Kong! Maj:ts och Rikets Kommersekollegii

Statens offentliga utredningar 1892:3

och

Kong! Generaltullstyrelsens

Underdåniga Utlåtande

öfver

Tullkomiténs underdåniga betänkande med förslag

till ny tulltaxa.

-»■Q©-*-

STOCKHOLM

Isaac Mabcuh’ Boktr.-Aktiebolaö
1891.

Genom nådig remiss den 27 Februari innevarande år har Eders
Kong]. Maj:t infordrat Kommersekollegii och Generaltullstyrelsens gemensamma
underdåniga utlåtande öfver det betänkande med förslag till

tulltaxa, som den 24 i samma månad afgifvits af de under den 18 Juni
1888 dertill i nåder förordnade komiterade.

Då med afseende å detta ärendes beskaffenhet Embetsverken ansett,
att före dess slutliga behandling tillfälle borde beredas den allmänhet,
som sådant åstundade, att öfver komiténs betänkande sig yttra,
har, i öfverensstämmelse med af Embetsverken den 28 sistlidne April
fattadt beslut, Kommersekollegium under samme dag dels genom cirkulärskrifvelse
anmodat Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i samtliga
länen att på lämpligt sätt bereda dem inom de särskilda länen,
som kunde vara af saken intresserade, tillfälle att om ifrågavarande
betänkande taga kännedom och deröfver sig yttra, samt att med samtliga
afgifna yttranden till Kollegium inkomma före den 1 nästpåföljde
Augusti, dels ock låtit genom tillkännagifvande i Post- och Inrikes Tidningar
meddela, att tryckta exemplar af betänkandet funnes tillgängliga hos
Kollegium, äfvensom att de, som hade något att i saken andraga, borde
med skriftligen affattade yttranden till Kollegium inkomma före sistnämnde
dag; och sedan Embetsverken efter utgången af nyssberörda
tid vid särskilda sammanträden åter förehaft ärendet, få Embetsverken,
med öfverlemnande af de yttranden, som till följd af Kollegii omförmälda
cirkulärskrifvelse och tillkännagifvande till Kollegium inkommit
och till hvilka Embetsverken vid ärendets behandling tagit den hänsyn,
som deras innehåll ansetts påkalla, för egen del i underdånighet anföra
följande.

Vid upprättande af föreliggande förslag till tulltaxa, i afseende
å hvars uppställning och formela beskaffenhet öfverhufvud taget Embetsverken
icke hafva något att erinra, synes komitén i allmänhet hafva
på ett tillfredsställande sätt tillämpat den grundsats, som, jemlikt den
komitén i nåder meddelade instruktion, skolat vara bestämmande för
komiténs förslag. Dock anse Embetsverken, att i fråga om vissa industrialster
tillfyllestgörande skäl icke blifvit förebragta för åsättande af så
höga tullsatser som de af komitén föreslagna. Hänsyn till varans art
och beskaffenhet samt värde har jemväl i ett och annat fall synts
Embetsverken skäligen böra föranleda nedsättning i de föreslagna tullsatserna.
I ännu större utsträckning är, enligt Embetsverkens åsigt,
en sådan åtgärd nödig i afseende å tullsatserna för varor, hvilka karakteriserats
såsom lyxartiklar. Äfven medgifvet att minskning i införseln
af dessa varuslag är önskvärd och att man med hänsyn dertill icke bör
fästa afseende vid den ofördelaktiga inverkan å tullinkomsten, som en
mindre väl afvägd förhöjning af den stadgade införselafgiften kan åstadkomma,
eller de ökade omkostnader för tullbevakning, som kunna blifva
en följd af sådan tullförhöjning, qvarstår dock alltid i fråga om en
mängd hithörande artiklar faran, att en alltför betydande höjning af
tullafgiften åter kallar till lif forna tiders för statskassan menliga och

för den allmänna moralen, särskilt i kust- och gränsorterna, förderfbringande
smugglingsindustri. Väl framgår af betänkandet och den
speciela motiveringen för taxeförslaget, att komitén uppmärksammat
nödvändigheten af att med hänsyn till nyssberörda förhållande tullsatserna
för sistnämnda varuslag icke sättas så högt, som ske borde,
derest hänsyn tages endast till varans värde eller egenskap af öfverflödsartikel
; men komitén har, såvidt Embetsverken kunnat finna, i många
fall icke i erforderlig grad låtit denna synpunkt göra sig gällande.
Visserligen möter det ganska stor svårighet att afgöra, till hvilket belopp
tullsatsen för en vara af ifrågavarande slag bör begränsas med hänsyn
till faran för smuggling, men, enligt Embetsverkens förmenande, kan
icke gerna någon tvekan råda derom, att de af komitén föreslagna
tullsatser för t. ex. sidenväfnader och sidenband, spetsar af silke, gulddragarearbeten
m. fl. varuslag äro, ur berörda synpunkt sedt., alltför höga.

Efter förutskickande af dessa allmänna anmärkningar öfvergå
Embetsverken till redogörelsen för de särskilda ändringar i taxeförslaget,
till hvilka Embetsverken anse skäl föreligga. Då Embetsverken
dervid anse sig böra iakttaga samma ordningsföljd, hvari vederbörande
rubriker i taxeförslaget förekomma, sker detta dels för att göra anmärkningarne
lättare öfverskådliga, dels ock af det skäl, att Embetsverken
någon gång vid en och samme rubrik funnit anledning till anmärkning
ur mer än en synpunkt eller i mer än ett afseende.

Hänvisningen rörande Adresskort torde, derest Embetsverkens förslag
till lydelse af gruppen Papp- och Pappersarbeten antages, böra
lyda sålunda:

Adresskort; se Papp- och Pappersarbeten.

Under rubriken Album eller delar deraf upptager förslaget samma
tullsats som gällande taxa eller 2 kronor per kilogram. Det torde så
mycket mindre kunna antagas hafva undgått komiténs uppmärksamhet,
att denna tullsats är i förhållande till varuvärdet öfverdrifvet hög, som
en af komiténs ledamöter i afgifven reservation uttalat sig för eu nedsättning
af, bland andra tullsatser, äfven den ifrågavarande. Om vid
sådant förhållande dess bibehållande vid nuvarande höga belopp kan
anses skäligen motiveradt af endast den omständighet, att detta belopp
blifvit så nyligen som vid 1888 års riksdag bestämdt, torde kunna dragas
i tvifvelsmål. För sin del tillåta sig Embetsverken uttala den åsigt,
att den före den 1 Juli 1888 för ifrågavarande artikel gällande tullsats
af 1 krona per kilogram icke blott stod i ett lämpligare förhållande till
varans värde, öfverhufvud taget, utan äfven kunde antagas bereda till -

räckligt skydd för det inhemska arbete, som vanligen är å artiklar af
ifrågavarande slag nedlagdt.

För Band föreslår komitén följande tullsatser, nemligen: för silkessammets-
och helsidenband 12 kronor, för halfsidenband 4 kronor och
för band, andra slag, 1 krona 75 öre, allt per kilogram. Då, på sätt
här nedan omförmäles, Embetsverken ansett faran för oloflig införsel
böra föranleda en nedsättning i de af komitén föreslagna tullsatser för
väfnader af hel- och halfsiden från 12 kronor och 4 kronor till 8 kronor
och 3 kronor per kilogram, och då, såsom äfven komitén erinrat, band
af hel- och halfsiden i vår taxa af ålder varit åsätta samma tull som
motsvarande väfnader samt skäl till ändring i detta hänseende icke kan
anses vara för handen, helst sidenband med ännu större lätthet än
sidenväfnader kunna olofligen införas, hemställa Embetsverken, att
tullsatserna måtte bestämmas för band af silkessammet och helsiden
till 8 kronor och för band af halfsiden till 3 kronor, allt per kilogram.

Hvad beträffar tullsatsen för band, andra slag, vore visserligen
icke något att erinra mot dess bestämmande, på sätt komitén föreslagit,
till samma belopp som tullsatsen för ylleväfnader, andra slag, eller
1 krona 75 öre per kilogram, för såvidt. importen omfattade uteslutande
eller åtminstone hufvudsakligen ylle- och linneband, men, jemte band
af nämnda slag, införas äfven ansenliga qvantiteter bomullsband, hvilkas
värde icke står i skäligt förhållande till eu så hög tull utan betingar
en tullsats, mera öfverensstämmande med tullen å bomullsväfnader.
Med afseende härå och då olika tullsatser för å ena sidan ylle- och
linneband samt å andra sidan bomullsband af tulltekuiska skäl icke
kunna förordas, hemställa Embetsverken, att ifrågavarande tullsats måtte
upptagas till 1 krona 30 öre per kilogram, hvilket belopp, särskild! i
betraktande af den omständighet att, enligt förslaget, icke blott, såsom
nu är fallet, vigten af pappersomslag och inlägg utan äfven askarnes
vigt skulle i varans inräknas, måste anses tillräckligt högt.

Under Ben, arbetadt, har tullsatsen för ej specificerade arbeten,
andra slag, höjts från nu gällande 35 öre till 1 krona 20 öre per kilogram,
i sammanhang hvarmed komitén, som till stöd för sitt förslag i
detta hänseende åberopat den föreslagna tullsatsens öfverensstämmelse
med tullsatserna för arbeten, andra slag, af horn och af celluloid, men
funnit en sådan tullsats för hög för knappar af ben, med afseende å
sistnämnda förhållande under Ben, arbetadt, upptagit en särskild rubrik
för knappar med en tullsats af 50 öre per kilogram.

Det anförda skälet för bestämmande af tullen å benarbeten, andra
slag, till det af komitén föreslagna belopp anse Embetsverken ega en
jemförelsevis underordnad betydelse. Någon svårighet att skilja dessa
arbeten från horn- och celluloidarbeten förefinnes nemligen icke. Dessa
senare torde deremot i allmänhet på grund af sin beskaffenhet ega ett

i förhållande till vigten icke obetydligt högre värde än de arbeten af
ben, hvarom nu är fråga. Också ansåg Differentialtullkomitén, att en
tullsats af 35 öre per kilogram borde bibehållas för arbetadt ben, andra
slag, oaktadt samma komité föreslog för arbetadt horn, andra slag,
1 krona 20 öre och för arbetad celluloid 1 krona per kilogram. För
sin del finna Embetsverken sig böra hemställa, att tullsatsen för Ben,
arbetadt: ej specificerade arbeten: andra slag icke måtte sättas högre än
60 öre per kilogram, samt, i händelse denna hemställan vinner bifall,
att den af komitén föreslagna särskilda rubriken för knappar af ben
måtte utgå och sistnämnda artikel sålunda fortfarande förtullas på sätt
hittills egt rum.

Enligt komiténs förslag skulle Bladguld och bladsilfver, af hvilka
artiklar för närvarande den förra drager en tull af 2 kronor 35 öre
och den senare endast 1 krona 40 öre per kilogram, sammanföras i
gemensam rubrik. Häremot hafva Embetsverken väl icke något att
erinra, men då i och för sig någon anledning till tullförhöjning för
ifrågavarande artiklar icke föreligger, hemställa Embetsverken, att den
gemensamma tullsatsen måtte upptagas till belopp af endast 2 kronor
per kilogram i stället för det af komitén föreslagna, 2 kronor 50 öre.

Under B or stbindare arbeten torde, med afseende å lydelsen af rubriken
61, orden »med infattning af andra ämnen» i rubriken 62 böra
utbytas mot uttrycket »med annan infattning».

För Bref kuverter och papperspåsar föreslås tullförhöjning från 20
öro till 30 öre per kilogram. Tillräckligt skäl härför torde dock saknas,
då icke någon höjning af tullen å papper blifvit ifrågasatt; och
hemställa Embetsverken vid sådant förhållande, att den nuvarande tullsatsen
måtte bibehållas oförändrad.

Hänvisningen rörande Brodérduk och Stramalj af papper torde,
derest Embetsverkens hemställan om förändrad lydelse af gruppen Pappoch
Pappersarbeten bifalles, böra lyda sålunda-:

Brodérduk och Stramalj:

af papper; hänföras till Papp- och Pappersarbeten, ej specificerade,
andra slag.

Den omständighet, att förhöjda tullsatser föreslagits för åtskilliga
af de till Böcker med inbundet rent eller linieradt papper erforderliga
materialier såsom lärft och skinn, har komitén ansett böra föranleda
en höjning af tullsatsen för nämnda bokbinderialster till 35 öre per
kilogram; men då Embetsverken äro af den åsigt, att, på grund af
den ringa mängd lärft och skinn, som åtgår för dessa arbeten, någon
nämnvärd stegring af materialiernas pris icke kan antagas inträda, och
då dessutom införseln af hit hänförliga artiklar till väsentlig del omfattar
de i allmänhet prisbilliga s. k. notisböckerna, deri papperet —
för hvilket, ingen förändring i tullsats föreslagits — utgör hufvud -

beståndsdelen, anse sig Embetsverken ega skäl att hemställa, det tullsatsen
måtte bibehållas vid nu gällande belopp af 25 öre per kilogram.

Då, enligt hvad i motiven till taxeförslaget uppgifves, Celluloid
bearbetas till, bland annat, äfven tangentskifvor, och då något skäl att
bibehålla tullpligtighet för dessa, under det att tangentskifvor af ben
äro tullfria, icke torde förefinnas, hemställa Embetsverken, att jemväl
de förra måtte få åtnjuta tullfrihet och att för sådant ändamål den
rubrik, som i förslaget är betecknad med nummer 85, måtte erhålla
följande lydelse:

Celluloid:

arbetad:

tangentskifvor samt knifskaft, och ämnen dertill...... fria.

Tillräckligt skäl till att, på sätt komitén föreslagit, höja den så
nyligen som vid 1888 års riksdag bestämda tullsatsen för Cement anse
Embetsverken icke förefinnas och hemställa fördenskull, att densamma
måtte bibehållas vid gällande belopp, 40 öre per 100 kilogram, kärlens
vigt inberäknad.

För Cirklar, Passare och Cirkelbestick, hvilka artiklar enligt gällande
taxa hänföras till matematiska instrumenter, föreslår komitén en
särskild tullsats till belopp af 1 krona 50 öre per kilogram. Denna
tullsats blefve visserligen icke öfverdrifvet hög, för såvidt artikeln
cirkelbestick angår, icke heller i fråga om cirklar och passare af finare
beskaffenhet, men skulle deremot alltför känbart drabba de allmännast
förekommande gröfre, tunga och billiga slagen af dylika instrumenter.
Med hänsyn till dessa senare och då behof af ändring i det nuvarande
förtullningssättet icke visats, hemställa Embetsverken, att, i stället för
den af komitén föreslagna rubriken, måtte upptagas nu gällande taxas
motsvarande bestämmelse eller:

Cirklar, Passare och Cirkelbestick;
hänföras under Instrumenter.

Dadlar borde visserligen, enligt Embetsverkens åsigt, draga samma
tull som fikon och torkade frukter i allmänhet; men då komiténs förslag,
enligt hvilket den förra artikeln skall draga dubbelt så hög tull
som de senare, icke afviker från nu gällande taxas bestämmelser rörande
tullbeskattningen af dessa varuslag, hafva Embetsverken icke ansett
sig böra vid förevarande rubrik hemställa om ändring i förslaget.

Ehuru af skäl, som här nedan anföres, Embetsverken anse fysiska
instrumenter i allmänhet böra förblifva tullfria, hafva Embetsverken
dock icke funnit sig böra förorda tullfrihet för den hittills tullpligtiga,
med sådana instrumenter jemförliga artikeln Elektricitetsmätare men hemställa,
att tullsatsen måtte bestämmas lika med tullsatsen för gasmätare,

hvilken senare tullsats Embetsverken ansett böra bibehållas vid dess
nuvarande belopp, 5 procent af värdet.

I den föreslagna rubriken för Emballage lärer uttrycket »återkommer
i retur eller inkommer för att» etc. böra ändras till »inkommer
i retur eller för att» etc.

På grund af senast församlade Riksdags beslut torde rubrikerna
106 och 107 i förslaget jemte tillhörande anmärkning böra utbytas mot
en så lydande rubrik:

Fartyg och Båtar med tillbehör.................................................... fria.

Under anförande att, enär Fiber, hvilken artikel hänfördes till Varor,
i taxan ej nämnda, arbetade, dragande tull med 15 procent af värdet,
inom borstbinderiyrket hade samma användning som åtskilliga slag af
oarbetadt gräs, förstberörda artikel synts böra, på sätt åtskilliga utöfvare
af nämnda yrke ifrågasatt, med oarbetadt gräs likställas och sålunda
åtnjuta tullfrihet, har komitén föreslagit, att i taxan måtte intagas
eu så lydande hänvisning: »Fiber; tullbehandlas såsom Gräs, ej
specificerad!'', oarbetadt.»

Då Embetsverken dels ansett det skäl, komitén anfört för tullfrihet
i fråga om fiber, ega tillämplighet äfven med afseende å vissa
andra till beskaffenhet och användning likartade ämnen, såsom kokostågor
(kokosfas) in. fl., Indika, ehuru möjligen hänförliga till begreppet
fiber i teknisk mening, dock vanligen torde förekomma under andra benämningar,
och dels varit tveksamma beträffande omfånget af nyssnämnda
tekniska begrepp, har det befunnits nödigt att härom meddela
sig med sakkunnig person; och hafva Embetsverken för sådant ändamål
hänvändt sig till t. f. professoren i mekanisk ''teknologi vid Tekniska
Högskolan G. Sellergren. Af dennes i ämnet afgifna härhos bifogade
skriftliga yttrande iuhemtas, bland annat, att med fiber i teknisk
bemärkelse förstås endast vissa växters eller växtdelars långsträckta,
trådartade, för olika tekniska ändamål användbara celler; samt att de
vegetabiliska fiberarterna äro, allt efter ursprunget, af fyra olika slag,
nemligen: stjelkfiber, bladfiber, bastfiber och fruktfjun.

Med afseende härå och då å ena sidan endast stjelk-, bast- och
bladfiber lära ega användning inom borstbinderiyrket och väl äfven
endast dessa i handeln mer eller mindre allmänt gå under benämningen
»fiber» samt å andra sidan beträffande do två förstnämnda slagen
hittills vid tullbehandlingen gjorts gällande eu uppfattning, afvikande
från den af t. f. professoren Sellergren uttalade åsigt, att de enligt
gällande taxa skulle rätteligen hänföras under de tullfria artiklarne bast
och gräs, ej specificeradt, oarbetadt, anse Embetsverken, att ordet
»fiber» i det föreslagna stadgandet bör utbytas mot uttrycket »fiber, ej
specificerad, af bast, blad eller stjelk.» För så vidt komitéus afsigt

varit att inskränka tullfriheten till sådan fiber, som användes inom
borstbinderiyrket, kan densamma visserligen icke ernås, då det naturligtvis
icke är möjligt att vid införseln afgöra, för hvilket ändamål
varan är afsedd; men någon betänklighet vid att bereda jemväl andra
näringsidkare tullfrihet för ifrågavarande artikel lärer väl icke böra
ifrågakomma, helst varan i hvarje fall måste antagas ega användning
uteslutande såsom råmaterial. T betraktande af de erhållna upplysningarne
om varans ursprung torde en sjelfständig rubrik i taxan för
ifrågavarande artikel få anses lämpligare än den föreslagna hänvisningen
till Gräs. Embetsverken hemställa alltså, att åt det föreslagna
nya stadgandet måtte gifvas följande förändrade lydelse:

Fiber, ej specificerad, af bast, blad eller stjelk ......................... fri.

Vid artikeln Frö har komitén icke föreslagit någon ändring; och
upptager således komiténs förslag, lika med gällande taxa, äfven följande
rubrik: »Frö: — — tall-, gran-, äfvensom öfriga slag af träd—:
1 kilogram 50 öre.» Granskar man motiven för åsättandet af ifrågavarande
tullsats, hvilken antogs vid 1888 års riksdag, i enlighet med
bevillningsutskottets hemställan, finner man, att det var egentligen
endast för tall- och granfrö, som tull ansågs nödig, samt att utskottet
allenast af »praktiska skäl» fann sig föranlåtet föreslå, att jemväl annat
trädfrö måtte åsättas samma tull som nyssnämnda tvenne slag. De af
utskottet antydda praktiska skälen måste antagas hafva varit betänkligheter
i afseende å tullbehandlingen. Då emellertid någon svårighet
att dervid särskilja tall- och granfrö från frö af andra träd icke förefinnes,
men väl olika meningar yppats om inkomna fröslags hänförlighet
till trädfrö eller till frö, andra slag, och då vid flera tillfällen missnöje
yttrats öfver tullsatsens tillämpning på frö af andra träd än tall
och gran, synes skäl vara förhanden att inskränka dess giltighet till
frö af nämnda tvenne trädslag. Embetsverken hemställa derföre, att
ifrågavarande rubrik måtte ändras till följande lydelse:

Frö:

tall- och gran-................................................... 1 kilogram 50 öre.

Vid gruppen Färger och Färgning sämnen har i betänkandet bifogad
reservation en af komiténs ledamöter föreslagit den ändring i
gällande och jemväl af komitén upptagna bestämmelser, att med icke
sprithaltig fernissa beredda målarefärger, hvilken artikel nu förtullas
såsom fernissa af nyssnämnda slag, måtte få införas mot samma tull
som målarefärger, hvilka blifvit med icke kokad olja tillredda, samt till
stöd härför åberopat dels den omständighet, att bland färger, som användas
till målarefärger, endast blyhvitt, zinkhvitt och kimrök skulle,

enligt komiténs förslag, draga tull och denna icke högre än 5 öre per
kilogram samt att målarefärger, tillredda med icke sprithaltig fernissa,
kunde innehålla ända till 70 procent färgämnen, dels ock lämpligheten
i tulltekniskt hänseende af den af reservanten förordade likställigheten
i afseende å tullsats, enär det ofta, äfven vid kemisk undersökning,
vore ytterst svårt att afgöra, om en tillredd färg innehölle någon kokad
fet olja eller annan fernissa. Embetsverken, som dela reservantens
uppfattning i detta ämne, anse sig böra, i likhet med honom, hemställa,
att den rubrik, som i komiterades förslag till taxa bär numret
138, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Färger och Färgningsämnen:

målarefärger, beredda med olja eller icke sprithaltig

fernissa .......................................................... 1 kilogram 15 öre

I händelse denna ändring vidtages, torde ock skälet till den i
anmärkningen under Färger och Färgningsämnen intagna föreskrift,
att såsom målarefärger, beredda med olja, skola tullbehandlas äfven
s. k. bottenfärger till bestrykning af fartygsbottnar, få anses hafva
bortfallit, hvarjemte väl konseqvensen torde fordra, att målarefärger i
allmänhet, beredda med sprithaltig fernissa, då de, inkommande i viss
minimiqvantitet, före tullbehandlingen denatureras, icke vidare bibehållas
vid den för denaturerad spritfernissa stadgade, jemförelsevis höga
tullsats af 40 öre per kilogram. Lika med bemälde reservant anse
derföre Embetsverken, att, under nyssberörda förutsättning, äfven på
sistnämnda sätt beredda målarefärger böra få införas mot den tull, som
är stadgad för målarefärger, beredda med olja, och att åt ifrågavarande
anmärkning alltså bör gifvas följande lydelse:

Anm. Målarefärger, beredda med sprithaltig fernissa, må, när de
inkomma på kärl, innehållande mer än 20 kilogram, före tullbehandlingen
denatureras, på sätt derom är stadgadt, och derefter förtullas
såsom målarefärger, beredda med olja eller icke sprithaltig fernissa.
Sker ej denaturering, förtullas de såsom spritfernissa.

