KONGL. MÅJ:TS OCH RIKETS KOMMERSKOLLEGII (Statens offentliga utredningar 1895:2)

KONGL. MÅJ:TS OCH RIKETS KOMMERSKOLLEGII

DEN 30 OKTOBER 1894- AFGIFNA

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

NYA ÅRBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE FÖRSÄKRING FÖR BEREDANDE AF PENSION VID
VARAKTIG OFÖRMÅGA TILL ARBETE,

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1895.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1891 tillsatta
komité, som blifvit benämnd Nya Arbetareförsäkringskomitén, med
underdånig skrifvelse den 30 Mars 1893 till Eders Kongl. Maj:t öfver -

lemnat betänkande och förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete jämte därtill hörande statistiska
utredningar, kostnadsberäkningar m. in., har Eders Kongl. Maj:t
genom nådig remiss anbefallt Kommerskollegium att anmoda Eders
Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande att lemna fabriks- och handtverksföreningar,
arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade
föreningar och enskilde tillfälle att i detta ärende sig yttra och att
med de yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, och eget utlåtande
till Kollegium inkomma, hvarefter Kollegium hade att med eget
underdånigt utlåtande till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna de till Kollegium
inkomna yttrandena.

Efter det, i anledning häraf, Kollegium vidtagit den åtgärd, som i
den nådiga remissen omförmäles, har Kollegium från Öfverståthållareembetet
och Eders Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande i länen
fått mottaga utlåtanden i ämnet, hvilka utlåtanden i flere fall varit åtföljda
af yttranden afgifna dels af sådana föreningar, som i den nådiga
remissen afses, dels ock af magistrater och enskilde personer.

De sålunda inkomna utlåtanden och yttranden hafva genom tryck
mångfaldigats.

Genom särskild nådig remiss har vidare till Kollegium öfverlemnats
ett af G. Strömgren, Söderåkra, Kalmar län, i ärendet afgifvet
yttrande jämte tryckt förslag till »allmän pensionsinrättning för Sverige»;
och hafva slutligen, efter det att ofvanberörda utlåtanden och yttranden
redan blifvit tryckte, till Kollegium inkommit yttrande i ärendet af
»Träarbetareförbundets i Sverige Stockfiolmsafdelning» jämte »Träarbetareförbundets
i Sverige andra kongress», samt utdrag af protokoll
förda vid sammanträden med dels »Svenska Skoarbetareförbundets
Stockholmsafdelning» dels »Kemisk-tekniska arbetarne i Stockholm»,
utvisande att sistnämnda föreningar instämt i hvad Träarbetareförbundet
andragit.

Af dem, som yttrat sig i ärendet, hafva Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Vermlands, Örebro, Gefleborgs, Vesternorrlands och Vesterbottens
län, med anförande af flere eller färre anmärkningar mot föreliggande
lagförslag, biträdt principen om arbetareförsäkring och äfven
ansett förslaget kunna läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.
Eders Kongl. Maj:ts Befallnings-liafvande i Södermanlands, Elfsborgs,
Kopparbergs och Norrbottens län hafva ej haft något att i ärendet
erinra, hvaremot Öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms, Upsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vestmanlands
och Jemtlands län dels uttalat betänkligheter mot försiaget dels uttryckligen
afstyrkt detsamma.

Af magistrater, som yttrat sig, hafva de i Kalmar, Vimmerby och
Borgholm afstyrka men magistraten i Skara tillstyrkt förslaget, samt
magistraterna i Vestervik, Oskarshamn, Malmö, Lund, Landskrona, Ystad,
Helsingborg, Skanör och Trelleborg väl gjort en eller annan anmärkning
mot förslaget, men i hufvudsak ej haft något att däremot erinra.

I öfriga här ej särskilt nämnda yttranden, som inkommit, hafva
fyrfaldiga anmärkningar framställts mot förslaget, hvilket dock af de
fläste biträdts i princip.

För egen del får Kollegium, med återställande af de remitterade
handlingarna och med öfverlemnande af samtliga till Kollegium i ärendet
inkomna yttranden, härmed i underdånighet anföra följande.

Under det att de lagförslag inom arbetareförsäkringens område,
som här i riket förut framlagts, afsett dels försäkring för olycksfall i
arbetet och sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten, dels ålderdomsförsäkring,
dels ock ordnande af sjukkasseväsendet, har Nya Arbetareförsäkringskomitén
vid affattande! af sitt föreliggande förslag sökt att
genom en enda försäkring bereda de kroppsarbetande samhällsklasserna
understöd vid varaktig arbetsoförmåga (invaliditet), vare sig att denna
härrör af olycksfall, sjukdom eller minskning i arbetskraften till följd af
ålderdom. Härjemte söker förslaget att i någon mån lösa frågan om arbetarefamiljers
försörjning genom att utsträcka försäkringen till hustrur
och barn.

Lagförslaget afser alltså en ny försäkringsform, invaliditetsförsäkring,
jämte hustru- och barnpensionering.

Alla understöd utgå i form af pensioner.

Försäkringen, hvilken kan uppfattas som en stor pensionskassa,
hvilar på principen om lag stadgadt för säkring sträng; alla, som hafva
rätt att ingå i kassan, måste göra det.

Försäkringen afser i regeln alla, som mot aflöning äro anställde hos
arbetsgivare, för så vidt att anställningen är af mera stadigvarande natur.

Pension erhålles, när försäkrad man eller qvinna, för hvilken visst
minimiantal försäkringsafgifter erlagts, varder ur stånd att vidare försörja
sig med sådant arbete, som motsvarar hans eller hennes krafter
och färdigheter, eller fyllt 70 år.

Afgifterna till kassan, hvilka äro beräknade efter en inträdesålder af
18—20 år, skola enligt förslaget betalas till ena hälften af arbetaren,
till den andra af hans arbetsgifvare.

Men då det ansetts lämpligt att den nuvarande generationen intill
en åldersgräns af 55 år skall blifva af försäkringens fördelar delaktig,

skall staten betala den förböjning i premier, som för sådant ändamål
erfordras.

Kassan är alsedd att hafva tre pensionsidasser; till den första höra
de manliga arbetstagare, som hafva en kontant inkomst af 10 kronor
och däröfver i veckan, och är hela afgiften i denna klass 50 öre i veckan.
År den kontanta aflöningen mindre än 10 kronor i veckan, tillhör
manlig arbetare andra klassen, inom hvilken afgiften är 30 öre i
veckan. Tredje klassen omfattar alla qvinliga arbetstagare och hustrur
till försäkrade män; afgiften i denna klass är 20 öre i veckan. Hustruns
pensionsafgift är i mannens inbegripen, ehvad hustrun själf har försäkringspligtig
anställning eller ej.

Pensionernas storlek rättar sig efter dels den pensionsklass eu försäkrad
person tillhör, dels ock den tid han varit medlem af kassan.
Alla pensioner utgå med dels ett bestämdt belopp af 50 kronor dels
ock ett tillägg af 10 öre i första klassen, 5 öre i andra och 2 öre i
tredje klassen för hvarje vecka delegaren förut tillhört kassan.

Ingen kan, utom vid olycksfall i arbete, erhålla pension, därest ej
minst 260 veckoafgifter för honom eller henne erlagts.

Aflider försäkrad man, erhåller hvarje hans efterlefvande äkta barn
ett understöd af 30 kronor om året, till dess det fyllt 15 år.

Afgifterna erläggas genom arbetsgifvarens försorg. För detta ändamål
försäljas å alla postanstalter pensionsmärken med åsätta värden
och olika utseende för de tre pensionsklasserna. När aflöning utbetalas,
skall arbetsgifvaren infästa i en pensionsbok, som hvarje försäkrad
måste hafva, dylika märken till antal och belopp motsvarande det antal
veckor, för hvilka aflöningen gäller, och den pensionsklass arbetaren
tillhör.

Pensionsinrättningen skötes af dels en pensionsstyrelse i Stockholm,
dels pensionsnämnder, minst en inom hvarje kommun.

Staten bidrager till pensioneringen med dels kostnaden för pensionsstyrelsen,
dels det belopp, som betingas däraf, att, såsom ofvan
nämnes, nuvarande generationen skall intagas i försäkringen, dels med
hvad som erfordras för att låta en försäkrad, som vid öfvergång till
annan lefnadsställning utträder ur kassan, behålla sin en gång förvärfvade
pensionsrätt.

Försäkringen uppnår sin fulla utveckling på 80 år. Under utvecklingstiden
öfverstiga inkomsterna utgifterna. Skillnaden skall kapitaliseras,
hvarigenom efter 80 år från försäkringens början en fond
kommer att finnas, som beräknats skola, vid nämnda tid, uppgå till i
rundt tal 400 millioner kronor.

Statens bidrag, utom till administrationen, skall enligt förslaget på
ett sådant sätt utgå, att. detsamma i början blir ganska obetydligt,
men efter 18 år kommer att utgöra 1 million kronor om året, efter

30 år 3 millioner och efter 80 år 1*U millioner kronor om året, vid
hvilket sistnämnda belopp det sedan skall för all framtid förblifva.

Efter denna kortfattade öfversigt af förslagets allmänna konturer
öfvergår Kollegium till granskningen af dess särskilda delar.

Vid denna granskning framställa sig först frågan, huruvida det
är lämpligt att införa principen om invaliditets försäkring i stället för,
såsom förut varit bär i landet ifrågasatt, dels obligatorisk olycksfallsförsäkring,
dels ålderdomsförsäkring. Mot den ifrågasatta nya
försäkringsformen såsom sådan har Kollegium intet att erinra, om äfven
skulle kunna invändas, att den medför ett måhända väl ringa understöd
för en försäkrad, som i början af sin försäkringstid utsättes
för olycksfall med svårare påföljd. Den frivilliga olycksfallsförsäkringen
och sjukkassorna torde emellertid i någon män kompensera berörda
olägenhet, hvilken, jämförd med försäkringsformens fördelar, nämligen
att bereda understöd vid invaliditet af hvilken orsak som helst, ej heller
torde i och för sig gifva anledning till någon vigtigare anmärkning.

Den nästa af de mera betydelsefulla principiela frågor, som möta,
är den om den obligatoriska försäkringens lämplighet.

Lösningen af denna fråga, som varit och fortfarande är mycket
omtvistad^ torde böra sökas hufvudsakligen på historiska och erfärenhets-grunder.

De gamla korporationernas och skråväsendets undergång och storindustriens
allt starkare utveckling hafva på dagordningen ställt frågan
om de kroppsarbetande samhällsklassernas försörjande på annat
sätt vid inträffande arbetsoförmåga än genom endast fattigvården eller
genom den hjälp arbetsgivare af egen drift eller till följd af sedvana
plägat lemna i deras tjenst skadade eller utslitna arbetare. Olika sociala
och ekonomiska förhållanden i olika länder hafva varit bestämmande
för den riktning man sökt gifva lösningen af frågan.

I Frankrike hade väl under slutet af 1700-talet försök gjorts till
ett allmänt understödjande af arbetets invalider och åldrige, så att de
skulle fortfarande kunna bevara sin »egenskap af frie män» (lagen den
11 Maj 1794, eller 22 Floreal år 2, kallad »Livré de la bienfaisance nationale)
men utan resultat. Först sedan den stora utvecklingsperiod
begynt, som ofvan antydts, togo sträfvandena mera praktiska former.
I Frankrike uppstod under detta århundrades första hälft talrika ömsesidiga
hjälpkassor. Dessa kassor inskränkte sig ej allenast till understöd
vid sjukdom utan lemnade äfven ålderdomsunderstöd samt understöd
åt enkor och barn. Kassorna kunde emellertid ofta ej motsvara på dem
ställda kraf. Redan 1844 ifrågasattes därför statens ordnande ingripande
i saken. Komitéer arbetade, men de politiska förhållandena hindrade att
något kom till stånd. Den konstituerande församlingen af 1848 tillsatte

en »comité du travail», som bland annat skulle sysselsätta sig med arbetareförsäkringsfrågan.
Inom komitén väcktes förslag om obligatorisk
sådan försäkring med bidrag af arbetsgifvarne och staten. Komitén
afstod dock bestämdt från principen om eu tvungen arbetareförsäkring;
den var ny, och tron på den tidens socialistiska läror hade fått en
stark stöt genom det misslyckade försöket med nationalverkstäderna.
Man fastslog som grundsats, att det vore riktigt att med alla möjliga
medel hjälpa, stödja och styrka arbetaren under hans kamp att höja
sig, men icke riktigt att ålägga honom ett tvång att göra besparingar.
Den franska komitén ville emellertid ej att det allmänna skulle tillskjuta
några medel till försäkringen och ej heller att arbetsgifvarne
skulle därtill bidraga. Saken skulle vara arbetarens egen. Komiténs
arbete slutade därför med förslag om en statsför säkring sanstalt och om
ömsesidiga understödskassor. Förslagen kommo aldrig till diskussion i
konstituerande församlingen; denna upplöstes, innan sådant medhanns.
Nya förslag väcktes därefter i lagstiftande församlingen, däribland om
obligatorisk försäkring för handtverks- och fabriksarbetare. Församlingens
kommission för ärendet ställde sig dock absolut afvisande mot det
obligatoriska, det vore stridande mot principen om arbetets frihet. Arbetet
med frågans lösande fortgick emellertid och slutade, hvad denna
period beträffar, med lagen den 18 Juni 1850 om en allmän Statsförsäkringsanstalt
afseende ålderdomsförsäkring, »caisse nationale des retraites
pour la vieillesse». Lagen om denna anstalt är byggd på principen
om själfhjälp och frivillighet.

Samtidigt med detta arbete i Frankrike var man äfven i Tyskland
sysselsatt med ordnande af det ekonomiska lifvet berörande frågor.
Anda till början af detta århundrade voro i Preussen, på grund af den
ännu fortfarande lifegenskapen, godsegarne pligtige att sörja för sina
arbetares ålderdom. Industrien var i hela Tyskland bunden af skråtvånget,
och i Preussen var genom lag af år 1794 föreskrifvet, att
handtverks-arbetarne skulle understödjas af föreningar med obligatoriskt
bidragstvång och med tillskott af skråkassorna. Genom lagen den 2 Okt.
1807 upphäfdes lifegenskapen i Preussen; i andra tyska stater var den
dels kort förut upphäfd, dels fortfor den längre; först 1832 var den
allestädes i Tyskland borttagen. Skråtvånget upphörde i Preussen 1810,
och infördes då en ganska omfattande näringsfrihet. Skråkassorna
fortlefde visserligen, men utan bidragstvång, och produktionen utvecklade
sig från handtverks- till fabriksindustri. Endast i fråga om bergshandteriugen
fortfor ett arbetarnes bidragstvång till bergverkskassorna
(Knappschaftkassen), som lemnade understöd åt bergsarbetare i 100,000-tal, hvilket tvång visserligen icke var direkt lagstadgadt förr än 1854,
men dock inväxt i medvetandet och allmänt tillämpadt. I de provinser,
som genom Wiener-freden tillfördes Preussen, fortlefde skråtvånget

och de obligatoriska skråkassorna; 1810 års författning’ utsträcktes ej dit.
Det var således ingen ny princip som infördes, när Preussen år 1845
genom en hela riket omfattande näringslag, som visserligen hvilade på
principen om näringsfrihet, men dock sökte i viss mån upplifva skråväsendet,
gaf kommunerna rätt att tillförbinda handtverks-arbetare att
inträda i hjälpkassor. Under tiden härefter och intill midten af 1870-talet framkommo i Preussen och andra tyska länder flere förslag, hyllande
än på den obligatoriska principen, än på principen om frivillighet
i fråga om arbetares försäkring och understödjande vid arbetsoförmåga.
Hjälpkassorna hade emellertid icke tillväxt och genom näringslagen af
1849, som betydligt inskränkte näringsfriheten till fördel för korporativ
organisation, utvidgades försäkringstvånget, 1869 års näringslag återgaf
åt det industriela lifvet så godt som fullständig frihet och mildrade
tvångsförsäkringen, i det en hvar, som dref sjelfständigt yrke, och de,
som voro medlemmar af fria hjälpkassor, fritogos från att tillhöra tvångskassorna.
Principen om obligatorisk försäkring eller obligatoriskt deltagande
i hjälpkassor hade emellertid aldrig utgått ur den tyska lagstiftningen
och det tyska folkmedvetandet. När alltså under mediet af
1870-talet den socialekonomiska aeran på allvar började i Tyskland,
mötte det ingen nämnvärd svårighet att grunda den nya lagstiltningen
på nämnda princip. Såväl de tyska lagarna om sjukförsäkring af den 15
Juni 1883, om arbetares försäkring för olycksfall den 6 Juli 1884, med
den sistnämndes komplementära lagar af den 28 Maj 1885, 5 Maj 1886
m. fl., som ock lagen af den 22 Juni 1889 angående invaliditets- och
ålderdomsförsäkring, hvilken tillsvidare utgör slutpunkten i det tyska
socialekonomiska programmet, hvila alltså på principen om obligatorisk
försäkringspligt. Kraftiga röster hafva visserligen på rent teoretiska
grunder höjts i Tyskland emot den obligatoriska principen vid arbetareförsäkringen,
men erfarenheten i fråga om frivilliga kassors förmåga
att bära utgifterna samt den historiska grund, från hvilken arbetet med
den tyska arbetareförsäkringen utgått, har kommit dessa röster att varda
mindre hörda.

Under det att arbetareförsäkringsfrågan på sådant sätt vunnit sin
utveckling i Tyskland, har sträfvandet att ernå frågans lösning varit
jämväl i andra länder ganska lifaktigt.

1 Frankrike, där lagen af den 18 Juni 1850 verkade och där
»la caisse nationale des retraites», erbjöd lifränta vid 50—60 års ålder,
visade sig emellertid, att denna kassa ej träffade med sina verkningar
dem den var afsedd att hjälpa. Den blef af nytta för andra, men ej
för kroppsarbetarne. Lagen ändrades 1853 och 1864 i afseende å
lifräntornas och insättningarnas tillåtna belopp, och genom lagen den
20 Juli 1886 blef lägsta insatsen 1 franc och högsta lifräntan 1200
francs, samt kunde inbetalningarne göras hos statens uppbördsmän och

Pa postanstalterna. Räntefoten för kassans beräkningar liar emellertid
måst nedsättas gång efter annan; men staten garanterar kassans förbindelser.
År 1892 förekommo 872,591 insättningar i kassan till belopp
af 32,700,000 francs, hvilket visade en minskning af 1,500,000 francs mot
år 1891. Erfarenheten bär lärt, att det icke i allmänhet är arbetarne,
som betala till kassan, utan andra personer, och att de arbetare, som
äro där tillförsäkrade pensioner, hafva denna rätt hufvudsakligen emedan
de stora järnvägsbolagen och andra större industriela bolag m. fl.
gjort insättningar till förmån för sina arbetare.

Äfven privata kassor i Frankrike med styrelser utsedde af arbetare
och arbetsgivare hafva ej lemna! goda resultat. Af 12 millioner arbetare,
som kunnat blifva delaktiga i dessa kassor, har endast omkring 1
million sökt inträde, och af de som vunnit inträde fullgöra endast Vin
sina betalningsskyldigheter. Med dessa resultat för ögonen hafva såväl
enskilde _ som regeringen framlagt förslag till arbetareförsäkring på
obligatorisk grundval. Dessa förslag hafva afsett dels arbetsgifvares
ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet, dels ålderdomsförsäkring.
Sedan 1890 hafva 10 förslag af det senare slaget sett dagen. Det vigtigaste
är det af dåvarande inrikesministern Constans år 1891 i regeringens
namn framlagda, för hvilkets innehåll redogöres i Nya arbetareförsäkringskomiténs
publikation III. Till denna redogörelse torde dock
böra läggas, att statens tillskott skulle erhallas genom en progressiv
högst betydande arfsskatt. Mot såväl öfriga som det af Constans
framställda förslag'' hafva kraftiga röster höjts, dels på grund af det
hos fransmännen inrotade motståndet mot den obligatoriska principen,
dels därför att alla förslagen förutsatte fondbildningar, uppgående till
tiotal milliarder. Dessa vore svåra att förvalta. Räntefoten, som beräknats
till 3 V2 %, vore för hög, enär räntan på det hela taget visat
sig vara i fallande; vid 2 12 % räntefot sammanstörtade alla beräkningar.
Dessutom vore det farligt, att i regeringens hand lägga dylika fonder; de
kunde af en hänsynslös regering användas till andra än det afsedda
ändamålet.

Constans förslag har emellertid vunnit anslutning af de franska
kamrarnas »Commission du travail)); men såväl förslaget själft som
kommissionens utlåtande däröfver kritiseras skarpt (se bl. annat Eugöne
Rochetin i Journal des économistes, April och Maj 1894). Förslagets
öde är än ej afgjordt.

På senaste tiden har emellertid det obligatoriska försäkringstvångets
principiela antagande genomdrifvits i Frankrike, då ett förslag till
lag om tvångsförsäkring för grufarbetare, därvid premierna betalas till
^ iss del af arbetarne och till viss del af arbetsgifvarne, den 9 Juni
f h94 antogs i deputerade kammaren med 481 röster mot 1 och den
29 Juni 1894 promulgerades under namn »loi sur les caisses de secours

et de retraites des ouvriers mineurs». Eldigt denna lag skall af hvarje
grufarbetares lön, för så vidt den understiger 2,400 francs, ett afdrag
af 4 % eg a rum, däraf hälften afser hjälpkassan, hälften pensionskassan;
grufegaren skall till försäkringen betala 3 % å arbetarnes lön. Olycksfallen
utgöra ej föremål för försäkringen. Premierna inbetalas till »la caisse
nationale des retraites», men orts-kassor kunna bildas, som dock skola
autoriseras af staten. Penningarne få endast placeras i stats-, departements-
eller kommuners obligationer. Pension erhålles vid 55 års ålder,
eller senare, i hvilket fall den blir större. Medelpensionen lär vara 226
francs. Då ingen räntefot är fastställd, komma redan af denna grund
pensionerna att variera.

Lagen har icke mottagits med allmännare bifall. Arbetarne i stora
grufdistrikt lära hafva nekat, att betala, och från flere håll kritiseras
den skarpt. (Se bl. annat 1’Economiste frants 18 Aug. 1894.)

I England, där jämväl den redan under 1700-talets senare hälft
börjande utveckligen af storindustrien i motsats mot handtverkerierna
gaf anledning till beaktande af spörsmålet om de kroppsarbetande
klassernas försörjande vid inträffande arbetsoförmåga, har frågan om
sättet härför alltjämt varit på dagordningen. För hvad som åtgjorts,
redogöres ej mindre i arbetareförsäkringskomiténs af 1884 öfversigt af
lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i främmande länder än äfven i
Nya Arbetareförsäkringskomiténs motsvarande publikation. Det lagstadgade
försäkringstvångets berättigande har emellertid icke blifvit erkändt
i England; frivilligheten är den enda basen för den där inrättade
försäkringen, om ock i vissa fall på enskild väg modifierad. En
de engelska kroppsarbetarnes verkliga tillslutning till försäkringsväsendet
lär emellertid icke hafva ernåtts i en sådan omfattning, att den kan
anses stå i ett riktigt förhållande till arbetarnes antal.

I Österrike är, genom lag den 28 December 1887 angående arbetares
olycksfallsförsäkring, principen om obligatorisk försäkring erkänd. I
Schweiz är, genom tillägg år 1890 till förbund sförfattningen, införandet
af obligatorisk försäkring, vare sig för hela befolkningen eller för särskilda
klasser däraf, i princip godkändt, ehuru någon positiv lagstiftning
i sådant hänseende ännu ej antagits.

1 Italien föreligger förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall
i arbete.

1 Danmark har förslag i sistnämnda syfte framkommit men ännu
ej antagits, hvaremot där, i fråga om ålderdomsunderstöd för obemedlade,
lagen af den 9 April 1891 är gällande. Denna lag hvilar emellertid
icke på grundvalen af en obligatorisk försäkringspligt för de blifvande
understödstagarne.

