KONGL. MAJ:TS och RIKETS KOMMERSKOLLEGII (Statens offentliga utredningar 1898:2)

KONGL. MAJ:TS och RIKETS KOMMERSKOLLEGII

OCH

KONGL. DOMÄNSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

RÖRANDE STATENS TILL BERGSHANDTERINGENS UNDERSTÖD

ANSLAGNA SKOGAR.

STOCKHOLM

Isaac Mabctjs’ Bomb.-Aktiebolag
1897.

Till Konungen.

Sedan för Eders Kongl. Maj:t blifvit anmäldt, hurusom i en uti
Riksdagens Andra Kammare vid 1895 års Riksmöte till chefen för Eders
Kong]. Maj:ts Finansdepartement framställd interpellation äfvensom vid

den i anledning af samma interpellation i Kammaren uppkomna öfverläggning
anförts åtskilliga förhållanden, hvilka skulle ådagalägga, att
den lagstadgade kontrollen öfver vården och förvaltningen af statens
till bergshandteringens understöd anslagna skogar i vissa afseenden icke
vore tillräckligt verksam, har genom nådigt bref den 31 Maj 1895
Eders Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af Andra Kammarens protokoll
för den 9 och den 14 Maj 1895, i nåder anbefallt Kommerskollegium
och Domänstyrelsen att, efter verkställd undersökning af de anförda
förhållandena och den vidare utredning af frågan, som kunde finnas
erforderlig, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande och
förslag, hvartill berörda undersökning och utredning föranledde.

I anledning af denna nådiga befallning hafva af Kommerskollegium
samtliga bergmästare i riket och af Domänstyrelsen samtliga öfverjägmästare
och jägmästare i de orter, der skogar af här afsedt slag
finnas, anmodats inkomma med yttranden i ärendet och dervid meddela
redogörelse för vissa af embetsverken, etthvart för sig, angifna förhållanden,
hvarjemte bergmästarne hade dels att, der så erfordrades för
berörda redogörelser, från vederbörande nyttjanderättshafvare inhemta
behöfliga upplysningar, dels att i öfrigt lemna dem tillfälle att sig
yttra.

Från samtliga bergmästare, vederbörande jägmästare och öfverjägmästare
hafva de infordrade yttrandena inkommit, hvarjemte upplysningar
i några fall dels ytterligare infordrats från bergmästare samt
dels under hand begärts från några nyttjanderättshafvare till ifrågavarande
skogar.

För verkställande af den anbefallda undersökningen och utredningen
hafva vidare upplysningar hemtats ur f. d. Bergskollegii hos Kommerskollegium
förvarade arkiv samt sådana vunnits hos Kammarkollegium.

Med öfverlemnande af de från bergmästarne och skogsstatens
tjenstemän inkomna handlingar i ärendet, få Embetsverken nu redogöra
för de resultat, hvartill undersökningarna och utredningen föranledt,
samt afgifva förslag till förändrade lagbestämmelser rörande vården och
förvaltningen af ifrågavarande skogar.

Att kronoallmänningar, »ödemarker» eller »öknar» af ålder plägat
af kronan upplåtas åt bruk och bergverk för erhållande af skogsfång
till husbyggnader, till kolning, till grufvebyggnader och till »grufveved»
för malmens lossnande genom »tillmakning» eller »eldsättning», ses af
äldre handlingar; så omtalas t. ex. i Bergskollegii fullmagt den 6 Juli
1649 att skogar funnes under publique och private bruk »bebrefvade».

Sedan Bergsamtet, sedermera Bergskollegium, inrättats, uppdrogs

åt detta embetsverk tillsynen öfver de allmänna skogarna och rätten att
medgifva virkes- och kolfångst från dem.

I nyss berörda fullmagt af den 6 Juli 1649 för Bergskollegium
heter det nämligen, att detta embetsverk skulle hafva »våld, makt och
disposition» öfver, bland annat, kronans skogar och allmän ning ar, särdeles
der bergverk och bruk voro belägna.

Under slutet af 1600-talet tillsattes »skogskommissioner» för att
ordna förhållandena vid de till bergsbruket och bergverken upplåtna
kronoskogarna, och genom Kongl. resolution den 14 Mars 1689 bestämdes
en afgift (skogsören, rekognition) att erläggas af dem, som till sina
bruks fortsättande betjenade sig af kronans allmänningar. Genom Kongl.
bref till Bergskollegium den 29 Oktober 1690 befriades dock egarne
till ädlare metallers grufvor från erläggande af skogsören, och genom
Kongl. bref den 7 November samma år fritogos äfven de ädlare verken
från denna skyldighet. Slutligen bestämdes genom Kongl. resolution
den 11 december 1696, att jemväl jerngrufvor skulle befrias från skyldigheten
att erlägga rekognition för kronoallmänningars nyttjande.

Beträffande skogsafgifter eller rekognition för skogar, anvisade åt
bruken och hyttorna, gåfvos under 1700-talet flere förordningar, hvilka
dock i de flesia fall ej afsågo sådana skogar, hvarom nu är fråga.
Med bestämmandet och påförandet af rekognitionsafgifterna gick emellertid
trögt, hvarför upprepade gånger vederbörande anmanades att tillse,
att besluten om afgifternas åläggande genomfördes.

Inkomsten af dessa afgifter ingick till en början till Bergskollegium
för att användas till nya bergverks upphjelpande, till »bergsförsök»
och till »laboratorium chymicum». Men genom Kongl. beslut den 27
Februari 1778 bestämdes emellertid, att rekognitionsafgifterna skulle
ingå till Statskontoret såsom annan uppbörd, och 1779 den 27 Juli
anmanades Bergskollegium ytterligare att tillse, att taxeringen genomfördes.

Bergskollegium utöfvade fortfarande uppsigten öfver de till bruken
och bergverken anslagna allmänningarna genom bergmästarne och bergsfogdarne.
Äfven öfver bergslagsallmänningarne skulle Bergskollegium
hafva uppsigt. Så säges i Kongl. förordningen om skogarna i riket
den 12 December 1734, att Kollegium skulle öfver dessa allmänningar
genom bergmästarne hafva »ett allvarsamt inseende». Angående utsyningen
från bergslagsallmänningarna förklarade Kollegium i bref till
en landshöfding den 19 April 1737, att hemmansegare, hvilka behöfde
byggnadstimmer, men ej kunde erhålla sådant från egna hemmansskogar,
ej borde, der inga andra än bergslagsallmänningarna vore till finnandes,

betagas att deraf understöd njuta, samt att det tillkomme bergmästaren
att uppå landshöfdingens resolution förrätta utsyning genom visse af
bergstingsrättens medel deputerade.

Man hade emellertid småningom kommit till insigt om att rekognitionsafgiften
ej motsvarade värdet af rättigheten till skogarne. 1747
års Riksmöte förhöjde rekognitionsafgiften för masugnar och hamrar
utom för bergsmanshyttorna. Och i bevillningsplakatet den 14 December
1747 påfördes, utöfver skogsörena, som utgingo efter stafrum ved, en
bevillning af 4 öre silfvermynt för hvarje kolstig om 24 tunnor, som
kolades å rekognitionsskogarna eller på krono- eller häradsallmänningar.
Den nya bevillningen skulle enligt bref från Bergskollegium till en
bergmästare den 1 December 1750 skiljas från skogsörena, som vore
en ständig afgift, hvaremot bevillningen afsåge viss tid. Enligt samma
bref skulle ett stafrum ved anses motsvara 18 tunnor kol. Denna bevillning
har sedan vexlat till sitt belopp och kallas än bevillning för
rättighet till skogsfång, än bevillning för kolningsfrihet.

Under början af innevarande århundrade gjorde sig nya åskådningssätt
äfven i fråga om skogshushållningen gällande. Ny förordning om
skogarna i riket gafs den 1 Augusti 1805. Från denna förordnings
tillämpningsområde undantogos dock (§ 16) rekognitionsskogar (hvarmed,
enligt, en definition, gifven af Bergskollegium den 1 December 1750,
skulle förstås alla allmänningar utan åtskillnad, Indika emot någon viss
årlig vedergällning blifvit bruken och bergverken underlagde) samt skogar
och allmänningar, som i bergslagen vore belägna eller till bergslagens
och bergverks nytta och understöd upplåtne, och skulle med dessa
skogar förhållas på sätt uti bergsordningarna och särskilda författningar
vore föreskrifvet,

Vid 1809 års Riksdag förehades, på grund af enskild motion,
frågan om rekognitionsskogarna. Riksdagen beslöt för sin del vissa
betydande förändringar i afseende å dessa skogars disposition och ansåg,
såsom förut 1747 års Riksdag-, att jernverkens rättigheter och privilegier
på kronoallmänningarna endast bestode deri, att allmänningarna emot
skäliga skogsören oskiljaktligen blefve vid de verk, hvarunder de blifvit
anslagna, samt att kronan, som vore den verkliga egaren af dessa allmänningar,
allenast upplåtit nyttjanderätten mot »vederkänslo».

Häraf föranleddes slutligen Kong], kungörelsen den 4 Februari
1811, angående användandet af de till bergverken och bruken upplåtne
rekognitionsskogar, enligt hvilken kungörelse, bland annat, bruksegarne
skulle efter föregången undersökning om huru mycket af de rekognitionsskogar,
på hvilka bruken vore grundade, och som af ålder vore upplåtne

åt bruken, kunde för brukens behof erfordras, få, om de anmälde sig,
skatteköpa de sålunda för bruken erforderliga befinna skogsområdena.

Beträffande sådana skogar, som under mera bestämd besittningsrätt
blifvit visse, merendels ädlare verk upplåtne, såsom under bergsfrälsefrihet
eller andra villkor, emot förbindelse af verkets drift och
andra skyldigheter, skulle det ankomma på innehafvarne, om de ville i
någon sådan författning ingå, som genom kungörelsen blifvit i fråga
om andra rekognitionsskogar stadgad.

Anmälan till skatteköp skulle ske inom sex år, och förbehöllo sig
ständerna att vid blifvande Riksmöte i anseende till de bruksegare, som
ej inom denna tid ingått skatteköp, med rekognitionsskogarna vidtaga
sådana författningar, som pröfvades nyttiga.

Frågan om skatteköpandet var sedermera före vid 1818 års Riksmöte,
och slutligen beslöts vid 1823 års Riksmöte, i enlighet med Kongl.
Maj:ts proposition, att, utan afseende derå om och när anmälan till
skatteköp skedde, den delen af skogen, som bruksegaren finge behålla,
skulle så fort ske kunde skattläggas i enlighet med de hufvudsakliga
grunder, 1811 års kungörelse innefattade, dock med vissa jemkningar.
Ständerna tilläde emellertid i sitt beslut den bestämmelsen, att bruksegare,
som ej ville å dessa villkor tilläsa sig rekognitionsskog, borde
inom. ett år från den dag, Kongl. Maj:ts beslut i ämnet blefve utfärdadt,
uPPf?ifva formlig afsägelse, vid äfventyr att eljest blifva skyldig ersätta
alla kostnader för skogens beredande till skattläggning.

Den 29 Januari 1824 fastställdes Rikets ständers berörda beslut.

Vid 1823 års Riksmöte hade Kongl. Maj:t jemväl gifvit ständerna
tillkänna, att bland de skogar, hvarå undersökning och behandling på
grund af 1811 års kungörelse blifvit ifrågasatt, äfven förekomme några
kronoskogar, som till särskilda jerngrufvor upplåtits för deras behof
utan någon mera bestämd besittningsrätt eller några dermed förknippade
motsvarande skyldigheter, och som, med undantag af några, för hvilka
betalts skogsöre^, varit i längre tid enligt Kongl. brefvet den 11 December
1696 utan afgift till staten begagnade, hvadan dessa s. k. grufskogar
icke vore . att till rekognitionsskogar hänföra, utan vore sådana kronoskogar,
hvilkas disposition af Rikets ständers samtycke berodde. I anledning
häraf hade Kongl. Maj:t vidare föreslagit ständerna besluta, att
dessa skogar skulle få för de grufvors behof och nytta, åt hvilka de
varit upplåtna, bibehållas och på sätt, som dittills skett, begagnas, så
länge samma grufvor bearbetades, samt vid deras upphörande åt andra
grufyor, som deraf kunde vara i behof, upplåtas och användas, dock att
vanlig rekognitionsafgift skulle skogarna åsättas att derefter till staten

årligen utgöras. Rikets ständer biföllo detta Kongl. Maj:ts förslag, och
i nådigt bref till Kammar- och Bergskollegierna den 29 Januari 1824
anbefallde Kongl. Maj:t Kollegierna att om verkställigheten af Rikets
ständers beslut rörande rekognitionsafgifts utgörande för de grufveskogar,
hvilka dittills utan någon sådan afgift varit begagnade, genast
gå i författning. Den 29 derpå följande Mars anbefallde Bergskollegium
bergmästarne att i vanlig ordning till viss återväxttid och vissa stafrums
fällning på tunnlandet uppskatta grufskogarna samt taxeringsförslaget
inom en månad efter förrättningen till Kollegium insända.

Under de derpå följande åren blefvo grufskogarna och äfven vissa
bergslagsallmänningar taxerade till skogsören; hvarjemte bevillning för
skogsfång påfördes dem.

Vid 1848 års Riksdag ändrades bevillningen för skogsfång, som
derförut utgått med 8 skilling banko per kolstig, att i stället utgå med
6 skilling banko per stafrum ved, och i 1858 års bevillningsförordning,
§ 26, ändrades bevillningen för skogsfång till 25 öre per stafrum ved
eller motsvarande 18 tunnor kol, att beräknas efter det belopp ved eller
kol, för hvilket rekognition erlades, och utgå antingen skogsfånget
begagnades eller ej.

Genom förordningen angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst den 14 September 1883 ålades innehafvare af skogsområde,
som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, att utgöra fastighetsbevillning
för området. Ifrågavarande skogar hafva derför bevillningstaxerats.
Bevillningen, som utgått med 3 öre för hvarje fulla etthundradetal
kronor, är, jemlikt 1892 års urtima Riksdags beslut, höjd till 6 öre
för 100 kronor.

Vidare torde böra här omförmälas, att, enligt Kongl. bref den 19
Mars 1828, å grufallmänningar upptagna lägenheter få, så framt de med
lagligen befäst stubbe- och röjselrätt af vederbörande åboer innehafvas,
efter föregången skatteläggning skatteköpas. Dock får ej skogsmark
från allmänningen för lägenheterna afrösas.

Sedan Bruksegaren H. Petré i en till Kommerskollegium den 1
November 1865 ingifven skrift anhållit, att Torsåkers och Ofvansjö
bergslags allmänning måtte ställas under skogsstatens vård, samt i anledning
häraf Kommerskollegium uti en den 20 Mars 1868 aflåten underdånig
skrifvelse uttalat den mening, att allmänningens ställande under
vederbörande skogstjenstemäns tillsyn och vård icke kunde annat än
såväl i kronans intresse främja en förbättrad hushållning å skogen som
ock lända nyttjanderättshafvarne till framtida fördel, anbefallde genom
nådig remiss Kongl. Maj:t Kommerskollegium och Skogsstyrelsen att

inkomma med gemensamt underdånigt utlåtande, i hvad mån den Bergsöfverstyrelsen
och Bergsstaten då tillkommande befattning äfven med
andra allmänna skogar lämpligen borde på Skogsstyrelsen och Skogsstaten
öfverflyttas.

Embetsverken afgåfvo, efter föregången utredning i ämnet, den 19
Mars 1872 det infordrade utlåtandet och, sedan frågan genom nådig
proposition förelagts 1873 års Riksdag, utkom nu gällande nådiga förordning
den 30 Maj 1873 angående förvaltningen af statens till bergshandteriugens
understöd anslagna skogar, hvarigenom den Bergsöfverstyrelsen
och Bergsstaten förut tillkommande befattningen med nämnda
skogar, för så vidt sjelfva skogsvården anginge, med 1873 års utgång
upphörde och öfverflyttades på den år 1859 inrättade Skogsstyrelsen.

De kartor och beskrifningar öfver grufskogarna, som inkommit till
Bergskollegium vare sig före eller på grund af utgifvandet af 1824 års
föreskrift om skogarnas taxerande till rekognitionsafgift, blefvo jemte
andra f. d. Bergskollegii skogskartor år 1874, den 26 Januari, till Skogsstyrelsen
öfverlemnade och af densamma qvitterade.

I Kommerskollegii och Skogsstyrelsens ofvanberörda yttrande af
den 19 Mars 1872 angafs, på grund af inhemtade uppgifter, att följande
till bergsbrukets understöd anslagna skogar då funnes, hvilka icke undergått
den behandling, som i Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811
vore föreskrifven, nämligen:

i Gefleborgs län: Torsåkers grufallmänning samt Ofvansjö och Torsåkers
bergslagsallmänning;

i Kopparbergs län, Grängesbergs, Burängsbergs, Tuna-Östanbergs,
Norrbärkes-Östanbergs och Bispbergs grufveskogar;

i Uplands län, Dannemora vestra, norra och södra grufallmänningar;

i Vestmanlands län, Sala silfververks allmänning;

i Örebro län, Strossa, Ansjö och Kallklints grufallmänningar, Nya
Vikers öken, Skrekarhytte södra öken, Mellantrakten, Bengtstorps öken,
Fagerbotrakten, Fagerbo-allmänning, Kartilleö allmänning, Lönnbottens
allmänning, Gyttorps norra allmännings vestra del, Gyttorps norra allmännings
östra del, Gyttorps södra allmänning, Hageby och Fibbhytte
allmänning, Lomfly, Kronobergs, Guldsmedsboda och Edsböle vestra
grufallmänningar samt Emmes och Lerbäcks eller Kärrängskogs allmänning; i

Vermlands län, Hornkullens, Brerefvens, Persbergs östra och
Nordmarks grufallmänningar;

i Södermanlands län, Tunabergs kopparverks allmänning och Åkers
styckebruks rekognitionsskog, samt

i Östergötlands län, Gaddstigens grufallmänning.

Hela arealen inom de yttre gränserna för dessa skogar uppgafs i
utlåtandet vara tillsammans 63,232 tunnland 29 ~]T) kappland, deraf 45,394
tunnland 5 f kappland vore »skog», »skogsmark» eller »skogbärande
mark». Dessa arealuppgifter, hvilka i metermått motsvara, hela arealen
omkring 31,214, 81 hektar, samt skogsmarken omkring 22,408, 74 hektar,
äro, enligt hvad af utlåtandet inhemtas, grundade på äldre kartor
dels från slutet af 1700-talet, dels från början af detta århundrade. Uppgitterna
angifvas i flera fall vara osäkra, och i andra fall synas olika
uppgifter om samma skog hafva förelegat, hvarförutom uppfattningen,
om i hvad mån inegor till torp och lägenheter å skogarna skolat i arealen
inräknas, synes hafva varit olika i fråga om olika ställen.

Af de i 1872 års utlåtande uppräknade skogstrakter hafva två,
nämligen Sala silfververks allmänning och Gaddstigens grufallmänning,
återfallit till statens egen disposition, samt en, Skrekarhytte södra öken,
befunnits tillhöra enskilde egare.

Sala silfververks allmänning, hvilken äfven kallas dels Nora allmänning,
dels Norra allmänningen, består af två från hvarandra skilda
trakter i Möklinta, Nora och Enåkers socknar af Vestmanlands län.
Genom upplåtelsen af Sala, kronan tillhöriga, grufva och silfververk på
perpetuelt arrende till Sala bergslag den 13 November 1741 hade skogen
blifvit anvisad för silfververkets behof. På grund af 1887 års Riksdags
beslut, som blef den 13 Juli samma år i nåder fastställdt, upphörde
emellertid från och med början af år 1888 det förut bestående
rättsförhållandet mellan kronan och bergslaget, hvarvid, bland annat, allmänningen
återföll till staten.

Enligt 1872 års förberörda utlåtande skulle allmänningen omfatta
en areal af omkring 3,303, 31 hektar, deraf 1,653, 7 3 hektar skogbärande
mark. Uppgiften om arealen vore dock icke fullt säker, enär
rättegångar och tvister påginge i fråga om vissa inegor. 1 Domänstyrelsens
berättelse för 1890 är allmänningen upptagen såsom kronopark
och angifven att i sin helhet innehålla 1,848, so hektar, deraf 1,288, 8 5
hektar skogsmark.

Gaddstigens grufallmänning, belägen i Kinda härad af Östergötlands
län, hade genom Bergskollegii utslag den 17 Augusti 1775 upplåtits åt
Åtvidabergs kopparverk. Arealen af denna skog anges i 1872 års utlåtande
vara i sin helhet 207, 02 hektar, deraf 201, 04 hektar skogbärande
mark.

Enligt nådigt bref den 10 Augusti 1877, i fråga om bergverkstionden,
skulle Åtvidabergs kopparverk befrias från denna skatt, derest
verkets egare inom 1878 års slut antingen till kronan afstode koppar -

verkets andel af allmänning^ Gaddstigen eller ock, derest Kongl. Maj;t
efter behörig utredning funne skäl dertill lemna bifall, till fulla värdet
löste berörda del af allmänningen. Enligt nådigt bref den 31 Januari
1879 hafva Åtvidabergs egare öfverlemnat allmänningen och Skogsstaten
öfvertagit densammas förvaltning. I Domänstyrelsens berättelse
för 1890 upptages Gaddstigen bland kronoparker med en areal af
201,4 7 hektar, deraf skogsmark 182,7 6 hektar.

Skrekarhytte södra öken. Denna i Vikers kapell af Örebro län belägna
skogstrakt säges i 1872 års utlåtande vara, »som det vill synas»,
1689 upplåten åt Dalkarlsbergs grufvor. Men af Bergskollegii utslag
den 26 April 1790 inhemtas, att skogen på grund af häradsrättens utslag
den 30 Januari 1660 blifvit tilldömd Skrekarhytte byamän. Kollegium
förklarade äfven i berörda utslag 1790 att skogstrakten i fråga,
efter det undersökning och landtmäteriförrättning föregått, skulle få behållas
af byamännen utan afgift, som de ej kunde åläggas. Trakten
blef ock 1792 vederbörligen skiftad.

Flera andra skogstrakter än de i 1872 års utlåtande uppräknade
hafva jemväl varit staten tillhöriga grufveskogar. Så hafva Tima-Hästbergs
och Idkärrsbergs grufveskogar i Stora Tima socken af Kopparbergs
län varit anvisade för vissa grufvors i socknen behof, men genom Stora
Tima och Gustafs Häradsrätts utslag den 6 Oktober 1824 blefvo de
hvar för sig fråndömda staten och tillagda grufvornas egare. Utslagen
fastställdes genom lagmansrättens inom nedre distriktet af Fakt län domar
den 30 September 1825, hvarefter målen ej vidare fullföljdes.

ön Solln, i sjön Barken i Norrbärkes socken, Kopparbergs län,
hade enligt Bergskollegii skrifvelse den 16 Oktober 1792 till bergmästaren
i orten varit af ålder såsom kronoskog anvisad till Humbobergs
grufvornas förseende med virke. Men sedan grufvorna blifvit öde, hade
egarne af Mogårdens jernverk begärt få köpa skogen till skatte. Köpet
kom dock ej till stånd då, utan först, sedan Kongl. Maj:t den 19 September
1827 resolverat, att skogen skulle säljas, blef densamma å offentlig
auktion den 15 December 1828 af egarne till nämnda jernverk
inköpt.

Elfhöjdens grufveskog i Grangärdes socken af Kopparbergs län
blef den 14 November 1728 anvisad för Elfhöjdegrufvorna. Men sedan
dessa grufvor blifvit öde, begärde egarne till Gravendalsverken i Säfsnäs
socken att få skogen mot rekognitionsafgift upplåten åt Strömsdals bruk.
Denna begäran bifölls den 20 April 1789 af Bergskollegium. Skogens
hela areal utgjorde då 1,204 tunnland, hvaraf 211 tunnland 16 kappland
torp och ängar, 138 tunnland mossar samt 854 tunnland 16 kapp -

land skogsmark. Sedan emellertid åboarna å skogen begärt att i laga
ordning få mot sina inegor svarande skog, bestämdes genom Kammar -kollegii utslag den 24 Februari 1868, att skogen skulle fördelas mellan
åboerna. Fördelningen lärer hafva egt rum den 21 November 1871.

Edsböle och Sättra allmänning i Hallsbergs socken, Örebro län. Af
Kongl. bref den 29 Februari 1820 inhemtas, att denna allmänning af
ålder varit anvisad åt Hvena koppargrufva, men att, sedan grufvan ödelagts,
Haddebo bruksegare användt skogen på grund af Bergskollegii
utslag den 16 Juli 1798, under villkor dock, att, om någon anmälde sig
till Hvena grufras bearbetande, skogen då skulle få af honom begagnas.
Kongl. Maj:t förklarade emellertid genom sistnämnda bref, att, enär
Sättra och Kdsböle allmänning blifvit endast för Hvena koppargrufva
anslagen, men denna grufva under lång tid legat öde och derefter ånyo
varit upptagen och nedlagd, samt det ej funnes anledning, att grufvan
bletve så bearbetad, att staten kunde hafva fördel af skogens upplåtande
till grufvan, äfvensom dåvarande intressenter i grufvan, oaktadt frihetsår,
afsagt sig anspråken å skogen, fördenskull och då skogen endast för
obestämd tid blifvit Haddebo bruksegare öfverlåten, samt skogen vore
för grufvan obehöflig, funne Kongl. Maj:t med statens fördel mera förenligt,
att skogen i lotter fördelades och till den mestbjudande på auktion
försåldes.

Jmmetorps grufallmänning i Carlskoga socken af Örebro län var
redan år 1714 upplåten åt åtskilliga grufvor i trakten. År 1750 upprättades
karta öfver skogen. Arealen befanns då vara 832 tunnland 4
kappland skogsmark och 115 tunnland 28 kappland impediment eller
tillsammans 948 tunnland (468 hektar). I Oktober 1824 hölls förrättning
för skogens taxerande till rekognition, hvilken bestämdes till 20 rdr. 26
sk. banko. Skogen stod då under Lekebergs allmänna grufvekassas
förvaltning. Den 22 Januari 1829 förklarade emellertid Kongl. Maj:t,
att rekognitionen icke borde fastställas, då några grufvor ej funnes, åt
hvilka skogen vore anslagen. En ansökning åt Immetorps hyttelag att
få öfvertaga skogen afslogs, och skulle skogen anses vara kronan tillhörig.
På grund af nådig föreskrift den 31 December 1830 blef derefter,
jemlikt Kammarkollegii skattebref den 22 Oktober 1834, skogen i lotter
med åsatt ränta fördelad och derefter å auktion åt högstbjudande till
skatte försåld.

Huruvida flera skogstrakter än nu senast omförmälda på samma
sätt som de behandlats, har ej med säkerhet kunnat utrönas.

’ O Utom de till bergshandteringens understöd anslagna skogar, som
finnas i 1872 års utlåtande uppräknade, förekommer en i Norrbottens

län belägen skogstrakt, Kengis kolfångst skog, som, ehuru ej fullständigt,
af samma natur som de öfriga här ifrågavarande skogar, dock är i visst
afseende anvisad till bergshandteringens befrämjande. Vidare har till
följd af rättegång en skogstrakt i Kopparbergs län, nämligen Nisshytte
qrufveskog i Säters socken, befunnits vara statens.

Arealen af alla de skogar, som nu på ett eller annat sätt anses
vara eller fortfarande äro statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar, kan, då de samtliga på grund af föreskrift i nådiga förordningen
den 30 Maj 1873 blifvit ånyo uppmätta och för åvägabringande
af ordnad hushållningsplan kartlagda, nu med större säkerhet
uppgifvas än som var fallet 1872.

Den skogbärande eller för skogsbörd afsedda marken är nu 25,360, 4 6
hektar och hela arealen 37,919, 6 9 hektar. Att arealen nu är större än den år
1872 uppgafs vara, oaktadt vissa skogar återfallit till statens egen disposition
eller eljest icke bort medräknas, beror derpå att dels Kengis kolfångstskog
dels Nisshytte grufveskog tillkommit. En viss osäkerhet i siffrorna
finnes dock, -dels härrörande från de förhållanden med Tunabergs kopparverks
allmänning, för hvilka längre fram redogöres, dels beroende af olika
uppfattning hos dem, som meddelat uppgifterna, om i hvad mån inegor å
skogarna bort medräknas.

Embetsverken öfvergå nu till redogörelse för de särskilda skogarna,
hvarvid, med hänsyn till hvad som yttrats under behandlingen i Riksdagens
Andra Kammare af ofvan berörda interpellation, beskattningsförhållandena
äfven omnämnas.

Norra bergmästaredistriktet.

Kengis bruks kolfångst skog, belägen i Pajala socken, Norrbottens län.

Den 31 Oktober 1646 meddelade Bergskollegium privilegium, som
den 24 December samma år af Kongl. Maj:t bekräftades, att bearbeta
ett jernmalmstreck öfverst i Torneå och anlägga masugn, hammare m. m.
samt att på två mil nära bruket rundt omkring sig de lägenheter,
som funnes med ström, skog, ängesland och annat, som för bruket nödigt
vore, nyttja sig och bruket till gagn.

Derefter anlades Kengis och Svansteins jernverk samt Junosuando
och Torneåfors masugnar, af hvilka verk Svanstein och Junosuando redan
länge varit nedlagda och Kengis och Torneåfors ej heller mera
drifvas.

