KONGL. MAJrTS BEFALLNINGSHAFVANDES (Statens offentliga utredningar 1905:2)

KONGL. MAJrTS BEFALLNINGSHAFVANDES

OCH

KONGL. JERNVÄGSSTYRELSENS

UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

KOMITÉNS FÖR REVISION AF GÄLLANDE STADGANDEN
ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AF VIN OCH
MALTDRYCKER M. M.

DEN 23 MAJ 1900 AFGIFNA

BETÄNKANDE

STOCKHOLM

Isaac Makcus’ Boktb.-Aktikbolacl
1901.

Innehållsförteckning.

"Utlåtande af öfverståthållareembetet i Stockholm

Sid.

i Malmöhus	län ..................	....... 6
„ Skaraborgs	)) .................	9
„ Norrbottens	ff .................	....... 13
„ Yesternorrlands	t) .................	....... 14
n Örebro	11 .................	....... 17
„ Yesterbottens	It .................	....... 19
Y estmanlands	11 .................	....... 22
„ Kronobergs	11 .................	....... 26
„ Södermanlands	11 .................	....... 29
„ Jönköpings	It .................	....... 35
M Gotlands	1) .................	........ 43
„ Christianstads	11 .................	........ »
„ Östergötlands	11 ................	........ 45
„ Gefleborgs	11 ................	........ 48
„ Jemtlands	11 ................	........ 49
n Yermlands	11 ................	........ 50
„ Göteborgs och	Bohus län ........	........ 52
„ Hallands	län ................	........ 58
„ Kopparbergs	11 ................	........ 74
„ Upsala	11 ................	........ 78
„ Elfsborgs	11 ................	....... 82
„ Stockholms	11 ................	........ 11
„ Kalmar	11 ................	........ 90
„ Blekinge	11 ................	........ 96
		......... 103

Kongl. jernvägsstyrelsen

ÖfverståthåHareembetet i Stockholm.

Till Konungen.

I nådig remiss den 6 juni 1900 har Eders Kong!. Maj:t anbefall
ÖfverståthåHareembetet att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af
särskild! utsedde komiterade den 23 maj 1900 afgifna underdåniga förslag
till ändringar i gällande stadganden angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m.

Till åtlydnad af denna nådiga befallning får ÖfverståthåHareembetet
härmed i underdånighet anföra följande:

Enligt det komitén genom nådigt bref den 7 oktober 1898 meddelade
uppdrag skulle det allmänna syftet med de ändringar i hittills
gällande lagstiftning, som komitén egde föreslå, vara att ytterligare
främja nykterheten. Vid sådant förhållande och då, såsom komitén
sjelf framhåller, bland de för ämnet intresserade den uppfattningen är
allmän, att för nående af detta mål intet vore vigtigare än uppställande
af en viss i lag stadgad gräns mellan maltdrycker af högre och lägre
alkoholhalt, är det naturligt, att frågan om möjligheten att fastställa en
dylik alkoholgräns skulle te sig såsom det vigtigaste bland de spörsmål,
komiién hade att behandla. Komitén har ock egnat denna fråga en
mycket allvarlig och omsorgsfull pröfning, men det resultat, till hvilket
komitén kommit, är negativt, i det nemligen komitén anser sig icke
kunna förorda införande af olika lagbestämmelser om handel med mera
och med mindre alkoholhaltiga maltdrycker.

Då ÖfverståthåHareembetet anser, att konsumtionen af rusgifvande
maltdrycker, åtminstone på flera ställen i vårt land, stigit till en grad,

som innebär en verklig fara för nykterbeten, samt öfverståthållareembetet
icke tror det vara möjligt att å lagstiftningens väg på ett
verksamt sätt hämma denna konsumtion, så länge samma stadganden
skola gälla för dessa drycker och för de svagare maltdryckerna, hvilka
knappast ega karakteren af rusdrycker, men flerstädes torde vara en
nödvändighetsartikel för kroppsarbetarne, finner öfverståthållareembetet
det resultat, till hvilket komitén i denna fråga kommit, vara synnerligen
att beklaga. Men öfverståthållareembetet har icke af komiténs
framställning blifvit öfvertygadt om riktigheten af komiténs mening om
omöjligheten att uppställa eller åtminstone att i praktiken tillämpa eu
åtskilnad af ifrågavarande slag.

De hufvudsakligaste skäl, komitén anfört till stöd för sin åsigt,
äro de, att en alkoholgräns, afsedd att tillämpas endast gent emot försäljaren,
vore olämplig dels derför att kontrollen öfver stadgandenas
efterlefvande skulle vara alltför svår att utöfva för att kunna handhafvas
af polismyndigheten, dels ock derför att alkoholhalten i den
färdiga maltdrycken genom efterjäsning kunde vexla från dag till dag,
samt att frågan om uppställande af en alkoholgräns, gällande för tillverkarne,
folie utom komiténs uppdrag, hvarjemte en sådan begränsning
stode i strid med näringsfrihetsförordningen.

Hvad nu det första af dessa skäl angår, kan öfverståthållareembetet
omöjligen tillmäta detsamma någon afgörande vigt. Redan nu
är åklagaremagten i en mängd fall hänvisad att anlita tekniskt biträde,
och större svårighet att erhålla sådant torde icke möta i frågor af förevarande
art än i en mängd andra, der det nu sker. Och äfven om i
vissa landsorter erhållandet af sakkunnigt biträde skulle vara förenadt
med svårighet och derför en del förseelser mot författningen blifva obeifrade,
är detta i och för sig icke anledning att låta äfven de delar af
landet, der sådant biträde med lätthet kan bekommas, gå miste om
fördelarne af lagen i fråga.

Ett vigtigare inkast är onekligen det, som grundar sig på föränderligheten
af den färdiga maltdryckens alkoholhalt, och öfverståthållareembetet
vill ingalunda förneka, att denna omständighet måste,
om icke rättvisans allmänna grundsatser skola trädas för nära, medföra
betydande svårigheter för genomförande af ett lagbud, som gör försäljaren
för hvarje dag ansvarig för den salubjudna maltdryckens alkoholhalt.
Som alkoholprocentens vexling icke lian öfverstiga vissa gränser,
finnes emellertid ingen absolut omöjlighet för en samvetsgrann försäljare
att rädda sig från kollision med en lag af nu antydt innehåll.

Finner man emellertid, att på grund af nu omförmälda förhållande

en lagstiftning, som fastställer en mot försäljarne gällande alkoholgräns,
möter allt för stora svårigheter, må man då, enligt öfverståthållareembetets
mening, tillgripa den af komitén antydda utvägen att lägga
ansvaret för alkoholgränsens genomförande å tillverkarne, en utväg,
som, enligt hvad komitén påvisar, icke i praktiken möter några afsevärda
svårigheter och som tillämpas i Danmark. Att, i fall på detta
sätt ett så vigtigt mål kan ernås som nykterhetens främjande, afvisa
tanken på denna utväg allenast af det skäl, att ett sådant lagbud skulle
komma i strid med näringsfrihetens allmänna grundsatser, synes öfverståthållareembetet
alltför doktrinärt. Och dessutom torde höra besinnas,
att principerna iör näringsfriheten just i fråga om rasdrycker redan
förut äro i betydande grad öfverträdda; stadgandena om försäljning af
sådana drycker t. ex. stå ingalunda i öfverensstämmelse med de allmänna
grunderna för lagstiftningen om handel. Sant är visserligen,
att genomförandet af ett sådant lagbud skulle i betydande grad underlättas,
om det kombinerades med införande af skatt å de mera alkoholhaltiga
maltdryckerna, men öfverståthållareembetet har heller intet att
erinra mot påläggande af en dylik skatt, utan finner tvärtom, ifall
statens inkomster behöfva höjas, ölet såsom skatteobjekt i flera afseenden
vara att förorda.

Det af komitén utarbetade lagförslag omfattar, liksom nu gällande
förordning af den 24 oktober 1885, handel icke blott med vin och maltdrycker
utan äfven med tillagade, icke spirituösa drycker. Någon
grund för att sammanföra bestämmelserna om försäljningen af dessa
olika slags drycker i en författning lär emellertid icke finnas. Lagstiftningen
rörande de icke sprithaltiga dryckerna har naturligtvis icke
samma hufvudmål som stadgandena om de alkoholhaltiga dryckerna,
nemligen nykterhetens främjande, utan afser i hufvudsak endast upprätthållande
af god ordning. Öfverståthållareembetet anser olämpligt,
att stadganden af så olika karakter, som de måste blifva, hvilka röra
försäljning såväl af sprithaltiga som af icke sprithaltiga drycker, sammanföras
i en och samma lag, samt förordar derför, för sin del, utfärdandet
af två särskilda författningar i ämnet, afseende eu vin och
maltdrycker samt den andra tillagade, icke spirituösa drycker.

Vid granskningen af det lagförslag, komitén i öfverensstämmelse
med de af komitén uppstäda allmänna grundsatser utarbetat, har
öfverståthållareembetet med synnerlig tillfredsställelse funnit, att komitén,
i enlighet med embetets hemställan i skrifvelse till komitén den 27 april
1899, ur hittills gällande lag upptagit den bestämmelsen, att den allmänna
förordningen icke skall gälla för Stockholm, utan öfverståthållare -

embetet ega att med ledning af grunderna för förordningen meddela
de närmare bestämmelser i ämnet, som kunna anses erforderliga. Vid
sådant förbållande har också öfverståtbållareembetet vid granskningen
af komiténs författningsförslag ansett sig icke behöfva beröra förslagets
detaljer utan endast grunderna för detsamma.

öfverståthållareembetet har dervid till en början fäst uppmärksamheten
derå, att komitén, i strid mot hvad embetet hemstält såväl i
underdånig skrifvelse den 26 oktober 1891 (se komiténs betänkande
bilaga 13) som ock i förberörda skrifvelse den 27 april 1899, föreslagit
bibehållande af de i nu gällande förordning föreskrifna två olika
slag af rättigheter till utskänkning af vin och maltdrycker. Öfver -ståthållareembetet anser fortfarande af skäl, som i embetets ofvanberörda
skrivelser finnas närmare utvecklade, skilnaden mellan de olika
utskänkningsrättigheterna, sådan den nu finnes i lag faststäld, vara,
åtminstone i Stockholm, omöjlig att i praktiken upprätthålla samt vidhåller
derför sin mening, att denna åtskilnad bör, åtminstone i hufvudstaden,
upphöra eller gifvas en annan form.

Gentemot hvad öfverståthållareembetet anfört i sin ofvanberörda
underdåniga .skrifvelse anmärker komitén, att det i § 2 af nu gällande
förordning och § 3 af komiténs förslag förekommande uttrycket »värdshusrörelse»
icke är af så vidsträckt omfattning, som öfverståthållareembetet
förmenat, samt tillägger, att någon tolkning af uttrycket icke är erforderlig,
enär uttrycket »icke har någon betydelse för det särskiljande
af olika slags utskänkningsrättigheter, hvarom här är fråga.» År det
så, att detta uttryck är så betydelselöst, att icke ens eu tolkning deraf
är af nöden, anser öfverståthållareembetet, att hela uttrycket bör ur
författningen utgå, så mycket mer som ifrågavarande slags utskänkningsställen
i regel alls icke motsvara hvad som i allmänhet benämnes
»värdshus» och användandet af detta ord således här är vilseledande.

I fråga om öfverlåtelse af meddelade rättigheter till utskänkning
innehåller komitéförslaget icke någon uttrycklig bestämmelse, men torde
kunna antagas, att komitén ansett framgå af § 1 i förslaget, att sådan
öfverlåtelse icke får förekomma. Öfverståthållareembetet hyser samma
mening, men anser det, till förekommande af ovisshet härom, böra
uttryckligen stadgas, att sådan öfverlåtelse är förbjuden. Endast i ett
fall synes rättighet till utskänkning böra få utöfvas af annan än den,
hvilken den beviljats, i det nemligen, derest rättighetsinnehafvare aflider,
hans sterbhusdelegare torde böra under någon tid få fortsätta rörelsen.
Komitén har icke heller förbisett behofvet häraf, utan föreslagit, att i
dylikt fall rörelsen finge fortsättas, derest tillståndet afsett bestämd tid,

intill utgången af denna tid och eljest intill dess en månad förflutit
från den dag, då bouppteckningen efter den döde afslutades. Öfverståthållareembetet
anser emellertid, att sterbhuset icke bör få fortsätta
rörelsen under längre tid, än som behöfves för affärens afveckling; och
som denna tid icke lär kunna beräknas efter en på förhand gifven regel,
hemställer öfverståthållareembetet, att de af komitén i detta afseende
föreslagna fixa tidsbestämmelserna måtte utbytas mot ett stadgande af
innehåll, att vid rättighetsinnehafvares död rörelsen må, efter särskild
pröfning af vederbörande, kunna få fortsättas under den tid, som finnes
erforderlig för affärens afveckling.

1 § 4 af komiténs förslag förbehålles jernvägsstyrelsen rätt att
inom staten tillhörigt område för station vid statens jernvägar meddela
tillstånd åt lämplig person att utskänka vin eller maltdrycker. Öfverståthållareembetet
hyser icke några betänkligheter mot denna bestämmelse
i och för sig, men anser sig böra fästa uppmärksamheten derå,
att, då sålunda tvenne olika myndigheter, nemligen jernvägsstyrelsen
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ega meddela utskänkningsrättigheter
inom samma kommun, synnerlig vigt ligger derå, att dessa
myndigheter handla efter ungefär enahanda grundsatser, så att icke de
olika rättigheterna gifvas en väsentligt olika omfattning eller form. Af
sådan anledning anser sig öfverståthållareembetet böra hemställa, att,
åtminstone såvidt städerna angår, det stadgande införes, att jernvägsstyrelsen,
innan den meddelar utskäukningsrättighet, skall hafva infordrat
yttrande i ärendet från Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,
äfvensom att afskrift af de utaf jernvägsstyrelsen utfärdade
resolutioner angående tillstånd till utskänkning skall Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande tillställas.

I fråga om 5 § i komitéförslaget anser sig öfverståthållareembetet
böra anmärka, att den rätt, som der tillförsäkras innehafvare af fabrik
eller annan industriel anläggning att kunna förvärfva tillstånd till utskänkning
åt sin personal, synes böra utsträckas till jemväl innehafvare
af mera betydande kommersiella företag, t. ex. större handelshus, bankinrättningar
o. d. I sådana affärer inträffar nemligen numera esomoftast,
likaväl som vid fabriker, att personalen i större eller mindre grad
intager sina måltider inom arbetslokalen.

Hvad slutligen angår de i komitéförslaget upptagna straffbestämmelser,
har öfverståthållareembetet funnit, att komitén föreslagit en
höjning af nu gällande straff för olaga utskänkning af vin och maltdrycker
i så måtto, att vid iteration fjerde resan eller oftare böternas
maximibelopp höjts från 200 kronor till 500 kronor. Öfverståthållare -

embetet har intet att invända mot en straffhöjning i detta fall; fastliellre
befarar öfverståthållareembetet, att straffen äfven med denna
skärpning i vissa fall icke skola blifva tillräckligt effektiva. I vidsträckt
omfattning förekommer olaga vin- och ölutskänkning å de ställen i städerna,
der sedeslösa qvinnor hafva sin bostad, och att utrota denna
olagliga rörelse med hjelp af nu gällande straffbestämmelser har åtminstone
i Stockholm visat sig omöjligt. Att någon väsentlig förbättringhäri
skulle åstadkommas genom införande af den af komitén föreslagna
straffskala anser öfverståthållareembetet icke vara att hoppas, utan
måste till bekämpande af dylika lagöfverträdelser ännu strängare påföljder
stadgas.

Stockholm den 4 januari 1901.

Underdånigst:

GUST. TAMM.

G. Edgren.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befalluing i remiss
den 6 juli innevarande år får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver underdånigt förslag, afgifvet
den 23 maj 1900 af komitén för revision af gällande stadganden angående
försäljning af vin och maltdrycker med mera; och kan Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande härvid instämma i komiténs yttrande
angående olämpligheten af att dels i lagstiftningen uppdraga en gräns
mellan maltdrycker af olika slag och dels förbjuda, att handel med vin
och maltdrycker till afhemtning må förenas med annan handel. Förslaget,
som i dessa delar är lika med nu gällande förordning i ämnet,
eger emellertid icke i dessa afseenden något företräde framför densamma.

Såsom företräden framför den nu gällande lagstiftningen får Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande åter framhålla hvad komiterade föreslagit
dels i 1 § 4 mom. angående m altd rycksförsälj ning vid inackordering,
dels i 4 § 2 mom. sista stycket angående tillstånd till utskänkning
af vin och maltdrycker å enskild jernvägs tåg, dels i 5 § angående
tillstånd för arbetsgivare att inom området för fabrik eller industriell
anläggning utskänka maltdrycker till de i hans arbete sysselsatta personer,
dels i allmänhet till hämmande af missbruk vid kringföring af
maltdrycker, dels i 16 § angående rörelses fortsättande för sterbhusdelegares
räkning, dels ock angående borttagandet af rättigheten att
utomhus i mindre omfattning försälja maltdrycker.

Deremot synes förslaget i vissa delar väl starkt begränsa tillfället
att erhålla vin, af hvars försäljning oordningar ej försports, och maltdrycker,
hvilka med afseende å dels tillverkningens omfattning och dels
den mindre tillfredsställande beskaffenheten af dricksvattnet på vissa
ställen eller vid vissa tillfällen måste anses såsom en för allmänheten
nödig vara. Den så kallade tiolitersförordningen synes äfven enligt
komiléns åsigt icke haft en gynnsam verkan. Emellertid vill komitén
skärpa stadgandet ännu mer genom att till tjugu liter höja det belopp, för
hvars försäljning särskild! tillstånd erfordras, samt genom att utsträcka
föreskriftens tillämpning äfven till städerna, så att ingen utan tillstånd
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller under vissa förhållanden af
magistrat skulle ega att till afhemtning sälja maltdrycker i mindre mått
än tjugu liter. Härigenom skulle i myndigheternas händer läggas en
synnerligen stor magt. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hoppas
visserligen, att den icke skall missbrukas, men den synes väl stor.
Åtminstone torde den icke böra anförtros åt magistrat utan förbehållas
länsslyreisen, så att icke allt för olika grundsatser måtte göra sig gällande
inom olika städer i ett och samma län. Hvad härutinnan föreslås
anser således Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande betänkligt.

Stadgandet i 14 § 3 mom. att annan än tillverkare af vin och
maltdrycker ej må bedrifva försäljning af nämnda drycker genom kringföring
eller till sådan försäljning erhålla tillstånd synes äfven betänkligt.
Det synes vara egnadt att å landet framkalla anläggandet af flera och
smärre bryggerier, hvilka vid eventuel införande af en maltdrycksbeskattning
skola finnas synnerligen hindersamma för en billig och
verksam kontroll.

Likaså synas betänkligheter möta mot stadgandet i 18 § att
återkallelse af tillstånd att på landet genom kringföring försälja vin och
maltdrycker skall ega rum, då både kommunalstämma och kommunal -

nämnd i den kommun, tillståndet afser, det påyrka. Eders Kong!.
Maj:ts befallningshafvandes ställning’ varder i sådant fall icke värdig.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande betviflar, att omsorgen
om nykterhet och god ordning påkallar det i 17 § 6 inom. stadgade
förbud för eu handlande att i sin bod framsätta kolsyradt vatten för
kundernas beqvämlighet.

Mot den i 26 § 4 mom. föreslagna beslagsrätt kunna visserligen
icke framställas alla de anmärkningar, hvilka drabbat de inom riksdagens
kamrar framstälda förslag om rätt till beslag af vin och maltdrycker,
då oloflig försäljning egt rum; men Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
finner dock förslaget vara af tvifvelaktigt värde samt lida af
brist på begränsning.

I 30 § föreslås, att för förseelse, begången vid kringföring eller
annan forsling af vin och maltdrycker, äfven den, för hvars räkning
forslingen sker, skall ansvara såsom vore förseelsen af honom sjelf
begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen
skett utan hans vetskap eller vilja. Den omflyttning af bevisningsskyldigheten,
som sålunda föreslås, öfverensstämmer icke med allmänna
rättsregler och är ej heller såsom vid tillverkning af bränvin grundad
i förhållanden, som göra en sådan presumtion antaglig. Om vid tillverkning
af bränvin något svek öfvas, användes dervid vanligen dolda
ledningar eller andra anordningar, om hvilka tillverkaren ej kan vara
i okunnighet, och den vinst, som sveket skulle medföra, tillkommer
väl tillverkaren, såvida icke olofligt tillgrepp från honom eger rum.
Så är icke förhållandet vid forsling af maltdrycker, der särskildt den,
som verkställer kringföringen, kan bereda sig fördel af den olofliga
försäljningen. Komiterade anse skärpningen påkallad af behofvet af
restriktiva bestämmelser och förmena, att den säljaren åliggande bevisningsskyldigheten
borde lätt kunna af honom fullgöras; men behofvet
af restriktiva bestämmelser bör icke föranleda rubbning af sunda och
allmängiltiga grundsatser, och komiterade hafva icke ens antydt, hvilka
bevisningsmedel skulle användas och till och med vara lätt tillgängliga.
En sådan omkastning af bevisningsskyldigheten föreslås äfven i 28 §,
der försäljare ålägges styrka, att han allenast till köpare forslat förut
bestälda drycker. Hur denna bevisningsskyldighet skall fullgöras, förmår
ej Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatta.

I öfrigt har förslaget icke synts gifva anledning till annan erinran,
än att dels i 27 § 1 mom. torde böra utsättas jemväl det minsta bötesbelopp,
som må ådömas, samt att i fråga om böters förvandling torde

böra hänvisas till allmän strafflag’ i stället för, såsom i 31 § 4 mom.
sker, till förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Malmö i landskansliet den 29 september 1900.

Underdånigst:

ROBERT DIOKSON.

Gustaf Olsson.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 6 juli innevarande år bär Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län undfått nådig befallning
att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af utsedde komiterade
med betänkande den 23 sistlidne maj aflemnade förslag till förordning
om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade
icke spirituösa drycker in. m.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande får i anledning häraf
underdånigst tillkännagifva, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
finner berörda förslag, om än nära anslutande sig till nu gällande författning
i ämnet, likväl innehålla åtskilliga ganska afsevärda förbättringar.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser således samma
förslag kunna och böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet,
dock med iakttagande af de ändringar, som kunna föranledas af hvad
här nedan anföres.

De uti 4 § föreslagna bestämmelser gifva icke anledning till anmärkning.
Men här borde lämpligen införas stadgande i fråga om
rättighet att meddela tillstånd till försäljning af vin och maltdrycker å
kronans fästningar inom det område, som omslutes af fästningsverken.
Enligt nu gällande bestämmelser kan väl länsstyrelse på framställning
åt kommendant eller truppförbands befälhafvare meddela tillstånd till
sådan försäljning utan vederbörande kommunala myndigheters hörande.

Men tillståndet kan i sådant fall endast beviljas för viss tid, kortare
än ett år. Anses deremot tillståndet böra gälla tillsvidare eller omfatta
ett år eller längre tid, så måste frågan härom blifva föremål för de
kommunala myndigheternas behandling. Till följd häraf kan kommendant
eller befälhafvare, äfven om försäljning är afsedd endast för dem underlydande
personer och deras familjer, beträffande tillståndet härtill ställas
i visst beroende af de vexlande åsigter, som kunna göra sig gällande
inom kommunalstämma eller kommunalnämnd. Ett sådant förhållande
kan mången gång finnas olämpligt och oegentligt samt står ej rätt
väl tillsammans med tjenstgöringsreglementets bestämmelser om ordnande
af marketenterier. Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning bör derföre, med hänsyn till de säregna förhållandena inom
en fästning, beslutanderätten i omförmälda hänseende öfverlemnas åt
kommendanten, så att denne tillerkännes samma rätt inom det af fästningsverken
omslutna område som jernvägsstyrelsen inom staten tillhörigt
område för station vid statens jernvägar.

Om minuthandel med maltdrycker likasom sådan handel med
bränvin vore underkastad särskild beskattning, skulle det naturligtvis
vara oundgängligen nödigt att bestämma den gräns, der försäljningen
upphörde att betraktas som minuthandel och blefve allenast partihandel.
Men då sådan beskattning ännu icke blifvit införd, saknas verklig och
hållbar grund för gränsbestämning i nämnda hänseende. Hvarje stadgande
härom med deraf följande inskränkning i försäljningsrätten måste
ju medföra ett betänkligt ingrepp i alla laglydige, nyktre medborgares
rätt att få af en för honom behöflig, för att icke säga nödvändig vara
köpa den myckenhet, som i hvarje fall kan vara för honom behöflig.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derföre alltid ansett och
anser fortfarande rätten att i minut försälja maltdrycker till afhemtning
eller försändning icke böra, utan tvingande skäl, göras beroende af
särskilt tillstånd. Nu är emellertid nykterhetens främjande en synnerligen
vigtig uppgift för staten. En bestämmelse i antydd riktning
skulle derföre kunna försvaras, om man med visshet kunde antaga, att
derigenom vunnes något verkligt och afsevärdt framsteg i sträfvandet
för nykterhetens främjande. Enligt erfarenhetens vittnesbörd är dock
förhållandet alldeles motsatt. Komiterade hafva (sid. 110 och 111)
funnit det vara uppenbart, att det gällande förbudet att på landet utan
tillstånd försälja maltdrycker för afhemtning till mindre belopp än tio
liter, den s. k. tiolitersförordningen, icke motsvarat de förhoppningar,
man fäst vid densamma; hvarjemte komiterade meddelat, att af de i
ämnet tillsporda myndigheter flertalet länsstyrelser samt trettiotre

kronofogdar ansett tiolitersförordningen hafva verkat uteslutande eller
öfvervägande skadligt.

Man hade på grund häraf kunnat vänta, att komiterade skulle
hemstält om upphäfvande af tiolitersförordningen i fråga om maltdrycker,
så att handeln med maltdrycker åter blefve fri liksom med
andra varor, eller åtminstone föreslagit nedsättning i den bestämda
gränsen, så att förbudet kommit att gälla endast verklig minuthandel
med maltdrycker eller med andra ord sådan handel, som afser tillfredsställande
af köpares dagliga behof. Men komiterade hafva i stället
valt den utvägen att göra det förbud, som till följd af sin stränghet
förorsakat olägenheter, dubbelt strängare än förut. Det är svårt att
inse, huru olägenheterna skola kunna härigenom afhjelpas. De skäl,
komiterade anfört till stöd för sitt förslag, äro ingalunda fullgiltiga.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer alltså, att
det i 9 § föreslagna förbud mot försäljning af maltdrycker till afhemtning
eller till försändning i mindre myckenhet än tjugo liter icke må
godkännas, eller att åtminstone gränsen bestämmes till allenast två
liter (6 lialfbuteljer), så att försäljning af två liter eller derutöfver må
ega rum utan särskildt tillstånd, i hvilken händelse förbudet, sålunda
inskränkt, borde gälla äfven för tillverkare af maltdrycker; och torde
i författningen vidtagas de ändringar, som föranledas af bifall till denna
hemställan i ena eller andra hänseendet.

Uti 14 § 1 mom. är föreslaget, att, der särskilda omständigheter
dertill föranleda, Konungens befallningshafvande må ega att på ansökning
lemna tillverkare af vin eller maltdrycker tillstånd att i stad under
viss kortare tid genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana
drycker. Detta förslag är grundadt på goda skäl, som dock med lika
rätt -kunna åberopas i fråga om medgifvande af tillfällig rätt såväl att
genom kringföring å landsbygden försälja af annan tillverkade vineller
maltdrycker som ock att å tillverkningsstället försälja sådana
drycker till afhemtning.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer derföre, att
den ifrågasatta rättigheten för Konungens befallningshafvande må gälla
i fråga om alla nu antjnlda fall.

Det säger sig sjelft, att om både kommunalstämma och kommunalnämnd
i en kommun påyrka återkallelse af meddeladt tillstånd att på
landet genom kringföring försälja vin eller maltdrycker, länsstyrelsen
bör fästa synnerligt afseende å en sådan framställning. Men det lärer
väl ändock icke gå an att, såsom komitén föreslagit i 18 §, stadga
ovilkorlig skyldighet för länsstyrelse att äfven mot sin öfvertygelse

bifalla en sådan framställning och således försätta länsstyrelsen i lydnadsförhållande
till de kommunala myndigheterna. Detta stadgandes
orimlighet är uti komitéledamoten Falks reservation så fullständigt
ådagalagd, att något vidare icke behöfver härom anföras. Under åberopande
af nämnda reservation hemställer Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande,
att uti 18 § 1 uteslutas orden: »och skall återkallelse
af tillstånd att på landet genom kringföring försälja nämnda drycker ega
rum, då både kommunalstämma och kommunalnämnd i den kommun,
tillståndet afser, det påyrka».

Den i 22 § stadgade rättighet för Konungens befallningshafvande
att vid vissa tillfällen förbjuda eller inskränka eljest tillåten försäljning
af vin och maltdrycker är utan tvifvel både nyttig och nödvändig. Men
verkan af detta stadgande upphäfves i väsentlig mån derigenom, att
rättighetens utöfvande gjorts beroende deraf, att utskänkning eller annan
försäljning visat sig föranleda oordningar. Meningen är ju, att Konungens
befallningshafvande skall sättas i tillfälle, så vidt möjligt, förekomma
oordningar vid tillfällen, då sådana skäligen äro att befara. Men anledning
att frukta oordningar kan förefinnas, äfven om sådana vid ett
föregående liknande tillfälle icke förekommit. Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande hemställer derföre, att första punkten af 22 § må
erhålla följande lydelse: Konungens befallningshafvande eger att för
bestämdt tillfälle, då oordningar skäligen kunna vara att befara, såsom
vid marknad, allmän torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte,
mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling föranledande förrättning
eller då eljest större folksamling väntas ega rum, förbjuda
bedrifvandet af eljest tillåten utskänkning eller annan försäljning af vin
eller maltdrycker eller att för sådant tillfälle föreskrifva de inskränkningar
i försäljningsrätten, som till ordningens upprätthållande kunna
finnas nödiga.

