildning, arbetskvantitet och allmän duglighet torde förutsätta att deras aflöning
icke bör sättas för lagt i jämförelse med hvad som tillkommer exempelvis
verkställande direktörer i banker och försäkringsansl alter samt med dem
jämnställåe funktionärer i andra enskilda inrättningar, hvilkas aflönuigar i all -

mänhet torde betydligt öfverstiga hvad som för närvarande åtnjutes af ledamöter
i de centrala verken. Det har ock mer än en gång visat sig att af
verkligt insiktsfulle män har dylik enskild anställning varit mera eftersträfvad
an sådan ledamotsplats. Att lita till den lockelse, en ansedd ämbetsmannaställning
innebär, kan i längden icke verka fördelaktigt och lärer för hvarje
år visa sig mindre verksamt.

Hvad andra gradens tjänster (räntmästare, sekreterare, förste revisor och
kamrerare) beträffar, är det af största vikt att för deras besättande förvärfva
personer med synnerlig duglighet och tillförlitlighet, då den särskildt för detta
ämbetsverk ytterst viktiga detaljkontrollen påhvilar dessa tjänstemän, hvilka
dessutom fungera såsom kontorsförmän och i fall af behof skola vara ställföreträdare
för ämbetsverkets ledamöter. 1902 års riksdag har vid fastställande
af stat för riksbankens tjänstemän för bankokommissarierna bestämt
en begynnelseaflöning af 6,500 kronor och redan efter fem års tjänst en slutlön
af 7,000 kronor. Sistnämnda tjänstemän kunna i allt väsentligt likställas
med de inom statskontoret anställde andra gradens tjänstemän, ehuru bankokommissarierna.
icke för inträde i riksbankens tjänst varit underkastade andra
kunskapsprof än mogenhetsexamen, under det att för anställning i statskontorets
tjänst erfordras afläggande af ämbetsexamen, hvarförutom bankokommissarierna
icke heller äro ålagde att inträda såsom ställföreträdare för riksbanksfullmäktige.
Jag anser därför eu slutlön af 7,000 kronor vara det
minsta, som kan och bör för de inom statskontoret anställde andra gradens
tjänstemän ifrågasättas.

Vidkommande därefter första gradens tjänster anhåller jag att få påpeka
nödvändigheten däraf, att aflöningen äfven för dem så ordnas, att de kunna
innebära en verklig lockelse för utvecklingsbara krafter att i statskontoret
söka anställning. Om därför till följd af ogynnsamma förhållanden, på hvilka
hvarken ämbetsverket eller tjänstemannen själf kan hafva någon som helst
inverkan, en första gradens tjänsteman kommer att under hela sin tjänstetid
kvarstanna i samma tjänstegrad, bör aflöningen så ordnas, att han detta oaktadt
kan utan allt för stor oro se framtiden till mötes. Den af mig för denna
glad föreslagna slutlönen, 5,400 kronor, är därför ett minimum, som icke bör
underskridas.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att det förhållandet,
att de högre och högsta aflöningsbeloppen för första graden enligt mitt förslag
(4,600 kronor, 5,000 kronor och 5,400 kronor) icke af tjänstemännen
ernås förr än efter respektive 12, 15 och 18 års tjänst, under det att, enligt
hvad statistiken utvisar, ett stort antal första gradens tjänstemän kvarstanna
i graden kortare tid och i medeltal blott 12 år, icke tala emot mitt förslag,
då de, som befordras, i och genom denna befordran vinna ett högre Inne -

belopp och anordningen med det störa antalet ålder stillägg endast är afsedd
alt trygga framtiden för dem, hvilka ogynnsamma förhållanden förnekat befordran.
, . .

Då alla beräkningar gifva vid handen, att det af nng förordade lönesystem,
för statsverket ställer sig billigare än något annat förslag, för så \idt
man därmed afser att bringa till slut och icke blott undanskjuta lösningen af
den trängande aflöningsfrågan, föreställer jag mig, att detsamma borde tagas
under allvarlig ompröfning och icke sättas å sido blott därför, att det icke
förut tillämpats för de centrala ämbetsverken.

Enligt hvad verkställda kalkyler utvisa skulle de af majoriteten föreslagna
aflöningarna, om desamma varit medgifna för detta ämbetsverks tjänstemän
i de tre tjänstegraderna under tidsperioden 1878—1901, hafva åsamkat statsverket
en sammanlagd kostnad af 2,118,900 kronor, under det att de af mig
föreslagna aflöningsbelopp, tillämpade under samma tidsperiod, skulle hafva
för statsverket medfört en sammanlagd kostnad af 1,901,700 kronor, eller
217,200 kronor mindre.

De anmärkningar, som gjorts emot detta förslag, och på grund af hvilka
kommittén funnit sig sakna anledning föreslå utbytande mot detsamma af nu
gällande aflöningssystem för de centrala ämbetsverken äro, enligt kommitténs
sammanfattning, följande:

> Grundtanken i det nuvarande aflöningssystemet är, att aflönmgsbeloppen
böra afpassas efter göromålens olika omfattning och vikt, efter de större eller
mindre anspråk, som måste ställas å tjänsteinnehafvarens kunskaper, omdöme
och duglighet samt efter det särskilda ansvar, som .hvital* å vissa tjänsteinnehafvare».

Detta är emellertid också utan all gensägelse en af de dominerande grundtankarna
i det af mig framställda förslaget. Och lika litet som ålderstilläggen,
sådana de för närvarande utgå, stå i strid med denna princip, så innebära
också ålderstilläggen enligt mitt förslag »eu uppmuntran för redan väl
utfördt arbete och ett erkännande af det större värde, som vunnen erfarenhet
bör förläna arbetet». Men jag vågar påstå, att ålderstilläggen, sådana de åt
mig doserats, gifva ett vida exaktare uttryck för detta erkännande än som äi
möjligt genom det hittills följda och af kommittén accepterade systemet.

Kommittén anför vidare, att då tjänstemannen i allmänhet börjar sin bana
med skulder och når befordran till ordinarie tjänst så sent, att han, där ej
sådant redan skett, då vill bilda familj, det torde för honom vara angelägnare
att vid tiden för denna befordran erhålla eu högre lön, som sätter honom i
stånd alt betala sina studieskulder samt fullgöra sin skyldighet såsom familjeförsörjare.

Denna invändning träffar emellertid icke själfva systemet, utan möjligen
det sätt, hvarpå enligt detsamma lönesatserna bestämts. Ty systemet lärer
icke hindra, att man, om det af ett eller annat skäl anses nödigt — och jag
medgifver gärna att den alltjämt fortgående prisstegringen å alla förnödenheter
påkallar detsamma — sätter begynnelselönen högre. För öfrigt är det,
såsom en hvar samvetsgrann iakttagare af mitt förslag lätt skall finna, just
hänsynen till familjeförsörjarens plikter, som'' förestafva! detsamma. Därom
vittnar till och med den recit af motiveringen därför, som kommittén framlagt.

