KONGI, DOMÄNSTYRELSENS (Statens offentliga utredningar 1894:1)

KONGI, DOMÄNSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

JORDBRUKSLÄGENHETSKOMITÉNS DEN 23 NOVEMBER 1892
AFGIFNA FÖRSLAG TILL STYCKNING OCH FÖRSÄLJNING
AF VISSA JORDBRUKSDOMÄNER m. m.

STOCKHOLM

1BAAC MARCU8’ BOKTK.-AKTIKBOLAS.
1893.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den IG sistlidne December bär Eders Kongl.
Maj:t till Domänstyrelsen öfverlemnat af den så kallade Jordbrukslägenhetskomitén
den 23 förutgångne November afgifvet underdånigt betänkande
innefattande förslag:

dels till styckning och försäljning af vissa jordbruksdomäner,

dels till torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling tjenliga
sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse derå af mindre jordbrukslägenheter
och

dels till upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga trakter inom
Vesterbottens och Norrbottens län, hvarjemte i samma betänkande meddelats
yttrande beträffande en till komitén remitterad, af Vesterbottens
landsting hos Eders Kongl. Maj:t gjord framställning om upplåtelse
under eganderätt af lägenheter om 5 till 10 tunnlands areal å till sädesodling
tjenlig mark å kronömarkerna inom nämnda län; och har Eders
Kongl. Maj:t anmodat Styrelsen att, efter att från Eders Kongl. Maj ds
Befallningshafvande i rikets samtliga län hafva inhemtat yttranden,
hvilka borde afgifvas före den 1 sistlidne Februari, inkomma med eget
underdånigt utlåtande öfver berörda komitébetänkande.

Med öfverlemnande af de i följd häraf från Eders Kongl. Maj ds
Befallningshafvande infordrade yttranden får Domänstyrelsen till en början
här upptaga det uti komitébetänkandet intagna förslag angående styckning
och försäljning af vissa jordbruksdomäner, af Komitén sammanfattadt
uti följande punkter:

l:o) att styckning antingen i sin helhet eller delvis till bostadstomter
eller Smärre jordbrukslägenheter måtte få ega rum af sådana
jordbruksdomäner, som äro belägna i närheten af stad, köping, jernvägsstation
eller större industriel inrättning och der för en befintlig eller
påräknelig arbetarebefolkning behof af egna bostäder kan anses förefinnas
;

2:o) att afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter jemväl måtte
tillåtas från jordbruksdomäner, ej mindre der sådana afsöndringar till
följd af domänens saknad af byggnader eller vissa egors mera aflägsna
belägenhet från stamhemmanet göra sådant särskildt lämpligt, utan äfven
i alla de fall i öfrigt, der sådana afsöndringar utan egentlig skada eller
olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande kunna anses böra
eg a rum;

3:o) att förslag till dylika styckningar eller afsöndringar måtte
uppgöras i sammanhang med den uppskattning af jordbruksdomäner,
som före deras försäljning eller förnyade utarrendering eger rum, dervid
uppskattning särskildt af de till styckning eller afsöndring föreslagna
lägenheterna jemväl borde ske;

4:o) att, der det uppgjorda förslaget till styckning eller afsöndring
blifvit af Domänstyrelsen godkändt och Eders Kongl. Maj:t lemnat. sitt
samtycke till försäljningen, de lägenheter, som äro bebygga med enskild

person tillhörande hus, måtte i första hand hembjudas denne till inlösen
mot det lägenheten åsätta försäljningsvärdet;

5:o) att öfriga lägenheter, äfvensom de med enskild person tillhöriga
byggnader försedda sådana, måtte, der anbud om inlösen ej antages,
å otfentlig auktion till den högstbjudande försäljas, så framt icke
Eders Kongl. Maj:t för något särskilt fall skulle bestämma, att ett
till styckning i bostadstomter afsedt område skall mot uppskattningsvärdet
till kommun eller för parcelleringen bildadt konsortium öfverlemnas; 6:o)

att för köpeskillingen ej skulle fordras annan säkerhet än inteckning
i den sålda lägenheten;

7:o) att för de lägenheter, hvarå saknas byggnader, sådant anstånd
med köpeskillingens erläggande måtte medgifvas, att endast en tiondedel
deraf betalas kontant och derefter eu tiondedel under hvart och ett af
de följande nio åren, dock med vilkor, att, om lägenheten ej före utgången
af det femte året blifvit med bostad och, der så erfordras, med
för lägenhetens skötsel nödiga byggnader i öfrigt försedd, ogulden köpeskilling
då skall anses till betalning genast förfallen;

8:o) att deremot i öfriga fall nu gällande betalningstid tillämpas;

9:o) att Eders Kongl. Maj:t, derest hvad sålunda föreslagits i nåder
gillas, måtte äska Riksdagens medgifvande att under ofvanberörda vilkor
låta stycka eller göra afsöndringar från sådana jordbruksdomäner, som
dertill kunna finnas lämpliga, och derefter låta de sålunda bildade lägenheterna
försäljas; samt

10:o) att för sålunda försålda lägenheter inflytande köpeskillingar
böra användas på samma sätt som köpeskillingarne för andra försålda
jordbruksdomäner; dock att kostnaderna för ifrågakommande styckning
och afsöndring skola med desamma i främsta runnnet bestridas.

Det sålunda framstälda förslag har Landshöfdingeembetet i Stockholms
län förklarat sig finna särdeles välbetänkt och värdt att till bifall förordas,
om ock vid tillämpningen, hvad länet anginge, i hufvudstadens
närhet till följd af särskilda förhållanden styckning och försäljning af
kronodomäner borde fortfarande såsom hittills försiggå med mycken varsamhet;
hvad åter anginge de af Komitén föreslagna köpevilkor, har
Landshöfdingeembete t, som i likhet med Komitén ansåge annan säkerhet
än inteckning för den obetalda delen af köpeskillingen ej böra fordras,
erinrat, att den del deraf, i vissa fall i och i andra xb, som enligt förslaget
skulle kontant gäldas först vid tillträdet, syntes, der försäljning
skedde å offentlig auktion till enskild person, böra redan dervid aflemnas,
med rättighet dock för inropare att i stället för sålunda bestämd hand -

penning, som skulle återfås, om anbudet ej antoges, aflemna pant af
obligationer eller banks depositionsbevis eller borgen, som af auktionsförrättaren
godkändes. Sådant förfarande vore enligt Landshöfdingeembetets
åsigt oafvisligen påkalladt för att hindra, det inropare, som
saknade vederhäftighet, ej skulle på spekulation inropa tomter eller lägenheter
i förhoppning att mot mellanafgift kunna till annan person öfverlåta
godkändt. auktionsinrop, hvarjemte, derest bestämmelse ej gåfves
om skyldighet att utgifva handpenning för ett gjordt köp, äfven kunde
befaras, att verklige spekulanter skulle komma att öfverbjudas af personer,
som saknade afsigt eller förmåga att sjelfva fullgöra köpeaftalet. Vidare
har Landshöfdingeembetet anmärkt, att vid utfärdande af författning i
ämnet borde bestämmas, hvilka rättigheter och skyldigheter dylika lägenheter
skulle hafva i förhållande till stamhemmanet, hvarifrån lägenheterna
afsöndrats, derest ej blifvande förordning angående hemmansklyfning,
jordstyckning och jordafsöndring i allo skulle å dessa lägenheter ega
tillämpning, hvarjemte särskild bestämmelse syntes erfordras i fråga om
dessa lägenheters anteckning i jordeboken. Vidkommande särskild! afgäld
har Landshöfdingeembetet framhållit önskvärdheten af, att ifrågavarande
tomter och lägenheter blefve från sådan helt och hållet befriade.

Eders Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Upsala län har jemväl
funnit ifrågavarande förslag högeligen afsevärdt och egnadt att bereda
bostad och utkomst åt ett ej ringa antal mindre bemedlade familjer.
Dock har Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande med särskild hänsyn
till förhållandena i Upsala län hemstält, huruvida det icke kunde anses
lämpligt, att, innan uppgjorda förslag till styckning eller afsöndring i och
för försäljning af mindre jordbrukslägenheter af Domänstyrelsen pröfvades,
vederbörande kommunalmyndigheter, i de fall der så ansåges nödigt,
skulle lemnas tillfälle att i ärendet sig yttra. Af de 75 särskild! utarrenderade
kronolägenheter, som, enligt hvad det vid komitébetänkandet
fogade tabellsammandrag utvisade, funnes inom länet och som skulle
ifrågakomma till den föreslagna upplåtelsen, vore nämligen, efter hvad
Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande upplyser, de allra flesta belägna
dels inom och dels omedelbart invid Upsala stads område, och läte det,
enligt Eders Kongl. Majds Befallningshafvandes förmenande, tänka sig,
att dessa lägenheters bebyggande och skötsel alldeles oberoende af de
för staden gällande byggnads-, brand- och helsovårdsföreskrifter skulle
kunna för staden och dess innevånare medföra rätt betydande olägenheter.
Billigheten syntes derföre fordra, att i detta och dylika fall de kommunala
myndigheterna lemnades tillfälle att föreslå sådana vilkor för upplåtelsen,
att olägenheter i antydda afseende! i möjligaste mån kunde undvikas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län har
anfört följande:

Den första af de föreslagna åtgärderna afsåge styckning till bostads -tomter eller smärre jordbrukslägenheter af sådana kronan tillhöriga jordbruksdomäner,
som vore belägna i närheten af stad, köping, jernvägsstation
eller större industriel inrättning. I afseende härå har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande upplyst, att af domäner med dylikt
läge i länet funnes tretton, nämligen Stora och Lilla Kungsladugården,
Östra Kungsladugården samt kronolägenheterna Spelhagen, Stora Trädgården
och Lillbro täppor invid Nyköpings stad; Eskilstuna kungsladugård
och kronohemmanen Gredby invid Eskilstuna stad; Gripsholms
kungsladugård och kronotorpet Carlsborg invid Mariefreds stad; samt
kronohemmanen Åkra, Berga och Öflingsby på omkring en tiondels mils
afstånd, Åkra från Bettna och de båda andra hemmanen ifrån Rekarne
jernvägsstation. Enär till Nyköpings stad hörde jemförelsevis störa jordvidder,
som egdes dels af kommuner och dels åt enskilde, syntes någon
tillökning af bostadstomter och smärre jordbrukslägenheter invid nyss
nämnda stad utöfver dem, som redan funnes å stadens område att tillgå,
icke erfordras. Af de sjelfständiga jordlotterna på stadens område
hade flera kommit i samma persons ego, så att i ett fall till exempel
27 täppor vore samlade på en hand; och då dessa jordlotter icke rönt
starkare efterfrågan, än att de sålunda blifvit pa få händer samlade, torde
man icke hafva skäl förvänta, att styckning till större eller mindre delar
af jordbruksdomänerna invid Nyköpings stad inom den närmare framtiden
skulle leda till dermed åsyftade resultat. Bättre gestaltade det sig ej
heller med förhållandena vid Mariefreds stad samt vid Bettna och Rekarne
jern vägsstationer. Men enär Eskilstuna stad deremot icke sträckte
sig utöfver stadens planlagda område och detta samhälle i följd af den
betydande utveckling, som jernindustrien derstädes under de senaste årtiondena
uppnått, vore i jemn och ständig tillväxt, skulle styckning till
vissa delar af Eskilstuna kungsladugård och hemmanen Gredby tvifvelsutan
blifva till allmänt och enskildt gagn och kunna företagas under
vilkor, som jemväl i ekonomiskt hänseende borde blifva för staden för -månliga. Likaså torde nog också många fall gifvas, der de af Komitén
ifrågasatta afsöndringar från andra staten tillhöriga jordbruksdomäner
på goda skäl borde tillåtas. Och då den pröfning, som enligt Komiténs
förslag skulle i hvarje särskilt, fall föregå de beslut, som i anledning
af väckta förslag till jordstyckningar och jordafsöndringar komme att
meddelas, syntes medföra fullt betryggande garantier för tillvaratagande
af det allmännas rätt och tillgodoseende åt det med förslaget åsyftade

ändamål, ansåge Eders Kong!. Maj ds Befallningshafvande sig böra t illstyrka,
att förslaget måtte bifallas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län har
hemstält, huruvida icke, till förekommande af ej mindre en mängd betänkliga
olägenheter, som otvifvelaktigt skulle blifva en följd deraf att,
der i städers och andra mera folkrika trakters närhet jordbruksdomäner
blefve föremål för styckning, försäljning och bebyggande, än äfven kronans
fara för förluster, såsom regel borde stadgas, att sådan domän
skulle hembjudas åt vederbörande stad eller landskommun med skyldighet
för denna att, efter det domänen blifvit uppdelad i lämpliga tomter
eller farmer och behörig byggnadsordning blifvit faststäld, på billiga
vilkor upplåta dessa delar åt sådane obemedlade eller mindre bemedlade
personer, som kunde och ville bereda sig egna sjelfständiga hem. I öfrigt
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke haft något emot förslaget
att erinra.

Eders Kongl. Maj.ts Befallningshafvande i Jönköpings län har emot
förslaget allenast anmärkt, att den af komiterade föreslagna föreskriften
att alla lägenheter, som icke vore bebygda, skulle å offentlig auktion
till den högstbjudande försäljas eller ock, der Eders Kongl. Maj:t för
något särskild! fall skulle finna sådant lämpligt, mot uppskattningsvärdet
öfverlemnas till kommun eller för parcelleringen bildadt konsortium, borde
något kompletteras. Det komiterade lemnade uppdrag innefattade nämligen
såsom hufvuduppgift, att tillfälle måtte beredas obemedlade och
mindre bemedlade att bilda egna jordbruk, hvarmed väl finge förstås,
att meningen skulle vara att, söka förskaffa obemedlade och mindre bemedlade
egna hem. Men om lägenheter af ifrågavarande slag upplätes
på offentlig auktion till den högstbjudande, skulle, enligt Eders Kongl.
Majrts Befallningshafvandes förmenande, icke obemedlade och mindre
bemedlade personer kunna åtkomma någon sådan lägenhet, utan blefve
det kapitalet, som komme att slå under sig lägenheterna för att derå
göra vinst, hvithet, än mera blefve förhållandet, om, såsom föreslagits,
de i vissa fall öfverlemnades till något konsortium. Endast vid upplåtelsen
till kommun kunde möjligen genom särskilda vilkor och förbehåll
det sökta ändamålet främjas, men äfven kommunerna önskade
gerna skörda vinst, så att full garanti för det ändamålsenliga användandet
af lägenheterna äfven i detta fall svårligen kunde erhållas. För vinnande
af det komiterade föresätta målet har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
derföre ansett den ifrågasatta upplåtelsen å offentlig
auktion till den högstbjudande eller till kommun eller till konsortium
böra ändras derhän, att upplåtelsen jemväl efter Eders Kongl. Maj:ts

särskilda nådiga bepröfvande skulle få ega rum mot uppskattningsvärdet
till obemedlade eller mindre bemedlade personer under de vilkor, som
komiterade i förslaget angående torrläggning på statens bekostnad af
vissa till odling tjenliga sankmarker ifrågasatt för upplåtelse af sådan
mark, dock att betalningstiden borde bestämmas till högst tio år.

Landshöfdingeembetet i Kronobergs län har framhållit, att det till
förminskande af ej mindre emigrationen till utlandet än äfven inflyttningen
från landsbygden till städerna, hvarigenom årligen en mängd
jordbruksarbetare droges från landets hufvudnäring, vore synnerligen
önskligt och lämpligt, om staten i sin mån sökte verksamt underlätta
tillfället för obemedlade eller mindre bemedlade arbetsföra personer att
komma i besittning af egen jord och bostad; att, då för öfrigt de enskilde
jordegarne i allmänhet vore föga benägne att under eganderätt
upplåta jord till den fattigare befolkningen, det utan tvifvel äfven ur
sådan synpunkt torde lända till allmänt gagn, om staten i detta hänseende
loreginge med kraftigt manande exempel, synnerligast som några
särdeles betungande uppoffringar för statsverket icke härigenom beliöfde
förorsakas; och har Landshöfdingeembetet förklarat sig på grund häraf
biträda Komiténs förslag till styckning och försäljning af jordbruksdomäner.
Dock har Landshöfdingeembetet ansett sig böra föreslå den
ändring deri att, derest för visst fall på grund af befintlig skogstillgång
å lägenhet, som skulle säljas, annan säkerhet än inteckning i den sålda
lägenheten ansåges böra af köparen aflemnas, föreskrift i sådant afseende
skulle få bland köpevilkoren intagas, hvarjemte Landshöfdingeembetet
särskild!, påpekat nödvändigheten af att i alla de fall, der styckning eller
afsöndring kunde ifrågakomma, landtmätare vid dylika förslags uppgörande
vore som förrättningsman närvarande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län har med
påpekande af förslagets fördelar förklarat sig emot detsamma icke hafva
någon annan erinran, än att rättigheten till afyttrande af områden borde
utsträckas att omfatta äfven sådana, som vore belägna intill lastplats och
större by.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län tillstyrker
jemväl förslaget.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län har förklarat
sig i hufvudsak icke hafva något deremot att erinra, men anmärkt,
att kontant inbetalning af endast en tiondedel af köpeskillingen
utan annan säkerhet än inteckning i den sålda lägenheten icke syntes
erbjuda kronan erforderlig trygghet för köpevilkorens fullgörande, äfvensom
att den föreslagna bestämmelsen om köpeskillingens gäldande tidi -

gare än vid köpslutet betingats, för den händelse lägenheten ej före utgången
af det femte året blifvit vederbörligen bebygd, kunde gifva anledning
till tvister emellan kronan och köparen och för öfrigt så mycket
mindre syntes af omständigheterna påkalladt, som kronan, sedan hälften
af köpeskillingen blifvit gulden, borde för återstoden ega full säkerhet
genom den i lägenheten meddelade inteckning, hemställande Eders Kongl.
Maj ds Befallningshafvande med afseende härå, att för lägenheter, å hvilka
saknades åbyggnader, en femtedel af köpeskillingen borde erläggas före
köpebrefvets utfärdande och derefter eu tiondedel under hvart och ett af
de följande åtta åren samt att det föreslagna vilkoret om köpeskillingens
gäldande i annan ordning, om lägenheten ej inom viss tid blifvit bebygd,
måtte förfalla.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Christianstads län har
förklarat sig icke kunna dela Komiténs mening, att de af densamma
föreslagna åtgärder skulle, genom att bereda möjligheten att vinna egna
hem och sysselsättning å landsbygden, i betydlig mån minska icke allenast
emigrationen till utlandet, utan äfven den pågående inflyttningen till
städerna. Dessa företeelser följde nämligen helt andra lagar, och brist
på arbete på landet förefunnes så mycket mindre, som landtbrukare redan
i flere år. allmänt klagat öfver svårigheten att erhålla jordbruksarbetare,
trots de jemförelsevis ganska höga aflöningar, som erbjödes dem. Icke
heller vore — enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vidare
framhåller — svårigheten att kunna bilda egna jordbruk inom länet
synnerligen stor, hvilket framginge deraf, att under år 1891 styckades
genom laga hemmansklyfningar inom länet 3,415 hektar emellan 228
delegare eller i medeltal 15 har på hvarje, hvarförutom en mängd
hemmansklyfningar egt rum, tillkomne på det sätt, att vissa delar med
förut bestämda gränsor sålts och hemmantal å de olika delarne efter
befintliga skifteshandlingar uträknats. Dessutom förekom me årligen en
stor mängd afsöndringar till byggnadstomter jemte större och mindre
planteringsland, hvilkas antal Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande
dock så mycket mindre vore i tillfälle att uppgifva, som inom länets
flesta domsagor lagfart å afsöndringar meddelades utan att de förut varit
föremål för sådan behandling, som Eders Kongl. Maj ds nådiga förordning
den 6 Augusti 1881 föreskrefve. Då emellertid häraf framginge,
att begär förefunnes att komma i besittning af bostads- och mindre
jordbrukslägenheter samt Komiténs förslag att genom styckning af eller
genom afsöndring af lägenheter från kronans domäner, i den mån desamma
blefve till utarrendering lediga, syntes Eders Kong], Maj ds Befallningshafvande
ändamålsenligt, har Eders Kongl. Majds Befallnings -

hafvande, förordat, att möjlighet måtte beredas för dylik styckning och
afsöndring på de orter, der sådant med fördel kunde éga rum, i sammanhang
hvarmed Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock särskild t
erinrat:

att den föreslagna utsträckningen af betalningsanståndet för obebygda
lägenheter till 9 i stället för 5 år, helst då endast inteckningssäkerhet
skulle fordras, i många fall kom me att leda till sådan öfver -spekulation, att derigenom prisen komme att höjas mera, än som motsvarades
af räntevinsten, och i följd deraf den afsedda fördelen för köparen
blefve illusorisk;

att föreslagna åtgärden, att ett till styckning i bostadstomter afsedt
område skulle mot uppskattningsvärdet öfverlemnas till kommun
eller för parcelleringen bildadt konsortium, antagligen komme att lyckas
endast i det fall att kommunen eller konsortiet finge fria händer vid
försäljningen, så att de kunde derå erhålla vinst;

att, i händelse obebygd lägenhet försåldes, det icke torde vara
tvifvel underkastadt, att köparen, såvida han ämnade behålla lägenheten,
i första rummet skulle tillse, att han finge den bebygd, hvarför, enligt
Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, tiden, inom hvilken
lägenheten borde vara bebygd, kunde inskränkas till tre år, emedan, då
ingen annan säkerhet för köpeskillingens gäldande än inteckning skulle
erfordras, lättheten att i första hand förvärfva sådan lägenhet skulle,
såsom förut antydts, framkalla spekulation och lägenheten sannolikt gå
genom flera händer samt den siste egaren under femte året möjligen
vara ur stånd att vare sig bebygga den eller utbetala hela återstående
köpeskillingen, hvadan och då lägenheten under tiden sannolikt blefve
försämrad, förlust för statsverket kunde befaras.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län har, med
uttalande af den åsigten att kronans domäner och kronoparker borde i
kronans ego bevaras för att bereda kronan en säkert påräknelig inkomst,
helst sedan beslut fattats om eftergift af andra betydande ordinarie statsinkomster,
vidare anfört: _ .