I anledning af framställning från Kengis bruks egare, att, då en
del skog genom fredsslutet med Ryssland 1809 frångått dem, nödigt
skogsområde måtte dem tilldelas, pröfvade Kongl. Maj:t, enligt bref den
23 Oktober 1822, skäligt medgifva, att vid framdeles skeende afvittring
i orten tillräcklig mark för brukets skogsbehof skulle på sätt då kunde
komma att närmare bestämmas bruket tilldelas; Genom Kongl. Maj:ts
Befallningsbafvandes utslag den 31 December 1879, som af Kongl. Maj:t
den 2 September 1881 fastställdes, bestämdes derefter, att, enär för den
tillverkning af 350 sk®, tackjern och lika mycket stångjern samt 300
sk®, manufakturjern, hvartill Kengis bruk enligt särskilda Bergskollegii
utslag varit berättigad^ beräknats åtgå sammanlagdt 17,121,4 6 tunnor
kol, brukets egare skulle vara berättigade att från tre vid afvittringen
bestämda skiften, hvilka skiften för öfrigt komme att stå under kronans
disposition, efter utsyning afgiftsfritt årligen erhålla de skogsprodukter,
som åtginge ej mindre till 17,121,46 tunnor kol än äfven bruksbyggnadernas
underhåll i sådant skick, att sagda jerntillverkning kunde
ega rum.

Genom resolution af Domänstyrelsen den 23 Juli 1883, fastställd
åt Kongl. Maj:t den 1 Maj 1886, har sedermera föreskrifvits, att, sedan,
efter vederbörande bergmästares bestämmande, för hvarje år uppgifvet
virkesbehof, såväl för sjelfva bruksdriften som för underhåll af bruksbyggnaderna,
blifvit i enlighet med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
utslag den 31 December 1879 åt jägmästaren utsynadt, all öfrig å kolfångstskogen
varande öfvermogen eller brandskadad skog, hvilken vid
föregången undersökning befunnits icke vara för bruket erforderlig,
skulle för kronans räkning försäljas.

På grund häraf afsattes ett område å skogen för brukets byggnadsbehof,
och utstämplades (år 1891) för kronans räkning å den öfriga
delen af skogen ett större antal öfvermogna och skadade träd.

År 1890 ingåfvo egarne till Kengis bruk ansökning att, mot
afstående till kronan af brukets rättigheter till kolfångstskogen, få
under en tid af 4 år afverka och tillgodogöra sig 18,000 träd af
frisk skog; trädens värde beräknades af sökandena till 60 öre stycket
på rot.

Domänstyrelsen, Kammar- och Kommerskollegierna afgåfvo i anledning
af denna ansökning underdåniga utlåtanden. Af Domänstyrelsen
anfördes bland annat, att bruksrörelsen vid Kengis sedan år 1879,
då smedjebyggnaderna nedbrunnit, ej vidare drifvits, och att, ehuru brukets
egare endast i ringa mån begagnat sin afverkningsrätt, denna rätt

det oaktadt syntes fortfarande vara brakets egare förbehållen, för den
händelse rörelsen vid bruket åter upptoges, samt att Domänstyrelsen
hölle före, att det vore af fördel för kronan, att brukets afverkningsrätt
aflöstes, dervid Domänstyrelsen ansåge lämpligt, om i stället för rätt
till huggning af 18,000 träd bruksegarne finge 10,800 kronor kontant
mot afstående af sina rättigheter, äfvensom att, med hänsyn till flottningen
af timmer förbi bruket, bruksegarne borde vara underkastade
vissa villkor. Kammarkollegium ansåg i likhet med andra vederbörande
det vara med kronans fördel öfverensstämmande, att brukets afverkningsrätt
upphörde; och Kommerskollegium fann intet att ur bergshandteringens
synpunkt erinra emot att Kengis bruksegares rätt till utsyning
blefve aflöst. Den 30 Oktober 1891 meddelade i detta ärende
Kongl. Maj:t beslut, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af Domänstyrelsen
föreslagits, samt uppdrog åt sagda styrelse att med bruksegarne
träffa aftal i saken.

Sådant aftal har emellertid icke ännu kommit till stånd, enär bruksegarne
ej velat ingå på hvad som föreslagits.

^ Kengis kolfångstskog står under jägmästarens i Pajala revir, vård
och förvaltning.

Skogens areal är 14,103, 5 6 hektar, deraf 7,492, 3 3 hektar skogsmark
och 6,G11, 2 3 hektar impediment.

Skogshushållningsplan enligt 1873 års förordning är icke upprättad,
emedan under åtminstone de senaste tio åren ingen tillverkning af
tackjern eller stångjern egt rum vid Kengis med dertill hörande verk.

Ingen utsyning har af bergmästaren medgifvits efter år 1883, då
dels 200 stockar fingo tagas till reparation af kolhus och åbyggnader
vid Torneåfors masugn under Kengis, dels 200 torra träd till kolning,
derest sådan verkligen ifrågakomma,

Rekognitions- och skogsbevillningsafgifter äro icke skogen påförda,
hvaremot skogen är bevillningstaxerad till 74,200 kronor.

Bevillningsberedningen utlät sig emellertid år 1895, att, då skogen
ifråga skall stå under kronans disposition och bruksegaren endast
eger rätt till virke för ett visst antal tunnor kol, en rätt hvaraf han sig
aldrig begagnat, men staten hösten 1894 sålt 99,233 såg- och bjelktimmer
till ett pris af 262,967 kronor 45 öre, ansåge beredningen, att
sagda skogar borde hänföras till sådan staten tillhörig fast egendom,
för hvilken bevillning icke erlägges, och derefter behandlas. Bevillning
för skogarna har ej heller sedermera utgått.

Gefle—Dala bergmästaredistrikt.

östanbergs graf skog ar i Kopparbergs län.

Dessa _ grufskogar utgöras af två trakter, Tima-östanbergs och
Norrbarkes-Ö stanbergs. Den förra är belägen i numera Silfbergs socken,
som, efter att förut varit kapellförsamling under Störa Duna socken,
år 1869 blifvit derifrån afsöndrad, och den senare i Norrbärkcs socken.

Båda trakterna, som gränsa intill hvarandra, lära hafva af ålder
varit anvisade åt Östanbergs grufvor, hvilka brutits af bergsmännen i
Norrbärkes och Stora Duna socknar. Den i Silfbergs socken belägna
delen har derjemte tagits i anspråk för vissa å skogen belägna grufvor,
af hvilka dock numera endast en är försvarad.

I anledning af tvist mellan grufbrytarelagen och byamännen blefvo
genom Bergskollegii resolution den 10 Juni 1714 gränserna för TunaÖstanbergsskogen
bestämda. Genom en år 1767 träffad förening afstodo
emellertid grufbrytarelagen åt byamännen en del af det genom
1714 års resolution för grufskog förklarade området. År 1778 upprättades
af landtmätaren J. Brandberg karta öfver Tuna-Östanbergs grufskog.
Dervid inlades icke å kartan den åt byamännen år 1767 öfverlemnade
andelen.

Tvist om Tuna-Östanbergsskogen uppstod emellertid mellan å ena
sidan kronan och å den andra byamännen. Häradsrätten föranstaltade
om ny kartas upprättande. Sedan kartan blifvit af landtmätaren C.
Nygren utförd, afgjordes tvisten af häradsrätten, som i den 6 Oktober
1824 afkunnadt utslag pröfvade rättvist förklara Kongl. Maj:t och kronan
berättigad till hela den inom Tima socken belägna så kallade östanbergs
grufskog inom de gränser, som Bergskollegii resolution den 10
Juni 1714 utstakade, såsom dess tillhörighet utan afseende på den 1767
träffade men obehörigt afslutade och icke heller stadfästade förening; i
följd hvaraf Kong]. Maj:t och kronan således skulle ega att deröfver
laglikmätigt och fritt disponera; Solfvesbo, Våbecks och Backa byamän
dock förbehållen rätt till mulbete derå samt deras derinom hafvande
inhägnader, som uti landtmätaren Nygrens kartebeskrifning omförmäldes.

Detta utslag har, enligt hvad i Kommerskollegium förvarade handlingar
utvisa, vunnit laga kraft.

Enligt Brandbergs karta af 1778 utgjordes skogens areal af 366
tunnland 20 kappland, men enligt Nygrens af 496 tunnland 4 kappland.
Skillnaden 129 tunnland 24 kappland skulle alltså vara den genom 1767
års förening till byamännen afstådda del.

Genom utslag den 26 Februari 1828 anslog emellertid Bergskollegium
Tuna—östanbergsskogen för derå belägna grufvors behof och
för brytningen i Östanbergs grufvor. Af resolutionen framgår, att då
afsågs den areal, som anges å Brandbergs karta.

Norrbärkes—Östanbergs delen kartlades på Bergskollegii befallning
jemväl af förbemälde Brandberg år 1778 och befanns då vara 348 tunland
1 1 kappland eller 171,81 hektar. Sammanlagda arealen af Tima—
Östanbergs och Norrbärkes—Östanbergs grufveskogar skulle alltså enligt
dessa uppgifter vara 352,8 0 hektar.

Enligt hushållningsplanen, fastställd den 11 Mars 1881, är emellertid
arealen af båda trakterna 403,8 7 hektar, förutom 29,9 9 hektar inegor,
eller tillsammans 433,8 0 hektar. Lägges till ofvan omförmälda
areal, 352,8 0 hektar, hvad som utgör arealskillnaden mellan Brandbergs
och Nvgrens ofvan omförmälda kartor eller 64,0 5 jhektar, blir arealen
af det hela 416,85 hektar.

Det torde alltså kunna antagas, att skogen nu har den areal den
bör hafva.

Af den enligt hushållningsplanen befintliga arealen, utom inegor, äro

skogsmark ................................................... 344,9 5 hektar

och impediment .......................................... 58,92 „

Summa 403,8 7 hektar.

Nyttjanderättshafvare äro egarne till Mattsbo bruk i Norrbärkes
socken, såsom innehafvare af Östanbergsgrufvprna å Norrbärkes andelen
och Skommargrufvan å Silfbergs andelen. Östanbergsgrufvorna hafva
under de senaste 10 åren varit i oafbruten gång.

Vederbörliga anmälningar till erhållande af utsyning hafva årligen
ingått till bergmästaren och, då behofvet för grufbrytningen visat sig
större än skogstillgången, har hvarje år den begärda afverkningen medgifvits.
Den årliga virkesafkastningen uppskattas enligt hushållningsplanen
till 650 kubikmeter. År 1885 beviljades en något större utsyning,
hvilken dock utjemnades genom mindre utsyning följande år.
Åren 1885—95 hafva afverkats tillsammans 6,307,8 kubikmeter. -

Genom storm fälldes år 1890 mycket skog, hvilken i vederbörlig
ordning åren 1892, 1893 och 1894 försåldes å offentliga auktioner,
hvarvid inflöto år 1892 687 kronor 75 öre och år 1893 403 kronor 75
öre; försäljningen för 1894 är ännu ej redovisad. Dessa belopp tillföllo
eu för skogens vård och skötsel inrättad kassa, som vid 1894 års
slut hade eu behållning af 1,531 kronor 97 öre, innestående i bank

Förvaltningen och vården af skogen omhänderhafvas af en för
alla Vesterbergslagens grufveskogar (Östanbergs grufveskogar, Burängsbergs
grufveskog och Grängesbergs grufveskog) gemensam styrelse. För
förvaltningen och vården af Vesterbergslagens grufskogar har ett reglemente
antagits, som uppgifves vara af Eders Kongl. Maj:t fastställdt
den 18 September 1885. Denna fastställelse lärer emellertid inskränka
sig dertill, att Eders Kongl. Maj:t sagda dag förklarat vissa besvär, som
innehafvare af torplägenheter å Grängesbergs grufskog anfört i anledning
af reglementet, icke förtjena afseende. Enligt detta reglemente
utses på allmän bergslagsstämma en af 3 personer bestående styrelse,
4 som skall bevaka nyttjanderättshafvarnes rätt och bästa, samt en skogsförvaltare,
som ombesörjer skogsvården. Den likaledes på allmän bergslagsstämma
välde grufkasseombudsmannen förvaltar grufskogarnes penningemedel.
Styrelsen bland annat granskar de utsyningsberättigades utsyningsansökningar
och öfvervakar, att ej utsyningsrätten öfverträdes
eller missbrukas på annat sätt.

Hvarje utsyningsberättigad skall enligt reglementet erlägga en
skogsöresafgift till skogskassan. Underlåtes detta, erhålles ingen utsyning.

Mattsbo bruksegare innehafva alla torpen å Östanbergs grufveskogar.
Hela afverkningen har uteslutande användts för de ändamål,
hvartill skogarne anslagits.

Genom två af Bergskollegium den 20 Februari 1828 gifna utslag
har rekognitionsafgiften bestämts för Duna—Östanbergs grufskog till 2
rdr. 26 sk. banko och för Norrbärkes—Östanbergs grufskog till 2 rdr.
20 sk. banko eller tillsammans 4 rdr. 46 sk. banko. "För det närvarande
lärer, enligt uppgift af bergmästaren, rekognitionsafgiften utgå för hela
skogen med 7 kronor 44 öre. Bevillningen för skogsfång utgår för
hela skogen ined tillsammans 59 kronor 50 öre.

Tima—östanbergs andelen i Silfbergs socken är be viUnings t axer ad
till 6,000 kronor och Norrbärkes—Östanbergsandelen till 5,400 kronor
eller tillsammans 11,400 kronor. Alla utskylderna betalas direkt af
nyttjanderättshafvarne, icke af skogskassan.

Här torde böra påpekas, hurusom i eu publikation benämnd »Noraskogs
arkiv, Bergshistoriska samlingar och anteckningar», femte häftet,
sid. 251, en förvexling egt rum mellan Duna—Östanbergs och Tima—
Hästbergs grufskogar, i det att der uppgifves, att den senare skogen
blifvit genom häradsrättens förberörda utslag kronan tilldömd, medan i
sjelfva verket detta, såsom ofvan visats, var fallet med luna—Östanbergs
grufskog, hvaremot Tima—Hästbergs blef kronan fråndömd. Hvad

i samma publikation säges om »Östanbergs grufallmänning i Gustafs
socken» gäller om Norrbärkes—Östanbergs grufskog i Norrbärkes socken,
utom hvad beträffar beloppet af bevillningstaxeringen, som är det, hvartill
Tuna—Östanbergsskogen uppskattats.

Burängsbergs grufskog i Grangärdes socken af Kopparbergs län.
Denna skog anslogs genom Bergskollegii resolution den 18 Juni 1718
till Burängsbergs grufvor i Grangärdes socken och ansågs då innefatta
800 tunnland (394,9 2 hektar), som utbrutits ur den stora »Grängesbergs
allmänningen». År 1778 upprättades af landtmätaren J. Brandberg karta
öfver skogen, hvarvid han följde den år 1718 bestämda rösläggningen.
Åren 1889—1890 är af jägmästaren E. Larsson ny karta upprättad,
hvilken väl öfverensstämmer med den af Brandberg 1778 upprättade.
Enligt Brandbergs och Larssons kartor är emellertid arealen 548,3 7
hektar, inclusive 39,6 3 hektar inegor. Enligt en uppgift af 1826 skulle
den, inclusive 40,24 hektar inegor, vara 551,4 3 hektar. Den areal, som
år 1718 definierades genom beskrifna rålinier och rosen, var alltså i sjelfva
verket större än som af Bergskollegium då antogs.

Hushållningsplan är fastställd af Skogsstyrelsen den 13 September
1880 för en tid af 10 år från och med år 1880 och derefter reviderad
och fastställd af Domänstyrelsen den 4 Maj 1891 för en tid af 20 år
från och med år 1893.

Enligt senaste hushållningsplan består grufskogen af

skogsmark .................................................. 428,7 7 hektar

impediment................................................ 79,97 ,,

Summa 508,7 4 hektar,

hvartill komma 39,6 8 hektar inegor.

Nyttjanderättshafvare äro egarne till Förenade Utmålens grufvor,
till Loggrufvan och Kärrgrufvan i Burängsbergsfältet. »Förenade Utmålen»
egas af Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och Ludvika
bruksegare, Loggrufvan af Nyhammars jernverks aktiebolag och Kärrgrufvan
af Sandvikens jernverks aktiebolag.

Förvaltningen och vården af skogen utöfvas af styrelsen för Vesterbergslagens
grufveskog (so under Östanbergs grufskog).

Nyttjanderättsinnehafvarne hafva i vederbörlig ordning anmält sitt
virkesbehof och fått utsyning beviljad. Allt virke, som begärts och erhållits,
har, enligt hvad bergmästaren uppgifver sig veta, varit beliöfligt
och användts uteslutande för det med skogens anvisande afsedda ändamål.

Enligt 1880 års hushållningsplan var den årliga virkesafkastnin -

gen beräknad till 701 kubikmeter, hvarjemte upptogs en extra afverkning
af 900 kubikmeter vindfällen, torr och skadad skog samt hjelpgallring.
Enligt 1891 års hushållningsplan är den årliga afverkningen
864,7 kubikmeter.

Under åren 1885—1895 har utsynats åt nyttjanderättshafvarne tillsammans
7,711,8 kubikmeter.

Dessutom har under åren 1885—1894 från skogen försålts 4,635,9
kubikmeter. Tillstånd till försäljningen har åren 1885, 1886 och 1887
beviljats af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för virke, som
nyttjanderättshafvarne ej behöfde, och år 1890 för sådant virke, som
under stark storm vid pingsttiden samma år kullblåst. Ofriga år hafva
endast mycket små kvantiteter dels vindfälld dels torr skog samt några
för grufvorna ej användbara storvirksträd försålts, dock utan tillstånd.
Sistberörda kvantiteter uppgå till i medeltal 36 kubikmeter om året.

Hela den genom virkesförsäljningen uppkomna behållningen, 10,560
kronor 36 öre, har tillfallit grufskogens kassa, som jemväl under tiden
1885— 1895 godtgjorts för 6,792 kronor 20 öre, af nyttjanderättshafvarne
erlagda skogsören enligt reglementet.

Burängsbergs skogskassa hade vid 1894 års slut en behållning af
3,251 kronor 72 öre, innestående i bank, samt skogvaktaretorpet Låsberg,
bokfördt till värde af 600 kronor.

De grufvor, åt hvilka skogen är anvisad, hafva under de senaste
tio åren arbetats, Förenade Utmålens hela tiden, Loggrufvan 5 år och
Kärrgrufvan 1 år.

Genom den 4 Mars 1825 af Bergskollegium gifvet utslag bestämdes
rekognitionsafgiften för Burängsbergs grufskog för en beräknad afkastning
af 322 stafrum ved till 6 Rdr. 34 sk. banko. Skogsbevillningen
utgår med 80 kronor 50 öre.

Burängsbergs grufskog är bevillningstaxerad till 16,000 kronor.

Grängesbergs grufskog inom Grangärdes socken af Kopparbergs
län har af ålder blifvit använd för grufdriften i Grängesberg. När
upplåtelsen först egde rum, är icke med säkerhet kändt, men i ett
Kongl. bref till Kammar- och Bergskollegierna den 8 December 1820
säges skogen vara på grund af Kongl. Maj:ts resolution den 11 December
1696 upplåten åt grufvorna. Karta öfver skogen upprättades 1797
af landtmätaren Carl Porath Carlsson. Arealen var då 1,309,8 4 hektar,
deraf torplägenheter 387,8 3 hektar.

Hushållningsplan för skogen är fastställd den 21 April 1884.

Enligt denna plan består skogen af

skogsmark och hagar
impediment...................

642,31 hektar
587,85 „

Summa 1,230,16 hektar.

Nyttjanderättskafvare aro egarne till Grängesbergs grufvor, men,
enligt Kongl. bref den 19 Mars 1828 till Landshöfdingen i länet, ega
innekafvarne af torplägenheterna å skogen att fortfarande tillgodonjuta
rättighet till skogsfång från grufskogen. Häraf har blifvit en följd, att,
sedan lägenhetsinnehafvarne erhållit sin utsyning af virke, på senare tid
sällan något återstått för Grängesbergs grufegares räkning. Torpegarne
hafva till och med sökt befrielse från skyldigheten att deltaga i omkostnaderna
för skogen, men den 18 September 1885 förklarade Eders
Kongl. Maj:t sig icke finna skäl fästa afseende vid denna ansökning.

Skogens vård och förvaltning omhänderhafvas af styrelsen för
Vesterbergslagens grufskogar (se under Östanbergs grufskog).

Begäran om utsyning ingifves af lägenhetsinnehafvarne till sagda
styrelse, som efter granskning insänder ansökningarna till bergmästaren.

Enligt hushållningsplanen är den årliga afverkningsqvantiteten 776,8
kubikmeter.

För grufvornas behof har utsyning af virke egt rum endast en
gång under sistförflutna 10 år.

Grufvorna i Grängesberg hafva arbetats i mycket stor omfattning.

Försäljning af virke från grufskogen har under tiden 1885—1894
skett två gånger, nämligen 1890, då med vederbörligt tillstånd stormfälld
skog såldes, och 1894, då 32 kubikmeter ståndtorrt virke afyttrades.

Ut syningst ägare erlägga jemlikt reglementet för skogen vissa ören
för erhållet virke. Dessa ören tillfalla skogskassan, hvilken under tiden
1885—94 haft en inkomst af 6,955 kronor 63 öre af skogsörena och
731 kronor 20 öre af berörda försäljning. i

Skogskassan bestrider omkostnaderna för skogens vård och förvaltning
samt utskylderna.

Genom Bergskollegii utslag den 4 Mars 1825 är rekognitionsafgiften
bestämd efter en afkastning af 415 stafrum ved till 8 rdr. 31
sk. banko.

Bevillning för skogsfång erlägges med 103 kronor 75 öre.

Skogen är bevillningstaxerad till 16,000 kronor.

Bispbergs grufskog, belägen i Säters och Stora Schedvi socknar af
Kopparbergs län, är af ålder anslagen till Bispbergs grufvor, hvilket
inhemtas af en af Generalbergsamtet till Landshöfdingen i orten år 1640

aflåten skrifvelse med anmodan att öfvervaka, det ej åverkan af obehöriga
skedde.

Efter uppkommen tvist om eganderätten till skogen tilldömdes
densamma kronan genom Säters häradsrätts utslag den 20 Juli 1825,
och blef skogen genom Bergskollegii resolution den 21 April 1828 ånyo
anslagen till Bispbergs grufvor.

Hushållningsplan för skogen fastställdes den 6 April 1880.

Enligt denna plan är skogens areal följande:

skogsmark .................................................. 276,15 hektar

impediment .................................................. 12,02 „

Summa 288,17 hektar.

Nyttjanderättsinneliafvare är Bispbergs aktiebolag, som ock omhänderhafver
vården och förvaltningen af skogen.

Från och med 1887 har ansökning om utsyning årligen inkommit
till bergmästaren, som medgifvit sådan, för så vidt det begärda beloppet
funnits enligt hushållningsplanen tillgängligt.

Bergmästaren har haft sig bekant, att behofvet af virke för grufdriften
varit vida större, än den virkesmängd grufskogen kunnat enligt
hushållningsplanen lemna.

Det årliga afverkningsbeloppet enligt hushållningsplanen är 239
kubikfamnar (1295 kubikmeter).

Intet virke har under de sista 10 åren blifvit från skogen försåldt.

Bispbergs grufvor hafva varit i oafbruten gång.

Bispbergs aktiebolag betalar alla omkostnaderna för skogens vård.

Genom Bergskollegii utslag den 21 April 1828 bestämdes rekognitionsafgiften
efter en beräknad afkastning af 202 stafrum ved om året
till 4 rdr. 10 sk. banko, och bevillning för skogsfång utgår med 50
kronor 50 öre.

Huruvida Bispbergs grufskog är bevillningstaxerad, kan ej uppgifvas,
emedan utskylderna för grufskogen blifvit upptagna å samma
debetsedel som Bispbergs aktiebolags fastigheter, och har liäradsskrifvaren
på förfrågan af bergmästaren förklarat, att benämningen grufskog
ej förekommer i fögderiets jordebok och taxeringslängd.

Nisshytte grufskog, belägen i Säters socken, Kopparbergs län, anslogs
jemte annan skog den 6 Oktober 1648 af Kongl. Magt till begagnande
för Nisshytte grufvor och bruk. Genom Bergskollegii utslag
den 22 Mars 1784 blef nuvarande grufskogen afskild för grufvornas
behof från den öfriga skogen, hvilken senare belädes med rekognition.

Nisshytte bruksegare betraktade emellertid äfven grufskogen såsom
sin egendom, till följd hvaraf rättegång uppstod, som slutade med att
skogen genom lagmansrättens i Kopparbergs län utslag den 5 September
1845 tilldömdes kronan. Icke desto mindre behandlade Nisshytte bruksegare
skogen såsom sin enskilda tillhörighet under 1870- och 1880-talen och afverkade olofligen skogen, till större delen för andra ändamål
än grufvornas behof. Åtal anställdes, och saken afgjordes genom Högsta
Domstolens dom den 2 November 1891 på det sätt, att bfuksegaren fick
i böter och i ersättning till kronan betala 21,453 kronor 67 öre. Bruksegaren
gjorde emellertid konkurs, der kronans ersättningsfordran lärer
bevakats.

Nyttjanderätten till skogen innehafves nu af Bispbergs aktiebolag
såsom egare till Nisshytte grufvor.

Hushållningsplan för Nisshytte grufskog är den 23 Januari 1893
af Domänstyrelsen fastställd.

Enligt denna plan består skogen af:

skogsmark ............................................... 73,2 0 hektar

kal d:o ................................................... 91,4 1 „

impediment .................................................. 55,5 2 „

inegor ............................................................ 2,12 „

Summa 222,2 5 hektar.

Vården och förvaltningen bestridas af nyttjanderättshafvaren.

Någon utsyning har icke af bergmästaren medgifvits förr än 1892
efter rättegångens afslutande. Åren 1892, 1893 och 1894 har utsyning
begärts och erhållits. År 1895 har anmälan om utsyning icke skett,
enär grufvorna då hvila! Behofvet af virke för grufdriften har, då
grufvorna voro i gång, varit vida större än årsafkastningen, som enligt
hushållningsplanen är endast 50 kubikmeter.

xVren 1892 och 1893 beviljade bergmästaren en utsyning till större
belopp af vindfällen, hvilka dels för skogsvården, dels för att ej förlora
i värde måste tillgodogöras, hvartill kom, att arbetet i grufvorna då
bedrefs i stor omfattning.

De 111 sy n ing s b orätt iga d o grufvorna hafva arbetats under 7 af de
senaste 10 åren.

Genom Bergskollegii utslag den 8 Februari 1840 bestämdes rekognitionsafgiften
till 2 rdr. 35 sk. banko, och bevillningen för skogsfång
utgår med 32 kronor 75 öre.

Skogen är bevillningstaxerad till 4,400 kronor, och lärer bevillningen
hafva erlagts af Nisshytte bruks egare, ehuru de ej längre inne -

hafva nyttjan der ätten till skogen; men bevillningen lärer blifvit upptagen
å samma debetsedel, som den för bruksegarnes fastigheter.

Torsåkers grufskog, belägen i Torsåkers socken, Gefleborgs län,
anslogs enligt Bergskollegii bref den 16 December 1702 till begagnande
för grufvor i Torsåkers socken, men blef af Kongl. Maj:t den 8 Maj
1753 anvisad åt Klosters krutbruk. Rikets Ständers bergsdeputation
ansåg emellertid, i sitt den 22 Mars 1756 afgifna betänkande, detta
vara olämpligt, och synes 1753 års bestämmelse hafva förfallit, ty af
Bergskollegii utslag den 21 Oktober 1828 i fråga om rekognitionsafgiften
inhemtas, att skogen då användes för grufvornas förseende med
virke.

År 1826 hade karta upprättats öfver skogen. Enligt denna karta
innehöll skogen en areal af 649 tunnland 24-1 kappland eller 320,7 5
hektar, deraf skogsmark 555 tunnland 31| kappland eller 274,4 5 hektar.

Hushållningsplan är den 17 November 1884 fastställd, och innehåller
skogen enligt densamma:

skogsmark .................................................. 299,6 9 hektar

impediment.................................................. 26,4 6 „

Summa 326,15 hektar.

Nyttjanderättshafvare äro Nyängs aktiebolag, såsom egare afNyängs,
Göske och Stollgrufvorna, samt Hofors aktiebolag såsom egare af PenningMyggbo
och Afzegrufvorna.

Vederbörlig anmälan till utsyning har åren 1888—1895 ingått till
bergmästaren, men har ej kunnat utrönas, huruvida så varit händelsen
derförut. Grufvornas behof af virke har varit större än den utsyning,
som hushållningsplanen medgifvit, och hafva vissa år derutöfver 25 å
30 skadade eller öfvermogna träd äfven tagits.

Den årliga, i hushållningsplanen béstämda afverkningen är enligt
bergmästarens uppgift 341,3 kubikmeter.

Afverkning utöfver hushållningsplan medgafs 1895, då två årshyggen
fingo tagas, emedan mer än ett årshygge funnits inbesparadt å
den del af skogen, som enligt planen redan skulle hafva varit afverkad;
tillståndet gafs med villkor, att rubbning i hushållningsplanen icke derigenom
uppstode. Någon försäljning af virke från skogen liar ej förekommit
på de senaste 10 åren.

Regelbunden afverkning kom till stånd först 1888. Dessförinnan
togos endast vindfällen och skadad skog.

Vården och förvaltningen af skogen omhänderhafvas af den för
grufvorna gemensamma förvaltningen. Hofors aktiebolag eger nämligen
större delen i Nyängs aktiebolag.

Grufvorna hafva under de senaste 10 åren varit i gång, och virkesafkastningen
har uteslutande användts vid grufdriften.

Genom Bergskollegii utslag den 21 Oktober 1828'' fastställdes
rekognitionsafgiften, efter en beräknad årsafkastning af 155/s stafrum
ved, till 3 rdr. 11 sk. 2 runstycken banko, hvilken afgift nu utgår med
4 kronor 86 öre. Bevillning för skogsfång utgår med 38 kronor 79 öre.

