KONGL MEDICINALSTYRELSENS (Statens offentliga utredningar 1902:1)

KONGL MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

BEN 19 AUGUSTI 1898

ÖFVER

SÄRSKILDE KOMITERADES FÖRSLAG

TILL ORDNANDE AF FOSTERBARNSVÅRDEN M. M.

STOCKHOLM

IVAK HAGGSTRÖMä BOKTRYCKERI
1898.

/MKVAUT

;]<!/./r/

n-: H

*O ''

■

:U''I in

■ ''Ml . ... : : lil./ ; Y,<msa -\M r

.tf M />l''l,i/ 7 /''•!/ T! !T .t ? i

ni/./ / • :;[< > .« ! :

i.'' . 1 i a

"■ X '' i -I - * . ''

• i

■- il ''>f 4 V

i. rf! i

Till Konungen.

ur.un

\> (I? U

w*b>f. ''Ygiinm* ih» w.--.

■''? t] / i i 0'' -.-‘»V ; f> ,\t rj

‘h »< i '' <r»*/ •;!*>»,»

(j} enom nådig remiss den 20 sistlidne november har Eders Kong!. Maj:t
befallt medicinalstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af
särskilde komiterade, enligt bifogadt betänkande, afgifna förslag till för -

ordning om skydd för fosterbarn och till ändring af § 8 i instruktionen
för läkare den 31 oktober 1890.

Medicinalstyrelsen har redan uti underdånigt utlåtande den 22 augusti
1892 uttalat sig i anledning af den utaf Stockholms stads helso- och fattigvårdsnämnder
gjorda underdåniga framställning om fosterbarnsväsendets
ordnande, närmast föranledd af de svåra sanitära missförhållanden, som
egde rum vid fosterbarnsvården i hufvudstaden, men i hvilken framställning
äfven framhölls, att behof af reform i detta hänseende antagligen förefunnes
äfven i landsortsstäderna, hvarför det ej ansågs tillräckligt, att reformen
inskränktes till hufvudstaden, utan att den borde bringas till stånd genom
en allmän författning och sålunda komma ej blott samtliga städer utan
äfven landsbygden till godo, enär kontrollen eljest lätt skulle kunna omintetgöras
genom stadsbarnens utackordering derstädes; och voro i nämndernas
framställning angifna de hufvudgrunder, hvarpå en sådan författning ansågs
böra fotas.

I nämnda underdåniga utlåtande tillstyrkte medicinalstyrelsen nådigt
bifall till framställningen och hemstälde förty, med vitsordande af behofvet
af en reform i fosterbarnsväsendet, att en allmän författning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i förslaget angifna grunder måtte utfärdas.

Sedan vederbörande myndigheter i anledning af berörda framställning
blifvit hörda och Eders Kongl. Maj:t åt särskilda komiterade uppdragit att
undersöka, om och i hvilken utsträckning bestämmelser kunde erfordras
för att betrygga en tillfredsställande vård åt barn, som uppfostras hos
andra än sina föräldrar, samt afgifva förslag till de åtgärder, som kunde
anses böra vidtagas, hafva komiterade dels framlagt ett af motivering åtföljd
t förslag till förordning om skydd för fosterbarn och dels, jemte andra
författningsändringar, föreslagit tillägg till § 8 i gällande instruktion för
läkare. Vid komiterades underdåniga förslag äro jemväl bilagda infordrade
underdåniga utlåtanden från direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm, öfverståthållareembetet och samtlige Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen, äfvensom yttranden från förste provinsialläkarne
i riket och förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg.

I de flesta af dessa utlåtanden tillstyrkes förslaget, om ock vissa
ändringar än i ett och än i ett annat afseende anses önskvärda. Endast
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Malmöhus
län hafva afstyrkt förslaget om utfärdande af en allmän förordning, hvarjemte
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län afstyrkt nådigt
bifall till förslaget i dess nu föreliggande skick.

Direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen i Stockholm har stält
sig mycket tveksam gent emot komiterades förslag; den säger sig icke vara

alldeles öfvertygad om behofvet af den föreslagna lagstiftningen, då direktionen
anser, att hjelp mot de här och der, i synnerhet i de större städerna,
förefintliga missförhållanden skulle kunna vinnas derigenom, att den allmänna
kontrollen öfver fosterbarnsvården skärptes; den befarar, att de
föreslagna bestämmelserna med lätthet skola kunna kringgås och detta i
synnerhet af dem, mot hvilka åtgärden företrädesvis är rigtad, nemligen
personer, som gjort s. k. »fosterbarnsindustri» till sitt näringsfång.

