KOMMUNALBESKATTNINGENS UTVECKLINGOCH NUVARANDE GESTALTNING (Statens offentliga utredningar 1920:5)

OFVERSIKT

ÖFVER

KOMMUNALBESKATTNINGENS UTVECKLING
OCH NUVARANDE GESTALTNING

INOM VISSA FRÄMMANDE LÄNDER

I OFFENTLIGT UPPDRAG UTARBETAD

GUSTAV CASSEL

STOCKHOLM

KUNG!» BOKTRYCKERIET. I*. A. NORSTEDT k SÖNER

1912

[11062919]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet.........7.

Inledning................................9

England.

A. Den kommunala organisationen..................14.

1. Grunddrag i den engelska kommunalförvaltningens nyare utveckling 14.

2. Omorganisationen af de särskilda kommunala förvaltningsgrenarna K».

3. Den nuvarande organisationen af den engelska kommunalförvalt ningen

.................. 21.

4. Kommunernas finanser....................2!).

B. Den kommunala utdebiteringen..................30.

1. Uppkomsten af kommunala skatter..............30.

2. Fattigskatten.........................32.

3. Andra lokala skatter.....................30.

4. Den nuvarande kommunalbeskattningen........... . 38.

5. Beskattningsmyndigheter och beskattningsområden.......38.

6. Subjektiv skattskyldighet...................43.

7. Objektiv skattskyldighet...................45.

8. Den kommunala skattebördan.................48.

C. Statsbidrag till kommunerna............ öO.

1. Inledning..........................50.

2. Statsbidrag till kommunerna intill 1888 ............ 53.

3. Goschens finansreform.....................50.

4. Subventionspolitikens utveckling under 1890-talet........64.

5. Kommunalskattekommitténs betänkande af 1901 66.

6. Den senaste utvecklingen...................75.

7. Statens bidrag till undervisningsväsendet............79.

8. Statsbidragens finansiella betydelse..............83.

Preussen.

Kommunernas organisation och finanser................86.

De äldre direkta statsskatterna....................92.

Sid.

Den Miquel’ska reformen . . _....................96.

Kommunalafgiftslagen af 1893 .....................100.

Allmänna bestämmelser.....................101.

. Glebyr och bidrag........................102.

De kommunala skatterna......................104.

Krets- och provinsialafgiftslagen af 1906 ............... 116.

Verkningarna af den^ preussiska kommunalskattereformen,.......117.

Det kommunala afgiftsväsendets utveckling......... 117.

Finansiella resultat.......................125.

Varuhusskatten.....................''......128.

Krets- och provinsialskatterna....................130.

Bayern.

Kommunernas organisation och finanser................131.

1910 års skattereform........................133.

De nya direkta statsskatterna.............. 136.

Kommunernas rätt att upptaga tillägg till statsskatterna.......140.

Den kommunala utdebiteringen...................141.

Öfriga kommunalskatter.......................144.

Baden.

Inledning..............................146.

De direkta statsskatterna......................147.

Den kommunala utdebiteringen...................149.

Andra kommunala skattekällor...................153.

Den kommunala skattebördans fördelning...............155.

Wurttemberg.

Inledning..............................156.

De direkta statsskatterna......................156.

Den kommunala utdebiteringen...................158.

Andra kommunala skattekällor....................162.

Den kommunala skattebördans fördelning...............162.

Reformplaner............................163.

Hessen.

Inledning..............................164.

Statens inkomst- och föi mögenhetsskatter...............165.

Lagen om kommunal utdebitering af den 26 juli 1911.........166.

Frankrike.

De direkta statsskatterna......................110.

De kommunala tilläggen till statsskatterna..............172.

Sill.

Särskilda kommunalskatter....................174.

Kommunala tullskatter.......................175.

Danmark.

Kommunernas organisation och finanser...............

Fastighetsskatter..........................

Landsbygden..........................

Städerna utom Köpenhamn...................

Köpenhamn..............

Inkomstskatter..........................

Personlig skattskyldighet i landsorten..............

Skatt af aktiebolag.......................

Ilen kommunala inkomstskatten i Köpenhamn..........

Den kommunala skattebördans fördelning...............

Statsbidrag till kommunerna och begränsning af den kommunala utdebiteringen
..........................

ISO.

182.

184.

185.

186.
186.

189.

190.
190.

192.

Norge.

Kommunernas organisation och finanser...............195.

Den kommunala utdebiteringen på landet . . . >...........197.

Matrikelskatten...................... . . . 197.

Förmögenhets- och inkomstskatten................ 200.

Den kommunala utdebiteringen i städerna..... 207.

Taxeringsförfarandet ........................ 209.

Statsbeskattningens inflytande på den kommunala taxeringen ’.....210.

Den senaste tidens reformarbete........... 213.

1911 års skattelagstiftning.....................217.

Till statsrådet och chefen för kung!, finansdepartementet.

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt honom den 14 oktober
1910 lämnadt nådigt bemyndigande den 1 november 1910 åt mig uppdragit
att utarbeta en öfversikt öfver kommunalbeskattningens utveckling
och nuvarande gestaltning inom främmande länder och detta arbete numera
afslutats, får jag härmed vördsamt öfverlämna en sådan öfversikt.
Efter samråd med chefen för finansdepartemetet har undersökningen begränsats
till England, några af de viktigare tyska staterna, Frankrike,
Danmark och Norge.

Fn samling litteratur, författningar, lagförslag, utredningar, motiv,
formulär etc., som för utredningen insamlats, öfverlämnas samtidigt med
denna öfversikt.

Stockholm den 15 april 1912.

Gustav Casse/.

Inledning.

Då man vill studera den kommunala beskattningen i utlandet i
syfte att däraf lära något för svensk kommunal skattepolitik, bör man
icke begränsa sig till ett studium af kommunalbeskattningens nuvarande
gestaltning i främmande länder utan också.i någon mån söka bilda sig en
föreställning om den kommunala beskattningens utveckling och om de
riktlinjer, som i närvarande tid synas vara ledande för kommunalskattepolitiken.
Denna uppfattning har varit bestämmande för planläggningen
af föreliggande arbete.

Vid valet af de länder, som borde göras till föremål för undersökningen,
har intresset naturligt nog i första hand vändt sig till England
med detta lands långa tradition och rika utveckling på det kommunala
lifvets område. Då förhållandena i England i så många atseenden äro
säregna och icke så litet svårförståeliga, har det befunnits nödigt att åt
detta lands kommunalskatteväsen ge en bredare framställning. Det Tyska
Rikets olika stater erbjuda naturligtvis ett särdeles gifvande fält för ett
studium af den kommunala beskattningen. Utom Preussen, hvars omfattande
föregångsarbete på kommunalbeskattningens område ju är af
grundläggande betydelse, ha till undersökning valts de tyska stater, som
under senare år genomfört eu reform af sitt kommunalskatteväsen. Dessa
stater äro Bayern, Wörttemberg, Baden och Hessen. Frankrikes kommunalskattesystem
är ju i hög grad föråldradt. Ett studium åt detsamma erbjuder
dock åtskilligt af intresse och har därför också upptagits i denna öfversikt,
ehuruväl inom en mera begränsad ram. Att våra grannländer Danmark
och Norge skulle medtagas i föreliggande redogörelse var ju gifvet,
Men äfven oafsedt att dessa länder äro oss så närstående, äro deras kommunala
skatteförhållanden af den natur, att de förtjäna den allra största
uppmärksamhet och ge rik anledning till lärdomar så i positiv som negativ
riktning.

För att man skall kunna bilda sig en riktig föreställning om de
kommunala skatteförhållandena i ett främmande land är det nödvändigt

2—110929. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

att man äger någon öfverblick öfver det kommunala lifvets organisation
och öfver de skilda kommunala organens uppgifter. Rörande dessa förhållanden
ha därför för hvarje land lämnats nödiga upplysningar. Själfva
den kommunala indelningen är mycket växlande. Utvecklingen tenderar
till att bestämdt utskilja två eller tre klasser af kommunala organ. Ett
land med genomfördt treklassystem är exempelvis Preussen med sina
provinser, kretsar och primärkommuner, hvilka hvar för sig äro kommunala
organ i den mening ordet här tages, d. v. s. äga en representation,
som beviljar medel för lokala uppgifter. Äfven i England framträder
treklassystemet allt klarare, ehuru detta land ännu har kvar mycket af
den utomordentliga rikedom på skilda kommunala organ, som det under
gångna tider skapat. Det i England så i ögonen fallande* förhållandet att
kommunala organ för alldeles speciella ändamål användas vid sidan af den
allmänna kommunalorganisationen återfinnes ju fast i mindre utsträckning
merendels i andra länder. Till dylika organ af mera underordnad betydelse
har den föreliggande undersökningen emellertid i allmänhet icke
kunnat ta någon hänsyn. Icke heller ha i undersökningen inbegripits de
kyrkliga organisationerna och deras finanser.

