KOMMUNALSKATTESAKKUNNIGES UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG I KOMMUNALSKATTEFRÄGAN

Statens offentliga utredningar 1920:7

BETÄNKANDE

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR DEN KOMMUNALA

SKATTEREFORMEN

MED

UTKAST TILL LAG OM KOMMUNAL BESKATTNING,

I-III AVDELNINGARNA,

UTARBETAT

OTTO V. LANDÉN

TRYCKT HOS

I>. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1917

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kung!.

Finansdepartementet

Genom nådigt brev av den 20 oktober 1910 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt undertecknad och andra personer (de s. k. värdestegringsskattekommitterade)
att i egenskap av sakkunniga, efter verkställd granskning
av de anmärkningar, som av myndigheter och andra vederbörande framställts
mot ett inom kungl. finansdepartementet utarbetat förslag till värde -

stegringsskatt å fastighet, vidtaga de ändringar i förslaget, vartill anmärkningarna
kunde föranleda, vilket uppdrag genom nådigt beslut av den 24
mars 1911 blivit ytterligare utsträckt.

Enligt nådiga bemyndigande!! av den 29 september 1911 och den
10 juni 1912 har chefen för kungl. finansdepartementet förordnat mig
att i egenskap av representant för värdestegringsskattekommitterade deltaga
i de på grund av nådigt bemyndigande av den 18 november 1910
av chefen för finansdepartementet tillkallade kommunalskattekommitterades
arbeten dels i fråga om nya grunder för fastighetstaxeringen, dels angående
huvudgrunderna för en ny kommunal skatteförordning, avsedd att träda i
den nuvarande bevillningsförordningens ställe, och börjades från min sida
förberedelserna till detta samarbete med ingången av april månad 1912.

Vid valet mellan de olika utvägar, som för lösningen av de uppställda,
den kommunala skattereformen berörande frågorna kunde ifrågakomma och
voro föremål för övervägande, visade det sig under arbetets fortgång, att
av mig ifrågasatta allmänna grunder för denna reform i väsentliga delar
skilde sig från de förslag i ämnet, som kommunalskattekommitterade för
sin del omfattade. Sedan detta förhållande bragts till Herr Statsrådets
kännedom, erhöll jag den 13 februari 1915 Herr Statsrådets uppdrag
att närmare utarbeta de av mig skisserade huvudgrunderna för frågans
lösning samt avgiva de förslag i ämnet, som överensstämde med min uppfattning.
1 början av juli månad sistnämnda år förordnades sekreteraren
i kungl. fångvårdsstyrelsen Sune Norrman att i egenskap av sekreterare
biträda mig i mitt arbete, varjämte kanslirådet Sven Kökler på grund av
särskilda förordnanden biträtt vid utredning av frågan om beskattning av
jordvärdestegring. Sekreteraren Norrman har emellertid varit anlitad även
för andra offentliga uppdrag, och har han med anledning härav ej kunnat
i samma omfattning biträda vid utarbetandet av alla delar av föreliggande
förslag. Han har sålunda endast i ringa grad haft tillfälle att deltaga i
utarbetandet av de bestämmelser, som avse egendomsskatten, och vid redigeringen
av motsvarande delar av betänkandet.

Jag har, såsom Herr Statsrådet lärer hava sig bekant, icke haft tillfälle
att odelat sysselsätta mig med här ifrågavarande arbeten under hela
den tid, som gått till ända, sedan uppdraget gavs. Jag har nämligen vid
upprepade tillfällen fått mig anförtrott att inom finansdepartementet biträda
med viktiga och omfattande utredningar på andra till skattelagstiftningen
hörande områden och av sådan anledning nödgats mycket dela min tid
mellan sådana utredningsarbeten och den här ifrågavarande uppgiften. Hetta

11111114“ cleii nyss berördu omständigheten, att även sekreteraren tidtals varit
av andra honom meddelade uppdrag hindrad att uteslutande ägna sig åt
föreliggande arbete, har gjort, att, särskilt vad beträffar vissa delar av betänkandet,
icke all önskvärd uppmärksamhet och omvårdnad kunnat ägnas
åt den formella uppställningen och avfattningen av detsamma. Betänkandets
avlämnande liar emellertid ansetts icke lämpligen böra vidare uppskjutas.

Härmed får jag vördsamt överlämna

betänkande om allmänna (inunder för den kommunala skattereformen
med utkast till lag om kommunal beskattning, I—III avdelningarna,

under anmälan att betänkande, omfattande utredning och förslag angående
en kommunal jordräntestegringsskatt, avsett att ingå såsom ett led,
IV avdelningen, i berörda utkast till lag om kommunal beskattning, fortfarande
är föremål för bearbetning.

Stockholm den 31 januari 1917.

OTTO V. LANDÉN.

Sune Norrman.

INNEHÅLLS FÖ RTECKN1NG.

Utkast till lag om kommunal beskattning ....................................

Allmänna grunder för den kommunala skattereformen

1 Kap. Inledning...........................................................................

Kommunalskattekommitterades uppdrag s. 47. Samarbete med värdestegringsskattekommitterade
s. 47. Arbetsplan s. 49. Allmänna synpunkter
s. 52. Begreppen »skatt efter intresse» och »skatt efter förmåga»
s. 57. Berörda begrepps tillämpning i modern kommunal
skattelagstiftning s. 62.

2 Kap. Allmänna riktlinjer ............................................................

Kommunalskattelagstiftningens uppgift s. 65. Den nuvarande kommunalskattelagstiftningen
s. 66. Revision av bevillningsförordningen
s. 69. Ett enhetligt beskattningssystem för landet i dess helhet s.
70. Vid kommunalbeskattningen lämpliga skatteformer s. 70. Jämförelse
med nuvarande kommunalbeskattning s. 77. Andra kommunala
skatter s. 79. Kommunalutskylderna äro repartitionsskatter
s. 79. Betydelsen av flera skatteobjekt i avseende å utjämning
av skattebördan s. 80. Systemets beräknade verkningar i avseende
å förskjutning av skattetrycket s. 83. Andra sätt att ordna
den kommunala inkomstskatten s. 84.

3 Kap. Om egendomsskatt .............................................................

Om begreppen fast egendom och produktiv lös egendom såsom föremål
för egendomsskatt s. 91. Om jorden såsom föremål för beskattning
s. 93. Egendomsskattens karaktär s. 95. Om egendomsskatten på
fast egendom eller fastighetsskatten (ö—21 och 26—28 §§) s. 95. Utländsk
lagstiftning och utländska lagstiftningsförsök s. 96. Skatt på
jorden eller på den fasta egendomen s. 100. Om eu beskattning av
jordvärdet eller jordräntan s. 101. Historik s. 105. Om saluvärdet
eller avkastningsvärdet såsom grund för taxeringen till egendomsskatt
s. 118. Förberedande skattejämkningskommittén s. 121. Skatte -

VIII

Sid

regleringskommittén s. 122. 1893 års skattekommitterade s. 123.

Kommunalskattekommittén s. 124. 1910 års skattereform s. 126.
Utländsk lagstiftning s. 127. Saluvärdet föreslås såsom grund för
taxeringen till egendomsskatt s. 138. Om taxeringsenhet s. 156.

Om specialvärden s. 160. Grunderna för uppskattning av fast
egendoms saluvärde s. 163. Om grunderna för uppskattning av
skogsvärde s. 164. Åtskilliga uttalanden och sifferuppgifter angående
skogsvärden och skogsavkastning m. m. s. 183. Om skattskyldighet
och skattefrihet s. 191. Taxeringsperiod s. 192. Om
egendomsskatt på lös egendom såsom en form av näringsskatt (5 och
6 samt 22—28 §§) s. 193. Om värdet å den egendom, som skall
träffas av egendomsskatt s. 209.

4 Kap. Om kommunal inkomstskatt ................................................ 213

Om objektiv skatteplikt (30 §) s. 213. Om subjektiv skattskyldighet (18
och 19, 31 33 §§) s. 218. Staten s. 219. Landsting, främmande kommuner
m. fl, menigheter s. 224. Kyrkor, akademier m. fl. s. 225.
Bolag och rederier s. 226. Allmänningar och s. k. besparingsskogar
s. 227. Kommunen själv s. 228. Utomlands vistande, här mantalsskriven
svensk medborgare s. 229. Övriga fall av befrielse från
skattskyldighet s. 229. Om inkomstens beräkning m. m. (34—42 §§)
s. 230. Det kommunala inkomstbegreppet s. 230. Inkomst av fast
egendom. Skogsaccisen s. 235. Inkomst av rörelse eller yrke s. 246.
Ekonomiska föreningar s. 248. Inkomst av annan inkomstkälla. Inkomst
av kapital s. 258. Om avdrag (38 och 39 §§) s. 269. Naturliga
avdrag s. 269. Konventionella avdrag s. 273. Förlust å viss inkomstkälla
s. 276. Utskylder s. 282. Om skattens beräkning (43—40
§§) s. 285. Skattefrihet och skattelindring s. 293. De s. k. speciella
avdragen s. 300. Om äkta makars skattskyldighet (47 §) s. 310.

5 Kap. Om kommuual förmögenhetsskatt.......................................... .321

6 Kap. Om efterbeskattning................................................ 3

7 Kap. Om repartitionen ............................................................ tjoq

UTKAST

T11, I„

LAG OM KOMMUNAL BESKATTNING

Utkast

till

LAG

om kommunal beskattning.

I Avdelningen.

Inledning.

1 §•

1 mom. Kommun äger till täckande av sitt för varje år i laga ordning
fastställda skattebehov uttaga följande skatter (kommunalutskylder),
nämligen:

1. egendomsskatt;

2. kommunal inkomstskatt; samt

3. kommunal förmögenhetsskatt.

Dessa skatter utgå enligt bestämmelserna i denna lag på grund av
taxering, som verkställes i den ordning och med ledning av de uppgifter,
varom särskilt är stadgat.

2 mom. Om kommuns rätt att uttaga eu jordråntestegringsskatt stadgas
i IT avdelningen av denna lag.

3 mom. I fråga om kommuns rätt att upptaga s. k. nöjesskatt, hundskatt,
personliga avgifter samt andra särskilda avgifter och bidrag gälla
därom särskilt meddelade föreskrifter.

2 §•

För fyllande av kommunens skattebehov skola i första hand användas
kommunens egna tillgångar och anslag, jordräntestegringsskatten och de i
1 § 3 mom. omförmälda skatter, avgifter och bidrag. Till täckande av
därefter återstående behov (kommunens skattebehov) skola de i 1 § 1 mom.
omförmälda kommunala skatterna samtidigt tagas i anspråk enligt de i 3 §
angivna grunder.

3 §•

Egendomsskatten, den kommunala inkomstskatten och den kommunala
förmögenhetsskatten utgå med en för all egendom och alla skattskyldiga
inom kommunen lika procent av sina enligt i denna lag närmare angivna
grunder bestämda grundbelopp, dock att förmögenhetsskatten icke må överstiga
100 procent av sitt grundbelopp.

4 §.

I fråga om skyldighet att erlägga de i 1 § 1 mom. omförmälda skatter
gäller vad här nedan i denna lag beträtfande varje särskild skatt är stadgat.

Kommunen påföres icke i något fall skatt till sig själv.

II Avdelningen.
Om egen do nässkatt.

1 Kap.

1 inom. Egendomsskatt erlägges enligt de närmare bestämmelser, som
meddelas i denna avdelning, för den fasta egendom, som är belägen inom
kommunen, samt för sådan läs egendom, som utgör beståndsdel av en
inom kommunen befintlig anläggning för näringsdrift eller består av fartyg
med hemort inom kommunen eller av hästar, åkdon eller automobiler, ändock
att de icke utgöra beståndsdelar av en anläggning för näringsdrift.
Därest hästar, åkdon och automobiler icke lämpligen kunna beskattas i
sammanhang med egendom, som utgör sådan beståndsdel, beskattas nämnda
tillgångar i kommunen endast under förutsättning, att ägaren är eller bör
vara mantalsskriven därstädes.

2 mom. Skyldighet att erlägga egendomsskatt åligger den, som var
egendomens ägare den 31 december året närmast före det år, varunder
taxeringen äger rum.

Att i vissa fall innehavare av fast egendom är i fråga om skattskyldighet
likställd med ägare stadgas i 16 och 17 §§.

Om uppskattning av egendomens värde.

6 §■

Fast egendom med de i 21 § omförmälda undantag ävensom den lösa
egendom, som är underkastad egendomsskatt, åsättes ett taxeringsvärde.

Taxeringsvärdet skall motsvara egendomens saluvärde vid utgången av
nästföregående år.

Med saluvärdet förstås det pris, som kan antagas hava varit påräkneligt
för egendomen vid en försäljning av densamma under normala förhållanden.

Om grunderna för uppskattning av det markvärde, som skall tagas i
beräkning vid åsättande av jordräntestegringsskatt, är stadgat i IV avdelningen
av denna lag.

2 Ivap.

Om fast egendom.

Såsom fast egendom taxeras enligt denna lag:

jord å landet och i stad med byggnader och vad till jorden lagligen
hör ävensom annat, som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom;
dock att motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som
enligt allmän lag hör till fabrik eller annan för industriell verksamhet
inrättad byggnad, efter vad i 3 kap. av denna avdelning sägs, skall
taxeras såsom lös egendom;

byggnad, ändock att densamma icke enligt allmän lag är fast egendom,
med undantag av byggnad för gruvdrift.

8 §•

Fast egendom skall taxeras såsom jordbruksfastighet eller såsom annan
fastighet.

Såsom jordbruksfastighet taxeras jord, som användes till jordbruk med
binäringar eller till skogsbruk och ej utgör tomt. Jord, som ligger oanvänd,
skall ock till jordbruksfastighet räknas, så framt jorden ej utgör
tomt eller eljest uppenbarligen är avsedd att användas annorledes än till
jordbruk med binäringar eller till skogsbruk.

Till jordbruksfastighet skall vidare räknas byggnad, vilken användes
såsom mangårds- eller driftsbyggnad för jordbruket med binäringar eller
för skogsbruk.

Såsom annan fastighet taxeras:

all jord, som ej enligt vad här ovan silgs, är att hänföra till jordbruksfastighet; byggnad,

som icke användes såsgm mangårds- eller • driftsbyggnad för
jordbruk med binäringar eller för skogsbruk;
fiskeri, som iir i jordebok upptaget, samt
frälseränta.

Med tomt förstås i denna avdelning tomt i stad, köping eller annan
ort med större sammanträngd befolkning, varest tomtindelning såsom i
stad finnes.

10 §.

Särskilt taxeringsvärde, slutande å fullt hundratal kronor, skall, i
den mån här nedan icke annorlunda stadgas, åsättas varje särskild taxeringsenhet.

11 §•

Såsom taxeringsenhet skall, med iakttagande av bestämmelsen i 12 §
första stycket, anses,

beträffande jordbruksfastighet:

varje särskild brukningsdel med dess mangårds- och driftsbyggnader,
evad brukningsdelen består av ett eller flera hemman eller en eller flera
hemmansdelar eller lägenheter, den skattskyldige dock obetaget att, där
brukningsdel består av flera fastigheter, påkalla uppdelning av brukningsdelens
taxeringsvärde å de särskilda fastigheterna;
beträffande annan fastighet:

varje tomt och varje lägenhet av annan fastighets natur med de byggnader
å tomten eller lägenheten, som tillhöra jordägaren eller annan, vilken
enligt 16 § är skattskyldig för tomten eller lägenheten, den skattskyldige
dock obetaget att påkalla samfälld taxering av flera taxeringsenheter, då
däri ingående tomter eller lägenheter gemensamt tjäna till byggnadsgrund
för sammanhörande byggnader eller eljest utgöra ett lokalt och ekonomiskt
sammanhängande helt;

byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å mark, för
vilken byggnadernas ägare icke är skattskyldig; samt
varje frälseränta.

12 §.

Om egendom är att hänföra till eu del till jordbruksfastighet och
till en annan del till annan fastighet, skall taxeringsvärde åsättas egendomen
med hänsyn till dess värde såsom en helhet, men uppdelas å jordbruksfastighet
och å annan fastighet med de belopp, som kunna anses
belöpa å vardera.

Ingår i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet värdet å byggnader, som
tillhöra annan än jordens ägare eller den, som eljest är skattskyldig för
jorden, skall taxeringsvärdet uppdelas å nämnda byggnader och å den återstående
delen av egendomen efter ty skäligt och rättvist prövas.

Om i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet ingår värdet av skog. vartill
avverkningsrätten genom särskild avhandling blivit till annan upplåten
för en tid av minst fem år, skall, där sådant av jordägaren påyrkas, taxeringsvärdet
uppdelas å sådan skog och å fastigheten i övrigt efter tv skäligt
och rättvist prövas.

Bär enligt gällande föreskrift avkastningen av boställs- eller annan
allmän skog endast delvis får tillgodonjutas av innehavaren, medan återstoden
är förbehållen statsverket, allmän inrättning eller fond, skall taxeringsvärdet
uppdelas mellan, å ena sidan, inägojorden jämte så stor del
av skogen, som med avseende å den andel av avkastningen, vilken kommer
innehavaren till godo, kan anses av honom disponeras, samt, å andra
sidan, skogen i övrigt.

13 §.

Jordbruksfastighet åsatt taxeringsvärde skall i förekommande fall uppdelas
och för sig angivas såsom jordbruksvärde, skot] sr är de samt tomt- och
industrivärde.

Med skogsvärde förstås det värde, varmed skogsmark och befintlig
skogstillgång må hava ingått i fastighetens taxeringsvärde.

Med tomt- och industrivärde förstås det i taxeringsvärdet inräknade
värde, som fastigheten kan hava på grund av förhandenvarande möjlighet
att till större eller mindre del vinna användning såsom byggnadsmark eller
för industriella ändamål.

Den andel av taxeringsvärdet, som icke kan vara att tillskriva någotdera
av sistnämnda två värden, är att anse såsom jordbruksvärde.

14 g.

De i 12 och 13 §§ omförmälda uppdelningsvärden beräknas cell angivas
i fulla hundratal kronor.

15 §.

Saluvärdet uppskattas med hänsyn till de om varje egendom inhämtade
upplysningar om egendomens storlek, beskaffenhet, läge och avkastning
m. m., som kan utöva inflytande på egendomens värde och försäljningspris.

I fråga om egendom, som varit föremål för försäljning under de före
taxeringsåret sistförfluten fem åren, sker uppskattningen med ledning av
den om egendomen inom nämnda tid senast upprättade köpeavhandlingen
och eljest erhållna upplysningar om försäljningsvillkoren.

I fråga om egendom, som icke inom nyss nämnda tid varit föremål
för försäljning, uppskattas saluvärdet med ledning av de i orten i allmänhet
gällande salupris å fasta egendomar, med vilka den ifrågavarande egendomen
lämpligen kan jämföras, eller i saknad av dylik jämförelsegrund
med ledning av andra ändamålsenliga grunder för beräkning av salui ärdet
efter ortens pris å den egendom, varom fråga är. I den mån avgivna
köpeanbud, upprättade hyres- och arrendeavtal eller verkställda värderingar
för egendomens belåning eller försäkrande mot brandskada föreligga
och kunna tjäna till ledning för saluvärdets bestämmande, skall härvid
skyldig hänsyn tagas till sådana anbud, avtal och värderingar.

Såsom frälseräntas saluvärde anses räntans kapitalvärde. Detta motsvarar
tjugu gånger det belopp, vartill räntan uppgått efter nästföregående
års markegång, eller, i fall räntan i enlighet med 14 § kungl. kungörelsen
den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, efter sistnämnda pris för
nästföregående år.

Om skattskyldighet.

16 §.

I beskattningsavseende likställd med ägare och i hans ställe skattskyldig
är innehavare av sådan fast egendom, som här nedan sägs:

a) fast egendom, som besittes med stadgad åborätt eller är av allmän

myndighet eller inrättning eller av stiftelse upplåten till begagnande mot
livstidsstädja;

b) fast egendom, som besittes såsom s. k. ofri tomt i stad eller med
tomträtt eller vattenfallsrätt eller på grund av testamentarisk! förordnande
med fri förfoganderätt under besittarens livstid;

c) skogsområde, som blivit upplåtet till bergshanteringens understöd,
till sågverk eller kanalbolag, eller oek innehaves av stad eller annan
menighet;

d) fast egendom, som besittes med fideikommissrätt;

e) avsöndring på viss tid eller livstid;

f) åt innehavare av allmän tjänst anslaget boställe och på lön anslagen
jord, såvida hela fastigheten är åt endast eu person upplåten.

I fråga om sådant i ecklesiastika boställsordningen den 9 december 1910
avsett löneboställe, varav avkomsten enligt lag icke skall tillgodokomma
tjänstinnehavare eller prästänka, är kyrkofonden att anse såsom innehavare.

I de fall, då taxeringsvärdet å en fastighet, enligt vad i 1 2 g sägs,
blivit uppdelat mellan sådana särskilda delar av fastigheten, som hava
olika ägare eller innehavare, skall skattskyldighet åligga varje ägare eller
med ägare likställd innehavare i förhållande till det uppdelningsvärde, som
angivits för den andel av fastigheten, till vilken han är att anse såsom
ägare eller med ägare likställd innehavare.

18 §.

Staten är skyldig att erlägga egendomsskatt, som i detta kap. sägs,
endast för följande slag av fast egendom, nämligen:

a) jordbruksfastighet med undantag av område, som blivit avsatt till
nationalpark;.

b) annan fastighet, som är för statens räkning uthyrd eller som, sedan
den varit upplåten med tomträtt eller vattenfallsrätt, återgått till staten;

c) annan fastighet, som användes för industriell verksamhet eller för
kraftanläggning för tillhandahållande åt allmänheten av elektrisk energi,
därunder inbegripna bostadshus för driftspersonal;

d) riksbankens fastigheter;

e) sådana byggnader för statens järnvägar, som icke utgöras av verk -

städer, stationshus, driftsbyggnader eller bostadshus för driftspersonalen;
dock att skattskyldighet även för sistnämnda byggnader äger ruin, därest
desamma äro uppförda ii mark, som icke ingår i det till själva järnvägsanläggningen
hörande området; samt

f) mark till sådan byggnad, som icke är underkastad egcndoinsskatt, dock
med undantag för mark inom för järnvägsanläggning upplåtet område.

It) §.

1 mom. Befriade från egendomsskatt för fast egendom äro, i den
mån här nedan sägs:

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och
barmhärtighetsinrättningar: för dem tillhöriga, för deras verksamhet såsom
sådana avsedda byggnader;

regementen, officers- och underofficerskårer: för deras vid mötesplatser
till begagnande under mötena uppförda byggnader;

ägare av enskild järnväg, spårväg eller kanal, som är avsedd för allmän
trafik: för mark, som av anläggningen upptages, ävensom för själva
anläggningen, dock icke för de till anläggningen hörande drifts- och andra
byggnader;

nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga, för deras verksamhet såsom
sådana uteslutande använda byggnader;

samfund eller enskilda: för dem tillhöriga kyrkor och bönehus, som
användas uteslutande för sitt religiösa ändamål.

2 mom. Fritagna från egendomsskatt äro vidare, för såvitt sådan befrielse
icke åtnjutes på grund av bestämmelserna i 18 § eller 1 mom. av
denna paragraf, till allmänt begagnande upplåtna vägar och gator samt allmänna
platser med tillhörande anläggningar, så ock allmän flottled och
allmän farled.

20 g.

Om en för ägarens personliga behov använd bebyggd lägenhet av
annan fastighets natur, vilkens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden,
icke har ett värde av minst 500 kronor, är ägaren frikallad från egendomsskatt
för samma fastighet, därest icke han och, om han är gift, icke
heller hans maka har att erlägga egendomsskatt för annan egendom, kommunal
inkomstskatt eller kommunal förmögenhetsskatt.

Om ägaren eller hans maka inom kommunen har annan fast egendom,
vilkens värde tillsammans med värdet å lägenhet, varom här ovan är sagt,

uppgår till minst 500 kronor, äger i denna paragraf om förmäld a skattefrihet
icke rum.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om bebyggd lägenhet gäller
ock i fråga om byggnad å annans mark, och skall jämväl vad i paragrafen
är stadgat om ägare hava motsvarande tillämplighet å med ägare, enligt
vad i 16 § sägs, likställd innehavare.

21 §•
o

A fast egendom, som enligt denna avdelning är undantagen från beskattning,
skall taxeringsvärde ej sättas, med mindre den egendom enligt
särskild föreskrift är underkastad viss annan avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde.

3 Kap.

Om lös egendom.

22 §.

Såsom beståndsdel av en anläggning för näringsdrift taxeras följande
tillgångar:

för näringsdriften -gjorda anläggningar och inrättningar, som ej äro
att hänföra till fast egendom;

till anläggningen hörande kraftledningar och andra ledningar, motorer,
maskiner, kärl, redskap och inventarier, av vad slag de vara må, ändock
att de enligt allmän lag äro att hänföra till fast egendom; samt

jordbrukets fasta och lösa inventarier.

Till anläggning för gruvdrift hänföres även inmutat område eller utmål.

Egendom, som i denna paragraf avses, kallas anläggningskapital.

23 §.

Staten är fri från egendomsskatt för lös egendom, som utgör beståndsdel
av statens järnvägsanläggningar; dock att sådan skatt skall utgå även
för dylik lös egendom, om densamma utgör tillbehör till i 18 § e) omförmäld
byggnad, för vilken egendomsskatt skall erläggas.

För staten eller vetenskaplig institution tillhöriga fartyg ävensom för
s. k. skolfartyg erlägges icke egendomsskatt.

24 §.

Vid bestämmandet av saluvärdet ä ett företags anläggningskapital
skall hänsyn tagas till det värde, som de i kapitalet ingående tillgångarna
kunna antagas hava såsom beståndsdelar av det ifrågavarande företaget och
under förutsättning av fortsatt användning i samma företag.

Där saluvärdet å ett företags anläggningskapital eller å annan skattepliktig
lös egendom ej kan fastställas med ledning av de i orten eller eljest
i allmänhet gällande pris, skall detsamma bestämmas med ledning av erhållna
uppgifter om anskaffnings- och anläggningskostnad eller om åsatt
värde vid egendomens försäkring mot brandskada eller, i fråga om fartyg,
om dess vid sjöförsäkring åsätta värde eller de andra upplysningar om
egendomens värde, som taxeringsmännen kunna förskaffa sig.

25 §.

1 mom. Om sammanlagda värdet av skattskyldigs anläggningskapital
och hans skattepliktiga lösa egendom i övrigt inom kommunen icke uppgår
till 1,500 kronor, är ägaren frikallad från egendomsskatt därför.

2 mom. Särskilt taxeringsvärde, slutande å fullt hundratal kronor,
åsättes varje företags anläggningskapital samt varje slag av skattepliktig
lös egendom, som icke utgör beståndsdel av en anläggning för näringsdrift,
för sig.

4 Kap.

Gemensamma bestämmelser.

26 §.

Med egendomsska t fen s grundbelopp förstås det belopp, som utgör 0,04
procent av egendomens taxeringsvärde.

27 §.

1 mom. Allmän uppskattning av varje fast egendoms värde för
taxering enligt denna avdelning (allmän fastighetstaxering) sker första
gången år 19.... och därefter vart femte år.

Varje år skall det för året gällande taxeringsvärdet fastställas. Hetta
värde skall för år, då allmän fastighetstaxering icke tiger rum, vara det
vid senaste allmänna uppskattning fastställda taxeringsvärdet, utan så är
att i fråga om jordbruksfastighet fastighetens antagliga saluvärde genom
eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom skogsavverkning
så förminskats, att detsamma understiger taxeringsvärdet med
en femtedel därav eller mera, och i fråga om annan fastighet dess
antagliga saluvärde antingen genom eldsvåda, vattenflöde eller annan
dylik anledning eller genom nedrivning av byggnader så förminskats, som
nyss nämnts, eller ock genom ny- eller ombyggnad i avsevärd mån förhöjts
utöver taxeringsvärdet, i vilka fåll ny uppskattning skall äga rum.
Vid sådan uppskattning får hänsyn icke tagas till någon av annan än
här omförmälda omständigheter föranledd ändring i egendomens värde.

Styckas fastighet under tiden mellan två på varandra följande allmänna
fastighetstaxeringar, skall vid först infällande taxering, därest denna
icke är en allmän fastighetstaxering och ej heller ny uppskattning av
taxeringsvärdet, enligt vad i första stycket sägs, av annan anledning skall
äga rum, det senast fastställda taxeringsvärdet emellan delarna fördelas i
skäligt och rättvist förhållande till vardera delens värde. Het uppdelningsvärde,
som sålunda erhålles för varje del, är att anse såsom delens taxeringsvärde.

2 mom. \ ärdet av lös egendom skall uppskattas varje år.

28 §.

I fäll, då, av anledning att ägare eller innehavare av fast eller lös
egendom avlidit, dödsbo efter avliden person har att erlägga egendomsskatt
för egendomen, må taxeringsmyndighet kunna medgiva befrielse från sådan
skatt, därest behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor samt den avlidne
efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare, som
varit beroende av honom för sin försörjning. Sådan förmån må dock tillgodokomma
allenast dödsbo efter här i riket mantalsskriven svensk medborgare.

III Avdelningen.

Om kommunal inkomstskatt och kommunal
förmögenhetsskatt.

1 Kap.

Allmänna bestämmelser.

29 §.

1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna avdelning avser
den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då
räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som
gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

2 mom. Skattskyldigheten för förmögenhet avser likaledes nästföregående
år, och skall för taxeringen fastställas värdet av förmögenheten den
31 december nästföregående år eller för fall, som i 1 mom. senast omförmäles,
vid utgången av det räkenskapsår, som där är sagt.

2 Kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Om objektiv skatteplikt.

30 §.

Kommunal inkomstskatt utgår för inkomst av:

1. fast egendom;

2. rörelse eller yrke; samt

3. annan inkomstkälla;

skolande vid taxeringen all skattepliktig inkomst hänföras till en av
nyssnämndna tre grupper, på sätt i 34, 35 och 36 §§ sägs.

Såsom inkomst enligt denna avdelning taxeras, med undantag och
efter avdrag, som här nedan i detta kapitel stadgas, för varje inkomstkälla
särskilt avkastningen av densamma, vare sig den utgöres av penningar
eller penningars värde; skolande följaktligen förmån av bostad
ävensom vad skattskyldig för sin och sin familjs räkning direkt tillgodogjort
sig från egen jordbruks- eller annan näring eller eljest av förnödenheter
och varor, som han fört i handel eller tillverkat, även tagas i beräkning
vid inkomstens uppskattning.

I fråga om uppskattning av den inkomst, för vilken staten är underkastad
kommunal inkomstskatt, är i 40 § särskilt stadgat.

Att i visst fall inkomst av rörelse eller yrke, som åtnjutits av ekonomisk
förening, är föremål för särskild uppskattning, stadgas i 41 §.

Om subjektiv skattskyldighet.

31 §.

Skattskyldighet enligt detta kapitel åligger, med den begränsning,
som i 33 § sägs, såväl enskilda personer som staten, kommuner och andra
menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, inländska bolag,
rederier, ekonomiska föreningar och andra inländska juridiska personer
ävensom utländska bolag.

Vad i berörda avseende stadgas om enskild person gäller ock i tilllämpliga
delar beträffande oskiftat dödsbo efter honom.

Skattskyldiga såsom juridiska personer äro ägare av för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar, härads- och sockenallmänningar samt
andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas
gemensamma räkning.

Enkla bolag beskattas däremot icke såsom juridiska personer, utan
hänföres den inkomst, som förvärvas i sådant bolag, till de särskilda bolagsmännens
inkomst med belopp, som för envar motsvarar hans andel av den
samfälda inkomsten i bolaget.

Såsom utländska bolag skola anses jämväl utländska försäkringsanstalter

och föreningar ävensom undra här i riket icke hemmahörande juridiska
personer.

Enär ovan omförmälda juridiska personer äro såsom sådana skattskyldiga
för dem tillfallen inkomst, äro delägarna icke var för sig skattskyldiga
för samma inkomst i vidare mån än i 36 § 1 mom. 1 b) och c) sägs.

32 g.

Skyldiga att erlägga inkomstskatt till kommunen äro, i den mån hiir
nedan sägs och med undantag, varom i detta kapitel stadgas:

1 a) envar, som äger eller brukar inonl kommunen belägen fast egendom
eller uppbär därifrån utgående avgäld, därunder inbegripen kronooch
kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits av patronus ecclesite;
eller

b) som inom kommunen driver rörelse eller yrke:

för inkomst av den fasta egendomen eller av rörelsen eller yrket;

2. de under konsistoriernas vård eller annan offentlig förvaltning
ställda kassor, vilka åtnjuta inkomst vid ledig ecklesiastik syssla inom
kommunen:

för inkomst därav;

3. envar, som har sitt hemvist i kommunen:

för inkomst av annan inkomstkälla, för såvitt icke skattskyldighet
därför äger rum på grund av stadgandet i 2. här ovan;

4. främmande makts beskickning och konsulat i Sverige tillhörande,
i kommunen bosatt person jämte betjäning, som är från mamtalsskri\ ning
befriad:

för från Sverige uppburen lön eller pension.

33 §.

1 inom. Från utgörande av kommunal inkomstskatt frikallas, i den
maja här nedan sägs:

1. medlem av konungaätten:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

2. främmande makts beskickning och konsulat i Sverige tillhörande
person jämte betjäning, även om han är i kommunen mantalsskriven:

för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande makten;

3. lappallmogen:

för inkomst av renskötsel; samt

4. nedan nämnda skattskyldiga:

för sådan inkomst av fast egendom, som består i förmånen att för
därmed avsedda ändamål nyttja dem tillhöriga fastigheter av här nedan
angivna beskaffenhet, nämligen:

a) regementen, officers- och underofficerskårer: vid mötesplatser till
begagnande under mötena uppförda byggnader;

b) nykterhetsföreningar: för deras verksamhet såsom sådana avsedda
byggnader; samt

c) enskilda personer eller samfund: kyrkobyggnader och bönehus.

2 mom. Nedan nämnda enskilda och juridiska personer erlägga kommunal
inkomstskatt endast för följande slag av inkomst, nämligen:

1. staten:

för inkomst av sina jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med
tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter ävensom för annan inkomst
av rörelse än den, som består i bankrörelse eller härrör av statens
kommunikationsverk med tillhörande verkstäder eller av anläggningar för
tillhandahållande av elektrisk energi; dock att skatt erlägges jämväl för
inkomst, som härflyter från sistnämnda anläggningar genom leverans av
elektrisk energi till annan än statens järnvägar samt andra statens verk
och inrättningar;

2. landsting, hushållningssällskap, främmande kommun, härad eller
tingslag, väghållningsdistrikt, municipalsamhälle och köping, som icke utgör
egen kommun:

för inkomst av fast egendom samt av rörelse eller yrke, dock icke
för sådan inkomst av fast egendom, som består i förmånen att för rättsvård
eller allmän ordning och säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård
och undervisning ävensom allmän kommunal förvaltning nyttja egen
fastighet;

3. svensk medborgare, som, utan att vistas i Sverige, författningsenligt
är eller bör vara i riket mantalsskriven:

för inkomst av fast egendom samt av rörelse eller yrke;

4 u) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pension,sanstalter, barmhärtighetsinrättningar
ocli andra fromma stiftelser;

b) allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges kypotekskassa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar;

c) järnkontoret, sä länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

d) sparbanker, som avses i lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond
vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent av insättarnas
fordran:

för annan inkomst av fast egendom än sådan, som består i förmånen
att för den egna verksamheten nyttja egen fastighet;

varande dock icke härigenom någon inskränkning gjord i den vederbörande
enligt 32 § 2. åliggande skattskyldighet.

Om inkomstens beräkning m. m.

34 §.

''bill inkomst av fast egendom hänföres nedan angiven inkomst av fast
egendom i riket, nämligen:

a) inkomst, som av ägare, med ägare likställd innehavare eller brukare
åtnjutits under form av hyresfri bostad eller arrende eller hyra;

b) inkomst av å fast egendom bedrivet jordbruk med dess binäringar;

c) inkomst av skogsbruk med dess binäringar;

d) inkomst, soin förvärvats genom upplåtelse åt någon av rätt att i
visst avseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del därav
eller genom försäljning av vissa egendomens beståndsdelar, såsom torv,
sten, grus, lera o. d.; samt

e) frälseränta och annan avgäld av fast egendom, därunder inbegripen
krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits av patronus
ecclesiav

35 g.

1 mom. Med inkomst av rörelse eller yrke förstås annan än i 34 §
omförmäld inkomst av inom riket yrkesmässigt bedriven näring, såsom
inkomst av:

bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande verk och inrättningar
;

skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse och
handel med rätt till sådan avverkning;

fabriker, mekaniska verkstäder;

kvarnar, sågverk och andra för varors tillverkning eller förädling anlagda
inrättningar, vilka ej drivas jsåsom binäring till jordbruk;

hantverk;

handels-, penning- och försäkringsrörelse;

järnvägs- och kanaldrift, skeppsrederi och sjöfart samt all annan
transport- eller kommunikations verksamhet;

gasverk och företag, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten eller elektrisk energi;

vetenskaplig, konstnärlig och litterär verksamhet samt lärare-, läkareoch
sakförareverksamhet, för såvitt den ej utövas på grund av tjänstebefattning.

2 mom. Rörelse eller yrke anses hava drivits inom kommunen:

a) då näringen eller någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt
sätt eller i avsevärd omfattning där idkats eller, i fall sådana
förhållandena icke förelegat i någon kommun, då den skattskyldige har
sitt hemvist i kommunen;

b) om näringen utövats på flere orter, men endast kortare tid på
varje ort: då näringsidkaren har sitt hemvist i kommunen, eller, beträffande
utländing, vilken icke är eller bör vara i riket mantalsskriven, då inkomsten
huvudsakligen förvärvats inom kommunen;

c) om näringen utgjorts av rederirörelse: då ägaren av fartyget har
sitt hemvist i kommunen eller, om fartyget tillhör liera, då huvudredaren
är eller bör vara i kommunen mantalsskriven eller, därest sådan redare ej
finnes, då fartyget har sin hemort i kommunen.

Där rörelse eller yrke, enligt vad ovan iir sagt, drivits inom flera
kommuner, skall, i fall icke verksamheten inom kommunen idkats på sådant
självständigt sätt, att inkomsten därav kan för sig angivas, så stor del av
inkomsten beskattas inom kommunen, som med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av den där bedrivna verksamheten i jämförelse med
omfattningen och beskaffenheten av motsvarande verksamhet i andra kommuner
skäligen anses böra belöpa å förstnämnda verksamhet; skolande
därvid i fråga om fördelningen av inkomst av bankrörelse, järnvägs- och

lit

kanaldrift samt företag, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten eller elektrisk energi, iakttagas de bestämmelser, som meddelas i de
vid lagen fogade särskilda anvisningarna.

36 §.

1 mom. Till inkomst av annan inkomstkälla räknas:

1. inkomst av kapital, varmed förstås:

a) ränta å utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller
hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier i inländska aktiebolag eller å lotter i solidariska
bankbolag; samt

c) utdelning å aktier i utländska aktiebolag.

2. inkomst av arbetsanställning, tjänst eller pension, såsom:

inkomst och förmån av allmän eller enskild tjänst, därunder inbegripet

särskilt tjänsteuppdrag, såsom avlöning, arvode, traktamente, sportler, m. m.;
så ock den behållna inkomst, som, enligt gällande föreskrifter, kan vid
lediga ecklesiastika sysslor tillfalla de under konsistoriernas vård eller annan
allmän förvaltning ställda kassor;

inkomst och förmån av arbetsanställning eller stadigvarande uppdrag;

pension, livränta och undantagsförmån;

periodiskt understöd, därför givaren enligt bestämmelsen i 38 § 2 mom.
är berättigad till avdrag;

3. inkomst av tillfälligt uppdrag, som ej är att hänföra till tjänsteuppdrag
eller yrkesmässig verksamhet, såsom:

uppdrag att ombesörja försäljning av annans egendom, att verkställa
utredning av dödsbo eller att förrätta bouppteckning eller arvskifte, samt
alla andra inkomstbringande uppdrag av mindre stadigvarande natur;

4. '' vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp eller
byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre än
tio år och eljest under mindre än fem år, dock efter avdrag av möjligen
liden förlust å andra likartade affärer;

5. sådana skattepliktiga intäkter, som ej böra hänföras under annan
rubrik, såsom lotteri vinster, inkomst av patent- och därmed jämförliga
rättigheter o. d.

■jo

2 mom. Till inkomst av annan inkomstkälla skall jämväl hänföras
inkomst av utom riket belägen fast egendom samt av rörelse eller yrke,
som drivits å utrikes ort, för såvitt densamma, utifrån införd, här använts.

37 §.

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som förvärvats genom giftorätt, arv eller testamente eller i hemföljd,
morgongåva eller fördel av oskiftat bo eller ock genom gåva, såvida
gåvan icke utgör sådant periodiskt understöd, varom i 36 § 1 mom. 2 sägs;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit
säljaren annorledes än genom köp eller byte och varit i hans ägo,
om det är fast egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller
därutöver;

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad som
eljest på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den försäkrade
eller hans stärbhus;

kapital, som på grund av liv- eller kapitalförsäkring tillfallit den försäkrade
eller hans stärbhus;

vad som av staten anvisats till bestridande av de med erhållna tjänster
eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:
resekostnadsersättning;
å stat uppförd häst- och båtlega;

officerares lönetillägg för tjänstehästar samt furageersättning;
anslag till skrivmaterialier, kontorshyra och andra expenser;
traktamente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen
deltagande persons vanliga boningsort;

arvode eller traktamente för kommendering utom station;
fältavlöning under krigstid; samt

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte
eller kommitté å annan ort än där arvodes- eller traktamentstagaren
varit bosatt.

38 §.

1 inom. Vid uppskattning av inkomst av särskild inkomstkälla må
från avkastningen av inkomstkällan avdrag ske för alla utgifter för inkomstens
förvärvande och bibehållande, såsom:

arrende- eller hyresavgift;

undantagsförmån, frälseränta cell annan avgäld, som det ålegat någon
att utgöra såsom ägare av fast egendom;

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för underhåll
av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga vitgifter för de i skattskyldigs verksamhet
använda biträden och arbetare, beträffande hemmavarande barn, som deltager
i verksamheten, dock med den begränsning i fråga om beloppet,
som stadgas i de vid denna lag fogade anvisningarna:

kontors- och andra förvaltningskostnader,

kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; ävensom

ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital;

så ock för avgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds- eller
annan sådan kassa, i vilken det ålegat någon på grund av hans tjänst att
vara delägare.

1 det fall, att ersättning för särskilda med tjänst eller uppdrag förenade
kostnader, varom i 37 § förmäles, blivit av staten särskilt anvisad,
får likväl avdrag för kostnaderna icke äga rum.

För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier och
annan dylik egendom, som använts i skattskyldigs näring, må avdrag ske
i den ordning, som angives i de vid denna lag fogade särskilda anvisningarna.

2 mom. För beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom kommunen
må avdrar/ äga rum från summan av den skattskyldiges där taxerade
inkomster:

1. om den skattskyldige icke har sitt hemvist i kommunen:

för ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital, som hänför sig till
hans inom kommunen belägna skattepliktiga fasta egendom eller till
rörelse eller yrke, som av honom där idkats;

2. om den skattskyldige har sitt hemvist i kommunen:

a) för ränta å gäld, som icke enligt vad ovan under 1. sägs får avdragas
för beräkning av hans behållna inkomst inom annan kommun; samt

b) för periodiskt understöd, så framt det icke lämnats såsom bidrag
till mottagarens undervisning eller uppfostran eller eljest utgivits på grund
av lagligen åliggande försörjningsplikt eller till understöd åt hemmavarande
familjemedlemmar, ävensom för vad eljest utbetalats på grund av åtagande
eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp’ i penningar
eller varor.

Avdrag, som här sägs, må icke äga rum, om och i den mån avdraget
redan skett vid uppskattning av inkomsten av särskild inkomstkälla
enligt bestämmelserna i 1 mom. eller hänför sig till inkomst, för vilken kommunal
inkomstskatt icke skall av den skattskyldige här i riket erläggas.

Det belopp, som återstår efter avdrag, varom i detta moment är
stadgat, är att anse såsom skattskyldigs behållna inkomst inom kommunen
och utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke
uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

39 §.

Vid uppskattning av inkomst må avdrag däremot icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader samt
därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet vad den skattskyldige till annan
utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran eller eljest
på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt eller vad han till understöd
åt hemmavarande familjemedlemmar utgivit;

b) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom eller
näring nedlagda kapital; •

c) för vad som använts till fast egendoms förbättring, tillökning av
inventarier eller kapitalavbetalning å skuld.

Underskott, som framgått vid uppskattning av inkomsten från viss inkomstkälla,
må icke avräknas vare sig från inkomsten av särskild inkomstkälla
i annat fall än i 36 § 1 mom. 4. sägs eller från summan av den
skattskyldiges i kommunen taxerade inkomster.

40 §.

Kommunen är berättigad att med staten träffa överenskommelse, på
grund varav såsom kommunal inkomstskatt för inkomst av ett statens
skattepliktiga företag inom kommunen av staten skall erläggas ett för flera
år på förhand till siffran bestämt årligt skattebelopp.

Där sådan överenskommelse ej är träffad, beskattas såsom inkomst av
företaget det belopp, vartill vinsten upptagits i vederbörande förvaltande
verks räkenskaper.

Käk enskaperna skola, för att äga vitsord, vara upprättade i överensstämmelse
med av Kungl. Maj:t för varje särskilt verk meddelade föreskrifter.

41 §.

1 mom. Inkomst av rörelse eller yrke, som tillfallit förening, vilken
liar till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att

anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller

avsätta alster av medlemmarnas verksamhet,
beräknas till minst åtta procent av årsomsättningen, där ej bestämmelsen
i andra stycket av detta moment skall tillämpas.

Ilar föreningen i avgiven deklaration lämnat uppgift om beloppet av
sin inkomst av rörelse eller yrke, uppskattad enligt här ovan i detta kapitel
angivna allmänna grunder och på grundval av normala priser vid affärer
mellan föreningen och dess medlemmar samt efter tillägg av till kunderna
lämnade pristillägg, rabatter och andra dylika utdelningar i förhållande till
gjorda köp eller försäljningar, sker uppskattningen av nämnda inkomst
enligt de grunder, som i allmänhet gälla.

2 inom. Hava taxeringsmännen i saknad av tillförlitlig utredning
om beloppet av förenings enligt de i 1 mom. andra stycket angivna grunder
beräkneliga inkomst taxerat föreningens inkomst av rörelse eller yrke till
vissa procent av årsomsättningen, äger föreningen icke vinna nedsättning i
taxeringen i vidare mån än att den taxerade inkomsten, om densamma
beräknats till mera än åtta procent av årsomsättningen, då skäl därtill föreligger,
får bestämmas till ett lägre belopp, dock icke till mindre än åtta
procent av årsomsättningen.

42 §.

Konungen äger att med annat lands regering ingå överenskommelse
om särskilda grunder för fördelningen i skatteavseende mellan Sverige och
det andra landet av inkomst av rörelse eller yrke, som idkats under sådana
förhållanden, att näringsidkaren är för inkomst av näringen skattskyldig
inom bägge länderna; skolande, därest näringen idkats inom flera
kommuner i Sverige, i fråga om fördelningen dem emellan av det inkomstbelopp,
som efter sålunda bestämda grunder skall tagas till beskattning
här i riket, gälla vad här ovan i denna avdelning är stadgat.

Överenskommelse, som här sägs, skall upphöra att gälla högst sex
månader efter förut skedd uppsägning.

Om skattens beräkning.

43 §.

1 mom. I kommunen mantalsskriven person, vilken icke för året
taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat
belopp av minst 800 kronor, är befriad från kommunal inkomstskatt,

om han är ogift eller änkling och icke på grund av försörjningsplikt
har att underhålla barn, som i 46 § sägs, därest hans behållna inkomst
inom kommunen understiger 400 kronor;

1 annat fall, därest hans behållna inkomst inom kommunen understiger
500 kronor;

dock att kommunen äger besluta, att det inkomstbelopp, som sålunda
fritages från skatt, skall ökas med högst 200 kronor.

Uppgår det enligt ovannämnda förordning taxerade beloppet till minst
800 kronor, äger skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt ändock
icke rum, därest den behållna inkomsten inom kommunen understiger
100 kronor.

2 mom. Det belopp, som, enligt vad i 1 mom. sägs, är skattefritt,
må ökas, där den skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv,
sammanlagt mer än tre personer eller där skattskyldigs skatteförmåga eljest
på grund av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående
eller olyckshändelse) är väsentligen nedsatt, med högst 200 kronor.

3 mom. I kommunen icke mantalsskrivna personer ävensom aktiebolag
och andra juridiska personer äro icke skyldiga att erlägga kommunal
inkomstskatt, därest deras behallna inkomst inom kommunen understiger
100 kronor.

4 mom. För bestämmande enligt denna paragraf av äkta makars
skattskyldighet skall hänsyn tagas till här för varje fall omförmälda,
för bägge makarna sammanräknade belopp.

44 §.

1 mom. lör skattskyldig, som är eller bör vara i kommunen mantalsskriven,
beräknas den beskattningsbara inkomsten, om hans behållna
inkomst inom kommunen icke överstiger 600 kronor, till en tiondel av
det behållna inkomstbeloppet och eljest efter följande grunder:

om skattskyldigs behållna inkomst inom kommunen överstiger 600
men icke 2,000 kronor, minskas den del därav,

2 f>

som icke överstiger 600 kronor, mod nio tiondelar;
som överstiger (!00 kronor men icke 800 kronor, med fem tiondelar;
som överstiger 800 kronor men icke 1,200 kronor, med två tiondelar;
som överstiger 1,200 kronor, med en tiondel;

om skattskyldigs behållna inkomst inom kommunen överstiger 2,000
kronor, minskas densamma med 800 kronor.

2 mom. Ilen beskattningsbara inkomsten utgör för annan skattskyldig
än den, som är eller bör vara i kommunen mantalsskriven, hans behållna
inkomst inom kommunen.

45 §.

Med inkomstskattens grundbelopp förstås det belopp, som utgör eu
procent av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst eller, vid tillämpning
av 47 § 2 inom., av den beskattningsbara inkomstens skattepliktiga
återstod, minskat, i förekommande fall, med i 46 § angivna tal.

46 §.

1 mom. I kommunen mantalsskriven skattskyldig, vilken icke för
året taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för ett
taxerat belopp, som överstiger 6,000 kronor, äger erhålla nedsättning i
den kommunala inkomstskatten i förhållande till antalet av honom på
grund av försörjningsplikt underhållna barn, vilkas ålder vid början av
det år, då taxeringen sker, understiger femton år. För barn, som själv
åtnjuter inkomst till belopp av 100 kronor eller däröver, äger dock nedsättning
icke rum.

Nedsättning, som här sägs, äger rum, om barnens antal
icke överstiger 2, med en tiondel av skattens belopp,
överstiger 2 men icke 4, med två tiondelar av skattens belopp,

överstiger 4 men icke 6, med tre tiondelar av skattens belopp,

överstiger 6 men icke 8, med fyra tiondelar av skattens belopp,

överstiger 8, med fem tiondelar av skattens belopp.

Om den skattskyldige helt eller delvis bekostar barns utbildning vid
undervisningsanstalt, äger han, även sedan barnet uppnått en ålder av
femton år, erhålla här omförmälda nedsättning i skatten, därest barnets
ålder vid taxeringsårets början understiger aderton år.

2 mom. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund
av särskilda förhållanden, som ej avses i 1 mom. (långvarig sjukdom,

underhåll av närstående eller olyckshändelse), väsentligen nedsatt, må i kommunen
mantalsskriven skattskyldig, ntöver den nedsättning i skatten, som
enligt 1 mom. kan ifrågakomma, kunna erhålla nedsättning i skatten med
högst tre tiondelar av densamma.

3 mom. Nedsättning, varom i denna paragraf förmäles, beräknas å
det belopp, som utgör en procent av den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst eller, vid tillämpning av 47 § 2 inom., av den beskattningsbara
inkomstens skattepliktiga återstod.

Om äkta makars skattskyldighet.

47 §.

1 mom. År skattskyldig man gift, skall i hans taxering enligt detta
kapitel inbegripas jämväl hustruns inkomst; dock att i fall, där hustrun
haft inkomst, som rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen,
hustrun skall vara skattskyldig därför, skolande med hänsyn härtill i
sådant fall vardera makens inkomst inom kommunen för sig beräknas.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill endera maken enligt 38 § 2
mom. är berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet
avdragas för beräkning av den andra makens behållna inkomst inom kommunen.

Ilar vardera makens inkomst inom kommunen blivit för sig beräknad,
skall inkomstskatten ändock utgå i förhållande till båda makarnas sammanräknade
behållna inkomst inom kommunen, men till utgörande fördelas
mellan makarna i förhållande till storleken av varderas behållna inkomst
inom kommunen.

Nedsättning i skatten enligt 46 § äger icke rum i fall, varom här
sägs, såvida makarna var för sig eller gemensamt för året taxeras enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp,
som för båda makarna tillsammans överstiger 6,000 kronor.

2 mom. I fråga om beräkning av kommunal inkomstskatt för i kommunen
mantalsskrivna äkta makar, vilka icke var för sig eller gemensamt
för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för
ett taxerat belopp, som för båda makarna tillsammans överstiger 6,000
kronor, skola under nedan angivna förutsättningar följande bestämmelser
lända till efterrättelse.

Därest hustrun har inom kommunen taxerad inkomst av rörelse eller

yrke, av tjänst eller pension eller liv arbetsanställniug eller stadigvarande
uppdrag, äger nedsättning ruin i makarnas skattskyldighet för inkomst enligt
följande grunder:

Makarnas beskattningsbara inkomst nedsättes med bär nedan angivna
andelar av hustruns inkomst.

Den del av hustruns ifrågavarande inkomst, som

icke överstiger 500 kronor, minskas med fyra tiondelar,

överstiger 500 kronor men icke 1,000 kronor, minskas med tre tiondelar,

överstiger 1,000 kronor men icke 1,500 kronor, minskas med två
tiondelar,

överstiger 1,500 kronor men icke 2,000 kronor, minskas med eu
tiondel;

den del, som överstiger 2,000 kronor, upptages till oavkortat belopp.

Det belopp, som återstår efter avdrag, som bär sägs, blir i förevarande
fall den beskattningsbara inkomstens skattepliktiga återstod.

Är vardera makens inkomst inom kommunen för sig beräknad, skall
här omförmälda skattelindring tillgodoräknas envar av makarna i förhållande
till hans behållna inkomst inom kommunen.

3 Kap.

Om kommunal förmögenhetsskatt.

4,3 g.

Skyldig att erlägga förmögenhetsskatt till kommunen är envar, vilken
har sitt hemvist i kommunen samt enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt för året taxeras för förmögenhet, som, efter avdrag,
varom i 49 § förmäles, uppgår till minst 1,000 kronor.

49 g.

Kommunal förmögenhetsskatt utgår för skattskyldigs förmögenhet, sådan
den beräknas vid den skattskyldiges taxering för året enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt, dock efter avdrag, i förekommande
fall, av däri ingående behållna värdet av aktier i inländska aktiebolag och
lotter i solidariska bankbolag.

Skattskyldig» förmögenhet, utföres vid taxeringen i fulla tusental
kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tusental,
bortfaller.

: ‘"er''

50 §.

Förmögenhetsskattens grundbelopp utgör 50 öre för varje tusental
kronor av den taxerade förmögenheten.

4 Kap.

Om efterbeskattning.

51 §.

liar någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit
avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att
inkomst eller förmögenhet icke blivit inom kommunen beskattad, skall, då
sådant kommer till vederbörandes kännedom, den skattskyldige där taxeras
till kommunal inkomstskatt eller till kommunal förmögenhetsskatt för det
beskattningsbara inkomst- eller förmögenhetsbelopp, som genom berörda
förfarande förut obehörigen undgått beskattning. Skatten skall därvid beräknas
å det vid efterbeskattningen framkomna grundbeloppet och påföras
den skattskyldige efter kommunens för samma skatt för året bestämda
skatteprocent.

Lfterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare än
fem år efter det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort
beskattas. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo;
dock att sådan taxering icke må ske senare än ett år efter utgången av
det kalenderår, under vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering
eller förrättad av vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svarar
icke för den på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i
boet. År boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten
belöper å hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

•JK

5 Kap.

Gemensamma bestämmelser.

52 §.

1 mom. För avliden, här i riket mantalsskriven svensk medborgares
inkomst och förmögenhet må taxeringsmyndighet kunna medgiva befrielse
från kommunal inkomstskatt och kommunal förmögenhetsskatt, därest behållningen
i boet ej överstiger 10,000 kronor samt den avlidne efterlämnat
änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare, som varit beroende axhonom
för sin försörjning.

2 mom. För kommunal inkomstskatt och kommunal förmögenhetsskatt,
som påföres för avliden persons inkomst eller förmögenhet, svarar
stärbhuset icke med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svarar
bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och i
intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

53 §.

Med skattskyldigs hemvist förstås i denna avdelning:

i fråga om enskild skattskyldig: den kommun, där han är eller bör
vara mantalsskriven;

i fråga om oskiftat dödsbo efter sådan skattskyldig: den kommun,
där den avlidne senast varit eller bort vara mantalsskriven; samt

i fråga om juridisk person: den kommun, där vederbörande styrelse
eller förvaltning har sitt säte eller syssloman eller ombud finnes.

IT Avdelningen.

Om jordräntestegringsskatt.

(Se särskilt betänkande).

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Ilo).

Uppskattning av fast egendoms värde.

Det värde, soin vid taxering av fast egendom -skall utrönas ock såsom
taxeringsvärde fastställas, är det förkandenvarande värdet efter ortens
pris (allmänna saluvärdet, värdet i kandel ock vandel) med känsyn dels
till egendomens närvarande eller i närvarande tid beräkneliga avkastningsförmåga,
dels till egendomens begärligket i marknaden.

I fråga om egendomar, som under loppet av nästföregångna fem år
blivit pa grund av frivilligt avtal försålda i öppna marknaden, skall senast
avtalade försäljningspris anses såsom ortspris, där ej i det särskilda fallet
med avseende å köpet eller försäljningen förelegat särskilda omständigheter,
som skäligen kunna anses kava gjort köparen benägen att köpa även till
överpris eller säljaren benägen att även till underpris sälja egendomen eller
köpeskillingen eljest, med känsyn antingen till förändringar efter köpet av
för egendomen värdeköjande eller värdeminskande art eller ock till ändrade
prisförhållanden i allmänhet i orten, icke längre kan anses såsom ett tillförlitligt
uttryck för egendomens förhandenvarande allmänna saluvärde.

Såsom försäljningspris anses ej endast den kontanta köpeskillingen
utan även övriga förmåner, som säljaren såsom villkor för försäljningen
dessutom må kava betingat sig eller annan person. I det fall att säljaren,
innan egendomens försäljning ägt rum, åt annan mot gottgörelse i en eller
annan form upplåtit någon arrende- eller hyresrätt till egendomen eller
eljest rätt att begagna egendomen, skall, i den mån rättigheten sträcker
sig utöver försäljningsdagen, härför betingad gottgörelse inräknas i försäljningspriset.
Innefattar köpeskillingen vederlag även för annat än
den fasta egendomen såsom för inventarier, växande gröda eller annat,
skall såsom försäljningspris för den fasta egendomen antagas endast vad
som kan beräknas kava utgjort köpeskillingen för nämnda egendom. Fin -

nes anledning antaga, att särskilda omständigheter, t. ex. att köpet avslutats
mellan nära anhöriga, föranlett, att priset satts väsentligen under
egendomens gällande saluvärde, eller att köpeskillingen i köpehandlingen
upptagits till lägre belopp än som i verkligheten avtalats, och kan i sistnämnda
fall kännedom om köpeskillingens verkliga belopp ej vinnas,
skall taxeringsvärdet fastställas efter jämförelse med de i allmänhet gällande
ortsprisen.

Om med avseende a eu särskild egendom är uppenbart, att senast
erlagd köpeskilling t. ex. på grund av köparens rent personliga förkärlek
för egendomen eller av annan dylik orsak är väsentligen högre än egendomens
allmänt gällande saluvärde, skall på framställning av egendomens ägare
taxeringsvärdet a egendomen bestämmas med ledning av de i allmänhet
gällande ortsprisen.

Där taxeringsvärdet å fast egendom i här antydda fall sättes högre
eller lägre än senaste försäljningspriset för egendomen, skola skälen härför
angivas och i vederbörande taxeringslängd eller taxeringsmyndighetens protokoll
antecknas.

I fråga om fast egendom, som icke under loppet av nästförgangna
fem år blivit genom frivilligt avtal försåld i öppna marknaden,- skall saluvärdet
beräknas med ledning av de i allmänhet gällande ortsprisen a lika
beskaffade egendomar. För sådant ändamål sker uppskattningen efter jämförelse
med egendomar, som under angivna tid varit föremål för frivillig
försäljning i öppna marknaden, och de för sådana egendomar fastställda
taxeringsvärdena. Sistnämnda värden skola åsättas, innan uppskattning äger
rum av egendomar, som icke varit föremål för försäljning under loppet av
angivna tidrymd.

Vid jämförelsen skall behörig hänsyn tagas till egendomarnas olika
storlek, beskaffenhet och läge, samt deras större eller mindre avkastningsförmåga
och begärlighet i marknaden I- sådant avseende skola, i den mån
dessa förhållanden kunna tjäna till ledning för uppskattning av egendomarnas
saluvärden, för envar egendom, varom fråga är, beaktas
dess areal i åker, äng, skogs- eller betesmark m. m.;
dess läge med därav betingade avsättnings- och användningsmöjligheter;
inägornas inbördes läge;
markens naturliga beskaffenhet;

egendomens hävd och beskaffenheten av därå befintliga byggnader och
anläggningar med hänsyn jämväl till byggnadernas läge såväl inbördes som
i förhållande till egendomens ägor;

utsäde och skörd eller annan avkastning; ‘

. antalet kreatur, som kunna på egendomen vinterfödas;
tillgången på skog ock dennas beskaffenhet;

förekomsten i övrigt av särskilda naturtillgångar eller förmåner, såsom
vattenfall, torvmosse, fyndigheter, som ej äro föremål för inmutning, lastageplats,
fiskevatten, jaktmark o. s. v.;

förekomsten av servitut till förmån eller last för egendomen;
förekomsten av annan särskild, med egendomen förbunden rättighet
eller skyldighet av sakrättslig natur såsom rätt till avgäld eller skyldighet
att utgöra frälseränta eller annan avgäld, ävensom andel i samfällighet,
vilken ej särskilt taxeras, o. s. v.

Avgivna köpeanbud, upprättade hyres- eller arrendeavtal och verkställda
värderingar för egendomars belåning eller försäkrande mot eldskada
skola ävenledes beaktas i den man de kunna tjäna till ledning för uppskattning
av egendomarnas saluvärden.

^ a förutsättning av fortsatt användning för sitt ändamål. Vid uppskattning
av saluvärdet å sadana fastigheter, där dessa icke varit föremål för försäljning
på grund av frivilligt avtal i öppna marknaden under loppet av
de fem år, som närmast föregått taxeringsåret, skall ledning hämtas, utom
av gällande ortspris å sådan mark, som av anläggningen upptages, av anläggningskostnaden
och de uppskattningsvärden, som ligga till grund för
byggnadernas och anläggningarnas försäkrande mot eldskada. I fråga om
fastighet, som varit avsedd för visst industriellt ändamål, men icke längre
kan finna användning härför, beräknas värdet med hänsyn till det pris,
som egendomen vid en frivillig försäljning i öppna marknaden kan antagas
betinga i sitt förhandenvarande skick och under förutsättning att den
användes för det ändamål, för vilket den lämpar sig.

Taxeringsvärdet skall åsättas varje egendom såsom ett sammanhörande
helt och med hänsyn till det värde, egendomen i sin förhandenvarande
sammansättning har. Huru uppdelning av det egendomen åsätta totala
taxeringsvärdet i vissa fall må äga ruin, stadgas i 12, 13 och 14 §§.

för viss enskild järnvägs drift anskaffade lokomotiv, vagnar, inventarier
och förråd skola, ehuru de enligt 1 § i förordningen den 15 oktober 1880
innefattande särskilda föreskrifter’ angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg m. m. äro att anse såsom tillhörigheter till fast egendom, enligt
denna lag taxeras såsom lös egendom.

Inkomst av fast egendom.

I. Värdet av bostadsförmån, som ägare, med ägare likställd innehavare
eller brukare av fast egendom åtnjuter å fastigheten, beräknas med
ledning av i orten gällande hyrespris eller i saknad av tillfälle till sådan
jämförelse efter annan grund, som taxeringsmännen finna tillämplig.

Uppskattningen hänför sig till den del av fastigheten, som faktiskt
tages i anspråk såsom bostad för den skattskyldige och hans familj jämte
betjäning eller eljest av den skattskyldige användes för ändamål, som närmast
avse hans bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, stall
för lyxhästar, sommarvilla, jaktstuga o. d.

I skattskyldigs inkomst inberäknas icke hyresvärdet av lägenheter,
som begagnas såsom bostad av den i hans näring anställda tjänste- och
arbetspersonalen, likasom å andra sidan avdrag icke får göras för hyresvärdet
såsom omkostnad. I den mån sådan personal är anställd för den
skattskyldiges och hans familjs egen uppassning och bekvämlighet, tages
däremot, såsom ovan är angivet, vid uppskattningen av hans inkomst hänsyn
till hyresvärdet å ifrågavarande lägenheter.

Som inkomst av . fast egendom, vilken använts i ägarens rörelse e. d.,
skall beskattas i sammanhang med inkomsten av rörelsen, upptages icke
hyresvärdet av sådan egendom såsom inkomst av fast egendom (se ock
under 3:o)).

Därest byggnader kunna anses även med noggrant underhåll och aktsam
vård vara underkastade värdeminskning genom slitning, må för den
värdeminskning, som av dylik anledning ägt rum under näst föregående
år, avdrag äga rum, motsvarande en efter varje byggnads beskaffenhet och
användning lämpad andel av dess värde. Avdrag får icke ske för värdeminskning
å byggnad, som icke bär något egentligt inflytande på egendomens
avkastning.

II. Till inkomst av jordbruk med dess binäringar räknas den inkomst,
som förvärvas:

genom försäljning (ej realisation) av jordbrukets, ladugårdens och trädgårdens
produkter ävensom av kreatur;

genom mejerihantering och annan hantering, som är att anse såsom
binäring till jordbruket samt uteslutande eller huvudsakligen avser förädling
av det egna jordbrukets produkter eller den egna egendomens produkter
eller beståndsdelar;

genom körslor samt uthyrning av dragare, maskiner ocli annan arbetskraft;
ävensom

genom direkt tillgodogörande för den skattskyldiges och hans familjs
räkning av egendomens avkastning, härunder inbegripet vad som åtgår för
sådan tjänstepersonal, som uteslutande eller huvudsakligen användes till
personlig uppassning; skolande värdet härav beräknas med ledning av
ortens gällande försäljningspris.

Såsom kostnader för jordbruksfastighets brukande och skötsel komma
särskilt i betraktande utgifter för:

lön och underhåll åt arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen
användes för jordbruket och dess binäringar, därvid dock avdrag ej
får ske för underhåll, som bestrides med fastighetens produkter; skolande
i fråga om lön och underhåll åt den skattskyldiges hemmavarande barn,
som deltaga i arbetet med egendomens skötsel, nedan angivna regler komma
till tillämpning;

nyanskaffning (ej nyuppsättning) av dels levande inventarier och dels
döda inventarier, vad de sistnämnda beträffar dock endast i den mån nyan
skaffningen icke ersatts med köpeskillingen för försålda eller värdet av
i byte erhållna persedlar; ägande i följd härav skattskyldig icke att under
form av avskrivning göra avdrag för den värdeminskning å jordbrulcsinventarier,
som förorsakats av slitning eller nötning;

underhåll av byggnader och andra anläggningar samt inventarier;

inköp av utsäde, foder och gödningsämnen o. d.; samt

försäkring av arbetspersonal, byggnader, förråd och andra för jordbruket
och dess binäringar (ej för personligt behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i arbetet
med egendomens skötsel, äger skattskyldig göra avdrag med fulla värdet
av omförmälda förmåner, därest barnet särskilt taxeras för sin inkomst.
Är sådant hemmavarande barn över 15 år, må, ändock att detsamma icke
särskilt taxeras för inkomst, avdrag ske för värdet av förmåner av nyssnämnda
slag till belopp, för helt år räknat, av högst 200 kronor.

Kostnad för sådana arbeten, som avse grundförbättring ar av egendom
genom nybyggnad, nyodling, torrläggning o. d., får icke avdragas vid taxering
av inkomst av jordbruk.

III. Till inkomst av skogsbruk med dess binäringar hänföres den inkomst,
som någon förvärvar dels genom tillgodogörande för egen räkning
av skogseffekter från fastighet, som av honom äges, arrenderas eller inne -

haves med sådan rätt, att han enligt VI här nedan anses såsom likställd med
ägare, eller genom försäljning av sådana skogseffekter (inkomst av skogsavverkning),
dels genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog, dels oek
genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av fastigheten,
där icke vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas enligt
bestämmelserna i do § 1 inom. eller 36 £ 1 mom. 4.

Till de utgifter, därför vid beräkning av inkomst av skogsbruk avdrag
må äga rum, räknas kostnader för skogsodling, hyggesrensning, markberedniug,
avdikning av produktiv skogsmark samt annan sådan utgift för skogens
bevarande och återväxt, ävensom i fråga om skogsavverkning dessutom
kostnader för virkets fällning och tillredning, utdrivning, flottning o. d.
Däremot må, i enlighet med vad under II här ovan sagts, kostnad för
grundförbättring, såsom torrläggning av å skogen varande mossar och andra
sankmarker, som icke äro att hänföra till produktiv skogsmark, sänkning
av vatten o. d., icke avdragas.

Vid uppskattning av inkomst av skogsbruk må fastighetens ägare vidare,
därest avverkning eller försäljning av skog ägt rum i så stor omfattning,
att skogens värde nedgått under dess för ägaren gällande ingångsvärde,
åtnjuta avdrag för den sålunda uppkomna värdeminskningen. Med
ingångsvärde förstås, då ägaren förvärvat fastigheten genom köp, den del
av köpeskillingen för därå växande skog, eller, då fastigheten av den skattskattskyldige
förvärvats genom annat fång än köp, det belopp, varmed
den växande skogen kan anses hava ingått i det fastighetsvärde, efter vilket
enligt gällande stämpelförfattningar stämpelplikten med avseende å
fastighetsförvärvet beräknats. För åtnjutande av avdrag, som nu är nämnt,
skall den skattskyldige i sin deklaration angiva hela sin behållna intäkt
av avverkningen eller upplåtelsen utan dylikt avdrag samt särskilt uppgiva
det avdrag, han i ifrågavarande avseende påyrkar.

Avdrag för minskning i skogens ingångsvärde äger dock icke rum i
fråga om skog, som tillgodogjorts för husbehov.

Exempel. A. försäljer år 1920 från sin fastighet skog på rot för en
köpeskilling av 15,000 kronor. Vid taxeringen år 1921 gör han genom
köpehandling om fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att av köpeskillingen
för fastigheten, som inköpts för 100,000 kronor, ett belopp av
40,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde,
samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelsen av avverkningsrätt
har ett värde av allenast 30,000 kronor. Vid inkomstberäkningen
är A. således berättigad att göra avdrag för skillnaden mellan sist -

nämnda två belopp eller 10,000 kronor, och skall följaktligen hans inkomst
av skogsbruk upptagas till 5,000 kronor.

I nu nämnda fall har alltså skogens ingångsvärde amorterats med
10,000 kronor, i följd varav vid nästkommande avverkning eller upplåtelse
A. äger tillgodonjuta avdrag i förevarande avseende, allenast om och
i den mån skogens värde genom avverkningen eller upplåtelsen sjunkit
under 30,000 kronor. Har genom skogseld, naturhändelse eller dylikt
växande skog å fastigheten dessförinnan förstörts eller skadats, skall skogens
ingångsvärde anses amorterat jämväl med det belopp, varmed skogen
i dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde.

IV. Såsom inkomst av fast egendom upptages jämväl vad som eljest
tillfaller ägaren såsom ersättning för upplåtelse åt någon av rätt att i visst
avseende tillgodogöra sig eller nyttja egendomen eller del därav, såsom
sten-, torv-, grus- och lertäkt o. d., jakt, fiske, rätt att begagna vattenkraft,
rätt att framdraga ledningar över egendomen, rätt att begagna upplags-
eller lastageplats o. s. v., så ock vad som förvärvas genom omedelbar
avyttring av vissa egendomens beståndsdelar, såsom sten, torv, grus, lera
o. d., samt genom jakt eller fiske, som av ägaren eller för hans räkning
bedrives.

V. I fråga om rätt till avdrag vid taxering av inkomst av annan
fastighet än jordbruksfastighet komma särskilt i betraktande kostnader för
reparation, brandförsäkring, avlöning till vice värd (portvakt, gårdskarl),
ävensom avgifter för vattenförbrukning, renhållning, belysning m. in., i
den mån dessa kostnader åligga husägaren eller sådana.

VI. Vad i 16 § är stadgat i fråga om innehavares av fast egendom
likställighet i beskattningsavseende med ägare gäller även för fall, som i
34 § sägs.

3:o).

Uppskattning av inkomst av rörelse eller yrke.

I. Till inkomst av rörelse eller yrke räknas, enligt vad i 30 § sägs,
även värdet av vad skattskyldig för sin egen, sin familjs och betjänings
räkning direkt tillgodogjort sig av förnödenheter och varor, som han fört
i handel eller tillverkat, eller eljest från avkastningen av den näring, som
av honom drivits.

Om ägaren eller innehavaren av ett näringsföretag eller en anlägg -

ning för näringsdrift, i stället för att själv driva rörelse i honom tillhöriga
anläggningar, till annan person uthyrt desamma eller upplåtit rätt att utöva
näringen (t. ex. utarrendering av apotek), är den genom upplåtelsen härflutna
inkomsten att betrakta såsom inkomst av rörelse eller yrke inom
kommunen, i fall den utarrenderade verksamheten där idkats.

Vid taxering av inkomst av rörelse eller yrke sker icke särskild uppskattning
av hyresvärdet av egen fastighet, som använts för rörelsen eller
yrket, likasom å andra sidan avdrag icke får göras för hyresvärdet såsom
omkostnad (so ock under 2:o)).

IT. Med avseende å vad i 35 § 2 mom. av denna lag är stadgat
iakttages, beträffande nedan nämnda olika slag av verksamhet, att rörelsen
anses driven inom kommunen:

inkomst av bankrörelse: om rörelsen genom huvud-, avdelnings- eller
kommissionskontor där utövats;

järnvägsdrift: om huvudkontor och stationer varit där belägna;

kanaldrift: om huvudkontoret varit där beläget samt om kommunen
av kanalanläggningen berörts;

anläggning för att med hjälp av ledning tillhandahålla vatten eller
elektrisk energi: om vattenverk eller station varit där förlagda, om kontor
där funnits samt om vatten eller elektrisk energi där förbrukats.

III. I fråga om beskattning av inkomst av hankrörelse iakttages
vidare, att, då rörelsen drivits vid flera kontor, alla omkostnader och förluster
under räkenskapsåret av sådan beskaffenhet, att vid beskattning avdrag
därför äger rum, påföras rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen
av den del av den uppskattade inkomsten, som belöper å varje särskilt
konto, sker på följande sätt. De belopp, som enligt kontorets månadsrapporter
vid varje månads slut balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar,
sammanläggas och summan delas med månadernas antal, varefter
den sålunda erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av kontorets block
utlåning för året. Efter det förhållande, vari denna in- och utlåning
står till den på enahanda sätt bestämda, sammanlagda in- och utlåningssumman
för alla kontoren, uträknas den del av den uppkattade inkomsten,
som bör taxeras i den ort, där kontoret är beläget. Utelöpande postremissväxlar
inräknas icke i in- och utlåningsrörelsen.

Vidkommande inkomst av järnvägsdrift iakttagas först, att därunder
ej inräknas skattskyldigs inkomst av sådan rörelse, som icke direkt sammanhör
med själva järnvägsdriften, t. ex. rederirörelse.

Inkomsten av järnvägsdriften fördelas till beskattning på följande sätt.

Fem procent av inkomsten taxeras i den ort, där nästföregående år
huvudkontoret var beläget. Återstoden fördelas mellan järnvägens stationer
efter deras trafikvärde. Fn stations trafikvärde skall beräknas lika
med halva summan av järnvägens bruttoinkomst av stationens avsända och
anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagnslastgods), ökad med järnvägens
bruttoinkomst av vid stationen försålda personbiljetter. Gods, som
i samtrafik eller transitotrafik inkommit från främmande bana, räknas såsom
avsänt från övergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående
gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom järnvägens station
räknas härvid även av densamma använd, annan järnväg tillhörig station.
Den del av järnvägens uppskattade inkomst av järnvägsdriften, som enligt
denna beräkning belöper på en station, taxeras i den kommun, där
stationen är belägen. Tillhör stationsområdet flera kommuner, taxeras den
uppskattade inkomsten av stationen till lika delar i dessa kommuner.

Har skattskyldig, som idkat järnvägsdrift, för egen räkning trafikerat
främmande bana, skall för taxeringen resultatet av rörelsen å vardera banan
för sig fastställas. För detta ändamål beräknas först den behållna
inkomsten av rörelsen i dess helhet, med tillägg av skatter och övriga utgiftsposter,
för vilka avdrag författningsenligt icke äger rum, men dock
utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, söm i någon
form skolat utbetalas för 113’ttjande av den främmande järnvägen. Det på
detta sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade
banorna efter det sammanlagda trafikvärdet av vardera banans
stationer; stationernas trafikvärden beräknas därvid, såsom om banorna utgjorde
en enda järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna,
stationens uträknade trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt eftersom
stationens trafik hänfört sig till den ena eller andra banan. Från den del
av driftöverskottet, som enligt denna beräkningsgrund kommer på den
främmande järnvägen, avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för
nyttjandet av den främmande järnvägen, jämte ränta, som kan anses
belasta driften å densamma; återstoden, som utgör den skattskyldiges
skattepliktiga inkomst av den främmande banan, skall, sedan fem procent
tillgodoräknats den ort, där huvudkontoret varit beläget, fördelas till beskattning
mellan den främmande banans stationer i förhållande till deras
förut bestämda trafikvärde. Från den del av driftöverskottet, som faller
på den skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som
belastar denna järnväg, varefter återstoden, sedan jämväl därav fem procent
tillgodoförts den ort, där huvudkontoret varit beläget, fördelas till

. 3''''

beskattning mellan samma järnvägs stationer etter deras trafikvärde. l)eu
skattepliktiga inkomst, ägaren av den främmande järnvägen bär av densamma,
skall likaledes, sedan fem procent av inkomsten tillgodoräknats
den ort, där ägaren haft kontor för järnvägen, fördelas mellan stationerna
ä denna järnväg efter deras trafikvärde.

På liknande sätt förfares, om den skattskyldige trafikerat flera främmande
banor.

1 fråga om skattskyldigs inkomst av kunaldrijt lakttages, att därunder
ej inriiknas inkomst av rörelse, som icke direkt sammanhör med kanalrörelsen,
såsom t. ex. rederirörelse. l)en beskattningsbara inkomsten för -delas till beskattning mellan den kommun, där nästföregående år huvudkontoret
var beläget och som tillgodoräknas fem procent av inkomsten,
samt de kommuner, som av kanalanläggningen berörts, i förhållande till
vissa för dessa kommuner bestämda fördelningstal. Dessa fördelningstal,
som efter den skattskyldiges hörande fastställes av Kungl. Maj:ts befallningshavaude
att lända till efterrättelse, till dess annorlunda förordnas,
erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun
lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hänföras
sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i
kilometer och tiondedelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full
tiondedel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan
två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika pa
vardera kommunen.

Vid taxering av företag, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
ratten eller elektrisk energi, skall hälften av den uppskattade
inkomsten beskattas i den kommun, där vattnet eller den elektriska energien
förbrukats, eller, då förbrukningen ägt rum inom olika kommuner,
fördelas dem emellan i förhållande till bruttoinkomsten därav inom varje
särskild kommun. Den andra hälften taxeras i den kommun, där vattenverk
eller kraftstation samt kontor varit förlagda, och fördelas, om vattenverk
eller kraftstation samt kontor legat å olika orter, till beskattning
emellan dessa orter efter den grund, som taxeringsmännen finna skälig.

tiar ägare av vattenverk eller kraftstation försålt vatten eller elektrisk
energi till annan, skall vid säljarens beskattning för inkomst, som bär avses,
förbrukningen anses hafva skett i den kommun, där vattnet eller den
elektriska energin från vattenverket eller kraftstationen levererats för köparens
räkning. I fråga om beskattning av köparens inkomst genom tillhandahållande
av sålunda förvärvad vattentillgång eller elektrisk energi

anses nämnda leveransort såsom ort, där vattenverk eller kraftstation och
kontor varit förlagda.

IV. Utlänning, som efter därtill enligt särskild författning förvärvad
rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut
till försäljning eller försäljer av honom medförda eller eljest i riket befintliga
varor, skall erlägga kommunal inkomstskatt i enlighet med de i
III avdelningen av lagen bestämda grunder; skolande vad sålunda är vordet
stadgat äga tillämpning även i det fall, att utlänning medför utländska
varor, som förut blivit under en eller annan form rekvirerade.

\. Då den vid taxeringen för ett eller annat yrke påförda beskattning
icke medför eljest saknad rättighet för den skattskyldige till utövandet
av detta yrke, så äro taxeringsmännen icke »pliktiga att undersöka och
pröva behörigheten till detsammas idkande.

^ I- Huruvida skattskyldigs tillfälliga arsförlust (t. ex. genom kreaturssjukdom,
skeppsbrott, varulagrets förstöring o. d.) bör betraktas såsom
minskning i årets inkomst eller såsom kapitalförlust, pröva taxeringsmyndigheterna
efter rörelsens och förlustens storlek och beskaffenhet.

4:o).

Inkomst av annan inkomstkälla.

Inkomst av arbetsanställning, tjänst eller pension.

Värdet av bostadsförmån, som tjänsteinnehavare åtnjuter å jordegendom,
vilken är honom anslagen till boställe eller eljest på lön, upptages,
på sätt i 2:o) här ovan är angivet, under inkomst av fast egendom. I
annat fall räknas tjänsteinnehavares bostadsförmån under inkomst av tjänst
eller pension. Har tjänsteinnehavare utgivit ersättning för bostadsförmån,
upptages såsom inkomst allenast det belopp, varmed hyresvärdet kan anses
överstiga nämnda ersättning.

För uppskattning av bostadsförmåns värde gälla de under 2:o) bestämda
beräkningsgrunderna.

Lön och annan inkomst, som utgår i spannmål eller persedlar, upptages
med det kontanta belopp, den efter ortens medelpris utgör.

5: o).

Inkomst frän bolag.

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag
upptages det belopp, som delägaren nästföregående år uppburit eller
ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar
som använts till utdelningen. Har aktie eller banklott under nästföregående
år bytt ägare, upptages ,,utdelningen såsom inkomst för den,
som varit ägare av den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid
den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under inkomst,
varom här är fråga, hänföres jämväl utdelning till kommanditlottägare i
solidariskt bankbolag.

6:o).

Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

I. Avdrag är medgivet från avkastningen av viss inkomstkälla för
alla omkostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande.

Avdrag får således ej göras för omkostnader, som hänföra sig till den
skattskyldiges person, såsom levnadskostnader i allmänhet, premier för
livförsäkring, hyra för egen bostad o. d. Utskylder till stat och kommun
äro att anse såsom levnadskostnader, där de icke såsom t. ex. acciser och
egendomsskatt stå i sådant samband med av skattskyldig idkad näring,
att de böra hänföras till driftkostnaderna för denna.

Avdrag är nämligen medgivet för allt, som kan inrymmas under begreppet
driftkostnader eller i fråga om inkomst av arbetsanställning, tjänst
eller pension är att anse såsom kostnader för fullgörande av arbetsanställning,
tjänst eller tjänsteuppdrag. Dit höra t. ex. kostnader för hyra och
underhåll av arbetslokaler, för lön och underhåll av arbetspersonal, förvaltningskostnad,
accis, egendomsskatt, ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital,
resekostnader och ökning i levnadskostnader, då skattskyldig
för sin verksamhet måste vistas utom den vanliga boningsorten o. s. v. I
sistnämnda fall får dock icke avdragas högre belopp än därför utgående
ersättning, såvitt sådan blivit anvisad. Då för dessa kostnaders bestridande
särskild ersättning anvisats av staten, får vid det förhållande, att
denna ersättning enligt 37 § icke taxeras såsom inkomst, avdrag för kost G -

naderna ej äga rum. Såsom driftkostnad räknas icke den skattskyldiges
eget arbete eller ränta å hans eget kapital, även om han i sina räkenskaper
belastar sin affär med utgifter härför. För lön och underhåll åt hemmavarande
barn, som deltager i rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra
avdrag med fulla värdet av omförmälda förmåner, därest barnet särskilt
taxeras för sin inkomst. År sådant hemmavarande barn över 15 år, må,
ändock att detsamma icke särskilt taxeras för inkomst, avdrag ske för
värdet av förmåner av nyssnämnda slag till belopp, för helt år räknat, av
högst 200 kronor.

Även indirekta kostnader, som hänföra sig till den skattskvldiges
verksamhet, få avdragas. Flit hör värdeminskning, som även med noggrant
underhåll och aktsam vård drabbar byggnader och inventarier, vilka
användas i den skattskyldiges verksamhet, likasom oek den värdeminskning
å gruvor, stenbrott o. d., som uppkommer genom utnyttjandet därav. Avdrag
härför får vid taxering ske under form av viss efter värdeminskningen
avpassad årlig avskrivning; dock att i fråga om inventarier, som
användas i jordbruksnäring, gäller vad under 2:o) här ovan är stadgat.

II. Vidare må avdrag ske för vissa utgifter, som minska den skattskyldiges
skatteförmåga och vilka, i den omfattning, som i 38 § 2 mom.
för särskilda fall stadgas, få avdragas från summan av den skattskyldiges
inom kommunen taxerade inkomster, nämligen dels ränta å gäld, försåvitt
räntan ej såsom ränta å lånt anläggnings- eller rörelsekapital avdragits
såsom driftkostnad, och dels årligt understöd eller andra periodiska utbetalningar,
som grunda sig på en rättslig eller frivilligt åtagen förpliktelse
utöver den genom lag ålagda försörjningsplikten. Om och i den mån
sistberörda utbetalningar avdragits vid uppskattningen av inkomsten av viss
inkomstkälla, får givetvis avdrag därför ej äga rum från den skattskyldiges
sammanräknade inom kommunen taxerade inkomster. Vad som utgivits
till hemmavarande familjemedlemmar får icke avdragas.

Avdrag, varom här är fråga, får icke göras, om och i den mån detsamma
hänför sig till inkomst av utom riket belägen fast egendom eller av
rörelse eller yrke, som drivits å utrikes ort, eller till annan inkomst, för
vilken kommunal inkomstskatt icke skall av den skattskyldige här i riket
erläggas. Sålunda äga t. ex. de i 33 § 2 mom. omnämnda skattskyldiga
icke rätt till avdrag för ränta å gäld, som hänför sig till annan inkomst
än sådan, som angives i samma lagrum.

7 t»l.

Ekonomiska föreningars skattskyldighet.

Ekonomiska föreningar beskattas liksom andra skattskyldiga i regel
enligt de i III avdelningen av denna lag meddelade allmänna bestämmelser.

Härifrån lmva i 41 £ undantag stadgats beträffande två slags ekonomiska
föreningars skattskyldighet för inkomst av rörelse eller yrke, nämligen
sådana ekonomiska föreningar, som hava till ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter
åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet.
Dylik förening taxeras till kommunal inkomstskatt för en till minst
åtta procent av årsomsättningen beräknad inkomst av rörelse eller yrke,
såvida icke föreningen i avgiven deklaration lämnat uppgift om beloppet
av sin inkomst av rörelse eller yrke, uppskattad enligt i III avdelningen
2 kapitlet angivna allmänna grunder och på grundval av normala priser
vid affärer mellan föreningen och dess medlemmar samt efter tillägg av
till kunderna lämnade pristillägg, rabatter och andra dylika utdelningar i
förhållande till gjorda köp eller försäljningar, i vilket fall nämnda inkomst
vid taxeringen uppskattas enligt de grunder, som i allmänhet gälla.

8:o).

Uppskattning av förmögenhet.

Skattskyldigs förmögenhet beräknas till det belopp, varmed den ingår
i den skattskyldiges taxering för året enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt, efter avdrag av däri inräknade behållna värdet av aktier
i inländska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag.

Med sagda behållna värde förstås det värde, varmed nämnda aktier
och lotter ingått i förmögenhetsberäkniugen efter avdrag av så stor del
av den skattskyldiges vid samma beräkning avdragna skulder, som belöper
å detta värde i förhållande till värdet av övriga tillgångar, som ingå i
den skattskyldiges enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
beräknade förmögenhet.

9 :o).

Om efterbeskattning.

Genom efterbeskattning enligt 51 § skall kommunal inkomstskatt för
den inkomst och kommunal förmögenhetsskatt för den förmögenhet, som
undgått beskattning, påföras den skattskyldige efter kommunens för vardera
skatten för året bestämda procent av grundbeloppet.

Exempel 1. En skattskyldig har år 1921 uppgivit sin behållna inkomst
inom kommunen till 1,000 kronor. Med anledning därav har kommunal
inkomstskatt påförts honom för ett beskattningsbart belopp av 320
kronor, efter 600 procent av grundbeloppet, 3 kronor 20 öre, med 19
kronor 20 öre. År 1924 upptäckes, att uppgiften varit oriktig, i det att
hans behållna inkomst inom kommunen bort upptagas till 4,000 kronor.
Kommunens för den kommunala inkomstskatten för sistnämnda år bestämda
skatteprocent har bestämts till 500 procent. Följaktligen skall år 1924
utan sammanblandning med den taxering, som då må varda den skattskyldige
åsatt för inkomst under år 1923, genom efterbeskattning påföras
honom kommunal inkomstskatt för ett beskattningsbart belopp av 2,880
kronor, efter 500 procent av grundbeloppet, 28 kronor 80 öre, med 144
kronor.

Exempel 2. Eu skattskyldig har år 1921 uppgivit sin förmögenhet
till 10,000 kronor. Med anledning därav har kommunal förmögenhetsskatt
påförts honom, efter 90 procent av grundbeloppet, 5 kronor, med 4
kronor 50 öre. År 1924 upptäckes, att uppgiften varit oriktig, i det att
förmögenheten utgjort 50,000 kronor. Kommunens för den kommunala
förmögenhetsskatten för sistnämnda år bestämda skatteprocent har bestämts
till 100 procent. Följaktligen skall år 1924, utan sammanblandning med
den taxering, som då må varda den skattskyldige åsatt för hans förmögenhet
vid utgången av år 1923, genom efterbeskattning påföras honom
kommunal förmögenhetsskatt för ett taxerat förmögenhetsbelopp av 40,000
kronor, efter 100 procent av grundbeloppet, 20 kronor, med 20 kronor.

10:o)

Om uppskattning till jordräntestegringsskatt.
(Se särskilt betänkande.)

ALLMÄNNA GRUNDER

FÖR

DEN KOMMUNALA SKATTEREFORMEN

1 Kap.

Inledning.

Enligt till kommunalskattekommitterade överlämnat utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden den 18 november 1910, bär Kung], Maj:t
bemyndigat dåvarande cliefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre
sakkunniga personer med uppdrag för dem att inom finansdepartementet
biträda med utförandet av de arbeten, vilka för lösningen av kommunalskattefrågan
i vårt land kunde anses erforderliga. Av nämnda protokoll
inhämtas vidare, att uppdraget närmast avsåg vissa förarbeten med avseende
å en revision av kommunalbeskattningen. Efter ett ingående studium
och en allsidig undersökning av rådande finansiella förhållanden inom de
olika kommunala beskattningsområdena borde sålunda, heter det, riktlinjerna
för revisionsarbetet i stora drag kunna angivas. Sedan dessa riktlinjer
för arbetet vederbörligen granskats och godkänts, skulle omfattningen
av revisionsarbetet kunna något sä när bestämmas, varefter materiel för
fortsatt arbete kunde anskaffas och ordnas samt själva lagstiftningsarbetet
planläggas och utföras.

I enlighet med det sålunda lämnade bemyndigandet utsåg departementschefen
före detta kammarrättsrådet, kamreraren i överståthållarämbetet
Erik Joakim von Wolcker, landskamreraren i Malmöhus län Gert
Yollrath Eiserman och numera expeditionschefen i finansdepartementet Nils
Henrik Robert Themptander (de s. k. kommunalskattekommitterade) att
utföra berörda arbete. Den sistnämnde tillhör emellertid icke numera
kommitterade.

Kungl. Maj :t hade redan dessförinnan enligt beslut den 20 oktober 1910
uppdragit åt undertecknad och andra personer (de s. k. värdestegringsskattekommitterade)
att i egenskap av sakkunniga, efter verkställd granskning
av de anmärkningar, som av myndigheter och andra vederbörande fram -

Kommunalskatteknmmit

terades uppdrag.

Samarbete
med värdestegrings

ska 11 ekorn -mitterade.

ställts mot ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till värdestegringsskatt
å fastighet, vidtaga de ändringar i förslaget, vartill anmärkningarna
kunde föranleda, vilket uppdrag genom nådigt beslut av den
24 mars 1911 blivit ytterligare utsträckt.

Av förekommen anledning har chefen för finansdepartementet, efter
därtill erhållet nådigt bemyndigande, den 29 september 1911 utsett professorn
Gustav Cassel, vilken emellertid på därom gjord framställning sedermera
entledigats från uppdraget i fråga, och undertecknad att såsom representanter
för värdestegringsskattekommitterade deltaga i kommunalskattekommitterades
arbete rörande frågan om nya grunder för fastighetstaxeringen.

Slutligen har chefen för finansdepartementet, sedan Ivungl. Maj:t den
10 juni 1912 förordnat, att berörda samarbete mellan kommunalskattekommitterade
och värdestegringsskattekommitterade skulle utvidgas att omfatta
jämväl arbete med utarbetande av huvudgrunder för eu ny kommunal
skatteförordning, avsedd att träda i den nuvarande bevil! ningsförordningens
ställe, samma dag uppdragit åt undertecknad att såsom representant
för värdestegringsskattekommitterade deltaga i det sålunda utvidgade
samarbetet mellan sistnämnda kommitterade och kommunalskattekommitterade.

Enligt det den 10 juni 1912 förda statsrådsprotokollet över finansärenden,
varav jämväl utdrag blivit till komm unalskattekominitterade överlämnat,
yttrade chefen för finansdepartementet vid samma tillfälle bland
annat följande: Det arbete, som närmast borde bliva föremål för kommunalskattekommitterades
behandling, vore uppgörande av förslag till eu
kommunal skatteförordning .att i främsta rummet ersätta den nuvarande
bevillningsförordningen. Så tillvida hade korum unalskattekominitterade redan
påbörjat detta arbete, som ett preliminärt förslag till grunder för fastighetstaxeringen
förelåge. Innan detta förslag slutligen granskades och innan
detaljarbetet med skatteförordningen i övrigt toge sin början, torde det
emellertid vara lämpligt, att grundlinjer för den kommunala skatteomläggningen
uppdroges. Då vid detta arbete frågorna om taxeringsgrunder för
fast egendom och eu värdestegringsskatts ställning i beskattningssystemet
givetvis måste bliva punkter av central betydelse, syntes det departementschefen
vara riktigast, att det tilltänkta samarbetet mellan de skilda kommitterade
utvidgades att omfatta arbetet med uppdragande av riktlinjer
för kommunalskattereformen, i vad den avsåge åvägabringande av en ny
kommunalskatteförordning. Departementschefen ansåg sig dock därvid böra
framhålla, att sistberörda arbete icke borde tränga djupare in i detaljer,

-m

än som av omständigheterna påkallades, och att sålunda förslaget till nya
taxeringsgrunder icke borde i sammanhang med grundlinjernas uppdragande
bliva föremål för vidare detaljgranskning, än som för ändamålet kunde
anses nödvändigt.

I anslutning till vad chefen för finansdepartementet sålunda vid särskilda
tillfällen anfört i fråga om planläggningen och utförandet av kommitterades
arbete, hade jag bort inskränka mig till att i föreliggande förslag
angiva de huvudsakliga riktlinjer, vilka enligt min åsikt böra följas vid eu
lösning av kommunalskatteproblemet. Förslaget har emellertid fått formen av
ett i detalj utarbetat lagförslag i ämnet, men är i många avseenden att betrakta
endast såsom ett utkast, vilket också angivits i rubriken. Jag anser
mig böra betona, att åtskilliga av förslagets detaljbestämmelser helt säkert
äro i behov av en mera ingående granskning och bearbetning, än jag ansett
mig böra underkasta dem på frågans nuvarande läge, d. v. s. innan
det blivit fastställt, vilka grundläggande principer skola uppbära eu reform
av det kommunala skatteväsendet. Att jag i likhet med kommunalskattekommitterade
framlagt de föreslagna riktlinjerna för reformen under form
av ett detaljerat lagförslag har huvudsakligen sin grund i min önskan,
att förslaget måtte erhålla största möjliga överskådlighet och klarhet i avseende
å såväl dess principiella innebörd som det sätt, varpå det kan omsättas
i praktiken.

Jag har vid reformarbetet utgått träd den, såsom jag ser saken,
självklara uppfattningen, att det åt kommunalskattekommitterade och
mig givna uppdraget icke kunnat avse ett i samband med kommunalskattereformen
igångsatt reformerande av de år 1910 antagna bestämmelserna
i förordningen om statens inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna
förordnings karaktär har ju av dåvarande chefen för finansdepartementet
bestämt angivits, då han betonat, att förordningen vore avsedd att
självständigt reglera statens beskattningsrätt på den direkta beskattningens
område, alldeles oberoende av kommunernas skatteväsen. De i nämnda
förordning uttalade principer och meddelade detaljbestämmelser, som helt
nyligen varit föremål för riksdagens prövning och avgörande, behöva icke
för kommunalskattereformens skull underkastas någon revision. Härtill kommer
att det arbetsområde, som anförtrotts åt kommunalskattekommitterade
och mig, innesluter så maktpåliggande och omfattande uppgifter, att det ej
bör utsträckas utöver de gränser, som naturligt erbjuda sig för detsamma.
Jag bär således inskränkt mig till att föreslå ändrade bestämmelser med av 7 -

Arbetsplan.

seende å den kommunala beskattningen. Dennas reformerande skulle
enligt den av finansministern år 1910 antydda planen vara ett andra led
i den skattereform, som nämnda år inleddes med en fullständig reformering
av statsbeskattningen, och bör alltså planläggas och genomföras i anslutning
till sistnämnda reform, men med fullt beaktande av att frågan om
statsbeskattningen tills vidare är slutgiltigt löst.

Aven om den kommunala inkomstbeskattningen av naturliga skäl måste
till sina huvuddrag läggas annorlunda än statens inkomstbeskattning, gives
det dock fall, då vissa detaljbestämmelser enligt min mening kunna och böra
vara likartade i de bägge författningar, som reglera statens och kommunernas
skatteväsen. I dessa fall har jag i regel funnit det vara ändamålsenligt
och lämpligt att i förslaget till den kommunala skattelagen upptaga
bestämmelserna enligt deras lydelse i statens skatteförordning. En sådan anordning
underlättar i flerfaldiga avseenden såväl taxeringsmyndigheternas
arbeten i och för taxeringen som ock för de skattskyldiga möjligheten att
beräkna och uppgiva sina inkomster för de båda taxeringarna. Även i
de fall, då det på grund av erfarenheten om vissa bestämmelsers tillämpning
synts mig önskvärt, att samma bestämmelser underkastades en revision
för statsbeskattningens vidkommande, har jag för det närvarande icke
sysslat med en sådan revision. Här må endast antydas några av de bestämmelser,
i fråga om vilka en framtida granskning synes mig vara påkallad.
I sådant hänseende kunna exempelvis nämnas bestämmelserna om
uppskattning av inkomst av fast egendom, om beskattning av inkomst
genom utdelning från aktiebolag, om beskattning av realisationsvinst, om
avdrag för värdeminskning å inventarier, som användas i rörelse eller yrke,
vid beskattning av inkomsten därav samt om utlänningars beskattning.
Därvid har jag antagit, att med den utformning, jag givit mitt förslag till
kommunal skattelag, en ändring av här ifrågavarande bestämmelser i statens
skatteförordning skulle kunna åtföljas av eu ändring även av motsvarande
bestämmelser i kommunalskattelagen, utan att dennas övriga bestämmelser
härigenom skulle behöva i någon större omfattning underkastas ändringar.

I de fall åter, då på grund av kommunalbeskattningens säregna krav
särskilda från statsbeskattningens bestämmelser på motsvarande område fristående
bestämmelser synts erforderliga, hava dessa utformats med uteslutande
beaktande av deras egentliga ändamål att tjäna kommunalbeskattningen.
Om därvid visat sig, att statens skatteförordning kunnat giva
användbar ledning för sådana stadgandens utformning även för kommunalbeskattningen,
hava stadgandena av sådan anledning erhållit eu i möjlig

man likartad avfattning. I övriga fall åter hava do utformats oberoende
av vad statens skatteförordning i ty fall stadgar. Ett annat förfaringssätt,
åsyftande ett i varje detalj genomfört efterhärmande av den statsliga
skatteförordningens innehåll, skulle i många fall visa sig för kommunernas
skattelagstiftning medföra olägenheter av vida större räekvidd än som uppväges
av den skenbara fördel, som kan ligga däri, att de bägge skatteförordningarna
äro varandra lika. Man bör nämligen komma ihåg, att
statens och kommunernas skatteväsen icke annat än i fråga om vissa detaljer
kunna ordnas efter samma principer och samma system. Att »för
enkelhetens skull» försöka pressa in lagstiftningen på dessa två skilda områden
i precis samma former skulle vara ett ödesdigert missgrepp, ägnat
att återinföra förhållanden, som rådde före 1910 års skattereform.

Helt naturligt har jag icke heller uppgjort förslag till deklarationseller
taxeringsförfarande för kommunalbeskattningen. Het synes mig också
vara obehövligt att i frågans nuvarande läge uppdraga ens konturerna
härför. För övrigt tinnes all anledning antaga, att förhållandena i båda
dessa avseenden i allt väsentligt komma att gestalta sig i huvudsaklig
likhet med vad nu gäller. Det torde till och med icke vara för djärft
att hoppas, att samma deklarationer, som ligga till grund för statsbeskattningen,
kunna komma till användning även vid den kommunala inkomstoch
förmögenhetstaxeringen, därest vissa förändringar i deklarationernas uppställning
vidtagas, ävensom att det gemensamma taxeringsförfarandet för
stats- och kommunalbeskattningen skall kunna bibehållas.

Därest ett nytt kommunalt beskattningssystem genomföres på grundval
av föreliggande förslag, föranledas med nödvändighet därav åtskilliga författningsändringar.
Jag behöver här icke lämna någon uttömmande redogörelse
för dessa, utan kan inskränka mig till att erinra om de vittgående
följder, som förslaget, om det antages, i vissa avseenden medför. Genom
bevillningsförordningens upphävande, som är en självfallen konsekvens, bortfaller
grunden ej mindre för debitering av åtskilliga kommunala utskylder
och avgifter än även medelbart för den kommunala rösträtten. Bland de
författningar, vilka i första hand beröras härav, kunna nämnas kommunalförordningarna
och landstingsförordningen, väglagen, stadgan angående
skjutsväsendet, lagen om regleringen av prästerskapets avlöning samt lagen
om skogsaccis och om virkestaxering. Het ligger enligt min mening i
sakens natur, att några förslag till sådana författningsändringar icke böra
eller ens kunna uppgöras, förrän ett slutgiltigt förslag till reformering av
den kommunala skattelagstiftningen föreligger.

Allmänna

synpunkter.

Med 1910 års reform av'' statens skatteväsen realiserades ett gammalt
önskemål om eu statslig skatt, som skulle bilda underlag allenast för skattskyldigheten
till staten; Bevillningsförordningens formella karaktär av statslig
skatteförfattning lämnades tills vidare oförändrad, men själva bevillningen
upphörde att vara statskatt, i det att densamma såsom ett direkt skattebidrag
överlämnades till landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting.

Därigenom uppnåddes således i själva verket en fullständig skilsmässa
mellan statens och kommunernas skatteväsen. Att låta denna skilsmässa
fortfarande bestå anser jag vara eu nödvändig förutsättning för åstadkommande
av ett rationellt kommunalt beskattningssystem. Skilsmässan mellan
stats- och kommunalbeskattningen bör därvid även i formellt avseende göras
så fullständig, som erfordras för vinnande av det angivna målet. En återgång
till ett system, enligt vilket kommunalskatten utgår i visst förhållande
till den direkta statsskatten, synes mig icke kunna komma i fråga,
utan måste kommunalskatten utformas såsom en fullt fristående skatt.

Upphävande av sambandet mellan bevillningen och den kommunala beskattningen
är, såsom jag nyss framhöll, ett gammalt önskemål. Erinras må
om hurusom redan skatteregleringskommittén i sitt den 17 augusti 1881 avgivna
betänkande med förslag till ny bevillningsförordning uttalar sitt fulla
erkännande av det önskliga i att kunna nå detta mål, ehuru kommittén för
det dåvarande ansåg, att berörda samband i det stora hela icke kunde rubbas.
En dylik åtgärd ifrågasattes vidare i den skrivelse av den 5 maj 1897, vari
riksdagen hemställde om utredning och förslag i fråga om behövliga reformer
på den kommunala beskattningens område och vilken framställning ytterst föranlett
den utredning, som på detta område ännu fortgår. Alltjämt under denna
frågas offentliga behandling har tämligen enstämmigt framhållits, hurusom de
tid efter annan anmärkta bristerna hos såväl det statsliga som det kommunala
skatteväsendet till icke ringa del berodde på det förefintliga sambandet
mellan den kommunala skattskyldigheten och den direkta skattskyldigheten
till staten. Aven den så kallade kommunalskattekommittén, som i maj månad
1900 avgav betänkande med förslag till bland annat kommunal skattelagstiftning,
säger sig hava utgått från den förutsättningen, att ett fruktbringande
reformarbete på beskattningens område med nödvändighet fordrar, att
sambandet mellan den allmänna bevillningen (den dåvarande enda direkta
statsskatten) och den allmänna kommunala beskattningen upphäves. Att
kommittén icke i fortsättningen tillämpat denna såsom en av utgångspunkterna
för dess förslag angivna uppfattning torde säkerligen hava i väsentlig
man bidragit till att dess förslag icke lett till något praktiskt resultat.

Den ofta, särskilt även av eliefen för finansdepartementet vid skilda tillfällen
år 1910, understrukna nödvändigheten att bygga statens och kommunens
skatteväsen • på var för sig självständiga grunder synes mig som sagt
alltjämt föreligga i oförminskad glad. Då densamma beaktades vid den
statsliga skattereformen år 1910, förutsattes efter allt att döma att den
för statens räkning genomförda frigörelsen från sammanhanget med det
kommunala skatteväsendet skulle respekteras vid det fortsatta reformarbetet.

bin annan sak är att, på sätt här ovan redan anförts, i den mån
sådant låter sig göra, vid kommunalbeskattningens ordnande upptaga vissa av
de stadgande!!, som reglera den statsliga beskattningen. Härifrån oeb till att
så ordna kommunalbeskattningen, att bestämmelserna därom i regel avpassas
efter vad som giiller rörande statsskatten, är steget långt. Deu kommunala
skattelagstiftningen måste, jag betonar det ånyo, vara så lagd, att de
speciella, för kommunerna säregna förhållandena tillerkännas avgörande*
betydelse. Vid statsbeskattningen tillämpade principer böra komma till
användning i den kommunala skattelagstiftningen endast för såvitt de
lämpa sig jämväl för denna.

Vid skattelagstiftningen såsom vid all annan lagstifning synes det mig
vara önskvärt att bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som
möjligt ansluta sig till det bestående. Yad beträffar den kommunala
skattelagstiftningen i vårt land, kan detta önskemål i icke ringa grad
förverkligas, även om man av lagstiftningen fordrar, att den skall vara
avpassad efter kommunernas säregna ställning och behov. Hen historiska
grund, som i sådant avseende självmant erbjuder sig, är vår gamla bevillningslagstiftning.
Bestämmelserna i bevillningsförordningen, ej minst i
vad de avse inkomstbevillningen, äro uppenbarligen från början utformade
med tanke på deras användbarhet jämväl för den kommunala beskattningen;
i vissa delar har till och med dennas behov tillgodosetts mera än statsbeskattningens.
Och det är egentligen icke från kommunalbeskattningens
synpunkt, som bevillningsförordningen gjorts till föremål för de mest berättigade
anmärkningarna. Yad som föranlett dessa är väl i första rummet
förordningens egenskap av på eu gång statslig och kommunal skatteförordning.
Att eu och samma skatt av sådant slag som den allmänna bevillningen skulle''
passa såväl till statsskatt som till kommunalskatt var nämligen en tanke, som
icke kunde på ett lyckligt sätt realiseras. Bevillningens dubbla ändamål gjorde
den förfelad, vare sig man såg den såsom en statslig eller såsom en kommunal
skatt. Hen var icke någotdera helt och följdriktigt. Emellertid hade den
utan all fråga mera berättigande i sistnämnda egenskap. Att förordningens

bristfälligheter under den senaste tiden så starkt betonats, beror till icke
ringa del därpå, att, sedan den allmänna och rena inkomstskatten börjat
sitt »segertåg» genom länderna, särskilt i vissa av våra‘grannländer, från
vilka vi ofta nog hämtat förebilder för våra reformer på skattelagstiftningens
område, man uppdragit jämförelser mellan den allmänna bevillningen
och den moderna inkomstskatten. Eu sådan jämförelse, som ur
synpunkten av bevillningens ändamål att vara statsskatt, måste utfalla till
bevillningens nackdel, är emellertid icke lika ägnad att visa bevillningens
olämplighet såsom kommunalskatt. I sådant avseende är bevillningen avgjort
överlägsen den allmänna inkomstskatten. Denna kan i kommunalbeskattningen
på sin höjd spela eu roll av kompletterande skatt, under det
att bevillningen i nödfall kan, såsom erfarenheten visat, ensam uppbära
kommunens behov av direkt beskattning. Med detta vill jag emellertid
ingalunda bestrida, att den allmänna bevillningen, sådan den är anordnad,
i många hänseenden ger berättigad anledning till anmärkningar och är i
starkt behov av att reformeras. Jag har tvärtom gått ut ifrån den uppfattningen,
att eu noggrann prövning av bevillningsförordningens bestämmelser
är den närmast till hands liggande uppgiften vid kommunalskattereformens
företagande. Vid sådant förhållande har jag också varit angelägen
att — alltjämt med bibehållande av bevillningsförordningens i mångt
och mycket förträffliga och särskilt för kommunalbeskattningen användbara
principer — göra dess särskilda bestämmelser till föremål för en så grundlig
revision, att de anmärkningar mot dem, som i deras nuvarande skick
med rätta kunnat framställas, skulle förlora sin väsentliga betydelse. På
denna väg har jag trott mig kunna utforma eu modern och ändock efter
våra förhållanden avpassad kommunal skatteförfattning, vilkens ledande
principer och — till en del — detaljbestämmelser icke vore för den
skattdragande allmänheten alldeles främmande. Förslaget åsyftar alltså att
giva eu fristående kommunal skatteförfattning, i vilken bevillningsförordningens
huvudsakliga principer återfinnas, sedan de dock underkastats de
modifikationer, tillägg och påbyggnader, som betingats av utvecklingen och
tidsförhållandena.

Beträffande all lagstiftning gäller, att den bör sträva efter enkelhet
och klarhet. I all synnerhet fordras emellertid detta av skattelagstiftningen,
av vilkens bestämmelser folket i stort är i särskilt hög grad beroende.
Det med vår skattelagstiftning förbundna deklarationsförfarandet
gör, att alla folklager nödgas sätta sig in i förevarande lagstiftning på
ett helt annat sätt och i betydligt större utsträckning än som måhända

gäller om någon annan gren av lagstiftningen. Betydande svårigheter resa
sig med hänsyn härtill i vägen för lagstiftningsarbetet, och häri ligger eu
ytterligare anledning att låta den nya lagstiftningen i görligaste måtto ansluta
sig till bestående rätt och därigenom underlätta förståelsen av densamma.

Eu angelägenhet av största vikt är slutligen, att kommunalbeskattningen
göres så vitt möjligt jämlik, och rättvis. Jag tänker härvid ej i
främsta rummet på möjligheten att vinna eu utjämning av den nu allmänt
överklagade ojämnheten i skattebördan olika kommuner emellan. Ilur
önskvärd eu dylik utjämnings snara ernående än må vara, kan dock den
kommunala beskattningslagstiftningen icke i första hand inriktas därpå, då
behovet av utjämning ej blir noggrant känt, förrän de särskilda kommunernas
rätt och skyldighet att på beskattningens väg fylla sina behov blivit
reglerade på bästa möjliga sätt. Denna lagstiftnings huvudsakliga syfte
är enligt sakens natur åstadkommande, i den mån det låter sig göra, av
jämlikhet i beskattningen inom varje särskild kommun. Att i detta avseende
betydande brister vidlåda den nu på grundval av bevillningen utgående
kommunalskatten är allmänt erkänt. Jag återkommer till denna
fråga i annat sammanhang (sid. 67). Givetvis bör vid frågans lösning
all möjlig hänsyn tagas till individens skatte.förmåga. Den kommunala beskattningens
egen natur omöjliggör emellertid att låta denna synpunkt
spela den enda avgörande rollen. En persons skatteförmåga kan nämligen
icke tillåtas vara bestämmande för skattskyldigheten till en viss kommun
i samma utsträckning som vid den statsliga inkomst- och förmögenhetsskatten,
ej ens i det fall, att all den skattskyldiges inkomst och förmögenhet
beskattas inom eu och samma kommun. Den omständigheten, att det är
kommunens skattebehov och icke individens skatteförmåga, som bestämmer
kommunalskattens totala storlek inom koriimunen, gör nämligen, att det
högsta mål, som i detta avseende i varje fall kan uppställas, är vinnandet
av eu relativ jämlikhet. I den mån sådan kan uppnås, bör lagstiftningen
inriktas därpå.