Skogen är bevillningstaxerad till 14,000 kronor.

Bevillningen och afgifterna hafva de sista åren upptagits å Nyängs
aktiebolags debetsedlar tillsammans med bolagets öfriga utskylder.

Ofvansjö och Torsåkers bergslagsallmänning, belägen i Ofvansjö och
Järbo socknar af Gefleborgs län.

På uppdrag af Bergskollegium höll Bergmästaren D. Leijel den
13 och 15 September 1705 sammanträde med dem, som vore i behof
af skogsfång från en då nyss förut från enskildes egor utbruten och
afvittrad skogstrakt i Ofvansjö och Torsåkers socknar. Vid detta sammanträde
hade infunnit sig, bland andra, ombud för 14 byar i sagda
socknar, hvilka ombud begärde utsyningsrätt å allmänningen.

Genom Bergskollegii utslag den 21 April 1706 blef derefter, i
enlighet med ett af Leijel upprättadt förslag, den del af ifrågavarande
skogstrakt, som ligger i Torsåkers socken, anslagen åt vissa bruk, och
den delen, som nu benämnes Ofvansjö och Torsåkers bergslagsallmänning,
upplåten åt »den sökande allmogen», för hvilken skog trofé till
dess grefve-, hytte- och hammarverk samt hemman uti Torsåkers och
Ofvansjö socknar, till nödigt byggnadsvirke och gärdesfång.

Från Ofvansjö socken har sedermera utbrutits Järbo och Högbo
socknar.

Bergslagsallmänningen utgöres enligt faststäld hushållningsplan af:

skogsmark ....................................... 4,160: 7 4 hektar

till skogsbörd ej afsedd mark...... 957: 9 9 „_

Summa 5,118:73 hektar.

Genom Bergskollegii utslag den 19 Februari 1829 bestämdes
rekognitionsafgiften till 27 rdr. 24 sk. banko.

Bevillningen för skogsfång eller för kolningsfrihet utgår med 386
kronor 79 öre.

Allmänningen är bevillningstaxerad

i Ofvansjö socken till....................... 500,000 kronor

i Järbo „ „ 82,500 „

Summa 582,500 kronor.

Afsigten med allmänningens upplåtande åt allmogen torde hufvudsakligen
hafva varit att främja bergsmansbruket. eller den af bergsmän
i motsats mot bruksegare och köpmän bedrifna tillverkning af tackjern
och stångjern.

Bergsmansbruket kan emellertid sägas numera hafva i dessa trakter
nästan alldeles upphört. Med anledning häraf och då utsyningen från
allmänningen fått en mycket vidsträckt omfattning, har fråga uppstått
om ändring af bestämmelserna rörande skogens disposition; och, efter
det utredningar och undersökningar verkställts samt utlåtanden afgifvits
af vederbörande myndigheter, är frågan nu föremål för Eders Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning.

Vid sådant förhållande lärer något vidare yttrande beträffande
denna bergslagsallmänning icke af Embetsverken erfordras.

Östra bergmästaredistriktet.

Dannemora cjruf''allmänningar.

Dessa allmänningar utgöras af tre trakter: deri norra och den
vestra i Films socken, samt den södra, belägen dels i Rasbokils dels i
Morkarla socknar, allt i Upsala län.

Redan på 1680-talet hade svårigheter yppats att erhålla nödig
grufveved för Dannemora grufvor, hvartill då beräknades åtgå 9,000 stafrum.
Bergskollegium hemställde derför år 1688 om anvisande af några
allmänningstrakter åt grufvorna. År 1694, den 24 Oktober, meddelade
Kongl. Maj:t Bergskollegium, att man anbefallt »skogskommissionen»
att, när den komme på den trakten för att skilja allmänningarna från
byaskogarna, tillse, det vid samma tillfälle åtskiliiga skogsparker, hvilka
dittills af »privatis» varit inkräktade, för kronoallmänningar blefve förklarade
och till »publicum åter kände», hvarmed Dannemora grufvor
kunde blifva »accomoderade».

Genom skogskommissionens domar den 4 Juli 1696 tilldelades
derefter ofvannämnda skogstrakter åt Dannemora grufvor. Dessa domar

biefvo af Kong!. Maj:t den 10 Augusti 1696 stadfästade (bref till Bergskollegium).

Å Österby bruks mark hade emellertid en mängd grufdrängar,
tillhörande Harg, Gimo, Söderfors och Gysinge bruk, tillsammans 66
hushåll, slagit sig ned. En undersökning, rörande vederlag åt Österby
för detta intrång, skedde, och föreslogs, att ett område af södra allm
ärm i ngen skulle lemnas åt Österby. Frågan underställdes Bergskollegium,
som i utslag den 3 Maj 1749, efter det advokatfiskal och bergmästaren
Hjärne verkställt undersökning och funnit, att det område,
som skulle afstås åt Österby, vore »af hård och ofruktsam mark», medgaf
tilldelande åt Österby af området, mot skyldighet för bruket att
behålla ofvannämnda andra bruks grufdrängar på sin mark till ett antal
af 66 hushåll.

Kartor öfver vestra och norra allmänningarna upprättades åren
1756—1758 af landtmätaren Olof Lindberg, och karta öfver den södra
år 1809 af landtmätaren Adolf Zelling genom Carl Nordberg. Dessa
kartor lågo till grund för den 1828 gjorda värderingen till rekognition.
Hushållningsplan för allmänningarna är den 15 Juni 1882 fastställd af
skogsstyrelsen.

Allmänningarnas areal är följande:

		Norra allmänning ens
		Enligt	Enligt
		hushållnings-	Lindbergs
		planen:	karta:
Skogsmark . .		................... 327,3 7 har	469,15 har
Impediment och	till	skogsbörd ej
afsedd mark...		.................. 231,16 „	79,68 „
		tillsammans 558,5 3 har.	548,8 3 har.
		Vestra allmänningens
		Enligt	Enligt
		hushållnings-	Lindbergs
		planen:	karta:
Skogsmark .........		..................... 211,8 3 har	242,0 6 har
Impediment och	till	skogsbörd ej
afsedd mark		.................... 279,00 „	204,98 „
		tillsammans 490,8 3 har,	447,04 har.

Södra allmänningens

Enligt

hushållningsplanen: Skogsmark

..................................... 758,ea har

Impediment och till skogsbörd ej

afsedd mark.................................... 154,6 0 „

tillsammans 913,2 3 har.

Enligt
Zellings
karta:

1,200,19 har

42,0 0 „
1,242,19 har.

Skillnaden i södra allmänningens areal enligt de båda uppgifterna,
328,9 6 har, motsvaras ungefär af den mark, som blifvit åt Österby bruk
från södra allmänningen afstådd, hvilken mark, enligt uppgift af vederbörande
bergmästare, utgör 326,4 hektar och icke står under jägmästarens
och bergmästarens kontroll. För densamma lär ej heller rekognitionsafgift
erläggas.

Sammanlagda arealen af alla tre allmänningstrakterna skulle enligt
hushållningsplanen vara:

skogsmark ............................................... 1,297,83 hektar

impediment och till skogs börd

ej afsedd mark .................... 664,7 6 »

tillsammans 1,962,5 9 hektar.

Enligt al jägmästaren meddelade upplysningar lära, under de
senare åren, genom skiftesförrättningar och rågångsrätningar förändringar
i arealerna blifvit gjorda, om livilkas omfattning bestämda uppgifter
ännu icke kunna lemnas.

Nyttjanderättsinnehafvare äro Dannemora grufveintressenter.

Vården och förvaltningen af skogarne omhänderhafvas af nyttjanderättshafvarne.

Vederbörliga anmälningar till erhållande af utsyning hafva årligen
till bergmästaren inkommit från nyttjanderättshafvarne. Dock lärer en
till virkesfång berättigad åbo hafva underlåtit detta, hvarför rättegång
mot honom anhängiggjorts.

Hela skogsafkastningen enligt hushållningsplanen, 2,104,2 8 kubikmeter,
har årligen medgifvits till utsyning. För grufdriften har dessutom
annat virke anskaffats, hvarom bergmästare vid besök på gruflfältet
vunnit kännedom.

Någon försäljning af virke har icke egt rum.

Genom Bergskollegii resolution den 21 Oktober 1828 blefvo allmänningarna
påförda rekognitionsafgifter nämligen:

Norra allmänningen .................. 2 rdr. 33 sk. 3 rst. banko

Vestra » ...................I » 32 » b » »

Södra » .................. 9 » — >9 » »

Sammanlagda skulle rekognitionsafgifterna nu utgöra 20 kronor
7 öre. Dessutom utgår bevillning för skogsfång med 160 kronor
62 öre.

Vederbörande förvaltning vid Dannemora grufvor bär emellertid
uppgifvit, att endast bevillningen för skogsfång utgår.

Skogarne äro bevillningstaxerade:

Norra och Vestra

allmänningarna till ............................. 18,000 kronor

Södra allmänningens del i

Rasbokils socken till....................... 18,900 »

och Södra allmänningens del

i Morkaria socken till ....................... 14,000 _ »

Summa 50,900 kronor.

Vidare torde böra anmärkas, att Österby bruks förvaltning i en,
i anledning af nu förevarande ärende, till bergmästaren i distriktet ingifven
skrift anfört att, då den del af södra allmänningen, som tillagts
bruket år 1749, vore ersättning för torplägenheter, hvilka tillhörde bruket,
men hvilka detta till grufvan afstått, det vore klart, att bruket innehade
skogsdelen med samma rätt, som det hade till torpen, eller med eganderätt,
och att bruket med sådan rätt nu i 150 år innehaft skogstrakten.

Det torde emellertid, enligt Embetsverkens mening, med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke den mark, som af torpen intages, skulle böra
anses vara af samma natur som den upplåtna allmänningstrakten och
böra derefter behandlas. Men då i 1749 års utslag säges, att »emedan
Kongl. Kollegium finner Anthon de Geers tillfredsställande på detta sätt
till allo måtto tilldrägligare och mera till grufallmänningens befredande
lända, än om så många hushåll skulle sig der få nedsätta; fördenskull
och som merbemälde De Geer jemväl förklarat sig härmed nöjd; ty
pröfvar Kongl. Kollegium skäligt tilldela Österby bruk ofvannämnde af
advokatfiskalen och bergmästaren Hjärne utsynta, mindre bärande skogstrakt,
som---------innefatta, hvaremot Österby bruks

innehafvare åligger att på dess grund behålla de från Harg, Gimo,
Söderfors och Gysinge bruken nödige varande grufarbetarne, som, efter
det angifna antalet, utgöra tillsammans sextiosex hushåll», torde å andra

sidan jemväl tunna ifrågasättas, huruvida icke genom berörda utslag
österby endast fått nyttjanderätten till allmänningen sig upplåten mot
skyldigheten att tåla grufarbetarne på sin mark; ty om skyldigheten
att afstå torpen förmäles i utslaget tydligen intet.

Frågan torde emellertid vara af beskaffenhet att tillhöra domstols
handläggning.

Åkers styckebruks rekognitionsskog, belägen i Åkers, Daga, Selebo
och Österrekarne härader af Södermanlands län.

Åkers bruk omnämnes i handlingar från början af 1600-talet och
lärer, enligt anteckningar i Bergskollegii arkiv, hafva på kronans bekostnad
uppbyggts å hemmanet Sågaretorps egor. Enligt uppgift, hemtad
ur brukets eget arkiv, lärer bruket genom Kongl. bref den 5 Maj 1612
fått rätt till »fritt vedhygge och kolning i stora och vilda skogar».

Bruket drefs såsom kronobruk och kom att tillhöra Enkedrottning
Maria Eleonoras lifgeding. År 1638 utarrenderades bruket (Generalbergsamtets
bref till Landshöfdingen Knut Posse 22 Februari 1639) till
Heindricb Loke, och år 1640, den 26 Mars, såldes Åkers, Skepsta och
Krampa bruk af Enkedrottningen Maria Eleonora till Hans von Förden
och hans »participant» Heindrich Loke. Enligt köpebrefvet skulle köparne
njuta de privilegier, som alla andra då inrättade kronobruk och
jernverk i riket innehade. Brukets rätt till erhållande af kolved och
timmers afhemtande från allmänningarna ses för öfrigt af flera handlingar
från mediet af 1600-talet.

Enligt Bergskollegii relationer för 1651 och 1652 var bruket då
försedt med tillräcklig skog af allmänningarna. År 1654, den 14 Januari,
fick bruket privilegium för 10 år att gjuta kanoner och dem hvar
som helst försälja, äfvensom bekräftelse på rätten till kol och timmerfångst.
År 1665 förnyades privilegierna, hvilka 1676 ytterligare bekräftades
och utsträcktes.

Flera handlingar från 16- och 1700-talen visa, att bruket på allt
sätt omhuldades af regeringen. Så skref Carl den XI till statskontoret
den 22 Oktober 1683, att hans nådiga vilja vore, att Åkers bruk, till
hans och kronans bättre tjenst, på allt sätt blefve hulpet, och upprätthållet.
Åren 1687, 1716, 1717 och 1721 anmodas landshöfdingar och
gouvernörer att tillse, att bruket blefve försedt med kol och äfven timmer
till byggnader.

Genom Kongl. resolution den 26 Februari 1719 erhöllo Kammaroch
Bergskollegierna fria händer att eftertryckligt anstalta, det Åkers
styckebruk, som för dess belägenhets skull blifvit redan år 1683 af Carl

den XI till vederbörande rekormnenderadt, måtte på allt görligt sätt
konserveras och iståndsätta^, och ville Hennes Maj:t Drottningen »conformera»
brukets privilegier och med sin »approbation)) stadfästa, hvad
Kollegierna åtgjorde.

I anledning häraf, och sedan Kongl. Maj:t 1721 befallt, att en
karta skulle upprättas öfver socknarna omkring Åker, tillsattes en kommission,
som (enligt uppgift i ett kommissionsbetänkande af 1764)
sammanträdde år 1722 och, förutom af andra skäl, äfven derför att af
brist på nödig koltillgång styckegjutningen icke kunde med den skyndsamhet
drifvas, som rikets behof kräfde, föreslog, bland annat, att bruket
skulle få vissa hemmans arrenden och vissa på allmänningarna upptagna
oskattlagda torp, samt att, sedan vissa trakter af Daga och Åkers allmänningar
blifvit till de skoglösa hemmanens behof afsatte, allt det
öfriga af allmänningarna måtte lemnas Åkers bruk till nytta mot
billiga skogsören.

Jemväl sekreta utskottet vid 1723 års Riksdag ansåg (den 4 April)
brukets understödjande och vidmagthållande angeläget, särdeles som
det af ålder varit ett kronobruk, men sedan vore på kronans grund köpt
och af kronohemman och allmänningar drefves och upprätthölles.

Det blef emellertid ingen åtgärd af Embetsverken vidtagen i
anledning af 1722 års kommissions förslag, ty i Kongl. bref den 2 Maj
1726 till Kammar- och Bergskollegierna, ifråga om styckebruken i riket,
säges bland annat, att som Åkers bruks egare åtagit sig leveranser till
kronan och Kongl. Maj:t vore sinnad att denna villfarighet med all
Kongl. nåde att erkänna (de andra styckebruken hade nämligen nekat
åtaga sig arbete för kronan), »alltså, emedan icke allenast forne Sveriges
konungar utan jemväl Wi sjelfva och sedermera sekreta utskottet vid
förleden Riksdag förklarat nödvändigheten af detta brukets vidare upphjelpande
och istånd sättande, till följe hvaraf en commission under 1722
skall hafva i orten blifvit förordnad till att undersöka på hvad sätt
detta bruk ännu kunde stå att hjelpa, hvilken commission redan förnimmes
dess relation till Wårt Cammar och Bergskollegium hafva insända
men ännu intet betänkande derom från bemälde Collegier till Oss
inkommit; är härmed till Eder Wår nådiga befallning, att I Eder detta
ärende med första företagen och utan uppskof med Edert underdåniga
betänkande till Oss inkommen, hvarvid sker det som Oss till välbehag
länder».

Det oaktadt synes ingen viss skogstrakt hafva blifvit för bruket
anslagen, men bruket hade åren 1730, 1732 och 1735 eu kolning å allmänningarna
sig anvisad af 600 storryssar årligen.

Sedan emellertid klagan af Åkers bruks egare förts deröfver, att
bruket ej hade rättighet till viss och ständig kolning, samt andra bruk
klagat öfver intrång från Åkers sida i kolhandeln m. m., anbefallde
Kongl. Maj:t i nådigt bref den 2 September 1756 Kammar- och Bergskollegierna
att ånyo tillsätta en kommission för utredning af saken;
och skulle bruket, enligt samma bref, blifva, till dess kommissionen
hunnit afgifva sitt betänkande, bibehållet vid en kolning af 200 storryssar
årligen från de kronoskogar, som dittills vanligt varit, likasom
ock rostved och byggnadstimmer skulle tilldelas bruksegarne från någon
bruket närbelägen och annat bruk ej underlagd kronopark.

Den sålunda anbefallda kommissionen afgaf, den G Juni 1764, sitt
betänkande och uttalade deri bland annat, att af framfarna konungars,
riksens ständers och collegiers utfärdade privilegier syntes, att brukets
första fundation skett på krono- och allmänningsskogar, att det på de
grunder blifvit af private ifrån Kongl. Maj:t och kronan inköpt, och att
det följaktligen egde rättighet att af samma kronoparker och allmänningar
få de behof uppfyllte af skogsförnödenheter, hvartill de bruket,
dels af kronan förunte, dels af bruksegarne enskildt inköpte liemmansskogar
icke försloge; utaf hvilken rättighet bruket äfven i alla tider
utan rubbning och med vederbörandes handräckning varit i beständig
utöfning.

Kommissionen föreslog till sist, att sedan vissa arealer af allmänningarna
blifvit för de skoglösa hemmanens behof afsatte, allt det öfriga
skulle till Åkers styckebruk upplåtas.

Kommissionens betänkande remitterades till Krigs-, Kammar- och
Bergskollegierna. Den 1 Oktober 1764 föredrogs hos Bergskollegium
de båda andra kollegiernas förslag till utlåtande, men fann Bergskollegium
för sin del att af det upplästa kommissionsbetänkandet tydligt vore att
iakttaga, det man ej kunde med någon så tillförlitlig säkerhet urskilja
allmänningarnas rågångar från privatorum egor, att någon viss areale
rymd derifrån kunde utstakas, och eftersom Bergskollegium icke heller
ansåge de åberopade kartorna kunna på det sättet härvid nyttjas, att
man vore i stånd med pålitlighet göra uträkning öfver skogstillgången
på allmänningarna, som likväl funnes vara sjelfva basis och grunden
för förrättningen samt för det utlåtande Bergskollegium deröfver hade
att för dess de] afgifva, alltså kunde Kollegium icke afgifva något utlåtande,
och skulle de andra kollegierna genom protokollsutdrag kommuniceras
att låta med något utlåtande anstå, till dess kartor blifvit
affattade, hvarom Kammarkollegium redan anmodat landshöfdingen i
orten att gå i författning.

Kollegierna afgåfvo icke desto mindre den 30 Oktober 1764 underdånigt
utlåtande i ärendet, såsom inliemtas af nådigt bref den 20 Maj
1801, och framhöllo dervid, att allmänningarnas vederbörliga afvittring
och rösläggning samt deras »geometriska affattande och på karta läggande»
borde föregå beslut om skogens delning.

Emellertid synes intet vidare blifvit åtgjordt för ordnandet af
skogsförkållandena, förrän vissa af innevånarne i de härader, der allmänningarna
äro belägna, i underdånighet anfört klagomål i fråga om
för hårdt anlitande af skogarna från bruksegarnes sida, samt begärt
dels undersökning rörande olaga afverkning, dels att skogens delningmåtte
blifva verkställd, på det att, sedan bruket fått sin tillständiga
andel, de skoglösa hemmanen måtte få med det öfriga så hushålla Som
deras behof och framtida nytta kräfde.

Undersökningsförrättning verkställdes, vid hvilken väl bruksegaren
men ej klagandena tillstädeskommo. Genom undersökningen utröntes,
att Övergrepp ej egt rum, men att häradsboarnes »ovisa» behandling
af skogen vore anledningen till det klena skick, hvari allmänningarna
sig befunne. Bruksegaren instämde i häradsboarnes begäran om delning
och förklarade sig nöjd med den andel honom till hans behof och på
grund af rättigheter kunde tillerkännas.

I underdånigt utlåtande den 30 Mara 1801, i anledning af sistberörda
fråga, yttrade sig Kollegierna, att »Åkers bruksegares rättighet
till kol och annat skogsfång genom det med Kongl. Maj:t och kronan
ingångna köp samt äldre och senare författningar vore behörigen befästad»,
samt föreslogo Kollegierna en noggrann och behörig utredningar
skogstillgången på allmänningarna och af hvad skogsfång, bruket
med afseende på dess eget skogsförråd kunde erfordra äfvensom de
skoglösa hemmanen i orten behöfva, samt af huru stor trakt uti vissa
tunnland-tal bruket för dess drift och bestånd i framtiden, till enskildt
nyttjande, mot årlig afgift, af närmast belägna skogar måtte kunna
anslås.

Kongl. Maj:t befallde i anledning häraf den 20 Maj 1801 landshöfdingen
att utan vidare omgång anställa den föreslagna undersökningen,
hvilken borde försiggå samma års sommar, på det delningen
mellan bruket och landet ju förr desto hellre måtte kunna verkställas.

Undersökningen egde rum i Augusti 1801.

Kammar- och Kommerskollegierna afgåfvo den 18 Mars 1802
underdånigt utlåtande i anledning af undersökningen, och bestämde Kongl.
Maj:t, med gillande i alla delar af hvad Kollegierna föreslagit, genom
resolution den 7 Maj 1802, att en areal af 9,700 tunnland ren skog

skulle bruket anvisas, hvarjemte »emedan berg-, intagor och oväxelig
mark utgöra £ af allmänningens hela innehåll, skall vid afvittringen af
skogsmark för bruket denna ^ komma bruket till godo och arean af
marken i proportion derefter ökas, hvarigenom hela den mark, som bruket
kommer att på allmänningen anslås, blifver 14,550 tunnland», hvilka på
det sättet skulle på de 4 allmänningarna fördelas att:

af Åkers härads allmänning lemnades 9,312 lunnland
„ Öster Rekarne „ „ 2,910 „

„ Daga „ „ 2,182 i „

» Selebo ....._ „___„_145 j- „

eller tillsammans 14,550 tunnland.

Vid den undersökning, som föregick sistberörda beslut, hade, på
grund af tillgängliga kartor och en af Generallandtmäterikontoret den
14 Februari 1799 gjord beräkning, allmänningarnas hela areal antagits
vara 66,716 tunnland 13 kappland (beräkningen af Selebo häradsskog,
3,100 tunnland, vore dock ej säker). Bruksegarne hade yrkat att få
till sitt behof afsatt 14,000 tunnland ren skog eller, med tillägg af i impediment,
21,000 tunnland mark. Detta afslogs, emedan skogen, om
än då mindre gifvande, borde med förståndig skötsel kunna varda mera
gifvande i framtiden.

Kollegierna ansågo i sitt sistberörda utlåtande, att, som bruket
skulle lemna 1,500 sk// kanoner och ammunition om året till kronan,
när så fordrades, skogsbehofvet borde derefter beräknas. Med hänsyn
härtill ansågs hela kolbehofvet vara 3,000 läster, å 12 tunnor, om året.
Men, då brukets egna skogar gåfve 533 läster om året, skulle från allmänningen
erfordras skillnaden eller 2,467 läster. Skogen, som visserligen
då icke var i godt skick, utan ganska medtagen, ansågs vara
belägen å en »växelig» mark, och återväxten beräknades kunna ske på
40 år, samt tunnlandet lemna 8 stafrum ved, hvadan skulle erfordras:

till kolning .................................''.............. 8,224 tunnland

för rostved ................................................ 625 ,,

och för byggnadsvirke för bruket och
de på brukets andel af allmänningen
liggande hemman ............................. 860 „

tillsammans 9,709 tunnland,

eller i rundt tal ofvannämnda 9,700 tunnland.

Kollegierna ansågo visserligen, att den till byggnadsvirke föreslagna
arealen, 860 tunnland, vore väl liten, men ville dock icke föreslå

mera af det skäl att, enär bruksegaren finge vissa trakter af skogen
afsätta till sin fria disposition, kunde lian få tillfälle att så hushålla med
skogen som för honom vore förmånligast och kunde fridlysa någon viss
»bästskogsbärande» trakt till byggnadsvirke.

»Enär», heter det vidare i 1802 års resolution, »således förenämnda
för styckebruket föreslagne 14,550 tunneland afgå från allmänningarnas
areala innehåll 66,716 tunneland, skulle deremot qvarblifva såsom allmänningar,
hvarifrån de skoglösa hemmanen kunna undfå deras skogsbete,
52,166 tunneland skogsmark, eller, med afdrag af en tredjedel
för impedimenter, 34,778 tunneland ren skog.»

De hemman, som skulle få åtnjuta skogsfång från sistberörda
skogsareal, vore de, hvilka, inom häradena ifråga belägna, dock ej läge inom
det område, som för bruket skulle afsättas. De hemman, som läge å
brukets område, skulle, efter föregången utsyning, af bruksegaren erhålla
sina skogsförnödenheter från detta område.

Allmogens begäran att fritt få sjefve hushålla med sin andel af
allraänningarna afslogs i 1802 års resolution; och skulle »med denna
del af allmänningarna en sådan hushållning vidtagas, som om allmänningar
i allmänhet uti Kongl. Förordningen om skogarna i Riket af
den 10 December 1793 stadgadt är eller framdeles stadgas kan».

I Kollegiernas utlåtande och 1802 års resolution säges vidare, att
jemte det bruksegaren »så väl hädanefter som hittills bör vara förbunden,
att enär någon requisition af kanoner och ammunition för Kongl.
Maj:ts och Kronans behof göres, då i den mån inställa all annan tillverkning,
att Kongl. Maj:t och Kronan i rättan tid erhaller sin beställning,
anse Collegierna honom äfven böra för de skogstrakter, Stycke
Bruket erhåller, till Kongl. Maj:t och Kronan erlägga den Rekognitionsafgift,
som enligt författningarna bör betalas för Allmänningsskogar hvilka
till Tackjernsblåsning upplåtas.»

I detta yttrande afses den förut här berörda »skyldigheten» att
vid anfordran tillverka årligen 1,500 Sk''// kanoner och ammunition åt
kronan. Någon sådan skyldighet hade emellertid, så vidt handlingarna
utvisa eller Embetsverken eljest kunnat inhemta, icke förut ålegat Åkers
bruk, utan hade leveranserna till kronan skett på grund af aftal. Frågan
om en dylik skyldighet har deremot uppkommit på det sätt, att
1764 års kommission sökte finna en grund för beräkningen af den skogsareal,
kommissionen ansåg böra afsättas åt bruket. Krigskollegium tillspordes
derföre huru mycket kanoner m. m., som kronan årligen plägat
behöfva. Det upplystes då, att kronan årligen i medeltal under de då
sistförflutna tio åren inköpt 6,000 Sk// kanoner och ammunition, deraf

1,800 Sk*# från Åker, hvarföre kommissionen »trodde sig i det minsta
böra göra uträkningen på 1,500 Sk// årligen».

Hvad således 1764 omförmälts såsom något hvilket plägat ske,
blef 1802 ansett såsom en skyldighet.

.Åkers. bruks rättigheter till skogsfång stodo alltså i äldre tider
icke i förening med någon sådan skyldighet, som den omförmälda, utan
härflyta, såsom flerfaldiga gånger framhålles i handlingarna, från brukets
egenskap af ursprungligen kronobruk och från brukets försäljning 1640,
äfvensom derifrån att bruket såsom styckebruk var behöflig! för kronan,
allrahelst som det både ett skyddadt läge, hvarföre ock man borde »isynnerhet
hafva afseende deruppå, att bruket må för alla tider hafva sådan
koltillgång, att Riket kan derstädes finna en någorlunda tillgång af kanoner
och ammunition vid infallande ofridstider och då Östersjön är af
fienden oroad».

Afvittring och kartläggning af den till Åkers bruk enligt 1802 års
resolution anslagna skog verkställdes år 1803 af landtmätaren Lindberg,
enligt föreskrift i resolutionen, på bruksegarens bekostnad.

Häradsboarne i Åkers härad, som låtit förste landtmätaren Aurell
och kommissionslandtmätaren Ljungström kartlägga den återstående delen
af Åkers häradsallmänning, anhängiggjorde emellertid rättegång mot
Åkers bruksegare och yrkade bland annat att, som allmänningen icke
egde den areal, som uti Kongl. resolutionen den 7 Maj 1802 förutsattes,
den af landtmätaren Lindberg upprättade kartan och gjorda afrösningen
måtte ogillas, samt att bruksegaren skulle förpligtas att låta kartlägga
hela allmänningen, på det deraf måtte kunna framgå, hvad så väl
häradet som bruket måtte tillkomma enligt 1802 års resolution.

Genom utslag den 16 September 1807 ogillade häradsrätten käromålet
i hvad det rörde Åkers bruk och sfiadfäste den af Lindberg verkställda
afrösningen.

Lagmansrätten åter, till hvilken målet hänsköts, förklarade genom
dom den 8 Januari 1810 sig icke tillständig! att fastställa Lindbergs
karta och afrösning, enär den mark, som efter denna afrösning för häradet
återstode, icke på långt när nådde den rymd, som Kongl. Maj:ts
resolution den 7 Maj 1802 tilläde densamma, utan förständigade häradsboarne,
att förloppet af denna tvist jemte de ytterligare upplysningar,
som angående skogstillgången tillkommit, hos Kongl. Maj:t anmäla.

