KONGL. DOMÄNSTYRELSENS (Statens offentliga utredningar 1900:4)

KONGL. DOMÄNSTYRELSENS

OCH

KONGL VETENSKAPSAKADEMIENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN
I ANLEDNING AF

KOMITERADES FÖR VIDTAGANDE AF REVISION AF
GÄLLANDE JAGTSTADGA

DEN 12 MAJ 1898 AFGIFNA

FÖRSLAG.

STOCKHOLM

ISAACJ MAItCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

1899.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 1 juli sistlidne år har Eders Kongl.
Maj:t, med öfverlemnande af de utaf komiterade för vidtagande af revision
af gällande jagtstadga den 12 maj samma år afgifna förslag till
lag om rätt till jagt, till jagtstadga, till lag om tillägg till lagen angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, till lag
om ändring af 24 kapitlet 13 § strafflagen samt till kungörelse om hvad
vid utfärdande af jagtpass är att iakttaga samt om redovisning af influtna
afgifter för dylika pass, anbefalt domänstyrelsen att, efter Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, inkomma
med underdånigt utlåtande öfver berörda förslag; och får till
åtlydnad af den nådiga remissen styrelsen, efter det Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande nu inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden
i ärendet, härmed, under öfverlemnande af dessa utlåtanden äfvensom
yttranden från skogstjenstemännen, hvilka jemväl blifvit i ärendet hörda,
i underdånighet anföra följande:

Det komiterade lemnade uppdrag innefattar tvenne uppgifter, den
ena att särskilja jagtlagstiftningens civilrättsliga bestämmelser från de
ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, den andra att
underkasta gällande jagtstadga bedömande och granskning ur jagtvårdssynpunkt
samt upprätta förslag till de nya eller ändrade bestämmelser,
som ur nämnda synpunkt kunna finnas erforderliga.

Hvad först beträffar det sätt, hvarpå uppdragets förra del blifvit
utfördt, har af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län
blifvit anmärkt, att stadgandet i 9 § 1 mom. af förslaget till lag om

rätt till jagt, afseende tiden för beståndet af aftal om jagträtt, hade
sin råtta plats i lagen om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till
hvilken lagen om rätt till jagt borde hänvisa.

Ur praktisk synpunkt synes det styrelsen vara fullt lämpligt, att
separatbestämmelsen om jagträttsaftal, i fall en sådan bestämmelse finnes
nödig, till hvilken fråga styrelsen här nedan återkommer, får sin plats,
på sätt komiterade föreslagit, i lagen om rätt till jagt, samt att i den
allmänna författningen om nyttjanderättsaftals bestånd införes hänvisning
till denna separatbestämmelse. Styrelsen finner för sin del derföre ej
anledning till anmärkning i det nu berörda hänseendet och har ej heller
i öfrigt något att erinra emot det sätt, hvarpå uppdraget i förenämnda
del blifvit utfördt.

Vidkommande derefter den senare delen af komiterades uppdrag
eller frågan, i hvilka hänseenden ändringar i gällande jagtstadga må
vara erforderliga ur jagtvårdens synpunkt, så hafva de härutinnan åt
komiterade framstälda förslag till sina hufvuddrag vunnit understöd från
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och skogstjenstemännens sida,
men i vissa delar funnits mindre lämpliga. För de anmärkningar, som
blifvit framstälda, äfvensom för styrelsens egen uppfattning af de särskilda
förslagen torde styrelsen här nedan få i underdånighet redogöra.

Förslaget till lag om rätt till jagt.

§ 1-

Beträffande i denna § omförmälda kungsgårdar och kungsängar
är af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anmärkt,
att den tolkningen kunde göras gällande, att bestämmelsen i § 2
gäller om alla kungsgårdar och kungsängar samt följaktligen äfven om
sådana, som genom domänstyrelsens försorg utarrenderats, utan att
dervid jagträtten förbehållits kronan, hvilket med hänsyn till lydelsen
af § 5 icke torde vara förslagets mening, hvarföre ett förtydligande af
§ 1 ansetts nödigt. Såväl b.emälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterås län
äfvensom några af skogstjenstemännen hafva derjemte fäst uppmärksamheten
på, att staten till bergshandteringens understöd anslagna skogar
borde med afseende å jagträtten likställas med kronoparker.

För sin del delar styrelsen komiterades uppfattning, att bestäm -

melsen i § 5 eger tillämplighet äfven å sådan jord, som i § 1 afses,
då denna jord på arrende npplåtes, så att å kungsgårdar och kungsängar,
hvilka för statsverkets räkning utarrenderas, jagträtten tillhör
brukaren, der ej annorlunda aftaladt är. Vid sådant förhållande kan
styrelsen med kungsgårdar och kungsängar i § 1 icke förstå andra
kungsgårdar eller kungsängar än sådana, som äro stälda till Konungens
disposition, hvadan något förtydligande enligt styrelsens mening icke
är erforderligt.

I fråga om vissa kronans skogar råder deremot ovisshet, hvem
jagträtten der lagligen tillkommer. Enligt gällande grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, punkt 3, undantages skogsmark,
som ej afsättes till kronopark, från arrendet, der skogen är af
betydenhet, med rätt för arrendatorn att derifrån erhålla allenast viss
utsyning till husbehof. Då arrendatorn icke kan ega jagträtt å den
från arrendet undantagna skogsmarken, men å andra sidan synes tvifvelaktigt,
om samma skogsmark, som icke är särskildt afrösad eller skild
från den utarrenderade domänen, kan hänföras till kronopark eller annan
kronan tillhörig odisponerad mark, är man i saknad af föreskrift om
hvem jagträtten tillkommer. Enahanda är förhållandet med stockfångstskogar
och till bergshandteringens understöd anslagna skogar, livilkas
innehafvare icke lagligen kunna begagna sig af jagten, enär kronan
ostridigt är egare, och jorden ej kan sägas vara med full brukningsrätt
upplåten, då innehafvarnes rätt, hvad de förre beträffar, inskränker
sig till afhemtande derifrån af ett visst, utsynadt qvantum timmer och,
i fråga om de senare skogarne, ej heller omfattar markens hela afkastning,
utan är begränsad på sätt i § 11 af nådiga förordningen angående
förvaltningen af berörda skogar af den 27 maj 1898 närmare omförmäles.
Utom det att vid dessa skogars upplåtande till sågverk, bergverk
och grufvor det icke kunnat vara afsigten att bereda dessa industriela
handteringar någon särskild förmån af jagt å skogarne, skulle det,
särskildt i fråga om bergverksskogarne, genom jagträttens öfverlåtande
på samtlige rättsinnehafvare å skogarne, framkallas samma missförhållanden
och olägenheter, hvilka det ansågs nödigt att vid utfärdandet af
nu gällande jagtstadga förebygga å häradsallmänningarne genom jagtens
uttryckliga förbehållande åt kronan. Hvarken stockfångstskogarne eller
bergverksskogarne kunna hänföras till någon i § 1 nu angifven rubrik.
Styrelsen hemställer derföre, att mellan orden kungsängar och kronoparker
må inskjutas orden: »statens till bergshandteringens och sågverksrörelsens
understöd anslagna skogar, från kronans jordbruksdomäner vid
utarrendering undantagen skog».

§ 2 moment 1.

Från skogstjenstemännens sida har allmänt uttalats den önskan,
att skogsbetjente, som i regel endast ega anställa jagt efter skadliga
rofdjur, måtte, då de åtfölja sina förmän, få med deras begifvande deltaga
i jagt å matnyttigt vildt, hvarigenom en skälig uppmuntran kunde
beredas kronojägaren äfvensom bidrag till uppehället under förrättningar,
välbehöfligt i synnerhet å de vidsträckta norrländska skogarne.
Skogstjenstemännens hemställan i detta afseende har understödts af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län.

Jemväl styrelsen anser, vid det förhållandet att den i momentets
andra stycke omförmälda jagttillåtelse i högst få fall lemnas skogsbetjente,
det vara saväl med billighet förenadt som af gagn, att dessa
betjente på ofvannämnda sätt få tillfälle deltaga i jagt å matnyttigt
vildt, hvaraf något missbruk ej kan befaras, då jagten endast utöfvas
i_ förmäns närvaro; och får styrelsen för den skull hemställa, att efter
sista ordet i denna paragrafs första moment må fogas följande tillägg:
»jemte dem åtföljande skogsbetjente».

Vidare bär med anledning af paragrafen anmärkts, att ett förtydligande
af hvad som menas med »tjenstgöringsområde» vore af behofvet
påkalladt, enär detta uttryck skulle kunna tagas så vidsträckt, att inom
distriktet anstäld extra jägmästare skulle kunna anse sig berättigad utöfva
jagt å samtliga inom distriktet belägna skogar, å livilka enligt §2 jagt
får utöfvas af skogstjensteman. Eå emellertid den, som af styrelsen
förordnas till extra jägmästare inom visst distrikt, visserligen har till
åliggande, att derinom mot godtgörelse enligt taxa eller dagtraktamente
verkställa de tillfälliga förrättningar, hvilkas utförande åt honom uppdrages,
men ej, förr än han blifvit som assistent på revir anstäld, eger
befogenhet vid förvaltningen biträda, kan han icke anses jagtberättigad
å förberörda skogar inom distriktet, hvarföre något förtydligande icke
är behöfligt.

Moment 2.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs, Gefleborgs
och Vesterbottens län hafva emot stadgandet i detta moment anmärkt,
att, då de embets- och tjenstemän, som skulle utgifva ersättning enligt
denna bestämmelse, vore så få till antalet och torde begagna sig af dem
tillerkänd jagträtt i så ringa omfattning, att sammanlagda beloppet af

den ersättning, de skulle komma att utgifva, blefve utan betydelse för statskassan,
hela bestämmelsen, som tvifvelsutan endast komme att förorsaka
obehag och besvär, vore af ringa praktisk betydelse och derföre borde
utgå, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det förstnämnda
länet erinrat, att den af komiterade till stöd för de föreslagna
bestämmelserna åberopade grundsatsen, att det icke kunde anses rigtigt,
att någon hemtar enskild fördel eller nytta åt en staten tillkommande
rättighet, äfven om denna fördel eller nytta vore af föga betydenhet,
icke egde tillämplighet i förevarande fall, enär den rättighet, hvarom
här vore fråga, blifvit tillerkänd vissa befattningshafvare uteslutande
på grund af deras ställning såsom embete- och tjenstemän och således
såsom ersättning eller belöning för staten egnade tjänster, hvarföre det
principielt sedt ingalunda vore nödvändigt samt icke ens rättvist och
tillbörligt att stadga ersättningsskyldighet för den beviljade rättighetens
tillgodonjutande.

För egen del kan styrelsen icke biträda komiterades uppfattning,
att genom den föreslagna ersättningsskyldigheten, hvarigenom jn endast
en högst obetydlig inkomst kan beredas statsverket, skulle kunna i
hufvudsak vinnas det med Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1898 afsedda
syfte, men har styrelsen emot den föreslagna bestämmelsen i
öfrigt ej annat att anmärka, än att de å sista raden af momentet förekommande
orden »för eget behof användes», hvilket uttryck kan gifvas
olika tolkningar och onödigtvis föranleda obehag eller trakasserier för
skogstjenstemännen, torde i öfverensstämmelse med komiterades motivering
böra utbytas mot orden: »icke afyttras».

§ 3.

