KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS (Statens offentliga utredningar 1883:3)

KONGL. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SKATTEREGLERINGSKOMITÉNS

DEN 17 AUGUSTI 1881 AFGIFNA

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

ANGÅENDE

BEVILLNING AF FAST EGENDOM SAMT AF INKOMST.

STOCKHOLM 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

i »i,{ ■ ? '' !

i ti )\. .i i!. ii

■ i

''; ''-\v, -,l

.i^V i

IHSi IXiJ.):,!/. \i XiM

KL; - / ■ .''.f

. r . m t ! : !;i i

.. -■ - 13 • .. ''

-i 7 7. - v 7 t ~A 0 & . S 0 >

- t.-;,-.; v-,- v

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom nådig remiss den 7 Oktober 1881 bar Eders Kong!
Maj.t, med öfverlemnande af ett utaf Skatteregleringskomitén
den 17 nästförutgångne Augusti afgifvet underdånigt förslag till

Förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
behagat anbefalla Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt
att öfver berörda förslag infordra Öfverståthållareembetets ock
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i rikets samtlige län
underdåniga utlåtanden samt att dermed jemte eget underdånigt
yttrande öfver förslaget till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

Sedan, uppå anmodan af Kammarrätten, Öfverståthållareembetet
ock Eders Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
afgifvit och till Kammarrätten insändt sådana utlåtanden, får
Kammarrätten samma utlåtanden härmed i underdånighet öfverlemna
samt för egen del underdånigst anföra följande.

Af den skrifvelse, hvarmed Rikets vid 1859 och 1860 årens
riksdag församlade Ständer till Kongl. Maj:t i underdånighet
öfverlemnade den Bevillningsstadga, som till sina hufvudgrunder
ännu är gällande, framgår, att Rikets Ständer sökt att i nämnda
stadga, så vidt möjligt varit, fullständigt genomföra den i Bevillningsstadgan
af den 6 April 1858 uttalade grundsatsen om
jemlik beskattning af all inkomst. För vinnande af detta ändamål
hade Rikets Ständer funnit nödvändigt att, med inskränkande
af de talrika undantag från omförmälda allmänna regel,
som i 1858 års Bevillningsstadga funnos, och med borttagande
af då brukliga minimiafgifter för vissa näringar och yrken, bestämma
bevillningsprocenten lika för alla och så låg som möjligt
samt att göra beskattningen i allmänhet beroende af särskild
taxering. Tillämpning på fast egendom af grundsatsen, att bevillningen
efter andra artikeln i Bevillningsstadgan skulle utgå
med lika procent af all behållen inkomst, borde följaktligen leda
dertill att jemväl den af fastighet härflytande afkomst skulle
årligen till värde uppskattas. Då emellertid så många svårigheter
mötte för en sådan uppskattnings behöriga verkställande,
att något praktiskt resultat deraf ej vore att påräkna, syntes
det Rikets Ständer lämpligast, att bevillning af fast egendom,
såsom dittills skett, beräknades efter egendomens kapitalvärde,

uppskattadt efter mera allmängiltiga och tillförlitliga grunder
än dem, som tillförene tillämpats, men med fästadt afseende å
de för hvarje egendom förekommande särskilda förhållanden. I
följd häraf beslöto Rikets Ständer, att den allmänna bevillningen
efter andra artikeln i Bevillningsstadgan skulle fördelas i a) bevillning
af fast egendom och b) bevillning för inkomst af kapital
eller arbete, hvarjemte af särskilda skäl föreskrefs, att fastighetsbevillningen
skulle utgå med olika procent för jordbruksfastighet
och för all annan fastighet.

De sålunda i Bevillningsförordningen den 17 Maj 1861 in- ■
förda och i sedermera utfärdade bevillningsförordningar bibehållna
bestämmelser derom, att bevillningen efter andra artikeln bevillningsstadgan
skall utgå: för jordbruksfastighet med 3 öre för
hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet och för all annan
fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af samma värde
äfvensom för all inkomst vare sig af kapital eller af arbete med
en procent, beräknad å behållna inkomstbeloppet, hafva i nu förevarande
af Skatteregleringskomitén afgifna förslag till Förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst icke undergått
annan förändring än den, att bevillningen för jordbruksfastighet
blifvit höjd till 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af
fastighetens uppskattade värde. Denna förhöjning har dock af
Komitén föreslagits blott under den uttryckliga förutsättning,
att grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär, hvilka hittills
ur skattesynpunkt hållit jordbruksfastigheten och jordbruksnäringen
i en undantagsställning, varda afskrifna. Under samma
förutsättning har Komitén vidare föreslagit bestämmelser i det
syfte, att jordbruksidkaren skulle i samma mån som alla öfriga
yrkesidkare beskattas för sin genom yrkets utöfning förvärfvade
behållna inkomst, såvidt densamma ej blifvit genom fastighetsbevillningen
beskattad.

Innan Kammarrätten yttrar sig angående de särskilda bestämmelserna
i det af Komitén framlagda förslag, anser sig
Kammarrätten böra framställa den erinran, att, ehuru Komitén

uttryckligen betonat, att förslaget tillkommit under förutsättning
att grundskatter samt rustnings- ock roteringsbesvär varda afskrifna,
Komitén likväl ej ens antydt, att med de föreslagna
bestämmelserna åsyftats att bereda statsverket någon nämnvärd
ersättning för den förlust, som genom dessa skatters och
besvärs afskrifning komme att uppstå, än mindre uppgjort någon
beräkning i ändamål att ådagalägga i hvad mån en årlig
statsinkomst, motsvarande det af den Förberedande Skattejemkningskomitén,
enligt dess underdåniga betänkande af den 20
Oktober 1876, till tio millioner kronor antagna värdet af grundskatter,
rustning och rotering, samt derutöfver tilläfventyrs erforderliga
medel för införande och underhållande af en betryggande
arméorganisation i indelningsverkets ställe skulle genom
antagande af ifrågavarande förslag kunna erhållas.

I den vid förslaget fogade »allmänna motivering» (p. 72) anföra
Komiterade, hurusom »jordbruksfastighets likställighet ur
bevillningssynpunkt och jordbruksnäringens införande i kretsen
af de yrken, för kvilkas behållna afkastning en inkomstbevillning
skall erläggas, äro i den afdelning af Bevillningsförordningen,
som inrymmer sj elfva skattelagen, de båda hufvudsakliga förändringar,
som Komiténs förslag innehåller.» Förslaget gifver
också vid handen, att de i nu gällande Bevillningsstadga af den
15 Oktober 1880 befintliga hufvudgrunder för utgörande af bevillning
efter andra artikeln i samma stadga i öfrigt icke blifvit af
Komiterade förändrade. Vid sådant förhållande synes det kunna
antagas, att Komiterade velat inskränka sina åtgöranden vid
reformeringen af grunderna för bevillningehs utgörande till
att i allmänhet söka åvägabringa den likställighet skatteföremålen
emellan, som må betingas af den utaf Komiterade förutsatta
afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären.

Det är med en sådan uppfattning af syftet med Komiténs
förslag, som Kammarrätten nu öfvergår till en närmare granskning
af förslaget och till skärskådande, i hvad mån de af Komité -

rade föreslagna bestämmelser kunna anses vara med rättvisa ocli
billighet förenliga samt i praktiskt afseende gagneliga och utförbara.

De i nu gällande bevillningsstadga under »Art. II» förekommande
bestämmelser motsvaras af den del af Komiténs förslag,
som inrymmer sjelfva skattelagen. Denna afdelning i förslaget
innefattar i afseende å uppställningen vissa afvikelser från
nu gällande bevillningsstadga, i det att, såsom Komiterade i »allmänna
motiveringen» (p. 74) yttra, »ett försök blifvit gjordt att
mera systematiskt ordna föreskrifterna om skattesatser och sbatteföremål,
skattesubjekt, taxeringsgrunder, medgifna undantag, befrielser
och lindringar samt orten för bevillningens påförande».

Jemte det Kammarrätten gifver sitt fulla erkännande åt det
myckna förtjenstfulla i det af Komiterade på den nya uppställningen
af bevillningsförordningens stadganden nedlagda arbete,
kan Kammarrätten dock icke undertrycka den uppfattningen, att
bemödandet att systematisera måhända uti ett eller annat fall
gått något för långt, likasom det torde böra uppmärksammas, att
förslaget, vid sidan af de från nu gällande bevillningsstadga
hemtade, mera eller mindre omflyttade och förtydligade bestämmelser,
innehåller vissa alldeles nya stadganden, de der
icke kunna anses betingade af Komiténs ofvan omförmälda förslag
till ändring i sjelfva hufvudgrunderna för bevillningens
utgörande, och för hvilka åtminstone i åtskilliga fall motiv ej
anförts.

Häraf har ock blifvit en följd, att de af Komitén föreslagna
speciela bestämmelser i författningsförslaget gjorts till
föremål för en mera vidlyftig och i detalj gående granskning
hos såväl Kammarrätten som flere af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
än som eljest torde hafva erfordrats.

Ehuru det kunde synas vara lämpligt att vid granskningen af
förslagets särskilda bestämmelser i allmänhet följa den ordning,

hvaruti dessa bestämmelser i förslaget förekomma, nödgas dock
Kammarrätten redan i början härifrån afvika, då Kammarrätten
nu går att afgifva yttrande öfver Komiténs förslag angående förhöjning
af bevillningen för jordbruksfastighet samt beskattning för
inkomst af jordbruksnäring, enär de särskilda bestämmelserna
härom synas böra i ett sammanhang behandlas.

De vigtigaste stadgandena härutinnan återfinnas i förslagets

§§ 1, 3, 7 och 9.

1 den »allmänna motiveringen» (p. 71) hafva Komiterade
framhållit, hurusom den med förslaget åsyftade likställighet emellan
skatteföremålen, enligt Komiterades tanke, kräfde icke blott
att .egarne af jordbruksfastighet förlorade den undantagsställning,
de i fråga om fastighetsbevillningen hittills intagit, utan äfven
att jordbruksidkaren i samma mån som alla öfriga yrkesidkare
beskattades för sin genom yrkets utöfning behållna inkomst, hvartill
Komiterade dock fogat den förklaring, att med nämnda beskattningsbara
inkomst skulle afses det belopp, hvarmed egendomens
afkastning möjligen öfversköte hvad som redan blifvit genom
fastighetsbevillning beskattadt. Yid sidan af jordens alstrande
förmåga förefunnes nemligen vid en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga
andra beskattningsbara faktorer, såsom dels det för rörelsens
drifvande erforderliga, i inventarier och kreatursstock nedlagda
eller eljest använda kapital, dels ock produkten af jordbrukarens
personliga arbete samt de af honom i hans egenskap
af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde uttryckta
och derföre vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag.

I öfverensstämmelse med dessa åsigter hafva Komiterade föreslagit,
att bevillningen för jordbruksfastighet skulle likasom för
all annan fastighet utgå med fem öre för hvarje fulla etthundra
kronor af det värde, hvartill fastigheten blefve i hvarje särskildt
fall uppskattad, samt att inkomstbevillning skulle med samma
skattesats, som för inkomst i allmänhet är bestämd, utgöras för
den inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som egaren genom

bedrifvande af jordbruksrörelse, försäljning af skog, utarrendering
eller på annat sätt förvärfvade, allt till så stor del, som öfverstege
ett belopp af fem för hundrade af egendomens taxeringsvärde,
hvilket belopp skulle anses vara genom fastighetsbevillning beskattadt,
äfvensom att arrendatorer af vare sig staten eller annan egare
tillhörig jordbruksfastighet skulle erlägga inkomstbevillning för all
den inkomst och förmån, som arrendatorn genom arrendet åtnjöte.

Ehuru Kammarrätten lika med Komiterade anser, att borttagandet
af de å jorden hvilande grundskatter samt rustning
och rotering ovilkorligen fordrar läggande af högre bevillning
på jordbruket än den nu utgående, kan Kammarrätten likväl af
skäl, som här nedan skola angifvas, icke biträda Komiterades
förslag i hvad det afser att beskatta afkastning af jordbruksfastighet
till en del medelst fastighetsbevillning och till en annan
del medelst inkomstbevillning. De betänkligheter Kammarrätten
funnit mot antagandet af Komitéförslaget i denna del, hafva
hufvudsakligen uppstått dels af hänsyn till de praktiska svårigheterna
vid förslagets tillämpning, dels ock af sannolikheten deraf
att den föreslagna särskilda beskattningen af en del utaf jordbruksrörelsens
afkastning icke komme att för staten medföra någon
nämnvärd inkomst.

Såsom det hufvudsakligaste skälet dertill, att i fråga om fast
egendom afvikelse ansågs böra ega rum från grundsatsen att bevillningen
skulle utgå med viss procent af all behållen inkomst,
angåfvo Rikets Ständer vid 1859 och 1860 årens riksdag, på sätt
här ofvan redan är omförmäldt, de många svårigheter, som mötte
för behörigt verkställande af en årligen skeende uppskattning af
den utaf fastighet härflytande afkomst. Särskildt beträffande uppskattning
af jordbruksfastigheters afkastning anförde Rikets Ständer
i sin underdåniga skrifvelse af den 28 Oktober 1860, att, då
de fleste egare af jordbruksfastighet i anseende till bristande eller
ofullständig bokföring icke ens sj elfva kunde uppgifva sin behållna
afkomst, en beräkning deraf, verkstäld genom andre personer,
naturligtvis skulle blifva än mera vacklande och otillförlit -

lig. För Kammarrätten synes det också uppenbart, att svårigheterna
att i hvarje särskildt fall till rätta beloppet i penningar
beräkna afkastningen af en jordbruksfastighet äro af den beskaffenhet,
att de. icke utan särskilda, vidtomfattande åtgärder kunna
aflägsnas. Den afkastning, en jordbruksfastighet lemnar, blir
nemligen i allmänhet af jordbrukaren till ej obetydlig del omedelbart
använd för tillfredsställandet af hans egna, hans familjs och
tjenares behof utan någon slags anteckning om myckenheten af
det använda eller någon uppskattning af det värde, hvartill de
använda naturaprodukterna af hvarjehanda slag rätteligen bort
med hänsyn till de vid de särskilda förbrukningstiderna möjligen
vexlande försäljningsprisen upptagas. Då afkastningen således icke
i sin helhet afyttras, förekommer här ej den produkternas omsättning
i penningar, som inom andra näringsgrenar i väsentlig
mån underlättar bestämmandet af bruttoinkomsten. Beräkningen
af nettoinkomsten af jordbruksfastighetens afkastning är förenad
med icke mindre svårighet. Driftskostnaderna antaga nemligen
till en stor del formen af naturaprestationer; och det torde för
öfrigt ligga i sakens natur, att gränsen mellan hvad som rätteligen
bör hänföras till omkostnader för jordens bruk och hvad som
användes till jordbrukarens underhåll är särdeles obestämd. Under
sådana förhållanden skulle jemväl en vidlyftig och detaljerad bokföring
vid jordbruksrörelse, äfven om den allestädes vore införd,
med all sannolikhet för beskattningsändamål visa sig föga tillfredsställande.
Komiterade sjelfva hafva i den »allmänna motiveringen»
(p. 70) i fråga om den rena inkomstskatten ansett densammas
införande i vårt land vara otillrådligt, bland annat, af det
skäl, att, medan inom de flesta andra näringsgrenar än jordbruket
inkomsten helt och hållet eller till öfvervägande del ikläder
sig penningens lätt skönjbara och beräkneliga form, representeras,
i fråga om jordbruksafkastning, inkomsten af naturaprodukter och
förmåner, hvilka ofta blott i ringa mån omsättas i penningar.
Detta skäl, som Komiterade funnit användbart för afstyrkande
af förslag om införande af en ren inkomstskatt, synes också tala

emot Komiterades förslag om . beskattning af en del af jordbruksfastighets
afkastning medelst inkomstbevillning.

Beträffande det sannolika finansiela resultatet af Komiténs
förslag i sistnämnda del, får Kammarrätten till en början erinra
derom, att, sedan den Förberedande Skattejemkningskomitén i betänkandet
den 20 Oktober 1876 i. fråga om beskattning af jordbruksfastighets
afkastning framstält förslag, som i principielt
afseende gick i samma riktning som Skatteregleringskomiténs nu
förevarande förslag, samt vid 1878 års riksdag motioner väckts
om antagande af Skattejemkningskomiténs berörda förslag, samma
års riksdags Särskilda Utskott i häröfver afgifvet betänkande yttrade,
bland annat, att, äfven om man med biträdande af motionär
ernes åsigt ville ålägga jor degar en eller arrendatorn skyldighet
att erlägga bevillning för den inkomst, han utöfver räntan å
fastighetens kapitalvärde eller det utgjorda arrendet åtnjöte, bevillningen
sannolikt icke komme att lemna någon betydligare afkastning.
I detta afseende hade Utskottet uppgjort en beräkning
i ändamål ätt ådagalägga, hurusom, då man toge i betraktande,
å ena sidan, de för år 1874 faststälda taxeringsvärden och, å
andra sidan, de i bevillningsstadgans 8 § förekommande bestämmelser
derom att, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster
understego 400 kronor, bevillning för inkomst af kapital
eller arbete icke egde rum och att när årsinkomsterna ej öfverstego
1,800 kronor, 300 kronor af inkomsten från kapital eller
arbete voro från bevillning fria, ''bifall till motionärernas förslag
skulle leda dertill, att egare af omkring 44 procent af fastighetsvärdet
i hela riket skulle blifva befriade från bevillning för inkomst
af i jordbruksnäringen nedlagdt kapital och arbete sam’t
egare af ytterligare omkring 41 procent af berörda fastighetsvärde
berättigade till omförmälda lindring, hvartill komme att
från inkomstbeloppet borde afräknas icke blott löner till egendomsförvaltare
och andra vid jordbruket anstälde personer m. m.,
utan äfven ränta å skuld. I fråga om beloppet af sistnämnda af- .
drag anmärkte Utskottet, att Justitiestatsministerns berättelse för

år 1874 gåfve vid handen, att kapitalbeloppet af de samma år å
landet beviljade och förnyade inteckningarne uppgick till inemot
85 millioner kronor.

Nu har visserligen Skatteregleringskomitén af skäl, som i
den »allmänna motiveringen» (p. 70 och 71) angifvas, ansett att
vid fastighetsbevillningens bibehållande intet skuldafdrag borde
få ega rum, men deremot funnit billigt, att jordbrukaren, i likhet
med hvad redan vore öfriga yrkesidkare medgifvet, borde ega
rätt att från sin beskattningsbara inkomst göra skäligt afdrag
för ränta å det till rörelsens bedrifvande upplånade kapital, hvilket
afdrag dock, till förebyggande af missbruk, ej finge sättas
högre än till hvad som utgjorde ränta å ett kapitalbelopp, motsvarande
20 procent af fastighetens taxeringsvärde. Enligt förslagets
9 § mom. 2 är vidare jordbrukaren, likasom annan
yrkesidkare, berättigad till afdrag för omkostnader för rörelsens
bedrifvande, såsom arrende- eller hyresafgift, underhåll
af fastighet och inventarier, aflöning, föda och öfriga kostnader
för de i och för rörelsen använda biträden och arbetare m. m.
Slutligen bör uppmärksammas, att de i författningsförslagets 10 §
mom. 1 förekommande bestämmelser angående dels total befrielse
från, dels lindring vid utgörande af bevillning för inkomst af
kapital eller arbete äro tillämpliga jemväl i fråga om jordbruksidkarens
beskattning för inkomst af rörelsen. Enligt dessa bestämmelser
har det skattefria existensminimum höjts från 400
kronor till 500 kronor, samt, då den skattskyldiges sammanräknade
årsinkomster understiga 1,200 kronor, 450 kronor, och då
årsinkomsterna understiga 2,000 kronor, 300 kronor af inkomsten
utaf kapital och arbete befriats från beskattning, hvarförutom det
bevillningsfria beloppet undantagsvis kan ökas med högst 200
kronor.