Hvad anginge kronodomänerna, inhemtades af en vid Komiténs betänkande
fogad bilaga, att till styckning ifrågasatts 805 lägenheter om
tillsammans 11,911.83 hektar. Då emellertid en ej obetydlig del af
marken utgjordes af afrösningsjord samt egendomarne för närvarande
vore upplåtna åt brukare, hvilka af desamma hade sin bergning,^ torde
genom '' lägenheternas styckning icke kunna förväntas någon afsevärd
tillväxt i don jordegande befolkningsstocken eller någon betydlig ökning
i fosterlandets värnekraft. Om således de fördelar, styckningen af dessa

lägenheter skulle medföra, icke kunde''vara synnerligen afsevärda, borde
det å andra sidan framhållas, att deras disposition på föreslaget sätt
skulle medföra betänkliga olägenheter. Kronans i eller invid städer,
köpingar eller stationssamhällen belägna domäner torde i allmänhet vara
skäl att bibehålla i kronans ego för att, då mark erfordrades till anläggning
eller utvidgning af militära etablissement, fängelser, undervisningsanstalter,
jern vägsstationer eller andra offentliga institutioner, antingen
omedelbart dertill begagnas eller ock användas för att genom byte tillvinna
kronan erforderlig tomtplats. Under vissa förhållanden kunde
kronans områden vara för sfäder eller andra samhällen oumbärliga för
utvidgning af hamnar, anläggning af allmänna platser o. s. v. och deras
styckning och upplåtande åt enskilde skulle då kunna lägga betänkliga
binder i vägen för samhällets utveckling. Äfven i de fall, der sådane
omständigheter tilläfventyrs icke skulle kunna efter omsorgsfull utredning
åberopas mot den ifrågasatta åtgärden, finge det ej förbises, att upplåtande
å synnerligen billiga vilkor af byggnadstomter å domän af ifrågavarande
beskaffenhet lätteligen skulle kunna komma synnerligen olägligt
för städer och köpingar, hvilka då genom statens åtgärder kunna nödgas
att, utan att sådant eljest af förhållandena betingats, vidkännas betydande
omkostnader för utvidgning af stadsplaner, anläggning af gator och allmänna
platser, ordnande af polisbevakning, vattenledning och gatubelysning
m. m. I anseende härtill skulle det helt visst finnas tjenligast, att,
såsom redan förut i flere fall skett och Komitén äfven syntes anse lämpligt,
kronomark, som vore belägen inom eller invid stad, köping eller
annan mer bebygd ort, vid yppadt. behof öfverlätes åt staden eller kommunen
emot viss köpeskilling eller utbyte af annan jord. Med afseende
å kronoegendomar, hvilka icke vore belägna invid någon mer bebygd
ort, torde det böra framhållas, att eu familj behöfde ej blott bostad, utan
äfven inkomst vare sig af den jord, den bebodde, eller genom arbetsförtjenst
samt att styckningen således icke kunde vara att förorda, der
ej bebyggaren antingen erhölle mark af den vidd och beskaffenhet, att
han af densamma kunde hafva sin bergning, eller ock kunde i närheten
påräkna stadig arbetsförtjenst, i brist hvarå upplåtelsen afjord å statens
sida sannolikt skulle Är vederbörande kommun medföra ökad fattigvårdstunga.
Då således den ifrågasatta styckningen af statsdomänerna icke
syntes komma att medföra de åsyftade förmånerna, men i många fall
medföra allvarsamma olägenheter, vågade Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej förorda hvad Komitén i förevarande hänseende föreslagit i
vidare mån, än att föreskrift borde i nåder meddelas derom, att vid förekommande
arrendevärderingar skulle tagas i öfvervägande, huruvida af -

söndring till mindre jordbrukslägenheter eller byggnadsplatser lämpligen
och utan men för egendomen kunde ega rum. Der sådant ansåges
kunna ske, finge i hvarje särskildt fall frågan göras till föremål för
pröfning af Riksdagen och vilkoren för upplåtelsen fastställas med anledning
af de särskilda omständigheterna i ärendet.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län har ansett
icke något vara att anmärka mot komiterades hemställan, att frågan om
de styckningar och afsöndringar, som för behof af bostadslägenheter i
närheten af befolkningscentra och större fabriksanläggningar kunna anses
erforderliga, i allmänhet må vid den uppskattning af jordbruksdomäner,
som före deras försäljning eller utarrendering eger rum, tagas under
öfvervägande för att i sammanhang med uppskattningen pröfvas; men
hvad förslaget i öfrigt anginge har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
med uttalande af den åsigt, att till försäljning utbjudna lägenheter
icke komme att inköpas af andra än dem, som egde tillräckliga
medel för deras förvärfvande, samt att verkningarna af de föreslagna
åtgärderna icke komme att få den betydelse för det afsedda ändamålet,
som komiterade synts benägne tillerkänna densamma, afstyrkt bifall till
komiterades framställning.

Landshöfdingeembetet i Göteborgs och Bohus län har med framhållande
af statens skyldighet att söka motverka emigrationen och inflyttningen
till städerna förklarat sig anse Komiténs ifrågavarande förslag
värdt allt beaktande, och har Landshöfdingeembetet jemväl funnit de deri
intagna närmare bestämmelser lämpliga. Derutöfver vore dock, enligt
Landshöfdingeembetets mening, nödigt att tillägga bestämmelser dels angående
den jordnatur och skattskyldighet till staten, som afsöndrad lägenhet
eller bostadstomt skulle sig ikläda efter försäljningen, och dels huru
förhållas skulle med jordbruksdomäns mantal, då styckning afen domän
egt rum vare sig-af hela domänen eller af endast en del deraf. I förra
hänseendet ifrågasätter Landshöfdingeembetet tillämpning af hvad som
enligt nådiga brefvet den 29 Maj 1874 länder till efterrättelse vid försäljning
af kronoegendomar. Hvad mantalsbeteckningen beträffar, framhåller
Landshöfdingeembetet såsom det enklaste förfaringssättet om
densamma försvunne för det område, som till bostadstomter indelades,
och motsvarande minskning skedde i stamhemmanets mantal. Med
hänsyn till de rubbningar, som genom ett dylikt tillvägagående skulle
kunna uppstå i förhållanden, för hvilka mantalet vore eller kunde
blifva bestämmande, medgifver dock Landshöfdingeembetet, att detsamma
knappt syntes vara tillrådligt, och hemställer Landshöfdingeembetet i
stället, huruvida icke bostadstomterna liuge betraktas och behandlas

såsom afsöndringar från stamhemmanet liksom de jordbrukslägenheter,
som genom styckning af kronoegendom eller afsöndring derifrån kunde
uppstå. Att med minskning af stamhemmanets mantal åsätta särskildt
mantal å bostadstomterna anser Landshöfdingeembetet ej böra komma
i fråga, enär hvarje tomt då skulle komma att bära en högst ringa
och besvärlig bråkdel af hemmanets mantal. Med påpekande vidare
att, om domän i sin helhet delades till jordbrukslägenheter och bostadstomter
eller endast till lägenheter, stora svårigheter syntes inträda
för behandlingen af mantalsfrågan, förklarar sig Landshöfdingeembetet
ej vara i tillfälle att nu föreslå, huru denna fråga i sådana fall
lämpligen skulle kunna lösas. Slutligen föreslår Landshöfdingeembetet
på vissa anförda grunder, hemtade från förhållandena inom länet, att
i förslagets första moment med »stad, köping, jernvägsstation eller
större industriel anläggning)) likställa jemväl »fiskläge».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län har emot
förslaget ej haft något att erinra.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län har förklarat
sig icke finna skäl till anmärkning emot detsamma utom i fråga
om bestämmelsen att för köpeskilling ej skulle fordras annan säkerhet
än inteckning i den sålda lägenheten, så till vida, att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ifrågasatt, huruvida icke kronan för gäldandet
af den köpeskillingsandel, som skulle erläggas före eller vid tillträdet,
borde bereda sig säkerhet genom borgen. En köpare skulle
nämligen, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande särskildt
framhåller, kunna, utan något egentligt äfventyr för sig sjelf, men till
förlust för kronan, vid auktionen lättsinnigt bjuda öfver andra mera
redbara spekulanter, men vid tiden för tillträdet draga sig undan och
derigenom tvinga kronan att utan förberedelse öfvertaga brukningen
af den sålda lägenheten.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län har förklarat
sig så mycket hellre tillstyrka förslaget, som med visshet kunde
förutses, att en hel mängd domäner, styckade antingen helt och hållet
eller blott delvis, skulle vara både begärligare och betinga vida högre
pris, än om desamma i sin helhet afyttrades, och har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande särskildt framhållit, att så vore förhållandet
med de i närheten af städer, jernvägsstationer eller andra större bebygda
platser belägna domäner.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län har emot
förslaget anmärkt, dels att, då enligt 1 momentet en jordbruksdomän
skulle få antingen i sin helhet eller delvis styckas icke allenast till

smärre jordbrukslägenheter, utan äfven till bostadstomter, det syntes
föga konseqvent, att Komitén i 2:dra momentet inskränkt afsöndringar
från jordbruksdomän till att afse allenast mindre (smärre) jordbrukslägenheter
och sålunda för obemedlade och mindre bemedlade utestängt
möjligheten att genom afsöndring från domän förvärfva bostadstomter,
dels ock att, ehuru enligt 4:de momentet endast de genom egostyckning
eller afsöndring från jordbruksdomän uppkommande lägenheter,
som vore bebygda med enskilda personer tillhörande hus, skulle i
första hand hembjudas desse till inlösen mot de lägenheterna åsätta
försäljningsvärden, påföljande 5 moment likväl blifvit så affattade, att
icke allenast, de med enskild person tillhöriga byggnader försedda, utan
äfven öfriga lägenheters försäljning å offentlig auktion till den högstbjudande
gjorts beroende deraf, att anbud om inlösen ej antoges, hvilken
affattning dock, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
med afseende å innehållet i motiven ansett sig kunna sluta,
antagligen icke vore afsigtlig, utan i sjelfva verket afsåge, att alla
andra lägenheter än de, som vore försedda med enskilda personer tillhöriga
byggnader, skulle, utan att hembud föregått, omedelbart å offentlig
auktion försäljas utom i ett särskildt undantaget fall. Mot en sådan
omedelbar försäljning på offentlig auktion af bostadstomter och smärre
jordbrukslägenheter har emellertid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
under åberopande af t. f. Domänintendentens i ärendet afgifna
yttrande, anmärkt, att ett sådant förfaringssätt skulle lemna utrymme
för en obehörig spekulation och föranleda så uppdrifna pris
att hela syftemålet med åtgärden, nämligen att bereda obemedlade och
mindre bemedlade tillfälle att bilda egna jordbruk och förvärfva bostadstomter,
förfelades. Faran af eu sådan spekulation och en sådan
prisstegring syntes Komitén ock hafva förutsett och sökt förebygga
den genom den föreslagna bestämmelsen att försäljning å offentlig
auktion icke skulle ega rum, derest Eders Kongl. Maj: t för något särskildt
fäll skulle bestämma, att ett till styckning i bostadstomter afsedt
område skulle mot uppskattningsvärdet till kommun eller för parcellering
bildad! konsortium öfverlemnas, hvilket förfaringssätt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl ansåge icke skola gorå tillfyllest
för att förekomma de befarade olägenheterna, hvarför Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämt i hvad t. f. Domänintendenten
i sådant syfte hemstält.

I häri åberopade, af t. f. Domänintendenten Friherre Djurklon afgifna
yttrande har denne hufvudsakligen anfört, att det vore af vigt,
att de till försäljning afsedda obebygda lotterna, hvari eu domän delats,

komme i händerna på sådana mindre bemedlade personer, som der
ville sjelfva bygga och bo och för bvilka de fördelaktiga betalnirigsvilkoren
vore afsedda; och då såväl dessa lotter som de redan bebygda
skulle hvar för sig af uppskattningsmännen värderas, har t. f. Domänintendenten
föreslagit, att, sedan värderingsförslaget godkänts, någon
tid måtte lemnas sådane spekulanter, hvarunder de egde att till Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomma med till Domänstyrelsen
stälda anbud att efter det åsätta värdet lösa dessa obebygda lotter,
och att, om anbuden befunnes antagliga samt sökandenas frejd och
öfriga förhållanden betryggande, lägenheterna måtte till dem på de af
komiterade föreslagna vilkor öfverlåtas; och borde först sedan den tid,
som för emottagande eller pröfning af dessa anbud kunde komma att
stadgas, lupit till ända, öfverlåtelsen till kommun eller särskildt konsortium
eller deras försäljning å auktion ifrågakomma.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län har
öfverlemnat yttrande i ärendet från t. f. Domänintendenten i länet, Öfverjägmästaren
Hahr, som, med uttalande af den åsigt att ett förverkligande
af Komiténs förslag skulle blifva till stort gagn för länet, emot
förslagets särskilda bestämmelser icke haft något annat att anmärka,
än att i 4:de momentet ordet »hus» borde utbytas emot orden »nu förefintliga
boningshus», då det icke kunde vara behöfligt, att den skulle
åtnjuta förmånsrätt till inköp af lägenhet, som der uppfört endast eu
eller annan mer eller mindre värdelös foderlada, det slags uthus, som
oftast förekomme på sådana icke bebodda egor, bvilka kunde blifva
föremål för styckning eller afsöndring''från stamhemmanet, hvarjemte
t. f. Domänintendenten erinrat, att i förslaget saknades stadgande derom,
huruvida sådan förmånsrätt borde tillerkännas den, som hädanefter utan
vederbörligt medgifvande uppförde hus på kronans domäner, hvilket
komme att hafva åtskilliga lätt insedda missbruk till följd; och har
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för egen del förklarat sig biträda
Komiténs förslag med den af t. f. Domänintendenten föreslagna
ändring, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uttalat den
mening, att de särskilda lägenheternas frånskiljande ej borde ske i
form af afsöndring eller i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Majrts
nådiga förordning den 6 Augusti 1881, då åsättande af afgäld i allmänhet
vore öfverflödigt, sedan beslut om grundskatternas afskrifvande
fattats, samt i förevarande fall desto mer som kronan sjelf vore egare
till stamhemmanen.

Landshöfdingeembetet i Kopparbergs län och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Gefleborgs län hafva ej haft något emot förslaget
att erinra.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län har
med hänsyn dertill, att inom samma län ej funnes några jordbruksdomäner,
ej ansett sig höra i frågan afgifva yttrande.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Jemtlands län har förordat
Komiténs förslag, dock med den erinran, att den säkerhet af
endast inteckning, som komiterade ansett tillräcklig för köpeskillingarnes
utfående, icke finge anses fullt betryggande; och har Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande i sistnämnda afseende anfört, att, på sätt komiterade
anfört, det visserligen icke kunde riskeras, att värdet af de fastigheter,
hvarom vore fråga och hvilka högst sällan torde komma att åtföljas
af något skogsbestånd, skulle kunna genom skogsafverkning i
någon nämnvärd mån förminskas under de föreslagna betalningstiderna,
men att en fastighets värde äfven på annat sätt kunde inom ganska kort
tid icke oväsentligt nedsättas, till exempel genom ytterlig vanhäfd,
åbyggnadernas raserande, matjordens bortförande, flåhackning och bränning
med mera, och i dylika fall, som no g kunde emotses, torde icke
tillräcklig säkerhet för köpeskillingen kunna påräknas endast genom
inteckning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hölle ock före,
att, om det skulle åligga köpare att jemte inteckning ställa borgen för
köpeskillingen, detta icke komme att vålla någon afsevärd minskning
i krediten för en arbetsduglig och ordentlig person och att svårighet
icke skulle möta för anskaffande af dylik borgen, då jemväl borgesmännen
för sin förbindelse kunde betinga sig säkerhet i inteckningen
allt efter som skulden till kronan afbetalades, men att deremot, om
möjlighet bereddes för tillträdande af lägenheterna på allt för billiga
vilkor, dessa kunde komma att blifva föremål för en osund spekulation
af personer, som väl för tillfället kunde anskaffa medel för den första
obetydliga afbetalningen, men af brist på arbetsduglighet, i följd af
oordentlighet eller af annan anledning saknade alla förutsättningar att
slutligen blifva egare till jorden. I enlighet med de sålunda uttalade
åsigter har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordat, att, förutom
säkerhet af inteckning, borgen för köpeskillingen borde ställas,
på sätt för närvarande egde rum vid försäljning af kronoegendomar,
men att, derest endast inteckningssäkerhet skulle erfordras, antingen
tiden för köpeskillingens erläggande borde afkortas eller beloppet af
första afbetalningen höjas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterhottens län har
tillstyrkt förslaget samt särskild!, framhållit, att detsamma icke hade

ringa tillämplighet på länet, hvarest flere mindre domäner förefunnes,
hvilka i följd af sin belägenhet nära stad eller på sådan ort, der möjligen
i framtiden en jernvägsanläggning kunde komma till stånd, kunde
blifva för dylika upplåtelser användbara.

Och har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län
med framhållande af förslagets ändamålsenlighet hemstält, att detsamma
ej måtte, på sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande trott vara
komiterades mening, ensamt tillämpas i de söder om Vesterbotten liggande
landsdelar, utan antagas såsom gällande äfven för de begge nordliga
länen.

