KONG!» KAIMAR-KOLLEGII, STATS-KONTORITS (Statens offentliga utredningar 1880:2)

KONG!» KAIMAR-KOLLEGII, STATS-KONTORITS

OCH

KAMMAR-RÄTTEI

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

I FRÅGA OM

M. M.

STOCKHOLM, 1879.

KONGL. BOKTRYCKERIET

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMÄKTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Oedan de särskilde koniiterade, hvilka enligt nådigt beslut den
22 Februari 1873 fått sig uppdraget att, efter behörig utredning
af alla dithörande förhållanden, afgifva förslag till lönereglering för

landsstaten i riket, under den 13 Oktober 1875 till Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnat sitt af nämnda anledning upprättade betänkande
och förslag till allmän tjenste- och lönereglering för landsstaten
samt till ordnande af uppbörds- och redovisningsväsendet för länen,
har Eders Kongl. Maj:t anbefalt dels Rikets Hofrätter att öfver
komiterades förslag till förordning angående indrifning och redovisning
af sakören, såvidt detsamma afsåge förändrade föreskrifter
om afgifvande af saköreslängder, dels Fångvårdsstyrelsen, Armeförvaltningen,
Förvaltningen af sjöärendena, öfverintendentsembetet,
Skogsstyrelsen och Sundhetskollegium att öfver komiterades förslag,
såvidt dermed afsåges förändrade bestämmelser angående länsstyrelsernas
bestyr för hvart och ett af dessa embetsverk, dels Statskontoret
att öfver komiterades förslag angående skatternas upptagande
i riksst-aten och räkenskaperna ett år senare än nu eger
rum, samt dels Eders Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande i
länen att öfver komiterades betänkande och förslag i sin helhet
afgifva underdåniga utlåtanden.

Efter det samtliga dessa utlåtanden inkommit, äfvensom nionde
och tionde allmänna landsstatsmötena till Eders Kongl. Maj:t ingifva
särskilda underdåniga framställningar i ämnet, har Eders Kongl.
Maj:t genom nåd. Bref den 24 Maj 1877, jemte meddelande af beslut
i de delar af ifrågavarande ärende, som redan då ansetts kunna
i nåder pröfvas, anbefalt dels Kammarkollegium och Statskontoret
att inkomma med underdånigt utlåtande och förslag i fråga om
löneregleringen för de vid landsstaten anstälde embets- och tjenstemän,
med undantag af Landshöfding, Räntmästare och Häradsskrifvare,
dels ock nyssnämnde tvänne embetsverk gemensamt med
Kammarrätten att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades
förslag angående uppbörds- och redovisningsväsendet för länen
jemte dermed sammanhängande frågor, såsom om förändring af
räntmästarebefattningarne, indragning af häradsskrifvaretjensterna och
bestridande af de med dessa befattningar förenade göromål och aflöningen
derför; varande derjemte nådig befallning meddelad Kammarrätten
att särskildt afgifva yttrande i anledning af komiterades

förslag till förändrade bestämmelser angående mantalsskrifningen i
riket och hvad dermed sammanhänger.

Lti embetsbref den 6 November 1877 har sedermera Statsrådet
och Chefen för Eders Kong!. Maj:ts Finansdepartement till Statskontoret
öfverlemnat en från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i YVermlands län till bemälda departement insänd skrifvelse
af den 1 November 1876 med hemställan om upphörande af skyldigheten
att efterlysa bötfälda, ej anträffade personer, och borde
denna skrifvelse läggas till handlingarne i den till Statskontoret
jemte Kammarkollegium och Kammarrätten remitterade frågan angående
uppbörds- och redovisningsväsendet för länen samt tagas
under öfvervägande i sammanhang med afgifvande af det infordrade
underdåniga utlåtandet i berörda ämne.

Vidare hafva Landträntmästarne i rikets samtliga län uti en
till Eders Kongl. Maj:t ingifven gemensam skrift framstäf åtskilliga
anmärkningar mot komiterades förslag och betänkande såvidt
detsamma angår förändring af landträntmästaretjensterna, hvilken
underdåniga framställning, genom nådig remiss den 4 Februari innevarande
år, jemväl blifvit till Kammarkollegium, Statskontoret och
Kammarrätten öfverlemnad för att i sammanhang med dét jemlikt
nådiga Brefvet den 24 Maj 1877 nämnda embetsverk gemensamt
anbefalda utlåtande tagas i öfvervägande.

Då nn Kammarkollegium, Statskontoret och Kammarrätten gå
att meddela det underdåniga yttrande, som Kollegierna sålunda
hafva att afgifva angående komiterades förslag till ordnande af
uppbörds- och redovisningsväsendet för länen jemte dermed sammanhängande
frågor, såsom om förändring af räntmästarebefattningarne,
indragning af häradsskrifvaretjensterna och bestridande af
de med dessa befattningar förenade göromål äfvensom aflöningen
derför, få Kollegierna tillkännagifva, att, med afseende å den vidlyftighet,
ett annat förfaringssätt skulle medföra, det icke ansetts
erforderligt att här nedan meddela någon fullständig redogörelse

för komiterades i detta hänseende synnerligen genomgripande
reorganisationsförslag, hvilket, enär betänkandet blifvit till trycket
befordradt, endast torde till sina hufvudgrunder böra här angifvas
i de delar, som till följd af ofvan omförmälda nådiga befallning nu
utgöra föremål för Kollegiernas utlåtande. Ej heller har det synts
nödigt att nu ingå i en detaljerad granskning af de särskilda författningsförslag,
som i frågor, rörande förevarande ämne, blifvit af
komiterade utarbetade, helst dessa förslag äro grundade på förutsättning.
af bifall till komiterades organisationsplan i dess helhet
och alltså, då denna plan, hvad angår kronofogde- och länsmanstjensterna
äfvensom vissa befattningar vid länsstyrelserna, icke vunnit
nådigt godkännande, i allt fall måste undergå större eller mindre
redaktionsförändringar, hvaröfver nu så mycket mindre kan afgifvas
fullständigt yttrande, som en med uppbördsverket nära sammanhängande
fråga, den om sättet för mantals- och skattskrifningens
förrättande, icke är föremål för Kollegiernas gemensamma bedömande,
och för öfrigt flera af de i dessa författningsförslag omhandlade
ämnen ej heller ligga inom omfånget för detta utlåtande.
Kollegierna få härvid begynna med frågan om

Debiteringen.

Häradsskrif- Bland de ifrågasätta förändringarne i uppbörds- och redovig varetjurister

na # . „ . ,

m. m. ningsväsendet intager förslaget om häradssknfvaretjensternas indragning
och kronoutskyldernas debiterande genom särskilde tjensteman
å landskontoren utan tvifvel ett framstående rum, ej mindre med
afseende å don besparing, som genom en sådan förändring skulle,
enligt komiterades beräkningar, vinnas, än ock med hänsyn dertill
att flere utaf komiterades öfriga förslag till redovisningens
och räkenskapernes ordnande till hufvudsaklig del äro af denna förändring
beroende. Med åberopande af den framställning i likartadt
syftemål, som blifvit gjord uti det af skatteförenklingskomitén
den 30 April 1847 afgifna underdåniga betänkande, hafva komiterade,
beträffande häradsskrifvarebefattningarne, bland annat, anfört,
att det visserligen vore obestridligt, att, så länge det invecklade

och för vårt land egendomliga beskattningssystem, som hade sin rot
i det gamla grundskatteväsendet, var oförändradt, dessa befattningar
voro nödvändiga och innehafvarne deraf ganska träget sysselsatta,
särdeles under de sista månaderna af året, enär debiteringen af
dessa skatter icke kunde företagas förr än markegången blifvit satt
och pröfvad, men att detta förhållande väsentligen hade förändrats
genom den förenkling i sättet för grundskatternas utgörande, som
numera blifvit genomförd i ännu vidsträcktare mån, än skatteförenklingskomitén
föreslagit, hvadan de skäl, denna komité anfört
för häradsskrifvaretjensternas indragning och i det nu föreliggande
betänkandet till hufvudsakligaste delen blifvit återgifna, vunnit
ökad styrka. Sedan, jemlikt Kongl. Förordningen den 23 Juli
1869, räntan och kronotionden blifvit förvandlade till bestämda
skatter i penningar, hade nemligen derigenom vunnits två betydliga
fördelar till lättnad vid debiteringen, enär dels den tidsödande förvandlingsuträkningen
af ränte- och kronotiondepersedlarne upphört
och dels debiteringen af dessa skatter numera kunde företagas så
snart mantalslängderne började inkomma, hvilket, enligt komiterades
förslag, borde kunna ske redan i slutet af Januari eller början
af Februari månad. Då vidare endast sådana förändringar, som
under det förflutna året inträffat i eganderätten till fast egendom,
kunde föranleda till olikhet vid debiteringen af berörda skatter det
ena året mot det andra, men slika förändringar endast i jemförelsevis
ringa mån förekomme, skulle, enligt komiterades antagande,
debiteringen af räntan och tionden hufvudsakligen inskränka sig
till afskrifning af föregående årets uppbördsbok i denna del, hvaremot
den debitering, som grundade sig på bevillningstaxering, väl
icke kunde företagas förr än denna taxering försiggått, men då sistnämnda
debitering endast bestode deruti, att i uppbördsboken infördes
de i taxeringslängderna upptagna bevillningsbelopp, kunde
detta arbete ej medtaga synnerligen lång tid, hvadan ej heller kunde
befaras, att detsamma icke skulle kunna i rätt tid medhinnas, helst
den öfriga debiteringen redan förut borde vara till större delen undangjord.
Komiterade hafva derför ansett det vara icke blott

möjligt utan äfven ledande till önskvärd förenkling, att häradsskrifvaretjensterna
indrogos och att debiteringen af kronoutskylderna för
landet verkstäldes å landskontoret af dertill serskild! anstäld tjensteman,
benämnd andre länsbokhållare, hvilken, med undantag af
mantalsskrifningarne samt häradsskrifvarnes nuvarande befattning med
bevillningstaxeringarne och skattläggningar, — göromål som borde öfvertaga
af kronofogdarne, — hufvudsakligen skulle fullgöra de öfriga
åligganden, som nu tillhöra häradsskrifvarne. Då skatteförenklingskomiténs
förslag i fråga om häradsskrifvarebefattningarnes indragande
afsåg tillökning af tjenstemännen å landskontoret, motsvarande
häradsskrifvarnes halfva antal, hafva i anledning häraf komiterade
erinrat, dels att arbetet vid debiteringen blifvit ännu enklare, än
hvad omförmälda komité i sitt betänkande förutsatt, och dels att,
i olikhet med hvad nu föreslagits, samma komité hemställt, det
häradsskrifvarnes göromål vid taxeringsförrättningar och skattläggningar
skulle af de då ifrågasatte nya, å landskontoret anstälde
tjenstemännen verkställas. Att likväl debiteringsarbetet i de större
så väl som i de medelstora länen, äfven enligt det nu föreliggande
förslaget, blefve mera omfattande, än att detsamma kunde medhinnas
af en person, vore alldeles otvifvelaktigt; men då komiterade,
sådant oaktadt, tillstyrkt, att för ifrågavarande ändamål endast en
ordinarie tjensteman skulle å hvarje landskontor anställas, hade
detta skett icke blott derföre att, till vinnande af enhet vid tillämpningen
af de rörande debiteringen gällande föreskrifter, ansvaret
för detta arbete synts uteslutande böra hvila på en tjensteman,
utan äfven af det skäl, att det eller de biträden, som dervid kunde
ytterligare erfordras, icke påkallade andra egenskaper än dem, som
förefunnes hos hvarje skicklig och ordentlig renskrifvare.

Om debiteringen af den allmänna uppbörden sålunda komme att
verkställas å landskontoret, borde också, enligt hvad komiterade
vidare förmält, redogörelsen för länets hela uppbörd der författas. Den
nu i sådant afseende upprättade landsboken, utgörande ett sammandrag
af redogörarnes specialräkningar, skulle icke vidare ifrågakomma,
utan i stället räkenskaperna ordnas och afgifvas enligt ett särskildt

(

af komiterade uppgjordt förslag; och, ehuru den nja redogörelsen,
sådan densamma uti berörda förslag blifvit ifrågasatt, endast skulle
utgöras af månadtliga rapporter, komme dock sammanfattandet af dessa
rapporter jemte de särskilda redogörelser, som dermed vore förenade,
otvifvelaktigt att taga mera tid i anspråk än författandet af landsboken
nu erfordrade, men den obetydliga tillökning i arbete, som
deraf blefve en följd, kunde icke uppställas såsom hinder för debiteringens
öfverflyttande på landskontoren, helst den tjensteman, som,
enligt komiterades förslag, skulle öfvertaga det hufvudsakligaste af
räntmästarnes nu varande bestyr, och hvars tid icke komme att af
de enkla kassörsgöromålen till fullo upptagas, borde blifva i tillfälle
att lemna behöfligt biträde vid andra göromål å landskontoret.

I nära samband med den sålunda angifna förändringen stå. åtskilliga
andra af komiterade väckta förslag, hvilka i större eller
mindre mån antingen äro en följd af eller utgöra vilkor för härads''skrifvaretjensternas
indragning och debiteringens verkställande på omförmäldt
sätt. Den redan antydda öfverflyttningen på kronofogdarne
af häradsskrifvarnes nuvarande åligganden vid mantalsskrifningar och
bevillningstaxeringar tillika med den af komiterade jemväl föreslagna
indragningen af länsmanstjensterna betingade sålunda, enligt
hvad komiterade förmält, med nödvändighet en betydlig minskning
i fögderiernas områden och hade föranledt ett förslag till ny fögderiindelning
i riket, hvilket förslag likväl numera, sedan den ifrågasatta
ändringen af kronofogde- och länsmanstjensterna ogillats,, förfallit. Vid
kronofogdarnes bestyr för restantiers indrifning, — en åtgärd, som
nu i afseende å sådane skattskyldige, hvilka vid tiden för indrifningen
befunnos hafva afflyttat från orten, vållade kronofogdarne en ganska
vidlyftig och besvärlig skriftvexling — borde vidare en väsendtlig
lättnad i arbete beredas derigenom, att indrifningen och redovisningen
af rester hos sådane skattskyldige komme att å landskontoret af den
der för debiteringsgöromål särskildt anstälde tjenstemannen ombesörjas.
I afseende å den allmänna uppbördens kontrollerande hade komiterade
upptagit Skatteförenklingskomitens förslag om begagnande
af särskildt afstämplade skatteqvittens, hvarigenom behofvet af

en kontrollerande tjensteman närvaro vid nppbördsstämmorna koinrne
att upphöra; och till minskande af besväret med upprättande aftaxeringslängderna,
af hvilka dock, enligt komiterades åsigt, endast den
för fastighetsvärderingen upptoge längre tid, är föreslaget, att upprättandet
af nya längder å fastigheter skulle inskränkas till de år, då
allmän -fastighetsvärdering egde rum, samt att deremellan uppkommande
förändringar i fastighetsvärdena skulle upptagas i årliga förändringsextrakter.

Då den tillökning i arbetskrafter, som å landskontoren erfordrades
för verkställande af debiteringen samt utskrifning af debetsedlar
med dertill hörande skatteqvittens, vore beroende af det sätt, hvarpå
debiteringsarbetet kunde ordnas, särdeles med hänsyn till en jemnare
fördelning deraf på hela året, hafva komiterade jemväl framhållit
angelägenheten deraf, att mantalslängderna redan i början af året
komme debiteringsförrättarne tillhanda, samt att Pröfningskomitéernas
sammanträden kunde ega rum under September månad, hvarigenom
på de ställen, der nämnda komitier nu sammanträdde först
i Oktober, en månads tillökning i tid vunnes för införande i uppbördsböckerna
och å debetsedlarne af de bevillningsafgifter. som berodde
på taxering; och äro uti särskildt afgifna förslag till ny förordning
angående mantalsskrifning och till ändringar uti bevillningsförordningen
intagna de bestämmelser, som af sådan anledning påkallades.
Beträffande markegångssättningen hafva af förberörda skäl komiterade
erinrat, hurusom länge varit erkänd olägenheten deraf, att
denna förrättning egde rum först i November, hvarigenom tiden blefve
knapp för verkställande af debitering och uträkning af på markegång
beroende afgifter och af ersättningar för indragna ränte- och tiondeanslag,
— en olägenhet, som naturligtvis skulle blifva än mera känbar,
om arbetet, nu fördeladt på häradsskrifvarne, blefve till landskontoret
öfverflyttadt. Ville man derföre undvika att, endast i och för
arbetet under årets sista månad, å landskontoret anställa extra tjensteman
till ett antal, ungefärligen motsvarande de nuvarande häradsskrifvarnes,
så blefve det, enligt komiterades mening, nödigt, att
tiden för sättande af den del af markegången, som skulle ligga till

grund för ersättaingsuträkningarrie, nemligen medelmarkegången, bestämdes
till en tidigare månad af året. Anledningen till föreskriften,
att markegångssättningen skall ske under de första dagarne af November,
vore den, att markegången Lita A. skulle grundas på årets
skörd, hvars utfallande och inverkan på priserna i allmänhet icke
blefve kända förr än vid nämnda tid; men detta hinder mötte icke
för ett tidigare bestämmande af markegången Litt. B. eller det årspris,
som skulle ingå i medelmarkegången, ty detta sattes med ledning af
de pris, som under nästföregående höst och vinter varit gängse, och de
sista uppgifterna å dessa pris meddelades redan i April. I början af
sommaren kunde således årspriset (Litt. B.) sättas och medelmarkegången
uträknas, men för sådant ändamål skulle blifva nödigt, antingen
att markegångsdeputerade sammanträdde tvänne gånger årligen
eller ock, hvilket komiterade för sin del ansågo lämpligt, att markegångssättningen
i denna del verkställdes omedelbart af Landstinget,
och deputerades åtgärder således inskränktes till bestämmandet af de
markegångsvärden, för hvilka årets skörd skulle ligga till grund.

Under erinran, att debiteringens nuvarande omfattning och besvärlighet
till väsentlig del föranleddes af kapitationsskatterna, mantalspenningarne
och personliga skyddsafgiften, samt med åberopande af
den ofördelaktiga inverkan dessa utskylder hade på uppbörds- och
redovisningsväsendet, hafva komiterade vidare funnit sig höra tillstyrka
nämnda skatters upphörande så snart de för statsbehofven kunde
undvaras; hvarjemte komiterade hemstält, att statens tjensteman
måtte varda befriade från debiteringen af landstingets skatter, likasom
i allmänhet af kommuners medel, och att debiteringen jemte
uppbörden och redovisningen deraf uteslutande skulle ankomma på de
kommunala myndigheterna. Slutligen hafva komiterade ock omfönnält,
hurusom en betydlig lättnad i uträknings- och debiteringsarbetet
skulle uppkomma, derest så väl de värden, hvarefter ersättningarne
för indragna rånte- och tionde-anslag böra beräknas, som äfven vakansafgifter
utgöras, blefve för en längre tid, t. ex. 5 år, bestämda, ehuru
komiterade, af angifven orsak, icke ansett en sådan förändring, så
önskvärd den än vore, kunna under den närmaste framtiden emotses.

Af denna redogörelse för det hufvudsakliga af komiterades i
förevarande ämne framstälda förslag, hvilket, enligt det lemnade nådiga
uppdraget, endast hade bort afse ordnandet af administrationen i
hvad uppbörds- och redovisningsväsendet för länen angår, visar sig ej
mindre att förslaget är synnerligen genomgripande i detta afseende samt
nära sammanhänger med åtskilliga andra af komiterade inom berörda
område ifrågasatta anordningar, än ock — såvidt af framställningen kan
bedömas — att, sedan komiterade för sig uppstält såsom mål häradsskrifvaretjensternas
indragning, för ansträngningarne att uppnå detta
syfte måst gifva vika hvarje hinder, äfven sådana som, beroende på
beskattnings- och kommunal-lagstiftningen, bort gifva anledning till
någon betänksamhet, huruvida de för komiterade utstakade befogenhetsgränser
dervid vederbörligen beaktades. Om ock å ena sidan
sådant ådagalägger ett kraftigt och allvarligt sträfvande för förvaltningens
ordnande på enklaste och billigaste sätt, hvilket sålunda i och
för sig visserligen förtjenar erkännande, får å andra sidan icke förbises,
att administrationens uppgift just är handhafvandet af gifna bestämmelser
rörande samhällsmedlemmarnes skyldigheter emot stat eller
kommun, och att alltså förvaltningsverkets ordnande på det sätt, att
deraf nödvändiggöras ändringar i de bestående skatteförhållandena, innefattar
en betänklig förvexling af ändamål och medel. Redan den
omständigheten att komiterade sett sig föranlåtne ifrågasätta ej
mindre mantalspenningarnes och personliga skyddsafgiftens afskaffande,
än ock upphörandet af kronobetjeningens nuvarande skyldighet att
debitera och redovisa landstings- och sjukvårds- m. fl. afgifter till
kommunen, äfvensom att för {ifrigt åtskilliga ändringar uti nu gällande
beskattningslagar blifvit föreslagna, har derföre hos Kollegierna
framkallat tvifvelsmål, huruvida en organisation af uppbördsförvaltningen,
som fordrade dylika inskränkningar uti beskattnings- och
lagstiftningsrätten, kunde vara tillrådlig, och dessa tvifvelsmål hafva
vunnit ytterligare styrka efter tagen kännedom af de i många fall
mycket sakrika yttranden, som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen öfver förevarande förslag meddelats. Af samtliga
dessa med uppbördsförvaltningen i orterna företrädesvis förtrogna

myndigheter är det icke någon, som tilltrott sig att obetingadt förorda
förslagets antagande i dess helhet. Några bland länsstyrelserna
hafva visserligen icke ansett häradsskrifvaretjensternas indragning
overkställbar, om kapitationsskatterna afskaffades samt uppbörden och
redovisningen af landstings- och sjukvårds- m. fl. afgifter blefve uppdragna
åt andra än kronans uppbördsman, äfvensom åtskilliga andra
af komiterade förutsatta förändringar, ledande till en jemnare fördelning
på hela året af debiteringsarbetet, komme till stånd, men ett
oundgängligt vilkor för denna indragning vore dock, dels att arbetskrafterna
å landskontoret betydligt förökades utöfver hvad komiterade
föreslagit, och dels att, för de af sådan anledning anstälde nya
tjenstemännen och för beredande af utrymme till ökadt arkiv hos
länsstyrelserna, anskaffades tillräckliga embetslokaler, som nu saknades.
En enda bland ifrågavarande myndigheter, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesternorrlands län, hvilken ansett häradsskrifvarne
icke vara af göromål i tjensten fullt sysselsatte mera än under
den tid af året, då debiteringsarbetet påginge, har dels på grund häraf
och dels med hänsyn till den besparing en sådan åtgärd skulle medföra,
visserligen förmält sig tillstyrka framställningen om häradsskrifvaretjensternas
indragning och debiteringsbestyrens öfverflyttande på landskontoret,
— en anordning, hvars verkställighet, enligt Eders Kongl.
Majt:s Befallningshafvandes förmenande, endast berodde på tillgång å
erforderliga extra biträden, hvilka åter, om tillräckliga medel derför
anvisades, det icke borde vara svårt att erhålla —, men vid afgifvande
af detta förord har Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande
likväl erkänt, dels att af denna förändring skulle föranledas
olägenheter för de skattskyldige, som derefter icke kunde vid uppbördsstämmorna
erhålla rättelse af möjligen förekommande felaktigheter
vid debiteringen eller vinna upplysningar rörande debiteringsgrunderna
in. m., och dels att tillräckliga embetslokaler för göromålens
öfverflyttande till landskontoret för närvarande saknades; hvarförutan
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vidare anfört, att, ehuru således,
enligt dess förmenande, någon nämnvärd olägenhet icke syntes
uppstå af häradsskrifvaretjensternas indragning, dermed dock ingå -

lunda vore sagdt, att någon större reda, noggrannhet och säkerhet
uti debiteringen och öfriga häradsskrifvarne åliggande göromål skulle
genom de till häradsskrifvarnes ersättande föreslagna anordningar åstadkommas,
med undantag af uppbördskontrollen, hvilken otvifvelaktigt
skulle blifva bättre tillgodosedd än för det närvarande vore fallet.
De allra flesta bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva
deremot, med bestämdt afstyrkande af ifrågavarande förslag, ansett
häradsskrifvarebefattningarne böra fortfarande, med hufvudsakligen
samma åliggande som hittills, bibehållas, åtminstone tillsvidare intilldess
j ordeboksgransknmgen blifvit fullständigt afslutad och så. länge
den väckta frågan om grundskatternas samt roterings- och rustningsbesvärens
afskrifning eller aflösning vore oafgjord. De skäl, som för
denna mening blifvit af Eders Kongl. Majits särskilda Befallningshafvande
uti de afgifna yttrandena närmare utvecklade, äro förnämligast
följande:

att, å ena sidan, det visserligen vore obestridligt, det genom
ränteförenklingen samt vidare genom räntans och kronotiondens sedermera
verkstälda omsättning till fix penningeskatt häradsskrifvarnes
göromål på senare tiden blifvit, hvad debiteringen af dessa båda
skattetitlar angå, väsentligen förenklade, men att, å andra sidan, den
numera jemväl verkstälda indragningen till statsverket af alla indelta
och anordnade rånte- och tionde-anslag, som förut af de skattskyldige
direkt till indelningshafvare blifvit erlagda, för häradsskrifvarne medfört
betydligt ökade skyldigheter, och att inom de orter, der från
äldre tider grundräntan utgått i penningar utan förvandling, indragningen
till statsverket af omförmälda indelningar endast förorsakat
tillökning af debiteringsbesväret, utan att genom den allmänna räntcomsättningen
någon minskning af göromålen derstädes blifvit beredd,
hvarförutan på åtskilliga orter i riket under senare tider jemväl tillkommit
en del nya afgifter, såsom vakans- och beklädnadsmedel af
båtsmanshållet, Indika förorsakade besvär, fullt motsvarande den genom
rånte- och tionde-omsättningen derstädes uppkomna lindring,
äfvensom att, oberoende af inträffade förändringar i beskattningen och
uppbördsverket, stigande folkmängd och densammas större rörlighet

jemte ständigt fortgående hemmansklyfningar och jordafsöndringar
föranled t ökade göromål, så att i följd af alla dessa omständigheter
häradsskrifvaretjensterna fortfarande voro synnerligen trägna och i
allmänhet icke kunde utan biträden af innehafvarne sjelfve skötas;

att, äfven om en del göromål, såsom mantalsskrifningar och bevillningstaxeringar
jemte skattläggningar m. m., frånskiljdes, de återstående,
hufvudsakligen uti kronoutskyldernas debitering bestående
häradsskrifvaregöromålen, hvilka voro af beskaffenhet, att ansvaret
derför kräfde arbetets utförande eller granskning i hvarje detalj af
den ansvarige sjelf, likväl icke skulle kunna till landskontoren öfverfiyttas,
med mindre derstädes anstäldes tillräckligt antal tjensteman,
så qvalificerade att debiteringen och ansvaret derför kunde åt dem
anförtros; hvadan förslaget om anställande i hvarje län af allenast en
tjensteman, som hade att med biträden af renskrifvare verkställa och
ansvara för debiteringen jemte åtskilliga andra bestyr, vore oantagligt,
helst det otvifvelaktigt skulle blifva svårt, om icke omöjligt, att finna
ej mindre personer, som eljest kompetente och lämplige, vore villige
att ikläda sig ett dylikt utöfver förmågan gående ansvar, än äfven
nödigt antal pålitliga och skickliga biträden, hvilka, utan all utsigt
till befordran, endast för den ringa tillfälliga godtgörelse, dem kunde
bestås, vore benägna att egna sig åt det trägna och högst vigtiga
debiteringsarbetet; i hvilket fall åter, till skada såväl för det allmänna
som för de skattskyldige, äfventyrades, att skatterna icke kunde inom
föreskrifven tid påföras och uppbäras, eller, hvad som vore föga bättre,
att debiteringen blefve otillförlitlig och felaktig samt alltså påkallade
rättelser, än i besvärs- och än i anmärkningsväg, med deraf härflytande
kostnader, skriftvexling och andra olägenheter;

att mantalsskrifningarne, derest längderna skulle blifva på ett för
debiteringen tillfredsställande sätt förda, borde förrättas af samma
personer, som påförde utskylderna, och att af enahanda skäl debiteringsförrättarne
jemväl borde upprätta taxeringslängderna, samt att
jordeboks-, skattläggnings- och roterings- m. fl. ärenden icke lämpligen
borde handläggas ensamt af kronofogden, som hade att dervid
bevaka kronans rätt, af hvilken anledning det ej heller syntes

lämpligt, att denne tjensteman hos taxeringskomitéerna förde
både protokoll och längder;

att genom afskaffande af den personliga kontroll, som vid uppbördsstämmorna
af häradsskrifvaren nu utöfvades för de skattskyldige,
skulle gå förloradt det tillfälle, som nu funnes, att vid uppbördsstämman
vinna icke allenast upplysningar rörande grunden för
påförda utskylders beräknande m. m., än ock rättelse af möjligen
förekommande felaktigheter, hvilka då icke skulle kunna undanrödjas
annorlunda än genom besvär och alla dermed förenade olägenheter,
samt att den ifrågasatta uppbördskontrollen medelst stämplade
skatteqvittenser, om ock befunnen ändamålsenlig inom hufvudstaden,
der utskylderna erlades på uppbördsmännens tjensterum inom
samma hus, der kontrollanten hade sin lokal, dock icke egnade
sig för tillämpning i landsorten, der uppbörden måste verkställas
under resor, ofta på mycket långt afstånd från residensstaden eller
den kontrollerande tjenstemannens bostad; men att fasthellre denna
anordning, som för öfrigt ingalunda omöjliggjorde uppbördsbalanser
eller underslef, skulle för uppbördsmännen medföra betydligt ökadt
ansvar och äfventyr, enär skatteqvittenserna måste af dem förvaras
under enahanda ansvar som för kontanta medel, samt förorsakade
uppehåll och hinder vid indrifning af rester, då de vid uppbördsstämmans
slut öfverblifna skatteqvittensen icke kunde för indrifning
utleinnas förr än, antingen genom insändande till landskontoret för
uppräkning och granskning, eller ock medelst inventering af särskild
förrättningsman beloppet af dessa skatteqvittens blifvit utrönt,
utan hvilken åtgärd hela anordningen vore ändamålslös;

att debiteringsarbetet, hvars omfång och vigt komiterade syntes
hafva underskattat, måste, för att blifva väl verkstäldt, ske i orterna
af der bosatte samt om lokal- och personalförhållanden kunnige män,
och derför icke egnade sig för centralisation, samt att om, sådant
oaktadt, detta arbete blefve öfverflyttadt till landskontoren, deraf, på
ofvan angifven grund, skulle föranledas icke blott betydligt större
kostnader till aflöning än hvad komiterade förestält sig, än äfven
särskilda anslag för beredande af tjenstelokaler och arkiv för den

mängd handlingar, som genom förändringen skulle komma att å
landskontoren samlas; samt slutligen

att, då fråga om grundskatternas jemte roterings- och rustningsbesvärens
afskaffande blifvit väckt och vore på utredning beroende,
det syntes oklokt att ifrågasätta häradsskrifvarebefattningarnes indragning,
hvarigenom för det allmänna gingc förlorade den erfarenhet
och specialkännedom om särskilda orters kamerala förhållanden, som
berörde befattningars innehafvare i tjensten förvärfvat, och hvilka
icke utan mycken olägenhet skulle kunna undväras vid verkställande
af de åtgärder, som af ett blifvande beslut i nyssnämnda vidtomfattande
ämne till äfventyra kunde blifva en följd, vare sig i afseende
å de nu bestående förhållandenas afskaffande eller å nya beskattningsgrunders
tillämpning.

Kollegierna, som i allt väsentligt måste erkänna giltigheten'' af
hvad sålunda blifvit af de flesta bland länsstyrelserna mot förslaget
anmärkt och finnes i de till Kollegierna öfverlemnade handlingarne
fullständigare utveckladt, hafva icke kunnat undgå att iakttaga, hurusom
komiterades framställningar i förevarande ämne hufvudsakligen
synas hafva sitt ursprung och sin anledning uti det i viss mån likartade
förslag, som uti underdånigt betänkande angående förenklande
af beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket den 30
April 1847 först blifvit väckt af den s. k. skatteförenklingskomitén
och sedermera, enligt Kongl. M:ts på detta betänkande grundade
nådiga propositioner vid 1847—1848 års riksdag gjorts till föremål
för Rikets Ständers pröfning. Det kraftigaste stödet för det nu ånyo
framstälda förslaget om häradsskrifvaretjensternas indragning torde
ock utan tvifvel vara att söka i denna omständighet, hvarom, efter
anförande af de förnämligaste skäl, hvarpå skatteförenklingskomiténs
förslag uti detta afseende var grundadt, det nu föreliggande betänkandet
(pag. 20) bland annat innehåller, att, då frågan om häradsskrifvaretjensternas
indragning och göromålens ombesörjande af andre
tjensteman vid 1847—-1848 årens riksdag framstäldes i sammanhang
med förslag till en allmän lönereglering för landsstaten, men Rikets
Ständer förklarade riksdagens disponibla tillgångar icke medgifva ett

så stort anslagsbelopp, som derför erfordrades, dermed äfven fick förfalla
frågan om den partiela tjensteregleringen (ordnandet af häradsskrifvaregöromålen).

Af denna framställning kan man lätt föranledas antaga, att endast
bristande tillgångar varit orsaken dertill, att det då väckta och
sedermera visserligen icke förgätna förslaget om häradsskrifvaretjensternas
indragning hittills icke vunnit framgång. Redan den omständigheten,
att då ifrågasatta anordning, enligt hvilken häradsskrifvarne
borde ersättas med ett mindre antal å landskontoren anstälde
s. k. häradsbokhållare, af skatteförenklingskomitén beräknades medföra
en årlig besparing af nära 50,000 rdr bko, är emellertid egnad
att ingifva tvifvel om riktigheten af nämnda antagande, hvars rätta
beskaffenhet tydligare ådagalägges genom Kongl. M:ts den 27 November
1847 till Rikets Ständer aflåtna nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof, hvilken handling åter i denna del visar, att
Kongl. M:t visserligen godkände de uti skatteförenklingskomiténs betänkande
angifna grunder för löne- och tjensteregleringen vid landsstaten
och deribland jemväl förslaget om häradsskrifvaretjensternas indragning
samt de flesta göromålens öfverflyttande på ett ringare antal
tjensteman vid landskontoren under benämning af häradsbokhållare,
men att Kongl. M:t, då indragningen af berördä tjenster samt tillsättning
i stället af häradsbokhållare icke kunde vidtaga förr än under loppet
af år 1851 (då de nya jordeböckerna påräknades blifva upprättade),
samt närmare utredning erfordrades angående det antal häradsbokhållare,
som för hvarje län borde bestämmas, förklarade Sig vilja låta
anstå med hufvudsaklig pröfning af frågan om staten för häradsbokhållarne
närmare intill den riksdag, som näst före sistnämnda tid inträffade
; hvadan Kongl. M:t, i sammanhang med löneregleringen
för öfrige landsstatens tjensteman och betjente, ej heller föreslog annan
ändring i afseende på häradsskrifvarnes löner och extra inkomster,
än att ett deremot svarande belopp skulle uppföras å allmänna indragningsstaten,
för att derifrån utgå intilldess, genom häradsbokhållares
tillsättande med löner på stat, göromålen vid tjensterna upphörde
eller afgång inträffade bland de med fullmakt försedde härads -

skrifvare, som då vid tjensterna qvarstodo. Uti särskild nådig proposition
angående beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelseverkets
förenkling den 20 Dec. 1847 framstäldes deremot,
bland annat, det förslag, att, sedan häradsskrifvarnes befattningar upphört
och debiteringen blifvit, i öfverensstämmelse med skatteförenklingskomiténs
hemställan, öfverllyttad på särskilde vid landskontoren
anstälde häradsbokhållare, desse senare måtte blifva för debiteringen
ansvarige och jemväl ega att besörja häradsskrifvarnes åligganden
vid skattläggningar och bevillningstaxeringar, hvaremot kronofogdarne
ensamt borde ansvara för afgifternas uppbärande och redovisande.
Då varande Statsutskott, som uti sitt öfver sistnämnda nådiga
proposition afgifna utlåtande i allmänhet förordade bifall till
de hufvudsakligaste bland skatteförenklingskomiténs framställningar,
hemstälde åter, hvad angick nyssberörda förslag om häradsskrifvaretjensternas
indragande, »att, intilldess erfarenheten visat verkningarne
af det enklare beskattningsväsendet i allmänhet, Rikets Ständer ville
lata förblifva vid då gällande föreskrifter angående häradsskrifvarnes
åligganden att uppbörden debitera och kontrollera», men vidrörde
dervid ingalunda förslagets ekonomiska sida, utan anförde såsom skäl
för sin hemställan, att genom förslagets antagande den ansvarsskyldighet
för uppbörden, som ålåge häradsskrifvaren, skulle försvinna,
samt att desse tjenstemäns närvaro vid uppbördsstämmorna erfordrades,
på det de måtte kunna i debetsedlarne tillföra sådana ordinarie
räntor och utgifter, hvilka cj kunnat i uppbördsboken inflyta;
hvarförutan utskottet åberopade ej mindre åtskilliga enskilda anföranden
i ämnet samt vissa länsstyrelsers, äfvensom Kammar- Kollega
och Statskontorets i fråga om stämplade skatteqvittensers användande
afgifna afstyrkande utlåtanden, än äfven utskottets förut i samma
betänkande gjorda hemställan derom, att den då jemväl ifrågasatta
öfverflyttningen på länsmannen af häradsskrifvarnes skyldighet att
förrätta mantalsskrifningen på landet icke måtte bifallas. — Den utgång,
som, i enlighet med Statsutskottets nu omförmälda hemställan,
hvilken af de särskilda stånden antingen bifölls eller lemnades utan
anmärkning, frågan om häradsskrifvaretjensternas indragning vid 1847—

Mantalsskrifning
ar nes och
bevillningstaxeringarnes

förrättande.

1848 årens riksdag erhöll, är visserligen numera, under förhållanden,
som i viss mån undergått förändring, ej af hufvudsaklig betydelse,
men, då vid ett förslags pröfning det i allmänhet icke helt och hållet
saknar vigt, huru vid ett föregående tillfälle likartade förslag blifvit
bedömda, hafva Kollegierna, med anledning af hvad komiterade i
detta afseende anfört, ansett sig böra meddela förestående uppgifter
rörande denna frågas behandling.

Bland de anordningar, hvilka skulle möjliggöra häradsskrifvaretjensternas
indragning, är utan tvifvel den vigtigaste, att på kronofogdarne
skulle öfverflyttas häradsskrifvarnes nuvarande åligganden
vid mantalsskrifningar samt bevillningstaxeringar m. in., och denna
anordning betingas åter i sin tur af komiterades förslag angående
kronofogde- och länsmanstjensternas sammanslagning till en enda
tjenstemannaklass, kronofogdarnes, hvilka, med biträde af särskildt
afiönade fogdefullmäktige, inom fögderier af minskadt område skulle
fullgöra, jemte nyssnämnda från häradsskrifvarebefattningarne öfverfiyttade
göromål, de åligganden, som nu tillhöra kronofogdarne och
länsmännen. Då emellertid sistnämnda förslag icke tillvunnit sig nådigt
bifall, utan i stället blifvit förklaradt, att kronofogde- och länsmansbefattningarne
böra bibehållas med hufvudsakligen samma åligganden
som hittills, måste ock dermed hafva förfallit den ifrågasatta
anordningen att på kronofogdarne lägga häradsskrifvarnes nuvarande
skyldigheter beträffande mantalsskrifningar och bevillningstaxeringar,
helst det icke lärer vara möjligt och, såvidt Kollegierna hafva sig bekant,
ej heller någonsin varit ifrågasatt, att, med det omfång de nuvarande
fögderierna upptaga, kronofogdarne, utan åsidosättande af
deras öfriga åligganden, skulle kunna medhinna dessa nya göromål.
Deremot synes visserligen icke overkställbart att åt länsmännen, hvar
och en inom sitt distrikt, uppdraga mantalsskrifningsförrättningarne å
landet, en åtgärd, som, redan utaf skatteförenklingskomitén föreslagen
och nu jemväl af några bland länsstyrelserna ifrågasatt, onekligen
skulle medföra det gagn, att länsmännen derigenom bereddes
ett beqvämt tillfälle till förvärfvande af den personalkännedom, som
för utöfvande af den dem åliggande polisuppsigt är af nöden, men

då, å andra sidan, mantalsskrifningen har helt annat ändamål, än att
tjena till medel för polisuppsigtens behöriga handhafvande, samt
denna förrättning, på sätt mot skatteförenklingskomiténs förslag anmärktes,
icke torde kunna utan hinder i länsmannens öfriga göromål
af denne tjensteman besörjas, få för sin del Kollegierna, som det nu
icke tillkommer att i fråga om sättet för mantalsskrifningarnes förrättande
i öfrigt meddela något yttrande, men som, enligt hvad vidare
kommer att omförmälas, funnit häradsskrifvaretjensterna, åtminstone
tillsvidare, fortfarande behöfliga, under åberopande af hvad ofvan
blifvit förmäldt rörande olämpligheten deraf, att denna förrättning
verkställes af annan person än den debiteringen åligger, underd. hemställa,
att ändring af gällande bestämmelser i detta hänseende för
närvarande icke måtte göras.

En annan föga mindre vigtig förändring, hvilken komiterade i Debitering af
sammanhang med förslaget om debiteringens besörjande ifrågasatt, katter ^m.
är den, att statens tjensteman skulle befrias från debitering af landstingets
skatter, deribland sjukvårdsafgiften, likasom i allmänhet af
kommuners medel, och att debiteringen jemte uppbörden och redovisningen
deraf hädanefter skulle ankomma uteslutande på de kommunala
myndigheterna och deras tjensteman. Denna förändring,
hvilken utgjorde förutsättning för komiterades tillstyrkande af mantalspenningarnas
och personliga skyddsafgiftens afskaffande, är visserligen
icke af komiterade uppstäld bland vilkoren för häradsskrifvaretjensternas
indragning och debiteringsgöromålens öfverflyttande
på landskontoren, men att i väsentlig mån sistnämnda anordning
deraf gjorts beroende framgår cj mindre af komiterades särskilt betonade
yttrande, att den med kapitationsskatternas upphörande afsedda
fördel, hvad uppbörds- och redovisningsväsendet anginge, skulle
blifva ringa eller ingen, derest landstingets skatter, och bland dem
sjukvårdsafgiften, fortfarande skulle upptagas å kronodebetsedlarne
samt indrifningen af restantier derå äfven framgent besvära länsstyrelser,
magistrater och kronofogdar, än ock af den omständigheten,
att vid uppgörande af de till komiterades betänkande hörande räkenskapsformulär
blifvit förutsatt, att landskontor, magistrater och krono -

fogdar skulle blifva fritagna från all befattning med debitering, uppbörd
och redovisning af kommunernas medel. Det är också alldeles
otvifvelaktigt, så väl att genom kapitationsskatternas upphörande och
befrielsen från debiteringen och redovisningen af landstings- och sjukvårdsafgifterna
uppbördsbestyren för landsstatstjenstemännen skulle i
höo- oråd förenklas, som ock att dessa skatter och afgifter, så vidt
de utgå med visst belopp af hvarje mantalsskrifven person eller äro
kapitationsskatter, d. v. s. mantalspenningarne och personliga skyddsafgiften,
å ena, samt sjukvårdsafgiften, å andra sidan, sinsemellan och
ömsesidigt öfva det inflytande på nämnda bestyr, att befrielsen från
debiteringen och redovisningen af den ena skatten eller afgiften, vare
sig att befrielsen uppkommit genom skattens upphörande eller eljest,
icke bereder någon nämnvärd fördel, med mindre befrielsen jemväl
omfattar den andra. Som likväl, hvad angår framställningen om
man talspenningarnas och den personliga skyddsafgiftens afskaffande,
komiterade endast haft sig uppdraget att, efter utredning af alla dit
hörande frågor, i afseende å slutlig lönereglering för landsstaten afgifva
underdånigt betänkande, äfvensom att i sammanhang deimed
föreslå de förändringar i uppbörds- och redogörelseverket, som till
följd af landsstatens tjensteorganisation kunde blifva erforderliga, och
Eders Kongl. Maj:t med den nåd. remissen icke torde hafva afsett,
att Kollegiernas yttrande skulle erhålla vidare omfattning, än hvad
sålunda blifvit för komiterade föreskrifvet, lärer, vid denna uppfattning
af förhållandet, det ej heller nu tillkomma Kollegierna att öfver
samma framställning något yttrande afgifva. Hvad åter beträffar den
ifrågasatta befrielsen från debitering och redovisning af landstingsskatter
samt sjukvårdsafgiften m. in., till stöd för hvilken åtgärd,
bland annat, blifvit anfördt, ej blott att debiteringsskyldigheten vållade
eu ganska betydlig tillökning i arbete, än ock, hvad som vore ännu
vigtigare, ökad svårighet att utöfva kontroll å kronans uppbördsman,
i det desse med innehafvande medel, som icke stode under länsstyrelsens
inseende, kunde för tillfället, ersätta och såmedelst dölja uppkomna
balanser i krön ouppbörden, sa. få, med åberopande af hvad
nyss blifvit nämndt angående verkan af befrielse från debitering af

den ena bland kapitationsskatterna, utan att dermed sammanbindes
befrielse från de öfrigas påförande, samt med erinran att landstingsskatterna
gemenligen utgå i visst förhållande till allmänna bevillningen
efter andra artikeln, om hvars uppbärande eller redovisande genom
andra än landsstatens tjensteman förslag dock icke blifvit väckt, Kollegierna
anmärka, ätt, som dessa afgifter, landstings- och riddarhusmedel
samt sjukvårdsafgifter m. fl., nu upptagas å kronodebetsedlarne
och i uppbördsböckerna samt redovisas i sammanhang med
kronouppbörden uti vederbörande specialräkningar, hvilka till länsstyrelserna
ingifvas, samt jemväl sjelfva uppbörden af ifrågavarande
afgifter till ränterierna inlevereras, någon större svårighet att handhafva
kontrollen å denna del af uppbörden, än å uppbörden i öfrigt,
icke kan vara för handen, hvadan ock det omförmälda tillfället, som
genom uppbärandet af dessa afgifter skulle beredas att ersätta uppkomna
balanser i kronouppbörden, icke synes kunna förekomma, med
mindre vederbörande, som hafva att utöfva kontrollen å uppbördsmännen,
denna sin tjenstepligt åsidosätta. Det synes ock mycket
tvifvelaktigt, att genom den föreslagna befrielsen någon fördel skulle
statsverket tillskyndas, enär för debiteringens verkställande genom
kommunalmyndigheternas försorg dessa måste förses med utdrag af
mantals- och taxeringslängder och andra handlingar, hvilka åter endast
genom statens tjensteman, och antagligen med lika om ej större besvär,
än nu debiteringen förorsakar, dem tillhandahållas, hvarförutan
det icke får förbises, att genom denna åtgärd kommunerna naturligen
skulle ådragas så dryga kostnader och olägenheter i öfrigt, att förändringen
på det hela, långt ifrån att medföra fördelar, skulle befinnas
synnerligen olämplig i jemförelse med nuvarande anordning,
hvars bibehållande Kollegierna, på de nu anförda grunderna, sålunda
förorda.

I fråga om anordningen att medelst stämplade skatteqvittenser
ersätta den kontroll, hvilken nu utöfvas genom häradsskrifvarens
annotation af kronofogdens å inbetalda utskylder meddelade qvittenser,
kan det icke förnekas, att den nu bestående kontrollen lider
af en ganska betänklig brist i det afseendet, att qvittenscr för ut -

Uppbördskontrollen.

skylder, som icke vid sjelfva uppbördsstämma!! erläggas, endast undantagsvis
torde till annotation af häradsskrifvaren företes, hvarigenom,
hvad denna del af uppbörden angår, ändamålet icke uppnås,
samt de skattskyldige genom uraktlåtenhet att till annotation anmäla
qvittenser äfventyra att, i händelse af balans, ånyo nödgas
betala de redan erlagda utskylderna. Förslaget om användande af
stämplade skatteqvittenser, hvilket ursprungligen, i anledning af en
vid 1840—1841 års riksdag af Bondeståndet gjord underd. hemställan
om vidtagande af åtgärder till förekommande af öfverdebiteringar,
framstäldes af tvänne bland Kammar-Rättens dåvarande ledamöter
och sedermera, i ändamål hufvudsakligen att underlätta
häradsskrifvaretjensternas indragning, förnyades af skatteförenklingskomitén,
men vid 1847—1848 års riksdag af Rikets Ständer ogillades,
är, så vidt Kollegierna af senare tiders erfarenhet hafva sig
bekant, numera icke påkalladt af något verkligt behof att förebygga
dylik oredlighet. Att kronofogden och häradsskrifvaren gemensamt
skulle emot de skattdragande göra sig skyldiga till brottsligt
förhållande i uppbördsväg förekommes otvifvelaktigt säkrast
genom den numera åvägabragta förenklingen af beskattningen, och
möjligheten af dylikt tilltag försvinner allt mer i -den mån genom
stigande upplysning kännedomen om skyldigheter och rättigheter
samt sättet för de senares bevarande blifver allmän och genom lättare
kommunikationer beqvämare tillfällen till olagligheters hedrande
varda beredda. Vigtigare är förebyggandet af missbruk och
oredlighet till förfång mot kronan, men i detta afseende kan den
ifrågasatta anordningen, så enkel och fördelaktig den vid första påseende
förefaller, icke blifva synnerligen tillfredsställande. Den
åsyftade säkerheten i kontrollen på kronofogden är helt och hållet
beroende på antagandet, att denne uppbördsman icke skulle blifva
i tillfälle att med innehafvande skatteqvittenser styrka rester, som
i verkligheten blifvit inbetalda, men i detta hänseende bör det anmärkas,
att, om ock vid sjelfva uppbördsstämman qvittensen för de
då erlagda utskylderna i allmänhet komma att af de skattskyldige
uttagas, kronofogden likväl, till följd af lättrogenhet, liknöjdhet

eller vårdslöshet hos många skattskyldiga, att icke efterfråga qvittensen,
säkerligen icke skulle sakna medel att bestyrka obehörig
restföring, och att, då resterande utskylder, hvarå qvittensen för indrifning
blifvit till länsmännen eller fjerdingsmännen utlemnade,
hos kronofogden, som icke lärer kunna sådant förvägra, till betalning
anmälas, denne icke kan vid • sjelfva betalningstillfället tillhandahålla
skatte qvittensen, utan måste, om sådant fordras, å de
mottagna medlen utfärda särskild! erkännande intilldess, efter skatteqvittensens
återbekommande från länsmannen eller fjerdingsmännen,
dessa handlingar kunna de skattskyldiga tillställas eller af dem afhemtas,
i hvilka, säkerligen ej alldeles ovanliga fall, kronofogden
knappast kan undgå att omhänderfå eller tillsvidare hos sig förvara
qvittensen å medel, hvilka i verkligheten äro betalda. Skulle åter,
på sätt förenämnda ledamöter i Kammar-Rätten vid förslagets ursprungliga
framställande ifrågasatte, till ytterligare kontroll stadgas,
att de å redovisningsdagen med obetalda skatteqvittenser styrkta
restförteckningarne, socknevis upprättade, borde, efter företeende
hos Eders Kongl. Majtts Befallningshafvande, till vederbörande
presterskap öfversändas, för att, på enahanda sätt, som nu är föreskrifvet,
genom uppläsning å kommunalstämma verificeras, så synes
till väsentlig del anordningen med qvittensblanketter vara öfverllödig
eller åtminstone ej medföra annat gagn än möjligheten af
den nu föreskrifna annotationens upphörande. Då så väl den skattskyldiges
som kronans trygghet mot underslef vid uppbörden likväl
ytterst hvilar på uppbördsmannens redbarhet, hvilken torde blifva i
vida mindre grad satt på prof, om vid hans sida linnes en annan
statens tjensteman, som är i ansvaret delaktig, samt föröfrigt, på sätt
liera bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erinrat, häradsskrifvarens
kontrollängd är af särdeles stor betydelse i de fall, da
genom öfvervåld, olyckshändelse eller på annat sätt, utan kronofogdens
förvållande uppbördsmedlen förlorats, hysa för sin del Kollegierna
den uppfattning, att, så länge häradsskrifvaretjensterna kunna
komma att bibehållas, den innehafvarne af dessa tjenster nu åliggande
personliga kontroll å uppbörden icke bör borttagas; och hemta Kol -

legitim, soiri härncdan få vidare tillfälle att beröra vissa delar af komiterades
ifrågavarande förslag, för denna mening stöd jemväl af hvad
förut blifvit efter llertalcts bland Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
yttranden i ämnet anfördt samt af det förhållande, att de af
skatteqvittensen och deras inventerande föranledda nya skyldigheter
säkerligen skulle föranleda vida- större besvär, än det nuvarande åliggandet
att lör annotation af uppbörden bevista uppbördsstämmorna,
utan att likväl, enligt hvad nyss blifvit närnndt, någon större trygghet
derigenom stode att vinna.