Svea Hofrätt åter, dit målet dragits, gillade det slut hvartill häradsrätten
kommit.

Sedan emellertid Hofrättens dom såväl af advokatfiskalsembetet i
Hofrätten som af häradsboarne blifvit till Kongl. Maj:ts »nådiga skär -

skådande» öfverlemnad med dervid tillika gjord underdånig anhållan
dels om nådig förklaring af Kongl. Maj:ts merberörda resolution den
7 Ma j 1802, dels att en ny undersökning af skogen i anledning af nionde
punkten uti Kongl. Kungörelsen om rekognitionsskogarna i riket af den
4 Februari 1811 måtte få anställas till utrönande af huruvida något af
Åkers allmänning borde framdeles fortfara att höra under Åkers styckebruk,
förklarade Kongl. Maj:t, genom dom den 20 Januari 1812, att,
som frågan om förklaringen borde föregå den om verkställigheten eller
fastställandet af landtmätaren Lindbergs utbrytningskarta, hade Kongl.
Maj:t i nåder pröfvat rättvist, att med undanrödjande åt Hofrättens dom,
förordna att med fastställandet af Lindbergs karta borde innehållas, till
dess förklaringsfrågan blifvit i nåder afgjord, deröfver Kongl. Maj:t
framdeles ville sig i nåder yttra.

Utlåtanden i frågan infordrades derefter från Kammar- och Bergskollegierna
samt af Öfverdirektören i Landtmäterikontoret E. afWetterstedt,
hvilket senare utlåtande afgafs den 28 November 1815.

Den 12 Mars 1816 meddelades nådig resolution i ämnet.

T denna resolution förklarades på anförda skäl, att Kongl. Maj:t
funne 1802 års nådiga resolution såsom tydlig och klar böra lända vederbörande
till underdånig^ efterrättelse, och att något afseende så mycket
mindre kunde göras å Åkers häradsboars underdåniga ansökning om
någon sådan förklaring af merberörda nådiga resolution, att Åkers bruk icke
skulle utbekomma något af Åkers allmänning, innan häradsboarne förut
fått sig tilldeladt det antal tunnland skog, hvilket kollegierna uppgifva
till deras nyttjande återstå, som bruket genom flere, tid efter annan utfärdade,
privilegier och författningar, och deribland Kongl. resolutionen
af den 26 Februari 1719 samt Kongl. brefven den 2 September 1756
och 20 Maj 1801, alltid blifvit bibehållet vid dess af ålder innehafda
rättighet till skogsfång från allmänningsskogarna utan att häradsboarnes
föregifne större eller mindre behof af skog på något sätt förmått verka
ändring uti den bruket sålunda tillagda förmån, hvarföre ock, då allmänningama
utgjort den skog, hvarpå styckebruket varit grundadt,
Kongl. Maj:t funne någon sådan ny undersökning, som efter Kongl.
kungörelsen den 4 Februari 1811 borde hållas rörande rekognitionsskogarna,
till ifrågavarande rekognitionsskog icke vara tillämplig eller nödig.

Denna resolution företeddes för vederbörande häradsrätt, hvilken
den 22 Maj 1816 fastställde Lindbergs år 1803 upprättade karta.

Jemlikt föreskrift i nådiga förordningen den 30 Maj 1873 har
sedermera uppmätning af skogarna egt rum och upprättats hushållningsplan,
som den 6 September 1876 fastställdes af Skogsstyrelsen.

Enligt denna plan innehålla de till Åkers bruk år 1802 anslagna
skogar följande arealer, nämligen:

Andelen	Skogs- mark	Kal skogs-mark	Impe- ! T diment [ Ine«°	r	Sjöar	Summa
i	tid	kpl.	tid	kpl-	tid	kpl J tid	kpl.	tid	kpl.	tid	kpl.
Daga härad	1,664	1 1	10	9	441	20 —				2,116	8
Selebo „	112	6	—	—	27		—	—	—	139	6
Öster-						\|
rekarne ,,	1,894	26	72	29	332	3 0j —		-_		2,300	2 1
Åkers ,,	6,355	28	in		2,003	13 2,043	35	1,113	19	11,627	21
Summa	10,027	7	194	6	2,804	31 2,043 3 5	1,113	19	16,183	24

Då enligt merberörda nådiga resolution den 7 Maj 1802 Åkers
styckebruks hela, från allmänningen afrösade, areal skulle vara 14,550
tunnland, vill det vid jemförelse med hushålluingsplanens här anförda
siffror synas, som skulle Åkers bruks ifrågavarande område vara 1,633
tunnland 24 kappland större, än den rätteligen borde vara. Så är emellertid
icke förhållandet. Af ofvanberörda, af Öfverdirektören för Landtmäterikontoret
den 28 November 1815 afgifna utredning inhemtas
nämligen, att vid afrösningen af Åkers bruks andel af Åkers häradsallmänning
bruket tilldelats 8,368 tunnland 21 kappland »bättre och
sämre skogsmark», hvilken areal tillsammans med 943 tunnland 11 kappland
icke skattlagda inegor skulle utgöra det utmål af 9,312 tunnland,
som skulle tillfalla bruket af Åkers häradsallmänning, men att »inom
råerne» belägna 1,230 tunnland 3 kappland mark till skattlagda hemman
samt 1,114 tunnland sjöar, eller tillsammans 2,344 tunnland 3 kappland,
icke medräknats.

Hushållningsplanens kartor innefatta emellertid äfven sistberörda
arealer, hvadan, om från slutsumman för hela arealen 16,183 tunnland
24 kappland dragés nyssberörda 2,344 tunnland 3 kappland, den åt Åkers
styckebruk upplåtna mark, inklusive impediment och oskattlagda inegor, blir
13,839 tunnland 21 kappland, eller 710 tunnland 11 kappland mindre
än som enligt 1802 års resolution anslagits åt bruket.

Att år 1876 sjelfva skogsmarken angifvits 327 tunnland 7 kappland
större än den enligt 1802 års resolution bestämda arealen ren skog,
lärer bero deraf, att mark, som år 1803 befanns oduglig för skogsväxt,

numera efter bättre vård hänförts till skogsmarken. Skogen lärer nämligen
numera i motsats mot hvad som var fallet 1803 befinna sig i ett
vårdadt skick.

Enligt vederbörande jägmästares i detta ärende lemnade uppgift
uppgår Åkers styckebruks hela område å allmänningarna till 7,982,7 2
hektar, deraf skogsmark 5,039,4 0 hektar; men afräknas förberörde skattlagda
hemman och sjöar blir området 6,831,7 3 hektar. •

Nyttjanderättsinnehafvare äro dels egaren till Åkers styckebruk,
dels egarne till åtskilliga liemmansdelar, belägna å skogens område.
Enligt uppgift af bergmästaren tillhöra af dessa hemmansdelar, inom
Åkers härad, 9 stycken Åkers bruk och 4 stycken olika egare, inom
Daga härad, 4 stycken Åkers bruk, 7 stycken Skepsta bruk och 3
stycken olika egare, inom Osterrekarne härad, 12 stycken Åkers bruk
och 12 stycken olika egare, och inom Selebo härad, alla Åkers bruk.

Såsom ofvan säges, blef hushållningsplan af Skogsstyrelsen fastställd
den 6 September 1876 att gälla under 20 år från och med 1876.
Denna plan är under år 1895 reviderad, och fastställelseresolution derå
kommer att inom utgången af detta år gifvas.

Vården och förvaltningen af skogen handhafvas af bruksegaren.

Nyttjanderättsinnehafvarne hafva hvarje år i allmänhet anmält sig
till undfående af utsyning; någon gång har en eller annan hemmansegare
underlåtit detta.

Bergmästaren har årligen i Augusti månad hållit sammanträde å
Åkers bruk med de utsyningsberättigade och dervid pröfvat de inkomna
ansökningarna.

Afverkning utöfver hushållningsplanen har icke medgifvits, men
af vederbörande jägmästare har upplysts, att årshyggena i allmänhet
lemnat större virkeskvantitet, än som enligt planen beräknats. Den för
hvarje år till hygge afsedda arealen har deremot ej öfverskridits.

Intet virke har jemlikt 1873 års förordning försålts.

Fördelningen af den årliga virke stillgången har försiggått i enlighet
med 1802 års resolution, så att Åkers bruk i främsta rummet bekommit
91,14 °/0 deraf till kol och rostved, och återstående 8,86 °/0
afsatts till byggnadsvirke för bruket och för de skoglösa hemmanens
behof. Af sistberörda virkesdel har, enligt träffad öfverenskommelse,
bruket bekommit 100 kubikfamnar till byggnadsvirke, och det återstående
fördelats på hemmanen efter deras hemmantal. Denna återstod
lärer i allmänhet hafva utgjort tillsammans 147 \ famnar.

Masugn, gjuteri och manufakturverk vid Åker hafva alltjemt varit
i gång. För statens räkning har i medeltal för de senaste 15 åren

årligen tillverkats omkring 4,232 kilo granater, hvartill uteslutande
brukets eget tackjern lärer användts.

Enligt Bergskollegii utslag den 28 April 1803 skall för skogen
utgå rekognitionsafgift, för eu då beräknad årlig afkastning af 1,940
stafrum ved, med 40 rdr. 20 sk. banko. Bevillning för skogsfång utgår
dessutom med 485 kronor.

• Åkers hela rekognitionsskog är bevillningstaxerad till ett belopp af
210,400 kronor, deraf 155,000 kronor inom Åkers, 31,600 kronor inom Österrekarne,
21,000 kronor inom Daga och 2,800 kronor inom Selebo härad.

Vidare torde böra erinras, hurusom, sedan Åkers styckebruks
egare i underdånighet anhållit om tillstånd att i den ordning, Kongl.
kungörelsen den 4 Februari 1811 angående användningen af de till
bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar föreskrifver, få efter
skedd skattläggning till skatte lösa de till Åkers bruk upplåtna rekognitionsskogar,
samt Kammar- och Kommerskollegierna den 17 December
1890 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet, Eders
Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref af den 2 April 1891, icke funnit skäl
att till den underdåniga ansökningen lemna bifall.

Den uppfattning, hvartill Embetsverken, på grund af den verkställda
utredningen, kommit beträffande Åkers styckebruks rättigheter
till allmänningen, är följande.

Af handlingarna rörande Åkers styckebruk framgår, att brukets
rättigheter till skogsfång härflyta deraf, att bruket varit kronobruk och
såsom sådant fått sitt behof af skogsprodukter tillgodosedt från allmänningarna
i trakten. Då bruket år 1640 såldes, ingick detta privilegium
i köpet. Sedermera tillkom såsom ytterligare grund för skogsfångsts
ingående dels att bruket ansågs för det allmänna af särskild betydelse,
hvarför det borde på allt sätt understödjas och upprätthållas, dels ock
att bruksegaren borde för gjorda tjenster och visadt tillmötesgående
mot kronan erhålla ersättning (Kongl. bref den 2 Maj 1726).

Dessa förhållanden hafva af Kongl. Maj:t, riksdagsutskott, tillsatta
skogskommissioner och olika embetsverk framhållits vid olika tidpunkter,
och slutligen har af Kongl. Maj:t i dess förberörda utslag den 12 Mars
1816 såsom domskäl åberopats, att bruket genom tid efter annan utfärdade
privilegier och författningar alltid blifvit bibehållet vid dess af
ålder innehafda rättighet till skogsfång från allmänningsskogarna, hvilka
utgjort den skog, hvarpå styckebruket varit grundadt.

Afsättande! af viss skogstrakt åt bruket skedde vidare, ej allenast
af hänsyn till brukets intresse, utan i lika, om ej större mån af hänsyn
ej mindre till allmogens klagomål öfver intrång i deras rätt till virkes -

fångst, än äfven till sjelfva skogsvården och nödvändigheten att bringa
ordning i förhållandena å de stora skogstrakterna.

Den skyldighet att, då kronan så fordrar, åt kronan tillverka kanoner
och ammunition, hvarom i 1802 års resolution förmärs, är, såsom
här ofvan förut nämnts, icke förr än i sistnämnda resolution omtalad.
Denna skyldighet, som utvecklat sig ur den praxis, som varit rådande,
är emellertid ej i 1802 års resolution särskilt ålagd bruket såsom ett
direkt villkor för skogens begagnande.

Då således brukets rätt till skogsfång från allmänningarna tillkommit
långt innan den omtalade skyldigheten såsom sådan ens omnämnts,
torde, äfven om denna mera allmänna rätt utbytts mot den
mera speciela att disponera en viss skogstrakt, icke med fog kunna
sägas, att berörda skyldighet, hvilken för öfrigt bruket uppfyllt i.den
mån kronan sådant fordrat, utgör grunden för brukets skogsprivilegium.

Den genom 1802 års resolution fastställda områdestilldelningen
torde deremot få betraktas såsom en utbrytning af vederlagsmark, att
svara emot bruket förut tillkommande rätt till skogsfångst från allmänningarna
i deras helhet, hvarigenom denna rätt begränsades till det
utbrutna området, och allmänningarnas återstående delar lemnades oqvalda
till häradsboarnes nyttjande.

Tunabergs b er g slags allmänning i Tunabergs socken, Södermanlands
län.

I utslag af den 15 Mars 1753 förklarade Bergskollegium denna
skog vara en bergslagsskog, som både i äldre och senare tider stått
under Bergskollegii disposition. Genom utslag den 5 Juli 1757 tillerkände
Kollegium emellertid delegarne i Tunabergs kopparverk, »så
länge det upprätthölles och på bergsvis drefves samt detta skogsunderstöd
beböfde, nyttjanderätten af hela den allmänning som, förutom den
för Näfveqvarns styckebruk afskilda rekognitionsskogen så ock kammarherre
De Besches der i nejden egande enskilda frälse- och skattelägenheter,
varit af ålder begrepne under namn af Tunabergs allmänning,
hvarunder innefattades den vid Östgöta gränsen belägna, å en af landtmätaren
Révell år 1741 upprättad delningskarta med Ditt. A utmärkta
skogstrakt, att deraf tillika med de dervarande oskattlagda torpen till
kopparverkets drift och fortsättande sig betjena, dock med rättighet för
de på allmänningen belägna skoglösa hemman och torp att på vederbörlig
anmälan bos Bergstingsrätten samt efter behörig och laga utsvning
genom bergsbetjeningen i orten uti vederbörandes å kopparverket

vägnar närvaro, få derifrån hemta så mycket skog som de till bränsle
och nödtorftigt liemmansgårdfång betarfvade». I sammanhang med
denna upplåtelse bland annat förbjödos kopparverkets intressenter vid
vite att från allmänningen göra någon afsalu.

Allmänningens areal var enligt Révells ofvanberörda karta 4,286,3 7
hektar, men efter en på 1880-talet gjord uppmätning anges den till
4,606,8 7 hektar, deraf 2,564 hektar duglig skogsmark, resten torplägenheter
och impedimenter.

Vid 1872 års Riksdag föreslog Eders Kongl. Maj:t i fråga om
bergverkstiondens upphörande, bland annat, att tionden från Tunabergs
kopparverk skulle få upphöra mot det att verkets egare efter skedd
skatteläggning skatteköpte så stor del af allmänningen som, sedan de
till skogsfång derifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit emot
denna förmån svarande skogsmark, vore för verkets behof erforderlig.
Detta förslag blef af Riksdagen afslaget, men 1877 års Riksdag biföll
deremot en af Eders Kongl. Maj:t då framställd proposition, att kopparverket
skulle från och med 1878 befrias från tiondeskyldigheten mot
det att verkets. egare antingen till kronan afstode all rätt till ifrågavarande
allmänning, eller ock till fulla värdet erlade lösen för den del
af allmänningen som, sedan till skogsfång från allmänningen berättigade
hemman och lägenheter erhållit mot denna förmån svarande skogsmark,
kunde verket tillkomma. Genom nådigt beslut den 30 Maj 1879 blefvo
emellertid Tunabergs kopparverks egare berättigade att, i'' den ordning
nadiga kungörelsen den 4 bebruari 1811 jemte öfriga om användandet
af de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade
författningar föreskrefve, efter skedd skattläggning till skatte lösa så
stor del af allmänningen, som, sedan de till skogsfång derifrån berättigade
hemman och lägenheter erhållit deremot svarande skogsmark, kunde
vara för verkets behof erforderlig.

Med anledning häraf upprättades af förste landtmätaren Helander,
med biträde af kronofogden i orten och nämndemän samt i vederbörandes
närvaro, kartor och förslag till utbrytning af mark såsom vederlag
för rätt till skogsfång, hvarefter af bergmästaren Busch år 1882 företogs
sådan förrättning som i Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811
föreskrifves. Vid ärendets pröfning hos Kammar- och Kommerskollegierna
framställdes emellertid åtskilliga anmärkningar mot förrättningen,
hvadan ärendet återförvisades till ny undersökning.

Sådan verkställdes af bergmästaren Busch i förening med Öfverjägmästaren
S. C. Lidell och med biträde af förste landtmätaren Helander
och två nämndemän samt i närvaro af kronoombud och nyttjande -

rättshafvames ombud. Från allmänningens hela areal, 4,606,8 7 3 hektar,
skulle först afräknas 509,19 hektar tomter, odlingar och inegor, hvilka
skulle från tilldelningen af vederlagsmark uteslutas, och bestämdes, att
för hemman om ett mantal skulle utläggas vederlagsmark till det
omfång, att området lemnade årligen 30 lamnar ved af 100 kubikfot
fast vedmassa, till hemman om \ mantal mark . för 18, till hemman om
i- mantal mark för 14 och till hemman af | mantal mark för 11 famnar
samt till torp eller odling mark för 8 famnar.

På grund häraf afsattes

till torp och odlingar .................................................... 536,4 9 hektar

till under Näfveqvarn lydande lägenheter .................. 191,37 „

till under Näfveqvarn icke lydande hemman ............ 440,5 8 „

till hemman under Näfveqvarn .. ................................. 1,833,53 „

samt till kopparverket återstoden ................................. 1,095,71 ,,

tillsammans 4,097,6 8 hektar.

Mot förrättningen gjordes inga påminnelser, och den 26 Februari
1889 resolverade Kammar- och Kommerskollegierna, att de pröfvade
skäligt, att de vid sistberörda bergmästareundersökning vidtagna åtgärder
gilla och till efterrättelse fastställa, med förklarande derjemte, att den åt
kopparverket bibehållna del af allmänningen skulle indelning till hemmantal
och sk att släggning undergå. Besvär öfver detta utslag anfördes icke.

Öfver den vederlagsmark, som skulle tillkomma torp, odlingar,
lägenheter och hemman, hafva sedermera särskilda kartor upprättats,
likasom ock öfver den för kopparverket behållna delen af allmänningen,
och har marken afrösats. Rågångsutstakningen är af vederbörande häradsrätt
fastställd den 20 Februari 1891, och hafva innehafvarne af torpen,
lägenheterna och hemman erhållit afskrifter af Kammar- och Kommerskollegii
utslag den 26 Februari 1889 samt kommit i besittning af
dem för skogsfångsträtt tilldelad vederlagsmark.

År 1891 den 22 och 23 Oktober samt 14 November förrättades
på Länsstyrelsens föranstaltande den i Kammar- och Kommerskollegii
utslag af 1889 anbefallde indelning till mantal och sk afläggning af
den för Tunabergs kopparverk behållna delen af Tunabergs bergslagsallmänning.
Sedan skatteläggningen blifvit granskad å Södermanlands
läns landskontor, insändes den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i sagda län till Kammarkollegium, som remitterade ärendet till
Landtmäteristyrelsen. Efter det nämnda styrelse utan anmärkning granskat
kartorna med beskrifning, öfverlemnade Kammarkollegium saken
till advokatfiskalsembetet för afgifvande af yttrande. Sagda embete an -

märkte vissa felaktigheter i skatteläggningen, i anledning hvaraf Kammarkollegium
den 26 Oktober 1893 anmodade Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande
i Södermanlands län att föranstalta det nytt förslag
till skattläggning blefve med rättelse af anmärkta felaktigheter i behörig
ordning upprättadt och, efter granskning i Landskontoret, till Kollega
vidare pröfning och fastställande insända

Den nya förrättningen hölls i Juli 1894, och inkom det dervid
upprättade förslag till Kammarkollegium i början af år 1895.

Öfver skattläggningen anfördes i Mars 1895 besvär af N. J. Löfgren
för torpet Torskhult, Carl August Andersson för torpet Långbro
och Johan Adolf Nyberg för torpet Nystugan. Sedan i anledning af
dessa besvär, i hvilka framhållits, bland annat, att bruksrörelsen vid
kopparverket vore nedlagd, förklaringar och påminnelser till Kammarkollegium
afgifvits, anmodade Kollegium i skrifvelse den 11 November
1895 Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Södermanlands län att
uppdraga åt bergmästaren i distriktet att ej mindre, efter undersökning
å stället, afgifva berättelse om nuvarande beskaffenheten af kopparverket
samt huru med bergsrörelsen derstädes sig förhölle, än äfven meddela,
huruvida efter hans uppfattning ifrågavarande rörelse numera kunde
anses vara nedlagd.

1 anledning häraf har bergmästaren i Östra distriktet E. A. Dufva
i skrifvelse till Kammarkollegium den 9 Januari 1896 redogjort för det
honom sålunda lemnade uppdrag och dervid, bland annat, upplyst: att
arbetet i grufvorna varit på senare tid ytterst obetydligt, ity att årliga
malmfångsten, som åren 1886—1890 i medeltal var 154,8 ton, åren
1891—1895 i medeltal endast varit 17,6 ton; att kostnaderna för grufvorna
och smältverket åren 1890—1894 uppgått i medeltal till sammanlagdt
4,000 kronor per år; att vid smältverket någon tillverkning ej egt
rum åren 1888—1894, men väl under 1895, då 1,5 ton garkoppar åstadkoms
af qvarliggande malm och stig samt af »nas och krats»; samt
att under de senaste 20 åren vid smältverket tillverkats sammanlagdt
endast 14,4 ton garkoppar, hvilket vore en mycket mindre kvantitet per
år räknadt, än som antagits vid beräknande af den skogsareal, som
skulle få skatteköpas. Såsom sammanfattning af sin åsigt i frågan har
bergmästaren slutligen andragit, att kopparverket, såväl grufva som
smältverk, till följd af brist under flera år på arbetsvärd malm, för närvarande
befunne sig i ett temligen förfallet skick, och vore en grundlig
restaurering erforderlig, om en ordentlig kopparverksdrift der åter skulle
komma till stånd; att vid kopparverket, som väl borde innefatta både
grufva och smältverk, allt arbete icke under något år legat nere, ehuru

detsamma sedan början af 1890-talet drifvits i mycket ringa omfattning;
att kopparverkets framtida bestånd, såvida dermed skulle afses en verklig
och fortfarande kopparproduktion, vore beroende af resultatet af de undersökningsarbeten
efter brytvärda fyndigbeter, som, enligt uppgift,
komme att verkställas; samt att det emellertid icke kunde med någon
säkerhet förutsägas, huruvida dessa undersökningar komme att lyckas
eller ej, då några öfvervägande skäl ej syntes föreligga för det ena antagandet
mera än för det andra.

Den 3 Februari 1896 remitterade Kammarkollegium handlingarna
i ärendet till advokatfiskalsembetet för afgifvande af yttrande, och har
ännu ej beslut i saken fattats.

Den 17 April 1895 inlemnade trävaruhandlanden N. Stahre till
Kammarkollegium en skrift, hvari han, med åberopande af samma intyg,
som finnes i Riksdagens Andra Kammares protokoll för den 9 Maj
1895 intaget, dels förmält, att från Tunabergs kronoallmänning under
de senare åren en betydlig utverkning till afsalu egt rum, och särskilt
att vid tidpunkten för skriftens ingifvande funnes nedförde en virkeskvantitet
af omkring 12,000 stockar, som, tagna från samma kronoallmänning,
syntes vara derå obehörigen afverkade, dels ock, med afseende
å en i 1894 års Riksdags konstitutionsutskotts memorial förekommande
utredning om de på denna allmänning rådande rättsliga förhållanden,
samt med särskild! påpekande att, då bergsrörelsen vid kopparverket
vore nedlagd, något skatteköp af allmänningen ej vidare kunde
ifrågakomma, förklarat sig vilja hänvända Kollegii uppmärksamhet å
den försiggångna afverkningen.

Kammarkollegium remitterade ärendet den 23 April samma, år till
Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Södermanlands län för inhemtande
af förklaring från vederbörande.

I anledning häraf hafva förklaringar och utredningar afgifvits af
Tunabergs kopparverks egare, skogens förvaltare, f. d. jägmästaren V.
Vistelius, revirförvaltaren, jägmästaren G. de Broen, kronolänsman N.
A. Malmberg och bergmästaren E. A. Dufva, hvarjemte Länsstyrelsen
sig i saken utlåtit.

Af dessa handlingar, särskildt de af de Broen och Malmberg efter
undersökning på platsen afgifna yttranden, inhemtas, bland annat, att
vid Näfveqvarn under år 1894 och början af år 1895 visserligen till
försäljning afverkats ända till 13,905 träd, deraf 465 å de delar af före
detta Tunabergs bergslagsallmänning, som enligt ofvannämnda utbrytning
af mark såsom vederlag för rätt till skogsfångst tilldelats vissa,
Näfveqvarns bruk tillydande jordbruksfastigheter, och återstående 13,440

träd å de skogar af omkring 12,000 tunnland, som af ålder tillhört
egendomen tillydande hemman om tillhopa 34f\ mantal, men att deremot
å den till kopparverket behållna delen af allmänningen icke vidare
afverkning egt rum än af omkring 60 famnar ved och 50 å 60 stycken sågfil
byggnadstimmer, som för brukets eget behof blifvit använde.

Slutligen har Länsstyrelsen anfört, att, då något laga hinder för
Näfveqvarns bruks egare att låta å de af allmänningen till Näfveqvarns
hemman anslagna delar afverka ofvannämnda 465 träd icke syntes hafva
iörefunnits, och angifvelsen om afverkning till afsalu af den till kopparverket
behållna del af samma allmänning visats vara helt och hållet
sanningslös, vidare yttrande i ärendet icke torde af Länsstyrelsen erfordras.

I de yttranden, som med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga
bref till Kommerskollegium och Domänstyrelsen den 31 Maj 1895
af Domänstyrelsen infordrats från bland andra jägmästaren i Jönåkers
revir och vederbörande öfverjägmästare, har den förre åberopat en från
disponenten för Näfveqvarns bruk Reinhold Broström inkommen skrift,
hvari, beträffande afverkningen å ifrågavarande skog, uppgifves, att alla
skogsprodukter, som på den för kopparverket behållna allmänningen afverkats,
uteslutande användts för verkets behof, med undantag af 11
aspträd, som år 1894, ehuru afverkade å allmänningen, blifvit försålda,
och den senare meddelat, att han år 1895 besökt större delen af den
mark, som vore afsedd att bibehållas åt kopparverket, och dervid funnit,
att någon öfverafverkning ej egt rum, men väl en omkastning af periodhyggenas
ordningsföljd, hvaraf dock ej någon olägenhet i forstligt hänseende
uppkommit.

Begäran om utsyning från allmänningen har på senare tid icke
gjorts hos bergmästaren, enär denne ansett sig, på grund af nådiga
brefvet den 30 Maj 1879 och Kammar- och Kommerskollegiernas utslag
den 26 Februari 1889, icke hafva att taga någon befattning med allmänningen.

Plan till indelning för ordnad skogshushållning å allmänningen,
upprättad af jägmästaren V. Vistelse, blef den 3 November 1876 fastställd
af Skogsstyrelsen.

Då skogen blifvit anslagen till ett s. k. ädlare verk, hafva på
grund af Kongl. förordningen den 7 November 1690 skogsören och
bevillning för skogsfång icke utgått för skogens begagnande. Bergskollegii
cirkulär af 1824 angående grufveskogarnas taxerande till rekognition,
som afser till jerngrufvor upplåtna skogar, är ej heller å denna
skog i tillämpligt.

Deremot lärer år 1893 skogen blifvit bevillningstaxerad till 93,000
kronor.

Då frågan om skatteköpets fullbordande ännu är på Kammarkollegii
pröfning beroende, och uppskofvet med denna frågas slutliga afgörande
hos detta embetsverk kan, på grund af hvad här ofvan omförmälts,
anses vara föranledd, bland annat, deraf att det kopparverk, för hvilket
skogen ursprungligen anvisats, är i det närmaste nedlagdt, samt då
den uppgift om olaga afverkning å skogen, som i ärendet omförmälts,
befunnits sakna grund, torde något vidare yttrande rörande Tunabergs
bergslagsallmänning icke för det närvarande af Embetsverken erfordras.

Mellersta bergmästaredistriktet.

Pershytte g rufallmänning ar i Nora socken, Örebro län.

Med ofvanstående namn betecknas numera vissa till Pershytte
grufvor upplåtna skogstrakter, som af ålder benämnts Gyttorps norra
allmännings vestra del, eller Pershytte grufallmänning, Gyttorps södra allmänning,
Pershytte grufallmänning Utmålet eller Hageby och Fibbhytte
allmänning.

Genom nådig resolution den 20 December 1647 hade den utmark
och de ohägnade egor »som till Gyttorp ligga» upplåtits staden Nora
till mulbete. Men sedan Kongl. Maj:t, efter förutgångna kommissionsförrättningar,
ordnat förhållandena i flera afseenden med allmänningstrakterna
i Nora och Lindes m. fl. bergslager, blefvo jemlikt Bergskollegii
bref den 1 Juni 1689 dels till landshöfdingen i orten, dels till bergmästaren
Eric Snechenberg ofvan uppräknade skogstrakter anslagne
hufvudsakligen till Pershytte grufvors understödjande med skogsfång.