Med hänsyn till de af Komiterade sålunda föreslagna bestämmelser
angående rätt till afdrag vid beräkning af beskattningsbara
inkomsten af jordbruksrörelse samt angående frihet från
och lindring i bevillningens utgörande anser Kammarrätten, i

likhet med hvad en af Komiténs ledamöter ocli flere af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sökt visa, det kunna antagas
såsom sannolikt att, äfven om Komiténs förslag uti nu ifrågavarande
del — i motsats till den af Kammarrätten här ofvan
och de allra fleste af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
uti de af dem afgifna underdåniga yttranden uttalade åsigt —
skulle befinnas vara praktiskt utförbart och icke leda till en
i de flesta fall godtycklig uppskattning, den ökade bevillning,
som skulle genom det föreslagna beskattningssättet erhållas,
komme att inskränkas till ett så ringa belopp, att den dermed
afsedda fördel för statsverket dels i och för sig blefve utan synnerlig
betydelse och dels ingalunda kunde anses motväga de
med detta beskattningssätt förenade stora olägenheter.

Jemte det Komitén under förutsättning af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning föreslagit omförmälda
särskilda beskattning af jordbrubsrörelsens afkastning,
har Komitén i mom. c af § 7 infört stadgande derom att inkomstbevillning
skall erläggas äfven för hyresinkomst eller hyresvärde
af annan fastighet än jordbruksfastighet, till så stor del, som
öfverstiger ett belopp af fem procent af fastighetens taxeringsvärde,
hvilket belopp anses vara genom fastighetsbevillning beskattadt.
I afseende härå yttra Komiterade i den »allmänna
motiveringen» (p. 72), att under vissa förutsättningar och vid gynsamma
konjunkturer såväl arrendevärden och jordbruksnärings
afkastning, som hyror och hyresvärden antagligen torde kunna
öfverstiga det belopp, som genom fastighetsbevillning beskattats,
samt att äfven detta öfver skjutande belopp bort utgöra föremål
för bevillnings påförande. Härvid anser sig Kammarrätten böra
erinra, att ifrågavarande inkomstbevillning, som, på sätt här
ofvan närmare utvecklats, torde endast i ringa mån komma att
drabba jordbruksidkarne, deremot kan varda ganska känbar för
egarne af »annan fastighet», hvilka senare dock icke hafva att
påräkna några mot den nya bördan svarande lättnader.

Ehuru Kammarrätten således, hufvudsakligen af här ofvan
angifna orsaker, anser sig höra afstyrka antagandet af Komiténs
förslag i hvad det afser sättet för beskattning af jordbruksnäringens
afkastning, kan dock Kammarrätten ej annat än instämma i
Komiterades åsigt att, i händelse afskrifning af grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvären verkställes, egare af jordbruksfastighet
ej bör undgå skatt för den del af sina inkomster
och förmåner af fastigheten, som icke beskattats genom den af
Komitén föreslagna fastighetsbevillning 5 öre för hvarje fulla
100 kronor af egendomens uppskattade värde. I fråga om
sättet för åvägabringande af en sådan beskattning håller Kammarrätten
före, att uppskattning af jordbruksfastighets afkastning
bör, med afseende å svårigheten att uppställa andra, mera
tillförlitliga beräkningsgrunder, ega rum efter ett antaget, för
hela den jordbruksidkande klassen gemensamt medeltalsförhållande.
Komiténs Ordförande, Landshöfdingen m. m. Grefve
Robert De la Gardie, som i en af honom afgifven, vid komitébetänkandet
fogad reservation framstält ett från flertalets mening
afvikande förslag till beskattning af jordbruket, har också
på, såsom det synes Kammarrätten, goda grunder framhållit
den åsigten, att man, i fråga om uppskattning af inkomst
af jordbruk, hädanefter såsom hittills ovilkorligen är hänvisad
till att antaga vissa medelsiffror, men att, under förutsättning
af de bördors aflyftande, som hittills varit fästade
särskildt vid jorden, intet hinder — likasom ingen särdeles
svårighet — numera möter, för att vid ett sådant antagande
träffa verkligheten så nära som möjligt. På i reservationen
närmare angifna grunder har Grefve De la Gardie ansett
inkomsten af jordbruksrörelse i allmänhet kunna beräknas
till ett belopp, motsvarande sex procent å egendomens saluvärde,
samt framstält det förslag, att jordbruksfastighet skulle
i enlighet med de i Komiténs förslag bestämda grunder uppskattas
titt visst taxeringsvärde och bevillning, der sådan bör
erläggas, utgöras med sex öre för hvarje fulla etthundra kro -

nor af berörda taxeringsvärde, utan rättighet till afdrag för
skuld.

Då de brister, som Kammarrätten ur ofvan omförmälda
tvenne synpunkter anmärkt vid Komiténs förslag, icke torde
vidlåda berörda, af Komiténs Ordförande framstälda förslag,
anser sig Kammarrätten böra förorda det sistnämnda, bvilket
biträdts af en utaf Komiténs ledamöter ock tillstyrkts af flertalet
utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, till antagande
i hufvudsakliga delar.

I följd häraf torde böra stadgas, att bevillning af fast
egendom skall utgå: för jordbruksfastighet med 6 öre för hvarje
fulla etthundra kronor af fastighetens uppskattade värde och för
all annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla etthundra kronor af
samma värde, äfvensom att arrendator af sådan staten tillhörig
fast egendom, för hvilken bevillning icke utgöres, skall erlägga
bevillning med 2 öre för hvarje fulla etthundra kronor af fastighetens
uppskattade värde.

Fiske, som är i jordebok särskildt upptaget, lärer i händelse
af räntans afskrifvande böra räknas till jordbruksfastighet och
frälseränta till annan fastighet.

Komitépluralitetens förslag att medelst inkomstbevillning
beskatta en del af jordbruksfastighetsegarens inkomst af fastigheten
har Grefve De la Gardie bibehållit, i hvad detsamma
afser sådan inkomst, som erhålles genom försäljning från skog
eller torfmosse. Då bemälde reservant ej anfört några särskilda
skäl derför att sålunda erhållen inkomst, i motsats till hvad
de i nu gällande bevillningsstadga faststälda beskattningsgrunder
föranleda, bör genom inkomstbevillning beskattas, lära
de af Komitén i detta hänseende angifna skäl hafva varit
äfven för reservanten bestämmande. Om man då tager Komiténs
berörda förslag i närmare betraktande, såfinner man, hurusom
Komitén uti författningsförslagets § 3 mom. 1, som innehåller allmänna
bestämmelser angående uppskattningen af fast egendom,
infört ett stadgande derom att, enär inkomst genom försäljning af

skog eller torf beskattas enligt § 7: c i förslaget, torfmosse
ock växande skog böra tagas i betraktande endast i den mån
de anses erforderliga till husbehof. I fråga härom yttra Komiterade
i den »speciela motiveringen» (p. 77) följande: »De nya
stadganden, som i. denna § influtit rörande uppskattningen af
växande skog och torfmosse, betingas af det kända förhållandet,
att en fullt tillfredsställande uppskattning af dessa föremåls
kapitalvärde är lika svår, som uppskattningen af deras
afkastning är lätt. Det blir en obillighet att vilja i fastighetens
taxeringsvärde inbegripa hvad som kanske först efter
årtionden kan hafva utbildat sig till ett afkastning gifvande
kapital.»

De af Komiterade sålunda anförda skäl torde dock befinnas
mindre hållbara. Hvad först beträffar det senare af
nämnda skäl eller den förmenade obilligheten af att i fastighets
taxeringsvärde inbegripa växande skog och torfmosse,
der desamma icke utbildat sig till ett afkastning gifvande
kapital, så vill det synas vara lika obilligt att i alla de tvifvelsutan
ganska ofta förekommande fall, då berörda »utbildning»
redan är för handen, lemna denna omständighet utan afseende
vid bestämmande af fastighetens taxeringsvärde. Det
förra skälet, eller svårigheten att erhålla en fullt tillfredsställande
uppskattning af de ifrågavarande föremålens kapitalvärde,
synas Komiterade sjelfve icke hafva tillerkänt någon större
betydelse, då de i förslaget inrymt bestämmelse derom att
torfmosse och växande skog skola vid taxeringsvärdets åsättande
»tagas i betraktande» — hvarmed lärer böra förstås:
till kapitalvärde uppskattas — i den mån de anses erforderliga
till husbehof. Hvad särskildt angår skog, har nyssnämnda,
af Komitén befarade svårighet icke utgjort något hinder
för Komitén att i § 2 mom. a) föreslå, att fastighetsbevillning
efter den allmänna grunden — viss skattesats
af fastighetens uppskattade värde — skall af innehafvaren
utgöras för skogsområde, som blifvit upplåtet till bergs -

liandteringens understöd, till sågverk, kanalbolag, stad eller
annan menighet, dervid Komiterade i den »speciela motiveringen»
(p. 76) betonat, att, då syftet med den föreslagna nya
formuleringen af nämnda § varit att i beskattningen indraga
äfven allmänningarne, det vid nämnda § vore fråga allenast
om värdet af sj elfva skogsområdet, hvaremot årsafkastningen
fortfarande borde, der den till delegarne utdelades, upptagas
bland vederbörande hemmans beskattningsbara förmåner.

Vid skärskådandet af Komiténs förslag att medelst inkomstbevillning
beskatta den inkomst, egare af jordbruksfastighet
kan erhålla genom försäljning från skog eller torfmosse,
har Kammarrätten ur flere synpunkter funnit anledning
att afstyrka samma förslag. Då det förhållande att en jordbruksfastighet
eger tillgång på skog eller torfmosse naturligen
i samma mån som denna tillgång är af mera afsevärd betydenhet
måste vid fastighetens försäljning utöfva inflytande på köpeskillingens
storlek, samt värdet af fast egendom enligt § 1 i Komiténs
förslag till instruktion för taxeringsmyndigheterna skall,
såsom jemväl nu är stadgadt, bestämmas med ledning af, bland
annat och i främsta rummet, den för sådan egendom, som blifvit
under loppet af en viss tidsperiod försåld, senast betingade
köpeskilling, skulle bifall till Komiténs ofvan omförmälda förslag
i tillämpningen leda dertill, att vid taxeringsvärdets åsättande
antingen föreskriften om köpeskillingens tagande till norm
för taxeringsvärdet måste lemnas å sido, eller ock taxeringsmyndigheterna
finge anställa mera eller mindre vidlyftiga beräkningar
för att erhålla kapitalvärdet å den del af skogen
eller torfmossen, som utöfver hvad som kunde anses till husbehof
erforderligt borde vid fastighetstaxeringen undantagas.
Hvartdera af dessa begge alternativ skulle otvifvelaktigt medföra
att särdeles i. skogrika trakter, der skogens storlek och
beskaffenhet utgjort de väsentligaste faktorerna vid bestämmandet
af köpeskillingens belopp, fastighetens taxeringsvärde komme
att sättas vida under densammas verkliga värde. Då af 2 -

kastning af skog eller torfmosse naturligen ej bör särskildt beskattas
i annan händelse än den att försäljning verkligen skett
och lemnat behållen inkomst, men försäljning från skog eller
torfmosse icke kan hänföras till sådan stadigvarande, år efter
år fortgående verksamhet, som är betecknande för jordbruksnäringen,
utan är att anse såsom en mera tillfällig förvärfskälla,
lärer vid denna inkomsts uppskattande ledning ganska
ofta icke kunna, såsom Komiterade i fråga om beskattning af
inkomst af rörelse i allmänhet förutsatt, tagas af förhållandena
under det år, som närmast föregått taxeringsåret. Under sådana
omständigheter torde, jemväl i betraktande deraf att
Komitén icke ifrågasatt någon skyldighet för fastighetsegaren
att anmäla, att han under taxeringsåret ämnar verkställa
omförmälda slags försäljning, än mindre uppgifva densammas
omfattning, de fall, då beskattning af inkomsten genom berörda
försäljning skulle komma i fråga, blifva ganska sällsynta.
Ej heller lärer sjelfva beräkningen af den beskattningsbara
inkomsten utaf dylik försäljning, såsom Komiterade
antagit, kunna verkställas utan ganska stora svårigheter.
Slutligen torde icke böra lemnas oanmärkt, hurusom Komjténs
ifrågavarande förslag är af den beskaffenhet, att detsamma i
vissa fall måste anses innebära en afvikelse från grundsatsen
om rättvis och jemlik beskattning. I öfverensstämmelse med
detta förslag skulle nemligen egaren af en fastighet, som
utöfver husbehofvet hade rik tillgång på skog eller torfmosse,
endast till följd deraf att han måhända under flera år icke afyttrat
produkter från skogen eller torfmossen, blifva lägre beskattad än
egaren af en annan jordbruksfastighet, hvars tillgång till skog
eller torfmosse icke öfversteg husbehofvet men som detta
oaktadt uppskattats till samma värde som den förra fastigheten,
änskönt denna fastighet, till följd af den ej anlitade
skogens eller torfmossens under årens lopp stigande värde,
måste vid en blifvande försäljning betinga en högre köpeskilling.

Med afseende å hvad Kammarrätten sålunda anfört, anser
Kammarrätten nu gällande bestämmelse derom, att de med
jordbruksfastighet möjligen förenade förmåner af skog eller
torfmosse skola i taxeringsvärdet inbegripas, ega företräde framför
det af Komitén framstälda förslag.

I händelse Kammarrättens här ofvan uttalade åsigter i fråga
om Komiténs förslag angående förhöjning af bevillningen för
jordbruksfastighet samt beskattning för inkomst af jordbruksnäring
godkännas, böra de i författningsförslaget förekommande
bestämmelser härutinnan undergå lämplig omarbetning.

§ 2.

Från den i nu gällande bevillningsstadga uppstälda regel,
att bevillning för fast egendom skall erläggas af fastighetens
egare, och blott då fastigheten tillhör staten, af fastighetens
innehafvare, har i denna § af Komiténs förslag flera afvikelser
skett, enär, såsom Komiterade i den »speciel a motiveringen»
(p. 76) yttra, »det torde med fog kunna påstås, att den skyldighet
till fastighetsbevillnings utgörande, som förut ålegat innehafvare
af kronojord, äfven bör utsträckas till de innehafvare
af annan jordbruksfastighet, hvilka öfver densamma förfoga
med likartad dispositionsrätt».

De skäl, som antagligen legat till grund för omförmälda
regel, eller att fastighetsbevillningens utgörande i allmänhet
bör åligga fastighetens egare dels i betraktande af de med
sjelfva eganderätten förenade förmåner och dels från synpunkten
af statens säkerhet för skattens utbekommande, torde dock
fortfarande ega full giltighet. Det synes Kammarrätten icke
vara välbetänkt att, med fastighetsegarens befriande från skyldigheten
att erlägga fastighetsbevillningen, ålägga fastighetens
innehafvare denna skyldighet i andra fall, än der en sådan
öfverflyttning kan anses vara betingad deraf att fastighetens
egare på grund af särskilda förhållanden bör vara alldeles frikallad
från fastighetsbevillning, t. ex. då staten är egare af

fastigheten o. s. v. När deremot en enskild person till en annan
upplåtit antingen hela sin fasta egendom eller viss del af densamma
endast under besittningsrätt, synes ansvarigheten för utgörande
till statsverket af den å fastigheten ellerfastighetsdelenbelöpande
bevillning rätteligen böra såsom hittills åligga egaren och åt den
enskilda öfverenskommelsen öfverlemnas att bestämma, i hvad
mån innehafvaren bör lemna egaren godtgörelse för bevillningsafgiften.
Ehuru Kammarrätten således icke kan godkänna Komiterades
förslag i hela .dess vidd, anser dock Kammarrätten
någon utvidgning af de i nu gällande bevillningsstadga förekommande
undantag från omförmälda allmänna regel vara erforderlig.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning anser Kammarrätten
följande ändringar i författningsförslaget böra vidtagas.

I mom. a. torde orden »för jordegendom, som besittes med
stadgad åborätt eller är till begagnande mot lifstidsstädja upplåten»
böra utbytas mot orden »för fastighet, som innehafves
såsom fideikommiss eller besittes med stadgad åborätt eller är
af staten till begagnande mot lifstidsstädja upplåten». Vidare
och då Komiterade åsyftat att genom den föreslagna nya formuleringen
indraga allmänningarne i beskattningen, men redaktionen
af momentet synes kunna leda till olika uppfattning
härom, torde senare delen af detta moment böra erhålla ungefär
följande lydelse: »samt för allmänningar och för skogsområde,
som af staten blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd,
till sågverk, kanalbolag, s*tad eller annan menighet».

Stadgandet- i mom. b. torde böra erhålla begränsning i
den riktning, att med de i detta moment förekommande uttrycken
»jordegendom, som antingen är till boställe eller eljest
på lön anslagen» och »annan på enahanda sätt använd fastighet»
afses endast sådane fasta egendomar, som tillhöra staten
eller kommun, men icke enskild person.

Hela stadgandet i mom. c. torde höra utgå.

§ 3.

Mom. 1. Beträffande det i slutet af detta moment införda
nya stadgande åberopar Kammarrätten hvad här ofvan yttrats
i sammanhang med förslaget att medelst inkomstbevillning beskatta
inkomst genom försäljning från skog eller torfmosse.

Mom. 3. Då afsigten med den i detta moment förekommande
bestämmelse angående allmänna fastighetstaxeringar
tvifvelsutan varit den, att, sedan fast egendom vid en sådan
allmän taxering uppskattats till visst värde, detta värde ovilkorligen
skall, der ej annorledes blifvit i bevillningsförordningen
eller instruktionen för taxeringsmyndigheterna uttryckligen stadgadt,
bibehållas oförändradt till nästa allmänna fastighetstaxering,
men redaktionen af detta moment genom bibehållande af
det i nu gällande instruktion för taxeringsförrättningarne § 7
förekommande ordet »må» fortfarande kan gifva anledning till
olika uppfattning af stadgandets verkliga betydelse, lärer ordet
»må» böra utbytas mot ordet »skall».

§ 4.

Mom. b och e. Då de i dessa begge moment föreslagna
bestämmelser icke synas vara affattade så, att möjligheten af
tvetydighet i allo undanröjts, anser Kammarrätten, att dessa
moment böra, i närmaste öfverensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i nu gällande bevillningsstadga, erhålla ungefär
följande lydelse: »städer och andra menigheter, akademier, vetenskapliga
samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar:
för allmänna platser samt sådana tomter
och byggnader, hvilka icke i hyror eller på annat sätt lemna
egaren någon inkomst; men i motsatt fall uppskattas sådana
tomter och byggnader till värde i förhållande till inkomstens
belopp, och utgöres fastighetsbevillning derför efter ofvan bestämda
grunder».

»Enahanda bestämmelser gälla i fråga om enskilda personer
eller samfund tillhöriga kyrkor och bönehus.»

Till fullständigande af stadgandet i mom. d. torde efter
ordet »farled» böra införas »samt flottled».

§ 5.