För egen del får Styrelsen i underdånighet anföra följande:

Länsstyrelsernas i ärendet afgifna yttranden gifva väl stöd för
det antagande, att de ökade tillfällen till förvärfvande af sjelfständiga
mindre jordbrukslägenheter, som enligt Komiténs förslag i förevarande
hänseende skulle erbjudas, ej komma att af allmänheten lemnas obegagnade,
men Styrelsen håller före, att Komiténs ifrågavarande förslag
ej är egnadt att i någon vidsträcktare omfattning förhjelpa särskilt
obemedlade eller mindre bemedlade personer att komma i besittning
af dylika lägenheter. Endast ett fåtal medellösa eller mindre bemedlade
jordbruksarbetare torde nämligen finnas, som äro i besittning af
den förmåga och ega den kredit för erhållande af, låt vara ett mindre,
kapital, som erfordras för att ej allenast kunna inköpa och uppodla
jord, utan äfven i flertalet fall förse densamma med nödvändiga åbyggnader.
Der i något undantagsfall en jordbruksarbetare genom sina
egenskaper lyckats förvärfva ett sådant förtroende, att någon vill förlägga
honom med nödigt kapital för dylikt ändamål, lärer ej heller tillfälle
nu saknas att af den enskilde få inköpa odlingsbar jord, helst som
förlagsgifvaren sjelf då kan genom för hvarje fall lämpadt aftal försäkra
sig mot förlust. Att tänka sig att endast derför, att af kronans nu
afsedda jord smärre lotter kornrne att hållas till salu, deraf skulle vinnas
storartade resultat, som kuude inverka till och med till emigrationens
minskning, torde derför vara att gifva frågan en utsträckning,
som ej i verkligheten erhåller någon motsvarighet. Styrelsen anser
dessutom nödvändigt att med synnerlig varsamhet gå till väga i de
fall, der vid nu bestående förhållanden å en lägenhet på kronans jord
redan finnes brukare, hvilken kanske med stora uppoffringar under en
följd af år kunuat uppföra åbyggnader eller inköpa sådana samt uppodlat
jorden, för hvilken han nu visserligen förmår utgöra en måttlig
afgäld, på samma gång han genom dess brukning kan erhålla en afkomst,
som är tillräcklig för familjens knappa uppehälle, ehuru han ej

eger förmåga att anskaffa jordens kapitalvärde för att t,illösa sig densamma.
En sådan lägenhetsinnehafvare skulle genom den rubbning af
nuvarande förhållanden, som blefve en följd af lägenhetens försäljning,
sättas uti en ställning, hvilken, långt ifrån att vara för honom eftersträfvansvärd
och lyckobringande, tvärtom kunde leda till hans ruin
eller åtminstone inveckla honom i affärstransaktioner, ur hvilka han
hade svårt att reda sig. Komiténs förslag skulle således under vissa
förhållanden komma att verka alldeles i motsatt riktning mot hvad
som åsyftats, der redan belagda lägenheter funnes, som ansloges till
en ovilkorlig försäljning, utan att innehafvarne hvarken begärt att få
förvärfva dem eller egde förmåga dertill. Hvad angår obebygda lägenheter,
har erfarenheten hittills visat, att, då kronoegendomar utbjudits
till försäljning i mindre lotter, anbuden för egendomen i dess helhet i
de flesta fall öfverstigit summan af anbuden å lotterna, hvaraf torde
framgå, att köplust i allmänhet ej är stor i fråga om obebygda jordlotter.
Orsaken härtill är äfven lätt att finna, om man tager i betraktande
förhållandet emellan kostnaderna för erforderliga åbyggnaders
uppförande å en mindre jordlott och den afkomst, som af denna kan
erhållas.

Fastän Styrelsen, såsom nu är antydt, anser något större resultat
i den åsyftade riktningen ej vara att förvänta af förslagets genomförande,
synes dock detsamma, såsom befordrande svenska jordens fördelning
på flera händer, medföra afsevärda fördelar, hvarför Styrelsen
finner sig i hufvudsak höra biträda förslaget.

Innan Styrelsen ingår i närmare granskning af förslagets särskilda
delar, får Styrelsen underdånigst erinra, att 1891 års Riksdag
enligt dess underdåniga skrifvelse den 13 Maj samma år med bifall till
derom gjord nådig proposition medgifvit, att, der å kronoegendom, som
med tillämpning af gällande bestämmelser försäljes, finnes lägenhet,
hvilken anses kunna, utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt
pris derigenom försvåras, från egendomen afsöndras och särskildt för
sig afyttras, på Eders Kong!. Maj:t må ankomma att utan auktion med
full eganderätt upplåta sådan lägenhet åt innehafvare^ under vilkor

att, sedan värdet å lägenheten blifvit i den för arrendeuppskattningar
stadgade ordning utrönt, för lägenheten erlägges en köpeskilling,
motsvarande detta värde;

att köparen skall, derest han sådant åstundan ega inbetala köpeskillingen
under loppet af tio år med en tiondedel årligen, såvida han
för fullgörande häraf ställer godkänd säkerhet; samt

att upplåtelsen skall ega rum med iakttagande af de rörande jordafsöndring
i nådiga förordningen den G Augusti 1881 meddelade ''föreskrifter.

De lägenheter, som härmed afses, utgöras af sådana, som äro
försedda med enskilda personer tillhörande byggnader samt belägna
å.egendomar, hvilkas arrenden icke öfverstiga 500 kronor och om hvilkas
disposition Eders Kong], Maj:t vid arrendetidens slut i hvarje särskildt
fall föroidnar. Då Riksdagens beslut sålunda åsyftar endast bebygda
lägenheter och sadana kronoegendomar, hvilka enligt gällande grunder
skola vid arrendetidens utgång försäljas, derest de ej anses böra för
något särskildt statsändamal i kronans ego bibehållas, har Komitén utsträckt
sitt förslag till jemväl obebygda lägenheter och alla utarrendelade
kronoegendomar, äfven sadana, som enligt nu gällande stadganden
fortfarande skola utarrenderas. I afseende å försäljningsvilkoren är
vidare komiterades förslag i sa matto olika med Riksdagens förutnämnda
beslut, att köpeskillingen för lägenheter, försedda med enskilda personer
tillhöriga byggnader, skulle erläggas under loppet af 6 år samt
att för ^ köpeskillingen ej skulle fordras annan säkerhet än inteckning
i den sålda lägenheten.

Såsom af första punkten i förslaget inhemtas, hafva komiterade
förutom upplåtelse af jordbrukslägenheter föreslagit sådan jemväl af
bostadstomter.

Då den Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1891,
som. föranledde Komitens tillsättande, endast afsåg utredning rörande
böjlighet för obemedlade eller mindre bemedlade att på lämpliga vilkor
bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga
odlingsbara utmarker, torde komiterade i viss mån gått utom det erhållna
uppdraget, men i händelse Eders Kong!. Maj:t det oaktadt finner
förslaget i ofvan berörda del böra till pröfning upptagas, får Styrelsen
mot den föreslagna styckningen i tomter af jordbruksdomän i närheten
af stad anmärka, att för kronan såsom jordegare skulle visserligen
större fördel vinnas genom städerna närliggande domäners styckning
till tomter, än genom deras fortsatta utarrendering, men denna fördel
kommer i viss mån att vinnas på den närliggande stadens bekostnad,
i det att köpare af tomterna icke blefve underkastade städernas byggnadsordning
eller bundna af andra för städerna gällande föreskrifter, såsom
helsovårdsstadga med mera, och då tomtegarne dessutom blefve befriade
från de i allmänhet högre kommunala utskylder, som hvila på städernas
innevånare, skulle en gifven följd blifva, att vid auktionen för tomternas
försäljning med do fördelaktiga betalningsvilkoren, som föreslagits,

dessa komme att blifva mycket eftersökta och betinga höga köpeskillingsbelopp,
allt till nackdel för den närliggande staden, som endast
komme att hafva olägenhet af dessa tomtegare, hvilka i flera afseenden
kunde konkurrera med stadsboarne. Föga sannolikhet finnes ock för
det antagandet, att obemedlade eller mindre bemedlade komme att blifva
egare af de i högt pris stående tomterna, men att åtskilligt löst folk
komme att inhysas i de byggnader, som å dessa tomter uppfördes, är
å andra sidan ganska antagligt genom erfarenheten från en del förstäder,
som redan nu finnas.

En annan olägenhet för den närliggande staden torde ock uppstå
genom öfverflöd på arbetssökande med ty åtföljande brist på arbete
för stadens egna obemedlade arbetarebefolkning.

Hvad här är sagdt angående styckning till tomter af jordbruksdomäner
invid städer gäller äfven i hufvudsak rörande fördelning af
dylika domäner i smärre jordbrukslägenheter äfvensom styckning af
domäner, som angränsa köpingar; och anser sig Styrelsen med stöd
af hvad nu blifvit anfördt icke kunna biträda komiterades förslag i nu
anmärkta delar.

Mot komiterades förslag att till bostadstomter eller smärre jordbrukslägenheter
stycka sådana jordbruksdomäner, som äro belägna i närheten
af jernvägsstation eller större industriel inrättning, har Styrelsen
deremot ingenting att invända, men anser Styrelsen en sådan styckning
böra utsträckas äfven till jordbruksdomäner, som äro belägna i
närheten af fiskeläge, hamn- och lastageplatser samt större byar.

1 afseende å förslaget i andra punkten får Styrelsen endast påpeka,
att, såvidt deri afses afsöndring från bebygda jordbruksdomäner,
som fortfarande böra utarrenderas, det mångenstädes torde inträffa, att
afsöndring från sådan domän af med åbyggnader försedda områden anses
blifva till skada och olägenhet för stamhemmanets skötsel och
brukande af den anledning, att, då för dylika lägenheter i allmänhet
utgöras dagsverken till stamhemmanet, försäljningen af lägenheterna
skulle medföra nödvändigheten att förse stamhemmanet med förut obehöfliga
byggnader för tjenste- och statfolk, hvarför kostnaderna enligt
gällande stadganden drabba statsverket.

1 tredje punkten af förslaget hemställes, att förslag till styckning
eller afsöndring skall uppgöras i sammanhang med den uppskattning
af jordbruksdomäner, som före deras försäljning eller förnyade utarrendering
eger rum, och att dervid jemväl bör ske särskild uppskattning
af de till styckning eller afsöndring föreslagna lägenheterna. 1 anledning
häraf får Styrelsen erinra, att enligt nu gällande bestämmelser

verkställes icke värdering å sådana domäner, hvilkas arrenden icke
öfverstiga 200 kronor, och ej heller å domäner i de norrländska länen
med arrenden från sistnämnda belopp till och med 500 kronor i annat
fall, än då sådan domän skall till försäljning utbjudas med frånskiljande
af skogsmark. Visserligen vill det af motiven till komiterades utlåtande
synas, som om ifrågavarande förslag icke vore afsedt att komma till tilllämpning
inom de båda nordligaste länen, men någon hemställan om dessa
läns uteslutande är emellertid ej gjord; och giltigt skäl härför synes
Styrelsen ej heller förefinnas. Det återstår således att bestämma, huru
förslag till styckning och afsöndring från domäner af ofvanberörda kategorier
skall uppgöras. I detta afseende får Styrelsen fasta uppmärksamheten
derå, att den enda grund för pröfning af köpeanbud å dylik
domän, som nu förefinnes vid sidan af de upplysningar, hvilka ortmyndigheterna
kunna vara i tillfälle att meddela, är den i fråga varande
domänens taxeringsvärde. Att med denna ledning allena icke kan fullt
tillförlitligt bedömas, om anbudet motsvarar domänens värde, torde vara
uppenbart; och då antalet kronodomäner af ifrågavarande slag, som,
hvad norrländska länen beträffar, ej från början varit särdeles stort, numera,
efter det föreskrifterna om deras försäljning temligen länge tilllämpats,
betydligt nedgått, så att de kostnader, som skulle uppstå för
deras uppskattning i samma ordning, som är stadgad rörande domäner
i mellersta och södra Sverige med arrenden öfverstigande 200, men ej
500 kronor, ej kunna blifva särdeles omfattande, tvekar Styrelsen ej
att tillstyrka, att föreskriften om förrättande af salu- och arrendevärdering
i nådiga brefvet den 18 Maj 1888 utsträckes till domäner af nu
i fråga varande slag, i hvilket fall med uppgörande af förslag till styckning
och afsöndring derifrån kan förfaras på samma sätt som i afseende
å andra domäner. I händelse detta godkännes, lärer inegokarta komma
att tillhandahållas värderingsmännen i öfverensstämmelse med hvad i
Kongl. brefvet den 2 December 1892 är stadgadt.

Rörande de förberedande åtgärder, som erfordras för uppgörandet
af förslag till styckning eller afsöndring, innefattar komitébetänkandet
ej några bestämmelser. 1 detta hänseende har Styrelsen tänkt sig,
att den landtmätare, som i anseende till förestående arrende eller
saluvärdering å kronodomän af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
enligt gällande bestämmelser förordnas att med marken jemföra
befintlig karta och uppgöra beskrifning öfver inegorna eller, om
karta ej finnes, upprätta ny sådan öfver inegorna, skall afgifva yttrande,
om domänen med afseende å läge i närheten af järnvägsstation,
större industriel inrättning, fiskeläge, hamn- eller lastageplats eller

större by synes honom kunna ifrågakomma till styckning i sin helhet
eller delvis i bostadstomter eller mindre jordbrukslägenheter eller eljest
lämpligen medgifva afsöndring derifrån af redan befintlig, med enskild
persons åbyggnad försedd lägenhet eller af ny lägenhet, samt verkställa
den uppmätning och kartläggning, som för åskådliggörande af
hans förslag erfordras, äfven om dessa åtgärder skulle behöfva omfatta
utmark; hvarjemte landtmätaren i alla händelser bör åligga att, der å
domänen finnes med enskildt bostadshus bebygd lägenhet, densamma
med dertill häfdad mark å kartan noggrannt utmärka och, om någon
förändring i området för vinnande af beqväma gränser, lämplig utfartsväg
eller dylikt anses nödig, sådan förändring å kartan beteckna samt
i egobeskrifningen särskilt upptaga lägenheten med angifvande af innehafvare^
namn och, om gränsreglering föreslås, med omnämnande af
den förändring, som deraf föranledes i förut varande arealen.

Det yttrande och de kartehandlingar, som derefter af landtmätaren
aflemnas, böra af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillställas
dem, som hafva att verkställa arrende- och saluvärderingen. Vid denna
förrättning synes den, som eger husen å lägenhet, hvilken värderingsmännen
föreslå till afsöndring, böra af dem tillkallas, om han kan anträffas,
och förevisas de förändringar i egoområdet, som möjligen af
uppskattningsmännen anses nödiga, samt underrättas om det vid. förrättningen
åsätta saluvärdet, hvarom allt anteckning bör ske i det
protokoll, som enligt gällande bestämmelser'' skall föras öfver förrättningen.

Enligt fjerde punkten i komiterades hemställan skulle, sedan det
uppgjorda förslaget till styckning eller afsöndring blifvit af Domänstyrelsen
godkändt och Eders Kongl. Maj:t lemnat sitt samtycke till
försäljningen, de lägenheter, som vore bebygda med enskild person
tillhörande hus, i första hapd hembjudas denne till inlösen mot det
lägenheten åsätta försäljningsvärdet.

Med den lydelse, denna punkt erhållit, kan det synas, som i hvarje
fall, då ett afgifvet förslag till styckning eller afsöndring ej af Styrelsen
godkändes, frågan om försäljning af det till styckning eller afsöndring
föreslagna området ej skulle komma under Eders Kongl. Maj:ts
pröfning. Detta blefve väl emellertid händelsen endast då förslaget
rörde eu domän, som enligt gällande bestämmelser icke skulle försäljas,
utan komme att fortfarande utarrenderas, hvaremot i fråga.om domäner,
angående hvilkas disposition vid inträffande arrendeledighet det ankomme
på Eders Kongl. Maj:t att förordna, väckt förslag om styckning
eller afsöndring torde, oberoende deråt om Styrelsen godkänner det -

samma eller icke, komma att underställas Eders Kong!. Maj:ts afgörande
i sammanhang med dispositionsfrågan.

Mot komiterades förslag om hembud har Styrelsen icke i hufvudsak.
något att erinra, men det af komiterade begagnade uttryck vid
angifvandet af de lägenheter, som skulle blifva föremål för hembudet,
eller att detta skulle vara sådana, som vore bebygda med enskild person
tillhörande hus, synes Styrelsen vara för omfattande och jemväl lemna
rum för villrådighet vid dess tillämpning. Lika med t. f. Domänintendenten
i Vestmanlands län anser nemligen Styrelsen det förhållande,
att någon å en lägenhet eger en der uppförd byggnad af hvad slag
som helst, äfven om det blott är en hölada eller något annat obetydligt
uthus, ej vara tillräckligt att för honom grundlägga rätt till hembud
å lägenheten. Vidare inträffar ej sällan, att å kronodomäner finnas
lägenheter, der boningshuset kan vara arrendatorns, men uthusbyggnaden
lägenhetsinnehafvarens tillhörighét eller tvärtom. I sådant fall
lemnar komiterades förslag ej någon ledning för afgörande, om lägenheten
skall hembjudas lägenhetsinnehafvaren eller arrendator!!. Ett
förtydligande af det ifrågavarande uttrycket torde således vara nödigt;
och anser Styrelsen, att icke någon annan bör tillerkännas hembudsrätt
till lägenhet än den, som eger derå uppfördt boningshus.

Hembud å lägenhet torde böra ske genom Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande; och synes tiden, inom hvilken svar bör afgifvas,
lämpligen kunna sättas till trettio dagar.

I afseende å femte punktens ordalydelse får Styrelsen till en början
anmärka, hvad redan af Eders Kong!. Majrts Befallningshafvande i
Örebro län påpekats, att det i början af denna punkt förekommande
ordet »måtte» uppenbarligen genom misstag kommit att erhålla plats
före satsen: »der anbud om inlösen ej antages» och i stället bör stå
näst derefter.

Enligt komiterades förslag, sålunda rättadt, böra de med enskild
persons byggnader försedda lägenheter, der anbud om inlösen ej antages,
lika med obebygda lägenheter å offentlig auktion till den högstbjudande
försäljas, så framt icke i visst fall öfverlåtelse sker till kommun
eller konsortium. Om egaren af å eu lägenhet befintliga hus ej
begagnar sig af den honom erbjudna lösningsrätten, lärer detta i regel
endast bero deraf, att han ej eger förmåga att anskaffa löseskilling^!;
och synes det vid sådant förhållande, såsom Styrelsen förut antydt,
både hårdt mot lägenhetsinnehafvaren och ingalunda befordrande det
syfte, som ligger till grund för komitéförslaget, att lägenheten ovilkorligen
särskilt utbjudes till försäljning, hvarigenom innehafvaren skulle

nödgas antingen bortföra linsen eller öfverlåta dem till köparen af
lägenheten mot en ringa penning. Om domänen, dit lägenheten hörer,
skall fortfarande utarrenderas, kan ju i de flesta fall lägenhetsiunehafvaren,
utan att arrendevärdet nedsättes, bibehållas vid nyttjanderätt
till lägenheten, och om åter domänen bör säljas, lärer intet hinder vara,
att lägenheten säljes tillsammans med egendomen i öfrigt, i hvilket fall
lägenhetsinnehafvaren kan ega förhoppning att fortfarande få hafva
husen qvarstående mot erläggande till nya egaren af afgäld i penningar
eller dagsverken. Styrelsen anser derför det af komiterade i förevarande
punkt föreslagna tillvägagående, om hembud å bebygd lägenhet
ej antages, böra tillämpas endast i det fall, att hela domänen, dit
lägenheten hörer, styckas i mindre områden, då särskildt utbjudande
af lägenheten ej kan undvikas.

Såsom motiv för förslaget i denna punkt, att för något särskildt
fall ett till styckning i bostadstomter afsedt område skulle mot uppskattningsvärdet
kunna öfverlemnas till kommun eller för parcelleringen
bildadt konsortium, hafva komiterade anfört, att derigenom skulle motverkas
tomtspekulation och oskäligt uppdrifua pris. Om, såsom Styrelsen
hemstält, förslaget angående styckning af domäner i närheten af
stad eller köping ej skulle vinna godkännande, torde den nyss nämnda
bestämmelsen ej blifva af någon egentlig betydelse och således af denna
anledning kunna utgå, men i allt fall lärer enligt Styrelsens förmenande
hvarken något konsortium eller kommun åtaga sig de bestyr och den
risk, som blifva förenade med en tomtförsäljning i större skala, utan
tillfälle till vinst; och huru fullt betryggande garantier skulle kunna
erhållas för att icke anspråket på vinst komme att motverka eller upphäfva
det med upplåtelsen till konsortium eller kommuner åsyftade
ändamålet, torde blifva svårt att uppgifva.