Emot stadgandet i andra stycket af denna § är af Hallands länsstyrelse
anmärkt, att, då stadgandet icke kan komma att gälla mot egare
af redan befintliga jernverk och kanalverk, samt det icke torde vara
lämpligt, att, i fråga om jagträtt å områden, som upptagas af jernvägslinier
och kanaler, olika stadganden komma att gälla, allt efter som jernvägen
eller kanalverket tillkommit före eller efter den nya lagens trädande
i kraft, ifrågavarande stadgande måtte utgå, hvarjemte samma länsstyrelse,
derest denna hemställan icke vunne nådigt afseende, föreslagit,
att, vid det förhållandet att det icke blott för jernvägens eller kanalverkets
egare utan äfven för hvar och en annan borde vara förbjudet
att å område, som af jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt
utan tillstånd af den eller dem, som innehafva jagträtten å marken der -

intill, sådant i lagen måtte tydligen angifvas, på det att tvekan icke må
råda derom, att innehafvare af jagträtt å sistnämnda mark är befogad
att såsom målsegare uppträda jemväl gent emot annan än jernvägens
eller kanalverkets eg are.

Då komiterade gifvit goda skäl för det ifrågavarande stadgandets
införande i lagen, synes det styrelsen, att hvad nu anmärkt blifvit icke
bör föranleda detsammas uteslutande. Huruvida någon omredigering må
vara ur juridisk synpunkt erforderlig, torde ej tillkomma styrelsen att
yttra sig om.

Inom de två nordligaste länens lappmarker har genom särskilda
nådiga bref medgifvits, att myrslått inom kronoparkerna finge för egoregleringens
underlättande vid afvittring tillsvidare bibehållas vid hemman
eller nybyggen. De ängsmarkområden, ströängar kallade, å hvilka.
slåtter sålunda innehafvas af hemman eller nybyggen, äro merendels af
obetydliga arealer och i oregelbundna egofigurer kringströdda på de
vidsträckta kronoparkerna, hvadan de såsom uppehållsorter för villebråd
eller såsom jagtmarker icke hafva någon betydelse eller något värde,
men erbjuda deremot vid elgjagt å omkringliggande kronopark ypperliga
håll eller pass, der elgar kunna fällas. Det blir derföre i de nämnda
orterna, der tillgång å elg finnes, en lätt sak för ängsinnebafvaren eller
hans folk att skrämma eller drifva elgarna dit och der fälla dem; och
för ett sådant tillvägagående samt kringströfvande i öfrigt inom kronoparkerna,
bvilket alldeles omöjliggör elgens fredande derstädes, tages
till förevändning, att jagträtten å ströängarne tillkommer dem, som
slåttern innehafva. Härför finnes dock ej något stöd i sättet och vilkoren
för innekafvets tillkomst. Ströängarne hafva nemligen, ehuru de vid
afvittringen uppskattats enligt gällande skattläggningsmetod, endast tillsvidare
och intill dess de utbytas mot annan mark bibehållits under
hemmanet utan att från kronoparken genom rågångar afskiljas. Härmed
bar enligt innehållet i de nådiga bref, som röra ströängarne, nemligen
nådiga brefvet af den 12 juli 1878 rörande ströängar i Arvidsjaurs
socken i Norrbottens län, nådiga brefvet den 20 juni 1879 rörande
ströängar i Vesterbottens lappmarkssocknar med flera nådiga bref, afsetts,
att kronoparkerna ej skulle för framtiden belastas med servituter
och intag. Bestämmelsen i § 3 af nu gällande jagtstadga, om jagträtt
för jordägare å egen mark, var enligt ordalydelsen i det äldre stadgandet
i ämnet eller artikel 1 § 3 af 1808 års jagtstadga åtföljdt af ett
förtydligande tillägg, att marken skulle vara från andras egor afskild.
Ehuru detta förtydligande, som med hänsyn till inträdda mera ordnade
egoförhållanden antagligen ansetts ej vidare erforderligt, icke upprepats

i den nu gällande lagtexten, kan denna senare, som tydligtvis endast
utgör en omskrifning af den äldre bestämmelsen, icke antagas hafva
medfört ändring i den dåvarande rättsuppfattningen. Om redan häraf
torde framgå, att med innehafvet af ströängar, såsom ej från kronoparkerna
afskeda, icke kan följa jagträtt, torde detta än mer framstå,
då i betraktande tages, att ängarne uttryckligen innehafvas endast
provisoriskt eller tillsvidare och tills de utbytas mot annan utom kronoparks
gräns befintlig mark. Härtill kommer, att innehafvaren ej ens
kan anses hafva full brukningsrätt till området, hvarå endast gräset,
men icke växande skog af honom disponeras. Någon skadegörelse på
nämnda, med glest starrgräs beväxta ströängar kan, enligt hvad skogstjenstemännen
upplyst, icke i nämnvärd grad af villebrådet åstadkommas.

Med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört, kan styrelsen ej
annat än instämma uti hvad Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i
Vesterbottens län anfört derom, att beträffande jagten å ströängarne
frågan ej gäller att fråntaga någon hans nuvarande rätt, utan endast
att klargöra hvad som i saknad af tydlig bestämmelse kan anses tvifvelaktigt.

Styrelsen hemställer fördenskull, att följande tillägg måtte intagas
i § 3, nemligen: »Å sådan på kronopark inom lappmarkerna belägen
ängsslåtter, som vid afvittringen tillsvidare bibehållits under hemman,
ege hemmanets egare eller innehafvare icke utöfva jagt, utan gäller
om jagt derå hvad om kronoparker är stadgadt.»

§ 4.

Såsom motiv för § 4 i nu gällande jagtstadga, hvilken paragraf
komiterade i sitt förslag upptagit oförändrad, anfördes (statsrådsprotokollet
af den 20 februari 1863), att jagten för innevånarne i Norrland
ofta utgjorde ett vigtigt näringsfång och att gränserna mellan kronans
och enskildes områden derstädes i allmänhet ännu ej blifvit bestämda,
hvarföre det icke ansågs vara skäl att, på sätt skogsstyrelsen föreslagit,
åtminstone för det dåvarande och så länge detta tillstånd varade, förbehålla
kronan jagträtten å dess skogar och marker i Norrland.

Som den allmänna afvittringen nu är afslutad i de norrländska
länen med undantag af de delar af Vesterbottens och Norrbottens läns
lappmarker, som ligga ofvanför odlingsgränsen eller den gräns, som
vid afvittringen blifvit uppgången emellan de delar af lappmarken, som
äro tjenliga för odling, och den mark, der nybyggesanläggningar icke

vidare tillåtas, äro enskildes områden nedanför denna gräns numera
fullt bestämda och genom rågångar skilda från kronans mark. De
ofvanför sagda gräns belägna fåtaliga hemmanen undergå nu afvittring,
'' dervid de delar af fjellandet, som icke tillfalla hemmanen, i enlighet
med gällande författningar torde såsom renbetesland för lapparnes räkning
bibehållas, och enligt lagen angående de svenska lapparnes rätt
till renbete i Sverige af den 1 juli 1898 ega lapparne inom sådana
renbetesland betjena sig af land och vatten till jagt.

Ehuru alltså oafvittrad mark numera endast finnes ofvanför odlingegränsen
i lappmarkerna, kan bestämmelsen om jagträtt å sådan mark
ej ännu bortfalla, då enskildes, ehuru ett fåtals, jagtutöfning deraf är
beroende, utan bör bestämmelsen qvarstå, dervid styrelsen dock får
hemställa, att densamma förtydligas på det sätt, dels att ordet »skog»
utbytes mot »mark» enär det förra ordet är mindre tillämpligt på trakterna
ofvanför odlingsgränsen, hvilka till största delen bestå af skoglösa
fjellmarker, dels ock att, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens län med hänsyn till lapparnes ofvannämnda jagträtt
föreslagit, till ordet »mark» fogas orden »som ej blifvit till lapparne
uteslutande anvisad».

Beträffande åter kronan vid afvittringen tillfallna öfverloppsmarker,
hvilka, belägna som de äro nedom odlingsgränsen, genom rågångar
blifvit skilda från enskildes egor och med afseende å skogens vård och
förvaltning likstälts med kronoparker, finnes numera dess mindre anledning
bibehålla dessa öfverloppsmarkers undantagsställning i jagtligt
afseende, som, enligt hvad såväl skogstjenstemännen i Vesterbottens
och Norrbottens län som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det
först nämnda länet upplyst, jagten derstädes ej längre är något näringsfång
för ortens innevånare, hvilka numera hafva helt andra förvärfskällor
till sitt förfogande.

Styrelsen hemställer derföre, att orden »samt kronan vid afvittring
i de norra länen tillfallen öfverloppsmark» äfvensom hela andra stycket
i paragrafen helt och hållet måtte uteslutas. Det faller af sig sjelft,
att kronans öfverloppsmarker härigenom blifva hänförliga till de kronans
odisponerade marker, hvarå jagten enligt § 1 är kronan förbehållen.

§ 5.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har
lika med jägarförbundet i länet och en del skogstjenstemän derstädes
uttalat den meningen, att det blefve till stort hinder för genomförande

af en ordnad jagtvård, om brukare i regel tillerkännes jagträtt å upplåten
jord, hvadan yrkats, att jagträtten borde tillkomma jordegaren, der
ej annorlunda aftalats.

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län har hemstält, att till denna paragraf borde göras ett så lydande
tillägg: »varande dock torpare eller annan med honom likstäld person
ej berättigad till jagt å upplåten mark».

Af skäl, dem komiterade anfört, anser styrelsen för sin del, att
någon ändring i paragrafen, som är hemtad från i ämnet nu gällande
bestämmelse, icke bör ifrågakomma.

I sammanhang med motiveringen för ifrågavarande paragraf hafva
komiterade fäst uppmärksamheten på det önskvärda deri, att vid utarrendering
af kronans domäner jagträtten förbehålles kronan, åtminstone
i sådana fall, der denna rätt icke kunde anses vara af något vidare
värde eller antagas inverka på arrendeafgälderna.

I anledning af detta komiterades uttalande får styrelsen erinra,
dels att, då redan nu vid uppstående arrendeledigheter domäner af viss
storlek försäljas, och då dessa försäljningsåtgärder antagligen efter hand
torde utsträckas, det af komiterade ifrågasatta förfaringssättet skulle
blifva tillämpligt endast å de större domänerna, och enär personer i
den ekonomiska ställning, att de kunna arrendera sådana domäner, ej
utan motvilja torde, äfven om de icke personligen äro intresserade af
jagt, underkasta sig de ganska afsevärda inskränkningar i förfoganderätten,
livilka enligt hvad komiterade sjelfva framhållit (sida 45) äro
förenade med jagträttens skiljande från brukningsrätten, lärer genom
jagträttens undantagande i allmänhet icke kunna undvikas, att arrendena
blefve i viss mån mindre begärliga och inbringande, dels ock att det
af komiterade afsedda syftet torde i väsentlig mån kunna vinnas genom
att, på sätt styrelsen härofvan under § 1 föreslagit, jagträtten å de
från domäner vid utarrendering undantagna, i landet spridda skogarne
uttryckligen förbehålles kronan genom dessa skogars upptagande i
nämnda §.