Kommunernas uppgifter karakteriseras bäst af deras utgifter för
olika ändamål. Härom ha statistiska data lämnats, i den mån sådana varit
tillgängliga. Men på denna punkt liksom öfver hufvud i hela undersökningen
har den särskild! i vissa länder framträdande bristen på kommunal
finansstatistik omöjliggjort lämnandet af ens något så när fullständiga eller
likformiga uppgifter.

Statsbidrag till de olika kommunala organen äro en regelbunden
företeelse i moderna länder. Strängt taget faller ju ett studium af dessa
statsbidrag icke inom ramen för en undersökning, som skall afse den
kommunala beskattningen. Den föreliggande undersökningen är icke heller
planlagd så, att den skulle lämna fullständig redogörelse för statsbidragen
till kommunerna. Det har emellertid visat sig att vissa allmänna uppgifter
om dessa statsbidrag behöfdes för att skildringen af det kommunala
skattesystemet skulle erhålla sin rätta belysning. Särskild! gäller detta
naturligtvis i de länder, där ett öfverlämnande af vissa bestämda statsskatter
eller viss del af deras afkastning till kommunerna ingått som ett
led i den kommunala finanspolitiken. För England ha statsbidragen till
kommunerna fått den betydelse, att problemet om en riktig reglering af
dessa bidrag helt enkelt blifvit den grundläggande frågan i hela kommunalskattepolitiken
och därför ocl^så blifvit mera allsidigt och ingående belyst
än i något annat land. Åt de kommunala statsbidragen i England

har under sådana förhållanden den föreliggande undersökningen måst ägna
särskild uppmärksamhet.

På den kommunala beskattningens område är det hufvudsakligen tre
skatteformer som komma till användning. Dessa äro objektsskatter på inom
kommunen befintliga reala skatteobjekt, personliga skatter, som råtta sig
efter den skattskyldiges personliga skatteförmåga, samt förbrukningsskatter.
De kommunala förbrukningsskatterna utgå mestadels i form af stadstullar,
som drabba lifsmedel oeh andra varor vid deras införsel till städerna.
Men äfven förbrukningsskatter i form af acciser på inom staden tillverkade
varor förekomma. En sådan afgift erlägges exempelvis i ett flertal
tyska städer för öl. Förbrukningsskatter tämligen närstående äro skatter
på nöjen, t. ex. teaterbiljettskatter, äfvensom vissa skatter på användning
af varaktiga nyttigheter eller af tjänster, med ett ord på utgifter som
icke representera eu omedelbar förbrukning i ordets egentliga mening.
Sådana »utgiftsskatter» äro de i England vanliga licenserna för användning
af automobiler, vagnar, hästar, skjutvapen o. d. eller ^af manliga tjänare,
äfvensom den allmänt förekommande hundskatten. lill denna giupp af
skatter kunde man ju också räkna hyresskatterna. Men dessa skatter falla
dock i hufvudsak, alltefter sin olika anordning, antingen under begreppet
fastighetsskatter eller under de personliga skatterna efter skatteförmåga.

Sedan Tyskland genom rikslagstiftning väsentligen inskränkt kommunernas
rätt att upptaga egentliga förbrukningsskatter, har denna skatte
typ numera någon större betydelse endast för ett af de länder, som afses
i föreliggande undersökning, nämligen Frankrike. Att i fråga om
detta land studera de kommunala förbrukningsskatterna, deras finansiella
betydelse och den politik, som i afseende å dem gör sig gällande, har
därför sitt särskilda intresse.

I den mån man nu kan bortse från förbrukningsskatterna kan man
saga att det kommunala beskattningsproblemet koncentrerar sig på frågan
om den rätta anordningen af objektsskatterna och de personliga skatterna
och i all synnerhet på frågan om dessa skatteformers inbördes förhållande.

Det förnämsta skatteobjekt, som är lokalt bundet vid kommunen, är
naturligtvis den fästa egendomen. Också har i allmänhet, allt från de
tider då eu kommunal organisation börjat framträda, den kommunala utgiftsbörda,
som icke kunnat läckas af särskilda inkomster, i hufvudsak fördelats
eller »utdebiterats» på den fasta egendomen inom kommunen. Vid
sidan af den fasta egendomen ha varulager och annan »synbar och produktiv
egendom» utgjort ett föremål för den kommunala objektsbeskattningen.
Denna utvidgning af fältet för objektsbeskattningen måste i England upp -

ges, men blef på kontinenten grunden för en kommunal »näringsskatt»,
som träffar inom kommunen drifven näring, i den mån den är lokalt
bunden vid kommunen genom användning af verkstäder, magasin, kontor
butiker eller dylikt.

Den personliga beskattningen efter skatteförmaga närmar sig i vara
dagar alltmer en inkomstbeskattning på grundval af en noggrann taxering,
eventuellt äfven deklaration af inkomsten. Emellertid visar Danmark ännu
i dag exempel på en mera fri uppskattning af den skatt skyld iges skatteförmåga
med hänsyn till alla därå inverkande omständigheter. Norge
kompletterar inkomstskatten med en förmögenhetsskatt.

I de båda ledande västeuropeiska länderna, England och Frankrike,
saknar man en kommunal inkomstskatt. Frankrike hänger fast vid den
s. k. »personal- och mobiliarskatten», som i hufvudsak är en hyresskatt
med någon anpassning efter personlig skatteförmaga. I England förkastas
. principiellt den kommunala inkomstskatten såsom en med moderna ekonomiska
förhållanden oförenlig skatteform.

I fråga om förhållandet mellan objektsbeskattningen och den personliga
beskattningen märkes, att öfverallt, där en beskattning efter personlig
skatteförmåga upptagits i rlet kommunala skattesystemet, denna beskattning
fått en fullt själfständig ställning vid sidan af objektsbeskattningen
och oberoende af denna, Objektsskatten är en afgift, som träffar
den fasta egendomen eller näringsdriften såsom sådan. Den omständigheten
att fastighetsägare eller näringsidkare erlagt denna afgift befriar
honom icke från skyldigheten att för sin personliga del i likhet med
kommunens öfriga anhöriga bidraga till kommunens utgifter i mån af
hela sin skatteförmåga. Den kommunala inkomstskatten är alltså i alla
här undersökta länder i motsats till hvad fallet är i Sverige — en allmän
inkomstskatt, en skatt som träffar den skattskyldiges hela nettoinkomst,
äfven om däri skulle ingå afkastning af fast egendom eller näring,
för hvilken han erlägger objektsskatt.

Eu fråga, som i detta sammanhang också förtjänar särskild uppmärksamhet,
är den om proportionen mellan belastningen af objektsskatterna
och de personliga skatterna. Denna fråga, som spelat en mycket framträdande
roll i den preussiska kommunalskattepolitiken, får också en intressant
belysning i det reformarbete på kommunalbeskattningens område,
som ägt rum i andra tyska stater.

Med hänsyn till det viktiga och svåra problemet om fördelningen
af olika kommuners rätt till skatt af personer, som kunna anses skattskyldiga
till flera kommuner, bör observeras, att'' denna fördelning gifvetvis
ställer sig enklare i fråga om objektsskatterna och således blir mindre

trängande

där dessa sistnämnda skatter äro högt utvecklade,
mindre den preussiska lagstiftningen funnit nödigt att sa

dess

sysselsätta

Jag troi
skild vikt att

Att icke;
ingående

sig

niet

denna fråga är lärorikt nog.

härmed lut angifvit de synpunkter, som äro åt särhåfia
fast vid, då man vill söka intränga i den snart

''mg

sa;

dt oöfverskådliga mängd af frågor, som ingå i det moderna kommunal -

skatteproblemet. Den följande framställningen har jag för hvart särskild!
land rättat efter dess säregna förhållanden och efter det material som
Så långt det

förelegat.

säregna
varit mig

möjligt b

jag sökt

eu bild af d

ännu

idéströmningar, som varit bestämmande för utvecklingen eller för de
på programmen stående reformerna. Om också direkta citat därvid endast
delvis kunnat ifrågakomma, har det dock varit min sträfvan att låta alla
förklaringar och motiv få den möjligast objektiva karaktär.

