KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS (Statens offentliga utredningar 1897:2)

KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS

SAMT

ÖFVERSTÅTHÅLLAREEMBETETS

OCH

KONGL MATTS BEFALLNINGSHAFVANDES

UTLÅTANDEN

ÖFVER

DET AF SÄRSKILDA KOMITERADE DEN 1 MAJ 1891 AFGIFNA BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL VISSA ÄNDRINGAR I GÄLLANDE

BEVILLNINGSFÖRORDNING.

STOCKHOLM.

ISAAC iTAECUS’ BOKTK-AKTIEEOI.AO
1892.

■

UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

KONGL. MAJrTS OCH RIKETS KAMMARRÄTT.

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 15 Maj 1891 har Eders Kongl. Maj:t,
anbefalt Kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i länen hörande inkomma med under -

dårligt utlåtande öfver det af särskilda komiterade den 1 i nämnda
månad afgifna underdåniga betänkande med förslag till vissa ändringar
i gällande bevillningsförordning.

Sedan i anledning häraf yttranden från vederbörande blifvit infordrade,
hafva yttranden från dem samtliga hit inkommit, hvilka härvid
finnas fogade; och får -Kammarrätten, i fråga om den del af komiténs
betänkande, som afser »beskattning af inkomst från afkastning af skog»,
med föranledande af de skiljaktiga meningar derom, hvilka härstädes
förekommit, åberopa såsom underdånigt utlåtande innehållet af Kammarrättens
denna dag i ärendet förda protokoll, hvilket jemväl nu i underdånighet
bifogas, samt, beträffande hvad komitén i öfriga delar af
betänkandet hemstält, i underdånighet gifva tillkänna, att Kammarrätten
deremot icke funnit något att erinra; utvisande nyss omförmälda protokoll
de skiljaktiga meningar, som äfven i betänkandets sistnämnda
delar blifvit härstädes yttrade.

Remisshandlingarna varda härhos återstälda.

Underdånigst:

HENRIC LOVEN.

A. H. Biökklund. J. A. Wallensteen. Henning v. Unge.

Johan Östberg.

Referent.

J. Kjellén.

Stockholm den 12 Maj 1892.

1892 den 12 Maj.

Närvarande:

Herr Presidenten Loven,

Herr Kammarrättsrådet Biökklund,

Herr Kammarrättsrådet Wallensteen och
Herr Kammarrättsrådet von Unge samt
Herr Kammarrättsrådet Östberg.

S. D. Fortsattes och afslutades läsningen af inkomna yttranden
i anledning af det betänkande med förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning, hvarom protokollet för den 18 sist-lidne Februari
senast förmäler; hvarefter och då i fråga om innehållet af det utlåtande,
Kongl. Kammarrätten, till åtlydnad af Kongl. Maj:ts befallning vid
remiss till Kongl. Kammarrätten den 15 Maj 1891 af nyssnämnda betänkande,
hade att öfver detsamma afgifva, skiljaktiga meningar förspordes
bland Kongl. Kammarrättens herrar ledamöter, omröstning anstäldes,
dervid referenten lierr Kammarrättsrådet Östberg yttrade:

»Det första af komiténs förslag afser sättet för beskattning af inkomst
frän afverkning af skog med eller utan sammanhang med sågverkseller
annan förädlingsrörelse. I detta afseende har komitén föreslagit,
att, i stället för att, såsom enligt nu gällande bestämmelser är regel,
dylik inkomst skall beskattas genom den å vederbörande fastighet lagda
bevillning, inkomstbevillning i hithörande fall i allmänhet skulle ega
rum. Endast beträffande statens skogar skulle, enligt komiténs förslag,
vid taxeringen skogens hela värde inbegripas i fastighetens värde. I
fråga om öfriga skogar skulle deremot vid fastighetstaxeringen hänsyn
icke tagas till afkastning af skog annat än såvidt densamma användes
till husbehof. Eljest skulle afkastning af skog, i den mån densamma
lemnade behållen inkomst, blifva föremål för inkomstbevillning.

För detta ändamål har komitén föreslagit, dels att i § 8 mom. 2 a)
l:o af bevillningsförordningen måtte föreskrifvas, att till handelsrörelse
äfven bör hänföras handel med skog eller skogseffekter, dels ock att i

samma mom. måtte inrymmas ett stadgande af innehåll, att till inkomst
af arbete räknas inkomst af försäljning af skog eller skogseffekter samt
af virkesfångst för annat ändamål än eget husbehof från område, för
hvilket. den, som verkställer försäljningen eller virkesfångsten, är pligtig
utgöra fastighetsbevillning, äfvensom af virkesfångst från skogsområde,
som blifvit af staten upplåtet till bergshan dteringens understöd till sågverk
eller kanalbolag. Nyssnämnda inkomst från försäljning af skog
eller skogseffekter eller genom virkesfångst skulle beskattas, der skogsområdet
vore beläget.

Då inkomst genom virkesfångst från skogsområde, som blifvit af
staten till enskilde upplåtet, sålunda skulle beskattas genom inkomstbevillning,
likasom inkomst af virkesfångst från annans dertill upplåtna
område äfven, enligt komiténs mening, medelbart eller omedelbart borde
blifva föremål för enahanda bevillning, har komitén jemväl föreslagit
sådan ändring af § 2 a) bevillningsförordningen, att föreskriften, det
innehafvaren skall utgöra bevillning för skogsområde, som blifvit upplåtet
till bergshandteringens understöd till sågverk eller kanalbolag,
skulle utgå.

För att i vissa fall erhålla en lämplig utgångspunkt för bedömande
af hvad befintlig ståndskog kostat sin egare och för att ernå en noggrannare
fastighetstaxering, har komitén vidare föreslagit, att vid uppskattning
af jordbruksfastighets värde särskildt värde skulle sättas å
inrösningsjorden och särskildt å afrösningsjord en.

De af komiténs förslag betingade ändringar i bestämmelserna om
taxering af jordbruksfastighet återfinnas i dess förslag till ändrad lydelse
af §§ 3 och 5 i bevillningsförordningen samt af § 1 uti instruktionen
för taxeringsmyndigheterna. I förslag till ändrad lydelse af § 3 i samma
instruktion har komitén dessutom upptagit vissa stadganden angående
beräkning af inkomst genom försäljning af skog och skogseffekter samt
genom virkesfångst.

Slutligen har komitén uppgjort förslag till de ändringar i formulären
för taxeringslängderna, hvilka af komiténs förslag i öfrigt ansetts
påkallade.

I reservation till komiténs betänkande har komiténs ordförande såsom
sin åsigt uttalat, att fastighetsbevillning lämpligen borde bibehållas
såsom form för beskattning jemväl i fråga om afkastning af skog, och
för att göra taxering af växande skogs värde mera effektiv, än som för
närvarande vore fallet, föreslagit, dels att, med bibehållande af nuvarande
lydelse utaf § 2 i bevillningsförordningen — hvilken §, enligt
en deraf framlagd tolkning, borde anses gälla äfven de fall, der skogs -

ormåde blifvit af enskilde upplåtet till bergshandteringens understöd
till sågverk eller kanalbolag — till samma § skulle fogas det tillägg,
att, om icke skogsområde i sin helhet, utan blott afverkningsrätt derå
åt annan öfverlåtits och inteckning till säkerhet derför meddelats, bevillning
for skogsområdet skulle erläggas af såväl områdets egare som
innehafvaren af afverkningsrätten, efter viss fördelning dem emellan;
dels ock att i § 5 af förordningen skulle bestämmas, att nämnda fördelning
skulle ske efter de särskilda värden, som borde åsättas den
ståndskog, hvartill afverkningsrätt vore öfverlåten, å ena, och skogsomlåaet
i öfrigt, å andra sidan. Dessutom har reservanten, som i likhet
med komitén hemställer, att i fråga om jordbruksfastighet särskildt
taxeringsvärde måtte sättas å inrösnings- och afrösningsjorden, föreslagit
att för taxeringsmyndigheternas kännedom om upplåtna afverkningsrätter
skulle i § 14 bevillningsförordningen stadgas, det hvar och en stadsdomstol
samt domare på landet skulle hvarje år lemna uppgift å dem,
säkerhet för betingade skogsafverkningsrättigheter sökt eller
eihålht inteckning under loppet af nästföregående år, äfvensom å köpeskillingarna
och de årliga afgälderna, såvidt. dessa af inteckningshand1
mgarn a framginge. I afseende å § 1 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna
har reservanten vidare föreslagit, att stadgandet derom,
att vid jordbruksegendoms taxering behörigt afseende skall fästas vid
skogens beskaffenhet, måtte förändras så, att sistnämnda uttryck utbidtes
mot »ståndskogens» beskaffenhet, samt beträffande § 2 af samma instruktion,
föi att bereda vidsträcktare tillfälle till jern kningar i fast egendoms
taxeringsvärde, att uttrycket »af annan dylik anledning märkligen förminskats»
måtte förändras till »af annan anledning märkligen förminskats».

. Slutligen har reservanten föreslagit, att i tillägg till § 10 mom. 3
i bevillningsförordningen skulle bestämmas, att vid beräkning af inkomst
utaf kapital och arbete afdrag icke finge ske för vinst, som vid
trävaruexport, sågverksrörelse eller annan förädlingsrörelse uppstått
genom användande af virke från eget eller med afverkningsrätt innehafdt
skogsområde, samt uti § 4 af instruktionen för taxeringsmyndio--heterna stadgas, det sådan vinst icke finge anses hafva inträdt, förrän
vederbörligt afdrag skett för köpeskilling, utskylder och öfriga omkostnader.

Komiténs förslag angående beskattning af inkomst från skogsuf
kastning har förordats eller lemnats utan erinran af länsstyrelserna i
Stockholms, Upsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Vestmanlands
samt Norrbottens län, hvarvid emellertid sistnämnda länsstyrelse

och länsstyrelsen i Stockholms län ansett, att särskild inkomstbevillning
borde ega rum jemväl i fråga om virkesfångst å annans mark, sotn
skedde för egen förädlingsrörelse, samt länsstyrelsen i Stockholms län
dessutom anfört, att inkomstbevillning icke lämpligen borde komma i
fråga vid försäljning eller annan upplåtelse af fastighet, deri skog inginge,
utan allenast der skogsafverkning egde rum.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att komiténs förslag
angående beskattning af inkomst från utverkning af skog icke berörde
förhållandena i detta län och att länsstyrelsen derför icke vore i tillfälle
att på grund af någon under sin embetsverksamhet vunnen ertarenhet
yttra sig i saken, men att vid en jemförelse mellan komiténs
och reservantens förslag det senare såväl i stadgandenas tydlighet som
uti lättheten att dem tillämpa syntes länsstyrelsen ega afsevärda företräden
framför det förra. Det i reservationen framlagda forslaget har
i öfrigt uti hufvudsak tillstyrkts af länsstyrelserna i Södermanlands,
Kalmar, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands och Vesterbottens
län. Öfverståthållare-Embetet har förklarat sig sakna anledning
att öfver ifrågavarande del af komiténs förslag sig utlåta, och
öfriga fyra länsstyrelser hafva uttalat från såväl komiténs som reservantens
förslag i större eller mindre mån afvikande meningar. _

Sålunda hai länsstyrelsen i Jönköpings län ansett några ändringar
i nu gällande lagstiftning angående beskattning af inkomst från afkastning
af skog ej vara erforderliga, utan att det vore tillfyllest, att
taxeringsmyndigheterna erinrades derom, att vid bestämmande af fastighets
taxeringsvärde hänsyn skulle tagas äfven till skogs beskaffenhet
och värde. Skulle emellertid lagstiftaren anse nödvändigt, att inkomst
genom skogsafverkning å annans mark särskildt taxerades, der skogen
vore belägen, kunde föreskrift härom inflyta i § 12 af bevillnmgstörordningen
och i instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestammas,
att, derest sådan inkomst ej kunde genom förda räkenskaper visas, den
finge antagas utgöra det utdrifua virkets värde, efter ortens pris, med
afdrag för köpeskilling jemte räntor och öfriga omkostnader.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att andra ändringar i
o-ällande bevillningsförordning icke vore i nu förevarande afseende åt
behofvet påkallade, än att i § 5 af förordningen bestämdes, att särskilda
värden skulle vid jordbruksfastighets taxering åsättas in- och atrosningsjorden,
samt att i § 1 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna
föreskrifves, att värdet af jordbruksegendom skulle bestammas med
hänsyn, bland annat, till jordens och ståndskogens beskaffenhet.

" Länsstyrelsen i Vermlands län har ansett, att den nuvarande

fastighetsbevillningen borde bibehållas för beskattning af afkastning af
skog,, som af jordegaren disponerades, men att, der afverkning eller
försäljning af skog skedde i den utsträckning, att egendomens värde
derigenom väsentligen minskades, inkomstbevillning skulle inträda, likasom
äfven för inkomst af virkesfångst å annans mark. Inkomstbevillningen
skulle utgöras å den ort, der skogen vore belägen.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att i fastighetens värde
borde vid taxeringen inbegripas äfven skogens välde, men att dessutom,
der växande skog tillgodogjordes utöfver husbehofvet, inkomst af skogsrörelsen
borde anses såsom beskattningsbar inkomst af arbete.

Vid komiténs förslag angående införande af inkomstbevillning för
beskattning af skogs afkastning synes mig till en början kunna erinras,
att komiténs lagförslag icke tydligen och uttryckligen angifver, om eller
på hvad sätt inkomst genom virkesfångst å annans mark skall blifva
föremål , för inkomstbevillning. Af motiveringen till förslaget synes
emellertid framgå, att komitén ansett, att, om vid sådan virkesfångst
omedelbar försäljning af skogseffekterna egde rum, dylik rörelse vore
att räkna till handel med skog eller skogseffekter, för hvilken handelsrörelse
inkomstbevillning då skulle erläggas, samt att, om virket användes
för egen förädlingsindustri, inkomsten af virkesfångsten skulle
blifva föremål för beskattning i sammanhang med vinsten af förädlingsrörelsen.
Huruvida dock virkesfångst å område, för hvilket den, som
verkställer virkesfångsten, ej är pligtig utgöra fastighetsbevillning, städse
kan anses som handel i de fall, der virkesfångsten ej sker för eget
husbehof eller för egen förädlingsindustri, torde vara tvifvelaktigt.
Isynnerhet kunna taxeringsmyndigheterna härom råka i tvekan, der
virkesfångsten sker blott tillfälligtvis och ej bedrifves såsom yrke samt
eger rum från område, till hvilket afverkaren sedan längre tid tillbaka
förvärfva!, afverkningsrätt.

Att virkesfångst, som sker å annans mark, men för egen förädlingsrörelse,
skall beskattas i sammanhang med denna senare, torde
dessutom från komitéförslagets synpunkt, såsom äfven länsstyrelserna
i Stockholms och Norrbottens län framhållit, vara mindre följdriktigt,
då dylik virkesfångst från område, för hvilket den, som verkställer
virkesfångsten, är pligtig utgöra fastighetsbevillning, skall beskattas
såsom en särskild rörelse. Svårigheten att, vid virkesfångst å annans
mark uppskatta den vinst, som af virkesfångsten i och för sig bör
anses hafva uppstått, torde nämligen icke vara större än att uppskatta
denna vinst vid virkesfångst å egen mark.

Huru inkomsten af virkesfångst närmare skall vid beskattningen

beräknas, vare sig denna virkesfångst sker för egen förädlingsrörelse
eller för omedelbar försäljning, verkställes å egen eller å annans mark,
är icke i komiténs lagförslag tydligen angifvet. Det heter nämligen
härom allenast, uti den af komitén föreslagna § 3 af instruktionen för
taxeringsmyndigheterna, att »vid beräkning af inkomst genom försäljning
af skog och skogseffekter samt virkesfångst hafva taxeringsmännen
att noggraryit göra sig underrättade om mängden och beskaffenheten
af hvad som försålts eller annorledes tillgodogjorts, om
derför belöpande inköps- och afverkningskostnad samt om den köpeskilling,
det försålda betingat, eller det värde annorledes användt. virke
med hänsyn till förhållandena i orten kan anses ega, jemte de öfriga
omständigheter, som på ett rätt bedömande af hithörande taxeringsfrågor
kunna inverka».

Om också beskattningsnämnderna utan större svårighet skulle kunna
erhålla kännedom om det pris, försåld skog eller såldt virke betingat,
eller värdet i orten å skogseffekterna samt angående omkostnaderna
för skogens tillgodogörande, återstår alltid för beräkning af
den behållna vinsten att afgöra, huruvida afdrag må få ega rum för
hvad sjelfva skogen kostat den, som tillgodogör sig densamma, och
i så fall huru detta afdrag må beräknas. Ehuru sådant ej i lagförslaget
uttryckligen säges, är det, efter komiténs motivering att döma, dess
mening, att afdrag vid taxering skall få ske för hvad befintlig ståndskog
kan anses hafva kostat sin egare eller afverkare. Härvid uppstår
då frågan, om vid afverkning af skog afverkaren skall ega att först
afräkna hela köpeskillingen å skogen, eller om denna skall uppdelas å
skogsbeståndet, och i den mån den afverkade delen deraf betingat högre
försäljningssumma eller eljest kan anses hafva högre värde, än som
motsvarar den del af köpeskillingen, som derå belöper, inkomstbevillning,
efter det äfven andra behöriga afdrag skett, inträda. Det
senare tillvägagåendet, hvilket vore förenadt med en uppskattning lika
svår, om ej svårare än den, som erfordras för en riktig uppskattning
af skogens värde vid fastighetstaxering, synes icke hafva varit af
komitén afsedt.

Skall emellertid köpeskillingen för skogen först afräknas å inkomsten
eller värdet af virket, innan beskattningsbar inkomst får antagas
hafva uppstått, blifver sådant synnerligen svårt, om ej omöjligt
att rättvisligen genomföra. Taxeringsmyndigheterna kunna nämligen
icke vara i tillfälle att steg för steg följa amorteriugen af ett skogsområde
eller att med säkerhet afgöra, när skogen skall anses betaid
samt behållning af afverkningen uppstå.

Det kaii dessutom ifrågasattas, om ett förfarande sådant som det
nu nämnda öfverensstämmer med den nuvarande bevillningsförordningens
grunder, enligt hvilka man vid taxering af inkomst har att taga hänsyn
allenast till förhållandena under ett enda år.

. ,Så?1.vid uPPskattning af inkomst genom skogsafverkning som
vid beräkning af annan afkastning af skog kan för öfrigt i talrika
tall saknas hvarje säker utgångspunkt för bedömande af hvad skogen
kostat sin egare, nämligen då skogen under äldre tider förvärfvats,
gatt i arf o. s. v. Följden häraf skulle säkerligen mången gång blifva,
att taxering komme. att ske, innan ännu behållen vinst uppstått.

„ biåsom äfven komitén framhållit, är det vidare föga egentligt att,
pa sätt enligt komiténs förslag dock skulle blifva fallet, der virkesfångst
a egen mark sker för egen. förädlingsrörelse, anse beskattningsbar inkomst
hafva uppstått särskildt af virkesfångsten och sålunda vid förädliDgsrörelsens
beskattning låta afdrag ega rum för det redan beskattade
virket. Detta leder dessutom till mångfaldiga svårigheter, såsom erfarenheten
nogsamt visat i fråga om de nu, ehuru å annan grund vid
beskattning af inkomst af trävarurörelse medgifna afdrag för värdet af
virke från egna och arrenderade skogar. Det naturligaste och det enda,
som kan lända till full rättvisa, är att betrakta rörelse, deri virke ingår
såsom råmaterial, som gemensam med den skogsafverkning, hvilken
för förädlingsrörelsen och af dess idkare sker. Först i den mån och
ti det belopp, som hela rörelsen utvisar behållen vinst, bör derför beskattning
ega rum.

Vid föregående förslag till inkomstbevillning för inkomst af skogs
a uiog har anmärkts svårigheten för taxeringsmyndigheterna att
erhålla kännedom om.hvarje enstaka afverkning och försäljning af virke.
Om ock, såsom komitén i sitt betänkande framhållit, denna svårighet
icke är större i fråga om skogs afverkning än beträffande annan tillfällig
verksamhet, som enligt gällande bevillningsförordning bör blifva
föremål for inkomstbevillning, kan härvid dock erinras, att denna svårighet
säkerligen komme att hafva mer omfattande följder vid en så stor
industri,, som skogsafverkningen i vårt land är, och då det nuvarande
beskattningssättet för skogs afkastning, eller fastighetsbevillning, skulle
utbytas mot inkomstbevillning.

Då komitén vidare föreslagit, att icke blott vid afverkning af skog,
utan vid hvarje försäljning eller upplåtelse af skog, vare sig enbart
eller i förening med jord, inkomstbevillning skall påföras för den behållna
vinsten af skogens försäljning eller upplåtelse, ökas härigenom
i betydlig mån svårigheten för taxeringsmyndigheterna att verkställa

taxering af hithörande slag af inkomst i alla de fall, der sadant enligt

förslaget borde ske. , „ 10 ,___

Har sådan taxering icke kunnat ega ruin det år, da upplåtelsen

eller försäljningen försiggått, derför att densamma icke för. det arets
beskattningsnämnder varit eller ens kunnat vara känd, torde icke e er
med den nuvarande lydelsen afbevillningsförordnmgens § 10 mom. \llvH''
ken komitén icke föreslagit någon ändring, taxering kunna ske följande
år. I många fall skulle då utan tvifvel vederbörande undgå all taxering
och en i ögonen fallande brist på jemlikhet vid beskattningen

Föregående förslag till inkomstbevillning för inkomst af skog
synes hafva afsett, att dylik bevillning skulle inträda allenast, der
utverkning af skog till annat än husbehof egde ruin. Denna ståndpunkt
intages ock af länsstyrelsen i Stockholms län i dess nu i fragan algitna
yttrande. Ett dylikt förslag, som på samma gång innebure, att
skogsafverkningen städse skulle anses såsom en särskild rörelse och
beskattas i orten, der den drefves, eller med andra ord der skog -området vore beläget, kan väl tyckas erbjuda fordelen af en viss enkelhet
och lätthet vid tillämpningen samt härigenom och i otngt vara
fullt tillfredsställande. Detta torde dock endast vara skenbart. Uto
att, på sätt förut erinrats, det är föga egentligt och äfven ledande till
svårigheter vid taxering af inkomst från foradlingsrorelse att sarskildt
beskatta skogsafverkning, som sker for egen förädlingsindustri, undgå
man nämligen icke, äfven om inkomstbevillningen inskrankes till de
fall, der skog afverkas, svårigheterna vid den beskattningsbara inkomsten
beräkning Man torde nämligen icke kunna underlåta att äfven da
föreskrifva, det behörigt afdrag skall ske för hvad skogen kostat > dens
hand, som afverkar densamma. Det är alldeles uppenbart att afdrag
för skogens inköpskostnad bör så ske, om någon under ett ar mkopt
ett skogsområde och under samma år afverkar detsamma.
bör förhållandet vara i andra fall, der skogen forvarfvats vaie sig g
nom köp sedan längre tid tillbaka, genom arf eller dylikt. Evang
heterna att då bedöma hvad skogen vid afverkningstillfallet kostat den
som verkställa afverkningen, äro emellertid, såsom förut eimrats, hogs
afsevärda och skulle i många fall blifva omöjliga att öfvervinna.

Om man åter för att undvika dessa svårigheter icke ville medgifva
något afdrag för skogens inköp eller dermed jemförlig kostnad,
skulle detta, såsom lätt inses, i talrika fäll medföra uppenbara orattvisoi

Genom att inkomstbevillningen endast skulle ega rum vid skoö
afverkning skulle slutligen den inkonseqvensen inträda, att, om en

skogsegare försålde sin skog till annan, som i sin tur afverkade den,
skogsegaren undginge bevillning för sin inkomst af skogen, under det
att sådan skulle utgöras, om han sjelf afverkade skogen. Förevarande
förslag leder ock, såsom man förut deremot anmärkt, derhän, att en
jordegare, som spar sin skog, får utgöra lägre bevillningsafgift än egare
till en likadan fastighet, men som är nödsakad att afverka skog" till
afsalu, ehuruväl den förra fastigheten till följd af sin sparade skog vid
försäljning betingar ett högre pris än den senare.

Hänsyn till dessa förhållanden torde hafva bestämt komitén att i
sitt förslag utsträcka inkomstbevillningen till att omfatta inkomst icke
blott genom skogsafverkniug, utan äfven genom annan afkastning af
skog, såsom genom upplåtelse af sjelfva den växande skogen, vare sig
enbart eller i förening med fastigheten i öfrigt.

Genom ett sådant konseqvent genomförande af inkomstbevillningen
ökas emellertid, såsom här ofvan erinrats, i afsevärd mån de eljest
stora svårigheterna vid dess tillämpning, svårigheter, hvilka delvis
sammanhänga med vanskligheten att vid förevarande slag af inkomst
tillämpa den nuvarande bevillningsförordningens allmänna bestämmelser
samt med bristerna i dessa.

Om man derför äfven må medgifva, att, såsom komitén andragit,
det är en principielt riktig grundsats, att afkastning af skog skall beskattas,
endast i den mån den lemnat behållen inkomst, och om derför
inkomstbevillning, teoretiskt sedt, är att uti ifrågavarande hänseende
föredraga framför den nu varande fastighetsbevillningen, torde dock
hänsynen till de nuvarande faktiska förhållandenas kraf böra fälla utslaget
till förmån för fastighetsbevillningen.

Denna hämsyn synes endast under den förutsättning böra gifva
vika, att lagstiftaren vore besluten att ombilda bevillningsförordningen
till en fullt konseqvent genomförd inkomstskattelag, hvarvid då äfven
inkomstskatt borde utgå för inkomsten af jordbruksrörelse likaväl som
för inkomsten af skogsafverkning eller virkesfångst, och den nuvarande
fastighetsbevillningen borttagas eller inskränkas. I så fall kunde det
vara ändamålsenligt, att den princip, som ligger till grund för komiténs
. förslag, komme till tillämpning såsom ett första steg i denna
riktning.

Kan deremot något sådant icke förutsättas, utan bör man tvärtom
antaga, att fastighetsbevillning fortfarande kommer att bestå såsom
skatt för afkastning af fastighet, synas öfvervägande skäl tala för, att
denna^ skatteform tiliämpas i fråga om all omedelbar afkastning af fastighet,
således äfven å skogsafkastning.

I flere i de i frågan afgifna yttrandena, särskildt af länsstyrelserna
i de norrländska länen med undantag af Norrbottens, har äfven
framhållits, att man icke borde afvika från hittills gällande grundsats
om fastighetsbevillning för beskattning af skogs afkastning, samt att
denna grundsats vore enklare och lättare att tillämpa än komitéus förslag,
hvarjemte länsstyrelsen i Södermanlands län särskildt erinrat om
den motvilja, som hos den jordegande befolkningen i allmänhet vore
rådande mot inkomstbevillnings utgörande.

Det torde ock vara gifvet, att, äfven om fastighetsbevillning likasom
hvarje afkastningsskatt kan anses vara eu mindre fullkomlig skatteform,
är den dock, praktiskt sedt, mindre svår att genomföra. Genom
deusammas användning å skog, likasom å en fastighet i ötrigt, undviker
man äfven att, såsom i komiténs förslag är lallet, behölva uppdraga
eu skilnad mellan den del af skogs afkastning, som användes
till husbehof, samt annan afkastning af skog. Genom fastighetsbevillningen
och dermed följande kommunala utskylder löses dessutom utan
större svårighet frågan om hvarje kommuns rätt till skattebidrag af
skogstillgången inom kommunen. Detta senare bestyrkes i viss man
deraf, att komitén för att tillgodose kommunernas intressen funnit sig
nödsakad att, hvad beträffar statens skogar, frångå principen af inkomstbevillning
och föreslå, att i fråga om dem växande skogens hela varde
skulle ingå i fastighetens taxeringsvärde.

Vid en fortsatt tillämpning af fastighetsbevillningen för beskattning
af skogs afkastning uppstår emellertid först frågan, i hvilka fall
fastighetsbevillning bör inträda och af hvem den skall utgöras. I den
af komiténs ordförande vid komiténs förslag afgifna reservation är föreslaget,
att det skulle åligga ej blott egare, utan äfven innehafvare af
skogsområde eller af intecknad rätt till skogsafverkning att för den en
hvar tillhörande skog utgöra fastighetsbevillning.

Det ligger i fastighetsbevillningens natur, att man vid densamma
fäster sig uteslutande eller öfvervägande vid sjelfva fastigheten och
mindre vid den, som innehar densamma. Det är derför endast af underordnad
betydelse hvem som i första hand skall svara för nämnda bevillning.
Praktiskt taget är enklast, att detta varder fastighetens egare,
om hvilken tillförlitlig kännedom lättast kan vinnas. Detta är ock
den nuvarande bevillningsförordningens ståndpunkt och framgår af föreskrifterna
i § 2 derstädes, enligt hvilka innehafvare af fastighet endast
i undantagsfall, och der han mera är att jemställa med fastighetsegare,
skall utgöra fastighetsbevillning. Att, på sätt i reservationen föreslås,
utsträcka dessa undantag till alla de fall, der någon förvärfvat rätt till

skogs afverkning å annans mark ock låtit inteckna denna rätt, synes
icke vara erforderligt eller praktiskt ntförbart. Utom att skyldigheten
att erlägga fastighetsbevillning sålunda skulle göras beroende af inteckning
och inträda först då sådan vunnits, kan nämligen erinras, att det
för taxeringsmyndigheterna blefve en likaså vansklig som mödosam
uppgift att bestämma det taxeringsvärde, som borde åsättas en afverkningsrätt
till träd af vissa dimensioner, och att fördela taxeringsvärdet
å en skog mellan flera eller färre personer, som der hade rätt till afverkning.
Det blefve ock synnerligen svårt, om ej omöjligt för beskattningsnämnderna
att hålla reda på olika afverkningsrätters tillkomst och
fortvaro samt hvem, som vid hvarje tillfälle vore innehafvare af
desamma.

Skälet för att särskildt taxeringsvärde skulle åsättas en upplåten

afverkningsrätt är uppenbarligen att söka deri, att man velat befria

jordegaren från att erlägga fastighetsbevillning för skog, som han till
annan upplåtit. Såsom förut framhållits, ligger det dock icke i fastighetsbevillniugens
natur, att härtill tages hänsyn. Någon större oegentlighet
ligger det icke heller deri, att jordegaren i nu afsedda fall erlägger
bevillning för hela sin fastighet, än att detta sker i de fall, der

han upplåtit större eller mindre del af sin jord åt annan på arrende.

Om äfven arrendeafgiften i regel utgår årligen, under det att liqvid
för skogsafverkningsrätt vanligen erlägges på en gång, bör icke detta
verka någon egentlig skilnad. I båda fallen står det dessutom jordegaren
öppet att genom enskild öfverenskommelse göra sig i vederbörlig
mån skadeslös för den honom åliggande skattskyldigheten.

Icke heller hänsynen till redan upplåtna afverkningsrätter torde
förtjena något afgörande afseende, då dels nu i lagstiftningen finnes
och städse funnits stadgadt, det jordegaren i hithörande fall i regel
skall erlägga bevillning för upplåten skog, så att således något nytt
förhållande icke skulle i lagstiftningen införas, dels ock, efter hvad
komitén framhållit, äldre afverkningsrätter mer och mer upphöra och
nya sådana i senare tider mera sällan komma till stånd.

Fullgiltiga skäl torde alltså icke förefinnas att ytterligare utsträcka
bestämmelserna i § 2 bevillningsförordningen om innehafvares skyldighet
att i vissa fall utgöra bevillning för af honom innehafd fastighet,
utan torde den enda ändring, som i nämnda lagrum erfordras, vara
att, till öfverensstämmelse med den praxis, som utbildat sig, och för
undvikande af tvetydighet, i samma § a) uttryckligen stadgas, att med
der omnämndt »skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens
understöd till sågverk eller kanalbolag», afses allenast af staten upplåtet
område.

Eu af de mest öfverklagade olägenheterna vid tillämpningen af nu
gällande bestämmelser har varit, att i stora delar af landet behörig
hänsyn icke vid fastighetstaxeringen tagits till den växande skogens
värde. För att, bland annat, ernå en noggrannare fastighetstaxering
har i de nu föreliggande förslagen hemstälts, att vid jordbruksfastighet
särskilda värden skulle sättas å inrösnings- och å afrösningsjorden.

Det torde icke kunna förnekas, att genom en dylik föreskrift större
noggrannhet, skulle kunna vinnas vid taxering af jordbruksegendom.
Emellertid har af ett stort antal länsstyrelser anmärkts, att denna föreskrift
skulle blifva omöjlig att efterlefva, hvarförutom från ett och annat
håll anförts, att taxeringsmyndigheterna skulle hafva lättare att bilda sig
ett omdöme om värdet af en jordbruksfastighet i dess helhet än om dess
skilda delar. Med afseende härå och då för det, ändamål, som med ifrågavarande
förslag afses, icke torde vara erforderligt, att särskilda värden
åsättas inrösnings- och afrösningsjorden, utan det torde göra tillfyllest, om
i taxeringslängden an märkes det värde, hvartill fastighetens skogsmark
och derå växande skog uppskattats, anser jag, i likhet med länsstyrelserna
i Stockholms, Yesternorrlands och Jemtlands län, annan ändring
i nu gällande stadganden icke vara uti det hänseende, hvarom här är
fråga, behöflig, än att föreskrift lemnas derom, att det värde, hvartill
fastighets skog uppskattas, skall i taxeringslängden särskildt utsättas.
Detsamma borde äfven gälla om värdet af de särskilda förmåner, såsom
torfmossar m. m., hvarom förmäles i § 1 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna.
Kolumn för dessa anteckningar torde lätteligen kunna
inrymmas i taxeringslängderna utan att derför, såsom nu föreslagits, de
nuvarande kolumnerna för partisumma och hufvudsumma skulle sammanslås
till en enda, mot hvilken anordning flere, såsom det förefaller,
befogade erinringar i de afgifna yttrandena framstälts.

För ytterligare inskärpande deraf, att i fastighetsvärdet skogens
värde bör inräknas, vore tilläfventyrs lämpligt, att sådant i § 3 af
bevillningsföi-ordningen uttryckligen framhölles.

En annan anmärkning, som kan göras i fråga om skogsvärdes
inräknande i fastighetstaxeringsvärdet, är att, då detta senare i regel
bestämmes för tre år i sender, men skogen genom tillväxt ökas eller
genom afverkning minskas i värde, fastighetens taxering derefter borde
oftare jemkas. Detta i förening med svårigheten att rätt och noggrannt
bestämma växande skogs värde har framhållits såsom de mera afsevärda
olägenheterna vid fastighetsbevillning för skog. Vigten af dessa anmärkningar
torde icke kunna underkännas, men emot dem kan erinras, att
man vid all fastighetstaxering måste nöja sig med ett ungefärligt medel -

värde, och att detta värde äfven i fråga om den en fastighet tillhörande
skog torde låta sig utan så stor svårighet utfinnas, samt att, då man
endast afser att vid taxeringen vinna ett medelvärde å skog, man kan
lemna utom räkningen den vanligen ringa ökning i värde, skog genom
tillväxt under den för fastighetstaxeringen gällande treårsperiod kan
ernå. Det vore derför allenast erforderligt att till nu gällande bestämmelser
i § 2 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna lägga ett
stadgande af innehåll, att jemkning i fastighets taxeringsvärde under
tiden mellan tvenne allmänna fastighetstaxeringar finge ske äfven »der
fast egendoms värde genom skog saf verkning märkligen förminskats i förhållande
till dess uppskattade värde.» Att, såsom i reservationen till
komiténs förslag hemstälts, för ifrågavarande ändamål förändra uttrycket
i samma § »af annan dylik anledning» till »annan anledning» torde
dereibot kunna gifva en alltför stor utsträckning åt ifrågavarande undantagsbestämmelse.

Med de jemkningar, som ofvan nämnts, torde fastighetsbevillning
för beskattning af inkomst från afkastning af skog fortfarande kunna
lämpligen bibehållas. Fastighetsbevillningen synes nämligen vara en
fullt lika användbar form för beskattning af nämnda inkomst som för
beskattning af inkomst från jord bruksrörelse, hyresiukomst eller andra
förmåner af fast egendom. I medeltal torde densamma ock lika väl i
fråga om virkesfångst eller annat tillgodogörande af skog som beträffande
iordbruksrörelse kunna anses motsvara den inkomst, jordegaren
eller med denne jemförlig innehafvare af en jordbruksfastighet af densamma
i allmänhet drager.

Genom fastighetsbevillningen är emellertid icke beskattad annan
afkastning af skog än den, jordegaren eller i de fall, som i § 2 bevillningsförordningen
omförmäles, innehafvaren deraf drager. Inkomst
genom virkesfångst eller skogsrörelse, som utöfvas af annan, synes
deremot lämpligast böra blifva föremål för inkomstbevillning. Redan
nu har ock, äfven om, så^om komitén framhållit, gällande bevillningsförordnings
affattning rätteligen skulle leda derhän, att virkesfångst
eller skogsrörelse å annans mark, likasom jordbruksrörelse å annans
område, icke finge underkastas inkomstbevillning, detta dock, åtminstone
hvad skogsrörelse eller virkesfångst beträffar, i praxis i flere fall
skett. Rättvisan synes äfven kräfva, att inkomsten af dylik rörelse
likasom af jordbruksarrende, hvilken inkomst icke kan anses beskattad
genom den egaren till fastigheten åliggande fastighetsbevillning, underkastas
inkomstbevillning. Ett tillägg i detta syfte till § 8 mom. 2
bevillningsförordningen torde alltså vara på sin plats.

Hvad beskattningsorten för inkomst af virkesfångst eller skogsrörelse
å annans mark beträffar, har i några af de öfver komiténs förslag
afgifna yttrandena hemstälts, att denna alltid måtte blifva den ort,
der skogen vore belägen. Enligt komiténs förslag åter skulle vid virkesfångst
å annans mark, så vida omedelbar försäljning af skogseffekterna
skedde, rörelsen — såsom hvarje annan rörelse — beskattas i den ort,
der don drefves, hvilken då väl blefve den, hvarest skogsområdet vore
beläget, men, om virkesfångsten skedde för egen förädlingsrörelse, särskild
taxering icke ega rum, utan vinsten af virkesfångsten beskattas
med vinsten af förädliugsrörelsen och således å den eller de orter, der
denna senare skulle beskattas.