§ 9-

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Christianstads län anser
en maximitid af tio år för jagträttsaftal vara för knappt tilltagen, enär
den jagtarrendator, som ej allenast tillgodogör sig redan befintligt vildt
å arrenderadt område, utan försöker öka vildstammen genom villebrådets

sparande, skadedjurs utrotande eller inplantering af nytt vildt, inom en
tidrymd af tio år blott får ofullständiga resultat af sina ansträngningar
och i hvarje fall icke under denna tid kan få sina kostnader för vildnadens
upphjelpande ersatta. Enligt bemälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
mening bör derföre jagträttsaftal för att ej afskräcka
arrendatorn af jagtmark att derå nedlägga kostnader till jagtens förbättrande
gifvas längre giltighetstid än komiterade föreslagit, och, om
än denna tid icke borde bibehållas vid hvad nu är stadgadt eller 50 år,
anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande giltig anledning ej finnas
att inskränka den mera än till 25 år.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derjemte framhållit,
att det vore i jagtvårdens intresse, att jordegare, som önskar afyttra en
del af sin egendom, må ega rätt att förbehålla sig och sina rättsinnehafvare
jagträtten å den försålda delen för längre tid än tio år. Vid
försäljning af mindre egovidder eller upplåtelse af lägenheter, som skola
endast utgöra afsöndringar från andra fastigheter, torde en sådan rätt
i många fall vara för säljaren önskvärd, enär det visat sig, att innehafvare
af mindre områden, hvilka legat inklämda i eller omslutna af
vidsträckta jagtmarker, tillhöriga andra personer, genom den jagträtt, de
å eget område utöfvat, kunnat i väsentlig mån skada och till och med
förhindra en ändamålsenlig jagtvård i omgifningen. Med hänsyn härtill
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit ett tillägg, innefattande
rätt för säljare af jord att göra sådant förbehåll, som ofvan
är nämndt, för en tid af högst 50 år.

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län har
anmärkt, att, såsom stadgandet nu vore affattadt, detsamma skulle, emot
hvad komiterade afsett, erhålla tillämpning jemväl på aftal, som upprättas
före lagens trädande i kraft, hvilket framginge än mer vid betraktande
af att dels 18 § anses skola afse redan förut träffade aftal, dels ock
stadgandet i 5 § uttryckligen undantages från tillämpning i afseende å
vissa aftal, med hänsyn hvartill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagit, att stadgandet borde erhålla ungefärligen följande ändrade
lydelse : »Slutos aftal, hvarigenom---gälde det ej---jorden».

Örebro läns landsting, hvars yttrande inhemtats af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länet, har ansett bestämmelsen om inskränkning
i tiden för jagträttsaftal, såsom icke tillkommen i jagtvårdens intresse,
böra ur lagen uteslutas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län har
emot sista stycket i paragrafen anmärkt, att, om det vore välbetänkt,
att icke en enda delegare i samfäld mark må gifva annan lof att jaga

å densamma, det likväl syntes väl strängt att för aftal om jagt å dylik
mark fordra medgifvande af samtliga delegare, enär härigenom en enda
delegare kunde förhindra öfriga att ingå ett för dem förmånligt jagtaftal,
hvarföre Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält om
ändring uti ifrågavarande bestämmelse på det sätt, att de, som innehafva
mer än hälften af samfälligheten, finge bestämma i saken.

I samma syfte hafva flere skogstjenstemän uttalat sig.

För egen del anser styrelsen, att giltiga skäl anförts såväl för
utsträckande till 25 år af den utaf komiterade föreslagna tiden för
jagträttsaftalets bestånd, som ock för ett tilläggsstadgande till paragrafen
om rätt att vid afyttring af del af egendom förbehålla sig jagträtt
å den försålda delen för längre tid än tio år; och synes det styrelsen,
att sådant aftal må kunna afse tid af högst 25 år.

För paragrafens omredigering i det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län angifna syfte anser styrelsen giltiga skäl
ock vara anförda.

Beträffande vilkoren för aftal om jagt å samfäld mark biträder
styrelsen Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes i Vesterbottens län
i berörda afseende gjorda hemställan, med tillägg att grunden för flertalets
beräkning borde tydligt angifvas. Såsom sådan grund torde
lämpligast tjena de jordbruksfastigheters fyrktal, som i samfälligheten
hafva del.

§ 10-

Emot bestämmelsen att såradt villebråd, som faller å annans mark,
endast i det fall får tillvaratagas och behållas, att detsamma faller
inom 100 meter från rågången, har Eders Kongl. Majds befallningshafvande
i Christianstads län anmärkt, att, som syftet med den nuvarande
rättigheten för jägare, som sårat villebråd på egen mark, att
tillvarataga detta, äfven om det faller å annans mark, voro att bespara
ett såradt djur onödiga lidanden, syftet med den nu gällande bestämmelsen
motverkades af det för djurets tillvaratagande föreslagna vilkor,
hvadan detta vilkor borde uteslutas.

Då emellertid, på sätt komiterade framhållit, erfarenheten visat,
att verkan af den år 1892 beslutade ändringen i § 7 af nu gällande
jagtstadga funnits i många och betydande fall icke hafva motsvarat
förväntningarne, synes det styrelsen, att det af komiterade föreslagna
tillägget till nu gällande bestämmelse är af behofvet påkalladt och
egnadt att förekomma missbruk, hvadan styrelsen, då några afsevärda

olägenheter i det af Eders Kong!. Majrts befallningshafvande antydda
afseende icke torde uppstå, tillstyrker bifall till komiterades förslag.

§ 12-

Bestämmelsen i nu gällande jagtstadgas 10 § att äfven å annans
jaktmark fälla skadligt rofdjur, om det tillfälligtvis anträffas, har af
komiterade bibehållits endast i fråga om björn, varg, lo, järf och säl,
hvaremot komiterade ansett rättigheten för ickejagträttsinnehafvare att
fälla andra skadliga rofdjur böra inskränkas sålunda, att dylik rätt
medgifves endast, då sådant rofdjur inkommer i gård eller trädgård,
och i ingen händelse tillerkännes annan än den, som bor i gården
eller innehar trädgården samt deras folk.

I anledning af detta förslag hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vermlands, Hallands och Upsala län samt ett flertal skogsbi
enstemän anmärkt, att ett för villebrådet så skadligt rofdjur som
räfven icke borde uteslutas ur paragrafen, hvarjemte sistbemälde Eders
Kongl. Majrts befallningshafvande beträffande förslaget i dess helhet
uttalat sin tvekan, huruvida det allmänna rättsmedvetandet vore moget
för en sådan uppfattning af jagträtten.

Då komiterade icke visat, att nu gällande bestämmelse föranledt
missbruk, utan endast uppgifvit, att den ansetts kunna leda till missbruk,
och då styrelsen icke delar komiterades åsigt om betydelselösheten
af denna lagbestämmelse för vederbörande vid skyddandet af deras
husdjur äfvensom för vildbanan, anser styrelsen, att tillräckliga skäl ej
föreligga för ändring af samma bestämmelse, hvadan styrelsen afstyrker
komiterades förslag och hemställer, att nuvarande bestämmelse oförändrad
bibehålies.

Om jagtpass.

§§ 13-16.

Med åberopande af dels den utredning, domänstyrelsen i underdånigt
utlåtande af den 11 maj 1896 lemnat i anledning af då gjorda
framställningar om allmän jagtskatts införande i riket, dels förhandlingarne
vid 1897 års jägarekongress angående ett der väckt förslag,
att hvar och en, som ville utöfva jagt, skulle vara försedd med jagtpass,
livilket borde afgiftsfritt tillhandahållas egare och innehafvare af
jord och gälla för jagt å jordegarens eller jordinnehafvarens egen
mark, men i andra fall lösas med en viss afgift, hafva komiterade

upptagit frågan om jagtskattsinstitutet i form af jagtpass såsom ett
medel att utan intrång i den jordegare af ålder tillkommande jagträtt
främja jagtvården och bevara villebrådsstammen inom landet. Grundtanken
i komiterades förslag är, att hvar och en, som vill utöfva jagt
å mark, den han ej eger eller innehafver, skall vara skyldig att utlösa
jagtpass, medan deremot dylik skyldighet ej skall åligga jordegare och
jordinnehafvare vid jagt å egen mark.

Såväl länsstyrelserna som skogstjenstemännen hafva i allmänhet
understödt förslaget. En af nämnda styrelser (Skaraborgs läns) har
dock afstyrkt detsamma under anförande, dels att det icke vore öfverensstämmande
med rättsuppfattningen, sådan densamma i vårt land gör
sig gällande, att jagt vore förbehållen endast den, som haft råd att
genom utlösande af jagtpass köpa sig denna rätt, hvilket väl kunde
anses billigt, om jagt endast vore att betrakta som en förlustelse, men
vore obilligt, då jagten för många mindre bemedlade vore ett medel
att skaffa bidrag till deras torftiga bergning, dels ock att det ej vore
visst, att bestämmelsen om jagtpass skulle i allo medföra de goda
verkningar, som komiterade förestält sig. Tjufskyttar skulle derigenom
icke kunna utrotas, och som jagtpass skulle utan ringaste, pröfning
utfärdas för en hvar, som ville erlägga den stadgade afgiften, lära
de oskickliga och mindre samvetsgranna jägarne icke blifva alldeles
utestängda från jagts utöfvande. Säkerligen skulle ock, enligt samma
länsstyrelses uppfattning, förbudet för jordegares grannar, vänner och
ej i hans hem boende familjemedlemmar att med honom deltaga i
jagt å hans egen jagtmark, såvida de icke förskaffa j,sig jagtpass, icke
komma att mottagas med allmänt gillande.

Mot förslagets detalj bestämmelser hafva hufvudsakligen följande
anmärkningar blifvit gjorda, nemligen:

Ordet »skjutvapen» har ansetts böra utgå, enär utan sådant vapen
och endast med tillhjelp af hund hela kullar kunna i början af jagttiden
förstöras (Göteborgs och Bohus länsstyrelse).

Afgiften för utländing har ansetts böra sättas minst fem gånger
högre än för svensk man (samma länsstyrelse) eller till minst 100
kronor (Kopparbergs länsstyrelse) eller i allmänhet höjas (Vermlands
länsstyrelse). Ett flertal skogstjenstemän hafva delat denna mening.

Afgiften för jagtpass gällande för län eller landstingsområde har
ansetts böra höjas till 20 kronor samt för hela riket till 40 kronor
(Hallands länsstyrelse).

Kommunerna i stället för landstingen borde erhålla passafgifterna
(samma länsstyrelse).

Provision borde bestås den, som uppbär och redovisar dessa
afgdfter (samma länsstyrelse samt Stockholms och Södermanlands länsstyrelser).

Jagtpass af alla slag borde utfärdas äfven af kronofogdar och
länsmän (Jönköpings länsstyrelse).

Jagtpass, gällande för tre dagar, borde utfärdas af kronofogde
eller länsman (Vermlands länsstyrelse och skogstjenstemännen). Tiden
för passets _ giltighet borde utsträckas till en vecka (skogstjenstemän).

_ Skyldigheten att vid jagtutöfning medföra jagtpass borde åligga
alla jagtutöfvande, oafsedt om de äro befriade från lösen eller ej (skogstjenstemän).

Inflytande medel för jagtpass, gällande för hela riket, borde fördelas
emellan samtliga landstingsområden i förhållande till areal eller
folkmängden å landet inom landstingsområdet (Upsala och Malmöhus
länsstyrelser) eller i förhållande till arealen (Hallands länsstyrelse) eller
med lika lott för hvarje landstingsområde (Vesterbottens länsstyrelse).

Från skyldighet att utlösa jagtpass borde vara befriade, utom
hemmavarande medlem af jagträttsinnehafvares familj, jemväl hvarje
sådan medlem och person, som på jagt åtföljer jagträttsinnehafvaren
eller någon medlem af hans familj (Stockholms länsstyrelse); utom
jägare och skogvaktare, äfven j agträttsinnehafvarens öfriga tjenare
samt hos honom tillfälligt vistande gäster (Jönköpings läns landsting);
i jagträttsinnehafvarens tjenst anstälde personer (Gotlands länsstyrelse);
äfven andra medlemmar af jagträttsinnehafvarens familj än hemmavarande
(Blekinge länsstyrelse); gäster hos jagträttsinnehafvare (Gefleborgs
länsstyrelse); äfven andra medlemmar af jagträttsinnehafvares
familj än hemmavarande, hos enskild person anstäld skogsförvaltare,
sådana personer, som närmast representera allmän inrättning eller bolag,
deras fast anstälda skogs- eller jagttjenstemän eller skogvaktare eller
jägare (Vermlands länsstyrelse).