England.

Deri följande undersökningen afser uteslutande England, i hvilket
uttryck öfverallt inbegripa jämväl Wales, däremot icke Skottland och Irland,
i hvilka landsdelar i många afseenden olika förhållanden råda.

A. Den kommunala organisationen.

1. Grunddrag i den engelska kommunalförvaltningens nyare utveckling.

Det kanske mest karakteristiska draget i den engelska kommunalförvaltningens
organisation är det förhållandet, att hvarje kommunal myndighet
i princip är begränsad till de speciella uppgifter, som lagstiftningen
tillagt densamma. Då området för kommunal verksamhet under
tidernas lopp vidgades, tillskapades därför nya kommunala myndigheter
för hvarje nytt verksamhetsområde, som upptogs. För hvarje särskildt
slag af dessa myndigheter tillämpades i regel en särskild ortsindelning.
Landet öfvertäcktes sålunda af en mängd vid sidan af hvarandra stående
förvaltningsorganisationer för olika ändamål. Man hade sålunda särskilda
kommunala organisationer för fattigvården, för vägväsendet, för sundhetsväsendet,
för folkskolorna, för att nu icke tala om en mängd mindre bördande
och mera speciella uppgifter.

Församlingen (the parish), på hvilken sedan gammalt särskildt förvaltningen
af fattigvårdsväsendet hvilat, hade visat sig vara en för liten
enhet för de administrativa uppgifter, som en nyare tid ställde. För de
nybildade kommunala organisationerna hade därför också i allmänhet valts
vidare förvaltningsområden.

Vi finna nu under det 19:e århundradet ett utomordentligt omfattande
reformarbete, som framförallt kännetecknas af eu sträfvan till koncentration
af kommunalförvaltningen. För det första söker man att vidga
förvaltningsområdena genom sammanslagning af mindre områden. Man

vinner därigenom eu större finansiell bär kraf t för den kommunala organisationen,
på en gång som eu högre effektivitet i dess ledning, och man
åstadkommer en viss utjämning åt den kommunala skattebördan. Denna
vidgning af de kommunala förvaltningsområdena är måhända det intressantaste0
och för andra folk mest lärorika momentet i den nyare engelska
kommunalpolitiken. För det andra sammanför man flera olika uppgifter
på eu och samma kommunalmyndighet, helst då naturligtvis på eu myndighet
med stort verksamhetsområde. Genom denna process frångår man
i viss mån systemet med special-kommuner och närmar sig det på kontinenten
och hos oss förhärskande systemet.

Jämsides med denna utveckling går en allmän demokratisering af
hela kommunalförvaltningen. Den äldre lokala förvaltningen låg i händerna
på fredsdomarna, oaflönade förtroendemän, som innehade sitt ämbete
på lifstid och som fyllde såväl judiciella som administrativa uppgifter
såväl i församlingarna som i vissa städer och i grefskapen, där deras
kvartalssessioner (Quarter-Sessions) voro af största betydelse. Inom församlingen
hade den närmare uppsynen öfver förvaltningen utöfvats af likaledes
oaflönade förtroendemän (de särskilda »Overseers» för fattigvård och
för vägar samt »the Constable» för polisväsendet), tillsatta af fredsdomarna.
I detta äldre system för lokalförvaltningen hade skattebetalarna ingen, vare
sig beslutande eller kontrollerande, funktion.

Efter parlamentsreformen af 1832, som i princip uppbyggde folkrepresentationen
på skattebetalarna, följde en motsvarande utveckling af den
kommunala konstitutionen. Hela den kommunala förvaltningen öfverfördes
småningom till kommunala representationer valda af skattebetalarna, i
början efter graderad men senare efter en lika och alltmera allmän rösträtt.
Hos dessa representationer ligger nu den kommunala beskattningsrätten.
Genom sina många olika nämnder utöfva de den egentliga förvaltningen
med hjälp af betalda tjänstemän.

Denna kommunala själfstyrelse är dock i. två afseenden starkt begränsad.
För det första är, såsom redan är nämndt, omfånget åt kommunens
uppgifter inskränkt till hvad lagstiftningen direkt uppdragit åt kommunen.
En kommunal myndighet har icke rätt att utöfva annan funktion
än som uppdragits åt den genom den lag, som skapat den, eller genom allmänna
lagar rörande alla kommunalmyndigheter af visst slag, ofta s. k.
adoptiv-lagar, d. v. s. lagar, som ge någon särskild befogenhet åt vissa
myndigheter, som bestämma sig för att utöfva den, eller genom speciella
s. k. lokal-lagar (»local aets»). önskar en kommunal myndighet i någon
riktning en utvidgning af sin befogenhet, har den att vända sig till parlamentet
och kan då möjligen, dock i regeln med stora kostnader och med

ett enormt arbete, utverka en »local act», som ger den sökande myndigheten
den speciella befogenhet som begärts. Sådana lokallagar hänföra
sig mestadels till speciella företag som t. ex. anläggningen af en kommunikationsled,
öfvertagande af ett vattenverk el. dyl. För behandlingen
åt sådana ärenden har parlamentet särskilda utskott, hvilka i sitt arbetssätt
närmast påminna om domstolar. Alla intresserade parter beredas tillfälle
att göra sina synpunkter gällande och kommunens sak måste vara
särdeles väl utredd och motiverad för att klara sig mot opposition och
kritik. Trots de uppenbara olägenheter detta system medför är man i
England ingalunda böjd att uppge parlamentets kontroll, då man däri seldon
enda säkra garantien för skattebetalare och andra enskilda intressen
gentemot eu kommunal maktfullkomlighet.

För det andra begränsas den kommunala själfstyrelsen af eu sträng
central kontroll. Detta regeringsmaktens inflytande öfver kommunalförvaltningen
är ett resultat af den konsekventa sträfvan i denna riktning,
som under det gångna århundradet gjort sig gällande. Det viktigaste medel,
som därvid stått regeringen till förfogande, är statssubventionspolitiken.
Statsbidrag ha lämnats till olika kommunala uppgifter under villkor
att de fullgjordes på ett sätt, som tillfredsställde vederbörande regeringsdepartement,
hvilka genom sina inspektörer utöfvat en ingående uppsikt
och hvilka i själfva verket tagit den allmänna ledningen i kommunalpolitiken.
En sådan användning af statsbidragen har till följd af dessa
bidrags förändrade karaktär på senare tider försvårats och hvilar den centrala
kontrollen numera kanske lika mycket på en statslig revision af
kommunalräkenskaperna och på ett strängt öfvervakande af kommunernas
upplåning.

Då till följd af denna centralisering en snart sagdt oöfverkomlig
arbetsbörda samlats, särskild! i kommunalstyrelsedepartementet (»Local
Government Board»), bär i senare tid möjlighet beredts att genom öfverlåtande
af någon del af kontrollen på grefskapsråden vinna en hälsosam
decentralisation. Denna möjlighet synes dock hittills ha blifvit föga utnyttjad.