För lagstiftningsarbetets i Norge utveckling uti här berörda hänseenden
hänvisas till Nya Arbetareförsäkringskomiténs publikation III.

Det lagstadgade försäkringstvånget har såväl i Tyskland som än
mer i Frankrike, Italien och England mött ett, hufvudsakligen på teoretiska
grunder fotadt, starkt motstånd. »Man bör uppmuntra till och
underlätta arbetares försäkring, men man bör ej påtvinga den.» Detta
motstånd fortfar än, särdeles i England, Frankrike och Italien. På
senare tid har en ny strömning uppstått i frågan, representerad af förre
italienske ministern Luzzatti och fransmannen Cheysson, som vilja, att
hvarje arbetare för att kunna i arbete antagas skall styrka sig vara
försäkrad, men att valet af försäkringsställe öfverlemnas åt arbetarens
eget afgörande, det må vara af staten inrättade försäkringskassor eller
ortskassor eller korporativa associationers kassor. Således hafva äfven
nyssnämnde framstående personer på arbetareförsäkringens område slutligen
uttalat sig för försäkringstvångets lämplighet.

I de till Kollegium inkomna utlåtandena har den obligatoriska
försäkringens lämplighet bestridts af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Upsala, Östergötlands Skaraborgs, Vestmanlands iän m. fl.,
hvaremot densamma särskildt framhållits såsom den enda vägen till
ernående af det afsedda ändamålet, eller eljest biträdts, af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Malmöhus, Hallands och Örebro
län, äfvensom af Karlshams arbetareförening, Karlskrona fabriks- och
handtverksförening, Träarbetareförbundet m. fl.

Utgår man endast från teoretiska förutsättningar om arbetets och
aftalets frihet och om lämpligheten af att söka uppfostra och uppmuntra
till själfhjälp, torde de, hvilka motsätta sig den obligatoriska
försäkringspligten, hafva rätt; men i praktiskt afseende hvilar deras
bevisföring på den oriktiga förutsättningen, att de samhällsmedlemmar,
man med arbetareförsäkringen afser att hjälpa, äro kompetente eller
inom relativt kortare tid kunna i någon större omfattning varda kompetente
att klart inse betydelsen och vigten af en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.
Visserligen kan anföras att de betydande insättningarna
i våra sparbanker, folkbanker och postsparbanken, hvilka uppgå
till omkring 320 millioner, visa att betydelsen af själfhjälp i ekonomiskt
afseende ej är främmande för vårt folk. Men dessa insättningar lära
ingalunda härröra uteslutande eller ens till öfvervägande del från dem
man vill med försäkringen träffa. Genom inrättande af allmänna försäkringskassor
uppmuntras visserligen försäkring, men erfarenheten
från särskildt Frankrike, från England och andra länder, där man under
flere årtionden redan försökt de allmänna försäkringskassorna på frivillighetens
grundval, har å andra sidan visat, att just de samhällslager,
man med s. k. arbetareförsäkring afsett, icke söka dessa kassor, utan
att kassornas klienter tillhöra andra klasser af medborgare. Vill man

på uppfostrans väg nå målet, då måste arbetet börjas på annat håll,
nämligen genom ombildning af vårt undervisningsväsen. En sådan
torde redan i och. för sig vara påkallad, men frukterna däraf mogna
icke på generationer.

Vill man alltså nå ändamålet med nu ifrågasatta försäkring, nämligen
att minska osäkerheten i de arbetande klassernas ställning och
bereda dem, som utan egen förskyllan af en eller annan anledning
blifvit ur stånd att genom arbete fullt försörja sig, något understöd,
så att de icke eller åtminstone i mindre grad än hittills må tvingas
till den ofta såsom nedsättande ansedda utvägen att söka den enskilda
x eller allmänna välgörenhetens bistånd eller falla fattigvården till last,
torde ett lagstadgadt försäkringstvång erbjuda den relativt säkraste
utvägen.

Den 5 Januari 1889 afgaf Kommerskollegium underdånigt utlåtande
öfver Arbetareförsäkringskomiténs af 1884 förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete och om sjöfolks försäkring för olycksfall
i tjensten. Enligt detta förslag skulle personer anställda hos arbetsgivare
inom vissa i större omfattning bedrifna industriela rörelser eller
arbetsföretag vara på arbetsgivarens bekostnad försäkrade för följderna
af i arbetet inträffande olycksfall, och skulle de härför erforderliga afgifterna
obligatoriskt ingå till den i förslaget ifrågasatta riksförsäkringsanstalten.

I berörda underdåniga utlåtande anförde Kollegium bland annat,
att det syntes Kollegium tvifvelaktigt, huruvida införandet af obligatorisk
försäkring vore det ändamålsenligaste sättet för ett lagbundet ordnande
af berörda förhållanden; att Kollegium funne principen om obligatorisk
olycksfallsförsäkring stå i strid med vigtiga grundsatser, hvarpå nuvarande
näringslagsstiftning vore byggd, samt att, oafsedt berörda omständigheter,
förhållandet, att ledning för bedömandet af själfva förutsättningen
för riksförsäkringsanstaltens tillkomst, saknades, enär förslag
till lag om sjukkassor och ålderdomsförsäkring ännu icke af komitén afgifvits,
utgjorde ett binder för genomförande då af obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Sistberörda komités förslag är emellertid icke med det nu föreliggande
fullt jämförligt; omfattningen af det senare är vida större, och,
ehuru äfven enligt detsamma olycksfall under vissa förhållanden berättiga
till understöd, är dock grunden för dessa understöds beräknande en
helt annan än i det förra förslaget, hvarförutom den omständigheten,
att det nu ifrågasättes att arbetarne själfve skola bidraga till försäkringen,
i och för sig gifvcr det nu föreliggande förslaget en helt annan prägel.

Då alltså erfarenheten från andra länder visat, att principen om
obligatorisk försäkring allt mer vunnit insteg, såsom nu senast i Frankrike,
samt att, där tillfälle till frivillig försäkring äfven i offentliga

kassor finnes, detta tillfälle icke i vidsträcktare mån begagnas af dem
man i främsta rummet afsett att med kassornas inrättande hjälpa; då
vidare det ej heller kan beträffande vårt land förutsättas, hvarken att
en sådan insigt om försäkringens betydelse finnes bos dem, hvilkas
ställning nu afses att i vissa fall förbättras, att de af eget initiativ
skola tillegna sig en frivillig försäkrings fördelar, ej heller att denna
insigt kan inom någon rimlig tidsperiod vinnas; då det fasthellre torde
kunna antagas, att, äfven där våra kroppsarbetare icke vore alldeles
okunniga om tillvaron af en frivillig försäkrings möjlighet, de dock i
de flesta fall skulle anse stundens behof vigtigare och mera trängande
än framtidens, torde, ehuru införandet af ett lagstadgadt tvång för
vissa medborgare att på visst sätt använda viss del af sina inkomster
eller sin egendom icke kan anses öfverensstämma med de grundsatser,
som hittills gjort sig gällande inom vår näringslagsstiftning och hvarpå
densamma är byggd, likväl, därest förslaget eljest befinnes nyttigt och
genomförbart, principen om obligatorisk försäkringspligt icke i och för
för sig böra utgöra hinder för förslagets antagande.

I fråga därefter om hvilka personer försäkringen bör omfatta har
komitén ansett, att försäkringen icke bör utsträckas att inbegripa hela
befolkningen, utan endast dem som äro mest i behof af pensionsförsäkring,
eller de klasser af samhället, hvilkas utkomst är uteslutande
eller hufvudsakligen beroende af deras arbetskraft, och hvilka, då arbetskraften
tr}''ter, icke hafva annan utsigt än att falla fattigvården eller sina
anhöriga till last. Men den som endast har sin egen arbetskraft att
tillgå måste i de flesta fall söka anställning hos andra mot lön; försäkringen
skulle därför omfatta dem, som mot aflöning äro anställde hos
arbetsgivare. A andra sidan har komitén dock ansett sig böra göra en
ytterligare inskränkning i lagens omfattning, nämligen till dem, hvilkas
anställning i följd af arbetsaftalets eller Sysselsättningens beskaffenhet
är af mera fast eller stadigvarande natur. Personer åter, som endast
kortare tid äro anställde hos arbetsgivare, och hvilkas sysselsättning
måste anses vara af tillfällig beskaffenhet, äro däremot i allmänhet
uteslutne? från försäkringen. Emellertid har komitén öppnat en utväg
äfven för dessa mera lösa arbetare att kunna varda af försäkringens
förmåner delaktige, nämligen på det sätt att äfven tillfällig sj-sselsättning,
därest den fortgår minst alla söckendagar i en och samma
kalendervecka hos samma arbetsgivare, skall räknas såsom försäkringspligtig
anställning. Vidare räknas såsom medlem af försäkringen jämväl
hustru till man, som innehar försäkringspligtig anställning, ehvad sådan

hustru själf har försäkringspligtig anställning eller ej; och skall afliden
försäkrad mans hvarje efterlefvande äkta barn erhålla 30 kronor årligen
intill fylda 15 års ålder. Försäkringen omfattar slutligen ej dem, som
uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögna, ej dem, som ännu
icke fyllt 18 år, ei dem, som äro statens eller kommuners tjensteman
eller betjente, och ej heller dem, som för sin anställning icke åtnjuta
annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll.

Emot komiténs förslag till lagens omfattning har i de till Kollegium
inkomna yttrandena anmärkts bland annat, att densamma borde vara
inskränkt till endast svenske undersåtar. Då emellertid å ena sidan
ett uteslutande af här anställde utländske arbetare från försäkringen,
till följd hvaraf ej heller arbetsgifvarne skulle behöfva till försäkringen
erlägga den på dem belöpande andelen af afgifterna, skulle kunna verka
till uppmuntran att använda ej svenske utan utländske arbetare, men å
andra sidan en utländsk arbetare, som här troget uppfyllt sina pligter,
äfven bör, därest han i riket qvarstannar, kunna erhålla pension, samt
då enligt förslagets § 15 den, som flyttar ur riket, icke skulle ega
uppbära sådan, anser Kollegium komiténs förslag icke böra i berörda
afseende ändras.

Enligt tyska lagen äro äfven utländske arbetare i Tyskland försäkringspligtige.

Enligt förslagets § 1 mom. 1 skola personer, hörande till besättningen
å svenska fartyg, äfvensom de befälhafvare å dylika fartyg,
hvilkas lön ej uppgår till 1,800 kronor, anses innehafva försäkringspligtig
anställning, och i § 22 omförmäles huru med erläggandet af
deras pensionsafgifter skall förfaras. Komitén har härmed velat bereda
sjöfolket å svenska fartyg delaktighet af pensioneringens fördelar.

Den egentliga besättningen å svenska fart}^g utgöres af styrmän,
maskinister, eld are och sjömän af olika grader och med olika åligganden.
Dessutom kunna å fartyg vara anställda personer, som icke tillhöra
den egentliga besättningen, såsom till exempel restauratörer eller restauratriser
med deras underlydande. Sjömännen kunna vara antingen
svenske undersåter eller utländske. Huru nu på alla dessa personer
förslagets bestämmelser i § 22 skola kunna tillämpas, är svårt att inse.

Befälhafvare åligger att infästa pension smärken; han skall således
hafva dylika med sig hemifrån och infästa dem i sjömannens pensionsbok,
där denne har någon. Har sjömannen icke pensionsbok,
skall befälhafvare!! på annat sätt (se § 22) meddela sjömannen bevis
om antalet veckor denne tjenstgjort äfvensom därom, att sjömannens
andel i pensionsafgiften blifvit behörigen vid hyrans betalande afdragen.
Sjömannen kan sedan af redaren fordra infästande af motsvarande pensionsmärken,
oafsedt om de af befälhafvaren afdragna medlen kommit
redaren tillhanda eller ej. Vid afmönstring skall af mönstringsförrät -

taren, det vill säga å utländsk ort därvarande svensk konsulatstjensteman,
tillse, att den för befälhafvaren stadgade skyldighet med afseende
å »pensionsmärkens infästande i pensionsböckerna» blifvit fullgjord.

Befälhafvare, åtminstone å svenska segelfartyg i längre utrikes flirt,
torde ofta nog komma att varda utan erforderliga, och jämlikt § 19,
användbara pensionsmärken. Och om än äfven utländingar, Indika äro
svenska konsuler eller vice konsuler å utländska orter, kunna instrueras
i afseende å nyssberörda dem åliggande skyldighet, torde dock deras
förmåga att kontrollera, att af befälhafvare uppsatt bevis om pensionsafgifternas
betalning är riktigt, varda ganska tvifvelaktig. Utländske
sjömän, som förhyras å svenska fartyg, torde väl i de allra flesta fall
vara okunniga om skyldigheten att vidkännas pensionsafdrag å hyran.
Svensk pensionsbok hafva de ej. Deras rätt att vända sig till redaren
för att få bok och pensionsmärken mot befälhafvare^ bevis torde vara
illusorisk. De få inga fördelar men få vidkännas afdrag. Att sådant
är i och för sig obilligt och orimligt synes uppenbart, och för svenska
befälhafvare skall detta kunna medföra obehagligheter och svårigheter
af flere slag. Ej heller finnes någon säkerhet för hvarken att svensk
sjöman, som å främmande ort afmönstrar och ej har pensionsbok, eller
som i brist af pensionsmärken endast får ett bevis af befälhafvaren om
intjenta veckor, verkligen får sin rätt, ej heller att afgifterna verkligen
komma försäkringskassan till godo, ehuru sjömannen fullgjort sin bet
alnin gssky 1 digh et.

Sjömans hyresaftal för utrikes resa upphör numera icke alltid å
inrikes ort. De afmönstra således ej sällan å utrikes ort och hemkomma
efter åratal. För den händelse att en sjöman då med sina
bevis verkligen skulle uppsöka redaren och fordra pensionsmärken,
hvilket i många fall torde varda förenadt med stora olägenheter och
ofta betydande kostnader för sjömannen, kan redaren svara, att inga
jämlikt § 19 användbara märken längre finnas. Redaren skall visserligen
vid sådant förhållande enligt § 23 direkt inbetala beloppet till
pensionsstyrelsen, och pensionsstyrelsen skall därom tillställa sjömannen
bevis, om hvars innehåll denne eger att i sin pensionsbok få intyg
infördt af pensionsnämnden. Att emellertid på ett tillfredsställande sätt
genomföra hela denna procedur, torde beträffande personer med så
rörligt yrke som sjömän möta de största svårigheter, och resultatet blir
nog, att sjömannen blir utan märken eller intyg. Sjöfolkets rättigheter
varda alltså genom lagen icke effektivt tillgodosedda, men deras skyldighet
att betala kan alltid tillämpas. Sådant är obilligt.

För sjöfolks pensionering är för öfrigt i viss mån sörjdt, därigenom
att sjömän under vissa förutsättningar äro berättigade till understöd
dels från sjömanshusen dels från Handelsflottans pensionsanstalt, ehuru
denna pensionering icke kan anses fullt tillfredsställande. Men det sätt

att åstadkomma bättre pensionering för sjöfolket, som komitén föreslagit,
torde emellertid icke leda till målet.

Enligt den tyska lag, som i så mångt och mycket utgjort mönstret
för förslaget nu i fråga, användes ej pensionsmärkessystemet för sjömän,
emedan detsamma skulle vara svårt att tillämpa. Sjömansböckerna
utgöra i Tyskland grunden för sjöfolkets försäkring. Vid lämpliga tillfällen
göras ur dessa böcker utdrag, på grund af hvilka intyg om pensionsrätten
utgifvas. Redarne betala till försäkringsanstalten för hvarje
år och bifoga då förteckning å sjömännen i deras tjenst samt uppgift
å deras ställning och sysselsättning. Till åvägabringande om möjligt
af reda härutinnan hafva de tyska försäkringsanstalterna, som hafva
beröring med sjöfolkets försäkring, upprättat ett kontor i förening med
Hanseatiska försäkringsanstalten i Liibeck för att i öfverensstämmelse
med § 65 af lagen gemensamt genomföra sjöfolkets försäkring, hvilken
i allt fall lärer föranleda stora svårigheter.

Kollegium anser således, att sjöfolket bör uteslutas från föreliggande
lagförslags omfattning.

Andra personer, som utan att tillhöra den egentliga besättningen
äro anstälda ombord å fartyg såsom t. ex. restauratriser och deras
tjenare, torde på grund af anställningen få anses falla under föreliggande
lagförslags bestämmelser.

Enligt förslaget skola vidare försäkras dels hos arbetsgivare mot
aflöning anställde arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar,
samt andra, hvilka i fråga om anställning äro med dem likställde, dels
ock biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, äfvensom arbetsförmän
med flere, därest aflöningen ej uppgår till 1800 kronor.
Såsom aflöning anses jämväl andel i vinst samt naturaförmåner, med
undantag dock af endast fri bostad eller fritt underhåll.

Genom dessa bestämmelser uppstå vissa inkonseqvenser, som säkerligen
icke skola bidraga att göra lagen väl sedd. Inom många handtverkerier,
såsom skomakeri, skrädderi, med flera, bedrifves arbetet på
det sätt, att arbetsgifvaren utlemnar, efter det på verkstaden vissa förberedande
åtgärder vidtagits, arbetets i fråga fullbordande till arbetare, som
bo och arbeta hemma hos sig och hvilka betalas per stycke färdigt arbete,
eller med andra ord till så kallade styckarbetare. Desse synas vara från
försäkringen uteslutne, under det att de gesäller, som sitta på arbetsgifvarens
verkstad, äro i försäkringspligtig anställning. Båda slagen arbetare
torde dock i fullt lika grad vara i behof af pensionsförsäkring, enär
båda äro hufvudsakligen beroende af sin arbetskraft. Vidare komma
sådana arbetare, som, efter att hafva någon tid gått i lära, börja att
sjelfständigt utöfva sitt yrke, att vara uteslutne från kassan. Och inom
jordbruket kommer en mycket stor klass af personer, hvilka i allmänhet
äro i en allt annat än god ekonomisk ställning, att för egen del vara

utesluten, men å andra sidan, likasom ock nyss berörda smärre yrkesidkare,
få vidkännas uppoffringar för andra. Till denna klass höra
jordtorpare och små lägenhetsinnehafvare.

I flera bland de till Kollegium inkomna yttrandena i ärendet hafva
dessa frågor berörts. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands
län säger t. ex., att det föreliggande förslaget icke syntes väl
egnadt att uppfylla det ändamål, som därmed afsetts, nämligen att bereda
ålderdomsförsörjning åt i behof varande arbetare, då stora kategorier
åt de kroppsarbetande klasserna vore genom bestämmelserna om
vilkoren uteslutne från både skyldighet och rättighet att genom inbetalningar
bereda sig ålderdomsunderstöd; att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
blott ville erinra om den stora mängd arbetare, som
icke mottoge arbete i den form, förslaget bestämde, men som arbetade
flitigt och ärligt hela sitt lif, utan att de därför kunde sägas vara i
det permanenta arbetsförhållande, som uttrycktes genom förslagets föreskrift
att hafva varit i arbete hos samma arbetsgivare sex dagar i
samma vecka; att de fleste handtverkerier sysselsatte arbetare, som i
sina egna hem arbetade för stycke, men allt slags betingsarbete, som
icke utfördes på arbetsgivarens verkstad eller fabrik, torde utesluta
arbetaren från försäkringen; att det således blefve egentligen endast
tjenare och fast anställde arbetare som komme att tillhöra försäkringstagarne;
att emellertid dessa arbetare torde vara de, som i regeln
hade det bäst ställdt för sig och lättast kunde aflägga eu sparpenning
för sina gamla dagar, då däremot de icke fast anställde arbetarne,
hvilka torde gifva den största fattigkontingenten, icke komme att
tillhöra de försäkrade utan, hädanefter som hittills, komme på fattigvården.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län yttrar, att
lian betviflade, att det stora flertalet arbetare kunde sägas komma att
draga nytta af pensionsinrättningen. Af lagen berördes för det första
ej de små jordbrukare, hvilka skötte sin jord allenast med hemmavarande
barn och med ett par dragare. Dessas antal vore ganska betydligt.
Den officiela statistiken för år 1890 angåfve antalet brukningsdelar
om högst 2 hektar odlad jord, hvilka brukades af egarne
själfve, till 61,559 eller 19.3 procent af samtliga brukningsdelar i riket,
samt antalet dylika brukningsdelar, som sköttes af arrendatorer, till
10,140 eller 3.2 procent af samtliga brukningsdelar. Antalet jordtorp
och andra jordlägenheter skulle, enligt samma källa, hafva varit 164,537.
Reservanten i komitén hade dock beräknat antalet jordtorpare till allenast
95,000 personer. Det vore visserligen sant, att komiterade med
en hänsyn till dessa jordbrukares behof, som förtjenade allt erkännande,
beredt åtminstone den del af dem, hvilka före deras tillträde till
själfständig verksamhet varit i annans tjenst, delaktighet i pensione -

ringen, men denna del torde icke vara synnerligen betydlig, om man
afsåge ej blott jordtorpare, utan äfven öfriga, ofvan omnämnda, mindre
jordbrukare, hvilkas ställning i ekonomiskt hänseende vore med jordtorparnes
fullt jämförlig. Af lagen berördes ej heller de lösa arbetarne,
hvilkas antal alltmer tillväxte synnerligast i städerna, ej heller
smärre handtverkare, småhandlande med flere. Det vore att befara, att
den kontingent, dessa kategorier fortfarande komme att lemna till den
allmänna fattigvården, skulle visa sig så betydlig, att den förespeglade
minskningen i fattigvårdstungan blefve, om ej illusorisk, så dock på
långt när ej motsvarande förväntningarna, särskilt hvad landsbygden
anginge.