Debiterings- Såsom redan förut blifvit närnndt, är i fråga om sättet för de g

öromålens . i r... ,

verkställande bitenngsarbetets utförande å landskontoren, efter det häradsskrifvare °

lae„rei.°n'' tJcnsterua blifvit indragna, af komiterade föreslaget, att för detta
arbete inom hvarje län borde anställas allenast en ordinarie tjensteman,
hvilken, ehuru berättigad till nödigt biträde, likväl ensam
skulle vara ansvarig för hela arbetets behöriga utförande. Jemte
sina öfriga göromål, — hvilka, på sätt särskildt framstäldt förslag
till instruktion för länsstyrelserna utvisar, skulle vara att i länets
jordebok samt tionde-, roterings- och andra längder angående skatter
och onera verkställa de anteckningar, som blefve anbefalda;
att uträkna ej allenast den ersättning, som tillkomme vederbörande
för indragna ränte- och tionde-anslag, utan däfven roteringsbidrag
och andra sådana tillskott och ersättningar, äfvensom upprätta de
längder och räkenskapshandlingar, som i afseende härå vore eller
blefve föreskrifna; att lemna de räkenskapsverifikationer, som på
landskontoret ankomme och skulle grundas på jordeboken, uppbördsböckerna
samt mantals- och taxeringslängderna; att vidtaga föreskrifna
åtgärder för redovisning af utskylder inom länet, hvilka påförts
personer, som å skattskrifningsorterna icke kunnat anträffas
och öfver dylika restmedel föra räkning; samt att likaledes föra räkning
öfver propriebalanser — borde denna tjensteman, enligt hvad
komiterade förmenade, sjelf kunna verkställa uppbördsböckers och
uppbörd slängders upprättande samt debetsedlars och skatteqvittensers
utfärdande för en befolkning af 60,000 personer, som, enligt
antagande, skulle motsvara ungefärligen 15,000 nummer i uppbörds -

boken jemte lika antal debetsedlar och skatteqvittens. För det
öfriga debiteringsarbetet, hvilket skulle utföras af biträden, hafva
koiniterade-, som förmält det genom anstäldt prof vara utrönt, att
en vid arbetet van person utan öfveransträngning dagligen kunde
medhinna minst 100 uppbördsnummer jemte debetsedlarne och
tensen, föreslagit såsom lämplig ersättning 6 öre för hvarje nummer,
och har det, med tillämpning häraf, blifvit beräknadt, att kostnaden
för det sålunda genom biträden verkstälda arbetet skulle för
hela riket uppgå till 33,015 kr., så att, om dertill lades den föreslagna
aflöningen för de nya ordinarie tjenstemännen eller andre
länsbokhållare nemligen 2,400 kr. för hvarje, eller för alla länen
57,600 kr., debiteringskostnaden på det hela skulle uppgå till 90,615
kr., hvilken summa i jemförelse med de årsinkomster, häradsskrifvarne
under åren 1863—1872 i medeltal åtnjutit, enligt komiterades
uppgift utgörande 308,218 kr. 17 öre, lemnade en årlig besparing
af omkring 217,203 kr.

Detta förslag, äfvensom beräkningen af debiteringsarbetets besvärlighet
och de kostnader förslaget skulle föranleda, hafva företrädesvis
gjorts till föremål för länsstyrelsernas anmärkningar, och
det är naturligt att, då på debiteringsarbetets verkställande äro beroende
ej mindre möjligheten af häradsskrifvaretjensternas indragning,
än äfven till hufvudsaklig del de förändringar i öfrigt, som
af koiniterade beträffande uppbörds- och redovisningsväsendets ordnande
blifvit ifrågasatta, förslaget förtjenar synnerligen allvarlig
granskning. För sin del åberopande hvad ofvan blifvit anfördt såsom
det hufvudsakligaste innehållet af länsstyrelsernas sakrika yttranden
i detta ämne, och hänvisande till de fullständigare framställningar,
som i berörda yttranden finnas meddelade, få Kollegierna
vidare, hvad angår omfattningen af debiteringsgöromålen, särskildt
fästa Eders Kongl. Maj:ts nåd. uppmärksamhet derå, att, efter den
tid, då länsstyrelsernas yttranden afgåfvos, dessa göromål ytterligare
ganska betydligt ökats genom den numera verkstälda indragningen
till statsverket af ej mindre hospitalsfondens inkomster, hvilka förut
i allmänhet redovisats af hospitalssysslomännen, än ock af indelta

arméens boställen, som intill detta års början förvaltats af säl''-,
skilda direktioner. Att uppbörden och redovisningen af de härigenom
direkt till statsverket inflytande medlen skola förorsaka
mycket besvär och ansvar, så väl för häradsskrifvarne och landskontoren
som för kronofogdarne, fordrar intet vidare bevis än en
erinran, att beloppet af den sålunda tillkomna nya statsintraden
kan beräknas öfverstiga två millioner kronor- och alltså uppgår till
omkring en sjettedel af samtliga de uppbördsmedel, som förut till
statsverket af kronouppbördsmännen på landet och i städerna redovisats.

Vid betraktande af förslaget, att det besvärliga och tidsödande
debiteringsarbetet, hvilket nu för hvarje län verkställes, i några
län af två eller tre, men i de flesta af fyra, fem, sex, sju och
ända till åtta häradsskrifvare, skulle i hvarje län, oberoende af detsammas
folkmängd och storlek, öfvertagas af en enda tjensteman,,
påtränger sig med kraft och låter sig icke afvisas den tanken, att
komiterade, jemte det de ringaktat debiteringsarbetets vigt samt
underskattat häradsskrifvarnes trägna och i allmänhet väl vitsordade
verksamhet, på samma gång i utomordentlig grad öfverskattat
krafterna hos den tjensteman, andre länsbokhållaren, på hvilken
hela den för landsbygden i ett län belöpande debiteringen i alla
dess detaljer, hvad ansvaret för arbetets behöriga utförande angår,
skulle hvila. För, riktigheten af detta omdöme hafva de flesta
bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande framlagt så bindande
bevisning, att något tillägg dervid icke är af nöden. Den
ifrågasatta anordningens utförbarhet är för öfrigt helt och hållet
beroende på möjligheten att erhålla tillräckligt antal biträden och
på de fordringar, som till följd af arbetets beskaffenhet måste ställas
på sådana biträdens egenskaper, hvarföre det torde tillåtas
Kollegierna att i dessa hänseenden uttala sin mening.

En längre tids erfarenhet gifver vid handen, att det förr så
starka tilloppet af unge män, som sökte anställning i statens tjenst,
alltmera minskats, företrädesvis å den civila embetsmannabanan,
till hvilken, inom en och annan förvaltningsgren, lockelsen nu -

mera synes hafva nästan alldeles upphört. Orsakerna härtill äro
utan tvifvel att söka i flera samverkande omständigheter, hvilka
här icke behöfva närmare utredas, men för visso kan det antagas,
att den nu ifrågasatta anordningen, hvarigenom antalet ordinarie
tjenstebefattningar med åligganden, som fordra synnerligen stor
arbetsamhet och ordningssinne samt kräfva speciela insigter i
flera vigtiga på beskattningen och samhällsordningen i allmänhet
inverkande förhållanden och säkerhet vid tillämpning af dit hörande
författningar, nedsattes från 117 till 24, icke är egnad att föröka
antalet af aspiranter till tjenster vid landsstaten och förminska
anledningarne till den klagan, som äfven från länsstyrelsernas sida
på senare tiden allt starkare förnummits öfver svårigheten att vid
statens tjenst fästa extra ordinarie tjensteman, — en klagan, som
kraftigt gjort sig gällande och i sin mån ådagalagt det oafvisliga
behofvet af den löneförbättring för landsstaten, som delvis numera
kommit till stånd. Säkerligen skulle genom antagande af
komiterades förslag uppstå ganska stora och måhända i de flesta
fall alldeles oöfvervinneliga svårigheter för Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att bland aspiranter till landsstatstjenster finna
tillräckligt antal tjenstebiträden åt andre länsbokhållaren, hvilket
komiterade ock synas hafva förutsett, enär de gifvit anvisning att
ur renskrifvarnes klass erforderliga biträden stode att finna. Men
denna utväg kunna Kollegierna för sin del icke förorda. Den fordom
rikligare tillgången på renskrifvare, bland hvilka dock endast
sällan erforderlig skicklighet, ordentlighet och pålitlighet för vigtigarc
och ansvarsfullare arbeten påträffades, är nemligen i våra
dagar så minskad, att, såsom Eders Kongl. Maj:ts flesta Befallnings
hafvande ock erinrat, detta förhållande ensamt för sig utgör hinder
för den åsyftade reformens genomförande. Men äfven under antagande,
att dylika biträden i tillräckligt antal komme att stå till
huds, kan den föreslagna anordningen ingalunda blifva ändamålsenlig.

Besinnar man närmare mängden och beskaffenheten af de härofvan
uppräknade göromål, hvilka, utöfver debiteringsbestyret,

skulle, enligt den af komiterade föreslagna instruktion, åligga andre
länsbokhållare^ så kan det antagas att, med undantag möjligen
för de mindre länen, andre länsbokhållaren skulle medhinna
allenast en ganska ringa del af sjelfva debiteringsarbetet, hvaremot
hufvudsakligaste delen af detta arbete måste anförtros åt de
till biträden använda renskrifvarne. Ehuru det visserligen i allmänhet
måste vara ganska vanskligt, att på förhand uttala något
omdöme om ett icke fullgjordt arbete, våga dock Kollegierna i
afseende å den del af debiteringen, som sålunda måste åt renskrifvare
anförtros, taga för gifvet, att man icke kan förvänta att
hos en person, hvars uppfostran, vanor och böjelser icke varit i
stånd att förskaffa honom någon bättre plats i samhället än en
renskrifvares, och hvars anställning i det allmännas tjenst endast
skulle blifva på obestämd tid, skola finnas den duglighet, den
samvetsgranhet och det nit, som, icke minst vid debitering af
allmänna utskylder, utgöra nödvändiga förutsättningar för ett fullgod!
arbete. Dertill kommer att sättet för aflönande af dessa biträden
visserligen är egnadt att påskynda arbetets gång, men
ingalunda tjenar till befrämjande af dess ordentliga utförande. Då
betalningen utgår med visst belopp för hvarje nummer i uppbördsboken
jemte tillhörande debetsedel och skatteqvittens, är det
nemligen att befara, det renskrifvarens, oftast af trängande behof
framkallade begär till största möjliga arbetsförtjenst skall, till men
för sjelfva arbetet samt till lockelse för hans kamrater att följa
det gifna föredömet, hos honom undertrycka pligtkänslan och omtanken,
att med tillbörlig noggrannhet verkställa arbetet. Men,
ehuru det visserligen är af vigt, att debiteringen af allmänna utskylderna
verkställes med sådan skyndsamhet, att deraf icke föranledes
hinder eller dröjsmål med sjelfva uppbörden, är dock noggranhet
vid arbetets utförande vida mera angelägen, ej blott för
staten utan äfven för de skattskyldiga, och, derest icke all erforderlig
noggranhet iakttages, är skyndsamheten vid debiteringens
verkställande föga värd. Tryggheten mot oordningär och fel vid
debiteringsarbetet är åter ensamt beroende af det andre länsbok -

hållaren ålagda ansvaret för hela arbetets behöriga fullgörande och
den deraf följande skyldigheten att kontrollera biträdena, men som
en dylik kontroll, för att motsvara sitt ändamål, nödvändigt fordrar
ett sorgfälligt genomgående af hela uppbördsboken och granskning
af hvarje särskildt debiteringsnummer med tillhörande debetsedlar
och skatteqvittens, inses lätt omöjligheten för länsbokhållaren att, då
hans tid af andra göromål strängt tages i anspråk, medhinna ett arbete,
hvilket, om man frånräknar den mera mekaniska delen, i det
närmaste måste blifva lika tidsödande, som ejelfva debiteringen. Kontrollen
komme under sådana omständigheter otvifvelaktigt att inskränka
sig till en 1 slumpvis företagen granskning af ett eller annat
nummer i uppbördsboken.

Följderna af detta sätt att anordna debiteringsarbetetet skulle
snart visa sig. Det ligger i öppen dag att ju mindre omsorg man
egnar åt debiteringen, desto flera blifva de åtgärder, som erfordras
för att rätta de vid debiteringen förelupna felen. Redan under nu
bestående förhållanden kunna felaktigheter icke helt och hållet undvikas,
och detta oaktadt debiteringsarbetet är fördeladt på så många
i detta arbete skicklige och erfarne tjensteman, att, der biträden, till
arbetet användas, — såsom i allmänhet, enligt hvad Eders Kong],
Maj:ts Befallningshafvande förmält, förhållandet är, — någon svårighet
att behörigen öfvervaka och kontrollera dessa biträden icke bör finnas;
men med all sannolikhet komme den föreslagna nya anordningen att
i afseende å debiteringens omsorgsfulla utförande visa sig vara den
nu bestående i hög grad underlägsen, och antagligt är, att genom
förslagets godkännande skulle mångdubblas, å ena sidan, de skattskyldiges
klagomål öfver för hög och, å andra sidan, vederbörande
revisorers anmärkningar mot för lag eller alldeles uraktlåten debitering
jemte andra felaktigheter. I ena som i andra fallet förorsakades
ej blott de skattskyldige, utan äfven länsstyrelsen och öfriga
myndigheter, hvilkas em betsåtgärder för rättelsernas åvägabringande
eller ärendenas utredning och pröfning erfordrades, särskilda olägenheter
samt besvär och arbete, som, om debiteringen blifvit med omsorg
verkstäld, kunnat undvikas, och derjemte skulle vid för låg

eller alldeles underlåten debitering svårigheterna för kronan att utbekomma
skatter ökas, enär möjligheten att undgå utskylders erläggande
i allmänhet blefve större i mån af krafvets fördröjande.

Om det således får anses otvifvelaktigt, att debiteringen, på detta
sätt ordnad, icke komme att uppfylla de berättigade anspråk, som
från de skattskyldiges sida kunna ställas derpå, att, då staten genom
sina organer utställer en räkning på den enskildes bidrag till samhällsinrättningen,
en slik räkning skall, så vidt möjligt är, vara felfri,
så torde det å andra sidan ej heller vara statsmakterna fullt värdigt
att under ofvan anförda förhållanden lägga ansvarigheten för debiteringen
uteslutande på en enda tjensteman inom hvarje län. För
den pligttrogne mannen måste ett dylikt ansvar, som, fastän juridiskt
bindande, vore nästan omöjligt att uppfylla, kännas i hög grad motbjudande,
och det skulle derföre, såsom flera bland Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande förmält, säkerligen icke blifva lätt att till
andre länsbokhållareplatserna- finna sökande, hvilka med kompetens
dertill förenade tillräckligt mod att ikläda sig ett ansvar, som, i händelse
af större felaktigheter, utom annan påföljd, lätt kunde medföra
ersättningsskyldighet, öfverstigande hela aflöningsbeloppet.

Beträffande komiterades beräkning öfver det af dem framstälda förslagets
kostnader och den besparing, samma förslag skulle medföra, få Kollegierna
anmärka, att, då häradsskrifvarne emot en ringa ersättning i form
af provision varit skyldige att verkställa debitering af landstings- och
brandstods- samt folkskole- och andra kommunernas eller inrättningars
medel, hvilka hittills af kronobetjeningen uppburits, konseqvenscn
ock bort fordra, att komiterade, som ansett denna skyldighet böra
upphöra, anstält någon beräkning öfver de kostnader, kronobetjeningens
befrielse från all befattning med debiteringen af dylika medel
skulle förorsaka kommunalmyndigheterna m. fl., samt att, då sådant
icke skett, den i öfrigt till stor del på antaganden bygda beräkningen
saknar allt värde, helst uppenbart är, att förslaget måste bedömas icke
blott ur synpunkten af de fördelar, som deraf må kunna tillskyndas
statsverket, utan ock med afseende på de olägenheter, detsamma för
kommunerna eller eljest förorsakar. Derjemte har vid komiterades

beräkning intet afseende fästats å de vigtiga göromål vid mantalsskrifningar
och bevillningstaxeringar in. m., som nu åligga häradsskrifvarne,
men enligt komiterades organisationsförslag skulle öfvertagas
af kronofogdarne, hvarförutan, såsom Kollegierna förmena, det
redan förut blifvit tillräckligt visadt, att den ifrågasatta öfvcrflyttningen
till landskontoren af debiteringsgöromålen omöjligen kan för
de i sådant afseende beräknade kostnader nöjaktigt anordnas. Läggas
härtill de särskilda anslag, som för anskaffande af tillräckliga tjenstelokaler
i länsresidensen skulle i följd af förändringen blifva oundgängligen
nödiga, så är klart, att den förespeglade besparingen måste nedgå
till en obetydlighet, hvaremot, enligt hvad förut blifvit anfördt, olägenheterna
och äfventyret skulle blifva stora.

De erinringar, hvilka sålunda blifvit framstälda, utgöra för Kol- Förslag om
logierna tillräcklig grund att, lika med de allra flesta bland EdersvarébefattnLKongl.
Maj:ts Befallningshafvande, alldeles afstyrka komiterades nu °^e~
ifrågavarande förslag, hvilket, äfven om detsamma innebure tillförlitlig
förhoppning, att under vanliga förhållanden sjelfva debiteringsbestyren
för framtiden blefve på ett nöjaktigt sätt utförda, likväl
synes synnerligen olämpligt och äfventyrligt under en tidpunkt, då
fråga är å bane om en genomgripande reform i beskattningen medelst
afskaffande af äldre, i århundraden tillämpade beskattningsgrunder
och införande af nya metoder för åvägabringande af de medel, som
till statsbehofvens fyllande blifva erforderliga, — en fråga, som till
följd af sin invecklade beskaffenhet och dess stora omfattning visserligen
torde fordra lång tid för sin lösning, men som likväl numera
blifvit bringad derhän, att, efter underdånig framställning från Riksdagen,
ej blott vidlyftiga undersökningar och utredningar af särskildt
dertill förordnade sakkunniga personer blifvit verkstälda, än äfven
nådiga propositioner med förslag i ämnet till Riksdagen aflåtits, ehuru
till följd af svårigheter, uppkomna genom frågans sammanbindande
med en annan föga mindre omfattande och invecklad fråga, den om
försvarsverkets ordnande, något resultat ännu icke kan anses vunnet.

Uppenbart är, att de åtgärder, som af denna hittills oafgjorda frågas
lösning kunna blifva en följd, skola, för att kunna på ett tillfreds -

ställande sätt verkställas, kräfva ej mindre omfattande insigter uti de
nu bestående beskattningsformerna och speciel kännedom om do för
hvarje ort egendomliga förhållanden, än ock den vana och säkerhet
vid dithörande ärendens handläggning, som för tillämpning af nya beskattningsförfattningar
blifva af synnerligt behof, och att under sådana
omständigheter de tjenstebefattningar, hvilkas innehafvare i allmänhet
måste förutsättas vara med slika ärenden och göromål mest förtrogne,
skulle helt och hållet indragas, kunna Kollegierna för sin del ingalunda
finna välbetänkt. Då lik vid af ett och annat bland de yttranden,
som af Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i detta ämne afgifvits,
framgår, att en del af nämnda myndigheter icke ansett det
alldeles overkställbart, att antalet af de tjenstebefattningar, hvilkas
hufvudsakligaste uppgift i hvarje fall skulle blifva debitering af allmänna
utskylder, äfven under de nu i öfrigt bestående förhållandena,
skulle, om möjlighet till debiteringsarbetets jemnare fördelning blefve
beredt, kunna för framtiden något inskränkas, vare sig på det af
skatteförenklingskomitén föreslagna sätt, att ett mindre antal å landskontoren
anstälde tjensteman verkstälde debiteringen in. m. och att
länsmännen ombesörjde mantalsskrifhingen, eller ock genom utvidgning
af de nuvarande häradsskrifvaredistrikten, vilja Kollegierna med
det ofvan anförda icke hafva tillstyrkt, att samtliga för det närvarande
endast på förordnande upprätthållna häradsskrifvarebefattningar
böra med bcfullmäktigadc innehafvare återbesättas, men som Kollegierna,
med stöd af hvad Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
meddelat rörande häradsskrifvaregöromålens omfattning och vigt samt
af hvad Kollegierna härofvan i samma ämne erinrat, för sin del
måste anse det alldeles otvifvelaktigt, att häradsskrifvarnes eller de
nya tjenstemännens å landskontoren antal under intet förhållande
skulle kunna inskränkas utöfver den af skatteförenklingskomitén föreslagna
gräns eller till hälften af det nuvarande antalet, få Kollegierna,
under förutsättning att i afseende å häradsskrifvarne varder stadgad enahanda
skyldighet att underkasta sig vidsträcktare tjenstgöring och
jemkning i åligganden samt reglering af tjenstgöringsområde, som,
i sammanhang med senaste löneregleringen, blifvit för flertalet af

landsstatstjenstemän föreskrifven, i underdånighet hemställa, att af de
nu lediga eller framdeles ledigblifvande häradsskrifvaretjensterna tillsvidare
med fullmakt måtte återbesättas allenast så stort antal inom
hvarje län, att de med fullmakt tillsatta tjensterna uppgå till hälften
af de på stat uppförda häradsskrifvarelöner för länet, dock att i de
fall, då lönernas antal är udda, antalet med fullmakt försedde häradsskrifvare
må uppgå till den siffra, som närmast öfverskjuter hälften
af lönernas antal, samt att öfriga häradsskrifvaretjenster, likasom nu,
endast måtte förses med innehafvare, förordnad tillsvidare.

För dem, hvilka nu egnat sig åt häradsskrifvaregöromål, i förhoppning
att af denna tjenstgöring framgent vinna sin utkomst,
skulle genom en sådan åtgärd beredas åtminstone någon trygghet att
efter förtjenst och ålder vinna befordran, som medförde pensionsrätt
och utsigt till en någorlunda bekymmerfri ålderdom, hvarförutan ''dymedelst
och i någon mån torde minskas anledningen till den nu allmänt
öfverklagade svårigheten, förnämligast hvad häradsskrifvaregöromålen
angår, att finna personer, villiga att egna sig åt befattningar vid
landsstaten. A andra sidan kan ej heller härigenom uppstå något hinder
att, då i följd af göromålens minskning eller eljest sådant finnes lämpligt,
minska häradsskrifvarnes antal och tilldela de återstående större
områden eller förflytta dem till tjenstgöring å landskontoren — en
tjenstereglering, som, äfven om den varit af komiterade • föreslagen
och följaktligen blifvit föremål för samtliga länsstyrelsers yttrande,
nu icke kunnat, vid ofvan anmärkta förhållande beträffande ifrågasatta
skattereformer, af Kollegierna förordas.

Men oaktadt häradsskrifvaretjensterna sålunda, enligt Kollegiernas Åtgärder för
mening, böra utan hufvudsaklig förändring i åligganden tillsvidare ÅyJelniTgnf
fortfarande bibehållas, är det naturligen af vigt, att de dit hörande

göromalen.

göromål, så vidt utan olägenhet ske kan, varda så ordnade, att de icke,
såsom nu i viss mån är förhållandet, till stor del sammanträffa på
vissa månader af året, medan de under andra årstider icke allestädes
gifva full sysselsättning. En sådan anordning af göromålen är angelägen,
icke blott för att undvika eller minska behofvet af särskilda
biträden, hvarigenom åter aflöningen kan sättas något lägre än eljest,

utan ock för att befordra en framdeles till äfventyra verkställbar minskning
i tjensternas antal.

Bland komiterades i nämnda hänseende gjorda framställningar
synes förslaget att pröfningskomitéernas sammanträden skulle hållas
tidigare, än hvad nu är förhållandet, vara förtjent af nåd. bifall. Hvad
åter markegångssättningen beträffar, så är debiteringsarbetet numera,
efter räntans och kronotiondens omsättning, endast i mindre mån
deraf beroende. Anmärkas bör ock att, på sätt några af länsstyrelserna
erinrat, det icke synes vara lämpligt att åt landstinget omedelbart
lemna uppdraget om markegångens bestämmande, utan att detta
såsom hittills bör verkställas af landstingets dertill utsedde deputerade
inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilket sistnämnda förfaringssätt
jemväl påkallas så väl af föreskriften uti 75 § Regeringsformen,
som deraf att inom de län, hvilka äro indelade i tvänne
landstingsområden, komiterades förslag icke låta sig verkställas. Öfriga
förslag, ledande till debiteringsarbetets jemnare fördelning under hela
året eller minskning deri, afse, för så vidt de icke redan förut blifvit
af Kollegierna granskade, dels man talslängdernas tidigare afsilande
och justering, dels befrielse från upprättande af fullständiga taxeringslängder
öfver fast egendom för de år, då ny allmän fastighetsvärdering
icke eger rum, samt dels att berörda allmänna fastighetsvärdering,
som nu verkställes hvart tredje år, måtte för framtiden inskränkas
till hvart femte. I fråga om mantalsskrifningarnas förrättande
tillkommer det icke Kollegierna att nu samfäldt afgifva något
yttrande och hvad angår fastighetstaxeringens verkställande endast
hvart femte år, så skulle detta säkerligen leda till förlust för statsverket
genom minskad inkomst samt blifva för de skattdragande betungande
i det fall att under tiden fastighetsvärdet underginge förminskning.
Att för de år, då allmän fastighetsvärdering icke förekomme,
på sätt komiterade föreslagit, ersätta taxeringslängd erna öfver
fast egendom genom upprättande af förändringsextrakter, skulle åter,
enär dessa längder böra innehålla icke blott uppgift på hvarje särskild
fastighets värde, utan äfven på egarnes eller innehafvarnes namn
och skattskrifningsort, enligt Kollegiernas förmenande, föranleda så

stor vidlyftighet uti extrakten, att fördelarne af förändringen blefve
ringa, helst om i betraktande tages, att vid debiteringen felaktigheter
lätteligen kunna uppstå genom förbiseende af inträffade ändringar
beträffande eganderätten m. rn., hvilka icke medförde ändring af taxeringsvärdet.
Dylika felaktigheter, hvilka, enär de icke inverkade på
beskattningen i det hela, vore omöjliga att genom någon summarisk
kontroll upptäcka, skulle blifva af så mycket svårare art, som de
komme att angå flera skattskyldiga och derföre framkallade större
obehag och omgång vid rättelses åvägabringande, än då fråga allenast
vore om en debetsedel. Derförutan synes ej heller grund saknas för
den i länsstyrelsernas yttranden framstälda anmärkningen, att, i följd
af taxeringslängdens begagnande i flera år, denna handling, som synnerligen
ofta måste anlitas, slutligen skulle blifva så utsliten, att den
endast af denna anledning måste förnyas.

Härefter tillkommer det Kollegierna att meddela yttrande i fråga Häradsskrijom
den aflöning, som bör för de sålunda tillsvidare bibehållna härads- ”“XTn^"
skrifvaretjensterna anvisas.

Ehuru fögderierna i riket uppgå till 117, utgöra dock häradsskrifvaretjensterna
för närvarande endast ett antal af 116, enär inom
Lappmarksfögderiet af Vesterbottens län häradsskrifvare icke finnes
anstäld. A stat äro emellertid häradsskrifvaretjensterna upptagna till
enahanda antal med kronofogdebefattningarna eller 117, och är anledningen
dertill, att] sedan, jemlikt nådigt bref den 10 Sept. 1869,

Håbo och Bro samt Åsunda och Trögds härader af Upsala län, hvilka
förut utgjort 2:ne fögderier, blifvit förenade till ett, förutvarande ordinarie
härad sskri fvaren för Äsunda samt en del af Trögds härad
icke kunnat, emot sin vilja, tillförbindas att bestrida häradsskrifvaregöromålen
jemväl för den öfriga delen af det nya fögderiet, hvadan
dessa göromål, på grund af nådigt bref den 16 April 1870, hittills
upprätthållits på förordnande emot särskilt arvode, som utgått af''6:te
hufvudtitelns allmänna besparingar; hvaremot lönen för den indragna
tjensten å staten qvarstått, men årligen blifvit statsverket besparad.

Boställen.

Löneförmånerna äro i nu gällande stat beräknade för häradsskrifvare,
som äro försedde med boställen, till 2,000 kr. och för dem,
som sakna sådan förmån, till 2,300 kr. 1 dessa belopp äro inberäknade
icke blott den från statsverket utgående kontanta lönen, äfvensom
ränta och afkastning af boställe, der sådant finnes, utan äfven
efter uppskattning värdet af de extra inkomster, som med tjensterna
äro förenade, hufvudsakligen bestående uti debetsedelslösen och mantalsskrifningsprovision,
jemte arvoden af allmänna bevillningen för
biträde vid taxeringsförrättningarna, äfvensom expeditionslösen m. m.
Derjemte är för innevarande och nästkommande år å extra stat anvisad
en mot 20 % af den kontanta aflöningen svarande tillfällig
löneförhöjning, som enligt riksstaten för 1879 uppgår till 34,367 kr.
40 öre. För några häradsskrifvaretjenster, vid hvilka aflöningen före
sista, jcmlikt nådiga brefvet den 31 Januari 1856 faststälda lönereglering
uppgick till högre belopp, än då såsom normal-lön bestämdes,
utgör aflöningen enligt stat fortfarande något högre belopp
än de ofvan angifna, men öfverstiger dock icke i något fall 2,851
kronor, löneförhöjningen å extra stat likväl oberäknad.

Hvad angår boställena, hvilka i följd af den fortgående indragningen
vid inträffande ledigheter af dylik förmån, numera icke uppgå
till flera än 28, så få Kollegierna, med åberopande af hvad Kammarkollegium
och Statskontoret uti underd. utlåtande den 10 Okt. nästlidet
år anfört i fråga om kronofogdcboställena, underdånigst hemställa,
att, i öfverensstämmelse med hvad genom Eders Kong! Maj:ts
nådiga bref den 31 sist!. Maj blifvit stadgadt beträffande alla till
landssekreterare, landskamererare och kronofogdar anslagna boställen
eller löningsiordar, samtliga nuvarande häradsskrifvareboställen måtte,
efter tillgodonjutcn fardagsrätt, till statsverket indragas, dock med
iakttagande att indelningshafvare!! eger att, om han sådant önskar,
under sin återstående tjenstetid och med rätt till färdagsår för sig
eller sterbhus fortfarande såsom löneförmån åtnjuta sitt boställe mot
det afdrag å den kontanta lönen, som efter uppskattning kan blifva
bestämdt, samt att staten, då den från vederbörande indelningshafvare
eller hans sterbhus öfvertager boställe, efter värdering vid syn jemväl

öfvertager sådana å bostället befintliga, indelningshafvaren tillhöriga
^■byggnader, som vid synen anses vara för bostället nyttiga.

Beträffande sättet för bestämmande af det afdrag, som häradsskrifvare
för åtnjutande af bostadsförmån sålunda skulle komma att
vidkännas å den kontanta aflöningen, lärer, likaledes i öfverensstämmelse
med hvad genom nyss åberopade nådiga bref blifvit i fråga
om åtskilliga andra landsstatsboställen stadgadt, få föreskrifvas, dels
att boställsafkomsten skall uppskattas på enahanda sätt, som i fråga
om uppskattning enligt nådiga kungörelsen den 7 Augusti 1863 gäller
för de kronans hemman och lägenheter, hvilka skola till arrende utbjudas,
och att det åligger Eders Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande
att insända det vid förrättningen förda protokoll jemte
eget utlåtande till Kammarkollegium, som har att fastställa det belopp,
hvartill boställsafkastningen, till skäligt arrende beräknad, bör
i stat upptagas, dels ock att, intilldess den afkomst, hvartill boställe
bör beräknas, blifvit på omförmälda sätt faststäld, ifrågavarande afdrag,
derest ej för särskildt fall annorlunda förordnas, skall bestämmas
till det belopp, som svarar mot boställets afkastning och ränta enligt
nu gällande stat.

Likaledes få Kollegierna, under åberopande af Kammarkollegii
och Statskontorets ofvan omförmälda utlåtande, i underdånighet hemställa,
att, på sätt som stadgats i afseende på andra landsstatsboställen,
ränta och tionde, åsätta de åt häradsskrifvarne nu anvisade boställen,
mätte, der sådant utan förlust för kronan kan ega rum, i sammanhang
med fastställande af det belopp, hvartill boställsafkomsten, på
ofvan angifvet sätt, bör upptagas, från jordebok och räkenskaper uteslutas,
oberoende deraf, huruvida dessa grundskatter äro boställshalvaren
på lön anordnade eller, jemlikt ''Kongl. Förordningen den 23
Juli 1869, till statsverket indragna, dock att för boställe, hvarå efter
afskrifningens verkställande fardagsår åtnjutes, räntan och tionden böra
till statsverket erläggas för hela den tid, som förflyter från den månad,
då bostället upphör att innehafvas såsom löneförmån, och till början
af det kalenderår, hvarunder fardagsrätten upphör.

Provisionel''
m. m.

Häradsskrifvarnes extra inkomster eller s. k. sportler af tjensten
utgöra, enligt hvad redan blifvit nämndt, hufvudsakligen debetsedelslösen,
mantalsskrifningsprovision, arvode af allmänna bevillningen
samt expeditionslösen. Härtill komma provisioner af
ringa betydenhet å hästvakansspanmål, testamentsbevillning samt
biskops- och presterskapets löneregleringsmedel m. fl. statens eller
allmänna fonders inkomster, äfvensom andelar af böter, hvarförutan
provisioner jemväl åtnjutas å landstings- och brandstodsmedel
samt riddarhusafgiften, bränvinsförsäljnings- och utskänkningsmedel
jemte flera andra kommuner och allmänna eller enskilda inrättningar
tillhörande uppbörder, som af häradsskrifvarne debiteras.
Den största bland dessa inkomster är debetsedelslösen, hvilken,
enligt de uppgifter, komiterade uti de vid deras betänkande fogade
tabeller meddelat, för åren 1863—1872 i medeltal uppgått till

43.400 kr. Dernäst komma arvoden af allmänna bevillningen med

20.400 kr., mantalsskrifningsprovision med 20,000 kr. samt expeditionslösen
med närmare 13,900 kr. Öfriga å komiterades tabeller
upptagna extra inkomster, bland hvilka en del, såsom provision
å folkskole- och kronobrefbäringsmcdel m. fl., numera upphört,
äro deremot icke af någon betydenhet.

Biträdande i hufvudsakliga delar de åsigter, som beträffande
det förr mera allmänna aflöningssättet medelst sportler på senare
tiden gjort sig gällande, och åberopande hvad Kammarkollegium
och Statskontoret i förut omförmälda utlåtande anfört särskild! i
afseende ä uppbördsproccnter och provisioner, få Kollegierna underdånigst
hemställa, att den häradsskrifvarnc nu tillkommande
mantalsskrifningsprovision, — vare sig att denna förmån nu utgår
i visst förhållande till uppbörden, eller, såsom i Jemtlands samt
Vester- och Norrbottens län är förhållandet, blifvit ersatt med eu
af uppbörden oberoende godtgörelse för mantalsskrifningarnas förrättande,
— äfvensom samme tjensteman tillkommande provision
å hästvakansspanmål samt biskops- och presterskapets löneregleringsfonders
jemte andra statens eller allmänna fonders inkomster
måtte upphöra, och att jemväl måtte för statsverket besparas de

arvoden, som af allmänna bevillningen hittills, på grund af 75 §
Bevillningsfö rörd ningen, blifvit häradsskrifvarne tillagda såsom
vedergällning för meddelade uppgifter eller lemnadt biträde vid
taxeringsförrättningarna. Äfvenledes få Kollegierna i afseende å
den häradsskrifvarne nu tillfallande expeditionslösen, hvilken likväl
till största delen torde inflyta för utdrag af jordeböcker och
taxeringslängder samt andra bevis, som för enskildes behof hos
desse tjensteman begäras, hemställa att, lika med hvad som stadgats
för öfrige landsstatstjenstemän, häradsskrifvarnes nuvarande
rätt till expeditionslösen måtte upphöra för att i stället indragas
till statsverket och utgöras medelst stämpelpapper, dock att lösen
på hittills fö.reskrifvet sätt fortfarande kommer att utgå för sådana
expeditioner, dem part eller annan på egen begäran erhåller eller
eljest icke författningsenligt är pligtig att lösa.

Då den inkomst af bötesandelar, som kan tillfalla häradsskrifvarne
och hvilken, enligt de af komiterade meddelade sammandrag,
för hela riket icke uppgått till mera än omkring 1,700 kr. i
medeltal för åren 1863—1872, torde härflyta från det i nu gällande
förordning angående mantals- och skattskrifning förekommande
stadgande, att vissa enligt nämnda förordning ådömda böter skola
tillfalla åklagaren och de fattiga till hälften hvardera, men frågan
om mantals- och skattskrifningarnas förrättande nu icke är föremål
för utlåtande, torde vidare yttrande i denna del ej erfordras,
än att ifrågavarande inkomst synes allt för ringa att vid löneregleringen
tagas i särskildt betraktande.

Provisionerna å landstings- och brandstodsmedlen m. fl. uppbörder
af kommunal eller enskild natur äro deremot af större betydenhet
och uppgå enligt hvad nyss åberopade sammandrag föranleda
till omkring 9,000 kr. för hela riket. Dessa uppbördsmedel
af mångfaldiga och olikartade slag förorsaka emellertid vid debitering
och redovisning uppbördsmännen så stort besvär, hvaremot
de kommunala myndigheterna och andra, som eljest skolat uppbörden
besörja, beredas så många fördelar, att denna godtgörelse
måste anses synnerligen billig, hvarföre Kollegierna, med åbero -

Debttsedels lösen.

pande af hvad i afseende å kronofogdarnes inkomster af samma
natur är genom den för desse tjensteman senast faststälda lönereglering
stadgadt, underd. hemställa, att häradsskrifvarnes nuvarande
provisioner af detta slag fortfarande måtte få till dem utgå.

Debetsedelslösen, den förnämsta bland häradsskrifvarnes extra
inkomster, utgår enligt nu gällande bevillningsstadga med. 3 öre
för hvarje debetsedel, hvars slutsumma icke öfverstiger sju kronor,
med 12 öre för debetsedel till högre belopp till och med 75 kronor
samt med 50 öre för debetsedel, Överskjutande sistnämnda
summa, och äro till sådan lösen berättigade icke blott häradsskrifvarne,
utan äfven de personer, hvilka i städerna förrätta debiteringen
af allmänna utskylder.

Komiterade, hvilkas förslag till lönereglering för landsstaten
bland annat innebär afskaffandet af alla nuvarande sportelinkomster,
hafva särskildt i fråga om denna inkomst förmält, att med upphörandet
af lösen för de debetsedlar, som utfärdas för landtbefolkningen,
äfven måste inom städerna upphöra der utgående debetsedelslösen,
så framt ej olikhet i beskattningen skulle uppkomma.
Då det likväl icke skäligen kunde ifrågasättas, att sådant skedde
med mindre än motsvarande ersättning bereddes de tjensteman,
hvilka debiteringen af kronoutskylderna inom städerna ålåge, så
hafva komiterade vidare yttrat,'' att genom förvandling af debetsedelslösen
till en skatt, som inginge till statsverket och hvarmed
debiteringskostnaderna kunde bestridas, förändringen visserligen
skulle blifva minst märkbar såväl för staten som för de skattskyldiga;
men, då det icke kunde vara med billighet förenligt att affordra
den skattskyldige betalning för det han underrättades om
beloppet af sina utskylder, hafva komiterade ''ansett sig icke böra
föreslå en så beskaffad skatt, deraf inkomsten för öfrigt skulle
komma att uppgå till ett jemförelsevis obetydligt belopp, utan i
stället funnit lämpligt att för debiteringen af kronoskatterna inom
städerna af statsmedel bereddes ersättning, beräknad till enahanda
belopp, eller 6 öre för hvarje debetsedel, som, enligt hvad ofvan
blifvit nämndt, föreslagits såsom godtgörelse för de å landskonto -

ren vid debiteringen biträdande tjenstemännen eller för renskrifvarne.
Denna ersättning koinmc att inom de Hosta städerna ungefär
motsvara nuvarande debetsedelslösen och tillsammans uppgå
till omkring 10,433 kronor, för bestridande hvaraf ett särskildt
förslagsanslag borde å riksstatens sjunde hufvudtitel uppföras.

Anledningen till denna komiterades framställning, hvilken icke
är motiverad medelst någon särskild erinran emot debetsedelslösens
ändamålsenlighet såsom aflöningsförmån, torde vara att söka förnämligast
uti det sätt, hvarpå enligt komiterades förslag debiteringsgöromålen
skulle besörjas. För Kollegierna åter, som icke kunnat
tillstyrka komiterades förslag i sistnämnda hänseende, har det deremot
synts af hufvudsaklig vigt att undersöka, huruvida de olägenheter,
hvilka af komiterade åberopats till stöd för yrkandet om
allmänt afskaffande af all sportel aflöning, äro för handen i afseende
å nu ifrågavarande lösen. Härvid förekommer, att de mot
sportelaflöning i allmänhet och enkannerligen expeditionslösen
framstälda anmärkningar, som gifvit anledning dertill, att under
senare tiden åtskilliga sportelinkomster antingen helt och hållet
afskaffats eller i väsentlig mån förminskats, alls icke eller åtminstone
i ganska ringa grad ega tillämplighet på debetsedelslösen.
Dessa anmärkningar äro nemligen, att sportelaflöningen kan förorsaka
allt för stora vexlingar i aflöningen för en och samma
tjenst; att den jemväl föranleder allt för stor olikhet i aflöningen
för innehafvare af samma slags tjenster; att den enskilde i många
fall nödgas att vidkännas större utgifter för påkallande af tjensteåtgärder,
än behöfligt vore, derest äfven staten ersatte det arbete,
som för det allmänna påkallades; att nödiga reformer i lagstiftningen
kunna förhindras eller försvåras i de fall, då de leda till
minskning af sportelinkomsten; samt att sjelfva uppbördsmetoden
vore anstötlig, och att tjenstemannens anseende lede deraf, att
hans ekonomiska välfärd i viss män gjorts beroende af det sätt,
hvarpå han i formelt hänseende fullgjorde sina åligganden.

Då i allmänhet endast småningom så stora förändringar i folkmängd
och skatteförmåga inom en ort kunpa inträffa, att deraf

beloppet af dcbetsedelslösen märkbart påverkas, eger naturligen
den första bland dessa anmärkningar här ingen tillämpning. Hvad
angår olikheten af de inkomstbelopp, som genom ifrågavarande
lösen tillfallit särskilda tjenster, så upplysa väl de af komiterade
meddelade sammandrag att, i medeltal för åren 1863—-1872 räknadt,
beloppen för häradsskrifvaretjensterna varierat från 675 kr.,
som varit det högsta, hvartill inkomsten af debetsedelslösen vid
någon tjenst uppgått, till 124 kr., som varit det lägsta, men denna
olikhet, om äfven i och för sig ganska betydlig, är af föga vigt
vid betraktande dels af tjensternas olika besvärlighet samt dels
ock hufvudsakligast deraf, att denna lösen i hvarje fall alltid kommer
att utgöra en mindre del af aflöningen på det hela. Ej heller
synes det med fog kunna påstås, vare sig att debetsedelslösens
belopp är för den skattskyldige betungande, eller att häradsskrifvarnes
på nu gällande bevillningsstadga grundade rätt till denna
lösen kan i någon nämnvärd .män förhindra eller försvåra reformer
i denna del af beskattningslagstiftningen, lika litet som metoden
för denna lösens uppbärande synes anstötlig eller för häradsskrifvarens
anseende menlig, enär uppbörden sker i sammanhang
med kronouppbörden. Beträffande särskilt kömiterades anmärkning
angående obilligheten deraf, att den skattskyldige affordras
betalning för det han underrättas om beloppet af sina utskylder,
så må det väl erkännas att, om något allmännare ogillande i
detta afseende förefinnes, detsamma icke torde böra förbises, men å
andra sidan bör ock erinras, att de skattskyldiga helt visst icke sakna
kännedom derom, att de, hvar och en i sin mån, måste bidraga
till upprätthållande af statsinstitutionerna, deribland äfven aflöningen
af statens einbets- och tjensteman, ehvad någon del af detta
bidrag å debetsedeln anvisas för visst ändamål eller icke, och att
alltså i verkligheten debetsedelslösens uppbärande på nu öfligt
sätt icke med fog bör gifva anledning till missnöje. Om derföre
i afseende å grunden för beräkningen af denna lösen, på sätt Kollegierna
förmena, någon skälig anledning till klander öfver obillighet
icke förekommer, torde den vidtagna anordningen, hvari -

genom denna del af uppbörden blifvit i form af sportelinkornst
anslagen till debiteringsförrättarens aflöning, fortfarande böra bibehållas,
derest den från statsverkets synpunkt befinnes lämplig
och fördelaktig.

I sistnämnda hänseende åter torde det icke kunna förnekas,
att debetsedelslösen, jemte det att den ställer sig i visst förhållande
till arbetet vid debiteringen, särdeles väl egnar sig för godtgörande
al de kostnader, häradsskrifvarne för expenser samt biträde
i tjensten måste vidkännas. Der debiteringsarbetet är vidlyftigare
än att det af häradsskrifvaren sjelf kan medhinnas, der
blifver ock i allmänhet inkomsten af debetsedelslösen större samt
lemnar tillgång för användande af tillfälligt skrifbiträde, utan att
derigenom den egentliga aflöningen, afsedd för häradsskrifvarens
egna lefnadskostnader, behöfver anlitas, och svårligen lärer, om
viss summa till expenser och andra kostnader i tjensten skulle för
hvarje befattning anslås, denna kunna afpassas i sådant förhållande
till de verkliga kostnaderna och besvärligheten vid hvarje tjenst,
att derigenom i samma grad, som med debetsedelslösen, billighet
och det allmännas fördel blifva tillgodosedda. Då derjemte debetsedelslösens
bibehållande helt visst bör underlätta den utaf några
länsstyrelser ifrågasatta och i en framtid tilläfventyrs verkställbara
åtgärden, att, med tillökning af de nuvarande tjenstedistrikten,
minska häradsskrifvarnes antal, samt, på sätt komiterade anfört,
lösen för debetsedlar, utfärdade å landtbefolkningens utskylder,
icke kan upphöra, med mindre denna lösen jemväl blefve afskaffad
inom städerna, hvaraf åter skulle föranledas särskildt anslag till
ersättande af den förlust, debiteringsförrättarne i städerna genom
förändringen finge vidkännas, anse af alla dessa skäl Kollegierna
för sin del ifrågavarande extra inkomst böra vid häradsskrifvaretjensterna
bibehållas och beräknas såsom ersättning för de med
tjensterna förenade kostnader till expenser och biträden.

Aflöningen för häradsskrifvarne har hittills alltid varit bestämd
till något lägre belopp än för kronofogdarne, och denna löneskilnad,
som icke egt sin grund i olika kompetensvilkor, måste nu

Föreslagen

aflöning.

Kontroll ä
uppbörden af
häradsmedel.

anses än ytterligare befogad, sedan enligt nåd. kungörelsen den
12 Maj 1865 kompetensfordringarne för kronofogdebefattningar
blifvit skärpta, under det att för anställning såsom häradsskrifvare,
hvartill förut erfordrades undergåendet af särskild tjenstemannacxamen
vid akademien, numera enligt samma författning blott
afgångsexamen från högre elementarläroverk jemte bevis om ådagalagd
skicklighet i kamerala göromål äro nödiga. Med afseende ej
mindre härå än äfven å de aflöningsförmåner i öfrigt, som vid
sistlidna riksdag för de fleste bland landsstatens tjensteman faststäldes,
anse Kollegierna, som få i underdånighet erinra, att, om
debetsedelslösen varder bibehållen, något särskildt anslag af expensmedel
icke är behöfligt, sig böra föreslå aflöningsbeloppets
fastställande

till lön....................................................... kr. 2,000: —

» tjenstgöringspenningar.......................... » 1,000:— 3,000:_-

jemte förmån af ålderstillägg, att efter tio års väl vitsordad tjenstgöring
utgå med förhöjning i lönen till belopp af 500 kr., samt
hemställa, att dessa löneförmåner måtte få åtnjutas under enahanda
vilkor och bestämmelser, som jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nåd.
kungörelse den 31 sistlidne Maj äro gällande i afseende å den vid
senaste riksdag faststälda lönereglering för visse embets- och tjensteman
samt betjente vid landsstaten, dock med tillägg, att den
med häradsskrifvaretjenst förenade förmån af debetsedelslösen
skall, lika med tjenstgöringspenningarne, tillfalla den, som under
ordinarie innehafvares tjenstledighet debiteringen förrättat.

Beträffande komiterades, i sammanhang med förslaget om
kronouppbördsmännens befrielse från debitering af landstingens
m. fl. kommuners medel, gjorda framställning derom att, hvad
uppbörden och redovisningen af häradsmedlen angår, länsstyrelserna
måtte varda anbefalda att, efter häradsboernas hörande, utfärda
de reglementariska föreskrifter, som i fråga om kontrollen
å dessa redogörelser kunna för hvarje härad finnas erforderliga,

så är från Kollegiernas sida intet att erinra emot denna framställning,
hvilken alltså af Kollegierna i underdånighet tillstyrkes.

Uppbörden och redovisningen.

Beträffande det sätt, hvarpå uppbörden och redovisningen af allmänna
utskylder borde ordnas, hafva komiterade — jemte det att
redogörelse meddelats ej mindre för det hufvudsakliga innehållet af
Kongl. Uppbördsreglementet d. 13 Nov. 1739, än ock för de stadgande^
som för närvarande äro i sagda hänseende gällande — med
åberopande af sitt här ofvan omförmälda förslag om användande af
stämplade skatteqvittenser, för att dermed ersätta den nuvarande kontrollen
å kronofogdarnes uppbörd, förmält, att utom de förändringar,
som blefve en följd af det redovisningssätt medelst månadtliga uppbördsrapporter,
som komiterade föreslagit, i öfrigt icke några väsentliga
förändringar blifvit ifrågasatta. På grund af Eders Kongl. Maj:ts
under den 19 Sept. 1873 i sådant afseende meddelade nådiga uppdrag,
är emellertid utaf komiterade framlagdt ett särskildt förslag
jemte motiver till reglemente för, debitering, uppbörd och redovisning
af de allmänna utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna skola
erläggas, och detta förslag bör alltså af Kollegierna till granskning
och yttrande upptagas. Vid det förhållande att de af komiterade uti
nämnda reglemente ifrågasatta stadganden hufvudsakligen äro beroende
af nådigt bifall till komiterades organisationsplan och i öfrigt framstälda
förslag till förändrade anordningar af landsstatstjenstemännens
nuvarande bestyr med den allmänna kronouppbörden, men genom
beslutet om kronofogde- och länsmanstjensternas bibehållande med
hufvudsakligen enahanda åligganden som hittills denna organisationsplan
i en vigtig del redan förfallit, samt, enligt hvad förut är anfördt
och framdeles än vidare kommer att meddelas, Kollegierna för sin del
icke kunna mera än i föga väsentliga delar tillstyrka nådigt bifall
till komiterades framställningar om debiterings- och räkenskapsbestyrens
förändrade anordnande, torde Kollegiernas granskning af det nu

Uppbördsreglemente.

ifrågavarande författningsfÖrslaget emellertid lämpligen kunna inskränkas
till sådana sfadganden, hvilka, utan att stå i omedelbart beroende
af komiterades framställningar i öfrigt, innefatta hufvudsakliga
förändringar af nu gällande föreskrifter.