Detta senare eller komiténs förslag torde förtjena företrädet framför
det förra. Om det äfven i viss mening kan sägas, att virkesfångsten
är en hufvudsaklig gren af trävarurörelse och att derför inkomsten af
denna rörelse i dess helhet bör fördelas äfven å de orter, der skogsafverkningen
sker, kan det å andra sidan icke förnekas, att anskaffandet
af virke för trävaruindustrien icke är annat än detsamma som anskaffande
af råmaterial för hvarje annan industri; att det derför är oegentligt att
särskildt beskatta ett dylikt anskaffande af råmaterial för trävaruindustrien;
att det är omöjligt att bestämma, huru stor del af vinsten af
en sågverksrörelse, sådan denna vinst slutligen visar sig, bör belöpa å
hvarje särskild ort, derifrån virke hemtats; samt att det är godtyckligt
att redan å afverkningsorten beskatta virkesfångsten efter ett antaget
pris å virket, som tilläfventyrs icke sedermera ernås, eller fastän vinsten
å nämnda virkesfångst sedermera fullt uppväges eller till och med bytes
i förlust genom misslyckad flottning eller andra missöden och förluster
vid rörelsen i dess helhet. c

Hänsynen till de kommuners intressen, der skogarne äro belägna,
synes icke heller böra föranleda till att, såsom komitén uttryckt sig,
på detta sätt »sönderbryta trävaruindustriens behållna inkomst i tvenne
delar», då, efter hvad ofvan framstälts, kommunerna, i den mån skogens
värde ingår i derinom belägna fastigheters värden, genom de efter
fastighetsbevillningen utgående kommunala utskylder erhålla skattebidrag
för inom kommunen befintlig skog. Såsom komitén erinrat,
torde detta äfven på grund af §§ 57 och 58 i gällande förordning om ''
kommunalstyrelse på landet böra ega rum för inom landskommunerna
belägna, staten tillhöriga skogsområden, ehuru dessa icke påföras fastighetsbevi
Ilning.

Hvad nu nämnts i fråga om beskattningsorten vid taxering af inkomst
af virkesfångst å annans mark torde äfven öfverensstämma med

de nu gällande allmänna stadgandena om beskattningsort vid inkomst- <*
taxering, och några särskilda föreskrifter i detta afseende beträffande
nu förevarande slag af inkomst lära alltså icke vara beböfliga, utan
endast ett stadgande derom, att dylik inkomst skall, likasom annan inkomst
af rörelse, räknas som inkomst af arbete, hvilket stadgande då
konseqvent borde utsträckas att omfatta äfven jordbruksrörelse å annans
mark.

Enligt min mening skulle sålunda utan någon rubbning af grunderna
för nu gällande bevillningsförordning frågan om beskattning af
inkomst genom afkastning af skog kunna på ett i hufvudsak tillfredsställande
sätt lösas, om denna afkastning, der den tillfölle fastighetens
eg are eller, i fall som omförmäles i § 2 bevillningsförordningen, denna
§ ändras på sätt förut framhållits, fastighetsinnehafvaren blefve, såsom
hittills, beskattad genom fastighetsbevillning samt virkesfångst å område,
för hvilket den, som verkstält virkesfångsten, icke vore pligtig utgöra
fastighetsbevillning, blefve, der den vore en sjelfständig rörelse, såsom
sådan beskattad genom bevillning för den behållna inkomst, rörelsen
lemnade, samt, der virkesfångsten skedde för egen förädlingsindustri,
beskattad i sammanhang med denna.

Det återstår emellertid i förevarande hänseende frågan, om och i
så fall i hvad mån vid beskattning af inkomst af förädlingsrörelse afdrag
bör få ske för värdet af i rörelsen användt virke. Såsom komitén framhållit
och af flerfaldigt resolutioner i beskattningsmål framgår, anses
sådant afdrag för närvarande i regel böra vara medgifvet för virke
»från egna och arrenderade skogar» samt till belopp beroende af virkets
värde i orten, der det hemtats.

Då, enligt hvad ofvan anförts, fastighetsbevillningen icke borde få
anses afse virkesfångst å område, för hvilket den, som verkstälde virkesfångsten,
icke vore underkastad fastighetsbevillning, utan denna virkesfångst
skulle, om den bedrefves såsom en rörelse för sig, beskattas
genom inkomstbevillning för denna rörelse och, om den skedde för egen
förädlingsindustri, genom iukomstbevillningen för densamma, följer häraf,
att något särskildt afdrag för värdet af virke från »arrenderade skogar»
icke enligt de här angifna grunder borde ifrågakomma. Beträffande
virke, som hemtades från annans mark för egen förädlingsrörelse, borde
således afdrag vara tillåtet allenast för de till omkostnader för rörelsens
bedrifvande hänförliga utgifter för skogens inköp, virkets afverkning
o. s. v., hvilka kostnader väl i hvarje ordnad trävarurörelse erhålla sitt
behöriga och riktiga uttryck i räkenskaperna för densamma, samt påföras
rörelsen, innan nettovinsten af densamma utföres.

Användes deremot virke från egen mark eller från område, hvarom
i § 2 bevillningsförordningen förmäles, för egen förädlingsrörelse, är
idkaren af sådan rörelse genom den för skogsområdet utgående fastighetsbevillning
redan beskattad för skogens afkastning. I sådana fall
skulle derför kunna anses befogadt, att vid beräkning af beskattningsbara
inkomsten af förädliugsrörelsen afdrag finge göras för värdet af
det använda virket. Denna uppfattning torde också vara med billighet
och rättvisa fullt öfverensstämmande, der fråga är om förädling, som af
en jordegare tillfälligtvis bedrifves. t. ex. om han sjelf försågar virke
från egen skog. För inkomsten af denna försågning bör jordegaren
alltså beskattas allenast i förhållande till den vinst, sjelfva försågningen
kan anses hafva lemnat, efter afdrag för virkets värde.

Annorlunda torde deremot saken böra uppfattas, der förädlingsrörelsen
icke drifves tillfälligtvis, utan såsom en regelbunden affär af
större eller mindre omfattning. De fastigheter, som för denna förvärfvats
och från hvilka virke för rörelsen hemtas, synas riktigast böra betraktas
såsom ingående i denna rörelse eller med andra ord såsom för rörelsen
använda fastigheter. Egaren till en förädlingsrörelse, t. ex. ett sågverksbolag,
som eger skogsområden, torde ock mindre vara att anse
såsom en fastighetsegare, hvilken på vanligt sätt sköter och brukar sin
fastighet, än såsom en industriidkare, hvilken allenast begagnar fastigheten
till att derifrån hemta det råmaterial, han behöfver.

Den afkastning af fastighet, som i senare fallet erhålles, kan esomoftast
blifva mera betydande än den, en vanlig jordegare erhåller. Då
fastighetsbevillningen bestämts med afseende å den afkastning, dessa
i allmänhet kunna anses draga af sin fastighet, följer, att densamma
kan blifva en helt otillräcklig beskattning, om den utan åtskilnad skulle
blifva den enda gällande äfven i andra fall.

Med hänsyn härtill och med anslutning till den synpunkten, att
i nu afsedda fall fastigheterna eller skogsområdena närmast äro att anse
såsom använda för rörelses bedrifvande, borde, enligt min mening,
afdrag vid taxering af inkomst af förädlingsrörelse allenast få göras för
ett belopp, motsvarande den procent af fastighetsvärdet, i förhållande
till hvilken fastighetsbevillningen utgår. Någon orättvisa i beskattningshänseende
torde icke ligga häruti. Det är endast till nämnda
procent fastighetens afkastning vid fastighetsbevillningen beräknats, och
det är endast så tillvida, som denna afkastning redan är beskattad.
Hvad som derutöfver kan genom förädliugsrörelsen af fastigheten i vinst
erhållas bör derför, likasom all annan behållen inkomst af rörelse, beskattas.

Att olika grunder sålunda uppstälts i fråga om beräkning af beskattningsbar
inkomst vid förädlingsrörelse, som af eu jordegare tillfälligtvis
bedrifves, och vid dylik rörelse, som drifves mera kontinuerligt
eller såsom en verklig rörelse, hvarigenom i regel större
afdrag i förra fallet skulle få ega rum än i det senare, är påkalladt af
den olikhet, som faktiskt emellan dessa fall råder. En vanlig jordegare
drifver nämligen icke i allmänhet skogsrörelse årligen, men får oberoende
häraf för hvarje år utgöra fastighetsbevillning för skogen. Föga rättvist
vore då, om i förevarande hänseende afdrag medgåfves honom
allenast med den procent af skogsområdets taxeringsvärde, hvarefter
ett års fastighetsbevillning utgår.

Der någon deremot drifver en formlig trävarurörelse och härför
hemtar virke från egna eller dermed jemförliga skogsområden, kan han
sägas använda dessa för sin rörelse; och någon orättvisa sker icke, om
det afdrag, hvarom här är fråga, inskränkes till en i förhållande till
fastighetsbevillningen bestämd procent af skogsområdenas taxeringsvärde.
Å andra sidan bör dylikt afdrag få göras för hela det skogsområde,
som tillhör och ingår i rörelsen, äfven om virke ej årligen
hemtas från hvarje särskild fastighetsdel, enär oberoende häraf skogsområdet
i sin helhet kan anses för rörelsen användt,.

Enligt hvad sålunda framstälts, skulle alltså afdrag för värdet af
virke, som användes i förädlingsrörelse, icke vid beräkningen af dennas
beskattningsbara inkomst få ske, men väl afdrag vara tillåtet, utan för
kostnaderna för afverkning, i behörig mån för köpeskillingen för rätt
till virkesfångst å annans område och för en med hänsyn till fastighetsbevillningen
bestämd procent af taxeringsvärdet å egna och dermed
jemförliga skogsområden. Då tillförlitlig kännedom om dessa taxeringsvärden
utan någon större svårighet bör kuuna vinnas, torde på detta
sätt, utan förfång för den skattskyldige, taxering af inkomst, af sågverksrörelse
och dermed jemförlig industri lättast kunna ordnas.

Det torde dock härjemte böra framhållas, att vid taxering af inkomst
af sågverks- eller annan förädlingsrörelse afdrag dessutom böra
få ske för kostnaderna för vård af egna eller dermed jemförliga skogar
samt för ränta å lånt kapital, äfven om detta användes till inköp af
skogsområden och lånen intecknats i fastigheterna. På sätt af mig
här nedan i fråga om jernvägsbolags rätt till afdrag vid inkomsttaxering
för ränta å gäld, intecknad i jernvägen, närmare utföres, synes detta
böra medgifvas vid all taxering af inkomst för rörelse; men åtminstone
varder ett sådant medgifvande oafvisligt, om, enligt hvad ofvan utvecklats,
skogsområden, hvilka egas af den, som drifver sågverk eller
annan förädlingsindustri, betraktas såsom ingående i denna rörelse, och

derför vid taxering af inkomsten af rörelsen afdrag för värdet af virke
från dessa områden icke få göras, utan, likasom för fastigheter, som
användas för eu rörelse, allenast för ett visst genom fastighetsbevillning
beskattadt belopp af taxeringsvärdet. Skola dessa skogsområden
i dessa fall anses såsom för rörelsen använda, böra å andra sidan de
för deras förvärfvande upptagna lån ock räknas till sådant kapital, för
ränta hvarå afdrag må ega rum.

Den andra fråga, rörande hvilken komitén afgifvit förslag, angår
sättet för fördelning af bankbolags beskattningsbara inkomst af rörelse
mellan de orter, der rörelsen skall beskattas.

I detta afseende har komitén hemstält, att till grund för nämnda
fördelning måtte läggas in- och utlåningens storlek vid de olika kontoren,
samt att denna skulle bestämmas efter de belopp, som vid hvarje
månads slut balanserades å kontorens in- och utlånioffsräkningar, utelöpande
postremissvexlar samt egna banksedlar oräknade; och har
komitén föreslagit en härefter lämpad lydelse af § 16 mom. 1 af bevillniugsförordningen
samt af § 5 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Detta komiténs förslag har tillstyrkts eller lemnats utan erinran
af Öfverståthållare-Embetet och samtliga de länsstyrelser, som yttrat
sig i frågan, med undantag af läusstyrelsen i Hallands län.

För min del har jag icke något att emot komiténs förslag i denna
del erinra.

Det har, närmast med föranledande af komiténs förslag till ändrad
lydelse af § 16 mom. 1 i bevillningsförordningen, i ett af de afgifna
yttrandena framhållits, att närmare bestämmelser borde meddelas om
beskaffenheten af de uppgifter, styrelse för verk eller bolag, som i
samma lagrum omförmäles, skall lemna om verkets eller bolagets inkomst.

För en rättvis och jemlik taxering samt för undvikande af åtskilliga
vid taxeringen nu uppstående tvister vore detta utan tvifvel i
hög grad önskligt, och synes det i sådant afseende lämpligen,kunna
bestämmas, att styrelse, hvarom i § 16 mom. 1 nämnes, skall insända,
förutom uppgifter om i verkets eller bolagets arbete anstälda personers
löneförmåner, dels bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets senast afslutade
räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under räkenskapsåret
uppkomna bruttoinkomst, ränta å eget kapital inräknad, dels ock
uppgift å beloppet af hvarje särskildt slag af omkostnader samt öfriga
afdrag, som vid taxeringen böra från bruttoinkomsten afräknas, äfvensom,
der så kan ske, berättelse öfver verkstäld granskning af senaste
årets räkeuskaper.

Det må dessutom icke lemnas oanmärkt, att äfven för annat verk
eller bolag än bankbolag, som drifver rörelse å två eller flera orter,
vore angeläget att bestämma, efter hvilka grunder verket eller bolaget
borde å hvarje ort till bevillning taxeras, eller, om sådant icke i detalj
kunde ske, att det åtminstone stadgades, att styrelse för vederbörande
verk eller bolag skulle vara pligtig uppgifva, efter hvilka grunder
vinsten i dess uppgifter till taxeringen fördelats å olika orter.

Komiten har vidare afgifvit utlåtande i fråga om afdrag vid taxei
ing af inkomst, från jernvägsdrift för ränta å lån, intecknadt i jernvägen,
i hvilken fråga komitén ansett det kunna förblifva vid nu gällande
bestämmelser och den praxis, som utvecklat sig, enligt hvilken vid beskattning
af inkomst från jernvägsrörelse jernvägens egare medgifvits
afdrag föi ränta a lånt kapital, äfven om detta varit i jernvägen inteckuadt
och tilläfventyrs till större eller mindre del användt för sjelfva
anläggningen.

Uti de till Kammarrätten afgifna yttranden har komiténs utlåtande
i donna del bemötts allenast af länsstyrelsen i Blekinge län, hvilken
föreslagit, att § 10 mom. 4 b) i gällande bevillningsförordning måtte
förändras till att lyda: »för ränta å lånadt rörelsekapital, hvartill ej må
hänföras ränta å lån, upptaget för förvärfvande, tillökning eller förbättring
af fast egendom, för anläggning af jernväg eller för andra
dermed jemförliga ändamål.»

Förevarande fråga anser jag lämpligast lösas genom ändring af
§ 10 mom. 4 b) i gällande bevillningsförordning till den lydelse deraf,
som föreslogs uti Kongl. Maj:ts proposition till 1883 års riksdag, med''
förslag till ny bevillningsförordning; enligt hvilket förslag samma lagrum
skulle lyda:

''iiför ränta ä lånt, i rörelsen nedlagdt kapitala Härför åberopar
jag de skäl, som i motiven för detta ändringsförslag anfördes och i
komiténs betänkande äro återgifna, samt får dessutom tillägga följande.

Det är uppenbart och har äfven tillförene framhållits, att det nuvarande
stadgandet, enligt hvilket vid beräkning af inkomst utaf arbete
afdrag; får ske för ränta allenast å »lånt rörelsekapital», innebär en
orättvisa mot de näringsidkare, som behöfva upplåna äfven större eller
mindre del af sitt anläggningskapital, och jemväl leder till besynnerliga
olikheter i beskattningen, då t. ex., såsom komitén anfört, om någon
använder sitt egande kapital för uppförande af eu fabriksbyggnad samt
lånar den summa, han i öfrigt behöfver för fabriksrörelsens drifvande,
afdrag vid rörelsens beskattning medgifves för ränta å lånet, men sådant
afdrag deremot ej får ske, om personen användt det kapital, han
eger, till rörelsekapital och upptagit lånet för fabriksbyggnaden.

2 G

Något giltigt skäl att på detta sätt skilja mellan anläggnings- och
rörelsekapital torde icke finnas, och hvad bevillningsutskottet vid 1883
års riksdag framhöll mot den föreslagna affattningen af hithörande lagrum,
eller att egare af annan faslighet genom densamma skulle kunna
vid beskattningen komma i bättre ställning än egare af jordbruksfastighet,
torde lika litet som den uttalade farhågan för missbruk vara förtjent
af något afseende.

Det är nämligen gifvet, att afdrag endast bör ske, der ränta å
lån verkligen utgår, och att det således icke för erhållande af afdrag
är tillräckligt att visa, det inteckningar gravera en för en rörelse använd
fastighet. Någon obillighet mot egare af jordbruksfastighet innebär
icke heller detta afdrag, då dessa ju icke, såsom idkare af industriela
rörelser, hafva att utgöra bevillning för sin rörelse, utan allenast för
fastigheten, under det att de senare deremot äro underkastade såväl
bevillning för inkomsten af rörelsen som äfven bevillning för derför
använda egna fastigheter, hvilken senare bevillning dessutom nu utgår
med vida högre belopp än bevillningen för jordbruksfastighet.

Då billighetshänsyn ansetts böra föranleda, att vid beskattning af
inkomst från jernvägsdrift afdrag får ske äfven för ränta å lån, som
användts för jernvägsanläggningar, torde samma billighet och krafvel
på en jemlik beskattning höra medföra, att enahanda grund följes vid
taxering af inkomst äfven af andra rörelser.

Om, såsom komrton erinrat, man i fråga om jernvägsdrift icke
torde kunna skarpt uppdraga gränsen mellan anläggnings- och rörelsekapital,
är nog förhållandet enahanda med flera andra rörelser. Ofvan
är anfördt, hurusom inom sågverksrörelsen de för densamma förvärfvade
skogsområden närmast kunna betraktas såsom för rörelsen använda
fastigheter; der lån för deras inköp upptagits, böra dessa, äfven om
de i fastigheterna intecknats, likaväl som i fråga om lån för jernvägsanläggning,
anses såsom lånt rörelsekapital.

De i förevarande afseende nu gällande stadganden hafva i öfrigt,
såsom nogsamt är kandi, jemväl i fråga om afdrag för ränta å lån vid
taxering af inkomst af jernvägsdrift varit föremål för olika uppfattning
och olika tillämpats.

Då det bör vara angeläget att genom lagändring undvika, det en
lagbestämmelse varder i liknande fall olika tolkad, och då rättvisan
torde fordra, att rätten till afdrag i nu förevarande hänseende utsträckes,
synes mig på dessa skäl och för att öfverensstämmelse äfven må
ernås mellan mom. 4 b) och mom. 3 c) i § 10 af bevillniugsförordningen
förstnämnda lagrum böra erhålla ofvan nämnda förändrade lydelse:

»för ränta å lånt, i rörelsen nedlagdt kapital.»

Slutligen har komitén föreslagit sådan ändring i § 28 af gällande
bevillningsförordning, att, om inom ett bevillningsdistrikt finnes särskildt
samhälle, för livilket ordningsstadgan, helsovårdsstadgan, brandstadgan
eller byggnadsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar
gällande, de inom detta samhälle förekommande fastighetsvärden och
inkomstbelopp skulle i längderna särskildt angifvas och sammanföras.

Denna ändring finner länsstyrelsen i Malmöhus län hvarken behöflig
. eller lämplig, hvaremot i öfriga hit afgifna yttranden någon
egentlig erinran mot komiténs förslag icke gjorts.

Det har dock framhållits, att, om inom området för här afsedda
samhällen läge delar af hemman, livilka delar ej utgjorde särskilda
fastigheter, dessa delar icke gerna kunde åsättas särskildt taxeringsvärde,
med mindre de, på sätt i § 5 b) af bevillningsförordningen bestämmes,
kunna till tomter räknas, och att, om detta ej nu tydligen
framginge, sistnämnda lagrum borde i sådant afseende undergå förändring,
äfvensom att, om den föreslagna förändringen uti § 28 bevilluingsförordningen
vidtoges, detta borde medföra en föreskrift i syfte att
äfven i mantalslängden enahanda åtskilnad komme att göras, som i
fråga om taxeringsläugderna sålunda blifvit föreskrifven.

hör min del biträder jag dessa erinringar, men har i öfrigt icke
något att mot komiténs förslag i denna del anmärka.»

Herr Kammarrättsrådet von Unge anförde:

»Beträffande frågan om ändringar i sättet för beskattande af inkomst
genom afverkning af skog anser jag lika med referenten och
på de af honom anförda grunder, att hvarken hvad af komitén i sådant
afseende föreslagits eller hvad komiténs ordförande i den af honom
afgifna reservationen hemstält bör af Kongl. Kammarrätten i dess
underdåniga utlåtande tillstyrkas.

Hufvudsakligen instämmande, jemväl i öfrigt, i det af referenten
i frågan afgifna yttrande, anser jag mig dock böra, med anledning af
hvad berörda yttrande innehåller angående afdrag vid taxering af inkomst
utaf träförädlingsrörelse för värdet af det i rörelsen använda
virke, som hemtats från egna eller »arrenderade» skogar, särskildt anföra
följande.

Med nu gällande bestämmelser i bevillningsförordningen har i
allmänhet ansetts öfverensstämma att vid taxering af inkomst utaf
träförädlingsrörelse, der det såsom råmaterial i rörelsen använda virket
hemtats från egna skogar eller från sådana, å livilka rörelseidkaren
haft afverkningsrätt, medgifva afdrag, utom för afverknings- och transportkostnaden,
jemväl för det värde, de afverkade och i rörelsen au -

vända träden hatt å den ort, hvarifrån de hemtats, detta på den grund
att den trädens värde motsvarande delen af inkomsten ansetts utgöra
afkastning af fastighet och, såsom beskattad genom fastighetsbevillning,
icke kunna, emot stadgandet i bevillningsförordningens § 8 mom. 2 d),
ytterligare beskattas genom inkomstbevillning.

Äfven om, i enlighet med referentens jemväl af mig omfattade
förslag, nyssberörda stadgande erhölle tillägg i det syfte, att afkastning
af fastighet skulle anses beskattad genom den för fastigheten erlagda
bevillningen, allenast för så vidt bevillningen erlades af den person,
som egde åtnjuta afkastningen, skulle fortfarande ofvanberörda grund
för medgifvande af sådant afdrag, hvarom nu är fråga, kunna åberopas
i det fall, att den för inkomsten skattskyldige, såsom egare eller innehafvare
af den skogsmark, hvarå de i rörelsen använda träden afverkats,
sjelf erlade fastighetsbevillning för samma mark.

Referenten åsyftar dock härutinnan sådan ändring att, derest
rörelsen drefves icke blott tillfälligt utan mera kontinuerligt och såsom
regelbunden affär, ifrågavarande afdrag skulle bestämmas till den fastighelsbevillningen
motsvarande procenten af taxeringsvärdet å skogsfastigheterna
tillika med utgifterna för samma fastigheters vård, hvarjemte
afdrag skulle få ske äfven för ränta å lånt kapital, som användts till
inköp af skogsfastigheterna.

För införande af denna olikhet, i fråga om grunderna för beräkning
af beskattningsbar inkomst, emellan, å ena sidan, träförädlingsrörelse,
som idkas allenast tillfälligtvis, och, å andra sidan, sådan rörelse, bedrifvcn
såsom regelbunden affär, har referenten förnämligast åberopat
såsom skäl, att i senare fallet den skattskyldige skulle kunna af sina
skogsfastigheter påräkna proportionsvis högre afkastning, än om rörelsen
idkades blott tillfälligt, och att han fördenskull icke kunde anses
för samma afkastning tillräckligt beskattad genom allenast fastighetsbevillning.

Ehuru detta skäl synes mig sakna giltighet, instämmer jag likväl,
på andra grunder, i det af referenten i nu ifrågavarande afseende
framstälda förslag.

Enligt detsamma skulle nämligen den skattskyldige, som idkade
»regelbunden» träförädlingsrörelse, på sätt referenten erinrat, icke lida
någon orätt, i det han komrne att beskattas genom inkomstbevillning
allenast för så stor del af hela sin inkomst, som icke beskattats genom
fastighetsbevillning. Å andra sidan skulle han ej heller undgå beskattning
för någon del af hela inkomsten, äfven om taxeringsvärdena å
hans skogsfastigheter, hvarifrån råmaterial till rörelsen hemtades, satts

lägre än det verkliga värdet. I sådant fall skulle kan nämligen, i
samma mån den af taxeringsvärdet beroende fastighetebevillningen
blefve för låg, beskattas högre genom inkomstbevillning. Häraf åter
blefve en följd, att de egare af skogsfastigheter, som sjelfva förädlade
sitt från samma skogar hemtade virke, skulle upphöra att hafva någon
fördel af att taxeringsvärdena å deras skogar sattes lägre än de verkliga
värdena; och torde detta förhållande kunna komma att bidraga
till en riktigare taxering än för närvarande, åtminstone af nu omförmälda
skogar och småningom jemväl af öfriga sådana fastigheter.

Hvad härefter angår frågan om rätt till afdrag, vid taxering af
inkomst utaf träförädlingsrörelse, för värdet af de i rörelsen använda
träd, som afverkats å mark, hvarför fästighetsbevillning icke erlagts
af den för inkomsten skattskyldige, så skulle af ofvan omförmälda, utaf
referenten föreslagna tillägg till bevillningsförordningens § 8 mom. 2
d) följa, att för medgifvande af sådant afdrag icke vidare skulle kunna
åberopas den grund, som, på sätt ofvan biifvit nämndt, hittills i allmänhet
anförts såsom betingande ett sådant afdrag, eller att den trädens
värde motsvarande delen af inkomsten anses beskattad redan genom
den fästighetsbevillning, som af vederbörande erlagts för den mark,
hvarå träden afverkats.

Referenten anser ock, att i fall, hvarom nu är fråga, afdrag för
trädens värde icke heller af annan grund skulle kunna ifrågakomma,
utan att afdrag i stället finge ske allenast för »de till omkostnader för
rörelsens bedrifvande hänförliga kostnader för skogens inköp, virkets
afverkning o. s. v.)), hvilka kostnader i hvarje trävarurörelse skulle
anses »erhålla sitt behöriga och riktiga uttryck i räkenskaperna för
densamma samt påföras rörelsen, innan nettovinsten af densamma
utföres».

I afseende härå finner jag mig böra erinra, hurusom räkenskaper
kunna föras på många olika sätt, samt att det icke sällan lärer kunna
förekomma, att räkenskaperna öfver en träförädlingsrörelse äro så förda,
att deraf svårligen kan inhemtas, till hvilket belopp ifrågavarande
afdrag enligt de af referenten angifna grunder bör bestämmas, och
torde i sådant fall, i saknad af annan grund för afdragets bestämmande,
detsamma böra, likasom hittills, beräknas till värdet i afverkningsorten
å de i rörelsen använda träden.

Jag vill äfven anmärka, att tillämpningen af ofvanberörda, af
referenten angifna grund för bestämmande af ifrågavarande afdrag synes
mig stundom kunna komma i strid med bestämmelserna i 10 § bevillningsförordningen,
enligt hvilka inkomst af rörelse skall vid taxe -

ring i regel upptagas med det belopp, hvartill inkomsten uppgått
under året näst före taxeringsåret.

Af dessa bestämmelser torde väl nämligen få anses följa, att
jemväl de i mom. 4 c) af nämnda § i bevillningsförordningen omlörmälda
afdrag, som vid beräkningen af beskattningsbar inkomst utaf
rörelse må ega rum, skola bestämmas med ledning af förhållandena
under året näst före taxeringsåret, och att således, beträffande särskildt
det afdrag, hvarom nu är fråga, detsamma bör sättas till det belopp,
som de under ifrågavarande år å annans mark afverkade och i
förädlingsrörelsen använda träden kostat den skattskyldige.

För att denna kostnad skulle finna sitt rätta uttryck i den skattskyldiges
räkenskaper erfordrades, att han hvarje år, då utverkning
egde rum å område, hvartill han förvärfvat afverkniugsrätt för flere år,
i räkenskaperna aflöide jernnt så stor del af köpeskillingen för hela
afverkningsrätten, som belöpte å den afverkade delen af skogen.

Detta förfaringssätt torde dock icke alltid iakttagas eller ens kunna,

utan stor svårighet, iakttagas. _

Det lärer till och med ej sällan inträffa, att den skattskyldige
rörelseidkaren, som inköpt rätt till utverkning under flere ar af skog
å annans mark, under de första åren af tiden för afverkningen i sina
räkenskaper debiterar rörelsen så stor del af köpeskillingen för afverkningsrätten,
att hela köpeskillingen blir »amorterad» redan flere år före
afverkningstidens och afverkningens slut, till följd hvaraf räkenskaperna
för de återstående åren ej upptaga, bland omkostnaderna för rörelsens
bedrifvande, någon kostnad för skogens inköp; och torde i sådant fall
vid beräkning af den beskattningsbara inkomsten af rörelsen under de
återstående afverkningsåren, enligt omförmälda af referenten uttalade
mening, ej något afdrag få ega rum för de små afverkade trädens
värde, ehuru detsamma, såsom representerande en genom förbrukning
under året uppkommen minskning i den skattskyldiges tillgångar på
råvara för rörelsen, synes vara liänförligt till sådana, omkostnader för
rörelsen, hvarför, enligt ofvan berörda § 10 i bevillningsförordningen,
afdrag rätteligen borde ega rum.

Beträffande de frågor angående ändringar i bevillningsförordningen,
som, utom nu omförmälda fråga rörande sättet för beskattande af skogs
afkastning, varit föremål för komiténs behandling, instämmer jag med
referenten.»

Herr Kammarrättsrådet Wallensteen utlät sig:

»Det förslag, som af komitén afgifvits rörande skogsafkastningens
beskattning, åsyftar den ändring i nu gällande bevillniugsföroidning,

all skögsafkastningen från fast egendom, som icke tillhör staten, må,
med undantag af skogens årliga afkastning till husbehof, blifva taxerad
medelst inkomstbevillning.

hor afkastning af skog, afsedd till husbehof, har komitén ansett
fast ig het sb evillning, såsom hittills, böra ega rum. Skälet härtill angifves
vara, att den del af skogens afkastning, som användes för egendomens
husbehof, tillgodogöres mera regelbundet, till följd hvaraf den kan anses
hafva ett visst årligt medelvärde samt lika väl som annan regelbunden
afkastning af fastighet lämpa sig för taxering medelst fastighetsbevillning.
ö

Huruvida i allmänhet afkastning af fastighet lämpar sig för taxering
medelst fastighetsbevillning, har länge varit en omtvistad fråga.
Den hufvudsakligaste anmärkningen mot denna för närvarande antagna
beskattningsform för fastighetsafkastning har varit den, att fastighetsegare,
som af sin inkomst af fastigheten har att betala ränta å intecknad
skuld, måste erlägga lika hög inkomstskatt som fastighetsegare,
hvilken har sin fastighet ointecknad. Ändamålet med en revision af
bevillningsförordningen har derför ansetts vara att få grundsatsen om
eu jemlik proportionel inkomstskatt följdrigtigt genomförd.

Nu föreligger emellertid icke fråga om förändring i de allmänna
g) under, på hvilka den nu gällande bevillningsförordningen hvilar.
Det har icke ens ifrågasatts att, såsom skatteregleringskomitén föreslagit,
låta, med bibehållande af fastighetsbevillningen, jordbruksidkaren utgöra
inkomstbevillning för den inkomst lian erhåller af sitt arbete och af
det kapital han, utöfver det i fastigheten nedlagda, användt på sjelfva
jordbruket. Frågan inskränker sig till att utfinna nya bestämmelser i
bevillningsförordningen, genom hvilka anmärkta oegentligheter vid
»nuvarande sättet för beskattning af inkomst från afverkning'' af skog*
med eller utan sammanhang med sågverksrörelse» kunna undanrödjas.

De anmärkta oegentligheterna hafva hufvudsakligen varit följande.

Såsom en väsentlig oegentlighet har anförts, att vid uppskattning
af fastighets taxeringsvärde alltför ringa hänsyn tagits till skogens värde.
Skog, hvartill afverkningsrätt upplåtits, skall nämligen ganska allmänt
lemnats utom räkningen vid fastighetstaxeringen, hvarigenom stat
och vederbörande kommun gått i mistning af den skatt de egt att
påräkna.

Vidare har anmärkts, att sågverksegare förklarats berättigade att
vid taxering af inkomst från sågverksrörelse göra afdrag för värdet
af de, från egna och arrenderade skogar, använda sågtimmerträd; till
följd hvaraf inkomstbevillningen för sågverksrörelsen kommit att utgå

med ringare? belopp än vederbort. Afdraget har nämligen ansetts böra
ega rum på den grund, att trädens värde vore att hänföra till sådan
afkastning af fast egendom, som vore genom fastighetsbevillning beskattad.

Deii föreliggande uppgiften att söka undanrödja nyss nämnda oegentligheter
har koinitén ansett icke kunna lösas på annat sätt än genom
rubbning af bevillningsförordningens hufvudgrunder.

Eu väsentlig rubbning af dessa grunder skulle nämligen åstadkommas
genom komiiéns föreslagna åtgärd att, på sätt ofvan omformäles,
taxera en del af fastighets afkastning genom fastighetsbevillning
och en annan del medelst inkomstbevillning. All omedelbar afkastning
af fast egendom taxeras nämligen enligt nu gällande bevillningsförordning
medelst fastighetsbevillning.

Då för närvarande frågan icke har större omfattning än ofvan är
nämndt, bör, enligt min tanke, försök göras att, utan rubbning af bcvillningsförordningens
hufvudgrunder, afhjelpa de anmärkta oegentligheterna
vid tillämpningen af bevillningsförordningens nuvarande bestämmelser.
Fullt tillfredsställande torde ett sådant försök icke kunna
utfalla; men med begagnande af nuvarande beskattningssättet torde
dock för frågans lösning möta mindre svårigheter än dem, hvilka komitén
icke kunnat undvika till följd af det föreslagna nya sättet att taxera
afkastning af skog delvis genom fastighetsbevillning och delvis medelst
inkomstbevillning. De svårigheter, komitén dervid mött, uppenbara sig
i förslagets detaljer. Granskning af de sistnämnda kan, med den uppfattning
af den föreliggande frågan jag nu framstält, af mig förbigås.
Till följd af denna uppfattning föranlåtes jag afstyrka bifall till förslaget.

Vid komitébetänkandet är fogadt ett annat förslag rörande taxering
af skogsafkastning än det nyss omförmälda. Det är afgifvet, såsom
reservation, af komiténs ordförande. Äfven angående detta förslag torde
jag hafva åliggande att yttra mig.

Åt detsamma bör, enligt min tanke, gifvas företräde framför komiténs
i det afseende, att det söker afhjelpa de ofvan omförmälda oegontligheterna
af nuvarande sättet att taxera afkastning af skog, utan att
för närvarande bevillningsförordningens hufvudgrunder behöfva rubbas.
I hufvudsakliga delar har ock detsamma tillvunnit sig gillande af länsstyrelserna
i Kopparbergs, Gefleborgs, Jemtlands, Vesterbottens och
Vesternorrlands län, för hvilka län, jemte Norrbottens, frågan om taxering
af skogsafkastning egentligen är af betydelse.

I fråga om åtgärds vidtagande till förekommande af det anmärkta
förhållande, att vid nuvarande fastighetstaxering icke, i enlighet med

be vill ni ngs förord n i n gen s innehåll, tages hänsyn till skogens värde, har
reservanten föreslagit, alt i bevillningsförordningen skulle införas sådan
föreskrift, att derigenom blefve omöjligt för taxeringsmyndigheterna att
lemna ståndskogens värde utan afseende. Ett tillägg till förordningens
§ 5 i denna syftning synes oek vara af behofvet påkalladt.

Andamålet skulle, enligt reservantens mening, lättast vinnas o-enom
att i nyssnämnda § stadga, att å jordbruksfastighet skola sättas värden
särskildt för inrösuingsjorden och särskildt för afrösningsjorden.

Då emellertid flere länsstyrelser anmärkt, att det vore nära nog
omöjligt för taxeringsmyndigheterna att ställa sig den sålunda föreslagna
föreskriften till efterrättelse, och då för ifrågavarande ändamål endast
erfordras att få särskildt värde å ståndskogen, torde den nya föreskriften
kunna inskränkas dertill, att särskildt värde skall sättas å ståndskogen
och i särskild kolumn af taxeringslängden införas.

Beträffande ifrågasatt ändring i bevillningsförordningen med anledning
af det förhållande att, vid beräkning af inkomst af sågverksrörelse,
taxeringsmyndigheterna medgifva afdrag för värdet af do från
egna och arrenderade skogar i rörelsen använda timmerträd, liar reservanten
föreslagit, att till bestämmelserna i § 10 mom. 3 bevillningsförordningen
rörande afdrag, hvilka icke må ega rum vid beräkning^af
inkomst utaf kapital och arbete, måtte införas under litt. e) den nya
bestämmelsen, att afdrag icke må ske »för vinst, som vid trävaruexport,
sågverksrörelse eller annan förädlingsrörelse uppstått genom användande
af virke från eget eller med afverkningsrätt innehafdt skogsområde».

Genom eu sådan bestämmelse skulle onekligen på ett ganska
enkelt sätt lösas en hittills brännande fråga. Bestämmelsen må förefalla
obillig. Den torde dock i sjelfva verket icke vara det. Skogen
är att anse i sågverksegarens ego mindre såsom en sjelfständig possession
än såsom eu integrerande del af förädlingsrörelsen. I detta påstående
lärer man kunna gifva reservanten rätt. Han torde ock hafva rätt deruti,
att flertalet sagverksegare, sedan köpeskillingen och öfriga omkostnader
för skogen blifvit amorterade, boklöra den af skogen uppkommande
vinst såsom behållen inkomst och betrakta den såsom beskattningsbar.

Deremot kan jag icke biträda reservantens åsigt, att i afseende
a intecknade skogsafverkningskontrakt andra bestämmelser böra blifva
gällande än för öfriga sådana kontrakt. Inteckning af skogsafverkningskontrakt
lärer icke kunna underlätta för taxeringsmyndigheterna
kännedomen om, hvem som är verklig innehafvare af afverkningsrätten.
Skulle, på sätt reservanten föreslagit, delning af fastiglietsbevillningen
ske emellan skogsegaren och afverkaren, underläte säkerligen icke skogs 5 -

egaren att tillhandahålla beskattningsmyndighetorna afverkningskontraktot.
Att med uppgifter om sökta och beviljade inteckningar af
skogsafverkningskontrakt öka domares extrajudiciela bestyr synes icke
heller vara lämpligt.