Komitén har uti 24 § 2 mom. upptagit den redan nu gällande
bestämmelsen, att vin eller maltdrycker icke må å utskänkningsställe
utlemnas till minderårig. Häremot är intet att invända. Men derjemte
har föreslagits, att sådana drycker ej heller må å annat försäljningsställe
utlemnas till minderårig. En sådan inskränkning i handlingsfriheten
bör icke utan tvingande skäl föreskrifvas. Hvad komitén
till stöd för detta förslag åberopat kan emellertid icke tillmätas afsevärd
betydelse. Den klagan, som enligt komiténs uppgift skulle »från städerna
försports», har nog framförts af dem, som helst skulle se, att all försäljning
af vin och maltdrycker blefve förbjuden. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande har för sin del aldrig försport någon sådan klagan
och hemställer, att komiténs förslag i denna del icke måtte bifallas.
Mariestad i landskansliet den 29 september 1900.

Underdånigst:

C. A. SJÖCRONA.

N. Sunnerholm.

Kongl. Maj:is befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 sistlidne juli har Eders Kongl. Maj:t
anbefalt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt
utlåtande i anledning af mal t dr y cksko in itc n s underdåniga betänkande
med förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker m. m.; och
får landshöfdingeembetet till åtlydnad häraf underdånigst anföra följande.

Såsom en brist i nu gällande stadganden angående försäljning af
maltdrycker har på senare tider framhållits saknaden af bestämmelser
om en alkoholgräns för särskiljande af de svagare maltdryckerna (svagdricka),
som ej äro egnade att användas såsom rusmedel, och de starkare,
hvilka för sådant ändamål kunna missbrukas och hvilkas tillhandahållande
åt allmänheten derföre borde strängare reglementeras. Denna fråga
har äfven utgjort föremål för komiténs uppmärksamhet och synes hafva
blifvit inom densamma rätt lifligt diskuterad, men har komiténs flertal
på anförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka några bestämmelser i
denna rigtning. Såsom ett af do förnämsta bland dessa skäl har
komitén åberopat svårigheten att få till stånd eu effektiv kontroll öfver
efterlefnaden af bestämmelserna om en alkoholgräns, då alkoholhalten
hos en i marknaden utsläppt vara kan genom efterjäsning betydligt tilltaga
och öfverskrida den faststälda gränsen. Landshöfdingeembetet kan
dock icke finna den af komitén åberopade omständigheten af sådan vigt,
att densamma bör hindra införandet i lagstiftningen af eu bestämmelse
om särskiljandet af starkare och svagare maltdrycker, ty å ena sidan

är det ju konstateradt, att alkoholhaltens ökning genom efterjäsning
sker endast till en viss grad, hvarefter densamma genom ättiksbildning
åter nergår, och å andra sidan föreställer sig landshöfdingeembetet, att,
för det fall att en osedvanligt hög alkoholhalt hos saluförd svagdricka
icke kan tillskrifvas tillfälliga omständigheter, utan beror på afsigtligt
och konseqvent användande af kraftigare stamvört vid tillverkningen
just för erhållande af en brygd, hvars alkoholhalt står den faststälda
alkoholgränsen ytterst nära, förhållandet skall så mycket hellre ådraga
sig åklagaremagtens uppmärksamhet och inskridande, som det väl är
att förutsätta, att en dylik vara betingar ett osedvanligt högt såväl
tillverknings- som försäljningspris.

Likaså håller landshöfdingeembetet före, att komiterade ej obetydligt
öfverdrifva farhågorna för att ett dylikt särskiljande mellan starkare
och svagare maltdrycker skall, i stället för att befordra nykterhetssträfvandena,
verka i rakt motsatt rigtning. I alla händelser anser
landshöfdingeembetet de af komiterade i detta hänseende befarade olägenheterna
i väsentlig mån kunna afhjälpas derigenom, att rätten till utskänkning
af svagdricka göres beroende af särskildt tillstånd, under det
rätten till annan försäljning deraf fritt får idkas.

I öfrigt biträder landshöfdingeembetet de anmärkningar i sak mot
komiterades förslag, som framställts å den af M. Falk afgifna reservationen,
likasom landshöfdingeembetet ock finner det af denne afgifna
särskilda förslag eg a företräde framför komiténs genom en mera logisk
uppställning.

Landskansliet i Luleå den 9 oktober 1900.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

A. BUREN.

A. PIPON.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Vesiernorrlands län.

Till Konungen.

Af Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 6 sistlidne juli
infordradt underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs den 23

nästförutgångne maj afgifna underdåniga betänkande med förslag till
förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt ntskänkning af
tillagade icke spirituösa drycker m. m. får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmedelst i underdånighet afgifva.

Sedan uti flere inom riksdagen väckta motioner framhållits önskvärdheten
af eu förändring i lagstiftningen angående handel med vin
och maltdrycker i syfte att motarbeta missbruket af dessa drycker, och
detta ändamål ansetts kunna vinnas genom att, bland annat, underlätta
åtkomsten af den oskadliga och billiga dryck, som under namn
af svagdricka allmänt förekomme och som för de mindre bemedlade
blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, förklarade riksdagen i en till
Eders Kongl. Makt den 30 april 1892 aflåten skrifvelse sig anse i hög
grad önskvärdt, att mellan de svagare och starkare maltdryckerna uppdroges
en så bestämd gräns, att den kunde i lag fästas, och anhöll
följaktligen, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest
praktiska sätt eu gräns måtte kunna bestämmas mellan svagdricka, å
ena sidan, och starkare maltdrycker, å den andra, samt derefter vidtaga
de förändringar i Kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m., att en sådan gräns bestämdes,
och att handeln med svagdricka undandroges de inskränkande bestämmelser,
som gälde för handeln med maltdrycker i allmänhet, och
stäldes på samma linie med de i 8 § af nämnda förordning ornförmälda
drycker. — Efter att hafva hört Kongl. finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå angående lämpligaste sättet för bestämmandet
af en gräns emellan svagdricka, å ena, samt starkare maltdrycker,
å andra sidan, fann Eders Kongl. Maj:t emellertid den 17 mars 1893
på anförda skäl frågan om bestämmande af en dylik gräns böra för
det då närvarande förfalla.

Vid 1896, 1897 och 1898 årens riksdagar upptogs frågan ånyo
i motioner inom andra kammaren; och vunno dessa motioner vid alla
tre riksdagarne understöd af det kammarens utskott, som behandlade
frågan. I de särskilda utskottsbetänkandena åberopades, bland mycket
annat, att såväl kontroll- och justeringsbyråns utlåtande som andra
för utskottet tillgängliga utlåtanden af fullt kompetenta auktoriteter
öfverensstämde deri, att en gräns kunde bestämmas mellan öl och
svagdricka. Bryggaren kunde utan svårighet göra stamvörten sådan,
att den vid jäsning icke utvecklade öfver en viss procent alkoholhalt;
och ville en bryggare för ett särskilt tillfälle brygga eu alkoholsvag
maltdryck med större extrakthalt, så kunde han genom pastörisering
afbryta jäsningen på hvilket stadium som helst. Man hade sålunda

öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att öl och. svagdricka icke
kunde skiljas. — Vidare åberopades, att gränsen både kunde och
lämpligast borde bestämmas efter alkoholhalten. Detta vore den enda
gräns, som intresserade den stora allmänheten, emedan denna gräns
ensam vore af betydelse för nykterhetsarbetet. Visste derjemte tillverkaren,
att en viss extrakthalt i vörten icke kunde vid utjäsning utveckla
öfver en viss alkoholhalt i drycken, så borde det icke möta
någon svårighet för honom att vid svagdricksbrygd reglera vörtens
extrakthalt så, att den utjästa drycken aldrig kunde öfverstiga högsta
i lag för sådan dryck tillåtna alkoholhalt.

Vid alla tre riksdagarne beslöt jemväl andra kammaren för sin
del att till Eders Kongl. Maj:t i det syfte, som sålunda framhållits,
aflåta skrifvelse; och blek den vid 1898 års riksdag beslutade på det
sätt formulerad, att hos Eders Kongl. Magt skulle anhållas om en omarbetning
af Kongl. förordningen den 24 oktober 1885 i den rigtning,
att ur densamma aflägsnades alla stadganden angående handel icke
allenast med de verkligen icke spirituösa dryckerna, kokadt kaffe, te,
choklad och dylikt, utan ock med svagdricka, som, ehuru spirituöst,
likväl hade så ringa alkoholhalt, att det icke kunde hänföras till rusgifvande
drycker.

För sin del ställer sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
på samma ståndpunkt som den, hvilken riksdagen år 1892 samt andra
kammaren åren 1896, 1897 och 1898 sålunda intagit. En lagstiftning
rörande maltdrycker kan, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
åsigt, omöjligen blifva tillfredsställande förr än deri uppdrages en bestämd
gräns emellan de maltdrycker, som äro rusdrycker, och dem, som innehålla
så låg alkoholhalt, till exempel 2 1/2 volymprocent, att deraf ingen
berusning är att befara. Sammankopplingen af dessa begge olika slag
af maltdrycker skall alltid komma att visa sig ogynsam; och det nu
föreliggande förslaget visar många prof derpå. Så till exempel har
komitén, för att söka bereda arbetarne vid en fabrik eller annan industriel
anläggning tillfälle att erhålla svagare maltdrycker och »sålunda förhindra,
att de för tillfredsställandet af sitt behof uppsöka närliggande
utskänkningsställen och der till öfvermått förtära maltdrycker af stallare
slag», ansett sig böra i sitt förslag införa den bestämmelsen, att arbetsgifvaren
skulle kunna erhålla särskild! tillstånd att inom anläggningens
område utskänka »maltdrycker» till derstädes i hans arbete sysselsatta
personer, en tillåtelse, som i sig likväl innebär rättighet till ett tillhandahållande
af jemväl starkare maltdrycker, och som derjemte lätt
kan leda till missbruk i det s. k. trucksystemets anda. Å andra sidan

måste den, som endast vill sälja svagdricka och icke alls vill befatta
sig med någon handel med starkare maltdrycker, likväl, blott för sam- *

mankopplingens skull, underkastas eu mängd formaliteter och inskränkningar
samt till och med i fråga om tillståndet till försäljningen blifva
beroende af de kommunala myndigheternas samtycke.

Vid dessa förhållanden anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
utan att för öfrigt ingå i någon detaljgranskning af det föreliggande
förslaget, hafva berättigad anledning hemställa, att detsamma
icke må läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Hernösand i landskansli et den 17 oktober 1900.

Underdånigst:

G. RYDING.

O. Hammar.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan eu af Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnad komité utarbetat
och den 23 sistlidne maj afgifvit betänkande med förslag till förordning
om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade
icke spirituösa drycker m. m., har Eders Kongl. Maj:t, genom nådig
remiss den 6 derpåföljande juli, anbefalt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att öfver berörda förslag afgifva underdånigt utlåtande.

Till underdånig åtlydnad af den nådiga befallningen får Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva det underdåniga utlåtandet
och dervid anföra:

Beträffande först den vigtiga frågan om åtskilnad mellan de
alkoholsvaga och de alkoholstarka maltdryckerna synes väl en sådan
åtskilnad önskvärd såsom varande af praktisk betydelse för dem, för
hvilka, genom nuvarande lagstiftning och äfven genom förevarande lag 3 -

förslag, tillgången till de alkokolsvaga maltdryckerna försvåras, men
anser Eders Kongl. Majrts befallningshafvande likväl på de af komiterade
anförda skäl det icke tillrådligt att i lag stadga en alkoholgräns,
hvars behöriga iakttagande icke synes kunna på ett tillfredsställande
sätt öfvervakas.

Rörande bestämmelserna om utskänkning af vin eller maltdrycker
i §§ 1, 4 och 5 anser Eders Kongl. Majrts befallningshafvande sig böra
göra följande erinringar:

att det för kontrollens skull synes önskvärd!, att för den, som,
enligt § 1 mom. 4, eger rätt att vid slutet bord till spisande gäster
utskänka maltdrycker, stadgas skyldighet att anmäla sådant till polismyndighet
;

ott, beträffande § 4 mom. 1, för Kongl. jernvägsstyrelsen torde
böra stadgas samma skyldighet att före meddelande af i paragrafen
omförmäldt tillstånd låta höra vederbörande kommunalmyndighet, som,
enligt inom. 2, åligger Eders Kongl. Majrts befallningshafvande,

att, vidkommande § 5, förslaget synes vara af den beskaffenhet
att detsamma bör i praktiken pröfvas, dock endast under den uttryckliga
förutsättning att arbetsgifvare icke må anses skyldig att utlemna
maltdrycker i den utsträckning, som å vanliga utskänkningsställen får
ega rum, utan må ega rätt att vägra utskänkning, när helst han anser
så erforderligt.

Hvad derefter angår § 10 mom. c, torde försäljning till afhemtning
ej böra medgifvas under annan tid än den, under hvilken utskänkning
är tillåten.

Då i förevarande lagförslag föreslagits ett höjande af den stadgade
myckenhetsgränsen för den fria handeln, samt, med hänsyn härtill,
bestämmelserna i 11 och 14 §§ säkerligen komma att vålla svårigheter
för konsumenter på många ställen å landsbygden att få sitt hembehof
af maltdrycker tillgodosedt, synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke obilligt, att tillverkare af dylik dryck må kunna tillåtas
att, i bryggeriets namn och under dess ansvar, å landsbygden upprätta
nederlag, med rätt att derifrån till såväl afhemtning som försändning
och kringföring tillhandahålla allmänheten maltdrycker under samma
vilkor, som gälla för dylik försäljning vid tillverkningsstället.

Ansökning härom torde böra göras hos Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
med uppgift å det ställe, der försäljningen skall ega
rum, dock må tillståndet, som efter vederbörande kommunalmyndighets
hörande endast hör få meddelas att gälla tills vidare, kunna, der så
visas nödigt, af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande återkallas.

Beträffande slutligen § 22 synes densamma böra ersättas med nu
gällande förordnings stadgande i dess 15 §, som lemnar platsmyndigheterna
bättre tillfälle att öfvervaka ordningen och bvilket icke, såvidt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har sig bekant, blifvit missbrukadt.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke något
att vid förslaget erinra.

Örebro slott i landskansliet den 5 november 1900.

Underdånigst:

AX. G. SVEDELIUS.

Boleri Bichter.

Kongl. IVlaj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts remiss den 6 juli
innevarande år i anledning af maltdryckskomiténs underdåniga betänkande
med förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker m. m. får Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande
i ämnet och dervid anföra:

För att kunna på ett tillfredsställande sätt ordna försäljningen af
ifrågavarande varor anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
nödvändigt, att en bestämd skilnad emellan rusgifvande och icke rusgifvande
drycker i lagstiftningen uppdrages; men för den händelse
Eders Kongl. Maj:t, med hänsyn till de skäl komiterade anfört för
svårigheten att på nyssberörda väg under nuvarande förhållanden lösa
frågan, skulle pröfva lämpligt att i enlighet med komiterades förslag
genom omarbetande af nu gällande nådiga förordning och införande af
delvis strängare bestämmelser aflägsna en del öfverklagade missförhållan -

den och derigenom i någon mån tillgodose nykterhetens intressen, har
Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra fästa uppmärksamheten
å de i komiténs föreliggande betänkande vigtigaste punkter,
som icke kunna af Edei*s Kongl. Maj:ts befallningshafvande biträdas.

Enligt komitéförslaget skulle Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
komma att sakna befogenhet att bevilja rättighet till försäljning
af endast alkoholsvaga maltdrycker; men på de af reservanten,
herr Falk, framhållna skäl anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att tillstånd till utskänkning eller annan försäljning af maltdrycker må
kunna begränsas att gälla visst eller vissa slag af maltdrycker. Det
synes vara af så mycken större vigt, att ett dylikt stadgande kommer
till tillämpning, som det torde vara mindre lämpligt, att, derest någon
gör framställning om rättighet att försälja t. ex. endast svagdricka,
denna framställning icke skulle kunna — till följd deraf att ur komitéförslaget
uteslutits hvarje i nu gällande förordning förekommande stadgande,
som kan tydas derhän, att tillstånd till försäljning af visst slag
af maltdrycker kunde beviljas — under annan form bifallas, än att
rättigheten komme att omfatta maltdrycker i allmänhet och följaktligen
jemväl alkoholstarkare sådana.

Den rättighet, som i 4 punkten af 1 § lemnas en hvar, som i
sitt hem mottager gäster under minst en vecka till bespisning vid slutet
bord, att emot betalning till sådana gäster utskänka maltdrycker, synes
böra i ordningens intresse göras beroende af en skriftlig anmälan i stad
hos magistraten och på landet hos kommunalnämnden.

Den i 5 § föreslagna bestämmelsen om tillstånd för arbetsgivare
att å fabriks- eller annan industriel anläggnings område tillsvidare utskänka
maltdrycker till derstädes i hans arbete sysselsatte personer
torde böra utsträckas derhän, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eger berättigande meddela arbetsgivaren tillstånd att »sjelf eller
genom annan» under ofvanberörda vilkor utskänka maltdrycker, helst
det kan tänkas i mer än ett fall inträffa, att arbetsgivaren väl kan
vilja hafva denna fråga lämpligen ordnad, men icke sjelf är i tillfälle
eller ens villig att öfvervaka handhafvandet af sjelfva försäljningen.

Den s. k. tiolitersförordningen är af komitén i 9 § utbytt emot
en tjugulitersbestämmelse såsom minimiqvantitet vid inköp för afhemtning
af maltdrycker. Redan i sitt till maltdryckskomitén afgifna yttrande
har Eders Kongl. Majrts befallningshafvande framhållit, att ett
fastställande af ensidiga bestämmelser till inskränkning i möjligheten
att anskaffa maltdrycker desto mindre är egnadt att främja nykterheten,
som just derigenom eu ökad bränvinskonsumtion lätteligen kan fram -

tvingas och således ett resultat ernås alldeles motsatt det som åsyftats.
I enlighet härmed och då en s. k. tjugulitersförordning kan komma
att lända mera till skada än gagn för nykterheten, kan förslaget i denna
del ej af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkas.

I 10 § af komitéförslaget är försäljning vid afhemtning och vid
försändning af vin eller maltdrycker i mindre myckenhet än 20 liter
endast medgifven tillverkare å tillverkningsstället och den, som erhållit
minuthandels- eller utskänkningsrätt, å försäljningsstället; men då nederlagssystemet
härigenom skulle komma att helt och hållet upphöra, kan
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande desto mindre biträda komiterades
åsigt härutinnan, som den föreslagna bestämmelsen skulle kunna
medföra den fara, att smärre bryggerier med måhända sämre tillverkning
och svagare kontroll i fråga om författningens efterlefnad skulle,
särskildt i de afiägsnare landsdelarne, uppstå.

Den skilnad komiterade i § 14 gjort emellan rätt till kringföring
af vin eller maltdrycker af egen och annans tillverkning synes Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande obehöflig och utan tvifvel ledande till
missbruk och förvecklingar, som böra, såvidt möjligt är, förebyggas.

Enligt förslagets 17 § skulle den, som ej har god frejd, kunna
medgifvas rätt att under vilkor, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, idka utskänkning af kokadt kaffe, thé, chokolad
och andra tillagade icke spirituösa drycker, men då till och med en
dylik mindre utskänkningsrätt kan tjena såsom skylt för lönkrögeri,
synes det mindre välbetänkt att i något fall anförtro en dylik rätt åt
den, som saknar god frejd.

I 18 § 1 punkten har det stadgande blifvit ifrågasatt, att ett af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt tillstånd att på landet
genom kringföring försälja vin eller maltdrycker ovilkorligen skall,
derest såväl kommunalstämma som kommunalnämnd i den kommun,
tillståndet afser, det påyrka, återkallas. Då emellertid det kommunalstämmobeslut,
på grund hvaraf återkallelsen af det meddelade tillståndet
ytterst komme att hvila, kan i besvärsväg hos Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande öfverklagas, skulle den oegentlighet kunna komma
att inträffa, att samma myndighet, som hade skyldighet att återkalla sitt
eget tillståndsbref, jemväl skulle komma att pröfva lagligheten af det
beslut, med stöd hvaraf återkallelsen skett.

Beträffande de af komiterade i 26 § föreslagna bötesbelopp för
oloflig utskänkning af vin och maltdrycker må det väl kunna medgifvas,
att synnerligen förmildrande omständigheter kunna förekomma, som
böra till låg bötespåföljd föranleda, men att, då minimibeloppet blifvit

i regel satt för förbrytelse första gången till tjugufem kronor och för
förbrytelse fjerde gången eller oftare till tvåhundra kronor, stadga, att
böterna kunna under särskilda förhållanden i hvarje kategori nedsättas
till fem kronor, kommer otvifvelaktigt att väsentligt minska den effektivitet,
som är nödvändig för hvarje lagbuds noggranna efterlefnad.

I 30 § 1 punkten har blifvit föreslaget, att för förseelse begången
vid kringföring till försäljning eller annan forsling af vin eller maltdrycker
äfven den, för hvars räkning forslingen sker, skall ansvara såsom
vore förseelsen af honom sjelf begången, derest icke omständigheterna
gorå sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja; men
då ett dylikt stadgande kan föranleda till att en icke brottslig person,
som saknar möjlighet att styrka att kringföringen skett utan hans
vetskap eller vilja, varder fäld till ansvar, synes den föreslagna bestämmelsen
härutinnan böra, såsom ohållbar, ur en blifvande förordning
uteslutas.

Umeå, i landskansli, den 9 november 1900.

Underdånigst:

A. ASKER.

Arv. Almqvist.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 6 juli 1900 får landshöfdingeembetet
härmed meddela underdånigt utlåtande öfver det af komitén
för revision af gällande stadganden angående försäljning af vin och
maltdrycker m. in. den 23 maj 1900 afgifna underdåniga betänkande.

Vid flera föregående tillfällen, senast i sitt yttrande till maltdryckskomitén
den 24 mars 1899, har Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
såsom sin åsigt uttalat misstroende emot lagstiftningens förmåga
att genom allt talrikare skrankor stäfja missbruket af rusdrycker. Under
det att ett fortgående upplysningsarbete utan allt tvifvel är det i längden
verksammaste medlet att bibringa folket insigt om det förderfbringande

i rusdryckers missbruk, skola undantagslagar, huru förtänksamt de än
må vara inrättade, städse locka mången att söka kringgå dem; och
äfven om man, såsom fallet är, genom oupphörliga lagändringar fullföljer
målet, skall uppfinningsförmågan hos lagbrytare dock lika ifrigt
sträfva att uppsöka nya utvägar att gäcka lagstiftarens möda.

Härmed är dock ingalunda sagdt, att lagstiftaren får lemna allt
vind för våg, utan det är tydligt, att lagstiftningen på den en gångbeträdda
vägen måste fullkomnas för att kunna stödja upplysningsarbetet.
Men då är ock af vigt att tillse, att man icke i nitälskan för det goda
skjuter öfver målet.

En anledning till denna i underdånighet framstälda erinran finner
landshöfdingeembetet deri, att, då komitén för revision af gällande
maltdryckslagstiftning tydligen haft till uppgift att i nykterhetsarbetets
intresse skärpa lagstiftningen och dervid bland annat försvåra åtkomsten
af rusbringande maltdrycker, komitén icke förmått begränsa sig till
dessa senare och lemna det för kroppsarbetare och mången annan hardt
nära oumbärliga svagdrickat utanför den föreliggande uppgiften.

Väl har komitén uti en vidlyftig utredning sökt visa, att en alkoholgräns
emellan de ifrågavarande slagen af maltdrycker icke utan tekniska
och kostsamma hjelpmedel kan fastställas, och det har ganska tydligt
uppvisats, att dessa hjelpmedel till målets uppnående knappast böra
sättas i fråga annat än i sammanhang med en maltdrycksbeskattning;
men landshöfdingeembetet betviflar, att komitén lyckats öfvertygande
bevisa, att nyss angifna gräns icke kan medelst skäligen enkla bestämmelser
utan alla instrument fastslås. Tvärtom håller landshöfdingeembetet,
i likhet med en reservant, före, att erfarenhet och vetenskap
i förening temligen tydligt och åtminstone för praktiskt behof tillfredsställande
utvisa, huruledes man skall vid brygd af svagdricka förfara
utan att löpa risk, att den färdiga produkten skall förr eller senare
hallstämplas såsom Öl, allt under förutsättning att man i lagstiftningen
faststält en viss alkoholprocent såsom maximum för svagdricka. Skulle
detta antagande vara riktigt, synes landshöfdingeembetet, att det rätta
är att taga steget fullt ut och i en ny maltdrycksförfattning skilja de
svagare maltdryckerna från en lagstiftning, som bör hafva till mål allenast
de starkare. *

Med denna åsigt i hufvudsaken kunde landshöfdingeembetet måhända
stanna vid en underdånig hemställan, att det nu föreliggande
författningsförslaget icke måtte vinna nådigt godkännande. Men för
den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle gilla komiténs utredning i nu
afhandlade principfråga eller eljest finna tiden icke vara inne att från

maltdryckslagstiftningen undantaga svagdricka, tillåter sig landshöfdingeembetet
att beträffande förslaget, sådant det föreligger, framställa några
anmärkningar, hvilka i det följande skola hänföras till vissa angifha
paragrafer i förslaget.

§ 4. Kongl. jernvägsstyrelsen eger enligt förslaget att inrätta
utskänkning af vin eller maltdrycker vid station å statens jernvägar,
oafsedt om den ligger i stad eller på landet. Deremot låter förslaget
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ordna denna fråga endast för
landet. Det är svårt att fatta, hvarför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
befogenhet skulle i detta hänseende vara mindre än jernvägsstyrelsens.
Då trafiken åtminstone inom Vestmanlands län redan sedan
lång tid tillbaka kraft, att dylika försäljningsrättigheter blifvit på vederbörande
jernvägsaktiebolags begäran af Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande
medgifna jemväl i stad, föreslår Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att befogenhet derutinnan varder i förordningen införd.

§ 6. Bestämningen »i fartygets restaurationslokal», hvilket uttryck
hemtats från 1895 års förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin, utesluter möjlighet till laglig maltdrycksutskänkning åt flertalet
fördäckspassagerare, hvilka merendels icke spisa i restaurationslokalen,
och åt dem, hvilka intaga måltid ur medförd matsäck eller å däck, samt
synes kunna utan fara utbytas mot »å fartyget».

§ 10. Den här införda inskränkningen, att maltdryckstillverkare
endast från tillverkningsstället eger utan särskildt tillstånd försälja
maltdrycker i mindre myckenhet än tjugu liter, torde komma att drabba
hufvudsakligen bryggerier å landet. Åtminstone har det meddelats
landshöfdingeembetet, att bryggerier i länets städer icke i allmänhet
pläga hålla nederlag å andra orter. Men fråga är, huruvida icke ifrågavarande
bestämmelse ändock innefattar ett allt för starkt ingrepp uti
eu loflig näringsfrihet och ett ingalunda nödvändigt hinder för allmänheten
att beqvämt förse sig med maltdrycker för hushållsbehof. Det
vill vidare synas, som om nykterhetssträfvandet icke skulle vinna på,
att, i stället för att nederlag med ett större bryggeris godkända produkter,
ett mindre bryggeri inrättas, hvilket redan genom den mindre
skala, hvari det arbetar, lemnar grundade tvifvel om varans godhet;
men just denna påföljd torde man hafva att af ifrågavarande stadgande
vänta.

§ 12. I denna paragraf säges, att rätt till försäljning för afhemtning
innefattar rätt till försändningshandel. Stadgandet synes vara
insatt med särskild hänsyftning på § 11, der det talas endast om försäljning
till afhemtning. Men då i §§ 9 och 10 de olika handelsrätterna

till afhemtning och till försändning behandlats jemsides, vill det synas,
som om enheten fordrade, att så skedde äfven i § 11, hvarigenom,
såvidt landshöfdingeembetet finner, § 12 kunde alldeles uteslutas. Motiven
gifva ingen förklaring, hvarför §§ 11 och 12 i detta fall redigerats i
annan ordning än §§ 9 och 10. Slutligen synes det hvarken nödigt
eller nyttigt att, såsom i § 12 skett, medgifva ett berättigande, som
åtminstone för vissa förhållanden lemnats redan förut i §§ 9 och 10.

§ 18. Bestämmelsen i senare punkten af denna paragraf öfverensstämmer
ej med grundsatsen om den pröfningsrätt, som är lagd i Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hand, innan ifrågavarande tillstånd
beviljades. Skall afgörandet af tillståndsfrågan hvila hos offentlig myndighet,
hvilket icke lärer bestridas, bör ock återkallelse!! tillhöra samma
myndighet och hos denna icke vara beroende af eller kunna framtvingas
genom beslut af oansvariga korporationer. Väl kan häremot invändas,
att samma oansvariga kommunala myndigheter, hvarom här är fråga,
kunna t. ex. vid inträffade oordningar förbjuda utöfningen af en utaf
offentlig embetsmyndighet beviljad rättighet; men dervid föreligger dock
den väsentliga skilnaden, att sistnämnda myndighet genom frågans
anbefalda underställning t ill sist får det definitiva afgörandet i sin hand.

§ 26. Mot straffbestämmelserna i denna paragraf torde befogade
erinringar kunna göras. De gälla såväl det lägre straffmåttet »under
synnerligen förmildrande omständigheter» som ock skärpningen, när
förseelsen föröfvals å sön- eller helgdag. Hvad beträffar det förra,
förefaller det icke rimligt, att straffet för tredje eller fjerde gången
föröfvad öfverträdelse, der minimum är satt till respektive etthundra
och tvåhundra kronor, skall i anledning af »synnerligen förmildrande
omständigheter» kunna sänkas till fem kronor. Redan det, att frågan
gäller en flera gånger upprepad öfverträdelse, synes motsäga antagandet
af förmildrande omständigheter.

I fråga åter om straffmåttets skärpning med visst belopp böter
vid öfverträdelse å sön- eller helgdag har det icke undgått landshöfdingeembetet,
att motsvarande bestämmelse finnes uti bränvinsförordningen
af år 1895. Men utom det, att detta exempel knappast borde
manat till efterföljd, utan fasthellre den grundsats ur allmänna strafflagen
tillämpas, att förseelsen uti nu ifrågavarande fall skall anses vara begången
under försvårande omständigheter, så synes det landshöfdingeembetet
oegentligt,'' att ett straff af t. ex. 450 kronor för onkel iteration
skall, med hänsyn till att det gäller sabbatstid, anses fullt uppväga
förbrytelsen först sedan dertill lagts ett ytterligare bötesbelopp af exempelvis
tjugu kronor. Landshöfdingeembetet hemställer således i under 4 -

dårlighet, att skärpningen genom ett tillagdt ytterligare bötesbelopp
måtte i förevarande fall utbytas emot ett förklarande, att, om förseelse
begås å sön- eller helgdag, detta skall såsom försvårande omständighet
anses.