Till en början böra Kollegierna, lika med några bland Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, vitsorda behofvet deraf, att en
allmän författning varder utfärdad, innehållande de hufvudsakliga föreskrifter,
som vid uppbörd och redovisning af kronouppbörden böra af
landsstatens embets- och tjensteman samt magistrater och uppbördsman
inom städerna iakttagas. Att vid tillämpningen af nu gällande
föreskrifter mycken osäkerhet och tvekan skall uppstå är uppenbart,
då i betraktande tages, att dessa föreskrifter tillkommit delvis under
länge sedan förflutna tider, då förhållandena med skatteuppbörden och
dess redovisning voro helt annorlunda än nu, och att det följaktligen
icke är möjligt att, utan en fullkomlig och visserligen ingalunda lätt
förvärfvad kännedom om uppbördsförvaltningens detaljer vid den tidpunkt
föreskrift meddelats, klart uppfatta föreskriftens ändamål eller
verkliga betydelse. Saknas åter en sådan bekantskap med äldre förhållanden,
hvilket, med en i allmänhet åt annat håll rigtad uppfostran,
hos landsstatens af löpande göromål strängt upptagne tjensteman
naturligen ofta måste inträffa, så kunna -föreskrifterna i äldre
författningar, som delvis innehålla bestämmelser, stridande mot nuvarande
redovisnings- och förvaltningsmetoder, säkerligen icke uppfattas
annat än såsom dunkla eller otillämpliga. Behofvet af mera
bestämda och efter tidens kraf lämpade föreskrifter, samlade i en författning,
skulle ock otvifvelaktigt hafva framstått än mera, trängande,
derest icke uti bevillningsstadgan funnits sammanförda de bestämmelser,
som gälla för uppbörden och redovisningen af denna skatt, hvilka
bestämmelser i hufvudsakliga delar jemväl ega tillämpning på öfriga
vid kronouppbördsstämmorna inflytande skattemedel. En författning,
sådan som bevillningsstadgan, hvilken egentligen endast afser grunderna
och sättet för bevillningens åsättande, kan likväl icke vara
rätta platsen för upptagandet af föreskrifter rörande sjelfva uppbördens
besörjande af statens för sådant afseende anstälde tjensteman; åtmin -

stone synes numera, sedan denna skatt, lika med öfriga, ingår till
Statskontoret, någon anledning icke förefinnas dertill att särskilda bestämmelser
i detta afseende af Riksdagen årligen meddelas och i dess
bevillningsstadga upptagas. Då Kollegierna sålunda visserligen anse
angeläget, att, med uteslutande från bevillningsstadgan af de der nu
förekommande föreskrifterna rörande uppbörd, afkortning och redovisning,
uti särskild författning varda sammanförda de stadgande^
som för den allmänna kronouppbördens verkställande och redovisande
böra iakttagas, kunna Kollegierna emellertid icke underlåta att erinra,
att denna särskilda författning bör, så vidt möjligt är, med upphäfvande
af äldre föreskrifter, innehålla alla de bestämmelser, som i berörda
afseende må anses erforderliga; ty skulle, såsom i § 32 afkomiterades
förslag till reglemente blifvit ifrågasatt, jemväl efter författningens
utfärdande fortfarande lända till efterrättelse de särskilda stadgande^
hvilka förut varit gällande och ej stode i strid med det nya
reglementet, då vore, enligt hvad äfven några bland länsstyrelserna
anmärkt, genom förändringen föga vunnet.

I fråga om de uti reglementsförslaget intagna stadganden rörande
debitering få Kollegierna, med åberopande af hvad detta utlåtande
innehåller beträffande komiterades förslag till debiterings- och räkenskapsväsendets
ordnande, underdånigst tillkännagifva, att den i §2
föreslagna uppställningen af uppbördsboken, såvidt den är oberoende
af föreslagna förändringar i sättet för räkenskapernas afgifvande, icke
synes lemna anledning till anmärkning, men att det till underlättande
af rättelser, då sådana af eu eller annan anledning erfordras, otvifvelaktigt
är fördelaktigare, att hvaije sida särskildt för sig blifver summerad
och sammandrag deröfver upprättas, än att hela uppbördsboken,
sida för sida, transporteras.

Stadgandet uti § 4, att, då flera fastigheter egas af samma person,
särskild debetsedel bör utfärdas för hvardera fastigheten, kunna Kollegierna,
som härofvan hemstält, att debetsedelslösen fortfarande måtte
bibehållas, icke biträda, utan tillstyrka i underdånighet, att vid hvad
nu i detta afseende är föreskrifvet måtte få förblifva.

Ehuru i det föregående Kollegierna i underdånighet afstyrka nådigt
bifall till den ifrågasatta anordningen af uppbördskontrollen medelst
stämplade skatteqvittenser, och alltså vidare yttrande i denna
del ej erfordras, torde dock, i anledning af stadgandet i mom. 2 af
§ 8, böra erinras, att genom återställandet till uppbördsmannen af de
debetsedlar, hvilka före uppbördsstämman icke blifvit af de skattskyldiga
afhemtade, uppbördsmannen i sitt förvar samtidigt komme att
innehafva både debetsedlar och dertill hörande skatteqvittenser, hvilken
i händelse af oredlighet, synes vara äfventyrligt.

Bestämmelserna i § 9 angående tid och sätt för anförande af besvär
i debiterings- och taxeringsfrågor torde, ehuru de visserligen
böra de skattskyldiga å debetsedlarna meddelas, näppeligen kunna
anses .tillhöra de ämnen, som böra utgöra föremål för ett reglemente,
hvars egentliga syfte är ordnandet af en förvaltningsdetalj. Åtminstone
torde föreskrifterna om kostnadsfria expeditioner i dylika mål här
icke böra intagas, enär de tillhöra författningen om expeditionslösen,
der de ock finnas meddelade.

Om uppbörden är nu, jemlikt Statskontorets kungörelse den 8
December 1836, stadgadt, att Eders Kongl. Majt:s Befallningshafvande
ega att utsätta uppbördsstämmornas hållande inom Januari, Februari
och Mars månader, eller, der omständigheterna påkalla ett längre anstånd,
inom medlet af April. Att inskränka denna tid till allenast
1 1 /3 månad, hvilket, under förutsättning af bifall till komiterades
framställning om förändrad fögderi-indelning in. m., blifvit uti § 10
af reglementet ifrågasatt, låter sig icke verkställa med de nuvarande
fögderiernas omfattning. Uppbördens skyndsamma afsilande är likväl
af vigt, ej mindre på det att skatterna må blifva så fort ske kan
till utgifternas bestridande tillgängliga och tillräckligt rådrum för
resternas indrifvande och redovisande före uppbördsårets slut må
vinnas, än äfven på det att häradsskrifvarne af den dem åliggande
skyldigheten att vid stämmorna annotera uppbörden icke måtte hindras
att i tid upprätta och afsluta mantals- och andra längder, hvilka skola
bevillningsberedningarna tillhandahållas. Uppbördsstämmornas afslutande
inom medlet eller senast inom slutet af Mars månad torde

ej heller möta några väsentliga svårigheter, synnerligast om, till följd
al debiteringens påskyndande, uppbörden kunde påbörjas något tidigare
än hvad nu i allmänhet är fallet. Ett stadgande i nyssberörda syfte
anse Kollegierna sig derföre böra i underdånighet tillstyrka.

I § 12 är bland annat föreslaget, att sedlar, utfärdade af enskilda
bankinrättningar, hvilka blifvit af Kongl. Maj:t oktrojerade, skulle
under de vilkor, som särskildt kunde varda stadgade, få användas vid
kronoutskylders betalande; och hafva uti de till författningsförslaget
hörande motiv komiterade i afseende härå anfört, att redan för närvarande
privatbanksedlar nästan allmänt i kronouppbörden emottogos
och att det otvifvelaktigt skulle förorsaka stor olägenhet, i synnerhet
på landet, om det förvägrades de skattskyldiga att vid utskylders inbetalning
använda dylika sedlar. Då sådant emellertid icke vore lagligen
medgifvct, innefattade dessa sedlars emottagande i kronans uppbörd
i sjelfva verket en olaglighet, som kunde medföra betänkliga
följder för uppbördsmannen, enär det belopp, hvartill, vid inventering
af hans kassa, der befintliga privatbanksedlar uppginge, enligt komiterades
förmenande, icke kunde anses annorlunda än såsom proprie
balans. Med den strängare kontroll, som från statens sida numera
utöfvades, skulle det allmänna löpa föga eller ingen fara genom att
till emottagande i kronouppbörden medgifva sedlar, utfärdade af sådana
enskilda banker, som vore af Eders Kongl. Maj:t oktrojerade,
och skulle äfven någon förlust derigenom uppkomma, vore det utan
tvifvel med billighet öfverensstämmande, att statsverket flhge vidkännas
densamma, och icke uppbördsmannen. Af dessa skäl och i
betraktande jemväl deraf, att, enligt gällande föreskrifter, enskilda
bankers vexlar redan länge användts vid öfversändandet af statens
medel och att sådana medel i vissa fall äfven kunde i enskilda banker
insättas, hade nyssnämnda stadgande blifvit af komiterade föreslaget.

Jemte erinran, att den sålunda å nyo väckta frågan om privatbanksedlars
emottagande i kronans uppbörd vid mer än ett tillfälle,
ehuru utan framgång, gjorts till föremål för Riksdagens pröfning, få
Kollegierna anmärka, att, så länge vid insättningar och liqvider i Riksbanken
enskilda bankers sedlar få användas, det visserligen icke synes

vara med något äfventyr förenadt, att dylika sedlar jemväl i kronouppbörden
emottagas; men då, enligt gällande bestämmelser rörande
förvaltningen af Riksbanken, det är beroende på Riksdagens fullmäktige,
huruvida och på hvad sätt privatbanksedlar må kunna till insättning
i nämnda bank användas, skulle enligt Kollegiernas tanke,
ett ovilkorligt stadgande om privatbanksedlars emottagande i kronouppbörden
vara synnerligen olämpligt. Någon ovilkorlig rättighet
för de skattskyldiga att afbörda sig sina utskylder till kronan med
annat betalningsmedel än i riket lagligt gällande mynt eller statens
i behörig ordning utfärdade förskrifningar, dessa må nu bestå i förfallna
räntekuponger, tillhörande statslånen, eller annan löpande förbindelse,
bör naturligen icke medgifvas; men om, sådant oaktadt,
uppbördsmannen på eget ansvar i uppbörden emottager enskilda bankers
sedlar, hvilka vid anfordran genast inlösas med lagligt mynt,
lärer sådant förfarande likväl icke kunna tolkas pa det sätt komiterade
förmenat, eller att uppbördsmannen derigenom gjort sig skyldig till
propriebalans, i annat fall än då han såsom betalning emottagit sedlar,
utstälda af bank, som veterligen icke förmådde att dem vid anfordran
inlösa eller som eljest icke egde allmänt förtroende. Att för öfrigt uppbördsmannen,
lika väl som hvarje annan, bör vidkännas den förlust och
bära det ansvar, som kunna vara förenade med emottagande af annan
betalning än lagligen gällande mynt, hvartill dock icke privatbanksedlar
räknas, finna för sin del Kollegierna helt naturligt och få på
dessa skål underdånigst tillstyrka, att komiterades ifrågavarande förslag
må lemnas utan afseende.

Enligt § 13 skulle ett ovilkorligt stadgande meddelas derom, att
vid uppbördsstämma debetsedelns hela belopp på en gång borde
erläggas, hvilket stadgande, efter hvad de särskildt anförda motiven
gifva vid handen, är föranledt deraf, . att af skattskyldig stundom
ifrågasättes såsom en rättighet, att få göra afbetalning å skattebeloppet,
och att sådant någon gång jemväl medgifves af uppbördsmannen.
Det har synts komiterade klart, att en sådan afbetalningsrätt
icke borde kunna medgifvas med mindre den blefve lagstadgad
och gällande för alla skattskyldiga; men i sådant fall • skulle be -

sväret vid uppbörden blifva mångdubbelt och kontrollen deröfver försvårad.

Kollegierna åter anse det alldeles uppenbart, att, då intet medgifvande
till afbetalning delvis af debiteradt skattebelopp finnes i författningarna
skattskyldig lemnadt, någon rättighet i detta afseende ej
heller för de skattskyldiga är för handen, och att alltså skatten, utan
att särskildt stadgande derom erfordras, bör å utsatt uppbördsstämma
med hela beloppet erläggas. Men det ifrågasatta stadgandet är icke
blott obehöfligt, utan, enligt Kollegiernas tanke, äfven skadligt, enär
säkerligen understundom kan inträffa, att genom medgifvande af anstånd
med någon del af skattebeloppet en och annan skattskyldig,
som eljest skolat undandraga sig all betalning, kan förmås att fullgöra
sin pligt i detta hänseende; och att i sådant fall ett ovilkorligt
förbud att emottaga afbetalning å utskylderna icke länder till allmänt
gagn, behöfver icke vidare ådagaläggas. Besväret med uppbörden
blifver ej heller förökadt derigenom, att uppbördsmannen, i stället
för det hela, nödgas genom särskilda åtgärder indrifva allenast en del
af skattebeloppet, och'' hvad kontrollen angår, så möta dervid inga
särskilda svårigheter, om, såsom Kollegierna föreslagit, den nuvarande
anordningen i detta hänseende bibehålies.

Uti § 14 hafva komiterade, som i sammanhang med förslaget
till lönereglering hemstält om upphörande af all rättighet till sportelinkomster,
upptagit det stadgande, att skattskyldig, som underlåter
att sina utskylder i föreskrifven tid och ordning inbetala, skulle vara
skyldig att till den person, som verkställer indrifningen, utgifva ersättning
derför, beräknad efter tre öre för hvarje full krona af debetsedelns
slutsumma, dock med minst tio öre. I stället för de nu för
dylik försummelse stadgade stämmoböter hafva komiterade sålunda
föreslagit en ny sportelinkomst hvilken, under benämning af indrifningsafgift,
odelad skulle tillfalla den som verkstälde indrifningen,
och hvarom underrättelse skulle å debetsedlarna meddelas, ehuru indrifningsafgiften
icke borde, såsom stämmoböterna, i kronoräkenskaperna
ingå. I afseende å stämmoböternas lämplighet såsom påföljd
för uraktlåtenhet att i rätt tid erlägga utskylderna, hafva komiterade

hufvudsakligen anmärkt, att den, som härvid försummade sig, lika
litet kunde anses hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse som
annan gäldenär, hvilken underläte att å förfallodagen betala sin skuld,
hvadan han ej heller derför borde åläggas böter, äfvensom att beräkningsgrunden
för stämmoböterna gjorde dem olämpliga i alla de fall,
då skattebeloppet vore så högt, att den skattskyldige derå under dröjsmålet
kunde draga ränta till högre belopp än böterna utgjorde.

Då, i olikhet med hvad som gäller för de slags böter, komiterade
torde hafva tagit till jemförelse, stämmoböterna icke, vid bristande
tillgång hos den bötfälde, undergå förvandling, torde i sjelfva
verket all giltig anledning saknas till förvexling med straff'', ålagdt
för verklig förbrytelse. Mot förändringen af benämningen är emellertid
föga att invända, derest en sådan finnes af någon anledning påkallad;
men förslaget innefattar icke blott en i de flesta fall ganska
betydlig förhöjning af de särskilda kostnader, uraktlåten skattebetalning
nu förorsakar den försumlige, och dermed jemväl motsvarande
tillökning af landsstatstjenstemännens inkomster för indrifning af
rester, utan ock derutöfver, att den andel, tva tredjedelar af hela
stämmobötesbeloppet, som nu tillfaller de fattiga, framdeles skulle
tillkomma kronobetjeningen eller den som, enligt kronobetjeningens
uppdrag, besörjde mdnfningen. Kollegierna kunna i afseende a denna
hufvudsakliga förändring icke undertrycka den farhagan, att den sålunda
mera än tredubblade inkomsten vid resters indrifvande skulle
hos uppbördsmannen framkalla ett intresse, som vore alldeles stiidande
mot det allmännas fördel och motverkade det syftemål, som
med stämmoböternas eller indrifningsafgiftens förhöjande vore afsedt.
1 öfrigt må ock erinras, att, fastän stämmoböterna för högre skattebelopp
äro relativt lägre än för de mindre - ett förhållande, som
jemväl inträffar med den föreslagna indrifningsafgiften - uraktlåtenheten
att i behörig tid erlägga utskylderna för den högre beskattades
anseende och kredit medför så stort men, att derigenom i allmänhet
torde förebyggas all benägenhet att för en ringa räntevinst uppskjuta
med erläggandet af sina utskylder i hvarje fall, da sådant icke är af
verklig oförmåga föranledt. Enär det vidare, tvärt emot hvad komi -

terade förmenat, måste ansbs fördelaktigt, att redovisningen för stämmoböterna
intages uti kronoräkenskaperna, hvarigenom säker kännedom
kan vinnas, icke allenast om det belopp, hvartill dessa böter på det
hela uppgå, utan äfven om de inkomster, som derigenom tillskyndas
kronobetjeningen och de fattiga, få Kollegierna, med åberopande af
det vid senaste riksdag fattade beslutet, att andelar i böter för försummelse
att i behörig tid erlägga påförda utskylder fortfarande bör
till landsstatstjenstemännen utgå, underdånigst afstyrka nådigt bifall
till .nu ifrågavarande ändringsförslag.

De i § 15 förekommande stadganden om ansvarighet för kronoutskylder
s betalning äro lika med motsvarande bestämmelser i nu
gällande bevillningsstadga och föranleda således ej särskild! yttrande.

Beträffande indrifningen af restantierna äro uti § 16 intagna
åtskilliga föreskrifter, föranledda dels af komiterades härofvan omförmälda
förslag, att magistrater och kronofogdar skulle befrias från indrifning
och redovisning af utskylder, påförda personer, hvilka vid
tiden för indrifningens verkställande icke funnos inom uppbördsområdet
boende, och dels af de förändringar i redovisningssättet, hvilka
i öfrigt af komiterade blifvit ifrågasatta. Förslaget om uppbördsmännens
befrielse från indrifning och redovisning af bortflyttade personers
resterande utskylder, hvilka bestyr borde öfvertagas af den å
landskontoret hufvudsakligen för debiteringsgöromål anstälde. andre
länsbokhållaren, har till ändamål att undanrödja en del af den skriftvexling
och de remisser, som nu af dylika utskylders indrifning föranledas,
och skulle, enligt komiterades förmenande, medföra besparing
i tid och arbete samt den fördel, att, då uppbördsmännen medelst
öfverlemnande till länsstyrelsens åtgärd egde göra sig qvitt dylika
rester, deras redogörelser vid slutet af året i allmänhet kunde vara
restfria. Anordningen, hvilken vid första påseende onekligen förefaller
såsom en afsevärd förenkling, är af flera bland länsstyrelserna
bemött med anmärkningar derom, att åtgärden vore olämplig ur den
synpunkt, att landskontoren, hvilka hade att utöfva kontroll på uppbördsmännen,
icke sjelfva borde direkt befatta sig med uppbördens
indrifning; att ovisshet uppstode, huruvida uppbördsmännen eller

landskontoren hade att vederbörligen bevaka utskylder bos skattskyldiga,
hvilka råkat i obestånd; och att nitet hos uppbördsmannen
blefve försvagadt genom rättigheten att på landskontoret öfverflytta
en del af redovisningsskyldigheten in. m. Deremot hafva
åtskilliga bland dessa myndigheter ansett en betydlig lättnad i
uppbördsmännens arbete kunna beredas derigenom, att handräckning
i mål rörande bortflyttade personers utskylder, finge, utan
att länsstyrelserna dermed besvärades i andra fall än der sådant
af någon anledning särskildt påkallades, direkt begäras hos uppbördsmannen
i den ort, dit den restskyldige afflyttat, hvarigenom
hufvudsakliga anledningen till den ifrågasatta anordningen skulle
förfalla.

Jemte det Kollegierna till nyssnämnda anmärkningar vilja foga
den erinran, att den föreburna vinsten af uppbördsmännens i allmänhet
restfria redogörelser icke synes vara synnerligen stor, om
deraf skulle föranledas, att så mycket större rester komme att af
landskontoren balanseras, få Kollegierna i underdånighet fästa uppmärksamhet
derå, att, då vid afskrifning af utskylder, påförda personer,
som icke kunnat anträffas, den skattdragandes betalningsskyldighet
likväl, enligt såväl mr bestående som det af komiterade
i 24 § föreslagna stadgande, fortfarande qvarstår och bör göras
gällande i händelse han sedermera anträffas, mycken svårighet för
uppbördsmannen skall uppstå vid fullgörande af hvad honom i sådant
fall åligger, enär han naturligen icke eger kännedom om de
åtgärder, som i fråga om restförda utskylder kunna vara vidtagna
sedan samma utskylder blifvit från hans räkenskaper affärda till
redovisning af landskontoret. Förändringen, som sålunda i och
för sig synes föga lämplig, är för öfrigt numera mindre behöflig,
sedan jemlikt nådiga kungörelsen den 11 sistlidne Oktober, med
anledning af en utaf Riksdagens justitieombudsman gjord underdånig
framställning, Eders Kongl. Maj:t funnit godt i nåder förklara,
att för embets- och tjensteman i allmänhet hinder icke möter
att — när i ärende, som till dess befattning hörer, inhemtande *
af någon upplysning eller påkallandet af en del handräcknings -

åtgärder är af nöden — i sådant afseende, utan anlitande af annan
myndighets medverkan, gö»ra framställning hos den, hvilken
enligt lag eller särskild författning det tillkommer att sådan upplysning
anskaffa eller embetsåtgärd vidtaga, samt att den upplysning
eller underrättelse, som af den mottagna framställningen föranledes,
bör, när så lämpligen ske kan, i samma ordning lemnas
den, från hvilken framställningen kommit All möjlig lindring i
detta hänseende synes kunna beredas derigenom, att den i nämnda
nådiga kungörelse sålunda redan medgifna rättigheten till direkt
skriftvexling i handräckningsmål emellan vederbörande uppbördsman
blefve utsträckt jemväl till handräckningsåtgärder för indrifning
af resterande kronoutskylder och afgifter, som i sammanhang
med dessa utskylder debiteras — en åtgärd, som blifvit af åtskilliga
bland länsstyrelserna förordad och icke torde vara förenad
med något äfventyr, om i sammanhang dermed föreskrifves ovilkorlig
skyldighet att, då direkt framstäld begäran om handräckning
blefve utan påföljd, derom göra anmälan hos Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i det län, der medlen blifvit debiterade,
på det att denna myndighet må kunna i sådant fall förfara på
sätt hittills varit öfligt, hvarigenom lärer kunna påräknas rättelse
icke allenast i den då tilläfventyrs inträffade försummelsen, utan
äfven för framtiden.

En i detta syfte vidtagen jemkning af föreskrifterna i omförmälda
författning skulle visserligen hafva till följd, att deremot
svarande förändring jemväl måste ske uti det från nästkommande
års början gällande och genom Eders Kongl. Maj:ts nåd. kungörelse,
angående förändrad lydelse af förut utfärdad föreskrift rörande
kronoutskylders och böters uttagande hos personer, som
från skattskrifningsorten afflyttat, den 12 sistlidne Juli till allmän
efterrättelse meddelade stadgandet om skyldighet för uppbördsmannen
att samtidigt med specialräkningens afgifvande hos Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för hvar och en från skattskrifningsorten
afflyttad skattskyldig, hvars vistelseort är känd, förete
debetsedel eller uppbördsboksutdrag, upptagande hvarje särskild

den skattskyldige påförd post, och för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att öfversända dessa debetsedlar eller utdrag till
den myndighet eller tjensteman, af hvilken handräckning för de
oguldna utskyldernas uttagande erfordras; men Kollegierna hafva
i denna omständighet så mycket mindre funnit hinder att nu i
underdånighet förorda nyssberörda till minskning af besvär och
omgång vid handräckningsärenden ledande åtgärd, som vid utfärdandet
af ifrågavarande helt nyligen kungjorda författningar, hvilka,
väsentligen föranledda af den med nästkommande år gällande nya
utsökningslagen, hufvudsakligen instämma med hittills öfiigt förfaringssätt
i handräckningsmål till kronoutskylders uttagande, icke
torde hafva kommit under nådigt öfvervägande sådana med uppbörds-
och redovisningsverket närmare sammanhängande frågor,
hvilka då ännu icke vunnit föreskrifvon utredning.

Hvad som, till stor del beroende på de framställningar af
komiterade rörande räkenskapernas uppställning nt. m., hvilka
längre fram komma att omförmälas, § 16 i öfrigt innehåller, föranleder
ingen annan särskild anmärkning af betydenhet, än att det
i mom. 4 förekommande stadgandet om utsträckning af de nu bestämda
redovisningsterminerna — hvilken utsträckning, enligt
hvad motiven innehålla, skulle föranledas af de hinder, kontrollen
medelst stämplade skatteqvittenser vid redovisningen komme att
medföra — i sin mån ådagalägger olämpligheten af dylika qvittensers
användande vid kronouppbördsstämmor i landsorterna.

I fråga om redovisningen är i mom. 1 af § 20 infördt ett ovilkorligt
stadgande derom, att uppbördsmannen inom åtta dagar
efter det uppbördsmötena afslutats skall med allmänna posten under
assurans till länsstyrelsen insända de influtna uppbördsmedlen.

Med afseende å de beqvämligare postförbindelser, som numera
finnas anordnade, är visserligen en inskränkning af den medgifna
tiden för uppbördens afleverering fullt berättigad, och i detta afseende
torde det till och med ''höra föreskrifvas, att uppbörden
skall å vederbörlig ort levereras i mån som den inflyter och uppgår
till något mera betydande belopp, exempelvis 10 ä 15 tusen

kronor, men i hvarje fall inom åtta dagar efter uppbördsmötenas
afsilande. Att levereringen ovilkorligen skall ske med allmänna
posten torde likväl icke böra föreskrifvas, då ju uppbördsmanncn,
om han dertill har tillfälle eller finner sådant beqvämligare eller
säkrare, bör vara oförhindrad att sjelf eller genom ombud verkställa
aflemnande!.

Stadgandet i inom. 2 af denna § föranleder endast de.t yttrande,
att den af Kollegierna för öfrigt redan i underd. afstyrkta
anordningen af uppbördskontroll medelst skatteqvittenser synes
nödvändiggöra uppbördsmannens personliga inställelse och närvaro
vid uppräkning och granskning af dessa qvittens, enär det
billigtvis icke kan fordras, att han, hvilken stode i uppbördsansvar
för de å qvittensen uppförda belopp, skulle, utan specificeradt
och af mottagaren till riktigheten granskadt qvitto, vara skyldig
att åt annan person anförtro handlingar, hvilkas förlust eller
tillintetgörande kunde medföra hans ofärd.

I fråga om afkortning och afskrifning skulle, enligt det föreslagna
stadgandet i § 23, medgifvas, bland annat, att, utan särskilt
tillstånd i vederbörande redogörares räkningar finge afkortas
personliga utskylder, som genom oriktig debitering blifvit till
för högt belopp påförda. Det vill af detta stadgande, jemfördt
med hvad § 25 innehåller i fråga om afkortningars verificerande,
synas som meningen vore, att uppbördsmannen endast på grund
af sin uppfattning om debiteringens oriktighet egde att verkställa
af kortningen, enär i annat fall ju behörigheten af åtgärden måste
styrkas antingen med bevis, att debiteringen i laga ordning blifvit
för oriktig förklarad, eller ock med sådan utredning af förhållandet,
att deraf oriktigheten vore behörigen ådagalagd. Men i förra
fallet innefattade beviset om debiteringens förklarande för oriktig
icke blott tillstånd, utan snarare jemväl befallning till af kortningsåtgärden,
och i senare fallet är uppenbarligen särskildt tillstånd
till afkortningen öfverflödigt. Emellertid bör det bemärkas, att,
enligt komiterades förslag till uppbördsväsendets ordnande, redogörarne,
så vidt kronouppbörden å landet anginge, eller krono 8 -

fogdarne icke kunde ega någon kännedom om de grunder, som
vid den å landskontoret verkstälda debiteringen kunnat göra sig
gällande, och att kronofogden, äfven om han eljest vore i tillfälle
att utreda de felaktigheter och andra omständigheter, som vid
debiteringen förelupit, icke lämpligen bör tillerkännas rätt att
ingå i pröfning eller verkställa rättelse i debiteringen, hvarmed
han icke haft någon befattning. Det ifrågasätta stadgandet äi
visserligen egnadt att ådagalägga huru stort förtroende komiterade
sjelfva haft till pålitligheten af den debitering, som enligt
denna anordning skulle åstadkommas, men kan icke vara antagligt,
om något afseende fästes vid ordning och säkerhet i redovisningen.

Från § 24, hvilken afser vilkoren för afskrifning al utskylder,
påförda skattskyldiga, som från orten afflyttat och sedermera
icke kunnat anträffas, är uteslutet det nu enligt nåd. kungörelsen
den 19 Dec. 1855 gällande stadgandet, att Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes beslut, hvarigenom afskrifning af så beskaffade
utskylder medgifves, skall underställas Kammar-Rättens pröfning.
Anledningen dertill är, enligt hvad af motiven vidare upplyses,
den af komiterade föreslagna anordningen af månadsredogörelscr,
hvarigenom afskrifningsbeslutet med dertill hörande handlingar
skulle lika med öfriga räkenskapsverifikationer blifva tillgängliga
för granskning vida tidigare än nu är förhållandet. Befunnes
vid sådan granskning något belopp vara obehörigen afskrifvet,
skulle rättelse lättast beredas medelst föreskrift om beloppets
uppdebitering ånyo i nästa månads räkning, hvarigenom KammarRätten
undsluppe pröfningen af de många underställningsmålen
i afskrifningsfrågor och beloppens balanserande under den tid, afskrifningsbeslutet
vore på pröfning beroende, kunde undvikas.

Oafsedt sättet, hvarpå räkenskaperna kunna komma att ordnas,
bör likväl i förevarande fråga bemärkas, att skilnaden emellan den
nu föreskrifna metoden för afskrifningsfrågors handläggning och
den af komiterade föreslagna är ganska stor, och att pröfningen
helt visst jemväl skulle blifva mycket olika med den, som nu

kommer dylika frågor till del. Det ligger i öppen dag, att landskamreraren,
till hvars föredragning dessa frågor höra, eger intresse
deri, att länets uppbördsredogörelse så mycket som möjligen
kan ske varder restfri, hvarigenom, oberäknadt besväret med resternas
indrifning eller befordrande till afskrifning, resultatet af länets
uppbördsförvaltning framstår i fördelaktigt ljus. Alldeles oförklarligt
torde det ej heller vara, om ett likartadt intresse i någon
mån förefinnes hos länsstyrelsen. Men om sådant kan förväntas,
och dertill kommer, att landskontoret skulle hafva sig uppdraget
indrifningen eller ock vidtagandet af alla de åtgärder, som för erhållande
af afskrifningsbeslut vore erforderliga, torde det icke vara
välbetänkt, att de beslut, som uppå landskamererarens föredragning
varda i afskrifningsmål af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller Landshöfdinge-embetena meddelade, skola utan all vidare
pröfning lända till efterrättelse. Blefve vidare i afseende å vederbörandes
skyldighet att om bortflyttade personers vistelseort m.
m. söka anskaffa alla erforderliga upplysningar, inga fullständigare
föreskrifter meddelade, än de, hvilka finnas intagna i det af komiterade
framlagda författningsförslaget, hvaruti t. ex. saknas den
nu för afskrifningsbesluts erhållande gällande föreskrift, att det
bör vara upplyst och styrkt, att den bortflyttade blifvit förgäfves
efterspanad, så torde det vara att befara, det afskrifningsfrågor af
nu förevarande beskaffenhet ingalunda komma att af länsstyrelserna
erhålla den utredning och pröfning, som kan anses erforderlig.
Det korrektiv, granskningen inom öfverrevisionsdepartementet
må innebära, kan ej heller ersätta den pröfning frågorna i
följd af underställningen nu måste undergå. Anmärkningar öfver
obehöriga eller otillräckligt verificerade afskrifningar kunna dessutom
icke, utan föregående förklaringar och deraf föranledda påminnelser
och utredningar m. in., leda till beslut om de afskrifna
utskyldernas återdebitering, hvilken åter, om den slutligen endast
hade till påföljd utskyldernas förnyade afskrifning, skulle medföra
föga gagn eller reda, under det att skriftvexlingen i dylika mål
ovilkorligen måste blifva så betungande och äfven motbjudande,

att snart allt nit vid granskning af afskrifningsbeslut med dertill
hörande handlingar torde förslappas. Af dessa skal och då, enligt
den efter Riksdagens hörande utfärdade författning i ämnet, afskrift]
ingsfrågors omsorgsfulla pröfning hittills ansetts vara af den
vigt, att densamma icke kunnat ensamt åt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande öfverlåtas, — oaktadt pröfningen nu afser fullgörandet
af de åligganden, som tillhöra kronofogdarne, men icke
den hos länsstyrelserna föredragande kontorschefen eller hans biträden
— anse Kollegierna den ifrågavarande ändringen af föreskrifna
behandlingssättet för afskrifningsmål böra lemnas utan nådigt
afseende.

De i §26 förekommande stadganden om restitution innefatta
bland annat den ändring af nuvarande bestämmelser, att då anspråk
om restitution af hvad i kronans kassa orätt influtit nu bör
göras gällande inom tre år, räknade från betalningsdagen, preskription
i stället skulle åkomma dylika anspråk efter två år, räknade
från slutet af det, för hvilket utskylderna blifvit påförda.
Mot bestämmelsen, att preskription skall räknas från utgången af
det år, för hvilket skatten belöper, är väl i hufvudsak föga att invända,
ehuru det dock bör bemärkas, att de nu ifrågasatta stadgandena,
hvilka endast afse utskylder, som å kronouppbördsstämmorna
skola erläggas, ingalunda kunna ersätta den nu gällande
allmänna föreskriften i fråga om preskription af fordringsanspråk
mot kronan för medel, som i dess kassor orätt influtit, och att i
följd deraf ändringen skulle leda till skiljaktigheter vid preskriptionsberäkningar
för återbekommande af särskilda afgifter eller
medel, som orätt blifvit erlagda. Hvad åter angår preskriptionstidens
inskränkning från tre till två år, eller, — då denna tid nu
räknas från betalningsdagen, det vill säga uppbördsstämmorna, —
rättare från tre till omkring ett och trefjerdedels år, så synes ändringen
i denna del så mycket mindre af nöden, som med tilllämpningen
af de föreslagna nya stadgandena restitutioner endast
ganska sällan torde kunna beviljas. Den nu enligt gällande författning,
Kammar Kollegii kungörelse den 14 Mars 1793, bestämda

fil

preskriptionstiden för anspråk på restitution är i allt fall ganska kort
i förhållande till hvad som är i lag stadgadt om likartade fordringsanspråk
mot enskilde och torde derföre icke billigtvis böra ytterligare
förkortas.

J fiffigt må anmärkas, att stadgandena i §:ns tvänne särskilda
moment sins emellan och vid jemförelse med hvad i § 9 finnes föreskrifvet
angående sättet att genom besvär vinna rättelse i obehörig
eller origtig debitering synas stå i sådan strid mot hvarandra, att all
tillämpning af hela § torde blifva omöjlig. Mom. 2 bör derföre, så
framt § skall ega någon betydelse, otvifvelaktigt erhålla en förändrad
redaktion, hvartill Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar
län afgifvit ett förslag, som till äfventyra någorlunda uttrycker komiterades
syftning med detta stadgande och här endast får i underdånighet
åberopas.

Under rubrik om efterkraf af utskylder är i §27 föreslagen
sådan ändring af nu gällande, uti 63 § af Kongl. Kesolutionen på
allmogens besvär den 16 Mars 1739 m. fl. författningar meddelade
bestämmelser om preskription af anspråk, som å kronans sida framställas
mot skattskyldiga rörande utbekommande af utskylder, hvilka
antingen blifvit från debitering obehörigen uteslutna eller'' till för
ringa belopp påförts, att krafvet skulle vid talans förlust vara den
skattskyldige i stadgad ordning delgifvet inom två år efter utgången
af det år, för hvilket utskylderna belöpa, under det att för närvarande
denna tid är bestämd till tre år från uppbördsårets utgång.
Anledningen till denna förändring är hemtad från det af komiterade
framstälda förslag om tid och sätt för räkenskapernas afgifvande,
hvarjemte vidare anförts, att sålunda preskriptionstiden för efterkraf
å kronans sida blefve lika med den som i näst föregående § vore
föreslagen i fråga om skattskyldigs rätt till restitution. Då emellertid,
enligt hvad längre fram kommer att anföras, Kollegierna för sin
del icke kunna förorda det nu framlagda förslaget om räkenskapernas
förändrade uppställning m. m. samt ej heller kunnat biträda den
ifrågasatta ändringen af preskriptionstiden för restitutionsanspråk, följer

deraf, att Kollegierna jemväl måste i underdånighet afstyrka nu omförmälda
ändringsförslag.

Jemväl en annan förändring uti nu gällande föreskrifter är genom
ifrågavarande § föreslagen, ehuru derom intet finnes uti motiven anfördt.
Då, enligt 24 § af den för Kammar-Kätten gällande nådiga instruktion,
utslag i anmärkningsmål bör vara »meddeladt» inom tvänne
år efter reservationskrafvets anställande, innehåller nemligen den föreslagna
§ derjemte, att utslaget bör vara inom samma tid den skattskyldige
»kungjordt»; Och få, med afseende härå, Kollegierna i underdånighet
endast erinra, att vid tillämpningen af det nya stadgandet
hinder eller svårigheter i många fall skulle inträffa till följd deraf
att den skattskyldiges vistelseort ofta är okänd.

1 fråga om ansvarighet för debitering fru, uppbörden och redovisningen
af de allmänna utskylderna är uti § 28 föreslagen allenast en
hänvisning till allmänna lagen, hvilket förslag blifvit grundadt på
det skäl, att strafflagen innehölle bestämmelser, som egde tillämplighet
på förekommande frågor om ansvar å och ersättning af tjensteman,
hvilken i egenskap af debiteringsförrättare, uppbördsman eller redogörare
underläte sin tjenstepligt eller gjorde sig skyldig till brott
eller förseelse, hvarföre särskilda stadgande^ härom ej skulle erfordras;
och hafva komiterade derjemte tillagt, att den ansvarsskyldighet, som
enligt gällande författningar ålåge redogörare i händelse kronan, i
följd af deras försummelse att i behörig tid och ordning anställa
s. k. reservationskraf, skulle komma att lida förlust, borde upphöra
i och med inträdandet af den ordning för debiteringen, uppbörden
och redovisningen, som komiterade föreslagit.

Jemte erinran, att den sålunda uttalade meningen om upphörande
af nu stadgadt ansvar för underlåtenhet att anställa reservationskraf
icke af forfattningsförslagets ordalydelse framgår, helst enligt § 32 af
samma förslag de särskilda stadganden, hvilka hittills varit gällande
och icke stode i strid med det nu ifrågavarande reglementet, fortfarande
skulle lända till efterrättelse, anse sig Kollegierna endast behöfva
i underdånighet fästa uppmärksamhet på den omgång och tidsutdrägt
strafflagens tillämpning för hvarje, äfven den minsta, förseelse

skulle föranleda, för att Icke nämna det motbjudande och förhatliga
intryck denna utvägs anlitande vid jemförelsevis obetydligare förseelser
eller försummelser måste hos allmänheten, så väl som hos tjenstemännen,
framkalla och den för tjenstemännens anseende menliga
verkan, som deraf måste följa. Att för åstadkommande af rättelser
vid hvarje än så ringa fel eller försummelse, som i tjensten kan
blifva begånget, nödgas anställa åtal inför domstol, skulle naturligen
göra all förvaltning snart sagdt omöjlig eller åtminstone så förlama
myndigheternas verksamhetsförmåga, att förvaltningens ostörda gång
i hög grad äfventyrades. Komiterade torde vid framställandet af detta
« förslag ingalunda hafva vederbörligen beaktat de skäl, indika föranledt
det vid strafflagens införande meddelade stadgandet, att straffbestämmelser
efter särskilda lagar, författningar, instruktioner eller
taxor, för fel eller försummelser af embets- eller tjenstemän i vissa
fall, de der i nya lagen ej uttryckligen nämnda äro, skola fortfarande
tillämpas; men att detta stadgande nu skulle, hvad landsstatens tjenstemän
angår, upphäfvas, kunna för sin del Kollegierna icke tillstyrka.

Kollegierna hafva vidare, beträffande de i § 29 intagna stadganden
om åtgärder, som borde vidtagas i händelse af uppbördsbrist
eller obehörigen fördröjd leverering af uppbördsmedel, funnit anledning
till tvifvel i afseende på lämpligheten af de här föreslagna bestämmelserna,
hviika afse förhållanden, der förmågan af kraftigt och
snabbt ingripande å länsstyrelsens sida är af synnerlig vigt. Föreskriften
att, vid uraktlåten eller fördröjd leverering, länsstyrelsen
skulle förelägga kronofogden att »inom viss tid» fullgöra sin skyldighet,
torde nemligen kunna hafva till följd, att först efter ett dylikt
föreläggande levereringarna blefve allmänt fullgjorda, helst äfventyr
af inventering eller qvarstad ej inträdde förr än den förelagda tiden
försutits, så framt icke särskild anledning förekomme, att kronofogden
sig oredligt förhållit. År obehörigt dröjsmål med leverering af uppburna
medel ådagalagdt, så bör ock, enligt Kollegiernas tanke, hvarje
åtgärd, som kan lända till kronans eller allmän säkerhet, oförtöfvadt
kunna vidtagas, och om någon gång föreläggande att fullgöra levereringen
må finnas lämpligt, så torde dock uti allmän författning

stadgande om sådant föreläggande icke böra meddelas på det sätt,
komiterade föreslagit, utan sålunda att derigenom ett ofördröjligt fullgörande
af levereringen varder föreskrifvet. Likaledes torde bestämmelsen,
att vid yppad brist kronofogdes egendom eller efterlemnade
tillgångar skola »till erforderlig del» beläggas med qvarstad intill dess
balansen blifvit utredd och bristen godtgjord, till äfventyra föranleda
osäkerhet vid tillämpningen, och möjligen jemväl skada för det allmänna,
enär före balansens utredning icke är kändt hvad till dess
betäckande erfordras, men sådant oaktadt icke får försummas att medelst
qvarstad å uppbördsmannens egendom förebygga förskingring.
Stadgandet, att inträffade balanser och deraf föranledda åtgärder skola
hos Statskontoret och Kammarrätten anmälas, finnes åter intaget så
väl i nu gällande instruktion för länsstyrelserna som i den af komiterade
'' föreslagna, och är alltså uti uppbördsreglementet öfverflödigt.

I sammanhang med frågan om ansvarigheten för debiteringen
och uppbörden samt redovisningen af de allmänna utskylderna å landet
hafva Kollegierna, som här ofvan tillstyrkt häradsskrifvarebefattningarnas
bibehållande, trott sig böra i underdånighet vidröra ett
ämne, livarom komiterade, med den af dem i detta afseende uttalade
mening, icke haft anledning att yttra sig, nemligen om den gemensamhet
i ansvar, som för närvarande åligger kronofogde och häradsskrifvare,
icke blott för sjelfva redovisningen, utan äfven för debiteringen
och de öfriga delar af nu ifrågavarande bestyr, hvilka endast
af den ena bland dessa tjensteman förrättas. Med erinran om kronofogdens
och häradsskrifvarens gemensamma ansvarighet för debiteringens
vigtighet och att, ehuru bevillningsförordningen stadgade, att
häradsskrifvarne skulle för der upptagna afgifters debitering ansvara,
emellertid genom beslut öfver yppade åtal förklarats, att sådant ej
heller i afseende å dessa medel fritoge kronofogdarne från dylik ansvarighet,
är redan uti skatteförenklingskomiténs här ofvan omförmälda
betänkande af den 30 April 1847 i detta ämne bland annat
anfördt, att, om det ock må hafva varit lämpligt eller åtminstone möjligt
för kronofogdarne att, under de förhållanden med beskattningen,
som egde rum, då stadgandena om kronofogdes och häradsskrifvares

gemensamma ansvarighet tillkommo och nämnde tjenstemäns egna
göromål voro betydligt inskränktare än för närvarande, utöfva en så
beskaffad kontroll, det likväl numera icke läte sig för dem göra att
hafva den tillsyn öfver riktigheten af hvarje utskylds debitering, som
en dylik ansvarighet förutsatte. Följden måste således blifva, att
fogden i dessa fall nödgades förlita sig på häradsskrifvaren, hvadan
dermed icke vunnes någon verklig kontroll, utan endast att, i händelse
af felaktighet, staten kunde utkräfva ansvarighet äfven af kronofogden,
som då finge plikta för ett förtroende, hvartill han, till och
med mot sin vilja, varit tvungen. Det vore visserligen obestridligt,
att kontroller vore af nöden, men de borde likväl ordnas på ett sådant
sätt, att de behörigen kunde utöfvas, ty annars förfelades ändamålet
och de skadade vanligen, i stället för att gagna. Under dessa omständigheter
vore ock förberörda stadgande!! lika olämpliga som med
billighet och rättvisa oförenliga. Ansvaret för debiteringens riktighet
borde ensamt hvila på de tjensteman, af hvilka den besörjdes, och
kronofogdarne blott ansvara för behörig redovisning af de utskylder,
hvilkas uppbärande åt dem anförtros, samt kontrollen sedermera ligga
uti räkenskapernas granskning.

Dessa åsigter, hvilkas riktighet otvifvelaktigt måste erkännas,
hafva hittills icke vunnit tillämpning, oaktadt det svårligen kan anses
vara staten värdigt att, i strid mot allmän rättsgrund, af en tjensteman
utkräfva ansvar för göromål, som af en annan skola utföras och
hvarmed han icke egt eller kunnat taga befattning. Något äfventyr
synes ej heller vara förenadt dermed, att ansvaret för uppbörden och
dess redovisande emellan kronofogde och häradsskrifvare fördelas efter
den befattning, som, enligt i öfrigt gällande föreskrifter, hvar och en
egt eller bort med dithörande bestyr taga, helst, hvad debiteringen
angår, denna säkrast kontrolleras genom räkenskapernas ordentliga
granskning och de skattskyldiga fortfarande äro under viss tid af erforderlig
utsträckning förbundna till erläggande af hvad som vid debiteringen
kan vara för ringa påfördtj samt, hvad sjelfva uppbörden beträffar,
endast kronofogden, men icke häradsskrifvaren, är skyldig att
ställa borgen. Att likväl häradsskrifvaren fortfarande bör stå i ena 9 -

hända ansvar som hittills för försummelser eller uraktlåtenhet af hvad
honom i afseende å kontrollen på kronofogdens uppbördsförvaltning
åligger, äfvensom för de afkortningslängder och andra handlingar,
hvilka till räkenskapens verificerande skola gemensamt af kronofogde
och häradsskrifvare undertecknas, samt att hela redogörelsen för skatteuppbörden
jemväl varder försedd med underskrift af begge desse
tjensteman, kan icke utgöra hinder för en sådan ändring af nuvarande
ansvarighet, som af rättvisa och billighet påkallas; Och Kollegierna
få derföre, under förutsättning af nådigt bifall till sin förut gjorda
framställning om häradsskrifvaretjensternas bibehållande, underdånigst
hemställa, att, oberoende af de beslut, hvartill i öfriga delar det nu
föreliggande betänkandet kan, så vidt upphörds- och redogörelseverket
angår, föranleda, Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder förklara, att ansvaret
för debiteringen af sådana skatter och afgifter, hvilka skola i
de allmänna debetsedlarna upptagas för att vid uppbördsstämma erläggas
och i kronoräkenskaperna redovisas, äfvensom för påföring i
öfrigt af sådana afgifter, hvilkas debitering eller fördelning emellan
skattskyldiga tillkommer häradsskrifvaren, skall ensamt åligga denne
tjensteman, men att deremot ansvaret för uppbördens verkställande
och aflevererande samt resters indrifning eller befordrande till afkortning
eller afskrifning skall tillhöra kronofogden, dock att häradsskrifvaren
fortfarande skall stå i enahanda ansvar som hittills för försummelse
eller uraktlåtenhet af hvad honom i afseende å kontrollen
öfver kronofogdens uppbördsförvaltning åligger, äfvensom gemensamt
med denne ansvara för de längder och handlingar, som tjena till
räkenskapernas verificerande och enligt gällande föreskrifter af begge
desse tjensteman böra underskrifvas.

Bland allmänna bestämmelser är uti reglementsförslagets § 31
stadgadt, att besvärstid, som enligt §§ 9 och 26 blifvit bestämd till
SO dagar, ej blott för Överklagande hos länsstyrelse af debitcringsåtgärd,
än äfven för klagan öfver länsstyrelses beslut i debiteringsoch
restitutionsfrågor, skall för Vesterbottens och Norrbottens lappmarker
utgöra 45 dagar. Då detta stadgande innefattar en icke oväsentlig
ändring af hvad som nu är, jctnlikt nådiga förordningen den

14 December 1866, gällande, nemligen att i mål, som handläggas af
förvaltande myndigheter och embetsverk samt icke till domstol fullföljas,
besvären- skola, vid talans förlust, inlemnas i mål från Norrbottens,
Yesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län inom 45
dagar och endast i mål från öfriga orter i rikets inom 30 dagar från
delfående! af det beslut, som öfverklagas, dock att menighet, som
klagar, eger att tillgodonjuta 15 dagar längre besvärstid, synes anledningen
till det föreslagna nya stadgandet hafva bort angifvas, men
som sådant icke skett, saknas nu skäl att förorda någon ändring af
en förordning, som så nyligen blifvit utfärdad, helst derigenom den
likformighet, som med samma förordning är afsedd, skulle gå förlorad.

Ett särskildt förslag till förordning är af komiterade utarbetadt
angående indrifning och redovisning af sakören. De i detta ämne
nu gällande stadganden vore, enligt hvad komiterade förmält, i flera
afseenden ofullständiga och obestämda, hvilket gjorde deras tillämpning
svår och i många fall osäker och vacklande. I synnerhet vore
detta förhållandet med stadganden angående ordningen för bötesstraffs
verkställande och bestämmelserna om sättet för böters redovisning.

1 förra hänseendet mötte genast vid mottagandet af saköreslängden
svårighet för exekutor, att han icke utan särskilda förfrågningar
kunde få sig bekant hvilka böter, som genast finge uttagas och hvilka
bötesbeslut, som i följd af besvärsrätten icke kunde verkställas. Intill
sista tiden hade likväl i allmänhet så tillgått, att exekutorn så fort
som möjligt, utan föregående efterforskningar, befordrat saköreslängden
till verkställighet, under förutsättning, att derest den sakfälde,
då krafvet hos honom anstäldes, icke styrkte att bötesbeslutet blifvit
öfverklagadt, något dröjsmål med verkställigheten icke finge ega rum,
och hade detta förfaringssätt sin grund uti särskilda, af komiterade
åberopade föreskrifter om skyldighet för de sakfälda att med diariibevis
styrka, om bötesbeslutet blifvit i högre rätt öfverklagadt. Men
då verkställighet icke heller syntes kunna ega rum i de fall, att beslutet
, i följd af åklagares eller målsegares besvär vore på öfverrätts

Uppbörd och
redovisning
af sakören.

pröfning beroende, eller då detsamma vore af beskaffenhet att böra
öfverklagas i sammanhang med talan mot hufvudsakliga utslaget i
målet, i hvilka fall det icke syntes tillhöra den sakfälde att förete bevisning,
huruvida beslutet, vunnit laga kraft eller icke; så hade, efter
det på senare tider exekutorernas uppmärksamhet blifvit härpå (åstad,
större tveksamhet än tillförene uppstått.

Olägenheterna, som för öfrigt förekomma vid redovisandet af
bötesmedel, hade hufvudsakligen sin grund deri, att saköreslängdernas
summor blefve i räkenskaperna uppdebiterade, utan afseende derå, om
besluten, hvarigenom böterna blifvit ålagda, vunnit laga kraft eller
icke, och sedermera, då beslutet öfverklagats, måste balanseras i räkenskaperna,
ofta under derå år innan laga kraft egande utslag slutligen
erhölles, hvaraf blefve en följd, att saköresredogörélserna ständigt vore
belastade med stora balanser, som skulle verificeras och att restförteckningarna
således blefve öfver höfvan vidlyftiga.