Direktionen anser, att det skulle varit lyckligare, om författningen ej
från början gjordes tillämplig för landet i dess helhet, utan det i stället
lemnades åt de kommuner, inom hvilka sådant funnes vara af nöden, att
sjelfmant ställa sig under författningen.

Mot förslagets grundtankar, att ingen, utan att hafva styrkt sin lämplighet,
eger att mottaga barn till fostervård, och att förteckningar öfver
fosterbarnen skola finnas att tillgå för deras uppsökande och tillseende,
har direktionen, under förutsättning att en förordning anses erforderlig,
intet att erinra.

För närvarande stå de åt direktionens vård anförtrodda barnen under
uppsigt och kontroll ända till 14 års ålder och direktionen tvekar att tillstyrka,
det denna kontroll skulle upphöra, när barnen nått 7 års ålder.

Direktionen har äfven en motsatt uppfattning mot komiterades, att
de barn, som mot ersättning vårdas af föräldrar eller andra närskylde,
skola undantagas från förordningens tillämpande, då just dessa barn enligt
direktionens erfarenhet oftast äro de, som blifva föremål för vanvård.

Direktionen bestrider, att — i stort sedt — de från allmänna barnhuset
utackorderade barnen missvårdats, och anser, att mottagandet af
fosterbarn icke bör försvåras genom en mängd för den fattigare delen af
befolkningen både svårförstådda och svårtillgängliga reglementariska föreskrifter,
hvarigenom fosterföräldrakallet skulle göras i viss män impopulärt,
hvilket icke borde ifrågakomma, då det gäller barn, för hvilkas vård redan
är på tillfredsställande sätt sörjdt.

I stället för helsovårds- eller kommunalnämnd anser direktionen, likasom
äfven öfverståthållareembetet, att en särskild styrelse i regeln borde
inom kommunen utses för kontrollen öfver fosterbarnsvården. I sådan
styrelse borde kyrkoherde vara sjelfskrifven ledamot eller åtminstone åläggas
att tillhandagå styrelsen med råd och upplysningar, hvarjemte i hvarje
dylik styrelse borde finnas minst en, helst flera qvinliga ledamöter.

Direktionen anser vidare anledning helt och hållet saknas att densamma
i sitt arbete till barnhusbarnens fromma skulle underkastas bestämmelser,
som ovilkorligen måste försvåra detsamma och måhända göra
det för direktionen omöjligt att i den omfattning, som nu eger rum, full -

följa de uppgifter, som äro allmänna barnhuset förelagda, och fruktar, att
utackorderingen af barnen skall försvåras och fördyras. Häraf blefve
följden, att ett större antal barn måste qvarhållas inom barnhuset med
deraf föranledda ojemförligt större kostnader. Jemte vid sanitära önskar
direktionen att afseende skall fästas äfven vid etiska och moraliska hänsyn.
Slutligen föreslås, att genom ett nytt mom. mellan mom. 2 och 3 i § 19
må generelt förklaras, att förordningen icke skall tillämpas på barn, tillhörande
allmänna barnhuset, och att i mom. 3 måtte inskjutas ordet
»annan» framför ordet »barnavårdSanstalt».

öfverståthållareembetet hyser jemväl betänklighet mot att helsovårdscller
kommunalnämnd skall utöfva tillsynen öfver fosterbarnsvården inom
kommunen och finner lämpligare, att kontrollen i regeln anförtros åt eu
särskild, af kommunen utsedd styrelse samt endast undantagsvis uppdrages
åt helsovårds- eller kommunalnämnd, i sistnämnda fallet efter särskild ansökning
hos Eders Kongl. Maj:t eller Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande,
enär embete! beträffande landskommunerna, särskild! de mindre,
anser förslaget ej erbjuda nödig garanti, utan att en särskild för ändamålet
utsedd styrelse med större framgång skulle kunna utöfva tillsyn å fosterbarnsvården
än kommunalnämnden, som redan förut har många bestyr
och hvars medlemmar i allmänhet torde utses företrädesvis med hänsyn
till deras förmåga att besörja kommunens ekonomiska angelägenheter.