2. Omorganisationen af de särskilda kommunala förvaltningsgrenarna.

Sedan Elisabets fattiglagstiftning af 1601 hade församlingen varit
den administrativa enheten för fattigvården. Denna uppgift handhades
af de båda fattiguppsyningsmännen (»Overseers of the poor»), hvilka utnämndes
af fredsdomarna. Till deras funktion hörde också taxering, de o

bitering och uppbörd af fattigskatten, eu funktion, som tick vidgad betydelse
i den män fattigskatten blef grundvalen för utdebitering äfven för
andra kommunala ändamål. Emellertid visade sig församlingen vara ett för
litet område för en tillfredsställande administration af fattigvården. Redan
i det 18:e århundradet tilläts därför sammanslutning af församlingar för
fattigvårdsändamål. 1834 års stora fattigvårdsreform genomförde generellt
en sammanslagning af församlingarna för administrativa ändamål
till »fatti g vård sunioner» (Poor Law Unions), hvilka dock någon gång kunde
bestå af en enda församling. Vid denna vidgning af fattigvårdsområdet
tog man dock hänsyn till, att det skulle bli möjligt för myndigheterna att
äga en personlig ''kännedom om alla detaljer i förvaltningen. I början
hade dessa unioner hufvudsakligen den uppgiften att underhålla en fattiggård
(»workhouse»), men äfven för den gemensamma administrationen blef
den finansiella bördan icke utjämnad. Därför förblef trycket af fattigvårdsbördan
under den följande tiden utomordentligt ojämnt, äfven inom
de särskilda unionerna. Först 1865 blefvo samtliga utgifter för fattigvården
likformigt utdebiterade på alla församlingar inom unionen, hvilken
därmed framträder som en ny special-kommun. Om omfånget af denna
sammanläggning, som i hög grad bidrog att utjämna fattigvårdsbördan och
minskade hemortsrättens betydelse, får man en föreställning däraf, att år
1907 de 14,588 fattigvårdsförsamlingarna i England (utom London) voro
sammanlagda till 623 fattigvårdsunioner, så att i genomsnitt 23—24 församlingar
och något öfver 48,000 invånare kommo på en fattigvårdsunion.
Unionernas storlek är dock utomordentligt växlande. Fattigvårdsförsamlingarna
reducerades genom 1865 års reform i hufvudsak till primära
enheter för taxerings- och uppbördsväsendet, uppsyningsmännen (Overseers)
blefvo förtroendemän för vården af dessa ärenden.

Genom 1834 års lag hade fattigvården uppdragits åt en representation
för skattebetalarna inom unionen, »fattigvårdsf ullmäktige» (Board of
Guardians). Denna representation sammansattes genom val af en eller
flera representanter för hvarje församling, hvarvid rösträtten var graderad
från 1—6 röster med hänsyn till skattegrunden, innehafvet af fast egendom.
I fattigvårdsfullmäktige sutto också till en början såsom själfskrifna ledamöter
ortens fredsdomare. Efter 1894 framgå emellertid fattigvårdsfullmäktige
uteslutande ur val på grund af lika rösträtt.

I denna lagstiftning framträda redan med full tydlighet de båda
hufvudprinciper, som skulle bli bestämmande för hela den följande reformen
af den engelska kommunalförvaltningen, nämligen dels skapandet af
större och mera bärkraftiga förvaltningsområden, dels förvaltningens öfverlåtande
på skattebetalarnas valda representanter.

3—110629. Cassel, Kommunalbeskattmngens utveckling inom vissa främmande länder.

För de gamla, »inkorporerade» städerna skapade 1835 års lag (»Municipal
Corporation Act») en på val grundad representation, »stadsrätt»,
(Borough Council). Det verksamhetsområde, som genom denna lagstiftning
generellt tillerkändes stadsrådet, var dock mycket begränsad^ Viktiga
delar af förvaltningen förblefvo ännu länge under speciella förvaltningsorganisationer.
Men i de nya råden hade dock städerna erhållit ett
för sin själfföivältning efter moderna förhållanden afpassadt organ, på
hvilket med tiden de olika kommunala uppgifterna småningom kunde
öfverföras.

Af största betydelse för kommunalförvaltningens organisation blef
lagstiftningen på sundhetsväsendets område. Begreppet sundhetsväsen är
i England utomordentligt omfattande, afser icke blott hälsovården i trängre
mening, utan ock en mängd andra funktioner, såsom anläggning och
underhåll af gator och öppna platser jämte deras renhållning och belysning;
vattenreglering: afdikning, kloakväsen, vattenledning etc.; byggnadsväsendet,
inklusive befrämjande af arbetarbostäder; lifsmedelkontroll jämte
anläggning af saluhallar och slakthus; samt uppsikt öfver begrafningsväsendet.

Detta förvaltningsområde lades hvad städer och stadsliknande orter
beträffar genom »allmänna sundhetslagen» (»General Health Act») af 1848
under dessa orters valda representationer. Därigenom erhöllo städernas
råd såsom »distriktsråd» för sina »sundhetsdistrikt» ett nytt och mycket
betydande verksamhetsområde. För de stadsliknande områden, på Indika
lagen ägde tillämpning, hade genom lokala lagar eller på grund af en allmän
lag från föregående år skapats särskilda valda »kommissioner», på hvilka
administrationen af sundhetsväsendet nu kunde läggas.

Den rena landsbygden saknade ännu representativa organ, som kunde
uppbära en effektiv förvaltning af sundhetsväsendet. Genom 1875 års
sundhetslag (»Public Health Act») blef landet i dess helhet organiseradt i
sundhetsdistrikt, hvarvid en åtskillnad gjordes mellan stadssundhetsdistrikt
(»Urban Sanitary Districts») och landtliga sundhetsdistrikt (»Rural Sanitary
Districts»). De senare bildades såvidt möjligt af fattigvårdsunionerna
eller af de delar af dem, som icke tillhörde stadsdistrikten, och erhöllo i
sina distriktsfullmäktige (»District Boards») en representation, hvars medlemmar
för öfrigt också såsom sådana voro fullmäktige i fatt i gvårdsunionen.
''

Utgifterna för sundhetsväsendet hade dittills täckts genom särskilda
uttaxeringar för hvarje särskildt ändamål. Genom 1875 års lag bestämdes,
att en »allmän sundhetsskatt» (general sanitary rate) skulle utdebi -

teras på distriktet, hvarjemte dock extra uttaxeringar för särskilda mera
påkostade delar af distriktet tillätos.

Vägväsendet hade tidigare, liksom fattigvården, varit församlingens
sak och närmast legat under den af fredsdomarna tillsatte väguppsyningsmannen.
Sedan naturaprestationerna till vägväsendet år 183(1 upphäfts
och vägbördan lagts på en efter samma grund som fattigskatten utgående
vägskatt, började församlingarna förena sig till vägdistrikt (»Highway Districts»).
Ett viktigt steg i den riktningen togs 1862, då fredsdomarnas
kvartalssession bemyndigades att dela hela grefskapet i vägdistrikt under
valda vägfullmäktige. För landsbygden hade på detta sätt skapats en ny
specialkommun. Denna kommunala organisation var dock icke fullständigt
genomförd och hade för öfrigt, då den alltjämt sorterade under fredsdomarna,
heller icke samma ställning som distriktsorganisationen.

Det var därför naturligt, att sträfvandena mot enhet i kommunalförvaltningen
på landet skulle gå i riktning mot att koncentrera hela
denna förvaltning på sundhetsdistrikten och sålunda öfverlåta vägadministrationen
på sundhetsdistriktens fullmäktige. Denna politik realiserades
1894, då vägdistrikten med få undantag upphäfdes och vägadministrationen
införlifvades med distriktsfullmäktiges verksamhetsområde. Därmed
hade sundhetsdistriktet blifvit huvudorgan för kommunalförvaltningen på
landet. I enlighet med den vidare omfattningen af deras uppgifter betecknas
distrikten därefter endast som stads- resp. lands-distrikt. (»Urban»
resp. »Rural Districts»). Distriktsråden (»District Councils»), som representera
dessa distrikt, väljas i proportion till folkmängd af församlingarna
inom distriktet.

Folkskoleväsendet hade i England först 1870 blifvit en kommunal
uppgift, som tillvaratogs af församlingarna, ofta förenade till ett större
skoldistrikt. Skoldistrikten hade sina särskilda, på grund af lika rösträtt
valda fullmäktige (»School Boards») och utgjorde alltså ett fullständigt
system af själfständiga kommunala organisationer vid sidan af fattigvårdsoch
sundhetsdistrikten.