Då, på sätt dels en af Komiténs ledamöter i afgifven,
vid betänkandet fogad reservation, dels ock åtskillige af
Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande anmärkt, förslaget i
denna § icke torde innebära något förtydligande af nu gällande
bevillningsstadga i motsvarande del, samt något giltigt skäl
till hufvudsakligt frångående af redaktionen i nu gällande bevillningsstadgas
§ 4 icke synes hafva blifvit af Komiterade
anfördt, hemställer Kammarrätten, huruvida icke den lydelse,
sistnämnda § erhållit genom Eders Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse
den 3 Juni 1881, kunde få bibehållas, allenast med den
förändring, att i mom. a. efter orden »i stad» torde insättas
»köping och dermed jemförlig ort» samt efter mom. b. införas
ett tillägg i syfte, att särskilda värden skulle utsättas jemväl
å allmänning, å skogsområde, som i förslagets § 2 mom. a.
omförmäles, å fiske, som är i jordebok särskildt upptaget, äfvensom
å frälseränta.

§ 7.

I den »speciela motiveringen» (p. 78) yttra Komiterade:
»Då i sjelfva verket ett så strängt särskiljande, som i nu gällande
Bevillningsstadga, af inkomst af kapital och inkomst af
arbete merendels torde vara ogörligt, enär i de flesta inkomster
häda dessa faktorer ingå, allenast i olika proportioner, har Komitén
ansett sig böra sammanslå till ett alla inkomstarter, om
också till ledning för taxeringsmyndigheterna ett uppräknande
inom de väsentligare hufvudgrupperna fortfarande torde befinnas
vara af behofvet påkalladt. Det statistiska intresset af
kapitalets särskiljande torde få anses vara tillgodosedt dels

genom den i § 17 af nu föreslagna instruktion lemnade anvisning,
dels ock genom det förslaget bifogade formulär till mantals-
ock taxeringslängd».

Om det än måste erkännas, att ganska stora svårigheter
möta vid försök att uppdraga gränsen mellan hvad som bör
räknas till inkomst af kapital och hvad till inkomst af arbete
med sådan tydlighet och bestämdhet, att tillämpningen deraf
i vissa särskildt förekommande fall. icke blir vacklande, så
synas dock Komiterade sjelfva förutsätta, att ett särskiljande
mellan desse begge hufvudgrupper af inkomster fortfarande
skall vid taxeringen ega rum och detta icke blott i statistiskt
intresse. Visserligen har Komitén, jemte det den bibehållit
nu gällande bevillningstadgas bestämmelse derom, att
för all inkomst, vare sig af kapital eller af arbete, bevillning
skall erläggas med en procent, beräknad å behållna inkomstbeloppet,
i nu förevarande § sammanslagit dessa begge inkomstarter;
men i öfrigt har Komitén icke framstält förslag
till någon mera genomgripande förändring af de i nu gällande
bevillningsstadga och dervid fogade instruktion för taxeringsförrättningarne
förekommande bestämmelser i fråga om taxeringen
af berörda inkomstarter, utan tvärtom bibehållit dessa
bestämmelser, oaktadt desamma såväl i fråga om beskattningsorten
som i andra hänseenden fordra särskild uppskattning af
kapitalinkomst och inkomst af arbete. Då således uppskattningen
fortfarande skall verkställas efter hufvudsakligen enahanda grunder
som hittills, samt i det föreslagna formuläret till mantals- och
taxeringslängd i den del, som rörer inkomsttaxeringen, icke
blott bibehållits nu föreskrifna särskilda kolumner för inkomst,
nemligen af kapital, af rörelse, näring eller yrke, af allmän
tjenstebefattning eller pension och af enskild tjenstebefattning
eller pension, utan äfven gjorts den utvidgning i fråga om särskiljandet
af de olika slagen af inkomst, som betingats af Komiténs
förslag angående särskild beskattning af arrende- samt
jordbruks- och skogsrörelse äfvensom af hyra, så lärer den

förändring af nu gällande bevillningsstadgas § 6, som afKomiterade
vidtagits, icke böra till sina verkningar öfverskattas
eller tillmätas annan betydelse än den af en redaktionsförändring,
hvilken med hänsigt till det missförstånd, hvartill densamma
kunde gifva anledning, Kammarrätten för sin del afstyrker.

I fråga om redaktionen i öfrigt af denna § i förslaget får
Kammarrätten göra följande anmärkningar.

I händelse bestämmelserna i mom. c, i motsats till Kammarrättens
ofvan uttalade åsigt, komma att godkännas, torde, med
hänsyn till stadgandet i slutet af § 3 mom. 1, de i nu förevarande
moment förekommande orden »försäljning af skog» böra
utbytas mot orden »försäljning af skog eller torf».

I mom. d 2:o) torde, i öfverensstämmelse med hvad Kammarrätten
hemstält rörande lydelsen af § 4 mom. d, böra inflyta,
ordet flottled.

Bland de i denna § uppräknade olika slag af inkomst äro i
mom. f omförmälda »pension, årligt eller tillfälligt understöd,
lifränta eller undantagsförmån».

Kammarrätten, som instämmer med Komiterade deruti, att
pension, lifränta och undantagsförmån, hvilka torde kännetecknas
deraf, att den, som åtnjuter sådane inkomster eller förmåner, är
på grund äf författning, offentlig myndighets beslut eller särskildt,
lagligen gällande aftal dertill berättigad, böra vara .bevillning
underkastade, anser dock, att »årligt» och »tillfälligt understöd»
böra i understödstagarens hand vara fria från bevillning, enär
sådane inkomster i allmänhet torde vara närmast hänförliga till
gåfva, hvilken gifvaren författningsenligt icke eger att från sin
bevillningsskyldiga inkomst afräkna. Visserligen räknas i nu
gällande bevillningsstadga till inkomst af arbete jemväl »årligt
understöd», hvarmed dock i nämnda stadga torde förstås blott
»gratifikation», som af allmänna medel utbetalas; men då den
person, som erhåller dylikt understöd, i regeln torde befinna sig
i fattiga omständigheter, synes bevillningsfrihet böra medgifvas
jemväl i fråga om sådant understöd, som af allmänna medel utgår.

Kammarrätten får fördenskull hemställa, att orden »årligt
eller tillfälligt understöd» i detta moment uteslutas.

§ 8.

Ehuru Kammarrätten vid granskning af de i denna § föreslagna
bestämmelser icke förbisett, dels att i principielt afseende
betänkligheter kunna förefinnas mot antagande af förslaget, dels
oek att vid förslagets tillämpning ganska stora praktiska svårigheter
tvifvelsutan skola i vissa fall uppkomma, har Kammarrätten
dock ansett sig icke böra föreslå ändring af någon annan bestämmelse
än den, som under mom. c förekommer derom, att inkomstbevillning
skall utgöras af utländing, som här i riket uppehållit
sig såsom resande, vare sig fortfarande under ett år eller
under större delen af tre på hvarandra följande år. Det synes
vara staten föga värdigt att, för vinnande af en jemförelsevis
obetydlig inkomst, genom lagstiftningen besvära och bereda
obehag för en främling, hvilken såsom gäst uppehåller sig
här i riket och här nedlägger värdet af sin lefnadskostnad.
Utan tvifvel skall det ock förefalla utländingen, som antagligen
i sitt hemland redan är beskattad för sin inkomst, synnerligen
obilligt, att han äfven här i riket måste för samma inkomst utgöra
skatt. Lika obestridligt som det är, att berörda stadgande
skulle vid tillämpningen medföra särdeles stora svårigheter för
att undvika ett icke endast godtyckligt bestämmande af beskattningsorten
för en sådan utländing, hvarom nu är fråga, lika
sannolikt torde det vara att, äfven om det af Komiterade föreslagna
påbud om bevillningsskyldighet för resande utländing
blefve i bevillningsförordningen infördt, detsamma i många fall
skulle visa sig maktlöst, då ju något hinder icke möter för utländingen
att undandraga sig den honom påförda bevillningsafgiftens
erläggande genom att lemna riket.

Kammarrätten hemställer alltså, att de i detta moment förekommande
orden »eller här uppehållit sig såsom resande, vare

sig fortfarande under ett år eller under större delen af tre på
hvarandra följande år» måtte uteslutas.

§ 9.

Mom. 1 a. Då den föreslagna förändringen af 7 § första
punkten i bevillningsstadgan den 15 Oktober 1880, sådan denna
punkt lyder i Eders Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 3 Juni
1881, på sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens
län anmärkt, synes kunna medföra tvekan, huruvida
vid inkomstens beräknande afdrag för andra utskylder än sådana,
som i förslaget omförmälas, må vara tillåtet eller icke,
anser Kammarrätten nuvarande lydelsen af detta stadgande böra
oförändrad bibehållas.

I mom. 1 b) torde, i öfverensstämmelse med hvad här ofvan
vid § 4 d) och § 7 d) 2:o hemstälts, ordet flottled böra inflyta.

Enligt lydelsen af mom. 2 b) i förslaget far vid beräkning
af inkomst utaf kapital och arbete afdrag ske för ränta å lånt
rörelsekapital, dock med viss inskränkning i fråga om uppskattning
af jordbruksrörelses afkastning. Den Förberedande Skattejemkningskomitén
hade i förut åberopade betänkandet af den 20
Oktober 1876 i detta afseende föreslagit, att afdrag skulle få ske
»för ränta å lånt kapital, hvartill i fråga om aktiebolag likväl
icke må hänföras i bolaget nedlagdt aktiekapital». Skattejemkningskomiténs
motivering till sistberörda stadgande är af följande lydelse:
»Af föreskrifterna i nu gällande bevillningsförordning att
den behållna inkomsten af rörelse eller yrke skall läggas till
grund för bevillningen samt att vid beräkning af ränteinkomst
från utlånadt kapital må afdragas ränta, som den skattskyldige
utbetalt å upplånadt kapital, synes, att grundsatsen, det ränta
å skuld må vid beskattning afräknas, redan är gällande. Då
Komiterade genom den här föreslagna bestämmelsen utsträckt
tillämpningen af denna grundsats till all inkomst af kapital och
arbete och således äfven till sådan, som erhålles af embete och
tjenst, har det skett derföre, att den skuld, en embets- eller

tjensteman för inhemtande af studier eller under den tid, lian
tjenstgjort utan någon emot lefnadskostnaden fullt svarande löneinkomst,
sig åsamkat, med lika stort skäl som näringsidkarens
eller kapitalistens skuld synes böra afräknas vid beskattning,
desto hellre som den förres löneinkomst är till beloppet känd
och det sålunda icke gerna kan komma i fråga att densamma
varder för lågt uppskattad.»

Ehuru Skatteregleringskomiténs förslag i den punkt, hvarom
nu är fråga, vid första påseendet synes kunna föranleda till det
antagande, att Komiterade velat uti den äfven i nu gällande bevillningsstadga
af den 15 Oktober 1880 uttalade grundsatsen om
rättighet till afdrag för ränta å skuld göra den inskränkning,
att denna grundsats icke finge tillämpas i fråga om annan inkomst,
än den som härflyter af rörelse eller yrke, så torde dock
Komiterades verkliga afsigt icke hafva varit sådan, då i betraktande
tages dels att Komiterade hvarken i »den allmänna» eller
»den speciela motiveringen» tillkännagifvit något sådant, dels ock
att Komiterade i § 17 af förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna
infört den från nu gällande instruktion hemtade,
i förslaget ordagrant återgifna föreskrift derom att »vid beräkning
af ränteinkomst från utlånadt kapital afdrages ränta, som
den skattskyldige utbetalt å upplånadt kapital». Fastheldre torde
afsigten med den-i förevarande punkt föreslagna bestämmelse få
antagas hafva varit den att i sj elfva skattelagen inrymma ett
bestämdt stadgande derom att rörelse- eller yrkesidkaren är berättigad
till ifrågavarande afdrag, en rättighet, som, om än densamma
i praxis må hafva blifvit sådan idkare tillerkänd, dock
hittills icke varit i bevillningsstadgan uttryckligen omförmäld.

Om det således bör antagas, att Komiterades'' mening varit
den, att såväl rörelseidkaren som kapitalisten böra åtnjuta afdrag
för ränta å upplånadt kapital, synes någon giltig anledning till
Komiterades underlåtenhet att tillämpa ofvan anförda grundsats
i dess fulla utsträckning icke vara för handen. Instämmande i
hvad Skattejemkningskomitén, efter hvad ofvan berördt är, yttrat

angående följdriktigheten deraf att omförmälda grundsats erhåller
tillämpning äfven i fråga om embets- eller tjensteman *- och, såsom
det synes Kammarrätten rättvist och billigt, jemväl beträffande
andre löntagare samt vetenskapsmän och konstnärer m. fl., de der
icke kunna hänföras till rörelse- eller yrkesidkare i egentlig mening
— anser sig Kammarrätten böra hemställa, att mom. 2 b)
måtte erhålla här ofvan anförda, af Skattejemkningskomitén föreslagna
lydelse.

Mom. 2 f). Då hvarje tjensteresa väl alltid måste anses vara
»anbefalld», men ordet »anbefallda», som förekommer jemväl uti
motsvarande stadgande i nu gällande bevillningsförordning, föranledt
osäkerhet vid stadgandets tillämpning, torde detta ord i nu
förevarande punkt af förslaget böra uteslutas.

Mom. 3 innehåller i första punkten följande förslag till stadgande:
»Inkomst af jordbruks- och skogsrörelse, bruks-, fabriksoch
handelsrörelse, sjöfart, handtverk eller annat yrke samt med
tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar och sportelersättning
äfvensom obestämda eller extra inkomster taxeras för det
löpande året och bör, der sådant ske kan, ledning dervid tagas af
förhållandena under nästföregångna året».

Motsvarande stadgande i bevillningsförordningen, innan samma
stadgande erhöll sin nuvarande, först genom Eders Kong! Maj:ts
nådiga Kungörelse den 15 Oktober 1880 införda lydelse, innehöll
den bestämmelse, att inkomster af de slag, om hvilka nu är fråga,
skulle »taxeras för det löpancfe året men borde i allmänhet beräknas
på grund af förhållanden under nästföregångna året». Knappast
torde någon af bevillningsförordningens särskilda bestämmelser
hafva gifvit sådan anledning till'' olika tolkning vid tillämpningen
som denna. Så hafva exempelvis taxeringsmyndigheterna i vissa
delar af riket vid inkomsternas beräknande upptagit dem till alldeles
enahanda belopp, hvartill de uppgått under det skatteåret
nästföregångna kalender- eller räkenskapsår, men taxeringsmyndigheterna
i andra delar af riket beräknat inkomsterna till belopp,
som med afseende å förhållandena under taxeringsåret ansetts

komma verkligheten så nära som möjligt. Sådane på skilda orter
antagna olika grunder hafva dock icke blifvit konseqvent följda
år efter år, utan det har nästan i regeln inträffat att, då konjunkturerna
under sj elfva skatteår et ställt sig fördelaktigare än under
nästföregångna året eller blott visat någon förändring till det
bättre, de taxeringsmyndigheter, som tillförene grundat sina
beräkningar på nästföregångna årets förhållanden, nu plötsligen
öfvergått till det andra af här ofvan omförmälda alternativa
sätt att tillämpa bevillningsstadgan i denna del. Omvändt
har förhållandet blifvit, då under skatteåret konjunkturerna
vid jemförelse med nästföregångna året undergått försämring.
Vacklandet i tillämpningen har dock icke stannat härvid.
Det har nemligen visat sig, att en dylik benägenhet att
med hänsyn till olika konjunkturer göra en omkastning i taxeringssättet
understundom gått ända derhän, att inkomster, som under
det eller de första stadierna af taxeringen ett visst skatteår
beräknats på grund af förhållandena under nästföregångna året,
sedermera under taxeringens fortgång blifvit samma skatteår
upptagna uteslutande med hänsyn till kända eller antagna förhållanden
under skatteåret. Ett dylikt tillvägagående har också
från den skattskyldiges sida framkallat klagomål öfver godtycklig
behandling, utan att åtminstone i flera fall erforderlig rättelse
härutinnan kunnat af myndigheterna i de högre instanserna meddelas.

Omförmälda vacklande i tillämpningen blef också anmärkt af
Förberedande Skattejemkningskomitén, som af sådan orsak föreslog
en förändring af lydelsen i ofvanberörda stadgande i ändamål att
tydliggöra, hurusom vid taxeringen icke det nästföregångna årets
utan det löpande årets inkomst skulle tagas till grund för taxeringen,
om än ledning finge dervid hemtas från förhållandena under
nästföregångna året. I öfverensstämmelse med Skattejemkningskomiténs
åsigt föreslog sedermera Bevillningsutskottet vid
1880 års riksdag och antog Riksdagen den nuvarande lydelsen af
7 § 3 mom. första punkten af gällande bevillningsförordning, som

i detta afseende stadgar, att sådane inkomster, om hvilka nn är
fråga, »taxeras för det löpande året, ock må, i saknad af annan,
tillförlitligare grund för uppskattningen, ledning dervid tagas af
förhållanden under näst föregångna åreU. ''

Angående den af Skatteregleringskomitén nu föreslagna lydelsen
af förevarande punkt yttras i den »speciela motiveringen» (p.
79): »Då numera jordbruksnäringens afkastning inträder inom ramen
af bevillningsskyldiga inkomster, har det funnits nödigt att,
med hänsyn till omöjligheten att vid tiden för taxeringsförrättningen
bilda sig ett omdöme om årets skördeutfall och dyl., något skarpare
än förr accentuera skyldigheten för taxeringsmyndigheterna
att för sin uppskattning taga ledning af förhållandena under det
nästföregångna året.» Antagande af Komiterades förslag skulle
således innebära ett återgående till den äldre bestämmelse i bevillningsstadgan,
hvars länge öfver klagade, här ofvan påpekade följder
den senast gjorda förändringen haft till ändamål att så mycket
som möjligt förebygga. Den vid handläggningen af bevillningsmålen
vunna erfarenhet har emellertid hos Kammarrätten alltmera stadgat
den öfvertygelse, att det vacklande i tillämpningen af bevillningsstadgan,
som hos taxeringsmyndigheterna, såsom ofvan berördt är,
hittills egt rum och antagligen äfven hädanefter, aldrahelst om Komiterades
förslag upphöjes till lag, skulle komma att fortfara, för de
skattskyldige medför så stora och afsevärda olägenheter, att undanrödjande
af desamma genom lagstiftningens mellankomst är att anse
såsom en af de vigtigaste och angelägnaste frågor, som vid en revision
af bevillningsstadgan böra tagas under ompröfning. Kammarrätten
håller således före, att förslaget i denna del bör undergå
omarbetning i det syfte, att de nya stadgandena erhålla sådan
tydlighet och bestämdhet, att de icke lemna rum för någon tvekan
angående det år, hvars förhållanden skola läggas till grund för
taxeringen.