Hufvudgrunderna för det framlagda författningsförslaget, hvarigenom
dessa olägenheter skulle'' afhjelpas, äro af komiterade sålunda
angifna:

att saköreslängderna borde upprättas så fullständigt, att deri upptoges
alla hufvudsakliga omständigheter, som sjelfva bötesbesluten
innehölle, jemte underrättelse, om och hvilka åtgärder, som, innan
längden expedierades, vidtagits för deri antecknadt besluts bringande
till verkställighet;

att i de fall, då beslut, hvarigenom böter eller vite ålagts, skulle
öfverklagas i sammanhang med talan i hufvudsaken, sakörena bordo
antecknas i längden först för den dag, då slutliga utslaget i målet
meddelades;

att — på det exekutorer och uppbördsman, utan behof af förfrågan,
måtte erhålla kännedom om de besvär, som öfver bötesbeslut
blifvit anförda, för att derefter kunna rätta sina åtgärder, — öfverrätt
och annan öfverordnad myndighet för hvarje månad, derunder mål,
hvari sakören vore ådömda, genom vad eller besvär dit inkommit,
borde å dessa mål upprätta förteckning, som genom allmän kungörelse
publicerades;

att, på grand af dessa uppgifter å inkomna besvär i bötesmål,
uppbördsmannen i sin räkenskap under afkortningstitel borde afföra
alla böter, hvarom beslutet gjorts beroende af högre rätts eller
myndighets pröfning; och

att den öfverordnade myndigheten så väl i det fall, att bötesbeslutet
i sin helhet eller delvis faststäldes, som äfven då målet
icke blefve till pröfning upptaget eller i afseende på böterna pröfvadt,
i sin saköreslängd borde anteckna böterna, på det desamma
å nyo måtte blifva i räkenskaperna påförda.

Eders Kongl. Maj:ts Hofrätter, hvilka, på sätt förut blifvit
nämndt, afgifvit särskilda underdåniga utlåtanden öfver det på
dessa grunder upprättade författningsförslaget, så vidt dermed afses
förändrade föreskrifter om afgifvande af saköreslängder, hafva
emot de hufvudsakligaste stadgandena i de delar, som sålunda
gjorts till föremål för Hofrätternas yttrande, framstält så väsentliga
anmärkningar, förnämligast beträffande de grunder, som vid
anteckning i saköreslängd af böter borde följas, och det sätt, hvarpå
underrättelse om bötesbesluts Överklagande skulle blifva vederbörande
uppbördsman meddelade, att i följd häraf komiterades
förslag blifvit af Svea Hofrätt och Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge helt och hållet samt af Göta Hofrätt i de nu särskildt
angifna delarne afstyrkt.

Vid sådant förhållande och då saköreslängderna utgöra grunden
för alla de åtgärder, hvilka vid indrifning och redovisning af
böter och viten kunna ifrågakomma, hafva Kollegierna, som för
sin, del och till undvikande af vidlyftighet här i underdånighet
åberopa hvad derom blifvit af Hofrätterna yttradt, ansett sig icke
böra ingå i någon detaljerad granskning af det framstälda förslagets
särskilda stadganden eller redaktionen deraf, utan tillåta sig
Kollegierna endast erinra, att, som ändamålet med böters och vitens
ådömande visserligen icke är ökade inkomster för statsverket, utan
lagens upprätthållande och inskärpande af aktning för de föreskrifter,
som i sådant afseende kunna meddelas, man vid ordnandet af
de bestyr, som till bötesbesluts verkställande erfordras, ingalunda

får förbise detta ändamål för den tillfälliga omständigheten, att
bötesbestraffning i vissa fall medför inkomster för det allmänna.
Förslaget, hvilket, enligt hvad ofvan blifvit nämndt, har sin anledning
dels i de svårigheter, som i vissa fall möta för erhållande
af säker kännedom, att bötesbeslut vunnit laga kraft, och dels i
de olägenheter, som äro en följd al bötesbeloppens uppförande
till redovisning och balanserande under den tid bötesbesluten bero
på högre rätts pröfning, synes emellertid mindre afse en skyndsam
verkställighet af bötesstraffet, som genom uppskof ofta förlorar
större delen af sin betydelse, än lindringar i exekutorns besvär
samt beqvämlighet vid redovisningen, hvilka, ehuru ej ovigtiga,
dock äro för det med bötesbestraffningen åsyftade ändamål
främmande. Det lärer nämligen icke kunna bestlådas, att, då med
tillämpning af nu gällande stadgande bötesbeslut i allmänhet kunna
och böra bringas till verkställighet, så snart besvärstiden gått till
ända, derest icke den sakfälde behörigen styrker, att beslutet blifvit
i behörig ordning öfverklagadt, sådan verkställighet, efter komiterades
förslag, icke i något fall skulle kunna ega rum förrän
två ä tre månader efter besvärstidens utgång. Att derigenom de
sakfälda skulle beredas rådrum att lättare än nu undandraga sig
den ådömda bestraffningen är tydligt, likasom att sådant skulle
hafva till följd ökad afskrifning af böter, ådömda bortflyttade eller
afvikne och sedermera icke anträffade personer, hvarför, jemväl
ur finansiel synpunkt, förändringen måste anses ofördelaktig.

Ehuru, hvad angår de uppgifna anledningarna till förändrade
stadganden, väl medgifvas må, att svårigheter någon gång kunna
möta vid indrifning på grund af de nu föreskrifna saköreslängderna
af böter och desammas befordrande till förvandling, ''torde
dessa svårigheter likväl icke vara så stora, som komiterade synas
hafva förestält sig. Sålunda torde det i fråga om bötesbeslut, som
skall i sammanhang med talan mot hufvudsakliga utslaget i målet
öfverklagas, tillhöra den sakfälde att, om han vill undgå beslutets
verkställande, styrka, att beslutet icke vunnit laga kraft. Vidkommande
åter de hinder för verkställighet, som bero på åklagares

besvär, så bör uti alla de mål, hvari åtalet förts af kronobetjeningen,
någon svårighet att erhålla kännedom om fullföljd talan å
åklagarens sida, så mycket mindre kunna uppstå, som i de flesta
fall bötesbeslutets verkställighet åligger eller blifver uppdragen åt
den kronobetjent, som i målet varit åklagare, och i de fall, der
annorlunda inträffar, eller der åklagaren är annan än kronobetjent,
torde ej heller, med den numera medgifna rättigheten till direkt
skriftvexling för upplysningars erhållande, någon afsevärd olägenhet
af det nu brukliga förfaringssättet vara föranledd. De hufvudsakligaste
svårigheterna torde sålunda endast möta vid verkställigheten
af bötesbeslut, som i följd af målsegares besvär kunna
blifva föremål för högre rätts pröfning; men de af denna anledning
inträffande hinder äro utan tvifvel ganska få, ett antagande,
som vinner stöd af hvad uti infordradt och de nådigst remitterade
handlingarna bilagdt yttrande Advokatfiskalsembetet i Svea Hofrätt
anfört angående antalet af de till nämnda embete från exekutorer
ingångna förfrågningar, huruvida bötesbeslut blifvit öfverklagade
eller icke. Skulle emellertid de af förenämnda anledningar
nu förekommande svårigheter vid verkställande af bötesbeslut
befinnas ega den betydelse, att till deras undanrödjande särskilda
föreskrifter böra meddelas, så torde sådant möjligen kunna ske på
det sätt, att åklagare eller målsegare, hvilken hos högre myndighet
anfört besvär i ändamål att vinna ändring af beslut, hvarigenom
annan blifvit ådömd böter, ålades att inom viss tid hos
vederbörande exekutor styrka, att beslutet blifvit öfverklagadt.

Denna utväg att afhjelpa olägenheterna synes åtminstone
öfverensstämma med hittills i allmänhet tillämpade grundsatser,
att hvar och en, som vill vinna ändring af ett i laga ordning tillkommet
beslut eller förhindra dess verkställighet, bör vidtaga alla
derför erforderliga åtgärder, under det att komiterades förslag synes
mer än skäligt gynna den sakfälde medelst befrielsen för
denne att, såsom hittills varit föreskrifvet, med behörigt diariibevis
styrka, att det beslut, hvars verkställande han vill undgå, blifvit
hos vederbörlig myndighet öfverklagadt. Otvifvelaktigt är det

✓

af mycken vigt, att verkställighet af bötesbeslut, som icke vunnit
laga kraft, varder förebygd; men att dervid öfverflytta bevisningsskyldigheten
från de sakfälda till domstolarna och öfriga myndigheter
samt ålägga dessa senare de vidlyftiga och synnerligen tidsödande
arbeten, som i förslaget afses, torde, äfven om det i öfrigt
vore utförbart, få anses mindre lämpligt, enär de beslut, hvarom
saköreslängd innehåller uppgift, måste mot hvar och en, som deraf
är i rättsligt hänseende beroende, anses innefatta laga grund
till verkställighet, intill dess af denne ett motsatt förhållande
varder ådagalagdt inför vederbörande, som för verkställighet fått
sig saköreslängden tillstäld.

Beträffande härefter redovisningen för bötesmedlen, så kunna
Kollegierna ej finna annat, än att, om ock genom komiterades förslag
balanserna i saköresredogörclserna skulle blifva betydligt mindre
än för närvarande, andra olägenheter likväl skulle uppstå,
hvilka synas förtjenta af lika mycken uppmärksamhet. En gifven
följd af de ifrågasatta stadgandena — enligt hvilka afkortning
borde ske i hvarje fall, då genom besvär eller fullföljdt vad ändring
blifvit sökt uti mål, hvari sakören vore ådömda, utan afseende
derpå om ändringssökandet kunde till pröfning upptagas eller icke
— skulle naturligen blifva, att, på sätt ock föreslaget är, sakörena
måste afkortas för hvarje gång ändring i ett mål söktes och ånyo
uppföras i saköreslängd och redogörelse, då ändringssökandet icke
kunnat till pröfning upptagas eller då den underordnade myndighetens
beslut blifvit faststäldt. Sålunda skulle i mål, hvilka från
underdomstolarne droges under högsta domstolens pröfning, de
ådömda sakörena, hvarmed afsåges ej allenast böter och viten utan
äfven förbrutet gods och allmänna afgifter, som i följd af åtalad
förbrytelse blifvit den tilltalade till utgifvande ådömda, tvänne
gånger blifva i redogörelserna uppförda utan annan påföljd än att
åter, vid målens dragande till högre instans, blifva afkortade, hvarefter
först slutlig redovisning gjordes då målen blifvit i högsta
instansen pröfvade. Att på sådant vis vunnes fördelen af en beqväm
utväg för redogörarne, att, medan bötes- eller vites-besluten

voro pä vederbörande högre myndigheters åtgärder beroende, från
redovisningen blifva befriade, kan icke förnekas, men lika visst
är ock att derigenom redogörelserna så väl som saköreslängderna
komma att blifva mycket vilseledande i afseende å beloppet af
ådömda sakören. Dertill kommer, att då under nuvarande förhållanden
uppbördsmannen, till följd af bötesbeloppens balanserande,
så länge målen äro på pröfning i högre instanser beroende, ständigt
eger särskild anledning att, så vidt möjligt är, med sin uppmärksamhet
följa sakfålda personer och göra sig underrättad om
deras vistelseort och lefnadsförhållanden, denna anledning skulle i
det närmaste försvinna genom sakörenas afkortning, hvilket åter''
torde hafva till följd att, när ändtligen dessa sakören skola indrifvas,
spåren af den sakfälde, oftare än nu, gått förlorade.

Fastän nu anförda eller åberopade skäl utgöra hinder för Kollegierna
att tillstyrka nådigt bifall till de af komiterade föreslagna
hufvudsakliga ändringar i gällande föreskrifter om indrifning och
redovisning af sakören, bör dock, till följd af Eders Kong!. Maj:ts
Befallningshafvande^ i Vermlands län gjorda, här ofvan omförmälda
underdåniga hemställan om upphörande af skyldigheten att
efterlysa bötfälda personer, som icke kunnat anträffas, särskildt yttrande
meddelas öfver förslaget i denna del.

Jemlikt gällande stadgande i § 9 af Kongl. kungörelsen den
19 Dec. 1855, sådant detta lagrum lyder enligt nåd. kungörelsen
den 4 Okt. 1861, är såsom vilkor för afskrifning af böter, ådömda
personer, hvilka icke kunnat anträffas, föreskrifvet, att de sakfälda
skola efterlysas, och bör sådan efterlysning ega rum, ej blott inom
det län, der böterna skola redovisas, utan äfven inom rikets
öfriga län, hvarefter och sedan sex månader förflutit från det efterlysningen
beviljades uppbördsmannen, derest hvarken medlen influtit
eller kunskap vunnits om den bötfäldes vistelseort, eger att
göra framställning hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
om böternas afskrifning.

Komiterade hade, vid det allmänt erkända förhållandet, att berörda
från äldre författningar hemtade föreskrift i allo visat sig

overksam för det ändamål, som dermed åsyftades, och då efterlysningarna
derjemte föranledde dryga kostnader för kungörelsernas
tryckning samt vållade hinder i redovisningen, ansett sig böra
föreslå upphörandet af ifrågavarande bestämmelser.

Under åberopande häraf och med bifogande af ett exemplar
af den senast frän länsstyrelsen utfärdade kungörelse om allmän
efterlysning af personer, som inom länet blifvit ådömda böter,
hvilken kungörelse • upptoge 25 tryckta sidor, har Eders Kongl.
Maj:ts ofvanbemälde Befallningshafvande nu hemstält, att, oberoende
af de beslut, hvartill komiterades förslag i öfrigt kunde
föranleda, ifrågavarande efterlysningsskyldighet måtte få upphöra
och i stället i nåder föreskrifvas, att i fråga om afskrifning af böter
borde förfaras på enahanda sätt, som om afskrifning af kronoutskylder
för bortflyttade personer är föreskrifvet; till stöd för
hvilken hemställan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, jemte
angifvande af det besvär, som efterlysningen förorsakade uppbördsmänncn
och landskontoret, bland annat, såsom exempel derpå,
att det dermed afsedda ändamål icke vunnes, anfört, att uti
Yermlands län på de sista 26 åren endast af en enda person böter
i följd af efterlysningsåtgärden kunnat uttagas, och att inom
andra län förhållandet icke torde vara bättre, hvarföre skäl icke
förefunnes att längre bibehålla ett stadgande, som endast medtoge
mycken tid och arbete samt föranledde till dryga kostnader.

Visserligen bör det anses i hög grad betänkligt att eftergifva
någon åtgärd, som är egnad att upprätthålla lagens kraft, men då
å andra sidan medgifvas måste, ej mindre att efterlysningen endast
i ytterst ringa grad visat sig främja detta syfte, än ock att
genom densammas upphörande balanserna i kronoräkenskaperna
skulle betydligt minskas, och följaktligen äfven i väsentlig mån
undanrödjas de anmärkta olägenheterna af sådan balansering,
tveka Kollegierna icke att i underdånighet förorda framställningen
om efterlysningsskyldighetens upphörande, helst möjligheten att
undgå laga straff torde böra förebyggas genom stadganden i all -

män lag, hvarom det likväl icke tillkommer Kollegierna att göra
framställning.

Räkenskapen.

Vid framställande af sitt med mycken omsorg och i detalj
utarbetade förslag till länsräkenskapernas ordnande, hafva komiterade,
efter en kort redogörelse för den nuvarande redovisningens
uppställning och form, till en början anmärkt de brister, som förmenats
vidhäfta gällande räkenskapsformulär; och då i detta afseende
Kollegiernas uppfattning icke till alla delar öfverensstämmer
med komiterades mening, torde yttrande härom först böra
meddelas, hvarvid Kollegierna underdånigst anhålla att punktvis
få till skärskådande upptaga de särskilda anmärkningarne, enär
sådant lättast torde upplysa, i hvad mån de ega verklig befogenhet,
likasom derigenom jemväl torde vinnas någon ledning för
bedömande af den föreslagna räkenskapsformens lämplighet.

Sättet, hvarpå uppbörden och utgifterna i länsräkenskapen nu
redovisas, syntes komiterade föga tillfredsställande, ehvad man fäste
sig vid tiden, som den omfattar, eller uppställningen af
densamma. Derigenom att räkenskapen utgjorde en års-redogörelse,
som afgåfves först under nästföljande års höst, komme
granskningen deraf att försenas, så väl den granskning, hvilken
tillhörde Kammarrätten, som äfven och isynnerhet statsrevisionen,
och gälde detta företrädesvis utgifterna, hvilkas granskning i revisionskontoren
började först mot slutet af sistnämnda år, sedan
landsboken fullständigt inkommit, samt, enär sedermera tid behöfdes
för räkenskapsposternas upptagande i rikshufvudboken och
dennas afslutande, först ett år senare kunde företagas af statens

Nuvarande
länsräkens
kaj) eu.

revisorer.

Af denna anmärkning vill det synas som skulle komiterade
hafva förbisett, att lan dtränteriets specialräkning, hvilken, enligt
hvad komiterade sjclfva förmält, har sin hufvudsakliga betydelse
såsom utgrftsräkning för länet, jemlikt gällande föreskrift, skall
afgifvas inom den 1 Maj året efter det, räkningen omfattar, — ett
förhållande, som ej heller blifvit uti komiterades redogörelse för
det nu brukliga räkenskapsväsendet omförmäldt —, och att således,
då denna räkning jemte tillhörande verifikationer omedelbart
derefter till Kammarrätten öfversändes, något hinder icke förefinnes
att vida tidigare, än hvad komiterade uppgifvit, inom Kammarrätten
företaga den revision af utgiftsredovisningen, hvilken
företrädesvis ansetts vara fördröjd. Svårigheterna vid den nuvarande
för år upprättade ränteriräkningens granskning i öfverrevisionsdepartementet
innan ännu den landsbok inkommit, hvartill
räkningen hörer, äro för öfrigt ingalunda så stora som de olägenheter,
hvilka skulle uppstå genom denna räknings sönderdelning i
tolf särskilda månadsräkningar och dessas granskning hvar för sig,
innan ännu åtskilliga dermed nära förbundna räkningar, såsom
redogörelserna för stämpelpappers-uppbörden och bränvinstillverkningsafgiften
m. fl. inkommit, hvilket förhållande skulle inträffa
enligt komiterades förslag, deri sistnämnda redogörelser erhållit
formen af årsredovisningar. Anmärkningen föranleder ock det
antagande, att räkenskapsgranskningen inom Kammarrätten nu
skulle fördröja eller förhindra arbetet med rikshufvudbokens upprättande,
intilldess sagda granskning vore fullbordad, ehuru sådant
likväl ingalunda är förhållandet, enär för sistnämnda arbete i allmänhet
icke erfordras tillgång till de specialräkenskaper jemte verifikationer,
som vid räkenskapsgranskningen taga mesta tiden i
anspråk, och för öfrigt vid rikshufvudbokslutet något afseende
icke fästes vid de anmärkningar, söm under granskningen i Kammarrätten
kunna uppkomma, hvilket naturligen skulle leda till
boksluts-arbetets fördröjande under snart sagdt obestämbar tid.
Hvad sedermera angår granskningen hos Statsrevisorerna, så är
det otvifvelaktigt, att länsräkenskapens nuvarande form af års -

redogörelse, derest den afgifves så tidigt, att nödigt rådrum för riksboksslutets
fullbordande vinnes — hvarom yttrande här nedan kommer
att i underdånighet meddelas, — i och för sig icke kan vara hinderlig,
hvarken för revisionens verkställande inom tillräckligt kort tid
efter räkenskapsårets slut eller dess skyndsamma fullbordande, helst
det icke är ifrågasatt, att vid statsrevisionen granskningen skulle omfatta
kortare tidrymd än ett år, och granskningsarbetets fullbordande
helt visst påskyndas, men icke fördröjas genom årsredogörelser.

Vidare kunde i afseende å uppställningen, enligt hvad korniterade
förmält, med skäl anmärkas, att länsräkenskapen icke tydligt angåfve
för hvilket år, — skattebref, som sammanfölle med kalenderåret, eller
uppbördsåret, som räknades från och med den 1 Maj, — städernas
och fögderiernas specialräkningar redovisade. Då nemligen formuläret
för ifrågavarande räkenskap, hvilket förutsatte redovisning för
år 1867, under titel »balans till år 1868» upptoge utestående kronouppbörd,
menades dermed den uppbörd, som var utestående den 31
December 1867, och likväl redovisades i balansen ytterligare för åtskilligt,
som i afseende på denna s. k. utestående uppbörd passerat
intill den 1 Maj 1868 — en oegentlighet, som ingalunda bidroge
.till reda och klarhet i räkenskaperna. Genom den föreskrifna uppställningen
af räkenskapen tvingades uppbördsmannen att der uppdebitera
skatterna för år 1867, ehuru dessa först följande året till betalning
förfölle och den uppbördsorder, på grund hvaraf uppdebiteringen
skulle ske, ej utfärdades förr än i början af sistnämnda år.
Denna uppställning af räkningen, deri sålunda tvänne års skatter
redovisades, dock för intetdera året fullständigt, vore föranledd deraf,
att i riksstaten för hvarje år upptoges såsom inkomster samma års
skatter, hvilka följaktligen måste ingå äfven i räkenskaperna för året,
ehuru i uppbördsförfattningarna saknades all anledning till deras uppdebiterande
förrän i följande årets räkenskap. Då derjemte under
titeln »balans till år 1868, utestående uppbörd» endast upptoges levereringarna
från den 1 Januari till den 1 Maj 1868 jemte den sistnämnda
dag utestående uppbörd, men icke hvad söm under samma
tid bli hvit afkortadt, hvilket under titeln »Afkortning» funnes sär -

skildt affördt, såsom hade det tilldragit sig redan år 1867, så företedde
räkningen i denna del en uppenbar oriktighet. Afkortning å
denna uppbörd hade, enligt komiterades mening, naturligtvis ej kunnht
ega rum redan före den tid, medlen tagits till uppbörd och de undersökningar,
som borde föregå afkortande^ blifvit verkstälda, och afkortningsbevisen
utvisade också, att afkortningarna i sjelfva verket
egt rum först under och efter uppbördsmötena.

Ehuru Kollegierna långt ifrån vilja bestrida, att de nu gällande
räkenskapsformulären i ett och annat hänseende må vara behäftade
med brister, tro dock Kollegierna, att dessa brister, särskild! hvad
fögderiernas och städernas specialräkningar vidkommer, ingalunda äro
af den svåra beskaffenhet, som af den nu omförmälda framställningen
synes framgå. De gjorda anmärkningarna, hvilka såsom utgångspunkten
för, att icke säga grunden till, de flesta af komiterade ifrågasatta
ändringar af länsredogörelserna, tvifvelsutan äro förtjenta af afl
uppmärksamhet, böra derföre så mycket hellre af Kollegierna noga
skärskådas som framställningen i flera afseenden synes lida af ofullständighet
eller öfverdrift, hvilket, utan närmare bekantskap med
räkenskapsverket, lätt kan förbises.

Först må då erinras, att anledningen till den klandrade uppställningen
af uppbördsredogörelsen för fögderierna och städerna ingalunda
är att söka uti det förhållande, att riksstaten för hvarje år upptager
såsom inkomster samma års skatter. Denna senare, af komiterade
jemväl ogillade omständighet, som vid betraktande af det sätt,
hvarpå statsreglerings- och skattebevillningsrätten af representationen
utöfvats och fortfarande utöfvas, ingalunda synes vara stridande emot
god ordning, har snarare sin anledning uti formen för uppbördsräkonskaperna,
hvilkas nu föreskrifna uppställningssätt i hufvudsakliga
delar är vida äldre än riksstatens. Riksstaten i sin närvarande form,
utgörande en sammanfattning af de vid hvarje riksdag beviljade statsutgifter
och derför anslagna skatter eller andra tillgångar, har nemligen
icke högre ålder än vårt nuvarande statsskick, under det att
uppbördsräkenskaperna städse, jemväl i äldre tider, för hvarje år redovisat
samma års skatter, oafsedt om dessa derunder influtit eller först

efterföljande år kunnat uppbäras; och fastän ock i äldre stater, som
äro med den nuvarande riksstaten jemförliga, inkomsterna af skatter
beräknats som tillgång för det år, för hvilket skatterna utgjorts, är
det klart, att detta egde sin grund uti redovisningen, helst utgifterna
då för tiden hufvudsakligen bestriddes genom indelningar, d. v. s. anvisning
på viss skatteinkomst. Grundsatsen att uti särskilda räkningar,
som efter skatteåret blifvit benämnda, redovisa hvarje års skatteuppbörd,
utan afseende derå om skatterna under samma år influtit, har
ända till senare tider blifvit så strängt fasthållen, att de restantier,
som inom den bestämda tiden för räkenskapens afslutande icke hunnit
indrifvas eller befordras till afkortning, blifvit hvar för sig, allt efter
som de tillhörde det ena eller andra skatteåret, särskildt redovisade,
och ända till år 1821 voro till och med ränteriräkningarna, hvilka
dock egentligen endast äro att anse såsom en af uppbördens ursprung
alldeles oberoende kassaredovisning, inrättade på det sätt, att de lika
med kronoräkenskaperna i mera inskränkt mening, eller fögderiernas
och städernas specialräkningar, redovisade hvarje års skatteuppbörd
för sig, samt omfattade, icke kalenderår, utan tiden från början af
det ena kalenderåret till den tid under loppet af påföljande kalenderår,
som fanns för räkenskapens afgifvande bestämd; och redovisades i
ränteriräkningen likasom i öfriga specialräkningarna särskildt för de
restantier, som af nästföregående årens skatter blifvit inbetalda. Denna
grundsats är ej heller öfvergifven uti det nu gällande formuläret för
fögderiernas och städernas specialräkningar, utan afser, enligt detta
formulär, redovisningen fortfarande ett kalenderårs skatter, och är,
hvad tiden för räkenskapens afgifvande beträffar, utsträckt till slutet
åt April månad det följande året, en omfattning, som har sin naturliga
anledning deri att de skatter, som med redovisningen afses, i
allmänhet icke förr än inemot sistnämnda tid erläggas. Så till vida
eger visserligen afvikelse rum från den urgamla redovisningsformen,
att restantiorna numera icke uti sjelfva räkningen upptagas särskildt
för hvarje år, för hvilket de äro utestående, och detta gör att det i
författningarna förekommande och jemväl hos komiterade uti deras
redogörelse för äldre stadganden om uppbörden förekommande ut -

trycket, angående häradsskrifvarnes kontroll derå, att fogden »ej måtte
det förra årets balans med det senare årets uppbörd ersätta, ej heller
den ena räntan med den andra klarera», numera i viss mån förefaller
dunkelt; men att någon tvetydighet skulle förefinnas i afseende på
ifrågavarande specialräkningars begränsning, vare sig till tid eller
skatt, kunna Kollegierna icke finna, helst formuläret utvisar, att alla
efter kalenderårets, men före uppbörd sårets slut verkstälda levereringar
till ränteriet eller magasinen skola vara med bilagda qvittenser
styrkta och att alltså jemväl denna del af redovisningen är fullständig
ända intill redovisningsdagen den 30 April. Häraf förklaras
ock den, enligt komiterades förmenande, uppenbara oriktighet, som
räkningen skulle förete hvad afkortningarna anginge, i det dessa,
fastän de icke blifvit bestyrkta förr än under det påföljande året,
likväl afforas såsom afkortning för det föregående.

Söker man nu orsaken till de här i korthet angifna förhållandena,
så visar sig lätt, att denna finnes just der, hvarest komiterade förmenat
att all anledning dertill saknades, nemligen i uppbördsförfattningarna.
Det är nemligen dessa författningar, som bestämma, att
de för hvarje år belöpande skatterna skola under påföljande år vid
dertill utsatta uppbördsmöten erläggas, likasom dessa författningar ock
i hufvudsakliga delar gifvit räkenskaperna sin nuvarande form. Sakernas
naturliga ordning och sammanhang böra i och för sig vara
tillräckligt öfvertygande om detta förhållande, hvilket närmare upplyses
af ingressen till Kammarkollegii och Statskontorets cirkulär den
20 December 1821 angående fastställandet för länsräkenskaperna af
de nya formulär, som med anledning af rikshufvudbokens inrättande
efter en af Statskontoret uppgifven metod, blifvit af vissa komiterade
upprättade, och hvilka, hvad uppbördsspecialräkningarnas föremål
och omfattning angår, jemväl vid upprättandet af de nu gällande
formulären blifvit följda, ondast med den förändring att, då tiden
för räkningarnas afslutning enligt 1821 års formulär var bestämd till
den 31 Augusti, afslutningen numera eger rum redan den 30 April.
I denna handling heter det bland annat: att om de genom äldre
författningar bestämda räkenskapsformulären blifvit troget följda med

ett likformigt iakttagande af de förändringar, som i följd af tillkomna
skatter och uppbörder, ombytta titlar och redovisningsställen m. m.
under tidens lopp inträffat, skulle räkenskaperna äfven i deras förra
skick vara tillfyllestgörande och gifva alla erforderliga upplysningar
för en rikshufvudbok; men då med sednare tillkomna mång-f aldi o-a
förändringar icke åtföljt allmänna föreskrifter, huru de till deras
verkan på räkenskapsslutet skulle iakttagas och bokföras, hade formen
för redovisningen antingen blifvit öfverlemnad till hvarje redogörares
egen pröfning eller ock enligt anvisningar från särskilda verk efter
olika åsigter blifvit ryckt ur allt sammanhang, i följd hvaraf äfven
uppkommit så många olikheter, att öfverensstämmelse till formen icke
funnes uti räkenskapen tvänne län emellan och oftast ej emellan fögderierna
i ett län. Nödvändigheten hade alltså fordrat i första rummet
att återbringa likstämmighet i sjelfva uppställningen, grundad på gällande
uppbördsförfattningar, samt för öfrigt att redovisningen af alla
slags allmänna medel måtte på eu tid och till ett ställe upphemtas, i
förening med de för statsberäkningarna erforderliga statistiska upplysningar,
för den del sådana af uppbördsväsendet kunde utfinnas, för,
att till ett helt i rikshufvudboken sammandragas och der till ett allmänt
öfverskådande samt vederbörandes granskning igenfinnas. Med
bibehållande af den gamla räkenskapsmethoden, dervid redogörarne
voro bäst vande och som förenade lätthet i utförandet med tydliga
och bestämda resultater, hade det egentliga formulärsarbetet derföre
bestått uti upphämtande från mångfaldiga spridda ställen af alla till
uppbörd och redovisning förekommande ämnen oeh deras sins emellan
öfverensstämmande inpassande uti samma form.

Hufvudsakliga föremålet för komiterades anmärkningar mot nu
gällande räkenskapsformulär för städernas och fögderiernas specialräkningar
synes emellertid vara det sätt, hvarpå balansen i dessa räkningar
finnes uppstäld, åtminstone är denna uppstälning utgångspunkten
för hvad komiterade i öfrigt yttrat i detta ämne. Det kan
ej heller nekas, att — om man, såsom komiterade gjort, uteslutande
fäster sig vid denna räkning och deri förekommande titlar och benämningar
å särskilda räkenskapsposter, utan att taga i betraktande

hvarken uppbördens eller redovisningens deraf beroende natur, eller
det förhållande att räkenskaperna blott utgöra en del af redovisningsverket,
på det hela, hvilken bör med andra på annat sätt aflfattade
räkenskaper sammanställas till en hufvudredogörelse, hvars begränsning
är olika, — den klandrade uppställningen måste förefalla otydlig
och befinnas innebära en motsägelse mot räkningens benämning.
Anledning dertill, att uti balanserna, ehuru särskildt och tydligt utmärkta,
upptagas icke blott de vid redovisningstidens slut utestående
resterna, utan jemväl den vid uppbördsstämmorna efter kalenderårets
slut influtna delen af skatterna, är, efter hvad anfördt blifvit, naturligen
den, att specialräkningarna, ehuru redovisande skatterna ända
till upp börd sårets, slut, skola jemte andra räkenskaper, som afslutas
med, och endast afse kalenderår, till en hufvudräkning, Landsboken,
sammanfattas. Om uti specialräkningarna icke redovisades, huru
skatterna influtit vid uppbördsstämman, för det år skatterna afse, och
i hvad mån afkortningar förekommit, så skulle dessa räkningar förlora
sin egentliga karaktär, eller att redovisa för ett års skatter, och
om ej skilnad gjordes emellan de levereringar, hvilka skett före och
dem som skett efter kalenderårets slut, sålunda att de sednare fördes
till balans, skulle specialräkningarna icke lämpa sig till sammanfogning
med öfrige räkenskaper, hvilka till tiden endast afse kalenderåret.
Dessa dubbla, men af uppbördsförfattningarna och redovisningens
egen natur nödvändiga fordringar kunna helt visst icke hafva
varit för komiterade obekanta, oaktadt de förmält, att det vore den
angifna uppställningen, som tvingade uppbördsmannen att i räkningen
uppdebitera skatterna för ett år, ehuru de först påföljande året till
betalning förfölle och den uppbördsorder, på grund hvaraf uppdebiteringen
skedde, ej utfärdades förr än i början af sistnämnde år —
ett yttrande, som endast föranleder till den eljest visserligen öfverflödiga
erinran, att skatternas debiterande och redovisande grundar
sig på derom utfärdade lagar och författningar, men att uppbördsordern
endast utgör en befallning om skatteuppbördens indrifning.

Hvad sedermera vidkommer den omständigheten, att i specialräkningarna
skulle redovisas för tvännc års skatter, dock för intet -

dera årets fullständigt, så är, efter hvad förut blifvit visadt, redovisningen
hufvudsakligen, om man endast undantager restantierna, inskränkt
till skattenppbörden för det år, hvarefter räkningen benämnes.
Denna begränsning ådagalägges deraf, att redogöraren är skyldig att
vid räkningen foga verifikationer, som styrka alla de förhållanden,
hvilka med det årets uppbörd inträffat före uppbördsårets slut, men
deremot naturligen är befriad från skyldigheten att på samma sätt
styrka de omständigheter med nästförflutna årets skatter, hvilka, ehuru
i räkningens balanser uppgifna, redan föregående år blifvit vederbörligen
styrkta. Redovisningens fullständighet åter kunde visserligen
vara större, och den var det jemväl före de nu gällande formulärens
tillämpning, enär redovisningen då. utsträcktes fyra månader utöfver
uppbördsåret, hvarigenom rymligare tid för restantiernas indrifvande
och redovisande eller deras afkortning bereddes; men i detta afseende
har en tidigare räkenskapsafslutning nödsakat någon minskning af
fordran på fullständighet, hvilken fordran likväl icke torde böra drifvas
så långt, att det hufvudsakliga, nemligen redogörelsen för resultatet
af uppbördsstämmorna, går förlorad eller uppskjutes.

För att åvägabringa reda i de anmärkta afseenden, som nu blifvit
omförmälda och till sin beskaffenhet af Kollegierna i korthet närmare
granskade, vore det, enligt komiterades mening, nödvändigt, att så
vida länsräkenskapen fortfarande skulle kunna omedelbart läggas till
grund för riksbokslutet, riksstaten såsom inkomster upptoge skatterna
för det år, då de förfölle och inflöte, och icke, såsom nu skedde, för
det år de ansåges vara de skattskyldiga påförda. De ytterligare grunder,
som till stöd för denna mening blifvit åberopade och hufvudsakligen
afse det förhållande, att de i riksstaten, enligt dess nuvarande
uppställning, påräknade inkomster icke blefve till alla delar
tillgängliga inom den tid, då de utgifter förekomma, som med dem
skola bestridas, äfvensom komiterades i sammanhang dermed afgifna
särskilda yttrande rörande ett vid 1874 års riksdag framstäldt nådigt
förslag om allmänna bevillningens beräknande i riksstaten för det år,
då denna skatt inflöte, torde Kollegierna här så mycket heldre kunna
i väsendtlig mån lemna å sido, som denna del af komiterades bo -

Skatternas
upptagande i
riksstat och
räkenskaper
ett år sednare
än nu egen
runu

tänkande, enligt nådig remiss, varit föremål för ett af Statskontoret
den 25 November 1875 afgifvet underdånigt utlåtande, deri komitorades
framställning, betraktad förnämligast ur synpunkten af de fördelar,
som för statsregleringen och dispositionen af statsmedelstillgångarna
stode att vinna, erhållit närmare utredning. Så vidt det leder
till ändring af nu föreskrifvet redovisningssätt och dervid följda grunder
eller i öfrig! utöfvar inflytande på uppbörds- och'' räkenskaps
verket, bör förslaget emellertid utgöra ämne för Kollegiernas gemensamma
yttrande, enär i denna del Statskontorets omförmäldå utlåtande
endast innefattar yttrande i fråga om den särskilda uppbördskontor,
som af förslagets genomförande, utan någon hufvudsaklig förändring
af räkenskapsformen, skulle blifva en nödvändig följd. Att Kollegierna
härvid nödgas i viss mån beröra jemväl de delar, som redan förut
blifvit i nämnde särskilda utlåtande afhandlade, är en naturlig följd
af det nära samband, som eger rum emellan räkenskaperna, å ena,
och riksstaten, å andra sidan.

Af hvad här ofvan blifvit anfördt, i fråga om anledningen dertill,
att i krön oräkenskaperna för ett års skatter redovisningen utsträckes
till den tid inpå följande året, då skatterna böra vara erlagda,
och af det, enligt Kollegiernas tanke, på en naturlig ordningsföljd
grundade förhållande, att riksstaten, i den del, hvarom nu är fråga,
och, så vidt densamma utgör en på förhand verkstäld beräkning öfver
inkomster och utgifter, hvilka vid beräkningens anställande icke äro
till beloppet fullt kända, står i beroende af det sätt, hvarpå, enligt
beskattnings- och uppbördslagar, dessa inkomster och jemväl en del
deraf bestridda utgifter i räkenskaperna redovisas, följer att Kollegierna,
— som på angifna grunder visserligen icke finna den förmenta bristen
på reda i kronoräkenskaperna synnerligen afsevärd, men deremot ingalunda
underskatta de öfriga olägenheter, hvilka föranledt komiterades
ifrågavarande framställning, — icke kunna anse den utväg, komiterade
för dessa olägenheters afhjelpande anvisat, vara den bästa.
Då likväl det är af mycken vigt, att denna fråga erhåller all möjlig
utredning, ej blott med afseende å de fördelar af ökad åskådlighet i
bokföringen och densammas tidigare utslutning, som af riksstater.s om -

förmälda förändring antagits blifva en följd, än äfven med hänsyn
till alla betänkligheter, som vid pröfning af ofvanberörda nådiga förslag
om allmänna bevillningens beräknande i riksstaten, blifvit af
Riksdagen framstälda, hafva Kollegierna, oaktadt den vidlyftighet
som deraf förorsakas, trott sig nu böra lemna en så vidt möjligt är
kortfattad redogörelse för hvad i detta ämne förut förekommit.

Frågan, hvilken nära sammanhänger med sättet för rikshufvudbokens
upprättande, är nemligen, på sätt Statskontoret i nyssnämnda
underdåniga utlåtande anmärkt, icke ny, ehuru hittills någon ändring
i riksstat eller räkenskapen deraf icke föranledts.

Efter det Rikets Ständer i deras om statsregleringen vid 1809—10
års Riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse den 10 April sistnämnda
är hemstält, att en rikshufvudbok öfver statsverkets alla inkomster
och utgifter måtte varda upprättad, samt Statskontoret i fråga om
verkställighet häraf föreslagit, att för detta generalbokslut måtte antagas
samma metod, som för landsboksredogörelsen varit faststäld och
följd i mera än 80 år samt funnits redig och lättfattlig, men att,
som landsböckerna då icke inkommo förr än 1 */2 år efter uppbördsåret
och bokslutets författande derefter skulle medföra längre tidsutdrägt,
särskilda generalstatsförslag öfver land fräken skaperna skulle
upprättas för att begagnas för bokslutets skyndsammare uppgörande,
äfvensom att särskilda förslag för samma ändamål skulle af de förvaltande
verken öfver deras årsuppbörder aflemnas; så blef, med bifall
härtill, genom nådigt bref den 13 Februari 1811 förordnadt, att
rikshufvudbok, på sådana grunder inrättad, skulle upprättas från och
med år 1810, hvarjemte formulär till general-statsförslag utfärdades;
och förklarade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 29 Juni
1812, att de för öfversigten i det hela, både i finansielt och statistiskt
hänseende, funno omförmälda metod för riksbokslutet svarande mot
det åsyftade ändamålet.

Då emellertid vid 1813 års statsrevision rikshufvudböcker för
åren 1810 och 1811 ännu icke funnos upprättade, samt revisorerna
gjort framställning dels om utredning af statsverkets ställning vid
1810 års början och dels om indelningarnas beräknande efter marke -

gångspris, i stället för kronovärde och statspris, hvilket fordrade
mycken tid och möda, heinstälde af sådan anledning Statskontoret
uti underdånigt utlåtande den 19 December 1814, att början med
denna förändring icke måtte ske förrän i 1815 års Rikshufvudbok,
på det att emellertid de föregående årens måtte kunna medhinnas.
Härvid uttalade likväl Statskommissarien E. Widegren den särskilda
mening, att han ansåge möjligt, ej allenast att genom upplysande
kalkyler visa statsverkets ställning vid 1810 års början samt
sedermera de påföljande åren, utan ock att, medelst förändrad metod
vid lands- och militieböckernes författande, uppfylla allt hvad
Revisorerne önskat.

Sedan frågan derefter, i sammanhang med granskningen af
den Rikshufvudbok för år 1810, som emellertid i Statskontoret
blifvit upprättad, kommit under öfvervägande vid 1815 års Riksdag,
förklarade uti underdånig skrifvelse den 2 Augusti samma år
Rikets Ständer sig hafva antagit Statskommissarien Widegrens förslag
om ändring i metoden för lands- och militieböckernas afsittande,
samt anhöllo, att förändringen måtte sättas i verket med
1815 års räkenskaper. Af denna underdåniga skrifvelse inhemtas,
bland annat, att Statskommissarien Widegren för sitt förslag antagit
ej allenast det från förut brukliga räkenskapsmetoden skiljaktiga
förhållande? att årsberäkningen framflyttades, så att exempelvis
kronoräntorna för år 1809 skulle upptagas såsom 1810 års
inkomst, och att hvad som, efter detta benämningssätt af årsuppbörden,
det föregående året inflöte före bokslutsåret, borde uppföras
i räkning såsom balans, uppbördsmännen till godo, utan ock
den förändring, att räkenskapsåret blcfve beräknadt från och med
den 1 Januari till och med den 31 December för året 1815 och
följande åren efter den nya metodens antagande; men intill dess
skulle Rikshufvudböckerna för åren 1810—1814 grundas på omslut
af lands- och militieräkenskaperna, hvarigenom derutur skulle dragas
hvad under de fyra första månaderna af kalenderåret ingått
för det föregående och i Rikshufvudboken upptagas såsom statsinkomst
det år, för hvilket bok slutades.

Öfver de sålunda föreslagna förändrade räkenskapsmetodernas
användbarhet och nytta infordrades underdåniga utlåtanden från
Kammarkollegium, Statskontoret och Kammar-Rätten, och förehade
sistnämnde embetsverk ärendet den 11 November 1817 till
pröfning, innan ännu någon rikshufvudbok elter den nya metoden
blifvit upprättad. Härvid yttrades af Kammar-Rätten, bland annat,
att då Rikshufvudbok, som i öfverensstämmelse med kronans
öfrig» högst betydliga räkenskaper, såsom Räntekammarens hufvudböcker,
samt de för Tull-, Post- och Lotteri- samt Chartaa-Sigillata3
medlen, uppgjordes från den 1 Januari till den 31 December,
skulle hafva sin grund och verifikation uti det förhållande, som
af lands- och militieböckerna borde vara att inhemta, utan tvifvel
syntes angeläget, att lands- och militieböckerna, som ditintills
blifvit afslutade från den 1 Maj det ena året-till samma tid det
påföljande, hvarigenom nödigt sammanhang med rikets öfrige räkenskaper
saknades, borde, derest icke oöfvervinneliga hinder mötte,
äfven rättas efter förstnämnde afslutningsmetod, hvilket vore så
mycket naturligare, som alla årets utgifter grundade sig på fortfortgående
eller af Ivongl. Maj:t för löpande året fastställande stater,
äfvensom sjelfva löningsbeloppet faststäldes efter vid årets
slut upprättade markegångar, då årets verkliga uppbörd blefve bestämd,
utan att det ena årets uppbörd med det andra sammanblandades,
afskrifningarna blefvo netto för året afbörda, levereringärna
till Räntekammaren och andra verk med deras redogörelser
öfverensstämmande samt restantier vid årets slut med säkerhet
gifna, och kom härvid jemväl i betraktande att Akademie-hufvudböckerna
ända sedan 1806 utan svårighet eller anmärkningar kunnat
från Januari till och med December afslutus.

Väl vore det medgifvet, att den föreslagna och af Rikets Ständer
antagna högst nödiga och nyttiga Rikshufvudbok kunde uppo-öras
efter omslut af af dåvarande lands- och militiehufvudböcker,

men då dessa omslut, om de ock kunde i hufvudstaden författas,
fordrade en större arbetsstyrka och deraf följande drygare omkostnader,
och, der de skulle redogörarne i orterne åläggas, komme

att för dem föröka arbetet till deri grad, att sålunda för året
komme att uppgöras icke mindre än tvänne, helt olika landsböcker,
derigenom vedcrbörandes ändock nog upptagna arbetstid skulle
onödigtvis förspillas, ansåge Kammarrätten nyttigast, att landsoch
militieböckerne från början upprättades efter deras för Riksbokslutet
nödiga form; och som alltså frågan egentligen gälde
nämnde böckers författande på ett sätt, att deraf kunde hemtas
säker grund för Kikshufvudbokens uppgörande, hade Kammarrätten
af Statskommissarie!! Widegren förskaffat sig närmare upplysningar,
rörande de formulär, hvilka kunde vara uppgjorda, såsom
den enda och pålitligaste grund till bestämmande af nyttan och
nödvändigheten af landsböckernas förändring, hvarefter anfördes,
att af handlingarne befunnits, det Statskommissarien Widegren
icke på minsta sätt åsyftat ändring uti de för Kongl. Maj:ts och
kronans inkomsters debiterande och upptagande föreskrifna terminer,
eller uti tiden för mantalsskrifning, markegångssättning
eller afradsdag, ej heller uti den tillförene för kronans redogörare
hufvudsakligen bestämda redovisningstermin inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande den 1 Maj hvarje år, såsom ock något sådant
ej heller hade blifvit föreslaget, som i ett eller annat afseende
kunde verka rubbning uti de dittills föreskrifna och i allmänhet
gällande uppbördsreglementen och öfriga i afseende på kontrollen
gifna författningar, utan bestode den förändrade metoden för landsböckernas
uppgörande förnämligast deruti, att räkenskapsåret började
med den 1 Januari och slutade med den 31 December, och
att, exempelvis, redogörelsen för 1816 års räntor och utskylder
komme att benämnas såsom. 1817 års räkenskap, eller med andra
ord, att uti 1817 års landsbok komme att innefattas 1816 års disponerade
och behållna räntor samt 1817 års utgifter och så framgent
år från år; Och som Kongl. Maj:ts och kronans inkomster
vid årets slut efter markegångarna bestämdes och hufvudsakligen
inflöto under påföljande året, hvars utgifter deraf bestredes, samt
det naturligaste vore, att hvad under ett och samma år inflöte och
utgåfves, hörde till samma års redogörelse, ansåge Kammarrätten

i underdånighet Debet uti hvarje års räkning böra innefatta kronans
inkomster för förra året samt Kredit utgifter och levereringar
för löpande året, så att uti 1817 räkning upptoges 1816 års
inkomster och 1817 års utgifter och levereringar och så framgent,
välförståendes att alla kassaräkningar såsom Räntekammarens och
Ränteriernas med fleras Debet innefattade emottagningarna under
årets lopp.

Efter att vidare hafva lemnat närmare redogörelse för den
förändrade räkenskapsmetodens detaljer samt dervid framstält de
anmärkningar, hvartill Kammarrätten funnit anledning, yttrade
slutligen detta embetsverk, att, då det måste antagas, att en Rikshufvudbok
såväl för Kongl. Maj:t som Rikets Ständer vore af yttersta
vigt och nödvändighet, men en sådan Rikshufvudbok icke
läte uppgöra sig efter lands- och militie-böckernas dåvarande form,
syntes endast af denna orsak och. till undvikande af räkenskapernas
uppgörande efter tvänne olika metoder, såsom de förra åren
från och med 1810 hade måst ske, den metod, hvarefter Rikshufvudboken
kunde uppgöras, böra antagas för den enda gällande,
och då härtill komme, att med denna af Statskommissarien Widegren
föreslagna .metod icke allenast åstadkommes enkelhet och redighet,
utan ock vunnes utväg till ernående af den möjligaste säkerhet
och lätthet vid kontrollen å medlens behöriga redovisning,
äfvensom den i flera hänseenden nyttiga likhet hela räkenskapsverket
igenom, så att räkenskapsåret öfver allt börjades och slutades
lika, eller från den 1 Januari till den 31 December, kunde
Kammarrätten icke annat än i underdånighet anse den föreslagna
räkenskapsmetoden både användbar och nyttig.

Kammarkollegium och Statskontoret åter, hvilka embetsverk
först den 9 Februari 1821 afgåfvo utlåtande, hvaruti Kammarättens
ofvanberörda yttrande finnes intaget, lemnade till en början
i ett sammanhang fullständig redogörelse för tillkomsten af ifrågavarande
förslag och den utveckling, detsamma sedermera intill
nämnde tid erhållit. Af denna redogörelse inhemtas, bland annat,
dels att, sedan Kongl. Maj:t funnit att en längre tid kunde förbi 12 -

gii, innan frågan om eu allmän förändring i do förut faststäldä
metoderna för såväl militie- som landsboksräkenskapernas och
Rikshufvudbokens uppgörande kunde, efter erhållna fullständiga
upplysningar, i hela sin vidd till nådigt bepröfvande förekomma,
samt Rikets Ständer jemväl anhållit, att Rikshufvudböcker från
och med år 1810 måtte upprättas efter den af Statskommissarien
Widegren föreslagna metoden, detta af en möjligtvis blifvande
förändring i räkenskapssättet oberoende arbete blifvit uppdraget
åt bemälde Statskommissarie att på grund af inkomna lands- och
militieböcker för åren 1810 till och med 1814 verkställas, hvarigenom
han blefve i tillfälle att förtydliga den af honom föreslagna
nya metoden, dels ock att ett särskild! kontor bestående af en
kamererare, 2 bokhållare och 2 kammarskrifvare blifvit för biträde
med detta arbete inrättadt, men att likväl svårighet och hinder af
liera slag mött, så att vid 1817 års statsrevision och 1818 års riksdag
någon rikshufvudbok efter den föreslagna metoden likväl icke
hunnit upprättas; hvarföre Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse
den 13 Februari sistnämnda år anhållit om vidtagande af så kraftiga
anstalter, att Rikshufvudboks-arbetet icke måtte vidare uppehållas;
och som Statskontoret, under erfarenhet af den omgång,
svårighet och tidsutdrägt, som mötte vid berörda riksboksluts uppgörande
för de till en början bestämda fem åren, 1810—1814, samt
för att bereda en skyndsammare påföljd af Rikets Ständers önskan
oph ändamålets kraf utaf en fullständigare redovisning äfven för de
efterföljande åren, hade, med särskilt nådigt tillstånd, satts i verket
ett enahanda arbete för år 1815, som upprättades på grund af
uppbördsmännens specialräkningar, och hvarigenom resultaten af
uppbörd och redovisning inom ännu kortare tid, eller utan afbidan
af landsboksluten, i förening med en skyndsam och säkrare kontroll
öfver stats-intraderna vunnes; så hade Rikets Ständer, efter
häraf erhållen kännedom och ytterligare inhemtad kunskap i afseende
på det af Statskommissarien Widegren föreslagna riksbokslut,
genom underdånig skrifvelse den 25 Juni 1818, förklarat, det
Rikets Ständer sökt göra sig underrättade'' om beskaffenheten af

begge metoderna samt i hvilka delar de skiljde-sig från hvarandra,
men icke kunnat i ämnet afgifva bestämdt yttrande, då något bokslut
efter någondera metoden ännu icke medhunnits, och att sådant
efter begge metoderna likväl vore nödigt för att kunna bedöma
den enas företräde framför den andra; men på det ett slut
i denna omtvistade fråga måtte vinnas och Rikets Ständer omsider
uppnå det åsyftade ändamålet af en Rikshufvudbok öfver statsverkets
inkomster och utgifter, så beskaffad, att fullständig och
tillförlitlig kännedom om inkomsterne och redovisningen för desamma
derutaf kunde''inhemtas, ansåge Rikets Ständer den enda
utväg tjenlig, att en hufvudbok efter hvardera metoden uppgjordes
; att Kammarkollegii och Kammarrättens utlåtande öfver dem
infordrades, samt att ärendet sedermera öfverlemnades till nästkommande
Statsrevisorers granskning och derefter vid påföljande
riksdag hos Rikets Ständer företoges till slutlig pröfning, då Rikets
Ständer sjelfva blefve i tillfälle att bedöma hvilkendera metoden
till säkerhet och pålitlighet närmast uppfylde ändamålet;
hvarjemte Rikets Ständer yttrade, det de uti den väckta frågan om
förändring af räkenskapsmetoden i allmänhet, så att lands- och
militieböckerna afslutades den 31 December, lika med den öfriga
delen af kronoräkenskaperna, äfven funno någon åtgärd nödvändig
till skyndsammare slut på denna fråga, hvilken egde ett väsentligt
inflytande på den enklare och säkrare redovisning för statens medel,
som genom ett Rikshufvudboksslut åsyftades och derförutan
icke skulle kunna vinnas. Med anledning af denna Rikets Ständers
underdåniga begäran anbefaldes Statskontoret, genom nådigt
bref den 10 Februari 1819, att draga försorg om verkställigheten
af de redan påbörjade tvänne särskilda boksluten, hvilka, enligt
ytterligare befallning, blefvo öfverlemnade till Rikets Ständers år
1820 församlade Revisorer.