I sjette punkten af förslaget hemställa komiterade, att för köpeskilling
ej skulle fordras annan säkerhet än inteckning i den sålda
lägenheten. Lika med Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands
län anser Styrelsen en sådan säkerhet ensam icke vara tillfyllest,
äfvensom att friheten från ställande af särskild säkerhet kan uppmuntra
till osund spekulation. Äfven om, såsom komiterade enligt motiven
antagit, någon större skogstillgång i allmänhet ej kommer att åtfölja
eu lägenhet, som säljes, och kronan således högst sällan skulle löpa fara
att genom skogssköfling blifva utsatt för förlust, kan, på sätt bemälde
Befallningshafvande framhållit, värdet af en föryttrad lägenhet genom
hvarjehanda andra åtgärder af en oredlig köpare väsentligt nedsättas.
Derjemte får Styrelsen fästa uppmärksamheten derå, att då köpebref

å en försåld lägenhet, i likhet med hvad som är fallet i afseende å
mindre domäner, hvilka enligt nu gällande bestämmelser afyttras, icke
lärer böra utfärdas förr än första afbetalningen å köpeskillingen egt
rum, en ganska lång tid, i allmänhet mellan 2 och 3 år, kommer att
förflyta från lägenhetens försäljning till dess inteckning kan sökas,
under hvilken tid förhållanden kunna inträffa, som, derest ej särskild
säkerhet är af köparen stäld, göra kronans utsigter att utbekomma
köpeskillingen högst ovissa, såsom köparens frånfälle, hans
flyttning ur riket med mera. Särskilt kunna förvecklingar uppstå, om
en köpare med eller utan skäl efter köpet tycker sig hafva för den
inköpta lägenheten utfäst högre betalning, än denna är värd, och med
anledning deraf undandrager sig att utfärda skuldförbindelse å köpeskillingen.
Styrelsen anser derför, att särskild säkerhet för erläggande
af utfäst köpeskilling bör af köpare aflemnas, bestående antingen i
solidarisk borgen af minst två vederhäftiga personer såsom för egen
skuld eller säkerhetshandling af sådan beskaffenhet, som, förutom borgen,
enligt nådiga kungörelsen den 10 November 1882 och nådiga brefvet
den 2 December 1892 tages god för arrende; börande denna säkerhet
aflemnas, då hembud å lägenhet sker, samtidigt med förklarandet om
hembudets antagande och, när lägenhet å auktion inropas, vid anbudets
afgifvande. Då komiterade i motiven till förslaget förmenat, att anspråk
på borgen skulle utesluta mången mindre bemedlad eller obemedlad
från möjlighet att förvärfva en egen jordlägenhet, får Styrelsen såsom
sin åsigt uttala, att för en person, som gjort sig känd för duglighet
och arbetsamhet, stor svårighet ej bör möta att af slägtingar eller forna
arbetsgivare, hvilkas förtroende han förvärfvat, erhålla borgen, då ju
denna i allmänhet ej kommer att omfatta något särdeles högt belopp
och derjemte får anses mindre äfventyrlig än borgen i vanliga fall,
enär här den köpta lägenheten äfven står i pant för skulden. Till sist
får Styrelsen underdånigst erinra, att enligt Riksdagens förut åberopade
skrifvelse den 13 Maj 1891 bör särskild säkerhet ställas för köpeskillingarna
för de i nämnda skrifvelse afsedda lägenheter.

Om nu den af Styrelsen uttalade mening rörande behofvet af
säkerhet för betingad köpeskilling utöfver den, som innefattas i inteckning
uti den försålda lägenheten, vinner godkännande, anser Styrelsen,
att, i fall den stälda säkerheten består af borgen, denna bör, på sätt
som nu sker i afseende å föryttrade domäner, förnyas samtidigt med
första afbetalningen å köpeskillingen vid lägenhetens tillträdande sålunda,
att borgen tecknas å den skuldförbindelse å resterande köpeskilling,
som då bör af köparen aflemnas. Om anledning förefinnes att

. * *,

fordra en sådan förnyelse, när tiden för köpeskillings inbetalande
håller sig inom 6 år, blir skälet derför så mycket större, i fall betalningstiden
utsträckes till 10 år.

I fråga om betalningstiden hafva komiterade yttrat sig i sjunde
och åttonde punkterna samt hemstält i den förra punkten, att för lägenheter,
hvarå saknades byggnader, köpeskillingen skulle få betalas under
loppet af 10 år, dock att, om lägenheten ej inom 5 år blifvit. med
bostad och, der så erfordrades, med för lägenhetens skötsel nödiga
byggnader i öfrigt försedd, ogulden köpeskilling då skulle anses till
betalning genast förfallen; hvaremot enligt 8:de punkten i öfriga fall
nu gällande betalningstid skulle tillämpas och således utgöra 6 år.
För en obemedlad eller mindre bemedlad köpare måste det vara önskvärdt
att få betalningstiden utsträckt så mycket som möjligt; och då
enligt Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse af den 13 Maj 1891
den längre betalningstiden ansetts kunna medgifvas vid försäljning af
just sådana lägenheter, som afses i 8:de punkten af förslaget, samt efter
Styrelsens förmenande så mycket mindre skäl är för handen att för
köpare af bebygda lägenheter uppställa strängare vilkor än för köpare
af obebygda sådana, som det med all säkerhet blir bland den förra
kategorien, som de minst bemedlade komma att finnas, anser sig Styrelsen
böra hemställa, att betalningstiden bestämmes för alla lägenheter
till 10 år.

.Hvad härefter angår den föreslagna bestämmelsen om gäldande
af köpeskillingen för såld obebygd lägenhet tidigare, än vid köpslutet
betingats, för den händelse denna ej inom 5 år blifvit vederbörligen
bebygd, så torde en sådan bestämmelse komma att. afhålla mången obemedlad
eller mindre bemedlad att inlåta sig i köp af ifrågavarande
slag, då det ju i allmänhet bör vara svårt för en person i denna ställning
att på förhand veta, om han just inom den nämnda tiden kan
bereda sig medel till den köpta lägenhetens fullständiga bebyggande.
Lemnas honom åter frihet i afseende å tiden för byggnadernas fullbordande,
kan han så småningom och måhända utan skuldsättning åtminstone
i någon större omfattning uppföra de hus han behöfver. För
att bereda kronan trygghet för köpeskillingens utbekommande synes
den föreslagna bestämmelsen ej vara nödig, aldra helst om, såsom
Styrelsen föreslagit, hvarje köpare kommer att ställa särskild säkerhet
för köpeskillingens gäldande. I allt fall lärer det ej blifva lätt att afgöra
hvad med »nödiga» byggnader skall förstås, och man kan med
temlig visshet förutse, att ifrågavarande stadgande, om det bibehålies,

skall mången gång gifva anledning till rättegångar mellan kronan och
köpare. Styrelsen anser derför stadgandet böra ur förslaget utgå.

Såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms samt
Göteborgs och Bohus län framhållit, saknas i förslaget bestämmelser,
dels huru försåld lägenhet skall taga del i stamhemmanet åliggande
utskylder och onera och dels angående den jordnatur lägenheten bör
ikläda sig. I förra hänseendet får Styrelsen underdånigst erinra, att
komiterade med underdånig skrifvelse den 5 Mars 1892 afgifvit förslag
till lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
samt att, såsom inhemtas af Kammarkollegii och Domänstyrelsens öfver
nämnda förslag afgifna underdåniga utlåtande den 8 påföljande November,
pluraliteten bland de ledamöter i embetsverken, som deltagit i
ärendets behandling, föreslagit, att jordafsöndring mot afgäld icke
vidare måtte tillåtas, och får Styrelsen, under åberopande af de skäl,
som dervid anförts, hemställa, att mantal åsättes all jord, som i enlighet
med det nu till granskning föreliggande förslaget från hemman
styckas eller afsöndras, hvilket förfarande för öfrigt. torde vara det
enda, som, derest ej mantalet såsom beräkningsgrund för skatter och
onera helt och hållet afskaffas, kan tillämpas, när ett hemman i dess
helhet styckas.

Godkännes detta Styrelsens förslag, lärer mantalsfördelning i afseende
å lägenheter, som skola å auktion utbjudas, böra före auktionen
eg a rum, hvaremot beträffande lägenhet, som blifver föremål för hembud,
den föreslagna åtgärden synes, der icke fråga är om styckning
af en hel domän, böra vidtagas först efter det hembudet antagits, enär
åtgärden eljest, i fall Styrelsens förslag angående förfarandet med lägenheter,
som ej efter hembud inlösas, vinner nådigt bifall, kunde blifva
helt och hållet ändamålslös.

Hvad beträffar jordnaturen å lägenhet, som säljes, anser Styrelsen,
lika med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län, nådiga brefvet den 29 Maj 1874 angående försäljning af
åtskilliga mindre kronolägenheter böra tillämpas.

Med anledning af komiterades förslag i tionde punkten att kostnaderna
för ifrågakommande styckning och afsöndring skulle med de
köpeskillingar, som för försålda lägenheter inflöte, i främsta rummet
bestridas, får Styrelsen underdånigst erinra, att flera af de förrättningar,
som för nyssnämnda åtgärder erfordras, såsom upprättande af karta,
saluvärdering och auktioner, i allmänhet komma att företagas i samband
med likartade förrättningar å liufvudgården, för hvilka kostnaderna
gäldas från befintliga anslag eller, hvad kartor angår, efter särskild

framställning hos Eders Kongl. Maj:t, samt att det skulle blifva med
ganska mycket besvär förenadt, att utröna hvad af kostnaderna belöper
på den ena eller andra delen af hemmanet; och då Styrelsen ej kan
finna något skäl, hvarför utgifter, som föranledas deraf att eu lägenhet
efter afsöndring eller styckning säljes från eu domän, skulle bestridas
på annat sätt, än som tillämpas vid domänens försäljning i öfrigt, anser
sig Styrelsen böra afstyrka komiterades förslag i denna del.

Slutligen synes Styrelsen det tillägg böra göras till förslaget, att
köpebref å lägenhet, som varder försåld, utfärdas af Domänstyrelsen
samt att i köpebrefvet intages förpligtelse för köparen att ensam vidkännas
lagfartskostnaden och andra med köpet förenade utgifter.

Komiténs förslag till torrläggning på statens bekostnad af vissa till
odling tjenliga sanhnarker för att vinna tillfälle till upplåtelse derå af
mindre jordbrukslägenheter innehåller följande hemställanden:

l:o) att för hvarje län med undantag af de två nordligaste tillsättes
en Nämnd, bestående af Landshöfdingen eller, i hans frånvaro
eller vid förfall för honom, Landskamereraren såsom ordförande och två
ledamöter, valde, den ene af Landstinget och den andre af Hushållningssällskapet,
med för ledamöterna på enahanda sätt utsedde suppleanter,
dervid iakttages, att, der inom ett län finnas två landsting eller två
hushållningssällskap, ledamöter och suppleanter i Nämnden böra för
hvarje sådant distrikt särskildt utses;

2:o) att denna Nämnd skulle tillkomma att, der kronan för någon
sin domän hade andel i någon till odling lämplig sankmark af större
omfattning eller der enskilde personer förklarade sig villige att till
kronan öfverlåta sin rätt till den så kallade vinstjorden vid torrläggning
af dylik mark, föranstalta om undersökning af den sannolika fördelen i
ekonomiskt hänseende af markens torrläggning äfvensom om belägenheten,
beskaffenheten och omfånget af den vinstjord, som kunde beräknas
kronan tillfalla, samt att, der denna undersökning syntes böra föranleda
till kronans bekostande af eller deltagande i ett torrläggningsföretag,
derom till Eders Kongl. Maj:t göra framställning;

3:o) att, då Eders Kongl. Maj:t förordnat, att kostnaden för ett
torrläggningsföretag borde helt och hållet eller till någon del af allmänna
medel utgå, Nämnden skulle åligga att för företagets verkställande
vidtaga erforderliga åtgärder och under företagets fortgång samt

vid derefter förekommande egoutbyten och andra förrättningar bevaka
kronans rätt;

4:o) att Nämnden vidare skulle tillkomma att, sedan den kronan
tillfallna vinstjordens läge och omfattning blifvit bestämda, fördela
denna jord i lämpliga lotter för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk
och bestämma, huru mycket af kronans hela kostnad för torrläggningsföretaget
skäligen borde anses belöpa på hvar och en af dessa
lotter och hvilken del af den på kronan belöpande framtida underhållsskyldigheten
för företaget skulle hvarje lott tillkomma, samt derefter
till sålunda för hvarje lott bestämdt pris till full ego upplåta dessa åt
obemedlade eller mindre bemedlade personer, med företrädesrätt för
sådane, som ofvan antydts;

5:o) att de sålunda bestämda köpeskillingarne, för hvilka inteckning^
i lägenheterna borde tagas, skulle efter fem frihetsår gäldas med
en femtondedel under hvart och ett af de näst derpå följande femton
åren, men ränta derå ej beräknas, under vilkor likväl att, om någon
lägenhet utan af Nämnden godkändt skäl vid utgången af frihetsåren
icke vore försedd med bostad och öfrige för lägenhetens skötsel erforderliga
byggnader eller bränning af jorden utan Nämndens tillstånd
före köpeskillingens fulla gäldande egde rum, då återstående köpeskilling
i dess helhet skulle vara till betalning förfallen; samt

6:o) att, derest hvad Komitén sålunda föreslagit vunne Eders
Kong!. Maj:ts bifall, Eders Kongl. Maj:t täcktes dels för ifrågavarande
ändamål af Riksdagen begära ett årligt anslag af 300,000 kronor, dels
ock vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande af den ändring i lagen
om dikning och annan afledning af vatten, som Komitén ifrågasatt.

Beträffande detta förslag har Landshöfdingeembetet i Stockholms län
allenast anmärkt, att, då enligt förslaget vinstjord, som tillkomme
kronodomän, skulle derifrån utbrytas och af kronan särskildt disponeras,
förslaget borde föranleda till ändring i de enligt nådiga kungörelsen
den 10 November 1882 nu gällande bestämmelser angående skyldighet
för krouoarrendator att, i fall kronan deltoge i vattenafledningsföretag
utan arrendator^ medverkan, gälda fem procent ränta å den summa,
som kronan å företaget använde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län har erinrat,
hurusom komiterade sjelfve antagit, att den jord, som genom kronans
deltagande i utdikning af sådana sankmarker, hvari kronan för sina
domäner vore delegare, kunde vinnas för det syftemål som afsåges, ej
skulle varda af synnerligt stor omfattning. Lika med komiterade ansåge
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att vida större områden,

skulle vinnas på det andra af komiterade föreslagna sättet, eller att
kronan skulle mot erhållande af den så kallade vinstjorden föranstalta
om torrläggning af enskilde tillhöriga större sankmarker; men då
Komiténs betänkande saknade ej mindre all utredning beträffande antalet,
vidden och belägenheten af de områden, som härvid skulle kunna
ifrågakomma, än äfven någon som helst beräkning af de kostnader,
livilka komme att drabba statsverket för vinnande af ett afsevärdt
resultat i det önskade syftet, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ifrågasatt, huruvida det må vara skäligt att nu vidtaga de af
Komitén i detta afseende föreslagna anordningar. Skulle dock Eders
Kongl. Maj:t anse lämpligt att, på sätt Komitén föreslagit, för utredning
af hithörande förhållanden förordna om bildande af särskilda länsnämnder,
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreslagit, att, i händelse
af hinder för Landshöfdingen att i sådan nämnd vara ordförande,
detta uppdrag borde lemnas åt Domänintendenten i länet och icke åt
Landskamererare!!, hvars embetsgöromål, hvarmed dylikt uppdrag egde
föga sammanhang, i allmänhet icke torde lemna honom erforderlig tid
öfrig för verksamt deltagande i hithörande arbeten, som kunde blifva
af ganska omfattande beskaffenhet.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län har
erinrat, att vid alla de vattenafledningsföretag, som under de senaste
tio åren i länet egt runt och berört kronans egendomar, arrendatorerna
af desamma alltid uttalat önskningar om kronans deltagande i företaget
särskilt af det skäl, att i motsatt, fall vid vinstjordens uttagande densamma
skulle kunna komma att uttagas å område, hvarigenom egendomen
i flera hänseenden skadades, och hade de farhågor, som af kronans
arrendatorer sålunda framhållits mot att kronan skulle undandraga
sig att för sina egendomar i sagda företag ingå, såvidt Länsstyrelsen
inhemtat, också allmänt af de enskilde jordegarne blifvit uttalade i hvad
dem angått, på grund hvaraf och då erfarenheten tillika visat, att
kostnaderna för ifrågavarande företag nästan alltid öfverstigit och
mången gång uppgått till dubbla beloppet af hvad som dertill beräknats,
samt eu mängd andra svårigheter, på sätt Komitén sjelf befarade,
säkerligen skulle möta vid nu ifrågasatta åtgärder. Länsstyrelsen icke
deraf förväntade något afsevärdt praktiskt gagn; men enär dessa frågor
skulle i hvarje särskildt fall underkastas noggrann och omsorgsfull
pröfning, hade Länsstyrelsen mot det ifrågavarande förslaget icke något
vidare att erinra.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Östergötlands län har
uttalat den åsigt, att genom ett sådant köpslående med enskilda per -

eoner, som inräknas i Komiténs förslag, svårlösliga förvecklingar med
oberäknelig utgång skulle uppstå, samt på grund häraf förklarat sig
icke kunna tillstyrka nådigt bifall till förslaget.

Eders Kongl. Ma.j:ts Befallningshafvande i Jönköpings län har deremot
förklarat sig ej hafva några synnerligen väsentliga anmärkningar
att framställa emot detsamma. Endast med afseende å sättet för vattensänkningsföretagets
framkallande har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hyst en från komiterade afvikande åsigt. Komiterade hade
nemligen föreslagit, dels att kronan i de fall, der den för en eller annan
jordbruksdomän vore delegare i sänka marker, hvilka lämpade sig för
torrläggning och odling, skulle begagna sitt vitsord såsom egare af
domänen och fordra utdikning och torrläggning af sankmarken, dels
beträffande för odling lämpliga sankmarker, deri kronan icke hade del,
att kronan skulle åtaga sig utdikningsföretaget antingen för alla delegarne
eller för den eller de af dem, som kunde finnas villiga att till
kronan öfverlåta sin rätt till deltagande i företaget mot det att kronan
finge öfvertaga den uppkommande vinstjorden. 1 båda dessa fall skulle
kronan sålunda kunna komma att tvinga till utförande af vattensänkningsföretaget.
Då man kände, huru svårt jordbrukare i allmänhet
hade att reda sig, i synnerhet om de vore skuldsatta, kunde lätt inses,
huru svårt och kännbart det kunde blifva för mången att mot sin vilja
indragas i företag, för hvilkas utförande det för honom kunde vara
synnerligen betungande att anskaffa nödiga medel. Häremot kunde
invändas, att det stode hvar och eu fritt att afsåga sig båtnaden af ett
sådant företag.. Så kunde ock ske, men saken vore icke alltid härmed
hjelpt, ty det vore dock alltid en förlust för en egendom, att eu del
af dess jordområde utan ersättning frånginge densamma. Så kallad
ersättning gåfves visserligen genom den förbättring, som uppstode å
annan jord, men för att tillgodogöra sig denna förbättring fordrades
både arbete och medel. För öfrigt skulle ifrågavarande sätt att framkalla
utdikningsföretag lätt genom det dervid utöfvade tvånget kunna
föranleda mera allmänt missnöje och åstadkomma, att ifrågavarande i
bästa afsigt för de fattigare klasserna vidtagna åtgärder blefve impopulära
och derför rönte motstånd, som möjligen kunde i väsentlig mån
hindra vinnandet af det afsedda ändamålet. Med afseende å hvad sålunda
anförts ansåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det vara
för kronan värdigare och för det allmänna fördelaktigare, om kronan,
innan ett vattenafledningsföretag utaf ifrågavarande slag ifrågasattes,
genom köp sökte förvärfva den till odling tjenliga jorden. Härvid
vunnes jemväl den fördel, att kronan vid alla utdikningsföretag samtidigt,

på sätt komiterade påpekat för det fall, der enskilde delegare önskade,
att kronan bekostade deras andel i ett utdikningsföretag, kunde förvärfva
intill odlingslägenheten befintlig fastmark, så att, efter utdikningsföretagets
afsilande och jordens fördelning i lotter, till hvar och
en sådan kunde komma lämpligt utmål fastmark till plats för uppförande
af boningshus och öfriga behöfliga byggnader. Jemväl emot
sammansättningen af den nämnd, som enligt komiterades förslag skulle
omhänderhafva utförandet af vattensänkningsföretagen och fördelningen
af den uppkommande vinstjorden, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
framstäf några erinringar.