Medan denna nybildning af kommunalförvaltningen pågick, hade
grefskapen alltjämt bibehållit sin gamla organisation under ledning af fredsdomarna.
Det blef emellertid allt mera nödvändigt, att grefskapen infogades
såsom ett led i landets kommunala förvaltningsorganisation. Först
därigenom kunde man erhålla kommuner med tillräckligt stora resurser,
äfvensom ett behöfligt mellanled mellan de otaliga småkommunerna och
den centrala förvaltningen. För sådant ändamål var det dock ett oeftergifligt
villkor, att grefskapsförvaltningen skildes från fredsdomarnas judiciella
funktioner och byggdes på samma grund, som den öfriga kommu -

nalförvaltningen, alltså på valda representationer för skattebetalarna. Denna
reform genomfördes genom 1888 års lag om kommunalstyrelse (»Local Government
Act»), hvilken indelade England i 62 administrativa grefskap
(»Administrative Counties») under ledning af valda grefskapsråd. Därvid
bibehöllos i hufvudsak de gamla grefskapsgränserna, ehuru åtskilliga af de
äldre grefskapen delades i flera administrativa grefskap. (De äldre grefskapen
bestå fortfarande såsom judiciella enheter.) Städer med mer än
50,000 invånare skulle bilda särskilda stadsgrefskap, hvarvid stadens råd
äfven skulle fungera som grefskapsråd. Antalet af dessa grefskapsstäder
uppgick 1907/08 till 73. Af dessa hade dock några en folkmängd, som
något understeg 50,000.

Med denna reform hade landet erhållit en hufvudenhet för den kommunala
förvaltningsindelningen. Under denna enhet kunde nu de mindre
kommunala förvaltningsenheterna organiskt inordnas. Detta skedde för
distriktsförvaltningen genom 1894 års lag. Samtidigt erhöllo de gamla
landsförsamlingarna, som nedsjunkit till knappast mer än taxeringsdistrikt,
en ny kommunal organisation under ledning af »församlingsstämman»
(»Parish Meeting») och i de större församlingarna af församlingsrådet (»Parish
Couneil»). Genom dessa primärkommuner, som inordnades under distrikten
och grefskapen, afsåg man att ge den kommunala förvaltningsorganisationen
den komplettering, som ytterligare behöfdes för en lämplig behandling
af de rent lokala angelägenheterna på landsbygden.

Efter grefskapens ombildning till bärkraftiga organ för den kommunala
förvaltningen under ledning af valda representationer var det naturligt
att man också på något sätt skulle söka inordna skolväsendet under
grefskapen. Koncentrationssträfvandet gick därvid så långt, att man genom
1902 års skollag helt och hållet afskalande skoldistrikten med deras fullmäktige
och lade hela grefskapets skolväsende direkt under grefskapsrådet
och dess nämnder. Därvid skulle dock utom de själfständiga stadsgrefskapen
äfven vissa större städer och stadsdistrikt, som ingå i grefskap, utgöra
särskilda förvaltningsområden för folkskoleväsendet under ledning af
resp. stads- eller distrikts-råd. Inom grefskapet delta de olika församlingarna
genom särskilda ombud i administrationen af skolorna.

Till denna punkt har det kommunala reformarbetet tillsvidare nått.
Den engelska kommunalförvaltningen har genom detsamma väsentligen
systematiserats och förenklats. Visserligen finnes ännu en mängd för speciella
ändamål afsedda kommunala organisationer med sina särskilda myndigheter,
kvarstående som rester af gamla förhållanden. Men utanför grefskaps-,
distrikts- och församlingsorganisationen finnes dock numera endast en
enda allmän kommunalförvaltning med fristående ställning, nämligen fattig -

vården. Utvecklingen har för Girigt icke blott inneburit en systematisering
under uppbyggande af kommunalförvaltningen på representativ grund, den
visar också en på senare tiden allt starkåre framträdande sträfvan till förstoring
af förvaltningsområdena, en sträfvan som allra tydligast gör sig
gällande i fråga om skolväsendet.

I fråga om fattigvården föreslog den stora fattigvårdskommitten i
sitt majoritetsbetänkande (1909) att lägga fattigvården under grefskapen
och grefskapsstäderna. Därmed skulle fattigvården inordnas under den
allmänna kommunalförvaltningen. Den ekonomiska administrationen skulle
läggas under särskilda af grefskapsråden tillsatta nämnder, medan lokala
kommittéer under dessa nämnder skulle handlägga ärenden om fattigunderstöd.
Med detta vidgande af förvaltningsområdet för fattigvården ville
man i allmänhet vinna de fördelar, som stordriften medför, speciellt en
differentiell behandling af olika slag af fattiga i särskilda anstalter. Man
hoppades också lättare kunna förvärfva dugande krafter för de större uppgifterna,
äfvensom befordra en enhetlig och konsekvent fattigvårdspolitik.

3. Den nuvarande organisationen af den engelska kommunalförvaltningen.

Den centrala ledningen af kommunalförvaltningen delas mellan fem
olika departement:

Inrikesdepartementet (»Home Office»), under hvilket hufvudstadspolisen
direkt sorterar, inspekterar öfriga polisstyrkor och ger det för utbekommande
af regeringsbidrag nödvändiga intyget om effektivitet. Departementet
kontrollerar också de kommunala myndigheterna (råd i städer samt
stads- och landsdistrikt), i den mån fabrikslagstiftningen är anförtrodd åt dem.

Koinmunalstyrelsedepartementet (»Local Government Board») är den
centrala myndigheten för allt som rör fattigvården och är på detta område
utrustadt med en mycket vidsträckt befogenhet. Departementet innehar
i öfrigt den allmänna kontrollen öfver den kommunala förvaltningen,
särskildt med hänsyn till dess finansiella sida.

Handelsdepartementet (»Board of Trade») ingriper i kommunalförvaltningen
i fråga om kommunernas affärsföretag, såsom vattenverk, gasoch
elektricitetsverk, spårvägar o. d., äfvensom i fråga om kontroll af mått
och vikt och organisation af lokala sjöfartsnämnder. Under detta departement
höra också hamn- och dock-myndigheter.

Undervisningsdepartementet (»Board of Education») leder och öfvervakar
hela folkskoleväsendet äfvensom de med offentliga medel underhållna
fortsättningsskolorna. 1 fråga om den högre undervisning, som understö -

djes af kommunala myndigheter, utöfvar departementet mera en rådgifvande
och inspekterande verksamhet.

Jordbruksdepartementet (»Board of Agriculture») sträcker sin verksamhet
in på den kommunala förvaltningen i frågor, som röra tillämpningen
af lagar om kreaturssjukdomar, organisation af fiskeridistrikt o. s. v.

Dessa centrala myndigheter ha hvad man kallar en sublegislativ
makt, d. v. s. de äro bemyndigade att utfärda order och reglementen beträffande
tillämpningen af gällande lagstiftning. Särskildt beträffande
fattigvården har denna sublegislativa makt fått en vidsträckt tillämpning.
I en mängd fall kan vederbörande departement numera genom en s.
k. »provisorisk order» meddela en extra befogenhet för en kommunal myndighet.
För hvarje parlamentssession underställas de olika departementens
provisoriska order parlamentets godkännande. Detta förfaringssätt, som
ju är betydligt enklare och billigare än utverkandet af en lokallag, innebär
tydligen en väsentlig utvidgning af regeringens administrativa makt
på det kommunala området. Departementen ha också ofta generell rätt
att bemyndiga olika kommunalförvaltningar att upptaga vissa nya funktioner.
Så t. ex. kan kommunalstyrelsedepartementet tillerkänna ett landsdistriktsråd
för hela dess område eller del däraf några eller alla befogenheter,
som tillkomma ett stadsdistriktsråd. De s. k. »adoptivlagarna», som
inrymma vissa kommunala myndigheter rätt att genom särskildt beslut
upptaga vissa funktioner, förutsätta ofta beslutets godkännande af vederbörande
departement.

Departementen äro vidare i största utsträckning kontrollerande myndigheter.
Deras godkännande fordras för åtskilliga kommunala beslut,
exempelvis sådana som röra utfärdande af lokala förordningar, köp och
försäljning af fast egendom, upptagande af lån o. s. v. Kontrollen af
kommunernas upplåning är i allmänhet sträng och lånerätt för ett företag
medgifves vanligen endast sedan vederbörande ingen]örsinspektörer
undersökt såväl behofvet af företaget som ock kostnadsberäkningarna och
kommunens förmåga att förränta och återbetala lånet. Vid lånerättens
beviljande bestämmes återbetalningsperioden med särskild hänsyn till den
ifrågasatta anläggningens varaktighet. Äfven kontrolleras i stor utsträckning
att lån verkligen afbetalas i föreskrifven ordning. Kommunalstyrelsedepartementet
verkställer revision af kommunalmyndigheternas räkenskaper
(dock i allmänhet icke i fråga om de inkorporerade städerna, hvilka
äro underkastade central revision endast beträffande utgifter för uppfostran),
och kan i detta sammanhang inskrida mot olagliga utgifter. 1 fråga om
några verksamhetsgrenar kunna departementen, såsom nedan under C. ut -

förligare visas, befrämja eu viss effektivitet i kommunalförvaltningen genom
sin kontroll öfver fördelningen af de särskilda statsunderstöden.