Å andra sidan har anmärkts, att bestämmelsen derom, att i enskild
tjenst anstäld skogvaktare eller jägare, utan vidare pröfning, äro befriade
från att medföra jagtpass, kan föranleda missbruk derigenom, att många
af de personer, som af komiterade benämnas maroderande jägare,
säkerligen komme att uppträda såsom i mindre hemmansegares tjenst
anstälde jägare eller skogvaktare (Hallands länsstyrelse).

De i näst sista raden i 2 momentet af 14 § förekommande orden
»i skärgården» borde utbytas mot orden »vid hafskusten» (Gotlands länsstyrelse).

För egen del får styrelsen rörande komiterades förslag anföra,

att styrelsen visserligen hyser tvifvel om, att alla förväntningar om
jagtpassinstitutionens verkningar blifva uppfylda, men styrelsen anser
å andra sidan, att, om än det för lagbudets tillämpning varit lyckligare,
om alla jagtutöfvande, vare sig de äro befriade från lösen eller ej,
ålagts medföra jagtpass, och om lagbudet inskränkts till de folkrikaste
delarne af landet, der kontrollen gifvetvis är lättare och der enligt den
ofvannämnda utredningen i första rummet erfordras åtgärder till jagtens
upphjelpande, likväl genom den ifrågavarande institutionens införande
tages ett steg i den rätta riktningen. Af styrelsens ofvannämnda utredning
framgår nemligen, att de mindre jordegarne inom den folkrikare
delen af landet i allmänhet sakna båg och utväg att skydda sina egna
jagtområden, hvadan villebrådet i hög grad minskats å dessa marker,
som tillsammans upptaga högst betydande arealer. Men då genom
jagtpassets införande utöfvandet af jagt utan uppvisande af jagtpass
blifver underkastadt allmänt åtal och jordegaren blifver satt i tillfälle
att utan kostnader och besvär inskrida mot alla, som, utan att vara
försedda med jagtpass, olofligen jaga å hans egor, kunna jordegarne,
äfven de mindre, bättre än nu skydda sina egna jagtområden och derigenom
få ökadt intresse för jagtvården. Styrelsen tillstyrker derföre
bifall till komiterades förslag i hufvudsak, men får med afseende å
vissa detaljbestämmelser anmärka följande:

Med utlösande af jagtpass är i hvarje fall förenadt besvär och
tidsutdrägt, hvarföre med hänsyn till förhållandena i vårt land, der
afstånden i allmänhet äro rätt betydliga, det kan ifrågasättas, huruvida
ej en tid af tre dagar för jagtpass är väl knappt tilltagen, i synnerhet
om i betraktande tages, att ogynsam väderlek kan omintetgöra en
tillämnad jagt under sådan kort tid. Denna torde derföre böra utsträckas
till en vecka, hvarjemte, för att undvika allt för stor tidspillan med
anskaffandet af passet, detsamma borde få utfärdas äfven af vederbörande
kronolänsman.

I fråga om fördelning af de medel, som inflyta för jagtpass,
livilka gälla för hela riket, delar styrelsen deras mening, som yrkat,
att medlen böra fördelas på rikets samtliga landstingsområden; och då
arbeten för jagtvård, för hvilket ändamål medlen skola användas, torde
mest påkallas i folkrika orter, synes fördelningen böra ske efter folkmängden
å landet inom hvarje landstingsområde. Medlen torde böra
redovisas hos statskontoret för att af denna myndighet fördelas.

Med skäl har anmärkts, att det i 14 § 2 mom. förekommande
ordet »hemmavarande» är otydligt och kan gifva upphof till olika tolkningar
med deraf följande trakasserier för jordegaren. Då detta ords

uteslutande icke torde medföra någon synnerlig utsträckning af undantagen
från skyldighet att utlösa jagtpass, anser styrelsen, att det vore
välbetänkt, att detsamma uteslötes ur stadgandet.

Hos jagträttsinnehafvaren anstäld skogsförvaltare torde böra hänföras
till dem, som icke äro skyldiga utlösa och medföra pass, hvarföre
ordet »skogsförvaltare »bör inskjutas mellan orden »anstäld» och »jägare».

Som skärgård icke finnes vid Gotland och en del andra kuster,
torde, på sätt Gotlands länsstyrelse föreslagit, orden »eller vid hafskusten»
böra intagas efter orden »i skärgården».

På sätt Stockholms, Södermanlands och Hallands länsstyrelser
anmärkt, torde de, som uppbära och redovisa jagtpassafgifter, böra
tillerkännas någon provision.

Särskilda bestämmelser.

§ 18-

På sätt Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande i Upsala län
anmärkt, torde denna paragraf till undvikande af missförstånd böra
erhålla följande ändrade lydelse: »Utan vederbörandes särskilda tillstånd
må jagträttsinnehafvare icke söka efter vildt eller eljest öfva jagt i
annans gård eller trädgård eller under tiden från och med den 1 maj,
till dess grödan är afmejad å annans med säd eller gräs besådda åker;
och vare —--— annat».

§ 19

Emot redaktionen af denna paragraf är anmärkt (Eders Kongl.
Majrts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt några
skogstjenstemän), att deri borde tydligare framhållas, att ingen, »hvarken
sjelf eller genom annan», eller »genom egen eller annans åtgärd» må
skrämma med mera; men då någon otydlighet i det anmärkta hänseendet
icke torde vara för handen, anser styrelsen ändring icke påkallad.

Vidare är anmärkt (Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i
Vesterås län och skogstjenstemän), att det afstånd af 200 meter från
annans rågång, inom hvilket bulvan för fogelskytte icke enligt komiterades
förslag får uppsättas, vore allt för ringa och derföre borde
utsträckas till 400 å 500 meter, om bestämmelsen skulle kunna medföra
åsyftadt gagn. Ehuru anmärkningen icke saknar fog, anser styrelsen

sig dock ej höra tillstyrka förbudets utsträckande, enär detsamma
då skulle åtminstone för mindre jordegare medföra allt för stort ingrepp
i dem tillkommande jagträtt.

§ 20.

Emot stadgandet i denna § är af Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande
i Södermanlands, Örebro och Hallands län anmärkt, att detsamma
alltför mycket ingriper i jordegarens rätt.

För egen del anser styrelsen stadgandet ur jagtvårdens synpunkt
vara önskvärdt såsom egnadt att, om ej förekomma, dock inskränka de
missförhållanden, komiterade framhållit, och hvilkas förekomst jemväl
styrelsen kan vitsorda. Styrelsen tillstyrker derföre stadgandets införande
i lagen.

§ 21.

Emot stadgandet i denna § är af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands, Malmöhus och Hallands län anmärkt, att
uttrycket »vanliga vägar» är otydligt och kan gifva anledning till olika
tolkningar, hvarföre det ansetts böra utbytas mot »för åkdon afsedda
vägar» eller endast »vägar», hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det sistnämnda länet alternativt dermed föreslagit, att paragrafen
ändras så, att såväl satsen »utom på derstädes befintliga vanliga
vägar» som äfven satsen »der ej sådant sker för färd till och från egen
jagtmark, till hvilken väg ej finnes» uteslutas.

Af skogstjenstemännen hafva flere jemväl framhållit otydligheten
af det nämnda uttrycket »vanliga vägar».

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län har
erinrat, att, om ordet »mark» utbyttes mot ordet »egor», deruti äfven
kunde inrymmas vatten, som eljest ej inginge i det föreslagna förbudet.

För egen del anser styrelsen, att uttrycket »vanliga vägar», såsom
otydligt, bör utbytas mot ordet »körvägar». Derjemte får styl elsen anmärka,
att stadgandet ej torde böra formuleras så, att det gifver anledning
till en sådan tolkning deraf, att den omständigheten, att väg
finnes, utesluter möjligheten att färdas gent öfver annans mark till eller
från sin egen. Det kan nemligen mången gång inträffa, att den befintliga
vägen är lagd så, att det blir en betydande omväg att följa
densamma.

I anledning af hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Gefleborgs län anmärkt, torde ordet »mark» böra utbytas mot ordet
»område».

Styrelsen hemställer derföre, att stadgandet omredigeras på följande
sätt: »Ej må någon utan lof färdas med skjutgevär öfver annans

område utom på derstädes befintliga körvägar, der ej sådant påkallas
af färd till eller från egen jagtmark, eller omständigheterna — —- —
kopplad».

§ 23.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Hallands och
Vesternorrlands län hafva påpekat otydligheten af uttrycket »mark,
der villebråd finnes»; och har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det förstnämnda länet föreslagit följande ändrade lydelse af paragrafen:
»Löper hund eljest lös i annans än sin egares iagtmark, hafve —

---förverkad.»

Då det omnämnda uttrycket, som är hemtadt från § 18 i nu
gällande jagtstadga, vid flere tillfällen gifvit anledning till olika tolkningar
och denna anledning ej torde tillräckligt undanrödjas genom
den af komiterade i motiverna lemnade förklaring, tillstyrker styrelsen
omredigering af § på det sätt ofvan är nämndt.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag och om åtal.

§ 26.

Som det för stäfjandet af olofligt elgskytte mången gång kan vara
ett verksamt medel, att, utom den i paragrafen omnämnda jagtattiralj, äfven
dragare och körredskap, hvilka tilläfventyrs vid elgens bortskaffande begagnas,
få under de giina förutsättningarne, på sätt i fråga om skogsåverkan
är stadgadt, tagas i pant och vedermäle, hemställer styrelsen,
att ett tillägg i sådaut syfte må intagas.

§ 29.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ifrågasatt,
huruvida ej till stadgandet »i öfrigt vare en hvar berättigad att

dylika öfverträdelser åtala» borde, i öfverensstämmelse med § 38 mom.
3 i nådiga förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin
den 13 juli 1887 och § 53 mom. 3 i nådiga förordningen angående
försäljning af bränvin med mera den 24 maj 1895, fogas det tillägg,
att i så fall allmän åklagare skall underrättas så tidigt, att denne må
kunna öfvervara målets utförande.

För sin del anser styrelsen ett sådant tillägg icke vara af förhållandena
påkalladt; och får styrelsen, med åberopade af den i motiverna
lemnade utredning, till alla delar tillstyrka bifall till paragrafen,
som, särskild! hvad angår rätt för skogsstatens tjensteman och betjente
att å kronans vägnar föra talan om oloflig jagt å kronomark, kompletterar
och förtydligar nu gällande bestämmelser.

Förslag till jagtstadga.

§ I Såväl

1864 års jagtstadga som de äldre förordningarne innehöllo
förbud mot jagt och djurfångst i fråga om nyttigt vildt under vissa
för hela riket gemensamma tider. Enligt nämnda nu gällande jagtstadgas
ursprungliga lydelse inträdde den lofliga jagttiden för hare,
tjäder, orre, hjerpe och ripa den 10 augusti och för svan, gräsand,
enkel och dubbel beckasin den 11 juli, hvilka tider tydligtvis blifvit
bestämda närmast med hänsyn till förhållandena i Svealand, betraktade
såsom medelförhållanden för riket i dess helhet. Efter det i anledning
af väckt fråga om ändring i de gemensamma fridlysningsbestämmelserna
skogsstyrelsen afgifvit underdånigt förslag och vetenskapsakademien
öfver detta förslag blifvit hörd, framflyttades år 1879 inom
de två nordligaste länen jagttiden för den förra gruppen till den 21
augusti och för den senare till den 21 juli, hvarigenom början togs
till landets indelning i jagtzoner med olika jagttider. På framställning
om ökadt skydd för det nyttiga vilda framflyttades jagttidorna ytterligare,
så alt desamma enligt gällande bestämmelser nu inträda för den
förra gruppen inom Norrbottens och Vesterbottens län den 21 augusti
och inom öfriga län den 16 augusti, samt för den senare gruppen inofci
Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län den 1 augusti, inom
Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län den 11 juli samt
inom öfriga län den 21 juli. Med undantag af ejder och öfriga dyk -

änder, i fråga om hvilka foglar särskilda ortförhållanden framkallat
olika fridlysningsbestämmelser, är för det öfriga nyttiga vilda någon
zonindelning med afseende å begynnelseterminerna icke genomförd, utan
äro gemensamma bestämmelser för hela riket gällande.