Förste stadsläkaren i Stockholm har såsom en brist i förslaget framhållit
frånvaron af straffbestämmelser, i fall någon mottager fosterbarn
utan erhållet tillstånd eller handlar emot de för fosterbarnsväsendet meddelade
föreskrifter. Han finner tillståndets förlust vara en alltför ringa
påföljd, åtminstone i Stockholm, der just de farligaste fostrarne, de som
veta med sig att de ej skulle erhålla sådant tillstånd, nog skulle fortfarande
mottaga fosterbarn och lugnt afvakta en eventuel upptäckt, hvarjemte
svårighet jemväl torde möta att tillämpa den enda ansvarspåföljden. Komiterade
hafva dock, enligt öfverståthållareembetets åsigt, väl motiverat frånvaron
af straffbestämmelser, hvarför embetet ej godkänt förste stadsläkarens
uppfattning och ej heller gillat dennes yrkande, att tillsynen öfver fosterbarnsvården
skulle öfverlemnas åt en af helsovårdsnämnden tillsatt styrelse.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anser förordningens
rubrik böra utbytas mot »förordning om fosterbarnsvården». Bland annat
anföres: Förslagets hufvudbestämmelser äro, a) att för rättigheten att till
vård mottaga fosterbarn skall sökas tillstånd af helsovårds- eller kommunalnämnd,
och b) att dessa nämnder skola vara skyldiga att genom fortgående
tillsyn öfvérvaka, huru förpligtelserna af fostrarne fullgöras. Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anser, att tillståndssökande oj sjelfva böra åtnjuta

fattigvård. Den koncessionerande myndigheten, som ju på iandet ofta är
fattigvårdsstyrelsen, bör icke misstänkas att låta sig påverkas af hänsyn
att genom fosterlegan vinna minskning i kommunens fattigvårdstunga.

Tillstånd bör icke lemnas för obegränsad tid, utan för t. ex. 5 å 10
år och öfverträdelse beläggas med bötesansvar. Undantag bör göras för
fosterbarnsvård, som icke varar längre tid än i stad 3 och på landet 14
dagar.

Vidare föreslås, att hvarje kommun, der fosterbarn vårdas, af helsovårds-
eller kommunalnämnden skall indelas i lämpligt antal distrikt; att
nämnden inom hvarje distrikt antager såsom tillsyningsman en för saken
intresserad man eller qvinna och att, endast der sådan person ej står att
finna, tillsynen uppdrages åt nämndens egna ledamöter; att tillsynen utöfvas
genom besök visst antal gånger om året, minst 3 å 4 gånger, hvilka
besök böra hos nämnden anmälas och antecknas i liggaren; att vidare
utöfver denna kontroll provinsial- och extra provinsialläkare genom tillägg
i instruktionen ålägges såsom embetspligt att mot reseersättning af statsmedel
åtminstone en gång om året besöka alla enskilda vårdare af fosterbarn
inom sitt distrikt.

Vid § 7 anmärkes, att, liksom tillstånd att mottaga fosterbarn ej får
meddelas med sin man sammanboende hustru utan mannens samtycke,
sådant tillstånd ej heller bör meddelas mannen utan hustruns samtycke.

I § 8 föreslås ändrad redaktion, som synes förbättra föreskriften.

Vid § 10 föreslås, att förhållningsreglerna lemnas endast i form af
råd och anvisningar.

§ 11. Vederbörande tjenstelåkare anses böra erhålla befogenhet att,
då fosterbarn uppenbart vanvårdas, förordna om dess skiljande från fostraren.

§ 12. Angående polismyndighets handräckning önskas omarbetning
af föreskrifterna.

Vid § 13 hemställes, huruvida den föreslagna befogenheten bör lemnas
åt de af helsovårds- eller kommunalnämnd anställa biträden.

Vid § 18 föreslås förändrade föreskrifter angående polismyndighetens
ställning till fosterbarnsvården.

Beträffande förslaget till förändringar af vissa paragrafer i gällande
fattigvårdsförordning föreslår Kongl. Maj:ts befallningshafvande — hvilket
för öfrigt föreslås äfven från åtskilliga andra håll — att i § 12 förbud
mot intingande af barn till den minstbjudande medelst auktion måtte utsträckas
till alla fattighjon.