I fråga om Galanteriv av or har komitén velat göra gällande en uppfattning,
som, på sätt äfven en af dess ledamöter anfört, är alldeles
ny. Visst är, att, då denna rubrik i taxan infördes, dermed icke afsågs
annat än mindre prydnadsartiklar »af glas och porslin med mera
i förening med brons eller annan oädel metall, till värde och beskaffenhet
närmast liknande bijouterivaror.» Komitén åter vill derunder inbegripa
dylika prydnadspjeser, huru tunga som helst, hvilket leder till
orimliga konseqvenser. En större sådan pjes af glas eller porslin, försedd
med t. ex. bronsfot, skulle, dragande tull såsom galanterivara,
äfven med den af komitén föreslagna tullindring för den del afvigteu,

som öfverstege 5 kilogram, komma att underkastas en flere gånger
högre tullafgift än en i öfrigt alldeles lika pjes, bestående helt och
hållet af glas eller porslin, och detta ehuru värdet af den förra måhända
icke alls eller endast helt obetydligt öfverstege värdet af den
senare. Till förebyggande af sådana oegentligheter och för åstadkommande
af enhet i tullbehandlingen anse Embetsverken, att begreppet
galanterivara i taxan bör uttryckligen begränsas till mindre prydnadspjeser,
bestående af glas eller porslin i förening med brons eller annan
oädel metall, för hvilket ändamål lämpligen torde böra bestämmas, att
till rubriken skola hänföras endast dylika artiklar af till och med 500
grams vigt. I öfverensstämmelse med denna uppfattning hemställa
Embetsverken, att den föreslagna anm. 2 under ifrågavarande rubrik
måtte utgå och rubriken erhålla följande lydelse:

Galanterivaror, hvarmed förstås prydnadspjeser af glas eller porslin
i förening med brons eller annan oädel metall, i vigt icke
öfverstigande per stycke 500 gram ...... 1 kilogram 2 kronor.

Anm. Afdrag i vigten göres ej för askar, papper och dylikt
omslag.

För Gasmätare bör, enligt Embetsverkens åsigt, icke någon tullförhöjning
ifrågakomma; och då Embetsverken dela komiténs uppfattning
angående lämpligheten af en och samma tullsats för gas- och
vattenmätare, hemställes alltså, att denna måtte bestämmas till 5 procent
af värdet.

För Glas, andra slag, har komitén, som med skäl funnit sig icke
böra. ifrågasätta hithörande artiklars klassificerande under flera särskilda
rubriker, ansett tullsatsen böra höjas från nu gällande belopp, 35 öre
per kilogram, till 60 öre. Den sålunda föreslagna tullförhöjningen skulle
emellertid, enligt Embetsverkens åsigt, alltför hårdt drabba många under
ifrågavarande rubrik hänförliga varor och med afseende derå finna sig
Embetsverken icke kunna tillstyrka, att tullsatsen sättes högre än 50
öre per kilogram, hvilket i det närmaste motsvarar den år 1864 gällande
tullsats.

Tullsatsen för Gulddragarearbeten har komitén upptagit till samma
belopp, som för helsidenväfnader föreslagits, eller 12 kronor per kilogram.
På grund af faran för oloflig införsel, hvilken fara kan antagas
vara minst lika stor i fråga om det förra varuslaget som i fråga om
det senare, hemställa Embetsverken, som ansett sig böra för väfnader
af helsiden förorda en tull af 8 kronor per kilogram, att ifrågavarande
tullsats icke måtte sättas högre än sistnämnda belopp.

Vid Gödningsämnen har en af komiténs ledamöter varit skiljaktig
från komiténs beslut att för superfosfater föreslå en tullsats af 25 öre
per 100 kilogram och har han såsom skäl för sin afvikande mening anfört

dels betänkligheten vid att fördyra ett för jordbruksnäringen nödigt beredningsämne
genom åsättande af en tull, hvilken dessutom på grund af
sitt ringa belopp icke skulle kunna gagna superfosfatfabrikerna, dels
ock svårigheten att vid tullbehandlingen kunna skilja superfosfater från
andra slag af gödningsämnen. För sin del finna Embetsverken dessa
skäl och särskildt den omständighet, att genom tulls åsättande en sådan
vara som den ifrågavarande fördyras icke allenast direkt utan äfven indirekt
genom de af tullbehandlingen föranledda vägnings- och transportkostnader
m. m., utgöra fullt giltigt stöd för åsigten, att den ifrågasatta
införselafgiften icke bör antagas. Vid sådant förhållande hemställa Embetsverken,
att, i stället för rubrikerna 190 och 191 i taxeförslaget,
måtte upptagas en så lydande rubrik:

Gödningsämnen, alla slag ej specificerade .............................. fria.

Då Handskar äro en vara, som lätteligen kan göras till föremål
för smuggling, och i allt fall dess förtullning brutto verkar en icke
oansenlig höjning af den nominela tullsatsen, anse sig Embetsverken
böra hemställa, att denna icke sättes högre än Differentialtullkomitén
föreslog eller 3 kronor per kilogram, hvilket belopp ur skyddssynpunkt
måste, då tullsatsen för skinn, andra slag, icke föreslagits till högre
belopp än 65 öre per kilogram, anses fullt tillräckligt.

Gällande taxas bestämmelse angående tullbehandlingen af Hattstommar,
med eller utan styfning, har i komiténs förslag utbytts mot
ett stadgande att »hattstommar af väf, med eller utan styfning», skola
tullbehandlas såsom Kläder. Då emellertid å hattstommar af sistnämnda
slag icke nedlagts något arbete, likartadt med sömnaden å
kläder, och sålunda skäl saknas att tillämpa den betydliga förhöjning
af väfnadens tull, som drabbar artikeln kläder, samt för öfrigt ett uteslutande
af den nuvarande bestämmelsen, försåvidt hattstommar af
annat ämne än väf angår, skulle kunna föranleda tvekan vid tullbehandlingen
af dessa senare, anse sig Embetsverken ega skäl att hemställa,
det, med uteslutande af ifrågavarande af komitén föreslagna stadgande,
måtte återupptagas bestämmelsen:

Hattstommar, med eller utan styfning; tullbehandlas
lika med det ämne, arbetadt, hvartill de närmast
kunna hänföras.

Under afdelningen Hudar och Skinn har komitén, i anledning af
den föreslagna tullförhöjningen för kläder, ansett sig böra föreslå förhöjning
af tullsatsen för pelsvarupersedlar, andra slag, från 2 kronor
till 3 kronor per kilogram, hvarjemte och då komitén icke velat rubba
det nuvarande förhållandet mellan denna tullsats och tullsatsen för de

finare pelsvarorna af blåräf etc., den senare upptagits till 6 kronor i
stället för 4 kronor per kilogram. Embetsverken anse icke fullgiltigt
skäl föreligga för en sådan höjning, ty största delen af de till pelsvarupersedlar,
andra slag, hänförliga artiklar, som äro föremål för import,
utgöres af varor af helt annan beskaffenhet än vanliga kläder,
såsom pelsfoder, kragar, muffar o. d., ofta af mycket simpel beskaffenhet;
och för sådana artiklar blefve en tull af 3 kronor per kilogram
alltför hög. Embetsverken hemställa derföre, att under ifrågavarande
rubriker tullsatserna, som helt nyligen undergått väsentlig höjning,
måtte bibehållas vid nu gällande belopp, 2 kronor och 4 kronor per
kilogram, hvilket, då någon förhöjning af tullen å de lösa skinnen icke
blifvit ifrågasatt och derjemte, enligt förslaget, afdrag i vigten icke
skulle medgifvas för askar och dylikt omslag, torde innefatta tillräckligt
skydd för den inhemska pelsvaruhandteringen.

Tullsatserna för Hängslen m. m. lära, derest de af Embetsverken
förordade tullsatser för halfsidenband och för band, andra slag, godkännas,
böra bestämmas till 3 kronor per kilogram för hängslen m. m.
af hel- eller halfsiden och 1 krona 30 öre per kilogram för dylika
artiklar, andra slag.

I fråga om Instrumenter föreslår komitén till en början, att kirurgiska,
matematiska m. fl., hvilka enligt gällande taxa tullbehandlas såsom
maskinerier, redskap och verktyg och alltså åtnjuta tullfrihet,
måtte åsättas tull med 10 procent af värdet, i ändamål att möjlighet
till en mera betydande utveckling måtte beredas den inhemska instrumenttillverkningen,
till gagn i all synnerhet för vetenskapsmän och
vissa yrkesidkare, som tidt och ofta hade behof af att få nya instrumenter
konstruerade eller gamla förändrade. Embetsverken förbise
ingalunda vigten af nämnda behofs tillgodoseende men våga dock antaga,
att det icke kan vara lämpligt att af sådant skäl fördyra en
mängd under förevarande rubrik hänförliga, för rent praktiska behof
allmänt erforderliga artiklar, hvilket otvifvelaktigt skulle blifva följden
af den föreslagna tullsatsen. Och då det dessutom torde få anses
ganska tvifvelaktigt, om förbrukningen inom landet af mera komplicerade
och dyrbara instrumenter af ifrågavarande slag är tillräckligt stor
för att någon lönande inhemsk tillverkning deraf skulle kunna komma
till stånd, anse sig Embetsverken ega skäl till den hemställan, att för
samtliga slag af instrumenter, hvarom nu är fråga, tullfrihet måtte
bibehållas och att i sådant syfte för dem måtte, derest tull åsättes
maskiner, redskap och verktyg, upptagas, i stället för nu gällande taxas
hänvisning till nämnda artiklar, en sjelfständig rubrik, så lydande:

Instrumenter:

kirurgiska, matematiska, fysiska, kemiska och navigations-,
alla slag, ej specificerade .................................................... fria.

Under gruppen Instrumenter föreslår komitén vidare, bland annat,
att den nuvarande tullsatsen för optiska instrumenter måtte höjas från
35 öre till 2 kronor per kilogram samt att i gemensam rubrik med
dessa måtte upptagas jemväl de nu tullfria instrumenterna barometrar,
manometrar och termometrar. Då emellertid införseln af de till ifrågavarande
rubrik hänförliga artiklar hufvudsakligen omfattar simpla och
billiga varor, anse Embetsverken för sin del, att tullsatsen icke bör
sättas högre än 1 krona per kilogram. Anledning torde jemväl saknas
att tullbelägga manometrar, hvilken senare artikel sålunda, enligt Embetsverkens
åsigt, bör ur rubriken utgå.

Under gruppen Jernvägsmateriel upptager förslaget, bland annat,
i rubriken 238: lokomotiver, i rubriken 239: jernvägs- och spårvägsvagnar
äfvensom tendrar och i rubriken 240: axlar, fjedrar, hjul och
hjulband »till sådana». Till förekommande af den origtiga tolkning,
att orden »till sådana» i sist anförda rubrik skulle afse endast de i
rubriken 239 uppräknade artiklar men icke lokomotiver, hemställa
Embetsverken, att de citerade orden måtte ur rubriken utgå.

Förslaget upptager, lika med nu gällande taxa, en föreskrift derom,
att Kakao, malen eller rifven, skall hänföras till Chokolad. För
sistnämnda artikel åter har komitén af tulltekniskt skäl ansett nu gällande
tullsats, 50 öre per kilogram, eller samma tull som för konfityrer,
böra bibehållas, oaktadt för kakaobönor föreslås tullnedsättning
från 30 öre till 5 öre per kilogram. Vid sådant förhållande och då
berörda tulltekniska skäl icke eger tillämplighet i afseende å malen
eller rifven kakao, synes det lämpligt, att en särskild lägre tullsats
varder för densamma bestämd. Embetsverken, som i fråga om tullsatsens
belopp anse hänsyn böra tagas till möjligheten, att varan kunde
komma att införas tillsatt med socker, få på grund af hvad sålunda
blifvit anfördt hemställa, att rörande ifrågavarande artikel måtte, i
stället för ofvannämnda hänvisning, införas en så lydande rubrik:

Kakao:

malen eller rifven ............................................ 1 kilogram 30 öre.

Under rubriken Kautschuk: arbetad, andra slag, upptager förslaget,
i likhet med gällande taxa, äfven skodon af kautschuk. Tullsatsen,
för närvarande bestämd till 1 krona per kilogram, har i förslaget höjts
till 1 krona 20 öre. Eu sådan förhöjning synes dock, för så vidt skodon
angår, icke tillrådlig. Redan nu belöper sig, enligt Embetsverken
meddelade upplysningar, tullen för sistnämnda varuslag till 25 procent
af varuvärdet, eller mera. Embetsverken anse sig med afseende härå
böra hemställa, att näst efter den rubrik, som i förslaget bär numret
272, måtte intagas en ny rubrik, så lydande:

Kautschuk:

arbetad:

skodon .................................................. 1 kilogram 1 krona;

samt, till följd deraf, att åt nästföljande rubrik gifves följande förändrade
lydelse:

andra slag, ej specificerade, i trähylsa infattad kautschuk härunder
inbegripen .............................. 1 kilogram 1 krona 20 öre.

Vid artikeln Knappar torde, försåvidt Embetsverkens hemställan
under artikeln Ben vinner afseende, hänvisningen rörande Knappar af
ben böra utgå.

För Knappar »af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade
ämnen» föreslår komitéu tullförhöjning till 1 krona per kilogram.
Med hänsyn till, å ena sidan, denna artikels egenskap af nödvändighetsvara
och, å andra sidan, ej mindre den obetydliga omfattning, i hvilken
tillverkning af de hit hänförliga med tyg öfverkladda, delvis af
plåt förfärdigade knapparne inom landet bedrifves, än äfven den omständighet,
att senast församlade Riksdag genom beslut om tullfrihet
för jernplåt af viss tjocklek beredt denna industri eu särskild förmån,
hemställa Embetsverken, att tullsatsen för ifrågavarande rubrik, till
hvilken äfven hänföras knappar af flera kompositioner samt af stennöt
eller s. k. vegetabiliskt ben, måtte bibehållas vid nuvarande belopp,
50 öre per kilogram.

Den vid artikeln Knifvar af komitén föreslagna tullsats för rakoch
pennknifvar, 3 kronor per kilogram, anse Embetsverken alltför hög.
Icke heller synes skäl förefinnas för ett sammanförande i gemensam
rubrik af dessa till beskaffenhet och värde väsentligt olika artiklar,
utan anse sig Embetsverken böra hemställa, att desamma måtte, likasom
i nu gällande taxa, uppföras under olika rubriker, dervid tullsatserna
torde lämpligen kunna sättas till 1 krona för rakknifvar och 2
kronor för pennknifvar, allt per kilogram.

Tälj-, sjömans- och gröfre arbetsknifvar böra, på grund af sin
beskaffenhet, otvifvelaktigt bibehållas vid samma tull som opolerade
jernarbeten, ej specificerade. Under förutsättning att tulleu för sistnämnda
artikel bestämmes i enlighet med komiténs förslag, hemställa
derföre Embetsverken, att tullsatsen för detta slags knifvar sättes
till 20 öre per kilogram.

Vid komiténs förslag, att Korinter, likasom äfven Russin måtte
åsättas en tull af endast 15 öre per kilogram, anse sig Embetsverken
böra framhålla, att det måhända icke borde möta några mera afsevärda
betänkligheter att åsätta såväl den ena som den andra af dessa begge
artiklar samma tull som fikon, plommon och sviskon samt torkade

frukter i allmänhet eller 25 öre per kilogram. Särskild! tullsatsen för
russin eger betydelse i statsfinansielt afseende. Importen af denna
vara har under de senare åren uppgått till omkring en million kilogram
årligen.

Under gruppen Lervaror har komitén föreslagit, bland annat, att
tullsatserna för arbeten af äkta porslin måtte höjas, för hvita eller enfärgade
till 30 öre samt för förgylda, försilfrade, målade eller tryckta
till 60 öre, allt per kilogram. Tullsatsen för de senare torde emellertid
icke skäligen böra sättas högre än tullsatsen för glas, andra slag.
För den händelse att denna begränsas till det af Embetsverken föreslagna
belopp, 50 öre per kilogram, hemställa Embetsverken, att äfven
tullsatsen för förgylda, försilfrade, målade eller tryckta arbeten af äkta
porslin upptages till samma belopp, samt att den af komitén föreslagna
tullsatsen för hvita eller enfärgade dylika arbeten proportionaliter nedsättes
till 25 öre per kilogram.

I ett af ofvan omförmälda, till Kommersekollegium inkomna
skriftliga yttranden har eu gelatinfabrikant fäst uppmärksamheten på
vissa betänkliga följder för hans näring, hvilka, enligt hans förmenande,
kunde befaras, derest, på sätt komitén under artikeln Lim föreslagit,
den för gelatin nu gällande högre tullsats icke skulle tillämpas på
annan vara än sådan, som förekommer i papperstunna blad. Öfver de
i berörda skrift framstälda erinringar hafva Embetsverken ansett sig
böra inhemta yttrande af professoren i kemi och kemisk teknologi vid
Tekniska Högskolan P. Klasori, hvilken affatta! det i en särskild förtullningstvist
af bemälda högskola afgifna underdåniga utlåtande, som
lärer afses i komiténs motivering för nyssberörda förslag; och då professoren
Klason, på sätt hans härhos bifogade utlåtande visar, förklarat
sig anse de af ofvanbemälde fabrikant uttalade betänkligheter öfverdrifna
och den befarade olägenheten af att grunda skilnaden mellan
gelatin och gelatinlim på varans tjocklek lätt kunna förebyggas genom
att låta skilnaden bestämmas icke endast af tjockleken utan äfven af
varans egenskap att lätt kunna böjas utan att brista, finna Embetsverken
sig icke ega anledning att hemställa om någon annan ändring
i komiténs förslag till lydelse af rubriken N:o 340 än ett utbyte af
uttrycket »papperstunna blad» mot orden »tunna, böjliga folier».

För Litografiska och Fotografiska arbeten m. m., oinfattade, andra
slag, har komitén föreslagit en tull af 50 öre per kilogram och har
såsom skäl härför anfört, att, då vissa hit hänförliga arbeten understundom
infördes uppklistrade på papp, tullsatsen icke borde sättas
lägre än för papparbeten, till hvilka dylika pappkort hänfördes. Tullsatsen
för pappkort till uppklistring af fotografier har emellertid, enligt
hvad här nedan under Papp- och Pappersarbeten anföres, af Embets 3 -

verken ansetts böra sättas till endast 30 öre per kilogram. Högre
lärer sålunda icke heller ifrågavarande tullsats böra sättas, äfven om
den af komitén antagna grund för tullsatsens bestämmande godkännes.
För sin del finna Embetsverken i den omständighet, att till förevarande
rubrik hänförliga arbeten icke sällan äro utförda å papper, i och för
sig underkastad! en införselafgift af 20 öre per kilogram, skäl för hemställan
att tullsatsen måtte upptagas till belopp af 30 öre per kilogram.

I fråga om Maltdrycker har komitén föreslagit, dels att, med upphäfvande
af den i nu gällande taxa förekommande åtskilnad mellan
porter och maltdrycker, andra slag, endast två tullsatser måtte upptagas,
den ena för maltdrycker på fat och den andra för sådan vara
på andra kärl, dels ock att varan måtte underkastas tullförhöjning samt
fatens vigt vid tullbehandlingen inräknas i varans. Embetsverken, som
dela komiténs åsigt om ändamålsenligheten såväl af lika tull för porter
och andra maltdrycker som af varans förtullning brutto, men icke finna
skäl vara anförda, som för närvarande böra föranleda höjning af nu
gällande tullsatser, anse, att då nu mera frågan om beskattning af
maltdrycker är föremål för utredning af en för sådant ändamål i nåder
tillsatt komité och beloppet af den tillverkningsskatt, som tilläfventyrs
kan varda varan åsatt, i viss mån måste verka bestämmande vid tullafgiftens
fastställande, taxans bestämmelser rörande ifrågavarande artikel
böra, i afvaktan på de åtgärder, hvartill bemälde komités förslag
kan föranleda, tills vidare lemnas oförändrade; och hemställa alltså
Embetsverken, att, i stället för rubrikerna 351 och 352 i komiténs
förslag, måtte upptagas följande bestämmelser:

Maltdrycker:

på fat, större eller mindre:

porter .................................................

andra slag .........................................

på andra kärl:

porter......................................................

andra slag...............................................

Derest, enligt Embetsverkens hemställan, Manometrar uteslutas
ur rubriken 230, torde äfven den under bokstafven M. förekommande
hänvisning rörande denna artikel böra utgå.

Lika med komitén anse Embetsverken det önskvärd!, att eu
klassifikation af artikeln Maskiner kunde ega rum i syfte att bereda
fortfarande tullfrihet för sådana maskiner, som för närvarande icke
tillverkas inom landet; men med hänsyn till do af komitén anmärkta
svårigheter i afseende å tullbehandlingen, hvilka häraf skulle förorsakas,
i synnerhet då fråga är om icke hopsatta maskiner eller särskild! inkommande
lösa maskindelar, finna Embetsverken sig icke böra göra
hemställan om en sådan klassifikation.

1 kilogram 7 öre

1 ii ** i,

...... 1 liter 12 öre

... 1 „ 8 „

Under gruppen Metaller och underafdelningen Jern och Stål har
komitén föreslagit, bland annat, åsättande af tull till olika belopp å de
nu tullfria artiklarne tack- och barlastjern, skrot, jernvägsskenor samt
gjutna rör och rördelar af 15 centimeter inre diameter eller derunder.

Generaltullstyrelsen anser sig icke böra härvid framställa någon
erinran.

Kommersekollegium åter, för sin de], får anföra följande:

Införseln af tackjern har i medeltal årligen varit under qvinqvennierna 1876—1880.