Det är visserligen sant, att »medelåldern vid första befordran till ordinarie
tjänst är hög », samt att »med hänsyn härtill måste ur både statens och tjänstemannens
synpunkt anses önskvärdt, att han åtminstone vid tiden för befordran
till ordinarie tjänst kan bilda familj». Och det hade utan tvifvel varit på
sin plats, att kommittén tillsett, huruvida icke sådana förändrade anordningar
kunde vidtagas, att nämnda medelålder blefve sänkt. Detta hade varit så
mycket mera påkalladt som kommittén på alla sätt sökt kringskära tjänstemännens
möjligheter till förvärf vid sidan af statstjänsten. Då emellertid
några sådana inskränkande bestämmelser som de af kommittén föreslagna icke
ifrågasatts i mitt förslag, är det icke berättigadt att, såsom kommittén, anställa
jemförelse mellan den af mig för första lönegraden föreslagna begynnelselönen
och den af kommittén föreslagna, då åtnjutandet af den senare är förenad
med sådana villkor att — såsom statskontoret visat — kommitténs förslag
i själfva verket innebär en aflöningsminskning för alla lönegrader och alla
tjänsteåldrar.

Därest kommittén annorstädes än i polemiken mot mitt förslag fäst något
afseende vid studieskulderna och tjänstemännens skyldigheter såsom familjeförsörjare,
hade kommitténs eget förslag utan tvifvel fått ett helt annat utseende.
Kommitténs förslag, sådant det nu föreligger, innebär därför i jämförelse med
mitt förslag emellertid ingalunda, såsom kommittén håller före, något »tillmätande
af en relativt hög begynnelselön», utan anvisar tvärtom i själfva
verket en lägre begynnelselön än detta, och huru efter genomförande af kommitténs
förslag tjänstemännen, såsom kommittén förmodar, skola sättas i stånd att
»betala sina studieskulder samt fullgöra sin skyldighet såsom familjeförsörjare»
är fullkomligt ofattligt.

Kommittén uttalar, att »för kommittén står det klart, att vid en tjänst
af större vikt och ansvar med däraf betingade högre fordringar å dess innehafvare
aflöningen såsom hittills bör vara förmånligare än vid en mindre
viktig och ansvarsfull befattning». Icke heller denna invändning träffar det
af mig föreslagna lönesystem, då enligt detsamma löneförmånerna — till hvilka
väl jämväl må räknas hvad som enligt staten är tjänstemannen tillförsäkradt,
om det än icke omedelbart får åtnjutas — äro i stigande skala fördelaktigare

för eu högre tjänst än för eu lägre. Intet aflöningssystem lärer emellertid
kunna förebygga, att under tillfälliga omständigheter en tjänsteman i lägre
grad under någon öfvergående tid kommer att hafva större inkomster af sin
tjänst än en tjänsteman i högre grad. Inom statsförvaltningen förekommer
ett mycket stort antal fall, där detta är ett konstant förhållande, hvilket
kommittén i fortsättningen af sitt arbete hvarken torde hafva för afsikt, ej
heller förmå att förändra.

Slutligen har kommittén gent emot mitt förslag anfört, att enär, enligt
detsamma, af de ifrågasatta ålderstilläggen allenast så många skulle få beräknas
såsom grund för pension, att pensionsbeloppen i hufvudsak blefve bibehållna
vid nuvarande storlek, löntagaren skulle, då han nått pensionsåldern och
kommit upp till en relativt hög lön, i och med afgången från tjänsten se sin
inkomst så afsevärdt reducerad, att detta sannolikt skulle för honom medföra
allvarsamma bekymmer.

Kommittén har emellertid härvid förbisett hvad som är själfva giundtanken
i det nya systemet. En hvar uppmärksam iakttagare däraf skall lätt
finna, att detsamma syftar till att i möjligaste mån lämpa sig efter tjänstemännens
större eller mindre behof under olika tidsskeden: lägre lönei undei
äktenskapets första tid, stegrade i mån som barnen tillväxa och kräfva allt
större utgifter, för att nå sin kulmen, då utgifterna för barnens uppfostran
äro störst. Då husfadern nått 65 års ålder och sålunda är pensionsberättigad,
äro i de flesta fall barnen ute ur boet och behofven därigenom nedbragta till
ungefär den nivå som då äktenskapet ingicks.

Endast genom detta system kan man undgå att höja pensionerna.»

In fidem
Philip Pihlgren.

Bil. litt. A.

Formulär.

Räntekammarens summariska bokslut den 11 maj 19

Inkomster.				.Utgifter.
Behållning från 1904:			1.	hufvudtitelns ordin, anslag .........	708,875	—
Räntmästarens hand-			2.	d:0	d:0 .........	748,737	89
kassa.................. 4,285: 28			3.	d.O	d:0 .........	401,475	—
			4.	d:0	d:0 .........	8,000,000	—
A giroräkning i Riks-			5.	d:0	d:0 .........	4,400,000	_
banken:			6.	d:0	d:0 .........	1,147,630	46
Statsmedel............... 8,422,143: 15			7.	d:0	d:0 .........	544,062	77
Fondmedel ............ 1,842,368:24			8.	d.o	d:0	1,344,398	11
Diverse verks medel 963,950: 87	11,232,747	49	9.	d:0	d:0	324,552	56
Levereringar från länen (statsmedel)...	35,594,430	87	10.	d:0	d.o	637,182	88
Bötesmedel .......................................	36,725	51	2.	hufvudtitelns e.	o. anslag............	186,668	80
Fyr- och båkmedel ...........	475''000		3.	d:0	d:0 ............	6,017	14
Järnvägstrafikmedel	3,200,000		4.	d:0	d:0	1,650,000	—
Levereringar från diverse verk	7’l8l’537	59	5.	d.o	d:0	3,200,000	_
Extra uppbörd .........................	108,125	25	6.	d:0	d:0	1,100,739	13
Tullmedel................	17,020^000		7.	d:0	d:0	260,357	43
Stämpelmedel ....	1435,807	09	8.	d:0	d.o	300,736	85
		9.	d:0	d:0	162,245	26
Hufmdtitlarnes uppbördsmedel:			10.	d:0	d.o ............	662,410	—
			Utom hufvudtitlarne		68,240	77
			Utom stat: sjukkassor............	59,416	_
				diverse		19,898,498	97
	721,562 2 000 000	po	Förskott ...............		915,779	74
	Do	Länens invisningar		25,440,415	79
Ersatta förskott.................................	1,067,472	02
Brännvinsminuthandelsmedel...............	1,602,445	08
Examensafgifter	30,224		lån ....................	... 5,658,200: —
Småskolelärareanstalten ... 16,645: —		diverse utgifter ..	... 180,326: —
Försäkringsinspektionen... 141: —			inköpta obligationer 1,029,259: 86	6,867,785	86
Skogsvårdsafgifter............ 80,000: —	96,786
			Behållning:
Fondmedel:			å giroräkning i Riks-
Diverse inkomster... 3,436,683:78				banken ...........	... 7,286,301: 12
Inbetalda lån ......... 679,305: 30			i räntmästarens hand-
Räntor .................. 711,854: 74	4,827,843	82		kassa..............	8,179:87	7,294,480	99
Summa\|86,330,707\|40			Summa\|86,330,707\|40

Bil. litt. B.