Kongl. Ma.j:ts befallningshafvande i Upsala län tillstyrker komiterades
förslag.

Förste provinsialläkaren är tveksam, anser kommunalnämnden icke
vara lämplig myndighet för öfvervakande af fosterbarnsvården, utan ifrågasätter
»en distriktssundhetsbyrå», som skulle öfvertaga nämndens alla
åligganden beträffande helso- och sjukvårdsfrågor och bestå af vederbörande
ordinarie provinsialläkare, biträdd af en honom underlydande tillsyningsman.

För öfrigt anser han, att åt vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de särskilda länen borde öfverlemnas att, när sådant funnes
påkalladt, bestämma tiden för ifrågavarande förordnings tillämpning inom
länet eller delar deraf.

Kongl. May.ts befallningshafvande i Södermanlands län afstyrker förslaget;
anser förändringen blifva alltför betungande i synnerhet på landsbygden
och för kommunalnämnderna; håller före, att lagstiftningen åtminstone
till en början borde stanna vid en föreskrift om skyldighet för
enhvar, som i enskildt hem till vård mottager fosterbarn under eu viss
ålder, att inom bestämd kort tid derom göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen
inom den kommun eller det fattigvårdssdistrikt, hvaruti han är
bosatt, och i de samhällen, der helsovårdsnämnd finnes, anmälan äfven hos
helsovårdsnämnden. Dock torde från anmälningsskyldighet böra undantagas
alla de barn, som blifvit af fattigvårdsstyrelserna sjelfva uttingade
inom egen kommun.

Anmälan bör göras, äfven om barn aflidit eller eljest upphört att
vardas, och underlåtenhet af stadgad anmälan beläggas med bötesansvar.

Förteckning å fosterbarn bör årligen ingifvas till pastorsembetena och
till vederbörande läkare. Härigenom skulle myndigheterna sättas i tillfälle
utöfva dem åliggande tillsyn å fosterbarnen.

Föreskrifterna rörande särskilda anstalter för barnavård — barnhem
etc. — borde alldeles afskiljas från författningens öfriga bestämmelser.

Särskild!; och synnerligen tillstyrkes förslaget om qvinliga biträdens
anställande för fosterbarnsvården.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands och Jönköpings län
tillstyrka. Den sistnämnde delar komiterades åsigter beträffande såväl
principerna för lagstiftningen som förslaget till förordning.

Rörande den handräckning af polismyndighet, som i vissa fall föreslagits,
anmärker Kongl. Maj:ts befallningshafvande att i § 12 i förslaget
borde göras ändring antingen derhän, att orden »eller nämnden eljest
bestämmer» utbytas med »eller med hvilka nämnden eljest träffat skriftlig
öfverenskommelse >, eller ock att paragrafen får ett tillägg, deri rätt inrymmes
för polisföreståndare i stad och kronobetjent å landet att vägra
verkställighet af sådana beslut, som af dem anses strida mot lag eller

författning. Några af förste provinsialläkaren uttalade betänkligheter delas
icke af Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Kongl. Majds befallningshafvande i Kronobergs och Kalmar län tillstyrka
i allmänhet förslaget. I sammanhang med förbudet mot s. k. bortauktionerande
af fosterbarn till minstbjudande föreslås sådant förbud beträffande
alla fattighjon; samt

att, utöfver hvad i förordningens 15 § föreslagits, kommunalnämnd
bör åläggas att månatligen eller åtminstone qvartalsvis underrätta pastorsembetet
om tillkomsten af nya fosterbarn och de personer, åt hvilka barn
blifvit lemnade till fostring.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län önskar, att tjensteläkarnes medverkan
toges mera i anspråk, i likhet med hvad som föreslagits angående
tillsyn af hos enskilde vårdade sinnessjuke.