Dessutom torde införande i bevillningsförordningen af nya bestämmelser
för skogsafverkningsrätternas skull icke erfordras. Största delen
af dessa kontrakt lära nämligen vara uppgjorda å 1850- och 1860- talen
och komma snart att upphöra. Då skogsarrenden numera oj få uppgöras
för längre tid än tjugu år, anses sådana vara praktiskt nästan
omöjliga för sågverksegarne, hvilka derföre föredraga att köpa hemmanen
i stället för att på så kort tid arrendera skogen.

I den af reservanten föreslagna bestämmelsen i instruktionen för
taxeringsmyndigheterna om beräkning af den vinst, som vid trävaruexport
eller annan förädlingsrörelse uppstått genom användande af virke
från eget eller med afverkningsrätt innehaft skogsområde, synes af förbiseende
hafva influtit, att afdrag finge ske för utskylder, hvilket. i bevillningsförordningen
icke medgifves.

På grund af hvad jag nu anfört rörande reservantens förslag kan
jag icke heller tillstyrka, att detta i befintligt skick antages.

Vid komiténs förslag, hvilka icke röra taxering af skogsafkastning,
har jag för min del icke något att erinra.»

Herr Kammarrättsrådet Biörklund hade följande yttrande:

»De erinringar, som vid komiténs förslag angående beskattning
af skogsafkastning framställts dels af flera utaf de i frågan hörda
Konungens Befallningshafvande, dels ock uti det af referenten Kammarrättsrådet
Östberg afgifna yttrande, anser jag så afsevärda, att jag
ej kan tillstyrka antagande af berörda komitéförslag.

Icke heller finner jag det af referenten framställda förslag — ehuru
enligt min mening egande företräde framför komiténs — i allo tillfredsställande.
Enligt detsamma skulle väl genom inkomstbevillning
beskattas all virkesfångst, som egde rum från annans mark, och virkesfångst
från egen mark, derest den af afverkareu användes till förädlingsrörelse,
hvaremot inkomstbevillning icke skulle ega rum för virkesfångst
från egen mark, då virket af jordegareu oförädladt försåldes.
Virkesfångst från annans mark skulle, derest omedelbar försäljning af
skogseffekterna skedde, anses såsom en sjelfständig rörelse och beskattas
å afverkningsorten, hvaremot, om virkesfångsten egde rum för egen
förädlingsrörelse, vinsten af virkesfångsten skulle beskattas med vinsten
af förädlingsrörelsen och således å den eller de orter, der denna senare
skulle beskattas. Vid uppskattning af inkomst utaf virkesfångst, som
egde rum från egen mark eller från område, hvarom i 2 § bevillnings -

förordningen förmäles, och användes för egen förädlingsrörelse, skulle
i fråga om afdrag från inkomsten skilnad göras emellan den »förädling,
som af en jordegare tillfälligtvis bedrefves», och den »förädlingsrörelse,
som icke drefves tillfälligtvis, utan såsom en regelbunden affär
af större eller mindre omfattning», i det att i förra fallet afdrag finge
göras för värdet af det använda virket, hvilket värde förmodligen borde
beräknas efter ortens pris, men i senare fallet afdrag ega rum icke
för virkets värde, utan för ett belopp, motsvarande den procent af taxeringsvärdet
å den för skogsindustrien använda fastighet, som genom
fastighetsbevilluing beskattats. För de inkonseqvenser i beskatttningsliänseende,
hvilka i referentens förslag sålunda förefinnas, hafva af
referenten anförts skäl, hvilka dock, efter min uppfattning, ej kunna
anses fullt giltiga. Svårighet torde äfven i flera fall möta att afgöra,
om en förädlingsrörelse skulle anses som bedrifven endast »tillfälligtvis»
eller såsom en »regelbunden affär».

För min del anser jag, att hvarje afverkning af skog, som ej sker
för husbehof, utan för försäljning eller förädling, vare sig afvorkningen
eg er rum å egen eller annans mark, lämpligen bör beskattas medelst
inkomstbevillning, men att genom sådan bevillning icke bör beskattas
af jordegare verkstäld försäljning af växande skog från e^en mark;
att vid uppskattning af fastighets taxeringsvärde bör fortfarande, såsom
hittills, värdet af växande skog inbegripas i taxeringsvärdet, men, på
sätt referenten föreslagit, det värde, hvartill fastighetens skogsmark
och derå växande skog uppskattats, i taxeringslängden särskildt utsättas;
att vid taxering af inkomst utaf virkesfångst från egen mark eller från
område, hvarom i 2 § bevillningsförordningen förmäles, afdrag borde
å inkomsten göras, utom för de till omkostnader för rörelsens bedrifvande
hänförliga utgifter för afverkning m. m., för ett belopp, motsvarande
den procent af taxeringsvärdet å skogsområdet, som genom
fastighetsbevilluing beskattats, hvaremot sådant afdrag naturligtvis ej
kunde ifrågakomma vid taxering af inkomst utaf virkesfångst från
annans mark, utan afdrag dervid endast ega rum för de till omkostnader
för rörelsens bedrifvande hänförliga utgifter för skogens inköp,
afverkning o. s. v.; att, hvad beskattningsorten beträffar, denna alltid,
vare sig afverkningen skedde å egen eller annans mark, vare sig den
egde rum för omedelbar försäljning eller för förädling, borde blifva
den ort, der skogen är belägen; samt att, likasom staten i öfrigt är
frikallad från inkomstbevillning enligt §11 mom. 2 a) i bevillningsförordningen,
afkastningen af de skogar, som tillhöra staten och för
dess räkning förvaltas, icke heller skulle beskattas genom inkomstbevillning.

I fråga om »afdrag vid taxering af inkomst från jornvägsdrift för
ränta å lån, intecknadt i jernvägen», ansluler jag mig till det af komitén
afgifna uttalande.

Beträffande öfriga ämnen, i hvilka komitén afgifvit förslag, nämligen
om »grunden för fördelning på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara
inkomst» och fråga om »ändring i § 28 bevillningsförordningen»,
instämmer jag väl i de erinringar, som i anledning af dessa
förslag af referenten framställts, men som dessa erinringar icke direkt
beröra de af komiterade framlagda förslag, anser jag mig kunna lemna
desamma utan anmärkning.»

Herr Presidenten Loven anförde slutligen:

»Hvad först angår frågan om beskattning af inkomst från afkastning
af skog, instämmer jag i hvad referenten i denna fråga anfört
och föreslagit med undantag allenast för det af honom framställda förslag
rörande det afdrag, hvartill egare af sågverk eller annan mera
regelbundet drifven träförädlingsinrättning skulle vid beräknande af
inrättningens behållna inkomst anses berättigad, om han vid densamma
förädlat virke från egna skogar eller skogar, för hvilka han erlagt
fastighetsbevillning. I afseende härå har referenten föreslagit, att afdrag
skulle få ega rum, utom för kostnaden för skogens vård, för afverkningskostnaden
och för ränta å lånt kapital, äfven för ett belopp
»motsvarande den procent af skogens taxeringsvärde, som genom fastighetsbevillning
beskattats». Om således t. ex. ett sågverksbolag vid
sin såg använder virke från egna skogar, som antagas vara taxerade
till 100,000 kronor, så skulle — de särskilda kostnaderna oberäknade
— afdraget för hvarje år ett sådant ifrägakomme alltid, utan afseende
å det försågade virkets större eller mindre mängd, utgöra 3,000 kronor
eller jemnt det afkastningsvärdc, efter hvilket fastighetsbevillning för
skogen erlagts. Detta förslag skulle onekligen kunna medföra den fördel,
att, om skogens taxeringsvärde satts för lågt, felet nu blefve
rättadt derigenom, att afkastningen af det skogsvärde, som undgått
taxeringen, komme att inräknas i vinsten af sågverksrörelsen och således
beskattas. Emot förslagets syfte är icke heller något att anmärka,
men detta syfte vinnes endast under vilkor, att den ifrågavarande skogens
hela virkesafkastning genom en år efter år fortsatt försågning förädlas
vid ett enda sågverk eller åtminstone vid sågverk inom ett och samma
taxeringsdistrikt. Uppfyllas icke dessa vilkor, leder förslaget till konseqvenser,
som icke kunna anses tillfredsställande. Om t. ex. bolaget
finner sig föranlåtet att under några år icke till försågning använda virke
från den ifrågavarande skogen — och under dessa år lärer naturligtvis
något afdrag icke kunna ifrågakomma — men derefter under ett

år på eu gång uttager och försågar den sålunda besparade virkestillgången,
skulle bolaget då icke få åtnjuta större afdrag än 3,000 kronor,
oaktadt det, i fall försågningen af samma virke fördelats på flera år,
fått åtnjuta afdraget multipliceradt med antalet af dessa år. Om deremot
bolaget skulle anse för sig fördelaktigt att försäga endast eu
mindre del af skogens virkesafkastning och omedelbart försälja det
öfriga, skulle afdraget ändock komma att utgöra 3,000 kronor och således
kunna vida öfverstiga värdet af det försågade virket. Om slutligen
bolaget egde sågverk, belägna inom särskilda taxeringsdistrikt,
och vid alla dessa försågade virke från den ifrågavarande skogen, skulle
bolaget komma att inom hvartdera taxeringsdistriktet åtnjuta afdrag för
samma. 3,000 kronor. Och då fall sådana som de nu nämnda visserligen
icke äro otänkbara och de anmärkta oegontligheterna således
skulle kunna, kanske ofta nog, inträffa, kan jag för min del icke biträda
det förevarande förslaget.

Nu gällande bevillningsförordning stadgar i § 3 af instruktionen
för taxeringsmyndigheterna, att vid beräkning af behållna årliga inkomsten
utaf bruk och fabriker samt andra dertill hänförliga inrättningar
värdet af der under senast förflutna året tillverkade eller förädlade varor
skall jemföras med värdet af härvid använda råämnen jemte öfriga med
dessa varors tillverkning eller förädling förenade kostnader äfvensom
att taxeringsmännen böra om dessa värden och kostnader förskaffa sig
tillförlitliga och fullständiga underrättelser. Detta måste väl betyda,
att vid inrättningar af ifrågavarande slag den behållna årliga inkomsten
skall anses utgöra hvad af de tillverkade eller förädlade varornas värde
återstår, sedan derifrån afdragits värdet af använda råämnen jemte öfriga
kostnader; visserligen nämnas »sågqvarnar» uttryckligen först i påföljande
§ 4, men deraf torde icke kunna anses följa, att icke bestämmelserna
i § 3 skulle vara tillämpliga äfven på sågverk eller andra träförädlingsinrättningar
af sådan beskaffenhet, att de kunna hänföras till »bruk
eller fabriker». Om egarcn af ett sådant sågverk sjelf omedelbart å
sågverksorten inköpt det timmer, han vid sågen förädlat, måste han
således anses berättigad att, vid beräkning af behållna inkomsten utaf
sågverket, afdraga hvad han för det inköpta timret betalt. Har han
åter inköpt timret å annan ort, t. ex. i skogsorten, bör han få afdraga
hvad han der betalt jemte kostnaden för timrets transporterande till
sågverksorten. Deremot bör han i detta senare fall icke få afdraga
den vinst, som för honom uppkommit derigenom, att timmerpriset i
sågverksorten tilläfventyrs öfverskjuter timmerpriset i den ort, der timret
inköpts, med mera än kostnaden för transporten. Denna vinst, för

hvilken i det förstnämnda fallet bevillning erlägges af den, som försålt
timret, torde i det senare fallet böra beskattas i sammanhang med
sågverksrörelsen genom att inräknas i behållningen af densamma. I
de båda nu nämnda fallen är afdragets beräknande icke förenadt. med
någon svårighet. Mindre enkel ställer sig en sådan beräkning, om
sågverksegaren icke köpt timret, utan hemtat detsamma från honom
sjelf tillhöriga skogar. Men i analogi med hvad som i de föregående
fallen tillämpats torde han då böra anses berättigad afdraga hvad timret
i skogsorten står honom till, d. v. s. hvad detsamma med beräkning
af skälig ränta å skogens köpeskilling och af hans utgifter för
skogens vård samt timrets afverkning och utdrifning kostat honom i
skogsorten jemte hvad han nödgats utgifva för timrets transporterande
till sågverket. Af dessa båda faktorer lärer cn fullt exakt beräkning
af den förra svårligen kunna begäras, men den torde finna ett tillräckligt
noggrannt uttryck i det i skogsorten gällande timmerpriset.
För timrets värde efter detta pris är det ock, som skogsegaren
erlagt fastighetsbevillning, hvilket synes deraf att, om han omedelbart
i skogsorten säljer sitt afverkade timmer, det icke lärer kunna ifrågasättas,
att han för den möjliga vinsten af denna affär skulle erlägga
någon särskild bevillning. En sågverksegaro, som vid sitt sågverk
försågar timmer från egna skogar, skulle således vid beräkning af sågverkets
beskattningsbara afkastning ega att afdraga det använda timrets
värde efter dess pris i skogsorten jemte transportkostnaden. En
sådan tillämpning af bevillningsförordningens föreskrifter synes vara
billig och praktisk och icke gifva anledning till någon skålig- anmärkning,
isynnerhet om det kan lyckas att genom skärpta bestämmelser
åstadkomma mera adasqvata taxeringsvärden å skogar ne..

I öfriga af komitéu behandlade frågor instämmer jag med Kammarrättsrådet
Björklund.»

På grund af sålunda uttalade skiljaktiga åsigter rörande »beskattning
af inkomst från afkastning af skog» skulle, i fråga om den del
af betänkandet, som afsågo ändringar af gällande bevillningsförordning
i nyssnämnda hänseende, protokollets innehåll i denna del åberopas
såsom underdånigt utlåtande; hvaremot beträffande öfriga delar af betänkandet
med dertill hörande förslag det underdåniga utlåtandet skulle
i enlighet med pluralitetens mening innehålla, att Kongl. Kammarrätten
icke mot hvad komitéu i dessa delar hemstält hade något att erinra.

In fidern

J. E. Björck.

UTLÅTANDEN

ÖF V ERSTÅTHÅLL AR F EM 1JETET

OCH

KONGL. MAJ:TS BEFALLNINGSHAFVANDE

I LÄNEN.

■

l:o. Öfverståthållareembetet i Stockholm.

Till Kong]. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Uti skrifvelse den 4 sistlidne Juni hafven I enligt Kongl. Maj:ts
nådiga befallning i remiss den 15 Maj innevarande år anmodat Öfverståthållareembetet
att till Eder inkomma med yttrande öfver de vid
Eder berörda skrifvelse fogade förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning.

Hvad då först beträffar dels förslaget rörande beskattning af inkomst
från afkastning af skog och dels förslaget till ändring i 28 §
bevillningsförordningen i syfte att deri inrymma föreskrifter för sammanförande
i taxeringslängderna af de skatteobjekt, som tillhöra samhällen,
för hvilka ordningsstadgau, hälsovårdsstadgan, brandstadgan
eller byggnadsstadgan för rikets städer enligt särskilda nådiga beslut

%J OO n O O CJ

gälla, så har öfverståthållareembetet, vid det förhållande att beskattning
af inkomst från afkastning af skog icke inom Stockholm ifrågakommer
eller kan ifrågakomma, samt samhällen af ofvan nämnda art icke här
förefinnas eller kunna uppstå, ansett det icke tillkomma sig att öfver
någotdera af dessa båda förslag meddela yttrande.

Vidkommande åter förslaget rörande grunden för fördelning på
särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst finner Öfverståthållareembetet
de af komitén föreslagna bestämmelser i ämnet vara
väl motiverade och egnade att befordra en rättvisare och jemnare fördelning
uti ifrågavarande hänseende än hittills.

Lika med komitén håller Öfverståthållareembetet vidare före, att
med den praxis, som utbildat sig, något tillägg till bevillningsförordningen
icke är af nöden rörande afdrag vid taxering af inkomst från
jernvägsdrift för ränta å lån, intecknadt i jernvägen.

Slutligen har Öfverståthållareembetet intet att erinra mot förslaget
till ändringar i formulären till taxeringslängderna.

Stockholm den 19 September 1891.

GUST. TAMM.

Fr. Granström.

2:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Genom Kongl. Kammarrättens skrifvelse den 4 nästlidne Juni har
länsstyrelsen anmodats till Kongl. Kammarrätten inkomma med yttrande
öfver ett den 1 Maj innevarande år afgifvet komitébetänkande, innefattande
förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.

Hvad dervid först angår förslagen om grunden för fördelning af
bankbolags beskattningsbara inkomst af rörelse mellan de orter, der
rörelsen skall beskattas, samt om ändring i § 28 af nämnda förordning
i syfte att i taxeringslängderna få särskildt angifva uppskattade fastighetsvärden
och inkomstbelopp för samhällen å landet, för hvilka ordningsstadgan,
helsovårdsstadgan, brandstadgan eller byggnadsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, har länsstyrelsen ej
något att mot berörda förslag erinra.

Beträffande sedermera förslaget om beskattning af inkomst från
afkastning af skog, i hvilket ämne länsstyrelsen ansett sig böra före
eget yttrandes afgifvande höra kronofogdarne i länet, är länsstyrelsen
i hufvudsak ense med komitén derom, att vid bestämmande af fast
egendoms taxeringsvärde hänsyn bör tagas till afkastniugen af växande
skog, allenast i den mån densamma användes till husbehof, men att i
öfrigt inkomst genom afkastning af skog bör beskattas genom inkomstbevillning.
På de af länets kronofogdar angifna skäl, till hvilka länsstyrelsen
tillåter sig hänvisa, måste länsstyrelsen deremot afstyrka särskilda
värdens åsättande å inrösnings- och afrösningsjorden vid en fastighets
taxering, ett förslag, hvilket, utom att det icke lärer kunna
med tillförlitlighet tillämpas, icke synes i någon mån behöfva vara en
förutsättning för hufvudförslaget, blott föreskrift meddelas derom, att
förmånen af husbehofsskog skall tagas i beräkning vid fastigheters taxering.
Enligt länsstyrelsens åsigt bör sedermera hvarje inkomst af skogsuf''verkning,
som ej sker för husbehof, beskattas såsom inkomst af rörelse,
afverkningen må nu utöfvas af fastighetens egare eller annan, och således
icke, på sätt komitén (sid. 38) åsyftar, befrielse från inkomstbevillning
ega rum, när virkesfångst för egen förädlingsrörelse sker
medelst afverkning å annans dertill upplåtna mark.

Länsstyrelsen kan icke heller biträda komiténs åsigt (sid. 34), att

vid försäljning eller annan upplåtelse af fastighet, deri skog ingår, säljaren
eller upplåtaren skall erlägga bevillning för inkomst af skogsförsäljningen.
Förslaget derom lärer väl i viss mån sammanhänga med den
särskilda uppskattningen af in- och afrösningsjord och derföre, om en
dylik uppskattning ej ifrågakommer, på samma gång förfalla. I hvarje
fall blefve emellertid bestämmandet af den del af köpeskillingen, som
skulle motsvara skogens värde, förenadt med sådana svårigheter, att
deri tillräcklig grund finnes för att ej införa i bevillningsförordniugen
ett stadgande af nu antydda art.

Att, såsom i de af komitén upprättade förslag till taxeringslängder
för fast egendom skett, utesluta de båda kolumnerna »partisumma» och
»hufvudsumma» och ersätta dem med en kolumn för hvarje fastighets
värde skulle, då det så ofta förekommer, att samma person eger flera
fastigheter, medföra ökadt besvär vid debiteringen och lätt föranleda
misstag dervid, hvarföre en dylik ändring i längderna torde böra undvikas
och, om särskilda värden å in- och afrösningsjord skulle komma
att införas, anteckning i detta afseende endast böra ske i kolumnen för
anteckningar i enlighet med bilagda förslag.

Stockholm i landskontoret den 30 September 1891.

O. R. THEMPTANDER.

I. Törnebladh.

Bilaga 1.

Till Konungens Befallningshafvande öfver Stockholms län.

Till anbefaldt yttrande öfver det af vederbörande komité den 1
Maj innevarande år afgifna betänkande i fråga om sättet och ordningen
för beskattning af skog få vi vördsamt anföra:

Att med nuvarande lagstiftning och följd praxis tillbörligt afseende
icke fästs vid den till eu fastighet hörande skog, utan denna
lemnats mer eller mindre å sido vid beräkning af fastighetens värde
såsom föremål för beskattning, lider icke något tvifvel. Detta äfvensom
det af komitén anmärkta förhållandet att, då enligt den nuvarande bevillningslagstiftningen
all afkastning af skog skall taxeras genom fastighetsbevillning,
den inkomst, som erhålles geuom virkesfångst eller skogsrörelse
å annans mark, kan undgå all bevillning, huru betydande

rörelsen an må vara, synas utgöra betänkliga brister från synpunkten
af en rättvis och jemlik beskattning, brister, som i orter med större
skogstillgång blifva än mera känbara.

Att komma till en teoretiskt rigtig och praktiskt utförbar lösning
af frågan, huruvida eller i hvad mån skog bör beskattas efter dess afkastningsförmåga
genom fastighetsbevillning eller efter dess inkomstgifvande
förmåga genom inkomstbevillning, huru gränsen skall uppdragas
mellan fastigheten såsom ett skatteobjekt och skogen såsom ett
annat samt huru, med för skogen antagen inkomstbevillning, denna skall
beräknas och drabba vederbörande i skogsrörelsen, är förenadt med
stora svårigheter, derom vittna de försök, som i detta afseende gång
efter annan gjorts.

Då emellertid lättare synes vara att beräkna inkomsten af skog
eller den afkastning, skogen för hvarje fall lemnat, än att uppskatta
skogens kapitalvärde, gifva vi obetingadt företräde åt inkomstbevillningen
i fråga om skog framför densammas förande under fastighetsbevillning,
och det vare sig skogsafverkningen sker å egen eller annans mark.

Lämpligt är dock, att skog, som af egaren användes för husbehof,
undantages från inkomstbevillning och att förmånen af befintlig
skog till husbehof verkar till höjning af fastighetsbevillningstaxeringsvärdet;
men för taxeringsmyndigheterna i de fall, då skog finnes utöfver
husbehof, att bestämma måttet eller omfånget af den skog, som är till
husbehof i hvarje fall erforderlig, skulle ofta stöta på oöfvervinnerliga
svårigheter och icke låta sig med någon säkerhet genomföras, i följd
hvaraf ett stadgande i sådan rigtning skulle i hög grad försvåra taxeringsmyndigheternas
uppgift, men icke, äfven med de bästa bemödanden,
leda till ett lyckligt resultat. Med mindre svårighet är deremot förenadt
att bestämma hvad en fastighet, som eger skog till husbehof, bör vara
värd i jemförelse med en annan likadan fastighet, som icke har skog;
och med denna beskattningsmetod af husbehofsskogen undgår man att
liksom uppdraga en gränslinie mellan husbehofsskogen och den öfriga
skogen. Blotta förmånen af att skog fins å fastigheten till husbehof
bör, med ett ord, ingå i fastighetsvärdet, utan att någon viss skog anslås
till husbehof och såsom sådan värderas.

Hvad Stockholms län vidkommer, finnas endast några enstaka
exempel på fastigheter, de der lemna skog utöfver husbehof, i följd
hvaraf här den ifrågasatta inkomstbevillningen för afsalu-skog i högst
ringa grad kommer till tillämpning.

Det af komitén framställa förslag, att vid taxering af jordbruksfastighet
särskilda värden skulle sättas å inrösnings- och afrösnings -

jorden, anse vi icke kunna med säkerhet och foljdrigtighot genomföras. Å
många fastigheter saknas kartor och, der sådana finnas, äro de oftast
från äldre tid, hvarefter fastigheten genom häfd och uppodling undergått
väsentliga förändringar, hvadan kartorna i ingen eller ringa mån
kunna tjena till ledning vid bedömande af fastighetens nuvarande kulturförhållanden
och den uppskattning, som på grundvalen deraf bör ega
rum. Ett bestämdt särskiljande af dessa värden förutsätter med nödvändighet.
bestämd kunskap om de särskilda egoslagens omfång, men
en sådan kunskap står icke för taxeringsmyndigheterna under lör handen
varande förhållanden att vinna. Båtnaden af ett dylikt skiljande
på inrösnings- och afrösningsjord synes oss för öfrigt icke vara stor,
om ens någon nu, sedan ståndskogen utgått ur fastighetsvärdet, och
tro vi, att, liksom en köpare af fastighet säkerligen icke beräknar värdet
deraf särskildt å inrösningsjorden och särskildt å afrösningsjorden, totalvärdet
af hela egendomen för taxeringsmyndigheterna lättare framstår
såsom ett helt, än om särskilda delar af fastigheten hvar för sig uppskattades.
Ett stadgande om särskilda värdens sättande å inrösningsocli
afrösningsjorden torde endast hafva den följd, att, sedan taxeringsmyndighet
bildat sitt omdöme om hela fastighetens värde, detta derefter
fördelades på de särskilda egoslagen; och sålunda blefve likväl stadgandet
utan ändamål.

Men skall likväl något särskiljande af värden å fastigheten ega
rum, föreslå vi, att sådant icke i vidare mån må ske, än att, sedan
totalvärdet bestämts, anmärkning göres i taxeringslängden i kolumnen
för bevillningsberedningens anteckningar om »det i fastighetsvärdet
ingående värde af skogsmark».

Genom komiténs förslag är möjlighet beredd att beskatta ej mindre
egaren till fastigheten för hans inkomst af skogen än ock köparen af
skogen för hans vinst, hvarigenom ju, utan att dubbelbeskattning eger
rum, eu i möjligaste mån rättvis fördelning af skattebördan bör kunna
ernås; men vi förutse ock, att stora svårigheter kunna möta vid uppskattningen
af vinstbeloppen och att oegentligheter härvid liksom i
fråga om beskattningsorten icke kunna undvikas.

Med dessa erinringar, vi sålunda haft äran framställa beträffande
de allmänna grunderna för komiténs i detta ämne gjorda förslag, anse
vi detta för öfrigt välbetänkt och värdt att läggas till grund för en
blifvande lagstiftning i ämnet.

Stockholm i September 1891.

F. Ekelund. Wald. Andersson. J. D. Orstadius.

Vilhelm Sundberg. L. Björkman.

Bilaga 2.

Förslag till formulär

Taxeringslängd

öfver

fast egendom, för hvilken bevillning erlägges

socken,

och

län

för år 18

Den skattskyldige.	Nummer å uppgift eller annan bilaga.	Egendomen.	Jordeboksnummer.	Mantal.	Officiela uppgifter om	Af bevillningsberedningen föreslaget värde
i senaste köpeskilling	hypoteksvärde.	gällande brand- försäkrings- värde.	å jordbruks-fastighet.	å annan fastighet.
\| Parti- j summa.	Hufvud- summa.	Parti- summa.	Hufvud- summa.


1 *
							j; -•	^ j

					--	''

Af taxeringsnämnden
uppskattadt värde

§ i taxeringsnämndens

protokoll.

Uträknad bevillning

Af pröfningsnämnden

ändrade partivärden.

S i protmngsnamndens

protokoll.

Bevillningsberednin-gens anteckningar

å jordbruks-fastighet.

å annan
fastighet.

för

jordbruks-fastighet
å 3 öre för
100 kr.

för

annan
fastighet
å 5 öre för
100 kr.

Summa.

I fastighetsvärdet
ingående värde af
skogsmark.

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

—

3:o. Kongl. Maj.ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I anledning af Kongl. Kammarrättens anmodan i skrifvelse den
4 sistlidne Juni får Landshöfdingeembetet härmed afgifva yttrande
rörande det vid skrifvelsen fogade, af utsedde komiterade uppgjorda
förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.

Hvad dervid först angår komiténs förslag till förändrade föreskrifter
beträffande beskattning af inkomst från afkastning af skog,
anser sig Landshöfdingeembetet ega allt fog för den åsigt, att ifrågavarande
förslag, som hufvudsakligen afser att å dylik inkomsts beskattning
tillämpa de grunder, som vid inkomsttaxering i allmänhet för närvarande
äro gällande, och hvilket förslag till sina väsentligaste delar
sammanfaller med Kongl. Maj:ts till 1883 års Riksdag aflåtna förslag i
ämnet, såväl ur principiel synpunkt är rättvisare som i rent praktiskt
hänseende lättare att tillämpa än nu gällande bestämmelser i afseende
härå, beträffande hvilka den trettioåriga erfarenhet, som derom vunnits,
ger vid handen, att de, såsom komiterade säga, »förblifvit en död bokstaf»,
lika väl som komiténs förslag måste anses ega afgjordt företräde
framför den i en reservation till komitébetänkandet förordade halfmesyr,
hvars verkställighet, efter länsstyrelsens förmenande, måste komma att
stöta på oöfvervinneliga svårigheter såväl i fråga om bevillningens påförande
som än mera vid dess uttagande i de fall, som förutsättas uti
de af reservanten föreslagna bestämmelser i § 2 sista mom. och i sista
delen af § 5 a), och hvilken derför, efter länsstyrelsens tanke, allenast
skulle komma att leda till bibehållande för en oviss framtid af nu rådande
oefterrättlighetstillstånd i fråga om skogsbeskattning. Landshöfdingeembetet
anser sig derför ega allt skäl att förorda komiténs
förslag i detta afseende.

Vidkommande komiténs förslag och yttrande i de öfriga ämnen,
som utgjort föremål för dess behandling, har Landshöfdingeembetet
för sin del icke heller något att dervid erinra.

Upsala i landskontoret den 25 September 1891.

Landshöfdingeembetet:

P. II. Löfquist.

Joh. Malmberg.

4:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Till åtlydnad af Kongl. Kammarrättens skrifvelse den 4 sistlidne
Juni månad, hvarigenom infordrats länsstyrelsens yttrande öfver ett af
dertill utsedde komiterade den 1 Maj innevarande år afgifvet förslag
till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning, får Landshöfdingeembetet,
anföra följande.

Enär, hvad först angår förslaget till förändrade bestämmelser i afseende
å sättet för beskattning af inkomst af skog, större noggranhet
i taxeringen uppenbarligen vinnes genom föreslagna åtgärden att vid
uppskattning af jordbruksfastighet åsätta inrösnings- och afrösningsjorden
särskilda värden, men komiténs förslag, att vid bestämmande af
fast egendoms taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till afkastningen af
växande skog allenast i den mån densamma användes till husbehof och
att i öfrigt inkomst af skog skulle beskattas genom inkomstbevillning,
säkerligen skulle möta åtskilliga svårigheter i den praktiska tillämpningen
särskildt i följd af den motvilja, som hos den jordegande befolkningen
i allmänhet torde vara rådande mot inkomstbevillnings utgörande,
äfvensom af bevillningsberedningarnes och taxeringsnämndernas
sammansättning, af hvilkas arbete taxeringens noggranhet dock
ytterst beror, ansluter länsstyrelsen sig till det förslag, som i den till
komiténs betänkande afgifna reservation blifvit framstäldt, och får på
de af reservanten andragna skäl tillstyrka, att nyss nämnda förslag
varder antaget.

Emot öfriga af komitén framstälda ändringsförslag har Landshöfdingeembetet
icke något att erinra.

Nyköping i landskontoret den 29 September 1891.

Landshöfdingeembetet:

Gustaf Nordetnan.

E. Ploman.

5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Konungens Befallningshafvande får äran härmed afgifva i skrifvelse
den 4 sistlidue Juni infordradt yttrande öfver dervid följakt ige, af vederbörande
komité utarbetade förslag till vissa ändringar i nu gällande
bevillningsförordning.

Angående ändringar af:

l:o. §§ 2, ,5, 8 och 12, äfvensom uti instruktionen för taxe ringsmyndigheterna.

Enär de föreslagna bestämmelserna äro egnade att gifva närmare
föreskrifter för vinnande af en mera rättvis beskattning till bevillning
af växande skog och virkesfångst, hvilka skatteföremål med tillämpning
af gällande bevillningsförordning i allmänhet på ett mindre tillfredsställande
sätt tagits i beräkning vid värde-åsättuing vare sig för
fastighets- eller inkomstbevillning, samt motiverna för förslagen synas
välgrundade, har Konungens Befallningshafvande icke något deremot att
erinra.

2:o. § 16 inom. 1. om grunderna för fördelning pä särskilda orter

af bankbolags beskattningsbara inkomst.

I praxis hafva olika grunder gjort sig gällande vid fördelning af
bankbolags behållna vinst från särskilda kontor. Sålunda har man dels
lagt inlåningsräkningarne till grund på så sätt, att vinsten fördelats
efter den procent, som uppkommit af summan af hvarje särskildt kontors
sammanräknade inlåningsbelopp i förhållande till totalsumman,
hvaremot en annan bank sammanfört in- och utlånings-räntorna samt
uträknat vinsten vid de särskilda kontoren efter förhållandet mellan
totalsumman, summan af hvarje kontors sammanräknade räntor och
bankrörelsens hela vinst.

Vid jemförelse af dessa och det af komiterade föreslagna beräkningssätt
har Konungens Befallningshafvande funnit detta senare medföra
en säkrare och rättvisare fördelning af den beskattningsbara inkomsten
och fördenskull förtjent att vinna tillämpning.

§ 28. Det, föreslagna tillägget härvid finner Konungens Befallningshafvande
ändamålsenligt, lämpligt och till sin efterföljd lätt åstadkommet.

De föreslagna ändringarne i formulären till taxeringsläqgderna
gifva ej anledning till någon erinran eller anmärkning.

Linköpings slott i landskontoret den 26 September 1891.
ROBERT DE LA GARDIE.

N. II. Joachimsson.

6:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

I följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 15
Maj innevarande år får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva
underdånigt utlåtande öfver det betänkande, som den 1 i samma månad
afgifvits af den utaf Eders Kongl. Maj:t den 24 Oktober 1890 tillsatta
komité för afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning,
och härvid i underdånighet anföra följande.

Den första af komiterade behandlade frågan är den om beskattning
af den inkomst, som vinnes genom utverkning af skog med eller
utan sammanhang med sågverks- eller annan förädlingsrörelse.

Vid skogsafverkning kunna tre sjelfständigt handlande personer
förekomma, nemligen eu jordegare, som eger skog å sin mark, en person,
som köper denna skog, afverkar den och åter försäljer den, sedan
den bortförts från skogsområdet, och en person, hvilken köper det ur
skogen framförda timret. Enligt nu gällande bestämmelser är den
förste af dessa personer icke för sin berörda verksamhet underkastad
inkomstbevillning, ty han tillgodogör sig endast tillgångarna vid en
fastighet, för hvilken han erlägger fastighetsbevillning. Den tredje,
hvilken endast köper timret, anses icke genom blotta uppköpande af
råämnet hafva gjort någon beskattningsbar vinst. Den åter, hvilken
bedrifver skogsafverkning, så att han köper skogen, stående å rot,
samt verkställer timmerutdrifningen och derefter säljer timret, bör, för
den inkomst, han deraf hemtar, erlägga bevillning å den eller de orter,
der rörelsen idkas, jemlikt nådiga förordningen om bevillning af fast

egendom samt af inkomst § 8 mom. 2 a) l:o. Inom detta län bär
Eders Kongl. Maj:t,s Befallningshafvande sett författningen så tillämpad,
och 1890 års bevillningsutskott uttalade tydligt sitt gillande af ett
sådant förfarande De skäl, komiterade för den motsatta åsigten anfört-,
synas ej heller bindande.

Om jordegaren icke säljer skogen å rot, utan sjelf afverkar densamma
och derefter säljer den, tillgodogör han sig endast fastighetens
tillgångar och är ej underkastad inkomstbevillning. Skulle han derefter
sjelf förädla och kanhända derjemte utskeppa sin egen skog, erlägger
lian för deraf uppkommande vinst bevillning, dels der sågverket är beläget,
dels der utskeppningen sker och dels der hufvudkontoret är be
läget; men vid vinstens beräknande bör afdrag ske för värdet af det
använda råmaterialet, som ju är genom fastighetsbevillningen beskattadt;
och i händelse sågverksegaren väl icke eger skogsmarken,
men etter aftal med jordegaren atverkar skogen samt förädlar och
utskeppar timret, skall han för deraf uppkommande vinst erlägga
bevillning. Denna anses dock, enligt nu gällande lag och tolkning
af densamma, icke kunna beskattas, der afverkningen sker. Enligt §
12 c och d bevillningsförordningen beskattas näringsidkare, der rörelsen
eller någon hufvudsaklig gren deraf på ett mera sjelfständigt
sätt eller i mer afsevärd omfattning idkas. Anskaffande af råämnen
för fabriksdrift anses icke såsom en hufvudsaklig eller sjelfständig
gren af rörelsen, och allra minst torde det vara rimligt, att ett sågverksbolag,
som hemtar timmer från ett stort antal socknar, skulle
i en hvar af dem beskattas för någon del af sin inkomst, af hvilken
näppeligen kunde uträknas den del, som uppkommit genom afverkningen,
oberoende af timrets förädling, och som svårligen eller kanske
omöjligen kunde till siffran beräknas för hvar socken. Ett sådant
sågverksbolag beskattas således, der sågningen sker, der utskeppningen
eger rum och der hufvudkontoret är beläget. Vid inkomstens
beräknande bör naturligtvis, såsom vid all industri, afdrag få ske för
inköpta råmaterialier och således äfven för värdet af det afverkade
timret från arrenderade skogar. Så har ock Eders Kongl. Maj:t medgifvit
i många fall. Komiterade förmena väl, att dessa.Eders Kongl.
Maj:ts beslut uppenbarligen icke grundats på eu sådan åsigt, utan å den
uppfattning, att all inkomst genom virkesfångst skulle vara genom
fastighetsbevillning beskattad. Eders Kongl. Maj:ts resolutioner den
31 Januari och den 9 Maj 1890 angående Skönviks aktiebolags beskattning
samt den 7 Februari och den 3 Juli 1890 angående Mo och
Domsjö aktiebolags beskattning med flera resolutioner torde dock vara

grundado på den uppfattning, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
angifvit såsom den rätta.