Emellertid hade Statskontoret, då den ifrågasatta förändrade
räkenskapsmetoden i hufvudsakliga delar möjligen kunde hafva
inflytande på redovisningen och kontrollen af uppbörden hos
kronofogdar, magistrater och bergsfogdar, hvilkas räkenskaper,

jemte landtränteriernas årsräkningar, innefattades i landsböckerna,
och enär Kammarkollegii provinskontor då för tiden i afseende på
landträkenskapernas form, tidiga upprättande och ingifvande voro
genom instruktion och författningar tillförbundna att kontrollera
landskontor och uppbördsman samt bevaka Kong! Maj:ts och kronans
rätt, ansett nödigt att, företrädesvis i vissa uppgifna punkter,
erhålla dessa kontors yttranden; och anförde i anledning deraf
» Provinskontoren, bland annat, huruledes un af de väsentligaste

omständigheter, som föranledt till den nya metodens utarbetande,
skulle hafva varit att åstadkomma en räkenskap, som vore tjenlig
att med lätthet och säkerhet derefter kunde författas ett tydligt
och fullständigt hufvudbokslut öfver rikets allmänna skatter och
utskylder, ej mindre till rättelse vid de årliga riksstaternas upprättande,
än till upplysning för Rikets Ständer vid beräknandet al''
statens tillgångar och utgifter, när fråga om brist eller öfverskott
i statsintraderna kunde förekomma. Då det alltså fordrades ett
fullkomligt sammanhang och den nogaste öfverensstämmelse emellan
riksstaten och rikshufvudboken, borde äfven de räkenskaper,
hvarpå denna senare grundades, hafva med riksstaten ett lika nära
sammanhang och alltså visa statsintradernas förhållande och verkliga
belopp, samt om öfverskott eller brist derå emot beräkningen
i riksstaten uppstått; och som i riksstaten upptoges inkomst och
utgift till det belopp de för året kunde utgöra, men icke efter
hvad som inflöte och utbetaldes, så följde deraf, att i räkenskaperna
äfven måste debiteras hvad för året borde inflyta och krediteras
hvad som för detsamma utgingc, och att sådant icke berodde
af uppbörds- eller utgiftstiden, hvilken stundom efter tillfälliga
omständigheter kunde böra lämpas.

Vid framställningen af den föreslagna ändringen af räkenskaperna
hade, enligt hvad Provinskontoren vidare förmälde, väl blifva
antaget, att uppbördsåret, efter då gällande metod för landsoch
militieräkenskapernas afslutande, räknades från den 1 Maj det
ena till samma tid det andra året, hvaremot såsom en hufvudprincip
för den nya metoden förekomme, att uppbörds- och redo vis -

ningsårct skulle beräknas lika med kalenderåret, eller från den 1 Januari
till årets slut, bvilket skulle medföra den fördel, att inkomst
och utgift under året sammanfogades och redovisades samt landträkenskaperna
vunne enhet med öfriga kronans räkenskaper; men det
vore ett oriktigt fättadt begrepp, att landträkenskaperna efter den då
brukliga metoden saknade denna enhet med andra räkenskaper, eller
att uppbördsåret räknades från den 1 Maj det ena till samma dag
påföljande året, utan innefattade uppbördsåret äfven då verkliga tiden
från Januari månads början det ena året till det andra, ehuru uppbörden
ej borde vara indrifven förr än till den 1 Maj påföljande året eller
redovisad innan någon vidare befattning med ny uppbörd inträffade.
De dåvarande specialräkningarna skulle alltså, utan sammanblandning
af andra års medel, endast upptaga och redovisa uppbörden för ett
år, sådan detsamma för det året bort utgöras och ingått, samt ega
öfverensstämmelse med både riksstaten och öfriga kronoräkenskaper;
hvarföre ock för rikshufvudbokens författande, med bibehållande af
enhet deremellan och riksstaten, specialräkningarna icke behöfde
undergå någon förändring i afseende på den redovisningstid, de omfattade,
samt i följd deraf icke heller lands- och militieböckerna,
hvilka icke saknade tydlighet, utan vore bland de enklaste och lättast
fattliga bokslut.

Med angifvande af de särskilda anmärkningar, hvartill förslaget
i vissa delar gifvit anledning, erinrade slutligen provinskontoren, att
hvad beträffade det för projektet till förändring i räkenskapsmetoderna
nyttjade skäl, att lands- och militieböckerna i deras dåvarande
skick icke öfverensstämde med Kongl. Räntekammarens bok och flera
verks räkenskaper, så förekommer deremot, att lands- och militieböckerna
icke utgjorde någon grund för räntekammarbokens upprättande,
och att så väl denna, som flera andra räkenskaper, hvilka till
rikshufvudboksslutet borde lemna materialier, med detsamma icke
kunde ega annat sammanhang, än i hvad de innefattade en direkt
uppbörd eller utgift för det året, för hvilket rikshufvudboken upprättades,
samt att någon vidare öfverensstämmelse emellan dessa räkenskaper
icke vore oundgängligen nödig; hvarförutan, då den nya me -

toden syntes hufvudsakligen gå derpå ut, att visa hvad statsverkets
inkomster och utgifter under loppet af ett kalenderår utgjort, men
icke hvad för året borde inflyta‘och utbetalas i öfverensstämelse med
riksstaten, ett efter sådana grunder uppgjordt riksbokslut hellre borde
kallas kalkyl ån bokslut, och till erhållande hvaraf det vore lämpligast
att taga afskrift^ utaf kronans kassaräkningar, hvarefter mot
riksstaten kunde göras hvilka kalkyler som helst, som dock blefve af
föga värde, utom det att visa hvad under loppet af ett kalenderår
för statsverkets räkning influtit och blifvit utbetaldt.

För Rikets Ständers år 1820 församlade revisorer framlades, efter
hvad redan blifvit nämndt, sedermera rikshufvudböcker för åren 1810
och 1811 efter den af statskommissarien Widegren uppgifna metod,
och för år 1815 efter den plan Statskontoret uppgjort; och utan att
sådant måtte kunna anses innebära något upphäfvande eller leda till
någon förändring af hvad Rikets Ständer, i deras underdåniga skrifvelse
af den 25 Juni 1818, hemstält om infordrande af Kammarkollegii
och Kammarrättens utlåtande öfver dessa riksbokslutsmetoder,
innan ämnet till afgörande hos Rikets Ständer förekomme, hvilket
utlåtande, i anseende dertill att 1815 års rikshufvudbok först vid
början af September månad 1820 blifvit färdig, ej hunnit afgifvas,
afgåfvo revisorerna uti deras berättelse det yttrande: att det efter
statskommissarien Widegrens förslag fattade bokslutet var en kassabok,
som upptog nettoinkomsten af blott Statsverkets medel för det
föregående, i förening med en del af det löpande årets, såsom tull-,
post- och charta-sigillata-medel, hvarutaf uppbörden visade sig endast
sådan den vid kalenderårets utgång varit; genom hvilken blandning
af tvänne års inkomster och denna hufvudboks afslutande under den
31 December å den verkliga nettoinkomsten, som då var ingången,
boken måste författas på grund af omslut utaf landsböckerna, hvilka
ej borde vara upprättade förr än 1 ''/2 år efter det, för hvilket skatterna
utgjordes; hvarföre ock detta riksbokslut först 21/2 år efter det,
för hvilket intraderna debiterades, kunde företagas till upprättande,
ehuru genom den vidtagna framflyttningen af årsberäkningen, skulle
synas, som sådant kunde ske efter 1 ''/2 års förlopp; och då denna

rikshufvudbok endast utvisade verkliga inkomsten eller behållningen,
rnen icke de disponerade eller afkortade indelta räntorna och kronotionden,
hvilka i en särskild del af boken, utan egentligt sammanhang
med den förra, upptogos, samt för öfrigt icke omfattade större
del af uppbörden än statsverkets, saknades härutinnan den fullständigare
upplysning om skatternas beskaffenhet och belopp på det hela,
som i statistiskt hänseende eller för öfversigten af nationens allmänna
bidrag vore af väsentlig vigt, äfvensom detta riksbokslut. så vida en
total och för uppbördssäkerheten ganska vådlig förändring af landsoch
militieboks-räkenskaperna skulle kunna undvikas, vore förenadt
med det vidlyftiga och kostsamma arbetet af förstberörde erforderliga
räkcnskapsomslut, som icke skäligen kunde åläggas redogörarne i
landsorterna utan särskild vedergällning. Det genom Statskontorets
försorg upprättade riksbokslutet funno åter revisorerna i ett sammanhang
fullständigt upptaga och redovisa hela kronouppbörden, så väl
statsverkets som den, hvilken till andra verk inginge, jemte afkortningar
och dispositioner både utom och efter stat, och hvarutaf statsverkets
ställning, ej mindre vid kalenderårets utgång, än ock vid
uppbördsåret och räkenskapstidens slut. kunde inhemtas; hvarförutan
denna bok, såsom grundad på sjelfva räkenskapen, medförde säkerhet
i resultaterna samt kunde företagas till upprättande åtta månader
efter det år, för hvilket medlen utginge, och visade den sålunda på
ett enkelt och klart sätt all uppbörds beskaffenhet och belopp, jemte
statsverkets alla utgifter och den behållning eller brist, som derpå
uppkomme, samt meddelade alltså statistisk upplysning i alla de ämnen,
som med uppbörd och utgift i riket hade gemenskap, så att
den med räkenskaper mindre bevandrade granskaren med mera lätthet
kunde genomgå denna hufvudbok, än den efter Widegrenska metoden
uppgjorda, hvilken, då den i uppställningen vore mörk och
icke eller gåfve en med korthet förenlig öfversigt af hvad den innefattade,
således åtminstone för den ovane försvårade utvecklingen af
dess resultat. Af sådana skäl, dock under erkännande af den förtjenst
då framlidne statskommissarien Widegren borde tilläggas att,
medelst uppgiften af dess förslag, hafva föranledt uppfinnandet och

utvecklingen af flen senare planen, ansågo revisorerna flen inom
Statskontoret upprättade rikshufvudboken äga ett utmärkt företräde
framför den efter statskommissarien Widegrens metod författade; och
då den förra eller Statskonsorets, så vidt som dåvarande förhållanden
med uppbörds- och redogörclseverket medgåfve, uppfylde det af Kong!.
Maj:t och Rikets Ständer med inrättningen af en sådan generalräkenskap
åsyftade hufvudsakliga föremål -— en säker kännedom och
beräkning af nationens utskylder samt statens behof efter hvarje års
slut ■—, såsom ock lemnade tillfälle att i dessa vigtiga grenar af
statshushållningen upptäcka möjliga missbruk och dem rätta, ansåge
sig revisorerna, med tillfredsställelse häröfver, böra tillstyrka antagandet
af den plan Statskontoret följt vid detta riksboksluts författande.

Efter att fullständigt hafva redogjort för alla dessa förhållanden,
fästade uti ofvanberörda underdåniga utlåtande den 9 Februari 1821
Kammarkollegium och Statskontoret uppmärksamhet bland annat derå,
att frågan om upprättande af en rikshufvudbok hade uppstått i följd
af angelägenheten att få en bestämdare, men sammandragen och
lättare uppfattad utredning öfver beskattningsväsendet och statens utgifter
med ordningen vid det ena och andra, än den som efter förut
gällande former kunde för Rikets Ständer eller deras revisorer framläggas.
Denna fråga, som från början var blott en, nemligen att få
den gällande ordningen i dessa vigtiga ämnen uppstäld och bevisad,
delade sig, genom de föreslagna medlen att vinna den, emellertid uti
tvänne, nemligen denna första, som förut varit hufvudsaken, och en
ny, att få andra ordningar införda i stället för dem, som gällde.
Denna nya fråga, som i vigt utan tvifvel öfverträffade den förra, så
angelägen denna ock måtte vara, hade ej framstått i följd af något
utredt och bevisadt förhållande, att deras egen natur och beskaffenhet
den egentligen påkallade, hvilket hade behöft eu helt annan utredning,
utan den hade uppkommit såsom bisak. Uppbörds- och redovisningsverket
i hela riket hade bort förändras, emedan derförutan
en rikshufvudbok icke skulle kunnat upprättas. Denna förändring
hade blifvit af Rikets Ständer yrkad för rikshufvudboksarbetets skull;

arbetet hade bort verkställas och medlen således också måst hafva
framgång.

Enär likväl genom ett sådant, på det historiska af sakens gång
grundadt förhållande i Kollegiernas tanke vore bevist, att ingen utredd
och ådagalagd nödvändighet eller någon annan fördel, hvarken
till de skattdragandes lindring genom mindre omgång i uppbörd och
liqvidation och icke heller till någon uy säkerhet i förvaltningen medelst
en enklare och säkrare form, en fullständigare kontroll, ett förkortadt
arbete eller en större redighet, gifvit anledning till den vigtiga
frågan om de då gällande uppbörds- och räkenskapsmetodernas
förändring, utan den, såsom ofvan sagdt, hade sin upprinnelse blott
såsom ett erforderligt oundgängligt vilkor för möjligheten att författa
en rikshufvudbok, hade Kammarkollegium och Statskontoret ansett
sig ingalunda vara förhindrade, utan tvärtom deraf påkallade, att till
utredande i underdånighet upptaga de begge särskilda frågorna i ett
sammanhang; dervid återförande den senare, eller om räkenskapsmetodernas
förändring, till den underordnade plats, som den, sålunda
skiljd från andra, till beskaffenheten vigtigare omständigheter, blott
för rikshufvudboksarbetets skull borde intaga, så vidt som det nemligen
dåmera finge anses bevist, att en rikshufvudbok äfven utan
sådana förändringar kunde bringas till fullbordan.

Då frågan ''om en rikshufvudbok först väcktes, hade det varit
bland de angelägnaste föremålen, som man ville vinna, att erfara behållningarna
i alla statens kassor på en viss dag. Man hade då funnit
att det s. k. uppbördsåret löpte från Maj till Maj, men att dispositioner
och utgifter efter stat reglerades och följde med kalenderåret
och en rättelse skulle derföre göras, att bringa detta'' till en och
samma form. Man hade likväl glömt, att de medel, som redovisades
den 1 Maj, utgjorde uppbörden för det föregående kalenderåret; att
kassaräkningarna visserligen kunde, det oaktadt, afskäras den 31 December
och att detta vore ett ändamål att söka, men ingalunda det
enda, och ännu mindre det vigtigaste. Nu hade det likväl blifvit så
väsentligen och, med uteslutande af alla andra omständigheter, gjordt
till hufvudsak i den Widegrenska planen, att derföre skulle icke mera

upptagas, än som mellan den 1 Januari och 31 December hade influtit
i statens kassa för ett gifvet år, och en del af uppbörden, landträntorna,
skulle icke tillhöra det år till redogörelse, för hvilket den
blifvit skattad, utan det påföljande året, medan en annan del deraf,
såsom tull- och postmedlen in, fl. upptoges för det löpande året. Hvad
uppbördsmännen vid höststämmorna för det löpande året hade uppburit,
det skulle i följd deraf balanseras i räkningen såsom deras enskilda
fordran eller öfverleverering, - emedan kronans kassa, så till
sägandes, icke finge anses öppnad till emottagning af skatteårets afgift
förr, än med den 1 derpåföljande Januari, då det nya räkenskapsåret
skulle vidtaga. Som redogörelseterminen för ''uppbördsmännen
inom året skulle blifva densamma som förut, eller den 1 Maj,
så hade det förhållande inträffat, att räkningen från den 1 Januari
till den 30 April, eller blott för fyra månader af året, blifvit detta
kalenderårs hufvudräkning, men den för de återstående åtta månaderna
af samma år, eller två tredjedelar af den tid, som redogörelsen
omfattade, hade benämnts balans- eller restantieräkning, ett bevis att
man i sjelfva verket förblifvit i motsägelse äfven med det, som genom
förändrade rubriker och den gjorda skillnaden emellan skatteår och
räkenskapsår skulle rättas och upplysas. Med uppmärksamhet på
förenämnda ändamål, att fa afslutningen på kalenderåret, hade man
alldeles förbisett, att det vore mycket vigtigare få känna folkets
skatter och bidrag till fullo för en viss tidrymd, antingen de kunnat
skyndsamt betalas inom den första terminen, eller de med svårighet
ingått och blifvit öfverdragna till en annan, eller än vidare innestode,
eller icke ens kunde betalas, hvilka slags upplysningar vore vida väsentligare
både för Kongl. Maj:t och Rikets Ständer att erhålla än
enumerationen af det penningebelopp, som inom kalenderåret i statens
kassor ingått, och vidare hade man förbisett, att säkerheten i sjelfva
uppbördsverket rubbades för en kalkylation, som, i sig sjelf mindre
vigtig, derförutan också kunde vinnas.

Uppbörden och redovisningen äf skatterna efter de från äldre
tider gällande ordningar vore utan allt tvifvel enkla och rediga, under
den fullkomligaste säkerhet och kontroll, då de, som hade sådana

kontroller sig uppdragna, uppfyllde gifna föreskrifter. Mer än ett
sekels erfarenhet hade ock gifvit vid handen, att, der detta blifvit
iakttaget, hade den skattdragande icke för när skett och statens intrader
icke kunnat förskingras. Skatternas uppbärande genom tjensteman,
som dessutom utförde mångfaldiga för ordning i samhället vigtig3
sysselsättningar, skedde ock här, efter all anledning med mindre
uppbördskostnad än i något annat land, och bevisade, huru man redan
i de tider, då område och tillgångar varit större, insett nödvändigheten
att med minsta folkstyrka och den yttersta sparsamhét uträtta
det erforderliga. Räkenskapsformen, sådan den då funnes, måtte ej
heller varit invecklad, utan enkel, emedan erfarenheten hade visat,
att ynglingar med blott elementära kunskaper, efter att hafva till,
bragt något år på ett häradsskrifvarekontor, inhemtat sådan känne dom

deraf, som erfordrats att på eget ansvar ställa den i verket, då
de derifrån vanligen gått till kronofogdar och häradsskrifvare eller
till andra grenar af uppbördsverket- Enär således till vissheten om
de då gällande räkenskapsformernas ändamålsenliga grunder ännu
lades ett nödigt afseende derå, att det hela af Kammar- och Uppbördsverket
utgrenade sig i många detaljer, och att dessa af hvarandra
berodde, utan att sinsemellan för verkställigheten ligga i vägen,
skulle man snart medgifva, huru hvarje rubbning häruti borde med
I varsamhet vidtagas.

Efter det vidare utaf Kammarkollegium och Statskontoret jemförelse
blifvit anstäld emellan den då gällande ordningen för uppbördens
verkställande och redovisande och den, hvilken, med bibehållande
af enahanda uppbördsterminer som förut, skulle genom den
ifrågasatta nya räkenskapsmetoden uppstå, hvarvid, bland annat, anmärktes,
att hela den skarpa gränslinie emellan slutlig redovisning
och ny uppbörd, som utgjorde en af de förträffligaste grunderna för
den då gällande metoden, skulle blifva utplånad, anfördes slutligen,
att som den definitiva specialredovisningen, hvilken då för tiden verkstäldes
den 31 Augusti för det förflutna året, icke skulle afgifvas
förr än i påföljande Januari, sedan det så kallade redogörelse-kalenderåret,
som följde på skatteåret, lupit till ända, så blefve af allt

100

detta uppenbart, likasom det de facta bevisats af den afslutade rikshufvudboken,
att säkerheten väsentligen minskades och att tiden för
redogörelsens afläggande skulle för uppbördsmännen, utan verkligt
behof, utdragas fyra ä fem månader längre än som då gällde; och
enär deremot ingen fördel eller nytta skulle vinnas, som icke derförutan
kunde åstadkommas, syntes ock påföljden blifva lika klar och
ofelbar, att sådana föreslagna ändringar ingalunda borde vinna bifall,
hvarföre ock, då det för öfrigt dåmera vore bevisadt, att den premiss,
som för hela detta förslag legat till grund och dertill gifvit anledning,
den nemligen: att en rikshufvudbok icke skulle låta sig uppgöra
efter lands- och militieböckernas dåvarande form, saknade behörigt
stöd af erfarenheten, Kammarkollegium och Statskontoret funno
sig alltså befogade och föranlåtna, att såsom ett onyttigt och skadligt
verk i underdånighet afstyrka de förändringar i landträkenskapsmetoden,
som då blifvit föreslagna.

Då sedermera, efter det ej mindre Kammarkollegium och Kammarrätten
afgifvit underdånigt utlåtande öfver de på olika grunder upprättade
särskilda rikshufvudbokssluten, än äfven Rikets Ständers år
1822 församlade revisorer instämt uti det af nästförutgångne statsrevision
meddelade yttrande, rikshufvudbok för år 1821, upprättad
enligt den af Statskontoret föreslagna plan, till granskning af Rikets
Ständer osh dess Statsutskott framlades, godkände och antogo Rikets
Ständer det härvid använda redogörelsesätt att tjena till efterrättelse
i fortsättningen af ifrågavarande räkenskap; hvadan det för uppgörande
af rikshufvudbok efter den af dåmera aflidna statskommissarien
Widegren uppgifna metod inrättade särskilda kontor med år 1823 indrogs,
och dermed var alltså för den gången jemväl afgjord frågan
om skatternas redovisande uti räkenskaperna först för det kalenderår,
hvilket närmast efterföljer skatteår^.

Under förhållanden, som visserligen voro i någon mån förändrade,
bland annat derigenom, att de förut påbjudna uppbördsstämmorna
på hösten upphört, så att all i landsböckerna redovisad kronouppbörd,
lika som nu, erlades först under de första månaderna af påföljande
år, väcktes emellertid denna fråga å nyo derigenom, att

101

Statskontoret uti sin den 18 December 1889 för statsregleringen vid
1840 års riksdag afgifna underdåniga berättelse om statsverkets tillsänd
och förvaltning hemstälde, att de på jordebok, skattskrifning
och taxering beroende s. k. landtränteri, hvilka, enligt hvad nämnat
är, dåmera helt och hållet inflöte under året näst efter det, för hvilket
de voro debiterade, måtte uti riksstatsberäkningarna och följaktligen
äfven uti rikshufvudboken anses såsom inkomster för det år, under
hvilket de erlades, så att t. ex. 1840 års, till inbetalning år 1841 förfallna
ordinarie ränta, afrads- och tiondespanrnål, mantalspenningar
och bränvinsafgift m. m. komme att utgöra debet i 1841 års räkenskaper;
genom hvilken förändring icke allenast skulle åstadkommas
öfverensstämmelse med uppbörden af de statsinkomster, som indrefvos
af förvaltande verk, såsom tull-, post- och charte-sigillataa-medel m. fl.,
hvilka senare till största delen under debiteringsåret inflöte, utan ock
undvikas den i flera hänseenden besvärliga vidlyftigheten, att i rikshufvudboken
vid kalenderårets slut balansera betydliga, redan debiterade,
men såsom utestående ansedda summor; och skulle förmedelst
vidtagandet af en så beskaffad åtgärd fögderiernas och städernas
räkenskaper kunna afslutas den 31 December samma år, för hvilket
redogjordes, och icke, såsom då egde rum, åtta månader senare, samt
jemväl riksbokslutsarbetet i väsentlig mån fortskyndas.

Detta Statskontorets förslag, hvaröfver något beslut icke meddelades,
upptogs af 1843 års statsrevision, i anledning, hvaraf Rikets
Ständer uti underdånig skrifvelse den 18 April 1845 anhöllo. att, på
det fullständig ledning måtte vinnas för bedömande af den åsyftade
förändringens verkställbarhet och ändamålsenlighet, Statskontoret måtte
erhålla nådigt uppdrag att, jemte det då brukliga bokföringssättet
tillsvidare oförändradt iakttoges, i enlighet med ofvanberörda förslag
och med den förenkling i öfrigt, som pröfvades tjenlig, låta uppgöra
dels ett omslut af rikshufvudboken för år 1842 och dels, jemte 1843
års, en särskild rikshufvudbok för samma år enligt det nya förslaget,
hvilka räkenskaper, så snart de hunnit fullbordas, skulle öfverlemnas
till Rikets Ständers näst derefter sammanträdande revisorer, hvilka
såmedelst blefve i tillfälle att i afseende på användbarheten och nyttan

102

af det nya bokföringssättet till Rikets Ständer afgifva yttrande;
och öfverlemnades denna Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
till den särskilda komité, hvilken, allmänneligen benämnd skatteförenklingskomifén,
sedermera den 30 April 1847 afgaf det här
förut åberopade betänkandet angående förenkling af beskattningsväsendet
samt uppbörds- och redogörelseverket.

Samma Komité fick sig ock uppdraget att afgifva underdånigt
yttrande rörande den vid 1841 års statsrevision först väckta frågan
om ett tidigare afslutande af landsböckerna, i ändamål att desamma
måtte kunna begagnas vid riksboksslutet, som då för tiden
upprättades på grund af fögderiernas och städernas specialräkningar,
hvaraf ett overificeradt exemplar fördenskull till Statskontoret
insändes. I denna fråga åter hade vid målets förberedande handläggning
hos Statskontoret och Kammarrätten förslag blifvit väckt,
att specialräkningarne, afslutade antingen, såsom dittills, för uppbördsår
eller, för vinnande af likhet med rikshufvudboken, för kalenderår,
skulle afgifvas vid samma tid, som då fanns bestämd för
summariska redovisningens aflemnande eller den 1 Maj, och att,
för kontroll å indrifningen af då befintliga rester, särskild redovisning
derför, sträckande sig till slutet af påföljande Augusti,
borde vid början af September månad aflemnas. Öfver detta förslag
hördes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen, hvarefter
Statskontoret och Kammarrätten uti underdånigt utlåtande den 18
Juni 1844 hufvudsakligen anförde, det de ansågo att i och för det
ifrågavarande ändamålet förändring i uppbörds- och redogörelseverket
borde undvikas, men att, äfven utan en sådan förändring,
landsböckerna, uppgjorda efter ett förenklad!, med Rikshufvudboken
öfverensstämmande formulär, skulle kunna minst fyra månader
tidigare än förut afslutas och till Kammarrätten insändas
samt i sådant fall, i stället för de förut upprättade sammandragen
af specialräkningarne, för riksbokslutet begagnas; dock vore det i
alla fall för handhafvandet af den Statskontoret åliggande kontroll
öfver kronouppbörden nödigt, att summariska och specialräkningarna
samt restantierelationerna fortfarande, såsom dittills, blefve

103

till Statskontoret insända. Derjemte yttrades, att för den händelse
landtränteri, på sätt ifrågasatt blifvit, skulle komma att upptagas
såsom inkomst, icke för det år, för hvilket de erlades, utan för
det då de inflöte, redovisningen för kronouppbörden i hvarje län
skulle kunna efter en sådan förändring verkställas ett år tidigare,
än dittills skett, eller så att t. ex. landsboken för år 1844 då blefve
1845 års, hvilken borde afslutas inom Mars månads utgång år 1846,
samt att landsböckerna då jemväl skulle tjena till grund för Rikshufvudboken
utan behof af särskilda specialräknings-sammandrag.

Tvänne af Kammarrättens ledamöter voro likväl af en mot
nämnda yttrande skiljaktig mening samt föreslogo:

l:o att räkenskaperna för allmänna kronouppbörden borde, i
likhet med Rikshufvudboken och Statens öfrige räkenskaper, upprättas
och afslutas för kalenderår, med iakttagande att der affördes
ej mindre ordinarie afkortningar och anordningar för året, än ock
de intill redovisningens upprättande utredda och verificerade extra
ordinarie afkortningar, samt att uti utgående balansen specifikt
utmärktes hvad deraf blifvit efter räkenskapsårets utgång levereradt,
äfvensom hvad vid redogörelsens afgifvande funnes utestående,
hvilket senare skulle bestyrkas på lika sätt, som i afseende å de
uti summariska redogörelserna uppförda réstantiers verificerande
då funnes stadgadt;

2:o att med summariska räkningarnas upphörande, vid den
för dessas aflemnande då föreskrifna tid, specialräkningar in duplo
borde afgifvas; dock skulle med aflemnandet af sådana dit hörande
verifikationer, som icke, enligt meddelta föreskrifter, dessförinnan
särskildt bort till Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas, utan
skolat sistnämnde räkning åtfölja, få anstå till en månad derefter,
med rättighet för Kong!. Maj:ts Befallningshafvande att, der längre
anstånd erfordrades, sådant bevilja, med iakttagande likväl, att
landsbokens afslutande inom behörig tid derigenom icke fördröjdes
;

3:o att allt hvad till kontroll å uppbördens behöriga handhafvande
och redovisande vore i afseende å summariska redogö -

104

relsen stadgadt, komme att vid specialräkningarnas afgifvande iakttagas;
hvarjemte till vinnande af nödig kontroll derå, att all intill
redovisningsdagen influten uppbörd blefve behörigen redovisad,
vid samma tillfälle borde aflemnas särskildt af redogörarne
upprättadt och underskrifvet förslag å sådan uppbörd, som ifrån
årets början tillkommit och icke uti föregående årets då aflemnade
redogörelse kunnat ingå, såsom bötesmedel, afgifter för
egendomsköp m. m.; och borde, efter det specialräkningarna, till
kontroll å uppbördens redovisande, blifvit öfversedda, landskamreraren
och landträntmästare!! gemensamt å dem teckna intyg, huruvida
de uti balansen inbegripna levereringar efter räkenskapsårets
slut funnos med rätta förhållandet instämmande;

4:o att, till kontroll å behörig indrifning af de vid redovisningsdagen
den 1 Maj utestående medel, förslag deröfver, utvisande
förändringarna intill den 31 Augusti jemte förhållandet
sistnämnde dag, borde för hvarje år, inom den 15 påföljande September,
1 till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande aflemnas, åtföljdt ej
mindre af verifikationer för der skedde afföringar, hvilka verifikationer
sedermera skulle redogörarne återställas, än ock af sådana
handlingar, som, i öfverensstämmelse med hvad då var stadgadt
om verificerande af de i specialräkningarne upptagne restantier,
utredde och bestyrkte de enligt förslaget utestående poster; samt

5:o att, med bibehållande af landskontorets skyldighet att
granska specialräkningarna, landsböckerna borde afslutas så tidigt,
att de kunde vara till Kammarrätten inkomna inom slutet af December
månad efter det år, för hvilket de voro upprättade.

Skatteförenklingskomitén, hvilken, till undvikande af all kronouppbörds
indrifvande vid samma tid och derigenom för de skattskyldige
uppkommande olägenheter, funnit sig böra hemställa, att
tvänne uppbördsstämmor å landet blefve hållna, nemligen en under
September och Oktober eller senast November månader för
uppbärande af personella utskylder och bevillningsafgifter, samt
en vid den nu vanliga tiden för uppbärande af hemmansränta!
och tionde samt andra af hemman utgående utskylder, yttrade i

105

afseende på Statskontorets förslag om landträntornas debiterande
först för det år hvarunder de erläggas, att i händelse af bifall till
nyssnämnda hemställan om tvänne särskilda uppbördsstämmor, de
förhållanden, som föranledt detta förslag, skulle blifva så väsentligen
förändrade, att ensamt i följd deraf detsamma måste förfalla.
Men äfven under oförändrade omständigheter ansågs en dylik förändring
så mycket mindre lämplig eller verkställbar, som den följd
deraf skulle uppstå, att de indelta räntorna komme att afföras i
räkenskaperna för ett annat år, än det, hvarför de blifvit anslagna
och utgingo, samt att, då löntagare egde både indelta och kontanta
löner, dessa för samma år skulle förekomma i olika års räkenskaper,
hvilket icke vore med god ordning öfverensstämmande.
För öfrigt, och enär utskyldernas debitering grundade sig på skattskrifningen
för skatteåret jemte då hållna taxeringar samt, såsom
afseende dåvarande förhållanden, måste efter detta år benämnas,
syntes det ock vara lämpligast, att de upptoges i samma års räkenskaper,
äfven om någon del af dem icke förr än under ett följande
år inflöte, helst i annat fäll skulle inträffa, att alla de handlingar,
hvarpå debiteringen grundades, komme att bifogas räkenskaperna
för ett år senare, än enligt förut varande redovisningsmetod.
Dessutom, och då det vore af stor vigt, att kontrollen å
utskyldernas debitering blcfve åstadkommen så tidigt, som möjligt,
på det att rättelser uti begångna felaktigheter måtte vinnas utan
allt för sena efterräkningar, för hvilka tiden tvärtom borde, så
vidt ske kunde, inskränkas, ansåge skatteförenklingskomitén vida
angelägnare att genom utskyldernas debiterande i räkenskaperna
det år, hvarför de beräknades, påskynda nämnde kontroll, än att
genom debiteringens fördröjande till ett påföljande år undvika den
visserligen icke stora olägenheten att balansera hvad som ej under
skatteåret erlades. Det hade väl blifvit anfördt, att genom den
föreslagna förändringen uppbördsräkenskaperna skulle kunna afslutas
den 31 December och således erhållas 8 månader tidigare
än hvad då egde rum, men dervid måste dock i första rummet
anmärkas, att den uppgifna skyndsammare redovisningen endast

komme att förefinnas relativt till benämningen, så att t. ex. 184/
års uppbördsräkenskaper skulle blifva aflemnade den ol December
samma år, men då dessa innefattade redovisning för 1846 års
utskylder, för hvilka efter då gällande stadgande]! summarisk redogörelse
afgafs den 1 Maj och specialräkning den 1 Oktober 1847,
vore det påtagligt, att genom förändringen redovisningen för
nämnde medel erhölles senare än annars, och att således i sjelfva
verket icke något vunnes uti skyndsamhet, utan tvärtom förlorades.
Likaså vore det uppenbart, att räkenskapernas afslutande
med den 31 December, eller för kalenderår; hvilket uppgifvits
blifva möjligt i händelse af bifall till berörda förslag, icke kunde
ensamt af förändringen bero, helst hela den vinst i arbetet, som
derigenom uppkomme, vore, att besväret med balansering af de
för räkenskapsåret belöpande utskylder, som först i påföljande årets
räkning blefve debiterade, kunde undvikas; och förmenades af alla
dessa skäl ej heller något gagn kunna hemtas utaf den af Rikets
Ständer ifrågasatta åtgärden att låta upprätta särskilda Rikshufvudböcker
efter förutnämnda metod, hvilket likväl skulle medföra betydlig
kostnad, hvadan nådigt bifall dertill afstyrktes.

Den framställning, som af skatteförenklingskomitén gjordes i
fråga om uppbördsredovisningens ordnande, var deremot i liufvudsakliga
delar öfverensstämmande med den särskilda mening, som
af tvänne bland Kammarrättens ledamöter afgifvits och här ofvan
blifvit meddelad, likväl med de förändringar, som påkallades dels
af förslaget om uppbördens erläggande vid tvänne särskilda terminer
och dels af häradsskrifvaretjensternas indragning jemte flera
andra ifrågasatta ändringar, hvarförutan tiden för landsbokens afgifvande
ansågs" böra bestämmas till den 1 Oktober i stället för
den 31 December näst efter uppbördsåret.

Vid 1847—1848 årens riksdag, då Skatteförenklingskomiténs
betänkande, dels på grund af nådig proposition och dels på grund
af enskild motionärs yrkande, gjordes till föremål för Rikets Ständers
pröfning, stadnade Riksstånden i skiljaktiga beslut rörande
denna, liksom många andra af komiten behandlade frågor, i följd

107

hvaraf dess förslag i denna del förföll; men sedermera hafva de
al denna komité uttalade åsigter i detta, äfvensom i flera, andra
afseenden gjort sig gällande; och äro för närvarande, sedan med
anledning af Rikshufvudbokens genom nådiga brefvet den 15 Februari
1855 anbefalda förändrade uppställning, jemväl förändrade
formulär för länsräkenskaperna blifvit faststälda, beträffande fögderiernas
och städernas specialräkningar stadganden, jemlikt nådiga
brefvet den 12 September 1868 samt Statskontorets kungörelse den
21 September 1869, meddelade, som hufvudsakligen innehålla enahanda
bestämmelser med dem, hvilka blifvit i form af reservation
af tvänne Kammarrättens ledamöter ifrågasatta och ofvan finnas
omförmälda; likväl äro landskontoren, på grund af Kongl. brefvet
den 6 Juli 1849, numera befriade från den skyldighet till speciel
granskning af uppbördsmännens räkenskaper, som förr ålåg dem,
hvarjemte landsboken, som före 1869 aflemnades den 31 December,
nu afgifves den 31 Oktober.

Både den ena och den andra gången, då förut fråga varit väckt
om skatternas upptagande i räkenskaperna ett år senare, än nu
eger rum, har således denna fråga varit föremål för en sorgfällig
utredning och pröfning, utan att likväl någon förändring i detta
afseende funnits lämplig. Det förnämsta skälet, som till stöd för
den ifrågasatta ändringen blifvit anfördt, har båda dessa gånger
varit föregifven möjlighet af tidigare räkenskapsafslutning och jemväl
det nu framstälda förslaget torde hufvudsakligen hafva sin
grund i en likartad föreställning. Förestående redogörelse för frågans
föregående behandling visar likväl, huru dermed sig i verkligheten
förhåller. Nu är det visserligen ifrågasatt, att uppbörden
skulle redovisas genom månadtliga redogörelser, som jemte verifikationer
borde i början af följande månad ingifvas till landskontoren
för att, efter der upprättadt sammandrag och jemte landskontorets
egna redogörelser, för vidare bokföring och granskning
öfversändas till Statskontoret och derifrån tillställas Kammarrätten

108

eller andra vederbörande embetsverk, hvarigenom sålunda vunnes
tidigare kontroll och bokföring än som med nuvarande årsredovisningar
kan verkställas, men då icke ifrågasatt är, att Rikshufvudbok
skulle af slutas och till granskning framläggas för kortare
tid än ett år, vore i denna del intet väsentligt vunnet, utan qvarstå!''
i detta hänseende oförändrad skatteförenklingskomitens anmärkning,
att fördelen af tidigare räkenskapsafslutning genom
skatternas redovisande i årsräkenskapen ett år senare än hittills,
endast skulle ernås relativt till räkenskapens benämning, men ingalunda
i verkligheten. Likaledes, och ehuru numera, med färre
undantag, indelning såsom aflöningsförmån upphört, äfvensom anslag
af indelt ränta och tionde — så vidt de icke bestå af befrielse
från skatt, som i stället utgöres genom rustning eller något
annat besvär —, blifvit till statsverket emot kontant ersättning indragna,
ssknar ej heller den anmärkningen fortfarande full befogenhet,
att förändringen skulle leda till mindre god ordning i redovisningen.
Enligt hvad de nu af komiterade framlagda förslagen
till riksstatens uppställning (formulären n:o 46 & 47) utvisa,
skulle nemligen följden af förändringen blifva, att antingen såväl
indelningarne som ersättningen derför komme att i räkenskaperna
upptagas ett år senare än nu eger rum, eller ock att endast indelningarna,
d. v. s. rusthålls- och boställsräntor in. m., komme att
upptagas uti räkenskaperna ett år senare än hittills, under det att
deremot ersättningen för indragna indelningar, såsom nu sker,
komme att afföras uti räkenskaperna det år, för hvilket den belöper.
1 förra fallet skulle t. ex. inträffa, att 1879 års anslag till
indelta armén blefve, så vidt de äro anvisade till rust- eller rotehållare
för dem åliggande skyldigheter, upptagna uti’räkenskaperna
för år 1880, men att öfriga till arméns underhåll m. m. under
förstnämnda år ifrågakommande utgifter blefve ett år tidigare redovisade.
I senare fallet åter komme statsverkets bidrag till rusthållskostnaderna
vid indelta armén att utgå sålunda, att en del af
dessa kostnader, nemligen ersättningen för indragna augmentsräntor,
blefve upptagen i räkenskapen för det år, ersättningen till -

109

hörde, under det att den öfriga delen af samma års bidrag, eller rusthållsrilntan,
upptoges till redovisning först uti det påföljande årets
räkenskaper. Lika beskaffad blefve ock redovisningen för alla öfriga
utgifter till föremål, som blifvit tillgodosedda dels med anslag i_ kontant
och dels medelst anvisning af viss ränta och tionde eller ersättning
derför. Hvarje års utgift för sådana föremål blefve nemligen
redovisad uti tvänne års räkenskaper, så att i dessa fall räkenskapen
ständigt komme att utvisa, icke utgiften för det år, hvarefter räkenskapen
benämndes, utan en del af sagda års och en del af föregående
årets utgift. Då hvarje god räkenskapsmetod utan allt tvifvel måste
vara byggd på den grundsatsen, att alla de rättigheter, som blifvit
förvärfvade och alla de förpligtelse!-, som blifvit ingångna, varda, så''
vidt de utgöra föremål för bokföring och afse den tid räkenskapen
omfattar, behörigen antecknade, kan den ifrågasatta förändringen så
mycket mindre anses leda till reda och god ordning i detta afseende,
som den icke blott innefattar en afvikelse från nämnda grundsats,
utan ock föranleder dertill att rättigheter och forpligtelser, hvilka utgöra
föremål för bokföringen och uteslutande afse en räkenskapsperiod,
varda i räkningen antecknande såsom om de tillhörde skiljda perioder.

Ej heller kan i sistnämnda hänseende all anledning till anmärkning
undvikas derigenom, att de ännu qvarstående indelningarna,

. d. v. s. boställs- och rusthållsräntor eller annan anordning af ränta
och tionde, från hvilkas erläggande befrielse i följd af något jorden
åliggande besvär åtnjutes, varda i riksstat och räkenskaper antingen
helt och hållet uteslutna, eller ock upptagna för det år de tillhöra,
under det att öfriga skatter af samma slag ingå i stat och räkenskaper
ett år senare; ty i förra fallet varder från riksstatsberäkningen
och redovisningen utesluten en ganska betydlig skatteinkomst och en .
deremot svarande utgift, som i följd af dispositionssättet visserligen
icke direkt berör den kontanta statsmedelsförvaltningen, men dock i
öfrigt är af fullkomligt enahanda natur med annan skatteinkomst och
statsutgift, och i senare fallet varder en och samma skatt för ett år
redovisad uti tvänne års räkenskaper.

I fråga om den grundsats komiterade velat i förevarande afseende
tillämpa, nemligen att såsom inkomst borde upptagas skatterna för
det år då de förfalla och inflyta, må för öfrigt anmärkas, att inom
andra grenar af statsförvaltningen giltigheten af denna grundsats icke
vunnit erkännande, och att ej heller komiterade sjelfva deråt gifvit
tillämpning i alla delar af den redovisning, för hvars ordnande de
framställt förslag. Tvärtom äro i allmänhet i hvarje fullständig redovisning,
som ej blott innefattar en enkel kassajournal, utan jemväl i
öfrigt redogör för förvaltningen och dess resultat, upptagna inkomsterna
för redovisningsåret, äfven om de dessförinnan icke till betalning
förfallit eller influtit. Så är förhållandet med tull- och postverken
samt statens jernvägstrafik m. fl. Den tillfälliga omständigheten,
att de af dessa verk förvaltade statsinkomster till hufvudsakligaste
delen inflyta under räkenskapsåret, förändrar icke grundsatsen,
och hvad särskildt tullmedlen angår, så är vanligen eu ej obetydligdel
af den uppbörd räkenskapen upptager vid årets slut ogulden.
Men komiterade hafva ock, på sätt de föreslagna räkenskapsformulären
utvisa, frångått den upstälda grundsatsen i fråga om redovisningen
för tvänne så väsentliga skattetitlar som Iränvinstillverkningsafgiften
och stämpelpappersmedlen, oaktadt den förstnämnda af dessa skatter
numera, efter det nederlagsrätt blifvit medgifven, till ganska stor del
ej förfaller till betalning eller erlägges förr än lång tid efter tillverk- ,
ningen. Uppenbart är äfven, att en dylik grundsats icke kan vid
räkenskapsföring i allmänhet följas, om man af räkenskapen vill vinna
ett fullt tillförlitligt omdöme om förvaltningens resultat, hvilket inga- •
lunda ådaglägges endast af förhållanden emellan de under viss tid i
statens kassor influtna eller utbetalda medel.

Alla dessa betänkligheter, äfvensom de särskilda svårigheter,
hvilka i fråga om allmänna bevillningens upptagande i riksstaten och
räkenskaperna ett år senare än nu, blifvit af Statskontoret uti dess
härofvan åberopade underdåniga utlåtande den 25 November 1875
omförmälda, torde emellertid böra vika, om genom förändringen kunde
vinnas några verkliga fördelar, som i jemförelse med olägenheterna
förtjenade afseende. Härvid torde den förmenta omöjligheten att med

dess nuvarande uppställning efterlefva riksstaten samt svårigheterna
att å rätta tider bestrida utgifterna, om än i och för sig afsevärda,
vara af jemförelsevis mindre vigt, synnerligast om i betraktande tages,
att dessa svårigheter måhända i högre grad, än hvad af de nu ifrågavarande
skatteloppen motsvaras, äro beroende å ena sidan utaf behofvet
af rörelsekapital för administrationens mångfaldiga särskilda
grenar, och å andra sidan af de tillgångar, som uti innestående reservationer
å anvisade, men icke uttagna anslag, äfvensom i besparingar
eller öfverskott i statsregleringen äro för handen, och att i förhållande
till det inflytande dessa vexlande och tillfälliga omständigheter utöfva,
verkan af förändringen blefve ringa, synnerligast då derigenom för
statsregleringen skulle tagas i anspråk den till rörelsekapital använda,
ehuru numera efter den betydliga utveckling, som i senare tider
statsverkets rörelse erhållit, visserligen alldeles otillräckliga grundfonden.
Vida större vigt bör otvifvelaktigt fästas vid frågan, huruvida
förändringen må kunna leda till hastigare afslutning och granskning
af redovisningen, utan att dervid säkerheten i någon mån äfventyras;
och ehuru i detta afseende förekommer, att, enligt hvad redan
förut blifvit antydt, redovisningen för kronouppbörden, så vidt dermed
afses för år afslutade räkenskaper, icke kan uti rikshufvudbok
framläggas tidigare än hvad nu eger rum — enär exempelvis 1879
års skatter, som efter förändringen skulle upptagas i 1880 års räkenskaper,
icke under något förhållande kunde redovisas förr än uti den
rikshufvudbok, hvilken under senare hälften af 1881 blefve framlagd
till granskning af riksdagens revisorer — torde dock en närmare
undersökning vara erforderlig för utrönande af de fördelar eller olägenheter,
som af den förändrade redovisningen må vara att förvänta i
jemförelse med den nu föreskrifna ordningen.

Någon förändring i sättet för .skatternas uppbärande är, såsom
nämndt, icke utaf komiterade föreslagen, utan* skulle efter uppbördsbokens
erhållande kronofogden, på ungefärligen samma tider som nu,
vid särskilda uppbördsmöten emottaga skatterna och derefter inleverera
dem till länsstyrelsen. Enda förändringen är, att redovisningen,
som efter slutad uppbörd för närvarande icke aflägges förr än den 15

112

Maj och utvisar förhållandet vid April månads slut, i stället skulle
afgifvas för hvarje månad. Sedan uti redogörelsen för Januari månad
skatterna blifvit uppförda, men till påföljande månad balanserade,
kommc alltså under Februari och Mars månader, då vanligen uppbördsmötena
hållas, redogörelserna att ådagalägga, huru skatterna influtit
och till ränterierna levererats samt i hvad mån afkortning kunnat
under sjelfva uppbördsmötena verkställas, hvarefter under April månad
hufvudsakligen komme att redovisas för resternas indrifning eller befordrande
till afkortning. De efterföljande åtta månadsredogörelsema
komme alltså, med undantag för sådana afgifter, h vilka icke äro på
debitering beroende, endast att innehålla redovisning för de obetydliga
belopp, hvilkas indrifning eller afkortning icke kunnat före uppbördsårets
slut verkställas. Att för denna del af uppbörden månadtligt
redovisningssätt är förenadt med större besvär, ån som i allmänhet
motsvaras af redogörelsens omfång och beskaffenhet, lider intet
tvifvel samt framgår för öfrigt af de exempel, hvilka i formulärförslagen
finnas införda. Tages vidare i betraktande, att Januari månads
redogörelse hufvudsakligen inskränker sig till skatteuppbördens debitering
sagit densammas öfverförande till nästa månad såsom balans,
och att alltså denna redogörelse temligen saklöst kan uppskjutas till
nästa månad, hvarunder uppbördsmötena börja, så finner man, att
endast redogörelserna för Februari, Mars och April månader ega
någon egentlig vigt för kontrollen å uppbördsmannen. Frågan, huruvida
någon synnerligen stor tidsvinst vid bokföring och granskningen
af redogörelserna för kronouppbörden skall kunna vinnas, är derföre
i väsentligaste mån beroende på resultatet af en jemförelse emellan
den redovisning, som nu genom specialräkningarna vid uppbördsarets
slut lemnas, och den som för de 3:no sista manaderna af samma ar
skulle enligt komiterades förslag afgifvas. 1 detta afseende är det,
enligt Kollegiernas tanka, otvifvelaktigt, att den nuvarande anordningen,
hvarigenom fullständig och sammandragen redovisning för
hela uppbörden åstadkommes endast några dagar senare, än månadsredogörelsen
för April, jemlikt komiterades förslag skulle afgifvas,
eger företräde. Redogörelsens fördelning på månader och verifika -

118

tionernas splittring på ett sätt, tom gör det högst besvärligt att finna
sådana upplysningar, hvilka endast af dessa stå att erhålla, skulle
nemligen ofelbart så väl vid bokföring samt synnerligen vid granskning
föranleda mycken tidsutdrägt och alldeles tillintetgöra den lätt
uppfattliga öfversigt af uppbördsförvaltningen, som nuvarande räkenskaper
lemna. Kontrollen derå, att under den tid uppbörden pågår
leverering varder af uppbördsmannen behörigen fullgjord, vinnes ock
vida båttre genom den nuvarande anordningen, då häradsskrifvaren
meddelar uppgift å de influtna medlen, än om det skulle bero uteslutande
på uppbördsmannen att intill slutet af uppbördstiden leverera
hvad han för godt funne.