För att eu beskattning från den skattskyldiges synpunkt skall vara
jämlik, fordras att han trätfas av skatten i en utsträckning, som står i
ett naturligt förhållande till den omfattning, vari övriga skattskyldiga, deltaga
i dess utgörande. Vill man i fråga om kommunalbeskattningen närma
sig eu sådan jämlikhet, bör man framför allt söka tillfälle att från olika
synpunkter bedöma en var skattskyldigs ekonomiska förhållanden inom kommunen
och hans ställning till kommunen. Ser man saken från blott en

enda synpunkt, kan jämförelsen mellan olika skattskyldiga bliva skev och
ofullständig. Fastställer man sålunda skatten endast i förhållande till storleken
och värdet av en vars besittning av egendom inom kommunen, utan
att beakta den avkastning, som de särskilda besittarna hava av sin egendom,
eller deras ekonomiska läge i allmänhet, kan man visserligen nå en
från denna synpunkt jämlik beskattning av särskilda skatteobjekt i förhållande
till deras relativa bärkraft och deras relativa skyldighet att
bära kommunens utgifter, men man lämnar därvid åsido en mångfald
moment, som för skattskyldighetens rättvisa fördelning äro av mycket
stor betydelse. Detsamma kan sägas, om man låter avkastningens storlek
i varje fall vara den uteslutande grunden för skattefördelningen
utan att taga hänsyn till själva besittningen av den egendom, varifrån
avkastningen härleder sig. Kombinerar man åter skatten på besittningen
efter dess storlek och värde med en skatt på avkastningen, bar man redan
kommit ett steg närmare den rättvisa och jämlikhet i skattefördelningen,
som man åsyftar. Man har då i relativt samma utsträckning tagit de skattskyldigas
bidrag i anspråk, och genom att rätta beskattningen icke blott
efter besittningens värde utan även efter avkastningens storlek har man —
för att nu röra sig med uttryck, som på senare tid hos oss rätt mycket tagits
i bruk bestämt hans skattskyldighet med hänsyn icke blott till hans
relativa intresse i kommunen, utan även i viss mån till hans relativa slmttejörmåga.
Om vidare skatten på avkastningen förfinas så, att vid dess bestämmande
hänsyn i större eller mindre grad tages till den skattskyldiges
rent individuella förhållanden, så att t. ex. avdrag medgives för skuldräntor
och eu viss skattelindring beviljas smärre inkomsttagare, graderas skattskyldigheten
i samma mån allt mera efter de skattskyldigas, vid jämförelse dem
emellan, större eller mindre förmåga att bära skatten. Eu ytterligare gradei’ing
i sådan riktning åstadkoihmes, om skatten på avkastningen, sedan den
blivit i större eller mindre utsträckning utformad såsom en iukomstbeskattning,
kompletteras med en skatt på personlig förmögenhet. Graderar man
skattskyldigheten inom kommunen efter eu vars läge i här antydda hänseenden,
d. v. s. efter haus egendomsbesittning inom kommunen, efter hans avkastning
inom kommunen samt efter hans förmögenhets storlek* har man, vid
behörigt beaktande jämväl av vissa rent personliga moment, så vitt jag kan
finna, vid skattefördelningen tagit hänsyn till just de väsentliga faktorer, som
synas ägnade att i förhållande till sin större eller mindre förefintlighet i de
särskilda fallen verka differentierande på skattskyldighetens storlek. Den,
som inom kommunen har en skuldfri egendom med stor avkastning och där -

till en personlig förmögenhet samt t. ex. är befriad från utgifter för att
underhålla fattiga anhöriga, har både skyldighet och förmåga att bidraga
till kommunens utgifter i större mån än den, som i förhållande till honom
har eu i det ena eller andra här angivna avseendet eller i alla dessa avseenden
sämre ekonomisk ställning.

Jag berörde nyss begreppen »skatt efter intresse» och »skatt efter
förmåga» såsom uttryck för olika synpunkter i fråga om beskattningen,
och jag skall begagna tillfället att något — om än i möjligaste mån kortfattat
— sysselsätta mig med dessa begrepps innebörd och betydelse för
sk attel agstiftningen.

Det har på senare tid, särskilt i Tyskland och även hos oss, blivit
vanligt att i fråga om den praktiska skattelagstiftningen röra sig rätt
mycket med de bägge anförda uttrycken. Man säger, än att beskattningen
bör grundas på förmågan, än att den bör grundas på intresseprincipen.
Skattelagstiftningen bör enligt förfäktarna av den förra åsikten grundas på
personliga skatter och enligt den senare åsiktens försvarare på objektskatter.
Och så har man kommit därhän, att man med varandra likställt begreppen
skatt efter förmåga och personlig skatt, likasom man å andra
sidan identifierat begreppen skatt efter intresse och objektskatt. Detta
är nu icke alldeles riktigt, men jag förbigår här den sidan av saken.
I stället skall jag sysselsätta mig med de två nämnda teorierna med
hänsyn till deras betydelse vid skattefördelningen. Det är nog så, att
bägge de ifrågavarande beskattningsprinciperna i större eller mindre
omfattning alltjämt fått vid sidan av varandra och samtidigt göra sig
gällande i skattesystemen, och detta långt innan de blivit omhändertagna
och teoretiskt utformade av finansvetenskapen. Skatterna äro
äldre än dessa principer, sedda såsom färdigbildade teorier. Men principerna
torde alltid hava funnits såsom ett latent underlag för beskattningen.
Visserligen var det i första hand samhällets behov av skatter, som
skapade skatterna, men även de äldsta beskattningsmetoder tyda på ett visst
system för skatternas fördelning.

Den äldsta kända formen av beskattning, förmögenhetsskatten å vissa
tillgångar, särskilt fast egendom och boskap, var en ren objektbeskattning,
men den avsåg att träffa en var i förhållande till hans förmåga.
Därjämte gjorde sig nog också den meningen gällande, att den, som hade
större och värdefullare egendom, hade större behov av samhällets skydd
och av sådan anledning även borde bidraga relativt mera till samhällets

Beyreppen
> skatt efter
intresse» och
jskatt efter
förmå yn».

upprätthållande. Denna form av beskattning ville således på eu gång beakta
skatteförmågan och intresseteorien.

Då den objektiva förmögenhetsskatten under tidernas lopp måste lämna
plats för de avkastningsskatter av likaledes ren objektskatts natur, som under
namn av grundskatter, byggnadsskatter, näringsskatter o. s. v. under eu lång
tid uppburo skattesystemen, var det fortfarande åsyftat, att beskattningen
skulle stå i förhållande till de skattskyldigas förmåga att bära skatt. Att
skatten samtidigt motiverades med någon princip om skatt efter intresse
synes påtagligt. Några rent personliga skatter, som direkt beaktade de
individuella förhållandena i varje fall och ställde beskattningen i väl avvägt
förhållande till deu personliga skatteförmågan, funnos emellertid icke.
Och länge saknades varje teoretiskt försök att visa rättsgrunden för beskattningen
och de vetenskapligt riktiga grunderna för skattens fördelning.

Ett ganska tidigt försök att vetenskapligt klargöra dessa förhållanden
är framlagt i ett år 1707 utgivet arbete av Sebastieu Le Prestre Yauban,
en mycket ryktbar man, ehuru grunden för hans ryktbarhet ligger mera
inom ett helt annat område än finansvetenskapens. Han var nämligen
krigare, fältmarskalk av Frankrike, och mycket förtjänt om befästningskonsten.
Hans grund för beskattningen var en sorts intresseteori,
kombinerad med en teori om skatt efter förmåga. Alla medborgare äro,
såsom hans framhållit, i behov av statens skydd. Detta skydd kan
lämnas endast under förutsättning, att suveränen erhåller medel därtill.
Dessa medel böra medborgarna lämna, en rar i förhållande till sin inkomst
eller näring. Hans beskattningsprogram var utformat i ett system av fyra
skatteformer, bland vilka »la dime royale», eu skatt in natura på jordens
avkastning, var den förnämsta. Vid sidan av denna funnos skatt på inkomst
av hus och möbler, av statspapper, av löner och pensioner samt av
industri och handel. Slutligen inrymde hans system s. k. frivilliga skatter.
Under detta namn inbegrep han skatter på konsumtionen och lyxskatter,
enär sådana skatter behövde betalas endast av dem, som ville det, d. v. s.
som begagnade de beskattade artiklarna.

Om man jämför de av Yauban angivna grunderna för beskattningsrätten
och skattefördelningen med den ryktbara engelska nationalekonomen
Adam Smiths år 1776 framlagda princip för beskattningen, finner man
den obestridliga likheten mellan dessa två tänkares uppfattning. Adam
Smiths grundläggande princip lydde nämligen sålunda: »En var är skyldig
att bidraga tilj statsstyrelsens uppehållande så nära som möjligt i förhållande
till sin förmåga, d. v s. i förhållande till den inkomst, som han

åtnjuter under statens skydd». Alltså även hiir ett kombinerat hänsynstagande
till skatteförm&ga och intresse.

Smith tänkte sig ingalunda eu beskattning i form av eu allmän inkomstskatt.
Hans system var ett system av speciella (partiella) inkomstskatter
på olika slag av ränta (jordränta, husränta och kapitalränta) samt
på affärsvinst. Även han hade på sitt program konsumtionsskatter. Någon
subjektbeskattning i egentlig mening ville han icke införa, tvärtom tänkte
han sig inkomsten objektiverad och skild från inkomstsubjektet, vars personliga
förhållanden lämnades alldeles utom. räkningen.

Den franska revolutionen, som på beskattningens såsom på eu mängd
andra områden sökte genomföra nya idéer och nya former, omskapade radikalt
det i Frankrike gällande skatteväsendet. De grundläggande principerna för
den nya beskattningen återfinnas i ett dekret av den 17 juni 1789 och
återgivas i en mängd sedermera utfärdade dekret och manifest. Bland dessa
principer äro följande av intresse att i detta sammanhang erinra sig: skatterna
skola vara allmänna (d. v. s. träffa alla medborgare och all egendom
av samma slag); de skola vara likformiga och påföras i män av skatteförmåga.
Såsom måttstock för skatteförmågan angavs i »Déclaration des droits
de 1’ homme et du citoyen» av den 26 augusti 1789 inkomsternas storlek.

Nationalförsamlingen sökte naturligtvis framför allt att upphäva eller
så mycket som möjligt begränsa de indirekta skatterna, särskilt konsumtionsskatterna.
De skatter, som infördes för att realisera programmet om
»skatt efter förmåga», voro i första rummet grundskatten, sedermera skatten
på personer och saker (contribution personnelle et mobiliére), vilken senare
skulle förmedla beskattningen av alla andra inkomster än den genom grund
skatten beskattade inkomsten av fast egendom. Statens skattebehov tvingade
emellertid så småningom till införandet av nya skatter; så tillkommo tid efter
annan tullar, stämpel- och registreringsavgifter, näringsskatt (contribution
des patentes) samt eu skatt på dörrar och fönster.

Alla här omförmälda skatter vord rena objektskatter, som med frånseende
av de indirekta skatterna anordnats såsom eu art avkastningsskatter.
På denna väg trodde man sig kunna utan inträngande på
det subjektiva området och i den skattskyldiges personliga förhållanden
komma till en beskattning efter förmåga. Grundtanken var den, att
man ville på detta sätt undvika den godtycklighet i beskattningen, som
för de tidigare beskattningsmetoderna varit så påtagligt betecknande
och som enligt då gängse föreställningssätt vore oskiljaktigt förbunden
med en subjektbeskattning. De principer, som ligga till grund för det

i Frankrike i sammanhang med revolutionen antagna beskattningssystemet,
äro än i dag därstädes erkända såsom de riktiga. Först under år 1914
har det lyckats att i detta lands lagstiftning vid sidan av de äldre skatterna
införa en art allmän inkomstskatt i förhållande till totalinkomsten.

Detta äldre franska system, där skatteförmågan fastställdes med ledning
av ett antal olika skatteobjekts förefintlighet samt objektens olika beskaffenhet
och värde o. s. v., har tagits till mönster i åtskilliga andra länder,
särskilt Holland, Belgien och en del sydtyska stater. Överallt infördes särskatter
på särskilda inkomstkällor eller inkomstgrenar. Skattens föremål
var värdet eller avkastningen eller något annat rent yttre kännetecken
och tänktes på den tiden alltid skilt från inkomstsubjektet.

I England, där man år 1799 försökt att skapa en allmän inkomstskatt
för statens räkning, övergick man redan år 1803 till en inkomstbeskattning
vid källorna. o Denna skatt upphörde i sin ordning ganska snart eller
redan år 1816. År 1842 infördes ånyo eu liknande skatt, den till sina
huvudgrunder ännu gällande »income tax», vilken likaledes är en beskattning
av avkastningen från särskilda inkomstkällor, men dock i sig inrymmer
flera väsentliga moment av rent personlig natur (skuldränteavdrag,
skattefrihet och skattelindring vid lägre inkomster, skattens beräknande å
summan av de särskilda avkastningsbeloppen o. s. v.).

I senare hälften av 1800-talet uppstod i Tyskland eu vetenskaplig
rörelse emot de gällande beskattningsprinciperna. De, som företrädde den
nya åskådningen, ställde personens skattskyldighet i förgrunden. Icke blott de
objektiva avkastningsskatterna, utan även de till partiella inkomstskatter utvecklade
avkastningsskatter, i vilka vissa personliga element vunnit insteg,
funnos från den synpunkten otillfredsställande. Kravet blev en allmän inkomstskatt.
Den Smitkska principen om skatt i förhållande till inkomsten omformades
till en princip om skatt i förhållande till den ekonomiska bärkraften.

Ehuru detta mål väl även kunnat vinnas genom en lämplig kombination
av flera partiella inkomstskatter, därvid även de personliga förhållandena
i viss, ganska tillfredsställande grad kunnat tillmätas behörigt
avseende, var det alltså den allmänna inkomstskatten, som blev tidens lösen.
1 Preussen genomfördes i början av 1890-talet en genomgripande reform av
hela det direkta skattesystemet. Där proklamerades i regeringsförslagen
de hos oss sedermera alltjämt återupprepade grundtankarna för beskattningen,
att nämligen den direkta statsbeskattnin gen i princip borde fotas
på den enskilde medborgarens personliga skatteförmåga, varemot i fråga
om den kommunala beskattningen intresseprincipen borde bliva den ATisser -

til

ligen icke uteslutande, men dock i första rummet bestämmande principen.
I enlighet med dessa grundtankar byggdes den direkta preussiska statsbeskattningen
på eu allmän och ren inkomstskatt, utgående av den skattskyldiges
samlade nettoinkomst, och kombinerad med eu personlig skatt
på den skattskyldiges samlade nettoförmögenhet. Objektskatterna ansågos
icke höra hemma i det direkta statsskattesystemet. Då de däremot ansågos
särdeles lämpliga i det kommunala skattesystemet, överlätos statens
gamla objektskatter, grund-, byggnads- och näriugsskatterna, till kommunernas
fria förfogande, med rätt för kommunerna att för sin räkning utbilda
dessa skatter, så att de passade för de kommunala förhållandena. Kommunerna
frånkändes i regel rätten att införa självständiga kommunala inkomstskatter.
Däremot tillförsäkrades de rätt att inom viss begränsningbelasta
statens inkomstskatt med kommunala tilläggsskatter. Förmögenhetsskatten
var förbehållen uteslutande för statens räkning.

Efter Preussen hava åtskilliga andra tyska stater infört den allmänna
inkomstskatten i dess kombination med en förmögenhetsskatt, därvid överlåtande
åt kommunerna att för sina behov använda de gamla objektskatterna
eller att utbilda nya sådana skatter. Aven Danmark och Sverige
hava följt i Preussens spår. I andra tyska länder har den allmänna
inkomstskatten blivit införd, utan att förmögenhetsskatt blivit med den
kombinerad. Där hava objektskatterna blivit bibehållna såsom ett komplement
till den allmänna inkomstskatten. I England har man nöjt
sig med att såsom allmän inkomstskatt införa en progressiv »supertax» å
större inkomster. Ungefär samma metod användes vid den i Frankrike
år 1914 beslutade »allmänna inkomstskatten». Ingendera är en allmän
inkomstskatt enligt Preussens mönster. I Sverige åter är inkomstskatten
en ganska trogen avbildning av den preussiska inkomstskatten. Den
svenska kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsskatten är dock
en annan än motsvarande kombination i Preussen.

Det var egentligen, då det gällde att införa den allmänna inkomstskatten,
som den gamla beskattningsprincipen om skatt efter förmåga upptogs
till närmare utveckling. Uppfattningen att skatteförmågan kunde tillgodoses
genom objektskatter och partiella inkomstskatter hade i de tyska finansvetenskapliga
kretsarna blivit utdömd. Behovet att för statsbeskattningen
hava tillgång till en skatteform, som mera direkt och mera fullständigt än
de bestående skatterna, även sedda i sitt sammanhang, tog sikte på de
rent personliga moment, vilka öva inflytande till skatteförmågans ökning
eller minskning, ledde först i teorien och sedermera i den praktiska lag -

Berörda begrepps
tilltampning
i
modern kommunal
skattelagstiftning.

stifta i ngen till proklamerandet av skatteförmågans dominerande ställning i
den direkta statsbeskattningen.

Såvitt jag kunnat finna, har den preussiske finansminister, som
genomförde 1890-talets skattereformer, egentligen velat betona, att all beskattning
fortfarande såsom hittills borde vara eu blandning av skatter
efter förmåga och skatter efter intresse, men att åtminstone för statsbeskattningens
vidkommande fordrades eu speciell skatt, som mera än hittills
prövade skatteformer vore ägnad att särskilt rätta sig efter den verkliga
skatteförmågan, sådan denna framträdde i en renodlad inkomst. Även vill
jag ti’o, att han funnit eu sådan skatt på grund av dess rent personliga
natur icke ägna sig att intaga en dominerande ställning i det kommunala
skattesystemet, som ju måste taga mera hänsyn till skatteföremålens interkommuuala
fördelning. Med eu sådan tolkning av uttalandena bliva de vida
lättare att förstå än om de tolkas efter orden. Ty det blir ofta nog, särskilt i
det kommunala skattesystemet, omöjligt att finna en på den ordagranna tolkningen
grundad och på samma gång i sig logisk avgränsning mellan området
för intressebeskattningen och området för beskattningen efter förmåga.

Det kommunala beskattniugsväsendet har hittills intagit eu mera
undanskymd ställning i de stora kulturländernas lagstiftning. Såväl i
Frankrike som i Tyskland har man tämligen allmänt nöjt sig med att
hänvisa kommunerna att för sina behov uttaga skatter genom tillägg till
de statsliga skatterna. Härutöver hava kommunerna berättigats att upptaga
åtskilliga indirekta skatter av växlande betydelse. England har dock
ett gammalt självständigt skattesystem för kommunerna, och kommunala
tillägg till statsskatterna äro där icke medgivna.

Den nu gällande preussiska kommunalavgiftslagen, som antogs år
1893, erkändes på sin tid vara epokgörande och beteckna ett stort framsteg
på den kommunala beskattningsrättens område. Den har emellertid icke i
allo motsvarat de förväntningar, som ställdes på densamma. En mera
genomgripande revision av lagen är måhända inom eu tämligen nära
framtid att vänta. *

Vad beträffar den svenska skattelagstiftningen kan man icke säga, att
den före år 1910 i någon vidare utsträckning tagit hänsyn till den personliga
skatteförmågan, vare sig det gällt skatten till staten eller skatten

* Otiri 3 februari 1914 avlämnades till preussiska lantdagen ett regeringsförslag om vissa
ändringar i lagen om kommunala avgifter. Förslaget har genomgått första läsningen i vederbörande
kommission, men dess fortsatta behandling synes hava avbrutits genom krigsutbrottet.

till kommunen. iJe numera upphävda, på jorden vilande grundskatterna
voro rena objektskatter, med avseende ii vilka den skattskyldiges personliga
skatteförmåga var utan all betydelse. Likaså är den individuella förmågan
utan inverkan på fastighetsbevillningens storlek. I fråga om inkomstbevillningen
hava vissa personliga moment fått göra sig gällande, dock
icke i sådan grad, att denna skatt kan anses vara särskilt inriktad på
att träffa skatteförinågan.

1902 års inkomstskatt för statens räkning kan jag i detta sammanhang
med tystnad gå förbi. Den var icke och gav sig icke heller ut för
att vara eu skatt i förhållande till den verkliga skatteförinågan.

Med dylikt syfte framträdde däremot den år 1910 för statens räkning
införda inkomst- och förmögenhetsskatten. I den föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet i ärendet förekommer
följande uttalande, som har avseende härå:

»Vid uppgörandet av detta skatteförslag har man framför allt haft för ögonen önskan att
låta skatten följa den verkliga skatteförinågan. Ett sådant mål kan visserligen aldrig nås, enär
skatteförmågan är ett relativt begrepp, beroende av åtskilliga den skattskyldiges personliga förhållanden
av så skiftande beskaffenhet, att skattelagstiftningen omöjligen kan till samma förhållanden
taga all den hänsyn, som i verkligheten i alla speciella fall kunde erfordras. I huvudsak
måste för fastställande av skatteförmågan givas vissa allmänna regler, grundade på en del omständigheter,
som i stort sett kunna sägas öka eller minska skatteförmågan. För alt emellertid
dessa regler skola verka något så när jämnt ej blott för de skattskyldiga i allmänhet, utan även
för skattskyldiga med samma härkraft, måste givetvis uppställas fordringar på den beskattningsbara
inkomstens enhet och renhet i taxeringen m. m.»

Departementschefen ledes vidare över till nödvändigheten att såsom
grund för skatteförmågan finna nettoinkomsten, som ytterligare skulle i
erforderliga fall reduceras genom personliga avdrag. I fråga om kommunalbeskattningen
framhåller departementschefen — vartill jag senare återkommer
(sid. 72) — att densamma mera än hittills borde byggas på
objektskatter. Under riksdagsförhandlingarna betonade departementschefen
vid ett särskilt tillfälle (se första kammarens protokoll den 25 januari
1910 s. 31), att han aldrig åsyftat, att man skulle avstå från att för
kommunernas räkning fordra även skatt efter förmågan, vare sig nu denna
skatt komme att utgå i form av en särskild bevillning för sig eller utgå
efter de taxeringar, som ligga till grund för statsbeskattningen. Det synes
uppenbart, att departementschefen vid detta uttalande haft i tankarna
någon form av kommunal inkomstbeskattning såsom motsättning till den
objektbeskattning, varom han tidigare uttalat sig.

En speciell synpunkt har också spelat in vid inrättandet av vissa
skatter, vid vilka särskild hänsyn till skatteförmågan icke tagits. Jag

menar antagandet av möjligheten att övervälta skatten från den i första
hand betalningsskyldiga på någon annan, i sista hand vanligen konsumenten.
Det är som känt regel, att konsumtionsskatterna i sina olika former
höra till denna kategori av skatter. Men även åtskilliga direkta skatter,
objektskatterna i egentlig mening, hava i realiteten kunnat övervältas. Detta
förhållande har alltjämnt beaktats vid skattelagstiftningen.

Jag tror mig stå i full överensstämmelse med uppfattningen hos ett
stort antal på skattelagstiftningens område teoretiskt och praktiskt förfarna
män, då jag ansluter mig till den meningen, att ett lands skattesystem
i sin helhet sett måste vara sammansatt av skatter, som direkt
avse att följa den verkliga skatteförmågan, och andra skatter, som icke
kunna hava till uppgift att direkt beakta denna skatt oförmåga. Och
helt visst torde det kunna medgivas, att man vid ordnandet av det
kommunala beskattningsväsendet bör använda sig av någon form för
personliga skatter, vid vilkas utnyttjande i särskilda fall kan tagas en
relativt lika stor hänsyn till individuella moment. En så anordnad personlig
skatt kan åstadkomma en relativt lika stor belastning av en vars skatteförmåga
inom kommunen. Och längre kan man icke i detta avseende komma
i fråga om kommunalbeskattningen, ty man kan tydligtvis icke anordna en
kommunalskatt så, att den genom lagstiftningen fastställes absolut taget i
det rätta förhållandet till en vars skatteförmåga. Härför fordras nämligen
icke blott, att skatteförmågan blir till sitt rätta mått bestämd utan även
att skatten noga avpassas till det belopp, som svarar mot den så bestämda
förmågan, vilket ju med avseende å kommunalbeskattningen är en omöjlighet.
Den kommunala skatteprocenten fastställes nämligen för varje år och inom
varje kommun till sitt med hänsyn till skattebehovet erforderliga belopp.

Under äldre tider har man, såsom jag redan anfört, icke vid valet av
beskattningsföremål lagt stor vikt vid frågan, huruvida den eller den
skatten vore eu skatt efter intresse eller en skatt efter förmåga. Man har
tagit till föremål för beskattningen de objekt eller subjekt, som naturligt
erbjudit sig, och man har sökt utbilda de särskilda skatterna så, att eu
viss jämlikhet i beskattningen genom varje skatteart kunnat vinnas. Genom
skattesystemet i dess helhet med dess flertal av skatter har man sökt
åstadkomma en utjämning av skattebördan i större utsträckning än som
kunnat ske genom de särskilda skatterna, sedda en och var för sig. Det
är i enlighet med denna metod, som jag sökt utarbeta det kommunala
skattesystem, som innefattas i föreliggande förslag.

2 Kap.

Allmänna riktlinjer.

Den kommunala skattelagstiftningens uppgift är enligt sakens natur
att anvisa kommunerna de vägar, vilka de hava att följa vid uttagandet
av för deras behov erforderliga skatter, det vill med andra ord säga att
reglera kommunernas beskattningsrätt. I enlighet med detta den ifrågavarande
lagstiftningens reella ändamål torde en kommunal skatteförordning även
böra formellt uppbyggas. Jag har i anslutning härtill givit förevarande
lagförslag en sådan avfattning, att därigenom regleras varje kommuns beskattningsväsen
sett för sig. Samtidigt som förslaget är avsett att vara
användbart för rikets samtliga kommuner, kan det sägas innefatta förslag
till en egen beskattningslag för varje särskild kommun. Genom detsamma
fastställes sålunda med avseende å en tänkt kommun såväl den objektiva
skatteplikten som den subjektiva skattskyldigheten till kommunen, skattskyldighetens
fördelning mellan olika skatteobjekt, grunderna för skatteobjektens
uppskattning för beskattning m. in., allt under beaktande av att
den särskilda kommunens beskattningsrätt icke får utsträckas över områden,
där den kan kollidera med annan här företrädesvis berättigad kommuns
intressen. Däremot avser den kommunala skattelagstiftningen icke att
giva eu systematisk sammanfattning av de bestämmelser, som reglera en
vars skattskyldighet till den eller de kommuner, som hava berättigade anspråk
att av honom uttaga skattebidrag. På samma gång den kommunala
skattelagen reglerar de särskilda kommunernas beskattningsrätt, kommer den
dock givetvis även att innefatta regler för den skattskyldighet, som åligger de
till samma kommun skattskyldiga subjekten, ehuru detta förhållande formellt
sett träder mera i bakgrunden. Givet är emellertid att de skattskyldigas
intressen bliva fullt så väl iakttagna genom en sålunda anordnad lagstiftning,
som det skulle vara möjligt att göra, därest man försökte sig på
den något avlägset liggande och även svårframkomliga vägen att ordna

Kommunal
skattelagstift,
ningens upp

gift -

ifrågavarande lagstiftning med utgångspunkt från de skattskyldiga, det vill
säga om man formellt sett genom lagen sökte systematiskt reglera en var
skatfckyldigs bidragsplikt till alla och en var av de kommuner, som hava
rätt att underkasta honom sin beskattning.

Dendr''*va~ Det mångåriga reformarbetet på kommunalbeskattningens område har
munalskatte- givetvis icke blivit igångsatt endast av rent reformintresse för reformeranlagstift-
(Jetg egen skull, utan har sin grund och förklaring i åtskilliga brister, som
mngen. vj(][^(ja (]en nuvarande kommunala skattelagstiftningen och vilka det har
till ändamål att avhjälpa. En undersökning av de förhållanden, §om påkalla
reformen, bör giva en naturlig ledning vid reformarbetets planläggning.
Jag skall med hänsyn härtill i korthet redogöra för kommunalbeskattningen,
sådan den framträder i vår nu gällande lagstiftning på området,
samt däremot framställda anmärkningar.

Enligt kommunalförordningarna skola bidrag till kommunens gemensamma
utgifter såsom kommunalutskylder av envar skattskyldig utgöras i
förhållande till hans inkomst, beräknad för jordbruksfastighet till sex kronor
och för annan fastighet till fem kronor för varje fulla etthundra kronor
av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt i fråga
om inkomst av kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för
vilket bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd
erläggas. Beträffande fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföras
kommunalutskylder endast för jordbruks fastighet samt för kronopark, som
bildats antingen av mark, inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller
av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan. Stadsutskylder
skola dock aldrig påföras för sådan fastighet, för vilken bevillning ej
erlägges, ett stadgande, som dock icke ansetts utgöra hinder för stadskommun
att uttaga sådana utskylder under namn av grundskatt o. s. v.
Nämnda förordningar innehålla därutöver en del detaljbestämmelser om den
på bevillningsförordningen grundade kommunala skattskyldigheten, vilka
dock i detta sammanhang sakna betydelse, varför jag här förbigår dem.

Bevillningsförordningen, till vilkens bestämmelser kommunalbeskattningen
sålunda hänför sig, skiljer på fastighetsbevillning och inkomstbevillning.
Fastighetsbevillning utgår för jordbruksfastighet med sex tiondedels
öre för varje fulla etthundra kronor samt för all annan fastighet och frälseränta
med fem tiondedels öre för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet.
Yad i bevillningsförordningen kallas fastighetsbevillning, motsvaras
sålunda på kommunalbeskattningens område i sak fullständigt av den

kommunala beskattningen av fast egendom. Denna fastighetsbeskattning har
formen av eu ren objektbeskattning och avser att träffa utom fastighetsvärdet
även den nettoavkastning, som i genomsnitt kan beräknas falla av den
fasta egendomen. Iukomstbevillningen — och följaktligen även kommunalskatten
på inkomst av kapital och arbete — är en skatt på inkomsten
av särskilda inkomstkällor av annat slag än tast egendom, en partiell
inkomstskatt. Vid uppskattning av inkomsten är avdrag medgivet för alla
utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande. Däri inräknas vid
beräkning av inkomst av arbete bl. a. dels ränta å lånt rörelsekapital och
dels det genom fastighetsbevillningen beskattade, hyresvärdet motsvarande
belopp av fem procent av taxeringsvärdet å fastighet, som av ägaren begagnats
till utövande av viss verksamhet. I övrigt får ränta å upplånat
kapital icke avdragas annat än vid beräkning av inkomst av kapital, men
är å andra sidan denna avdragsrätt oberoende av gäldräntans natur. Skattskyldiga,
som åtnjuta inkomst till belopp ej uppgående till 1,800 kronor,
äga i sin mantalsskrivningsort tillgodonjuta viss lindring i, eventuellt befrielse
från skattskyldigheten. Den skattskyldiges personliga förhållanden
utöva icke i vidare mån inverkan på skattskyldigheten.

Emot bevillningen såsom underlag för kommunalbeskattningen har
anmärkts huvudsakligen:

att den i sina bägge former av fastighetsbevillning och inkomstbevillning
endast träffar avkastningen av särskilda inkomstkällor utan att i princip
taga någon större hänsyn till de särskilda skattskyldigas olika förmåga att
bära skatt, vare sig absolut taget eller i relation till övriga skattskyldiga;

att på grund härav även i praktiken de personliga omständigheter,
som kunna inverka på de särskilda skattskyldigas förmåga att bära skatt,
i mycket ringa grad och på ett otillfredsställande sätt vid beskattningen
beaktas;

att, under det inkomstbevillningen avser att träffa den verklifja avkastningen
av alla inkomstkällor med undantag av fast egendom, fastighetsbevillningen
på grund av sin tekniska anordning träffår den till vissa
procent av ett taxerat kapitalvärde beräknade avkastningen av sådan egendom
utan hänsyn till dess verkliga storlek;

att beskattningens jämlikhet och rättvisa äventyras och, enligt vad erfarenheten
visat, icke heller kunnat praktiskt genomföras, i det att dels
fastighetsägaren gynnats i förhållande till den för sin verkliga inkomst beskattade
näringsidkaren eller löntagaren liksom även den skuldfrie fastig -

hetsägaren i förhållande till den skuldsatte m. m., dels ock den rena arbetsinkomsten
blivit relativt hård beskattad;

att, ehuru fastighetsbevillningen, sedd för sig, anordnats såsom en ren
objektskatt, vilken skall utgå efter ett fastighet åsatt bruttovärde, utan
rätt för den skattskyldige att vid beskattningen av fastigheten eller dess
avkastning göra avdrag för skuld eller skuldräntor, sådant avdrag faktiskt
ändock kunnat äga rum vid inkomstbevillningens bestämmande, i det att
vid uppskattning av den skattskyldiges inkomst av kapital avdrag medgivits
för skuldräntor, även till den del de kunna anses häfta vid den
fasta egendomen;

att själva besittningen av fast egendom i regel icke eller åtminstone
endast undantagsvis trälfas av någon särskild skatt, ehuru den såsom objektskatt
på fast egendom anordnade fastighetsbevillningen väl torde hava
haft till ändamål att även vara en skatt just på besittningen av sådan
egendom; samt

att, då kommunerna varit för sitt direkta skattebehov hänvisade till
ett enda skatteobjekt, nämligen den beräknade eller verkliga avkastningen
av till buds stående, inkomstkällor, i kommunallagarna kallad den skattskyldiges
»inkomst», den på detta skatteobjekt vilande skattebördan i många
fall blivit mycket betungande, så att kommunerna i särskilda fall haft
svårighet att på den anvisade vägen fylla sitt skattebehov.

Slutligen har anmärkts, att personer, vilkas enda inkomst utgöres av
utdelningar å aktier eller banklotter, därest de ej äro skattskyldiga för
fast egendom, helt och hållet undgå kommunal skattskyldighet.

Utöver nämnda mot bevillningsförordningens ledande principer riktade
kritik hava framställts anmärkningar såväl mot vissa detaljbestämmelsers
lämplighet som mot det sätt, varpå förordningen i en del avseenden blivit
tillämpad. I sistnämnda hänseende har särskilt betonats, hurusom de i
olika taxeringsdistrikt och även vid skilda taxeringar inom samma distrikt
använda olika grunder för uppskattning av fast egendoms värde och rådande
skiljaktighet i uppfattningen om vilket värde författningsenligt bör ligga
till grund för taxeringsvärdet vållat betydande ojämnheter vid fastighetstaxeringen,
omständigheter, som i sin mån ökat den ojämnhet i skattetungan,
vilken, såsom nyss nämnts, även av andra skäl framträtt.

De nu relaterade anmärkningarna träffa direkt den nuvarande beviliningsförorduingen.
Såsom synes rikta de sig till väsentlig del mot den
antagna formen för beskattning av fast egendom och dess avkastning, men
även mot det gällande systemet i övrigt, med den så kallade inkomsten

såsom enda skatteobjekt, hava vägande anmärkningar framställts. Utanför
bevillningsförordningen falla de klagomål, vilka framkommit mot den anmärkningsvärt
ojämna skattetungan inom olika kommuner. I mitt uppdrag
ingår, såsom jag redan förut anfört, icke att verkställa utredning i sist
omförmälda hänseende eller avgiva något förslag till avhjälpande av vad i
denna del må brista.

Ovan anförda anmärkningar mot bevillningen såsom underlag för Jievmnn a,

° ° 1 . ° bevillning,h kommunalbeskattningen

äro nog i stort sett belogade, och det torde yamförordningei

nödvändigt att vid den förestående reformen söka avlägsna de anmärkta

missförhållandena. Detta kan emellertid ske medelst en härpå inriktad

revision av bevillningsförordningens bestämmelser och genom öppnande av

nya skattekällor för kommunernas räkning utan övergivande av förordningens

allmänna grunddrag, vilkas bibehållande snarare synes mig underlätta eu

reform i antydd riktning.

Bevillningsförordningen innebär icke i sig själv, att inkomsten
av fast egendom skall beskattas lägre än annan inkomst. Tvärtom vill
den principiellt på sin visserligen bristfälliga väg beskatta såväl den förmögenhet,
vilken ligger i besittningen av fast egendom, som även den avkastning,
som faller därav. Hithörande bestämmelser hava emellertid blivit
mindre lyckligt avfattade, och deras tillämpning har icke motsvarat förväntningarna
eller uppfyllt kravet på en jämlik och rättvis beskattning.

Men en grundlig omarbetning av förordningens bestämmelser, med särskiljande
av beskattningen av den fasta egendomen såsom förmögenhetsobjekt
och beskattningen av avkastningen därav torde helt säkert kunna leda
till ett gynnsamt resultat. Yad som särskilt synts mig värt att tillvarataga
av bevillningsförordningens grundstadganden är den särskilda objektbeskattningen
av fast egendom och den genomgående grundsatsen om inkomstens
beskattning vid de särskilda inkomstkällorna, det vill säga genom
partiella inkomstskatter. Vidare synes mig den principen böra upprätthållas,
att varje s. k. driftskommun har i förhållande till bostadskommunen uteslutande
rätt att beskatta avkastningen av den inom kommunen belägna
fasta egendomen och av därstädes bedriven näring samt att bostadskommunen
får beskatta den inkomst av annat slag, som åtnjutes av envar inom
kommunen bosatt skattskyldig. I avseende på dessa beskattningsprinciper
bjuder vår bevillningsförordning på väsentliga fördelar, som synas mig särskilt
värda att taga vara på. Större jämlikhet och rättvisa i beskattningen
synas mig därjämte kunna vinnas genom kompletterande i möjlig mån av

förordningens bestämmelser om beaktande av individuella omständigheter
vid den personliga skattskyldighetens fixerande.

eu enhetligt Den nuvarande kommunalbeskattningen vilar i realiteten på en enda
hfyUemför skatt> nämligen bevillningen, som, enligt vad jag nyss anfört, ju är avsedd
landet i dess att träffa avkastningen av de särskilda inkomstkällorna. Alla de olägenheter,
helhet. som följa med ett på en enda skatt byggt skattesystem, återfinnas även i kommunernas
beskattningsförhållanden. Beskattningen är ojämn och orättvis, och
den enda skatten blir över hövan anlitad, så att den på vissa håll blir nästan
omöjlig att bära. Denna omständighet leder tanken direkt på nödvändigheten
att ersätta den enda skatten med ett system av skatter, som inbördes
komplettera varandra, så att vad som brister hos den ena skatten
avhjälpes genom den andra. Denna tankegång har av mig fullföljts, och
jag har i anslutning härtill sökt att anordna ett för kommunernas behov
avpassat skattesystem, innehållande ett flertal skatter.

Ett sådant skattesystem har vid sin första planläggning givetvis icke
kunnat utformas endast med de kommunala behoven och de kommunala
förhållandena för ögonen. Jag har naturligtvis varit nödsakad att så inrätta
detsamma, att det passat in i det för riket i dess helhet tänkta
skattesystemet; det vill då från min utgångspunkt säga, att det måst planläggas
med nödvändig hänsyn till det skattesystem, som redan ordnar den
direkta och indirekta beskattningen till staten. Det har synts mig vara en
given sak, att det kommunala skattesystemet icke får obehörigt inkräkta
på statens skattesystem, utan tvärtom bör inriktas på att tillgodogöra sig
de skatteformer, vilka av staten lämnats obegagnade och, i fråga om vissa
av dem, även direkt anvisats såsom lämpliga för kommunernas behov. På
denna väg kan landets skatteväsen ordnas så, att de två systemen komplettera
varandra och tillsammans bilda ett organiskt helt. För att ett
sådant system skall motsvara, vad man fordrar av detsamma, bör det i
största omfattning reglera statens och kommunernas beskattningsrätt på det
sättet, att vissa skatteformer anvisas för statens, andra åter för kommunernas
behov, då onödig konkurrens dem emellan om samma skatteföremål
därigenom kan undvikas. Och likasom statsskatterna utformas med uteslutande
hänsyn till deras användbarhet för sitt ändamål, böra vid utformandet
av de kommunala skatterna kommunernas behov och säregna förhållauden
vara uteslutande avgörande.

Vid kommu I fråga om vilka skatteformer böra anlitas vid kommunalbeskattnolopskcittwin-
^

gen lämpliga ningens ordnande synas mig den historiska utvecklingen och skilda utta»katteformer.

laude» från auktoritativt håll under de senaste decennierna giva nog så
vägledande- anvisningar. Innan jag övergår till en redogörelse för förslagets
ståndpunkt i denna del, torde det därför vara lämpligt att genom eu
kortfattad historisk återblick påvisa uppfattningen i förevarande avseende.

Kommunalskattekommittén har i sitt år 1900 avgivna betänkande,
under betonande av att en omdaning av den kommunala beskattningen borde
genomföras med aktgivande på landets skatteväsen i dess helhet, i denna
del hänvisat till den allmänt uttalade uppfattningen, att det förefinnes eu
principiell åtskillnad mellan de grunder, efter vilka direkt skatt till stat
och kommun bör utkrävas, ävensom att, enligt denna uppfattning, staten
skall utkräva skatt av sina medborgare huvudsakligen med hänsyn till
deras olika skatteårmåga, varemot den kommunala beskattningen i viss
grad bör givas formen av eu intressebeskattning, enligt vilken bidragsskyldigheten
mätes icke endast efter skatteförmågan, utan även efter, å
ena sidan, de fördelar, kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet
för något visst ändamål bereder sina medlemmar eller vissa grupper
bland dem, samt, å andra sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter,
den enskilde genom sin verksamhet förorsakar kommunen.

Kammarrätten har såväl i sitt över kommunalskattekommitténs betänkande
avgivna yttrande som vid flerfaldiga andra tillfällen i princip givit
sin fulla auslutning till nyss relaterade uppfattning.

Vid upprepade tillfällen, då frågan om en reform av kommunernas
skatteväsen varit föremål för riksdagens behandling, har från olika håll
uttalats lämpligheten av att kommunernas skattesystem sammansattes av
inkomstskatter och objektskatter. Jag tillåter mig att särskilt hänvisa till
ett betänkande av sammansatta berillnings- och lagutskottet vid 1903 års
riksdag, vari uttalas att det för utskottet stått klart, att en mycket stor
del av kommunens utgifter vore av samma allmänna natur som statens och
följaktligen borde bäras av alla kommunens medlemmar i direkt proportion
till deras skatteförmåga. Härav följde, att en väsentlig del av den kommunala
budgeten alltid måste komma att vila på samma grunder som
statens direkta skatter. Det ville emellertid synas utskottet, som om det
icke skulle vara omöjligt att även i vårt land till en del bygga den kommunala
budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags
natur. I överensstämmelse härmed förordades en objektbeskattning utom
av fastighet även av sådana näringar, som vore lokalt bundna vid kommunen
och vilkas intressen alltså kunde i väsentliga punkter anses sammanfalla med
kommunens. Särskilt gällde detta industriella och liknande företag. Tissel--

ligen betalade ett sådant företag skatt för sin fastighet, säger utskottet, men
i inånga fall torde denna skatt icke tillräckligt motsvara näringens omfattning
och betydelse. Om ett stort industriellt företag orsakade en fattig landskommun
betydande utgifter för skola, fattigvård, polisväsen o. d., syntes
rättvisan bjuda, att företaget även under ett år, då det tilläventyrs icke
lämnat någon nettovinst, dock i någon mån bidroge till kommunens omkostnader
för detsamma. Samma skäl talade ock för näringsskatt i
städerna. Sådan skatt borde företrädesvis träffa de näringsdrifter, som
sysselsatte ett stort antal arbetare, ty för dessa arbetare och deras familjer
hade kommunen utgifter, vilka ofta nog torde överstiga de jämförelsevis små
skattebidrag, som kunde utkrävas av arbetarna. Det syntes vidare ganska
rimligt, att städerna finge kräva särskilda bidrag av de stora butiksägarna,
restauranterna och nöjeslokalerna, vilkas affärer till så väsentlig grad vore
beroende av kommunens utveckling och för vilka kommunerna för övrigt icke
så sällan finge vidkännas extra utgifter. Dock fordrades utredning och varsamhet;
endast den stora och bärkraftiga näringsdriften borde träffas av
den nya skatten, och skattesatserna borde hållas inom mycket måttliga
gränser. Utskottet föreslog emellertid icke några åtgärder i frågan, utan
hemställde om avslag å den motion, som givit anledning till utskottets
uttalanden, enär utskottet antog, att Kungl. Maj:t under den pågående utredningen
av kommunalskattefrågan skulle beakta frågan i hela dess vidd.

Den år 1910 genomförda genomgripande reformen på den statsliga
beskattningens område avsåg som bekant att införa en på principen skatt
efter förmåga grundad skatt, och det åsyftade målet sökte man vinna
genom den nya inkomst- och förmögenhetsskatten, vilken riktar sig mot
den skattskyldiges behållna inkomst och förmögenhet såsom de enda skatteobjekten.
I sammanhang härmed överläts till kommunerna den enda dä
till staten utgående direkta objektskatten, nämligen fastighetsbevillningen,
liksom även inkomstbevillningen. Dåvarande chefen för finansdepartementet
har före reformens genomförande vid olika tillfällen betonat, att enligt
hans mening ett kommunalt objektskattesystem borde utvecklas vid sidan
av en kommunal inkomstskatt, som, vare sig den byggdes på egen grund
eller uttoges på grundvalen av de för den statsliga inkomstskatten verkställda
taxeringarna, enligt hans förmenande icke kunde avvaras för täckande
av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana av mera allmän
beskaffenhet.

Jämte det man håller i minnet vad sålunda i den offentliga diskussionen
uttalats, torde man vid ordnandet av det kommunala skattesystemet
böra se till, vilka skatter staten redan tagit i anspråk för sina behov.
De viktigaste bland dessa äro enligt uppställningen i riksstaten mantalspenningarna,
vilka äro rent personella avgifter, arvsskatten och de övriga
stämpelskatterna, vilka i den mån de uttagas genom stämpelbeläggning av
vissa enskilda handlingar äro att anse såsom skatter på omsättningen, samt
tullar och acciser (sockerskatt, tobaksskatt, bränn v in,sti 11 verka i ngsavgi tf,
punschskatt, maltskatt, brännvinsförsäljningsavgift).

Därjämte äro inkomsten och förmögenheten redan tagna i anspråk
såsom skatteobjekt för statsbeskattningens del under form av en allmän
inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna skatt är anordnad efter eu progressiv
skatteskala, vid vars konstruktion man har haft till syfte att i möjligaste
mån anpassa skatten efter den individuella skatteförmågan i varje
fall. Skattens storlek har bestämts med hänsyn till vad man ansett sig
kunna uttaga av de skattskyldiga under normala förhållanden. Ehuru
denna beskattning redan nu är ganska betungande för de medelstora och
större inkomst- och förmögenhetsgrupperna, lärer staten, enligt vad som
blivit ställt i utsikt, inom eu snar framtid bliva nödsakad att ytterligare
öka densamma genom höjning av skattesatserna. Skulle emellertid inkomstoch
förmögenhetsskatten jämväl få till uppgift att fylla de kommunala
skattebehoven, skulle givetvis statens möjlighet att för sina behov taga
denna skatt i anspråk i ökad omfattning avsevärt kringskäras, något som
ju icke beräknats, då staten ordnade sitt skatte väsen fristående från kommunernas
skatteväsen.

I detta sammanhang torde även böra erinras om de av särskilda förhållanden
betingade extra skatter å inkomst och förmögenhet, staten uttager
under namn av värnskatt och krigskonjunkturskatt.

Eu mångårig erfarenhet har visat, vilka allvarliga olägenheter varit
förbundna med ett för staten och kommunerna gemensamt underlag för den
direkta beskattningen. Den allmänna bevillningen, ordnad med hänsyn än
till statsbeskattningen än till den kommunala beskattningen, har sent omsider
blivit frigjord från sitt förhållande till statsbeskattningen och kan numera
utbildas uteslutande med tanke på dess lämplighet såsom kommunalskatt.
Jag har sökt begagna det tillfälle, som sålunda erbjuder sig, att ordna
den kommunala beskattningen fristående från den statsliga, men dock
i nära anslutning till bestående förhållanden. Det är då helt naturligt,

att jag framför allt velat undvika att för kommunernas räkning taga
i anspråk skatter, som staten infört och utbildat för sin speciella räkning.
Yarken de av staten i anspråk tagna indirekta skatterna eller
den för statens räkning särskilt skapade inkomst- och förmögenhetsskatten
hava av mig satts i fråga såsom kommunala skatter eller såsom underlag
för den kommunala beskattningen. Min ståndpunkt härutinnan har påverkats
dels av den sorgliga erfarenheten från de år, då bevillningen haft
sin dubbla uppgift att på en gång fylla statens och kommunernas skattebehov,
dels av det faktum, att staten vid skattereformen år 1910 kan
anses hava sagt bestämt ifrån, att den då genomförda skilsmässan mellan
statens och kommunernas skatteväsen borde respekteras vid den samtidigt
planerade omläggningen av det senare. Härtill kommer, att enligt min
mening det icke föreligger något behov att för kommunernas räkning taga
i anspråk skatter, som staten för sig förbehållit, och ej minst den omständigheten,
att skatter, som staten utbildat för sitt ändamål, ofta äro på
grund av sin natur och sin anordning föga lämpliga att inpassas i det
kommunala skattesystemet.

De kommunala förhållandena hänvisa i fråga om kommunernas beskattningsrätt,
omedelbart till ett skattesystem bestående i främsta rummet
av objektskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatteföremålen, och
Jörvärvsskatter, ävenledes satta i direkt samband med själva inkomstkällan.
Realskatterna böra enligt min mening lämpligast utgå i förhållande till
värdet å de föremål, som de äro avsedda att beskatta, och strängt utformas
i enlighet med sin karaktär att vara rena objektskatter. Förvärvsskatterna,
som hava till uppgift att träffa avkastningen av de särskilda inkomstkällorna,
kunna däremot och böra måhända också, såsom sidoordnade till så beskaffade
realskatter, med största fördel anordnas med något beaktande av
den skattskyldiges individuella förhållanden. De erhålla då naturen av
subjektiverade avkastningsskatter (till speciella inkomstskatter utvecklade
skatter på avkastningen av särskilda inkomstkällor) eller partiella inkomstskatter.
Yid fastställande av skattskyldigheten för all den avkastning eller
inkomst, som en skattskyldig har inom en kommun, kan utan kränkande
av den partiella inkomstskattens begrepp avdrag enligt vissa regler medgivas
t. ex. för skuldräntor. Det är icke heller uteslutet att medgiva skattelindringar
och skattefrihet för mindre inkomster eller att beräkna skatten
på en summa av inkomstbelopp. Så har t. ex. skett i England i fråga
om den s. k: income tax, som är en skatt på avkastningen eller inkomsten
av speciella inkomstkällor, och de skattereformförslag i Frankrike, som an -

setts vara de bästa av dem, som pa senare tid där varit föremål för parlamentsbehandling,
hava i fråga om den beskattning av inkomst vid inkomstkällorna
(1’impöt general sur les revenus), som förslagen åsyftade att genomföra
vid sidan av en allmän inkomstskatt (1’impöt eomplémentaire sur l’ensemble
du revenu), även tagit mycken hänsyn till de skattskyldigas personliga
förhållanden. Samma utvecklingstendens hava de gamla objektiva avkastningsskatterna
i de tyska staterna visat, då de under senare tid reformerats
i syfte att närmas till inkomstskatten.

Bland de skatteföremål, vilka, enligt vad som är nämnt, skulle drabbas
av eu kommunal objektskatt, ingår givetvis inom kommunen belägen
fast egendom. Då emellertid fast egendom sålunda göres till föremål för en
särskild objektskatt vid sidan av den kommunala inkomstskatten å egendomens
avkastning, synes det mig vara en logisk följd härav, att även besittningen
av annan produktiv egendom likaledes göres till föremål för en särskild
objektbeskattning. En sådan beskattning av produktiv egendom komme
att verka såsom en skatt på näringst öretag i förhållande till värdet av deras
s. k. fasta realkapital eller det sakliga anläggningskapitalet. Behovet av en
näringsskatt såsom komplement till den skatt, som utgår i förhållande till
företagens fluktuerande årsinkomst inom kommunen, har länge framhållits.
.Tåg hänvisar med avseende härå bland annat till här ovan (sid. 71) åberopade
uttalanden av sammansatta bevillnings- och lagutskottet vid 1903
års riksdag. Den form för en sådan näringsbeskattning, som synts mig
bäst passa för kommunerna, är den av mig nyss antydda skatten på det
fasta realkapitalet. Jag har i mitt förslag sökt inpassa den såsom ett led
i den av mig tänkta egendomsskatten, som skulle i sig innesluta skatten
på såväl fast egendom som ifrågavarande lösa egendom.

Egendomsskatten är anordnad såsom eu ren objektskatt. Den lösa
egendom, som, enligt vad ovan är sagt, drabbas av densamma, utgöres
i princip icke blott av de sakvärden, som tillhöra en kommersiell eller
industriell anläggning för näringsdrift, utan även av jordbrukets lösa inventarier,
såväl levande som döda. Skatten utgår i förhållande till egendomens
kapitalvärde, som fastställes genom taxering.

Genom den sålunda föreslagna egendomsskatten har kommunen fått
tillfälle att beskatta den sakliga besittningen inom kommunen. Genom de
ifrågasatta förvärvsskatterna avses däremot att träffa i första rummet den förvärvsverksamhet,
som är bunden vid de inom kommunen lokaliserade konkreta
inkomstkällorna. Dessa utgöras av inom kommunen belägen Jäst egendom
samt av rörelse eller yrke, som där idkats. Men den partiella inkomst -

skatt, som mitt förslag vill föra fram, är icke begränsad till nämnda inkomstkällor.
Den skall även träffa den inkomst av annat slag, som åtnjutes
av de skattskyldiga, vilka hava sitt hemvist inom kommunen. Härigenom
vinnes en beskattning av inkomst av mera personlig natur, vilken
synes mig nödvändig för åvägabringande av erforderlig fullständighet
i det kommunala beskattningssystemet. Jag har kallat sådan inkomst
för inkomst av annan inkomstkälla. Under detta begrepp falla alla sådana
inkomster, som icke kunna anses härflyta från en å viss ort lokaliserad
inkomstkälla, såsom inkomst av anställning, av kapital, av diverse uppdrag
o. s v. Enligt allmänt vedertagen uppfattning skall sådan inkomst,
i motsats till avkastningen av de å viss ort lokaliserade inkomstkällorna,
anses falla under den kommuns beskattningsrätt, där den skattskyldige
har sitt hemvist (bostadskommunen), under det att avkastningen av förstnämnda
källor helt eller åtminstone till väsentlig del anses falla under
den kommuns beskattningsrätt, där inkomstkällan tinnes (driftskommunen).
Denna allmänna uppfattning synes mig vara både praktisk och rättvis,
och jag har icke funnit några som helst skäl föreligga, som kunnat
föranleda mig att föreslå en ändring av de på densamma grundade beskattningsbestämmelser,
som funnit uttryck i vår bevillningsförordning.

Genom eu skatt på besittningen, kompletterad med en skatt på avkastningen
av alla inkomstkällor, som falla under kommunens beskattningsrätt,
kan åstadkommas en icke olämplig skattefördelning, då man till måttstock
för denna tager såväl de skattskyldigas inbördes förmåga som deras
intresse inom kommunen. Den förra synpunkten blir dock med endast
dessa två skatteformer mindre tillgodosedd än det även i det kommunala
skattesystemet torde vara möjligt att göra. Genom egendomsskatten beskattas
besittningen i proportionellt förhållande till besittningens värde,
utan att skattskyldigheten röner inverkan av besittarens ekonomiska läge.
Om han har större eller mindre avkastning av sin egendom, om han är
skuldsatt eller skuldfri är utan betydelse för denna skattskyldighet, likasom
ingen differentiering äger rum mellan den mera och den mindre skuldsatte.
Differentiering i sådant avseende åstadkom mes genom den vid den kommunala
inkomstbeskattningen tagna hänsynen till avkastningens storlek och
det därvid medgivna avdraget för skuldräntor. Men vid den föreslagna
enhetliga beskattningen av alla slag av avkastning eller inkomst har det
icke sörjts för någon åtskillnad i beskattningen av fonderad och icke
fonderad inkomst. Det synes dock vara lämpligt, att hänsynen till den
fonderade inkomstens större skattekraft får åtminstone i någon mån göra

sig gällande även vid reglerandet av skattefördelningen inom kommunerna.
Detta kan ske genom att vid sidan av de redan oinförmälda skatterna, egendoinsskatten
oeli den kommunala inkomstskatten, införa en tredje skatt, nämligen
på den behållna personliga förmögenheten. En sådan skatt, som till
föremål skulle få ungefär samma förmögenhet, som utgör föremål för statens
förmögenhetsskatt, dock med ett viktigt undantag i fråga om värdet av aktier
i inländska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag, har enligt mitt
förslag huvudsakligen till ändamål att inom det kommunala skatteväsendet
verka såsom utjämnande faktor. Skatteprocenten kan och bör vid sådant
förhållande sättas ganska låg. Med denna skatt skola fyllas de oundvikliga
luckor, som framträda i ett skattesystem, bestående av en objektskatt
å besittningen, kompletterad med en till eu kommunal inkomstskatt
utvecklad beskattning av avkastningen från särskilda inkomstkällor. Den,
som har behållen förmögenhet, får härigenom sig ålagd eu något större
del av skattetungan inom kommunen än de skattskyldiga, vilka sakna
sådan förmögenhet. Den andel i skattetungan, som, om en förmögenhetsskatt
icke infördes, skulle falla å dessa senare, minskas åter i motsvarande
grad, därest en sådan skatt får uttagas.

Genom ett skattesystem, som i enlighet med förestående bortsett
i detta sammanhang från förmögenhetsskatten — består av en skatt på
bl. a. fast egendom efter dess bruttovärde och eu beskattning av avkastningen
av fast egendom och alla andra inkomstkällor genom partiella inkomstskatter,
skapas, som det måhända vill synas, icke något principiellt
nytt på kommunalbeskattningens område. Detta system kan synas vara
blott en ny form för den nuvarande bevillningen i dess två typer, fastighetsbevillning
och inkomstbevillning. Det finnes dock emellan de två systemen
en betydande skillnad. Fastighetsbevillningen är en skatt, på en
gång beräknad i förhållande till egendomens förmögenhetsvärde och avsedd
att vara en skatt på avkastningen av samma egendom och så till vida en ersättning
för den å andra inkomstkällor vilande inkomstbevillningen. Den
föreslagna fastighetsskatten är däremot endast en objektiv förmögenhetsskatt
å besittningen av fast egendom, medan avkastningen av samma egendom i
likhet med avkastningen av alla andra inkomstkällor skall träffas av sin
speciella inkomstskatt. Gränsen mellan fastighetsskatten och den kommunala
inkomstskatten blir vida mera bestämd och upprätthålles strängare än
den gräns, som uppdragits mellan fastighetsbevillningen och inkomstbevillningen.
Denna skillnad medför även en avsevärd och viktig förskjutning

Jämförelse
med nuvarande
kommu -n albeskattning.

av skattebördan i ett visst hänseende, till vilket jag i ett annat sammanhang
(sid. 270) skall återkomma. Ilär må dock i korthet antydas,
att denna förskjutning bl. a. beror därpå, att med den nya fastighetsskattens
karaktär det icke är förenligt att medgiva avdrag från inkomsten av
rörelse och yrke för ett belopp, motsvarande hyresvärdet etter fem procent
av taxeringsvärdet å i rörelsen använd annan fastighet. Vidare är det
klart, att genom införande av en inkomstbeskattning av inkomsten från
fast egendom möjlighet finnes att likformigt beskatta sådan inkomst till
sitt verkliga belopp i varje särskilt fall.

Inkomstbevillningen är en skatt på avkastningen av alla inkomstkällor
med undantag av fast egendom och tager i sin vidare utformning endast i
obetydlig grad hänsyn till den skattskyldiges personliga förhållanden. De
föreslagna förvärvsskatterna åter träffa alla den skattskyldiges inkomstkällor
inom kommunen och röna till sin storlek påverkan av den skattskyldiges
personliga ekonomiska ställning. Förvärvsskatterna bibehålla visserligen
så till vida sin objektiva karaktär, att det är avkastningen av varje självständig
inkomstkälla, som i första hand är skatteföremålet. Men avkastningen
av varje inkomstkälla renodlas till sitt nettobelopp genom avdragav
kostnaderna för avkastningens förvärfvande och bibehållande, driftkostnaderna.
Då denna skatt på avkastningen av viss inkomstskälla är avsedd
att komplettera en ren objektskatt på inkomstkällan efter dess bruttovärde,
bör densamma vidare för att fullt tjäna sitt ändamål att utjämna objektskattens
från personbeskattningens synpunkt ojämna verkningar i största
möjliga mån taga hänsyn till rent personliga omständigheter. I mitt förslag
har skatten därför anordnats såsom en subjektiverad avkastningsskatt. De
utgifter, för vilka avdrag i denua ordning medgivits, äro skuldräntor i
viss utsträckning samt, i mantalsskrivningskommunen, periodiska understöd
av visst slag. För åstadkommande av viss differentiering i skattskyldigheten
med hänsyn till inkomstens storlek har skatten anordnats efter
en degressiv skala, som i verkligheten leder till en alltjämt fortgående
progression av skatten. Skattskyldiga inom en viss inkomstgräns hava
vidare tillerkänts skattelindringar i förhållande till antalet på grund av
försörjningsplikt underhållna barn ävensom på grund av särskilda ömmande
omständigheter. Beträffande skattelindringen för barn har densamma
utsträckts att under viss förutsättning gälla även i fråga om barn
över 15 år, om de nämligen på den skattskyldiges bekostnad erhålla fortsatt
utbildning vid undervisningsanstalt. Under viss förutsättning kan
skatten nedsättas för äkta makar, då hustrun har taxerad inkomst av arbete.

Alla liär omförmälda skattelindringar få åtnjutas endast av de skattskyldiga
fysiska personer, som äro eller böra vara mantalsskrivna inom kommunen.

De i bevillningsförordningen tillämpade grunderna för beräkning av
lindringar av här ifrågavarande art hava länge ansetts mindre tillfredsställande.
I förslaget har för lindringarnas beräkning tillämpats ett nytt system,
som synts mig ägnat att tillmötesgå åtskilliga av de önskemål, som i detta
avseende blivit framställda.

Utöver de i det föregående nämnda tre skatterna, egen dom sskatt, Andra kam
kommunal inkomstskatt och förmögenhetsskatt, gemensamt benämnda /rom- mwnaf£. ikal
munalutskylder, omfattar det av mig uppbyggda kommunala beskattningssystemet
ytterligare en skatt, jordräntestegringsskatten, avsedd att träffa
viss del av jordens värde, där detta värde ökats genom s. k. oförtjänt
värdestegring. Denna del av det kommunala beskattningssystemet behandlas
i ett särskilt för sig avgivet betänkande. Lagtexten har jag tänkt
mig skola ingå såsom ett led, IY avdelningen, i den kommunala beskattningslagen.

Däremot har jag föreslagit avskaffandet av den till kommunerna nu
utgående skoysaccisen, varom närmare förmäles å sid. 235 o. f. här
nedan.

Förslaget avser ej att åstadkomma någon inskränkning i kommunernas
rätt att uttaga vissa s. k. fixa kommunalskatter, såsom t. ex. hundskatten.
Det synes mig tvärtom lämpligt, att denna rätt utvidgas genom
införande av andra dylika skatter — jag tänker härvid särskilt på en s. k.
nöjesskatt. Av helt naturliga skäl har jag icke ausett mig böra här inlåta
mig på någon utredning eller avgiva något förslag till eu sådan skatt.

Jag erinrar i detta sammanhang blott därom, att jag enligt särskilt uppdrag-
av vederbörande departementschef redan påbörjat en utredning angående
vissa förhållanden, som hänga tillsammans med en så kallad nöjes
beskattning.

I fråga om kommunernas rätt att upptaga nyssberörda skatter, per- •
sonliga avgifter samt andra särskilda avgifter och bidrag innehåller förslaget
icke någonting annat än eu hänvisning till därom särskilt meddelade
föreskrifter (1 §.).

Av de skatter, vilka innefattas i det av mig förordade systemet, äro egen- Kammunaidomsskatten,
den kommunala inkomstskatten och den kommunala förmögen- ^r^reparUhetsskatten
repartitionsskatter. Det har därför blivit nödvändigt att finna en tionsskatter.

lietydelsen av
flera skatteobjekt
i avseende
d utjämning
av
skattebördan.

enhetlig grund för förvandling av de särskilda skatteförem ålens uppskattuingstul
till enheter, grundbelopp, på vilka vid fördelning av den kommunala
skattebördan en likformig dehiteringsprocent kan tillämpas. I detta avseende
innehåller förslaget nödiga bestämmelser, till vilka jag i det följande återkommer
(sid. 329 o. f.). För att begränsa förmögenhetsskatten har beträffande
denna föreskrivits, att den endast intill en viss gräns får ingå
i den allmänna repartitionen.

.Det av mig föreslagna kommunala skattesystemet utgöres sålunda
av ett flertal skatter. Att fixera antalet skatteformer är en uppgift,
som icke kan lösas en gång för alla. Den ekonomiska utvecklingen
skapar här såsom på andra områden nya synpunkter och nya behov. Ett
är dock säkert, och det är, såsom jag redan förut erinrat, att det icke
är lyckligt att bygga kommunalbeskattningen på endast eu skatt. Det
bör vara flera skatter, vilka ömsesidigt komplettera varandra, så att de
brister, som vidlåda den ena skatteformen, neutraliseras av förtjänster
hos eu annan. Såsom jag fyrfaldiga gånger antytt, bidrager ett dylikt
system till eu jämnare fördelning av den kommunala skattebördan mellan
skatteföremålen efter deras inbördes bärkraft. Man måste alltjämt
ihågkomma, att kommunens skattebehov iir bestämt för varje år med hänsyn
till kommunens utgifter och bör fyllas genom en efter väl avvägda
fördelningsgrunder verkställd utdebitering på de för året skattskyldiga.
Skattens storlek för envar skattskyldig kan alltså icke bestämmas direkt med
hänsyn till de skattskyldigas förmåga att bära skatt, utan göres beroende
av å ena sidan kommunens skattebehov och å andra sidan mängden av
be«kattningsföremål inom kommunen och deras uppskattningsvärden. Härav
följer att kommunens skattebörda icke växer därigenom, att nya skatteformer
för dess räkning införas. En ny skatt — t. ex. den föreslagna
förmögenhetsskatten — åstadkommer sålunda icke en ökning av kommunens
utdebitering. Men den åstadkommer och är avsedd att åstadkomma
en förskjutning av skattebördan inom kommunen från den, som icke ''har
förmögenhet eller har en mindre förmögenhet, till den, som i förmögenhetshänseende
är bättre ställd, alltså en mera rättvis skattefördelning i
förhållande till förmågan än den, som åstadkommes genom ett skattesystem,
i vilket förmögenhetsskatten såsom ett utjämnande moment saknas.
Huru en utsträckning av den kommunala beskattningen till nya områden
kan verka i en viss kommun, torde klargöras genom följande exempel.

1 en kommun finnas följande för beskattning lämpade föremål:

fast egendom med ett värde av kronor 3,000,000: —

annat fast realkapital, » » » 1,000,000: —

inkomst av kapital och arbete, till belopp av kronor 1,000,000:
behållen personlig förmögenhet, » » » » 2,000,000: -

Kommunens skattebehov är 00,000 kronor.

Om detta skattebehov skall fyllas uteslutande genom en skatt pa den
fasta egendomen, blir utdebiteringen 2 $ av fastighetsvärdet.

Införes jämte fastighetsskatten en skatt på det fasta realkapitalet, att
ävenledes utgå i visst förhållande till värdet och efter samma grund, som
gäller för fastighetsskatten, behöva utdebiteras allenast 1,5$ av värdet å
såväl den fasta som den lösa egendomen.

Om de nämnda två objektskatterna kompletteras med eu skatt på inkomst
enligt den bestämmelsen, att för varje debitering med 0,04 $ av
egendomsvärdet skall utdebiteras 1 $ av den uppskattade inkomsten, blir
skatteprocenten inom kommunen:

för fast och lös egendom... omkr. 0,-207 $ av värdet,

» inkomst.................. » 5,17 $ » uppskattade beloppet.

Genom införande härutöver av en förmögenhetsskatt till ett fixt belopp
av 50 öre för varje fulla 1,000 kronor av förmögenhetsvärdet minskas
det belopp, som skall utdebiteras å fast och lös egendom samt å inkomst,
med 1,000 kronor. I sådant fall blir skatteprocenten inom kommunen:

för fast och lös egendom... omkr. 0,204 $ av värdet,

» inkomst............ » 5,09 $ » uppskattade beloppet.

I kommunen finnas, bland andra, tre skattskyldiga A. B. och C. med
följande ekonomiska förhållanden:

A. har egendom med ett taxerat värde av kr. 100,000: — men
är skyldig 100,000 kronor.

Hans inkomst av arbete uppgår till 10,000 kronor, varav efter avdrag
av skuldräntor återstå 5,000 kronor.

Han har ingen behållen förmögenhet,

B. har egendom, värd kr. 100,000: —, och skulder till belopp av
kr. 50,000: —

Hans inkomst av arbete uppgår till kr. 10,000: — och efter avdrag
av skuldräntor till kr. 7,500: —

Hans behållna förmögenhet är kr. 50,000: —

C. har egendom med värde av kr. 100,000: — och är skuldfri.

Hans behållna inkomst uppgår till kr. 10,000: — och hans behållna
förmögenhet till kr. 100,000: —

Dessa tre personers skattskyldighet i kommunen ställer sig, om man
bortser från den föreslagna progressionen, sålunda:

1) Om kommunens hela skattebehov skall fyllas genom egendomsskatt:

A. får betala .................. kronor 1500: —

II. och C. likaledes vardera ... » 1500: —

2) Om skattebehovet skall utdebiteras genom egendomsskatt och kommunal
inkomstskatt med rätt till avdrag för skuldräntor:

A. får betala .............. kronor 465: 50

B. t> » » 594: 75

C. » » » 724: —

3) Om härutöver uttages eu kommunal förmögenhetsskatt ä 0,5 °/oo:

A. får betala .................. kronor 458: 50

B. » » » 610: 75

C. » » » 763: —

En jämförelse mellan dessa siffror visar, huru systemet med eu enda
skatt, objektskatten på fast och viss lös egendom, medför en för de tre
skattskyldiga absolut lika skattskyldighet, som är ganska betungande,
medan skattskyldigheten vid införande av flera skatter utjämnas emellan
dem i förhållande till en vars ekonomiska ställning; genom införandet vid
sidan av objektskatten av en inkomstbeskattning med rätt till skuldränteavdrag
åstadkommer man dels en lägre absolut skattebörda för envar av de
skattskyldiga och dels inom ramen för denna en förskjutning av skattebördan
från den i ekonomiskt avseende sämst ställda av de tre, till de två
andra, därvid den ekonomiskt gynnsammast ställda får bära den större andelen
av skatten. Denna förskjutning till förmån för den ekonomiskt svagare
blir än större genom införandet av en förmögenhetsskatt, även med
en så låg skatteprocent som den här beräknade.

Hade rätt till skuldränteavdrag icke varit medgiven, skulle förskjutningen
emellan de tre hava blivit ganska obetydlig, i det att endast förmögen]]
etsskatten därvid fått öva något inflytande. Vid olika avkastning
av de tre egendomarna hade dock även utan ränteavdrag inkomstskatten
medfört eu utjämning av skattebördan i förhållande till avkastningens
olika storlek.

Med förestående liar jag velat ådagalägga, att införandet av nya skatter
i det kommunala skatteväsendet, som är byggt på reparation, icke spelar
samma roll som vid stat,sbeskattningen. I kommunen kunna nya skatter
medföra eu förhöjning av skattskyldigheten för dem, som innehava det skatteföremål,
på vilket den nya skatten är inriktad, medan — ocli det är kär
olikheten mot vad som äger rum vid statsbeskattningen framträder — de
för andra skattskyldiga medföra en direkt lindring i skatt.

I detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra därom, att å
andra sidan bestämmelser om kommunal skattelindring eller skattefrihet till
förmån för vissa skattskyldiga proportionellt öka skattebördan för alla,
vilka icke träffas av denna skattefrihet eller skattelindring eller som få
tillgodonjuta densamma i mindre utsträckning än andra inom samma kommun
skattskyldiga. Detta förhållande manar till varsamhet vid beviljandet
av dylika lättnader i den kommunala skattskyldigheten.

Ett kommunalt beskattningssystem av den beskaffenhet, som rymmes
inom de av mig här ovan uppdragna konturerna, är otvivelaktigt ägnat att i ningar i avavsevärd
grad inverka rubbande på skattetryckets nuvarande fördelning inom
de särskilda kommunerna. Bland de anmärkningar, som, enligt vad förut skattetrycket.
är anfört, riktats mot den på bevillningsförordningen grundade kommunalbeskattningen,
intager punkten om skattetryckets orättvisa fördelning i det
allmänna föreställningssättet med rätta en framskjuten plats. Det är följaktligen
klart, såsom även av mig betonats, att en reform av det kommunala
beskattningsväsendet måste ske i det fullt medvetna syftet att avhjälpa i
förevarande avseende nu förefintliga brister.

Yid utarbetande av föreliggande förslag har jag också haft detta mål
i sikte. Fråga är då, i vilken riktning en sådan förskjutning av skattetrycket
bör gå. Det har länge varit ett allmänt erkänt behov att lätta
den kommunala skattebörda, som vilar på den rena arbetsinkomsten. Det
synes mig även tydligt, att förslaget kommer att verka i sådan riktning
liksom att skattetrycket till en ej oväsentlig del flyttas över på den fasta
egendomen och på näringsdrifteu. Häremot lärer principiellt icke någon
invändning kunna göras. Den starkare belastning av fonderad inkomst,
som förslaget avser att åvägabringa, torde icke heller kunna anses obefogad.

Med avseende å näringsbeskattningen har jag av förekommen anledning
haft under övervägande frågan, huruvida det vore lämpligt, att i det
kommunala skattesystemet inrymma ännu en skatteform av objektiv natur,
avsedd att verka såsom ytterligare förstärkning av denna beskattning. Det

kan nämligen måhända komma att pa sina håll göras gällande, att den av mig
föreslagna beskattningen av näringskapitalet genom egendomsskatten i förbindelse
med beskattning av näringsföretagens avkastning genom den föreslagna
kommunala inkomstskatten icke skulle finnas tillräcklig för att på handeln,
industrien och näringarna över huvud taget överflytta en behörig del av den
kommunala skattebördan. Jag har emellertid kommit till den uppfattningen,
att den föreslagna skattskyldigheten för näringsföretag är så pass högt tilltagen,
att eu icke ringa förskjutning av skattebördan från övriga skattskyldiga
på näringsidkarnas bekostnad därav blir en följd, och jag har med hänsyn
härtill avstått från tanken att komplettera systemet med en på ytterligare
förskjutning i detta avseende inriktad beskattningsform. Om eu sådan
skulle visa sig i framtiden erforderlig, lärer densamma då kunna i systemet
införas, exempelvis genom att kombinera egendomsskatten på det fasta
realkapitalet med en objektskatt i förhållande till den objektiva avkastningsförmågan,
som jämte anläggningskapitalet är en rätt användbar måttstock
för ett näringsföretags omfattning. Avkastningsförmågan, sålunda uppfattad,
lärer väl kunna konstateras med ledning, utom av anläggningskapitalets
storlek, av årsproduktionens storlek och värde, antalet anställda tjänstemän
och arbetare, avlöningarnas storlek eller något dylikt.

Jag har emellertid, som sagt, funnit lämpligt att avstå från tanken
på en dylik tilläggsbeskattning med hänsyn till den vunna övertygelsen,
att den ökade andel av kommunernas skattebörda, som enligt förslaget
överflyttas på näringsdriften, är fullt tillräcklig för att avhjälpa vad i
sådant avseende nu brister.

Det är givetvis eu ytterst vansklig sak att exakt beräkna ett nytt
beskattningssystems verkningar i avseende å förskjutning av skattetrycket
inom de särskilda kommunerna. För att erhålla ett pålitligt underlag vid
bedömande av systemet ur här angivna synpunkt lärer det vara nödvändigt
att anställa en provtaxering i ett antal kommuner, utvalda med särskild
tanke på att erhålla en allsidig belysning av förslaget och verkningarna
av systemet i förevarande avseende.

Andra sätt Under arbetet med uppgörande av ett nytt kommunalt beskattnings "''kommunala

system hava givetvis derå olika sätt att lösa problemet av mig tagits i överinkomst-
vägande, innan jag stannat vid det, som innefattas i föreliggande förslag.
skatten. J3ian(j de möjligheter, som därvid yppat sig, vill jag särskilt uppehålla
mig vid ett par, som avse ordnandet av den kommunala inkomstskatten.
Jag gör detta icke för att framställa några alternativa förslag, utan för

att begagna mig av (lön utväg, som på sådant sätt erbjuder sig, att från
andra synpunkter än dom, som i den föregående redogörelsen kommit till
uttryck, belysa det av mig framlagda systemet.

Den bär ovan till sina huvudgrunder skisserade kommunala inkomstskatten
är icke en allmän inkomstskatt i den mening, vari detta begrepp
numera fattas. En sådan skatt har icke kunnat inrymmas i ett skattesystem
av den art, som enligt min mening bäst ägnar sig för kommunernas
behov. Förutsättningen för on allmän inkomstskatt är, att den
kan träffa den skattskyldiges samlade inkomst, sedan densamma blivit behörigen
renodlad. Enligt vad förut framhållits, föreligga emellertid många
fall, då olika kommuner anses hava företrädesrätt att beskatta särskilda
delar av en skattskyldigs inkomster. l)et finnes icke anledning
att minska denna hävdvunna rätt, som är allmänt erkänd i skattelagstiftningen
såväl hos oss som i främmande kulturländer. Enär vid utövningen
av denna kommunernas beskattningsrätt vissa delar av de skattskyldigas
inkomster sålunda bliva var för sig beskattade i de kommuner, under
vilkas beskattningsrätt värjo särskild del av inkomsterna faller, kan eu
ytterligare beskattning inom en viss kommun av samtliga inkomster icke
äga rum, utan att en i detta fall påtagligen obehörig dubbelbeskattning
av samma inkomst blir följden.

Xu skulle man visserligen kunna tänka sig eu allmän inkomstskatt
för kommunernas räkning så anordnad, att den taxerade samlade inkomsten
i förekommande fall uppdelades i-särskilda delar, av vilka varje berättigad
kommun finge beskatta den del, som rätteligen folie inom dess beskattningsområde.
Men även eu sådan anordning stöter på svårigheter av icke ringa
betydelse. Den förutsätter till en början eu för flera kommuner gemensam
första taxeringsinstans, vilken skulle hava till uppgift att taxera den
samlade inkomsten och sedermera till beskattning fördela densamma emellan
vederbörande kommuner. Då man betänker, att de konkurrerande
beskattningskommunerna kunna vara belägna i skilda län och pa långt
avstånd från varandra, finner man häri en anledning att slå denna
anordning ur hågen. Eu tungt vägande anmärkning mot densamma grundar
sig även därpå, att man praktiskt sett icke skulle vinna något på att
först taxera den samlade inkomsten och sedan uppdela den i dess särskilda
delar. Den samlade inkomsten skulle ju konstateras genom att sammanräkna
inkomsterna från en mångfald inkomstkällor. Då man nu för
de särskilda kommunernas vidkommande icke behöver beräkna den samlade
inkomsten, men däremot är i synnerligt stort behov av att konstatera

inkomsten av de särskilda inkomstkällorna inom kommunen, synes det
vara en från kommunalbeskattningens synpunkt onödig omväg att först
taxera den samlade inkomsten och sedan åter dela sönder densamma i
dess särskilda beståndsdelar.

Jag väntar mig den invändningen, att den för statens räkning verkställda
inkomsttaxeringen föreligger i färdigt skick och kan tagas till
underlag för den samlade inkomstens kommunala taxering. J)enna erinran
är i viss mån riktig, men resultatet av statens inkomsttaxering föreligger endast
i den skattskyldiges mantalsskrivningskommun eller därmed likställda hemvist.
I de driftskommuner, där den skattskyldige icke har sitt hemvist, vet
man i regel vid taxeringstillfället ingenting om huru taxeringen i andra
kommuner utfallit. Taxeringsmyndigheten i var kommun komma att förfara
efter sin uppfattning, oberoende av den uppfattning, som bleve gällande
hos en annan kommuns taxeringsmyndighet. Och i allt fall vore inkomstens
uppdelning mellan kommunerna en uppgift, som återstode, ty i det
hänseendet innefattar taxeringen till statens inkomstskatt intet avgörande.

Under sådana förhållanden och då den direkta uppskattningen inom
varje kommun av avkastningen från varje där befintlig inkomstkälla är
den naturliga vägen för fastställandet av skattskyldigheten för samma avkastning,
har jag nöjt mig med att i detta avseende ansluta mig till gällande
grunder för bevillningstaxeringen med de modifikationer i särskilda
delar, som jag funnit nödvändiga och nyttiga. Jag har givetvis härvid
även låtit leda mig av min ovan uttalade önskan att låta staten utan intrång
från kommunernas sida behålla sin inkomstskatt för sin egen räkning.
Denna skatt är utformad med hänsyn till statens behov och statens
förhållanden. Men den passar icke för de kommunala behoven och de
kommunala förhållandena. Den av mig föreslagna kommunala inkomstskatten
är däremot avpassad just efter kommunernas säregna förhållanden,
men skulle å andra sidan nu för tiden anses föga lämplig att inpassas i
statens skattesystem -—- något som ej heller av mig avses.

Ett annat sätt att anordna det kommunala skattesystemet har av
förekommen anledning även varit under övervägande, innan jag stannade
vid det nu föreslagna. • Sålunda har jag undersökt möjligheten att vid
sidan av objektskatten på fast egendom anordna eu objektiv skatt på avkastningen
av alla inkomstkällor inom kommunen eller eljest av inkomstgrenar,
som ansetts skattepliktiga inom kommunen, och därjämte inom
den skattskyldiges bostadskommun beskatta honom genom eu skatt, beräknad
i förhållande till hans enligt förordningen om statens inkomst -

«*

och förmögenhetsskatt taxerade belopp. På denna väg skulle, såsom även
vore åsyftat, genomföras en konsekvent kommunal dubbelbeskattning av avkastningen
från alla källor, dels under form av eu objektskatt a avkastningen
efter avdrag för driftkostnader, men utan något som helst avdrag för sladdräntor,
dels i form av eu personlig skatt å den behållna samlade inkomsten.
En sådan anordning av den kommunala beskattningen kan emellertid enligt
min mening icke leda till ett eftersträvansvärt resultat och är även mera
omständlig än behovet kräver. Härtill komma de stora svårigheter, som i
fråga om vissa inkomstkällor torde möta för en rationell uppskattning av
den avkastning, som skulle bilda underlag för eu objektiv avkastningsskatt.

Ett så beskaffat system skulle avse att nå samma ändamål, som jag
velat vinna genom det av mig valda systemet, nämligen att pa ett mångsidigt
siitt träffa besittningen och inkomsten och på sådant sätt befrämja
beskattningens utjämning. Det skulle dock i fråga om mångsidighet gå
längre än det af mig förordade systemet. Då enligt det sistnämnda den
rena objektbeskattningen träffar endast sakegendom av produktiv natur eller
inom kommunen lokaliserade konkreta förvärvskällor, skulle det förstnämnda
dels genom värdeskatten träffa fast egendom efter dess bruttovärde, dels
genom avkastningsskatten träffa alla inkomstkällor och inkomstgrenar under
form av skatt på ett slags »nettoavkastning», sålunda beträffande fast egendom
åstadkommande redan inom objektbeskattningens ram eu viss differentiering
av skattskyldigheten i förhållande till avkastningens storlek och i
fråga om alla inkomstkällor och inkomstgrenar åstadkommande tillsammans
med den personliga skatten en verklig kommunal dubbelbeskattning av
samma avkastning eller inkomst. Begreppet »nettoavkastning» torde nämligen
enligt detta system sammanfalla med begreppet inkomst i eu mängd
fall, där avkastningsskattens tänkta föremål skulle vara samma avkastning,
vilken subjektivt sett utgör inkomst. Mångsidighet i beskattningen
kan i viss mån vara eftersträvansvärd. Men i detta fall skulle
den leda till en skatteförskjutning i orätt riktning. Beskattning av avkastningen
utan avdrag t. ex. för skuldräntor vid sidan av den personliga
inkomstbeskattningen skulle leda till eu relativt hårdare beskattning av
den skuldsatte än den skuldfrie medlemmen i kommunen, då ju den
förre skulle få betala avkastningsskatt även å sina skuldräntor. Och i
fråga om sådan inkomst, som fullt exakt kan till sitt verkliga belopp
taxeras, såsom inkomst av tjänst eller arbetsanställning, skulle det verkliga
avkastningsbeloppet två gånger beskattas precis på öret, medan avkastningen
av andra källor, som med mindre grad av noggrannhet kunna till

sitt riktiga belopp av taxeringsmyndigheterna fastställas, såsom avkastningen
av fast egendom, av kapital och av näring, två gånger bleve mindre
exakt uppskattad och beskattad. Den ojämnhet i beskattningen, som nu
föreligger i fråga om beskattning av löneinkomst i förhållande till annan
inkomst, skulle sålunda bliva avsevärt skärpt till nackdel för löneinkomsten.

Om i det förut (sid. 81—82) återgivna exemplet, i stället för det av mig
förordade skattesystemet, tillämpades ett system, sådant som det här tänkta,

skulle resultatet bliva följande:

I kommunen funnes att beskatta

fast egendom med ett värde av ............... kr. 3,000,000: —

avkastning av alla slag, förslagsvis............ » 1,500,000: —

inkomst och förmögenhet, taxerat belopp ... » 1,033,300: —

Kommunens skattebehov, 60,000 kronor, fördelat efter samma grund
å alla skatteenheter, därvid fast egendoms enhetstal beräknats till 1 20,000
kronor, skulle kräva en utdebitering av något mera än 2 1/r %

eller å den fasta egendomen............ omkring kr. 2,700

å avkastningen ..................... » » 33,950

å inkomsten och förmögenheten . » » 23,350

Summa kr. 60,000.

De i exemplet omförmälda skattskyldiga A., B. och C. skulle få betala
i kommunalskatt (i runda tal):

A. för fast egendom............. med ett enhetstal av kr. 4,000: —

för avkastning, ............... » » » » 10,000: —

för inkomst och förmögenhet, » » » » » 5,000: ■—

Sgr för kr. 19,000: —

ä 2,25 % kr. 427: 50.

B. för fast egendom, ............... med enhetstalet kr. 4,000: —

för avkastning, .................. » » » 10,000: —

för inkomst och förmögenhet,... » » » 8,300: —

Sgr för kr. 22,300: —

a 2,25 % kr. 501: 75.

C. för fast egendom................ med enhetstalet kr. 4,000: —

för avkastning, .................. » » » 10,000: —

för inkomst och förmögenhet,... » » 11,600; —

Sgr för kr. 25,600: -—

a 2,25 % kr. 576: —-.

En skuldfri lic in mansägare J). med en fast egendom taxerad till
20,000 kronor, med en till 1,000 kronor lågt taxerad avkastning av fast
egendom och till 1,000 kronor lågt taxerad avkastning av handel samt med
en förmögenhet av 30,000 kronor, vilken person taxeras till inkomst- och
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av 2,500 kronor, skulle få betala
i kommunalskatt

för

fast egendom, ................

.. med enhetstalet

kr.

800: -

för

avkastning, ...................

» . »

2,000: —

för

inkomst och förmögenhet, .

» »

Sgr för

kr.

2,500:
5,300: —

En skuldsatt löntagare E. med »avkastning» av tjänst kr. 3,500: —
och ett till inkomst och förmögenhet taxerat belopp av 2,500 kronor, bägge
beloppen fullt exakta, får enligt samma system för ett sammanlagt enlietstal
av kr. 6,000: — å 2,25 % betala kr. 135: —.

(Enligt det av mig föreslagna skattesystemet skulle utskyldsbeloppen
för här senast omförmälda personer hava blivit:
för hemmansägaren Tf. kr. 157: 60
för löntagaren E. » 127: 25.)

Om rätten till utdebitering å inkomst och förmögenhet vore begränsad
till högst 1 % av det taxerade beloppet, skulle skattskyldigheten för de
särskilda skattskyldiga ställa sig sålunda.

Av kommunens hela skattebehov, 60,000 kronor, täckes ett belopp av
kr. 10,333: — genom skatten på inkomst- och förmögenhet. För täckande
av återstående kr. 49:667: — erfordras en utdebitering av något mera än
3 procent. Skattebeloppen bleve då i runda tal:

för A. 3 % å kr. 14,000 + 1 % å kr. 5,000 = kr. 470: —

för B. 3 % å kr. 14,000 + 1 % å kr. 8,300 = kr. 503: —

för C. 3 % å kr. 14^000 + 1 % å kr. 11,600 = kr. 536: —

för 71. 3 % å kr. 2,800 + 1 % å kr. 2,500 = kr. 109: —

för E. 3 % å kr. 3,500 + 1 % å kr. 2,500 = kr. 130: —.

I vilket missförhållande i dessa fall skatten står till en vars relativa
skatteförmåga framgår utan vidare av de angivna särskilda siffrorna. En
jämförelse med motsvarande skattskyldighet vid tillämpning av det iitav
mig förordade systemet understryker än mera nämnda missförhållande.

I övrigt erinras om att den utjämning av avkastningsskattens obillighet
i vissa fall, som är avsedd att vinnas genom inkomst- och förmögenhets 12 -

''JO

skatten, icke alltid åstadkommes i det stora antal fall, då den senare påföres
i en annan kommun än den förra.

En avkastningsskatt, som käftar vid det personliga arbetet, kan givetvis
icke utbildas såsom en ren objektskatt, utan måste bliva en subjektskatt.
Den rena objektskattens föremål måste vara ett objekt, eu sak.
En persons arbetskraft åter är av rent personlig natur.

I de utländska skattesystem, som i sig upptagit avkastningsskatter
vid sidan av den allmänna inkomstskatten, hava de förra skatterna haft
att fylla samma uppgift, som i andra länders skattelagstiftning anvisats
åt förmögenhetsskatten: att nämligen med särskild tilläggsbeskattning trätia
den, vilkens inkomst härflyter från förmögenhet, och på sadant sätt beskatta
denne högre än den, som endast har persoidig arbetsförtjänst. Ett
dylikt mål vinnes givetvis icke genom ett skattesystem, som genom avkastningsskatter
vill träffa icke blott de sakliga förmögenhetsobjekten utan
även personens arbetskraft. Så vitt jag känner, förekommer icke i något
lands skattelagstiftning ett så beskaffat eller ens något så när likartat system
av avkastningsskatter vid sidan av en allmän inkomstbeskattning, än mindre
då såsom komplement till eu personlig inkomst- och förmögenhetsbeskattning.
Teoretiskt synes ett sådant system även vara föga tilltalande; praktiskt är
det icke lätt att realisera, så att det mål, man därmed vill nå, verkligen
vunnes. Det förefaller mig, som om det system, jag slutligen bestämt mig
för, vore mera än det här nyss antydda ägnat att åstadkomma en i förhållande
till bärkraften lämpligen differentierad beskattning.

Även i andra hänseenden skulle av systemet med genomförd dubbelbeskattning
uppstå mindre önskvärda konsekvenser, särskilt nödvändigheten
att begagna statens inkomst- och förmögenhetsskatt till underlag för kommunernas
beskattning, varjämte själva taxeringsarbetet skulle icke obetydligt
ökas och försvåras.

Vad som kunnat vunnas med anlitande av två i viss mån likartade
skatter på avkastningen och inkomsten, har jag på en enklare och, såvitt
jag kunnat finna, även säkrare väg vunnit genom den subjektiverade avkastningsskatt,
som i mitt förslag benämnes kommunal inkomstskatt och
som har den i mina ögon beaktansvärda förtjänsten att nära ansluta sig till
den skatteform, inkomstbevillningen, som sedan gammalt tjänar till underlag
för den nu medgivna direkta inkomstbeskattningen inom kommunerna.

3 Kap.

Om egendomsskatt.

Såsom jag redan å sid. 75 framhållit, ingår bland de skattefri remal, som Om begrepbära
drabbas av en kommunal objektskatt, givetvis den inom kommunenorfiyrobeliigna
fasta egendomen. Och jag liar i sammanhang därmed uttalat mig daktiv fös
för lämpligheten av eu likartad objektbeskattning av produktiv lös egen- föremå l

dom, det s. k. fasta realkapitalet, inom kommunen. På samma gång kär-/öv egendomsmed
åsyftats att åstadkomma- en i beskattningshänseende likformig be- skatt''
handling av jorden såsom den naturliga produktionskällan och de genom
mänskligt arbete skapade produktionskällorna, bär på denna väg kunnat
vinnas en bekväm och icke olämplig form för näringsverksamhetens beskattning
i särskild ordning vid sidan av den beskattning därav, vilken
göres gällande genom skatten på näringarnas avkastning.

Redan nu är beskattningen av egendomsbesittningen så ordnad, att
den träffar viss egendom, som egentligen är lös egendom, ehuru densamma
genom lag förklarats hänförlig till fast egendom. l)en egentliga fasta
egendomen är jorden med vad därtill naturligt hör. A jorden uppförda
byggnader och »fasta» anläggningar på, i och över jorden hava av ålder
ansetts höra till fast egendom och bos oss beskattats genom fastiglietsbevillningen.
Men frågan om, huru mycket och vilka delar av dessa byggnader
och anläggningar böra inräknas i fastighetsbegreppet är eu ren lämplighetsfråga,
som kan lösas på många olika sätt. Ilos oss bär frågan på
lagstiftningens väg blivit löst genom lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra. Och vad genom denna lag blivit
stadgat har även ansetts normerande för den svenska skattelagstiftningens
f astighetsbegrepp.

Den åberopade lagen säger till eu början, att fast egendom är jord
å landet och i stad. Vidare uppräknar den, vad som skall anses höra till
jorden, bland annat därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,
i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar. I ordningen härefter
angives vad som hör till byggnad: fast inredning, ledningar för uppvärmning,
belysning, luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande och

bortförande, vad annat, som är i vägg, tak eller golv inmurat eller intimrat
samt vad som blivit anskaffat till stadigvarande bruk för byggnaden,
såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar och järnugnar, kaminer,
brandredskap m. m.

Det möter ingen svårighet eller olägenhet att låta allt här ovan uppräknade
inbegripas i värdet å fast egendom, även när detta värde skall
ligga till grund för egendomens beskattning. Men däremot uppstår i beskattningsavseende
en viss svårighet och även ej så obetydliga praktiska
olägenheter av lagens härefter följande stadganden om vad som dessutom
hör till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad.
Svårigheten ligger däri, att gränsen mellan de i sådan byggnad inrymda
motorer, maskiner, kärl med flera redskap, vilka enligt lagen skola räknas
till fast egendom, och dem, som icke äro hit hänförliga, är dels tämligen
svävande, dels icke lämpad efter nutida förhållanden. De nämnda »redskapen»
skola nämligen enligt lagen räknas till fast egendom, om de för
sin användning kräva och jämväl vila på fast, från grunden berett underlag.
Med nutidens tekniska anordningar behöver man icke i samma utsträckning
som förr bereda fasta på grunden vilande underlag för att uppbära
maskiner och andra i lagen åsyftade redskap. Detta gör, att av två
»redskap» av precis samma natur enligt lagens hänvisning det ena skall
räknas till fast egendom, det andra däremot icke. Härigenom vållas givetvis
en viss osäkerhet i fastighetstaxeringen, som det torde vara lämpligt
att söka undanröja. Olägenheterna framträda i en påtaglig ojämnhet i
taxeringen av de industriella företagens anläggningar. Härtill kommer,
att i fråga om rätten till avdrag för värdeminskning å inventarier olika
uppfattningar göra sig gällande, i det att denna rätt än tillämpas endast
i fråga om de inventarier, vilka icke höra till fast egendom, än åter tilllämpas
även i fråga om sådana inventarier, vilka såsom tillhörande den
fasta egendomen skola ingå i den fasta egendomens taxeringsvärden och
sålunda äro beskattade genom fastighetsbevillning, men undantagna från
beskattning genom inkomstbevillning, i det att för beräknandet av inkomstens
belopp med avseende å rörelse eller yrke avdrag får ske för 5 procent
av taxeringsvärdet å den fasta egendom av annan fastighets natur, som
begagnas för utövande av rörelsen eller yrket. De maskiner och redskap,
som sålunda i beskattningshänseende behandlas olika, allt eftersom de
enligt lag äro att räkna eller icke att räkna till fast egendom, äro emellertid
så pass likställda sins emellan, att de borde röna likartad behandling.
De synpunkter, som varit bestämmande för den civila lagstift -

ningen om vad till fast egendom bör hänföras, föreligga icke i samma utsträckning,
då det gäller att ordna beskattningen. Tvärtom kan det, såsom
nyss blivit antytt, vara ägnat att framkalla bristande jämlikhet j>a
egendomsbeskattningens område att låta den civila lagens fasta egendomsbegrepp
även angiva gränserna för den egendom, som skall träffas av
objektskatten å egendomsbesittning.

Med avseende å själva skattespörsmålet har vid skilda tillfällen
och inom olika kretsar den uppfattningen sökt göra sig gällande, att skatten
på fast egendom skulle begränsas till själva jorden, men att de genom
mänskligt arbete åstadkomna förbättringarna å jorden och däribland även
byggnaderna borde undantagas från beskattning. De å jorden vilande
grundskatterna grundades på en sådan uppfattning. Dock bör ihågkommas,
att desamma i många fall, om än icke i vårt land, varit kompletterade
med grundskatteliknande skatter å byggnader. I våra dagar har emellertid
en från äldre tider stammande doktrin återupptagits och tilldragit sig
eu viss uppmärksamhet, eu doktrin, som går ut på, att jorden är det enda
berättigade skatteobjektet. I sin längst gående form innebär denna teori,
att all beskattning skall läggas å det rena jordvärdet, jordvärdet i nationalekonomisk
mening. Genom en sådan beskattning, som ytterst åsyftar jordvärdets
indragning till samhället, skulle, anföres det, alla samhällets behov
kunna fyllas och beskattningen av det mänskliga arbetet kunna, såsom
önskligt vore, göras obehövlig.

Då de s. k. fysiokraterna i Frankrike i senare hälften av 1700-talet
framkom mo med sina teorier om jorden såsom det enda rätta skatteobjektet
och jordskatten såsom den enda skatten, för vilka teorier här nedan kommer
att lämnas eu mera utförlig redogörelse, gingo de ut från den uppfattningen,
att jorden och jordbruket med därtill hörande binäringar för
utvinnande av råämnen vore all rikedoms källa och i själva verket till sist
finge bära all beskattning, om ock denna i första hand även träffade andra
skatteobjekt. De ansågo det fördenskull vara en onödig omväg att anlita
dessa andra skatteobjekt. Det enda rationella vore att direkt lägga all skatt pa
jorden. De fysiokratiska idéerna hade emellertid icke någon lång livstid.
Bedan Adam Smith påvisade, att rikedomens källa var icke blott jorden
utan även det produktiva mänskliga arbetet. Och det efter den franska
revolutionen gjorda försöket att praktiskt realisera tanken på en enda skatt,
eu grundskatt på jorden, misslyckades så gott som genast. Den år 1790
införda »contribution fonciére» måste redan påföljande år kompletteras med

Om jorden
såsom före
mål för be
skattning.

en skatt, »contribution personelle et mobiliére», soin skulle förmedla beskattningen
av alla övriga inkomster än dem, som härledde sig från själva
jorden. Och sedermera tillkommo efter vart annat flera nya skatter av
allehanda typer, vilka lika litet soin personal- och mobiliarskatten från
beskattningen undantogo produkterna av det mänskliga arbetet; bland annat
infördes snart även eu grundskatt på byggnader.

Trots att den grund, varpå fysiokraterna byggde sina idéer om beskattningen,
således ganska snart visade sig ohållbar, kan man icke frånkänna
deras uppträdande ett visst varaktigt inflytande på skattepolitiken
både i Frankrike och i andra länder. Tanken att beskatta jorden såsom en
i och för sig synnerligen lämplig skattekälla fullföljdes i största möjliga
utsträckning, och skattebehovet fylldes mångenstädes till väsentlig del genom
grundskatterna, på sina håll dock under medverkan även av andra skatter
på fast egendom, t. ex. byggnadsskatten.

I mitten av 1800-talet började åter rörelsen gå i motsatt riktning
och man strävade att överflytta eu del av skattebördan från jorden och
den fasta egendomen öfver huvud taget på andra skatteobjekt. De skatter,
som i sådant syfte togos i anspråk, blevo skatterna på förbrukningen och
på inkomsterna. Och i vårt land har man gått synnerligen långt på denna
väg. Grundskatterna hava avskrivits, likaså de på jorden vilande rustnings-
och roteriugsbesvären. Fastighetsbevillningen har i realiteten avskaffats.
Den särskilda skattskyldighet till städerna, som av ålder ålegat
ägare av fast egendom, har på grund av kungl. cirkuläret den 10 juli
1863 om genomförande av likställighet i rättigheter och skyldigheter mellan
städernas invånare så småningom försvunnit, i det att överenskommelser
trätfats emellan städerna och fastighetsägarna om de särskilt å fastigheterna
vilande skyldigheternas avlösning. Och resultatet har blivit, att i stort
sett endast inkomsten återstår såsom för kommunerna tillgängligt skatteobjekt.

Just häri ligger eu av de mest verksamma orsakerna till den ojämnhet
i beskattningen och till den skatteobjektets överbelastning, som i våra
dagar äro utmärkande för det kommunala skatteväsendet. Försöket att låta
hela det kommunala skattebehovet bäras av eu enda skatt, har här, såsom
vid alla tidigare försök i denna riktning, visat sig i längden'' otillfredsställande.
Även om man, som sig bör, utgår från den i och för sig riktiga
grundsatsen, att inkomsten är den enda skattekälla, som varaktigt kan
tagas i anspråk, måste man dock se till, att denna skattekälla träffas på
flera olika vägar genom skilda beskattningsformer. Man måste ställa nga

skatteobjeht till kommunernas förfogande. Förslaget söker lösa Irågan pa
det sättet, att kommunerna tillerkännas rätten att vid sidan av den gamla
beskattning av avkastning eller inkomst, som till en början synes nödvändig
att åtminstone i dess hittills gällande omfattning bibehålla, införa
en likartad beskattning av avkastningen eller inkomsten från den fasta
egendomen samt därjämte att uttaga eu fristående objektskatt på egendomsbesittningen
och eu likaledes fristående personlig skatt på förmögenheten
.

Här vill jag nu sysselsätta mig med den föreslagna objektskatten på
besittningen, i förslaget benämnd egendomsskatt.

Denna skatt sönderfaller i två delar: eu skatt på fast egendom oeh
en skatt på produktiv lös egendom. Skatten har utformats såsom eu skatt mktnr.
i förhållande till egendomens objektiva värde, dess bruttovärde. Skatten
avser endast att träffa värdeföremålet, ej dess avkastning. Ägarens personliga
förhållanden lämnas vid beskattningen principiellt utan allt avseende.

Egendomsskattens objekt är först och främst den fasta egendomen
med vad därtill lagligen hör, dock att vissa inventarier, som enligt lag på fast egenräknas
såsom tillbehör till fabrik eller annan för industriell verksamhet
inrättad byggnad, i beskattningshänseende hänföras till skattepliktig lös skatten,
egendom, en anordning, som ej har någon betydelse för själva skattskyl- 5—21 och 26
dighetens storlek, utan huvudsakligen föranletts av skattetekniska skäl.

Till fastigheten räknas således jorden med därå befintliga byggnader och
anläggningar. Att även byggnad å annans mark skall beskattas såsom
fast egendom, är eu given sak, men har i författningen blivit uttryckligen
utsagt. Ett undantag från regeln utgör byggnad för gruvdrift.

Det råder i våra dagar olika meningar om den omfattning, i vilken
fast egendom skall göras till föremål för beskattning.

Enligt den uppfattning, som fått uttryck i vår bevillningsförordning,
är det fastigheten i dess helhet med därtill hörande herrlighet^- och förmåner,
som skall vara skattens objekt. Skattens beräkningsgrund är egendomens
värde.

De forna grundskatterna riktade sig däremot ej endast mot själva jorden
och voro ursprungligen avsedda att utgå i förhållande till jordens avkastningsförmåga,
bedömd med ledning av utsädets eller skördens storlek m. m.

9(3

Utländsk lag- Samma karaktär hava de tyska grundskatterna intill senaste tid uteslutande
utländi la1-töretett- De hava beräknats i förhållande till själva jordens avkastning, men i
U Stiftnings-9 reSe^ kompletterats med särskilda grundskatter å byggnaderna. Efter antagandet
försök, av den preussiska kommunalavgiftslagen av år 1893 bar emellertid eu fastighetsskatt
av ny typ börjat vinna insteg i de kommunala skattesystemen, grundskatten
efter det allmänna värdet. Denna skatt är liksom vår fastighetsbevillning
avsedd att utgå i visst förhållande till en fastighets, ej endast jordens, hela värde,
dess värde i handel och vandel.

I Danmark är ejendomsskylden likaledes eu skatt på fast egendom, ej endast
på jorden, i förhållande till egendomens värde i handel och vandel och avsedd
att så småningom avlösa de gamla grundskatterna på jorden.

I Norge uttages eu eiendomsskat på fast egendom. Denna utgår på landet
med visst belopp, antingen per »skyldmark», en beräkningsgrund, som hänför
sig till den skedda jordmatrikuleringen av de egendomar, vilka varit underkastade
matrikelskatteu, eller ock i förhållande till ett belopp, som framkommer
vid uppdelning av egendomens taxeringsvärde med skyldmarkens genomsnittsvärde
för de sista fem åren. Sistnämnda skattegrund tillämpas med avseende å verk
och bruk, såsom fabriker, sågverk, kvarnar, skeppsvarv, kraftanläggningar, elektricitetsverk
och andra industriella anläggningar, ävensom gruvor, stenbrott,
fisken, salterier, flottleder, utbyggda vattenfall, dammanläggningar, lastageplats^''
och liknande driftsanläggningar. Dessa anläggningar åsättas ett taxeringsvärde.

För städerna gäller, att eiendomsskatten utgår i visst förhållande till fast
egendoms taxeringsvärde, som skall motsvara det belopp, egendomen efter sin
beskaffenhet, användbarhet och belägenhet antages kunna betinga i köpeskilling
under sedvanliga omsättningsförhållauden och vid frivillig försäljning.

En i Norge år 1910 tillsatt kommitté för utredning av frågan om revision
av matrikellagstiftningen och om möjligheten att för landsbygdens vidkommande
övergå till ett nytt system för fastighetsbeskattningen, byggt på periodiska taxeringar,
ävensom om särskild skatt på jordvärdestegring, har i ett den 5 mars
1913 avgivet betänkande med förslag till »grundtakster for utligning av eiendomsskat
til amt og herad» föreslagit, att fastighetsbeskattningen även på landet
för framtiden skall grundas på egendomens tid efter annan fastställda grundtakst
eller i fråga om industriella och driftsanläggningar dess taxeringsvärde. Särskilda
bestämmelser föreslås för taxering av olika slag av egendomar: jordbruksegendom,
skogsegendom eller skog, vattenkraftsegendom eller vattenfall och regleringsanläggningar
samt av tomtegendom och all annan här ovan icke nämnd
egendom. Vid; taxering av jordbruksegendom skola byggnader, hägnader och
andra på jorden uppförda eller anbragta inrättningar eller växtlighet icke medtagas.
Däremot medtagas odlingar och andra varaktiga grundförbättringar. Vid
taxeringen skall hänsyn tagas till jordens stadigvarande avkastningsförmåga
under förutsättning av ändamålsenlig användning och allmänt försvarlig drift.
Ej heller vid taxering av annan egendom med undantag av industriella anläggningar
o. d. medtagas byggnader o. s. v.

I sitt betänkande erinrar kommittén, hurusom för beskattningen av fast
egendom följande 5 alternativ kunna uppställas:

1) beskattningen kan begränsas till att blott omfatta jorden såsom sådan,
med bortseende från förbättringar och byggnader, jorden alltså tänkt i sitt ursprungliga
naturtillstånd, men i sin nuvarande omgivning;

2) beskattningen kan begränsas till att blott omfatta jorden som sådan med
bortseende från byggnader och från andra förbättringar än sådana varaktiga
grundförbättringar i inskränkt mening, som bilda en integrerande del av jorden,
såsom t. ex. odling, dränering o. s. v. och som efter en viss lagstadgad tidrymd
anses såsom amorterade;

3) beskattningen kan vara anordnad såsom här under 2) är sagt, dock att
varaktiga grundförbättringar, som bilda en integrerande del av jorden, under
varje omständighet medräknas, alltså utan hänsyn till. om de äro att anse såsom
amorterade;

4) beskattningen kan omfatta jorden med alla förbättringar och alla byggnader,
med vad därtill hör, som »mur- og nagelfest er opfört paa eller frestet
til grunden»;

5) beskattningen kan slutligen icke blott enligt 4) omfatta jorden med alla
förbättringar och alla byggnader med vad därtill hör, utan även vad som driftmässigt
kan anses som tillbehör till egendom, såsom t. ex. maskiner, driftsinventarier
m. in.

En beskattning, anordnad enligt 1) här ovan, avser att träffa det s. k.
nakna jordvärdet och att från skatt fritaga den del av egendomens värde, som
har sin grund i användningen av kapital och arbete. Metoden motiveras därmed,
att en beskattning av de genom kapital och arbete skapade värdena skulle
— utom att den medförde eu obehörig dubbelbeskattning — verka socialekonomiskt
olyckligt, i det att den skulle motverka och hämma jordens bebyggande
och förbättring i övrigt. Det läge i samhällets intresse att uppmuntra dylikt
bebyggande och förbättringsarbete och detta borde därför icke »straffas» med
ökade skattebördor. Å andra sidan skulle en särbeskattuing av det rena jordvärdet
verka till befrämjande och uppmuntrande av grundförbättringar och bebyggande
och i det hela taget ett bättre utnyttjande av de fasta egendomarna,
likasom den skulle motarbeta spekulationer i jord, i det att den skulle medföra,
att det icke lönade sig eller lönade sig mindre att låta jorden ligga oanvänd i
avvaktan på eu framtida jordvärdestegring. Särskilt om en sådan beskattningordnas
progressivt, skulle den även motverka ett hopande av fasta egendomar på
få händer. Eu på dessa grunder byggd statsbeskattning av de fasta egendomarna
efter deras rena jordvärde vore införd i New Zeeland och Australien,
likasom den också i viss utsträckning där användes vid den kommunala fastighetsbeskattningen.

En annan mera moderat ståndpunkt i fråga om den s. k. jordvärdebeskattningen
intages av dem, som inskränka sig till att hävda, att det vid sidan av
en beskattning av de fasta egendomarna efter deras totala värde, med twggnader
och förbättringar, också bör finnas en beskattning allenast på grundval av det
rena jordvärdet. På denna uppfattning grundades det förslag, som i England
framlades år 1901 av eu minoritet i 189G års brittiska kommunalskattekommission
och som gick ut på att bibehålla den tidigare samfällda beskattningen av jord

och byggnader, men att därjämte för städer och stadsliknande samhällen införa
en kommunal tilläggsskatt allenast på grundval av tomtens värde.

En beskattning enligt 2) bygger i stort sett på samma synpunkter som beskattning
enligt 1), men tager hänsyn till, att man icke kan bortse från alla
grundförbättringar, framför allt icke i gamla länder, i vilka jorden länge varit
under kultur. På sådana ställen hava nämligen människan och naturen under
tidernas lopp så arbetat hand i hand, att det praktiskt taget är omöjligt att
särskilja det arbete, som utförts av människan, från naturens eget arbete. Den
år 1911 företagna danska provtaxeringen till jordskyld verkställdes i enlighet
med den här omförmälda synpunkten.

Beskattningen enligt 3) förutsätter en mera utsträckt tillämpning av do
synpunkter, som enligt 2) beaktas endast i viss utsträckning.

I fråga om en beskattning enligt 4) anföres, bland annat, att, då en särskild
beskattning av fast egendom motiveras med intresseprincipen, och nyttan
av de offentliga anordningarna, vad beträffar de fasta egendomarna, ingalunda
är begränsad endast till själva jorden, det synes vara berättigat att grunda beskattningen
på egendomens hela värde. En bebyggd egendom åsamkar, just
därför att den är bebyggd, vederbörande kommun större utgifter än en obe.
byggd, och å andra sidan har ägaren större både direkt och indirekt nytta och
intresse av de offentliga föranstaltningarna just därför, att jorden är bebyggd
och ju mera den är bebyggd. En egendomsbeskattning, som blott är begränsad
till själva jorden, skulle också kunna leda till alldeles påtagligt orimliga och
stötande konsekvenser. Så skulle den t. ex. kunna leda till, att för en arbetares
blygsamma »egna hem» med tillhörande trädgård skulle betalas lika stor egendomsskatt
som av eu rikmansvilla eller en dyrbar industriell anläggning med
samma tomtareal. Från praktisk synpunkt anföres vidare till försvar för en
beskattning av fast egendom såsom en helhet, att endast vid en taxering av de
fasta egendomarna i deras helhet uppskattningen bygger på ett verkligt föreliggande
praktiskt underlag. Egendomarna säljas nämligen som de »stå och gå»,
med jordförbättringar och byggnader och det är också endast i detta tillstånd
de giva avkastning. Endast vid en taxering av egendomarna i deras helhet,
med eventuellt förefintliga förbättringar och byggnader kan en verklig värdesättning
av egendomarna efter deras saluvärde eller avkastningsvärde äga rum.
En uppskattning av egendomar med bortseende.från byggnader och förbättringar
och särskilt en taxering uteslutande av det s. k. rena jordvärdet måste däremot
i stor utsträckning grundas på abstraktioner och hypoteser och mer eller mindre
godtyckligt skön utan stöd i de faktiskt föreliggande förhållandena.