Då man i detta afseende närmast har att välja emellan skatteåret
och det år, som näst före detsamma förflutit, men vissa
svårigheter uppkomma vare sig man väljer det ena eller det

andra af dessa begge år såsom grund för taxeringen, synes det
böra tagas i öfvervägande, huruvida de olägenheter, som kunna
varda följden af antagandet af det ena utaf dessa alternativ, äro
af större eller mindre betydenhet än de, som äro förbundna med
antagande af det andra alternativet. Med det sätt, hvarpå taxeringen
enligt nu gällande bestämmelser är i vårt land ordnad,
blifva olägenheterna af att till grund för taxeringen uteslutande
lägga förhållandena under skatteåret så stora och uppenbara, att
hvarje tanke på antagandet af detta alternativ torde böra öfvergifvas.
Nödvändigheten af att vid taxering taga ledning af förhållandena
under det år, som före skatteåret senast förflutit, hafva
Komiterade starkt betonat i afseende å uppskattningen af jordbruksnäringens
afkastning, och det torde ligga i öppen dag att
svårigheterna att vid tiden för taxeringsförrättningen bilda sig säkert
omdöme om den siffra, till hvilken beskattningsbara inkomsten
under skatteåret af annan rörelse eller yrke i allmänhet rätteligen
bör sättas, äro lika stora som i det af Komiterade påpekade
afseende. Då beträffande rörelse- och yrkesidkares inkomst, likasom
i fråga om andra skattskyldiges till beloppet obestämda eller vexlande
inkomster, nästan all objektiv grund saknas för bedömande
af inkomstens rätta belopp, äro följaktligen taxeringsmännen, derest
icke beskattningen skall antaga karakteren af rent godtycke, ovilkorligen
hänvisade att i näst föregångna årets förhållanden söka en
ledning för sitt omdöme. Vid bestämmandet af det näst före skatteåret
förflutna året såsom grund för taxeringen synes man kunna
gå till väga så, att, såsom redan Förberedande Skattejemkningskomitén
erinrat, antingen icke det löpande utan det nästföregående
årets inkomst beskattas under taxeringsåret och bevillning
följaktligen påföres all inkomst ett år senare än för närvarande,
eller ock det löpande årets inkomst fortfarande såsom hittills beskattas
under taxeringsåret men till beloppet beräknas efter nästföregående
årets inkomst. I förra fallet komme, på sätt Skattejemkningskomitén
anmärkt, bevillningen för all rörelse att utgå
ett år senare och således fortfara ett år efter det, ''då rörelsen

upphört, hvilket bland annat skulle hafva den påföljd att under
det år, då öfvergången egde rum, inkomst i allmänhet blefve befriad
från bevillning, såvida icke samma års inkomst skulle två
gånger beskattas. Härtill kommer ock en annan olägenhet, nemligen
den, att, om under taxeringsåret icke detta års utan nästföregångna
årets inkomst beskattas, men bevillningen enligt nu
gällande föreskrifter icke utbetalas förr än under året näst
efter taxeringsåret, erläggandet af bevillningsafgiften för den
inkomst, som verkligen beskattas, följaktligen skulle uppskjutas
ett år, hvilket förhållande antagligen i många fall skulle kunna
menligt inverka såväl på statsverkets säkerhet för bevillningens
utbekommande som på den skattskyldiges förmåga att utgöra skatten.
Sannolikheten deraf, att bevillningen kan af den skattskyldige
utan svårighet gäldas, måste nemligen anses större, ju mindre
den tid utsträckes, som får förflyta emellan inkomstens förvärfvande
och den af samma inkomst utgående skattens erläggande.
I det senare af ofvan omförmälda fall, eller om det löpande årets
inkomst skulle fortfarande såsom hittills beskattas under taxeringsåret
men till beloppet beräknas efter nästföregående årets inkomst,
skulle, efter hvad Skattejemkningskomitén anmärkt, grundsatsen
icke kunna fullständigt genomföras, enär för första året en ny
rörelse utöfvades, bevillningen måste beräknas redan å detta års
inkomst, hvilken sedermera nästföljande år åter skulle läggas till
grund för beskattningen, hvaremot den inkomst, som inflöte under
det år, då rörelsen upphörde; icke komme att läggas till grund
för bevillningsskyldighet.

Den utväg, hvilken enligt Kammarrättens uppfattning företrädesvis
synes böra anlitas till förekommande af ofvan omförförmälda
vacklande i tillämpningen af bevillningsförordningens
ifrågavarande stadgande, är den att i nämnda förordning införa,
jemte bestämmelse derom att det löpande årets inkomster skola
under taxeringsåret beskattas, ett stadgande i den riktning,
att det skall åligga taxeringsmännen att vid taxeringen upptaga
dessa inkomster till enahanda belopp med det, hvartill nästföre -

gångna årets beskattningsbara] inkomster i verkligheten anses
hafva uppgått. Detta åliggande bör göras så ovilkorligt, att
hvarje afvikelse derifrån i tillämpningen blir inför,'' lag ogiltig
och kan, på deröfver förd klagan, af vederbörande myndighet
i högre instans undanrödjas. Det kan visserligen icke förnekas,
att ett sådant stadgande medför den olägenhet, att i fråga om
sådane rörelser, som uppstått först under taxeringsåret, detta
års inkomster icke blifva beskattade; men det torde, å andra
sidan, kunna ifrågasättas, huruvida icke någon billighet må ligga
deri att inkomst af rörelse icke beskattas under första året af
rörelsens tillvaro, innan rörelsen ernått sådan utveckling, att den
kan antagas ega förmåga att utan svårighet bära inkomstskatt. De
betänkligheter, som ur denna synpunkt och för visso äfven ur
andra synpunkter framställa sig vid skärskådande af ett lagstadgande
i den af Kammarrätten sålunda antydda riktning, har
Kammarrätten dock ansett sig böra låta falla med hänsyn till
den hos Kammarrätten stadgade öfvertygelsen om nödvändigheten
af att i bevillningslagstiftningen införa sådane bestämmelser, att
derigenom förekommes den godtycklighet vid taxeringen, af hvilken
jnan i tillämpningen af bevillningsstadgan icke sällan påträffat
spår, och bereda vägen för slutliga uppnåendet af det
åsyftade målet: rättvis och jemlik beskattning.

Tillämpningen af nu gällande bevillningsstadgas föreskrifter
har också redan gått i den af Kammarrätten sålunda förordade
riktning. Det i 26 § förekommande stadgande om skyldighet
för direktionen eller styrelsen för hvart och ett bolag,
som fått sina bolagsregler af Kongl. Maj:t stadfästade och antingen
står under offentlig kontroll eller har inskränkt ansvarighet
enligt Nådiga Förordningen den 6 Oktober 1848, att årligen inom
viss tid före taxeringsförrättningarnes början insända bestyrkt
utdrag af bolagets senast afslutade räkenskaper, hvilka utdrag
skola utvisa beloppet af den under räkenskapsåret för bolaget
uppkomna vinst, har nemligen i allmänhet ledt dertill, att sådant
bolags beskattningsbara inkomst under taxeringsåret sättes till

enahanda belopp med det, hvartill vinsten under nästföregångna
året uppgått. Jemväl i nu gällande instruktion för taxeringsförrättningarne
qvarstå ännu åtskilliga till följd af 1859 års Bevillningskomités
förslag införda föreskrifter derom att i vissa
fall nästföregångna årets inkomst skall icke blott tjena till ledning
utan äfven läggas till grund för taxeringen under skatteåret.

Kammarrättens förslag om införandet af meranämnda anordning
betingas också deraf att Kammarrätten, på sätt längre fram
i detta underdåniga utlåtande kommer att närmare omförmälas,
ansett sig böra hemställa om återinförande i bevillningslagstiftningen
af bestämmelser rörande s. k. obligatorisk sjelf deklaration.
Men äfven om denna hemställan icke skulle vinna afseende, synes
nödvändigheten af att vidtaga berörda anordning framstå såsom
den gifna följden af ett bifall till Skatteregleringskomiténs förslag
rörande inskränkning af tiden för anförande af besvär öfver pröfningsnämnds
beslut, till hvilket förslag Kammarrätten sedermera
skall återkomma. Såvida nemligen icke, med antagande af sistnämnda
förslag, all utväg skall stängas för den skattskyldige
att förete nöjaktig bevisning angående verkliga beloppet af sin
beskattningsbara inkomst, lärer nästföregångna årets inkomst böra
bestämmas såsom den enda, ovilkorligt gällande grunden för
taxeringen af löpande årets inkomst.

I afseende å redaktionen af andra punkten i mom. 3 får
Kammarrätten anmärka, att det i denna punkt förekommande,
från nu gällande bevillningsstadga hemtade uttrycket »taxeringsförrättningar»
gifvit anledning till tvekan vid tillämpningen, huruvida
detta uttryck syftar på samtlige taxeringsmyndigheterna
eller endast på pröfningsnämnderna. Det synes derföre vara af
nöden, att berörda uttryck förändras derhän, att meningen med
ifrågavarande bestämmelse blir fullt tydlig och klar.

§ 10.

Mom. 1. Under erkännande, att stora svårigheter möta vid försök
att i bevillningsförordningen uppdraga fullt rationella gränser

mellan lokala områden med skiljaktiga existensminima, ock fullt
inseende vanskligheten af att uttala något omdöme om det belopp,
hvartill det bevillningsfria existensminimum rätteligen bör sättas
anser sig Kammarrätten höra inskränka sitt yttrande angående
första och andra punkterna i detta moment till att anmärka,
hurusom den ringa förhöjning, Komiterades pluralitet föreslagit
i nu stadgade bevillningsfria existensminimum, icke synes stå i
något proportionerligt förhållande till den stegring i lefnadskostnaderna,
som inträdt sedan år 1862, då Bevillningsförordningen
af den 17 Maj 1861 började tillämpas.

Bä det icke lärer kunna bestridas, att lefnadskostnaderna
i vissa trakter af vårt land äro betydligt högre än i andra
trakter af landet och att dessa kostnader i de större städerna
äro större än på landsbygden, anser Kammarrätten, att till förslaget
i tredje punkten af detta moment bör läggas ett stadgande
derom, att den förhöjning i det bevillningsfria beloppet, som i
detta moment undantagsvis är medgifven, må vara tillåten äfven
det fall att lefnadskostnaderna i orten äro mycket höga i jemförelse
med dylika kostnader inom riket i allmänhet.

Mom. 2 b) första punkten. Då uttrycket »allmänna skolor
och undervisningsverk» icke lärer här stå i någon annan betydelse
än det i § 4 b) af förslaget förekommande uttrycket »allmänna
undervisningsverk», torde orden »skolor och», såsom öfverflödiga,
böra uteslutas.

Likaledes torde, i följd af hvad Kammarrätten hemstält angående
fastigheters beskattning samt i fråga om lydelsen af § 4
b), de i slutet af nu förevarande punkt intagna orden »dels ock
den, som erhålles genom uthyrning af lägenhet i bevillningsfri
fastighet», böra utgå.

Dessutom lärer den i denna punkt förekommande hänvisning
till mom. c i § 7 böra borttagas, i händelse hela sistnämnda moment
kommer att falla.

Mom. 2 b) andra punkten. I likhet med hvad här ofvan
angående första punkten hemstälts, torde orden »eller

uthyrning af lägenhet i bevillningsfri fastighet» här böra uteslutas.

I slutet af nu ifrågavarande § torde, med tillämpning af
den åsigt, Kammarrätten vid § 7 mom. f uttalat, höra införas
ett nytt moment af följande lydelse: »h) gåfvo- och understödstagare:
för gåfva eller understöd».

§ H Första

punkten torde höra uteslutas, i händelse Komiterades
förslag i § 7 mom. c icke varder antaget.

I afseende å tredje och fjerde punkterna anser sig Kammarrätten
böra erinra om de anmärkningar, Kammarrätten i samma
ämne framstält vid granskning af 18 § i det af Förberedande
Skattejemkningskomitén framlagda förslag till ny bevillningsförordning,
hvilka anmärkningar förekomma å pag. 20—25 i
Kammarrättens den 30 November 1877 afgifna underdåniga utlåtande
öfver nämnda förslag. Då emellertid Skatteregleringskomiténs
nu förevarande förslag i begge dessa punkter icke innefattar
någon väsentligare förändring af motsvarande bestämmelser
i gällande bevillningsstadga, anser Kammarrätten vidare yttrande
å dess sida angående dessa punkter icke erfordras.

Dä det torde vara lämpligt, att utrikes bosatt person, vare
sig svensk medborgare eller utländing, som från Sverige uppbär
lön eller pension, beskattas å den ort, der lönen eller pensionen
utbetalas, enär i sådant fall bevillningsafgiften kan utan vidare
omgång erläggas på det sätt, att afgiften motsvarande del af
lönen eller pensionen vid utbetalningen afdrages och innehålles,
anser Kammarrätten sjunde punkten böra i öfverensstämmelse härmed
omredigeras.

§ 12.

I anledning deraf att olika betydelse vid tillämpningen gifvits
åt ordet »bolag» i den med förslaget lika lydande § 10 i nu
gällande bevillningsstadga, får Kammarrätten, på sätt redan i

utlåtandet öfver Skatte] emkningskomiténs förslag skett, hemställa,
att en förändring af bestämmelsens ordalydelse måtte
ega rum i den syftning, att vid beskattning af inkomst, som härflyter
från två eller flera personer gemensamt tillhörig egendom
eller från arbete, utöfvadt samfäldt af två eller flere personer,
befrielse eller lindring i bevillningen icke får tillgodonjutas.

Innan Kammarrätten yttrar sig öfver den del af Komiténs
förslag, som innehåller »föreskrifter angående allmänna bevillningens
påförande», torde Kammarrätten få omförmäla några anmärkningar,
som förekommit vid granskningen af Komiténs förslag
till

Instruktion för taxeringsmyndigheterna.

§ 1.

I denna §, hvars samtliga bestämmelser äro hemtade från
§ 4 i den vid nu gällande bevillningsstadga fogade »instruktion
för taxeringsförrättningarna vid de under allmänna bevillningen
inbegripna och af taxering beroende afgifters föreslående och
fastställande», har Komitén, beträffande föreskriften derom, att
vid fastighetsvärdets bestämmande ledning skall tagas, bland
annat, af senast betingade köpeskilling för sådan fast egendom,
som under loppet af en viss tidsperiod blifvit försåld, eller af
egendomens antagna värde vid densammas under loppet af en
viss tidsperiod verkstälda värdering för erhållande af lån från
hypoteksinrättning, föreslagit den förändring, att då berörda tidsperiod
hittills varit utsträckt till »nästföregångna tio år», denna
period i förslaget inskränkts till »nästföregångna tre år». Denna
förändring, för hvilken Komiterade icke anfört något motiv, synes
ega ganska stor betydelse. Visserligen hafva Komiterade i förslaget
bibehållit det i nu gällande instruktion för taxeringsförrättningarne
förekommande stadgande, att, när fast egendom,

som under en viss tidsperiod blifvit såld eller undergått hypoteksvärdering,
»uppskattas högre eller lägre än den senast betingade
köpeskillingen eller den godkända värderingssumman, böra
de särskilda skäl, bvilka dertill föranledt, i taxeringshandlingarne
eller nämndens protokoll antecknas», ock det synes således
kunna antagas, att Komiterades afsigt varit, att egendoms köpeskilling
eller bypoteksvärde vid fråga om bestämmandet af
taxeringsvärdet fortfarande skola ega samma betydelse, som hittills
blifvit dessa taxeringsgrunder tillerkänd. Det torde dock
vara uppenbart, att den ställning, egendoms köpeskilling eller
bypoteksvärde i ofvanberörda afseende hittills intagit, hädanefter
skulle komma att förlora större delen af sin vigt just genom
ifrågavarande af Komitén föreslagna inskränkning af omförmälda
tidsperiod. De fall, i bvilka ledning för taxeringsvärdets
bestämmande kunde tagas af köpeskilling eller kypoteksvärde,
måste nemligen blifva mera sällsynta, om den tidsperiod,
som dervid får tagas i betraktande, varder faststäld till allenast
tre år, än om den bibehålies vid nu stadgade utsträckning
af tio år.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Kammarrätten
afstyrka ifrågavarande, af Komitén föreslagna förändring i 1,
3 och 6 mom. af denna §.

I afseende å redaktionen af 1 mom. i denna § torde böra
anmärkas, att uttrycket »under loppet af nästföregångna tre år»
äfvensom motsvarande bestämmelser i 3 och 6 mom. synas kunna
i tillämpningen medföra tvekan, huruvida med nämnda tre år
afses de kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller
om dermed förstås de tre år, som senast förflutit, då taxeringsförrättningen
tager sin början.

Enligt bestämmelserna i § 14 p. 1 a) af förslaget till bevillningsförordning
åligger det stadsdomstol och domare på landet
att uti den i berörda författningsrum omförmälda uppgift i fråga
om fast egendoms försäljning anmärka, när försäljningen skett
af »föräldrar till barn». Då i mom. 1 af nu förevarande § 1 i

förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna föreskrifves,
att den under loppet af nästföregångna tre år senast försålda
egendoms köpeskilling icke får tagas till ledning vid taxeringsvärdets
bestämmande, då köpet afslutats »mellan nära anhöriga»,
men sistnämnda uttryck torde ega mera vidsträckt betydelse
än ofvanberörda uttryck »föräldrar till barn», synes förändring
af redaktionen i ettdera af nu anförda begge stadganden böra
vidtagas.

§ 5.

Denna § torde böra uteslutas, i händelse Komiterades förslag
angående beskattning af inkomst af jordbruks- och skogsrörelse
medelst inkomstbevillning icke varder antaget.

§ 6.

I denna § förekommande, från § 8 i nu gällande instruktion
för taxeringsförrättningarne afskrifna meningen: »Dör bruk eller
fabrik, dervid hvarken under det nästföregångna eller under det
löpande året någon rörelse drifvits, påföres icke inkomstbevillning»
har antagligen till följd af förbiseende fått i förslaget
qvarstå. Stadgandet skulle nemligen leda till den orimliga påföljd,
att inkomstbevillning kunde påföras äfven i det fall, att
bruks- eller fabriksrörelsen är under sjelfva taxeringsåret nedlagd,
om blott bruket eller fabriken under nästföregångna året
varit i gång. Stadgandet torde följaktligen böra uteslutas.

§ 17.

I denna § har bibehållits den i § 21 af nu gällande instruktion
för taxeringsförrättningarne intagna föreskrift derom, att
vid uppskattning af kapitalinkomst skall, i saknad af annan tillförlitlig
beräkningsgrund, sådan inkomst taxeras till det belopp,
hvarmed den skattskyldiges lefnadskostnader öfverskjuta
hans alla sammanlagda kända årsinkomster af fast egendom,

rörelse, yrke, tjenst, pension, lott i bolag och annan särskild
bevillning underkastad inkomstkälla.

Detta stadgande kan tvifvelsutan leda dertill, att skattskyldig,
hvars inkomster ej varit tillräckliga för hans lefnadskostnader
och som derföre nödsakats fylla bristen antingen af
eget kapital eller genom lånta medel, varder beskattad utöfver
sina verkliga inkomster. Hela stadgandet lärer ock blifva obehöfligt,
derest s. k. obligatorisk sjelfdeklaration åter införes.

Kammarrätten öfvergår nu till den del af Komiténs förslag
till Förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst, som innehåller

Föreskrifter angående allmänna bevillningens påförande.

Den afdelning af bevillningsförordningen, som i förslaget
utgöres af bestämmelserna i §§ 14—19, har till öfverskrift: »Uppgifter
rörande fast egendoms värde samt beloppet af hvarje
skattskyldigs inkomster». Då denna, äfven i nu gällande bevillningsstadga
förekommande, från 1859 års Bevillningskomités
förslag hemtade öfverskrift synes något oegentlig i betraktande
deraf, att den inskränkning i nämnda komités förslag angående
skyldighet att aflemna vissa uppgifter, hvilken i hevillningsstadgan
förefinnes, jemväl i det nu framlagda förslaget hufvudsakligen
bibehållits, torde berörda öfverskrift böra erhålla följande
lydelse: »Uppgifter till ledning vid taxeringen».

§ 14.