.................................................................... deciton 159,001

1881—1885.................................................................... „ 200,496

1886—1890.............. ,, 255,155

och, på sätt komitén uppgifver, är det tackjern, som hit till riket införes,
uteslutande gjuttackjern, hvaraf den allra största delen kommer
från England. Huru mycket svenskt tackjern årligen till gjutgods användes,
kan icke med säkerhet angifvas, emedan primäruppgifter saknas,
men det antages af komitén utgöra årligen högst 250,000 centner (deciton
106,270). Orsaken till den stora införseln af utländskt gjutjern
är att det svenska tackjernet, sådant det för närvarande i allmänhet
med träkol framställes, icke lämpar sig för tillverkning af åtminstone
en del gjutgods, utan, för att kunna lätt bearbetas, behöfver uppblandas
med engelskt eller likartadt, med kåks tillverka^ gjuttackjern. Men
på de skäl, en reservant inom komitén, f. d. Öfverdirektören K. Styffe,
anfört, kan med fog ifrågasättas, huruvida tillverkning af gjuttackjern
af lika beskaffenhet med det engelska skulle, äfven under förutsättning
att den föreslagna tullen å tackjern blefve beslutad, komma att här
i landet bedrifvas med fördel för tillverkarne och till båtnad för den
svenska jernhandteringen i allmänhet. Anledning finnes derföre för
det antagande, att för gjutgodstillverkningen inom landet införsel af
utländskt gjuttackjern icke kan undvaras. Då vidare omkring 4,500,000
deciton tackjern numera här i landet årligen tillverkas, och således förbrukningen
af gjuttackjern utgör endast en obetydlig del af landets
hela tackjernstillverkning, samt, vid det förhållande att någon införsel
af smidestackjern icke eger rum, stegring af priset å sådant jern ej
kan blifva en följd af tull å tackjern, synes det Kollegium, att den
föreslagna tullen å dylikt jern, derest den blefve faststäld, icke skulle
kunna medföra någon afsevärd fördel för tackjernstillverkningeu, men
väl deremot skada för landets gjuterier och mekaniska verkstäder äfvensom
för afnämarne af deras produkter.

På grund häraf får Kollegium hemställa, att icke blott tack- och
barlastjern utan äfven jernskrot, alla slag, fortfarande måtte få tullfritt
till riket införas.

Under åberopande af de utaf ofvan bemälde reservant inom ko -

mitén anförda skäl emot tull å jernvägsskenor, mer eller mindre bearbetade,
botteuplåtar, syllar och skärjern dertill, äfvensom flyttbara
jernvägar, anser sig Kollegium böra hemställa, att jernvägsskenor jemte
öfriga, sist omförmälda, under rubriken 373 upptagna, artiklar måtte
blifva tullfria.

Komitén har under rubrikerna 381 och 382 föreslagit, att gjutna
rör och rördelar af mera än 15 centimeter inre diameter fortfarande
skulle förblifva tulllria, men att deremot dylika rör och rördelar af 15
centimeter inre diameter eller derunder borde draga en tull af 1 krona
50 öre per 100 kilogram.

Då emellertid gjutna rör af mindre dimensioner användas så väl
inom många industrigrenar som äfven vid jordbruket, men någon tillverkning
inom landet af dylika rör icke eger rum, åtminstone ej i större
skala, och då det synes tvifvelaktigt, huruvida någon sådan mera betydande
tillverkning äfven med skyddstull här kan åstadkommas, enär
för tillverkningen lärer erfordras särskilda, ganska kostsamma anordningar
samt särskildt lämpligt och billigt gjuttackjern af sådan beskaffenhet,
som för närvarande ej i nämnvärd mån inom landet framställes,
finner sig Kollegium, i betraktande häraf, böra hemställa, att
rör och rördelar, gjutna, alla slag, fortfarande måtte få tullfritt till
riket införas.

Vid artikeln plåtar af jern har komitén föreslagit, att förtenta
sådana måtte åsättas samma tull som jernplåtar, öfverdragna med annan
oädel metall än tenn.

Generaltullstyrelsen har härvid icke något att erinra, men på
grund af senast församlade Riksdags beslut om tullfrihet för jernplåtar,
slipade m. m., af mindre tjocklek än ^ millimeter, hemställer
Styrelsen, att, i stället för rubriken 380 i förslaget, måtte upptagas
två så lydande rubriker:

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

C. Jern och Stål:

plåtar, valsade eller smidda, äfven om etc.
uppvikta:

slipade, polerade, målade, fernissade, lackerade, emaljerade,
äfvensom med tenn, zink eller annan oädel metall
öfverdragna:

af i millimeter tjocklek och deröfver 100 kg. 6 kr.

af mindre tjocklek................................................ fria.

Kommersekollegium får, beträffande den föreslagna tullen å förtenta
jernplåtar, andraga följande:

Jernplåt, öfverdragen med rent eller blyhaltig! tenn, är icke föremål
för tillverkning inom landet, och då den engelska fabrikationen
af förtent jernplåt är mycket högt uppdrifverx samt derjemte utmärker
sig genom sin prisbillighet, vill det synas Kollegium som om föga
utsigt förefunnes att äfven med det föreslagna tullskyddet kunna här
åstadkomma en fördelaktig dylik tillverkning, helst försök dertill i
andra länder misslyckats.

På grund häraf och med hänsyn äfven dertill att en stegring af
priset å förtent jernplåt skulle menligt inverka på flera vigtiga näringsgrenar
inom landet, såsom tändsticksfabrikation och konservindustrien,
inom hvilka näringsgrenar en icke obetydlig myckenhet förtent jernplåt
förbrukas, anser Kollegium sådan plåt fortfarande böra vara tullfri;
och hemställer till följd häraf Kollegium, att, uti öfverensstämmelse
i öfrig! med senast församlade Riksdags här ofvan omförmälda beslut,
i stället för rubriken 380 i förslaget, måtte upptagas tre särskilda rubriker
af följande lydelse:

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

C. Jern och Stål:

plåtar, valsade eller smidda, äfven om etc.--upp vikta: slipade,

polerade, målade, fernissade, lackerade, emaljerade,
äfvensom med zink eller annan oädel
metall, med undantag af tenn, öfverdragna:
af £ mm. tjocklek och deröfver 100 kg. 6 kr.

af mindre tjocklek ......................................... fria,

med rent eller blyhaltig! tenn öfverdragna fria.

I afseende å gjutgods af jern har komitén till en början föreslagit,
under rubriken 395, att tullen å gjutna balkar, eldstadsroster,
hällar, lod och vigter måtte höjas från 1 öre till 2 öre per kilogram.

Generaltullstyrelsen finner sig böra lemna denna hemställan utan
anmärkning.

Kommersekollegium åter, för sin del, hemställer, med åberopande
af sin här ofvan gjorda framställning om tullfrihet för tackjern, att
tullsatsen å gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod och vigter bibehålies
vid sitt nuvarande belopp af 1 öre per kilogram.

Vidare har komitén, under rubriken 396, föreslagit en förhöjning
af tullsatsen från det belopp af 2 öre per kilogram, som för motsvarande
rubrik i nu gällande taxa är upptaget, till 4 öre. I betraktande
af dels hithörande artiklars i allmänhet ganska betydande vigt och dels
den omständighet, att enligt förslaget rubriken skulle omfatta äfven
kolonner, lyktstolpar, staket och grafvårdar, hvilka artiklar för när -

varande draga eu tull af endast 1 öre per kilogram, anse sig Embetsverken
böra hemställa, att tullsatsen icke måtte sättas högre än 3 öre
per kilogram.

För floretter, sablar m. fl. eggvapen har komitén ansett de vid
ej specificerade jern- och stålvaror föreslagna tullsatser icke bereda tillräckligt
skydd och har i anledning deraf för dem uppfört särskilda
rubriker med högre tullsatser än de nyssnämnda. Embetsverken kunna
för sin del icke biträda detta komiténs förslag. Hufvudsakligaste införseln
af dylika vapen torde omfatta floretter, och för dessa, som till
stor del äro afsedda för skolornas behof, lärer en högre tull, än som
för ej specificerade jern- och stålvaror föreslagits, icke skäligen böra
ifrågakomma. Embetsverken anse sig fördenskull böra hemställa, att
rubrikerna 401 och 402 i komiterades förslag till taxa måtte utgå.

Under afdelningen Koppar föreslås, bland annat, att tråd, öfverdragen
på annat sätt än medelst förgyllning eller försilfring eller med
silke, annat textilämne eller papper, äfvensom elektriska ledningskablar
måtte åsättas tull med 10 procent af värdet. Embetsverken hemställa,
att tullsatsen måtte upptagas till samma belopp, som för Elektricitetsmätare
af Embetsverken förordats eller 5 procent af värdet.

Mätstockar och Mätband synas böra i taxan upptagas i stället för
»Tumstockar», hvilken senare benämning numera innebär en oegentlighet.
Med afseende härå och då ifrågavarande artiklar torde rättare
hänföras till Maskiner, Redskap och Verktyg, på sätt gällande taxa
stadgar i fråga om tumstockar, än till Instrumenter, matematiska, såsom
komitén i fråga om denna artikel föreslagit, hemställa Etnbetsverken,
att å vederbörligt ställe uuder bokstafven M. måtte intagas följande
hänvisning:

Mätstockar och Mätband;

tullbehandlas såsom Maskiner, Redskap och Verktyg.

Med hänsyn till den nedsättning, Embetsverken funnit sig böra
föreslå i de af komitén upptagna tullsatser för läder- och papparbeten,
hemställa Embetsverken, att tullsatsen för Möss-skärmar icke måtte
sättas högre än 1 krona por kilogram.

I fråga om Nattsäckar, Kappsäckar och Hattfodral hemställa Embetsverken,
som, på sätt här nedan anföres, funnit Sadelmakarearbeten
böra draga en tull af 80 öre per kilogram, att tullsatsen för ifrågavarande
artiklar måtte upptagas till samma belopp.

Med afseende å den betydelse, Nitrobenzol eller Mirbanolja eger
för vissa industrier, och då varan icke utgör föremål för inhemsk tillverkning,
hemställa Embetsverken, att, i stället för den af komitén
föreslagna tullsats, hvilken lärer motsvara 7 procent af varuvärdet,
måtte upptagas nu gällande tullsats och ifrågavarande rubrik sålunda
erhålla följande lydelse:

Nitrobenzol eller Mirbanolja........................ 100 kilogram 5 kronor.

Tullsatsen för Oliver, hvilken i komiténs förslag upptagits till
samma belopp som tullsatsen för konserver, andra slag, torde, då varan
till hufvudsaklig del inkommer på fat, böra bibehållas vid samma tull
som saltade frukter eller 25 öre per kilogram.

Den för Papp- och Pappersarbeten, lackerade etc., föreslagna tullsats,
2 kronor per kilogram, torde såväl med afseende å varuvärdet
som med hänsyn till den föreslagna tullsatsen för olackerade dylika
arbeten få anses alltför hög. I betraktande af den omständighet, att
en väsentlig del af de lackerade papparbeten, som äro föremål för införsel,
utgöres af dosor, hvilka torde böra draga samma tull som enahanda
arbeten af horn, hålla Embetsverken dock före, att den nuvarande
tullsatsen, 60 öre per kilogram, skulle, derest, på sätt komitén föreslagit,
tullen för olackerade papp- och pappersarbeten bestämmes till
50 öre per kilogram, skäligen kunna höjas till 1 krona 20 öre; och
torde jemväl, i likhet med hvad för närvarande eger rum, arbeten af
papier-maché i hvarje fall, äfven då de, såsom oftast är händelsen, äro
olackerade, på grund af sitt jemförelsevis höga värde och med afseende
å sin användning böra hänföras under ifrågavarande rubrik.

Så kallade gratulationskort samt pappkort till uppklistring af
fotografier, till matsedlar m. m. skulle likväl, enligt Embetsverkens
åsigt, alltför känbart drabbas af de sålunda för papp- och pappersarbeten
föreslagna tullsatser, särskilt, då de äro försedda med förgylda kanter
och således, ehuru af obetydligt högre värde än eljest, skulle hemfalla
uuder den högre tullsatsen. Eu särskild lägre tullsats synes derföre
böra åsättas dessa artiklar, hvarvid äfven torde i gemensam rubrik med
dem böra sammanföras de likartade, nu under särskilda rubriker upptagna
artiklarne adress- och visitkort. Då ifrågavarande arbeten ofta
äro försedda med litografisk utstyrsel, synes det lämpligt, att tullsatsen
för dem upptages till samma belopp som tullsatsen för litografiska arbeten.
I öfverensstämmelse härmed hemställes, att taxans bestämmelser
rörande nu omförmälda varuslag måtte erhålla följande lydelse:
Papp- och Pappersarbeten, ej specificerade:

adress-, visit- och s. k. gratulationskort, äfvensom pappkort till
uppklistring af fotografier, till matsedlar m. m. 1 kg. 30 öre,
andra slag:

olackerade......................................................................... 1 kg. 50 öre,

lackerade, bronserade, förgylda eller försilfrade,

arbeten af papier-maché derunder inbegripna 1 kg. 1 kr. 20 öre.

Anm. 1. Bukettpapper etc. — — — — — — — — —--

Anm. 2. Intet afdrag etc. — -— — — — — — —---—

För Paraplyer och Parasoller af siden anse Embetsverken tullsatsen
kunna utan olägenhet bestämmas till det af komitén föreslagna

belopp äfven i det fall, att tullsatserna för väfnader af siden icke sättas
högre, än Embetsverken här nedan förordat.

Den för »Pennor, skrif-D föreslagna tullförhöjning till 1 krona per
kilogram är, enligt Embetsverkens åsigt, hvarken med nödvändighet
betingad af de för jern- och stålvaror i allmänhet ifrågasatta tullförhöjningar
eller egnad att bereda den inhemska fabrikationen af stålpennor
ökad afsättning för sina alster. I anseende härtill och på grund af
denna artikels egenskap af nödvändighetsvara hemställa Embetsverken,
att tullsatsen måtte bibehållas vid nu gällande belopp, 60 öre per
kilogram.

För Perlor, oäkta: af glas lärer, derest Embetsverkens hemställan
om en tullsats af 50 öre per kilogram för glas, andra slag, vinner afseende,
enahanda tullsats böra bestämmas.

Åsättande af en högre tullsats å Pomada i småburkar, på sätt
komitén föreslagit, under det att för pomada i större kärl den nuvarande
tullsatsen bibehölles, skulle med all sannolikhet föranleda, att
icke blott råpomadan utan äfven den för kosmetiskt ändamål afsedda
komme att införas i dylika större kärl, enär kostnaden för den senares
ompackning härstädes i småburkar säkerligen icke uppginge till så
högt belopp som vinsten på tullskilnaden. Vid sådant förhållande och
då importen af pomada numera icke uppgår till mera än 2 å 3,000
kilogram årligen, hemställa Embetsverken, att i taxan måtte för ifrågavarande
artikel fortfarande upptagas endast följande bestämmelse:

Pomada, kärlens vigt inberäknad ..................... 1 kilogram 35 öre.

Derest, på sätt Embetsverken hemstält, nu gällande taxas bestämmelser
angående Maltdrycker bibehållas oförändrade, torde hänvisningen
rörande Porter böra lyda sålunda:

Porter; se Maltdrycker.

För Portföljer af siden torde, om Embetsverkens hemställan i fråga
om sidenväfnader bifalles, böra bestämmas eu tullsats af 3 kronor per
kilogram. Mot den föreslagna tullsatsen för portföljer, andra slag,
synes deremot, med afseende å värdet af de hithörande artiklar, som
mest äro föremål för införsel, nemligen portmonnäer och cigarrfodral,
intet vara att erinra, äfven om, på sätt Embetsverken funnit sig böra
föreslå, den af komitén upptagna tullsats för sadelmakarearbeten nedsättes.

I händelse Embetsverkens hemställan, att rubrikerna 401 och 402
i förslaget måtte utgå, bifalles, torde hänvisningar rörande Sablar böra
erhålla följande lydelse:

Sablar; hänföras under Metaller:

Jern och Stål.

En tullsats för Sadelmakarearbeten dubbelt så hög som för sul -

läder, hvilket i allmänhet användes till dylika arbeten och för hvilket
föreslagits en tull åt 40 öre per kilogram, borde, enligt Embetsverkens
åsigt, kunna antagas bereda sadelmakerinäringen erforderligt skydd,
och hemställa alltså Embetsverken, att tullsatsen för. arbeten af ifrågavarande
slag icke måtle sättas högre än 80 öre per kilogram.

Enligt komiténs förslag skulle, likasom i gällande taxa, Saft upptagas
under särskild rubrik med en tullsats af 30 öre per kilogram.
Då det emellertid möter synnerligen stora svårigheter att vid tullbehandlingen
afgöra och icke ens genom kemisk analys kan med bestämdhet
utrönas, om en vara är tillverkad af bär- eller fruktsaft eller
af vindrufssaft och om densamma förty bör hänföras till saft eller till
vin, anse Embetsverken nödigt, att dessa varuslag åsättas lika hög
tull. Under en lång följd af år har också vår taxa innehållit den bestämmelse,
att bär- och fruktsaft skulle tullbehandlas såsom vin, hvilken
bestämmelse emellertid vid 1888 års riksdag egendomligt nog ändrades
derhän, att, på sätt ännu eger rum, tullen på saft kom att utgå med
dubbelt så högt belopp som tullen för vin af till och med 21 procents
alkoholhalt. Enligt komiténs förslag skulle förhållandet blifva omvändt,
i det att saft skulle komma att draga en icke obetydligt lägre tull än
vin, hvilket visserligen vore med hänsyn till varuvärdet rigtigt, men
af ofvanberörda tulltekniska skäl icke kan af Embetsverken förordas.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställa Embetsverken, att i taxan
måtte rörande artikeln Saft införas, i stället för den af komitén upptagna
rubrik, en så lydande hänvisning:

Saft, bär- och frukt-; tullbehandlas såsom Vin.

Mot den af komitén föreslagna klassificering af Saxar, andra slag,
i icke blott, såsom hittills, opolerade och polerade utan ock, inom hvardera
af dessa grupper, saxar af mer än 15 centimeters längd och derunder
hafva Embetsverken icke något att erinra. Deremot torde de föreslagna
tullsatserna få anses vara icke obetydligt högre, än som kan ur skyddssynpunkt
anses nödigt. Embetsverken hemställa med afseende härå,
att ifrågavarande tullsatser måtte upptagas till hälften så höga belopp
som de af komitén ifrågasatta eller till respektive 25 öre och 50 öre
för de opolerade samt 1 krona och 2 kronor för de polerade, allt per
kilogram räknadt.

Då Segel, bergade från förolyckade fartyg, obestridligen äro skeppsinventarier
och särskild rubrik finnes upptagen för skeppsinventarier,
»alla slag», torde vid förstnämnda artikel allenast böra hänvisas till
nyssberörda rubrik, på sätt i nu gällande taxa éger rum. Embetsverken
hemställa derföre, att, i stället för den af komitén föreslagna rubriken
535, måtte införas följande hänvisning:

Segel:

bergade från förolyckade fartyg; hänföras till Skeppsinventarier.

Skälet till komiténs förslag, att den för Skeppsinventarier, ej specificerade
och ej hänförliga till husgerådssaker eller beklädnadspersedlar,
nu medgifna tullfrihet måtte upphöra, har, sedan Riksdagen numera beslutit-
tullfrihet för fartyg, alla slag, förfallit. Åt ifrågavarande rubrik
torde vid sådant förhållande böra gifvas följande, med nu gällande taxas
bestämmelse rörande »Inventarier, skepps-» öfverensstämmande lydelse:

Skeppsinventarier, ej specificerade och ej hänförliga till husgerådssaker
eller beklädnadsartiklar, äfvensom skeppsinventarier, alla
slag, tillhörande förolyckade eller sjöskadade fartyg............ fria.

För en så betydande höjning af tullsatserna under artikeln Skodon
som den af komitén föreslagna hafva, enligt Embetsverkens åsigt, icke
tillräckliga skäl förebragts. För skodon af siden torde, i händelse tullen
å sidenväfnader bestämmes i enlighet med Embetsverkens förslag, tullsatsen
böra blifva 4 kronor per kilogram. Hvad beträffar öfriga slag
af skodon, kan behofvet af skydd för skomakerihandteringen säkerligen
anses i erforderlig grad tillgodosedt, om tullsatserna bestämmas till följande
belopp, nemligen: för skodon af yllefilt eller segelduk, med eller
utan lädersulor, 1 krona, för skodon af annan väfnad äfvensom af saffians-,
karduans-, färgade, pressade eller lackerade skinn 2 kronor 50 öre,
för skodon med bottnar af trä äfvensom becksöms- och sjöstöflar det af
komitén föreslagna belopp, 60 öre, samt för skodon, andra slag, 1 krona
50 öre, allt per kilogram. En viss ytterligare höjning af ifrågavarande
tullsatser förorsakas af den föreslagna bruttoförtullningen.

Med afseende å den nedsättning, Embetsverken förordat i de för
sidenväfnader och för band, andra slag, af komitén föreslagna tullsatser,
hemställa Embetsverken, att komiténs förslag till tull å Snörmakarearbeten
måtte jemkas sålunda, att för snörmakarearbeten af hel- eller
halfsiden bestämmes eu tullsats af endast 4 kronor, i stället för 6 kronor,
per kilogram, och att tullsatsen för dylika arbeten, andra slag,
sättes till 1 krona 30 öre, i stället för 1 krona 75 öre, per kilogram.

Med erinran att de s. k. finanstullarnes belopp bör bestämmas
uteslutande med hänsyn till statsverkets behof af inkomster, har komitén,
under förutsättning af hufvudsakligt bifall till de af komitén förordade
tullförhöjningar, funnit sig böra, med afseende å den icke obetydliga
ökning af tullinkomsten, dessa förhöjningar kunde beräknas medföra,
föreslå, att tullen å Socker måtte nedsättas från nu gällande belopp,
33 öre per kilogram för raffineradt och oraffineradt ljust samt 23,5
öre per kilogram för oraffineradt mörkt, till respektive 27 öre och 18

öre, äfvensom att tullen å Sirup måtte sänkas från 10 öre per kilogram
till 8 öre. En sådan åtgärd måste dock, enligt Embetsverkens åsigt,
möta ganska stora betänkligheter. Förutom att, på sätt äfven komitén
erinrat, det icke är möjligt att med någon större grad af sannolikhet
på förhand bestämma resultatet af de tullförhöjningar, som i anledning
af komiténs förslag kunna varda beslutade, torde, ifall Embetsverkens
hemställanden om nedsättning i vissa af de föreslagna tullsatserna vinna
afseende, ökningen af tullinkomsten blifva icke obetydligt mindre än
hvad komitén egt skäl att antaga. Och vidare må icke lemnas obeaktadt,
att statsverkets inkomst af sockertullen, hvilken hittills tillfört statskassan
en ganska väsentlig del af tulluppbörden, redan nu anmärkningsvärd!
minskats, försåvidt det raffinerade sockret angår. Härtill kommer,
att med den alltjemt fortgående utvecklingen af den inhemska betodlingen
och betsockertillverkningen äfven införseln af råsocker otvifvelaktigt
kommer att nedgå, hvilket särskild! de hittills tillgängliga statistiska
uppgifterna för innevarande år antyda; och så länge nuvarande bestämmelser
angående beskattningen af hvitbetsockerindustrien förblifva gällande,
kommer jemväl sistberörda förhållande att medföra en minskning
i statsverkets inkomst af sockerförbrukningen, hvilken minskning skulle,
vid det förhållande att hvitbetsockertillverkningsafgiften är bestämd att
utgå i visst förhållande till tullen å råsocker, blifva ändå mera betydande
i den mån, råsockertullen komme att sänkas. Lägges härtill sannolikheten
af att statsverkets utgiftsbehof komma att fortfarande ökas, torde
väl ur statsfinansiel synpunkt öfvervägande skäl tala emot den föreslagna
nedsättningen af tullen å ifrågavarande artiklar. Och försåvidt afsigten
med en sådan åtgärd skulle vara att bereda de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne
någon afsevärd fördel, kan dessutom ifrågasättas, huruvida
detta syfte skulle ernås. Å ena sidan torde nemligen den föreslagna
tullnedsättningen icke vara tillräcklig för att i form af nedsättning
i varans pris nå fram till de konsumenter, hvilka för sina inköp
äro hänvisade till den mindre detaljhandeln, och å andra sidan är det
ett ofta anfördt och erkändt faktum, att af sockerförbrukningen den vida
större delen faller på de mera burgna samhällsklasserna. Vid undersökning,
som i detta hänseende nyligen verkstälts i vårt granland Norge,
der väl förhållandena härutinnan torde i det stora hela vara ungefär lika
med hos oss, har befunnits, att »arbetarebefolkningens» årliga förbrukning
af socker — oberäknad! sirup — per individ icke uppgår till mera
än i medeltal 3,50 kilogram, under det att årliga förbrukningen per individ
af hela befolkningen i genomsnitt belöper sig till 5,7 8 kilogram.