I fråga om tidpunkten för jagttidernas upphörande hafva med
hänsyn till särskilda orters klimatiska förhållanden ändringar ock vidtagits
i de ursprungliga gemensamma tidsbestämmelserna, nemligen i
fråga om hare och skogsfogel samt rapphöns.

I det underdåniga utlåtande, vetenskapsakademien år 1876 afgaf,
innan fridlysningsbestämmelserna 1879 ändrades, anmärkte akademien,
bland annat, att den förut eftersträfvade likformigheten i de särskilda
fridlysningstidernas begränsning till början och slut med samma datum
i olika månader, oaktadt den lätthet att erinra sig dagen, som derigenom
kunde vinnas, ledde till oegentligheter, der den icke sammanfölle
med förhållandena i naturen; och anförde akademien vidare, att hos
åtskilliga fogelarter, såväl flyttfoglar som sådana, som till sin parningstid
och ungarnes tillväxt voro mera beroende af väderlek och tillgång
på föda, framträdde så stora skiljaktigheter, att en gemensam lagstiftning
för hela riket i flera fall måste medföra olägenheter. Särskildt
beträffande beckasin och änder erinrades, att, ehuru icke alla dessa foglar
under vintern flyttade söder om Sverige, de likväl vore flyttfoglar,
som allt efter häckplatsernas latitud och efter olika temperaturförhållanden
på olika tider lade ägg och finge fullt utvecklade ungar.

Med framhållande af fridlysningshestämmelsernas för det nyttiga
villebrådet betydelse för jagtvården, hafva komiterade, som ansett
erfarenheten hafva ådagalagt, att, om än djurens parning i landets
nordliga provinser i allmänhet eger rum senare än i de mellersta och
sydliga, ungarnes tillväxt i de förra dock försiggår så mycket snabbare
än i de senare, att ungarne, särskildt könsfoglarnes, ungefär samtidigt
nå sin fulla utveckling — hvilket förhållande enligt komiterades åsigt
skulle bero af solljuset och tillgången af mygglarver och andra insekter
— uppstält såsom norm för fridlysningshestämmelsernas reglering grundsatsen
om gemensamma sådana för hela riket samt såsom motiv derför
hufvudsakligen anfört, att nämnda grundsats genomförande vore nödvändig
för vinnande af bättre kontroll öfver jagtlagarnes efterlefnad,
särskildt hvad handeln med vildt under förbjuden tid anginge; och
hafva komiterade, till förekommande af oreda och förvirring, ansett
jagttidernas inträdande och upphörande böra utan undantag förlägghs
antingen till början eller midten af månaden, hvarigenom allmänheten

befriades från olägenheten att behöfva taga hänsyn till flera än dessa
två tidpunkter.

Beträffande det af komiterade på dessa grunder framstälda förslag
till jagttider hafva i fråga om däggdjuren, nemligen elg, kronhjort,
dofhjort och vildren äfvensom rådjur och hare, några afsevärda anmärkningar
icke blifvit gjorda; och för sin del har styrelsen emot komiterades
förslag i denna del ej något att anmärka.

Vidkommande åter komiterades förslag till jagttider för foglar
har af såväl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande som skogstjenstemännen
påyrkats större eller mindre modifikationer.

I fråga om tjäder och orre har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län ansett den nu gällande jagttiden
böra bibehållas och således upphöra 14 dagar tidigare, än hvad komiterade
föreslagit, hvarjemte en afkortning med likaledes 14 dagar ansetts
önskvärd hvad den för hönorna föreslagna jagttid beträffar.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län
har anmärkt, att jagttiden ifråga om hönor borde inom Norrland och
Dalarne utsträckas till samma tid, som för tupparne af samma fogelarter
blifvit föreslagen, dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
åberopat länets j agtvårdsförenings yttrande, hvari framhålles, att genom
jagttidens upphörande vid oktober månads utgång svårighet skulle
uppstå för den norrländska fogelhandeln; af skogstjenstemän i Gefleborgs
län har dels framhållits, att jagttidens upphörande så tidigt
ifråga om hönor icke vore lämpligt, hvaremot syftet dermed, eller
hönornas skyddande, skulle bättre vinnas, om jagttiden för tjäder och
orre framflyttades till 1 september, enär derigenom skulle förekommas
det i synnerhet för hönorna ödande lockskyttet, hvilket under nuvarande
jagttids början, då ungarne ännu äro späda, i vissa orter inom Helsingland
bedrefves, dels ock anmärkts, att enligt erfarenheten hönsfoglarne
derstädes i allmänhet voro senare utvecklade än i södra delarne af landet.

Beträffande rapphöns hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Gotlands och Göteborgs och Bohus län ansett jagttiden inom
nämnda län böra likställas med den för Skåne och Halland föreslagna;
och öfver]ägmästaren i Smålands distrikt har gjort enahanda erinran
i fråga om Blekinge.

I fråga om morkulla har dels Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län samt några skogstjenstemän ifrågasatt
jagttidens inträdande redan den 1 maj, dels ock Eders Kong]. Maj:ts
defallningshafvande i Göteborgs och Bohus län yrkat dess upphörande
ben 31 oktober.

Vidkommande gräsand, skedand, bläsand, årta, häcka, stjertand,
snatterand, grafand, brunand och beckasin har Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande
i Jönköpings län yrkat, att den nuvarande jagttiden
borde inom detta län bibehållas, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kalmar län, att jagttiden borde inom länets södra landstingsområde
inträda den 16 juli, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län samt i Vesterås län, att jagttiden äfven i dessa
län borde taga sin början den 16 juli eller åtminstone icke framflyttas
till den 1 augusti. Skogstjenstemännen hafva allmänt uttalat den åsigten,
att jagttiden icke borde ytterligare framflyttas, utan, i fråga särskildt
om mellersta delarne af landet, snarare något tillbakaflyttas. Så långt
norrut som i Kopparbergs och Gefleborgs län uppgifvas andungar af
alla slag med få undantag vara flygfärdiga vid den nuvarande jagttidens
början. Såsom motiv för att jagttiden icke bör framflyttas har
anförts, att ungarne äro vid nuvarande jagttids ingång flygfärdiga och
att, om man ej tillåter, att de få jagas, då detta inträffar eller under
de närmaste dagarne derefter, lägger man onödigtvis hinder för jagten
å detta villebråd, som, så snart ungarne hunnit blifva tillräckligt flygstarka,
lemnar häckplatserna och tager sitt tillhåll i större sjöar, der
det i allmänhet är för jägaren oåtkomligt.

Mot föreslagen jagttid för svan bär Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Christianstads län anfört, att denna fogel inom länet kan
jagas med fördel endast under vårsträcket, som i regel infaller under
mars månad, då fogeln anländer i stora skaror och å vissa strandängar,
enligt hvad allmänt af strandegare klagas, åstadkommer afsevärd skada,
hvarföre framhållits önskvärdheten af, att jagttiden finge börja åtminstone
den 16 mars såsom förhållandet varit, innan den senaste förändringen
1894 kom till stånd.

Beträffande cider jagten vid ostkusten har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands län, med framhållande af denna
jägta ganska stora betydelse för länets kustinnevånare, åberopat en af
medicine doktor Lundqvist med flere, deribland många skärgårdsbor, till
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven skrift, hvars innehåll
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett vara grundadt på en
noggrann kännedom om förhållandena i detta afseende vid mellersta
Sveriges ostkust. I denna skrift framhålles såsom den lämpligaste
jagttiden tiden från och med den 20 maj till och med den 19 april,
dock att gammal ejderhona (åda) må jagas endast från och med den
1 september till och med den 19 april samt årsunge af ejder först från
och med den 1 september. Härigenom blefve såväl hane som hona

lemnade i fred under både parnings- och värptiden. Skulle komiterades
förslag deremot blifva godkändt, komme den gamla ejderhanen förnämligast
att skjutas bort midt under parningstiden och delvis äfven under
sjelfva värptiden, eller just då han bäst borde och nödvändigt måste
sparas, för att brist på fortplantningsbara hanar ej skulle blifva rådande.
Honornas sparande tjenade eljest till intet. Dessutom blefve honorna
oroade under en tid, då de behöfva lugn för att söka sig värpplatser.
Det kunde visserligen invändas, att det ej vore bättre om honan oroades
under rufvandet. Men utom det att det vore allmänt kändt, dels att
gamle hanen nämnde tid är lättast åtkomlig vid de platser, der inga
honor finnas att skrämma, dels att honan mot slutet af rufningstiden
ligger så lugn, att hon ej lätt skrämmes bort från äggen, uppväger
den omständigheten, att hanen sparas i möjligaste mån under parningsoch
värptiden, öfriga olägenheter. Genom att jagttiden bestämmes till
den 20 maj komme man ock i tillfälle till en veckas jagt å den icke
fortplantningsbara ungfogeln, som ju först och främst borde beskattas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har på det lifligaste tillstyrkt,
att jagttiderna måtte bestämmas i enlighet med yrkandet i
ofvanstående skrift, men, derest ej annan tid än början eller midten af
en månad kunde anses begagnelig, att tiden måtte bestämmas från
och med den 16 maj till och med den 15 april, dock att gammal
ejderliona och årsunge af ejder må jagas endast från och med den
1 september.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län anser det
vara lämpligast för detta län, att jagttiden bestämmes till tiden från 1
augusti till 15 april, dock att ejderhane må skjutas från 1 juli.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län
anser jagttiden för Norrland böra vara från 1 augusti till 30 april.

1 fråga om ejderjagten vid vestkusten har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anmärkt, att rättigheten
till jagt från juli till mars skulle hafva till följd, att förhållandena
med ej ders förekomst derstädes blefve desamma, som före första fridlysningstiden,
då det räknades såsom en sällsynthet att påträffa en
ejderkull. Det mera rationela jagtsätt, som enligt uppgift vore rådande
vid östra kusten, kunde för det närvarande icke påräknas i vestra
skärgården, hvarföre en tid af tre, möjligen fyra, månader under vintern
eller under november—januari, möjligen äfven februari, vore det högsta,
som bör bestämmas för jagt å ejder vid vestra kusten från Skanör till
norska gränsen.

Hvad dykänderna, nemligen svärta, sjöorre, knipa, »uyy och bergand,
beträffar, har anmärkts af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Hallands och Gotlands län, att äfven alfogel bör fridlysas, hvarjemte
Eders Kongl. Majrts befallningshafvande ansett lämpligast, att ifrågavarande
foglar fridlysas under samma tider som för gräsänder föreslagits.

I anledning af komiterades uttalande (sid. 66) derom, att någon
åtgärd till förhindrande af onyttigt och ändamålslöst ofredande och
förföljande, särskildt af småfoglar, icke vore erforderlig på den grund,
att sådant ofredande icke inom landet i nämnvärd grad egde rum, har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
upplyst, att detta dock vore fallet i närheten af Göteborg, på hvars
salutorg utbjudas större knippen af småfoglar; och uttalar Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande den önskan, att dessa foglar liksom i Danmark
måtte fridlysas hela året om.