Norrköpings handtverksförening anför bland annat, att genom stadgandena
i förslaget från försäkringen uteslötes alla, som vore att hänföra
till de själfständige yrkesidkarnes klass utan allt afseende på, om
den årliga nettovinst dessa personer kunde förvärfva på sitt yrke öfvereller
understege en vanlig arbetares aflöning; att emellertid detta icke
vore öfverensstämmande med rättvisa och billighet, särskildt beträffande
den själfständige mindre yrkesidkaren, enär denne likaväl som
arbetaren i vanligaste fall vore för sin existens uteslutande beroende
af sin arbetskraft och således i afseende å behofvet af pension fullt
likställd med arbetaren i de fall, då hans inkomst icke öfverstege
1,800 kronor för år; att komitén visserligen i motiveringen till förslaget
uttalat, att de själfständige, mindre yrkesidkarne, bland hvilka
särskildt framhölles jordtorpare, innehafvare af mindre jordbruk arrendatorer,
mindre handtverkare och handlande, genom föregående anställning
hos andra hunnit förvärfva pensionsrätt; att enligt föreningens
mening detta ingalunda vore så allmänt som komitén syntes vilja
förutsätta, och i allt fall komme de, hvilka på grund af föregående
anställning såsom arbetstagare vore i åtnjutande af pensionsrätt, att vid
inträffad arbetsoförmåga erhålla en pension, som icke stode i rimligt
förhållande till den samhällsställning de intoge; att, beträdande handtverkskåren,
det vore regel, att en lärling icke blefve gesäll före sitt
tjugonde år, hvadan han alltså på grund af sin aflöning under de två
första åren komme att tillhöra andra pensionsklassen; att enligt föreningens
erfarenhet gesällen inträdde bland de själfständige yrkesidkarnes
klass vid eu ålder af tjuguåtta år; antoges nu att han från
sitt 18:de till sitt 28:de år innehaft försäkringspligtig anställning, så
komme han vid inträffad invaliditet att erhålla en pension af högst 96
kronor 80 öre eller 20 kronor 80 öre mer än den lägsta pension, som
enligt komiténs förslag kunde utdelas från första pensionsklassen, hvaremot
han, om han fortfarande varit anställd hos arbetsgifvare, kunnat
förvärfva en pension af i medeltal tvåhundrafemtio och i lyckligaste
fall trehundratjugu kronor för år; att det dock icke vore flertalet själf :s -

ständige handtverkare, som kunde ens komma till en pension af 96
kronor 80 öre, ty dels inträffade under den första tiden värnepligtstiden,
hvarunder afgifter ej erlades eller tillgodoräknades, dels tillkomne
i regel under längre eller kortare perioder arbetslöshet; att det
vidare vore säkert att en stor del af de själfständige handtverkarne
aldrig skulle erhålla pensionsrätt, enär de icke komme att innehafva
försäkringspligtig anställning i de föreskrifna 260 veckorna, samt de
som erhölle pension Unge ett så litet belopp, att det icke fyllde det
med pensionen åsyftade ändamålet; att förhållandet torde vara detsamma
inom öfrige klasser af själfständige mindre yrkesidkare; att det
emellertid vid genomförandet af ett så omfattande förslag som det
ifrågavarande vore af högsta vigt, att alla klasser åt befolkningen, som
borde komma i åtnjutande af försäkringen, också verkligen gjorde det;
att ingen torde kunna bestrida att det vore i hög grad behjärtansvärdt
att försäkringen kunde utsträckas på ett effektivt sätt till jämväl de
själfständige mindre yrkesidkare, hvilkas inkomster icke uppginge till
1,800 kronor; att, om detta icke kunde ske på grund af svårighet för
afgifternas upptagande, så borde försäkring på frivillighetens väg dem
beredas, hvilket icke borde stranda på afgifternas storlek, enär, enligt
föreningens åsigt, staten alltid borde betala halfva afgiften; att komiténs
antagande, att eu frivillig försäkring i framtiden möjligen kunde
anordnas, vore en klen tröst för den mindre yrkesidkaren; att om de
själfständige yrkesidkarne en gång uteslutits ur försäkringen, deras
utsigt att varda delaktiga af försäkringens förmåner torde för långa
tider vara undanskjuten.

Karlskrona arbetareförening säger: hvad beträffar den fördel, som
de smärre yrkesidkarne, enligt hvad komiterade påvisat, skulle hafva
af arbetareförsäkringen, då de såsom förutvarande arbetare äfven själfve
i sin ordning skulle vara försäkrade, och detta utan att de därför
hade någon afgift att vidare erlägga, hvilken förmån för dem skulle
gälla såsom ersättning för det bidrag de finge lemna till arbetarnes
pensionsafgifter, så hade det icke undgått arbetareföreningens uppmärksamhet,
att denna förmån icke — och således icke heller detta
vederlag — komme att existera för den generation af smärre yrkesidkare,
som redan funnes, då försäkringen trädde i verksamhet. För
dessa smärre arbetsgifvare, som själfva ingen som helst direkt fördel
hade af den nya invaliditetsförsäkringen, torde de afgiftsbidrag, som
de skulle vara nödsakade att erlägga, understundom komma att kännas
ganska betungande.

Äfven i flera andra utlåtanden och yttranden har olämpligheten,
af att de s. k. små själfförsörjarne varda från försäkringen uteslutne,
påpekats i sammanhang med de anmärkningar, som i öfrigt mot förslaget
framställts.

A sid. 44—46 af betänkandet har komitén framlagt de skäl, som
enligt komiténs mening tala för att icke alla samhällsmedlemmar skola
innefattas under försäkringen, samt sökt visa, att behofvet af en genom
försäkring mera tryggad ekonomisk ställning är vida mera trängande
för arbetare och tjenstehjon än för flertalet öfriga samhällsklasser.
Särskild! har komitén på de af densamma anförda skäl kommit till det
resultat, att den föreslagna försäkringen icke borde utsträckas till de
samhällsklasser, hvilka utgöras af själfständiga yrkesidkare. Angående
bestämmandet af de närmare gränserna för försäkringens omfattning
underskattar komitén icke de svårigheter, som är o därmed förenade,
men anser dem större i teorien, än hvad förhållandet komme att blifva
i praktiken.

Kollegium som jämväl inser och erkänner svårigheten att bestämma
de närmare gränserna för försäkringens omfattning, när ej
alla samhällsmedlemmar skola vara i den inneslutne, anser emellertid
att, hvad de kroppsarbetande samhällsmedlemmar angår, som, utan att
mot kontant lön i form af tim- eller dagspenning, veckolön eller årslön
arbeta hos andra, dock kunna sägas vara med de mot kontant lön
arbetande jemförlige, försäkringen så vidt möjligt borde åtminstone
till dem utsträckas, allrahelst deras lefnadsbehof och vilkor icke i någon
som helst nämnvärd grad skilja sig från deras, som komitén ansettskola
utgöra försäkringens egentliga föremål, nämligen mot kontant aflöning
anställde arbetare. Hvad särskildt beträffar styckarbetarne, torde det
vara orimligt, att endast formen för betalningen af arbetet, i förening
med den omständigheten, att de ej arbeta å arbetsgifvarens verkstad,
skulle hindra dem att varda delaktige af försäkringen, under det att i
de flesta fall ingen svårighet torde vara att vid betalningens erläggande
till dem för verkställdt arbete tillse om densamma uppgår till belopp,
som öfver- eller understiger 10 kronor i veckan, och i förhållande därtill
göra föreskrifna pensionspremieafdrag. Enligt tyska lagen § 2
kunna styckarbetare varda delaktige i försäkringen.

Jordtorparnes klass är äfven ur försäkringen utesluten. Eu jordtorpare
kan måhända betraktas som eu arrendator, hvilken betalar sitt
arrende genom utförande vid hufvudgården af visst arbete, men det
torde likaväl kunna sägas, att rätten till torpet och den afkastning,
torparen kan af detsamma vinna, är lönen för det. arbete, som torparen
skall utgöra vid hufvudgården. Att jordtorparnes ställning icke är
synnerligen god, framgår tydligen af komiténs motivering sid. 45,
hvaraf inhämtas att på tiotusen fullt försörjda fullvuxna fattighjon
kommer ett antal af 145 manliga individer, tillhörande jordtorparnes
klass, ehuru, såsom komitén i fråga om backstugusittare säger, bofastheten
synes gifva ett visst skydd mot nöden. Att jordt-orpare måste
hålla sig drängar eller qvinliga tjenstehjon, är mycket ofta, fallet;

dagsverkena vid hufvudgården och torpets skötsel kräfva nog i särdeles
många fall större arbetskraft än torparen ensam kan åstadkomma. Jordtorparen
är alltså ofta arbetsgivare, d. v. s. lian skall vidkännas pensionsafdrag
för sina tjenare, men själf är lian ofta utesluten från försäkringen;
lian kan möjligen, därest ban i 260 veckor varit dräng i annans tjenst, få
en ringa pension. De lefnadsvilkor, hvarunder jordtorparen och hans
tjenare lefva, äro fullt enahanda, bostadsrum, föda, arbete, allt är detsamma
för båda; men torparen skall betala för att skydda drängen
från att vid påfallande invaliditet komma fattigvården till last, under
det att han själf, om han i händelse af arbetsoförmåga ej längre kan
sköta torpet, får lemna detsamma och måste underkasta sig den
nedsättande ställningen af fattighjon. Det är således i och för sig
obilligt, att en arbetare, jordtorparen, hvars arbete betalas genom
rätten till att bruka ett stycke jord, icke skall, endast därför att
lönen icke är till någon del kontant, vara i försäkringshänseende
likställd med drängen, hvars lön jämte naturaförmåner vanligen äfven
utgår med en kontant del.

För olämpligheten af att jordtorparne och med dem likställda
personer varda från försäkringen uteslutna tala äfven socialpolitiska
skäl. Jordtorparnas klass torde, utan att man utsätter sig för misstag,
kunna anses vara bland de mest lugna och stillsamma i landet.
Den sociala agitationen har hos den ej ännu funnit någon nämnvärd
resonnansbotten. Men när nu hela denna klass af människor skall
underkastas särskilda uppoffringar för att bereda med dem i afseende
å lefnadsförhållanden fullt likställda personer särskildt skydd mot arbetsoförmåga,
under det att de själfva vid inträffande sådan oftast torde
få gå från hus och hem, skall just jämförelsen alstra bitterhet mot
samhället, som åstadkommer denna orättvisa; och då härtill kommer,
att de böter, som för uraktlåtenhet att infästa pension smärken in. m.
kunna ådömas, i många fall varda ruinerande och i allt fall blifva
ytterst kännbara för merberörda klass af medborgare, under det att
å andra sidan uraktlåtenheten måhända mången gång varit orsakad
endast af okunnighet eller af tron på ett med drängen träffadt aftals
giltighet eller af oförmåga att skaffa kontanta medel till inköp af pensionsmärken,
torde den sociala agitationen, därest det föreliggande förslaget
varder lag, i denna lag söka lämplig anledning till utsträckt
verksamhet och utan tvifvel komma att lättare finna en mottaglig jordmån
hos nu ifrågavarande del af befolkningen, som hittills varit ganska
likgiltig för sagda agitation.

I afseende å det olämpliga däri, att de sjelfständige små yrkesidkare,
som mottaga beställningar direkt från kunderna och själfva
handlägga och utföra det arbete, som karaktäriserar deras yrke, skola
vara från försäkringen uteslutna, åberopar Kollegium hvad bland andra

Norrköpings handtverksförening därom anfört; och synes det Kollegium
oegentligt, att en sådan själfständig mindre yrkesarbetare, som beliöfver
hjälp t. ex. af en annan arbetare eller af eu lärling, skall såsom
arbetsgifvare åläggas att ombestyra, att denne hjälpare, hans hustru
och barn, som lefva under nästan alldeles samma förhållanden som
yrkesidkaren själf och hans familj, försäkras, men förhindras att själf
på samma sätt sörja för sig och de sina och, då olyckan kommer, åtnöja
sig med det obetydliga understöd, som, på grund af hvad förut
för honom inbetalts, kan komma honom till del.

Kollegium erkänner svårigheten att bestämma gränsen, när en
själfständig yrkesidkare, en som blifvit, hvad man säger »sin egen»,
bör anses i den ekonomiskt lyckliga ställning att hans försäkringspligt
borde upphöra; men enligt § 1 mom. 1 t) skola vissa kategorier alltid
betala och enligt § 1 mom. 1 2) skola vissa, som ej hafva öfver 1,800
kronors inkomst, vara försäkringspligtige. Man kan ju i öfverensstämmelse
härmed låta en årsinkomst af intill 1,800 kronor vara bestämmande
i saken. Skulle så icke kunna obligatoriskt föreskrifvas, borde
åtminstone uttryckligen medgifvas, att jordtorpare och andra med dem
likstälda äfvensom själfständiga mindre yrkesidkare, hvilka själfva handlägga
det arbete, som bestämmer deras yrke, finge, därest för dem såsom
arbetstagare hos andra erlagts 260 veckoafgifter och där de
så själfva åstundade, fortsätta att inbetala afgifter för sig själfva och
erhålla däremot svarande pensionsfördelar, men torde då likväl böra
stadgas, att de skulle årligen erlägga minst 8 veckoafgifter. Komitén
har i ett annat afseende, som längre fram beröres, för sin del själf
medgifvit en frivillig försäkring jämte den obligatoriska.

Äfven om nu ifrågasatta tillfälle till- frivilligt fortsättande af försäkringspremiers
inbetalning endast skulle i ett fåtal fall begagnas, så
skulle dock genom en sådan möjlighet anledningar till missnöje och
till påståenden om orättvisa vara i väsentlig mån undanröjda. Hvad
komitén till stöd för sin motsatta mening anfört, finner för sin del
Kollegium icke bindande.

Beträffande de s. k. lösa arbetarne, som endast tillfälligtvis sysselsätta
sig än här än där, inser Kollegium till fullo svårigheten att på dem
tillämpa försäkringsförslagets grundsatser. Den utväg komitén öppnat
för att äfven de skola kunna varda i någon mån tillgodosedda,
nämligen att såsom försäkringspligtig anställning skall anses äfven tillfällig
sysselsättning, när den hos samma arbetsgifvare varat alla sökendagar
i en och samma kalendervecka, finner Kollegium icke vara ändamålsenlig
eller lämplig. I flera bland de till Kollegium inkomna yttrandena
har denna fråga särskilt berörts. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings län har t. ex. anfört, att ifrågavarande
bestämmelse i förslaget torde komma att vålla olägenheter vid tilUimp -

ningen, ty dels lärer den så mycket mera erbjuda svårighet att kontrollera
det arbetsgifvare för så kort tid fullgör den honom åliggande
skyldigheten att ombesörja anskaffande af felande pensionsbok och märken
samt i boken insätta dessa senare, som sådana fall af försumlighet
sannolikt varda de talrikaste, dels torde yngre manliga och qvinliga
biträden, Indika efter fyllda 18 år tillfälligtvis en eller annan vecka
anlitats vid skörd, i handel eller annan sysselsättning men sedermera
icke haft försäkringspligtig anställning, finna det obilligt att af dem
»utkräfves en afgift, däraf hälften kan af dem återbekommas först sedan
de fyllt sextio år».

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Blekinge län anför, att
ifrågavarande bestämmelse innebär en anvisning, hurusom arbetstagare
i förening med arbetsgifvare skall kunna ständigt, vecka efter vecka,
undandraga sig försäkringsskyldigheten genom att en dag i hvarje
vecka frigöra sig från arbete hos arbetsgifvaren.

Karlskrona arbetareförening anset det beklagligt, att komiterade ej
bättre än som skett lyckats att bereda tillträde till försäkringens förmåner
äfven för de lösa arbetarne, då, med de i förslaget gifna bestämmelserna,
t. ex. för en mängd vedsågare, tvätterskor, strykerskor,
sömmerskor in. fl., som gå omkring och förrätta tillfälligt arbete, utsigten
att vinna pensionsrätt och ännu mera utsigten att vinna rätt till
en i någon mån ökad pension icke torde vara synnerligen stor. Föreningen
anser därför att, där dylika arbetare och deras arbetsgifvare
kunde sins emellan enas om att föra nödiga anteckningar öfver arbetsdagarne,
arbetarne borde åtminstone erhålla rätt att få räkna sex arbetsdagar
såsom hel arbetsvecka och därför erlägga pensionsafgift,
äfven om dessa arbetsdagar icke skulle falla inom samma kalendervecka.

Äfven i andra yttranden har nu ifrågavarande bestämmelse påpekats
som ej lämplig.

Det sätt, hvarpå bestämmelsen är i förslaget affattad, utesluter enligt
Kollega mening icke möjligheten, att där arbetare och arbetsgifvare
äro därom ense, pensionsmärken för en hel vecka eller hvilken
tid som helst därutöfver kunna i den försäkrades bok infästas. En
sömmerska t. ex., som några dagar arbetar här och några där, kan
mycket väl laga så, att hon blir pensionsberättigad och får sina pensionsmärken
insatta. Komitén har äfven insett detta, och säger, (sid.
104) att visserligen torde på detta sätt en i visst afseende frivillig försäkring
uppstå bredvid den obligatoriska, men att antagligen förnämligast
yngre arbetare komme att på detta sätt använda försäkringen, enär afgifternas
erläggande för dem ej borde kännas såsom någon börda.
Några försäkringstekniska svårigheter torde, enligt komiténs utsago,
ej behöfva häraf befaras och ej heller torde ett dylikt bruk af försäk -

ringen taga så stora dimensioner, att försäkringen i sin helhet däraf
komme att lida. För detta senare antagande, fortsätter komitén, torde
jämväl kunna åberopas det förhållande, att detsamma rör icke endast
arbetstagaren utan äfven arbetsgif varen.

Kollegium, har intet att erinra emot att eu sådan frivillig försäkring
uppstår, men anser det icke vara nödvändigt, att arbetsgifvaren
därvid medverkar; en person, som arbetar än här och än där, kan, om
lian eller hon vill, mycket väl helt och hållet själf bekosta sina pensionsmärken.
Hvad som åter synes inkonseqvent är, att komiten ej
velat förhindra frivillig försäkring i nu berörda fall men väl, då det
varit fråga om de .mindre yrkesidkarne.

Emot bestämmelsen i fråga har däremot Kollegium att invända,
att det icke kan anses rättvist, att just alla sökendagar i samma vecka
skola utgöra grunden för försäkringspligten. Om ett tillfälligt arbete
är så ordnadt, att det omfattar sex på hvarandra följande dagar, men
en af dagarna är söndag, så har ej arbetaren rätt att fordra att pensionsafgifterna
betalas och ej heller, om han arbetar några dagar i den
ena och några dagar i den andra veckan.

Vidare är det uppenbart att, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Blekinge län anfört, bestämmelsen kan medföra ett
sätt för arbetsgifvare och äfven för arbetare att undandraga sig att
fullgöra försäkringspligten. Å ena sidan kan alltså t. ex. frimåndagssystemet,
som man på allt sätt sökt motverka, genom det ifrågasatta
stadgandet komma att uppmuntras, under det att å andra sidan ordentliga
arbetare och arbeterskor kunna förhindras att till sin pensionering
erhålla afsedt. bidrag.

Kollegium häller alltså före, att vida bättre vore, därest det bestämdes,
att den, som hos eu och samma arbetsgifvare arbetat minst
sex af trettio på hvarandra följande dagar, skulle anses hafva under
dessa sex dagar innehaft försäkringspligtig anställning.

Detta skulle bland annat gorå försäkringen tillgänglig för eu viss
klass mindre jordbrukare, hvilka, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Hallands län antört, bebo egna hus och bruka någon
jord, men hvilka under någon tid åt året gå på arbete hos annan mot
dagspenning eller utföra visst arbete på ackord, ett förhållande, som
redan nu icke är sällsynt och än mindre torde blifva det för framtiden
Dessa arbetare,'' som bruka egen jord, torde i många fall arbeta hos
andra endast några dagar i veckan, de öfriga måste användas på den
egna jordens skötsel.

Det komme antagligen att inträffa, att försäkringen härigenom
Unge flera deltagare, men däremot borde, ur synpunkten af törsäkringens
allmänna ändamål, intet vara att invända. De försäkringstekniska
svårigheterna torde ock kunna öfvervinnas, och den tillernade fonden,

stor som flen redan är tilltänkt att varda, torde ej blifva i väsentlig
män ökad.

Hvad komitén principielt föreslagit om hustru- och barnpensionering,
finner Kollegium synnerligen bebjärtansvärdt. Dessa grenar
af pensioneringen äro utan tvifvel bland de lyckligast funna delarne
af föreliggande förslag. Komitén har ock (sid. 50—52 jämförda med
sid. 83—87) på ett förtjenstfull! sätt motiverat sitt förslag, hvilket
torde vara att vida föredraga framför tyska lagens därmed jämförliga
bestämmelser. Dock kan ifrågasättas, huruvida det är fullt konseqvent,
att hustru, hvars man är i försäkringspligtig anställning, till
följd hvaraf hustrun är försäkrad, skall, där hon själ! under äktenskapstiden
har försäkringspligtig anställning, betala veckoafgifter utan
att (se § 8) af dem få den ringaste valuta. Det torde ej sällan inträffa,
att, just därför att äfven hustrun arbetar hos annan, familjen för
barnens vård beliöfver anlita en tjenarinna. För henne får familjen
äfven betala pensionsafgifter, vid hvilket förhållande familjens sammanlagda
utgifter till försäkringen erhålla en rätt afsevärd betydelse.

I fråga särskildt om barnpensioneringen har Kollegium äfven att framställa
några erinringar. Enligt förslaget skall, då försäkrad man aflider,
och därest för honom minst 260 veckoafgifter erlagts, hvilket vilkor dock
ej är nödvändigt, om dödsorsaken varit olycksfall i arbetet, pension utgå
med 30 kronor för år till hvarje hans efterlemnade minderåriga äkta
barn, intill dess det uppnått femton års ålder. Kollegium anser emellertid,
att äfven då icke försäkrad mans enka, som efter mannens död för
att försörja sig och barn antagit försäkringspligtig anställning och vunnit
pensionsrätt, aflider, hvarje hennes efterlemnade minderåriga äkta barn
borde vara berättigad! att till femton års ålder åtnjuta 30 kronors årlig
pension. Intet bindande skäl är af komitén anförd! emot eu dylik bestämmelses
vidtagande, redan nu.

Kollegium, som hyser den mening, att allt hvad som kan göras
för att befrämja barnens väl och i någon äfven den ringaste mån bidraga
till att underlätta deras utveckling och förminska deras oförskylda
nöd, äfven bör göras, kan vidare ej till fullo dela komiténs uppfattning
om försäkrades oäkta barns ställning till försäkringen.

Komitén har framhållit, att de siffror, som valts för pensionerna,
äro mycket enkla och afrundade, samt ansett, uteslutande på g-rund af
ekonomiska skäl (sid. 87 och sid 117, 118), att pensioneringen icke för
närvarande borde omfatta oäkta barn. öfverstäthällareembetet yttrar »att
det må vara, att enkla och afrundade siffror äro af stor betydelse, men
af ännu större betydelse just för den samhällsklass, hvilkas intressen
förslaget afser att i första rummet tillgodose, är, att de minderåriga
barnen utan afseende på deras äkta eller oäkta börd komma i åtnjutande
af uppfostringsbidrag i form af pension. Eljest tillgodoses icke rätt -

visans och billighetens kraf; och är förslaget så ekonomiskt svagt, att
detsamma icke kan bära utgiften för de minderåriga oäkta barnens pensionering,
vare sig de efterlemnats af försäkrad moder eller fader, så
synes förslaget icke vara uppgjordt efter synnerligen tillfredsställande
principer, och skälig anledning följaktligen saknas för detsammas godkännande.
))

Äfven i andra yttranden hafva dessa förhållanden berörts, och anmärkningar
framställts i samma riktning som af Ofverståthållareembetet.

Kollegium, som visserligen finner det lämpligast och riktigast om
hvarje oäkta barn, hvilket förlorat sin försörjare, låt vara att denne
var fadren eller modern, kunde enligt förslaget undfå pension, anser
emellertid, att åtminstone sådant oäkta barn, som jämlikt allmän lag
har arfsrätt efter moder, borde, där icke genom laga dom någon vore
ålagd, att om detsamma draga försorg, erhålla pension, när dess, jämlikt
föreliggande förslag, pensionsberättigade moder aflidit.

Kollegium öfvergår nu till frågan om, af hvem kostnaden för försäkringen
skall bestridas (motiveringen sid. 58—66).

Enligt förslaget skall hela kostnaden för försäkringen bestridas
genom dels löpande pensionsafgifter, dels räntor d den fond, som bildas
hufvudsakligen därigenom att pensionsafgifterna i början öfverstiga
utgifterna, dels ock slutligen bidrag af allmänna medel. De löpande
afgifterna skola betalas till hälften af de försäkringspligtige arbetarne, till
hälften af deras arbetsgifvare och utgå för hvarje försäkringspligtig i form
af veckoafgifter med tillsammans 50 öre i första pensionsklassen, 30 öre
i andra och 20 öre i tredje. Med Statens bidrag afses att bestrida dels
administrationen af det hela, med ett undantag, dels den kostnad, som
betingas däraf att, ehuru försäkringsafgifterna äro beräknade efter en
normal inträdesålder af 18—20 år, äfven äldre personer af nuvarande
generationen, som innehafva försäkringspligtig anställning, vid försäkringens
början skola kunna medtagas på samma vilkor som de kassamedlemmar,
hvilka inträda vid ofvannämnda normalålder, dels ock den
kostnad, som erfordras för att låta en försäkrad, som genom öfvergång
till annan lefnadsställning uträder ur de försäkringspligtiges krets, behålla
sin en gång förvärfvade pensionsrätt.