Slutligen tillkommer det också departementen att utöfva den sakkunniga
ledningen. Detta ändamål befordras i hög grad därigenom, att
de olika departementen ha sina staber af inspektörer, som utöfva en ingående
tillsyn öfver de olika områdena för kommunalförvaltningen. Delvis
äro dessa ämbetsmän tilldelade vissa särskilda distrikt, men annars
sändas de till inspektion direkt från departementet. Genom detta system
blir det möjligt för departementen att ständigt behålla en nära känning
med den kommunala förvaltningen och att ställa sin vidsträckta sakkunskap
till dess förfogande, utan att därför allt för hårdt ingripa i den kommunala
själfstyrelsen.

Af de särskilda kommunala förvaltningsområdena äro de gamla grefskapen
de största. I dessa utöfva fredsdomarna ännu några få administrativa
befogenheter. Taxeringen till kommunalskatter öfverklagas hos deras
kvartalssessioner. Fredsdomarna äro också representerade inom den »ständiga
delegation» (»Standing Joint Coinmittee»), som utgör grefskapets polismyndighet.

De förnämsta kommunala förvaltningsområdena äro dock de administrativa
grefskapen och de därmed sidoordnade grefskapsstäderna. Till
den förra gruppen räknas Londons grefskap, hvars förvaltning dock är
ordnad på särskilt sätt. Medelfolkmängden för ett administrativt grefskap
(om man bortser från London) utgjorde enligt 1901 års census ungefär
300,000.

Det administrativa grefskapet styres af ett grefskapsråd, bestående
af medlemmar valda för 3 år och ålderman valda för 6 år af hela rådet.
Aldermännen, som utgöra en tredjedel af rådet, ha, bortsedt från sina
längre mandat, samma ställning, som rådets öfriga medlemmar. Rådet
väljer för ett år i sänder ordförande, som ofta återväljes och, om han är
en dugande person, utgör den ledande anden i hela grefskapsadministrationen.
För den egentliga förvaltningen tillsätter rådet en mängd nämnder
(»Committees»), af hvilka några äro ordinarie, i lag bestämda, andra
tillsättas efter beslut af rådet. Det förekommer också, att två eller flera
grefskapsråd för något särskildt ändamål förena sig om en gemensam
nämnd (»Joint Committee»).. Genom denna organisationsform är vägen
öppnad till bildandet, i fall då sådant kan finnas lämpligt, af ännu vidsträcktare
förvaltningsenheter. Nämnderna leda det administrativa arbetet
med hjälp af fast anställda tjänstemän. Grefskapsrådet, som har ordinarie
sammanträde endast eu gång i kvartalet, kontrollerar nämndernas arbete
och bestämmer de allmänna riktlinjerna för förvaltningen.

Grefskapsrådets förvaltning är mycket omfattande. Rådet är vägmyndighet
för alla vägar inom dess område, som af rådet erkännas som
hufvudvägar. (Dessa »main roads» ha en sammanlagd längd af omkring 27,600
engelska mil.) Vägunderhållet skötes direkt af grefskapsrådet, så framt
det icke, mot särskild betalning, öfvertages af distriktsråden. Rådet är
vidare sundhetsmyndighet och öfvervakar i denna egenskap i viss utsträckning
distriktens sundhetsförvaltning. Det är vidare skolmyndighet för hela
sitt område med undantag af vissa städer och är i denna egenskap skyldigt
att uppehålla folkskoleundervisningen inom grefskapet, äfvensom berättigadt
att sörja för högre undervisning. Hospitalsvården för fattiga sinnessjuka
åligger grefskapet. Dock betalas kostnaderna för patienternas underhåll
af fattigvårdsmyndigheterna. Genom sina representanter i »den ständiga
delegationen» (»Standing Joint Committee») utöfvar rådet kontroll öfver
polisväsendet. Grefskapsrådet är i viss mån öfverordnadt de lägre kommunala
förvaltningarna inom grefskapet, särskildt landsbygdens. Denna
grefskapsrådets funktion som mellanled mellan den lägre kommunalförvaltningen
och kommunalstyrelsedepartementet har stora möjligheter att
utvidgas, då departementet numera har rätt att i den utsträckning det finner
lämpligt genom en enkel order öfverföra sina egna befogenheter och plikter
på grefskapsråden.

Grefskapsrådet utdebiterar för sina behof en allmän grefskapsskatt
(»general county rate») och kan dessutom, för vissa delar af sitt område,
utdebitera ett ytterligare belopp (»special county rate»). För de bidrag
grefskapsrådet åtnjuter från staten och för de uppgifter, som i sammanhang
härmed åligga rådet, redogöres i ett följande kapitel.

Underafdelningar af grefskapen äro städer, som icke äro själfständiga
grefskap, stadsdistrikt och landsdistrikt. De sistnämnda uppdelas i
sin ordning i landsförsamlingar. Medan städerna och stadsdistrikten intaga
en mera själfständig ställning, äro landsdistrikten och landsförsamlingarna
i vidsträckt mån underkastade grefskapsrådens kontroll.

Landsdistrikten äro till antalet sammanlagdt 667 (1907/08) och motsvara
i allmänhet fattigvårdsunionerna. De stå under ledning af distriktsråden,
hvilka väljas af landsförsamlingarna i förhållande till deras folkmängd och
hvilkas medlemmar också representera sina församlingar i fattigvårdsfullmäktige.
Distriktsråden äro sundhetsinyndigheter för sina oim-åden och därmed
närmast ansvariga för sundhetsväsendet på landet, med den vidsträckta
betydelse detta begrepp har i England. Detta verksamhetsområde kan
ytterligare vidgas därigenom, att kommunalstyrelsedepartementet tilldelar
ett landsdistrikts råd befogenheter, som annars endast utöfvas af stadsmyndigheterna.
Distriktsråden ha också under sin förvaltning de allmänna

vägar, som icke äro hufvudvägar (sammanlagdt omkr. 123,000 eng. mil),
och kunna dessutom, såsom ofvan är nämndt, mot särskild ersättning öfverta
hufvudvägarnas underhåll.

Hvarje landsdistrikt består af en grupp af landsförsamlingar. Dessa
sammanfalla icke alltid med de gamla kyrkoförsamlingarna, hvilka ju för
öfrigt efter afskaffandet af den kyrkliga utdebiteringen upphört att vara enheter
för offentlig förvaltning. Hvarje landsförsamling har sin kommunalstämma
(»Parisk Meeting»), som bland annat tillsätter uppsyningsmännen för
skatteväsendet (»Overseers»), hvilka ha särskilda åligganden i fråga om taxering
till och uppbörd af olika slag af kommunalskatter, äfvensom beträffande
uppgörande af vallängder. De större församjingarna ha dessutom ett särskildt
församlingsråd (»Parish Council»). Aret 1907—08 funnos 12,935
landsförsamlingar, af hvilka 7,234 hade församlingsråd, men de öfriga
5,701 endast stämmor. Åt dessa församlingar har lagstiftningen uppdragit
en mängd rent lokala uppgifter, hvilka dock till stor del äro af »adoptiv»
art och således innebära en befogenhet, men icke en skyldighet. Då
emellertid de ekonomiska resurserna äro ytterst begränsade, har församlingarnas
verksamhet icke kunnat få någon större betydelse annat än för
några få uppgifter, såsom belysning och ordnandet af begrafningsplatser.
(Af det ofvannämnda antalet församlingar hade endast 7,047 haft några
finansiella transaktioner under året.) Dessutom har församlingarnas representation
i de grefskapsnämnder, som ha hand om folkskoleväsendet, visat
sig nyttig.