I förevarande hänseendeu har inom Riksdagen yrkats, dels att, der
afverkning eller försäljning af skog å annans mark bedrefves, inkomsten
deraf skulle genom inkomstbevillning beskattas och taxeringen ske, der
skogen vore belägen, dels ock att afdrag vid beskattningen af sågverksrörelse
icke måtte medgifvas för virke från egna och arrenderade skogar.
I sistnämnda afseende föreställer sig dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
att nu gällande stadganden, sådana de af Eders Kongl.
Maj:t tillämpats, innefatta en riktig lösning af frågan, om än tillämpningen
kan vara förenad med svårighet. Deremot torde väl frågan,
huru och hvar inkomsten af skogsafverkuingen å annans mark bör beskattas,
just vara en af anledningarne till komiténs tillsättande.

Med uppgift att, trots den bestämda föreskriften i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna, vid fastighetstaxeringarne i allmänhet icke
toges behörig hänsyn till skogens värde, hafva komiterade i hufvudsak
föreslagit, att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden sättas
å inrösnings-* och afrösningsjorden; att dervid hänsyn tages till afkastningen
af skog, allenast i den mån densamma användes till husbehof; att
i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas genom iukomstbevillning;
att sådan bevillning bör för behållna inkomsten utgöras,
såväl när försäljning af skog eller skogseffekter drifves såsom handelsrörelse
som när dylik försäljning eger rum från område, för hvilket
den, som verkställer försäljningen, är pligtig utgöra fastighetsbevillning;
att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevillning bör erläggas
för virkesfångst utöfver husbehofvet å område, för hvilket den, som
verkställer virkesfångsten. är pligtig utgöra fastighetsbevillning, eller
å skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag; samt att vid taxering af inkomst
genom försäljning af skog eller skogseffekter eller genom virkesfångst
från eget område taxeringen skall ske i den ort, der skogen är
belägen. Deremot hafva komiterade icke ansett sig kunna ifrågasätta,
att afverkning af skog å annans mark skall, der afverkaren använder
skogen för egen förädlingsrörelse, blifva föremål för särskild taxering.
Komiténs ordförande har åter varit skiljaktig och afgifvit ett särskildt
förslag, åsyftande en utvidgning af fastighetsbeskattningen.

Hvad först angår förslaget, att särskilda värden skulle åsättas inrösnings-
och afrösningsjorden, så kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke finna, att derigenom skulle vinnas vare sig större noggrannhet
vid taxeringen eller andra fördelar; men deremot torde det få

antagas, att föreskriften skall för taxeringsmyndigheterna orsaka ett
betungande och lönlöst besvär. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser sig vidare böra betvifla, att taxeringsmyndigheterna, i den grad
komiterade uppgifva, försumma att taga hänsyn till skogens värde. I
detta län har skogens värde icke förbisetts vid fastigheternas uppskattning,
såsom tydligt framgår, bland annat, af den i taxeringslängderna
här och der förekommande anteckningen, att fastighetsvärdet nedsatts,
enär skogen afverkats. Äfven i andra län har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sett skogen tagas i beräkning vid fastighetstaxeringen.
De olägenheter, som komiterade finna förenade dermed, att fastighetens
värde jemväl omfattar skogens, synas icke afsevärda. Då träden höra
till fastigheten ända till dess de fälts, lärer det ock vara rigtigt, att
fastighetsvärdet jemväl omfattar värdet af den skog, som upplåtits till
utverkning. De angifna grunderna synas således icke innefatta ett tillfyllestgörande
skäl för bestämmelsen, att endast husbehofsskogen skulle
inberäknas i fastighetstaxeringsvärdet och att i öfrigt inkomst genom
försäljning af skog skulle beskattas genom inkomstbevillning. Emot
sådan föreskrift har Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt vid ett
föregående tillfälle haft välgrundade anmärkningar, af hvilka Eders
Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande vågar erinra om dels osäkerheten af
att sådan inkomst alltid blefve beskattad och svårigheten vid inkomstens
beräkning och dels påföljden, att föreskriften om köpeskillingens tagande
till norm för taxeringen i allmänhet måste lemnas å sido. Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande kan ej heller obetingadt godkänna uppgiften,
att skog endast skulle skördas med längre mellantider. Vanligt torde
vara, att såväl större som mindre jordegare årligen, i mån af mer
eller mindre gynsamma väderleksförhållanden, fördelaktigare virkespris
eller eget större penningebehof, försälja större eller mindre myckenhet
ved, kol eller virke. Efter afdrag af kostnaden för arbetet i skogen
och varans transport till stad eller jernvägsstation samt afdrag enligt
§ 11 mom. 1 bevillningsförordningen skall egaren af en mindre eller
medelstor hemmansdel sannolikt icke finnas hafva haft någon beskattningsbar
inkomst. I en socken, der jorden är delad mellan dylika små
hemmansegare, af hvilka några ega och andra icke ega skog, skulle
det således inträffa, att egare af lika stora hemman beskattades lika,
ehuru den ene kunde förskaffa sig inkomst genom ved-, kol- eller timmerförsäljning
och den andre icke hade tillfälle till sadant förvärf.
Sådant skulle icke blott innebära, utan ock af befolkningen uppfattas
såsom en verklig orättvisa. En annan orättvisa blefve, att den, som
blott egde husbehofsskog, men sålde deraf, finge dels erlägga fastighets -

bevillning för husbehofsskogens antagna värde och dels inkornstbevillning
för den inkomst, han droge af skogen. I betänkandet framhålles, att
den kommun, der afverkningen sker, borde hafva fördel af densamma,
men om, såsom ju stundom, i nordligare provinser kanske ofta sker,
en jordegare försäljer afverkningsrätten till en stor och sparad skogspark
och derför uppbär ett år en betydande köpeskilling, blifver det ju endast
ett år, som denna större inkomst kunde beskattas. Fördelen för kommunen
blefve således endast, att kommunalskatten för detta år blefve
anmärkningsvärd! låg, så vida icke socknemännen vore nog fyndiga att
på det årets utgiftsstat få uppförda kostnader för något eller några
större byggnadsföretag.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande antager vidare, att bestämmandet
af husbehofsskogens omfång och värde skall gifva anledning
till många tvister och finnas behäftadt med stor svårighet. Vidare torde
det befinnas mycket vanskligt att bestämma vinsten af virkesfångst för
annat ändamål än eget husbehof från område, för hvilket den, som verkställer
virkesfångsten, är pligtig utgöra fastighetsbevillning.

Ej heller kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finna, att
komiterades förslag skulle innebära någon ökad trygghet för inteckningshafvare,
som väl få förutsättas taga större hänsyn till egendomens
beskaffenhet och af kastningsförmåga än till taxeringsvärdet å densamma,
hvilken för öfrigt kan minskas i värde på många andra sätt än genom
skogsaf verkning.

Beträffande särskildt det af komiténs ordförande framstälda förslag,
så synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på förut anfördt
skäl icke rigtigt, att innehafvare af afverkningsrätt skulle erlägga fastighetsbevillning,
och då erläggandet af sådan bevillning skulle göras beroende
deraf, att inteckning sökes, samt icke heller kunna fortgå mer
än det eller de få år afverkningen eger rum, synes det ej heller komma
att ega synnerlig praktisk betydelse. Deremot skulle det för alla landets
domare medföra ett ganska betungande arbete.

Ordförandens förslag, att vid inkomstbeskattning afdrag ej får ske
för vinst, som vid trävaruexport, sågverksrörelse eller annan förädlingsrörelse
uppstått genom användande af virke från arrenderadt skogsområde,
men väl för köpeskilling, utskylder och öfriga omkostnader, synes
onödigt, då, på sätt Eders Kong]. Maj:ts nådiga resolutioner utvisa,
sådant redan med nu gällande bevillningsförordning öfverensstämmer.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar derföre i underdånighet
afstyrka bifall till de af komitén och dess ordförande gjorda
förslag. Deremot hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

att Eders Kong]. Maj:t måtte genom ett cirkulär anbefalla Sine Befallningshafvande
att erinra vederbörande taxeringsmyndigheter derom, att
vid bestämmande af fastighetstaxeringsvärde bör jemväl tagas hänsyn
till skogens beskaffenhet och värde.

Skulle likväl, trots de mot saken ofta uttalade betänkligheter,
Eders Kongl. Maj:t anse de vid olika tillfällen framstälda önskningarna
derom, att inkomst genom skogsafverkning å annans mark måtte beskattas,
der skogen är belägen, böra föranleda ändring i bevillningsförordningen,
torde sådant kunna ske genom dels ett tillägg till § 12 i
samma förordning, att inkomst genom afverkning af skog å annans
mark, derför afverkaren icke erlägger inkomstbevillning, beskattas å
den ort, der skogen är belägen, och dels ett tillägg till instruktionen
för taxeringsmyndigheterna åt innehåll, att derest inkomst genom afverkning
af skog å annans mark ej kan genom räkenskaper visas, antages
den utgöra det utdrifna virkets värde enligt i orten gällande pris
efter afdrag för köpeskilling med räntor och öfriga omkostnader. Den
uttalade betänkligheten i fråga om beloppens bestämmande kan ju i
viss mån anses häfd genom hvad komiterade anfört till stöd för deras
åsigt, att i orten skulle kunna särskildt beskattas inkomsten af virkesfångst
för annat ändamål än eget husbehof från område, för hvilket den,
som verkställer virkesfångsten, är pligtig utgöra fastighetsbevillning. I
sådant afseende anföres nemligen, att allmänt kändt vore, hvad virket
gälde å olika ställen och vid olika flottleder, att inom den större och
väl ordnade trävaruindustrien vanligen för hvarje skogsområde fördes
särskildt konto, upptagande såväl värdet å derstädes afverkadt timmer
som skogens ursprungliga och sedermera efter hand amorterade pris,
samt att den skattskyldige härigenom egde möjlighet att styrka, huruvida
behållen inkomst genom virkesfångsten uppstått eller ej. Att, såsom
komiterade förmena, det skulle utvisa en brist på följdrigtighet att påföra
inkomstbevillning för skogsrörelse å annans mark med bibehållande
af fastighetsbevillning för beskattning af skogsafkastning i andra fall,
kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke finna. Om en jordegare
kernar smör af mjölk från egen ladugård, erlägger han ej inkomstbevillning
för mejeriet, men om annan person hyrer mejeriet,
köper mjölken och deraf kernar smör, får denna senare erlägga bevillning
för sin inkomst. Hittills har detta icke ansetts innebära någon brist
på följdrigtighet.

Emot hvad komiterade föreslagit eller yttrat i fråga om grunden
för fördelning j)ä särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst,
afdrag vid taxering af inkomst frånjernvägsdrift för ränta å lån, intecknad t

i jernvägen, och ändring i § 28 bevillningsförordningen har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande intet att erinra.

Underdånigst

ROBERT DICKSON.

V. Klinghammer.

Jönköping i landskontoret den 31 Juli 1891.

7:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I anledning af Kongl. Kammarrättens skrifvelse den 4 sistlidne
Juni får Konungens Befallningshafvande härmedelst afgifva infordradt
yttrande öfver ett af utsedde komiterade upprättadt förslag till vissa
ändringar i gällande bevillningsförordning.

Beträffande först komiterades förslag angående beskattning af
inkomst från afkastning af skog finner Konungens Befallningshafvande
• väl detsamma vara att föredraga framför nu gällande bestämmelser
härutinnan, men Konungens Befallningshafvande kan icke instämma
med komiterade angående nyttan och behöfligheten af särskilda taxeringsvärden
å jordbruksfastighets inrösnings- och afrösningsjord.

Då, enligt de föreslagna bestämmelserna, i fast egendoms taxeringsvärde
endast skulle inbegripas så mycket af fastighets skogstillgång,
som ansåges för husbehof erforderlig, lärer fullgiltig anledning
att särskilja värdena å inrösnings- och afrösningsjorden icke förefinnas.

Någon jemnare och noggrannare fastighetstaxering torde härigenom
icke vara att förvänta.

De allra största svårigheter skulle deremot genom sådant tillvägagående
förorsakas taxeringsmyndigheterna, för hvilka det redan nu är
en vansklig uppgift att något så när tillförlitligen bedöma värdet å en
jordbruksfastighet i dess helhet.

Tillgängliga köpeafhandlingar lemna i de flesta fall ingen som
helst ledning för utrönande af de särskilda värdena å inrösnings- och
afrösningsjorden vid en jordbruksegendom.

Äfven om skifteshandlingar vore för taxeringsmyndigheterna tillgängliga,
torde af dessa icke kunna hemtas nöjaktiga upplysningar i
berörda hänseende.

Då dylika upplysningar icke heller annorledes torde kunna erhållas,
förmenar Konungens Befallningshafvande, att taxeringsmännens
siffror i denna del komme att blifva i hög grad godtyckliga och af
föga betydelse såsom verkliga värdemätare.

Vidkommande komiterades öfriga förslag har Konungens Befallningshafvande
icke funnit skäl till annan erinran, än att, i öfverensstämmelse
med hvad Konungens Befallningshafvande härofvan anfört,
särskilda kolumner i taxeringslängderna för jordbruksfastighets inrösnings-
och afrösningsjord icke synas erforderliga.

Vexiö i landskontoret den 28 September 1891.

G. H. SPENS.

Frithiof Ohlsson.

8:o. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af erhållen befallning får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver utsedde
komiterades den 1 sistlidne Maj afgifna underdåniga betänkande med
förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.

Hvad först vidkommer frågan om beskattning af inkomst från
afkastning af skog, finner Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande det
vara lämpligast, om de olägenheter, som i åtskilliga afseenden uppstått
vid taxering af dylik inkomst, blefve afhjelpta utan rubbning af de

liufvudgrunder, hvarpå gällande bevillningsstadga är byggd. Eders
Kong]. Maj:ts Befallningshafvande ansluter sig derför till det af komiténs
ordförande i hans reservation framlagda förslag till ändringar i
bevillningsförordningen, hvilket enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förmenande, framför öfrige komiterades förslag, jemväl erbjuder
fördelen att vara enkelt och tydligt samt således lätt för de vid
lagtillämpning mindre vana beskattningsnämnderna att tillämpa.

Vid granskning af de framlagda förslagen till ändring af formuläret
till taxeringslängd öfver fast egendom, för hvilken bevillning erlägges,
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit, hurusom
komiterade låtit de i nu gällande formulär befintliga kolumnerna för
»hufvudsumma värde» försvinna, men deremot angifvit, att, äfven i det
fall att en person inom samma kommun eger flera fastigheter af samma
slag, det å hvarje fastighet belöpande bevillningsbelopp skall särskildt
utföras. Då det emellertid så väl ur debiteringssynpunkt som för att
fort och tillförlitligt kunna beräkna en fastighetsegares sammanlagda
årsinkomst är lika nödvändigt, att taxeringslängden angifver sammanlagda
taxeringsvärdet å dennes alla fastigheter af samma slag, som det
är obehöfligt samt för häradsskrifvaren tidsödande och betungande att
uträkna och utföra bevillningen å hvarje särskild fastighet, tillåter sig
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet hemställa, att,
derest komiterades förslag om särskilda värden å in- och afrösningsjorden
blifver godkändt, nu faststälda formulär för i fråga varande längd
icke må annorledes ändras, än att längden tillökas med kolumner för
införandet af dessa värden.

Beträffande slutligen komiténs betänkande och förslag till ändringar
i vissa andra delar af bevillningsförordningen får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet tillkännagifva, att Eders
Kongl. Majrts Befallningshafvande icke har något att dervid erinra.

Underdånigst

C. AD. FAGERLUND.

Axel Bökdund.

Kalmar i landskontoret den 30 September 1891.

9:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Kongl. Ma}:ts och Rikets Kammarrätt.

I anledning af Eder skrifvelse den 4:e sistlidne Juni får länsstyrelsen,
såsom yttrande öfver det samma skrifvelse bifogade förslag
till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning, anföra, att länsstyrelsen
för sin del icke bar något att emot ifrågavarande förslag
erinra.

Wisby i landskontoret don 5 Augusti 1891.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Johan Hambrceus.

Oscar Melin.

I0:o. Kongl. Majt:s Befallningshafvande i Blekinge län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Såsom infordradt utlåtande öfver ett af särskilda komiterade den
1 Maj 1891 afgifvet betänkande med förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anföra
följande:

l:o. Beskattning af inkomst frän afkastning af skog.

Ehuru visserligen antagande af komiterades förslag, att afkastning
af skog skulle i regel beskattas genom inkomstbevillning jemte de i
sammanhang dermed föreslagna ändringar i bevillningsiörordningen,
uti åtskilliga hänseenden torde komma att medföra olägenheter och
svårigheter, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likvisst, vid öfvervägande
af de skäl, som anförts för och emot förslaget, detsamma
vara att föredraga framför såväl nu gällande stadganden som ock den
af komiténs ordförande afgifna reservation.

I vissa delar kan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emellertid
icke biträda komiterades förslag, och gäller detta i främsta rummet
hvad angår föreskriften, att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda
värden skulle åsättas inrösnings- och afrösningsjorden.

Föga afsevärda synas äfven de af komité rade för förslaget härom
å sidorna 33, 35 och 41 i betänkandet anförda skäl: att helt olika
grunder böra följas vid uppskattning af inrösnings* och afrösningsjorden;
att en större noggrannhet vid fastighetstaxeringen skulle ernås;
att i vissa fall en lämplig utgångspunkt kunde erhållas för bedömande
af hvad befintlig ståndskog kostat dess egare; och att vid försäljning
af en jordegendom lättare skulle kunna beräknas, huru stor del af
köpeskillingen motsvarade skogens värde.

Euligt 1 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna skall i
värdet af jordbruksegendom ingå jemväl dertill hörande särskilda förmåner,
såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats och fiske, hvilka dock
uppenbarligen äfven måste uppskattas efter andra grunder än den
egendomen tillhörande åker, äng samt skogs- och betesmark, hvadan
vida större anledning kunnat förefinnas, att, om sådant eljest ansetts
lämpligt, särskilda taxeringsvärden åsattes sådana förmåner i stället för
inrösnings- och afrösningsjorden. För taxeringsmännen blefve det
emellertid i hvarje fall regel att vid taxering af olika delar af en jordbruksfastighet
fortfarande nödgas anlita olika beräkningsgrunder.

Sedan, enligt komiterades förslag, vid bestämmande af fast egendoms
taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till afkastningen af växande
skog allenast i den mån, densamma erfordras till husbehof, synes den
enda giltiga grunden till föreskriften om inrösnings- och afrösningsjordens
särskiljande, att vid fastighetstaxeringen skogstillgången hittills
lemnats obeaktad, komma att undanrödjas och eu sådan föreskrift sålunda
ej heller vara egnad att åstadkomma en noggrannare fastighetstaxering;
hvaremot, om de nu gällande bestämmelserna lemnats oförändrade, för
komiterades ifrågavarande förslag visserligen ej saknats åtminstone
någon anledning.

Då skogstillgången utöfver husbehofvet ej finge tagas i betraktande
vid fastighetstaxeringen, är det svårt att förstå, huru, såsom
komiterade förmena, åsättande af särskilda värden å inrösnings- och
afrösningsjorden skulle lemna en lämplig utgångspunkt för bedömande
af ståndskogens kostnad och värde, helst densamma hvarken under
uppväxten eller sedan den blifvit mogen till afverkning bort ingå i
taxeringsvärdet för fastigheten samt komiterades förmenande (sidan
35), att vid försäljning af en fastighet skilnaden emellan taxerings -

värdet och köpesumman skulle motsvara skogens värde, ingalunda kan
vara rigtigt, i ty att andra delar af eu fastighet än skogen kunna ega
högre värden än de, till hvilka de blifvit af taxeringsmyndigheterna
uppskattade.

För taxeringsmännen skulle det blifva en vansklig och mödosam
uppgift att bestämma särskilda värden å inrösnings- och afrösriingsjorden.
De kunna visserligen ega kännedom om ungefärliga värdet
af en jordbruksegendom i dess helhet, men fördelningen af detta värde
torde i de flesta fall blifva alldeles godtycklig, helst uttrycken inrösnings-
och afrösningsjord äro för menige man nästan okända.

Köpeafhandlingar åtminstone i södra och mellersta delarne af
riket innehålla aldrig några särskilda köpeskillingar för inrösningsoch
afrösningsjorden; och om så äfven skulle vara fallet hvad angår
de skogbärande trakterna i Norrland, finge taxeringsmännen derom
ej någon kännedom, då domrarne ej, enligt § 14 bevillningsförordniugen,
hafva skyldighet att i sina uppgifter till taxeringen verkställa
anteckningar om tilläfventyrs bestämda köpebelopp för skilda delar af
de försålda fastigheterna.

60 § skiftesstadgan innehåller visserligen bestämmelser om hvad
med inrösnings- och afrösningsjord skall förstås; men taxeringsmännen
hafva icke tillgång på några skifteshandlingar, och för öfrigt undergå
egendomarne under tidernas lopp genom odlingar eller eljest sådana
förändringar, att äfven skifteshandlingarna äro mindre tillförlitliga vid
bestämmande af gränserna emellan inrösnings- och afrösningsjorden;
och på hvad sätt skulle taxeringsmännen bereda sig kännedom härom,
då i de flesta fall ej ens egaren sjelf torde kunna lemna erforderliga
upplysningar om arealen af inrösnings- och afrösningsjorden samt deras
särskilda värden.

På en mängd mindre hemmansdelar komme afrösningsjorden
otvifvelaktigt att upptagas till ett värde understigande 100 kronor,
hvilket skulle hafva till följd, att värdet å afrösningsjorden ej kunde
ingå i taxeringsvärdet, utan endast införas i den för anteckningar afsedda
kolumn i taxeringslängden.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande får sålunda, såsom synnerligen
olämpligt och, i händelse af bifall till komiterades framställningar i
öfrigt, alldeles onödigt, afstyrka förslaget, att vid taxering af jordbruksfastighet
särskilda värden skulle åsättas inrösnings- och afrösningsjorden.

I § 5 af bevillningsförordningen borde derför orden »för inrösnings-
och afrösningsjord, hvar för sig», uteslutas, och kunde § 1 mom.
1 i instruktionen erhålla följande lydelse:

»jordbruksegendom — — — vid egendomen; hvarvid afseende
bör fästas såväl å egendomens läge och beskaffenhet men å tillgången
pa skog endast i den mån, den anses till husbehof erforderlig, som
oek å beloppet af de grundskatter och öfriga allmänna utskylder utom
bevillningen, med hvilka egendomen är belastad; skolande — — —
efter 5 procent»;

I § 3 mom. 1 af bevillningsförordningen hafva komiterade föreslagit,
att vid taxering af jordbruksfastighet hänsyn skulle tagas till
afkastning af skog allenast i den mån, skogen användes till husbehof,
och i § 1 mom. 3 af instruktionen, att afseende icke skulle fästas å
värdet af skog, utöfver hvad för husbehofvet erfordras; men som det
ej kan vara lämpligt, att taxeringsmännen skulle beräkna hvad som
under året till husbehof användes, hvarom för öfrigt någon visshet ej
skulle kunna vinnas förr äu efter årets slut, utan hvad af skogen anses
i allmänhet böra till husbehof åtgå, torde andra punkten i § 3 mom.
1 erhålla följande lydelse:

»I fråga om jordbruksfastighet skall härvid hänsyn tagas till
afkastning af skog allenast i den mån, skogen anses till husbehof
erforderlig; dock — — — värde.»

Enligt § 10 mom. 2 c i bevillningsförordningen må inkomst af
arbete taxeras till bevillning året efter det, under hvilket inkomsten
åtnjutits, endast i det fall, att den utgjorts af vikariatsarfvode, arfvode
för uppdrag af öfvergående beskaffenhet, eller dylik tillfällig inkomst, som
härflutit af annan den skattskyldiges verksamhet, än hans redan till
beskattning taxerade tjenst, rörelse eller yrke, och som tillfallit honom
så sent under ett år, att densamma icke kunnat af det årets taxeringseller
pröfningsnämud beräknas.

Om under de sista månaderna af ett år försäljning af skog egt
rum eller utverkning eller föryttring af skogseffekter försiggått, torde,
med bibehållande af ofvan citerade stadganden oförändrade, ingalunda,
såsom komiterade antagit, vederbörande för inkomsten af denna rörelse
kunna det följande året taxeras till utgörande af bevillning. Sådan
inkomst lärer nemligen icke kunna anses likstäld med vikariatsarfvode
eller arfvode för uppdrag af öfvergående beskaffenhet.

Då ifrågavarande lagrum äfven är mindre tydligt och sålunda vid
tillämpningen lemnat rum för olika tolkningar samt härtill kommer,
att, i följd af föreskriften i 14 § bevillningsförordningen om aflemnande
af officiela uppgifter till ledning vid taxeringen endast en gång om
året, en person, som efter Mars månads ingång utnämnes till en tjenst
eller vinner befordran till annan tjenst, i allmänhet torde undgå all

taxering till bevillning för sin sålunda förhöjda inkomst under första
året, den åtnjutes, föranlåtes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställa
om följande ändrade lydelse af § 10 mom. 2 c och i sammanhang
dermed af ändring i § 14:

»$ 10 mom. 2 c.

Aflöning, vikariatsarfvode, arfvode för uppdrag af öfvergående
beskaffenhet och annan tillfällig inkomst, hvilken i följd af bristande
uppgift till ledning vid taxeringen eller eljest icke blifvit under det
löpande året beräknad, må taxeras till bevillning det derpå följande året.

§ 14 mom. 2 b.

af statsdepartement —--pension:

uppgift angående hvar och en person för det löpande året tillkommande
lön eller pension samt under det föregående året uppburna
tjenstgöringspenningar, dagaflöning, arfvode eller gratifikation äfvensom,
i händelse inkomsten åtnjutits endast under en del af nästföregående
år eller under det löpande året tagit sin början, särskild upplysninghärom
jemte uppgifter, i förra fallet å den under föregående år erhållna
aflöning och i det senare å de belopp, hvartill aflöningen för år blifvit
i stat eller annorledes bestämd; hvarjemte bör anmärkas, huruvida med
tjensten följer boställe, löningsjord eller andra löneförmåner, såsom inkomst
af sportler, expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller
dylikt, som, jemlikt § 8 mom. 2 b och § 10 mom. 2 b och c, är bevillning
underkastadt.»

För den händelse de af komiténs ordförande i hans reservation
afgifna förslag skulle befinnas lämpliga att komma till användning, har
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett sig böra emot desamma framställa
några erinringar:

Bevillningsförordning en.

§ 2 a.

Då stadgandet i denna paragraf, att innehafvare af skogsområde
skulle i vissa fall för detsamma utgöra bevillning, gifvit anledning till
olika tolkning, torde detsamma, för undanrödjande af all tvekan om
dess rätta innebörd, kunna erhålla följande lydelse:

»för jordegendom, som----samt för skogsområde, som

blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens understöd, eller af vare

sig staten, menighet eller enskilde till egare eller innehafvare af sågverk
eller kanalbolag, eller ock innehafves af stad eller annan menighet.»

$ 5.

Då fastighetsvärde väl borde åsättas för rätt till afverkning af
all slags skog oafsedt dess storlek och lämplighet att tillgodogöras,
torde det sväfvande uttrycket »ståndskog» böra utbytas emot »skog».

§ 14.

Enligt reservantens förslag skulle fastighetsvärde åsättas afverkningsrätt
endast i det fall, att kontraktet härom blifvit vid domstol iutecknadt,
och genom de här föreslagna uppgifterna skulle taxeringsmyndigheterna
erhålla kännedom om de till säkerhet för beståndet af
afverkningskontrakt beviljade inteckningar; men egare af jord, derifrån
upplåtits skogsmark med afverkningsrätt, för hvars bestånd inteckning
meddelats före den tid, de föreslagna uppgifterna skulle komma till
användning, skulle sålunda fortfarande få utgöra bevillning äfven för
värdet af den upplåtna skogen, derest ej domrarne finge till åliggande
att vid förslagets trädande i kraft på en gång meddela uppgifter om
alla äldre afverkningskontrakt, för hvilkas bestånd inteckningar då ännu
vore gällande.

För öfrigt bordo uppgifterna i fråga lämpligen innehålla upplysningar
jemväl om tiden för upplåtelsen och den upplåtna markens areal
eller trädens antal med mera, som kunde tjena till ledning vid taxeringen.

Instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

§ 1-

Under åberopande af hvad vid den föreslagna ändringen i § 5
bevillningsförordningen erinrats, hemställes, att ordet »ståndskogens»
utbytes emot »skogens».

§ 4.

Vid beräkning af inkomst utaf arbete må efter bevillningsförordningen
afdrag i allmänhet ej ske för utskylder; och vid sådant förhållande
lärer afdrag härför ej heller böra medgifvas vid uppskattning
af inkomst, som vid virkesförädling uppstått genom användande af virke
från eget eller med afverkningsrätt innehafdt skogsområde.

2:o. Grunden för fördelning pä särskilda orter af bankbolags beskattningsbara
inkomst.

Vid komiténs i detta hänseende framstälda förslag har Kongl.
Majtts Befallningshafvande ej annat att erinra, än att, då det visat sig,
att bankbolag vid uppgifvande af sin nettovinst gjort betydliga afdrag,
särskildt för ntskylder och afskrifningar, hvilka nr bevillningssynpunkt
måste anses obehöriga, det torde vara nödigt stadga, att uppgifter meddelas
äfven om beloppen och beskaffenheten af de vid beräkningen af
den behållna inkomsten gjorda afdrag samt att äfven styrelsens och
revisorernes berättelser till taxeringsmyndigheterna aflemnas, derförutan
det icke för dem är möjligt kontrollera, huruvida nettovinsten rigtigt
beräknats.

Jemte de af komiterade i motiveringen till sitt förslag omförmälda
räkningar, hvilka borde tjena till ledning vid fördelningen af bankbolags
vinst på dess särskilda kontor, torde böra tilläggas hvad angår utlåning
sr åkning urna: så kallado korta invisningar och vexlar, hvilka valutor
af flora bankinrättningar innehafvas till betydliga belopp, och de å tillfälliga
räkningarna i en eller annan form utlemnade lån såsom rcsekreditiv
och rembourser m. m. äfvensom tillgångar, beroende på lagsökning
eller utredning under administration eller konkurs, hvilka
visserligen äro hänförliga till utestående lån, men i bankernas månadsrapporter
upptagas under särskilda rubriker; och beträffande inlåningsräkningarna:
på sparkasseräkning innestående medel, utelöpande egna
räntebärande obligationer och vexclaccepter samt de på tillfälliga räkningar
i en eller annan form upplånade medel.

Såsom komiterades förslag är formuleradt, lärer emellertid något
hinder ej förefinnas att vid tillämpningen af detsamma fästa afseende
äfven vid ofvan uppräknade rörelsegrenar, hvilka otvifvelaktigt synas
hänförliga till in- och utlåningsräkningarna, om dessa ord tagas i deras
allmänna betydelse.

.‘!:o. Fråga om afdrag vid taxering af inkomst från jernvägsdrift för
ränta å lån, intecknadt i jernvägen.

Tillkomsten af stadgandet i 10 § 4 mom. b af bevillningsförordningen
utvisar otvetydigt, att Riksdagen med det der förekommande
uttrycket »lånt rörelsekapital» ej afsett lån, som upptagits för förvärfvande
af de för en rörelses bedrifvande erforderliga fastigheter eller
andra för liknande ändamål erhållna lån, hvartill utan tvifvel lån för
anläggning af en jernväg måste vara att hänföra, hvilken uppfattning
äfven uttalats i Edert den 7 December 1887 meddelade utslag angående
Carlskrona—Yexiö jernvägsaktiebolags taxering för år 1886. Då emel -

G 9

lertid Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga beslut medgifvit jern vägsbolag
afdrag vid dess taxering för ränta å för jernvägens anläggning
erhållet statslån, men andra skattskyldiga deremot förklarats oberättigade
till afdrag i dermed jemförliga fall, synes anledning vara för banden
att genom ett tillägg till åberopade stadgandet i bevillningsförordningen
förebygga, att äfven för framtiden jernvägsegare på öfrige skattskyldiges
bekostnad beredas fördelar, hvilket ej kan anses med en jemlik och
rättvis beskattning förenligt.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställer derför, under åberopande
jemväl af handlingarna i ofvanberörda genom Kongl. Maj:ts
beslut den 26 Oktober 1888 slutligen afgjorda ärende, att § 10 mom.
4 b i bevillningsförordningen må erhålla följande ändrade lydelse:

»för ränta å lånadt rörelsekapital, hvartill ej må hänföras ränta
å lån, upptaget för förvärfvande, tillökning eller förbättring af last
egendom, för anläggning af jernväg eller för andra dermed jemförliga
ändamål.»

4:o. Förslag till ändring i 28 § bevillningsförordningen.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har ej något att erinra emot
komiténs förslag till ändring af denna paragraf.

5:o. Förslag till ändringar i formulären för taxering släng der na.

Emot de af komiterade uppgjorda formulär har Kong! Maj:ts Befallningshafvande
ej annat att anmärka, än att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
i sammanhang med afstyrkande af förslaget om åsättande af
särskilda värden å inrösnings- och afrösningsjorden, hemställer, att de
för dessa värden afsedda kolumner i taxeringslängderna öfver fast egendom
må uteslutas.

Utdrag af det vid ärendets föredragning förda protokoll bifogas.

Carlskrona i landskontoret den 3 Augusti 1891.

Landshöfdingeembetet:

A. Holmquist.

Gustaf W. Roos.

Utdrag af protokollet, hållet inför Kongl. Majds Befallningshafvande
i Blekinge län ä landskontoret i Carlskrona
den 3 Augusti 1891.

Undertecknad föredrog Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätts
skrifvelse den 4 sistlidne Juni med dervid fogadt, af särskilde komité -

rade afgifvet förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning;
hvarvid beslöts i ärendet afgifva iufordradt yttrande, på sätt registraturet
utvisar.

Från beslutet var Herr t. f. Landssekreteraren Itoos skiljaktig i
livad det innefattade yttrande med afseende å frågan om afdrag vid
taxering af inkomst från jernvägsdrift för ränta å lån, intecknadt i jernvägen,
och förklarade sig i deuna del instämma i komiterades yttrande.

Som ofvan.

In fidem
A. Holmquist.

ll:o. Kongl. Maj.ts Befallningshafvande i Christianstads län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Jemlikt föreskrift i Eder skrifvelse den 4 nästlidne Juni har Konungens
Befallningshafvande att afgifva yttrande öfver det af den utaf
Kongl. Maj:t den 24 Oktober 1890 tillsatta komité afgifna förslag till
vissa ändringar i gällande bevillningsförordning, och får Konungens
Befallningshafvande i sådant afseende anföra, att Konungens Befallningshafvande
icke har något att erinra mot lämpligheten af berörda förslag.

Christianstads landskontor den 23 September 1891.

M. G. DE LA GARDIE.

E. Andersson.

i2:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Enligt erhållen föreskrift får Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt yttrande öfver ett af särskilda
komiterade den 1 sistlidno Maj afgifvet förslag rörande behöfligheten
af ändringar i vissa delar af gällande förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Beskattning af inkomst från afkastning af skog.

Komiténs uppgift i denna del eller att afgifva förslag i syfte att
åvägabringa ett tillfredsställande sätt för beskattning af inkomst från
afverkning af skog med eller utan sammanhang med sågverks- eller
annan förädlingsrörelse berör icke förhållanden i detta län. Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande är i följd häraf icke i tillfälle att, på grund
af någon under sin embetsverksamhet vunnen erfarenhet, vare sig göra
någon erinran mot förslagets särskilda detaljer eller, med anspråk på
sakkännedom, yttra sig, huruvida företräde bör lemnas åt det förslag i
ämnet, som framlagts af komitén, eller det, som i reservation uppgjorts
af komiténs ordförande. Skulle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
detta oaktadt, endast med stöd af den erfarenhet i frågan, som kan
vinnas genom en jemförelse mellan omförmälda båda förslag, våga uttala
sin åsigt i saken, så finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
det i reservationen framstälda såväl i stadgandenas tydlighet
som uti lättheten i tillämpningen ega afsevärda företräden framför komiténs
förslag.

Grunden för beskattning pa särskilda orter af bankbolags beskattningsbara

inkomst.

Då kommunernas inkomster genom uttagande af direkt skatt äro
helt och hållet beroende deraf, att bevillning till staten erlägges inom
kommunen, kräfver rättvisan, att ett inkomstbelopp, som härflyter af
rörelse på flera orter, efter fullt tillfredsställande och noggrant bestämda
grunder fördelas emellan de olika kommunerna. Att de i nu gällande
bevillningsförordning intagna bestämmelser angående fördelning på

särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst icke tillfredsställa
de anspråk, som för do olika kommunernas skull böra ställas å
dem, torde vara obestridligt, särskildt i det hänseendet att ett bankbolag
fördelat sin vinst efter en princip och ett annat bolag efter en
annan. Bestämmelser, som i allo ordna angifna förhållanden på ett
tillfredsställande sätt, afhjelpa således ett kändt behof. Frågan, huruvida
det nu föreliggande förslaget är af sådan beskaffenhet, torde icke
vara så lätt att med visshet besvara, men att förslaget eger ett afgjordt
företräde i så måtto, att, om förslaget antages, alla bankbolag blefve
forpligtade att på ett och samma sätt till beskattning å olika orter
fördela sin vinst, derom torde tvifvel icke råda. Uppenbart är dock,
att det för frågans fullständiga bedömande varit önskligt, att komitén,
som säkerligen varit i tillfälle att, om den sådant önskat, förskaffa sig
sådana uppgifter, att den kunnat för ett eller flera år uträkna, huru
dess förslag utfaller jemfördt med den verkstälda beskattningen enligt
nu gällande stadganden, också åstadkommit utredning härom.

Fråga om afdrag vid taxering af inkomst från jernvägsdrift för ränta ä

lån, intecknadt i jernvägen.

Då komitén i denna fråga icke afgifvit något förslag, torde vidare
yttrande i saken icke af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
påfordras.

Förslag till ändring i § 28 bevillningsförordning en.

Hvad den föreslagna ändringen i § 28 bevillningsförordningeu
beträffar, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande denna ändring
hvarken vara af behofvet påkallad eller lämplig. Någon svårighet för
styrelsen för särskildt territorielt samhälle att från de för hela kommunen
upprättade taxeringslängder särskilja de skatteföremål, som å
det ifrågavarande samhället belöper, torde ej finnas, och i hvarje fall
bör detta lättare och säkrare kunna göras af sådan styrelse än af beskattningsmyndigheterna
med den sammansättning, dessa nu hafva, då
det kan inträffa, att hvarken i bevillniugsberedningen eller taxeringsnämnden
någon person från dylikt särskildt samhälle blifvit invald.