En beskattning enligt 5) bygger på samma synpunkter som åberopas till
förmån för alternativ 4), men har därjämte sitt särskilda försvar för åtgärden
att i taxeringsvärdet inbegripa vissa fabriksinventarier o. d. Som bekant är den
svenska fastighetsbevillningen eu tillämpning av de för alternativ 5) vägledande
synpunkterna.

Den norska kommittén — vars betänkande fått tjäna till ledning för förestående
kortfattade redogörelse — föreslår för sin del, att egendomsskatten, vad
landsbygden beträffar, skall träffa jorden, med bortseende från byggnader, dock

utan rubbning av hittills gällande grunder för beskattning av de industriella
fastigheterna. Kommittén anser sig böra nära ansluta sig till de i landet bestående
beskattningsprinciperna, ehuru dessa icke låta inpassa sig i något av
de 5 alternativ för egendomsbeskattningeu, för vilka här ovan redogjorts. Det
norska systemet är ett kombinationssystem.

Kommittén säger till en början, att det icke borde vara tal om att kon
sekvent begränsa den kommunala egendomsbeskattningen på landsbygden till att
blott omfatta jorden. Resultatet härav skulle nämligen bliva, att hela eller i
allt fall den övervägande delen av denna beskattning på landet komme att bäras
av jordbruket, vilket ej kunde anses rättvist. De industriella anläggningarna
vore nämligen i lika hög grad som de egentliga jordbruksegendomarna intresserade
av och njöte i lika grad gott av kommunens anordningar. De orsakade
också kommunen betydliga bördor. Men å andra sidan fann kommittén icke
heller skäl att låta den kommunala egendomsbeskattningen utvidgas till att omfatta
alla byggnader. Kommittén förmenar, att, om skatten träffade bostadshusen,
detta faktiskt skulle innebära en förbrukningsbeskattning på en av livets
första förnödenheter, husrummet, en beskattning, som hittills varit okänd i kommunerna.
Aven framhålles, hurusom vid förvärv av jordbruksegendom huvudsaklig
hänsyn tages till egendomen såsom underlag för jordbruk och annan till
jordbruket knuten näringsdrift, medan däremot hänsyn till egendomens byggnader
för bostadsändamål spelar en relativt liten roll. Men om man bestämmer
sig för att från beskattningen undantaga bostadshusen, torde det medföra praktiska
svårigheter att medtaga allenast driftsbyggnaderna för jordbruket. Det
kan .gå lätt att samfällt taxera jorden med alla byggnader och även att taxera
egendomen med bortseende från alla byggnader. Däremot torde det utan tvivel
vara förenat med åtskilliga praktiska svårigheter att taxera jordbruksegendomar
på det sättet, att endast eu del av byggnaderna medtages. Ytterligare uttalar
kommittén den meningen, att en beskattning av byggnaderna å jordbruksegendomar
skulle medföra en — t. ex. i jämförelse med industrin — relativt stark
beskattning av jordbruksnäringen. En konsekvens av kommitténs ställning till
frågan om de till jordbruksegendomar hörande byggnaders undantagande från
skatt var, att även byggnader, som användes för lanthandel, verkstäder, skjutsstationer,
hotell, pensionat, sanatorier och badanstalter, blevo fritagna från egendomsskatt.

Kommitténs ståndpunkt i denna fråga delades emellertid icke av alla dess
medlemmar. En ledamot ansåg, att egendomsskatten borde läggas på de fasta
egendomarna i deras helhet efter deras saluvärde. Reservanten lade särskild vikt
vid de stora praktiska vanskligheter, med vilka de periodiska taxeringarna skulle
bliva förenade, därest de icke finge omfatta de fasta egendomarna i deras helhet
och icke heller finge grundas på egendomarnas allmänna värde i handel och
vandel. Det kunde nämligen icke undgås, att taxeringarna under denna förutsättning
i stor utsträckning måste grundas på rena abstraktioner, vilket återigen
i sin ordning skulle nödvändiggöra mycket omständliga och ingående undersökningar
och jämförelser, därest taxeringarna skulle bliva något så när tillfredsställande.
Däremot skulle en taxering av de fasta egendomarna i förhanden -

Skatt på jorden
eller på
den fasta
egendomen.

100

varande skick och med allt vad därtill hör på grundvalen av deras allmänna
_värde i handel och vandel bliva i flertalet fall en relativt lätt operation. Reservanten
tillmätte icke de framförda invändningarna mot byggnadernas inbegri
pande i taxeringsvärdet någon avgörande betydelse. Vad beträffar vanliga jordbruksegendomar
borde man ihågkomma, att en mer eller mindre överflödig
byggnad på dessa i regel icke betingade ett motsvarande tillägg till egendomens
saluvärde.

Två andra medlemmar av kommittén föreslå stadgande om rätt för »lieradsstyret»
att genom beslut, som stadfästas av Konungen, föreskriva, att egendomsskatt
även skall påföras de byggnader, som icke enligt kommitténs förslag äro
skattepliktiga. Byggnadernas taxerade värde skall sammanläggas med egendomens
grundtakst till en eiendomstakst.

Het är tydligen eu principfråga av stor betydelse, huruvida den objektbeskattning
på fast egendom, som av särskilda skäl finnes lämplig att
ålägga, skall riktas mot egendomen såsom en helhet eller endast mot jorden.
Frågan har, såsom framgår av det förestående, i olika länder och
under olika tider blivit löst på olika sätt. Jag hänvisar i avseende härå
— utom till vad här ovan blivit i korthet anfört — till den å sid. 127—138
här nedan lämnade historiken och redogörelsen för utländsk lagstiftning. Det
kan emellertid i allmänhet sägas, att den hittills genomförda beskattningen
av fast egendom genom grund- och byggnadsskatter i Tyskland, genom
ejendomsskyld i Danmark och, försåvitt beträffar jord, som ej är underkastad
matrikelskatt, eiendomsskat i Korge, avsett att träffa såväl jorden
som därå uppförda byggnader. Samma är förhållandet med den hos oss
antagna beskattningsformen, fastighetsbevillningen. Matrikelskatten i Kor ge
är eu gammal grundskatt på jorden och den egendomsskatt, som utgår på
grund av skvldmark, träffar sålunda endast jorden. Den där föreslagna
grundskatten på jord, som ifrågasatts att träda i stället för eiendomsskatten
efter skyldmark, är icke heller avsedd att träffa byggnadernas värde. I
Danmark har inom vissa kretsar arbetats för införande av en jordskyld i
stället för eiendomssljjlden. De för frågans utredning under åren 1911
och 1912 inom vissa kommuner i Danmark företagna provtaxeringar för
uppskattning av jordens värde utan byggnader, synas icke hava givit sådana
resultat, som jordreform vännerna beräknat. Jordvärdena blevo nämligen
oväntat låga i förhållande till de värden, som åsatts vid taxeringen
till eiendomsskyld (se sid. 128—131 h. n.).

Enligt min mening föreligga icke tillräckliga skäl, vad vårt land beträffar,
att vid flen reform av fastighetsbeskattningen, som torde visa sig

101

nödvändig i sammanhang med pågående revision av det kommunala skatteväsendet
över huvud taget, frångå den hos oss sedan länge erkända princip
för fastighetsbeskattning, som kommit till uttryck i fastighetsbevillningens
anordning såsom eu skatt på fast egendom i dess helhet. Erfarenheten
från de danska försöken att bereda mark för eu jordskyld i stället för
ojendomsskylden verkar icke uppmuntrande och de av den norska matrikeloeh
v;erdistigningsskattekommissionen anförda teoretiska skälen mot byggnadernas
inbegripande i taxeringsvärdena för jordbruks- in. tf egendomar
på landet o. d. verka icke på mig övertygande. Det praktiska skälet att
icke vidtaga någon ändring i vad som hittills praktiserats på detta område
ma gälla vad det kan. Enahanda skäl talar, vad beträffar förhållandena
i Sverige, avgjort för att den nya fastighetsbeskattningen lika väl som
den gamla fastighetsbevillningen får rikta sig mot fastigheterna i deras
helhet, således i bestämt angivet syfte att träffa såväl jorden som byggnaderna.

Om man stannar härvid och later fastighetsbeskattningen träffa även
byggnaderna, torde man hava gjort sitt val emellan de tva skatteformerna
jordskatt och fastighetsskatt. Emellertid torde det böra erinras,
att en jordskatt i här avsedd mening icke i och för sig är förkastlig.
Endast såsom onda form för fastigheternas beskattning synes den mig
olämplig. Den behöver nämligen enligt min mening kompletteras med eu
byggnadsskatt och en skatt på annan produktiv egendom för att verka
fullt rättvist.

Jordskatten, sådan den bär är tänkt, är något helt annat än den
jordvärdeskatt, för vars införande såväl i vårt land som annorstädes på
senare tid från s. k. jordreformvänners sida drivits en liflig propaganda.
Denna skatt är ej eu skatt på jorden, utan på jordvärdet i nationalekonomisk
mening, vilket är någonting helt annat. Och enligt de längst gående
reformvännernas mening är jordvärdeskatten tänkt såsom den enda
skatten (single tax, 1’impöt unique), vilken, då den en gång blivit fullt
utvecklad och genomförd, skulle kunna ersätta alla övriga skatter av vad
slag de vara må.

Jordvärdet eller jordräntan kan anses i huvudsak beteckna jordens
naturliga värde, beräknat med ledning av den avkastning eller ränta, jorden
såsom sådan kan giva efter avdrag för omkostnaderna, dessa tagna
i så vidsträckt omfattning, _ att de inbegripa även ränta å det i jorden
nedlagda kapitalet, dock icke det kapital, som motsvarar köpeskillingen

Om en beskattning
av
jordvärdet
eller jordräntan.

102

för jordvärdet, och sedvanlig lön till jordens brukare. Jordräntan tillkommer
enligt jordreform vännernas uppfattning icke jordägaren, utan samhället.
Val har nämligen jordägaren rätt till den del av jordens avkastning,
som hänför sig till det kapital och arbete, som nedlagts på jorden,
men på den inkomst, som härör av jorden i och för sig, av jorden
i dess egenskap av naturlig produktionsfaktor, kan den enskilde jordägaren
icke framställa något berättigat anspråk. Den inkomst, jorden i och för
sig åstadkommer, har sin grund antingen i särskilda åtgöranden från samhällets
sida eller ock i den allmänna samhälleliga utvecklingen och bör på
grund härav med all rätt komma samhället till godo. Från åtskilliga
jordreformvänners sida förnekas, att äganderätten till jorden kan omfatta annat
än de genom mänskligt arbete åstadkomna förbättringarna å jorden, exempelvis
genom odlingar och bebyggande, och hävdas den uppfattningen, att
jordvärdet eller jordräntan, som tillhör alla människor med samma rätt,
icke kan bliva föremål för privat äganderätt. Då emellertid under tidernas
lopp förhållandena lett därtill, att den privata äganderätten till jord
(inkl. jordräntan) är ett faktum, hava jordreformvännerna satt såsom
sitt mål att finna medel till undanrödjande av detta enligt deras mening
samhällsskadliga tillstånd. Olika medel för ernåendet av detta mål hava
blivit ifrågasatta. En väg, som vid olika tillfällen anvisats såsom lämplig
härför, har varit beskattningsvägen.

Det må tillåtas mig, under hänvisning även till mina uttalanden i
det betänkande angående en jordräntestegringsskatt, som framdeles kommer
att särskilt för sig avgivas, att här i största korthet ägna någon uppmärksamhet
åt denna även i vårt land debatterade fråga.

Inledningsvis får jag då erinra om att den moderna rättsstaten är eu
produkt av en gradvis och så småningom skeende utveckling från ett lägre,
mera primitivt stadium till en, låt oss erkänna det, allt mera förbättrad
samhällsbyggnad. Denna vilar nu på den grunden, att envar medborgare
har frihet att inom vissa, med hänsyn till statens högre intresse bestämda
gränser utöva den samhällsgagnande verksamhet i stort eller smått, som
passar för hans krafter, och att fritt disponera över den inkomst, han
på sådant sätt kan bereda sig. Lämnar hans inkomst ett överskott, är
lian likaledes berättigad att däröver fritt förfoga och vid sin död låta det
komma arvingarna eller andra honom närstående personer till godo. Ärvda
och genom egen verksamhet intjänta tillgångar tillhöra individen med
lika rätt. Även sådan tillgång, som utgöres av jord, är föremål för den

privata äganderätten och kali av ägaren disponeras lika oinskränkt som
annan egendom. Dessa rättsgrundsatser skyddas ocli upprätthållas av
staten. Ett praktiskt exempel på statens erkännande av den enskildes
äganderätt utgör bland annat det förhållandet, att staten med den enskilde
avslutar avtal om köp eller försäljning av egendom, därvid salupriset
bestämmes genom ömsesidig frivillig överenskommelse.

Det allmännas rätt att expropriera jord, som är nödvändig för tillgodoseende
av något allmänt intresse av större vikt, är visserligen erkänd,
men hålles genom lagstiftningen inom vissa, av behovets allmännyttiga
karaktär bestämda gränser. Och då det enskilda äganderättsintresset vid
expropriation får vika för det högre allmänna intresset, är ägaren genom
lagstiftningen tillförsäkrad full ersättning för vad lian måste avstå. Denna
individens rätt att med full äganderätt disponera över den jord, han under
laga former åtkommit, har under århundraden varit av staten erkänd och
skyddad och rättsliga former för överlåtelse av jord från den ena ägaren
till den andre hava blivit av staten fastställda. Att nu ingå på,någon
undersökning om huru de första besittningstagarna åtkommit den jord,
vartill de uppträtt såsom ägare, är både lönlöst och överflödigt. \ are sig
de utan motstånd från andras sida eller med den starkares rätt törst efter
strid satt sig i besittning av sina jordområden, får man antaga, att besittningstagandet
skett under former, som varit överensstämmande med den
rättsuppfattning, som vid tiden för besittningstagandet varit rådande och
erkänd såsom laglig. Och ostridigt är, att den på besittningen grundade
äganderätten mycket tidigt blivit av rättsstaten erkänd och legaliserad
samt att de nuvarande jordägarna åtnjuta sin äganderätt under all den
garanti, som besittningstagande, hävd och statens godkännande- kunna erbjuda.
Härtill kommer såsom ett ytterligare stöd för jordäganderätten,
att densamma av de nuvarande ägarna och deras företrädare under eu
oöverskådlig tid tillbaka förvärvats mot erläggande av en lösesumma, vare
sig under form av köpeskilling eller på annat sätt, och att denna i många
fall erlagts till staten eller det allmänna.

Den skattskyldighet, som från det allmännas sida ålagts jorden, har
måhiinda under äldre tider även ansetts såsom ett erkännande av den uppfattningen,
att statens rätt till jorden inom dess område står över den
enskildes äganderätt. Denna åskådning torde emellertid mycket snart fått
vika för en annan, nämligen den, att utkrävande av skatt vore en åtgärd,
som motiverades av statens nödvändighet, och hade till enda mål att täcka
de utgifter, som nödvändigtvis uppstode i och för statens verksamhet till

104

befrämjande av allmänt och enskilt väl. Beskattningen har under ordnade
rättsförhållanden icke ansetts såsom en konfiskation av de enskildas egendom
eller såsom ett uttryck för den uppfattningen, att staten har rätt att
från den enskilde taga någon del av hans egendom på den grund, att densamma
rätteligen tillhörde staten, utan såsom ett uttryck för den enskilde
medborgarens skyldighet att bidraga till de allmänna utgifterna, vare sig
skattskyldigheten bestämts med hänsyn till en vars skatteförmåga eller med
hänsyn till den större eller mindre nytta eu var antagits hava av statens
eller det allmännas anordningar.

Mot den bestående samhällsordningen under dess olika utvecklingsskeden
hava under värjo tid riktats angrepp av enskilda personer eller
grupper av personer. I den mån dessa angrepp varit befogade och understötts
av eu tillräckligt stark folkmening, hava de lett till ändringar i det
bestående, ändringar, som naturligtvis under sådana förhållanden få anses
som verkliga förbättringar. Men icke alla påyrkade ändringar hava varit
av sådan beskaffenhet. Många på enskilda personers hugskott grundade
anmärkningar mot den bestående samhällsordningen hava varit både oberättigade
och för ändamalet olämpliga. Man har väl vid kritisk granskning
av dessa anmärkningar ibland, ja kanske ofta nog funnit, att de haft eu
riktig utgångspunkt, i det att de åsyftat att avhjälpa brister i samhällsordningen,
som otvivelaktigt förefunnits, men man har ock alltför ofta måst
konstatera, att de förslag till bristernas avhjälpande, som framkastats, så
litet varit ägnade att fylla sitt ändamål, att deras realiserande tvärtom i
"''ånga fall skolat leda till ett förvärrande av de bestående bristerna.

Efter dessa allmänna uttalanden får jag till eu början förklara, dels
att jag icke tillhör deras antal, som önska eller gilla ifrågasatta åtgärder
för den redan uppkomna jordräntans indragning till samhället på
beskattningens väg, dels att jag icke heller finner det av förhållandena
påkallat, att vid sidan av den bestående eller nu föreslagna fastighetsbebeskattningen
införa eu särskild skatt pa redan uppkommen jordränta.
Av vad jag redan tidigare anfört torde emellertid framgå, att jag inte
hyser några betänkligheter mot införande av eu sär beskattning av framdeles
uppkommande jordränta. Ben av mig föreslagna jordräntestegringsskatten
åsyftar just en sådan särbeskattning av framtida jordränta. Men
denna skatt är avsedd att utgå vid sidan av de redan bestående skatterna
och dess syfte är att låta ägarna av sådan jord, som på grund av samhälleliga
åtgärder eller den allmänna utvecklingen får ökat värde, till sam -

IOf>

liiillet betala eu särskild skutt såsom vederlag för samhällets medverkan
till värdets skapande. En sådan beskattning, som kan grundas på principen
om skatt efter intresse (Leistung lind Gegenleistung), är avsedd att
åstadkomma en mera rättvis fördelning av skattebördan, därigenom att
dessa särskilt gynnade jordägare få bära eu skatt, som icke drabbar de
övriga jordägarna och alla andra samhällsmedlemmar och som dem emellan
fördelas efter måttet av det värde, som samhällets åtgärder eller utveckling
åt dem skapat. Gå denna beskattning kommer att verka allenast på
värdestegring, som uppkommer efter eu viss framtida tidpunkt, kan till
beskattningen tagas hänsyn vid de efter beskattningens införande skeende
överlåtelser av fast egendom, så att t. ex. köpeskillingarna vid försäljningnedsättas
från förut vanliga belopp med belopp, som motsvara jordränta
stegringsskattens kapitalvärde. Härigenom uppkommer icke någon konfiskation
av värden, som tillhöra den enskilde. Beskattningen är avsedd
att ske omedelbart vid de nya värdenas uppkomst och innan dessa värden
ingått i ägarens förmögenhet. Beskattningen är då endast en åtgärd, varigenom
samhället efter tillkännagivande, som skett, innan värdestegring
inträder, tager ersättning av den enskilde jordägaren för sådan värdestegring,
som icke han utan samhället självt har skapat. Att ersättningen
uttages under beskattningens form, sker icke blott av tekniska skäl utan
motiveras väl därmed, att här föreligger ett skattekrav, som finansteoretici
finna väl berättigat ur synpunkten skatt efter intresse.

Huru olika eu sådan beskattning av framdeles uppstående jordränta
är mot den av jordreform vännerna påyrkade jordvärdeskatten, ligger i
öppen dag och blir än mera klart vid undersökning om uppkomsten och
den hittills kända utvecklingen av jordreformvännernas program. Härom
kan korteligen anföras följande.

Jordreformvännernas lära hänför sig till en doktrin, som vid mitten av
1700-talet vann en viss tillslutning i Frankrike och där hade anhängare under eu
kortare tid, ungefär ett kvarts sekel. Lärans anhängare kallades fysiokrater. Såsom
skolans grundläggare räknas Fransig Quesnay, en kirurg, som var anställd
som läkare hos Ludvig XV. Bland lärjungarna märkas den äldre Mirabeau
och Turgot, som sedermera blev finansminister hos Ludvig XVI.

Vid bedömandet av fysiokratismen bör man erinra sig, att densamma i
första hand framträdde såsom eu reaktion mot merkantilsystemets ekonomiska
och finansiella principer, bland annat mot den uppfattningen, att förmögenheten
endast bestod i penningar och ädla metaller. Enligt fysiokraternas mening bestode
förmögenhet av alla föremål, som hade bytesvärde. Handel och industri

Historik.

106

vore icke de enda källorna till en nations rikedom. Blott naturen, sådan som
den är verksam i jordbruket, vore dock produktiv och i stånd att Öka ett lands förmögenhet.
Alla andra klasser än jordbrukarna betecknades i enlighet härmed
såsom improduktiva. Jordbruket ensamt var i stånd att, utöver ersättningen för
därå nedlagt kapital och arbete, giva ett särskilt utbyte eller vad de kallade le
produit net, motsvarande vad vi mena med jordränta i nationalekonomisk mening.
Rätten till denna ränta tillkom jordägaren endast därför, att han var
jordägare, oberoende av hans kapital och arbete, såsom en skänk av naturen
och dess säregna produktiva krafter. I och med det att jordbruket sålunda
uppställdes som det enda produktiva arbetet, sjönko handel och industri i fysiokraternas
ögon ned till underordnade sysselsättningar, som visserligen voro
mycket nyttiga, men fullkomligt improduktiva och ur stånd att öka ett lands
förmögenhet. Jordens avkastning kunde uppdelas i tre slag: arbetslön, kapitalvinst
och jordränta. Arbetslönen och kapitalvinsten tjänade till att täcka de
nödvändiga omkostnaderna för jordbruket. Jordräntan däremot vore en ren
viust, jordbrukets verkliga nettoavkastning, och en verklig ökning av samhällets
inkomst och förmögenhet. Industrien och handeln däremot producerade själva
intet nytt förmögeuhetsföremål och kuude bestå endast med stöd av jordbruket,
som tillhandahåller sina produkter för handelns och industriens behov. Det
ökade bruksvärde, och därmed förhöjda bytesvärde, som förmögenhetsföremålen
genom handeln och industrins åtgöranden erhålla, har för sin tillkomst att tacka
jordbruket, som tillhandahåller sina produkter för att användas såsom ersättning
för de i näringsdriften sysselsatta arbetarnas förbrukning av det i driften
nedlagda kapitalet. I handeln och industrin förbrukas sålunda samma mängd
bytesvärde, som där frambringas, d. v. s. dess inkomst räcker blott att täcka
omkostnaderna, beroende därpå att handeln och industrin icke kunna skapa nya
föremal eller nya bytesvärden. Hela samhället levde på jordbruket, jordbruksarbetarna
och jordäsjarna direkt av jordbrukets avkastning, handels- och industriidkarna
och alla övriga samhällsmedlemmar indirekt, d. v. s. av vad de kuude
erhålla av jordens ägare och brukare såsom ersättning eller lön för sitt arbete
och sina tjänster. Vad jordens ägare eller brukare för sådant ändamål kunde
avstå var egentligen den del av jordens avkastning, som utgjorde jordränta.
De övriga beståndsdelarna, arbetslönen och kapitalvinsten, uppgingo icke till
mera än vad som erfordrades till jordbrukskapitalets bevarande samt till jordbruksarbetarnas
och jordägarnas egen förbrukning. Den enda inkomst, som
återstode för de andra samhällsklassernas behov av lifsförnödenheter och råvaror,
vore således jordräntan.

Då jordräntan i fysiokraternas uppfattning hade denna väsentliga betydelse
såsom ett nödvändigt lifsvillkor för handel och industri samt allt andligt
liv, var det helt naturligt, att de i densamma även sago det enda underlaget
för beskattningen. Deras skatteprogram gick i enlighet härmed ut på införandet
av en enda skatt, 1’impöt unique, i förhållande till jordens »produit net» eller
jordräntan, den enda verkliga inkomsten. En sådan skatt vore omöjlig att
övervälta; alla andra skatter däremot blevo till sist övervaltade på jorden.

Fysiokraterna motivera, såsom av det ovan framförda torde framgå, sin

princip om skatten på jordräntan såsom den enda skatten endast därmed, att
jordräntan är den enda verkliga inkomsten, och ingalunda i likhet med Henry
George och hans efterföljare på den omständigheten, att jordräntan tillhör samhället
och fördenskull bör återbördas till samhället.

Men läran om den enda skatten kunde icke i längden upprätthållas. Dels
kom man tämligen snart underfund om eu sådan skatts orättvisa verkningar,
(l''impöt unique est 1''impöt inique) dels krävde statens finansiella behov större
inkomster äu på denna väg kunde beredas. Redan Mirabeau den äldre ansåg
sig i sitt år 1760 utgivna arbete Théorie de Vimpöt uödsakad att av finanspolitiska
skäl förorda utom skatten på jord eu kompletterande personlig skatt
efter bostadens hyresvärde, kombinerad med en klass-skatt och skatter på salt
och tobak.

Efter den stora revolutionen sökte man emellertid ånyo genomföra tanken
på en enda skatt. Denna utformades enligt lagen den 1 december 1790 såsom
en grundskatt, contribution fonciere. Men redan påföljande år antogs ytterligare
en skatt, contribution personelle et mobiliere, som skulle förmedla beskattningen
av alla övriga inkomster än den, som härfiöte från jorden. Sedermera tvingade
statens skattebehov till införande av eu mängd nya skatter. Så tillkommo efter
vartannat stämpel- och registreringsavgifter, tullar och andra indirekta skatter,
skatt på näringsdrift (contribution des patentes) samt skatt på dörrar och
fönster o. s. v.

Emellertid hade i England Adam Smith framträtt med sin banbrytande
lära om nationalrikedomens natur och orsaker (år 1776). Grundtanken i Smiths
lära var, att en nations inkomst är vad nationen genom sitt arbete ärligen producerar.
Det är således icke blott jordens alstring av råämnen, utan själva
användandet av mänskligt arbete till frambringande av föremål, vilka äro i
stånd att tillfredsställa de mänskliga behoven, som i ekonomisk mening konstituerar
begreppet produktion. Visserligen är den genom jordens uppodling
och brukande åstadkomna alstringen av näringsmedel och råämnen det primära,
det som människorna i första rummet behöva för att kunna leva, det
nödvändiga grundvillkoret för all annan ekonomisk verksamhet. Men till produktionens
fullföljande fordrades något mera än att blott avvinna jorden dess
beståndsdelar och produkter. Dessa behövde icke blott förädlas, utan även
transporteras från orter, där de finnas i överflöd, till andra orter, där de fylla
ett känt behov, samt distribueras i lämpligt avvägda portioner i förhållande till
konsumenternas behov. Härför fordrades ingripande av industrien och handeln,
såsom nödvändiga led i produktionen vid sidan av jordbruket. Detta senare
är dock även enligt Smiths mening det mera produktiva, tack vare jordräntans
egenskap att vara eu verklig vinst utom arbetslönen och kapitalvinsten, vilket
i sin ordning skulle bero av, att naturen här samverkar med människan.

Smiths skatteprogram byggde i överensstämmelse med hans uppfattning
om arbetets produktivitet på en annan grund än fysiokraternas. Hans grundläggande
princip för beskattningen lyder sålunda: en var är skyldig att bidraga
till statsstyrelsens uppehållande så nära som möjligt i förhånande till sin förmåga,
d. v. s. i förhållande till den inkomst, som han åtnjuter under statens skydd.

Beskattningen skall sålunda utgå i förhållande till den inkomst av varje
slag, som åtnjutes under statens skydd.

Smith ville emellertid hava en högre skatt på jordräntan än på andra
inkomster.

De jordreformvänner, som härnäst uppträdde efter bortdöendet av
fysiokraternas verksamhet, höra hemma i England och Skottland. De,
som gingo längst i sina yrkanden, föreslogo avskaffandet av den privata
äganderätten till jord genom den radikala utvägen att »nationalisera» jorden,
d. v. s. att utan vidare till staten indraga den privata jordegendomen.
Andra föreslogo skenbart mindre radikala åtgärder, i det att de påyrkade
eu småningom växande beskattning av jordens värde, tills dess att beskattningen
slutligen bleve så hög att den faktiskt slukade jordens hela naturliga
avkastning (jordräntan) och för den nominella ägaren således icke återstode
annat än inkomsten av hans i jorden nedlagda kapital. Såsom kapital
uppfattades därvid icke vad ägaren betalt för jordvärdet utan endast
vad som använts för jordens förbättrande.

Bland de mera kända reformsträvarna på detta område uppräknas åtskilliga
i en bilaga vid herr Carl Lindhagens motion nr 184 i Andra kammaren
till 1913 års riksdag. Gemensamt för dem är uppfattningen, att alla mänuiskor
till sitt väsen äro lika och i grunden goda, att källan till de sociala missförhållandena
ligger icke i människans instinkter och lidelser men i den yttre omgivning,
i vilken hon lever, och att det gives en »naturlig» samhällsordning,
som om den kan utfinnas och genomföras, skall »trygga människolivets harmoniska
utveckling och bestånd.» Botemedlet ansågs, enligt dem, ligga i »sociala
reformer», ett begrepp lika obestämt till sitt innehåll som bestickande för dem,
som levde i denna tankevärld eller som blint följde med de nya tankarnas män.

Thomas Spence, en typisk representant för dessa »tänkare», höll år 1775
ett föredrag i det filosofiska sällskapet i Newcastle-upon-Tyne, i vilket han yrkade
en fullständig reform av besittningsrätten till landets jord. Detta föredrag,
som sedermera utkom i bokform, har betecknats såsom »den första skrift i hela
världslitteraturen, vari kravet på jordens nationalisering framlägges i principiell
form». Spences utgångspunkt var den abstrakt-naturrättsliga uppfattningen, att
alla människor vore av naturen lika och hade samma rätt att existera. Men med
denna grundåskådning vore den privata äganderätten till jord oförenlig. Den krävde
med nödvändighet, att alla hade samma rätt till jorden. Jorden borde därför tillhöra
samhället såsom gemensam egendom och icke den enskilde såsom privategendom.
Spence utvecklade denna sin allmänna uppfattning närmare på det viset, att det vore
kommunen, icke staten, som skulle besitta jorden såsom oförytterlig egendom, och att
eu var skulle tryggas i sin rätt att få jord till sitt brukande därigenom, att kommunen
helt enkelt uppdelade jorden i lotter, som utarrenderades för vissa år mot en jord -

lön

ränta, som skulle göra alla skatter obehövliga. Vad av jordräntan icke åtginge till
kommunens utgifter skulle delas mellan kommunens medlemmar. Genom denna
anordning skulle det individuella bruket av jorden betryggas. Lotterna skulle
göras tämligen små, så att det bleve tillgång till arbete för liera människor än
under det rådande storbrukssystemet. Härigenom skulle uppkomma större utbyte
av jordbruksdriften för täckande av de nödvändigaste levnadsbehoven, men
mindre till den fördärvliga lyxförbrukningen. Enligt Spence skulle människorna
på denna väg »bliva lyckliga och leva som bröder». Det praktiska resultatet
av Spences arbete för sina idéer var icke av någon betydelse och den troende
skara, som följde honom på hans väg, var icke stor. Eu av hans efterföljare,
som uppträdde anonymt, utgav år 1782 ett arbete i samma ämne, »An Essay
ou tbe Right of 1’roperty in Land», däri ungefär liknande, om än relativt mera
måttfulla åsikter förfäktade!. Det bar sedermera, 100 år elter arbetets utgivande,
ansetts vara utrett, att författaren var professorn i filosofi i Aberdeen William
Ogilvic. I detta arbete framhålles först skillnaden mellan rätten till lös egen
dom och rätten till jord. Den förstnämnda rätten anser författaren vara utvecklad
till relativ fullkomlighet, vilket icke är förhållandet med den senare.
Den privata äganderätten till jord kan icke försvaras, säger han, vare sig av historiska
skäl, ty den härstammar från en tid. »vars lagstiftning icke förtjänar
något beröm, vare sig för visdom eller rättfärdighet», eller av principiella skäl,
ty den står i strid med människornas lika rätt till andel i jorden. Men Ogilvie
framhäver även en annan rättsprincip, nämligen den att varje människa, som
genom på jorden nedlagt arbete förökat dennas avkastningsförmåga, har en naturlig
rätt till den sålunda ökade avkastningen. Var och eu bör få sin -»naturliga
andel» av landets jord samt ägare och brukare så vitt möjligt förenas i
eu person. — Ogilvie undersöker de moment, som bestämma jordens värde, och
vilken del av detta värde, som enligt hans förutsättningar bör vara föremål för
enskild äganderätt. Enligt hans uppdelning består jordens värde av tre beståndsdelar
:

1) det ursprungliga värdet, vilket motsvarar jordens värde i det okultiverade
tillståndet;

2) det förbättrade värdet, d. v. s. det värde, som skapats genom kapital
och arbete;

3) framtidsvärdet, som motsvarar den del av nutidsvärdet, som är bestämt
på grund av förhoppningen om en framtida användningsmöjlighet.

Enligt Ogilvie tillhöra det ursprungliga värdet, med undantag av envars
»naturliga» andel däri, och framtidsvärdet odelade samhället och kunna betraktas
som ett kapital, vilket samhället är berättigat att beskatta eventuellt ända till
dess fulla värde. I fråga om det värde, som tillkommer den enskilde, gör Ogilvie
ett något oklart uttalande. Han säger nämligen, att den del av jorden, som
tillkommer en var såsom hans »naturliga» andel, tillhör honom helt och hållet,
men vad en var därutöver besitter tillhör honom blott till den del, som utgör
det förbättrade värdet. Vad han lämnar obestämt, är således storleken av eu
vars naturliga andel i det ursprungliga jordvärdet. Däremot är han på det
klara med att samhället skall göra sin äganderätt till viss andel av det ur -

spruugliga och hela det framtida jordvärdet gällande genom beskattning. Ogilvies
läror återfinnas hos Stuart Mill, Alfred Wallace och Henry George in. fl. »jordreformvänner»;
de tyska »reformvännerna» gå dock i mångt och mycket sina
egna vägar.

Bland de mera bemärkta engelska nationalekonomer, som på senare tid
sysselsatt sig med jordbeskattningsproblemet, är John Stuart Mill den mest bekante.
Han var sou till James Mill, vilken angives såsom skapare av teorien
om den oförtjänta värdestegringen och för övrigt ogillade den privata jordäganderätten.
Stuart Mill själv skall för denna teori hava skapat slagordet »unearned
increment». Stuart Milis ideal var principiellt, att samhället bleve ägare av all
jord. Han ansåg det emellertid helt säkert för inopportunt att alltför mycket
betona denna sin ideala ståndpunkt, som icke tillhörde den praktiska politikens
område. Han lade i stället huvudvikten på den satsen, att ingen jord, som under
en eller annan form tillhörde samhället, finge övergå till privat egendom samt
att å andra sidan samhället skulle genom beskattning tillförsäkras den oförtjänta
värdestegring av jord, som i framtiden uppkomme. Hans program för värdestegringens
beskattning innebar, att staten skulle genom eu skatt återfordra det
stigande mervärdet på jorden eller åtminstone en stor del därav. Ty det hade
uppstått genom befolkningens och rikedomens tillväxt, utan att ägaren alls bidragit
därtill. Stuart Mill ville icke ifrågasätta indragning av landets jord till staten
annorledes än mot ersättning, men ansåg sig av här angivna skal oförhindrad
att förorda en konfiskering av jordens framtida räntestegring.

Den, som i våra dagar framför allt gjort sig känd för sitt jordreformpogram.
är amerikanaren Henry George, vilken i sitt år 1880 utkomna arbete »Progress
and Poverty» framlade åtskilliga tankar om orsakerna till det sociala eländet.
Enligt hans mening hade detta sin yttersta rot i den privata äganderätten till
jord, vars avskaffande genom expropriation han påyrkar. Hans program för en
»jordvärdereform» angives i en med hans namn undertecknad artikel i Ekonomiska
frihetsförbundets flygblad nr 13 på följande sätt: »Jordvärdereformen åsyftar att
avskaffa alla skatter, som vila på arbetet och arbetets produkter, och i stället införa
en avgift på jordens värde. Då de flesta länder ha någon skatt på jorden,
kan jordvärdeavgiften införas på det enkla och lätta sätt, att alla skatter, en
efter en, avskaffas (de mest tyngande först) och avgiften på jordvärdet samtidigt
förhöjes, tills alla offentliga utgifter betäckas med denna avgift.» De moraliska
grundsatser, varpå kravet om jord värdeavgift vilar, äro enligt samma artikel
följande; »Var och eu har rätt till allt vad hans arbete frambringar. Därför
bör ingen skatt eller avgift till samhället vila på arbetet eller dess produkter.

Alla människor, säger han vidare, ha lika rätt till det, som naturen frambragt,
och till de värden, som uppstått genom den allmänna tillväxten och utvecklingen
av samhället, Därför bör ingen ha tillåtelse att bruka naturens råämnen
utan att betala en rimlig avgift (jordvärdeavgift) för de på detta sätt
uppnådda särskilda förmånerna, och det värde, som samhällets tillväxt och utveckling
tillför jorden, bör på detta sätt indragas till samhällets bruk.»

I en uppsats i sin egen tidning Standard gör Henry George åtskilliga
förklarande uttalanden om sina teorier. Han åberopar sig bland annat på Ricardos

jordränteteori, enligt vilken jordräntan representerar en till jordägaren betalt
gottgörelse, som går utöver den gottgörelse, som är tillräcklig för att sporra till
jordens brukande, den är eu premie, som betalas för blotta tillåtelsen att nyttja
jorden. Att genom beskattning borttaga en del eller hela beloppet av denna
premie skulle på intet sätt minska intresset för jordens brukande, minska tillgången
på jord eller göra det svårare att få den till brukande. Jordräuteskatten
minskar jordägarens netto av jordräntan eller hans köpeskilling, vilken ju motsvarar
den kapitaliserade avkastningen, sådan den är eller väntas att bliva.
Jordvärdeskatten är icke en skatt på jord. Jord och jordvärde äro mycket olika
ting. Eu skatt på jord träffar all jord, däremot träffar eu jordvärdeskatt endast
den mera värdefulla. Den skulle icke drabba den sämsta i bruk tagna jorden
och ej heller sådan jord, som vore ännu sämre. Jordvärdet är även något, som
är alldeles skilt från förbättringarnas värde. Jordvärdet uppkommer icke genom
en bestämd individs ansträngningar utan genom hela samhällets tillväxt och
framåtskridande. En skatt på detta värde minskar för den skull aldrig lönen för
arbete och sparsamhet. Den tager helt enkelt för samhällets räkning det värde,
som samhället har skapat.

Jorden är icke någon produkt av mänskligt arbete eller verksamhet. Jorden
finnes redan, då människan gör sitt inträde i världen. Dess pris kan således
icke bestämmas på grundval av produktionskostnaderna, utan bestämmes till det.
högsta belopp, som någon vill betala för privilegiet att få nyttja ett särskilt
jordstycke.

Det nuvarande systemet, som lägger beskattningen på produktionen, på
förbättringar och kapital i alla former, motarbetar direkt produktionen. Det är
ett system, som pålägger eu man ett bötesstraff i förhållande till det välstånd,
han kan förvärva. I stället för att handla efter den principen, att en man, som
åstadkommer .att två strån växa, där fordom endast växte ett, är en samhällets
välgörare, behandlar vårt skattsystem honom såsom en samhällets fiende.
Innehavarna av jordmonopolet taga eu stor del av arbetets och kapitalets produktion
i anspråk för sig såsom jordränta. — De stora förmögenheterna ha sitt
ursprung i de bestående monopolen av olika art, av vilka jordmonopolet är det
huvudsakligaste och viktigaste. Det är icke lcapitalet, som erhåller en otillbörlig
andel av de nyttigheter, till vilkas frambringande det medverkar. Inkomsterna
av kapitalet — d. v. s. räntorna — stiga icke, utan tendera snarare att falla.
Det är jordräntan, som alltjämt stiger högre och högre. Att göra denna tillgång,
som skapats av samhället och nu kommer en liten del tillfälliga personer till
godo, användbar för det allmänna, skulle vara att förvandla jordräntan från en
främjare av orättvisa till en främjare av rättvisa och jämlikhet. Kapitalets frigörelse
från skatter, upphävandet av de bördor, som nu trycka på produktionen
och förbättringarna, avskaffandet av det spekulativa jordvärdet och jordens frigivande
åt dem, som ville nyttja densamma, skulle i alla riktningar skapa tillfällen
till arbete. 1 alla industrier skulle arbetarna härigenom erhålla en rättvisare
andel i de av dem skapade värdena än nu.

Henry George bestrider, att samhället skulle vara skyldigt att till jordägarna
utgiva någon ersättning för det jordvärde, som genom beskattning över -

112

fiyttades från dem till samhället. Då enligt hans mening jordvärdet tillhör samhället,
är dess överflyttning på samhället endast en åtgärd, varigenom samhället
tager i besittning, vad som rätteligen tillkommer detsamma. Han anser emellertid,
att det är en väsentlig skillnad mellan hans program och det program, som
avser »jordens nationalisering». George önskar icke, att lagen skall direkt förändra
jordbesittningsförhållandena. Och hans anhängare i Sverige och Danmark
hava visat sig synnerligen angelägna att framhålla denna hans ståndpunkt. En
av ledarna för den danska Henry-George-rörelsen Sophus Berthelsen har i en
artikel i tidskriften »Ret», som på svenska återgivits i Ekonomiska frihetsförbundets
förut åberopade flygblad nr 13, anfört, att Henry George icke avsåg
att upphäva den privata jordäganderätten i detta ords svenska och danska betydelse.
Det är den engelska formen för äganderätt till jord, som han vill hava
upphävd. I England är »lorden» ägare till jorden, emedan han har rätt till
jordräntan, men han är icke besittare eller innehavare av själva jorden. I Sverige
som i Danmark är ägaren däremot endast innehavare av själva jorden, medan
jordräutan här äges av »inteckningshavaren, obligations- och aktieägaren e. d.»
Den privata jordegendomsrätt, som Henry George vill upphäva, är därför den
privata rätten till jordräntan, men alls icke den privata rätten till jordbesittningen.
Genom uppfyllandet av detta krav om jordräntans indragning förändras
det offentligas roll från en aktiv driftsledares till en passiv räntetagares. Eu
svensk representant för samma åskådning, Johan Hanson, har i en avhandling
om »Erfarenheter med jordvärdeavgift och jorduationalisering i utlandet» framhållit
samma synpunkter. I stället för begreppet »jordens nationalisering» använder
han för Henry Georges reformprogram benämningen »jordvärdets socialisering».
Eu sådan socialisering skulle åstadkommas genom jordvärdets beskattning,
medan jorduationaliseringen åsj^ftar själva jordens indragning till
samhället.

Johan Hanson söker ock visa, att jordägarna icke skulle bliva utan ersättning
vid en socialisering av jordvärdet. Alla de smärre jordägarna skulle tvärtom
bliva rikligt ersatta genom befrielse från all skatt på sitt enskilda arbete och
från beskattning av konsumtion, särskilt tullskatterna. Även de större jordägarna
skulle bliva ersatta, dels genom den skattefrihet på sin förbrukning etc.,
som de uppnådde, »dels genom förmånen att se rättvisa uppnådd såväl mellan
den enskilde och jorden som mellan den enskilde och det allmänna».

Slutligen har herr Carl Lindhagen i upprepade motioner till de senaste
årens riksdagar dragit frågan om skatt på jordvärde under riksdagens prövning.
Motiouären anger sin anslutning till Henry Georges lära. Begreppet jordvärde
definieras av honom såsom »den del av marknadsvärdet på jorden, som åstadkommes
icke genom hesittningshavarens eget arbete och därpå nedlagda kostnader
utan genom samhällets tillväxt, arbete och företag.» Om man funne, att
ett jordvärde rättvisligen skulle vara samhällets egendom, då kunde det sägas,
att spekulationer i denna en annans egendom måste anses såsom en äventyrsaffär.
Spekulanten finge därvid vara beredd på äventyret, nämligen att ägaren,
samhället, en gång kommer och gör sin rätt gällande. Detta måste han finna
sig i, vilket icke behövde utesluta, att från samhällets sida toges skälig hänsyn

113

till bestående förhållanden. Frågans främsta betydelse läge i dess sociala innebörd.
Den stora gåtan vore alltid att giva samhället sitt samt individen vad
denne med rätta tillkomma. Eu reform, som vill genom samhällets ingripande
socialiscra jordvärdena, måste tilltala, »Det ligger något enkelt, lättfattligt och
framför allt rättvist i en sådan tanke». — »Sin tyngdpunkt lägger reformen på
den lösning av skattefrågan, som den innebär». Eu jordvärdeskatt vore icke
någon ny skatt till dem, som redan funnes, utan vore avsedd att ersätta bestående
skatter, som därmed skulle försvinna. Om emellertid inkomsten av jordvärdet
icke skulle betacka samhällets utgifter, medgåves lämpligheten och rättvisan
av att eu direkt inkomstbeskattning samtidigt med jordvärdeavgiften fortfarande
uttoges av större inkomster och förmögenheter. Visserligen bleve detta
en dubbelbeskattning i åtskilliga fall, men fog förefunnes att progressivt beskatta
de stora »skattebeloppen», som kunde bära det. Den georgeistiska jordvärdereformens
syften att med upphävande av annan beskattning lägga skatt
endast på de samhälleliga jordvärdena samt lämna arbetets och flitens resultat obeskattade
kunde ej vara annat än i princip särdeles tilltalande. Vad anginge
den omfattning, i vilken jordvärdet borde socialiseras, måste man ju säga, att,
om samhället vore ordnat förnuftigt, borde jordvärdet i sin helhet tillfalla samhället,
som skapat detsamma. Inom det politiska livet hos oss läge emellertid
den nutida stämningen företrädesvis på att begränsa sig till den framtida jordvärdestegringen
samt även med denna begränsning kanske nöja sig med en beskattning
endast av avkomsten av själva kapitalbeloppet. Toges sedan i skatt
endast en ringa procent av det, som man sålunda bestämde sig för att beskatta,
komme jordvärdespörsmålet kanske att rinna ut i sanden.

En svårighet vore, att systemet lämnade jordvärdena kvar i enskild besittning
och sedan i beskattningens form återbördade dem till samhället. Detta
måste lätt skapa missnöje, som bleve allmännare, ju flera skattebetalarna bleve
med tiden. Afl beskattning vore för övrigt en nödfallsutväg. Det enda hållbara
vore, att samhället organiserades så, att individen utfinge endast vad honom
med rätta tillkomme, utan att han sedan behövde återlämna något, och att
samhällsvärdena eller allt, som erfordrades för de publika ändamålen, inflöte direkt
till det allmänna.

Man måste se en ljusning bortom afla äganderättsfrågor och jordvärdestegringar.
En tid sålunda där jorden ej köpes och säljes, där den ej är någon handelsvara,
där jorden ej nyttjas eller kan nyttjas annat än för sina förnuftiga ändamål.

För att kunna framlägga ett förslag om jordvärdestegringsskatt, måste det
finnas eu utredning om det rena jordvärdet. Utan att genom särtaxering få
utrönt detta värde eller med andra ord det redan uppkomna jordvärdet, kunde
man icke inlåta sig på frågan om skatt på den stegring av detsamma, som
framdeles kunde uppkomma.

I det ovanstående har med ledning av åtskilliga källor lämnats en tämligen
utförlig redogörelse för utvecklingen av den rörelse, som i våra dagar bär Henry
Georges namn, och dess nuvarande ståndpunkt i vårt land. Ett av skälen härtill
är, att denna rörelse, som under de senaste åren hos oss företett en viss livlig -

114

het och givit orsak till år efter år återkommande och av riksdagen år efter år
avvisade motioner, till sina syften är tämligen okänd eller missuppfattad i vida
lager av befolkningen. Hela spörsmålet om jordvärdets eller jordvärdestegringens
beskattning företer såväl hos oss som i utlandet en sådan mångfald oklara
punkter, att det synts mig vara av vikt att rätt fullständigt redogöra för de
olika synpunkterna, även i de avseenden, som till och med av deras förespråkare
förklaras knappast höra till aktuell nutidspolitik. Man kan se utvecklingen
från fysiokraternas »impöt unique» på jordens nettoavkastning, motiverad med
jordens egenskap att vara den enda produktiva källan till all inkomst, till Henry
Georges »single tax» på jordvärdet, motiverad därmed att jordvärdet vore skapat av
samhället och rätteligen tillhörde detsamma. Det är anmärkningsvärt, ätt denna
utveckling haft sina rötter inom de franska och engelska nationalekonomernas
led och att systemet i sitt nuvarande skick utformats av en amerikansk nationalekonom.
De tyska nationalekonomerna hava sett på denna fråga helt annorlunda.
Och i Tyskland har en beskattning av s. k. jordvärdestegring först
blivit genomförd, om man bortser från de, praktiskt sett, betydelselösa ansatser
till eu sådan beskattning, som Napoleon I genom en lag av den 16 september 1807
försökte införa i Frankrike. Enligt art. 30 och 31 i denna lag kunde nämligen
i det fall, att en privat egendom på grund av allmänna arbeten stigit ansenligt
i värde, denna egendom åläggas att betala en gottgörelse ända till halva värdet
av den vunna fördelen, vilken gottgörelse efter den skattskyldiges önskan fick
betalas antingen kontant eller genom en årlig ränta efter 4 procent eller genom
avträdande av en del av egendomen. Om det allmänna behövde expropriera jord,
som genom sådana arbeten stigit i värde, skulle enligt art. 54 i lagen hela den
på detta sätt uppkomna värdestegringen gå i avräkning mot expropriationssumman.
(Se härom en artikel av Dr. Bruno Weil i Jahrbuch der Bodenreform
IV Band sid. ltil ff., där författaren lämnar eu ingående redogörelse för den
vidare utvecklingen och tillämpningen av de så uttalade huvudprinciperna.)

Den kände tyske nationalekonomen Adolf Wagner har redan i ett föredrag
år 1872 framkastat tanken på eu värdestegringsskatt. Hans synpunkt var emellertid,
att man borde beskatta de stora konjunkturvinster, som vid fastighetsförsäljningar
tillföllo ägarna av fastigheter, som stigit i värde. Sedermera har
han i sin »Finanswissenschaft» (2 uppi. 1890) utvecklat sin uppfattning i denna
fråga på följande sätt. Konjunkturvinster kunde enligt hans utläggning lämpligast
göras till föremål för beskattning under form av omsättningsskatter, som
speciellt träffa dessa vinster. Men i ett viktigt specialfall borde införas eu särskild
beskattning, nämligen i fråga om den vinst, som tillfaller ägaren av jord
vid jordens övergång från en ekonomisk användningskategori till en annan mera
rentabel. I sådana fall realiseras icke alltid den uppkomna kapitalvärdestegringen
genom en försäljning av jorden, enär någon överlåtelse icke äger rum.
Den konjunkturvinst, som sålunda uppstår, visar sig icke i högre avkastning
eller realiserad kapitalvinst, utan är latent. Den visar sig i ökad avkastningsförmåga
och högre saluvärde. Denna konjunkturvinst tillfaller ägaren endast i
kraft av hans äganderätt och till följd av det samhälleliga och ekonomiska livets
utveckling. Det är fullt överensstämmande med principen om den privata ägande -

115

rättens berättigande, ja till och med befrämjande för äganderättens bestånd, att
i största möjliga utsträckning för samhällets räkning taga i anspråk sådana
vinster, som tillfalla ägaren allenast genom en tillfällighet eller genom samhällets
utveckling. Detta anspråkstagande för samhällets räkning vill Wagner realisera
genom beskattning. De förut vanliga skattereformerna kunna emellertid icke
fullt tillfredsställande fylla detta ändamål, särskilt icke i de fall, då byggnadsjord
får ligga oanvänd för att »suga upp» värdestegringen, och under denna tid
icke ger någon ökad avkastning. Wagner rekommenderar därför en »löpande»
extrabeskattning av sådan jord genom en mångdubbling av de vanliga grundskatterna,
eventuellt efter en uppskattning, vid vilken avkastningen antages till
vissa procent av det kapitalvärde jorden skulle representera, om den bleve försåld.

I överensstämmelse med Wagners uppfattning har såväl av teoretici som i
den praktiska lagstiftningen värdestegringsbeskattningen i Tyskland blivit lagd
som en beskattning av en konjunkturvinst, som tillfallit jordens ägare. Någon
beskattning av jordvärdet i och för sig i eu annan form än gruudskatteformen
har icke blivit ifrågasatt, och en verklig beskattning av jordens värdestegring
har icke någonstädes blivit genomförd. Det förtjänar dock påpekas, hurusom
eu tendens gjort sig gällande att alltmera befrämja grundskattens omläggning
från att vara en avkastningsskatt, byggd på över huvud taget föråldrade katasterverk,
till att bliva eu skatt efter allmänna värdet, sådan det vid varje taxerings
period kan konstateras och fastställas. Härigenom kommer det ökade värde,
som en fastighet får, alltid att indragas under grundskattebeskattningen, men
någon beskattning av jordvärdet eller jordvärdestegringen i egentlig mening
åstadkommes givetvis icke på denna väg.

Den »Zuwachssteuer», som genom lag den 14 februari 1911 infördes i
tyska riket såsom en riksskatt, var en typisk form av värdestegringsskatten
såsom en skatt på konjunkturvinst vid realisation. Den värdestegring, som var
föremål för skatten, var skillnaden mellan fastighetens förvärvspris och försäljningspris.
På det att endast sådan värdestegring, som inträtt utan ägarens åtgärd
(ohne Zutun des Eigentiimers) skulle träffas av skatt, var det medgivet
dels att till förvärvspriset göra vissa tillägg av sådana utgifter och kostnader,
som ägaren fått vidkännas för att förvärva fastigheten eller för att sätta den i
förhandenvarande skick o. s. v., dels att från försäljningspriset avdraga vissa
utgifter, som minska ägarens vinst. Skatten skulle träffa icke jordens värdestegring,
utan den vinst ägaren gjort vid avyttring av en fastighet i dess helhet.
Skatten utgår med växlande belopp dels med hänsyn till vinstens relativa storlek
i förhållande till förvärvspriset med medgivna tillägg därtill, dels med hänsyn
till besittningstidens längd, och erlägges såsom en engångsskatt av säljaren. Den
häftar således icke vid jorden eller fastigheten. Den fordran, samhället kan
hava på andel i värdestegringen, avlöses genom betalning av skatt på all beskattningsbar
värdestegring, som konstaterats hava uppkommit före skattens påförande.
Skatten är en s. k. indirekt värdestegringsskatt, som endast uttages
vid inträffandet av en särskild händelse, fastighets övergång från en ägare till
en annan. Lika med fastighets övergång behandlas överlåtelser av vissa rättigheter,
ävensom andelar i bolag, vilkas tillgångar utgöras av fast egendom. Skat -

116

tens avkastning delas mellan riket, förbundsstaterna och vederbörande kommuner
efter i lagen angivna grunder. Men genom den i samband med antagandet
av en för riket gällande »Besitzsteuergesetz» utfärdade lagen om ändringar
i finansväsendet av den 3 juli 1913 stadgades, att uttagandet av rikets
andel av värdestegringsskatten skulle upphöra i alla de fall, i vilka skattskyldighet
enligt lagen den 14 februari 1911 inträder efter den 30 juni 1913. Om
lagstiftningen i övrigt på detta område i Tyskland har redogörelse lämnats såväl
i den av professor Gustav Cassel år 1908 fullbordade »Översikt över beskattningen
av den oförtjänta värdestegringen å jord i vissa främmande länder»
som i en bilaga till värdestegringsskattekommitterades den 29 mars 1912 avgivna
betänkande med förslag till förordning angående kommunal värdestegringsskatt å
fastighet. I nämnda bilaga återfinnes även en redogörelse för den år 1910 införda
beskattningen å jordvärde och jordvärdestegring i England. Angående
nämnda beskattningsreform må här endast lämnas den korta antydning, att densamma
avsåg att träffa dels värdestegring å jord vid överlåtelse av äganderätt
eller besittningsrätt samt vid upplåtelse av ''besittningsrätt till jord (increment
value duty) ävensom vid utgång av arrenderätt till jord (reversion duty), dels
själva jordvärdet å s. k. outvecklad jord (undeveloped land duty) och å mineralfyndigheter
(mineral rights duty). Jord värdestegringsskatten vid överlåtelse kompletteras
med en periodisk skatt å värdestegring å sådan jord, som innehaves
av juridiska personer. Värdestegringsskatten träffar endast den värdestegring,
som uppkommer i framtiden efter lagförslagets framläggande i det engelska parlamentet.
Såsom ingångsvärde gäller det ursprungliga jordvärdet (original site
value), vilket fastställes genom en omedelbart efter lagens antagande igångsatt
allmän taxering av samtliga fastigheter inom riket och som avser att konstatera
varje fastighets jordvärde den 30 april 1909. Detta jordvärde är för all framtid
befriat från värdestegringsskatt, i det att skatten endast skall träffa det jordvärde,
som uppkommer efter nämnda dag, och av detta jordvärde blott den del,
som uppkommit »utan ägarens åtgöranden». Lika litet som de tyska lagarna
om värdestegringsskatt begagnar den engelska lagen uttrycket »oförtjänt» värdestegring.
Under lagens behandling i parlamentet påyrkades från oppositionens
sida, att i lagen måtte uttryckligen utsägas, att endast den oförtjänta värdestegringen
vore föremål för värdestegringsskatt, men regeringen undvek att bemöta
detta yrkande.

Värdestegringen uppskattas med ledning av försäljningspriset eller motsvarande
värde och det ingående värdet. Ingångsvärdet är det ursprungliga jordvärdet,
d. v. s. jordens uppskattade värde den 30 april 1909. Försäljningspriset
renodlas till jordvärdet (site value of the land) genom avdrag av åtskilliga belopp
(värdet av byggnader och därtill hörande anstalter och anläggningar samt
skog, träd och buskar, värdet av ägarens arbete och utgifter för höjande av
jordens värde o. s. v.). För beräkning av dessa avdragsposter förutsättes ett
tämligen invecklat taxeringsförfarande, som dock underlättas genom skyldigheten
för jordens ägare att lämna erforderliga uppgifter till ledning för taxeringen
samt även avgiva förslag till jordvärde. Värdestegringsskatten är 20 procent
av värdestegringen.

117

Jordvärdeskatteu (undeveloped land duty) är en årlig skatt på det rena jordvärdet
å s. k. »outvecklad» jord enligt senast verkställda periodiska uppskattning
av detta värde. Skatten utgör Vs procent av jordvärdet. Har värdestegringsskatt
erlagts för jord, som är underkastad jordvärdeskatt, skall jordens värde
beräknas till det belopp, som av det rena jordvärdet återstår efter avdrag av
fem gånger värdestegringsskattens , belopp. Jordvärdeskatteu utgår således endast
för den del av jordvärdet, för vilket värdestegringsskatt icke blivit erlagd.

Alla de här ifrågavarande skatterna äro uteslutande statsskatter.

Utom dessa skatter är jorden i England underkastad den gamla Land Tax,
som för länge sedan övergått till att vara eu verklig realist. Jordägarna
träffas därjämte av den s. k. Owners Tax (Schedule A i Income Tax). Alla
kommunala skatter uttagas genom utdebitering på innehavarna av fast egendom
i proportion till det årliga värdet av deras fastighetsinnehav. Då nu jordägarna
och innehavarna av jorden i regel äro skilda personer, äro jordägarna alltså fria
från kommunala skatter. Om innehavare saknas, är fastigheten skattefri i
förhållande till kommunerna. De nya jordskatterna äro avsedda att drabba
jordägaren.

I åtskilliga engelska besittningar, Sydaustralien, Nya Sydwales, Nya Zeeland,
Canada, Brittish Columbia, m. fl. utomeuropeiska orter förekommer en beskattning
av det rena jordvärdet företrädesvis såsom statsskatt. Det förnämsta syftet
med där införda lagstiftning om jordvärdeskatt torde enligt Cassel hava varit
att förhindra latifundiebildningar och att bryta sönder en spekulativ jordbesittning,
som i det herrelösa landet lätt kunde få en orimlig utsträckning och bli
till största hinder för en vidare kolonisering.

Hos oss har frågan om beskattning av jordvärdet icke ännu föranlett
någon statsmakternas åtgärd. Däremot har frågan om beskattning av jordvärdestegring
och värdestegring å fastighet åtminstone varit föremål för av regeringen
igångsatta utredningar. Redan den 29 januari 1909 förordnades efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande ett antal personer att uppgöra förslag till allmänna grunder
för eu kommunal jordvärdestegringsskatt. Ett av dem den 7 augusti samma
år avgivet förslag i ämnet med tillhörande motivering gjordes så till föremål
för bearbetning inom finansdepartementet genom särskilt tillkallade sakkunniga,
vilket under år 1909 utarbetade »förslag till förordning angående värdestegringsskatt
å fastighet» m. m. blev föremål för granskning av myndigheter och andra
vederbörande. Resultatet av granskningen framlades av kammarrätten i ett den
10 juni 1910 avgivet underdånigt utlåtande. Med anledning av vad vid granskningen
blivit anfört, uppdrog Kungl. Maj:t den 20 oktober 1910 åt särskilda
kommitterade att efter verkställd granskning av de anmärkningar, som framställts
mot det inom finansdepartementet utarbetade förslaget, vidtaga de ändringar,
i detsamma, vartill anmärkningarna kunde föranleda. Dessa kommitterade
avgåvo den 29 mars 1912 »underdånigt betänkande med förslag till förordning
angående kommunal värdestegringsskatt å fastighet» m. ro., men anmälde samtidigt,
att det kommitterade genom särskilt beslut den 24 mars 1911 givna upp -

118

draget att utreda,^ om och i vad mån den ifrågasatta värdestegringsskatten skulle
kunna byggas på andra grunder än det inom finansdepartementet utarbetade
förslaget angåve, och i förekommande fall uppgöra förslag till en på nya grunder
byggd värdestegringsskatt därmed icke vore fullgjort. På värdestegringsskattekommitterades
förslag anordnades därefter ett samarbete mellan dem och
de s. k. kommunalskattekommitterade på det sättet, att slutligen en medlem av
de förstnämnda kommitterade erhöll i uppdrag att deltaga i kommiyialskattekommitterades
arbete med upprättandet av förslag till huvudgrunder för en ny
kommunalskatteförordning, avsedd att träda i den nuvarande bevilluingsförordningens
ställe.

Erfarenheten har lärt, att en single tax icke kan genomföras utan
att leda till orättvisa i beskattningen och att den icke heller kan göras
så verksam, att den i längden räcker att fylla de samhälleliga skattebehoven.
Eättskänslan reser sig mot de framkomna förslagen att »nationalisera
jorden» eller »socialisera jordvärdet» enär dessa åtgärder lika väl
som ett direkt upphävande av den privata jordäganderätten skulle kränka
enskildas rättigheter, uppkomna under skyddet av samhällets lagar. En
avlösning av den privata jordäganderätten mot full ersättning till de nuvarande
jordägarna är praktiskt otänkbar, enär för densammas genomförande
skulle krävas ett kapital, vida överstigande samhällets resurser.

Av alla dessa skäl torde tanken på införandet av eu jord värdeskatt
enligt Henry Georges program under bestående samhällsordning höra till
de planer, som icke kunna realiseras.

det elkTav- Enligt vad jag redan (sid. 74 o. f.) utvecklat, skall den skatt å besittkastningsvär-
ningen, som under namn av egendomsskatt blivit av mig föreslagen, lämprund8för
utgå i förhållande till värdet, varmed jag förstår kapitalvärdet, av

taxeringen till egendom, som är avsedd att vara skattens föremål, medan egendomens
egendoms- avkastning däremot skall vara skatteobjekt vid den föreslagna förvärvsbeskattningen.
I förstnämnda avseende bygger alltså förslaget på den gällande
bevillningsförordningens motsvarande huvudgrunder. Då jag härvidlag anslutit
mig till gällande ordning, har det skett därför, att denna synes mig
vara den för egendomsskatten mest rationella och på samma gång praktiskt
bäst användbara.

De äldsta skatterna på besittningen i vårt land, grundskatterna på jorden,
utvecklades från tillfälliga krigsgärder till ordinarie skatter och utgingo
i flera eller färre persedlar, allt eftersom hemmanet eller lägenheten
ansetts kunna avkasta eller eljest prestera. Xågot enhetligt system för
skatternas påförande fanns icke. I olika trakter följdes olika skattlägg -

119

ningsmetoder. Då skatterna för framtiden korarao att utgå med de belopp
i persedlar, som eu gång blivit fastställda, oberoende av de med tiden inträdda
förändringarna med avseende å de särskilda hemmanens brukande
och verkliga avkastning, uppstodo så småningom allt större skiljaktigheter
i fråga om skattetungan mellan hemman, som sinsemellan voro relativt
lika goda. Dessa och andra omständigheter framkallade den opinion mot
grundskatternas bibehållande, som sent omsider ledde till deras genom
1892 års riksdagsbeslut genomförda avskaffande.

Vid sidan av de nämnda grundskatterna, som i riksstaten stodo upptagna
under namn av »ordinarie skatter», åtogo sig rikets ständer vid riksdagarna
särskilda skatter under namn av »bevillningar» att utgå till dess
att den nästföljande riksdagen hunnit med avseende å dylik bevillning
fatta nytt beslut. I statsrådsprotokollet den 11 mars 1910, fogat vid
propositionen nr 88 nämnda år om inkomst- och förmögenhetsskatt, åberopas
såsom exempel på sådana riksdagsbeslut Rikets ständers förening
och bevillning den 22 maj 1719, enligt vilken skatt skulle utgöras dels
av bland andra löntagare med var tionde penning av all lön och underhåll,
det vare sig i penningar, hemmansräntor eller spannmål, dels för så
gott som all jordegendom å landet, som av enskilda innehades, med visst
belopp för hemman eller mantal, t. ex. 5 daler för varje helt frälsemantal,
1 daler av frälsebonde, 2 daler av krono- eller skattebonde för varje mantal
o. s. v.

Efter ett år 1810 gjort försök att bygga bevillningen på andra grunder
och förvandla den till en allmän inkomstskatt, återgick man år 1812
till de förut gällande grunderna. Bevillningen sönderföll i flera arter, personlig
skyddsavgift enligt I artikeln, avgift av lön,, egendom och rörelse
in. m. enligt II artikeln, samt avgift för karaktärsfullmakter enligt III
artikeln. Vid sidan av dessa i de tid efter annan utfärdade bevillningsförordningarna
upptagna slagen av bevillning förekommo andra för sig behandlade
arter av bevillning såsom sjötullsavgifter, saluaccisen av rikets
städer, postmedlen, stämplade pappersavgiften och brännvinsbränningsmedlen.

Bevillningen enligt II artikeln bevillningsförordningen var bestämd
till olika belopp för olika slag av besittning och inkomst. Sålunda upptogos
för sig följande viktigare grupper: avgift av ämbets- och tjänstemän
samt betjänte, bevillning av städerna, bevillning av jordbruket, bevillning
av bergverken, manufakturier, fabriker, verk och inrättningar, bevillning
av kvarnar och flere inrättningar, bevillning av fiskerier, bevillning av
kapital, aktiebolag, societeter, kassor, verk och allmänna inrättningar samt

120

bevillning av testamenten, gåvor, fideikommiss, arv, fynd och vinstmedel.
Bevillningen utgick dels med vissa procent av inkomsten, olika för olika
slag av inkomst och i åtskilliga fall med vissa minimibelopp, dels med
vissa procent av värdet av den egendom, som var skattens objekt. Så
stadgades t. ex. att boställen o. d. hemman skulle lika med andra hemman
till deras värden uppskattas och den därav till fyra procent beräknade inkomsten
tilläggas innehavarens övriga löneförmåner, varefter bevillningen
skulle beräknas till 3 procent (efter år 1854 till 1 l/‘i procent) å det sammanlagda
beloppet. Affärsidkare i städerna skulle i regel betala 5 (efter
år 1854 2 ^ji) procent av sin inkomst dock icke under vissa minimibelopp.
För fastigheter i städerna och på landet skulle erläggas bevillning efter
värdet (till år 1854 efter 2 pro mille, därefter med hälvten.) I övrigt fanns
en del mycket detaljerade föreskrifter om skattens belopp i särskilda fall.

Kommunens utgifter bestredos enligt den vid antagandet av 1862 års
kommunalförfattningar gällande förordningen om sockenstämmor i riket
den 29 augusti 1843 av medlemmarna i kommunen efter den bestämda
grunden för rösträtt i sockenstämma, såvida ej särskilt därom blivit stadgat
eller särskild överenskommelse därom blivit träffad. Rösträtten beräknades
efter hemmantal, där det fanns åsatt, men bestämdes i annat fall på grund
av den bevillning enligt II artikeln, som till staten erlades. Bevillningen
förvandlades till hemmantal enligt bestämda grunder, så att t. ex. ett bevillningsbelopp
av 2 Bdr 24 sk. medförde lika rösträtt med ''/ib hemman
på landet, och i stad röstades för fastighetsvärde av 2,000 lika som folio
Rdrs bevillning.

År 1861 utfärdades den bevillningsförordning, som införde de i huvudsak
ännu bestående grunderna för bevillningens utgörande. Enligt det till
grund för förordningen liggande kommittéförslaget skulle likställighet fortfarande
upprätthållas mellan inkomstägare och fastighetsägare. Men med
hänsyn till svårigheten att uppskatta den verkliga avkomsten av fast egendom
skulle denna fortfarande beräknas till vissa procent av det uppskattade
verkliga eller gångbara värdet. Rikets ständer fastställde inkomsten av
jordbruksfastighet till 3 procent av det uppskattade värdet, men av annan
fastighet till 5 procent därav. Åtskillnaden motiverades därmed, att vid
bevillningens utgörande något avdrag borde beredas för de kostnader, som
med jordbruksnäringens bedrivande voro förenade, eller för det däri nedlagda
förlagskapitalet. I sammanhang med beslutet om avskrivning av
grundskatterna samt lindring i rustnings- och roteringsbesväret ändrades
år 1892 bevillningen för jordbruksfastighet så till vida, att inkomsten

121

därav beräknades till 6 procent, därvid betonades att genom fastiglietsbevillningen
skulle beskattas, utom den fasta egendomen, jämväl bl. a. inventarier
och andra för fast egendoms brukning erforderliga lösören.

Fastigketsbevillningens antydda uppgift att vara eu skatt på den fasta
egendomen har på det hela taget blivit undanskymd av dess uppgift att
med avseende å inkomsten av fast egendom vara eu ersättning för inkomstbevillningen.
Men behovet av en särskild fastighetsskatt, vid sidan
av fastighetsbevillningen av egendomens avkastning, har blivit vid åtskilliga
tillfällen på ett klart och övertygande sätt belyst. För att börja
med förberedande skattejämkningskommittén, som den 20 oktober 1876 Förberedande
avgav ett underdånigt betänkande med förslag till bevillningsförordning, attejamk förekomma

i nämnda betänkande och särskilt i eu därvid togad reservation '' ten.
av professorn II. L. Itydin åtskilliga beaktansvärda uttalanden.

Kommittén framhöll, hurusom resultatet av bevillningstaxeringarna företedde
eu mångfald av orättvisor. Så vore försäljningsvärdena å fast egendom
inom riket i allmänhet flera gånger högre än taxeringsvärdena, vilka för övrigt
även voro särdeles ojämna. Vidare säger kommittén:

»Vad sådan förmögenhet angår, som hestår av fastighet och isynnerhet
jordbruksfastighet, så anses densamma i allmänhet icke i arrende eller hyresin- *
komst lämna så hög ränta på köpeskillingen, som av det lösa kapitalet erhålles,
även under största möjliga säkerhet för dess bevarande. Orsaken härtill är
tvivelsutan, att, då dels fastighet utgör den säkraste och i värde säkrast stigande
förmögenhet, som finnes, dels ock äganderätt till fastighet, utom själva penningeinkomsten,
medför vissa förmåner,--—--—---— — —---

--så betalas för fastighet i allmänhet ett penningekapital större än att

egendomens behållna penningeavkastning därå utgör full ränta. Det vore emellertid
otvivelaktigt stridande mot grundsatsen om jämlikhet i beskattningen
att från skatt befria ifrågavarande med äganderätt till fastighet förenade förmåner.
»

På ett annat ställe i betänkandet gör kommittén följande uttalande: »Att
här, såsom i England, beräkna avkastningen av jordbruksrörelse efter arrendeavgiften
låter sig icke göra, enär utarrendering av jord här icke är regel och,
där utarrendering äger rum, den kontraherade arrendetiden är ganska olika,
vilket i viss mån övar inflytande på arrendesummau».

Det förslag till ny bevillningsförordning, som av kommittén avgavs, innehöll
i fråga om taxering av fast egendom i 9 § huvudsakligen följande bestämmelser:
Fast egendom skall uppskattas till sitt verkliga värde, varvid huvudsakligt
avseende bör fästas a) å egendomens såväl areal av olika ägoslag som
avkastningsförmåga, läge och avsättningstillfälle, b) å de med fastigheten förenade
särskilda förmåner (fiske, vattenfall, torvmosse, lastageplats o. s. v.) c) i
fråga om byggnader å dessas storlek, inredning, byggnadsmaterial och beskaffen 16 -

122

Skatteregle ringskom mittén.

het i övrigt. För vinnande av en jämlik beskattning borde fastigheterna jämföras
med varandra.

Vid uppskattningen borde ledning jämväl hämtas av a) köpeskilling, b) årligt
hyres- eller arrendebelopp, c) hypoteksvärde och d) brandförsäkringsvärde;
och borde därvid undersökas, om dessa belopp och värden vore för höga eller
för låga. Kommittén förutsatte därjämte särskild beskattning av inkomst av
jordbruksrörelse.

En rätt tillämpning av de utav kommittén sålunda föreslagna taxeringsgrunderna
skulle sannolikt hava lett till en tämligen likformig taxering
av fast egendom i förhållande till dess gängse värden i handel och
vandel, då de omständigheter, å vilka enligt förslaget huvudsakligt avseende
borde fästas, just torde vara de faktorer, som öva inflytande å köpeskillingarnas
belopp vid köp och försäljning under normala förhållanden.

I den Rydinska reservationen framhölls nödvändigheten av att en ordentlig
uppskattning av jordens avkastningsförmåga och penningevärde ägde rum. Man
kunde, enligt Rydins mening, svårligen erhålla en rättvis skatt av fastighet,
utan att en från bevillningen särskild fastighetsskatt antoges. Men likasom en
fastighetsbevillning utan bevillning för inkomst av fastighetens avkastning ledde
till orättvisa och för statsverket ofördelaktiga resultat, inträdde även samma förhållande
med en bevillning på fastighetens verkliga avkastning, utan att någon
fastighetsskatt påfördes. Ty om man ej fäste något avseende vid fastigheten
såsom särskilt skatteobjekt, utan läte bevillningen bestämmas efter den verkliga
inkomsten, bleve hela inkomsten av fastigheten beroende av ägarens (innehavarens)
sätt ätt sköta hemmanet och beräkna omkostnaderna för jordbruket.
Den av Rydin i överensstämmelse med hans uppfattning i ämnet föreslagna
fastighetsskatten skulle bliva en skatt på fastigheten såsom ett särskilt skatteobjekt,
vilken ägaren hade att erlägga för åtnjutande av den företrädesrätt, som
innebures i dispositionsrätten över en del av statens fasta område. Enligt de
av Rydin föreslagna grunderna för uppskattning av fast egendoms värde skulle
såsom taxeringsvärde av jordbruksfastighet tagas den efter 5 procent kapitaliserade
avkastningen tillika med byggnadernas brandförsäkringsvärde, med iakttagande
att taxeringsvärdet icke finge sättas lägre än senaste köpeskilling eller
åsatt hypoteksvärde, därest fastigheten icke undergått förändringar, som betingade
avvikelser från köpeskillingen eller nämnda värde. Vid taxering av annan
fastighet skulle gälla, att tomten taxerades efter sin avkastningsförmåga och
byggnaderna efter brandförsäkringsvärdet, dock att taxeringsvärdet i sin helhet
ej finge sättas lägre än kapitalvärdet av avkastningen i medeltal för de tio sista
åren, kapitaliserad i fråga om trähus efter 6 procent och i fråga om stenhus
efter 5 procent. I brist på säker måttstock på uppskattningen borde jämförelse
ske med andra fastigheter. Till biträde vid taxeringen skulle skatteförrättningsmännen
äga att tillkalla lantmätare, byggmästare, agronom eller annan sakkunnig.

Vid det av skatteregleringskommittén den 17 augusti 1881 avgivna betänkande
med förslag till bevillningsförordning, vilket i och för sig icke erbjuder

123

något nytt av nämnvärt intresse i fråga om grunderna för uppskattning av fast
egendoms värde, finnas fogade åtskilliga reservationer, därav i synnerhet de,
som avgivits av kommitténs ordförande greve Robert de la Gardie och professorn
H. L. Kydin, innehålla intressanta uttalanden. Greve de la Gardie, som
reagerar mot kommitténs förslag om särskild beskattning av inkomsten av jordbruk
efter dess verkliga belopp, framhåller, att man ifråga om uppskattning av
dylik inkomst hädanefter som hittills ovillkorligen är hänvisad till att antaga
vissa medelsiffror, men att under förutsättning av grundskatternas avskrivning
intet hinder likasom icke någon svårighet torde möta för att vid sådant antagande
träffa verkligheten så nära som möjligt. Han antog sålunda, att jordegendomen
utan något ägarens därå nedlagda arbete i rent arrende borde lämna fyra procent
å saluvärdet, samt att ägaren eller arrendatorn vid jordens brukande i
inventarier och driftkapital måste tillskjuta ett belopp, som i allmänhet motsvarade
eu femtedel av egendomens värde och varå han borde kunna tillgodoräkna
sig räuta ä 5 procent, d. v. s. eu procent å saluvärdet. Vidare tillsköte
ägaren eller arrendatorn sitt eget arbete och sin yrkesskicklighet, varå det
kunde antagas, att han fordrade och av egendomens avkastning jämväl kunde
tillgodogöra sig eu ersättning, motsvarande ytterligare en procent å saluvärdet.
Tillsammans sex procent å egendomens saluvärde vore således den inkomst, som
enligt greve de la Gardies mening kunde vid jordbruksfastighet antagas, och
då köpeskilling och taxeringsvärde, när inga särskilda omständigheter iuverkat
på den förra, i regel borde vara lika, hade greven yrkat, att jordbruksfastighet
skulle i enlighet med de av kommittén föreslagna grunder åsättas ett taxeringsvärde
samt bevillning utgöras med sex öre för varje hundra kronor av samma
värde. (Kommittén hade föreslagit fem öre för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet
samt därjämte inkomstbevillning för inkomst av jordbruksrörelse till så
stor del, som inkomsten överstege ett belopp av fem för hundra av taxeringsvärdet.)

Professor Rydin anförde, att därest fastighetsbevillningen sattes så högt,
som av greve de la Gardie föreslagits, och om därjämte därunder skulle inbegripas
bevillning för inkomst även av jordbruket, det vore fara värt, att detta
komrne att leda till en sådan värdering av fastigheterna, att deras taxeringsvärde
sattes till en efter 6 procent kapitaliserad inkomst och sålunda hade till följd
en sänkning av taxeringsvärdet under dess rätta nivå. Om kommitterade ej
ansåge sig ha tillräckliga skäl för att åsätta en särskild fastighetsskatt å fastigheten
såsom sådan och en särskild skatt å inkomsten av densamma och av
den med dess begagnande förenade näring, hade kommitterade — därest de ej
vågat med den otillfredsställande anordning av sättet för uppskattning, som vidlådde
bevillningsstadgan, föreslå, att den behållna inkomsten av jordbruket för
det förflutna året skulle uteslutande ligga till grund för bevillningens beräkning,

— bort ansluta sig till den i Englands inkomsttaxa tillämpade grundsats, nämligen
att bevillningen sättes till eu viss procent av det arrendebelopp, egendomen
betingar eller kan anses betinga.

I ett av särskilda kommitterade den 2 november 1894 avgivet betänkande 1893 års skatmed
förslag till förordning angående inkomstbevillning — enligt vilket förslag tekommittefast
egendom fortfarande skulle åsättas taxeringsvärde i förhållande till sitt rarfe''

124

verkliga värde att ligga till grund för den kommunala beskattningen, samt avkastningen
beräknas i visst fixt förhållande till detta värde och för statsbeskattningens
vidkommande påföras inkomstbevillning — reglerades i 5 § uppskattningen
av fastighetsvärdet sålunda. Fast egendoms taxeringsvärde skulle bestämmas
till det belopp, som motsvarade egendomens verkliga värde med hänsyn
till dess storlek, beskaffenhet i övrigt och avkastning, efter de upplysningar
härom, som kunde inhämtas af erhållna uppgifter om areal av olika ägoslag
samt arrende- och hyresafgifter, köpeavhandliugar och värderingar av egendomens
belåning eller försäkrande mot brandskada, och skulle enligt 1 § i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna värdet av fast egendom bestämmas med ledning av

1) den för egendomen vid försäljning under loppet av de senaste fem åren
senast betingade köpeskillingen;

2) årliga hyres- eller arrendesumman för uthyrd eller utarrenderad egendom;

3) egendomens vid verkställd värdering för erhållande av lån från hypoteksinrättning
antagna värde;

4) brandförsäkningsvärdet å byggnader, tillhörande annan fastighet än jordbruksfastighet; 5)

jordbruksfastighets areal av olika ägoslag, jordens och markens samt
de för jordbruket avsedda byggnadernas beskaffenhet, ägornas inbördes läge
samt egendomens belägenhet och tillydande särskilda förmåner, med iakttagande
dock att skog utöver husbehov icke finge å taxeringsvärdet inverka, såvida icke
fastigheten utgjordes av skogsområde, som innehades av staten;

0) läget och arealen av var och en i stad eller stadsliknande samhälle belägen
tomt eller lägenhet jämte därtill hörande särskilda förmåner.

Vid taxeringen skulle icke någon av de ovan angivna taxeringsgrunderna
äga företräde framför annan, utan ålåge det vederbörande att utan avseende
å den ordningsföljd, vari dessa grunder upptagits, tillämpa den eller dem av
berörda grunder, som ansåges bäst leda till egendomens uppskattning till dess
verkliga värde. Kunde taxering ej verkställas enligt sagda grunder, borde egendomens
värde upptagas till ett belopp, som motsvarade uppskattniugsvärdet å
andra i närheten belägna jämförliga egendomar, på vilka dessa grunder kunnat
tillämpas. Då fast egendom vid allmän fastighetstaxering uppskattades högre
eller lägre än köpeskilling, kapitaliserad hyres- eller arrendesumma eller av
hypoteksinrättning godkänd värderingssumma, då enligt givna bestämmelser
någon av dessa faktorer skolat tjäna till ledning vid taxeringsvärdets bestämmande,
skulle skälen härtill antecknas i taxeringslängden eller nämndens protokoll.
Utan på enahanda sätt tillkännagiven särskild anledning finge ej heller
åbyggnad å annan fastighet åsättas lägre värde än det, för vilket densamma
vore mot brandskada försäkrad. Förslaget förutsatte, att inkomsten av skogsbruk
skulle beskattas genom inkomstbevillning.

Kommunal- Den så kallade JcommunalsJcattekommittén, som den 10 maj 1900 avgav

skattekommit- betänkande med förslag angående ändrade grunder för den kommunala beUn-
skattningen m. m., hade byggt sina förslag på den förutsättuingen, att i stället
, för den till staten utgående fastighetsbevillningen skulle införas inkomstskatt
för fast egendom, under det att, vad angår den kommunala fastighetsbeskatt -

ningen, denna skulle utgöras dels med eu efter taxeringsvärdet utgående minimiskatt
och dels med inkomstskatt för den ytterligare inkomst, fastigheten
lämnade utöver nämnda minimum. I sitt förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet gav kommittén i 4 § följande regler för uppskattning
av fast egendoms värde. »Fast egendom skall till sitt verkliga värde
uppskattas med ledning av erhållna uppgifter och upplysningar angående ytvidd,
beskaffenhet, läge, avkastning samt arrende eller hyresavgifter, ävensom
av köpeavhandlingar och värderingar för egendomens belåning eller försäkrande
mot brandskada. Vid taxering av skogsmark tages i beräkning jämväl skogens värde,
vilket uppskattas till tjugu gånger den beräknade stadigvarande årsavkastningen.»

Förslagets innebörd utvecklas närmare i den allmänna motiveringen på
följande sätt: »I skattetekniskt avseende framträder den av kommittén föreslagna
anordningen under formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid
från vad som skall såsom inkomst beskattas, andra avdrag oavsett, även skall
avdragas fem procent av fastighetens taxeringsvärde, i likhet med vad för närvarande
sker vid taxering av vinst å sådan rörelse, som bedrives i egen fastighet.
Även i denna del bliva jordbruksnäringen och andra näringar likställda.
Den av kommittén förordade beskattningsmetoden verkar ock såsom ett naturligt
korrektiv mot allt för låga fastighetstaxeringar, då ju, i samma mån taxeringsvärdet
sättes lägre än som kan anses utgöra det verkliga värdet, sannolikheten
ökas för att ägaren av sådan fastighet skall träffas av inkomstbeskattning.»

Då kommittén i sitt förslag uteslutit de närmare anvisningar om grunderna
för uppskattning av fast egendoms värde, som innehöllos i gällande instruktion
för taxeringsmyndigheterna, hade kommittén motiverat detta därmed, att taxeringsmännen
borde lämnas full frihet att med ledning av lämnade officiella eller
privata uppgifter och i övrigt inhämtade upplysningar fastställa taxeringsvärdet.
Verkan av denna frihets missbrukande i sådan riktning, att taxeringsvärdet sattes
för lågt, förringades därav att inkomsten av den fasta egendom också utöver en
viss gräns taxerades. Genom denna anordning gjordes ock enligt kommitténs
mening obehövlig gällande bestämmelse, att åbyggnader å stadsegendom samt
vissa andra hus och byggnader icke finge, utan anteckning av de särskilda skälen
härtill, upptagas till lägre värde än brandförsäkringsvärdet eller det värde, som
motsvarade den efter fem procent kapitaliserade behållna hyresavkastningen.
Icke heller hade det ansetts nödigt, säger kommittén vidare, att giva särskilt
uttryck åt vad för taxeringsmännen bör framstå såsom en självklar plikt, nämligen
att de vid taxeringen skola tillämpa den eller dem av de omförmälda
taxeringsgrunderna, som ansåges leda till det riktigaste resultatet. Andra taxeringsgrunder
kunde ock i det enskilda fallet tänkas, och särskilt vad landsbygden
anginge torde härutinnan jämförelsen med närbelägna och till beskaffenheten
likartade egendomar antagas komma till användning.

Kommittén erinrade vidare om hurusom särskilda utskottet vid 1878 års
riksdag i avseende å vad som med fast egendoms verkliga värde borde förstås
hemställt, att i bevillningsförordningen borde uttryckligen angivas, att det verkliga
värdet å eu fast egendom vore dess saluvärde. Utan att vilja underskatta
betydelsen av denna värderingsfaktor framhöll dock kommittén, hurusom fasta

126

egendomars saluvärden ofta vore utsatta för allehanda fluktuationer, beroende
av den allmänna marknadens ställning, ändrade kommunikationsförhållanden,
och dylikt, stufldom till och med av rent personliga motiv, och det vore vid
sådant förhållande icke välbetänkt att giva densamma uteslutande företräde framför
andra faktorer, helst dessa mången gång, allt efter olika ort- och kulturförhållanden,
kunde anses lämna säkrare ledning för uppskattningen än ett för
handen varande eller endast uppgivet saluvärde.

1910 drs Vid 1910 års reform på den statsliga beskattningens område ersattes den

skattereform, allmänna bevillningen till staten, i realiteten om än icke formelt, ävensom inkomstskatten
i dess då föreliggande gestaltning med en kombinerad inkomst- och
förmögenhetsskatt. Denna skatt är avsedd att utgå i förhållande till de skattskyldigas
personliga skatteförmåga och tager sålunda behörig hänsyn till de
subjektiva moment, som vid bedömandet av denna förmåga böra beaktas. I
fråga om förmögenhet stadgar förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
den 28 oktober 1910 i 16 §, att till grund för uppskattningen av förmögenhet skall
läggas saluvärdet av de i den skattepliktiga förmögenheten ingående tillgångarna,
med iakttagande att fast egendom, som nästföregående år varit åsatt taxeringsvärde,
bör upptagas till detta värde, varjämte särskilda föreskrifter meddelats
angående värdets beräknande, därest taxeringsvärde ej varit åsatt eller på grund
av vissa särskilda omständigheter anses böra underkastas förändring. I de särskilda
anvisningarna till ledning vid taxeringen uttalas bland annat, att såsom
saluvärde anses det pris, som kan antagas varit påräkneligt för egendomen vid
en försäljning av densamma under normala förhållanden. Till ledning för beräkningen
av detta värde lämpar sig i främsta rummet det pris, som vid skedd
försäljning av egendomen eller därmed jämförlig egendom uppnåtts, eller, där
egendomen varit föremål för anbud om köp, bindande anbud, som i sådant avseende
av vederhäftig köpare avgivits, dock att, där tillfälliga omständigheter, såsom
tvångsförsäljning eller plötslig realisation, försäljning till nära anhörig, högre
värdesättning på grund av rent privata hänsyn och dylikt, kunna antagas hava
inverkat på köpeskillingen eller köpeanbudet, vederbörlig hänsyn skall tagas till
graden av denna inverkan. Huruvida egendomen lämnar avkastning eller icke
är i och för sig icke avgörande för frågan, om egendomen skall räknas såsom
tillgång. Sålunda skall vid taxering av förmögenhet medräknas jämväl obebyggda
tomter ävensom aktier och dylika värdepapper, utan hinder därav att
de för tillfället icke lämna avkastning.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 11 mars 1910 anförde chefen
för finansdepartementet i denna fråga åtskilligt, som det i detta sammanhang
torde vara lämpligt att återföra i minnet. Efter att hava redogjort för tidigare
förslag att i vårt land införa en särskild beskattning av förmögenhet, ävensom
för lagstiftningen på detta område i en del främmande länder, påpekar han
sålunda, hurusom den förebragta utredningen icke lämnade någon fullt tillfredsställande
anvisning på den ordning, som vid beskattningen lämpligen borde följas
för att tillvarataga den ökade skatteförmåga, besittningen av en förmögenhet
skänker. Mätaren av denna skatteförmåga syntes vara än kapitalet och än avkastningen.
Med undantag av länder med rena kapitalränteskatter hade för -

127

mögenhetsskatten i allmänhet ordnats såsom en självständig skatt, för sig utgående
efter kapitalets storlek. Eu sådan skatt, som i regel vore proportionell,
bottnade i det förhållande, att förmögenhet, även utan avkastning, medförde
ökad skatteförmåga, något som enligt departementschefens åsikt alltid ägde sin
riktighet, så länge under förmögenhetsskatten icke droges förmögenhet till högre
värde än saluvärde eller, såsom i fråga om fast egendom, ett närliggande värde.
Skatt av förmögenhetens avkastning åter kunde ju alltid göras till föremål för
den anmärkningen, att den lämnade å sido den förmögenhet, som icke gåve
avkastning. Vidare anförde departementschefen, hurusom det icke vore avkastningens
storlek i och för sig, som bleve avgörande för bedömandet av den på
förmögenhet grundade skattetormågan. Eu förmögenhet av kanske tvivelaktigt
värde kunde esomoftast för ett eller annat år lämna stor avkastning. Och vad
beträffade förmögenhet av bästa säkerhet, torde val i regel avkastningen procentiskt
taget vara sämre än vid mindre väl placerad förmögenhet.

För belysning av det sätt, varpå frågan om fastighetsbeskattningens ordnande
genom skatt efter avkastningsvärde eder förmögenhetsvärde på olika håll
blivit löst, lämnas följande utredning om förhållandena i eu del främmande länder.

I Danmark genomfördes år 1903 en skattereform i modern riktning. Därvid
infördes för statsbeskattningen dels en allmän inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels under namn av ejendomsskyld en särskild skatt av fast egendom efter
dess värde i handel och vandel, vilken senare skatt trädde i stället för de gamla
grundskatterna efter hartkorn. För förmögenhetsbeskattningen upptages fast
egendom med vissa modifikationer till det värde, vartill den värderats på grund
av lagen om ejendomsskyld; och därest värdering till ejendomsskyld ännu icke
skett, värderas egendomen med tillämpning av de i nämnda lag givna regler.
Ejendomsskylden har karaktären av en objektskatt på fast egendom efter
dess värde. Som vägledning vid uppskattningen av jordbruks- eller skogsbruksegendoms
värde tjäna dels erhållna försäljningspris, dels efter omständigheterna
värderingar för belåning. Där sådana upplysningar icke i tillräcklig omfattning
stå att vinna i avseende å mark, som användes till skogsbruk, tages hänsyn
till vad egendomen efter sin beskaffenhet och belägenhet samt skogstillgångens
storlek vid sedvanlig god drift autages att kunna giva i genomsnittlig årlig
nettoavkastning intill dess nästa allmänna taxering skall äga rum. Som vägledning
vid taxering av egendomar, som huvudsakligen användas till bostad för
ägaren eller till uthyrning, tjäna dels erhållna försäljningspris, dels det faktiska
eller antagna hyresvärdet, dels efter omständigheterna värderingar för belåning.
Vid taxering av egendomar, som helt eller delvis användas för näringsdrift, fastställes
värdet genom eu uppskattning av det förmodade saluvärdet med hänsyn
till det sätt, på vilket egendomen användes. För att underlätta taxeringen
åligger det egendomens ägare att lämna uppgifter enligt fastställt formulär om
egendomens läge, areal, hartkorn, kreatursbesättningens storlek, brandförsäkringsvärdet
såväl å byggnader som å levande och döda inventarier, de på egendomen
vilande bördor och gravationer, sista köpeskillingen, för såvitt försäljning skett
inom de 20 sista åren, senaste hypoteksvärderingen, hyres- eller arrendeinkomster
o. s. v. Även är ägaren berättigad att själv angiva det värde, vartill egendomen

Utländsk lag
stiftning.

128

enligt hans mening bör taxeras. På grundval härav och av sin personliga kännedom
om egendomarnas beskaffenhet och allmänna saluvärden fastställa taxeringsmännen
det belopp, vartill varje egendoms värde i handel och vandel efter
deras bästa uppskattning bör taxeras. Den första taxeringen till ejendomsskyld
ägde rum under år 1904, varefter ny taxering företogs år 1909. Hädanefter
sker ny taxering vart tionde år.

För kommunernas skattebehov utdebiteras dels personliga inkomst- och förmögenhetsskatter
enligt för varje kommun gällande skatteordningar, dels fastighetsskatter.
De senare äro dels gamla kommunala fastighetsskatter, i städerna
utom Köpenhamn grundskatt och husskatt, i Köpenhamn grundskatt, arealskatt
och broläggningsskatt samt på landsbygden de på avskrivning ställda hartkornskatterna,
dels kommunal egendomsskatt, vilken senare utgår efter egendomarnas i
och för ejendomsskylden till staten taxerade värden. (Se härom vidare professor
Cassels Översikt över kommunalbeskattningens utveckling och nuvarande gestaltning
inom vissa främmande länder, Stockholm 1912).

Med anledning av väckta förslag om införande av eu skatt på jord efter
dess jordvärde företogos under år 1911 på uppdrag av finansministeriet under
Overskyldraadets ledning försökstaxeringar till jordskyld inom olika kommuner
i Danmark i enlighet med därför uppställda regler. Taxeringarna utfördes enligt
två olika metoder, A-metoden och B-metoden. Vid taxering enligt den förra
metoden skulle taxeringsmyndigheterna fastslå, vad en förståndig köpare kunde
antagas vilja giva för den obebygda jorden, när hänsyn toges till det förhandenvarande
jordområdets beskaffenhet och belägenhet och när jorden tänktes
köpt till eu i ekonomiskt avseende god användning. Lika beskaffad jord borde
taxeras till samma belopp för ytenhet utan hänsyn till om jorden tillhörde en
större eller mindre egendom. Jordbruksfastighet eller därmed likartad jord skulle
taxeras med hänsyn till det belopp, som ett tunnland jord av samma beskaffenhet
och läge efter ortens pris i obebygt skick kunde antagas kosta i handel och
vandel, då jorden tänktes höra till en medelstor bondgård. Egendomar eller
delar av egendomar, på vilka denna regel icke borde tillämpas, i synnerhet av
den anledning att jorden användes eller, efter vad som kunde antagas, kunde
finna köpare för att användas till byggnadstomt, upplagsplats eller dylikt, skulle
uppskattas på motsvarande sätt men pr kvadrataln. På grundval av sålunda
fastställt värde pr ytenhet skulle jordskyldssumman för egendomen i dess helhet
uträknas. Enligt B-metoden skulle fastslås, vad eu förståndig köpare kunde
antagas vilja giva för egendomen såsom helhet med bortseende från de på egendomen
befintliga byggnaderna och därå nedlagda förbättringar.

Med avseende å försökstaxeringen i Köpenhamn och flera städer var stadgat,
att densamma skulle företagas i zoner på grundval av konstaterade värden
(genom försäljning, taxering till ejendomsskyld, expropriation) ä egendomar av
en passande form och storlek i ett givet av vissa gator inramat byggnadskvarter.
Med utgångspunkt från därvid konstaterade priser pr kvadrataln tomt skulle så
fastställas värdet av tomtarealen längs efter de resp. gatorna sålunda, att hänsyn
toges därtill, att hörntomterua hade ett större värde och att värdena längs
de i kvarteret liggande gatorna kunde växla efter tomternas belägenhet.

12!»

För resultatet av de, i överensstämmelse med dessa till sina huvuddrag
återgivna regler, under år 1911 företagna försökstaxeringarna har Overskyldraadet
den 1 april 1912 avgivit en berättelse, som emellertid i huvudsak begränsats
till ett bedömande av de vunna erfarenheterna från skatteteknisk synpunkt,
således med hänsyn till lättheten i utförandet, uppskattningens säkerhet och
möjligheten av eu kontroll, allt i jämförelse med de erfarenheter som vunnits
genom de skedda taxeringarna till ejendomsskyld. l’å det hela taget synes Overskyldraadet
giva sistnämnda taxeringar ett avgjort företräde.

Vid den praktiska tillämpningen av lagen om ejendomsskyld hade det
visat sig, att huvudvikten måste läggas på taxeringsmännens fria uppskattning
av egendomens värde i handel och vandel. Det hade icke varit möjligt att av
de upplysningar, som stode till buds, utpeka vissa såsom särskilt avgörande,
och än mindre läte det sig göra att anvisa någon metod, enligt vilken en egendoms
värde i handel och vandel kunde direkt beräknas på grund av bestämda
förhållanden och upplysningar. Självklart borde det emellertid kunna krävas,
att försiggångna fria försäljningar till främmande och därvid betingade effektiva
köpeskillingar för egendomen icke utan tvingande skäl lämnades åsido. Därutinnan
att ejendomsskylden blivit fastställd efter erfarne mäns kännedom om
och uppskattning av ortens pris och i den kontroll, som faktiskt avslutade försäljningar
till utomstående erbjudit, hade ejendomsskyldstaxeringen haft eu
objektivitet av stort värde. Denna fördel torde komma att saknas vid varje
form av jordskyldstaxering.

Gemensamt för de nu företagna taxeringarna enligt såväl A- som B-metoden
vore, att de bägge Båge bort från de faktiskt föreliggande förhållandena vid
de taxerade egendomarne. Detta gällde dock i betydligt högre grad vid A-taxeringarna.
Overskyldraadet framhöll i avseende härå, att man genom att taxera
jorden med bortseende från byggnader och förbättringar strängt taget icke företager
någon taxering. En taxering måste åsyfta att utfinna värdet, vilket
åter måste betyda det pris, som en förståndig köpare kan antagas vilja giva
för egendomen. En egendoms faktiska värde berodde på dess begärlighet i den
öppna marknaden, men härom vore intet tal, varken vid A- eller B-taxeringen.

Då man vid A-taxeringen skulle finna värdet av lantbruksegendomar genom
att beräkna värdet av varje tunnland jord i obebygt skick under förutsättning,
att jorden tänktes tillhöra en medelstor bondgård, vore man i verkligheten helt
utanför begreppet »taxering», för såvitt den särskilda egendomen anginge. Detsamma
gällde med avseende å taxeringen av andra egendomar, vilka enligt reglerna
skulle taxeras såsom om de vore uppdelade i parceller av en viss normalstorlek.
Vid jämförelse med taxeringen till ejendomsskyld avlägsnade sig försökstaxeringarna
till jordskatt långt mera ifrån de verkligt föreliggande förhållandena.

I fråga om B-taxeringen framhöll Overskyldraadet särskilt, hurusom det
icke kunde vara tal om, att taxeringen av jorden »med bortseende av byggnadernas
värde» kunde ske under den förutsättning, att samtliga landets egendomar
saknade byggnader och att det alltså funnes en obegränsad möjlighet att verkställa
den ekonomiskt mest lyckliga fördelning av jorden genom ^styckning
och sammanläggning, som vore tänkbar. Utginge man från sådana förut -

130

sättningar, komme man antagligen in på rena abstraktioner och förlorade de
hållpunkter, som de faktiskt försiggångna försäljningarna av obebygd jord erbjöde.

Enligt den i Overskyldraadets berättelse intagna statistiska redogörelsen
för det faktiska resultatet av försökstaxeringarna hade i 9 lantdistrikt taxerats
tillsammans 1,153 egendomar av olika storlek och beskaffenhet med eu areal
av 21,838,5 tunnland och ett ejendomsskyldsvärde av 16,773,686 kronor. Jordskyldsvärdet
blev enligt A-metoden 8,260,450 kronor och enligt B-metoden
7,920,138 kronor. Vid taxeringen enligt den senare metoden både byggnadernas
värde uppskattats till 9,596,534 kronor, som jämte värdet av de till 511,985
kronor uppskattade förbättringar å jorden, för vilka avdrag medgivits, frånräknats
värdet å egendomarnas jord och byggnader. Proportionen mellan jordvärdet
och det vid försökstaxeringen konstaterade värdet av jord och byggnader tillsammans
utgjorde vid A-taxeringen 43,14 procent och vid B-taxeringen 42,47 procent.
De taxerade egendomarnas brandförsäkringsvärden uppgingo till 12,278,020 kronor.

Försökstaxeringen i Köpenhamn omfattade 174 egendomar med en areal
av 241,831 kvadratalnar, ett brandförsäkringsvärde å byggnader av 19,642,930
kronor och ett ejendomsskyldsvärde av 24,860,422 kronor. Det vid försökstaxeringen
åsätta jordskyldsvärdet utgjorde enligt A-taxeringen 6,495,279 kronor
och enligt B-taxeringen 6,007,985 kronor. Fråndragna värdet av byggnader utgjorde
14,401,461 kronor, varemot intet avdrag skett för förbättringar å jorden.
I taxeringen ingingo 12 obebyggda egendomar med en areal av 53,937 kvadratalnar
och ett antaget ejendomsskyldsvärde av 2,837,422 kronor. Dessa egendomar
värderades vid försökstaxeringen enligt A-metoden till 1,469,776 kronor
och enligt B-metoden till 1,463,865 kronor.

Av det sammanlagda värdet å hus- och byggnader å de försökstaxerade
bebyggda egendomarna utgjorde i Köpenhamn jordens värde 24 procent och
byggnadernas värde 76 procent; ett förhållande, som framvisar ett anmärkningsvärt
lågt proportionstal för jordvärdet.

Till slut må anföras ett uttalande av Överskyldraadet med avseende å försökstaxeringen
av stadsegendomar. Efter att hava framhållit, hurusom zontaxeringarna
efter det s. k. Somerska systemet se bort ifrån de bestående tomtgränserna
och utgå från den ekonomiskt bästa parcellindelning, men att man i de
bestående städerna av rent praktiska skäl måste räkna med faktiskt förefintliga
gator och allmänna platser och högst kan tänka sig möjligheten av att anlägga
nya gator över obebyggda tomter, vilkas rationella utnyttjande kräver sådana
anläggningar, säger Overskyldraadet: »Över huvud taget vila zontaxeringarna i de
gamla städerna på en förutsättning, som ligger utanför verklighetens område,
nämligen hela stadens eller hela kvarters ombyggnad, och de måste därför leda
till värderingssummor, som stå i uppenbar strid med verkligheten, likasom sådana
taxeringar endast kunna genomföras genom en mängd vanskliga beräkningar
av tänkta förhållanden, såsom den bästa möjliga parcellindelning, det ekonomiskt
bästa bebyggande, påräkneliga hyressummor och byggnadskostnader m. m. Det
har visserligen blivit anfört, att detta arbete redan i förväg blivit utfört av
personer, som yrkesmässigt syssla med byggnadsverksamhet och uthyrning, och
att taxeringsmyndigheterna fördenskull blott hava att söka vägledning av fak -

tiskt betalta pris i deri öppna marknaden. Häremot kan dock framhållas, att
sådan vägledning i de flesta fall saknas i gamla byggnadskvarter. De lörsäljningar,
som äga rum, omfatta oftast även byggnaderna och, där egendomarna
äro köpta för att rivas, kunna särskilda förhållanden ha gjort sig gällande, vilka
gjort det möjligt för säljaren att uppdriva priset till eu abnorm böjd, så att
därav ingen vägledning kan hämtas.» Även anför Overskyldraadet, att vid försökstaxeringen
i Köpenhamn man gått för långt i att bortse från de pris, som
under senare år betalts för tomter därstädes. Man både därvid låtit leda sig
av en i och för sig riktig hänsyn därtill, att skattevärderingar icke böra grundas
på spekulationsvärden, men det borde dock betonas, att framtidsmöjligheter böra
tagas i betraktande vid taxeringen.

På grund av de uttalanden, vartill 1911 års provtaxering givit anledning,
företogs under år 1912 en ny dylik taxering inom vissa utvalda kommuner, nämligen
vissa distrikt i Köpenhamn, två mindre städer och två landskommuner. Overskyldraadet,
som den 27 februari 1913 avgivit berättelse om resultatet av dessa
taxeringar, säger däri, att det känner sig styrkt i sitt tidigare uttalande därom,
att den s. k. A-taxeringen till jordskyld är förenad med betydande svårigheter,
i det att den lämnar för mycket spelrum för taxeringsmyndigheternas fria skön.

Den statistiska redogörelsen för 1912 års provtaxeringar visar, att jordskylden
utgjorde i den ena landskommunen 53 och i den andra gott 55 procent
av ejendomsskylden. Detta procenttal var, såsom man kunde vänta, starkt fallande
från de större egendomarna ned mot de mindre. En övergång från ejendomsskyld
till jordskyld skulle betyda en ökad beskattning av jordbruksegendomarna,
och inom dem en mindre förskjutning från de minsta till de större
(fra Buse til Gaarde). För de två mindre städerna var resultatet i jordskyld i
den ena mellan 27 och 28 procent och i den andra mellan 22 och 23 procent av
ejendomsskylden. Vad beträffar Köpenhamn utgjorde i de fyra försöksdistrikten
den taxerade jordskylden för bebyggda fastigheter 44,86 procent, för obebyggda
fastigheter 68,71 -procent och i genomsnitt 46,55 procent av ejendomsskylden,
dock med ganska stora fluktuationer inom de särskilda distrikten (i
genomsnitt lägst 27,88 procent och högst 58,46 procent). Det frarahålles, att en
omedelbar jämförelse med de pirocenttal, som framkommit vid 1911 års försökstaxeringar
i andra distrikt, icke kunde ske på grund av de taxerade egendomarnas
olika territoriella fördelning.

I Tyskland, där varje stat självständigt reglerar sina skatteförhålländen,
har under de senaste åren flerstädes pågått ett reformarbete i syfte att omlägga
mer eller mindre föråldrade skattesystem i modern anda. Tendensen synes vara
att avskaffa de gamla avkastningsskatterna såsom statsskatter och helt överlämna
dem till kommunerna. Den direkta beskattningen till staten grundas alltmera
på den personliga skatteförmågan och ordnas genom ett system av personliga
inkomst- och förmögenhetsskatter, därvid såsom grund för uppskattning av
förmögenhetstillgångarnas värde i många fall får tjäna det objektiva saluvärdet,
(der gemeine Wert, Tauschwert, Verkehrswert etc.) Till kommunernas uteslutande
förfogande ställas då de rena objektskatterna (Grundsteuer. Gebäude -

steuer, Gewerbesteuer och understundom även Kapitalrentensteuer), varjämte
kommunerna jämväl berättigas att uttaga skatt på inkomst och eu del andra
skatter ävensom »Gebiihreu und Beiträge.»

Preussen har gått i spetsen för denna reformrörelse. Där genomfördes i
början av 1890-talet en genomgripande reform av den direkta beskattningen till
staten och i sammanhang därmed även av hela det kommunala beskattningssystemet
(den s. k. Miquelska reformen). För reformens innebörd i det hela hänvisas till
prof. Cassels här ovan åberopade arbete. Här må endast i korthet antydas, huru
på grund av nämnda reform och sedermera verkställda lagändringar beskattningen
av den fasta egendomen och därav härflytande inkomst blivit ordnad.

Statens inkomstskatt omfattar den skattskyldiges samlade nettoinkomst och
utgår även av den inkomst, som härflyter av fast egendom och därå bedriven
näring. Förmögenhetsskatten till staten vilar å den skattskyldiges samlade nettoförfnögenhet
av fast och lös egendom. De tillgångar, som bilda förmögenheten,
uppskattas efter sitt allmänna värde (gemeiner Wert). Vid uppskattning av
värdet å fast egendom, som är bestämd att stadigvarande användas för jordbruk
eller skogsbruk, ävensom därtill hörande för samma ändamål avsedda
byggnader och övriga tillhörigheter skall avkastningsvärdet ligga till grund.
Såsom avkastningsvärde räknas det efter 4 procent kapitaliserade värdet av
den avkastning, som fastigheterna såsom sådana vid sedvanlig drift för jordbruks
eller skogsbruksändamål varaktigt kunna i genomsnitt lämna.

Enligt regeringsförslaget skulle all fast egendom under beaktande av dess
ändamål och användningssätt uppskattas till det försäljningsvärde (Verkaufswert),
som sådan egendom med hänsyn till de för likartade egendomar kända, verkligen
erhållna salupris kunde anses äga. Vid förslagets behandling inom vederbörande
riksdagsutskott gjordes emellertid åtskilliga invändningar mot denna
bestämmelse. Sålunda framhölls, att saluvärdet icke alltid motsvarade det allmänna
värdet, utan ofta nog vore ett av särskilda omständigheter betingat
värde (ein ausserordentlicher Wert eller Liebhaberwert). Saluvärdet vore av
större betydelse i fråga om byggnadsfastigheter, däremot av mindre betydelse i
fråga om jordbruksfastigheter. Under det att från vissa håll erkändes, att
saluvärdet emellertid kunde tillmätas en viss betydelse vid sidan av övriga omständigheter,
som vid uppskattningen borde komma i betraktande, drevs från
andra håll den meningen, att endast avkastningsvärdet vore ägnat att läggas
till grund för uppskattningen. Särskilt i fråga om jordbruksfastigheter vore
avkastningsvärdet att anse såsom det verkliga, d. v. s. det allmänna värdet.
Ett värde, som icke hade sin grund i avkastningen, vore ett affektionsvärde,
som alltid vore växlande och av tillfälligheter beroende. Från regeringshåll
anfördes häremot, att bestämmelsen om taxering på grundval av kända köpeskillingar
för likartade egendomar ingalunda vore så att förstå, som om enstaka,
i förhållande till egendomens beskaffenhet alltför höga eller alltför låga köpeskillingar
under alla omständigheter måste följas. Fasthellre borde man med
stöd av de allmänna värdenormer, som kunde härledas ur ett större antal försäljningspris,
uppskatta varje egendoms värde med hänsyn till dess speciella
godhet och beskaffenhet. Regeringsförslaget hade avsiktligt undvikit att låta

•let allmänna värdet i allmänhet bestämmas med ledning av avkastningsvärdet.
Ett sådant förfaringssätt vore å ena sidan icke tillräckligt enkelt för det föreliggande
ändamålet, ledde å andra sidan icke till tillförlitligt resultat. Avkastningsvärdet
trädde icke omedelbart i dagen. För dess uppskattning måste mer
eller mindre invecklade beräkningar anställas och vissa bestämda förutsättningar
göras — exempelvis frånskiljandet av värdet av det egna arbetet 1— vilka ledde
till att riktigheten av det ernådda resultatet kunde sättas i fråga. Väsentligt
annorlunda ställde sig saken vid uppskattningen av en egendoms allmänna
värde. Detta vore för varje sakkunnig i huvudsak ett begrepp, varmed han
vore hemmastadd och som lätteligen kunde användas på det givna särskilda
fallet. Den gällande grundskattelagstiftuingen vilade på eu uppskattning av
avkastnings värdet. Man hade därvid sökt att reglera användningen av enhetliga
uppskattningsprinciper genom detaljerade föreskrifter och satt i gång en
stor apparat av uppskattningskommissioner för att överallt trygga taxeringarnas
relativa likformighet. Då nu emellertid detta icke överallt lyckats, läge häri
det bästa beviset för att icke avkastningsuppskattningens väg ledde till målet.
Och än mindre kunde detta väntas vid taxeringen till förmögenhetsskatt, för vilken
liknande vidlyftiga anordningar, söm de för grundskattetaxeringen skapade icke
kunde träffas. Detta uteslöte i allt fall icke, att i härför ägnade fall även avkastningen
kunde läggas till grund för uppskattningen av det allmänna värdet.
Avkastningen borde blott icke anvisas såsom ett obligatoriskt underlag härför.

Från utskottets synpunkt framhölls av vederbörande föredragande, att
varken försäljningsvärdet eller avkastniugsvärdet vore något begrepp, som i och
för sig stode i strid med begreppet »allmänna värdet» eller kunde mera än det
andra göra anspråk på att sammanfalla med det sistnämnda begreppet. Efter
de i varje fall föreliggande omständigheterna och varje föremåls individualitet
borde såsom det allmänna värdet antagas det värde, som i marknaden (Verkehr)
och enligt ortens sed uppfattas såsom allmänt värde.

Lagen om förmögenhetsskatt (Ergänzungssteuergesetz) den 14 juli 1893
avfattades i enlighet med riksdagens beslut sålunda, att den allmänna regeln
om uppskattning efter allmänna värdet icke kompletterades genom bestämmelser
om försäljningsvärdet såsom i vissa fall uttryck för sistnämnda värde.