På grund af hvad sålunda anförts, anse sig Embetsverken böra
hemställa, att någon ändring i nu gällande tullsatser för artiklarne socker
och sirup för närvarande icke måtte vidtagas.

Vid Sparris torde, då varan, konserverad, hänföres till Konserver,
böra för tydlighetens skull tilläggas bestämningen »frisk» och rubriken
sålunda erhålla följande lydelse:

Sparris, frisk, emballagets vigt inberäknad ...... 1 kilogram 30 öre.

Då Embetsverken dela komiténs åsigt, att Spetsar och Blonder al
silke, med eller utan blandning af annat ämne, böra fortfarande draga
samma tull som helsidenväfnader, hemställes, att tullsatsen för förstnämnda
artiklar måtte upptagas till det belopp, som Embetsverken för
dylika väfnader förordat, eller 8 kronor per kilogram. Tullsatsen för
Spetsar och Blonder, andra slag, hvilken komitén upptagit till 4 kronor
per kilogram, anse Embetsverken böra sättas till samma belopp som
tullen å bomulls ty 11 eller 2 kronor 50 öre per kilogram.

Nu gällande tullsats för Sten, arbetad; polerad torde ingalunda få
anses låg. Icke heller har införseln af denna artikel omfattat qvantiteter,
som kunna anses särdeles betydande, och visar i hvarje fall icke
benägenhet att stiga. Vid sådant förhållande hemställa Embetsverken,
att tullsatsen, hvars höjning till 6 öre per kilogram, med tullindring
för tyngre pjeser, föreslagits af komitén, måtte bibehållas vid nu gällande
belopp, 3 öre per kilogram, samt att vid sådant förhållande den
i förslaget under art. Sten införda anmärkning, innehållande bestämmelse
om tullindring för arbeten af ifrågavarande slag, vägande per
stycke mer än 100 kilogram, måtte utgå.

Med hänsyn till den af Embetsverken förordade nedsättning i de
af komitén föreslagna tullsatser för sidenvaror i allmänhet hemställes,
att tullsatsen för Strumpor m. m. af hel- eller halfsiden, af komitén föreslagen
till 6 kronor per kilogram, måtte upptagas till endast 4 kronor.
Af enahanda skäl, som vid Band, andra slag, anförts, hemställa Embetsverken,
att tullsatsen för Strumpor in. m., andra slag, måtte bestämmas
till endast 1 krona 30 öre per kilogram, i stället för det af komitén
föreslagna belopp, 1 krona 75 öre. Då, på sätt komitén erinrat, den
olika tullbehandlingen af alngods, tillverkadt på strumpstol, och annat
strumpstolsgods visat sig medföra talrika förtullningstvister och sålunda
väl äfven i tillämpningen stält sig olika på olika platser, torde i allt
fall den i gällande taxa under ifrågavarande artikel upptagna anmärkning
1 böra utgå.

Tullsatsen för Stärkelsesocker och Stärkelsesirup lärer, i händelse
Embetsverkens hemställan vid artikeln Socker bifalles, böra bestämmas
till 23,5 öre per kilogram.

I händelse Embetsverkens hemställan vid artikeln Gödningsämnen
bifalles, torde hänvisningen rörande artikeln Superfosfat böra utgå.

Enligt komiténs förslag skulle, likasom enligt gällande taxa, Tafvelrarnar
i det fall, att hufvudsakliga beståndsdelen icke kunde utrönas,

draga en tull af 15 procent af värdet. Till följd häraf skulle en med
dylik ram försedd fotografi, litografi eller dylikt arbete äfven komma
att beläggas med denna tull, hvilket dock torde få anses särdeles obilligt
i betraktande af den ytterst obetydliga tullafgift, efter vigt beräknad,
som skulle på täflan belöpa, derest densamma inkomme med ram,
underkastad vigttull, eller oinfattad. Embetsverken hemställa fördenskull,
att för sådana fall, som ofvan omförmälts, måtte upptagas en bestämmelse
om tullfrihet för täflan, i likhet med hvad gällande taxa innehåller
i fråga om målningar och ritningar, infattade i ramar af ifrågavarande
slag; och torde för sådant ändamål stadgandet om Tafvelramars
förtullning böra erhålla följande lydelse:

Tafvelramar; förtullas lika med det ämne, arbetadt, hvaraf de
hufvudsakligen bestå, utan afdrag i vigten för täflan, derå anbragt
glas m. m. År tafvelramen af beskaffenhet att böra förtullas
efter värde, tages dock icke hänsyn till den infattade
täflan, derest denna eljest skulle vara tullpligtig, utan må egaren
densamma tullfritt utbekomma.

Anm. Tafvelramar, i hvilka målningar eller ritningar äro

infattade; se Målningar och Ritningar, infattade.

På grund af hvad här ofvan vid Mätstockar och Mätband anförts,
hemställa Embetsverken, att artikeln Tumstockar måtte ur taxan afföras.

Den Tvål, som förtullas såsom parfymerad, är ofta af mycket simpel
beskaffenhet. Med afseende ej mindre å denna omständighet än
äfven å varans användning och den icke särdeles betydande införsel, som
deraf eger rum, hemställa Embetsverken, att tullsatsen, hvilken komitén
föreslagit till 75 öre per kilogram, icke måtte sättas högre än 40 öre
per kilogram.

För Ur, vägg- och studsare-, i foder af metall, alabaster, eller
porslin, har komitén föreslagit en tullsats af 1 krona 50 öre per kilogram
och anfört såsom skäl härför, att, enligt komiténs åsigt, ur af
detta slag fortfarande borde draga samma tull som arbeten af förgyld
messing. Härvid är dock att märka, att en stor del af de till ifrågavarande
rubrik hänförliga ur förekomma i foder af med guldfernissa bestruken
messing, samt att dylika messingsarbeten, hvilka för närvarande
för tullas såsom förgylda, enligt komiténs förslag skulle vara underkastade
den för fernissade messingsarbeten föreslagna tull af endast 75 öre per
kilogram. Samma tullsats skulle äfven, enligt förslaget, åsättas arbeten
af fernissad eller lackerad zink, deraf urfoder likaledes ganska ofta förekomma.
Med hänsyn härtill och då arbeten af alabaster samt, enligt
Embetsverkens förslag, jemväl af porslin icke skulle draga högre tull
än 50 öre per kilogram, hemställa Embetsverken, att tullsatsen under
förevarande rubrik icke måtte sättas högre än 1 krona per kilogram.

För vägg- och studsareur i foder af trä eller andra ämnen har
föreslagits en tullsats af 80 öre per kilogram. Då emellertid träfodren
i allmänhet torde få anses närmast jemförliga med snickarearbeten samt
till ifrågavarande rubrik äfven hänföras ur i foder, tillverkade af marmor
eller annan sten och sålunda ganska tunga, hemställes, att tullsatsen
icke måtte upptagas till högre belopp än 60 öre per kilogram
eller lika med tullsatsen för snickarearbeten af valnöt, af hvilket träslag
träfodren ganska ofta äro tillverkade. I sammanhang härmed få Embetsverken,
med stöd af hvad komitén anfört angående värdet af fodren till
vägg- och studsareur i förhållande till värdet af urverken, hemställa, att
tullsatsen för lösa eller oinfattade verk till dylika ur samt delar af ur,
ej specificerade, måtte bibehållas vid nuvarande belopp, 1 krona per
kilogram.

Derest hvad Embetsverken hemställt vid artikeln Strumpor m. m.
vinner bifall, torde tullsatsen för Vantar af hel- eller halfsiden böra
bestämmas till 4 kronor och tullsatsen för Vantar, andra slag, till 1
krona 30 öre per kilogram.

Enligt komiténs förslag skulle Vin af till och med 25 procent
alkoholhalt åsättas förhöjd tull till belopp af 50 öre per liter, då varan
inkomme på fat, större eller mindre, samt, då varan infördes på andra
kärl, respektive 1 krona 50 öre och 80 öre, allteftersom densamma vore
mousserande eller icke mousserande. Jemte det att Embetsverken, med
afseende å den omständighet, att de mousserande vinerna ofta icke ega
ett högre värde än de icke mousserande, finna olika tullsatser för de
förra och för de senare icke böra fastställas, hålla Embetsverken äfven
före, att tullsatserna för artikeln vin i allmänhet blifvit af komitén upptagna
till för höga belopp, och att desamma lämpligen böra begränsas
till de af såväl 1882 års tullkomité som Differentialtullkomitén föreslagna
belopp, hvilka i det närmaste öfverensstämma med dem, som näst före
afslutandet af traktaten med Frankrike voro varan åsätta och hvilka i
allt fall uppgå för viner på fat till två gånger och för viner på andra
kärl till mer än fyra gånger nu belöpande tull. På grund häraf hemställa
Embetsverken, att taxans bestämmelser rörande artikeln vin måtte
affattas sålunda:

Vin:

af till och med 25 procents alkoholhalt:

på fat, större eller mindre.............................. 1 kilogram 30 öre

på andra kärl...................................................... 1 liter 65 öre

af högre alkoholhalt; tullbehandlas såsom likör.

Under förutsättning att gruppen Papp- och Pappersarbeten erhåller
den lydelse, hvarom Embetsverken hemstält, lärer i stället för rubriken
665 i förslaget böra intagas en så lydande hänvisning:

Visitkort ; se Papp- och Pappersarbeten.

Med afseende å den betydelse Vitriol eger såsom beredningsämne
för flera vigtiga industrigrenar, hvilkas tillverkningar ej skulle erhålla
högre skydd än för närvarande, finna Embetsverken sig icke kunna biträda
komiténs förslag om åsättande af tull å ifrågavarande artikel, utan
hemställa om dess upptagande till fortfarande tullfrihet.

För Vågar, alla slag, har komitén föreslagit en tullsats af 15 procent
af värdet. En af komiténs ledamöter har dock varit af afvikande
mening och dervid anfört, att de för vetenskapligt bruk afsedda, så kallade
kemiska vågame, hvilka vore synnerligen dyrbara och för hvilka alltså
den föreslagna tullsatsen komme att blifva mycket hög, borde, likasom
fysiska och kemiska instrumenter, vara tullfria, samt att andra vågar
borde tullbehandlas, på sätt nu skedde, såsom det ämne, arbetadt, hvaraf
de hufvudsakligast bestode, eller, om detta icke kunde utrönas, efter
värde. Embetsverken, som dela denna reservantens åsigt och anse, att
det icke bör, på sätt komitén befarat, möta oöfverstigliga svårigheter
att vid tullbehandlingen skilja s. k. kemiska vågar från andra slag,
hemställa fördenskull, att åt taxans bestämmelser för ifrågavarande artikel
måtte gifvas följande lydelse:

Vågar:

kemiska; hänföras till Instrumenter, kemiska.

« andra slag; tullbehandlas såsom Slöjdvaror.

För Väfnader, helsiden-, har komitén, under antagande att priset
utgjorde i medeltal för felb och plys 50 kronor och för andra slag 90
kronor per kilogram, föreslagit en tullsats af 12 kronor per kilogram.
Enligt hvad uti ett af ofvan omförmälda till Kommersekollegium inkomna
skriftliga yttranden af en sidenfabrikant meddelats, belöper sig emellertid
medelpriset å de sidentyger, som förnämligast importeras, eller klädningssiden
af billigare slag, till icke mera än 30 å 50 kronor per kilogram.
Med afseende å denna omständighet i och för sig och särskildt med
hänsyn till den beaktansvärda fara för oloflig införsel, som skulle framkallas
af en i förhållande till det verkliga värdet så hög införselafgift,
som den komitén föreslagit, hemställa Embetsverken, att tullsatsen icke
måtte upptagas till högre belopp än det, som af en reservant inom
komitén föreslagits, eller 8 kronor per kilogram; och synes i händelse
af bifall härtill tullsatsen för halfsidenväfnader, hvilken af komitén föreslagits
till 4 kronor per kilogram, böra, med stöd af komiterades motivering
vid denna artikel, bestämmas till högst 3 kronor per kilogram.

För så vidt Embetsverkens hemställan, att rubrikerna 401 och 402
i förslaget måtte utgå, bifalles, torde hänvisningen rörande Värjor böra
lyda sålunda:

Värjor; hänföras under Metaller: Jern och Stål.

Åt § 8 i underrättelserna till tulltaxan torde gifvas den lydelse,
Eders Kongl. Maj:t med anledning af senast församlade Riksdags beslut,
deröfver Embetsverken den 4 dennes afgifvit infordradt utlåtande, kan
finna skäligt stadga.

I händelse att någon nedsättning i tullen å socker icke sker, lärer
den drawback, som beviljas vid utförsel af topp-, kandi- och kaksocker,
hvilket inom landet framstälts genom raffinering af utländskt råsocker,
böra fortfarande utgå med samma belopp som nu eller 28,2 öre per
kilogram; likasom under enahanda förutsättning drawbacksbeloppet för
konfityrer lärer böra bibehållas vid 30 öre per kilogram. Vid den af
komitén föreslagna förändring af § 9 mom. 1 c) i underrättelserna till
taxan synes en hänvisning till § 42 tullstadgan, på sätt redan nu eger
rum vid § 10 i samma underrättelser, lämpligare än ett anförande af
de i tullstadgans berörda § stadgade kontrollföreskrifter. Under förutsättning
att dessa ändringar i komiténs förslag vidtagas, torde, med
iakttagande jemväl af innevarande års Riksdags beslut angående ändringar
i och tillägg till nyssberörda § 9, dess moment 1 erhålla följande
lydelse:

Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande, utaf utländskt råämne
inrikes tillverkade varor beviljas restitutionsvis af tullmedlen:

för	1	kilogram raffineradt socker, topp-, kandi- och kak-...	28,2	öre
	1	dito	karameller och andra konfityrer.....................	30	))
	1	dito	chokolad, alla slag .............................................	5	»
»	1	dito	bröd ....................................................	4	))
»	1	dito	tobak, arbetad:
			cigarrer och cigarretter.............................	1	krona
			spunnen, hopvriden eller pressad äfven-
			som i stänger ............................................	70	öre
			malen eller snus ............................................	48	y>
			andra slag.......................................................	55	»
»	1	dito	s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt
			af bomull...........................................................	15	»
»	1	dito	s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt
			af ull .................................................................	20	»
»	1	dito	bomullsväfnad .....................................................	15
»	1	dito	linneväfnad...........................................................	20	»
	1	dito	sydda bomulls- och linneartiklar, såsom skjor-
			tor, kragar, manschetter med flera, under
			vilkor att de icke hufvudsakligen bestå
			af lägre tullbeskattad väfnad än oblekt
			bomullsväfnad..............................................	50

hvarvid för öfrigt iakttages:

a) att af de här upptagna varor minst 50 kilogram af hvardera
skola till export angifvas och på en gång afsändas; kommande dock
denna bestämmelse icke att ega tillämpning, då den vara, för hvilken
t.ullrestitution sökes, utföres för proviantering af fartyg i Öresund under
enahanda förhållanden med dem, då utländska, på frilager upplagda varor
skulle vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet;

b) att vid angifningsinlagan alltid skall bifogas tillverkarens, under
edlig förpligtelse afgifna och med två vittnen bestyrkta försäkran, att
varan är svensk tillverkning och af utländskt råämne, för hvilket full
införseltull blifvit erlagd, eller beträffande flamgarn och väfnader, att de
äro inom landet tillverkade af utrikes spunnet och behörigen förtidladt
garn, och i fråga om sydda bomulls- och linneartiklar, att de äro inom
landet tillverkade af utrikes ifrån införda, behörigen förtullade väfnader;
och kommer nu nämnda bevis att biläggas tullkammarjoumalen å den
tullplats, hvarifrån varan utföres;

c) att utförseln verificeras genom intyg af vederbörande embetsmyndighet
å lossningsorten, det varan derstädes blifvit lossad, hvilket
intyg bör vara af svensk konsul eller vice konsul, derest sådan å berörda
ort finnes anstäld, behörigen legaliseradt; dock att, derest utförseln skett
i fartyg af 30 tons drägtighet eller derutöfver och vid utförseln iakttagits
den kontroll, som i 42 § tullstadgan för reexportgods finnes föreskrifven,
något bevis om varans ankomst till den utländska lossningsorten ej må
för restitutionens beviljande erfordras;

rf) att, beträffande bröd, det mjöl, för hvilket restitution af tullmedlen
beviljas, skall vara inom de näst före utförseln förflutna sex
månaderna till riket infördt.

Moment 4 af samma § 9 torde enligt senast församlade Riksdags
beslut böra lyda sålunda:

Den här ofvan medgifna tullrestitution eger icke rum vid utförsel
till Norge utom i afseende å artiklarne raffineradt socker, karameller
(sockertillverkningar, hufvudsakligen bestående af bränd t eller kokadt
socker), arbetad tobak samt finsiktadt mjöl och gryn af spanmål. För
dessa artiklar etc.

Remissakten varder härmed återstäld, hvarjemte utdrag af det vid
Embetsverkens sammanträde denna dag hållna protokoll, innefattande de
särskilda meningar, som dervid yttrats, bifogas.

Stockholm den 12 September 1891.

TJnderdånigst,

Kommersekollegium:

C. FR. WiERN.

S. CEDERSCHIÖLD.

EMIL HRBNER.

Generaltullstyrelsen:

G. W. LÖNEGREN.

GERHARD BERLIN. ALEXIS HAMMARSTRÖM.

Föredragande.

1. s.

Axel Carlson.

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. Kommersekollegium och
Kongl. Generaltullstyrelsen vid gemensamt sammanträde
den 12 September 1891.

Närvarande:

af Kongl. Kommersekollegium

Herr t. f. Presidenten W/ERN,

Herr t. f. Kommerserådet Cederschiöld,
Adjungerade ledamoten t. f. sekreteraren Htoner;

af Kongl. Generaltullstyrelsen

Herr General ulldirektören Lönegren,

Herrar t. f. Byråcheferne Berlin och Hammarström.

S. 1). Sedan Embetsverken, i anledning af nådig remiss å det
betänkande med förslag till tulltaxa, som den 24 Februari 1891 afgifvits
af de under den 18 Juni 1888 dertill i nåder förordnade komiterade,
vid särskilda sammanträden, förehaft detta betänkande till granskning,
beslöts nu underdånigt utlåtande (se registraturet); och yttrades dervid
i vissa punkter från Embetsverkens beslut afvikande meningar af Herr
t. f. Presidenten Wtern samt Herrar t. f. Kommerserådet Cederschiöld
och t. f. Byråcheferne Berlin och Hammarström.

Herr t. f. Presidenten Waerns till detta protokoll aflemnade sammanfattning
af hans skiljaktiga åsigter var af följande lydelse:

»Då det uppdrag Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 Juni 1888
gifvit den komité, öfver hvars betänkande det åligger Kommersekollegium
och Generaltullstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande, varit att uppgöra
förslag till tulltaxa, innefattande de bestämmelser, som funnes böra
gälla efter utgången af bestående tarifftraktater, bar det synts mig, att

i detta utlåtande äfven borde vidröras frågan huruvida de föreslagna nya
tullsatserna borde träda i kraft omedelbart efter nämnda traktaters upphörande,
eller om någon anledning förefunnes till uppskof i detta afseende
för vissa bland dem.

Det är kändt, att Frankrike icke önskar förnyandet af de tarifftraktater,
det med andra riken afslutat. Det kommer deremot att antaga
två tariffer, den ena med högre, den andra med lägre tullsatser,
kommande den senare att tillämpas endast för varor från de länder, med
Indika överenskommelser kunna träffas om gynnsamma tullbestämmelser
för afsättning af franska varor.

Om icke orimliga anspråk i detta afseende komma att framställas,
blir det för Sverige af yttersta vigt att försäkra sig om förmånen att
för sin utförsel till Frankrike blifva behandladt såsom den mest gynnade
nation. I motsatt fall skulle Frankrikes behof företrädesvis blifva fylda
från andra länder, hvilkas varor kunde införas till lägre tull, och det
skulle icke blifva möjligt att till gängse priser göra försäljningar t ill
Frankrike af svenska varor förr än det visat sig, att tillgången af de
utländska mera gynnade vore otillräcklig, men det är tydligt, att redan
det dröjsmål, som häraf måste följa för afsättning till Frankrike skulle
verka nedtryckande på de svenska varornas pris, och än värre att andra
mera gynnade länder skulle öka sina tillverkningar af sådana varor, som
med de svenska täflade, så att Sverige skulle blifva alldeles undanträngdt
från den franska marknaden.

Storleken af vår utförsel till Frankrike kan icke uppgifvas, emedan
en väsentlig del deråt sker öfver Belgien, men ensamt den direkta i
statistiken upptagna utgör i årligt medeltal omkring 10 procent och
uppgår för enskilda vigtiga utförselartiklar till vida högre andelar. År
hafva funnits, då den för plankor, battens och bräder utgjort en fjerdedel,
för hafre uppgått till nära en tredjedel och för tjära till fullt eu
tredjedel af Sveriges hela utförsel.

Vid sådant förhållande har jag ansett embetsverken hafva bort fästa
Kong!. Maj:ts uppmärksamhet på vådorna af ett — äfven blott kortare
uppskof i tillämpningen i Frankrike af de lägsta der gällande tullsatser
vid införsel af svenska varor; och jag fruktar att ett uppskof icke
kan undvikas, om de föreslagna nya tullsatserna antagas att gälla omedelbart
efter det att traktaterna upphöra, utan att dessförinnan öfverenskommelse
med Frankrike om Sveriges likställighet med de mest gynnade
nationer kunnat träffas.

Af Riksdagen fattade beslut kunna ej vid samma riksdag ändras.
Detta kan först vid en påföljande riksdag ske. Tull be vi Ilningen antages
i allmänhet att inträda i kraft från början af påföljande år och skall
enligt § 61 Regeringsformen gälla intill slutet af det år då eu ny bevillning
blifvit faststäld; dock hafva förändringar af tullsatser stundom,

och särskilt efter ingående af traktater, af Riksdagen antagits att träda
i kraft någon dag samma år de blifvit beslutade, men betänkligheter
kunna häremot möta, helst näi fråga uppstår om väsentliga nedsättningar,
då importörer, som för införda varor hafva betalt högre tullafgifter, hafva
billiga anspråk på att ej lägre afgifter emot vanlig ordning åsättas samma
varor, af hvilka de innehafva nyligen införda och osålda lager.