Om derföre de nuvarande specialräkningarna öfver kronouppbörden
inom städerna och fögderierna måste anses mera tillfredsställande
än de månadsredogörclser, som till specialräkningarnas ersättande
blifvit föreslagna, och om jemväl, beträffande tiden, inom hvilken
specialräkningarna afgifvas, någon nämnvärd inskränkning icke kan
ifrågasättas, så bör det tagas i öfvervägande, huruvida genom landsbokens
tidigare aflemnande en skyndsammare räkenskapsafslutning
kan befrämjas. Landsboken aflemnas nu inom slutet af Oktober
månad, och då alla de till denna räkenskap erforderliga materialier
äro tillgängliga den 15 Maj, finnes således till landsbokens upprättande
ett rådrum af 5 */2 månader. Denna tid är säkerligen mer än
tillräcklig för ett arbete, som efter upphörande af den speciella granskning
af uppbördsräkenskaperna, hvilken förr tillhörde landskontoren,
hufvudsakligen endast afser en sammandragning af ränteriets och
uppbördsmännens specialräkningar, äfvensom redogörelserna för stämpelpappers-
och bränvinstillverkningsmedlen. Att en ganska betydlig
inskränkning af denna tid kan åstadkommas, anse för sin del Kollegierna
otvifvelaktigt, och hemta härför stcjd i det yttrande, som Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ett af rikets största län, nemligen
Malmöhus, i detta ämne afgifvit, hvaraf framgår, att landsboksarbetet
bör kunna medhinnas i de mindre länen med färre redogöraredistrikt
på en månad samt i de folkrikare med många redogöraredistrikt på
l''/2 månad, derest en tjensteman under sagde tid finge uteslutande

114

egna sig åt detta arbete med hvad dertill närmast hörer. Hela länsredogörelsen,
fullständigt sammanfattad, torde således med den nu i
öfrigt gällande redovisningsmetoden kunna aflemnas vid pass två månader
efter uppbördsårets utgång, hvilket måste anses tillfredsställa
alla skäliga anspråk på skyndsamhet.

Beträffande tiden, inom hvilken specialräkningarna jemte verifikationer
till landskontoren ingifvas, gäller emellertid för närvarande,
att af dessa räkningar, som upprättas i två exemplar, det ena, åtföljdt
af verifikationer, bör aflemnas i Kopparbergs län den 15 Juni och i
öfriga län den 15 Maj, skolande detta exemplar i landskontoret qvarstadna
för att vid landsbokens upprättande användas, men verifikationerna
efter behörig granskning ofördröjligen återställas till rcdogörarne
för att af dem ordnas och folieras, samt att det andra exemplaret,
jemte de då inbundna och folierade verifikationerna, skäll till
länsstyrelsen ingifvas i Kopparbergs län don 15 och i de öfriga den
1 Augusti. Det längre anstånd, som således finnes för Kopparbergs
liin medgifvit, torde hafva sin anledning deri, att från äldre tider
räkenskaperna från detta län senare aflemnats än från rikets öfriga
län, hvilket åter, jemlikt Kong! brefvet den 19 Augusti 1803, berodde
derpå att afkortnings- och rostlängder uti de flesta fögderierna
af Kopparbergs län, hvarest allenast ett ting om året hölls, icke kunde
inom den i allmänhet föreskrifna tiden behörigen verificeras på det
sätt, då gällande författningar bestämde. Men äfven sedan föreskriften
om dessa längders granskning vid häradstingen upphäfts, har, jemlikt
Kong! brefvet den 13 Februari 1823, tiden för summariska redovisningens
afläggande varit en månad längre inom Kopparbergs län än
inom öfriga orter, hvilket haft sin grund i de flera hinder för uppbördens
skyndsammare verkställande, som der skulle förekomma.
Giltigt skäl till detta undantagsförhållande vid redovisningen lärer
likväl numera, efter ränteomsättningens verkställande, saknas, och
torde verifikationernas folierande och inbindning kunna å landskontoren
ombesörjas på sådant sätt, att härigenom intet hinder uppstår
för hela länsredogörelsens aflemnande i fullständigt skick inom ofvan
angifna tid af 1 ''/2 ä 2 månader efter uppbördsårets slut.

De vidare åtgärder, som må vara erforderliga till åstadkommande
af en tidigare redovisning af statsmedelsförvaltningen, synas, efter
hvad förut blifvit anfördt, ingalunda böra grundas på förändringar uti
redogörelserna för kronouppbörden inom fögderier och städer. Så väl
nu som vid de föregående tillfällen, då fråga varit å bane om de
s. k. landträntornas redovisande i statsverkets räkenskaper ett år senare
än hittills egt rum, hafva de gjorda framställningarna haft sin anledning
i det förhållande, att redogörelserna för dessa skatter afse en
annan och senare tidsperiod än statens öfriga räkenskaper, men att,
på sätt städse ifrågasatt blifvit, en redovisning, hvilken visat sig kunna
afgifvas vida tidigare, skulle uppskjutas för att erhålla lika benämning
och aflemnas samtidigt med andra räkenskaper för en senare
tilländalupen tidrymd, utgör en villfarelse, hvarigenom ändamålet förbises
för namnet, samt leder naturligen icke till skyndsamhet. Kan
man icke genom uppbördsstämmornas utsättande till sådan tid, att
redovisningen möjliggöres vid kalenderårets slut, åvägabringa öfverensstämmelse
emellan uppbördsräkenskaperna för länen och statsverkets
öfriga räkenskaper, så synes enda utvägen vara att dessa senare räkenskaper,
hvad afslutningstiden angår, lämpas efter uppbördsräkenskaperna.

Uppbördsårets antagande såsom redovisningsperiod för statsverkets
samtliga räkenskaper har förut blifvit ifrågasatt, fastän någon fullständig
utredning och derpå grundad pröfning af denna fråga icke egt
rum. Vid 1844—45 årens riksdag väcktes utaf enskild motionär det
förslag, att Eikets Ständer skulle hos Kong!. Maj:t i underdånighet
anhålla, att nådig befallning blefve meddelad derom, att samtliga
statsräkenskaperna, så väl rikshufvud boken som de för tull-, post- och
chartae-sigillate-medlen m. m., skulle vid en och samma tid afslutas,
nemligen för uppbördsåret, eller från den 1 Maj det ena året till den
sista April det påföljande, och att så allt framgent från och* med år
1845 skulle förfaras; men då Rikets Ständer, enligt hvad förut blifvit
nämndt, vid samma riksdag till pröfning förehade den af Statskontoret
väckta och af Rikets Ständers revisorer upptagna frågan om
landträntornas redovisande ett år senare än nu eger rum, samt med

116

anledning deraf begärde, att särskild rikshufvudbok, grundad på
denna metod, måtte upprättas, vann förslaget ej Rikets Ständers bifall.
Jemväl vid efterföljande riksdag, då skatteförenklingskomiténs
förslag, som ock innefattade ändringar af dittills föreskrifvet redovisningssätt,
till pröfning fordrades, framstäldes under öfverläggningarna
härom enahanda yrkande, ehuru likaledes utan påföljd.

Visserligen kan det, å ena sidan, anses, att då föremålet för det
nu föreliggande betänkandet endast vant ordnandet af uppbördsväsendet
och redovisningen för länen, frågan om sättet för andra räkenskapers
upprättande eller afstötande dermed icke cger omedelbart
sammanhang, men då, å andra sidan, grunden för komiterades framställningar
om riksstatens och länsräkenskapernas förändring uppgifvits
vara behofvet att åvägabringa reda i bestående förhållanden,
hvilket åter med nödvändighet påkallade de ändringar, som af komiterade
blifvit föreslagna, och derjemte förmenades leda till tidigare
redovisning i allmänhet, så torde det för ämnet icke vara främmande
att anställa en undersökning om följderna af öfrig» räkenskapers afsilande
på en senare tid än nu eger rum, derest denna afslutningstid
så afpassas, att den utan olägenhet kan tillämpas äfven på uppbördsredogörelsen
för länen. En särskild anledning härtill förefinnes
derjemte uti de förändrade förhållanden, hvilka med den nu gällande
riksdagsordningen inträdt.

Oafsedt. det förnämsta och egentliga ändamålet med all redovisning,
nemligen kontrollen å förvaltande myndigheter, uppbördsman
och redogörare, eger rikshufvudboken, lika med alla öfriga statsverkets
räkenskaper, hufvudsaklig betydelse såsom statistiskt material för de
beräkningar, hvarpå statsregleringen och dermed sammanhängande
beslut grundas, och värdet af detta material är i högsta grad beroende
af den skyndsamhet, hvarmed detsamma kan åstadkommas, likasom
dermed jemväl ökas kontrollens tillförlitlighet. För närvarande, då
de flesta räkenskaper afslutas med kalenderår samt Riksdagen sammanträder
i början af ett kalenderår för att besluta om statsregleringen
för det påföljande, kunna fullständigt afsilande och till ett helt riksbokslut
sammandragna räkenskaper öfver statsförvaltningens olika grenar

117

icke framläggas för senare tid än tredje året före det då riksdagen
sammanträder, och emellan det år, för hvilket fullständigt bokslut
linnes upprättadt, och det, för hvilket stat skall fastställas, ligger
alltså en tid af ej mindre än tre år. Möjligen låter det sig verkställas,
dels genom en sådan tidigare afsilning af landsböckerna, som
af Kollegierna här ofvan blifvit ifrågasatt, och dels genom öfriga
räkenskapers skyndsammare afsilande, att utan vidare ändring af nu
bestående förhållanden åstadkomma en så stor förkortning af nyssberörda
tid, att till Riksmötets början eller kort derefter resultatet af
statsförvaltningen under det andra året före Riksdagens sammanträde
varder kändt genom fullständigt bokslut, som kan till granskning
framläggas, men så länge räkenskapernas afslutningstid sammanfaller
med kalenderåret och Riksdagen sammanträder i början af detta år,
är all vidare förkortning af den tid, för hvilken fullständiga räkenskaper
saknas, omöjlig. Det är likväl ej mindre vid upprättande af
förslag till statsregleringen än ock vid förslagets pröfning af synnerlig
vigt, att kännedom om föregående förhållanden sträcker sig jemväl
till det närmast förflutna året; men sådan kännedom kan icke erhållas,
derest beräkningar för statsregleringen måste verkställas innan sistnämnde
år lupit till ända och förslag omedelbart efter dess utgång
upprättas och pröfvas. Annat blifver förhållandet om statsregleringen
i slutet af ett år upprättas och fästställes för det följande, hvilket
låter sig verkställas, antingen derigenom att tiden för Riksdagens
sammanträde bestämmes annorlunda än för närvarande, eller ock dymedelst
att räkenskapernas afslutande sker kort efter detta sammanträde,
i stället för att, såsom nu, afslutningen eger rum å en tid sä
nära före sammanträdet, att all närmare kännedom om räkenskapsresultatet
omöjliggöres. Då någon förändring af tiden för Riksdagens
sammanträde ej lärer böra ifrågasättas, samt afslutningstiden för länens
uppbördsräkenskaper nu i det närmaste sammanfaller med den tid,
då i vanliga fäll riksdagsförhandlingarna äro fullbordade, skulle dessa
räkenskapers sammanförande med öfriga redogörelserna för det kalenderår,
då uppbörden inflyter, icke allenast, på sätt förut är ådagalagdt,
medföra fördröjd redovisning för denna del af statsförvaltningen, utan

118

äfven i öfrigt innebära ett aflägsnande från det mål, hvartill man
bör sträfva. Om deremot alla statsräkenskaperna blefve afslutade
samtidigt med eller kort efter riksdagens slut, t. ex. den 31 Maj
eller 30 Juni samt arbetet för deras upprättande i öfrigt anordnades
på ett sätt, som främjade erforderlig skyndsamhet, torde till
äfventyra icke blifva omöjligt att vid hvarje riksdag framlägga fullständigt
afslutade räkenskaper för nästförutgångna räkenskapsår —•
ett resultat, som genom komiterades förslag aldrig står att vinna.

1 och för sig utgör kalenderårets utgång icke lämpligare tid
för räkenskapsafslutning än hvilken annan tidpunkt som helst, och
om de ofvan anförda omständigheterna gifva vid handen, att för
statsverkets räkenskaper annan afslutningstid skulle medföra synnerligen
afsevärda fördelar, torde Eders Kongl. Maj:t icke nu finna
skäl att, derest denna fråga finnes erfordra vidare utredning, derförinnan
besluta en sådan ändring af uppbördsräkenskaperna för
länen, att jemväl dessa komme att omfatta kalenderår och sålunda
uti rikshufvudboken ingå ett år senare än hittills.

Vid uttalandet af denna åsigt om räkenskapernas afsilande
för annan tid än kalenderåret hafva Kollegierna icke förbisett, att
deraf jemväl betingas riksstatons beräknande för samma tid, och
att vid öfvergången till de nya förhållandena statsregleringen, som
nu, enligt grundlagen, afser ett år, måste fastställas för allenast
den tid, som förflyter från slutet af då löpande statsregleringsår
intill början af det nya redovisningsåret, äfvensom att många stadganden
i en del författningar och tilläfventyrs jemväl några grundlagsbestämmelser
af förändringen beröras och behöfva att derefter
lämpas. Så vidt Kollegierna kunna bedöma, förefinnes emellertid
icke uti öfrige st.atsräkenskapers beskaffenhet något sådant hinder
för antagande af annan afslutningstid än den nu ''brukliga, som i
fråga om länens uppbördsredogörelser är för handen, hvarföre
nämnda betänkligheter synts Kollegierna böra vika för de väsentliga
fördelar, som genom förändringen otvifvelaktigt vore att förvänta.

119

I sammanhang med sitt förslag om förändradt beräkningssätttfiÄeioZro»./ af

. n , . , ersättningar

uti riksstaten åt de vid uppbördsstäramorna inflytande statsinkom-y<» indragna
stelna hafva komiterade jemväl ifrågasatt ändringar uti nu gäl- JoTdeänslag.
lande bestämmelser angående utbetalandet af ersättningar för indragna
rånte- och tiondeanslag. Komiterades framställning i detta
afseende, hvilken är föranledd hufvudsakligen af den olikhet i tiden
för lönebeloppens utbekommande, som eger rum då aflöningen
består i dylika ersättningar och då den utgöres ai kontant
lön till bestämdt belopp, har utgjort föremål för Statskontorets
ofvan åberopade underdåniga utlåtande den 25 November 1875
och torde nu ej påkalla annat yttrande från kollegiernas sida än
att, sedan indelta armébefälets ersättningar för indelningar i sammanhang
med löneregleringen till statsverket indragits, emot det
att aflöning till visst belopp, som under tjensteåret utbetalas, för
hvarje befattning blifvit anvisad, anledningen till ändring i väsentligaste
mån förfallit, enär numera, med undantag af vcderlagsspanmål
och annat rånte- och tiondeanslag till kleresistaten, aflöning
endast i ganska få fall utgår medelst ersättning för indragna
indelningar. Mot förslaget, att ifrågavarande ersättningar, hvilku
nu delvis utbetalas i tvenne terminer, för framtiden skulle på en
gång med hela beloppet till hvarje ersättningstagare utgifvas, halva
Kollegierna intet att erinra, och ej heller har det framlagda formuläret
till liggare, som öfver dessa ersättningar vid landskontoren
borde föras, gifvit anledning till någon annan anmärkning än att
behofvet af ett dylikt formulär numera torde vara mindre allmänt,
då dels på senare tiden flere ersättningsanslag af nu ifrågavarande
beskaffenhet upphört, dels ock af Statskontoret föreskrift meddelats
i afseende å uppställningen af dit ingående uppgifter å in’
dragna rånte- och tiondeanslag, hvarföre fastställelse af särskildt
formulär nu icke torde vara nödigt, helst hinder icke möter att,
der den föreslagna uppställningen finnes lämplig och ändamålsenlig,
densamma utan vidare föreskrift efterföljes.

Komiterades framställning i fråga om särskilda tillgångars an- Forselläns-er .

t* i sättn.o.begraf v

i san de till bestridande af forsellönsersättning och begrafningshjelp ningslijelp.

120

föranleder icke något yttrande, enär, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts
nådiga bref den 21 Juli 1876, dessa utgifters bestridande blifvit
på föreslaget sätt ordnadt.

Riksstatsan- Då. det nu brukliga sättet, att vid utgifternas afförande efter

slagens beteek- ., , ''

nande åberopa nulvudtitcl ocli anslag med fullständigt anförande

silrör. af auslagCtg ändamål efter ordalydelsen i riksstaten, förorsakade
mycken onödig skrifning jemte vidlyftighet i annotationsböcker
och räkenskaper, men det vore tillräckligt att, i händelse anslagen
vore i riksstaten numrerade, endast numret å hufvudtiteln och anslaget
uppgåfves, hafva komiterade föreslagit en dylik lätt utförbar
förenkling, hvilken skulle komma att medföra väsentliga fördelar
i nämnda afseenden.

Vid detta förslag, som jemväl blifvit tillämpad! i de framlagda
räkenskapsformulären och onekligen leder till någon minskning af
sjelfva skrifningsarbetet samt besparing af utrymme i de ganska
vidlyftiga och delvis i tabellarisk form uppstälda annotationsböckerna
och räkenskapssammandragen, synas komiterade helt och
hållet hafva förbisett do mångfaldiga svårigheter, som af ett dylikt
beteckningssätt skulle uppstå, ej blott för räkenskapsförare!!
sjelf i följd af lätt begångna misstag vid utsättandet af beteckningarna,
som, utan en noggrann jemförelse med den hvarje år förändring
underkastade riksstaten, icke kunde upptäckas, än äfven
för de tjenstemän eller andra vederbörande, Indika med räkenskapernas
sammandragande eller granskning hafva att taga befattning.
Enahanda beteckningssätt föreslogs i fråga om räkenskapsföringen
inom Statskontoret af den komité, hvilken den 11 November 1875
afgaf underdånigt betänkande angående löneregleringen för nämnde
embetsverk, men förslaget föranledde då ingen förändring af hvad
i detta hänseende förut varit öfligt; och finna Kollegierne för sin
del uppenbart, att om den ifrågasatta beteckningsmetoden icke kan
anses lämplig inom det embetsverk, hvars tjenstemän böra hafva
förvärfvat största vana vid riksstaten och anslagens dervarande ordning,
denna metod. måste vara än mindre tillrådlig, då fråga är
om tjenstemän, som äro sysselsatta med flera andra göromål.

121

Beträffande härefter koimterades förslag i fråga om länsräken- Komiterades

„ . ,, . rcikenskaps skapernas

form och tiden för deras afgifvande m. m. äfvensom det formulär
förslag till författning i detta ämne, som i sammanhang dermed m''
blifvit framlagdt, så hafva Kollegierna redan förut haft tillfälle att
i vissa delar derom meddela underdånigt yttrande. De i berörda
hänseenden ifrågasatta förändringarna äro för öfrigt i väsentlig
mån beroende af nådigt bifall till komiterades framställningar rörande
tjensteregleringen vid landsstaten, och då hvad nämnda reglering
angår komiterades betänkande dels redan utgjort föremål
för pröfning, men icke vunnit godkännande, dels ock i andra afseenden
gifvit anledning till sådana erinringar, att det hufvudsakligen
blifvit af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och jemväl
här ofvan af Kollegierne afstyrka torde alltså detaljerna af
detta förslag nu kunna förbigås, och Kollegiernas yttrande inskränkas
till de allmännare och mera väsentliga grunder, som vid detsammas
utarbetande blifvit följda.

Sedan i det föregående hafva Kollegierna i underdånighet fäst
uppmärksamhet derå, att månadsredogörelser, om de ock lemna
tillfälle till mera skyndsam revision än räkenskaper, omfattande
längre tidrymd, försvåra och, utan särskilda sammandrag, nästan
omöjliggöra den öfversigt af redovisningen, som för all räkenskapsgranskning
är af vigt. Enligt hvad erfarenheten gifver vid handen,
äro felaktigheter vid medels ^anordnande ofta beroende derpå,
att förfaringssättet eller rätta sammanhanget med föregående
liqvider af samma eller likartad beskaffenhet blifvit förglömdt; och
faran af dylika felaktigheter ökas naturligen om verifikationerna,
eller de handlingar, som upplysa förhållandet, inom kort tid skola
afsända^, likasom möjligheten att felen vid revision undgå uppmärksamhet
ökas, i den mån granskningen afser blott en kortare
tid. Månadsredovisningar medföra jemväl stora olägenheter, ledande
till besvär och tidsutdrägt vid utredningar och undersökningar
af räkenskaperna för erhållande af statistiska eller andra
upplysningar, som icke kunna genom räkenskapernas sammandragande
på det för bokslut erforderliga sätt vinnas, med mindre åt

122

detta arbete gifves en vidlyftighet, som för det egentliga ändamålet
är främmande samt högst betydligt ökar besväret och
omkostnaderna dervid. För länsstyrelserna och landskontoren är
det äfvenledes af mycken vigt, att af räkenskaperna, utan särskild
svårighet, kan inherntas eu klar och lättfattlig öfversigt af hvarje
års förvaltning; men med den föreslagna räkenskapsmetoden, enligt
hvilken redovisningen för kassan, äfvensom för största delen
af kronouppbörden inom fögderier och städer, skulle afgifvas månadtligen,
samt för vissa uppbördstitlar, såsom bergverkstionden,
kronans sakören, kontrollstämpelmedlen, stämpelpappersmedlen,

bränvinstillverknings-och hvitbetssockertillverkningsafgifterna jemte

en del bevillningsafgifter årligen, står sådant icke att vinna, utan
ett särskild! öfver samtliga detaljräkenskaper för år upprättadt
sammandrag, hvartill formulär saknas. Skulle det åter vara öfverlåtet
åt hvarje länsstyrelse att, om eller när dylikt sammandrag
kunde erfordras, låta upprätta detsamma efter de grunder, som
kunde finnas lämpliga, så är otvifvelaktigt, att dessa sammandrag
skulle blifva väsentligen olika till form och innehåll, ej blott med
motsvarande sammandrag inom andra län, än jemväl med den bokföring,
som på grund af detaljräkenskaperna blefve verkstäld i
Statskontoret, hvarigenom stridigheter emellan, uppgifter i samma
ämne, hemtade från skilj da håll, ofelbart skulle uppstå, som endast
kunde ingifva ett ganska ofördelaktigt begrepp om ordningen i
räkenskapsverket.

Det mål, hvartill man vid ordnandet af räkenskapsföring måste
sträfva, är framför allt annat, enkelhet och klarhet, så att icke
i något fall anledningen till räkenskapens formerande på föreskrifvet
sätt må för räkenskapsföraren finnas otydlig eller dunkel,
likasom ej heller i detta afseende får förbises, att säkerheten af
redovisningens riktighet till sitt innehåll i väsentlig mån är beroende
af dess uppställning på ett sätt, som för hvar och en, äfven
den mindre räkonskapskunnige, är lätt begripligt. Men härvid har
det synts Kollegierna som skulle den föreslagna allmänna inkomstooli
utgiftsråkningen, hvilken komme att utgöra hufvudräkningen

123

för länen, lemna skälig anledning till anmärkning. I denna räkning,
likasom i den till grund derför liggande annotationsboken
för inkomster och utgifter skulle — och måste derest räkningen
skall blifva för vidare bokföring användbar •— noggrann skilnad
göras emellan »kapital-» och »kassaposter». Hvar och en, som är
förtrogen med sådan räkenskapsföring, der skilnaden emellan kapital-
och kassaposter vid räkenskapsafslutningen framträder, vet
nogsamt, huru svårt det är, att för andra, som sakna erfarenhet i
ämnet, göra denna skilnad fullt begriplig, och han erkänner tvifvelsutan
i de flesta fall att, utan föregående handläggning af hufvudbokföringsgöromål,
denna skilnad är svårfattlig. Ett bevis,
hemtadt ur de yttranden, som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
blifvit i räkenskapsfrågan afgifna, torde närmare belysa
förhållandet.

Nu gällande landsboksformulär, som alltsedan 1869 blifvit tilllämpadt,
utvisar att medel, hvarå anordning blifvit utfärdad under
det år, räkenskapen afser, böra, fastän utbetalning deraf icke skett
förr än efter årets slut, i landsboken bokföras det år, då anordningen
meddelats, samt att denna bokföring skall verkställas på
det sätt, att medlen, å ena sidan, föras bland utgifterna men, ä
andra sidan, balanseras såsom en statsverkets skuld till påföljande
år. Grunden för denna bokföring är, att utgiften, ehuru ej utbetald
förr än påföljande året, likväl tillhör räkenskapsåret. Noteringen
af anordningen utgör en kapitalpost, men noteringen af
utbetalningen från ränteriet en kassapost i räkenskapen. Komiterade
hafva uti de framlagda formulären och förslaget till kungörelse
angående länsräkenskaperna iakttagit den fullkomligt riktiga
och jemväl med det nu gällande formuläret öfverensstämmande
bokföringsmctod, att utgiftsorder eller anordningar skola föras till
utgift för den dag de blifvit utfärdade, utan afseende derpå om
de. anordnade medlen då eller senare blifva utbetalda, likväl så
att afföringen i kassaräkningen verkställes först då utbetalningen
eger rum. Samtliga de länsstyrelser, hvilka funnit anledning att
särskildt öfver denna del af förslaget meddela yttrande, hafva nu

124

anmärkt det äfventyr eller den oreda i räkenskaperna, som skulle
följa af åtgärden att afföra utgifter, innan de blifvit bestridda,
hvilket, enär afföringen endast afser »kapitalposter», men icke
»kassaposter», likväl saknar all grund, och endast ådagalägger, att
den distinktion emellan dylika noteringar, sou) af den föreslagna
räkenskapsföringen nödvändiggöres, ingalunda alifvit insedd, oaktadt
ledning för omdömet icke saknats af det hittills gällande formuläret.

Vid hufvudbokföring, då alla de särskilda redogörelserna sammanföras
till eu kapitalräkning, är en noggrann åtskilnad emellan
»kapital-» och »kassaposter» af största vigt, men då framstår ock
denna skilnad tydligt genom sjelfva bokslutet, som utgör kontroll
derå, att bokföringen i detta hänseende är vigtig, och kapitalafslutning
utgör nära nog förutsättningen för ett rätt begrepp om
kapital- och kassaposter. Den ifrågasatta räkenskapsmetoden innefattar
likväl, enligt hvad antydt är, icke någon kapitalafslutning,
och att under sådant förhållande redogöraren i landsorten, länsbokhällaren,
skulle kunna i eu för vidare bokföring erforderlig
form affatta räkenskaperna, innebär den fordran, att han skulle ega
kännedom om det sätt, hvarpå rikshufvudboken efter med statsregleringarna
vexlande omständigheter borde upprättas. Erfarenheten
har nogsamt ådagalagt, att äfven det nu gällande, efter
grunderna för hufvudbokföring inrättade och jemförelsevis enkla
länsräkenskapsformuläret icke blifvit till alla delar och inom alla
län rätt tillämpadt, samt att fullkomlig bekantskap med formen
för sådan bokföring icke alltid kan förväntas hos de personer, som
få sig räkenskapernas upprättande anförtrodt. Rättelse härutinnan
torde likväl småningom kunna vinnas genom meddelanden, huru
i förekommande fall, som föranledt oriktigheter, bokföringen bör
verkställas, men det är att befara, att den ifrågasatta nya räkenskapsmetoden,
hvilken icke omedelbart lemnar visshet, huruvida
bokföringen i alla delar är riktig, skulle hafva till följd oreda och
förvillelse, som det ingalunda vore lätt att undanrödja eller förekomma.

125

En annan omständighet, tom ej heller synes egnad att främja
enkelhet eller klarhet och jemväl måste föranleda misstag, är sättet
att verkställa omföringar mellan olika slags medel och tillgångar. Uti
den nu föreskrifna räkenskapen finnas särskilda räkningar upplagda

för hvarje slag af medel, som skola särskildt redovisas, och med

denna räkenskapsform är en omföring från en till annan räkning en
både enkel och lätt begriplig åtgärd. Annorlunda blifver förhållandet,
då alla särskilda slag af tillgångar, såsom komiterade föreslagit,
sammanföras på en räkning. En omföring kommer då att bestå deri,

att på samma räkning en och samma post upp- och afföres, så i

debet som kredit, endast med den skillnad,, att benämningen blifver
olika på hvardera sidan af räkningen. Sjelfva räkningens resultat
beröres deraf i ingen mån, och då redovisningen sålunda, äfven utan
omföringens verkställande, är i matericlt hänseende fullkomligt riktig,
kan behofvet af en dylik åtgärd tvifvelsutan förefalla räkenskapsföraren
oförklarligt eller tvifvelaktigt, samt ansvar, om åtgärden underlåtes,
svårligen åläggas. Omföringens behöriga verkställande är emellertid
af stor vigt för den slutliga redovisning, som måste i Statskontoret
upprättas, utan att likväl nöjaktig kontroll gifves derå, att all
den omföring, som bort ske, verkligen iakttagits. Äfven i detta afseende
saknas icke erfarenhet för bedömande af de sannolika följder,
hvartill förslaget skulle leda. Genom särskilda nådiga bref är t. ex.
bestämdt, att förutvarande aflöningsförmåner vid de flesta af landshöfdingebeställningarna
i riket skola ingå till landshöfdingelöneregleringsfonden,
å hvilken fond, som utgör en under de allmänna statsmedlen
ingående, men i rikshufvudboken, lika med andra besparingsmedel,
särskildt redovisad tillgång, nya löner i stället blifvit anvisadeDe
förutvarande aflöningstillgångarna, hvilka ännu på riksstaten qvarstå,
utgöras till en del af kontanta statsanslag eller af lösen för indragna
indelningar eller för oindelt spån mål. För behörigt iakttagande
af föreskrifterna om redovisningen erfordras alltså, att å räkningen
öfver statsmedel i vederbörande län å behörig titel, Landsstaten, afföres
värdet af denna del utaf löneförmånerna, samt att vidare samma
belopp i samma räkning uppföres under titel Landshöfdingelöneregle -

12G

ringsfonden. En omföring, fullkomligt af likartad beskaffenhet med
med dem, som genom bifall till komiterades förslag skulle blifva än.
mera vanliga, erfordrades sålunda i detta fall å statsmedelsräkningen
för hvarje län, der landshöfdingelönen blifvit. på dylikt sätt reglerad,
men verkställigheten af den härigenom påkallade åtgärden antingen
underläts eller skedde på skiljaktigt och äfven oriktigt sätt, så att åt
sådan anledning bokföringen i denna del numera omedelbart i Statskontoret
verkställes.

Emellertid skulle, enligt hvad formulären utvisa, jemväl så beskaffade
omföringsposter under benämning af »kapital-poster» särskilt
utmärkas och redovisas, ehuru denna benämning är alldeles stridande
emot hvad med kapitalpost vanligen menas. Ej heller är den antydning,
som uti 18 § mom. 2, af förslaget till kungörelse angående
länsräkenskapen finnes meddelad om kapitalposters natur — nemligen
att de icke böra finnas i annan räkning uppdebiterade — egnad att
i detta fall tillräckligt upplysa förhållandet, hvarföre det torde få anses
otvifvelaktigt, att endast dessa omständigheter skulle leda till ganska
mycket missförstånd.

Vidare må erinras, att vid upprättandet af den så kallade allmänna
inkomst- och utgiftsräkningen, hvilken, enligt hvad nämndt
är, skulle utgöra hufvudräkningen för länet — ehuru deri dock icke
annorlunda än såsom kassaposter ingå så betydliga uppbördsmedel,
som stämpelpappers- och bränvinstillverkningsafgiften m. fl. — räkenskapsföraren
i redovisningens uppställning saknar lätt och tillförlitlig
kontroll på den afgifna räkningens riktighet i annat hänseende än
hvad beträffar kassan. För den bokföring, som i Statskontoret på
dessa räkningar skulle grundas, blefve emellertid kassaredovisningen
af jemförelsevis mindre vigt än de öfriga uppgifter, som räkningen
innehölle. Det blefve sålunda nödigt, att densamma först underkastades
en noggrann granskning och att de vid sådan granskning
tilläfventyrs förekommande felaktigheter eller anledningar dertill genom
skriftvexling utreddes, innan bokföring verkstäldes. Men det är lätt
att inse, hurusom sådant icke kunde lända till räkenskapsverkets påskyndande
eller till säkerhet och god ordning. Utvägen att före -

127

skrifva rättelse uti nästa redogörelse och att under tiden bokföra de
lemnade uppgifterna sådana de befinnas, kan visserligen begagnas då
endast smärre felaktigheter kunna förväntas; men lämpligt kan det i
allmänhet icke vara att, der påtagliga fel eller anledningar dertill
förekomma, verkställa en bokföring, som uppenbarligen eller antagligen
är origtig och kräfver rättelse genom en senare vidtagen, motsatt
bokföringsåtgärd, hvartill all anledning i redovisningens egen
natur saknas.

Grunden för allmänna inkomst- och utgiftsräkningen skulle enligt
komiterades förslag utgöras dels af landskontorets annotationsböcker
och dels af uppbördsmännens månadsrapporter. Annotationsböckerna
skulle, hvad inkomsterna beträffar, skiljas i tvänne afdelningar,
den ena upptagande kapitalposter för månadsredogörelsen och
den andra kassainbetalningar och omföringar. Från sistnämnda afdelning
skulle till den förra öfverföras sådana kassainbetalningar och
omföringar, hvilka vore att såsom kapitalposter anse. Svårigheten
att göra behörig skillnad i detta afseende är redan omförmäld, och
dock borde hvar och en, som tillfälligtvis, för en kortare tid, finge
sig annotationerna uppdragna, ständigt hafva denna skillnad för sig
fullt klar, om misstag i bokföringen skulle undvikas. För utgifterna
innefattar annotationsboken blott en afdelning för »utgifts- och omföringsorder»,
men deri ingå jemväl sådana utbetalningar, hvilka
hvarken kunna hänföras till utgifts- eller omföringstitel, såsom remisser
till Räntekammaren och godtgörelse för öfverlevereringar af uppbördsman
och bränvinstillverkare in. m. Denna omständighet, som
i och för sig visserligen är af föga vigt, om i öfrigt rigtig bokföring
iakttages, kan icke leda till en rätt uppfattning af de vid bokföring
i allmänhet begagnade termer, hvilket synes mindre välbetänkt, då i
annat hänseende anspråken på kännedom om dylika termers rätta
betydelse äro nog högt satta.

Formen af dessa annotationsböcker, som till undvikande af bokföringstitlarnas
omskrifning vid hvarje förekommande anteckning,
blifvit uppställd på kolumner, en för hvarje månad i året, synes för
öfrigt föga lämplig för räkenskaper, afsedda för dagligt bruk såsom

128

journal. Misskrifningar i origtig kolumn eller på orätt råd kunna
tvifvelsutan icke utan största försigtighet och varsamhet undvikas,
och svårigheten att summera och verkställa rättelse af förelupna felaktigheter
vid anteckningarna äro med en sådan form vida större än
eljest. Det är också mycket svårt att på förhand beräkna, hvad utrymme,
som för hvarje titel kan erfordras, eller hvilka uppbörds- och
utgiftstitlar, som under ett år kunna förekomma, hvarföre dessa handlingar
åtminstone i de större länen måste blifva synnerligen vidlyftiga;
och då under hela årets lopp hvarje öppning i boken måste för
anteckningar och för de utdrag, som till månadsredogörelsen erfordras,
genomses eller begagnas, är fara värdt, att härigenom innan årets
slut boken skulle blifva allt för mycket skadad för att vidare kunna
användas. Såsom hufvudsaklig grundlag för redovisningen böra likväl
annotationsböckerna vara inrättade på ett sätt, som icke gifver anledning
att befara obetydlighet eller annan svårighet vid deras användande.

Uppbördsmännens månadsrapporter hafva redan i det föregående
varit föremål för Kollegiernas yttrande, men då komiterade i sammanhang
med sitt förslag om öfriga räkenskaper särskildt omförmält,
hurusom dessa rapporter borde komma att stanna i landskontoret, så
att länsstyrelsens redogörelse blefve primär-räkningen för länet, torde
Kollegierna få i underdånighet Utstå Eders lvongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
derå, att härigenom en väsentlig rubbning komme att
ega rum af det ansvar för uppbörden i länet, som nu, å ena sidan,
åligger landskontoret och, å den andra, uppbördsmännen. Landskontoren,
som nu hafva till uppgift, bland annat, att vaka öfver uppbördsmännen
och deras redovisning, skulle i stället försättas i omedelbar
ansvarighet för hela kronouppbörden i länet, och då uppbördsmännen
sjelfve nu äro i första hand ansvarige för redovisningen,
skulle, efter förändringen, de först i andra rummet trälfas af ansvaret
för begångna fel. Vederbörande revisorer inom Kammarrätten skulle
icke ens med säkerhet af räkenskaperna kunna inhemta, mot hvem
uppkomna anmärkningar borde riktas, och nödgades derföre att mot
landskontoret eller någon af dess tjensteman framställa sina yrkanden

129

»►v

äfven i de fall, då förekomna felaktigheter uppenbarligen hade sin
grund i räkenskaper, som af uppbördsmännen afgåfves. En sådan
anordning öfverensstämmer icke med billigheten, och Kollegierna
måste derföre densamma afstyrka.

Då komiterade, som af vigtiga skäl funnit sig böra föreslå, att
den nuvarande årsräkenskapen utbytes mot månadsredogörelscr, likväl,
med afseende på beskaffenheten af vissa medel och tiderna då de
inflyta, från den uppstälda regeln gjort flera betydande, här ofvan
omförmälda undantag, ådagalägger sådant utan tvifvel, bättre än hvarje
annan omständighet, de många svårigheter och olägenheter, som,
hvad '' länsräkenskaperna beträffar, äro med dylikt redovisningssätt
förenade, och då Kollegierna nu, lika med de flesta af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, i underdånighet afstyrka nådigt bifall till
komiterades ifrågavarande förslag, lärer till grund härför icke erfordras
någon vidare granskning af förslagets deltaljer än den, som
här ofvan finnes meddelad; inskränkande sig alltså Kollegierna, som
redan förut funnit sig nödgade att afstyrka flera anordningar, af
hvilkas genomförande det nu ifrågavarande förslagets verkställbarhet
i väsentlig mån beror, att endast i underdånighet erinra om den tillökning
i arbete och kostnader, som, enligt hvad formulärens vidlyftighet
gifver vid handen, skulle uppstå genom förändringen, utan
att, så vidt Kollegierna kunna finna, någon fördel derigenom skulle
det allmänna beredas.

Mot de föreslagna årsredogörelserna för stämpelpappersmedlcn
och bränvinstillverkningsafgiften, hvilka hufvudsakligen öfverensstämma
med nu gällande formulär, är från Kollegiernas sida visserligen intet
att anmärka, likasom den för hvitbetssockertillverkningsafgiften föreslagna
redogörelsen, hvartill formulär nu helt och hållet saknas, synes
ändamålsenlig, men, om i öfrigt, enligt Kollegiernas hemställan, nu
gällande redovisningsmetod tillsvidare oförändrad bibehålies, lärer ej
heller nytt formulär för dessa delar af länsräkenskapen vara nödigt,
helst redogörelsen för avgifter af hvitbetssockertillverkningen — en
industri, hvilken för närvarande allenast på ett ställe i riket utöfvas
— är så enkel, att formulär derför knappast är behöfligt. För berg 17 -

130

Redovisningen
för de centrala
förvaltningsmyndigheternas
medelförskott.

verkstionden, som numera till större delen upphört eller kommer att
upphöra, erfordras ingen särskild räkenskap, och kontrollstämpelmedlen
redovisas för hela riket åt kontroll verket, hvarvid torde lå
förblifva. Likaledes torde få förblifva vid de redogörelser, som nu
afgifvas för vissa afgifter enligt Bevillni.ngsstadgans 3:djo artikel, enär
någon anmärkning mot dessa redogörelser icke blifvit af komiterade
framstäld. ''1 fråga åter om saköresredogörelserna är förut hafvudsakligt
yttrande i underdånighet meddeladt, hvarvid här allenast behöfver
tilläggas, att, i enlighet med hvad komiterade föreslagit, sådan ändring
af nu gällande föreskrifter torde böra ega rum, att böter och
sakören icke uti hufvudredogörelserna för länen ingå i vidare män än
de inflyta och tillfalla statsverket eller annan i kronans räkenskaper
redovisad fond, men att saköres- och bötcsredogörelserna för öfrigt
endast må såsom bilagor åtfölja räkenskaperna.

Enär Kollegierna här ofvan funnit sig böra afstyrka förslaget om
månadsredogörelser för länsuppbörden i allmänhet, följer ock deraf,
att Kollegierna ej heller kunna biträda komiterades framställning om
månadsredogörelser för de medel, som länsstyrelserna uppbära, och
de utgifter, som af dem bestridas för de centrala förvaltningsmyndigheternas
räkning. Som komiterade med denna framställning, bland
annat, afsett det särskilda ändamål, att samtliga liqvider emellan länsstyrelserna
och nämnda myndigheter skulle verkställas genom Statskontoret,
är det likväl med anledning häraf nödigt i underdånighet
erinra, att sistnämnda embetsverk på sådant sätt blefve försatt i en
ganska egendomlig ställning emellan länsstyrelserna, å ena, och de
centrala förvaltningsverken, å andra sidan. Då redogörelserna skulle
insändas till Statskontoret och de bestridda utgifterna hade utgått af
medel, som varit stälda till Statskontorets disposition, borde naturligtvis
äfven den upprättade liqviden innefatta ett godkännande å
detta embetsverks sida af den redogörelse, deri utgifterna funnos upptagna;
men för redogörelsens granskning saknades hos Statskontorets
tjensteman all kompetens och nödig kännedom om de förhållanden,
för hvilka redovisning lemnades. Blefvé de ankomna redogörelserna
å Statskontorets sida lemnade utan anmärkning och lagda till grund

*4*

131

för liqviden med det embetsverk, som vederborde, så torde detta
åter finna skäl till anmärkning. Tvärtom kunde, om anmärkning
mot redogörelsen inom Statskontoret framstäldes, länsstyrelsens redogörelse
likväl af vederbörande förvaltningsverk godkännas. En
sådan anordning synes hvarken lämplig eller enkel.

Men afsigten är, enligt hvad vidare blifvit anfördt, jemväl den,
att förvaltningsmyndigheternas behof af särskild kassatillgång i
landtränterierna skulle upphöra, och att genom det ifrågasatta liqvidationssättet
det nuvarande, länge öfverklagade förskottsväsendet,
som försvårade kännedomen om anslagens ställning, skulle afskaffa.

Onekligt är, att särskild kassatillgång för bestridande af nu
ifrågavarande utbetalningar, enligt den af komiterade föreslagna
redovisningsmetod, ej vidare erfordrades; men följden skulle ock
blifva, att Statskontoret, utan närmare kännedom om tiden när,
eller stället hvarest utgifter af detta slag kunde förefalla, ständigt
skulle tillhandahålla alla de medel, som vederbörande funne för
godt att på Statskontoret underlydande kassor anvisa, och kännedom
om beloppet af dessa anvisningar samt visshet, huruvida de
inskränkte sig inom anslagens gränser, vunnes först sedan utgifterna
egt rum. Hvad åter angår den föregifna fördelen af förskottens
afskaffande, så är uppenbart, att åtgärden väl skulle leda
dertill, att länsstyrelserna, som bestridt förskotten, på ett enkelt
sätt från vidare besvär dermed befriades; men icke upphörde derföre
sjelfva förskotten. Enda följden vore, att de samlades och
måste för alla länen redovisas i Statskontoret. De kunde ej heller
ur dess räkenskaper afföras förr än, på grund af upprättade och
godkända liqvidej-, redogörelserna för de förskjutna medlen blifvit
i vederbörande förvaltningsverks redovisningar intagna och sålunda
af de till dessa verks disposition stälda anslag eller andra tillgångar
godtgjorda.

För öfrigt böra i sammanhang härmed och till följd af de
vidare yttranden, som i komiterades betänkande förekomma i fråga
om förskott, Kollegierna underdånigst fästa Eders Kongl. Maj:ts
nådiga uppmärksamhet derå, att hvad som med förskott i kronans

182

räkenskaper i allmänhet förstås icke alldeles omedelbart framgår
af sjelfva benämningen. Begreppet är icke fullt bestämdt och
torde vexla med olika uppfattning. Den mest gängse och egentliga
meningen med denna benämning afser det förhållande, att ersättning,
som skall utgå för visst arbete, leverans, resa m. m. varder
till någon del utbetald, innan ännu arbetet, leveransen eller resan
fullbordats, och kallas då denna del af ersättningen förskott samt
redovisas i räkenskaperna såsom en tillgång, intill dess vid skeende
slutliqvid kostnaden blifver bestämd och kan såsom utgift afföras.
Förskott af denna beskaffenhet äro i kronans räkenskaper jemförelsevis
mindre så väl till antal som beloppen, och torde i allmänhet
icke förekomma i andra fall än då derförutom det afsedda
ändamålet skulle fördyras eller omöjliggöras. Ett annat slag af
förskott uppkommer derigenom, att till underordnade myndigheter
och tjensteman eller andra personer, som derom blifva betrodde,
medel öfverlemnas, för att dermed utgifter af en eller annan beskaffenhet
må blifva bestridda. Så beskaffade penningeförsändelser
kunna naturligen icke undvikas, då utgifter, som fordra snar och
omedelbar liqvid förekomma på orter, aflägsna från den der redogörelseverket
är förlagdt. Huruvida dylika förskott till den del,
som vid årsskiftet ännu hos vederbörande myndigheter, tjensteman
eller andra ombud innestår, komma att balanseras under titel förskott,
kontant behållning eller möjligen fordran, är beroende dels
på räkenskapernas anordning och dels äfven på räkenskapsförarens
omdöme. Ett tredje slag af förskott — och detta synes utgöra
hufvudsakliga föremålet för komiterades nu ifrågavarande framställning
— uppkommer derigenom att, då utgifter, som skola af
en central förvaltningsmyndighet bestridas, förekomma i landsorterna,
vederbörande länsstyrelse, till undvikande af så beskaffad
penningesändning, som här nyss förut blifvit nämnd, anmodas att
af tillgängliga medel bestrida utgifterna med det belopp, som dertill
kan åtgå, samt att derefter begära ersättning för de på grund
af sådant uppdrag utbetalda medlen. Dessa förskott äro alltså af
en helt annan art än de närmast förut omförmälda, och genom de -

samma förekommes just den starka fördelning af de kontanta tillgångarna,
som af ett annat förfaringssätt skulle blifva en följd. I
stället uppstår emellertid en annan olägenhet, hvilken förnämligast
torde hafva föranledt de af komiterade jemväl omförmälda klagomålen
öfver förskottsväsendet och framställningen om dess afskaffande.
Denna olägenhet är, att intill dess ersättning för de bestridda
utbetalningarna egt rum, dessa, ehuru i verkligheten definitiva
utgifter, likväl måste bokföras såsom tillgång och erhålla
dervid benämningen förskott.

Lika omöjligt som det är att, utan andra och vida större olägenheter,
helt och hållet undvika all utbetalning under förskottstitel,
lika omöjligt är det att, då förskott utgifvits, alldeles undvika
desammas balanserande, hvilket i det sist omförmälda fallet
beror af penningeförvaltningens nödvändiga fördelning emellan särskilda
embetsmyndigheter, men hvarje åtgärd, som*kan'' leda till
minskning af sådana balanser, bör utan tvifvel vidtagas, då sådant
utan svårighet kan ske. Af denna anledning har det synts Kollegierna
icke vara för ämnet främmande att här omförmäla, det på
senare tider beträffande de färre fall, i hvilka för Statskontorets
räkning förskottsutbetalningar i länen verkställas, Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vanligen blifvit anmodade, att till ersättning
hos Statskontoret anmäla förskotten i början af December
månad hvarje år, på det att före årets slut godtgörelse må blifva
beredd och balansering såmedelst förekommas. Blefve detta förfaringssätt
påbjudet och allmänt tillämpadt, så skulle deraf blifva
en följd, att allenast de förskottsutgifter, som under December
månad blifvit bestridda, komme att i länsräkenskaperna balanseras,
hvarigenom åter i väsentlig mån orsaken till klagomål undanröjdes.

Slutligen förekommer ock ett fjerde slag af förskott, nemligen
de hvilka hafva sin orsak deri, att utgifter måste bestridas, innan
ännu särskild tillgång blifvit derför anvisad. Sådana förskott kunna
icke genom någon anordning af redovisningen förebyggas, ehuru
jemväl dessa torde i någon mån kunna minskas derigenom, att,
efter föregången anmälan om förskottens belopp, anvisning för de -

134

sammas ersättande blifver, der sådant låter sig göra, meddelad
kort före slutet af hvarje räkenskapsår, i stället för att, såsom nu
vanligen sker, dylik anmälan för hvarje år eger rum först i början''
af det påföljande.

Hvad som nu blifvit anfördt visar, att förskott i kronans räkenskaper
i allmänhet icke till sin natur väsentligen skilja sig
från andra tillgodohafvanden hos myndigheter eller enskilde, och
att dylika tillgodohafvanden, som i enskilda personers rörelse oftare
torde erhålla benämningen af fordringar, lika litet kunna helt
och hållet undvikas i statens som i privata räkenskaper, behöfver
icke ådagaläggas. En väsentlig skilnad emellan vissa förskott i
kronans räkenskaper och de tillgångar, som i privaträkenskaper
deraf motsvaras, är likväl att, statsverket, ehuru i hvarje fall representeradt
af särskilda myndigheter, är både fordringsegare och
gäldenär i förhållande till många af de poster, hvilka under namn
af förskott upptagas — en omständighet, som i enskilda räkenskaper
endast undantagsvis kan hafva motsvarighet. '' Detta beror
emellertid icke på räkenskapernas form eller den metod, som vid
deras upprättande följes, utan hufvudsakligen derpå, att af statsförvaltningen
särskilda grenar äro åt olika myndigheter uppdragna,
med skyldighet för hvar och en att derför redogöra. Gällde för
räkenskapernas upprättande i allmänhet den regel,- att redovisningen
för ett år icke finge afslutas förr än alla under samma år uppkomna
förhållanden, hvilka på redovisningen inverka, blifvit till
fullo utredda och deraf föranledda liqvider fullbordade, då skulle
så väl förskott som alla andra dermed jemförliga balansposter upphöra,
men som räkenskaperna skola afslutas på viss tid och utvisa
de förhållanden, som då äro för handen, samt förvaltningens verksamhet
icke får uppehållas af redogörelsen, ligger det otvifvelaktigt
en motsägelse i den fordran, att, på samma gång redovisningen
skall strängt begränsas till förhållandet, sådant det var en viss
dag, förskotts balansering likväl bör undvikas.

Komiterades framställning beträffande månadsredogörelser för
medel, som . af länsstyrelserna uppbäras, eller utgifter, som af dem

135

bestridas för de centrala förvaltningsverkens räkning, afser än vidare
att länsstyrelserna derigenom måtte varda befriade från de
förvaltningsbestyr med åtföljande redovisningsskyldighet för dessa
myndigheter, som nu åligga länsstyrelserna, och åsyftas härmed
i främsta rummet att vinna ändring af länsstyrelsernas nuvarande
förhållande till Skogsstyrelsen. Men som ordnandet af de göromål
vid skogsförvaltningen och redovisningen derför, hvilka för
närvarande åligga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen,
redan uppå särskild framställning af Skogsstyrelsen och deraf föranledd
nådig remiss, varit föremål för Kammarkollegii och Statskontorets
gemensamma underdåniga utlåtande, hvarvid komiterades
i detta afseende väckta förslag kommit under ompröfning,
torde derom alltså något vidare yttrande nu ej erfordras.

De öfrige förvaltande verk, som öfver denna del af komiterades
förslag blifvit hörda, hafva, med undantag af Fångvårdsstyrelsen,
dervid framstält liera väsentliga anmärkningar, hvaraf visar
sig att hinder och svårigheter af flora slag skulle al förändringen
blifva en följd.

För Kollegierna är det ej fullt klart, huru och i hvad mån
genom redogörelsens förändring till månadsräkningar någon befrielse
från eller minskning i sjelfva förvaltningsbestyren skulle
uppkomma. Hvad Skogsförvaltningen beträffar, äro väl de ifrågasatta
förändringarna något närmare angifna och jemväl i afseende
på några med försvarsverket sammanhängande åtgärder äro de
lindringar antydda, hvilka skulle blifva länsstyrelserna beredda. I
allmänhet bero dock förvaltningsbestyrens omfång och besvärlighet
mindre på räkenskapsformen än på instruktioner och författningar,
som ordna sättet för förvaltningens besörjande, och ehuru
förslaget till instruktion för länsstyrelsen icke utgör föremål för
Kollegiernas yttrande, torde likväl böra bemärkas att, t. ex. i fråga
om försvarsverket och dermed sammanhängande ärenden ungefärligen
lika stadganden med dem, hvilka nu äro gällande, blifvit af
komiterade föreslagna, och är förhållandet enahanda, hvad angår
fångvården inom länen in. in. Att för öfrigt länsstyrelserna, så -

som hittills, skola lemna erforderlig handräckning till fullgörande
af allt hvad rikets tjenst af dem fordrar, är beroende på grundlagsstadgande,
och för underlåtenhet deraf är också enahanda påföljd
med den nu bestämda af komiterade föreslagen.