Emellertid torde det hava visat sig behövligt att komplettera detta värdesbegrepp
med ytterligare bestämningar. Så infördes genom en lagändring den
It) juni 1906 i "§ 11 det stadgandet, att värdet å fastigheter, vilka stadigvarande
användes för jordbruk eller skogsbruk, skulle bestämmas efter de försäljningsoch
arrendevärden, som i genomsnitt för de tio senaste åren betingats för egendomar
av liknande beskaffenhet, vilken bestämmelse genom lagen den 26 maj
1909 ändrades till sin nuvarande lydelse, enligt vilket med avseende å här ifrågavarande
slag av fastigheter endast avkastningsvärdet trätt helt i förgrunden.

Till ledning för taxeringsmyndigheterna vid uppskattning av fast egendoms
värde i och för taxeringen till förmögenhetsskatt utfärdade finansministern den
26 december 1893 ytterst detaljerade tekniska anvisningar. Enligt dessa skulle
såsom allmänt värde anses det värde ett föremål har för varje ägare. Till
hållpunkter för utfinnandet av detta värde tjäna de i den vanliga marknaden

134

betingade köpeskillingarna och, där försäljningar icke i tillräcklig omfattning
förekomma, det kapitaliserade avkastningsvärdet. De till en ekonomisk enhet
hörande särskilda förmögenhetsdelarna borde icke värderas var för sig, utan
uppskattas med hänsyn till sitt samband med det hela. Att tjäna till ledning
vid taxeringen skulle genom taxeringsmyndigheterna företagas värdering av
s. k. mönsteregendomar i möjligast största antal och i alla delar av taxeringsdistriktet.
Dessa egendomar, vilka vad beträffar jordbruksegendomar, förutsattes
vara försedda med byggnader och inventarier i den för egendomar av
liknande storlek och beskaffenhet i orten sedvanliga omfattning och även vara
sammansatta av åker, trädgård, äng, betesmark, skog o. s. v. i sedvanligt inbördes
förhållande, beskrevos och värderades i enlighet med härför fastställda formulär,
och på de så framkomna värderingssummorna grundades beräkningar över enhetssatser
för det allmänna värdet å en hektar jord av olika slag ävensom
över normalsatser för inventarievärdet vid egendomar av olika storlek att ligga
till grund för taxeringen av övriga egendomar i distriktet. De avvikelser, som
därvid för de särskilda egendomarnas vidkommande visade sig i fråga om byggnaders
och inventariers värden, jämförda med det för orten antagna normalvärdet
å lika beskaffad egendom, föranledde efter omständigheterna högre eller
lägre värdesättning. Huvudvikten låg vid uppskattningen av de utvalda mönsteregendomarna
och de på grund härav utförda beräkningarna av enhetssatser
för jordvärdena och normalsatser för byggnaders och inventariers värden.

Den kommunala beskattningen i Preussen, reglerad genom kommunalskattelagen
den 14 juli 1893. är grundad på ett system av objektskatter och personlig
inkomstskatt. Objektskatterna skulle »i den kommunala hushållningen
ha den särskilda uppgiften att efter intresseprincipens grundsats taga i anspråk
den fasta egendomen och näringsdrifteu för de utgifter, som företrädesvis komma
dem till godo eller av dem föranledas» (Cassel). Bland objektskatterna kommer
i detta sammanhang skatt av fast egendom närmast i betraktande. Sådan skatt
utgår av såväl bebyggd som obebyggd fastighet inom kommunen. I sammanhang
med 1893 års skattereform avstod staten, till förmån för kommunerna,
från sina gamla fastighetsskatter, grundskatten och byggnadsskatten enligt lagen
dep 21 maj 1861. Dessa statsskatter betraktades dock ingalunda som en tillfredsställande
grund för eu kommunal fastighetsbeskattning. Det var tvärtom
uttryckligen förutsatt, att kommunerna skulle utbilda självständiga skatter på
fast egendom. Enligt kommunalskattelagen äro kommunerna berättigade att
upptaga sådana självständiga skatter på grundval av antingen nettoavkastningen
eller saluvärdet eller någon annan måttstock, som utgör en kombination av
dessa olika mått. Där kommunen icke inför självständiga fastighetsskatter, skall
den uttaga skatt av fast egendom genom procentuella tillägg till de belopp,
vartill statens gamla grund- och byggnadsskatter enligt den av staten allt fortfarande
verkställda taxeringen uppgå.

Grundskatten till staten vilade på en allmän kataster för landets jord, som
innefattade en taxering eu gång för alla av jordens normala nettoavkastning,
d. v. s. bruttoavkastningen efter avdrag av driftkostnaderna. För bestämmande
av bruttoavkastningen utgick man från den avkastning, som kunde uppnås vid

135

eu vanlig genomsnittlig kultur. Jorden indelades i ett antal bouitetsklasser och
upptogs allt efter olika kulturart såsom åkerjord, trädgård, äng, betesmark,
skog, vatten och impediment. Nettoavkastningen av eu morgen (ungefär Yi<>
har) fastställdes i varje distrikt (i regel eu krets) för varje särskild kulturart
och bonitetsklass, varefter den totala nettoavkastningen för kretsen beräknades.
På grund av den fastställda tariffen taxerades därefter nettoavkastningen för
varje särskild fastighet. Bruttoavkastningens penningvärde beräknades på grund
av genomsnittsprisen för åren 1837—18G0 under utelämnande av de bada dyraste
och de båda billigaste åren. Endast sådan jord, som kunde ge någon
naturlig avkastning, taxerades till grundskatt, således icke bebyggda tomter med
tillhörande gårdsutrymme och trädgård intill en morgens areal. Kostnaderna
för katastreringen belöpte sig till 59Vs millioner mark, och man kan härav sluta
till det betydande arbete, som katastreringen kraft.

Bvggnadsskatten till staten utgick efter byggnadernas årliga hyresvärde.
På orter med ett övervägande antal uthyrda bostadshus skulle hyresvärdet beräknas
efter ett genomsnitt av de senast förflutna tio åren. På övriga orter
skulle det verkliga hyresvärdet eller eljest det efter särskilda grunder uppskattade
hyresvärdet läggas till grund för taxeringen. Revision av taxeringen skulle
äga rum vart femtonde år. (Cassel.)

Det sätt, varpå taxeringen till grundskatt och bvggnadsskatt sålunda var
ordnad, var föga lämpat för det kommunala skatteväsendet, i synnerhet i större
eller framåtgående kommuner. För kommunalbeskattningen måste man kräva
en större smidighet och rörlighet hos skatten, så att den mera anpassar sig efter
ändrade förhållanden. Kommunalskatter äro ock lättare att bära, om de
äro avpassade efter ortsförhållandena. Många preussiska kommuner hava med
stöd av kommunalskattelagen infört självständiga skatter på fast egendom och
näring. Skatten på jord och byggnader utgår numera i nästan alla stora städer,
ett stort antal medelstora och mindre städer samt dessutom i många landskommuner
såsom eu skatt efter allmänna värdet (gemeiner Wert). Härigenom
uppnås eu starkare beskattning av byggnadsmark, byggnader för fabriks- och
näringsdrift samt de förmögnares bostadshus under motsvarande skattelindring
för de mindre bemedlade klasserna. (Herrfurth och Strutz.)

Utöver de direkta skatter på fast egendom, som kommunerna berättigats
att upptaga, hava de även rätt att upptaga vissa indirekta skatter. Af dessa
är skatt på omsättning av fast egendom den viktigaste och allmännast förekommande.
I regel uppgå omsättningsskatterna av fast egendom till 1 a 2
procent av försäljningssummans totala belopp. Därjämte äro kommunerna berättigade
att upptaga värdestegringsskatt, utgående av den värdestegring, som
realiseras vid fast egendoms försäljning.

I Hessen skedde år 1899 en omläggning av den direkta beskattningen till
staten, i det att de gamla avkastningsskatterna, som förut bildat kärnan i statens
skattesystem, avskaffades såsom statsskatter och helt överlämnades åt kommunerna,
varjämte den redan förut införda allmänna inkomstskatten utbildades till den
grundläggande statsskatten och fullständigades med eu allmän förmögenhetsskatt.
Inkomstskatten omfattar all den skattskyldiges inkomst, sålunda även inkomsten

136

av fast egendom. Förmögenhetsskatten träffar den totala förmögenheten vid
vars uppskattning emellertid särskilda värden sättas å fast egendom, driftkapital
i näringsdrift och s. k. kapitalförmögenhet. Fast egendom uppskattas efter sitt
allmänna saluvärde (gemeiner Wert).

Genom lag den 8 juli 1911 reglerades det kommunala skatteväsendet, som
endast provisoriskt blivit ordnat i sammanhang med 1899 års skattereform. Det
ansågs icke lämpligt att för kommunalbeskattningen definitivt behålla de föråldrade
avkastningsskatter, som staten övergivit. Kommunalbeskattningen borde
hellre i likhet med statsbeskattningen grundas på en taxering av förmögenhetsvärden.
En sådan beskattning vore med hänsyn till fast egendom att föredraga
därför, att den medförde väsentligt mindre arbete än eu årligt återkommande
uppskattning av den verkliga avkastningen, ävensom därför, att den möjliggjorde
en beskattning av jord, som icke lämnade någon avkastning, särskilt obebyggda
tomter. I fråga om näringsskatten måste avkastningsskatten övergivas, emedan
den aldrig fullt kunde motsvara intresseprincipen och emedan störa svårigheter
reste sig mot eu fördelning av avkastningen av sådan näringsdrift, som sträcker
sig över flera kommuner. Det vore för övrigt ÖDskvärt, att vid objektsbeskattningen
konsekvent genomföra principen om en beskattning av kapitalvärdet.

I enlighet med dessa principer är nu den kommunala beskattningen ordnad.
De direkta skatterna, som kommunerna berättigats att upptaga, äro fördelade på
två huvudgrupper, dels en allmän inkomstskatt, dels ett system av objektskatter
på särskilda slag av förmögenhet efter deras bruttovärden.

Den kommunala inkomstskatten upptages i allmänhet på grund av de
skattebelopp, som åsatts vid taxeringen till statens inkomstskatt. Rätten till utdebitering
på inkomstskatten är ställd i ett visst förhållande till utdebiteringen
på objektskatternas beskattningsvärden.

Kommunal fastighetsskatt utgår för fast egendom inom kommunen efter
dess handelsvärde, sådant det uppskattas till statens förmögenhetsskatt eller skulle
ha uppskattats, om fastigheten varit underkastad denna skatt. För jordbruksfastighet
kan den skattskyldige fordra beskattning efter medeltalet av avkastnings-
och försäljningsvärdet, om han kan uppvisa, att det totala avkastningsvärdet
av hans skattepliktiga fastighet med mer än 5 procent understiger dess
saluvärde. Såsom avkastningsvärde gäller ett belopp, motsvarande 25 gånger
den nettoavkastning, som egendomen med normal drift genomsnittligt och varaktigt
förmår lämna. För obebyggda tomter inom område för fastställd bvggnadsplan
gäller icke detta medgivande, så framt icke sådan egendom intill dess
indragande i byggnadsområdet använts till jordbruk och sedan dess icke växlat
ägare annat än genom arv och dessutom allt fortfarande användes till jordbruk.

Den kommunala utdebiteringen verkställes med en enhetlig och likformig
skattesats på fast egendom, näringsdrift och kapitalförmögenhet. Det autages,
att objektsskatterna allt framgent såsom hittills komma att bära över hälften av
den kommunala utdebiteringen.

1911 års kommunalskattelag framgick såsom resultatet av en kompromiss
emellan skilda intressegrupper, representerade av riksdagens första och andra
kammare, vilka i denna fråga intogo motsätta'' ståndpunkter. Skiljaktigheten

avsåg huvudsakligen frågan, huruvida beskattningen av fast egendom skulle
grundas på dess saluvärde eller dess avkastningsvärde. Första kammaren höll
på avkastningsvärdet såsom norm för beskattningen. Eu beskattning av det i
fast egendom eller näring nedlagda kapitalet efter allmänna värdet vore enligt
dess mening oriktig, om avkastningen lämnades åsido, och ledde i fråga om
fast egendom till överbeskattning samt ifråga om näringsdrift än till överbeskattning,
än åter till oberättigad skattelindring eller skattefrihet. Andra kammarens
ståndpunkt överensstämde med de principer, som uttalats i regeringens
den In november 1904 avgivna förslag till lag angående kommunala
skatter. Sålunda ansåg andra kammaren, att de skattevärden, på vilka de
gamla avkastningsskatterna vilade, icke längre motsvarade fastigheternas nutida
genomsnittliga nettoavkastniug. Även om man upprättade nya katasterverk,
skulle dessa snart träffas av liknande dom. Skattens utmätande efter det
löpande allmänna värdet ansåges överallt såsom ett framsteg. En bättre måttstock
än detta allmänna värde kunde icke finnas. Avkastningen växlade och
vore i många fall alldeles oberoende av det allmänna värdet; vad beträffar föremål
för personligt nyttjande och spekulationsföremål, kunde densamma icke användas
såsom värderingsfaktor. Över huvud taget måste man undvika, att denna
realskatt gjordes beroende av fluktuationer. För att sammanjämka de stridiga
uppfattningarna, omarbetades regeringsförslaget av 1904. Det nya regeringsförslaget,
som framlades 1909, innehöll åtskilliga ändringar i detaljer, men behöll
i stort sett de principer, som läge till grund för 1904 års förslag. Bland nyheter,
som förekommo, var förslaget om särskild beskattning av den yrkesmässiga
handeln med lantegendomar. Förslaget mottogs välvilligt av andra kammaren,
men mötte fortfarande motstånd i första kammaren. Slutligen lyckades
man åstadkomma en kompromiss, som sammanjämkade de stridiga meningarna,
delvis genom ett tillmötesgående av första kammarens önskningar beträffande
fastighetsbeskattningen. Från den allmänna regeln, att beskattningen skulle
grundas på det allmänna värdet, gjordes i fråga om jordbruksfastigheter det
redan förut omförmälda undantaget, som medgav deras beskattning i vissa fall
efter medeltalet av avkastnings- och försäljningsvärdet. För beskattning av skog
skulle den efter 4 procent kapitaliserade avkastningen läggas till grund.

I England uttages en byggnadsskatt på bebodda hus, vilken har en blandad
karaktär av avkastningsskatt och bostadsskatt. Hus med viss lägre årsavkastning
äro fria från skatten, vilken i realiteten verkar såsom ett tillägg till de
förmögnare klassernas inkomstskatt. Därjämte förekommer där en på avskrivning
ställd gammal grundskatt, som utgår efter nettoavkastningen. För statens räkning
uttages en allmän inkomstskatt, som emellertid strängt taget är en art
avkastningsskatt, men som närmar sig inkomstskatteprincipen så till vida, som
avdrag för skuldräntor under eu särskild form är medgivet samt lägre inkomster
äro tillförsäkrade viss skattelindring eller skattefrihet.

Den kommunala beskattningen vilar uteslutande på fastigheterna, detta begrepp
dock taget i ganska vidsträckt mening.

I sammanhang med eu år 1910 antagen lag om jordvärdestegringsskatt,
infördes jämväl eu jordvärdeskatt, skatt å »outvecklad» jord (undeveloped land

138

duty). Skatten utgår med något mera än 2 pro mille av jordvärdet. Jordens
värde taxeras vart femte år från år 1909 och skatten beräknas efter det för
varje period gällande taxeringsvärdet. För jord, vars värde ej överstiger 50 £
för acre, uttages ej skatt. Har jordbruksjord högre värde, erlägges skatt för
den del av värdet, som överstiger jordens värde som jordbruksjord. Har värdestegringsskatt
erlagts för outvecklad jord, sker avdrag för motsvarande belopp
vid fastställandet av jordvärdeskattens belopp.

För utrönande av jordvärdet i England pågår därstädes eu taxering av all
jord enligt utförliga anvisningar om grunderna för jordvärdets uppskattning.
Föremål för taxeringen är jordens värde den 30 april 1909. Beträffande uppskattningsgrunderna
hänvisas till redogörelse vid värdestegringsskattekommitténs
betänkande av år 1912.

föreslås såsom Av förestående redogörelse framgår, att de gamla objektskatterna på

grund för fast egendom, så länge de ntgingo såsom grundskatter och byggnadsskatter,

^Tendoms-11 yoro 01'' art avkastningsskatter, även om den avkastning, som angavs vara
'' skatt. skattens föremål, i många fall vida skilde sig från den avkastning, de beskattade
fastigheterna i verkligheten lämnade eller kunde anses vid normal
drift i genomsnitt årligen giva. Praktiska svårigheter omöjliggjorde en
efter kortare perioder återkommande uppskattning av varje fastighets avkastningsförhållanden.
Man inskränkte sig till eu beskattning, som grundade
sig på eu gång för alla eller åtminstone för eu tämligen lång följd
av år verkställd taxering av fastigheterna, därvid särskilt i fråga om den
för jordbruksändamål använda jorden avkastningsförmågan uppskattades
med ledning av mer eller mindre omsorgsfullt utförda undersökningar av
utvalda mönsteregendomars godhet och beskaffenhet samt på grund härav
upprättade värdetariffer för olika slag av jord efter dess ägoslag och
boniteringsgrad. De värden, som härvid åsattes de särskilda egendomarna,
infördes i katastrar, avsedda att för en längre tidrymd tjäna till grund
för de årliga skattepåföringarna. Även om eu kataster vid sitt upprättande
var fullt ägnad att användas för sitt ändamål, förlorade den dock
mycket snart denna sin egenskap. Samhällenas fortgående utveckling,
införandet av förbättrade brukningsmetoder och uppkomsten av nya former
för fastigheternas användning skapade nya avkastningsmöjligheter, till vilka
behörig hänsyn icke kunde tagas vid beskattningen, som oavsett inträdda
förändringar grundade sig på de eu gång fastställda, men snart föråldrade
uppskattningsvärdena. De betydande kostnader, som katastreringen krävde
och som mångenstädes vida överstego skattebeloppet för ett år, utgjorde ett
praktiskt hinder för ofta återkommande revisioner av dessa värden. Dessa
olägenheter framträdde visserligen ej så starkt, så länge skatterna väsent -

libell vilade pa den fasta egendomen, ehuruväl de olikformiga förändringar,
som de särskilda fastigheterna under tidernas lopp blevo underkastade, även
här åstadkomma eu ojämn beskattning; men olägenheterna blevo desto mer
uppenbara i den mån, som nya, efter mera rörliga grunder uppskattade
inkomstkällor måste för de samhälleliga behovens täckande anlitas såsom
skatteobjekt jämte avkastningsskatterna. Den alltmera i sådan riktning
fortgående utvecklingen av skatteväsendet nödvändiggjorde en omläggning
av de grunder, efter vilka skatterna beräknades och mellan de skattdragande
fördelades. Reformer i sådant syfte hava för statsbeskattningens
vidkommande i senare tid flerstädes lett till införande av en personlig
skatt på den för varje är uppskattade verkliga inkomsten, kompletterad
med en likaledes personlig skatt på den samfällda behållna förmögenheten
efter dess saluvärde omkring tiden för taxeringen, under det att reformarbetet
på den kommunala beskattningens område åsyftat en modernare
utformning av vissa objektskatter, som ansetts ägnade att företrädesvis
eller vid sidan av den statsliga inkomstskatten tagas i anspråk såsom
skattekällor för kommunerna. Utvecklingen har även här tenderat till en
beskattning av förmögenhet,sobjekten efter deras allmänna, vid varje taxeringstillfälle
bestående saluvärde. Reformförsöken hava emellertid på
många håll mött kraftigt motstånd från de intresserade gruppernas sida;
särskilt hava ägarna av jordbruksfastighet med hänsyn till det av erfarenheten
bestyrkta förhållandet, att eu egendoms saluvärde ofta är betydligt
högre än det värde, vartill densamma kan uppskattas med ledning av ett
mer eller mindre tillförlitligt avkastningsvärde, motsatt sig en uppskattningsmetod,
som för dem skulle medföra en ökad skattskyldighet.

Vare sig den kommunala skattskyldigheten för framtiden ordnas i
huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande principer eller reformeras
i annan riktning, lär skatten på fast egendom allt framgent bli, vad den
väl även nu är avsedd att vara, eu avsevärd inkomstkälla för kommunen.
Vid fastighetsbeskattningens ordnande kan man förfara antingen så, att
man med bibehållande av fastighetsskatten såsom en objektskatt därjämte
genomför eu särskild beskattning av den inkomst, fastighetsbesittningen i
och för sig eller i förening med därå utövad näring i verkligheten lämnar,
eller ock så, att den på fast egendom lagda objektskatten i likhet med den
nuvarande fastighetsbevillningen anses beskatta såväl fastigheten såsom förmögenhetsobjekt
som den avkastning fastigheten antagos lämna. Att helt
utesluta fastigheten från beskattning såsom förmögenhetsobjekt torde icke
ens kunna ifrågasättas.

140

Vilken väg man än väljer, måste man för att Unna eu måttstock för
bestämmande av fastighets skatteplikt till kommnnen verkställa en uppskattning
av fastighetens värde. Det värde, man vid uppskattningen söker,
blir ett taxeringsvärde d. v. s. ett skattevärde, ägnat att läggas till
grund vid fördelningen av den kommunala skattebördan såväl emellan
de skattpliktiga objekten inbördes som emellan fastighetsskatten och de
övriga skatterna.

Enligt det föreliggande förslaget tiar, såsom redan tidigare anförts,
skatten på den fasta egendomen erhållit karaktären av en objektskatt
''att utgå i förhållande till egendomens förmögenhetsvärde, medan avkastningen
av den fasta egendomen skall särskilt för sig beskattas genom den
kommunala inkomstskatten. Då alltså avkastningsmomentet behörigen beaktas
vid inkomstbeskattningen, synes det icke behöva även beaktas vid
den rena objektbeskattningen. Eedan av detta skäl kan det anses ligga
närmast till hands att till grund för beräkningen av den fasta egendomens
skattevärde eller taxeringsvärdet lägga det värde, egendomen har i
handel och vandel, oberoende av huruvida detta värde sammanfaller med
ett under alla förhållanden synnerligen svårbestämbart a vkastnings värde.

Emot avkastningsvärdets antagande såsom måttstock för fastighetsbeskattningen
tala framför allt två skäl: dels den av erfarenheten bestyrkta
svårigheten att med någon högre grad av tillförlitlighet uppskatta avkastningen,
dels den omständigheten, att vissa fastigheter med höga värden,
t. ex. obebygda tomter och annan oanvänd mark, tillfälligtvis icke giva
någon alls eller en i förhållande till värdet obetydlig avkastning. De antydda
svårigheterna framträda visserligen ej så märkbart i fråga om de med
boningshus bebyggda tomterna i städer och andra orter, varest uthyrning
av lägenheter i större omfattning äger rum, och ej heller beträffande utarrenderade
fastigheter i trakter, där denna upplåtelseform är vanlig, men
giva sig även med avseende å dylika fastigheter i viss omfattning tillkänna.
Med avseende å utarrenderade fastigheter är särskilt att märka, att de i
många fall äro förenade med särskilda förmåner, vilka icke inbegripas i den
till arrendatom upplåtna nyttjanderätten (skog utöver husbehov, rätt till
avgälder, stenbrott, grus- och sandtag, o. s. v.) och vilkas värde sålunda icke
övat något inflytande vid arrendeavgiftens bestämmande. A andra sidan torde
det vara vanligt, att arrendeavgiften icke fullt motsvarar egendomens beräknade
naturliga avkastning. Utöver gottgörelse för eget arbete och sedvanlig
ränta för det kapital, arrendatorn måste nedlägga i levande och
döda inventarier och i förlag för jordbrukets bedrivande, lärer arrendatorn

141

Im rättmätigt anspråk pa, eu skälig företagarvinst för den risk, som övertagandet
av ett fästiglietsarrende alltid för med sig, och även uttaga
denna vinst genom motsvarande minskning i arrendeavgiften. Det kan i
avseende å arrendevärdets användbarhet såsom underlag för taxeringsvärdet
vidare vara lämpligt erinra därom, att enligt den officiella statistiken endast
omkring 15 procent av alla jordbruksegendomar i riket äro upplåtna
på arrende.

Även i fråga om hyresfastigheter uppstå vid avkastningens beräkning
åtskilliga vanskligheter, särskilt om uppskattningen, såsom rättvist
synes, skall avse att utröna nettoavkastningens belopp. Det får väl antagas,
att taxeringsmännen kunna förskaffa sig tämligen tillfredsställande
upplysningar om bruttoavkastning av hyror och andra inkomster; men det
synes å andra sidan ävenledes antagligt, att uppskattningen av kostnaderna
för fastighetens underhåll och amortering m. m. sådant, som bör avdragas
från bruttoavkastningen, i många fall måste grundas på subjektiva omdömen
eller gissningar.

I fråga om obebyggda tomter och annan oanvänd jord giver avkastningen
ingen ledning för uppskattning av värdet.

Yad vidare beträffar jordbruksfastighet, som icke är utarrenderad under
sådana förhållanden, att arrendevärdet kan anses vara eu tillförlitlig måttstock
för taxeringen, äro svårigheterna att beräkna avkastningen av sådan
egendom och därpå grunda en taxering av fastighetsvärdet synnerligen störa.*

Första svårigheten yppar sig redan, då det gäller att bestämma, vilket
avkastningsvärde man vill taga till underlag för taxeringen. Man kan
nämligen komma till ett avkastningsvärde på flera vägar. Så kan man
grunda värdet på den avkastning, en fastighet i verkligheten givit, antin -

* Byråchefen Flodström påpekar i sin beräkning över Sveriges nationalförmögenhet, dels
(sid. 22) hurusom det värde, man erhåller genom en beräkning efter avkastningen, även innesluter
värdet av inventarier m. m., vilkas särskilda värde alltså måste avräknas från det gemensamma
värdet, innan värdet å den fasta egendomen erhålles, dels (sid. 31) hurusom t. ex. en lantegendom
omfattar ej blott jorden med skog och andra herrligheter utan även bostäderna för ägaren och
arbetspersonalen, ekonomibyggnaderna, levande och döda inventarier o. s. v. Alla dessa föremål
lämna en gemensam avkastning; de brukas tillsammans med varandra och sakna ofta användning
utom i förbindelse med varandra. Det värde, som hela egendomens avkastning giver,
inneslutet alltså alla därtill hörande föremåls värden. Men det sålunda framräknade värdet innesluter,
trots lämpligt avdrag för ägarens eller brukarens levnadskostnader, jämväl något annat.
Det utgöres nämligen av sakvärde i förening med personvärde. För att komma tiU ett rent sakvärde
borde man alltså från det sammansatta aktnalitetsvärdet först avdraga det personvärde, som
resp. föremåls avkastning representerar. Men även personvärdet är svårt, ja oftast ännu svårare
att bestämma än sakvärdet; i regel finnes ingen annan möjlighet att komma till personvärdet
än genom subtrahering av sakvärdet från aktualitetsvärdet. Därför återstår i de flesta fall intet
annat att göra än att försöka direkt bestämma sakvärdet, för sig taget.

142

gon för ett nästföregående år eller i genomsnitt per år under en längre
tidsperiod, t. ex. tre, fem eller tio år. Men man kan även grunda avkastningsvärdet
på den normala avkastning, som fastigheten i genomsnitt
och varaktigt kan giva vid sedvanligt bruk och under normala förhållanden.
Den senare vägen torde vara den mest rationella, då det gäller att
på grundval av en fastighets avkastning komma till fastighetens objektiva
värde. Vid uppskattning av den verkliga avkastning, en fastighet för en
förfluten tidsperiod bär lämnat, torde det vara så gott som omöjligt att
frigöra sig från att även inräkna den del av avkastningen, som till sin
storlek är väsentligen beroende av brukarens personliga duglighet, arbetskraft
och initiativförmåga. Aven torde det vara svårt att eliminera bort
den verkan på avkastningens storlek, som är att tillskriva brukarens
ekonomiska förhållanden. Vare sig man väljer den ena eller den andra
vägen för att finna avkastningsvärdet, torde det få anses uteslutet att med
de taxeringsmyndigheter, som stå till buds eller som det finnes utsikter att
inom den närmaste framtiden här i landet organisera, kunna åstadkomma
eu särskild uppskattning av varje fastighets avkastnings värde. Särskilt eu
uppskattning av den normala avkastningens värde förutsätter med avseende
å en var av de inom taxeringsdistriktet förefintliga många fastigheterna
eu ytterst noggrann undersökning av fastighetens särskilda förhållanden
i fråga om dess areal av olika ägoslag och ägornas olika godhet inom de
olika ägoslagen, utsäde och skörd, skördens och den övriga avkastningens
beräkneliga värde, ägornas inbördes belägenhet, den ena eller andra
brukningsmetodens företräden, byggnaders beskaffenhet och måttet av
deras underhållskostnad, kreatursbesättningens lämpliga storlek med hänsyn
till egendomens beskaffenhet, tillgång till bete och husbehovsskog,
avsättningsmöjligheter o. s. v. Om genom uppskattning på denna väg
bruttoavkastningen blivit känd, återstår den än svårare uppgiften att beräkna
de produktionskostnader, för vilka avdrag bör ske, för att den
behållna avkastningen skall visa sig. Då häri ingår en så svårberäknelig
post som värdet av det egna arbetet och jordbrukarna själva alltför ofta
sakna kännedom så väl om erhållen avkastning som om produktionskostnadernas
belopp, kan man lätt bilda sig en föreställning om de svårigheter,
som taxeringsmännen skulle hava att övervinna. Erfarenheten från andra
länder har ådagalagt, att en på antydda grunder byggd uppskattning kräver
synnerligt lång tid och mycket stora kostnader, vilket omöjliggör dess
förnyande så ofta, som för vinnande av en jämlik taxering vore behövligt.
Vad vårt land beträffar kan man icke förutsätta, att våra taxeringsnämn -

(ler, huru de än sammansättas, skola kunna på ett något så när tillfredsställande
sätt vart femte eller tionde år verkställa en så omfattande uppskattning
av värjo egendoms avkastningsmöjligketer, som här ovan blivit
antydd. Utan att uppskattningarna tid efter annan göras till föremål för
förnyad genomgående undersökning, kan man emellertid icke rätta taxeringsvärdena
efter de i våra dagar snabba värdeväxlingarna. Det är nämligen
så, att, medan vissa fastigheters värde, under långa tider blir oförändrat,
andra fastigheter stiga i värde, andra åter lida värdeminskning.
Taxeringens jämlikhet kan icke upprätthållas med mindre än att de inträdda
värdeförändringarna bliva behörigen beaktade och få återspegla sig
i taxeringsvärdena. Xu kan man i avseende å grunderna för taxeringen
få höra sägas, att taxerings männen ingalunda, i fråga om varje fastighet,
behöva gå så oanständigt tillväga, som här blivit förutsatt, utan att de väl
kunna så att säga på känn finna det antagliga avkastningsvärdet. Så kunde,
omför taxeringen inom varje distrikt finge utväljas ett antal typiska mönsteregendomar,
vilka gjordes till föremål för en noggrann uppskattning, och
taxeringen av de övriga egendomarna i distriktet finge verkställas på grund
av jämförelse med därvid konstaterade normalvärden i orten, i viss mån
eu garanti skapas därför, att uppskattningen inom orten bleve något så
när likformig. Häremot torde dock böra framhållas, att en dylik jämförelse
för att vara av egentligt värde för taxeringens jämlikhet blir fullt
så mödosam och svår, som den direkta uppskattningen av varje egendoms
värde för sig. Yad man riskerar är, att taxeringsmännen, då de icke
kunna följa lagens alltför krävande föreskrifter, frestas att, såsom nu ofta
sker, schablonmässigt verkställa taxeringen och grunda uppskattningen än
på ett a vkastnings värde, än på saluvärdet och än på något annat värde.
Och alltid kvarstår faran för en för Tåg taxering över huvud taget, beroende
på det såväl i vårt land som flerstädes i främmande länder av erfarenheten
bekräftade rönet, att en egendoms, särskilt en jordbruksegendoms, vid
taxering uppskattade avkastningsvärde ofta är betydligt lägre än dess allmänna
värde i handel och vandel, ett förhållande, som till stor del och
oftast är att tillskrifva det sätt, varpå avkastningsvärdet beräknas.

Beskattningen av fast egendom i förhållande till dess objektiva bytesvärde
(Tauschwert, gemeiner AV ert) har på senare åren vunnit erkännande
i ett flertal länder. Med detta värde förstås det värde, som en egendom
har under normala förhållanden och för en var ägare. Såsom närmast
till hands liggande hjälpmedel för konstaterandet av en egendoms
allmänna värde torde i allmänhet kunna godkännas de för egendomen eller

144

för egendomar av liknande beskaffenhet, godhet, läge, användbarhet och
begärlighet i marknaden inom nära liggande tid betalade köpeskillingarna,
naturligtvis alltid under förutsättning, att icke fastighetsmarknadens läge
undergått märkbara förändringar efter den tidpunkt, då dessa köpeskillingar
avtalades. De gängse prisen på fastighetsmarknaden, för såvitt sådana pris
föreligga inom taxeringsdistrikten, giva sålunda i allmänhet eu god ledning
vid uppskattningen av egendomsvärdena. I regel torde man med skäl kunna
antaga, att de gängse prisen sammanfalla med det värde, egendomarna ha
såsom avkastningskällor. Dessa pris bestämmas av köpare och säljare
med hänsyn till egendomarnas läge, storlek, godhet och beskaffenhet i
övrigt och med beaktande av rådande konjunkturer samt egendomarnas
därav betingade större eller mindre användbarhet och begärlighet i marknaden
likasom ock till den avkastning som vid ett ekonomiskt gott utnyttjande
av egendomarna kan vara att påräkna. Köpare och säljare bedöma
marknadsläget och grunda därpå sina beräkningar över det pris, som
å ena sidan kan fordras och å andra sidan kan givas vid den tidpunkt,
då försäljningen kommer till stånd. De måste därvid även taga hänsyn till
eu egendoms framtida avkastningsförmåga, för såvitt densamma vid försäljningen
kan med någon grad av säkerhet bedömas. Givet är emellertid,
att priset blir lägre i den mån möjligheten att vinna beräknad avkastning
av en egendom är mera avlägsen och oviss. Detta gäller särskilt om obebyggda
tomter och annan för bebyggande lämplig, men för sådant ändamål
ännu icke utnyttjad jord. All tillgänglig sådan mark kan icke på.
eu gång utnyttjas för byggnadsändamål. I vilken omfattning och i vilken
ordning ett antal förefintliga byggnadsplatser kommer att finna användning
för sådant ändamål, kan icke alltid med någon större grad av visshet förutsägas,
men man har rätt att antaga, att då en eller flera av byggnadsplatserna
blivit försålda till kloka och omtänksamma köpare, de betingade
köpeskillingarna äro uttryck för allmänt gällande värden, då väl köpeskillingen
i varje fall rättats efter den möjlighet till tomtens utnyttjande,
som för tillfället kan anses vara känd eller för handen, så att priset
bestämts i förhållande till det förhanden varande värdet. Beräknas därvid,
att tomten först efter ett antal år kan ekonomiskt fördelaktigt utnyttjas
genom bebyggande eller annan avsedd användning, så att den i avvaktan
därå under någon tid kommer att ligga med ringa eller ingen avkastning,
har säljaren fått diskontera ett framtidsvärde, vid vars övertagande köparen
betingat sig skäligt avdrag å köpeskillingen i förhållande till väntetidens

Uf>

längd. Det efter sådant avdrag beräknade priset torde kunna anses såsom
tomtens förhandenvarande värde.

Om man sålunda i allmänhet går ut från den uppfattningen, att de
i verkligheten betalda köpeskillingarna också tämligen exakt angiva de
vid tiden för försäljningen gångbara värdena å de egendomar, vilka varit
föremål för försäljning, kan man dock icke utsträcka denna regel att gälla
beträffande varje skedd försäljning. Det förekommer nämligen åtskilliga
ej så sällsynta fall, då försäljningar äga rum under omständigheter, vilka
äro ägnade att väcka tvivel, huruvida de betingade köpeskillingarna äro
allmängiltiga uttryck för de sålda egendomarnes allmänna värde. Köpeskillingarna
kunna vara avtalade till ett alltför lågt eller ett åtminstone
skenbart alltför högt belopp. I förra fallet böra de givetvis icke godkännas
såsom uttryck för det allmänna saluvärdet. De mest typiska försäljningarna
av detta slag äro de, som förekomma emellan nära anhöriga,
särskilt mellan föräldrar och barn, samt försäljningar å exekutiv auktion
eller andra tvångsförsäljningar, t. ex. under konkurs. Exempel å för höga
köpeskillingar erbjuda de pris, som betalas vid expropriation eller på grund
av en köpares särskilda förkärlek för eu egendom, vare sig denna förkärlek
har en subjektiv grund eller motiveras av möjligheter att utnyttja
egendomen, som endast av köparen kunna i sin fulla omfattning tillgodogöras,
såsom i fråga om inköp av ett jordområde, som finner sin ekonomiskt
bästa användning genom att införlivas med köparens egendom, eller
f inköp av en egendom för att därigenom hindra dess användande för en
anläggning eller ett företag, som för köparen kunde medföra olägenheter
av ett eller annat slag (exempelvis konkurrens). Avgörandet, huruvida
köpeskillingarna i dessa fall äro lämpliga mätare av det gällande saluvärdet,
är väl mången gång svårt att överlämna åt taxeringsmännens fria
skön. Fasthåller man vid saluvärdet såsom i allmänhet gällande norm för
uppskattningen, torde man under . normala förhållanden hava svårt att
underkänna verkligen avtalade köpeskillingars avgörande betydelse för
taxeringen av just de egendomar, som inom närliggande tid varit föremål
för försäljning. Undantag från denna regel böra uppenbarligen endast av
särskilda och fullt tillräckliga skäl medgivas. Ett sådant skäl föreligger
med hänsyn till det allmännas intresse i de fall, då köpeskillingarna avsärskilda
omständigheter påtagligen äro lägre än de allmänt gällande försäljningsprisen
i orten, ett förhållande, som utan vidare torde berättiga till
ett frångående av dessa alltför låga köpeskillingar. Om köpeskillingarna
däremot synas alltför höga i förhållande till de i allmänhet betalda köpe 19 -

146

skillingarna för liknande egendomar, föreligger intet allmänt intresse att
utan vidare underkänna de verkliga köpeskillingarnas betydelse såsom uttryck
för de sålda egendomarnas verkliga värde, då det väl får antagas,
att eu klok och förtänksam köpare icke betalar mera än en egendom är
värd med hänsyn till dét bruk, han ämnar göra av densamma. Det synes
därför vara fullt berättigat att taxera eu sådan egendom efter den betingade
köpeskillingen, såvida icke köparen lämnar tillfredsställande utredning
om att köpeskillingsbeloppet av särskilda omständigheter satts högre än det
verkliga värdet å den fastighet, varom fråga är, även under förutsättning
att densamma finner den ekonomiskt bästa användning, som förhanden
varande förhållanden medgiva. En annan fråga är naturligtvis, i vad mån
en sådan till synes alltför hög köpeskilling å eu försåld egendom kan inverka
till ledning vid uppskattning av värdet å närliggande något så när
likartade egendomar. Detta torde böra bero på prövning i varje särskilt fall.
Äro konjunkturerna uppåtgående eller eljest goda samt efterfrågan på
egendomar av den beskaffenhet och med det läge, som den försålda egendomen
har, så stor, att även de kringliggande egendomarna kunna antagas
vara begärliga i marknaden till motsvarande pris, finnes givetvis ingen
anledning att icke vid taxeringen uppskatta dessa ännu osålda egendomar
i enlighet med de köpeskillingar, som betalats för de sålda egendomarna.
Äro däremot konjunkturerna sådana, att det föreliggande behovet av så
beskaffade egendomar får anses tillfredsställt genom de redan skedda försäljningarna,
finnes tydligtvis ingen större efterfrågan efter de ännu osålda
egendomarna. Deras värde är då icke lika med värdet å de sålda egendomarna,
utan måste uppskattas med ledning av de med avseende å de
osålda egendomarna särskilt föreliggande omständigheterna. Detta gäller
givetvis ifråga om alla de fall, då taxeringen av icke nyligen sålda egendomar
måste grundas på jämförelse med redan sålda egendomar, men har
sin största praktiska betydelse i fiåga om jämförelsen med egendomar,
vilka äro avsedda att bebyggas eller eljest finna en annan eller mera omfattande
användning än den förhanden varande och sålunda för sitt vidkommande
blivit föremål för en värdestegring på grund av ökade utnyttningsmöjligheter.
Det gäller då att tillse, om värdestegringen i motsvarande
män sträckt sig även till närliggande egendomar och om möjligheterna för
dess realiserande även i avseende a dessa senare äro fullt påtagliga.

Vad beträffar egendomar i trakter, där fastighetsmarknaden är mera
stilla, så att väsentliga prisfluktuationer knappast förekomma och köpeskillingarna
sålunda rätta sig efter nuvarande användningssätt och avkast -

147

ningsmöjlighetcr, giva gängse köpeskillingar till mera direkt ledning för
uppskattningen av även osålda egendomars värde. Då man känner till,
att ingå särskilda förhållanden medverkat vid köpeskillingarnas bestämmande,
torde man utan att undersöka, huruvida de osålda egendomarna
omedelbart kunna finna köpare, i bär förevarande fall vara berättigad antaga
att dessa, för sina nuvarande ägare representera ett förmögenhetsvärde
närmast jämförligt med de värden, som i allmänhet kommit till synes vid
försäljning av lika beskaffade egendomar i orten. Ilär föreligga tydligen
sådana fall, där saluvärdet nära ansluter sig till avkastningsvärdet.

Såsom konsekvens av mina undersökningar i denna del bär jag föreslagit
såsom allmän regel, att fast egendom skall för beskattning åsättas ett
taxeringsvärde i förhållande till sitt kända eller beräknade allmänna värde.
Denna regel överensstämmer till sill princip med nu gällande grunder för
taxering och låter särskilt väl förena sig med de förutsättningar, på vilka
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt grundar sina stadganden
om beräkning av värdet å de tillgångar, som bilda förmögenheten. Även
detta värde angives i allmänhet vara tillgångarnas allmänna värde eller,
närmare bestämt, deras saluvärde, därvid förutsättes, att saluvärdet ifråga
om fast egendom föreligger såsom konstaterat i egendomens taxeringsvärde.

Om sålunda icke föreslås någon väsentlig avvikelse från nu gällande
huvudprincip, att fast egendom skall uppskattas till sitt värde, måste
däremot för ett likformigt genomförande i praktiken av denna princip de
bestämmelser, som normera värdeuppskattningen, underkastas eu genomgående
omarbetning i syfte att i möjligaste mån undanröja nu rådande
oklarhet med avseende å deras innebörd. Det måste i sådant avseende i
författningen bestämt angivas, att det är fastighetens allmänna saluvärde,
som skall ligga till grund för fastighetens taxeringsvärde. Bevillningsförordningens
bestämmelser i detta avseende lida av en märkbar inkonsekvens
och oklarhet, som måste undanröjas, därest nu överklagade ojämnhet i
fastighetstaxeringen skall kunna avlägsnas. Sedan i lagen blivit uttryckligen
fastslaget, vilket värde skall läggas till grund för taxeringsvärdet,
måste åt taxeringsmyndigheterna överlämnas att undersöka och konstatera
de inom olika delar av deras taxeringsområde vid tiden för taxering bestående
allmänna saluvärdena. Detta blir i fråga om fastighetstaxeringen
en av taxeringsmyndigheternas viktigaste uppgifter, och dessa myndigheter
måste sammansättas med hänsyn till de krav, som denna uppgift
ställer på dem. Uppgiften är förvisso icke lätt, och man kan icke förvänta,
att den överallt skall kunna lösas på ett sätt, som fullt mot -

148

svarar alla parters önskningar. Vad man dock kan vänta är, att uppskattningen,
då den överallt grundar sig på ett likformigt underlag, det gängse
saluvärdet i orten, skall bliva mera enhetlig och jämlik än den för närvarande
torde vara.

Att i författningen giva alltför detaljerade föreskrifter till ledning för
taxeringsmännens beräkning av saluvärdet i olika fall är enligt min erfarenhet
mera till skada än gagn. Den mängd imperativa stadgauden av
ofta nog invecklat innehåll, som för genomförandet av försök i sådan riktning
nödvändiggöres, är ägnad att försvåra och tynga taxeringen och att
förvilla taxeringsmännen, men härtill kommer, att lagstiftaren själv lätt
riskerar att vid exemplifiering eller uppräkning av de särskilda fallen och
förutsättningarna glömma åtskilliga, som måhända äro synnerligen allmänna
eller av stor betydelse. Även har det visat sig, att regler, givna för undantagsfall,
på grund av sin avfattning och taxeringsmännens brist på skolning
för lagtolkning, i praxis kommit att tillämpas såsom huvudnormer
eller i allt fall under förhållanden, för vilka de icke varit avsedda. Jag
har därför i görligaste mån sökt undvika att genom obehövliga föreskrifter
alltför mycket binda taxeringsmännen. Förslaget fastslår, att det är saluvärdet,
som skall vara grund för taxeringsvärdet. Detta är ett stadgande
av principiell innebörd. Att för varje fall fastslå, vad som är det gällande
saluvärdet, är icke lagstiftningens sak. Det måste ske genom en undersökning
av därtill lämpliga personer efter förhållandena på varje ort och
varje tid. Emellertid har jag ansett, att författningen bör innehålla vissa
allmänna regler till ledning vid saluvärdets fastställande.

Sålunda har jag ansett, att i författningen bör angivas, att gängse
saluvärden företrädesvis och regelmässigt härledas ur de köpeskillingar, som
erhållits vid de inom en viss tidsperiod, exempelvis inom de fem sistförHutna
åren, skedda försäljningarna av fastigheter inom distriktet, för såvitt
försäljningarna skett i den allmänna marknaden och under normala förhållanden.
Därvid torde tillika höra angivas, att alla försäljningar, som icke
skett mellan nära anhöriga eller varit tvångsförsäljningar, utan vidare fa
betraktas såsom försiggångna under normala förhållanden, därest icke i
visst fall fastighetsägaren kan visa, att betingad köpeskilling på grund av
särskilda av det allmänna prisläget i orten oberoende omständigheter satts
högre än det gängse saluvärdet.

Vidare har jag ansett ändamålsenligt att i författningen stadgas,
att alla fastigheter, som under de fem senaste åren gått i handel, böra
i första rummet göras till föremål för taxering och åsättas taxeringsvärden.

Taxeringsvärdena skola, i enlighet med vad nyss betonats, i regel sammanfalla
med senast betingade köpeskillingar. I de fall, då avvikelse från
köpeskillingarna år medgiven, sker taxeringen med iakttagande av de
regler, som giilla för taxeringen av de fastigheter, för vilka köpeskillingar
icke föreligga, vilket icke hindrar, att den verkligt betingade köpeskillingen
tillmätes sin betydelse såsom vägledande för uppskattningen. Sådana avvikelser
få icke ske { andra fall än de i författningen angivna och skola
i taxeringshandlingarna tillfredsställande motiveras. I författningen bör
vidare angivas, att såsom köpeskilling skall anses icke blott den kontanta
köpeskillingen eller annan för fastigheten bekommen valuta utan jämväl
värdet av förmåner, som säljaren vid försäljningen må hava betingat sig
eller annan utöver köpeskillingen, ävensom den ersättning, säljaren kan
hava förbehållit sig vid särskild upplåtelse till köparen av vissa till egendomen
hörande förmåner och rättigheter (exempelvis i särskild avhandling
om nyttjanderätt till skog eller annan till egendomen hörande tillgång).

Även bör i författningen meddelas bestämmelse, att köpeskilling, som
avser något mera än själva fastigheten, endast till den del, som motsvarar
priset för fastigheten, skall läggas till grund för fastighetens taxeringsvärde.

De egendomar, som icke varit föremål för försäljning inom fem år före
taxeringsåret, skola taxeras till det värde, som de vid jämförelse med de efter
köpeskillingarna taxerade egendomarna kunna anses äga. Såsom hallpunkter
härvidlag höra begagnas av taxeringsmyndigheterna anskaffade uppgifter om
egendomarnas storlek, godhet, belägenhet och beskaffenhet i övrigt samt
över huvud taget alla de omständigheter, som kunna tjäna till jämförelsepunkter.
Givetvis böra i möjligaste mån likartade egendomar jämföras
med varandra, så att t. ex. medelstora gårdar jämföras med andra medelstora
och icke med stora gods eller småbrukslägenheter, väl belägna fastigheter
jämföras med andra lika väl belägna o. s. v. Även böra noga beaktas
de särskilda omständigheter, som kunna föranleda, att de fastigheter, som
sålunda jämföras, hava ett i förhållande till varandra högre eller lägre
värde. De särskilda fastigheternas avkastningsförmåga, användningsmöjligheter
och begärlighet i marknaden äro givetvis härvidlag av stor betydelse,
liksom ock förekomsten i större eller mindre grad av särskilda förmåner,
såsom skog, vattenfall, torvmosse, stenbrott, sand-, grus- och lertag, belägenhet
i närheten av stad eller större samhälle och därav betingad möjlighet
att dels avsätta egendomens produkter till jämförelsevis höga priser,
dels frånsälja mark till bebyggande eller för industriella anläggningar
o. s. v. Förmågan att bedöma de särskilda fastigheternas värde vid järn -

150

förelse med undra redan värderade fastigheter måste förutsättas såsom
en oundgänglig egenskap hos de myndigheter, åt vilka uppskattningen
anförtros, lika väl som deras förmåga att, med ledning av så pass påtagliga
yttre kännemärken som kända köpeskillingar, uppskatta de sålda fastigheternas
saluvärden. Det kan väl icke förnekas, att uppskattningen i många
fall är ägnad att vålla svårigheter. Dock torde svårigheterna vara mindre,
då uppskattningen avser att fastslå gängse saluvärden, än om taxeringen
skall grundas på varje fastighets avkastningsvärde. Alla de omständigheter,
som konstituera saluvärdet, torde, efter vad man får antaga, åtminstone i
fråga om flertalet av de försålda egendomarna hava underkastats noggrann
undersökning och sakkunnigt bedömande av de personer, köpare och säljare,
vilka eftei förda underhandlingar enats om ett från bägges synpunkter
antagligt pris. Eesultatet av de gjorda undersökningarna föreligger beträffande
larje fastighet, varom köp avslutats, i den kända köpeskillingen.
Taxeringsmännen behöva vid sådant förhållande i de flesta fall icke för
sin del företaga samma slags undersökningar och beräkningar, som de
förhandlande parterna måste göra, för att på denna väg bilda sig ett
omdöme om saluvärdet å de fastigheter, som gått i handel. De kunna i
regel nöja sig med de prissättningar, som köpare och säljare verkställt
och vilka, om de föreligga i tillräcklig mängd och icke till allt för stort
antal betingats av egenartade förhållanden eller särskilda omständigheter —>-något som ej behöver förutsättas — giva en säkrare ledning än de uppskattningar,
som utföras av personer, vilka — vare detta sagt utan förringande
av deras sakkunskap i allmänhet — dock icke kunna sitta inne
med samma kännedom om varje fastighets förmåner och olägenheter som
de personer, vilka i sitt eget personliga intresse verkställt ingående undersökningar
härom.

Vid värdering av fastigheter, som inom angivna tid icke gått i handel,
måste taxeringsmännen sätta sig i köparens ställe. Alla de undersökningar
och beräkningar, som i fråga om redan sålda fastigheter lett till
prisets fastställande, höra således i avseende å de osålda fastigheterna av
taxeringsmännen utföras. De hava emellertid därvid en god ledning av
de i orten gällande prisen. Överallt, där handel med fastigheter i någon
nämnvärd omfattning äger rum, uppkomma så att säga normalpris på
fastigheter av vissa mera allmänt förekommande typer, vilka pris i allmänhet
även bliva bestämmande eller vägledande för de pris, som betalas vid försäljningar.
Om dessa normalpris måste taxeringsmännen, därest de skola
anses vuxna sitt uppdrag, hava fullständig kännedom, likasom de ock böra

lia förmåga att bedöma de rådande konjunkturerna för fastighetshandeln
och därav draga slutsatser om marknadens förmåga att »smälta» mera eller
mindre av den jord, som, enligt vad känt är, ligger fiirdig att avyttras i
mån av efterfrågan’. Med ledning av denna sin kännedom om marknadens
läge och gällande normalpris böra taxeringsmännen sålunda under vanliga
förhållanden kunna verkställa en ganska tillfredsställande uppskattning av
saluvärdet å osålda fastigheter utan att behöva beträffande värjo fastighet
företaga noggranna undersökningar av alla de förhållanden, som eu säljare
och en köpare måste undersöka för att bilda sig eu föreställning om vad
fastigheten är värd. I fråga om bebyggda fastigheter i stad och stadsliknande
samhällen rätta sig normalprisen i allmänhet efter deras hyresavkastning,
vilken åter är beroende av fastigheternas läge, byggnadernas
beskaffenhet och inredning in. in. I fråga om jordbruksfastigheter bestämmas
normalprisen av fastigheternas storlek (areal av åker, äng-, skogsoch
betesmark), godhet och läge, de för jordbruket behövliga byggnadernas
goda eller bristfälliga beskaffenhet, därvid särskilt bristen på nödvändiga
driftsbyggnader verkar till värdets nedsättande, antalet kreatur, som kunna
å fastigheten vinterfödas, utsäde och skörd o. s. v. Finnas å fastigheten
särskilda förmåner av förut angivna slag, särskilt skog över husbehovet,
fordras ofta nog en mera individuell undersökning för värdets uppskattande.
Även denna måste dock grundas på gängse pris, som i fråga om skog
givetvis varierar efter skogens läge, storlek och beskaffenhet, ålder, växtlighet
etc. Där förhållandena äro något så när likartade, kan uppskattningen
av skogens värde byggas på erfarenhetsmässiga värden t. ex. per
ytenhet. Till denna fråga återkommer jag längre fram här nedan. I författningen
torde näppeligen kunna givas andra föreskrifter än att taxeringsmännen
med de resurser, som stå dem till buds, skola söka utfinna det
pris varje fastighet skulle betinga vid försäljning i sitt förevarande skick
och under normala förhållanden med hänsyn till det i orten bestående och
kända prisläget. Det torde vara klart, att de därvid hava att utgå därifrån,
att de pris, som betalas, i allmänhet bestämmas med hänsyn till möjligheten
att vinna en kapitalplacering, som ger önskad ränta, vare sig denna
kan uppnås omedelbart eller inom en tidrymd, vars längd kan med någon
grad av tillförlitlighet beräknas. För vanliga jordbruksegendomar, vid vilka
den regelbundna avkastningen av jordbruket med dess binäringar är den
enda påräkneliga inkomstkällan och vilka finna sin naturliga och enda
användning för jordbruksändamål, är det givetvis den efter gängse räntefot
kapitaliserade årliga avkastningen, som i grunden är bestämmande för salu -

152

värdet, på samma sätt som den efter vanlig räntefot kapitaliserade hyresavkastningen
övar avgörande inflytande på saluvärdet å bebyggda, helt
eller delvis för uthyrning avsedda bostadshus.

För fastigheter, som huvudsakligen användas för industriella ändamål för
fastighetsägarens räkning, lär det emellertid vara svårt att direkt fastställa
värdet med hänsyn till gällande saluvärden. Sådana fastigheter äro i regel
icke föremål för någon mera nämnvärd omsättning genom försäljning och den
avkastning de lämna är helt beroende av den avkastning, som kan vinnas av
den industriella verksamhet, som i dem drives. Att med ledning av de synpunkter,
som äro bestämmande vid uppskattning av andra fastigheters värde,
komma till en rätt uppskattning av saluvärdet å dessa för industriella ändamål
använda fastigheter har därför sina svårigheter. Eu annan väg bör därför
sökas. Lämpligen kan uppskattningen ske sålunda, att den mark, som av anläggningen
upptages, värderas med hänsyn till i orten gällande pris å byggnadsmark
och de uppförda byggnaderna värderas efter byggnadskostnaden,
vid vars beräknande givetvis gällande brandförsäkringsvärde bör tillmätas eu
viss vägledande betydelse. Även vid denna värdering presumeras emellertid,
att det uträknade värdet motsvarar fastighetens saluvärde vid eu försäljning
under normala förhållanden, därvid jämväl förutsättes ett fortsatt
bedrivande av den industri, för vilken anläggningen är iordningställd.
Gäller det återigen att värdera industriella anläggningar, vilka uppenbarligen
icke längre skola användas för sitt tidigare eller ett annat liknande
ändamål, kan byggnadernas värde icke uppskattas efter dessa grunder, utan
måste uppskattas med hänsyn till deras påräkneliga värde vid använduing
på annat sätt, som kan framstå såsom möjligt eller sannolikt. Synes
däi\ id antagligt, att fastigheten kan på bästa sätt utnyttjas genom byggnadernas
borttagande och, eventuellt, ersättande med byggnader av annat
slag och för annat ändamål, vid vilket förhållande de förefintliga byggnaderna
få anses äga endast ett materialvärde, måste taxeringen rätta sig härefter.

Detsamma gäller i fråga om sådana, särskilt i stad och stadsliknande
samhällen ofta förekommande hus, som köpas för nedrivning eller ombyggnad.
Den, som köper ett sådant hus, räknar i regel med de avkastningsmöjligheter
tomten erbjuder vid ett annat byggnadssätt än det förhanden\
arande. A arken säljare eller köpare låter därvid priset bestämmas efter
fastighetens förhandenvarande avkastning, utan bägge grunda sina beräkningar
på den avkastning fastigheten antages giva, .då den tänkes utnyttjad
på ett ekonomiskt mera fördelaktigt sätt. Det pris, som fastigheten betingar,
blir med hänsyn härtill ofta orimligt högt i förhållande till den

nuvarande avkastningen, men är ändock att anse såsom ett normalt saluvärde,
enär detsamma betingas af den möjlighet till ökad avkastning, som
med hänsynstagande till rådande byggnadsbehov och i allmänhet gällande
hyrespris m. m. fastigheten erbjuder. Härav får man icke draga den slutsatsen,
att t. ex. alla i eu stad eller eu viss stadsdel eller ett visst kvarter
förefintliga tomter, vilka iiro vad man kallar »mindrevärdigt bebyggda», böra
taxeras icke med hänsyn till de saluvärden, som de hava under förutsättning
av de befintliga byggnadernas bibehållande och begagnande, utan
med ledning av det pris, som sålda så kallade nedrivningshus betingat. En
sådan slutsats är ingalunda berättigad. Den vilar på en oriktig tillämpningav
den uppfattningen, att varje fastighet bör taxeras efter sin avkastningsförmåga.
Man låter därvid icke avkastningsförmågan hänföra sig till fastighetens
förhandenvarande skick, utan beräknar densamma med hänsyn till den
avkastning, fastigheten skulle giva, om den blivit utnyttjad på det ekonomiskt
mest förmånliga sätt, som gällande lagar och bestämmelser medgiva. Beräkningssättet
iir ungefär följande: Man tänker sig en »mindrevärdigt» bebyggd
tomt — det vill säga en tomt, som icke är utnyttjad i samma omfattning,
som vid den ifrågavarande gatan eller i det ifrågavarande kvarteret eller
stadsdelen är sedvanligt — befriad från de befintliga byggnaderna samt
därefter bebyggd på sätt i trakten är vanligt med tillvaratagande av
alla tillåtna utnyttningsmöjligheter. Med ledning av gängse hyrespris
beräknas så, vad den sålunda bebyggda fastigheten skulle giva i behållen
avkastning. Avkastningsbeloppet kapitaliseras efter den för penningplaceringar
i så beskaffade fastigheter sedvanliga räntefoten och från kapitalvärdet
avräknas de beräknade kostnaderna för de befintliga byggnadernas
bortförande samt de • tänkta byggnadernas uppförande. Återstoden jämte det
värde, med vilket de befintliga byggnaderna kunna anses bidraga till nybyggnadskostnadernas
nedbringande, blir då fastighetens värde i förhandenvarande
skick. Det är sant, att denna nppskattningsmetod med fördel kan
tillämpas av en köpare, som bestämt sig för att inköpa en viss fastighet
och använda densamma för ett bestämt ändamål, och att den då har sitt
fulla berättigande. Denna köpare av ett visst hus har nämligen haft tillfälle
att bedöma alla de möjligheter, som erbjuda sig att utnyttja just den
ifrågavarande fastigheten på det sätt han tänkt sig, han har haft tillfälle
att bedöma läget såväl på hyresmarknaden som på arbetsmarknaden, han
har räknat med sina möjligheter att anskaffa nödigt byggnad skapital och
med alla de omständigheter, som över huvud taget äro av inflytande för ett
riktigt bedömande av den tillärnade affärens bärighet, och han torde med

154

någon erfarenhet på området ,i regel räkna rätt. Annorlunda ställer sig
saken, om en taxeringsnämnd skulle åläggas att taxera alla »mindrevärdigt»
bebyggda fastigheter i taxeringsdistriktet efter liknande grunder.
Vid utförandet av en föreskrift i sådan riktning skulle man alldeles bortse
från den inverkan, »tillgång och .efterfrågan» hava på fastighetsvärdena.
Taxeringsnämnden skulle, frånsett den mycket invecklade uppgiften att
beräkna, huru fastigheten skulle på ekonomiskt bästa sätt kunna utnyttjas,
givetvis icke hava någon annan grund för sina beräkningar än de förliandenvarande
hyresprisen och byggnadskostnaderna. Men nämnda pris och
kostnader hänföra sig till rådande förhållanden och äro påräkneliga endast
under förutsättning av en normal och i män av behov succesivt fortgående
byggnadsverksamhet. Därest åter alla i eu viss trakt befintliga, »mindrevärdigt»
bebyggda tomter på eu gång skulle göras till föremål för omeller
nybyggnad i syfte av ett ekonomiskt utnyttjande intill yttersta tilllåtna
gräns, skulle normala förhållanden uppenbarligen icke längre vara
rådande. Gällande prisförhållanden skulle undergå förskjutningar, som
kullkastade alla på dem byggda beräkningar. Hyresprisen skulle sjunka,
prisen på byggnadsmaterialier och arbetslöner stiga i höjden. Och de av
taxeringsnämnden satta värdena skulle visa sig betydligt överstiga de saluvärden,
som fastigheterna vid försäljning i allmänna marknaden komme
att betinga. Emot dessa uttalanden kan man vänta den invändningen, att
en taxering efter antydda grunder icke behöver medföra några ändrade förhållanden
i den allmänna marknaden och att förty uttalandena äro byggda
på oriktiga förutsättningar. Den förra delen av invändningen är obestridlig,
men konklusionen i dess senare del är felaktig. Den taxering, varom här är
fråga, måste avse att fastställa sådana uppskattningsvärden, som under förhandenvarande
förhållanden hava något reellt underlag. Om man sålunda åsätter
ett antal fastigheter taxeringsvärden, som grundas på vissa förutsättningar,
kunna dessa värden anses riktiga endast under antagande, att förutsättningarna
föreligga eller uppfyllas. Xu är det otänkbart, att alla de »mindrevärdigt»
utnyttjade fastigheter, varom här är fråga och vilkas antal särskilt i gamla
städer är mycket stort, kunna finna köpare till de pris, som med tillämpning
av här ovan angivna beräkningsgrunder skulle åsättas dem. Marknaden
kan icke på en gång »smälta» så mycken byggnadsmark, kapital för
nybyggnader i sådan utsträckning står icke att anskaffa, och det är i många
fall icke ekonomiskt fördelaktigt att riva ett hus, därför att detsamma är
mindre i förhållande till sin tomt än närliggande hus. Man må således
väl akta sig för att utan vidare betrakta alla »mindrevärdigt» bebyggda

fastigheter såsom nedrivningshus och åsätta dem taxeringsvärden efter de
grunder, som kunna tillämpas t. ex. på fastigheter, som uppenbarligen
inköpts för att undergå om- eller nybyggnad. Först när, på grund av
liera inträffade köp av så beskaffade fastigheter och eu påtaglig begärlighet
att förvärva sådana, det kan anses höjt över allt tvivel, att marknaden
kan tillgodogöra sig ett större antal obebyggda eller icke fullt bebyggda
tomter, finnes anledning att förutsätta, att betingade köpeskillingar,
även med avseende å ännu osålda egendomar, konstituera saluvärden, som
stå över de värden, vilka eljest med hänsyn till fastigheternas läge, beskaffenhet
och avkastning skalle anses normala. Sådana förhållanden böra
praktiskt förfarna och med förhållandena inom orten väl förtrogna taxeringsman
kunna bedöma. Att däremot i författningen fastslå såsom regel,
att taxeringen av obebyggda eller mindrevärdigt bebyggda tomter under
alla förhållanden skall avse att fastställa det värde, varje tomt skulle äga,
om den tänktes till yttersta gräns utnyttjad, vore säkerligen ett missgrepp.

Frågan huruvida en fastighets taxeringsvärde skall rätta sig efter avkastningsvärdet
eller saluvärdet är, såsom redan antytts, till stor del av
betydelse ur skatteteknisk synpunkt. Frågan ställer sig nämligen sålunda:
på vilken väg kan man enklast och utan alltför mycket invecklade taxeringsmetoder
finna ett värde, som ägnar sig att använda såsom skattevärde?
Härmed förstås då ett värde, som kan skapa en för hela riket
enhetlig och likformig grund såväl för förmögenhetsbeskattningen till staten
som för fastställandet, vad fastighetsbeskattningen vidkommer, av de
skattetal, efter vilka kommunerna uttaga sina skattebidrag. Max von
JTeckel säger på ett ställe: »Het är mycket svårt, i många fall omöjligt,

att uppskatta förmögenheten efter avkastningsförmågan och avkastningsvärdet.
Merändels måste man hålla sig till omsättningsvärdet (Yerkehrswert),
som icke är uttryck för de verkliga avkastningsförhållandena.» Och
han anser kapitalvärdet — om det tillika är ett uttryck för bytesvärdet
(Tauscinvert) — användbart såsom måttstock för beskattningen, med hänsyn
till den berättigade förutsättningen, att mot lika värden svarar lika
skattejomtaga. För själva skattskyldighetens absoluta eller relativa storlek
behöver, vad kommunalbeskattningen beträffar, valet av uppskatta^gsgrund
ej vara ovillkorligen avgörande. Denna kan regleras genom den skattefot,
som bestämmes för grundskattetalets fixerande. Däremot spelar valet av
uppskattningsgrund en stor roll för taxeringsförfarandet, för taxeringsresultatet
och för möjligheten att kontrollera nämnda resultat.

Av det ovanstående torde framgå, att enligt min mening en upp -

156

Omtaxerings enhet.

.skattning på grund av saluvärdet erbjuder möjlighet till ett enklare och
mindre invecklat taxeringsförfarande, till mera enhetliga och likformiga
taxeringsvärden samt till bättre kontroll över taxeringsvärdenas överensstämmelse
med kända värden. Särskilt denna kontrollmöjlighet är av stor
vikt. Såsom taxeringen är ordnad hos oss utövas i verkligheten ingen
annan officiell tillsyn över taxeringsnämndernas åtgärder och beslut än den,
som åligger kronans ombud hos prövningsnämnderna. En- kontroll från
deras sida över fastighetstaxeringen, därest denna grundar sig på mer eller
mindre subjektiva beräkningar av avkastningsvärden, är helt enkelt omöjlig.
Däremot är eu sådan kontroll tämligen lätt att utöva, om taxeringen
grundas på saluvärdena i orten, och kan då göras effektiv genom fullföljande
av talan mot beslut om för låga uppskattningar. De yrkanden,
som kronans ombud i sådant avseende ha att framställa, kunna ock till
sin rättmätighet bedömas mera objektivt, om taxeringen hänför sig till
saluvärdena, om vilka utredning torde vara möjlig att åstadkomma, än
om densamma skall hänföra sig till avkastnings värdena, om vilka utredning
i en mängd särskilda fall torde vara tämligen svår att åvägabringa och
under alla förhållanden vållar ett synnerligen vidlyftigt arbete, som till
sist måhända visar sig vara lönlöst på den grund, att några allmängiltiga
och objektiva grunder för uppskattning av fast egendoms avkastningsvärde
svårligen kunna för taxeringen fastställas.

I det föregående har alltjämt förutsatts, att taxeringen av eu fastighets
värde skall avse fastigheten i dess helhet och såsom eu ekonomisk
enhet. Härför tala många skäl. En fastighets värde betingas till väsentlig
del av dess beskaffenhet och användningssätt. För en jordbruksfastighet
beror dess värde av dess tillgång på olika ägoslag och ägornas inbördes
läge, av tillgången på skogs- och betesmark, byggnadernas beskaffenhet
och åtskilliga andra förhandenvarande omständigheter. Alla dessa omständigheter
skola ses i sitt sammanhang med varandra och bilda tillsammans
underlaget för uppskattning av fastighetens saluvärde. Såväl fastighetens
ägare som en eventuell spekulant på fastigheten bedöma värdet med hänsyn
till egendomen som ett enhetligt brukningsföremål, om de än vid värderingen
nödgas att särskilt för sig uppskatta vissa till fastigheten hörande
förmåner, såsom, i fråga om jordbruksfastigheter, inägor, byggnader, skogstillgång,
stenbrott, grus- och lertag, torvmosse, vattenfall, fiske o. d. Men i
handel och vandel säljas fastigheterna i befintligt skick med inberäknande
av alla till dem hörande förmåner och rättigheter och mot en i ett för allt

bestämd köpeskilling. Enahanda är förhållandet med byggnadsfastigheter.
Det är tomten med eventuellt därå befintliga byggnader, som är för mogen -hetsobjektet och som utgör föremålet för köp och försäljning, det är av
fastigheten i dess helhet, som ägaren erhåller avkastningen, och det är för
totalvärdet, som köpeskillingen betalas. Det på grund av saluvärdet åsätta
taxeringsvärdet skall ock avse hela fastigheten och icke särskilda delar
därav. Härigenom förenklas i hög grad själva taxeringsförfarandet.

Enligt gällande bevillningsförordning skola särskilda värden i vissa fall
åsättas skilda beståndsdelar av eu och samma fastighet. Så skola för sig
taxeras tomt i stad och stadsliknande samhälle samt dåra uppförda åbyggnader.
Denna bestämmelse bär icke någon praktisk betydelse för själva
beskattningen och torde i praktiken hava blivit tämligen summariskt tilllämpad,
i det att fördelningen av det för fastighet i dess helhet bestämda
taxeringsvärdet ofta nog verkställts efter mycket godtyckliga grunder och
utan undersökning om de särskilda beståndsdelarnas objektiva värden i förhållande
till varandra. Detta förhållande är icke ägnat att väcka någon
egentlig förvåning, då man betänker, att förordningen icke angiver och
näppeligen kan angiva några teoretiskt riktiga grunder för särskilda värdesättningar
av tomten och de därå uppförda byggnaderna, tänkta såsom
från varandra fristående förmögenhetsdelar och således sedda utan sitt naturliga
samband med varandra. Man hör visserligen sägas, att t. ex. eu
tomt alltid har sitt objektiva värde, oberoende av det sätt, varpå den tillfälligtvis
är utnyttjad, ett s. k. objektivt värde, som beror av dess naturliga
avkastningsförmåga, då man tänker sig denna tillgodogjord på ekonomiskt
mest fördelaktiga sätt. Men detta objektiva värde har icke någon
motsvarighet i verkligheten i de fall, då tomten utnyttjas på ett sätt, som
enligt denna uppfattning kan anses ekonomiskt mindre fördelaktigt. En
bebyggd tomt har icke något självständigt värde, »ty med byggnadens uppförande
förlorar tomten sin självständiga avkastningsförmåga» (v. Eheberg).
Det är tomtens och byggnadernas gemensamma, av sambandet dem emellan
bestämda värde, som då utgör fastighetens enhetliga värde. Detta värde
kan icke uppdelas mellan tomt och byggnader pa sådant sätt, att två självständiga
värden erhållas, vilka på en gång var för sig motsvara det objektiva
saluvärdet å den fristående för sig tänkta delen av fastigheten och
tillsammans motsvara saluvärdet eller avkastningsvärdet å fastigheten i dess
helhet. Fastighetens förhandenvarande värde, särskilt dess saluvärde, hänför
sig till fastigheten i dess befintliga skick och beror sålunda — åtminstone
i regel — icke enbart av tomtens värde eller av byggnadernas

158

värde, utan av tomtens och byggnadernas gemensamt verkande avkastningsförmåga
och därav betingade gemensamma värde. Eu uppdelning av detta
för sig konstaterade värde leder till att man erhåller två ideella uppdelningsvärden,
men icke två objektiva saluvärden.

Jag har med hänsyn härtill avstått från försöket att i lagförslaget
giva regler för en fristående taxering av olika delar av eu oeh samma
fastighet och, såsom jag finner helt naturligt, låtit förslaget grundas på den
principen, att ett taxeringsvärde, som vilar på eu egendoms saluvärde,
nödvändigtvis måste omfatta egendomen såsom eu helhet. Förslagets bestämmelser
härom återfinnas i 10 och 11 §§, som dels stadga, att särskilt
taxeringsvärde skall åsättas varje taxeringsenhet, dels definiera begreppet
taxeringsenhet. Avgörande för taxeringsenheten är i regel eu fast egendoms
lokala och ekonomiska samhörighet, icke egendomens kamerala förhållanden.
I fråga om jordbruksfastighet är det brukningsdelen, som är
taxeringsenhet, men den skattskyldige har tillerkänts rätt att få taxeringsvärdet
å eu taxeringsenhet, som består av flera fastigheter, uppdelat på
de särskilda fastigheterna. I fråga åter om annan fastighet är det varje
tomt och varje lägenhet, som ansetts såsom taxeringsenhet, med den skattskyldige
tillerkänd rätt att påkalla ett taxeringsvärde å flera tomter eller
lägenheter, som tillsammans bilda ett lokalt och ekonomiskt sammanhörande
helt. Denna åtskillnad med avseende å förfaringssättet i fråga om jordbruksfastighet
och annan fastighet grundas på eu önskan att särskilt för
städernas vidkommande hava särskilt värde på varje bebyggd eller obebyggd
tomt såsom eu fastighet, på sätt nu är föreskrivet, eu önskan, som i regel
torde kunna tillmötesgås utan att vålla praktiska olägenheter. Beträffande
byggnaders taxering är enligt förslaget i allmänhet stadgat, att desamma skola
taxeras i samband med marken, dock att i fråga om byggnad å annans mark
är stadgat, att densamma, då den är uppförd å mark av annan fastighets
natur eller eljest är att anse såsom annan fastighet, skall för sig taxeras, under
det att i fråga om sådan byggnad, då den taxeras såsom jordbruksfastighet,
föreskrives,att det för jordbruksfastigheten i övrigt och byggnaden gemensamt
satta taxeringsvärdet skall uppdelas emellan byggnaden och återstoden av
fastigheten efter ty skäligt och rättvist prövas (12 §). Denna senare föreskrift
betingas därav, att i de vanliga fall, som av desamma beröras, t. ex.
de fall, då byggnaderna å en arrenderad egendom delvis eller i sin helhet
tillhöra arrendatorn, det torde vara omöjligt att finna ett riktigt värde å
egendomen i dess förhandenvarande skick och under dess användning för
sitt naturliga ändamål utan att taga hänsyn till egendomen med alla därtill

hörande, för dess brukande uppförda byggnader, oavsett vem som för tillfallet
är ägare till dessa. Huru det gemensamma taxeringsvärdet i ty fall
skall emellan de särskilda beståndsdelarna fördelas, blir att pröva med
ledning av de i varje fall föreliggande omständigheterna; därvid torde vid
byggnadernas värdesättning böra beaktas det tillskott i värde, som byggnaderna
givit fastigheten och som sålunda angiver byggnadernas värde i
deras sammanhang med fastigheten.

I fråga om sådan byggnad å annans mark, som i och för sig skall
beskattas såsom annan fastighet, består ofta ett lösare och mera tillfälligt
samband mellan byggnaden och det område, på vilket densamma är uppförd.
Byggnaden torde sällan om ens någonsin vara behövlig för markens
brukande, men däremot hava ett nära nog självständigt värde, ehuru detta
givetvis influeras av det läge, marken har, och av byggnadens samband
med marken. Bestämmelsen i 11 §, att sådan byggnad skall anses såsom
en självständig taxeringsenhet, innebär icke, att man vid taxeringen får
förbise sambandet mellan marken och byggnaden eller den inverkan, nämnda
samband har på vardera delens värde. Tvärtom är det förutsatt, att vid
taxeringen av mark och byggnad skola erhållas två värden, som sammanlagt
icke överstiga värdet å den bebyggda marken, med byggnaden inberäknad,
alltså å fastigheten i dess förhanden varande skick. Däremot är
det icke uteslutet, att summan av de två värdena kan bliva lägre än värdet
skulle bliva, om marken och byggnaderna vore i samma ägares hand.
Sådant kan t. ex. inträffa i det fall, att husägarens besittningsrätt till
marken snart skall upphöra och markägaren icke är skyldig att inlösa
byggnaden eller han är berättigad att utan lösen få äganderätt därtill. I
sådana fall är givetvis byggnadens objektiva värde i och för sig mindre för
varje ägare, utom markägaren, än värdet under förutsättning av ett bestående
samband med marken. Härtill torde hänsyn böra tagas vid bestämmandet
av det särskilda taxeringsvärdet å byggnaden.

Om å eu jordbruksfastighet uppförts byggnader eller finnas andra
tillhörigheter, som enligt sin natur äro att anse såsom annan fastighet, men
vilka stå i ekonomiskt samband med fastigheten och med denna bilda en
enhet i ekonomiskt avseende, så att egendomens saluvärde bestämmes med
hänsyn till detta enhetliga samband, synes det vara rationellt att, sedan
egendomen åsatts taxeringsvärde såsom en enhet, uppdela detta värde på
jordbruksfastighet och annan ''fastighet efter den proportion, i vilken vardera
bidrager att skapa det gemensamma värdet. I sådant syfte verkar
bestämmelsen i 12 § första stycket.

160

Om specialfärden.

Bestämmelsens avfattning torde vid rätt tolkning näppeligen behöva
giva anledning till eu tillämpning även i fall, där något ekonomiskt samband
emellan de två slagen av fastigheter ej är påtagligt. Det förutsättes
nämligen för stadgandets tillämpning, att de två slagen av fastighetsbegrepp
skola vara förhanden å en egendom — något som nog så tydligt
torde antyda stadgandets avsedda innebörd.

I tredje stycket av 12 § har stadgats en uppdelning av taxeringsvärdet
å eu jordbruksfastighet mellan å ena sidan skog, vartill avverkningsrätt
för viss tid blivit upplåten till annan än fastighetens ägare, och
fastigheten i övrigt. Den sålunda föreslagna bestämmelsen går i samma
riktning som tidigare förslag om särskilda taxeringsvärden å sålunda frånsåld
skog och fastigheten i övrigt, men skiljer sig från nämnda förslag
därigenom, att fastigheten alltjämt taxeras såsom en sammanhängande taxeringsenhet.
Uppdelningen av taxeringsvärdet har endast betydelse såsom
grund för skattskyldighetens fördelning mellan de personer, vilka disponera
skilda delar af egendomen. Verkningarna av uppdelningen med avseende
å annan skattskyldighet än den här ifrågavarande kunna begränsas allt
eftersom det anses lämpligt. Vill man eu skattefördelning endast i fråga
om den kommunala skattskyldigheten enligt denna lag, kan man stanna
vid förslagets bestämmelser. \ ill man åter utsträcka samma princip att
gälla i fråga om skattskyldigheten till staten (med avseende å förmögenhetsskatten),
landstinget eller väghållningsdistriktet m m., har man fria
händer att därom lagstifta i särskild ordning. Under alla förhållanden
torde, på sätt här har skett, uppdelningens företagande böra bliva beroende
av fastighetsägarens i sådant syfte gjorda särskilda framställning.

I sista stycket av 12 § stadgas, huru uppdelning i visst fall skall
ske av taxeringsvärdet å boställen m. fl. allmänna hemman, där skogen
eller viss del därav är undantagen från boställshavarens fria disposition.
Stadgandet överensstämmer i huvudsak med det förslag i motsvarande del,
som på sin tid avgivits av 1897 års kommunalskattekommitté (se § 6 i
dess förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet).

Den i 13 § föreslagna uppdelningen av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
i vissa specialvärden — jordbruksvärde, skogsvärde samt tomtoch
industrivärde — är huvudsakligen avsedd att möjliggöra kontroll däröver,
att alla med en egendom förenade förmåner bliva behörigen beaktade
vid egendomens taxering. Befintlig skogstil]gång är därvid en särdeles
viktig faktor för värdesättningen. Enligt förslaget skall den del av taxe -

Ilil

ringsvärdet, som anses motsvara värdet å dylik tillgång, för sig angivas,
utan avseende a tillgångens beräknade användning för husbehov eller för
försäljning eller för annat ändamål. Begreppet »skog för husbehov» är
tämligen svävande och låter sig näppeligen allmängiltigt bestämmas. Det
är å andra sidan av vikt för en riktig taxering, att den förmån, som befintligheten
av skog, även om den räcker endast för husbehovet, för eu
egendom medför, behörigen beaktas, då det tillskott av värde, som denna
förmån innebär, ofta nog kan vara rätt betydande. En egendom utan
husbeliovsskog är mindre värd än en i övrigt lika god egendom med skog,
men denna omständighet kan lätt förbises vid taxeringen, om oj taxeringsmyndigheten
ålägges att särskilt angiva, huru värdet av all befintlig skog
inverkat vid uppskattningen. För övrigt skulle det valla taxeringsmyndigheten
ett besvärligt och onödigt arbete att vid värderingen skilja mellan
värdet å husbeliovsskog och värdet å skog över husbehovet. Skogstillgangen
är ett helt för sig. Ilusbehovsskogen är sålunda varken till sin
belägenhet eller till sin omfattning särskild från den övriga skogen. Det
är förvisso nog så svårt att uppskatta värdet å skogen, sedd såsom ett
helt, men svårigheten för taxeringen skulle bliva än större, om särskilda
uppskattningar skulle äga rum beträffande två sa godtyckligt beräkneliga
andelar därav som Ilusbehovsskogen och saluskogen i de särskilda fallen
antagas bilda. Härtill kominer, att en sådan uppdelning icke enligt min
mening kan hava något praktiskt syfte. Däremot synes det, även ur andra
än de anförda synpunkterna, vara önskvärt, att det taxerade värdet av all
befintlig skog i riket blir känt. Huru stor del därav, som verkligen erfordras
för husbehovet, torde icke kunna konstateras genom olika taxerings
myndighe ters helt säkert mycket växlande uppskattning därav med
hänsyn till vissa hemman. Man kan möjligen på denna väg få eu föreställning
om, huru stort husbehovet är för de hemman, å vilka skog finnes;
men för bedömandet av husbehovet för de skoglösa egendomarna eller för
hela riket gives därigenom icke någon ledning. För de egendomar, som hava
skog till husbehov, är i allt fall denna förmån relativt fullt så god som
tillgången på skog över husbehovet, vilket tydligen visar sig vid en jämförelse
mellan egendomar utan husbeliovsskog och andra egendomar.

Frågan, huruvida skogsmarken skall anses inbegripen i det s. k. skogsvärdet,
göres till föremål för utredning i annat sammanhang.

Det specialvärde, som erhållit den tekniska benämningen tomt- och
industri värde, skall enligt förslaget omfatta sådana värden, som en jordbruksfastighet
har dels på grund av sin belägenhet, dels på grund av vissa

162

förefintliga naturtillgångar, vilka ägna sig att utnyttjas i industriell verksamhet.
I förstnämnda avseende kan framhållas den möjlighet för ägaren
att själv använda eller till annan upplåta byggnadsmark och mark för
industriella anläggningar, som belägenheten invid större uppväxande samhällen
eller industricentra bereder. Egendomar med fullt påtagliga dylika
möjligheter hava uppenbarligen ett större värde än andra egendomar, vilket,
enligt vad erfarenheten ådagalagt, tydligen visar sig i ökad begärlighet
efter sådana egendomar och därav föranledd allmän prisstegring å dem.
Det ökade värdet framträder emellertid icke alltid omedelbart i högre avkastning,
åtminstone icke i samma förhållande som prisstegringen. Men
denna stegring, som blir avgörande för egendomarnas saluvärde, bör såsom
följd härav, oberoende av den nuvarande avkastningen, komma till synes
vid taxeringsvärdenas åsättande. Föreskriften, att det värde, varmed dylika
förmåner ingått i taxeringsvärdet, skall för sig angivas, innebär en erinran
till taxeringsmyndigheterna att icke förbise förmånernas betydelse för saluvärdet
och bereder på samma gång tillfälle till kontroll däröver, att de
icke blivit vid taxeringen förbisedda. Yad här är sagt gäller i samma
omfattning i fråga om vissa med en egendom förenade naturliga förmåner,
såsom vattenfall, tillgång på grus, sten, torv o. s. v. i större mängd, vilka
förmåner icke äro av någon egentlig betydelse vid egendomens användning
för jordbruksändamål, men ofta nog hava ett betydligt penningvärde, på
grund av sin förmåga att höja egendomens avkastning i övrigt.

Den del av taxeringsvärdet, som icke skall redovisas såsom skogsvärde
eller tomt- och industri värde, blir egendomens jordbruksvärde.

Bestämmelserna i 13 § om uppdelning av taxeringsvärdet i vissa specialvärden
innebär icke någon föreskrift för taxeringsmännen att i första
hand söka finna saluvärdet å särskilda delar av en fastighet och genom
sammanläggning av dessa värden komma till ett enhetligt saluvärde å egendomen
i dess helhet. Jag har tvärtom alltjämt ansett det vara av största
vikt för taxeringens goda resultat, att taxeringsmännen få frihet att på
det sätt, som i varje fall synes dem mest ändamålsenligt, konstatera gällande
saluvärden på de egendomar, som de hava att taxera. Taxeringens
främsta uppgift är under alla förhållanden att konstatera det gällande saluvärdet
å egendomen såsom ett odelat helt. Om summan av specialvärdena
icke angiver detta saluvärde rätt, får man sålunda förutsätta, att specialvärdena
ej äro de rätta, utan kräva förnyad prövning. De här omförmälda
bestämmelserna innefatta, såsom jag redan betonat, huvudsakligen
erinringar till taxeringsmännen att icke förbise viktiga faktorer för värde -

sättningen, på samma gång de bereda möjlighet att, bättre än nu kan ske,
kontrollera taxeringen.

Med avseende å grunderna för saluvärdets beräkning i särskilda fall Grunderna

i • i „ , . , . . ,/ör uppskatt har

jag redan a sid. 14/ o. t. gjort vissa uttalanden, som iiantora sig tillning av fast

15 §:s innehåll. Härutöver vill jag endast tillägga, att första förutsättningen et/endom*
för eu riktig värdesättning av eu egendom, av vad slag den vara må, är eu
fullständig kännedom om egendomens beskaffenhet och storlek ävensom om
förhållandena i den ort, där den är befintlig. Likaväl som värdet å en
säck mjöl är olika, allt eftersom säcken innehåller större eller mindre kvantitet
eller innehåller mjöl av bättre eller sämre slag och kvalitet eller
den finnes på ett mer eller mindre lättåtkomligt ställe, är värdet å en
fast egendom beroende framför allt av egendomens storlek och beskaffenhet
samt dess läge. För uppskattningen av saluvärdet måste man sålunda i
första hand utreda dessa omständigheter. Därefter återstår att utreda
priset å en så beskaffad egendom. Känner man detta, sådant det i orten
allmänt är gällande, torde man hava fått en säker ledning för bestämmande
av egendomens värde. Det allmänt gällande priset torde nämligen vara ett
uttryck för värdet i handel och vandel, det vill här säga det värde, som
enligt förslaget är bestämmande för taxeringsvärdet å fast och lös egendom.

I fråga om fast egendom är saken dock vida mera komplicerad än i
fråga om en handelsvara av sådant slag som t. ex. nyss är nämnt. Eu
fast egendom är sammansatt av en mängd olika beståndsdelar, jord, byggnader
och skog av olika slag och värde, och andra tillhörigheter ävenledes
av växlande art och värde. Detta gör, att uppskattningen av den fasta
egendomens värde är en vida svårare uppgift än värderingen av eu särskild
tillgång av lös egendom Men även å fasta egendomar finnas »gällande
marknadspris», som för vissa allmänt förekommande typer av egendomar
bliva till normalpris, ägnade att tjäna till ledning vid taxeringen
av alla egendomar i eu ort, om man därvid blott beaktar de skiljaktigheter
i egendomarnas beskaffenhet, storlek och läge, som förekomma och
som påkalla en olika värdesättning i de särskilda fallen.

Värdet i handel och vandel, saluvärdet, å en egendom motsvarar alltså
det pris, som i allmänhet betalas för en egendom med samma läge samt av
samma storlek, godhet och beskaffenhet i övrigt och som kommer till synes i
köpeskillingar, som avtalats vid försäljning av den ifrågavarande egendomen
och andra lika beskaffade egendomar. I fråga om egendomar, som inom en
icke alltför lång tidrymd själva varit föremål för omsättning, torde värde -

164

Om grunderna
för uppskattning
av
skogs värde.

sättningen kunna bliva ganska lätt, då de avtalade köpeskillingarna i regel
kunna tagas för goda och ej behöva frångås i andra fall, än då det blivit
utrett eller eljest är uppenbart, att köpeskillingarna ej överensstämma med
det allmänna värdet i handel och vandel. Beträffande åter andra egendomar
är man hänvisad till eu värdering, som grundar sig på jämförelse
med egendomar, vilkas värde man redan känner, eller, i saknad av tillfälle
även till dylik jämförelse, därest sådana fall över huvud taget äro tänkbara,
till eu självständig uppskattning av egendomens antagliga saluvärde med
hänsyn till dess beskaffenhet, belägenhet, användbarhet och begärlighet.

Vid jämförelse mellan flera egendomar bör man hava eu icke ringa
ledning av de special värden, som enligt förslaget skola angivas för de taxerade
egendomarna. Hjälpmedel vid jämförelser äro bland annat eventuellt
avgivna köpeanbud, upprättade hyres- och arrendeavtal ävensom verkställda
värderingar för egendomars belåning eller försäkrande mot eldskada.

Bestämmelsen att taxeringsvärdet skall motsvara värdet i handel och
vandel eller det allmänt gällande saluvärdet har avseende å såväl fast som
lös egendom och inom vardera gruppen å allt slags dithörande egendom.
Det är sålunda icke i fråga om något slag av egendom tillåtet att grunda
taxeringen på egendomens avkastningsvärde, arrendevärde, försäkringsvärde,
belåningsvärde eller något annat värde, såsom med stöd av bevillningsförordningens
nuvarande avfattning nu kan ske med full frihet för taxeringsmännen
att välja, vilket värde de tillfälligtvis finna för ändamålet lämpligt.
Därest förslaget om saluvärdet såsom det för taxeringen bestämmande
värdet genomföres, torde man därefter kunna vänta ett mera enhetligt uppskattningsförfarande
för landet i dess helhet än för närvarande, då än den
ena, än den andra grunden för uppskattning av fast egendoms värde kommer
till användning. Yad detta betyder för skattebördans jämna fördelning
behöver icke närmare utvecklas.

Det är givetvis härmed icke sagt, att sådana omständigheter som t. ex.
egendomens avkastning äro utan betydelse för uppskattningen. Under normala
förhållanden böra ju saluvärdet och avkastningen stå i intimt samband
med varandra, och detta samband visar sig också i måhända det stora
flertalet fall på sådant sätt, att saluvärdet och avkastningsvärdet sammanfalla.
Det är emellertid egendomens riktigt beräknade avkastning eller rättare
sagt dess verkliga avkastningsförmåga, som härvid är avgörande, och det
icke blott är svårt att rätt uppskatta denna i varje särskilt fall, utan det råder
därjämte eu mycket växlande uppfattning om vad som i verkligheten

lön

innefattas under begreppet avkastning och avkastningsförmåga. Vid handel
om egendomar förekomma ofta olika värdesättningar av samma egendom på
grund av kontrahenternas olika planer för (‘gendomens användande och utnyttjande
ävensom deras olika uppfattning om avkastningsförmågan, i det att
för denna avgörande faktorer bliva i större eller mindre omfattning beaktade
samt mer (
som eu egendoms värde

■ller mindre riktigt värdesatta. Detta är ofrånkomligt, efter mer

eller mindre subjektivt. Det

ofta nog bedömes

allmänt gällande saluvärdet är nu emellertid ett uttryck för ett flertal perom
egendomsvärdena och torde erbjuda så god grund

soners uppfattnin,
för

Då. som redan

egendomars taxering,

som

hänför sig
ligen

till egendomen

under rådande förhållanden står att lå.
blivit sagt, saluvärdet för eu viss egendom i rege
såsom ett sammanhängande helt, kan man ogent

Delarnas gällande värde betingas otta

saluvärden å särskilda beståndsdelar av denjust
av deras samband med

Eu tomt och en (lära befintlig

bvggnad hava

icke tala om särskilda
samma.

varandra och med det hela

sitt bestående samband ett annat värde än om de uppskattas var för sig
under förutsättning, att vardera delen skall komma till användning fristående
för sig själv, såsom förhållandet är, om byggnaden skall bortflytta!
från tomten. Likaså är förhållandet med skogsmarken och den därå växande
skogen. Så länge dessa två höra tillsammans och gemensamt verka
såsom produktionsfaktorer, är skogsmarkens avkastning eu annan och större
iiu den skulle bliva, om det bestående sambandet dem emellan upplöstes.
Vill man således finna det förefintliga skogsvärdet å en egendom, skall
man säkrast nå detta mål genom att först värdera egendomen med alla
dess tillhörigheter, sålunda även med tillhörande skogsmark och skog, och
sedermera vid uppdelningen av det gemensamma värdet fortfarande behandla
skogsmarken och skogen såsom eu enhet; däremot torde det icke varaden
råtta vägen att söka konstatera s. k. objektiva fristående värden å skogsmarken
och skogen, var för sig, och sedermera sammanlägga dessa tvenne värden.

Med hänsyn härtill har jag funnit det vara för ändamålet mest lämpligt
att låta det s. k. skogsvärdet, som, enligt vad i 13 § föreslås, skall
vara ett av de värden, i vilka taxeringsvärdet å jordbruksfastighet i förekommande
fall skall uppdelas, omfatta såväl skogsmarkens som den därå
befintliga skogens värde. Att ytterligare uppdela skogsvärdet i värdet a
skogsmark och värdet på skog vore enligt mitt förslag utan praktiskt ändamål,
då enligt detta icke ifrågasättes, att skogsmarken och skogen skola
i beskattningsavseende bliva olika behandlade. Härutöver ma erinras
de svårigheter, som skulle vara förenade med eu dylik ytterligare

166

uppdelning. Enligt vad som kali inhämtas i den såsom bilaga till
kommunalskattekommitterades förslag tryckta sammanfattning av inkomna
yttranden från ordförandena i 1913 års taxeringsnämnder angående den
hänsyn, som tagits till skog och skogsmark vid fastighetstaxeringen inom
varje kommun, råder hos taxeringsnämnderna eu mycket växlande uppfattning
om vad som menas med skogsmark. Under det att man på sina
håll antagit, att med skogsmark avses endast kalmarker, men icke skogbevuxen
mark, har man på andra håll gått till den motsatta ytterligheten
och menat, att endast skogbevuxen mark men inga kalmarker falla under
skogsmarksbegreppet. Mellan dessa ytterligheter hava olika meningar framträtt.
Så liar man bland annat visserligen ansett, att all skogbevuxen mark
vore skogsmark, men man har hyst oka uppfattningar om huru mycket
av därå befintlig växtlighet vore att räkna till själva marken och huru
mycket därav vore att räkna såsom skog. I markvärdet har sålunda på
olika håll inräknats värdet på »ungskog», »gallringsvirke», »tillväxtskog»,
»nödigt husbehovsvirke», »normal tillgång på skog», »icke avvttringsbar
växtlighet» eller dylikt. Ibland har man ansett skogsmarkens värde motsvara
det pris, som, därest marken kalhögges, jorden kunde betinga vid
försäljning för jordbruksändamål eller annat ändamål med hänsyn till dess
naturliga beskaffenhet och läge. Det är uppenbart, att de värden å skogsmark,
som framkomma vid tillämpning av så olika grunder för fastställandet
av uppskattningsobjektets omfattning och beskaffenhet, sinsemellan icke
erbjuda några jämförelsepunkter. Även är det klart, att, där i skogsmarksvärdet
inbegripes viss del av själva skogens värde, det taxerade värdet å
den växande skogen sättes till lägre belopp än skogsbeståndets rätta värde.
Det är även, enligt min mening, i fråga om begreppen skogsmark och

sk«g ytterst vanskligt att i lagstiftningsväg giva bestämda regler om vad

som skall i taxeringsavseende hänföras till det ena eller andra begreppet.
''V id en viss ålder eller storlek skall givetvis trädet räknas till skog, men

det synes falla sig lika naturligt, att plantor intill en viss ålder icke kunna

räknas såsom skog. Var gränsen skall sättas, är tydligen en lämplighetsfråga.
Den forstvetenskapligt uppställda åtskillnaden mellan absolut skogsmark och
relativ skogsmark synes mig i varje fall icke ägna sig för att tagas till
utgångspunkt för taxeringen, då enligt sakens natur vid denna stor hänsyn
bör tagas till markens faktiska användningssätt. Det är enligt mitt förslag
icke heller nödvändigt att lösa problemet i detta sammanhang. För mig har
det här varit av vikt att få fram ett värde på skog och skogsmark tillsammans,
i huvudsakligt syfte att dels åstadkomma, att den väsentliga tillgång,

som dessa t va faktorer bilda, blir behörigen beaktad vid taxeringen, dels
underlätta kontrollen över att sådant beaktande skett, kiknande synpunkter
hava, på sätt redan förut nämnts, föranlett mig att i förslaget låta
skogsvärdet inbegripa värdet å all skog utan frånskiljande av den del av
skogen, som kan anses motsvara egendomens husbehov.

Vid taxeringen av eu jordbruksfastighet med skogsvärde är förutsatt,
att taxeringsvärdet skall omfatta egendomen, sedd såsom ett enhetligt helt,
men att det antagna taxeringsvärdet av särskilda anledningar skall uppdelas
i jordbruksvärde och skogsvärde, eventuellt även i ett tredje värde,
varom här icke är fråga. Vid berörda uppdelning skall skogsvärdet motsvara
det belopp, varmed värdet av skogsmarken med därå befintlig skog
kan anses hava ingått i hela taxeringsvärdet. Det gäller sålunda att finna
det ungefärliga saluvärdet å dessa egendomens tillhörigheter.

För att finna nämnda värde har man att förfara i huvudsak på samma
sätt som vid eu självständig taxering av skogsvärdet. Eu skogsmark med
skog har nämligen ofta nog ett fullt självständigt värde, såsom om den
vore fristående från den egendom, vartill den hör. Andra förhållanden
förekomma dock, där egendomens totala värde beror av det bestående sambandet
mellan egendomens olika ägor, tillgångar och förmåner, så att eu
separat uppskattning av de särskilda tillgångarnas värden och därefter
skeende sammanläggning av dessa värden giva ett annat resultat än en
enhetlig taxering av egendomen såsom en helhet. Härtill måste i de individuella
fallen tagas nödig hänsyn.

I fråga om de grunder, som bäst lämpa sig att tillämpa vid uppskattning
av skogsvärdet, råda på olika håll, även inom fackkretsar, vitt skilda
meningar. Den nyss åberopade sammanfattningen av vissa infordrade uppgifter
angående fastighetstaxeringen år 1913 lämnar intressanta prov på
huru meningarna i denna fråga hos taxeringsmyndigheterna kunna gå isär.
Jag fäster mig härvidlag mindre vid den mycket allmänt uttalade uppfattningen,
att skogens värde endast till någon del borde ingå i taxeringsvärdet,
och de olika uttalanden, som framkommit i fråga om storleken av
denna andel. Eu sådan uppfattning, som har ett reellt ganska svagt, men
formellt något starkare stöd i bevillningsförordningens avfattning, torde vid
bifall till förslaget om fastighetsbevillningens ersättande med dels eu objektskatt
å fastigheten efter dess förinögenhetsvärde och dels eu mera personlig
skatt å fastighetens avkastning mista även sitt formella berättigande,
tv det torde vara så gott som omöjligt och i allt fall icke lämpligt att ordna

don nämnda objektbeskattningen på sådant sätt, att den icke träffar kela
det värde, en fastighet representerar såsom förmögenhetstillgång. Vad jag
däremot här velat särskilt framhålla är de växlande grunder och metoder,
som kommit till användning, då det gällt att konstatera skogsvärdet. Visserligen
hava grunderna för uppskattningen icke alltid angivits, utan det har
i många fall endast uppgivits, att uppskattningen skett efter vissa enhetsvärden,
olika för skog av. olika beskaffenhet och ålder o. s. v., men i
åtskilliga fall hava vederbörande taxeringsnämndsordförande närmare angivit,
huru nämnderna kommit till sina skogsvärden.

Till eu början är att skilja mellan två principer för värdesättningen:
den ena bygger på vad i berättelserna kallas skogens avkastningsvärde,
under det att den andra, efter vad det framhållits, skulle hänföra sig till
skogens saluvärde. Detta senare värde har emellertid ofta nog uppfattats
såsom sammanfallande med ett s. k. realisationsvärde eller det värde, skogen
skulle hava under förutsättning, att den omedelbart bleve totalav verkad.

I de fall, då taxeringen angivits vara grundad på det s. k. avkastningsvärdet,
bär byggts än på den faktiska, än åter på den antagna skogsavkastningen.
Den Jakti ska avkastningen har på sina håll beräknats med
ledning av avgivna deklarationer för beskattning till skogsaccis. På andra
håll har densamma beräknats med ledning av ett antaget medelvärde å
skogens årliga tillväxt. Den antagna årsavkastningen har ofta beräknats i
förhållande till skogens saluvärde och omloppstid. Man har sålunda t. ex.
i fråga om eu skog med ett beräknat saluvärde av 10.000 kronor och eu
omloppstid av 100 år ansett det årliga avkastningsvärdet utgöra Yioo av
10.000 kronor, d. v. s. 100 kronor, samt avkastningens kapitalvärde motsvara
det belopp, som framkommit vid årsavkastningens kapitalisering efter
eu viss, i regel ganska hög räntefot. Endast eu taxeringsnämnd har, såvitt
av sammanfattningen kunnat inhämtas, angivit sig hava följt eu mera
rationell uppskattningsmetod vid tillämpning av principen »uppskattning
efter omloppstidens längd». Det är taxeringsnämnden för ett distrikt i
Stockholms län. Dess förfaringssätt är följande. Skogens omloppstid har
beräknats till 120 år och ett 120-årigt skogsbestånd liar uppskattats till
ett medelvärde av 600 kronor pr har. Årsavkastningen har sålunda beräknats
till Yi20 x 600 kronor eller 5 kronor pr har. Vid eu kapitalisering
etter 5 % skulle, enligt vad beräknats, nämnda avkastning motsvara
ett kapitalvärde av 100 kronor pr har. Med avseende härå torde dock
böra framhållas, att formeln för utfinnandet av årsavkastningen och det
med ledning därav uträknade kapitalvärdet icke är så enkel, som här an -

tagits. Jag hänvisar med avseende härå till den av t. f. lektor Tor Jonsson
i juni 1912 gjorda utredning om värdet av Sveriges skogar, tryckt såsom
bilaga 11. 2 till I. Flodstöms statistiska beräkning över Sveriges nationalförmögenhet
omkring år 1!)0S, ävensom till de utläggningar, som förekomma
i Norrländska skogsvårdskommitténs betänkande den 16 mars 1912,
sid 106—129. Om nu emellertid ett sådant kapitalvärde, rätt beräknat,
jämväl fått bliva grund för skogsvärdets andel i taxeringsvärdet, hade ju
uppskattningen i denna del kunnat antagas nära ansluta sig till skogens
och skogsmarkens verkliga värde. Taxeringsvärdet har dock satts vida lägre,
enär »eu taxering efter dessa grunder skulle oskäligt höja fastighetsvärdena».

Såsom förmenta företräden hos en uppskattningsmetod, som bygger på
avkastningsvärdet, hava framhållits åtskilliga synpunkter och omständigheter.
Så säger en taxeringsnämudsordförande: »värdet av skogen har blivit
beräknad i den mån den årligen kan lämna inkomst utan att bliva
ruinerad eller förintad, ty skulle skogen ingå i taxeringen med sitt fulla
kapitalvärde, skulle ingen ägare hava varken råd eller lust att spara skogen.
» Eu annan taxeringsnämndsordförande säger: »utan tvivel ställer sig
i fråga om beskattning ett skogshemmans värdp olika, allt eftersom det
ligger i ägarens intresse att vidmakthålla och sparsamt utnyttja skogen eller
att snarast möjligt förvandla skogen i kontanta penningar.» Han påpekar
vidare — något som ingen torde bestrida — att om en skogsfastighet uppskattades
till ett värde vid försäljning »i spekulationssyfte, alltså för omedelbar
skogsavverkning», ägaren av denna fastighet komme att oskäligt
högt beskattas i jämförelse med andra ägare inom kommunen. Vidare säger
lian, att taxeringsnämnden »alltså utgått från den grunden att taga
hänsyn — förutom till beskaffenheten av på rot stående skog och skogsmarkens
natur och läge — jämväl och förnämligast till en tänkt årligen
skeende planmässig avverkning av skogen till husbehov och avsalu». Det
framgår icke av utredningen, i vad mån taxeringsnämnden i verkligheten
realiserat de uttalade principerna. Men det kan antagas, att om sådana
principer för taxeringen av skog bleve allmänt uppställda och följda, taxeringen
skulle motsvara högt ställda anspråk på noggrannhet och tillförlitlighet.

Taxering efter saluvärdet har ävenledes byggt på olika förutsättningar
i olika fall. Det har sålunda angivits, att värdet motsvarat »i orten gällande
saluvärden», »avverkningsvärden på rot», »nettovärden vid försäljning»,
värdet »vid eventuell kalhuggning med avdrag av omkostnader», det
värde å rot, som funnes att »med iakttagande av förstuga grunder vid avverkning»
för en gång uttaga, »vad, som de sista åren betalts för upp 22 -

170

låtna avverkningsrätter ock de pris, som varje fastighets skogsbestånd skulle
betinga, om avverkningsrätt därå upplätes inom ramen av bestämmelserna
i lagen angående värden av enskildes skogar den 24 juli 1893», etc.

Yilken väg man än följt för finnande av skogsvärdet, bär man vid
taxeringsvärdets åsättande dock oftast stannat vid ett vida lägre värde för
skogen än uppskattningen givit anledning till Utredningen visar, att man
låtit skogens värde ingå med endast viss bråkdel av det »verkliga värdet»,
växlande mellan 80 och 20 %, men även gående så lågt som till endast
10 % därav. Man uppger sig än »vilja undvika den rubbning i taxeringsvärdet,
som måste bliva eu följd av en större eller mindre avverkning under
de o år, fastighetstaxeringen skulle gälla», än icke vilja »genom ett
oskäligt högt taxeringsvärde straffa dem, som hushållat med sin skog». En
ordförande anför, att, då skogstillgången vore variabel, borde hela det beräknade
värdet å skogen icke ingå i taxeringsvärdet, men å andra sidan
borde så stor del därav ingå i taxeringsvärdet, som motsvarade »värdet av
kvarstående skog efter en rationell avverkning». Även bär påpekats, dels
hurusom skogsavkastningen även på annat sätt bleve föremål för beskattning,
dels den inverkan för en lång tid framåt, eu på grundval av höga
taxeringsvärden företagen ny vägdelning skulle hava, och den orättvisa fördelning
av vägunderhållet, som skulle inträda, därest skogen ett eller annat
år efter vägdelningen avverkades. Börande dessa och andra uttalanden av
skilda slag får jag hänvisa den därför intresserade till den utförliga redogörelse,
som återgivits i den bilagda sammanfattningen av samtliga hithörande
uttalanden. Jag har emellertid velat i detta sammanhang giva en ungefärlig
föreställning om, huru olika uppfattningarna äro om grunderna för skogens
värdesättning och om de olika värderingsprincipernas verkliga innebörd.

Enligt min mening lärer det vara i sak likgiltigt, om man vid taxeringen
av skogs värde säger sig bygga på saluvärdet eller på avkastningsvärdet.
Det riktiga saluvärdet torde nämligen vara fullt överensstämmande
med det riktiga avkastningsvärdet. Att förslaget i allmänhet gått ut ifrån
saluvärdet såsom det värde, som skall finna sitt uttryck i taxeringsvärdet,
har, enligt vad närmare utvecklats här ovan i detta kapitel, sina särskilda
skäl. Då det för vinnande av ett enhetligt taxeringsförfarande framför
allt varit nödvändigt att i lagen fastslå, vilket värde skulle bilda underlag
för taxeringsvärdet, har sålunda i sådant avseende valts saluvärdet bland
annat dels därför, att det ligger närmast till hands att till grund för uppskattning
av förmögenhetstillgångars värde taga deras gällande pris, d. v. s.
deras värde i handel och vandel, dels därför, att det för taxeringsmyndig -

171

keterna är liktare att för varje fall finna gällande saluvärde än att beräkna
uvkastningsvärdet.

Den förståndige och erfarne köparen av eu skog räknar med, att det
kapital, lian nedlägger i skogen, blir säkert placerat och giver eu avkastning,
som svarar mot den vanliga räntan å medel, som äro placerade mot
ungefär motsvarande säkerhet. För att förvissa sig om möjligheterna härför
måste han undersöka, vad skogen med hänsyn till skogsmarkens areal,
läge och beskaffenhet samt den befintliga skogstillgångens storlek, ålder och
beskaffenhet kan giva honom i årlig avkastning antingen omedelbart eller
efter längre eller kortare tid under förutsättning av normal skötsel och beräkneliga
virkespriser. Den därvid funna årsavkastningens kapitalvärde
bör sammanfalla med det allmänna saluvärdet på skogen, sådant detta begrepp
angivits i föreliggande förslag. Saluvärdet å eu sak, vars värde är
beroende av den årliga avkastning den ger, är nämligen fullt synonymt
med sakens avkastningsvärde. Ett allmänt gällande saluvärde a skog human
icke fram genom uppskattning t. ex. av skogens kubikmassa och därpå
grundade handelsvårde med tillägg av visst markvärde och avdrag för
avverknings- och utdrivningskostnader o. d. I skogens virkesmassa torde
ingå eu icke obetydlig kvantitet virke, som icke har något omedelbart försäljningsvärde,
utan först efter en längre eller kortare tidrymd kan tillgodogöras,
och annat virke, som icke kan omedelbart tillgodogöras, utan
att skogens bestånd äventyras. Men vid åsättande av saluvärde å produktiv
egendom — och annan egendom är enligt förslaget icke föremål fölbeskattning
— bygger man även på den uttryckliga förutsättningen, att
egendomen alltjämt skall användas för sitt naturligt givna ändamål. Denna
förutsättning är icke för handen, därest man beräknar värdet under antagande,
icke av skogens bibehållande såsom produktionsfaktor, utan av densammas
förstörande, och det värde på skogen, som konstrueras fram under
förutsättning av dess förstörande eller »totala realisation», »skövling» o. s. v.,
blir icke något allmänt saluvärde i lagförslagets mening. Givet är emellertid,
att man måste uppskatta värdet av befintlig övermogen skog och skog, som
eljest bör omedelbart avverkas, under antagen förutsättning, att sådan skogskall
med det första realiseras. Med avseende å denna del av en skog är
realisationsvärdet alltså identiskt med allmänna saluvärdet.

Vid eu fullt exakt uppskattning av skogens avkastningsvärde måste man
enligt min mening taga ledning såväl av den befintliga skogstillgångens storlek,
ålder och beskaffenhet samt skogsmarkens areal, läge och beskaffenhet som ock
till den avkastning, skogen kan giva under den antagna omloppstiden. Man

kan svårligen — utom i undantagsfall — nöja sig med eu uppskattning
på grundvalen av endast det nuvarande virkesförrådet och skogsmarksvärdet
eller av endast avkastningen. Man måste ofta kombinera flera uppskattningsgrunder
med varandra för att komma till ett något så när »verkligt
värde». (Jag hänvisar i avseende härå till jägmästaren X. Ringstrands uttalanden
i en reservation till Norrländska skogsvårdskommitténs nyss åberopade
betänkande, sid 579 — 581, ävensom till den å sid 582 lämnade
redogörelsen för det i Sachsen tillämpade sättet att beräkna virkesförrådets
värde). Detta gör uppskattningen av skogsvärde till en synnerligen komplicerad
och svår sak. I praktiken får man emellertid räkna med, att kända
saluvärden å skog, som äro byggda på undersökningar, därvid alla förefintliga
värdefaktorer blivit behörigen beaktade, förefinnas och lämna en
god ledning för bedömandet av gällande skogsvärden, så pass god, att taxeringsmyndigheter
med sedvanlig kännedom om hithörande förhållanden i den
ort, de representera, skola vara i stånd att finna de ungefärliga saluvärdena.
Att utan inrättande av sakkunniga uppskattningskommissioner i varje
fall nå det absolut riktiga värderingsresultatet är givetvis icke möjligt,
men man kan hoppas, att även på detta område åtminstone tämligen goda
närmevärden och framför allt enhetliga värden skola framkomma, därest
taxeringsmyndigheterna få klart för sig, icke blott att skogens värde skall
ingå i taxeringsvärdet med sitt fulla belopp, utan även att det värde, som
skall taxeras, är skogens värde i handel och vandel under förutsättning av
normal skötsel och fortsatt skogsbruk.