Vesterås slott i landskansliet den 13 november 1900.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

HERMAN UDDÉN. WILHELM LANGE.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Med föranledande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i
remiss af den 6 sistlidne juli har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmed skolat afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs
underdåniga betänkande med förslag till förordning om försäljning af
vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker
m. m.; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende
underdånigst anföra följande.

Hvad angår de af komiterade ifrågasatta hufvudgrunder för den
nya lagstiftningen angående försäljning af vin och maltdrycker, möter
först frågan, huruvida vinhandeln och maltdryckshandeln lämpligen böra
inordnas i samma författning och under ensartäde bestämmelser.

I likhet med komiterade finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
med stöd af hittills vunnen erfarenhet sådan gemensam lagstiftning
fortfarande kunna bibehållas.

Eif synnerligt vigtigt spörsmål, hvilket tillvunnit sig mycken
uppmärksamhet på grund af de flere fördelar i nj^kterhetsafseende, som
sannolikt skulle varda att påräkna, derest alkoholsvaga och alköholstarka
maltdrycker kunde genom olika stränga försäljnings vilkor göras mer
eller mindre lätt tillgängliga för allmänheten, innefattas uti den ofta

dryftade frågan angående möjligheten och lämpligheten att i försäljningsafseende
fastslå och tillämpa en gränsbestämmelse fotad på maltdryckernas
olika beskaffenhet i förenämnda hänseende.

Efter en synnerligen allsidig och grundlig utredning af denna
fråga och dermed sammanhängande spörsmål hafva komiterade funnit
sig icke kunna tillråda, att en slik gränsbestämmelse göres gällande
uti den tillämnade nya försäljningslagen.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande finner för sin del de af
komiterade åberopade skäl mot genomförande af en alkoholgräns vid
försäljning af maltdrycker böra i frågans för handen varande läge tillmätas
afgörande betydelse, hvadan således, huru tilltalande en dylik
gränsbestämmelse än kan förefalla, några praktiska lagstiftningsåtgärder
i antydda afseendet icke synas för det närvarande kunna vidtagas.

Vill man i handelsafseende göra en alkoholgräns gällande, skall
det på grund af det rådande sambandet mellan tillverkning och försäljning
af maltdrycker förvisso befinnas nödvändigt att lagbinda jemväl
maltdryckstillverkningen samt ställa densamma, för såvidt den bedrifves
till afsalu, under offentlig kontroll.

Mot införande i blifvande ny förordning af bestämmelse, som
regelbinder jemväl det försäljningssätt, som af komiterade benämnts
försäljning till försändning, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke funnit anledning till särskild erinran.

Komiterades .förslag att lägga försäljningen genom kringföring
samt dermed förenade rättigheter och skyldigheter uteslutande i tillverkarnes
händer har synts Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
lämpligt och välbetänkt.

I fråga om försäljningsväsendets ordnande hafva komiterade vidare
uttalat den meningen, att handeln med en viss större myckenhet vin
och maltdrycker fortfarande som hittills bör vara helt och hållet fri,
och har i sådant afseende på anförda skäl föreslagits, att gränsen för
den fria handeln sättes vid 20 liter.

Det skulle således med undantag för de särskilda inskränkningar,
som af komiterade ifrågasatts för försäljning genom kringföring, stå
hvar .och en fritt att bedrifva partihandel med ifrågavarande slags
drycker till myckenhet af 20 liter och deröfver.

I olikhet med komiterade håller emellertid Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande för sin del före, att, derest på lagstiftningens väg
anses böra vidtagas verksamma åtgärder till nykterhetens främjande på
det område, om hvilket här är fråga, inga synnerliga betänkligheter
böra möta deremot, att all försäljningsrätt, som icke nödvändigtvis

finnes böra i denna deras egenskap tillkomma tillverkare af ifrågavarande
slags drycker, göres beroende af särskildt för viss tid eller
bestämdt tillfälle meddeladt tillstånd. Genom sådant tillvägagående
kommer denna handels behöriga och ändamålsenliga utöfvande att i
möjligast vidsträckta omfattning blifva underkastad en direkt och fortgående
kontrollerande uppmärksamhet från de kommunala och administrativa
myndigheternas sida.

För hvarje gång tillstånd skall meddelas eller förnyas kunna de
omständigheter och synpunkter, som finnas böra inverka på frågans
bedömande, göras i allo gällande.

Och Eders Kongl. Maj.ts befallningshafvande anser sig icke hafva
anledning befara, att nyssnämnda myndigheter skola vidtaga åtgärder
eller förfoganden, hvarigenom den maltdryckskonsumerande allmänhetens
befogade anspråk och önskemål, att försäljningsväsendet ordnas så, att
möjlighet förefinnes att få det sunda och berättigade behofvet af vin
och maltdrycker på beqvämt sätt fyldt, komma att åsidosättas eller
tillspillogifvas.

Derest tillstånd, såsom ofvan nämnts, erfordras för rätt till bedrifvande
al ifrågavarande slags dryckesförsäljning, vinnes jemväl den
enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvändes uppfattning obestridliga
fördelen, att denna försäljning varder skild från annan handel i alla de
fall, der icke vederbörande myndigheter finna sådan förenad affärsrörelse
lämpligen böra och kunna af samma person utöfvas.

Komiterades förslag, att den, som i sitt hem mot betalning mottager
gäster till bespisning vid slutet bord, skall, utan att anmälan
behöfver göras eller tillstånd förvärfvas, ega att, derest aftal om bespisning
träffats för en tid af minst en vecka, till gästerna vid deras måltider
utskänka maltdrycker, finner Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande
icke heller vara af beskaffenhet att böra tillstyrkas.

Ett dylikt utskänkningsväsende skulle tvifvelsutan komma att
gifva anledning till så många missbruk, att det näppeligen kan vara
ändamålsenligt att legalisera detsamma, och genom den snäfva begränsning,
som stadgats för ifrågavarande utskänkningsrätt, uppnås i allt
fall icke det hufvudsyfte, som komiterade velat med stadgandet främja.
Riktigast synes derför vara, att den, som önskar att i sammanhang
med så kallad privat spisning utskänka maltdrycker, dertill förvärfvar
sig särskildt tillstånd.

Beträffande förslaget derom att tillstånd att på landet genom
kringföring försälja vin och maltdrjmker skall af den embetsmyndighet,
som meddelat detsamma, utan vidare pröfning af förhållandena åter -

kallas, då både kommunalstämma och kommunalnämnd i den kommun,
tillståndet afser, det påyrka, ansluter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till den reservation, som gent emot samma förslag blifvit
anförd af komitéledamoten herr Matths Falk.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke funnit
anledning att framställa erinringar emot förslagets detaljbestämmelser,
indika synas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande både i formel!
och materielt hänseende vara att föredraga framför nu gällande föreskrifter
i ämnet.

De redaktionsförändringar samt jemkningar i återkallelse- och
förbudsrätten, hvilka påkallas, derest Éders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
ofvan antydda åsigter skulle komma att i blifvande författning
göras gällande, torde i detta sammanhang icke behöfva särskild!
omnämnas.

Vexiö å landskanslist den 26 november 1900.

Underdånigst:

CH. E. von OELREICH.

Frithiof Ohlsson.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig remiss den 6 sistlidne juli får landshöfdingeembetet
härmed afgifva infordradt underdånigt utlåtande öfver det af
maltdryckskomitén afgifna betänkande och förslag till förordning om
försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke
spirituösa drycker m. m. och dervid i underdånighet anföra:

Den fråga, som, vid granskning af komiténs förslag, i främsta
rummet tilldrager sig uppmärksamheten och intresset, är onekligen
frågan om bestämmande af en laga gräns emellan starkare och svagare

maltdrycker med hänsyn till deras alkoholhalt, eller, söm det i dagligt
tal lieter, emellan Öl och svagdricka. Yrkandet härom har med allt
större enighet och kraft framstälts af landets nykterhetsvänner, riksdagen
har i underdånig skrifvelse af den 30 april 1892 uttalat sig fölen
sådan gräns, »för såvidt en följdrigtig lagstiftning i detta ämne
kunde åstadkommas, samt lagens tillämpning läte sig praktiskt genomföra»,
och andra kammaren har vid riksdagarne 1896, 1897 och 1898
för sin del ytterligare begärt en dylik gräns. Det synes ock otvifvelaktigt,
att uppdragande af en sådan gräns skulle vara i hög grad önskvärd!.
Det är ovedersägligt, att förtärandet af Öl till berusning på de
senare åren tilltagit i den grad, att det hos alla vänner af nykterhet,
vare sig mer eller mindre avancerade, väckt en allvarlig önskan att
derpå råda verksam bot. Och lika uppenbart synes, att, om man kunde
verka dertill att ölet såsom läskedryck mera allmänt ersattes af det
såsom rusdryck icke användbara svagdricka!, mycket skulle vara vunnet
för ett minskadt förtärande af de mera rusgifvande maltdryckerna. Men
för sådant ändamål är det oundgängligen nödigt, att tillgången till
svagdricka göres lättare än nu, under det att ölet å andra sidan underkastas
strängare bestämmelser.

En ovilkorlig förutsättning för uppdragande af en gräns af ofvan
antydda slag emellan starkare och svagare maltdrycker är emellertid,
såsom ock så väl i riksdagens förberörda skrifvelse som i andra kammarens
beslut antydes, att denna gräns låter sig praktiskt genomföras.
I detta hänseende fordras de!, att gränsen är så bestämd, att kontroll
kan med lätthet utöfvas. Eljest är det fara, att den nya lagstiftningen
kan gifva upphof till ett lönkrögeri med Öl, som med sina moraliska
konsekvenser vore vida farligare än det nuvarande tillståndet.

Att emellertid det ifrågasatta förslaget att bestämma en gräns
emellan olika slag af maltdrycker grundad på dessa dryckers alkoholhalt
vid försäljningen, uttryckt i visst procenttal, icke är så beskaffad
att den erbjuder en lätt kontroll, måste enligt landshöfdingeembetets
uppfattning framgå af den utaf komiterade verkstälda utredningen i
detta hänseende. En kontroll, som förutsätter én undersökning, hvilken
enligt allas utlåtande icke kan verkställas utan med instrument, som
fordra särskild sakkunskap för att kunna med trygghet för rigtigt
resultat handteras, kan nemligen icke erbjuda tillräcklig säkerhet mot
missbruk. Jemförelsen mellan föreliggande fall och handeln med margarin
eller med varor, som innehålla arsenik, är, såsom ock maltdryckskomitén
anmärkt, i teoretiskt hänseende haltande, något som också
gäller om likställandet härmed af förbudet mot saluhållande af bränvin,

hvars styrka ej uppgår till fyratio procent. Men hvad. som, enligt
landshöfdingeembetets mening, gör denna jemförelse obetingadt omöjlig
är den olika fara, som i ena eller andra fallet med öfverträdelser är
förbunden. Om med margarin uppblandadt natursmör en eller annan
gång, utan att förfalskningen upptäckes, säljes såsom verkligt smör,
eller någon nödgas förtära för svagt bränvin, så föreligger visserligen
en lagöfverträdelse, hvilkens strafflöshet är att beklaga, men någon
samhällslära förefinnes hvarken i ena eller andra fallet, lika litet som
någon sådan kan anses vara för handen, om en eller annan gång någon
en smula för mycket arsenikhaltig vara saluhålles. Om deremot genom
fastslående af en bestämd alkoholgräns emellan starkare och svagare
maltdrycker, hvilken icke kan af åklagaremagten utan anlitande af sakkunniges
biträde kontrolleras, uppkallas ett lönkrögeri mled Öl, som
säljes i smyg under benämning af svagdricka, kan en verklig samhällsfara
uppstå; det är ju allmänt kändt, att intet inverkar så depraverande
på en orts befolkning som ett der utöfvadt lönkrögeri. Och man må icke
invända, att elt sådant lönkrögeri i förevarande fall icke är att befara;
Med hänsyn å ena sidan till det behof och den utsträckta användning af Öl,
som för'' närvarande förefinnes, och å den andra till de ifrågavarande särskilda
dryckesslagens jemförelsevis lika tillredelsesätt och utseende föreligger,
enligt landshöfdingeembetets mening, just en stor fara att, derest
åtkomsten af Öl afsevärdt försvåras och svagdricka! deremot alldeles lösgifves,
en lönkrögerihandtering, som så öfyerensstämmer med mängdens
vanor och önskningar, skall finna ett synnerligen tacksamt verksamhetsfält.
Just på förevarande område har det i praktiken alltid visat sig, att
brådstörtado reformer framkallat bakslag. Så, för att icke anföra varnande
föredömen från andra länder, framkallade hos oss den så kallade
tiolitersförordningen den ohejdade kringföringen, hvars beklagliga följder
varit icke mindre framträdande än det onda, man ville motverka;
På grund häraf anser landshöfdingeembetet, i likhet med maltdryckskomiténs
flertal, det icke för närvarande kunna tillstyrkas att fastställa
en bestämd alkoholgräns mellan starkare och svagare maltdrycker samt
att göra detta till föremål för olika lagstiftning, hvilken skulle väsentligen
försvåra åtkomsten af de förra, under det de senare skulle frigifvas
från alla de inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln
med maltdrycker i allmänhet.

Om således, äfven enligt landshöfdingeembetets mening, tiden icke
är inne för uppdragande på ofvan antydda sätt af en viss alkoholgräns
emellan olika slag af maltdrycker, samt frigifvande af handeln med
dem, som fälla nedanför denna gräns, synes dock maltdryckskomitén

hafva gått alldeles för långt i motsatt riktning. Äfven om den nu
gällande författningen icke gifver någon direkt anledning att göra
åtskilnad mellan olika slag af maltdrycker, har den dock ej heller
bestämdt uttalat sig deremot. Också hafva en del länsstyrelser ansett
sig kunna, i öfverensstämmelse med författningen, meddela tillstånd
till försäljning enbart af svagdricka i mindre belopp än tio liter. Så
har äfven länsstyrelsen i Södermanlands län, såsom framgår af det till
maltdryckskomitén afgifna utlåtandet, gjort. Några olägenheter eller
missbruk af den sålunda medgifna handelsrätten hafva, enligt hvad
kronobetjeningen i orten meddelat, icke försports.

Genom det af maltdryckskomitén framlagda förslaget har emellertid
ett dylikt förfarande, som det vill synas, af mer teoretiska än praktiskt
hållbara skäl blifvit helt och hållet omöjliggjordt. Landshöfdingeembetet
kan för sin del icke i den delen ansluta sig till komiténs mening
och förslag, utan håller före, att större möjligheter till ett dylikt
åtskiljande borde anvisats åt de kommunala och administrativa myndigheterna.
Då det icke är fråga om att göra de alkoholsvagare maltdryckerna
till föremål för särskild lagstiftning, hvarigenom de skulle
fritagas från alla för maltdryckstörsäljningen nu gällande band, är faran
för missbruk mindre; och de kommunala och administrativa myndigheterna
hade ju tillfälle framdeles som hittills att efter behofvet afpassa
och reglera handeln med såväl Öl som svagdricka samt ingripa, derest
missbruk af handeln med det senare slaget funnes uppkomma. Utländska
föredömen i denna riktning saknas icke; särskildt i Norge och
delvis äfven i Finland har gällande lagstiftning tillåtit en sådan åtskilnad,
som här förordas, utan att, såvidt upplyst blifvit, några olägenheter
deraf försports. Eu lagstiftning, som i ofvan antydda riktning underlättade
möjligheterna att bereda lätt tillgång till svagdricka, utan att
medföra faran för öllönkrögeri, skulle säkerligen i hög grad medverka
till att svagdrickat kunde ersätta ölet som läskedryck och att undantränga
bruket af de mera rusgifvande maltdryckerna.

Ehuru landshöfdingeembetet således i den otvifvelaktigt vigtigaste
fråga, som varit föremål för maltdryckskomiténs behandling, intager
en i viss mån afvikande ståndpunkt, hvilken icke kan undgå att göra
sig gällande med afseende på komiténs förslag i sin helhet, vill landshöfdingeembetet
dock jemväl framställa några erinringar, som vid
förslagets granskning företett sig emot en del af komitén föreslagna
specialstadganden.

Stadgandet i 1 § 4 mom. derom att person, som mot betalning
emottager gäster i sitt hem »till bespisning vid slutet bord» för minst

en veckas tid, skulle ega till dera vid måltiderna utskänka maltdrycker
synes väl obestämdt och egnadt att framkalla missbruk. Landshöfdingeembetet
anser det i detta afseende vara bättre att blifva vid hvad nu
gäller, då sådan utskänkning icke är tillåten. Om sådan i vissa fall idkas
utan att blifva beifrad, är detta, enligt landsliöfdingeembetets mening,
mindre farligt än att, såsom val kan befaras, derest det föreslagna
stadgandet blefve lag, öppna dörren för en ohejdad ölkommers under
täckmantel af de sväfvande bestämmelserna »i sitt hem» och »bespisning
vid slutet bord».

Af ungefär enahanda skäl kan landshöfdingeembetet ej heller
biträda förslaget i § 5 om rätt att meddela tillstånd för fabriksegare
att utskänka maltdrycker till sina arbetare eller andra, som äro sysselsatta
i hans arbete. En sådan rättighet kan missbrukas och synes i
alla händelser olämplig, då arbetsgifvaren härigenom nödvändigtvis
måste komma i en skef ställning till arbetarne; man bör icke ställa så
till, att han kommer i tillfälle att draga vinst eller misstänkas draga
vinst af försäljning till sina arbetare af drycker, som dock räknas till
de rusgifvande. I 8 § 1 mom. har föreslagits ett tillägg, hvarigenom
förbud för handlande att vinna rättighet till utskänkning af maltdrycker
inskränkes till handlande, som idkar handel inom den kommun, der
utskänkningsrättigheten skall utöfvas. Något behof af en sådan inskränkning
har, landshöfdingeembetet veterligen, ej framträdt; den
synes onödig och kunde möjligen föranleda till oegentligheter.

De i 16 § föreslagna bestämmelser om sterbhusdelegares försäljningsrätt
synas landshöfdingeembetet knappast vara af behofvet påkallade.
Då rättigheter af ifrågavarande slag äro och måste vara rent
personliga, synas de rätteligen ock böra upphöra med innehafvarens
död. Huruvida rättigheten derefter må utöfvas af någon bland hans
sterbhusdelegare eller upplåtas till annan person eller indragas, synes
böra blifva föremål för särskild pröfning. Under den föreslagna respittiden
finnes i sjelfva verket ingen, som svarar för rättighetens lagliga
utöfvande. Någon svårighet att reda sig med den nu gällande lagstiftningen
har, åtminstone icke inom detta län, veterligen framträdt.

Bland de omständigheter, som nu kunna föranleda till förbud för
försäljning af maltdrycker till afhemtning, har förslaget enligt § 19 uteslutit
den att genom försäljningen främjas oloflig utskänkning, såvidt
landshöfdingeembetet kan finna, utan tillfyllestgörande skäl. Komiterade
anföra i motiven, att de icke hafva sig bekant, att denna omständighet
någonsin åberopats såsom anledning till ett gifvet förbud. Inom detta
län åtminstone har erfarenheten visat, att just detta förhållande i många

fall utgjort skäl för meddeladt förbud. Och ett sådant fall som det att
en handlande säljer Öl, som han låter förtäras i närheten af boden på
plats, deröfver han dock icke kan sägas ega att förfoga, för hvilken
försäljning han alltså icke kan drabbas af bötesansvar, är, synes det,
af beskaffenhet att böra träffas medelst ett förbud, äfven om oordningar
icke i egentlig mening vållats af försäljningen.

Det föreslagna stadgandet i 31 § 1 mom. synes landshöfdingeembetet
vara i viss mån egendomligt, för så vidt som det synes kunna
medföra, att särskilda brottsliga handlingar, hvilka icke utgöra fortsättning
af ett och samma brott, skulle i visst fall bedömas enligt reglerna
i 4 kapitlet 1 § strafflagen. Till införande med afseende å här behandlade
förseelser af en sådan för vår strafflagstiftning eljest i allmänhet
främmande grundsats synes icke föreligga tillräckliga skäl; den
omständigheten att förseelserna begåtts inom samma kommun är väl
ock nog tillfällig för att härutinnan vara bestämmande.

Hvad angår bestämmelserna om straff för oloflig handel med vin
eller maltdrycker, håller landshöfdingeembetet före, att dessa bort kunna
skärpas i högre grad än komitén föreslagit. Särskildt synas maximistraffen,
hvilka för första, andra och tredje resan dylik försäljning äro
lika med de nuvarande, vara allt för låga. Något missbruk från domstolarnes
sida af höjda straffmaxima torde icke vara att befara; men
det måste vara af stor betydelse för framtvingande af lagens efterlefnad,
att de i erforderliga fall kunna ådöma ett verkligen känbart straff.

Slutligen anser landshöfdingeembetet för sin del, att de kommunala
myndigheternas befogenhet, särskildt med afseende på de fall, som
beröras i förslagets 6 §, samt i afseende på rätten att påyrka eller
meddela återkallelse eller förbud, kunnat utan fara eller olägenhet mera
utsträckas än i förslaget egt rum.

Nyköping i landskansliet den 11 december 1900.

E. PLOMAN.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

JOHAN WIDÉN.

Kongl. !V!aj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Grenom nådig remissresolution af den 6 sistlidne juli anbefald att
afgifva underdånigt utlåtande öfver den så kallade maltdryckskomiténs
utarbetade förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker äfvensom till
ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i nådiga stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878 samt 8 § i nådiga förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmed i underdånighet anföra följande.

Det är gifvetvis en ytterligt svår sak att finna fullt lämpliga lagbestämmelser
rörande försäljning under olika förhållanden af en vara,
hvilken, såsom maltdryckerna, numera af en stor allmänhet brukas
såsom ett dagligt närings- och njutningsmedel, utan att någon som
helst olägenhet eller oordning deraf behöfver uppstå, men som också
af mången, och det ofta nog med uppoffring af en stor del af hans
till andra ändamål väl behöfliga arbetsförtjenst, användes till berusning
samt till följd deraf föranleder oordningar och andra olägenheter.

Vid en maltdryckslagstiftning gäller det sålunda att försvåra
åtkomsten af Öl till berusning utan att på samma gång allt för mycket
inkräkta på den allmänna medborgerliga friheten och öfver höfvan försvåra
åtkomsten af maltdrycker för dem, som deraf begagna sig på
ett måttligt sätt, samt utan att i större grad, än som är oundgängligen
nödigt för upprätthållande af allmän ordning och sedlighet, lägga hämmande
band på den lofliga och ekonomiskt betydelsefulla bryggerinäringen,
hvarförutom den risken ligger nära till hands att genom allt
för stränga föreskrifter åstadkomma motsatser till det som åsyftas och
sålunda föranleda lagöfverträdelser eller kringgående af lagen samt
dermed följande slappad moral och en ökad konsumtion af andra starkare
och farligare stimulerande drycker. Lagbestämmelser i ämnet måste
sålunda alltid noga vägas från de olika synpunkterna med omsorgsfullt
aktgifvande på att man icke går för långt åt något håll.

Ett bevis på de svårigheter, som möta lagstiftaren i detta hänseende,
erbjuder den under år 1893 uti nykterhetens intresse utfärdade
så kallade tiolitersför ordning en, innefattande förbud att utan särskildt

tillstånd sälja vin och maltdrycker för afhemtning till mindre belopp
än tio liter. Komiterade säga sjelfva (sidan 110), att nämnda förordning
icke motsvarat de förhoppningar, man fästat vid densamma, i det
att väl handlandena å landsbygden i allmänhet upphört att försälja Öl,
men förordningen deremot gifvit anledning till anläggning af nya
bryggerier, till inrättande af öltapperier och bryggerinederlag samt till
en betydande utveckling af försäljningen genom kringföring af maltdrycker.
Endast inom få orter hade derför ölåtkomsten blifvit genom
förordningen försvårad, hvaremot denna i många fall gifvit anledning
till ökadt fylleri. Af sådant skäl hade ock flertalet länsstyrelser samt
trettiotre kronofogdar i sina till komitén afgifna yttranden ansett tiolitersförordningen
hafva verkat uteslutande eller öfvervägande skadligt,
under det att af etthundratjugutvå kronofogdar endast tjugu anfört, att af
samma förordning icke rönts annat än goda verkningar, samt tjugusex
ansett, att de goda verkningarne af förordningen varit öfvervägande.

Denna enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning
temligen afgörande erfarenhet af verkan utaf en alltför restriktiv bestämmelse
har dock icke föranledt komitén att ifrågasätta tiolitersförordningens
upphäfvande, utan komitén har sökt botemedel uti att
göra bestämmelsen dubbelt strängare genom sitt förslag att sätta minimum
vid handel med maltdrycker utan särskildt tillstånd till tjugu liter.

Då Öl i buteljer i allmänhet icke håller sig friskt och välsmakande
längre tid än omkring fjorton dagar, kan möjligen ett hushåll på landet,
om det får inköpa tio liter, det vill säga trettio half butelj er, hålla sig
till en vanlig handlande, men om minimum för dennes försäljningsrätt
höjes till sextio halfbuteljer, blir snart sagdt hvarje landbo för sitt
behof af Öl hänvisad till bryggerinederlag och ölutkörare, och vinsten
för det allmänna af ett sådant förhållande blir högst tvifvelaktig, så
mycket mera som den allt för mycket försvårade åtkomsten af Öl lätt
kan leda antingen till en återgång till det lättare transporterade och
förvarade bränvinet eller ock till ett allmännare bruk af ett billigt
men alkoholstarkt vin. De senare årens ökade bränvinskonsumtion i
motsats till den i årtionden derförut ständigt pågående minskningen
deraf torde väl till stor del bero på de betydligt ökade arbetslönerna
och deraf följande större köpkraft hos arbetarne, men den kan ock
delvis hafva sin grund i den genom tiolitersförordningen försvårade
åtkomsten af Öl. En sådan erfarenhet har ock blifvit gjord i Danmark
genom beskattning af ölet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförde i sitt på anmodan
af komitén afgifna utlåtande af den 30 mars 1899, att tiolitersförord -

ningen syntes hafva öfverskridit den gräns, intill hvilken de restriktiva
förbuden kunde gå, utan att olägenheter uppstode, som kunde blifva
större än de med förbuden vunna fördelarne. Ocli Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande kan nu icke annat än i underdånighet afstyrka
komiterades förslag, att minimum vid handel med maltdrycker utan
särskildt tillstånd bestämmes till tjugu liter. En begränsning af rättigheten
att sälja vin och maltdrycker till afhemtning anser Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande emellertid fortfarande böra finnas, och goda
skäl synas föreligga att för närvarande icke ändra tiolitersgränsen.

Då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med komitén
anser, att ölhandel icke behöfver eller bör skiljas från annan handel,
håller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande likväl före, att den för
landet gällande begränsningen i handel med vin och maltdrycker äfven
bör utsträckas till stad. Der förekommer nemligen ej så sällan, att en
handlande använder sin handelsrätt hufvudsakligen såsom skylt för
bedrifvande af ölförsäljningen, och att dylika handlandes försäljningslokaler
hållas öppna under tider, då stadens utskänkningsställen enligt
utfärdade ordningsföreskrifter äro stängda. Från dessa handelsbodar
sei man då ofta folk utkomma med inköpta ölbuteljer, som derefter
utdricka^ på gatan eller i närmaste portgång. Att ett sådant förhållande
verkar störande på allmän ordning och sedlighet är uppenbart, och
det vore derför önskligt, att för denna handel erfordrades tillstånd åt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som säkerligen icke skulle
vägra någon ordentlig handlande sådant, men, derest ölförsäljningsrättigheten
missbrukades, kunde ega rätt att förbjuda densamma.

En annan ytterst vigtig fråga beträffande lagstiftningen rörande
maltdrycksförsäljningen är den, huruvida det kan uppställas en lämplig
alkoholgräns mellan olika slag af maltdrycker, så att de maltdrycker,
som äro under denna gräns, såsom svagdricka nied mera, och som icke
af någon betraktas såsom rusgifvande samt hvilka särskildt af den
kroppsarbetande befolkningen användas i betydligare qvantiteter, kunde
få fritt försäljas och derigenom jämväl blifva billiga och lätt åtkomliga.
Ett sådant förhållande skulle sannolikt mången gång minska begäret
efter den starkare maltdrycken eller ölet. Komitén har äfven upptagit
en stor del af sitt betänkande med denna vigtiga frågas utredning,
men stannat vid att afstyrka bestämmandet af en sådan alkoholgräns.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan emellertid icke känna
sig öfvertygad af komiténs skäl för afstyrkande! af en dylik gräns,
utan anser i stället, att de uti komitébetänkandet med bilagor anförda
uppgifter och undersökningar med mera mycket tala för fastställandet

af en alkoholgräns till två och en half volymsprocent, såsom det skett
uti Danmark och äfven blifvit föreslaget i Norge.

Redan i sitt underdåniga utlåtande af den 8 oktober 1892 anför
kontroll- och justeringsbyrån, att af femtiotvå prof å svagdricka icke
något haft större alkoholhalt än två och en half volymsprocent, och
att sju procent extrakthalt hos stamvörten vore en lämplig gräns mellan
svagdricka och andra maltdrycker, men att svagdricka mestadel brygges
af en vört af sex procent extrakthalt, samt att det ej torde vara någon
svårighet för bryggaren att nedbringa vörtens styrka till sex å sju
procent och således äfven svagdrickas alkoholhalt till två och eu half
volymsprocent eller derunder. Uti Danmark synas ingå svårigheter
möta för att hålla dricka vid en alkoholhalt af högst 2,2 5 vigtprocent.
Äfven den inför maltdryckskomitén såsom sakkunnig afhörde professorn
vid Stockholms Högskola Sven Otto Pettersson ansåg, att några större
svårigheter icke förefinnas för att uppdraga en alkoholgräns, samt att
bryggarne för sådant ändamål kunde använda en areometer af enkel
konstruktion utan annan skala eller gradering än ett i glaset inbrändt
märke, angifvande den största extrakthalt hos vörten, som vore förenlig
med alkoholgränsen för svagdricka. Den likaledes såsom sakkunnig
inför komitén hörde apotekaren C. M. Sundberg, föreståndare för ett
svagdricksbryggeri i Eskilstuna, anförde, att han icke i något fall iakttagit
att en vört af fem procent extrakthalt lemnat en färdig vara af
högre alkoholhalt än en och en half volymsprocent, ehuru han på försök
låtit vörten utjäsa under åtta dagar.