Sammanlagda årliga beloppet af de löpande afgifterna skulle till
en början blifva omkring 9,5 millioner kronor och efter 45 år omkring
11,7 millioner kronor. Statens bidrag skulle varda omkring 250,000
kronor årligen till administrationen, hvilken summa dock icke erfordrades
i sin helhet, förrän försäkringen vunnit större utveckling, samt dessutom
ett belopp, som, därest det utginge årligen, skulle under de 80 år, som

åtgå, innan kassan vunnit en fullständig utveckling, belöpa sig till omkring
2,8 millioner och derefter till omkring 330,000 kronor om året.

En reservant i komitén har emellertid ansett, att arbetsgifvarnes
ofvanberörda bidrag borde bestridas genom dels särskild beskattning
af dem, som till staten erlägga bevillning, dels af andra statsmedel.

Komitén har vidare framhållit, att en betydande minskning i fattigvårdstungan
skulle genom förslagets antagande småningom uppstå. Hänförd
till 1890 års fattigvårdsuppgifter, är denna minskning beräknad
till omkring 4 millioner kronor om året.

Dessa förslag hafva i många af de inkomna yttrandena behandlats.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län anser, att det
kunde betviflas, huruvida det, i allmänhet kunde sägas vara händelsen,
att arbetsgifvarne förmådde bära de på dem för försäkringen ifrågasatta
utgifterna. Såväl jordbruket som industrien, synnerligast den mindre,
arbetade med till större delen lånadt, kapital, hvaraf följde en osäkerhet
i näringsidkarnes ekonomiska ställning så stor, att det med skäl torde
kunna ifrågasättas, om de under den närmaste framtiden kunde tåla eu
ytterligare börda af 4,5 millioner kronor. Att, såsom komitén trodde, bördan
skulle kunna öfverflyttas på konsumenterna, syntes tvifvelaktigt. Beträffande
arbetarne torde det på grund af beloppet insättningar i sparbanker, folkbanker
och postsparbanker, vara möjligt antaga, det tillgångar till besparingar
funnes hos den samhällsklass, förslaget afsåge. Dessa tillgångar
kom me dock att i betydlig mån uppslukas af de tillernade premiebidragen.
Det kunde då ifrågasättas, huruvida ej fördelen af att ständigt hafva denna
besparade tillgång disponibel, och tillfredsställelsen att själ!'' förvalta
den, skulle i mången arbetares ögon uppväga vinsten af arbetsgifvarnes
bidrag till en pension, som komme att utfalla i eu obestämd framtid.
Vidare anser bemälde Befallningshafvande att, om än äfven minskningen
i fattigvårdstungan icke blefve så stor som komitén tänkt, den vinst,
som uppstode, dock alltid i väsentlig mån komme andra samhällsklasser
till godo än dem, som hufvudsakligen bidroge till försäkringen, hvadan
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan att obetingadt sluta sig
till reservantens inom komitén åsigt, funne detta förhållande vara en
betänklig omständighet vid förslaget.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län anser,
att med hänsyn till den beräknade minskningen i fattigvårdstungan
giltiga skäl icke saknades för den mening, reservanten uttalat, nämligen
att staten borde åtaga sig arbetsgifvarnes andel i afgifterna; men då,
i fråga om invaliditet ådragen i annans arbete, det vore öfverensstämmande
med rättskänslan, att arbetsgifvaren ersatte den förlust i arbetsförtjenst,
som genom skadan uppkomme, borde äfven arbetsgifvaren
lemna bidrag till pensionsafgifterna, hvarför Eders Kongl. Maj:ts sistbemälde
Befallningshafvande hemställde, att sedan arbetaren betalt sin

hälft af afgiften, en fjerdedel erlades af arbetsgifvaren och deri återstående
fjerdedelen utgjordes efter allmän bevillning. Vid inköp åt
pensionsmärken skulle för sådant ändamål 25 % rabatteras för att sedermera
efter allmän bevillning utdebiteras.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anför bland
annat hufvudsakligen, att arbetsgilvarnes skyldighet att erlägga pensionsafgift
för arbetarne saknade stöd såväl af det inom riket redan
förefintliga pensionsväsendet, som i de af komiterade åberopade författningar;
pensioneringen af ifrågakomna samhällsklasser vore snarare ett
statsintresse, hvadan staten borde fullgöra de förbindelser, som för främjande
af detta intresse fordrades; att det därför förefölle, som hade
komiterade handlat mera välbetänkt, om de förklarat, att från rättvisans
och billighetens synpunkt icke kunde härledas skyldighet för arbetsgifvarne
att till arbetstagarens pensionerande bidraga; att det af hvad
Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande sålunda yttrat följde,
att han omfattade den åsigt reservanten inom komitén uttalat; men att
emellertid, då ett sådant förslag, på grund af de dryga kostnader det
skulle förorsaka statsverket, icke hade utsigt till framgång, Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som till fullo insåge vigten och betydelsen
af att den s. k. arbetarefrågan så fort som möjligt funne sin lösning,
ansåge sig böra förorda den från tyska lagen hämtade anordningen,
att arbetsgifvaren borde med försäkringstagaren och staten bidraga till
pensioneringen; samt att det eljest vore uppenbart, att, därest staten
fullgjorde arbetsgifvarens bidragsskyldighet, det för pensionsväsendet i
sin helhet skulle inträda en vida mer betryggande och säker tillvaro
än nu vore att emotse med arbetsgifvarnes nödtvugna fullgörande af
denna skyldighet.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Kristianstads län instämmer
med reservanten inom komitén i fråga om arbetsgifvarnes skyldighet
att betala pensionsbidrag och anser den börda, som skulle åläggas arbetsgifvarne,
alldeles för tung, samt finner det ur alla synpunkter riktigast,
att staten tillsköte hvad utöfver arbetarnes eget bidrag erfordrades
till pensioneringens genomförande; veckoafgifterna vore dock så ringa,
att de försäkringspligtige själfva borde kunna betala mer än ifrågasatts,
hvarför statens bidrag ej borde utgå med mer än tre tiondedelar åt de
nu beräknade afgifterna; bestyret med att i pensionsböckerna insätta
märkena borde dock alltid arbetsgifvarne hafva sig uppdraget.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län uttalar betänkligheter
vid att ålägga arbetsgifvarne att bidraga till pensionsafgifterna
med ifrågasatta belopp; arbetstagarne borde däremot kunna utan svårighet
afstå det ifrågasatta, åtminstone så länge de vore ogifta ; till ocli
med något ökadt belopp kunde under denna tid afläggas för ålderdomen,
utan att det kändes alltför betungande; efter det arbetaren blifvit gift,

ställde sig förhållandena annorlunda, men det gagn arbetaren kunde få
af pensioneringen, berättigade att taga hela hans sparsamhet i anspråk.
Om ock, såsom komitén framhållit, arbetsgifvarne kunde på goda skäl
åläggas bidraga till pensioneringen, så hade dock komitén vid bestämmandet
af bidragens storlek mera haft för ögonen att åstadkomma eu
arbetarepensionering än industriens och näringarnas billiga anspråk, att
deras bördor måtte stå i rätt förhållande till förmågan att bära dem;
äfven utgående därifrån att bördan af pensioneringen verkligen drabbade
arbetsgifvaren endast i den utsträckning komitén tänkt sig och
ej med hela sin tyngd, vore dock att befara att bördan blefve hårdt
tryckande; för den större industrien och för eu husbonde och hans personliga
tjenare torde den dock ej blifva öfver höfvan betungande, men
för handtverkare i stad och på landet vore fört]ensten redan ringa, och
för den som känner, med hvilka svårigheter en jordtorpare hade att
kämpa för att betala lönen till en tjenstedräng, måste tvekan uppstå
om förslaget i detta fall kunde tillämpas. Med mindre hemmansegare
och brukare och andra med dem likställda arbetsgifvare vore förhållandet
detsamma. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge därför,
att arbetsgifvarens bidrag icke borde utgå med mer än hälften af hvad
komitérade tänkt sig, och ifrågasatte att vid tillfälligt arbete hela bidraget
skulle utgöras af arbetaren, men arbetsgifvaren endast i fall af
årstjenst eller annan längre tids qvarstannande i arbetet bidraga till
afgiften. Minskningen i årsinkomsten för pensionskassan borde föranleda
minskning i pensionerna, hvaremot, enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes förmenande, staten hvarken kunde eller borde
tråda emellan; bidragens uttagande genom bevillning drabbade dessutom
vissa orättvist.

Eders Kongl. Maj-ts Befallningshafvande i Skaraborgs län anser, att
staten visserligen kan föreskrifva ett visst sätt för arbetsgifvare att
fullgöra ersättningsskyldighet vid olycksfall, men att därifrån steget
vore långt till att föreskrifva alla arbetsgifvare en särskild årlig beskattning
för att bereda pension åt arbetare och deras familj, oafsedt.
om arbetaren troget fullgjort sina åligganden mot arbetsgifvaren; det
kunde hända, att arbetsgifvaren såsom skuldsatt vore fattigare än arbetaren,
och det torde varda svårt att få alla arbetsgifvare att inse, att
de skola skydda sina arbetare från den så mycket fruktade fattigvården,
medan för dem själfva intet gjordes för all de skulle vara förvissade
att icke behöfva sluta sitt lif på fattighuset.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län anser reservantens
i komitén förslag mera förenligt med rättvisa och billighet
än komittérades.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län finner ej giltiga
skäl anförda för arbetsgifvarens åläggande att genom försäkring

skydda arbetarne för den ekonomiska förlust, som kan uppstå för dem
vid arbetsoduglighet, uppkommen af annan orsak än olycksfall i arbetet;
staten borde alltså träda emellan, men ingalunda näringarna.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län anser,
att arbetsgifvarne böra bidraga till kostnaden för pensioneringen samt
att, om det än kunde ifrågasättas, huruvida ej kommunerna med hänsyn
till minskningen i fattigvårdstungan borde bidraga, dock komiterades
förslag om bidrag af staten vore att föredraga.

Norrköpings handtverksförening anför i denna fråga bland annat,
hufvudsakligen, att komiténs skäl för bestämmelsen att arbetsgifvarne
skola betala hälften af pensionsafgifterna vore svaga och otillräckliga
för att visa nödvändigheten af denna åtgärd, som skulle komma att
drabba olika klasser af arbetsgivare synnerligen olika och åtminstone
för de mindre yrkesidkarne blifva mer än tillbörligt betungande; att
lindringen i fattigvårdstungan komrne alla medlemmar af kommunerna
till godo; att de utsigter den mindre yrkesidkaren hade till pensions
erhållande ingalunda motsvarade de dryga utgifter han komme att få
vidkännas för sina bidrag till arbetareförsäkringen; att då den mindre
handtverksidkaren mycket ofta för sin rörelse måste använda låna dt
kapital, för hvilket räntan alltid i första hand måste ut, pensionsafgifterne
skulle verka i samma rigtning som en oskälig ränta, samt att,
då pensioneringen vore ett stort allmänt intresse, föreningen ansåge,
att staten borde åtaga sig den del af försäkringspremierna, som komitén
föreslagit att arbetsgifvarne skulle gälda.

Äfven Eksjö fabriks- och handtverksförening har biträdt reservantens
inom komitén förslag.

Wallbergs fabriksbolag, Skandinaviska jutespinneri- och väfveriaktiebolaget
i Halmstad samt Halmstads gjuteriaktiebolag hafva under förklarande
att enhvar af landets innebyggare tvifvelsutan med nöje deltoge
i de uppoffringar, som med förslagets genomförande vore förknippade,
och under framhållande att detta särskild t borde vara fallet
med hvarje arbetsgifvare, då de genom förslagets antagande sågo sig
befriade från omtanken om sina arbetare, när desse blefve orkeslösa, föreslagit,
att staten skulle betala 50 kronor till hvarje pension, hvarigenom
arbetsgifvarnes och arbetarnes bidrag kunde nedsättas, och därjämte
förklarat att, om denna nedsättning kunde ske till hälften af de i förslaget
angifna beloppen samt om arbetarne bidroge med ~U och arbetsgifvarne
med ''ål, intet vore att mot förslaget invända.

Karlskrona arbetareförening har andragit, att genom lindringen i
fattigvårdstungan, hvilken blefve större än statens årliga bidrag, 2,7
millioner, den skattdragande befolkningen i allmänhet genom förslagets
antagande finge en skattelindring, att därför staten borde utöfver det
i komitérades förslag beräknade beloppet till försäkringen bidraga med

så mycket som motsvarade det belopp, hvarmed den verkliga besparingen
i fattigvårdstungan öfverstege. det af komitén beräknade statsbidraget,
och borde denna ökning i statsbidraget användas till böjning i
pensionsbeloppen. Föreningen anser vidare, att försäkringsafgifterna
skulle för de mindre arbetsgifvarne, som själfva ingen fördel både af
försäkringen, komma att understundom kännas ganska betungande,
hvaremot de bidrag arbetarne skulle betala icke torde öfverstiga deras
förmåga, men då arbetarne jämväl hade att erlägga afgifter till sjukock
begrafningskassor, borde under inga omständigheter en böjning af
de föreslagna bidragen förekomma.

Karlskrona fabriks- och handtverksförening anser, att arbetsgifvarnes
tillskott till försäkringen borde utgå med de af komitén föreslagna 50
procent af hela pensionsafgiften, men endast under de 20 första åren
och sedan med 25 proc., enär antagligt vore, att den allmänna fattigvårdens
bördor då så minskats, att en direkt skattelindring inträdt för
den öfriga befolkningen, hvilken ovilkorligen borde i form af motsvarande
ökadt anslag från statsverket bidraga till den för hela nationen
välsignelsebringande försäkringen.

Träarbetareförbundet har beträffande nu ifrågavarande del af ämnet
ansett, att det borde finnas två pensionsklasser innefattande i första
klassen dem, som hade en årsinkomst mellan 800 och 1800 kronor,
och i andra klassen dem, som hade under 800 kronor om året; att
veckoafgifterna skulle vara respektive 20 och 10 öre; att för dem, som
till andra klassen ej kunde betala eller vore utan fast anställning, kommunen
skulle verkställa betalningen; samt att kostnaden för försäkringen
borde bestridas dels genom de försäkrades pensionsafgifter, dels
genom upptagande af en särskild försäkringsskatt af dem, som betala
bevillning för fast egendom samt för inkomst af kapital och arbete
till öfver 1800 kronor om året.

Föröfrigt bar äfven i andra inkomna yttranden framhållits, att arbetsgifvarnes
bidrag måste komma att drabba de betalande högst olika
och ojämnt.

Kollegium har för sin del ej kunnat undgå att finna, att den föreslagna
fördelningen af pensionsafgifterna icke torde kunna anses tillfredsställande.

Hvad beträffar arbetarne, kvilka ju hafva direkt fördel af pensioneringen,
lärer väl i allmänhet de på dem belöpande veckoafgifterna
icke kunna anses särskild! betungande. Åtminstone för de ogifta bland
de försäkrade torde utgiften faktiskt, fördelad som den är på många
betalningsterminer, knappast komma att märkas. För de gifta åter kan
visserligen, då i ett arbetarehushåll hvarje öre spelar en ej ovigtig roll,
saken gestalta sig något annorlunda; men vid det förhållandet att jämväl
hustruns pensionering i händelse af invaliditet är i mannens försäkrings -

afgift inbegripen samt äfven barnen kunna erhålla understöd, lära dock
fördelarne för den gifta arbetaren befinnas så öfvervägande, att de inskränkningar,
som afgifternas erläggande komma att förorsaka, borde
med jämnmod kunna bäras. För vissa bland arbetsgifvarne ställer sig*
den nya pålagan däremot svårare. Beträffande tjensteman och med
dem likställde löntagare, lärer visserligen ej med fog kunna sägas, att den
pensionsafgiftsandel de för sina tjenare skola betala i allmänhet kan vara
af någon betydelse. Endast i sällsynta undantagsfall torde så vara händelsen.
Vidkommande däremot industriens förmåga att bära på densamma
belöpande utgifter för pensioneringen kan måhända sägas, att
med hänsyn till de ofta betydande kapital, hvilka inom större industriela
rörelser i allt iäll omsättas, dessa utgifter icke skola varda för
de större industriidkarne särdeles tryckande; men gifvet torde dock vara,
att utgifter, som skola utgå utan afseende å huruvida en industriel rörelse
går med vinst eller förlust, skola kunna i ganska många fall
varda mycket betungande. Och då nu fråga därtill är om eu stor
mängd små arbetsgifvare, mindre handtverkare, jordtorpare, andra mindre
jordbrukare m. fl., så måste arbetsgifvarnes skyldighet, att i så hög
grad som ifrågasatts bidraga till pensioneringen, gifva anledning till än
större betänkligheter. De fleste bland sist antydda arbetsgifvare, hvilka
utgöra det stora flertalet af dem, som skulle af förslagets genomförande
drabbas, äro, såsom Kollegium redan här förut framhållit, ej
mindre i afseende å lefnadssätt och lefnadsbehof utan äfven till åskådnings-
och uppfattningssätt likställde med de arbetare, för hvilka de
skola betala. De få långt ifrån alla någon direkt fördel af försäkringen,
men de skola betala vare sig deras rörelse går med vinst eller
förlust. Vinsten på deras rörelse torde föröfrigt i särdeles många fäll
aldrig varda en behållen vinst, utan endast bestå i att de kunna skaffa
sig och de sina föda, kläder och husrum. För dessa skall betalningsskyldigheten
icke blott förefalla hård, utan äfven faktiskt vara det.
Det torde till och med ej sällan kunna inträffa, att dessa arbetsgifvare
sakna medel till inköp af pensionsmärken. Arbetaren blir då utan pension.
I många fall lär det komma att därvid bero. Klagar arbetaren,
får visserligen ärbetsgifvaren bota, men däraf följer intet godt för arbetaren.

Man har sagt, att arbetsgifvarne kunna återfå sina utlägg genom
att höja priset å sina produkter. Detta håller icke streck; priset å
industriprodukter bestämmes bland annat af konkurrensen, såväl den
utländska som den inhemska. Beträffande de mindre handtverkarnes
varor verkar gifvetvis den inhemska konkurrensen mest. Skola varornas
pris i allmänhet höjas, finge ju för Girigt äfven de små yrkesidkarne
betala mer för hvad de behöfva men ej själfva tillverka. Hvad
slutligen särskild! jordtorparne och de små hemmansbrukarne angår,

torde de varor de i sin ringa mån hafva att afsätta, ej vara af beskaffenhet,
att priset å dem kan af säljarne själfva bestämmas.

Man har vidare sagt, att arbetsgifvarne. nog skola veta att genom
nedsatta löner göra sig betaide af arbetarne, men man har å andra
sidan sagt, att arbetarne genom ökade löneanspråk skola tvinga arbetsgifvarne
att betala hela pensionsafgiften. I själfva verket torde härmed
komma att gå så att, då det är godt om arbete och ondt om arbetare
få arbetsgifvarne öka lönerna, så att arbetarnes afgifter mer eller mindre
betäckas, hvaremot, när det är ondt om arbete och godt om arbetare,
dessa måhända få minska sina lönefordringar.

Komitén har (sid. 58) redogjort för de svenska författningar, som
på något sätt reglera arbetsgifvarnes underhållsskyldighet gent emot
arbetarne och vill därmed visa, att grundsatsen om en sådan skyldighet
icke är alldeles okänd, åtminstone i fråga om mera fasta arbetsförhållanden.
Men komitén säger: »det ansvar, lagen sålunda i vissa
fall velat ålägga arbetsgifvarne, har efter hand förlorat sin praktiska
betydelse, därigenom att arbetsaftalen numera i fråga om arbetarne i
den egentliga industrien vanligtvis afse obestämd tid samt öfverhufvud
bandet mellan arbetsgivare och arbetstagare blifvit lösare.» Genom
arbetsgifvarnes bidrag till pensioneringen skulle emellertid deras moraliska
skyldighet att draga försorg om arbetarne fullgöras, och frågan om
olycksfall i arbetet intager, enligt komiténs åsigt, en särskild ställning.
Ehuru en arbetsgivares ersättningsskyldighet vid dylika fall icke, med visst
undantag i fråga om järnvägars drift, funnes lagligen bestämd, hade den
dock faktiskt erkänts; och olycksfallsförsäkringen i de enskilda försäkringsbolagen
tydde på, att arbetsgifvarne insåge detta, då antalet mor
eller mindre genom arbetsgifvarnes försorg kollektivt försäkrade arbetare
år 1892 varit 68,000. »Den af komitén föreslagna försäkringen»,
säger komitén vidare, »sörjer äfven för olycksfall i arbetet; utgiften
härför kommer att motsvara ungefär en åttondedel af hela kostnaden
för försäkringen, hvadan, om man så vill, härigenom en fjerdedel af
arbetsgifvarnes bidrag kan sägas vara motiverad.»

Det kan emellertid befaras, att just därigenom att arbetsgifvarne
åläggas betala alltför mycket till pensioneringen, dét understöd de
frivilligt lemna sina arbetare skall minskas. Arbetsgifvarne erkänna i
särdeles många fall sina skyldigheter mot gamla och orkeslösa samt
skadade arbetare. Vid många större bruk, egendomar och industriel
verk skall man ännu finna hufvudsakligen på arbetsgifvarnes bekostnad
lefvande individer. Och om än detta .mera patriarkaliska förhållande
allt mer och mer upphört, har i stället inträdt arbetsgifvarnes bidrag
till sjukkassor och pensionskassor eller helt och hållet af arbetsgifvarne
inrättade sådana kassor. Den i större eller mindre mån, genom arbetsgifvarnes
försorg åvägabragta olycksfallsförsäkringen, vittnar äfven där -

om, att insigten om nödvändigheten att understödja arbetsoförmögna,
lefver, åtminstone hos dem, som kunna lemna sådant understöd. Denna
insigt är utan tvifvel i tilltagande; det torde utan fara för misstag
kunna sägas, att det går en strömning genom det industriel arbetets
målsmän i riktning af att söka hjälpa arbetarne vid sjukdom och olycksfall
m. m.

Genom att arbetsgifvarne finge sig hela den betalningsskyldighet
ålagd, som nu är ifrågasatt, vore fara värdt att åtminstone lifligheten
hos denna strömning minskades, och att den åsigten gjorde sig gällande,
att nu vore allt väl bestäldt, nu vore arbetarne tillgodosedda och arbetsgifvarnes
särskilda bemödanden tillsvidare obehöfliga. En sådan uppfattning
har direkt uttalats af de stora arbetsgivare inom Hallands län,
som yttrat sig i iirendet. Kollegium anser emellertid, att det vore i
hög grad att beklaga, om denna uppfattning blefve mera allmän; särskild!
vore det mycket betänkligt, om arbetsgifvarnes intresse för
olycksfallsförsäkringen minskades eller upphörde. Detta intresse sättes
i allt fall på hårda prof genom arbetarnes egna åtgärder, genom simulation
af skador och genom motstånd mot läkarebehandling för att draga
ut på understödstiden. Det sätt, hvarpå komitén sökt sörja för de af
olycksfall lidande, är nog i och för sig godt, men ej tillräckligt,
Den pension, en genom olycksfall arbetsoförmögen kan erhålla, innan
ännu veckoafgifterna hunnit till något större belopp, är ju så ringa,
att den icke skyddar mot nöd. Under öfvergående sjukdom, äfven
sådan föranledd af olycksfall, erhåller han intet understöd; först om
sjukdomen varat längre än ett år, får han pension, men endast för den
tid oförmågan till arbete varar utöfver året, och endast under förutsättning
att 2G0 veckoafgifter för honom förut erlagts. Behofvet af
olycksfallsförsäkring qvarstår alltså nästan lika fullt, äfven om komité
ris förslag varder lag.