Jemväl Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län
har uttalat sig för dessa foglars fridlysning, dervid framhållande, att
komiterades invändning om svårighet med kontrollen, med hänsyn till
minderåriga, icke syntes afsevärd, då strafflagen stadgar, att den, som
gjort sig skyldig till brottslig gerning, men ännu ej fy It femton år,
må rättas med aga, hvilken bestraffning syntes för den ifrågasatta
händelsen synnerlig lämplig.

På sätt i ofvan lemnade öfversigt öfver nu gällande fridlysningsbestämmelser
för nyttigt villebråd påvisats, är grundsatsen om gemensamma
fridlysningsbestämmelser för riket i dess helhet icke ny utan
af ålder tillämpad, om än denna grundsats under senare tiden på framställning
om ökadt skydd för villebrådet i de norra delarne af landet
blifvit i fråga om vissa djurarter modifierad genom landets indelning
i jagtzoner med olika fridlysningstider. Äfven om det kunde antagas,
att, enär oaktadt foglarnes senare inträffande parning inom de norra
orterna ungarne derstädes likväl enligt naturens ordning måste vid
vinterns annalkande vara fullt utvecklade, denna utveckling i det hela
försiggår i de norra orterna på kortare tid än i de södra, så skulle
häraf dock ingalunda följa, att ungarne redan under sommarens lopp,
vid jagttidernas inträdande, samtidigt inom hela landet nå sin fullä
utveckling (jemför sid. 38 och 63 af komiterades motiver). Hvad
komiterade till stöd härför anfört, torde icke vara tillräckligt utredt;

särskildt erinras, att mygglarver, såsom lefvande i vatten, icke kunna
för hönsfoglarne, som ju icke lefva i vatten, vara af någon synnerlig
betydelse som födoämne. Ej heller torde erfarenhetens utslag, som,
enligt hvad komiterade sj elfva uppgifva, är långt ifrån enstämmigt,
kunna åberopas för komiterades åsigt härutinnan. Exempelvis erinras
om de uttalanden från skogstjenstemännen i Gfefleborgs län, hvilka
här ofvan relaterats. Huru som helst finner styrelsen icke af den utredning,
komiterade lemnat, anledning frångå den hittills såsom rigtig
ansedda uppfattningen, att årsafvelns utvecklingsperioder inom olika
landsdelar infalla på olika tider. Styrelsen anser derföre zonindelningen
vara i princip rigtig. Frågan är då i hvad mån denna princip ur
kontrollsynpunkt bör lem nas å sido.

I detta hänseende erinras, att, då det med undantag för vissa
fall nu gällande förbudet om försäljning och forsling under förbjuden
tid af fridlyst vildt genom svårigheter vid kontrollen visat sig nära
nog betydelselöst, komiterade i § 4 af förslaget till jagtstadga föreslagit
absolut förbud mot sådan försäljning och forsling efter förloppet af
någon viss kort tid från jagttidens utgång. Då för en effektiv tillsyn
öfver efterlefvanden af ett sådant förbud, emot hvilket styrelsen för
sin del icke har något att erinra, erfordras en viss likformighet i
jagttiderna, måste följaktligen i större mån än tillförene tagas hänsyn
härtill, så vidt nemligen förenligt är med den för fridlysningsterminernas
bestämmande ännu vigtigare grundsatsen, att villebrådet skyddas under
parningstiden och medan ungarne äro späda äfvensom att hinder ej
onödigtvis lägges för detsammas tillgodogörande.

Utgående från dessa synpunkter ser styrelsen sig icke kunna
biträda komiterades förslag till jagttider för gräsand med flere änder
och beckasin, utan anser de nuvarande tre jagtzonerna för dessa fogelarter
böra bibehållas, dock så att till den norra zonen lägges Vester -norrlands län samt att jagttiden i enlighet med komiterades förslag
inom de fyra sydligaste länen tager sin början först den 16 juli. Om
jagtzonerna blifva två, såsom komiterade föreslagit, eller bibehållas i
sitt nuvarande antal, som är tre, torde vara temligen likgiltigt för
kontrollen öfver vildthandeln, enär jagttiderna sluta samtidigt vid årets
utgång och begynnelseterminerna inträffa i juli, då längre transporter
af vildt i anseende till då rådande värme ej lära förekomma. Skulle
derjemte för erhållande af jemn datum jagttiden för den mellersta
zonen taga sin början den 20 juli, i stället för den 21 juli, såsom nu
är stadgadt, torde icke, oaktadt jagttiderna äro förlagda hvarken till

början eller midten af månaden, någon som helst svårighet för tillämpningen
uppstå. Långt vigtigare än genomförandet af den ur redaktionssynpunkt
tilltalande hel- och halfmånadsprincipen synes här vara, såväl
å ena sidan att ej jagträttsinnehafvare genom jagttidens framflyttande
inom den mellersta zonen till den 1 augusti beröfvas det enda tillfället,
de nu hafva, att under dagarne näst efter den 20 juli, då ungarne
nyss blifvit flygfärdiga, draga nytta af villebrådet, innan det flyttar
till platser, der det är oåtkomligt, som ock å andra sidan att ej genom
begynnelseterminens bestämmande så tidigt som till den 16 juli det
af komiterade befarade, å sid. 65 omnämnda jagtmissbruket må å vissa
orter inom denna zon befrämjas. Häraf framgår, att tidsskilnaden
mellan midten och början eller slutet af en månad är allt för stor, för
att den ofvannämnda principen må kunna utan undantag genomföras,
med mindre olägenheter af betänklig art uppstå.

Beträffande svan kan det med skäl ifrågasättas, huruvida ej det
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Christianstads län anförda
förhållandet bör föranleda jagttidens utsträckande med 15 dagar eller
till och med den 15 mars.

I fråga om ejderjagten anser styrelsen, i motsats mot komiterade,
att giltiga skäl föreligga för särskilda bestämmelser i fråga om ostkusten
och vestkusten; och får styrelsen — åberopande hvad Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län härutinnan anfört och
med erinran att inom Göteborgs och Bohus län och inom Hallands län
å kuststräckan mellan Hålsunds udde i vester och gränsen mellan Örmevalla
och Lunda socknar i öster ejdern nu till och med år 1900 enligt
nådiga kungörelsen den 13 mars 1896 endast får skjutas under december
och januari månader — hemställa, att ejderjagt må vid kusterna af Göteborgs
och Bohus län, Hallands och Malmöhus län samt vid vestra
kusten af Christianstads län vara tillåten endast under november,
december, januari och februari månader.

Vid ostkusten anser styrelsen, lika med Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands län, jagten böra regleras i enlighet
med de grunder, som blifvit framstälda i den af bemälda myndighet
åberopade, handlingarne bifogade skrift. Jagttiderna skulle enligt
det i berörda skrift framstälda förslag visserligen icke blifva förlagda
till månadens början eller midt, men, då detta icke enligt den rörande
ejderns förekomst lemnade, efter styrelsens mening, fullt tillförlitliga
utredningen skulle låta sig göra utan åsidosättande af berättigade
intressen, torde berörda omständighet icke böra verka hindrande för
förslagets godkännande. Det torde dock beträffande detta förslag vara

lämpligare, att jagttiden i stället för fridlysningstiden komme att sluta
med jemnt datum. I norrland har ejderjagten icke på långt när samma
betydelse som i de sydligare länen vid ostkusten, hvarföre densamma
utan olägenhet synes kunna rättas efter hvad som för dessa senare län
funnits vara lämpligast. Styrelsen får fördenskull hemställa, att jagttiden
för ejder vid kusten af Östersjön till och med Christianstads läns
dervarande kust bestämmes från och med den 20 maj till och med den
20 april; dock att gammal ejderhona (åda) samt årsunge af ejder må
jagas först från och med den 1 september.

I fråga om öfriga dykänder får styrelsen erinra, att Vesterbottens
läns landsting i underdånig framställning om dessa foglars hedning
anförde, att sådan vore af behofvet påkallad genom det i lappmarken
allmänt förekommande vårskyttet och den i häckningshålkar bedrifna
äggtägten; samt har efter inhemtande af öfriga landstings äfvensom
länstyrelsers och skogstjenstemäns utlåtanden, i hvilka utlåtanden öfvervägande
antalet af nämnda korporationer, myndigheter och tjenstemän
uttalat sig för behofvet af dykändernas skyddande, ett stadgande i
sådant syfte tillkommit i enlighet med vetenskapsakademiens af styrelsen
biträdda förslag genom nådig kungörelse af den 26 mars 1897. En
bidragande orsak till fridlysningen var ock klagan öfver, att i vissa orter
i synnerhet inom lappmarken bedrefves under skydd af den tillåtna dykandsjagten
vårskytte äfven å gräsänder, hvarigenom dessa i hög grad
decimerades.

Hvad nu komiterades förslag till fridlysning af dessa foglar beträffar,
får styrelsen endast anmärka, att, då begynnelseterminerna för jagten
böra stå i öfverstämmelse med den för gräsänder, ändring bör ske i
enlighet med hvad styrelsen i fråga om dessa foglar hemstält.

Komiterades förslag till jagttider för hjerpe, ripa, tjädertupp och
orrtupp, anser sig styrelsen deremot kunna biträda. Visserligen medför
en för hela riket gemensam begynnelsetermin i anseende till ungarnes
olika utveckling olägenheter, men dessa olägenheter torde, vid det förhållandet
att komiterades förslag förutsätter jagttidens framflyttande
inom de två nordligaste länen endast några få dagar, icke kunna blifva
af någon större betydenhet och torde möjligen uppvägas af fördelar ur
kontrollens synpunkt.

Hvad den af komiterade föreslagna tiden för jagt å tjäder och
orrhönor beträffar, har styrelsen emot detta förslag intet att erinra i
fråga om Svea- och Götaland. I Norrland åter äro i anseende till dervarande
förhållanden särskilda bestämmelser för könen mindre behöfliga
och lämpliga. Jagten utöfvas här, om man tager landsdelen i sin helhet

i betraktande, förnämligast med skällande hund af allmogejägare under
senhösten och förvintern. Skogsfogeln erhåller nemligen i de glest befolkade,
_ vidsträckta skogstrakterna sitt egentliga värde först sedan konstant
kyla inträffat, så att fogeln kan nedfrysas, bevaras och försändas. Sedan
de ödande fångstredskapen i större delen af Norrland blifvit förbjudna,
och då bruket af dessa redskap, på sätt styrelsen under § 7 härnedan
föreslagit, bör och utan olägenhet kan ytterligare inskränkas, finnes
enligt styrelsens mening icke anledning inskränka den norrländska fogeljagten,
genom hvilkens utöfvande under ofvan anförda förhållanden vildstammens
bestånd, vare sig för skogsfogeln i allmänhet eller särskildt
i fråga om tjäder och orre, icke kan äfventyras. Vid det ofvannämnda
skyttet af »träande» fogel torde ock mången gång svårighet uppstå för
skytten att skilja mellan könen. Då derjemte, på sätt i Vest ernorr lands
läns. jagtvårdsförenings, af Eders KongL Maj:ts befallningshafvande i
länet åberopade utlåtande påvisats, den föreslagna separatbestämmelsen
för jagt å hönor skulle medföra väsentliga olägenheter för vildthandeln,
hemställer styrelsen, att jagttiden för tjäderhöna och orrhöna bestämmes
för hela Norrland till tiden från och med den 16 augusti till och med
februari månads utgång.

I fråga om rapphöns torde den af komiterade för Malmöhus,
Christianstads och Hallands län föreslagna jagttiden äfven böra gälla
för Gotlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, i hvilka län snöförhållandena
på hösten torde vara lika med dem i de först nämnda länen.