För häradsskrifvarne, hvilka det åligger att till bevillningsberedningens
ordförande aflemna på mantalslängden grundade och enligt
stadgadt formulär uppstälda längder för införande af den fastighetsvärdering,
som kommer att af beredningen föreslås, blefve det svårt
för att icke säga omöjligt att kunna i längderna särskildt angifva och

sammanföra de fastigheter, som tillhöra det inom en socken varande
särskilda territoriela samhället, derest, såsom ej sällan torde vara fallet,
detta ej omfattar hela hemmansnummer.

Jemlikt föreskriften i 72 § af gällande bevillningsstadga får, vid
ansvar såsom för tjenstefel, icke mera än en debetsedel utfärdas för
de skattskyldig inom samma socken åliggande bevillningsafgifter. Denna
föreskrift kan efterlefvas nu, då i taxeringslängden på ett ställe sammanföres
all en skattskyldig inom socknen påförd bevillning; men om
skattskyldig egde fastighet eller bedrefve rörelse både inom det särskilda
territoriela samhället och annan del af socknen samt således
jemlikt föreslagna ändringen förekom me på mer än ett ställe i taxeringslängden,
kunde lätteligen inträffa, att taxeringsmyndigheterna icke gjorde
sådane anteckningar i taxeringslängderna, att deraf tydligt framginge,
att det vore en och samma skattskyldig, som afsåges, och att häradsskrifvaren
i följd deraf komme att utfärda mer än en debetsedel till
sådan skattskyldig och således mot sin vilja gjorde sm skyldig till
ansvar för tjenstefel. J

Förslag till ändringar i formulären för taxeringslängderna.

Mot komitdns föreslagna ändringar i denna del kan anmärkas,
dels att den omständighet, att hufvudsumma för taxeringsvärdet å en
skattskyldigs samtliga fastigheter inom socknen icke finnes i taxeringslängden
öfver fast egendom, komme att medföra olägenhet vid debetsedlarnes
utskrifvande, der samma fastighetsvärde skall utföras, och
dels att . formuläret till pröfningsnämndens längd öfver beslutade ändringar
i taxeringen af fast egendom icke innehåller särskilda kolumner
för inrösningsjord eller.afrösningsjord, hvilket synes Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande vara behörigt, då. dessa kolumner finnas i
formulären till taxeringslängder öfver fast egendom.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Emil Lauhrén.

Malmö landskontor den 12 Augusti 1891.

13:o. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Uti skrifvelse den 4 sistlidne Juni har Kongl. Kammarrätten,
med öfverlemnande af förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning,
upprättadt af den utaf Kongl. Maj:t under den 24 Oktober
1890 tillsatta komité, anmodat Konungens Befallningshafvande att öfver
berörda förslag afgifva yttrande.

Förslaget, sådant det föreligger till yttrande, afser följande
hufvudfrågor:

l:o. Beskattning af inkomst från afkastning af skog.

Den stora vigt i ekonomiskt hänseende, skogen till följd af trävaruindustriens
storartade utveckling under senaste åren vunnit, har
föranledt, att uppmärksamheten fästat sig vid skogstillgång såsom en
inkomstkälla, hvilken i beskattningsafseende borde mera anlitas. Väl
finnas i gällande bevillningsstadga med dertill hörande instruktion för
taxeringsmyndigheterna föreskrifter derom, att värdet af jordbruksegendom
skall föreslås och bestämmas med ledning af, bland annat, egendomen
tillhörande areal i skogsmark samt att härvid hänsyn äfven
skall tagas till skogens beskaffenhet. Men dessa föreskrifter lära
emellertid i de flesta och vigtigaste fall förblifvit en död bokstaf. Då
den inkomst, som erliålles genom tillgodogörandet af skog, vare sig
genom försäljning af sjelfva skogen, genom afverlcning och försäljning
af skogseffekter eller genom virkesfångst för egen förädlingsrörelse,
enligt komiténs åsigt sålunda kan antagas i allmänhet undgå all bevillning,
enär stadgande saknas, att inkomst deraf skall annorlunda än
genom fastighetsbevillning beskattas, har komitén med sitt betänkande
afgifvit förslag till ändring härutinnan och dervid frångått den hittills
i lagstiftningen bibehållna principen om beskattning af afkastning af
skog genom fastighetsbevillning och i stället omfattat den grundsatsen,
att afkastning af skog i regel bör beskattas genom inkomstbevillning.

Emot komiténs förslag kan först den anmärkning göras, att detsamma
icke hvilar på principen om jemlik och rättvis beskattning.
Enligt förslaget skall nemligen skogen, utom hvad som deraf anses

böra åtgå för husbehofvet, hvilket ju är underkastadt fastighetsbevillning,
icke i hvad densamma i öfrigt af kastar beskattas i annan händelse,
än då försäljning skett och lemnat behållen inkomst. Häraf
torde då följa, att egaron till jordbruksegendom, som utöfver husbehofvet
liar rik tillgång på skog, men deraf icke något föryttrats, kommer
att lägre beskattas än en annan jordbruksegare, som endast har
skog till husbehof, men som det oaktadt blifvit påförd fastighetsbeviilning
till samma belopp som den förre. Missförhållandet träder ännu
skarpare i dagen, då till äfventyrs båda fastigheterna gå till försäljning,
i hvilket fall med temlig säkerhet kan förutses, att den förra
fastigheten på grund af sin rika skogstillgång helt visst lemnar större
köpeskilling än den senare.

En naturlig följd häraf varder ock, att, då taxeringsvärdet å fast
egendom i första rummet skall bestämmas med ledning af senaste köpeskillingen
för egendomen, köpeskillingens användbarhet såsom norm
för taxeringsvärdet kommer att nära nog alldeles omintetgöras i alla
de fall, der skog finnes till egendomen och ingått i köpet. Ehuruväl
i lag kunde föreskrifvas, att vid sådana köp, deri skog jemväl ingått,
taxeringsmyndigheterna skulle taxera sjelfva jordbruksfastigheten särskildt
och skogen särskilat och i form af inkomstbevillning, skulle
detta troligen icke hindra, att säljare och köpare skulle kunna i köpehandlingen
åsätta jorden ett oskäligt högt pris i förhållande till skogen.
Invändningen att stat och kommun för sådant fall erhålla af jordbruksegendom
så mycket större fastighetsbevillning förfaller lätt, då i betraktande
tages, att nye egaren med köpet afsett uteslutande tillgodogörandet
af skogen och alls icke fäst sig vid jordbruket å fastigheten,
som lian kanhända låter öfvergå till ett ödeshemman.

Förslaget att i form af inkomstbevillning beskatta afkastningen af
skog i de fall, då försäljning deraf lemnat behållen inkomst, medför dessutom
svårigheter för bedömande af det inkomstbelopp, försäljningen inbragt.
Försäljning af skog är i allmänhet tillfällig, icke för hvarje år återkommande.
Taxeringsmyndigheterna kunna sålunda icke hemta någon
ledning för beskattningen i nästföregående års förhållanden. Vid deri
större afverkningsindustrien, der räkenskaper föras öfver den yrkesmessiga
skogsafverkningen, skulle väl taxeringsmännen kunna vinna
en närmelsevis tillförlitlig upplysning för bedömande af beskattningsfrågan
medels dessa räkenskaper. Men i öfrige och de fleste fall blefve
taxeringsmyndigheterna hänvisade att lita endast på den skattskyldiges
uppgifter och eget osäkra bedömande. I allt fall torde det blifva
för eu taxeringsmyndighet ytterst svårt att afgöra, när och till
hvilka belopp afdrag å försäljningssumman af skog finge ega rum, och

i samband dermed bestämma, när inkomsten kunde antagas vara behållen
och således beskattningsbar.

Förslaget innebär vidare, att den årliga husbehofsafkastningen af
skog samt afkastningen af statens skogsområden lämpligast böra
beskattas genom fastighetsbevillning. Utom svårigheten för en taxeringsmyndighet
att bestämma ej blott hvad som för hvarje egendom
bör anses vara dess husbehof, utan äfven den del af skogen, som dertill
skall anslås, bör påpekas den inkonseqvens, som ligger härutinnan.
Ifrågavarande skogsafkastning är ju begreppsenligt af samma beskaffenhet
som den afkastning, hvilken skulle taxeras under formen af inkomstbevillning.
Dessutom skulle det medföra den praktiska olägenheten,
att den jordegare, som af det beräknade husbehofsvirket kunde
föryttra något, komme att högre beskattas än den, som ej kunde eller
ville försälja något deraf.

Ehuru växande skog i juridiskt hänseende är att betrakta såsom
fast egendom, föreslår komitén, som håller före, att inkomsten af skog
icke är lika stadigvarande och regelbunden som hvarje annan inkomst
af en fastighet, att skogen skulle beskattas icke, såsom naturligt vore,
efter dess afkastningsförmåga, d. v. s. genom fastighetsbevillning, utan
efter den inkomst, egaren deraf hemtat. Det må vara sant, att i många
fall skogen till en jordbruksfastighet i sin helhet och på en gång afverkas
och tillgodogöres. Men i andra och icke så få fall torde väl skogen
tillgodogöras medels årlig afverkuing till ungefär lika mycket värde.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst. Det qvarstår
alltid den oegentligheten med komiténs förslag, att skogen, ehuru fast
egendom och ostridigt ett betydande skatteobjekt, såsom sådant förblir
oanvändbart under en längre följd af år och ända till det ögonblick,
skogen tillgodogöres. Om ock den noggranna uppskattningen af skogens
afkastningsförmåga är förenad med stora svårigheter, så lärer detta
fullt ut gälla lika mycket vid hvarje annan beskattning och i all
synnerhet beskattningen af behållna inkomsten af skog enligt komiténs
förslag.

Redan häraf och med anslutning i öfrigt till de andra anmärkningar,
som tillförene framstälts mot tidigare förslag uti hithörande
ämne, synes det Konungens Befallningshafvande vara betänkligt att vidtaga
en så vidtgående ändring i gällande bevillningsstadga som den nu
föreslagna. Om, såsom komitén antagit, orsaken till den föreslagna
ändringen är att ytterst söka i den omständigheten, att vid fastighetstaxeringarne
i allmänhet icke tagits tillbörlig hänsyn till den å egendomen
befintliga skogen, så är detta visserligen en oegentlighet vid

föreskrifternas tillämpning i verkligheten, rnen torde icke utgöra tillräckliga
bevis, att den grundsats, hvarpå dessa föreskrifter hvila, är oanvändbar
såsom sådan. Tvärtom kan det med ledning af de många ärenden
i beskattningsfrågor, som här förekommit, förtjena påpekas, att åtminstone
i denna del af landet vederbörande taxeringsmyndigheter fäst
uppmärksamheten vid grundsatsen, att skogens värde skall tagas i betraktande
vid taxeringen af en jordbruksfastighet. Det torde derför
vara ändamålsenligt att fortfarande bibehålla denna grundsats inom
bevillningslagstiftningens område. Till ytterligare utveckling deraf och
till undvikande af sådana praktiska oegentligheter som de nyss anförda
torde derjemte i bevillningsförordningen böra intagas föreskrifter, som
förhindrade, att taxeringsmyndigheterna vid fastighetstaxeringen lemnade
skogens värde utan afseende. Tillfyllestgörande för detta ändamål
synes det vara, att vid taxeringsvärdets bestämmande inrösnings- och
afrösningsjorden skulle hvar för sig uppskattas och deras värden i längderna
införas i derför äfsedda särskilda kolumner. Man kan nemligen
hålla för troligt, att skogens värde, som skulle upptagas inom afrösningsjorden,
under sådana förhållanden icke komme att lemnas obeaktadt.

På grund häraf anser Konungens Befallningshafvande endast följande
ändringar i bevillningsföreskrifterna böra vidtagas, nemligen:

§ 5. Bevillningsförordningen.

»Vid uppskattning---eller jordafsöndring, särskild! för in rösningsjorden

och särskildt för afrösningsjorden» samt

§ 1. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

»Värdet af — — — egendomens läge, jordens och ståndskogens
beskaffenhet samt — — — procent.»

2:o. Grunden för fördelning pa särskilda orter af bankbolags beskattningsbara
inkomst.

I likhet med komitén anser Konungens Befallningshafvande, att
ett bankbolags rörelse vid dess hufvud- och filialkontor bör betraktas
såsom en enda gemensamt bedrifven rörelse. Den inkomst, häraf upj>
stått, bör sålunda ock betraktas såsom gemensam och å de olika orter,
der banken har sina filialkontor, fördelas i den mån dessa kunna hafva
till inkomsten bidragit.

Huruvida för en sådan fördelning bör, såsom komitén föreslagit,
läggas till grund in- och utlåningens storlek, är emellertid ovisst.

Ehuruväl bokföringen öfver bankrörelsen icke allestädes lärer vara
sådan, att af de särskilda bankkontorens månadsrapporter kan vinnas
upplysning om de belopp, som å in- och utlåningsräkningen balanseras,
så torde det likväl icke i verkligheten böra möta vidare svårigheter

att åstadkomma sådana uppgifter för beskattningen, som komitén tänkt
sig. Men osäkert är, om dermed vunnes en tillförlitlig grund för bedömande
af de särskilda bankkontorens egentliga inkomst.

En banks hufvudkontor är i allmänhet beläget i det samhället
inom en landsdel, hvarest dess största affärs- eller industriverksamhet
bedrifves. Detta medför ock, att i regel utlemnas derifrån de större
kreditivlånen och ofri ga lån på kortare tid mot mindre ränta, än hvad
förhållandet är vid filialkontoren, hvarest mest förekomma lån på längre
tider och kreditivlån på mindre belopp, allt mot större räntor. En
följd häraf blir alltså, att filialkontorens utlåningsbalans kommer att
nedtryckas.

Äfven i fråga om inlåningen kan det fall förutsättas och torde
icke vara inom bankverksamheten ovanligt, att inlåningen kan vara så
stor, att medlen ej behöfvas i bankens egen rörelse, utan måste placeras
hos främmande banker mot en lägre ränta, än banken sjelf gifvit.
Under sådana förhållanden har inlåningen och omsättningen faktiskt
lemnat förlust. Har en sådan inlåning dessutom skett vid ett filialkontor
och medlen derefter insändts till hufvudkontoret för ett sådant
placerande af medlen, förekommer det inlånade beloppet sålunda äfven
bokfördt två gånger i bankens räkenskaper.

Detta visar, att komiténs förslag icke gifver en tillförlitlig grund
för bedömande af de särskilda bankkontorens verkliga inkomst; och
anser sig Konungens Befallningshafvande på grund deraf sakna skäl
att tillstyrka bifall till detsamma.

3:o. Förslag till ändring i § 28 bevillningsförordningen.

Beträffande detta har Konungens Befallningshafvande ej något att
mot detsamma erinra.

Halmstads slott den 30 September 1891.

Landshöfdingeembetet:

Gustaf Lindgren.

Carl Hafström.

l4:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätts anmodan i
skrifvelse den 4 sistlidne Juni åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af det betänkande,
som utarbetats af den utaf Eders Kongl. Maj:t den 24 Oktober
1890 tillsatta komité för afgifvande af förslag till vissa ändringar i
gällande nådiga förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för den
skull i underdånighet anföra följande.

Den främsta och den vigtigaste af de frågor, som förelagts komiten
till lösning, angår sättet för beskattning af den inkomst, som vinnes
genom afverkning af skog, vare sig med eller utan sammanhang med
sågverks- eller annan förädlingsrörelse.

Enligt gällande bevillningsförordning skall dylik inkomst beskattas
genom fastighetsbevillning, men erfarenheten har visat, att de för sådant
ändamål meddelade bestämmelser icke led t till åsyftadt resultat, i det
vid taxering af fastigheter, till hvilka hört skog, vederbörlig hänsyn
icke tagits . till skogens värde, hvaraf följt, att skogs afkastning i de
flesta fall, till stor förlust för statskassan och till stora olägenheter äfven
i andra afseenden, undgått all beskattning. Komitén har derföre fått
i uppdrag att föreslå de förändringar i bevilluingsförordningen, som
äro af nöden för åstadkommande af ett säkrare resultat i fråga om beskattning
af inkomst genom skogs afkastning.

I sådant hänseende har komiténs flertal, med uppgifvande af den
nu tillämpade principen, anslutit sig till den grundsats, att inkomst af
växande skog skall beskattas först, då inkomst deraf uppstår, det vill
saga genom inkomstbevillning, dock med undantag för statens skogsområden.

Lika med komitéflertalet anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
denna nya grundsats vara i teori riktigare än den äldre, och
det vill äfven synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som om
i betänkandet också ådagalagts, att samma grundsats i praktiskt afseende
skulle erbjuda större fördelar, men deremot färre vanskligheter och svårigheter
än den nu gällande normen för beskattning af skogsinkomst.

Den vigtigaste anmärkning, som i det senare hänseendet kan riktas
mot don föreslagna nya beskattningsformen och som komiténs ordförande
i afgifven reservation också framstält deremot, är den, att det i många
fall vid tillämpning deraf skulle blifva svårt att säkert kunna beräkna
den verkliga storleken af skogsinkomsten. Men äfven den nu tillämpade
grundsatsen för beskattning af sådan inkomst, hvilken grundsats komiténs
ordförande i sin reservation förordar till fortsatt användning, är
behäftad med motsvarande bristfällighet, måhända i ännu högre grad.
Såsom komitéflertalet framhållit, är nemligen fastiglietsbevillningen för
beskattning af inkomst i och för sig en ofullkomligare beskattningsform,
och torde vid tillämpningen deraf ännu större svårigheter möta för ett
säkert bedömande af det värde, hvartill befintlig skogstillgång i hvarje
fall bör rätteligen uppskattas.

De närmare bestämmelser, som för genomförandet af den ifrågasatta
nya beskattningsgrundsatsen föreslagits, synas Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande också vara lyckligt funna och väl grundade. Dock
kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke inse, hvarföre det
skulle för ändamålet vara nödigt eller ens lämpligt att föreskrifva, på
sätt som föreslagits, att vid taxering af fastighet särskilda värden skola
bestämmas för inrösningsjorden och för afrösningsjorden med till husbehof
erforderlig skogstillgång, der sådan finnes. De fördelar, som, enligt
komiténs förmenande, dermed vore att vinna, skulle bestå deri, att dessa
värden skulle erbjuda en god ledning vid beräkningen af den vinst,
som uppkommit vid försäljning af skog, i de fall, då annan grund derför
saknades. Men det vill synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som om dessa värden, sammanslagna till ett, skulle i sådant
afseende kunna tjena till lika god ledning, och att något särskiljande
dem emellan således för det ändamålet icke vore af behofvet påkalladt.
Endast i det fall, att försäljningen omfattade uteslutande afrösningsjorden
i dess helhet med derå växande skog, skulle det vara till afsevärdt
gagn för bedömande af ståndskogens värde, att särskildt, taxeringsvärde
funnes afrösningsjorden åsatt. Dylika fall lära väl dock icke ofta förekomma.
Till någon nytta i annat afseende med hänsyn till det föreslagna
nya beskattningssättet synes värdefördelningen icke kunna lända.
Och mycket tvifvelaktigt torde det vara, huruvida en större noggranhet
derigenom i allmänhet skulle vinnas vid fastighetsbeskattningen,
hvilken fråga för öfrigt är främmande för det ämne, som förelagts
komitén. Säkert är, att stora svårigheter skulle komma att möta för
en noggrann tillämpning af en dylik bestämmelse om fördelning af
fastighetsvärdet och att arbetet dermed i alla händelser skulle blifva
ytterst mödosamt och besvärligt.

• „ annan af.dessa bestämmelser Innebär visserligen en motsägelse

i så matto, att enligt densamma virkesfångst å egen mark för forädlingsrörelse
eller annat ändamål, som icke afser husbekofvet, skall göras
till. föremål för inkomstbevillning, oberoende deraf huruvida rörelsen
i sin helhet lemnar behållen inkomst eller icke; men med hänsyn till
det samband, som förefinnes emellan bevillningen och kommunalbeskattningen,
torde ett stadgande i sådant syfte vara nödvändigt för att
kunna bereda framgång åt den nya beskattningsgrundsatsen.

Emot de förslag, som komitén afgifvit med anledning af öfriga
tiH komitén hänskjuta beskattniugsfrågor, har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke funnit något att erinra; och anser Eders Kon<>-l.
Maj.ts Befallningshafvande i likhet med komiterade något tillägg i
gällande bevillningsförordning icke. vara erforderligt i syfte att tillförsäkra
järnvägsbolag rättighet att vid taxering af dess inkomst få åtnjuta
afdrag för ränta å lån, som i jernvägen äro intecknade.

I afseende slutligen å de af komiterade uppgjorda förslag till
ändringar i formulären för taxeringslängderna tillåter sig Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande framhålla det olämpliga deri att, om ett
sönderdelande af jordbruksfastighetsvärdet emellan afrösningsjord och
inrösningsjord kommer till stånd, borttaga ur formuläret för fastighetslangden.
N:o 1 de i nu gällande formulär förekommande kolumnerna
för fastigheternas partisummor, hvilka kolumner fortfarande synas vara
nödiga för underlättande af kontrollen och öfversigtcn af taxeringsvärdena,
då fastigheterna äro delade på flere egare.

Göteborg å landskontoret den 28 September 1891.

Underdånigst

G. SNOILSICY.

V. Billmanson.

l5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Med. föranledande af Kong], Kammarrättens skrifvelse den 4 sistlidne
Juni får Konungens Befallningshafvande härvid afgifva yttrande

öfver komiterades underdåniga förslag till ändringar i gällande förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Komiterades förslag, att vid fastighetsvärdering arealen af hemmans
in- och utegor lägges till grund framför köpevärdet, sålunda att
särskilda värden åsättas dessa, utgör en väsentlig förbättring emot
det sätt, hvarpå man hittills tillvägagått, alldenstund, efter hvad allmänt
är kändt,, köpeskillingen för erhållande af billigare stämpelafgift
och lägre taxeringsvärde ofta i köpebrefvet upptages lägre, än den i
verkligheten utgjort. Skola särskilda värden åsättas in- och afrösningsjorden,
blir nödigt, att taxeringsmyndigheterna tillhandahållas tillförlitliga
uppgifter på hemmanens areal. Sättet huru dessa uppgifter
skola anskaffas bör i bevillningsstadgan föreskrifvas.

Beträffande öfrige af komiterade föreslagna ändringar i bevillningsstadgan
har Konungens Befallningshafvande dervid intet att erima.
I sammanhang härmed vill Konungens Befallningshafvande framhålla
önskvärdheten deraf, att 23 och 39 §§ i bevillningsstadgan omredigeras
sålunda, att det i mera bestämda ordalag föreskrifves, att löntagare
och näringsidkare såväl som fastighetsegare skola, der tillgång
finnes, inväljas till ledamöter i beredningen och taxeringsnämnden.

Venersborg i landskontoret den 8 September 1891.

L. W. LOTIIIGIUS.

O. H. Wibom.

16:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

På grund af nådig befallning enligt remiss den 15 sistlidne
Maj åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs
län att afgifva underdånigt utlåtande öfver de af utsedde komiterade
den 1 i samma månad afgifna förslag till vissa ändringar i gällande

bevillningsförordning; och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
för fullgörande af denna skyldighet uuderdånigst tillkännagifva, att
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämmer uti hvad komiterades
flertal yttrat och föreslagit beträffande beskattning af inkomst
från afkastning af skog. Härvid anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
likväl böra fästa uppmärksamhet därå, att hvad som å
sid. 43 i betänkandet anföres rörande statens skogar synes eg a tillämplighet
jemväl i fråga om menigheter tillhöriga allmänningsskogar. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar derför hemställa, huruvida
icke vid uppskattning af sådana skogar växande skogens hela värde
bör, lika som beträffande statens skogar, inbegripas i fastighetens värde
samt i följd deraf nödiga jämkningar böra vidtagas uti de af komiterade
framställda ändringsförslag.

Hvad komiterade anfört och föreslagit rörande grunden för fördelning
på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst, i
fråga om afdrag vid taxering af inkomst från jernvägsdrift för ränta
å lån, iutecknadt i jernvägon, samt beträffande ändring i § 28 bevillningsförordningen
föranleder icke till någon anmärkning från Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes sida.

Underdånigst

C. A. SJÖCRONA.

II. Amnéus.

Marieholm i landskontoret den 11 Juli 1891.

l7:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I anledning af Eder skrifvelse den 4 sistlidne Juni har Konungens
Befallningshafvande härjemte äran afgifva följande yttrande öfver
särskilde komiterades förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.

Hvad först vidkommer hufvudfrågan om beskattning af inkomst
af skogshushållning eller skogsrörelse, hafva komiterade såsom sin åsigt
uttalat, att lämpligaste sättet för en sådan beskattning är genom inkomstbevillning,
vare sig rörelsen bedrefves »å egen» eller »å annans
mark», samt att växande skogen sålunda icke inbegripes i ett hemmans
taxeringsvärde, doek med undantag af för husbehof behöflig skog,
hvilken bör beskattas medelst fastighetsbevillning.

I följd häraf och i ändamål — såsom Konungens Befallningshafvande
förmodar —- att ernå mera exakta värden hafva komiterade vidare
föreslagit, att vid taxeringsvärdets bestämmande inrösnings- och
afrösningsjorden skall hvar för sig uppskattas, inrösningsjordeu med
tillhörande byggnader och afrösningsjorden med fästadt afseende å dess
större eller mindre produktivitet samt den del af skogen, som skall för
husbehof anväudas.

Konungens Befallningshafvande håller emellertid före, att dessa
förslag, till vissa väsentliga delar, skola i praktiken blifva ytterst svåra,
om icke ogörliga att tillämpa. Att för taxeringsmyndigheterna, om
äfven blott approximativt, icke blott bestämma hvad som kan anses
utgöra hvarje hemmans och brukningsdels af hemman husbehof af skog,
utan äfven beräkna, huru stor del af befintlig skog, som bör till hemmanet
eller brukningsdelen anslås, skulle blifva ett lika besvärligt som
tidsödande arbete, då gifvet är, att dessa behof kunna vara högst olika.
Till och med för vederbörande skogstjenstemän torde en sådan uppgift
mången gång ej vara lätt. Då all afverkning utöfver husbehofvet äfvensom
den minsta försäljning af skog å egen mark enligt komiténs förslag
bör beskattas genom inkomstbevillning, skulle dessutom för vederbörande
stor svårighet uppstå att vid taxeringen erhålla kännedom, huruvida
å en egendom en mindre dylik afverkning eller försäljning egt rum.
Annorlunda ställer sig förhållandet vid skogsafverkning eller försäljning
i större skala.

Stora svårigheter skulle säkerligen också komma att möta i fråga
om förslaget att särskildt taxera inrösnings- och afrösningsjord. Det
vore nemligen icke gerna möjligt, att kännedom om hvad som på hvarje
brukningsdel belöpte i in- och afrösningsjord skulle kunna af taxeringsmyndigheterna
sjelfva inhemtas, ty dertill skulle kräfvas alltför lång
tid, utan insamlandet af uppgifter i sådant hänseende måste naturligtvis
alltid blifva en föregående eller förberedande åtgärd. Men äfven
under förutsättning att materialier i fråga om hemmans och de särskilda
brukningsdelarnes areal i åker, äng, skogs- eller betesmark på
ett eller annat sätt stode till förutnämnde myndigheters disposition,

skulle dock sjelfva taxeringsåtgärden blifva ett i flera hänseenden ytterst
vanskligt arbete.

Konungens Befallningshafvande finner sig derför böra för sin del
föreslå,, att skog, hvaröfver jordegaren har fri dispositionsrätt, i sin helhet
ingår i fastighetens taxeringsvärde samt åsättes fastighetsbevillning,
hvaremot all skogsrörelse å annans mark, i likhet med den praxis, som
nu i allmänhet gör sig gällande, beskattas genom inkomstbevillning.
I förra fallet torde likväl för tillvaratagande af statens och kommunernas
berättigade intressen tillika böra stipuleras, att, der afverkning
eller försäljning af skog från egen mark eger rum till så stor utsträckning,
att en väsentlig minskning i egendomens värde derigenom kan
vara en gifven följd, inkomstbevillning för sådan rörelse påföres. Ehuru
häremot kan invändas, att vid pröfning, huruvida en sådan minskning
förekommit, allt för stort godtycke i så fall skulle göra sig gällande,
hyser dock Konungens Befallningshafvande den öfvertygelse, att det
skulle blifva för vederbörande taxeringsmyndigheter vida lättare att bedöma
nyssnämnda förhållande, än huru stor del af ett hemmans skog
skall afsättas för husbehofvet och hvad taxeringsvärde samma parti
skog bör påföras.

I afseende på taxeringsorten håller äfvenledes Konungens Befallningshafvande
före, att icke allenast inkomsten genom försäljning af
skog eller skogsefiekter eller genom virkesfångst från eget område lämpligen
bör beskattas å ort, der skogen är belägen, i enlighet med komiténs
förslag, utan äfven den inkomst, som härleder sig såväl från
försäljning af å annans mark afverkad skog som ock från virkesfångst
för egen förädlingsrörelse medelst afverkning å annans dertill upplåtna
mark, beskattas å afverkningsorten. Den orättvisa, som i följd af hittills
gällande stadgande i fråga om beskattningsställe drabbat en mängd
kommuner, synnerligast inom alla de norrländska länen, hvarigenom
dessa gått miste om betydande inkomster för sina kommunala behof,
är alltför uppenbar att här vidare behöfva framhållas och har också
gifvit sig uttryck i vid senare årens riksdagar i ämnet väckta motioner.
Konungens Befallningshafvande förbiser visserligen icke, att svårigheter
kunna uppstå vid tillämpningen af ifrågavarande förslag, men är
dock förvissad, att, i fall skärpta bestämmelser beträffande vederböraudes
uppgifter om sin behållna inkomst stadgades och dessa bestämmelser
i regel tillämpades, någon omöjlighet att genomföra en ändring
i nyssnämnda syfte icke skulle förefinnas.

Hvad slutligen komitén föreslagit dels i fråga om grunden för
fördelning på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst,

dels ock angående ändring i § 28 bevillningsförordningen anser sig
Konungens Befallningshafvande böra tillstyrka.

Karlstad å landskontoret den 30 September 1891.

ADOLF MALMBORG.

P. Zetterstcdt.

l8:o. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Till Kong], Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Under åberopande af Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den
15 sistlidne Maj hafven I i skrifvelse den 4 påföljande Juni anmodat
Konungens Befallningshafvande att före den 1 instundande Oktober till
Eder inkomma med yttrande öfver det förslag till vissa ändringar i
gällande bevillningsförordning, som den af Kongl. Maj:t den 24 Oktober
1890 för ändamålet tillsatta komité afgifvit.

I anledning deraf får Konungens Befallningshafvande anföra följande; Den

vigtigaste af de föreslagna ändringarne är otvifvelaktigt den,
som afser skogs beskattning. Det af komiténs flertal framställda förslag
innebär, enligt Konungens Befallningshafvandes förmenande, icke någon
lycklig lösning af frågan. Tvärtom förefaller det Konungens Befallningshafvande
vara onödigt inveckladt. ocli icke heller nöjaktigt motiveradt.

Bevillning för fast egendom är en förmögenhetsskatt, hvadan det
enligt § 2 i bevillningsförordningen i regeln åligger egaren att utgöra
densamma. Principielt skall fast egendom uppskattas till och beskattas
efter sitt verkliga värde. Dess taxering tår icke göras beroende af
den större eller mindre förmågan hos egaren att göra densamma fruktoch
inkomstbringande, ja, till och med om en fastighet, vare sig i stad
eller på landet, skulle lemnas helt och hållet obegagnad, måste den
bevillningstaxeras efter sin beskaffenhet och sitt värde. Om än lag -

stiftaren vid bestämmande af fastighetsbevillningens belopp haft sin
uppmärksamhet fästad å den behållna afkastning eller inkomst, fastigheten
beräknats kunna lemna, så är det dock icke sjelfva inkomsten,
utan fastigheten, som utgör föremål för beskattningen.

I fråga om uppskattning af fast egendoms värde innehåller § 1
af instruktion för taxeringsmyndigheterna föreskriften, att värdet af
jordbruksegendom skall bestämmas med ledning, bland annat, af den
egendomen tillhörande areal i åker, äng, skogs- eller betesmark jemte
särskilda förmåner, såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats, i jordebok
icke särskildt upptaget fiske m. m., samt att behörigt afseende jemväl
skall fastas vid egendomens läge samt jordens och skogens beskaffenhet.
Således om å en fastighet finnes kalk- eller stenbrott, måste det,
ehvad det bearbetas eller ej, betraktas som en särskild förmån och dess
värde ingå som moment vid bestämmande af fastighetens värde i dess
helhet. Men om kalk- eller stenbrottet börjar bearbetas, så skall enligt
bestämmelsen i § 8 mom. 2 a) l:o) den inkomst, som af bearbetningen
flyter, räknas till beskattningsbar inkomst af arbete.

Konungens Befallningshafvande kan icke finna giltiga skäl derför,
att i fråga om fastighets skog andra beskattningsprinciper skulle göra
sig gällande än beträffande ett å fastigheten befintligt kalk- eller stenbrott.
Lika med komiténs ordförande håller Konungens Befallningshafvande
för lämpligast, att bevillningsförordningens hufvudgrunder få
förblifva orubbade och således den å en fastighet befintliga skogs värde
tagas i betraktande vid fastighets bevillningstaxering och ingå i fastighetens
totalvärde. Då emellertid erfarenheten visat, att taxeringsmyndigheterna
å vissa orter vid uppskattning af fastigheters värde icke
taga tillbörlig hänsyn till den växande skogens värde, torde deras
skyldighet i ifrågavarande afseende böra genom särskilda, för ändamålet
tjenliga föreskrifter hos dem inskärpas.

Om än skogs värde skall fortfarande som hittills tagas i beräkning
vid bevillningstaxering af fastighet, hvarå den växer, så följer
likväl ingalunda deraf, att, om utöfver husbehof växande skog exploiteras,
den behållna inkomst, som deraf härflyter, bör lemnas obeskattad.
Tvärtom talar det af Konungens Befallningshafvande åberopade förhållande
med kalk- och stenbrott kraftigt derför, att inkomst af skogsrörelse
skall anses som beskattningsbar inkomst af arbete och derför
bör uttryckligen upptagas bland den inkomst af rörelse eller yrke,
hvarom § 8 mom. 2 a) l:o) handlar.

Då redan är stadgadt, att vid bestämmande af jordbruksfastighets
värde skall tagas till ledning, bland annat, fastighetens areal i åker,

äng, skogs- och betesmark, finner Konungens Befallningshafvande den
af komiten föreslagna föreskriften, att i taxeringslängden skola införas
särskilda värden å inrösnings- och afrösningsjorden, vara alldeles betydelselös
och endast ledande till att onödigtvis belasta längdens utrymme.

Af hvad nu blifvit anfördt följer, att Konungens Befallningshafvande
biträder komiténs förslag till ändring af § 8 i bevillningsförordningen
äfvensom till de förändringar i nämnda förordning och
instruktionen för taxeringsmyndigheterna, hvilka ändringen i § 8 gör
nödiga, d. v. s. förändringarne i bevillningsförordningens § 2 lit. a) och
§ 12 samt § 3 i åberopade instruktion; hvaremot Konungens Befallningshafvande
afstyrker nådigt bifall till hvad komitén i öfrigt rörande beskattning
af skog föreslagit.

Beträffande komiténs öfriga förslag har Konungens Befallningshafvande
icke något att deremot erinra.

Örebro slott i landskontoret den 12 September 1891.

AXEL BERGSTRÖM.

Carl Sandahl.

i9:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som genom skrifvelse från
Eders Kougl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt af den 4 Juni innevarande
år fått sig anbefaldt att inkomma med underdånigt yttrande öfver ett
skrifvelsen bifogadt förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning,
upprättadt af den för ändamålet af Eders Kongl. Maj:t den
24 Oktober 1890 i nåder tillsatta komité, får i ärendet underdånigst anföra
följande:

Då för närvarande den vinst, som skördas genom försäljning eller
afverkning af skog, icke drabbas af någon skatt till stat och kommun,

enär fastighetsbevillningen icke kan motsvara en dylik beskattning, så
mycket mindre som åtminstone inom detta län vid fast egendoms uppskattning
hänsyn synes visserligen vara tagen till större eller mindre
skogsområde, men icke till den derå växande skogens värde, ocb då
det icke heller enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande
skulle vara lämpligt, om ett så ovisst och, der ordnad skogshushållning
ej är genom lag faststäld, växlande värde skulle ingå i fast
egendoms taxeringsvärde, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
på i öfrigt de skäl, som finnas anförda i det vid Eders Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till 1883 års riksdag bifogade statsrådsprotokoll och
af komiten för afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning,
tillstyrka nådigt bifall till samma komités förslag
till ändringar af §§ 2, 3, 5, 8 och 12 i Eders Kongl. Maj:ts nådiga förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 14
September 1883 äfvensom i instruktionen för taxeringsmyndigheterna;
dock med den förändring att föreskrift ej meddelas derom, att särskilda
värden skola utsättas lör inrösnings- och afrösningsjord, alldenstund
dylika värden svårligen kunna af taxeringsmyndigheterna finnas och ej
heller äro behöfliga för att bestämma jordbruksfastighetsvärde med hänsyn
jemväl till tillgång af eller brist på skog till husbehof.

Beträffande komitens förslag till ändring af § 16 mom. 1 af gällande
bevillningsförordning, så och då Mälareprovinsernas enskilda bank, som
har sitt hufvudkontor här i Vesterås, redan nu fördelar vinsten af bankrörelsen
mellan bankens olika kontor enligt de af komitéu ifrågasatta
grunder, och denna fördelning befunnits ändamålsenlig, får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande tillstyrka bifall äfven till detta; och får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande slutligen, vitsordande behofvet deraf
att inom de samhällen, för hvilka en eller flere af de för rikets städer
utfärdade stadgar skola gälla, särskilda uppgifter meddelas på fastighetsvärden
och inkomstbelopp, jemväl tillstyrka nådigt bifall till den
föreslagna ändringen af gällande bevillningsförordnings § 28.

Underdånigst

FREDRIK HEDERSTIERNA.

Th. Fernquist.

Vesterås slott i landskontoret den 1 Oktober 1891.

20:o. Kongl. fiflaj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Landshöfdingeembetet, som, jemlikt remiss från Kongl. Kammarrätten
af den 4 nästlidne Juni, liar att afgifva yttrande i anledning- af
den af Kong]. Maj:t under den 24 Oktober 1890 tillsatta komité för
afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning,
får härmed anföra, att Landshöfdingeembetet icke liar något mot innehållet
i betänkandet i öfrigt att erinra, än att, som, efter Landshöfdingeembetets
förmenande, komiténs förslag till beskattning af inkomst från
afkastning af skog icke är praktiskt utförbart, Landshöfdingeembetet
icke kan biträda samma förslag; hvaremot Landshöfdingeembetet anser
sig böra till antagande förorda det förslag, som komiténs ordförande
i afgifven reservation framstält.