Komitén säger, att det onekligen vore arbetsgifvarne, som hade det
närmaste intresset af försäkringens sociala verkan, och vore det tydligt
att det för utvecklingen af känslan af samhörighet och gemensamhet
i intressen mellan arbetsgivare och arbetare är af största betydelse att
de gemensamt bära bördan (sid. (10). Den minskning i fattigvårdskostnaden,
som komitén beräknat skola som en följd af försäkringens
genomförande uppstå, »kommer»,'' säger komitén, »företrädesvis arbetsgifvarne
till godo».

Om komitén med försäkringens sociala verkan menar bland annat, att
arbetarnes missbelåtenhet med sin ställning skall, om ej upphöra, dock
minskas, och att de skola varda lugnare och nöjdare med sin lott, torde
detta bero på eu illusion. Erfarenheten från andra länder visar ingalunda,
att genom försäkringslagar det sociala lugnet varder större; ej
heller här torde detta blifva händelsen. Missnöjet torde tvärtom, åt min -

stone i början, ökas, då arbetarnes veckoafgifter komma att, om ock ej
verkligen vara, dock förefalla tryckande; agitatorer skola ej underlåta
att, vid de fall då pension sökes men afslås och vid talrika andra tillfällen,
i själfva försäkringslagen söka och finna nya agitationsmedel. I
Frankrike hafva grufarbetarne protesterat mot förberörda lag af den 29
Juni 1894; i Tyskland har missnöje med försäkringslagarne i flere afseenden
försports; och då vid 1889 års lags antagande i tyska Riksdagen
man hoppades på socialismens återgång och missnöjets utjämnande, förklarade
Bebel, att om den som uttalade detta hopp än blefve aldrig så
gammal, skulle han ej upplefva hvad han hoppades.

Det torde vidare vara osäkert eller åtminstone icke bevisadt att
fattigvårdstungan verkligen kommer att minskas i den proportion komitén
antagit. Minskning i fattigvårdsafgiftema borde dock gifvetvis alltid
uppstå, men att säga att denna företrädesvis kommer arbetsgifvarne till
godo, vågar Kollegium, på sätt i fl er fal (liga yttranden jämväl anförts, bestrida
vara fullt riktigt. Minskningen kommer alla skattdragande till godo
i mån af deras skatt till fattigvården, och denna skatt drabbar ingalunda
arbetsgifvaren, åtminstone ej om därmed förstås yrkes- eller industriidkaren,
proportionsvis mer än andra.

Att arbetarne icke skola varda nämnvärdt mindre missnöjda med
sin ställning sedan försäkringen genomförts torde, såsom ofvan antydts,
kunna antagas; erhållandet af det ena eller något föder begäret att
äfven få det andra eller mera, och de skola ej fattas, som förstå att
underhålla missnöjet. Men om nu alla småhandtverkare, jordtorpare
m. fl. med dem likställda skola underkastas den ifrågasatta extra
beskattningen, kommer missnöjet att utsträckas till kretsar, som däraf
förut varit oberörda.

För staten är det emellertid af intresse, att oro och missnöje icke
spridas utan fasthellre hämmas, så att den lugna utvecklingen icke af
sådana orsaker förhindras.

Kollegium kan således ej finna annat än att ur synpunkten af arbetarnes,
arbetsgifvarnes och statens eget intresse, staten bör till försäkringen
äfven på annat sätt och mera direkt bidraga än komitén
ifrågasatt. Så långt, som reservanten och de, hvilka med honom instämt,
anser dock Kollegium att man icke bör gå. Däremot anser sig Kollegium
kunna biträda hvad en af Eders- Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
föreslagit, nämligen att staten borde med arbetsgifvarne till hälften
deltaga i den afgift som af dem skulle betalas.

Ett sådant deltagande från statens sida i försäkringskostnaden skulle
vidare underlätta den de mindre yrkesidkarnes frivilliga försäkring,
som här ofvan berörts, äfvensom bidraga därtill att, där mindre yrkesidkare,
jordbrukare och andre till biträden vid sitt arbete använde hemma -

varande söner, döttrar eller mågar, äfven desse komme att betraktas
såsom varande i försäkringspligtig anställning.

Då arbetsgifvarne skulle enligt korniténs förslag till eu början årligen
till försäkringen betala omkring 4,8 millioner kronor och efter 45
år 5,8 millioner kronor, blefve, därest statens nu föreslagna bidrag
skulle årligen utgå, statsutgiften därför 2,4 till 2,9 millioner kronor
om året.

Beräkningen af hela försäkringens inkomster och förmåga att
motsvara sina förbindelser hvilar på den grund, att alla försäkrade
skola inträda vid samma ålder eller 18—20 år och således icke olika
premier förekomma. Af den nuvarande generationen komme dock
särdeles många att inträda vid högre ålder; af dem skulle alltså
rätteligen högre premier böra fordras. Komitén har emellertid visat
att sådant icke är lämpligt, utan att äfven de böra betala lika afgifter,
som alla andra. Men, som kassan icke skulle kunna vidkännas de utgifter,
de vid högre ålder inträdandes pensionering sålunda förorsakade,
har det ansetts, att staten där borde mellankomma.

Den brist, som i försäkringens förmåga att på grund af de fastställda
pensionsafgifterna fullgöra sina förbindelser uppstår, dels genom
sistberörda förhållande, dels ock genom de försäkrades ofvan antydda
rätt att, äfven om de öfvergått till annan lefnadsställning, få behålla sina
en gång förvärfvade anspråk på kassan, lärer hafva ett kapitalvärde af
omkring 77,4 millioner kronor, däraf 68 millioner härflyta af nuvarande
generationens försäkring till 55 års åldersgräns, och 9,4 millioner af
de försäkrades nyssnämnda rätt. Genom den form, hvari komitén
tänkt sig statsbidraget skola utgå, nämligen uti bidrag till hvarje invalidpension
med ett belopp, som motsvarar 2 öre för hvarje erlagd
eller tillgodoräknad pensionsafgift, får emellertid statsbidraget enligt
korniténs förslag ett kapitalvärde af omkring 80 millioner, svarande
emot ett konstant årligt bidrag af omkring 2,8 millioner, eller ungefär
3 procent mer än berörda brist.

Till förekommande af en alltför stor fondbildning, en fråga hvartill
Kollegium återkommer, har komitén emellertid föreslagit, att betalningen
af statens bidrag icke skulle ega rum genom likformigt, stadigvarande
årsanslag utan på annat sätt, nämligen sä, att staten skulle vid försäkringens
början åtaga sig eu skuld lika med statsbidragets nyssnämnda
kapitalvärde. Denna skuld skulle gäldas på ett af komitén
föreslaget sätt, så att statens årsutgifter för försäkringen i början blefve
relativt obetydliga, men efter 80 år, och sedan allt framgent, uppginge
till omkring 7,8 millioner kronor om året.

Lämplighetshänsyn tala utan tvifvel för att den nuvarande generationen
upptages i försäkringen. Dennas verkan kommer eljest att
först allt för långt fram i tiden varda i nämnvärd mån märkbar, och

den nuvarande generationen, som dock äfven varder underkastad bördor
för försäkringen, finge ingen nytta af densamma, hvarförutom det, såsom
komitén säger, torde vara ett afsevärdt statsintresse, att den nuvarande
generationens arbetare försäkras. Däremot torde den af komitén föreslagna
öfre åldersgränsen 55 år kunna nedsättas t. ex. till 40 år, allrahelst
pensionerna för senare inträdande i allt fall blefve ganska små,
men att ytterligare sänka densamma torde af flera bland de skäl, som
tala för nuvarande generationens försäkring, ej vara lämpligt.

Att i så hög grad, som komitén föreslagit, för all framtid belasta
kommande generationer med utgifter för den nuvarandes försäkring,
torde emellertid icke kunna anses rättvist och billigt. Det af komitén
föreslagna sättet för utgåendet af statens bidrag till detta ändamål, hvartill
Kollegium återkommer, torde därför böra ändras. Men då,- därest
öfre åldersgränsen för den nuvarende generationens inträde i försäkringen
nedsättes till 40 år, statens förberörda skuld till kassan lärer minskas
till omkring hälften, blefve de uppoffringar, staten finge vidkännas,
ej mindre för nuvarande generationens försäkring, än äfven för betalandet
af hälften af arbetsgifvarnes andel i pensionsafgifterna, lättare att bära.

Då emellertid den nu ifrågasatta ändringen af förslaget torde
komma att inverka på den tillernade fondens storlek, lärer en försäkringsteknisk
undersökning af ändringens inflytande på försäkringens
finansiela del böra ega rum.

Det sätt, hvarpå komitén tänkt sig frågan om de för försäkringens
genomförande erforderliga inkomsterna ordnad, föranleder en betydande
fondbildning.

Inkomsterna skola enligt Komitén utgöras af pensionsafgifter, räntor
och den fortgående amorteringen af statens förberörda skuld till försäkringen
till belopp af omkring 80 millioner kronor. Komitén har i
fråga om pensionsafgifterna tänkt sig, att de skulle beräknas och utgå
efter systemet med fasta premier, d. v. s. afgifterna skulle från början
inom hvarje pensionsklass beräknas lika för enhvar inom klassen försäkrad
person och allt framgent förblifva vid samma storlek.

I början finnas inga pensioner, de tillkomma efterhand och ökas
småningom i antal. Premieinkomsterna varda alltså i början större än
pensionsutgifterna. Skillnaden skall kapitaliseras och bilda en försäkringsfond.
Först efter omkring 80 år har kassan nått sitt jemvigtsläge,
d. v. s. inkomster och utgifter antagas då skola eqvivalera hvarandra,
och fonden skall då vara 393 millioner kronor eller i rundt
tal 400 millioner.

Dessa och därmed sammmanhängande förhållanden hafva i flere
bland de inkomna yttrandena berörts.

Ofverstäthållareembetet anser, att, då fondens afkastning skulle användas
till välgörande ändamål, torde fonden ej kunna få göras fruktbärande
annat än mot säkerheter af första klass; men att på sådant
sätt placera 400 millioner öfverstege krafterna hos eu centralstyrelse,
äfven om densamma kunde påräkna anslag till aflöning åt finansmän
af framstående förmåga. Därtill fordrades nämligen i första rummet en
så stor kännedom om personer och förhållanden i vårt vidsträckta
land, att densamma omöjligen kunde af ledamöterna i en centralstyrelse
förvärfvas, och vidare en förmåga att följa med förmögenhetsförhållandenas
ständiga vexlingar på de olika orterna, som endast kunde besittas
af personer, hvilka vore i orterna bosatte. Riktigheten af denna uppfattning
bestyrktes af den mängd krafter på olika orter öfver hela
landet, som toges i anspråk för att förvalta de deposita, som allmänheten
anförtrott bankerna, äfvensom häraf att våra försäkringsbolag:
redan nu måste placera en stor del af sina kapital i fastigheter i städerna,
hvilket säkert ej skett, om kapitalen kunnat göras fruktbärande
mot säker utlåning.

I afseende å räntan å fonden, säger Ofverstäthållareembetet vidare,
vore det icke möjligt att förutsäga, huru framtiden gestaltade sig,
men erfarenheten gåfve vid handen en benägenhet hos kapitalets ränteafkastning
att efter hand minskas. Och minskningen i hvad komitén
härutinnan beräknat, behöfde ej blifva mer än en half procent under
de: närmast efter lagens antagande följande 80 åren, för att en brist
skulle visa sig, som uppginge 1 ill icke mindre än i det närmaste två
millioner kronor årligen. Hvem skulle fylla den? Komiterade hade
varit beredde på frågan, men ej besvarat den; de hade föreslagit, att
pensionskassans ställning periodvis och minst hvart tionde år skulle
iorsäkringstekniskt pröfvas. Försigtigtvis hade komiterade användt ordet
»minst)), ty om förslaget blefve lag, torde, dels i anseende till vederbörandes
uraktlåtenhet att inbetala försäkringsafgiften i beräknad omfattning
och dels i följd af den centrala pensionsstyrelsens oförmåga
att placera kassans kapital mot 3''h procent ränta och fullgod säkerhet,
försäkringsteknisk svaghet snart visa sig hos kassan.

Eders Kongl. Mafts Befallningshafvande i Stockholms län yttrar att,
då Eders Kongl. Maj:t ej lär vilja påbjuda obligatorisk arbetareförsäkring
för att vid arbetsoförmåga bereda försäkrad person till beloppet bestämd
pension mot erläggande af en likaledes bestämd afgift utan att tillika
tillse, att den för ändamålet upprättade försäkringsanstalten under alla
förhållanden kunde fullgöra sina förbindelser, länsstyrelsen ansåge, att
det borde uttryckligen stadgas, att staten ansvarar för samma förbindelsers
fullgörande eller ock att pensionsafgifternas belopp, endast

tillsvidare fastställda, må kunna höjas, när kassans ställning visar
sådant nödigt. Vidare anser sistbemälde länsstyrelse, att det vore
lämpligare, om statsbidraget utginge med ett från början högre anslag
af t. ex 2 millioner kronor om året att förräntas för sig, hvarigenom
skulle vinnas den fördelen, att tiden, då statens tillskott skulle behöfva
varda högre, framskötes.

Eders Kongi. Majds Befallningshafvande i Upsala län påpekar den
»betydande svårighet», som måste uppstå vid förvaltningen af en fond
af den storlek som den af komitén ifrågasatta — nära 400 millioner
kronor. Oaktadt allt hvad komitén härutinnan anfört, trodde dock
Upsala länsstyrelse, att denna förvaltning — i synnerhet om den
skulle koncentreras på en plats — komme att verka tyngande på institutionen.

Eders Kongi. Majds Befallningshafvande i Kronobergs län anser, på
i utlåtandet anförda skäl, att antingen staten måste ansvara för kassans
förbindelsers fullgörande, eller ock att det från början borde utsägas, att
pensionsafgifternas belopp vore fastställda endast tillsvidare och kunde
höjas vid det fall, att framtida undersökning af pensionskassans ställning
skulle visa att sådant vore nödigt. Samma länsstyrelse anför vidare
att, då större delen af statsbidragets utgörande enligt förslaget hvälfdes
på kommande generationer, och därigenom hinder torde uppstå för
försäkringens framtida utveckling, det syntes länstyrelsen lämpligare, att
statens bidrag gäldades genom ett från början högre årligt anslag af
omkring 2 millioner kronor, som skulle särskilt förvaltas i en fond,
hvarigenom ett mera skäligt utjämnande af statsbidraget på nuvarande
och kommande tiders budget kunde vinnas.

Äfven Eders Kongi. Maj ds Befallningshafvande i Kalmar län har
funnit, det staten måste garantera kassans förbindelser, samt anser att
eljest pensionsafgifternas belopp ej kunde bestämmas för annat än vissa
perioder. Härom borde i lagen gifvas så tydliga föreskrifter, att intet
missförstånd kunde uppkomma, men lagförslaget innehölle i detta afseende
endast ett dunkelt besked (§ 53); och slutligen funne, af i hufvudsak
samma skäl som föregående Befallningshafvande, äfven Kalmar länsstyrelse
det lämpligare, att formen för statsbidragets utgående blefve
ett årligt belopp af omkring 2,5 milloner kronor, hvilket belopp ej torde
vara för den nuvarande generationen svårare att bära än de 7 millioner,
som efter 80 år skulle för all framtid årligen utgå af statsverket.

Äfven Eders Kongi. Majds Befallningshafvande i Malmöhus län ogillar,
med hänsyn till det oriktiga uti att nu pålägga kommande generationer
en börda till förmån för nutiden, den af komitén föreslagna formen
för statsbidragets utgående, men anser att, jämväl om genom ett
årligt statsanslag fonden skulle ökas till G15 millioner, detta, då i allt
fall en stor fondbilclning skulle ega rum, icke borde tillmätas afgörande

betydelse. Och funne samma länsstyrelse att det till undvikande af
missförstånd borde i lagen tydligen utsättas, att pensionsafgifterna och
pensionsbeloppen endast äro tillsvidare bestämda.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Skaraborgs län anser, att
staten faktiskt ikläder sig ansvarighet för fondens förvaltning och fruktbargörande
äfvensom för pensionernas behöriga betalande med rättighet
endast att för åstadkommande af jämnvigt i fonden höja afgifterna eller
sänka pensionerna, hvilket senare icke kunde ifrågakomma med mindre
än att § 11 och § ld ändrades. Komiténs yttrande, att »staten ikläder
sie: icke någon garanti för försäkringens framtida bestånd», måste således
bero på någon misskrifning, fortsätter samma länsstyrelse; ty har
staten en gång satt i verket en så omfattande pensionering, som den
föreslagna, måste staten uppenbarligen låta sig angeläget vara att
upprätthålla densamma. Men länsstyrelsen anser därjämte, att däraf
ständigt nya anspråk skola uppstå. I fråga om fondbildningen kan
länsstyrelsen icke godkänna hvad komitén anfört därom, att den ej
skulle inverka på penningemarknaden i någon väsentlig grad. Tvärtom
måste en stor fond, hopsamlad å en plats, på det ekonomiska lifvet
utöfva ett mycket betydligt inflytande, som mången gång kunde blifva
menligt för landsorterna, därigenom att näringslifvet där ginge miste
om för detsamma nödigt kapital; förvaltningen af en så stor fond måste
varda förenad med ganska afsevärda äfventyr, hvarjämte med kännedom
om de svårigheter, som redan nu mötte för säker placering af kapital
mot antaglig ränta, länsstyrelsen knappast kunde dela komiténs förhoppning,
att fonden skulle kunna åtminstone under de första tio åren
fruktbargöras så, att ränteafkastningen uppginge till beräknade o1''.procent.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län anser bland
annat, att det torde möta stor svårighet att förvalta och göra räntebärande
en fond af närmare 400 millioner samt att, äfven om komiténs
beräkning af fondens tillräcklighet vid eu räntefot af 3 7-> procent vore
riktig, det dock lätt knnde inträffa, att så hög ränta ej kunde erhållas
eller att förluster uppstode. Huru skulle då bristen fyllas? Många förvecklingar
och svårigheter torde häraf följa, såvida ej statens mellankomst
vtill obogränsadt belopp skall behöfva tagas i anspråk.

Enligt hvad Kollegium i det föregående anfört, skulle staten, därest
komiténs förslag till pensioneringens ekonomiska ordnande antoges,
genast ikläda sig en förbindelse eller skuld till belopp af 80 millioner,
hvilken skuld skulle af kommande generationer amorteras, men icke så
att, den slutligen upphörde, utan genom, såsom komitén uttrycker sig,
»ständigt fortgående amortering». Staten skulle nämligen första året
af försäkringens tillvaro betala blott 3,000 kronor och sedan efterhand
årligen mer och mer. Efter 80 år blefve amorteringsbidraget konstant
och för all framtid omkring 7,8 millioner årligen.

Komitén bär (sid. 93) ansett att det vore principielt riktigast att
under de första 80 åren amortera tillskottet för nuvarande generationens
försäkring. Men huru detta än skedde, korame fondbildningen att varda
mycket större än man funnit lämpligt; fonden blefve nämligen då 615
millioner kronor. Af denna anledning har komitén ifrågasatt »eu ständigt
fortgående amortering» af kapitaltillskottet för nuvarande generationens
pensionering.

Detta ändamål kunde vinnas äfven på andra sätt än det af komitén
föreslagna. Så kunde antingen ett, konstant årligt bidrag af omkring 2,7
millioner kronor betalas, motsvarande räntan å förberörda brist 77,4
millioner, eller ock en fix summa af 24 kronor erläggas till hvarje pension.
I förra fallet blefve fonden emellertid 538 millioner, och i senare
fallet, skulle statens tillskott, som i början blefve mycket små, om 80
år varda omkring 6 millioner om året, och fonden slutligen stiga till
443 millioner kronor.

Komitén, som själf hyst en viss fruktan för en stor fondbildning,
har emellertid icke ansett sig böra förorda någon af sistberörda utvägar,
emedan jämväl i dessa båda fall fonden skulle blifva för stor.

Såväl i Frankrike som Tyskland har man ej velat inlåta sig på
samlandet af några större fonder för ändamål motsvarande det nu ifrågavarande.
Skälen hvarför man i Frankrike ej velat åstadkomma de stora
fonder, som af en obligatorisk försäkring skulle varda en följd och
hvilkas belopp skulle uppgå till milliarder francs, har vid redogörelsen
för den historiska utvecklingen af försäkringsfrågan berörts. I Tyskland
har man, hufvudsakligen med hänsyn därtill att en så betydlig
fondbildning, som äfven där vore erforderlig, skulle inverka menligt på
det ekonomiska lifvet, antagit ett annat system för försäkringsafgifternas
beräkning och betalning än det åt Nya Arbetareförsäkringskomitén föreslagna.

Komitén har i afseende å den af komitén ifrågasatta försäkringsfonden
anfört bland annat, att de medel, som för densamma toges från
näringarna, naturligen komme att direkt eller indirekt återgå till dem,
antingen i form af kapitalplaceringar eller som utbetalningar till invalida
arbetare, och att de algifter, som erfordrades, för öfrigt vore så ringa,
att någon särskild näringsgren eller näringsidkare endast undantagsvis
torde komma att af dem väsentligen betungas. Icke heller, yttrar
komitén vidare, synes, att döma efter erfarenheten i vårt land, en
kapitalbildning af de ifrågavarande dimensionerna nödvändigt komma
att medföra rubbningar i landets ekonomiska förhållanden i allmänhet.
Komitén jämför därefter den blifvande fondbildningen, omkring 400
millioner kronor på 80 år, med den kapitalbildning, som hufvudsakligen
på de senaste 20 åren egt rum i form af depositioner i de en -

skilda bankerna, sparbankerna och folkbankerna. Beloppen af dessa
depositioner äro för det närvarande, i runda tal, följande: i solidariskaoch
äktiebanker samt i Riksbanken 326 millioner, i sparbanker och folkbanker
300 millioner, och i postsparbanken omkring 28 millioner, eller
tillsammans omkring 654 millioner kronor.

En betydlig skillnad torde dock enligt Kollega mening få anses
förefinnas mellan en kapitalbildning af sistberörda slag och den ifrågasatta
fondbildningen. I det förra fallet hafva egarne till kapitalet full
frihet att förfoga däröfver, det är deras individuel egendom ; och därigenom
att det är insatt på deposition i ett stort antal olika banker,
kommer det lättare den allmänna rörelsen till godo genom bankernas
förmedling. Den ifrågasatta försäkringsfonden åter är ett fastläsande
på ett ställe af kapitalet. Detta skall visserligen göras fruktbärande,
men formen för detta fruktbargörande måste, med hänsyn till fondens
ändamål och försäkringens betydelse, vara vida strängare. Endast
säkerheter af allra yppersta beskaffenhet kunna antagas. Komitén har
såsom »ett teoretiskt exempel» på en möjlighet att placera fondens
Överskjutande inkomster tänkt sig, att dessa kunde deponeras i enskilda
banker, men ansett att fonden i verkligheten, åtminstone till en del,
komme att placeras på annat sätt. Enligt Kollega mening torde
emellertid icke ens som ''ett teoretiskt exempel höra förutsättas, att
fondens medel skulle i större utsträckning insättas på deposition i enskilda
eller aktiebanker, huru säkra och goda dessa inrättningar än för
närvarande kunna anses vara.

Såsom pläceringssätt angifves i komiténs publikationer äfven uppköp
af vissa obligationer, vid hvilka å ena sidan guldimport icke afses
och där å andra sidan snar uppsägning och kapitalets återbetalning
från låntagarnes sida icke är att förvänta.

Att industrien och näringarna, utom måhända jordbruket, skulle
i större omfattning kunna få nytta af fonden genom att af den erhålla
lån, torde icke vara antagligt. Industrien i allmänhet har ganska sällan
sådana säkerheter att erbjuda, att de böra kunna af fondens förvaltning
godkännas. En fabrik i dag kan vara ett blott skjul i morgon, och
förlagsinteckningar torde endast hafva värde såsom ett förstärkande af
den säkerhet den låntagande industriidkarens personliga duglighet och
redbarhet erbjuder.