Beträffande jagttiden för morkulla, torde, vid det förhållandet att
annat skäl för den af komiterade föreslagna ändringen i begynnelseterminen
icke anförts, än att jagttiderna i allmänhet utan undantag
böra börja och sluta vid månadens ingång eller midt, och ändringsförslaget
således icke är grundadt på något verkligt behof, såsom fogelns
minskade förekomst eller dylikt, det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida
tillräcklig anledning förefinnes att afkorta tiden för en såsom oskadlig, men
nöjsam ansedd jagt. Om för erhållande af jemnt datum för begynnelseterminen
den nuvarande jagttidens början den 11 maj skulle framflyttas
till den 12 maj, torde redaktionsintresset vara fullt tillgodosedt. Styrelsen,
som i öfrigt icke bär något att erinra emot komiterades förslag,
hemställer derföre, att jagt å morkulla varder tillåten från och med den
12 maj till och med den 31 december.

Ehuru komiterade medgifva betydelsen ur humanitär synpunkt af
fredning under häckningstiden äfven af andra foglar än de egentligen
jagtbara, särskildt småfoglarne, hafva komiterade icke ansett sig böra i sitt
förslag intaga en dylik ''bestämmelse på den grund, att något förföljande

eller ofredande af dessa foglar icke inom vårt land i någon nämnvärd
grad eger rum och att i allt fall en fridlysningsbestämmelse, med hänsyn
till svårigheten att öfvervaka densammas efterlefnad, skulle komma
att visa sig föga effektiv, helst den icke skulle kunna göras verksam
mot minderåriga, hvilka äro de, som i första rummet kunde antagas
förgå sig uti ifrågavarande hänseende.

I anledning häraf får styrelsen anmärka, att, om än den inom
landet förekommande jagt och fångst af småfoglar jemte dessas ofredande
eller förföljande i öfrigt icke är den enda anledningen till den
minskning i deras förekomst, som man under senare tider iakttagit,
utan orsaken till dessa foglars gradvisa aftagande till större delen bör
sökas i den förföljelse, för hvilken de under sina flyttningsfärder och
vinteruppehåll äro utsatta i de sydeuropeiska länderna, frågan om småfoglarnes
fredande under häckningstiden, såsom varande i princip rigtig,
icke bör undanskjutas, sedan frågan nu erhållit ett nytt uppslag derigenom,
att med hänsyn till sådana foglars nytta för jordbruket förslag
om internationella överenskommelser om deras skyddande blifvit väckt.
Det torde numera anses vara obestridt, att åtminstone större delen af
de under benämningen småfoglar sammanfattade arter äro nyttiga
bundsförvandter åt åkerbrukaren, skogshushållaren och trädgårdsodlaren
i dessas strid mot insekters skadegörelse. Styrelsen har derföre ock i
fråga om Sveriges deltagande i en internationel konvention i ofvanberörda
syfte redan i underdåniga utlåtanden af den 14 december 1896
och den 16 oktober 1897 tillstyrkt ett sådant deltagande och formulerat
de fridlysningsbestämmelser, som styrelsen ansåg borde inrymmas i
svenska jagtstadgan. Om än en sådan allmän konvention ännu icke
kommit till stånd, torde likväl skyddsåtgärder för dessa foglar, såsom
redan skett i Danmark, vara att efterhand förvänta, och synes det styrelsen
ej vara lämpligt, om i vårt land, som framför åtskilliga andra
finge stort gagn af småfogelsskyddet i de sydligare länderna, införandet
af lagbestämmelser i samma syfte längre uppskötes. Styrelsen får derföre,
under erinran att den anmärkta svårigheten för kontrollen öfver
en sådan lagbestämmelses efterlefnad torde minskas, derest det under
§ 15 af komiterade föreslagna stadgande vinner godkännande, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med sitt ofvanberörda förslag af den 14 december
1896, till hvars motiver styrelsen i öfrigt får hänvisa, hemställa, att
följande punkt måtte i jagtstadgans § 1 mom. 1 intagas.

»Stare och annan småfogel: från och med den 1 september till
och med februari månads utgång; dock att gråsparf, pilfink, törnskata,

nötskrika, lofskrika, kråka, skata och korp äfvensom, inom trädgård,
trast och domherre må fritt skjutas eller fångas under alla tider af året.

Sammanfattas de ändringar, styrelsen här ofvan föreslagit i fridlysningsbestämmelserna
för foglar, erhåller förslaget till jagttider följande
lydelse:

hjerpe, ripa, tjädertupp och orrtupp: från och med den 16 augusti till
och med februari månads utgång;
tjäderhöna och orrhöna:

i de norrländska länen från och med den 16 augusti till och
med februari månads utgång;

i öfriga delar af riket från och med den 16 augusti till och
med den 31 oktober;
rapphöns:

i Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Hallands samt Göteborgs
och Bohus äfvensom Gotlands län från och med den 16 september
till och med den 15 november;

i öfriga delar af riket från och med den 16 september till
och med den 31 oktober;

fasan: från och med den 16 oktober till och med den 31 januari;
morkulla: från och med den 12 maj till och med den 31 december;
gräsand, skedand, bläsand, årta, kricka, stjertand, snatterand, grafand,
brunand och beckasin:

i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län från och
med den 16 juli till och med den 31 december;

i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands
län från och med den 1 augusti till och med den 31 december;

i öfriga delar af riket från och med den 20 juli till och med
den 31 december;

svan: från och med den 1 augusti till och med den 15 mars;
ejder:

vid kusten af Östersjön till och med Christianstads läns dervarande
kust från och med den 20 maj till och med den 20
april, dock att gammal ejderhona (åda) samt årsunge af ejder
må jagas först från och med den 1 september;

vid kusterna af Göteborgs och Bohus län, Hallands och Malmöhus
län samt vid vestra kusten af Christianstads län från och
med den 1 november till och med februari månads utgång;
svärta, sjöorre, knipa, vigg och bergand:

i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län från
och med den 16 juli till och med den 30 april;

i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands
län från och med den 1 augusti till och med den 30 april;

i öfriga delar af riket från och med den 20 juli till och med
den 30 april;

stare och annan småfogel: från och med den 1 september till och med
februari månads utgång, dock att gråsparf, pilfink, törnskata,
nötskrika, lofskrika, kråka, skata och korp äfvensom, inom trädgård,
trast och domherrar må fritt skjutas eller fångas under
alla tider af året.

§ 2.

Emot andra mom. af denna paragraf är af Eders Kongl Maj:ts
befallningshafvande i Upsala län anmärkt, att vissa uttryck deri, såsom
»nyttigt vildt», »studier», »annat nyttigt ändamål» äro alltför obestämda
samt att hela mom. vore af ringa praktisk betydelse, hvarföre detsamma
synts Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kunna borttagas, hvaremot
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterås län funnit
samma stadgande icke erbjuda tillräckligt korrektiv mot skolungdomens
klandervärda plundringslust.

Derest de foglar, som hänföras under benämningen småfoglar
blefve, på sätt styrelsen hemstält, fridlysta under häckningstiden och
under ungarnes uppväxt, anser styrelsen det nu ifrågavarande momentet
blifva utan praktisk betydelse och derföre kunna helt och hållet
uteslutas. Skulle de nämnda fogelarterna emellertid icke komma att
fridlysas, torde momentet böra qvarstå, dock med den ändring, att, om
undantag önskas i särskildt fall för studier eller annat nyttigt ändamål
från förbudet, ansökan derom må göras hos vederbörande länsstyrelse,
föreståndare för zoologiskt museum vid rikets universitet eller högskolor
eller hos vederbörande intendent vid zoologiska riksmuseum, hvarom
bestämmelse då torde intagas i § 5.

Sista delen af momentet, nemligen »der det ej sker för studier
eller annat nyttigt ändamål», hvilken bestämmelse kan föranleda missbruk,
skulle till följd af ofvannämnda ändring bortfalla.

§ 7-

Den djurfångst medelst giller och snaror, som afses i första momentet
af denna paragraf, liksom i sista momentet af § 16 af nu gällande
jagtstadga, har af ålder såsom näringsfång varit bruklig i landet och var

ännu enligt sistnämnda stadgas ursprungliga ordalydelse tillåten inom
hela riket. Fångstmetoden befans dock efterhand allt för ödande på
villebrådstillgången samt förkastlig ur humanitär synpunkt, hvarföre
fångsten medelst snaror och giller, i den mån den förlorade sin betydelse
som näringsfång,'' allt mer inskränktes och förbjöds, nemligen år
1869 i södra och mellersta delarne af landet, år 1885 i Gefleborgs län,
år 1891 i Kopparbergs län samt 1895 i Vesternorrlands län äfvensom
i Vesterbottens och Norrbottens län nedanför lappmarken, så att denna
fångstmetod nu är tillåten endast i Jemtlands län samt de två nordligaste
länens lappmarker.

Som ej mindre skogstjenstemännen i de tre nordligaste länen än
äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands och Vesterbottens
län upplyst, att djurfångst inom Jemtlands län äfvensom inom
lappmarken nedanför odlingsgränsen ej längre är något näringsfång för
dessa orters bofasta innevånare, hvilka numera hafva helt andra förvärfskällor
till sitt förfogande, synes tiden vara inne att jemväl i dessa landsdelar
förbjuda den ur flera synpunkter icke tidsenliga fångstmetoden
medelst snaror och finare giller.

Styrelsen hemställer derföre, att § 7 måtte erhålla följande ändrade
lydelse: »Snaror eller finare giller må icke för fångande af vildt
begagnas utom de ofvanför odlingsgränsen belägna delarne af Vesterbottens
och Norrbottens läns lappmarker och ej heller der under tider,
då hare och skogsfogel äro fridlysta».

Beträffande stadgandet i paragrafens tredje stycke är anmärkt, att
»jagt vid bloss» vore otydligt och att, om meningen vore att förbjuda
jagt vid allt konstgjordt ljus, sådant borde tydligt uttryckas. Då emellertid
»jagt vid bloss» är en teknisk term, som icke kan misstydas, anser
styrelsen förtydligande obehöfligt.

§ 8.

Med åberopande af hvad styrelsen anfört angående jagttidernas
början i fråga om gräsand med flere änder och beckasin, hemställer
styrelsen, att senare delen af denna paragrafs första moment erhåller

följande ändrade lydelse, nemligen: »dels vid stränder ------

och å kärrmark från och med den 1 augusti i Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands och Vesternorrlands län, från och med den 16 juli i Malmöhus,
Christianstads, Hallands och Blekinge län samt från och med den
20 juli i öfriga delar af riket.»

§ 14-

Hvad rörande § 26 af förslaget till lag om rätt till jagt af styrelsen
blifvit anfördt, gäller ock om denna paragraf, hvadan styrelsen
hemställer om enahanda ändring i denna paragraf, som styrelsen föreslagit
rörande § 26 i berörda lagförslag.

§ 17-

Rörande det i 2 momentet af denna paragraf föreslagna stadgandet
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anmärkt, har
att den nu gällande föreskriften har afgjordt företräde, både derföre att
det synes origtigt, att jagträttsinnehafvaren skall njuta någon förmån
af en handling, som, begången af honom sjelf, är lagstridig, och derföre
att det icke synes billigt, att åklagaren, hvilkens åtgöranden i båda
fallen äro enahanda, skall i ena fallet gå miste om en uppmuntran, som
han åtnjuter i det andra. Fall kunde ock enligt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes mening lätteligen tänkas, då, oaktadt de garantier
deremot, komiterade sökt uppställa, denna jagträttsinnehafvaren tillerkända
rätt kan föranleda missbruk. Att den norska och finska lagstiftningen
tilläfventyrs komme att i detta hänseende skilja sig från den
svenska, syntes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunna
föranleda någon olägenhet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har
jemväl ansett ifrågavarande bestämmelse olämplig, då med skydd deråt
en jagträttsinnehafvare lätt skulle kunna bereda sig obehörig fördel
genom att låta andra fälla villebråd å hans mark under förbjuden tid.