Punkten 1, b). Enligt § 1 mom. 5 och 6 i förslaget till instruktion
för taxeringsmyndigheterna skall värdet af fast egendom
uppskattas med ledning af, bland annat, egendom på landet
tillhörande areal i åker, äng, skog- eller betesmark, jemte
dermed förenade särskilda förmåner, såsom vattenfall, torfmosse,
lastageplats, fiske, som ej är i jordebok särskildt upptaget, m.
m., samt läget eller arealen af hvar och en i stad, köping eller

dylik ort belägen egendom’ med dertill körande särskilda förmåner.
Då förslaget icke innekåller någon föreskrift om skyldighet
att meddela sådana uppgifter, som erfordras för behörigt
verkställande af en på nu omförmälda grunder stödd uppskattning
af fast egendoms värde, synes det Kammarrätten vara af
vigt att denna brist afhjelpes. Detta torde kunna i någon mån *
låta sig göra, derest i nu förevarande § infördes ett stadgande
i den syftning, att det skulle åligga vederbörande skattskyldig
att aflemna uppgift angående egendomens areal, de särskilda
egornas beskaffenhet och gradering, samt egendomens läge och
förmåner.

§ 15.

I afseende å det i denna § intagna stadgande derom, att
de i § 14 föreskrifna uppgifter skola bifogas taxeringslängderna,
får Kammarrätten åberopa hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Skaraborgs län i dess underdåniga utlåtande
öfver förslaget i denna del yttrat.

§ 16.

Mom. 2. I detta mom. är föreslaget, att det skall åligga
agent för utländskt försäkringsbolag att lemna uppgift angående
omfånget af bolagets verksamhet inom agenturens område, samt
om derå uppkommen vinst. Syftet med denna föreskrift har
tvifvelsutan varit det, att taxeringsmyndigheterna skulle af
omförmälda uppgift erhålla ledning icke blott för bedömande af
storleken af den inkomst, agenten kunde anses åtnjuta såsom
provision vid de af honom afslutade försäkringsaftal eller å de
genom honom till bolaget influtna premier och dylikt, utan äfven
för sjelfva bolagets beskattning. I sistberörda afseende
torde dock böra anmärkas, hurusom fullgörandet af föreskriften
att lemna uppgift om den för bolaget inom agenturens område
uppkomna vinst i de flesta fall lärer för agenten blifva rent af
omöjligt. Sjelfva bolagets bokföring lärer nemligen icke vara

anordnad eller kunna anordnas på det sätt, att derutaf kan inliemtas,
Huruvida bolagets verksamhet vid den ena eller den
andra agenturen ett visst år medfört vinst eller förlust. Än
mindre lärer agenten vara i stånd att derom lemna tillförlitlig
uppgift.

På grund häraf hemställer Kammarrätten, att de i slutet
af detta mom. förekommande orden »samt om derå uppkommen
vinst» måtte uteslutas.

Mom. 3. I § 17 af förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna
hafva Komiterade bibehållit det i nu gällande
instruktion förekommande stadgande derom att, »enär vederbörande
bolags eller inrättnings styrelse skall erlägga bevillningsafgift
både för ränteinkomsten af hela det i bolaget eller inrättningen
nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen
derutöfver lemnar, så påföras de enskilde delegarne icke bevillning
för inkomst från samma bolag eller inrättning». Yid sådant
förhållande torde det få antagas, att den i nu förevarande
moment af 16 § intagna bestämmelse har till ändamål att förskaffa
taxeringsmännen upplysningar, som kunna vara till
nytta vid vissa skattskyldiges beskattning för inkomst af kapital
enligt den i § 17 af instruktionen omförmälda uppskattningsgrund,
äfvensom vid bestämmandet om och i hvad mån
bevillningsfrihet bör ega rum. Då emellertid den nu föreslagna
bestämmelsen med all sannolikhet skulle medföra många svårigheter
och besvär, hvilka dels icke kunde anses uppvägas af det
med bestämmelsen afsedda gagn, dels antagligen skulle föranleda
dertill att de föreskrifna uppgifterna så småningom förlorade
i fullständighet och tillförlitlighet, anser sig Kammarrätten
böra afstyrka detta moment i förslaget.

§ 19-

Det i § 29 af nu gällande bevillningsförordning förekommande
stadgande, att hvar och en skattskyldig »må ega» att
meddela upplysning om sina inkomsters och tillgångars verkliga

belopp, samt dervid likaledes uppgifva de afdrag, som ban vid
bevillningsafgiftens bestämmande anser sig berättigad att tillgodonjuta,
har af Komitén i nu förevarande § bibehållits. Af
tvenne vid komitébetänkandet fogade, utaf Filosofie Doktorn A.
Hedin och Professoren H. L. Rydin afgifna reservationer framgår,
att inom Komitén framställts yrkanden i den syftning, att sjelfdeklaration
måtte varda hvarje skattskyldig ålagd. Sådane
yrkanden hafva dock af Komiterades flertal afslagits, enär
Komiterade, på sätt i »den speciela motiveringen» (p. 81) yttras,
af skäl, som dels i Bevillningsbetänkandet af den 2 Juli 1859,
dels ock i Förberedande Skattejemkningskomiténs betänkande
finnas utvecklade, ansett sig böra afstå från försöket att i vår
skattelagstiftning införa »nyheten» af obligatorisk sjelf deklaration.

De af Komiterade i berörda afseende åberopade skäl återfinnas
i Förberedande Skattejemkningskomiténs betänkande den
20 Oktober 1876 under p. 49 och 50. Då omförmälda skäl,
enligt Kammarrättens uppfattning, blifvit till hufvudsaklig del
vederlagda i den utredning af denna fråga, som Professoren
By din lemnat såväl i den af honom afgifna, vid Skattejemkningskomiténs
betänkande fogade reservation, som ock i Professoren
Rydins reservation mot Skatteregleringskomiténs ifrågavarande
förslag, torde det tillåtas Kammarrätten att, till
undvikande af allt för stor vidlyftighet i detta utlåtande, få
till sistnämnda reservationer hänvisa. Uti det af Kammarrätten
den 30 November 1877 afgifna underdåniga yttrande
öfver Skattejemkningskomiténs förslag har framhållits, hurusom
Kammarrätten vid handläggning af bevillningsmålen kommit
till den uppfattning, att en bland de väsentligare bristerna i
nu gällande bevillningsstadga förefinnes deruti, att enligt densamma
skattskyldig icke åligger att sjelf meddela uppgift om
sin inkomst, till följd hvaraf i afseende å de fleste skattskyldige
nästan all objektiv grund saknas för bedömande af deras
inkomsters belopp. Denna uppfattning har sedermera icke
undergått någon förändring, utan Kammarrätten anser fort -

farande synnerlig vigt hvila derpå, att de skattskyldige förpligtas
att afgifva dylika uppgifter, samt att i sammanhang
dermed stadgas icke blott sådane påföljder för uraktlåtenhet
att aflemna uppgifterna, som kunna medföra åsyftad verkan,
utan äfven ansvar för meddelande af afsigtligt falska uppgifter.
Dessa uppgifter torde böra meddelas skriftligen enligt
faststäldt formulär och synas lämpligen kunna aflemnas å
landet till häradsskrifvaren vid de årliga uppbördsstämmorna,
vid hvilka i allt fall de skattskyldige skola sjelfve eller genom
ombud närvara. Dock torde det böra tillåtas allmogen och mindre
skrifkunniga personer att muntligen meddela sina uppgifter,
som dervid böra af häradsskrifvaren upptecknas.

Emot den obligatoriska sjelfdeklarationen har Skatte] emkningskomitén
anmärkt, bland annat, att, derest hvarje enskild skattskyldig
skulle åläggas att meddela uppgift om sina inkomsters
belopp, några uppskattningsnämnder icke torde böra finnas, utan
uppgifterna granskas af någon tjensteman och, der de icke vore
bevisligen felaktiga, derefter tjena till grund för bevillningens
påförande. Denna anmärkning synes dock icke ega den vigt,
man åt densamma velat gifva, då det ju kan inträffa, att antingen
uppgift ej varder af den skattskyldige meddelad eller aflemnad
uppgift befinnes vara af den beskaffenhet, att den ej kan läggas
till grund för bevillningens påförande. I sådane fall måste nemligen
taxeringen grundas på uppskattning af den skattskyldiges
beskattningsbara inkomst, hvilken uppskattning torde böra verkställas
icke af tjensteman, utan af folkvalda nämnder.

I afseende å redaktionen af ifrågavarande § i Komiténs förslag
får Kammarrätten, i likhet med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Skaraborgs län, anmärka, hurusom föreskriften
derom, att sådan uppgift, hvars offentliggörande den skattskyldige
icke uttryckligen medgifvit, skall efter begagnandet till
den skattskyldige återställas eller bevisligen förstöras af den,
som uppgiften emottagit, i många fall ej torde kunna fullgöras.
Det synes derföre lämpligt, att det i slutet af första

punkten förekommande stadgande »skolande, sedan frågan om
samme skattskyldigs bevillningsafgift blifvit afgjord, sådan uppgift
till honom återställas eller bevisligen förstöras af den, som
densamma emottagit», erhåller följande lydelse: »egande skattskyldig,
sedan frågan om hans bevillningsafgift blifvit afgjord,
att sådan uppgift uppå anmälan återbekomma».

Taxeringsmyndigheternas sammansättning och befogenhet.

I fråga om ortbeskattningsnämndernas antal, sammansättning
och åligganden innefattar Komiténs förslag icke några mera väsentliga
afvikelser från nu gällande bevillningsstadga. Komitén
har nemligen bibehållit nu befintliga Bevillningsberedningar, Taxeringsnämnder
och Pröfningsnämnder.

De hufvudsakligaste förändringar, som i detta ämne af Komitén
föreslagits, äro i allmänna drag följande. Af den »speciela motiveringen»
(p. 81) inhemtas, att Komitén, som för sin del ej kunnat biträda
väckt förslag om verkställandet genom särskild myndighet af förberedande
undersökningar till utrönande af fastigheters värde och
inkomsters belopp, i stället trott, att bevillningsberedningarnes
ordförande, med omsigt valde och utrustade med något större befogenhet,
skulle kunna i detta hänseende göra tillfyllest. Genom
ett och annat tillägg till eller ändring i äldre stadganden — för
hvilka tillägg och ändringar en redogörelse jemväl lemnas i omförmälda
motivering (1. c.) — har Komitén velat framhålla de
större kraf, som borde ställas på denne funktionär. I samband
med den ändrade ställning och större befogenhet, som bevillningsberedningens
ordförande enligt förslaget skulle erhålla, har Komitén
föreslagit minskning i nämnda berednings ledamöters antal.
I fråga om arbetstiderna för ortbeskattningsnämnderna likasom
beträffande vissa andra tidsbestämmelser hafva Komiterade föreslagit
åtskilliga genomgripande förändringar i syfte dels att i

allmänhet åt ärendenas behandling tillförsäkra all den skyndsamhet,
som med deras sorgfälliga utredning är förenlig, dels
ock särskildt att, såvidt möjligt, bereda utväg för slutbehandling
af frågorna från en taxeringsperiod, innan en ny sådan inträder.
(»Speciel motivering», p. 82.)

De af Komitön sålunda föreslagna förändringarne kan Kammarrätten
icke tillstyrka. I det stora hela synes nemligen denna
del af förslaget icke kunna betraktas såsom en förbättring
af nu gällande bevillningsstadgas bestämmelser i motsvarande
del. Komiterades åstundan att påskynda taxeringsärendenas
behandling har föranledt Komiterade att föreslå sådane tidsbestämmelser,
som ovilkorligen måste medföra vissa menliga
påföljder i afseende å såväl statens som den skattskyldiges
rätt. Grenom dessa tidsbestämmelser uppstå nemligen icke blott
för vederbörande tjensteman utan äfven för beskattningsmyndigheterna
sj elfva så stora svårigheter för ett noggrannt och
omsorgsfullt uppfyllande af dem tillhörande åligganden, att
det är högeligen att befara, att produkten af deras arbete
kommer att blifva af underhaltig beskaffenhet. Den af Komitén
föreslagna inskränkning af besvärstiden måste jemväl vara till
hinder för den skattskyldige vid försök att åvägabringa sådan
utredning, att han må kunna med något hopp om framgång söka
ändring uti en oriktig taxeringsåtgärd. Yid betraktande af förslaget,
särskildt i fråga om berörda tidsbestämmelser, får man
deraf det intryck, att Komiterade synas hafva i icke ringa mån
underskattat vigten af ortbeskattningsmyndigheternas arbete och
de vederbörande tjensteman åliggande bestyr vid taxeringen. En
sådan uppfattning delas icke af Kammarrätten, enär bestämmelser,
hvilka vid tillämpningen- medföra svårigheter för arbetets
noggranna och sorgfälliga utförande under de första stadierna
af taxeringen, jemväl föröka antalet af de särskilda
fall, i hvilka myndigheterna i högre instanser skulle nödgas
ingripa för att rätta begångna fel. Det torde också ligga i sakens
natur, att Komiterades syfte att bereda utväg förslutbehandling

af frågorna från en taxeringsperiod, innan en ny sådan inträder,
bäst skulle vinnas, om taxeringen just under de första stadierna
kunde verkställas med den noggrannhet, att anledningar till rättelse
mindre ofta förekommo.

Utan tvifvel hafva Komiterade i den del af förslaget, som
går ut på inrättande af en Öfverskattenämnd, velat finna en motvigt
mot de brister, som i fråga om ortbeskattningsmyndigheternas
verksamhet vidlåda nu gällande bevillningsstadga och hvilka
brister, enligt Kammarrättens, af flere utaf Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande delade uppfattning, icke skulle afhjelpas
genom de af Komiterade föreslagna ändringar. Kammarrätten,
som i motsats till Komiterade icke kan betrakta inrättandet af
en Öfverskattenämnd med den sammansättning och befogenhet,
Komiterades flertal åt en sådan institution gifvit, såsom ett botemedel
i ofvanberörda afseende, anser sig deremot böra vidhålla
den åsigt angående sättet för taxeringens ordnande under dess
första skeden, som Kammarrätten i det underdåniga utlåtandet
öfver Skattejemkningskomiténs förslag redan haft tillfälle att uttala.
Det torde nemligen vara en allmänt erkänd sanning, att
framgången af ett företag är i väsentlig mån beroende af beskaffenheten
utaf det förslag, som för företagets åvägabringande
må hafva blifvit uppgjordt. Bevillningstaxeringen utgör ej härifrån
något undantag. Taxeringslängderna utvisa nogsamt, hurusom
de af B e villningsb er e dningar n e föreslagna taxeringsvärden å
fastighet och taxeringsbelopp af inkomst endast i jemförelsevis
få fall blifvit af taxerings- och pröfningskomitéerna ändrade. Just
med afseende härå är det af vigt, att synnerlig omvårdnad egnas
deråt, att förslagen till taxeringsvärden och taxeringsbelopp varda
upprättade med noggrannaste iakttagande såväl af alla de upplysningar,
hvilka af inkomna uppgifter eller eljest kunna vinnas,
som af bevillningsförordningens föreskrifter i öfrigt. Då hos det
öfvervägande flertalet af de personer, hvilka inväljas såsom ledamöter
i beskattningsnämnderna, icke torde kunna förutsättas de
kunskaper, den skicklighet samt ofta ej heller det tillfälle till

tidsuppoffring, som oundgängligen erfordras för att från ej sällan
vidlyftiga handlingar sammanleta och derefter mot hvarandra
väga de mångfaldiga omständigheter, hvilka för åstadkommande
af en rättvis och jemn taxering måste beaktas, vore det enligt
Kammarrättens åsigt önskvärdt, att allenast sjelfva bestämmandet
och fastställandet af taxeringsvärdet å fastighet samt beskattningsbara
beloppet af inkomst öfverlemnades åt taxeringsmyndigheterna
och att vidtagandet af öfriga förberedande åtgärder, som erfordras
för bevillningsafgiftens åstadkommande, ålades tjensteman under
tjenstemannaansvarigket och under kontroll af myndighet, som
det skulle tillhöra att öfvervaka, huruvida tjenstemannen behörigen
fullgjort berörda åligganden, samt att i annan händelse söka
undanrödja följden af den förelupna felaktigheten.

Under förutsättning att obligatorisk sjelf deklaration blefve
införd och att förhållandena under det år, som före taxeringsåret
senast förflutit, lades till grund för löpande årets taxering,
synes det Kammarrätten, att för vinnande af önskvärd skyndsamhet
vid taxeringen en annan och lämpligare utväg än den
af Komiterade föreslagna kunde ifrågasättas, nemligen borttagande
af bevillningsberedningarne och inskränkning af ortbeskattningsnämndernas
antal till Taxeringsnämnder och Pröfningsnämnder.
Emellertid och då vid sj elfva taxeringsarbetet synnerlig vigt
hvilar derpå, att kännedom om de till taxering förekommande
fastigheterna och de skattskyldige personernas förmögenhetsförhållanden
samt om öfriga omständigheter, hvilka kunna på
taxeringen inverka, förefinnes inom taxeringsnämnden, samt det
synes Kammarrätten uppenbart, att kännedomen om lokala och
personliga förhållanden skall ur desto rikligare och tillförlitligare
källa tillföras nämnden, ju mera begränsadt området för taxeringskretsen
är och ju större antalet af taxeringsnämndens ledamöter
blifver, anser Kammarrätten, att, derest taxeringen skall i första
hand verkställas af taxeringsnämnder, taxeringsdistrikten böra
inskränkas till dé nuvarande beredningsdistriktens omfång samt
att taxeringsnämnderna erhålla sådan sammansättning, som med

afseende å antalet ledamöter och olika klasser skattskyldige må
finnas erforderlig.

Ehuru Kammarrätten på anförda skäl finner Komiterades
förslag i fråga om ortbeskattningsmyndigheternas antal och verksamhetsområde
i allmänhet mindre tillfredsställande och således
måste afstyrka samma förslag, anser sig Kammarrätten dock icke
böra underlåta att jemväl framställa de anmärkningar, till hvilka
granskningen af de föreslagna speciela stadgandena i vissa afseenden
föranledt.

Bevillningsberedningarne.

§ 25.

Beträffande den af Komitén föreslagna »kombination» af
mantals- och taxeringslängderna anser sig Kammarrätten endast
höra hänvisa till de anmärkningar, flere af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i detta afseende framstält.

I denna § har föreslagits stadgande derom, att mantals- och
taxeringslängden för året, sedan densamma, hvad mantalsskrifningen
angår, blifvit i föreskrifven tid och ordning granskad,
skall jemte dertill hörande för mantalsskrifningen aflemnade uppgifter
och handlingar till bevillningsberedningens ordförande aflemnas
inom Mars månads utgång. I fråga om mantalslängdens
granskning stadgas i § 10 af Nådiga Eörordningen den 20 Juli
1861 angående mantals- och skattskrifningarnes förrättande, att
nämnda längd skall af vederbörande mantalsskrifningsförrättare
före slutet af Mars månad aflemnas till pastor samt sedermera
undergå granskning å för sådant ändamål utlyst socknestämma,
som ovilkorligen skall hållas under förra hälften af April månad,
hvarefter det åligger pastor att, så fort ske kan, låta längden
med dertill hörande uppgifter och öfriga handlingar tillställas å
landet kronofogden och i stad magistraten, för att tjena till ledning
och upplysning vid bevillningstaxeringen för samma år.
Då nu ifrågavarande, af Komitén föreslagna stadgande, såvidt

det afser tidpunkten för omförmälda längds aflemnande, följaktligen
står i strid mot anförda stadgandet i gällande mantalsskrifningsförordning,
lärer det vara af nöden, att ändring härutinnan
vidtages antingen i sistnämnda förordning eller i Komiténs
förslag.

§ 26.