Den af komitén åvägabragta utredningen synes alltså ådagalägga,
att det för bryggarne icke möter någon svårighet att tillverka ett svagdricka,
som med säkerhet faller under en viss alkoholgräns.

Beträffande derefter kontrollen öfver att en sådan gräns iakttages
är det tydligt, att den, som verkligen vill tillverka och sälja en svag
och billig maltdryck, ej frestas att göra den starkare än lagen föreskrifver
och till följd deraf dyrare, utan faran skulle ligga deri, att
den, som försäljer dylika drycker, skulle begagna rättigheten att försälja
svagdricka såsom täckmantel för en otillåten ölförsäljning med högre
priser. Ett dylikt tillvägagående blefve dock snart kändt, och allmän
åklagare kunde låta undersöka varan af sakkunnig person vid kemisk
station eller annorstädes samt, om den öfverstege den bestämda alkoholgränsen,
anställa åtal för förseelsen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig derför i underdånighet
föreslå, att handel med mai;dryck, hvars alkoholhalt ej öfver -

stiger två och en half volymsprocent, icke må underkastas andra bestämmelser
än vanlig handel.

Efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning äro
stora bryggerier att föredraga framför små, detta såväl ur statsekonomisk
och teknisk som den allmänna ordningens synpunkt äfvensom med
hänsyn till en möjligen blifvande maltbeskattning. De större bryggerierna
bedrifva sin tillverkning efter rationela grunder och med tillräckliga
kapital, lemna en god vara samt hafva för mycket att förlora
för att bryta mot lagen, hvarför deras nederlag äro att föredraga framför
de små bryggerierna, som ofta hafva dåliga affärer, lemna dålig vara
och åstadkomma oordningar.

Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej finna
bryggarnes anspråk på rätt att få försälja Öl till afhemtning i huru
liten qvantitet som helst befogad. Något afgörande teoretiskt skäl för
en sådan rätt torde ej finnas, och om ett sådant funnes, skulle det
naturligtvis gälla lika väl för rätt till utskänkning som för rätt till
försäljning för afhemtning och lika väl för försäljning från nederlag
som för afyttring från tillverkningsställe. I sådant fall skulle det ju
ej vara till någon nytta att med afseende å andra försäljningsställen
hafva vare sig en tioliters- eller en tjuguliters gräns, enär bryggarne
kunde få försälja Öl i hvilka qvantiteter som helst. Att eu tillverkare
inom eu laglig näring bör utan egentliga hinder få sälja sin vara, är
tydligt, men det är ej derför sagdt, att han bör så sälja den under
hvilka omständigheter som helst. När staten för att skydda sig kringgärdat
ölförsäljningen med en mängd inskränkningar, som ofta ställa
minutpriset för butelj dubbelt högre än partipriset, bör det ej vara
någon rättighet för tillverkaren att särskildt få draga vinst af denna
prisförhöjning. Inlåter sig tillverkaren på detaljhandel, bör han vara
underkastad samma föreskrifter som andra detaljhandlare, det vill säga
i detta fall, att om han vill sälja i mindre qvantiteter än tio liter, bör
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter kommunalmyndighets
hörande hafva dertill lemnat tillstånd.

Ett ytterligare skäl för en sådan inskränkning i bryggarnes försäljningsrätt
ligger uti de stora svårigheter, som bryggerierna på landet
vålla med afseende å ordningens upprätthållande vid marknader och
torgdagar med flera dylika tillfällen. Ty hvad tjenar det till att dervid
låta stänga öfriga försäljningsställen, så länge allmänheten kan vid
bryggeriet på platsen köpa Öl buteljvis. Detta utdrickes då dessutom
på vägar och gårdar, hvilket ofta åstadkommer förargelse samt leder
till folkskockningar och störande af allmän ordning och säkerhet. Ofta

är det då bättre att vid sådana tillfällen lemna utskänkningsställena
öppna, så att de, som vilja dricka Öl, kunna göra det inombus.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sålunda, att all
detaljhandel med Öl, således äfven bryggarnes från såväl tillverkningsstället
som nederlag, skall vara underkastad samma bestämmelser, och
att således derför skall erfordras Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes,
efter kommunalmyndigheternas hörande, meddelade tillstånd. Tydligt
är, att hvarje ordentlig bryggare får dylikt tillstånd, åtminstone vid
tillverkningsstället, men blir underkastad samma inskränkningar till tider
och tillfällen som andra ölförsäljare på platsen och kan förlora rättigheten
till dylik detaljförsäljning, om den missbrukas.

Den af komitén föreslagna rättigheten för fabriksidkare att inom
fabriksområdet försälja maltdrycker anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ovilkorligen böra inskränkas till svagdricka, med hvilken inskränkning
denna rättighet skulle kunna vara till nytta, under det att
den utan sådan inskränkning säkerligen skulle lända till skada.

Den i förslagets 4 § 3 moment omnämnda försäljning till passagerare
å tåg afser enligt motiven endast försäljning från jernvägsperrongerna,
genom öfverlemnande till resande af påsar eller korgar med
kall mat och dryck uti, men redigeringen af momentet kan, synnerligen
vid jemförelse med 1 momentet, gifva anledning till den tolkning, att
3 momentet jemväl afsåge iskänkning å restaurationer, som vore belägna
strax utom stationsområdet, hvarföre redigeringen af paragrafen
synes böra ändras.

Det i komitéförslagets 14 § 1 moments 2 punkt intagna stadgandet,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då särskilda omständigheter
till exempel eldsvåda i bryggeriet dertill föranledde, skulle ega att
lemna tillverkare af vin och maltdrycker tillstånd att i stad under viss
kortare tid genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana
drycker, synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra gälla äfven
för landsbygden och omfatta hvarje slag af tillåten försäljning. Eljest
skulle nemligen orättvisa vederfaras de rätt talrika, jemväl större bryggerierna
i landsorten, och äfven tillverkaren i stad skulle kunna förlora
kunder derigenom att han icke egde rätt hvarken att till afhemtning
sälja öl till eu landbo eller att hemsända Öl till en landbo, äfven om
denne bodde blott ett stenkast utanför staden. Några olägenheter af
en sådan utsträckning af ifrågavarande stadgande synas icke vara att
befara.

Föreskriften i komitéförslagets 18 §, att Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande skall vara pligtig att återkalla en försäljningsrättig -

het, som Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande en gång medgifvit,
synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara olämplig. Det lärer,
såsom också en reservant inom komitén anfört, vara något hittills
okändt, att en embetsmyndighet, hos hvilken kommunalbeslut kunna
öfverklagas och ändras och som i vissa fall har att tillhålla kommunerna
att fullgöra dem åliggande skyldigheter, skall kunna af kommunalmyndigheterna
tvingas att, med upphäfvande af sitt eget beslut, vidtaga
en embetsåtgärd, som embetsmyndigheten sjelf kanske anser obillig och
orättvis.

Stadgandet torde ock vara onödigt, enär, om begge kommunalmyndigheterna
sammanstämmande på hållbara skäl hos Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande gjorde framställning om tillståndets återkallande,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som är underkastad
laga ansvar för hvad han gör eller låter, något som deremot icke är
fallet med de oansvariga kommunalmyndigheterna, icke lärer å framställningen,
deröfver dock rättighetsinnehafvaren bör lemnas tillfälle att
sig förklara, lemna afslag utom i det fall att derför kunde visas så
goda skäl, att de vid eventuel klagan hos Eders Kongl. Maj:t kunde
antagas komma att gillas. Ett sådant återkallelsebeslut skulle ej heller,
om komiténs förslag blefve lag, lämpligen kunna af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande meddelas förr, än kommunalmyndigheternas beslut
i ämnet vunnit laga kraft, ty eljest kunde det hända, att sistnämnda
beslut öfverklagades och blefve upphäfda, i hvilket fall Eders Kong].
Maj:ts befallningshafvande icke vore bunden af kommunens beslut.
Detta skulle äfven vålla ett skadligt dröjsmål med återkallelse af en
sådan rättighet, som missbrukades, och det af komitén föreslagna stadgandet
skulle derför verka skadligt för det intresse, som komitén afsett
att främja. Det vore dessutom, såsom ofvan antydts, farligt att hos
kommunerna lägga en makt, hvilken, då de beslutande ej vore personligen
ansvarige för beslutet, lätt kunde föranleda missbruk.

Stadgandet i 30 § 1 punkten af komité förslaget, att för förseelse,
begången vid kringföring till försäljning eller annan forsling af vin
eller maltdrycker, äfven den, för hvars räkning forslingen skedde, skulle
vara ansvarig, såsom vore förseelsen af honom sjelf begången, derest
icke omständigheterna gjorde sannolikt, att förseelsen skett utan hans
vetskap eller vilja, skulle leda till betänkliga konseqvenser. Det är
nemligen betydligt svårare att öfvervaka en ölutkörares åtgöranden än
tjenares på ett försäljningsställe. Så skulle till exempel en ölkörare,
som hyste agg till sin husbonde, kunna få denne dömd såväl att utgifva
dryga böter som förlustig rätten att kringföra sina maltdrycker. Eders

Kong! Maj:ts befallningshafvande hemställer derför, att denna punkt i
paragrafen måtte utgå.

Komitén har i motiven framhållit såsom sin åsigt, att Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke skulle kunna i nykterhetens eller ordningens
intresse göra några inskränkningar vid tillåtelsen till utminutering
eller utskänkning. Eu sådan tolkning synes dock ej Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande behöfva framgå af komiterades förslag, der uti 2 § 3
momentet och 3 § 2 momentet tydligen säges, att inskränkningar i tiden
för ntskänkningen »eller eljest».kunna föreskrifvas. Sådana inskränkningar
anser Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande ock i många fall vara
.synnerligen lämpliga. Här i länet har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
dels på polisens och de kommunala myndigheternas begäran
på många ställen inskränkt rätten till utskänkning i afseende å tiden
vid marknader, torgdagar med mera och detta med stor fördel för ordning
och nykterhet, dels på kommunalmyndigheternas begäran inskränkt
utskänkningen till svensköl och svagdricka, hvilket behöfdes för orten,
dels ock vid två å enskilda jernvägar belägna stationer, hvilka äro af
turister med flere mycket besökta platser, tillåtit ölutskänkning under
sommaren under förbehåll dock af förtäring för 25 öre för hvarje halfbutelj
Öl eller glas vin. Efter sistnämnda anordning hafva kommunernas
klagomål öfver olägenheterna af den för de många resande nästan nödvändiga
ölutskänkningen vid dessa jernvägsstationer upphört.

Emot ifrågavarande förslag i öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande icke något att i underdånighet erinra.

Jönköping, i landskansli!, den 30 november 1900.

Underd&nigst:

Hd. PALMSTIERNA.

J. W. Spens.

Kong!. rv1aj:ts befallningshafvande i Gotlands län,

Till Konungen.

Anbefald att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af utsedde
komiterade afgifna betänkande med förslag till förordning om försäljning
af vin och maltdrycker samt iskänkning af tillagade icke spirituösa
drycker m. in., får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst
anföra, att detta förslag icke gifvit anledning till anmärkning från
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes sida.

Yisbv i landskansli den 5 december 1900.

Underdånigst:

E. POIGNANT.

Johan Hambraeus.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Ghristiansiads län.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komitén för revision af
gällande stadganden angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.
den 23 maj innevarande år afgifvit underdånigt betänkande med förslag
dels till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt
iskänkning af tillagade icke spirituösa drycker dels till ändrad lydelse
af 8 och 28 §§ i stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878
och dels till ändrad lydelse af 8 § i förordningen angående utvidgad

näringsfrihet den 18 juni 1864, samt Eders Kongl. Maj:t i nådig remissresolution
den 6 sistlidne juli anbefalt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda förslag, får
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant hänseende underdånigst
anföra följande.

^Onekligt är, att det af komitén utarbetade förslag till förordning
om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade
icke spirituösa drycker, i hvad det afviker från förordningen angående
försäljning af dylika drycker den 24 oktober 1885 med deri tid efter
annan gjorda ändringar, i flere hänseenden innehåller bättre och mera
tydliga bestämmelser än den nu gällande författningen. I berörda
förslag har emellertid icke, såsom önskvärdt och behöflig! varit, meddelats
särskilda bestämmelser för försäljning af alkoholstarka och af
alkoholsvaga maltdrycker, till hvilka senare uppenbarligen äro att hänföra
de såsom rusdrycker oskadliga maltdrycker, hvilka i handeln förekomma
under benämning af dricka eller olika slag deraf och hvilka
torde böra likställas med de tillagade icke spirituösa drycker, som
omförmälas i 17 § af författningsförslaget. Då i följd häraf, enligt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, ett af hufvudsyftemålen
med. förslaget förfelats, finner sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke heller kunna tillstyrka, att det upphöjes till lag.
Skulle det dock läggas till grund för en blifvande lagstiftning i ämnet,
instämmer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de anmärkningar
mot detsamma, som blifvit framstälda af reservanten inom komitén,
landssekreteraren Matths Falk.

Emot de föreslagna förändringarne i skjutsstadgan och näringsfiihetsförordningen
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke
något att erinra.

Christianstads landskansli den 19 december 1900.

Underdånigst:

M. G. DE LA GARDIE.

W. Elirenborg.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Såsom infordradt utlåtande öfver af Eders Kongl. Maj:t i nåder
tillsatta komiterades förslag till förordning om försäljning af vin och
maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker får
landshöfdingeembetet i underdånighet anföra följande:

Till en början kan då landshöfdingeembetet icke annat än på det
högsta beklaga den af komiterade framhållna svårigheten eller omöjligheten
att uppställa en alkoholgräns mellan olika slag af maltdrycker,
afsedd att tillämpas vid dessa dryckers försäljning, hvarigenom lagstiftningen
till förmån för nykterhetens befrämjande i högst väsentlig
mån skulle underlättats.

Derjemte hafva komiterade ansett lämpligt att fråntaga Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande möjligheten att bevilja rätt till
utskänkning af endast ett slag af maltdrycker, ett förfaringssätt,
hvilket, i föregående författningar om försäljning af maltdrycker icke
förbudet, emellanåt användts, då en person begärt tillstånd till försäljning
af till exempel endast Öl eller endast svagdricka; men om
komiterades förslag blir lag, finnes, derest en dylik framställning göres,
icke någon annan utväg än att antingen afstå framställningen eller
också meddela tillstånd att försälja alla slags maltdrycker, hvilket åter
lätt kan föranleda till missbruk, som eljest icke kommit ifråga, _Särskilt
önskvärdt skulle det varit, om en sådan rättighet medgifvits
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid meddelandet af tillstånd
till utskänkning å fabriksområde. Nu måste sådant tillstånd, derest
förslaget blir lag, omfatta jemväl porter och starkare maltdrycker,
hvilket lätt kan framkalla anspråk från arbetarnes sida att bekomma jemväl
sådana drycker, i följd hvaraf oordningar och misshälligheter lätt
skulle kunna uppstå, hvilka helt och hållet skulle kunnat undvikas, om
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande egt rättighet att bestämma, det
endast svagdricka fått å sådant område utskänkas.

Med anledning häraf och med anslutning till hvad en af komiténs
ledamöter, herr Falk, anfört anser landshöfdingeembetet, att tillstånd till
försäljning af maltdrycker, som beviljas tillsvidare och följaktligen när

som helst kan återkallas, må kunna begränsas till visst eller vissa slag
af maltdrycker.

Den i § 1 moment 4 af förslaget upptagna bestämmelsen derom
att den, som i sitt hem under minst en vecka mottager gäster till spisning
vid slutet bord, eger att till gästerna vid deras måltider utskänka
maltdrycker synes utesluta möjligbeten för personer, som hafva så kallade
inackorderingar, att vid ett eller annat tillfälle använda vin vid
måltiderna, hvilket väl icke torde böra föranleda till större missbruk än
om till exempel porter dervid begagnas; men i hvad fall som helst synes
det landshöfdingeembetet behöflig^ att, när nu en gång ett dylikt stadgande
föreslagits till lag, den, som vill använda sig af berörda rättighet,
derom gör anmälan i stad hos vederbörande magistrat eller poliskammare
samt på landet bos kronofogde eller länsman, på det tillfälle
dem må beredas att förskaffa sig kännedom om, att ifrågavarande rättighet
icke missbrukas.

Såsom landshöfdingeembetet i förut till komiterade den 8 april
1899 afgifvet utlåtande anfört, bar den så kallade tiolitersförordningen
föranledt dertill, att maltdrycksförsäljningen från handelsbodarna på
landet och de i sammanhang dermed förekommande oordningarna så
godt som upphört, hvaremot i stället kringresande ölförsäljare .frestat
en del af befolkningen till salning och andra öfverträdelser af förordningen,
och då sålunda berörda förordning, enligt landshöfdingeembetets
åsigt, visat sig effektiv, torde behofvet af en tjugulitersförordning få
anses skäligen tvifvelaktigt. Den ökade svårigheten att erhålla ett lagom
förråd af maltdrycker torde snarare uppmuntra än förhindra salningen,
helst, med hänsyn till det alltjemt sjunkande penningvärdet, värdet å
tjugu liter maltdrycker icke lärer verka synnerligen afskräckande, och
föröfrigt torde de i §§ 13 och 14 föreslagna bestämmelserna om tillvägagåendet
vid försändning af sålda maltdrycker samt vid försäljning
genom kringföring af samma drycker vara tillfyllest för förebyggandet
af öfverträdelser, men särskilt, för den laglydiga befolkningen kommer
stadgandet om tjugu liter att verka tryckande. Konsumtionen i ett
mindre hushåll torde i allmänhet icke vara så stor, att icke en jemförelsevis
lång tid åtgår för förbrukningen af sistnämnda myckenhet
maltdrycker, och under tiden surna och förderfvas varorna. Jemväl blifva
frakterna dyra och transportkostnaderna obeqväma. Att i städerna förvaringsrum
finnas, som lämpa sig för så störa förråd, torde höra till
undantagen. Om, såsom landshöfdingeembetet i sitt förutberörda utlåtande
föreslagit, fem liter bestämdes skola utgöra minsta försäljningsbeloppet
samt derjemte föreskrefves, att sådan försäljning icke finge

eg a rum senare än till exempel klockan 7 eftermiddag, torde detta, i
förening med öfriga af komiterade föreslagna ordningsföreskrifter, komma
att utgöra en tillräcklig hämsko mot öfverträdcdser af författningen.

Men ännu ett missförhållande, och detta kanske det svåraste, torde
komma föranledas genom bestämmelserna om, att gränsen för den fria
handeln med maltdrycker skall utgöra 20 liter.

På sätt komiterade i motivena framhållit, är nemligen afsigten
dermed samt med de i 1 och 4 §§ föreslagna stadgande^ angående
försäljning från tillverkningsställena och genom kringföring den, att
mellanhänderna vid maltdryckshandeln mera och mera skola försvinna
samt handeln allt mera ske från bryggerierna direkt till konsumenten.
Derigenom skulle tappningsaffärer och bryggerinederlag blifva mera
sällsynta, hvaremot komiterade ej förutsett faran af att för fyllande af
konsumenternas behof kunde komma att i för stor omfattning inrättas
nya småbrvggerier, Indika icke alltid tillverkade goda varor, men på
allt möjligt sätt sökte uppdrifva sin omsättning. Denna fara skulle då,
anse komiterade, förebyggas af de kommunala myndigheterna genom att
åt personer, för hvilka de egde förtroende, meddela tillstånd till bedrifvande
af försäljning till afhemtning under tjugu liter eller att befintliga
bryggerier finge för sådan handel inrätta bryggerinederlag eller
bedrifva försäljning genom kringföring, då konkurrensen borde omöjliggöra
uppkomsten af nyssnämnda slags bryggerier. Denna komiterades
uppfattning kan landshöfdingeembetet icke dela i annat afseende än att
bryggerinederlagen komma att försvinna och små bryggerier med usla
varor att inrättas; och hafva dessa en gång kommit till stånd, torde
de också blifva qvar, helst som dét är högst sannolikt, att en del af
kommunernas egna innevånare blifva delegare uti dylika bryggerier.

Den i § 13 omförmälda förteckning torde kunna fullständigas så,
att mottagaren ålägges teckna qvitto å att han mottagit betingadt parti
maltdrycker, hvarigenom förteckningen ändå mera kommer att underlätta
bevisningen derom, att försäljningen tillgått på lagligt sätt.

Den i § 17 från äldre författningar återkomna bestämmelsen derom,
att personer, hvilka sakna god frejd, få under vissa''vilkor idka försäljning
af kokadt kaffe, thé, choklad och andra tillagade icke spirituösa
drycker, synes landshöfdingeembetet desto mera olämpligt, som den kan
föranleda till lönkrögeri bland dräggen af befolkningen.

I fråga om det i § 18 föreslagna stadgandet att af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande meddeladt tillstånd att på landet genom kringföring
försälja vin eller maltdrycker skall återkallas, då både kommunalstämma
och kommunalnämnd i den kommun, tillståndet afser, det på -

yrka, förenar sig landshöfdingeembetet med herr Falk i den af honom
anförda reservation på de skäl, som af honom till stöd för reservationen
anförts.

Ehuru i § 26 straffet för utskänkning af vin eller maltdrycker
bestämts till lägst 25 kronors böter, har på samma gång föreslagits,
äfven när iteration eger rum, att böterna under synnerligen förmildrande
omständigheter kunna nedsättas till 5 kronor.

Detta anser landshöfdingeembetet för sin del olämpligt, då derigenom
aktningen för straffbestämmelserna äfventyras.

Linköpings slott i landskansliet den 31 december 1900.

Underdånigst:

På landshöfdingeembetets vägnar
C. O. de FRESE. JOHAN LINDBY.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 juli innevarande år har härvarande
länsstyrelse ålagts att afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs
förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker; och får landshöfdingeembetet
i sådant afseende i underdånighet anföra, att landshöfdingeembetet,
som i hufvudsak instämmer i den af landssekreteraren
M. Falk emot omförmälda förslag afgifna reservation, visserligen anser
förslaget för öfrigt i flere delar innefatta förbättringar af nu gällande
lagstiftning; men då ifrågavarande förslag, som enligt det åt komitén
gifna uppdrag egentligen skulle hafva till syfte att ytterligare främja
nykterheten, efter hvad sig visat, mötes af nästan allmänt ogillande
af de för nykterhetens främjande särskildt intresserade föreningar och
enskilde, finner landshöfdingeembetet sig böra hemställa, att detsamma

icke torde till någon vidare åtgärd från Eders Kongl. Maj:ts sida föranleda.

Gefle slott å landskansli den 31 december 1900.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

C. M. STRÖM. J. J. SMITH.

Kongl. !V!aj:ts befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konnngen.

Öfver det förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker
samt utskärning af tillagade icke spirituösa drycker, som afgifvits
af den genom nådiga brefvet den 7 oktober 1898 förordnade
komité, får länsstyrelsen jemlikt nådig befallning uti remiss den 6 sistlidne
juli härmed afgifva underdånigt utlåtande.

Genom den utredning, som meddelats i komiténs betänkande, synes
det vara ådagalagdt, att behof verkligen förefinnes af en i lag bestämd
skilnad mellan svagdricka eller sådan maltdryck, som innehåller högst
2,5 volymprocent alkohol, å ena, samt öfriga slag af maltdrycker, å
andra sidan, och anser länsstyrelsen, att försäljning och kringföring till
försäljning af svagdricka bör kunna af Konungens befallningshafvande
tillåtas oberoende af de inskränkningar, som med afseende å öfriga maltdrycker
kunna stadgas.

Mot ett sådant särskiljande har invändts, hufvudsakligen, att
kontroll ej kan utöfvas derå, att den faststälda alkoholgränsen ej öfverskrides,
och att i följd af svårigheten att förvissa sig om varans alkoholhalt
och af alkohoihaltens föränderlighet eu försäljare af svagdricka
skulle kunna utsättas för möjligheten att utan sitt förvållande blifva
fäld till ansvar för oloflig försäljning af starkare maltdrycker.

Dessa betänkligheter synas dock ej böra tillmätas sådan betydelse,

att de må utgöra hinder för den ifrågavarande skilnadens uppställande.
Det torde nemligen få antagas, att en samvetsgrann försäljare af svagdricka
icke behöfver befara, att tillverkaren skall lemna honom annan
och dyrbarare vara än den han önskar, och hvilken, äfven om alkoholhalten
tillfälligtvis skulle med en eller annan tiondedels procent öfverskrida
den lagbestämda, svårligen skulle kunna åstadkomma berusning
med deraf följande oordningar; och skulle försäljningen visa sig medföra
sådana verkningar, kan å andra sidan svårigheten att anskaffa bevisning
om den försålda varans beskaffenhet ej anses vara oöfverstiglig
eller ens större än i många andra fall, der åklagaremyndigheterna hafva
att öfva tillsyn å efterlefnaden af gällande författningar.

I öfrigt ansluter sig länsstyrelsen till de åsigter, som komitéledamoten,
landssekreteraren Falk i sitt särskilda yttrande uttalat beträffande
så väl den föreslagna författningens uppställning som dess
innehåll.

Östersund i landskansliet den 23 januari 1901.

Underdånigst:

På landshöfdingeembetets vägnar

L. TH. JACOBSON.

OTTO Y. LANDÉN.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Af Eders Kong]. Maj:t genom nådig remiss den 6 juli 1900 anbefald
att afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs den
23 nästförutgångne maj afgifna underdåniga betänkande med förslag
till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning
af tillagade icke spirituösa drycker med mera, får Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i sådant afseende underdånigst anföra följande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande delar för sin del den upp -

fattningen, att det för ett ur nykterhetssynpunkt fullt tillfredsställande
ordnande af försäljningen af ifrågavarande varor måste uppdragas en
bestämd gräns mellan rusgifvande och icke rusgifvande maltdrycker.
I sitt betänkande hafva komiterade kommit till den slutsats, att en dylik
gräns icke kan vid varornas försäljning uppdragas. Utan att känna sig
fullt öfvertygad af de skäl, komiterade härutinnan anfört, anser Eders
Kongl. Maj-.ts befallningshafvande, att, innan förslag föreligger rörande
den af komiterade sjelfve antagna möjligheten att vid varornas tillverkning
uppdraga denna gräns, någon större omarbetning af nu gällande
maltdrycksförordning icke bör ske. Under uttalande häraf får Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande beträffande komiténs betänkande och
förslag i öfrigt i underdånighet göra följande erinringar:

Redan i sitt till komitén den 1 april 1899 afgifna yttrande har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom sin åsigt framhållit, att
den s. k. 10:litersförordningen icke varit egnad att främja nykterheten,
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig betvifla, att
förslaget om förordningens utsträckande till 20 liter skulle medföra
afsedda resultat. Deremot synes det uppenbart, att bestämmelsen skulle
blifva ytterst hinderlig för dem, som använda maltdrycker till måttligt
husbehof, och arbetarebefolkningen, för hvilken svagdrickat mångenstädes
blifvit en nödvändighetsvara, skulle af en dylik föreskrift förledas
till lagens kringgående.

Likaså kan Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande icke biträda
det af komiterade, genom stadgandet i § 10, framlagda förslag om borttagande
från bryggerierna af rätt till nederlag. Följden af en sådan
bestämmelse skulle måhända endast blifva den, att å landsbygden uppstode
smärre bryggerier med dåliga varor och svag kontroll.

Den i förslagets § 14 uppstälda skilnaden mellan egen och annans
tillverkning synes skäligen obehöflig och torde lätt kunna föranleda
onödiga förvecklingar.

Mot de af komitén föreslagna ansvarsbestämmelser har Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke annat att erinra, än att föreskriften
i § 30 punkt 1 — att för förseelse, begången vid kringföring
till försäljning eller annan forsling af vin eller maltdrycker ansvarar
äfven den, för hvars räkning forslingen sker, såsom vore förseelsen af
honom sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att
förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja — torde, då genom densamma
bevisskyldigheten blefve lagd på den tilltalade och en icke
brottslig sålunda lätteligen skulle kunna blifva fäld till ansvar, böra
såsom stridande mot gällande processgrundsatser ur förslaget utgå,

Beträffande frågan om beviljande af tillstånd till utskänkning af
allenast visst eller vissa slag af maltdrycker samt om kommunalmyndigheternas
bestämmanderätt i angifna fall får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till alla delar ansluta sig till hvad ena reservanten, landssekreteraren
M. Falk, inom komitén härutinnan anfört.

Mot komiténs förslag till ändringar i skjutsstadgan och näringsfrihetsförordningen
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke
något att erinra.

Karlstad i landskansliet den 26 januari 1901.

Underdånigst:

ADOLF MALMBORG.

Frith. Grafström.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning
i remiss den 6 sistlidne juli åligger det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs den
23 maj 1900 afgifna förslag till förordning om försäljning af vin och
maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker med
mera, och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende
i underdånighet anföra följande.

I det utlåtande, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelat
till maltdryckskomitén, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
med hänsyn till spörsmålet, huruvida och i hvad mån genom förändrad
lagstiftning beträffande maltdrycksförsäljningen nykterheten kunde befrämjas,
uttalat såsom sin uppfattning, att den nykterhet, som man
eftersträfva!- bland landets befolkning, icke kan åstadkommas på lagstiftningens
väg, utan att uppfostran och upplysning äro de enda medel,
som, så vidt möjligt är, kunna bortarbeta eller åtminstone förminska
det hos en stor del menniskor förefintliga rusdrycksbegäret. Denna
uppfattning vidhåller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande alltjemt.

Lagstiftningsarbetet i hithörande delar får derföre fortgå med en viss
varsamhet, dels för att ej det beaktansvärda målet genom okloka och
för långt gående åtgärder må än mera aflägsnas och dels derföre, att
lagstiftningen i fråga träffar det måttliga och derföre också tillåtna
bruket af rusdrycker, på samma gång som den närmast vill drabba det
omåttliga och otillåtna missbruket deraf. En god hjelp vid nykterhetsarbetets
utförande i vårt land anser emellertid Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande eu sansad och väl afvägd lagstiftning vara.