Nämnden syntes nämligen väl fåtalig för sitt maktpåliggande och
omfattande uppdrag, hvarföre det kunde ifrågasättas, huruvida icke
minst två ledamöter borde väljas af landstinget och två af hushållningssällskapet.
Vederbörande landtbruksingeniör borde, på sätt som
för de nordligaste länen föreslagits, vara ledamot af nämnden äfvensom
Domänintendenten i de län, der sådan funnes. Förslaget att Landskamereraren,
vid förfall för Landshöfdingen, skulle inträda såsom ordförande
i nämnden syntes ej fullt lämpligt, då icke tillika stadgats,
att Landskamereraren skulle vara ledamot i nämnden, ty utan att vara
ledamot vore han icke i tillfälle att sätta sig in uti nämndens arbete,
hvilket ju dock vore nödvändigt för att tillfälligtvis inträda som ordförande.
För öfrigt kunde med skäl ifrågasättas, huruvida Landskamorerarne
såsom såaane vore företrädesvis lämpade för ett uppdrag af
ifrågavarande slag. I synnerhet i de större länen vore deras tid så strängt
upptagen utaf tjensten tillhörande göromål, att deraf föga torde kunna
blifva öfrigt. Det syntes derföre lämpligare, om vice ordföranden i
nämnden kunde vare sig bland nämndens ledamöter eller utom nämnden
utnämnas af Eders Kongl. Maj:t, sedan Landshöfdingens yttrande blifvit
inhemtadt; och torde det vara lämpligt, att Domänintendenten företrädesvis
vore den, som ansåges böra bevaka kronans rätt.

Landshöfdingeembetet i Kronobergs län har förklarat, att, ehuru
förslaget onekligen ur teoretisk synpunkt sedt förefölle ganska tilltalande,
Landshöfdingeembetet dock funne detsammas genomförande
vara förenadt med så många och stora praktiska olägenheter, att Landshöfdingeembetet,
åtminstone för närvarande och tills sig visat, att behofvet
och efterfrågan af mindre jordlotter icke kunde vederbörligen
tillgodoses genom de af komiterade i öfrigt föreslagna eller möjligen
andra åtgärder, förmenade skäl icke vara för handen, att statsverket
direkt ingrepe till åstadkommande af torrläggningsföretag.

Eders Kongl. Maj-ds Befallningshafvande i Kalmar lön har anfört,

att förslaget nog skulle kunna medföra fördelar för befolkningen helst
i trakter, der sankmarkernas stora omfattning i förhållande till de jordegandes
förmögenhetsvilkor nästan förtoge förhoppning om möjlighet
för jordegarne att utan statens direkta medverkan åstadkomma sjösänkning
och torrläggning, såsom förhållandet torde vara åtminstone i
en ort inom länet, men att, då Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
icke vågade dela Komiténs förhoppning att jordegarne skulle öfverlåta
sin utdikningsrätt till kronan endast emot åtnjutande af de förmåner,
dem nu enligt lag tillkomme, när utdikningen verkstäldes på initiativ
af delegarne i sankmarken; då förslaget förutsatte en för kronan, såsom
det ville synas, ganska kostsam procedur, och då utsigten för kronan
att varda godtgjord för sin kostnad syntes ringa i de fall, der värdet
af den genom vattenafledningen vunna marken tilläfventyrs icke motsvarade
de sammanlagda kostnaderna, samt en sådan uppoffring från
statsverkets sida möjligen icke borde ifrågasättas, innan verkningarno
af föreslagna styckningen och försäljningen af vissa jordbrukslägenheter
hunnit förspörjas, helst bland dessa inginge äfven fråga om afyttrande
af kronans nuvarande rätt till sankmarker, förslaget borde tills vidare
lemnäs hvilande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län har uttalat
sig i ämnet på följande sätt:

På Gotland utgjorde efter ungefärlig beräkning den nuvarande
åkerjorden 56,000, den naturliga ängsmarken 32,000 och den vattendränkta
marken eller myrjorden 30,000 hektar. Uti Gotlands myrjord
egde kronan för sina under Domänstyrelsens förvaltning stälda jordbruksdomäner
ingen nämnvärd del. Af Gotlands båda kronoparker
bestode deremot den ena, Elinghems kronopark, uteslutande af myrjord
till en vidd af 567,5 2 hektar eller omkring hälften af Elinghems myr.
Till bildande af denna kronopark hade på grund af nådiga brefvet den
24 September 1880 marken blifvit för 28,507 kronor 73 öre inköpt
från det forna Gotländska myrodlingsbolagets rättsinnehafvare. Marken,
som delvis blifvit under åren 1846—1854 af myrodlingsbolaget dikad
och odlad, hade väl visat sig vara till skogsbörd alldeles otjenlig, men
torde, i fall den påbörjade utdikningen fullbordades, blifva till åkerbruk
synnerligen användbar, hvadan Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
vore sinnad att, sedan frågan vunnit ytterligare utredning, till Eders
Kongl. Maj:t ingå med framställning om vidtagande af åtgärder för
markens fullständiga afdikning samt dess utarrendering eller försäljning
i större eller mindre jordbrukslotter. För ändamålets vinnande
fordrades emellertid påtagligen ingen ändring i gällande dikningshig.

Martebomyr, den vidsträcktaste myrtrakt på Gotland, vore numera,
sedan ett nybildadt aktiebolag förvärfvat, en större del deraf, föremål
för fullständig torrläggning, efter hvars fullbordande antagligen skulle
erbjuda sig tillfälle för enskilde att för anläggande af nybyggen förvärfva
större eller mindre lotter af den torrlagda, till odling i mycket
hög grad tjenliga marken. Åkelösa myr och Rone myr, båda synnerligen
värdefulla såsom odlingsmark, vore fullständigt torrlagda och
erbjöde goda lägenheter för dem, som kunde vara hugade att der anlägga
nybyggen. Åtskilliga andra myrar från Gotland vore äfven
dikade och odlade. För öfrigt hade, isynnerhet genom svenska mosskulturföreningens
insigtsfull och kraftiga verksamhet, hågen för de
gotländska myrarnes dikning och odling blifvit mycket stegrad. Ansökningar
om landtbruksingeniörers biträde och om statslån för dikningarnes
utförande inkomme allt oftare. Och ett ytterligare påskyndande
af det sålunda rastlöst pågående odlingsarbetet kunde svårligen
anses behöfligt eller ens önskvärdt. Vida mer angeläget syntes det
vara att bland de många myrlottsegarne sprida en grundligare och
säkrare insigt i det ändamålsenligaste sättet för myrodlingens bedrifvande,
hvilket vigtiga ändamål Eders Kong], Majrts Befallningshafvande
ansåge kunna säkrast och bäst vinnas genom ökade anslag för utvidgande
af mosskulturföreningens verksamhet. I samma mån som öfver
allt inom riket öfvertygelsen om myrodlingens eller mossodlingens stora
fördelar utbreddes bland jordegarne, komme det att. blifva allt mera
sällsynt — hvad redan nu torde höra till undantagen, då fråga vore
om verkligen lönande odlingsföretag — att jordegare begagnade sig af
sin afsägelserätt för att undgå deltagande i kostnaderna för vattenafledning,
och i samma mån blefve den af Komitén föreslagna utväg
för kronan att förvärfva sankmark oanvändbar. En så beskaffad utväg
vore för öfrigt, efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes uppfattning,
ur praktisk synpunkt olämplig äfven i de fall, der den möjligen
kunde komma till användning. Att, såsom Komitén föreslagit,
inrätta särskilda nämnder, hvilka det skulle tillkomma att, der kronan
för någon sin domän hade andel i någon till odling lämplig sankmark
af större omfattning eller der enskilda personer förklarade sig villiga
att till kronan öfverlåta sin rätt till den så kallade vinstjorden vid
torrläggning af dylik mark, föranstalta om undersökning af den sannolika
fördelen af markens torrläggning med mera syntes hvarken lämpligt
eller behöfligt, äfven om flen föreslagna ändringen i dikningslagen
skulle godkännas. Hvad Komitén i fråga om torrläggning af sank -

marker föreslagit kunde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande således
icke tillstyrka och följaktligen ej heller Komiténs förslag om ett
årligt anslag af 300,000 kronor för uppehållande af de ifrågasatta
nämndernas verksamhet.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län har anfört :
att då det skulle stå hvarje enskild jordegare öppet att hos den
föreslagna nämnden göra framställning om torrläggning på statens
bekostnad af honom tillhörig sankmark, skulle säkerligen till handläggning
hos nämnden förekomma en mängd sådana ärenden, helst landtbruksingeniörer
och andra, som syssla med uppsättande af planer och
kostnadsförslag till torrläggningar, tvifvelsutan skulle veta att intressera
jordegare för företag, hvilka kunde verkställas helt och hållet på statens
bekostnad; att nämnden förmodligen sjelf borde besigtiga de marker,
hvilka sålunda föreslagits till torrläggning, och först derefter besluta,
huruvida undersökning af sakkunnig person skulle verkställas, men då
med den föreslagna sammansättningen af nämnden någon säkerhet ej
kunde förefinnas, att densamma skulle ega erforderlig teknisk kunskap
för bedömandet af frågan om fördelen i ekonomiskt hänseende af
markens torrläggning, hvilken fråga för öfrigt sällan torde kunna afgöras,
innan fullständiga planer och kostnadsförslag för företaget blifvit
upprättade, torde staten komma att få bekosta sådan syn, som i 27 §
af lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 Juni 1879
omförmäldes, å nästan alla de till odling föreslagna marker; att detta
liksom resekostnader till nämnden för visso skulle medtaga högst
betydliga belopp; att, då fördelarne med och kostnaderna för ett vattenafledningsföretag
endast med större eller mindre sannolikhet kunde
beräknas, kronan säkerligen komme att iniedas i åtskilliga företag,
hvilka skulle visa sig alldeles misslyckade eller för hvilka kostnaderna
skulle väsentligen öfverstiga hvad i sådant afseende ursprungligen
blifvit beräknadt; att förvaltningen af vinstjorden vid företagen skulle
medföra mycket besvär och stora kostnader, helst det kunde dröja
många år, innan antagliga anbud erhållits och slutligen pröfvats å alla
de smärre jordlotter, i hvilka vinstjorden skulle utstyckas; samt slutligen
att vid det förhållande, att någon afbetalning af köpeskillingen
ej skulle göras förr än flera år efter försäljningen och kronan ej heller
skulle för köpeskillingen erhålla annan säkerhet än inteckning i den
sålda lägenheten, kronan antagligen skulle nödgas återköpa ett ej ringa
antal af lägenheterna eller ock få göra betydliga förluster på sina köpeskillingar;
och har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på grund
af hvad sålunda anförts samt då olägenheterna och kostnaderna vid de

ifrågasatta anordningarne ej syntes stå i något rimligt förhållande till
de fördelar, som för det allmänna dermed möjligen skulle vara att
vinna, afstyrkt ifrågavarande förslag, för såvidt dermed afsåges, att
kronan skulle för sina domäner på annat sätt än jordegare i allmänhet
eller eljest för enskilda personers egendomar bekosta eller deltaga i
torrläggningsföretag; hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
särskild! anmärkt, att i hvarje fall ingalunda Landshöfdingen eller
Landskamererare borde åläggas det omfattande bestyret att vara ordförande
i den föreslagna nämnden, hvilket för visso skulle högst
menligt inverka på deras embetspligter i öfrigt och derjemte måste anses
alldeles främmande för de dem i allmänhet tillkommande funktioner,
utan borde till ordförande i nämnden i stället förordnas någon person
med teknisk bildning, hvilken hade tid och förmåga att egna sig åt
lösningen af de invecklade frågor, som enligt komiterades förslag skulle
af nämnden handläggas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Christianstads län har
framhållit, att erfarenheten inom länet ej bekräftat, det delegare i för
odling tjenliga sankmarker gerna skulle öfverlemna den så kallade
vinstjorden till den, som verkstälde utdikningen. Väl hade det inträffat,
att några delegare vid skedda utdikningar undandragit sig deltagande
i kostnaden och i stället afstått så mycken jord, som efter uppskattning
motsvarat förbättringsvärdet, men, sedan utbrytning deraf egt
rum, ångrat sitt beslut och i åtskilliga fall med flerdubbel kostnad
nödgats återköpa sin afträdda jord. Såvidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hade sig bekant, funnes sadana sankmarker, som i
förslaget afsåges och hvilka delegarne möjligen kunde vara villige att
till kronan för torrläggning afträda, endast inom nordöstra delen af
Östra Göinge härad, och erfarenheten hade visat, att jordbrukslägenheter
der icke vore begärliga. Förslaget att tillsätta en särskild nämnd
för bedrifvande af detta slags affärer för kronans räkning ansage Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för den skull icke komma att för
länet* medföra något gagn. Men derest kronodomän skulle ega del i
sank mark, som med fördel kunde torrläggas, för att sedermera särskild!
upplåtas, torde det böra af Domänintendenten efter besigtning
eller arrendevärdering göras vederbörlig framställning, om kronan skulle
anses böra begagna sitt vitsord såsom egare af domänen för att fordra

utdikning och torrläggning deraf.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län har anfört,
att vid uppgörande af förslag till vattenafledningsföretag fall inträffat,
då, i anseende till felaktiga undersökningar eller beräkningar,

det med företaget afsedda ändamålet icke kunnat vinnas, då den mark,
som befriats från vatten, icke motsvarat förväntningarne eller då omkostnaderna
väsentligen öfverstiga de beräknade. Mot det sistnämnda
äfventyret skulle väl kronan i allmänhet kunna skydda sig genom
betingsaftal, men ej så mot de andra, hvarföre Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande befarade, att det föreslagna deltagandet i eller anordnandet
af vattenafledningsföretag för staten skulle medföra betydande
uppoffringar, ofta utan motsvarande fördel. Äfven i ett annat afseende
komme kronans ifrågasatta verksamhet att ställa sig dyrbar. För ledamöterna
af de föreslagna nämnderna föresloges reseersättning. Nämndernas
befattning, som komme att omfatta utredning af hvilka företag
borde ifragasättas, föranstaltande af undersökning i ärendet, öfvervaka.
ude af arbetets utförande, förande af kronans talan i förekommande
tvistiga fall samt markens fördelning, blefve derföre ganska omfattande
och torde icke kunna medhinnas af Landshöfding eller Landskamrer,
såvida de ej skulle dragas från sin egentliga verksamhet, eller af ledamöterna
i nämnden, för hvilka särskilt arfvode föresloges, utan att
till nämndens förfogande förordnades sekreterare och annat kanslibiträde.
För 22 nämnder med kanslibiträde torde åter den årliga kostnaden
komma att ställa sig ganska afsevärd. Men äfven andra betänkligheter
kunde fiamställas. Om nagra vattenafledningsföretag syntes mindre
förmanliga eller icke vore tillrådliga, torde åter andra finnas, dér en
gifven vinst kunde vara att förvänta. I dessa fall torde det nog vara
vederbörande jordegares afsigt att företaga arbetet, i den mån sådant
af hans tillgångar medgåfves. Under sådana förhållanden syntes det
mindre önskligt, att kronan skulle genom att tränga sig in såsom delägare
i den jord, som af vatten besvärades, tvinga jordegare att antingen
afstå från den påräkneliga vinsten af företaget eller ock företaga
detsamma å en tidpunkt, då sådant i anseende till svårigheten för honom
att dertill afse nödiga medel kunde för honom vara besvärligt
eller äfventyrlig^ Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande vågade
derföre icke förorda hvad Komitén i förevarande afseende föreslagit.
Skulle i något enstaka fall det befinnas fördelaktigt, att kronan för enskilde
utförde något vattenafledningsföretag, kunde frågan derom särskilt
handläggas, utan att derför erfordrades de bestämmelser, Komitén
ifrågasatt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län har, med
öfverlemnande af utdrag ur dess senast afgifna femårsberättelse, innefattande
förslag i liknande syfte med det af Komitén nu framstälda,
förklarat sig öfverensstämma med Komitén i uppfattningen om önsk -

värdheten af särskilda förfoganden från statsmaktens sida för att undanrödja
de hinder, som nu läge i vägen för tillgodogörande af vårt lands
mossmarker, men deremot i flera delar hysa skiljaktiga åsigter från
densamma i afseende å sättet att dervid tillvägagå. I den åberopade
framställningen i femårsberättelsen hade såsom lämpliga förfaringssätt
angifvits, dels att kronan genom köp förvärfvade den mark, som ifrågakomme
att torrläggas, dels att inköpet skulle afse endast enstaka hemmansdel
med delaktighet i sådan mark, hvarigenom kronan sattes i tillfälle
yrka företagande af vattenafleduing på sätt och under former vattenafledningslagen
föreskrefve, dels ock att öfverenskommelse skulle träffas
med enskilda jordegare om verkställande genom kronans försorg af
erforderlig vattenäfledning mot ersättning af derigenom vunnen mark.
Enligt Komiténs förslag åter skulle d}dika företag ifrågasättas endast
i det fall, att kronan för någon sin domän hade andel i någon till odling
lämplig sankmark af större omfattning eller der enskilda personer
vid torrläggning af dylik mark förklarade sig villiga att till kronan
öfverlåta sin rätt till vinstjorden och sålunda förvärf af mark genom
köp icke kunde ifrågakomma. I afseende härå har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande emellertid anmärkt, att det i flera fall torde förekomma,
vare sig att ett hemman eller en lägenhet med obetydlig åker
egde vidsträckta, välbelägna sankmarker, som jemförelsevis lätt kunde
torrläggas, och hvilken fastighet skulle kunna för ett ringa pris förvärfvas
eller att åvägabringandet af ett dylikt företag, hvars utförande
syntes önskvärdt, kunde bero på inköp af kronan utaf en mindre liemmansdel;
att i de trakter, här vore i fråga, jordbruk i allmänhet icke kunde
med framgång bedrifvas, utan att till brukningsdelen hörde, jemte åkerocli
ängsmark, äfven utmark, som lemnade bete och husbehofsvirke,
åtminstone till vedbrand; att följaktligen och då ofta, kanske i de flesta
fall, den kronan tillfallande vinstjorden innehölle allenast odlingsbar
mark utan bete eller skogsmark, det icke läte sig göra att blott af
vinstjorden bilda eftersökta brukningsdelar utan tillägg till desamma
af annan mark, som kanske jemförelsevis lätt stode att från närgränsande
hemman få köpas; att, oberoende af vinstjordens beskaffenhet,
den kunde hafva sådan belägenhet eller dess figur vara af beskaffenhet
att hinder mötte för uppdelning af densamma i lotter af lämplig storlek,
med mindre någon närbelägen jord tillädes densamma. I dessa
fall syntes utvägen af inköp af jord icke böra vara utestängd, en åtgärd,
som äfven vid andra vid dylika företag förekommande tillfällen
uppenbarligen skulle leda till förenkling och lätta företagets utförande.
På pröfning i hvarje särskilt fall torde i öfrigt få bero, i hvad mån

detta förfaringssätt ensamt eller i förening med andra borde komma
till användning. I fråga om sättet för ärendenas handläggning har
Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande hänvisat till derom i femårsberättelsen
gjord framställning, innefattande att åt Landshöfdingen
med biträde af Domänintendenten och en af Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott vald jordbrukare skulle uppdragas att införskaffa
och emottaga anbud om försäljning till kronan af jord samt att, efter
inhemtad kännedom om markens belägenhet, dess lämplighet att ifrågakomma
till inköp, dess värde i förhållande till annan dylik i orten och
öfverhufvud om alla de förhållanden, som kunde inverka på frågan om
ändamålsenligheten af markens förvärfvande för kronans räkning, deröfver
afgifva utlåtande till Landtbruksstyrelsen, hvilken, sedan dessa
förhållanden undergått den ytterligare granskning denna styrelse vore
i tillfälle egna dem, skulle ega afslå frågan om köpet eller, derest de
funne anledning dertill, låta genom sakkunnig person uppgöra utdikningsplan
med fullständig kostnadsberäkning och på grund deraf göra
den framställning till Eders Kongl. Maj:t om bifall till köpets antagande
och företagets nedsättande, hvartill förhållandena föranledde; och
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med förklarande att Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter tagen kännedom af Komiténs
utlåtande icke funnit anledning frångå nyssberörda dess framställning,
framhållit, att en nämnd med den sammansättning Ivomitén föreslagit syntes
föga lämplig för alla de uppdrag, som enligt förslaget skulle tillfalla densamma,
i det icke blott de såsom medlemmar i nämnden föreslagna
embetsmäns tid skulle dragas mer än önskligt vore från andra deras
angelägna göromål, utan äfven dem skulle åläggas uppdrag, som i flera
fall förutsatte insigter, af hvilka de måste antagas vara i saknad; att
den ifrågasatta nämnden derföre skulle behöfva biträden af både civila
tjensteman och tekniskt bildade personer, hvarigenom skapades ett
slags embetsverk i hvarje län, som icke syntes vara af förhållandena
påkalladt; att derest åter, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i sin framställning föreslagit, den hufvudsakliga utredning och handläggning
af dessa ärenden, som borde föregå deras framläggande inför
Eders Kongl. Maj:t, uppdroges åt en embetsmyndighet sådan som Landtbruksstyrelsen,
åt hvars försorg ifrågakommande företags utförande
jemväl borde anförtros, skulle ortkomiténs åtgöranden allenast komma
att afse de förberedande åtgärderna af införskaffande af anbud och
yttrande i allmänhet öfver förhållanden, om hvilka kännedom kunde
på stället inhemtas, allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det uppdrag,
som meddelats Länsstyrelsen i nådiga brefvet den 24 Augusti