Om således 1892 års Riksdag beslutar de af embetsverken tillstyrkta
tullförhöjningarne å varor, som utgjort föremål för tarifftraktaterna,
att träda i kraft under loppet af samma år eller från början af
1893, men underhandlingar med Frankrike, om Sveriges likställande
med de mest gynnade nationer, derefter skulle leda till ifrågasättande
af nedsättningar i flera eller färre af dem, så kunna beslut derom först
under 1893 års riksdag fattas, och om lämpligheten af deras trädande
i kraft före början af år 1894 skola antagligen olika meningar uppstå.
Under förutsättning att först förhojningarne blifvit af Riksdagen beslutade
och derefter nedsättningar blifvit gjorda till vilkor för minimitariffens
tillämpning vid förtullning af till Frankrike införda svenska
varor, så skulle de svenska exportörerna af sådana varor möjligen under
en stor del af 1892 och säkert under större delen af eller kanske
hela 1893 blifva underkastade följderna af uteblifvande af sedvanliga
ordres från Frankrike, hvilket skulle medföra mycket stora förluster
för Sveriges exportindustri, och dertill innebära risk att de ökade förbindelser
mellan andra med oss konkurrerande länder och Frankrike,
hvilka vi så att säga sjelfva framtvingat, kunde blifva stadigvarande
till stort framtida men för oss.

Det kan med säkerhet antagas att underhandlingar med Frankrike,
om Sveriges likställighet med de mest gynnande nationer, om ej redan
började, skola inledas, förr än Kongl. Proposition till Riksdagen om
ny tulltaxas antagande kan aflåtas, och om Franska regeringen såsom
vilkor för svenska varors införande i Frankrike till de lägre tullafgifterna
skulle begära medgifvande af lägre afgifter vid införseln till
Sverige för vissa franska varor, än som af embetsverken blifvit tillstyrkta,
måste det således vid den Kong]. Propositionens afgifvande
vara kändt, för hvilka varor nedsättningar skulle ifrågakomma. Jag
anser derföre, att embetsverken kunnat och bort till Kongl. Maj:t hemställa
att, derest underhandlingar med Frankrike uti ifrågavarande hänseende
icke kunnat afslutas förr än Nådig Proposition om ny tulltaxa
skulle till Riksdagen aflåtas, Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att,
intill dess sådant afsilande skett, de nu gällande tullsatserna skulle
bibehållas för de artiklar i tulltaxan, hvilka af underhandlingarne berördes.
Skulle öfverenskommelse kunna träffas på den enkla grund
att Frankrike skulle i Sverige lika som Sverige i Frankrike likställas
med den mest gynnande nation, skulle denna hemställan naturligen af

sig sjelf förfalla. Skulle åter Frankrike förklara att dess högre tariff
måste gälla intill dess ny öfverenskommelse kunde träffas, borde ju de
bestämmelser, som Riksdagen ansåge vara de i sig sjelfva bästa, antagas
att gälla från samma tid som taxorna i öfrigt, men — om dessa
tullsatser höjdes till belopp, som icke skulle åsättas ifrågakommande
franska varor, derest Frankrike medgåfve sin minimitariffs tillämpning
för svenska varor — blott för tiden till dess öfverenskommelse härom
kunde träffas.

Någon väsentlig eller ens nämnvärd fördel af några tullafgifters
förhöjning för en kortare tid och derefter åter deras nedsättning skulle
icke tillgodokomma de svenska industriidkare, hvilkas intressen af dessa
tullafgifter berördes, ty förutseende de högre tullafgifternas trädande i
kraft skulle svenska importörer förse sig med rikliga lager, och förutseende
nedsättningarne skulle konsumenterna så vidt möjligt afhålla
sig ifrån köp. Så i ena som andra fallet skulle häraf följa en förlamande
inverkan på afsättningen af de svenska produkterna, hvars
menlighet näppeligen kunde ersättas af högre prisers erhållande i enstaka
fall.

Då Kongl. Maj:t åt tullkomitén uppdragit att verkställa utredning
och afgifva förslag beträffande de förändringar i tulltaxans bestämmelser,
som kunde vara erforderliga för att bereda landets näringar
ett väl afvägdt tullskydd, har jag icke ansett någon anledning förefinnas
för embetsverken att i affordradt utlåtande öfver detta förslag
— och således icke heller för mig att i afvikande mening — ingå i
någon som helst utredning af skyddstullsystemets eller frihandelslärornas
ömsesidiga företräden eller fel. Deremot anser jag den från
ett utlåtande om komiténs betänkande oskiljaktiga granskningen af,
hu ruvida det föreslagna tullskyddet enligt det nådiga uppdragets lydelse
blifvit väl afvägdt, icke kunna eller böra inskränkas till tillsyn om och
i hvad mån eu föreslagen tullsats motsvarat eu särskild industris af
dess kikare framhållna behof eller att vederlag bereddes annan industri
för eventuel ökning i omkostnader för råvaror eller beredningsämneu,
hvilka såsom produkter af någon inhemsk industri blifvit till skydd
mot utländsk konkurrens med tull belagde. Jag har ansett denna granskning
höra utsträckas till tillsyn att icke exportnäringarnes, sjöfartens
och handelns intressen biefvo skadade, och jemväl till att icke nödvändighetsvaror
för den stora allmänheten biefvo oskäligt fördyrade, eller
densamma, d. v. s. det svenska folket, genom tullförhöjningar orimligt
beskattadt. De särskilda åsigter jag i dessa eller andra afseeuden ansett
mig böra emot embetsverkens eller tullkomiténs af embetsverkens
utan anmärkningar lemnade förslag framställa, har jag sammanfattat i
följande grupper:

Oundgängliga lifsförnödenheter.

I afseende å de till denna grupp hörande artiklar måste jag anmäla
min särskilda mening rörande de föreslagna tullsatserna å

sulläder, skodon och gångkläder.

Garfverier i Sverige äro af tvenne slag. Mindre garfverier äro
spridda öfver hela landet och deras innehafvares yrke består deruti
att de dels emot arbetslön garfva hudar och skinn, dels sälja garfvade
hudar eller skinn till landtmän i utbyte mot de råa, som dessa till dem
aflåta. De kunna dervid icke lida af någon utländsk konkurrens, och,
om deras antal minskats, måste det antagligen hafva berott deraf att
lättade kommunikationer satt de bland dem, som varit fördelaktigast
belägna och bäst skötta, att på de öfrigas bekostnad utvidga sina arbetsoch
handelsområden. Annorlunda har förhållandet varit i afseende å
de större garfveri erna, läder fabrikerna, h vilka afsätta sina produkter i
den allmänna handeln och dervid under de senare årtiondena haft att
utstå en mycket skarp konkurrens från utlandet, särskildt i artikeln
sulläder.

Införseln deraf var i årligt meddeltal under qvinqvennierna

1866—70 ........................................................... kilogram 187,934

1871—75 .......................................................... „ 642,611

1876-80 ........................................................... „ 1,500,742

1881—85 ............................................................ „ 2,025,601

Med anledning af de på grund häraf utaf läderfabrikanterna gjorda
yrkanden blef tullen å sulläder vid 1885 års riksdag höjd från 15 till
24 öre per kilogram.

Då i Norge tillverkadt sulläder i följd af mellanrikslagen är tullfritt,
måste, för bedömande af verkningarne utaf denna förhöjning, åtskilnad
göras mellan den tullpligtiga och den tullfria införseln. Statistiken
utvisar att den var:

	tullpligtig.	tullfri fr.	No^ge.		Summa.
1886 kilogram 1,318,650	kilogram	138,027	kilogram	1,456,677
1887	„ 1,812,233		188,535	11	2,000,768
1888	„ 1,859,421		193,749	11	2,053,170
1889	„ 2,044,458	11	229,406	11	2,273,864
1890	„ 2,036,610	11	267,999	11	2,304,590
Medeltal	„ 1,814,272	V	203,542	11	2,017,814

Härvid bör dock erinras att till följd deraf att den vid 1885 års
riksdag beslutade förhöjningen först mod år 1886 skulle inträda inför -

seln under 1885 blef mycket stor — den var kilogram 2,463,635 —
hvilket dels föranledde betydligt minskad införsel de närmast följande
åren, dels äfven har inverkat på medeltalen såväl för qvinqvenniet
1881—1885 som på det 1886—1890. Men den har icke kunnat inverka
på det förhållande att den förut raskt tilltagande tullpligtiga införseln
1890 var mindre än 1889 och således synes nått sitt maximum eller
blifvit af tullförhöjningen stäfjad, under det att den tullfria alltjemt
varit i stigande.

Då man till jemförelse härmed söker kunskap om tillverkningarnes
storlek bör det anmärkas, att den i primäruppgifterna angifves dels i
stycken, dels i vigt, så att den endast i värde kan sammanräknas, samt
vidare att någon tillförlitlig åtskilnad mellan sulläder och hudar och
skinn icke kan göras, enär i nämnda primäruppgifter icke sällan förekommer
»hudar sulläder» och mycket ofta »diverse».

Medeltalet för år af samtliga uppgifna tillverkningars värde blir
för samma qvinqvennier för hvilka införseln ofvan angifvits

1866 — 70 ............................................................ kronor 4,404,095

1871—75 ........................................................ „ 7,241,310

1876 — 80 .......................................................... „ 5,676,300

1881—85 ............................................................... „ 5,186,083

Yärdet uppgifves vidare för

1886 till ............................................................... kronor 5,112,840

1887 „ „ 5,099,503

1888 „ .............................................................. „ 4,957,820

1889 „ ............................................................... „ 5,280,243

1890 „ ............................................................ „ 5,196,555

Medeltal ................................................................ „ 5,129,392

Den under de föregående qvinqvennierna i jemnbredd med raskt
fortgående stigning af införseln fortgående snabba minskningen af de
inhemska garfveriernas och läderfabrikernas tillverkningsvärden har
således under åren efter tullförhöjningen stäfjats och detta värde har
under de båda sistförflutna åren varit högre än under de närmast föregående
och i jemnhöjd med hvad det var under qvinqvenniet 1881—85.
Granskar man de pag. 118 i bilagan 1 till tullkomiténs betänkande för
hvarje särskildt år uppgifna värdena skall man finna att det allt sedan
1878 endast varit året 1882 som med kronor 5,384,082 företer en
nämnvärdt högre tillverkningsvärdesumma än 1889 och 1890. Då sålunda
det med 1885 års tullförhöjning af 9 öre åsyftade resultatet vunnits,
kan jag icke anse en ny förhöjning, och det med 16 öre, lämplig
för en nödvändighetsvara, af hvilken vi för våra behofs fyllande
alltid måste vara beroende af eu stor införsel, och i hvilken dessutom

konkurrensen från de norska läderfabvikerna icke kan genom någon
tullförhöjning utestängas eller minskas.

Tullkomitén har för skodon, andra slag, föreslagit en tull af 2
kronor per kilogram och embetsverken hafva ansett den böra till 1 krona
50 öre bestämmas, eller i allt fall tillstyrkt eu förhöjning af 56 öre i
nu gällande tull.

Införseln af skodon, andra slag, inclusive sjöstöflar och skodon
med bottnar af trä, som nu äro i tulltaxan sammanförda, har varit i
starkt stigande. Den har i årligt medeltal under de sist förflutna qvinqvennierna
upptagits i värde:

1871—75 till ......................................................... kronor 159,417

1876—80 „ ......................................................... „ 258,173

1881—85 „ .......................................................... ■ „ 398,821

1886—90 „ .......................................................... „ 963,994

och beräknades sistnämnda eller fjolåret till icke mindre än kronor
1,519,845.

Under de senaste fem åren har fabriksmässig tillverkning af
skodon äfven i Sverige uppkommit och likaledes varit i starkt tilltagande.
Dess värde uppgifves för åren

1885	till ...............................................................	.. .. kronor	94,400
1886	77 ..............................................................	...... 77	179,360
1887	77 ............. ................................................	...... 77	214,523
1888	77 ..............................................................	------ ??	238,740
1889	77 ...................................................... -•••	..... 77	491,550
1890	” ......................; .....:............:.........	...... 77	935,015

Den högst betydligt ökade konsumtion af skodon, hvarom dessa
ömsesidiga tal vittna, kan i ett land, der det ännu för några få årtionden
sedan var för den fattigaste befolkningen brukligt att äfven under
oblidare årstiden gå barfota, icke vara annat än glädjande. Att nu
genom tullförhöjning hämma den alltjemt tilltagande förbrukningen af
en sådan nödvändighetsvara som fotbeklädnad, förefaller mig i hög grad
olämpligt och synes äfven från skyddsvänlig synpunkt vara bevisligen
obehöflig, då icke blott den inhemska tillverkningen företer en så stor
årlig ökning, som ofvan synes, utan Sverige också har en årligen
starkt tilltagande utförsel af skodon, ej specificerade.

Denna var:

1885	kilogram	2,136	med	beräknadt	värde	af kronor	32,040
1886	77	5,568	>7	77	v	7 7 77	83,520
1887	77	7,221	77	77	77	77 77	108.315
1888	77	10,289	77	77	77	77 77	154,335
1889	77	11,396	77	77	77	77 77	170,940
1890	71	23,789	77	77	77	7? 7?	356,835

Skomakeriernas	och deras arbetares	antal var i årligt medeltal
under qvinqvennierna:
		skomakerier.	arbetare.
1871—75 ...........		......... 3,137 ...	.............................. 3,404
1876-80 ...........		......... 3,673 ...	............................. 4,148
1881—85 ...........		.......... 3,743 ...	............................... 4,226
och var under åren
1886 ...........		.......... 3,737 .	................................ 4,299
1887		.......... 3,799 ...	.............................. 4,335
1888 ...........		.......... 3^896 ...	............................ 4,290
samt 1889, det sista	år för	bvilket
sammanräknade uppgifter föreligga, 3,932	............................. 4,353
och har således icke	till följd af den inhemska skodonsfabrikernas till-
komst eller skodonsinförseln	minskats.
Af gångkläder,	nya, ej	specificerade,	har årligen medeltalet varit
i beräknadt värde under qvinqvennierna:
		införsel.	utförsel.
1871—75 .............	... kronor 1,571,610 ..	................ kronor 62,913
1876—80 .............	11	2,794,422 ..	............. „ 124,113
1881—85 ..............	11	4,406,739 ..	............... „ 78,836
samt beräknade värdet under de sista fem	åren:
1886 .............	. kronor 4,885,213 ....	............. kronor 73,036
1887 ................	11	4,626,384 ....	............ „ 54,606
1888 ................	11	5,063,201 ...	......... „ 109,281
1889 ...............	11	6,617,096 ...	............. „ 172,588
1890 .................	11	6,799,083 ....	„ 218,291
Medeltal...........	11	5.598,195 ....	............ „ 125,560

Om den märkliga stegringen i det beräknade värdet af införda
gångkläder 1889 anmärker tullkomitén att den endast torde varit skenbar,
beroende deraf att, oaktadt enligt taxan af den 18 Juni 1888 bruttoförtullning
infördes, det vid statistikens upprättande beräknade värdet
per kilogram bibehölls oförändradt. Då man ihågkommer, att nämnda
taxa redan den 1 Juli 1888 blef gällande, måste inberäkningen af vigten
utaf de askar, i hvilka kläderna blifvit inlagda, i deras vigt, redan
för år 1888 haft inflytande, och det bör derför ej vara med detta års
införselvärde utan med de föregående årens, man bör jemföra de två
sista årens värden för att bilda sig ett omdöme om den tullförhöjning
inberäkningen af askarnas vigt medförde. Man finner då, att ökningen
i de beräknade värdena föga understiger 50 procent, och om än sär -

skildt med hänsyn dertill att verklig ökning af införseln under tiden
kunnat ega rum, häraf ej följer att tullförhöjningen uppgått till samma
procenttal, måste den dock varit högst betydlig. Att nu åter, såsom
komitén föreslagit och embetsverken lemnat utan anmärkning, höja
tullen för nya gångkläder genom att från 20 till 50 procent öka förhöjningen
i den tull, som är bestämd på tyget eller det ämne, hvaraf
klädespersedlarne hufvudsakligen bestå — en förhöjning som efter
sakkunniges omdöme skulle innebära en ökad tullbeskattning af säkert
flera hundratusen och sannolikt en million kronor — synes mig icke
vara rätt emot dem, som af dessa kläder äro i behof. Just införselns
storlek synes mig bevisa att den väsentliga delen deraf måste utgöras
af kläder, livilka för sin billighet köpas af den stora allmänheten och,
liksom skodonen, för köparen äro nödvändighetsvaror.

Den under de två sistförflutna åren betydligt ökade utförseln af
gångkläder, som 1890 var dubbelt den af år 1888, synes mig äfven
visa att de svenska tillverkarne af gångkläder kunna i de specialiteter,
med hvilka de sysselsätta sig, täfla med utlandets.

Till en annan grupp af varor, i afseende å hvilka jag hyser en
från embetsverkens afvikande mening, hänför jag:

Varor, hvilka såsom redskap, beredningsämnen eller materialier äro
för andra industrier behöfliga.

Bland dem nämner jag:

Maskinerier, redskap och verktyg.

Tullkomitén, hvars förslag angående dessa artiklar af embetsverken
lemnats utan anmärkning, anser det otvifvelaktigt att orsaken
dertill att vår maskin- och redskapstillverkning icke nått den utveckling,
man i betraktande af våra utmärkta råmaterialier och våra verkstäders
med rätta berömda arbetsskicklighet haft skäl att vänta, i ganska
väsentlig mån är att söka uti den obehindrade införseln af utländska
tillverkningar. Don anser vidare att icke något tvifvel kan råda
derom att åsättande af tull ''å ifrågavarande artiklar väsentligen skulle
gagna den inhemska tillverkningen deraf, och att å andra sidan knappast
någon större olägenhet för industrien i öfrigt vore att befara af
eu dylik åtgärd.

Till bevis för dessa påståenden anför komitén endast att, med
undantag af vissa specialmaskiner, hufvudsakligast för textilindustriers
behof, samt snällpressar och maskiner för papperstillverkning, redan
nu alla slags såväl maskiner som redskap och verktyg förfärdigas inom
landet, och att våra mekaniska verkstäders icke obetydliga antal borgar

för att någon väsentlig prisförhöjning å ifrågavarande artiklar icke
skulle inträffa till följd åt tullen.

Sanningen af påståendet att alla slags maskiner, redskap och
\eiktyg
ordet, »slags». Om man indelar alla sorts maskiner i olika slag, såsom
maskiner för användning af vattenkraft, af varm luft, ångmaskiner,
elektricitetsmaskiner, spinnmaskiner, väfmaskiner o. s. v. samt vidare
indelar för jordbruket behöfliga redskap i sådana olika slag, som plogar,
harfva!-, räfsor, tröskverk, o. s. v. och på detta sätt fortgår för andra
näringar, så kan ju sanningen af ett påstående, att med vissa undantag
maskinerier, redskap och verktyg af alla dessa olika slag inom
landet tillverkas icke ifrågasättas. Men för att någon bevisning att
industrien icke. både att befara någon större olägenhet af påläggande
af tull å maskinerier, redskap och verktyg, skulle kunna af detta påstående
hemtas, måste det antagas innebära att med de af komitén
uppgifna undantagen industrien i öfrigt skulle inom landet kunna erhålla
alla för densamma behöfliga maskinerier, redskap och verktyg af
olika slag, och i denna mening är påståendet visserligen icke sant.
Man behöfver endast läsa någon af de berättelser om deras erfarenhet
i främmande länder, som blifvit afgifna af arbetare, hvilka erhållit reseunderstöd
af staten, för att derom öfvertyga sig, och man kan med så
mycket mera skäl påstå att det icke är sant för Sverige, som den
hastighet , och mångfald, med hvilken industrien under detta århundrade
i alla civiliserade länder utvecklat sig, gör det antagligt att ett sådant
påstående icke om något land — icke om England, icke om Nordamerikas
förenta stater — skulle vara sant, emedan det icke kan vara
sant, då öfverallt nya uppfinningar och förbättringar dagligen eke.

Vid sådant förhållande måste man för den åsigt, att den svenska
industrien icke af den hittillsvarande tullfrihetens upphörande hade
att befara någon större olägenhet, förutsätta att den genom skyddstullar
skulle göras alldeles oberoende af utlandet, och att det således
för densamma icke skulle blifva behöfligt att den följde med sin tid
och tillgodogjorde sig de förbättrade metoder, som i utlandet uppfinnas,
eller försåge sig med de maskinerier, redskap eller verktyg af nyaste
och bästa konstruktion, som af deras konkurrenter i utlandet användas.
Ett sådant oberoende skulle det dock äfven för den industri, som uteslutande
inom landet säljer sina produkter, blifva omöjligt att införa,
emedan konkurrensen från Norge, der maskinerier, redskap och verktyg
äro tullfria, till följd af mellanrikslagen icke kan utestängas. Och
för den industri, som i utlandet måste söka afsättning af sina tillverkningar,
skulle vederlaget af skydd inom landet blifva utan betydelse.
För denna i Sverige högst betydande industri är möjligheten att kunna
tillverka sina varor af lika godhet och till lika lågt pris, som deras

konkurrenter i utlandet kunna det, tydligen en lagfråga. Ett flertal
af dem skulle, om de derifrån förhindras, blifva tvungna att lemna sin
handtering eller gå sin ruin till mötes.

Åsigten, att införandet i Sverige af i utlandet gjorde industriella
uppfinningar och förbättringar icke borde försvåras, utan snarare bebefrämjas,
är icke ny. Under äldre tider lemnades för detta ändamål
premier och gafs stundom i en eller annan form stora anslag. I afseende
å tullförhållandena är att märka att, under det förbud för införande
af redskap och verktyg i allmänhet var gällande, det redan
1782 stadgades att för manufakturerna och handtverkerierna oundgängliga
redskap efter erhållet särskild! tillstånd finge införas mot en tull
af 3 procent af värdet, och 1797 utsträcktes detta stadgande äfven till
verktyg. 1816 bestämdes att modeller till allehanda inrättningar eller
prof på utländska redskap och tillverkningar .skulle efter erhållet särskilt
tillstånd vara fria från tull och andra utgifter, och denna bestämmelse
bibehölls 1824, då de förut gällande förbuden utbyttes mot
dryga tullsatser. 1830 bestämdes tullen på redskap för åkerbruket,
fabrikerna och handtverkerierna till 5 procent af värdet och 1835 på
ej specificerade redskap och maskinerier i allmänhet till 25 procent af
värdet, då de voro införda med Kommersekollegii tillstånd till 5 procent
af värdet, och såsom prof eller modeller fria. Dessa bestämmelser bibehöllos
till 1848, då de på det sätt kompletterades att tullfriheten
skulle efter pröfning hos Kommersekollegium tillgodokomma nya fabriksanläggningar
för erforderliga maskinerier, hvilka alldeles icke, eller ej
till full godhet, eller icke inom lämplig tid kunde från inhemska maskinfabriker
erhållas, hvaremot tillåtelse till införsel mot 5 procent af värdet
kunde af Kommersekollegium tillåtas efter vederbörande slöjdidkares
för tillfället gjorda ansökningar. Huru dessa bestämmelser verkade,
framgår deraf att värdena af införseln 1853

voro: Redskap och maskiner .......................................... Bco Rdr 12,479

införda med Kommersekollegii tillstånd ................... ,, „ 167,747

prof eller modeller .......................................................... ,, ,, 340,889

1854 bestämdes tullen för redskap och maskinerier till 5 procent
af värdet och begränsades rättigheter för inhemska slöjdidkare till tullfri
införsel af modeller till en af hvarje slag. Vid 1856—58 års riksdag
beslöts slutligen full tullfrihet för redskap och maskinerier utan
inskränkning och dervid har det sedan förblifvit.