I sista punkten af denna § föreskrifves, att ordförande eller
ledamot i beredningen bör afträda, då fråga om bestämmandet af
hans egen bevillningsskyldighet inom beredningen förekommer.
Enligt förslaget i 43 § skall, vid taxeringsnämnds sammanträde,
ledamot af nämnden afträda, då fråga förekommer om bestämmandet
icke blott af hans egen, utan äfven af hans föräldrars,
barns eller syskons bevillning. Något motsvarande stadgande är
i fråga om pröfningsnämnd och öfverskattenämnden icke föreslaget.

Då omförmälda stadgande i § 43 är, såsom det synes Kammarrätten,
bygdt på fullt rättsenlig grund och giltig anledning icke
torde förefinnas att, på sätt i förslaget egt rum, antingen inskränka
eller alldeles lemna å sido dylikt stadgande i fråga om
bevillningsberedning, pröfningsnämnd och öfverskattenämnden,
anser Kammarrätten berörda stadgande böra utsträckas äfven
till sistnämnda trenne beskattningsmyndigheter och torde, i händelse
denna åsigt godkännes, stadgandet efter erforderlig omarbetning
lämpligen kunna insättas såsom ett särskildt moment
uti den af Komiterade föreslagna, bland »allmänna föreskrifter»
intagna § 69.

I öfverensstämmelse härmed torde hela sista punkten af nu
ifrågavarande § 26 böra uteslutas.

§ 27.

I likhet med hvad åtskilliga af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anmärkt, anser Kammarrätten det vara af vigt,
att i bevillningsförordningen införes stadgande derom, att bered -

ningens förslag och protokoll skola under viss tid före taxeringsnämndernas
sammanträden tillhandahållas kronans ombud vid
dessa nämnder, på det ombudet mä beredas tillfälle att före
nämnda sammanträden af omförmälda förslag och protokoll
taga del.

'' § 28.

Denna § i förslaget lyder sålunda: »Skattskyldig, som är
missnöjd med beredningens förslag, i hvad det angår vare sig
honom sjelf eller annan skattskyldig, eger att hos taxeringsnämnden
uppgifva de skäl och styrka de förhållanden, på grund
hvaraf han anser detta förslag böra ändras eller ogillas». I den
»speciela motiveringen» (p. 83) yttra Komiterade härom: »Det
införda tillägget: ”i hvad det angår vare sig honom sjelf eller
annan skattskyldig” afser allenast att fullt tydligt uttala en
rättighet, för hvars utöfvande redan den förut gällande ordalydelsen
ej lagt något hinder i vägen. Stadgandets befogenhet,
särskildt ur synpunkten af den kommunala beskattningen, ligger
i öppen dag.»

Såvidt Kammarrätten varit i tillfälle att erfara, har åt det
stadgande, som återfinnes i § 38 af nu gällande bevillningsförordning,
hittills icke gifvits sådan tolkning, att rättigheten
för skattskyldig att hos taxeringskomitén anmäla missnöje med
bevillningsberedningens förslag ansetts sträcka sig utöfver den
del af samma förslag, som rört den skattskyldige sjelf. Ej heller
hafva bevillningsstadgans särskilda bestämmelser i öfrigt angående
rättighet att i högre instans öfverklaga beskattningsmyndighets
åtgärder och beslut tillförene ansetts kunna tillämpas
så, att skattskyldig tillerkänts befogenhet att söka ändring
i åtgärd eller beslut, som afsett annan skattskyldigs beskattning.
Vid jemförelse af de utaf Komitén föreslagna stadganden
uti denna § samt §§ 51 och 61 äfvensom Komiténs »speciela
motivering» vid §§ 28 och 51 framgår dock otvifvelaktigt,

att Komiterade velat införa en snart sagdt obegränsad besvärsrätt
i bevillningsmål.

Sådane stadganden i bevillningsförordningen, som, i likhet
med de af Komitén föreslagna, afse att åt skattskyldig inrymma
rättighet att öfverklaga frågor angående annan skattskyldigs
beskattning, måste Kammarrätten på det lifligaste
afstyrka. Vid bibehållande af det qvotitetssystem, på hvilket
den direkta beskattningen i vårt land är grundad, synes nemligen
någon afvikelse icke böra ega rum från den grundsats,
att rättighet för skattskyldig att söka ändring i en viss taxeringsåtgärd
göres beroende deraf att densamma omedelbart inverkar
på den klagandes rätt. Om man uteslutande tager i
betraktande den skattskyldiges förhållande till staten, så lärer
icke från denna synpunkt kunna med fog påstås, att . på en
skattskyldigs rätt inverkar huruvida en annan skattskyldig
varder rättvist beskattad. Det mera eller mindre lagstridiga
eller eljest oriktiga, som må hafva förekommit vid den senares
beskattning, kan för visso icke ega inverkan på taxeringen af den
förres beskattningsbara inkomst. Äfven om man för stadgande om
rättighet för skattskyldig att öfverklaga annan skattskyldigs
taxering vill finna en grund i den uppfattningen, att den förre
skulle ega ett medelbart intresse deraf att beskattningen i allmänhet
och således äfven i hvarje särskildt förekommande fall
verkställes i enlighet med bevillningsförordningens föreskrifter
och verkliga förhållanden, så torde dock de rätta målsmännen
vid beifrande af förelupna felaktigheter i taxeringen vara just
den skattskyldige, hvars beskattning förmenas vara oriktig, i
det fall att hans rätt blifvit förnärmad, samt Kronans ombud
i de fall, då taxeringsbeloppet satts för lågt i förhållande
till verkliga beskattningsbara inkomsten eller i öfrigt vid
taxeringen det allmännas rätt icke blifvit behörigen iakttagen.

Det förhållande, att bevillningen lagts till hufvudsaklig
grund för den kommunala beskattningen, har visserligen gifvit

anledning till att i bevillningsstadgan inrymma rättighet för
vederbörande kommun att anföra besvär öfver pröfningskomités
beslut i taxeringsfrågor. Denna inom vissa gränser bestämda
rättighet har tvifvelsutan ansetts betingad, bland annat, deraf, att
kommunens intresse af taxeringens utgång i vissa fall icke sammanfaller
med statens intresse. Komiterade hafva också ansett,
att befogenheten af ifrågavarande, utaf Komiterade föreslagna
stadgande angående rättighet för skattskyldig att öfverklaga
annan skattskyldigs taxering framginge särskildt ur synpunkten
af den kommunala beskattningen. Om det än bör erkännas,
att en skattskyldig just i sin egenskap af medlem af en viss
kommun eger ett verkligt intresse deraf, att den taxering, som
åsättes en annan skattskyldig medlem af samma kommun,
varder rättvis, så synes det dock, å andra sidan, icke kunna
med fog påstås, att detta intresse, der det kan anses berättigadt,
är något annat än det för kommunens samtliga medlemmar
gemensamma intresset af nämnda taxerings utgång.
Men den naturlige representanten för detta gemensamma intresse
är ingen annan än kommunen sjelf. Det sätt, hvarpå
kommunens beslutande rätt i allmänhet utöfvas, är i kommunallagarne
bestämdt och de i dessa lagar i sådant afseende förekommande
stadganden äro äfven tillämpliga då fråga väckes,
huruvida en viss skattskyldig persons bevillningstaxering skall
af kommunen i högre instans öfverklagas eller icke. Om nu i
bevillningsförordningen införes rättighet för skattskyldig att
öfverklaga annan skattskyldigs beskattning, så beredes derigenom
utväg för den förre att, •— i strid mot öfriga kommunmedlemmars
i laglig ordning fattade och tilläfventyrs af
vederbörande högre myndighet, i anledning af den enskilde
kommunmedlemmens klagan, faststälda beslut, — genom alla
instanser draga klagan öfver annan skattskyldig påförd, af
kommunen i dess helhet redan godkänd bevillningsafgift.
Olämpligheten af ett stadgande, hvarigenom en enskild kommunmedlem
sättes i stånd att i visst fall kringgå det beslut,

kommunen i dess helhet i samma fråga fattat, torde dock ligga
i öppen dag.

Om således den uppfattningen är riktig, att de intressen,
som i verkligheten beröras vid frågan om en viss skattskyldig
persons taxering, redan enligt nu gällande bevillningslagstiftning
äro i tillfälle att genom sina naturliga målsmän bevaka
sin rätt, så följer häraf att man vid uppsökandet af den allmänna
rättsgrunden för ett stadgande, sådant som det'' af
Komiterade föreslagna, råkar i förlägenhet. Ett sådant lagstadgande
lärer icke heller vara egnadt att minska det rådande
missnöjet med den nuvarande bevillningslagstiftningen.
Det synes också Kammarrätten särdeles anmärkningsvärdt,
att Komiterade, hvilka ryggat tillbaka för införande af obligatorisk
sjelfdeklaration, som i grunden dock utgör en vädjan till
hvarje skattskyldig medborgares rättskänsla, icke tvekat att
föreslå ett stadgande, som kan leda till införande af ett legaliseradt
angifvelsesystem med dess oundvikliga följder af
split och missämja de särskilda samhällsmedlemmarne emellan.

Äfven anser sig Kammarrätten böra erinra, att den föreslagna
rättigheten för skattskyldig att öfverklaga annan
skattskyldigs beskattning, särdeles med den formulering,
den i § 51 derom förekommande bestämmelse erhållit, är så
vidsträckt, att något hinder ej lärer möta för missnöjd skattskyldig
att föra klagan äfven öfver sådana åtgärder, som ej
hafva omedelbart inflytande på viss skattskyldigs taxering,
såsom t. ex. infordrande af uppgifter m. m., till följd hvaraf
genom berörda stadgande ytterligare beredes tillfälle att med
tvifvelsutan mången gång obefogade rättegångar besvära och
upptaga tiden för såväl myndigheter som andra skattskyldige.

Taxeringsnämnderna.

§ 33.

1 afseende å tidpunkten för taxeringsförrättningarnes afslutande
får Kammarrätten åberopa hvad Kammarrätten förut

i allmänhet anmärkt angående de af Komiterade föreslagna
tidsbestämmelser.

§ 35.

Ehuru den »speciela motiveringen» (p. 83) torde gifva vid
handen, att de ändringar, motsvarande § 45 i nu gällande bevillningsstadga
undergått uti förslaget, äro att anse endast såsom
redaktionsförändringar, torde dock icke böra lemnas utan
uppmärksamhet, att ifrågavarande § i förslaget blifvit så alfattad,
att densamma i tillämpningen kommer att leda dertill, att antalet
af taxeringsnämnds ledamöter i vissa fall varder större
och i andra fall mindre, än som blir följden af de i fråga om
taxeringskomitéernas sammansättning nu gällande bestämmelser,
hvadan förslaget innefattar jemväl en ändring i sak.

§ 36.

Då, enligt förslaget, det skall åligga i Stockholm Öfverståthållareembetet
och i öfriga städer magistraten att underrätta
de till ledamöter eller suppleanter i taxeringsnämnd valde
personer om det dem gifna uppdrag, synes också anmälan om
inträlfadt förfall för någon af de valde lämpligen böra göras i
Stockholm hos Öfverståthållareembetet och i öfriga städer hos
magistraten; och torde tredje punkten af denna § böra i öfverensstämmelse
härmed omredigeras.

§ 43.

I fråga om det i slutet af denna § förekommande stadgande
åberopas Kammarrättens yttrande vid § 26.

§ 47.

I denna § har föreslagits en minskning i antalet af de personer,
hvilka taxeringsnämnd har att föreslå till ledamöter i
samma års pröfningsnämnd. Då denna förändring, för hvilken

Komiterade icke anfört något skäl, enligt Kammarrättens uppfattning
hvarken betingas af Komiténs förslag i öfrigt angående
taxeringsmyndigheternas sammansättning eller eljest synes medföra
någon fördel, får Kammarrätten afstyrka samma förändring.

Likaledes torde det vara föga lämpligt att stadga, det berörda
förslag skall upprättas medelst sluten omröstning, enär
derigenom skulle försvåras behörigt iakttagande af de i § 49
förekommande bestämmelser om pröfningsnämnds sammansättning
med hänsyn till olika klasser af skattskyldige.

I händelse Komiténs förslag att från 4 till 3 minska antalet
af de personer, som skola af taxeringsnämnd föreslås till
ledamöter i pröfningsnämnden, varder godkändt, får Kammarrätten
hemställa, huruvida icke, i enlighet med hvad Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Yesterbottens län anmärkt,
i denna § bör införas stadgande derom att, såvidt förhållandena
sådant medgifva, två af de föreslagne skola vara egare af fastighet
och den tredje näringsidkare eller löntagare.

Pröfningsnämnderna.

§ 48.

Af hvad Kammarrätten förut i allmänhet anfört angående
de af Komiterade föreslagna tidsbestämmelser följer, att Kammarrätten
icke kan biträda Komiténs förslag i fråga om tidpunkten
för pröfningsnämndernas sammanträden.

§ 51.

I öfverensstämmelse med den af Kammarrätten vid § 28
uttalade åsigt torde de i § 51 förekommande orden »eller framställa
anmärkningar i anledning af taxeringsnämnds vidtagna
åtgärder och beslut» böra uteslutas.

§ 52.

I denna § har med ändring af nu gällande bevillningsstadgas
bestämmelser i § 64 föreslagits, att pröfningsnämnd skall

ega att inom sig utse ordförande i de fall att landshöfding är
förhindrad att bevista nämndens sammankomster; men på de
af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands,
Kalmar och Skaraborgs län anförda skäl anser Kammarrätten
de i berörda afseende nu gällande bestämmelser böra bibehållas.

I anledning af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Skaraborgs län anmärkt rörande svårigheten att i vissa
fall tillämpa stadgandet derom att vid lika röstetal den mening
skall blifva gällande, som länder till den skattskyldiges förmån,
synes det Kammarrätten att, till undanrödjande af sådan
svårighet, omförmälda stadgande bör ändras i den riktning, att,
om rösterna utfalla lika, den mening skall gälla, som länder
till den skattskyldiges förmån, men der denna grund ej kan
tillämpas, frågan skall afgöras genom lottning.

Mom. 1. På förut anförda skäl kan Kammarrätten ej tillstyrka
Komiténs förslag till ändring af de i § 68 af nu gällande
bevillningsstadga i fråga om aflemnande af pröfningsnämndens
protokoll förekommande tidsbestämmelser.

Mom. 3. I anledning af hvad flere utaf Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande anmärkt mot denna del af förslaget,
anser sig Kammarrätten böra afstyrka antagande af detta
moment.

Öfyerskattenämnden.

Enligt Komiténs förslag skall högsta pröfningsrätten i taxeringsfrågor
tillkomma en Öfverskattenämnd med den sammansättning,
som i § 60 af förslaget angifves. Eör nämndens åligganden
redogöres i § 62. Skälen till Komiténs beslut att föreslå
inrättandet af en Öfverskattenämnd hafva varit, yttra
Komiterade, »många och betydande». Dessa skäl äro närmare
angifna i den »allmänna motiveringen» (p. 72—74).

Då, enligt Kammarrättens uppfattning af förslaget, Öfverskattenämnden
skulle kafva till knfvndsaklig uppgift dels att
uti taxeringsfrågor i sista instans skipa rättvisa mellan staten
eller kommun, å ena, ock den skattskyldige, å andra sidan,
dels ock att öfvervaka att bevillningsförordningens föreskrifter
blifva öfver allt i riket likformigt tolkade ock tillämpade, torde
det tillåtas Kammarrätten att framställa de anmärkningar i
dessa begge a-fseenden, till kvilka granskningen af förslaget
gifvit anledning.

Beträffande den första af berörda uppgifter anser sig Kammarrätten
böra erinra, att den Förberedande Skattejemkningskomitén
i förut omförmälda betänkande framställt ett med nu
föreliggande likartadt förslag. Sistnämnda förslag gick dock ut
derpå, att öfverskattenämnden skulle vara icke en nämnd utan
en domstol ock dess ledamöter domare. Enligt Skatteregleringskomiténs
nu förevarande förslag skulle deremot den ifrågasatta
öfverskattenämnden utgöra allenast en inför lagen oansvarig
samvetsnämnd ock icke skilja sig från ortbeskattningsnämnderna
i vidare mån, än som följer af denna nämnds öfverordnade ställning.
En af Komiténs ledamöter, Professoren Rydin, kar i sin
ofvannämnda reservation på ett, såsom det synes Kammarrätten,
öfvertygande sätt ådagalagt, kurusom Komiténs förslag i denna
del icke står i öfverensstämmelse med den svenska konstitutionens
anda ock ej keller med nödvändigket framgår ur sjelfstyrelseprincipen.
Till kvad Professoren Rydin från dessa synpunkter
mot förslaget anfört synes från Kammarrättens sida ej något
vara att lägga.

I fråga om lämpligketen af den föreslagna anordningen att
åt en öfverskattenämnd öfverlemna afgörandet af besvär öfver
pröfningsnämndernas beslut har Kammarrätten redan i det underdåniga
utlåtandet den 30 November 1877 öfver Skattejemkningskomiténs
förslag uttalat sina betänkligheter. De skäl,
som föranledde Kammarrätten att afstyrka Skattejemkningskomiténs
förslag om införande af en öfverskattenämnd såsom sista in -

stans i bevillningsmål, synas i hufvudsakliga delar ega ännu
större vigt i afseende å nu förevarande förslag. Vid såväl bevillningsberedningarne
som taxerings- ocb pröfningsnämnderna utgör
nemligen ledamöternas personliga kännedom om de till taxering
förekommande fastigheterna och om de skattskyldige personernas
förmögenhetsförhållanden samt om öfriga omständigheter, hvilka
kunna inverka på taxeringen, en hufvudsaklig grund för beslutet.
De uppgifter, som skola meddelas myndigheterna till ledning vid
taxeringen, äro endast för vissa fall påbjudna och ofta till innehållet
mindre fullständiga, hvadan de torde för det afsedda
ändamålet i allmänhet befinnas ganska otillfredsställande. Komitén
har visserligen i den del af förslaget, som afser meddelande
af uppgifter till ledning vid'' taxeringen, föreslagit någon
utvidgning af skyldigheten att aflemna sådane uppgifter,
men bestämmelserna härutinnan åsyfta hufvudsakligen sådana
inkomster, som härflyta af skattskyldig persons anställning i
allmän eller enskild tjenst, och beröra ingalunda sådana inkomster,
hvilka, såsom förhållandet är • med inkomst af kapital
och rörelse, till följd af sin natur mest undandraga sig
offentligheten. Flertalet af de skattskyldige aflemnar alldeles
icke någon uppgift angående värdet af sina fastigheter eller
beloppet af sina inkomster. Sällan förekommer, att vid beskattningskomitéerna
de skattskyldige ens höras uti dem rörande
beskattningsfrågor, äfven om föreslagen beskattning på kronoombuds
yrkande eller till följd af någon ledamots i taxeringseller
pröfningsnämnds meddelanden höjes.