Den skiljaktighet, som, enär hemman och jordlägenhet, brukningsdel
eller jordafsöndring ofta endast till en del ingår i sådant samhälle,
för hvilket ordningsstadgan, helsovårdsstadgan, brandstadgan eller
byggnadsstadgan för rikets städer är gällande, genom föreslagna tilllägget
i § 28 af bevillningsförordningen uppkommer mellan samma §
och § 5, torde rätteligen kunna genom tillägg till sistnämnda § utjemnas.

Falun å landskontoret den 22 September 1891.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Carl Schmidt.

Ludv. Almqvist.

2i:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Kongl. Maj:ts och Ilikets Kammarrätt.

Sedan Kongl. Kammarrätten genom skrifvelse den 4 sistlidne
Juni anmodat länsstyrelsen att afgifva yttrande öfver ett skrifvelsen
bifogadt underdånigt betänkande jemte förslag till vissa ändringar i
gällande bevillningsförordning, får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som ansett lämpligt att i ärendet höra uppbördsförvaltningarne inom
länet, härmed bifoga de från bemälde myndigheter inkomna yttranden
och för egen del anföra följande.

Hvad först angår frågan om förändrade bestämmelser för beskattning
af inkomst frän skog och komiténs förslag, att densamma skall,
med undantag endast af staten tillhörande skogsområden och hvad till
husbehof erfordras, genom inkomsttaxering beskattas, så torde detta
sätt för ordnande af ifrågavarande ej mindre i statens intresse än äfven
för kommunerna betydelsefulla angelägenhet möta så betänkliga svårigheter
vid den praktiska tillämpningen, att detsamma ej synes böra till
godkännande förordas. Det är väl bekant, hvilket äfven i sin mån
påkallat förändrade bestämmelser i ämnet, huru vanskligt det enligt
nu gällande författningar mången gång är att uppnå ett tillförlitligt
beskattningsresultat för försäljning af skog eller skogseffekter bedrifven
såsom handelsrörelse, dervid taxeringsmyndigheterna likväl egt att för
inkomstens beräknande hafva tillgång till den skattskyldiges, om också
ofta oegentligt förda, böcker eller föreskrifna utdrag deraf. Vid beräknande
enligt komiténs förslag af den behållna inkomsten af hvarje
annan försäljning eller tillgodogörande af skogseffekter, då verksamheten
ej vore hänförlig under begreppet handelsrörelse, skulle taxeringsmyndigheterna,
i saknad af så väl bokföring som andra fullt tillförlitliga upplysningar
för inkomstens bestämmande, förvisso i ej oväsentligt större
omfattning än för närvarande nödgas att, af brist på erforderligt material
för ernående af ett verkligt inkomstbelopp, grunda sina beslut på
antaganden och gissningar, på sätt och af de skäl i öfrigt, som komiténs
ordförande, Herr Landshöfdingen m. m. G. Ryding, i sin afgifna
reservation framhållit. Emot berörde reservation, enligt hvilken fastighetstaxeringen
bör läggas till grund för beskattning af inkomst från
skog, skulle äfven kunna i hufvudsak anmärkas dels svårigheten, såsom
komitén i sina motiver framhållit, att få skogsmarken tillförlitligt vär -

dorad, dels de oegentligheter, som icke torde kunna undvikas i följd
deraf, att skogsafverkningskontrakt ofta ej intecknas. Men reservationen
synes likväl, med åtföljande förslag till ändringar i gällande bevillningsförordning,
i sig innebära jemförelsevis så öfvervägande praktiska fördelar
och ett så betydelsefullt steg till frågans lyckliga lösning, att
reservationen bör vinna understöd. Till skäligt beaktande dervid anser
sig länsstyrelsen dock böra fästa Kongl. Kammarrättens uppmärksamhet
vid de erinringar beträffande ej mindre taxeringslängdsformulären
än reservationens innehåll för öfrigt, hvilka framhållits af magistraten
i Glefle uti närslutne yttrande.

Beträffande komiterades förslag till förändrade bestämmelser angående
grunden för fördelning på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara
inkomst så ock hvad komitén utan meningsskiljaktighet
anfört och hemstält i fråga om afdrag vid taxering af inkomst från
jernvägsdrift för ränta å lån, intecknadt i jernväg, samt rörande § 28
i bevillningsförordningen har länsstyrelsen ansett sig ej hafva skäl att
något erinra.

På grund af det anförda får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
alltså för sin del hemställa, att komiténs förslag till förändrade bestämmelser
för beskattning af inkomst från skog måtte, såsom mötande
synnerliga svårigheter vid tillämpningen, af Kongl. Kammarrätten afst.
yrkas, men den af komiténs ordförande i ämnet anförda reservation
med de förändringar rörande taxeringslängd sformulären och i öfrigt,
hvartill magistratens i Gelie yttrande pröfvas kunna föranleda, till
godkännande förordas samt att hvad komitén i öfriga hänseenden föreslagit
äfven måtte vinna understöd.

Gefle slott i landskontoret den 21 Oktober 1891.

C. A. T. BJÖRKMAN.

C. M. Ström.

■ Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Med anledning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes skrifvelse
den 30 sistlidne Juli får uppbördsförvaltningen i Gestriklands fögderi
äran härjemte öfverlemna yttrande öfver det förslag till vissa ändringar

i gällande bevillningsförordning, hvilket afgifvits af den utaf Kongl.
Maj:t den 24 Oktober 1890 tillsatta komité.

Då all fastighetsbevillning livilar på grundsatsen om en presumerad
inkomst och det icke finnes tillräckligt skäl till afvikelse härifrån beträffande
skogen endast af den omständigheten, att det kan dröja en
tid, innan inkomsten inflyter;

då det af komiterade afgifna förslag, att all afkastning af skog,
med undantag af statens, bör, i den mån densamma ej användes till
husbehof, beskattas genom inkomstbevillning, vid tillämpningen torde
komma att möta stora svårigheter med hänsyn till snart sagdt omöjligheten
för taxeringsmyndigheterna att skaffa sig kännedom om »mängden
och beskaffenheten af hvad som försålts eller annorledes tillgodogjorts,
om derför belöpande inköps- och afverkningskostnad samt om
den köpeskilling, det försålda betingat, eller det värde annorledes användt
virke med hänsyn till förhållandena i orten kan anses ega, jemte
de öfriga omständigheter, som på ett rätt bedömande af hithörande
taxeringsfrågor kunna inverka»;

då vidare komiterades ifrågavarande förslag icke torde hafva stor
utsigt till framgång, enär ett dylikt förslag angående skogens beskattning
genom inkomstbevillning afstyrkts af Kongl. Kammarrätten och
endast i betydligt modifierad form tillstyrkts af 1883 års bevillningsutskott
samt afslagits af nämnda års Riksdag;

men deremot det af komiténs ordförande, Herr Landshöfdingen
m. m. Ryding i form af reservation afgifna förslag förefaller betydligt
enklare och i praktiken mera utförbart samt lemnar bevillningsstadgans
hufvudprinciper orubbade;

får uppbördsförvaltningen äran härigenom hemställa om bifall till
Herr Landshöfding Rydings förslag, allenast med det tillägg i fråga
om formulär till taxeringslängd öfver fast egendom, att de nu i nämnda
taxeringslängd förefintliga summa-kolumner böra, till undvikande af
mångskrifveri och onödigt arbete för längdförare, bibehållas.

Gestriklands kronofogde- och häradsskrifvarekontor den 25 Augusti

1891.

e. f.

Knut Anjou.

Jonas Hedenström.

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till åtlydnad af skrifvelsen den 30 sistlidne Juli, hvarigenom vi
anmodats afgifva yttrande öfver komiterades förslag till ändringar i
gällande bevillningsförordning, få vi i sådant hänseende vördsamt
andraga följande:

Beträffande komiténs förslag, att af kastningen af all skog, med
undantag af statens, bör, i den mån densamma icke användes till husbehof,
genom inkomstbevillning beskattas, synes oss, bland annat, detta
förslags tillämpande komma att mötas af väsentliga hinder. Af dessa
må särskild! framhållas svårigheten för beskattningsmyndigheterna att
förskaffa sig tillförlitlig kännedom dels om de skogsköp, som till större
eller mindre omfattning årligen afslutas, och dels om de dervid betingade
köpeskillingarnes belopp.

Till följd häraf måste det föreslagna beskattningssättet icke allenast
komma att verka derhän, att de skattskyldige mycket ojemnt taxeras,
utan staten och vederbörande kommuner komma äfven helt säkert att
undandragas de skattebidrag, som de eljest haft att påräkna, derest
skogen såsom hittills varit med jorden fastighetsbevillning påförd.

För ernående af en i möjligaste måtto tillfredsställande beskattning
af skogsmarken anse vi derföre, att densamma bör fastighetsbevillning
påföras på sätt Herr Landshöfdingen m. m. Gustaf Ryding i
sin förslaget bifogade reservation angifvit.

Södra Helsinglands kronofogde- och häradsskrifvarekontor den 7
September 1891.

Axel Holm. Carl Möller.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefle.

Genom skrifvelse den 30 nästlidne Juli har vårt yttrande infordrats
beträffande vissa föreslagna förändringar i gällande bevillnings -

förordning, och få vi, till åtlydnad häraf, såsom vår åsigt vördsamt
framhålla, det vi ej kunna godkänna det förslag till beskattning af
inkomst från afkastning af skog, som af dertill utaf Kong], Maj:t tillsatt
komité föreslagits, enär detsamma vid tillämpningen skall komma
att visa sig opraktiskt och ej motsvara hvad som åsyftas; hvadan vi,
som anse, att särskild fastighetsbevillning bör påföras skogsmark —
ej nödig för husbehofvet — vilja tillstyrka Kong], Maj:ts Befallningshafvande
att förorda nådigt bifall till den af Herr Landshöfdingen
m. m. Gustaf Ryding afgifna reservation.

Hudiksvall i Norra Helsinglands kronofogde- och häradsskrifvarekontor
den 27 Augusti 1891.

A. von Rehausen. C. A. Carlquist.

Bilaga 4.

Till Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till åtlydnad af Konungens Befallningshafvandes mig genom
skrifvelsen den 30 nästlidne Juli, N:o 1743, meddelade order att afgifva
yttrande med anledning af den utaf Kongl. Maj:t under den 24 Oktober
1890 tillsatta komités, för afgifvande af förslag till vissa ändringar i
gällande bevillningsförordning, meddelade betänkande får jag vördsamt
anföra följande.

Behofvet af förändring i bevillningslagstiftningen rörande beskattning
af den inkomst, som vinnes genom afverkning af skog, har länge
gjort sig gällande, hvarom alla motioner vid riksdagen under senaste
decenniet nogsamt vittna. Vid bestämmandet af värdet å fastigheter
har man nästan famlat i mörker, då man ej vetat, huru man i de olika
fallen skulle förhålla sig. Huru ofta har man ej, då värdet skulle
bestämmas å ett hemman, hvartill god, att ej säga rik skogstillgång
funnits, och då derföre fråga uppstått om förhöjande af värdet derå,
mötts af den invändningen, att en sådan beskattning vore för egaren
orättvis, då skogen vore såld för afverkning på 20—30—50 år och
derföre för hemmansegaren för närvarande värdelös? Och att vid

beskattningen tillämpa § 2 punkten a) bevillningsstadgan rörande
skogsområde, som upplåtits till sågverk etc., har man icke vågat,
osäker som man varit, huruvida detta stadgande i slikt fall kunde lå
tillämpas, hvilket för öfrigt ingenstädes heller torde hafva varit praxis.
Då emellertid de uppe i landet liggande kommunerna sålunda hittills
i fråga om beskattningen haft föga inkomst af deras oftast enda skatteobjekt
af egentligt värde: skogen, torde man få anse behofvet af förändring
i gällande bevillningslagstiftning i förevarande fall temligen
oomtvistligt.

Frågan är emellertid nu, på hvad sätt detta lämpligast skall ske.
I komiténs betänkande har föreslagits, att afkastning af skog skall
genom inkomstbevillning beskattas, för hvilket ändamål förslag till
vissa ändringar i bevillningsförordningen framlagts, och har komiténs
betänkande och förslag i detta syfte så väl motiverats, att, om ej annat
bättre sätt för ändamålets vinnande stode till buds, de föreslagna förändringarne
borde gillas och antagas.

För min del finner jag likväl den åsigt, reservanten Herr Landshöfding
Ityding gjort gällande, vara mera tilltalande. De förändringar
i gällande bevillningsförordning, Herr Landshöfdingen i sin reservation
föreslagit, blifva både färre och i praktiken otvifvelaktigt lättare att
tillämpa än de af komiténs flertal förordade förändringar, på samma
gång genom de förra nuvarande bevillniugsstadgans hufvudprinciper
förblefve mera orubbade. Tvenne frågor hafva likväl vid genomläsande
af reservantens förslag hos mig uppstått, nemligen l:o) huru skall förfaras
och hvem skall påföras fastighetsbevillningen för skogsområdet,
om inteckning för afverkningsrätt derå beviljats viss person, men denne
senare öfverlåtit rättigheten på annan person, som är för taxeringsmyndigheterna
okänd? och 2:o) huru, vid tillämpningen första gången
af de nya stadgandena, om de upphöjas till lag, skola taxeringsmyndigheterna
få reda på äldre meddelade inteckningar för skogsafverkningsrätter,
om från domaren är att påräkna uppgift å sökta och beviljade
dylika inteckningar blott för nästföregående år? Dessa frågor
anser jag dock vara af mera underordnad beskaffenhet, och de svårigheter,
som vid tillämpningen häruti påpekats, böra ju genom tillägg
till de föreslagna stadgandena kunna lätteligen afhjelpas.

Jag för min del får derföre förorda antagandet af Herr Landshöfdingen
Rydings förslag med de jemkningar och tillägg deri, som
med afseende å af mig anförda omständigheter kunna anses nödiga.

Hvad beträffar beskattning af bankbolag och fördelning på särskilda
orter af bankbolags beskattningsbara inkomst, så har äfven

häruti behofvet af förbättring uti bevillningslagstiftningen gjort sig
känbart till förekommande af bankbolags sätt att så föra sina räkenskaper,
att all under året uppkommande vinst godtgöres hufvudkontoren,
då rörelsen vid afdelningskontoren deremot år från år skulle
drifva.8 med förlust. Det orimliga i sådana resultat är fullt tydligt.
Och icke kan man gerna tänka sig ett bankbolag så frikostigt, att,
fastän rörelsen vid ett eller flera af dess afdelningskontor årligen går
med stor förlust, bolaget likväl fortfarande der bedrifver rörelsen endast
för att gagna allmänheten å den orten. Då komiténs afgifna förslag
till ändring i bevillningsförordningen synes, om det varder lag, kunna
leda derhän, att hvarje kommun, der bankrörelse drifves, får sin goda
rätt, anser jag det för min del lämpligt, att detta förslag vinner statsmakternas
bifall.

I fråga, om afdrag vid taxering af inkomst från jern vägsdrift för
ränta å lån, intecknadt i jernväg, torde, då intet förslag till ändring i
gällande stadganden härutinnan föreligger, något yttrande ej vara af
nöden.

Rörande det af komitén framlagda förslaget till ändring i § 28
bevillningsförordningen får jag, under uttalande af lämpligheten för
afsedda ändamålet af den föreslagna förändringen, vördsamt erinra, att,
då det icke är gifvet, att taxeringsmyndigheterna hafva kännedom om
gränserna för ett inom en kommun möjligen befintligt territorielt samhälle
eller om derinom möjligen boende invånare, men senast upprättade
mantalslängd skall ligga till grund för taxeringen, början i detta
afseende bör ske redan vid mantalsskrifningen, så att i mantalslängden
särskildt angifvas och sammanföras de derinom belägna fastigheter
och bosatte invånare, för ernående af hvilket ändamål nödig ändring
i gällande mantalsskrifningsförordning äfven torde böra ske.

Vestra Helsinglands kronofogdekontor den 27 Augusti 1891.

S. E. Blornbergsson.

Bilaga 5.

Till Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Åberopande innehållet af kronofogden Blombergssons den 31
sistlidne Augusti till Konungens Befallningshafvande allåtna skrifvelse,
får jag vördsamt meddela, att jag till alla delar instämmer i det af
kronofogden den 27 i samma månad — med anledning af Konungens
Befallningshafvandes order i skrifvelse den 30 förutgångne Juli — aflåtna
yttrande öfver den af Kongl. Maj:t den 24 Oktober 1890 nedsatta
komités, för afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning, afgifna betänkande.

Endast i fråga om de uppgjorda förslagen till ändringar i formulären
för taxeringslängder tillåter jag mig vördsamt hemställa, dels att
så väl i fastighets- som i inkomstlängd med afseende å egendomens
namn och den skattskyldiges bostad följes alfabetisk ordning och jordeboks
nummerföljd, såsom för jordebok redan finnes stadgadt och jemväl
i mantals- och skattskrifningslängder inom detta fögderi med fördel
länge iakttagits, dels ock att kolumnen »Mantal» utbytes mot benämningen
»öresland och penningland», i tillämpliga delar på sätt i hosföljande
blankett finnes antydt. Så vidt möjligt, böra kolumnerna göras
bredare. Den fördel, som deraf vinnes, är ökad reda, enkelhet och
enhet.

Vestra Helsinglands fögderis liäradsskrifvarekontor den 2 September
1891.

G. Strandberg.

Bilaga 5 a.

Taxeringslängd

öfver

fast egendom, för hvilken bevillning erlägges,

socken,

härad

och

län

för år 189 .

100

SL *4

(

3fficiela uppgifter om

Af bevillningsberedningen
föreslaget värde

Den skattskyldige.

» B

53 CD

Egendomen.

C-

7T4

C/3

Öresland.

B-

►O

o?0^

St p:
co E-J

pr §

å jordbruks-fastighet.

å annan
fastighet. .

P £5

kl. cn

& ®
ep

<1.

►i

§■ S''

CTQ

2 O-p! P

£ ^

CD •

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

Kyrkoherden 0. C. Lin-derdahl ...............

[ntressenterne i ........

Förste Landtmät. C. 0.
Widmark...............

Anders Larsson. ......

Jon Andersson i Si
monbo .................

Krono Egendomar:

Under allmän disposition:

Boställen:

Prestgården ..............

Under enskild disposition:

Fiskerier:

Biickebo ålfiske.

Skatte Egendomar:

Fiskerier:

Forssnäsets laxfiske.

Hemman:

Baggbo ....................

Torplägenheter:

från Baggbo .............

•

••

•

i''

101

Af taxeringsnämnden
uppskattadt yärde

OOO

Uträknad bevillning

Sd: {j.
!3 «-*s

å jordbruks-fastighet.

å annan
fastighet.

►Ö <T>
-* 2.

!<g

för jord-bruks-

för

annan

p* 2;
« S*
^ 5''

CTCJ

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

Parti-

summa.

Hufvud-

summa.

P B

(t-

fastighet
k 3 öre
för 100
kronor.

fastighet
ä 5 öre
för 100
kronor.

Summa.

*-s ce
ST. 3

| 3
a g

C0 ''

? §

coo

7- gs

* 2!

p <T> -

Be villni ngsberedningens
anteckningar.

102

Bilaga 6.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Öfver det af den utaf Kongl. Maj:t under den 24 Oktober 1890
tillsatta komité för afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning afgifna betänkande får magistraten äran härmed
öfverlemna infordradt yttrande.

Komiterades första och hufvudsakligaste uppgift, den att råda bot
för de mycket öfverklagade oegentligheterna i afseende å trävarubeskattningen,
är synnerligen vansklig. Klagomålen i detta afseende äro förnämligast
tre, nemligen:

l:o. deröfver, att de stora trävarubolagen, förebärande sig vara för
sin skogsrörelse beskattade genom fastighetsbevillning å skogar
och egendomar, kunnat i följd af bevillningsförordningens brister
erhålla betydande afdrag vid beräknandet af de inkomstbelopp,
för hvilka de skola erlägga bevillning, och derigenom blifva
skattefria för en stor del af sin årsvinst,

2:o. deröfver, att de kommuner, der trävaruförädlare drifva sin
skogsafverkningsrörelse, alls icke eller i obetydlig grad genom
fastighetsbevillning erhålla skattebidrag från denna näringsgren
samt

3:o. deröfver, att fördelningen i öfrigt af beskattningen för trävarubolagens
årsvinst är alltför godtycklig.

Här torde böra anmärkas, att då magistraten i det följande hufvudsakligast
fäster sig vid trävarubolagen, beror detta deraf, att förnämligast
dessas trävarurörelse ifrågakommer till beskattning i städerna.

Komitén, hvars förslag afser att råda* bot endast för de i de två
första punkterna omförmälda missförhållanden, har dock, enligt magistratens
förmenande, ej lyckats åstadkomma ett förslag, som är egnadt
förebygga trävarubolagens försök att undslippa beskattning för en betydlig
del af deras inkomster och som kan förhindra deras bemödanden
att åstadkomma oreda i dem vidkommande beskattningsärenden.

Bristfälliga föreskrifter i nu gällande bevillniugsstadga hafva gjort,
att man vid dess tillämpande sväfvat i villrådighet om hvem, som
skulle påföras fastighetsbevillning för skog, som af egaren utarrenderats
eller upplåtits till annan eller hvarå afverkningsrätt under vissa år

103

tillerkänts annan person. Följden häraf liar blifvit den, att man alldeles
icke eller blott i ringa grad och högst sällan till det belopp, som motsvarat
egarens eller innehafvarens inkomst af skog, påfört densamma
fastighetsbevillning, och någon annan bevillning har ej ansetts kunna
enligt bcvillningsförordningen påföras inkomst af skogsrörelse.

Det oaktadt hafva trävarubolagen påstått sig vara genom fastighetsbevillningen
beskattade för sin skogsrörelse och derföre lyckats vinna
anslutning till sin åsigt, att det, som af deras hela nettovinst kan visas
härflyta från skogsrörelse, ej kan påföras inkomstbevillning. Med tillhjelp
af utdrag ur sina ofta oegentligt förda böcker, hvars tillförlitlighet
i sådant hänseende ej kunnat kontrolleras af beskattningsmyndigheterna,
hafva trävarubolagen ock lyckats framkonstruera betydande belopp, som
skulle vara vinst å skogsrörelsen, och derigenom gått alldeles fria från
beskattning för dem. Sedan Korsnäs sågverksaktiebolag emellertid,
efter det beskattningsmyndigheterna fått del af bolagets revisionsberättelse
och räkenskaper, ej vidare på denna väg kunnat undkomma
beskattning, söker det nu genom en förut ej använd bokföringsåtgärd,
som ock lätteligen kunnat undgå taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet,
på annat sätt blifva fritt från beskattning för inkomstbelopp
så stora, att de på tvenne år uppgått till nära en half million kronor.
Skulle bolaget genom denna åtgärd hos Kongl. Maj:t vinna sitt mål,
är det ej osannolikt, att öfriga trävarubolag komme att begagna sig af
samma utväg.

Orsaken till det oefterrättliga tillståndet i afseende å trävarurörelsens
beskattning ligger således ej blott i brister i afseende å
stadgandena om fastighets taxering, när det gäller skog, eller deri att
fastighetsbevillningen utgör en ofullkomlig beskattningsform för skogsrörelse,
utan anledningen härtill torde till icke ringa del vara att söka
deri, att ej fullt noggrauna och tillfyllestgörande föreskrifter finnas om,
vare sig huru trävarubolagens uppgifter till beskattningsmyndigheterna
skola vara upprättade eller om hvad nämnda bolag vid beräknandet
af den beskattningsbara vinsten ega att afdraga från sin bruttoinkomst.
Till förbättrandet af bevillningsförordningens föreskrifter i detta högst
vigtiga hänseende har komitén ej lemnat något förslag. Tvärtom synes
komitén med sitt förslag om fastighetsbevillningens utbytande mot
inkomstskatt för skogsrörelse samt genom den frihet i afseende å tilllämpandet
af de föreskrifter förslaget innehåller (se sista stycket å pag.
40 uti betänkandet) vilja utvidga fältet för trävarubolagens bokföringsexperiment.
Ty skall skogsrörelsen påföras inkomstskatt i stället för
fastighetsbevillning, kan ett trävarubolag, som sjelft. eger skog, utan

104

bestämda föreskrifter om bevillningsuppgifternas innehåll och om hvilka
omkostnader, som i taxeringshänseende skola påläggas skogsrörelsen,
lätteligen på ett håll undandraga sig beskattning för en del af sin
verkliga inkomst under föregifvande, att densamma är på annat håll
taxerad, eller ock kan bolaget, genom att lägga större, delen af sina
omkostnader på den ena eller den andra grenen af sin rörelse, flytta
tyngdpunkten af sin beskattning till den eller de kommuner, det sjelft
vill och som är för bolaget, men ej för kommunerna fördelaktigast.
Intet af de under punkterna l:o och 2:o i början af detta yttrande
omförmälda missförhållanden skulle således vara afhjelpt genom komiténs
förslag, hvilket dessutom i inånga hänseenden dels skulle komma att
vid tillämpning erbjuda allt för stora praktiska svårigheter, dels ock
skulle fresta trävarubolagen till nya försök att undandraga sig en rättvis
beskattning.

Af sådan art är t. ex. det föreslagna stadgandet om, att i fastighetstaxeringen
endast skall ingå värdet af husbehofsskogen. I öfverensstämmelse
med komiterades i första raderna å pag. 33 uti deras betänkande
uttalade mening skulle till husbehofsskogen räknas skog till
»brukspersonalens» vedbrand. Följden häraf blefve den, att sågverksbolagen
kommcatt begära, det ej blott vedbranden för jordbrukspersonalen
å de uppe i landet belägna hemmanen och skogarne, utan äfven
vedbranden för drifnings- och flottningspersonalen samt för den i andra
kommuner ända ned till kusten sysselsatta sågverks- samt skeppningsoch
sorteringspersonalen skulle inräknas i husbehofsskogen. Dessutom
torde det af bevillningsutskottet vid 1883 års riksdag anförda och af
komiterade med sitt resonnement å pag. 32 alldeles icke vederlagda
skäl, att dubbelbeskattning skulle uppstå, om egaren inbesparade något
af sitt husbehofsvirke och försålde detta, vara tillräckligt för att visa
olämpligheten af komiterades förslag i denna del. Det är nemligen
påtagligt, att om någon genom sitt arbete förvärfvar sig 5,000 kronor
och skattar derför samt af detta belopp sparar 1,000 kronor, som göras
räntebärande, så förvärfvar han derigenom något, som han ej förr egt
och som han således ej förr skattat för, hvarföre man ej kan tala om
dubbelbeskattning, då han taxeras för afkastningen af det besparade
kapitalet. Den, som deremot sparar virke från sin husbehofsskog, för
hvilken han redan erlagt fastighetsbevillning, får derigenom ej något,
som han förr icke egt och för hvilket han ej förr varit beskattad,
hvadan inkomstbevillnings påförande vid sådan besparad skogs försäljning
ovilkorligen måste blifva en dubbelbeskattning.

Af de många frågor, man vid genomläsandet af komiténs förslag

105

till inkomstbeskattning för skogsförsäljning och skogsafverkning gör
sig och som synas nästan omöjliga att tillfredsställande besvara, torde
följande vara synnerligen beaktansvärda. Huru skola taxeringsmyndigheterna
få tillförlitlig kännedom om sådane hemmans- och skogsköp
samt upplåtna afverkningsrättigheter, som ej på något sätt lagfaras af
vederbörande eller åtminstone ej förr än om flera år efter köpet, då
upplysningen kommer för sent? Huru skall man vid den å pag. 35 omförmälda
beräkning för utrönande af det belopp, för hvilket hemmanseller
skogsförsäljare eller afverkningsupplåtare bör erlägga inkomstbevillning,
erhålla det belopp, skogen kostat säljaren, om han ärft densamma
och i synnerhet om han varit ensam arfvinge, så att arfskifte ej behöft
göras, och man således ej har det ringaste föregående värde å hemmanet
eller skogen?

Af ofvanstående skäl och då komiterades förslag innebär en alltför
stor och tillika inkonseqvent rubbning af bevillningsstadgans lmfvudprinciper,
får magistraten äran hemställa, att komiterades förslag, i
hvad det afser trävarubeskattningen, måtte af Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande
afstyrkas och det af komiténs ordförande, Herr Landshöfdingen
m. m. Gust. Ryding, i särskild reservation gjorda förslag deremot med
någon ändring förordas, enär sistnämnda förslag genom det till § 10
mom. 3 i bevillningsstadgan gjorda tillägget i väsentlig grad kommer
att förebygga den i punkten l:o i detta yttrandes början omnämnda
oegentligheten i trävarubolagens beskattning, samt tillägget i § 2 af
samma förordning tillförsäkrar de kommuner, der skogsafverkning sker,
skattebidrag från ej blott skogsegare, utan ock från afverkare (jernför
punkten 2:o här ofvan).

Det föreslagna tillägget till § 10 i bevillningsstadgan är dock ej,
oaktadt det föranleder delvis dubbelbeskattning, tillräckligt att förhindra
obehörig minskning i det belopp, för hvilket inkomstbeskattning bör utgå.

Såväl sågverksbolagen som andra bolag, hvilka ega fastigheter,
belasta nemligen sin rörelse ej blott med åtskilliga omkostnader, hvilka
såsom räntor å för fastigheternas förvärfvande upplånadt kapital, försäkringspremier
och reparationer m. m. kunna uppgå till stora belopp
och hvilka egentligen tillhöra fastigheterna, utan ock med stora afskrifningar
å fastigheternas värde, så att de i böckerna slutligen upptagas
till blott hälften eller än mindre af taxeringsvärdet. Att i beskattningshänseende
tillåta fastighetsegande bolag både att från bokförda nettovinsten
å rörelsen afdraga hyran motsvarande 5 °/0 å fastigheternas
taxeringsvärde och att derjemte tillstädja fastigheterna rörande omkostnaders
och afskrifningars afdragande å rörelseinkomsten är uppen 14 -

106

barligen oriktigt. Ty om en mindre husegande näringsidkare, som ej
för böcker, gjorde framställning om att, utom hyran motsvarande afdrag,
vid beräkningen af hans inkomst utaf arbete äfven erhålla afdrag för
omkostnader för fastigheten och för visst belopp, hvarmed han ville
amortera fastighetens värde, skulle detta helt visst nekas. Huru skulle
vidare en husegare, som ej drefve någon rörelse, kunna erhålla motsvarande
lindring i sin beskattning? Af dessa skäl och då ofvannämnda
afskrifningar å fastighetsvärdet äro att anse som afsättniugar till en
reservfond, hvilken vid en slutlig afveckling framkommer, torde det
vara nödvändigt att i § 10 mom. 3 af gällande bevillningsstadga föreskrifva,
att vid beräkning af inkomst utaf kapital och arbete må för
fastighet ej något annat afdrag ske än det, som omförmäles i mom. 4 a).

Det af komiténs ordförande föreslagna tillägget e) till samma mom.
deremot är något för vidsträckt, ty enligt detsamma skulle äfven den
del af vinsten å skogsafverkning, som redan är genom fastighetsbevillning
beskattad, ånyo påföras skatt genom inkomstbevillning, då dubbelbeskattning
skulle uppstå. Derföre bör stadgas, att afdrag för vinst å
skogsafverkning icke må ske för mer än 3 °/0 af skogsområdets
taxeringsvärde.

För att alla de vid tiden för den föreslagna ändringens trädande
i kraft gällande inteckningar till säkerhet för afverkningsrätter må blifva
tillförlitligt kända, torde ock, utom det i § 14 mom. 2 gjorda tillägget
om uppgift från domare, ett öfvergångsstadgande böra meddelas derom,
att första i punkten a) omförmälda uppgift bör afse de 10 nästförflutna
åren.

Såsom af det här ofvan sagda framgår, vore det önskligt erhålla
noggrannare föreskrifter om innehållet af bolags uppgifter till beskattningsmyndigheterna,
men då något förslag härutinnan ej föreligger,
har magistraten icke heller ansett sig böra göra något dylikt, utan får
endast tillstyrka följande ändringar i ordförandens uti komitéu förslag,
nemligen:

i § 10 mom. 3.

Vid beräkning af inkomst utaf kapital och arbete må afdrag
icke ske:

a) _----■--------------—

d) för hvad, som användes för tillökning af inventarier eller kapitalafbetalning
å skuld,

e) för fastighet rörande omkostnader eller afskrifningar,

107

f) för vinst, som vid trävaruexport, sågverksrörelse eller annan
förädlingsrörelse uppstått genom användande af virke från eget
eller med afverkniugsrätt innehafdt skogsområde till större belopp,
än som motsvarar 3 procent å skogsområdets taxeringsvärde.

i § 10 mom. 4.

Deremot må afdrag ske:

vid beräkning af inkomst utaf arbete:

c) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke såsom: arrende
eller hyresafgift, underhåll af inventarier, aflöning o. s. v.

i § 14.

Före den — — — — — -— — —--—--nemligen:

l:o) det år då— — - — — — — — — —- — — värdering;
2:o) hvarje år:

a) af hvar och en stadsdomstol samt domare på landet:

uppgift å dem, som till säkerhet för betingade skogsafverkningsrättigheter
sökt eller erhållit inteckning under
loppet af nästföregående år, dock så, att första gången
dylik uppgift aflemnas den bör afse samtliga nästförflutna
tio år, äfvensom uppgift å köpeskillingarna o. s. v.

Hvad beträffar tillägget till § 4 uti instruktion för taxeringsmyndigheterna,
synes detta vara mindre välbetänkt, då det är gifvet, att i
§ 10 mom. 3 e) eller enligt magistratens förslag litt. f) omförmäld vinst
måste beräknas på samma sätt som annan i bevillniugsstadgan omhandlad
årsvinst, d. v. s. att bevillning påföres för det belopp, som återstår,
sedan ej beskattningsbara omkostnader afgått å bruttoinkomsten. Ett
särskildt stadgande för detta slags inkomst skulle lätt föranleda till
tron på ett undantagsstadgando här, såsom att hela köpeskillingen för
skogen skulle ärligen få afdragas vid vinstberäkningen, hvilket ej kan
vara meningen. Att derjemte, såsom i afseende å utskylder här skett,
utom sjelfva bevillningsförordningen för denna rörelsegren göra ett
stadgande, som strider mot bevillningsförordningens föreskrift § 10
mom. 3 a), vore väl minst sagdt egendomligt, hvadan nu omtalade
tillägg torde böra alldeles utgå.

Med ofvan föreslagna ändringar i bevillningsstadgan återstår dock
eu mycket vanlig orsak till tvistigheter vid trävarurörelsens beskat -

10S

tande, nemligen brist på föreskrift om, huru mycket som af den genom
fastighetsbevillningen ej beskattade nettovinsten bör fördelas å de olika
kommuner, der rörelsen drifves. Denna brist är lika nödvändig att
afhjelpa som den i afseende å fördelningen af bankbolags vinst, angående
hvilken komiterade afgifvit förslag.

Sedan nu afverkningsrörelsens beskattande samt orten derför
genom ofvan förordade förslag blifvit bestämd, borde derföre lör fullständighetens
skull också stadgas, att trävarubolags årsvinst, som skall
genom inkomstbevillning beskattas, bör å do olika orter, der verksamhet
drifves, fördelas så, att t. ex. en tredjedel af vinsten tillkommer
bolagets sågverk, att dem emellan fördelas efter det under nästföregående
året vid hvart och ett af dem försågade antalet timmer,
en tredjedel tilldelas bolagets skeppningsorter till fördelning dem emellan,
om de, såsom numera ofta inträffar, äro flere, efter det under
nästföregående året utskeppade antalet kubikmeter trävaror, och en
tredjedel tillfaller den ort, der hufvudkontoret är beläget och hvarifrån
hela affärsrörelsen skötes.

I afseende å det af komiténs ordförande i sin reservation föreslagna
formulär till taxeringslängder torde äfven några ändringar med
nödvändighet böra göras. Borttagandet af den hittills brukliga kolumnen
i fastighetstaxeringslängderna för taxeringsnämndens hufvudsumma
kommer nemligen att förorsaka längdföraren vid taxeringsnämnden och
debiteringsförrättaren vid kronouppbördsbokens upprättande ett betydligt
förökad t arbete isynnerhet i städerna, der för hvarje fastighet förekommer
särskildt taxeringsvärde å tomt och särskildt för åbyggnad.
Arbetet med bevillningens utförande i taxeringslängden kommer alltså
att, då många fastighetsegare hafva flere fastigheter, mer än fördubblas.

Som derjemte, i följd af olika grunder för utgörandet af landstingsmedel
och bidrag till skjutsentreprenaderna m. m. från jordbruk
och från öfriga beskattningsföremål samt med anledning af gällande
formulär för debetsedlarne, det är nödvändigt att i uppbördsboken
särskildt utföra bevillning af jordbruksfastighet och särskildt af annan
fastighet och af inkomst, måste vid debiteringen i uppbördsboken ny
summering af bevillningen ske och den i taxeringslängden utförda
bevillningssumman för hvarje skattskyldig alltså af föga värde.

Vidare synes det, som om beskattningsmyndigheterna, för att
kunna någorlunda säkert åsätta inrösnings- och afrösningsjorden särskilda
värden, först och främst behöfde en fullt tillförlitlig uppgift å
dessa jordslags arealer. Det vore derför enligt magistratens för me -

109

nando nödvändigt, att dessa från landtmäteri- och stadsingeniörskontoren
infordrade arealer voro, såsom ock i Gefle stad redan är fallet,
i taxeringslängderna införda. Med anledning häraf får magistraten
äran föreslå de ändringar i blanketterna för fastighetstaxeringslängderna,
som synas af vidfogade formulär A och B.