Mig synes denna historik bevisa att industriens behof af obehindrad
införsel af utländska maskiner och redskap länge och kraftigt
gjort sig gällande, samt att det varit detta behof och ej någon skiftning
af tullpolitiska åsigter, oj heller handelstraktater, som framkallat
tullfriheten.

Huruvida denna varit för de mekaniska verkstäderna skadlig eller

ej, kan ju vara svårt att tillförlitligt utreda, men en antydning om förhållandet
i detta afseende kan ju anses förefinnas deruti att, under det
att värdet af alla införda maskinerier, redskap och verktyg, såsom af
ofvanstående synes, 1853 uppgafs till Bco Rdr 521,110 eller kronor
781,665 och 1890 iuclusive ångmaskiner och ångpannor, som nu i tull -

taxan äro särskildt upptagna, uppgifvits till............. kronor 15,063,064

så har värdet af de mekaniska verkstädernas tillverkningar
uppgifvits till

1853 Bco Rdr 1,634,899 eller............................ 2,452,349

och 1890 till .................................................................... „ 37,765,064

d. v. s. införseln har ökats med något öfver 14, men tillverkningen
med något öfver 35 millioner kronor. Andelarne i Sveriges konsumtion
hafva under båda perioderna haft ungefär samma förhållande.

I sjelfva verket måste de mekaniska verkstädernas intressen vara
identiska med den öfriga industriens. Blomstrar denna, så är det antagligt
att de skola hafva goda förtjenster; försvåras eller hämmas åter
den öfriga industriens utveckling, så kan det icke undvikas att äfven de
mekaniska verkstäderna få dåliga tider, och det kan då föga båta dem,
om de med tullagstiftningens hjelp skulle få något större andel än
förut i ersättningen af de maskiner, som i den öfriga industriens tjenst
årligen förslitas.

Att hoppas att industrien i öfrigt väl skulle skynda att tillgodogöra
sig alla de uppfinningar, som i utlandet göras, men kunna beställa
derför nödiga maskiner eller redskap från de inhemska mekaniska
verkstäderna, så att de endast skulle träffas af någon mindre
tidsutdrägt i utförandet och af någon ökning i kostnader, emot hvilken
de skulle hafva större trygghet i använda materialers godhet, vore en
fullständig illusion. Utom det att innehafvare af patenter å nya uppfinningar
stundom, i stället för att fordra någon årlig afgift för patentets
begagnande, till vilkor för rätt dertill fordra att det nödiga maskineriet
beställes hos någon af dem uppgifven mekanisk verkstad i utlandet,
så kunna de inhemska verkstäderna icke af de utländska erhålla
arbetsritningar eller modeller, för att derefter med dem konkurrera,
utan någon fullständig maskin af det slag man vill eftergöra
måste från utlandet införskrifvas. Förutsatt att detta af någon inhemsk
fabrikant skett och att denne äfven skulle vara villig att låta mekaniska
verkstäder inom landet till andra fabrikanters förmån begagna
den af honom införskrifna maskinen som modell, så qvarstår dock ett
väsentligt hinder — för att någon inhemsk mekanisk verkstad skulle
vilja åtaga sig utförandet af eu dylik maskin till rimligt pris — deruti
att det i regel icke för någon fabrik eller mekanisk verkstad kan
löna sig att på beställning göra enstaka mera komplicerade föremål.
Ofta behöfves derför särskilda inrättningar eller apparater, vanligen

blir förbrukningen af nödigt material större, och alltid fordras tid för
arbetsfolkets inöfvande innan deras arbete kan utföras så skyndsamt
och precist att det kali bli för fabrikanten renderande. Det är derför
först när flera maskiner af samma slag begäres och nya beställningar
år efter år kunna motses, som en mekanisk verkstad kan finna det för
sig förmånligt att egna sig åt tillverkning deraf. Men detta skall i
hvarje fall fördröjas, om icke rent af förhindras, derest införandet af
nya maskiner från utlandet fördyras. När åter någon ny uppfinning
blifvit i landet införd, och behofvet af de för dess tillgodogörande nödiga
maskiner blifvit så stort, att det för en inhemsk verkstad lönar
sig att tillverka dem, så kan den vara viss om att från de fabrikanter,
som af sådana maskiner äro i behof, röna allt rimligt tillmötesgående
och det behöfves ingen tull å de utländska maskinerna för att förmå
de svenska fabrikanterna att under i öfrigt lika vilkor gifva ett bestämdt
företräde åt de inhemska mekaniska verkstäderna, ty det blir
en högst väsentlig förmån för dem att vid en inhemsk verkstad kunna
få reparationer verkställda och förslitna maskindelar utbytta mot nya.

Det har ofvan uppgifvits att värdet af 1890 införda maskinerier,
redskap och verktyg inclusive ångmaskiner och ångpannor uppgick till
ett belopp öfverstigande 15 millioner kronor. Den föreslagna tullen af
10 procent skulle således, om den det året varit införd, gjort mer än
halfannan million kronor. Betraktad blott från beskattningens synpunkt
torde det väl vara tydligt att en liknande pålaga på en del af
den svenska industrien icke för densamma kunde vara gynnsam.

Kemiskt-tekniska preparater.

För eu stor del af dessa för industrien vigtiga beredningsämnen
hafva ifrågasatta tullförändringar af komitén blifvit underkastade en
utförlig granskning, hvilken föranledt flera olika förslag.

Tullfrihet har blifvit förordad för citron-, garf- och vinstenssyra,
för kali- och natronsalter, för magnesia, för cyan- och klor kalium, jodnatrium
och karbolsyrad kalk;

oförändrad tull till 5 procent af värdet för fosforsyra, glycerin och
salpetersyrad silf ver oxid;

förändring till vigttull motsvarande nämnda procent af värdet för
par eif fin;

förändring till vigttullar motsvarande 6 å 7 procent af värdet
för koboltoxid och nitrobenzol;

förhöjning af värdetullen från 5 till 10 procent för några ammoniak-salter
och från 5 till 15 procent för alla ej specificerade kemiska
preparater; samt slutligen

förändring till vigttull motsvarande 25 procent af värdet för
alunkakor.

För sistnämnda tullförhöjning anföres endast att alunkakorna,
såsom bestående liufvudsakligast af svafvelsyrad lerjord, borde dermed
likställas, men då de äro en särskild vara och det alls icke blifvit utredt
att de icke hafva särskild! värde och särskild användning, synes
mig det anförda skälet svagt för att på grund deraf femdubbla tullen.

I afseende å de ej specificerade kemiskt-tekniska preparaterna är
såsom hufvudskål för förhöjningen anfördt att, vid det förhållandet att
åtskilliga specificerade artiklar ansetts böra åtnjuta tullfrihet eller få
införas mot särskild låg tull, komitén funnit de öfriga utan olägenhet
kunna - såsom af idkare af den kemiskt-tekniska industrien blifvit
yrkadt -— åsättas förhöjd afgift; komitén vore nemligen öfvertygad om
att icke någon industri använder hithörande artiklar i så stor myckenhet
att en måttlig förhöjning af tullsatserna å dem kan i någon afsevärd
mån verka betungande.

Tullfrihet för några artiklar, Indika af vissa fabrikanter användas,
kan väl svårligen förklara att tredubbling af tullen å andra varor, som
för andra fabrikanter äro behöfliga, icke för dem skulle verka betungande,
och äfven om de upplysningar, som, oafsedt saknaden af officiela
uppgifter, kunnat vinnas om myckenheten af de syror och saker,
cyan-, klor- och jodföreningar, magnesia och karbolsyrad kalk, som
blifvit föreslagna till tullfrihet, varit sådana att de bibringat komitén
öfvertygelse att efter deras afdrag från hela införseln öfriga kemiska
preparater icke i afsevärd myckenhet användas, så kan dock det förhållande,
om hvilket man på detta något osäkra sätt erhållit kunskap,
i bästa fall blott vara det för dagen befintliga, men förändringar i tulltaxan
böra afse en längre framtid, och äfven om det antages att tullen
å de ifrågavarande artiklarne väl nu med hänsyn till de ringa qvantiteter,
som infördes, icke vore — men om införseln skedde i större
myckenhet skulle för vissa industrier blifva — betungande, så måste
tullförhöjningen blifva ett hinder för dessa industriers utveckling, eller
åtminstone göra de fabrikanter, som med dem sysselsatte sig, fullkomligt
beroende af möjligheten för eller benägenheten hos andra fabrikanter
att till priser, som det för dem vore möjligt att betala, förse
deras behof. Man får härvid icke glömma att det ej blott är fråga
om skyddade industrier, utan äfven om dem, som i utlandet skola söka
afsättning för sina produkter och äro beroende af en konkurrens, som
ofta till det yttersta reducerar möjligheten af någon vinst.

Icke heller bör man förbise fraktförhållandena i vårt vidsträckta
land, hvilka ofta gorå det omöjligt att, utan väsentligt ökad kostnad
från en aflägsen inhemsk kemiskt-teknisk fabrik, istället för från eu
närbelägen utländsk, hemta behöfliga beredningsämnen.

Statistiken utvisar följande förhållanden. Årliga medeltal af tillverkningarne
utaf andra kemiskt-tekniska preparater än gödningsämnen,
svafvelsyra och margarin.

1871 — 75 värden................................................. kronor 719,000

1876—80 „ „ 1,171,470

1881—85 „ „ 1,660,233

1886—90 „ „ 2,562,023

Årliga medeltal för ej specifierade kemiskt-tekniska preparater af

införsel och utförsel.

1871—75 värden ......... kronor 567,857 kronor 34,465

1876—80 „ „ 604,582 „ 66,483

1881—85 „ „ 631,470 „ 120,220

1886—90 „ „ 633,270 „ 196,551

Uppgifterna om tillverkningarne och om införseln äro ej med
hvarandra jemförliga, emedan bland tillverkningarne äfven inbegripes
åtskilliga preparater, som i tulltaxan äro specificerade och derföre icke
innefattade i uppgifterna öfver införseln af ej specificerade preparater.
Många af de i införseltabellerna specificerade kemiskt-tekniska preparaterna
äro deremot ej föremål för inhemsk tillverkning.

Resultaten af de uppgifter, som kunnat sammanföras, tyckes
emellertid, betraktade hvar för sig, ingalunda gifva stöd åt den åsigt
att hittillsvarande tullagstiftning varit ogynnsam för den inhemska industrien,
och jag kan derföre icke anse tullförhöjningar — som otvifvelaktigt
skulle för industrien i öfrigt blifva skadliga — vara af behofvet.
påkallade eller i sig lämpliga.

Smör- och ost-färg, jäst, salpetersyra och vattenglas äro liksom de
förenämnda kemiskt-tekniska preparaterna behöfliga för industrien.

Svenska landtbrukets framtid är i hög grad beroende af möjligheten
att i utlandet afsätta smör, och i den mån bättre smörtillverkningsmetoder
införas i Holland, Finland och i all synnerhet i Irland
är det tydligt att den skall få att utstå en allt skarpare och skarpare
konkurrens. Det förefaller då nödvändigt att industrier, som afse att
tillhandahålla landtmannen för honom behöfliga beredningsämnen, göra
detta så att landtmannens varor icke fördyras. Embetsverken hafva
afstyrkt tull å superfosfater, och synes mig följdriktigt äfven hafva
bort göra det för smörfärg. Den senare artikeln är ojemförligt vida
mindre betydande, men hvarje anledning att göra tillverkning af smör
kostbarare i Sverige än i Danmark —- derifrån de svenska smörfärgstillverkarne
uppgifves hafva att motstå en skarp konkurrens — bör
förekommas.

Jäst är ett för mycket stora industrier behöfligt beredningsämne,
och det vore af flera skäl bättre att undanrödja de af tullkomitén uppgiga
orsakerna — gällande tullen å de för jästfabrikationen erforderliga
råmaterialierna — än att fördyra jäst.

Salpetersyra tillverkas vid eu sprängämnesfabrik nära hufvudstaden,
der den säljes i jämnbredd med den utländska. Att nu fördyra
en för åtskilliga industrier nödvändig vara öfver hela landet, för
att sätta denna fabrik i stånd att — trots de för varor af dylikt slag
ogynnsamma fraktförhållandena — äfven i vestra och sydliga Sverige
uttränga den der billigare utländska syran, kan jag ej anse lämpligt.

För vattenglas föreslås — oaktadt varan, såsom komitén uppger,
är af två olika slag, den ena värd 16 å 18 öre, den andra 7 öre —
förändring från nuvarande värdetull — lika den för andra kemiskt-tekniska
preparater eller 5 procent — till vigttull, 1 öre per kilogram, således
för den billigare varan till circa 14 procent. Om denna förhöjning
gäller hvad ofvan blifvit sagdt om kemiskt-tekniska preparater i
allmänhet.

Andra för annan industri eller jernvägsdriften behöfliga
råämnen, materialier eller redskap.

Såsom sådana, för hvilka tulls åsättande eller tullförhöjningar
blifvit föreslagna, äro att nämna:

Agar-agar, fingerborgar och syring ar, nålar och strumpstickare patentglas
och glastakpannor samt sidventilglas för fartyg, korkar utan beslag,
krokar till fiske, krut och andra sprängämnen, lokomotiver, rälspik, rör
och rördelar, kopparplåt, bult och spik, öfverdragen ledningstråd och elektriska
ledning skablar, patroner, remmar, sadelmakar earbeten, skyfflar,
spadar, grepar och högafflar, sy- och stick-maskiner, sågar, sågblad och
sågbladsämnen och maskinfilt.

Agar-agar är ett råämne och det anförda skälet för att, inkonseqvent
mot tull-lagstiftningen i öfrigt, åsätta det tull, nemligen att det
i vissa fall kan användas såsom surrogat för gelatin och lim, förefaller
otillräckligt.

För fingerborgar och syringar, nålar och strumpstickor är det för
förhöjning af tullarne anförda skäl, att dessa böra bestämmas till enahanda
belopp, som för ej specificerade messingsarbeten, andra slag,
samt polerade eller lackerade jernarbeten, med hvilka fingerborgar och
syringar, men ej nålar och strumpstickor, nu hafva lika tullsatser.

De för förhöjning af tullarne å arbeten af koppar eller sammansatta
metaller utan beläggning, likasom för dylika arbeten af andra
metaller — hvilken förhöjning således är det såsom giltigt ansedda

skälet för samtliga dessa artiklars fördyrande — anförda motiv äro,
dels att man i utlandet under de sista årtiondena börjat att i stor
skala använda jern och zink till framställning af finare hushålls- och
prydnadsartiklar, dels att en ohämmad import af detta slags tillverkningar
hindrar uppkomsten af en inhemsk konst-industri, dels slutligen
betydligt ökad införsel.

Medeltalet af den årliga införseln har varit af

fingerborgar och syringar. nalar. strumpstickor.

1876—80 ...... kilogram 1,721 ...... kilogram 17,621 ......kilogram 6,012

1881—85 ...... „ 2,470 ...... „ 18,165 ...... „ 7,087

1886—90 ...... „ 2,169 ...... „ 19,778 ...... „ 7,256

Ökningen af införseln kan således ej anses ojemförlig med den
liktidiga af folkmängden; och då de ej kunna hänföras till finare hushålls-
eller prydnads-artiklar, synes de anförda skälen — äfven om
de eljes anses rigtiga — ej vara å dem tillämpliga. Förhöjning å
tullarne å dessa allmänt brukliga och nödvändiga redskap torde derför
ej böra ifrågakomma.

Det af tullkomitén anförda skäl för borttagande ur tulltaxan af
artiklarne patentglas och glastakpannor samt sidventilglas till fartyg,
och deraf följande förhöjning af tullar å dessa artiklar från 7 till 10
öre, är att införseln deraf varit så pass obetydlig, 1889 2,854 kilogram,
att deras bibehållande under egen rubrik icke kan anses vara af behofvet
påkalladt. 1890 var införseln 4,722 kilogram och oafsedt att
den således fluktuerar, synes mig det för en tullförhöjning anförda
skälet af ringa införsel oegentligt, enär deraf äfven för andra artiklar
konseqvent skulle följa dels nedsättning af tull vid ökad införsel, dels
ständiga förändringar af tullsatser.

Det för förhöjning af tullen å korkar från 7 till 10 öre af komitén
anförda skäl är blott att tullen derigenom jemnats. Samma motiv
har anförts för förhöjningar af tullen för bladguld, för borstar af vegetabiliska
ämnen, för arbetadt horn, andra slag, för konfityrer, för tråd
af guld och silfver och för vadd. Komitén har således ansett detta
skäl vara betydande och hafva allmän giltighet, men har dock ej ansett
det böra tillämpas för stärkelse eller terpentinolja, och har för en
af komitén föreslagen ny artikel i tulltaxan, buteljhylsor af halm, föreslagit
den för ofvannämnda artiklar såsom i och för sig olämplig ansedda
tullen af 7 öre per kilogram. Tulltjenstemännen kunna icke vara
ovana vid räkning och det bör kanske anmärkas att någon tidsutdrägt
vid förtullningar icke är att befara af äfven de mest ojemna tal för
tullsatser, enär beräkning för alla till förtullning med dem förekommande
varumängder icke bohöfver ske mer än en gång och derefter

kan, såsom antagligen länge varit brukligt, i tabell för dagligt bruk
bevaras.

Bland motiven för förhöjning af tullen på krut anför komitén,
att den väl på grund af mellanrikslagen icke kunde utestänga krut
från Norge, derifrån den väsentliga införseln sker, men att det dock
skulle vara af icke oväsentlig betydelse för de svenska krutbruken,
om den utländska konkurrensen kunde inskränkas till införseln från
nämnda land.

Införseln af krut var:

den tullpligtiga den tullfria Summa

införda införda införda

1888 ......... kilogram 16,558 kilogram 24,301 kilogram 40,859

1889 ......... „ 9,892 „ 20,589 „ 30,481

1890 ......... „ 1,750 „ 32,019 ... „ 33,769

Dessa siffror synas mig icke bekräfta komiténs åsigt att någon
väsentlig nytta af en tullförhöjning skulle följa för de inhemska krutfabrikerna,
och då krut finnes af många olika slag, förefaller det sannolikt
att det krut, för hvilket tull betalas, är af något slag, som icke
kan från vare sig norsk eller svensk fabrik erhållas, och för dem, som
deraf vore i behof, skulle den af komitén föreslagna förhöjning af
tullen från 12 till 25 öre tydligen verka menligt.

Lokomotiver äro att hänföra till maskiner och böra såsom sådana
vara tullfria. Det är ock väl kändt att de i Sverige tillverkas af lika
godhet som utländska och till icke obetydligt lägre pris. Tull å dem
är således, om tullfrihet för maskiner bibehålies, inkonseqvent och dertill
fullkomligt öfverflödig.

Rälspik äro i gällande tulltaxa lika med bottenplåtar, syllar och
skarfjern sammanförda med andra valsade eller smidda stänger. Korniterade
hafva föreslagit en särskild tullsats något lägre än den för
stångjern böra åsättas jernvägs-skenor, bottenplåtar, syllar och skarfjern,
men rälspik deremot böra såsom närmast jemförliga med naglar
med dessa sammantöras d. v. s. att tullen å dem skulle höjas från 2
kronor 50 öre till 6 kronor per 100 kilogram. Kommersekollegium
åter har ansett bottenplåtar, syllar och skarfjern böra liksom jernvägsskenor
blifva tullfria, men lemnat komiterades förslag angående rälspik
utan anmärkning. Då jag icke anser den af komiterade förmenta jemförligheten
mellan rälspik och naglar vara tillräcklig grund för rubbning
af deras hittillsvarande sammanförning med skarfjern in. m. och
derjemte finner det inkonseqvent att med Kommersekollegium förorda
tullfrihet för skarfjern, men en betydande tullförhöjning för rälspik,
anser jag dessa böra fortfarande upptagas tillsammans med andra val -

sade eller smidda stänger, från hvilka de endast genom afhuggning
och en ganska enkel formförändring skilja sig.

Rör och rördelar tillhöra maskiner och höra lika med dessa vara
tullfria.

Det af komitén för åsättande af tull å kopparplåt och å bultar
och spik till fartygsbyggnad och förhydning anförda skäl är att utförseln
af dessa artiklar är obetydlig mot införseln, men för att denna
senare skulle kunna af svenska tillverkningar ersättas blefve det nödigt
att högst betydligt utvidga befintliga kopparverk, eller att anlägga
nya stora sådana, och de nödiga förutsättningarne för möjligheten deraf
synas tvifvelaktiga och äro i hvarje fall ej utredda. Tullarne skulle
antagligen, utan att i någon mån medföra åsyftad verkan, blifva menliga
för skeppsbyggerierna, och böra, helst sedan genom sistlidna Riksdags
beslut fartyg blifvit tullfria, ej ifrågakomma.

Sedan vid 1886 års riksdag öfverspunnen eller med isoleringsmassa
öfverdragen koppartråd blef förklarad böra såsom maskinerier
och redskap behandlas, d. v. s. blef tullfri, kan jag ej anse de af
komiterade anförda skäl — att all anledning finnes till det antagande
att den inhemska tillverkningen är tillräcklig för fyllande af landets
behof af öfverspunnen tråd och att det vore sannolikt att en måttlig
tull skulle åstadkomma afsevärd utveckling af tillverkningen af öfverdragen
tråd, — böra föranleda åsättande af tull å denna artikel, äfven
till det mindre belopp, som embetsverken föreslagit.

I likhet med gällande tulltaxa och äfven i enlighet med hvad
tullkomitén föreslagit anser jag tullsatserna för patroner böra bestämmas
för de laddade lika med tullen för krut, och för de oladdade lika med
tullarne å de ämnen, hvaraf de vanligen beredas. Då jag anser dessa
tullar böra förblifva oförändrade, önskar jag således äfven att ingen
tullförhöjning må göras å patroner.

Remmar till maskiner böra draga samma tull som dessa och
således enligt min åsigt vara tullfria.