Dagrapport

den 11 Maj ...........

Formulär.

Summa

Bijournalen

Hufvudjournalen

Enligt journalerna:

Summa debetposter från årets

början ....................................

Summa kreditposter från årets
början ....................................

Saldo vid kassatimmans slut

Handkassan _

Inneliggande assignationer
........................

Belopp

Summa

Saldo enligtkassaboken__

Stockholm i Räntekammaren
N. N.

Räntmästare.

den 11 Maj 19

N. N.

Kassabokhdllare.

Reviderad!

i anseende till debetposterna N. N.

» » » kreditposterna N. N.

■G; tqi, 1‘^cQ

‘•V. .\W . -V\

k fr'' ''

Bil. litt. C.

Formulär.

Räntekammarens veckoafslntning

deri 6—11 maj.

Kalenderveckan omfattar tiden		Insättningar.	Uttag.	Saldo.	Behållning enligt Ränte-kammarens journaler.
fr. o.	m.	t. 0.	m.
		Maj	4	Behållning ..................							10,153,779	23
Maj	6	Maj	11	Enligt hufvudjournalen	1,861,722	03	3,404,282	50
				» bijournalen.........	586,738	32	2,140,398	08
					2,448,460	35	5,544,680	58	3,096,220	23
		Maj	11	Behållning ..................							7,057,559
		Maj	11	Behållning ..................

			T i 1 1 k o	m m a.				A	f g å.
N:r	Vid veckans slut i Riks-banken ännu icke till in-lösen företedda assigna-tion^, utfärdade af	Riksbankens hufvudkontor insatta,	I afdelnings-kontoren insatta,	Af länsstyrel-serna utfärdade Dch å afdelnings-kontoren eller, beträffande Stockholms läns-styrelse, hufvud-kontoret under veckan inlösta	Insättningar, »om vid veckans slut ännu icke bokförts i Riks- lankens hufvud-	Behållning enligt Riks-bankens uppgift.
	Stats- kontoret.	Läns- styrelserna.	men i Statskontoret icke under veckan bokförda belopp	men först påföl-jande vecka i Statskontoret bokförda.	kontor.
695	2,265	32	40,637	06	6,373	17	10,035	50	2,600		362,899	69
697	3,600	—	50,585	30	633	33	32,064	27	180	—	4,200	—
706	1,800	—	36,553	25	43	25	7,362	45	16,600	—	8,800	—
716	2,848	—	59,618	45	21	88	49,462	22	3,717	93	350	—
719	1,333	33	45,287	86	1,000	—			28,700	—	1,900	—
723	7,140	14	65,300	—	1,772	05			51,797	93	2,000	—
726	1,641	73	33,642	31	300	—					22	—
728	16,000	—	331,624	23	1,800	—					20,100	—
730	15,650	—			1,200	—					2,600	—
731	168,396	93			100	—					1,400	—
732	20,275	—			6,400	—					404,271	69
734	200,000	—			5,700	—
735	4,775	—			2,900	—
736	2,000	—			3,600	—
	447,725	45			3,800	—
					942	50
					600
					183	35
					37,369	53							7,467,670	81

Stockholm den 18 maj 1905,
N. N.

Räntmästare

Generaldirektören.....

En statskommissarie
En statskommissarie
En statskommissarie

Sekreteraren ...........

Förste revisorn........

Räntmästaren...........

Kamreraren...............

Registralorn...............

Memorialbokhållaren

Stämpelkassören ......

En revisor ...............

Enligt 1904 års löneförhållanden

Lön och
tjänstgöringspenningar -

9.000
6,400
6,400
6,400
4,500
4,500

5.000

4.500

3.000
3,000

3.500
3,000
3,000
3,000
3,000
3,000
3,000
3,000

Älders tillägg -

600

1,000

500

Rätt

till

dyr tids tillägg -

500

450

500

450

400

300

400

350

300

Arfvode
från de
af statskontoret

förvaltade

fonder

500

Summa
å stats
kontorets

stat

2) 498

200

9.000
7,500
6,900
6,900
4,950

6.000
5,450
4,950
4,898
4,400
3,800
4,600
3,850
3,850
3,300
3,300
3,300
3,300

Arfvode
för tjänstgöring
i
annat
verk

1,554

1,685

1,967

1,200

Arfvode
för tjänstgöring
hos
riksdagen
eller statsrevisionen’) -

1,100

1,570

1,580

2,270

825

1,525

1,570

Summa

9,000

7,500

6,900

4,950

7,100

5,450

6,520

4,898

4,400

3,800

6,154

7,115

5,817

5,570

5,325

4,825

4,870

'') Däraf 600 kronor missräkningspenningar.

2) Arfvode såsom kommissionär inom ämbetsverket.

’) Har beräknats bortfalla till följd af kommittéförslagets villkor, att tjänstemännen skola närvara å
träffar, alldeles omöjliggör tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller statsrevisionen.

Bil. litt. D.

E n 1 i	g t k o	mmittéför	s 1	a g e t		Ökning	Minskning
Lön och tjänst-görings* penningar	Ålders- tillägg	Summa å stat	Afdrag för ökade pensions-afgifter	Återstod
10,000		10,000	360	_	9,640	_	640	—	—	—	Generaldirektören.
7,000	600	7,600	270	40	7,329	60	—	—	170	40	En statskommissarie.
7,000	—	7,000	239	20	6,760	80	—	—	139	20	En statskommissarie.
7,000	—	7,000	239	20	6,760	80	—	—	139	20	En statskommissarie.
5,300	—	5,300	157	50	5,142	50	192	50	—	—	Sekreteraren.
5,300	1,000	6,300	202	50	6,097	50	—	—	1,002	50	Förste revisorn.
'') 5,800	—	5,800	157	50	5,642	50	192	50	—	—	Räntmästaren.
5,300	—	5,300	157	50	5,142	50	—	—	1,377	50	Kamreraren.
3,800	800	4,600	108	50	4,491	50	—	—	406	50	Registratorn.
3,800	800	4,600	108	50	4,491	50	91	50	—	—	Memorialbokhållaren.
>) 4,300	—	4,300	80	50	4,219	50	419	50	—	—	Stämpelkassören.
3,800	1,200	5,000	122	50	4,877	50	—	—	1,276	50	En revisor.
3,800	400	4,200	94	50	4,105	50	—	—	3,009	94	En revisor.
3,800	400	4,200	94	50	4,105	50	—	—	1,711	96	En revisor.
3,800	—	3,800	80	50	3,719	50	—	—	1,850	50	En revisor.
3,800	—	3,800	80	50	3,719	50	—	—	1,606	—	En revisor.
3,800	—	3,800	80	50	3,719	50	—	-	1,106	—	En revisor.
3,800	—	3,800	80	50	3,719	50	—	—	1,150	\| 50	En revisor.

tjänsterummet oafbrutet och likformigt under minst r. timmar, livilket, åtminstone hvad statskontoret be.

Bil. litt. E.

Till Kungl. Statskontoret.

Till fullgörande af mig lämnadt uppdrag att komplettera den statistik,
beträffande lefnadskostnadema i hufvudstaden, som ligger till grund
för löneregleringskommitténs framställning och förslag den 18 november
1903 och 24 november 1904, får jag vördsamt anföra följande.