1875 i fråga om införskaffande af anbud för försäljning till kronan af
till skogsbörd tjenliga marker. Ett härtill inskränkt uppdrag skulle,
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, lämpligen
kunna utföras af de i framställningen angifna personer. Slutligen har
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i afseende å frågan om vilkoren
för upplåtelse till enskilde af vinstjorden anmärkt följande: Det
vore vanskligt att genom bindande stadganden på förhand bestämma
dessa vilkor, som i ett eller annat afseende kunde behöfva förändras
efter vexlande ortförhållanden. Om det än måste vidhållas såsom önskningsmål,
att ersättning vunnes vid försäljningen af de på jorden nedlagde
kostnader, så torde dock eftergifter i fordran härpå kunna och
böra medgifvas. Men om denna eftergift borde tillkomma köparen
allenast i form af efterskänkt ränta på köpeskillingen under visst antal
år, såsom Komitén föreslagit, eller dertill skulle komma eu eller flere
förmåner likartade med dem Komitén ansett koloniseringen i de båda
nordligaste iänen betinga, torde först efter närmare undersökning och
på grund af vunnen erfarenhet vid något utfördt förslag böra bestämmas.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande hemstält, att Komiténs betänkande i ifrågavarande
del icke måtte för närvarande föranleda annan åtgärd, än att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föranstalta, att, jemte det lagen om dikning och
annan vattenafledning vunne det tillägg Komitén föreslagit, för åvägabringande
af företag i angifven syftning till den utsträckning, som till
en början kunde finnas lämplig, medel blefve tillgängliga med rätt till
användning på sätt för företagens {verkställande och utförande kunde
finnas ändamålsenligt, icke allenast af dessa medel, utan ock af dem,
som vid försäljning af vinstjord eller annan i sammanhang med torrläggningsföretagen
förvärfvad mark kunde inflyta.

Landshöfdingeembetet i Göteborgs och Bohus län har förklarat, att
förslaget väl syntes Landshöfdingeembetet beaktansvärdt, men tillika
anfört: att det torde kunna sättas i tvifvelsmål, huruvida staten för det
åsyftade ändamålets vinnande borde på det ifrågasatta sättet direkt ingripa,
innan sig visat, huruvida icke bchofvet af bostädsplatser och mindre
jordbrukslägenheter kunde i erforderlig grad tillgodoses genom öfriga
af komiterade föreslagna åtgärder, hvilka komiterade sjelfve betecknade
såsom varande af hufvudsaklig betydelse för det eftersträfvade målets
ernående; att för öfrigt förslagets bestämmelser icke syntes vara synnerligen
praktiska; att det icke torde vara erforderligt att, såsom komiterade
hemstält, uppdraga åt den nämnd, som efter föregående undersökning
skulle hafva att bedöma, huruvida kronan borde bekosta eller

deltaga i ett torrläggningsföretag eller ej, samt i förra fallet göra framställning
om saken hos Eders Kongl. Maj:t, samtliga de åtgärder, som
ansåges nödiga för att till verkställighet befordra Eders Kongl. Maj:ts
beslut om dylikt bekostande eller deltagande; att lämpligare väl vore
att låta Eders Kongl. Majrts vederbörande Befallningshafvande ombesörja
verkställandet af dessa åtgärder med rätt att affordra de båda i
nämnden deltagande sakkunnige männen de yttranden, som dervid
kunde vara af nöden; att dessutom det måhända vore lämpligare, att
uti nämnden vederbörande kronofogde, som närmare kände till de
lokala förhållandena i fögderiet, vore ordförande i stället för Landshöfding
eller Landskamererare och att åt nämnden endast uppdroges
att uppgöra förslag i ämnet; att detta förslag då skulle för närmare
granskning öfverlemnas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som derefter skulle hos Eders Kongl. Magt göra de framställningar i
ämnet, hvilka ansåges lämpligen böra förekomma; att föreskrifter om
storleken af den ersättning, som borde tillkomma de biträdande förrättningsmännen,
vore af nöden, derest förslaget antoges; samt att i sådant
fall torde väl ock vara erforderligt att berättiga nämnden att mot ersättning
af allmänna medel, hvilken ersättning också borde närmare
till storleken bestämmas, anlita nödigt sekreterarebiträde.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Elfsborgs län har icke
haft något emot förslaget att erinra.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län har, ehuru
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hölle före, att svårigheter skulle
möta vid förslagets genomförande på ändamålsenligt sätt och utan förlust
för kronan, samt icke vågade hysa stora förväntningar i afseende
å de resultat, som derigenom skulle vinnas, åtminstone i den närmaste
framtiden, förklarat sig dock sakna skäl att afstyrka bifall till detsamma,
dervid Eders Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande emellertid erinrat
att, ehuru det torde falla af sig sjelf!, att kostnaden för den föreslagna
nämndens resor, för biträde åt densamma och för de utredningar, som
af nämnden föranstaltades, skulle af statsmedel bestridas, sådant likväl
borde till förekommande af missuppfattning bestämdt utsägas, hvarjemte
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fästat uppmärksamheten derå,
att det af Komitén föreslagna tillägg till lagen om dikning och annan
afledning af vatten den 20 Juni 1879 i redaktionärt hänseende lemnade
synnerligen mycket öfrigt att önska och helt och hållet borde omarbetas.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Vermlands län har anfört,
att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande — ehuru visst icke

förbiseende en mängd fördelar, som förslaget, i fråga kunde medföra —
likväl ur praktisk synpunkt icke ansåge sig kunna förorda detsamma.
Hvad särskilt beträffade den projekterade nämnden, kunde det, enligt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, ifrågasättas, huruvida
i allmänhet funnes personer fullt lämpliga att handlägga den
mängd svårlösta och tidsödande arbeten, hvarmed komiterade tänkt sig
att denna nämnd skulle syssla och der i de flesta fall erfordrades fackmannens
insigter och omdöme. Ehuru komiterade visserligen förklarade,
att nämnden i vissa fall borde inhemta yttrande från landtbruksingeniör,
syntes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande —
förutsatt att förslaget om nämnd vunne tillämpning — såsom om en
sådan person borde vara sjelfskrifven såsom adjungerad i nämnden.
Slutligen har Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande uttalat den åsigten,
att såväl den föreslagna nämndens rese- och arfvodesersättningar som
ock förslaget att staten borde ingå som delegare i af enskilda personer
påbörjade eller tillämnade torrläggningsföretag skulle för statsverket
medföra så betydande uppoffringar i ekonomiskt hänseende, att, då
kostnaderna blifvit fördelade på de till odling tjenliga lägenheterna,
dessa stälde sig så dyra att, i händelse icke staten efterskänkte en stor
del af kostnaden, äfven på de liberala vilkor komiterade tänkt sig,
svårighet torde möta för lägenheternas afyttrande.

T. f. Domänintendenten i Örebro län, Friherre Djurklon, hvilkens
i frågan afgifna yttrande af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
länet åberopats, har anfört följande:

Komiterade hade sökt att bereda för den mindre bemedlade tillgängliga
lägenheter genom kronans ombesörjande af större vattenafledningar
och i sådant syfte föreslagit, att, der sankmarker funnes af
sådan beskaffenhet att de med fördel kunde torrläggas och odlas, men
jordegarne antingen icke kunde eller icke ville sjelfva företaga detta
arbete, kronan skulle träda emellan och antingen ensam eller i förening
med den af jordens egare, som ville deruti deltaga, bekosta utdikningen
emot erhållande af den vinstjord, som i förhållande till delaktigheten i
företaget kunde på kronans lott belöpa. Der kronan egde jord, som
af vattenafledningen vunne båtnad, mötte detta inga synnerliga svårigheter.
Men komiterade syntes äfven åsyfta, att kronan skulle förfara på
samma sätt, der hon ej vore jordegare. För såvidt. detta skulle möjliggöras
utan att kronan först genom inköp af fastighet vunnit del och lott i
den till torrläggning ifrågasatta sankmarken, fordrades åtskilliga förändringar
i nu gällande lag om dikning eller annan afledning af vatten den

20 Juni 1879. Rättighet att företaga vattenafledningar tillkomma der
enligt §§H och 12 endast delegare i den fördränkta mark, hvars förbättring
ifrågasattes. Skulle sålunda kronan i annan egenskap och
med tillämpning af sin högsta rätt öfvertaga eller blott deltaga uti en
vattenafledning, förutsatte detta, att en sådan rätt i lagen inrymdes,
och med bevarande af jordegarnes sjelfbestämningsrätt torde detta
endast kunna ske under förutsättning af deras bifall; och då komiterade
syntes vilja utsträcka denna rätt äfven till redan påbörjade företag,
borde dervid erinras, att i sådant fall de jordegare, som bildat förening
för arbetets utförande, med afstående af deras rätt till båtnaden måste
påkalla kronans direkta inträde i deras ställe. Följaktligen måste äfven
§ 76 förändras, ty dylik afsägelse tillkomme nu icke dem, som företaget
sökt eller vore med dem likstälda. Att kronan under sådana
förhållanden, hvilka kunde vara rätt invecklade och föranleda mångahanda
vidräkningar, då de kostnader eller det arbete, som redan nedlagts,
skulle öfvertagas eller ersättas, inläte sig i ett redan börjadt
vattenafledningsföretag, hade sina stora vanskligheter, oberäknadt att
hoppet om eu sådan intervention möjligen kunde innebära en lockelse
för mången att inlåta sig i företag, som kanske redan från början
saknat garantier för en lycklig utgång. Här kunde visserligen kronans
inskridande ofta nog vara af behofvet påkalladt, men att detta skedde
på annat sätt än genom direkt penningeunderstöd eller lån syntes dock
vara mindre tillrådligt. Åtskilliga andra omständigheter måste här
jemväl tagas i betraktande. Dikningslagen skilde emellan afledning af
vatten ur kärr, mosse eller annan dylik mark samt sänkning eller
urtappning af sjö. I förra fallet egde den eller de jordegare, som
önskade utdikningen, vitsord (§ 11), i det senare åter fordrades, att
denne eller desse skulle ega minst hälften af den jord, som skulle
torrläggas (§ 13). Denna inskränkning i vitsordet hade tillkommit för
att trygga strandegare mot de förluster, som kunde uppstå, om ett
sådant företag skulle falla i händerna på ett fåtal jordegare utan tillräckligt
kapital att fullborda företaget, och borde således bortfalla, der
kronan pröfvade sjösänkningen vara af sådan nytta för landet att,
kronan, derest den icke på annat sätt kunde åstadkommas, sjelf ville
antingen ensam öfvertaga eller med hugade jordegare deltaga uti utförandet.
Fn sådan lagförändring ansåge t. f. Domänintendenten vara
af stor vigt, ty det vore ofta nog just sådana, sjöar angränsande och
af deras vattenstånd beroende sankmarker, som företrädesvis lämpade
sig att lägga under plog och som inom jemförelsevis kort tid återgäldade
de nedlagda kostnaderna. De stora mossarne fordrade deremot

vida större uppoffringar, och den, som med framgång skulle drifva
deras odling och bebyggande, finge icke vara obemedlad, om han skulle
kunna genomföra ett sådant arbete, utan måste äfven efter den första
afdikningen härtill erhålla betydande hjelp icke blott i penningar, utan
äfven i intelligens. Så hugnande det än skulle vara att få våra ofantliga
mosstrakter utdikade, odlade och bebygda, fruktade derföre t. f.
Domänintendenten, att dessa, med våra låga och icke märkligt stigande
jordvärden, ännu blott undantagsvis och i hvarje fall endast efter de
noggrannaste undersökningar kunde påräknas såsom lönande odlingsmarker,
hvaremot de humusrika kärrängarnes torrläggning och odling
redan nu fullt bure sig, der dessa kunde företagas utan dryga ersättningar
till vattenverk, ombyggnader af kanaler, framtida underhåll af
långa farleder och dylika för jordbruk skäligen främmande och i längden
ruinerande servituter. För att än vidare underlätta kronans öfvertagande
af vattenafledningsföretag torde ännu flera, af enskilde med
längtan emotsedda ändringar i dikningslagen vara af nöden.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i samma län bar med
hänsyn till den af t. f. Domänintendenten påpekade olikhet emellan de
i 11 § och de i 12 § af lagen den 20 Juni 1879 omförmälda slag af
vattenafledningsföretag anfört:

Komiténs förslag vore affattadt i så obestämda och sväfvande
ordalag, att det icke kunde med visshet afgöras, huruvida Komitén
med samma förslag åsyftat alla de i nämnda § omförmälda slagen af
vattenafledningsföretag eller endast vissa af dem. I förslaget förekomme
sålunda uttrycken: »någon till odling lämplig sankmark af större omfattning»,
»torrläggning af dylik mark», »torrläggningsföretag» o. s. v.
Men då i motiven till förslaget icke förekomme något, som antydde,
att Komitén tänkt sig såsom lämpligt, att detsamma borde inskränkas
till att afse allenast de i 11 § af förenämnda lag omförmälda vattenafledningsföretag,
ville Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande antaga,
att äfven de företag, hvarom i 12 § af samma lag sades, således äfven
sänkning eller urtappning af sjö, med förslaget åsyftades. Emot samma
förslag, sålunda förstådt och uppfattadt, hyste Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande stora betänkligheter. Otvifvelaktigt vore, att utförande
af ifrågavarande slag af vattenafledningar vida bättre lämpade
sig för den enskilda företagsamheten än för statens verksamhet. Särskilt
förefölle det Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande icke vara
tillrådligt, att staten i fall, då den icke såsom jordegare hade intresse
i ett redan påbörjadt vattenafledningsföretag, skulle, på sätt Komitén
tänkt sig, ingå i och öfvertaga ledningen och utförandet af detsamma.

Och har Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande derföre på de af t. f.
Domänintendenten anförda skäl på det allvarligaste afstyrkt nådigt bifall
till Komitens framställning i denna del. För den händelse staten skulle
berättigas att inträda i vattenafledningsföretag, i hvilka han såsom
jordegare icke vore intresserad och hvilka ännu icke blifvit påbörjade,
skulle rättslig möjlighet dertill, utan någon förändring af den i ämnet
gällande lagstiftning, kunna beredas derigenom, att som vilkor för
sådant inträde stadgades, att staten förvärfvade någon mindre hemmansdel,
åt hvilken nytta af vattenafledningen komme att tillskyndas.
Ett sådant förvärf skulle säkerligen i de flesta, om icke alla fall kunna
med lätthet åstadkommas. Valdes icke denna utväg, så torde i den
gällande lagstiftningen krätvas flera och större förändringar, än Komitén
förmenat. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tilläte sig att i
detta afseende dels hänvisa till hvad t. f. Domänintendenten i samma
afseende anfört och dels uttala den åsigt, att skiftesstadgan torde
böra ändras med afseende å egoutbyten, som af verkstäldt torrläggningsarbete
kunde blifva eu följd, i fall som omförmäldes i Komitens
motiv.

Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i Vestmanlands län har
infordrat och delvis åberopat yttrande från t. f. Domänintendenten i
länet, Öfver jägmästaren Halm, hvilken framstält den åsigt, att genom
förslagets godkännande icke stort gagn skulle vinnas för länet, dels
emedan kronan derstädes egde endast ett ringa fåtal domäner, som
hade andel uti större odlingsbara sankmarker, dels enär der numera
icke förekomme några så stora vattendränkta, enskilda personer tillhöriga
egoområden, att ej jordegarne sjelfva kunde åstadkomma deras
torrläggning, för så vidt ej privilegierade verk och inrättningar lade
hinder derför, dels ock emedan det säkerligen skulle väcka stor ovilja
hos jordegarne, ifall kronan egnade sig åt utförande af torrläggningsarbeten
i någon större skala och med utbrytning af jord från hemmanen,
då allmogen, hvilken egde större delen af länets jordområde, hade stor
obenägenhet för att af sina egor afstå ens de minsta delar, samt då
det rätt ofta torde inträffa, att jordegarne genom tvångsutbrytning af
jord finge ett flertal främmande personer bosatta midt uti sina egoskiften
och af dem bereddes allehanda obehag; och har t. f. Domänintendenten
tillika förklarat sig befara, att kostnaderna för torrläggningsföretagen
i allmänhet blefve så betydande, att de icke motsvarade det
gagn, som dermed vunnes, att svårighet mången gång skulle uppstå
för den af Komitén föreslagna nämnden att med noggrannhet öfvervaka
utförandet af alla de arbeten, som för ett större torrläggnings -

företag erfordrades, samt att kronan skulle indragas uti eu mängd rättegångar
af olika slag.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i samma län har förklarat,
att, ehuru inom länet numera endast ett fåtal större områden af odlingsbara
sänka marker förekom me och detta fåtal redan vore föremål för
de enskilde delegarnes åtgärder för blifvande torrläggning samt förslaget
således, om det antoges, icke torde erhålla någon tillämpning
derstädes, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som instämde uti
den af Komitén uttalade åsigt att genom förslagets genomförande landets
uppodling skulle påskyndas och talrika jordlägenheter komma att stå
till buds för dem, som ville ordna eget hem på landet, dock ansåge
sig böra understödja förslaget. Vid ett af t. f. Domänintendenten anfördt
skäl emot förslaget ville Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande, enär
det hade en allmän betydelse, fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet,
det skälet nämligen, att det skulle väcka stor ovilja hos
jordegare, i fall kronan egnade sig åt utförande af torrläggningsarbeten
i någon större skala och med utbrytning af jord från hemman, då,
såsom kändt vore, allmogen, hvilken egde större delen af länets jordområde,
hade stor obenägenhet för att af sina egor afstå ens de minsta
delar och det ofta torde inträffa, att jordegare genom tvångsutbrytning
af jord finge ett flertal främmande personer, som kunde bereda dem
allehanda obehag, bosatta midt uti skiftena. Det vore denna icke blott
inom detta län, utan sannolikt inom hela landet rådande obenägenhet
hos jordegare att afstå ens de minsta delar af sitt område, hvilken
hufvudsakligen vållat den stora svårighet för dem, som ville bygga
och bo på landet och icke hade medel att inköpa redan skiftade hemmansdelar,
att kunna förvärfva ett mindre egoområde och som sålunda
utgjort ett af de väsentligare, om ej det hufvudsakligaste hindret för
landets hastiga uppodlande och bebyggande, medan samma obenägenhet
nödgat många, hvilka velat bryta egen jord, att göra det i Amerikas
vester, fastän i eget land ännu funnes mycket obruten, men för dem
oåtkomlig mark. Om staten, såsom Komitén föresloge, genom torrläggning
förvärfvade mark inom landets olika delar och å densamma
nedsatte nybyggare, så vore det möjligt, att jordegarebefolkningen deraf
lärde sig inse, att dylika sjelfständiga nybyggare icke vore till någon
olägenhet, utan snarare till gagn. Obenägenheten att till dylika nybyggare
sälja jord skulle härigenom kunna försvinna och den föreslagna
åtgärden på detta sätt verka gagnande i vidsträcktare mån, än med
densamma varit afsedt, och funne Eders Kong]. Maj:ts Befallnings -

hafvande häruti en ytterligare anledning att i underdånighet tillstyrka
förslagets genomförande.