Den af komitén för sadelmakarearbeten föreslagna tullen 1 krona
20 öre per kilogram hafva embetsverken ansett böra till 80 öre bestämmas,
hvilket dock utgör en förhöjning af 30 öre i gällande tull.
Då jag ej i likhet med komitén och embetsverken anser tullen å läder
böra höjas, följer deraf, att jag icke anser behof af någon förhöjning
å tullen å sadelmakarearbeten finnas.

För skyfflar, spadar, grepar och högafflar, för sy- och stickmaskiner,
samt för sågar, sågblad och sågbladsämnen, likasom äfven för remmar
till maskiner, liar komitén ansett egna rubriker böra, för vinnande af
kännedom om införselns storlek, i tulltaxan intagas, och tullarna böra
bestämmas till likhet med dem för maskinerier, redskap och verktyg,
under hvilken rubrik de nu förtullas. För det angifria syftets vinnande

behöfves emellertid icke någon förändring i tulltaxans rubriker. Det
kan likaväl vinnas genom föreskrift af Generaltullstyrelsen att de skola
särskild! för sig i statistiken upptagas, såsom ock redan för spadar,
skyfflar m. m. sker; och detta sistnämnda sätt är så till vida bättre
än det föreslagna, att de då bibehållas under hufvudrubriken: maskinerier,
redskap och verktyg, hvarigenom bättre öfversigt af värdet af
hela införseln under denna rubrik vinnes, äfvensom jemförelser med
förhållandet i detta afseende under föregående år lättare kunna göras.
Jag anser dem liksom öfriga maskinerier, redskap och verktyg böra
vara tullfria.

För rundväfd maskinfilt har komitén föreslagit att tullfriheten
skulle upphöra i samband dermed att den upphör för maskiner, hvaraf
följer att om tullfriheten för dessa senare bibehålies, den äfven bör
göra det för maskinfilten.

Sydfrukter.

Öfverflödsvaror, till hvilka sydfrukter vanligen räknas, betraktas
såsom synnerligen lämpliga föremål för tullbeskattning, derföre att de
afgifter, som på dem uttagas, anses icke träffa mindre bemedlade, enär
en hvar, som finner dylika varor i följd af tullen hafva blifvit alltför
dyra, kan undgå beskattningen genom att icke köpa dem. Oafsedt att
detta dock för de mindre bemedlade innebär ett med mer eller mindre
afsaknad förenadt umbärande af en, åtminstone hvad sydfrukterna angår,
oskyldig njutning, så förefinnes ur statsfinansiel synpunkt just i
den lätthet, med hvilken erläggandet af tullafgifterna kan undvikas,
eu anledning att icke genom höga tullar så fördyra varorna att konsumtionen
hämmas och mindre belopp till statskassan inflyter, än som med
lägre tullar skulle ingå. Om man finner en gällande tullsats lemna
en tillfredsställande och år efter år tilltagande statsinkomst, så finnes
ur nämnda synpunkt ej skäl att höja den, och minst bör detta ske,
om föregående tiders erfarenhet visar att med högre tull statsinkomsten
ej varit större och att dess hastigare tilltagande år efter år, sedan den
lägre tullsatsen införts, lemnar all anledning att vänta dess framtida
ökande.

Sådant har förhållandet varit med apelsiner. Tullen å dem höjdes
1871 från 6 till 10 öre per skålpund eller 23,5 öre per kilogram och afrundades
1880 till 25 öre per kilogram men nedsattes i Juli 1883 till
10 öre per kilogram. Den beräknade tullinkomsten var i medeltal:

1878—82

1884—88

1889 .......

1890 .......

kronor 72,319
„ 61,175

„ 73,157

„ 87,620

Med blott ungefär två femtedelar af förut gällande tull hade statsverket
redan på det sjette året erhållit vederlag och på det sjunde ett
icke obetydligt öfverskott öfver det belopp den högre tullen i medeltal
gifvit.

Citroner, hvilka varit underkastade samma tullförändringar som
apelsiner, hafva icke visat ett fullt så gynnsamt förhållande, men äfven
af den lägre tullen å dem har inkomsten varit i stigande, så att den
lofvar att inom några få år uppnå det belopp, den högre tullen gaf
Medeltalet af den beräknade tullinkomsten från dem var:

1878—82 ..................................................................... kronor 13,158

1884—88 .................................................................... „ 8,241

1889 ............................................................................. „ 9,760

1890 ............................................................................ „ 10,031

Å russin nedsattes tullen 1883 blott till 14 öre. Inkomsten var:

1878—82 ............................................................... kronor 214,036

1884—88 ................................................................ „ 134,082

1889 .......................................................................... „ 135,649

1890 ......................................................................... „ 170,042

Efter mindre nedsättning har också ökningen efter dess inträdande
varit mindre än som varit fallet med de artiklar, för hvilka större nedsättning
medgafs. ,

I afseende å korinter, för hvilka embetsverken anse tullen kunna
bibehållas, under det komitén föreslagit nedsättning till 15 öre, skedde
ingen förändring 1883, utan har tullen alltjemt varit 25 öre per kilogram.

Inkomsten var:

1878—82 ............................... kronor 5,045

1883—87 ....................................................................... „ 6,400

1888 ............................................................................ „ 7,234

1889 .............................................................................. „ 6,485

1890 ........................................................................... „ 6,465

Utan nedsättning har således ej heller nämnvärd ökning af tullinkomsten
skett.

Vindrufvor voro från den 15 April 1865 till don 16 Maj 1882 tullfria
och från denna dag till den 11 Juli 1883 underkastade en tull

af 25 öre per kilogram. Sedan dess har tullen utgått med 10 öre per
kilogram. Under den tullfria tiden ökades den årliga införseln från
omkring 4,500 kilogram till omkring 58,000 kilogram. Först sistförflutet
år, då den var kilogram 78,323, visar sig derefter någon väsentlig
tillväxt. Tullinkomsten var:

1882 med 25 öres tull ............................................. kronor 14,001

1884—88 med 10 öres tull i medeltal ............... „ 5,771

1889 .............................................................................. 5,835

1890 ......................................................................... „ 7,832

Ökning af införseln och dermed ökning af tullinkomsten har ej kunnat
inträda förr än flera år förgått sedan den tid, då artikeln var tullfri.

Att jag ur statsfinansiel synpunkt anser ökade tullinkomster af
sydfrukter snarare betryggade genom låga än genom höga tullsatser,
är emellertid icke det väsentligaste skälet hvarför jag afstyrker de
föreslagna tullförhöjningarne å dem. Detta sker företrädesvis derföre
att jag anser deras obehindrade införsel af stor vigt för sjöfarten,
handeln och exportnäringarne. Vårt utbyte af produkter med de folkrika
länderna vid Medelhafvet är nu jemförelsevis obetydligt och den
enda utvägen att deruti erhålla någon afsevärd tillökning är inrättande
af regelbunden direkt ångbåtskommunikation med dessa länder, men
trots ihärdiga sträfvanden under det sista årtiondet har en sådan ännu
icke kunnat komma till stånd och orsaken dertill är svårigheten att
erhålla tillräcklig mängd lönande återfrakter från dessa länder. Uppmärksamhet
härpå och på den vigt den obehindrade införseln af sydfrukter
har i detta afseende, fästes redan 1886 i en till differentialtullkomiténs
betänkande af konsul A. Meyer afgifven reservation, till
hvilken jag hänvisar. Ju otillräckligare lönande återfrakter från Medelhafvet
äro, desto högre frakter måste våra skeppsrederier begära för
exportvaror dit; och med oss konkurrerande länder, som med stora på
regelbundna tider gående ångbåtar erhålla billiga frakter till hamnar
vid Medelhafvet, kunna derföre der sälja varor, liknande dera, för hvilka
vi söka afsättning, till pris, som just med''anledning af de höga frakter,
vi måste betala, för oss äro oantagliga. Med större lättnader för vår
export borde vi i nämnda länder kunna introducera många af våra
varor, som nu der icke eller otillräckligt äro kända, men vi kunna
icke sälja våra produkter till dessa länders innevånare, om vi icke vilja
taga deras i utbyte och det är derföre af vigt att tull-lagstiftningen
icke härför utgör hinder.

Man hör stundom den invändning göras mot lättnader för införsel
af sydfrukter och andra varor, som anses umbärliga, att de draga
penningar ur landet, men i detta fall synes det mig vara särskilt tydligt
att det vid ökad införsel af de nämnda och andra produkter från

länderna vid Medelhafvet icke skulle blifva penningar, utan jern och
plankor, förädlade jern- och trä-varor, smör, tändstickor, trä-massa,
sprit, tjära m. m., som skulle ur landet utföras och dervid bereda vinst
åt våra industri-idkare, skeppsredare och köpmän.

Öfriga artiklar.

För hattar, andra slag, har komitén föreslagit förhöjningen af 10
öre, om de ej äro försedda med åtskilliga tillbehör, och med 35 öre,
om dessa åtfölja dem, men den utredning komitén i fråga härom lemnar,
synes mig snarare bevisa att förhöjningarne äro obehöfliga och
denna slutsats vinner ökad styrka af statistiken för de båda sistförflutna
åren. Komitén omtalar det raskt stigande tillverkningsvärdet
vid de inhemska fabrikerna, nemligen från 1863 då, innan tullen nedsattes
från 2 kronor för filt- och 1 krona 50 öre för halmhattar till 40

öre per styck, värdet var ...................................................... kronor 17,930

till 1875 ..................................................................................... „ 260,980

„ 1882 ..................................................................................... „ 350,050

„ 1888 .................................................................................. „ 682,264

och å andra sidan en under de senaste åren aftagande införsel:

1885 .......................................................................... stycken 676,788

1888 icke fullt........................................................ „ 356,000

men finna dock tull behöflig emedan tillverkningen 1888 visade en
minskning från 1887 af nära 200,000 kronor och vidare att äfven den minskade
införseln vore tillräckligt stor för att förklara klagomålen från
hattfabrikanterna.

Statistiken för de sista två åren visar emellertid att tillverkningsvärdet
af hattar var:

1889 ......................................................................... kronor 941,707

1890 ..................................................................... „ 1,060,510

och att införseln af hattar, andra slag, som utgjorde

tullpligtiga tullfria från Norge Summa

1888 stycken 302,823 ......... stycken 50,643 stycken 353,466

var 1889 ‘ „ 278,198 „ 58,980 „ 337,178

1890 „ 307,368 „ 42,012 „ 349,380

hvaremot utförsel egt rum:

1888 af ................................................................... stycken 68,490

1889 „ ................................................................... 79,928 ''

1890 „ ................................................................. „ 99,672

Då således statistiken tydligt visar att hattfabrikernas utveckling
icke hämmats af införsel och att de i våra grannländer kunna täfla
med dervarande fabriker, kan jag ej finna något skäl till tullförhöjning.

Brist på derför nödig tid har hindrat mig att egna de för andra
varor föreslagna tullförhöjningarne särskild utredning, men jag har
icke kunnat finna de af komitén för dem anförda skäl giltiga.

För fördyrande af cirklar, passare och cirkelbestick, kassaskåp och
kassakistor, kräftstjertar och ostron finnes inga andra skäl anförda än
att föreslagna tullsatser ansetts lämpliga, och för maltdrycker endast
att sådana utländska, som hit införas, ansetts kunna tåla dem. För
åtskilliga andra artiklar är, såsom jag redan i det föregående nämnt,
afrundning af tullsatserna det anförda skälet för deras i några fall
icke obetydliga förhöjning.

Det oftast förekommande skälet är, att de varor, som derigenom
skulle underkastas ökad tullbeskattning, ansetts böra likställas med
andra, för hvilka tullförhöjning blifvit föreslagen. I de fall, der
man kan förutsätta svårighet att vid tullbehandlingen särskilja dem
och der de derföre redan hafva lika tull, är detta skäl fullt tillräckligt
— om förhöjning för någondera varan är nödvändig; men fall förekomma
äfven, der tullarne nu äro olika och i dessa synes mig en närmare
utredning hafva varit behöflig, helst när det skäl, som blifvit
anfördt för tullförhöjning af den artikel, med hvilken de öfriga ansetts
böra likställas, icke på dessa är tillämpligt.

Jag har redan i det föregående nämnt ett sådant förhållande i
afseende på artiklarne: fingerborgar och syringar, nålar utaf annat
ämne än guld och silfver, strumpstickor och lackerade arbeten af jern
och stål och vill påpeka ett annat i afseende på artiklarne: sadelmakarearbeten,
läderarbeten och paraplyfodral af läder.

Det väsentliga motivet för mig att afstyrka de af komitén föreslagna
tullförhöjningarne är emellertid icke frånvaron, otillräckligheten
eller, efter mitt förmenande, ogiltigheten af anförda skäl, utan det är
saknaden af hänsyn till den dryga beskattning, som genom förhöjningarne
skulle påläggas svenska folket.

Komitén säger om dess belopp, att af en dess betänkande bifogad
tabell inhemtades att, med antagande af en fortfarande lika stor import
som den, hvilken egde rum 1889, tullbeskattningen af de artiklar, för
hvilka nya eller förhöjda tullsatser föreslagits, skulle tillföra statskassan
en ökad inkomst af 5,643,769 kronor, men ansåg sannolikt att en så
betydande stegring af tullinkomsten i verkligheten icke skulle kunna
motses, enär berörda förändringar i tullsatserna måste antagas komma
att minska importen.

Komitén har således ansett nämnda summa, kronor 5,643,769,
såsom ett maximum, från hvilket borde afdragas den minskning i tull -

inkomst, som skulle följa af de af komitén, hufvudsakligast å socker
och sirup, föreslagna nedsättningarne, beräknade i samma bilaga och
enligt samma grunder som förhöjningarne till kronor 2,763,114. (kvarstående
maximum — som väntades skola genom minskning af importen
ytterligare nedgå — blefve således blott kronor 2,880,655.

Dertill böra dock läggas förhöjningarne i tullinkomsten af de
artiklar, angående hvilka det i nämnda tabell är anmärkt att de icke
kunna beräknas. Detta fall inträffar, då grunden för tullberäkningen
ansetts böra ändras, t. ex. från värde till vigt; eller då tullen är beroende
af det ämne, af hvilket artiklarne hufvudsakligen bestå, hvilket
icke i statistiken uppgifves; eller då eu rubrik i tulli axan omfattar
varor, hvilka komitén ansett böra i särskilda slag fördelas, och tullförhöjning
blott böra för ett slag ske, eller ock föreslagit olika tullförhöjningar
för särskilda slag. I dessa sistnämnda fall har beräkning
icke kunnat ske, emedan statistiken uppgifver hela införseln under
samma rubrik, men icke huru mycket deraf varit af de särskilda slagen.
I de fall, der olika förhöjning för särskilda slag blifvit tillstyrkt, kan
dock beräkning af den mindre förhöjningen ske för hela införseln och
visar stundom rätt betydliga belopp. T. ex. för vin af till och med
21 procent alkoholhalt, infördt på andra kärl än fat, har icke beräkning
af den föreslagna förhöjningen skett, emedan komitén från nu gällande
tull af 15 öre per liter föreslagit förhöjning för mousserande viner till
1 krona 50 öre per liter och för icke mousserande till 80 öre. Då
statistiken icke uppger huru stor del af hela den tullpligtiga införseln,
614,753 liter, varit mousserande, kan beloppet af hela förhöjningen för
detta slag ej beräknas, men då tydligt är att förhöjningen från 15 öre
till 80 öre, det är 65 öre, skulle drabba hela införseln, måste dess belopp
vid nämnda storlek af införseln blifva kronor 399,587,5 0, som
synes mig böra jemte andra dylika belopp medräknas, då man söker
upplysning om - den ökade inkomst, den nya tullbeskattningen skulle
tillföra statskassan d. v. s. den ökade beskattning, som under nämnda
förutsättning skulle drabba svenska folket. Embetsverken hafva i afseende
på denna artikel ansett någon fördelning i särskilda slag icke
böra ske och tullen böra bestämmas till 65 öre, då beloppet af ökningen
af statsinkomsten blir kronor 307,377.

På valsade eller smidda plåtar, öfverdragna med rent eller blyhaltigt
tenn, gör den af tullkomitén och Generaltullstyrelsen föreslagna
förhöjningen af 6 kronor för 100 kilogram för kilogram 2,180,201 en
ökad beskattning af kronor 130,812.

På ben, arbetad!, andra slag, — hattar, andra slag, - kakel, —
krukmakareorbeten, — af jern gjutna balkar, kolonner m. m. — spislag
kaminer m. in., — bord, soffor in. in.—jern- och stålvaror, föruicklade
in. in., — jern- och stålvaror andra slag, — koppararbeten, opolerade,

— tenn, arbetadt, förgyldt, m. m. — metaller, sammansatta, förgylda
m. m. — saxar, polerade och opolerade, tillkommer med de af embetsverken
tillstyrkta nedsättningar i föreslagna tullsatser kronor 109,713.

Embetsverken hafva ansett tullen å russin kunna höjas från 14
till 25 öre. Deraf skulle vid oförminskad införsel följa ökad beskattning,
kronor 106,582.

Största förhöjningen i den gjorda beräkningen följer af embetsverkens
afstyrkande af de af komitén afgifna förslagen till nedsättning
af tullarne å socker, sirup och korinter, tillsammans kronor 2,498,004.

De tillökningar, som kunna beräknas, blifva

härigenom ................................................................................ kronor 3,152,488

hvartill kommer det, af den komiténs betänkande

bifogade tabellen, angifna nettobeloppet ........................ „ 2,880,655

Summa kronor 6,033,143

Härifrån böra afräknas de minskningar, som skulle följa af nedsättningar,
hvilka embetsverken förordat i tullsatser å andra än de
redan i det föregående af denna beräkning nämnda varorna, hvilkas

belopp jag funnit uppgå till................................................ kronor 1,531,924

äfvensom minskningar, följande af nedsättningar, som
embetsverken ansett lämpliga å album, dadlar och

kaPris............................................................................. „___21,877

Summa kronor 1,553,801

då såsom beräknelig summa återstår kronor 4,479,342.

Dertill kommer de icke beräkneliga ökningarna af tullbeskattningen,
bland hvilka jag i det föregående om nya gångkläder anmärkt,
att den, efter de uppgifter jag kunnat erhålla, säkert uppgår till flera
hundra tusen kronor och sannolikt till en million.

Afräknas borde deremot den minskning, som följer af de af komitén
föreslagna och äf embetsverken utan anmärkning lemnade icke
beräkneliga nedsättningarne för vissa kemiska preparat — buteljer m.
in.: af glas, — halmhylsor, — träskrufvar af vissa dimensioner, — vadd
och vaselin.

De minskningar i den af komitén beräknade ökade tullinkomsten,
som skulle blifva en följd af den af Kommersekollegium förordade
fortfarande tullfriheten för tackjern, skrot, jernvägsskenor och plåtar,
tennbelagda, uppgår, enligt samma beräkningsgrund, som i det föregående
blifvit följd, till kronor 865,809, men för öfriga artiklar, för
hvilka Kommersekollegium afstyrkt föreslagna tullförhöjningar, kunna
de icke beräknas.

Enligt min uppfattning skulle den ökade beskattning, som blefve
en följd åt tullkomiténs förslag med deruti af embetsverken gemensamt

tillstyrkta förändringar, — derest det af Riksdagen antages — uppgå
till 5 å 6 millioner kronor.

På sätt koinitén anmärkt är visserligen sannolikt, att en så betydande
stegring i tullinkomsten i verkligheten icke skulle kunna motses,
enär förändringar ne i tullsatserna skulle minska importen, men för
så vidt denna förutsättning grundar sig derpå att inhemska tillverkningar
skulle ersätta införseln, måste, äfven under förutsättning att de
mest saugvina förhoppningar i detta afseende skulle realiseras, dermed
dröja många år, redan af det skäl, att de kapital, som för anläggningar
af nya eller utvidgning af äldre fabriker erfordrades, skulle anskaffas
och derefter anläggningarne utföras. Ännu längre måste det naturligtvis
dröja innan den inhemska konkurrensen skulle föranleda de prisnedsättningar,
som erfordrades för att det nya systemet icke skulle för
allmänheten medföra högst betydligt ökade lefnadskostnader.

Jemte den ännu högre skattebörda, som blifvit en följd af de
förändringar i tulltaxan, hvilka 1888 vidtogos, samt med dem följande
fördyrande af inhemska varor skulle de föreslagna tullförhöjningarne
förvandla Sverige från ett land, der lefnadskost-naderna varit jemförelsevis
billiga, till ett. af de i detta hänseende dyraste. Jag tror icke att
detta skulle befrämja vare sig folkets trefnad eller industriens framsteg.»

Herr t. f. Kommerserådet Cederschiöld yttrade:

»För min del kan jag icke biträda hvad Kommersekollegium
anfört och hemställt beträffande tullsatserna för följande jern- och stålvaror,
nemligen: tack- och barlastjern; skrot, alla slag; jernvägsskenor,
mer eller mindre bearbetade, bottenplåtar, syllar och skärjern dertill,
äfvensom flyttbara jernvägar; slipade, polerade, målade, fernissade,
lackerade, emaljerade, äfvensom med tenn, zink eller annan oädel metall
öfverdragna plåtar; gjutna rör och rördelar af 15 centimeter inre
diameter eller derunder; samt gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod
och vigter; utan delar jag Generaltullstyrelsens uttalade åsigt att de
af komitén för ifrågavarande varuartiklar föreslagna tullsatser böra
lemnas utan annan erinran än den, som föranledes af senast församlade
Riksdags beslut om tullfrihet för jernplåtar, slipade m. m., af mindre
tjocklek än ] millimeter.»

T. f. Byråchefen Berlin yttrade:

»Från Generaltulistyrelsens beslut att lemna utan anmärkning de
tullsatser, som af komitén föreslagits för följande jern- och stålvaror,
nämligen: tack- och barlastjern; skrot, alla slag; jernvägsskenor, mer
eller mindre bearbetade, bottenplåtar, syllar och skärjern dertill, äfvensom
flyttbara jernvägar; gjutna rör och rördelar af 15 centimeter inre
diameter eller derunder; samt gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod
och vigter, är jag af afvikande mening och instämmer för min del i

hvad Kommersekollegium beträffande omförmälda varirartiklar anfört
och hemstält.»

Föredraganden t. j. Byråchefen Hammarström yttrade:

»I afseende å de i komiténs förslag till tulltaxa under rubrikerna
370, 371, 373, 382 och 395 upptagua artiklar, tack- och barlastjern,
jernskrot, jernvägsskenor jemte bottenplåtar, syllar och skärjern dertill,
flyttbara jernvägar samt gjutna jernrör och delar dertill af 15 centimeter
inre diameter eller derunder äfvensom gjutna balkar, eldstadsroster,
hällar, lod och vigter, afviker äfven min mening från Generaltullstyrelsens
beslut och instämmer jag, i likhet med t. f. Byråchefen
Berlin, beträffande ifrågavarande artiklar med Kommersekollegium.

Derjemte hyser jag eu från Embetsverkens beslut skiljaktig åsigt
i fråga om Maskiner, Redskap och Verktyg äfvensom i viss mån beträffande
artikeln Vin.