För hvarje löntagare, som undfår lön i kontanta penningar, kommer
det tidvis att inträffa, att till följd af förändringar i de allmänna ekonomiska
förhallandena inom det samhälle, i hvilket han lefver, lönen icke
längre räcker till för att gifva honom hans uppehälle på sätt som vid
dess beviljande var afsedt. Enskilda personer, såväl de hvilka arbeta åt
enskilde, som de hvilka äro sina egna arbetsgivare, hafva jämförelsevis
lätt att följa med den allmänna ekonomiska utvecklingen, hvilken i själfva
verket bestämmes just af dem. De kunna därför åt sig vindicera en sådan
betalning för sitt arbete, som icke blott låter dem behålla sin lefnadsstandard
utan ock höja densamma. Men för att icke tjänstemannakåren
skall sjunka pa den sociala skalan och för att det icke skall blifva omöjligt
att rekrytera densamma med personer af afsedd kompetens, måste
lönerna emellanåt regleras. Sista gången, en sådan lönereglering på grund
af högt uppdrifna lefnadskostnader visade sig nödvändig beträffande tjänsteinnehafvare
vid de centrala ämbetsverken, var i början af 1870-talet. De
förhållanden, som då rådde, föranledde Kungl. Maj:t att i september 1873
taga första steget till den lönereglering, som, hvad statskontoret vidkommer,
genomfördes år 1876.

Efter denna tidpunkt hafva följt tider af stillastående och partiell
tillbakagang, men nu har en ny flodvåg kommit, starkare än någon föregående.
Och för denna uppåtgående rörelse hos svenska folkets lefnadsvillkor
under de senaste årtiondena går jag nu först att redogöra, då

denna utveckling ej blott utgör den bakgrund, mot hvilken ulan måste se
statstjänarnes lefnadsförhållanden, utan äfven har hatt en direkt inverkan
på deras lefnadskostnader.

I sitt förenämnda betänkande den 18 november 1903 hänvisar löneregleringskommittén
till en af aktuarien I. Flodström den 22 november

1900 afgifven utredning angående ämbets- och tjänstemännens lefnadskostnader.
I denna utredning, hvilken såsom bilaga till statsrådsprotokollet
den 7 januari 1901 finnes tryckt vid statsverkspropositionen till

1901 års riksdag, läses:

»Det torde af ingen bestridas, att den allmänna lefnadsnivan i vårt
land under de sista tjugu åren undergått en betydande höjning, en höjning
som omfattat hela vårt folk från de högsta i samhället till landsbygdens
allmoge och daglönare samt städernas arbetareklass. Det är ett
egendomligt förhållande med den långvariga depression, som snart sagdt
ända sedan slutet af 1870-talet hvilat öfver landets näringslif, att trots
enskildes missräkningar och förluster, arbetslöshet och umbäranden nationalförmögenheten
tillväxt med en förut okänd hastighet och lefnadsvill koren

förbättrats för alla lager af befolkningen. Enligt beräkningar, ut förda

för den till innevarande års (d. v. s. 1900 års) utställning i Paris
utarbetade statistiska handboken, har Sveriges nationalförmögenhet från år
1885 till år 1898 ökats i värde med ej mindre än 2 milliarder 332 millioner
kronor, d. v. s. att medan år 1885, efter folkmängden räknadt, pa

hvarje individ kom ett belopp af 1,397 kronor, år 1898 motsvarande
summa uppgick till 1,753 kronor. Och jämför man beloppen af de skattebördor,
som det svenska folket under olika skeden af det nu gångna fjärdedels
seklet, i form af bevillning af fast egendom och af inkomst efter
2:dra artikeln, ansett sig kunna bära, befinnes det, att hela bevillningssumman
samt beloppet däraf pr innebyggare utgjort i årligt medeltal:

åren 1876—1885 kronor 3,479,490 d. v. s. pr innebyggare kronor 0,7G

» 1886—1895 » 4,495,172 » » » 0,94

år 1896 ............ » 5,826,158 » * » 1,18

» 1897 ........... » 6,198,978 » » » 1,24

» 1898 ........... » 6,840,873 » » » 1,36

» 1899 ........... » 7,309,358 » » » 1,44.

Härvid har man visserligen att iakttaga, att bevillningen för jordbruksfastighet
åren 1876—1892 beräknats efter andra grunder än från
och med det därpå följande året. Men äfven om man omräknar talen för

perioderna 1876—1885 och 1886—1895 i enlighet med nu gällande beskattningsgrunder
— hvarvid erhållas respektive 4,107,945 och 4,955,150
kronor eller pr innebyggare respektive 0,90 och 1,04 kronor —, finner
man att bevillningsbeloppet pr innebyggare från perioden 1876—1885 till
och med 1899 ökats med ej mindre än 60 procent, hvaraf öfver 22 procent
komma på de båda åren 1898 och 1899».

Den viktigaste faktorn i vår nationella välmågas tillväxt är den, att
arbetet blifvit bättre betaldt. En föreställning härom kan man få genom
studium af de af Kungl. statskontoret publicerade generalsammandrag
öfver bevillningen. Jag meddelar här nedan en efter dessa generalsammandrag
beräknad tablå. I första kolumnen angifves det år uppskattningen
afser. Andra, tredje och fjärde kolumnerna innehålla det uppskattade värdet
_ af all bevillningsskyldig fast egendom, den uppskattade inkomsten af
kapital och den uppskattade inkomsten af arbete i hela riket, alla tre
summorna dividerade med antalet invånare vid årets början. Sista kolumnen
upptager för Stockholms stad inkomsten af arbete pr invånare.

	Uppskatta^ värde af bevillningsskyl-dig fast egendom	Taxerad inkomst af kapital	Taxerad inkomst med undantag af inkomst af kapital
	i li	e 1 a	riket		i Stockholm
		P r 1	n v	å n a	r e
1873.........................	543,5	kr.	4,2	kr.	49,1	kr.	292,2	kr.
1874......................	551,4	>	3,9	»	57,0	»	320,3	»
1875..........................	554,5		4,7		58,3		339,0	»
1876.........................	596,4		4,8		59,5	»	344,6
1877.........................	597,4	»	5,0		61,7	»	346,0
1878.........................	593,0	»	5,0		60,6		388,4	»
1879........................	664,6	»	5,1	»	55,5	»	331,8	»
1880..............................	662,8	»	5,1		57,4	»	332,6	»
1881..............................	670,8		5,4	»	61,3		356,5	»
1882...........................	693,2		5,4	»	64,1		363,3	»
1883...........................	701,8		5,7	»	66,7	»	360,7	»
1884...........................	733,8		5,9	»	66,2		324,8	»
1885.........................	738,7	»	6,0	»	69,1	»	361,8
1886.............................	742,0	J>	6,0		67,7	>	329,1
1887.............................	729,1		5,8	»	68,6	»	342,2
1888..............................	733,1	»	5,7	»	69,3	»	335,6	»
1889..........................	739,5	»	5,6	»	74,6	»	348,6	» 1