Det må erinras, hurusom de metoder att på avkastningsberäkningens
väg komma till ett rätt skogsvärde, som inom åtskilliga taxeringsdistrikt
hos oss tillämpas, tydligen äro alldeles felaktiga och otillfredsställande. Så
kan man t. ex. uppenbarligen icke komma till ett verkligt avkastningsvärde
å skogsmark med skog genom att kapitalisera det virkesvärde, som
för ett visst år anmälts för beskattning till skogsaccis. Dels kan ju den
under året törsiggångna avverkningen omfatta antingen skogsavkastningen
för eu vida längre tidrymd än ett år eller endast en ringa del av ett års
avkastning, dels lämnar taxeringen till skogsaccis ingen upplysning om bl. a.
värdet av det virke, som avverkats för husbehovet. Men härtill kommer den
principiella anmärkningen, att även om hela årets avverkning vore känd
och denna antoges motsvara vad som med hänsyn till skogens nuvarande
beskaffenhet kan uttagas såsom ett års avkastning, man ändock icke genom
kapitalisering av årsavverkningens värde finge ett kapitalvärde, som motsvarade
det verkliga skogsvärdet vid uthålligt skogsbruk. För att finna

it:;

detta värde, in aste man beräkna värdet av all den behållna avkastning,
skogen kan ge under hela den antagna omloppstiden, uppdela värdet av
denna avkastning på varje år av omloppstiden genom division av värdet
med antalet år samt med användande av särskilda, av sakkunniga uppställda
formler kapitalisera det så tunna årsavkastningsvärdet. Härtill torde
i förekommande fall höra läggas värdet av det vid omloppstidens början
befintliga överåriga virkesförrådet. Det så beräknade värdet blir ett värde,
som eu förståndig köpare kan betala för skogsmarken och skogen med tillhörande
anläggningar för transport av virket m. m., d. v. s. värdet i handel
och vandel, det allmänna eller gällande saluvärdet. Svårigheterna vid
eu sådan uppskattning äro emellertid mycket stora och torde knappast
kunna på ett tillfredsställande sätt lösas av våra vanliga taxeringsnämnder.
Största svårigheten torde ligga i avgörandet av omloppstidens längd. Denna
är nämligen i stor utsträckning beroende av skogsägarens eget val. Eu
rationell skogsskötsel kan sägas vara för handen, vare sig skogsägaren inriktar
sin skogshushållning på t. ex. GO års omloppstid eller han tillämpar
eu dubbelt så lång tid för att bringa skogen till mognad, men det ekonomiska
utbytet av skogen blir mycket olika allt efter omloppstidens längd.
Eu annan svårighet ligger i fastställandet av kapitaliseringsprocenten. Den
av vissa taxeringsmyndigheter i sådant avseende använda räntefoten, o a G,
ja ända till 8 procent, torde vara alltför hög. Enligt min mening bör
räntefoten hålla sig omkring 4 procent, motsvarande den ränta, som under
normala förhållanden kan synas skälig vid en kapitalplacering med så god
trygghet, som dock skogsmark med skog erbjuder. Den väsentliga svårigheten
ligger givetvis i att rätt uppskatta den avkastning, som de jämförelsevis
unga skogsbestånden kunna lämna efter den långa tidrymd, som under alla
förhållanden måste vara att räkna med, innan de nå den mognad, som de
behöva hava för att efter avverkning finna ekonomiskt god användning.
Det synes mig endast av hänsyn till dessa svårigheter synnerligen olämpligt
att i lagstiftningsväg uttryckligen hänvisa taxeringsmyndigheterna att
för konstaterande av gällande saluvärden å skog och skogsmark använda
sig av eu dylik väg. Även här torde det vara mera försiktigt och ändamålsenligt
att genom lagstiftningen endast fastslå, att det är skogens värde
i handel och vandel, dess allmänt gällande saluvärde, som skall ligga till
grund för taxeringen, samt överlämna åt taxeringsmyndigheterna att på de
vägar, som stå dem till buds, konstatera och fastställa nämnda värde i
varje särskilt fall, med den begränsning, som följer av den redan givna
anvisningen, att i fråga om egendomar, som inom viss näraliggande tid

174

varit föremål för försäljning, den därvid avtalade verkliga köpeskillingen
skall fullt beaktas, diirest icke särskilda skäl till dess frångående äro förhanden.
Man måste, då man tager ställning till denna fråga, fästa tillbörligt
avseende vid den av många taxeringsnämndsordförande betonade
svårigheten, att ieke säga omöjligheten, att under den korta tid och med
de begränsade resurser, som stå taxeringsnämnden till buds, verkställa eu
exakt uppskattning av varje skogsfastighets värde. Den genom statens försorg
verkställda försökstaxeringen av skogarna inom ett av rikets län ger
eu god föreställning om den stora apparat, som kräves för eu riktig skogstaxering.
De av taxeringsnämnderna åberopade skälen för fastighetstaxeringarnas
i många fall obestridliga bristfällighet äro tungt vägande och
kunna icke undanröjas genom detaljerade föreskrifter i lag om huru saluvärdet
skall beräknas i alla de olika fall, som kunna tänkas förekomma.
Det iir i stora trakter av vårt land, särskilt i de skogsproducerande delarna
därav i Xorrland och Dalarna, men även i Smålands skogsbygder och anorstädes,
svart eller omöjligt för taxeringsnämnderna att i varje fall förskaffa
sig tillförlitliga uppgifter om skogsmarkens areal och skogens individuella
beskaffenhet, då dels lantmäterihandlingarna äro föråldrade och på grund
härav otillförlitliga samt ägarna själva sakna kännedom om arealen å
sina ägor, dels eu exakt undersökning av skogen å alla hemman inom en
kommun kräver,ett flera månaders arbete. De antydda svårigheterna föreligga
icke blott i fråga om enskildas skogar. Beträffande statens skogar
torde i viss utsträckning förhållandena åtminstone helt nyligen hava varit
likartade. Jag tillåter mig i avseende härå åberopa följande uttalanden av
Norrländska skogsvårdskommittén (se dess betänkande sid 141).

»För avsevärda områden i Xorrland och Dalarna saknas ännu kännedom
om den mängd skog, som tinnes, vilket dock är första villkoret för
en planmässig skogshushållning. En av de första uppgifterna är därföre
eu fullständig skogsuppskattning å dessa trakter». —- — — —---—

> På grund av bristande undersökningsmateriel har kommittén saknat
möjlighet att närmare bedöma, huruvida de omloppstider, som ligga till
grund för hittills bedrivna hushållning med statens skogar, motsvara den
mognadsålder, som skogen bör uppnå för vinnande av största värdeproduktionen
». — —- — — -—- — — — — — — — — — — —

»En sakkunnig undersökning bör därföre verkställas angående beståndens
värdeförhållanden vid skilda åldrar».

Under sådana förhållanden måste taxeringsnämnderna ofta begagna sig
av särskilda utvägar för att finna åtminstone approximativa värden å fastig -

heterua genom att t. ex. bygga taxeringen på vissa antagna värden pr
ytenhet eller på sin kännedom om fastigheternas skattetal eller uppskattade
ägovähle, och om de ägor och förmåner av olika slag, som bruka vara
förenade med hemmanen i förhållande till skattetalen och nämnda uppskattning.
Denna metod är ingalunda så otillfredsställande, som den med
förhållandena i skogsbygderna obekante möjligen kan föreställa sig. Värdet
t. ex. på ett s. k. skogströg i en socken i Härjedalen är nog så väl känt
som, åtminstone i flertalet fall, värdet å eu hektar skogsmark med skog på
en annan ort. Och skogstaxeringarna i de egentliga skogstrakterna äro ofta
nog icke mindre tillfredsställande än taxeringarna över huvud taget inom landet
i dess helhet. Det dåliga taxeringsresultatet beror dels av den hos taxeringsnämnderna
medvetna avsikten att icke inbegripa fulla skogsvärdet i
taxeringsvärdet, dels av de på sina håll gjorda försöken att åstadkomma eu
s. k. forstligt riktig skogstaxering, försök, som varit dömda att misslyckas
på grund av taxeringsmyndigheternas bristande sakkunskap på detta område
och deras därav föranledda oriktiga tillämpning av uppskattningsteorier, om
vilkas verkliga innebörd de icke haft någon riktig uppfattning.

Innan jag lämnar detta ämne, har jag velat påpeka, huru vissa taxeringsmyndigheter,
som grundat skogsvärdestaxeringen på eu uppskattning
av skogsmarkens och skogens avkastning, kommit till sitt »avkastningsvärde»
genom att åtgå från skogens förhandenvarande saluvärde. De hava tydligen
icke funnit det medföra någon egentlig svårighet att finna saluvärdet, eftersom
de anlitat denna i mina ögon mycket egendomliga omväg för att konstatera
det »verkliga» värdet. Uttalanden från ett stort antal taxeringsnämndsordförande
giva även vid handen, att, där taxeringen grundats på
skogens saluvärde, taxeringsmyndigheterna varit i stånd att på ett tillfredsställande
sätt fastställa detta värde. I flertalet fall har nog också skogsvärdet
i första hand blivit beräknat såsom ett enhetligt värde för skogsmark
med skog. Detta har såsom naturligt är särskilt varit fallet vid
taxering, som byggt på det s. k. avkastningsvärdet. Ty avkastningen bär
ju i första hand visat sig såsom en produkt av skogsmarkens och skogskapitalets
gemensamma alstringsförmåga.

Skogskapitalet är ett begrepp, vartill ofta hänvisats under förhandlingarna
om en rätt skogshushållning med flera skogen rörande frågor. Man
skulle då kunna tro, att detta begrepp vore till sin innebörd fullt klart för
vederbörande, men detta är ingalunda förhållandet. I det allmänna medvetandet
torde skogskapitalet ofta sammanblandas med det »normala virkesförrådet».
Eätteligen är skogskapitalet det skogsbestånd, som för tillfället finnes

176

å egendomen. Skogskapitalet kan vara större än det normala virkesförrådet,
då det i sig inbegriper skogstillgång, som på grund av ålder och mognad
måste eller bör omedelbart avverkas. Det kan även vara mindre än det
skogskapital, som eu skogsfastigket borde hava för att vara i normalt stånd.
Det normala virkesförrådet är ett fingerat skogsbestånd, motsvarande den
skogstillgång av olika åldrar och dimensioner, som bör finnas å en egendom
med hänsyn till dess areal av produktiv skogsmark. Men därjämte är detta
fingerade skogsbestånds storlek även beroende av den omloppstid för egendomens
skog, som ligger till grund för skogshushållningen. Detta innebär,
att det normala virkesförrådet är ett i hög grad rörligt begrepp. Om skogsägaren
ordnar sin skogshushållning under beräkning av t. ex. 60 års omloppstid,
behöver han ett vida mindre skogskapital än som förutsättes vid eu
längre omloppstid, t. ex. 100 eller 120 år. Det normala virkesförrådet bör
bibehållas; där en skog har mindre än normalt virkesförråd, bör hushållningen
å denna skog inriktas på att komma till det normala tillståndet.
Skogskapitalet däremot behöver ingalunda under alla förhållanden sparas eller
bibehållas vid sin nuvarande storlek, tvärtom kan det vara nödvändigt att
minska skogskapitalet, när detta till en del består av övermogen skog eller
skog, som av annan anledning måste eller bör omedelbart avverkas. Man
har sålunda icke anledning att i praktiken tilldela kraven på »skogskapitalets
bevarande» och på det »normala skogskapitalets» inbegripande i taxeringsvärdet
någon egentlig betydelse vid de uppskattningar av skogsvärdena, som
skola äga rum i och för beskattningen. Dels beror detta kravs framställande,
såsom bär framhållits, på en sammanblandning av två begrepp, dels
äro taxeringsmännen i regel icke kompetenta att bygga taxeringen på eu
beräkning av skogskapitalets i varje fall lämpliga storlek.

Bland de många skäl, som åberopats mot fulla skogsvärdets inbegripande
i taxeringsvärdet, må här erinras om ett, vilket måhända tillmätts
den största betydelsen såväl vid den praktiska taxeringen som under de
förhandlingar, vilka under årens lopp förts angående grunderna för skogsbeskattningen.
Det har nämligen i (båta avseende med styrka och, efter
vad jag vill antaga, med uppriktig övertygelse framhållits, att skogsägarens
genom eu årlig skatt på skogen i förhållande till dess fulla värde skulle
drivas att totalt avverka skogen för att sålunda undgå den tryckande beskattningen.
Det kan med avseende härå förtjäna erinras om det yttrande,
dåvarande chefen för finansdepartementet hade i riksdagens första kammare
år 1908, då Kung], Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis
där var föremål för behandling. lian yttrade därvid bland annat:

177

»Man har sagt, att skatten voro av den art, att den skulle uppmuntra
till irrationell skogsvård. Icke kan väl den omständigheten, att man måste
betala 2 % av skogsvärdet i skogsaccis, förmå någon att avstå från den
större inkomsten, som följer av den rationella skogsskötsel]!, blott man i
stället slipper undan att betala några färre kronor i accis och därför nöjer
sig med eu betydligt mindre inkomst av skogen. Jag tror det är lämpligt
att helt och hållet utesluta talet om skogsvården ur detta sammanhang
och låta den regleras av andra lagar».

Enligt min mening är detta uttalande ett gott bemötande av det angiyna
skälet mot en rätt beskattning av skogen såsom ett kapital. Jag
tror icke, att det tinnes anledning för det antagandet, att en skogsägare
skulle skövla sin skog för att undgå beskattning. Det är nog andra omständigheter,
som härvid spela den avgörande rollen. Då virkesprisen äro
höga eller skogsägaren eljest blir bjuden eu i hans ögon stor kontant köpeskilling
för en skogstrakt, vars värde för honom själv ter sig obetydligt i
jämförelse med det kapital, han på en gång kan inhösta, ligger det nära
till hands, att han faller för frestelsen att göra sig av med skogen och
inhösta vinsten. Om han är i behov av penningar, är det ofta nog genom
realisation av sparad skog, som han lättast kan avhjälpa behovet. Men icke
kan man med rätt säga, att en lindrig skatt, sådan som den nuvarande
fastighetsbevillningen och därpå grundade kommunalskatt eller den föreslagna
egendomsskatten, även med inberäknande av skatterna till landstinget,
väghållningsdistriktet och prästerskapet m. fl., behöver tvinga någon
att realisera ett helt skogsbestånd eller att ur skogen uttaga mera än skogen
tål utan att dess bestånd äventyras.

Om en skog, som är värd 10,000 kronor, enligt nuvarande tillämpning
av taxeringsgrunderna åsättes ett värde av 5,000 kronor och med detta belopp
ingår i egendomens taxeringsvärde, får skogsägaren betala kommunalskatt för
skogen, såsom om han hade en inkomst därav till belopp av 300 kronor.
Om man beräknar, att utdebiteringen till kommunen är 6 kronor pr 100
kronor beräknad beskattningsbar inkomst, vilket, vad beträffar landsbygden,
är något över den kommunala skatteprocentens beräknade medeltal, blir
kommunalskatten för skogen 18 kronor. Om nu skogen får ingå i taxeringsvärdet
med sitt fulla värde, ökas skatten med 18 kronor och blir
alltså 36 kronor. Enligt förslaget blir skatten vid beräkning av samma
kommunala skatteprocent ännu lägre eller för 10,000 kronors taxeringsvärde
6 gånger egendomsskattens grundbelopp, som är 4 kronor, d. v, s. inalles
blott 24 kronor, vartill kommer den inkomstskatt, som kan ifrågakomma

178

i förhållande till ägarens verkliga inkomst av skogen för varje år och
som ju blir beroende av inkomstens verkliga belopp och inkomsttagarens
ekonomiska förhållanden över huvud taget. Inkomst- och förmögenhetsskatten
till staten spelar icke någon nämnvärd roll, lika litet som den föreslagna
kommunala förmögenhetsskatten, vilken senare ej kan överstiga 5
kronor. Samtliga skatter, utom egendomsskatten och de övriga, på grundval
av taxeringsvärdet debiterade skatterna, kunna här lämnas utom räkningen,
eftersom de ju efter skogens försäljning komma att utgå i ungefär
samma proportion å den nya förmögenheten i penningar och dess avkastning.
Icke kan det synas rimligt, att en skogsägare för att undgå en skatt
på 30 ä 35 kronor om året, skall vara villig att skövla en skogstillgång
på 10,000 kronor sig själv till skada. En annan sak kali ju vara, att
han finner det för sig fördelaktigt att utbyta sitt kapital i skog mot ett
kontant kapital. Om han emellertid utbyter sitt skogskapital mot ett penningkapital,
får han ju betala såväl inkomst- och förmögenhetsskatt som
kommunala skatter för det nya kapitalet, ävensom i regel skatt för vinsten
å realisationen, ett förhållande, som betydligt reducerar den besparing i skatt,
han kan göra genom att skilja sig från sin skog. Om skogen taxeras för
ett verkligt värde av 60,000 kronor, blir enligt förslaget den kommunala
egendomsskatten efter nyss antagna'' skatteprocent 144 kronor. Yid ett
värde av 200,000 kronor blir skattebeloppet under samma förutsättningar
480 kronor. Huru kan man förmoda, att en så avvägd skatt i och för
sig skall kunna föranleda skogsägaren att misshushålla med sin egendom?
Medel till skattens betalande torde han lätt kunna bereda sig genom eu
mycket måttlig avverkning å skogen, eu avverkning, som icke behöver
omfatta mera än en ringa bråkdel av skogens årsavkastning. Och skogen
är för honom, om den bibehålies i sin lämpliga storlek, en källa till ständigt
stegrad inkomst och bereder på sådant sätt sin ägare eu förmån, som
i en sedvanligt förståndig persons ögon bör mer än väl uppväga den olägenhet,
en ringa årlig skatt kan innebära.

Ett uttalande, som från olika håll framkommit till förklaring över
att skogsvärdet endast till en del beaktats vid taxeringen, innebär, att
skogen är lös egendom och på grund av ständigt skeende avverkningar
vore underkastad årliga värdeförändringar. Om skogen bleve inbegripen i
taxeringsvärdet, skulle taxeringsvärdena för den skull bliva alltför mycket
fluktuerande. Om nu sådana skäl över huvud taget äro av någon betydelse
under nuvarande lagstiftning, torde de i allt fall icke spela någon roll vid
tillämpning av eu lagstiftning, sådan som den av mig nu föreslagna. Skogs -

värdena iiro enligt förslaget avsedda att särskilt för sig angivas och skola
även emellan de allmänna fastighetstaxeringarna jämkas i förhållande till
skedda avverkningar, under det att fastighetsvärdena i övrigt bibehålla sin
av gammalt eftersträvade stabilitet. För kommunen kan det icke vara till
någon olägenhet att kunna beskatta de tillgängliga skatteobjekten, så länge
de finnas i behåll. Däremot förefaller det att bliva till synnerligt stor
olägenhet för kommunerna, om de berövades tillfället att beskatta vissa
skatteobjekt på grund därav, att dessa objekt inom en mer eller mindre
avlägsen framtid kunna antagas upphöra att finnas till. Vidare erinrar
jag därom, att enligt förslaget all produktiv egendom, såväl fast som lös,
är underkastad eu efter likformiga grunder beräknad egendomsskatt och
att några vägande skäl att från denna skatt särskilt undantaga skogen icke
synas föreligga.

Med avseende å sådana fastigheter, å vilka avverkningsrätten till
skogen inneliaves av annan än fastighetens ägare, förfares i regel vid taxeringen
sålunda, att värdet å skogen lämnas ur räkningen av det skäl, att
man vill skona fastighetsägaren från beskattning för en egendom, som han
icke får begagna. Detta skäl torde vid bifall till mitt förslag i 12 § 3
stycket icke längre kvarstå.

En synpunkt, som ofta synes hava gjort sig gällande i diskussionen
om rätta grunderna för skogens beskattning, är den, att det förflyter en
avsevärt lång tid emellan sådd och skörd — en omständighet, som gör,
att avkastningen av skog icke är jämförlig med annan avkastning av fast
egendom. Detta är obestridligt. En skogsplanta, som sättes i dag, kan
icke antagas bliva avverkningsmogen, och en kalmark, som nu besås med
skogsfrö, kan icke beräknas att giva avkastning förr än om många år.
Synpunkten är särskilt värd att beakta i fråga om de fall, då skogsplanteringar
och skogssådd äga rum för att skapa nya skogar, och även i fråga
om de yngsta bestånden i en gammal skog. Saluvärdet å nyplanterad skog
och mycket unga bestånd i en skog är nämligen relativt obetydligt i förhållande
till beståndens sammanlagda virkesmassa. Men då det gäller att
uppskatta värdet av en bestående skof), som i sig innesluter skogsbestånd
av olika åldrar, behöver man icke fästa mer än teoretiskt avseende vid
den sålunda betonade synpunkten. En av olika åldersgrupper sammansatt
skog ger sin årliga avkastning, ehuru de yngsta och medelålders bestånden
icke direkt kunna utnyttjas genom avverkning. Skogens värde bestämmes
med hänsyn till hela skogens avkastningsförmåga. Ungskogens värde, som

180

givetvis spelar eu mindre roll vid bedömandet av skogens realisationspris,
är ingalunda lika med noll, ty dess till nutidsvärde diskonterade framtidsvärde
är fullt reellt och beräkneligt. För värdets beräknande givas normer,
som antagits av den förstuga vetenskapen och den praktiska sakkunskapen
på området. Värdet stiger med trädens tilltagande ålder intill eu viss
gräns och, ehuru mycket ringa under de första åren, är det dock ett värde,
som icke får alldeles förbises vid skogstaxeringen. Om skogen på eu egendom
består endast av ungskog, är saluvärdet å denna egendom, visserligen
obetydligt, men alltid något, påverkat av skogens förefintlighet, och nämnda
värde bör alltså även tagas i betraktande vid taxeringsvärdets fastställande.
En skog, som årligen ökar i värde, är fullt så skattekraftig som ett kapital,
vilket innestå!- mot ränta på ränta. Under alla förhållanden måste man
räkna med, att redan den nakna skogsmarken har sitt påtagliga och beräkueliga
värde.

Såsom i sakkunniga uttalanden framhållits (se särskilt Norrländska skogsvårdskommitténs
betänkande den 16 mars 1912) måste för varje ordnat skogsbruk
förutsättas, att flera bestånd av ung. medelålders och äldre skog äro sammanförda
till en hushållsenhet, enär en jämnt foitgående avkomst icke kan érhållas
från eu skog, bestående av lika gamla träd. Varje såväl kultur- som
naturlig skog av ej alltför ringa omfattning består också i verkligheten av eu
mängd sådana större eller mindre likåldriga grupper eller bestånd (d. v. s. varje
grupp består av träd av eu enhetlig ålder, menogrupperna tillsammans bilda en
enhet av ung, medelålders och gammal skog). A eu skog med jämn åldersfördelning
motsvarar skogens årliga tillväxt i massa den kvantitet, som årligen kan
uttagas. År en skog ej så normalt beväxt — vilket sällan eller aldrig är fallet
— får detta blott till följd, att två eller flera års tillväxt böra uttagas på en
gång. Den nedsättning av skogens virkeskapital, som därigenom inträder, ersättes
genom några års tillväxt under närmast efterföljande tid, då ingen eller
ringa avverkning bör äga rum. Även om virkesmassan på ett eller flera ställen
årligen slutavverkas, är dock skogen som sådan fortfarande kvar, och ehuru
mogen skog icke kan skördas på den avverkade marken förr än efter en längre
tidrymd, kan dock skogen lämua uthållig avkastning i moget virke.

Om man undantager vissa ödelagda skogsmarker, finnas och hava sedan
urminnes tider funnits skogar, sammansatta av bestånd av flera åldrar, över
hela vårt land. Man kan därför antaga skogarna såsom redan befintliga och de
behöva icke av oss frambringas, men väl bibehållas genom föryngring i den
mån de särskilda bestånden avverkas.

Vi hava från våra förfäder övertagit skogar och det är alltjämt skogar och
icke ödelagda kalmarker, som i våra dagar övergå från den ena ägaren till den
andra (se det nyss angivna kommittébetänkandet, sid. 27, 28, 31, 39).

Sällan eller aldrig inträffar i verkligheten, att skogar äro sa normalt beväxta,
att de lämna en fullkomligt jämn avkomst, utan äro de i fråga om ålders -

181

Massfördelningen i regel mer eller mindre abnorma. Även om ovannämnda
ideala förhållande mellan åldersklasserna vore fördelaktigast, är det dock lyckligtvis
icke av någon nämnvärd praktisk betydelse, om virkesförrådet är endast
i mindre grad abnormt. Hittills gjorda noggranna undersökningar över till
växtförloppet i bestånden vid stigande ålder hava nämligen visat, att medeltillväxten
håller sig tämligen lika såväl någon tid före som en tid efter den medelålder,
då tillväxten når sin kulmen.

Man kan således utan nämnvärd minskning av den totala produktionen
befordra en jämn skogsavkastning genom att avverka en del bestånd omkring
ett lU-tal år före eller överhålla dem ett 10-tal år efter den såsom normal avverkningsålder
funna mognadstiden, och i våra norrländska skogar med deras
vanligen långsamma tillväxt torde med all sannolikhet ett sådant spelrum av 20
år icke vara av avsevärd betydelse (sid. 47—48).

Av grundläggande betydelse för skogshushållningen måste i främsta rummet
bliva skogarnas beskaffenhet: storleken av nuvarande virkesförräd, fördel
ningen av ung, medelålders och gammal skog och särskilt förekomsten av överåriga
bestånd, vidare virkesförrådets beskaffenhet och tillväxtförmåga samt föryngra
gsförhållanden a (sid. 54).

På smärre skogstrakter har man i allmänhet ringa utsikt att finna en någorlunda
jämn åldersfördelning (sid. 59).

Förestående uttalanden från sakkunnigt håll torde vara ägnade att
visa, huru avkastningen av eu skog, sedd såsom eu av olika åldersbestånd
sammansatt enhet, i stort sett kan betraktas lika som avkastningen i övrigt
av en fast egendom så till vida, som avkastningen i bägge fallen iir att
anse såsom en årsavkastning. Att de särskilda träden icke kunna giva eu
årsavkastning är uppenbart — men det är ej deras avkastning, som bär
är i fråga. Yad man vill träffa med beskattning är dels genom egendomsskatt
värdet å skogen och skogsmarken såsom de gemensamt verkande
produktionskällorna, dels genom inkomstbeskattning värdet å den avkastning,
som tid efter annan ur skogen uttages, vare sig denna omfattar ett
års tillväxt eller flera års naturliga avkastning, som av praktiska och ekonomiska
skäl på eu gång uttages. I likhet med annan produktiv egendom
bar skogsmarken med därå växande skog ett på sin avkastningsförmåga
grundat värde i handel och vandel, och det finnes näppeligen någon giltig
anledning att icke i beskattningsavseende utnyttja detta värde efter lika
grunder, som tillämpas i fråga om annan egendomsskatten underkastad
(''gendom.

Enligt 13 § i lagförslaget skall med skogsvärde förstås det värde,
varmed skogsmark och befintlig skogstillgång må hava ingått i fastighetens
taxeringsvärde.

182

Vid den uppdelning av taxeringsvärdet, som för finnande av skogsvärdets
andel däri sålunda erfordras, kunna olika fall tänkas förekomma.
Så kunna på fastigheten i fråga förekomma flera från varandra skilda
skogstrakter, vilka var för sig kunna särskilt värderas såsom fristående
törmögenhetsdelar, eller ock kan å egendomen finnas allenast eu skogstrakt,
därvid i bägge fallen kan inträffa, att skillnaden mellan skogsområdet och
det övriga ägoområdet är fullt distinkt. I andra fall kunna skogsmark och
annan mark delvis ligga sammanblandade med varandra och den geografiska
gränsen mellan de olika ägoslagen vara mer eller mindre svår att bestämma.
Begreppet skogsmark uppfattas även olika på olika håll. I den åberopade utredningen
angående värdet av Sveriges skogar av dåvarande t. f. lektor Jonsson
tramhålles, hurusom vid gradering av skogsmark inom lantmäteriet samma
synpunkter ej göra sig gällande, som när man vid skogsförrättningar avgör,
vilka marker böra räknas såsom till skogsbörd dugliga eller produktiva
och vad som bör anses såsom impediment. Enligt författarens uppgift hänföras
vid alla skogsekonomiska kartläggningar till den senare kategorien
sådana vattensjuka, bergbuudna och i övrigt svaga marker, som ej inom
rimlig tid förmå alstra virke i nöjaktig mängd, medan däremot vid de
flesta lantmäteriförrättningar eu stor del av dessa marker ingår såsom skogsmark,
ofta med rätt hög bonitetsgrad, om t. ex. bete förekommer. Författaren
erinrar även därom, att gränsen mellan skogsmark och de i västra
och södra Sverige förekommande ljunghedarna och fäladsmarkerna måste
vara mycket svår att uppdraga, i synnerhet som ej oväsentliga arealer
sådan värdelös mark årligen igenplanteras till skog.

Ändamålet med taxeringsvärdets föreslagna uppdelning i vissa särskilda
specialvärden har tidigare angivits vara att bereda större garanti för ett
behörigt beaktande vid taxeringen av alla värdefaktorer samt ökad möjlighet
att kontrollera taxeringens riktighet. Däremot åsyftas icke direkt att
på denna väg vinna ett tillförlitligt statistiskt material för bedömande av
de olika tillgångarnas särskilda värden. Det kan därför vara ur här ifrågavarande
synpunkt av mindre betydelse, huru i mera tvistiga fall skillnaden
mellan skogsmark och annan mark uppdrages. Om t. ex. inom ett skogsområde
ligger eu relativt liten odling, som på alla sidor omslutes av skogsmark,
spelar det tydligtvis icke någon egentlig roll, om denna ägas värde
ingår i skogsvärdet eller inräknas i jordbruksvärdet, lika litet som det
torde vara av någon betydelse, om en med småskog beväxt hag- och betesmark,
som ligger på gränsen mellan den rena jordbruksjorden och den rena
skogsmarken, hänföres till den ena eller den andra värdekategorien. Om

s. k. impediment*?!1, Korn ligga inom skogsområdet, liava något penningvärde,
kan det vara praktiskt och lämpligt, att detta värde inräknas i skogsvärdet;
hava de intet penningvärde, är det ju likgiltigt, om de anses inberäknade
i skogs marktals eller i den övriga markens areal. \ad som
synes väsentligt är, att i skogsvärdet inräknas skogsmarken med dåra befintlig
skogstillgång samt därtill hörande byggnader, anläggningar och övriga
hjälpmedel för skogsbruket. Därjämte kan det vara praktiskt, att i detta
värde ingår eller anses ingå värdet å inom skor/sområdet belägna impedimenter
och mindre ägor av annat slag, enär detta underlättar taxeringen.

Huruvida på gränsen mellan skogsmark och annan mark belägna hag- och
betesmarker samt impedimenter skola anses inbegripna i skogsvårdet eller
i annat värde, må avgöras i varje fall efter bästa omdöme, utan att man

behöver fästa alltför mycket avseende vid om bedömandet i de särskilda

fallen blir något olika. Däremot torde det vara oriktigt att såsom skogsvärde
upptaga värdet å jribelågen för skogsbörd oduglig mark.

Innan jag lämnar detta ämne, må det tillåtas mig att meddela några Åtekiaiga jtjsifferuppgifter
samt uttalanden från olika håll angående skogsvården och siffemppgifskogsavkastning
m. m. _ ^kogsvtden

Byråchefen Flodström har i sin utredning om Sveriges nationalförmögenhet och skogsavberäknat
värdet av all skogsmark med därå befintlig skog inom riket till 1.557 kastning m.m.

miljoner kronor, därav å skogsmarken 336 miljoner kronor och å den växande

skogen 1,221 miljoner kronor. Enligt denna beräkning utgör således skogsmarkens
värde ungefär 21 procent av hela skogsvärdet.* I denna summa ingår
intet värde för fjäll, myrar, kärr, berg och ljungmarker samt därmed jämförliga
marker. Hela arealen produktiv skogsmark har beräknats utgöra 21,446,006
hektar. Medelvärdet å eu hektar produktiv skogsmark med skog motsvarar sålunda
i avrundat tal 73 kronor. Författaren framhåller, att det är mycket svårt
att beräkna, huru mycket av det sammanlagda skogsvärdet skall anses särskilt
belöpa sig på den skogsalstrande marken. Efter »matematiska beräkningsgrunder»
torde själva markvärdet vara mycket lågt. I eu av honom åberopad utredning
är det beräknat för Nedre Norrland med Dalarna till kr. 5,60 och för de fyra
sydligare distrikten till kr. 15,60 per hektar. Men vid köp av skogsmark betalas
mycket högre medelpris. Såsom någorlunda allmängiltiga köpevärden per
hektar för skogsmark utan skog ifrågasätter författaren följande medeltal: Malmöhus
län 50, Kristianstads län 35, Örebro och Blekinge län 30, Västmanlands,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Hallands, Gottlands och Skaraborgs län
25, Stockholms, Uppsala, Jöuköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvs *

Jägmästaren Ringstrand antager, att virkesförrådet motsvarar 80 procent av hela skogsvärdet,
som till återstoden utgöres av skogsmarkens värde samt värdet av vägar, flottleder, byggnader
o. d. inventarier för skogsbruket (sid. 675 i Norrländska skogskommitténs betänkande).

184

borgg, Värmlands och Gävleborgs län 20, Kopparbergs och Västernorrlands län
15, Jämtlands län 12, Västerbottens län 10 och Norrbottens län 0 kronor.

I det betänkande, som år 1914 avgivits av kommissionen för försökstaxering
rörande virkeskapital, tillväxt m. m. av skogarna i Värmlands län, upplyses
att vid föregående försök att uppskatta tillväxten i landets skogar följande
resultat ernåtts: J

av hofjägmästaren J. af Ström, år 1855, årlig avkastning......... 14,970,000 kbm.

» dåvarande jägmästaren J. O. af Zellén, år 1882, årlig tillväxt 33.027,000 »

» 1896 års ekogskommitté, årlig tillväxt ............................ 33,000,000 »

» överjägmästaren Uno Wallrno, år 1905, årlig avkastningsförmåga.
................................................................. 21,000,000 »

Kommissionen upplyser, beträffande af Ströms beräkningar, att det av honom
använda beräkningssättet är oriktigt, ty vid användning av den s. k. normalförrådsformeln,
enligt vilken skogens totala virkesmassa skall divideras med
halva omloppstiden, skulle avkastningen bliva dubbelt så stor, som af Ström
beräknat, eller 29,940,000 kbm. Även upplyser kommissionen, att de olika beräkningarna
byggt på skiljaktiga uppgifter angående skogsmarksarealen, i det
att denna beräknats av

af Ström till....................................... 12,834,876 har

af Zellén » ....................................... 15,892.048 »

1896 års kommitté till........................... 21,161,413 »

Wallrno till ......................................... 2l’,000,000 » .

Orsaken till att de olika försöken utfallit med så olika resultat angives vara
den metod,. som kommit till användning. För beräkningen av arealen skogsprodukt^
mark har man använt sig av tillgängliga statistiska siffror, vilka än i
dag ej äro synnerligen säkra. Antingen för landet i dess helhet eller ock för
större eller mindre delar av detsamma har man sedermera beräknat ett genomsnittstal
per ytenhet å skogskapitalet och tillväxten — ett förfaringssätt, som
enligt kommissionens åsikt maste bliva mycket subjektivt. Olika skogsmän
grunda sin uppfattning om den genomsnittliga produktionen på den erfarenhet,
de vunnit inom ett jämförelsevis inskränkt område. Och då det gäller att bringa
denna erfarenhet i relation till de stora skogsvidderna, möta svårigheterna. Den
växlande behandling, som våra skogar undergå, och de olika marker, varpå de
växa, göra, att de i stort sett så enformiga barrskogarna dock förete en oändlig
mångfald variationer i avseende å beståndens täthet, sammansättning, tillväxtförmåga
etc. För att giva ett någorlunda exakt svar angående vårt skogskapital
och dess tillväxt måste man därför söka skaffa sig en koncentrerad bild av
våra i detaljerna så olikartade skogar. En sådan står endast att vinna genom, en
ordnad detaljundersökning på marken.

Kommissionen angiver sig hava vid försökstaxeringen tillämpat följande
förfaringssätt:

1. Å 10 meter breda — eller vad klenare stammar beträffar smalare -—
prov bälten (taxeringslinjer), vilka på lika avstånd från varandra framdragas över

185

undersökningsområdet, räknas samtliga träd samt undersökes skogens fördelning
på olika skogstyper och markens på olika boniteter.

2. Det å taxeringslinjerna erhålla trädantalets kvalitativa sammansättning
utrönes genom eu systematisk undersökning av ett antal å dessa provbälten
växande provträd.

3. Med kännedom av det erhållna trädantalet och dess kvalitativa sammansättning
beräknas virkestillgång. tillväxt m. m. inom provbältena.

4. Genom provbältenas fördelning på så vitt möjligt likvärda grupper
undersökes med sannolikhetskalkylens tillhjälp i vad män det erhållna resultatet
kan auses representativt för det undersökta området i dess helhet.

De i mom. 1 och 2 nämnda arbetena tillhöra undersökningarna i fältet,
de övriga det insamlade undersökningsmaterialets bearbetande på rummet.

Kommissionen uppger, att den egentliga skogsmarken i Värmlands län befunnits
utgöra 1,194,806 har. (Av Flodström har arealen beräknats till 1,363,188
har, dock med den reservation, att siffran i allmänhet anses för hög, då med
säkerhet eu del från skogsbrukssynpuukt oduglig mark synes vara medtagen).
Den genomsnittliga kubikmassan för en viss ytenhet har beräknats till 42,4 kbm.
per geografisk hektar, 56,l kbm. per hektar utmark och 66,4 kbm. per hektar
trädbevuxen mark, därav på skogsmark 97,2 %, på hagmark 1,7 % och på
mossmark 1,1 %. Den årliga tillväxtens absoluta belopp på det värmländska
skogskapitalet har uppgivits till 2,774,541 kbm., motsvarande per ytenhet

per geografisk hektar.................................... 1,42 kbm.

» hektar utmark ....................................... 1.88 »

» hektar trädbevuxen mark ........................ 2,23 »

Kommissionen anser sig vara berättigad att säga, att med hänsyn till
skogsmarkens näringsrikedom Värmlands län ungefär motsvarar det normala
inom landet. I klimatiskt hänseende åter är Värmland bättre gynnat än stora
delar av det övriga Sverige. I övrigt anmärkes, att Värmland i stort sett företer
bilden av ett landskap, där de ursprungliga förråden i skogarne till väsentlig
del exploaterats, men där den nya skogen i stor omfattning håller på att
efterträda den gamla. Delvis i samband med beståndens låga ålder står den
jämförelsevis låga genomsnittliga kubikmassan per har skogsmark, 66,4 kbm.
Till mycket väsentlig del härleder sig dock detta förhållande därav, att endast
omkring 60 % av skogsmarksarealen äger bestånd av tillfredsställande slutenhet,
den övriga arealen har mer eller mindre starkt utglesnade bestånd eller utgöres
av kalmark. Ett annat uttryck för skogstillståndet är den för ett stort
område höga genomsnittliga tillväxtprocenten av 3,53 %. Denna har sin orsak
i beståndens ringa ålder och deras inom stora arealer otillfredsställande slutenhet.
Den absoluta tillväxten, ej mindre än 2,23 kbm per har, är även i viss
män ett uttryck för att bestånden i genomsnitt äro ganska unga, ty den löpande
tillväxten når vid jämförelsevis låg ålder hos bestånden sitt maximum.

Det är tydligt, säger kommissionen vidare, att det nuvarande tillståndet
icke motsvarar vad Värmlands läns skogar skulle kunna vara, om ordnad och
intensiv skötsel överallt vore införd. Det nuvarande tillståndet motsvarar när 24 -

186

mast ett slags övergångsstadium, de ursprungliga naturskogarnas virkeskapital
är exploaterat, nya skogar växa upp i deras ställe.

Kommissionen har beräkuat den möjliga skogsproduktionen i Värmlands
län på följande sätt:

vid åttioårig omloppstid:

virkesmassa per har.................................... 96,8 kbm.

årlig medeltillväxt per har........................... 4,02 »

tillväxtprocent ........................................... 4,16 %

vid hundraårig omloppstid:

virkesmassa per har.................................... 124 kbm.

årlig medeltillväxt per har........................... 3,84 kbm.

tillväxtprocent ........................................... 3,11 %

vid hundratjuguårig omloppstid:

virkesmassa per har.................................... 146 kbm.

årlig medeltillväxt per har.......................... 3,65 kbm.

tillväxtprocent .......................................... 2,43 %

Beräkningarna vore utförda under förutsättning, att hela skogsmarksarealen
ävensom hagmarker vore föremål för ordnad skogsskötsel. Det vore klart,
att de endast kunde ha ett rent teoretiskt intresse, men de visade dock vad
som sannolikt kan nås vid intensiv skötsel. Ju mer virkespriserna stiga, desto
mer lönande bleve ett intensivt skogsvårdsarbete.

Värdet av till utlandet försålt obearbetat virke samt sågverkens, snickerioch
trämassefabrikernas export uppgives i kommissionens betänkande år 1911
hava uppgått till ett sammanlagt belopp av 262,351,000 kronor. Härtill kommer
den roll, som träkolen spela, men kommissionen framhåller, att en närmare
kännedom om virkesförbrukningen ännu saknas. I sådant avseende föreslås lokalundersökningar
av förhållandet mellan avverkat och för accisdeklaration uppmätt
virke.

Enligt Flodströms uppgifter har det för skogsaccis taxerade virkesvärdet i
Värmlands län utgjort

år 1911.......................................... kr. 8,073,726: —

» 1912.......................................... » 10,181,257: —

Då han beräknat hela skogsvärdet i länet år 1908 till kr. 135,939,000, motsvarar
1912 års accispliktiga skogsvärde 7,5 % härav.

Enligt statistisk årsbok år 1916 tab. 106 utgjorde kvantiteten och värdet
av från Sverige utförda trävaror av furu och gran år 1914 följande belopp:

187

kr.

timmer, mastträ och spiror ... kbm.

gruvstolpar (pitprops)............ »

bjälkar och sparrar.......:....... »

plankor, bräder m. m.......... »

pappersmassa, ton, ......................

229,645 3,681.000

489,460 7,226,000

335,728 7,176.000

4,288,435 140,790.000

800,483 97.262.000

Summa 256,135,000

Beträffande tillgången på husbehovsskog hade 1896 års skogskommitté
verkställt en utredning, ur vilken följande uppgifter kunna vara av intresse.

För Jämtlands och Västernorrlands län kan endast angivas ett och annat
hemman med för husbehov otillräcklig skogstillgång.

I södra Norrland och delvis även i Dalarna gestaltar det sig sämre. I ett
flertal socknar vid kusten av Gävleborgs län förekomma hemman, som sakna
för husbehov nödiga skogstillgångar. Så uppgives även vara förhållandet inom
Stora Tuua och Gustafs socknar samt i någon del av Gagnefs socken i Kopparbergs
län.

I Värmland uppgivas allenast 3A mantal sakna skog och 44 Va mantal hava
för husbehov otillräckliga skogar.

I Örebro län äro av 2878 mantal 131 % skoglösa och ej mindre än 557 Vs
i besittning av mindre skogstillgång än husbehovet kräver.

I Västmanland uppgå hemmanen utan skog till 535,17 mantal och hemmanen
med otillräcklig skogstillgång till 968 mantal.

Motsvarande siffror äro för Uppsala län resp. 345 5/s och 1407 18/ic mantal
samt för Stockholms län resp. 68 och 638 mantal.

I det övriga Sverige, med undantag av Norr- olh Västerbotten, likna flertalet
hemmansskogar mer eller mindre illa skötta hagmarker, där de trädslag,
som hava förmåga att reproducera sig genom rot- och stubbskott, nämligen
björk, asp, al m. fl. lövträd, bilda en stor del av det glesa beståudet. A de
marker, som äro bevuxna med barrskog, är i regeln även denna gles. För
bränslebehovets fyllande äro de i de glesa bestånden ingående lövträden genom
sin snabba tillväxt och ihärdiga reproduktionsförmåga av icke ringa värde.

Bokregionen är inom vårt land huvudsakligen inskränkt till de södra och
västra delarna, eller med andra ord till Skåne och en del av Halland och
Blekinge.

Kommittén påpekar, hurusom de allmänna skogarna med sin ringa omfattning
icke kunna i avsevärd mån fylla den brist å skogsprodukter, som kan
uppstå till följd av hemmansskogarnas vanvårdade tillstånd, samt att i de
västra länen behov av skogsvård och särskilt skogskulturer tydligt framträtt.
Bristen på skogsprodukter är mångenstädes i västra Sverige allt för kännbar,
för att hemmansägaren icke skulle vilja hava den avhjälpt. Däremot hava
försöken att höja skogsvården i de östra länen icke motsvarats av ett hos allmänheten
känt behov.

Kommitténs beräkningar över det årliga husbehovets storlek visa följande
tal:

188

för Norr- och Västerbottens län........................... 1,487.000 kbm.

» Mellersta och södra Norrland samt Dalarna ...... 3.783,000 »

» landet söder om Norrland och Dalarna............ 10.583 000 »

Summa 15,853,000 kbm.

Då skogarnas hela förbrukning, (inklusive det virke, som i skogarna förfares)
beräknats till 34.265,000 kbm. (se sid. 75—76 i kommitténs underdåniga betänkande
den 9 sept. 1899, del I) framgår härav, att förbrukningen för husbehov
skulle motsvara omkring 46 % av hela konsumtionen. Till förbrukningen för
husbehov inom landet torde även böra hänföras det virke, som använts för
bergsbrukets behov och beräknats utgöra 5,687,000 kbm. Den virkesmängd,
som exporterats eller använts till pappersmassa, beräknades till endast 7,549.000
kbm., under det att det virke, som årligen förfares, antogs utgöra 5,176,000 kbm.

Huru husbehovets storlek för hemman av olika storlek beräknats i särskilda
fall framgår av utredningar, som åberopats av 1896 års skogskommitté.
Såsom exempel på däri gjorda beräkningar, må tjäna följande uppgifter.

Överjägmästaren i Bergslags-distriktet beräknar, att för fyllande av husbehovet
av virke under normala förhållanden erfordras en skogsareal för 1 mantal
av 50 har, för 3A mantal av 40 har, för Va mantal av 30 har, för Vs mantal
25 har och för 1/i mantal av 20 har, därvid den normala skogsavkastningen
per bar antagits till 1,5 kbm. I genomsnitt för varje brukningsdel odlad jord
beräknas virkesbehovet till 30 kbm. och för varje jordtorp eller jordlägenhet
till 10 kbm.

Inom Elfdals revir synes begreppet »husbehovsskog» hava fått en annan
betydelse än eljest är vanligt. Vanligen menar man därmed, att virke kan
med skogens framtida bestånd årligen hämtas till vedbrand, gärdsel, slöjd-,
byggnads- och sågtimmer vid egen gård, men inom denna ort, där hemmansägarna
äro hänvisade att av sina skogar skaffa intäkter för levnadsbehovens
tillfredsställande och för skatter, torde ordet husbehovsskog böra tolkas i denna
vidare omfattning, enär de flesta hemmans bestånd direkt beror av skogen.
Hemman med otillräcklig husbehovsskog i vanlig mening torde vara få. Men
i vidsträcktare mening tinnes på en mängd ställen otillräcklig husbehovsskog.

Vid den av hovjägmästaren af Ström år 1855 verkställda uppskattning
av virkesproduktion och virkeskonsumtion inom riket beräknades husbehovsförbrukningen
motsvara'' eu genomsnittlig åtgång av en famn per person.

1868 års skogskommitté beräknade årliga husbehovet av virke i de norrländska
länen till 146,609.930 kubikfot, motsvarande 3,837.173 kbm. Kommitténs
speciellt skogssakkunniga hava dock i avgiven reservation föreslagit eu höjning
av den antagna husbehovsförbrukningen.

I åtskilliga av de redogörelser, som ligga till grund för den här ovan
åberopade sammanfattningen av till kommunalskattekommitterade inkomna yttranden
angående 1913 års fastighetstaxeringar, förekomma även anmärkningsvärda
uttalanden om husbehovsskogens beräkning. Eu taxeringsnämndsordförande
i Jönköpings län har sålunda ansett, att med husbehovsskog menas värdet
av allt det virke, som erfordras dels för fyllande av det årliga behovet av

189

vedbrand, liägnads- och redskapsvirke, dels och för fullständigt återuppförande av
samtliga fastighetens byggnader, i händelse dessa på en gång ginge förlorade gemm
eldsvåda. En annan ordförande i samma län har uppskattat förmånen att äga
skog till husbehov till 1.500 kronor för högst V» mantal och 2,000 kronor för
större mantalslotter, »med höjning nedåt eller uppåt efter förhållandena». En
taxeringsnämnds ordförande i Göteborgs och Bohus län meddelar, att i hans
distrikt såsom »normalvärde» å skog beräknats värdet å skog av sådan beskaffenhet,
att den kunnat utan fara för skogens bestånd räcka till fastighetens årliga
bränslebehov. Detta årliga behov har beräknats till 75 kronor, som kapitaliserat
efter 5 % motsvarar ett kapitalvärde av 1,500 kronor. Normalvärdet
har ökats eller minskats, allteftersom skog ansetts finnas utöver eller under husbehovet.
En taxeringsnämndsordförande i Skaraborgs län meddelar, att enligt
taxeringsnämndens beslut i taxeringsvärdet ej inberäknats värdet av växande
skog i vidsträcktare mån än det »efter viss angiven grund bestämda värdet av
såsom skäligt ansett husbehovsvirke och vedbrand».

Vid det betänkande med förslag till lag om skogsaccis, som avgavs av
1905 års skogsbeskattuingskommitté, fogades som bilagor dels en P. M. angående
från bevillningsberedniugar erhållna upplysningar rörande skogstaxeringen,
dels eu tabell, utvisande värdet å enskilda samt staten tillhörig jordbruksfastighet
enligt 1898 och 1903 års allmänna fastighetstaxeringar inom Norrland och
Dalarna. Till innehållet i dessa bilagor tillåter jag mig hänvisa. Särskilt äro
uttalandena i åberopade P. M. intressanta och lämpliga att jämföra med de
här ovan åberopade uttalanden om motsvarande förhållanden, som avgivits
beträffande fastighetstaxeringarna år 1913*.

Huru fastighetstaxeringarna, vad beträffar jordbruksfastighet, utfallit vid
de allmänna fastighetstaxeringarna från och med år 1898 till och med år 1913,
framgår av följande tabell, som angiver summan av nämnda fastigheters taxeringsvärden
för riket i dess helhet nedanstående år.

	Uppskattat värde i kronor		Ökning	_
År	å bevillnings-skyldig fastig-het	å staten till-hörig fastig-het
Kr.	%	Kr.	% ;
1898............. 1903.....:........	a) 2,354,165,990 2,597,860,500	b) 134,304,200 164,471,600	a) 243,704,510	10,35	b) 30,167,400	22,46
1908..............	3,022,079,900	207,684,454	424,219,400	16,33	43,212,854	26,27
1913..............	3,480,293,135	260,591,400	458,213,235	15,16	52,906,946	25,47
Ökning från 1898 till 1913.	................ 1,126,137,145	47,84	126,287,200	94,03

* Se även uttalanden i denna fråga i ett belänkande, som den 13 juli 1903 av utsedda
kommitterade avgivits till Svenska trävaruexportföreningen.

190

Skördens värde beräknades för femårsperioden 1896—1900 till i medeltal
per år 566,200.000 kronor och för år 1912 till 937,300,000 kronor, utvisande
eu ökning av 371,100.000 kronor eller 65,5 %.

I fråga om skogsavkastningens ökning har jag ej tillgång till några officiella
siffror. Emellertid torde följande uppgifter angående värdet å vissa exporterade
produkter, till vilka skogen lämnar råvaran, giva någon ledning för bedömandet
av utvecklingens riktning.

Värdet av utförda »produkter av skogshantering och trävaruindustri» angives
i 1916 års statistiska årsbok för Sverige, tab. 103 till

i medeltal för åren 1896/1900 ......... Kr. 154,123.000: -—

för år 1912 ................................. » 192,700,000: —

utvisande en ökning av omkring 25 %.

I tab. 106 angives värdet av utförda timmer, mastträ och spiror, gruvstolpar,
bjälkar och sparrar, plankor och bräder m. m. av furu eller gran till

i medeltal för åren 1896/1900 ......... Kr. 141.079.000: —

för år 1912 ................................. » 158.755.000: —

utvisande en ökning av.................. » 17,676,000. —

eller omkring 12 %

och värdet av utförd pappersmassa till

i medeltal för åren 1896/1900........... Kr.

år 1912......................................... »

utvisande en ökning av................... »

eller i runt tal 400 %.

För bägge dessa grupper av varor sedda såsom en enhet blir ökningen
omkring 58 %.

Huru förbrukningen inom landet samtidigt ökats, kan ej angivas.

Då taxeringsvärdet å all jordbruksfastighet samtidigt höjts från 2.488,460,190
kronor år 1898 till 3,740.884,535 kronor år 1913 eller med 1,252,424.345 kronor,
motsvarande endast omkring 50,3 %, och höjningen av taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter,
tillhöriga annan än staten, endast uppgått till 47,84 %, synes
det vara oberättigat antaga, att de senaste årens taxeringar, åtminstone i vad
de avse enskildas jordbruksfastigheter, visat någon tendens att åstadkomma
övertaxering.

För bedömandet av möjligheten att verkställa taxeringen med ledning av
köpeskillingar för egendomar, som gått i handel, meddelas följande uppgifter
om saluvärdet i kronor å lagfaren egendom för nedanstående år (Statistisk årsbok
1916, tab. 61).

18,830,000: —
93,956,000: —
75,126,000: —

Årligen	Frivillig försäljning	Utmätning eller konkurs
landsbygd	städer	landsbygd	städer
1891—1900........................	119,996,092	85,879,262	6,079,706	6,909,057
1901 — 1910........................	222,686,649	218,366,392	6,626,809	12,095,882
1911.................................	232,561,437	188,192,208	14,637,320	26,369,607
1912.................................	250,575,565	181,138,110	11.399,372	24,348,694
För de 5 ären 1908—1912,
tillsammans ..................	1,318,657,547	1,008,308,248

Då taxeringsvärdet å bevillningspliktig fast egendom vid senast (år 1913)
verkställda allmänna fastighetstaxering utgjorde

för landsbygden:

jordbruksfastighet........................ Kr. 3,411,740,525: —

annan fastighet ............. » 1,363.559.570: -

Summa Kr. 4,775,300,095: —

för städerna:

jordbruksfastighet........................ Kr. 68,552,610: —

annan fastighet............... » 3,422,114,235; -

Summa Kr. 3,490,666,845: —

kan man sålunda beräkna, att de kända köpeskillingarna å fastigheter, som
gått i frivillig handel under fem år närmast före taxeringsåret, motsvarat i procent
av hela taxeringsvärdet å de år 1913 taxerade egendomarna:

å landsbygden omkring .................................... 27,6 %

i städerna ...................................................... 29 %

I fråga om skattskyldigheten för egendomsskatt hänvisas till mina
utläggningar därom här nedan i IV kapitlet. Här må endast erinras, hurusom
enligt 20 och 25 §§ i förslaget egendom med visst lägre taxeringsvärde kan
undantagas från skatteplikt, ett undantag, som i sin grundtanke överensstämmer
med den skattefrihet, som medgives enligt 5 § d) i bevillningsförordningen.
Den enligt 28 § i förslaget i visst fall medgivna skattefrihet
för egendom, som tillhört avliden person, ansluter sig till en häremot
svarande bestämmelse i åberopade författningsrum. Med den nya
karaktär, egendomsskatten i jämförelse med fastighetsbevillningen och därå

Om skattskyldighet
och
skattefrihet.

192

Taxerings period.

grundade kommunala skatt erhållit, har det synts mig stå i full överensstämmelse,
att skattskyldigheten i varje fall ålagts egendomens ägare eller
med ägare likställda innehavare.

Taxeringsvärdet är ett skattevärde och dess åsättande betingas framför
allt av nödvändigheten att hava en grund för egendomsskattens beräknande.
Strängt taget borde i den kommunala skattelagen föreskrivas, att
inga andra fastigheter skola taxeras än de, som äro underkastade den kommunala
egendomsskatten. Emellertid torde hänsyn till lagstiftningen på
andra områden föranleda en avvikelse från denna ståndpunkt. Jag erinrar
i avseende därå, att enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
värdet av fast egendom, som ingår i skattepliktig förmögenhet, skall upptagas
till samma belopp som gällande taxeringsvärde, varjämte det kan
förutses, att i den lagstiftning, som skall ordna beskattningen till landstingen,
väghållningsdistrikten in. fl., föreskrift visar sig erforderlig därom,
att viss fast egendom, som är befriad från kommunal egendomsskatt, skall
underkastas beskattning i förhållande till sitt värde. Enligt gällande prästlöneregleringar
utgår även i viss utsträckning avlöningen till prästerskapet
i förhållande till de fasta egendomarnas taxeringsvärden. Med hänsyn till
dessa här omförmälda och andra likartade fall har stadgats, att från taxeringsvärdes
åsättande sådan fast egendom, som ej är underkastad kommunal
egendomsskatt, skall undantagas endast under den förutsättning, att nämnda
egendom icke, enligt vad därom särskilt är stadgat, är underkastad viss
annan avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde (21 §).

Att i fråga om skattskyldighetens fördelning uppdelningsvärde, som
omförmäles i 12 §, är att anse lika med taxeringsvärde, stadgas i 17 §.
Däremot har uppdelningen av taxeringsvärde i specialvärdena jordbruksvärde,
skogsvärde samt tomt- och industrivärde icke någon betydelse för
skattskyldigheten, enär skatten alltid skall beräknas på grundval av det
totala taxeringsvärdet eller nyssnämnda i antydda hänseende därmed likställda
uppdelningsvärde.

I likhet med vad nu gäller är i 27 § stadgat, att allmän uppskattning
av fast egendoms värde skall företagas vart femte år och att taxeringsvärdena
under en period i allmänhet skola lämnas oförändrade. Det
har emellertid ansetts lämpligt att i förslaget bestämt karaktärisera den
fastighetstaxering, som är avsedd att fortfarande såsom hittills äga rum
varje år. Förslaget säger med avseende härå uttryckligen, att det föråret
gällande taxeringsvärdet skall fastställas varje år, men förordnar

samtidigt, att nämnda värde — utom i vissa fall, vilka huvudsakligen
äro angivna på samma sätt som i bevillningsförordningen — skall vara
det värde, som faststiillts vid senaste verkställda allmänna uppskattning.
Därjämte har stadgats, att nämnda värde därvid ej må jämkas på
grund av andra omständigheter än de särskilt angivna, vilket ansetts nödvändigt
för att ej rubba det förhållande mellan fastigheternas taxeringsvärden,
som är avsett att bestå under hela taxeringsperioden, i vidare mån
än nämnda undantagsstadganden föranleda. Det skulle givetvis verka till
eu ojämn taxering, om t. ex. av två egendomar, vilkas värde under perioden
ökats på grund därav, att å dem upptäckts en mycket värdefull
stenart, den ena finge sitt taxeringsvärde höjt med hänsyn till denna värderik
n ilig i sammanhang därmed, att taxeringsvärdet i övrigt reducerades på
grund av skedd skogsavverkning, medan den andra egendomens taxeringsvärde,
som icke på grund av 27 § kunde underkastas revision, lämnades
orubbat. Under nuvarande lagstiftning torde det i många fall råda oklarhet
om huruvida icke en under perioden företagen ny taxering av en
viss egendom skall bygga på alla de faktorer, som bestämma egendomens
värde. Genom den föreslagna föreskriften i 27 § 1 mom. andra stycket,
sista punkten, torde denna ovisshet bliva undanröjd och frågan ordnad på
ett sätt, ägnat att främja den likformiga stabilitet, som lagstiftningen velat
tillförsäkra taxeringsvärdena under taxeringsperioden.

En beskattning av lös egendom är icke någon principiell nyhet i v^r
skattelagstiftning. I realiteten förekommer en sådan beskattning i viss egendom
utsträckning redan nu på grund av de bestämmelser, som föranleda att f8^j™ve"g
»motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap», som hör till fabrik ringsskatt,
eller annan för industriell verksamhet hörande byggnad, så ock kraftled- 5 ()Ch a samt
ningar med därtill hörande inrättningar, under vissa förutsättningar skola 32—28 §§.
hänföras till fast egendom. Olägenheterna i beskattnings- och taxeringshänseende
av dessa bestämmelser har jag redan haft tillfälle att framhålla.

Till ytterligare belysning av de olägenheter, som följa av denna konstgjorda
åtskillnad mellan lös egendom av det ena och det andra slaget,
hänvisar jag till följande uttalande i I. Flodströms utredning om Sveriges
nationalförmögenhet sid. 128.

»Beträffande förhållandet mellan »fast» och »lös» egendom vid brandförsäkring
skriver den sakkunnige medarbetare, som utfört utredningen angående
brandförsäkringsbeloppen, ingenjören F. Boye, följande:

»För de vanligaste byggnaderna, för boningshus jämte tillhörande ut 25 -

Iris, för varumagasin och för de flesta allmänna byggnader är det regel
att till byggnaden hänföra allt vad enligt lag till sådan byggnad bänföres,
och i fråga om dylika byggnader sammanfalla alltså begreppen fast egendom
enligt lag och enligt vanligt språkbruk. Eu jurist och eu icke lagfaren
person kunna därför utan fara för missförstånd tala med varandra
om dylika byggnader.

Förhållandet är helt annorlunda, då det är fråga om fabriksbyggnader.
Enligt vanligt språkbruk skiljer man vid eu fabriksinrättning på byggnaderna
och innehållet däri. Och till innehållet räknar man då alla maskiner
och inventarier, vare sig dessa äro fast förbundna med byggnaden eller
icke. Lagen av den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att
hänföra bar tvärtemot detta språkbruk stadgat, att till fabrik eller annan
för industriell verksamhet inrättad byggnad utom vad till andra byggnader
bör skall böra en del maskiner och inventarier. Detta stadgande har medfört
en högst obehaglig begreppsförvirring.

Först och främst är det opraktiskt att sammanföra så olikartade föremål
som »byggnader i egentlig mening» och maskiner och inventarier och
att skilja så likartade föremål som fasta maskiner och inventarier och lösa
maskiner och inventarier. I avseende på bokföring, avskrivning, tillsyn,
reparationer in. m. är det helt avvikande förhållanden som göra sig gällande,
när det är fråga om byggnader och när det är fråga om fasta
maskiner och inventarier, under det att förhållandena äro tämligen likartade
i fråga om fasta och om lösa maskiner och inventarier.

För det andra är det synnerligen svårt att finna eu lämplig gräns
mellan vad som bör kallas fasta och vad som bör kallas lösa maskiner
och inventarier. Den gräns, som lagen uppdrager, är i hög grad otydlig
och torde ge anledning till de mest olika tolkningar, beroende på vars och
ens subjektiva åsikt. Under det att somliga skola vilja hänföra så många
maskiner och inventarier som möjligt till fasta, skola andra under åberopande
av samma lagordalydelse vilja inskränka antalet fasta maskiner och
inventarier till det minsta möjliga. För egen del anser jag det itfke vara
uteslutet, att man kan tolka uttrycket: »som för sin användning kräver
och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag» sålunda, att till
fastigheten endast kan hänföras sådana maskinerier och inventarier, som
ovillkorligen måste placeras i bottenvåningen; men då med nutidens framskridna
teknik det icke torde vara omöjligt att placera även den tyngsta
och mest skakande maskin i en övervåning, så framt byggnadens kon -

struktion utföre» med filstat avseende härå, så skulle det icke vara riktigt
att hänföra någon som helst maskin eller apparat till byggnaden.

Yad som emellertid är mest att beklaga i avseende på de nya bestämmelserna
i lagen av den 24 maj 1895 är den svårighet, som genom
dem uppstått att uttrycka sig på ett sätt, så att man är säker på att icke
bli missförstådd. Då ordet byggnad nämnes i sammanhang med fabrik
eller annan industriell verksamhet, kali man numera aldrig med visshet
veta, huruvida den . talande eller skrivande använt ordet i dess av ålder
brukliga bemärkelse eller om lian därmed avsett det begrepp, som nämnda
lag inlägger däri.

I följd av denna begreppsförvirring torde det numera vara omöjligt
att erhålla konsekvens vid fördelningen av fabriksegendom i fastigheter och
lösegendom. Yad den åberopade specialutredningen angående ett antal
industririsker i Skandia (se ovan) beträffar, torde där i allmänhet fasta
maskiner och inventarier ingå bland innehåll och icke under byggnad. I
enstaka fall däremot kan det nog hända, att en del maskiner och apparater,
särskilt ångpannor, blivit hänförda till byggnaden.

Icke långt efter tillkomsten av lagen angående vad till fast egendom
är att hänföra ändrade de svenska brandförsäkringsaktiebolagen och de
flesta i Sverige arbetande utländska brandförsäkringsbolagen sina försäkrings
vi likör sålunda, att man därefter skulle kunna tolka ordet byggnad i
enlighet med lagens föreskrift; men efter några år fann man, att försäkringstagarna
nästan utan undantag använde ordet enligt den gamla vanliga
betydelsen och att fördenskull en tolkning av försäkringsvillkoren enligt
ordalydelsen i allmänhet skulle vara olämplig. Man ansåg sig därför
tvungen att i regeln låta den gamla indelningen i byggnader i egentlig
bemärkelse samt maskiner och inventarier fortfara, utan hänsyn till lagens
bestämmelser om att en del maskiner och inventarier borde höra till byggnaderna.
Endast för den händelse försäkringstagaren särskilt önskade det
och under förutsättning att en fullständig specifikation uppgjordes över
fasta maskiner och inventarier, inbegrepos dessa i byggnaderna. Då det
för försäkringstagaren i regeln är opraktiskt att skilja pa fasta och lösa
maskiner och inventarier, då osäkerheten om vad som skall hänföras till
de förra är stor, och då det vållar särskilt besvär att uppgöra specifikation
över de fasta maskinerna och inventarierna, har deras inbegripande
under byggnaderna endast i undantagsfall ägt rum. Sådana undantagsfall
hava dock uppstått, och detta på grund av att de till tarifföreningen
hörande bolagen på senare tiden i följd av den skarpa konkurrensen med

196

några ömsesidighetsbolag, framför allt Städernas allmänna, funnit med sin
fördel förenligt att bestämma olika premiesatser för byggnaderna och för
innehållet. För att då draga så stor nytta som möjligt av den lägre premien
för byggnaderna hava några försäkringstagare begagnat sig av bestämmelserna
i 1895 års lag och hänfört en del maskiner och inventarier
till byggnaden.

Yad beträffar de ömsesidiga brandförsäkringsbolagen, torde nog olika
uppfattningar ha gjort sig gällande, då det varit fråga om gränsen mellan
fastighet och lösegendom vid försäkring av fabriksegendom. Allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet har redan länge räknat eu
del fasta maskiner till fastigheten och de flesta andra större ömsesidiga
brandstodsbolagen hava nog även begagnat sig av denna möjlighet till att
utsträcka området för sin verksamhet. Men de hava säkerligen också medgivit
försäkringstagaren att hos dem uteslutande försäkra byggnaden i dess
egentliga bemärkelse med frihet att försäkra alla maskiner och inventarier,
såväl fasta som lösa, i annat bolag.

Av vad som ovan sagts torde framgå, att det nog icke finnes möjlighet
att även med detaljerad kännedom om brandförsäkringsbolagens
försäkringsbelopp å fabriksrisker kunna sluta sig till, huru mycket därav
som belöper sig på fastighet och huru mycket på lösegendom. Med den
onaturliga och svävande gräns, som lagen uppställer mellan fast och lös
egendom i fråga om fabriker, torde ett särskiljande efter denna gräns också
vara av föga intresse i statistiskt hänseende. Bättre vore om man kunde
fördela fabriksegendomarnas försäkringsbelopp i grupperna byggnader i
egentlig bemärkelse, maskiner och inventarier samt varulager, men även
ett försök i denna riktning strandar på den begreppsförvirring, som lagen
av den 24 maj 1895 åstadkommit.»

På samma gång förslaget nu åsyftar att, försåvitt beskattningen angår,
undanröja här ovan antydda olägenheter, har det utsträckt den redan föreliggande
skattskyldigheten för vissa förmögenhetstillgångar, som egentligen
äro lös egendom, till all för stadigvarande bruk avsedd produktiv lös egendom.
Att beskatta viss egendom av sådant slag men undantaga viss annan
liknande egendom endast av den anledning, att den förra »kräver och jämväl
vilar på fast, från grunden berett underlag», synes svårligen kunna
teoretiskt försvaras, lika litet som det är praktiskt lämpligt. På egendomen
har lika god användbarhet och användning samt i och för sig är lika
skattekraftig, vare sig den vilar på fast underlag eller icke, torde den i

197

beskattningshänseende böra likformigt behandlas. Grunden till skatteplikten
är väl icke den omständigheten, att egendomen bär fast underlag, Fn
annan grund måste tydligen åberopas.

Finansteoretici motivera den särskilda beskattningen av fast egendom
och näring med den s. k. intresseteorien, som bygger på principen om
prestation och motprestation (Leistung und Gegenleistung). Till grund
för denna teori åberopas ungefär följande synpunkter. Samhället presterar
alltid något såsom vederlag för de skatter det uppbär. Av dessa samhällets
prestationer hava de beskattade vissa, understundom till omfattning och
värde olika fördelar. De prestationer, som särskilt, vare sig uteslutande
eller i högre grad än i allmänhet är fallet, äro till nytta för vissa samhällsmedlemmar,
böra i motsvarande mån ersättas av dem, i vilkas särskilda
intressen de göras, enär det är obilligt att låta alla skattskyldiga i samma
proportion deltaga i de samhällsutgifter, som blott eller företrädesvis äro
till gagn för vissa grupper av skattskyldiga. Särskilt brukar framhållas,
att, ägare av fast egendom och kikare av industriell eller annan näringsverksamhet
hava eu mycket större fördel av kommunens utveckling och
åsamka kommunen större utgifter än de personer, som bo inom kommunen
utan att stå i det närmare och mera stadigvarande förhållande till kommunen,
som besittningen av fast egendom eller anläggning för näringsdrift
eller själva utövandet av näringsverksamhet inom kommunen skapar. Aven
om äganderätten till den fasta egendomen eller anläggningen växlar, hava
dock, anföres det, sådan egendom och sådan anläggning ett av kommunens
utveckling och anordningar beroende värde, som varje ägare kan tillgodogöra
sig och som vid förändringar i äganderätten ofta framträder i ett
ökat försäljningsvärde. I kommunens uppgifter ingå visserligen åtskilliga
ändamål, som till sin natur äro att anse såsom statsändamål, men tyngdpunkten
ligger dock inom kommunens verksamhet på det ekonomiska området,
i befrämjandet av fast egendoms utnyttjande och utvecklingen av
handel, industri och övriga näringar. Under det att fastighetsägare och
näringsidkare hava eu avgjord och påtaglig fördel av kommunens framåtskridande
och uppblomstring, hava de övriga samhällsmedlemmarna mindre
gagn härav; för dem kan den fortgående utvecklingen medföra olägenheter,
i det att bostäder och livsmedel fördyras och levnadskostnaderna över huvud
taget ökas. Dessa förhållanden motivera väl en särbeskattning av den fasta
egendomen och näringsdriften. Om denna beskattning anordnas såsom eu
ren objektbeskattning, erhåller densamma en ur den kommunala hushållningens
synpunkt synnerligen önskvärd stabilitet, till skillnad från t. ex.

198

inkomstbeskattningen, som är underkastad starka fluktuationer, särskilt
betänkliga under nedgående konjunkturer, alltså under tider, då kommunernas
skattebehov på grund av ökade utgifter och minskade inkomster
från andra håll gör sig gällande mera än under normala tider. Även har
framhållits, att ju mera kommunen gör för att främja fastigheternas och
näringarnas intressen, desto mera utvecklas fastigheternas och näringarnas
avkastningsförmåga. Kommunens utgifter, som täckas genom skatter av
alla beskattningsföremål, bidraga således till ökning av de nämnda skatteobjektens
produktivitet, och kommunen ökar sålunda genom sina åtgärder
såväl deras skattekraft som deras skyldighet att mera än andra bidraga
till de kommunala behovens täckande. Däremot ökas icke genom de kommunala
anordningarna t. ex. eu löntagares, en industriarbetares eller ens
kapitalistens inkomstmöjligheter och skattekraft.

I den tyska skattelagstiftningen liksom ävenledes i andra länders
skattelagstiftningar har man sökt åstadkomma rättvisa i beskattningen bland
annat på det sättet, att man låtit objektskatten på fast egendom kompletteras
med eu liknande skatt på näringarna. Ett system av objektskatter,
som i sig inrymt skatt på fast egendom, har sålunda icke ansetts fullständigt,
därest det icke även inbegrepe någon form av näringsskatt. Sä
ser man i de skattesystem, som byggde på avkastningsskatterna såsom den
väsentliga skattearten, vid sidan av varandra grundskatter på jord och
byggnader, bestämda med hänsyn till den genomsnittliga avkastningen, och
näringsskatter, som ävenledes utgingo i förhållande till företagens genomsnittliga
avkastning. På senare tid hava dessa avkastningsskatter mångenstädes
blivit ersatta med skatter i förhållande till objektens värde. Eu
sådan tendens har särskilt gjort sig märkbar efter de gamla skattesystemens
omläggning i modärn riktning. Sålunda har t. ex. i Preussen efter införandet
av de personliga inkomst- och förmögenhetsskatterna och de gamla
avkastningsskatternas överlämnande till kommunerna, lagstiftningen hänvisat
kommunerna att i stället för sistnämnda skatter införa självständiga skatter
å fastigheter och självständiga näringsskatter. Såsom underlag för den
självständiga kommunala grundskatten angiver preussiska kommunalavgiftslagen
nettoavkastningen eller brukningsvärdet för ett eller flera år, arrendeeller
hyresvärdet eller jordens och byggnadernas allmänna värde, dock under
erinran att flera av dessa grunder kunna kombineras med varandra och
tillsammans bilda underlag för taxeringen. Särskilt anlitad inom kommunerna
blev på grund av denna lagstiftning skatten efter allmänna värdet.
Eu av orsakerna härtill var, att fastighetsskatten efter allmänna värdet

unsågs medföra eu mera rättvis och tillfredsställande fördelning av skatterna;
särskilt beskattningen av spekulationsjord och för näringsdrift använda
fastigheter bleve mera skärpt, medan de smärre bostadshusen kunde
få en lättare skattebörda. Vad beträffar den självständiga kommunala
näringsskatten, motiveras denna dels därmed, att inkomsten av näringsdrift
är en fonderad inkomst, dels därmed att kommunerna fä vidkännas störa
utgifter för skolväsendet, fattigvården och hälsovården till gagn för de
störa näringsföretagen samt att arbetarna vid sådana företag orsaka kommunerna
större kostnader och utgifter än inkomst, synpunkter, som icke
kunnat beaktas vid den statliga näringsskattens utbildande. Vid skattereformen
reviderades emellertid den gamla näringsskattelagstiftningen och
den näringsskatt, som staten överlämnade till kommunernas disposition, valen
något moderniserad skatt på näri ngsfö retagen i förhållande till såväl
deras årsavkastning som deras anläggnings- och driftkapital. Men lagstiftningen
gick, såsom nyss anförts, än längre, billigt kommunalavgiftslagen
berättigades kommunerna att själva ordna näringsbeskattningen efter
sina förhållanden — givetvis här som alltid i Preussen under förbehåll
av statsmyndigheternas godkännande. De näringsskatter, som kommunerna
enligt lagen fingo särskilt utbilda, skulle enligt anvisningarna i lagen kunna
grundas på avkastningen för det sista året eller en följd av år, på anläggningskapitalets
eller anläggnings- och driftkapitalets värde, på andra kännetecken,
som antyda företagets omfattning, eller pa eu kombination av flera
av dessa grunder. Om avkastningen lägges till grund, torde det vara
med uppfattningen om lagens anda överensstämmande att frånskilja den
del därav, som motsvarar näringsidkarens egen arbetsprestation och till eu
del företaga r vin sten, emedan denna del av inkomsten anses tillräckligt beskattad
genom inkomstskatten, ävensom avkastningen av fast egendom, då
denna ju är beskattad genom grund- och byggnadsskatten.

Om vissa av de synpunkter, som varit bestämmande för Preussens
lagstiftning på detta område, kan man få en föreställning genom följande
uttalanden i eu ministerialskrivelse av år 1906.

Då statens näringsskatt gjort avkastningen till huvudmåttstocken för skattens
bestämmande och därigenom tillagt den individuella skattekraften en övervägande
betydelse, kan den ej komma att motsvara de fördelar, kommunen bereder
särskilda näringsdrifter, eller de kostnader, dessa förorsaka kommunen.
Statens näringsskatt är, såsom byggd på företagens nettoavkastning, också i stort
sett underkastad samma variationer som inkomstskatten och blir av denna anledning
icke heller någon särdeles stabil skattekälla för kommunen.----

Då vidare för statens näringsskatt flera företag, drivna av en och samma

200

person, taxeras gemensamt, kan en kommun, inom vilket ett företag drives med
god vinst, bliva lidande på att samma företagare i en annan kommun driver
ett företag, som går med förlust. Det vore av dessa skäl i hög grad önskvärt,
att kommunerna i större utsträckning ville utbilda självständiga efter deras behov
avpassade näringsskatter.

I en annan tysk stat, Hessen, där kommunernas skatteväsen helt nyligen
blivit reglerat genom lagstiftningen, har den ledande tanken vid
skatteregleringens förberedande och genomförande likasom i Preussen varit
att låta kommunerna få vid sidan av inkomstbeskattningen utnyttja bland
annat den fasta egendomens och näringsdriftens särskilda skattekraft.
Redan år 1899, då statens skatteväsen reformerades genom införandet av
eu allmän inkomstskatt och en kompletterande förmögenhetsskatt, upphävdes
de gamla avkastningsskatterna såsom statsskatter och överlämnades åt kommunerna.
Det betonades emellertid, att kommunerna icke borde definitivt
behålla de föråldrade avkastningsskatter, som staten övergivit. Kommunalbeskattningen
borde hellre i likhet med statsbeskattningen grundas på en
taxering av för mögenhets värdena.

En sådan beskattning vore med hänsyn till fast egendom att föredraga
därför, att den medförde väsentligt mindre arbete än en årligt återkommande
uppskattning av den verkliga avkastningen ävensom att den möjliggjorde en
beskattning av jord, som icke lämnade någon avkastning, särskilt obebyggda
tomter. Den gamla avkastningsskatten på fast egendom borde därför ersättas
med en skatt utgående efter fastighets kapitalvärde, naturligtvis utan avdrag
för skulder. I fråga om näringsskatten måste avkastningsskatten övergivas,
emedan den aldrig fullt kunde motsvara intresseprincipen och emedan stora
svårigheter resa sig mot en fördelning av avkastningen av sådan näringsdrift,
som sträcker sig över flera kommuner. Det vore för övrigt önskvärt att vid
objektbeskattningen konsekvent genomföra principen om en beskattning av
kapitalvärdet.

Den nya hessiska kommunal,skattelagen kom efter långa strider omsider
till stånd år 1911. Enligt denna lag äro kommunerna berättigade
att upptaga skatter, dels av inkomst, dels av fast egendom, näringsdrift
och kapitalförmögenhet.

Näringsskatten utgår av näring, som drives inom kommunen, och
träffar näringar av alla slag, således även jordbruksnäringen. Måttstock
för skattens beräknande är näringsdriftens driftkapital — d. v. s. hela
det kapital, som användes i driften, med undantag av fast egendom. Skatten
beräknas i vissa fall på ett »förhöjt driftkapital». Förhöjning av det
taxerade driftkapitalet äger rum i fråga om näringsdrift, som under näst -

föregående år haft eu avkastning av mer än (i procent av bruttovärdet av
näringskapitalet. Förhöjningen beräknas efter det belopp, varmed avkastningen
överstiger nämnda procenttal, på det sätt, att detta belopp multipliceras
med 1, 2, 3 o. s. v. ända till 10 allt efter beloppets storlek.
Kommunerna kunna under förbehåll av inrikes- och finansministrarnas godkännande
bestämma, att näringsskatten skall beräknas efter annan måttstock
för näringsdriftens omfattning. De äro även berättigade att träffa
överenskommelse med skattskyldig angående hans taxering till näringsskatt.

Den särskilda näringsskatt, som under objektskattens form vid sidan av
skatten på näringsföretagets avkastning eller näringsidkarens inkomst kan
ifrågakomma, torde teoretiskt kunna motiveras med principen om skatt efter
intresse. Vid skattens utmätande bör alltså icke tagas hänsyn till näringsidkarens
(skattesubjektets) individuella skattekraft. En objektskatt efter intresse
bör anordnas uteslutande med hänsyn till skatteobjektets egenskaper.
Den teoretiska förutsättningen för skatteplikt är i första rummet, att objektet
har ett lokalt eller ekonomiskt samband med kommunen och att det har särskilt
intresse av vissa kommunala anordningar, i det att anordningar, som
kommunen träffar för att i vissa avseenden främja kommunens utveckling, i
särskilt hög grad bliva till nytta för eller förorsakas av objektet. Kommunens
utgifter för sådana anordningar äro lika stora, vare sig objektets
ägare besitter större eller mindre personlig skatteförmåga. Måttstocken
för objektets intresse av kommunens anordningar är endast att söka hos
objektet såsom sådant. Lika litet som kravet på en beskattning efter intresse
kan tillgodoses genom en personlig skatt, vars storlek påverkas av
den skattskyldiges individuella ekonomiska förhållanden, kan kravet på
skatt efter förmåga tillgodoses genom en objektbeskattning, vars främsta
och väsentliga syfte ju är att rätta skatten efter objektets relation till kommunen,
d. v. s. dess särskilda intresse inom kommunen och dess därav
beroende särskilda skatteplikt. Varje skatteart har sålunda sin särskilda
uppgift. Näringsskatten har härjämte den särskilda uppgiften att jämte
fastighetsskatten komplettera inkomstskatten, vilkens förmåga att ensam för
sig åstadkomma en tillfredsställande skattefördelning är mycket begränsad,
men som tillsammans med de nämnda skatterna och den personliga förmögenhetsskatten
kan bilda ett ganska tillfredsställande kommunalt skattesystem.

En god grund för intressebeskattningens storlek är givetvis de olika

* 2ö

202

objektens större eller mindre fördelar av de kommunala anordningarna och
det större eller mindre måttet av de utgifter, de orsaka kommunen. Men
det skulle givetvis vålla alltför stora svårigheter att ordna beskattningen
så, att varje objekt påfördes skatt i exakt förhållande till sitt intresse inom
kommunen. Man måste nöja sig med en måttstock, som giver, om än
icke alltid och för varje fall så dock i genomsnitt, en hållpunkt för intressets
bedömande. Så sker ju ock, då man med avseende å inkomstbeskattningen
söker att finna en måttstock för skatteförmågan. Icke kan man säga, att
skattesatsen för varje inkomstbelopp är avvägt i alldeles exakt förhållande
till en vars skatteförinäga, utan man får nöja sig med, att den efter
genomsnittsförhållanden genomförda graderingen av skattskyldigheten i regel
står i ett så riktigt förhållande till en vars på inkomstens storlek och de
personliga förhållandena i övrigt beroende skatteförmåga, som det över
huvud tåget'' är möjligt att åstadkomma utan individuella regler för varje
särskilt fall.

En ändamålsenlig måttstock för mätande av ett näringsföretags särintresse
i kommunen torde vara företagets omfattning. De särskilda fördelar,
ett näringsföretag har av kommunen, och de särskilda utgifter, företaget
orsakar kommunen, kunna nämligen antagas stå i visst förhållande
till företagets omfattning (till anläggningens storlek och beskaffenhet, till
antalet däri sysselsatta arbetare o. s. v.). Däremot är företagets ekonomiska
styrka eller avkastningens ofta varierande storlek ur denna synpunkt av
underordnad betydelse. Ett företag, som är baserat på lånt kapital, kan
draga lika stor nytta av kommunens anordningar eller vålla kommunen
lika stora utgifter som ett annat företag med eget kapital. Såsom i detta
avseende med varandra likställda kunna även anses företag, som lämna
stor avkastning, och företag med endast ringa vinst. Det är anläggningens
omfattning, som är den avgörande faktorn härvidlag, eller med andra ord,
det är icke deri i ett näringsföretag placerade förmögenheten, utan själva
de föremål, som tillsammans utgöra anläggningen, som tänkas såsom skatteobjekt.
Företagets ekonomiska ställning och bärkraft skola beaktas genom
beskattning i en annan form än objektbeskattningens. Men givetvis inverkar
eu anläggnings avkastningsförmåga i sin mån på anläggningens
värde och vinner sålunda beaktande vid anläggningens taxering och därpå
grundade beskattning. Enligt det föreliggande förslaget åstadkommes en
beskattning efter företagets bärkraft genom den kommunala inkomstskatten
å företagarens vinst av den näringsdrift, lian idkar inom kommunen.

Da det nu kan bliva truga om att i vårt land införa eu särskild beskattning
av näringsföretag, har jag ansett försiktigheten bjuda att icke
driva denna beskattning alltför långt. På samma gång har jag ansett det
nödvändigt att tillse1, att den nya beskattningen icke1 för sitt genomförande;
kräver ett alltför invecklat taxeringsförfarande och eu alltför omständlig
lagstiftning. Man bör även hava för ögonen den nya skattens huvudsyfte;
— att med hänsyn till näringsdriftens större intresse inom kommunen på
näringsföretagen överflytta eu större andel av den kommunala skattebördan
än de>n, som beräknas i visst förhållande till näringsidkarnas inkomst av
driften, och sålunda i någon män minska den skattebörda, som hittills utgår
endast i förhållande till en vars taxerade; eller beräknade inkomst.
Härtill torde kunna tagas behörig hänsyn, därest man inför eu sambeskattning
av näringsdriften genom en skatt å näringarnas anläggningskapital.
En ganska betydande förskjutning av skattebördan till industriens nackdel
torde åstadkommas redan genom den föreslagna beskattningen av fast egendom
genom en fristående egendomsskatt, vartill ingen hänsyn får tagas
vid inkomstens beräkning. Om till denna omläggning av fastighetsskatten
kommer en ny — eller delvis endast utvidgad — skatt på den lösa egendom,
som ingår såsom beståndsdel i anläggningarna för näringsdrift, torde,
med hänsyn även till de föreslagna bestämmelserna om den beskattningsbara
inkomstens beräkning och om de individuella omständigheternas större
beaktande vid inkomstbeskattningen, åstadkommas eu överflyttning på näringsdriften
av tillräckligt stor del utav den skattebörda, som under bestående
förhållanden träffar alla skattskyldiga inom kommunen i lika förhållande
till deras »beskattningsbara inkomst».

Med näringsföretagens anläggningskapital avses enligt förslaget de saker,
som äro beståndsdelar av eu anläggning för näringsdrift, det s. k. fasta realkapitalet.
Det förutsättes sålunda, att egendomen är avsedd för stadigvarande
användning i produktivt syfte. Såsom typiska exempel å sådan egendom må
nämnas, i fråga om industriella anläggningar, maskiner, redskap och övriga
inventarier, ledningar o. s. v. och, i fråga om jordbruksnäring, jordbrukets
levande och döda inventarier. Likaledes faller under detta begrepp egendom,
som användes för transport- och kommunikationsändamål, såsom fartyg och
farkoster av alla slag, automobiler och andra åkdon, dragare, järnvägarnas
och spårvägarnas rullande material o. s. v. Däremot är skatten ej avsedd att
träffa den s. k. personliga lösegendomen. Eu beskattning av sådan egendom,
då den endast omfattar det nödvändiga husgerådet och bohaget i övrigt,
synes förbjuda sig själv såsom varande i hög grad irrationell. Yad åter be -

204

träffar en beskattning av personlig lös egendom, då den förefinnes i större
mängd eller är av visst högre värde, skulle denna alltid vara förbunden
med vissa olägenheter. Svårighet skulle alltid möta vid avgörandet av den
gräns, vid vilken skattefriheten skulle upphöra och skattskyldigheten inträda.
Värdesättningen t. ex. av konstföremål och gamla saker skulle vålla stora
svårigheter, då sådana tillgångars värde ofta nog är rent subjektivt. För
övrigt gäller om en dylik beskattning, som väsentligen bleve att betrakta
som en lyxbeskattning, att dess avkastning helt säkert skulle bliva tämligen
ringa i förhållande till de olägenheter och svårigheter, den skulle föra
med sig. I fråga om viss egendom är det emellertid ofta nog svårt att
avgöra, huruvida den är att hänföra till anläggningskapital eller till egendom
för mera personligt bruk. Hit höra särskilt vissa transportmedel,
fartyg, automobiler, hästar och åkdon. Jag har funnit det ändamålsenligt
och ägnat att förebygga svårigheter, om det för taxeringen stadgas, att
sådan egendom alltid beskattas såsom om den utgjorde beståndsdel av en
anläggning för näringsdrift. Men jag har icke velat med bestämmelserna
i denna riktning antyda eu avsikt att i detta sammanhang införa en partiell
lyxbeskattning.

Ej heller avser förslaget att med denna näringsskatt träffa de föremål,
som äro avsedda för förbrukning i näringsdriften, såsom exempelvis kol
eller annat bränsle, oljor, belysningsämnen, råvaror o. s. v., eller egendom,
som utgör föremål för produktion eller tillverkning, bearbetning eller försäljning
i ett företag.

Ytterligare må betonas, att det endast är anläggningen tillhörande
sakvärden, som äro föremål för skatten. Personvärdena skola härvidlag
lämnas utom räkningen. Sålunda komma icke i betraktande de s. k. ideella
tillgångar, som understundom redovisas i enskilda näringsidkares eller bolags
balansräkningar. Vidare följer av skattens begränsning till det fasta realkapitalet,
att näringsidkarens fordringar och skulder, även om de utan all
fråga hänföra sig till hans näringsdrift, lämnas utan allt avseende. Skatten
avser nämligen icke att träffa näringsidkarens behållna förmögenhet, utan
är avsedd att utgå i visst förhållande till värdet av den sakegendom av
visst slag, som tillhör en anläggning för näringsdrift inom kommunen,
(«den synbara produktiva egendomen»), d. v. s. det är den materiella anläggningen
såsom sådan, som är skattens objekt, med bortseende från
ägarens ekonomiska förhållanden. Huruvida egendomen kunnat förvärvas
av ägaren utan skuldsättning eller icke, är utan betydelse för förhållandet
mellan densamma och kommunen. Objektsskatten på här ifrågavarande

egendom liar, i likhet med vad som nu gäller om fastighetsbevillningeu,
ansetts böra beräknas i förhållande till egendomens bruttovärde.

Ett särskilt skäl att begränsa ifrågavarande beskattning till det fasta
realkapitalet (produktionsmedlen) till skillnad från driftkapitalet (produktionskapitalet)
är, att man måste vid eu beskattning av detta slag taga hänsyn
till egendomens större eller mindre varaktighet. Sådana tillgångar som
råvaror för eu tillverkning, i näringen tillverkade varor, varulager och
förråd av producerade varor, utsäde, gödningsämnen, förlag för den löpande
driften o. s. v. äro enligt sin natur av kort livslängd — de äro avsedda
att hastigt omsättas och förbrukas. Det. är givetvis mycket svårt att finna
ett lämpligt uppskattningsvärde, hänförligt till en bestämd tidpunkt, å
tillgångar, vilkas beskaffenhet och värde under årets lopp äro underkastade
högst avsevärda fluktuationer. Att finna lämpliga genomsnittstal för behörigt
utjämnande av dessa fluktuationer torde vara om än icke omöjligt åtminstone
ytterst vanskligt. Behållningen av sådana tillgångar å en viss dag
torde i de allra flesta fall icke giva någon säker ledning för bedömandet
av ett företags omfattning och skulle, om densamma finge betydelse för
skattefördelningen, i många fall leda till en icke jämlik eller rättvis beskattning
av näringsforetag, av vilka somliga å den avgörande dagen råka
ligga inne med stora tillgångar av produktionskapital och andra åter å
nämnda dag hava endast små lager eller tomma magasin.

I fråga om värdesättningen skidle även svårigheter möta, särskilt beträffande
osålda lager av egna tillverkningar och varulager. Frågan, huruvida
sådana tillgångar för beskattningen borde upptagas till självkostnadspris
eller till gällande handelspris, krävde sin lösning, så ock frågan om
de metoder lagstiftningen borde anvisa för åstadkommande av en något
så när tillförlitlig inventering av lagerbehållningarna. I fråga om inventering
och värdering av det fasta realkapitalet äro motsvarande svårigheter
jämförelsevis obetydliga.

Enligt lagförslaget (5 §) skall egendomsskatt, vad beträffar lös egendom,
erläggas för sådan lös egendom, som utgör beståndsdel av eu inom kommunen
befintlig anläggning för näringsdrift eller består av fartyg med hemort inom
kommunen eller av hästar, åkdon eller automobiler, ändock att de icke utgöra
beståndsdelar av en anläggning för näringsdrift. Enligt 22 § taxeras
såsom beståndsdel av en anläggning för näringsdrift följande tillgångar:

för näringsdriften gjorda anläggningar och inrättningar, som ej äro
att hänföra till fast egendom; till anläggningen hörande kraftledningar och

andra ledningar, motorer, maskiner, kärl, redskap och inventarier, av vad
slag de vara må, ändock att de enligt lag äro att hänföra till fast egendom;
samt jordbrukets fasta och lösa inventarier. Till anläggning för gruvdrift
hänföres även inmutat område eller utmål.

Begreppet »anläggning för näringsdrift» har icke ansetts behöva i
lagen definieras. Yad som faller under begreppet näring angives i vår
lagstiftning (förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 18(14)
vara handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Eu vai'',
som driver näring av så angivet slag och för näringens bedrivande har
kontor, försäljningsbod, uppköpsställe, nederlag, fabrik, verkstad eller annan
affärsanläggning, torde utan vidare lagstadgande få anses hava en anläggning
för näringsdrift enligt bestämmelserna i 5 och 22 av föreliggande
lagförslag. De slag av näring, som angivas i § 8 i näringsfrihetsförordningen
hava icke undantagits i lagförslaget och torde icke eo ipso bliva
tritagna från skatteplikt på den grund, att enligt nämnda förordning särskilda
bestämmelser gälla i fråga om rättigheten att utöva näring av så
beskaffat slag.

Den kommitté, som enligt nådigt bemyndigande den 27 augusti 1912
haft till uppgift att revidera gällande lagstiftning om handelsböckers förande,
har tänkt sig en uppräkning av de yrken, vilkas utövare borde underkastas
bokföringsskyldighet på följande sätt:*

1) handel med varor, värdepapper eller fastigheter, oavsett om handeln
idkas i fast räkning eller i kommission;

2) tillverkning eller bearbetning av varor för avyttring eller på beställning
av andra;

3) byggnadsverksamhet av alla slag, vare sig arbetet utföres för egen
räkning eller på beting av andra;

4) de yrken, som avse utförande på beting av arbeten å annans fastighet;

5) tillgodogörande av skogsprodukter, gruvdrift av alla slag, ävensom
verksamhet för utvinning av torv, stenkol, kalk, sten och sådana mineralier,
som ej äro föremål för gruvdrift;

6) tryckerirörelse och förlagsrörelse;

7) apoteksrörelse;

8) värdshusrörelse av alla slag;

9) hotellrörelse och därmed jämförlig verksamhet (hållande av sanatorium,
sjukhem, vårdanstalt och pensionat);

* Se kommitténs den 29 januari 1916 avgivna förslag till lag angående handelsböcker och
handelsräkningar m. m.

207

1U) teater-, biograf-, cirkus- och därmed jämförlig rörelse;

11) rederirörelse, bärgningsrörelse, kanal-, omnibus-, järnvägs-, spårvägsoch
elevatordrift för befordran av personer och gods mot avgift, telegrafoch
telefonrörelse för befordran av meddelanden mot avgift, hyrkusk-,
automobil-, åkeri-, expressbyrå- och ridhusrörelse;

12) verksamhet som befraktningsagent, ångbåtskom missionär eller
speditör ävensom magasineringsrörelse;

13) verksamhet som mäklare eller som handelsagent ävensom annan
agenturrörelse, därest den är förenad med uppbörd;

14) bankrörelse och penninghandel;

1 5) pantlånerörelse samt annan lånerörelse, även om den ej är förenad
med bankrörelse;

16) försäkringsrörelse;

17) advokat- och inkasserings verksamhet, upplysningsbyråernas och
patentombudens verksamhet; samt

18) badhusrörelse och drift av tvättinrättning.

Denna uppräkning synes vara ganska fullständig och giva god ledning
för bedömande av de slag av näringsyrke, som för närvarande förekomma
i vårt land. Emellertid har det ansetts olämpligt att i föreliggande förslag
inrymma en motsvarande, mer eller mindre modifierad uppräkning.
Det föreligger vid dylika uppräkningar alltid den risken, att en eller annan
verksamhetsgren kan bliva förbisedd. Nya slag av näringsfång kunna uppstå
och bestående näringsgrenar kunna organiseras så, att tvekan kan
råda, huruvida de äro att hänföra till någon av de uppräknade grupperna.
Därför har det ansetts lämpligt att låta praxis avgöra, huruvida i särskilda
fall en skattepliktig anläggning för näringsdrift i lagförslagets mening är
för handen eller icke.

Förslaget stadgar även skatteplikt för jordbrukets döda och levande
inventarier. Detta står i full överensstämmelse med den föreslagna beskattningens
utgångspunkt. Egendomsskatten har nämligen utgått från den
uppfattningen, att en objektskatt på fast egendom för rättvisans skull borde
kompletteras med en dylik skatt även på produktiv lös egendom.

I själva verket beskattas redan nu jordbrukets inventarier genom
fastighetsbevillningen.

Då år 1892 fastighetsbevillningen av jordbruksfastighet sattes till 6
öre för varje hundratal kronor av fastighetens taxeringsvärde, under det
att bevillningen av annan fastighet bibehölls vid sitt gamla belopp, 5 öre

208

för varje hundratal kronor av taxeringsvärdet, motiverades detta därmed, att
bevillningen av jordbruksfastighet borde träffa, utom den fasta egendomen,
jämväl bl. a. inventarier och andra för jordbruksfastighetens brukning
erforderliga lösören. Verkan av denna beskattning är således, att jord''
brukens inventarier till ett värde, motsvarande eu viss del av jordbruksfastighetens
taxeringsvärde, nu träffas av beskattning efter de för beskattning
av fast egendom antagna grunder. Denna beskattning träffar emellertid
fastighetsägaren utan hänsyn till inventariernas värde, ja även oberoende
därav, huruvida han över huvud taget har några inventarier å den egendom,
varom fråga är. Särskilt i de fall, då egendomens taxeringsvärde bestämmes
med väsentlig hänsyn till andra egendomens egenskaper än dem, som
hänföra sig till dess användning för jordbruksändamål, måste denna form
av inventariernas beskattning verka oskäligt hög i förhållande till beskattningen
av rena jordbruksegendomar. Under alla förhållanden blir den
ojämn och irrationell, då den icke grundas på faktiskt förhandenvarande
förhållanden. Genom den nu föreslagna beskattningen av den fasta egendomen
i förhållande till dess värde och av jordbruksinventarierna i förhållande
till deras verkliga bestånd och värde torde en mera jämlik och
rättvis beskattning på detta område kunna vinnas

I 24 § har inrymts ett stadgande av väsentlig innebörd, i det att
där stadgats, att anläggningskapitalet vid varje företag skall värderas såsom
en sammanhängande enhet. Det är icke de enskilda beståndsdelarnas fristående
värden, som skola uppskattas och summeras, utan det är anläggningen
såsom ett helt. Därvid skall värdet bestämmas under antagen
förutsättning av anläggningens fortsatta användning för sitt ändamål, men
utan hänsyn till det immateriella värde, anläggningen kan antagas hava
på grund av nuvarande innehavarens särskilda duglighet och personliga förbindelser
eller s. k. goodwill. Om man vid uppskattningen t. ex. byggde
på de särskilda tillgångarnas anskaffningsvärden för sig, skulle detta i
vissa fall uppenbarligen kunna föranleda en alltför hög uppskattning av
anläggningen såsom en helhet, särskilt i sådana fall, då äldre eller eljest
antikverade maskiner och inventarier inginge i anläggningen jämte nya och
moderna maskiner, som måst anskaffas för att hålla anläggningen i fullgott
och konkurrenskraftigt skick.

I sammanhang med fartyg torde, såsom synes självklart, böra uppskattas
värdet av de lösören, som enligt allmän uppfattning betraktas såsom tillbehör
till fartyget (ankare, segel, ångvinscliar, räddningsbåtar o. s. v.). I fråga
om fartyg torde, såsom förut är nämnt, böra observeras, att desamma äro

20! •

skattepliktiga även om de icke äro att betrakta såsom anläggningskapital
för näringsdrift. Även lustjakter och andra för liandelssjafart o. d. icke
avsedda fartyg äro således underkastade denna beskattning.

Den begränsning av skatteplikten, som omförmäles i 25 är betingad
huvudsakligen av praktiska skäl och avser att underlätta taxeringsarbetet
genom att från beskattning undantaga näringsföretag av viss mindre1 omfattning.
Men därjämte1 innebar stadgande^ edt fortgående på den väg,
som i fråga om fastighetsskatten blivit följd i 20

Enligt Flodström, Sveriges nationalförmögenhet omkring ar 1908, utgjorde1
värded a fast egendom av följande1 slag i miljemer kronor.

1. Jordbruksfastighet med »förmåner»:

jordbruksegeudom .................. 2,420

fisken ............. 31

skogsmark och skog.............................. 1,557

torvmossar och ljungmarker......... 29

outbyggda vattenfall.............................. 78

kalk- och stenbrott e>. s. v...................... 20 4,135

2. Annan fastighet:

industriella fastigheter........................... 881

bostadsfastigheter, obebyggda tomter o. s. v. 3,401 4,281

Säger 8,410.

Taxeringsvärdet ar 1908 utgjorde

å jordbruksfastighet:

bevillningspliktig ................................. 3,022

statens ............................................. 208 3,230

å annan fastighet:

bevillningspliktig ................................. 3,843

Säger 7,073.

Med ledning av de utav blodström lämnade uppgifter kan värdet a
lös egendom av nedanstående slag beräknas till i miljoner kronor:

Om värdet ä
den egendom,
som skall
träffas av
egendoms
skatt.

210

gruvor och malmfält, inmutningsbara .................. 498

jordbrukets inventarier .................................... 982

fiskets » .................................... 25

industriens maskiner och inventarier .................. 406

hantverkets « » » .................. 50

kommunikations och transportegendom.................. 575

Säger 2,536.

Vartill bör läggas värdet å

handelns inventarier, av mig förslagsvis beräknade

till ett värde av ................................. 100

2,636.

Enligt förslaget skulle här ifrågavarande lösa egendom underkastas
egendomsskatt. Av nämnda egendom har emellertid en del, som enligt
lagen den 24 maj 1895 är att hänföra till fast egendom, hittills varit underkastad
fastighetsbevillning. Under antagande att av den såsom industriens
maskiner och inventarier angivna egendomen egendom till ett värde, motsvarande
hälften av hela det för sådan egendom beräknade värdet, redan
träffas av fastighetsbevillning, skulle nya skatteobjekt till ett värde år
1908 av omkring 2,433,000,000 kronor tillföras kommunerna på denna
väg. Ökningen i förhållande till 1908 års taxerade värden å fast egendom
7,073 miljoner kronor utgör 34 procent, ett icke så ringa tillskott. J)et
må emellertid ihågkommas, att de taxerade värdena å ifrågavarande egendom
i större eller mindre grad avvika från de beräknade värdena dels,
vid tillämpning av de föreslagna nya bestämmelserna, på grund av stadgandet
i 25 §, som från skattskyldighet undantager egendom av visst lägre
värde, dels och huvudsakligen på grund av olika uppskattningsgrunders
användning. Belysande för verkningarna under nuvarande lagstiftning härav
är förhållandet mellan de av Flodström beräknade och de av taxeringsmyndigheterna
uppskattade värdena å fast egendom. Sammanlagda taxeringsvärdet
å den fasta egendom, som av Flodström beräknats hava ett förmögenhets
värde av 8,416 miljoner kronor eller, med tillägg av 203 miljoner
kronor för industrins »fasta» inventarier, av 8,619 miljoner kronor, uppgick
till blott 7,073 miljoner kronor, motsvarande ungefär 82 % av de beräknade
värdena. Det är naturligtvis nog så ovisst, huruvida Flodströms
beräknade värden mera än taxeringsvärdena överensstämma med de saluvärden,
som enligt förslaget skola konstateras genom taxeringen, men det

211

torde dock utan vidare med stöd av erfarenheten la antagas, att taxeringsvärdena
äro lägre än sistnämnda värden. I)å vid tillämpning av de grunder
för uppskattningen, som nu föreslås, och efter förändrad organisation av
de taxeringsmyndigheter, som skola åsätta taxeringsvärden ii fast (joll lös
(‘gendom, det kan förväntas, att taxeringsvärdena mera skola ansluta sig
till gängse saluvärden än nu är fallet, synes det i allt fall kunna med
skäl beräknas, att kommunerna genom den föreslagna skatten på fast och
lös egendom skola få ett avsevärt tillskott till sitt nuvarande skattekapital.
Att detta tillskott kommer att uttagas av handel, industri, jordbruks- och
annan näring, överensstämmer med det föreliggande förslagets anda.

Vid bedömandet av den ökning i skattebördan, som sålunda kan
åläggas jordbruksnäringen, må man emellertid ihågkomma, att den föreslagna
kommunala inkomstskatten av jordbruksnäringen, tillsvidare torde giva ett
mindre utbyte än som borde uppnås, därest inkomsten av denna näring kunde
till sitt Tätta belopp uppskattas. Erfarenheten från taxeringarna för statens
inkomst- och förmögenhetsskatt är i detta hänseende ganska upplysande.
Jag hänvisar med avseende härå till de uttalanden, chefen för finansdepartementet
gjorde till statsrådsprotokollet den 23 februari 1912 (fogat vid
Kungl. propositionen nr 232 till 1913 års riksdag med förslag till vissa
ändringar av taxeringsförordningen), och den utredning angående resultatet
av 1911 års taxeringar, vilken departementschefen därvid åberopade. Även
hänvisas till de utdrag av länsstyrelsernas yttranden till finansdepartementet
angående 1912 års taxering, som bilagts bevillningsutskottets betänkande
nr 60 vid 1913 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda
proposition. För övrigt påpekar jag med avseende å jordbruksnäringen
ånyo, att egendomsskatten å jordbrukets inventarier endast formelt är en
ny skatt, som under nuvarande förhållanden motsvaras av den högre bevillning,
som nu utgår för jordbruksfastighet i förhållande till annan fastighet
och som är avsedd att träffa jordbrukets anläggnings- och driftkapital.

Yad beträffar den ökning av skattebördan, som vid tillämpning av
den föreslagna egendomsbeskattningen skulle drabba handeln, industrien och
över huvud taget all annan näring än jordbruksnäringen, är väl å ena sidan
att märka, att viss lös egendom redan nu ingår i fastighets taxeringsvärde
och sålunda träffas av fastighetsbevillning med ty åtföljande skatter till
kommunen m. fl., men å andra sidan medför det föreslagna nya systemet,
att inkomsten av sådan näring beskattas utan avdrag för hyresvärdet av
den i näringen använda fasta egendomen av annan fastighets natur. I
realiteten torde härigenom ökningen särskilt av industriens skattebörda bliva

ganska avsevärd för de företag, som drivas med vinst. Däremot torde
för. företag, vilka icke lämna vinst, ökning av skattebördan på grund av
egendomsskattens föreslagna omfattning kunna förväntas endast i den man
företagen bliva skattskyldiga för sådan lös egendom, som nu icke beskattas
genom fastiglietsbevillning. Denna åtskillnad i förhållandet mellan mera
och mindre givande företag synes vara fullt berättigad.

Vid valla beräkningar angående den ökning av skattebördan för vissa
skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga, som kan tänkas såsom en följd
av förslagets bestämmelser, bör man emellertid ihågkomma, att genom överlämnandet
av nya skatteobjekt till kommunernas förfogande den kommunala
skatteprocenten i många fall torde komma att nedbringas.

* 4 Kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Enligt min i
linjer ingår den a\

ip. lämnade redogörelse för förslagets allniänna rikt-^ objektiv
g föreslagna inkomstskatten såsom ett led i ett. för

kommunernas behov utbildat system, vari för övrigt inga skatter pa besittningen
av viss egendom efter dess objektiva värde och pa den personliga
förmögenheten Inkomstskattens ställning i systemet är sålunda klar; den
avser genom sin i viss mån personliga karaktär att tillika med den rent
personliga förmögenhetsskatten komplettera den rena objektbeskättlägg, som
med egendom sskatten genomföres. Den sistnämnda skatten utgår i förhållande
till egendomens bruttovärde. De kompletterande skatterna böra då för att
fylla sitt ändamål beräknas i förhållande till de behållna beloppen, alltså i
fråga om inkomstskatten beräknas på nettoa vkastningen eller vad i förslaget
benämnes inkomsten och i fråga om förmögenhetsskatten a den behållna
förmögenheten. På detta sätt vinnes den utjämning vid skattefördelningen,
vilken jag i ett tidigare sammanhang framhållit såsom eftersträvansvärd.

Den kommunala inkomstskattens föremal är i första hand avkastningen
av varje inom kommunen lokaliserad inkomstkälla, oberoende av om den,
vilken åtnjuter avkastningen, har eller icke har sitt hemvist inom kommunen.
Därjämte beskattas hos en var, som har sitt hemvist inom kommunen,
de inkomster, han har av andra än nyss nämnda inkomstkällor
eller av alla övriga inkomstgrenar. Denna beskattning av viss avkastning
vid inkomstkällan och vissa inkomster hos personen har genomförts på
sådant sätt, att dels kommunal dubbelbeskattning av samma avkastning
eller inkomst undvikes, dels varje kommun får utnyttja för sin räkning
de beskattningsföremål, som naturligt falla under dess beskattningsrätt.

Begreppet inkomstkälla torde icke behöva definieras. Dels torde dess
allmänna betydelse vara känd, dels lärer det icke möta någon svårighet för
praxis att i särskilda fall, där någon ovisshet kan råda om begreppets räckvidd,
lösa frågan med hänsvn till de individuellt kända omständigheterna.

214

Såsom exempel på »lokaliserade» inkomstkällor kunna anföras varje självständigt
för sig brukad fast egendom (varje »taxeringsenhet»), varje anläggning
för näringsdrift, varje självständig handelsaffär o. s. v. Bland »personliga»
inkomstkällor finna vi varje tjänstebefattning för sig, varje fast arbetsanställning,
varje tillfällig affär etc. För en arbetare, som försörjer sig
med tillfälligt arbete mot dagavlöning, är hela hans arbetsverksamhet under
året att anse såsom en inkomstkälla. I fråga om inkomst av kapital är
t. ex. utdelning av aktier i ett visst bolag en för sig fristående inkomstkälla
o. s. v.

Begreppets rätta bestämning är av saklig vikt huvudsakligen, då det
gäller att reglera den interkommunala beskattningsrätten. I detta avseende
innehåller förslaget icke några principiella nyheter i förhållande till vad
nu gäller enligt bevillningsförordningen. Den på detta område redan hävdvunna
praxis torde vid sådant förhållande alltjämt kunna vara vägledande
för begreppets fastställande i särskilda fall.

Aven för de fall, då frågan icke är av betydelse för den interkommunala
skattskyldighetens reglerande, saknas icke heller redan nu vägledande
praxis. Gällande bevillningsförordning är i fråga om inkomstbevillningen
byggd på en beskattning av avkastningen från särskilda inkomstkällor,
och det föreliggande förslaget är blott ett fortgående på denna
redan inslagna väg.

Med de bestämmelser, som hänföra sig till frågan om särskild uppskattning
av inkomsten från varje inkomstkälla, får man icke sammanblanda
bestämmelserna om den interkommunala fördelningen av skattskyldigheten
för inkomst av en och samma inkomstkälla, då denna är belägen inom två
eller flera kommuner och på vars beskattning till viss del av sådan anledning
en var av dessa kommuner gör anspråk. För fördelningen av skattskyldigheten
i sådana fall innehåller bevillningsförordningen vissa regler, vilka
i det föreliggande förslaget blivit föreslagna att fortfarande vinna tillämpning.
Även här torde praxis vara så befästad, att någon vidare utveckling
i lagstiftningsväg av hithörande bestämmelser ej torde vara av nöden.

På tal emellertid om den beskattning av avkastning av särskilda, inom
samma eller olika kommuner belägna inkomstkällor, som redan enligt nuvarande
lagstiftning i viss utsträckning företages samt enligt förslaget i någon
ökad omfattning skall äga rum, vill jag något uppehålla mig vid vissa av
kammarrätten gjorda uttalanden i denna fråga. Dessa uttalanden hava
framkommit i sammanhang med granskning av tidigare förslag att ordna
den kommunala beskattningen av skoysinUomst på annat sätt än bevill -

ningsförordningen hittills ästadkoinmit. i)o förslag, jag härmed åsyftar,
hava, såsom t. ex. ett inom finansdepartementet är 1904 utarbetat förslag
till förordning om skatt av inkomst oeh förmögenhet m. in. och i
sammanhang därmed till vissa ändringar i bevillningsförordningen, gått
ut på att vid uppskattning av inkomst av sådan skogsavverkningsrörelse,
som drives i samband med förädlingsrörelse, vardera rörelsen skall betraktas
såsom en för sig driven rörelse, så att särskilt för sig bedömes
resultatet av avverkningen och särskilt för sig resultatet av förädlingen.
Emot eu sådan anordning har kammarrätten anmärkt, hurusom det måste
vara onaturligt och obilligt att sönderdela trävaruindustriens behållna inkomst
i två fingerade delar, en som skulle uppstå redan av skogsavverkningen
såsom sådan och en av själva förädlingsrörelsen. Skogsavverkningen
i och för sig lämnade icke någon inkomst, utan förorsakade allenast
utgifter. Huruvida och i så fall huru stor inkomst slutligen uppstode av
rörelsen i dess helhet, det berodde icke egentligen eller huvudsakligen av
avverkningen utan därav, under vilka förhållanden därefter skeende flottning,
sågning och försäljning kunde äga rum. Het enda fullt rationella
sättet skulle därför vara, att inkomsten av eu trävarurörelse beräknades,
sådan den av affären i sin helhet bleve, och därefter fördelades å de orter,
där skeppningarna ägt rum, sågverken vore belägna och avverkningarna
försiggått, efter viss lagstadgad proportion dem emellan.