Vid sådant förhållande, och af alla här ofvan angifna skäl,
Unna Kollegierna sig föranlåtne i underdånighet hemställa, att omförmälda
i sammanhang med förslaget om månadsredogörelser för
centrala förvaltningsverks medel gjorda framställningar måtte finnas
utan nådigt afseende.

IfvertemnaZe Af åliggandct att behörigen verificera de utgifter, som redotill
Kammar- visas, följer ock skyldighet att bilägga så väl stat som öfriga hand•
lingar, hvarpå utgifterna äro grundade. Denna skyldighet, att med
räkenskaperna insända stat, torde äfven i allmänhet fullgöras, och,
der underlåtenhet inträffar, lärer rättelse af vederbörande revisorer
påyrkas. Verifikationsskyldigheten i detta afseende tillhör länsstyrelserna,
hvad angår de från Statskontoret meddelade stater,
och någon anledning hvarför, med Statskontorets betungande, länsstyrelserna
skulle, på sätt komiterade föreslagit, befrias från ett
åliggande, som i allmänhet är förbundet med hvarje annan redovisning,
hafva Kollegierne svårt att finna, helst komiterades betänkande
icke lemnar någon antydning om grunden till detta
förslag.

Begagnandet
eif tryckta
räkenslcapsblanketter.

Hvad komiterade slutligen anfört rörande tryckta räkenskapsblankettcrs
användande föranleder, enär Kollegierna icke kunnat
biträda deras förslag om redovisningens ordnande, intet annat yttrande
än att för närvarande det förhållande eger rum, att dels
kostnaden för tryckning af räkenskapsblanketter och andra handlingar,
dem Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner lämpliga
att till användande anbefalla eller medgifva, äfvensom för
papperet dertill, får af allmänna medel bestridas, dels ock för
sjelfva länsräkenskapen upplinieradt papper genom Statskontorets
försorg länsstyrelserna uppå begäran tillhandahålles.

137

För Vill till libell af liiiiskassan.

I detta ämne hafva komiterade, under åberopande af nådiga
Cirkuläret den 26 April 1873, angående insättning på depositionseller
upp- och afskrifningsräkning uti bankinrättning af allmänna
verks och inrättningars för löpande utgifter icke behöfliga kontanta
medel, förmenat, att otydlighet förefunnes, om på samma
sätt borde förfaras i afseende på ränteriernas behållningar; men att
sådan tillämpning af författningen borde ega rum, syntes komiterade
obestridligt. Till grund för donna mening är vidare anfördt,
att det i gällande landshöfdingeinstruktion föreskrifna sätt för ränterimedlens
förvarande i flera afseenden syntes olämpligt, dels
emedan medlen blefve undandragna allmänna rörelsen och vore
underkastade risken af stöld och eldfara, och dels emedan förvaringssättet
föranledde ständiga inläggningar och uttagningar ur
kassakistan, hvarvid landskamereraren och den magistratsperson,
som innehade tredje nyckeln, måste, tillstädeskomma.

Med föranledande af en utaf JEders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Kristianstads län gjord underdånig framställning om
ändring i föreskriften om den tredje ränterinyckelns förvarande,
hvilken framställning, efter det öfrige länsstyrelser äfvensom Statskontoret
deröfver blifvit hörda, till komiterade för yttrandes afgifvande
öfverlcmnats, hade komiterade derföre tagit i betraktande,

att till kassan inflytande medel icke borde der qvarblifva till
större belopp, än som för utgifternas bestridande under närmaste
tiden behöfdes, utan öfverskotten efter hand insändas till Statskontoret,
som efter hvad nämndt är, skulle, enligt komiterades förslag,
komma dels att uppgöra liqvidcrna med de centrala myndigheter,
för hvilkas räkning länsstyrelserna hade att ombesörja uppbörd
eller utgifter, och dels vid förekommande behof lemna länskassan
erforderliga förstärkningar;

Länskassans

förvarande.

138

att de för utgifterna behöflig» medel, med undantag af den
dagliga kassan för löpande utgifter, blcfve säkrare förvarade och
lättare tillgängliga i bankinrättning, än i ränteriets kassakista;

att de belopp, som länsstyrelserna för sådant ändåmål behöfde
hafva i bankinrättning innestående, blcfve olika i olika län; samt
att räntmästarens dagliga kassa i hvarje händelse behölde ökas
utöfver det i gällande instruktion bestämda beloppet, 3,000 kr.,
om det med densamma afsedda ändamål skulle vinnas.

Och hafva komiterade i sitt förslag till kungörelse angående
länsräkenskapen och förvaltningen af länskassan alltså intagit bestämmelser,
som gå derpå ut: att de medel, som icke vore behöflijra
för bestridandet af förestående utgifter, skulle insändas till

Statskontoret; att den dagliga kassan skulle ökas till 5,000 kr.;
att på upp- och afskrifningsräkning i bankinrättning borde insättas
de öfverskjutande kassamedlen, dock icke till högre belopp än
som för länet blcfve i sådant afseende bestämdt; och att återstoden
af kassamedlen skulle, intilldess de afsändes, jemte värdehandlingarna,
inläggas i förvaringsrummet för hufvudkassan under tre
lås, med olika nycklar, som borde innehafvas, den ena af kassören,
den andra af landskamereraren och den tredje af en magistrats-
eller annan person, som länsstyrelsen dertill förordnade.

Ehuru oväsentlig anmärkningen i öfrigt är, torde Kollegierna,
med anledning, af utgångspunkten för denna framställning, böra
erinra, att all tvekan rörande •tillämpligheten på ränterikassorna af
det åberopade nådiga cirkuläret den 26 April 1873 synes omöjlig,
enär, enligt hvad komiterade sjelfvo anfört, de deri meddelade
föreskrifter endast gälla de fall, der ej andra stadganden finnas
meddelade, hvilket just är förhållandet med ränterikassorna. De
hufvudsakliga grunderna, hvarpå framställningen är stödd, och
komiterades förslag i och för sig sjelft, lemna emellertid rum för
anmärkningar af vida större betydelse, Så är det visserligen helt
naturligt, att komiterade, hvilka, enligt hvad förut blifvit nämndt,
föreslagit ett stadgande derom, att enskilda bankers sedlar skulle
i kronouppbörd en emottagas, också hemstält, att den samlade till -

139

gång af skattemedel, hvilken utgör ränterikassan, skulle i bankinrättning
insattas, helst derigenom den allmänna rörelsen blefve
främjad. Men för Kollegierna, som ofvan afstyrkt förslaget rörande
privatbanksedlars emottagande i uppbörden, synes deremot hvarje
stadgande om ränteribehållningens insättande uti bankinrättning,
sä vidt dermed afses enskilda banker eller annan penningeinrättning
än Riksbanken och dess afdelningskontor, vara vådligt, icke
så mycket för risken af förlust eller de svårigheter, som vid kassaförvaltningen
deraf skulle föranledas, utan hufvudsakligen för den
äfventyrliga bana, som derigenom komme att beträdas, enär ett i
allmän författning meddeladt stadgande, att medel, som i form af
skatt till statsverket influtit, borde i enskild bankinrättning insättas,
enligt Kollegiernas tanke, nödvändigt skulle hafva till följd,
att enskilda bankernas sedlar måste uti kronouppbörden emottagas,''
och sålunda innebure ett lika kraftigt godkännande af, att icke
säga garanti för dessa bankers förbindelser, som ett direkt påbud
om dylikt emottagande, hvarigenom åter Riksbankens på 72 § regeringsformen
grundade rätt, att ensam utgifva sedlar, som för
mynt i riket erkännas, i betänklig grad skulle förnärmas, samt
kreditmedel af enskild beskaffenhet erhålla en från statens sida
erkänd giltighet, som framdeles möjligen icke skulle kunna begränsas
till de betalningsmedel, hvarom nu är fråga. Väl bör det
tillses, att genom skatternas uppsamlande den allmänna rörelsen
icke undandrages bytesmedel, som derför äro behöflig^, men för
de åtgärder, som i sådant afseende må vara erforderliga torde enskilda
penningeinrättningar icke böra anlitas; hvarjemte må erinras
att den till ränterierna ingående skatteuppbörd, som icke varder
till Riksbanken för Statskontorets räkning öfversänd, utan i
ränterierna för bestridande af förestående utgifter qvarligger, är i
jemförelse med de tillgångar, hvilka numera stå den allmänna rörelsen
till buds, allt för ringa för att derå öfva något inflytande
af betydelse.

Risken af stöld eller eldfara torde i allmänhet icke vara mindre
vid bankinrättningar än vid ränterierna och den större säker -

140

heten, som, enligt komiterades förmenande, genom medlens insättande
i banken skulle vinnas, kan derföre endast bestå deruti, att
banken, men icke kronan då måste vid olycksfall af nämnde slag
vidkännas förlusten. Ehuru trygghet af denna beskaffenhet onekligen
skulle ernås bättre genom medlens anförtroende åt enskild
bank än genom insättning i Riksbanken eller dess afdelningskontor,
der hvarje skada drabbar det allmänna, om ock icke statsverket
i egentlig mening, bör det knappast kunna antagas, att kommiterade
med sitt förslag haft för afsigt, att ränteribehållningarna
skulle insättas i enskild bank jemväl å de orter, der Riksbanken
eger afdelningsko-ntor. Detta blefve emellertid förhållandet, enär
berörda förslag dels uttryckligen innehåller, att insättningen skall
ske på upp- och afskrifningsräkning och dels i öfrigt utvisar att
ränta å medlen skulle beräknas, men gällande reglemente för Riksbanken
och dess styrelse icke medgifver att statens eller allmänna
verks och kassors medel i nämnde bank och dess afdelningskontor
på upp- och afskrifningsräkning eller emot ränta emottagas,
hvaraf alltså blefve en följd att insättningen måste ske i sådan
bank, som icke vore af dylikt förbud hindrad att medlen på angifna
vilkor emottaga. Om ock allmänna rörelsen härigenom till
äfventyrs skulle i någon mån bättre befrämjas än genom medlens
förvarande i Riksbanken eller dess kontor, kan sådant förfaringssätt
dock ingalunda vara lämpligt, likasom det ej heller kan vara
staten fullt värdigt att för en ringa ränteinkomst på enskild inrättning
öfverflytta den fara, kronan nu genom allmänna medels förvarande
löper. Då härtill kommer att framställningar i enahanda
syfte förut vid 1865—1866 samt 1867 årens riksdagar varit föremål
för pröfning,- men icke vunnit bifall, få af alla dessa skäl Kollegierna,
lika med de fleste bland Eders ''Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
hemställa, att det nu väckta förslaget om ränterikassornas
insättning i enskilda banker måtte lemnas utan allt afseende.

Deremot få Kollegierna för sin del underdånigst hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna, att uti länsresidensstäder,
der afdelningskontor af riksbanken äro förlagda, landträn -

141

teriets kassabehållning bör, i den mån densamma icke är åt räntmästarcns
enskilda vård och ansvarighet för mindre utgifters bestridande
anförtrodd, i nämnda afdelningskontor insättas å folioräkning
på sätt i gällande reglemente för riksbankens styrelse och
förvaltning finnes medgifvet staten samt dess allmänna verk och
kassör. Ett dylikt förfaringssätt är icke allenast i Stockholms län,
på grund af Kongl. brefvet den 11 Juni 1715, länge iakttaget, utan
ock, jemlikt nådiga brefvet den 20 April 1870, tillämpadt i Göteborgs
och Bohus län, under ombyggnaden af dervarande landsstatsembetshus,
hvarförutan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
sistnämnde län med anledning af den väckta frågan om en förändring
i sättet för förvarande af den nyckel till ränteriets kassakista,
som enligt nu gällande föreskrift bör af en magistratsperson
omhänderhafvas, underdånigst anhållit, att berörda nådiga bref
måtte derstädes fortfarande få tillämpas, samt hemställt, att jemväl
å andra orter, der riksbanken cger afdelningskontor, insättning af
ränterimedlen derstädes måtte medgifvas, hvilken hemställan blifvit
af Statskontoret uti underdånigt utlåtande den 31 December 1873
biträdd.

Varder Kollegiernas nu gjorda underdåniga hemställan i nåder
bifallen, så undvikas inom Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Gotlands
och Norrbottens län helt och hållet de anmärkta oläeenheterna
vid de kontanta tillgångarnas förvarande, hvarförutan hinder
ej synes möta att, i de fall då större utbetalningar ifrågakomma
och emottagaren dermed åtnöjes, verkställa dessa medelst anvisningar
på behållningen å bankräkningen, på sätt nu i Statskontoret
tillgår.

Med åberopande af hvad Statskontoret uti nyss omförmälda
utlåtande anfört, få Kollegierna i öfrigt underdånigst tillstyrka, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara, dels att, utan ändring i Magistraternas
hittills varande skyldighet att, der så påfordras, med förvarande
af tredje nyckeln till vederbörande ränterikassa tillhandagå,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ega att, der förhållandena
sådant föranleda, förordna annan lämplig person att nämnde

142

Expeditionsmedlens
förvarande.

nyckel förvara, dock att densamma icke må anförtros åt någon af
de länsstyrelsen direkt underlydande tjenstcmännen, och dels att
den summa, som efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes bepröfvande
får åt landträntmästare^ enskilda vård och ansvarighet
anförtros, må i de län der medlen icke insättas hos riksbanken
eller dess afdelningskontor, förhöjas till högst 10,000 kronor/

I nu gällande instruktion är föreskrifvet, att de till Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ankommande bref skola, då särskilda
omständigheter icke annorlunda påkalla, öppnas på embetsrummet
i närvaro af landssekreteraren och landskamereraren eller
åtminstone en af dem, eller, då landshöfding är frånvarande, af
landshöfdinge-embetet, samt att, då bref äro rekommenderade eller
annars innesluta penningar, innehållet bör antecknas uti särskild
bok och, emot deri meddeladt qvitto, genast aflemnas, antingen till
ränteriet, då medlen till dess uppbörd höra, eller vederbörande
föredragande för att i behörig ordning expedieras; dock eger landshöfding
att, i fall han så för godt finner, föreskrifva, att äfven sådana
medel, som icke tillhöra ränteriets upphörd, böra der förvaras,
intill dess de skola afsändas eller utlemnas. Komiterade hafva,
hvad sistnämnda medel beträffar, föreslagit, att dessa ovilkorligen
skulle af kassaförvaltaren till uppbörd och redovisning emottagas;
att derföre särskilda böcker borde föras, en för landskansliets och
en för landskontorets expedition, deri ankommande medel af dylik
beskaffenhet antecknades och af kassören qvitterades; att medel icke
finge af expeditionshafvande qvitteras; att då särskildt qvitto å expeditionsmedel
från länsstyrelsen utfärdades, detsamma, underskrifvet
af kassören, borde vara försedt med anteckningsbevis af vederbörande
expeditionshafvande; samt att då medel eller värdehandlingar, tillhörande
landskansliets eller landskontorets expedition, skulle afsändas
eller utlemnas; skriftlig uppgift derom borde af vederbörande
expeditionshafvande, som jemväl utöfvade tillsyn derå, att slika remisser
eller utbetalningar behörigen verkstäldes, kassören meddelas.

Att denna ändring, på sätt flera af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anmärkt, skulle föranleda mycket hinder samt

143

omgång och tidsutdrägt vid göromålens handhafvande synes Kollegierna
påtagligt. Någon större olägenhet af de nu gällande föreskrifterna
har, så vidt Kollegierna erfarit, ej heller förekommit,
och då desamma obestridligen möjliggöra ärendenas skyndsammare
gång, samt anvisning finnes lemnad, huru, då bristande ordning
eller andra omständigheter dertill föranleda, expeditionsmedlen med
större trygghet böra förvaras, lärer all giltig grund saknas att
nu deri göra ändring.

Beträffande redovisningen af medel, som i bankinrättning insättas
eller uttagas, är föreslaget, att särskild afräkning med banken
skulle räkenskaperna biläggas, äfvensom att de, enligt kassaredogörelsen
insatta eller uttagna medel skulle under de dagar, då insättning
eller uttagning skett, upp- eller afföras samt bestyrkas,
hvad insättningen beträffar, genom utgiftsorder och bankens qvitto,
och, hvad angår uttagningar, med en af landskamereraren underskrifven
uppgift å. de utfärdade anordningarnas datum, nummer
och belopp. Detta förfaringssätt synes alldeles öfverflödigt om
medlen icke insättas i annan bank än riksbanken eller dess afdelningskontor,
hvarest ingen ränta får beräknas, och fullt tillfredsställande
.kontroll beredes derigenom, att behållningen i banken vid
hvarje inventering styrkes medelst vederbörligt intyg, som bilägges
inventeringsinstrumentet eller räkenskapen. De moträkningar, som
till kännedom och kontroll måste vid länsstyrelsen med banken
föras, likasom bankens qvittenser å insatta medel, behöfva således
icke räkenskaperna bifogas.

1 fråga om sättet för utgifters anvisande och bestridande,
äfvensom kassaredovisningens ordnande, är af komiterade föreslaget
att, så snart en utgift blifvit till beloppet känd och till betalning
förfallen, utgiftsorder, utan afvaktan af fordringsegarens begäran,
skulle utfärdas och till kassören aflemnas samt utgiften derefter i
räkning afföras. Detta förslag är, på sätt nämndt blifvit, af en del
länsstyrelser uppfattadt så, som vore meningen, att redan innan utbetalning
skett utgifter skulle blifva i kassaredovisningen afbörda;
men sådant är likväl icke förhållandet, utan ådagalägga de bifogade

Afräkning
med bankkontor.

Utgifts- och
omförings
order samt
kassaredovisningen.

formulären, att en räkning, hvari samtidigt med utgiftsorderns utfärdande
afföring!:;n skulle verkställas, är landskontorets annotationsbok
samt den s. k. allmänna inkomsts- och utgiftsräkningen, och
att i kassajournalen bokföringen ej skulle ske förr än vid utbetalningen.

Kassaräkningen skulle, enligt hvad komiterade vidare anfört,
på detta sätt komma att blifva högst enkel och redovisningen af
utbetalningarna skiljas från pröfningen af utgifterna, hvilken senare
kunde och borde försiggå utan afseende derå, om utgiftsbeloppen
blifvit utbetalda eller icke; och skulle den ifrågasatta anordningen
leda dertill, att samtliga qvittenserna, och således äfven de å utbetalningarna
för de centrala förvaltningsmyndigheterna, koinme
att ingå till Kammarrätten, dit hela kontrollen å kassautbetalningarna
blefve förlagd.

Vid närmare granskning af de framlagda räkenskapsformulären
i den del, som här är i fråga, visar sig, att komiterade med sitt
nyssberörde förslag afsett, att kassaredovisningen för länen skulle
utgöras af en kassajaurnal, deri inkomster och utgifter, utan afseende
å de räkenskapstitlar eller de olika myndigheter, för hvilka
redovisning borde afläggas, ordnades uteslutande efter tidsföljden,
då in- eller utbetalning förekommit. Denna journal skulle icke åtföljas
af andra verifikationer än reversal, hvad inkomsterna beträffar,
samt utgifts- eller omföringsorder jemte vederbörandes qvittenser
å de medel, som uti journalen affordes. Några vidare handlingar,
derpå in- eller utbetalningar jemte omföringar grundats, skulle icke
biläggas kassaredovisningen, utan skulle sådana åtfölja den s. k. allmänna
inkomst- och utgiftsräkningen och de utdrag af samma räkning
eller bilagor dertill, som borde till särskilda centrala förvaltningsmyndigheter,
efter bokföring och liqviders upprättande, genom
Statskontoret ingå. Härigenom förklaras, huruledes kassaräkningen
skulle blifva mycket enkel och revisionen af utbetalningarna, hvilken
komme att tillhöra Kammarrätten, skulle kunna skiljas från
pröfningen af utgifterna, som i första hand blefve, hvad de centrala
förvaltningsmyndigheterna angår, verkstäld annorstädes.

145

Kollegierna böra i anledning af detta förslag underdånigst erinra,
dels att utgiftens grund och sjelfva utbetalningen måste anses
stå i så nära och omedelbart samband med hvarandra, att desammas
skiljande och redovisande uti olika räkningar svårligen kan anses
lämpligt, samt dels att, om ock genom ett dylikt särskiljande den
ena redovisningen kan blifva mycket enkel och jemväl granskningen
deraf synnerligen lätt, vinsten af det omförmälda förfaringssättet
likväl är mycket tvifvelaktig, enär tvänne redogörelser, som
hvar och en måste undergå granskning, erfordras i stället för en.
Det är också tydligt, att, då endast en räkning behöfver verificeras,
bilagorna dertill kunna blifva färre och enklare samt fordra mindre
arbete, än om de på föreslaget sätt skola fördelas emellan tvänne,
i hvilket fäll anordning eller utgiftsorder måste utskrifv^s å särskild
handling, jemte det att beslutet om anordningsåtgärden måste
tecknas ä de handlingar, som för densamma utgöra grund. För
öfrigt synes det kunna ifrågasättas, huruvida granskningen af en
så beskaffad redovisning som den föreslagna allmänna inkomst- och
utgiftsräkningen skall kunna verkställas annorledes än i sammanhang
med kassaredogörelsen, enär anmärkning, grundad på de handlingar,
som åtfölja förstnämnda räkning, icke kan leda till påföljd
i annat fall, än då motsvarande bokföring egt rum uti kassaredogörelsen.

Men om man ock lemnar dessa omständigheter å sido, så förekomma
andra, som göra förslaget föga antagligt. En jemförelse
mellan formulären till kassajournal (L. R. K. N:o 12) och till allmänna
inkomst- och utgiftsräkningen (L. K. K. N:o 21) visar nemligen,
att för behörig bokföring af de i sistnämnda räkning ingående
kassaposter måste upprättas ett särskilt på bokföringstitlar
uppstäldt sammandrag af kassajournalen, och att detta sammandrag
måste upprättas med största noggrannhet, derest fel i kassaposternas
fördelning på behöriga inkomst- och utgiftstitlar uti allmänna inkomst-
och utgiftsräkningen skola förekommas. Något dylikt sammandrag
skulle dock icke, så vidt Kollegierna kunnat finna, åtfölja
räkenskaperna, åtminstone är formulär dertill icke upprättadt. På

146

beskaffenheten af ett sådant sammandrag, som utgör en nödvändig
föreningslänk emellan kassaredogörelsen och den allmänna inkomstoch
utgiftsräkningen, heror likväl i hufvudsakliga delar sistnämnda
räkning, som skall läggas till grund för vidare bokföring; och om
vid denna bokföring inom Statskontoret någon säkerhet mot svårare
felaktigheter skall kunna vinnas, så måste ett dylikt sammandrag
derstädes upprättas, innan bokföring kan ske. Visar det sig då,
att under en eller annan titel utgift eller inkomst blifvit uti allmänna
inkomst- och utgiftsräkningens kassakolumn uppförd till
större eller mindre belopp än hvad sammandraget angifver, så måste
vidare hela kassaredovisningen med dertill hörande reversal- samt
utgifts- och omföringsorder noga genomgås för att upptäcka, huruvida
vid kassajournalens utskrifning något fel blifvit begånget. Men
det är likväl icke gifvet, att man derigenom vinner upplysning om
felet eller kommer anledningen dertill på spåren. Tcmligen lätt
kan det nemligen inträffa, att vid utgifts- eller omföringsorders utskrifning
misstag om bokföringstitel blir begånget, och att derigenom
å den till kassaredogöraren utlemnade order en titel finnes
angifven, under det att i landskontorets annotationsbok och följaktligen
jemväl i allmänna inkomst- och utgiftsräkningen annan
titet antecknats, och i sådant fall saknas all möjlighet att upptäcka
felet annorlunda än genom skriftvexling och särskild utredning vid
länsstyrelsen.

Ett annat exempel på faran af den ifrågasatta bokföringen må
ock anföras. Beloppet af de återstående utgifterna, som vid hvarje
månads början och slut skola i allmänna inkomst- och utgiftsräkningen
enligt formuläret uppgifvas, är naturligen helt och hållet
beroende på beloppet af de under hvarje titel från kassan utgifna
medel, enär återstående utgifterna just utgöra skillnaden emellan
hvad som till utgift beordrats och hvad som utbetalts. Nu är det
nyss visadt, huru lätt, för att icke säga antagligt, det är att felaktigheter
vid kassaposternas uppförande i allmänna inkomst- och
utgiftsräkningen insmyga sig, och följden deraf blir naturligen bland
annat den, att jemväl beloppet återstående utgifter under särskilda

147

titlar kommer att angifvas oriktigt. Vid årets slut skola, visserligen,
på sätt formuläret (L. K. K. N:o 21 å) gifver vid handen,
de återstående utgifterna under särskilda titlar specificeras; men
under årots lopp kunna mångfaldiga felaktigheter hafva uppstått,
ledande dertill, att specifikation blir omöjlig, med mindre för detta*
ändamål de förut afgifna månadsredogörelserna till väsentliga delar
omarbetas och uti December månads redogörelser en mängd uppoch
afföiingar verkställas på det sätt, att öfverensstämmelse med
de då qvarliggande oinlösta utgiftsordren erhålles.

Komiterade hafva visserligen uti formulärförslaget lemnat anvisning,
att genom s. k. omföringsorder räkenskapsfel af hvarjehanda
beskaffenhet skulle kunna i kassaredovisningen rättas, äfven om desamma
i verkligheten icke vore på kassaredovisningen beroende,
utan grundade sig på förbiseende eller misstag om bokföringstitel
vid utgiftsorders meddelande. Sjelfva behofvet af en dylik utvägs
anvisande synes gifva tillkänna, att brister i redovisningsmetoden
äro för handen, och dertill kommer att, enligt Kollegiernas tanke,
nödvändigheten af dylika rättelser ofta skulle komma att förbises
i följd deraf, att den föreslagna räkenskapsmetoden- icke skulle
lemna vederbörande tillfälle till öfversigt af förvaltningens gång
och till sådan sammandragning af de särskilda redogörelserna, att
begångna bokföringsfel tydligt framstode.

Hvad utgifters anvisande beträffar, så är af komiterade föreslaget
hufvudsakligen enahanda eller likartad! förfaringssätt med
det, som för Statskontoret ifrågasattes i sammanhang med den för
detta embetsverk numera beslutade lönereglering och förändrade
organisation; men då förslaget i nämnda afseende icke vunnit nådigt
godkännande, torde de skäl, som dervid gjort sig gällande, här
endast behöfva i underdånighet åberopas.

På grund af de ganska väsentliga brister, som här ofvan blifvit inskränkning
anmärkta, måste Kollegierna i underdånighet uttala det omdöme af. tidenJör
att den af komiterade föreslagna räkenskapsmetoden ingalunda kan shoP«rs »/-i anseende till trygghet och säkerhet i redovisningen, enkelhet och
klarhet i uppställning samt öfverskådlighet mäta sig med den nu

148

gällande formen för länsräkenskaperna. Att förändringen skulle
leda till betydligt ökadt arbete, så väl vid räkenskapernas upprättande
som vid deras granskning och användande för vidare bokföring,
synes otvifvelaktigt; och hemta Kollegierna för denna mening
stöd af de yttranden, som flera bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen i detta ämne afgifvits, hvarförutan sådant
framgår af formulärens vidlyftighet, hvilken dock visserligen, enligt
hvad i några hänseenden blifvit antydt, skulle behöfva ökas. Likaledes
kan det med största sannolikhet antagas, att en så genomgripande
reform af räkenskapsverket, som den föreslagna, på en
gång genomförd, utan att alla nödvändiga förutsättningar af fullständig
kännedom om förslagets syfte i alla detaljer vore hos hvar
och en redogörare för handen, skulle föranleda mycket missförstånd
och derigenom medföra- sådan oreda i räkenskapsverket, att
föga utsigt funnes för ordningens återställande utan att man åt-ero-ino-e
till den enklare metod, hvarvid vederbörande blifvit vande.

Ö O #

Men den med reformen åsyftade skyndsamheten i redovisningen,
så önskvärd den ock är, kan ej vara eftersträfvansvärd utan i förening
med all erforderlig enkelhet, klarhet ocli säkerhet; och i det
föregående är antydt, att nödig skyndsamhet icke *synes omöjlig
äfven med bibehållande i hufvudsakliga delar af den nu gällande
formen för länsräkenskapen, hvilken, så vidt Kollegierna hafva sig
bekant, icke gifvit skälig anledning till klagomål i de afseenden,
som äro mera väsentliga än skyndsamheten. Klart är dock att,
äfven om räkenskapsåret varder förändrndt, derigenom någon större
skyndsamhet vid landsböckernas afgifvande icke skulle vinnas med
mindre en betydligare inskränkning jemväl egde rum i den tid,
som nu finnes medgifven för upprättande af de delar af nämnde
räkenskap, hvilka nu endast afse förhållandet under kalenderåret.
Dessa delar äro ränterispecialräkningen, stämpelpappersredovisningen
och redogörelsen för bränvinstillverkningsafgiften, äfvensom några
mindre vigtiga redogörelser, hvilka icke inom alla län förekomma.
. Stämpelpappersredogörelsen är af så enkel beskaffenhet, att densamma
krafvel- mycket ringa tid, derest försäljningsmäns och

149

ränteriets räkningar med tillbörlig skyndsamhet infordras. Redovisningen
för bränvinstillverkningsafgiften åter, hvilken nu afgifves inom
två månader, kan, då den upprättas efter tillverkningsårets slut och
nödigt rådrum deremellan samt räkenskapsårets .utgång är för handen,
icke lägga hind4r i vägen för en tidig afslutning. Någon större svårighet
skulle sålunda, så vidt Kollegierna finna, endast möta i afseende
å ränterispecialräkningen, för hvars upprättande nu är, likasom
för stämpelpappersredovisningen, medgifvet ett anstånd af fyra månader
efter räkenskapsårets slut. Otvifvelaktigt kan emellertid genom
en förändrad anordning af denna räkenskap på det sätt, att så väl
sjelfva bokföringen som utskrift af rakningen och verifikationernas
ordnande successive under årets lopp möjliggöres, sådan'' inskränkning
af den nu medgifna tiden vinnas, att nära nog omedelbart efter räkenskapsårets
slut, redovisningen kan för användning vid landsboksarbetet
aflemnas. Inom två ä tre månader, häruti inbegripen den tid, som
må erfordras för nu omförmälda räkningars upprättande, torde således
— om räkenskapsåret varder förändradt på det sätt som statsregleringen
numera synes påkalla — en fullständig landsbok öfver hela länsförvaltningen
kunna aflemnas i hufvudsakligen enahanda form, som
hittills, och hvarje befogad anledning till anmärkning mot långsamhet
i redogörelsen för denna del af statsförvaltningen skulle derigenom
upphöra.

Då sålunda ej heller för åstadkommande af nödig skyndsamhet
någon hufvudsakligen ny anordning af det nu föreskrifna redovisningssättet
för länsförvaltningen synes erforderlig, sakna Kollegierna all
anledning att deri för närvarande föreslå någon ändring.

Hvad komiterade föreslagit i fråga om rättighet för tjensteman,
som äro boende utom residensstaden, att kostnadsfritt utbekomma aflöning,
som till dem från ränterien utgå, finna Kollegierna icke gifva
anledning till någon erinran, under förutsättning att, såsom ock föreslaget
är, det till länsstyrelsen insända'' qvittenset å aflöningsmedlen
icke varder till redogöraren utlemnadt, förr än han behörigen styrkt,
att medlen blifvit till befordran med posten aflemnade.

Öfversändande
af
tjensternäns
löner.

150

Dagrapporter Likaledes och ehuru något behof af förändrade bestämmelser i
kassan, extra ''^ta hänseende icke gifvit sig till känna, hafva Kollegierna för sin
inventeringar dei ;ntet hufvudsakligt att invända emot de föreslagna dagrapporterna
öfver länskassans ställning, eller, så vidt de äro af räkenskapssättet
oberoende, mot föreskrifterna, huru vid inventering af denna kassa
bör tillgå, hvilka sistnämnda, i 38 § af förslaget till kungörelse angående
länsräkenskapen och förvaltningen af länskassan intagna föreskrifter
emellertid synas obehöfliga, då redan af inventeringsinstrumentets
form och det derå meddelade intyg sättet för förrättningens
behöriga verkställande framgår; dock få Kollegierna i underdånighet
tillstyrka, att, på sätt liera af Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande
hemställt, någon ovilkorlig skyldighet att upprätta dagrapporter icke
måtte åläggas i annat fäll än då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finner sådana rapporter af nöden. Hvad deremot angår extra
ränteri-inventeringar, så är derom nu föreskrifvet, att landshöfdingen
skall, till vinnande af ytterligare kontroll än af de anbefallda månadsinventeringarna
och den eljest förordnade tillsynen öfver ränteriuppbörden
står att vinna, på obestämda tider företaga sådana inventeringar;
och då denna föreskrift synes lemna all nödig frihet vid
valet af tidpunkt för sådan förrättning, men likväl icke gifver tillfälle
till undskyllan, derest genom underlåtenhet deraf möjlighet till
förskingring varder beredd, anse Kollegierna nu gällande bestämmelse
ega företräde framför den af komiterade ifrågasatta, enligt hvilken
ordet »skall» borde förändras till »må». Föreskriften i Kongl. brefvet
den 21 Juni 1814, att Kammarkollegii, Statskontorets och Kammarrättens
presidenter ega, att då sådant anses nödigt, förordna om extra
ränteri-inventering samt att dertill utse lämplig person, har åter på
långliga tider icke vunnit tillämpning; men skulle ändring deraf
finnas behöflig, tå torde med afseende å den mera grannlaga beskaffenheten
af dylika frågor och den gemenskap de ega med Kammarrättens
embetsverksamhet, ärende af detta slag blifva i nåder uppdraget
åt cheferne för Statskontoret och Kammarrätten.

Räiitmästarotjenstema.

Då Kollegierna icke kunnat tillstyrka nådigt bifall till komiterades
förslag om länsräkenskapernas ändring, är deraf ock en
följd, att komiterades, under förutsättning af sådan ändring, gjorda
framställning om anställande på landskontoret, i stället för de
nuvarande räntmästarne, af en länskassör, som i en mera underordnad
ställning vore af landskamereraren mindre oberoende än
räntmästaren, icke heller kan af Kollegierna biträdas. Med tillbörligt
afseende på det allmännas säkerhet låter nemligen, enligt
Kollegiernas tanka, icke förena sig, att den stora uppbörd och
ganska vidlyftiga redovisning, som nu äro landträntmästare anförtrodda,
uppdragas åt tjensteman, som äro allt för lågt aflönade
eller, stå i annat beroende af sina förmän än det som af sjelfva
uppbördsbefattningen med dertill hörande åligganden är en följd.
Göroinålen, som tillhöra landträntmästarebefattningarna, äro i allmänhet
af den omfattning, att de gifva full sysselsättning, och om
äfven i de mindre länen sådant icke alltid är förhållandet, bör det
utan tvifvel tagas i betraktande, att det mången gång länder till
det allmännas fördel, äfven i ekonomiskt hänseende, om till dylika
fenster, hvilka framför allt kräfva omutlig redbarhet samt starkt
ordningssinne, kunna befordras personer, som i andra mera trägna
och ansträngande sysslor offrat sin bästa arbetskraft, men likväl
besitta sådana egenskaper, som göra dem till räntmästaretjenster
fullt lämplige. Med jemförelsevis ganska få undantag är det ock
i allmänhet endast äldre, i statens tjenst förut pröfvade och erfarne
personer, som för ordning och redbarhet förvärfvat allmänt
förtroende, hvilka vunnit befordran till denna tjenst; men med en
väsentligen förändrad tjensteställning och lägre aflöning skulle
detta befordringssätt, hvilket ländt till allmänt gagn, icke vidare
blifva möjligt. Af dessa skäl, och under åberopande i öfrigt af
hvad de fleste-bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
ämnet anfört, få Kollegierne aliså i underdånighet hemställa, att

LandiränLmästaretjensternas
bibehållande.

152

Nuvarande
a fröning sförmåner.

landträntmästarebefattningarna, med enahanda åligganden som hittills,
måtte fortfarande bibehållas; och anse Kollegierna ej heller
något skäl vara för handen, att tillstyrka ändring af tjensternas
alltsedan deras inrättande år 1680 bibehållna benämning, eller af
den ordning, som vid tillsättning af dessa tjenster hittills, på grund
af nådiga brefvet den 27 Februari 1821, vant följd.

Räntmästarnes nuvarande aflöning utgör enligt stat i allmänhet
3,000 kr. utom i Gotlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens
län, der densamma är uppförd till allenast 2,500 kr., samt
i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs
län, i hvilkas stater aflöningen är upptagen till de högre belopp,
som redan före sista, genom kongl. brefvet den 31 Januari 1856
faststälda reglering af vederbörande innehades och då beräknades
sålunda, nemligen

i Östergötlands län _________________________________________________ kr. 3,619: —

i Malmöhus län.......................;.....................*...... » 3,257: —

i Göteborgs och Bohus län. ................................. » 3,449: —

i Elfsborgs län................................................ ....... » 3,014: —

Aflöningsförmånerna bestå af kontant lön jemte extra inkomster,
beräknade till olika belopp för hvarje särskild tjenst, hvarförutan
förmån af lönings- och boställsjord finnes anvisad för räntmästarne
i Upsala, Södermanlands, Östergötlands och Örebro län.

Af de uppgifter komiterade meddelat rörande landsstatstjenstcmännens
löneförmåner i medeltal under åren 1863—1872 inhemtas
emellertid, att till följd af extra inkomsternas uppgående till högre
belopp än som i stat funnifs beräknade, aflöningarna i allmänhet varit
vida större än ofvan enligt stat uppgifvits, och att de vexlat emellan
2,700 kr., som de utgjort i Gotlands län, och ända till 7,300
kr., hvartill för Kristianstads län medeltalet under sagde tid
uppgått.

Men utom de nu angifna förmånerna har under senare åren
särskildt dyrtidstillägg varit beviljadt. Sådan löneförbättring åt de
svagast aflönade landträntmästare är jemväl för nästkommande år
anvisad.med en sammanlagd summa af 10,200 kr., som är fördelad

153

mellan 17 tjenster till olika belopp, emellan 420 och 900 kronor.
Inberäknad denna löneförbättring utgör högsta räntmästarelönen
enligt stat 3,900 kr. och den lägsta 3,000 kr., hvaremot, om de af
komiterade meddelade uppgifter läggas till grund för löneförmånernas
beräknande, dessa jemte den tillfälliga löneförbättringen
skulle uppgå till högst ofvanangifna belopp af 7,300 kr. och lägst
närmare 3,400 kronor.

Do extra inkomsterna bestå hufvudsakligen af remisslage vid Förslag till

i • c ii i n it . . lönereglerinc

leverering åt stats- eller andra allmänna medel samt af provision
å stämpelpappers- och möteskostnadsmedel, hvartill för Vester- och
Norrbottens län kommer enahanda förmån å salpetermedel. I en
del län torde också, ehuru till smärre belopp, förekomma arvoden
af bevillningsmcdl.en. Alla dessa förmåner böra, i öfverensstämmelse
med redan godkända grunder, till statsverket indragas eller
eljest besparas, då ny lönereglering verkställes. Likaledes torde
vid en sådan reglering, med afseende å medlens allmänna natur,
det särskilda arvode till belopp af 2 % å uppbörden böra besparas,
som, jemlikt nådigt bref den 16 Maj 1829 och Eders Kongl. Maj:ts
nådiga Instruktion den 2 Juni 1876, af Kongl. och Hvilfeldtska
stipendii-fonden utgår till landträntmästaren i Göteborgs och Bohus
län såsom ersättning för redovisning af fondens i ränteriet
innestående medel, hvilket arvode för år 1877 enligt räkenskapen
uppgått till 454 kr. 38 öre. De derefter återstående extra inkomsterna
utgöras, enligt hvad af komiterades ofvan åberopade uppgifter
inhemtas, hufvudsakligen endast af provision å landstingsmedel
samt uppgå till mycket obetydliga belopp.

Vidkommande den nu med några"räntmästarebefattningar förenade
förmånen af lönings- eller boställsjord, så lärer, i öfverensstämmelse
med .hvad redan är bcslutadt i afseende å landssekrcterares
och landskamererares enahanda förmåner, Eders Kongl.

Maj:t i nåder täckas förordna, att dessa jordar skola till statsverket
indragas, dock med iakttagande, att nuvarande indelningshafvare,
om de sådant önska, dervid medgifves enahanda rätt, som
för sistnämnda tjensteman blifvit beviljad.

154

Sedan genom dessa åtgärder de föränderliga aflöningsförmånerna
upphört, bör, enligt Kollegiernas tanka, kontant aflöning till belopp
ungefärligen motsvarande kronofogdarnas anvisas. Då emellertid ej
blott uppbördens storlek, utan äfven göromålen vid räntmästaretjensterna
inom särskilda län äro olika, klöfver sådant, att löneförmånerna
ock varda något olika bestämda. Den .klassifikation af länen, som i
senast faststälda stat iakttogs i fråga om beloppet af landssekreterares
och landskamererares tjenstgöringspenningar, torde jemväl kunna
tillämpas vid reglering af räntmästarnes aflöning; men med afseende
derå att tjenstgöringspenningarna icke lämpligen kunna sättas lägre
än kronofogdarnes eller länsnotaries och länsbokhållares, och ej heller
så högt som landskamerereres i lägsta klass, torde, på sätt hittills
varit förhållandet, någon skiljaktighet i sjelfva lönen böra ega rum
för de mindre länen. Dessutom anse Kollegierna, att räntmästare,
såsom i allmänhet vid bestämmandet af aflöningen för kassörer iakttagits,
böra tillerkännas förmån af missräkningspenningar, som dä
kunna sättas något högre i de största länen än i de medelstora och
mindre.

Af dessa skäl och i betraktande af så väl tjensternas vigt och
dermed förenadt ansvar som ock af de lönevilkor, som för de flesta
öfriga tjensteman vid landsstaten numera finnas bestämda, äfvensom
af det sätt, hvarpå dylika befattningar i enskild tjenst aflönas, anse
Kollegierna, under åberopande jemväl af hvad de flesta af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i detta ämne yttrat, landträntmästarnes
löneförmåner icke böra fastställas lägre än på följande sätt, nemligen:

Lön.

i Malmöhus, Elfsborgs, Östergötlands,
Skaraborgs, Göteborgs
och Bohus, Kalmar,
Kristianstads och Vermlands

Tjenstgö ringspen nitigar.

Missräk ningspen ningar.

Summa.

län

3,000: — 1,000:— 500: —

4,500:

155

Tjenstgö ringspen ''

Lön. ningar.

i Jönköpings, Kronobergs,

Stockholms, Kopparbergs,

Örebro, Gefieborgs, Vester -

Missräk ningspen ningar.

Summa.

norrlands och Södermanlands
län------------------------'' 3,000: — 1,000:— 300:— 4,300:

i Blekinge, Hallands, Vestinanlands,
Upsala, Vester-,
bottens, Norrbottens, Jemt lands

och Gotlands län______■ 2,700: — 1,000: — 300: — 4,000: —

hvarförutan Kollegierna underdånigst tillstyrka, att ålderstillägg, att
inberäknas å lönen och efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring utgå
med 500 kr. årligen, måtte beviljas dessa tjensteman, äfvensom att
rättighet till semester under högst en månads tid årligen måtte varda
dem medgifven, och i öfrigt för löneförmånernas åtnjutande stadgas
enahanda vilkor som för andra tjensteman vid länsstyrelsen blifvit vid
sista riksdagen faststälda, med tillägg dock, hvad missräkningspenningarna
beträffar, att dessa alltid skola tillfalla den som tjcnsten
förrättar och således jemväl under semesterledighet af tjenstens ordinarie
innehafvare till vikarien afstås; hvarförutan torde böra meddelas
den bestämmelse att, för tillgodonjutande af ålderstillägg, räntmästare
må beräkna den tid han före utnämningen till räntmästare må hafva
innehaft kronofogdebefattning med fullmakt eller på grund af förordnande
enligt nådiga cirkuläret den 7 Mars 1873.

I fråga om nuvarande tjensteinnehafvares, så väl häradsskrifvares
som räntmästares, skyldighet att ingå på de förändrade lönevilkor,
som af Kollegierna här ofvan blifvit föreslagna, åberopas i underdånighet
det yttrande i detta ämne, som af Kammarkollegium och
Statskontoret i sammanhang med frågan om löneregleringen för öfriga
landsstatstjenstemän den 10 Oktober nästlidet år afgafs, och hvilket

156

återfinnes å pag. 55—57 af det rörande nämnda lönereglering meddelade
underdåniga utlåtandet, som blifvit till trycket befordradt.

Anslagsbehofvet och kostnaderna för den lönereglering, hvarom
Kollegierna här ofvan gjort underdånig hemställan, äro af Kollegierna
beräknade på följande sätt, nemligen
d) för häradsskrifvarne:

116 tjenster, lön och tjenstgöringspenningar

a 3,000 kr_______,.......-.....- - 348,000: —

Alderstillägg, som under antagande
att halfva antalet tjenstemän
deraf årligen komma
i åtnjutande, här utföres för

58 tjenster, å 500 kr. —.....- 29,000: — 377,000: —

På 1879 års stat finnas under anslaget
till landsstaten för häradsskrifvarna uppfördt:

Boställsförmåner, beräknade till-. 11,883: —

Löner.................................... 171,837:-

Hyresersättning...................... 25,800: — 209,520:— 167,480:__

b) för landträntmästarne:

8 tjenster, lön, tjenstgörings- och missräk ningspenningar,

ä 4,500 kr------ 36,000: —

X dito, dito, ä 4,300 kr............. 34,400: —

8 dito, dito, ä 4,000 kr_____________ 32,000: —

Alderstillägg, som under antagande
att årligen halfva antalet räntmästare
af denna förmån komma
i åtnjutande, här utföres med.. 6,000: —

Vikariatsersättning under semester,
motsvarande en månads tjenstgöringspenningar
för hvarj Otjenst

årligen------------------------------2,000: — 110,400: —

"Transp. 110,400:— 167,480: —

157

Transp. 110,400:-- 1(57,480:

På stat finnes för år 1879 till aflöning
åt räntmästarne anvisadt:

Boställsförmåner, beräknade till___ 1,074: —

Löner

49,05(5:

fil,344:

Nytt anslagsbehof å ordinarie stat uppstår alltså till belopp
af---------------------------------------------------------------- 228,824: —

som bör uppföras å anslaget under (5:te hufvudtiteln till

deraf 2,000 kr. å det under nämnda titel anyisade
särskilda reservationsanslag till arvoden
å extra länsnotarier och öfriga extra
biträden vid länsstyrelserna samt till vikariatsersättning
under semester för dertill berättigade
tjensteman, och å samma hufvudtitels
anslag ålderstillägg med________________ 35,000: —

De verkliga kostnaderna, som af löneregleringen blifva en följd,
äro emellertid vida mindre. För beräkning deraf måste afdrag iakttagas
för följande besparingar, hviika tillskyndas statsverket eller
andra allmänna fonder, nemligen:

a) genom löneregleringen för håradsskrifvarne:
å extra stat anvisadt anslag till dyrtidstillägg 34,367: 40
boställs- och hyresersättning, som, nu utgående
under förskottstitel, derest ej lönereglering
ifrågakommer, bör å landsstatsanslaget uppföras
___________________________________________________ 9(55: —

arvoden af allmänna bevillningen omkring 20,400: —

provision å hästvakans .spanmål, omkring______ 800: —

mäntalsskrifningsprovision eller ersättning derför,
omkring________________________________________ 20,000: —

provision å biskops- och presterskapets löne regleringsmedel,

omkring______*._________________ 200: —

landsstaten med

193,824: —

Transp. 76,732: 40

158

Transp.

76,732: 4 o

provision å båtsmansvakansafgift och testamentsbevillning
samt hospitalsmedel, omkring

65: —

personella ersättningar till nuvarande häradsskrifvarne
i Tveta, Vista och Mo härads fögderi
af Jönköpings samt Kungsörs fögderi
af Vestmanlands län för ökade göromål genom
förändrad fögderireglering________________________

350:

hvarjemte, med afseende å den ökade inkomst
som allmänna bcvillningen äfvensom,
ehuru i mindre grad, mantalspenningarna
de senare åren lemnat, här upptages en tillökning
af 25 % i ofvanstående efter förhållandena
under åren 1863—1872 uppgifna
arvoden och provisioner å dessa inkomsttitlar
med-------------------------------------------- 10,100: — 87,247: 40

b) genom lönereglering för räntmästarne:

anslag å extra stat till löneförbättring för de svagast af lönade

bland dessa tjensteman__________________ 10,200: —

remisslage, omkring___________________________________ 18,000: —

provision å stämpelpappersmedel, omkring_____ 23,300: --

provision å salpetermedlen, omkring_____________ 400: —

dito å möteskostnadsmedel, omkring_____________ 1,700: —

dito å Kong!, och Hvitfeldtska stipendiifondens

medel m. in., omkring........................... 500: —

hvarjemte af likartad anledning med den, som
nyss blifvit omförmäld, 25 % förhöjning af
remisslaget samt af provision å stämpel pappersmedlen

kan beräknas med______________ 10,325: — 64,425:_

tillsammans kr. 151,672: 40

Häraf framgår alltså, att den föreslagna löneregleringen för häradsskrifvarne
skulle föranleda en ökad kostnad af omkring 80,000 kr.,

159

hvaremot löneregleringen för räntmästarne skulle för det allmänna
medföra någon, om ock ej synnerligen stor besparing.

Utom den nyss angifna förhöjning, som genom löneregleringen
påkallas uti sjette hufvudtitelns anslag till landsstaten samt till ålderstillägg,
torde ock några andra af löneregleringen i viss mån beroende
riksstatsanslag böra undergå förändring. De anslag, som af regleringen
beröras, äro de på sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslagen
till stämpelpappersomkostnader, kostnader för kortstämpling
och allmänna bevillningens uttaxering, observations- och uppbördsprocenter
m. m., samt mantalsskrifningsprovision.

Det förstnämnda, eller stämpelpappersomkostnader, borde sålunda
minskas med beloppet af den nu till räntmästarne utgående stämpelpappersprovision;
men då sednast afslutade rikshufvudbok utvisar, att
brist till vida högre belopp än som af sagda provision motsvaras,
uppstått å detta anslag, bör alltså någon minskning af anslagsbeloppet
icke af regleringen föranledas.

Anslaget till kostnader för kortstämpling och allmänna bevillningens
uttaxering, i 1879 års riksstat uppfördt med 102,500 kr.,
torde deremot, till följd af löneregleringen för häradsskrifvarna, kunna
nedsättas med 27,500 kr. eller till 75,000 kr.

Då genom sistnämnda lönereglering mantalsskrifningsprovision
endast kom me att utgå till mantalsskrifningsförrättarne i städerna,
'' synes för det obetydliga belopp, hvartill denna utgift sålunda kommer
att uppgå, särskildt anslag i riksstaten icke erfordras, helst utgiften
till sin beskaffenhet är fullt jemförlig och likartad med dem, hvilka
bestridas af anslaget till observations- och uppbördsprocenter m. m.
Sammanlagda beloppet af de för nämnda utgifters bestridande i 1879
års riksstat uppförda tvänne särskilda förslagsanslag utgör 34,500 kr.
hvarå, enligt senast afslutade rikshufvudbok för år 1876 då enahanda
anslagsbelopp för ändamålen funnos anvisade, uppstått brist af mera
än 21,000 kr. Minskning af utgifterna kan nu till följd af löneregleringen
beräknas:

160

genom upphörande af häradsskrifvarnes mantalsskrifningsprovision samt

provision å hiistvakansspanmål in. m., omkring------------ 21,000: —

och genom upphörande af rantmästarnes rätt till remisslage,
omkring------------------------------------------------------- 18,000: —

eller med_________________________________________________________ kr. 39,000: -

och torde derföre anslaget till observations- och uppbördsprocent^-

m. m. kunna till oförändradt belopp, 15,000 kr., bibehållas, samt anvisas
jemväl för bestridande äf mantalsskrifningsprovision tillstädernas
tjensteman och den särskilda provision, hvilken, jemlikt Eders Kongl.
Maj:ts nådiga bref den 31 sistlidne Maj, inom Vesterbottens och
Norrbottens län fortfarande tillkommer- länsmännen för deras befattning
med mantalsskrifningen inom lappmarken.