	[Jppskattadt värde af bevillningsskyl-dig fast egendom	Taxerad inkomst af kapital	Taxerad inkomst med undantag af inkomst af kapital
i h	e 1 a r i 1	e t	i Stockholm
	pr 1 n v	å n a r e
1890................................	756,9 kr.	5,6 kr.	80,4 kr.	363,6 kr.
1891.................................	765,2 »	5,8 »	81,7 >	366,3 »
1892 ..............................	770,0 »	5,8 »	82,7 »	371,8 *
1893...............................	788,4 »	6,0 »	83,7 »	374,4 »
1894..............................	791,8 »	5,9 »	86,8 »	383,4 »
1895................................	791,1 »	6,0 »	89,4 »	381,7 »
1896.................................	807,2 »	5,9 »	94,8 »	402,7 »
1897.................................	812,6 »	6,1 »	102,4 »	431,0 »
1898.................................	854,9 »	6,3 *	113,7 »	465,5 »
1899 ...............................	867,1 »	7,o »	123,3 »	488,3 »
1900.................................	883,1 »	7,5 »	133,0 *	511,9 »
1901.................................	895,9 »	7,9 »	140,8 »	531,6 »
1902.................................	907,8 »	7,9 »	139,8 »	530,0 »
1903.................................	1020,6 »	10,2 •	149,6 »	583,0 »
1904................................	1040,1 *	10,6 »	160,8 »	628,4 »

Att denna tablå utvisar så stor skillnad mellan medelinkomsten af
arbete i hela riket och särskildt i Stockholm, beror därpå, att den fastighetsägande
befolkningens inkomst af arbete inom jordbruksnäringen icke
taxeras direkt såsom sådan utan endast indirekt genom att i taxeringshänseende
afkastningen beräknas högre för jordbruksfastighet än för annan
fastighet.

öfver hela linjen märka vi ett mycket stort framåtgående, i det att
ökningen från 1873 till 1904 belöper sig till
91 procent för fastighetsvärdet,

152 » » inkomst af kapital i hela riket,

227 » » » » arbete 5 » »

115 > » » » » » Stockholm.

Hvad särskildt Stockholm beträffar, bör man ihågkomma, att dess invånarantal
mer än fördubblats sedan 1873 och att större delen af denna
tillväxt uppkommit genom inflyttning af arbetare utan yrkesskicklighet,
hvilkas jämförelsevis låga aflöning verkat nedsättande på medelinkomst- ''
siffran. För lika kvalificerade delar af befolkningen i Stockholm har därför
säkerligen inkomstökningen varit större än förestående tabell utvisar.

Detta bekräftas äfven af de uppgifter jag erhållit särskilt angående handelsbiträden.
Med öfverståthållareämbetets skrifvelse den 31 augusti 1900
till herr statsrådet och chefen för Kungl. finansdepartementet följde följande
uppgifter angående årslöner för:

	Man	liga	Kvin	n 1 i g a
bokhållare	bodbiträden	kassörskor	j bodbiträden
1875.........................................	200 kr.	300 kr.	200 kr.	200 kr.
1876...........................................	200 »	300 »	200 »	200 »
1877.............................................	200 »	300 »	200 »	200 »
1878.............................................	200 »	300 »	200 »	200 »
1879.............................................	200 »	300 »	200 »	200 »
1880.............................................	200 »	300 »	200 »	200 »
1881.............................................	200 »	300 »	200 »	200 »
1884..........................................	350 »	400 •	300 »	250 »
1885 .........................................	350 >	400 »	300 »	250 »
1895..........................................	400 »	450 »	400 »	275 »
1899.............................................	500 *	600 »	500 *	350 »

Om den ytterligare stegring, som inträffat efter 1899, har jag från
ett af de förnämsta kommissionskontoren i Stockholm i denna branch erhållit
den upplysningen, att manliga kontors- och handelsbiträdcn numera,
om de äro öfver exercisåren, betinga en årslön af 900 ä 1,800 kronor och
kvinnliga af samma ålder 600 ä 1,200 kronor. Sedan 1875 hafva således
dessa löner stigit till minst tredubbla beloppet men i de flesta fall vida
högre.

Den högre betalning, som sålunda kommit arbetet till del, utgör i
nationalekonomiskt hänseende en mycket glädjande företeelse; och detta
gäller äfven om den omständigheten, att t. ex. kontors- och handelsbiträdcn
utom höjning i lönen äfven vunnit förminskning i arbetstiden. Men allt
detta har äfven i sin mån bidragit till att för alla samhällsklasser stegra
lefnadskostnaderna. Ty då ju värdet af en vara är beroende af värdet af
det därpå nedlagda arbetet, måste den bättre uppskattningen af arbetets
värde såväl inom handelsvärlden som på öfriga områden hafva till följd
en stegring af lefnadskostnaderna. Och det är för den följande utred -

ningen af vikt att fasthålla, att en hufvudorsak till fördyrandet af allt
hvad till lifvets uppehälle hörer är den omständigheten, att det för dess
producerande använda arbetet blifvit bättre betaldt.

Ett alldeles direkt inflytande har den allmänna stegringen af arbetets
värde haft på en af utgiftsposterna i en tjänstemannafamiljs hushåll, nämligen
tjänstehjonslöner. I den Flodströmska utredningen finnes en statistik
öfver årslöner åt tjänstefolk, hvilken jag kompletterat genom upplysningar
från samma håll, hvarifrån utredningens egna siffror i detta hänseende
hämtats. Den kontanta årslönen har i Stockholm utgjort

1875

187(5

1877

1878

1879

1880
1881

1884

1885

1895 ........

1899

1900

1901

1902

1903

1904

för kokerska: för pig31

125 kr................................................ 100 kr.

125 » ............................................... 100 »

125 » ................................................ 100 »

125 » ............................................... 100 »

125 » ................................................ 100 »

.. 180 kr................................................. 120 kr.

.. 180 » ................................................ 120 »

200 kr................................................ 150 kr.

.... 250 kr................................................. 180 kr.

250 » ................................................ 180 »

250 » 180 »

275 » 200 »

275 » ............................................. 200 »

Såsom synes, hafva lönerna från 1875 till 1904 ökats
för kokerskor med 120 procent,

» pigor »100 »

eller i medeltal med

110 procent.

Härmed är dock ingalunda den verkliga ökningen å detta konto fullständigt
angifven; ty tjänarnes ställning har äfven i flera andra hänseen -

den förbättrats. Arbetstiden har förminskats, anspråken på kost och rum
hafva ökats och extra hjälp måste nu anlitas för mycket, som förr villigt
utfördes af husets egna tjänare. Allt detta vållar ökade kostnader, som
inverka både på löners konto och på andra konti i hushållsboken, hvilket
också bekräftas af utdrag, som jag erhållit ur mycket noggrant och
mycket detaljeradt förda hushållsböcker.