I nämnda bref till landshöfdingen heter det, bland annat, »att
ehuru den gamla grufvan vid Pershyttan, som af mycken god ertz varit,
är utgången, likväl, såsom andre i stället der äro uppfunne och i nejden
ingen annan skog är att tillgå än som Gjötorps skogen, ungefär en
half fjerdingsväg lång och bred, hvilken Nora stad till dess enskilde
behof söker försvara såsom af Kongl. Maj:t derunder förlänad, der de
dock i förstone allenast fått den till mulbete; alltså emedan staden ändå
häfver eu annan trakt, Utmålsskogen vid namn, till att betjena sig af,
häfver Kongl. Maj:t aller nådigst godtfunnit, att denna Gjötorps allmänning
skall under bemälde grufvor frikallas och borgerskapet på intet
sätt till något skogshygge utan, likmätigt Kongl. Maj:ts första förordning,
allenast till mulbete förunnas. Hvarför, på det Kongl. Maj:ts

nådiga här ofvan gjorda förordning måtte behörigen blifva verkställd,
begäres af Herr Landshöfdingen, att Herr Landshöfdingen alldeles förbjuder
Nora stad att hugga på Gjötorps skogen, alldenstund vi förnummit,
att borgarena, sedan Commissionen interimsvis gifvit förbud
på denna skogen, skola nu så mycket starkare gripa densamma an,
som de inte förtro sig skola vid nyttjandet förblifva bibehållna; ty
pröfva vi så mycket nödigare att sådant fordersamt hämmas, varande
intet annat medel till bemälde Pershytte grufvors bibehållande, än att
denna skogen tillika med Hageby och Fibbehytte allmänningar blifva
derunder lagda; då ock några skoglösa hyttor såsom Bengtstorp, Åhs
och en del bergsmän vid Pershyttan kunna derjemte blifva hulpne.»

Ifrågavarande skogstrakter kommo på detta sätt att höra under
Pershytte grufvor, och blef sagda grufvors rätt till skogarnas nyttjande
bekräftad genom Kongl. resolutionen den 13 December 1693 och Kongl.
bref till Bergskollegium den 10 Oktober 1695. Sedan Nora stad hos
1719 års Riksdag begärt att få skogen sig åter tilldelad, förklarades i
Kongl. resolution den 26 Juli 1726, att Gyttorps skogen icke finge
skiljas från Pershytte grufvor. En af vissa hyttelag gjord underdånig
anhållan att få skatteköpa, bland andra skogar, Hageby och Fibbhytte
allmänning, blef den 27 Augusti 1816 af Kongl. Maj:t afslagen, och
säges i samma resolution bland annat, att de Dalkarlsbergs och Pershytte
grufvor anslagne allmänningstrakter måga hädanefter som hittills
under grufvelagen förblifva och till grufvornas behof användas. Pershytte
grufvors besittningsrätt till skogen lärer dessutom vara i anledning
af rättegång fastställd genom Kongl. Maj:ts dom den 26 Maj 1826.

Å Hageby och Fibbhytte allmänning ligger skogvaktaretorpet
Utmålet, hvaraf antagligen denna skogstrakt blifvit kallad »Pershytte
grufallmänning Utmålet». Allmänningstrakten »Utrnålsskogen» tillhör
enligt 1689 års bref Nora stad och lärer äfven kallas »Nora stads öken».

Gyttorps norra allmännings vestra del kartlades 1764 och 1812.
Arealen af denna allmänningsdel är enligt en 1873 af vederbörande
bergmästare verkställd utredning 64 tunnland 25 kappland eller 31,9 7
hektar, deraf skogsmark 55 tunnland 23 kappland eller 27,5 0 hektar.

Gyttorps södra allmänning kartlades 1764 och 1827. Enligt en af
bergmästaren 1873 verkställd utredning innehöll denna allmänningsdel
då 612 tunnland 21,8 kappland, hvaraf 23 tunnland 21 kappland blifvit
den 18 Januari 1873 upplåtna åt Nora—Karlskoga jernväg. Återstoden
skulle alltså enligt denna utredning vara 589 tunnland 0,8 kappland
eller ungefär 290,8 hektar.

Hageby och Fibbhytte allmänning kartlades 1764 och innehöll enligt
denna karta (Bergskollegii resolution den 14 Februari 1828)

skogsmark ............ 393 tunnland 16 kappland eller 194,24 bär

torpet Utmålet ... 18 „__6__„_____,,_8,98__________„

tillsammans 411 tunnland 22 kappland eller 203,2 2 bar.

För samtliga dessa allmänningstrakter är husbållningsplan fastställd
den 7 Oktober 1881.

Enligt denna plan innehåller:

Gyttorps norra allmännings vestra
del och Gyttorps södra allmänning
Hageby och Fibbhytte allmänning

Skogsmark

Impediment och
till skogsbörd ej
afsedd mark

—--

Summa

289,4 0 har
130,12 „

31,82 har
72,n „

321,2 2 har
202,23 „

~ __

iSumma hela Pershytte allmänning

419,52 har

103,9 3 har

523,4 5 har

Summan af skogstrakternas arealer enligt ofvanstående äldre utredning
är 525,9 9 hektar, således i det närmaste lika med arealen enligt
hushållningsplanen.

Pers hytte grufvor hafva alltjemt varit i full gång.

Nyttjanderättshafvare till allmänningarna är Pershytte grufvebolag,
som sjelf ombesörjer skogarnes vård och förvaltning.

Nyttjanderättshafvarne hafva under de senaste 11 åren, med undantag
af åren 1885, 1887 och 1891, årligen anmält sitt virkesbehof, och
utsyning^ har af bergmästaren beviljats till hela årshyggets belopp,
som, enligt hushållningsplanen, är 482,2 0 kubikmeter.

Afverkning utöfver det i hushållningsplanen fastställda belopp
har ej under de senaste 10 åren ifrågakomma likasom ej heller någon
försäljning af ej behöflig! eller öfverskottsvirke.

Rekognitionsafgifter bestämdes för Hageby och 1 ibbhytte allmänning
genom Bergskollegii utslag den 14 Februari 1828, men för de bada
andra allmänningstrakterna först den 1 December 1874 genom Kammaroch
Kommerskoilegiernas sistnämnda dag gifna utslag.

För Hageby och Fibbhytte allmänning tillika med skogvaktarebostället
Utmålet är afgiften 1 rdr. 7 sk. 3 rst. banko; för Gyttorps

norra allmännings vestra del tillika med skogvaktarebostället Gyttorpsdam
59 öre och för Gyttorps södra allmänning 5 rdr. 57 öre Rmt.

För hela Pershytte allmänning utgå rekognitionsafgifterna med
ett sammanlagdt belopp af 7 kronor 89 öre.

Skogsbevillning utgår för

Hageby och Fibbhytte allmänning ...... med 13 kronor 80 öre

Gyttorps norra allmännings vestra del ,, 4 „ 76 ,,

och Gyttorps södra allmänning ........... „ 44 „ 75 „

tillsammans 63 kronor 31 öre.

Pershytte grufvebolags allmänningar äro i 1894 års taxeringslängd
upptagna till:

Hageby och Fibbhytte allmänning...................... 10,000 kronor

Gyttorps norra allmännings vestra del tillika

med Kopparbäcks torp och Gyttorpsdam...... 6,700 . „

Gyttorps södra allmänning med Hurrebo torp 18,000 „

Summa 34,700 kronor.

Dalkarlsbergs graf allmänning i Nora socken, Vikers kapell, Örebro
län. Under ofvanstående namn äro numera sammanfattade flere allmänningstrakter
anslagna åt Dalkarlsbergs grufvor.

Dessa trakter heta: Nya Vikers öken, Mellantrakten, Bengtstorps
öken, Fagerbo allmänning med Fagerbotrakten och Kartilleö.

Upplåtelsen af de flesta af dessa allmänningstrakter kan hänföras
till det beslut af 1689, hvarom skrifves i Bergskollegii bref den 1 Juni
sagda år till dels landshöfdingen i länet dels bergmästaren i orten. I
detta bref säges: »För Dalkarlsgrufvorna finner man inga bättre utvägar
till skog än att den trakten, som ligger mellan Fagerbobäcken och
Hamannstorps-skillnaden, samt emellan Dalkarls- och Snöbergshyttan
så ock vid Ålfhyttan emellan Snöbergsliult och Svartelfven blifver dertill
lagd, emedan intet tvifvel är, att ju på dessa orter lärer finnas allmänning;
hvarföre såsom det är nödigt, att densamme blifver ju förr ju
heller noga och rätt aftagen, på det hyttorna sedan af någon föregifven
ovetenhet om rätta skillnaden icke måge gå der in på och utdöda
skogen, som till grufvornas behof är nödig och förmodligen lärer kunna
göra tillfyllest, alltså hafva Vi fuller Herr Landshöfding Wrangel anmodat
att ställa sådant i behörig effekt.»

Enligt samma bref uppläts emellertid ofvannämnda trakt, Kartilleö,
åt Mogrufvan.

De allmänningsskogar, som 1689 anvisades åt Dalkarlsbergs grufvor,
synas hafva utgjorts af två skogskomplexer, den ena benämnd Skrekarhytte
öken, den andra bestående af trakter, kallade Gamla och Nya
Vikers Öknar samt Fagermo (eller Fagerbo) allmänning.

Af Skrekarhytte öken blefvo emellertid den »Östra delen» och den
»Sydvestra delen» genom Bergskollegii utslag den 26 April 1790 åter
tillagda Skrekarhytte byamän. Dessa hade nämligen blifvit tilldömde
genom Noraskoga häradsrätts utslag den 8 Juni 1658 den Östra trakten
och genom samma rätts utslag den 30 Januari 1660 den Sydvestra
trakten. Bergskollegium beslöt i sitt nyssberörda utslag, efter det undersökning
och landtmäteriförrättning föregått, att byamännen skulle få
behålla dessa trakter, och som de af ålder begagnat desamma utaq.
afgift, kunde sådan ej heller då åläggas dem.

Enligt uppgift från Örebro läns landtmäterikontor den 4 Mars 1896
verkställdes 1791 laga delning af de trakter å allmänningen »Skrekarhytte
öken» som genom Bergskollegii utslag 1790 tillagts byamännen.
Karta upprättades af Carl Porat Carlsson och blef 1792 den 7 Mars
vid laga vinterting af häradsrätten fastställd.

De på denna karta upptagna två skogstrakter, som tillagts byamännen,
kallas der »Östra öknen» och »Södra öknen».

Den allmänningsskog, som i Kommerskollegii och Skogsstyrelsens
underdåniga utlåtande den 19 Mars 1872 upptages under namn Skrekarhytte
Södra öken, och angående hvilken i samma utlåtande säges, att
några upplysningar icke kunnat i de hos Kommerskollegium förvarade
handlingar anträffas, men hvilken bergmästaren då på grund af 1764
års karta uppgifvit vara 40 tunnland 22 \ kappland, är otvifvelaktigt
ofvanberörda, Skrekarhytte by tillhörande skogstrakt »Södra öken».

Af den 1689 Dalkarlsbergs grufvor anvisade Skrekarhytte öken
återstår således endast Mellantrakten, belägen mellan Skrekarhytte Östra
och Södra öknar.

Beträffande den andra 1689 Dalkarlsbergs grufvor anvisade skogskomplexen
inhemtas af Bergskollegii resolution den 14 Februari 1828,
att Gamla Vikers öken blifvit delad mellan Gamla Vikers hemman.

Af denna skogskomplex återstå för Dalkarlsbergs grufvor således
Nya Vikers öken och »Fagerbo (eller Fagermo) allmänning med Fagerbotrakten».

Kartilleö allmänning, hvilken enligt 1689 års bref, såsom ofvan
säges, tilldelades Mogrufvan, hade, sedan denna grufva blifvit ödelagd,
under olika perioder varit anvisad åt olika verk, tills den slutligen,
genom Bergskollegii resolution den 27 Mars 1797, tillädes Dalkarlsbergs
grufvor.

När Bengtstorps öken anvisades åt Dalkarlbergs grufvor, är ej säkert
kändt. Skogstrakten lärer nämligen varit begagnad af Bengtstorps hyttelag
till dess Bengtstorps hytta på grund af Bergskollegii utslag den 27
Februari 1721 ödelädes. Det antages, att Bengtstorps öken någon tid
derefter kommit under Dalkarlsbergs grufvors disposition, enligt uppgift
efter en af Bengtstorps hyttelag till följd af försummade fatalier förlorad
process. I Bergskollegii utslag rörande rekognition för Dalkarlsbergs
grufveskogar hänföres Bengtstorps öken till den del af Skrekarhytte öken,
som bibehållits för Dalkarlsbergs grufvor. *

Sedan emellertid vissa byamän i Skrekarhyttan velat åt byn förvärfva
mellantrakten samt »Gamla och Nya Vikers öken med Fagerbo
(eller Fagermo) allmänning», blef genom nådig resolution den 27 Augusti
1816 bestämdt, bland annat, att de Dalkarlsbergs grufvor anslagne allmänningar
dädanefter som dittills skulle under grufvelaget förblifva och
till grufvornas behof användas.

Genom nådig resolution den 15 April 1817 gafs, särskildt, i fråga
om Kartilleö allmänning, enahanda bestämmelse som den föregående.

Öfver de fleste af ifrågavarande skogstrakter upprättades kartor 1764.

Mellantrakten innefattade enligt 1764 års karta 282 tunnland eller
139,21 hektar, men, enligt uppgift i Skogsstyrelsens berättelse 1879,
143,7 hektar.

Nya Vikers öken innefattade enligt 1764 års karta 942 tunnland
14 kappland eller 465,24 hektar skog och 10 tunnland eller 4,94 hektar
inegor, tillsammans 952 tunnland 14 kappland eller 470,18 hektar.

Bengtstorps öken innefattade enligt 1764 års karta 187 tunnland
26 kappland eller 92,7 1 hektar.

B''agerbotrakten med Fagerbo allmänning utgöres enligt 1764 års
karta af 169 tunnland eller 83,4 3 hektar skog och 22 tunnland 16 kappland
eller 11,n hektar impediment, tillsammans 94,54 hektar.

Kartilleö allmänning utgöres enligt uppgift af ekonomiska kartverket
af 27,7 hektar.

Skogshusbållningsplan är den 18 Mars 1881 fastställd för alla
Dalkarlsbergs allmänningstrakter, år 1896 reviderad. Enligt denna plan
innefatta dessa trakter tillsammans en areal af 860,8 7 hektar, deraf

skogsmark............................................... 565,9 5 hektar.

impediment .............................................. 257,3 5 ,,

inegor ................. 37,5 7 „

tillsammans 860,8 7 hektar.

Utsyning från skogen har från och med 1886 årligen sökts och

erhållits för hela det löpande årets virkestillgång enligt hushållningsplanen,
nämligen 36,700 kubikfot eller 960,5 kubikmeter.

Grufvorna hafva i vidsträckt omfattning oafbrutet bearbetats.

Nyttjanderätten till Dalkarlsbergs grufallmänningar innehafves af
Dalkarlsbergs grufvebolag, som ombesörjer vården och förvaltningen af
skogarna.

År 1886 medgafs en försäljning af 523 kubikmeter öfverloppsvirke
och år 1887 en sådan af 630 kubikmeter. Enligt uppgift af grufförvaltaren
inbragte försäljningen år 1886 2,384 kronor 74 öre, hvaremot
öfverloppsvirket för 1887 icke såldes, utan fick användas för grufvornas
behof, med förbehåll dock, att en på grund af föregående försäljnings
belopp beräknad summa af 2,870 kronor 15 öre skulle anslås
till skogens vård och skötsel.

För skogens vård och skötsel har, enligt uppgift af grufbolagets
förvaltare, med jägmästarens godkännande vid årlig inspektion samt
under bergmästarens kontroll, användts under tiden 1887 1893 till sammans

6,729 kronor 54 öre.

Dalkarlsbergs grufallmänningstrakter hafva påförts rekogmtions afgift

vid olika tillfällen. __ .

Kartilleö allmänningen blef genom Bergskollegii resolution den
27 Mars 1797 påförd en rekognition af sex skillingar banko för 6 stafrum
vedfångst.

Enligt Bergskollegii resolution den 14 Februari 1828 fastställdes
rekognitionsafgifterna för:

Nya Vikers öken till ....................... 2 rdr. 12 sk. bko

och för de öfriga trakterna efter

tillsammans ................................ 1 y, 43 „ 6 rst. bko.

Skogsbevillning är påförd alla utom Kartilleö med tillsammans
49 kronor 87 öre.

Allmänningarna äro år 1894 bevillningstaxerade till:

Nya Vikers öken med Snöbergstorp ............ 45,000 kronor

Bengtstorps öken ........................................... 8,000 ,,

Kartilleö med Kartilleötorp ........................... 3,000 „

Fagerbo allmänningarna ................................ 8,000 „

Mellantrakten med Ökentorp........................... 13,500 „

Summa 77,500 kronor.

Lönvbottens grvfallmänvwg i Nora socken, Örebro län.

Denna allmänning blef på grund af Bergskollegii förberörda bref

af den 1 juni 1689 tilldelad Stripebergs och Klacka grufvor, för hvilka
enligt samma bref skog skulle afsättas åt hvad emellan Västgötefors
och Greksåsar på Lunnfly skogen, så ock emellan Finnåns Hammar,
Holmshytte och Greksåsars hytteskogar kunde finnas att tillgå. Skogen
skulle för sadant ändamål »aftagas». Åshyttelaget hade äfven rätt till
kol från denna allmänning enligt Bergskollegii utslag den 12 April 1748,
hvilken rätt flere gånger bekräftades, men skulle hyttelaget erlägga en
afgift till grufkassan. Sedan Åshyttan år 1797 nedbrunnit, anvisades
Lönnbottens allmänning till understöd för brytningen i Åsbobergs grufvor,
såsom ock inhemtas af Bergskollegii utslag den 5 Mars 1828.

Kartor öfver allmänningen upprättades åren 1762, 1764 och 1825.
Enligt 1825 års karta skulle allmänningens areal vara:

skogsmark .................. 552 tid 61 kpl. eller 272,6 0 har

impediment ................... 119 „ 2 i „ „ 58,7 8 „

megor ............................ 24 „ 6 j „ „ 11,95 „

tillsammans 695 tid 15 \ kpl. eller 343,3 3 har.

Hushållningsplan är den 31 December 1890 fastställd. Enligt denna
innefattar allmänningen:

skogbärande mark ............................................. 246,4 6 hektar

kal skogsmark................................................... 872

impediment ...................................................... 68,’ö7 ”

tillsammans 323,8 5 hektar.

Skillnaden i areal mellan äldre och nyare uppgifter torde härflyta
från på skogen befintliga torp.

Nyttjanderättshafvare är Stribergs graf bolag såsom egare till Åsbobergs
grufvor.

Åsbobergs grufvor hafva under lång tid varit i oafbruten gång.

Vården och förvaltningen af skogen omhänderhafvas af Striberers
grufbolag.

Nyttjanderättshafvarne hafva årligen begärt och fått den tillgängliga
virkestillgången.

Genom Bergskollegii utslag den 5 Mars 1828 påfördes allmänningen
en rekognition efter 148 stafrums årlig afverkning, till belopp af
3 rdr. 4 sk. banko, och utgår skogsbevillning med 37 kronor.

Lönnbottens grufallmänning tillika med torpen Malmbergstorp och
Malmbergsfors är bevillningstaxerad till 25,000 kronor.

A sb obergs allmänning eller Gyttorps norra allmännings östra del i
Nora socken, Örebro län.

Denna allmänningsdel har varit upplåten för flera ändamål, bland
andra, för Vedevågs manufakturverk. Sedan emellertid detta verk, på
grund af öfverenskommelse med Nora bergslag in. fl. om begagnande
af det s. k. Kungshammaresmidet och dertill hörande koltägter, afstått
såväl Åsbobergs allmänning, som den Vedevågs bruk då jemväl upplåtna
Kartilleö skogstrakt, blef genom Bergskollegii utslag den 27 Mars
1797 Åsbobergs allmänning anslagen åt Åsbobergs grufvor.

Kartor öfver allmänningen upprättades åren 1764 och 1812.

Enligt 1812 års karta skulle allmänningen innehålla:

skogsmark .............................. 52 tid — kpl. eller 25: 6 7 hektar

impediment ........................ 1 „ 20 „ „ 0: so „

tillsammans 53 tid 20 kpl. eller 26: 4 7 hektar.

Skogshushållningsplan är den 31 December 1890 fastställd och
består, enligt den, arealen af:

skogsmark ................................................. 17: 70 hektar

impediment ............................................... 0: 2 7 „

inegor ......................................................... 1: 0 3 „

tillsammans 19: o o hektar.

Nyttjanderättshafvare är Stribergs grufbolag såsom egare till Åsbobergsgrufvan,
som alltjemt varit i full gång.

Å skogen, som vårdas och förvaltas af nyttjanderättshafvaren, har
endast hjelpgallring egt rum.

Genom Bergskollegii utslag den 27 Mars 1797 är en rekognitionsafgift
af 12 sk. 2 rst. banko åsatt skogen.

I ett Kommerskollegium tillhandakommet utdrag af taxeringslängden
för Örebro län 1894, beträffande grufskogar, är Åsboberg-allmänningen
icke upptagen såsom bevillningstaxerad, men lärer den dock
under namn »Åsbobergstorpet med skogen» vara i jordeboken intagen
och bevillningstaxerad till 3,000 kronor.

Lomjly graf''allmänning i Nora socken, Örebro län.

Denna skog uppläts jemlikt förberörda bref den 1 Juni 1689 åt
Stribergs och Klacka grufvor, men har, enligt hvad upplyses af Bergskollegii
utslag den 5 Mars 1828, sedan år 1797 begagnats för Klacka
grufvor ensamt.

Hushållningsplan är den 17 April 1891 fastställd.

Enligt denna innehåller skogen:

skogbeväxt mark ..................................... 33: 23 hektar

kal mark ...................................................... 2: 54 „

impediment ................................................. 24: 2 9 ,,

tillsammans 60: 0 6 hektar.

Nyttjanderättshafvare är Klacka och Lerbergs grnfvebolag såsom
egare till Klacka grufvor. Bolaget besörjer sjelf vården och förvaltningen
af skogen.

Någon utsyning på grund af bergmästarens tillstånd har under
de senaste tio åren ej egt rum, emedan, enligt hvad nyttjanderättshafvarne
upplyst, skogen är öfverafverkad och ställd på återväxt. Deremot
har enligt jägmästarens förordnande gallring förekommit.

Genom Bergskollegii utslag den 5 Mars 1828 är rekognitionsafgift
till belopp af 12 sk. banko påförd skogen, för hvilken skogsbevinning
utgår med 3 kronor.

Skogen är bevillningstaxerad till 4,000 kronor.

Stråssa graf allmänning i Ramsbergs socken, Örebro län.

I Bergskollegii bref den 1 Juni 1689 dels till Landshöfdingen i
länet, dels till bergmästaren i orten säges: »ehuruväl till Stråssa grufva
en skogstrakt af en half mil lång och nästan så bred i sydost derifrån såsom
grufveskog redan tillagd är, så emedan det likvisst intet annat än för
rådelig! anses kan, att der under mera skog skaffas, och det vill förljudas,
att Gussle hyttelag häfver för mycken skog samt att emellan
Aspa och Rijsta hyttor skall finnas allmänning, ty hafva Wi Herr Landshöfdingen
anmodat att låta desse skogsparker genom en landtmätare
aftagas, och hvad som kan mistas ifrån hyttorna frikallas till grufveskog
och byggningsvirke.»

Härigenom kom nuvarande Stråssa allmänning att anvisas till
Stråssa grufvors underhåll.

Genom utslag af Bergskollegium den 20 December 1826, fastställdt
af Kongl. Maj:t den 19 Mars 1828, skola emellertid Ottes- och Stripagrufvorna
kunna få utsyning på allmänningen »mot utsättande af en
skälig betalning till Stråssa grufvelag».

Öfver allmänningen upprättades karta år 1765.

Hushållningsplan fastställdes första gången af Skogsstyrelsen år
1876 för tiden 1875—1894, men nu gällande hushållningsplan är den
17 April 1895 fastställd af Domänstyrelsen.

Enligt instrument vid taxeringsförrättning den 11 Juli 1825 omfattade
allmänningen:

1,806 tid. 5 kpl. eller 891: 6 o har

28: 4 0 „

57 „ 17 „

220

109: 06

skogsmark ....................

skogvaktaretorp ..........

impediment ...................

tillsammans 2,084 tid. 20 kpl. eller 1,029: 0 6 har.

Enligt 1876 års hushållningsplan innehåller allmänningen:

skogsmark ........................... 841: 7 0 har

impediment .......................... 144: 4 0 ,, 986: 19 har

hvartill komma

skogvaktaretorp ........................................ 28: 4 o „

tillsammans 1,014: 5 9 har.

Enligt 1893 års plan innehåller skogen deremot:
skogsmark ......................... 742: 2 9 hektar

kal mark

impediment ......

hvartill komma
skogvaktare! orp

92: 6 5
101: 56

936: 50 hektar
28: 40

tillsammans 964: 9 o hektar.

I intetdera fallet äro de inom yttre rågångarne belägna till grufskogen
ej hörande Kärrgrufvegårds egor och Hallarsboda hagar, tillsammans
9: 9 6 hektar, medräknade. En skillnad emellan den år 1825
beräknade arealen och arealen enligt 1893 års hushållningsplan af 64: i 6
hektar föreligger alltså.

Allmänningen innehafves nu af Stråssa grufvebolag, som jemväl
besörjer vården af densamma.

Stråssa grufvor hafva alltjemt varit i gång.

Anmälan om utsyning från skogen har årligen egt rum hos bergmästaren,
som medgifvit att allt enligt hushållningsplanen tillgängligt
virke finge tagas. Enligt den äldre hushållningsplanen uppgick utsyningen
till 706 kubikmeter om året, enligt den nyare är den 1,062: 2 5
kubikmeter.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län meddelade den
9 Oktober 1882 Stråssa bolag tillstånd att genom sin förvaltning sälja
öfverskottsvirke.

Enligt utdrag ur Stråssa grufvebolags räkenskaper åren 1885—1895
har på grund af berörda tillstånd årligen på offentlig auktion försålts
från 7 till 14 milkol. De influtna beloppen hafva användts till bestridande
af de med skogsvården förenade utgifter samt till utskylderna

för skogen. Inkomsterna hafva dock ej räckt till betäckande af utgifterna,
utan har en brist af 628 kronor 76 öre uppstått.

Genom resolution den 5 Mars 1828 bestämdes af Bergskollegium
rekognitionsafgiften för allmänningen efter en aftorkning af 325 stafrum
ved till 6 rdr. 37 sk. banko. Den särskilda skogsbevillningen utgör
81 kronor 25 öre.

Stråssa grufallmänning är bevillningstaxerad till 24,000 kronor
och torpen Buskaboda och Schakttorp å densamma till 2,700 kronor.

Ansjö och Kalklints grufallmänning, belägen i Hjulsjö socken af
Örebro län, lärer på slutet af 1600-talet hafva varit anvisad åt Hjulsjö
hytta. Men enligt uppgift i Bergskollegii utslag den 27 Oktober 1828
hade skogen då förut varit för erhållande af nödigt virke anslagen åt
Slotterbergs, Rosbergs och Ånsjö grufvor, hvilka enligt sistberörda utslag
fortfarande skulle få begagna densamma.

Hushållningsplan fastställdes första gången den 2 Mars 1876. Den
nu gällande planen är fastställd den 25 Juli 1895.

Enligt en karta öfver allmänningen, åberopad i Bergskollegii utslag
af 1828, utgjordes allmänningen då af:

skogsmark ..... 152,0 8 hektar

impediment.................................................. 14,4 5 „

inegor .......................................................... 3,0 5 „

tillsammans 169,5 8 hektar.

Enligt nu gällande hushållningsplan består allmänningens areal af:

skogbeväxt mark ...................................... 129,8 2 hektar

kal skogsmark ......................................... 8,3 6 „

impediment ................................................ 21,6 9 „

tillsammans 159,8 7 hektar.

Nyttjanderättshafvare är Hjuljerns grufvebolag såsom egare till
ofvannämnda grufvor, af hvilka Rosbergs och Slotterbergs under de
senaste tio åren varit i full gång i betydande omfattning, hvaremot
Ånsjögrufvan under åtta år njutit hvilostånd.

Vården och förvaltningen af skogen omhänderhafvas af graf bolaget.

Anmälan om virkesbehof har årligen egt ram hos bergmästaren,
som godkänt utsyning till det i hushållningsplanen medgifna belopp.
Virket har användts lör grufvornas behof, och intet har försålts.

Årsafverkningen var enligt den äldre planen bestämd till ungefär
156 kubikmeter, men enligt nu gällande plan är den 255,0 8 kubikmeter.

Genom Bergskollegii resolution den 27 Oktober 1828 bestämdes
rekognitionsafgiften, efter 62| stafrum per år, till 1 rdr. 14 sk. 2 rst.
banko, och utgår skogsbevillning med 15 kronor 50 öre.

Skogen är för 1894 bevillningstaxerad till 11,000 kronor.

Emme och Lerbäcks eller Kärrängsskogs allmänning.

Denna skog är belägen i Lerbäcks socken i Örebro län samt i
Hellestads och Godegårds socknar i Östergötlands län.

År 1764 anhöll Emme hyttelag hos Bergskollegium, att »Emme
enskilda eller Lerbäcks lilla allmänning» måtte upplåtas åt hyttelaget.
Frågan remitterades till bergmästaren i orten, som i yttranden af den
11 December 1764 föreslog, att hyttelaget skulle få årligen kola en mila
å skogen, men att derjemte Dams- och Svaldre hyttelag ej skulle förmenas
att äfvenledes från allmänningen bekomma understöd.