Helt annorlunda gestaltar] sig förhållandet, då besvär öfver
pröfningsnämnds beslut skola af en för hela riket gemensam myndighet
afgöras. Hos en sådan myndighet kan nemligen blott undantagsvis
förutsättas tillgång till den »lokalkännedom och sakkunskap»,
som enligt Komiterades åsigt bör hos öfverskattenämnden
förefinnas, derest icke »rättigheten att höja eller sänka bevillningsbelopp
skall i sin utöfning medföra högst betänkliga
följder». Det lärer få anses uppenbart, att det icke ligger inom

möjlighetens gräns att så sammansätta omförmälda öfverordnade
myndighet, att ledamöterna i densamma ega kännedom om hvarje
inom riket belägen fastighets verkliga värde och om hvarje
skattskyldigs inkomst och förmögenhet. Den sammansättning,
öfverskattenämnden enligt komitépluralitetens förslag skulle erhålla,
innebär ingalunda någon vederläggning af denna uppfattning.
Komiterade hafva nemligen icke ens ifrågasatt, att hos de
personer, som af Kong! Maj:t skulle förordnas till ordförande
och föredragande eller af .Riksdagens kamrar skulle väljas till
ledamöter i öfverskattenämnden, skola finnas den »lokalkännedom
och sakkunskap», hvarpå komiterade lägga så stor vigt. Men
komiterade hafva sökt tillmötesgå sistnämnda kraf genom att i
öfverskattenämnden bereda plats åt tvenne af vederbörande pröfningsnämnd
valde ledamöter, hvarigenom också, på sätt komiterade
i den »allmänna motiveringen» (p. 73) yttra, »ett tillfälle är beredt
att låta olika kategorier af skattskyldige deltaga i frågornas
behandling och i mån af deras berättigande göra sina åsigter
gällande». Om man än lemnar alldeles å sido det förhållande,
att förslaget icke innehåller någon bestämmelse derom, att
pröfningsnämnderna vid valet af de tvenne ledamöterna i öfverskattenämnden
skola taga hänsyn till olika kategorier skattskyldige,
på det att derigenom må förhindras, att de valde blifva endast
jordegare, eller endast löntagare, eller endast rörelseidkare,
så är det dock icke tänkbart, att de personer, hvilka hvarje pröfningsnämnd
sålunda skall utse till ledamöter i öfverskattenämnden,
i allmänhet skola tillföra denna nämnd erforderlig tillgäng
på »lokalkännedom och sakkunskap». Eastheldre torde erfarenheten
hafva ådagalagt, att inom de nuvarande pröfningskomitéerna,
såsom Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Wermlands län
erinrat, »såväl fasta egendomars beskaffenhet till areal och jordmån
m. m. samt deraf beroende värden, som personers näring
och rörelse med deraf påräknelig inkomst, med få undantag, varit
obekanta för andra ledamöter af Komitén än den ledamot, som
tillhört den ort, hvars förhållanden i nämnda hänseenden kommit

i fråga; och på hvilken ledamots åsigt samt de upplysningar, han
kunnat meddela, Komitén således måst grunda sitt omdöme». Häraf
blir också, enligt Kammarrättens förmenande, den följd, att öfverskattenämnden
i de allra flesta fall nödgas grunda sitt beslut
på de upplysningar, nämndens ledamöter från pröfningsnämnderna
kunna hafva att meddela; och då, efter hvad ofvan berördt är,
dessa upplysningar, äfven om de begge ledamöterna från samma
pröfningsnämnd icke äro af olika åsigt, i de flesta fall måste blifva
af ganska tvifvelaktigt värde, är det att befara, att öfverskattenämndens
beslut icke alltid varder af den beskaffenhet, att
hvarje tanke på godtycklighet i beskattningen måste anses oberättigad.

Om man erkänner omöjligheten att gifva den myndighet,
som skall upptaga besvär öfver pröfningsnämnds beslut, sådan
sammansättning, som bereder myndigheten erforderlig personlig
kännedom om fastigheters verkliga värden samt skattskyldiges
inkomster och förmögenhet, så lärer häraf följa, att de genom
besvären öfver pröfningsnämnds beslut fullföljda frågor hos
den öfverordnade myndigheten antaga tvistemåls natur. Af
denna orsak måste också vid afgörandet af besvären pröfningen,
efter det vederparten blifvit hörd, grundas uteslutande
på den bevisning, som i målet förelcomtnit. Den personliga
kännedom, som eu eller annan af myndighetens ledamöter
tillfälligtvis kan ega om en viss fastighets värde eller
en viss klagandes förmögenhetsförhållanden, får följaktligen
ej i någon mån på beslutet inverka. I motsatt fall skulle ju
synnerlig orättvisa vederfaras öfriga klagande, om hvilkas förmögenhetsförhållanden
myndighetens ledamöter saknade all
personlig kännedom. Af Komiterades yttrande i den »allmänna
motiveringen» (p. 74) framgår dock otvetydigt, att Komiterade
icke fordrat, att öfverskattenämndens beslut skola grundas på
förebragt bevisning. Fastheldre hafva Komiterade genom vissa
af dem föreslagna bestämmelser, om hvilka Kammarrätten i
detta sammanhang ej lärer behöfva närmare yttra sig, lagt

störa hinder i vägen för den skattskyldiges försök att åstadkomma
nöjaktig bevisning till stöd för sin klagan.

Vidkommande den andra af ofvanomförmälda uppgifter för
Öfverskattenämnden eller den att öfvervaka, att bevillningsförordningens
föreskrifter blifva öfver allt i riket likformigt
tolkade och tillämpade, får Kammarrätten i allmänhet hänvisa
till de erinringar, som dels af Komiténs ordförande och dels
af flere utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i detta
afseende gjorts. Det synes också Kammarrätten uppenbart, att
den sammansättning, Öfverskattenämnden enligt Komiténs förslag
erhållit, samt den begränsning af nämndens befogenhet,
som i förslaget skett, lägga synnerligen stora hinder i vägen
för nämnden vid försök att fylla denna uppgift. Särskildt anser
sig Kammarrätten icke kunna underlåta att anmärka, hurusom
den i § 62 mom. b) föreslagna rättighet för Öfverskattenämnden
att förordna om ny uppskattning af fast egendom
utan afvaktan af nästa allmänna fastighetstaxering i många
fall icke komme att i tillämpningen medföra den verkan, som
dermed åsyftas. För öfrigt synes det Kammarrätten som om det
syftemål med förslaget om inrättande af en Öfverskattenämnd,
hvarom nu är fråga, eller att denna nämnd skulle utöfva kontroll
deröfver att fastighetstaxeringen verkställes i enlighet med bevillningsförordningens
föreskrifter, skulle kunna vinnas på annat
sätt. Då nemligen taxeringshandlingarne skola ingå till Kammarrättens
revisionsafdelning, som redan för närvarande har
till åliggande att dessa handlingar jemte kronoräkenskaperna
i öfrigt granska, torde det vara påtagligt, att äfven berörda
kontroll kan och bör af revisionsafdelningen lämpligast
utöfvas. I § 62 mom. c) har Komitén ock föreslagit rättighet för
Kammarrättens revisionsafdelning att under kronoräkenskapernas
granskning framställa anmärkningar emot fastighetsvärden och
inkomstbelopp, som taxerings- och pröfningsnämnderna faststält,
eller emot de af samma nämnder i öfrigt vidtagna beslut. I
fråga om gränserna för denna rättighets utöfvande kommer

Kammarrätten att längre fram i detta utlåtande uttala sin
mening.

Då de skäl, Komiterade i öfrigt anfört till stöd för förslaget
om inrättande af en Öfverskattenämnd, i allmänhet upptagits till
granskning dels i vissa vid komitébetänkandet fogade reservationer
och dels af flertalet af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
får Kammarrätten underdånigst hänvisa till de anmärkningar,
som vid nämnda granskning förekommit och hvilka
anmärkningar i hufvudsakliga delar biträdas af Kammarrätten,
med tillägg — i anledning af det utaf Komiterade framhållna syfte
att genom införande af en Öfverskattenämnd afhjelpa den långsamhet
med bevillningsmålens afgörande, som nu ej sällan
måste ega rum, — att den öfverklagade långsamheten, nu i allmänhet
föranledd af otillräckliga arbetskrafter hos vederbörande
myndigheter, skulle kunna genom förstärkning af dessa
arbetskrafter förekommas.

På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande i
tillämpliga delar af hvad Kammarrätten i underdåniga utlåtandet
den 30 November 1877 yttrat angående inrättande af
en Öfverskattenämnd, får Kammarrätten afstyrka antagande af
Komitépluralitetens förslag i denna del.

Då af Kammarrättens i detta ämne uttalade åsigt framgår,
att Kammarrätten för sin del icke kan biträda något förslag,
som afser att åt en inför lagen oansvarig samvetsnämnd i
stället för en ansvarig domstol öfverlemna afgörandet af besvär
öfver pröfningsnämndernas beslut, lärer något vidare
yttrande å Kammarrättens sida ej erfordras rörande vissa i
nämnda riktning gående förslag, som af åtskillige reservanter
inom Komitén framstälts.

De af Komitén i §§ 60—67 föreslagna bestämmelser hafva
vid förslagets granskning af Kammarrätten gifvit anledning
till följande speciela anmärkningar:

§ 61.

Mom. 1. I fråga om rätt för skattskyldig att öfverklaga
pröfningsnämnds beslut rörande annan skattskyldigs taxering
åberopas kvad Kammarrätten vid § 28 yttrat.

Beträffande rättigheten för kommun att söka ändring i
pröfningsnämnds beslut innehåller § 70 i nu gällande bevillningsförordning
den bestämmelse, att, derest, till följd, af pröfningskomités
beslut, bevillningsafgift ur taxeringslängd utgått
eller dylik afgift tillkommit eller blifvit faststäld till annat
belopp, än det taxeringskomité påfört, vederbörande kommun
eger att deröfver i föreskrifven tid och ordning anföra besvär.
Då den begränsning nu gällande bevillningsstadga sålunda
gifvit åt kommuns besvärsrätt antagligen föranledts deraf, att
taxeringskomiténs ledamöter med afseende å det sätt, hvarpå
desamma utses, äro att betrakta såsom kommunens förtroendemän
och i följd häraf kommunens intresse af taxeringens utgång
hos taxeringskomitén redan är vederbörligen bevakadt, anser
Kammarrätten giltigt skäl ej förefinnas till att, såsom i förslaget
egt rum, utvidga gränserna för kommuns besvärsrätt, utan synas
nu gällande bestämmelser i detta fall kunna utan olägenhet
bibehållas.

Med ändring af den i nu gällande bevillningsstadgas § 70
förekommande bestämmelse, enligt hvilken tiden för anförande
af besvär öfver pröfningskomités beslut tilländagår först med
utgången af Mars månad året näst efter taxeringsåret, hafva
Komiterade i förslaget inskränkt denna besvärstid till klockan
12 den 15 November af sjelfva taxeringsåret. Det är dock
uppenbart att, derest Komiterades förslag i första punkten af
mom. 3 i § 9 varder antaget, den sålunda föreslagna inskränkningen
af besvärstiden kommer att i fråga om beskattningen
af sådane inkomster, som i sistnämnda lagrum omförmälas, för
den skattskyldige afskära möjligheten att inom besvärstidens
utgång styrka verkliga beloppet af den beskattningsbara in -

hornsten under taxeringsåret. Men om för den skattskyldige
stänges utvägen att med lagligen gällande bevisning ådagalägga,
hurusom det belopp, till hvilket hans inkomst vid taxeringen
uppskattats, öfverstiger hans verkliga inkomst, då är
det att befara, att den så ofta framhållna grundsatsen om
rättvis och jemlik beskattning i verkligheten kommer att lida
ett betydligt afbräck och snart nödgas gifva vika för det subjektiva
godtycket. Derest Komiterades förslag i första punkten
af mom. 3 i § 9 varder antaget, kan Kammarrätten således
icke tillstyrka bifall till den föreslagna inskränkningen af den
i nu gällande bevillningsstadga bestämda besvärstid.

Om deremot, i enlighet med Kammarrättens förut uttalade
åsigt, det näst före taxeringsåret förflutna årets beskattningsbara
inkomst bestämmes såsom den enda, o vilkorligt gällande
grunden för taxeringen af de i ofvanberörda lagrum omförmälda
inkomster, synes det icke vara af behofvet påkalladt att i hela
dess utsträckning bibehålla den nu stadgade besvärstiden.
Fastheldre torde hänsynen till önskvärdheten af skyndsamhet
vid bevillningsmålens handläggning böra leda till betydligt
förkortande af sistnämnda besvärstid.

§ 62.

Mom. c. Genom stadgandet i detta moment har Komiten
föreslagit upphäfvande af det i § 78 af nu gällande bevillningsstadga
intagna förbud för Kammarrättens revisionsafdelning att
under kronoräkenskapernas granskning framställa anmärkningar
mot taxeringsvärden och inkomstbelopp, som af taxeringsmyndigheterna
bestämts, eller mot de af sistnämnda myndigheter för
öfrigt vidtagna beslut. På de skäl, Kammarrätten i underdåniga
utlåtandet den 30 November 1877 öfver Förberedande Skattejemkningskomiténs
betänkande anfört, anser Kammarrätten, att,
äfven om förslaget om införande af en Öfverskattenämnd förfaller,
i bevillningsförordningen bör införas föreskrift derom, att Kammarrättens
revision skulle hafva till åliggande att vid kronoräken 5 -

skapernas granskning, med ledning af de uppgifna saln-, hypoteksoch
brandförsäkringsvärdena samt inkomstbeloppen, tillse, att
uppskattningen af fastighetsvärde och inkomstbelopp blifvit verkstäld
enligt bevillningsförordningens föreskrifter, samt att, om
felaktighet härutinnan förefunnes, derom framställa anmärkning
och utföra den talan, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

§ 67.

Genom antagande af Komiténs förslag i denna del skulle
Ofverskattenämnden blifva sista instansen i bevillningsmål.

Då Kammarrätten icke kan biträda detta förslag, genom hvilket
den skattskyldige skulle beröfvas förmånen af att draga frågan
om sin beskattning under Eders Kongl. Maj:ts nådiga skärskådande,
samt det äfven ur synpunkten af statens rätt torde vara förenadt
med våda att lägga högsta pröfningsrätten i bevillningsfrågor uti
en oansvarig skattenämnds hand, anser Kammarrätten ifrågavarande
§ i förslaget böra utgå.

Allmänna föreskrifter.

§ 69.

Mom. 1. Då Komitén i andra momentet af § 25 borttagit
det i § 36 af nu gällande bevillningsförordning förekommande
stadgande, att Bevillningsberedningen vid upprättande af förslag
till fastighetsvärde och inkomstbelopp skall i taxeringslängden
införa jemväl sjelfva bevillningsafgiften för hvarje skattskyldig,
torde den i nu förevarande moment intagna föreskrift om skyldighet
för ledamot af bevillningsberedning att föreslå den bevillningsafgift,
hvar och en skattskyldig bör erlägga, böra bringas
till öfverensstämmelse med förslaget i andra momentet af § 25.

§ 71.

Mom. 1. Enligt innehållet af § 75 i nu gällande bevillningsstadga
tillhör det vederbörande taxeringskomité att afgifva ytt -

rande angående den vedergällning, som bör lemnas uti de i nämnda
§ omförmälda fall. Komiterade hafva i sitt förslag uteslutit denna
bestämmelse. Då något skäl härför ej blifvit anfördt, men det i
många fall icke torde vara utan gagn för pröfningsnämnden att
vid bestämmandet af vedergällningens storlek ega ledning af
vederbörande taxeringsnämnds i frågan gifna förord, synes det
Kammarrätten, att nu gällande föreskrift i berörda afseende bör
bibehållas.

Om än det af Komiterade föreslagna borttagande af rättigheten
för Kronans ombud att ur dén s. k, bevillningsprocenten
njuta arvode för besvär vid taxeringsarbetet måste, hvad beträffar
kronofogde och landskamererare, anses grundadt på stadgandena
i Eders Kongl. Maj:ts Nådiga Bref den 31 Maj 1878 angående
löneregleringen för vissa landsstatstjenstemän, så synes dock, på
de af Eders Kongl. Haj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län anförda skäl, sådan rättighet för Kronans ombud vid
taxeringsnämnd i stad fortfarande böra bibehållas.

Mom. 3. Det i detta moment förekommande uttryck »samma
stads hela bevillningssumma för året» synes vid jemförelse med
motsvarande stadgande i mom. 1, der det talas om »länets hela
bevillningssumma efter denna förordning», erfordra lämplig omredigering.

Mom. 4. I händelse det af Komitén föreslagna stadgande i
§ 56 mom. 3 varder antaget, synes, vid det förhållande att, såsom
Komiterade sjelfve i den »speciela motiveringen» (p. 85) erinrat,
egentliga afsigten med berörda stadgande varit att göra mantalsoch
taxeringslängderna användbara för kommunala syften, den
lösen för utskrift af dessa längder, som enligt förslaget i nu förevarande
moment skall af vederbörande häradsskrifvare åtnjutas,
rätteligen böra drabba icke statsverket utan den kommun, för
hvars räkning utskriften verkstälts; och torde sistnämnda moments
lydelse böra i öfverensstämmelse härmed ändras.

Mom. 5. Enligt § 75 mom. 1 af nu-gällande bevillningsstadga
skola »kostnader för tryckningen af formulär och blan -

ketter till taxeringslängder jemte sammandrag deraf» bestridas
af den s. k. bevillningsprocenten. På de af Komiterade i den
»speciela motiveringen» (p. 87) anförda skäl bar i nu förevarande
moment föreslagits åliggande för Eders Kongl. Maj:ts Statskontor
att till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter reqvisition
utlemna nödigt antal »blanketter till mantals- och taxeringslängder».
Såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län erinrat, hafva Komiterade icke anvisat något
sätt för gäldande af kostnaderna för tryckning af blanketter till
sådana längder, som det åligger pröfningsnämnd att upprätta, och
till anbefallda sammandrag af mantals- och taxeringslängderna.

Då emellertid, enligt Kammarrättens uppfattning, de af
Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande omförmälda
blanketter böra anskaffas på statsverkets bekostnad, samt på
de af Komiterade (1. e.) angifna skäl det synes Kammarrätten
lämpligt, att Eders Kongl. Maj:ts Statskontor, i fråga om tillhandahållande
af berörda blanketter, erhåller enahanda uppdrag,
som beträffande blanketter till mantals- och taxeringslängder är
i förevarande moment föreslaget, anser Kammarrätten stadgandet
i detta moment böra i öfverensstämmelse härmed utvidgas.

När lagda utdrag af Kammarrättens protokoll innehåller de
särskilda yttranden, som under ärendets handläggning hos Kammarrätten
af vissa ledamöter afgifvits.

De remitterade handlingarne återställas i underdånighet; och
framhärdar Kammarrätten

Med djupaste vördnad, trohet och nit,
Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

C. O. V. BUREN.

A vet. Liljenstolpe. B. A. Ekström. Ernst J. Biörck.

A. H. Biörklund. Wilh. Normelli. Henning v. Unge.

Referent. J. Kjellén.

Stockholm den 22 September 1882.

Utdrag af Kongl. May.ts och Ilikets Kammarrätts
protokoll, hållet i Stockholm den 22
September 1882.

N ärvarande:

Herr Presidenten m. m. Burén,

Herr Kammarrättsrådet Liljenstolpe,

Herr Kammarrättsrådet Ekström,

Herr Kammarrättsrådet Biörck,

Herr Kammarrättsrådet Björklund,

Herr Kammarrättsrådet Normelli,
samt adjungerade ledamoten,
vice Häradshöfdingen von Unge.

S. D. Herr Kammarrättsrådet Normelli fortsatte och afslntade
föredragningen af det utaf honom affattade förslag till
underdånigt yttrande öfver Skatteregleringskomiténs den 17
Augusti 1881 afgifna förslag till Förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst; och beslöts underdånigt
utlåtande af innehåll Registraturet utvisar.

Särskilda yttranden afgåfvos af:

l:o) adjungerade ledamoten, vice Häradshöfdingen von Unge,
som anförde:

»Mot lydelsen af Komiténs förslag i § 5 har jag ej annat
att erinra, än att jag, i likhet med Kongl. Kammarrättens
Herr President och öfriga ledamöter, anser, att »fiske, som är
i jordebok särskildt upptaget», lämpligen bör i beskattningsafseende
hänföras till jordbruksfastighet.