De i den Flodströmska utredningen upptagna medelhyresbeloppen
pr rum »äro grundade på det rika material, som samlats inom Stockholms
inteckningsgarantiaktiebolag, och afse de genom förmedling af detta bolags
publikation ''Stockholms Hyreslista’ uthyrda bostadslägenheter». Då det
torde vara omöjligt att från annat håll erhålla något fullt objektivt statistiskt
material af samma omfattning, återgifver jag här detsamma kompletteradt
för de senaste åren:

1883 ....................................................................... 209 kronor

1884 ....................................................................... 215 »

1885 ........ 217 »

1886 ............................................................... 209 »

1887 ....................................................................... 195 »

1888 ........................................................................ 185 »

1889 ........................................................................ 177 »

1890 ...................................................................... 175 »

1891 ..................................................................... 174 »

1892 ...................................................... 174 »

1893 ....................................................................... 172

1894 ................................................................... 176

1895 ........................................................................ 183

1896 ..................................................................... 194

1897 ...................................................................... 195

1898 ....................................................................... 216 »

1899 ...................................................................... 247 »

1900 ........................................................ 250

1901 ........................................................................ 250 »

1902 ....................................................................... 240 »

1903 ....................................................................... 248 »

1904 ........................................................................ 254 »

ökningen visar sig således från 1883 till 1904 hafva varit 21 x/2
procent.

Emellertid, så förträffligt än detta material är ur objektivitetens
synpunkt, kunna allvarliga anmärkningar göras mot detsamma ur andra
synpunkter. Den viktigaste anmärkningen är den, att byggnadsverksamheten
under årens lopp utsträckts allt längre åt utkanterna af staden, så
att de lägenheter, som år 1904 utbjödos genom hyreslistan, äro i medeltal
mindre centrala än de, som utbjödos 1883. Härigenom uppkommer ökad
kostnad, både direkt därigenom, att spårvagn ofta nog behöfver anlitas,
och indirekt genom tidsförlust. Tillökningen i utgifter är följaktligen ej
obetydligt större än de anförda siffrorna utvisa.

För öfrigt gå dessa siffror icke längre tillbaka i tiden än till 1883.
Men i föreliggande utredning gäller det att jämföra nu rådande lefnadsförhållanden
med de förhållanden, efter hvilka tjänstemännens löner vid
förra löneregleringen afpassades, således förhållandena under tiden närmast
före 1876. Om hyresstegringen från denna tid yttrade Stockholms inteckningsgarantiaktiebolags
skapare, bankdirektören J. H. Palme, vid Nationalekonomiska
föreningens sammanträde den 26 oktober 1893:

»Från medlet af 1870-talet började hyresstegringen, och den gjorde
sig nu inom kort gällande icke allenast i stor omfattning för alla slag af
lägenheter, utan äfven med en häpnadsväckande hastighet.

Vår bosfadsstatistik lämnar tyvärr icke någon ledning för utrönandet af
denna stegrings verkliga storlek. Men jag har dock kunnat åtminstone
approximativt beräkna densamma genom att undersöka hyresförändringarna
för ett trettiotal i olika delar af staden belägna fastigheter, hvilka af inteckningsbolaget
blefvo värderade första gången i början af 1870-talet och
sedan ånyo mot slutet af samma årtionde eller under de första åren af
1880-talet. För dessa egendomar, hvilka under mellantiden icke undergått
någon nämnvärd förändring i afseende å vare sig storlek eller beskaffenhet,
uppgingo de sammanräknade hyrorna i början af 1870-talet till 142,000
kronor, och de hade omkring 1880 stigit till 231,000 kronor. De hade
sålunda i medeltal ökats med icke mindre än 63 %».

Tager man därefter i beräkning den förut nämnda ökningen af
21,5 % från 1883, finner man, att den totala ökningen uppgått till 98 °/0.
En våning af t. ex. 500 kronors hyresvärde i medlet af 1870-talet hade till
omkring år 1880 stigit med 63 %, d. v. s. till 815 kronor, och sedermera
frän 1883 till 1904 med 21,5, d. v. s. till 990 kronor. Hyresstegringen
utgör således

minst 98 procent.

Jag säger »minst», emedan härvid ingen hänsyn tagits till 3-års perioden
från 1880 till 1883, under hvilken den första stegringen ännu fortgick.

För öfrigt vet hvarje stockholmare, att deri senaste hyrcsstegringen ännu
icke natt sin höjdpunkt, utan att hvarje gång ett hus säljes hyresgästerna
hafva att befara en förhöjning af hyran.

I fråga om lifsmedel och bränsle anför aktuarien Flodström i sin utredning
två siffror för ökningsprocenten. Den ena, som han betecknar
med »enligt uppgift», härrör från »de från olika håll inom vederbörande
förvaltningsområde uttalade omdömen» och uppgår, hvad Stockholms stad
beträffar, till 42 procent. Om denna siffra och motsvarande siffror för
länen, hvilka i allmänhet direkt uppgifvits af respektive länsstyrelser, fäller
Flodström det omdömet, att de därur härledda slutsiffrorna, med afseende
på de till grund för desamma liggande uppgifternas ojämna beskaffenhet,
såsom uttryck för prisstegring antagligen äro för höga, men såsom uttryck
för de allmänna lefnadskostnadernas stegring däremot snarast för låga.

För att finna ett för prisstegringen i och för sig någorlunda giltigt
minimital, har han användt hufvudsakligen i tidningen Dagens Nyheter
noterade torg- och hamnpriser och på grund däraf uppskattat prisstegringen
å bränsle och lifsmedel i Stockholm i medeltal till 10 procent.
Han anmärker själf angående samtliga i hans tabell förekommande uppgifter
öfver lifsmedelspriser, att de endast gälla uppköp ur första hand
och således icke gifva någon ledning för beräknande af möjligen inträdda
förändringar i storleken af de så kallade mellanhändernas försäljningsvinst.
Den tillökning i värde, som varan erhåller, innan den kommer i konsumenternas
ägo, skall utgöra betalning för mellanhändernas arbete med distributionen
och tillhandahållandet af densamma. Och jag har i det föregående
påvisat, att betalningen för arbete, särskildt hvad bodbiträden beträffar,
ökats med mer än 200 procent. Det är därför endast med mycken
tvekan man kan begagna sig af dessa förstahandsuppgifter, och det är
med allt skäl, som Flodström kraftigt betonar, att den ur dessa uppgifter
vunna siffran, 10 procent, såsom medeluttryck för prisstegringen endast
är ett minimital, hvaraf han begagnar sig för att om sin beräknings resultat
kunna säga, att det åtminstone icke är för högt.

Emellertid har jag haft tillfälle att konstatera, huru stora de svårigheter
äro, som möta vid försöken att erhålla fullt objektiva siffror. Jag
har därför måst bestämma mig för att nöja mig med minimital och att
använda mig af de Flodströmska siffrorna. Härvid måste dock bemärkas,
att hans siffra, 10 procent, angifver prisstegringen från perioden 1876 —
1885 intill år 1900.

Hvad nu först slutpunkten för jämförelsen beträffar, så hafva ju sedan
år 1900 ytterligare 5 år förflutit. Men ehuru en jämförelse med uppgifterna
i Dagens Nyheter för ett senare år och i öfrigt kända förhallanden
synas gifva vid handen, att någon stegring inträffat sedan ar 1900, har
jag icke för den skull velat rubba hans raedelsiffra, som ju är beroende
på en uppskattning af de olika lifsmedlens betydelse för ett hushall, för
hvilken det är ganska svårt att finna objektiva grunder.