För att lagstiftningen i fråga om maltdrycker skall kunna få dessa
egenskaper måste enligt Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes förmenande
en alkoholgräns emellan starkare och svagare maltdrycker uppdragas
och sålunda nykterhets vännernas första fordran i maltdrycksfrågan
uppfyllas. Så länge det oskyldiga svagdrickat skall drabbas af
samma inskränkande lagbestämmelser som de starkare, rusgifvande maltdryckerna,
måste all lagstiftning på detta område blifva otillfredsställande;
och kan icke denna gräns bestämmas med hänsyn till dryckens alkoholhalt
vid försäljningen, så må gränsen uppdragas vid tillverkningen, äfven
om en mer eller mindre kostsam kontroll derför skulle blifva erforderlig.

Lagstiftningens främsta uppgift torde sedan blifva att uppställa
praktiska och i öfrigt lämpliga bestämmelser dels för utskänkningen
och dels för försäljningen af maltdrycker.

I afseende på den förra eller utskänkningen anser Eders Kongl.
Maj ds befallningshafvande den nuvarande och af komitén förordade
fördelningen af denna rörelse i två olika slags rättigheter olämplig.
Rättigheten att utskänka maltdrycker endast åt spisande gäster vid
måltider kräfver nemligen ett bestämdt svar på frågan: hvad menas
med spisande gäster och huru mycket mat skall serveras för att det
serverade skall göra skäl för namnet måltid? Dylika, obestämda uttryck
kunna nästan sägas uppfordra till kringgående och böra derföre, så
vidt möjligt är, undvikas i en lag. Att genom de så kallade ölrättigheternas
sammanförande till en enda klass fara skulle uppstå för att
matställen i tillräckligt antal icke skulle finnas att tillgå lärer icke vara
att befara, då det nemligen ligger i innehafvarnes af dylika ställen
intresse att söka förskaffa sig rättighet att servera maltdrycker till
maten och den myndighet, som har att bevilja sådan rättighet, väl
torde låta sig angeläget vara att se till att bland de sökande tillräckligt
antal innehafvare af matställen tilldelas ölrättigheter.

Med hänsyn till försäljningen af maltdrycker hafva nykterhetsvännerna
sökt göra gällande sin and ra; hufvud fordran på detta område
eller att handeln med maltdrycker skall skiljas från annan handel.

Lika obetingadt som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansluter sig till deras fordran om en alkoholgräns mellan starkare och
svagare maltdrycker, lika bestämdt vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
motsätta sig förslaget om ölhandelns skiljande från annan
handel. fGenom att framställa en sådan fordran viil det synas, som
om nykterhetsvännerna motarbetade sig sjelfva, ty det kan icke lida
något tvifvel, att den handlande, som icke får sälja annat än maltdrycker,
med alla till buds stående medel skall söka drifva upp afsättningen
af denna vara, under det att för den handlande, som drifver
sin affär äfven med andra artiklar, ölet sällan eller aldrig kommer att
spela en så afgörande rol. Vigtigare än ett dylikt skiljande af ölhandeln
från annan handel synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vara, att ölhandeln ställes under behörig kontroll eller med andra
ord att handeln med Öl varder en rättighet, som endast genom särskildt
tillstånd kan förvärfvas men som äfven kan förloras, om handeln skötes
på ett med hänsyn till allmän ordning eller i andra afseenden olämpligt
sätt. Komitén har också visat sig biträda denna uppfattning, då
komiten föreslagit, att tillstånd till försäljning af maltdrycker i mindre
qvantiteter än 20 liter skall hos behörig myndighet utverkas.

Hvad det nu föreliggande lagförslagets detaljbestämmelser beträffar,
så måste naturligtvis åtskilliga förändringar vidtagas, om den af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordade alkoholgränsen och förslaget
om utskänkningsrättigheternas sammanfattande till en klass vinna statsmagternas
gillande, men under alla förhållanden anser sig Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande böra göra följande erinringar i fråga om
dessa bestämmelser.

I § 2 föreslås bland annat att den, som vill erhålla der nämnd
rätt till iskänkning af vin och maltdrycker, skall före utgången af
april månad det år, då utskänkningen skall börja, ingifva ansökan
derom till länsstyrelsen, som har att deröfver inhemta utlåtande af
magistrat och stadsfullmägtige samt å landet af kommunalnämnd och
kommunalstämma. Hvarje särskild sådan ansökning bör således enligt
förslaget remitteras till de kommunala myndigheterna för utlåtande, och
dessa skulle afgifva särskildt yttrande öfver hvarje ansökning. Dessa
myndigheter skulle således icke blifva i tillfälle att på en gång pröfva
samtliga under ansökningstiden inkomna ansökningar. Detta vore dock
önskvärdt, på det att myndigheterna, derest det ansåges lämpligt hålla
utskänkningsrättigheternas antal inom en viss gräns, skulle kunna, efter
jemförelse mellan^de särskilda ansökningarne, med hänsyn till utskänkningsställenas
belägenhet och utskänkningslokalernas beskaffenhet med

flera dylika omständigheter bedöma, huruvida ansökningarne borde tilleller
afstyrkas. Dessutom måste enligt förslaget magistrat eller kommunalnämnd
för hvarje särskild ansökning, som remitteras till dess
utlåtande och blifver tillstyrkt, lemna uppgift å de personer, hvilka
redan innehafva rättighet till rörelse af ifrågavarande slag, gällande
för nästföljande försäljningsår, ehuru icke mer än en dylik uppgift för
hvarje år synes vara erforderlig. Visserligen yttrar komitén i motiven
till § 2, att ansökningarne samtidigt kunna en gång årligen remitteras
till vederbörande myndigheter, men anses detta lämpligt, bör väl ock
i lagen bestämd föreskrift lemnas derom. Likaledes torde det vara
önskvärdt, att magistraten eller kommunalnämnden ålägges att äfven
lemna stadsfullmägtige eller kommunalstämma en uppgift af ofvan berörda
beskaffenhet, så att kommunalrepresentationen erhåller kännedom
om, hvilka rättigheter redan beviljats.

I sammanhang härmed synes böra erinras, att enligt förslagets
§ 15 mom. 3 ombyte af försäljningsställe får ega rum med tillstånd af
den myndighet, som beviljat utskänkningsrättigheten i fråga, utan att
någon kommunalmyndighet i frågan höres. I de flesta fall torde de
kommunala myndigheternas tillstyrkande af en ansökning om utskänkningsrätt
till stor del, särskildt i stad, blifva beroende af försäljningsställets
beskaffenhet och läge. Det lärer då också vara på sin plats,
att dessa myndigheter höras, äfven när det är fråga om försäljningsställets
flyttning. Eljest skulle en rättighetsinnehafvare omedelbart efter
ansökningens beviljande kunna gorå framställning hos länsstyrelsen om
rättighetens förflyttning till annan lokal eller annan plats och få denna
sin framställning bifallen, oaktadt, derest den ursprungliga ansökningen
afsett den nya lokalen eller platsen, de kommunala myndigheterna, om
de ansett platsen olämplig, kunnat afstyrka ansökningen, hvilken då
icke kunnat bifallas.

När ombyte af försäljningsställe medgifves, synes för öfrigt anmälan
derom böra göras hos magistrat eller kommunalnämnd och länsman
i orten, men föreskrift derom saknas i förslaget.

Den länsstyrelsen enligt nu gällande nådiga förordning i ämnet,
§ 7 mom. 2, tillkommande oinskränkta rätt att vid beviljande af rättighet
till utskänkning å passagerareångfartyg föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas erforderliga, har uteslutits i förslagets motsvarande
bestämmelse i § 6. Enligt den allmänna bestämmelsen i § 15 mom. 1
af förslaget skulle länsstyrelsen dock dervid kunna meddela de föreskrifter,
som till god ordnings främjande kunde finnas nödiga. Den
oinskränkta rätt, som länsstyrelse nu eger att bestämma i fråga om

utskänkningens utöfvande på passagerareångfartyg, synes Eders Kong!.
Maj:ts befallningshafvande fortfarande böra bibehållas.

Angående de förändringar, som genom utskänknings- eller försälj -ningsinnehafvares frånfälle inträffa i fråga om rörelsens utöfvande, synes
underrättelse böra meddelas magisirat eller kommunalnämnd och länsman.
Föreskrift saknas emellertid derom i § 16, som innefattar bestämmelser
angående sådana förändringar.

Bland de i § 24 föreslagna allmänna ordningsföreskrifter saknas
bestämmelse om tiden, då utskänkning eller försäljning af vin och maltdrycker
tidigast på dagen må begynna, och icke heller finnes i förslaget
någon föreskrift om tiden, då utskänkning af kaffe, te med mera icke
må bedrifvas. Erfarenheten har visat, att föreskrifter i båda dessa hänseenden
äro af behofvet påkallade.

På det allmänheten må blifva i tillfälle att äfven i sin män öfvervaka,
att meddeladt tillstånd till utskänkning icke öfverskrides, borde,
enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, bland de
allmänna ordningsföreskrifterna intagas bestämmelse derom, att å hvarje
utskänkningslokal skall för allmänheten vara att tillgå ett exemplar af
maltdryckslagen och finnas anslag, utvisande rättighetens beskaffenhet
och de tider, under livilka utskänkningen må utöfvas.

Bland dessa allmänna ordningsföreskrifter synes ock stadgandet i
gällande förordnings § 18 mom. 2 om anbringande af skylt, der utskänkning
af vin eller maltdrycker idkas, lämpligen böra bibehållas.

Mot de föreslagna straffpåföljderna för lagens öfverträdande torde
kunna anmärkas att, fastän de i viss mån äro strängare än motsvarande
straff i gällande maltdrycksförordning, de dock i vissa fall borde vara
ännu strängare, än föreslaget blifvit, för att kunna blifva tillräckligt
verksamma. Särskildt synes detta vara förhållandet med straffet för
olaga utskänkning af vin och maltdrycker vid iteration fjerde resan eller
oftare, derför straff'' i § 26 föreslagits till böter från 200 till och med
500 kronor.

Det belopp af 5 kronor, hvartill enligt samma paragraf böter under
synnerligen förmildrande omständigheter skulle kunna nedsättas för dylik
olaga utskänkning, äfven vid iterationsfallen, lärer ock vara skäligen
lågt. Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt vore det
ock önskvärdt, om i sjelfva lagen närmare anvisning lemnades, när detta
lindriga bötesansvar bör komma till användning, på det enighet och
konseqvens derutinnan må kunna göra sig gällande hos de olika domstolar,
som hafva att tillämpa lagen.

I öfvergångsbestämmelseroa, § 36, förekommer icke någon före -

skrift för ordnandet af försäljningen till afhemtning af vin och maltdrycker
vid den tid, då förordningen skall träda i kraft. Samma dag,
detta inträffar, skulle således ingen ega idka dylik försäljning till
mindre myckenhet än 20 liter, enär enligt förslaget särskildt tillstånd
skulle erfordras derför. Det är följaktligen behöflig!;, att i öfvergångsbestämmelserna
intages föreskrift derom, att i fråga om försäljning till
afhemtning af vin och maltdrycker till mindre myckenhet än 20 liter
förordningen icke träder i kraft förrän efter viss lämplig tid, exempelvis
tre månader, efter det den skall tillämpas i öfriga delar.

Slutligen har Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande fästat sin
uppmärksamhet dervid, att äfven nu föreliggande förslag till maltdrycksförordning
lemnar rum endast för individuela personer att förvärfva sig
rättighet till utskänkning eller försäljning af vin och maltdrycker.
Äfven om dylik utskänkningsrättigliet af flere anledningar lämpligast
bindes vid viss person, synes det dock kunna ifrågasättas, huruvida
icke vederbörligen registrerade handelsfirmor och bolag borde sättas i
tillfälle att vinna rättighet att sälja vin och maltdrycker. I högsta
grad opraktiskt måste det anses vara, att i en stad med en mångfald
handelsfirmor och bolag, som ega drifva handel med specerier och andra
varor och i sin handel till stor fördel för kunderna skulle kunna föra
äfven vin och maltdrycker, dessa firmor och bolag icke- kunna utverka
sig tillstånd till försäljning af dylika drycker. Detta skulle blifva händelsen,
om förslaget blifver lag och särskildt personligt tillstånd således
blifver erforderligt för rätt att inom stads planlagda område afyttra vin
och maltdrycker i mindre qvantiteter än 20 liter. Icke skulle nykterheten
blifva lidande deraf, att handelsfirmor och handelsbolag berättigades
att förvärfva rätt till en maltdrycksförsäljning, som i regel endast
komme att tillgodose hushållsförbrukningen, så mycket mindre som,
derest detta icke medgifves, vederbörande firmas innehafvare eller bolags
delegare icke lära underlåta att söka för sina personer förskaffa sig den
rätt, som lagen förnekar deras firma eller bolag.

Göteborg i landskansliet den 12 februari 1901.

Underdånigst:

GUST. LAGERBRING.

V. Billmanson.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt bref af den 7 oktober 1898
uppdragit åt en särskild komité att, efter utredning rörande de ändringar,
som i syfte att ytterligare främja nykterbeten kunde behöfva vidtagas
i nådiga förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt
kaffe och andra tillagade icke spirituösa drycker den 24 oktober 1885,
afgifva förslag i ärendet samt denna komité derefter den 23 maj 1900
afgifvit underdånigt betänkande med förslag till förordning om försäljning
af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa
drycker äfvensom till ändrad lydelse dels af 8 och 28 §§ i nådiga
stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 och dels af 8 § i
nådiga förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,
får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande på nådig befallning i remiss
af den 6 nästlidne juli härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda
förslag. .

. Såsom af komiténs betänkande inhemtas, har antalet bestraffade
fylleriförseelser i riket, från att år 1861 utgöra 3,3 2 per 1,000 invånare,
sedermera så stigit, att detsamma år 1897 uppgick till 7,2 6 för hvarje
tusental invånare; och då samtidigt, enligt hvad berörda betänkande
utvisar, förbrukningen af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker i vårt land nedgått från 10,18 liter per invånare år
1861 till 7,4 3 liter per invånare år 1897, men förbrukningen af maltdrycker,
svagdricka deri ej inbegripet, ökats från 7,0 7 liter per invånare
år 1861 till 29,5 7 liter per invånare år 1897, synes det antagande ingalunda
oberättigadt, att den betydande stegring af dryckenskapen, hvarom
antalet af de år 1897 bestraffade fylleriförseelser vittnar, är att i
väsentlig mån tillskrifva den ökade förbrukningen af maltdrycker.
Komitén har visserligen sökt förringa giltigheten af detta antagande,
meu, såsom det förefaller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, icke
med framgång; och den enda motbevisning, som vitsord härutinnan
skulle kunna tillerkännas, eller en statistisk utredning, utmärkande att
spritdryckerna i flertalet fall orsakat det rus, hvarför bötesfällandet år
1897 skett, har komitén gifvetvis icke kunnat åstadkomma. Nykterhetsvännernas
önskan att i sina sträfvanden för nykterhetsarbetet under -

stödjas af en lagstiftning, som undanrödjer eller minskar de hinder,
som ställa sig i vägen för detsamma, torde derför vara fullt befogad.
Då man emellertid går att taga i öfvervägande, på hvad sätt understödet
från lagstiftningen lämpligast borde lemnas, visar det sig, att härvidlag
vida större svårigheter äro att öfvervinna än i fråga om bränvinslagstiftningen.
Och detta af helt nalurliga skäl, ty dels har numera
blifvit ådagalagdt, att spritdryckerna utom i de få fall, då de användas
i medicinens tjenst, sakna annan betydelse för menniskan än såsom
njutningsmedel, under det deremot maltdryckerna, måttligt njutna, utgöra
ett förträffligt näringsmedel, livilket försvårar vidtagandet af restriktioner
i fråga om lagstiftningen beträffande dessa senare drycker, dels måste
härvid jemväl tagas i betraktande maltdryckernas ringa hållbarhet,
hvilket manar till att framgå med försigtighet, så att icke genom lagstiftningens
åtgöranden en verksamhet, som går ut på att tillverka och
försälja ett godt näringsmedel, förqväfves och för de många, som förbruka
maltdrycker på ett förnuftigt sätt, åtkomsien till desamma så
godt som omöjliggöres. I viss mån hafva nykterhetsvännerna visat sig
beakta detta, i det att de uppstält fordran på skilda lagbestämmelser i
fråga om starkare (alkoholrikare) och svagare (alkoholfattigare) maltdrycker;
och, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande,
vore, derest sådana bestämmelser kunde åstadkommas, mycket vunnet
för nykterhetens och derigenom äfven för den allmänna ordningens
sak, enär, såsom förhållandena nu äro, en länsstyrelse ofta måste ehuru
motvilligt medgifva utskänkning af maltdrycker, blott derför att ett
afslag skulle hafva till följd, att allmänheten derigenom beröfvades
möjligheten att kunna erhålla en så oskadlig men läskande dryck som
svagdricka. Kunde deremot eu lagstadgad gräns uppdragas mellan
starkare och svagare maltdrycker, så att svagdricka blefve hänförligt
till sådana drycker, till hvilkas utskänkning rättighet kunde förvärfvas
blott genom anmälan hos vederbörande magistrat eller länsman, så
kunde otvifvelaktigt till fromma för nykterheten och ordningen bestämmelserna
ej allenast i fråga om utskänkning af maltdrycker annorledes
än vid måltider och framför allt vid marknader, auktioner m. fl. dylika
tillfällen utan äfven beträffande försäljning af maltdrycker till afhemtning
och kringföring betydligt skärpas. Hos den komité, öfver hvars förslag
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nu har att yttra sig och som
tillsatts för att söka utreda, hvilka ändringar i 1885 års förordning om
försäljning af vin och maltdrycker m. m. kunde behöfva vidtagas i syfte
att främja nykterheten, har naturligtvis också spörsmålet, om den af
nykterhetsvännerna påyrkade åtskilnaden mellan starkare och svagare

maltdrycker kunde i en blifvande ny försäljningsförordning uppställas,
utgjort föremål för öfverläggning. Att döma af komiténs motiv har
berörda spörsmål icke lios komiténs flertal vunnit anslutning; och ehuru
åtskilligt nog kunde vara att invända med afseende å hvad komitén anfört
emot uppdragandet af en lagstadgad gräns emellan starkare och svagare
maltdrycker, kan dock Eders Kong]. Maj:ls befallningshafvande icke
bestrida riktigheten af den af komiténs flertal framstälda formella anmärkningen,
att uppdragandet af en dylik gräns bör ega rum i en
förordning om tillverkning af maltdrycker och att affattningen af en
sådan förordning legat utom det uppdrag, komitén af Eders Kongl.
Maj:t erhållit. Med den åsigt, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
emellertid hyser om lämpligheten af olika bestämmelser angående starkare
och svagare maltdrycker, och då uppenbart är att, derest dylika bestämmelser
skulle komma till stånd, desamma måste föranleda till genomgripande
förändringar i komiténs förslag till ny försäljningsförordning,
hemställer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, huruvida
icke med fattandet af beslut i anledning af nu föreliggande förslag
borde anstå i afbidan på, att stadganden rörande maltdryckstillverkning
varda utfärdade, helst dermed väl icke länge kan komma att dröja, då
bland de inkomstkällor, som enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till innevarande års Riksdag för mötande af kostnaderna för stärkt
försvar ansetts böra tagas i anspråk, äfven maltdrycksbeskattningen
finnes omnämnd.

För de detaljanmärkningar, hvartill komiténs förslag synts Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande gifva anledning, får Eders Kong].
Maj:ts befallningshafvande här nedan underdånigst redogöra.

Förslaget

till

förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskärning af

tillagade icke spirituösa drycker.

1 §.

4 momentet.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande synes
det kunna befaras, att ett stadgande, sådant som det uti förevarande
moment föreslagna, skulle kunna komma att för dem, som vilja bruka

starkare maltdrycker till berusning, underlätta möjligdieten till åtkomst
af dylika drycker. Å orter, der ett större antal arbetare vore bosatta
eller både sin sysselsättning, skulle nemligen i följd af den anvisning,
momentet lemnar, mången gång komma att inrättas lokaler, som af
inneliafvarne utgåfves för att vara sådana bespisningsställen, som i
momentet afses, men i verkligheten icke vore annat än vanliga maltdrycksutskänkningsställen,
och hvilkas rätta art för vederbörande polismyndighet
ofta blefve svår att uppvisa. Då således den olägenhet,
komitén här velat förebygga, eller att personer, som lefva af inackordering,
kunna blifva utsatta för åtal, för det de åt de inackorderade
tillhandahålla maltdrycker vid måltiderna, kan hafva till följd en annan,
men svårare olägenhet, nemligen ett underlättande af missbruket af
rusgifvande maltdrycker, torde klokheten bjuda att låta ifrågavarande
moment utgå. Vill den, som lefver af inackordering, trygga sig för
åtal, kan han ju för öfrigt antingen förskaffa sig rätt till utskänkning
af maltdrycker åt matgästerna eller ock anmoda dessa att sjelfve åt
sig inköpa dessa drycker.

2 §•

1 och 2 momenten.

Då komitén i 1 momentet föreslagit, att tillstånd till utskänkning,
hvarom der förmäles, må meddelas för ett eller flera, dock högst tre
år, räknade i stad från den 1 oktober och på landet från den 1 november,
föreställer sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att komitén
med stadgandet af dessa tidsbestämningar icke afsett att förhindra, att
t. ex. en person, som i stad icke kan få tillträda för dylik rörelse lämplig
lokal förrän den 1 februari 1903, skulle kunna begära och erhålla tillstånd
att bedrifva utskänkning från sistnämnde dag till och med den 30
september 1904 eller den 30 september 1905 samt följaktligen icke
vara tvungen att i ansökningen begära tillstånd för tiden från den 1
oktober 1902, ehuru han vet, att han ej kan börja rörelsen förrän den
1 februari året derpå. Under antagande, att Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes uppfattning härutinnan är riktig, kan den frågan
uppkastas: är förslagets mening i 2 momentet, att denne person det
oaktadt skall ingifva ansökningen till länsstyrelsen före utgången af
april månad 1902? Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
åsigt torde förslagets mening vara sådan, men Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande befarar, att de i moment 2 begagnade ordalagen
»före utgången af april månad det år, utskänkning en skall börja» lätte -

Jigen skola i ofvan framstälda fall blifva missledande och kunna hafva
till följd, att sökanden icke anser sig vara skyldig eller ens berättigad
att ingifva ansökningen förrän i januari månad 1903, då ju sistnämnda
år är det, hvarunder utskänkningen skall börja. Med anledning häraf
får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande — under erinran hurusom
med nu gällande lydelse af 6 § 1 momentet i 1885 års förordning
angående försäljning af vin och maltdrycker någon missuppfattning
om tiden, då i fall, liknande det nyss omförmälta, ansökningen skall
ingifvas, icke gerna bör kunna ega rum — underdånigst föreslå,
dels att i 1 momentet ordet »år» utbytes mot försäljningsår;
dels ock att i 2 momentet orden »det år, utskänkningen» utbytas
mot: näst före det försäljning-sår, hvarunder rörelsen.

3 momentet.

Om ock länsstyrelserna väl i allmänhet icke komma att af detta
moments affattning anse sig förhindrade att först efter utgången af april
månad och med en skrifvelse för hvarje kommun till vederbörande
remittera de ansökningar, som dessförinnan inkommit och den kommunen
angå, är dock icke gifvet, att de myndigheter, hvilka det enligt
momentet åligger att öfver ansökningarna afgifva utlåtanden, i allmänhet
komma att inse, att rörande ansökningar, som afsq samma kommun,
kan afgifvas ett gemensamt utlåtande och att det således icke behöfves
att för hvarje ansökning upprepa den i momente t omförmälta uppgiften
å de personer, hvilka förut inom kommunen innehafva rättighet till
rörelse af sådant slag-, hvarom är fråga. På grund häraf och då det
för öfrigt ur synpunkten af kommunens bästa måste anses fördelaktigast,
att de ansökningar, som afse samma kommun, samtidigt blifva föremål
för de utlåtanden, som i momentet stadgas, hemställer Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande underdånigst om momentets omredigering i
det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nu angifna syfte; och
torde det vara synnerligen lämpligt, om vid denna omredigering efter
ordet »försäljningsår» inskötes orden: och å de byggnader i stad samt
hemman eller lägenheter å landet, der dessa personer bedrifva sin rörelse.

3 §.

2 momentet.

Det tillmötesgående, som komitén enligt sidan 88 i motiven
ansett sig böra visa nykterhetsvännerna å landet genom att i moment
2 stadga, att jemväl kommunalstämma skall höras öfver ansökning

om rättighet till utskänkning vid måltid å landet, synes Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande med lika mycket skäl hafva bort visas nykterhetsvännerna
i stad, hvarför Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
underdånigst hemställer, att i förevarande moment efter orden »i stad
af magistrat)) måtte inskjutas: och stadsfullmäktige.

Enligt 1885 års förordning angående försäljning af vin och maltdrycker
torde det icke stå en hvar välfräjdad samt för redbarhet och
ordentlighet känd person öppet att få idka sådan utskänkning, som i
nu förevarande moment afses, hvarhelst han önskar, utan måste enligt
Eders Kongl. Maj:ts befallninghafvandes uppfattning berörda förordning
anses göra frågan, huruvida rättighet till dylik utskänkning må beviljas
eller ej, beroende af sådana omständigheter, bland andra, som tillexempel,
om behof af så beskaffad utskänkning kan anses förefinnas
inom socknen eller staden eller inom den trakt af socknen eller staden,
der utskänkningcn är afsedd att utöfvas; om lokalen för rörelsen icke
är olämpligt belägen, såsom till exempel i stad utom dess planlagda
område, der polisbevakning ej finnes o. s. v. Vid sådant förhållande har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande trott sig böra vid pröfningen af
ansökningar om utskänkningsrätt af ifrågavarande slag böra tillse, att
utskänkningslokalerna, såsom ju afsedda för allmänhetens betjenande,
något så när jemnt fördelas ej mindre på socknens eller stadens olika
trakter än äfven å de i hvarje trakt belägna byggnader och således icke
hopas eller företrädesvis förläggas i viss trakt. Då enligt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes uppfattning nu föreliggande förslags mening
icke kan vara, att härutinnan bör ske ändring, men det i Hallands län
vid flera tillfällen visat sig, att de n^ndigheter, hvilkas yttranden
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande infordrat öfver ansökningar om
rättighet till utskänkning af vin eller maltdrycker åt spisande gäster,
icke i sina yttranden upplyst, att en eller flera rättigheter af enahanda
slag förut funnes i närheten af det ställe, der ny rättighet ifrågasatts,
hemställer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, att i
förevarande moment efter orden »utskänkningen och» inskjutas orden:
rörande belägenheten af de lokaler, der utskänkning enligt denna paragraf
eller 2 § förut bedrifves, äfvensom.

4 §•

moment 2.

Tillstånd till utskänkning af vin eller maltdrycker inom område
för station vid enskild, till persontrafik upplåten jernväg skulle enligt

detta moment få af länsstyrelse meddelas när som helst, derest området
vore beläget på landet, men icke så, om området läge i stad. Någon
giltig anledning till denna olikhet synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke förefinnas. Då uppenbart är, att äfven vid en inom stads
område belägen enskild järnvägsstation behof af utskänkning af vin
eller maltdrycker för de resandes skull stundom kan vara erforderlig,
synnerligast om stationen icke är en slutpunkt för banan och något af
stadens utskänkningsställen icke ligger alldeles invid stationen, skulle
den nu anmärkta olikheten hafva till följd att, om en nyanlagd enskild
jernväg öppnades för trafik t. ex. den 1 september 1903, tillfälle till
sådan utskänkning af vin eller maltdrycker, som i förslagets 2 § afses,
»icke skulle kunna vid station i stad beredas, om ej jernvägsbolagets
styrelse varit nog förtänksam att redan år 1902 före slutet af april
månad hos länsstyrelsen göra framställning om meddelande åt lämplig
person af tillstånd till dylik utskänkning. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemställer med anledning häraf underdånigst, huruvida
icke i förevarande moment orden »på landet belägen» må utgå, i hvilket
fall efter orden »efter det» torde böra inskjutas: i stad magistrat och
stadsfullmäktige samt å landet.

I samma moment föreslås äfven, att tillstånd till utskänkning af
vin eller maltdrycker å enskild jern vägs tåg må meddelas af länsstyrelsen
i det län, hvarest jernvägsbolagets styrelse har sitt säte. Då komitén
sålunda icke velat medgifva dylik utskänkning utan en föregående pröfning
af offentlig myndighet, synes kunna ifrågasättas, huruvida, för den
händelse att jernvägsbolagets styrelse, såsom fallet är med styrelsen
för Halmstad—Nässjö jernvägsalctiebolag och möjligen med åtskilliga
andra jernvägsbolag i riket, icke har sitt säte inom något af de län,
jernvägen genomlöper, det må vara lämpligt, att en sådan pröfning
eger rum hos en länsstyrelse, som saknar all närmare kännedom om
förhållandena i de orter, hvarinom jernvägen är belägen. Om man nu
ock icke vill i fråga om beviljande af tillstånd till utskänkning å en
uti två eller flera län belägen jern vägs tåg med tillämpning af 56 §
i nådiga instruktionen för landshöfdingarne m. fl. den 10 november
1855 öfverlemna åt länsstyrelserna i dessa län att i ämnet gemensamt
besluta, så torde man derför icke behöfva slå öfver till en motsatt
ytterlighet och stadga en bestämmelse, som, då styrelsen för Halmstad
—Nässjö jern vägsaktiebolag har sitt säfe i Stockholm, skulle medföra,
att det tilikomme öfverståthållareembetet att besluta, huruvida vin eller
maltdrycker finge utskänkas å bantåg, som genomlöpa endast Hallands
och Jönköpings län! För den händelse att frågan om utskänkning af

vin eller maltdrycker å enskild jern vägs tåg således icke anses böra,
då jernvägen genomlöper två eller flera län, pröfvas af länsstyrelserna
i dessa län gemensamt, torde denna pröfning lämpligast böra tillhöra
länsstyrelsen i det län, hvarinom största delen af jernvägen är belägen.

5 §•

Under åberopande af hvad Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande
anfört vid 3 § 2 momentet får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
underdånigst föreslå, alt i förevarande paragraf efter ordet »magistrat»
inskjutas orden: och stadsfullmäktige.

6 och 7 §§.