Dåvarande Landshöfdingen Friherre J. Hamilton ingick emellertid
år 1765 till Bergskollegium med ansökan att för ett kopparverk, som
han skulle anlägga vid Dalhöfdinge koppargrufva, få Lilla Lerbäcks
allmänning sig anslagen. Allmänningen, som tyckes hafva sammanhängt
med en af Lerbäcks bergslag begagnad skog, hade efter en af Hamilton
med bergslaget träffad förening, hvilken den 17 Maj 1764 fastställts af
Bergskollegium, blifvit till sina gränser bestämd och till disposition fri.

Brytningen i Dalhöfdinge koppargrufva upphörde emellertid snart,
och Hamiltons ansökning förföll.

Någon Bergskollegii resolution i anledning af Emme hyttelags
ansökning af 1764 har ej kunnat igenfinnas.

Karta öfver allmänningen upprättades år 1764 af landtmätaren
Erik Nyberg och fastställdes vid Sköllersta häradsrätt den 24 September
samma år.

Kartan granskades år 1801, och bestämdes då närmare gränsen
mot Emmes, till Gryts bruk hörande hemmans mark. Skogen kallades
dä »Emme hyttelags allmänning».

Huru allmänningen kunnat få detta namn, som antyder, att hyttelaget
begagnade densamma, kan ej uppgifvas. Af protokoll vid en den
14 September 1829 af bergmästaren Sam. Troilius, i tillkallade parters
närvaro hållen besigtning och förrättning för bestämmande af rekognitionsafgift
för allmänningen inhemtas emellertid, att anledning då ej
funnes att antaga, det Emme hyttelag kunde förete någon handling,
som visade »om och på hvad sätt» deras år 1764 hos Bergskollegium
gjorda ansökning blifvit af Kollegium afgjord. Bergmästaren anmärker
vidare i samma protokoll, att om användandet af den växande skogen

intet annat funnes i handlingarna omnämndt än att den 2 Mars 1778
20 stycken stockar lemnats åt Damhyttelaget i Lerbäck.

Bergmästaren Troilius hade, såsom af sagda protokoll jemväl inhemtas,
redan före sistberörda förrättning yttrat sig om skogens användande,
nämligen då han i skrifvelser till Bergskollegium den 30
November 1822 och särskild! den 23 Juni 1824 »uppgifva», att Emme
hyttelag vore närmast beläget för skogens rätta begagnande, men att
dock honom syntes med ändamålet af bergsallmänningarna mest öfverensstämmande,
om denna mindre betydliga trakt blefve anslagen åt Runsala
torrstensgrufva och Håkanstorps Ångagrufva, uti hvilka jernmalmsgrufvor
Emme, Svaldre och Damhyttelagen vore delegare.

Vid förberörda förrättning 1829 förnyade emellertid Emme hyttelag
sin år 1764 gjorda begäran att få sig skogen mot rekognition anslagen,
särskild! som hyttelaget, såsom delegare i Håkanstorps Ångagrufva,
behöfde virke till timring i grufvan och dessutom tänkte upptaga Kärrgrufvan
och Runsala torrstensgrufva. Närvarande kronoombud erkände
Emme hyttelags bemödande att freda skogen »från total åtkomst af
angränsande», men ansåg, att Lerbäcks bergslag, som ej hade annan
skog sig anvisad, åtminstone borde få räkna på denna skogstrakt.

Genom utslag den 21 September 1830 blef allmänningen af Bergskollegium
anslagen åt Emme hyttelag och åsattes densamma rekognitionsafgift.
I utslaget säges, att allmänningen varit från äldre tider begagnad
af Emme hyttelag; och föreskrifves vidare att, på grund af Kongl. Maj:ts
beslut den 29 Januari 1824 derom att de kronoallmänningar, som förr
varit till vissa grufvor anslagna, skulle äfven efter den tiden för samma
ändamål användas för dessa grufvor, eller vid deras upphörande, för
andra grufvor, som deraf vore i behof, Emme hyttelag skulle hafva rätt
att fördela afgiften på öfriga intressenter, som deltoge i de till utsyning
berättigade grufvor i orten.

Hvilka dessa grufvor äro namnes emellertid ej.

Med år 1834 upphörde tackjernsblåsningen i Emme hytta, och
1836, den 12 Augusti, upprättades kontrakt emellan Emme hyttelag och
Gryts, Haddebo samt Häda bruksegare om blåsningens förläggande till
Hjortqvarns masugn, dit Emme hyttelag skulle lemna värmningskol.

På ansökning stadfästade Bergskollegium genom utslag den 15
Mars 1838 detta kontrakt. Vid den utredning, som föregick denna stadfästelse,
upplystes, att man för blåsningen vid sistnämnda masugn hade
malm från Taberg i Småland samt, särskild! Emme hyttelag, malm från
grufvor i Nora socken, men malm från några hyttelagets egna grufvor
i trakten namnes ej.

Genom bergstingsrättensii orten utslag den 3 Juni 1851 beviljades
Emme hyttelag ,s tillstånd att tillsvidare kola en femton famnars mila å
Emme hytteskog.

Hjortqvarns masugn är, enligt vederbörlig anmälan, år 1895 nedlagd.

Hushållningsplan för allmänningen fastställdes första gången den
20 Maj 1881; nu gällande plan är fastställd den 19 Oktober 1895.

Enligt uppgifter vid rekognitionsafgiftens bestämmande bestod
allmänningen då af:

skogsmark ..... 120,9 4 hektar

inegor ......................................... 2,7 8 „

impediment ..................................... 109,0 3 „

tillsammans 232,7 5 hektar.

Enligt gällande skogshushållningsplan åter utgöres den af:

skogsmark ........................................ 97,34 hektar

impediment.................................. 124,61 „

inegor .................................................. 7,3 7 „

tillsammans 229,3 2 hektar.

Vården och förvaltningen omhänderhafvas af Emme hyttelag, som
dock under de senaste tio åren endast två gånger, nämligen 1887 och
1890, begärt utsyning hos bergmästaren.

År 1895 försåldes i vederbörlig ordning, efter af revirförvaltningen
gjord;;anmälan, 226 kubikmeter torr skog och vindfällen för tillsammans
345 kronor. Sedan kostnaderna för auktionen betalts samt 178 kronor
43 öre användts till skogsfrö, sådd och virkesupphuggning, har återstoden,
139 kronor 2 öre, öfverlemnats till hyttelaget att användas för
skogens vård.

Några grufvor, som af Emme hyttelag brytas, finnas icke angifna,
och någon brytning i de grufvor, som omnämnas i bergmästaren Troilii
ofvanberörda skrifvelse till Bergskollegium år 1824, har, för så vidt till
Kommerskollegium inkomna uppgifter utvisa, icke på mycket länge förekommit.

Genom Bergskollegii förberörda utslag af den 21 September 1830
bestämdes rekognitionsafgitten för skogen till 28 skillingar banko; skogsbo
vinning utgår med 5 kronor 14 öre, och är skogen bevillningstaxerad
till 6,500 kronor.

Af ofvanstående utredning framgår att, om äfven Emmes allmänning
skulle under äldre tider hafva varit anslagen åt några grufvor, den
dock år 1764 var till disposition fri, samt att Emme hyttelags nuvarande

rättigheter till skogen grunda sig på Bergskollegii utslag den 21 September
1830. I detta utslag säges visserligen, att skogen skulle få
användas till understöd för grufdrift, men hvilka grufvorna voro angifves
icke, och af Bergskollegii förberörda utslag af den 15 Mars 1838, rörande
förflyttning af hyttelagets tackjernsblåsning till Hjortqvarns masugn,
ses, att hyttelaget då ej hade egen grufdrift. Deremot torde vara
otvetydigt, att hyttelaget haft rätt till kolning af en 15 famnars mila
med 4 \ aln lång ved, för hvilket ändamål i hushållningsplanen för skogen
beräknats en årlig afverkning af 45 kubikfamnar.

År 1890 hade då tjenstförrättande jägmästaren i Askersunds revir
hos Länsstyrelsen i Örebro län gjort anmälan om vissa oegentligheter,
som beträffande skogen skulle egt rum, särskildt att nyttjanderättshafvarne
ej inlemnat föreskrifven redovisning för afverkadt virke, och öfverjägmästaren
hade, i afgifvet yttrande, på grund deraf att brytning ej
skett »i de grufvor, för hvilka skogen varit upplåten», ansett, att rätten
till skogen borde afhändas hyttelaget. Denna anmälan föranledde ingen
åtgärd mot hyttelaget hvarken från Länsstyrelsens eller Kommerskollegii
sida. Handlingarna i ärendet hade nämligen af Länsstyrelsen öfverlemnats
till Kollegium, för den händelse Kollegium funne någon åtgärd
erforderlig.

I nu förevarande ärende har vederbörande jägmästare ånyo framhållit,
att behof af virke för grufdrift icke förefunnes, att omförmälda
mila tagits för stor, att kolen försålts, och att två torp erhållit virke å
allmänningen.

Som emellertid hyttelaget haft rätt till kolning af en mila å allmänningen
för sin tackjernsblåsning och kolen skolat lemnas till Hjortqvarns
masugn, torde den omständigheten, att hyttelaget ej behöft virke
för grufdrift, icke böra inverka på rätten till skogens begagnande. Hade
oegentligheter eljest försports, borde jägmästaren hafva vidtagit sådan
åtgärd, hvarom i punkt 8:o af 1873 års förordning förmäles.

Beträffande åter dispositionen för framtiden af Emme allmänning,
så och då Emme hyttelag icke på länge idkat tackjernsblåsning i
egen hytta och Hjortqvarns masugn, dit hyttelagets tackjernstillverkning
varit flyttad, år 1895 nedlagts, torde numera skogens bibehållande
åt hyttelaget icke längre ur tackjernstill verkningens synpunkt betingas;
och då inga grufvor i trakten drifvas, torde ej heller ur grufdrift ens
synpunkt skogens upplåtande till begagnande af enskilde böra ifrågakomma.
Embetsverken anse alltså, att Emme och Lerbäcks eller Kärrängsskogs
allmänning bör till statsverket indragas, hvilket äfven lärer
kunna utan vidare svårigheter ske, enär, såsom revirförvaltaren upp -

lyst, Emme hyttelag uttryckt sin önskan, att staten måtte öfvertaga
skogen, blott att det kunde ega rum utan kostnad för hyttelaget.

Edsböle Vestra allmänning.

Denna allmänning, som är belägen i Hallsbergs socken af Örebro
län, blef, efter det lagmannen Wennerstedt å egna och medintressenters
vägnar anhållit att för Skogaholms verkens förnödenhet få någon tilldelning
från Edsböle allmänning, genom Bergskollegii resolution den 22
November 1729 ahvisad åt sökandena »på det sätt att de vid 50 daler
silfvermynts vite ej måge nyttja densamma till kolning för deras hytta
eller hammarverk utan endast till grufvornas förnödenhet som antingen
äro vid Skåleklint påfunna eller framdeles der och annorstedes i nejden
påfinnas kunna».

Genom Kong! bref den 24 November 1747 och 27 Juli 1779
blef upplåtelsen bekräftad.

Dock skulle ett torp under Haddebo bruk hafva rätt att efter utsyning
erhålla sitt skogsbehof från allmänningen.

Enligt karta af 1812, åberopad i Bergskollegii utslag den 21 September
1830, då rekognitionsafgiften bestämdes, skulle allmänningen
innehålla 97 4 tunnland eller 48,12 hektar.

Hushållningsplan är fastställd af Domänstyrelsen den 19 Oktober

1895.

Enligt denna plan består allmänningen af:

skogsmark ............................................. 26,4 6 hektar

impediment........................................... 4,54 „

tillsammans 31,o o hektar.

Nyttjanderättshafvare är Aktiebolaget Skogaholms bruk, som äfven
ombesörjer vården och förvaltningen af skogen.

För Edsböle vestra allmänning har hushållningsplan icke funnits,
förrän den ofvannämnda fastställdes.

Afkastningen af skogen har under de senaste 10 åren tillsammans
utgjort 360 kubikmeter kolved och 65 sågtimmer, hvarjemte under 1895
något rensningsvirke anmälts till försäljning.

Skåleklints grufva har ej på mycket lång tid bearbetats. Aren
1872 och 1873 lärer dock plockning af malm i varpen vid grufvan
egt rum.

Genom Bergskollegii utslag den 21 September 1830 bestämdes rekognitionsafgiften
till 10 skillingar banko för 9 \ stafrum ved.

Skogsbevillning lärer utgå med 1 krona 72 öre, hvilket belopp

icke öfverensstämmer med det vid rekognitionsafgiftens fastställande beräknade
stafrumstal.

Edsböle vestra allmänning är bevillningstaxerad till 2,500 kronor.

Då i förberörda utslag af den 21 September 1830 säges att, derest
grufvorna, för hvilka skogen upplåtits, framdeles ödelädes, det skulle
åligga bergmästaren att derom göra anmälan hos Bergskollegium, som
då ville om skogens upplåtande för andra i behof varande grufvor i
orten sig utlåta, har Kommerskollegium anmodat bergmästaren i mellersta
distriktet att inkomma med upplysning, om några grufvor funnes,
åt hvilka, enär Skåleklints grufva ej längre arbetades, skogsfång från
allmänningen kunde anvisas.

Bergmästaren har till svar härå meddelat, att några sådana grufvor
ej för det närvarande funnes.

Då Skogaholms bruk således icke har behof af skogen för sina
grufvors förnödenhet, och andra grufvor ej heller i trakten förekomma,
bör Edsböle vestra allmänning indragas till statsverket.

Guldsmedsboda gruf''allmänning, belägen i Qvistbro socken, Örebro län.

I Bergskollegii utslag den 3 November 1828, angående bestämmande
af rekognition safgiften för denna skogstrakt, säges, att densamma
1671 upplåtits till begagnande för grufvorna å allmänningen. Af andra
handlingar inliemtas, att upplåtelsen skulle hafva egt rum den 6 November
1671, men någon handling, som tydligt visar huru härmed sig förhållit,
har icke kunnat återfinnas.

Enligt de uppgifter, som lågo till grund för rekognitionens bestämmande,
bestod skogen då af:

skogsmark ................................................ 182,16 hektar

impediment ................................................ 10, o 2 „

tillsammans 192,18 hektar.

Interims-hushållningsplan fastställdes den 20 Maj 1881 och nu
gällande plan den 8 Juni 1893.

Enligt den senare innehåller skogen:

beväxt skogsmark ..........

kal skogsmark ...............

impediment .....................

hvartill komma inegor .

151,66

14,56

20,39

9,17

hektar

tillsammans 195,7 8 hektar.

Nyttjanderättshafvare äro Svartå bruksegare såsom innehafvare
af grufvorna på skogen.

Dessa grufvor ligga inom två utmål, Kärrgrufvans och Bojgrufvans,
hviika utmål lära vara vederbörligen försvarade. År 1892 lärer
i ett af utmålen brutits något malm, men öfverhufvud har arbetet varit
obetydligt. År 1889 lära s. k. diamantborrningar hafva verkställts.

Skogens vård och förvaltning ombesörjas af nyttjanderättshaf varne.

Nyttjanderättshafvarne lära för ett hvart af åren 1885—1890
hafva hos bergmästaren begärt att få afverka det löpande årets virkestillgång
enligt hushållningsplanen. År 1890 begärdes äfven att få taga
1891 års hygge. Dessa framställningar hafva af bergmästaren bifallits.
År 1893 lärer man begärt att få tillgodogöra sig virke af tillgången
för år 1892, och år 1894 lärer enahanda begäran gjorts beträffande
1893 års hygge. Äfven 1895 har, enligt bergmästarens uppgift, virkesbehof
anmälts, och ansökningen bifallits, sedan nyttjanderättshafvarne
visat med räkningar, att de »för verkställda förbättringar å allmänningen»
och för dennas vård samt för inköpt virke förskottsvis utgifvit
1,756 kronor 96 öre.

Årsafverkningen var enligt 1881 års hushållningsplan 270 kubikmeter,
men enligt nu gällande plan är den 284 kubikmeter.

Af det afverkade virket lärer, enligt hvad bergmästaren upplyst,
hafva användts vissa belopp till reparation af byggnader vid grufvorna,
reparation af torp å skogen, stängsel kring inegor och sådana skogstrakter,
som skulle fredas, äfvensom till ved åt sju hushåll torpare. Det,
som af det afverkade virket ej användts på nyss omförmälda sätt, lärer,
enligt bergmästarens uppgift, hafva kolats, och kolet användts vid tackjernsblåsning
för nyttjanderättshafvarnes räkning i stället för att i vederbörlig
ordning försäljas.

Emellertid lärer den för 1891 medgifna afverkningen icke hafva
till fullo verkställts och ej heller den år 1893 medgifna.

Jägmästaren uppger, att till och med år 1890 hela årsafverkningsbeloppet,
270 kubikmeter, årligen uttagits. Vidare säger jägmästaren,
att under åren 1888 och 1889 1,500 sågstockar försågats och i form
af plank och bräder försålts.

Genom Bergskollegii utslag den 3 November 1828 bestämdes rekognitionsafgiften
för skogen till 1 rdr. 40 sk. 6 rst. banko.

Skogsbevillning utgår med 20 kronor 12 öre.

Skogen är bevillningstaxerad till 15,700 kronor.

Kronobergs grufallmänning, belägen i Qvistbro socken, Örebro län.

Denna skogstrakt blef för sitt nuvarande ändamål anvisad 1689.
I Bergskollegii merberörda bref den 1 Juni sagda år beter det nämligen:
»till Velamshyttegrufvorna skall grufskog tilläggas af den allmänning,
som Willings hamrar anno 1652 är tilldela hvaraf såsom de nogsamt
kunna underhållas, så måsten I ock tillse, att densamma blifver
dertill använd och ingalunda till någon kolning missbrukad».

Velamshyttegrufvorna benämnas numera Kronobergs grufvor.

På grund af Bergskollegii utslag den 29 April 1813 och Kongl.
Maj.ts resolution den 22 Mars 1814 blef, efter hållen bergmästareförrättning
och sedan Willingsbergs bruksegare och grufegarne den 27
Maj 1816 träffat en förening, den nuvarande Kronobergs grufallmänning
afrösad från Willingsbergs allmänning.

År 1824 uppskattades skogen till rekognition och befanns då på
grund af en år 1812 af landtmätaren P. G. Zetterstedt upprättad karta
innehålla: ^

skogbärande mark ....................................................... 193,o 2 hektar

impediment .............................................................. 18 3 9

skogvaktaretorp ........................................................... l’85 ’•

tillsammans 213,26 hektar.

Interims-skogshushållningsplan fastställdes den 20 Maj 1881, och
nu gällande hushållningsplan är fastställd den 8 Juni 1893.

Enligt sistnämnda plan består skogen af:

skogbärande mark

kal skogsmark......

impediment ...........

inegor .....................

159,05 hektar
22,96 „

34,7 6 „

3,67 „

tillsammans 220,4 4 hektar.

Nyttjanderättshafvare är Kronobergs grufvebolag, bestående af dels
Svartå, dels Willingsbergs bruksegare.

Värden och förvaltningen omhänderhafves af nyttjanderättshafvarne.

Nyttjanderättsbafvarne lära för ett hvart af åren 1885—1890 hafva
hos bergmästaren begärt att få afverka det löpande årets virkestillgång
enligt hushållningsplanen. År 1890 begärdes äfven att få taga 1891
års hygge. Dessa framställningar hafva af bergmästaren bifallits. År
1893 lärer man begärt få tillgodogöra sig virke af tillgången för 1892,
och år 1894 lärer enahanda begäran gjorts beträffande 1893 års hygge.
Äfven 1895 lärer virkesbehof anmälts, och ansökningen bifallits, sedan
sokandene med räkningar visat, att de förskottsvis dels för inköp af virke

dels för förbättringar å allmänningen och för densammas vård utgifvit
2,386 kronor 63 öre.

Enligt 1881 års hushållningsplan var virkesafverkningen bestämd
till 213 kubikmeter.

Af det afverkade virket lärer, enligt uppgift af bergmästaren, en
del hafva användts till reparationer af grufbyggnader och torp, till stängsel
och till ved åt skogvaktaren m. in. Det som ej användts på angifvet
sätt lärer hafva, enligt bergmästarens uppgift, kolats och begagnats
vid Willingsbergs hytta i stället för att i vederbörlig ordning
försäljas.

Jägmästaren uppger att under perioden 1881—1890 kolats 300
läster kol, som icke användts för grufvorna, enär de legat nere. Efter
år 1890 hade virkesbehofvet minskats, enär man år 1891 endast uttagit
30 kubikmeter. I skogen lärer qvarligga en del kol, som uppgifvits
vara »för framtiden reserverade».

De grufvor, för hvilka Kronobergs grufskog anvisats, nämligen
Hagabergsgrufvorna med Svanaberget, Bäckgrufvan, Björkgrufvan, Kärrgrufvan
och Isalunnagrufvan m. fl., hafva sedan år 1885 dels arbetats
utan uppgifven malmfångst, dels haft bvilostånd. Vissa år lärer afgift
enligt § 41 grufvestadgan erlagts i stället för arbetss kylighet ens fullgörande.
År 1893 bröts dock en mindre kvantitet malm ur en af grufvorna.
År 1895 erlades afgift i stället för arbetsskyldighetens fullgörande
för Bäckgrufvan, Björkgrufvan och Hagabergsgrufvorna med
Svanaberget, hvaremot Isalunnagrufvan bearbetades. Å gruffältet lärer
år 1889 en s. k. diamantborrning hafva egt rum samt konsten reparerats
och delvis nybyggts.

Genom Bergskollegii utslag den 3 November 1828 bestämdes rekognitionsafgiften
för Kronobergs grufskog till 1 rdr. 45 sk. banko.
Skogsbevillning utgår till ett belopp af 23 kronor 25 öre, och lära dessa
afgifter, enligt hvad bergmästaren meddelat på grund af uppgift från
vederbörande häradsskrifvare, upptagits i en post å nyttjanderättshafvarnes
debetsedlar.

Skogen är bevillningstaxerad till 18,000 kronor.

Af hvad här ofvan andragits beträffande Guldsmedsboda och Kronobergs
grufallmänningar framgår, bland annat, att de grufvor, till hvilkas
understöd med skogsfång skogarna anvisats, visserligen för närva -

rande och sedan flere år tillbaka icke, eller endast i ringa mån bearbetats,
men att eganderätten till dem likväl upprätthållits; och få Embetsverken
vidkommande nämnda skogar vidare anföra följande:

År 1890 både t. f. jägmästaren i Askersunds revir bos Länsstyrelsen
i Örebro län anmält, bland annat, att ny ttj anderätt shafvarne icke
insändt vederbörlig förteckning öfver det virke, som under vissa år uttagits,
hvarjemte öfverjägmästaren, som hördes öfver denna anmälan,
ifrågasatte, att nyttjanderättshafvarne borde bringas att ersätta statsverket
värdet af det virke, som de under de senaste åren, då grufdriften
varit ringa eller ingen, för mycket afverka! Sedan nyttjanderättshafvarne
m. fl. fått afgifva förklaringar och yttranden i saken, fann Länsstyrelsen
hvad t. f. jägmästaren andragit icke föranleda någon Länsstyrelsens
åtgärd, men öfversände handlingarna till Kommerskollegium,
som för sin del ej heller fann anledning då föreligga till vidtagande af
någon åtgärd.

Revision af hushållningsplanen egde ungefär samtidigt eller strax
derefter rum och blef af Domänstyrelsen fastställd den 8 juni 1893.

Derigenom att ej mindre bergmästaren än äfven nyttjanderättshafvarne
blifvit uppmärksamgjorda å frågan om användandet af skogarnes
afkastning, lärer, enligt hvad af jägmästarens yttrande i nu föreliggande
ärende framgår, efter år 1890 afverkningarna hafva mera lämpats efter
behofven för grufdriften.

Men då vederbörande revirförvaltare funnit andra oegentligheter
förekomma såsom bristande frösådd m. m., har lian, med stöd af punkt
8:o i 1873 års förordning, hos Eder Kong! Maj:ts Befallningshafvande
i Örebro län hemställt, att Guldsmedsboda och Kronobergs allmänningar
måtte ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Länsstyrelsens
resolution i anledning af denna framställning, som gjordes den 18
Juli 1895, bär ännu icke kommit Domänstyrelsen till hända.

Af hela andan i äldre författningar rörande grufskogarna och af
flera upplåtelsehandlingar rörande sådana skogar, särskildt äfven beträffande
Kronobergs allmänning (Kongl. Maj:ts resolution den 14 Mars
1814), framgår, att, der det skogsbelopp, som för grufvornas bedrifvande
från allmänningarna begagnas, icke skulle, genom grufvornas aftagande,
till större eller mindre del behöfvas, det icke behöfliga beloppet skulle
få användas för andra grufvor.

På lång tid hafva emellertid inga andra grufvor i trakten bearbetats.

Enligt 1873 års förordning, punkterna 16:o och 17:o, skall det
öfverflödiga virket försäljas, och de behållna medel, som genom sådana
försäljningar uppkomma, användas till mera betydande arbeten för sko -

gens förbättrande, så länge sådana påkallas, samt derefter till andra utgifter
för skogens vård och förvaltning. Finner revirförvaltaren, att bestämmelserna
i hushållningsplanen eller de deri af Domänstyrelsen
föreskrifna ändringar eller tillägg eftersättas eller öfverträdas eller att
nyttjanderättshafvarne öfverskridit den dem enligt förordningen tillkommande
rätt till skogens begagnande, skall han derom gorå anmälan hos
vederbörande länsstyrelse, som eger förordna, att förvaltningen och vården
af skogen öfverlemnas åt jägmästaren. Sådan anmälan har ock
numera skett i fråga om sistberörda skogar. _

Att oegentligheter förekommit vid förvaltningen af Guldsmedsboda
och Kronobergs allmänningar synes af det redan anförda, och
torde detta bero deraf, att skogens vård omhänderhafves af nyttjanderättshafvarne
sjelfva, äfvensom deraf att. det ej mer än i ofvan nyss
omförmälda fall är klart hvem som skall ingripa.

Att för framtiden åstadkomma en mera verksam kontroll och undvika
missförhållanden af omförmälda slag, torde endast kunna ske genom
ändring i lagstiftningen. Embetsverken komma derför äfven att i det
följande framlägga förslag derutinnan. Men då alltid någon tid måste
förflyta, innan en dylik lagändring hinner genomföras, derest den öfverhufvud
vinner Eders Kongl. Maj:ts nådiga gillande, hemställa Embetsverken,
att i allt fall Eders Kongl. Maj:t täcktes förordna, att Guldsmedsboda
och Kronobergs grufskogar tillsvidare ställas under skogsstatens
vård och förvaltning.

Vestra bergmästaredistriktet.

Nordmarks graf''allmänning, belägen i Nordmarks socken, Vermlands
län, blef anvisad åt Nordmarks grufvor genom Bergskollegii utslag den
14 Oktober 1685, i hvilket utslag säges: »till nödig grufveskogs anskaffande
under Nordmarks grufvor agreerar Collegium det sentiment
som uti förledet år Commissionen uti Philipstad har stannat vid: nämligen
att af de näst till grufvan belägna hyttor proportionaliter några skogsrop
till grufveskog afdelas, och att efter handen man tillser huiu Sandsjö
hytta alldeles må ödeläggas.»

År 1762 kartlades Nordmarks grufskog, som då innehöll 576 tunnland
20 kappland eller 284,6 4 hektar, deraf skogsmark 263 tunnland
3 kappland eller 129,8 7 hektar.

Hushållningsplan fastställdes den 6 April 1880.

Enligt denna plan innehåller allmänningen:

skogsmark ................................................. 122,7 3 har

impediment .............................................. 79,8 3 „ 202,5 6 har,

hvartill kommer en del af allmänningen, som, belägen
invid gruffältet, användes för arbetarebostäder
och enligt karta af 1876 innehåller till
skogsbörd ej afsedd mark ..................................... 40,4 7 „

Hela allmänningen säl. tillsammans....................... 243,03 har.

Nyttjanderättshafvare är Nordmarks grufaktiebolag.

Vården och förvaltningen af skogen omhänderhafvas af nyttjanderättshaf
varen.

Anmälan om erhållande af skogsfång har årligen gjorts hos bergmästaren,
som på grund af sin kännedom om grufarbetenas omfattning
medgifvit, att i hushållningsplanen angifvet belopp finge uttagas. Detta
belopp, omkring 54 kubikmeter, utgöres uteslutande af ved. Någon
öfverafverkning har ej förekommit. Allt det uttagna virket har för
grufdriftens ändamål användts, och intet har försålts.

Genom Bergskollegii utslag den 17 December 1828 bestämdes
rekognitionen efter 94 stafrums afverkning till 1 rdr. 46 skillingar banko.

Skogsbevillning utgår med 23 kronor 50 öre.

Enligt uppgift af vederbörande häradsskrifvare sammanföras dessa
båda afgiftsposter till en, som för Nordmarks grufallmänning utgår med
26 kronor 32 öre eller med 12 öre för litet.

Skogen är bevillningstaxerad till 10,000 kronor.

Persbergs östra grufallmänning, belägen i Fernebo socken af Vermlands
län, är en af ålder åt Persbergs grufvor anvisad skogstrakt, såsom
inhemtas af Bergssynerättens dom den 21 September 1748 och Bergskollegii
utslag den 8 Maj 1751. Karta öfver allmänningen upprättades
1752 af landtmätaren Claes Wahlund. Enligt denna karta skulle allmänningen
innehålla, utom impediment, 70 tunnland 12 kappland eller
34,7 5 hektar skogsmark.

Hushållningsplan är fastställd den 5 Juni 1880.