På sätt komitén erinrat, tillverkas vissa slag af maskiner icke
inom riket, utan måste från utlandet införas. Såväl Embetsverken som
komitén hafva tagit i öfvervägande möjligheten af att bereda fortfarande
tullfrihet för dylika maskiner, men funnit en klassificering af artikeln
maskiner i sådant syfte möta alltför stora betänkligheter ur tullteknisk
synpunkt. I betraktande häraf och då derjemte grundsatsen, att taxans
bestämmelser böra så affattas, att icke en industri otillbörligen tillgodoses
på en annan industris bekostnad, lärer få anses kräfva, att för
näringsgrenar, hvilkas tillverkningar afsättas hufvudsakligen utom landet,
produktionsvilkoren icke genom åsättande af tull å de slag af
maskiner, som af dessa näringsgrenar användas, försvåras — allraminst
i en tid, då man i de flesta länder söker att för utländingen göra konkurrensen
med det egna landets näringsidkare vida svårare än förut —
men samma betänkligheter, som nyss berörts, torde lägga hinder i
vägen för upptagande i taxan af särskilda bestämmelser rörande sistnämnda
slag af maskiner, vågar jag antaga, att det inhemska näringslifvets
intressen bäst tillgodoses, om tullfrihet fortfarande stadgas för
rubriken »Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade».
Oegentligheten af ett sådant stadgande i en tulltariff, som med
införselafgift belägger åtskilliga af de för maskintillverkningen erforderliga
materialier, torde icke oväsentligt förlora i betydelse vid det förhållande,
att, på sätt komitén vid artikeln tackjern erinrat, »för de flesta
maskiner ett något högre pris å materialet betyder föga, enär priset å
sjelfva maskinen hufvudsakligen betingas af det å densamma nedlagda
arbetet». Olägenheterna af ett stadgande om tullfrihet under förevarande
rubrik torde dessutom kunna ansenligt minskas genom att, i den mån
sådant pröfvas erforderligt och med hänsyn till de tulltekniska fordringarne
lämpligt, inskränka rubrikens omfång medelst liknande åtgärder,
som dem komitén föreslagit, då komitén åt statistiska skäl under sär -

skilda rubriker upptagit vissa för närvarande till rubriken Maskiner,
Redskap och Verktyg hänförliga artiklar, nemligen dels vissa slag af
maskiner, såsom lokomotiver, sy- och stickmaskiner, dels vissa slag af
redskap, såsom skyfflar m. m. och sågar, dels ock rör af metall och
lera, hvilken sistnämnda artikel representerar en betydande del af den
import, som enligt statistiken för närvarande eger rum af maskiner,
redskap och verktyg.

Vid artikeln Vin hafva Embetsverken hemstält om, bland annat,
den ändring i komiténs förslag, att vin på andra kärl än fat måtte
åsättas en och samma tull utan afseende å vinets egenskap af mousserande
eller icke mousserande. Då emellertid, enligt min åsigt, af
viner de mousserande företrädesvis äro en lyxartikel, och då den hufvudsakliga
importen af viner af detta slag torde omfatta sådana, som ega
ett jemförelsevis högt värde, anser jag komiténs förslag om åsättande
af eu högre tull å mousserande än å icke mousserande viner böra bifallas.
Tullsatsen bör, enligt min åsigt, derest för icke mousserande
viner på andra kärl än fat bestämmes den tull, 65 öre per liter, som
Embetsverken för vin, alla slag, på andra kärl än fat, förordat, för de
mousserande höjas till 1 krona per liter.»

In fidem

Arvid Kuylenstjerna.

Bil. 1.

Till Kongl. Generaltullstyrelsen, Stockholm.

Med anledning af begärdt utlåtande rörande vissa fiberartade ämnens
rätta benämning samt huru de lämpligen borde i tulltaxan införas,
får undertecknad härmed afgifva följande utlåtande.

Af den erhållna P. M. framgår, att tullkommittén i detta hänseende
föreslagit en hänvisning, så lydande: ''»Fiber- tullbehandlas såsom gräs,
ej specificerade, oarbetade», men att Embetsverken varit tveksamma,
huruvida ordet »fiber» är tillräckligt bestämdt för att ej gifva anledning
till tvister eller förvexlas med andra likartade ämnen samt derjemte
velat hafva denna rubrik så generell, att derunder kunnat inrymmas
äfven andra inom borstbinderiyrket använda, dylika ämnen, t. ex.
kokosfas m. fl.

Enligt undertecknads åsigt är ordet »fiber» på detta ställe olämpligt.
Om man nemligen ville undersöka, hvad som skulle förstås med
detta ord i dess tekniska bemärkelse, så finner man, att dermed menas
långsträckta, trådartade celler af vissa växter, hvilka »fibrer» användas
för de mest olika ändamål, hufvudsakligen till spånad för väfnader, till
rep, mattor, korgar, borstar samt till pappersmassa. De vegetabiliska
fiberarterna äro af 4 slag: stjelkfiber, bladfiber, bastfiber och fruktfjun.
D enna »fiber» erhålles nemligen dels från vissa växters stjelkar, t. ex.
litx, hampa, jute, esparto, humle, nässla, kinagräs; dels ur bladen, t. ex.
Manillahampa (kallas stundom »plantainfiber» och användes till tågvirke
och papper) bananfiber, ananasfiber (pine-apple fibre), agavefiber, »silkgrass»,
palmbladsfiber, mexikanfiber etc.; dels utgöres den af bastet till
vissa trädartade växter, antingen det bast, som ligger emellan den
yttre barken och veden, t. ex. lindbast, videbast, malvacefiber (Hibiscus),
»lace bark» (Lagetta tintearia), eller det bast, som finnes utanpå skalet
på vissa palmarters frukter, t. ex. kokosbast eller kokosfiber; dels slutligen
utgöras de af vissa växters fruktfjun, t. ex. bomull, ängsdun etc.

Man ser sålunda, att flere af de i tulltaxan upptagna ämnena
kunna hänföras under rubriken »fiber», hvarföre detta ord torde vara
olämpligt att der införa. Med den utveckling tekniken numera erhållit,
uppstå derjemte esomoftast nya fiberämnen för alla möjliga ändamål,

exempelvis de enligt en ny amerikansk metod tillverkade fibrerna af
tallbarr.

Beträffande frågan om utbyte af ordet »fiber» mot ett annat, som
skulle omfatta just de slags fiberämnen, som användas inom borstbinderiyrket
och bvilka enligt Embetsverkens åsigt borde vara tullfria, så
medgifves, att detta vore en rigtigare väg. Men då jag ej känner till
de olika fiberämnen, som inom detta yrke användas eller möjligen
kunna komma att användas, så har jag svårt att gifva något annat
omdöme än det, att bäst vore i sådant fall att i tulltaxan specificera
dessa fiberämnen, n. b. om sådant skulle anses behöfligt. Dock tror
jag detta ingalunda vara behöfligt. Ty de fiberämnen, som kunna användas
inom borstbinderiyrket, torde antingen kunna hänföras tillrubr.
29 (Bast), hvartill då äfven fiber af kokosnöten skulle höra, hvilket
äfven är det rigtiga; eller också till rubr. 193 (Gräs, ej specificerade,
oarbetade), hvartill skulle höra all slags stjelkfiber, som ej vore på
något sätt särskildt bearbetad. Skulle möjligen en ny rubrik eller
hänvisning alltså erfordras, så torde den böra heta Dbladjiber, ej specificerad,
oarbetad, tullbehandla^ såsom Gräs (193) eller Bast (29)», och
skulle dit höra de ofvan uppräknade bladfiberarterna.

Uti den mig lemnade P. M. säges, att fiber hittills förtullats såsom
»Varor, i taxan ej nämda, arbetades, dragande alltså en tull af 15
procent af värdet. Det finnes visserligen fiber, som, då den hit införes,
torde vara mer eller mindre arbetad, t. ex. häckladt lin, hampa, jute
etc. Men den fiber, som användes inom borstbinderiyrket, t. ex. kokosfiber,
torde icke få anses såsom en bearbetad vara utan såsom råämne
och alltså vara tullfri. Dessa fibrer hafva nemligen ej undergått annan
behandling än att de uppraspats från kokosnöten, och ämnet kan ju
ej kallas »fiber» förrän efter denna process. Om fibrerna derefter hade
t. ex. kokats, sönderbråkats och häcklats, så skulle möjligen ett bearbetadt
råämne kunna anses föreligga. Enligt tulltaxans andemening
synes dock fibern ej ens efter dessa processer vara »bearbetad», enär
t. ex. häckladt lin, hampa och jute är tullfritt. Först genom den renade
fiberns spinning till garn erhålles eu mer eller mindre bearbetad vara,
som derpå ytterligare förvandlas till tyger.

På ofvan anförda skäl får undertecknad alltså uttala den åsigten,
att ingen ny rubrik eller hänvisning behöfver i tulltaxan införas med
anledning af det inom borstbinderiyrket (eller andra yrken) använda
ämnet »fiber», dels emedan detta ord i tulltaxan skulle kunna gifva
anledning till tvister och dels emedan dessa fiberarter kunna och böra
hänföras antingen till »Bast» eller till »Gräs», så framt de nemligen ej
utgöras af bladfiber. Såsom ofvan är nämdt har jag mig ej bekant,
om äfven bladfiber, t. ex. från vissa palmarter, användes inom borstbinderiyrket.
Om så är fallet, torde lämpligen en ny hänvisning:

»bladfiber, ej specificerad, oarbetad, tullbehandla såsom gräs, ej specie’
oarbetade» kunna införas, så framt det ej vore beqvämare att
hänföra detta slags fiber till rubr. 681: »Varor, i taxan ej nämnda,
råämne.»

Stockholm den 28 September 1891.

Gustaf Seller gr en

t. f. Professor.

Bil. 2.

Till Kongl. Generaltullstyrelsen.

På uppmaning har jag tagit del af bifogade skrifvelse, undertecknad
Carl Setterberg. De faktiska uppgifterna deri stämma i det hela
öfverens med innehållet af min underdåniga skrifvelse till Konsol. Maj:t
af den 22 December 1890.

Jag tillät mig i anförda skrifvelse, till hvilken jag i öfrigt får
hänvisa, påpeka att enligt tulltaxans ordalydelse endast gelatin i folier
borde beläggas med den högre tullafgiften, om än praxis har varit att
det tjockare och styfva gelatinlimmet tullbehandlats på samma sätt när
det varit af tillräckligt hög renhetsgrad.

Huruvida det är mest förenligt med landets intressen i sin helhet
att denna praxis fortfarande följes torde Kongl. Generaltullstyrelsen vida
riktigare kunna berömma än jag. Skall emellertid så ske förutsätter
detta att gelatineringsförmågan lägges till grund för afgörandet af
hvilken af de båda tullqvalitéerna, som importeradt gods bör hänföras
till. Mot ett sådant tillvägagående har jag för min del ej haft något
att anföra, förutsatt att den metod som dervid följes blir noga bestämd,
och att denna metod befinnes lemna tillräckligt säkra och skarpa resultat.

I anförda skrifvelse visade jag att den eller de metoder, som
faktiskt blifvit i berörda syfte hos oss använda, ej ägde på långt när
den erforderliga noggrannheten och öfverhufvud torde det kunna sättas

i fråga, huruvida någon euda af de hittills kända metoderna besitter
de erforderliga egenskaperna. Under alla hänseenden måste detta konstateras
medelst utförlig undersökning af kompetent person.

För min del tillåter jag mig derför vördsamt få föreslå att — för
så vidt det i öfrigt. befinnes vara bäst förenligt med våra förhållanden
att gelatinlimmet går under den högre tulltaxerubriken — intill dess
en sådan metod kan hinna blifva utarbetad, den praxis följes att endast
lim i tunna böjliga folier drager den högre tullsatsen. Detta kan
motiveras af hvad sednaste tullkomité framhållit, nemligen att framställningen
af gelatinlimmet i tunna folier är förenadt med visserligen
ej större svårigheter, men dock ökade kostnader. Att så verkligen är
förhållandet ligger i sakens natur och motsäges ingalunda deraf, att
prima gelatinlim kan i marknaden ställa sig dyrare än s. k. gelatin i
folier.

För vissa ändamål t. ex. matlagning torde gelatin i folier alltid
blifva en nödvändighet, oaktadt både dyrare framställningssätt och
ökad tull kan ge åt detsamma ett vida högre pris än för samma vara
i tjockare plattor. Se vi nemligen efter hvad det är som drifvit fabrikanterna
till att framställa sin vara i ytterst tunna folier, så är det
derför att endast i denna form erbjuder varan åt köparen en säker
garanti, att dess gelatineringsförmåga är god, endast i denna form har
det det vackra, glänsande färglösa utseende som husmödrar och alla
de som befatta sig med matlagning nödvändigt fordra. Jag tror derför
att den af Dr. Setterberg befarade menliga inverkan af antydda
tullpraxis torde få anses i hvad gelatin i folier beträffar något öfverdrifven.

De af Dr. Setterberg befarade olägenheterna af att fixera en bestämd
tjocklek för skiljandet af gelatin och gelatinlim torde lätt kunna
undgås genom att såsom skiljemärke icke så mycket den absoluta tjockleken
är det bestämmande, utan fast mer egenskapen att vara lätt böjlig
utan att brista, eller vara hvad man kallar ett folium, utgör det
karakteristiska för gelatinet eller gelatinfoliet.

Stockholm den 1 Oktober 1891.

Peter Klason.

Bil. 3.

Till Kong!. Kommersekollegium.

Då genom Tullkomiténs Betänkande af den 24 Febr. detta år
till min kännedom kommit, att en sådan omredigering af tulltaxerubriken
lim är föreslagen, att rubrikens afdelning »Gelatin och husblåss»
endast skulle afse gelatin i papperstunna blad och då denna
omredigering med all säkerhet skulle hafva till följd, att all gelatin
till Sverige komme att införas i sådan form, att densamma endast komme
att träffas af den för lim afsedda lägre tullsatsen och då slutligen härigenom
den af mig sedan några få år här påbörjade gelatinindustrien
med all säkerhet skulle bringas till fullständig undergång, så vågar jag
härmed vördsammast anhålla att mot denna omredigering få göra följande
erinringar.

Olika gelatinslags värde betingas af deras olika renhetsgrad, frånvaro
af färg, lukt och smak, och af deras förmåga att gelatinera men
alldeles icke såsom i Tullkomiténs Betänkande finnes uppgifvet af den
höga kostnad, som skulle vara förbunden med gelatinens skärande i
tunna skifvor. Att detta mitt påstående är riktigt finnes lätt af medföljande
priskurant, der den tunnt skurna, billigaste gelatinen kostar
mindre än det tjockskurna dyraste gelatinlimmet, och der det billigaste
minst rena gelatinet kostar endast 1,7 0 M., under det att den
renaste varan betingar ett pris af ända till 6 M. Man kan af denna
sednaste prisskilnad äfven lätt göra sig en föreställning om storleken
af det arbete och den risk, som äro förbundna med framställandet af
den finaste varan. Att gelatinlimmet icke skäres i så tunna skifvor
som gelatinet är dels beroende derpå, att detta i allmänhet icke är möjligt,
emedan det icke besitter den höga gelatineringsförmåga som är
nödig för ett dylik arbetes utförande, och dels derpå att om gelatinlimmet
än skures i tunnare skifvor än nu vanligen brukas, så skulle
detta ändock icke förhöja dess värde, emedan det till följd af en mindre
fullständig bearbetning saknar den renhet och den gelatineringsförmåga,
som är begärlig för matlagning, och som uteslutande är bestämmande
för gelatinens värde. Att skära gelatinen i huru tjocka skifvor som
helst erbjuder deremot inga svårigheter, och man kan vara säker på,
att om ett visst mått för skifvornas tjocklek utsättes som norm för

deras förtullning, så skola de utländska fabrikanterna nästa dag skära
all för Sverige afsedd gelatin på tiondedels millimetern när just så
tjock, att den komme att draga den lägre tullsatsen. Då nu gelatinen
för matlagnings ändamål alltid användes i upplÖBt form eller som gelé,
så skulle de tjockare skifvorna icke medföra någon större olägenhet
härför, än hvad användandet af större eller mindre sockerbitar förorsaka
den, som vill laga i ordning en kopp kaffe.

Gelatinen skäres nu i mycket tunna skifvor, emedan den derigenom
synes färglösare och emedan, som ofvan blifvit visadt, en viss
tunnhet af skifvorna är kännetecken på en god gelatineringsförmåga,
men icke, såsom i Tullkomiténs Betänkande finnes uppgifvet att endast
tunnt skuren gelatin skulle vara användbar till matlagning och synes
denna Tullkomiténs oriktiga uppfattning endast kunna bero derpå, att
vilseledande upplysningar lemnats kommitterade.

Under fyra års tid har jag drifvit tillverkning af gelatinlim men
först under förra året lyckats införa en så fullständig rening af limämnet,
att en fullgod gelatin kunnat sändas i marknaden, och oaktadt
jag under hela denna tid satt mitt pris för gelatinlimmet så lågt som
till 220 kr. för 100 kilo, hvilket icke särdeles mycket öfverstiger
priset på den utländska varan, så har dock förbrukningen icke varit
större än högst 2,800 kilo årligen. Gelatinlim användes således endast
i mycket ringa mängd inom industrien och härvid i allmänhet till förfärdigandet
af lyxföremål som hvita damhattar och fint hvitt papper
m. m. samt dessutom till beredning af valsmassa för tryckerier. Denna
sednare produkt tillverkas äfven i min fabrik af svensk material i så
stor mängd, att hela Skandinaviens behof utan svårighet kan tillfredsställas
och utsigt finnes för att äfven på utländsk botten kunna upptaga
konkurrensen med de största utländska fabriker.

Det kan således icke finnas anledning till fruktan för, att det obetydliga
belopp, som industrien har att erlägga i tull för några få tusen
kilogram gelatinlim, skall inverka hämmande på densamma, och kommer
denna industri, så vidt det af den föreslagna tulltaxan är mig bekant,
icke genom densamma i sämre läge än hvad den under den förutvarande
tulltaxan innehaft. Genom den nya uppspårande inhemska
gelatiniudustrien är dess läge tvärtom numera förbättradt, derigenom
att den är i stånd att förse sig med inländskt gelatinlim till billigare
pris, än till hvad den förut kunnat förskaffa sig det utländska.

Att denna uppgift är rigtig kan lätt beräknas af medföljande
priskurant.

Gelatinindustrien kan i vissa afseenden med skäl liknas vid sockerindustrien,
då råsocker motsvaras af lim och Urna raffinad af den finaste
gelatinen och mellan dessa båda yttersta produkter finnas i båda fallen
eu hel serie mcllanprodukter, som bilda eu fortlöpande öfvergångskedja.

I bada fallen kan man på yttre kännetecken, lukt, färg och smak någorlunda
skilja den renade varan från den råa, men i fråga om gelatinen
finnes dertill en egenskap, som lätt kan tjena att skilja den från limmet,
nemligen dess större gelatineringsförmåga, hvilken lätt kan läggas
till grund för en så praktisk undersökningsmetod, att ingen svårighet
kan uppstå för fasthållandet af en bestämd gräns mellan gelatin och lim.

Slutligen är i förtullningshänseende båda industrierna äfven ganska
likartade och liksom sockerindustrien skulle vara mycket illa hjelpt
med att sockerbitarnes storlek lägges till grund för varans tullbehandling,
så är äfven gelatinindustrien illa skyddad med en tull som grundas
på skifvornas olika tjocklek.

Af hvad nu blifvit anfördt torde vara ådagalagdt:

1) Att orsaken till gelatinens olika handelsvärde icke är att söka
i gelatinskifvornas olika tjocklek.

2) Att gelatinens lämplighet till matlagning icke är beroende på
skifvornas tjocklek.

3) Att den nuvarande ordalydelsen på tulltaxerubriken lim, om
den bibehölles, icke kan anses i afsevärd grad inverka skadligt på den
svenska industrien.

_ 4) Att en förtullning, grundad på skifvornas tjocklek, är alldeles
oriktig och icke kommer att blifva till gagn för den uppspirande svenska
gelatinindustrien.

Och vågar jag på grund häraf såsom innehafvare af Sveriges
första gelatinfabrik vördsamligen anhålla, att ordalydelsen på den nuvarande
tulltaxans rubrik lim måtte bibehållas i det förslag till tulltaxa,
som för Riksdagen kan komma att framläggas, och får jag till ytterligare
stöd för denna min begäran påpeka, att jag riskerat ett för mina
förhållanden ganska stort kapital på en ny industri under den säkra
förväntan, att under det protektionistiska skydd, som för närvarande
finnes, inga för industrien skadliga indragningar af tullsatser skulle
ifrågakomma och att denna nya industri med säkerhet skulle tillintetgöras
om den nu föreslagna omredigeringen bibehålies.

Om i denna fråga ytterligare upplysningar skulle önskas eller om
det skulle anses lämpligt att med trovärdiga personers intyg styrka
riktigheten af de ofvan lemnade, så är jag gerna villig dertill.

Stockholm den 24 Mars 1891.

Carl Setterberg,

fil. d:r, handelskemist,
egare af Stockholms Gelatinfabrik.

Bilaga till d:r Carl Setterbergs vördsamma skrifvelse till Kongl. Kommersekollegium.

Gelatinefabrik Winterthur

Firma in Höchst a. M.: Gelatinefabrik Winterthur, Filiale Höchst bei Frankfurt a. M.
FILIALEN:

LONDON & höchst ÅIt, Winterthur...................................... 188________

I. Gelatine. 2 3 4

Roth Extra in 11	Kg. Packeten mit Bronce-Etiquette ............	å Ko. Frs.	4.75	Mk.	3.80
Weiss Extra „	„ y Gold-Extra ..............			4.50	n	3.60
» No. 1	„ r dold „ ............	T)	ti	3.75	n	3.—
O n 11 a n	„ „ Silber „ ............	n	77	3.15	77	2.50
n n ä n	„ „ Bronce „ ............	n	n	2.50	r>	2.—
n » ^ n	„ „ Schwarzdruck-Etiquette....	n	n	2.15	11	1.70
77 77 5, lOSG, Dickgeschnitten „	fiir Spritfabriken............................................	n	n	1.95	n	1.55
	ii	11	1.70	77	1.35
Zum Blaren von Wein und Bier................................................ För Photographie und Lichtdruck, bewährte Specialität, durehaus	n	77	1.90	71	1.50
fett- und säurefrei................................................................	77	77	7.50	17	6.—

Quantitäten unter 25 Ko. 20 Pf. = 25 Cts. pr. Ko. höher!

2. Gelatine-Leim.

Extra ....................................................................... pr. 100 Ko. Frs. 250.— Mk. 200.—

No. 1 .......................................................................... „ 200.— „ 160.—

No. 2 ........................................................................ „ „ 170.— „ 135.—

3. Cölner-Leim.

Prima ........................................................................ pr. 100 Ko.

Secunda .................................................................... „ „

4. Buchdruck-Walzenmasse.

Prima ........................................................................ pr. 100 Ko.

Secunda ..................................................................... „ „

Schwarze.................................................................. ,,

5. Hectographen-Masse.

............................... pr. 100 Ko.

Roth, gelb, grtin lind weiss