Tillstyrkande utlåtanden hafva afgifvits äfven från Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Gotlands, Blekinge och Kristianstads län.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län är tveksam,, huruvida
fosterbarnsväsendet verkligen erfordrar ingripande från statens sida;
befarar, att kontrollen kommer att öka svårigheterna att få barn utackorderade,
då äfven fullt respektabla fosterföräldrar antagligen icke vilja
underkasta sig förslagets bestämmelser, hvilka kunna uppfattas såsom obehörig
inblandning i privata angelägenheter och hvaraf följden vidare kan
blifva högre fosterlega såsom godtgörelse för de påbjudna besvären; hvarjemte
förslaget i dess helhet torde komma att medföra ökad kostnad för
barnens vård.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser vidare förslaget gå allt för
långt i reglemehteralide; befarar, att förslaget, om det blefve lag, å landsbygden
icke skulle blifva synnerligen verksamt, då kommunalnämnderna
redan äro upptagna af flerahanda lönlösa bestyr och förslaget icke upptager
böter eller vitesbestämmelser.

Medel att förekomma vanvård af barn anser Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förefinnas i mom. 2 af förordningen om fattigvården, och att
detta lagrum skulle kunna skärpas genom att uttryckligen utsäga, att i
sådant fall fångvårdsstyrelse har att skilja barnet från föräldrar eller
fosterföräldrar ocli egna det behörig vård på bekostnad af den, hvilken
vården om barnet jemlikt §§ 3 och 4 i åberopade förordningen åligger,
och vidare att den, som mottagit fosterbarn, skulle vid vite derom göra
anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnd, hvilken åter skulle ega
att genom ledamot eller biträde förskaffa sig underrättelser rörande barnets
vård. Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan hvarken förorda förslaget ej
heller föreslagna ändringen af § 40 moln. 7 fattigvårdsförordningen.

Förste provinsialläkaren i länet fäster uppmärksamhet derå, att
provinsialläkare endast i ringa mån är i tillfälle att under sina tjensteresor
inhemta kännedom om utackorderade barns vård, och att det dessutom
ej torde vara synnerligen lämpligt, att provinsialläkaren under
sådana resor, som oftast föranledas af smittosamma sjukdomar, här och
hvar besöker utackorderade barn.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län förklarar sig icke
kunna förorda förslagets antagande i dess nu befintliga skick; anser
gränserna för förordningens tillämpning vara för trånga; föreslår bland
annat, att föreskrifterna i §§ 10 och 12, att i vissa fall tillståndshafvare
skall lemna barn ifrån sig till den, som barnet uttingat eller nämnden
eljest bestämmer, måtte ändras derhän, att barn i fall, som här afses,
skall lemnas till den, som är skyldig om barnet taga vård, och att, der
handräckning genom polismyndighet begäres, denna må ega pröfva handräckningens
laglighet, så ock att den handräckning, som kan komma
i fråga, måtte inskränkas till barnets skiljande från dess förre fostrare och
öfverlemnande till socknens fattigvårdsstyrelse, som derefter har att handla
enligt fattigvårdsförordningen.

För stor befogenhet anses vara lemnad åt nämndens biträden att
handla i nämndens ställe; biträde bör icke få lemna den i § 11 mom. 2
omförmälda varning annat än efter nämndens beslut; ej heller bör den i
§ 12 mom. 2 omförmälda handräckning kunna påfordras af annan än
nämnden sjelf.

I § 18 bör i fråga om läkares förordnande föreskrifvas på hvilken
bekostnad.

Förste provinsialläkaren i länet uttalar såsom sin åsigt, att skyddet
behöfde utsträckas äfven till barn, som fostras hos de i förslaget undantagna
närsky Ide samt hos förmyndare, och likaså till barn, som utan
ersättning eller aftal derom vårdas af icke närskylde personer, samt slutligen
att åldersgränsen kunde höjas med några år. Samma åsigter hafva
äfven uttalats af Halmstads helsovårdsnämnd (doktor J. Nordström).

Förste stadsläkaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida icke den särskilda
styrelse för fosterbarnsvården, som omförmäles i förslagets 16 §,
borde få uppdrag att öfva tillsyn öfver alla fosterbarn inom det fattigvårdssamhälle,
som utsett styrelsen, således den kategori af fosterbarn, som
enligt förslagets 19 § borde derifrån undantagas.