Innan Kollegierna afsluta detta utlåtande och då vid den granskning,
som, till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning, Kollegierna
dervid haft att verkställa, komiterades förslag uti de hänseenden,
hvilka varit föremål för underdånigt yttrande, gifvit anledning till
sådana anmärkningar, att endast mindre väsentliga delar deraf kunnat
af Kollegierna biträdas, anse sig Kollegierna, som ingalunda velat
underskatta de svårigheter, hvarmed komiterades uppdrag varit förenadt,
böra i underdånighet uttala den jemväl af erfarenheten bestyrkta
mening, att hvarje mera omfattande förslag till ändring af
rikets uppbörds- och räkenskapsväsende utan allt tvifvel skall mötas
af betänkliga hinder och olägenheter, beroende på omständigheter,
som härflyta från hela förvaltningsverkets delvis af egendomliga förhållanden
och den historiska utvecklingen påkallade organisation, samt
derföre icke alltid .kunna till fullo förutses eller undanrödjas; och
ehuru Kollegierna, beträffande de hufvudsakliga grunderna för ordnandet
af uppbörds- och redogörelseverket inom länen, hysa åsigter,
som mycket skilja sig från dem, hvilka i det granskade betänkandet
vunnit tillämpning, böra Kollegierna desto heldre erkänna den i förhållande
till granskningen ojemförligt större svårighet, hvilken är förbunden
med utarbetandet af ett fullständigare förslag i detta ämne,

1(5 i

som det ar att förutse, att ej heller det af Kollegierna antydda sätt
för räkenskapsverk^ ordnande lärer kunna undgå befogade anmärkningar,
om ock, såsom Kollegierna hoppas, dessa vid jemförelse med
fördelarna skola befinnas vara af mindre vigt. ''

Handlingarna, som till Kollegierna öfverlemnats, återställas härmed
i underdånighet, hvarjemte bifogas utdrag af det vid Kollegiernas
sammanträde i detta ämne förda protokoll, utvisande de skiljaktiga
meningar som under öfverläggningen yppats; och framhärda
Kammarkollegium, Statskontoret och Kammarrätten med djupaste etc.

O. F. af SILLÉN. TÖNNES HELM. WR ANGEL. C. O. V. BUKEN.
C. A. JUEL. . FR. BERGSTRÖM

axel LILJENSTOLPE. ALB. ANDERSON.

M. NORDLIND 11. P. M. NILSSON.

, Föredragande.

Stockholm den 12 December 1878.

C. Hassel!.

•21

162

Protokoll, hållet vid gemensamma sammanträden,
emellan Kongl. Maj:ts och Rikets
Kammarkollegium och Kammarrätt samt
Kongl. Statskontoret i Stockholm den 7, 9,
10, 11 och 12 December 1878.

Närvarande:

Herr Presidenten i Kongl. Statskontoret, Kommendören ap Sillen,
Herr Presidenten i Kongl. Kammarkollegium, Kommendören, Grefve
Wrangel,

Herr Presidenten i Kongl. Kammarrätten, Kommendören Buren,
Herr Kammarrättsrådet och Riddaren Juel,

Herr Kammarrådet och Riddaren Bergström,

Herr Kammarrättsrådet och Riddaren Liljenstolpe,

Herr Kammarrådet och Riddaren Anderson,

Herrar Statskommissarierne och Riddarne Nordlindh och Nilsson.

Under ofvannämnde dagar föredrog Herr Statskommissarien
Nilsson dels Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 24 Maj 1877, för så
vidt derigenom infordrats Kongl. Kammarkollegii, Kongl. Kammarrättens
och Kongl. Statskontorets lind. utlåtanden öfver särskilda
komiterades förslag angående uppbörds- och redovisningsväsendet
för länen jemte dermed sammanhängande frågor, såsom
om förändring af räntmästarebefattningarne, indragning afhäradsskrifvaretjensterne
och bestridande af de med dessa befattningar
förenade göromål och aflöningen derför, dels Herr Statsrådets och

Chefens för Kongl. Maj:ts Finansdepartement embetsbref till Kongl.
Statskontoret den 6 November samma år med öfverlemnande af
en skrifvelse från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands
län i fråga om upphörande af skyldigheten att efterlysa bötfälde,
ej anträffade personer, dels Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 4 Februari
innevarande år å en af landträntmästarne i rikets samtliere

län gjord und. framställning, innefattande anmärkningar mot komiterades
förslag så vidt detsamma anginge förändring af landträntmästaretjensterna,
dels ock öfrige till omförmälda ärenden hörande
handlingar; och beslöts den 12 dennes, i enlighet med de
äf herr referenten yttrade åsigter, und. utlåtande till Kongl. Maj:t
af det innehåll, registraturet utvisar.

Följande från Kongl. Kollegiernas beslut i mer eller mindre
män skiljaktiga meningar yttrades, nemligen af:

Herr Kammarrätterådet Liljenstolpe:

»På grund så väl af de skäl, hvilka uti Kammarrättens Tiden för
den 30 Nov. 1877 afgifna underdåniga yttrande öfver fö r b e r e -mitéernassåmdande
skattejemkningskomiténs förslag till ny bevillningsförord-™a''!,!™<?ere.oc,‘

° ° o^o jov debitering.

ning blifvit anförde derför, att tiden för pröfningskomitéernas
sammanträden borde i möjligaste mån framflyttas, som med anledning
deraf, att möjligheten för pröfningskomitéerna att tillförlitligt
bedöma beloppet af de skattskyldiges inkomster väsentligen
ökas i den mån, en större del af beskattningsåret förflutit vid tiden
för komitéernas sammanträden, måste jag för min del afstyrka
förslaget derom, att pröfningskomitéerna skulle sammanträda tidigare,
än hvad nu är föreskrifvet; och anser jag fortfarande, att
tiden för pröfningskomitéernas sammanträden bör i möjligaste mån
framflyttas. Jag tror likväl, att genom ett sådant framflyttande af
tiden för nämnda sammanträden något betydligare hinder för vinnande
af det syftemål, som man med berörda förslag velat uppnå,
eller en tidigare debitering jemväl af de på taxering beroende afgifterna,
än hvad nu i allmänhet sker, icke bör uppstå, enär dylik
debitering, på sätt redan i Stockholm eger rum, torde kunna verkställas
i enlighet med taxeringskomitéernas beslut, och arbetet här -

med således taga sin början genast efter det taxeringskomitéerna
afslutat sina sammanträden. — De förändringar i taxeringskomitéernas
beslut, hvilka af pröfningskomitéerna vidtagas, äro nemligen
vanligtvis af ett ganska ringa antal, och synas utan någon
större svårighet och tidsutdrägt efter pröfningskomitéernas sammanträden
kunna af vederbörande iakttagas.

Genom debiteringens anordnande på det sätt, jag nu antydt,
kunde antagligen äfven vinnas den väsentliga fördel, att den skattskyldige
erhölle sin debetsedel och genom debetsedeln underrättelse
om den bevillning, som blifvit honom af taxeringskomité
påförd, före utgången af den tid, inom hvilken besvär öfver taxeringskomités
beslut borde hos pröfningskomitén anföras.

Emottagande i
uppbörden af
enskilda bankinrättningars

sedlar.

I betraktande deraf,

att staten under vissa ganska omfattande vilkor meddelar tillstånd
till inrättande af enskilda banker och till rätt för dessa att
utgifva sedlar;

att till följd häraf allmänheten efter min uppfattning har fullt
skäl att antaga, det staten icke medgifvit bankinrättningen och
sedelutgifningen, med mindre staten sjelf ansett de derför föreskrifna
vilkoren vara för allmänheten betryggande;

att iakttagandet af berörda vilkor likasom bankernas verksamhet
i öfrigt öfvorvakas såväl af vissa statens myndigheter som al
särskilda af staten för detta ändamål förordnade ombud;

att enligt gällande föreskrifter dels statens medel i vissa fall
böra i enskilda bankerna insättas, dels enskilda bankernas vexlar
användas vid försändandet af statens medel, hvadan staten således
i dessa hänseenden redan visar sitt förtroende för enskilda banker
och begagnar sig af deras verksamhet;

att till följd deraf, dels att enskilda banker eller sådana bankers
afdelningskontor förefinnas å en mängd ställen inom landet,
dels att allmänheten å flera orter endast med svårighet kan bereda
sig tillfälle till erhållande af Riksbankens sedlar, det i rörelsen

165

använda betalningsmedlet i en stor mängd trakter inom landet
utgöres nästan uteslutande af enskilda bankers sedlar;

att vid sådant förhållande, och då det i dessa trakter otvifvelaktigt
skulle förorsaka för allmänheten stor olägenhet samt menligt
inverka på upphörden, om det förvägrades de skattskyldige
att vid utskyldernas inbetalning använda dylika sedlar, uppbördsmannen
svårligen kan vägra att dem i uppbörden emottaga, äfven
om tillstånd härtill icke från statens sida är meddeladt;

att med afseende härå det synes mig icke vara staten värdigt
att, derest sådana i uppbörden emottagna enskilda bankers sedlar
icke skulle af vederbörande bank inlösas, af uppbördsmannen fordra
beloppets gäldande;

att saknaden af tillåtelse för uppbördsmannen, att vid uppbörden
emottaga enskilda bankers sedlar, kan lemna uppbördsmannen
tillfälle att bereda sig fördel på de skattskyldiges bekostnad;
samt

att enskilda bankers sedlar äfven af Eiksbanken i liqvider
emottagas;

så anser jag mig för min del böra tillstyrka bifall till den af
komiterade uti § 12 af förslaget till uppbördsreglemente upptagna
bestämmelsen derom, att sedlar, utfärdade af enskilda bankinrättningar,
hvilka äro af Kongl. Maj:t oktrojerade, må vid utskylders
betalande användas, helst denna bestämmelse ingalunda är ovilkorlig,
utan deremot komiterade uttryckligen jemväl föreslagit, att
sådant användande af enskilda bankers sedlar vid utskylders betalning
skulle få ega rum endast »under vilkor, som särskildt
varda stadgade».

Beträffande indrifning af restantier och den af referenten indrifning af
väckta frågan om direkt skriftvexling emellan uppbördsman i hand-Direkt slcrifträckningsmål
jemväl, då dessa afse resterande kronoutskylder 0^lan^ppbördlafgifter,
som i sammanhang med dessa utskylder debiteras, så -Axman 1 hand''

° ° räckningsmcu.

redan af referenten erinradt, hurusom Kongl. Maj:t den 12 Juli

166

innevarande år genom nådig kungörelse ang. förändrad lydelse af
2 § i kongl. kungörelsen den 19 December 1855 rörande kronoutskylders
ock böters uttagande bos personer, som från skattskrifningsorten
afflyttat, sådant detta lagrum lyder uti kongl. kungörelsen
den 4 Oktober 1861, föreskrifvit bland annat, att, då skattskyldig,
utan att hafva sina kronoutskylder behörigen erlagt, från
skattskrifningsorten afflyttat, och dessa utskylder icke kunnat på
de i 1 § af 1855 års nyssberörda nådiga kungörelse omförmälda
sätt utbekommas, uppbördsmannen skall inom viss tid till Konungens
Befallningshafvande aflemna uppgift å dylika obetalda utskylder
samt tillika förete dels restlängder dels ock för en hvar skattskyldig,
hvars vistelseort är känd, debetsedel eller uppbördsboksutdrag,
samt att dessa debetsedlar eller uppbördsboksutdrag af
Konungens Befallningshafvande böra öfversändas till den myndighet
eller tjensteman, hos hvilken handräckning till utskyldernas
uttagande begäres.

I betraktande af innehållet uti denna så nyligen just i förevarande
ämne utfärdade nådiga kungörelse, hvilken skall tillämpas
först från och med ingången af nästinstundande år 1879, äfvensom
af de skäl, hvilka blifvita nförda uti Kammarrättens den 15
Februari innevarande år afgifna underdåniga utlåtande angående
en af Riksdagens Justitieombudsman uti underdånig skrifvelse
den 30 November 1875 gjord framställning om förändradt expeditionssätt
bland annat i sådana handräckningsärenden, som afse
indrifvandet af utskylder och böter; samt

då härtill kommer, att Kongl. Maj:t genom nådig kungörelse
den 11 sistl. Oktober, med anledning af Justitieombudsmannens
berörda underdåniga framställning väl förklarat, att för domstol,
civil och ecklesiastikembetsmyndighet samt embets- och tjensteman
hinder icke möter att, när i ärende, som till dess befattning
hör, inhemtandet af någon upplysning eller, så vidt fråga icke är
om indrifning af andra penningemedel än de i § 6 af nådiga förordningen
ang. förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller
kommunalutskylder, allmänna afgifter m. rn. den 12 Juli inne -

167

varande år omförmälda, — eller kommunalutskylder och församlingsafgifter
till presterskapet, — påkallandet af någon handräckningsåtgärd
är af nöden, i sådant afseende utan anlitande af annan
myndighets medverkan göra framställning hos den, hvilken
enligt lag eller särskild författning det tillkommer att sådan upplysning
anskaffa eller embetsåtgärd vidtaga, hvarefter den upplysning
eller underrättelse, som af den emottagna framställningen
föranledes, bör, när så lämpligen ske kan, i samma ordning lemnas
den, från hvilken framställningen kommit;

men att Kongl. Maj:t deremot, i öfverensstämmelse med förberörda
nådiga kungörelse den 12 Juli 1878 och, efter hvad jag
vågar antaga, med föranledande jemväl af de uti Kammarrättens
ofvan omförmälda den 15 Februari detta år afgifna underdåniga
utlåtande andragna skäl, icke bifallit Justitieombudsmannens framställning,
i hvad den rörde direkt skriftvexling äfven i sådana
handräckningsärenden, som afse''indrifvande af kronoutskylder och
afgifter, hvilka i sammanhang med kronoutskylder debiteras, äfvensom
böter;

så kan jag icke biträda referentens åsigt derom, att den i nådiga
kungörelsen den 11 Oktober 1878 redan medgifna rättigheten
till direkt skriftvexling i handräckningsmål emellan vederbörande
uppbördsman bör utsträckas jemväl till handräckningsåtgärder för
indrifning af resterande kronoutskylder och afgifter, som i sammanhang
med dessa utskylder debiteras.

Jemte det jag instämmer uti de välgrundade anmärkningar, Restitution.
hvilka af referenten blifvit framstälda emot de uti § 26 af komiterades
förslag till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning
af de allmänna utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna
skola erläggas, upptagna bestämmelser om restitution af
utskylder, som skattskyldig erlagt, men anser hafva blifvit honom
obehörigen påförda, anser jag mig i afseende å dessa bestämmelser
böra för min del tillägga följande från referentens mening i
viss mån afvikande erinringar.

168

Då anledning att söka återbekomma utskylder egentligen icke
borde kunna förefinnas förr än utskylderna blifvit erlagda, synes mig
redan häraf vara en naturlig följd, att tiden, inom hvilken ansökning
om restitution bör till Konungens Befallningshafvande ingifvas, skall,
på sätt nu är föreskrifvet, beräknas från den dag, då det återsökta
beloppet blifvit erlagdt. Men emot komiterades förslag, att restitutionsansökning,
för att kunna till pröfning upptagas, skall till länsstyrelsen
ingifvas inom viss tid efter utgången af det år, för hvilket
utskylderna blifvit påförda, förekommer derjemte bland annat, dels
att obehöriga utskylder eller utskylder till obehörigt belopp kunna
komma att utkräfvas först så lång tid efter utgången af det år, för
hvilket utskylderna blifvit påförda, att tiden för deras återsökande i
tillämpning af Yörslaget då mera redan kunde vara förfluten, dels att
förhållanden kunna inträffa, såsom för exempel efter afgörandet af
skattläggningsfrågor, då jemväl debitering af utskylder verkställes
först efter utgången af den tid, som för ingifvande till Konungens
Befallningshafvande af ansökning om restitution af dessa utskylder
blifvit föreslagen. Det torde vara uppenbart att tillämpning af förslaget
i nu antydda fäll skulle leda till orättvisa och obillighet mot
den, som erlagt de obehöriga utskylderna; Och måste jag i betraktande
häraf afstyrka komiterades förevarande förslag äfven i hvad det
afser beräknande af tiden för ingifvande till Konungens Befallningshafvande
af ansökning om restitution af erlagda utskylder från utgången
af det år, för hvilket utskylderna blifvit påförda.

Enligt Bevillningsstadgan tillkommer det Kammarrätten, men
icke Konungens Befallningshafvande, att upptaga och bedöma klagan
öfver beskattningsmyndigheternas beslut. Enär nu hvarje begäran
att återfå en till följd af beskattningsmyndighets beslut erlagd bevillningsafgift
måste innefatta en klagan öfver nämnda beslut, samt
Kammarrätten, då vid pröfning af besvär i taxeringsmål den beskattade
befrias från eller erhåller nedsättning uti påförd bevillningsafgift,
städse, med iakttagande af föreskriften uti sista punkten af
§70 nämnda stadga, jemväl förklarar klaganden berättigad att uppå
anmälan kostnadsfritt- återfå hvad han till följd af det upphäfda eller

ändrade beskattningsbeslutet i bevillning för mycket erlagt, så blifver
efter min uppfattning häraf en följd, att enligt gällande bevillningslagstiftning
det alls icke tillkommer Konungens Befallningshafvande
att till pröfning upptaga frågor om restitution af afgift, hvilken blifvit
påförd och erlagd på grund af taxeringsåtgärd. Detta förhållande
synes icke blifvit al komiterado beaktadt vid affattandet åtminstone
al 2 mom. af ifrågavarande § 26 uti omförmälda förslag. För den
händelse, med anledning deraf, att Konungens Befallningshafvande i
allmänhet eger att upptaga och afgöra restitutionsmål, någon tvekan
skulle förefinnas, huruvida icke det tillkommer Konungens Befallningshafvande
att upptaga och pröfva frågor om restitution jemväl
af sådana afgifter, hvilka på grund af taxeringsmyndighets beslut
blifvit erlagda, bör efter mitt förmenande uttryckligt undantag i detta
hänseende stadgas, enär i annat fall Konungens Befallningshafvande,

1 strid mot Bevillningsstadgans bestämmelser, skulle komma att pröfva
behörigheten af taxeringsmyndigheternas beslut.

Äfven i afseende å kronoutskylder, hvilka på grund af debiteringsåtgärd
blifvit erlagda, torde någon särskild pröfning af restitutionsansökning
sällan kunna förekomma, enär dylik debiteringsåtgärd
bör af den dermed missnöjde inom viss tid öfverklagas hos Konungens
Befallningsha fvande, som ej lärer underlåta att, derest debiteringen
upphäfves eller ändras, i sammanhang dermed förklara den klagande
berättigad att återbekomma, hvad han till följd af debiteringen obehörigen
erlagt; och lärer således, på sätt referenten redan anmärkt,
ifrågavarande föreslagna lagrum, sådant det af komiterade blifvit affattadt,
derest samma lagrum skulle godkännas, vinna ringa om ens
någon tillämpning.

Af hvad jag nu anfört framgår jemväl, att jag icke kan biträda
referentens åsigt derom, att det af Konungens Befallningshafvande i
Oalmar län i dess i anledning af komiterades framställning af‘c i fn a
underdåniga utlåtande upptagna förslag till ändrad affattning af §:ns

2 inom., emot hvilket förslag äfven förekommer, att den restitutionssökande
skulle åligga en negativ bevisningsskyldighet, som åtmin -

170

Eftertraf a
utslcylder.

stone i åtskilliga fall, då giltiga skäl för restitutionens beviljande
kunde förefinnas, blefve för honom omöjlig att åstadkomma.

I öfrigt torde kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelser om restitution
rätteligen böra i reglemente för debitering uppbörd och redovisning
af kronomedel förekomma.

För den händelse giltigt skäl må anses förefinnas för bibehållande
af nu gällande föreskrifter rörande reservationskrafs anställande inom
viss tid hos skattskyldiga för utslcylder, hvilka antingen alldeles icke
eller till för ringa belopp blifvit påförda, och om viss tid, inom hvilken
utslag i anmärkningsmål rörande dylika utslcylder bör vara af
Kammarrätten meddeladt, får jag till alla delar instämma uti hvad
referenten yttrat i anledning af de uti § 27 af komiterades nu förevarande
förslag rörande efterkraf af utskyld»'' in. m. upptagna bestämmelser;
Och anser jag, på grund af min under handläggningen i
Kammarrätten af nämnda slag af anmärkningsmål vunna erfarenhet,
mig endast böra, jemte hvad referenten sålunda anfört, ytterligare
framhålla, dels hurusom redan för närvarande understundom inträffat,
att, ehuru samtliga vederbörande behörigen fullgjort hvad dem i afseende
å handläggning af berörda anmärkningsmål ålegat, hvarken
reservationskraf kunnat hos vederbörande anställas inom nu stadgade
tid af trenne år från uppbördsårets utgång eller utslag i målen hunnit
meddelas inom de föreskrifna tvänne åren efter reservationslcrafvets
anställande, dels ock att vid sådant förhållande, och då det icke
kan i förväg tillförlitligen beräknas, huru lång tid, som erfordras för
utslagets expedierande och delgifning med den skattskyldige, det utan
tvifvel i många fall blifver omöjligt att iakttaga de af komiterade
föreslagna bestämmelserna derom, att efterkrafvet i dylikt anmärkningsmål
skall vid talans förlust vara den skattskyldige delgifvet inom
två år efter utgången af det år, för hvilket utskylderna belöpa, och
att äfven utslag i målet skall vara meddeladt samt den skattskyldige
kungjordt inom ytterligare två år, räknadt från det krafvet hos honom
anstäldes, hvilka bestämmelser således, så vidt jag kan finna, äro syn -

171

nerligen olämpliga; Men i sammanhang härmed — och jemte det
jag fullt erkänner önskvärdheten deraf, att lämpliga bestämmelser
meddelades i syfte att Ofver-Revisions-Departementets emot vederbörande
redogörare utstälda anmärkningar borde, förr än anmärkningsfrågorna
till afgörande hos Kammarrätten företagas, för förklarings afgifvande
delgifvas jemväl skattskyldiga eller andra personer, hvilkas
rätt anmärkningarna kunna beröra, i den mån sådan delgifning må
vara verkställbar — kan jag icke underlåta att uttala den åsigt att
icke allenast icke något giltigt skäl finnes för bibehållande af nu
gällande föreskrifter rörande reservationskrafs anställande inom viss
tid hos skattskyldiga för utskylder, hvilka antingen alldeles icke eller
till för ringa belopp bllfvit påförda, och om viss tid, inom hvilken
utslag i anmärkningsmål rörande dylika utskylder bör vara af Kammarrätten
meddeladt, helst för den händelse kontroll mot obehörigt dröjsmål
vid anmärkningsmålens afgörande med dessa föreskrifter åsyftas,
detta syftemål dels ingalunda med dem vinnas dels på helt annan
väg bör uppnås — utan deremot vigtiga anledningar förekomma till
samma föreskrifters upphäfvande, enär de medföra betydande olägenheter,
hvaribland jag tillåter mig framhålla:

att föreskriften om reservationskrafs anställande föranleder ej ringa
skriftvexling och ödande af tid, som kunnat nyttigare och till större
fördel för det allmänna användas;

att, då föredraganden i dylika mål icke kan med tillförlitlighet
i förväg beräkna huru lång tid, som erfordras för vidtagande af de
åtgärder (communicationer, undersökningar i räkenskaperna, upplysningars
infordrande m. m.), hvilka måste föregå målens afgörande,
och föredraganden följaktligen, för att undvika faran af att utslag
icke Skulle kunna inom den föreskrifna tiden meddelas, genast, efter
det dylika mål till roteln inkommit, måste med uppskjutande af
handläggning af en mängd andra tidigare inkomna mål företaga anmärkningsmålen
till handläggning; häraf blifver en följd att andra
parters rätt att, så vidt sådant ske kan, erhålla sina mål föredragna
och afgjorda i den ordning dessa mål inkommit, genom föreskriften

172

Kronofogdes
och häradsskrifvares

gemensamma
ansvarighet.

om viss tid, inom hvilken omförmälda slag åt’ anmärkningsmål skola
vara afgjorda, förnärmas; samt

att, derest af en eller annan, mången gång ganska ursäktlig anledning
en felaktig debitering egt rum och reservationskraf icke inom
stadgad tid blifvit anstäldt, den, så vidt jag kan finna, särdeles obilliga
påföljden inträffar, att uppbördstjenstemännen stanna i ansvar
för och måste till kronan betala den antingen alldeles icke eller till
för ringa belopp påförda skatteafgiften, under det den som är skyldig
att utgöra denna afgift, blifver från denna sin skyldighet befriad.

Med hänsyn härtill och då undantagslagar i allmänhet torde höra,
så vidt möjligt är, undvikas, anser jag för min del, att förenämnda
nu gällande föreskrifter böra upphäfvas äfvensom att i afseende å preskriptionstid
för utkräfvande af kronans fordringar hos skattskyldiga
likasom af skattskyldigas fordringar hos kronan, gällande allmänna
bestämmelser rörande preskriptionstionstid för utkräfvande af fordringar
kunna utan nämnvärd olägenhet tillämpas.

Slutligen tillåter jag mig att rörande omförmälda föreskrift om
viss tid, inom hvilken en del anmärkningsmål skola vara af Kammarrätten
afgjorda, erinra att, derest en dylik föreskrift må anses böra
fortfarande bibehållas, densamma lärer böra hafva sin plats uti Kammarrättens
instruktion, hvaruti den nu finnes intagen, eller i Kammarrättens
arbetsordning, men icke på sätt komiterade föreslagit uti uppbördsreglem
entet.

Då jag lika med referenten och på de af honom andragna skäl tillstyrker
häradsskrifvarebefattningarnas bibehållande, sker likväl sådant
under förutsättning af bibehållande af den nu i viss mån kronofogde
och häradsskrifvare för debitering, uppbörd och redovisning åliggande
gemensamma ansvarighet; helst denna,"bemälde tjenstemäns gemensamma
ansvarighet tvifvelsutan väsentligen bidragit dertill, att uppbördsbalanser
och andra mera betydande oregelbundenheter vid fogderiuppbördsförvaltningen
jemförelsevis ganska sällan förekommit. Jag
kan följaktligen ej biträda referentens förslag till ändring uti före -

173

skrifterna rörande omförmälda gemensamma ansvarighet, hvilken hufvudsakligen
torde vara grundad uti Kongl. förordningen om Fogdars och
Fogdeskrifvares gemensamma redovisning och ansvarighet för kronouppbörden
den 12 Dec. 1602, Häradsfogde Instruktionen den 9 Okt.
1688, Häradsskrifvare Instruktionen den 16 Okt. 1689, Kongl. Brefven
till Kammarrätten den 31 Maj 1782 och den 29 Okt. 1812 samt
Kammar-Collegii Cirkulär den 22 Nov. 1815 äfvensom i Kronofogdeoch
Häradsskrifvare-Instruktionerna af den 10 Nov. 1855; Och håller
jag före, att, derest en fullständig utredning af denna gemensamma
ansvarighets uppkomst, beskaffenhet och gränser samt tillämpningen
deraf egde rum, derutaf skulle framgå, att omförmälda gemensamma
ansvarighet i verkligheten ingalunda är så olämplig samt med billighet
och rättvisa oförenlig, som skatteförenklingskomitén antagit.

( Med anledning af komiterades uti §§ 9, 26 och 31 af förut om- Besvärstid i
nämnda förslag till uppbördsreglemente upptagna stadganden rörande ^^reltltutiden
för anförande af besvär uti debiterings- och restitutionsfrågor ttonsm&l.
äfvensom af hvad referenten härom yttrat, tillåter jag mig erinra,
att, då Kongl. förordningen1 den 14 December 1866, angående ändring
af då gällande stadganden om tid för besvärs anförande i åtskilliga
''mål, afser endast sådana mål, som icke till domstol fullföljas,
denna nådiga förordning icke lärer ega tillämplighet på sådana mål,
hvilka skola genom‘besvär fullföljas till Kammarrätten; men får jag
i öfrigt biträda referentens åsigt derom, att först berörda stadganden
böra bringas till öfverensstämmelse med hvad uti åberopade nådiga
förordning rörande tid för anförande af besvär i åtskilliga mål blifvit
föreskrifvet.

Jag vill visserligen icke bestrida, att den uti § 9 af Kongl. kun- Efterlysning
görelscn den 19 Dec. 1855, sådant detta lagrum lyder uti Kong], kun - f%nh^norten
görelsen den 4 Okt. 1861, såsom vilkor för afskrifning af böter, a.fflytta<leper °

soner, hvilka

ådömda personer, hvilka leinnat sin hemort innan böterna hunnit ut- ej erlagt

, i i „ , .. . # ådömda

tagas, meddelade töreskntt om dessa personers etterlysning ej blott böterna.

174

Länsräken skapernas ordnande.

inom det län, der böterna skola redovisas, utan äfven inom rikets
öfriga län, endast i ringa män torde hafva varit verksam för det
ändamål, som dermed åtyftas, eller den bötfäldes återfinnande och
bötesbeslutets bringandde till verkställighet; men

då det synes mig vara för den allmänna rättskänslan synnerligen
kränkande, om staten icke vidtager annan åtgärd för efterspanande af
eu bötfäld person, som utan att erlägga böterna från hemorten afvikit,
än den, som är anbefald för eftersökande af skattskyldig, hvilken
lemnat hemorten utan att betala den honom åliggande skatt; och
hvaraf skulle blifva eu följd, att i många fall en person, hvilken för
förseelse eller förbrytelse genom vederbörande domstols eller annan
vederbörande myndighets laga kraftvunna beslut blifvit ådömd böter,
genom att endast begifva sig in uti ett hans hemort angränsande fögderi,
kunde helt och hållet vinna befrielse från de ådömda böterna;

då härigenom aktningen för domstolars och andra myndigheters
beslut likasom rättstillståndet i allmänhet skulle i betänklig mån
rubbas; samt

då vid jemförelse å ena sidan af angelägenheten deraf, att lagens
helgd och kraft uppehälles, samt å andra sidan af de olägenheter i
finansielt hänseende, hvilka föranledas af föreskriften om bötfälda, från
hemorten bortflyttade personers efterlysande för bötesbeslutets bringande
till verkställighet, dessa olägenheter efter min uppfattning
måste anses vara af en mycket underordnad vigt;

så kan jag för min del icke tillstyrka upphäfvande af omförmälda
föreskrift förr än i sammanhang dermed annan, för berörda
ändamåls uppnående verksammare bestämmelse, meddelas; och synes
mig någon synnerlig svårighet icke böra möta för utfinnande af lämplig
utväg i detta hänseende.

Beträffande komiterades förslag till länsräkenskapernas ordnande
och formen för dessa räkenskaper, så och då de i allmänhet ganska
väsentliga erinringar, hvilka referenten emot dessa förslag framställt,

175

så vidt jag kan finna, äro välgrundade, följer häraf, att jag icke kan
tillstyrka berörda förslags antagande.

Vidkommande åter den af referenten nu gjorda framställning om
alla statsräkenskapers afslutande den 31 Maj eller 30 Juni hvarje år
och således om redogörelse- och statsregleringsårets beräknande från
och med den 1 Juni eller 1 Juli det ena året till den 1 Juni eller,
Juli det nästföljande, så enär denna framställning, hvilken synes mig
särdeles beaktansvärd, och för hvilken efter min uppfattning goda
skäl blifvit af referenten anförda, dels förutsätter djupt ingripande
förändringar i en mängd för närvarande rådande, på lagar och författningar
grundade förhållanden, samt i följd häraf, förr än den torde
komma under någon hufvudsakligare pröfning, erfordrar en långt
mera omfattande utredning än den som jag, träget upptagen af andra
embetsgöromål, är i tillfälle att nu åstadkomma, dels lärer ligga utom
området för det underdåniga utlåtande, hvilket nu blifvit från Kollegierna
infordradt. anser jag mig rörande denna framställning icke i
frågans närvarande skick höra afgifva något vidare yttrande.

Hvad slutligen angår de delar af förevarande ämne, hvilka jag
här förut icke särskildt vidrört, så instämmer jag uti hvad referenten
i dessa hänseenden yttrat.»

Herr Kammarrättsrådet Juel:

»Från de af referenten yttrade åsigter är jag i följande hänseenden
af afvikande mening:

l:o I fråga om tiden för pröfningskomitéernas sammanträde instämmer
jag med Herr Kammarrättsrådet Liljenstolpe.

2:o I fråga om tjenstemännens aflöning medelst sportler. I referentens
yttrande att han i hufvudsakliga delar biträder de åsigter,
som i senare tider härom gjort sig gällande, kan jag ej instämma.
För min del anser jag dessa åsigter tillhöra dessa ej sällan upp -

kommande vindkast inom den allmänna meningen, som, visserligen
ofta stödjande sig på någon sanningsenlig iakttagelse eller något
riktigt omdöme, dock i sjelfva verket vid en noggrannare undersökning
sakna tillräcklig grund, emedan andra, vida vigtigare förhållanden
blifvit förbisedda. Genom ett djlikt tillvägagående hafva
flere förträffliga samhällsinrättningar blifvit utdömda och ersatta
med andra, i sjelfva verket vida sämre. De olägenheter man påstått
vara med sportelaflöning förknippade, tillhöra, enligt min
åsigt, mera sättet för sportlernas beräkning och utgående, således
inrättningens detaljer i hvarje särskildt fall, än sjelfva afföningssättet
i allmänhet. Aflöning till arbetaren genom beting eller genom
betalning för stycke, hvilket aflöningssätt i allmänhet medför
högre inkomst för arbetaren, men mindre kostnad för arbetsgifvaren,
kan likväl stundom så inrättas, att både arbetaren och arbetsgifvaren
derpå förlora och en underhaltig arbetsprodukt framkallas,
men deraf följer ju oj att aflöningssättet i allmänhet är förkastligt.
Enahanda är förhållandet med sportelaflöningen. Också synes mig
referenten hafva i fråga om debetsedelslösen yttrat sig på ett sätt,
som gifvér stöd för min nu uttalade åsigt.

3:o T fråga om härad&krifvarnes rätt till lösen för expeditioner
får jag med åberopande af hvad jag nyss anfört, yttra den mening,
. att då om nämnda rätt alldeles detsamma synes mig gälla,
som hvad referenten yttrat om debetsedelslösen, denna rätt bör
qvarstå. I allt fall synes mig ordalagen i den af referenten föreslagna
bestämning om de fall, i hvilka härndsskrifvarne fortfarande
må få åtnjuta expeditionslösen, tarfva jemkning. Dessa ordalag,
hvilka äro desamma, som finnas begagnade i Kongl. kungörelsen
angående ändring i vissa delar af stadgandena om expeditionslösen
vid Rikets Hofrätter den 22 September 1876, synas mig icke
passa för häradsskrifvarne, hvilka icke utgöra domstolar, hvilkas
expeditioner någon part är enligt gällande författningar pligtig
att lösa.

4:o I fråga om emottagande af enskilda bankers sedlar i kronouppbörden
instämmer jag med Herr Kammarrättsrådet Liljenstolpe.

177

5:o I fråga om omedelbar skriftvexling mellan uppbördsmännen
vid indrifning af bortflyttade personers kronoutskylder instämmer jag
med Herr Kammarrättsrådet Liljenstolpe, dock med det tillägg,
att jag anser sådan omedelbar skriftvexling skulle under ett vilkor
utan fara kunna tillåtas, och detta vilkor är, att uppbördsmännen
erhålla provision af all den inom annat distrikt debiterade
uppbörd, som de inom sitt eget distrikt till följd af handräckningsbegaran
indrefve. Det är min fasta öfvertygelse att den
utgift för kronan, som sålunda uppkomme, skulle mångfaldigt betala
sig och vara ett långt verksammare medel, än alla Konungens
Befallningshafvandes, Kongl. Kammarrättens, Advokatfiskalsembetes
och öfverrevisionsdepartementets kontroller.

6:o I afseende å behandlingen af frågor om afskrifning af
bortflyttade personers kronoutskylder instämmer jag visserligen för
närvarande och så länge nuvarande lagstiftning om indrifningen
af dylika utskylder är bestående, i referentens motivering för
åsigten att Konungens Befallningshafvandes beslut i dessa frågor
böra underställas Kongl. Kammarrättens pröfning. Men jagtror
att om den af mig i nästföregående punkt föreslagna provision
å de in drif na medlen infördes, så skulle afskrifningsmålen
i högst betydlig män minskas och behofvet af on noggrannare
kontroll öfver indrifningsåtgärderna upphöra. Men äfven nu tror
jag det betydliga skrifveri och arbete, som afskrifningsmålen
förorsaka, skulle i betydlig grad minskas, om, jemte föreskrift
derom att tillstånd till afskrifning af sakören och af kronoutskylder
ej finge i samma resolution eller utslag meddelas, stadgades
att inom hvarje uppbördsdistrikt afskrifning ej finge begäras under
samma år mera än en gång för kronoutskylder och en gång
för sakören, samt att om det för året beviljade afskrifningsbeloppet
af kronoutskylder icke uppginge till 100 kronor, skulle beslutets
underställning under Kammarrättens pröfning icke ega rum.
Deremot och då afskrifning af sakören, om ej till formen, dock i
verkligheten, innefattar ett eftergifvande af straff, anser jag veder 23 -

178

hörandes beslut om sådan afskrifning alltid och utan afseende på
beloppet böra underställas Kongl. Kammarrätten.

7:o I fråga om olämpligheten af de föreskrifter, som i 26 §
af förslaget till uppbördsreglemente blifvit föreslagna angående
restitution, i synnerhet hvad angår den föreslagna tiden för preskription,
instämmer jag i hvad referenten och Herr Kammarrättsrådet
Liljenstolpe yttrat, men jag vill tillika fästa uppmärksamhet
derpå, att det 2:a mom. af nämnda § sannolikt skulle blifva föremål
för olika tolkning. Det talas der om de fall, då skattskyldig
bort, men underlåtit att anföra besvär öfver debiterings- eller taxeringsåtgärd.
Men hvilka äro dessa fall? Har skattskyldig alltid
åliggande att hos högre myndighet anföra besvär, om han anser
en debiterings- eller taxeringsåtgärd oriktig? Denna fråga
torde ej böra obetingadt besvaras med ja. Om en samhällsmyndighet.
öfverskrider sin behörighet, torde dess beslut icke böra
hafva gällande kraft, och den omständighet att den person, hvars
rätt blifvit för nära trädd icke i den eljest för öfverklagande af
myndighetens beslut stadgade ordning sökt rättelse, bör icke ovilkorligen
gifva beslutet emot honom laga verkan. Då detta är ett
ämne, derom olika tankar uttalats både inom lagstiftningens, lagskipningens
och rättsvetenskapens områden, så skulle otvifvelaktigt,
i händelse ifrågavarande föreslagna stadgande blefve lag,
ganska skiljaktiga meningar yppas om de fall, då den skattskyldige
genom underlåten klagan öfver debitering eller taxering förlorat
rätt att återfå hvad han orätt utgifvit. En lagbestämning om
när restitution, oaktadt underlåten klagan får ega rum, anser äfven
jag vara nödig, särdeles sedan i senare tider hos Kammarrätt gjort
sig gällande den af Herr Kammarrättsrådet Liljenstolpe i förevarande
punkt uttalade åsigt, att det alls icke tillkommer Konungens
Befallningshafvande att till pröfning upptaga frågor om restitution
af afgift, hvilken blifvit påförd och erlagd på grund af taxeringsåtgärd.
Men en sådan lagbestämning finner jag för min del böra
gå i ep alldeles motsatt rigtning, mot den nu föreslagna. Enligt
min tanke böra alla formaliteter, så vidt med den allmänna rätts -

179

säkerheten möjligen kan vara förenligt, inskränkas och förenklas,
och särdeles anser jag ett sådant förfarande vara angeläget i fråga
om en för den enskilde medborgaren i allmänhet så obehaglig
sak, som beskattningö"n, enär eljest hos den skattskyldige, särdeles
den mindre bildade, lätteligen uppstår missnöje med hela statsinrättningen
och ovilja mot statens tjensteman, hvilka anses såsom
förtryckare, de der upptaga sin väl betalda tid med att uppfinna
och i verket sätta onödiga och för den enskildes rätt hinderliga
och obeqväma formaliteter. Jag tror ock att det icke till skyddande
af statens säkerhet är i förevarande hänseende nödigt att
så strängt hålla på formen, som eljest för betryggande af rättstillståndet
man och man emellan kan vara behöfligt. För mig synes
i fråga om återbekommande af oriktigt utbetalda utskylder allt
för ringa hänsyn för närvarande vara tagen till den skattskyldiges
beqvämlighet, en hänsyn som torde vara så mycket mera berättigad,
som utskylderna skola utgå utan afseende på förd klagan.
Om en person t. ex. genom misstag på namn fått sig orätt påförda
personella kronoutskylder, bevillning efter 2:a artikeln, landstingsmedel,
stämmoböter och debetsedelslösen, och han ej får del
af dessa beskattningsåtgärder förr än tiden för klagan öfver taxeringen
är ute, så måste han erlägga de påförda beloppen. Dessa
äro honom visserligen påförda i en debetsedel, och få betalas till
samma uppbördsman, så att derutinnan nödig enkelhet förefinnes.
Men helt annat är förhållandet, då han vill söka återfå de utbetalda
beloppen. Han måste då i afseende på ett hvart af dem gå
till väga på olika sätt, dervid han af brist på klar lagstiftning
måste, snart sagdt, gissa sig fram. Det synes mig derföre mycket
behöfligt att bestämda föreskrifter varda utfärdade, dervid jag icke
finner det skola medföra någon våda om det tillätes den, som ville
återsöka erlagda utskylder, att hos den uppbördsförvaltning, genom
hvilken utskylderna blifvit påförda, ingifva skriftlig ansökan, hvilken
beledsagad af uppbördsförvaltningens utlåtande insändes till
Konungens Befallningshafvande, hvilken efter den utredning, som
vidare kunde vara behöflig, meddelade beslut. Konungens Befall -

180

ningshafvande borde dervid ega att pröfva äfven frågor om återbekommande
af alla på samma debetsedel upptagna utskylder, således
äfven sådana, som påförts enligt taxerings- eller pröfningskomitéers
beslut, dock att Konungens Befallningshafvandes pröfning
dervid inskränktes till rättelse af felräkning, misskrifning eller
annat dylikt misstag samt till undanrödjande af sådan taxeringsåtgärd,
som innefattade ett öfverskridande af beskattningskomitéernas
behörighet. Då restitutionsfrågor oftast afse obetydliga
belopp, samt erfarenheten visat att Kammarrätten sällan
behof! göra ändring i Konungens Befallningshafvandes understälda
restitutionsbeslut, synes mig det uppehåll för den sökande och det
arbete för vederbörande tjensteman, som förorsakas genom restitutionsbeslutens
underställande under Kammarrättens pröfning, kunna
utan våda betydligt förmiskas, genom den föreskrift att endast de
Konungens Befallningshafvandes beslut underställas, genom hvilka
återbekommande af kronoutskyldsbelopp, uppgående till 50 kronor
eller derutöfver blifvit beviljadt. Genom dessa bestämmelser skulle
i sjelfva verket föga nytt införas; de skulle allenast utgöra eu utveckling
af den bestående lagstiftningen i den rigtning till praktisk
enkelhet, som äfven lagskipningen förr följt. »Missräkning
är ingen betalning; ehvar den finnes bör den först rättas och sedan
betalning ske», säger 1734 års lag (Utsökningsbalken 4 kapitlet
8 §) och i samma lag heter det på det ställe, som bestämmer
hvar uppbördsman skall lagforas af den, hvilken uppbördsmannen
gjort orätt i uppbörd (Rättegångsbalken 10 kap. 27 §) »egc dock
Konungens Befallningshafvande magt att i dessa mål strax rätta,
hvad så ske kan, och hjelpe den till lätt sin, som lidit». Kongl.
Kammarkollegii kungörelse den 14 Mars 1793 tillåter att i alla
slags frågor, som angå orätt uppburna och i Statskassan influtna
medel, Tullverket undantaget, vederbörande, som medelst oriktig
tillämpning af författningarne kommit att betala någon i dem icke
grundad utlaga eller utgift, .mage ega frihet att hos Konungens
Befallningshafvande eller annan behörig embetsman, återsöka hvad
som oriktigt blifvit utfordrad! och betaldt. Kongl. Instruktionen

181

för länsstyrelserna den 10 November 1855, 23 § 5 inom. ålägger
landshöfdingarne utan någon inskränkning att till pröfning och
afgörande upptaga frågor om restitution af sådana allmänna, i statens
kassor influtna medel, som af kronans eller städernas uppbördsman
böra uppbäras.

8:o I fråga om Reservationskraf

9:o om kronofogdes och häradsskrifvares gemensamma ansvarighet,

10:o om besvärstid i debiterings- och restitutionsmål och

ll:o om bötfåldes efterlysning instämmer jag med Herr Kammarrättsrådet
Liljenstolpe, i sistnämnda fråga med det tillägg, att
då det icke kan vara annat än ytterst angeläget att bötfälde, som
afvikit, efterspanas, men då efterspaning ju är omöjlig om ej kännedom
om afvikandet meddelas sdem, som skola verkställa efterspanandet,
och då, slutligen efterlysning ju är spridning af sådan
kännedom, så måste ju ock efterlysning vara ovilkorligen nödvändig,
hvadan det icke kan vara annat än det sätt, hvarpå efterlysningen
nu sker, som i sjelfva verket är föremålet för det framstälda
klandret. Men om å ena sidan efterlysningskungörelserna
sammanfattades till en för hela riket gemensamt utgifven samling
eller tidning, som för hvarje månad eller qvartal försåges med
alfabetiskt register, och å den andra dels åt uppbördsmännen tillerkändes
provision af indrifna böter, dels åt den kronobetjent,
som griper en sakfäld, vare sig den sakfälde vore dömd till urbota
straff eller saknade tillgång till gäldande af ådömda böter,
tilldelades en liten ersättning, så skulle otvifvelaktigt efterlysningarne
blifva färre och tillika verksammare och de af mig nu föreslagna
åtgärdernä befinnas icke allenast moraliskt välgörande, utan
ock financielt förmånliga.

12:o I fråga om kronoråkenskapens omfattning af ett annorlunda
bestämdt år än kalenderåret instämmer jag jemväl med Herr Kammarrättsrådet
Liljenstolpe, men vill dock dervid foga uttrycket af
den förmodan, att det åsyftade ändamålet skulle på ett mycket enklare
sätt vinnas, om tiden för Riksdagens sammanträde förflyttades
till September i stället för Januari.»

182

Herr Presidenten Buren:

»Jag instämmer i den af Kammarrättsrådet Liljenstolpe yttrade
mening, utom så vidt angår frågorna om anställande af reservationskraf
hos skattskyldige för utskylder, som vid räkenskapsgranskning
befinnas vara från debitering obehörigen uteslutna
eller till för ringa belopp påförda, och om tiden, hvarinom utkräfvande
af kronans fordringar hos skattskyldige böra, vid talans förlust,
ega rum, samt angående bötfäld, men sedermera ej anträffad
persons efterlysande, i hvilka frågor jag förenar mig med referenten.
»

Herr Presidenten, Grefve Wrangel:

»Ehuru jag helt och hållet delar Kong], Kollegiernas åsigt om
angelägenheten af landsbokens tidigare afsittande, äfvensom deraf att
ett fullständigare bokslut måtte föreläggas Riksdagen ett år tidigare
än nu sker, då det ligger en tidrymd af tre år emellan de räkenskaper
detta bokslut omfattar och det år, för hvilket riksstaten fastställes,
anser jag likväl betänkligt att förändra perioden för räkenskapernas
omfattning och statens giltighet från kalenderår till annorlunda
bestämd årsrymd. Sjelfva uppbördsåret, ehuru det i afseende
på tiden för uppbördens leverering i statskassan räknas från den 1
Maj det ena året till den sista April det andra, afser dock skatterna
för det, nästföregående kalenderåret, och alla öfriga räkenskaper äro,
såsom Kongl. Kollegierna tillkännagifvit, ställda på kalenderår. Denna
årsperiod är ock af så mycken vigt i allmänna lifvet, att äfven statens
inkomster och utgifter med allt skäl böra lämpas derefter. Äfven
är det, efter min tanke, naturligare att räkenskapsåret sammanfaller
dermed än att det af bry tes på midten genom att begynna den 1 Juni
eller 1 Juli och afslutas den 31 Maj eller 30 Juni, emedan det
för åtskilliga de betydligaste af statens penningeförvaltande myndigheter,
såsom Armé- och Marinförvaltningarna samt Tullverket,
skulle vara förenadt med den största svårighet att afsluta sina

183

räkenskaper vid den tid på sommaren en sådan förändring skulle
förutsätta. Och ehuru det är af vigt, som sagt är, att riksbokslutet,
omfattande på öret statens inkomster, framlägges för Riksdagen så
snart som möjligt, kan dock detta bokslut aldrig göras färdigt så
tidigt, att det fullständigt angifver dessa inkomsters belopp ända
till tidpunkten för Riksdagens sammanträde. Riksdagen måste derföre
göra sina beräkningar visserligen med hufvudsakligt afseende
på detta bokslut, men ock på statsinkomsternas kända belopp under
nästförutgående kalenderår, hvilket belopp, ehuru ännu icke
bokslut deröfver hunnit upprättas, i det stora hela icke kan vara
Kongl. Statskontoret obekant. Om skatterna med lätthet eller svårighet
i ngått, om tullinkomsterna varit rikliga eller inskränkta, om
penningetillgången i landet är ymnig eller knapp, känner man
utan tvifvel under Riksdagens sammanträde temligen väl och
grundar derpå samt på statens kända och erkända behof sina beslut
så val i fråga om inkomst- som utgiftsbudgeten, och dessa
beslut böra då vida hellre afse nästpåföljande kalenderår, hvarefter
äfven hvar och en enskild person rättar sina inkomster och
utgifter, än någon annan mer eller mindre godtyckligt vald årsperiod.

Då jag i fråga om semester för öfriga tjenstemän vid länsstyrelsen
den 10 Oktober 1877 varit från Kongl. Kammarkollegii
och Kongl. Statskontorets åsigt skiljaktig, så tillämpar jag denna
skiljaktighet äfven här i fråga om landträntmästarne. Deras tjenster
äro visserligen vida lättare att sköta under inträffande ledighet
än landssekreterares och landskamererares, men dels hafva de
icke såsom desse sina gifna vikarier i länsnotarie!’ och länsbokhållare,
utan någon landskontorist måste då förordnas - att sköta
tjensten, dels fordras för den penningförvaltning, som tillhör deras
tjenst, en redbarhet och pålitlighet, som icke alltid står att finna
hos hvarje sådan. Jag får derföre afstyrka rättigheten till semester
för landträntmästare, och anser det såsom hittills böra bero

184

på tillgång på lämplig vikarie, om tjenstledighet för annat än laga
förfall må kunna dem beredas.»

Stockholm som ofvan.

In fidem
C. ./. Hassell,

Rättelser.

Sid.	24	råd	i
»	53	»	7
»	87	»	18
»	93	»	8
»	97	»	7
»	100	»	1
»	101	»	12
»	108	»	15
»	113	»	1
»	122	»	9
»	124	»	6
»	128	»	15
»	141	»	1
»	140	»	13
»	148	»	0

uppifrån står
» »

o. 19 »

nedifrån »
uppifrån »

» »

nedifrån »
uppifrån »,

» »

nedifrån »

uppifrån »

» »

nedifrån »

uppifrån »

legitim

bör

fort/örtgående

förekommer

facta

anledning,

ssknar

tom

annat,

alifvit

obetydlighet,

kassabehållning

titet

afgifvits

läs legierna
» böra.

» fortgående
» förekomrne
» ny
» facto

» anledning.

•

» saknar

» annat,

» bli fri t
» otydlighet
» kassabehållnh
» titel
» afgifva