De försäkringsbolag, pensionskassor och andra fondbildande institutioner,
som för det närvarande finnas, lära redan hafva ganska
afsevärda svårigheter för att på lämpligt sätt och mot fullgod säkerhet
placera sina kapital.

De fonder inom landet, som tillhöra pensionskassor, välgörande institutioner,
försäkringsbolag och så vidare, bilda tillsammans ganska ansenliga
belopp. Så till ex. finnas endast i Stockholm pensionsinrättningar

m. fl. välgörande institutioner, som vid 1890 års slut hade kapital till ett
sammanlagdt belopp af omkring 105 millioner kronor, däraf endast omkring
10 millioner voro placerade i fastigheter och resten på annat sätt.

Försäkringsbolag och försäkringsinrättningar af olika slag, ränteoch
kapitalförsäkringsanstalterna inbegripna, hade 1893 tillsammans ett
fonderadt kapital af omkring 156 millioner kronor, däraf omkring 14
millioner voro placerade i fastigheter, omkring 40 millioner i obligationer,
omkring 100 millioner i lån mot inteckning och omkring 2 millioner
voro kommunallän. Postsparbankens fonder voro innevarande höst
omkring 28 millioner.

En konkurrent till på utlåningsmarknaden, hvilken konkurrent, skall
på tio år placera omkring 100 millioner kronor, torde komma att verka
till sänkande af den effektiva räntan å värdepapper af prima beskaffenhet.
Alla kassor och institutioner af nyss berörda slag skulle således
röna allt annat än fördel af nu ifrågasatta nya fondbildning. Dessutom
skulle alla de enskilda personer, som, utan att egentligen tillhöra kroppsarbetarnes
klass, sträfvat att vinna ett litet kapital, med ett ord
alla små kapitalister, för hvilka ränteinkomsten spelar en synnerligen
afsevärd roll, ofta få med kännbara uppoffringar åtnöja sig med mindre
inkomst.

Skulle fonden placeras i lån mot inteckning i jordbruksfastighet,
funne den nog användning; men då det med hänsyn till fondens ändamål
väl ej torde kunna ifrågakomma att belåna öfver halfva taxeringsvärdet,
blefve fondens utlåning nog endast ett frigörande af annat
kapital, som i sådant fall finge söka annan användning. Möjligen kunde
medlen användas till gäldande af utländsk skuld, hvilket i och för
sig nog kunde vara önskvärdt, men å andra sidan måhända komme att
förorsaka brist på rörligt kapital.

Svårigheterna för pensionsstyrelsen att sköta en lånerörelse sådan
som den ifrågasatta blefve, såsom i flere utlåtanden framhållits, antagligen
mycket stora. Rörelsens rätta handhafvande skulle förutsätta en
sådan kännedom om personer och förhållanden i hela landet, som knappast
kunde stå ett centralt embetsverk till buds.

På grund af det ofvan sagda torde alltså kunna antagas, att. våld
ekonomiska lif skulle i ej ringa mån röna inflytande af fondbildningen
och därtill ett i samma mån ogynsammare som fonden blefve större.
Kollegium anser därför, att en större fondbildning borde såvidt möjligt
undvikas.

Med hänsyn härtill torde, därest Kollega förslag att staten skall
betala en fjerdedel af veckoafgifterna godkännes, sättet för fullgörandet
af detta åtagande böra ungefär så ordnas, att staten, först när pension
skall utbetalas, tillskjuter den del af pensionsbeloppet, som härflyter
från berörda andel i veckoafgifterna.

Sker detta, torde å andra sidan, då såsom Kollegium här ofvan
anfört, det icke kan anses billigt att belasta kommande generationer
med kostnader för den nuvarande generationens försäkring, staten böra
genom att genast från början betala ränta å det kapital, som erfordras
för den nuvarande generationens försäkring till åldersgränsen 40 år,
underlätta kommande generationers utgifter för detta ändamål, förutsatt
dock att den försäkringstekniska beräkning, som Kollegium ansett böra
vidtagas för att utröna det inflytande åldersgränsens sänkande kan utöfva
på försäkringens finansiela delar, kommer att visa, det nu ifrågasatta
räntebetalning kan utan en alltför uppdrifven fondbildning ega
rum.

Det torde emellertid icke egentligen ligga inom området för Kollegii
befattning med ifrågavarande ärende att vidlyftigare inlåta sig på
frågan om fondbildningen eller i allmänhet sättet för fondmedlens placerande,
men Kollegium finner, att dessa frågor torde, innan beslut fattas,
förtjena en mera ingående utredning, än nu föreligger.

Kollegium anser sig dock äfven något böra beröra frågan om den
räntefot, som komitén ansett kunna antagas såsom grund för beräkningarna
öfver fondens och försäkringens förmåga att fullgöra sina förbindelser,
med hvilken förmåga statens ställning till försäkringen i ej
ringa mån sammanhänger.

Såsom ofvan antydes, är totalutgiften för hela försäkringen beräknad
att, då kassan vunnit sin fulla utbildning, utgöra 33,547,000 kronor
om året.

Försäkringens inkomster hafva af komitén beräknats att utgöras
af veckoafgifter 11,725,000 kronor, statens hela bidrag 8,053,000 kronor
och räntor 13,769,000 kronor. Kassans förmåga att fullgöra sina
förbindelser är sålunda i hög grad beroende af ränteafkastningen.

Och då fonden skall under de första 20—25 åren växa genom dels
de belopp, hvarmed pensionsafgifterna komma att öfverskjuta utgifterna,
dels ock till kapitalet lagda räntor och efter sagda tid endast genom
kapitaliserande af räntor, är den räntefot, som lagts till grund för beräkningarna
af största betydelse. Om nu till följd åt räntefotens lallande,
kassan icke uppnår beräknad storlek eller eljest ej kan fullgöra
sina, förbindelser, uppstå gifvetvis svårigheter. Komitén bär icke i lagförslaget
tydligt angifvit, huru vid sådant förhållande skall förfaras,
men i motiveringen antydt, att då skola antingen afgifterna höjas eller
pensionerna sänkas, samt föreslagit, (detta äfven i lagtexten § 53), att
kassan skall minst hvart tionde år underkastas eu på vetenskaplig sannolikhetsberäkning
grundad undersökning. Komitén har vidare i motiveringen
uttalat, att staten icke bör ikläda sig garanti för försäkringens
förbindelser.

Konseqvensen häraf är, att de bctalningsskyldige skola betala utan

att veta, om de verkligen kunna få den valuta, som jämlikt §§11 och
12 af lagförslaget uttryckligen utlofvas.

Men det torde å andra sidan vara tydligt att, när staten i kraft
af sin höghetsrätt tvingar sina samhällsmedlemmar att betala vissa bestämda
avgifter och lofvar, att de därför skola få viss valuta, staten äfven
måste garantera löftets uppfyllande. Anser sig staten icke kunna
det, måste åt lagens bestämmelser gifvas en annan affattning än förslagets.

Det torde emellertid enligt Kollegii mening åtminstone böra bestämmas,
, att staten skall garantera, att de personer, hvilka inkommit
i försäkringen, skola vara förvissade om, att deras utgifter och pensioner
icke förändras på grund af en senare försäkringsteknisk beräkning,
och att de förändringar, denna beräkning tilläfventyrs visade vara nödvändiga,
endast skall drabba dem, som därefter inträda. Under alla
förhållanden måste emellertid tydligen uttalas, huru vid eu oförmåga
hos kassan att fullgöra sina förbindelser skall förfaras.

Att räntefoten är af den största betydelse, har äfven komitén
ansett.

I del II af komitens publikationer, sid. 20 och följande, redogöres
för den af komitén valda räntefoten och säges bland annat, att af hvad
där anförts, det syntes, att rubbningar i ränteförhållandena kunde medföra
ganska afsevärda förändringar i de erforderliga afgifternas belopp;
och anföres vidare, att i alla händelser den roll, räntan spelar vid en dylik
försäkring, vore tillräckligt stor för att mana till försigtighet, och
detta så mycket hellre, som det, gällde relativt stora kapitalplaceringar.

Något bindande bevis för att en räntefot af 3Va procent med säkerhet
kan läggas till grund för beräkningarna, har gifvetvis icke kunnat
framläggas. Den förut af Kollegium berörda, af komitén gjorda
jämförelsen med depositionsrörelsens ökning i olika bankinstitut och
depositionsräntans storlek torde såsom nämndt ej vara i sådant afseende
bevisande, utan finner Kollegium det vara ganska tvifvelaktigt, huruvida
det är lörenadt med vederbörlig försigtighet att förutsätta berörda
räntefots fortfarande bestånd vid beräkningar, som afse en så stor kapitalbildning
som den ifrågavarande.

Man säger, att all sannolikhet funnes, det till en början fondens
inkomster skidle kunna placeras till högre belopp än 3V2 procent och
att om äfven räntefoten någon gång folie under 3V2 procent, den dock
under andra perioder skall varda högre.

Hvad som kan komma att hända, är naturligtvis omöjligt att med
visshet förutsäga. Räntan torde nog komma att än stiga än falla; och
af flere orsaker, såsom större krig, stora uppfinningars mera allmänna
tillgodogörande m. fl., kan räntan under längre perioder komma att varda
relativt hög. Men enligt hvad den nationalekonomiska vetenskapen emel -

lertid nu kan förutse, torde större sannolikhet vara för den åsigten,
att räntefoten skall i hufvudsak fortfarande falla. Den effektiva räntan
är redan i de flesta länder med goda finansiella förhållanden lägre än
3 Va procent, hvad beträffar valutor af den säkerhetsgrad, som för här
afsedda fond kunna ifrågakomma. De mest framstående franska, engelska,
tyska och österrikiska nationalekonomer förespå räntans ytterligare
fallande. I Tyskland föll räntan, som på grund af de långvariga
krigen omkring århundradets början var ovanligt hög, under tiden
1815—1845 från 8 procent till 3 procent, men steg åter till 5 procent
under perioden 1845—1871, d. v. s. under den tid, då järn vägsbyggandet
hufvudsakligen pågick och stora krig inträffade; för det närvarande
faller den stadigt och lär kunna sägas vara under 3,5 procent. Nyare
noteringar i Hamburg visa en effektiv ränta af 3,3 procent å tyska
3,5 procents statslånet och 3,2 procent å t}^ska 3 procents lånet.

Den österrikiska statsekonomen v. Böhm-Bahwerk yttrar i denna
fråga (art. »Zins» i »Handbuch d. Staatswissenschaften 1894») att, ehuru
det kan vara svårt att a priori förutsäga, huru djupt räntan kan falla
utan att därigenom begäret att spara och som en följd däraf kapitaltillväxten
minskas, det dock syntes vara säkert, att en väsentligt lägre
räntefot än den i dag i de kapitalstarka länderna rådande af 3 procent
vore möjlig.

Den lätthet hvarmed konverteringen af engelska consols till en
räntefot, som nu är 2,75 procent och år 1903 blir 2,5 procent, genomförts,
utan att consols fallit under pari, är ett tecken icke att förakta
på räntans tendens att falla. Paul Leroy-Beaulieu (l’Économiste frants
13 Oktober 1894) anser, att om ej utomordentliga händelser inträffa,
såsom ett nytt stort krig, det är ganska sannolikt, att man får se räntesatser
på 2Va å 2 ’ i procent, och att det till och med är möjligt att en
dag, om tjugu, trettio eller fyratio år till exempel, första klassens kapitalplaceringar
ej skola afkasta mer än 2 procent, utan att man skall
kunna säga sig hafva uppnått slutpunkten. Vissa franska 3 procents
»rentes» lemna för öfrig! redan nu en effektiv ränta under 3 procent.

I nästan alla de kritiker af franska förslagen till arbetareinvaliditets-
och ålderdomsförsäkring framhålles i fråga om fondbildningen
räntefotens sannolika fallande.

Man torde då invända, att detta berör utlandet, men ej Sverige;
hos oss äro förhållandena andra. Detta torde kunna vara till en viss
del sant, men att våra penningeförhållanden och äfven räntefoten här
måste beröras af och gå i samma riktning som utlandets motsvarande
förhållanden, därest vi icke genom egna åtgöranden särskildt, förspilla
vår kredit, torde med nutidens utvecklade kommunikations- och handelsförhållanden
få anses gifvet. Svenska 3,5 procents statslån noteras
emellertid redan nu i Hamburg till 99,50, således nära pari.

Den räntefot komitén tänkt sig vid fondens beräkning torde alltså
icke kunna med säkerhet antagas skola förblifva gällande, utan vill det
snarare synas, som skulle med större sannolikhet en lägre kunna emotses.
I händelse af att genom räntefotens konstanta fallande brist i
kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser skulle uppkomma, kan
staten emellertid icke undgå att träda emellan på ett eller annat sätt,
hvadan staten sålunda icke nu vet, hvilka förbindelser den åtager sig;
och på grund af hvad här ofvan anförts, torde dessutom kunna ifrågasättas,
huruvida icke den föreslagna fondbildningen kan verka menligt
å vårt ekonomiska lif.

Dessa förhållanden torde alltså med skäl gifva anledning till betänkligheter
rörande såväl fondbildningen som den föreslagna räntefoten.

Kollegium öfvergår nu till andra frågor af principiel natur, som i
det föreliggande förslaget framträda.

Mot pensionernas belopp och grunden för dessa belopps bestämmande
i hvarje fall har Kollegium, ehuru pensionerna redan nu icke
varda synnerligen stora särdeles för dem, som, då arbetsoförmåga inträder,
endast eu kortare tid varit i försäkringspligtig anställning, och
ehuru det kan vara tvifvelaktigt, om icke i framtiden pensionernas nu
beräknade belopp vid fallande köpkraft hos penningen varda alldeles
för små, emellertid intet att nu vidare erinra.

I flera yttranden, som inkommit, har anförts, att den ålder, då
pension alltid skulle utfalla, nämligen 70 år, vore för hög. En kroppsarbetare
vore vanligen utsliten redan långt förut, hvadan 60 å 65 år
vore en lämpligare ålder. Denna anmärkning torde dock få anses grundad
på ett missförstånd af lagförslagets mening, ty enligt denna erhålles
pension, så snart af någon som helst orsak en försäkrad, för hvilken
minst 260 veckoafgifter erlagts, blir varaktigt arbetsoförmögen. Däremot
torde sistberörda begrepp varda mycket svårt att i praktiken likformigt
tolka. Enligt lagförslaget skall varaktig oförmåga till arbete
anses vara för handen, då någon befinnes i följd af ålderdom, kroppseller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att genom sådant
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja
eller fyllt sjuttio år.

Af förslaget inses emellertid att härmed icke med nödvändighet
menas verklig oförmåga till arbete utan endast en till graden nedsatt
arbetsförmåga. Enligt. § 6 kan till och med en person, som på grund

åt" varaktig oförmåga till arbete har pension, vara i försäkrings pligtig
anställning.

Att för såväl de föreslagna pensionsnämnderna som ock till och
med för pensionsstyrelsen stora svårigheter skola uppstå för att rätt och
likformigt bedöma gradationer i arbetsförmågan, torde vara tydligt
nog.

Olycksfallsförsäkringsbolagen lära redan hafva ganska stora svårigheter
vid bedömandet af skadeersättningsgraden vid olycksfall, ehuru
dessa bolags regler äro ganska bestämda, invaliditetsgraderna noga
specificerade, läkareundersökning obligatorisk, och de lidanden, mot
hvilka dessa bolags klienter försäkras, måste vara påtagliga samt ehuru
dessa bolag skötas af erfarne försäkringsteknici. Simulation af skador
och försök att draga ut på den af en skada förorsakade sjukdomen lära
vara allt annat än sällsynta, särskilt där enskild försäkring af kroppsarbetare
förekommer. Vid kollektiv försäkring äro förhållandena något
bättre, enär där bolagen ej hafva att göra med de skadade själfve,
utan med den person, som tagit den kollektiva försäkringen, antingen
arbetsgifvaren eller en den försäkrade gruppens utsedde förman.

Vid nu ifrågavarande försäkring komma utan tvifvel försöken att
tillskansa sig pension i otid att varda mycket vanliga, allrahelst det
kan tänkas att äfven andra än den försäkrade individen hafva fördel af
att han pensioneras. Pensionsnämnderna kunna påverkas och komma i
särdeles många fall att sakna vederbörliga insigter. När härtill kommer
att pension skall sökas å den ort, där den sökande är »bosatt» d. v. s.
mantals- och skattskrifven, men den skada eller sjukdom, som medfört
invaliditeten, kan vara ådragen å en långt från bostadsorten belägen arbetsort,
där den sökande fortfarande vistas i en mindre svårskött. anställning,
torde svårigheterna för pensionsnämnderna varda mycket stora.
Därest alltså icke hvad som menas med varaktig oförmåga till arbete
skarpare och mera objektivt bestämmes, torde kassan komma att göra
förlust, arbetet för pensionsnämnderna blifva ytterst svårt, samt pensionsstyrelsen
och äfven Eders Kongl. Maj:t, om besvär öfver pensionsstyrelsens
utslag verkligen skola, såsom komitén föreslagit, hos Eders
Kongl. Maj:t.fullföljas, varda öfverhopade med klagomål.

Enligt tyska lagen anses varaktig oförmåga till arbete förhanden,
då den försäkrade icke kan, till följd af sitt kroppsliga eller andliga
tillstånd, genom aflönadt arbete förtjena mer än V» af sin förutvarande
normala arbetsförtjenst. Denna utrönes genom en kombination af individens
ifråga förtjenst under de senaste 5 åren (enligt vissa aflöningsklasser
som i lagen angifvas) å ena sidan, och den å sista arbetsorten
vanliga aflöningen för daglönare å den andra sidan. Arbetsoförmågan
behöfver ej vara fullständig, endast varaktig. Osäkert torde
emellertid vara, huruvida en sådan definition å den pensionsberättigande

arbetsoförmågan verkligen kan anses tillfredsställande, då antagligen
stora svårigheter skulle möta vid verkställandet af de beräkningar,
som i definitionen förutsättas.

Skulle emellertid ej anses lämpligt, att begreppet varaktig oförmåga
till arbete närmare än som i förslaget skett definieras i själfva
lagen, torde detta begrepp dock böra tjMligare bestämmas i den särskilda
instruktion för pensionsnämnderna som antagligen måste utgifvas.

I fråga därefter om suttet för veckoafgiftemas upptagande och qvitterande
har komitén föreslagit, att arbetsgifvarne skulle vara skyldige
inköpa pensionsmärken och infästa dem i den försäkrades pensionsbok
och därefter vid aflöningen afdraga å arbetarens lön den på honom
belöpande delen af afgiften.

Pensionsmärken skola tillhandahållas allmänheten genom postverket.
i

Användandet af pensionsmärken har i de inkomna yttrandena i
allmänhet ej vidare i princip berörts. Upsala länsstyrelse säger dock:
»Arbetsgifvarens åliggande att vid utbetalande af lön inklistra pensionsmärken
i arbetstagarens pensionsbok är svårt om ej omöjligt att öfvervaka.
Denna njdiet torde, synnerligen då den är förenad med motsvarande
kostnader, komma att röna motstånd och missnöje samt alstra
obenägenhet för anställande af arbetare på längre tid. Det är motsvarande
del af den tyska pensionslagen, som i hög grad bidragit att
göra den impopulär. Då något särskilt sätt för allmänna åklagaren
att öfvervaka lagens tillämpning ej finnes stadgadt, skidle dess 58 §
endast sällan komma till användning. Blefve detta någon gång händelsen,
skulle därigenom mötviljan mot lagen stegras».

Såsom nämnde länsstyrelse anfört, är det bland annat just skyldigheten
att inklistra pensionsmärken, som i Tyskland uppväckt det största
missnöjet med 1889 års lag. (Se W. Kuleman, Landesgerichtsrat: »Die
Reform unserer Socialversicherung» i »Jahrbuch för Gesetzgebung,
Verwaltung lind Volkswirtschaft im Deutschen Reich. 1894»; och H.
Gebhard, »Die Reform der Invaliditäts lind Altesversicherung», Mainz
1893 m. fl.) Komitén erkänner detta förhållande, men säger, att detsamma
beror på den mängd olika märken, som finnas i Tyskland, till
följd hvaraf, samt på grund af lagens invecklade bestämmelser, det
stundom blir svårt att afgöra, hvithet märke i hvarje särskildt fall
skall användas. Komitén har därför velat undanrödja dessa svårigheter
och tänkt sig, att endast tre olika slag af märken borde bär
ifrågakomma och att till följd af den lättfattliga åtskillnaden mellan de
tre pensionsklasserna det ej borde möta någon svårighet att bedöma,

hvilket märke skulle i hvarje fall användas. Missnöjet i Tyskland beror
dock ej uteslutande på de olika märkena utan dels på allt det besvär,
som är förenadt med anskaffandet och inklistrandet af märkena och
bokförandet af afgifterna, dels på den mängd skriverier och uppgifter,
industriidkarne äro underkastade, samt dels ock på lagens omständlighet
och svårigheten för icke lagfarne att tolka densamma. 1 tyska riksdagen
upprepas ständigt förslag om ändring i lagen och åberopas därvid allt
det arbete, som måste utföras och den fortgående uppmärksamhet, som
måste finnas hos arbetsgifvarne på alla möjliga anmälningar o. s. v.,
en uppmärksamhet, som måste blifva så mycket mera spänd, som ar•
betsgifvarne ständigt känna hotet af strafflagen.

Förhållandena här torde emellertid, om komiténs förslag antages,
varda bättre, och, såsom Upsala länsstyrelse antydt, lära bestämmelserna
i § 58 om påföljd i fall af underlåtenhet att infästa pensionsmärken
icke så ofta komma att tillämpas.

Särskild! äro de i förslaget gifna bestämmelserna om pensionsmärkena
enklare och tydligare än tyska lagens. Men då i § 21 talas
om, att märkena böra genom lämplig påteckning makuleras, torde ock
föreskrift böra gifvas, huru denna makulering skall utföras, eljest torde,
såsom t. ex. i Sachsen redan lärer ega rum, en formlig handel med
pensionsböcker kunna uppstå.

Att emellertid utfinna något enklare och bättre sätt för afgifternas
upptagande än det föreslagna möter såsom komitén framhållit stora
svårigheter, hvarför märkessystemet torde böra godkännas, och lärer
kassan få underkasta sig följderna af de missbruk, som möjligen uppstå.

I afseende på pensionsböckerna har Kollegium äfven några anmärkningar
att framställa. De försäkrades rätt är väsentligen beroende
af dessa böcker; kommer en pensionsbok tillfälligtvis bort, torde
ganska stora svårigheter möta att jämlikt § 24 bevisa, huru många
pensionsafgifter förut blifvit för den försäkrade rätteligen erlagda.
Vore alla försäkringspligtige arbetare sysselsatte endast hos sådana
arbetsgivare, som hafva verklig bokföring och därest äfven alla dessa
nominelt bokförde alla sina arbetare och deras aflöning, kunde en sådan
bevisning lätt nog åstadkommas. Men så är ej händelsen. Långt ifrån
alla arbetsgivare äro skyldige föra bok. Nominativa aflöuingslistor
förekomma ingalunda på alla ställen. Vid många arbeten utbetalas
aflöningen till hela arbetslag genom en förman för laget, som sedan
fördelar penningarne bland arbetarne; och på somliga ställen betalas
aflöningen kontant hvarje dag utan annan annotation än aflöningarnas
summa; detta sker särskild! vid handtlangningsarbeten och andra tillfälliga
sysselsättningar, som dock kunna vara så långvariga, att de
kunna föranleda försäkringspligt.