De erinringar, kammarrätten i antydd riktning vid olika tillfällen
framställt och vilka refereras i dess den 31 december 1904 avgivna underdåniga
utlåtande över nyssnämnda, samma år utarbetade författningsförslag,
hänförde sig påtagligen till uppfattningen, att den kommunala inkomstbeskattningen
för sitt realiserande krävde en allmän inkomstskatt. I ett
kommunalt skattesystem, sådant det blivit utformat genom bevillningsförordningen
och i vilket det icke är fråga om att beskatta den sammanräknade
behållna inkomsten, utan avkastningen av särskilda inkomstkällor
såsom för sig fristående skatteobjekt, kunna de av kammarrätten angivna
beskattningsprinciperna icke finna användning. Bevillningsförordningen har
underkänt dessa principer genom det sätt, varpå den ordnat just den beskattning,
varom här är fråga. Då t. ex. för en förädlingsrörelse hämtats
virke från egen skog, vare sig den är belägen inom samma kommun
som den, där förädlingsrörelsen bedrives, eller i en annan kommun, har
skogsinkomsten blivit föremål för självständig beskattning utan allt avseende
på resultatet av förädlingsrörelsen, varjämte inkomsten av förädlingsrörelsen
för beskattning beräknats efter avdrag av värdet av det egna

216

virket. Det år visserligen sant, att sättet för skogsinkomstens beskattning
varit tämligen ofullkomligt, då beskattningen vunnits endast genom åsättande
av fastighetsbevillning i förhållande till skogsegendomens taxeringsvärde.
Men denna form för beskattningen var den enda då tillåtna väg, på vilken
avkastning av fast egendom kunde träffas med skatt. Principen om skogsinkomstens
särskilda beskattning, erkänd så länge denna inkomst beskattas
genom fastighetsbevillning, behöver icke övergivas därför, att samma inkomst
beskattas genom en annan skatteform, t. ex. genom en kommunal inkomstskatt
på avkastningen av den egendom, därifrån virket hämtats. Tvärtom
taller det sig naturligt att tillvarataga denna princip för den reformerade
kommunalskattelagstiftning, som nu är ifrågasatt. Skillnaden emellan det
nuvarande och det föreslagna systemet blir i sak endast den, att medan
skogsinkomsten nu beskattas i förhållande till ett beräknat belopp, densamma
enligt förslaget skulle beskattas i förhållande till den verkliga avkastning,
som skogen för varje år lämnar.

Svårigheterna att beräkna denna avkastning för sig äro icke större, än
att de kunna övervinnas. Den, som under här angivna förhållanden idkar
trävarurörelse, torde med största lätthet kunna hålla reda på huru mycket
virke han för varje ar hämtar från varje särskild skogstrakt och huru mycket
han fått betala för skogens avverkning och framforslande till vattendrag m. in.
Dåde han och ett stort antal på området erfarna män, tillhörande ortens
befolkning, hava likaså väl reda på huru mycket det avverkade virket
skulle hava betingat i köpeskilling vid försäljning efter intumning t. ex. pa
vattendrag i avverkningsorten. Med ledning av dessa kända förhållanden kan
den s. k. skogsvinsten utan svårighet beräknas. Och från avverkningskommunens
synpunkt är det givetvis denna vinst, som bör bliva föremål för
dess beskattningsrätt. Skogsägarens vinst, sådan den kunnat inhöstas genom
försäljning av virket, är ett gott och lämpligt skatteobjekt för skogskommunen.
Föredrager skogsägaren att behålla virket och för förädling
flytta det till eu annan kommun, torde detta bero därpå, att han finner
det överensstämma med sin fördel. Han kan likställas med en köpare,
som är villig att betala det pris, som för tillfallet är det i orten gällande,
och på samma gång med en säljare, vilken säljer till sig själv efter samma
pris. ltealisationen av skogsavkastningen kan härmed anses avslutad, och
dess vinst- eller förlustresultat får anses vara känt. Huru sedan säljarenköparen
avvecklar sin på virkets förädling i en annan kommun anlagda
affär, är en sak för sig, som icke vidkommer skogskommunen. Givet är
emellertid, om saken ses från den skattskyldiges synpunkt, att rörelse -

idkuren vid beräkning av sin förädlings- ueh handelsvinst bör såsom nu
bland omkostnaderna för affären fä avdraga det belopp, som i avverkningskommunen
funnits motsvara virkets värde enligt gällande försäljningspris,
på samma sätt som dylikt avdrag är medgivet för köpeskillingen för virke,
som inköpts från annan person. För det fall att förädliugsrörelsen går med
förlust, kan rörelseidkaren drabbas av högre beskattning än som skulle
hava förekommit, om skogsrörelsen och förädlingsrörelsen behandlats såsom
eu inkomstkälla. Man måste dock ihågkomma, att det bär gäller att beskatta
icke den skattskyldiges samlade behållna inkomst utan avkastningen
av viss inkomstkälla. Det avgörande är således kommunens berättigade
fordran att få beskatta avkastningen av inom densamma befintlig inkomstkälla
utan sammanblandning med avkastningen av inom andra kommuner
befintliga inkomstkällor. Hela detta förfaringssätt är sa enkelt, att någon
tvekan icke torde kunna råda om dess lämplighet och dess avgjorda företräde
t. ex. framför det av kammarrätten förordade om inkomstens uppskattning
i första hand till sitt behållna belopp för rörelsen i dess helhet
och densammas efter lagbestämd proportion därefter skeende uppdelning
för beskattning inom de olika kommunerna. En sådan anordning är i hög
grad ägnad att leda till eu schablonmässig beskattning, vilkens rättvisa i
de särskilda fallen kan starkt betvivlas och som i vissa fall torde leda till
mycket egendomliga resultat. Eftersom man ämnar beskatta för sig det
belopp, som hänför sig till varje kommun, synes det vara mest praktiskt
att direkt uppskatta detta belopp. Och för övrigt lämpar sig en anordning,
enligt vilken i första hand uppskattas den totala inkomsten, mera i
ett system, som bygger på den allmänna inkomstskatten, än i det på beskattning
vid inkomstkällan grundade kommunala skattesystemet.

De anmärkningar, som här berörts, hava emellertid framkommit under
förhållanden, som ej äro fullt jämförliga med de nu föreliggande. Under
de tidigare reform strävandena på skattelagstiftningens område har den rena
inkomstskatten brukat framhållas såsom ett mål för skattereformerna, vare
sig dessa avsågo statens eller kommunernas skatteväsen. Numera, sedan
staten fått sitt direkta skatteväsen ordnat i enlighet med detta önskemål
och skilt från sitt sammanhang med den kommunala beskattningen, har
man alltmera börjat inse, hurusom en inkomstbeskattning, sådan som den
för statens räkning utbildade, icke är fullt användbar i det kommunala
skattesvstemet och att den kommunala inkomstbeskattningen måste i likhet
med bevillningen mera ansluta sig till själva inkomstkällans avkastning

218

subjektiv

skattskyl dighet.

18 och 19,
31—33 §§.

än till personens inkomst, även om vid skattens beräkning hänsyn i ej så
ringa män kan tagas till vissa personliga moment.

Då vid statsskattereformen genomförts principen om självständig beräkning
av skogsinkomst för det övervägande antalet fall, då sådan inkomst
skall vid inkomstskattetaxeringen beaktas, torde man icke längre
vara berättigad att tala om omöjligheten att för sig uppskatta sådan inkomst.
Aven om det kan antagas, att vissa svårigheter äro förenade med
uppskattningsförfarandet och att resultaten därav i särskilda fall ej fullt
motsvarat förväntningarna, torde det finnas utsikter för förbättrade förhållanden
i detta avseende, då lagstiftning och praxis hunnit tillgodogöra sig
de erfarenheter, som någon tids tillämpning av gällande bestämmelser lära
bibringa dem, vilka härmed hava att syssla.

Det av kammarrätten gjorda uttalandet därom, att »skogsavverkningen
i och för sig lämnar icke någon inkomst», är ju bokstavligen sant.
Men det är ohållbart, därest man i uttrycket skogsavverkning inlägger
den betydelse, som därmed tydligen varit åsyftad, nämligen tillgodogörandet
av skogsavkastning eller vad man kallar avkastning av skogsbruk.
I det föreliggande förslaget förekommer emellertid icke uttrycket »inkomst
av skogsavverkning» i sammanhang med redogörelsen för vad till inkomst
av fast egendom är att hänföra. Däremot användes uttrycket i anvisningarna
till lagen på samma sätt, som sker i anvisningarna till förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt i fråga om försäljning av
skogseffekter från egen eller arrenderad fastighet. Emot skatteförordningens
formulering i denna punkt har kammarrätten på sin tid icke haft
något att erinra.

Det sätt, varpå bestämmelserna om den subjektiva skattskyldigheten
blivit utformade, företer både till innehåll och form åtskilliga nyheter.
Den formella anordningen torde emellertid icke behöva någon vidare utläggning.

I fråga om de sakliga nyheterna i detta avseende torde det däremot
vara nödvändigt att något uttala sig. För vinnande av större överskådlighet
samt av praktiska skäl lämnas därvid i fråga om den subjektiv^
skattskyldigheten eu i viss mån gemensam redogörelse för egendom sskatten
och den kommunala inkomstskatten.

Enligt gällande lagstiftning är skattskyldigheten till kommunen beroende
av en viss samhörighet med kommunen. I 57 § förordningen om
kommunalstyrelse på landet har sålunda stadgats, att sådan skattskyldighet

21 it

aligger en var, som inom kommunen, evad han därstädes bosatt är eller ej,
äger eller brukar hemman eller annan till allmän bevillning för sig taxerad
fastighet eller därstädes är taxerad till allmän bevillning för inkomst. Enahanda
skyldighet åligger bolag. Enligt 59 i? i samma förordning skola,
beträffande fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, kominunalutskylder
påföras endast för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen
av mark, inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten
tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan. I bevillningsförordningen åter
angivas förutsättningarna för att någon skall inom kommunen beskattas
för fastighet eller inkomst. Dessa förutsättningar äro i huvudsak, vidkommande
skattskyldigheten för fastighet, att densamma är belägen inom kommunen,
och, i vad skattskyldigheten för inkomst angår, beträffande den,
som icke har sitt hemvist i kommunen, att han där har inkomst av rörelse
eller yrke, men i fråga om den, som har sitt hemvist inom kommunen,
att han över huvud taget har inkomst, som är underkastad bevillning och
icke i sin helhet bör beskattas inom annan kommun. Lagstadgad befrielse
från skattskyldighet förekommer dock i åtskilliga fall. De allmänna principer,
varpå berörda förutsättningar vila, hava i förslaget bibehållits såsom
alltjämt lämpliga att följa även vid en beskattning sådan, som den av mig
föreslagna, varjämte de erhållit ett vidsträcktare tillämpningsområde, i det
att inkomst av fast egendom i avseende, varom här är fråga, likställts,
i annan än hemvistkommunen, med inkomst av rörelse eller yrke och, i
hemvistkommunen, med varje annat slag av inkomst. Men principernas tilllämpning
inom ett skattesystem, som är utbildat med uteslutande hänsyn
till kommunernas förhållanden, har påkallat en utsträckning av skattskyldigheten
till åtskilliga enskilda och juridiska personer, vilka enligt bevillningsförordningen
undantagas från bevillning, antingen enbart från fastighetsbevillningen
eller enbart från inkomstbevillningen eller från bådadera.

T främsta rummet har jag härvid haft att överväga frågan om statens
kommunala skattskyldighet.

Enligt bevillningsförordningen är staten fri från fastighetsbevillning
och inkomstbevillning, men enligt kommunallagarna skola kommunalutskylder,
ändock att bevillning ej erlägges, utgöras för all staten tillhörig jordbruksfastighet,
dock med undantag för vissa kronoparker. A andra sidan
äro enligt statens skatteförordning kommunerna befriade från inkomstskatt
till staten.

I sistnämnda omständighet kunde ligga eu antydan om att den Öm -

sa* ten.

sesidiga skattefrihet, som sålunda gäller med avseende å staten och kommunerna
i deras förhållande gent emot varandra, inuebure en väl avvägd
kompensation för vad envar förlorade i skatteinkomst av den andra.
Men ingenting tyder på att en sådan synpunkt fått göra sig gällande vid
hithörande bestämmelsers avfattning. Och enligt min mening behöver icke
den omständigheten, att staten frikalla! kommunerna från skyldighet att
erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt, leda till statens frikallande från
viss skattskyldighet till kommunerna. Införande av sådan skyldighet behöver
då icke heller föra med sig en inskränkning av kommunernas nuvarande
skattefrihet gent emot staten.

Vid bedömandet av de anspråk på skattefrihet gent emot kommunerna,
som under åberopande av olika mer eller mindre tungt vägande skäl
kunna framkomma, bör man framför allt erinra sig, att i samma mån
skattefriheten inom kommunen utsträckes till nya områden eller behålles
på gamla områden, de skattskyldiga inom kommunen få vidkännas en
skattebörda, som eljest bort falla på de sålunda frikallade. Och det bör
även ihågkommas, att i många fall de skattskyldiga, som få bära de frikallades
andel av skattebördan, äro i ekonomiskt avseende vida svagare
än de, till vilkas förmån kommunens beskattningsrätt begränsas. Det
kan vara nog så bra, att i fråga om kommunal skattskyldighet eftergifter
beviljas till förmån för det ena eller det andra i och för sig lovvärda
företaget, men det vore nog i många fall bättre, om dylik eftergift kunde
beviljas, utan att förut hårt skattetyngda medborgare bleve iin mera betungade
med skatter. Att finna eu praktisk utväg för att så ordna saken
torde emellertid icke vara möjligt. Med hänsyn härtill är det av nöden,
att vid beviljande av kommunal skattefrihet förfara med största varsamhet
och även begränsa skattefriheten vida mera än vid statsbeskattningen är
nödvändigt.

Statens rätt till kommunal skattefrihet går enligt nu gällande lagstiftning
vida längre iin lämpligt är. I fråga om fastighetsbeskattningen gäller
sålunda, att all staten tillhörig annan fastighet än jordbruksfastighet är
fritagen från kommunal skatt, även om densamma av staten begagnas
för förvärvande av inkomst, t. ex. genom industridrift eller uthyrning,
vilket ju någon gång förekommer. Om förut skattepliktig sådan fastighet
övergår i statens ägo, blir densamma därmed skattefri, och kommunen
berövas ett av sina skatteobjekt. I den mån statens fastighetsbesittning
inom kommunen, vad beträffar annan fastighet än jordbruksfastighet, tilltager,
minskas alltså kommunens beskattningstillgångar till nackdel för de

kvarstående skatteobjekten; d. v. s. alla kommunens skattskyldiga In, under
förutsättning av oförändrat skattcbehov, ökad skattebörda. Da nu det kommunala
skattesystemet är byggt till eu icke oväsentlig del på beskattning
av den fasta egendomen i kommunen och dess avkastning samt nämnda
beskattning i princip är ordnad såsom en objektbeskattning, därvid hänsyn
icke tages till ägarens personlighet, synes det vara principiellt oriktigt att
undantaga någon fast egendom inom kommunen från sådan beskattning pa
den grund, att den tillhör en viss ägare. Om i särskilda fall viss egendom
eller avkastningen därav göres skattefri, bör grunden härtill vara cn annan
än den omständigheten, att egendomen tillhör den ena eller den andra ägaren.

En synpunkt, som torde vara förtjänt av uppmärksamhet vid bedömandet
av frågan, huruvida kommunal skattefrihet bör äga rum för egendom,
som tillhör staten eller eljest användes för allmänna ändamål, är den,
huruvida kommunen har så stor fördel av egendomens användning för angivna
ändamål, att kommunens skattskyldiga av sådan anledning böra
aläggas ökade skattebördor för att lätta skattebördan för staten, d. v. s. för
likets samtliga skattskyldiga. Där detta är fallet, tinnes påtagligen ett
ganska kraftigt skäl för att kommunen avstår från att beskatta sådan egendom
och dess avkastning. Komniunalskattekommittén, som i princip uttalat
sig för statens kommunala skattskyldighet, har funnit sig av nyss nämnd
anledning böra förorda kommunal skattefrihet för statens järnvägar tillhöriga
anläggningar och, med vissa undantag, byggnader samt för den mark, som
av anläggningarna upptages. För min del har jag ansett mig kunna''i denna
del i huvudsak ansluta mig till kommunalskattekommitténs förslag, -lag
liar dock i detalj gått något längre än nämnda förslag, i det att jag under
skattefriheten inbegripit samtliga å järnvägens mark befintliga driftsbyggnader,
således även verkstäder samt stations- och boningshus. Jag har
nämligen ansett dessa byggnader sta i det intima samband med järnvägsdriften,
att de borde i beskattningsavseende likställas med järnvägsanläggningen
i övrigt. Annat är förhållandet med byggnader, som uppförts a
statens järnvägars mark för att tjäna till järnvägshotell och restaurator,
eller byggnader, som uppförts utom det egentliga järnvägsområdet, och till
dem hörande byggnadsmark. Sådana fastigheter böra enligt min mening vara
underkastade kommunal skattskyldighet. Om de uthyras för statens räkning,
bör staten även betala kommunal inkomstskatt för sin inkomst av dem.

I fråga om all annan statens fasta egendom, synes det ligga nära till
hands att behandla sådan egendom lika med privat egendom i alla de
fall, då den icke tages i anspråk för ett direkt statsändamål. Fast egen -

222

dom, som av staten uthyres eller utarrenderas, upplåtes med tomträtt eller
vattenfallsrätt eller användes för industriell eller annan affärsverksamhet,
bör enligt denna åskådning vara underkastad kommunal skattskyldighet i
form såväl av egendomsskatt som av inkomstskatt efter väsentligen lika
grunder, som gälla beträffande all annan fast egendom.

I fråga om fast egendom, som direkt användes för egentligt statsändamål,
tala åtskilliga skäl för att kommunen icke bör tillåtas att göra
sin beskattningsrätt gällande i full utsträckning. Det kan nämligen icke
bestridas, att kommunen i regel har stora fördelar av att statens inrättningar
och ämbetsverk förläggas inom kommunens område. Å andra sidan
kvarstår emellertid även med beaktande av dessa fördelar enligt min mening
eu principiell rätt för kommunen att beskatta även sådan egendom,
vilken siirskilt i fråga om den till egendomen hörande byggnadsmark endast
i ytterst sällsynta undantagsfall bör eftergivas. Med hänsyn härtill
har jag ansett mig på ett lämpligt sätt komma till en lösning av denna
fråga, då jag föreslagit fullständig skattefrihet för de byggnader, vilka
staten icke använder på ett direkt inkomstbringande sätt, men däremot
ålagt staten skattskyldighet för all byggnadsmark, således även för den
mark, som för dessa byggnader upptages.

I. fråga om riksbankens fastigheter har jag anslutit mig till kommunalskattekommitténs
förslag och alltså icke fritagit dem från kommunal beskattning.

Vad beträffar statens skyldighet att betala kommunal inkomstskatt,
bär densamma ansetts i princip föreligga, då staten uppträder såsom privatman
och idkar rörelse eller såsom fastighetsägare uppbär inkomst av
sin egendom. Däremot har den rörelse, som utövas t. ex. genom postoch
telegrafverken, ansetts icke vara av den beskaffenhet, att inkomst därav
bör beskattas av kommunerna. Vidare har staten av samma skäl, som
tala för frihet från egendomsskatt för järnvägarna, befriats från kommunal
inkomstskatt för sin inkomst av järnvägsdriften. Jag behöver knappast
påpeka, hurusom man genom denna skattefrihet även kan undvika de stora
svårigheter i taxeringshänseende, som skulle bliva en ofrånkomlig följd av
bestämmelser om beskattning av inkomsten från statens järnvägsdrift inom
alla de kommuner, vilka kunde göra anspråk på rätten till dylik beskattning.
Givetvis fritager förslaget från beskattning den rörelse, som direkt
avser att för statens eget behov anskaffa nyttighefer av olika slag, såsom
järnvägsmateriel vid statens järnvägsverkstäder, elektrisk energi för statens
järnvägsdrift och vid statens kraftanläggningar o. s. v.

I fråga om beskattning av riksbanksrördseu intager jag samma ståndpunkt
som på sin tid det av koramunalskattekommittén åberopade lagutskottet vid
I 898 års riksdag, i det att jag med hänsyn till riksbankens allmännyttiga
verksamhet föreslår, att den blir frikallad från kommunal inkomstskatt.

Den i princip föreslagna kommunala skattskyldigheten för staten är
även inom sin relativt begränsade ram helt säkert av eu ingripande betydelse
för såväl statens som kommunernas finanser. Skattetekniskt sett
torde vid beskattningsrättens utövande åtskilliga svårigheter vara att förvänta.
Man måste taga hänsyn till att i många fall, då statens »inkomst»
av det ena eller det andra företaget skall beräknas, komma att uppstå
svårigheter av vida större slag än vid inkomstberäkningen för enskildas
företag. Särskilt torde rätten till avdrag för sådana driftkostnader som
t. ex. avlöning till förvaltningspersonal och för ränta å gäld med svårighet
kunna på ett riktigt sätt tillämpas utan medverkan av vederbörande
statsmyndigheter. Endast dessa sitta inne med den kännedom om hithörande
förhållanden, som för frågans bedömande äro av avgörande betydelse,
under det att taxeringsmännen måste antagas i det avseendet sakna
tillräcklig insikt. Jag har vid sådant förhållande ansett det vara både
rättvist och ägnat att förebygga onödiga tvister att låta vederbörande
statsmyndigheters uppgifter om inkomstberäkningen hava ovillkorligt vitsord,
då de stödja sig på räkenskaper, som äro upprättade i enlighet med
av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.

Dessa föreskrifter böra innehålla bestämmelser om avdrag för driftkostnader.
I regel torde redan nu — att döma av de »statistiska tablåer
till belysning av statens affärsverksamhet och förvaltningen av vissa statens
utlåningsfonder», som för de senaste åren sammanställts av statskontorets
riksbokslutbyrå — vid beräkning enligt räkenskaperna av resultatet av
rörelsen under ett verksamhetsår driftkostnader avdragas. Häri torde förvisso
ingå löner o. d. samt möjligen även värdeminskning å fastigheter och
inventarier. År det sistnämnda ej fallet, lära dock inga avsevärda hinder
ligga i vägen för införandet av en sådan avdragspost. Däremot ingår däribland
säkerligen icke någon gäldränta. Även ett dylikt avdrag torde dock
kunna verkställas redan i räkenskaperna, därest de av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifterna därom lämnar anvisningar. Den egentliga svårigheten
visar sig nog först, när det gäller att bestämma, vilket belopp bör anses
såsom upplånat anläggnings- och rörelsekapital. Ett sätt att lösa detta
problem synes mig vara att föreskriva, att viss del av eller eventuellt hela
det ifrågavarande företagets anläggningskapital eller vad i ovannämnda tablåer

Landsting,
främmande
kommuner
m. fl. menigheter.

22 4

kallas »disponerat kapital» skall anses såsom sådant lanat kapital, vara
räntan får avdragas såsom driftkostnad. I fråga om storleken av berörda
andel av anläggningskapitalet torde vederbörande statsmyndighet bäst kunna
lämna erforderlig utredning liksom även om den riintefot, som bör tillämpas
vid beräkningens verkställande.

Såsom den väg, vilken i första rummet synes mig böra komma i
fråga, da det gäller att ordna statens skattskyldighet till kommunen, har
jag dock hänvisat staten och kommunen att med varandra träffa avtal,
gällande för en längre tid framåt, om det belopp, staten för varje år skall
betala i skatt till kommunen. Det torde vara självfallet, att här ifrågavarande
överenskommelser å statens vägnar böra avslutas av vederbörande
ämbetsverk, under vars förvaltning respektive inkomstskälla står.

De skäl, som tala för statens skattskyldighet för viss egendom och
viss avkastning, kunna med minst lika stor styrka åberopas till stöd för
den skattskyldighet, som enligt förslaget ålagts främmande kommuner,
landsting m. fl. i 33 § 2 mom. 2. uppräknade menigheter. Dessa menigheter
hava i regel att för sina utgifter påräkna bidrag från skattskyldiga,
som åtminstone icke helt och hållet sammanfalla med kommunens skattskyldiga.
Om de nu för sina anläggningar inom kommunen skola få åtnjuta
skattefrihet, innebär detta i realiteten, att kommunens skattskyldiga
få för denna skattefrihets skull bära den de] av skatten till kommunen,
vilken, därest skattefrihet ej ägde rum, finge bäras av menigheten själv,
d. v. s. i sista hand komme att drabba de till menigheten skattskyldiga.

agot bärande skäl för en sådan förskjutning av skattebördan synes mig
icke föreligga. Och det kan väl ifrågasättas, huruvida den skattefrihet,
som nu är medgiven de omförmälda menigheterna, i samma utsträckning
blivit medgiven, därest bevillningsförordningen utformats såsom en uteslutande
kommunal skatteförfattning.

I nu gällande bevillningsförordning undantagas från viss skattskyldighet
; kommuner och andra menigheter» (från fästighetsbevillning) och
»landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter» (från inkomstbevillning,
med visst undantag). Det använda uttrycket »menigheter»
är tämligen svävande, och jag har ansett det vara ägnat att åstadkomma
eu mera enhetlig tolkning av bestämmelserna i enlighet med vad
med dem torde hava åsyftats, om i författningen uppräknas de menigheter,
vilka i densamma avses. T överensstämmelse härmed innehåller 33 § 2 mom.

2. eu uttrycklig begränsning av den undantagsställning, som medgivits
menigheter, till att gälla endast där uppräknade slag av menigheter.

Enligt bevillningsförordningen 12 £ 2 mom. åtnjuta kyrkor, akademier
in. 11. där uppräknade juridiska personer frihet från inkomstbevillning,
varjämte akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhärtighetsinrättningar enligt 5 i; i bevillningsförordningen ilro frikallade
även från fastighetsbevilluing, dock endast om och i den mån de
icke av sin fasta egendom hava inkomst. Ilen princip, som sålunda kommit
till uttryck, hänger icke direkt samman med den synpunkt, som varit bestämmande
för skattefrihet för staten och vissa menigheter. Denna synpunkt
angavs i det föregående vara kommunens eget intresse av att vissa
allmänna, för kommunen gagneliga ändamål bleve tillgodosedda genom
anordningar inom kommunen. I nu förevarande avseende är synpunkten i
första rummet den, att här ifrågavarande skattefrihet betingas av ömmande
omständigheter eller kan försvaras med det i allmänhet gagnande ändamål,
som institutionerna i fråga avse att främja. Principen har i det hela taget
blivit bevarad i förslaget, i det att full skattefrihet fortfarande tillförsäkrats
nämnda juridiska personer i fråga om kommunal inkomstskatt för inkomst
av annat slag än inkomst av fast egendom (33 § 2 mom. 4.). Akademier,
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar
hava befriats från skyldighet att erlägga egendomsskatt för dem
tillhöriga, för deras verksamhet såsom sådana avsedda byggnader (19 § 1
inom.). I fråga om skyldighet att erlägga egendomsskatt för själva byggnadsämnen
hava de, såsom i stort sett även staten, blivit likställda med
andra skattskyldiga. För vinnande av enhetlighet i uttryckssättet och till
undvikande av att t. ex. en kommunal fattigvårdsinrättning likställes med
barmhärtighetsinrättning användes det nu i bevillningsförordningen (5 §)
förekommande uttrycket »barmhärtighetsinrättningar» i lagförslagets 19 S;
1 mom. och 33 § 2 mom. 4 a), i sistnämnda stadgande utbytt mot det i
bevillningsförordningen (12 § 2 mom.) använda uttrycket »sjuk- och fattigvårdsinrättningar».
Jag anser mig böra påpeka, att förslagets 19 § reglerar
i 1 mom. den subjektiva och i 2 mom. den objektiva skattefriheten.
Det kan givetvis icke vara befogat att tolka det subjektiva begreppet
»barmhärtighetsinrättningar» såsom även inbegripande en kommun på den
grund, att kommunerna äro skyldiga att hålla anstalter för fattigas vård
och underhåll.

Enligt den från förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tagna

Kyrkor,

(lanter

226

Bolag och
rederier.

bestämmelsen angående vad som skall beskattas såsom inkomst av fast
egendom, bär till sådan inkomst hänförts bland annat inkomst, som av
ägare m. fl. åtnjutits under form av hyresfri bostad. I de fall, då skattskyldighet
för inkomst av fast egendom ålagts de i 33 § 2 mom. 2. och 4.
uppräknade ägare av sådan egendom, har det uttryckligen betonats, att
fastigheternas begagnande för den egna verksamheten icke anses åstadkomma
skattepliktig inkomst, ett stadgande som, om än icke nödvändigt, dock
blivit föreslaget till förekommande av möjligt missförstånd.

Av gammalt har i vår skattelagstiftning gällt, att samma skattskyldighet,
som åligger enskilda, även skall åligga bolag. Då år 1902 för
statens räkning infördes en s. k. allmän inkomstskatt, stadgades emellertid
såsom en konsekvens av den för en sådan skatt grundläggande principen
om personlig beskattning, att skatt för inkomst, som åtnjutes av vanliga
handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag,
skulle utgöras av delägarna, en var efter hans andel av bolagets
inkomst, och genomfördes under år 1903 motsvarande ändring av hithörande
bestämmelser i bevillningsförordningen. Vid 1910 års statsskattereform
bibehölls av naturliga skäl den år 1902 genomförda ändringen.
Det bör påpekas, att den i kommunallagarna intagna bestämmelsen därom,
att samma skattskyldighet, som ålagts enskild medlem av kommunen, även
åligger bolag, icke underkastats någon omarbetning.

Den ifrågavarande bestämmelsen, vilkens nuvarande lydelse i statens
skatteförordning är fullt på sin plats, har emellertid visat sig mindre lycklig,
då den även för den kommunala beskattningen avfattats på samma sätt
som för statsbeskattningen. Här är tydligen ett fall, då det icke är lämpligt
att hava likartade bestämmelser. Den enda omständighet, som i ett kommunalt
skattesystem, vilket icke bygger på allmän inkomstskatt, torde kunna
åberopas till stöd för bolagsinkomstens beskattning hos de särskilda delägarna,
skulle vara hänsynen till den kommunala rösträtten. Men det är uppenbart,
att detta skäl i och för sig ur beskattningsynpunkt är av underordnad betydelse;
de fall, då den bolag tillkommande rösträtten icke kan i enlighet med
bolagsmännens enstämmiga önskan utövas av en bland bolagsmännen, torde
i praktiken ej heller vara många. För övrigt torde, om så erfordras, på
annan väg kunna träffas anordningar, ägnade ätt låta en var få utöva den
rösträtt, som honom tillkommer, och det måste förutsättas, att nu gällande
rösträttsbestämmelser vid antagandet av en ny kommunal skattelag med
nödvändighet kräva en revision, även oberoende av hur frågan om beskatt -

227

ii ingen av bolagsinkomst löses. I* rån beskattningens synpunkt åter år
det oegentligt, att då denna är riktad mot besittningen ocli förvärvsverksamheten
inom kommunen, låta den subjektiva skattskyldigheten trätta
personer, vilka endast medelbart hava någon befattning med den egendom
och den verksamhet, man avser att beskatta. Mera naturligt synes vara
att låta skatt påföras den juridiska person, som företräder de enskilda delägarna.
Från den skattskyldiges synpunkt kan det vara olägligt nog att
t, ex. bliva skattskyldig till eu eller derå främmande kommuner på grund
av sitt delägarskap i ett eller annat bolag eller rederi. För kommunen
kan beskattningens uppdelning på ett flertal delägare föranleda, att inkomsten
från ett i och för sig skattekraftigt företag till större eller mindre
del eller till och med alldeles undgår beskattning. Särskilt lär detta i eu
mängd fall hava inträffat i fråga om rederibolags inkomst. Att taxeringsmyndigheternas
arbete i högst betydlig grad blivit ökat genom den stadgade
skyldigheten att uppdela inkomsten av ett företag till beskattning
på ett flertal delägare är uppenbart, särskilt som det i allmänhet råder eu
oriktig föreställning om huru delägarnas inkomst från bolaget skall beräknas.
I Stockholm lärer finnas ett av hundratals delägare bestående
kommanditbolag, vilket kan framhållas såsom ett exempel på de besvärliga
konsekvenserna av nu gällande lagstiftning på detta område. Då denna i
fråga om kommunalbeskattningen icke har något teoretiskt berättigande
samt praktiskt sett medför ytterst betänkliga konsekvenser och mer än
önskligt ökar själva taxeringsarbetet, har jag ansett det såsom en angelägen
sak, att skattskyldigheten lägges på den juridiska personen i alla de fäll,
då sådant lämpligen kan ske. Därvid har jag emellertid med hänsyn till
den särskilda ställning, som intages av de enkla bolagen, avstått från
att konstituera sådana bolag till skattesubjekt. Om ett enkelt bolag besitter
någon större fasthet, torde det registreras, och då blir det ju att
behandla såsom ett vanligt handelsbolag.

Samma betraktelsesätt, som kommit till uttryck i fråga om nyss omförmälda
juridiska personer, bör enligt min mening få göra sig gällande
i fråga om åtskilliga andra sammanslutningar med gemensam förvaltning
för delägarnas räkning. Således synes det vara både riktigt och praktiskt,
att då t. ex. eu allmänningsskog eller en s. k. besparingsskog är underkastad
beskattning till kommunen, skatten påföres delägarna samfällt såsom
en juridisk person, vare sig det nu är fråga om egendomsskatten eller
den kommunala inkomstskatten. I fråga om besparingsskogarna har för

Allmänninqar
och
s. k. besparingsskogar.

228

Kommunen

själv.

statsbeskattningens vidkommande skattskyldigheten ålagts ägare av för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar och andra liknande samfälligheter,
som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, därvid
dessa delägare tillsammans anses utgöra en juridisk person. Denna bestämmelse
gäller t. ex. icke om ägare av häradsallmänning. För kommunalbeskattningens
del är det emellertid för konsekvensens skull nödvändigt
att med besparingsskogar likställa även övriga allmänningsskogar. Det är
nämligen skogen och dess avkastning, som är det kommunala skatteobjektet.
Skatten påföres då lämpligast den, som företräder objektet, d. v. s. delägarna
samfällt såsom en juridisk person.

En konsekvens, som följer av den lydelse hithörande bestämmelser fått
och som även är åsyftad, är t. ex. den, att delägarna i besparingsskogarna
i Dalarna onh Hälsingland få erlägga kommunal inkomstskatt för sina så
kallade skogsmedelsfonder, vilka bildats genom försäljning av virke från
besparingsskogarna. Dessa skogsmedelsfonder äro juridiska personer med
särskilda styrelser, vilka förvalta fonderna enligt av Kung], Maj:t eller
Konungens befallningskavande fastställda reglementen. De tillhöra jordägarna
i de respektive skifteslagen. Skogsmedelsfonderna hava uppkommit
genom avsättning av en viss del av jordägarnas skogsanslag till gemensamt
undantag, och de representera ganska stora värden. Deras behållning och
besparingsskogarnas värden uppgå till nära 86 1/2 miljoner kronor. *

Beträffande häradsallmänningarna finnes ett särskilt skäl att lägga
skattskyldigheten på delägarna samfällt och icke på de enskilda delägarna.
Dessa äro ju helt naturligt ofta icke bosatta i den kommun, där käradsallmänningen
är belägen, och uppbära i regel ej heller annan inkomst inom
samma kommun. Det skulle med all säkerhet för de enskilda delägarna
bliva förenat med betydande olägenheter utan någon däremot svarande
fördel att nödgas vara skattebetalare i skilda kommuner, särskilt som
varje delägares andel i skatten för inkomsten av allmänningen mången gång
skulle komma att uppgå till ett synnerligen obetydligt belopp. Häradsallmänningarna
representera ett värde av omkring 9 miljoner kronor. *

Att kommunen icke bör åläggas att betala kommunalskatt till sig
själv, synes mig vara en alldeles självklar sak. Emellertid torde en uttrycklig
föreskrift härom böra inflyta i författningen, särskilt med hänsyn
därtill, att nu gällande lagstiftning på grund av sitt ursprungligen givna

* Se Flodström, Sveriges Nationalförmögenhet omkring år 1908, sid. 681—682.

syfte att på en gång reglera statens och kommunernas beskattning i detta
avseende innehåller bestämmelser, som tvinga kommunerna att påföra sig
själva kommunala utskylder. I författningsförslaget har sådan föreskrift
givits redan bland de inledande bestämmelserna (4 §). Det är naturligt,
att då frågan om reglering av skattskyldigheten till landsting, härad eller
tingslag, väghållningsdistrikt o. s. v. förekommer till behandling, med anledning
härav särskilt bör övervägas, i vad mån och på vad sätt kommunerna
böra underkastas sådan skattskyldighet.

I 33 § 2 mom. 3. har införts ett stadgande, som begränsar kommmuns
rätt att beskatta inom kommunen mantalsskrivna personer utöver vad i
sådant avseende nu gäller. Men den princip, som ligger till grund för
förslaget, är redan erkänd i lagstiftningen. I gällande förordning om kommunalstyrelse
i Stockholm (40 §) är nämligen stadgat, att ämbets- eller
tjänsteman, som tjänstgör vid svensk beskickning hos utländsk makt,
ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort anställd tjänsteman skall,
fastän mantalsskriven i Stockholm och enligt bevillningsförordningen uppförd
till bevillning, vara fri från skyldighet att för sina löneinkomster erlägga
sådana utskylder till Stockholms stad, om vilkas utgörande stadsfullmäktige
besluta.

Icke blott de här angivna funktionärerna utan även åtskilliga andra
i utlandet vistande svenska medborgare, vilka oaktat sin bortovaro ur landet
bliva mantalsskrivna i Sverige (t. ex. svenska missionärer), synas vara berättigade
till den frihet från skattskyldighet till mantalsskrivningskommunen,
varom här är fråga. Och skattefriheten synes böra avse alla slag av inkomst
med undantag av sådan, som härflvter av inom kommunen belägen
fast egendom eller därstädes bedriven näring.

Från skattskyldighet till egendomsskatt för fast egendom samt till
kommunal inkomstskatt för inkomst av fast egendom och av rörelse eller
yrke hava vissa undantag föreskrivits utöver dem, för vilka redan i det
föregående redogjorts i sammanhang med frågan om statens m. fl. juridiska
personers skattskyldighet. I anslutning till den frihet från fastighetsbevillning
och därpå grundad kommunal skattskyldighet, som nu tillkommer
nykterhetsföreningar m. fl. för vissa dem tillhöriga fastigheter, har jag
sålunda ansett mig böra, utan att därmed för egen del vilja hava gjort
något uttalande om behörigheten därav, upptaga de undantagsbestämmelser
i denna del, som innehållas i förslagets 19 § 1 mom. och 33 § 1 mom. 4.

Utomlands
vistande, här
mantalsskriven
svensk
medborgare.

Övriga fall av
befrielse från
skattskyldighet.

230

Om inkomstens
beräkning
m. m.

34—42 §§.

Det kommunala
inkomstbegreppet.

Är inkomsten icke av den beskaffenhet, att viss kommun, enligt vad
ovan är sagt, är företrädesvis berättigad att beskatta densamma, skall den
enligt förslaget tagas till beskattning i inkomsttagarens bostadsort. Beträffande
enskild person sammanfaller i regel mantalsskrivningsorten med
bostadsorten. Enligt mantalsskrivningsförordningen av den 6 augusti 1894
§ 1 mom. 1 är emellertid utländsk undersåte, tillhörande främmande
makts härvarande beskickning, för sig, sin familj och sin utländska betjäning
från mantalsskrivning befriad. Sistnämnda personer äro nu skyldiga
erlägga kommunalutskylder för härifrån uppburen lön och pension.
Att vidtaga någon ändring i berörda hänseende torde icke kunna ifrågasättas,
och ifrågavarande personer hava således ålagts skattskyldighet till
den kommun, där de faktiskt äro bosatta (32 § 4.). I övriga fall, där här
talas om kommun, varest någon är bosatt, avses därmed den ort, där han
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven.

Ä andra sidan torde det vara nödvändigt att liksom hittills frikalla
främmande makts beskickning och konsulat i Sverige tillhörande person
jämte betjäning, som är svensk medborgare och vilken följaktligen skall
här i riket mantalsskrivas, från kommunal skattskyldighet för den inkomst,
som han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande makten (33 § 1
mom. 2).

Enligt gällande bestämmelser erläggas kommunalutskylder av utlänning,
som på grund av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande
av studier är eller bör vara härstädes mantalsskriven, för all inkomst,
som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för inkomst,
som, utifrån införd, av honom här använts. Det synes mig icke
föreligga något giltigt skäl att icke beskatta varje i riket mantalsskriven
utlänning för hans enligt allmänna regler skattepliktiga inkomst. Såvitt
jag kunnat finna, saknas ett dylikt undantag rörande utländska studerandes
skattskyldighet i alla oss närbelägna länders skattelagstiftningar utom
i den norska.

Enligt gällande kommunala skattelagstiftning är den inkomst, som
utgör föremål för kommunernas beskattningsrätt, icke personens samlade
nettoinkomst utan avkastningen av hans särskilda inkomstkällor. Inkomstkällorna
äro sammanförda till vissa hufvudgrupper, vilka i sin ordning
sönderfalla i underavdelningar. Bevillningsförordningen behandlar för sig,
vid sidan av fastighetsbevillningen, vilken är avsedd att beskatta bl. a.
avkastningen av den fasta egendom, inkomstbevillningen, vilken angives

hava till ändamål att beskatta all inkomst, som ej är beskattad genom
fastighetsbevillningen, och upptager sådan inkomst under den gemensamma
benämningen inkomst av kapital och arbete. Jlit hänföras de särskilda inkomstrubrikerna:
inkomst av kapital, inkomst av rörelse eller yrke, inkomst
av tjänst och särskilt uppdrag, av pension, periodiskt understöd, gratifikation
eller undautagsförmän, vinster av tillfällig natur, inkomst av arrende
av kronoegendom och slutligen all annan inkomst, som icke anses
beskattad genom fastighetsbevillningen. Från de särskilda slagen av inkomst
får avdrag äga rum för vissa, för varje inkomstart på sitt sätt bestämda
omkostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande, i vilket
avseende här förtjänar omnämnas, att bland driftkostnader för rörelse eller
yrke får avdragas ränta å lånt rörelsekapital samt att vid beräkning av
inkomst av kapital avdrag får ske för ränta å upplånat kapital. Det är
givet, att avdrag för samma skuldränta icke får göras två gånger.

Den nu föreslagna kommunala inkomstbeskattningen bygger i princip
på samma grund, som sålunda uppbär det nuvarande systemet för kommunal
inkomstbeskattning. Det är sålunda avkastningen av de särskilda inkomstkällorna,
som i första hand utgör den kommunala inkomstskattens
föremål. Inkomstkällorna hava likaledes sammanförts till särskilda huvudgrupper,
inom vilka de blivit var för sig inordnade enligt sin natur att
närmast höra till den ena eller den andra huvudgruppen.

Eu given följd av det föreslagna nya sättet för beskattning av avkastningen
från fast egendom är, att fastighetsbevillningen ersättes, utöver
fastighets- eller egendomsskatten, med en kommunal inkomstskatt, avsedd
att träffa nämnda avkastning efter enahanda huvudgrunder, som gälla för
beskattningen av den från övriga inkomstkällor härflytande avkastningen.
I förslaget hänföres sådan avkastning under den inkomstgrupp, som kallas
inkomst av fast egendom. Den nuvarande inkomstgruppen inkomst av
rörelse eller yrke bibehålies i det hela oförändrad under sin vedertagna
benämning. Åll annan inkomst har däremot sammanförts under eu huvudgrupp,
i förslaget kallad inkomst av annan inkomstkälla. Hit hänföres
inkomst, som är av mera personlig natur, under det att grupperna inkomst
av fast egendom och inkomst av rörelse eller yrke huvudsakligen omfatta
de inkomster, som hänföra sig till objektiva inkomstkällor.

I fråga om de särskilda kommunernas rätt att beskatta inkomster av
de särskilda slagen bibehåller förslaget de principer, som nu gälla. Yarje
kommun får således beskatta inkomsten av de objektiva inkomstkällor, som
äro lokaliserade inom kommunen, oberoende av inkomsttagarens hemvist,

232

men den personliga inkomsten i regel endast såvida personen har sitt
hemvist inom kommunen. I fråga om innebörden av begreppet hemvist
enligt föreliggande lagförslag hänvisas till 53 §.

Ett konsekvent genomförande av principen om särskild beskattning av
avkastningen från värjo inkomstkälla skulle åt den kommunala inkomstbeskattningen
bevara rätt mycket av dess objektiva karaktär och måhända
rent teoretiskt sett bäst överensstämma med den kommunala beskattningens
krav. Men ett ensidigt fasthållande vid de teoretiska kraven skulle omöjliggöra
att i lämplig och önskvärd utsträckning anordna den kommunala inkomstbeskattningen
så, att den även beaktade de skattskyldigas större eller
mindre förmåga att bära skatten. Såsom jag redan tidigare anfört, böra
i det kommunala skattesystemet den objektiva bärkraften och den objektiva
skatteplikten i främsta rummet utnyttjas genom skatter på besittningen,
enligt förslaget genom den kommunala egendomsskatten, under det att den
på avkastningens storlek och beskaffenhet samt den ekonomiska situationen
beroende skatteförmågan bör tagas i anspråk genom personliga skatter. För
inkomstbeskattningens vidkommande kan bildas en personlig skatt därigenom,
att beskattningen inom varje kommun får rikta sig mot den behållna summan
av inkomsterna från den skattskyldiges i kommunen skattepliktiga
inkomstkällor, minskad med de personliga avdrag, som anses böra ifrågakomma.
Detta sker genom att till ett inkomstbelopp sammanlägga de
särskilda belopp, vartill för en var skattskyldig avkastningen av alla hans
inkomstkällor inom kommunen blivit uppskattad, och för bestämmandet av
hans skattskyldighet inom kommunen låta från det sammanräknade beloppet
avdrag ske för personliga gäldräntor och även i övrigt taga hänsyn till
individuella förhållanden, vilka öva inflytande på skatteförmågans storlek.

I förslaget har i överensstämmelse med denna uppfattning föreskrivits
till eu början i 30 §, att såsom inkomst i lagens mening skall för sig taxeras,
med vissa lagstadgade undantag, avkastningen av varje inkomstkälla,
därvid enligt 38 g 1 mom. avdrag omedelbart får ske för utgifterna för
inkomstens förvärvande och bibehållande, under vilka även faller ränta å
lånt anläggnings- och rörelsekapital, s. k. naturliga avdrag.

Någon definition av inkomstbegreppet förekommer alltså lika litet här
som i nu gällande skatteförfattningar annat än i indirekt form. Begreppets
innebörd framgår emellertid, utom av nyssnämnda stadgande!!, och den i
39 § intagna bestämmelsen om icke medgivna avdrag, även av innehållet
i 34 30 §§, i vilka upptages en tämligen utförlig redogörelse för till vilket

slag av inkomstkälla inkomsten i det speciella fallet är att hänföra. Huvud -

vikten kommer emellertid otvivelaktigt att ligga pa undantagen. Dessa,
vilka återfinnas i 37 §, kar jag ansett mig böra i det läge, den kommunala
beskattningsfrågan för närvarande intager, upptaga i full överensstämmelse
med motsvarande stadgande i bevillningsförordningen och förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt 38 § 2 mom. får emellertid från summan av de inom kommunen
taxerade inkomstbeloppen avdrag ske även för annan gäldränta än
ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital med viss begränsning och för
vissa andra personliga utgifter, s. k. konventionella avdrag, varefter den
skatt,skyldiges behållna inkomst inom kommunen framkommer. För skattskyldighetens
bestämmande får vidare, dock endast i fråga om skattskyldig,
som är eller bör vara mantalsskriven i kommunen, från den behållna inkomsten
visst belopp, som intill viss inkomstgräns ändras i förhållande till inkomstens
storlek, men därefter är lika för alla skattskyldiga, avdragas såsom
skattefritt, varefter det återstående beloppet är att anse såsom beskattningsbart
underlag för skattepåföringen, den beskattningsbara inkomsten. För skattskyldig,
som icke är eller bör vara i kommunen mantalsskriven, utgör hans
behållna inkomst inom kommunen även den beskattningsbara inkomsten.
Ytterligare av personliga förhållanden beroende skattelindringar hava medgivits
i kommunen mantalsskrivna skattskyldiga enligt 46 §, s. k. speciella
avdrag. Dessa komma den skattskyldige till godo genom nedsättning av
det belopp, som utgör en procent av den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst eller, vid tillämpning av stadgandet i 47 £ 2 mom. om viss nedsättning
i äkta makars skattskyldighet, av den beskattningsbara inkomstens
skattepliktiga återstod och som efter denna minskning bildar det grundbelopp,
vilket skall utgöra underlag för skaf tefördelningen inom kommunen.

Genom denna anordning av den kommunala inkomstskatten har, med
bibehållande av beskattningen vid inkomstkällan, utbildats en subjektiverad
avkastningsskatt eller partiell inkomstskatt, som bereder möjlighet att i
stor utsträckning differentiera den kommunala skattskyldigheten i förhållande
till de särskilda skattdragandes relativa förmåga, sådan denna kan
konstateras genom eu kommunal taxering. Till de närmare detaljerna för
denna anordning skall jag återkomma i det följande.

Vid avfattandet av de regler, som bestämma grunderna och sättet för
beräkning av de skilda inkomstkällornas avkastning, har gällande skattelagstiftning
lämnat mycket användbar vägledning. I främsta rummet är
ju detta förhållandet med bevillningsförordningen, vilken själv bygger på

234

eu beskattning vid inkomstkällan. Men även förordningen om inkomstock
förmögenhetsskatt innehåller i detta avseende bestämmelser, som lämpa
sig för den kommunala skattelagen. Ehuru sistnämnda förordnings inkomstbegrepp
är ett annat än den kommunala inkomstskattens, har dock
förordningen skattetekniskt sett i första hand utgått från avkastningen vid
varje inkomstkälla. För att finna den rena inkomsten skall man sålunda
först konstatera dess objektiva beståndsdelar. Taxeringsförfarandet förutsätter
eu särskild uppskattning av avkastningen från varje inkomstkälla,
byggd på den skattskyldiges i deklaration lämnade uppgifter om varje särskild
inkomstgrupp och i vissa fall särskilda delar av inkomsten inom varje
grupp. Till grund för det slutliga fastställandet av ett skattepliktigt belopp
ligga alltså detaljerade uppgifter om brutto- och nettoavkastning.
Dessa uppgifter böra vara fullt användbara för den kommunala inkomsttaxeringen.
Det har därför legat nära till hands att vid avfattandet av
bestämmelserna om vad till varje inkomstgrupp är att hänföra nära ansluta
sig till den gällande statsliga skattelagstiftningens bestämmelser på motsvarande
område. I enlighet härmed har också begreppet inkomst av fast
egendom kunnat i förslaget erhålla samma omfattning som enligt statens
skatteförordning, med den avvikelse endast, som betingas därav, att kommunen
icke enligt förslaget kan beskatta annan fast egendom än sådan, som
är belägen inom densamma (34 §). Under nämnda inkomstbegrepp hänföres
således icke heller inkomst av fast egendom utom riket. Dylik inkomst
synes mig över huvud taget icke utgöra föremål för eu kommunal inkomstbeskattning
i vidare mån än densamma, utifrån införd, här använts. På
dylikt sätt begränsad i avseende å skatteplikten torde den rätteligen vara
att hänföra till sådan inkomst, som beskattas i inkomsttagarens person,
d. v. s. inkomst av annan inkomstkälla (36 § 2 mom.). Begreppet inkomst
av rörelse eller yrke har kunnat, med motsvarande begränsning som nyss
angivits i fråga om inkomst av fast egendom, bestämmas i överensstämmelse
såväl med nämnda förordnings som med bevillningsförordningens bestämmelser
på motsvarande område (35 § 1 mom.). Överensstämmelsen kan bestå, så
länge det blott är fråga om inkomstens objektiva beståndsdelar, oaktat den
skiljaktighet, som är genomförd med avseende å de två inkomstbegreppen.
Även i fråga om de särskilda slag av inkomster, som enligt förslaget falla
under gruppen inkomst av annan inkomstkälla, hava bestämmelserna om
vad till sådan personlig inkomst räknas kunnat avfattas i överensstämmelse
med de gällande skatteförordningarnas lydelse på detta område, i den mån
de sammanfalla, och eljest i överensstämmelse med innehållet i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt, utan hinder därav, att nu skilda huvudgrupper
enligt förslaget sammanförts under eu gemensam rubrik. Denna
anordning behöver givetvis icke hindra, att i taxeringslängderna inkomsterna
fortfarande ytterligare specificeras på sätt även nu sker.

Inkomst av fast egendom skall, pa sätt jag nyss anfört, i och för
kommunalbeskattningen i stort sett beräknas på samma sätt, som skcrJ
enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. I sådan inkomst
inräknas alltså även inkomst av skogsbruk.

Därjämte skall i fast egendoms taxeringsvärde inräknas bl. a. värdet
av befintlig skogstillgång.

Det är sålunda sörjt, icke blott för att den växande skogen beskattas
såsom förinögenhetsobjekt, utan även för beskattning av skogens avkastning
enligt de grunder, som gälla för beskattning av all annan avkastning.
Yid sådant förhållande uppstår helt naturligt frågan, huruvida den beskattning
av skog, som för närvarande äger rum under skogsaccisens form, har
någon plats i det kommunala skattesystemet.

För min del har jag, såsom jag redan tidigare antytt (sid. 79), kommit
till den uppfattning, att den form för beskattning av skog och dess
avkastning, som i vår lagstiftning införts genom lagen om skogsaccis, icke
har något berättigande i ett kommunalt skattesystem, vilket i likhet med
det av mig föreslagna i sig inrymmer såväl eu objektskatt å skogens förmögenhets
värde som ock en art inkomstskatt, som grundas på skogens
behållna avkastning. Skulle en så ordnad skogsbeskattning förstärkas genom
eu ytterligare skatt av sådant slag som skogsaccisen, skulle skogsbruket
bliva mera betungat med kommunala skatter än varje annan näring
och alla andra inkomstkällor över huvud taget.

Såsom skogsbeskattningen är av mig föreslagen, är den ordnad efter
samma principer, som gälla för beskattningen av all annan näring. Jordbruksnäringen
och varje annan yrkesmässig verksamhet beskattas nämligen
i likhet med skogsbruket dels genom en objektskatt å den produktiva egendom,
som användes för verksamhetens utövande, dels genom en kommunal
inkomstskatt på näringens avkastning. En ny skatteform vid sidan av
dessa två skatter, lagd på någon särskild art av näringsverksamhet, utan
att samtidigt hava till ändamål att träffa de övriga arterna av sådan verksamhet,
skulle ur rättvisans synpunkt vara berättigad, endast om den särskilt
beskattade verksamheten ansåges böra framför andra skatteobjekt
åläggas eu extra beskattning. Men det torde, om man bortser från den

Inkomst «t)
''''ast egendom.

Skogsaccism.

23G

särskilda beskattning, som utgår under namn av skogsvårdsavgift, näppeligen
kunna anföras giltiga skäl till stöd för ett förslag att av sådan anledning
införa en undantagsbeskattning för skogsbruket i förhållande till andra
näringar. Sedan jag beslutat mig för att icke fullfölja tanken att gorå
annan näringsverksamhet till föremål för en extra särbeskattning i form
av eu ytterligare objektskatt vid sidan av egendomsskatten, har jag så
mycket mindre anledning att föreslå en sådan extra beskattning av skogen
och dess avkastning.

Det behov, som skogsaccisen vid sin tillkomst hade att fylla i det
kommunala skattesystemet, har enligt det föreliggande förslaget blivit fyllt ''
på ett annat sätt, som bättre står i överensstämmelse med de principer,
på vilka förslaget i övriga delar vilar, än skogsaccisen skulle göra. Eu
återblick på de förhållanden, som stå i samband med lagstiftningen om
skogsaccis, synes mig ägnad att belysa orsakerna till att för den kommunala
skogsbeskattningen anordnats eu för våra förhållanden så främmande
skatt som skogsaccisen.

Jag hänvisar då först till riksdagens skrivelse nr 59 den 12 april
1905, i vilken riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t utan att avvakta en
fullständig lösning av kommunalskattefrågan måtte låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av gällande skattelagstiftning,
att inkomst genom beskattning av skogsavverkning måtte, i större
utsträckning än för det dåvarande ägde rum, tillgodokomma de särskilda
kommuner, inom vilka skogsavverkning bedreves.

Innan riksdagen år 1905 avlät berörda skrivelse, både frågan om
ändrade grunder för skogsbeskattningen på förslag av enskilda motionärer
under eu följd av är varit föremål för riksdagens behandling, utan att
riksdagen kunnat ena sig om ett positivt förslag om igångsättande av de
för frågans utredning nödvändiga förarbetena. Hithörande spörsmål hade
vid olika tillfällen upptagits till behandling i sammanhang med åtskilliga
andra frågor, för vilkas utredning kommitterade blivit förordnade, och
riksdagen hade än under hänvisning härtill och än av andra orsaker avvisat
de väckta motiouerna i ämnet. Emellertid framhöll bevillningsutskottet
vid 1.905 års riksdag, att ehuru förslag i ämnet vore under utarbetande
inom vederbörande departement, utskottet ändock med hänsyn till frågans
erkänt stora betydelse funne sig böra föreslå avlåtande till Kungl. Maj:t
av en skrivelse i ämnet med betonande av att frågan krävde ett skyndsamt
avgörande. Utskottets förslag vann riksdagens bifall.

Mod anledning av riksdagens skrivelse tillkallades särskilda sakkunniga
för verkställande av utredning rörande förändrade bestämmelser angående
beskattning av skog, och avgåvo dessa den 15 juli 1907 betänkande
med förslag i ämnet. Sedan detta varit underkastat granskning av
vederbörande myndigheter, avlät Kungl. Maj:t till 1908 års riksdag eu
proposition med förslag till lag om skogsaeeis, vilken emellertid icke blev
av riksdagen antagen. Förslaget återkom i väsentligen samma form till
1909 års riksdag och blev då av riksdagen godkänt. Lag i ämnet utfärdades
den 18 september 1909. I sammanhang med den av riksdagen år
1912 på Kungl. Maj:ts förslag beslutade lagstiftningen om skogsvårdsavgifter
underkastades lagen om skogsaeeis eu revision i vissa med nämnda
lagstiftning sammanhängande delar, dock utan ändring av lagens väsentliga
innehåll. Härefter utfärdades den 11 oktober 1912 nu gällande lag om
skogsaeeis och om virkestaxering.

Enligt vederbörande departementschefs anförande till det statsrådsprotokoll,
som finnes bilagt propositionen till 1909 års riksdag, hade följande1
synpunkter varit för honom bestämmande, då han tog ställning till
frågan om den nya formen för skogsbeskattning.

Frågan om beskattning av skog innefattade utan tvivel ett av de allra
mest svårlösta problemen inom hela värt beskattningsväsende. Det vore allmänt
och utan förbehåll erkänt, att den lösning, som frågan erhållit i gällande skattelagstiftning
icke vore tillfredsställande.

Före skogsaccisens införande beskattades inkomst av skogsbruk endast
genom den på fastighetsbevilluingen grundade kommunalskatten. Det var sålunda
en antagen genomsnittlig årsinkomst, som man på dylikt sätt sökte
träffa. De anmärkningar, som riktades mot nämnda anordning, utgingo från
två olika synpunkter. Å ena sidan framhölls det, att avkastning av skogsbruk
icke bleve till behörigt belopp underkastad beskattning, och å den andra
sidan gjordes det gällande med avseende å den kommunala beskattningen, att
skatten icke eller till en allt för ringa del kom me den kommun till godo, där
skogen avverkats. I verkligheten tillgick det vid bestämmandet av taxeringsvärdet
å fast egendom så, att den tillväxande skogen i allmänhet endast delvis
och ofta nog icke alls inräknades i taxeringsvärdet. Då skogen sedermera eu
gång avverkades, måste dock hela den samlade inkomsten av skogen anses vara
beskattad genom den år för år erlagda fastighetsskatten. I fastighetsskattens
form ägde således icke någon effektiv beskattning av skogsinkomsten rum.
Den kunde ej heller kompletteras i formen av skatt å inkomst. Detta hade
omöjligen kunnat ske beträffande den, som från sin egen skog avverkade
endast till avsalu. Vad han därför uppbar hade uppenbarligen liksom annan
skörd ingått i det, som åsyftades med fastighetsskatten. Men vid sådant förhållande
nödgades man medgiva den, som i sin trävarurörelse förädlade skogs -

produkter från egen fastighet, att vid taxeringen av inkomst av förädlingsrörelsen
åtnjuta avdrag för värdet av dessa skogsprodukter, enär detta värde
måste anses vara beskattat genom fastighetsskatten. Värdet upptogs således
därvid icke med ledning av den faktiskt erlagda fastighetsskatten, något som
därjämte skolat i allmänhet förutsätta en synnerligen invecklad, ofta nog icke utterbär
beräkning, utan till skogsprodukternas värde i oförädlat skick. Men icke blott
ägaren fick göra dylikt avdrag. Även den, som förädlade skogsalster från fastighet,
till vilken han haft allenast avverkningsrätt, fick åtnjuta avdrag för dessa
alsters värde i oförädlat skick. Det gjordes jämväl för hans räkning gällande,
att avkastningen av fastigheten var beskattad genom fastighetsskatten, om denna
senare också utgjorts av en annan, nämligen ägaren. Först under år 1907 infördes
genom Kungl. Maj:ts beslut på besvär i några taxeringsmål den praxis,
att idkare av trävarurörelse, som i rörelsen använde skogsprodukter från fastighet,
till vilken han hade endast avverkningsrätt, ägde åtnjuta avdrag för dessa
produkter allenast till så stort belopp, som motsvarade köpeskillingen för avverkningsrätten,
och att, sedan köpeskillingen sålunda slutamorterats, överskottet
skulle beskattas såsom inkomst. På sådant sätt inträffade det, att inkomst av
skogsbruk, som dock är en av landets största näringar, blev i endast ringa mån
beskattad och i många fall rent av undgick beskattning. Även om genom nyss
omnämnda, förändrade praxis avverkningsrättsinnebavarens inkomst fick antagas
bliva i högre grad underkastad beskattning, så var därvid dock att märka, att
beskattningen icke kom den kommun till godo, där skogen var belägen, om denna
var en annan än den, där förädlingen skedde. Enligt gällande grunder i fråga
om beskattningsort upptogs inkomsten nämligen till taxering icke i nämnda
kommun utan i den eller de kommuner, där sågverksrörelsen idkades och trävarorna
utskeppades.

Då under det gällande taxeringssy stena et avkastningen av skogsbruk i icke
ringa mån undgått beskattning och därigenom i de kommuner, som hade skog
i mera avsevärd omfattning, åstadkommits en förryckning av de kommunala
skattebördorna, måste behovet av en ändring på det kommunala beskattningsområdet,
i syfte att tillföra dylika kommuner ökade skattebidrag av skogsavkastningen,
anses vara av trängande art.

Efter att hava lämnat en redogörelse för huru taxeringen av jordbruksfastigheter
inom riket under vissa år utfallit ävensom för vissa andra
taxeringsförhållanden, fortsatte departementschefen:

»Jag förutsätter därför, att även framdeles, så länge nu gällande beskattningsgrundsatser
få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt kommer att
verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande hänsyn väl tages till
fastighetens skogstillgång men att i taxeringen icke inbegripes ståndskogens
fulla värde. Det gäller således nu att för kommunens vidkommande söka supplera
skogsbeskattningen med eu skatteform, som tillsammans med den skatt,
som uttages på grund av fastighetstaxeringen, innebär en skälig beskattning av
skogsbruket. Det är då uppenbarligen angeläget att vid sökandet av den nya
skattetypen gå i en riktning, i vilken man kan tänka sig, att kommunalbeskatt -

ningen framdeles må komma att anordnas, så att den nya skattetypen kunde
utan större ändringar inpassas i det beskattningssystem, som för övrigt komrno
att bliva gällande. Jag är givetvis icke beredd att nu framlägga något färdigt
program i sistnämnda hänseende. Emellertid synes det mig kunna antagas, att
vid eu omdaning av det kommunala skatteväsendet stor hänsyn bör, såsom på
de flesta ställen i utlandet är förhållandet, tagas till det olika intresse i de kommunala
institutionerna och anordningarna, som de skilda samhällsmedlemmarna
kunna hysa, och till de olika fördelar, som de av dessa anordningar kunna
hämta, samt att den kommunala beskattningen således bör mera än för närvarande
erhålla karaktären av en objektbeskattning. Att emellertid skattebehoven
för alla sådana delar av kommunens verksamhet, där ej någon egentlig
åtskillnad i intressen emellan dess medlemmar kan anses föreligga, fortfarande
som hittills bör fördelas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande grunder
för den kommunala skattskyldigheten och att således under alla förhållanden
jämväl eu kommunal inkomstskatt skall komma att utgå, lärer få anses självklart.
En reform av det kommunala skatteväsendet får sålunda till en av sina
förnämsta uppgifter att anordna skattskyldigheten så, att de i bevillningsförordningen
angivna skattekällorna mindre än hittills behöva tagas i anspråk för
kommunens räkning. Jag har redan nämnt, att eu fastighetsbeskattning i bevillningsförordningens
anda, om ock i behövlig mån reviderad, fortfarande torde
vara på sin plats för kommunens vidkommande. I ett skattesystem av antydd
-art svnes därjämte skogshanteringen böra tillförbindas att vid den tid, då skogen
avverkas och avkastningen av skogsbruket sålunda flyter till ytan, till kommunen
utgiva skatt för skogens avkastning.»

Lagen om skogsaccis och om virkestaxering avser att beskatta det
virke, som avverkas inom kommunen. Lagen utgår från att accisskyldighet
i regel inträder, då avverkningen sker, och att accisen skall erläggas av
avverkaren samt beräknas efter det avverkade virkets taxerade skogsvärde,
d. v. s. dess värde å rot enligt i orten vid tiden för avverkningen gängse
pris. Skattesatsen är högst två procent av virkets skogsvärde.

Enligt den år 1912 antagna förordningen om skogsvårdsafgifter erlägges
sådan avgift för avverkat virke, som taxeras jämlikt lagen om
skogsaccis och om virkestaxering, med vissa procent av virkets taxerade
värde. Beräkningen och påföringen av skogsvårdsavgifter hava således
ställts i ett fullkomligt beroende av taxeringen enligt nämnda lag.

Vid behandling i riksdagen av 1909 års lagförslag om skogsaccis
framhölls till en början av vederbörande utskott, att enligt dess mening
lagen hade endast provisorisk karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande
av betydande missförhållanden, som syntes ej böra få bestå ända
till dess en definitiv lösning av frågorna om skogsbeskattningens och den
kommunala beskattningens ordnande kommit till stånd. Utskottet betonade

240

också, att riksdagen ej genom ett antagande av lagförslaget finge anses
kava fattat ställning beträffande grunderna för denna definitiva lösning.

Under debatterna i riksdagens kamrar underströks jämväl vad utskottet
uttalat såväl i sistnämnda avseende som i fråga om lagens provisoriska
karaktär. I första kammaren, där starka betänkligheter uttalades
mot lagförslaget, framhöll departementschefen, att syftet med detsamma
icke var att söka åstadkomma en slutgiltig lösning av problemet .angående
den kommunala beskattningen av skogen. Det var endast att i full överensstämmelse
med riksdagens skrivelse av år 1905 söka bereda ett tillskott
för de kommuner, som därav vore i behov, till den skatt, som eljest utginge
av skogen, och att detta skulle ske utan rubbning av grunderna för
beskattningen i övrigt. Även påpekade han, hurusom det hela vägen
igenom framhållits, att lagen hade en provisorisk karaktär, men han funne
det ändock icke lämpligt att, såsom blivit föreslaget, fastslå en begränsad
giltighetstid för densamma.

I det utdrag av statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid den kungl.
propositionen till 1912 års riksdag med förslag till lag om skogsaccis och
om virkestaxering, uttalar dåvarande chefen för finansdepartementet, att
det visserligen skulle kunna finnas anledning till någon tveksamhet rörande
lämpligheten att göra ändringar i lagen om skogsaccis, då denna lag, vilken
redan vid sin tillkomst angavs såsom provisorisk, otvivelaktigt trängde
till eu mera. genomgående omarbetning och säkerligen även komme att i
sammanhang med den kommunala skatteomläggningen undergå eu fullständig
revision. Denna tveksamhet finge dock vika med hänsvn till de
närmare angivna omständigheter, vilka föranledde en skyndsam omläggning
av grunderna för skogsvårdsavgifternas upptagande.

Av ovanstående framgår att skogsaccisen är en indirekt objektskatt,
avsedd att för kommunalbeskattningen komplettera den beskattning av
skog och dess avkastning, som grundas på fastighetsbevillningen. Då den
emellertid påföres avverkaren och ej skogsägaren i hans egenskap av ägare,
har den ej direkt till syfte att utfylla eventuella luckor i skogsägarens
kommunala skattskyldighet. Doss huvudsakliga ändamål synes hava varit
att bereda skogskommunen ökad möjlighet att beskatta skogen, oberoende
av huruvida vid utnyttjandet av denna möjlighet den nya skatten komme
att träffa skogsägaren eller någon annan. Dåde skatten icke i första
hand haft detta syfte, hade den väl bort anordnas så, att den träffade
den, vilken pa grund av de gällande beskattningslagarnas ofullkomliga

tillämpning på ett obehörigt sätt undgått den beskattning, som av honom
skolut buras. Att skutten uttages oberoende av den inkomst, som genom
skogsavverkningen uppstår, ur utan vidare klart. Åtskilliga anmärkningsvärda
egendomligheter lins skogsaccisen rinna emellertid sin förklaring
i de förhållanden, som gjorde skattens införande till en sa angelägen
sak. Det var nämligen omöjligt att utan de största olägenheter
undanskjuta frågan om ändrad skogsbeskattning till förmån för de s. k.
skogskominunerna. Och denna fråga kunde, efter vad det antogs, icke
bringas till sin snara lösning, om härför skulle krävas eu fullständig omläggning
av kommunernas skattoväsen i dess helhet eller mera genomgripande
lindringar av detsamma. Det var nödvändigt att rinna eu fristående
skatteform, som tills vidare kunde provisoriskt avhjälpa de mest
påtagliga bristerna på detta beskattningsområde och som eventuellt .skulle
kunna finna användning även i (åt efter vissa då tänkta grundlinjer
reformerat kommunalskattesystem. I lider andra förhållanden hade det
efter allt antagande bort ligga närmast till hands att undersöka, huruvida
icke t. ex. genom eu revision av gällande bestämmelser om fastighetstaxeringen
eller genom införandet jämte fastighetsbevillningen av en bevillning
på skogsavkastning i förhållande till avkastningens verkliga belopp
orsakerna till de förhandenvarande olägenheterna kunnat avlägsnas eller
provisoriskt minskas. Tid bedömandet av de möjligheter, som kunnat
tagas under övervägande i stället för skogsaccisen, bör man dock även
erinra sig, att frågan om statens beskattning av skogsinkomsten på ett
mera rationellt sätt än som på fastighetsbevillningens väg kunde åstadkommas
då ännu avbidade sin lösning, vilket var ägnat att försvåra eu
kommunal skogsbeskattning på den direkta avkastningsbeskattningens väg.

Emellertid, skogsaccisen genomfördes, på det att skogskominunerna
skulle få eu ökad skatt av skogens avkastning. Det förutsattes såsom
tvingande grund för skogsaccisens införande, att fastigheternas taxeringsvärden
icke alls eller åtminstone icke i ursprungligen åsyftad omfattningrönte
inverkan av värdet å befintlig skogstillgång, vid vilket förhållande
och då lagstiftningen hide hinder i vägen för skogens beskattning genom
inkomstbevillning skogskominunerna ginge miste om eu för deras skattebehov
viktig inkomstkälla.

Då det nu gäller att omlägga hela det kommunala skatteväsendet, så
att det passar för kommunernas behov, har man betydligt friare händer
att ordna beskattningen i varje punkt med hänsyn såväl till fordringarna
på en rationell beskattning som till våra historiska traditioner. Och vid

Q 1

O 1

242

beaktande härav kommer tanken på en skogsaccis att intaga en tämligen
nndanskjuten plats.

Sedan 1910 års skattereform genomfört en inkomstbeskattning, som
även avser skogens avkastning, torde man icke längre av hänsyn till
taxeringssvårigheterna behöva vara rädd för att även för kommunernas
räkning införa en dylik form för beskattning av skogsavkastningen. Och
bar man en gång beslutat sig för eu sådan beskattningsform, har man
icke något vidare behov av skogsaccisen, vilken ju icke har annan uppgift
än att träffa skogsavkastning med en kompletterande skatt utöver den
enligt erfarenheten otillräckliga fastighetsskatten.

Nu kan det visserligen invändas, att den redan införda skogsaccisen
lika gärna kunde bibehållas i det nya systemet och att under sådan förutsättning
den direkta skatten på skogsavkastning kunde undvikas. Häri
skulle då ligga den fördelen, att man sluppe dels avskaffa en nyligen
införd skatt, dels införa en ny och på kommunalbeskattningens område
oprövad skatt.

Häremot resa sig dock åtskilliga mycket avsevärda hinder.

En objektskatt av den typ, som skogsaccisen representerar, kan svårligen
inrymmas i ett rationellt skattesystem, utan att en liknande skattetyp
inom systemet kommer till användning även för andra ändamål än för
skogsbeskattningen. Konsekvensen skulle kräva, att man funne en form
för accisbeskattning även av annan näring än skogsbruket, särskilt för
jordbruksnäringen, men även för handel och industri. Het har emellertid
icke synts mig möjligt att finna sådana kompletterande accisformer. Och,
om de infördes, skulle de ändå behöva kompletteras med direkta skatter,
som vore ägnade att i någon mån differentiera skattskyldigheten med hänsyn
till rent personliga förhållanden, vilka som bekant icke kunna beaktas
vid eu accisbeskattning. Ett efter sådana linjer utformat skattesystem
skulle följdriktigt komma att bestå av en direkt objektskatt på besittningen,
en accis på produktionen inom alla näringar (jordbruk, skogsbruk, handel,
industri o. s. v.) samt därutöver av åtminstone någon form av personlig
skatt, utmätt i förhållande till den verkliga inkomsten eller avkastningen
av de särskilda inkomstkällorna eller inkomstgrenarna. Att ett sådant
system både från teoretisk och praktisk synpunkt är föga tilltalande synes
mig ligga i öppen dag. Dess förmåga att åstadkomma en utjämning av
skattebördan inom kommunen i rätt riktning torde kunna sättas starkt
i fråga.

Nu kan man, med hänsyn till vad nyss blivit anfört, vänta den in -

243

vändningen, utt de säregna med skogens avkastning sammanhängande förhållandena
betinga eu säregen form för beskattningen av samma avkastning,
utan att en liknande beskattningsform därför behöver komma till
användning på de områden, där sådana säregna förhållanden icke föreligga.
Enligt en sådan uppfattning skulle alltså skogsavkastning kunna beskattas
genom den indirekta skatten skogsaccis, under det att avkastningen i övrigt
av fast egendom samt alla andra inkomstkällor skulle beskattas genom
direkta skatter, vare sig rent personliga skatter eller i viss mån subjektiverade
avkastningsskatter.

Även mot denna uppfattning torde tungt vägande erinringar kunna
framställas. Till en början faller det i ögonen, huru olika behandling i
skattehänseende skulle komma den skattskyldige till del, vilken huvudsakligen
ägnar sig åt skogsbruk, i förhållande till andra skattskyldiga.
Vid fixerandet av dessa senares skattskyldighet vore det möjligt och påbjudet
att taga hänsyn till de personliga momenten och sålunda differentiera
deras inbördes skattskyldighet i relativt förhållande till deras ekonomiska
situation. I fråga åter om den skogsbrukande skattdragare vore alla sådana
hänsyn lämnade utom räkningen. Ett sådant beskattningssystem kan
icke ur rättvisans och jämlikhetens synpunkt försvaras. Härtill kommer,
att det praktiska uppskattningsförfarandet i fråga särskilt om uppskattningen
av avkastningen från fast egendom skulle bliva förenat med rätt
betänkliga svårigheter. Om, såsom väl torde finnas lämpligast, avkastningen
av den fasta egendomen och det därå bedrivna jordbruket med dess
binäringar skall beskattas till sitt behållna belopp efter avdrag av driftkostnader
m. m., blir det givetvis i de vanliga fallen mycket svårt att
beräkna, till huru stor del de för egendomen och dess brukande gemensamma
driftkostnader falla på den del av verksamheten, som är underkastad
avkastnings- eller inkomstskatt, och till huru stor del dessa kostnader
kunna anses gjorda för skogens vård och skogsavkastningens tillgodogörande.
Denna svårighet blir ytterligare ökad på grund därav, att skogens
tillgodogörande för husbehov skulle beskattas på den direkta vägen,
medan endast avverkning för avsalu skulle beskattas på den indirekta
vägen. Att dessa svårigheter i praktiken skulle leda till en obehörigen
minskad beskattning av skogen eller över huvud taget av avkastningen avjordbruksfastighet
i det övervägande antalet fall kan med stöd av erfarenheten
med stor visshet antagas. Jag har i betraktande av ovan anförda
skal funnit det omöjligt att i stället för den skatt på avkastningen, som

244

ansetts lämplig för alla inkomstkällor, i fråga om skogs»v-kastning föreslå
bibehållande av skogsaccisen.

Det bär under den förberedande behandlingen av frågan om eu skogsaccis
någon gång antytts möjligheten att låta denna skatteform i framtiden
utvecklas så, att den kunde ersätta objektskatten å fastighets skogsvärde,
d. v. s. fastighetsbevillningen och den därpå grundade kommunala skatten
på fast egendom, för såvitt den utgår i förhållande till skogens värde.
Men det må framhållas, att sådana antydningar merändels framkommit i
ett sammanhang, som visar, att fastighetsbevillningens natur att vara
en skatt på fast egendoms avkastning därvid trätt i förgrunden. För
dem, som uppfattat fastighetsbevillningen uteslutande såsom en skatt pa
fastighets avkastning och bortsett från dess egenskap att vara eu skatt på
läst egendom såsom förmögenhetsobjekt, på besittningen, oberoende av den
därmed förenade avkastningen, har det icke verkat principiellt oriktigt att
till eu viss del ersätta denna form av avkastningsskatt med en annan av
t. ex. skogsaccisens typ. Men helt säkert skulle de icke vara lika beredda
att ersätta den nu föreslagna fastighetsskatten, som är eu ren skatt pa
fast egendom efter dess bruttovärde, i vad den avser värdet a egendomens
skogstillgång, med eu indirekt skatt i förhållande till värdet av det virke,
som tid efter annan från egendomen avverkas. Eu sådan indirekt skatt
är ju av helt annan natur än den föreslagna fastighetsskatten och har ett
helt annat syfte. Under det att fastighetsskatten är en skatt på besittningen,
är skogsaccisen eu, visserligen mycket rå, skatt pa avkastningen.
Det bjuder mycket emot att med avseende å två så nära besläktade förmögenhetsobjekt
som fäst egendom och den å egendomen befintliga skogstillgången
tillämpa så olika beskattningsgrunder som de bär tänkta. Frånsett
denna rent principiella olägenhet skulle eu anordning, varigenom skogsvärdet
undantoges från den periodiska fastighetsskatten, för de egentliga
skogskommunerna medföra ödesdigra verkningar. Den nu varje år till
tämligen oförändrat belopp säkert påräkneliga skatten på fastighet i förhållande
till dess taxeringsvärde skulle försvinna och ersättas med tillfälliga
skatter — ett och annat år efter langa mellantider — på värdet av
avverkningar av ibland stor, ibland åter ringa omfattning. I stället för
det nuvarande över huvud taget ganska stabila underlaget för beskattuingen
skulle erbjudas ett nytt, osäkert underlag, vars fluktuationer ej
skulle med någon grad av säkerhet kunna på förhand beräknas. Såsom
på sina håll uttalats, skulle följden av ett sådant beskattningssystem för
många skogskommuner i Norrland och Dalarna bliva, att kommunerna

245

under vissa ar bleve i sa gott som fullständig saknad av alla skattcobjekt,
med undantag av de smärre inkomster av kapital och arbete, som kunde
finnas att inom kommunen beskatta. Vad eu sådan sakernas ordning
skulle betyda för det kommunala finansväsendet och för de fåtaliga skattskyldiga,
som således finge bära alla kommunens utgifter under vissa år,
torde lätteligen inses utan att behöva bär närmare utvecklas. De, som
ifrågasatt en sådan utsträckning av skogsaccisen, hava förmodligen tänkt
sig, att de stora skatteintäkter, som under vissa ar kunde tillflyta kommunerna,
borde fonderas för att möjliggöra eu jämnare fördelning av skatterna
år efter ar. Det är möjligt, att under tidernas lopp så småningom skulle
kunna skapas fonder, med vilkas tillhjälp en något så när jämn beskattning
ar efter annat skulle kunna åstadkommas. Men det synes uppenbart,
att härför fordras eu övergångstid av större eller mindre långvarighet
allt efter förhållandena inom de särskilda kommunerna, och det torde
vara förenat med mycket stora svårigheter att under denna tid möjliggöra
eu normal hushållning inom de kommuner, där skogens värde för närvarande
är den huvudsakliga skattekällan.

De här omförmälda olägenheter, som skulle kunna förväntas vid ett
utbyte av antingen den föreslagna fastighetsskatten till viss del eller den
föreslagna kommunala inkomstskatten på skogsavkastning emot eu skogsaccis
av nu gällande typ, bleve givetvis än mera framträdande, om det
kommunala skattesystemet ordnades så, att eu sådan skogsaccis trädde i
stället för bägge dessa skatter, i vad de avse att träffa skogen och dess
avkastning. En dylik skatt skulle icke hänga tillsammans med det kommunala
skattesystemet i övrigt och jämförliga synpunkter vid bestämmande
av skattens storlek i det ena och det andra fallet skulle icke stå till buds.
Formellt skulle en sådan anordning synas innebära en lättare beskattning
av skog än av andra inkomstkällor. I realiteten kunde detta även bliva
fallet, men det kunde även hända, att motsatsen inträffade. Resultatet
bleve i varje fall beroende av huru de för skogsbeskattningen efter vissa
grunder valda accisbeloppen kunde motsvara de för beskattningen av övriga
skatteobjekt efter särskilda andra grunder valda skattesatserna. Huru
dessa än valdes, hade man dock ingen trygghet för, att de olika skattefonnema
komme att bidraga till eu rättvis och jämlik beskattning. Tv
själva grunden för beskattningen i det ena och det andra fallet är sådan,
att den icke erbjuder möjlighet till jämförelse mellan de belopp, som pa
de två vägarna uttagas i skatt. Icke kan man säga, att en skatt av vissa
procent i förhållande till en fast egendoms försäljningsvärde är jämförlig

246

med eu skatt av vissa procent i förhållande till värdet av samtliga under
ett år avverkade träd från egendomen, eller att sistnämnda skatt är eu
jämlik skatt i jämförelse med eu skatt av vissa procent i förhållande till
ägarens avkastning eller inkomst av skogen under samma år. Följden
skulle bliva, att man aldrig visste eller kunde bedöma, i vilken omfattning
skogsaccisen beskattade skogens värde och avkastning efter samma förhållande,
som t. ex. egendomsskatten och den kommunala inkomstskatten
träffade värdet å annan produktiv egendom och avkastningen av andra
inkomstkällor i kommunen.

Mitt förslag att ombilda den kommunala skogsbeskattningen utan anlitande
av skogsaccisen har sålunda grundats på följande skäl. Eedan vid
skogsaccisens tillkomst betonades dess provisoriska karaktär. Det har följaktligen
redan från första början varit klart, att dess framtida bibehållande,
efter en genomgående ombildning av kommunalbeskattningen, skulle vara
beroende av denna beskattnings karaktär i det stora hela. Då jag icke
kan finna annat, än att skogsaccisen icke låter sig inpassas i det av mig
uppställda kommunala beska ttningssystem et, utan tvärtom skulle till obotlig
skada för dess helhetsverkan bryta av därifrån på ett betänkligt sätt,
bär jag ansett mig nödsakad att i förslaget utgå från att skogsaccisen
avskaffas.

Jag har emellertid icke förbisett, att den taxering, som ligger till
grund för skogsaccisen, på grund av ovanberörda år 1912 vidtagna förändring
ligger till grund för beräkning även av skogsvårdsavgifterna. Det
synes mig dock vara klart, att skogs vårdsavgifterna i och för sig äro av
sådan betydelse, att endast för deras skull bör bibehållas det deklarationsoch
taxeringsförfarande, som nu tjänar det dubbla syftet att vara underlag
för såväl skogsaccisen som skogsvårdsavgifterna. Skulle så icke vara förhållandet
kunde man möjligen tveka att vidtaga åtgärder, som måste medföra
anordnandet av ett förändrat sätt för taxering av skogsvårdsavgifterna.
Enligt tillgängliga uppgifter (Statistisk årsbok för Sverige år 1916, tab.
224) hava skogsvårdsavgifterna och skogsaccisen i hela riket år 1913 uppgått
till följande belopp, nämligen skogsvårdsavgifterna till 1,257,015 kronor
och skogsaccisen till 1,851,154 kronor. Jag har vid sådant förhållande
icke heller funnit här berörda omständighet böra inverka på min
ställning till frågan om skogsaccisens bibehållande eller icke.

Inkomst av
rörelse eller
yrke.

De- inkomstkällor, som enligt förslaget sammanföras till eu grupp
under rubriken rörelse eller yrke, äro i stort sett desamma, som i de nu -

247

varande skatteförordningarna hänföras till motsvarande inkomstgrupper.
Främst faller under gruppen sådan verksamhet, sena är lokalt bunden vid
eu viss kommun såsom t. ex. en inom kommunen driven handels- eller
fabriksrörelse. Betecknande för sådan rörelses beskattning är redan enligt
gällande bevillningsförordning, att beskattningen äger rum inom den kommun,
där rörelsen drives, alldeles oberoende av rörelseidkarens personliga
bostadsort eller hemvist. Yad i sådant avseende nu gäller har förslaget
bibehållit. Vidare omfattar gruppen även annan art av verksamhet, vars
lokala samband med kommunen icke är så påtagligt som i nyss angivna
fall. Såsom typiska former för sådan verksamhet kunna anföras vetenskaplig,
litterär och konstnärlig verksamhet samt läkare-, lärare- och sakförareverksamhet.
Dessa arter av verksamhet hänföras nu, för såvitt de
ej utövas på grund av tjänstebefattning, till gruppen rörelse eller yrke,
och det torde vara ändamålsenligt att fortfarande föra dem till nämnda
grupp. Ofta nog torde de emellertid i beskattningsavseende böra följa
personen åt och såsom nu i fråga om inkomstbevillningen underkastas
kommunal inkomstbeskattning i den kommun, där verksamhetens utövare
är bosatt. Samma är förhållandet t. ex. med sådan affärsverksamhet som
gårdfarihandel. Även i fråga om om sådan rörelse måste enligt sakens
natur beskattningen äga rum inom rörelseidkarens bostadskommun, detta på
grund därav, att det är praktiskt omöjligt att låta densamma äga rum inom
en var av de kommuner, utöver vilka rörelsen sträcker sig. Ehuru således
dessa och åtskilliga andra slag av verksamhet i mångt och mycket äro
av samma personliga natur som de inkomstkällor, vilka inbegripas under
den tredje gruppen, generellt benämnd annan inkomstkälla, hava de dock
på grund av sin karaktär av yrkesmässigt utövad verksamhet sammanförts
under den grupp, som huvudsakligen omfattar näringarna. På grund av
bestämmelserna i 35 § 2 mom. av förslaget kommer dock inkomst av kär
ifrågavarande slag att i fall, där sådant anses påkallat, och måhända i flertalet
fall beskattas i den skattskyldiges bostadskommun. Det bör ej förbises,
att avkastningen av nämnda slag av verksamhet i andra fall, då
verksamheten är fast bunden vid en viss kommun, skall beskattas i denna,
oberoende av yrkesidkarens bostadsort.

Inkomst av rörelse, som utövas i utlandet, göres lika som inkomst
av i utlandet belägen fast egendom enligt förslaget icke till föremål för
kommunal beskattning i Sverige i vidare mån än som följer av bestämmelsen
i 36 § 2 mom., som upprätthåller nu gällande skatteprincip, att

248

Ekonomiska

föreningar.

den, smil är bosatt i kommun bär i riket, under alla förhållanden skall
beskattas för sin bär använda, utifrån införda inkomst.

Att inkomst, som t. ex. ägare av en industriell anläggning eller eu
apoteksinnebavare åtnjuter genom utarrendering av anläggningen och driften
eller av apoteket, skall bos honom beskattas såsom inkomst av rörelse eller
yrke inom den kommun, där anläggningen eller apoteket finnes, är fastslaget
i praxis. I denna praxis avser förslaget icke att åstadkomma någon
.ändring, utan fastslår tvärtom densamma uttryckligen genom ett stadgande
av sådant innehåll i de vid lagen fogade särskilda anvisningarna.

Bland de ändringar och tillägg, som i sammanhang med 1910 ars
skattereform skedde i bevillningsförordningen, är att märka det i 11 §
införda stadgandet angående beräkning av den inkomst, för vilken skattskyldighet
skulle åligga de så kallade kooperativa föreningarna. Detta
stadgande är med ett fullkomligt betydelselöst undantag ordagrannt lika med
motsvarande stadgande i 1 1 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Stadgandet innebär, att förening, som sträckt sin verksamhet utom
medlemmarnas krets, vid inkomstberäkningen icke får göra avdrag för
annan till kunderna lämnad utdelning i förhållande till gjorda inköp eller
försäljningar än den, som skett i omedelbart samband med köp eller försäljning,
vara utdelningen grundats, medan däremot i fråga om förening,
som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, avdrag medgives
för all dylik utdelning, för såvitt den utgått efter grunder, som
varit före köpet eller försäljningen bestämda. Samtidigt stadgades uttryckligen,
att medlem av förening för ekonomisk verksamhet vore frikallad
från inkomstskatt och inkomstbevillning för vinstutdelning å insats i
föreningen.

Föredragande departementschefen framhöll, vid framläggandet av förslaget
till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, i denna fråga, hurusom man
måste hålla strängt isär den inkomst, som tillkomme medlemmarna, och den
inkomst, föreningen åtnjöte. Föreningen såsom sådan vore ett skattesubjekt,
vilket liksom en var annan juridisk person med självständig skattskyldighet hade
att utgöra skatt för inkomst å den rörelse, som av densamma bedreves. I allmänhet
kunde man därvidlag icke fästa avseende å den ordning, vari föreningen
arbetat, eller å sättet, varigenom vinst å rörelsen uppkommit. Föreningens
ekonomiska ställning måste bedömas rent objektivt. I den mån vinsten hade
föranletts av föreningens egen verksamhet, vore vinsten alltså inkomst av natur
att böra i föreningens hand beskattas.

Trots det att någon formell grund för skattelindring i avseende å kooperativ
förening strängt taget icke förefunnes, ansåge sig departementschefen ändock

24b

icke böra lämna den bestående rättstillämpningens ståndpunkt i frågan. Man
kunde icke frånse de faktiska förhållanden, som i förevarande fall påkallade
ett undantag, nämligen eu kooperativ förenings konstruktion. I händelse av en
sammanslutning, gjord i samma ändamål som föreningens men utan att erhålla
juridisk persons rättsställning, skulle utan vidare delägarna i sammanslutningen
fritagas från beskattning av de förmåner, de kunde erhålla genom sin kooperativa
verksamhet. Att av den anledningen att sammanslutningen fått juridisk persons
rättskapacitet beskatta dessa förmåner skulle i viss mån göra våld på den naturliga
grunden för inkomstens uppskattning och, för att göra beskattningen effektiv,
påkalla en särskild inkomst beräkning. Ty föreningarna kunde förekomma uppkomsten
av någon nämnvärd årsvinst, utan att någon befogad invändning däremot
skulle kunna göras från inkomstskattesynpunkt. En detta oaktat påförd
inkomstskatt skulle mindre grunda sig därpå, att nyssnämnda förmåner i och
för sig vore beskattningsbara,'' än på det förhållandet att sammanslutningen dreve
näring i stort. Med denna uppfattning av frågan återkomme man till näringsskattelagstiftniugeu,
som icke borde upptagas i detta sammanhang.

Departementschefen hade före uttalandet av vad här ovan anförts påpekat,
hurusom med utvecklingen av näringslivet och produktionen, som ytterst bure
hela dén statsliga såväl som den kommunala skattebördan, följden blivit en i
jämförelse med forna tiders, huvudsakligen å fast egendom vilande objektsbeskattning
omfattande fördelning av skattebördan. Varje särskild skatt utbildades
för sig och konstruerades med ändamål att nå en eller annan närmare
bestämd skattekälla. När man till prövning upptoge frågan om kooperativa
föreningars beskattning i sammanhang med omläggningen av statens direkta
beskattning av inkomst, bleve man nödsakad att begränsa frågan till skattskyldigheten
för den inkomst, som enligt de för inkomstskatten, i allmänhet
taget, gällande regler kunde anses vara att beskatta hos föreningarna. Enligt
en inkomstskatteförfattning borde skyldighet att utgöra skatt icke kunna inträda,
utan att den skattskyldige verkligen åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar
inkomst. Vid frågans bedömande måste lämnas å sido betraktelser,
som avsåge att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet till sin art icke skiljer
sig från vilken enskild handelsverksamhet som helst. Detta förhållande kunde
ju visserligen även ur skattesynpunkt vinna beaktande. Men en på verksamhetens
art grundad skattskyldighet hörde påtagligen icke hemma annorstädes
än i eu näringsskattelag. En beskattning av nyss omförmälda slag syntes böra
ingå såsom ett led i ett reviderat kommunalt skattesystem, men skulle icke
kunna göras gällande i det då förevarande skatteförslaget utan att å ena sidan
förrycka den rationella anordningen av inkomstbeskattningen och å andra sidan
ingripa på området för en blivande näringsskattelagstiftning. Denna lagstiftning
torde nämligen komma att omfatta näringsverksamhet i allmänhet eller
åtminstone rörelse utan avseende å huruvida den idkades av enskild eller juridisk
person.

Vid anmälandet av det i sammanhang med förslaget till förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt framlagda förslaget till bevillningsförordning anförde
departementschefen till statsrådsprotokollet, hurusom bevillningsförordniugen

250

i dess dåvarande skick vore så pass bristfällig och ofullständig, att det säkerligen
skulle befinnas synnerligen olämpligt att upphöja detsamma till kommunal
lag utan en genomgripande omarbetning. Eu sådan revision skulle icke kunna
vidtagas utan i sammanhang med ändringar i kommunalförfattningarna. Sakläget
fordrade alltså, att bevilluingsförorduingens formella ställning i beskattningssystemet
tillsvidare lämnades oförändrad. Emellertid hade man ur förordningen
utgallrat alla bestämmelser rörande taxeringsmyndigheterna och taxeringsförfarandet.
Men i övrigt innebure förslaget till ny förordning inga andra avvikelser
från den gällande författningen än sådana, som, ehuru hämtade från
förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, likväl innefattade
allenast ett förtydligande av redan förefintliga stadganden eller lagfästande
eller rättande av praxis vid tolkningen av vissa andra bestämmelser. Likasom
i sistnämnda författningsförslag hade sålunda i förslaget till ny bevillningsförordning
lämnats uttryckliga föreskrifter rörande taxering av bland annat kooperativa
föreningars inkomster.

Av de här ovan återgivna uttalandena torde med full tydlighet framgå,
att det sätt, varpå frågan om de så kallade kooperativa föreningarnas skattskyldighet
blivit löst vid den år 1910 genomförda statsliga skattereformen
och, provisoriskt, även för kommunalbeskattningens vidkommande, icke åsyftat
att lägga hinder i vägen för en rationell lösning av denna beskattningsfråga
för kommunernas räkning i samband med den fullständiga omläggning
av det kommunala beskattningsväsendet, som då ställdes i utsikt
såsom ett andra led i den skattereform, som i första hand blivit begränsad
till statens skatteväsen. Och allt, vad departementschefen anföixle till
stöd för sitt förslag i fråga om de kooperativa föreningarnas beskattning,
hänförde sig till de synpunkterna, att det var fråga om en beskattning
inom den allmänna inkomstskattens ram samt att frågan om föreningarnas
beskattning under andra former läge utanför den år 1910 genomförda reformens
uppgifter. Det torde under sådana förhållanden vara tillåtet att nu
upptaga ifrågavarande beskattningsspörsmål till förnyad behandling utan rubbning
av den för kommunalskattereformen tänkta planen och oberoende av den
behandling, som kommit spörsmålet till del i statens skattelagstiftning. Den
omständigheten, att de i bevillningsförordningen angivna grunderna för
inkomstberäkning i särskilda fall i denna punkt samtidigt omredigerades
till överensstämmelse i motsvarande del med statens skatteförordning var,
enligt vad den lämnade redogörelsen giver vid handen, icke heller avsedd
att uppfattas såsom eu anvisning om huru detta skattespörsmål skulle
vinna sin lösning i den kommunala skattelagstiftningen vid dess förebådade
revision. Uttalandena härutinnan kunna snarare tydas såsom gående i en
helt annan riktning.

Genom den statsliga .skattereformen fastslogs emellertid, att ieke ens
inom ramen för en inkomstskatt giltiga skid kunde åberopas till stöd för
de kooperativa föreningarnas skattefrihet. Så mycket mindre torde sådana
skid kunna göra sig gällande till förmån för sådana föreningars kommunala
skattefrihet. Det föreliggande förslaget bygger också på den uppfattningen,
att ifrågavarande föreningar, i lagstiftningen numera inbegripna under benämningen
ekonomiska föreningar, principiellt böra vara skattskyldiga till
kommunen såväl för sådan dem tillhörig fast och lös egendom, vilken över
huvud taget är underkastad egendomsskatt, som ock för sin verksamhet
inom kommunen och för sin inkomst av kapital m. fi. inkomstkällor. 1
fråga om förenings skattskyldighet för fast och lös egendoms besittning
eller för inkomst av fast egendom eller av »annan inkomstkälla» behövas
icke några särskilda bestämmelser. Detta är icke heller förhållandet med
avseende å den kommunala inkomstbeskattningen för inkomst av rörelse, i vad
avser sådana föreningar, vilka på vanligt affärsmässigt sätt driva sin rörelse
och i sina räkenskaper angiva resultatet av rörelsen enligt de grunder, som
tillämpas av enskilda näringsidkare. Något annorlunda ställer sig saken i fråga
om sådana föreningar, vilkas bokslut icke kunna lämna någon fullt tillfredsställande
upplysning om omfattningen av den rörelse, som av dem drivits,
och dess resultat, vare sig på grund därav att de till sina kunder eller vissa
av dem försälja varor till pris, som understiga de i allmänhet gällande, eller
ock på grund därav, att de använda sin handelsvinst till utdelning åt kunderna
under en eller annan form och sålunda nedbringa den synliga vinsten under
det belopp, som verksamheten normalt bort uppvisa. För att den principiellt
förordade beskattningen av föreningarnas verksamhet icke skall bliva illusorisk,
måste lagstiftningen se till, att denna verksamhet träffas av beskattning
i likhet med den av enskilda näringsidkare inom samma affärsområde
idkade verksamheten, oberoende av föreningens åtgärder för att
förekomma ett synligt vinstresultat. Innan jag närmare redogör för mitt
förslag att lösa denna fråga, skall jag i korthet något beröra vissa teoretiska
synpunkter i fråga om de kooperativa föreningarnas ställning och deras anspråk
att från samhällets sida behandlas på ett exceptionellt gynnsamt sätt.

Först vill jag blott erinra därom, att det är en alltför ofta iakttagen
företeelse, att än den ena och än den andra sammanslutningen eller kåren
anser sig vara av sådant allmänt gagn, att densamma bör komma i åtnjutande
av eu särskilt privilegierad ställning. Och i regel har ett av kraven
i sådant avseende även gått ut på skattefrihet eller åtminstone skattelindringar
utöver dem, som komma andra skattskyldiga till del. Under

252

äldre tider ledde dessa anspråk i många fall till ett skatteprivilegium för
de å varje tid maktägande. Historien lär oss, att dessa privilegierade
klasser voro befriade från skatter, under det att de icke privilegierade
klasserna på sina håll dignade under skattebördor, som de knappast mäktade
bära. Med hänsyn till dessa förhållanden var det förklarligt, hurusom
t. ex. i Frankrike de efter revolutionen maktägande skyndade sig att
upphäva alla dylika skatteprivilegier. I den förut citerade »Déclaration
des droits de 1’homme et du citoyen» proklamerades såsom eu av de
första principerna- för beskattningen, att skatterna skulle vara allmänna
(»la perception se fara sur tous les citoyens et sur tous les biens de la
meme maniere et dans la meme forme»). Även i andra länder genomfördes
motsvarande principer genom den i bredd med utvecklingen alltjämt
fortgående skattelagstiftningen, och de torde nu få anses vara allmänt erkända
såsom riktiga. Det oaktat frångås principen då och då till förmån
än för den ena och än för den andra gruppen av skattskyldiga under åberopande
av dess sociala eller allmännyttiga verksamhet. Och det ena undantaget
drager det andra med sig. Det är ofta nog svårt att finna någon
åtskillnad till arten mellan den verksamhet, som utövas av vissa från skatt
befriade sammanslutningar, och den, som utövas av andra, vilka ännu icke
lyckats tillvinna sig denna förmån, och följden blir, att undantagen från
skattskyldighet bliva allt flera. I den mån dessa undantag även vinna
insteg i den kommunala skattelagstiftningen, inverka de direkt till ökning
av de kvarstående skattskyldigas skattebörda. En icke ringa del av den
skatt, som bort bäras av de privilegierade, överflyttas sålunda på relativt
och absolut mycket svaga skuldror. Härtill tages ofta nog ingen hänsyn
vid medgivandet av nya skatteprivilegier.

Beträffande de ekonomiska föreningarna och deras förhållanden får
jag till eu början erinra om att dessa föreningar enligt gällande svensk
lagstiftning skola för att kunna såsom sådana registreras hava till uppgift
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel
eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster av
medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna eller
idka annan ekonomisk verksamhet, dock att även förening, som har annat
ändamål än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen och främjar
detta sitt ändamål genom idkande av handel eller annan verksamhet,
varmed följer skyldighet att föra handelsböcker, kan registreras såsom
ekonomisk förening. Såsom synes, är det alltså icke några ideella eller
speciellt allmännyttiga uppgifter, som de ekonomiska föreningarna hava

att främja. Ändamålet är helt enkelt att bereda ett antal enskilda personer
ekonomiska fördelar, alltså detsamma, som ligger bakom värjo
annan enskild verksamhet med ekonomiskt syfte. Men föreningens uppgift
är icke att undgå beskattning och dess ändamål torde kunna vinnas,
även om den underkastas beskattning lika som enskilda näringsidkare. I
själva den uppgift, de ekonomiska föreningarna hava att fylla, kan man
sålunda näppeligen finna något stöd för deras skattefrihet. Den från kooperativt
håll förfäktade meningen, att det vore till skada för eu nyttig, uppfostrande
och allmänt gagnelig verksamhet, om konsumtionsföreningar beskattades
för inkomst av handel med sina medlemmar, är påtagligen icke
berättigad. Utom det att eu sådan grund för skattefrihet skulle kunna
åberopas av eu mångfald företag och institutioner i det moderna samhällslivet
och sålunda bliva eu till sina konsekvenser synnerligen ödesdiger
princip, kan i det föreliggande fallet mot ett dylikt påstående erinras,
att, vore de ekonomiska föreningarnas egen livskraft ej större än att
de icke kunde bära eu beskattning av föreningsverksamheten efter i
allmänhet antagna normala grunder, torde deras berättigande såsom allmänt
gagneliga kunna starkt ifrågasättas A andra sidan innebär ett
gynnande i beskattningshänseende av de ekonomiska föreningarna — utom
att det i kommunalbeskattningen sker på bekostnad av eu del svaga skattesubjekt,
vilkas förmåga att bära ökade bördor icke ens underkastas någon
undersökning — i förhållande till de enskilda affärsmännen eu obestridlig
orättvisa. Då t. ex. eu konsumtionsförening driver en regelbunden handelsverksamhet
med alla slags varor likasom eu vanlig handlande, skulle
föreningens frihet från sådan skatt, som den enskilde handlanden hade att
bära, såsom ofta framhållits, lätteligen leda till osund konkurrens och
spekulation att under kooperationens förklädnad främja egennyttiga syften.
Från föreningens egen synpunkt borde det vara önskvärt, att densamma
beskattades lika som enskilda affärsföretag. Härigenom skulle helt säkert
mycket av den ovilja, som den kooperativa rörelsen framkallat inom affärsvärlden
och som till icke ringa del har sin grund i de kooperativa föreningarnas
i skattehänseende gynnade ställning, försvinna eller i varje fall förlora
sitt berättigande.

Från ren affärssynpunkt är det givetvis riktigt, att likartad verksamhet
får bära likartad beskattning. Lika riktigt borde det vara, att försäljningsprisen
å varor av lika slag bestämmas efter enhetliga grunder, vare
sig försäljningen sker genom eu kooperativ förening eller genom ett enskilt
affärsföretag, och att föreningsmedlemmarna, först sedan resultatet av

254

verksamheten för ett år blivit känt, få tillgodonjuta t. ex. den prisnedsättning
å inköpta varor, som föreningen med hänsyn till resultatet kan
bevilja. Men eu sådan ur affärssynpunkt gagnelig ordning befrämjas icke,
därest föreningens beskattning röner inverkan av tidpunkten, då den handelsvinst
för året, som för föreningen kan uppkomma, i form av rabatter o. s. v.,
utdelas bland kunderna-delägarna. Om vid föreningens beskattning få avräknas
belopp, som omedelbart vid försäljningen lämnas kunderna-delägarna,
ligger en stark frestelse för föreningen att lämna rabatten i denna ordning,
även med risk att missräkna sig på storleken av den rabatt, som med hänsyn
till årsvinstens verkliga storlek sedermera visar sig vara möjlig att giva.
Ju högre rabatten sättes i förhållande till vad affären i verkligheten tål,
desto större blir faran för att föreningen skall råka på obestånd och desto
mera lider den sunda affärsverksamheten under trycket av den illojala konkurrensen
från illa organiserade föreningars sida. Den kooperativa rörelsen,
som i enskilda fall givit anledning till klander på grund av vissa under
kooperationens skydd bedrivna missbruk, skulle för visso vinna på att lagstiftningen
icke rent av frestade till anlitande av metoder, som för en
sund föreningsverksamhet borde vara främmande. Att allt icke är som
det bör vara inom den kooperativa rörelsen, torde vara mer än troligt.
I visst avseende har detta blivit belyst i en motion till 1915 års riksdag.

Det må nu emellertid vara eu sak att i fråga om de kooperativa
föreningarnas inkomstbeskattning till staten låta det allmänna inkomstbegreppet
vara avgörande vid fastställandet av vad som är en sådan förenings
inkomst. Detta begrepp har visserligen sin särskilda omfattning
med hänsyn till de fysiska personernas skattskyldighet och borde strängt
taget vara ett annat, då det gäller de juridiska personernas skattskyldighet.
En sådan åtskillnad har emellertid icke gjorts i fråga om statens
inkomstbeskattning, och det är under sådana förhållanden förklarligt, att
lagstiftningen i huvudsak tillämpat de allmänna reglerna för fastställande
av vad till beskattningsbar inkomst bör hänföras även på den inkomst,
som förvärvas av kooperativa föreningar, med den enda avvikelse, som
ligger i det citerade stadgandet i 11 § skatteförordningen. Statens skatteförordning
avser att beskatta den behållna inkomsten, och det har givetvis
sina svårigheter att under detta begrepp — vad beträffar de kooperativa
föreningarna — inrymma den utdelning, som de lämna sina kunder i form
av rabatt eller pristillägg.

Den här föreslagna kommunala inkomstskatten ger sig däremot icke
ut för att vilja beskatta den behållna inkomsten. Den avser att i första

2f>r>

hand trätta den inom kommunen yrkesmässigt bedrivna verksamheten och
därjämte att genomföra eu beskattning av kommunens medlemmar i förhållande
till deras inkomster av annat slag än dem, som härflyta ur yrkesmässig
verksamhet.

För att på ett likformigt sätt med beskattning träffa olika slag av
den yrkesmässiga verksamheten, måste man finna en beräkningsgrund för
skattens utmätande, som i stort sett och i allmänhet ägnar sig att giva
ett enhetligt uttryck för vad de särskilda företagen med hänsyn till sin
omfattning och bärighet lämpligen kunna och böra erlägga i skatt. Denna
beräkningsgrund, denna måttstock för skattens fördelning efter rättvisa och
jämlika grunder bör väljas med tanke på det mål, man vill nå med den
ifrågavarande beskattningsformen. När man tager avkastningen eller inkomsten
till fördelningsgrund, sker det givetvis bland annat därför, att
avkastningen eller inkomsten, enligt vad man förutsätter, i de vanliga
fallen kan efter likartade grunder fixeras och även i regel framträder
såsom ett efter enhetliga och allmängiltiga grunder beräknat synligt resultat
av verksamheten. Tager man en annan omständighet än avkastningen till
måttstock för skatten, är det ävenledes under samma förutsättning, att
denna omständighet kan hos alla ifrågavarande objekt konstateras efter
enhetliga grunder och, behörigen konstaterad, är ett uttryck för de egenskaper
hos varje objekt, som bäst ägna sig att vara måttstock för deras
ifrågavarande skattskyldighet. Är det t. ex. objektets värde, som tages till
måttstock, sker sålunda detta under den vissa förutsättningen, att värdet
kan efter likartade grunder uppskattas för varje objekt, och lagstiftningens
uppgift är tydligen även den att giva bestämda regler för åstadkommande
av denna likformiga uppskattning. Samma uppgift åligger lagstiftningen
med avseende å avkastningens riktiga beräkning, då denna tages till måttstock
för skatten.

Alla affärsföretag hava givetvis en gemensam strävan att bereda ekonomiska
fördelar åt sina intressenter. Huru detta mål i de särskilda fallen
kunnat realiseras, framgår för varje avslutad verksamhetsperiod av det ekonomiska
resultat, som uppstått av företagets verksamhet under perioden
och som i sin ordning är beroende av den avkastning, företagets särskilda
förvärvskällor under samma tid givit. För att utreda detta tillämpas vissa
allmänt vedertagna beräknings- och bokföringsmetoder, som likformigt tilllämpade
giva en likformig bild av företagens verksamhet, sedd från denna
synpunkt. Detta jämte den omständigheten, att avkastningen sålunda i
regel uppskattas till sin storlek och bokföres efter antagna enhetliga grun -

der, gör, utt avkastningen icke är en olämplig måttstock för fördelningen
av den skattskyldighet, som är avsedd att åläggas förvärvsverksamheten.
Det förutsattes därvid, att, där i enskilda fall tillämpas osedvanliga grunder
för att beräkna och angiva avkastningens storlek, beskattningsmyndigheterna
hava befogenhet och möjlighet att justera sådana beräkningar, så
att det efter vedertagna beräkningsgrunder riktiga resultatet kan utfinnas
och liiggas till grund för beskattningen.

Nu hava emellertid de ekonomiska föreningar, som tagit till uppgift
att främja sina medlemmars intressen genom att åt dem anskaffa billiga
livsmedel eller andra förnödenheter eller avsätta alster av deras produktion,
i motsats till de enskilda näringsidkarna inom samma område icke något
behov att ernå och visa eu stor avkastning för föreningen såsom sådan.
Tvärtom kunna de antagas hava ett intresse av att nedbringa det synliga
vinstresultatet av sin verksamhet så mycket som möjligt, om deras skyldighet
att deltaga i den allmänna skattebördan göres beroende av den bokförda
vinstens storlek. I syfte att vinna skattefrihet eller åtminstone lindrad skatt
kunna de använda sig av affärs- och bokföringsmetoder, som icke äro möjliga
att anlita i liknande affärsföretag, som bedrivas av enskilda affärsidkare. Därav
följer ofta, att den avkastning, som ett kooperativt företag utvisar, är
vida mindre än med hänsyn till företagets omfattning och beskaffenhet bort
vara att förvänta, därest företaget skötts efter vanliga affärsmetoder. Detta
behöver emellertid icke betyda, att föreningsmedlemmarnas vinst av företaget
även blivit obetydlig. Tvärtom torde det vara regel, att dessa haft
sin skäliga vinst och detta på bekostnad av föreningens synliga vinstresultat.
Den förutsättning, som ligger till grund för avkastningens antagande till måttstock
för beskattningen, är då icke längre för handen. Ty den avkastning,
som så ledda kooperativa föreningar visa såsom resultat av sin verksamhet,
är icke jämförlig med den efter allmänt vedertagna affärs- och bokföringsmetoder
funna avkastningen av andra företag inom samma verksamhetsområde.
Och den av de kooperativa föreningarna utövade verksamheten
skulle på grund '' härav komma i åtnjutande av eu oberättigad förmån i
skattehänseende i förhållande till all annan verksamhet av liknande slag,
såvida icke lagstiftningen anvisade utvägar att hindra eu sådan oegentlighet.

Att finna sådana utvägar synes emellertid icke vara ogörligt, utan att
man därför behöver övergiva i princip antagna grunder för den beskattning,
varom här är fråga och som vilar på den efter normala metoder konstaterade
avkastningens storlek. En utväg, som erbjuder sig, är att med

avseende å beräkningen av de ifrågavarande ekonomiska föreningarnas avkastning
av deras verksamhet tillämpa samma principer, som äro allmänt
gällande för beräkning av avkastningen av annan jämförlig verksamhet.
Tillämpningen härav skulle leda till att avkastningen av ekonomisk förenings
verksamhet, där den icke visade sig i en enligt sådana principer
avslutad räkenskap, beräknades i varje fall till det belopp, vartill den
skulle uppgå enligt så upprättade och avslutade räkenskaper och med beräkning
av normala priser vid affärer mellan föreningen och dess kunder.
Man kan för taxeringsmyndigheterna underlätta det tekniska förfaringssättet
genom att i lagen stadga en viss minimigräns för avkastningens beräknade
storlek i fall, varom här är fråga. Ett sådant förfaringssätt har synts
mig tilltalande och ändamålsenligt, och i enlighet därmed hänvisar förslaget
taxeringsmyndigheterna att begagna sig av denna väg, då det affärsmässiga
resultatet av en ekonomisk förenings rörelse icke eljest blivit tillförlitligen
utrett.