Landshöfdingeembetet i Kopparbergs län har icke haft något mot
förslaget att erinra.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län har jemväl
förordat detsamma, dock med uttalande af den åsigten att något synnerligen
betydande resultat deraf ej vore att förvänta i afseende å kolonisering
af de norra orterna, hvarest med hänsyn till ofta felslagen skörd
jordbruket, särdeles till eu början, i de flesta fall syntes behöfva ett
stöd i någon tillgång till skog för afsalu.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län har
ansett förslaget välbetänkt, men anmärkt, att eu nämnd, sammansatt på
sätt komiterade föreslagit, med en ordförande, hvilkens tid vore upptagen
af en otalig mängd andra embetsgöromål, och med ledamöter,
som antagligen vore boende på vidt skilda orter inom länet, icke hade
någon af de förutsättningar, som vore erforderliga för ett arbete, hvilket
borde bedrifvas utan menlig tidsutdrägt för en verksam kontroll öfver
arbetet, samt för de vid dylika arbetens utförande förekommande frågors
praktiska lösning. I stället har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
föreslagit, att den erforderliga undersökningen på ort och ställe jemte
vidtagandet af erforderliga åtgärder för ett vattenafledningsföretags
fortgång samt fördelning af vinstjorden och af kostnaden på hvarje lott
skulle anförtros åt vare sig förste landtmätaren eller en landtbruksingeniör,
med biträde i hvarje händelse af en Domänstyrelsen underlydande
skogstjensteman, hvilken senare anordning vore, hvad Vesternorrlands
län anginge, så mycket lämpligare, som kronan der icke egde
andra domäner än de under Domänstyrelsens förvaltning stälda kronoparker.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län har tillstyrkt
förslaget.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län har
med framhållande att, enligt hvad för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vore kändt, särskildt i länets lappmarker en stor mängd för
odling lämpliga områden förekomme, Indika antingen helt och hållet
disponerades af enskilde eller i hvilka kronan jemväl hade del, påpekat
önskvärdheten af, att ifrågavarande förslag utsträcktes att gälla äfven
för Vesterbottens län. På samma gång det med förslaget närmast afsedda
syftemål härigenom skulle för samma län bättre tillgodoses, skulle
ock dermed kraftigt befrämjas ett för dessa nordliga bygders kultur
oeftergifligt vilkor eller utdikning af en mängd frostländiga marker,

hvilkas torrläggning, derest den gjordes beroende af den enskildes initiativ,
sannolikt aldrig skulle komma till stånd i följd af de för en
jemförelsevis fattig jordbruksbefolkning dermed förenade alltför dryga
kostnader. Emellertid torde, för den händelse jordlägenheter skulle på
detta sätt upplåtas jemväl inom Vesterbottens län, icke skäligen kunna
påräknas, att kronan skulle kunna blifva till fullo godtgjord för de med
torrläggningen och upplåtelsen förenade kostnader, såsom komiterade
förutsatt skola blifva fallet i landets sydligare trakter, utan torde derför
vid de särskilda jordlotternas försäljning blifva erforderligt att söka
bereda sådana lättnader rörande vilkoren för upplåtelsen, att de särskilda
jordlägenheternas pris komme att stå i skäligt förhållande till deras
afkastningsförmåga.

Landshöfdingeembetet i Norrbottens län har jemväl uttalat sig emot
att förslaget allenast skulle tillämpas i de län, som läge söder om de
två nordligaste, hvilka således derifrån skulle vara helt och hållet undantagna,
och har Landshöfdingeembetet i sådant afseende anfört:

Något skäl för ett dylikt undantag hade icke anförts och något
giltigt skäl derför kunde icke heller enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt åberopas. Tvärtom syntes alla skäl tala derför,
att förslaget borde öfverallt inom riket tillämpas, hvarest utsigt erbjöde
sig att vinna det uppstälda målet. Om vid det nya förslagets tilllämpande
någon ordningsföljd emellan de olika landsdelarne kunde anses
böra iakttagas, så syntes grunden för en dylik ordning endast kunna
sökas i den större eller mindre påföljd, den större vinst i afdelad jord
och den allmänna nytta öfver hufvud, som vid tillämpningen inom den
ena eller andra landsdelen vore att påräkna. Men om denna synpunkt
vore riktig, måste påtagligen de två nordligaste länen icke uteslutas
från bestämmelsernas tillämpning, utan i främsta rummet dervid ifrågakomma.
Tillgången på odlingsbara sankmarker, som angränsade kronans
jord eller hvari kronan hade del, vore nämligen otvifvelaktigt synnerligen
stor inom dessa län, hvilka sannolikt innehölle mera af dylik
mark än alla andra rikets län tillsammantagna. Någon utredning öfver
dessa sankmarkers exakta vidd funnes visserligen ännu icke för hela
länet. Men till bestyrkande af berörda uppgift tilläte sig Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande återgifva en förut för annat ändamål gjord
utredning beträffande sex af länets kustsocknar och två stadsområdon.
Enligt denna utredning innehölle de vattendränkta mossmarker, som
inom dessa kommuner tillhörde kronan och enskilde och hvilka vanligen
vore så belägna, att de delvis tillhörde båda och borde utdikas gemensamt,
följande ytvidder, nemligen:

Inom	Neder-Luleå socken ..............	........... 15,864	tunnland
11	Öfver-Luleå	11 ..............	........... 94,667	77
11	Råneå	11 ..............	............. 72,740	77
11	Neder-Kalix	11 ..............	............. 84,793	77
11	Neder-Torneå	11 ..............	............. 29,433	}7
n	Carl Gustafs	11 ............	............. 19,286	77
ii	Luleå stad ......		............. 92	7}
ii	Haparanda stad		............. 296	11

Summa 317,171 tunnland

för närvarande vattendränkta mossar. Då inom öfriga kustsocknar förhållandet
torde vara ungefär enahanda och mossarnes utsträckning vore
ännu större inom lappmarkerna, torde häraf framgå, att såväl kronan
som enskilde inom länet egde ofantliga sankmarker, både hvar för sig
och i samband, i följd hvaraf ingenstädes inom riket så störa resultat
för angifna ändamålet stode att förvänta af utdikningsförslagets tilllämpning
som inom Norr- och Vesterbottens län. Tydligt vore också,
att genom dylika utdikningar på statsverkets bekostnad väsentliga fördelar
skulle tillskyndas den förut befintliga jordbrukande befolkningen,
som derigenom bereddes tillgång till nya odlingar å torrlagda mossmarker
till större eller mindre omfång samt derjemte förmånen af minskad
frostländighet genom sankmarkens odling. Äfven ur rättvisans
synpunkt syntes således ingen del af rikets jordbrukare böra genom
undantagslagstiftning uteslutas från de förmåner detta förslag skulle
skänka dem.

Hvad beträffar förslaget i denna de], får Styrelsen först anmärka,
att någon utbrytning af vinstjord från sådana jordbruksdomäner, som
äro utarrenderade med tillämpning af de i nådiga kungörelsen den 10
November 1882 stadgade grunder, icke kan ega rum i det fall, då kronan
deltager i kostnaden för vattenafleduingsföretag. 25:te punkten af
nämnde kungörelse har nämligen följande lydelse: »Har, efter det arrendator
antagits, fråga uppstått om vattenafledning, deraf den arrenderade
egendomen tillskyndas fördel, men arrendator undandragit sig att i
företaget deltaga och detsamma derefter under kronans medverkan
kommit till stånd, skall arrendator från och med arrendeåret näst efter
det, då företaget blifvit afsynadt och godkändt, å det belopp, kronan
för ändamålet fått utgifva, erlägga fem procent årlig ränta, hvilken
ränta debiteras i sammanhang med arrendeafgiften.» Häri måste innefattas
rättighet för arrendator att till sin nytta bruka den vinstjord,
som genom vattenafledningsföretaget domänen tillfallit ; och kan hvad

komiterade föreslagit icke heller tillämpas på kronoegendom, som utarrenderats
enligt de före tillkomsten af 1882 års kungörelse gällande
grunder, då hvarken genom arrendekontrakter eller allmän författning
arrendator tillförbundits afstå vinst-jord, derest kronan i vattenafledningsföretag
tager del för den arrenderade egendomen.

Att, i enlighet med komiterades förslag, utbrytning af vinstjord
från utarrenderad kronoegendom skulle för framtiden ega rum, derest
kronan bekostar vattenafledningsföretag, hvari kronoegendom eger del,
anser sig Styrelsen böra afstyrka, ty erfarenheten har visat, att i de
flesta fall genoni dylik utbrytning uppstått stor skada och mångahanda
olägenheter. Ökad stängselskyldighet, eljest obehöfliga vägar öfver
egorna är den gifna följden af dylika utbrytningar, men först och främst
olägenheter att inom egoområdet och ofta nog till och med invid
åbyggnaderna hafva en lägenhetsegare till otrefnad och skada för arrendatorn
i många hänseenden.

Samma olägenheter, som, efter hvad Styrelsen nu anfört, uppstå
för arrendator af hemman, hvarifrån vinstjord utbrytes, drabba naturligtvis
äfven egare till dylikt hemman. Anledningen, hvarför egare till
sådant hemman under nuvarande förhållanden undandrager sig deltagande
i vattenafledningsföretag, torde ofta nog vara att söka deri, att
han vet sig blifva i tillfälle att efter företagets afslutande inköpa den
utbrutna vinstjorden, och detta vanligtvis för lägre pris, än hvartill
jorden stått honom, om han sjelf deltagit i företaget, men då han,
derest komiterades förslag skulle antagas, icke blefve i tillfälle att efter
företagets afslutande förvärfva vinstjorden för egen räkning, komme han
antagligen i regel att i företaget deltaga; och skulle således efter all
sannolikhet de af komiterade föreslagna åtgärder leda till högst ringa
resultat. De kostnader, som äro förenade med vattenafledningsföretag
i allmänhet, äro omöjliga att på förhand med visshet beräkna, och
månget dylikt företag, som efter beräkningar, som uppgjorts före dess
verkställande, förefallit ytterst fördelaktigt, har visat ett motsatt förhållande
efter dess afslutande. Icke heller kan på förhand beräknas,
hvarest vinstjord kommer att utbrytas, eller om dylik kan erhållas på
ett ställe till den omfattning, att den kan användas till sjelfständigt
jordbruk.

På nu anförda grunder och med afseende å hvad af de länsstyrelser,
som uttalat sig mot förslaget, ytterligare andragits, får Styrelsen,
som visserligen icke förbiser det stora gagn, som det allmänna
skulle tillskyndas genom torrläggning af sänka marker af större om 7 -

fattning, men anser den form derför, som nu föreslagits, icke vara
ändamålsenlig, underdånigst afstyrka bifall till komiterades förslag i
denna del.

Slutligen har Komitén i sitt förslag till upplåtelse af odlingslägenheter
å lämpliga trakter inom Vesterbottens och Norrbottens län
hemstält:

l:o) att i Norr- och Vesterbottens län upplåtelse af enstaka
lägenheter inom kronans område icke måtte tillåtas utöfver hvad som
redan stadgats om anläggande af skogstorp i Norrbottens län eller der
sådan upplåtelse ofvan odlingsgränsen icke påkallas af hänsyn till åtgärder
för samfärdselns främjande;

2:o) att tillstånd till nybyggesanläggningar enligt hittills gällande
författningar å öfverloppsmarkerna inom Norrbottens län tills vidare
och intill dess sig visat, huruvida det sätt för kolonisation, som Komitén
föreslår, kommer att visa sig lämpligt och ändamålsenligt, icke
heller måtte beviljas;

3:o) att tillfälle till upplåtelse af odlingslägenheter deremot måtte
beredas å sådana inom kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller andra
kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Vesterbottens
län belägna områden, der i närheten af befintliga eller beslutade
kommunikationsleder ett flertal invid hvarandra liggande lägenheter
anses med fördel kunna till enskilda upplåtas;

4:o) att i främsta rummet härtill böra användas sådana sankmarker,
som efter torrläggning väl lämpa sig för odling af gräs eller säd;

5:o) att förslag om upplåtelse af mark för sådant ändamål må
kunna väckas såväl af Domänstyrelsen och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
som af vederbörande kommunalnämnder, hvilka senare
skulle till Befallningshafvanden sitt förslag ingifva;

G:o) att, der ej Domänstyrelsen sjelf väckt förslaget, detsamma
skall till nämnde styrelse ingifvas;

7:o) att, om Dom än styrel sen ur synpunkten af statens skogsvård
förklarar hinder möta för upplåtelsen, frågan derom må förfalla, derest
ej med hänsyn till upplåtelsens större betydelse för ortens kolonisation
Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande anser sig böra hänvisa saken
till Eders Kongl. Maj:ts pröfning, dervid anmälan härom bör vara åtföljd
af utlåtande från nedan omförmäldh Nämnd;

8:o) att, dor Domänstyrelsen sjelf väckt förslag om upplåtelse
eller utaf deuna styrelse eller af Eders Kongl. Maj:t varder förklarad^
att hinder för den ifrågasatta upplåtelsen ej möter, förslaget derom bör,
derest detsamma tillstyrkes af Nämnden, åtföljdt af erforderlig utredning
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning;

9:o) att för hvart och ett af ifrågavarande båda län måtte tillsättas
en särskild Nämnd, bestående af Landshöfdingen eller, vid hans
förfall eller i hans frånvaro, af Landskamereraren såsom ordförande,
jemte landtbruksingeniör samt en af Landstinget och eu af Hushållningssällskapet
för länet i dess helhet eller för del deraf vald person,
såsom ledamöter, med för sistnämnda ledamöter utsedde suppleanter;

10:o) att denna Nämnd skall dels afgifva utlåtande i sådan Eders
Kongl. Maj:t understäld fråga om upplåtelse af lägenheter, der Domänstyrelsen
ur skogsvårdens synpunkt ansett upplåtelse icke böra eg a
rum, dels ock med anledning af väckt förslag om dylik upplåtelse,
framstäldt af Domänstyrelsen eller mot hvilken denna styrelse ej haft
något att erinra eller med afseende hvarå Eders Kongl. Maj:t efter
hemställan enligt föregående moment förklarat hinder icke möta för
upplåtelsen, åvägabringa utredning och afgifva utlåtande, ej mindre
om den föreslagna markens lämplighet för ändamålet i fråga och om
den sannolika kostnaden för densammas beredande till odling, vare sig
frenom torrläergming;, derest sådan erfordras, eller på annat sätt, än
äfven om andra förhållanden, som på frågans bedömande kunna inverka; ll:o)

att i do fall, der Eders Kong], Maj:t funne skäl medgifva
upplåtelse af mark för anläggande af jordbrukslägenheter, kostnaden
för möjligen erforderlig torrläggning af marken, så vidt den afser
hufvudafiopp och större kanaler, men ej egentlig dikning, skulle, liksom
kostnaden för Nämndens resor, för biträde åt densamma och för
de utredningar, som af Nämnden uppgjordes, af statsmedel bestridas;

12:o) att dylik torrläggning borde ske genom dess upplåtande på
entreprenad mot stäld säkerhet och arbetets behöriga verkställande af
Nämnden eller någon dess ledamot öfvervakas;

13:o) atf, sedan marken kommit i sådant skick, att den kunde till
enskilde för odling och bebyggande upplåtas, Nämnden bordo fördela
densamma i lämpliga lotter, innehållande för en hvar högst 15 har till
odling af gräs eller säd lämplig mark, samt dessa lotter till enskilda
personer upplåta;

14:o) att till hvarje sådan lott dessutom skulle läggas ett område

af högst 35 har kronan tillhörig utmark, så nära lotten belägen, som
lämpligen läte sig göra, och afsedd för lägenhetsinnehafvareus husbehof
af virke och vedbrand samt till mulbete, i hvilket område således
ej skulle inräknas kala berg och öppna vatten;

15:o) att deremot ingen annan rätt till bete eller skogsfångst å
kronans mark skulle lägenhetsinnehafvaren tillkomma än att han för
första uppsättningen af för lägenheten erforderliga byggnader egde att
å kronans skog erhålla utsyning af behöfligt och lämpligt virke;

16:o) att lägenhetsinnehafvaren derjemte af statsmedel skulle erhålla
ett belopp af 300 till 500 kronor till hjelp vid lägenhetens bebyggande
och uppodling enligt Nämndens med afseende å de olika
lägenheternas storlek och belägenhet derom meddelade bestämmelser;

17:o) att detta penningeunderstöd skulle få lyftas antingen genast
vid lägenhetens tillträdande mot stäld, af Nämnden godkänd säkerhet
för beloppets återgäldande, derest innehafvaren ej inom viss tid från
tillträdet på nöjaktigt sätt fullgjort honom förelagd odlings- och byggnadsskyldighet,
eller ock när sådan byggnads- och odlingsskyldighet
blifvit enligt Nämndens vitsord fullgjord;

18:o) att lägenheterna skulle upplåtas tills vidare endast med
nyttjanderätt, utan någon afgift och med rätt för innehafvaren att under
15 år vara fri från skatt till kronan för lägenheten och från andra allmänna
utlagor och onera, men med vilkor att denna besittningsrätt
utan ersättning för någon byggnad eller odling skulle vara förverkad,
derest innehafvaren ej inom förelagd tid och på föreskrifvet sätt fullgjort
ofvan berörda byggnads- och odlingsskyldighet eller han under
frihetsåren befunnes på mera anmärkningsvärd! sätt vanvårda byggnaderna
eller försumma lägenhetens skötsel;

19:o) att anmälan om dylik vanvård eller försummelse borde, der
anledning dertill förefunnes, af Nämnden göras hos Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som skulle ega att efter vederbörandes hörande
deröfver meddela beslut, samt att, om någon lägenhetsinnehafvare blefve
på dylik grund från sin lägenhet genom laga kraftvunnet beslut skild,
Nämnden skulle ega att lägenheten till annan person upplåta på de
vilkor Nämnden funne skäl föreskrifva;

20:o) att, sedan frihetsåren gått till ända eller dessförinnan, om
innehafvaren sådant påyrkade, lägenheten borde efter de grunder, som
gälla för skattläggning inom Lappmarken, åsättas visst hemmantal och,
derest stadgad byggnads- och odlingsskyldighet då befunnes vara fullgjord
och vidmakthållen, till skatte med full eganderätt för inne -

hafvaren omföras, dock endast med den rätt till skogen, som i Kongl.
förordningen den 29 Juni 1866 medgifves;

21:o) att Nämnden vid val af de personer^ som kunde till erhållande
af lägenheter sig anmäla, borde dertill antaga svenska medborgare
och i främsta rummet sådana, som, i öfrigt lämpliga, varit
vid torrläggningsarbetet sysselsatta och dervid visat flit, ordentlighet
och sparsamhet;

22:o) att sådana företag, som Komitén nu ifrågasatt, åtminstone
till en början och till dess erfarenheten visat, om och i hvad mån ett
dylikt förfaringssätt kunde visa sig ändamålsenligt och kostnaderna
derför kunnat närmare utrönas, icke måtte ega rum i allt för stor utsträckning,
utan inskränkas till några för ändamålet särskildt lämpade
trakter;

23:o) att emellertid början med torrläggningsföretagen borde
göras, så snart den i Norrland för jernvägsanläggningar nu använda
arbetsstyrka kommer att i någon större mån minskas, så att dessa vid
traktens klimat och förhållanden vanda arbetare måtte kunna först för
torrläggningsarbetena och sedan för kolonisationen vara att påräkna;

24:o) att sådana förändringar i reglementena för de allmänningar,
som finnas inom åtskilliga socknar i Norrbottens län, måtte vidtagas,
att de anslag för kommunala behof, som af allmänningarnes afkastning
utgå, utan särskildt tillskott må tillgodokomma icke blott såsom hittills
de icke jordegande medlemmarne i kommunen, utan äfven de jordegare,
hvilka icke hafva del i allmänningarne; samt

25:o) att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder gilla hvad
Komitén sålunda föreslagit, Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning om rätt för Eders Kongl. Maj:t att på ifrågasatt
sätt göra upplåtelse till enskilda af kronans mark i de båda nordligaste
länen samt om ett årligt anslag för ändamålet, hvilket anslag åtminstone
till en början torde kunna begränsas till 100,000 kronor.