Göteborgs länsstyrelse och fattigvårdsnämnd anse, att en särskild styrelse
för fosterbarnsvården skulle bättre än helsovårds- och kommunalnämnd
och med mera uteslutande intresse utöfva tillsyn.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län erinrar, att då den

tillsyn, hvilken det enligt § 33 i gällande instruktion åligger provinsialläkare
att egna åt fosterbarnsvården, »när tid och omständigheter det
medgifva», svårligen torde kunna utöfvas, med mindre honom tillätes att
på statens bekostnad för ändamålet verkställa resor för sådan inspektion,
ändring dess hellre torde i sammanhang med den ifrågavarande lagens
utfärdande böra vidtagas i nämnda instruktion i sådant syfte, som dylika
resor äro nödiga äfven för den tillsyn, provinsialläkare i andra sanitära
hänseenden har sig ålagd.

Förste provinsialläkaren anser, att den i § 13 åt helsovårds- eller
kommunalnämnd gifna rätt att förordna särskilda biträden att utöfva
närmaste tillsynen öfver fosterbarnsvården i stället borde föreskrifvas
såsom en skyldighet, då derigenom skulle vinnas en mera effektiv tillsyn
och på samma gång en indirekt kontroll på nämndernas verksamhet.
lian föreslår vidare, att den rapport, läkare har att till Kong! Maj:ts befallningshafvande
insända öfver verkstäld undersökning angående vanvård
af fosterbarn, bör insändas genom förste provinsialläkaren liksom rapporter
om andra tjensteresor; vidare att tjensteläkare, för att kunna utöfva någon
jemn och effektiv tillsyn öfver fosterbarnsvården, bör få företaga särskilda
resor derför, då denna sak hvarken kan medhinnas eller är lämplig under
resorna för smittosamma sjukdomar. Vid samma tid kunde vaccinationsförhållandena,
sinnessjukes och idioters vård i enskilda hem, skolväsendet,
fattigvårdsförhållanden in. in. uppmärksammas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län tillstyrker bifall.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län tillstyrker äfven,
men anmärker, att helsovårds- och kommunalnämndernas tillsyn å fosterbarn
uttryckligen må föreskrifvas ske genom inspektioner; vidare att
muntlig ansökning om tillstånd ej må medgifvas, utan skriftlig framställning
alltid bör fordras till bevis att sökanden verkligen erbjudit sig
att taga vård om fosterbarn; att i § 10 mom. 2 och § 11 mom. 3 angående
delgifning bör inflickas ordet »bevisligen» framför »underrättas».

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län tillstyrker.

Förste provinsialläkaren anmärker, att äfven i städerna pastorsembete
bör åläggas att inom viss föreskrifven tid insända förteckning på alla
fosterbarn, som vid årets slut inom kommunen vore uttingade, till samtlige
i staden anstälde tjensteläkare för erhållande af jemväl dessas värdefulla
bistånd för fosterbarnsväsendets främjande. Han anser, att uppgiften om
fosterbarn sväsendet äfvenledes borde ingå i tjensteläkarnes årsberättelser
och att derför tillägg böra göras till instruktionens § 39 mom. 2 och
§ 50 mom. 2 samt i formulären för ifrågavarande läkares årsberättelser.

Kongl. Maj.is befallningshafvande i Vestmanlands och Kopparbergs län,
äfvensom förste provinsialläkarne, tillstyrka bifall.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län tillstyrker.

Förste provinsialläkaren hemställer, huruvida icke, med anledning af
föreskriften i förslagets 7 § rörande tillstånd för fosterbarnsvård i anstalt,
denna borde besigtigas af sakkunnig, d. v. s. tjensteläkare, innan den upplåt
es till begagnande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län tillstyrker, utom
i fråga om det föreslagna mom. 7 i § 40 af fattigvård sförordningen.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser nemligen icke lämpligt att här
tillämpa föreskriften angående lösdrifveri; vanvårdadt barn bör skiljas från
sin fostrare och lemnas till eu bättre sådan.

Förste provinsialläkaren anser olämpligt, att fattighjon får tillstånd
att mottaga fosterbarn, men deremot — då författningen är tillkommen i
sanitärt syfte — finner han oegentligt, att förlust af medborgerligt förtroende
skulle utgöra hinder för barnavård.

Kongl. Majits befallningshafvande i Vesterbottens och Norrbottens lön
tillstyrka bifall och likaså förste provinsialläkarne i båda dessa län.