Det är tydligen i hög grad beroende av smak, var här ifrågavarande
minimigräns bör sättas, men det synes vara klart, att den hellre bör sättas
för högt än för lågt. I senare fallet har vederbörande förening icke något
intresse att framlägga det affärsmässiga resultatet för taxeringsmännen, vilket.
däremot torde synas föreningen vara angeläget, därest gränsen är så hög,
att föreningens beskattning hotar att bliva högre vid tillämpning av procentberäkningen
än vid verkställandet av en sedvanligt affärsmässig uppskattning
av årsvinstens storlek. För föreningen bör det i varje fall vara öppet
att få inkomsten beräknad till sitt verkliga belopp med användande av
de grunder för sådan beräkning, som tillämpas med avseende å enskildas
likartade affärer. Men av denna rätt torde föreningen vara skyldig att
begagna sig vid avgivandet av sin deklaration, vid äventyr att eljest få
taxeringen grundad på procentberäkning. En mera utsträckt rätt för föreningen
att, t. ex. i den händelse det skulle visa sig vara fördelaktigt för
föreningen, få taxeringen bestämd på grund av en vanlig uppskattning av
inkomsten, skulle lätt leda till missbruk. Säkerligen skulle föreningen i
många fall i första hand använda sig av det beräkningssätt, som medförde
den lindrigaste beskattningen, och endast i nyss antydda fall, att härmed
något kunde vinnas i beskattningsavseende, vara intresserad av att åvägabringa
en affärsmässig uppskattning av affärens avkastning vid sedvanlig
skötsel.

Från dessa synpunkter äro stadgandena i 41 § avfattade. Här uppräknade
ekonomiska föreningar skola, därest de icke lämnat utredning om

258

Inkomst av
annan inkomstkälla.

Inkomst av
kapital.

vad deras rörelse bort avkasta vid sedvanliga affärsmetoder och enligt
affärsmässig räkenskapsföring, beskattas till minst åtta procent av årsomsättningen.
Beskattas de till jämnt åtta procent, får taxeringen i den delen
icke ändras. Beräknas avkastningen till högre procent, må det taxerade
beloppet, om skäl härför visas, kunna nedsättas, dock icke under åtta procent
av årsomsättningen.

Åtta procent har ansetts vara en ganska lämplig genomsnittsprocent.
För jämförelses skull meddelas, att enligt den moderna inkomstskattelag,
som den 9 januari 1914 utfärdades för staden Hamburg, i fråga om
konsumtionsföreningars beskattning gäller, att såsom dylik förenings inkomst,
där den icke enligt i allmänhet givna beräkningsgrunder finnes
vara högre, antages ett belopp av åtta procent av senaste årets omsättningssumma
(försäljningssumman med tillägg av beviljade rabatter). I motiverna
anföres, att åtta procent motsvarade ungefär den nettovinst, som uppkomme
av detaljhandelsaffärerna i allmänhet, med vilka konsumtionsföreningarna
borde i fråga om beskattning likställas. Även erinras i motiveringen därom,
att en sådan beskattning icke vore ägnad att undertrycka konsumtionsföreningarna.
Skatten påkallade blott en ringa förhöjning av varornas
försäljningspris.

Ehuru efter införandet av beskattning av aktieutdelning hos delägarna
konsekvensen borde fordra, att även medlemmarna i ekonomiska föreningar
beskattades för utdelning å sina insatser i föreningen, har jag, då sådan
beskattning för statens räkning icke finnes införd samt det finansiella resultatet
av en dylik beskattning helt säkert torde vara av jämförelsevis ringa
betydelse, ansett den kommunala beskattningen i detta avseende kunna
rätta sig efter vad som gäller för statsbeskattningen (31 §).

Till den tredje huvudgruppen av inkomstkällor, annan inkomstkälla,
räknas alla andra inkomstkällor än fast egendom och rörelse eller yrke.
Inkomst av annan inkomstkälla utgör sådan personlig inkomst, vilken icke
någon kommun på grund av inkomstkällans lokala samband med kommunen
kan anses företrädesvis berättigad att beskatta. Hen närmast berättigade
kommunen blir enligt den av finansteorien och lagstiftningen allmänt
vedertagna uppfattningen i sådana fall den skattskyldiges bostadskommun.

Under gruppen falla bland annat de två huvudavdelningarna inkomst av
kapital och inkomst av tjänst. Härjämte höra hit alla tillfälliga inkomster
av skattepliktig natur samt över huvud taget alla inkomster, som icke kunna
hänföras till någon annan huvudgrupp. Bestämmelserna om inkomstens

beräkning hava avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, flit hava sålunda såsom
skattepliktiga inkomster hänförts även sådana inkomster, som för närvarande
äro undantagna från kominunalbeskattning. I törsta rummet förtjänar
härvid att omnämnas inkomst genom utdelning av aktier i inländska
aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag, här nedan kallad aktieutdelning.

Anledningen till att aktieutdelning icke enligt bevillningsförordningen
beskattas hos aktieägarna är den dubbelbeskattning, som därigenom skulle
uppkomma. Detta angives uttryckligen i de vid bevillningsförordningen
fogade särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen, där det i 9 §
heter, att enär aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall erlägga bevillning
både för ränteinkomsten av hela det i bolaget nedlagda kapitalet och
för den vinst, som rörelsen därutöver lämnat, så böra de enskilda delägarna
icke taxeras för inkomst från samma bolag.

De kommitterade, som enligt nådigt bemyndigande den 19 maj 1893
förordnades att förbereda föreliggande frågor angående förändringar i
skatteväsendet, hava i sitt den 2 november 1894 avgivna betänkande med
förslag till förordning angående inkomstbevillning i denna fråga gjort
följande uttalande:

»Då kommitterade, såsom ovan anförts, ansett inkomst av kapital böra beskattas
högre än annan inkomst, har givetvis även den frågan framställt sig, huru
förfaras borde med inkomst från kapital, som nedlagts i aktieföretag. Sådan inkomst
är för närvarande icke underkastad beskattning hos de enskilda delägarna i
aktieföretaget, utan skall, såsom In § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna
erinrar, i stället vederbörande bolag erlägga bevillning både för ränteinkomsten
av hela det i bolaget nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen
därutöver lämnar. Från rent principiell synpunkt innebär emellertid detta eu
oegentlighet. Enligt grunderna för den rena inkomstskatten bör all en person
tillflytande inkomst beskattas i hans band. Endast under denna förutsättning
kan personens skatteförmåga vederbörligen beaktas. Förhållandet vållar även
anmärkningsvärda olägenheter med avseende å den kommunala beskattningen.
Då denna hos oss utgöres i visst förhållande till den inom kommunen påförda
bevillning, kunna välbärgade eller till och med förmögna medlemmar av kommunen,
ifall de nämligen hämta sin inkomst uteslutande från aktieföretag, alldeles
undgå att bidraga till utgifierua inom den kommun, i vilken de äro bosatta och
av vars inrättningar de draga nytta. Då därjämte denna kommun ofta nog
är eu annan än den, där bolaget driver sin verksamhet, och aktieägaren således
icke heller i och genom bolaget erlägger kommunal skatt i hemorten, är
det förklarligt, att klagomål så ofta försports över de i förevarande avseende
nu gällande bestämmelser. Men det vore icke heller varken för staten eller ur

260

den kommunala beskattningens synpunkt lämpligt, om bolaget befriades från
bevillning och denna i stället upptoges hos de enskilda delägarna. Ty i sådant
fall bleve den del av bolagets vinst, som icke utdelas utan avsättes till reservfonder
och dylika ändamål, obeskattad; och föga rättvist vore det naturligtvis,
att, såsom följden även skulle bliva, den kommun, där bolaget driver sin verksamhet
och som därigenom oftast tillskyndas ökade utgifter för fattigvård, skolväsen
m. m., berövades kommunala bidrag från bolaget. Vid sådant förhållande
återstår endast den i flera utländska inkomstskattelagar anlitade utvägen
att beskatta såväl bolaget för dess inkomst som de enskilda delägarne för dem
tillfallande utdelning, vilket föredöme kommitterade också följt, då kommitterade
föreslagit, att under »annan inkomst av varaktig eller tillfällig natur» måtte inbegripas
även »utdelning, som delägare i aktiebolag eller enskild sedelutgivande
bank äger uppbära från bolaget eller banken».

En sådan anordning torde icke heller kunna anses komma i strid med
fordringarna på en rättvis beskattning. Man behöver icke till försvar för densamma
åberopa den av många förfäktade men av andra bestridda åsikten, att
aktiebolag och dylika inrättningar hava självständig inkomst och således utgöra
verkliga skattesubjekt. Även om man anser, att inkomsten är de enskilde delägarnes
och icke bolagets, kan den i sådant fall formellt dubbla beskattning,
kommitterades förslag innebär, tillfyllestgörande motiveras med hänvisning till
ej mindre den förhöjda beskattning, som föreslagits för »inkomst av kapital»
men som icke skulle drabba inkomsten av det i aktieföretag placerade kapitalet,
än även de särskilda förmåner, som lagstiftningen berett nu ifrågavarande
associationer och som därför också i utlandet föranlett särskild beskattning av
aktieföretag.»

Deri s. k. Icommunalslcattekonimittén har i sina den 18 maj 1900 avgivna
förslag till dels ny bevillningsförordning och dels lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet hänfört aktieutdelning till inkomst avkapital,
därvid dock vid aktiebolags taxering enligt bevillningsförordningen
medgavs avdrag för ett belopp, motsvarande fyra procent ä inbetalt kapital.
Aktieägarna betraktades här såsom förlagsgivare åt bolaget, och den utdelning
de erhölle ansågs såsom förlagsvinst. Å andra sidan ägde bolaget
att betrakta det av aktieägarna tillskjutna aktiekapital såsom upplånat förlagskapital,
å vilket bolaget, liksom varje annan skattskyldig i liknande
ställning, borde äga att vid beskattningen avdraga ränta efter allmänt
gällande räntefot Häremot ansågs icke, att vid kommunalbeskattningen
någon dylik avdragsrätt kunde medgivas aktiebolag. Kommunalskattekommitterade
yttrade därom bl. a.:

»Att den kommun, inom vilken ett aktiebolag utövar sin verksamhet och
för en ofta talrik arbetarepersonal ställer stora fordringar på kommuens fattigvård
och skolväsen in. m., förvägras rätt att utan avdrag av ifrågavarande art
upptaga kommunalutskylder av bolagets inkomst, måste enligt kommitténs åsikt

i och för sig medgivas vara eu obillighet och skulle i mänga fall göra kommunens
beskattningsrätt tämligen illusorisk».

T sitt den 30 december 1902 dagtecknade yttrande över kommunalskattekommitténs
berörda förslag förklarade kammarrätten, i truga om
aktiebolagens kommunala beskattning, sig lika med kommittén anse det
icke vara tillrådligt att genom medgivande av något avdrag vid aktiebolagens
beskattning minska det avsevärda tillskott, som beskattningen av
aktiebolagen för det dåvarande tillförde kommunernas budget, men å andra
sidan hålla före, att, om saken så ordnades, aktieägarna borde förbliva
fria från skyldighet att till kommunen skatta för utdelningarna.

Enligt inkomstskatteförordningen av den 21 juni 1902 ålåg skattskyldighet
dels aktie- och lottägare!! för honom tillfallen utdelning och
dels inländskt aktiebolag och enskilt bankbolag för dess inkomst, därvid
emellertid bolaget tillerkändes rätt till avdrag för ett belopp, som motsvarade
utdelningen till delägarna, dock icke för mera än sex procent å
inbetalt aktie- eller lottkapital. Gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
medger icke vederbörande bolag någon sådan rätt till a! -drag för utdelning till delägarna. Däremot har den vid beskattning av
sådana bolags inkomst tillämpliga progressionsskalan anordnats på sådant
sätt, att progressivt beskattas först den del av inkomsten, som kan anses
överstiga eu normal avkastning av det i bolaget insatta kapitalet.

Vid tillstyrkandet av Kungl. J\Jaj:ts proposition till 1902 års riksdag
med förslag till förordning om inkomstskatt anförde föredragande departementschefen
bland annat:

»Att delägare i aktiebolag och bankbolag skola beskatias för den utdelning,
de från bolaget uppbära, är eu given sak». I fråga om aktiebolagens egen beskattning
betouade departementschefen de svårigheter, som voro förenade med
lösningen av detta problem inom inkomstskattens ram. Fiktionen, att ett aktiebolag
i rättsligt avseende ovore att betrakta såsom en person, vore icke hållbar
i fråga om denna skatt. A andra sidan läte det sig icke göra att lämna, aktiebolaget
ur räkningen och beskatta dess vinst hos aktieägarna, vilket skulle ske
därigenom, att varje aktieägare, utom för utdelningen, beskattades jämväl för
den å honom belöpande anpart av den för bolaget reserverade delen av vinsten
— eu anordning, varigenom ofta nog en stor del av bolagets vinst skulle förbliva
obeskattad, då många aktieägare säkerligen ej stode att anträffa. Slutsatsen
bleve den, att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen ej räckte
till i fråga om aktiebolagen. Särskilda regler för deras beskattning måste uppställas
av den beskaffenhet, att skatten för aktiebolag icke läte sig organiskt
inpassas i inkomstskattesystemet, utau i själva verket bleve en supplementärskatt,
som upptoges i sammanhang med inkomstskatten. Men härtill komme

262

ytterligare en omständighet av mycken vikt. Det vore icke nog med, att man
anordnade aktiebolagens inkomstbeskattning så, att ingen del av deras vinst
bleve obeskattad. Det läge vikt uppå, att den direkta beskattningen så anordnades,
att det för densamma särskilt kännetecknande företrädet, eller dess
egenskap att kunna anpassas efter skatteförmågan, i möjligaste starka grad tjuge
framträda. Detta skedde därigenom, att skatten gjordes progressiv; det kunde
även ske genom en högre beskattning av den fonderade inkomsten. Men ett
medel för vinnande av detta mål vore även, att man med särskild beskattninguppsökte
inkomst, som, vare sig den vore att anse såsom fonderad eller icke,
kunde anses besitta en särskild grad av skattekraft. Och att man i vår tid
velat finna en sådan hos aktiebolagen vore icke ägnat att ingiva förvåning.
De till bolagen tillskjutna kapitalen hade, därest bolagens verksamhet visade sig
framgångsrik, i och genom sammanslutningen under aktiebolagets genom lagstiftningen
på flerahanda sätt, såsom genom den begränsade ansvarigheten m. m.,
särskilt gynnade form erhållit så att säga högre valör. Länge både det varit
erkänt, att inkomst av kapital ägde större skattekraft än inkomst av arbete.
Längre hade det dröjt, innan det erkännandet vunnit insteg, att aktiebolags
inkomst hade en större skattekraft, som icke till fullo toges i anspråk allenast
därigenom, att utdelningarna till aktieägarna och avsättningarna till bolagets
fonder beskattades enligt inkomstskattens vanliga regler.

Det förslag till omläggning av beskattningen av aktiebolags inkomst,
som år 1904 utarbetades inom finansdepartementet och inrymmes i ett
avgivet förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt samt om
inkomtskatt å aktiebolag och andra juridiska personer, avsåg att giva särskilda,
från de enskilda skattskyldigas inkomstbeskattning fristående regler
för aktiebolagens beskattning.

Vid avgivandet av det förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,
som antogs av 1910 års riksdag, anförde föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet bland annat, att eu revision av den direkta
beskattningen till staten icke kunde anses fullt genomförd, utan att denna
revision jämväl omfattade aktiebolagsbeskattningen. lian utgick därvid
ifrån det förhållandet, att aktiebolagen under dåvarande lagstiftning kunde
anses i bevillning utgöra eu allmän grundskatt å all sin inkomst och därefter
en inkomstskatt, som i princip progressivt beskattade den del av
inkomsten, som överstege en normal avkastning av det i bolaget insatta
kapitalet. Sistnämnda förhållande gåve uppslaget till ett system, som. följdriktigt
utbildat, skulle motsvara anspråken på en rationell ordning vid
aktiebolagsbeskattningen.

Förslaget fastställde alltså till en början en grundtaxa, utgörande 2x/2
procent. Efter denna vidtog progressionen. Förslaget frångick den förut
gällande formen av progression. Utöver grundtaxan skulle bolaget, därest

(less vinst överstege 5 procent liv dess kapital, på det överskjutande beloppet
erlägga eu tilläggsbeskattning av vissa procent, intill eu bestämd
gräns stigande med vinstprocentens storlek. Därjämte beskattades aktieägarna
för aktieutdelningen ävensom under form av förmögenhetsskatt för
aktiernas kapitalvärde.

Vid 1911 års riksdag reviderades skattetariffen i sammanhang med
införande av ändrade bestämmelser i fråga om vad .till bolags kapital
borde hänföras.

Innan jag går vidare, vill jag i största korthet antyda, huru här
ifrågavarande beskattningsfråga blivit löst i våra närmaste grannländer.

Enligt Preussens skattelagstiftning beskattas såväl aktiebolagen för
sin inkomst som ock delägarna för den utdelning, de erhålla från bolagen.
I och för statsbeskattningen skall vid taxeringen av bolags inkomst avdragas
ett belopp, motsvarande 3J/2 procent av det inbetalda aktiekapitalet. Häremot
får sådant avdrag ej äga rum vid taxeringen för den kommunala
beskattningen. Delägarnas inkomst genom aktieutdelning beskattas såsom
inkomst av kapital, ej såsom inkomst av rörelse eller yrke.

Aktiebolagen äro därjämte, i likhet med fastighetsägare och näringsidkare
underkastade de kommunala objektskatterna (Grundsteuer, Gebäudesteuer
och Gewerbesteuer).

I Danmark beskattas, enligt lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt
till staten, såväl aktiebolagen för sin inkomst som delägarna för
sin aktieutdelning från samma bolag. Vid beräkning av aktiebolags inkomst
avräknas ett belopp, motsvarande 4 procent av det inbetalda aktiekapitalet.

Till kommunen äro aktiebolagen skyldiga att betala skatt med högst
3 procent av sin nettoinkomst inom landet. Delägarna betala kommunalskatt
för utdelning å aktier såsom för annan inkomst.

Enligt de norska skattelagarna för landet och för städerna äro aktiebolagen
underkastade kommunal beskattning i det stora hela enligt de
grunder, som gälla för andra skattskyldiga. Delägarna i aktiebolag synas
däremot icke vara underkastade kommunal inkomstskatt för utdelning å
aktier, »vilka inom riket göras till föremål för beskattning hos vederbörande
bolag.» Sådan utdelning skall enligt lagen icke tagas i beräkning
såsom inkomst av handel och annan näring och uppräknas icke heller
bland de intäkter, som över huvud taget höra under lagens inkomstbegrepp.

\ id bedömandet av frågan, huru den kommunala inkomstbeskattningen
a\ aktiebolagens vinst och aktieutdelningen till aktieägarna skall
ordnas, har man först att fästa sig vid det förhållandet, att enligt den i
statens skattelagstiftning sedan år 1902 införda principen såväl aktiebolagen
anses skattskyldiga för sin vinst som aktieägarna gjorts skattskyldiga
lör sill aktieutdelning från samma bolag. Därvid har man — såsom helt
naturligt vid införande av eu allmän och ren inkomstskatt av modern
typ ~ gatt ut ifrån att delägarnas beskattning för aktieutdelningen vore
en given sak, som ej behövde någon motivering, medan man däremot
ansett sig nödsakad att särskilt motivera aktiebolagens egen inkomstbeskattning,
för såvitt anginge den del av bolagens vinst, som till delägarna
utdelades. Xär det gäller den kommunala inkomstbeskattningen, synes
det däremot vara eu lika given sak, att aktiebolagen skola underkastas
den beskattning vid inkomstkällan, som är den karaktäristiska formen för
den kommunala inkomstskatten, medan frågan om delägarnas beskattning
tör aktieutdelningen måhända kan vara i behov av någon särskild undersökning.

Det anses ställt utom tvivel, att den i statens skattelagstiftning genomförda
beskattningen av aktiebolagens vinst hos bolagen och av utdelningen
från bolagen hos delägarna är eu verklig dubbelbeskattning av samma
vinst. Och så är det för visso, om man betraktar bolagens vinst såsom i
själva verket eu deliigarnas vinst. Nu har emellertid det ekonomiska livet
i många avseenden utvecklat sig så, att vad som förr syntes vara självklara
begrepp, i våra dagar har upphört att vara det. Under aktiebolagsbildningens
första tid var det säkerligen ett antal för åstadkommande
eller fortsättande av en viss näringsdrift intresserade personer, som slöto
sig tillsammans till ett aktiebolag för att gemensamt driva den verksamhet,
som sattes såsom bolagets ändamål. Därvid bibehölls ett personligt samband
mellan bolaget och dess intressenter, och de senare ansågo sig i många
tall själva såsom idkare av den näring, vilken utövades i bolagets namn,
eller ansågo de sig deltaga i bolagets verksamhet genom de förtroendemän,
som de själva satte i sitt ställe. Xu åter är det i det stora antalet
fall regel, att den, som i egenskap av aktieägare ingår i ett aktiebolag, om
han nu gör det med avsikt att kvarstå i sådan egenskap eu längre tid,
gör detta uteslutande i syfte att placera sitt kapital på ett sätt, som på
en gång giver honom den säkerhet, han anser tillfredsställande, och den
räntevinst, han fordrar. Från hans synpunkt är placeringen i vissa aktier
en penningplacering lik varje annan. Men den beräknas dock i regel

dels giva bättre årlig avkastning än som erliälles vid insättning å bankräkning
eller av inköpta obligationer dels ock ofta nog i sig innebära en
möjlighet till kapitalvinst genom aktiernas värdestegring. J)et stora flertalet
aktieägare i våra aktiebolag har ingen annan personlig beröring eller
befattning med bolaget än den, som består däri, att de lyfta sin årliga
utdelning. Och det intresse, de visa för bolagets rörelse, inskränker sig
merendels till att följa med vinstresultaten och därpå grunda sina beräkningar
om den fördel, som därav kan för dem uppkomma genom utdelning
och eventuell värdeökning. Att aktieutdelningen är befriad från kommunal
beskattning och att värdestegringen, där den icke utnyttjas genom realisation
inom vissa är, icke alls beskattas såsom inkomst, såvida den icke
åtnjutes av den, som yrkesmässigt köper och säljer aktier, uppmuntrar i
sin män till kapitalets placerande på detta sätt.

1 )å vederbörande departementschef i här ovan åberopade uttalanden i
sammanhang med framläggandet av 1902 års förslag till förordning om
inkomstskatt motiverade den föreslagna beskattningen av aktiebolagens
vinst vid sidan av aktieägarnas beskattning för utdelningen från samma
bolag, framhöll han två synpunkter till stöd för sitt förslag. Dels ansåg
han, att beskattningen av vinsten hos aktiebolagen själva vore av annan
natur än den personliga inkomstbeskattning, som träffade delägarna, dels
betonade han lämpligheten av att för beskattningen utnyttja den högre
skattekraft, som han ansåg förefinnas hos aktiebolagen. Han berörde
knappast frågan från dubbelbeskattningens synpunkt, eftersom ju hela hans
utläggning gick ut ifrån att den personliga inkomstskatt, vilken träffade
aktieägaren, var en annan art av beskattning än den aktiebolagen ålagda
så kallade inkomstskatten. Han behövde därför ej heller röra sig med
fiktionen, att aktiebolagen och deras delägare voro självständiga rättssubjekt.
I den kommunala lagstiftningen på detta område kan måhända med större
skäl göras gällande, att aktiebolagen och aktieägarna äro från varandra i
fråga om skattskyldighet fullt fristående rättssubjekt. För varje kommun
äro de i första hand tillgängliga skatteobjekten de konkreta inom kommunen
befintliga förvärvskällorna. I den mån dessa göras till föremål för
objektbeskattning, t. ex. i egendom sskattens form, är det utan betydelse
för beskattningen, om ägaren är en fysisk person eller ett bolag eller en annan
juridisk person. Samma är förhållandet, principielt sett, i fråga om den
kommunala beskattningen av förvärvskällans avkastning Det är själva
verksamheten, som är föremål för beskattningen. Skattskyldighetens mått
däremot bestämmes med hänsyn till avkastningens storlek. Vad åter be 34 -

266

träffar den mera personliga inkomstbeskattningen inom kommunen riktar sig
densamma även mot sådan inkomst, som icke direkt härflyter från någon
konkret förvärvskälla inom kommunen. Grunden för beskattningen är här,
att den skattskyldige har sitt hemvist inom kommunen, och måttet för densamma
blir hans inom kommunen skattepliktiga inkomst. Hit hör sådan
hans inkomst, som icke är underkastad en annan kommuns beskattningsrätt,
och sålunda bland annat hans inkomst genom aktieutdelning. Tv
denna inkomst är såsom sådan icke underkastad beskattning annorstädes och
bör alltså, om den blir föremål för beskattning, beskattas hos aktieägaren och
i hans bostadskommun. Att vederbörande driftskommun därjämte beskattar
de inkomstkällor, som tillhöra det bolag, från vilket aktieutdelningen erhålles,
är en sak för sig. Aktieägarens verkligen uppburna utdelning är
för honom en inkomst, som i hans hand är fullt så skattekraftig som all
annan av honom åtnjuten inkomst. För beskattning av denna inkomst inom
vederbörande bostadskommun tala enligt min mening de skäl, som anförts i
de ovan återgivna uttalandena av 1893 års skattekommitterade och 1897
års kommunalskattekommitté. Ilen omständigheten, att välbärgade eller till
och med förmögna medlemmar av kommunen enligt nu gällande lagstiftning
kunna alldeles undandraga sig att bidraga till kommunens utgifter endast
genom att placera sina tillgångar i aktier i stället för att på annat sätt göra
dem räntebärande, har länge nog med rätta framhållits såsom en brist i den
kommunala skattelagstiftningen. Och denna brist framträder i så mycket
skarpare dager i de fall, då aktieägarens bostadskommun är eu annan än
den, där aktiebolaget utövar sin verksamhet. Jag har med hänsyn härtill
ansett mig böra i mitt förslag dels bibehålla den skattskyldighet i fråga
om inkomst, som enligt gällande bevillningsförordning åligger aktiebolagen,
dels ock såsom en nyhet stadga, att aktieägarna skola vara skattskyldiga
för sin inkomst genom aktieutdelning från bolagen.

Den senare skattskyldigheten har enligt mitt förslag icke fört med
sig någon rätt för bolagen att från beskattning undantaga eu viss del av
sin vinst. Från bolagens egen synpunkt skulle eu sådan rätt knappast
kunna motiveras. Bolagets skyldighet och förmåga att betala skatt i förhållande
till storleken av den uppnådda avkastningen röner givetvis icke
någon inverkan därav, att den del av avkastningen, som bolaget utbetalar
till sina delägare, betraktas såsom delägarnas inkomst och såsom sådan
beskattas. Och från synpunkten av vederbörande kommuns intresse skulle
det vara oriktigt att medgiva ett aktiebolag nedsättning i dess skattskyldighet
på den grand, att bolagets delägare även gjordes skattskyldiga för sin

utdelning från bolaget, helst i de mycket vanliga tall, da aktieägaren för
nämnda utdelning och bolaget för rörelseinkomsten äro underkastade olika
kommuners beskattningsrätt. Detta blir ju enligt förslaget fallet, då aktieägaren
är bosatt i eu annan kommun än den, som utgör aktiebolagets beskattningsort.
Jag bar nämligen ansett det vara i sin ordning, att utdelning
å aktier i inländska aktiebolag på siitt i statens skatteförordning är
stadgat och i likhet med sådan utdelning från utländska bolag kommunalt
beskattas såsom inkomst av kapital, vilken inkomst såväl enligt förslaget
som enligt gällande lagstiftning alltid beskattas i bostadskommuncn. 1893
års kommitterade hade hänfört här ifrågavarande inkomst under gruppen
»annan inkomst av varaktig eller tillfällig natur», men i alla senare förslag
till skattelagstiftning i vårt land har man utgått från att utdelning
av aktier rätteligen är att hänföra till inkomst av kapital.

För att eu obehörig dubbelbeskattning skall föreligga förutsattes vanligen,
att en och samma skattskyldig av ett och samma till skatt berättigade
samhälle eller art av samhälle blir två gånger beskattad för samma skatteobjekt
under likartade beskattningsformer. En sådan dubbelbeskattning
blir icke följden av den föreslagna beskattningen av aktieägares utdelning.
Skattesubjekten och skatteobjekten äro faktiskt icke desamma — i det ena
fallet beskattas aktiebolagen för en inom viss kommun åtnjuten avkastning,
i det andra aktieägaren för sin utdelning från det inom samma eller annan
kommun befintliga aktiebolaget. Utdelningen är i regel icke ens en del av
bolagets samma år beskattade avkastning. I vad mån den hos bolaget beskattade
avkastningen bidrager till skapandet av den vinst, som bolaget ett
kommande år kan utdela till sina aktieägare, är icke alltid beräkneligt, lika
litet som någon jämförelse kan göras mellan den skatteprocent, som den
hos bolaget beskattade avkastningen och den hos aktieägaren beskattade
utdelningen på sina tider få vidkännas, otta nog inom olika kommuner.
Allt synes mig sålunda tala för att i kommunalt beskattningshänseende
betrakta aktiebolagens verksamhet och aktieägarens aktieutdelning såsom
för sig självständiga beskattningsföremal.

Man brukar ibland till stöd för aktieutdelningens fritagande från beskattning
åberopa, att det gives så kallade familjebolag, vilkas delägare
faktiskt äro så intimt förenade med bolaget, att den beskattning, som
träffar detta, i verkligheten får bäras av dem, vadan en verklig dubbelbeskattning
skulle äga rum, därest aktieägarna dessutom finge betala skatt
för sina utdelningar. Det är mycket sannolikt, att sådana fall kunna
framdragas. Men det kan helt säkert icke påvisas, att icke denna olägen -

268

het uppväges av de fördelar, aktiebolagsformen giver delägarna. Yore icke
fördelarna så betydande, att de kompenserade den dubbla beskattningen,
komme delägarna nog icke att välja eller bibehålla aktiebolagsformen för
sin sammanslutning. Ty det linnes intet, som tvingar dem därtill. Det
står eu var fritt att välja eu annan form för sammanslutning, om aktiebolagsformen
t. ex. ur beskattningssynpunkt skulle anses medföra allt för
stor extra belastning. Och särskilt för de åberopade familjebolagen torde
det icke vara förbundet med någon avsevärd olägenhet att arbeta under
annan bolagsform än aktiebolagsformen.

En sak, som synes mig fullt klar, är att, därest aktieutdelning skall
beskattas såsom delägarens inkomst, densamma i allo skall underkastas
skattskyldighet enligt samma regler, som gälla för annan inkomst. Särskilt
torde det vara nödvändigt att låta densamma bära eu relativt lika hög
andel av den kommunala skattebördan. Skulle man t. ex. söka att för
denna del av inkomsten tillämpa en särskild kommunal skatteprocent, så
skulle — vilken teknisk anordning som än valdes fö)- att nå detta syfte —
härav uppstå svårigheter att fastställa den skattskyldiges behållna inkomst
inom kommunen. Denna framkommer enligt förslaget efter vissa avdrag
från den sammanräknade nettoavkastningen av samtliga den skattskyldiges
inom kommunen skattepliktiga inkomstkällor, bland annat för skuldräntor
med viss begränsning. Om nu utdelningen av aktier skulle bära en lägre
del av skattebördan än de övriga inkomsterna, måste man låta denna utdelning
bära sin behöriga andel av de gemensamma skuldräntorna, men det är
givetvis mycket svårt, att icke säga omöjligt, att avgöra, huru stor del av
räntorna, som direkt hänför sig till aktiebesittningen. Denna svårighet,
som även torde framträda i andra fall, då ränteavdrag skall göras från viss
inkomst, vore i dessa fall av mindre betydelse än i fråga om aktieutdelningens
beskattning, därest denna göres lindrigare än beskattningen av
annan inkomst. Ty aktieägaren torde utsättas för eu stark frestelse att
vid beräkning av sin behållna inkomst avräkna så mycket som möjligt av
sina ränteutgifter, äfven de för aktiebesittningen åsamkade, från inkomster
av annat slag än utdelning av aktier, då det ju för honom bleve av
vikt att få den lägre, för sistnämnda slag av inkomst gällande skatteprocenten
tillämpad å hela beloppet av denna inkomst eller å så stor del som
möjligt därav. Denna frestelse kunde bliva så stark, att kravet på beskattningens
rättvisa i många fall blefve illa tillvarataget. Med hänsyn
såväl härtill som till den omständigheten, att det enligt min mening icke
linnes något oavvisligt behov att lindra skattskyldigheten för aktieutdel -

ning i förhållande till annan inkomst, liar jag icke sökt finna någon metod
för genomförande på direkt väg av dylik lindring. Aktieägaren beredes
emellertid på indirekt väg någon lindring i sin kommunala skattskyldighet
genom den anordning, som förslaget givit den kommunala förmögenhetsskatten,
en anordning, som för övrigt föreslagits även av andra skäl. Till
frågan härom återkommer jag i annat sammanhang (sid. 32 1).

Jag har redan förut angivit, att den avkastning av särskilda inkomstkällor,
som enligt förslaget skall beskattas, icke utgör bruttoavkastningen,''
utan den efter vissa avdrag återstående nettoavkastningen, vilken inom kommunen
sammanföres till ett belopp ocli efter vissa ytterligare avdrag, som
kunna ifrågakomma, bildar den skattskyldiges behållna inkomst inom kommunen.
Innan man framkommer till detta belopp, hava sålunda två olika
slag av avdrag gjorts. Den första gruppen utgöres av de naturlif/a avdragen,
vilka den skattskyldige äger tillgodoräkna sig redan vid uppskattning
av inkomsten av den särskilda inkomstkällan. De avdrag, vilka höra
till den andra gruppen, torde i anslutning till den av vederbörande departementschef
vid anmälan av förslaget till inkomst- och förmögenhetsskatt
använda terminologi lämpligen kunna sammanfattas under den gemensamma
benämningen konventionella avdrag. Dessa äga icke något direkt samband
med eu viss inkomstkälla, utan avse att verka utjämnande i fråga om
skattskyldighetens fördelning inom en viss kommun genom hänsynstagande
till den skattskyldiges allmänna ekonomiska ställning, för såvitt den kan
fastställas med ledning av hans inom kommunen konstaterade inkomst- och
förmögonhetsförhållanden. De skola göras från den skattskyldiges inom
kommunen taxerade inkomster, sedda såsom en enhet.

Förslaget innefattar även ett tredje slag av avdrag, vilka lämpligen
kallas speciella avdrag. Dessa sammanhänga icke omedelbart med den
skattskyldiges inkomstförhållanden, utan äro beroende av eu del andra
förhållanden såsom familjens storlek m. m. Både till form och i sak framträda
de såsom lindringar i den skatt, som är bestämd att i allmänhet
utgå för inkomst av den storlek, varom fråga är. Ilär sist berörda avdrag
skola enligt förslaget icke göras förr än i sammanhang med skattens beräkning,
varför det också torde vara lämpligast att först vid behandlingen av
sistnämnda fråga ingå på en närmare redogörelse för desamma (sid. 300).

Vid uppskattning av inkomst av särskild inkomstkälla må avdrag
ske för alla utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande (38 § 1

Om avdrag.

Hft och SO §§.

Na tur lilja
avdrag.

270

mom.). Nämnda avdrag göras alltså från en inkomstkällas bruttoavkastning.
Vad efter avdragens verkställande återstår är att anse såsom inkomstkällans
nettoavkastning.

En dylik avdragsrätt finnes i princip redan enligt bevillningsförordningen,
och någon motivering för dess befogenhet torde icke erfordras utöver
vad i det föregående härutinnan blivit anfört. I formellt avseende hava
stadgandena om ifrågavarande avdrag utformats till överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
dock att den i 9 § nämnda förordning intagna, mindre lyckligt
gjorda formuleringen av bestämmelsen om avdrag för hemmavarande barn
över 15 år undvikits därigenom, att motsvarande stadgande i förslaget, vilket
i övrigt icke torde erfordra någon motivering, avfattats i nära överensstämmelse
med lydelsen i de särskilda anvisningarna till förordningen punkterna
l:o) II och 5:o) 1) samt i anslutning till anvisningarna i senast fastställda
deklarationsformulär.

I fråga om förevarande stadgan dens sakliga innebörd torde följande
erinringar vara på sin plats.

Enligt bevillningsförordningen äger den skattskyldige göra avdrag vid
beräkning av inkomst, av arbete för det genom fastighetsbevillning beskattade,
hyresvärdet motsvarande belopp av fem procent av taxeringsvärdet
å fastighet, som av ägaren begagnats till utövande av viss verksamhet.
I och med den enligt förslaget genomförda skilsmässan mellan skatten å
fastighetsvärdet och skatten å fastighets avkastning kan ett dylikt avdrag
givetvis icke vidare hava något berättigande. Betydelsen härav i avseende
å skattetryckets fördelning har i annat sammanhang (sid. 78) berörts. Självfallet
är att hyresvärdet av fastighet, som den skattskyldige använder för
rörelse eller yrke, icke — lika litet som enligt statens skatteförordning —
upptages vid uppskattning av inkomsten av den fästa egendomen, utan
beskattas i samband med inkomsten av rörelsen eller yrket.

Yissa i förslaget angivna avdrag, vilka icke återfinnas i bevillningsförordningen,
sammanhänga med förslagets bestämmelse därom, att inkomst
av fast egendom skall upptagas till sitt verkliga belopp och icke såsom enligt
bevillningsförordningen till det på visst sätt beräknade beloppet. I denna del
överensstämmer förslaget med förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
utom i ett avseende, nämligen i fråga om undantag sförmån av fast
egendom. Denna hänföres enligt nämnda förordning till de konventionella
avdragen. Undantagsförmån synes mig under alla förhållanden vara en
utgift, som på det närmaste sammanhänger med den inkomstkälla, den

271

lasta egendom, varifrån förmånen utgår, liedan häri ligger således eu fullt
giltig anledning att hänföra utgiften i fråga till de naturliga avdragen. J)å
det därjämte ofta torde inträffa, att den fasta egendom, varav undantagsförmånen
utgår, ur belägen i annan kommun än den för undantagsförmånen
skattskyldiges hemvistkommun, synes det falla sig naturligast att
begränsa här ifrågavarande avdragsrätt till inkomst, som beskattas i den
ort, där fastigheten är belägen. Atl medgiva avdrag för undantagsförmån
i annan kommun än den, (lär inkomsten av den fasta egendomen beskattas,
överensstämmer nämligen icke med det föreslagna skattesystemets karaktär,
enligt vilken avdrag, som hänföra sig till utom kommunen belägna inkomstkällor,
icke får ske vid uppskattning av de inom kommunen beskattade
inkomsterna.

Avdrag för ränta å skuld förekommer enligt bevillningsförordningen
dels vid beräkning av inkomst av kapital, oavsett gäldräntans natur, och
dels vid beräkning av inkomst av arbete, i den mån räntan utgöres av
ränta å lånt rörelsekapital.

I avseende å bill- ifrågavarande avdrag hade kommunalskattekommittén
i sitt förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet
givit följande bestämmelser. Enligt § 18 skulle såsom inkomst av kapital
beskattas ränta å obligationer eller andra fordringsbevis eller å penningar,
som utlånats eller insatts i bankinrättning, så ock vinst å förlagskapital,
som blivit insatt i annans affär, ävensom utdelning å aktier och lotter,
allt i den mån ränta, vinst eller utdelning överstege skattskyldig åliggande
ränta å gäld. Enligt § 27 var därjämte avdrag medgivet för ränta å gäld,
såvitt sådan icke redan avdragits för beräkning av inkomst av kapital;
varande med avseende å denna avdragsrätt ytterligare stadgat att, där skattskyldigs
inkomst vore att hänföra till flera huvudarter av inkomst (inkomst
av fast egendom, av kapital och av näring eller annan förvärvsverksamhet)
eller om han vore för inkomst av samma huvudart skattskyldig inom olika
kommuner, och kunde vid taxering skattskyldigs gäld eller någon del därav
icke hänföras till viss huvudart eller till någon af den skattskyldige inom
viss kommun utövad verksamhet, avdraget för ränta å sådan gäld skulle
fördelas i förhållande till de särskilda inkomstbeloppens inbördes storlek;
samt att där skattskyldighet ägde rum allenast för visst slag av inkomst,
avdrag vore medgivet endast för ränta å sådan gäld, som ådragits för förvärvande
av ifrågavarande inkomst eller eljest borde till densamma hänföras.
Kunde tillförlitlig utredning härutinnan icke vinnas, skulle gälden
fördelas efter den skattepliktiga inkomstens storlek i förhållande till skatt -

272

skyldigs kela inkomst ock avdrag ske för ränta i avseende å sä stor del
av gälden, som efter sådan fördelning belöpte å den skattepliktiga inkomsten.

Med kommunalskattekommitténs förslag i övrigt överensstämde det
måkända mera än i ett förslag, sådant som det föreliggande, att medgiva
avdrag för skuldräntor i första hand vid beräkning av inkomsten av kapital.
Enligt föreliggande förslag skall inom en var kommun beskattas
såsom avkastning nettovinsten av varje där skattepliktig inkomstkälla, utan
avseende å avkastningen av den skattskyldiges inkomstkällor inom annan
kommun. Konsekvensen bjuder då, att de skuldräntor, som hänföra sig
till de skattepliktiga inkomstkällorna, men ej keller andra, avdragas från
källornas avkastning såsom naturliga driftkostnader. Härav blir då en
följd, att i bostadskommunen, där den skattskyldige beskattas för inkomst
åt kapital, avdrag icke får ske för ränta å gäld, som sammanhänger med
de inom annan kommun skattepliktiga inkomstkällorna.

De av kommunalskattekommittén föreslagna bestämmelserna om gäldräntans
fördelning i de fall, då det vore svårt att hänföra densamma till
viss inkomstkälla eller visst slag av inkomst, äro tydligen anlitade såsom
en nödfallsutväg. De äro såsom eu sådan till eu viss grad försvarliga,
enligt min mening dock mera såsom ett exempel på vissa metoder, som för
fördelningen kunna tänkas. Då de emellertid icke kunna anses uttömmande
eller för alla fall fullt användbara, har jag funnit det vara lämpligare
att icke upptaga dem i mitt förslag, i det jag föredrager att låta
.deri skattskyldige själv föreslå och vederbörande taxeringsmyndighet välja
de fördelningsgrunder, som i varje fall kunna finnas mest ändamålsenliga
och ländande till ett gott resultat. Lagstiftningen bör dock givetvis innehålla
bestämmelser i syfte att giva taxeringsmyndigheterna tillfälle att
kontrollera, huru avdragen inom de olika kommunerna beräknas, på det
att dubbla avdrag för samma räntebelopp icke må ifrågakomma. Bestämmelser
därom synas dock bäst höra hemma i taxeringsförordningen.

Såsom nyss nämndes, begränsar bevillningsförordningen ifrågavarande
avdragsrätt beträffande inkomst av arbete till att avse ränta å lånt rörelsekapital,
varemot ränta å lånt anläggningskapital icke får avdragas. Enligt
praxis betraktas såsom lånt rörelsekapital alla för rörelsen upplånade medel,
som ej kunna anses nedlagda i fast egendom, vilken användes för rörelsen.
Avgörandet av frågan om lånade medel skola anses nedlagda i fast egendom
är därvid beroende på huruvida och i vad mån rörelseidkarens eget i
rörelsen nedlagda kapital motsvarar värdet av hans i rörelsen använda fasta

2 7 .‘5

egendom. En sådan skillnad mellan anläggnings- och rörelsekapital synes
mig icke böra upprätthållas efter genomförande av förslaget om en särskild
objektbeskattning å fast egendom vid sidan av skatten på egendomens
avkastning. Det må erinras, att bär föreslagna rätt till avdrag förränta
å lånt anläggnings- och rörelsekapital icke torde vara svårare att i
praktiken tillämpa än förenämnda enligt bevillningsförordningen medgifna
rätt till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital.

1 fråga om det hittills tillåtna avdraget för gäldränta vid beräkning
av inkomst av kapital gör förslaget ingen begränsning. Det bör dock
uppmärksammas, att detta avdrag får ske först i samband med de konventionella
avdragen.

Om den föreslagna kommunala inkomstbeskattningen, likasom den
nuvarande inkomstbevillningen, vore anordnad såsom en ren avkastningsskatt,
vore det måhända teoretiskt oriktigt att vid avkastningens beräkning
medgiva avdrag av det slag, som här kallas konventionella avdrag. Även
om skatten avsåge att träffa nettoavkastningen, kunde begreppsenligt avdragsrätten
icke sträckas ut över de naturliga avdragens gräns. Inom denna
gräns falla de s. k. driftkostnaderna, detta begrepp fattat så vidsträckt,
att det inbegriper jämväl ränta å upplånat anläggnings- och rörelsekapital
för den konkreta förvärvskälla, varom fråga är, samt avdrag för värdeminskning
å de för inkomstens förvärvande nödiga produktionsmedlen. De rent
personliga avdragen vore alltså under denna förutsättning uteslutna.

I föreliggande förslag har emellertid den kommunala inkomstskatten
tilldelats eu karaktär, som betydligt avlägsnar den från den objektskatt,
som den rena avkastningsskatten är. Den har inmängts med rent subjektiva
moment och framträder i sin slutliga gestalt såsom en speciell inkomstskatt.
Det väsentliga är, att uppskattningen sker vid varje särskild inkomstkälla,
vilket dock icke hindrar, att skatten i förekommande fall kom
mer att utgå i förhållande till den efter vissa subjektiva, s. k. konventionella,
avdrag återstående summa avkastning från derå inkomstkällor.

En reform av det kommunala skatteväsendet anses ovillkorligen fordra
en sådan omläggning av den personliga beskattningen inom kommunen, att
den skattskyldiges individuella förhållanden vinna mera beaktande än den
nuvarande skattelagstiftningen medger, och den väg, jag valt för vinnande
av detta syftemål, är som sagt den, som leder till den speciella inkomstskatten.

Enligt vad jag redan antytt, är det möjligt och principiellt fullt be 35 -

Konventionella
avdrag.

274

rättigat att för beräkning av de särskilda inkomster, som bilda underlag
för en speciell inkomstskatt, låta de rent personliga, på skatteförmågan
inverkande omständigheterna göra sitt inflytande gällande i ganska vidsträckt
omfattning. I det kommunala skatteväsendet torde man emellertid
icke kunna i detta avseende gå fullt så långt, som det är möjligt att göra
i fråga om statsbeskattningen, och framför allt torde det icke vara möjligt
att gå så långt som i fråga om den allmänna inkomstskatten. Men enligt
min mening möter icke något hinder för att vid fastställandet av
eu speciell eller partiell inkomstskatt medgiva avdrag, särskilt för s. k.
personliga skuldräntor, i vida större utsträckning än vår bevillningsförordning
medgiver, och jag har tillämpat denna min åsikt i det föreliggande
förslaget.

Jag har nyss vid behandling av frågan om de naturliga avdragen
redogjort för kommunalskattekommitténs ställning till frågan om avdrag för
ränta å gäld. Det framgick därav, hurusom enligt berörda förslag ränta
å gäld i visst fall finge avdragas, i den mån den skattskyldiges inkomst
av kapital icke därtill förslagit, från den skattskyldiges övriga inkomster.

Jag anser mig även böra i detta sammanhang erinra om den lösning
av förevarande fråga, som angavs av de år 1893 tillkallade kommitterade,
vilka den 2 november 1894 avgåvo betänkande med förslag till förordning
angående inkomstbevillning. Förslaget är av intresse särskilt med hänsyn
till det däri innefattade erkännandet om det befogade i anspråken på rätt
till avdrag icke blott för sådan ränta å gäld, som kan hänföras till driftkostnader,
utan även för personlig gäldränta. Enligt nämnda förslag finge
avdrag äga rum: a) från inkomst av fast egendom: för ränta å penningebelopp,
som vore i fastigheten intecknat och utgjordes av ogulden skuld;
b) från inkomst av kapital; för ränta å upplånat kapital, till säkerhet
varför inteckning i den skattskyldiges fastighet icke vore gällande; c) från
inkomst av handel eller näring: för ränta å lånat rörelsekapital, till säkerhet
varför inteckning i fastighet icke vore gällande, i den mån avdrag för
sådan ränta icke enligt b) ägt rum, dock att från inkomst av järnvägsdrift
avdrag finge ske jämväl för ränta å skuld, som vore i järnvägen intecknad;
samt d) från annan inkomst av varaktig eller tillfällig natur: för

ränta å skuld, på grund av vilken avdrag enligt vad nyss är sagt eljest
icke ägde rum. I fråga om de under a) och d) medgivna avdragen gjordes
viss begränsning av beloppen.

Den inkomst, som enligt berörda förslag inbegreps under grupperna
inkomst av kapital samt annan inkomst av varaktig eller tillfällig natur

270

motsvaras i stort sett av ilen inkomst, som enligt förevarande förslag innefattas
under inkomstgruppen inkomst av annan inkomstkälla. Jag skulle
icke hysa några som helst principiella betänkligheter mot att föreslå rätt
för den skattskyldige till avdrag för ränta å personlig gäld, d. v. s.
sådan gäld, som icke kan hänföras till viss inkomstkälla, från hans inkomst
av personlig natur eller just inkomsten av annan inkomstkälla.
Jag har emellertid funnit mig böra föreslå en ännu mera utsträckt rätt till
avdrag för skuldränta. Enligt förslaget äger den skattskyldige sålunda, vid
taxering inom hemvistkommunen, göra avdrag från summan av sina inom
kommunen taxerade inkomster för ränta å gäld, som icke hänför sig till
hans fasta egendom eller till av honom driven näring utom kommunen, i
den mån inkomsten av den särskilda inkomstkällan icke förslår till dess
täckande. Till täckande av berörda ränteutgift får sålunda tillgripas även
den skattskyldige eventuellt tillfallen »inkomst av annan inkomstkälla»,
liksom å andra sidan ränta å personlig gäld får avdragas jämväl från den
skattskyldiges inkomster av allt slags verksamhet inom hemvistkommunen.

Konsekvensen synes fordra, att denna princip, vad gäldräntan angår,
vinner tillämpning i viss utsträckning jämväl med avseende å inkomstbeskattningen
i driftskommunen, då denna är en annan än hemvistkommunen.
Att genom en sådan avdragsrätt göres ett ytterligare avsteg från
principen om avkastningens beskattning till sitt objektiva belopp vid inkomstkällan
är ofrånkomligt. Utom den skyldiga hänsynen till de skattskyldigas
intressen här vid lag är det dock även praktiska skäl, som tala
för en anordning av förevarande slag. 1 )et synes lämpligt att se den
skattskyldiges inkomster inom en viss kommun såsom en enhet i skattetekniskt
avseende. Men avdraget inom driftkommunen torde böra få sträcka
sig endast till ränta å sådan skuld, som hänför sig till någon inom denna
kommun skattepliktig inkomstkälla.

I sakens egen natur ligger att vid taxeringen inom eu kommun avdrag
icke kan medgivas för sådana utgifter, som äga ekonomiskt samband med
eller hänföra sig till någon inom annan kommun beskattad inkomstkälla.

Gäldräntans betydelse såsom inverkande på skattekraften torde icke
av någon förnekas. År man på det klara med införande av konventionella
avdrag, lärer ej heller frågan om gäldräntans upptagande bland dem
föranleda någon diskussion. Enahanda är i viss mån förhållandet med
det andra av mig föreslagna konventionella avdraget, nämligen periodiskt
understöd eller andra periodiska utbetalningar, som av den skattskyldige
fullgöras till annan. En dylik utbetalnings inverkan på skatteförmågan är,

27G

särskilt då den uppgår till större belopp, ovedersäglig. I den mån den
utgör eu direkt utgift för viss inkomsts förvärvande får den givetvis avdragas
såsom driftkostnad. Den kan emellertid icke alltid hänföras till
någon viss inkomstkälla, utan utgör en å den skattskyldiges sammanlagda
inkomst vilande belastning, ofta nog grundande sig på frivilligt åtagande.
Det synes icke vara att gå för långt i eftergifter, om denna avdragsrätt
medgives jämväl för kommunalbeskattningens vidkommande, även om de
invändningar, som skulle kunna göras däremot, icke kunna frånkännas all
betydelse. Det kan nämligen ifrågasättas, om man icke genom en dylik
anordning träder kommunens berättigade intressen för nära. Avdragsrätten
motsvaras visserligen av en skattskyldighet för det mottagna understödet i
mottagarens hand, men den skatt, mottagaren har att betala, tillfaller icke
alltid den kommun, där givaren är bosatt. I alla de fall, där givare och
mottagare bo i skilda kommuner, går således inkomsttagarens hemvistkommun
miste om rätt att beskatta ifrågavarande belopp, ett förhållande, som
ytterst drabbar övriga skattskyldiga inom kommunen. Men likartat förhållande
äger ju rum beträffande nyssberörda avdrag för ränta, som uppbäres
av person, boende i annan kommun. Och i fråga om befogenheten
av detta avdrag lärer ju, såsom nyss är nämnt, någon tvekan icke råda.
I viss mån kan man ock göra sig räkning på att förhållandena mellan
kommunerna utjämnas genom åtskilliga beskattningsbestämmelser, vilka ansluta
sig till den skattskyldiges person, i det att sålunda vissa i motsatt
riktning verkande faktorer balansera varandra.

Förlust å viss
inkomstkälla.

I fråga om den rätt till avdrag vid inkomstberäkningen, som ma
ifrågakomma för förlust, innehåller vår skattelagstiftning endast fä bestämmelser.
Sålunda stadgas i bevillningsförordningen dels i 9 § 2 mom. c),
att vid uppskattning av viss inkomst (vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom under vissa förutsättningar) avdrag får ske för
möjligen liden förlust å andra likartade affärer, dels i 8 § av de särskilda
anvisningarna till förordningen, att taxeringsmyndigheten skall efter »rörelsens
och förlustens storlek och beskaffenhet» pröva, huruvida skattskyldigs
»tillfälliga årsförlust» (t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers
förstöring och dylikt) bör betraktas såsom minskning i årets inkomst
eller såsom kapitalförlust. Enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
medgives avdrag dels vid beräkning av vinst å här ovan omförmälda
icke yrkesmässiga realisationsaffärer för eventuella förluster å andra
likartade affärer (7 § 3:o c)), dels från den skattskyldiges sammanräknade

277

inkomst för sådan förlust ii skattskyldig* verksamhet, som ej ilr att hänföra
till kapitalförlust (10 §).

Med förlust i skatteteknisk bemärkelse avses enligt ett av dåvarande
chefen för finansdepartementet gjort uttalande till statsrådsprotokollet den
11 mars 1910 (se kungl. propositionen nr 88 år 1910 med förslag till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, sid. 112) den brist i inkomstkälla,
som uppstår därigenom, att omkostnaderna, därför avdrag må äga
rum, överstiga inkomsterna från samma inkomstkälla. Sådan förlust får
vid statsboskattningen avdragas från den skattskyldiges sammanräknade
inkomst — d. v. s. den minskar hans beskattningsbara inkomst av andra
inkomstkällor — dock under ett villkor, att densamma icke är att räkna
såsom kapitalförlust. Eu dylik avdragsrätt, som är helt naturlig med avseende
å den allmänna inkomstskatten, vilken skall träffa den skattskyldiges
behållna inkomst, har lika naturligt icke någon plats i ett skattesystem,
som avser att för sig beskatta inkomsten av varje särskild inkomstkälla,
såsom ju förhållandet är med det endast på bevillningsförordningen byggda
systemet.

För avgörandet, huruvida eu förlust är att anse såsom minskning i
inkomst eller såsom kapitalförlust, finnas inga andra anvisningar än de
åberopade i 8 § av bevillningsförordningens särskilda anvisningar. Frågan
skall bedömas i varje särskilt fall med hänsyn till förlustens och rörelsens
storlek och beskaffenhet.

Det torde i regel vara förhållandet, att s. k. förluster i eu rörelse,
vilka icke äro av den omfattning, att rörelsen såsom årsresultat visar total
förlust eller underskott, icke komma direkt till synes i räkenskaperna.
Yarje affärsdrift har sina risker. Vid kreditgivning riskeras, att gäldenären
ej kan betala sin skuld, vid all varuhandel, att varor förfaras; i rederinäringen
har man att räkna med haverier, i industrien med arbetsinställelser.
De förluster, som i rörelsen uppkomma under året, leda till att
vinsten minskas eller, i olyckligaste fall, att förlust i skatteteknisk mening
uppstår. Då nu räkenskapsmässig vinst i ett företag icke är förhanden,
såvida icke det finnes ett överskott över alla omkostnader och uppkomma
förluster i företaget, kommer i regel någon vinst icke till synes i bokslutet,
förrän utöver omkostnaderna även förlusterna blivit beaktade. Man kan i
regel icke tala om att förlusten avdrages från vinsten; tvärtom är vinsten det
överskott å rörelsen, som, sedan förlusten beaktats, kommer till synes i
balansräkningen. I denna upptagas tillgångar och skulder med sina värden,
och dét är huvudsakligen tillgångarnas värdesättning, som spelar eu roll

278

för vinstens fastställande. Om nu en handlande under året köpt eu vara
till högre pris än som motsvarar priset vid årets slut och lian följaktligen
upptager sitt inneliggande lager av denna vara i balansräkningen till dess
vid årets slut gällande pris, kommer den förlust, han lidit genom denna
affär, ej till synes på annat sätt, men genom den värdesättning, som ägt
rum vid balansräkningens upprättande, inverkar förlusten automatiskt till
vinstens nedbringande, utan att något avdrag i teknisk bemärkelse äger
rum. På samma sätt kunna förluster å kreditgivning automatiskt leda till
vinstens nedbringande i bokslutet genom den värdesättning, som göres a
de utestående fordringarna. Ilava fordringarnas värde nedgått, kan det
utgående värdet icke sättas till det belopp, som fordringarna ursprungligen
motsvarat. Ben förlust i rörelsen, som sålunda uppkommit, behöver ej
direkt framträda såsom ett förlustavdrag eller eu avskrivning. Även den
kan automatiskt beaktas vid räkenskapsavslutningen, och resultatet blir dä,
att den bokförda vinsten — såsom från bokföringssynpunkt rätteligen bör
äga rum — blott visar det överskott, som rörelsen givit, sedan förlusternas
inverkan på resultatet blivit behörigen beaktad.

Lagstiftningen bär icke givit bestämmelser, avsedda att reglera dylika
förlusters tillåtna inverkan på inkomstberäkningen i vidare män än genom
stadgandena därom, att kapitalförlust icke får anses såsom minskning i
inkomst och därigenom, att i det fastställda deklarationsformuläret antytts,
att i och för inkomstberäkningens kontrollerande redogörelse skall lämnas
om skedda avskrivningar för lidna förluster å fordringar. Övriga i rörelsen
uppkomna förluster, vare sig de hava sin grund i dålig skötsel axaffären
över huvud taget eller i konjunkturerna eller i näringsidkarens
speciella åtgärder — t. ex. misslyckade inköp av råvaror och varulager,
prisfall å inneliggande förråd och lager, otillräcklig omsättning, stora affärsomkostnader
o. s. v. — komma oftast icke till synes såsom särskilda avdrags-
eller avskrivningsposter. Praxis har emellertid i åtskilliga fall, där
förluster av mera betydande omfattning eller mera extra ordinär art varit
kända, haft tillfälle att tillämpa vissa regler för åtskiljande av »avdragsberättigade»
förluster och kapitalförluster. Enligt lagtillämpningen hava
sålunda sådana förluster, som kunna anses såsom normala företeelser i eu
affär, fått betraktas såsom minskning i inkomst. Eu bankinrättnings förlust
genom belåning ax- förfalskade lånehandlingar har ansetts såsom minskning
i årets inkomst, likaså en fabriksägares förlust genom explosion i eu fabrik
för tillverkning av explosiva varor. Däremot har såsom kapitalförlust ansetts
eu bankinrättnings förlust genom försnillning av en bankens tjänste -

271»

man, likaså ett rederi bolags förlust a försäljning av ett bolagets fartyg
O. S. V. .

bin allmän regel är, att den förlust, som kan komma i fråga att anses
såsom minskning i årets inkomst, skall vara en uffärsförlust eller vad författningen
kallar förlust a skattskyldigs verksamhet. En privatmans förlust
genom fortgående kursfall a honom tillhöriga värdepapper far ej betraktas
såsom minskning i hans inkomst vare sig genom utdelning å samma värdepapper
eller av andra inkomstkällor. Att hans inkomst av värdepapperen i
realiteten blir mindre, i den mån utdelningen a dem minskas, är eu sak för sig.

Emellertid har vår skattelagstiftning ansett sig för visst fall böra
stadga, att vid beräkning av inkomst av viss ieke yrkesmässig verksamhet
avdrag får ske för förlust å andra likartade affärer. Därvid synes vara
förutsatt, att dylik förlust alltid vore att anse såsom kapitalförlust, inen
att avdrag för förlusten ändock inom viss begränsning borde medgivas på
den grund, att den inkomst, varom här vore fråga, egentligen vore ett
kapitalförvärv, vid vilket förhållande rättvisan borde bjuda, att avdrag i
likartade fall medgåves för kapitalförluster. Det kan ifrågasättas, huruvida
dylika förluster efter den i lagstiftningen år 1910 gjorda utvidgningen av
inkomstbegreppet alltid kunna hänföras till kapitalförluster. En privatperson,
som under ett år gör två enstaka spekulationsaffärer, av vilka den
ena lämnar vinst, medan den andra åsamkar honom en förlust, den där
dock täckes av nämnda vinst, torde väl med hänsyn till nyssberörda i
lagstiftningen godkända utvidgning av inkomstbegreppet, få anses hava
lidit en minskning i sin inkomst för året och icke en minskning i sin
förmögenhet.

De av mig förut åberopade års skattekom»utterade föreslogo i

avseende å rätten till förlustavdrag, att skattskyldig skulle äga rätt till avdrag
från inkomst av handel eller näring för förlust, som uppstått å handeln
eller näringen eller å annan av den skattskyldige idkad handel eller
näring, såvida denna senare antingen vore av samma slag eller bedrifvits
inom samma kommun. Nämnda förslag är för mig av särskilt intresse, då
det utvisar eu tendens att slå in på den av mig i fråga om de konventionella
avdragen beträdda vägen, att nämligen betrakta den skattskyldiges
inkomst inom en viss kommun såsom en enhet. Kommitterade inskränkte
sig visserligen till att sammanföra inkomsten av all handel och näring,
som av den skattskyldige idkats inom en och samma kommun, under det
jag förordar en sammanläggning av all hans inkomst inom kommunen.
Kommitterade motiverade sitt nyss berörda förslag på följande sätt:

280

»Frågan, huruvida och i vad mån avdrag för förluster må medgivas, synes
kommitterade kräva ett olika avgörande, allt efter som det gäller kapitalförluster
i egentlig mening* eller affärsförluster. För de förra lärer avdrag så mycket
mindre kunna medgivas, som ju icke varje ökning av förmögenheten drabbas
av inkomstbevillning. För förlust å handel eller näring bör däremot avdrag
anses berättigat, om ock en obegränsad rätt i detta avseende icke gärna kan
medgivas. Till eu början synes det kommitterade givet, att avdragsrätten bör
begränsas så, att avdraget får ske endast från inkomst av handel eller näring,
och att följaktligen sådan förlust icke bör få avdragas från t. ex. inkomst av
kapital eller från avlöning. Men icke ens inom det sålunda begränsade området
torde avdragsrätten böra ovillkorligen få tillämpas. Den skattskyldiges billiga
anspråk i förevarande hänseende torde väl kunna anses tillgodosett även i det
fall, att man uppställer en fordran på något närmare samband mellan den
vinstgivande och den förlustbringande affärsverksamheten. Man torde därvid
lämpligen böra taga hänsyn såväl till verksamhetens beskaffenhet som till sättet
för dess utövande. År verksamheten i bägge fallen av alldeles samma slag,
såsom då en person driver en affär medelst filialer utom den ort, där han är
bosatt och själv övervakar huvudaffären, kan det icke vara billigt att vid beskattningen
bortse från den omständighet, att här i själva verket föreligger
endast ett affärsföretag. Likaså torde billigheten kräva, att all den affärsverksamhet,
som den skattsk3Tldige driver inom en och samma kommun och sålunda
kan på ett mera omedelbart sätt själv leda och övervaka, anses äga sådant
sammanhang, att skatten bör drabba endast det slutliga vinstresultatet. Affärsföretag
av olika slag, drivna inom olika kommuner, lära däremot icke skäligen
kunna anses äga sådant samband sins emellan, att förlust å ett bör få avdragas
från vinsten av ett annat.»

■ Även kommunalskattekommittén förutsatte i sitt förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet eu viss begränsad rätt
till avdrag för förluster. Enligt § 38 i nämnda lagförslag skulle rätt till
avdrag för förlust vara begränsad till den huvudart av inkomst, till vilken
förlusten hänförde sig, och finge sålunda, där någon huvudart i sin helhet
utvisade förlust, denna icke avdragas från inkomst, hörande till annan
huvudart. (Förslaget upptog följande huvudarter av inkomst, nämligen
inkomst av fast egendom, av kapital, av tjänst eller pension samt av näring
eller annan förvärvsverksamhet). Med sålunda stadgad begränsning
skulle skattskyldig vara berättigad att från inkomst å eu verksamhet avräkna
förlust å annan inom samma kommun utövad verksamhet. Utövades
verksamhet i flera kommuner, skulle i fråga om rätt till avdrag för
förluster gälla den ytterligare inskränkning, att förlust, som uppstått å
skattskyldigs verksamhet inom eu kommun, finge avräknas från inkomst
å verksamhet inom annan kommun allenast i det fall, att ifrågavarande
arter av verksamhet med varandra så sammanhängde, att de borde så -

som ett företag anses. Förlust å jordbruksnäring, som dreves inom eu
kommun, finge ej avräknas från inkomst å dylik inom annan kommun
driven näring. Ägde skattskyldighet till kommun rum allenast för visst
slag av inkomst, finge likaledes vid taxeringen avdrag icke göras för annan
förlust än som hänförde sig till ifrågavarande inkomstart.

Nyssnämnda bestämmelser motiveras av kommittén sålunda:

»I den allmänna motiveringen är framhållet, hurusom det kommunala inkomstbegreppet
i kommitténs förslag icke vilar på den allmänna inkomstskattens
grund, utan även reelt framträder uppdelat i fyra från varandra strängt åtskilda
huvudarter av inkomst. Klarast framträder denna sönderdelning i bestämmelserna
om rätt till avdrag för förluster. Endast i ett fall, nämligen då
ett enligt de båda nästföljande paragraferna gemensamt företag föreligger till
taxering inom flera kommuner, har, vad för övrigt ligger i sakens natur, den
ena kommunen ansetts böra vidkännas förlust, som drabbat företaget i den eller
de andra kommunerna. I övrigt bildar varje kommun för sig ett slutet helt
och gör sitt skattekrav gällande oberoende av den skattskyldiges förhållande till
andra kommuner.

Har den skattskyldige inkomster av så olika slag, att de böra hänföras till
olika huvudarter, således om han t. ex. är jordbrukare och handlande eller
tjänsteman, bör han enligt kommitténs mening icke ens inom samma kommun
från t. ex. sin lön få avdraga förlust å jordbruket eller handeln. En motsatt
anordning skulle nämligen utsätta kommunens budget för skadliga rubbningar
och innebära en ständig fara för förskjutningar i skattebördan inom kommunen.

Med grunderna för kommitténs förslag till ordnande av den kommunala
beskattningen överensstämmer, att jordbruksnäring, som drives inom en kommun,
också helt och hållet därinom beskattas, oavsett om samma person driver
jordbruk även inom en angränsande kommun. Härav följer ock, att resultatet
inom den ena kommunen icke bör inverka på resultatet inom den andra, och
har kommittén häråt velat giva särskilt uttryck.»

fe* ■

Jag har — om jag bortser därifrån, att förlust, som uppstått å eu eller
annan särskild gren av en sammanhängande rörelse, vilken är att anse
såsom ett enda affärsföretag, skall beaktas vid beräkningen av inkomsten
av detta företag —- funnit även en så pass begränsad rätt till avdrag för
förluster som den av 1S93 års kommitterade förordade icke kunna inrymmas
i det av mig uppställda systemet. Ett dylikt avdrag skulle, synes
det mig, föra allt för långt bort från den grundprincip, varpå den kommunala
inkomstskatten enligt förevarande förslag är byggd.

Mitt förslag ansluter sig sålunda i förevarande avseende till bevillningsförordningen.
I enlighet härmed har i 39 § intagits ett stadgande därom,
att underskott eller årsförlust, som framgått vid uppskattning av inkomsten
av viss inkomstkälla, icke annat än i visst undantagsfall får avdragas

I ''tskylder.

282

från annun inkomst. Den bestämmelse i de vid bevillningsförordning^)
fogade anvisningarna, som uppdrager gränsen mellan förlust, som får anses
såsom minskning i årets inkomst, och kapitalförlust, bar av mig upptagits
i oförändrat skick. Den kan visserligen ingalunda anses fullt tillfredsställande,
men jag bar funnit det lämpligaste vara att för framtiden såsom
luttills överlåta åt praxis att lösa frågan om förlustens karaktär efter de
för varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Denna bestämmelse
sammanhänger emellertid icke med frågan om de konventionella avdragen,
utan med frågan om själva inkomstberäkningen, och praktiskt taget torde,
såsom jag redan framhållit, i flertalet fall här ifrågavarande förluster inverka
till inkomstens nedbringande, utan att avdrag från förlusten sker
från något inkomstbelopp, som framkommit vid beräkning av den inkomst,
som skulle hava uppstått, därest förlusten icke beaktats.

Man hör ofta uttalas önskvärdheten av ett lagstadgande, varigenom
skattskyldig vid inkomstberäkningen tillerkännes rätt till avdrag för utskylder.
Med hänsyn såväl härtill som till den omständigheten, att ett
dylikt avdrag i viss omfattning är medgivet enligt förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt, har jag ansett mig böra med några ord
beröra denna fråga.

Enligt bevillningsförordningen få utskylder icke avdragas i vidare
mån än i vad de äro att hänföra till driftkostnader. För personliga utskylder
får avdrag icke under några omständigheter göras.

Kommunalskattekommittén upptog utskylder, i den män sådana icke
såsom onera avdragits, såsom en särskild avdragspost ej mindre i förslaget
till förordning angående bevillning av inkomst än även i förslaget till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet.

T motiveringen heter det härom:

»Avdrag för utskylder är vanligen, om ock flerstädes med åtskilliga inskränkningar,
medgivet i sådana utländska inkomstskattelagar, vilka i huvudsak
byggts på den rena inkomstskattens grund. Kunde man förutsätta möjligheten
av en absolut rättvis och jämn inkomstbeskattning, skulle det i själva verket
vara tämligen likgiltigt, om avdrag för utskylder medgåves eller icke, men då
så icke är förhållandet, utan ojämnhet i inkomstbeskattningen även med de
mest fulländade taxeringsmetoder icke lärer kunna undvikas, och tillika är
uppenbart att ett förvägrande av rätt till avdrag för utskylder måste i sin mån
öka denna ojämnhet, synes billigheten kräva, att skattskyldig slipper skatta för
den del av sina levnadskostnader, som utskylderna representera. Under begreppet
utskylder inbegriper förslaget alla utskylder till stat och kommun samt där -

med i avseende å debiteringssättet likställda allmänna avgifter såsom t. ex. bidrag
till prästerskapets avlöning, vägskatt o. d. tvångsbidrag »

Såsom ovan antyddes är vid statsbeskattningen avdrag för utskylder
medgivet i viss omfattning, nämligen för alla utskylder utom kronoutskylder.

Berörda stadgande antogs av riksdagen år 1910 på hemställan av
bevillningsutskottet. Kammarrätten både vid behandling av det till ämbetsverket
remitterade förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,
som icke innehöll någon bestämmelse om rätt till avdrag för
utskylder, erinrat därom, att skattskyldigs å krono- och kommunal debetsedlar
upptagna utskylder borde undantagas från beskattning. Den kung!
proposition, varmed nämnda förslag överlämnades till 1910 års riksdag,
upptog emellertid ej någon dylik bestämmelse. Anledningen härtill angavs
av chefen för finansdepartementet, som medgav befogenheten av kammarrättens
erinran, vara den statsfinansiella betydelsen av ett dylikt avdrag.
Frågan upptogs dock i två vid 1910 års riksdag väckta motioner,
vari yrkades sådan ändring i det framlagda förslaget, att skattskyldig berättigades
till avdrag för utskylder. Bevillningsutskottet yttrade, att det
enligt utskottets förmenande hade varit i hög grad önskvärt, att vid den
föreslagna omläggningen av inkomstbeskattningen den ifrågavarande avdragsrätten,
vars principiella befogenhet torde vara oomstridd, kunnat genomföras,
utan att behovet av statsinkomster under den närmaste framtiden
därvid tillmättes avgörande betydelse. Under dåvarande förhållanden
tilltrodde sig utskottet likväl icke att tillstyrka bifall till det av motionärerna
framställda yrkandet i hela dess vidd, men för att i största
möjliga omfattning undanröja de orättvisor i förevarande avseende, som,
därest intet avdrag för erlagda utskylder medgåves, skulle föranledas av
de stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen, hemställde utskottet,
att avdrag måtte medgivas för alla utskylder utom kronoutskylder.

Man finner således, att den huvudsakligaste anledningen till ifrågavarande
avdrags införande i den statsliga skattelagstiftningen var avdragets
egenskap att giva en skattelindring särskilt åt sådana skattskyldiga, vilka
trycktes av oproportionerligt stora kommunalskatter — ju större kommunalskatter
desto större nedsättning i statsskatten.

Avdrag för utskylder vid kommunalbeskattningen skulle givetvis verka
eu nedsättning av det taxerade beloppet, som stode i proportionellt förhållande
till utskyldernas storlek. En verkan, motsvarande den vid statsbeskattningen
nyss angivna, kan helt naturligt aldrig uppkomma med hänsyn därtill,
att avdragets betydelse enligt sakens natur begränsas att omfatta endast

284

varje kommun för sig. Jag kan här icke underlåta att ånyo betona det ofta
påpekade förhållandet, att det kommunala skattebehovet är på förhand bestämt.
Om det sålunda införes ett avdrag, varav i stort sett var och en, som
är inom kommunen skattskyldig, kommer i åtnjutande och vilket i de allra
bestå fall skulle komma att för alla skattskyldiga stå i ett och samma förhållande
till den siffra, varmed de deltaga i den kommunala repartitionen, vill
det synas, som om avdragets befintlighet eller icke befintlighet blir utan egentlig
betydelse. Praktiskt taget torde den proportionella minskning i kommunalskatten,
som för den enskilde skattskyldige vinnes genom ett avdrag för
kommunalutskylder, fullkomligt motsvaras av den proportionerliga höjning
i skatten, som nödvändiggöres av tvånget att fylla det kommunala skattebehovet.
Någon förskjutning i skattebördan måste givetvis uppstå genom
att nya skattskyldiga tillkommit, vilka icke hava några utskylder att avdraga,
m. fl. dylika omständigheter, men den torde som sagt icke spela
någon större roll. Det lärer för övrigt vara omöjligt att beräkna, i vilken
riktning den övervältning av skattetrycket, som till äventyrs skulle bliva
en följd av ett lagstadgat utskyldsavdrag, skulle komma att gå. Tydligt
är visserligen att nya skattskyldiga i första hand skulle drabbas av den
skattebörda, som genom utskyldsavdraget lyftes från de övrigas axlar, men
beträffande dessa sistnämnda skulle eu lindring eller ökning av skattetrycket
vara beroende av sådana oberäkneliga faktorer som ökning eller
minskning av totalbeloppet av inkomsterna inom kommunen under det år,
som läge till grund för taxeringen, i jämförelse med det år, vars utskylder
skulle avdragas, växlingar i den kommunala skatteprocentens storlek m. in.

Det är även uppenbart, att i fråga om skattskyldiga med utskylder
inom flera kommuner det skulle bliva svårt att reglera utskyldsavdragets
fördelning, särskilt beträffande avdraget för kronoutskylder och avgifter
till landsting in. m., liksom svårighet även skulle i sådant avseende uppstå
vid flyttning från en till annan kommun. De på den kommunala skattelagstiftningens
område i förevarande avseende föreliggande förhållandena äro
sålunda ingalunda analoga med dem, som förefinnas inom den statsliga
skattelagstiftningen och vilka där framdrivit ett stadgande om rätt till
avdrag för utskylder i viss omfattning. Jag anser mig för övrigt böra
erinra därom, att förslag redan varit å bane att av statsfinansiella hänsyn
upphäva den år 1910 införda bestämmelsen om avdrag för utskylder vid
statsbeskattningen.

Under sådana förhållanden har jag icke ansett mig kunna i föreliggande
förslag upptaga rätt till avdrag för utskylder. I den mån utskylder

2 85

såsom acciser och egendomsskatt stå i sådant samband med av skattskyldig
idkad näring, att de böra hänföras till driftkostnaderna för donna, få de
enligt förslaget, liksom hittills enligt praxis varit fallet, avdragas. Aro
utskylderna återigen av den beskaffenhet, att de ingå i den skattskyldiges
levnadskostnader, få de lika litet som andra sådana utgifter avdragas. I
enlighet med denna uppfattning hava hithörande bestämmelser i 39 § av
lagen och 6:o) T i anvisningarna avfattats.

Enligt förslaget sammanläggas, pa sätt förut är visat, skattskyldigs ^‘“rlikniug
inom en kommun skattepliktiga inkomster, till ett belopp, benämnt skattskyldigs
behållna inkomst inom kommunen. Samtidigt som detta belopp
bildar slutpunkten för inkomstberäkningen inom kommunen, utgör det utgångspunkten,
när det gäller att beräkna den skattskyldiges kommunala
inkomstskatt inom samma kommun.

Yarken enligt förslaget eller enligt gällande lagstiftning är emellertid
undantagslöst förutsatt att den behållna inkomsten även skall i sin helhet
vara att anse såsom beskattningsbar inkomst.

Enligt nu gällande förordning äger frihet från bevillning rum för inkomst
av kapital och arbete, när den skattskyldiges eller, i fråga om äkta
makar, deras sammanräknade årsinkomster understiga 500 kronor. Hava
de sammanräknade årsinkomsterna icke uppgått till 1,200 kronor, äro 450
kronor, hava de uppgått till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor,
äro 300 kronor av inkomsten av kapital och arbete fria från bevillning.

Dessa skattelindringar äro obligatoriska och skola utan prövning av de
skattskyldigas ekonomiska förhållanden tillgodokomma alla, vilkas inkomster
falla inom de uppdragna gränserna, med inom kommunen enhetliga belopp.
Härutöver finnas vissa s. k. fakultativa avdrag vid fastställandet av den
beskattningsbara inkomsten. Förordningen stadgar nämligen, att det belopp,
för vilket bevillning enligt vad nyss är sagt icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst bevillningsfritt avdragas, skall ökas, där den
skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv sammanlagt mer än
tre personer, eller å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen höga i
jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs
skatteförmåga eljest på grund av särskilda förhållanden (långvarig
sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt) är väsentligen
nedsatt. Denna ökning må icke för någon skattskyldig eller, i fråga om
äkta makar, för dessa gemensamt överstiga 200 kronor, utan så är, att
det föreligger något av de särskilda förhållanden, varom nyss är sagt, då

286

ökningen må uppgå till högst 400 kronor. Sådan befrielse från eller
lindring i bevillningen får dock åtnjutas endast av enskild skattskyldig och
blott i mantalsskrivningskommunen. Med enskild skattskyldig likställes
stärblius efter sådan. — Att märka är att vid bestämmande av skattskyldigs
sammanräknade årsinkomster skall — då det är fråga om befrielse
från eller lindring i bevillningen för inkomst av kapital och arbete — den
skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras behållna avkomst nästföregående
år såväl av vederbörande då tillhörig fast egendom som ock av
sådan särskilt beskattad rörelse, som drivits i bolag eller idkats å annan
ort än den, där den skattskyldige är mantalsskriven, tagas i beräkning.
Därvid beräknas inkomst av jordbruksfastighet till sex procent och inkomst
av annan fastighet till fem procent av taxeringsvärdet.

Den skattelindring, som förordningen medgiver de mindre inkomsttagarna
intill viss gräns, har erhållit en ganska ofullkomlig utformning.
Skattens degressiva anordning utmärker sig för oregelbundenhet och bristande
smidighet samt slutar, enligt vad numera torde vara allmänt erkänt, vid
en allt för låg inkomstsiffra. Aven är den skattskyldighet, som drabbar de
mindre inkomsttagarna, relativt hård och för olika inkomster tämligen grovt
differentierad. Dessa brister hos densamma framgå tydligt av nedanstående
tablå över den obligatoriska skattelindring ens verkan vid olika inkomstbelopp:

Taxerad inkomst.	Beskattningsbar inkomst, i
kronor.	°/o av taxerad inkomst.
499	0	0
500	60	10.o
550	100	18.18
600	150	25.0
700	250	35.7
800	350	43.75
1,000	550	55,0
1,199	749	62.47
1,200	900	76.0
1,500	1,200	80.o
1,700	1,400	82.35
1,799	1,499	83.33
1,800	1,800	lOO.o

287

Det visar sig således, att skattskyldigheten vid en taxerad inkomst
av 550 kronor är dubbelt och vid en taxerad inkomst av 000 kronor tre
gånger så stor som vid eu taxerad inkomst av 500 kronor. Den, som
har eu taxerad inkomst av 1,200 kronor, får betala skatt så som om han
haft 151 kronor högre inkomst än den, vilkens taxerade inkomst i själva
verket blott är en krona mindre eller 1,199 kronor, och den, som haren
taxerad inkomst av 1,800 kronor, får betala skatt så som om han haft
301 kronor högre inkomst än den, vilkens taxerade inkomst utgör 1,799
kronor. Vid en reform av den kommunala skattelagstiftningen torde det
vara nödvändigt att finna eu mera mjuk och smidig degressionsskala.

Många utvägar, var och eu för visso med sina förtjänster, kunna
anlitas för detta ändamål. Vid de arbeten för eu ombildning av den direkta
skattskyldigheten till stat och kommun, som pågått under de senaste årtiondena,
hava flera olika förslag till lösning av förevarande fråga framkommit.

Sålunda föreslog kommunalskattekommittén i 41 § av förslaget till lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet följande bestämmelse, i
fråga om frihet från och lindring i skattskyldigheten för inkomst:

»Uppgår enskild skattskyldigs inkomst icke till 500 kronor, vare han
med den inskränkning, här nedan sägs, fri från skatt för inkomst.

Uppgår inkomsten till

» » »

» J> »

500 kr.,	men icke till	900 kr.,	vare	450 kr. fria
900 »	» » »	1,200	»	400 » »
1,200 »	» » »	1,400 »	»	300 » »
1,400 »	» » »	1,600 »	7>	200 » »
1,600 »	» 2* »	1,800 »	>	100 » »

Sådan skattefrihet eller skattelindring medgives skattskyldig endast i
mantalsskrivningskommunen och i avseende å hans därstädes uppskattade
inkomst, dock skall för utrönande huruvida rätt till sådan frihet eller
lindring tillkommer skattskyldig tagas i beräkning jämväl inkomstbelopp,
för vilket han må hava blivit i annan kommun taxerad.

År i kommun kostnaden för bostad synnerligen hög, må skattefrihet
kunna medgivas en var skattskyldig, därstädes mantalsskriven person, vars
sammanräknade inkomst ej uppgår till 600 kronor eller ock 700 kronor,
och äger i sådant fall för högre inkomstbelopp skattelindring inom samma
kommun rum enligt endera av följande skalor:

288

Uppgår inkomsten	till	600 kr.,	men	icke till	900 kr.,	vare	550	kr. fria
» »	»	900 »	»	» »	1,200 »	»	500	» »
» »	»	1,200 »		» »	1,400 »	»	400	» »
» »		1,400 »	»	2* »	1,600 »	»	300	» »
» »	»	1,600 »	»	» »	1,800 »	»	200	» »
» »	»	1,800 »	»	■ » »	2,000 »	»	100	» »
Uppgår inkomsten	till	700 kr.,	men	icke till	1,000 kr.,	vare	650	kr. fria
» »	»	1,000	»	» »	1,200 »	»	600	» »
» »		1,200 *	»	» »	1,400 »	»	500	» »
» »	»	1,400 »	»	» »	1,600 >	»	400	» y>
» »	»	1,600 »	»	» »	1,800 »	»	300	» »
» »	»	1,800 »		» »	2,000 »		200	» »
» »	»	2,000 >	»	» »	2,200 »	»	100	» »

Har skattskyldig att försörja flera minderåriga barn eller eljest sådana
anhöriga, vilka det enligt lag åligger honom att försörja, eller föreligga
eljest synnerligen ömmande omständigheter, må på framställning av skattskyldig
belopp, som enligt vad ovan sägs är fritt från skatt, kunna ytterligare
ökas, dock ej med högre belopp än 200 kronor.

Yad i detta kapitel är stadgat äger icke tillämpning å sådan enskild
person, vilken enligt §§ 31 och 33 är skattskyldig allenast för visst slag
av inkomst.»

Kammarrätten upptager i sitt den 30 december 1902 dagtecknade
utlåtande över kommunalskattekommitténs förslag denna fråga till behandling
och yttrar därvid följande:

»Beträffande härefter kommitténs förslag till bestämmelser om slcattedegression
förklarar kommittén, att kommittén på detta område ansett sig böra inskränka
sig till att söka åvägabringa större jämnhet i beskattningen av de smärre
inkomstbeloppen dels genom att, på sätt som skett, öka antalet led i den nu
gällande degressionsskalan, och dels genom att förlägga skiljegränserna vid siffror,
som för varje särskild grupp kunde antagas representera ett jämförelsevis mindre
antal skattskyldiges inkomst. Härutöver ifrågasätter förslaget ytterligare lindring,
dels, generellt, å ort, där kostnaden för bostad ställer sig jämförelsevis hög, dels,
på särskild framställning, för skattskyldig, som har att draga försorg om flera
minderåriga barn eller i övrigt sådana anhöriga, vilka det enligt lag åligger
honom att försörja, och dels där eljest synnerligen ömmande omständigheter
prövas föreligga.

Att vad sålunda föreslagits är en allt för ringa gärd åt förslagets ledande
princip, synes kammarrätten vara ställt utom allt tvivel. Också giva motiven

vid handen, att inom kommittén varit å bane förslag, vilka syftat betydligt
längre, såsom exempelvis att giva ett visst mindre inkomstbelopp fritt för alla
inkomsttagare och att därutöver medgiva skattskyldig familjeförsörjare särskilda
avdrag, fixa eller på annat sätt bestämda, för varje barn under en viss ålder,
men att kommittén jämväl i detta avseende låtit sig bestämmas av sin önskan,
att bevilluingstaxeringen måtte så vitt möjligt tjäna till ledning för den kommunala
taxeringen. Då nämligen, anför sålunda kommittén, i det stora flertalet
fall skattskyldigheten till stat och kommun med antagande av kommitténs förslag
komme att utrönas genom en och samma taxeringsförrättning, hade kommittén
trott det vara i praktiskt avseende gagneligt, om samma bestämmelser
finge gälla i förevarande ämne för båda beskattningsområdena. Vad den kommunala
beskattningen anginge, kunde emellertid större lindringar än förslaget
härutinnan ställde i utsikt icke rimligen ifrågasättas, och hade kommittén följaktligen
sett sig föranlåten att slå av på de fordringar, som ur bevillningslaxeringens
synpunkt kunde uppställas på ett rationellt förslag i ämnet.

För sin del håller kammarrätten däremot före. att särskild anledning
förefunnits att i denna punkt låta den av kommittén förfäktade principiella åtskillnaden
mellan statsbeskattningen och den kommunala beskattningen komma
till sin rätt. Vill man sålunda göra allvar av talet om önskligheten av att mera
än hittills beakta skatteförmågan vid den direkta statsskattens utkrävande, torde
det vara oundvikligt att i nu förevarande avseende gå åtskilligt längre än kommittén
gjort. Mera rationellt än kommitténs förfarande vore tvivelsutan att med
en eller annan modifikation i detaljerna upptaga det system, som vunnit tilllämpning
i den norska skattelagstiftningen. Eldigt detta är av varje inkomst
en viss del skattefri till belopp, som beror dels på storleken av den familj, skattskyldig
har att försörja, och dels på inkomstens storlek, med möjlighet till jämkningar
inom en var av de åtta klasser, som på grundvalen av nyss angivna
kombination bildas. Systemet torde emellertid vara väl invecklat för att dess
inympande på vårt lands förhållanden skulle kunna tillrådas.

Ett annat, såvitt kammarrätten kan finna, fullt rationellt och tillika enkelt
förslag vore tvivelsutan att, på sätt som skett i de danska inkomstskatteförslagen
från 1890-talet, låta ett visst lägre belopp, t. ex. 500 kronor, vara skattefritt för
alla inkomsttagare, då ju vad för var och en kräves för fyllandet av de oundgängligaste
levnadsbehoven eller vad man kallar existensminimum i och för sig
icke tål att bära någon beskattning, men, då ett dylikt förslag måhända torde
befinnas för genomgripande, kunde man lämpligen stanna vid att medgiva skattefrihet
för ett så stort belopp som nyss nämnts intill en viss gräns, därvid denna
emellertid icke synes böra förläggas vid en lägre inkomstsiffra än exempelvis
10.000 krouor. Icke heller en dylik anordning skulle emellertid enligt kammarrättens
åsikt göra tillfyllest, utan kräva rättvisa och billighet ovedersägligen, att
till den minskning i skatteförmågan, som underhåll av barn eller andra anhöriga
självfallet medför, tages större hänsyn än kommittén ansett sig kunna förorda.
Såsom en reservant inom kommittén påpekat, erbjuda sig här två utvägar,
vilka var för sig synas värda beaktande, nämligen att antingen medgiva ett
visst avdrag fixt eller bestämt till viss procent av den uppskattade inkomsten,

290

för varje barn eller försörjd annan anhörig, eller ock låta den uppskattade inkomsten
nedsättas med vissa procent efter förhållandena i det hela sålunda, att
avdraget komme att utgöra exempelvis högst tio procent för medelstor och högst
tjugu procent för talrik familj. Vilkendera av dessa utvägar, som förtjänar
företrädet, tilltror sig kammarrätten i frågans nuvarande läge icke att avgöra,
men synes det som skulle den senare, vilken i viss mån redan kan anses beträdd
i bevillningsförordningen, bliva lättare att genomföra och måhända komma
att verka mera utjämnande i det hela. Beträffande frågan, huru långt uppåt
en dylik anordning borde tillåtas verka, torde med hänsyn till önskligheten av •
att systemet göres såvitt möjligt likformigt och taxeringsarbetet icke onödigtvis
invecklas, gränsen böra bliva densamma, som för upphörandet av det allmänna
skattefria avdraget kan varda stadgad.»

Vad särskilt kommunalbeskattningen angår uttalar sig kammarrätten
i nämnda betänkande sålunda:

»Beträffande härefter frågan om skattefrihet och skattelindring vid den kommunala
inkomsttaxeringen kunde väl med allt fog ifrågasättas att här stadga ett
lägre existensminimum än som antagits att gälla vid beskattningen till staten,
men kammarrätten saknar dock tillräcklig anledning att avstyrka kommitténs
förslag att bestämma existensminimum lika för beskattningen till stat och kommun.
Däremot kan kammarrätten icke heller för den kommunala beskattningens vidkommande
godkänna den skattedegression, som i övrigt av kommittén föreslagits,
utan anser, att i stället för kommitténs degressionsskala det antagna existensminimum
bör frigivas intill eu viss gräns, beträffande vilken praktiska hänsyn
i sin ordning torde bjuda, att den förlägges vid samma högre inkomstsiffra,
som kan varda stadgad i avseende å statsbeskattningen. Längre bör emellertid
icke enligt kammarrättens åsikt likformigheten sträckas. Särskilt torde den av
kommittén framhållna inre olikheten mellan statsbeskattningen och den kommunala
beskattningen böra föranleda till, att skatteliudring vid den senare icke
medgives familjeförsörjare i denna deras egenskap. I betraktande därav att
kommunens utgifter exempelvis för skola och hälsovård till en väsentlig del
skapa kommunens skattebehov, vore det föga i sin ordning, om vid täckandet
av detta behov kommunens familjeförsörjare, som ju i viss grad kunna sägas
förorsaka kommunen berörda utgifter, skulle i denna sin egenskap komma i åtnjutande
av skattelindring.»

Tre av kammarrättens ledamöter hade på denna punkt en från majoritetens
i viss mån avvikande mening, åt vilken av en av dem gavs uttryck
i följande ordalag:

»Enär endast den del av eu persons samlade inkomst, som icke åtgår till
fyllande av de oundgängliga levnadsbehoven, kan tjäna såsom mått på skatteförmågan,
anser jag avdrag för existensminimum böra medgivas i avseende å
alla inkomster utan någon begränsning uppåt. Det sålunda skattefria avdraget
bör vidare enligt min åsikt graderas efter olika levnadsställning och därav betingade
olika levnadsbehov, så att en person, tdlhörande eu högre inkomstklass,

tillmätes ett större existensminimum än den, som tillhör en lägre. Från ett rent
fysiskt existensminimum bör sålunda det skattefria avdraget stiga uppåt, dock
betydligt långsammare än själva inkomsten. För denna stegring gives en naturlig
gräns, nämligen det inkomstminimum, som för eu skattskyldig, tillhörande
samhällets högsta lager, kan i genomsnitt antagas åtgå för att fylla de nödvändiga
levnadsbehoven. Fn gradering torde ock kunna försvaras i avseende å det
ifrågasatta avdraget för barn.

Att en skatteskala med ett sålunda varierande existensminimum och högre
avdrag för högre inkomster på intet sätt innebär ett gynnande av de rikare
samhällsmedlemmarna, utan i själva verket, under den antagna förutsättningen
att avdraget växer långsammare än inkomsten, leder till eu fullt berättigad och
naturlig skatteårogression, vilken i tekniskt hänseende icke lämnar rum för någon
erinran, har blivit påpekat och lärer icke kunna bestridas. Då nämligen den
beskattningsbara inkomsten växer hastigare än avdraget, blir det, om eu konstant
skatteprocent tillämpas, en naturlig följd, att även skatten växer hastigare än
inkomsten.»

I en kungl. proposition till IDOG års riksdag föreslogos vissa ändringar
i bevillningsförordningens stadgande om skattefrihet och skattelindring.

Ändringsförslagen avsågo bl. a. den fasta avdragsskalan, beträffande vilken
föreslogs att gränsen för skattefrihet skulle bestämmas till 600 kronor och gränsen
för åtnjutande av skattelindring till 2,100 kronor. Degressionen skulle anordnas
så att allt för tvära övergångar i avdragens storlek undvekes. Detta
ansåg man sig vinna genom en degressionsskala, enligt vilken det bevillningsfria
avdraget minskades med jämnt 100 kronor för vart och ett av skalans
trappsteg (600—900—1,200—1,500—1.800—2.000—2,100 kronor).

Vid frågans behandling inom riksdagens bevillningsutskott erinrades till en
början därom, att Rikets ständer vid 1859—60 års riksdag beslutat införa bevillningsfria
avdrag, på det att inkomstbeskattningen icke måtte komma att drabba den,
som icke äger större tillgångar, än som oundgängligen fordras för f37llande av de nödvändigaste
levnadsbehoven. Utskottet faun eu utsträckt allmän lindring i bevillningen
för de minsta inkomsterna vara betingad av levnadskostnadernas stegring.
Särskilt det skattefria existensminimum av 500 kronor syntes utskottet föga stämma
överens med ovan anförda, av 1859—60 års riksdag i sammanhang med införandet
av bevillningsfria avdrag i vår skattelagstiftning gjorda principuttalande.
Utskottet framhöll emellertid, hurusom eu eventuell tillämpning av de föreslagna
avdragsbestämmelserna komme att medföra förskjutning av den kommunala
skattskyldigheten inom vederbörande kommuner. Genom det framlagda förslaget
hade, yttrade utskottet vidare, ytterligare blivit bestyrkt den upprepade
gånger vuuna erfarenheten, att det i vår skattelagstiftning rådande sambandet
mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten förorsakade
stora svårigheter och i många fall reste oöverstigliga hinder för bevillningslagstiftningens
reformerande i önskvärd riktning. Utskottet hemställde alltså, att
den kungl. propositionen i denna del icke måtte av riksdagen bifallas. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

292

Det torde också vara skäl att med några ord antyda, vilken lösning
ifrågavarande spörsmål erhållit i gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
till staten.

Skyldighet att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt inträder för
svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, i regel först när
det taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda
taxerade beloppen, sammanräknade uppgår till 800 kronor. Om det taxerade
beloppet ej överstiger 900 kronor, utgår inkomst- och förmögenhetsskatt
för nyss nämnd skattskyldig med 0,4 procent av det taxerade beloppet.
Vid högre taxerat belopp stiger skatten progressivt enligt i skatteförordningen
intagna skalor.

Nedsättning i skattskyldigheten kan efter taxeringsmyndigheternas beprövande
ifrågakomma av flera olika anledningar. Sålunda kan å ort, där
levnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse med vad de äro inom
riket i allmänhet, medgivas viss för orten i dess helhet gällande minskning
av det taxerade beloppet för skattskyldig, vilkens taxerade belopp
icke överstiger 3,000 kronor. Vidare äger skattskyldig, vilkeus taxerade
belopp icke överstiger 6,000 kronor, erhålla nedsättning i det taxerade
beloppet med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt
underhållet minderårigt barn. Slutligen må, i enskilda fall, då skattskyldigs
skatteförmåga är på grund av särskilda förhållanden (långvarig
sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse) väsentligen nedsatt,
skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke överstiger 3,000 kronor, erhålla
nedsättning i detta belopp med högst hälften. Om det taxerade beloppet
icke överstiger 1,500 kronor, må undantagvis i fall, där särdeles ömmande
omständigheter förekomma, fullständig befrielse från skatt medgivas.

Orsaken till att bevillningsförordningens bestämmelser i denna del kommit
att brista i ändamålsenlighet och effektivitet torde här liksom på flera
andra punkter vara att söka i sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen.
Samma förhållande har tydligen stått hindrande i vägen
för de under årens lopp ifrågasatta reformerna på detta område.

Då enligt föreliggande förslag berörda hinder icke längre skulle kvarstå,
har jag kunnat direkt sträva efter en sådan lösning av frågan om
skattefrihet och skattelindring, som passar för den kommunala skattelagstiftningen,
oberoende av dess lämplighet för statens skattelagstiftning.

En synpunkt, som det särskilt gäller att beakta vid ordnandet av
ifrågavarande del av det kommunala beskattningsväsendet, är den inverkan,

293

som varje minskning eller ökning av skattebördan för enskild skattskyldig
eller för viss grupp av skattskyldiga utövar med avseende a storleken av
den skattebörda, som påvilar övriga inom kommunen skattskyldiga, eu
synpunkt, som närmare utvecklas vid redogörelsen för den kommunala
repartitionen (sid. 329).

Det är synnerligen nödvändigt att förfara med stor varsamhet vid
beviljandet av kommunal skattelindring eller skattefrihet. Man bör framför
allt övertyga sig om, att medgiven lättnad i skattetrycket för vissa skattskyldiga
icke överflyttar eu del av deras skattetunga på skuldror, som
äro föga bärkraftiga antingen absolut taget eller i jämförelse med dem,
till vilkas förmån den bestående skattefördelningen ändras.

Fruktan för eventuella förskjutningar med avseende å den nuvarande
skattefördelningen får dock icke hindra varje åtgärd i nu antydd riktning,
lieformen av det kommunala skatteväsendet måste tvärtom, i fall den skall
hava något praktiskt värde, leda till vissa förskjutningar av skattebördan.

Det gäller bland annat att tillse, att den dryga skattebörda, som inom
kommunerna trycker på de mindre bärkraftiga, i tillräcklig omfattning
lindras och i motsvarande grad överflyttas på dem, som äga större skattekraft.
lin förskjutning av den nuvarande skattebördan i sådan riktning
är icke blott berättigad, utan torde vara av behovet synnerligen påkallad.

Jag har med det nu anförda endast velat ytterligare betona den av mig
flerstädes kraftigt understrukna nödvändigheten därav, att dels varje åtgärd
i syfte att på visst håll lätta den kommunala'' skattebördan vidtages under
fullt medvetande av att den leder till en i viss mån ändrad fördelning av
skattetrycket inom kommunen och dels vad som i sådant afseende göres
begränsas till det lämpliga och nödvändiga.

Såväl teoretiska som praktiska skäl tala för att inkomster, som icke nåochskattelhiden
viss minimigräns, undantagas från skatteplikt. I fråga om statsbeskatt- ring.
ningen talar härför särskilt den omständigheten, att staten genom konsumtionsskatterna
lägger en skatt på förbrukningen av bl. a. åtskilliga
nödvändighetsvaror, vilken skatt i relativt hög grad träffar de mindre bemedlade.
Fn väl avvägd lindring i dessa mindre bemedlades direkta skattetunga
är därför väl befogad såsom motvikt mot den kännbara indirekta
beskattningen. Men även i det kommunala skattesystemet är det utan
tvivel lämpligt att från beskattning undantaga de minst bärkraftiga. Dels
är det kommunala skattesystemet ett led i landets hela skyttesystem, dels
synes det böra förutsättas, att ett visst minimum av ekonomisk bärkraft

294

förefinnes hos envar, som ålägges att deltaga i de allmänna utgifterna. I
allmänhet förutsattes, att besittningen af egendom i och för sig medför förmåga
att bära de skatter, som utgå på grund av besittningen, och de objektiva
egendoms- och avkastningsskatterna erkännas i princip vara oberoende
av den skattskyldiges personliga ekonomiska bärkraft. Detta hänger delvis
tillsammans med det faktum, att de rena objektskatterna i regel kunna
övervältas från den i första hand skattskyldige på den stora konsumerande
allmänheten. De personliga skatterna, särskilt den allmänna inkomstskatten
i dess hos oss antagna form, kunna däremot ej övervältas, de bygga i princip
på skatteförmågan och söka differentiera skattskyldigheten i förhållande
till envars ekonomiska bärkraft. Vid inkomstbeskattningen realiseras detta
syfte genom att dels inkomst under eu viss minimigräns alldeles fritages
från beskattning, dels skatten utgår med lägre procent för de smärre inkomsterna
än för de större. Jag har här ovan redogjort för det sätt,
varpå vår skattelagstiftning sökt lösa denna fråga, ävensom för vissa förslag
till andra grunder för skattefrihet och skattelindring, vilka under det
förberedande lagstiftningsarbetet under årens lopp framkommit, och fäster
särskilt uppmärksamheten å vissa uttalanden, som gjorts av kammarrätten
i dess refererade utlåtande av den 30 december 1902. Kammarrätten betonade
däruti bland annat sin mening om det lämpliga i att på förevarande
område hava olika bestämmelser för statens och kommunernas beskattning,
så att för den senare beskattningen stadgades ett lägre existensminimum
än det för statsbeskattningen gällande. Å andra sidan ansåg
kammarrätten, att den i statsbeskattningen medgivna skattelindringen för
familjeförsörjare, vid den kommunala beskattningen icke borde komma
dessa skattskyldiga till godo i deras egenskap af familjeförsörjare, enär
kommunens utgifter exempelvis för skola och hälsovård till eu väsentlig
del förorsakades av familjeförsörjarna. Härjämte erinrar jag om de av
kammarrätten uttalade sympatierna för det antagna existensminimibeloppets
fritagande från skatt även för större inkomsttagare intill en viss gräns samt
för utbytande av de gällande grunderna för barnavdragets beräknande
mot andra mera rationella.

Utöver vad som anförts i de redan citerade utlåtandena från skilda
håll, erinrar jag därom, att i utlåtanden och yttranden, som avgivits avlänsstyrelser
och taxeringsmyndigheter i sammanhang med en på finansdepartementets
föranstaltande verkställd utredning angående verkningarna
av 1910 års skattelagstiftning under taxeringarna åren 1911 och 1912,
framhållits, hurusom det för beskattningen till inkomst och förmögenhets -

skutt antagna minimum av inkomst vört'' allt för högt. Särskilt i fråga
om inkomst av fast egendom borde taxering ifrågakomma för taxerat belopp
under 800 kronor. Frågan om var gränsen rättvisligen borde sättas
bär på skilda båll givit anledning till olika uttalanden. På sina håll har
man emellertid ansett sig böra föreslå skattskyldighet redan vid en inkomst
av 100 kronor.

Utan att vilja gå sa långt, som sålunda ifrågasatts, har jag dock
funnit det befogat att i någon mån sänka den enligt bevillningsförordningen
antagna inkomstgränsen för skattskyldighets inträde. Det har
synts mig ensidigt, att så många som möjligt av kommunens medlemmar
erinras om sin ekonomiska samhörighet med kommunen genom att åläggas
en — för de minsta inkomsttagarna gifvetvis relativt obetydlig och föga
kännbar — direkt skattskyldighet till täckande av de för gemensamt gagn
förekommande utgifterna. Denna allmänna skattskyldighet synes mig ägnad
att väcka envars känsla av ansvarighet för vad kommunen beslutar och
handlar ävensom en känsla av inbördes solidaritet emellan alla kommunens
medlemmar. I samma anda var kommunalskattekommitténs förslag om
införande av eu personlig bidragsskyldighet för alla kommunmedlemmar
— förslaget avsåg påförande av fyrk för person — avsett att verka,
såsom torde framgå av kommitténs för förslaget framförda motivering, i
vilken bland annat anfördes följande:

»Den personliga skatteförmågan har av kommittén ansetts icke böra ensam
läggas till grund för kommunens beskattning, utan till samverkan med denna
har uppställts jämväl en annan princip, nämligen den att kommunens medlemmar
böra bidraga till täckande av dess behov även i förhållande till den nytta,
som de draga av kommunens verksamhet. För bidragsskvldigheten synes alltså
gränsen böra sättas först där verklig oförmåga att lämna något som helst bidrag
måste antagas vara för handen. Utlandets skattelagstiftning företer också exempel
därpå, att varje inkomst, huru ringa den än må vara, får tagas i anspråk
för fyllande av kommunens skattebehov, och då kommittén härutinnan icke gått
så långt, utan vid den kommunala inkomstbeskattningen påkallat skattefrihet
för samma belopp, som vid beskattningen för statens räkning fritagits, har kommittén
å andra sidan ansett sig billigtvis kunna såsom allmän regel ifrågasätta,
att envar arbetsför och till mogen ålder kommen medlem av kommunen, även
om hans inkomst är så ringa, att den skall lämnas obeskattad, dock lämnar
något bidrag till kommunens kassa.»

Föreliggande förslag skiljer emellan skattskyldiga, som icke hava att
försörja någon annan än sig själva, och skattskyldiga familjeförsörjare. •
I fråga om de förra går förslaget ut ifrån att skattskyldighet till kommu -

nen skall inträda för envar i kommunen mantalsskriven ensam person,
som för aret taxeras för en behållen inkomst inom kommunen av minst
400 kronor. Detta innebär således, att för skattskyldiga, varom bär är
fråga, inkomstbelopp, som understiga 400 kronor, ''fritagas från skatt. Om
man antager, att eu ogift person, som endast bar sig själv att försörja,
kan existera på ett belopp av omkring 350 kronor om året, b vilket belopp
såsom genomsnitt för riket i dess helhet under normala tider ej torde
fa anses för lågt, synes det vara berättigat att av denna persons visserligen
obetydliga årsöfverskott utöfver det nödvändigt behövliga taga ett ävenledes
mycket obetydligt bidrag till täckande av kommunens utgifter. För familjeförsörjaren
är det nödvändiga existensminimum givetvis högre än för den ogifte,
och iag bär ansett det vara rättvist, att familjeförsörjarens skattefria existensminimum
av sådan anledning sättes något högre än den ogiftes. Att den
familjeförsörjare, som över huvud taget träffas av skatt, fortfarande — såsom
hittills varit erkänt — bör vara berättigad att erhålla särskild lindring i
skatten i förhållande till antalet personer, som det åligger honom att försörja,
synes mig vara självfallet. De av mig i sådant syfte föreslagna
bestämmelserna återfinnas i 40 och 47 §§. Jag kan nämligen icke dela
den av kammarrätten uttalade meningen därom, att familjeförsörjarna i
denna sin egenskap skulle vara oberättigade till någon lindring i den
kommunala skattskyldigheten. Emellertid gäller det allmänna stadgandet
om skattefrihet för inkomst intill ett belopp av 400 resp. 500 kronor
endast för de i kommunen bosatta (= mantalsskrivna) personerna och
under den förutsättning, att de icke hava inkomster och förmögenhet till
sådant belopp, att de enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
för året taxeras för ett taxerat belopp av minst 800 kronor. Kravet
på konsekvens synes nämligen bjuda, att, då den, som inom kommunen
beskattas för hela sin inkomst, blir skattskyldig redan vid eu inkomst
av 400 resp. 500 kronor, även den, som jämte inkomst inom kommunen
bär inkomst å annan ort eller avsevärd förmögenhet, träffas av skatt till
kommunen, då det är konstaterat, att han över huvud taget är minst lika
skattekraftig som den förre. Denna princip är erkänd i den gällande bevillningslagstiftningcn
(se 10 § i särskilda anvisningar till ledning vid
taxering enligt bevillningsförordningen). Emellertid hava de gällande bestämmelserna
i ämnet i tillämpningen visat sig vålla svårigheter. Då det
därjämte är uppenbart, att de icke vila på fullt rationella grunder, har
jag sökt finna andra grunder, som på eu gång äro mindre svårtillämpliga
samt mera rationella och enhetliga. Detta bär skett genom att ansluta be -

297

stämmelserna om skattskyldighets inträde enligt kommunalskattelagon till
taxeringen för inkomst- och förmögenhetsskatt. Då skattefrihet för inkomst
intill visst belopp, motsvarande det nödvändiga existensminimum, i frågakom
mer endast i den skattskyldiges mantalsskrivningsort, är det vid bedömandet
av frågan, huruvida skattefrihet är befogad, för taxeringsmyndigheten
en Ditt sak att konstatera den skattskyldiges ekonomiska förhållanden
i deras helhet genom att undersöka, om och till vilket belopp han för
året taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Taxeras han till det
lägsta belopp, vid vilket för det stora flertalet fall skattskyldighet enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt inträder, eller 800 kronor,
torde man kunna antaga, att han är fullt så skattekraftig, som den, vilkens
till kommunalskatt taxerade inkomst uppgår till 400 resp. 500 kronor.
Vid sådant förhållande synes det vara i sin ordning, att han får betala
kommunalskatt för sin inkomst inom kommunen, även om hans där taxerade
belopp ej överstiger det eljest skattefria existensminimum. Av praktiska
skäl har det emellertid funnits ändamålsenligt, att under alla förhållanden
från skatt undantagas de minsta iukomstbeloppen, vilkas finansiella
betydelse för kommunen ej motsvarar besväret med deras beskattning; och
har jag föreslagit, att inkomster under 100 kronor under alla förhållanden
undantagas från beskattning.

Från den allmänna bestämmelsen om skattskyldighetens inträde vid
eu inkomstgräns av 400 resp. 500 kronor kan det vara ömkligt att i särskilda
fall medgiva undantag. För sådant ändamål inrymmer förslaget i
43 § 1 mom. ett stadgande, som medgiver vederbörande kommun att besluta
eu högre gräns för skattskyldighetens inträde. Då det synts angeläget,
att ej alltför skiljaktiga bestämmelser i detta hänseende komma till
tillämpning i olika kommuner, har kommunens befogenhet att höja det
skattefria beloppet blivit ganska snäft begränsat, i det att höjningen icke
får överstiga 200 kronor, motsvarande den ökning i det bevillningsfria
beloppet, som enligt 12 § bevillningsförordningen kan medgivas för ort
med dyrare levnadskostnader. Den nu ifrågavarande ökningen behöver
emellertid icke hava sin grund i dyrare levnadskostnader i kommunen,
utan kan grundas även på andra omständigheter. Genom bestämmelsen
därom, att beslut i fråga om skattefrihetsgränsens uppflyttning skall fattas
av kommunen, vars intressen denna fråga närmast berör, torde vara sörjt
för att den föreslagna befogenheten icke tages i anspråk i andra fall, än
där giltiga skäl tala därför. Skattefrihetsgränsen synes mig i vissa fall
böra kunna ytterligare höjas, på sätt även bevillningsförordningen före 38 -

skriver. Från denna förordning hava hämtats de grunder, varpå eu dylik
utsträckt skattefrihet skall vila, nämligen stor familj eller särskilda förhållanden,
på grund varav den skattskyldiges skatteförmåga eljest är väsentligen
nedsatt. Exemplifieringen av dessa särskilda förhållanden har dock
ansetts böra ändras till överensstämmelse med motsvarande stadgande i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt. Det skattefria beloppet får
enligt förevarande stadgande i förslaget (43 § 2 mom.) icke för den skattskyldige
eller, i fråga om äkta makar, för dem gemensamt ökas med mera
än 200 kronor, och har det ansetts böra överlämnas åt taxeringsmyndigheterna
att bestämma, om och med vilket belopp denna ökning skall i visst
fall ifrågakomma.

Forcnser och juridiska personer äro enligt gällande bevillningslagstiftning
skattskyldiga för även den minsta inkomst. I den princip, som ligger
till grund för lagstiftningen i denna del, har jag ej funnit skäl att föreslå
någon ändring. För undvikande av ett finansiellt sett föga givande men
för taxeringsmyndigheterna nog så tryckande arbete att taxera de riktigt
små inkomsterna, har jag här såsom i fråga om de i kommunen mantalsskrivna
personerna föreslagit, att inkomster under 100 kronor icke skola
beskattas.

Här ifrågavarande skattskyldiga få icke, enligt vad bevillningsförordniugen
stadgar, komma i åtnjutande av det bevillningsfria avdrag, som
för vissa andra skattskyldiga kan ifrågakomma och som omförmäles i 12
§ av nämnda förordning. Härutinnan föreslår jag icke någon ändring.
Enligt 44 § 2 mom. i förslaget skall sålunda ifrågavarande skattskyldigas
behållna inkomst inom kommunen även bliva deras beskattningsbara
inkomst.