I 2 momentet af 7 § i 1885 års förordning, sådant detta moment
lyder jemlikt nådiga kungörelsen den 2 juni 1893, förekommer beträffande
utskänkning af vin och maltdrycker å passagerarfartyg ett stadgande,
som medgifver länsstyrelse rätt att i fråga om dylik utskänkning föreskrifva
»de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga», samt således
är af ganska omfattande natur. För borttagande af detta stadgande,
hvilket uppenbarligen lemnar länsstyrelse tillfälle att kunna meddela
åtskilliga särdeles lämpliga föreskrifter i ordningens och nykterhetens
intresse, synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att komitén
icke förmått gifva giltiga skäl. Och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vill i detta afseende gå ännu längre och uttala den önskan,
att den praxis, som hos flera länsstyrelser eger rum derutinnan, att
jemväl vid meddelandet af annan tillfällig utskänkning enligt 7 och 9
§§ i 1885 års förordning än å passagerarefartyg tillståndet beviljas med
af länsstyrelsen föreskrifna inskränkningar, måtte i lagstiftningsväg
uttryckligen godkännas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer
derför underdånigst, dels att till första stycket i paragraf 6 i
förslaget måtte fogas ett tillägg af följande lydelse: egande Konungens
befallningshafvande att jemväl i öfrigt beträffande utskänkning, som i
denna paragraf afses, föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas
erforderliga; dels ock att i slutet af 7 § i förslaget måtte tilläggas: samt
att dervid beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som
kunna finnas erforderliga.

1 momentet.

I likhet med komitén anser Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande
det icke böra förmenas en handlande att jemväl hålla utskänkningsrörelse,
om blott denna bedrifves på sådant afstånd från handelsboden, att
utskänkningsrörelsen icke kan tjena allenast till en uppmuntran af
handeln. Den affattning, komitén för detta ändamål gifvit förevarande
moment, sjnes dock Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande mindre
tillfredsställande, då man betänker, å ena sidan, att socknar finnas af så
stort omfång, att en utskänkningsrörelse, bedrifven i ena kanten af
socknen af en person, som har handel i andra kanten, icke gerna kan
tjena till uppmuntran af handeln, samt, å andra sidan, att momentets
affattning icke lägger hinder i vägen för den, som idkar handel i öppen
bod inom en socken alldeles invid gränsen till en annan socken, att
kunna i den senare socknen tätt invid berörda gräns förvärfva rättighet
till utskänkning. Bättre skulle då, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande, vara att i förevarande moment utbyta orden »den
kommun» mot t. ex.: ett afstånd af en mil från det ställe.

11 §•

2 momentet.

I detta moment synes af samma skäl, som vid 3 § 2 momentet
anförts, ordet »yttrande» böra utbytas mot: och stadsfullmäktiges yttranden.

13 §.

Af motiven inhemtas, att komiténs mening icke varit, att sådan
förteckning, som i denna paragraf omtalas, skulle medföras, då försändningen
af de sålda varorna sker medelst jernväg eller fartyg och varorna
åtföljas af konnossement eller fraktsedel. Vid sådant förhållande kan
emot det i paragrafen begagnade uttrycket »den som forslar» anmärkas,
att detsamma affattats i alltför allmänna ordalag, hvarför till paragrafen
synes böra fogas ett tillägg, angifvande de fall, då, enligt hvad ofvan
nämnts, förteckning icke behöfves, eller, kanske rättare, att i dessa fall
konnossementet eller fraktsedeln anses lika med förteckning.

14 §.

1 momentet.

Af skäl, som vid 3 § 2 momentet anförts, synes i förevarande
moment efter ordet »magistratens» böra inskjutas orden: och stadsfullmäktiges.

2 momentet.

Om tillverkare af vin eller maltdrycker, hvilken vunnit tillstånd
att på landet för försäljning kringföra af honom tillverkade, drycker,
skulle drabbas af en oförskyld olyckshändelse, som omöjliggör för
honom att fylla sina kunders behof, synes rättighet att förse kunderna
med andra varor af enahanda slag böra kunna honom meddelas af länsstyrelsen
för den tid, som pröfvas erforderlig.

15 §.

1 momentet.

Derest hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört vid
6 och 7 §§ skulle vinna nådigt afseende, torde slutet af förevarande
moment tarfva omredigering.

2 momentet.

Första stycket i detta moment torde böra. lyda: Om ■
underrättelse, i stad till magistraten och å landet till kommunalnämnden
samt kronofogden och länsmannen i orten.

Föreskrift torde böra finnas, att länsstyrelse jämväl om tillstånd,
som af jernvägsstyrelsen meddelats, skall underrätta, i stad magistraten
och å landet vederbörande kommunalnämnd, kronofogde och länsman.

3 momentet.

Då för myndigheterna, de kommunala såväl som andra, frågan
om hvarest en utskänknings- eller försäljningsrättighet bedrifves ofta
är af så stor betydelse redan vid pröfningen af, huruvida ansökningen

må tillstyrkas eller beviljas eller ej, att det till och med kan hända,
att en ansökning afstyrkes eller afslås endast af den orsak, att platsen,
der sökanden begärt att få idka utskänkningen eller försäljningen, af
myndigheterna anses derför olämplig, torde det kunna ifrågasättas, om
icke den hänsyn till de kommunala myndigheternas önskningar, som
komiten vid affattningen af sitt förslag eljest i så många afseenden
visat sig hysa, jemväl borde utsträckas derhän, att i förevarande moment
finnes bestämmelse derom, att, innan ansökning om ombyte af försäljningsställe
bifalles, tillfälle att i ärendet sig yttra skall lemnas samma
myndigheter, som höras öfver ansökning om tillstånd till utskänkning
eller försäljning.

16 §.

För det fall att någon, som har tillstånd att tillsvidare utöfva
utskänkning eller annan försäljning af vin eller maltdrycker, afliden
synes begränsningen af den tid, hvarunder sterbhusdelegarne enligt
komiténs förslag skulle ega fortsätta rörelsen eller »till dess en månad
förflutit från den dag bouppteckningen efter den döde slutades», icke
vara väl funnen. För polismyndigheterna, som det åligger att städse
öfvervaka, det oloflig utskänkning eller försäljning icke eger rum, skulle
derigenom kännedomen om, huruvida rättigheten existerar eller ej, icke
obetydligt försvåras, enär de nödgades anställa särskilda, säkerligen ofta
med svårighet förbundna undersökningar angående tiden, då bouppteckningen
vore bestämd att afslutas. Och icke så sällan torde kunskap
om, att bouppteckning afslutats, vinnas först senare, vid hvilket förhållande
kan befaras, att en rättighet kommer att olagligen utöfvas eu
tid efter det den upphört att gälla. Bättre skulle, enligt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes förmenande, då vara att begränsa rättigheten
till utskänkning eller försäljning i det fall, hvarom här är fråga,
till en viss tidpunkt efter dödsfallet, oberoende af bouppteckningsförhållandena,
t, ex. till dess tre eller fyra månader förflutit från dödsfallet.

17 §■

7 momentet.

Af den, som icke eger tillgång till motiven, kan detta moment
uppfattas så, att utskänkning, som i förevarande paragraf afses, icke
får å område för statens jernvägar ega rum utan järnvägsstyrelsens

medgifvande, men att den, som erhållit sådant medgifvande, derför dock
icke är fritagen från att, innan rörelsen börjas, om densamma enligt
2 momentet göra anmälan hos vederbörande magistrat eller kronolänsman.
Enligt Eders Kong! Maj:ts befallningshafvandes åsigt skulle
momentet bättre återgifva hvad komitén åsyftat, om det erhölle ungefär
följande lydelse:

Hvad i 2, 3, 4 och 5 momenten stadgats afser icke utskänkning
inom område för station vid statens jernvägar, utan gälle derom hvad
Kongl. jernvägsstyrelsen kan finna skäligt förordna.

18 §.

1 momentet.

Med afseende å de olägenheter, försäljningen genom kringföring
flerestädes på landet visat sig medföra, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansett sig icke böra rigta någon anmärkning mot komiténs
förslag i 14 § 2 momentet, att ansökning om tillstånd till sådan försäljning
icke må af länsstyrelse bifallas, derest ansökningen afstyrkts
både af kommunalnämnd och kommunalstämma. Mot hvad komitén i
nu förevarande moment föreslagit eller att länsstyrelse — och, derest
fråga är om område för statens jernvägsstation, jernvägsstyrelsen —
skulle vara skyldig att återkalla tillsvidare meddeladt tillstånd till utskänkning
eller annan försäljning af vin eller maltdrycker på landet,
så snart sådant påyrkas af både kommunalstämma och kommunalnämnd
i den kommun, tillståndet afser, synes deremot befogad anmärkning kunna
göras. För en hvar, som handlagt kommunala ärenden på landet eller
haft att å tjenstens vägnar taga befattning med dylika ärenden, är det
nogsamt bekant, hurusom icke så sällan kommunalstämmor äfven i de
mest vigtiga ärenden kunna vara fåtaligt besökta, beroende till en del
möjligen af ringa kommunalt intresse, men ofta äfven af sådana omständigheter
som brådska med skördens inbergande, för resa ogynnsam
väderlek o. s. v. Vid detta förhållande och då medlemmarne af en
sådan korporation som en kommunalstämma icke äro underkastade personligt
ansvar för sina beslut synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
betänkligt att göra en, kanske stundom endast af missriktad
nykterhetsifver framkallad, fråga om att fråntaga eu tillverkare af vin
eller maltdrycker det honom meddelade tillstånd till försäljning genom
kringföring beroende af en obetydlig och tillfällig majoritets beslut
vid en ringa besökt stämma. På grund häraf och under åberopande

i öfrigt af hvad en af komiténs ledamöter, landssekreteraren m. in.
M. Falk i sin reservation anmärkt mot förevarande moment hemställer
Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, att i samma
moment måtte uteslutas orden: »och skall--det påyrka».

19 §.

Den erinran, som enligt denna paragraf måste hafva skett, innan
förbud må meddelas, bör på landet ega giltighet, äfven om den meddelats
af vederbörande kronofogde.

21 §.

2 momentet.

Derest hvad Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande anfört vid
1 § 4 momentet skulle vinna nådigt gillande, skulle nu förevarande
moment blifva obehöfligt.

24 §.

Såsom 1 momentet är affattadt, skulle åt en resande, som å söneller
helgdag ankommer till skjutsanstalt å landet och der har på förhand
bestäld skjuts sig till mötes för fortsättande af en resa, som
kanske ej tål längre uppskof, än som nätt och jemnt erfordras för intagande
af en mindre måltid, icke kunna, om ankomsten infaller strax
efter det den allmänna gudstjensten i församlingens kyrka börjats,
serveras ett glas Öl till maten, utan att gästgifvaren eller skjutsstationsföreståndaren
derigenom gjorde sig skyldig till lagbrott. Ett sådant
stadgande synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande orimligt; och
hemställer derför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst,
dels att 3:e stycket af förevarande moment måtte omredigeras derhän,
att stadgandena i l:a och 2:a styckena förklaras icke hafva afseende å
den utskänkning, som af gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare
enligt 1 § 3 momentet bedrifves, dels ock att'' 4:e stycket i nu förevarande
moment måtte utgå.

Någon giltig anledning synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke föreligga att beträffande utskänkning, som idkas enligt
2 och 3 §§ samt enligt 6 § annorledes än å passagerarefartyg, uti nu
förevarande paragraf utesluta den i 18 § 2 momentet af 1884, års för -

ordning befintliga och enligt kronobetjeningens uppgift nyttiga bestämmelsen,
att, der utskänkning idkas, skall vara anbragt skylt eller tydligt
anslag, som rörelsen utvisar.

26 §.

å momentet.

Så lämplig beslagsrätten än kan vara i fråga om en del förbrytelser,
synnerligast när ändamålet dermed är att förhindra det omedelbara
fortsättandet af förbrytelsen, förefinnes dock, enligt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes förmenande, hvad beträffar beslag å maltdrycker
en betänklighet, som jemväl vid riksdagarne 1892 och 1894 påpekats
och som komitén icke förmått skingra. Med afseende derå, att maltdrycker
icke såsom spirituösa och en hel del andra varor, i fråga om
h vilka lag och författningar medgifva beslagsrätt, kunna hållas förvarade
någon längre tid i afbidan på, att anstäldt åtal varder afgjordt, måste,
såsom äfven komitén i 4 momentet af förevarande paragraf föreslagit,
om maltdrycker skulle få tagas i beslag, dessa, så snart ske kan, af
åklagaren afyttras. Vid denna afyttring måste det emellertid, då ändamålet
med den af komitén föreslagna beslagsrätten är ej allenast det
ofvan omförmälta utan äfven att vinna säkerhet för de böter och ersättningar,
hvartill den brottslige kan blifva fäld, vara en tjenstepligt
för åklagaren att se till, att det beslagtagna förrådet icke »slumpas bort»,
enär derigenom en rättskränkning skulle tillfogas den brottslige med
hänsyn såväl till att dennes öfriga egendom måste tillgripas för böternas
och ersättningens gäldande, i den mån försäljningssumman för det
beslagtagna förrådet dertill icke förslår, som ock till att han, om öfverskott
deremot skulle uppstå vid försäljningen, har eganderätt till detsamma.
Har nu beslaget skett å landet, torde det för åklagaren ofta
blifva ©möjligt att kunna till vare sig en eller flere personer i orten
under hand försälja det beslagtagna förrådet utan mot underpris, en
åtgärd, hvarmed en samvetsgrann åklagare antagligen icke skulle anse
sig kunna stå till svars och som för öfrigt skulle af skäl, som ofvan
nämnts, möjligen kunna föranleda till ansvars- och ersättningstalan från
den brottslige. Någon annan utväg för afyttringen af de beslagtagna
maltdryckerna skulle således på landet i de flesta fall icke stå åklagaren
öppen än att försälja dem å offentlig auktion. Men häremot har vid
riksdagarne med rätta anmärkts, att sådant vore en betänklig sak, då den,
som på billigt sätt ville skaffa sig ett rus, genom en dylik anordning
alltför lätt kunde få sitt begär tillfredsstäldt. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande anser sig derför på grund af hvad sålunda blifvit
anfördt icke kunna tillstyrka bifall till komiténs förslag i 4 momentet
af förevarande paragraf, såvidt detta moment afser beslag å maltdrycker.

I likhet med komitén anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
krafvet på skärpta straffbestämmelser för olaga vin- och maltdrycksförsäljning
vara befogadt; och Eders Kongl. Maj:ts befallningsningshafvande
har derför intet att erinra mot den af komitén föreslagna
förhöjning af nu stadgade bötesstraff. Erfarenheten utvisar dock, såsom
äfven komitén i motiveringen (sidorna 160 och 161) närmare utvecklat,
att fall finnas, der bötesstraffen uppenbarligen icke förmå att stäfja den
olagliga försäljningen; och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan
vid sådant förhållande icke dela komiténs motvilja mot att låta fängelsestraff
komma till användning gentemot den, hvars lagtrots visat sig
icke kunna förhindras genom böter eller deremot svarande förvandlingsstraff,
synnerligast som flera gånger upprepad olaga försäljning af vin
eller maltdrycker med afseende å de förderfliga följder, hvartill sådan
försäljning kan leda, i straffbarhet icke torde stå efter åtskilliga andra
brott, för hvilka fängelsestraff omedelbart kan ådömas, såsom t. ex. de
förbrytelser,, hvilka omnämnas i 18 kapitlet 13 § och 24 kapitlet 12 §
strafflagen, i 12 § 3 momentet i förordningen angående kontroll å tillverkningen
af margarin in. in. den 1 juli 1898, i 138 § tullstadgan
o. s. v. .Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tvekar derför icke
att för sin del föreslå den förändring i 1 momentet af förevarande paragraf,
att straffet för förbrytelse, som der afses, må, om den sker fjerde
gången eller oftare, kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader.

32 §.

Huruvida i det fall, att Eders Kongl. Maj:t funnit godt medgifva,
att i viss stad meddelandet af sådant tillstånd, hvarom i 11 § 1 momentet
förmäles, må tillkomma magistraten, äfven bestyret härutinnan
skulle tillhöra de åligganden, som enligt 32 § tillkomma poliskammare
i stad, der sådan finnes, framgår icke klarligen af förslaget. Antagligen
komme tvekan i detta afseende att förspörjas, enär i Eders Kongl. Maj:ts
nådiga beslut sannolikt viss magistrat uttryckligen komme att nämnas
såsom den der erhållit medgifvandet och beslutet således möjligen skulle
kunna tolkas såsom en undantagsbestämmelse. Eders Kongl. Majrts
befallningshafvande hemställer derför underdånigst, att i förevarande
paragraf efter ordet »förordning» måtte inskjutas: eller i särskild ordning
jemlikt 11 § 1 momentet meddelad bestämmelse.

33 §.

I öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört vid 1 § 4 momentet hemställer Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande underdånigst, att i nu förevarande paragraf måtte
utgå orden »eller öfver förbud enligt 21 § 2 inom».

36 §.

I lagskipning^ är det visserligen en allmänt erkänd och gällande
grundsats, att en ny civillag icke eger tillämpning på rättsförhållanden,
som uppkommit, innan lagen trädt i kraft, samt att särskildt stadgande
derom i lagen icke erfordras. Hvad deremot beträffar den ekonomiska
lagstiftningen, torde riktigheten af samma grundsats icke stå så höjd
öfver alla tvifvel, att icke lämpligheten bjuder att i en författning, sådan
som den nu föreslagna, bestämdt utsäga, såväl att försäljningsrättigheter,
som, innan densamma trädt i kraft, blifvit för viss tid beviljade, fortfarande
gälla, sådana de beviljats, till försäljningstidens utgång, som
ock att med förordningen icke afses att upphäfva de före 1874 års
utgång i laga ordning förvärfvade rättigheter att till förtäring på stället
försälja icke spirituösa drycker. Såsom stöd för hvad nu anförts synes
det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillräckligt att endast erinra
om de olika åsigter, som härutinnan försports hos landets domarekår,
äfvensom att af öfverståthållareembetet, efter det 1885 års förordning
utfärdats, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet framstäld förfrågan
om rätta tolkningen af sagda förordning i afseende å de före 1874 års
utgång beviljade utskänkningsrättigheterna ansetts böra föranleda till
särskildt uttalande af Eders Kongl. Maj:t i nådigt bref till nämnda
myndighet den 2 april 1886.

Förslaget

till

ändrad lydelse af 8 § i Kongl, Maj:ts nådiga förordning angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864.

Då i 9 § af förslaget till förordning om försäljning af vin och
maltdrycker m. m. föreskrifves, att den, som vill i större omfattning

eller som yrke drifva försäljning’ af vin eller maltdrycker i myckenhet
af minst tjugu liter, skall ställa sig till efterrättelse hvad om handel i
allmänhet är eller varder stadgadt, så gäller tydligen om sådan näringsidkare
1 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864. Härmed synes emellertid komiténs förslag till ny lydelse af 8 §
i sistnämnda förordning icke stå väl tillsammans. Uti sistberörda förslag
säges nemligen, att hvad genom 1 § är stadgadt om rättighet att
idka handel eller annat näringsfång eger icke tillämpning å »handel
med vin och maltdrycker». 1 fråga om partihandeln med vin och maltdrycker,
hvarmed Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande då afser den,
hvarvid endast minst tjugu liter få försäljas, skulle således två mot
hvarandra stridande stadganden komma att finnas, ett, hvaraf framgår,
att 1 § i näringsfrihetsförordningen eger tillämpning å denna handel,
och ett, som säger, att berörda paragraf icke har tillämpning i sådant
afseende. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan derför ej finna
annat, än att i förslaget till ny lydelse af 8 § i sistnämnda förordning
efter ordet »maltdrycker» böra inskjutas orden: i mindre myckenhet än
tjugu liter.

Halmstads slott i landskanslist den 4 mars 1901.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

GUSTAF LINDGREN. CARL HAFSTRÖM.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Med öfverlemnande af maltdryckskomiténs den 23 maj 1900 afgift
underdåniga betänkande med förslag till förordning om försäljning
af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa
drycker med mera jemte dertill hörande bilagor har Eders Kong!.

Maj:t den 6 derpåföljande juli i nåder anbefalt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda
förslag; och får till följd häraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
underdånigst anföra följande.

Den fråga, som gifvetvis torde vara den vigtigaste vid ordnande
af försäljningen af vin och maltdrycker, är spörjsmålet om möjligheten
att uppdraga en bestämd laga gräns emellan starkare och svagare maltdrycker
eller bestämma en laga skilnad mellan »öl» och »svagdricka».
Betydelsen af en sålunda uppdragen skilnad torde ligga i öppen dag.
Genom ett strängt regelbindande af handeln med Öl och andra alkoholstarka
drycker skulle man gifvetvis kunna bringa en bättre ordning i
denna rörelse; och genom svagdrickats frigifvande till allmän försäljning
skulle uppenbarligen motverkas det öfverdrifna användandet af Öl.
Hela vårt lands nykterhetsvänner hafva jemväl rigtat sin sträfvan på
uppnåendet af detta mål, och Riksdagen har likaledes visat sig ega
varma sympatier för uppdragande af en sådan alkoholgräns. Komitén
har emellertid ej ansett sig kunna tillmötesgå dessa uppfattningar.
Komiténs utredning går derpå ut, att en lagstadgad alkoholgräns emellan
olika slag af maltdrycker att gälla vid handeln med dessa drycker skulle
vara förbunden med synnerligen stora svårigheter. Den anses af komiten
kräfva en effektiv kontroll, som ej kan utöfvas, fordra strängt handhafvande,
så att öfverträdelser ej få blifva strafflösa, och ofta tvinga
till straffets läggande på en oskyldig person. Alla dessa omständigheter
hafva föranledt komitén att afstyrka införande i lag af en sådan
gräns.

Hvad angår frågan om möjligheten och lämpligheten att till grund
för en åtskilnad mellan mera och mindre alkoholstarka maltdrycker
lägga, icke den till förbrukning färdiga dryckens alkoholhalt, utan stamvörtens
exfrakthalt, ställer sig komitén häremot icke så afvisande.
Beträffande detta spörsmål säger komitén, att det lider intet tvifvel,
att en gräns emellan olika slag af maltdrycker kan bestämmas, åtminstone
i fall man åtnöjer sig med en extraktgräns, om blott gränsen
uppdrages vid sjelfva tillverkningen, och tillverkaren finge förpligtelse
att, då han utsläppte sin vara i marknaden, sanningsenligt angifva, till
livilket slag densamma vore att hänföra, samt handlanden sedan gjordes
ansvarig för varans beskaffenhet allenast i det fall, att han icke behörigen
rättat sig efter tillverkarens etikettering. På så sätt synes det
komiterade, som skulle äfven en ren alkoholgräns kunna bestämmas.
Komiterade hafva emellertid, beklagligt nog, icke ansett sig böra till
närmare utredning upptaga frågan om tillverkningsgräns af ena eller

andra slaget. Hufvudgrunden för detta komiténs åskådningssätt synes
hafva varit den, att det komitén lemnade uppdrag, strängt taget, omfattade
allenast handeln med här afsedda drycker, icke sjelfva dryckestillverkningen,
för hvilken skulle gälla de allmänna bestämmelserna i
näringsfrihet sförordningen. Komitén har vidare anfört att då, enligt
komiténs uppfattningssätt, tillverkare alltid skulle ega att utan inskränkning
få försälja sin tillverkning från tillverkningsstället, alkoholgränsen
sålunda skulle komma att beröra allenast återförsäljare samt tillverkare,
för så vidt han drefve försäljning på annat sätt än nyss är sagdt.

Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande kan ej annat än beklaga,
att icke komitén sökt öfvervinna sina betänkligheter och åstadkommit
den vidsträcktare undersökning, som så allmänt i vårt land påfordrats,
och framstält de förslag, som en sålunda utvidgad undersökning och
utredning kunnat gifva vid handen.

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande hemställer till Eders
Kongl. Maj:ts nådiga bedömande, huruvida icke, innan komiténs förslag
till någon framställning till Riksdagen föranleder, ytterligare utredning
i nu angifna syfte kan anses böra åvägabringas.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande således i den
otvifvelaktigt vigtigaste fråga, som varit föremål för komiténs behandling,
intager en från komiténs uppfattning afvikande ståndpunkt, hvilken
icke kan undgå att göra sig gällande med afseende på komiténs förslag
i dess helhet, vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock jemväl
framställa några erinringar, som vid förslagets granskning företett sig
emot en del af förslagets specialstadganden.

1 § 4. synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara bättre
affattadt enligt komitéledamoten Falks reservation, som följaktligen i
den delen af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkes.

I § 5 föreslås, att vid fabrik eller annan industriel anläggning
länsstyrelse skulle ega, på ansökning af arbetsgifvaren samt sedan
magistrat eller kommunalnämnd och kommunalstämma blifvit hörda,
meddela arbetsgitvaren tillstånd att tillsvidare inom anläggningens område
xxtskänka maltdrycker till derstädes i hans arbete sysselsatta personer.
En sådan rätt synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
lätt kunna föranleda missbruk och synes jemväl i andra afseenden
betänklig. Vederbörande arbetsgifvare kan lätt komma i en skef ställning
till arbetarne. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrker
af sådan anledning förslaget i denna del.

Något behof af den utaf komitén i § 8 föreslagna utsträckning

af handlandes rätt att erhålla tillstånd till försäljning af vin och maltdrycker
synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej förefinnas.

De i § 16 föreslagna bestämmelserna om sterbhnsdelegares försäljningsrätt
synas jemväl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
öfverflödiga. Rättigheter af ifrågavarande slag måste väl alltid betraktas
såsom rent personliga och böra följaktligen upphöra med innehafvarens
död. Frågan huruvida rättigheten derefter må utöfvas af någon bland
sterbhusdelegarne eller upplåtas till annan person eller alldeles indragas
bör, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, blifva
föremål för särskild pröfning i hvarje förekommande fall.

Beträffande 18 § instämmer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fullständigt i hvad komitéledamoten Falk i sin reservation i denna
del anför. Bestämmelsen synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
både oformlig och i sig sjelf oegentlig. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skulle genom kommunalbeslut tvingas till en embetsåtgärd,
som kan vara både orättvis och obillig.

En omständighet, som enligt nu gällande stadganden kan föranleda
till förbud för försäljning af maltdrycker till afhemtning är den, att
genom försäljningen främjas oloflig utskänkning. Denna anledning till
förbud i nämnda afseende är enligt förslaget borttagen. Såsom skäl
anföres af komitén, att den ej hade sig bekant, att denna omständighet
någonsin åberopats såsom anledning till sådant förbud. Detta måste
emellertid, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, ofta
hafva varit fallet, och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser
derför tillräckliga skäl ej tala för bestämmelsens borttagande.

Att, på sätt i § 31 föreslås, på förseelse af här ifrågavarande art
tillämpa allmänna strafflagens stadgande i 4 kapitlet 1 § samma laganser
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara en ny grundsats,
hvars införande ej synes Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande tillrådlig
redan af det skäl, att densamma följdriktigt skulle föranleda
tillämpning af än flera af de inom straffrättens i allmänhet tillämpade
grunder för sammanträffande af här ifrågavarande förseelser samt om
förening eller förändring af straff derför. Att stadga, att den föreslagna
bestämmelsen skulle tillämpas, derest brotten skulle vara begångna inom
samma kommun, men deremot icke om de vore föröfvade inom olika
kommuner, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl synnerligen
oegentligt, hvadan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
afstyrker det framlagda förslaget i denna del.

Det vill jemväl synas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
de föreslagna straffen för oloflig handel med vin och maltdrycker

som

skulle vara skäligen låga. Något missbruk vid förhöjda straffs tillämpning
torde icke vara att befara.

Falun i landskansliet den 23 April 1901.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

Kristian Wik.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen.

Till fullgörande af den genom''remiss af den 6 Juli 1900 meddelade
nådiga befallning får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades betänkande med
förslag. till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt ut~
skänkning af tillagade icke spirituösa drycker med mera.

Den principfråga, hvarom en stor del af komiterades betänkande
rör sig, gäller möjligheten och lämpligheten af uppdragande af en gräns
mellan alkoholstarka och mindre alkoholstarka maltdrycker. Komiterade
hafva ej ansett skäligt att föreslå någon sådan gräns.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansluter sig i denna fråga
till "de åsigter, som uttalats af reservanten herr Falk. Äfven inom
Upsala län har meddelats tillstånd till utskänkande af allenast vissa slag
af maltdrycker. Någon olägenhet af dessa utskänkningsrättigheter har
icke försports, och ej heller någon tvekan om hvad slags drycker, som
afsetts .med det meddelade tillståndet. Komiterade hafva i sina motiv
(sid. 63) medgifvit, att en gräns emellan olika slag af maltdrycker kan
bestämmas. De hafva jemväl i fråga om kringförande af maltdrycker
(sid. 71 och 130) sjelfva anvisat den väg, hvarpå tillräcklig kontroll kan
vinnas,sam ma väg, som herr Falk anvisat i fråga om utskänkning.
Det finnes knappast anledning att antaga, att indragningsmakten, tilllämpad
af Konungens befallningshafvande ensam, skulle i detta syfte

blifva mindre effektiv, än der den påkallades af vederbörande kommunalmyndigheter.

Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande, som sålunda anser en
blifvande lagstiftning i alla de delar, der sådant påkallas för förverkligande
af Eders Kongl. Majds befallningshafvandes åsigt i denna vigtiga
principfråga, böra affattas i enlighet med hvad herr Falk föreslagit,
öfvergår härefter till granskning af förslaget i detalj och följer dervid
den ordning, hvaruti de olika frågorna förekomma i komiterades förslag.

1 § 4 mom., der orden »hem», »slutet bord» och »vecka» kunna
gifva anledning till olika tydningar, anser Eders Kongl. Majds befallningshafvande
kunna helt och hållet utgå. Sjelfva förhållandet regleras bättre
såsom hittills genom en förståndig lagtolkning än genom ett lagbud,
som knappast kan affattas så, att det ej ger anledning till olika tolkningar
och sålunda uppmuntrar till missbruk.