Städerna i England äro af många olika slag. Man skiljer mellan
»municipal boroughs», inkorporerade städer, och »urban districts» (stadsdistrikt).
Gränsen mellan dessa båda kategorier går icke vid någon bestämd befolkningssiffra,
då somliga inkorporerade städer äro mycket små; 66 stycken af
dem ha mindre än 5 tusen inv. hvar, medan stadsdistriktens befolkningssiffror
växla från 300 till nära 100,000. De inkorporerade städerna äro dels
»grefskapsstäder», som bilda egna grefskap, dels städer, som tillhöra grefskapen
(73 resp. 253 st. 1907/08). I de förra ha stadsråden de flesta befogenheter
och skyldigheter, som tillkomma ett grefskapsråd, medan städerna
inom grefskapet äro representerade i grefskapsrådet, hvilket utöfva!’ vissa
funktioner inom dessa städer.

Den allmänna tendensen går i riktning af en inskränkning af befogenheterna
för de mindre städerna. Sålunda får stad med mindre än
20,000 inv. sedan 1882 icke inrätta egen polisstyrka. Städer med mindre
än 10,000 inv. fingo 1888 afstå sina polisbefogenheter till grefskapsråden.
Äfven för en mängd andra ändamål uppgå dessa mindre städer i grefskapsförvaltningen.
Detta gäller framför allt om folkskoleväsendet (på

4—1106291 Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

grund af 1902 års lag), men äfven i fråga om administrationen af lagstiftningen
om kreaturssjukdomar, mått och vikt o. s. v.

Stad sdistrikten (812 st. 1907/08) ha på de flesta områden praktiskt
sedt samma befogenheter som städerna, men sakna egen polis- och rättsförvaltning.
De stå i närmare beroende af kommunalstyrelsedepartementet
(»Local Government Board»), som bland annat reviderar deras, men som
nämndt i allmänhet icke de egentliga städernas räkenskaper.

Städernas råd, som äro sammansatta på ungefär samma sätt som
grefskapens, fungera dels som högsta stadsmyndigheter, dels som sundhetsmyndigheter.
Denna åtskillnad i deras funktioner föranleder en åtskillnad
i utdebiteringen af å ena sidan en stadsskatt, å andra sidan en
allmän sundhetsdistriktsskatt. Stadsrådet har i allmänhet såsom stadsmyndighet
befogenheter med hänsyn till polis- och uppfostringsväsendet. Såsom
sundhetsmyndighet är det ansvarigt för hela sundhetsförvaltningen. Genom
upptagande af »adoptiva» befogenheter kan stadsrådet också vidga sin verksamhet
till inrättande af parker och öppna platser, bad- och tvättinrättningar,
museer, konstsamlingar och bibliotek, äfvensom till byggande af
arbetarbostäder o. s. v. En ytterligare utvidgning af befogenheterna kan
i särskilda fall erhållas, om det lyckas att hos parlamentet utverka någon
s. k. lokal-lag.

Att förvaltningen af en sådan stad som London erbjuder alldeles
särskilda svårigheter är knappast förvånande. Dess väldiga folkmängd och
dess, äfven i förhållande till folkmängden, utomordentliga utsträckning
göra det praktiskt omöjligt att samla administrationens alla detaljer i
händerna på en enda myndighet. Det har visat sig nödvändigt att i
London genomföra en arbetsfördelning mellan centrala och lokala myndigheter.

Den förnämsta centrala myndigheten i London är Londons grefskapsråd
(»London County Council»), under hvilket ligger Londons grefskap
med en yta af 121 eng. □ mil och en befolkning af 4,8 millioner
invånare. Grefskapsrådet utöfvar vissa allmänna befogenheter i egenskap
af högsta stadsstyrelse och har det allmänna öfverinseendet öfver sundhetsväsendet.
I egenskap af grefskapsråd har det dessutom under sin
förvaltning hela folkskoleväsendet äfvensom fortsättningsskolor.

En annan central myndighet för London är hufvudstadspolisen (»Metropolitan
Police»), hvars myndighet sträcker sig öfver ett mycket större
område. (Londons polisdistrikt utgör en cirkel med 15 eng. mils [24 km.]
radie och Charing Cross som medelpunkt och omfattar omkr. 688 eng.
□ mil; från detta område är dock City undantaget; folkmängd 7,2 millioner
[1907]). Polismyndigheten sorterar direkt under inrikesdepartementet

(»Home Office»), men kostnaderna bäras, i den mån de öfverskjuta statsbidragen,
af de olika kommunala myndigheterna inom distriktet.

En central myndighet är också Metropolitan Water Board, som
1903 efterträdde de åtta privata bolag, hvilka dittills försett London med
vatten, och som sträcker sin förvaltning öfver ett område af 620 eng.
□ mil. Denna myndighet är sammansatt af representanter för olika
kommunala myndigheter inom »vattendistriktet».

Bland öfriga centralmyndigheter märkas »Metropolitan Asylums
Board», som har vård om vissa sjukhus och som är sammansatt af representanter
för fullmäktige i hufvudstadens fattigvårdsunioner, samt förvaltningen
af floden Thatnes, sammansatt af representanter för intresserade
myndigheter och korporationer.

En i många afseenden egendomlig särställning intar Londons City,
hvars konstitution kvarstår i det väsentliga oförändrad sedan fyra och ett
hälft århundrade. Mot Citys ärevördiga rättigheter ha de moderna koncentrationssträfvandena
icke förmått göra sig gällande såsom inom landet i
öfrigt. Citys råd (»The Corporation of the City of London») har i
många afseenden en själfständig ställning och är bl. a. polismyndighet
inom sitt distrikt.

Den lokala förvaltningen i London ligger under 28 »Metropolitan
Boroughs», hvar och en under sitt stadsråd och sin mär. Dessa råd äro
liksom Citykorporationen sundhets- och vägmyndigheter; de ansvara för
taxering till och uppbörd af kommunalskatter och ha i öfrigt ungefär
samma uppgifter som andra städers råd, men äro i viss utsträckning,
bland annat äfven i fråga om rätt att upptaga lån, underordnade Londons
grefskapsråd. Denna uppdelning, som tillkom 1899, ersatte då ett långt
större antal af lokala myndigheter af olika slag och betydde så tillvida ett
viktigt steg i riktning mot konsolidering och förenkling.

För fattigvården är London deladt i 31 fattigvårdsunioner med sina
särskilda gränser.

Denna uppdelning i olika förvaltningsområden med hvar sin särskilda
utdebitering har till följd att det kommunala skattetrycket blir rätt ojämnt
fördeladt inom olika delar af London. Man har därför på två vägar sökt
åstadkomma en utjämning. Till »hufvudstadens gemensamma fattigvårdsfond»
(»Metropolitan Common Poor Fund») ingår en för de 31 unionerna
likformig skatt, medan från densamma vissa bestämda fattigvårdskostnader
betalas. »Skatteutjämningslagen» (»Equalisation of Rates Act») af 1894 bestämde
att en utdebitering af 6 pence för hvarje punds taxeringsvärde
skulle verkställas öfver hela London och att afkastningen häraf skulle delas
mellan de olika stadsdistrikten (»boroughs») i förhållande till deras folk -

mängd. I dessa anordningar, som nedan utförligare behandlas, kan man
se en sträfvan till att med bibehållande af vissa förvaltningsområden vidga
den finansiella basen för förvaltningarnas verksamhet.

En särställning vid sidan af den här skildrade kommunala organisationen
har fattigvårdsförvaltningen. För denna är England indeladt i
654 fattigvårdsunioner, hvar och en under sina fattigvårdsfullmäktige
(»Board of Guardians»). På landsbygden utgöras dessa fullmäktige af
hvarje församlings representanter i distriktsråden; i öfrigt utses de genom
särskilda val. Utom den egentliga fattigvården ha dessa fullmäktige åtskilliga
andra uppgifter: vaccinationen, förandet af civilregistret (öfver
födelse, dödsfall och giftermål), hvartill, utanför hufvudstaden, kommer
deras befattning med taxeringen till fattigskatt.

Administrationen af hospital för fattiga sinnessjuka tillhör i allmänhet
grefskapen, ehuru kostnaderna för patienternas underhåll betalas af
vederbörande fattigvårdsunion. I öfrigt ligger administrationen af fattigvården
direkt under fattigvårdsråden. Fattigvården är dels anstaltsvård,
dels annan vård, under hvilken senare rubrik bl. a. faller uppgiften att
underhålla fattigläkare och förse fattiga med nödig medicin. Af anstalterna
är fattighuset. (»workhouse») den viktigaste. Namnet är något vilseledande,
då i dessa anstalter alla slag af fattiga sammanföras, gamla och
unga, invalider, sjuka och arbetsföra, hederliga och förfallna, män, kvinnor
och barn. Under fattigvården ligga också fattigsjukhusen (»infirmaries»),
men däremot icke epidemisjukhusen, som i London ligga under Metropolitan
Asylums Board och i öfrigt under grefskaps- och distriktsmyndigheter.