I häröfver afgifvet. utlåtande har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesterbottens län förklarat sig finna bestämmelserna välbetänkta,
men likväl, då sistnämnda belopp syntes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande otillräckligt, hemstält, att Eders Kong]. Maj:t täcktes
för ändamålet af Riksdagen äska ett årligt anslag af 200,000 kronor.

Jemväl Landshöfdingeembetet i Norrbottens län har förklarat sig
i väsentliga afseenden dela komiterades uppfattning i frågan, men likväl
mot förslagets särskilda delar framstält åtskilliga anmärkningar.
Sålunda har Landshöfdingeembetet, efter framhållande af det gagn för
länets uppodling, som genom nybyggesanläggningar hittills åstad -

kommits, anfört, att då nu, sedan afvittringen i länet så nära nått sin
fullbordan, att andra nybyggesanläggningar icke lagligen kunde ifrågakomma
än sådane, som af Eders Kongl. Maj:t vid disposition af öfverloppsmarkerna
pröfvades nödiga och nyttiga, och således ingen olägenhet
vore tänkbar, men stora fördelar för länets kolonisation med visshet
vore att förvänta af en fortsatt upplåtelse äfven i ringa omfattning och

1 sällsyntare fall af nybyggen med ett till husbehof nedsatt skogsanslag,
hvarje giltigt skäl saknades för ett upphäfvande af Eders
Kongl. Maj:ts hittills utöfvade rätt att på det sätt, som pröfvades för
staten nyttigast, disponera öfver statens öfverloppsmarker, med stöd
hvaraf Landshöfdingeembetet hemstält, att förslaget i punkterna 1 och

2 rörande förbud mot upplåtelse i Vesterbottens och Norrbottens län
af enstaka lägenheter å kronans område samt af nybyggen på derinom
belägna öfverloppsmarker enligt hittills gällande författningar icke måtte
till någon annan åtgärd föranleda, än att med anledning af sista punkten
i mom. 1 uti lista § af gällande afvittringsstadga för lappmarkerna
af den 30 Maj 1873, sådan den lyder i nådiga kungörelsen den 13
Juli 1883, måtte efter punkten: »vid afvittring — — —- — tillåtas»
införas orden »derest sådana upplåtelser ofvanför denna gräns icke påkallas
af hänsyn till åtgärder för samfärdselns främjande».

Landshöfdingeembetet har ytterligare hemstält, att punkterna 6
och 7 måtte lemnas utan afseende och deraf följande redaktionsförändringar
i de tre följande punkterna iakttagas, samt motiverat denna
hemställan hufvudsakligen dermed, att i fråga om odling och kolonisation
man vore berättigad att förutsätta,, det ortmyndigheterna i allmänhet
måste förvärfva sig större kännedom om de på dylika frågors afgörande
bestämmande förhållanden än den, som vanligen kunde påräknas
hos en centralstyrelse, som med väsentligen olika uppgift aldrig
med kolonisationsfrågor i en på ett tusen kilometers afstånd belägen
landsdel tillförene haft afgörande befattning, och att de öfverloppsmarker,
hvarpå jordupplåtelsen till största delen komme att ske, alltid
stått och fortfarande stode under länsstyrelsens vårdnad samt alltid
enligt gällande lag varit afsedda att till den odlingsbara marken disponeras
till hemman och lägenheter samt för öfrigt till industriens
främjande och kronoparkers bildande.

Mot förslaget i 13:de punkten, att en hvar lott skulle tilldelas
högst 15 har till odling af gräs eller säd lämplig mark, har Landshöfdingeembetet
anmärkt, att, då komiterade tänkt sig, att boskapsskötseln
vore den näringskälla, som af de nya kolonisterna skulle komma
att hufvudsakligen anlitas, ett dylikt område med hänsyn till hindren

för en hastig uppodling, bristen på ängar och det af alla förhållanden
nödvändiggjorda extensiva brukningssättet vore en allt för ringa ytvidd,
för att så många kreatur, som erfordrades för en familjs tryggade nödtorftiga
uppehälle, derpå kunde framfödas inom en ej alltför långt aflägsen
tid, hvarföre, och ehuru invid järnvägslinjer och industriela anläggningar
med mera, den lösa befolkningen säkerligen blefve väl tillgodosedd
med vida mindre lägenheter, det dock vore oundgängligt, att
maximisiffran höjdes till förslagsvis 30 har till odling lämplig mark,
derest man kunde hafva utsigt att åtminstone i några fall kunna vinna
kolonister, som helt och hållet egnade sig åt jordbruket.

Det i 14:de punkten föreslagna utmarksområdet har Landshöfdingeembetet
ansett vara tillräckligt, derest impedimenten, sådane de i gällande
stadgar bestämdes, derifrån afdroges, så att icke blott öppna vatten och
kala berg, utan äfven sådane berg, sandhedar- och stenbunden mark,
hvarå duglig skog ej växte eller kunde växa eller bete funnes eller med
dvergträd bevuxna mossar och kärr, som hade sten till grund och saknade
affall och sålunda vore till odling otjenliga, till impediment hänfördes.

Komiterades förslag i 24:de punkten, eller att sådana förändringar
i reglementena för de allmänningar, som funnes inom åtskilliga socknar
i länet, måtte vidtagas, att de anslag för kommunala behof, som af allmänningarnes
afkastning utginge, utan särskild! tillskott skulle tillgodokomma
icke blott såsom hittills de icke jordegande medlemmarne i kommunen,
utan äfven de jordegare, hvilka icke hade del i allmänningarne,
har Landsliöfdingeembetet ansett vara öfverflödigt och icke lämpligt intaga
i lagstiftningen rörande de ärenden komiterade haft att behandla,
utan böra lemnas utan afseende, då bestämmelserna härom kunde och
borde enligt reglementenas föreskrift af Eders Kongl. Maj.ds Befallningshafvande
beslutas för att derefter underställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.

Då det understundom i vissa fall och orter vore möjligt, att lägenhetsinnehafvare
kunde finnas hugade att emottaga, bebygga och odla sina
lotter utan kontant bidrag eller med ringare bidrag af statsmedel än
det föreslagna, har Landsliöfdingeembetet ansett förslagets 16:de punkt
böra erhålla följande lydelse: »att lägenhetsinnehafvare, der sådant äskas,
derjemte af statsmedel skulle erhålla eif belopp af högst 500 kronor till
hjelp vid lägenhetens bebyggande och uppodling enligt Nämndens med
afseende å de olika lägenheternas storlek och belägenhet derom meddelade
bestämmelser».

I afseende på val af de personer, som kunde till erhållande af

lägenheter sig anmäla, hvarom förhandlas i 2lista punkten, har Landshöfdingeembetet
föreslagit den förändringen, att sådan lägenhetsinnehafvare
skulle vara svensk medborgare med företrädesrätt för den, som vore
fullt mäktig svenska språket och i öfrigt för ändamålet lämplig, och har
Landshöfdingeembetet såsom skäl härför anfört, att största delen af
kolonisationen i fråga skulle komma att ega rum inom en ort, hvarest
finska eller lappska språken vore de förherrskande till hinder för folkupplysning
och förvaltning samt till olägenhet och våda äfven i andra
hänseenden.

Slutligen har Landshöfdingeembetet förklarat sig icke kunna dela
komiterades åsigt, att från kolonisationen skulle undantagas de åt hemman
och nybyggen inom vissa socknar upplåtna så kallade ströängar inom
kronoparkerna i dessa orter, utan ansett dessa ströängar böra åt kronan
återförvärfvas för att derefter användas till höbord åt de nya kolonisterna
antingen mot billigt arrende eller kostnadsfritt under en tid af exempelvis
15 år från upplåtelsen af lotten.

För egen del finner Domänstyrelsen det af komiterade föreslagna
förfaringssättet för de tvenne nordligaste länens fortsatta kolonisering
vara förtjent af all uppmärksamhet, helst som arbetet för uppodling af
ännu obrukade, men till odling tjenliga områden komme att fortgå och
främjas utan betydligare uppoffring af de i statens hand värdefulla skogsområdena,
men då erfarenhet saknas, om och i hvad mån det föreslagna
tillvägagåendet för dessa läns vidare kolonisering kan visa sig ändamålsenligt,
anser Styrelsen, lika med komiterade, att, åtminstone till en början
och till dess kostnaderna för dess genomförande kunnat närmare utrönas,
upplåtelser af kronans mark på det sätt och under de vilkor komiterade
ifrågasatt icke måtte ega rum i alltför stor utsträckning, utan inskränkas
till några för ändamålet särskild! lämpade trakter.

I fråga om dels hvad Landshöfdingeembetet i Norrbottens län anfört
beträffande denna del af komiterades förslag, dels ock hvad Domänstyrelsen
för egen del funnit att mot detsamma anmärka får Styrelsen
i underdånighet anföra:

Hvad först angår Landshöfdingeembetets hemställan, att förslaget
i punkterna 1 och 2 om förbud mot upplåtelse i Vesterbottens och Norrbottens
län af enstaka lägenheter å kronans område samt nybyggen på
derinom belägna öfverloppsm arker enligt hittills gällande författningar
icke måtte godkännas, så tillåter sig Styrelsen framhålla, att af komiterades
uppgift, att tillfällen finnas till upplåtelser af lägenheter jemväl å
fast mark för den af komiterade afsedda kolonisationen, icke följer, att
sådan odlingsmark finnes disponibel i den omfattning och med det

sammanhängande läge, . att i enlighet med bestämmelserna i äldre författningar
hemmansanläggningar kunna derå grundas. Fastmer synas
komiterade, att döma af den vigt de företrädesvis fästa vid de sänka
odlingsmarkerna, hvilka i främsta rummet enligt komiterades meningborde
till kolonisation användas, hafva utgått från den förutsättningen,
att så ej är fallet. Uppenbart är ock, att de egentliga odlingslägenheterna
redan tagits i anspråk vid de hemmans- och nybyggesanläggningar,
hvilka under århundraden fortgått och vid numera i de båda
kinen nedom odlingsgränsen i det närmaste fullbordad afvittring erhållit
sina egoområden reglerade. Detta förhållande bekräftas ock såväl af
Landshöfdingeembetets uppgift, att nybyggesanläggningar efter äldre
metoden numera endast i sällsyntare fall kunna förekomma, som äfven
af denna myndighets uttalanden om angelägenheten af att för kolonisationens
räkning återförvärfva en del af den odlingsmark, »ströängarne»,
som redan blifvit åt enskilde upplåten. Då följaktligen för grundandet
af. nya hemman hufvudsakligen endast återstå de sänka myrmarkerna,
hvilka ej utan omfattande vattenafledningsföretag kunna göras till odling
tjenliga och alldeles icke kunna bringas i sådant tillstånd af vanliga nybyggare
i anseende till dermed förenade kostnader, vore det ur odlingsintressets
egen synpunkt förkastligt att fortsätta med den äldre kolonisationsmetoden,
för hvars upphörande komiterade jemväl ur andra synpunkter
anfört beaktansvärda skäl; och får Styrelsen fördenskull hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t, utan afseende å hvad Landshöfdingeembetet
anfört, måtte godkänna komiterades förslag i denna del.

Icke endast ur klimatisk synpunkt, utan äfven för beredande åt
statsverket af tillgångar för bestridande af alltjemt stegrade statsutgifter
måste åt skogsvården egnas synnerlig omsorg och detta särskilt i de
norrländska länen. Af dessa skäl anser Styrelsen stadgandena i förslagets
6:te och 7:de punkter vara välbetänkta; och tillåter sig Styrelsen
särskilt erinra, att sankmarkers torrläggning och uppodling icke kan
vara skogsvården till skada, utan snarare till gagn ocli att således förslag
derom icke kan tänkas under vanliga fall af Domänstyrelsen undertryckas.
Landshöfdingeembetets hemställan att sistnämnda punkter måtte lemnas
utan afseende och dess i sammanhang dermed gjorda förslag till redaktionsförändringar
i de tre följande punkterna får Styrelsen derföre afstyrka.

Om, såsom Landshöfdingeembetet hemstält, inegoområdet till lägenhet,
som upplåtes, skulle tilltagas så stort, att af den nuvarande naturliga
gräsväxten må finnas tillräcklig utfodring för kolonistens kreatur,
torde ej ens 30 hektar vara tillräckliga. Att grunda upplåtelsen på

den nuvarande höafkastningen skulle ej heller framkalla den uppodling
och förbättring af den upplåtna jorden, som komiterade afsett. Då härtill
kommer, att en större inegoareal än 15 hektar svårligen lärer kunna
vidmakthållas af eu kolonist, som för sin bergning måste anlita arbetsförtjenst
i orten, hemställer Styrelsen, att komiterades förslag måtte
godkännas äfven i denna del.

De af Landshöfdingeembetet föreslagna bestämmelserna i fråga om
14:de punkten äro hemtade från gällande alvittringsstadga, men då dessa
bestämmelser vid tillämpningen tolkats mycket olika, så att mången gång
med ganska god skog beväxt mark hänförts till impediment och i flera
fall föranledt återförvisandet af redan utarbetade afvittringsforslag, anser
Styrelsen komiterades förslag i denna del vara att föredraga framför
Landshöfdingeembetets.

Styrelsen delar visserligen Landshöfdingeembetets åsigt om sättet
för åstadkommande af nödiga förändringar i reglementen för de inom
länet redan befintliga allmänningarne, hvarom 24:de punkten af förslaget
handlar, men anser likväl Landshöfdingeembetets hemställan, att samma
punkt måtte lemnas utan afseende, icke böra bifallas, då komiterades betänkande
icke innefattar förslag till lag i ämnet och punktens innehåll
alltid kan tjena till ledning, huru deruti omordade frågan bör betraktas.

Till Landshöfdingeembetets hemställan om förändrad lydelse af 16:de
punkten liksom till den af Landshöfdingeembetet föreslagna förändringen
af 2lista punkten får Styrelsen tillstyrka bifall.

Deremot kan Styrelsen af de skäl, som komiterade anfört, icke
dela Landshöfdingeembetets åsigt, att de så kallade ströängarne borde
åt kronan återförvärfvas för att användas åt nya kolonister. För att
visa till hvilka uppoffringar från statens sida detta förslag kunde leda
får Styrelsen upplysa, att i de fall, då utbyte af sådana ströängar förekommit,
kronan måst lemna tio tunnland duglig skogsmark mot hvarje
tunnland af dessa merendels af starrmyrar bestående ängar, hvilkas
sammanlagda areal endast i en socken, Arvidsjaurs, utgör minst 16,000
tunnland.

I fråga om förslaget i nu icke omordade delar tillåter sig Styrelsen
först påpeka behöfligheten af några förtydliganden till förekommande af
framtida missförstånd. Enligt 8:de punkten, sådan den nu är affattad,
göres frågan, om väckt förslag angående upplåtelse skall komma under
Eders Kong!. Maj:ts pröfning, beroende deraf, att förslaget skall vara
tillstyrkt af den i 9:de punkten omförmälda Nämnd, som alltså skulle
erhålla ett slags absolut veto i frågan. Härtill synes emellertid ej något
giltigt skäl förefinnas; och vid jemförelse med innehållet i fide punkten,

hvilken ej torde innefatta hinder för Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
att underställa Eders Kong]. Maj:ts pröfning i sistnämnda punkt
afsedt förslag, äfven om det utlåtande deröfver, som af Nämnden förut
bör afgifvas, skulle innehålla ett afstyrkande af den föreslagna upplåtelsen,
är Styrelsen böjd för det antagande, att ifrågavarande punkt
genom en mindre lycklig redaktion kommit att i förevarande hänseende
uttrycka något annat, än som dermed åsyftats. I afseende å samma
punkt är jemväl att erinra, att deri icke finnes omnämndt, hvilken myndighet,
som har att, der Domänstyrelsen väckt förslag om upplåtelse af
mark eller utaf denna Styrelse eller af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
varder förklarad], att hinder för den ifrågasatta upplåtelsen ej
möter, skall underställa förslaget Eders Kongl. Maj:ts pröfning, hvilket
torde böra ske genom Domänstyrelsen. I öfverensstämmelse med hvad
nu blifvit anmärkt anser Styrelsen senare delen af 9:de punkten böra
erhålla följande förändrade lydelse: »förslaget derom bör åtföljdt af
Nämndens utlåtande och erforderlig utredning af Domänstyrelsen underställas
Eders Kongl. Maj:ts pröfning».

Punkten 15 synes böra erhålla följande förändrade lydelse: »att
deremot ingen rätt till bete å kronans mark skulle lägenhetsinnehafvaren
tillkomma och ej heller annan rätt till skogsfångst derstädes än
att för första uppsättningen af för lägenheten erforderliga byggnader erhålla
utsyning af behöfligt och lämpligt virke».

I ifrigt får Styrelsen mot förslagets 19:de punkt, hvari stadgas,
att det skulle tillkomma Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att till
pröfning upptaga af Nämnden gjord anmälan om vanvård eller försummelse
vid lägenhets skötsel och ega rätt genom sitt beslut skilja innehafvaren
från lägenheten, anmärka, att detta strider emot 2:dra punkten
af nådiga förordningen den 10 Augusti 1877 angående vissa dittills i
administrativ väg behandlade måls öfverlemnande till allmänna domstolarne,
enligt hvilken författning mål om beståndet och rätta tydningen
af sådana tillståndsbref och förordnanden, genom hvilka någon Eders
Kongl. Maj:t och kronan tillhörig eller eljest af publik egenskap varande
fast egendom eller rättighet kommit under enskildt begagnande, skola
af allmänna domstolarne upptagas och handläggas. Omordade 19:de
punkt borde derföre erhålla den förändring, att Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, efter det anmälan om vanvård eller försummelse af
Nämnden blifvit gjord, egde förordna allmän åklagare att målet vid laga
domstol anhängiggöra samt att Nämndens åtgärder för lägenhetens upplåtande
till annan person skulle vidtaga först sedan genom vederbörlig

domstols laga kraftvunna utslag lägenlietsinnehafvaren blifvit besittningsrätten
frånkänd.

I afseende å 20:de punkten får Styrelsen påpeka obehöfligheten af
deri intagna stadgande, att lägenhet efter det frihetsåren gått till ända
eller dessförinnan, om innehafvaren sådant påyrkade, borde efter de
grunder, som gälla för skattläggning inom Lappmarken, åsättas visst
hemmantal. Hvad med nämnda grunder åsyftas är nådiga förordningen
den 30 Maj 1873 angående skattläggningsmetod för Vesterbotten och
Norrbotten, hvari, bland annat, stadgas, att ränta skall utgå med 6 riksdaler
40 öre riksmynt för helt mantal och i förhållande derefter för större
eller mindre, samt att kronotionde icke skall åsättas. Om nu komiterades
förslag vinner godkännande, kan under gynnsammaste förhållande skattläggning
å lägenhet verkställas om omkring 20 år, men då vid denna
tidpunkt både grundskatter, kronotionde och rotering och sannolikt all
efter mantalsgrund beräknad utskyld upphört att utgå, synes förslaget
om skattläggning af dylik lägenhet icke höra vinna nådigt bifall, utan i
stället stadgas, att lägenheten efter byggnads- och odlingsskyldighetens
fullgörande i kronans jordebok utan skattläggning omföres från kronotill
skattelägenhet.

Mot förslaget i de delar, som ej nu blifvit särskildt berörda, har
Styrelsen icke något att erinra

Stockholm den 9 Juni 1893.

Underdånigst

OSCAR EVERS.

J. M. AHLMARK. T. CHRISTIERSON. J. O. af ZELLÉN.

• Sten Lewenhaiqd.