Enligt denna består allmänningen af:

skogsmark ................................................. 31,79 hektar

impediment och inegor ........................... 8,2 6 „

tillsammans 40,0 5 hektar.
Nyttjanderättshafvare är Persbergs grufaktiebolag.

Enligt hushållningsplan får afverkning ega rum endast hvart femte
år, och då till ett belopp af 272 kubikmeter ved, hvadan anmälan till
erhållande af virke äfven eger rum endast hvart femte år. Bergmästaren
har, på grund af kännedom om grufvornas behof, medgifva, att hela
det tillgängliga beloppet finge tagas.

Intet virke har försålts, utan allt användts för grufdriftens behof.

Genom Bergskollegii utslag den 17 December 1828 bestämdes
rekognitionsalgiften efter 14 f stafrum ved till 14 skillingar 8 runstycken
banko.

Skogsbevillningen utgör 3 kronor 67 öre.

Dessa poster sammanföras emellertid i kronoräkenskaperna i länet
till en, utgörande 4 kronor 11 öre eller två öre för litet.

Skogen är bevillningstaxerad till 2,400 kronor.

Brerefvens grufallmänning, belägen i Gåsborns socken, Vermlands
län, blef genom Bergskollegii utslag den 23 Januari 1726 reserverad
för Persbergs grufvors och allmänna bergslagens förnödenheter af byggnings-
och storvirke.

Enligt uppgift i Bergskollegii utslag år 1828 den 17 December
hade sedan i början af detta århundrade från skogen utsynats timmer
och byggnadsvirke för såväl Persbergs som Långbans grufvor.

År 1768 kartlades allmänningen och innehöll då 646 tunnland
6 kappland eller 318,9 9 hektar, deraf skogbärande mark 564 tunnland
eller 278,42 hektar.

År 1831 delades skogen mellan Persbergs grufvor å ena och Långbans
å andra sidan.

Hushållningsplaner äro fastställda den 12 Februari 1876 och efter
revision den 18 Februari 1895.

Enligt dessa planer innehåller allmänningen:

a) Persbergs grufvors andel

skogsmark ................................. 137,2 7 har

till skogsbörd ej afsedd mark ... 47,19 „ 184,46 har

b) Långbans grufvors andel

skogsmark ...................................... 134,3 8 har

till skogsbörd ej afsedd mark ... 23,7 7 „ 158,15 ,

tillsammans 342,61 har.

Nyttjanderättshafvare äro, till Persbergs andelen Persbergs grufaktiebolag,
och till Långbans andelen grufaktiebolaget Långban.

Vården och förvaltningen af skogen ombesörjes af nyttjanderättshafvarne.

Anmälan om virkesbehof har årligen gjorts hos bergmästaren, som
på grund af sin kännedom om grufdriftens omfattning årligen medgifvit
uttagande af hela årstillgången, utgörande sammanlagdt 768 å
769 kubikmeter.

Intet virke har försålts utan allt användts för grufvornas behof.

Grufvorna hafva alltjemt varit i oafbruten gång.

Genom Bergskollegii utslag den 17 December 1828 betämdes
rekognitionsafgiften efter en afverkning af 1351 stafrum ved om året
till 2 rdr. 39 skillingar 9 runstycken banko.

Skogsbevillning utgår med 33 kronor 94 öre.

Båda dessa afgifter hafva, enligt uppgift af vederbörande häradsskrifvare,
i kronoräkenskapen sammanförts till en post, 38 kronor 1 öre.
Denna summa är dock för liten, ty rekognitionsafgiften skulle utgöra i
nu gällande mynt 4 kronor 24 öre och således båda afgifterna tillsammans
38 kronor 18 öre.

Brerefvens grufallmänning är bevillningstaxerad till 16,000 kronor.

Hornkullens graf allmänning. Denna skog, som är belägen i Kroppa
socken af Vermlands län, blef genom Kongl. bref den 10 Januari
1717 anvisad att fortfarande såsom dittills nyttjas för Persbergs grufvors
behof.

Skogen kartlades åren 1685 och 1768 och angifves i Bergskollegii
utslag, rörande rekognitionsafgiften, den 17 December 1828 innehålla:

skogbeväxt mark ...........	1,887	tid.	25	kpl.	eller	931,90	har
impediment..................... .	193	11	23	11	11	95,62	11
skal t lagda torp ...............	230	11	10	11	11	113,70	11
vissa andra torp ............	156	11	—	11	11	77,02	11
odlingar.............................	25	11	19	11	11	12,63	11
tillsammans	2,493	tid	. 13	kpl.	eller	1,230,87	har.

Hushållningsplan är fastställd den 9 Juli 1877. Enligt denna plan
innehåller grufallmänningen:

skogsmark................................................ 917,53 hektar

impediment ........................................... 185,4 0 „

tillsammans 1,102,9 3 hektar.

Skillnaden mellan de båda uppgifterna å arealens storlek beror

hufvudsakligen deraf att i den senare uppgiften skattlagda torp och
inegor ej medräknats.

Nyttjanderättshafvare är Persbergs grufaktiebolag, dock hafva jemlikt
flere utslag af olika myndigheter, senast enligt nådigt bref till
Kommerskollegium den 24 Februari 1865, åboarne å de på allmänningen
belägna torpen N:is 1, 2, 3 och 4 Hornkullen samt N:o 1 Hornkullstorp
rätt till utsyning af erforderligt virkesfång.

Vården och förvaltningen af skogen omhänderhafvas af Persbergs
grufaktiebolag.

Anmälan om erhållande af utsyning har årligen egt rum hos bergmästaren,
som, på grund af sin kännedom om grufdriftens utsträckning
och förhållanden i öfrigt, årligen medgifva afverkning af hela det i hushållningsplanen
bestämda virkesbelopp, hvaraf åboarne å nämnda torp
erhållit sin del. Det årliga utsyningsbeloppet har på senare år varit
1,866 kubikmeter.

Intet virke har försålts, utan allt användts för de ändamål, hvartill
det anvisats.

Persbergs grufvor hafva alltjemt varit i oafbruten gång.

Genom Bergskollegii utslag den 17 December 1828 bestämdes
rekognitionsafgiften, efter beräknad afkastning af 2601 stafrum ved,
till 5 rdr. 20 skillingar 8 runstycken banko.

Skogsbevillningen utgår med 65 kronor 17 öre.

Rekognitionsafgiften och skogsbevillningen uppföras i kronoräkenskapen
i en post med 72 kronor 99 öre, men då rekognitionsafgiften
i nu gällande mynt skulle vara 8 kronor 15 öre borde sistnämnda post
rätteligen utgöra 73 kronor 32 öre.

Allmänningen är bevillningstaxerad till 79,200 kronor.

Södra bergmästaredistriktet.

Sedan, såsom här förut omförmälts, skogen Gaddstigen i Östergötlands
län återfallit till statsverket, finnes numera inom detta distrikt
icke någon statens till bergshandteringens understöd anslagen skog, å
hvilken 1873 års författning är tillämplig.

Af den redogörelse för de särskilda skogarna, som här ofvan
lemnats, framgår, att beträffande de fleste bland dem intet väsentligt
är att anmärka vare sig ur skogsvårdens synpunkt eller med hänsyn

till förhållandet mellan staten såsom egare till skogarne och nyttjanderättshafvarne.

I några afseenden har dock den verkställda utredningen gifvit
anledning till vissa uttalanden, anmärkningar och förslag, hvilka Embetsverken
härmed få dels, der de redan äro i det föregående vidlyftigare
om förmälda, i korthet ånyo framhålla, dels ock eljest meddela:

Kengis kolfångstskog torde icke egentligen vara att hänföra till
de skogar, å hvilka 1873 års författning är i hela sin omfattning tilllämplig,
enär denna skog står till statens disposition endast med den
inskränkning, att Kengis bruksegare fortfarande ega rätt att, derest
bruksdriften åter skulle upptagas, från skogen erhålla viss utsyning.
Genom nådigt beslut den 30 Oktober 1891 har Eders Kongl. Maj:t
medgifvit, att aftal om upphörande af sistberörda rätt må på vissa vilkor
träffas med bruksegarne; men har sådant aftal icke ännu kommit
till stånd.

Då fråga om ändrad disposition af Ofvansjö och Torsåkers allmänning
redan är på Eders Kongl. Majrts nådiga pröfning beroende,
hafva Embetsverken icke ansett sig böra i föreliggande ärende vidare
inlåta sig på denna fråga.

I det föregående har visats att en del af Dannemora Södra allmänning
genom Bergskollegii utslag den 3 Maj 1749 anslagits åt
österby bruk såsom ersättning för det att bruket å sin mark upplåtit
boningsplatser åt vissa andra i grufvorna delaktiga bruks grufdrängar.
Skulle, såsom bruksegarne förmena, denna skogsdel böra betraktas såsom
brukets egendom, lärer den af grufdrängarne begagnade mark i
stället böra anses tillhöra allmänningen. Skulle åter upplåtelsen endast
afsett att genom skogens afkastning bereda bruket godtgörelse för
det af grufdrängarna förorsakade intrång, torde skogsdelen böra betraktas
såsom tillhörande allmänningen. Embetsverken anse emellertid,
att dessa frågor äro af beskaffenhet att tillhöra domstols handläggning.

Beträffande Åkers styckebruks rekognitionsskog hafva Embetsverken
funnit, att brukets, först i 1802 års nådiga resolution omförmälda
skyldighet, att vid anfordran tillhandahålla kronan kanoner och
ammunition, icke utgör grunden för brukets rätt till skogen, utan att
denna rätt härrör från brukets ursprungliga egenskap af kronobruk och
flere äldre privilegier och författningar, samt att tilldelandet af viss
skogstrakt åt bruket, i stället för rätten att från skogarna i deras helhet
få sitt behof af skogsfång, egt rum ej mindre af hänsyn till brukets
fördel, än äfven, och måhända i högre grad, af hänsyn till allmogens
och skogsvårdens intresse. Vid sådant förhållande och då bruksdriften

fortfarande är i gång, torde någon åtgärd för ändring i brukets rätt att
begagna skogen icke vara påkallad.

Då påståendet, att å Tunabergs bergslagsallmänning olaga afverkning
skulle hafva egt rum, visat sig sakna grund, samt frågan om •
fullbordandet af skatteköp af den del af samma allmänning, som föreslagits
skola för sådant ändamål åt Tunabergs kopparverk bibehållas,
ännu är föremål för Kammarkollegii pröfning, torde någon särskild åtgärd
beträffande denna allmänning nu icke vara att af Kommerskollegium
och Domänstyrelsen föreslå.

Vidkommande Emmes och Lerbäcks eller Kärrängsskogs allmänning
likasom beträffande Edsböle vestra grufallmänning, hafva Embetsverken
ifrågasatt, att dessa skogstrakter, då grunden för deras upplåtande åt
enskilde lärer få anses vara bortfallen, borde till statsverket indragas.
Emmes allmänning torde, i fall så sker, böra såsom kronopark ställas
under Domänstyrelsens förvaltning, hvaremot, då Edsböle vestra allmännings
areal lärer få anses för liten för att denna skog skall kunna
med fördel såsom kronopark förvaltas samt skogen ej heller ligger i
närheten af någon annan kronopark, med hvilken den kunde sammanslås
eller gemensamt förvaltas, denna allmänning torde böra för statsverkets
räkning försäljas.

Då det visats, att de grufvor, för hvilkas understödjande med
virke Kronobergs och Guldsmedsboda grufallmänningar anslagits, under
en längre tid endast i mycket ringa omfattning bearbetats, och då utsyningen
af virke från skogarne bör, jemlikt de föreskrifter som i upplåtelsehandlingarna
och äldre författningar rörande dylika skogar i allmänhet
och särskilt rörande Kronobergs grufskog äro gifna, stå i förhållande
till behofvet af virke för grufdriften, lära till förekommande
för framtiden af sådana o egentligheter, som synas, åtminstone under
tiden före 1891, hafva egt rum beträffande nämnda skogar, och oafsedt
huruvida den förändrade lagstiftning rörande statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar, som af Embetsverken i det följande
föreslås, kommer att vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga gillande, Kronobergs
och Guldsmedsboda grufskogar böra ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning.

Beträffande sättet för debiteringen af de afgifter, _ som skola för
skogarna utgå, äfvensom i fråga om evalveringen af rekognitionsafgifterna
i nu gällande mynt hafva några mindre anmärkningar gjorts vid redogörelserna
för de olika skogarna.

Embetsverken öfvergå nu till frågan om de ändringar i nådiga
förordningen af den 30 Maj 1873, som Embetsverken ansett lämpligen
böra vidtagas.

Den befattning med statens till bergsliandteringens understöd anslagna
skogar, som 1649 uppdrogs åt Bergsöfverstyrelsen och bergsstaten
samt derefter flera gånger närmare bestämts, var af tvåfaldig art.
Å ena sidan skulle tillsyn utöfvas öfver skogarnas skötsel och vård,
och å den andra virkesbehofvet pröfvas och skogsfånget fördelas emellan
de dertill berättigade, äfvensom, der grufvor, till hvilkas understöd en
skog anvisats, nedlades, förordnas om skogens anvisande åt andra grufvor,
hvilka deraf kunde vara i behof.

Genom nådiga, förordningen den 30 Maj 1873 angående förvaltningen
af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar
upphörde Bergsöfverstyrelsens och bergsstatens befattning med dessa
skogar, såvidt sjelfva skogsvården angår.

Enligt nämnda förordning skola nämligen skogarna under Skogsstyrelsens
öfverinseende behandlas enligt vetenskapliga regler, lämpade
för hvarje särskild skog efter ortförhållandena och ändamålet med skogens
upplåtande; och skall i sådant afseende för hvarje skog finnas en
af skogsstyrelsen faststäld hushållningsplan att tjena till efterrättelse vid
skogens förvaltning.

Vården och förvaltningen af skog af ifrågavarande slag kan ombesörjas
endera af nyttjanderättshafvarne sjelfva eller, på deras begäran,
af jägmästaren i reviret.

Jägmästaren skall dock, äfven der vården och förvaltningen af
skogen omhänderhafves af nyttjanderättshafvaren, hafva tillsyn deröfver,
att denne ställer sig till efterrättelse hushållningsplanen med de tillägg
och ändringar, som Skogsstyrelsen kan finna nödigt deri föreskrifva.
Skulle något eftersättas eller öfverträdas, skall jägmästaren derom göra
anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken, om försummelsen
ej inom föreskrifven tid rättas eller nyttjanderättshafvaren
öfverskridit den honom enligt förordningens bestämmelser tillkomma,ndo
rätt till skogens begagnande, eger förordna, det förvaltningen och vården
af skogen skall åt jägmästaren öfverlemnas.

I sitt förberörda underdåniga utlåtande den 19 Mars 1872 hade
emellertid Kommerskollegium och Skogsstyrelsen, ifråga om skogsvården,
föreslagit att, äfven der vården af hit hänförlig skog omhänderhades af
ny ttj ande rättsin noll af varen, icke någon afverkning skulle få verkställas utan
efter föregången, af vederbörande skogstjensteman förrättad utsyning.
Detta förslag blef emellertid icke af Eders Kongl. Maj:t godkändt, enär

afverkningen å bergshandteringens skogar endast i högst få undantagsfall
skedde till afsalu och derför vore i allmänhet snarare att hänföra
till husbehofsafverkning, som å alla allmänna skogar, Indika ej af skogstjenstemän
förvaltades, finge ske utan föregången af dem verkställd utsyning;
och dessutom vore bestämmelsen icke oundgängligen nödig för
att sätta vederbörande skogstjenstemän i tillfälle att egna erforderlig
tillsyn åt det sätt, hvarpå skogen förvaltades, hvaremot den skulle för
nyttjanderättshafvaren ofta medföra omgång och obehag.

Nyttjanderättsinnehafvarne få alltså, enligt 1873 års förordning,
der de bestrida skogens vård och skötsel, sjelfve verkställa den årliga
utsyningen enligt lmshållningsplanen, dock med den inskränkning deri,
som af bergmästaren till äfventyrs bestämmes.

Bergmästaren, till hvilken nyttjanderättshafvarne skola årligen anmäla
sitt behof af virke från skogen, har nämligen att efter pröfning
af de uppgifna behofven och med hänsyn till den afverkningstillgång,
som, enligt hushållningsplanen och särskilda af jägmästaren möjligen
meddelade upplysningar, för året förefinnes, bestämma det slag och belopp
af virke, som, för hvarje af bergmästaren godkändt behof, får afverkas,
hvarvid skall iakttagas, att nämnde afverkningstillgång icke må
utan särdeles tvingande skäl öfverskridas.

Till följd af dessa bestämmelser varder kontrollen å skogens förvaltning,
der denna af nyttjanderättsinnehafvarne besörjes, icke tillfredsställande.
Jägmästaren erhåller icke meddelande om de virkesbelopp,
som af bergmästaren medgifvits till afverkning, eller om afverkningstillgången
enligt hushållningsplanen fått öfverskridas, utan endast, efter
det afverkningen skett, uppgift om huru mycket som uttagits. Då han
således ej ens vet, om något alls medgifvits till utsyning, vet han ej
heller, om pågående afverkningar äro lofliga eller ej: hans kontroll å
skogen inskränkes alltså till att tillse, huruvida föreskrifterna i hushållningsplanen
iakttagas eller åsidosättas. Kontrollen blir ej heller i detta
afseende fullt tillfredsställande, då jägmästaren icke nödvändigt skall
årligen inspektera skogarna. Det kunde måhända ifrågasättas, att bergmästaren
skulle, med den kännedom han eger om de medgifna afverkningarna
samt om föreskrifterna i hushållningsplanen, kunna å skogen
utröna, om allt vore väl beställdt, likasom att han äfven borde vara i
tillfälle vinna kännedom om huruvida de uttagna skogseffekterna användas
för det med skogens upplåtande afsedda ändamål. Men man
kan näppeligen begära, att bergmästaren skall ega tillräckliga fackinsigter
för vidtagande af kontrollåtgärder å skogsvård. Sådana torde
ej heller tillhöra hans tjensteåligganden, sedan tillsynen öfver skogarnas

vård blifvit Överflyttad å skogsstaten. Och livad angår tillsynen öfver
skogsfångets rätta användning, torde en effektiv sådan möta stora svårigheter
eller vara hart när omöjlig.

Bergmästarens befattning med de till bergsliandteringens understöd
anslagna skogar torde alltså lämpligen böra inskränkas till att, på grund
af den kännedom han bör ega om den omfattning, hvari arbetet bedrifves
vid de grufvor m. m., för hvilkas understödjande med virke
skogarna upplåtits, bedömma det årliga behofvet af skogsfång och i
sådant afseende gifva besked.

Otvifvelaktigt hade den nu påpekade bristen å kontroll öfver skogarnas
vård och skötsel i ej ringa mån minskats, derest Kommerskollegii
och Skogsstyrelsens förberörda förslag derom, att afverkning aldrig
finge ske utan föregången, af jägmästaren verkställd, utsyning, vunnit
nådigt godkännande; men i sådant fall hade af bestyren med skogarnas
vård och förvaltning återstått för nyttjanderättshafvarne föga mer än
arbetena för skogsföryngringens befordrande, en angelägenhet, som
företrädesvis dock borde handhafvas af fackmän.

Redan med hänsyn till ofvan omförmälda förhållanden kunde det
med fog ifrågasättas, huruvida ej vården och förvaltningen af merberörda
skogar borde helt och hållet öfverlemnas åt skogsstaten.

En i viss mån liknande åtgärd har äfven vidtagits beträffande
andra allmänna skogar, då vid den reglering af skogsstaten, som, jemlikt
Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref till Domänstyrelsen den 29 November
1889, med år 1890 genomfördes, Eders Kongl. Maj:t fann godt
förklara, att skogsodlingar och andra arbeten för skogsskötsel^ befrämjande
å skogar till boställen och utarrenderade egendomar skulle,
med några vissa undantag, ombesörjas af skogsstaten; äfvensom att å
de för statsverkets räkning utarrenderade egendomarne skogsstaten skulle
öfvertaga ledningen af all skogsafverkning jemväl till husbehof. Dessa
åtgärder vidtogos, emedan erfarenheten gifvit vid handen, att hushållningsplanernas
detalj före skrifter ofta missförstodos eller befunnos till
följd af oförutsedda förhållanden olämpliga, hvarjemte det visat sig,
att intresset för verkställande af sådana arbeten, hvaraf egen fördel ej
kunde vinnas, var hos skogarnas innehafvare i allmänhet ganska ringa;
och slutligen kunde rättelse af missförhållanden icke vinnas annat än
genom anmälan hos länsstyrelsen, hvilket föranledde omgång och dröjsmål.

Det torde emellertid kunna invändas, att förhållandena vid de till
bergsliandteringens understöd anslagna skogar icke äro jemförliga med
boställe- och arrendeskogar, enär de förstnämnda under vissa förutsätt -

ningar innehafvas för all framtid, medan upplåtelsen af de senare i
hvarje fall endast räcker en relativt kort tid.

Bergshandteringens skogar äro alltså mera att jemföra med häradsallmänningar,
der delegarne, utan att större olägenheter deraf förnummits,
fortfarande ega att, om de så önska, handhafva skogens vård och
förvaltning. Sistberörda förhållande torde emellertid vara att tillskrifva
den omständigheten, att häradsallmänningarnas hela afkastning utan inskränkning
och för all framtid tillfaller- delegarne. Det bör alltså ligga
i delegarnes intresse att vårda sig om skogarna, hvarjemte just deri,
att delegarne äro flere, ligger fen säkerhet mot att skogsvården eftersättes
af hänsyn till någon enskilds intresse för stunden. Statens ingripande
i fråga om häradsallmänningarnas, skötsel kan derför begränsas
till uteslutande skogsvårdskontroll ur synpunkten af statens allmänna
höghetsrätt. Någon befattning med skogseflekternas användande
och fördelning mellan delegarne å dylika allmänningar tillkommer ej
staten. De till bergshandteringens understöd anslagna skogar äro deremot,
i motsats till häradsallmänningarna, att betrakta såsom statens
verkliga egendom, om äfven upplåtelsen af dem är under vissa förutsättningar
till tiden mycket utsträckt. Staten har alltså att ur synpunkten
af statens eganderätt öfver dem utöfva kontroll och att tillse jemväl
skogsafkastningens användande för fyllande af ett bestämdt behof och
i öfverensstämmelse med ändamålet för upplåtelsen eller befrämjandet
af en viss industri, som är till nytta för det allmänna. Härtill kommer,
att det måste ligga i kronans eget intresse, att dessa skogar bibehållas
och med afseende å skogsföryngringen för en framtida skörd på bästa
sätt skötas och vårdas, då denna skörd kan, i händelse skogarna skulle
återgå till statsverket, komma att tillfalla detsamma. Slutligen torde
det vara i och för sig gifvet, att vid den utveckling, skogshushållningen
i landet erhållit, statens samtliga skogar böra med all önskvärd omsorg
skötas och vårdas, samt att dervid tillses ej allenast, att afverkningen
bedrifves på ett rationelt och med skogens bestånd förenligt sätt, utan
äfven att skogens föryngring befordras till båtnad för det framtida
skogsbeståndet.

Genom nådiga förordningen af den 30 Maj 1873 har visserligen i
högst väsentlig mån ifrågavarande skogars vård och skötsel befrämjats
samt en vida bättre ordning vid dispositionen af afkastningen införts,
än dessförinnan förekommit. Men af hvad här ofvan andragits torde
dock framgå, att förordningens bestämmelser icke äro tillfyllestgörande
till förekommande af vissa oegentligheter eller fullt öfverensstämmande
med nutida kraf på skogarnas rationela vård och skötsel.

Embetsverken anse alltså, att den enklaste och säkraste utvägen
för ändamålets ernående vore, att alla statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar ställdes under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning.

Då nyttjanderättshafvarne fortfarande få bibehållas vid deras hittills
åtnjutna rättigheter till skogsfångst, synes någon befogad erinran
deremot från deras sida ej kunna göras, då omsorgen och ansvaret för
skogens vård och skötsel väl icke torde vara något i och för sig eftersträfvansvärdt,
och nu gällande bestämmelser redan under vissa förhållanden
förutsätta ett dylikt statens öfvertagande af skogsförvaltningen.
Vidare torde det i allt fall icke heller tillkomma den, som af
staten åtnjuter förmånen af en förläning, ställd under offentlig myndighets
inseende och tillsyn, att under någon form bestämma om utsträckningen
af denna kontroll.

Det förökade arbete, som genom förvaltningens öfvertagande fordras
af skogsstaten, torde till ej oväsentlig del ersättas genom den förenkling
af kontrollen, som varder en följd af förändringen.

Derest alla bergshandteringens skogar ställas under skogsstatens
vård och förvaltning, lärer sådan ersättning för förvaltningen, som i
punkt 9:o af 1873 års nådiga förordning omförmäles, icke längre böra
ifrågakomma. Efter skogsstatens reglering undfår jägmästare ej heller
särskild ersättning för det ökade arbete, som esomoftast ålägges honom,
derigenom att nya kronoparker bildas eller häradsallmänningar och boställsskogar,
vare sig statsverkets utarrenderade eller ecklesiastika,
ställas under skogsstatens vård och förvaltning.

Att för vården af till bergshandteringens understöd anslagna skogar
tillgodoföra statsverket ersättning, såsom för häradsallmänningar
och ecklesiastika skogar är föreskrifvet, torde ej heller vara lämpligt.
Sistberörda skogars hela afkastning disponeras nämligen för delegarnes,
boställshafvarnes, fonders eller församlingars räkning, hvaremot i nu
föreliggande fall frågan gäller statsverket tillhörande skogar, af hvilka
till och med afkomst, på sätt här nedan säges, skulle kunna tillföras
statsverket, och i afseende å hvilka det under alla förhållanden, såsom
förut erinrats, måste vara i kronans eget intresse, att den bästa vård
ständigt eger rum.

Hvad åter angår kostnaderna för skogarnes bevakning och skötsel,
synas dessa böra såsom hittills bestridas af nyttjanderättshafvarne, med
den möjlighet till bidrag dertill, som vidare härnedan omförmäles. Dock
bör det tillkomma Domänstyrelsen att antaga nödig bevakning samt
bestämma dennas aflöning.

Förutom de ändringar i 1873 års nådiga förordning, som härflyta
af hvad här nu föreslagits, torde, enligt Embetsverkens mening, jemväl
vissa andra lämpligen böra vidtagas. Dessa afse hufvudsakligen dispositionen
af skogarnas afkastning i syfte att för nyttjanderättsliafvarne
underlätta af kastningens användande på det mest ekonomiska sätt; och
slutligen torde stadgande erfordras om påföljd vid öfverskridande af
nyttjanderätten och vid olaga afverkning.

Derest, sedan nyttjanderättshafvarnes af bergmästaren godkända
virkesbehof för året blifvit fyllda, ännu återstår någon afverkningstillgång,
som ej kan utan skada besparas, eger, enligt 1873 års författning,
länsstyrelsen att, efter anmälan af jägmästaren och sedan bergmästaren
blifvit hörd, meddela tillstånd till det öfverflödiga virkets försäljning.
De behållna medel, som genom dylik försäljning inflyta, skola af nyttjanderättshafvarne
under bergmästarens tillsyn förvaltas och användas
till mera betydande arbeten för skogens förbättrande, så länge sådana
påkallas, samt derefter till andra utgifter för skogens vård och förvaltning.

Om enligt Embetsverkens förslag bergshandteringens skogar ställas
under skogsstatens vård och förvaltning, torde först och främst den ändring
böra göras, att det må tillkomma Domänstyrelsen att förordna om
virkesöfverskottets försäljande likasom äfven beträffande tillgodogörande
af vindfällen och ståndtorr skog och annan extra afverkning, Mer denna
ej, efter Domänstyrelsens bestämmande, genom utsyning utlemnas till
nyttjanderättshafvarne i utbyte mot ordinarie afverkning, som då besparas.

Hvad angår dispositionen af de vid dylik försäljning influtna, behållna
medlen, synes det nuvarande stadgandet mindre lämpligt. Ty flå
någon redovisningsskyldighet ej finnes föreskrifven, vinnes icke säkerhet
för medlens rätta användande, och sjelfva ändamålet med medlens
begagnande framgår ej heller klart, då »de mera betydande arbetena»
för skogens förbättrande ej angifvas till beskaffenheten. Bergmästaren,
som nu skall utöfva tillsyn öfver medlens förvaltning och användning torde
i de flesta fall hvarken hafva nödiga fackinsigter eller tillräcklig tid öfrig
från andra tjensteåligganden för att kanna på ett effektivt sätt kontrollera
arbetena å skogen. Vidare torde rättigheten att använda dessa medel
till andra utgifter för skogens vård och förvaltning alltför ofta föranleda
till att det företrädesvis blir dessa andra utgifter, som tillgodoses. Visserligen
torde i allmänhet i de flesta fall, åtminstone under den närmaste
tiden, icke några större penningebelopp komma att inflyta genom afyttring
af öfverskot.tsvirke från skogarne, men det kan antagas att, såsom

i fråga om vissa skogar redan visats vara fallet, nyttjanderättshafvarnes
virkesbehof under längre eller kortare tid blifva ganska begränsade, då
grufdriften inskränkes till fullgörande af endast minimum af arbetsskyldigheten
eller grufvorna njuta hvilostånd eller för dem erlägges afgift i stället
för arbetsskyldighetens fullgörande. I sådana fall skulle nära nog skogens
hela afkastning kunna försäljas. Äfven från andra skogar torde
måhända årligen mindre virkeskvantiteter till följd af rensningsarbeten
eller andra orsaker vara att påräkna till försäljning.