Det i 3, 4, 5 och 6 §§ af Kongl. förordningen den 24 oktober
1885 stadgade förfarande för meddelande af rätt till utskänkning har
tydligen tillkommit för att undandraga de kommunala myndigheterna
pröfningen af vederbörande sökandes personliga kompetens. Det har troligen
befarats, att en dylik pröfning skulle lemna spelrum för personliga intressen
och inflytanden, hvilka inom kommunala korporationer lätt göra sig
gällande. Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande anser önskvärdt, att
denna princip fortfarande bibehålies. Den förenkling i förfarandet, som
komiterade med fullt skäl eftersträfvat, borde det oaktadt kunna åtminstone
i någon mån vinnas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vill i detta afseende särskildt påpeka det oegentliga uti att då, såsom
flera gånger inträffat, i en socken på landet utskänkningsrätt sökes för
en viss bestämd person, t. ex. en innehafvare af ett hotell, och sålunda
någon annan person ej kan komma i fråga, likväl hela den i förordningen
föreskrifna vidlyftiga apparat måste sättas i gång.

Komiterade hafva i 3 § föreslagit, att jemväl ansökningar att
vid måltider till spisande gäster utskänka maltdrycker skulle ingifvas
till Konungens befallningshafvande. Något annat skäl för denna nyhet
än konseqvens med stadgandena i 2 § hafva ej af komiterade anförts.
Det kan ifrågasättas, huruvida denna konseqvens är värd den fullkomligt
onödiga omgång med remiss från Konungens befallningshafvande
till kommunalmyndighet eller magistrat, som deraf blefve en följd.

Stadgandet i 5 § om arbetsgifvares rätt att utskänka maltdrycker
till sina arbetare anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synnerligen
olämpligt, särdeles om denna utskänkningsrätt, på sätt komiterade
föreslagit, måste meddelas att omfatta alla slag af maltdrycker. Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande delar ej komiterades åsigt, att det
icke kan befaras, att en sådan utskänkningsrätt komme att missbrukas.

I likhet med herr Falk anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att den i förslagets § 6 omförmälda tillfälliga utskänkningsrätt
borde kunna beviljas tills vidare samt att Konungens befallningshafvande
borde erhålla rätt att, beträffande alla tillfälliga rättigheter,
föreskrifva de inskränkningar i utskänkningsrätten, som kunde anses
nödiga på grund af föreliggande omständigheter.

I fråga om rätten att i stad försälja maltdrycker till afhemtning
ansluter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till hvad herr
Meyer i sin reservation yttrat. Anses emellertid särskildt tillstånd i
detta afseende böra fordras, torde meddelandet af detta tillstånd böra
i hvarje fall öfverlemnas till magistraten.

För vinnande af rätt till dylik handel på landet skulle enligt
förslaget förfarandet vara detsamma, som för vinnande af utskänkningsrätt
finnes stadgadt i 2 § 2, 3, 4 mom. Det synes dock knappast nödigt
att, hvad dessa rättigheter angår, fasthålla vid stadgandet i 2 § 2 mom.
om viss tid, inom hvilken ansökningarne skola ingifvas.

Genom stadgandena i 10 § punkt a) och 14 § mom. 3 skulle
åstadkommas ett slags monopol för tillverkare på försäljning inom det
i 14 § anvisade område.

De nu så vanliga nederlagen och öltappningsaffärerna blefve så
godt som omöjliga. Då emellertid dessa genom konkurrensen i högst
väsentlig mån bidragit till höjande af maltdryckernas godhet, samt ett
dylikt monopol torde stå mindre väl tillsammans med de i vår näringslagstiftning
gällande principer, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som instämmer i hvad herr Klason i sin reservation anfört i
samma syftning, förslaget i denna del vara mindre välbetänkt.

Då Konungens befallningshafvandes i 2:dra punkten af 16 § omförmälda
beslut icke i hvarje fall kan komma vederbörande tillhanda
samma dag det meddelas, bör uttrycket: »beslut i frågan meddelas»
utbytas mot: »beslut i frågan bevisligen delgifvits».

På sätt redan anförts, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
jemväl den i 6 § omförmälda utskänkningsrätt böra beviljas
tills vidare och sålunda falla under den i 18 § Konungens befallningshafvande
tillagda återkallelserätt.

Hvad angår den i sistnämda § kommunalnämnd och kommunalstämma
tillagda befogenhet att fordra återkallelse af meddeladt tillstånd
till kringförning, ansluter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till den af herr Falk i hans reservation uttalade åsigt. Sedan tillståndet

en gång beviljats, bör dess bestånd ej göras beroende af en måhända
helt tillfällig kommunal pluralitets vilja.

Enligt komiterades motiv (sid. 145) skulle 19 § 2 mom. ej vara
tillämplig å försäljning, som idkas jemlikt 4 §. Detta torde dock i så
fall böra utsättas, ty det framgår icke af §:s nuvarande lydelse.

Den i 26 § 4 mom. föreslagna beslagsrätt anser sig Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke kunna tillstyrka, åtminstone ej i den af
komiterade lemnade formulering. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vill till en början anmärka att, under det ordet »försäljning))
i öfrig! användts såsom betecknande något annat än utskänkning, »försäljning»
här skulle innefatta jemväl utskänkning. Detta kan vålla
tvekan och osäkerhet. Ännu större torde denna tvekan och osäkerhet
blifva i afseende på sjelfva beslagsrätten. Beslaget skall ske »till säkerhet
för blifvande böter och kostnader samt för att förhindra försäljningens
fortsättande vid tillfället». Det är sålunda tydligt, att detsamma,
till vinnande af sistnämnda ändamål, alltid måste omfatta hela det lager,
som af den brottslige vid tillfället innehafves. Men om nu detta i värde
öfverstiger det belopp, hvartill böter och kostnader sedermera visa sig
stiga, hvem skall då hafva rätt till öfverskottet? Om detta tillkommer
egaren af varan, på hvad sätt skall vederbörande tjensteman till denne
redovisa detsamma? Om den beslagtagna varan förstöres, innan den kan
realiseras, skall då tjenstemannen vara ansvarig derför såväl inför Kongl.
Maj:t och kronan som för egaren? Alla dessa frågor lemnar förslaget
obesvarade. Uttrycket »hos den brottslige finnes» skulle komma att
gifva anledning till olika tolkningar. Den brottslige torde väl äfven i
de flesta fall kunna laga så, att blott obetydligt af den till försäljning
utbjudna varan finnes »hos» honom.

Då ordet »tillstånd» i förslaget i allmänhet användes för att
beteckna tillstånd, lemnadt af offentlig myndighet, torde för tydlighets
skull slutet af 29 § böra erhålla följande förändrade lydelse: »till hvars
utöfvande han enligt denna förordning erhållit tillstånd eller eljest är
berättigad.»

Mot förslaget i öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke något att anmärka.

Upsala slott i landskansliet den 28 maj 1901.

Underdånigst:

BRÅKENHJELM.

P. II. Löfquist.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Vid den granskning af maltdryckskomiténs den 23 maj 1900
afgifna underdåniga förslag till förordning om försäljning af vin och
maltdrycker m. m., som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i följd
af nådig remiss den 6 juli samma år företagit, har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande funnit förslaget icke föranleda till annan erinran,
än att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser andra punkten i
1 mom. af 24 § i författningsförslaget utan nämnvärd olägenhet kunna
till förekommande af missbruk gifvas sådan förändrad lydelse, att det
i afseende på landet föreslagna förbud mot försäljning annorledes, än
medels utskänkning, och mot försändning af vin och maltdrycker å sönoch
helgdag utsträckes jemväl till stad.

Venersborg, i landskansliet, den 28 juni 1901.

Underdånigst:

L. W. LOTHIG1US.

Mats Zachrison.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 juli 1900 har Eders Kongl. Maj:t,
med öfverlemnande af maltdryckskomiténs underdåniga betänkande med
förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt

utskärning af tillagade icke spirituösa drycker in. in. jemte dertill
hörande bilagor, anbefallt länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande
öfver berörda förslag, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t den 30 januari
innevarande år för underdånigt yttrande till länsstyrelsen öfverlemnat
en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län i sammanhang
med utlåtande öfver maltdryckskomiténs berörda förslag gjord
underdånig framställning rörande tillstånd till försäljning af vin och
maltdrycker å områden hörande till kronans fästningar.

Till fullgörande af Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga befallningar
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det under senare åren från skilda håll allt starkare framträdande
yrkandet att, för befordrande af nykterheten, lagstiftningen om handel
med maltdrycker borde göra åtskillnad mellan starkare maltdrycker
och sådana med mindre alkoholhalt samt i öfrigt så ordnas, att sistnämnda
sla^ af maltdrycker såsom oskadliga och för arbetsklassen oumbärliga
gjordes beroende af mindre restriktiva bestämmelser och dermed
också lättare tillgängliga än de mera alkoholstarka maltdryckerna,
har otvifvelaktigt utgjort en af de förnämsta anledningarna till det åt
komitén lemnade uppdrag att uppgöra förslag till ny lagstiftning i
förevarande ämne. Komitén har ock egnat en dryg del af sitt arbete
åt utredning och undersökning af nyssnämnda hufvudfråga, men dess
flertal har funnit densamma böra besvaras nekande och derföre inskränkt
sig till att med bibehållande af nu gällande lagstiftnings hufvudgrunder
föreslå några mindre förändringar och jemkningar i hithörande
författningar.

Den åsigt, pluraliteten inom komitén beträffande ofvan omförmälda
hufvudfråga omfattat, kan länsstyrelsen icke dela. Obestridligt
torde vara, att handeln med svagdricka och andra dermed jemförliga
alkoholsvaga drycker, hvilka ur nykterhetssynpunkt äro oskadliga och
derjemte närande och för en stor del af befolkningen snart sagdt oumbärliga,
principielt sedt borde, äfven om sådant ej direkt verkade till
nykterhetens främjande, vara fritagen ifrån de stramande band, man
i berörda syfte genom lagstiftningen ansett sig böra pålägga handeln
med de alkoholstarkare maltdryckerna.

Det är alltså endast praktiska hänsyn, såsom svårigheten att genom
lagbestämmelser lämpligen angifva åtskillnaden mellan de olika
slagen af maltdrycker, faran för missbruk af försäljningsrätten med
mera dylikt, som skulle kunna eller böra föranleda lagstiftaren att underkasta
de alkoholsvaga maltdryckerna samma lagbestämmelser som de
starkare och för nykterheten farliga.

Men sådana praktiska tvångsskäl föreligga enligt länsstyrelsens
åsigt icke. Komitén har sjelf erkänt möjligheten att i lag bestämma
en genom viss alkoholhalt angifven gräns mellan olika slag af maltdrycker,
under förutsättning att gränsen uppdrages vid sjelfva tillverkningen
och tillverkaren får sig ålagdt att vid varans utsläppande i
marknaden medelst etikettering angifva densamma såsom hörande till
ena eller andra slaget. Och hvad angår den kontroll, som i sådant
fall möjligen skulle erfordras från det allmännas sida, så behöfver denna,
om den ordnas praktiskt och lämpas efter ändamålet, ingalunda blifva
vare sig svår eller afsevärdt betungande för tillverkarne. I öfrigt håller
länsstyrelsen i olikhet med komitén före att, äfven om man bortser
från tillverkaren och håller sig endast till försäljaren, uppställandet af
en alkoholgräns till efterrättelse för denne icke skulle vara omöjligt.
Åtminstone förefalla de skäl, komitén anfört emot en lagbestämmelse i
sådant syfte, föga öfvertygande, grundade, som de synas vara, mera å
teoretiska betänkligheter än å sakförhållandena, sådana dessa kunna
antagas komma att te sig i verkligheten.

Anser man emellertid emot länsstyrelsens nu uttalade mening
hinder möta att i lag fastställa en viss alkoholhalt såsom åtskillnad
mellan de olika slagen af maltdrycker, synes dock häraf icke med nödvändighet
följa, att allt skiljande i lagstiftningen mellan dessa drycker
är omöjligt. Språkbruket torde härutinnan gifva en ganska tillfredsställande
ledning. De svagare maltdryckerna gå i handeln under namn
af svagdricka, svensköl, iskällardricka eller pilsnerdricka, och för den
allmänna uppfattningen torde det stå klart hvad slags dryck dessa begrepp
beteckna. Skulle också i något fall svårighet möta att afgöra,
om en dryck bör hänföras till dessa eller till de med benämningarne
bäjerskt Öl, pilsneröl eller porter betecknade starkare maltdryckerna,
lärer sådant kunna betraktas såsom ytterst sällsynta undantag, hvilkas
förekomst icke böra utgöra hinder för att vid lagstiftning om handeln
med maltdrycker utgå ifrån att ofvan omförmälda olika benämningar
beteckna för allmänheten och myndigheterna kända begrepp. Så har
ock finska lagstiftningen gjort, i det densamma i sin maltdrycks förordning,
utan angifvande af alkoholgräns eller annan åtskillnad än den,
som ligger i benämningarne, meddelat vissa strängare bestämmelser i
fråga om handeln med Öl eller porter, som icke gälla för andra slag
af maltdrycker, och länsstyrelsen har sjelf, med stöd af en kanske något
evasiv tolkning af vår egen, nu gällande författning i ämnet, sedan
flera år tillbaka vid meddelande af tillfälliga rättigheter till iskänkning
af maltdrycker i en mängd fall inskränkt dessa rättigheter till

försäljning af do svagare slagen af dylika drycker, iskällardricka, pilsnerdricka
och svagdricka, utan att erfarenheten i något fall gifvit vid
handen, att tvekan förefunnits om hvilka drycker de meddelade tillstånden
åsyftat, och utan att missbruk vid försäljningsrätternas utöfvande
i afsevärd mån förelupit.

Med eu sådan erfarenhet för ögonen kan länsstyrelsen, som, på
sätt förut erinrats, ur principiel synpunkt anser riktigt, att de alkoholsvaga
maltdryckerna göras lättare tillgängliga för allmänheten än de
starkare slagen af dessa drycker, och som icke heller anser det omöjligt
eller orimligt, att eu sådan anordning kan i viss mån verka främjande
för nykterheten, icke annat än tillstyrka, att, äfven om någon
viss alkoholgräns icke anses kunna i lagen fastställas, likväl handeln
med de med benämningarne svagdricka, iskällardricka, pilsnerdricka och
svensköl betecknade eller dermed jemförliga svagare maltdrycker göres
beroende af särskilda bestämmelser, mindre restriktiva än de, som gälla
för andra starkare maltdrycker.

Dessa bestämmelser borde enligt länsstyrelsens åsigt i hufvudsak
lämpligen innehålla:

att tillstånd till sådana dryckers försäljning och utskänkning skulle
meddelas af Eders Kong!. Maj ds befallningshafvande utan skyldighet
för denna myndighet att i frågan inhemta yttrande af de kommunala
myndigheterna;

att tillstånd icke borde vägras i andra fall, än då anmärkning
förekomme mot sökandens person eller särskilda skäl förelåge att befara
missbruk;

att rättigheten meddelades att gälla tills vidare; samt

att densamma närsomhelst i händelse af missbruk skulle kunna
återkallas.

Ville man inskränka undantagen från den allmänna lagstiftningen
om maltdrycker till att gälla endast i fråga om svagdricka, skulle man
till och med enligt länsstyrelsens åsigt kunna låta frågan om tillstånds
erhållande bortfalla och nöja sig med att föreskrifva anmälningsskyldighet,
såsom om kokadt kaffe m. m. är stadgadt.

Utom hvad länsstyrelsen nu anmärkt beträffande förslagets ståndpunkt
med hänsyn till ofvan omhandlade hufvudfråga, tillåter sig länsstyrelsen
framställa följande mera speciella erinringar:

4 §>

I likhet med Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs
län anser länsstyrelsen särskilda bestämmelser nödiga rörande

försäljning af maltdrycker vid kronans fästningar åt der fast eller tillfälligtvis
anstälde personer och deras familjer, i syfte att möjliggöra
tillstånds meddelande för längre tid än en del af året oberoende af de
kommunala ortsmyndigheterna. Dylika bestämmelser böra dock icke
begränsas att gälla allenast inom den plats, som omslutes af fästningsverken,
utan ega tillämplighet a hela det till fästningen hörande område.
Under Vaxholm—Oscar-Fredriksborgs fästning lyder ett ganska
vidsträckt område utanför själfva befästningarne, der talrika arbetare
äro sysselsatte, och för dessa kunna marketenterierna icke förläggas
inom själfva befästningarne.

Huruvida . concessionsmyndigheten lämpligen bör uppdragas åt
vederbörande militärchef eller, efter förslag af denne, åt länsstyrelserna,
torde, kunna sättas i fråga. För sin del håller länsstyrelsen före, att
det sista alternativet bör väljas.

6 §•

Länsstyrelsen anser giltiga skäl ej vara anförda för borttagande
af nu gällande bestämmelse om befogenhet för länsstyrelserna att vid
meddelande af tillstånd till utskänkning af maltdrycker å passagerareångfartyg
föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga.
Snarare synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom eu reservant
ifrågasatt, en dylik befogenhet bör utsträckas att gälla äfven i fråga
om öfriga tillfälliga eller tillsvidare beviljade rättigheter.

Anser man sig icke kunna, såsom länsstyrelsen ifrågasatt, göra
handeln med de svagare maltdryckerna beroende af särskilda, mindre
restriktiva bestämmelser, blifver en sådan utsträckning enligt länsstyrelsens
mening nödvändig. Derförutan skulle länsstyrelsen nemligen
icke kunna besvara en ansökan om rätt att sälja t. ex. svagdricka med
ett enkelt bifall, utan måste, derest ansökningen icke ansåges böra afslås,
utsträcka tillståndet till alla slag af maltdrycker, således utöfver
hvad som begärts, ett förhållande, som visserligen komiténs flertal ansett
sig kunna förorda, men som helt säkert icke skulle lända till främjande
af nykterheten.

9 §•

Fastställandet af tjugulitersgränsen är egnadt att bjert framhålla
olägenheterna af förslagets ståndpunkt till frågan om åtskillnad mellan
starkare och svagare maltdrycker. Derigenom att förslaget ej med -

gifver en sådan åtskillnad tvingas kommunalmyndigheter, som anse
tillstånd till försäljning till afhemtning af öl och porter icke böra medgifvas,
att förbjuda jemväl försäljning af svagdricka i mindre partier
än tjugu liter, ett förhållande, som på ett orimligt sätt skulle försvåra
åtkomsten af nämnda oskadliga dryck och lemna ett flertal personer
och familjer valet emellan att antingen afstå derifrån eller deraf inköpa
större myckenhet än som hinner konsumeras, innan varan varder skämd.

I öfrigt föranleder innehållet af första stycket i denna § länsstyrelsen
att hemställa till nådigt öfvervägande, huruvida icke den
föreslagna inskränkningen i rättigheten till försäljning till afhemtning
af vin och maltdrycker i stad må anses för mycket inkräkta på näringsfriheten.
Hvad särskildt försäljningen af vin beträffar, så erkänner
komitén, att denna handel, som är af synnerligen stor ekonomisk vigt
för en mängd detaljhandlande, icke varit föremål för några anmärkningar
i fråga om det sätt, hvarpå den bedrifves, och något giltigt
skäl att ändock kringskära rättigheten till sådan handel har ej blifvit
anfördt.

Då genom det af komitén föreslagna tillägget till den allmänna
näringsfrihetsförordningen handeln med maltdrycker undantagits från
nämnda förordnings tillämpningsområde, förefaller det oegentligt att,
på sätt som skett i andra stycket af förevarande §, i fråga om vilkoren
för rätt att bedrifva vin- eller maltdrycksförsäljning i större skala
hänvisa till näringsfrihetsförordningen. Hänvisningen nämner för öfrigt
ingenting om tillämpligheten af näringsfrihetsförordningens ansvarsbestämmelser,
hvilket dock synes hafva varit nödigt.

11 §•

Orden »i bod eller å annat upplagsställe» synas böra utgå såsom
öfverflödiga och vilseledande.

18 §.

Bestämmelsen i denna § att kommunalstämma och kommunalnämnd
genom sammanstämmande beslut skola kunna tvinga den concessionerande
myndigheten att återkalla meddeladt tillstånd att på landet
genom kringföring försälja maltdrycker anser länsstyrelsen'' ohållbar.
Innan ansökning om sådant tillstånd pröfvas, hafva kommunalstämman
och kommunalnämnden haft tillfälle att yttra sig öfver ansökningen,
denna har blifvit förordad af åtminstone eu af dessa myndigheter, och

samtlige på frågan inverkande omständigheter hafva tagits i öfvervägande
af vederbörande länsstyrelse, innan denna lemnat det sökta
tillståndet. Att det under sådana förhållanden bör ankomma på den
concessionerande myndigheten och icke på de kommunala myndigheterna
att afgöra, huruvida förändrade omständigheter böra föranleda
återkallelse af det meddelade tillståndet, synes länsstyrelsen uppenbart,
och . aberopas i öfrigt hvad härutinnan anförts af en reservant inom
komitén, landssekreteraren Falk.

19 §.

Länsstyrelsen hemställer, att emellan orden »kommunalnämnden))
och »förbjuda» inskjutes »tillsvidare» och att orden »enligt 18 §» tillläggas
i satsen: »derest tillståndet ej finnes böra återkallas». Gröres ej
sistnämnda tillägg, kan möjligen den i 33 § förekommande hänvisningen
till 18 § 1 mom. missuppfattas.

Stadgandena i förevarande § äro enligt motiverna ej afsedda att
gälla i fråga om den i 4 § omnämnda försäljning å jeirn vägsstationer,
och 4 § är ej heller uppräknad bland de i första stycket af 19 § upptagna
författningsrum; men då i andra stycket talas om »annan försäljning
af vin och maltdrycker, som bedrifves efter särskildt tillstånd»,
synes det kunna vara föremål för tvekan, huruvida texten här öfverensstämmer
med motiverna.

24 §.

I inom. 2 af denna § har komitén användt ordet »rusig» för att,
enligt motiven, utmärka en mindre grad af druckenhet än den, som
ordet »öfverlastad» skulle anses beteckna. Eu sådan gradskillnad kan
dock icke anses vara med tillräcklig tydlighet angifven af dessa olika
uttryck. Ordet öfverlastad får väl anses beteckna samma stadium, som
beskrifves i 18 kap. 15 § strafflagen sålunda: »öfverlasta!’ sig någon
af starka drycker så, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning
synbarligen märkas kan, det han drucken är — — —», och någon
annan betydelse lära väl domstolarne knappast komma att inlägga i
ordet »rusig», om det kommer att bibehållas.

26 §.

Mot komiténs förslag om införande af beslagsrätt har länsstyrelsen
i princip intet att erinra; dock synes det betänkligt att i fråga sär -

skildt om personer, som idka större partihandel med vin eller maltdrycker,
utsträcka beslagsrätten så långt som skett. En vinhandlare
skulle enligt komiténs förslag kunna för lång tid blifva beröfvad dispositionsrätten
öfver hela sitt vinlager, blott derföre att lian eu gång sålt
under tjugu liter vin. Då en sådan, mången gång ekonomiskt ruinerande
påföljd synes för sträng, hemställer länsstyrelse, att nödig begränsning
göres för d}dika och andra dermed jemförliga fall.

Att låta beslagaren utan medgifvande af vederbörande egare eller
tillstånd af högre myndighet afyttra beslagtagna maltdrycker annorledes
än å offentlig auktion torde knappast vara tillrådligt, då en sådan
anordning lätt kunde gifva anledning till misstankar om egennyttigt
förfarande å beslagarens sida, hvilket lämpligen bör undvikas.

31 §.

Meningen med stadgandet i inom. 1 synes vara att, då någon
på en gång lagföres för flera förseelser mot författningen, dessa skola
bestraffas hvar för sig såsom särskilda brottsliga ^handlingar, om e
begåtts i olika kommuner, men bedömas och straffas såsom en enda,
flera förseelser innefattande handling, då förseelserna föröfvats inom
en och samma kommun; detta synes dock böra uttryckas tydligaie än
som skett.

33 §.

Då beslut om återkallelse, som meddelas enligt bestämmelserna i.
18 § 2 mom., får öfverklagas, synes till undvikande af missförstånd
böra uttryckligen utsägas, att sådant beslut ändock skall genast träda

i tillämpning. , ...

Slutligen anser sig länsstyrelsen böra hemställa att, för beredande
af en bättre uppställning af förslaget och ökad öfverskådligliet öfver
dess skilda bestämmelser, förslaget måtte ur redaktionel synpunkt öfverses,
innan det varder lag.

Stockholm å landskansli den 15 oktober 1901.

Underdånigst:

PAUL ISBERG.

N. Th. D. Westman.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig remiss den 6 juli nästlidet år åligger det Eders
Kongl. Majrts befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver
komitens för revision af gällande stadgar angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m. underdåniga betänkande; och får till åtlydnad
häraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra följande:

Såsom komiterade erinrat, bör lagstiftningen angående handel med
maltdrycker uteslutande hafva till syftemål att förhindra åtkomsten deraf
för en och hvar, som vill begagna dryckerna som berusningsmedel.
Häraf blir då en första följd, att maltdrycker blott i den mån, de kunna
till berusning användas, böra ifråga om försäljning blifva föremål för
restriktiva lagbestämmelser.

Olika alkoholhalt har gifvit anledning till ett skiljande mellan
dricka med för öfrigt olika benämningar samt Öl och dermed likstälda
maltdrycker. Drickat, som innehåller synnerligen ringa alkohol, kan i
och för sig ej användas som berusningsmedel, men har deremot ett
ganska betydligt näringsvärde. Förbrukningen deraf är stor — inom
detta län såsom annorstädes i ständigt tilltagande — och drickat ingår
allt mera i befolkningens dagliga behof. Vid sådant förhållande måste
det vara principielt riktigt, att handeln med dricka frigöres från de
restriktioner, som betunga den öfriga maltdryckshandeln. Yrkandet
härom, som framstälts företrädesvis från nykterhetsvänligt håll, får alltså
anses berättigad^ I det nu framlagda förslaget göres dock ingen åtskilnad
emellan dricka och andra alkoholstarkare maltdrycker. Komiterade
hafva nemligen funnit allt för stora svårigheter möta för bestämmandet
af en viss alkoholgräns, att vid försäljning af dricka vara gällande.
Eders Kongl. Moris befallningshafvande ser härutinnan en, låt vara af
omständigheterna för närvarande betingad, brist hos förslaget, utan hvars
afhjelpande ett fullt tillfredsställande ordnande af maltdryckshandeln icke
torde kunna ega rum. Äfven om emellertid af skäl, derför komiterade
närmare redogjort, det får anses för närvarande omöjligt eller olämpligt
att fastställa en viss alkoholgräns för dricka i ändamål att göra handeln

dermed väsentligen oberoende af de för försäljningen af öfriga maltdrycker
gällande bestämmelser, så lärer dock en viss åtskilnad mellan
dricka och andra maltdrycker vid dessa bestämmelsers praktiska tillämpning
kunna på annat sätt befrämjas. För rättighet till handel med
maltdrycker förutsätter nemligen förslaget, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
efter ortsmyndigheternas hörande dertill lemnat tillstånd. Men
uppenbart är, att ett sådant tillstånd med desto mindre betänkligheter
förordas och meddelas, ju svagare och ofarligare den dryck är, om hvars
försäljning det är fråga. Fördelaktigt hade ur denna synpunkt vant,
att förslaget åtminstone gifvits en sådan affattning, att tillstånd till utskärning
eller annan försäljning af maltdrycker kunnat begränsas att gälla
endast visst eller vissa slag af sådana drycker. Några vidare olägenhetei
af en sådan begränsning torde ej behöfva befaras. Ätt i förekompiande
fall bedöma, huruvida en saluhåilen vara enligt gängse uppfattning är
att rätteligen hänföra till det ena eller andra slaget af maltdrycker, bör
ej i regel vara synnerligen svårt. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
är sålunda i denna fråga af samma åsigt som reservanten inom
komitén, landssekreteraren Falk, och tillåter sig åberopa hvad af honom
härutinnan blifvit i den vid betänkandet fogade reservationen anfördt.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser till och med,^ att en
dylik begränsning bör kunna ega rum äfven i Iråga om tillstånd till
utskänkning under viss tid; men ett öfverskridande af tillståndet bör i
detta fäll hafva till påföljd, utom ansvar, att tillståndet kan återkallas,
livilket enligt förslaget eljest icke är händelsen med utskänkningsrätt
för bestämd tid imder annan förutsättning, än att utskänkningen föranledt
oordningar eller å utskänkningsställe bedrifvits osedlighet.

Det märkligaste i det föreliggande betänkandet synes vara. en
föreslagen höjning af gränsen för den fria handeln med vin och maltdrycker
från 10 till 20 liter och införandet af en sådan gräns äfven
för städerna, som hittills varit i saknad deraf, väsentliga inskränkningar
i rättigheten att medelst kringföring afyttra maltdrycker, samt skärpta
ansvarsbestämmelser för olagligt bedrifven försäljning deraf.

Såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uti sitt den 1 april
1899 till. komitén afgifna yttrande anfört, har inom detta län redan
10- liters- förordningen i allmänhet gjort slut på den af landthandlare
idkade ölförsäljning. Detsamma torde gälla äfven den försäljning af
maltdrycker till afhemtning, som å landsbygden egt rum från så kallade
nederlag. Endast å platser med mera sammanträngd befolkning, der
salning lätt kan ega rum, lärer det numera förekomma, att maltdrycker
i afsevärd omfattning försäljas till afhemtning. Men salningen gifver

anledning till oordningar, och klagomål häröfver hafva tid efter annan
blifvit hos Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande anförda. Höjes nu
gränsen för den fria försäljningen af maltdrycker från 10 till 20 liter,
ä,r det tydligt, att salning skall, om ej förhindras, dock högst betydligt
försvaias, och att den försäljning till afhemtning, som ännu finnes på
landsbygden qvar och utöfvas af lumphandlare och från nederlag, skall
i ännu mycket högre grad inskränkas. För hushållen å landsbygden
lärer i allmänhet partihandeln med maltdrycker, vare sig den begränsas
till 10 eller 20 liter, vara af föga betydelse. För öfrig! erbjuder siabär
äfven en annan synpunkt. Om bestämmelserna rörande kringföring
af maltdrycker skärpas och åtkomsten af maltdrycker på detta sätt
försvåras . — och om nödvändigheten häraf torde alla vara ense —
skall otvifvelaktigt göra sig gällande en sträfvan att annorledes tillgodose
icke allenast behofvet utan äfven begäret efter sådana drycker.
Det skulle da kunna hända, att bodhandeln dermed ånyo begynte, föranledande
till salning och oordningar såsom tillförne, derest icke genom
ytterligare höjning af minimigränsen för den fria försäljningen sådan
bodhandel öfver hufvud taget omöjliggjordes. Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande
har derför all anledning biträda komiterades förslag
i denna del; och har emot förslaget om bestämmande af enahanda gräns
för städerna, der för öfrigt all bodhandel med maltdrycker synes skäligen
öfverflödig, ingenting att erinra. Att vinhandeln derstädes måste
underkastas enahanda begränsning, finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uppenbart, men betviflar icke, att denna handel skall medelst
särskilda tillstånd att sälja i mindre myckenheter än 20 liter kunna
tillfredsställande regleras.