Efter att sålunda i korthet ha fva framhållit en del af de vigti gaste
anmärkningar, som af vederbörande framstälts mot komiterades förslag
till författning, får medicinalstyrelsen för egen del, med vidhållande af sin
redan förut i frågan uttalade åsigt om behofvet af en reform af fosterbarnsväsendet,
beträffande ej blott de större städerna utan landet i dess helhet,
i underdånighet tillstyrka, att en allmän förordning om skydd för fosterbarn
måtte utfärdas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiterades
förslag.

I sin motivering hafva komiterade särskild! framhållit, att fosterbarnsväsendet
borde betraktas såsom en helsovårdsangelägenhet och derför äfven
inom kommunerna handhafvas af helsovårdens representanter, samt att
den nya författningen ginge ut på att befordra fosterbarns sanitära välbefinnande,
skydda dem mot fara för deras helsa och lif.

Författningens ändamål vore att i preventivd syfte reglementera, för
att på administrativ väg hindra, att barn lemnades eller qvarblefve i vård
hos olämpliga personer eller på olämpliga ställen, samt att bereda myndigheterna
tillfälle att öfvervaka fosterbarnens skötsel.

Mot dem, som anse författningsförslaget hafva erhållit för trång begränsning,
hafva komiterade — såsom det synes medicinalstyrelsen med
rätta — framhållit, att man vid dylik reglementering måste hålla sig
utanför områden, der maktutöfning skulle råka i kollision med familjebandets
rättigheter och pligter eller med grannlagenhetens kraf på frihet

från inblandning från myndigheter i privata förhållanden, hvarför varsamhet
herde iakttagas och den nya institutionen, åtminstone till början,
endast gifvas egenskap af ett särskild t skyddsvärn för de barn, som företrädesvis
vore blottstälda för fara att kroppsligt vanskötas.

Beträffande en från flera håll framstäf anmärkning, nemligen deri,
att icke vederbörande helsovårds- och kommunalnämnd, utan en särskild
för ändamålet, i stad af stadsfullmäktige och på landet af kommunalstämma
utsedd styrelse i regeln borde utöfva tillsynen öfver fosterbarnsvarden
inom kommunen, hafva komiterade i sin motivering anfört goda skäl,
hvarför komiterade frångått det ursprungliga af Stockholms helso- och
fattigvårdsnämnder framstälda förslaget om tillsättande af en dylik styrelse
inom hvarje kommun. Då ganska många kommuner finnas i landet, der
ingå eller endast ett eller annat fosterbarn äro till vård uttingade, synes
komiterades förslag, att det bör öfverlemnas åt de nämnda högsta kommunala
myndigheterna att bestämma, huruvida särskild styrelse för fosterbarnsvården
inom kommunen må vara erforderlig eller icke, vara välbetänkt;
och anse komiterade särskild sådan styrelse endast undantagsvis
och i de folkrikaste kommunerna komma att finnas behöflig.

Att emellertid i dessa kommuner tillsätta en ny särskild fosterbarnsnämnd,
sammansatt på alldeles samma sätt som helsovardsnämnden, synes
icke medicinalstyrelsen vara det bästa sättet för frågans lösning. Dels
skulle derigenom arbetet för de gemensamma sjelfskrifne ledamöterna i de
båda nämnderna, såsom äfven af förste stadsläkaren i Stockholm framhållits,
rätt betydligt och onödigtvis förökas, dels skulle eu nämnd med
sju ledamöter för detta ändamål vara en onödigt stor apparat i samhällen,
der den direkta uppsigten i alla händelser måste anförtros åt biträden
enligt § 13 i förslaget. Lämpligare synes derför vara, att i sadana samhällen
helso vårdsnämnden förordnade en särskild styrelse för fosterbarn sväsendet
och omedelbart handlade endast sådana dertill hörande ärenden,
som kräfde helsovårdsnämnds myndighet eller af den underlydande styrelsen
eller i klagoväg hänskötes till nämndens afgörande. Bestämmelserätten,
om helsovårdsnämnden sjelf eller en af nämnden vald styrelse skulle
handhafva fosterbarnsväsendet, kunde i alla fall förbehållas åt stadsfullmäktige
och kommunalstämman, och, hvad städerna angår, kunde i §
16 införas ett stadgande, att stadsfullmäktige uti den instruktion, de enligt
§ 7 af gällande helsovårdsstadga ega att för helsovårdsnämnden utfärda,
skulle föreskrifva, om nämnden hade att sjelf eller genom en pa lämpligt
sätt sammansatt styrelse handlägga till fosterbarnsuppsigten hörande ärenden.