Det synes derför Embetsverken vara nödvändigt, att, der här afsedd
virkesförsäljning eger rum, denna sker i samma ordning som beträffande
andra allmänna skogar är stadgad. Men, då det torde vara
obilligt, att en nyttjanderättshafvare, som icke utfår någon nämnvärd
virkeskvantitet, äfven i ty fall skall betala alla kostnaderna för skogens
underhåll och förbättring, borde någon del af den behållna inkomsten
mot redovisningsskyldighet få användas för sistnämnda ändamål.

Det torde kunna ifrågasättas, att denna del skulle beräknas efter
förhållandet emellan värdet af det virke nyttjanderättshafvame bekommit
och värdet af det försålda virket. Men enär utgifterna för skogens förvaltning
och vård kunna variera ganska väsentligt, så att några år betydliga
belopp erfordras, exempelvis för afdikningar, skogsindelning eller
större skogsodlingar, samtidigt med att endast ett ringa virkesöfverskott
uppkommer till försäljning, under det att under andra år, ehuru
af samma indelningsperiod, dessa utgifter blifva ganska små i förhållande
till det virkesöfverskott, som kan för statsverkets räkning afyttras, så
kan det inträffa vid tillämpningen af ofvannämnda beräkningsgrund,
att nyttjanderättshafvame, åtminstone under vissa tidsperioder, få vidkännas
för dryga kostnader i förhållande till den virkesafkastning de
erhålla.

I betraktande häraf torde det derför lämpligen böra stadgas, att
Eders Kongl. Maj:t vill på särskild ansökning bestämma, huruvida och
hvad mån af de vid vederbörlig försäljning af virke från skogarne
influtna behållna medel må anvisas bidrag till eller ersättning för utgifter
vid skogens vård och förvaltning, dervid större belopp af dylika
medel böra och kunna anslås till sådana arbeten, såsom afdikningar, nyanläggningar
m. m., af Indika den nuvarande nyttjanderättshafvaren ej
skördar omedelbar fördel. Hvad som icke på sådant sätt användes,
torde höra till statsverket inlevereras.

Å andra sidan har skogsafkastningen från åtskilliga af de till
bergshandteringens understöd anslagna skogar visat sig afgjordt vara
otillräcklig för fyllande af det behof, för hvilket skogen blifvit’ med nytt -

janderätt upplåten. Att, så länge den verksamhet, för hvars främjande
skogen upplåtits, bedrifves i sådan omfattning, att virkesbehofvet motsvarar
minst den anslagna skogens hela afverkningstillgång, årligen
pröfva virkesbehofvet och meddela utsyningsbesked, torde vara utan all
praktisk betydelse.

Under vissa förhållanden kan det vidare inträffa, att, oberoende
af afverkningstillgångens storlek i jemförelse med virkesbehofvet, det
för året tillgängliga virket är till sin beskaffenhet sådant, att detsamma
med större fördel kan och bör afyttras än användas för det ifrågavarande
behofvet.

I förstnämnda fall, då med sannolikhet kan antagas, att den verksamhet,
för hvars understödjande skog af här ifrågavarande slag upplåtits,
under en följd af år kommer att fortgå i sådan omfattning, att
skogsafkastningen är till hela sitt belopp erforderlig för virkesbehofvets
fyllande, synes det alltså Embetsverken böra medgifvas, att
nyttjanderättshafvarne på underdånig ansökning må kunna undfå tillstånd
till fri disposition af skogsafkastningen under viss tid, som. af
Eders Kongl. Maj:t i hvarje fall bestämmes. Dock torde såsom villkor
vid dylikt tillstånd böra föreskrifvas, att nyttjanderättshafvare skall
tillgodose andra möjligen utsyningsberättigade å skogen, samt att, derest
innan den bestämda'' tidens utgång omfattningen af den verksamhet, för
hvilken skogsunderstödet är afsedt, skulle minskas i sådan grad, att den
tillgängliga ordinarie årsafverkningen ej längre behöfves, det gifna tillståndet
förfaller.

I de fall åter, då för visst år utsynadt virke till större fördel för
nyttjanderättshafvare eller andra utsyningsberättigade borde antingen
utbytas mot annat lämpligare virke eller afyttras för inköp af vederlag,
borde, der nyttjanderättshafvaren icke har sådan dispositionsrätt, som
här ofvan nyss ifrågasatts, tillstånd till dylikt utbyte eller dylik försäljning
kunna medgifvas. Men enär sådant medgifvande, som jemväl bör
kunna komina andra utsyningstagare till del, endast torde i vissa undantagsfall
behöfvas, såsom då för byggnadsarbetens hastigare utförande
utsynadt sågtimmer bör utbytas mot redan sågadt virke eller försäljas
för* inköp af sådant eller det är fördelaktigare att sälja det å skogen
erhållna virket och i stället inköpa stenkol, lärer meddelandet af tillstånd
härtill lämpligen böra ankomma på Domänstyrelsens pröfning.

Genom stadganden i dessa riktningar skulle ej obetydliga lättnader
och fördelar komma nyttjanderättshafvarne och andra utsyningstagare
till godo samt ett mera ekonomiskt riktigt användande af skogen
åvägabringas.

Enligt nu gällande stadganden är intet annat ansvar fästadt vid
öfverträdelse af nyttjanderätten till skogarne än att skogen kan ställas
under skogsstatens vård och förvaltning.

I sitt underdåniga utlåtande den 19 Mars 1872 hade Kommerskollegium
och Skogsstyrelsen föreslagit att, der nyttjanderättshafvare
öfverträdde den honom eller dem medgifna rättigheten till skogens begagnande,
ansvar såsom för åverkan skulle vara fästadt vid sådan öfverträdelse.
Detta förslag ansågs emellertid af Eders Kongl. Maj: t icke
lämpligt, bland annat, hufvudsakligen derför att, sedan den ovillkorliga
föreskriften derom, att ingen afverkning finge ske utan föregången utsyning
af jägmästaren, blifvit utesluten, det vore förenadt med stor
svårighet att för hvarje fall med erforderlig noggranhet bestämma, när
en sådan öfverträdelse skulle anses hafva egt rum. Bestämmelsen skulle
alltså utelemnas, åtminstone till dess någon erfarenhet visat, att den
verkligen behöfdes.

Bristen å ansvarsbestämmelser i författningen har emellertid orsakat
att, äfven der olofliga afverkningar påtagligen egt rum, samtliga
vederbörande ansett sig sakna befogenhet att dem åtala. Och någon
svårighet att bedöma, huruvida oloflig afverkning blifvit begången, skulle,
derest Embetsverkens förslag om skogarnes ställande under skogsstatens
vård och förvaltning vinner Eders Kongl. Maj:ts nådiga gillande, ej längre
förefinnas. All utsyning skulle nämligen da verkställas af jägmästaren.
Derjemte torde någon anledning icke gifvas, hvarföre ny ttj anderätts -hafvande till de för bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle
hafva lindrigare ansvar för öfverträdelse af nyttjanderätten än boställsinnehafvare,
abo eller arrendator af publikt hemman eller lägenhet,
hvilka, jemlikt § 68 i nådiga förordningen den 26 Januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne, skola i händelse af
öfverträdelse af den dem tillkommande rätt till skogens begagnande
straffas såsom för åverkan efter 24 kap. strafflagen.

Rätt att åtala nyttjanderättsinnehalvare eller utsyningstagare å de
till bergshandteringens understöd anslagna skogar torde dock ej, såsom
i fråga om häradsallmänningar är stadgadt, böra tillkomma de särskilde
skogsbetjente, hvilka handhafva bevakningen af bergshandteringens skogar,
då desse betjente mångenstädes icke torde vara qvalificerade för
rättegångars utförande.

. Förutom nu berörda mera principiela ändringar af 1873 års förordning
torde äfven åtskilliga andra ändringar vara erforderliga, dels
såsom en följd af de förra, dels eljest. Embetsverken hafva derför upprättat
ett förslag till det innehåll, som borde gifvas åt författningen

om de till bergshandteringens understöd anslagna skogar, och få nu redogöra
för motiven till förslaget.

Till en början hafva Embetsverken ansett, att det vore lämpligare
att indela författningen i paragrafer än att bibehålla det sätt för de olika
bestämmelsernas betecknande, som användes i 1873 års förordning.

I § l af Embetsverkens förslag har ordalydelsen i punkt l:o af
1873 års förordning användts med de förändringar, som följa af hvad
här ofvan föreslagits derom, att skogarne borde ställas under skogsstatens
vård och förvaltning.

§§ 2 och 3. Genom 1873 års förordning infördes bestämmelse
om upprättande af hushållningsplaner, hvilka skulle af Skogsstyrelsen
fastställas. Derför voro ock de föreskrifter erforderliga, som i denna
förordnings punkter 2:o—5:o förekomma. Numera då dylika planer
finnas, kunna de särskilda bestämmelserna om sättet för hushållningsplanernas
åvägabringande m. m. bortfalla. Behof åt uppgifter särskildt
om tillgången på bjelkar och storverksträd torde vidare ej förefinnas;
hvaremot det lärer vara af vigt för såväl nyttjanderättshafvarne som
bergmästaren att känna ungefärliga årstillgången å allehanda olika virkesslag.

Vidare torde föreskrift om revision af liushållningsplan enligt för
andra allmänna skogar gällande grunder böra gifvas; och slutligen torde
det vara behöfligt, att Domänstyrelsen tår befogenhet att i afseende å
sättet för hushållningen med skogarne, när så erfordras, gifva jemväl
andra föreskrifter än dem liushållningsplanerna innehålla.

Enligt 1873 års förordning har Domänstyrelsen ingen sådan befogenhet
utan kan endast i liushållningsplanerna föreskrifva »tillägg och
ändringar». Många åtgärder vid skogsskötseln äro emellertid af beskaffenhet
att ej direkt kunna hänföras till tillägg och ändringar i hushållningsplanen,
såsom vissa verkställighetsåtgärder, inclusive utsyningssättet,
tiden för virkesafhemtning m. m.; och då skogarna skola stå under
skogsstatens vård och förvaltning, torde det vara nödvändigt, att öfvermyndigheten
kan meddela dylika särskilda föreskrifter om hushållningen
med skogarne.

Att nyttjanderättshafvarne böra ega kännedom om hushållningsplanen
för att kunna bevaka sina intressen torde vara uppenbart; och erfarenheten
har visat, att bergmästaren likaledes behöfver fullsiändiga
exemplar af planerna, ej endast en sammanfattning af dem.

§4. I denna § har man sökt bestämma hvad i författningen
menas med nyttjanderättshafvare till skillnad från andra utsyningsberättigade,
t. ex. sådana innehafvare af hemman, torp och lägenheter, hvilka

eg a rätt att från skogarne erhålla skogsfång. Ett dylikt bestämmande
torde vara nödvändigt dels derför att det är nyttjanderättshafvarne och
ej de andra utsyningstagarne, som ansvara för kostnaderna för skogens
vård m. m., dels ock för att tillkännagifva hvilka som skola välja sådant
ombud eller sådan styrelse för skogen, hvarom i § 5 förmäles.

§ 5. Till de flesta af de till bergshandteringens understöd anslagna
skogar finnes endast eu nyttjanderättshafvare, antingen en bruksegare
eller ett grufbolag eller ett aktiebolag, men till några bland skogarne
äro två eller flera skilda personer eller bolag nyttjanderättshafvare.
Det torde emellertid vara nödvändigt, att jägmästaren och äfven
bergmästaren kunna med visshet veta hvem de hafva att hålla sig till
i frågor rörande skogarna. Der nyttjanderättshafvaren är en individuel
person, är detta i och för sig klart. Då nyttjanderättshafvaren är ett
aktiebolag, finnes ju alltid särskild styrelse för bolaget; och slutligen
torde de grufbolag, som innehafva ny tfj anderätten till någon statens
skog, i de allra flesta fall, enär de utöfva ekonomisk verksamhet äfven i andra
afseenden, hafva styrelse eller ombudsman. Der tilläfventyrs i något
undantagsfall så ej skulle vara händelsen, lärer till följd af den
nya bolagslagstiftningen en ändring i sådant förhållande snart komma
att vidtagas. För det fall åter att nyttjanderättshafvarne äro flera,
torde dem böra åläggas att utse ett ombud, som inför vederbörande talar
och svarar i frågor rörande skogen; och då redan i några fall nyttjanderättshafvare
till här ifrågavarande skogar hafva sinsemellan utsett
styrelse, som handhar skogarnes angelägenheter såväl i förhållande till
myndigheterna som till andra utsyningsberättigade, torde böra medgifvas,
att sådana styrelser få bibehållas.

Val af ombud eller styrelse torde, i öfverensstämmelse med hvad
angående val af styrelse för häradsallmänningarna är i 1894 års förordning
om de allmänna skogarna stadgadt, böra ega rum å tid och ort,
som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämmes och kungöres.
G-ifvetvis torde snart den praxis utveckla sig, att dylika val utsättas
till den tid, då bergslagsstämmor eller grufvestämmor gemenligen
hållas.

Då ändamålet med utseende af ombud eller styrelse för de olika
skogarna är, att vederbörande skola veta till hvem de må hafva att beträffande
skogarna i hvarje fall vända sig, lärer vara nödvändigt, att
myndigheterna inom en föreskrifven tid, efter det val egt rum, underrättas
om hvem eller hvilka som utsetts till ombud eller styrelse för
skog i fråga. Denna tid bör lämpligen kunna bestämmas till 14 dagar.

§ 6. Enligt nu gällande förordning punkt 10:o skola nyttjande -

rättshafvarne ansvara för gäldandet af alla för skogens vård eller förvaltning
belöpande kostnader, och säges i samma punkt, att nyttjanderättshafvarne
sjelfve ega rätt bestämma om sättet för tillvägabringande
af de medel, som dertill behöfva anskaffas.

Att kostnaderna böra bestridas af dem, som hafva största fördelen
af skogarna, är gifvet. Dessa kostnader varda i allt fall mindre,
derest skogarne, på sätt nu föreslagits, ställas under skogsstatens vård
och förvaltning, enär arfvoden till skogstekniska biträden bortfalla.

Deremot torde ej vara nödigt att särskildt stadga, att nyttjanderättshafvarne
sjelfve få bestämma om sättet för medlens anskaffande;
men, i likhet med hvad i punkt 12:o af 1873 års förordning eger rum,
torde böra bestämmas huru skall förfaras, om nyttjanderättshafvarne underlåta
att anvisa medel för skogens vård och förvaltning.

Hvad för sådan händelse är i sistberörda författningsrum föreskrifvet
torde böra bibehållas, med den ändring dock, att Domänstyrelsen
skall i stället för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i fall af behof
förskjuta erforderliga medel. Denna ändring torde vara lämplig,
derföre att skogarne skola stå under Domänstyrelsens inseende, hvarförutom
onödig omgång derigenom lärer kunna undvikas.

§ 7. I denna § har bibehållits den enligt punkt 13:o i 1873 års
författning bergmästaren åliggande skyldighet att pröfva nyttjanderättshafvarnes
äfvensom andra utsyningsberättigades virkesbehof.

Till styrkande af sitt behof torde de utsyningssökande böra bifoga
materialförslag.

Virkesbehofven böra pröfvas efter å ena sidan den omfattning, hvari
den rörelse bedrifves, för hvilken upplåtelsen af skogen skett, och öfriga
utsyningsberättigades rätt samt, å den andra, virkestillgången. Der
flere utsyningsberättigade finnas, bör ombudet eller styrelsen till ledning
för bergmästaren yttra sig om de olika behofven.

Tiderna för ingifvande! af anmälan om virkesbehof och för afgifvande!
af bergmästarens besked föreslås att från respektive den 15 Juli
och Augusti månads utgång, såsom nu är fallet, ändras till den 1 April
och Maj månads utgång. Denna ändring erfordras med hänsyn till att
vinna tid för utsyning^ verkställande under sommarmånaderna och för
de förberedelser i öfrigt för blifvande afverkning, som jägmästaren kan
behöfva vidtaga.

§ tf. Då det fortfarande skall åligga bergmästaren att pröfva virkesbehofven
och derom gifva besked, men det lärer kunna, enligt hvad
erfarenheten gifvit vid handen, ifrågakomma, att bergmästaren för utförandet
af detta åliggande kan behöfva samråda med nyttjanderättshaf -

vare eller genom personlig iakttagelse skaffa sig närmare kännedom om
förhållandena, anses lämpligt att bergmästaren medgifves rätt att, der så
af honom anses erforderligt, kalla nyttjanderättshafvare och andra
utsyningsberättigade till sammanträde. Vid dylikt sammanträde bör jägmästaren,
der han om sammanträdet underrättas, jemlik! § 31 i för
skogsstaten gällande instruktion tillstädeskomma för upplysningars meddelande.

Då det visat sig, att bergmästare, som ansett sig behöfva hålla
sådant sammanträde, hvarom nu förmälts, haft vissa svårigheter att få
ersättning för sina resekostnader, enär uppfattningen hos olika myndigheter
varit olika i fråga om bergmästarens rätt till dylik ersättning,
torde böra stadgas, att bergmästare må för nu afsedda resor undfå ersättning
af allmänna medel enligt gällande resereglemente. Rätten till
dylik ersättning torde dock böra begränsas till endast en resa årligen
för hvarje skog.

§ 9. I denna § har i hufvudsak bibehållits hvad i punkt 14:o af
1873 års förordning är stadgadt.

§10. I afsigt att underlätta den pröfning, som enligt § 7 skall
af bergmästaren verkställas, lärer böra bestämmas, att jägmästaren skall
till bergmästaren årligen insända förslag om hvad som under nästkommande
år kan å skogen afverkas. Jägmästarens skyldighet i fråga om
skogsförvaltningen i öfrigt angifves vidare i denna §. Att Domänstyrelsen
bör pröfva och fastställa jägmästarens förslag till utgifter för
skogsförvaltningen innebär en ökad trygghet för nyttjanderättshafvarne,
som skola anskaffa de erforderliga medlen.

§ 11. I denna § är upptaget hvad i punkterna 16:o och 17:o af
1873 års förordning är stadgadt, med de ändringar, som följa af hvad
här förut andragits i fråga om lämpligheten af skogarnes ställande under
skogsstatens vård och förvaltning.

§12. Denna § innehåller förslag till sådana bestämmelser angående
en mera vidsträckt disposition i vissa fall af'' afverkadt virke, som
Embetsverken här ofvan förut föreslagit.

§ 13. Den i 1873 års förordning punkt 18:o rörande mulbete
in. m. gifna bestämmelsen är i denna § bibehållen, dock med den ändring
att i stället för 1866 års nådiga förordning angående hushållningen med
de allmänna skogarne nu gällande skogsförordning af 1894 åberopas.

§ 14. Vid den utredning, som af Embetsverken rörande skogarne
i fråga verkställts, har upplysts, att s. k. skogskassor funnes inrättade
för vissa *skogar. Dessa kassor, hvilka delvis bildats genom försäljningar
af virke från skogarne, delvis genom afgifter för skogsfång och

andra tillskott., torde böra fortfarande för sitt ändamål, skogens förbättrande,
vård och förvaltning, användas.

§ 15. De ansvarsbestämmelser, som af Embetsverken ansetts behöfliga
beträffande såväl öfverträdelse af nyttjanderätt som ock annan
åverkan eller tillgrepp af skogseffekter, omförmälas i denna §, likasom
ock rätt för vederbörande atr. å olofligen afverkadt virke göra beslag.

§ 16. I punkt 22:o af 1873 års förordning stadgas rörande klander
af jägmästarens redovisning för skogseffekter och hans åtgärder i andra
afseenden. Men äfven öfver bergmästarens beslut på grund af bestämmelserna
i §§ 7 och 8 torde klagan kunna böra föras.

På grund af hvad sålunda andragits hemställa Embetsverken, att
åt förordningen rörande statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar måtte gifvas följande innehåll:

§ I Statens

till bergshandteringens understöd anslagna skogar skola,
under Domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning samt behandlas enligt vetenskapliga regler,
lämpade för hvarje särskild skog efter ortförhållandena och ändamålet
med skogens upplåtande.

§ 2.

Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner för
dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens användande och förvaltning
samt att derutöfver meddela de särskilda föreskrifter, som, i
afseende å hushållningen med skogarna, kunna finnas nödiga.

§ 3.

Hushållningsplan skall innehålla, bland annat, upplysning om huru
mycket af olika slag af virke årligen får afverkas.

Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i den
ordning, som för andra allmänna skogar finnes eller varder stadgad.

Af fastställd hushållningsplan eller vid revision deraf upprättade
handlingar, jemte kartor, skola, genom Domänstyrelsens försorg, exemplar
tillställas såväl nyttjanderättshafvaren till skogen som vederbörande bergmästare.

§ 4.

Med nyttjanderättslmfvare förstås i denna författning de, som innehafva
de grufvor eller verk, till hvilkas understöd skogen blifvit anslagen.

§ 5.

Der två eller flere nyttjanderättshafvare till samma skog finnas,
åligger det dem att årligen före årets utgång utse ett ombud att under
följande år i alla frågor rörande skogen för nyttjanderättshafvarne tala
och svara.

Åro nyttjanderättshafvarne flere än två, må de, der de så önska, i
stället för ombud utse eu styrelse för skogen.

Val af ombud eller styrelse skall ega rum å tid och ort, som af
Länsstyrelsen bestämmes och kungöres, samt skall om utgången af valet
Domänstyrelsen, Länsstyrelsen och vederbörande bergmästare underrättas
inom fjorton dagar från det valet egt rum.

§ 6-

Kostnaderna för skogens förvaltning och vård bestridas af nyttjanderättshafvarne.
I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande
af hushållningsplan och revision deraf samt för aflöning åt skogvaktare,
som af Dom än styrelsen antagas eller godkännas.

Underlåter nyttjanderättshafvare att anvisa medel till berörda kostnader,
ege Domänstyrelsen, uppå jägmästarens anmälan och sedan nyttjanderättshafvarne
blifvit hörde, dels förordna att, utan afseende å innehafvarnes
nyttjanderätt, erforderlig del af skogens afkastning skall till
kostnadernas betäckande försäljas, dels ock, der sådant oundgängligt
tarfvas, af under hand varande medel utanordna förskott, som derefter
af de inflytande försäljningsmedlen i främsta rummet godtgöras.

§ 7.

Nyttjanderättshafvare äfvensom andra utsyningsberättigade skola
årligen före den 1 April hos bergmästaren, med företeende af materialförslag,
anmäla sitt virkesbehof för året. Der flere nyttjanderättshafvare
eller andra utsyningsberättigade finnas, skall ombudet eller styrelsen för

skogen till bergmästaren afgifva yttrande rörande de anmälda virkesbehofven.

Bergmästaren har att, efter pröfning af de anmälda virkesbehofven
med hänsyn till å ena sidan omfattningen af den rörelse, för hvars
understöd skogen upplåtits, och andra utsyningsberättigades behof samt
å andra sidan den afverkningstillgång, som för året finnes, genom skriftligt
beslut, som senast inom Maj månads utgång tillställes såväl jägmästaren
som nyttjanderättshafvare och annan utsyningsberättigad, bestämma de
slag och den mängd af virke, som i hvarje fall får afverkas.

§ 8.

Der bergmästaren, antingen för vidare utredning af virkesbehof
eller af annan, på frågan om utsyningen inverkande orsak, finner sådant
nödigt, ege han kalla nyttjanderättshafvare, andra utsyningsberättigade
eller ombud eller styrelse till sammanträde å ställe och å tid, som af
bergmästaren bestämmes. Jägmästaren skall, om han derom af bergmästaren
anmodas, infinna sig vid sammanträdet.

öfver hvad vid dylikt sammanträde förekommer föres af bergmästaren
protokoll, deri jemväl anledningen till sammanträdet angifves.

Kostnaderna för bergmästarens resa till dylikt sammanträde gäldas
af allmänna medel, enligt hvad för bergmästares tjensteresor i allmänhetär
stadgadt, dock att ersättning ej må utgå för mera än en resa årligen
för hvarje skog.

§ 9.

Der i följd af olycksfall eller af annan orsak oundgängligen erfordras,
att afverkning sker i annan ordning, än i § 7 säges, och omständigheterna
icke medgifva bergmästarens hörande, då må den nödiga afverkningen
af jägmästaren anordnas. Om sådan afverkning samt orsaken
dertill skall jägmästaren genast underrätta bergmästaren.

§ 10.

Jägmästaren har att före utgången af hvarje kalenderår till bergmästaren
insända utsyningsförslag, innefattande uppgift å hvad af olika
slag af virke finnes att under nästkommande år å inom reviret belägna
skogar af här afsedt slag afverka, samt att, efter mottagande af berg -

mästarens utsyningsbesked, gå i författning om utsyning i vederbörlig
ordning.

Jägmästaren skall vidare årligen å tid, som i fråga om andra allmänna
skogar är föreskrifven, till Domänstyrelsen ingifva förslag öfver
de utgifter, som erfordras för vidtagande af förvalt ningsåtgärder under
nästpåföljande år. Sedan Domänstyrelsens beslut i anledning häraf kommit
jägmästaren tillhanda, skall han om beslutet underrätta nyttjanderättshafvarne,
hvilka det åligger att, jemlikt § 6, foga anstalt derom,
att nödiga medel till utgifternas bestridande varda, i mån af behof, för
jägmästaren att tillgå.

För de medel, jägmästaren haft om händer till utgifter för skogen,
äfvensom för af honom utlemnade skogseffekter skall han årligen afgifva
redovisning i den ordning, som i afseende å häradsallmänningar, hvilka
af skogsstaten förvaltas, är eller varder föreskrifven.

I öfrigt skall jägmästaren vid förvaltningen och vården af skogarna
iakttaga hvad enligt den för skogsstaten gällande instruktion honom
åligger beträffande under hans förvaltning ställda allmänna skogar.

§ 11-

Der, sedan de af bergmästaren godkända virkesbehofven blifvit
fyllda, någon ordinarie afverkningstillgång återstår, som, efter nyttjanderättshafvarnes
hörande, pröfvas icke erfordras för fyllande af nästföljande
års behof, ege Domänstyelsen att, uppå jägmästarens anmälan, förordna
om öfverskottets försäljande i vederbörlig ordning, likasom det åligger
Domänstyrelsen att i här angifna ordning draga försorg om tillgodogörandet
af vindfällen och ståndtorr skog samt annan extra afverkning,
der den icke, efter Domänstyrelsens bestämmande, utbytes mot ordinarie
afverkning, som då skall besparas.

Kongl. Magt vill uppå derom gjord framställning förordna, huruvida
och till hvilket belopp vid försäljning af virkesöfverskott eller extra
afverkning influtna, behållna medel må användas för betäckande af kostnader
vid skogens förvaltning éch vård samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet
ställas till nyttjanderättshafvares förfogande; skolande
dessa medel i andra fall tillgodoföras statsverkets skogsmedel.

§ 12-

Der den rörelse, till hvars understöd skog af ifrågavarande slag
blifvit anvisad, bedrifves i sådan omfattning, att den ordinarie afkast -

ningen af skogen enligt hushållningsplan kan visas i sin helhet vara
under längre tid för ändamålet med upplåtelsen fullt erforderlig, vill
Kongl. Maj:t, uppå ansökning, medgifva nyttjanderättshafvare att fritt
disponera samma virkesafkastning för viss, för hvarje fall bestämd tid,
under villkor dock att andra utsyningsberättigade vederbörligen tillgodoses
samt att, derest sagda rörelse antingen upphör eller minskas i sådan
grad, att virkesafkastningen i sin helhet ej längre för densamma behöfves,
den fria dispositionen upphör.

Befinnes virke, som blifvit för godkändt behof i vederbörlig ordning
utsynadt, kunna, till större fördel för nyttjanderättshafvare eller
annan utsyningsberättigad, afyttras för att ersättas genom virket motsvarande
vederlag, ankomme det på Domänstyrelsen att för hvarje fall
medgifva det utsynade virkets afyttrande eller utbytande och att dervid
meddela för vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter.

I, _ ••••■.■ j ; ,

§ 13.

Mulbete och höslåtter å skog af ifrågavarande slag må, under
iakttagande af hvad i 63 § af nådiga förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket den 26 Januari 1894 är i
allmänhet stadgadt, tills vidare få af nyttjanderättshafvarne disponeras.

§ 14- *

Der särskilda skogskassor redan finnas, må de för det med dem
afsedda ändamål af nyttjanderättshafvarne fortfarande förvaltas och användas.

§ 15-

Skulle nyttjanderättshafvare eller annan utsyningsberättigad öfverskrida
honom tillkommande rättighet till skogens begagnande, straffes
såsom för skogsåverkan enligt 24 kapitlet Strafflagen.

Skogsstatens tjenstemän äfvensom kronobetjente ege åtala dylik
öfverträdelse.

Sker å skog af här ifrågavarande slag åverkan, som ej är hänförlig
till sådan öfverträdelse, hvarom här ofvan säges, eller föröfvas å
skogen tillgrepp af skogseffekter, skall sådant af skogsstatens tjenstemän
eller kronobetjente likaledes lagligen beifras.

I fråga om rätt att taga olofligen afverkadt virke i beslag gäller

i tillämpliga delar hvad derom i § 70 af nådiga förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 Januari 1894
säges.

§ 16-

Besvär öfver jägmästares beslut eller åtgöranden i ärenden, derå
denna författning eger tillämpning, anföras hos Domänstyrelsen och
öfver bergmästares hos Bergsöfverstyrelsen; och skall i afseende å tiden
för dylika besvärs ingifvande gälla hvad i fråga om anförande af besvär
i administrativa mål i allmänhet är stadgadt.

Stockholm den 23 November 1896.

Underdånigst

Kommers Kollegium:

RICH. ÅKERMAN.

HUGO REHBINDER. TH. NORDSTRÖM.

Föredragande.

Domänstyrelsen:

OSCAR EVERS.

EDWARD KINBERG. * J. O. af ZELLÉN.

Axel Carlson.