I afseende å öffiga delar af Komiténs förslag instämmer
jag med Kongl. Kammarrättens pluralitet.»

2:o) Herr Kammarrättsrådet JJiörlclund, som utlät sig:

»Från den af Kongl. Kammarrättens pluralitet yttrade mening
är jag i så måtto skiljaktig, att jag dels anser mig böra
lemna utan erinran Skatteregleringskomiténs förslag derom att
medelst inkomstbevillning beskatta den inkomst, som erbålles
genom försäljning från skog eller torfmosse, dels och anser, att
nu gällande förbud för Kongl. Kammarrättens revision att inlåta
sig på granskning af taxeringsmyndigheternas beslut är
på goda skäl grundadt och bör fortfarande bibehållas, hvaraf
följer att jag för min del ej kan tillstyrka antagande af hvad
Skatteregleringskomitén föreslagit i § 62 mom. c».

3:o) Herr Kammarrättsrådet Liljenstolpe, hvars yttrande
var af följande lydelse:

»Komitén har i dess underdåniga skrifvelse af den 17 Augusti
1881 bland annat yttrat, att den ansett sig böra grunda sitt
arbete på förutsättning att grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvär varda afskrifna.

I anledning häraf får jag åberopa och instämma uti hvad
Doktorn Hedin uti sin reservation anfört derom, att bevillningslagstiftningens
omarbetning är, oberoende af alla andra ifrågasatta
förändringar i vårt beskattningsväsende, en angelägenhet
af största vigt; och lärer det likaledes vara af den största vigt
att vid en sådan omarbetning noga tillses, att den med berörda
lagstiftning åsyftade beskattning blifver i möjligaste mån
rättvis, billig och för de skattskyldige jemlik.

Då i afseende å fastighetsbeskattningen såväl komitépluralitetens,
som Grefve De la Gardies förslag leda dertill, att bevillning
med enahanda belopp komme att erläggas för fastighet,
ehvad fastighetsegaren tillika vore egare af det i fastighet
nedlagda kapital eller icke, äfvensom Komiterades förslag i

vissa fall liar till följd, att för fastigheter af lika kapitalvärde
komme att utgöras lika bevillning, vare sig att dessa fastigheter
lemnade egarne inkomst eller icke, synas mig dessa förslag
härutinnan icke öfverensstämma med rättvisa och billighet,
och kan jag af sådan anledning för min del icke någotdera af
nämnda förslag biträda.

Yid beskattning af fastighet hör efter min uppfattning afses
dels den förmån, som sjelfva egandet af fastigheten för
egaren medför, och dels den inkomst, som fastigheten inbringar.
Nämnda förmån tillgodokommer fastighetsegaren så väl om
fastigheten är belastad med skuld eller icke, som ehvad fastigheten
lemnar eller icke lemnar egaren någon inkomst. För
denna förmån synes mig fastighetsegaren derför böra erlägga
ett bestämdt bevillningsbelopp i visst förhållande till fastighetens
taxeringsvärde, äfven för den händelse, att fastigheten
är belastad med skuld eller icke lemnar egaren inkomst.

Bevillning för inkomst af fastighet lärer åter böra göras
beroende deraf, huruvida fastigheten lemnar inkomst eller icke,
och torde således i regeln böra ifrågakomma endast i det fall
att fastigheten verkligen gifver inkomst. Då nu, på sätt jemväl
Kommitterade (§ 9 mom. 26 i Förordningen och § 17 i Instruktionen
för taxeringsmyndigheterna) föreslagit samt rättvisa
och billighet lärer fordra, vid beskattning af inkomst utaf
kapital och arbete från inkomstens bruttobelopp bör afdragas
bland annat ränta å upplånadt kapital och ränta å lånt rörelsekapital,
samt inkomst af fastighet väl obestridligen härflyter
från kapital och arbete, så synes mig jemväl rättvisa, billighet
och följdriktighet fordra, att, vid beskattning af inkomst från
fastighet, dylika afdrag få af den skattskyldige åtnjutas; likasom
beloppet af bevillningen för dylik inkomst äfven i öfrigt
lärer böra bestämmas efter hufvudsakligen enahanda grund,
som i fråga om bevillning för annan inkomst tillämpas.

Med afseende derå att af skäl, som Grefve de la Gardie i
sin reservation anfört, synnerliga svårigheter möta för anstäl -

lande af årlig nppskattning af inkomst från jordbruksfastighet,,
anser äfven jag i likhet med bemälde reservant, att i detta
hänseende vissa medelsiffror måste antagas, hvilka, för att
undgå faran af för hög beräkning, dock möjligen torde böra
bestämmas något lägre än hvad Grefve de la Gardie föreslagit.
Om sålunda antages, att i medeltal jordbruksfastighet gifver
årligen i rent arrende 3 procent af taxerings- eller saluvärdet
och såsom afkastning för brukning, inventarier och driftkapital
2 procent af samma värde, skulle i tillämpning af de utaf mig
nu antydda grunder fastighetsbeskattningen för en icke skuldbelastad
jordbruksfastighet af 100,000 kronors taxeringsvärde
komma att utfalla sålunda:

Bevillning för förmånen att ega fastigheten:

= 1 öre för hvarje 100 kronor af värdet ............... 10 kronor,

Inkomstbevillning:

= 1 procent af 3,000 kronor = arrendeinkomsten ... 30 »

1 procent af 2,000 = inkomsten genom brukning, inventarier
och driftkapital .............................. 20 >

Summa 60 kronor.

Ar nu fastigheten belastad med skuld, bör räntan derå afräknas
från berörda 3,000 kronor och bevillning påföras endast
för återstoden, likasom, i händelse fastighetens brukare häftar
i skuld för inventarier eller driftkapital eller för båda, räntan
å samma skuld bör afdragas från förenämnda 2,000 kronor och
bevillning likaledes påföras endast för återstoden.

För beräkning af inkomst af annan fastighet än jordbruksfastighet
möter deremot, såvidt jag kan finna, i allmänhet icke
någon svårighet, hvarför uppskattning af inkomsten från sådan
fastighet årligen torde böra ega rum, och sedan från den uppskattade
inkomsten afräknats, dels årliga räntan på den skuld,
för hvilken fastigheten må häfta, dels utgifter för underhåll
m. m., bevillning för återstoden påföras.

Såsom skäl mot rätt för den skattskyldige att vid fastighetsbeskattning
njuta afdrag för ränta å i fastigheten inteck -

nåd skuld har framhållits, bland annat, att en mängd inteckningar
äro dels obegagnade, dels af fastighetsegarne sjelfva
inlösta, ehuru ej dödade, dels ock belånade allenast till en del
af det intecknade beloppet.

Häremot tillåter jag mig erinra, att den omständighet, att
inteckning är beviljad i en fastighet, naturligtvis icke ensamt
i och för sig utgör bevis derpå, att fastigheten är belastad med
skuld, motsvarande det intecknade beloppet,

att skattskyldig, som vid beskattning af hans fastighet
vill åtnjuta afdrag för ränta å intecknad skuld, följaktligen
måste styrka att, och i hvilken mån inteckningen blifvit af
honom inlöst eller eljest vara obegagnad, samt

att, i detta hänseende någon större svårighet icke kommer
att förorsakas skattskyldig fastighetsegare, än den som redan
för närvarande en för inkomst af kapital beskattad person
måste underkasta sig, derest han önskar att vid sådan beskattning
njuta afdrag för ränta å upplånadt kapital, eller att, då
sådant påfordras, åstadkomma bevisning derom, att han verkligen
häftar i den skuld, för hvars ränta han vill tillgodonjuta
afdrag.

I betraktande häraf synas mig omförmälda skäl mot medgifvande
för skattskyldig fastighetsegare att vid beskattning
af inkomst från fastigheten njuta afdrag för ränta å den skuld,
hvari fastigheten verkligen häftar, icke kunna tilläggas någon
nämnvärd betydelse.

I anledning af de föreslagna bestämmelserna om beskattning
af allmänningar och annan skogsmark, anser jag mig böra
serskildt erinra, att dessa bestämmelser i deras nuvarande
skick antagligen skulle komma att af beskattningsmyndigheterna
på olika sätt tillämpas och att dessa föreskrifter derför
synas mig böra förtydligas.

Enär, såvidt jag kan finna, årligt uppskattande af inkomst
från fiske icke lärer möta någon större svårighet än upp -

skattning af annan inkomst af kapital och. arbete, synes mig
fiske i fråga om beskattning böra hänföras till annan fastighet.

För den föreslagna serskilda beskattningen af inkomst
genom försäljning af skog förefinnes nog efter min åsigt giltig anledning,
men jag befarar, att föreskriften härom, sådan den i
förslaget blifvit affattad, ej sällan kan leda dertill, dels att
beskattningen kommer att träffa annan person än den, som inkomsten
i verkligheten tillgodokommit, dels ock att genom försäljningen
lösgjordt kapital i åtskilliga fall kan komma att
såsom inkomst beskattas.

Jemväl denna föreskrift synes mig således böra förtydligas
och fullständigas.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i Förordningens § 7
e) jemförda med § 10 mom. 2 b) skulle bevillning utgöras för
inkomst, som enligt gällande föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastiska
sysslor tillfalla pensionsanstalter m. fl. i sist näm&da
del af förslaget upptagna inrättningar, hvilka för närvarande
äro från bevillning för dylik inkomst frikallade, men som giltigt
skäl till den sålunda föreslagna förändringen efter min uppfattning
icke förekommer, synas mig omförmälda inrättningar
böra fortfarande vara från utgörande af bevillning för dylik
inkomst befriade.

Lifligt instämmande uti hvad Kammarrätten i sitt underdåniga
utlåtande anför rörande nödvändigheten deraf, att bevillningsförordningen
klart och tydligt bestämmer, hvilket års inkomst,
som beskattningen afser, kan jag likväl biträda hvarken
kommitterades förslag i § 9 mom. 3 derom, att de i detta moment
omförmälda slag af inkomst borde taxeras för löpande

året, men att dervid, der så slie kunde, ledning borde tagas af
förhållandena under nästföregående år, eller det af Kammarrätten
framstälda förslag att jemte bestämmelse derom, att det
löpande årets inkomster skulle under taxeringsåret beskattas,
stadgande borde meddelas i den riktning, att vid taxeringen
dessa inkomster borde ovilkorligen upptagas till enahanda belopp
med det, hvartill nästföregångna årets beskattningsbara
inkomster, i verkligheten ansåges hafva uppgått.

Beskattning under ett beskattningsår af inkomsterna under
det nästföregående året skulle visserligen i en mängd fall medföra
lättnad vid beskattningsarbetet, men olägenheterna af en
sådan beskattningsmetod synas mig dock betydligt öfverväga
fördelarne.

Dessa olägenheter, hvilka uti Kammarrättens underdåniga
utlåtande äfven omförmälas, är o hufvudsakligen:

att inkomst af rörelse, som börjat först under taxeringsåret,
icke blifver det året beskattad;

att deremot bevillning för inkomst af rörelse, som upphört,
kommer att påföras först under året näst efter det då rörelsen
afslutats och erläggas först under början af det näst derpåföljande
året; samt

att af denna beskattningsmetod i många fall skulle blifva
en följd, dels att den skattskyldige komme att betala bevillning
för en hög inkomst under en tid då hans rörelse möjligen
lemnade betydlig'' förlust, hvilket antagligen ej sällan hos den
skattskyldige skulle väcka ovilja mot beskattningen, dels ock
med hänsyn till den längre tid, som komme att förflyta emellan
det år, då den beskattade inkomsten verkligen tillfallit rörelseidkaren,
och det år, då bevillningen för samma inkomst skulle
erlägga», ej sällan förändringar, väsentligen inverkande på beskattningen,
kunde inträffa, såsom att den skattskyldige råkat
i obestånd, att han lemnat beskattningsorten o. s. v., hvarigenom
statsverkets säkerhet för bevillningens utbekommande
skulle äfventyras.

Då nu, såvidt jag kan finna, tillämpning af förenämnda
utaf Kongl. Kammarrättens pluralitet framstälda förslag i sjelfva
verket just skulle leda dertill, att icke beskattningsårets, utan
det derförut nästföregångna årets inkomst komme att under
beskattningsåret taxeras, ocb detta förslag således skulle medföra
nyss antydda olägenheter;

då jemväl kommitterades förslag i förevarande hänseende
synes mera, än motsvarande föreskrifter i nu gällande bevillningsstadga,
komma att verka till taxering icke af beskattningsårets,
utan af det derförut nästföregångna årets inkomst,
samt

då nu gällande bestämmelser derom, att ifrågavarande slag
af inkomster skola taxeras för det löpande året och att, i saknad
af annan tillförlitligare grund för uppskattningen, ledning
dervid må tagas af förhållandena under nästförutgångna år,
efter min uppfattning ganska tydligt innebära, att det är det
löpande och ej det nästföregångna årets inkomst, som heskattas,
och att det således är beloppet af det löpande årets inkomst,
som bör utredas och bestämma beskattningen,

så, och för den händelse kommitterades förslag rörande
tiderna för taxerings- och pröfningsnämndernas sammanträden,
likasom tiden för besvärs anförande mot Pröfningsnämnds beslut,
på sätt Kammarrätten hemstält, icke varda antagne, anser
jag för min del nyss omförmälda nu gällande bestämmelser
böra bibehållas.

Skulle åter kommitterades förslag rörande tiderna för beskattningsnämndernas
sammanträden och tiden för anförande af
besvär mot Pröfningsnämnds beslut godkännas, synes mig deraf
blifva en nödvändig följd, att beskattningen måste afse, icke
det löpande beskattningsåret, utan det derförut näst föregångna,
enär i motsatt fall ej mindre den skattskyldige skulle beröfvas
möjligheten att åstadkomma sådan utredning, som erfordrades
för vinnande af ändring i en honom påförd för hög bevillning,
och således blifva rättslös, än den myndighet, hvilken skulle

pröfva besvär, som anförts emot Pröfningsnämnds beslut, komme
att sakna erforderlig grund för sådan pröfning.

Jemte det jag instämmer uti hvad Kongl. Kammarrätten
uti det underdåniga utlåtandet anför rörande de föreslagna bestämmelserna
i Förordningens § 11, punkterna 3 ocb 4, att inkomst
af rörelse skall beskattas, der rörelsen å en eller flera
orter JwfvudsaMigen utöfvas, tillåter jag mig ytterligare emot
förslagets godkännande i denna del framkalla, att ett bland de
väsentligaste kindren mot en rättvis ock jemlik taxering förefinnes
just i . dessa äfven i nu gällande bevillningslagstiftning
intagna bestämmelser, samt att således för vinnande af en rättvis
ock jemlik taxering är af synnerlig vigt att, med ändring
af dessa bestämmelser, föreskrift meddelas i den syftning, att
inkomst utaf kela den verksamket, som en skattskyldig på ett
eller flera ställen kunde utöfva, komme att endast på ett ställe
beskattas.

Uti § 60 af förslaget föreskrifves bland annat, att hvarje
Pröfningsnämnd i riket skall välja årligen inom sig två ledamöter
att på ordförandens i Öfverskattenämnden kallelse i
Ofverskattenämnden inträda under behandlingen ock afgörandet
af taxeringsfrågor, som utgjort föremål för beslut af den Pröfningsnämnd,
af hvilken de äro valda; och föreskrifves vidare
uti förslagets § 61 mom. 2, att, så snart tiden för besvärs anförande
öfver Pröfningsnämnds beslut gått till ända, Konungens
Befallningshafvande skall till ordföranden i Öfverskattenämnden
insända förteckning å anförda besvär.

I anledning af dessa föreskrifter anser jag mig böra fästa
uppmärksamhet derpå

att hädanefter som hitintills besvär utan tvifvel i en mängd
fall komma att hos den Pröfningsnämnden närmast öfverord -

nade myndighet, som har att handlägga beskattningsmål, anföras
i taxeringsfrågor, hvilka icke varit föremål för något särskildt
beslut af Pröfningsnämnd,

att ett ej ringa antal besvär i beskattningsmål inkomma
till Körningens Befallningshafvande först efter besvärstidens
utgång;

att anledningen härtill merändels är den, att en person
fått sig påförd bevillning å en ort, der han ej ansett sig vara
skattskyldig, och derför ej erhållit kännedom om beskattningsåtgärden
förr än vid eller efter uppbördsstämman, då den påförda
bevillningen honom affordrats;

att nu omförmälda besvär naturligtvis icke kunna upptagas
å den förteckning, som Konungens Befallningshafvande enligt
§ 61 mom. 2 skulle till Öfverskattenämnden öfversända;

att i följd häraf antagligen kan komma att inträffa att,
efter det de inom besvärstidens utgång till Konungens Befallningshafvande
ingifna besvär öfver en viss Pröfningsnämnds
beslut blifvit af Öfverskattenämnden afgjorda och de tvänne af
omförmälda Pröfningsnämnd utsedde ledamöterne återvändt till
sina hemorter, ytterligare besvär till Öfverskattenämnden tid
efter annan inkomma, i hvilkas afgörande bemälde ledamöter
skola deltaga; samt

att således de af Pröfningsnämnden valde ledamöterna uti
Öfverskattenämnden torde, för fullgörande af det dem enligt §
60 i förslaget tillhörande åliggande, ej sällan nödgas företaga
ett obestämdt antal resor emellan deras hem och hufvudstaden,
hvarigenom ej ringa uppoffring af tid och kostnad kommer att
förorsakas.

Då med hänseende till bevillningsmålens särskilda beskaffenhet
de reglor, som i allmänna lagen förekomma rörande bevisning,
i åtskilliga hänseenden icke äro i nämnda mål tillämpliga,
samt i följd häraf åstadkommande af nöjaktig bevisning i

bevillningsmål för den skattkyldige i många fall är förenadt
med stora svårigketer, vore det efter mitt förmenande af synnerlig
vigt, att i bevillningslagstiftningen intoges i detta hänseende
erforderliga bestämmelser, såsom: angående de vilkor,
under hvilka öfver rörelse förda räkenskaper eller utdrag deraf
borde tillerkännas vitsord; om och under hvilka vilkor edgång
må kunna såsom bevisningsmedel användas o. s. v.; och då
kommitterade ej häråt synas egnat någon uppmärksamhet, samt
följaktligen härutinnan ej heller föreslagit några bestämmelser,
måste jag för min del anse sådant såsom en betänklig brist i
föreliggande förslag.

Likaledes hade det efter min mening varit särdeles önskvärdt,
att kommitterade meddelat förslag till i möjligaste mån
fullständiga föreskrifter rörande beräkning af de afdrag, som
vid bestämmande af skattskyldigs beskattningsbara inkomst
böra tillgodokomma den skattskyldige: för slitning af inventarier
och maskiner; för minskadt värde å qvarvande lager;
om genom varors utlemnande på kredit uppkommer förlust, som
likväl ej blifver känd förr än efter utgången af det år, då varorna
utlemnats; med liera vid handläggning af bevillningsmål
ofta förekommande och vid dessa måls afgörande synnerligen
inverkande frågor; helst saknad af föreskrifter i lagstiftningen
härutinnan leder till en vacklande tillämpning af bevillningsstadgan
och tvifvelsutan mången gång vållar en orättvis
och icke jemlik beskattning.

Rörande förslagets brister i öfrigt, såvidt de icke blifvit i
Kammarrättens underdåniga utlåtande anmärkta, tillåter jag
mig att åberopa och hänvisa till hvad Professoren Rydin i sin
afgifna reservation härom anfört.

I öfrigt instämmer jag uti det af Kammarrätten beslutade
underdåniga utlåtande i ärendet.»

År ocb dag som ofvan.

In ådern
Carl Folcker.