Ett beaktansvärdt förslag torde det vara, som after ändring af föreskrifterna
i §§ 10 och 12 derhän, att, i stället för att tillståndshafvare i

visst fall skall lemna barn ifrån sig till den som uttingat barnet eller
nämnden eljest bestämmer, barnet i bär afsedda fall skall lemnas till den,
som är skyldig om barnet taga vård.

Från flera håll har framhållits, att den befogenhet, som enligt förlattningsförslagets
13 § skulle tillmätas de deruti omförmälda biträden
för fosterbarnsvården, skulle vara för vidsträckt. Medicinalstyrelsen kan
dock, i betraktande af de uppgifter, som föreligga dessa biträden, icke
finna annat, än att de i förslaget uppgifna rättigheterna måste åt dem inrymmas,
om icke ändamålet med biträdena skall i väsentlig man förfelas.

Det har föreslagits att, liksom på landet provinsial- och extra provinsialläkare
genom pastorsembetena i början af hvarje år erhålla förteckning
å fosterbarnen inom distriktet, äfven tjensteläkarne i städerna skulle
fa sig tillstälda dylika förteckningar å inom deras tjensteområden uttingade
fosterbarn. Komiterade anse att dessa läkare med'' största lätthet och utan
föreskrift derom i författningen kunna erhålla dylika uppgifter omedelbart
från helsovårdsnämnden, hvaraf stadsläkaren är ledamot. Dertill kommer,
att företrädesvis i städerna uppsigten öfver fosterbarn torde komma att
anförtros åt de enligt § 13 antagna biträdena, hvilka då komma att utgöra
naturliga mellanhänder mellan fosterbarn, som behöfva läkaretillsyn,
och vederbörande läkare, hvilken således i hvarje fall genom biträdet finge
kännedom om fosterföräldrar nes bostad. En förteckning en gång årligen
på samtliga fosterföräldrars i distriktet bostäder skulle för öfrigt snart till
följd af flyttningar blifva mindre brukbar.

Ehuru medicinalstyrelsen anser jdet fålla af sig sjelft, att läkare, som
jemlikt förslagets § 18 af Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande förordnas
att göra undersökning rörande vanvård af fosterbarn, är berättigad
utfå vanlig ersättning af statsmedel för sådan resa och förrättning, kunde
ju, då tvekan härom uttalats, ett uttryckligt medgifvande härom i författningen
inflyta.

Berättelse eller rapport om dylik undersökning torde, såsom från
något håll föreslagits, likasom andra af läkare afgifna tjensterapporter böra
genom förste provinsialläkaren insändas till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
på det nämnde tjensteman äfven måtte erhålla kännedom om
förhållandet.

Beträffande det af direktionen för allmänna barnhuset frainstälda
förslag, att genom ett nytt moment mellan mom. 2 och 3 i § 19 måtte
generel förklaras, att förordningen icke skall tillämpas på barn, tillhörande
allmänna barnhuset, anser sig medicinalstyrelsen väl icke kunna tillstyrka
nådigt bifall till detta direktionens förslag, men finner sig dock böra hemställa,
att styrelse för barnavårdsanstalt, hvars ordning Eders Kongl. Maj:t

faststält, genom underdånig ansökning hos Eders Kong! Maj:t må kunna
göra framställning, att författningen ej må tillämpas å barn tillhörande
anstalten, och detta vare sig barnen fostras inom den kommun, der styrelsen
har sitt säte, eller äro annorstädes uttingade under sådan styrelses
öfverinseende.

På öfriga i redogörelsen upptagna anmärkningar har medicinalstyrelsen
endast ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet,
och får för öfrigt i underdånighet förorda förslagets antagande med de
ändringar enligt förestående .framställning, hvilka må finnas lämpliga, samt
likaledes förorda den föreslagna ändringen i § 8 af gällande instruktion
för läkare.

De remitterade handlingarna återställas härhos.

Underdånigst:

KLAS LTNROTH.

D. M. PONTIN.

G. Dunér.

Gustaf Tägtström.

Stockholm den 19 augusti 1898.