Hvad derefter beträffar uti komiterades betänkande angående förändring
i gällande stadgande om fördelning af bankbolags vinst uttalade
åsigter och gjorda förslag, så torde näppeligen ovissheten om
hvad, som bör menas med bruttoinkomst, eller svårigheten att ur en
affärs bokföring erhålla densamma, vara orsaken till den ringa nytta,
beskattningsmyndigheterna haft af stadgandet i slutet af mom. 1 utaf
§ 16 i gällande bevillningsstadga. Om någon ovisshet föx-efunnits, torde
den hafva härledt sig deraf, att orden inkomst och vinst utan åtskilnad
användas än synonymt och än i olika betydelse. Med inkomst
borde menas allt det, som (kontant eller i form af fordringar) inkommer
såsom ersättning för något försåldt: en vara eller ett arbete, utan hänsyn
till om detta blir en behållen inkomst eller ej. Vinst åter borde
beteckna det, som å denna inkomst af ett arbete eller en rörelse återstår,
sedan alla omkostnader för arbetet eller rörelsen afdragits. För
en i bokföring något hemmastadd person torde det i de flesta fall vara
jemförelsevis lätt att ur ett bokslut utdraga den sålunda definierade
inkomsten eller »bruttoinkomsten». Har nyttan af ofvannämnda stadgande
hittills varit temligen ringa, så synes detta, såsom magistraten
ock härofvan i fråga om trävarubeskattningen redan framhållit, derföre
i väsentlig mån bero deraf, att i samma paragraf ej finnes någon föreskrift
om, att såväl hela bruttoinkomsten som ock slutsumman af hvarje
slags omkostnader, som vid beskattning skola afdragas från bruttoinkomsten,
böra vara upptagna i bolags till beskattningsmyndigheterna
aflemnade uppgift. Ofverlemnas det åt den skattskyldige att utan
kontroll sjelf bestämma den beskattningsbara nettovinsten, så torde
den, vare sig den skattskyldige är ett trävaru-, bank- eller annat bolag,
i de flesta fall komma att reducera sig till det minsta belopp, som
bolaget med utsigt att lyckas kan till beskattning uppgifva, och derföre
troligen mera sällan komma att omfatta hela det belopp, som enligt
bevillningsstadgan bör åsättas bevillning.

I stället för att utesluta något af § 16 i nämnda stadga borde
således tilläggas, att bolags uppgift skall innehålla bolagets hela bruttoinkomst
samt slutsumman af hvarje derifrån afgående slag af omkostnader,
som ej äro beskattningsbara, eller, der dessa uppgifter ej kunna
lemnas, afskrift af vinst- och förlustkontot eller revisionsberättelsen,

110

hvilka slag af uppgifter, allt efter den större grad af upplysning de
kunnat lemna, under de senare åren efter derom gjord framställning
afgifvits till beskattningsmyndigheterna i Gefle från der skattskyldiga
bolag.

Om vid fördelningen mellan de olika kontoren af bankbolags vinst
den s. k. postremissvexelräkuiugen skulle, ehuru ovilkorligen i någon
mån vinstgifvande, alldeles lemnas ur räkningen, så torde väl detta i
många fall ej utan orättvisa mot de orter, der hufvudkontoren finnas,
kunna ske med banks utelöpande egna sedlar. Många afdelningskontor
i synnerhet å landsbygden upplåna nemligen, såsom fallet är med
Gefleborgs enskilda banks kontor i Bollnäs, emot oftast högsta depositonsränta
så stora belopp, att endast en mindre del deraf kan användas
till utlåning vid afdelningskontoret och återstoden af dessa dyra
penningar måste utlånas vid hufvudkontoret, hvars utlåning af billigare
penningar i form af egna sedlar derigenom måste blifva mindre. Bankbolags
vinst å afdelningskontor måste derföre i sådant fall i förhållande
till kontorens inlåningsbelopp blifva mycket mindre än vinsten å hufvudkontoret.
I de fall åter, der afdelningskontoret behöfver försträckning
från hufvudkontoret, kan denna mycket väl utgöras af de utaf hufvudkontoret
mot depositionsränta upplånta medel, då det vore fullt rättvist,
att afdelningskontoret äfven i beskattningshänseende påfördes ränta
för hufvudkontorets lemnade förlag. Denna ränta kunde emellertid,
såsom komiterade föreslagit, utelemnas vid inkomstberäkningen och
vinstens fördelning, men hufvudkontoret lemnas ersättning härför samt
för minskad förtjenst i nyss härofvan anförda fall derigenom, att ibland
hufvudkontorets inlåningar upptagas utelöpande egna sedlar. Detta så
mycket mer som alla eu banks fordringar hos sitt vexlingsombud väl
ej borde vid normerandet af vinsts fördelning undantagas från utlåningarna,
såsom t. ex. då en bank vid god tillgång å penningar insätter
sådana å deposition hos sitt vexlingsombud i stället för i annan bankinrättning.

Magistraten får derföre äran föreslå, att § 16 mom. 1 erhåller
följande lydelse:

»Styrelsen för hvart och ett verk eller bolag — — — — dels
ock bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets senast afslutade räkenskaper,
utvisande beloppet af hela den under räkenskapsåret uppkomna
bruttoinkomst, ränta å eget kapital inräknad, äfvensom slutsumman för
hvart och ett slag af omkostnader, som för beskattningsbara nettovinstens
erhållande böra derifrån afgå, eller, om dylika uppgifter ej
utan allt för stora svårigheter kunna ur räkenskaperna erhållas, i deras

111

stallo afskrift af vinst- och förlustkontot eller revisionsberättelsen, allt
efter som dessa äro mest upplysande i ofvan berörda hänseenden; och
bör sådant utdrag beträffande — — — bör beskattas jemte, utom för
bank-, jernvägs- och kanalbolag, bruttoinkomsten å hvarje särskildt
ställe, hvarvid för bankbolag in- och utlåningens — —- — vid hvarje
månads slut»; samt att § 5 uti instruktionen för taxeringsmyndigheterna
enligt komiterades betänkande erhåller följande lydelse:

»Bankbolags — — — — — der kontoret är beläget.

Utelöpande postremissvexlar samt saldo med vexlingsombud inräknas
icke i in- och utlåningsrörelsen.»

Då magistraten vidare gillar komiterades uttalade åsigter i fråga
om afdrag vid taxering af inkomst från jernvägsdrift för ränta å lån,
intecknadt i jernväg, och då förslag till ändring af § 28 i bevillningsförordningen
icke berör förhållanden i stad, har magistraten icke något
att i dessa afseenden erinra.

Gefle rådhus den 17 Oktober 1891.

På magistratens vägnar:

C. F. Mellin.

E. A. Cratz.

<: r

> y.

■ • ! J!

Formulär litt. A.

Bilaga 6 a.

Taxeringslängd

öfver

fast egendom, för hvilken bevillning erlägges,

--------socken,____________________ härad

och-----------län

för år 189 .

N:o 1.

114

	ÖJ C B p- s	Egendom ens	Skatte- tal.	Hektar.	Offieiela uppgifter om	Af bevillningsberedningen föreslaget värde
	0 <T> 3 ** \| s»			0=	*3	3	&	!	tr	S?«'' Tf!	å jordbruksfastighet:	po P 3
skyldige.	££ 5*0 CJQ <». P » © nT >-	n a m n.	er* 0 fT •/ 3 1 3 CD •-«	© Tfi SS 3	B 3" D Cu	©: 3. 3’ crq 00 o* •-< a.	©: ifi B. 5" 0Q tS2. o’ cL	3 t» © © o» a tt a (M 3* ® CfQ	o © sr CO <1 po: —i & ©	£; so Ef ö 2. Q-n © OQ . © er p: p •-* S g?	för inrös-ningsjord.	1? JM P sä fij “	Summa värde.	P 3 •-b P ©
Brukspatron J. E. Bergström	i	Råbelöf'' (frälse säteri)...	1	20	—	115: c;	1,130	50,000	50,000	—	40,000	10,000	50,000	—
	—	Råbelöf mjölqvarn ......	—		-	—	—	—	—	15,000	—	—	—	18,000
	—	Svanå (skatte) ............	1	5	8	11:35	12G	6,000	5,000	—	4,000	2,000	6,000	—
	—	Svanå stångjornsbruk ...	—		—	—	—	—	__	40,000	—	—	—	50,000
	—	Svanå (skatte):............	9	5	—	—	—	—		~	—	—	—	—
		10 års afverkningsrätt å skogen..............	—	_	—	—	50	5,000	—	—	—	5,000	5,000	—
		Frälseränta af 5 öresland Ny fors enl. sistl. års markegång 130 kronor 25 öre ....................			:		1							2,600

115

Af taxeringsnämnden uppskattadt värde	UT-	Uträknad bevillning		p:	UT
													Oj^
å jordbruksfastighet	å annan fastighet.	•=t 2 o 2	HK t}» o? £	c?	HK S>g •1 c?-				pa % Oj O: CD g*	v a ■3 - o 0	Bevillningsberedningens anteckningar.
för inrös- ningsjord.	för afrös- ningsjord.	Parti- summa.	Hufvud- ; summa. .	1 Parti- 1 \| summa.	Hufvud- summa.	K™ 2- S — PS * g Cl. CD 3 CO	l\|\| P? tu O4 •t i 2 co c £ ** s “? * cd	-''g- 8l TT 3 o. O O: HS H< • »	3i -J 3 3 » 3	Summa.	» (n i CO ET. 3 <1 ta: 8* B. ? 3	§■« CJ CO 2- 3 — S2 * 3 3 2 00
40,000	10,000	50,000	—	1	—	—	—			—	—		55,000	15	! -Beredningens ordförande an-l) såg värdet å afrösnings-1 jorden böra föreslås till j 1 15,000 kronor.
—	—	—	—	18,000	—	—	—	—	_			—	—	—	3 par stenar.
4,000	2,000	0,000						-
_	—	—	—	50,000	—	—	—	L	—	_	—	—	—	—
	5,000	5,000
			61,000	2,OCX)	70,600		18	30	35	30	53	G0
						,			.

Formulär litt. B.

Bilaga 6 b.

Taxeringslängd

öfver

fast egendom, för hvilken bevillning erlägges,

stad

län

för år 189

N:o 2.

118

Den skatt-skyldige.	Nummer å uppgift eller annan bilaga.		Egendom	ens			Officiela uppgifter om	Af bevillningsberedningen föreslaget värde
namn eller belägenhet (qvarter).	nummer.	beskaffenhet.		area	1
	senaste köpeskilling.	hypoteksvärde.	®<g, cd ; £3 77 C -i 5 S* ^ S CD CT5 2 O4 p: p äg, CD .	å jordbruks-fastighet :	å annan fastighet.
a r	qvadratmeter, tomt- eller byggnadsplats.
5’ O åt ‘ 2 0 ^ B* CfQ /. ''	afrösnings- jord.	o? i 2. g 2 O: £, g er? t» !	för afrösnings-jord.	Summa värde.
Grosshandland.
C. V. Stenbäck	—	3:dje qvart.	30	tomt .........	—	—	1,812: 8	—	—	—	—	—	—	7,300
		—	—	åbyggnad ..	—	—	—		—	72,000	—	—		72,000
		lista raden	\| 1	tomt ........	—	—	736: 4		—	—	—	—	_	2,900
		å Stora
			1					för halfva
		Holmen	1-	magasin......	—		—	22,500	—	45,000		—	—	60,000
		Östra qvart.	67	tomt .........	—	—	1,635: s	—	—	—		—	—	6,500
		—		åbyggnad ...	—	—	—	—	—	35,000		—	—	35,000
		Lejonet	7	tomt .........	—	—	—	16,000	—	—	—	—	—	16,000
		—		åbyggnad ...
				lusthusbygg-
		Rosenhill	—	nader......	—	—	~	—	—	9,000		—	—	9,000!
								för halfva egen-
		Testebo	250	landeri ......	579: 4	191: g	—	domen och be-sittningsrätten	—	\|	8,100	100	8,200	—
		eller		lustkusbveg-				248 — 8,000 kr.		21,200
		Kullsand	—	nader.....	—	—	—	— —	—	1	—	—	—	15,000
		Sörby	27	vret...........	267: c	257: 7					5,300	500	5,800

Obs.! Då beredningsordförandena ofta skrifva brandförsäkringsbeloppet i taxermgskolunmen för jordbruk och tvärtom m. m.
än de öfriga eller dubbla.

119

Af taxeringsnämnden uppskattadt värde	CC/i	Uträknad bevillning		> 2 oj^	coo
å jordbruksfastighet	å annan fastighet	T3 * 3 S	P* S £3?	o? fy -t Gi P			p % Gu O: ® g	■ö 1 o O.
för inrösnings- jord.	för afrösnings- jord.	Parti- summa.	Hufvud- summa.	Parti- summa.	Hufvud- summa.	2.W r\ ca O c m p: • g B Cu (0 ca	CfQ ** o Is'' Oj fc- a»7 er •-« o co ö 2 O: ca ’ cé	nnan fastighet öre för 100 kronor.	Summa.	ä i p: p: B Oj ^ C0 ? §	S-CT3 O g C p: * 3 Oj C0 B ca
• -	_ .	_		7,300	_						_
—	—	—	_	72,000					1	-
--	—	—	—	2,900				1
—	--	—		60,000		—	—			—	—	—	45,000	36
—	—	—		6,500		—	—	—	—	—	—	_	—	— !
—	—	—	—	35,000	~	—	—	—		—	—	—	—	—
—	—	—		16,000
—	—	—
T	—	—	—	9,000		—	—	—	—		—		—	—
8,100	100	8,200	—
—				15,000										h
5,300	500	5,800	14,000		223,700		4	20	m	85	116	05		~ 1

Bevillningsberedningens

anteckningar.

lika stort med och uppfördt
på enahanda sätt och
af samma materiel som närliggande
magasin, livilka enligt
brandförsäkringsbelopp
och senaste köpeskilling taxe
rats till 60,000 kronor.

under uppförande, blir ej
\fardig

å stadens mark.
inrösningsjorden med jordiruksbyggnader
1,400 kr. per
, ektar och afrösningsjorden
å 50 kr. per hektar.

jordbruksbyggnadernas
ärde 6,200 kr.
inrösningsjorden med laor
2,000 kr. per hektar, af.
.ösningsjorden med betesmark
200 kr. per hektar.

dylikt, vore det önskligt, att till underlättande vid langdföring en del kolumnlinier, såsom här ofvan visas, trycktes gröfre

120

Bilaga 7.

Till Konungens Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Med anledning af skrifvelsen den 30 sistlidne Juli N:o 1745 liar
magistraten tagit del af det betänkande, hvilket den 1 sistlidne Maj
afgifvits af den utaf Kong]. Maj:t den 24 Oktober 1890 tillsatta komité
för afgifvande af förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning;
och får magistraten, hvars tid icke medgifver någon närmare
motivering af dess mening, i korthet anföra:

aW, enär komiténs förslag beträffande beskattning af inkomst från
afkastning af skog synes vid tillämpningen komma att möta synnerliga
svårigheter, för att icke säga omöjligheter, och magistraten i alio delar
de af bevillningsutskottet vid 1883 års riksdag emot Kongl. Maj:ts
förslag härutinnan åberopade skäl, magistraten anser sig böra helt och
hållet afstyrka komiténs berörda förslag, hvaremot magistraten, som
funnit komitéordföranden Herr Landshöfdingen m. m. Rydings särskilda
förslag särdeles tilltalande såsom enkelt, praktiskt och ändamålsenligt,
på grund deraf tillåter sig lifligt tillstyrka nämnda särskilda
förslag; och

att magistraten vid hvad komitén i öfrigt anfört samt föreslagit
icke har något att erinra.

Söderhamn den 12 Oktober 1891.

På magistratens vägnar:

Osv. Wikström.

Bilaga 8.

Till Kongl. Maj.ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, uti skrifvelse den 30 sistlidne
Juli, anmodad afgifva yttrande öfver, af för ändamålet tillsatt

121

komité, uppgjordt förslag till vissa ändringar uti gällande bevillningsstadga,
får magistraten till fullgörande häraf vördsamt anföra.

Vid jemförelse emellan det af komitén afgifua förslag i fråga om
taxering af skog och beskattning af inkomst genom skogsafverkning
samt det af komiténs herr ordförande, uti afgifven reservation, framstälda
förslag i enahanda syftemål skilja sig desamma hufvudsakligen
derutinnan att, enligt förstnämnda förslaget, skall vid uppskattning af
jordbruksfastighet hänsyn tagas till afkastningen af skogen, endast i
mån densamma användes till husbehof, samt till inkomst af arbete
räknas den inkomst, som erhålles vid försäljning af skog eller af virkesfångst
för annat ändamål än eget husbehof, under det att, jemlik! sistberörda
förslaget, fastighetsbevillning skall utgöras af såväl egaren till
skogsområdet som af den, hvilken å sig fått öfverlåten afverkningsrätt
till större eller mindre del af samma område, samt inkomstbevillning
deremot påföras för vinst, som uppstått vid skogens förädling genom
sågverks- eller annan rörelse.

Vidkommande dessa båda förslag finner sig magistraten för sin
del böra gifva företräde åt den uppfattning, som legat till grund för
reservationen, och då denna derjemte bör tillmätas förtjensten af att framträda
uti mera förenklad form, på samma gång deruti tillika inrymmes
bestämmelser, tvifvelsutan ledande till en mera tillfredsställande ordning
i de beskattningsfrågor, som förslagen närmast åsyfta, är det på
sådan grund magistraten icke tvekar uttala sig till förmån för det uti
reservationen framstälda förslag.

Beträffande af komitén föreslagen ändrad lydelse af § 16 mom. 1
uti bevillningsförordningen samt §§ 5 och 6 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna,
i hvad samma stadganden afse uppskattning af
vinst å bankbolagsrörelse, torde beträffande det räkenskapsutdrag, som
åliggor bolagsstyrelse att i stadgad ordning afgifva, föreskrift meddelas
derom, att sagda utdrag bör innefatta fullständig uppgift rörande hvilka
afdrag egt rum, innan att den till beskattning uppgifna vinsten erhållits.
Ett sådant fullständigande af räkenskapsutdraget bör utan tvifvel blifva
till väsentligt gagn för taxeringsmyndigheterna vid bedömande af,
huruvida vid beräkning af vinsten blifvit afdragna sådana utgifter, för
hvilka, enligt innehållet af ofvanförmälda § uti bevillningsstadgan, afdrag
icke får ske vid beskattning af inkomst utaf kapital eller arbete.

Det torde tillika uti någotdera af härofvan åberopade stadganden
böra inflyta bestämmelse derom, att, i fråga om beskattning af bankbolag,
till afdelningskontors inlåningsrörelse icke är att hänföra från hufvudkontoret
erhållet förlag.

122

Af komitén föreslagen ändring uti § 28 af bevillningsförordningen
berör förhållanden af beskaffenhet att något magistratens yttrande deröfver
icke torde påkallas.

Angående slutligen föreslagen ändring uti formulär till taxeringslängderna,
såvidt desamma afse fast egendom, framgår, hurusom deraf
betingas uträkning af bevillningsafgiften för hvarje särskild fastighet,
ett förfarande, ledande till ingalunda oväsentlig tillökning uti göromålen
för den person, som åligger ombesörja samma uträkning. Då
emellertid komitén icke haft att andraga något som helst skäl för en
dylik uppställning af formuläret och häraf orsakad vidlyftighet icke
torde vara på minsta sätt af behofvet påkallad, synes magistraten som
nuvarande formulär utan olägenhet framgent bör kunna användas endast
med ändring, att kolumnen för jordbruksfastighet inrättas på sätt
formulärförslaget utvisar.

Hudiksvall den 12 Augusti 1891.

På magistratens vägnar:

Sv. Joh. Sandqvist.

G. Wahlström.

22:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätts skrifvelse
den 4 sistlidue Juni åligger det Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
att öfver det af utsedda komiterade afgifna förslag till vissa ändringar
i gällande bevillningsförordning afgifva underdånigt yttrande, till åtlydnad
hvaraf länsstyrelsen underdånigst får anföra följande.

Ehuru syftet i gällande bevillningsförordning är, att genom
fastighetsbevillningen skall vara beskattad all den inkomst, som af fastigheten
kan dragas, sålunda äfven inkomst genom afverkning af skog,
har dock hufvudsakligen af det skäl, att vid bestämmandet af fastighetsvärdet
understundom ståndskogens värde, oaktadt gällande föreskrift
derom, ej tagits med i beräkningen, afkastningen af skog ofta nog icke
blifvit beskattad. Orsaken till detta missförhållande ligger icke i nu

123

gällande bevillningsstadga, som tvärtom uti den dervid fogade instruktion
för taxeringsmyndigheterna föreskrifver, att afseende skall fästas å
skogens beskaffenhet, utan bos dem, som vid dess tillämpning icke
iakttagit dess föreskrifter, hvadan en rättelse i anmärkta afseendet
lättast borde vinnas genom meddelande af föreskrifter, som gjorde det
omöjligt för taxeringsmyndigheterna att lemna ståndskogens värde utan
afseende. Komiterade hafva deremot ansett principen om beskattning
af afkastning af skog genom fastighetsbevillniug icke vara ändamålsenlig,
utan att dylik afkastning borde i regel beskattas genom inkomstbevillning,
dervid betraktande skogen såsom en hvilande tillgång, hvilken
först, när den realiseras och i den mån den då lemnar behållen vinst,
borde beskattas.

Emot denna komiterades åsigt och emot det förslag till ändringar
i bevillningsförordningen, som komiterade afgifvit, anser sig länsstyrelsen
böra erinra, att för en samvetsgrann och jemn beskattning af afkastning
af skog genom inkomstbevillning för beskattningsmyndighoterna erfordras
kännedom så väl om de försäljningar och afverkningar, som egt
rum, om det pris, som vid försäljning betingats, samt om det pris,
hvartill den sålda eller afverkade skogen står för ogaren. Några dylika
uppgifter ega icke beskattningsmyndigheterna, och skulle sålunda beskattningen
komma att vara beroende på den tillfälliga omständigheten,
att någon af beskattningsnämndens ledamöter egde någon kännedom
derom, oftast grundad på hörsagor. Det torde ligga i öppen dag, att
flertalet skogsaffärer vid sådant förhållande komme att undgå beskattning
samt att det skulle vara en ren tillfällighet, att beskattningsnämnden
till någorlunda riktigt belopp angåfve vinsten, hvars belopp
säljaren eller afverkaren sjelf ofta nog torde hafva svårt att bestämma.
Då dessutom vinsten ofta nog icke torde uppgå till beskattningsbart
belopp, följer deraf, att, inkomst genom afkastning af skog, äfven om
för densamma erlägges inkomstbevillning, i många fall blir obeskattad.

Vidare torde det blifva en lika mödosam som vansklig uppgift
att ej blott bestämma hvad som skall anses utgöra hvarje egendoms
husbehof, utan äfven beräkna, huru stor del af befintlig skog dertill
bör anslås. En särskild uppskattning af inrösnings- och en särskild
åt afrösningsjorden torde dessutom vara förenad med större svårigheter,
än komiterade tänkt sig, och nära nog komma att förvandla boskattningsnämndernas
arbeten till landtmäterisammanträden. Ingen föreskrift
finnes om hvilken skall tillhandahålla skifteshandlingarne och vidkännas
dermed förenade kostnader, och om än sådana handlingar finnas tillgängliga,
torde otta icke kunna med säkerhet afgöras, huru mycket af

124

den i dem upptagna afrösningsjorden vid det ifrågavarande tillfället
blifvit uppodlad, utlagd till tomter eller dylikt. Skifteshandlingarne
skulle, såsom för gamla, i vissa fall rent af kunna befinnas oanvändbara
för det afsedda ändamålet, då all grund för verkställande af en, efter
livad rubrikerna angifva, riktig upptaxering af de olika jordslagen
saknades. För öfrigt torde man i regel icke heller kunna förvänta den
sakkännedom hos beskattningsnämndens ledamöter, att de ur skifteshandlingarne
kunna hemta dylika uppgifter.

Då nu härtill kommer, att mot föregående förslag angående beskattning
af inkomst genom afverkning af skog medelst inkomstbevillning,
vid deras pröfning af vederbörande myndigheter, anförts jemväl
andra tungt vägande skäl, hvilka, då de i betänkandet finnas angifne,
det ej torde vara af nöden att här upprepa, finner länsstyrelsen sig
icke kunna förorda bifall till det af komiterade nu afgifna förslag till
ändringar i gällande bevillningsförordning.

Det förslag till ändringar i gällande bevillningsförordning, som
innefattas i den vid det underdåniga betänkandet fogade reservation,
har, utan att i någon mån rubba grunderna för vare sig fastighetseller
inkomstbeskattningen, på ett mera tillfredsställande sätt löst frågan
om beskattningen af afkomsten af skog. Uti detta förslag förekommer
dock, såsom tillägg till bevillningsförordningens 5 §, bestämmelsen om
sättande af särskildt värde å inrösnings- och särskildt å afrösningsjorden,
hvilket, på sätt ofvan antydts, är förenadt med så många svårigheter,
att det knappast torde vara praktiskt utförbart. Enligt länsstyrelsens
åsigt bör bestämmelsen derom icke vinna fastställelse. Skulle
en skärpning uti föreskriften om beräkningen af ståndskogens värde
vid bestämmande af fastighetsvärdet anses erforderlig, torde hellre föreskrift
meddelas om särskildt värde å skogen och särskildt å jordbruksfastigheten
i öfrigt, som, äfven det förenadt med svårighet, dock torde
vara lättare att bestämma. Då uti gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna
föreskrifves, att vid bestämmande af värdet å jordbruksfastighet
skall fästas afseende å skogens beskaffenhet, förutsätter ju
detta, att beskattningsmyndigheterna böra hafva kännedom om skogens
approximativa värde, som sålunda borde kunna utan svårighet särskildt
upptagas. De i detta förslag förutsatta öfriga ändringar i bevillningsförordningen
hänföra sig också endast till skogsområde och icke till
inrösnings- och afrösningsjord, ett särskiljande, som icke heller påkallas
af några bestämmelser i nu gällande bevillningsförordning. I öfrigt
synes förslaget undanrödja en mångfald af nu förefintliga oegentligheter
i afseende å beskattningen af inkomst genom afverkning af skog,

125

bereda utväg till en mera rättvis och jemlik fastighetstaxering samt
tillgodose kommunernas kraf på bibehållna beskattningsföremål. Då
dessutom det af reservanten afgifna förslag icke vållar synnerligen stora
ändringar i gällande bevillningsförordning samt äfven derutinnan eger
företräde framför gällande bevillningsförordning, att det upptager tydlig
bestämmelse om den genom prejudikat häfdvunna rätten till afdrag i
visst fall för vinst, som uppstått genom användande af virke från eget
eller med afverkningsrätt innehafdt skogsområde, hvarom, i saknad af
bestämmelse i nu gällande bevillningsförordning, så mycket varit tvistadt,
får länsstyrelsen förorda bifall till det af reservanten afgifna förslag,
med undantag endast af bestämmelsen om sättande af särskildt värde
för inrösnings- och särskildt för afrösningsjorden, hvilken bestämmelse
torde böra antingen utgå eller utbytas mot bestämmelse om särskildt
värde å skogen och särskildt å jordbruksfastigheten i öfrigt.

Mot komiterades förslag angående grunder för fördelning på särskilda
orter af bankbolags beskattningsbara inkomst och till ändring
i § 28 af bevillningsförordningen har länsstyrelsen ej något att erinra.
Då de ändringar komiterade påkallat i formulären för taxeringslängderna
grundats å ett förslag, hvartill länsstyrelsen ej kunnat förorda bifall,
torde något särskildt yttrande derom ej vara erforderligt. Uti det af
reservanten afgifna förslag till ändringar i samma formulär får länsstyrelsen
af skål, som ofvan anförts, underdånigst hemställa om den
ändring, att kolumnerna för inrösnings -och afrösningsjord utbytas mot
kolumner för skogen och jordbruksfastigheten i öfrigt, eller, derest
detta icke skulle anses lämpligt, att värdet å jordbruksfastighet icke
uppdelas. Från redogörarne i de två länets fögderier, inom livilka
bevillningen för trävaruförädlingen uppgår till de högsta beloppen, hafva
infordrats yttranden, hvilka, till vidare utredning af ämnet, här bifogas.

Hernösand i landskontoret den 19 September 1891.

A. Asker.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Axel Arnell.

126

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

I anledning af länsstyrelsens order den 14 sistlidne Augusti, betecknad
N:o 3226, 7*/4(i, få undertecknade härmed afgifva infordradt
yttrande öfver den af Kongl. Maj:t under den 24 Oktober 1890 tillsatta
beskattningskomités betänkande, som härjemte återgår, och dervid
vördsamt anföra följande.

Hvad först angår komiténs förslag angående »grunden för fördelning
på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst» och
betänkande rörande »frågan om afdrag vid taxering af inkomst från
jernvägsdrift för ränta å lån, intecknadt i jernvägen», anse undertecknade
berörda frågor icke vara af beskaffenhet att utgöra föremål för
något vårt yttrande.

Vidkommande åter frågan om beskattning af inkomst från afkastning
af skog hafva vi noga genomgått såväl betänkandet som
komiténs ordförandes deremot afgifna reservation; och torde, enligt vårt
förmenande, den sistnämnda utgöra både det, så att säga, naturligaste
sättet att lösa frågan och det, som af de båda framstälda förslagen
säkrast träffar det afsedda skafteobjektet.; kunnande vi emellertid icke
underlåta att jemväl angående reservationsförslaget uttala såsom vår
öfvertygelse, att särskild uppskattning af inrösnings- och särskild af
afrösningsjord svårligen låter sig faktiskt utföras. Ty hvem skall tillhandahålla
skifteshandlingar för taxeringsområdet och vidkännas dermed
förenade kostnader? Och om än sådana handlingar blefve tillgängliga,
huru kunna med säkerhet afgöra, huru mycket af den i dem
upptagna afrösningsjorden vid det ifrågavarande tillfället blifvit uppodladt,
utlagdt till tomter och bebygdt eller dylikt? Skifteshandlingarne
skulle, såsom för gamla, i vissa fall rent af kunna befiunas oanvändbara
för afsedda ändamålet, och efter hvilka grunder då verkställa en,
efter hvad rubrikerna angifva, distinkt upptaxering af de olika jordslagen?
Föreskrift om uppskattning af skogen för sig, särskild från den egentliga
jordbruksfastigheten såsom sådan, torde vålla mindre svårighet.
Efter ofvan angifna uppfattning torde något yttrande om föreslagna
ändringarne i formulären till taxeringslängder icke erfordras.

127

Af komitén förordadt förslag till ändring i 28 § gällande bevillningsförordning
anse vi synnerligen lämpligt.

Medelpads östra fögderis kronofogde- och häradsskrifvarekontor den
5 September 1891.

E. F. Engelstedt. C. A. R. Löthner.

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Sedan Kong]. Maj:ts Befallningshafvande infordrat vårt yttrande
öfver det af dertill utsedde komiterade den 1 nästlidne Maj afgifna
underdåniga betänkande med förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordniug,
få vi i sådant afseende vördsamt anföra följande:

Den i det underdåniga förslaget först ifrågasatta förändringen afser
beskattning af inkomst från afkastning af skog.

Den beskattningsnorm, som i taxeringsfråga af förevarande slagstadgas
i nu gällande bevillningsförordning, föranleder utan tvifvel till
flera väsentliga oegentlighet^. Den, som varit i tillfälle att deltaga
i beskattningsnämndernas förrättningar vid beskattning enligt nu gällande
taxeringsgrunder af skogsindustrien, har helt säkert funnit, att det sätt,
som följes, är ett famlande utan någon bestämd ledning, och att det
resultat, som vinnes, är högst otillfredsställande, såsom i de flesta fall
hvarken jemlikt eller rättvist och i hvarje fall föranledande till förlust
för staten och kommunen derigenom, att fastigheter med skogbärande
mark icke uppskattas med behörigt afseende å skogens värde.

Detta synes oss vara beroende deraf, att skogsförsäljning och trävaruförädling
för närvarande icke, såsom förhållandet dock herde vara,
betraktas såsom från hvarandra skilda yttringar af industriel verksamhet,
hvilka icke kunna med rättvisa och billighet enligt samma grunder eller
gemensamt beskattas.

Redan nu taxeras jordlägenhet, som är »till besittning på viss
tid» (d. v. s. med nyttjanderätt) från annan egendom upplåten, såsom

ff 128

fast egendom, och då af jordegare till annan på viss tid upplåten afverkningsrätt
till skog i civilrättsligt hänseende äfven betraktas såsom
nyttjanderätt till last egendom, synes, från denna sida sedt, intet hinder
möta att påföra jemväl med afverkningsrätt på viss tid upplåtet skogsskifte
fastighetsbevillning. I de allra flesta fall ske dylika upplåtelser
af afverkningsrätt genom skriftlig afhandling emot bestämd köpeskilling.
Denna kommer att blifva en vida mera tillförlitlig värdemätare för det upplåtna
skogsskiftet under afverkningstiden, än i allmänhet köpeskillingen i
och för sig är vid försäljning med eganderätt af inegojord, enär sistnämnda
slag af försäljningar oftast sker med ytterligare vilkor om jordaftag, födoråd
o. d. Enligt bevillningsförordningens nuvarande tillämpning blifva
skogsupplåtelserna i allmänhet åtkomliga för beskattning först sedan det
afverkade virket hunnit förädlas och lemna handelsvinst. Endast undantagsvis
har fall förekommit, då skogsupplåtelse inverkat på hemmanets
förhöjda taxering, nämligen då en skogsuppköpare, för att åtkomma
skogen, med eganderätt förvärfvat sig hela hemmanet. Dettas verkliga
värde har då så att säga framtvingats, och en dylik upplysning
borde helt naturligt hafva föranledt, att andra hemman i orten med
bibehållen lika god skog hort vid den allmänna fastighetstaxeringen
uppskattas till jemförligt, värde, men ett, inom beskattningsnämnden derom
framstäldt, yrkande har städse afvisats, vanligen med invändningen
att bevillningsstadgan icke dertill gåfve anledning eller att den erhållna
köpeskillingen vore alldeles för hög och icke skulle kunna hos annan
köpare erhållas o. s. v.

Redan häraf framgår en väsentlig oegentlighet i nu gällande

praxis.

En annan är denna: en skoguppköpare tillhandlar sig med
eganderätt, för att åtkomma skogen, hemmanet i sin helhet, taxeradt
till 8,000 kronor, och betalar med hänsyn till skogens värde för det
hela en köpeskilling af 28,000 kronor samt söker och erhåller å detta
sitt fång lagfart. Ett eller ett par år derefter infaller ny allmän fastighetstaxering.
Med ledning af den från domhafvanden bekomna lagfartsförteckningen
för senaste treårsperioden uppskattas af taxeringsmyndigheterna
fastigheten i enlighet med senaste köpeskillingens belopp
till 28,000 kronor, ehuru skogen redan då är i det närmaste afverkad
och bortförd. Några månader derefter afyttrar egaren fastigheten och
åtnöjer sig med en köpeskilling af allenast 6,000 kronor med hänsyn
dertill att skogen är afverkad och att inegojorden under afverkningstiden
kommit i lägervall. Den nye egaren är nu nödsakad att under
ett, två eller tro år utgöra bevillning för fastigheten efter ett värde

129

af. 28,000 kronor. Ingen torde vilja förneka, att taxeringen är alldeles
origtig, då ju fastigheten icke ens vid taxeringsperiodens början hade
högre värde än 6 å 7,000 kronor, och orättvis, då egaren icke desto
mindre skall vara nödsakad att utgöra fastighetsbevillning efter ett
värde af 28,000 kronor.

Nu anförda fall skulle icke hafva åberopats, om det icke vid upprepade
tillfällen verkligen förekommit och frågan hvarje gång galt
liera tusental kronor.

Ytterligare ett tredje fall, som äfven upprepade gånger inträffat.
En skogsuppköpare inköper hela hemmanet för att åtkotnma skogen.
Köpet sker på det sätt, att först framlägges af köparen till underskrift
en afhandling, hvarigenom afverkningsrätt på 20 år upplåtes emot en
köpeskilling af 18,000 kronor och inteckningsrätt i upplåtarens hemman.
Omedelbart efter det denna handling blifvit underskrifven af båda kontrahenterna
och bevittnad, framlägger köparen för underskrift en annan
handling, hvarigenom hemmanet i sin helhet med eganderätt till samma
köpare forsäljes för en köpeskilling af exempelvis 9,000 kronor, ehuru
dess taxeringsvärde och verkliga värde med hänsyn till inegojorden är
vida högre. Skilnaden är emellertid säljaren godtgjord genom den
några minuter tidigare skedda skogsupplåtelsen. Eganderättshandlingen
göres härefter till föremål för lagfart, och den deri bestämda köpeskillingen
blifver fastighetens taxeringsvärde. Alldeles uppenbart är
det första köpet allenast ett skenköp, men köparen har velat undgå
bevillning för ett högt taxeringsvärde och äfven den dyrare lagfartsstämpeln,
allt till förlust för staten.

Vidare är, med afseende å beskattningsorten, vid skogsförsäljning
den vigtiga omständigheten att beakta, att den kommun, inom hvilken
skogen, hvarifrån försäljningen skett, är belägen, i högst väsentlig mån beröfvas
det beskattning sföremäf hvarå kommunens egen beskattning hvilar.

Då staten stadgat, att kommunernas beskattningsväsendo skall
vara beroende af, bland anuat, den bevillning, som utgår för fast egendom,
kan det för en kommun, inom hvilken hufvudsakliga fastighetsvärdet
ligger i derinom befintliga skogshemman, icke vara likgiltigt,
att trävaruindustrien förvärfvar eller tillgodogör sig af samma skogar
till sådan grad, att jordens fastighetsvärde sjunker, och det synes vara
för landtkommunerna af så mycket större vigt, att ändring härutinnan
vinnes, som kommunernas utgifter för kommunikationsväsende och fattigvård
m. m. alltjemt och i betydlig mån ökas.

Dessa och ännu flera oegentligheter möta i nu gällande praxis,
men skulle kunna undanrödjas, om skogsupplåtelse på viss tid i likhet

130

med annan jordupplåtelse gjordes till föremål för särskild fastighetstaxering.

Det förslag härutinnan, som innefattas i den vid det underdåniga
betänkandet fogade reservationen, synes oss vara en särdeles lyckligt
funnen utväg att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga. Utan
att i någon väsentlig mån hafva rubbat grunderna för vare sig fastighetstaxeringen
eller inkomstbeskattningen på trävaruförädlingens område,
skall detta förslag, om det vinner statsmakternas bifall, ganska säkert,
synes det oss, undanrödja en mångfald af nu förefintliga oegentligheter,
bereda utväg till en fullt rättvis och jemlik fastighetstaxering, tillgodose
kommunernas kraf på bibehållna beskattningsföremål, befästa den realsäkerhet,
som med inteckningsväsendet afses, och derjemte i högst
väsentlig mån underlätta taxeringsmyndigheternas arbete, sedan den
föreslagna ordningen en gång hunnit genomföras och vinna stadga.