Mera af nöden är eu justering beträffande jämförelsens begynnelsepunkt.
Utgångspunkten för hans jämförelse utgöres nämligen af medeltal
för åren 1876—1885, d. v. s. för det decennium, under hvilket lönerna
reglerades för de olika ämbetsverken. Nu är det emellertid klarb att
normen för alla de olika löneregleringarna fastslogs redan 1876, da de
första af dem antogos af Riksdagen. De förhållanden, efter hvilka de nya
lönerna afpassades, äro således att söka under åren närmast före 1876,
och bland dessa är särskild! att märka året 1873, under hvilket regeringen
tog de första stegen till de blifvande löneregleringarna, och hvars prisförhållanden
varit bestämmande ej blott för 1874 års Riksdag utan för
alla senare Riksdagar till och med år 1881 i afseende på frågan om dyrtidstillägg
och således väl äfven i afseende på löneregleringar. Jag har
därför flyttat utgångspunkten för jämförelsen tillbaka från medeltalen för
decenniet 1876—1885 till talen för ar 1873. _

Det är då af vikt att undersöka, om någon större olikhet förefinnes
mellan dessa båda utgångspunkter. I nedanstående tabell återfinnas de
ifrågavarande talen; medeltalen för 1876 1885 äro hämtade ur bil. A

till Flodströms förenämnda utredning, 1873 års tal från de i Dagens Nyheter
noterade torg- och hamnpriser.

	Kvan- titet.
Mjöl:	100 kg.
Hvetemjöl..............................
Rågmjöl.................................	»
Rågsikt ................................	»
Gryn:
Korngryn.............................	»
Krossgryn.............................	»
Helgryn................................
Hafregryn ...........................	» I

1873 års priser.	Medeltal för 1870-1885.	Ökning (+) eller minskning (—).
33: 52	27: 55	— 18 %
15: 41	15: 30	— 1 »
24: 00	21: 10	— 12 »
24: 82	20: 81	— 16 »
27: 88	29: 48	+ 6 »
29: 70	25:00	— 16 »
29:41	25: 95	— 12 »

Kvan- titet.	1873 års priser.	Medeltal för 1876-1885.	Ökning (+) eller minskning (—).
. 1 hl.	4: 47	4: 19	— 6 %
1 kg.	0: 27	0: 28	+ 4 »
	0: 86	0: 80	— 7 »
1 *	0: 87	0: 89	+ 2 »
	0: 71	0: 67	— 6 *
»	0: 78	0: 83	+ 6 »
>	0: 65	0: 64	— 1 »
»	0: 56	0: 68	+ 21 »
»	0: 56	0: 64	+ 14 »
*	0: 87	0: 88	+ 1 »
>	1: 15	1: 35	+ 17 »
»	0: 32	0: 35	+ 9 »
1 tunna	28: 85	30: 70	+ 6 »
1 kg.	1: 95	2: 18	+ 12 *
»	1: 65	1: 60	— 3 »
	1: 26	1: 24	— 2 »
1 1.	0: 13	0: 16	+ 23 »
»	0: 07	0: 08	+ 14 »
1 tjog	1: 15	1: 13	— 2 »
1 famn	25: 64	23: 08	— 10 >
2>	17: 44	14: 93	— 14 »
»	16: 30	14: 07	— 14 »

Potatis ................

Spisbröd ..........

Fläsk:

Färskt...............

Salt..................

Kött:

Oxkött..............

Färskt fårkött

Salt fårkött.....

Fisk:

Gädda ...............

Abborre............

Hjälmargös......

Salt lax............

Kabeljolånga ...

Norsk sill.........

Smör:

Bordssmör ......

Matsmör............

Sötmjölksost.........

Mjölk.....................

Oskummad ......

Skummad.........

Ägg........................

Ved:

Björk.................

Tall ...................

Gran..................

Jag har redan anmärkt, att det är svårt att uppskatta huru stor ökningen
eller minskningen på det hela af lifsmedelpriserna varit från en tid
till en annan, då på denna uppskattning inverkar den ekonomiska betydelse
man anser olika lifsmedel äga för ett hushåll, eu betydelse som tydligt
vis fattas olika af olika familjer. Jag har dock gjort en kalkyl, och
denna har gifvit till resultat, att lifsmedlen på det hela varit ett par procent
billigare år 1873 än i medeltal under åren 1876—1885. Men då jag

icke kunnat erhålla någon uppgift för år 1873 för socker, har jag icke
velat göra någon Lindring i Flodströnis uppskattning utan har liksom lian
antagit

10 procent såsom minimital
för prisstegringen å lifsmedel och bränsle.

Hvad »andra lefnadskostnader» beträffar, är det ännu svårare att
finna någon exakt siffra. En af svårigheterna härvidlag bestar däruti, att
eu stor olikhet råder mellan nutida förhallanden och förhallandena pa
1870-talet, så att mycket, som vid dessa olika tidpunkter går under samma
namn, dock är af alldeles olika kvalité. Att emellertid för här ifrågavarande
lifsförnödenheter på det stora hela en betydande prisstegring ägt
rum, är en följd af den allmänna stegring af det mänskliga arbetets värde,
hvarom jag förut talat. I vissa fall Lir äfven denna stegring lätt att konstatera
och beräkna.

Priset på klippning af hår och skägg har på första klassens friscrsalonger
stigit från 25 ä 35 öre på 1870-talet till 1 krona, således med
ungefär 200 procent. Rakning, som på 1870-talet kostade 10 ä 12 öre
kostar nu 20 öre; priset har alltså stigit med 67 procent.

De årliga skolafgifterna för en lärjunge uppgingo i medeltal för Stockholms
allmänna läroverk år 1875 till 19 kronor 75 öre och i genomsnitt
för de fem åren 1871—1875 till 19 kronor 70 öre. År 1903 hade de stigit
till 31 kronor 13 öre eller i genomsnitt för de fyra åren 1900—1903
till 30 kronor 92 öre. Alla dessa afgifter gingo till skolornas enskilda
kassor. Hvad framtiden beträffar, tillkomma härtill de af statsmakterna i
fjol beslutade terminsafgifterna, hvilka utgöra

för realskolan........................................................... 20 kronor

» gymnasium......................................................... 30 »

I medeltal uppgå följaktligen dessa afgifter till mera än 40 kronor
om året. Häraf synes, att skolafgifterna hafva ökats från ungefilr 20 kronor
till mera än 70 kronor eller med mera än 250 procent.

Beträffande medicinaltaxan har jag genom en jämförelse mellan sundhetskollegii
kungörelse den 9 november 1874 och medicinalstyrelsens kungörelse
den 12 december 1904 funnit, att priset a 23 af de mest använda
bland de i medicinaltaxan upptagna apoteksvarorna stigit med belopp,
växlande mellan 14 och 400 procent eller i genomsnitt med 73 procent,
under det att priserna å 11 andra dylika varor fallit med 12 a 78 procent,
i genomsnitt 46 procent. Då jag endast undersökt förhållandet med

100

de mest använda apoteksvarorna, vågar jag icke ett försök att afgöra,
huru mycket läkemedelspriserna på det hela stigit. Men att en stegring
inträffat, torde vara säkert.