Vad åter beträffar de inom kommunen mantalsskrivna personerna
medgiver gällande bevillningsförordning, på sätt jag redan anfört, vissa
skattelindringar, vilka leda till att deras taxerade inkomst och • deras beskattningsbara
inkomst icke alltid sammanfalla. Inkomsttagare med lägre
inkomst än 1,800 kronor frikallas sålunda från beskattning för visst belopp
av sin inkomst, dels utan undersökning om deras individuella förhållanden,
dels på grund av särskilda dylika förhållanden, som anses i de
särskilda fallen nedsätta skatteförmågan under den för andra inkomsttagare
i samma inkomstläge eljest normala. Den allmänna degressionsskalan kar
emellertid givit anledning till berättigade anmärkningar, vilka redan blivit
av mig berörda. Jag har med anledning härav sökt revidera densamma
på sätt, som framgår av förslagets 44 § 1 mom. Utom det att degressio -

299

nou för de mindre inkomsttagarna gjorts mera kontinuerlig och jämn, sä
att de nu överklagade sprången vid övergång från skattefrihet till skattskyldighet
samt från lägre till högre skattebelopp undvikits, har degressionen
utsträckts till alla inkomsttagare, även de allra största. Härigenom
åstadkommes i själva verket eu progressiv anordning även av den kommunala
beskattningen, i det att skatteprocenten alltjämt stiger med stigande
inkomst. Långt ifrån att medföra någon skattelindring för de större
inkomsttagarna, leder den skenbara degressionen för dem till förstärkt beskattning
i jämförelse med vad som blir förhållandet för de smärre inkomsttagarna.
Förklaringen härtill ligger i den kommunala skattens karaktär
av repartitionsskatt. Vid tillämpning av en fix skatteprocent verkar
eu nedsättning av det skattepliktiga inkomstbeloppet eu verklig nedsättning
av skatten. Annorlunda blir förhållandet, då ett på förhand fixerat skattebelopp
skall utdebiteras på vissa tillgängliga inkomstbelopp. Därest utdebiteringen
sker med lika procent på värjo belopp oavkortat, far den mindre
inkomsttagaren betala samma skatteprocent som den större och den största.
Om däremot en enhetlig debiteringsprocent kommer till användning, men
inkomstbeloppen för envar beräknas till ett visst belopp lägre än de verkligen
äro, stiger skatten i förhållande till den oavkortade inkomstens storlek.
Detta belyses av följande tablå, utvisande den i 44 § 1 mom. intagna
degressionsskalans verkningar vid en uttaxering på den beskattningsbara
inkomsten av en procent.

Behållen inkomst inom	Beskattningsbar	Skattebelopp,	Skatten i proc
kommunen, kr.	inkomst, kr.	kr.	behållna in
400: —	40: —	0.40	O.io
600	60	0.60	O.io
700	no	1.10	0.157
800	160	1.6 0	0.20
900	240	2.40	0.267
* 1,000	320	3.20	0.32
1,100	400	4.oo	0.36
1,200	480	4.80	0.40
1,300	570	5.70	0.44
1,400	660	6.00	0.47
1,500	750	7.50	0.50
1,600	840	8.40 •	0.525
1,700	930	9.so	0.547

300

De s. k. speciella
avdragen.

hållen inkomst inom	Beskattningsbar	Skattebelopp,	Skatten i proc
kommunen, kr.	inkomst, kr.	kr.	behållna in
1,800	1,020	10.20	0.567
1,900	1,110	11.10	0.58
2,000	1,200	12.oo	0.60
2,100	1,300	13.oo	0.62
2,500	1,700	17.oo	0.68
3,000	2,200	22.00	0.72
4,000	3,200	32.oo	0.80
6,000	5,200	52.oo	0.87
8,000	7,200	7 2.oo	0.90
10,000	9,200	92.oo	0.92
15,000	14,200	142.00	0.95
20,000	19,200	192.oo	0.96
30,000	29,200	292.oo	0.97
50,000	49,200	492.oo	0.98 4
100,000	99,200	992.oo	0.992
200,000 etc.	199,200	l,992.oo	0.996

Denna form av skatteprogression är icke olämplig inom det kommunala
skattesystemet, ehuru den givetvis vid hög kommunal skatteprocent
medför eu avsevärt förhöjd beskattning av de större inkomsterna. Men
progressionen är kontinuerlig och jämn samt ej alltför stark. Härigenom
undvikas de våldsamma förskjutningar och överbeskattningar, som vid tilllämpning
här av en sådan skatteskala som t. ex. den för statens inkomst- och
förmögenhetsskatt antagna skulle bliva eu oundviklig följd även i kommuner
med relativt låg skatteprocent.

Enligt bevillningslagstiftningen medgives jämte den skattefrihet, som
kan ifrågakomma för inkomster intill ett visst minimibelopp, för de mindre
inkomsttagare, som nå detta minimum av inkomst, i förekommande itlll
eu lindring i skattebördan på grund av stor familj, dyrare levnadskostnader
i orten eller andra ömmande omständigheter. Lindringen tillgodokommer
de därtill berättigade genom att eu viss del av inkomsten fritages
från skatt, vilket tekniskt sker på det sättet, att från den taxerade inkomsten
ett visst belopp avräknas såsom fritt från bevillning. Å det
återstående beloppet, den s. k. beskattningsbara inkomsten, beräknas bevillningen
och den kommunala skatten. En viss varsamhet har alltjämt

;iOi

präglat lagstiftningen på detta område, vilket gjort, att den skattelindring,
som på denna väg kunnat nås, ej alltid blivit sa effektiv, som förhållandena
bort föranleda. Man har framför allt fruktat för att genom höjning
av det bevillningsfria avdraget åstadkomma alltför stora förskjutningar i
skattefördelningen inom de särskilda kommunerna, vilket i synnerhet varit
att befara, därest höjningen skulle leda därtill, att de förut skattskyldiga
smärre inkomsttagarnas antal i avsevärd omfattning bleve reducerat. Denna
synpunkt framhölls särskilt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
till IDOG års riksdag om nya bestämmelser angående det bevillningsfria
avdraget och har alltjämt betonats, da under senare riksdagar fråga varit
å bane om höjning av nämnda avdrag. Jag hänvisar beträffande detta
spörsmål till följande av bevillningsutskottet vid 1915 år riksdag i betänkande
nr 10 lämnade redogörelse:

»I det av 1881 års skatteregleringskom mitte avgivna förslaget till bevillningsförordning
upptogs i § 10 ett så lydande stadgande om fakultativ höjning
av existensminimum och det bevillningsfria avdraget bland annat på grund av
talrik familj: »Där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig
sjuklighet, särskild olyckshändelse och dylikt) förekomma, må undantagsvis det
belopp, för vilket bevillningsfrihet sålunda är medgiven, ökas med högst 200
kronor.» Anmärkas må även, att kommittén satte den övre gränsen till 2,000
kronors inkomst. I Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1883 års riksdag ökades
de förutsatta anledningarna till ifrågavarande höjda bevillningsfrihet med
bibehållande av samma maximum, varemot den förut gällande gränsen, där
full skattskyldighet inträdde, 1.800 kronors inkomst, fick kvarstå., I överensstämmelse
med propositionen erhöll 1883 års bevillningsförordning i 11 § detta
stadgande: »Det belopp, för vilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt avdragas, må å ort, där kostnaden
för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet inom riket
i allmänhet, ävensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande omständigheter
(talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma,
ökas; dock så att denna ökning, vare sig den äger rum på grund av hög bostadskostnad
eller ömmande omständigheter eller båda dessa skäl, icke må för
någon skattskyldig överstiga 200 kronor.»

Den sålunda stadgade möjligheten till skattelindring på grund av talrik
familj var sedermera länge den enda, och bestämmelsen kvarstod oförändrad
ännu i 1907 års bevillningsförordning. I 1902 och 1907 års förordningar om
inkomstskatt vann principen intet som helst motsvarande erkännande. Från de
tidigare årens skattelagstiftuingsarbete äro dock att anteckna åtskilliga förslag
och framställningar i ämnet.

Såväl i 1894 års skattekommittes betänkande som i kommunalskattekommitténs
betänkande år 1900 har förevarande spörsmål vunnit beaktande. 1894
års kommitterade föreslogo (15 § i förslaget till förordning angående inkomst -

302

bevillning) 200 kronors höjning i bevillningsfriheten enbart på grund av personligen
ömmande omständigheter, såsom talrik familj m. in., dock att, om
även andra av de medgivna grunderna till skattelindring förelåge, den totala
höjuingen ej finge överstiga 300 kronor. Ett i viss mån nytt uppslag gav kammarrätten
genom att i sitt utlåtande över kommittéförslaget förorda ett avdrag
för familjeförsörjare med högst 3,000 kronors inkomst av 50 kronor för varje
barn under 14 års ålder.

Kommunalskattekommitterade skilde mellan bostadsavdraget och avdrag på
grund av ömmande omständigheter och upptogo såväl i förslaget till förordning
om bevillning av inkomst (§ 26) som i sitt förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet (§ 41) följande bestämmelse: »Har skattskyldig att
försörja flera minderåriga barn eller eljest sådana anhöriga, vilka det enligt lag
åligger honom att försörja, eller föreligga eljest synnerligen ömmande omständigheter,
må på framställning av skattskyldig belopp, som enligt vad ovan sägs
är fritt från skatt, kunna ytterligare ökas, dock ej med högre belopp än 200
kronor.» Bostadsavdraget kunde för sig allt efter inkomstens storlek (600—
2,200) växla från 550 till 100 kronor.

En anordning med formliga s. k. barnavdrag återfinnes i 1904 års kommittéförslag
till förordning om skatt på inkomst och förmögenhet, vari upptogs
visst avdrag för varje barn under 15 år, avpassat efter levnadskostnaderna å
varje särskild ort till visst för orten i dess helhet gällande belopp, lägst 50 kronor
och högst 100 kronor. Sedan vid 1905 års riksdag enskild motionär förordat
liknande avdragsform med avseende å bevillningsförordningen, samt
bevillningsutskottet uttalat sin anslutning till grundsatsen om regelmässiga
avdrag i förevarande hänseende och avstyrkt motionen allenast med hänsyn
till från Kungl. Maj:t väntat förslag till vissa ändringar i bevillningsförorduingen,
varuti nämnda grundsats borde vinna beaktande, föll visserligen
frågan i riksdagen, men Kungl. Maj:t följde den lämnade anvisningen och
upptog i proposition till 1906 års riksdag den ändring bland andra i bevillningsförordningen,
att å ort, där levnadskostnaderna vore jämförelsevis höga,
skattskyldiga med årsinkomst av högst 3.000 kronor skulle få avdrag med
högst 50 kronor för varje barn under 15 år, i den mån barnet ej hade
egen motsvarande inkomst. Utskottet framhöll även nu sina sympatier för
principen, men fann sig av hänsyn till de icke överskådliga verkningarna
på den kommunala beskattningen böra avstyrka såväl denna som andra föreslagna
förändringar, och följde härpå även riksdagens avslag. Det var därför
rätt naturligt, att på förevarande punkt 1907 års kungl. förslag till nya skatteförordningar
icke innehöllo några reformer.

Vid 1909 års riksdag framförde enskild motionär, herr Lindblad, I: 43, det
förslag till ändring i 11 § bevillningsförordningen, att avdrag för talrik familj
skulle bliva obligatoriskt, där den skattskyldige huvudsakligen försörjde mer än
tre personer. Bevillningsutskottet avstyrkte på grund av bristande utredning
om verkningarna, men sex reservanter tillstyrkte med tillägg av den restriktionen,
att med avseende å maximigränsen för det fakultativa avdraget äkta makar
skulle betraktas som ett skattesubjekt, och i gemensam votering vann denna re -

servation röstövervikt. Efter denna skärpning av avdragsrätten ingick ifrågavarande
stadgande i 1910 års bevillningsförordning (12 §) med allenast det förtydligandet,
att vederbörande skulle försörja mer än tre personer utom sig själv.
Sin senaste avfattning erhöll stadgandet genom beslut av 1914 års senare riksdag
i anledning av väckt motion, II: 82, av herr Olsson i Broberg m. fl., och
lyder numera så: »Det belopp, för vilket bevillning sålunda icke äger rum eller
som får från uppskattad inkomst bevillningsfritt avdragas, skall ökas, dör den
skattskyldige huvudsakligen försörjer, jämte sig själv, sammanlagt mer än tre
personer, eller å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse
med förhållandet inom riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs skatteförmåga
eljest på grund av särskilda förhållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning,
olyckshändelse och dylikt) är väsentligen nedsatt. Denna ökning må
icke för någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för dessa gemensamt
överstiga 200 kronor, utan så är att det föreligger något av de särskilda förhållanden,
varom nyss är sagt, då ökningen må uppgå till högst 400 kronor.»

I förevarande avseende betyder förändringen, att stor försörjningsplikt väl
ej ensam men i förening med något av de angivna »särskilda förhållanden» kan
betinga ända till dubbelt så stor avdragsökning, som förut var möjlig.

Som redan nämnts, hade de tidigare förordningarna om inkomstskatt icke
några särskilda skattelättnader för familjeförsörjare. 1910 års nya skattelagstiftning
bragte härutinnan eu välbehövlig ändring. Kuugl. Maj:ts förslag till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt upptog nu den tidigare diskuterade
anordningen med särskilda barnavdrag. Skattskyldig, vilkens enligt förordningen
taxerade belopp ej överstege G,000 kronor, skulle äga rätt till nedsättning
i nämnda belopp med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt
underhållet barn under 15 år. Enskild motionär, herr Clason,
I: 84, föreslog mera effektiva grunder för barnavdraget. Nedsättuingen för skattskyldig
med inkomst under 6,000 kronor skulle erhållas icke i det taxerade
beloppet utau genom minskning av det procenttal, efter vilket skatten skulle
utgå, med l/io procent för varje barn, varemot lindring enligt propositionens
grunder skulle tillerkännas skattskyldige med inkomst mellan 6.000 kronor och
9,000 kronor. Sedan bevillningsutskottet emellertid avstyrkt motionen, vars
verkningar ej kunde förutses, stannade riksdagen vid det mycket måttliga framsteg,
Kungl. Maj:t föreslagit, och bestämmelsen härutinnan kvarstår, som bekant,
oförändrad i förordningens 19 § 2 mom.

I samma förordnings 19 § 3 mom. föreligger härjämte en genom 1910 års
skattelagstiftning beredd möjlighet till skattelindriug på grund av försörjningsplikt
även gent emot äldre barn och mot andra närstående än barn. I enskilda
fall, då skattskyldigs skattetormåga är på grund av särskilda förhållanden, bl. a.
underhåll av närstående, dock ej barn under 15 år, väsentligen nedsatt, kan
skattskyldig med taxerat belopp av högst 3,000 kronor erhålla nedsättning däri
med högst hälften, och, om det taxerade beloppet ej överstiger 1.500 kronor,
kan, där omständigheterna äro särdeles ömmande, fullständig befrielse från skatt
medgivas.

En verksam, om ock blott tillfällig tillämpning har grundsatsen om skatte -

304

lindring för familjeförsörjare fått i förordningen om v.ärnskatt, enligt vilkens 6
§ skattskyldig, som är berättigad till barnavdrag enligt förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt, skall njuta nedsättning i själva värnskattebeloppet
med Vio för varje barn.»

I sammanhang härmed fäster jag uppmärksamheten å den av 1910
års riksdag antagna provisoriska lagstiftning om särskilt avdrag vid 1910
års taxering till bevillning för inkomst av kapital eller arbete, promulgerad
genom kungl. förordningen den 24 mars 1916, som i huvudsak stadgar
följande:

»Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråga om äkta makar,
dessa tillhopa icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 2,400 kronor, och den
skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt underhålla minst tre
barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understiger femton år, må
taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje särskilt fall, medgiva
nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort enligt
gällande förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
beskattningsbara inkomsten med följande procent, nämligen,

om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanlagda
i mantalsskrivningsorten bevillningstaxerade inkomst uppgår till
belopp understigande 1,200 kr., med högst 80 procent

1,200 kr. men ej till 1,800 » » » 50 »

1,800 » » » » 2,400 » » » 30 » »

1 det bevillningsutskottets betänkande, som föregick 1916 års riksdags
nyss berörda beslut, har anförts bland annat, hurusom en förhöjning av
det redan bestående bevillningsfria avdraget skulle medföra rätt oberäkneliga
konsekvenser i avseende å de kommunala skatteförhållandena. I kommuner,
där ett sådant avdrag finge någon mera utsträckt tillämpning, skulle
härav lätteligen åstadkommas en stark minskning i den beskattningsbara inkomstsumman
och därav orsakad högre utdebitering, som alltför tungt kunde
drabba de i skattelättnaden icke delaktiga. I vissa fall skulle på denna
väg fullständig skattefrihet kunna inträda med därav följande betänklig
nedgång i de över huvud skattskyldigas antal, vilket skulle öka förskjutningen
i skattebördan. Av angivna skäl hade utskottet i stället täckt sig
avdraget såsom en procentisk nedsättning av det enligt bevillningsförordningen
beskattningsbara inkomstbeloppet, så ordnad, att densamma inom
viss av den taxerade inkomstens storlek beroende latitud kunde av taxerings -

myndigheterna lämpas efter de i varje fall förekommande omständigheterna.
En sådan anordning hade till följd, att ingen skattskyldig bleve helt fri
från skatt och att även de, som erhölle nedsättning, finge känning av den
relativt skiirpta uttaxeringen. Utskottet hade ansett, att den så föreslagna
lindringen, skulle kunna ifrågakomma även för inkomster, som ginge något
över den gräns av 1,800 kronor, vid vilken de normala bevillningsfria
avdragen upphöra, samt att en utsträckning i sådant hänseende till 2,400
kronor taxerad inkomst vore befogad. Enligt utskottets uttalande måste enligt
sakens natur hänsyn tagas även till taxeringen för inkomst- och förmögenhetsskatt
såsom mätaren av den skattskyldiges verkliga skattekraft, i överensstämmelse
varmed såsom allmän förutsättning för åtnjutande av här ifrågavarande
förmån uppställts, att, om den skattskyldige taxerats till sådan
skatt, det taxerade beloppet ej uppgår till 2,400 kronor.

För min del har jag utgått från den uppfattningen, att det tidigare
betonade kravet på största varsamhet vid beviljande av undantag från
skattskyldighet, kan avsevärt mildras vid beviljande av särskilda lindringar
i skattskyldigheten för dem, som göras skattskyldiga, men vilkas ekonomiska
bärkraft på grund av inkomstens litenhet och familjeförsörjningens
tyngd m. fl. tillstötande omständigheter är jämförelsevis svag.

Förutsättningen härför är emellertid enligt min mening, som fullt
överensstämmer med den av 1916 års riksdag i detta hänseende uttalade,
att lindringen kan utgå i sådan form, att den ej medför full skattefrihet
och sålunda avsevärt kan nedbringa hela antalet inom kommunen över
huvud taget skattskyldiga. Jag har på min väg kommit till i sak samma
lösning av detta spörsmål, som valdes av riksdagen år 1916, i det att
jag föreslagit en procentisk nedsättning av skatten såsom ersättning för
det enligt bevillningsförordningen nu medgivna bevillningsfria avdraget.
Denna metod leder vid antagandet av samma nedsättningsprocent i realiteten
till samma resultat som den av riksdagen beslutade anordningen,
enligt vilken nedsättning beräknas å den taxerade inkomsten, men den av
mig valda metoden understryker — vilket synes mig önskvärt -— i högre
grad denna lindrings natur att vara en skattenedsättning, som ligger utanför
själva inkomstberäkningens ram. Nedsättningens storlek och dess
gradering för olika förhållanden hava av mig föreslagits oberoende av
det beslut riksdagen fattat i frågan, vilket beror därpå, att mitt förslag
icke i likhet med den av riksdagen antagna provisoriska lagstiftningen
är en påbyggnad på redan förut gällande och fortfarande tillämpliga be 39 -

• 306

♦

stämmelser, något som i sin ordning beror på förslagets i många avseenden
nya principer, för vilkas enhetliga genomförande kräves en viss frigjordhet
från en del detaljbestämmelser, vilka intimt ansluta sig till gällande
lagstiftning.

Jag har i mitt förslag såsom giltiga anledningar till den skattelindring,
varom nu är fråga, upptagit i huvudsak enahanda omständigheter, som
enligt bevillningsförordningen berättiga till höjning av det skattefria avdraget
och lindring i inträdd skattskyldighet, men uteslutit en av de omständigheter,
som nu kunna föranleda sådan skattelättnad. Sålunda har
jag föreslagit skattelindring dels för familjeförsörjare, med inom vissa
gränser växlande procenttal efter familjens storlek, dels ock efter särskild
prövning i de individuella fallen för skattskyldiga, som på grund av särskilda
förhållanden av annat slag än nyss är nämnt fått sin skatteförmåga
väsentligen nedsatt. I sistnämnda avseende har jag i fråga om arten av
här ifrågavarande förhållanden lämnat enahanda anvisning, som återfinnes
i motsvarande paragraf i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Jag har vidare behandlat dessa två anledningar till skattefrihet såsom för
sig fristående (46 § 1 och 2 mom.). Den uteslutna gruppen av omständigheter,
som enligt vad nu gäller betinga särskild skattelindring, är den,
som vilar på det förhållandet, att lefnadskostnaderna i orten äro synnerligen
höga i jämförelse med vad de äro inom riket i allmänhet. Denna
orsak till skattelindring synes mig häva sitt egentliga berättigande i statens
skattelagstiftning, där den jämväl bibehållits vid 1910 års skattereform
(se 19 § 1 mom. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt). Då
det gäller att fylla statens skattebehov synes det mig vara nödvändigt och
alldeles i sin ordning, att skattskyldigheten utjämnas efter inkomstens
olika värde och bärkraft i olika delar av riket. Men då det gäller att
täcka skattebehovet inom en viss kommun, skall denna kommun ses fristående
för sig. Om levnadskostnaderna inom kommunen äro högre än
inom andra kommuner, torde detta förhållande inverka relativt lika på alla
skattskyldiga inom kommunen. Beloppet av deras kommunala skattebörda
är i alla andra avseenden uteslutande beroende av förhållandena inom deras
kommun och röner ingen inverkan därav, att skattebördan inom andra
kommuner är större eller mindre. En utjämning av den kommunala skattebördan
efter förhållandena inom andra kommuner synes mig därför ej vara
möjlig att på denna väg genomföra och lär av ovan anförda skäl, att
den för att vara rättvis bör i relativt lika omfattning komma alla skattdragande
inom kommunen till godo, även bliva utan egentlig betydelse för

307

skattefördelniugen emellan de skattskyldiga personerna. Däremot kan eu
pa sådana grunder byggd skattelindring för inkomsttagarna leda till eu
oberäknelig och måhända ej fullt rättvis förskjutning av skattebördan till
förfång för dem, som hava att betala egendom sskatt. De förskjutningar i
sådan riktning, som följa av övriga skattelindringar, äro i och för sig ej
så obetydliga, men de äro nödvändiga för åstadkommande av den rättvisa
i skattefördelningen mellan de skattskyldiga efter deras större eller mindre
bärkraft, som efter min mening måste uppställas såsom ett av de viktigaste
målen för skattereformen. De kunna sålunda ej förebyggas, men jag vill
redan nu påpeka, att jag sökt bereda nödig jämnvikt mellan de olika
grupperna skattskyldiga genom de grunder, vilka jag föreslagit för skatterepartitionen
inom kommunen, en fråga, till vilken jag i annat sammanhang
återkommer.

I fråga om detaljerna i mitt förslag till skattelindringar hänvisar jagtill
46 §. Lindring, varom där är fråga, medgives, såsom jämväl nu är förhållandet,
endast den, som är eller bör vara i kommunen mantalsskriven och
vilkens ekonomiska bärkraft, såvitt den framgår av hans taxering, understiger
ett visst minimum. I likhet med 1916 års riksdag har jag ansett taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt under nuvarande förhållanden giva
den mest tillförlitliga bilden av den skattskyldiges ekonomiska läge, och jag har
således gjort lindringen i den delen beroende av nämnda taxering. Gränsen,
vid vilken rätt till lindring upphör, har emellertid av mig föreslagits vid
ett vida högre belopp än enligt bevillningsförordningen gäller. 1916 års
riksdag uttalade sig för en visserligen ej så betydande höjning av denna
gräns och satte densamma utan vidare motivering vid ett taxerat belopp
av 2,400 kronor, efter att bevillningsutskottet enligt ett tidigare förslagräknat
med ett taxerat belopp av 3,000 kronor, motsvarande den gräns, vid
vilken rätten till skattelindringar enligt 19 ^ 1 och 3 mom. förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt upphör. Då jag nu föreslår, att gränsen
höjes, anser jag det vara både berättigat och i och för sig lämpligt att
ansluta mig till nämnda förordnings stadgande i 19 § 2 mom., som medgiver
skattelindring för familjeförsörjare med ett taxerat belopp till och
med 6,000 kronor.

Det har från åtskilliga håll framhållits, att för vissa fall det vore
oegentligt att begränsa det s. k. barnavdraget till barn under 15 år.
Härskilt har det betonats, att föräldrar, som underhålla sina barn vid högre
läroanstalter än folkskolan, vore i behov av någon skattelindring jämväl
under den tid de finge bära utgifterna härför. Jag har genom ett stad -

308

gande i 46 § 1 inom. sista stycket sökt i någon män tillmötesgå dessa
enligt mitt förmenande ej obefogade önskemål.

Den föreslagna skattelindringen för familjeförsörjare i förhållande till
familjens storlek är i förslaget graderad i förhållande till barnens antal.
Eedan skyldigheten att försörja ett barn har av mig ansetts böra medföra
en lindrigare beskattning än den, som åligger ensamförsörjaren, eller den
barnlöse gifta mannen. Lindringen har i detta fall satts till Ylo av skattens
belopp. Vid högre barnantal ökas lindringen successivt för att nå sitt
maximum, 5/io av skattens belopp, då barnens antal överstiger 8. Denna
lindring medför i realiteten, att ensamförsörjaren och de barnlösa makarna
beskattas högre än familjeförsörjarna. I fall en ogift eller barnlös skattskyldig
har att försörja andra närstående än egna barn, kan han vinna
nedsättning i skatten med högst 3/10 på grund av bestämmelserna i 46
§ 2 mom. Nämnda bestämmelser leda även därtill, att lindringen för
skattskyldiga, som hava att försörja på en gång barn och andra närstående
eller som, jämte det de hava flera barn att försörja, av särskilda förhållanden
såsom långvarig sjukdom eller olyckshändelse fått sin skatteförmåga
nedsatt, kan uppgå ända till 8/10 av skattens belopp. Högre lindring i
skatten kan icke förekomma. Den lättnad i skattebördan, som avses i
47 § är av annan karaktär och har mera. en socialpolitisk än en rent
skattepolitisk grund.

Verkningarna av de föreslagna bestämmelsernas tillämpning inom de
olika kommunerna kunna icke bedömas utan en noggrannare undersökning,
som förutsätter en föregående provtaxering inom ett antal utvalda kommuner
av skilda typer. Det torde dock, oberoende av en sådan undersökning,
kunna redan nu sägas, att förskjutningarna i skattskyldigheten
icke torde bliva alltför kännbara eller komma att gå i en olämplig riktning.
Genom de nya bestämmelsernas avfattning är till en början sörjt
för att antalet skattskyldiga inom envar kommun icke minskas på grund
av 46 §:s tillämpning. Aven de skattskyldiga, som kunna vinna högst
medgivna lindring, kvarstå såsom skattskyldiga och få själva genom eventuellt
högre utdebiteringsprocent bidraga till täckande av den beviljade
skattelindringen. De, som icke komma i åtnjutande av någon som helst
skattelindring, äro tydligen relativt mera skattekraftiga och kunna utan
kännbar olägenhet bära de ökade bördor, som åläggas dem för att lindra
skattebördan för de absolut och relativt litet bärkraftiga skuldrorna. Den
nuvarande skattefördelningen inom kommunerna är utan allt tvivel synner -

ligen ojämn och verkar eu relativt för hög belastning av dem, som äro
mindre bemedlade och hava små eller medelstora inkomster, men med sina
begränsade tillgångar måste försörja en stor familj eller andra av deras
hjälp beroende personer. Den lättnad, som kan beredas sådana skattskyldiga
på bekostnad av de bättre situerade, torde, såvida den håller sig
inom måttet för det rimliga och lämpliga, vara väl berättigad. Att avvisa
en sådan lättnad på grund därav, att den vållar förskjutningar av den
nuvarande skattskyldigheten, synes mig vara befogat, endast om det visas,
att förskjutningarna gå i orätt riktning eller leda till eu belastning på
andra håll, som blir orättvis eller alltför hög. Detta torde icke kunna
sägas om det föreliggande förslagets verkningar.

Vid en utdebitering av 100 procent av skattens grundbelopp blir den
kommunala inkomstskatten för en person med 800 kronors behållen inkomst
inom kommunen:

om han är ogift och ej är berättigad till särskild lindring enligt
46 i; 2 mom. — kr. 1.60;

om han är ogift och berättigad till sådan lindring, lägst — kr. 1.1-2;

om han är familjeförsörjare, som ej får lindring enligt 46 § 2 mom.,
då barnens antal är

högst 2 kr. 1.44

3 eller 4........................ » 1.28

5 eller 6 .............. » 1.12

7 eller 8 ........................ » 0.5)6

över 8........................... » 0.80.

Är han berättigad till lindring enligt 46 § 2 inom., kan skatten
minskas med ytterligare högst 3/io, vilket i detta exempel för familjeförsörjare-
med mer än 8 barn kan leda till skattens sänkning ända till
32 öre. Men för en skattskyldig i sådant inkomstläge och med så stor
familj kan en dylik lindring i och för sig icke synas annat än berättigad,
särskilt då sådana omständigheter som långvarig sjukdom eller olyckshändelse
eller skyldighet att försörja andra närstående än den egna familjen
tillkomma, försvagande hans redan frånsett dem mycket dåliga skatteförmåga.
Om utdebiteringen inom kommunen, därest 46 $ ej behövde tilllämpas,
kunnat hållas vid 500 procent, hade han fått betala i kommunal
inkomstskatt 8 kronor; om vid paragrafens tillämpning utdebiteringen
måste sättas högre och han får åtnjuta högsta medgivna lindring, får han
i stället betala

310

Om äkta makars
skattskyldighet.

47 §.J

vid en utdebitering av 800 % kr. 2.56

» » » 1,000 % > 3.20

» » » 1,500 % » 4.80.

Det kan icke antagas, att i och för sig paragrafens tillämpning i
något fall kan föranleda så stor ökning av utdebiteringsprocenten som
60 procent eller däröver. Men möjligen får man i vissa kommuner räkna
med en böjning av bortåt 10 ä 20 procent. Denna höjning torde dock
neutraliseras genom de bestämmelser, som leda till minskning i debiteringsprocenten.
I sådan riktning torde förslaget verka på grund av sin tendens
att tillföra kommunerna nya skattekällor och möjliggöra samtliga skattekällors
mera verksamma utnyttjande.

Enligt bevillningsförordningen kan eu person med 800 kronors taxerad
inkomst komma i åtnjutande av fullständig skattefrihet, om han antingen
har att försörja jämte sig själv mer än tre personer eller ock bor å en
s. k. dyrort och därjämte fått sin skatteförmåga väsentligen nedsatt på
grund av särskilda förhållanden såsom långvarig sjuklighet, stark skuldsättning
eller olyckshändelse. Eljest kan hans skattskyldighet nedsättas,
så att skatten beräknas, i stället för å det normala beskattningsbara beloppet
350 kronor, å ett belopp, som ligger mellan detta och lägst 150
kronor, alltså med i runt tal högst 57 procent.

En jämförelse mellan de föreslagna och de nu gällande bestämmelsernas
verkningar kan knappast ske, då dessa bestämmelser äro ganska
olikartade och de nuvarande bestämmelsernas i stor utsträckning fakultativa
tillämpning ytterligare minskar antalet fasta jämförelsepunkter. Då emellertid
det torde få anses vara allmänt erkänt, att de nuvarande bestämmelserna
ej äro ändamålsenliga eller tidsenliga, synes man ej heller kunna tillmäta
resultatet av en sådan jämförelse alltför stort värde. Det är ej det rent
matematiska förhållandet mellan särskilda fall, som giver utslaget till förmån
för det ena eller det andra systemet; det avgörande torde vara, med
vilken noggrannhet man avvägt den differentiering i skattskyldighet, som
särskilda för skatteförmågans bedömande väsentliga faktorer i de särskilda
fallen åstadkomma. Och i det avseendet lärer, såsom jag vågar hoppas,
förslaget innebära önskvärda framsteg i förhållande till vad bevillningsförordningen
i ty fall stadgar.

Särskilda bestämmelser om gift kvinnas taxering infördes i bevillningsförordningen
först genom kungl. kungörelsen den 16 oktober 1908. Enligt
därförut rådande praxis skulle mannen taxeras såväl för sin egen som

för all sin hustrus inkomst utan avseendo pa dess beskaffenhet och utan
hänsyn till om hustrun eldigt lag ägde att ensam råda däröver eller icke.
I* bevillningsförordningen fanns uti förevarande avseende endast det stadgandet,
att vid bestämmande av bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen
i gift mans inkomst skulle; inbegripas även hans hustrus inkomst.

Den huvudsakliga anledningen till att frågan om gift kvinnas särskilda taxering
uppkom var den, att sådan taxering utgjorde — såsom den fortfarande är —
förutsättningen för kommunal rösträtt. I syfte att bereda kommunal rösträtt åt
ogift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning, väcktes sålunda vid
1904 års riksdag en motion, i vilken föreslogs bl. a.,

l:o) att riksdagen måtte besluta sådan ändring i bevillningsförordningen,
varigenom gift kvinna, som hade egendom under egen förvaltning, måtte tillerkännas
uttrycklig rätt att medelst särskild debetsedel för sig beskattas, samt

2:o) att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i bevillnings- och inkomstskatteförordningarna,
att gifta makars inkomster ej vidare skulle sammanräknas
i fråga om medgivande av bevillningsfritt avdrag eller i fråga om beräkning av
inkomstskatt.

I sistnämnda del blev motionen av bevillningsutskottet enhälligt avstyrkt
och av riksdagen avslagen. Till stöd för sitt avstyrkande anförde utskottet, att
meddelande av föreskrifter i det angivna syftet syntes, även om något avseende
icke fästes vid möjlig minskning av statsverkets inkomster, vara mindre tillrådligt
redan av det skälet, att det helt visst skulle väcka ovilja, om familjer med
samma årsinkomst finge utgöra olika skatt blott därför, att hustrun i ena fallet
ägde inkomst, däröver hon hade att ensam råda, men i det andra fallet saknade
sådan inkomst.

Däremot föranledde motionen i sin första del en skrivelse från riksdagen till
Kung! Maj:t. I denna skrivelse, som är dagtecknad den 27 april 1904, hemställde
riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes för riksdagen framlägga förslag till
sådana bestämmelser, att gift kvinna med egendom, däröver hon enligt lag ägde
att ensam råda, bleve med särskild debetsedel för sig beskattad. Riksdagen
anförde, att den funne det vara billigt och rättvist, att gift kvinna för sådana
intäkter, däröver hon enligt lag ägde att ensam råda, för sig taxerades, samt att
således bevillning henne påfördes och särskild debetsedel för henne utfärdades.
I likhet med vad i motionen framhölles, ansåge därför riksdagen, att i bevillningsförordningen
borde lämnas uttrycklig föreskrift i berörda hänseende, helst
bestämmelserna om äkta makars skattskyldighet därigenom komme att bringas
i överensstämmelse med gällande lagstiftning angående deras inbördes egendomsförhållanden
och omfattningen av mannens målsmanskap. Riksdagen funne sig
emellertid icke böra avgiva något förslag till de bestämmelser, som tarvades för
genomförande av den sålunda förordade ändringen i bevillningsförordningen.
Enligt riksdagens mening borde nämligen nya föreskrifter i ämnet föregås av
eu utredning beträffande den inverkan, dessa kunde hava å såväl bevillningsförordningens
stadganden i övrigt som också uppbördsreglementet och andra
därmed sammanhörande författningar.

312

I det förslag till ny förordning om inkomstskatt och till vissa ändringar i bevillning
sförordning en, som år 1904: utarbetades inom finansdepartementet, upptogs
även frågan om gift kvinnas beskattning. I detta förslag gjordes beskattningen
fakultativ, så att gift kvinna, som hade inkomst, däröver hon enligt lag ägde
att ensam råda, skulle för sig taxeras endast för så vitt hon eller god man för
henne genom avlämnande av särskild deklaration gjorde framställning därom.

Gällande bevillningsförordning stadgar, att, om skattskyldig är gift,
skall i hans taxering inbegripas jämväl hustruns inkomst, dock att i fall,
där hustrun haft inkomst, som rättsligen varit från mannens förvaltning
undantagen, hustrun skall taxeras därför. Den särskilda taxeringen av
hustrun är således obligatorisk under den i förordningen angivna förutsättningen.
I fråga om det avdrag för ränta å gäld, som enligt förordningen
är medgivet vid beräkning av inkomst av kapital, är vidare stadgat, att
där hustru är särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen inkomst
av kapital, äger åtnjuta avdrag även för den andra maken åliggande
skuldränta, som icke kunnat täckas av dennes egen inkomst av kapital.
Rätten till befrielse från eller lindring i bevillningen vid äkta makars taxering
är enligt bevillningsförordningen ställd i beroende av storleken av
makarnas sammanräknade årsinkomster. Hava makar blivit särskilt taxerade,
skall bevillningen ändock beräknas efter de för dem båda taxerade
beloppen sammanräknade och påföras makarna efter storleken av varderas
taxerade belopp.

I det finansministerns yttrande till statsrådsprotokollet, som finnes bilagt
Kungl. Maj.ts proposition till 1908 års riksdag om ändrad lydelse av
vissa paragrafer i förordningen angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst den 13 september 1907 in. in. — varur jämväl förestående historiska
utredning av frågan om gift kvinnas taxering är hämtad — heter
det i fråga om de grunder, efter vilka förslag i sådant syfte blivit uppgjort,
bl. a. följande:

»Även om makarna sålunda böra i förekommande fall vardera för sig taxeras
för inkomst, måste de enligt min mening dock med vårt beskattningsväsendes
nuvarande anordning betraktas såsom en enhet, så vitt angår det beskattningsbara
inkomstbeloppet. Detta innebär, att frihet från bevillning bör i allmänhet
äga rum endast om deras sammanräknade inkomst understigit 500
kronor samt lindring i bevillningen medgivas allenast med avseende på summan
av bådas inkomst. Likaledes bör degresssion eller progression i fråga om inkomstskatten
beräknas i förhållande till makarnas sammanlagda inkomst. Det belopp,
som efter den sammanlagda inkomsten skall utgöras i bevillning eller inkomstskatt,
bör därefter fördelas på makarna och påföras vardera av dem efter förhållandet
mellan hela inkomstsumman och varderas särskilda inkomst.

I detta avseende framställdes, såsom jag redan nämnt, ett alldeles motsatt
förslag i den motion, som förekom vid 1904 års riksdag, i det att däri föreslogs,
att gifta makars inkomster ej vidare skulle sammanräknas i fråga om medgivande
av bevillningsfritt avdrag eller i fråga om beräkning av inkomstskatt.
Detta förslag blev dock av riksdagen bestämt avvisat. Det av bevillningsutskottet
för avslag anförda skälet, att det skulle vara ägnat att väcka ovilja, att
familjer med lika inkomst bleve helt olika beskattade endast därför, att i ena
fallet hustrun icke både men i andra fallet hade enskild inkomst, synes mig
vara synnerligen beaktansvärt. Om man tänker sig, att båda familjerna förfogade
över 1,800 kronors inkomst och att kommunalutskylderna uppginge till
6 kronor för bevillningskrona, skulle för den familj, där mannen ensam finge
skatta för hela inkomsten, erläggas 18 kronor i bevillning, 10 kronor i inkomstskatt
och 108 kronor i kommunalutskylder eller tillhopa 136 kronor. I fall däremot
i den andra familjen 700 kronor av inkomsten vore av den beskaffenhet,
att hustrun enligt lag ägde ensam råda däröver, och mannen således vore skattskyldig
endast för 1.100 kronors inkomst, komme, om makarna icke i fråga om
lindring i bevillning och beräkning av inkomstskatt betraktades såsom en enhet,
deras sammanlagda utskylder att uppgå till allenast 9 kronor i bevillning,
3 kronor i inkomstskatt och 54 kronor i kommunalutskylder, tillsammans 66
kronor eller följaktligen mindre än hälften av vad den förra familjen fått erlägga.
I allmänhet taget måste dock dessa båda familjer anses äga samma
skatteförmåga och till följd däraf böra vid beskattning behandlas lika. Företrädesvis
gäller detta, om hustruns inkomst härflutit av kapital eller av sådan verksamhet,
som icke i högre grad varit hinderlig för hennes arbete i hemmet. Om
åter hustruns inkomst uppkommit av verksamhet, som, till följd därav, att den
hindrat hennes arbete i hemmet, föranlett kostnad för anställande av särskilt
biträde för sådant ändamål, kan förhållandet i viss mån vara ett annat. Frågan
om medgivande av skatteliudriug på grund av dylik kostnad, vilken fråga är
av ganska komplicerad natur, sammanhänger emellertid nära med den fråga om
avdrag för den skattskyldige åliggande försörjningsplikt, som tillhör programmet
för den igångsatta allmänna revisionen av skattelagstiftningen, och kan uppenbarligen
icke lämpligen lösas annorledes än i samband därmed.»

Vid behandlingen av frågan om de »speciella avdragen» har jag redogjort
för de senaste årtiondenas strävanden att av skattepolitiska skäl lätta
skattebördan för familjeförsörjare med hänsyn till deras mindre skatteförmåga.
Yrkanden i sådan riktning hava emellertid framkommit även i avsikt
att främja rent befolkningspolitiska syften. I sådant avseende framkomna
förslag hava gått ut på än att lindra skattebördan för familjeförsörjare,
än att skärpa de ogiftas eller barnlösas skatteplikt och än någon
kombination av bägge dessa syften. Jag tillåter mig att här citera den
av bevillningsutskottet vid 1915 års riksdag utarbetade uti dess betänkande
n:r 10 intagna historik rörande denna fråga. Det heter där:

314

»Införande av strängare beskattning av ogifta män förordades i riksdagsmotioner
1892 och 1893 av herr Persson i Vadensjö, som i den förra motionen
(II: 126) begärde utredning angående en bevillning, som skulle utgå med lägre
belopp av gifta män än av män, som ej vore eller varit gifta och uppnått en
ålder av minst 25 år, samt i den senare motionen (II: 135) tillspetsade förslaget
därhän, att bevillningen skulle erläggas med dubbla beloppet av män, som uppnått
25 år och ej vore eller varit gifta eller hade barn av föregående äktenskap.
Bevillningsutskottet avstyrkte i båda fallen, enär motionärens förslag innebure en
avvikelse från gällande beskattningsprinciper, och riksdagen avslog båda motionerna.

Vid 1908 års riksdag kom frågan ånyo upp i två motioner, den ena, II: 47,
av herr Erlansson och den andra, II: 105, av herr Hörnsten. Den förre ville
införa en typisk s. k. ungkarlsskatt i form av en extra skatt för ogifta män över
30 år att utgå med viss procent av årsinkomsten. Herr Hörnsten åter synes
hava haft ett djupare grepp på frågan, då han begärde utredning dels angående
successiv skattelindring för därav i behov varande familjeförsörjare, som hade
minderåriga barn, avpassad efter såväl barnantalet som den ekonomiska ställningen,
dels ock beträffande eu progression i skatten för barnlösa personer, gifta
eller ogifta, män eller kvinnor, i viss ålder. Av principiella skäl och, vad anginge
skattelindring åt familjeförsörjare, under hänvisning till den i 11 § bevillningsförordningen
givna möjligheten till höjt bevillningsavdrag blevo dock motionerna
avstyrkta i bevillningsutskottet och avslagna i kamrarna.

En genomgående grundsats i vårt skattesystem är, som bekant, att äkta
makar betraktas såsom ett gemensamt skattesubjekt, något som givetvis i avseende
å såväl skattelindringar som skärpningar av den normala skatteplikten kan
bliva av ganska kännbar ekonomisk innebörd. Därför har också i strävandena
för höjande av äktenskapsfrekvensen ingått önskemålet att åvägabringa ett frångående
av denna princip. Vid 1910 års riksdag, i anledning av de nya skattepropositionerna,
begärdes i en motion, I: 85, av herr Clason utredning, vilka åtgärder
lämpligen kunde vidtagas för att i möjligaste mån undanröja berörda
»oegentlighet i vår skattelagstiftning». Sedan utskottet avstyrkt bifall härtill
under åberopande av den väntade kommunalskatteutredningen, stannade kamrarna
i olika beslut, vadan frågan hade förfallit. Redan påföljande riksdag förnyade
herr Clason sin motion, I: 48, varjämte samma yrkande framfördes i
andra kammaren i motionen n:r 86 av friherre Palmstierna. Efter det bevillningsutskottet
med en motivering, som gav frågan en väsentligen vidgad innebörd.
tillstyrkt, att en utredning i ämnet finge ske i samband med den pågågående
kommunalskatteutredningen, blev detta utskottets förslag bifallet i båda
kamrarna. Riksdagens skrivelse i anledning härav blev även omedelbart överlämnad
till kommunalskattekommitterade, på vilkas åtgärd ärendet ännu beror.»

I nyssnämnda skrivelse, dagtecknad den 6 maj 1911, yttrade riksdagen
följande:

»Den jämförande befolkningsstatistiken utvisar för Sveriges del i fråga om
de ingångna äktenskapens antal, antalet lefvande födda barn ävensom de utom

äktenskapet föddas antal avvikelser från medelsiffrorna, tydligt pekande på
tillvaron av missförhållanden, som påkalla den allvarligaste uppmärksamhet.
Likasom orsakerna till dessa missförhållanden äro många och vitt skilda, har
man helt visst också att på mera än en väg söka motarbeta desamma.

Då motionärerna i fråga om ett visst område, nämligen skattelagstiftningens,
framhållit, att vissa där gällande bestämmelser kunna vara ägnade att i sin mån
menligt inverka på äktenskapsfrekvensen, och framställt förslag i avsikt att vinna
rättelse härutinnan, har riksdagen funnit syftet med deras framställning vara
synnerligt beaktansvärt. Det torde också vara obestridligt, att vid tillämpningen
av våra gällande bestämmelser om skattefria avdrag, vissa oegentligheter kunna
uppstå. Att genom ändrade föreskrifter söka förekomma dylika, likasom att
överhuvud taget på skattelagstiftningens väg befordra det förevarande syftet,
möter emellertid enligt sakens natur stora svårigheter. En radikal utväg vore
givetvis att som regel göra äkta makar till självständiga skattesubjekt. Därigenom
skulle undanröjas åtminstone den i motionerna särskilt betonade oegentligheten
beträffande avdragen. Eu sådan åtgärd skulle emellertid innebära ett brytande
med en av grundprinciperna i vårt skattesystem, äkta makars samfällda
beskattning, en princip, som är allmänt erkänd även i utlandet. Riksdagen har
fördenskull tagit i övervägande, huruvida icke på annat sätt åtgärder kunde vidtagas
för erhållande av eu för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning.
Såsom möjliga utvägar hava därvid framställt sig de i motionerna
antydda, nämligen dels att sänka existensminimum för ogift person och höja
detsamma för samlevande äkta makar, dels ock att på lägre inkomststadium vid
bedömande av äkta makars skatteförmåga måhända större hänsyn än i gällande
skattelagstiftning kunde tagas till det antal barn, de hava att försörja.

Det bar självfallet ej varit riksdagen möjligt att i frågans förevarande outredda
skick lämna närmare anvisningar, men har riksdagen, utan att överskatta
betydelsen av de ifrågasatta åtgärderna, ansett dem likväl såsom lämpliga utgångspunkter
för en blivande utredning kunna läggas till grund för en framställning
i saken. Ett effektivt tillgodoseende av motionärernas önskemål förutsätter
emellertid, att bestämmelserna om existenminimum och skattefria avdrag
komma att avse även kommunalskatten, men härvidlag lära beträffande åtskilliga
kommuner vissa svårigheter möta i fråga om särskilt de skattefria avdragen.

Frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen är emellertid
redan föremål för utredning, och synes det riksdagen, att en undersökning
av förevarande mera speciella fråga lämpligen bör kunna äga rum i samband
med samma utredning.»

Berörda betänkande av bevillningsutskottet vid 1915 års riksdag var förän
lett av fyra vid samma riksdag väckta motioner, vilka samtliga enligt utskottets
förmenande avsågo att, om ock på olika vägar, söka botemedel för de missförhållanden,
som i vårt land gjort sig allt starkare kännbara beträffande minskning
i de ingångna äktenskapens antal och i nativiteten. Man hade, yttrade
utskottet, med hänsyn därtill aDsett, att de medborgare, som inginge äktenskap
och bildade familj, borde jämväl i befolkningspolitiskt intresse beredas särskilda
lättnader i skattebördan. I eu av de nämnda motionerna föreslogs, att riks -

310

dagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i bevillningsförordningen
och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, att man och
hustru, om båda ägde inkomst eller förmögenhet, skulle beskattas var för sig.
Bevillningsutskottet hänvisade i fråga om samma motion därtill, att bevillningsutskottet
och riksdagen år 1911 icke kunnat biträda en reform, varigenom regeln
om äkta makars samfällda beskattning skulle brytas. Det kunde emellertid icke
förnekas, att principens tillämpning, särskilt beträffande de bevillningsfria avdragen,
vore förenad med bestämda olägenheter. Under avvaktan på resultatet
av kommunalskattekommitterades arbete fann sig utskottet dock icke böra frånträda
sin år 1911 uttalade, av riksdagen godkända mening, i anslutning vartill
utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Berörda hemställan blev av riksdagen bifallen.

Xu föreliggande förslag står i fråga om äkta makars skattskyldighet
i princip på bevillningsförordningens ståndpunkt. Sålunda bibehålies principen,
att mannen i regel är skattskyldig för båda makarnas inkomster.
I det fall, att hustrun haft inkomst, som rättsligen varit från mannens
förvaltning undantagen, har hon emellertid ansetts böra vara själv skattskyldig
för samma inkomst. Enligt förslaget skall hon likväl icke, såsom
förhållandet i motsvarande fall är enligt bevillningsförordningen och statens
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, särskilt taxeras. En av
anledningarna till att särskild taxering av gift kvinna infördes var ju den
att bereda henne kommunal rösträtt. En dylik särskild taxering av hustrus
inkomster vid sidan av mannens innebär dock en onödig omväg ur rent
skatteteknisk synpunkt. Då det måste antagas, att vid den omläggning
av den kommunala rösträtten, som nödvändiggöres av en reform av det
kommunala, beskattningsväsendet, sådana anordningar kunna träffas, att personligen
skattskyldig gift kvinnas kommunala rösträtt icke med nödvändighet
blir beroende av att hon är särskilt taxerad, har jag byggt förslaget
om äkta makars skattskyldighet i det fall, att hustrun haft inkomst, som
rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen, på eu anordning enligt,
vilken makarna gemensamt taxeras men varderas skattskyldighet göres beroende
av storleken av hans behållna inkomst inom kommunen. Den
skattetekniska anordningen är således densamma, som i fråga om äkta
makars skattskyldighet kommit till användning i förordningen om krigskonj
unktur skatt.

I nyssberörda fall — att hustrun haft inkomst, som rättsligen varit
från mannens förvaltning undantagen — beräknas enligt förslaget vardera
makens inkomst inom kommunen för sig, dock att om de konventionella

avdrag, vartill endera maken enligt 38 § 2 inom. i förslaget är berättigad,
överstiga dennes inkomst, överskjutande beloppet må avdragas för beräkning
av den andra makens behållna inkomst inom kommunen.

Själva skatteberäkningen verkställes på så sätt, att makarnas behållna
inkomster inom kommunen sammanläggas till ett belopp, vilket under givna
förutsättningar minskas enligt 44 £ 1 inom., så att den beskattningsbara
inkomsten framkommer. I förhållande till sistnämnda belopp uträknas därefter
inkomstskattens grundbelopp med iakttagande i förekommande fall av
den lindring i skatten, som enligt 46 § kan ifrågakomma, såvida makarnas
sammanlagda enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för
året taxerade belopp icke överstiger 6,000 kronor. Skatten fördelas slutligen
till utgörande mellan makarna i förhållande till storleken av varderas
behållna inkomst inom kommunen. På sådant sätt tillkommer vardera
maken så stor del av den skattelindring, lagen i allmänhet eller i det särskilda
fallet medger, som proportionsvis svarar mot hans inkomst i förhållande
till makarnas sammanlagda inkomst.

Härav framgår således, att principen om äkta makar såsom eu enhet
i beskattningsavseende är avsedd att även framdeles bibehållas inom kommunalbeskattningen.
En avvikelse härifrån i vidare mån än lagstiftningen
nu medger synes icke vara, åtminstone ur skattepolitisk synpunkt, av förhållandena
påkallad. Det lärer nämligen, såsom finansministern yttrade vid
framläggande av förslaget till bestämmelser om gift kvinnas taxering, förhålla
sig så, att en familjs skatteförmåga i allmänhet är densamma, vare
sig inkomsten åtnjutes av mannen ensam eller av både honom och hustrun.
De allmänna bestämmelserna om äkta makars skattskyldighet, avfattade i
överensstämmelse med nu gällande principer, äro meddelade i 47 § ] mom.
I 47 § 2 mom. återfinnas de bestämmelser, som avse att åvägabringa en
viss lättnad i skattebördan för äkta makar, där familjens sammanlagda inkomst
uppkommit till större eller mindre del genom hustruns arbete. I 44 §
har ytterligare en särskild förmån i beskattningshänseende medgivits för
äkta makar, i det att det skattefria existensminimum för dem blivit satt
till ett högre belopp än för ensamförsörjaren. Däremot har för äkta makar,
vilkas inkomster överstiga det skattefria existensminimum icke — på grund
därav att de äro gifta — stadgats någon särskild förmån, motsvarande den
i 46 § för där angivna fall medgivna. Behovet av en särskild skattelindring
för äkta makar, som bägge äro arbetsföra, har nämligen icke ansetts vara
ostridigt. Endast för det fall, att hustrun genom arbete, som ej direkt avser
hemmets skötande, bidrager till familjens underhåll, har jag trott mig

318

hava anledning att föreslå särskild lättnad i makarnas gemensamma skattebörda.

Vid avfattandet av bestämmelserna i 47 § 2 mom. har jag låtit leda
mig av enahanda socialpolitiska synpunkter, som framkommit i herr Clasons
åberopade motioner vid riksdagarna 1910 och 1911 och vilka, efter vad
det vill synas, vunnit ett visst erkännande av riksdagen. Jag är fullt pa
det klara med att dessa bestämmelser icke hava något egentligt skattepolitiskt
berättigande eller ens hava något samband med skattepolitiken,
och jag har ingalunda överskattat deras betydelse för äktenskapsfrekvensens
höjande eller för de övriga mål, som motionären angivit sig vilja främja
med sitt förslag. Men de i motionerna åberopade missförhållandena synas
mig emellertid, om de föreligga i den omfattning, som blivit antydd, vara
så allvarliga till sina verkningar, att de böra med all makt och även med
anlitande av de utvägar, skattelagstiftningen erbjuder, i samhällets intresse
motarbetas. Måhända kunna lättnader i skatteavseende bidraga till förefintliga
missförhållandens avhjälpande i sådana fall, då eu man och en
kvinna avhålla sig från att genom vigsel legalisera sin sammanlevnad av
hänsyn därtill, att de såsom äkta makar få betala avsevärt högre utskylder
till stat och kommun än de hava att erlägga, så länge de beskattas var
för sig såsom fullt självständiga skattesubjekt.

Givetvis bör denna fråga upptagas till övervägande även vid en blivande
revision av statens skattelagstiftning. Vid den kommunala skattereformen
torde den emellertid kunna upptagas till behandling oberoende
av huru densamma löses för statens del. Kommunens säregna förhållanden
synas mig här påkalla en fristående och särskild lagstiftning.

Bestämmelserna i fråga avse, såsom nyss är nämnt, endast de fall, då
hustrun har särskild inkomst av arbete, som antingen taxeras särskilt hos
henne eller ingår i mannens taxering. Att åstadkomma någon särskild
lättnad i skattebördan för äkta makar för det fall, att hustrun har s. k.
lönderad inkomst eller, vad som står denna nära men måhända i det allmänna
medvetandet icke såsom sådan inkomst uppfattas, livränta, undantagsförmån
eller periodiskt understöd, har icke synts mig behövligt eller på
något sätt lämpligt, och den föreslagna skattelättnaden har begränsats till
familjer med i bästa fall medelmåttiga existensvillkor. Vid fastställandet
av denna begränsning har jag funnit det mest försvarligt att ansluta mig
till den gräns, som i 19 § 2 mom. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
blivit bestämd för rätten till s. k. barnavdrag och som i det
föreliggande förslaget blivit upptagen för motsvarande fall. Med hänsyn

därtill att de samhällskretsar, som huvudsakligen torde hava intresse av
den skattelindriug, varom här är fråga, knappast torde ligga ovanför nämnda
inkomstgräns, synes densamma vara i och för sig fullt försvarlig.

Reduktion, varom här är fråga, leder i här nedan angivna fall därtill,
att hustruns arbetsinkomst nedsättes,

om	densamma	utgör 500	kr., till	300	kr. eller	med	o b	%
	»	800	» »	510	» »	»	36.25	»
»	»	» 1,000	» »	650	» »		35.0	»
»	»	» 1,500	» »	1,050	» »	»	30.o	»
»	»	» 2,000	» »	1,500	» »	»	25.0	»
»	»	» 2,500	» »	2,000	» »	'' »	20.o	»
»	»	» 3,000	» »	2,500	» »	»	16.67	»
	»	» 4,000	» »	3,500	» »	»	12.5
»	y>	» 5,000	» »	4,500	» »	»	10.0
»	»	» 6,000	» »	5,500	» 2>	»	8.33	» .

Om nämnda inkomst överstiger 6,000 kronor, äger, såsom redan är nämnt,
ingen nedsättning rum på grund av bestämmelserna i 47 § 2 mom.

Huru vid skattens uträkning i särskilda fall skall förfaras vid tillämpning
av här angivna bestämmelser klargöres genom följande exempel.

Exempel: Mannen har en i kommunen taxerad inkomst av åtskilliga
källor å 2,000 kronor; hustrun bär endast inkomst av arbetsanställning till
belopp av 1,000 kronor. Makarnas enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade belopp överstiger icke 6,000 kronor. Enligt 38 §
2 mom. äro makarna berättigade till avdrag, mannen för 200 kronor och
hustrun för 100 kronor. Deras behållna inkomst inom kommunen än alltså
2,700 kronor, därav för mannen 1,800 och för hustrun 900 kronor; den
beskattningsbara inkomsten är enligt 44 § 1,900 kronor. Enligt 47 §
2 mom. skall sistnämnda belopp nedsättas med 350 kronor (4/io av 500
kronor + 3/io av 500 kronor) till 1,550 kronor. En procent av detta belopp
blir 15 kronor 50 öre. Makarna bava tre barn och få nedsättning i
skatten enligt 46 § 1 mom. med 2/io av sistnämnda belopp eller med 3
kronor 10 öre till 12 kronor 40 öre. Detta belopp, motsvarande omkring
0.459 procent av den behållna inkomsten, blir skattens grundbelopp, som
utgör underlaget för utdebiteringen inom kommunen enligt den för inkomstskatten
inom kommunen bestämda skatteprocenten. Under antagande att
den för året inom kommunen för den kommunala inkomstskatten bestämda
skatteprocenten är 600, blir den för makarna gemensamma inkomstskatten

320

74 kronor 40 öre eller omkring 2.75 procent av den behållna inkomsten.
Av sistnämnda skattebelopp belöper, efter skattens förhållande till vardera
makens behållna inkomst inom kommunen, å mannen 2/s eller 49 kronor
00 öre och å hustrun l/-i eller 24 kronor 80 öre.

Om den i 47 § 2 mom. omförmälda skattelindringen icke varit medgiven,
skulle skattens grundbelopp hava blivit 15 kronor 20 öre, motsvarande
ungefär 0.563 procent av den behållna inkomsten inom kommunen.
Skatten till kommunen hade då vid antagen utdebitering av 600 procent
blivit 91 kronor 20 öre, vilket belopp motsvarar ungefär 3.38 procent av
den behållna inkomsten.

5 Kap.

Om kommunal förmögenhetsskatt.

Såsom redan är nämnt, liar den kommunala förmögenhetsskatten enligt
förslaget att fylla en uppgift av i huvudsak kompletterande natur.
Förmögenheten är nämligen såsom beskattuingsföremål redan för statsbeskattningens
del tagen i anspråk i så pass vidsträckt omfattning, att
det icke synes tillrådligt att låta kommunalbeskattningen inrikta sig på
densamma i ett direkt och huvudsakligt syfte att därav utvinna något
mera avsevärt skattebidrag. Det av mig förordade kommunala beskattningssystemet
upptager i sig egendomsskatten, som är en ren objektskatt, en skatt,
som träffar viss förmögenhetstillgång efter dess objektiva värde och således
oberoende av ägarens personliga förhållanden. Det synes mig synnerligen
lämpligt att vid sidan av denna skatt i utjämnande syfte anordna en skatt
på den behållna förmögenheten, d. v. s. den efter avdrag för ägarens
skulder återstående förmögenheten. Givetvis åstadkommer man genom en
sådan förmögenhetsskatt även en hårdare beskattning av den fonderade
inkomsten i förhållande till den icke fonderade. Däremot torde icke vara
någonting att erinra, utan synes mig tvärtom en sådan konsekvens fullt
riktig och eftersträvansvärd.

Yår nuvarande kommunala skattelagstiftning känner icke till någon
skatt på den behållna förmögenheten. På statsbeskattningens område hava
vi däremot eu med inkomstskatten kombinerad förmögenhetsskatt. Till
belysande av den allmänna innebörden av en förmögenhetsskatt och de
olika sätten att anordna en sådan tillåter jag mig citera vad chefen för
finansdepartementet i denna del anförde vid framläggande år 1910 för
Kungl. Maj:t av förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Han yttrade därvid:

»Den nu lämnade utredningen, vad Sverige angår, visar, att det länge stått
klart för lagstiftarna och de i ämnet eljest intresserade, att vid den direkta beskattningen
nödig hänsyn till den verkliga skatteförmågan icke tages, utan att

322

skatt å förmögenhet jämväl ingår såsom ett led i samma beskattning. De skäl,
varpå denna mening grundas, torde jag icke behöva angiva, enär desamma
redan i det föregående framhållits. Däremot lämnar icke utredningen, synes det
mig, någon fullt tillfredsställande anvisning på den ordning, som vid beskattningen
lämpligen bör följas för att tillvarataga den ökade skatteförmåga, besittningen
av en förmögenhet skänker den skattskyldige.

Mätaren av nämnda skatteförmåga synes vara än kapitalet och än avkastningen.
Om jag undantager länder med rena kapitalränteskatter, har förmögenhetsskatten
i allmänhet ordnats såsom en självständig skatt för sig, utgående
efter kapitalets storlek. En sådan skatt, som i regel är proportionell, bottnar i
det förhållandet, att förmögenhet, även utan avkastning, medför ökad skatteförmåga,
något som enligt min mening alltid äger sin riktighet, så länge under
förmögenhetskatten icke dragés förmögenhet till högre värde än saluvärde eller,
såsom i fråga om fast egendom, ett närliggande värde.

Skatt å förmögenhetens avkastning åter, anordnad vare sig såsom en särskild
kapitalräuteskatt eller ock förhöjande inkomstskatteprocenten för den totala inkomsten
i mån som i inkomsten ingår inkomst av förmögenhet, kan ju alltid
göras till föremål för den anmärkningen, att den lämnar å sido den förmögenhet,
som icke giver avkastning. Dessutom skulle en skatt, även vad anginge
den fonderade inkomsten, bliva missvisande, i ty att till fonderad inkomst även
måste räknas viss del av inkomsten av fast egendom, nämligen den inkomst,
som härflyter icke av rörelsen utan av det fasta kapitalet. En uppdelning av
inkomst utav fast egendom i dessa skilda slag låter sig näppeligen göra med
någon större säkerhet och skulle i allt fall icke kunna ske med den i författningsförslaget
följda ordning för taxering av inkomst av fast egendom.

Om jag av nu nämnda och vissa andra skäl icke anser mig kunna förorda
någon av de utav mig angivna metoder såsom desamma hittills utformats, ansluter
jag mig dock i princip till sistnämnda metod, enär densamma syftar till
en ordning, varigenom största möjliga enhet i den direkta beskattningen vunnes.

Först därigenom att alla de faktorer, som tillsammans kunna anses ligga
till grund för skatteförmågan, samtidigt vid skattens bestämmande få göra sig
gällande, kan man sägas hava på ett rationellt sätt utnyttjat skatteförmågan.
Med eu självständig förmögenhetsskatt låter sig detta uppenbarligen icke göra.
Följden av en sådan skatteordning bleve ju blott, att skatteförmågan utmättes
efter två skilda skatteskalor, nämligen inkomstskattens och förmögenhetsskattens.

Avsikten att anordna en enhetlig direkt skatt, grundad å den av inkomst
och förmögenhet beroende skatteförmågan, och insikten därom att en tyngre beskattning
av den del av inkomsten, som kunde betraktas såsom fonderad, under
alla förhållanden måste bliva icke så litet ofullständig, har lett till eu anordning,
som utgör en kombination av ren förmögenhetsskatt och skatt å fonderad
inkomst. Man har sökt och trott sig kunna reducera förmögenheten till tal,
som omedelbarligen kunde jämföras och sammanställas med den beskattningsbara
inkomsten.»

Under det att statens inkomst- och förmögenhetsskatt i sin sålunda
angivna kombination har till direkt ändamål att uttaga vissa till beloppet

fixerade skattebidrag'' så nära som möjligt anpassade efter den personliga
skatteförmågan, sådan denna anses konstaterad genom den för eu var taxerade
inkomstens och förmögenhetens storlek, hava skatterna i det kommunala
skattesystemet en annan uppgift, att nämligen till förmån för den
särskilda kommunen för fyllandet av dess förhanden varan de skattebehov
proportionsvis lika beskatta de lokala skatteobjekten och de lokala skattesubjekten,
i den mån genom en dylik beskattning en annan kommuns
mera berättigade anspråk icke trädes för nära och utan skatteförmågans
beaktande på samma sätt som vid den personliga inkomst- och förmögenhetsskatten
är möjligt. De skäl, som vid statsbeskattningen kunna föreligga
för en kombination av inkomstskatt och förmögenhetsskatt, föreligga
icke i fråga om kommunalbeskattningen. Tvärtom synes det mig ligga i
sakens natur, att en kommunal förmögenhetsskatt, om den införes, bör ordnas
såsom en för sig fristående skatt, varigenom dess speciella ändamål att i någon
mån verka i viss riktning utjämnande vid skattefördelningen inom kommunen
mera tydligt framträder. Dess uppgift är icke och kan icke vara att noga
rätta sig efter en vars individuella skatteförmåga, men den kan — visserligen
i tämligen begränsad omfattning — bidraga till att de ojämnheter,
som följa med en objektskatt å egendom efter dess bruttovärde, bliva mindre
kännbara, varjämte den ju alltid fyller den lovvärda uppgiften att differentiera
skattskyldigheten mellan den förmögne och den, som saknar förmögenhet.

De skattskyldiga, som enligt förslaget skola drabbas av den kommunala
förmögenhetsskatten, äro desamma, som enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt äro skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt till staten.
Med hänsyn till ifrågavarande förmögenhetsskatts personliga natur har den
föreslagits att utgå i den skattskyldiges mantalsskrivningsort eller däremot
svarande kommun. Bestämmelserna om den subjektiva skattskyldigheten
hava avfattats så, att skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt till kommunen
åligger envar, som har sitt hemvist i kommunen samt enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt för året taxeras för förmögenhet,
dock med visst undantag. Befriade äro sålunda av praktiska
skäl alla, vilkas förmögenhet, beräknad enligt förslaget, icke uppgår till
1,000 kronor (48 §).

Även i fråga om förmögenhetsberäkningen ansluter sig förslaget på det
närmaste till statens skatteförordning. Här vid lag har jag dock ansett mig
böra göra ett väsentligt undantag. På sätt av förslaget framgår och redan
blivit av mig särskilt framhållet avser förslaget att införa en kommunal
inkomstskatt jämväl för sådan inkomst, som utgör utdelning av aktier och

324

banklotter. Enligt min mening är den kommunala beskattning, som vid
bifall till förslaget i denna del träffar det i aktier placerade kapitalet och dess
avkastning, fullt tillräcklig utan att behöva förstärkas genom en särskild
skatt på den i aktier nedlagda förmögenheten såsom sådan. Det synes mig
tvärtom önskvärt att förfara varsamt vid införandet av ny skattskyldighet
för den förmögenhet, som nedlagts i aktier, detta så mycket hellre som
kommunerna näppeligen kunna hava något berättigat anspråk att med
avseende å förmögenhetens beskattning konkurrera med staten, även om
en sådan konkurrens i viss begränsad utsträckning av särskilda skäl enligt
förslaget medgives. Redan genom den föreslagna rätten att kommunalt
beskatta inkomst genom aktieutdelning hava kommunerna tillförts
nya skattekällor av betydande värde. Därmed torde de kunna låta sig
nöja, så mycket hellre som de genom egendomsskatten få beskatta den
sakliga förmögenhet, som ofta nog är det enda reella underlaget för
aktiers värde. Med hänsyn därtill har jag föreslagit, att i den förmögenhet,
som är underkastad kommunal inkomstskatt, icke skall inräknas
värdet av aktier i inländska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag
(49 §). Detta stadgande för med sig en annan konsekvens, som ej är
alldeles utan praktisk betydelse, den nämligen, att de kommunala taxeringslängderna
komma att angiva den för en var taxerade förmögenheten
på sådant sätt, att därav icke framgår, huru stor del av hans totala förmögenhet,
som blivit föremål för taxering — en konsekvens, som ju
synes önskvärd med hänsyn till kravet på deklarationsuppgifternas hemlighållande
i största möjliga utsträckning. I det enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet ingår den skattskyldiges
förmögenhet med V60 av sitt belopp, dock utan angivande av hur stor del
av det taxerade beloppet, som utgör inkomst resp. förmögenhet. I deklarationen
uppger den skattskyldige sin förmögenhet, men deklarationen är
icke tillgänglig för andra än vissa personer, som hava att taga befattning
med den å tjänstens vägnar. Beloppet av den skattskyldiges förmögenhet
är således och detta med full avsikt skyddat mot att bliva känt av obehöriga.
Ett motsvarande skydd blir även möjligt att åstadkomma vid den
kommunala förmögenhetsskatten, som enligt förslaget utgör en fristående
skatt utan direkt sammanhang med den kommunala inkomstskatten, om
man från kommunal skatteplikt undantager visst slag av den förmögenhet,
som ligger till grund för beräkningen av det enligt förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerade beloppet.

Rörande innebörden av det i sammanhang med förmögenhetsobjektets

325

angivande använda uttrycket »behållna värdet» har i de särskilda anvisningarna
till ledning vid taxeringen uttryckligen angivits, att därmed förstås
det värde, varmed aktier i inländska aktiebolag och lotter i solidariska
bankbolag ingått i förmögenhetsberäkningen enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt efter avdrag av så stor del av den skattskyldiges
vid samma beräkning avdragna skulder, som belöper å detta
värde i förhållande till värdet av övriga tillgångar, som ingå i den skattskyldiges
enligt nämnda förordning beräknade förmögenhet.

Vid taxeringen utföres den skattskyldiges förmögenhet i fulla tusental
kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tusental,
bortfaller. Aro äkta makar var för sig taxerade till kommunal förmögenhetsskatt,
utföres det för vardera av dem beräknade förmögenhetsbeloppet
utan sammanläggning med det belopp, för vilket den andra maken blivit
taxerad.

I överensstämmelse med min förut angivna uppfattning, att ifrågavarande
förmögenhetsskatt har eu huvudsakligen kompletterande uppgift
att fylla, har jag förslagsvis satt det grundbelopp, varmed förmögenhetsskatten
skall ingå i den kommunala repartitionen, till ett så pass lågt belopp
som 50 öre för varje tusental kronor av den taxerade förmögenheten
(50 §). I fråga om förmögenhetsskattens begränsade deltagande i repartitionen
får jag hänvisa till den särskilda redogörelsen för repartitionen
(sid. 339).

32(3

6 Kap.

Om efterbeskattning.

Bestämmelser om efterbeskattning infördes i bevil]ningsförordningen
först genom kungl. förordningen den 18 september 1914. De återfinnas
i 13 § av gällande bevillningsförordning, vilket stadgande är av följande
lydelse:

»Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering, lämnat oriktigt meddelande eller bar uppgiftspliktig underlåtit
avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att
inkomst icke blifvit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då sådant
kommer till vederbörandes kännedom, den skattskyldige taxeras till bevillning
för det beskattningsbara inkomstbelopp, som genom berörda förfarande
förut undgått beskattning. Bevillningen skall härvid påföras den skattskyldige
till belopp, som genom förfarandet undandragits.

Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare än
fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras. Har den skattskyldige
avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering
icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under
vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering eller förrättad av vederbörande
domstol eller magistrat. Stärbhuset svare icke för den på taxeringen
belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat,
påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å hans lott och i
intet fall mera än hans lott i boet utgör.»

En motsvarande bestämmelse finnes för statsbeskattningens del i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Betydelsen av ett stadgande om efterbeskattning för kommunalbeskattningen
synes mig bäst belysas genom vissa delar av föredragande departementschefens
yttrande till statsrådsprotollet vid framläggande för Kungl.
Maj:t av det inom finansdepartementet utarbetade förslag till bestämmelser
om efterbeskattning, som sedermera resulterade i ovan nämnda förord -

.''527

ning. Departementschefen yttrade därvid (se Kuugl. Maj:ts proposition
till 1914 års andra riksdag nr 238) bl. a. följande:

»Då jag nu går att angiva min uppfattning i förevarande fråga, vill jag
förutskicka, att, sedan genom den år 1910 vidtagna skattereformen bevillningsförordningen
faktiskt upphört att vara normerande för beskattningen till staten
och inskränkts till att bilda grundlaget för den kommunala beskattningen, är
frågan om införlivande av efterbeskattningsinstitutet med bevillningstaxeringen
numera praktiskt taget att behandla uteslutande ur synpunkten av dess betydelse
för kommunalbeskattningen.

Efterbeskattningens huvudsakliga uppgift med avseende å statsbeskattningen
är dels att förhindra, att de skattskyldiga göra en obehörig vinning till följd av
utebliven eller för låg taxering, dels ock att möjliggöra uttagande av skatt från
ett skatteobjekt, som helt eller delvis undgått behörig beskattning, eller med
andra ord att lämna det allmänna ersättning för en tidigare uppkommen förlust.
Å det kommunala beskattningsområdet bleve verkan av en efterbeskattning i
stort sett densamma. Man torde nämligen kunna bortse från, att teoretiskt
taget en kommunal efterbeskattning i vissa fall knappast kan få karaktären av
en beskattningsåtgärd, avsedd att åvägabringa ersättning åt kommunen för liden
förlust. I sådana fall, då beskattningsföremålens obehöriga minskning övat inflytande
på debiteringens storlek, lärer nämligen icke hava uppstått någon förlust
för kommunen, vilken ju hållits skadeslös genom eu högre utdebitering å
övriga beskattningsföremål. För de skattdragande däremot har förlust påtagligen
uppkommit genom den förskjutning i skattetrycket, som förorsakats av
oriktig deklaration; och om man bortser från eventualiteten av år efter annat
inträdande förändringar i de skattskyldiges sammansättning och inbördes inkomstförhållanden,
kan åt de skattskyldiga, såsom en helhet betraktade, genom efter
beskattningen beredas någon ersättning därigenom, att det eftertaxerade beloppet
det år, då eftertaxeringen sker, inräknas bland övriga vid samma tillfälle taxerade
beskattningsföremål och sålunda eventuellt nedbringar det kommunala
skattetrycket å dessa beskattningsföremål. Ty det är att märka, att en efterbeskattning
näppeligen kan på annat än nu nämnt sätt komma övriga skattdragande
i kommunen till godo. Sålunda lärer av praktiska skäl svårligen gå för
sig att föranstalta om en återbetalning av medel, uttagna genom efterbeskattning,
till just de skattdragande, som på grund av den förelupna oriktigheten i
taxeringen fått erlägga för hög skatt. Ej heller låter sig med ett system, som
i allmänhet icke tillåter kommunen att fondera sina inkomster, förena att oberoende
av det för beskattningsåret beräknade inkomstbehovet uttaga skatt av ett
genom eftertaxering frambragt skatteobjekt.

Då det måste lika väl med avseende å skatteplikten till kommunen som i
fråga om skattskyldigheten till staten vara riktigt, att den utkräves fullständigt,
så att den enskilde icke genom brottsligt förfarande eller på grund av bristande
kännedom om lagens bud må kunna undgå att fullgöra sin skyldighet, och då
det utan vidare kan antagas ligga i kommunens intresse, att en anordning kommer
till stånd, som möjliggör beskattning av ett dittills undanhållet beskattningsföremål,
finner jag det vara påkallat, att efterbeskattning vinner tillämpning järn -

328

väl med avseende å inkomstbevillningen och den därpå grundade kommunala
beskattningen.

Med avseende å efterbeskattningen till inkomst- och förmögenhetsskatten
gäller, såsom förut antytts, att det eftertaxerade beloppet skall beskattas efter
den skattefot, som gällde det år, då beloppet rätteligen bort taxeras. I fråga
om en efterbeskattning för bevillning och kommunalskatt vore måhända principiellt
riktigast att följa samma regel. Vad angår bevillningen lärer ej heller
däremot möta något hinder, men beträffande kommunalbeskattningen synes man
av praktiska skäl, på sätt jag närmare vill utveckla, böra välja en annan väg.
I händelse det eller de belopp, vilka ifrågakomma till eftertaxering, äro så stora,
att de, om de under rätt år taxerats, skulle övat inflytande på den kommunala
beskattningen och sålunda reducerat debiteringen per skatteenhet, lärer det vara
mindre lämpligt att beskatta ifrågavarande belopp efter den oreducerade skattefoten,
ty härigenom skulle ju å beloppen uttagas högre skatt än som skolat erläggas,
därest densamma i rätt tid taxerats. A andra sidan skulle det medföra
en viss omgång att omräkna skattefoten för att tillse, huru stor densamma
skulle blivit, därest på sin tid hänsyn kunnat tagas till det sedermera eftertaxerade
beloppet. Då för övrigt härtill kommer, att, på sätt förut anmärkts, den
genom efterbeskattning uttagna skatten icke lämpligen kan återbetalas till övriga
skattdragande och ej heller fonderas utan lärer böra upptagas som inkomst för
året, synes i varje fall vara enklast att vid efterbeskattningen till kommunen
tillämpa debiteringsgrunden för det löpande året, det vill säga inräkna det efterbeskattade
beloppet bland de beskattningsföremål, å vilka kommunens skattebehov
ifrågavarande år skall utdebiteras. En ytterligare anledning att anlita nu
berörda utväg ligger ock i den omständigheten, att därvid någon ändring icke
behöver göras i kommunallagarna, alldenstund utan vidare följer, att det eftertaxerade
beloppet tages till kommunalbeskattning i vanlig ordning det år, detsamma
tinnes intaget i taxeringslängden. Ett tillämpande av principen, att efterbeskattningen
skulle verkställas efter skattefot för det år, då beskattning av det
eftertaxerade beloppet rätteligen bort ske, komme däremot att kräva i formellt
avseende rätt omfattande förändringar i kommunallagarna.»

Förslagets bestämmelser om efterbeskattning äro byggda på samma principer
som bevillningsförordningens stadgande i denna del. Yad departementschefen
sålunda därom anfört bar följaktligen sin fulla tillämpning även å
föreliggande förslag. Någon närmare redogörelse för förslagets stadganden
om efterbeskattning synes mig vid sådant förhållande ej erforderlig. I
fråga om sättet att beräkna skatten i fall av efterbeskattning torde de
exempel, som intagits i de vid förslaget fogade särskilda anvisningarna,
lämna fullt tydlig vägledning.

Något behov av övergångsbestämmelser i denna del synes mig icke
föreligga,- om, på sätt förslaget gör, efterbeskattningen göres beroende av
att inkomst av viss anledning icke blivit inom kommunen beskattad.

Om repartitionen.

Såsom jag redan erinrat, är det ett för vederbörande år föreliggande
skattebebov, som skall täckas genom de avgifter av allehanda slag, som
kommunen på grund av sin beskattningsrätt äger att uttaga hos de för
året skattskyldiga. Beloppet av de skatter, som kommunen uttager, skall
sålunda nära anpassa sig till behovets storlek. Det är i allmänhet icke
tillåtet att uttaga skatter i och för fondbildning för framtida behov. Huruvida
icke undantag från denna allmänna regel i viss begränsad omfattningtorde
böra i kommunernas eget intresse medgivas, är eu fråga, som .synes
mig förtjäna att tagas i övervägande. Emellertid ligger densamma icke
inom ramen för det åt mig givna uppdraget, varför jag vid avgivandet av
mitt förslag till kommunala skattereformer icke berört detta spörsmål.

Till bestridande av de kommunala utgifterna skola i främsta rummet
tagas i anspråk kommunens egna inkomster i egentlig mening, (hyror, arrenden,
räntor, hamnavgifter, tolagsersättniug, avgifter för gas, elektricitet
och vattenledning in. m.) statsbidrag och brännvinsförsäljningsmedel. Till
täckande av härefter återstående behovet, i den mån detsamma ej är avsett
att fyllas med upplånta medel, är kommunen hänvisad att anlita sina
medlemmars skatteförmåga.

Enligt tillgängliga siffror för året 1913 (se statistisk årsbok för Sverige
år 1916, tab. 221 och 222) uppgingo i rikets kommuner samtliga inkomster till

kx*. 206,550,947: —,

därav

influtna utskylder och bidrag ............... » 98,885,238: —

statsbidrag....................................... » 14,518,922: —

brännvinsförsäljningsmedel .................. » 11,887,386: —

och övriga inkomster ........................ » 81,259,401: —

Beloppet »utskylder och bidrag» motsvarade således omkring 48 %
av kommunernas samtliga inkomster och ungefär 6,4 % av den »beräknade

330

beskattningsbara inkomsten», i sin helhet uppgiven till kr. 1,548,386,688: —
I genomsnitt per huvud av hela befolkningen utgjorde »utskylder och bidrag»
kr. 17,54.

Fördelade mellan stads- och landskommuner bliva siffrorna följande:
för städer och köping skommuner:

samtliga inkomster ........................... kr. 142,329,499: —

därav:

influtna utskylder och bidrag ............... » 57,226,359: —

statsbidrag .................................... » 4,311,099: —

brännvinsförsäljningsmedel .................. » 8,019,529: —

övriga inkomster............................. » 72,772,512: —

beräknad beskattningsbar inkomst ......... kr. 939,559,160: -

»Utskylder och bidrag» motsvarade alltså i städer och köpingar omkring
40 % av samtliga inkomster, omkring 6 % av den beräknade beskattningsbara
inkomsten och i genomsnitt per individ kr. 36,75.

för de egentliga landskommunerna:

samtliga inkomster.............................. kr. 64,221,448: —

därav

influtna utskylder och bidrag ............... » 41,658,879: —

statsbidrag....................................... » 10,207,823: —

brännvinsförsäljningsmedel .................. » 3,867,857: —

övriga inkomster .............................. » 8,486,889: —

beräknad beskattningsbar inkomst .........kr. 608,827,528: -

»Utskylder och bidrag» motsvarade alltså i landskommunerna omkring
64,87 % av samtliga inkomster, omkring 6,8 % av den beräknade beskattningsbara
inkomsten och i genomsnitt per individ kr. 10,20.

Enligt ävenledes tillgängliga uppgifter (Statistisk årsbok 1916 tab.
224) för nyssnämnda år 1913 hade av skatterna till kommunerna utdebiterats

inom städerna och köping skommuner na:

på den beskattningsbara inkomsten ......... kr. 55,778,303: —

på fastighetsvärdet.............................. » 210,377: —

såsom personliga avgifter .................... » 280,137: —

efter annan grund.............................. » 954,768: —

(vartill komma de belopp, som utdebiterats såsom skogsaccis ooh hundskatt
eller som influtit av bouppteckningar m. m.);

inom landskommunerna:

på den beskattningsbara inkomsten .....

på hemmantalet .............................

såsom personliga avgifter .................

in natura ...................................

kr. 32,694,979
9,4(18

747,199

201,138

6,271,416

efter annan grund

(vartill komma skogsaccis och hundskatt).

Enligt dessa siffror utgjorde debiteringen på den beskattningsbara inkomsten
i genomsnitt

Deri genomsnittliga utdebiteringen på inkomst belöpte sig per individ till

Inom de särskilda kommunerna växlar dock utdebiteringsprocenten
högst betydligt. Enligt de i åberopade statistiska årsbok intagna tabellerna
231—233, innefattande uppgifter rörande rikets särskilda kommuner
och municipalsamhällen, utgjorde utdebiteringen av kommunalskatt år 1913
i landskommunerna, om man bortser från Orsa, Lima och Transtrands socknar
i Kopparbergs län, där ingen utdebitering förekom, lägst 1 kr. 50 öre
och högst 27 kr. 61 öre per 100 kr. »inkomst». Utdebiteringen inom
de olika städerna företer även rätt avsevärda skiljaktigheter, dock icke på
långt när i den utsträckning, som äger rum med avseende å landskommunerna.
Utdebiteringen växlade där år 1913 från lägst 2 kr. 30 öre till
högst 7 kr. SO öre per 100 kr. »inkomst». I den mån ojämnheten i skattebördan
för medlemmar av olika kommuner beror på olika taxeringsmetoder
och tillämpning av olika taxeringsgrunder särskilt vid uppskattning av fast
egendoms värde, torde det kunna förväntas, att ett bättre tillstånd skall
inträda på grund av åtgärder, som vidtagas för åstadkommande av mera
enhetliga taxeringsmetoder och taxeringsgrunder. Även torde man kunna
vänta, att i enstaka fall någon utjämning skall vinnas genom åtgärder,
som avse att befrämja ett behörigt utnyttjande efter enhetliga grunder av
alla de beskattningsföremål, som ställas till kommunernas förfogande. Emellertid
torde orsakerna till skattebördans ojämna fördelning mellan de skilda
kommunerna sammanhänga med andra förhållanden, vilka näppeligen kunna

för städerna och köpingarna
för landsbygden ..............

i hela riket .................

i städerna och köpingarna
på landsbygden ...........

kr. 15,69
» 35,82

» 8:01

332

avlägsnas på den kommunala skattelagstiftningens väg. Såsom jag redan
tidigare anfört, innefattas icke i det mig givna uppdraget något åläggande
för mig att taga befattning med frågan om utjämning av skattebördan
mellan de olika kommunerna i vidare mån än en sådan utjämning följer
av den egentliga skattereformen och dess verkningar till reglerande av de
särskilda kommunernas inbördes rättsliga ställning i beskattningshänseende,
såsom i fråga om rätten att beskatta besittning och verksamhet, som sträcker
sig över flera kommuner. Yad förslaget sålunda i stort sett måste
begränsa sig till är huvudsakligen att reglera fördelningen av skatten till
varje kommun mellan de till denna kommun skattskyldiga.

Enligt gällande lagstiftning är i fråga om kommunalutskylders utgörande
i allmänhet stadgat, att desamma skola erläggas av en var, som,
evad han är bosatt i kommunen eller ej, därstädes äger fastighet eller är
taxerad till allmän bevillning för inkomst, samt utgå i förhållande till
hans enligt särskilt angivna grunder beräknade beskattningsbara inkomst.
Kommunalutskylderna äro alltså repartitionsskatter, som fördelas emellan
de skattskyldiga i proportionellt förhållande till eu vars beskattningsbara
inkomst. Vid beräkning av den beskattningsbara inkomsten antages inkomsten
utgöra av jordbruksfastighet 6 kronor och av annan fastighet 5
kronor för varje fulla ett hundra kronor av taxeringsvärdet. Mot 1 % i
skatt för inkomst svarar alltså en skatt av 0,06 % av taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet och av 0,05 % av taxeringsvärdet å annan fastighet. I
här ovan införda statistiska redogörelser betyder uttrycket »beräknad beskattningsbar
inkomst» summan av den taxerade verkliga inkomsten av
annat slag än inkomst av fast egendom å ena sidan samt den till 6, resp.
5 % av taxeringsvärdet beräknade inkomsten av fast egendom å andra
sidan. Huru skatten vid tillämpning av en enhetlig skatteprocent för hela
riket skulle hava blivit fördelad emellan olika slag av inkomst, kan beräknas
med ledning av följande redogörelse för den år 1912 taxerade inkomsten
inom riket (Statistisk årsbok år 1914 tab. 146), vilken inkomsttaxering
torde stå i relation till de uppgifter angående till kommunerna
influtna inkomster år 1913, som meddelas i den statistiska årsboken.

1912 års bevillningstaxerade inkomst uppgick sålunda till:

inkomst av kapital ........................ kr. 89,035,805: —

» av arbetsanställning etc.......... » 925,305,051: —

» av rörelse eller yrke etc....... » 504,666,563:

S:ma kr. 1,519,007,419: —

beskattningsbar inkomst .................. kr. 1,148,516,420: —.

Om härtill lägges beräknad inkomst av

fast egendom.............................. » 400,204,000: —,

blir summan beräknad beskattningsbar

inkomst .................................... kr. 1,548,720,420: —,

en siffra, som endast obetydligt skiljer sig från den bär ovan å sid. 630
angivna, vilken hämtats ur årsboken för år 1916, tab. 221 och 222, och
som framkommit efter andra i fråga om den beräknade inkomsten av fast
egendom måhända mera exakta beräkningar. För det ändamål, varom
bär är fråga, torde bär ovan senast angivna siffra emellertid vara fullt
användbar.

ben beräknade inkomsten av fast egendom bär vid approximativ fördelning
på grundval av de olika fastighetsgruppernas taxeringsvärden antagits
härleda sig från

jordbruksfastighet............

annan fastighet...............

............ med kr. 181,000,000: —

............ » » 219,204,000: —

Sgr kr. 400,204,000: —

ben taxerade inkomsten av kapital och arbete kr. 1,519,007,419: —
överstiger den beskattningsbara inkomsten av samma art med kronor
370,490,999: —, hvilket med andra ord vill säga, att de bevillningsfria
avdragen uppgå till ungefär 24,4 % av den taxerade inkomsten. Under
antagande att avdragen fördela sig ungefär likformigt på en var av de tre
inkomstgrupperna, kommer man till ungefär följande belopp beskattningsbar
inkomst inom varje grupp:

inkomst av kapital ............	kr.	67,31 9,700: —	4,3	%
» av arbetsanställning etc.	»	699,619,985: —	45,2	%
» av rörelse eller yrke etc.	»	381,576,735: —	24,6	%
Sgr	kr.	1,148,516,420: —	74,1	%
vartill kommer inkomst av jord-
bruksfastighet ...............	»	181,000,000: —	11,7	%
inkomst av annan fastighet...	»	219,204,d00: —	14,2	%
S:ma	kr.	1,548,720,420: —	100	%

I den utredning angående »Landskommunernas och köpingarnas ekonomiska
bärkraft», som utarbetats av doktor Edv. Söderberg och den 6

november 1911 avgivits till Kungl. Maj:t, uppgives förhållandet mellan
nedanstående inkomstgrupper i landskommunerna åren 1884 och 1907 vara
följande:

år 1884 år 1907

för jordbruksfastighet.................. 59.3 % 37.7 %

» annan fastighet..................... 4.6 % 8.8 %

övriga beskattningsföremål............ 36.1 % 53.5 %

Förestående siffror visa eu alltjämnt fortgående minskning av jordbruksfastigheternas
relativa andel av skattebördan inom riket. Ett annat
anmärkningsvärt förhållande är den stora andel av skattebördan, som faller
på den rena arbetsinkomsten, »inkomsten av arbetsanställning, tjänst delpension».
Nära hälften av hela skattebördan får bäras av sådan inkomst.
Förvånande låg är den andel, som faller på jordbruksfastigheterna. Hela
den beräknade inkomsten av jordbruksfastighet inom riket uppgick sålunda
enligt 1912 års bevillningstaxering till endast omkring 181 miljoner kronor,
eu ringa bråkdel av det till 867.4 miljoner kronor beräknade värdet
av 1911 års skörd, oavsett värdet såväl av skogens avkastning som av
alla andra med innehavet av jordbruksfastighet förenade förmåner. Och i
förhållande till summan av all beskattningsbar inkomst inom riket utgjorde
den beräknade inkomsten av jordbruksfastighet knappast mera än
en tiondel eller närmare bestämt 11.7 %. Den beskattningsbara rena
arbetsinkomsten motsvarade nära fyra gånger så mycket eller 45.2 %.

Förklaringen till detta förhållande ligger nära till hands. Å ena sidan
kommer man till den beskattningsbara inkomsten av jordbruksfastighet
genom en procentberäkning på grundval av ett varje fastighet åsatt taxeringsvärde,
som i och för sig ofta nog är alldeles för lågt och även eljest
är föga ägnat att vara ett uttryck för den verkliga avkastning eller inkomst
fastigheten ger. Å andra sidan är det en tämligen lätt sak att
till sitt exakta belopp taxera den rena arbetsinkomsten. Det har icke
utan skäl sagts, att inkomst av lön är den enda, som rätt kan konstateras
och kontrolleras. Även i de länder, där man infört beskattning av fast
egendom på grundval av den verkliga inkomst, fastighetsägaren beräknas
hava av sin egendom, har man funnit, att resultaten av fastighetsinkomstens
uppskattning ej bliva fullt tillfredsställande. Erfarenheten från vårt eget
land går sålunda i denna riktning. Men även inkomsten av kapital och
av »rörelse, yrke eller eljest» är det vanskligt nog att till sitt rätta be -

lopp uppskatta. I eu artikel i Schau/’ Fiuansarchiv, 31 årgången, med
titel »Wahrheit lind Fiskalismus bei der Veranlagung der modernen Einkommensteuer»,
säger torf., dr Frans Meisel: »Inkomstskatten av handel och
näring stål1 icke i något beräknelig! förhållande till inkomsten och denna
förblir obekant». Han visar med siffror, huru arbetsinkomstens taxerade
belopp i åtskilliga tyska stater stigit konstant och avsevärt, medan den
taxerade inkomsten av fast egendom fallit starkt och kontinuerligt. Enligt
dessa uppgifter har det procentiska förhållandet mellan de olika inkomstgrupperna,
vad beträffar Preussen och Sachsen, varit följande:

Inkomst av

	Kapital	Fast egendom	Näring	Lön och arbete
I Preussen
År 1886	9.1)8	36.93	25.97	27.12
» 1902	10.74	26.19	24.54	38.53
» 1907	11.45	24.50	26.03	38.00
» 1912	11.91	21.61	24.82	41.66
I Sachsen
År 1888	11.63	17.15	30.76	40.46
» 1898	12.14	14.17	28.86	44.83
» 1908	11.36	12.66	26 54	49.44
» 1912	11.28	12.12	26.09	50.51

En utjämning av skattebördan i sådan riktning, att den till sitt
verkliga belopp noggrant taxerade arbetsinkomsten icke betungas alltför
mycket i förhållande till den mindre tillförlitligt uppskattade inkomsten
av fast egendom, kapital och »rörelse, yrke eller eljest», synes vara en
billig och berättigad fordran på skattereformen. I denna riktning äro även
åtskilliga av förslagets huvudgrunder avsedda att verka. Hen otillförlitliga
uppskattningen av fonderad inkomst i jämförelse med den mera noggranna
taxeringen av arbetsinkomst har i sin mån medverkat till att föra fram
förslaget om egendomsskattens och förmögenhetsskattens införande vid sidan

336

av inkomstbeskattningen i det kommunala skattesystemet. Egendomsskatten
verkar på en gång som en särskild fastighetsskatt och en särskild näringsskatt.
Jordräntestegringsskatten är avsedd att vara en förstärkning av egendomsskatten
i fall, där särskilda omständigheter med avseende å fast egendom
föreligga. Förmögenhetsskatten avser att stärka beskattningen av den fonderade
inkomsten över huvud taget och verka utjämnande på skattefördelningen
till fördel för de skattskyldiga, som sakna eller hava relativt ringa förmögenhet.
Genom de sålunda föreslagna skattearternas samtidiga utnyttjande
kan en rättvis skattefördelning i förhållande till måttet av en vars besittning,
verksamhet och inkomst åstadkommas, utan att man behöver tillgripa
metoden att för arbetsinkomsten stadga en lägre skatteprocent än för annan
inkomst. Svårigheten ligger väsentligen i att finna väl avpassade grunder
för fastställandet av de särskilda skatternas inbördes bidragsskyldighet.

I vår nuvarande kommunala skattelagstiftning uttalas principiellt den
allmänna grundsatsen, att kommunens medlemmar äro underkastade beskattning
till bestridande av de utgifter, som utöver kommunens egna tillgångar
och till kommunen anslagna statsbidrag kunna erfordras till kommunens
gemensamma gagn eller för särskilda dess behov (5 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet och 5 ^ i förordningen om kommunalstyrelse
i stad). Enligt den allmänna regeln skall beskattningen likformigt fördelas
mellan den beskattningsbara inkomsten i kommunen. Emellertid uttagas
på beskattningens väg även personliga avgifter för den kyrkliga kommunens
behov samt hundskatt. Av här ovan intagna redogörelser framgår,
att de personliga avgifterna, som utdebiteras inom kommunerna, stiga till
ett ej så litet belopp; de uppgingo år 1913 till kr. 1,027,336: —. De
personliga avgifterna ävensom hundskatten utgå med på förhand bestämda
belopp och äro således icke att anse såsom repartitionsskatter. Detta är
däremot förhållandet med de egentliga kommunalutskylderna. Från den
allmänna regeln om kommunalutskyldernas likformiga fördelning på all
beskattningsbar inkomst medgivas vissa undantag (se 60 § förordningen
om kommunalstyrelse på landet samt 58 och 59 §§ förordningen om kommunalstyrelse
i stad).

Vår kommunala skattelagstiftning har utgått från den ståndpunkten,
att alla kommunens inkomster, skatterna till kommunen inberäknade, skola
tagas i anspråk för täckande av de gemensamma utgifterna, och förutsätter
sålunda icke, att vissa inkomster skola användas till täckandet av vissa
utgifter, andra åter för täckandet av andra särskilda utgifter. Ej heller
har i vår lagstiftning stadgats att vissa beskattningsföremål skola bära en

viss kvotdel av skattebördan inom kommunen, eller att den ena skatteartens
bidrag skall stå i visst förhållande till bidraget från en annan
skatteart. Den genomförda principen är, som sagt, eu likformig skattefördclning
emellan alla de skattskyldiga i förhållande till eu vars beskattningsbara
inkomst inom kommunen.

Som emellertid endast inkomsten av kapital och arbete blivit för sig
taxerad, hava kommunalförfattningarna för principens genomförande nödgats
i särskild ordning fastställa, huru inkomsten av fast egendom skall utfinnas
för att bilda underlag för den likformiga utdebiteringen inom kommunen.
De hava därvid valt den utvägen att fastställa en viss procent av fastighets
taxeringsvärde såsom beskattningsbar inkomst av fastigheten. På sådant
sätt har skapats ett enhetligt underlag, s. k. beskattningsbar inkomst, vars
totalsumma, dividerad med det belopp, som motsvarar kommunens för året
fastställda skattebehov, giver till kvot det belopp, som bör bliva kommunens
skatteprocent för året.

Flerstädes i utlandet har man sökt genom lagstiftningen normera
skattefördelningen mellan de olika skattearterna. Därvid synes man hava
haft att följa någon av följande tre vägar:

1) att i detalj bestämma, vilka av kommunens utgifter skola täckas
genom det ena och det andra slaget av skatter och i vilken omfattning
varje skatt skall anlitas;

2) att fastställa bestämda kvoter, efter vilka det ena och det andra
slaget av skatter skall bidraga till det direkta skattebehovet, och

3) att bestämma det procentiska förhållande, i vilket skatteobjektens
belastning genom varje skatt skall stå till belastningen genom andra skatter.

Vid tillämpningen av dessa metoder, vilken man än väljer, skulle
man klart finna, att allmängiltiga regler, som passa för alla kommuner,
svårligen kunna uppställas. Förhållandena i en kommun avvika ofta
nog synnerligen starkt från förhållandena i en annan kommun, i det
att skatteobjekten förekomma i ytterst växlande proportion. Att under
sådana förhållanden vilja påtvinga alla kommuner fördelningsgrunder, som
blott lämpa sig för vissa av dem, vore synnerligen olämpligt. Jag har
icke heller gjort något försök att finna regler, enligt vilka en lagstadgad
proportion för skattebördans uppdelning på de särskilda skattearterna skulle
fastställas. Jag har i anslutning till vår gällande lagstiftning sökt omsätta
de särskilda beskattningsföremålens uppskattningsvärden till enhetliga tal,
å vilka en likformig utdebitering kan äga rum. Om därvid det ena slaget
av skatteobjekt i en kommun får bära större eller mindre andel av den

kommunala skattebördan än motsvarande skatteobjekt i eu annan kommun,
har icke av mig ansetts vara av någon betydelse, då detta uppenbarligen
beror på den olika fördelningen av beskattningsföremål inom de två kommunerna.
För mig har det huvudsakliga varit att tillämpa en praktisk
utväg för att med iakttagande av jämlikhet och rättvisa vid skattefördelningen
inom kommunen, sedd såsom fristående för sig, anvisa kommunen
de för dess behov nödvändiga beskattningsmöjligheterna.

Såsom även i gällande lagstiftning nu är förhållandet, hava i mitt
förslag vissa skatteliknande inkomster blivit förutsatta såsom för kommunerna
tillgängliga, vilka icke falla under begreppet kommunalutskylder i
dess begränsade betydelse. Jag har sålunda förutsatt, att den kommunerna
nu medgivna rätt att upptaga personliga och andra särskilda avgifter och
bidrag skall fortfarande kvarstå. Likaledes bär jag lämnat gällande bestämmelser
om hundskatten orubbade, varjämte jag antytt möjligheten för
kommunerna att besluta införandet av s. k. nöjesskatter (1 §). Enligt min
uppfattning skola dessa avgifter, bidrag och skatter utgå med fixerade belopp,
oberoende av det för varje år föreliggande skattebekovet inom kommunen.
Detsamma gäller om den av mig nu föreslagna jordräntestegringsskatteu.
Det har synts mig vara mest överensstämmande med denna skatts natur,
att densamma blir fixerad till viss för riket i dess helhet enhetlig procent
av räntestegringen, och sålunda göres oberoende av de inom olika kommuner
och för olika år avsevärt fluktuerande skattebehoven. Enligt förslaget
skola alltså endast egendomsskatten, den kommunala inkomstskatten och
den kommunala förmögenhetsskatten vara repartitionsskatter. De sammanfattas
i förslaget under det gemensamma namnet kommunalutskylder och
skola, med viss begränsning för förmögenhetsskatten, efter likformig grund
bära den del av kommunens utgifter, som icke täckes genom kommunens
övriga inkomster, skatter, särskilda avgifter och bidrag (2 $).

För att finna ett enhetligt tal för de olika beskattningsföremålens
uppskattningsvärden och sålunda få eu grundval för den kommunala utdebiteringen
har förslaget för varje skatteart fastställt ett »skattens grundbelopp».
Grundbeloppet har beräknats för egendomsskatten till viss procent
av egendomens taxeringsvärde (26 £), för inkomstskatten i princip till viss
procent av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst (45 §) och för
förmögenhetsskatten till visst belopp för varje fullt 1,000-tal kronor av
den taxerade förmögenheten (50 £). Grundbeloppens summa inom kommunen
är kommunens skattekapital, på vilket skattebehovet skall fördelas
efter likformiga grunder (3 §).

lag liar emellertid, såsom redan förut antytts, ansett, att det skall*''
vara ett förkastligt och icke1 heller behövligt ingrepp i statens möjlighet
att förfoga över den för dess eget behov skapade förmögenhetsskatten, om
kommunerna tillätes att taga skatt på förmögenhet i anspråk intill den
gräns, som deras skattebehov skulle uppställa. Införandet av eu kommunal
förmögenhetsskatt liar föreslagits huvudsakligen i syfte att även
inom det kommunala skatteväsendet åstadkomma en utjämning av skattebördan,
i förhållande till de särskilda skattskyldigas förmögenhetsförhållanden.
En dylik utjämning, ej utan betydelse, l innés även vid en ringa
kommunal belastning av den taxerade förmögenheten. Att gå alltför långt
vid denna belastning skulle på ett obehörigt sätt inkräkta på statens möjlighet
att själv utnyttja förmögenhetsskatten. Det torde även böra ihågkommas,
att en obegränsad rätt för kommunerna att beskatta förmögenheten
i stort sett skulle gagna huvudsakligen de större och redan förut
minst skattetyngda kommunerna, sålunda ökande ojämnheten i skattebördan
emellan dessa kommuner och de mest skattetyngda. Då förmögenhetsskatten
sålunda icke är avsedd att giva kommunerna något avsevärt tillskott
av skatt utan nästan uteslutande har till syfte att verka utjämnande,
har jag ansett det lämpligt, att dess ställning i systemet antydes även genom
skatteprocentens begränsning. Jag har i överensstämmelse härmed föreslagit,
dels att förmögenhetsskattens grundbelopp skall vara begränsat, förslagsvis
till 50 öre för varje tusental kronor, dels att skatten må ingå i reparation
med likaledes begränsad andel, högst 100 procent av grundbeloppet.

Härefter återstår frågan om de grunder, vilka skola gälla för fördelning
av skattebördan mellan egendomsskatten och den kommunala inkomstskatten.

Såsom redan erinrats, har i gällande lagstiftning stadgats, att i fråga
om skyldighet att betala kommunalutskylder taxerad inkomst av kapital
och arbete skall likställas med ett belopp, som motsvarar i fråga om jordbruksfastighet
6 procent och i fråga om annan fastighet 5 procent av fastighetens
taxeringsvärde, vilket innebär, att en utdebitering å taxerad inkomst
av 1 procent motsvarar en utdebitering av 0.06 procent å jordbruksfastighets
och av 0.05 procent å annan fastighets taxeringsvärde. I det
föreliggande förslaget är i fråga om egendomsskatten eu utdebitering av
0.04 procent å värdet av den egendom, som är underkastad egendomsskatt,
likställd med en för inkomstskatten verkställd utdebitering av 1 procent å
den beskattningsbara inkomsten.

Enligt 1861 års bevillningsförordning beräknades bevillningen av jord -

340

bruksfastighet till 0.03 procent och av annan fastighet till 0.05 procent av
taxeringsvärdet; såsom skäl för denna åtskillnad anfördes, att vid bevillningens
utgörande för jordbruksfastighet något avdrag borde beredas för de
kostnader, som med jordbruksnäringens utövande vore förenade, och för det
däri nedlagda kapitalet. Skatteregleringskommittén av år 1881 föreslog en
bevillning av fastighet med 5 öre för varje fulla 100 kronor av taxeringsvärdet
och därjämte inkomstbevillning för inkomst av jordbruk, till den del
inkomsten överstege 5 procent av taxeringsvärdet. I den reservation av greve
de la Gardie, som åtföljer skatteregleringskommitténs den 17 augusti 1881
avgivna betänkande med förslag till bevillningsförordning uttalas den uppfattningen,
att jordegendomen utan något ägarens därå nedlagda arbete i rent
arrende borde lämna 4 procent å saluvärdet samt att ägaren eller arrendatorn
vid jordens brukande i inventarier och driftkapital måste tillskjuta ett
belopp, som i allmänhet motsvarade en femtedel av egendomens värde och
å vilket belopp lian borde kunna tillgodoräkna sig ränta ä 5 procent, d. v. s.
en procent av saluvärdet. Vidare tillsköte ägaren eller arrendatorn sitt
eget arbete och sin yrkesskicklighet, varå det kunde antagas, att han
fordrade och av egendomens avkastning jämväl kunde tillgodogöra sig eu
ersättning, motsvarande ytterligare eu procent å saluvärdet. Tillsammans
6 procent av egendomens saluvärde vore således den inkomst, som enligt
greve de la Gardies mening kunde vid jordbruksfastighet antagas, och
greven föreslog, att bevillning därför skulle utgöras med 6 öre för värjo
hundra kronor av taxeringsvärdet. Intetdera förslaget föranledde vid antagandet
av 1883 års bevillningsförordning någon ändring i bevillningsbeloppet.

Det var först i sammanhang med den år 1892 beslutade avskrivningen
av grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesväret som bevillningen
för jordbruksfastighet höjdes från sitt år 1861 fastställda belopp, i det att
densamma sattes till O.og procent av taxeringsvärdet. Därvid framhölls,
att genom fastighetsbevillningen skulle beskattas, utom den fästa egendomen,
jämväl inventarier och andra för fast egendoms brukande erforderliga lösören;
beräkningen grundades på den uppfattningen, att av den till 6 procent
antagna avkastningen av jordbruksfastighet 5 procent motsvarade ränta å
egendomens kapitalvärde och 1 procent utgjorde dels ränta å det i jordbruket
nedlagda driftskapital, dels avkastning av brukarens arbetskraft.

I sammanhang med 1910 års reform på beskattningens område nedsattes
den allmänna bevillningen till en tiondel av sitt då utgående belopp.
Ett bevillningen motsvarande belopp överlämnades till landstingen och de

studel-, som icke deltaga i landsting, för att därigenom deras behov av
utdebitering skulle minskas. Det framhölls, att bevillningsförordningens
formella ställning i beskattningssy stena et tills vidare inåste lämnas oförändrad
och att bevillningen fortfarande skulle nominellt bilda underlag för eu
statsskatt. I realiteten avstod emellertid staten helt från bevillningen,
och den skedda nedsättningen av densamma med nio tiondelar hade, vad
fastighetsbevillningen beträffar, icke till syfte att lindra den å fast egendom
vilande skattebördan, utan åsyftade blott att markera bevillningens nvblivna
ställning av endast formell statsskatt.

Genom antagandet av eu kommunal skattelag av ungefär föreliggande
typ, avsedd att ersätta bevillningsförordningen, följer givetvis, på sätt förut
är anfört, att den nu utgående bevillningen alldeles upphör att utgå.
Från fastigheterna avlyftas alltså den gamla bevillningen till staten och den
på grundval därav beräknade kommunala skatten. I stället träda den kommunala
egendomsskatten och den kommunala inkomstskatten för inkomst av
fast egendom. Det synes mig vara en nödvändig angelägenhet att tillse,
att den skattebörda, som sålunda lägges på fast egendom och dess avkastning,
icke utmätes så, att den i realiteten blir lägre än den, som före 1910
års skattereform ålåg den fasta egendomen. Den omständigheten, att enligt
föreliggande förslag den nu utgående skogsaccisen skall upphöra att utgå,
bör härvid även beaktas. Ävenledes bör beaktas den vunna erfarenheten,
att en uppskattning av den verkliga inkomsten av fast egendom och därå
bedriven näring alltjämt är förenad med stora svårigheter samt att, efter
allt att döma. den uppskattade inkomsten av detta slag i allmänhet mera
understiger den verkliga inkomsten än förhållandet är med avseende å
taxerad inkomst av annat slag, framför allt den taxerade rena arbetsinkomsten.
Ä andra sidan synes det vara i sin ordning att vid fastställandet
av fastighetsskattens ävensom egendomsskattens i övrigt grundbelopp
i jämförelse med inkomstskattens grundbelopp beakta det behov av
skattefria avdrag, skattenedsättningar och degression, som gör sig gällande
med avseende å inkomstskatten och som icke kan tillmötesgås på annat
sätt än att ett motsvarande belopp av skattebördan överflyttas på bland
annat egendomsskatten. Då förslaget innefattar en särskild objektskatt å
viss lös egendom, bl. a. jordbrukets fasta och lösa inventarier och avkastningen
av brukarens arbetskraft beskattas genom den kommunala inkomstskatten,
kan det givetvis icke komma i fråga att bestämma olika skattefot
eller grundbelopp för jordbruksfastighet och för annan fastighet. Vid
övervägandet av alla dessa omständigheter har jag funnit mig kunna tills

342

vidare föreslå — jämte ett grundbelopp, i likhet med grundbeloppet för
all annan inkomstskatt, av 1 procent för skatten å inkomst av fast egendom
— eu fastighetsskatt av 0.04 procent av fastighets taxeringsvärde eller
samma belopp, som i en reservation vid kommunalskattekommitténs betäckande
av år 1900 föreslogs av herr Ivar Månsson i Träd såsom grundval
för en särskild kommunal fastighetsskatt. Ivommunalskattekommittén hade
som bekant föreslagit en beräkning av 5 kronor för varje frilla 100 kronor
av taxeringsvärdet, d. v. s. 0.O5 procent av samma värde.

Enligt min mening bör egendomsskatten utgå efter samma skattefot
såväl för fast som för lös egendom. Så är förhållandet enligt gällande
lagstiftning, i den mån densamma föranleder till beskattning av lös egendom,
såsom fallet ju är beträffande sådan lös egendom, som enligt lagen
den 24 maj 1895 skall räknas såsom tillbehör till fast egendom.

För all inkomst har jag föreslagit den kommunala inkomstskattens
grundbelopp till en procent av den beskattningsbara inkomsten eller, vid
tillämpning av 47 § 2 mom., av den beskattningsbara inkomstens skattepliktiga
återstod. Av bestämmelserna i 46 § följer emellertid för där
angivna fall, att grundbeloppet framkommer först efter viss nedsättning av
det belopp, som utgör berörda en procent.

Jag vill uttryckligen betona, att det förslag till skattefördelning emellan
olika skattearter, som av mig sålunda framlagts, endast är avsett att i
frågans nuvarande läge utgöra en grundval för de undersökningar angående
verkningarna av en omläggning av den kommunala beskattningen i huvudsaklig
överensstämmelse med föreliggande förslag, som, enligt vad jag alltjämt
förutsätter, måste föregå ett slutligt ställningstagande till förslagets
huvudgrunder och detaljföreskrifter.

RÄTTELSER:

Sid. 95,	3:e	raden nerifrån	står:	däremot ej endast;	läs: däremot endast.
» 108,	11 :e	» uppifrån	» :	tills;	» : till.
» no,	23 :e	» »	» :	jordreformpogram;	» : jordreformprogram
» 115,	5:e	» »	» :	skattereformerna;	» : skatteformerna.
» 166,	12:e	» »	» :	oka;	» : olika.
» 277,	7 :e	» nerifrån	» :	uppkomma;	» : uppkomna.