Om nu en försäkrad förlorar sin bok t. ex. på femte året, kan

det varda mycket svårt om ej omöjligt för honom att bevisa antalet
märken, som funnos i densamma. Det kan, beträffande lösa arbetare,
dröja mycket mer än fem år, innan den af komitén föreslagna boken
med plats för 260 märken blir full; förloras en sådan bok med t. ex.
200 märken eller mer, är förlusten kännbar och bevisningsmöjligheten
rörande antalet märken nästan ingen, då den löse arbetaren gått från
plats till plats och måhända ej ens själf kommer ihåg, huru många
märkena voro. Att böcker skola förkomma i stort antal, är alldeles
säkert. Arbetarne, med undantag af dem i sådana yrken som fordra
större yrkesskicklighet och intelligens, hafva ofta mycket svårt att taga
vara på sina tillhörigheter. Böckerna skola vara med på deras vandringar,
vid skogsarbeten, aflägsna grufarbeten o. s. v. De komma
att förloras eller förstöras.

Till förekommande i någon mån af de förluster, som härigenom
skulle uppstå, anser Kollegium, att böckerna ej borde vara större än
att de hade rum för högst 52 märken och således vara tillräckliga för
ett år; börande dessutom för berörda ändamåls vinnande inga märken
lyda å större belopp än en veckoafgift.

De tyska kvittenskorten, som motsvara de af komitén här föreslagna
böckerna, hafva plats för endast 47 märken.

Genom en sådan åtgärd uppstode visserligen ökadt besvär för
arbetsgifvarne och pensionsnämnderna, men de försäkrade vunne en
betydande fördel och säkerhet, kontrollen blefve lättare och bedrägerier
svårare.

. I böckerna borde, då de till försäkringspligtig utlemnas, förutom
dennes fullständiga för- och tillnamn, utsättas jämväl hans födelseår
och födelsedag, födelseort samt kyrkoskrifningsort.

Komitén föreslår att i boken skall utsättas arbetarens adress. Detta
uttryck torde, beträffande så rörliga element som arbetare, vara alltför
otydligt och föga ändamålsenligt såsom medel att identifiera en boks
innehafvare.

Pensioneringen skall enligt komitén i första hand öfvervakas och
handläggas af pensionsnämnder.

Hvarje kommun bildar i regel ett pension sdistrikt men kan delas
i flere. I hvarje distrikt skall finnas en pensionsnämnd. Ordförande
och ordförandes suppleant utses af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och behöfva ej vara inom distriktet boende. I hvarje nämnd
skola vidare finnas fyra ledamöter, två arbetsgivare och två försäkrade
jämte lika många suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses af
kommunalstämma på landet och af allmän rådstuga i stad, hvarvid

röstande har en röst. Där stad fördelar sig i flere pensionsdistrikt,
kunna emellertid stadsfullmäktige eller allmän rådstuga förordna om
annat sätt för väljande af pensionsnämnd, hvarvid dock skall iakttagas,
att alla inom distriktet boende, livilka äro i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade, ega att i valet deltaga, men har hvarje röstande
endast en röst.

Komitén anser att göromålen i dessa nämnder icke blifva mera
omfattande än att ledamotskapet kan betraktas som ett hedersuppdrag,
och att ersättning således ej kan komma i fråga.

Beträffande lämpligheten af dessa nämnder hafva i de inkomna
utlåtandena flere anmärkningar gjorts.

OfverstäthäUareembetet har med skärpa framhållit de olägenheter,
den föreslagna institutionen skulle medföra för Stockholm och i sådant
afseende anfört hufvudsakligen, att, under förutsättning att hvarje distrikt,
såsom komitén tänkt sig, skulle hafva 5,000 innevånare, Stockholm skulle
delas i 50 valkretsar; att uppgörandet af vallängder för alla dessa
distrikt skulle medföra stort arbete och stor kostnad; att val mycket
ofta måste företagas, enär antagligt vore, det ledamöter af nämnden ej
sällan koinme att flytta till annan ort; att inom Stockholm en öfvervägande
stor del af de försäkringspligtige icke skulle varda röstberättigade
vid val af pensionsnämnd, hvaremot rösträtt tillkomme en stor
del andra personer, som ej i ringaste mån berördes af pensionsinrättningen;
att detta, som uppenbarligen vore högeligen orättvist, skulle,
därest förslaget blefve lag, genast från början göra denna lag så förhatlig,
att det sociala ändamålet, hvars vinnande med lagen afsåges,
helt och hållet skulle förfelas; att de åligganden, som enligt förslagets
§ 28, komme att tillhöra nämnderna, blefve mycket talrikare och mycket
svårare än komitén tänkt sig; att nämligen, om äfvc n i början pensionsansökningarna
ej blefve särdeles många, tillsynen öfver lagens efterlefnad
inom pensionsdistrikten, därest detta uppdrag skulle fullgöras
med ordning och eftertryck, dock komme att kräfva mycken tid och
möda; att angifvande till åtal af personer, som underläte att fullgöra
sin pligt att infästa pensionsmärken, blefve svårt och obehagligt; att
för arbetare, som vore ledamot i nämnd, uppdraget blefve mycket
betungande, då det ej funnes stadgadt, att han finge behålla sin aflöning
under de tider, han uppfyllde sin pligt i nämnden; att, då lagen
ej innehölle stadgande om påföljd för den ledamot af nämnd, som
underläte att fullgöra den kontrollerande verksamhet, som åligger nämnden,
kontrollen ej torde blifva så verksam som erforderligt, utan i
stället inträda en slapphet, desto betänkligare som uppenbart vore, att,
försäkringens soliditet hvilade dels därpå att alla, som vederborde, verkligen
deltoge i försäkringen, dels därpå att ej obehöriga blefve delaktiga
af försäkringen.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län anför bland
annat, att det i allmänhet torde blifva svårt för länsstyrelserna att finna
personer villiga att öfvertaga det besvärliga och lönlösa uppdraget att
vara ordförande i nämnden; att det endast högst sällan läte sig göra
att utse till ordförande i en kommuns pensionsnämnd någon utom kommunen
boende, då han ej ens finge respengar; att de bland arbetsgifvarne
efter hufvudtal utsedde ledamöterna i de flesta fall blefve i förmåga
likställde med medledamöter i kommunalnämnd; att bland de försäkrade
ofta måste väljas ett par drängar eller tjenstepigor, enär andra
valbare ej funnes; att länsstyrelsen ej vågade tilltro eu så sammansatt
nämnd förmågan att öfvervaka efterlefnaden af lagen och afgöra en
mängd grannlaga försäkringsärenden; att länsstyrelsen än mindre kunde
anse en sådan nämnd intresserad af, att försäkringen ej obehörigen
belastades; att länsstyrelsen till stöd för sin åsigt endast behöfde hänvisa
till hvad i § 28 omförmäldes om de nämnden åliggande bestyr;
att nämndens ledamöter vidare vore direkt intresserade af att kommunens
fattigvård ej belastades; att arbetare i allmänhet ej torde
vara böjda att pålägga försäkringspligt ej heller att förvägra eller
indraga pension; samt att arbetsgifvares och arbetstagares intressen i
de båda sista fallen vore lika.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län anser
pensionsnämnds-institutionen så stor och omfattande, att den svårligen
kan komma till stånd eller verka så, som erfordras för sakens behöriga
genomförande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Jönköpings, Kalmar,
Gotlands, Malmöhus och Jemtlands län, framhålla alla, att störa
svårigheter skola uppstå att finna lämpliga personer till ledamöter i
nämnderna, dels af orsak att arbetet ej alls blir så lätt och enkelt, som
komiterade tänkt sig, dels emedan flere kommuner äro så små, att de
ej lämpa sig för att bilda pensionsdistrikt.

Andra, som i ärendet sig yttrat, framhålla ej mindre olämpligheten
dels af val genom allmän rådstuga, dels ock däraf att ersättning för
arbetet ej beredes ledamöterna i nämnderna, än äfven det missnöje,
som måste uppstå, därför att i vissa kommuner de försäkrade varda så
godt som uteslutne från rösträtt; äfven påpekas såsom oegentligt, att,
med den lydelse § 29 i förslaget har, det kan inträffa, att endast arbetsgifvare
varda ledamöter af nämnd; slutligen göres erinringar beträffande
beloppet af böterna för uteblifvande från sammanträde in. in.

För egen del anser Kollegium förslaget om pensionsnämnderna
vara bland de svagaste punkterna i komiterades arbete.

Såsom Öfverståthållareembetet framhållit, komma svårigheterna i
fråga om nämndernas väljande att i de större städerna varda högst

betydande, äfven om ett mindre antal nämnder än en för hvarje 5,(100-tal innevånare skulle utses.

Fastän den omständigheten, att ledamot af pensionsnämnd flyttar
inom stad från ett pensionsdistrikt. till annat, icke skulle föranleda nytt
val, kommer otvifvelaktigt pensionsnämndsval att få företagas oftare
än hvart annat år, såsom komiterade tänkt sig. Då vidare, såsom Ofverståthållareembetet
framhållit, de väljande i allmänhet icke direkt
beröras af pensionsinstitutionen, och då erfarenheten visat, huru litet
intresset är för deltagande i andra valförrättningar än riksdagsmannaval
och några få vigtigare kommunala val, så lärer kunna antagas, att deltagandet
i pensionsnämndsvalen kommer att varda mycket ringa. En påpasslig
grupp af valmän skulle alltså med största lätthet kunna bestämma
valens utgång, och nämnderna sålunda komma i händerna på
föreningar eller politiska partier, dem man ingalunda tillernadt ett inflytande
på pensioneringens handhafvande. Alla pensions- m. fl. frågor
tillhörande nämndernas handläggning kunde på så sätt få en behandling
och en utgång, som icke beräknats, men som till och med kunde
inverka på försäkringens soliditet och statens ställning till kassan.

Såsom flere länsstyrelser anfört lärer det tvifvelsutan komma att
möta stora svårigheter att på landsbygden erhålla personer, lämpliga
och skickliga att pröfva och besluta i alla de frågor, som enligt § 28
tillhöra pensionsnämnderna.

Man torde invända, att kommunalnämnderna ej arbeta illa och att
det ej är så svårt att få medlemmar i dem. Huruvida dessa nämnder
arbeta väl eller icke, kan Kollegium ej bedöma, men det torde vara
klart, att då kommunalnämnderna hafva att bestämma i frågor, som på
det allra närmaste direkt beröra kommunernas och dess innevånares
egna ekonomiska förhållanden, intresset att vara ledamot af dessa
nämnder skall vara ganska betydligt större än intresset kan blifva att
varda ledamot i pensionsnämnderna. Särskild! ordföranden i pensionsnämnd,
i synnerhet där inom distriktet finnas många arbetstagare, får
mycket besvärliga uppdrag. Ordföranden skall leda nämndens sammanträden,
föra protokoll och register, ombesörja den säkert snart
mycket omfattande skriftvexlingen, emottaga alla till nämnden ställda
skrivelser och vårda nämndens ytterst vigtiga handlingar, införa uti
pension sböcker de intyg, som i § 24 omförmälas, uppsätta förklaringar
i anledning af besvär o. s. v. och eljest öfvervaka det hela, allt utan
annan ersättning än godtgörelse för skrifvarehjälp, skrifmaterialier och
postporto, hvilken godtgörelse skall af kommunen betalas. Att allt detta
icke varder lätt utan tvärtom mycket arbetsamt och ansvarsfullt, är
tydligt. Visserligen torde i början af institutionens tillvaro, nämligen
under de 5 första åren — eller den föreslagna »väntetiden», som i försäkringens
början är densamma för alla och under hvilken tid, enligt

livad komitén beräknat, inalles endast 1,000 pensionsanmälningar årligen
lära inkomma — göromålen icke varda alltför mycket omfattande, men
det skall därefter icke dröja länge, förrän de varda både många och
svårskötta. Göromålen skola antagligen efterhand växa så, att det blir
omöjligt erhålla dugliga ordförande i nämnderna, äfven där man förut
haft sådana.

Lagstiftningen har föröfrigt på senare tider börjat att allt mer och mer
pålägga kommunernas innevånare oaflönade uppdrag, som kräfva mycken
tid och omtanke, samt att såväl af kommunernas förtroendemän som af
enskilde fordra uppgifter, redogörelser o. s. v., som taga stor uppmärksamhet
och ej ringa arbete i anspråk. De kommunala uppdragen drabba
ofta inom samma kommun samma personer. Det torde emellertid ej
gå an att i längden på detta sätt betunga den enskildes arbetsvillighet.
Antingen skall det offentliga uppdraget eller den egna verksamheten
åsidosättas; det torde ej vara att undra på, om detta ganska
ofta varder händelsen med uppdraget.

Att åtminstone två landskommuner borde kunna slås tillsammans
till ett pensionsdistrikt är, efter hvad länsstyrelserna i Gotlands och i
Malmöhus län anfört, tydligt, då till exempel i sist nämnda län finnes
en kommun med endast 103 innevånare.

Landets samtlige kommuner äro i rundt tal 2,500. Och då de
större städerna måste delas i flere pensionsdistrikt, kommer nog, äfven
om i vissa fall två landskommuner sammanslås till ett distrikt, antalet
af pensionsnämnder att varda ungefär lika med nyssberörda antal kommuner.
Enligt komiterades förslag skola emellertid 10 personer, —
ordförande, ordförandes suppleant, fyra ledamöter och deras suppleanter,
- tagas i anspråk för hvarje pensionsnämnd, hvadan hela antalet i
pensionsnämnderna sysselsatte varder omkring 25,000, däraf 5,000 ordförande
och ordförandes suppleant.

Att en sådan apparat icke skall kunna verka på ett likformigt sätt
ej heller i öfrigt. så, att icke pensionsstyrelsen och Eders Kongl. Maj:t
skola komma att öfverhopas med besvär, torde vara tydligt, allrahelst
som det lärer vara omöjligt att till ledamöter af nämnderna alltid eller
ens i öfvervägande mängd få personer med en sådan bildningsgrad, att
de kunna riktigt låsa lagens föreskrifter och förstå att rätt tillämpa
desamma.

Kollegium är för sin del af den mening, att de förväntningar ytterst
sällan skola uppfyllas, som komitén uttalat, då den säger (sid. 101):
»pensionsnämndernas sammansättning bör naturligtvis vara sådan, att de
ärenden och göromål i öfrigt, som tillhöra desamma, komma att handläggas
och afgöras på ett för såväl de i försäkringen delaktige som
pensionsinrättningen och det allmänna tillfredsställande sätt, och så att

samtliga intresserades rätt tillgodoses och på samma gång nödig sakkunskap
kan förutsättas».

Dessa komiténs fordringar på nämnderna torde vara väl högt
ställda. Egna och kommunala intressen, känslostämningar och personliga
hänsyn skola sannolikt komma att gorå sig gällande vid pensionsärendens
bedömande, och då därvid fråga uppstår om att pålägga utgifter
icke å enskilde eller å kommuner utan å eu för de fleste pensionsnämndsledamöter
antagligen ofattligt stor offentlig kassa, i jämförelse med
hvilken en pension i och för sig är så godt som intet, kommer utan
tvifvel minst af allt pensionsinrättningens och det allmännas intressen
att på ett tillfredsställande sätt tillgodoses.

Pensionsnämnderna måste, därest de verkligen kunna åstadkommas,
alltså vara underkastade en mycket skarp kontroll. En sådan kontroll
åstadkommes icke därigenom, att nämndernas beslut i vissa fall skola
underställas pensionsstyrelsen.

En utväg att göra pension,snämndernas arbete mera tillfredsställande
och att öfver detta arbete utöfva kontroll torde kunna ligga däri, att
de pensionsstyrelsens ombud, som af komitén i motiveringen omförmälts
och i lagförslaget förutsättas, finge eu vida större befogenhet och vida
större skyldigheter än i lagförslaget antydes. Ombuden måste emellertid
då varda många och relativt väl aflönade; men utan dylika ombuds
upprepade ingripande torde snart oreda och förvirring, förluster och
svårigheter af alla slag mångenstädes uppstå.

I Tyskland har man för hela riket 31 försäkringsanstalter, som
sortera under riksförsäkringsanstalten. Till dessa anstalters hjälp har
man tänkt sig (§51 af tyska lagen) vissa i de skilda orterna utsedde
förtroendemän bland arbetsgivare och arbetstagare. Denna institution
lärer emellertid icke hafva kommit till utförande.

Kollegium anser alltså för sin del att pensionsnämnderna, sådana
de af korniterade föreslagits, icke i allmänhet skola, äfven där personer
kunna finnas villige att ingå i dem, komma att verka på ett tillfredsställande
sätt med sakkunskap och så att samtliga intresserades rätt
tillgodoses; men att, därest aflönade ombud för pensionsstyrelsen i tillräckligt
antal och med vidsträckt befogenhet och ansvar tillsättas för
att öfvervaka pensionsnämndernas åtgöranden, olägenheterna i ej ringa
mån skola kunna undvikas.

Förutsatt emellertid att pensionsnämndsinstitutionen i och för sig
skulle kunna genomföras, så innehåller dock förslaget i fråga om nämndernas
verksamhet flere bestämmelser, som ej torde vara lämpliga.
Kollegium återkommer till dem vid granskningen af de särskilda §§,
men vill emellertid här erinra, att det, såsom Kollegium förut antydt,
icke torde vara lämpligt, att nämnden i den ort, där eu person är
»bosatt» skall bedöma alla de förhållanden och handlägga alla de be -

styr, som i § 28 finnas omförmälda, äfven då personen uppehåller sig
och arbetar annorstädes. Det är faktiskt, att till exempel målare, murare,
grufarbetare från Dalarne, skogsarbetare från Vermland, jordbruksarbetare
från Vermland, Småland o. s. v., hvilka arbetare i hemorten
ega små lägenheter, där de äro »bosatte», längre tider arbeta
hos arbetsgivare på helt andra orter. Huru skall då nämnden i
bostadsorten till exempel i Dalarne kunna bedöma förhållanden och
händelser, som till exempel förekomma eller inträffa i Norrland eller
Skåne? En brefvexling härom kommer utan tvifvel sällan att varda uttömmande,
ofta ej ens begriplig.

Det vore därför lämpligare, att pensionsnämnden i arbetsorten
finge bedöma de omständigheter, som kunna betinga en arbetares förhållande
till pensioneringen. Äfven i fråga om bedrägliga försök att
tillskansa sig pension torde det vara lättare för nämnden i den ort,
där den förmente invaliditetsorsaken uppgifvits hafva uppstått, att bedöma
saken än för nämnden å en annan ort.

I fråga om pensionsstyrelsen finner Kollegium nödvändigheten af
en dylik styrelse uppenbar, men anser Kollegium tillika, att denna styrelse
likasom numera Kammarrätten i fråga om fattigvårdsmål, bör vara
sista instans i fråga om besvär öfver pensionsnämnds åtgärder. Varder
så ej fallet utan skall klagan få föras ända till Eders Kongl. Maj:t,
torde det regeringsdepartement, dit besvärsmålen skulle komma att höra,
få så många dylika ärenden att handlägga, att, såsom en af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anför, inrättandet af en ny byrå i
departementet blefve nödvändigt.

Kollegium öfvergår nu till en kortfattad granskning af lagförslagets
uppställning och särskilda paragrafer, hvarvid dock Kollegium i allmänhet
lemnar å sido de anmärkningar af mindre vigt eller rörande själfva
redaktionen af bestämmelserna, hvartill förslaget kan gifva anledning.

Till en början instämmer Kollegium i hvad Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Blekinge län anfört därom, att komitén ej affattat
sitt lagförslag i en form, som åskådliggör innehållet och underlättar
läsningen, då förslaget, affattadt i paragrafföljd, icke innehåller någon
indelning i rubriker. För dem, som skola läsa denna lag eller äro satta
att tillämpa den, är eu sådan indelning väl behöflig.

§ 1.

Donna paragraf kan ej förstås annat än i sammanhang med lagens
rubrik. Lagens ändamål angifves, utom i rubriken, först i §§ 3 och 4.
Sistnämnda paragrafer borde alltså, på lämpligt sätt omskrifna, komma
främst och förslagets § 1 därefter.

Mom. 1. 2) är ej tydligt; orden »därest deras» angifva ej klart,
bvilkens aflöning, som afses.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län anför
att, då väl de i § 1, mom. 1. 2) stadgade belopp 1,800 kronor valts med
hänsyn till bestämmelserna i gällande bevillningsförordning, angående
afdrag af så kalladt existensminimum, samt vederbörande taxeringsmyndigheter
skola taga 1 betraktande jämväl de i mom. 3 af föreliggande
förslags § 1 omförmälde löneförmåner, det syntes vara desto större skäl
att låta taxeringsmyndigheternas uppskattning vara bestämmande, som
eljest lätteligen kunde inträffa, att dessa och pensionsnämnden stannade
i olika beslut, hvaraf åter blefve eu följd, att i händelse af besvär en
och samma fråga komme att af olika myndigheter pröfvas.

Mom. 2 torde böra omskrifvas med afseende å hvad Kollegium här
ofvan anfört om momentets innehåll.

Föröfrigt hänvisar Kollegium till hvad Kollegium i fråga om försäkringens
omfattning andragit.

§ 2-

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Jönköpings län anför, att
det i §:s andra stycke förekommande uttrycket »likartade vilkor» syntes
oegentligt, då någon likformighet icke afsåges mellan pensionskassornas
och den för hela riket beräknade försäkringsinrättningens vilkor, utan
med uttrycket allenast åsyftades, att den särskilda kassan skulle i vissa
hänseenden och särskildt i fråga om den ekonomiska säkerheten vara
jämförlig med försäkringsinrättningen enligt den föreslagna lagen.

§ a.

Kollegium åberopar hvad Kollegium i fråga om hustru- och barnpensioneringen
här ofvan anfört.

§ 4.

Bland andra som yttrat sig om denna § anser Eders Kongl. Majds
Befallningshafvande i Kalmar län, att definitionen å »varaktig oförmåga»
icke ens genom den förklaring, som gifvits i motiveringen, vore fullt

begriplig och föreslår, med ledning af motiveringen å sid. 105, att uttrycket,
»att genom sådant arbete — vidare sig försörja», borde ersättas
med ungefär följande: »att för framtiden med endasteget arbete sig till
fullo försörja».

Kollegium åberopar för öfrigt livad Kollegium i fråga om begreppet
»varaktig oförmåga till arbete» andragit.

§ 5-

Ehuru Kollegium hyser tvekan om det riktiga däri, att alla qvinliga
arbetstagare, äfven de som på grund af sin ställning och inkomst äro
jämförliga med manliga till första och andra pensionsklasserna hörande
försäkrade, skola hänföras till en och samma pensionsklass eller den
3:dje, har dock Kollegium icke velat framställa något förslag till ändring
i berörda hänseende, enär vissa praktiska svårigheter skulle följa af
en dylik.

§ 6.

På grund af hvad Kollegium anfört om de lösa arbetarnes försäkring
torde uttrycket »kalendervecka» böra ändras till »sextal arbetsdagar».

§ 7.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Kalmar län har anfört
att vilkoret, att sjukdomen icke ådragits vid föröfvande af gröfre brott,
hvilken bestämmelse vore allt för sväfvande, syntes med fullt skäl höra
utsträckas till hvarje slag af brott, hvarför straff blifvit af domstol den
försäkrade ådömdt.

Betydelsen af benämningen »gröfre brott» torde, jämväl enligt
Kollegii mening, vara svår för pensionsnämnderna att klargöra.

§ 8.

Kollegium anser §:s föreslagna form otydlig, hvadan bestämmelsen
torde böra omformuleras.

§ 9.

Kollegium får i afseende å denna § erinra, att, såsom bestämmelsen
nu är affattad, en arbetare, som t. ex. låtit sin arbetsgifvare omhänderhafva
pensionsboken och litat på att pensionsmärken skulle ordentligt

infästas, kan genom arbetsgifvarens underlåtenhet att göra detta beröfvas
sin pensionsrätt, ehuru lian fått betala sina veckoafgifter.