Hvad jag nu senast anfört har endast till uppgift att visa, hurusom
för vissa »andra lefnadskostnader» priserna stigit med ända till flere hundra
procent. Till denna afdelning är för öfrigt äfven att hänföra allt sådant,
som tillkommit genom förändrade förhållanden, utan att förut hafva motsvarats
af någon särskild kostnad, t, ex. sådant som nu måste inköpas
eller utföras utom hemmet, men som förr plägade tillverkas eller utföras
med egna tjänares hjälp.

I aktuarien Flodströms beräkning ingår det antagande, som han själf
anser »sannolikt ohållbart», och som på grund af hvad jag anfört torde
få anses absolut orimligt, att för hela avdelningen »andra lefnadskostnader»
ingen som helst stegring förekommit, Då af ohållbara antaganden ingen
slutsats kan dragas, vill jag i stället göra ett annat antagande, som visserligen
äfven det torde vara för lågt, men dock är mera hållbart såsom
minimiantagande, nämligen att ifrågavarande utgifter ökats med

10 procent.

I den af Flodström antagna normalhushållsstaten ingå

lifsmedel och bränsle med .......................................... 44 %

bostadshyra med ......................................................... 16 »

tjänstehjonslöner med ................................................... 5 »

andra lefnadskostnader med....................................... 35 »

Summa 100 %

Bland de uppgifter, jag erhållit i detta hänseende, finnes endast en,
som för bostadshyran upptager en så låg siffra som 16 %, och denna uppgift
härrör från en familj, som under en stor del af den tid uppgiften
afser ^var bosatt pa landet. Af de till mig lämnade uppgifterna synes
framgå, att man i medeltal kan antaga, att bostadshyran uppgår till 22
procent. Att denna siffra icke är för hög, visar sig äfven däraf, att 22 %
af den af kommittén föreslagna lönen för första gradens tjänstemän, 3,800
kronor, endast utgör 836 kronor, för hvilket belopp det torde vara svårt
att nu för tiden i Stockholm erhålla någon våning, lämplig för en tjänstemannafamilj
med barn, hvarvid tillika är att märka, att om familjen för
barnens skull nödgas bo på landet på sommaren, kostnaden härför skall
ingå i de 22 procenten.

101

För »tjänstehjonslöner» kan siffran 5 % bibehållas, hvaremot siffrorna
för -lifsmedel och bränsle» samt för »andra lefnadskostnader» torde höra
sänkas till respektive 40 och 33 så att den sålunda enligt de för mig
tillgängliga uppgifterna justerade normalhushållsstaten far följande ut -

seende:

Lifsmedel och bränsle ......................... 40 %

Bostadshyra ................................................................... 22 »

Tjänstehjonslöner ............................................................ 5 »

Andra lefnadskostnader ............................... 33 »

Summa 100 %

I det föregående har jag visat, att för alla dessa slag af utgifter en
prisstegring inträffat sedan den tid, efter hvars ekonomiska förhållanden
den senaste löneregleringen var afpassad, en prisstegring som minst uppgår

för lifsmedel och bränsle till .................................. 10 %

» bostadshyra .................. 98 »

» tjänstehjonslöner.................................................... 110 »

» andra lefnadskostnader......................................... 10 »

Häraf kan man beräkna att prisstegringen på det hela uppgått till

minst 34 procent.

Såsom jag förut nämnt, har aktuarien Flodström utfört sina beräkningar
under två olika antaganden angående prisstegringen för lifsmedel
och”bränsle, nämligen det så kallade »minimiantagandet»: 10 % och »enligt
uppgift» (från vederbörande myndigheter): 42 %. Sätter man denna siffra
42 % i stället för den i min förestående beräkning använda siffran 10 %
för prisstegringen å lifsmedel, så finner man, att prisstegringen på det hela
»enligt uppgift» belöpt sig till 47 procent.

Jag vill här framhålla, hvad som för öfrigt framgar af det förut anförda,
att skillnaden mellan aktuarien Flodströms och mitt slutresultat
beror dels därpå, att jag ersatt hans »sannolikt ohallbara antagande» beträffande
»andra lefnadskostnader» med ett något mera hallbart, dels ock
hufvudsakligen därpå, att min jämförelse har andra utgångs- och slutpunkter
än hans. Han har med förhållandena under år 1899 (i någon
mån 1900) jämfört de prisförhållanden, som i medeltal voro rådande under
det decennium, som börjar med det första löneregleringsåret, 1876.
Jag har däremot med förhållanden, som ligga den nuvarande tiden så

102

nära som möjligt, jämfört förhållandena under den tid, som närmast
föregick 1876.

Till förekommande af missförstånd torde jag äfven böra framhålla,
att om lönerna ökas med den af mig beräknade minimisiffran, 34 procent,
bär därmed hänsyn på sin höjd tagits till den stegring, som priserna å
olika lifsförnödenheter undergått i Stockholm, så att en tjänsteman för sin
lön kan skaffa sig ungefär detsamma eller åtminstone icke mera än som
hans företrädare på 1870-talet kunde skaffa sig för sin. Däremot har
ingen hänsyn tagits till den omständigheten, huruvida statens tjänstemän,
i ^motsats mot alla i enskild tjänst anställda, skulle få förlängd arbetstid.
Ej heller har någon hänsyn tagits därtill, att folket i sin helhet fått sin
lefnadsstandard höjd, utan genom de 34 procenten skulle endast statstjänarnes
lefnadsstandard på sin höjd bibehållas oförändrad och de således
hädanefter i socialt hänseende blifva i någon mån underlägsna de klasser
af privatpersoner, med livilka deras företrädare på 1870-talet varit jämställda.

Stockholm den 25 maj 1905.

Knut Beckman,

filosofie doktor.

103

Bil. litt. F.

Uppgift å ledamöternas af Stockholmsafdelningen af Sveriges
advokatsamfund taxerade, sammanlagda inkomst »af tjänst
eller pension» samt »af rörelse, yrke eller eljest»

för år 1903.

		Tax	e r a d	n k	o m	S t			Antal ledamöter	Procent
Från och	med	3,000	kronor	till	och	med	5,000	kronor	9	17,6
» »	»	5,001	»	»	»	»	7,000	»	8	15,7
» »	»	7,001	»	»	»	3>	10,000	»	0	11,8
» »	»	10,001	»	»	»	»	12,000	»	8	15,7
» T>	»	12,001	»	»	Jt>	»	15,000	»	5	9,8
» »	»	15,001		>	»	»	20,000	»	3	5,9
» »	»	20,001	»	»	»	»	30,000	»	5	9,8
» »		30,001	»	»	»	»	40,000	»	4	7,8
Därutöfvei									3	5,9
							Summa	51 2)	100,0

'') Ledamöterna itro upptagna enligt den i januari 1904 utkomna förteckningen öfver advokatsamfundets
medlemmar. För fem ledamöter hafva taxeringsuppgifter ej kunnat anskaffas.

2) Af dessa öro G antecknade såsom biträden å advokatkontor.