Angående kringföringen af maltdrycker har i det ofvannämnda
yttrandet Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört, bland annat,
att kringföringen, som bedrefves dels från nederlag och dels från tillvex-kningsställena,
inom detta län, såsom annorstädes, gifvit anledning
till lika. berättigade som ofta förekommande klagomål; att ölskjutsarna,
som kringfore allestädes a landsbygden, inbjöde allmogen å vägar, i
hemmen samt i arbetslokalerna och på arbetsfälten till förtäring af maltdrycker;
att det företrädesvis vore ifråga om kringföringen å landsbygden,
^ som strängare lagstiftningsåtgärder syntes behöfliga; samt att
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egen del vore af den mening,
att ölkörare borde få utbjuda och afyttra sin vara endast inom hus och
å fartyg, äfvensom att straffbestämmelserna för oloflig försäljning under
kringföring borde skärpas.

Med denna mening öfverensstämma också komiterades förslag.

Men komiterade kafva gått ännu längre, såsom ses af förslagets 14 §.

1 enlighet härmed må försäljning af vin och maltdrycker genom krmgföring
bedrifvas endast af den, som dryckerna tillverkat, och blott der
särskilda omständigheter dertill föranleda eger Eders Kongl. May.ts
befallningshafvande att på ansökning lemna tillverkare tillstånd att i
stad under viss kortare tid genom kringföring försälja af. annan tillverkade
drycker. Icke heller må kringföring ega ruin annorledes an
efter särskilt tillstånd utom å städs planlagda område, der kringföringen
är fri, och tillstånd till kringföring å annan plats må hvad landsbygden
angår ej meddelas, derest- både kommunalnämnd och kommunalstämma
afstyrka framställningen.

Bestämmelserna att maltdrycker ej få kringföras af annan an tillverkare
skall medföra den verkan, att alla tappnings- och nederlagsaffärer,
som bedrifvits icke för tillverkarens utan för innehafvarens egen
räkning och således utgjort mellanhand mellan tillverkare och konsument,
försvinna. Detta är, såsom komiterade anmärkt, ur flera synpunkter
fördelaktigt och skall äfven hafva det goda med sig, att inan
i hvart fall kan veta, mot hvilken ett försäljningsförbud, om sådant
ifrågakommer, eller ett ans var syrkande för olaga försäljning rätteligen
bör riktas. Man undgår derigenom den eventualitet, som hittills ofta
inträffat, nemligen att nederlagsinnehafvare, som. på ena eller andra
sättet blifvit föremål för efterräkningar för ölförsäljning, befunnits vara
allenast antagen föreståndare för tillverkares nederlag, under det att
vid ett annat tillfälle tillverkare, mot hvilken talan riktats för försäljning
från ett nederlag, kunnat freda sig dermed, att han sålt det i fast
räkning till nederlagets, omhänderhafvare, hvilken sålunda också vore
dess verkliga egare. Inskränkes emellertid försäljningsrätten till tillverkare,
måste häraf blifva en följd, att endast egna tillverkningar få
af honom till försäljning utbjudas. Säljer han ändras, gör han detta i
egenskap af handlande, och det vore orätt, att han såsom sådan skulle
intaga en gynnad ställning framför hvar och en. annan till handels. idkande
i allmänhet berättigad. Billigheten fordrar dock, att under vissa
förutsättningar, såsom att tillverkningen af en eller annan anledning
måste för någon tid inställas och något förråd af egna maltdrycker icke
finnes att tillgå, tillverkare må kunna erhålla rättighet att kringföra
annans tillverkningar, enär han eljest löper fara att förlora sina förvärfvade
kunder. Förslaget innehåller ock ett stadgande i denna riktning,
men det inskränker rättigheten att gälla endast i stad, och d etta
anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande otillräckligt. För tillverkare
är det äfven af stort intresse att bibehålla sina kunder å lands -

bygden, och mot egare af småbryggerier å landet, Indika i allmänhet
torde derstädes hafva afl sin afsättning, synes en orättvisa begås, ifall
(ten nu asyftade förmånen icke kunde komma äfven dem till godo.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt bör derför medgifvande^
för tillverkare att sälja af andra tillverkade dryeker afse hela det
område, der lian, när tillståndet meddelas, redan eger laga rättighet att
kringföra maltdrycker af egen tillverkning.

Det har sagts, att bryggerinäringen skulle komma att sitta hardt
emellan, om komiterades förslag blefve lag. Detta skulle då företrädesvis
bero pa den magt och myndighet, som i fråga om kringföringen
lagts i handerna på de kommunala myndigheterna på landsbygden,
förutses kan ju icke, i hvilken utsträckning de komma att begagna
sig deraf, men nykterhetsrörelsen, har inom detta län vunnit så stor
erräng, oc erfarenheterna af kringföringen äro på många orter så
ledsamma, att säkerligen ett mycket stort antal kommuner skola låta
sig angeläget vara att förhindra all kringföring af maltdrycker, undantagandes
dricka. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tror sålunda,
att den från bryggeriegarnes sida mot förslaget gjorda anmärkning eger
ett visst berättigande. Men å andra sidan är frågan om kringföring
åt maltdrycker for kommunerna blifven eu ordningsfråga af så stor vigt
och betydenhet, att det icke synes olämpligt eller oriktigt att åt kommunerna
inrymmes befogenhet att, i den ordning förslaget anvisar, inverka
afgörande på utgången af en derom väckt fråga, en befogenhet,
som lagstaftnmgen redan förut tillerkänt kommunerna beträffande utskanknmg
och försäljning till afhemtning i mindre myckenhet än 10
liter Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande, ansluter sig således till
forslaget i. denna del. Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke gilla den i 18 § förekommande bestämmelsen, att ett
tillstånd till kringföring af maltdrycker ovilkorligen skall återkallas,
ifall kommunalnämnden och kommunalstämman i den kommun, tillståndet
afser, det påyrka. Yrkandet kan sakna hvarje spår af giltigt skäl
men en rättighet, som lagligen förvärfvats och som till äfventyrs för,
ec% yldtagandet af särskilda åtgärder från innehafvarens sida, bör
icke Kantagas honom, med mindre han den förverkar. För öfrigt ligo-er
,! ,!a§ot för motbjudande deruti, att myndighet, som meddelat ett
tillstånd, af hvad beskaffenhet det vara må, skulle, utan rätt att pröfva
anförda ska eller utan att ens några skäl blifvit åberopade, vara nödsakad
att tillståndet återkalla, när ett yrkande derom framställes. Eders
Kongl. May.ts befallningshafvande hemställer derför, att ifrågavarande bestämmelse
ur förslaget uteslutes.

De af komiterade föreslagna ansvarsbestämmelserna hafva icke
gifvit anledning till anmärkning. Angående ansvarigheten stadgar
emellertid 30 § i l:a punkten, att för förseelse, begången vid kringföring
eller annan forsling af vin eller maltdrycker, skall ansvara äfven
den, för hvars räkning forslingen sker, såsom vore förseelsen af honom
sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen
skett utan hans vetskap eller vilja, samt i 2:a punkten, att, om
i öfrigt förseelse begås emot förordningen med husbondes vetskap af
hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, jemväl husbonden
skall ansvara såsom vore förseelsen af honom begången. I
förra fallet synes bevisningsskyldigheten åligga den åtalade, i senare
fallet åklagaren. Den, som låter kringföra maltdrycker, intager sålunda
uti ifrågavarande afseende en mycket sämre ställning än den, som
utskänker dem eller försäljer dem till afhemtning. Det borde dock,
från straffrättslig synpunkt sedt, snarare vara tvärtom, eftersom vid
försäljning på sistnämnda båda sätt det för vederbörande är vida lättare
än vid kringföring att öfvervaka använda biträdens lagenliga handhafvande
af försäljningen. Lämpligast synes emellertid Eders Kongl.
Maj ds befallningshafvande vara, att ansvarigheten för husbonde blifver
lika i fråga om all slags försäljning af maltdrycker, och Eders Kong].
Maj:ts befallningshafvande har ingenting emot, att ansvarigheten bestämmes
efter den princip, som fått sitt uttryck i första punkten af §:n.

I fråga om lagförslagets tillämplighet är att märka, det komiterade
dels ur förslaget uteslutit den rättighet, som enligt gällande förordning
förefinnes att utan särskildt tillstånd utskänka maltdrycker
utom hus i ringa omfattning, dels närmare reglerat den försäljningsrätt,
som enligt skjutsstadgan tillkommer gästgifvare och skjutsstationsföreståndare,
och'' dels slutligen i förslaget inrymt en bestämmelse, som
berättigar den, hvilken i sitt hem emot betalning mottager gäster till
bespisning vid slutet bord, att, derest aftal om bespisning träffats för
en tid af minst en vecka, till gästerna vid deras måltider utskänka
maltdrycker.

De förra åtgärderna synas lämpliga och fördelaktiga. Om deremot
det sistnämnda stadgandet, som återfinnes i 1 § 4 inom., jemföres med
21 § 2 mom., i enlighet hvarmed förbud må af Kong!. Maj:ts befallningshafvande
meddelas mot fortsättning af sådan utskänkningsrörelse,
då utskänkningen befinnes ske i större omfattning eller på annat sätt
än i först omförmälda lagrummet afses, finner Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den utskänkningsrätt, man velat medgifva, vara så

sväfvande och af godtycke beroende, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
finner sig förhindrad att biträda förslaget i denna del.

Till några vidare erinringar har ej det utarbetade förslaget till
förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af
lillaga de icke spirituösa drycker gifvit anledning-, och mot de i sammanhang
dermed föreslagna förändringarna i skjutsstadgan och förordningen
angående utvidgad näringsfrihet är från''Eders Kongl. Marjts befallningshafvandes
sida ingenting att anmärka.

Kalmar i landskansliet den 19 oktober 1901.

Underdånigst:

C. AD. FAGERLUND.

Karl Mossberg.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Öfver den s. k. maltdryckskomiténs förslag till förordning om
försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke
spirituösa drycker m. m. äfvensom öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Skaraborgs län förslag i afseende å försäljning af vin
och maltdrycker å kronans fästningar inom det område, som omslutes
af fästningsverken, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed
afgifva infordradt underdånigt utlåtande.

Komitén, som erhållit i uppdrag att föreslå de ändringar i förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och
andra tillagade icke spirituösa drycker den 24 oktober 1885, hvilka
kunde blifva vidtagna i syfte att ytterligare främja nykterheten, har i
fråga om maltdrycker föreslagit bestämmelser, hvilka enligt Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande icke skulle leda till
åsyftade målet.

■ 97

Af maltdrycker böra visserligen de alkoholstarkare anses som rusdrycker,
hvilkas ,fria saluhållande kan medföra olägenheter, men de
alkoholsvagare maltdryckerna, såsom vissa slag af dricka, kunna rätteligen
icke betraktas annorlunda .än som läqlf drycker. Häraf är en
gifven följd, att de inskränkande bestämmelser rörande försäljningen af
de starkare maltdryckerna, som må vara nödvändiga, icke gerna kunna
beträffande de svagare anses vara af behofvet påkallade. Komjner sa
härtill, att de svagare maltdryckerna allt mer och mer blifva nödvändighetsvaror
för störa lager af befolkningen, både inom den jordbruksoch
den industriidkande, sbirr det uppenbart, att de band, som läggas
å dessa dryckers (försäljning, äro ej blott onödiga utan äiven i h,ög
grad olämpliga, verkande, såsom vid upprepade tillfällen blifvit anfördt
och ådagalagdt, ökad förbrukning af de starkare maltdryckerna.

Emellertid har komitén, förmenande att dess uppdrag ickeinnefattade
något bemyndigande att föreslå .ändrade stadganden rörande
tillverkningen af maltdrycker, icke heller velat föreslå, någon, gräns
emellan olika slag af maltdrycker, afsedd att vinna tillämpning^.vid
dessa dryckers försäljning. Komitén har härvidlag stö.dt sig dels på de
svårigheter, som mötte för uppställande af kontroll öfver fjor säl) ningen
af de olika slagen af maltdrycker, dels ock på vunnen öfvertygelse
derom, att en alkoholgräns långt ifrån att gagna lätt skulle kunna motverka
nykterhetens intresse.

I sistnämnda hänseendet har komitén anfört, att på sina ställen
befolkningen sannolikt icke skulle åtnöja sig med den .alkoholsvaga
drycken svagdricka utan öfvergå till att ''konsumera bränvin och svagdricka,
Då °redan nu mångenstädes bränvin blandas i Öl, lärer ^blandning
af bränvin och svagdricka icke uteblifva, om ölet göres svåråtkomligare
eller dyrare. Men att bränvinskonsumtionen kommer att ökas,
derest ölhandeln bundes vid vissa restriktioner, lärer icke med skäl
kunna befaras, så framt, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillåtit sig framhålla i utlåtande rörande kommunalskattekomiténs förslag
till ändrad lydelse af § 10 i Kongl. förordningen angående vilkoren
för tillverkning af bränvin den 13 juli 1887 in. m., bränvinetiilverkningsskatten
blir höjd samtidigt, med en af maltskatts införande eller annan
dylik orsak vållad höjning af ölpriset. R idare har komitén anfört, att
om en alkoholgräns vid maltdryckshandeln infördes, skulle å vissa
orter å landet, der en afsevärd del af befolkningen vant sig vid öl,
mindre bryggerier uppstå, hvilka icke blott tillverkade svagdricka och
mellansorter af maltdrycker utan äfven öl, hvars försäljande från
bryggerierna till den omgifvande befolkningen lagen icke kunde lör -

hindra. Dertill torde lagen dock ingalunda sakna makt, dock under
vilkor att den utginge från andra förutsättningar än de, som legat till
grund för komiténs förslag.

Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande afser härmed den ställning
komitén intagit till bryggerihandteringen, då komitén ej mindre
ansett sig förhindrad att föreslå ändrade stadganden rörande maltdryckstillverkningen,
än äfven velat bibehålla bryggeriegares rätt att å tillverkningsställe
utan särskild t tillstånd sälja maltdrycker i mindre myckenhet
än den annars såsom minimikvantitet för dylik försäljning tillåtna.

Denna ställning må vara lätt förklarlig i det skick, hvari föreliggande
fråga befann sig, då komitén erhöll sitt uppdrag. Riksdagens
begge kamrar hade visserligen uttalat, att det vore ändam åls vidrigt att
beskatta alkoholen i den ena af de drycker, hvilkas omåttliga förbrukning
hotade landets välfärd, men låta den i den andra af dessa vara
skattefri, och första kammaren hade, då den ej velat biträda andra
kammarens beslut om en skrifvelse till Eders Kongl. Maj it rörande
bestämmande af en alkoholgräns mellan olika slag af maltdrycker, förklarat,
att en maltdrycksbeskattning helt säkert skulle vara ett kraftigt
verkande medel till ölförbrukningens inskränkande, både direkt genom
varans fördyrande och indirekt genom möjliggörandet af såväl ändamålsenlig
kontroll som antagligen äfven andra anordningar i nykterhetens
intresse, men hade första kammaren tillagt: frågan härom förelåge
icke och komme kanske icke heller att föreligga, så länge för
statens finanser icke behöfdes en ny skattekälla af den betydenhet, som
den ifrågavarande skulle blifva.

Numera torde dessa förhållanden få anses hafva undergått ändring.

I anförande till statsrådsprotokollet den 21 december 1900 har herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet bland de skattekällor, som
med anledning af väntade ökade statsutgifter borde ifrågakomma att
anlitas, nämnt maltdrycksbeskattning. Den minskning af vissa statsinkomster,
som egt rum under innevarande år och som antagligen torde
komma att fortvara, ökar sannolikheten deraf, att riksdagen kommer
att besluta en dylik skatt. Då man emellertid torde få anse för gifvet,
att svagdrickstillverkningen kommer att åtnjuta skattefrihet, måste i
sammanhang med en dylik beskattning eu skillnad — antagligen och
lämpligen en alkoholgräns — mellan de olika slagen af maltdrycker
fastställas att vid tillverkningen tillämpas och vara föremål för kontroll.
En dylik beskattning torde äfven medföra, att på grund af kostnaderna
för kontroll, hvilka för de små bryggerierna blefve för betungande,
tillverkningen åt Öl och andra alkohoistarkare maltdrycker komme att

koncentrera sig vid ett mindre antal större bryggerier, livilka ingalunda
vore i behof af den försäljning i mindre partier till närboende,
som komitén velat förbehålla åt bryggerierna.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som på grund af hvad
sålunda blifvit anfördt finner sig böra vidblifva sin i utlåtande den 29
april 1899 till maltdryckskomitén uttalade uppfattning rörande lämpligheten
och nödvändigheten deraf, att eu lagstadgad gräns blir satt mellan
svagdricka och maltdrycker med starkare alkoholhalt, hemställer i underdånighet,
att de af komitén framlagda förslag icke måtte läggas till
grund för nådig proposition i ämnet till Riksdagen.

I afseende på detaljerna af komiténs förslag samt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län ofvanberörda hemställan
tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att anföra:

Emot uteslutande af bestämmelsen att rättighet till utskänkning
af vin jemväl medför rätt att utskänka maltdrycker har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ej något att erinra.

Ej heller har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande något att
invända mot komiténs förslag att i den allmänna förordningen om maltdryckshandel
intaga äfven den rätt till utskänkning af maltdrycker,
Som tillkommer gästgifvare och skjutsstationsförestandare såsom sadana,
dock synes vid detta tillfälle böra komma under öfvervägande, huruvida
icke den skjutsstationsföreståndare tillkommande rätt att till vägfarande
utskänka maltdrycker må kunna inskränkas till de fall, der ett
verkligt behof utaf dylik utskänkning af vederbörande må ^ anses förefinnas.
Gästgifvare, hvilka hafva skyldighet att tillhandahålla i ösande
mat och dryck, böra ju lämpligen hafva rätt till utskänkning af maltdrycker;
skjutsstationsföreståndare deremot, hvilka icke hafva dylik
k skyldighet, synas endast undantagsvis böra tillerkännas samma rätt.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i likhet med komitén
anser, det rätten att utan särskilt tillstånd idka utskänkning af maltdrycker
utom hus i ringa omfattning bör upphäfvas, delar icke komiténs
uppfattning om det lämpliga i den föreslagna bestämmelsen om rätt
för dem, som i sitt hem mottaga andra till inackordering, att till gästerna
vid deras måltider utskänka maltdrycker. Drifves inackorderingen som
rörelse i något så när stor omfattning, synes ansökning i hvarje fall
böra göras och pröfvas; är fråga deremot om fall, då inackorderings -

100

gästerna äro få till antalet samt bo hos värdfolket och behandlas som
medlemmar af familjen, torde något hinder icke böra läggas för att
t ill gästerna utskänka såväl spirituösa drycker och vin som maltdrycker.

Såsom komitén anför, har det förekommit, att länsstyrelser lemna!
tillstånd till utskähkning, icke af maltdrycker i allmänhet, utan visst
slag deraf, såsom svagdricka, iskällardricka och dylikt. Sådant har
sedan gammalt egt rum i Blekinge län, och finnas för närvarande,
jemlikt 3 § af gällande förordning om försäljning af vin och maltdrycker
m. in., upplåtna två rättigheter att till förtäring på stället
sälja hembrygd!, öl och svagdricka. Så länge någon lagstadgad gräns
mellan olika slag af maltdrycker icke finnes, anser Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande det vara af synnerlig vigt att kunna meddela dylika
rättigheter till utskänkning endast af vissa slag maltdrycker. Under
förutsättning att möjlighet häri ill bibehålies — men endast under sådan
förutsättning — anser sig1 Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra
tillstyrka komiténs förslag derom, att vid fabrik eller annan1 industriel
anläggning en arbetsgivare må kunna erhålla tillstånd'' att inom anläggningens
Område utskänka maltdrycker till derstädes i hans arbete
sysselsatta personer.

I sammanhang med förenkling och förtydligande af bestämmelserna
rörande förvärfvande af sådana utskänkningsrättigheter, som omförmälas
i §§ 3—6 af gällande förordning om försäljning af vin- och
maltdrycker m. m., har komitén velat tillerkänna de kommunala myndigheterna
vetorätt jemväl i fall, dä kommun saknar förtroende till
sökandes person eller af hvilken som helst annan anledning. En sådan
utsträckning af den kommunala vetorätten synes Eders Kongl. Majrts
befallningshafvande i viss man betänklig såsom egnad att befordra de
anlag till godtycke, hvilka må förefinn as hos ett herskande, törhärida
icke alltid för nykterhet nitälskande parti inom en eller annan kommun.

Med anledning af hvad Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
i Skaraborgs län föreslagit rörande försäljning af vin- och maltdrycker
inom fästningsområden vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som bifogar ett yttrande i ärendet af befälhafvande amiralen i Karlskrona,
underdånigt hemställa, huruvida det icke må anses lämpligt, att
ansökningar om utskänkning af vin- och maltdrycker till befäl och
gemenskap inom vissa fästningsområden och militära etablissement —
hvilka af Eders Kongl. Maj:t må bestämmas — skola af Eders Kongl.
Maj:ts befallnihgshafvände utan vederbörande kommuners hörandepröfvas.

Till sist, riied afseende å iitskänkningen, tillåter sig Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande hemställa, huruvida icke föreskriftertia rörande

101

försäljning till förtäring på stället af kokadt kaffe, te,- cHokolad. och
andra tillagade, icke spirituösa drycker må nr ifrågavarande förordning
uteslutas. Med hänsyn till dessa drycker synes det Eders Kong! Mapts
befallningshafvande tillräckligt, om de, hvilka i större omfattning utskälla
desamma, gjorde anmälan i enlighet med lagen om handelsregister,
firma och prokura.

Beträffande derefter komiténs förslag i hvad det afser ratt till
försäljning af vin och maltdrycker annorledes än genom utskänkning
åberopar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i fråga om ölhandels
förening med annan handel hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningsliafvande
anfört i sitt den 29 april 1899 till maltdryckskomitén afgifna
utlåtande. Vidare vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ej
finner den af komitén föreslagna ändringen af orden »idka försäljning»
till »bedrifva försäljning» vara af behofvet påkallad, ifrågasätta, huruvida
det föreslagna höjandet från tio till tjugo liter af den nu för
landsbygden stadgade myckenhetsgräns må anses vara välbetänkt.^ Tjugo
liter motsvara ju sextio vanliga s. k. half butelj er, hvilket då skulle
utgöra den minsta qvantitet, som å de flesta orter finge inköpas. Da.
man vet, hur fort maltdrycker surna under den varmare årstiden, är
det lätt att inse, hvilka obehag för de mindre hushållen ett sådant
höjande af niyckenhetsgränsen lätteligen skulle vålla. Om den s. k.
tiolitersförordningen verkat skadligt, så torde detta hufvudsakligen halva
berott derpå, att till följd af densamma kringföringen af maltdrycker
blifvit allmännare. Genom de af komitén föreslagna restriktiva stado-anden
beträffande kringföringen af vin och maltdrycker, emot hvilka
Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande ej har något att erinra, torde
dock denna kringföring och deraf föranledda faror för nykterheten

minskas, hvadan Eders Kongl. Maj ds befallni ngshafvande hemställer, att,
tillsvidare och intill dess ökad erfarenhet om verkningarna af nu gällande
myckenhetsgräns vunnits, den s. k. tiolitersförordningen måtte
lemnas orubbad. Eders Kong], Maj ds befallningshafvande, som i detta
sammanhang ännu en gång vill betona att, enligt Eders Kongl. Maj ds
befaliningshafvandes åsigt, enda möjligheten att på ett tillfiebeställande
sätt lösa dessa frågor ligger i uppställande af en lagstadgad åtskillnad
mellan svagdricka och maltdrycker med starkare alkoholhalt, anser undei
nu rådande förhållanden tillräckliga skäl icke föreligga vare sig för att
till städerna utsträcka giltigheten af en myckenhetsgräns af forberorda
slag eller att göra idkande af handel med vin och maltdrycker annorledes
än till förtäring på stället beroende på särskildt tillstånd.

Beträffande föreslagna bestämmelser om försäljningsrätts upphö -

102

rande har Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande ej annat att erinra
än att, på skäl som anförts i fråga om utsträckt vetorätt för kommunerna,
dessa ej synas böra tillerkännas rätt att bestämma om återkallelse
af meddeladt tillstånd till försäljning’ af vin och maltdrycker
genom kringföring.

Vidkommande slutligen hvad komitén föreslagit beträffande ordningsregler
vid försäljning af ifrågavarande drycker, ansvar för öfverträdelse
af förordningen, beslagsrätt, förordningens tillämplighet samt ändringar
i skjutsstadgan och näringsfrihetsförordningen har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande vid dessa förslag ej något att erinra.

Karlskrona å landskansli den 14 november 1901.

Underdånigst:

A. WACHTMEISTER.

•e

Gustaf W. Boos.

Bilaga.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Sedan I genom remiss af den 2 innevarande månad anmodat mig
att inkomma med yttrande öfver af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs län afgifvet, underdånigt betänkande rörande af utsedde
komiterade den 23 maj 1900 aflemnadt förslag till förordning om
försäljning af vin och maltdrycker in. in., får jag med hänsyn till inom
Carlskrona fästning rådande förhållanden anföra följande.

Då jemlikt bestämmelserna i tjenstgöringsreglemente för armén
det åligger kommendant att, der så anses erforderligt, utom de särskilda
truppförbandens etablissement låta upprätta marketenteri, och då samma
åliggande, hvad beträffar anordnande af dylika lokaler inom etablissementen,
äfven synes tillkomma respektive truppchefer, samt då slutligen
de militära marketenterierna, i hvarje fall afsedda endast för militär
personal samt underkastade noggran kontroll af särskild! befäl, ej lämpligen
kunna likställas med vanliga för allmänheten afsedda utskänkningsställen,
så anser jag, under framhållande af nödvändigheten dels att
den rätt, som betänkandet vill tillerkänna kommendanten, jemväl tillerkännes
vederbörande chef för truppförband i afseende på eget etablissement,
samt dels att uttrycket »inom en fästning» (se sista sidan i

103

transsumtet) i en blifvande förordning måtte ändras derhän, att det blir
likatydigt med »inom ett af fästningsverk inneslutet område», att det
af Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afgifna utlåtandet
bör tillstyrkas.

Carlskrona den 16 februari 1901.

J. HÄGG.

A. von Schinkel.

Kongl. jernvägsstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 juli nästlidet år har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt jernvägsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver
maltdryckskomiténs den 23 maj 1900 afgifna underdåniga betänkande
med förslag till förordning om försäljning'' af vin- och maltdrycker samt
utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker m. m.

Till åtlydnad häraf får styrelsen, som ansett sig böra taga i betraktande
endast de delar af komiténs ifrågavarande förslag, hvilka beröra
frågorna om rätt till utskänkning vid statens jernvägsstationer och
å statens bantåg, i underdånighet anföra följande:

Under det att för närvarande i § 22 af nådiga förordningen den
24 oktober 1885 angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe
och andra tillagade, icke spirituösa drycker finnes stadgadt, att styrelsen
för statens jernvägstrafik skall ega att, med ledning af förordningens
grunder, meddela och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende å
utöfvandet af försäljning utaf de i förordningen omförmälda drycker
inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer, som kunna af
styrelsen anses erforderliga, har komitén, som ansett önskvärdt, att en
blifvande förordning i ämnet komme att innehålla, såvidt möjligt, alla
gällande stadganden om vin och maltdrycker, i sjelfva förordningen
infört bestämmelser om den utskänkningsrätt, som må utöfvas i sammanhang
med statens jernvägars trafik; och har komitén tillika velat genom
denna åtgärd afhjelpa den osäkerhet, som, enligt hvad komitén trott

104

sig finna, för närvarande vore rådande angående hvad som i förevarande
afseende vore gällande lag.

Denna komiténs åtgärd finner styrelsen synnerligen ändamålsenlig,
då styrelsen är i tillfälle vitsorda, att stor osäkerhet med nuvarande
stadgande råder i det af komitén anmärkta afseende; och får styrelsen
alltså i underdånighet förorda, att närmare bestämmelser om ifrågavarande
ntskänkningsrättigheter intagas i den nya förordningen.

Hvad derefter angår sjelfva innehållet i de bestämmelser, komitén
i dylikt hänseende föreslagit, så har styrelsen, vid det förhållande
att sagda bestämmelser i allt väsentligt öfverensstämma med de åsigter
i förevarande ämne, som undertecknad (tyll en svärd, såsom särskild tillkallad,
å styrelsens vägnar gjorde gällande vid komiténs sammanträde
den 31 juli 1899, på sätt komiténs protokoll för samma dag utvisar,
icke något att i princip * erinra mot * samma»bestämmelser, utan får i
underdånighet förorda, att komitéförslaget i denna del vinner nådigt
godkännande. I formelt hänseende har styrelsen allenast velat framhålla,
dels att medan i mom. 1 af § 24 uttryckligen stadgas, att den i
samma mom. meddelade allmänna föreskriften, att utskänkning af vin
och maltdrycker icke är tillåten å sön- eller helgdag under det allmän
gudstjenst i församlingens kyrka hålles, icke afser utskänkningsrörelse,
som eger rum å jernvägsområde, något motsvarande undantag icke
finnes anmärkt i fråga om det i mom. i4 af samma paragraf meddelade
stadgandet, att utskänkningsrummet alltid skall vara stängdt under det
allmän gudstjenst i församlingens kyrka hålles,: hvadan sistnämnda stadgande
förty torde böra något omredigeras, dels ock att jemväl det i § 34
meddelade stadgandet angående förordningens tillämplighet i Stockholm
måhända torde böra omredigeras, så att deraf tydligt framgår, att öfverståthållareembetets
der omförmälda befogenhet icke afser området för
jernvägsstationerna i Stockholm.

''De nådigst remitterade handlingarna återgå härjemte.

Stockholm den 6 juni 1901.

Underdånigst:

Under generaldirektörens frånvaro

SVEN GYLLEN SV ÄRD.
"Föredragande.

HJALMAR WIKLAND.
K. O. ZETHELIUS.

Tvär Tengstrand.