Arbetsgivare, genom hvars förvållande afgifter ej i rätt tid erlagts,
skall visserligen enligt § 23 ersätta all skada, som kan därigenom
uppstå, och enligt § 58 får arbetsgivare, som underlåter att infästa
märken, bota från 5 till 50 kronor. Men om arbetsgivaren ej kan
betala ersättning för skadan, blir den försäkrade lottlös, och icke hjälper
det honom, att arbetsgifvaren får bota eller aftjena böterna i fängelse.

§ io.

Mot mom. 2 har anmärkts, att det syntes oegentligt, att en försäkrad
person ej skulle kunna få åtnjuta den i momentet omförmälda
fördel annat än under tid, då lian är i försäkringspligtig anställning.
Han kan t. ex. på resa mellan två arbetsorter utsättas för olycksfall.

Jämväl Kollegium finner detta stadgande ej fullt tillfredsställande,
i det att detsamma kommer att medföra olika fördelar för personer,
som eljest äro i försäkringsafseende likstälde.

§ 13-

Kollegium anser att denna § lämpligen kunde sammanföras
med § 9.

§ 14-

Här, likasom vid § 7, borde, enligt Kollegii åsigt, begreppet »gröfre
brott» närmare bestämmas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anser,
att frågan, huruvida någon »uppsåtligen» ådragit sig oförmåga till
arbete för att åtkomma pension, väl i första hand kunde pröfvas åt pensionsnämnden,
men att det borde vara försäkrad obetaget att vid
domstol anhängiggöra sin talan, hvarvid fråga om ansvar för brottsligt
förfarande jämväl kunde komma till afgörande efter befogenhet.

Kollegium, som biträder hvad sistbemälde länsstyrelse andragit,
anser, att ifrågavarande §:s bestämmelser varda ytterst svåra för de tillernade
pensionsnämnderna att rättvist tillämpa.

Om en gift man på grund af någon af de i denna § omförmälda
orsaker går sin pensionsrätt förlustig, hafva äfven då hustru och barn
förlorat sin rätt till pension? Sådant torde väl ej få anses rimligt.
I § borde emellertid klart uttalas huru härmed sig förhåller.

§ 15.

Uttrycket »är bosatt» borde lämpligen utbytas mot uttrycket
»vistas». J

§ 16-

Kollegium instämmer med Eders Kongl. 3:faj:ts Befallningshafvande
i Kalmar län, hvilken anser förändrad redaktion af § erforderlig och som
föreslår exempelvis följande lydelse: »Befinnes oförmåga till arbete, på
grund hvaraf försäkrad fått sig pension beviljad, hafva upphört, må
pension indragas.» Denna förändring nödvändiggöres däraf, att enligt
lagförslaget oförmågan icke behöfver vara fullständig för att berättiga
till pension.

Äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län har
uttalat en liknande mening.

§ 19-

Kollegium anser mom. 2 böra erhålla en lydelse ungefär sådan,
som föreslagits af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län,
nämligen: »Pensionsmärke må användas till erläggande af pensionsafgift
såväl under det år, hvars beteckning märket bär, som under följande
år, hvaremot pensionsmärke icke får begagnas till erläggande
af pensionsafgift för anställning, som egt rum längre tid tillbaka än
ett år före början af det kalenderår, hvarmed märket är betecknadt.»
En dylik lydelse torde vara tydligare än den af komitén föreslagna och
bättre uttrycka, hvad komitén (sid. 122) afsett.

§ 20.

Kollegium åberopar hvad Kollegium förut andragit rörande pensionsböckerna.

Och då vidare ej torde vara tydligt, om de föreskrifna anteckningarna
å pensionsbok skola göras af arbetsgifvaren eller af den, som har
sig böckernas försäljning anförtrodd, men det väl egentligen kan vara
likgiltigt, hvem som gör anteckningarna, blott de finnas, då den försäkringspligtige
mottager boken, torde efter orden »skolande vid utlemnande»
böra inskjutas orden »till försäkringspligtig». En större arbetsgivare
kan då hafva förlag af böcker hemma och göra anteckningarna,
när han lemnar ut en bok.

§ 21.

Innehållet af denna paragraf har Kollegium här ofvan förut berört;
men anser därjämte med hänsyn till hvad Kollegium anfört om
§ 1, mom. 2, att ordet »kalendervecka» bör utbytas mot orden »sexta!
dagar».

§ 22.

Kollegium anser på grund af hvad Kollegium anfört om sjöfolks
försäkring, att hela denna paragraf bör utgå.

§ 23.

Då enligt motiveringen denna § tillkommit hufvudsakligen med
hänsyn till sjöfolks försäkring, men enligt Kollega åsigt sjöfolket
icke borde vara i nu föreslagna försäkring inbegripet, anser Kollegium
att § lämpligen kunde helt och hållet utgå.

§ 24.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Jönköpings län anmärker,
att, då granskning af pensionsbok skall anställas först efter det boken
blifvit med märken fullsatt, syntes en alltför lång tid, minst fem år
men ofta betydligt mera, kunna komma att förflyta, innan sådan revision
eger rum. Sparbanksböcker böra enligt regel revideras årligen,
och i jämförelse härmed torde i afseende å anteckningarne i pensionsboken
säkerheten hafva uppoffrats för enkelheten i anordningen. Har
pensionsbok förkommit, lärer svårighet uppstå att utan vittnesförhör
inför domstol bevisa, huru många afgifter blifvit enligt den förkomna
boken för arbetaren erlagde eller honom tillgodoräknade.

Om såsom Kollegium föreslagit årsböcker användas i stället för
femårsböcker, torde de af Eders Kongl. Maj:ts sistbennilde Befallningshafvande
anmärkta olägenheterna i viss mån varda mindre väsentliga.

Svårigheter torde dock i allt fall ej sällan uppstå för eu försäkrad,
som förlorat sin pensionsbok, att styrka det antal märken, som
funnos i boken.

f öfrigt åberopar Kollegium hvad Kollegium i detta utlåtande förut
anfört om pensionsmärken och pensionsböcker.

§§ 25—28.

Förutom hvad Kollegium redan anfört angående pensionsnänmderna
och pensionsstyrelsen, får Kollegium här vidare såsom sin meninguttala
följande.

Då enligt § 25 Eders Kongl. Maj:t skall närmare bestämma pensionsstyrelsens
organisation samt då pensionsnämndernas verksamhet
borde eg a ett organiskt sammanhang med pensionsstyrelsens, torde,
därest öfverhufvud inrättandet af pensionsnämnder kommer att godkännas,
kunna ifrågasättas, huruvida icke den instruktion för pensionsnämnderna,
som innehålles i § 28, lämpligen borde utgå ur lagen, och
nämndernas instruktion i stället af Eders Kongl. Maj:t sedermera gifvas
i sammanhang med pensionsstyrelsens. Ändringar och förtydliganden
komma antagligen att på grund af erfarenheten snart varda behöfliga.
Sådana torde lättare kunna göras, och nämndernas verksamhet
i allmänhet lättare kunna så ordnas, att institutionen blefve möjligare
att genomföra, om ej någon del af instruktionen funnes i lagen
fastslagen.

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Blekinge län föreslår i
fråga om § 26, att bestämmelse måtte intagas därom att för klagan
må iakttagas, hvad kommunallagarna rörande besvär i kommunalangelägenheter
bestämma. Af motiveringen syntes nämligen framgå, att
komiterade förestält sig, det vederbörande kommunalmyndigheters beslut
eller klagan i anledning däraf skulle kunna i annan än nu föreslagen
ordning underställas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller pröfvas af Eders Kongl. Maj:t.

§ 29.

Därest komiterades förslag, att allmän rådstuga skall välja ledamöter
i pensionsnämnd vinner bifall, lärer nådiga förordningen af den
21 mars 1862 angående kommunal-styrelse i stad böra ändras.

Då det, såsom i inkomna yttranden anmärkts, kan med förslagets
lydelse inträffa, att alla fyra ledamöterna i pensionsnämnd och äfven
suppleanterna varda arbetsgifvare, men sådant är stridande mot förslagets
anda, lära orden »försäkrade» och »försäkrad» böra utbytas mot
»försäkrade arbetstagare» och »försäkrad arbetstagare».

I öfrigt åberopar Kollegium hvad dels Öfverståthållareembetet, dels
Kollegium rörande val af pensionsnämnder andragit.

§ 30.

Som fråga är å bane, att bland annat i kommunallagarna ändra
det uttryck, som i denna § motsvaras af uttrycket »den som för brott,
därå förlust af medborgerligt förtroende följa kan, är tilltalad eller
under framtiden stäld», torde §:n böra ändras i öfverensstämmelse
med hvad i berörda afseende kan i förstnämnda författning varda
stadgadt.

§ 32.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anmärker,
att §:n icke innehåller bestämmelse om påföljd för det omnämnda förfarandet.
Tyska lagen innehåller föreskrift om straff för dylikt tillvägagående.
Kan ej bestämmelse om påföljd intagas, borde §:n utgå.

Kollegium anser dessutom, att det ej är tydligt, huruvida arbetsgivare
har rätt eller icke att för den tid, hvarunder en arbetare är
sysselsatt med pensionsnämndsbestyr, göra afdrag å arbetarens lön.
Eger arbetsgifvaren denna rätt, blir det svårt att få arbetare till ledamöter,
och uppoffringen för dem, som blifva det, blir kännbar; eger
arbetsgifvaren icke sådan rätt, gör han förlust. Förhållandet är ett
ytterligare bevis på de svårigheter, hvartill inrättandet af pensionsnämnder
föranleder.

§ 33.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Kalmar län anser att,
då det för arbetsgivare och arbetstagare är lika vigtigt att erhålla
kännedom om tid och ställe för pension snämnds sammanträden som
att efteråt få kännedom om nämndens beslut, blifvande sammanträden
borde kungöras två söndagar före sammanträdet i distriktets kyrka
eller kyrkor.

Kollegium instämmer i sist anförda åsigt samt anser dessutom att
det bör föreskrifvas, att sammanträde skall ega rum inom distriktet och
ej utom detsamma, livilket kunde inträffa, om ordförande är bosatt utom
distriktet.

§ 35.

Flere bland dem, som yttrat sig i ärendet anse de i denna § föreslagna
böter alltför höga.

Kollegium delar denna mening och föreslår att böterna må förord
förande och hans suppleant bestämmas till 10 kronor och för leda -

mot och ledamots suppleant till 3 kronor. Då böterna, i händelse af
att sammanträdet måste inställas i följd af uteblifvande, varda fördubblade,
torde påföljden i allt fall blifva kraftig nog. Slutligen torde ej
böra lemnas obeaktadt att det i aflägsna, glest befolkade trakter och
med långsam postgång kan varda mycket svårt att få bud till suppleant.
Att budskickning på flera mil kan ifrågakomma torde ej blifva ovanligt.
Hvem betalar buden? Och skola, äfven om bud ej kan fås, böterna för
uteblifvande utgå?

§ 36.

Ordet »försäkrad» torde i öfverensstämmelse, med hvad som andragits
vid § 29, böra ändras till »försäkrad arbetstagare», och borde,
till undvikande af tvetydighet, inskjutas på vederbörlig plats orden »eller
hans suppleant» och orden »eller deras suppleanter».

§ 37.

§:s innehåll lär böra inskränkas till bestämmelse därom att pensionsstvrelsens
ombud skall om tiden för sammanträdet underrättas, ty
att redan nu binda och inskränka detta ombuds behörighet torde ej
vara lämpligt.

§ 40.

Kollegium kan ej underlåta, att i sammanhang med denna §, hvari
de många göromål, som åligga ordförande i pensionsnämnd, omförmälas,
uttala, att det synes obilligt att ej åtminstone resekostnadsersättning skall
bestås ordföranden och ledamöterna från deras hem till sammanträdena
och åter samt att ej de kostnader för budskickning och dylikt, som
ledamöterna få vidkännas, skola dem ersättas. Nämnda utgifter anser
Kollegium böra godtgöras af kommunerna.

§ 44.

På grund af hvad Kollegium i detta utlåtande anfört om det olämpliga
däri, att pensionsnämnden i den ort, där en försäkrad är DbosattD,
skall afgöra pensionsfrågorna, och då Kollegium finner det ändamålsenligare,
att pensionsnämnden i arbetsorten gör detta, anser Kollegium
§ i öfverensstämmelse därmed böra ändras.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län säger äfven,
att då arbetsorten kan vara vidt aflägsen från den ort, där arbetstagaren
är bosatt, torde jämväl sådana frågor, som afses i 2, 3, 6 och

7 af § 28, böra få af arbetstagaren anmälas hos nämnden i arbetsorten.

§ 46.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län anser, att
det intyg om sökandes helsotillstånd, hvarom här är fråga, borde vara
ntfärdadt af provinsial- eller distriktsläkare, och att orden »så vidt möjligt»
borde utgå likasom ock meningen »Pensionsnämnd — boende».

Af motiveringen synes, att komitén, i fråga om pensions beviljande,
anser pensionsnämnd egentligen endast vara rådgifvare och att det
blir pensionsstyrelsen, som hufvudsakligen kommer att afgöra saken.
Onekligen torde dock pensionsnämndernas utlåtanden varda af särdeles
stor betydelse. Komitén bär ansett, att läkarebetyg i regel skola
erfordras, men att intyg af två trovärdige, inom kommunen bosatte
män, hvilka äro af nämnden kända, må kunna, då särskilda svårigheter
möta att anskaffa, läkarebetyg, af nämnden godkännas. Att stora svårigheter
verkligen kunna möta att skaffa läkarebetyg t. ex. inom sådana
trakter, dit läkare ej kan komma utan flere dagars resa, och hvilka ej
mer än två å tre gånger om året besökas af läkare, torde vara onekligt.
Skäl tala alltså för komiténs förslag; och om nämnden i den ort, där
sökande uppehåller sig, kommer att få hafva pensionsärendena om
hand, torde intyg af trovärdige män måhända i undantagsfall kunna
gälla.

§ so.

Eders Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Jemtlands län finner
klagotiden för pensionssökande vara för kort. Han är ej på förhand
underrättad om tiden för nämndens sammanträden, vistas möjligen på
annan ort och erhåller ej del af beslutet annorledes än genom anslaget
— § 43 — hvarmed kan dröjas, först åtta dagar för justering af beslutet,
och därefter en temligen obestämd tid. Ordet »ofördröjligen)) är
ett sväfvande uttryck, som i en lag borde undvikas, åtminstone då
fatalier äro däraf beroende. Dessutom är ingen påföljd föreskrifven,
därest ordföranden underlåter att behörigen fullgöra föreskriften.

§:s ordalydelse kan gifva stöd för den tolkning, att pensionssökande
ej behöfver vid sina besvär foga någon handling, som visar att det öfverklagade
beslutet verkligen fattats; sådant strider mot vanlig rättegångsordning.
För motsatt tolkning torde böra föreskrifvas, att dylik handling
skall af ordföranden utan ersättning tillhandahållas.

§ 51.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län anser, att
endast frågor om indragning af pension borde få underställas Eders
Kongl. Maj:ts pröfning och förutsätter, att pensionsstyrelsen borde
kunna vara så sammansatt, att den kunde anses fullt behörig att slutligen
afgöra de flesta försäkringsfrågor.

Kollegium har här ofvan uttalat samma mening.

§ 52.

Denna § är ej fullt korrekt, då ju kommunerna skola bestrida
kostnaderna för förvaltningen, i hvad denna ankommer på pensionsnämnderna.

§ 58.

Kollegium åberopar, hvad Kollegium i detta utlåtande angående
fonden och därmed sammanhängande frågor anfört.

§ 55.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län fäster
uppmärksamheten därå, att pensionsbeloppens utbetalande genom postverket
kan komma att erbjuda vanskligheter, särskildt i fråga om pröfning
af pensionstagares identitet eller behörigt fullmäktigskap för honom,
samt föreställer sig att den nuvarande tjenstepersonalen å postanstalterna
är otillräcklig och ej heller därtill behörigen qvalificerad.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anser på anförda
skäl, att pensionsbeloppen lämpligast borde af pensionsstyrelsen
direkt öfversändas till pensionärerna i form af värdeförsändelser.

För egen del anser jämväl Kollegium, att svårigheter kunna uppstå
vid postanstalterna att rätt kunna pröfva de intyg, som pensionär för
pensions lyftande gifvetvis måste förete, såsom prestbevis, identitetsbevis
af något slag o. s. v. Huru pensionstagare skall bete sig för
utbekommande af pension, finnes ej i lagen antydt.

I kommande instruktion för postanstalterna torde nu berörda förhållanden
äfven lämpligast kunna regleras, och underrättelser om dessa
bestämmelser intagas i pensionsbrefven.

§ 61.

Rörande denna § har i inkomna yttranden anförts bland annat,
att till sista stycket af §:n borde fogas tillägg, som visar att åtalen i
fråga om de förseelser, som afses i §§ 58 och 59, skola af allmän
åklagare anhängiggöras och utföras.

Kollegium delar denna mening.

§ 62.

Kollegium finner bestämmelsen därom, att stadgade böter i denna lagskola
förvandlas enligt allmän strafflag, vara för hård. Förseelse mot §
58 torde ofta komma att förorsakas af bristande förmåga att fullgöra
åliggandet att betala afgifter.

Öfverståthållareembetet yttrar i fråga om denna §, att densamma
irinehölle en oegentlighet härutinnan, att böter, som ådömdes arbetsgivare
för försumlighet i fråga om pensionsmärkens infästande, skulle
förvandlas till fängelse, vare sig försumligheten härledde sig af tredska
eller oförmåga, då däremot de böter, som stadgades för ordförande eller
ledamöter i pensionsnämnd, därest de tredskades att infinna sig vid pensionsnämndens
sammanträden, icke kunde vid bristande tillgång förvandlas;
att något skäl härför icke funnes angifvet i motiven; samt att
Embetet. ej heller kunde finna giltig anledning till den skillnad, som
härutinnan gjorts i förslaget.

§ 64.

Kollegium åberopar hvad Kollegium anfört angående nedsättning
af den öfre åldersgränsen för nuvarande generations inträde i försäkringen.

På grund af hvad Kollegium här ofvan andragit, får Kollegium
såsom sin mening uttala, att, ehuru Nya Arbetareförsäkringskomiténs
föreliggande förslag till invaliditetsförsäkring för hufvudsakligen kroppsarbetare
i många ufseenden torde få anses vara synnerligen förtjenstfullt
samt, jämfördt särskildt med motsvarande tyska lag, ej mindre
mera både lättfattligt och öfverskådligt än äfven i sak i allmänhet
bättre, Kollegium dock icke finner sig kunna tillstyrka förslagets antagande
oförändradt.

Utdrag af det vid ärendets föredragning hos Kollegium förda protokoll,
innefattande af undertecknade Giinther och Rehbinder uttalade
särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 30 Oktober 1894.

Hugo Rehbinder.

Underdånigst
RICH. ÅKERMAN.

Th. Nordström.

Föredragande.

Ernst Gunther.
Emil Hilbner.

✓

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. Maj:ts och Rikets KommersKollegium
den SO Oktober 1894.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Åkerman.

Herr Kommerserådet, Friherre Rehbinder.

Herr Kommerserådet Nordström.

Herr t. f. Kommerserådet Gunther.

S. D. Herr Kommerserådet Nordström föredrog Kongl. Maj:ts
nådiga remiss å komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring
underdåniga betänkande den 30 Mars 1893 jemte öfver detsamma
atgifna, till Kongl. Kollegium inkomna yttranden;

Och beslöt Kongl. Kollegium underdånigt utlåtande af innehåll
registraturet utvisar.

Beträffande innehållet af sagda utlåtande uttalades i viss mån afvikande
mening

dels af Herr t. f. Kommerserådet Gunther, som i sådant afseende
anförde följande:

»Den princip, hvarå ifrågavarande lagförslag är grundadt eller
principen om tvångsförsäkring, står ej i öfverensstämmelse med nu
gällande rättsprinciper i allmänhet och särskildt icke med den, hvarå
näringslagstiftningen hvilar. Att nya rättsprinciper måste uppkomma
är en naturlig följd af samhällets utveckling, men sådana böra, enligt
mitt förmenande, ej göras gällande förr eller i annan mån än, i fråga
om privaträttsliga principer, de kunna anses vara uttryck af den allmänna
rättsuppfattningen, eller, inom den offentliga rätten, deras antagande
må vara af omständigheterna påkalladt till befrämjande af något
vigtigt statsintresse. Huruvida sådana omständigheter nu äro förhanden
att det må anses erforderligt att ifrågavarande princip, hvilken såsom
sådan lärer vara att hänföra till den offentliga rättens område, göres i

kraft af statens höghetsrätt gällande, är ett spörsmål, hvars profvande
och besvarande jag för min del anser icke tillhöra Kollegii uppgift, desto
hellre som rättsprincipen dels till sin i föreliggande lagförslag afsedda
tillämpning når vida utöfver Kollegii verksamhetsområde dels ock till
sin innebörd, hvad beträffar förhållandena inom sagda område, icke afser
dessa i och för sig utan lösningen af en allmän social-politisk fråga.

Hvad emellertid beträffar principen om försäkringstvång i och för
sig, delar jag deras mening, som hysa misstro till verkningarna deraf
i moraliskt afseende såsom innebärande fara att känslan af sjelftillit
och eget ansvar försvagas och hågen till vinnande af sjelfständighet
och oberoende förlamas; hvarjemte jag anser sådant tvång, hvilket
måste hvila på förutsättning att de, hvilka det afser, icke hafva vilja
eller förmåga af egen omtanka, innebära en orättvisa mot alla dem, som
innefattas under tvånget, men angående hvilka berörda förutsättning
icke eger giltighet; en orättvisa hvilken måste för dem anses så mycket
större i samma mån försäkringstvånget förminskar möjligheten att göra
besparingar för annat ändamål än det endast eventuella som med försäkringen
afses.

Då jag vidare i fråga om grundsatsens tillämpning särskildt i
föreliggande lagförslag, enligt hvilket försäkringspremierna skulle erläggas
till hälften hvar af arbetsgifvaren och arbetstagaren, och denne
senare hafva rätt till pension oberoende af huru länge eller huru han
tjenat en viss arbetsgivare, finner sådant innebära ett upphäfvande af
personlighetsförhållandet emellan arbetsgivare och arbetstagare, hvilket
såväl i socialt afseende i allmänhet som ock särskildt inom näringarnes
område icke torde verka annat än ofördelaktigt;

då jag icke anser möjlighet vara utesluten för att det med tvångsförsäkringen
åsyftade, i alla afseenden behjertansvärda ändamålet må
kunna om icke i samma omfattning dock med bättre verkningar i flere
hänseenden uppnås på frivillighetens väg, utan jag fasthellre hemta!-stöd för antagandet af att en sådan möjlighet förefinnes af senare
tiders företeelser af mångahanda slag i'' nämnda afseende;

samt då den erfarenhet från utlandet, som kan åberopas i ämnet,
är dels ännu ganska ringa dels ingalunda obetingadt gynnsam;

anser jag att Kollegium för så vidt på dess bedömande må
ankomma bör i underdånighet afstyrka antagande af ifrågavarande
princip.»;

dels och af Herr Kommerserådet Friherre Rehbinder, som yttrade:
»För min del är jag, som till fullo delar uppfattningen om det
behjertansvärda i ändamålet med förslaget, i hufvudsak ense med Herr
t. f. Kommerserådet Gunther, särskildt derom att giltig anledning till
införande af det i många hänseenden betänkliga systemet med tvångsförsäkring
ej är för handen, i all synnerhet innan sig visat att en

invaliditets- och ålderdomsförsäkring på frivillighetens väg samt med
uppmuntran och bidrag från statens sida ej kan åstadkommas och vinna
den tillslutning, att åtminstone de, som äro att räkna till kroppsarbetarnes
klass, samt, under vissa förhållanden, de, som äro af deras
arbetsförtjenst beroende, i allmänhet varda af försäkringens fördelar
delaktige.»

Stockholm som ofvan.

In tidem
Emil Hiibner.