Förslaget enligt reservationen hvilar i en vigtig punkt på en, med
hufvudförslaget gemensam, ny taxeringsmetod, den nämligen att sätta
särskilda värden å in- och afrösningsjorden, men då enligt hufvudförslaget
afrösningsjorden gjorts till föremål för fastighetsbeskattning,
allenast i den män samma jord användes till husbehof, tages i reservationen
steget fullt ut genom att deri all afrösningsjord åsättes fastighetsbevillning.
Det lider intet tvifvel, att äfven hufvudförslaget, om det blifver
lag, i väsentliga delar skall åstadkomma en bättre ordning än den nuvarande,
men vid jemförelse emellan nämnda förslag och det, som innefattas
i reservationen, anse vi det senare hafva företrädet och böra
förordas, såsom innefattande en ny, fullständig beskattningsmetod, i alla
afseenden vida lämpligare än den nuvarande. Beträffande den reservationen
åtföljande motiveringen har deri, rörande rätta tolkningen af tveune
vigtiga punkter i bevillningsförordningen, såsom auktoritet åberopats
professor Davidsons åsigt, uttalad i dennes kommentar till bevillningsförordningen.
Den ena punkten afser frågan, huruvida den i § 2 inom. a)
bevillningsförordningen stadgade bestämmelsen om fastighetsbevillnings
utgörande för skogsområde, som blifvit, upplåtet till sågverk, gäller
äfven de upplåtelser, som göras af. enskild jordegare, eller endast
sådana, der staten är upplåtare. Utan att afgöra, hvilken uppfattning
är den rigtiga, sedt från synpunkten af stadgandets historiska tillkomst,
tillåta vi oss erinra, att i praxis och enligt Kongl. Kammarrättens upprepade
utslag i frågan stadgandet ansetts icke vara tillämpligt i fråga
om skogsområden, som upplåtits af enskild skogsegare.

För öfrigt skulle det vara en oegentlighet, att ett skogsområde,
af enskild person upplåtet, vore föremål för fastighetstaxering, om upp -

131

låtelsen skett till sågverk eller öfriga uppräknade inrättningar och
kommuner, men deremot vore från fastighetsbevillning befriadt, om
upplåtelsen skett till enskild person eller annan inrättning än de uttryckligen
nämnda. Professor Davidsons tolkning kan uppenbarligen icke
vara rigtig.

Emellertid synes denna hittills rådande tveksamhet i fråga om
rätta tolkningen af förevarande punkt möjligen böra föranleda till en
omredigering af § 2 mom. a) på det sätt, att derur uteslutes bestämmelsen
om skogsområde, som upplåtits till bergshandtering ens understöd, till
sågverk eller kanalbolag, hvarigenom sagda moment skulle erhålla samma
ordalydelse som motsvarande moment enligt komiterades hufvudförslag,
jemte det att i stället vid § 2 tillädes ett nytt mom. d), som uttryckligen
innehölle stadgande om skogsområdes beskattande genom åsättande
af fastighetsbevillning. § 2 skulle sålunda enligt vår mening erhålla
följande lydelse:

Bevillning för — -------— — — — — nämligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad äborätt eller är af allmän
myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja
upplåten, samt för skogsområde, som mnehafves af stad eller annan
menighet;

b) - -r ------- - ----------

d) för skogsområde, som är till nyttjande eller afverkning åt annan
på viss tid upplåtet.

År skogsområde icke i sin helhet utan blott till en del med nyttjandeeller
afverkningsrätt åt annan öfverlätet och har — — — —- —
— — — — — — — — här nedan säges.

Den andra punkten, i fråga hvarom professor Davidsons yttrande
åberopats, gälde tolkningen af orden: mannan dylik anlednings i andra
stycket af § 2 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna eller huruvida
nämnda uttryck berättigade till sänkning under tiden mellan två
allmänna fastighetstaxeringar af ett fastighetsvärde på grund af fastigheten
öfvergången skogsafverkning. Det synes oss, att en nedsättning
af taxeringsvärdet icke i dylikt fall följer af ordalydelsen. Först och
främst synes ordet sdyliks afse anledning endast af sådan beskaffenhet,
som förut är angifven, d. v. s. olyckshändelse eller naturförhållande,
eller åtminstone icke en orsak, som fastighetsegaren sjelf åstadkommit.
Vidare skall fastighetens värde hafva deraf smärkligen förminskats i förhållande
till dess uppskattade värdes. Detta torde dock i allmänhet icke
vara händelsen, då i de flesta fall värdet å hemmanets inegojord utgjort

132

taxeringsvärdet. Om det förslag åter vinner bifall, som reservationen
innehåller, torde deremot afverkning i detta fall böra berättiga till nedsättning
i taxeringsvärdet.

Emot den enligt reservationen föreslagna nya ordalydelsen af §
2 i bevillningsförordningen torde vidare få erinras, att, då skogsupplåtaren
naturligen vill låta sig angeläget vara att få skyldigheten i
fråga om fastighetsbevillningens utgörande för det upplåtna skogsområdet
genast Överflyttad på afverkningsrättens innehafvare, sådant
gjorts beroende af, om och när denne sistnämnde söker inteckning.
I många fall kan han alldeles underlåta detta och finna dylik säkerhet
öfverflödig. Det borde derföre vara upplåtaren obetaget att äfven sjelf,
medelst uppvisande af sitt exemplar af upplåtelsehandlingen, hos taxeringsmyndigheten
styrka det förändrade förhållandet i och för skattskyldighetens
öfverflyttande.

Slutligen och med vitsordande af behöfligheten af det till § 10
bevillningsförordningen enligt reservationen föreslagna nya momentet
e) få vi, med föranledande af det dermed i sammanhang stående tilllägget
till § 4 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, såsom vår
mening framhålla, att, om sågverksrörelsen och trävaruexporten skola
kunna på ett rättvist och jemlikt sätt beskattas, det är i högsta måtto
nödvändigt, att bestämda föreskrifter meddelas angående de grunder,
enligt hvilka räkenskapsutdragen till lodning vid taxeringen böra vara
uppstälda, i hvilket fall och till huru hög procent afskrifningar må ega
rum m. m., enär olika bokföringssätt och bristfälliga uppgifter städse
lägga hinder i vägen för en noggrann och rättvis beskattning på detta
område, hvilket dock representerar ett beskattningsbart kapital, jemförligt
med vinsten af den enskilda bankrörelsen.

Det underdåniga betänkandet innehåller derjemte förslag till förändrad
lydelse af § 16 mom. 1 i gällande bevillningsförordning samt
af §§ 5 och 6 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna i fråga om
grunden för fördelning på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara
inkomst; och hafva vi i detta ämne intet att emot förslaget erinra.

133

Hvad härefter vidkommer komiterades förslag till ändring i § 28
bevillningsförordningen, afseende en förbättrad anordning vid taxeringslängdernas
uppställning i fråga om fastighetsvärden och inkomstbelopp
inom sådana samhällen, för hvilka ordningsstadgan, helsovårdsstadgan,
brandstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer äro i tillämpliga
delar gällande, få vi vördsamt tillstyrka föreslagna ändringen i denna
punkt, såsom nyttig och ändamålsenlig.

Slutligen få vi vördsamt tillkännagifva, att vi efter granskning
af de föreslagna nya formulären till taxeringslängder icke funnit andra
ändringar erforderliga än dem, som af komitcn redan iakttagits.

Södra Ångermanlands nedra fögderis kronofogde- och häradsskrifvarekontor
den 11 Augusti 1891.

Olof Hammar. Victor Carlson.

23:o. Kongl. Maj.ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Enligt anmodan uti Kongl. Kammarrättens skrifvelse den 4 sistlidne
Juni får Konungens Befallningshafvande härmed afgifva yttrande
öfver det af särskilda komiterade den 1 Maj 1891 afgifna underdåniga
förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.

Då den vid nämnda förordning fogade instruktion för taxeringsmyndigheterna
uttryckligen innehåller, att fast egendom skall uppskattas
med ledning af, bland annat, egendomen tillhörande areal i
skogsmark samt att behörigt afseende jemväl skall fästas vid skogens
beskaffenhet, synes det Konungens Befallningshafvande, som om den
hufvudsakligaste oegentligheten, som varit förenad med taxering af

134

inkomst af skogsrörelse, nämligen att vid fastighetstaxering tillbörlig
hänsyn icke tagits till skogens värde, mindre berott på bristande stadganden
i frågan än på en bristfällig, om ock af särskilda omständigheter
föranledd tillämpning af gifna föreskrifter.

Med denna uppfattning af frågan anser Konungens Befallningshafvande,
att gällande bevillningsförordnings föreskrifter, rörande beskattning
af inkomst från skogsafkastning, böra till sina hufvudgrunder
lemnas orubbade och åtgärd vidtagas hufvudsakligen i syfte att
förhindra ett dylikt förbiseende af gifna stadganden med afhjelpande
derjemte, så vidt ske kan, af de förhållanden, som må anses hafva
dertill bidragit. Konungens Befallningshafvande kan derför icke tillstyrka
komiterades ifrågavarande förslag, hvarmed afses en mera genomgripande
förändring af ■bevillningsförordningen, utan att, enligt Konungens
Befallningshafvandes mening, åsyftade ändamålet derigenom skulle
vinnas. Mot tillförene framstälda förslag att, med frångående af det
nuvarande sättet för beskattning af inkomst från skogsafkastning,
ordna denna beskattning under formen af inkomstbevillning hafva
giltiga skäl anförts såväl af Kongl. Kammarrätten uti dess den 22
September 1882 afgifna underdåniga utlåtande öfver skatteregleringskomiténs
förslag till bevilluingsstadga som af Riksdagens bevillningsutskott
vid behandling deraf och flera gånger sedermera, då förslag i
enahanda syfte varit för Riksdagen framlagda, hvilka skäl, såsom upptagna
i komiterades betänkande, icke behöfva här upprepas. Konungens
Befallningshafvande vill endast framhålla, att det uppenbarligen
måste vara med mindre svårighet förenadt att taxera en fastighet, som
är för en hvar tillgänglig och om hvars värde sålunda möjlighet förefinnes
för taxeringsmännen att bilda sig ett omdöme, än att afgöra,
huru stor inkomst eu person kan hafva haft af en skogsrörelse, dervid
icke ens personens egen bokföring visat sig lända till någon tillförlitlig
ledning.

Men derjemte torde mot komiterades nu föreliggande förslag med
fog kunna göras andra mera speciella anmärkningar. I komiterades
uppgift har ingått att i möjligaste mån tillgodose vederbörande kommuners
rätt till beskattning af skogsrörelse. Denna fråga skulle dock
icke genom de derom föreslagna stadgandena vinna någon tillfredsställande
lösning i allmänhet och särskild t för det fall, att virkesfångst
sker för egen förädlingsrörelse medels afverkning å annans dertill
upplåtna mark, då komiterade icke ansett fullgiltiga skäl förefinnas
för särskild beskattning inom afverkningsorten af den vinst, som genom
dylik virkesfångst uppstår, utan att denna vinst bör beskattas i sam -

135

manhang med förädlingsrörelsen, äfven då denna rörelse drifves utom
afverkningsort.en.

I hvad komiterade till stöd för denna sin åsigt anfört (pag. 38
och 39 af betänkandet) kan Konungens Befallningshafvande icke instämma.
Ehuru genom lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd af den 25 April 1889 sådana aftal, som allenast eller hufvudsakligen
afse upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än
till husbehof, icke hafva gällande kraft utöfver en tid af tjugu år,
håller dock Konungens Befallningshafvande före, att detta stadgande
icke skall föranleda till någon större minskning af dylika aftal, utan
att en icke obetydlig skogsrörelse fortfarande, såsom hitintills, skall
komma att drifvas på grund af s. k. afverkningsrättigheter å annans
mark. För sågverksegaren skiljer sig denna form af virkesfångst icke
nämnvärdt från inköp af hugget virke, men från kommunens synpunkt
skulle, enligt förslaget, skilnaden blifva ganska väsentlig, i det att i
senare fallet säljarens vinst af försäljningen blefve föremål för beskattning
inom kommunen, men i förra fallet sågverksegarens rörelse ej skulle
kunna der beskattas. Att kommunen, der afverkningen drifves, skulle
gå i mistning af skatt för en dylik rörelse, som i många fall tillför
sågverksegaren hans hufvudsakiiga vinst, synes Konungens Befallningshafvande
desto mindre rättvist, som fastigheternas värde och deraf
beroende skatteförmåga genom afverkningen minskas, i hvilket afseende
en rörelse af ifrågavarande slag icke, såsom komiterade antydt,
kan likställas med, exempelvis, en qvarnrörelse, för hvilken råmaterialet
hemtas från annan kommun, enär värdet af en fast egendom, såsom
jordbruksfastighet betraktad, icke minskas genom försäljning af dess
afkastning. Ätt jordegaren endast för ett år inträder i skattskyldighet
för den behållna inkomsten af afverkningsrättens upplåtelse kan ej
anses i nämnvärd mån ersätta det bidrag till kommunen, som under
en längre följd af år mera reguliärt skulle inflyta i form af skatt för
inkomst af virkesfångsten. Deremot hafva komiterade velat tillgodose
vederbörande kommuners rätt genom stadgandet, att bevillning för
inkomst af virkesfångst för egen förädlingsrörelse utöfver husbehofvet å
område, för hvilket den, för hvars räkning virkesfångsten sker, är
pligtig utgöra fastighetsbevillning, skall erläggas inom den kommun,
der skogen är belägen, dervid komiterade tänkt sig, att virkets behållna
värde skulle ligga till grund för bevillningeu. Men utom den svårighet,
som blefve förenad med en rigtig uppskattning ej mindre af hvad
som skall anses utgöra en fastighets husbehof än af skogsprodukternas
värde efter afdrag af kostnaderna för skogens förvärfvande, vård och

13G

tillgodogörande, möter här den omständigheten, att, då virkesfångsten,
åtminstone inom de norrländska länen, vanligtvis sker på längre afstånd
från förädlingsorten, virkets värde kan, i följd af förändrade konjunkturer
inom trävarumarknaden, betydligt höjas eller sänkas uuder den
tid af ett till två, ofta tre år, som förflyta innan virket nedkommit
till förädliugsorten och sågverksegaren tillgodogjort sig detsamma,
under det att emellertid taxering verkställts och sågverksegaren på
förhand fått erlägga en bevillning, som icke står i någon öfverensstämmelse
med hans verkliga behållning af virket, utan att rättelse
deri kan vinnas.

Konungens Befallningshafvande, som alltså icke kan till fastställelse
förorda komiterades förslag, har icke förbisett den stora svårighet,
som är förenad med ett ordnande på fullt nöjaktigt sätt af denna fråga,
och att man dervid måste nöja sig med en lösning, som, ehuru icke
i alla afseenden tillfredsställande, dock erbjuder något bättre, än hvad
för närvarande är gällande; och tvekar Konungens Befallningshafvande
derför icke att framför komiterades förorda det af komiténs ordförande
afgifna särskilda förslag, hvarigenom, med bibehållande af fastighetstaxeringen
såsom grund för beskattning af skogsrörelse, frågan synes
varda ordnad på ett sätt, som är enklare och vid tillämpningen erbjuder
färre olägenheter än såväl komiterades förslag som nuvarande bevillningsförordning;
dock anser sig Konungens Befallningshafvande äfven
härvid böra erinra, att, då en fastighets afrösningsjord, endast för så
vidt den är skogbärande, kan för nu afsedda ändamål behöfva tagas
i särskild! betraktande vid taxeringen, föreslagna stadgandet om särskildt
värde å inrösningsjorden och särskildt å afrösningsjorden, hvilket
antagligen ock skulle blifva svårt att tillämpa, torde böra utbytas mot
föreskrift om särskildt värde å fastigheten utan afseende å ståndskogen
och särskildt värde å ståndskogen.

Mot komiterades öfriga förslag dels angående grunden för fördelning
på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst,
dels till ändring i § 28 bevillningsförordningen har Konungens Befallningshafvande
icke något att erinra.

Östersund i landskontoret den 30 September 1891.

JOHN ERICSON.

Axel Lené.

137

24:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Jemlikt Eder skrifvelse den 4 nästlidne Juni får Konungens Befallningshafvande
härigenom äran afgifva infordradt yttrande öfver det
af särskilde komiterade utarbetade förslag till vissa ändringar i gällande
bevillningsförordning.

Ehuru det vore högeligen önskvärd!, att beskattning af inkomst
från afverkning af skog skulle kunna åvägabringas, anser Konungens
Befallningshafvande dock, i likhet med hvad såväl af Kongl. Kammarrätten
som af flere Riksdagars bevillningsutskott framhållits, så väsentliga
svårigheter möta vid en dylik beskattning, att Konungens Befallningshafvande
icke anser sig kunna biträda komiterades förslag uti
ifrågavarande afseende.

Deremot bör, enligt Konungens Befallningshafvandes åsigt, skog
taxeras såsom fastighet och särskilda värden åsättas jordbruksfastigheters
inrösuings- och afrösningsjord, och ansluter sig Konungens Befallningshafvande
i sådant afseende till det förslag, som innefattas uti Herr
Landshöfdingen och Kommendören G. Rydings reservation.

Beträffande inkomst af handel med skogseffekter, bör sådan handel
gifvetvis beskattas vare sig den bedrifves såsom rörelse eller är af tillfällig
beskaffenhet, såsom till exempel då någon af staten eller enskilde
inköper ett parti skogseffekter och sedermera försäljer dem i samma
skick till annan. Till en sådan beskattning gifva också bestämmelserna
i § 8 mom. 2 a) l:o) samt d) i gällande bevillningsförordning anledning;
dock bör i afseende å beskattningsorten i bevillningsstadgan införas
föreskrift derom, att den, som idkar sådan handel som den nyssnämnda,
skall för inkomst deraf beskattas i den eller de kommuner, hvarest, de
skogar äro belägna, hvarifrån upplåtelse af skogseffekter egt rum.

Ehuru för ett rätt bedömande af komiterades förslag angående
grunden för fördelning på särskilda orter af bankbolags beskattningsbara
inkomst torde erfordras fackkunskap i bankväsendet, synes det dock
Konungens Befallningshafvande, som om de af komiterade derutinnan
föreslagna bestämmelserna skulle vara egnade att i någon mån undanrödja
de svårigheter, som nu möta för fördelningen af bankbolags
inkomst.

138

Hvad komiterade i öfrigt föreslagit i fråga om afdrag vid taxering
af inkomst från jernvägsdrift. för ränta å lån, intecknadt i jernväg,
samt angående ändring i § 28 af gällande bevillningsförordning anser
Konungens Befallningshafvande hafva skäl för sig.

Landskontoret i Umeå den 9 September 1891.

AXEL WÅSTFELT.

Olof Åkerren.

25:o. Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Kongl. Majrts oeli Rikets Kammarrätt.

Med anledning af Kong]. Kammarrättens skrifvelse den 4 sisllidne
Juni med anmodan till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att till Kong].
Kammarrätten inkomma med yttrande öfver af komiterade afgifvet
förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning har Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande äran att härmed afgifva det infordrade yttrandet.

Ingenstädes inom riket torde oegentligheterna och de uppenbara
orättvisorna, hvilka hittills varit föHmndna med det nuvarande sättet
för beskattning af den inkomst, som vinnes genom afverkning af skog
med eller utan sammanhang med förädlingsrörelse, hafva framträdt i
så skarp dager som inom Norrbottens län, hvilket innehåller rikets och
särskildt statens största skogsområden.

Anledningen härtill är att söka deri, att trenne af länets mest
virkesförande floder i sitt nedre lopp genomflyta och utfalla i hafvet
* inom Vesterbottens län, hvarest beskattningen af all skogsafverkning
inom deras floddalar verkställes, derest någon hänsyn till den inkomst,
som vunnits på virkesfångsten inom Norrbotten, tages vid förädlingsrörelsens
beskattning inom Vesterbotten. Då dessa floddalar innehålla
länets bästa skogar inom de sydligaste och för skogsbörd lämpligaste
socknarne, så beröfvas länet alla skattebidrag från dessa skogstrakters
under nuvarande förhållanden värdefullaste skatteföremål, hvilket deremot
kommer andra inom annat län belägna kommuner till godo, ehuru

139

dessa undgå de olägenheter och utgifter, som eu större skogsafverkning
alltid medförer. Skogssocknarne, hvilka utan undantag äro belägna
i Lappmarken och ännu fattiga samt i största behof af inkomster,
för att motsvara den börjande utvecklingens kraf, tvingas likväl häraf
att utan skattebidrag bära de ökade utgifter, som åtfölja skogsafverkningen,
till skada för eget och länets framåtskridande.

Då rörelsen sålunda bedrifves inom det ena länet och skall beskattas
inom det andra, torde det i allmänhet vara ovisst, huruvida
den inkomst, som vinnes genom donna skogsafverkning, kan blifva
rättvist beskattad i sammanhang med förädlingsrörelsen, Ofta synes
denna inkomst blifva obeskattad både inom de socknar, hvarest skogen
och der sågen är belägen.

Oberoende af de olika åsigterna derom, huruvida dessa oegentligheter
härledas från brister i nuvarande bevillningsförordning eller från
felaktig tillämpning af dess bestämmelser, synes erfarenheten särskildt
från detta län hafva nogsamt ådagalagt, att förändringar i denna lagstiftning
äro af högsta behofvet påkallade för uppnående af det deri
uttalade syftet, att handel med skog och inkomst af skogsafverkning
skall varda beskattad.

För detta ändamål hafva komiterado, som funnit sättet att medelst
fastigheten påförd bevillning beskatta dess egare eller brukare för den
inkomst, han drager genom försäljning af derå växande skog, olämpligt,
föreslagit, att den nuvarande fastighetsbevillningen för ifrågavarande
inkomst måtte utbytas mot inkomstbevillning, som skulle utgöras för
all inkomst, som utöfver husbehofvet af skogen erhålles, vare sig genom
försäljning af skog från område, hvarför säljaren utgör fastighetsbevillning,
eller från annan mark, hvartill säljaren förvärfvat afverkningsrätt,
samt att sålunda all handel med skog och skogsprodukter skulle såsom
inkomst af annat arbete beskattas i den ort, hvarest skogen är belägen.

Detta komiterades förslag synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
innefatta en väsentlig förbättring af gällande stadganden rörande ifrågavarande
beskattningsföremål, och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
stöder denna sin uppfattning såväl på de af komiterade anförda skäl
som isynnerhet på den omständigheten, att enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förmenande inkomster af skogsafverkning samt af handel
med skog och skogsprodukter faktiskt kan blifva rättvist beskattad
inom orten, der skogen är belägen, de år inkomst deraf erhålles — men
också endast på sagda tid och ort — då det deremot icke blott möter
stora svårigheter, utan i sjelfva verket ligger utom möjlighetens gräns
att vid bestämmandet af fastighetsvärdet i allmänhet rätt kunna upp -

110

skatta ståndskogens värde. Den omständigheten att bevillningsförordningen,
då den ålägger taxeringsmyndigheterna att taga hänsyn till
eller med andra ord uppskatta all ståndskogs värde i hela taxeringsdistriktet,
uppställer en fordran, som enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
erfarenhet inom Norrland sällan kan fyllas och i de flesta
fall måste anses orimlig, har följdriktigt måst leda dertill, att föreskriften
härom förblifvit en död bokstaf. Häraf torde jemväl följa, att
huru mycket än denna föreskrift skulle skärpas i syfte att tvinga vederbörande
att taga nödig hänsyn till ståudskogens värde vid fastighetens
taxering, så skulle alla påbud härom i vanliga fall fortfarande blifva
lika omöjliga att fullgöra som hittills samt sannolikt endast föranleda
till ett kringgående deraf eller till ett mekaniskt införande i den föreskrifna
kolumnen af godtyckliga värden, hvilka taxeringsmyndigheterna
under sådana omständigheter måste sätta så låga som möjligt, för att
icke deras obekantskap med dessa värden skulle medföra allt för starkt
framträdande ojemnheter i beskattningen.

Uppskattning af ståndskogsvärde är för öfrig!, äfven då den utföres
af dertill utbildade fackmän, ofta vansklig och osäker. Den derefter
företagna afverkningen plägar ofta visa det verkliga resultatet
vida skild t från det beräknade.

Till och med skogsegaren sjelf saknar ofta närmare kännedom om
mängden och värdet af den egna ståndskogen, hvilket icke sällan bevisas
af det underpris, hvartill han understundom försäljer sin skog,
och den ånger, han deröfver uttalar, sedan skogsmängden genom omsorgsfull
räkning eller efter afverkning blifvit känd.

Denna obekantskap rörande skogen är naturlig och härleder sig
bland annat dels deraf, att det erfordras fackmannens vana och insigt
för att utan stora omkostnader kunna bedöma värdet af ståndskogen
på områden af bruten och omvexlande beskaffenhet, sådana de vanligen
å skogstrakterna förekomma, dels deraf, att dessa områden i Norrlands
skogstrakter vanligen äro så Btora och så aflägset belägna, att till och
med egaren sällan får tillfälle att besöka sin skog och naturligen ännu
mera sällan andras skogar, hvarom käunedomen således är vida ofullständigare.

Under dylika förhållanden kan det ännu mindre förutsättas, att
ledamöterna i ortens beskattningsnämnder skola hafva besökt skogarne
eller ega ens en ytlig kännedom om hela distriktets ofta till 50 ända
till 100 qvadratmil uppgående skogarea. Endast rörande det förhållandet,
huruvida husbehofsskog finnes till en fastighet eller alldeles saknas
samt huruvida virke till afsalu i större eller mindre mängd förekommer,

plägar kännedom vara i orten allmänt spridd. Deremot är begreppet
om den verkliga virkesmängd, som finnes till afsalu, der icke ordentlig
räkning eller taxering föregått, vanligen mycket sväfvande ocli obestämd,
såsom af sakens natur måste följa.

Om således afkastningen utaf skog, hvilken iuom detta läns skogstrakter
utgör der belägna fastigheters största inkomstkälla och hufvudsakliga
värde, skall blifva i någon mån rättvist beskattad, synes det
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara oundgängligen nödigt, att denna
beskattning pålägges i form af inkomstbevillning i skogsorten, i den
mån rörelsen lemnar behållen • vinst.

Denna vinst är nemligen, såsom det jemväl af komiterado med
flere anförts, lika lätt att uppskatta, som det är svårt att taxera sjelfva
skogens värde. Såvida Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har sig bekant,
gäller denna sanning särskildt med hänsyn till förhållandena inom
detta län.

Mängden och beskaffenheten af hvarje bolags eller skogshandlandes
afverkning är nemligen hvarje år den bedrifves noga känd, ej blott
i den socken, der skogen är belägen, utan vanligen i de 10 å 20 mil
aflägsna trakter, hvars invånare med dragare och drängar pläga vintertid
begifva sig på utdrifningsarbeten i ekogarue iuom Lappmarken.
Tillfällena till dylik arbetsförtjenst samt dervid gällande huggnings- och
utdrifniugspriser enligt aftal och kontrakter utgöra ständiga föremål
för lifligt skriftligt och muntligt meningsutbyte bland den härför intresserade
befolkningen, likasom de rådande eller af de virkesköpande
bolagen tilikännagifna medelprisen efter olika flottleder m. m. för inköp
af enskilda tillhörigt virke. Dessa medelpris pläga omfatta priset per
fot för virke af viss, vanligen 12 tums (engelskt) diameter med viss
konstant eller progressiv ökning eller minskning af priset per tum,
öfver eller under nämnda mått. Då härtill kommer, att dagsverksprisen
och ackorden vid flottningsarbetena jemväl i lika hög grad äro föremål
för befolkningens intresse och öfverläggning, torde med fog kunna
framhållas, att ingen affärsrörelse torde finnas, som kan till sin afkastning
inom orten af en hvar med sakkännedom så fullständigt
bedömas och till vinsten eller förlusten så rättvist uppskattas som
inkomst af skogsafverkning och handel med skogsprodukter.

Då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på grund af ofvanstående
finner sig manad att lifligt förorda bifall till komiterades här berörda
förslag i dess hufvudsakliga delar, måste Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dock afstyrka det undantag från den uppstälda regeln för
beskattning af inkomst af skog, hvilket komiterade ifrågasatt i afseende

142

på virkesfångst, som vinnes från annans mark för egen förädlingsrörelse,
hvilken virkesfångst icke skulle blifva föremål för särskild
taxering i orten, utan på en gång i sammanhang med förädlingsrörelsen
å annan ort taxeras.

Såsom skäl härför har anförts, att detta sätt för anskaffande af
råmaterial lärer blifvit allt mindre vanligt, hvadan eu lagstiftningsåtgärd,
åsyftande bevarande af skogssocknarnes rätt, numera skulle
komma för sent, att inköpet af råmaterial i detta fall icke voro en
afslutad affär, samt att slutligen det enda intresse, som kundo föranleda
till en särskild taxering af afverkningsrätt inom de särskilda orterna,
eller skogskommunernas rätt till skattebidrag, blifvit tillgodosedt derigenom,
att skattskyldighet till kommun i regel inträdt för den behållna
inkomsten af jordegarons upplåtelse af afverkningsrätten till skogen.

Hvad dessa skäl angår, torde förtjena erinras, att det tydligen
ligger i sakens egna natur, att sågverksindustrien hädanefter såsom
hittills, för sitt säkra fortbestånd och för vinnande af beräknelig tillgång
af råmaterial, är hänvisad till nödvändigheten att förskaffa sig
afverkningsrättigheter å annan skog i så stor omfattning och för så
lång tid som möjligt, då den egna skogen icke härtill för någon sågverksegare
inom detta och angränsande län ensamt förslår och då det
inom dessa län icke är möjligt och än mindre önskligt, att denna
industri skulle med full eganderätt förvärfva sig alla eller största delen
af landets skogar och dermed undantränga den sjelfegande, jordbrukande
befolkningen i skogssocknarne — om än sådant i mindre
omfattning på några derför särskildt lämpade, trängre områden inom
södra Norrland redan inträffat. Ehuru dylika afverkningskontrakt numera
icke kunna afslutas på längre tid än "20 år, innebära de dock
den högsta möjliga grad af säkerhet beträffande virkesfängsten från
andras mark och skola säkerligen på den grund blifva för framtiden
lika nödvändiga och vanliga, måhända vanligare än de i hela Norrland
och Dalarne hittills brukliga afverkningskontrakten på 50 år. Till och
med om tiden för dylika aftal, såsom i vissa andra länder, skulle nedsättas
ända till 10 år, skulle sådant ingalunda kunna med fog anföras
såsom bevis derför, att sådana aftal skulle blifva mindre allmänna än
de hittills gällande med längre varaktighet. I alla händelser komma
säkerligen inom detta och angränsande län inköp af skog från kronans
ofantliga skogsmarker på längre eller kortare afverkningstid att alltid
ega rum, hvadan vinsten af dylik virkesfångst torde böra beskattas
alldeles oberoende deraf, om köparen eller säljaren förädlar varan vid
eget verk eller vid andras eller utskeppar den oförädlad eller icke.

143

Påståendet att anskaffandet af råmaterial från andras mark skall
komma att för sågverksindustrien i framtiden blifva allt mindre vanligt
är enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt sålunda hvarken
sannolikt eller i nu rådande förhållanden grundad!., hvadan påståendet
synes innehålla en profetia, hvars fullbordan framtiden säkerligen icke
får bevittna. Men äfven om mot all sannolikhet virkesfångst från annans
mark för egen förädlingsrörelse skulle blifva mindre vanlig, än för närvarande
är fallet, kan den på ofvan anförda grund aldrig upphöra,
hvadan densamma, om och när den förekommer, synes böra beskattas
på samma sätt, som befunnits lämpligt och rättvist för inkomst af skogsafverkning
och handel med skog och skogsprodukter i allmänhet för
egen eller andras förädlingsrörelse.

I motsats mot komiterade håller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
före, att en sådan förändring i lagstiftningen, som påbjuder beskattning
i orter af den vinst, afverkningsrätter kunna lemna, ingalunda skulle
komma för sent, utan allt framgent icke blott fylla sitt syfte, utan derjemte
förhindra, att det framlagda förslaget förfelar sitt ändamål, hvilket
derförutan måste blifva fallet i alla de orter, hvarest större delen af
sågverksindustriens virkesfångst måste hemtas från annan tillhörig mark,
såsom inom detta län är och alltid måste förblifva händelsen.

Beträffande hvad komiterade anfört derom, att vinsten af virkesfångst
från annans mark för egen förädlingsrörelse icke borde särskildt
beskattas i den ort, hvarest skogsmarken är belägen på den grund,
att dylika inköp icke skulle utgöra en afslutad affär, som utvisar någon
särskild inkomstsumma, hvilken kunde läggas till grund för taxering,
så torde det vara uppenbart, att dylik virkesfångst icke i uämnvärdt
afseende skiljer sig från den, som erhålles från egen mark eller iuköpes
af annan, som säljer skogsprodukter från skog, hvartill han förvärfvat
sig afverkningsrätt. I senare fallet utgör säljaren blott en
mellanhand vid virkesköpet, och någon giltig grund, hvarföre denna
mellanhands åtgärd och arbete skulle vara lämpligare att i orten beskatta
än sågverksegaren, om han utan mellanhand sjelf uppgjort
samma köp, torde icke kunna angifvas. Att den ene, men icke den
andre köparen eger ett sågverk och utskeppar virket i mer eller
mindre förädlad form synes icke kunna verka derhän, att den senares
affär bör anses såsom fullständigare afslutad än den förres eller göra
den senares inkomst på enahanda affär mera egnad att i orten beskattas
än den andres.

I båda fallen betalas virket kontant levereradt vid flottled, och
härmed är faktiskt afverkningen och virkesfångsten såsom skogsaflfär

144

för båda afslutad. Fi-ån virkets levererande i flottled börjas exportoch
förädlingsrörelsen. På sätt komiterade jemväl anföra, plägar äfven
i regel skilda konti föras för afverkningen eller virkesfångsten å ena
och förädlingsrörelsen å andra sidan, eller ock plägar i allt fall råmaterialet
debiteras förädlingsrörelsen efter det pris, det eger i orten,
der det hemtas.

För sågverksegaren framgår således omedelbart ur hans egen
räkenskap inkomsten af virkesfångsten såsom en afslutad affär.

Men äfven för beskattningsmyndigheterna är det, enligt hvad
ofvan anförts, jemförelsevis lätt att till den rätta siffran beräkna köparens
inkomst af virkesfångsten såsom en affär för sig, då inköpspris,
afverknings- och transportkostnader samt virkesmängderna äro i orten
väl kända. Skulle äfven i vissa fall någon svårighet och tvekan vid
beskattningsnämndernas beräkningar uppstå rörande den rätta inkomsten
af dylika affärer, så kan denna svårighet åtminstone icke vara
större i afseende på den ene virkesköparen från samma skogstrakt än
den andre eller härledas derifrån, att den ene drifver förädlingsrörelse
inom annan ort.

Den omständigheten, att skattskyldighet till kommunen i regel
inträdt för den behållna inkomsten af jordegares upplåtelse af afverkningsrätt
till skog, utgör enligt Kongl. Maj:ts Bcfallningshafvandes
förmenande intet hållbart skäl, hvarföre den eno köparen, som eger
förädlingsverk, skall undgå beskattning i orten för sin vinst på affären,
hvilken, om den afslutas af annan köpare utan förädlingsverk, derstädes
skall upptaxeras.

Förslaget i denna del synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
till följd af det olika beskattningssättet för enahanda affärsrörelse möjligen
kunna få utseende af eu viss partiskhet, synnerligast om det
skulle inträffa, hvad som hittills ej varit ovanligt, att inkomsten af
virkesfångst från annans mark fortfarande blefve obeskattad till följe
deraf dels att den skulle i sammanhang med vinsten af förädlingsrörelsen
taxeras, dels att kännedom om förstnämnda inkomst understundom
saknas i den ofta aflägsna beskattningsorten, hvarest förädlingen
försiggår.

Möjligt synes jemväl vara, att en sådan undantagslagstiftning
skulle i viss mån monopolisera virkeshandeln i sågverksegarnes händer,
i det att detta lagbud sannolikt under vissa förhållanden skulle
tvinga andra virkeshandlare att antingen blifva sågverksegarnes ombud
eller att till sitt eget skydd förskaffa sig ett mindre sågverk eller del
deri, hvilket måhända, i likhet med många privilegiisågar, blott skulle

145

drifvas några dagar årligen, endast för att utbyta den mer sakkunniga
och derför strängare beskattningen i orten mot beskattningen af den
obetydliga sågverksrörelsen, som torde blifva mindre kännbar.

Lagförslaget i denna del synes jemväl otydligt så till vida, att
det icke angifver, hvad som menas med förädlingsrörelse och hvilken
grad af förädling det fordras, för att inkomsten af det förädlade virket
skall beskattas i förädlingsorten och icke i afverkningsorten. Med sågverksindustrien
är nemligen i allmänhet förenad exportrörelse af virke,
som är alldeles oförädladt, eller, såsom i den storartade så kallade
»Hollandsskeppningen», blott så till vida förädladt, att det i ändarne är
jemt afsågadt. Det framgår emellertid icke af förslaget, huruvida dylikt
virke skall räknas till den virkesfåugst från annans mark, som är
afsedd till egen förädlingsrörelse och som skall i förening med denna
beskattas, eller, om så icke är fallet, huru detta virke i orten skall
kunna skiljas från det, som skall genomgå egen verklig förädlingsrörelse.

På grund af hvad ofvan anförts anser sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
böra hemställa, att komiterades förslag måtte gillas med undantag
allenast af hvad det innehåller rörande beskattning af inkomst,
som vinnes genom virkesfångst från annans mark för egen förädlingsrörelse,
hvilken senare bestämmelse enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
ofvan angifna åsigt bör ändras till likhet med beskattningen
af all annan skogsavverkning och handel med skog och skogsprodukter,
samt att för detta ändamål ur den föreslagna förändrade § 8 mom. 2 i
bevillningsförordningen bör uteslutas orden: »från område, för hvilket
den, som verkställer försäljningen eller virkesfångsten, är pligtig utgöra
fastighetsbevillning».

Mot komiterades förslag angående grunderna för fördelning på
särskilda orter af bankbolags beskattningsbara inkomst, äfvensom till
ändring af § 28 bevillningsförorduingen har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
intet att anmärka, utan anser dessa förslag förtjenta af bifall
i oförändradt skick.

Äfven i afseende på komiterades förslag till ändringar i formulären
till taxeringslängderna har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande saknat
anledning att framställa någon erinran.

Landskontoret i Luleå den 30 September 1891.

LARS BERG.

A. Eurén.