Skogstjenstemännen i de delar af landet, der olofligt elgskytte
ofta förekommer, nemligen i Norrland, hafva uttalat sig i samma riktning
som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Särskilt har framhållits,
att sådant olofligt skytte skulle af det föreslagna stadgandet befordras.
Det vore, uppgifves det, en lätt sak för en skogsbo, att sjelf eller genom
närbeslägtad och således ej vittnesgild person på egen mark fälla elg
under förbjuden tid och, sedan spår och bevisningsmedel undanröjts, i
vittnens närvaro sätta sig i besittning af villebrådet. Vidare har det
anförts, att risken att vid åtal af olofligt elgskytte få betala eu mängd
vittnen, i anseende till svårigheten att anskaffa bevisning, voro stor,
men utsigten att få utgifterna betäckta af bötesandelar mycket liten,

enär det vore sällsynt undantag, att en tjufskytt icke ordnade det så,
att bötesbeloppet förvandlades till fängelse. I anledning häraf vore det
nödigt, att åklagaren hädanefter liksom hittills åtminstone hade att tillgå
det förverkade djuret eller dess värde. Äfven har det upplysts, att i
vissa orter förfarits så, att, när i följd af bristande bevisning åtal ej
kunnat anhängiggöras, försäljningsmedlen för det förverkade villebrådet
inlevererats till vederbörande länsstyrelse.

För egen del får styrelsen anföra, att styrelsen biträder Eders
Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvandes och skogstjenstemännens
mening derutinnan, att den i 2 momentet af komiterade föreslagna
bestämmelsen, såsom olämplig, bör utgå och den nu gällande bibehållas.
Denna bestämmelse synes styrelsen icke innebära någon obillighet mot
jagträttsinnehafvaren, som det ju står öppet, att, om han vill stå risken
och besväret, sjelf uppträda såsom åklagare och i sådan egenskap
komma i besittning af det förverkade villebrådet eller dess värde; och
om, der af någon anledning åtal ej kan komma till stånd, det förverkade
villebrådet, derest det är å enskilds mark fäldt, försäljes och, såsom bruket
är i vissa orter enligt hvad skogstjenstemännen upplyst, försäljningsmedlen
till länets ränteri inlevereras, vore den af komiterade framhållna
oegentligheten undanröjd. Försäljningsmedlen synas styrelsen böra tillfalla
landstingskassan i det län, der villebrådet är fäldt, för att användas
för samma ändamål som jagtpassafgifter. Styrelsen hemställer derföre,
att moment 2 erhåller samma lydelse, som den i ämnet nu gällande bestämmelsen,
med ett tillägg i ofvan angifvet syfte.

Rörande de paragrafer, som här ofvan icke blifvit särskildt omnämnda,
har styrelsen ej något att erinra.

Stockholm den 7 februari 1899.

Underdånigst:

F. CL:SON WACHTMEISTER,

EDWARD KINBERGt. J. O. af ZELLÉN. J. MEVES.

E. G. Sundberg.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 1 sistlidne juli har vetenskapsakademien
blifvit befald att inkomma med underdånigt utlåtande öfver
de bestämmelser rörande jagttider, som förekomma i ett af särskilda
komiterade uppgjordt förslag till förnyad jagtstadga.

Till åtlydnad häraf får akademien, som inliemtat yttrande i ämnet
af sina ledamöter f. d. kommendörkaptenen friherre C. J. A. Skogman
och professorn F. A. Smitt, härmed öfverlemna detta hennes komiterades
betänkande, hvilket hon för sin del gillat och såsom uttr}''ck för sina
egna åsigter i ämnet antagit, hvarjemte remisshandlingarne återställas.

Stockholm den 14 september 1898.

På vetenskapsakademiens vägnar

Underdånigst:

VETT WITTROCK.

n. y. preses.

D. G. Lindhayen.

Till Kongl. vetenskapsakademien.

Genom remiss af den 20:de sistlidne juli har kongl. vetenskapsakademien
infordrat utlåtande af undertecknade angående ett från kongl.
finansdepartementet till akademien remitteradt förslag till förnyad jagtstadga
i hvad uti densamma afhandlas de för särskilda slag af vildt
föreslagna fredningstider; och få vi med remisshandlingens återlemnande
härmed vördsamt afgifva följande utlåtande.

öfver detta ärende och dermed sammanhängande frågor liar akademien
redan förut, i underdånig skrifvelse af den 8 mars 1876, afgifvit
ett utförligt utlåtande, i hvilket de naturhistoriska grunder anföras,
som böra vara ledande vid lagstiftning om frednings- och jagttider.
Akademien föreslog der, att såväl elg som vildren borde fredas under
deras parningstider. Detta förslag har af de kongl. komiterade icke
beaktats, hvarom vi anse oss böra erinra. Emellertid har erfarenheten
visat, att de lagliga bestämmelserna om högvildtets fredningstider tidt
och ofta ändrats för någon särskild del af riket, vanligen i följd af
derom gjord underdånig framställning, föranledd vare sig deraf, att
under jagt flera djur blifvit fälda, än som synes förenligt med vildnadens
bestånd, eller att densamma blifvit illa åtgången genom sjukdom
bland djuren eller svår väderlek under vintern. Derför kan ock
synas, som om de allmänna bestämmelserna ej vore af den vigt, att
någon särskild framställning i denna fråga kan vara erfordelig. Vi
anse oss blott böra påpeka förhållandet.

Vid de föreslagna fredningstiderna för skogsfogel samt för hare
och rapphöns är intet att erinra; icke heller beträffande dykänder,
beckasiner eller morkullor.

Att förekomsten af dessa sistnämnda under de sista årtiondena

varit stadd i en starkt fortgående nedgång, har troligen icke sin orsak
i någon här i Sverige förekommande sträng förföljelse, vare sig genom
vårskytte på drag eller skytte för hönshund höstetiden, om än förr de
till södra Sverige om våren anlända kullorna stundom voro utsatta för
dylik. Den verkande orsaken synes snarare ligga i de årligen anstälda
nederlagen på dessa foglar under deras vintervistelse i södra Europa,
särskild! Balkan-halfön, samt i Mindre Asien, nästan uteslutande anstälda
af engelska sportsmän medelst klappjagt i de vidsträckta busksnåren
på bergens sluttningar, hvarom man i engelska jagttidningar tidt och
ofta finner uppgifter, huru foglar fälts i hundratal — ja tusental, ofta
nog utan att komma till gagn för någon. Under sådana förhållanden
lär hos oss föga eller intet vara att förvänta i afseende på tillväxt i
morkulleståndet genom hvilka fredningsbestämmelser som helst.

Beträffande fredningstiden för den egentliga gräsanden — Anas
Boschas — och hans samslägtingar anse vi oss deremot böra göra vissa
påminnelser.

Fredningstidens slut är i det nya förslaget för dessa foglar framskjutet
från den nuvarande tidpunkten, den 10 juli, för Skåne, Halland
och Blekinge till den 15 samma månad, eller fem dagar, för det öfriga
riket till den 31, eller 21 dagar. Att sålunda alla Svea och Göta rikes
öfriga landskap blifvit i klimatförhållanden och deras inverkan på det
vilda stälda i jemnbredd med Norrbotten och dess lappmark, kan icke
annat än förefalla öfverraskande, att icke säga mera. Visserligen har
i ett utlåtande af den 6 juni 1888 kongl. vetenskapsakademien yttrat
sig om en framställning af Gefleborgs läns landsting om fredningstidens
för dessa fogelarter utsträckning till och med den 20 juli, densamma
som nu föreslås för hela landet utom de tre nyss nämnda provinserna,
äfvenså om en dylik från Vesterbottens och Norrbottens läns
respektive landsting om framskjutning till och med den.31 juli; men
att denna sistnämnde tidpunkt skulle sättas i fråga för hela landet,
utom de tre gynnade landskapen, derpå torde väl ingen, vare sig jägare
eller annan, hafva tänkt, förrän den senaste komiténs ledamöter framkommit
med sitt förslag.

Af de till nämnda slag, s. k. gräsänder, hörande arter häcka i
Sveriges mellersta och södra landskap, utom den redan nämnda stora
gräsanden, hufvudsakligen årtan och krickanden. Skedanden och snatteranden
förekomma endast ganska sparsamt; likaså torde af bläsanden
(A. penelope) och stjertanden (A. acuta) i allmänhet endast få träffas
häckande derstädes. Begge de senares rätta häckningsorter ligga långt
norrut ; de förefinnas talrikt, bläsanden i synnerhet, ända bort i landets

nordligaste delar, kring Muonio elfs öfra lopp, äfvenså krickanden, medan
gräsanden, i öfrigt talrik äfven i Norrbotten, knappast anträffas längre
norrut än omkring Muonioniska, på latitud 68° och omkring 800 fot
eller 240 meter öfver hafvet. Först fram i augusti träffar man i mellersta
Sverige bläsanden i något större antal; stjertanden vanligen
ganska sparsamt. Hvad dessa beträffar, har således fredningstidens
förlängning till juli månads utgång ingen synnerlig betydelse för der
bosatte jägare, om än, efter hvad komiterade anfört, den tyckes alldeles
öfverflödig.

Annorlunda ställer sig förhållandet i afseende på den egentliga
stora gräsanden. Förlängningen af dennes fredande till juli månads
utgång skall tvifvelsutan högst väsendtligt beröfva befolkningen i Svea
och Göta rikes landskap den dem tillkommande rättmätiga andelen af
jagten på denna fogel, till fördel för de tre gynnade länen, främst
Skåne, der andskarorna temligen oberörda kunde fram på hösten samlas
för att å dervarande smärre vattendrag lätt åtkommas af ortens många
jagtvänner.

Om man frånräkna!'' ett eller annat år, då is qvarlegat på inlandsvattnen
långt fram på våren, äfvenså någon andkull, som af en eller
annan anledning blifvit sent lagd, så torde, icke allenast i hela mellersta
Sverige, utan äfven ett godt stycke upp i Norrland ungänderna vid
juli månads utgång länge nog varit flygvuxna och för många af dem
äfven gälla, hvad som i förslaget å sid. 65 blifvit anfördt, nemligen
att de från kläckningsplatserna dragit sig ut i de större vattnen, der de
äro, om icke oåtkomliga, såsom å nämnda ställe yttras, åtminstone
svåråtkomliga. Visserligen kan man då under stakning utmed större
vassar få göra åtskilliga flygtskott, men användningen af detta jagtsätt
utvisar ju, att ungfoglarne äro fullt utbildade. Ända så långt norrut
som i de nedre delarne af Torneå eif, i de späka breda sträckorna
nedanför Öfver Torneå åt Hietaniemi, kan man ett stycke fram i augusti
få se rätt storvuxna svåråtkomliga gräsandflockar, ehuru längre åt norr,
vid Muonio eif och 3—400 meter öfver hafvet, de der kläckta änderna,
såsom redan är nämndt, mest bläsänder, icke äro fullt uppvuxna.

Vi anse oss således kunna på goda och giltiga skäl förorda, att
den för de tre förutnämnda landskapen föreslagna tiden för öppnande
af jagten å gräsänder af alla slag, nemligen den 16 juli, fastställes
äfven för samtliga länen i Svea och Göta rike samt, hvad Norrland
beträffar, derjemte för Gefleborgs och Vesternorrlands län. Då, hvad
Vesterbottens och Norrbottens län beträffar, länens landsting sjelfmant
föreslagit fredning för änder till juli månads utgång, torde för dessa

län denna tidpunkt böra fastställas, i sådant fall äfven för Jemtlands
län, der klimatet är hårdare och i följd deraf foglarnes häckningstid
senare än i de förut nämnda begge länens kustbygder.

Stockholm den 10 september 1898.

C. SKOGMAN.

F. A. SMITT.