Fattighusen ha delvis själfva skolor för de barn, som äro intagna
på fattighuset, dels sändas dessa barn till de vanliga folkskolorna. Men
man har också åtskilliga anstalter för uppfostran af fattiga barn utanför
fattighuset.

Kostnaden för fattigvården bäres af unionens gemensamma kassa,
till hvilken de olika församlingarna bidraga i proportion till deras taxeringsvärde.
Taxerings- och uppbördstjänstemännen aflönas dock af hvarje
församling för sig.

För att från fattigvården skilja arbetsföra personer, som sakna arbete,
har man genom en särskild lag af 1905 sökt skapa en form för kommunalförvaltningens
ingripande till hjälp vid arbetslöshet. I hvarje London
»borough» insattes en »distress-committee» och för Londons grefskap en
centralnämnd för arbetslöshet, hvilken senare myndighet kan anordna
arbeten eller hjälpa den arbetslöse med respengar. Utgifterna täckas,

bortsedt från statsbidrag och frivilliga bidrag, genom en begränsad utdebitering.
Städer och stadsdistrikt utanför London med minst 50 tusen
inv. äga tillsätta liknande nämnder med motsvarande befogenheter.

4. Kommunernas finanser.

Samtliga utgifter för de engelska kommunalmyndigheterna under
finansåret 1906/07 belöpte sig till 137,194,000 pund sterling. Häraf
täcktes något öfver 23 millioner pund af lånemedel. De öfriga utgifterna
fördelade sig på följande sätt på olika ändamål (siffrorna i 1,000
pund sterling).

1. Folkskolorna.............21,279

2. Högre undervisning.......... 3,413

3. Elektrisk belysning (utom den offentliga) 2,971

4. Gasverk............... 6,524

5. Hamnar, dockor etc........... 3,897

6. Vägar och gator (med undantag af belysning) 13,515

7. Sjukhus (med undantag af fattigvårdens) . 1,896

8. Bibliotek............... 751

9. Offentlig belysning.......... 2,174

10. Sinnessjukvård............ 3,539

11. Marknadsplatser. .........-. . 866

12. Parker etc............... 1,206

13. Polisväsen.............. 6,288

14. Fattigvård (med undantag af sinnessjukvård) 11,598

15. Privata gatuarbeten etc......... 1,443

16. Kloakväsendet............ 4,489

17. Spårvägar.............. 6,457

18. Vattenverk (med undantag af hufvudstadens) 5,114

19. Andra ändamål och icke till särskilda

ändamål hänförda lånekostnader .... 16,715

Summa 114,134

Af dessa poster representera n:r 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13,
14, 16 egentliga utgifter, af hvilka några hufvudsakligen täckas af särskilda
afgifter (posterna 5 och 11), men hvilka i öfrigt väsentligen drabba
det offentliga.

Utgifternas fördelning på de olika myndigheterna 1906/07 framgår
-af följande tablå (siffrorna i 1,000 pund sterling):

Fattigvårds unioner och församlingar för fattigvård 14,622

D:o öfriga utgifter............. 1,483

D:o af lånemedel............. 850

Församlingsstämmor och råd........ 173

Stadsmyndigheter............. 92,342

Landsdistriktsråd............. 4,096

Grefskapsråd...............16,733

Aflopps- och strandregleringsmyndigheter . . . 445

Begrafningsmyndigheter (inkl. andra kommunalmyndigheter
i denna egenskap)...... 672

Hamnmyndigheter............. 5,362

öfriga myndigheter............ 417

Summa 137,194

Mot dessa utgifter stodo inkomster dels af upplåning, dels af
egendom och affärsföretag (vatten- och gasverk, elektrisk belysning samt
spårvägar o. d.) och af ersättningar af enskilda för gatuarbeten, som af
myndigheterna utförts för dem etc.

Därtill kommo afgifter och andra inkomster från hamnar och andra
inrättningar för sjöfarten (3,584,000 pund), från marknadsplatser o. d.
(982,000 pund), från begrafningsplatser, bad, bibliotek, sjukhus, slakthus etc.
(1,519,000 pund), diverse andra afgifter (321,000 pund) samt en post
»afgifter och böter» (1,218,000), hufvudsakligen inbegripande skolafgifter
samt afgifter inom rättsväsendet.

Statsbidragen, hvilka här nedan behandlas i ett särskildt kapitel, belöpte
sig sammanlagdt till 20,988,000 pund. För de kommunala myndigheterna
återstod därefter att genom utdebitering anskaffa ett belopp af
59,557,000 pund. Året 1907/08 steg denna utdebitering till 59,624,000
pund.

B. Oen kommunala utdebiteringen.

1. Uppkomsten af kommunala skatter.

Utvecklingen af ett borgerligt kommunalt skattesystem begynner i
England med nyare tidens början. Under medeltiden hade kyrkan och
klostren fullgjort en god del af de funktioner, som senare fallit på det
borgerliga samhället. Detta gäller icke blott fattigvården utan också
sjukvård, undervisning, byggnad och underhåll af vägar och broar o. s. v.

Äfven var det vanligt att enskilda välgörande personer lämnade gåfvor
eller testamenterade medel för sådana ändamål. När den borgerliga lokalstyrelsen
företog vägförbättringar o. d., utfördes arbetet in natura af
ortens befolkning. Ännu den första allmänna väglagen af 1555 föreskrifver,
att hvarje församling skall bestämma fyra dagar till väglagning, i
hvilket arbete församlingsborna efter vissa grunder skulle vara skyldiga
att deltaga. Underhåll af broar hvilade vanligen som en särskild börda på
viss jord.

Småningom har man börjat tillämpa någon aritmetisk måttstock för
fördelning af gemensamma bördor. Därvid ha redan tidigt olika principer
gjorts gällande. Ett typiskt exempel på en fördelning efter intresseprincipen
gafs vid midten af 1200-talet genom afgörandet af en tvist angående.
skyldigheten att underhålla vallarna mot hafvet till skydd för
Romney sumpmarker. Det bestämdes att en särskild nämnd skulle uppmäta
såväl vallarna som all den jord inom området, som vore utsatt för
fara. Mellan ägarna af denna jord skulle vallarna delas upp i förhållande
till omfånget af deras för vattenskada utsatta ägor. I en liknande bestämruelse
från senare delen af 1200-talet uttryckes fördelningsgrunden noggrannare:
efter ägornas vidd och värde. I detta fall är dock underhållet
fördeladt in natura.

Med 1300-talet har penninghushållningen i England gjort sådana
framsteg, att bidrag till allmänna arbeten kunnat uttagas kontant. Penningutskylder
till kyrkors underhåll voro redan vid 1300-talets början utbildade.
Som grund för fördelningen gäller främst besittningen af jord
inom församlingen, men vid sidan däraf också antalet kreatur som där
födas eller inkomster (»revenues») som där erhållas. I städerna blir besittningen
af hus bestämmande för skatternas fördelning. Bruket att fördela
skattebördor efter besittningen af fast egendom blir under mera primitiva
ekonomiska förhållanden helt naturligt så förhärskande, att den fasta egendomen
kommer att uppfattas som det egentliga föremålet för beskattningen.
Däraf följer då den åskådningen, att detta föremål icke kan beskattas
två gånger, och att alltså, där skatt för utarrenderad egendom erlagts
af innehafvaren (»the occupier»), ingen skatt kan utkräfvas af ägaren
för samma egendom. Det följer vidare att ägare eller innehafvare af fast
egendom får betala skatt för egendomen utan hänsyn till personlig skatteförmåga
och utan hänsyn till om han är boende inom församlingen eller
icke.

Denna åskådning fastslogs genom ett domstolsutslag 1589, som för
hela den följande utveckligen af Englands kommunalskatteväsen är af grundläggande
betydelse. För reparation af kyrkan i Hailsham hade år 1589

utdebiterats visst belopp på jord inom församlingen att betalas af innehafvarna.
En person vid namn Jeffrey, som ägde och brukade jord i
Hailsham men var bosatt utom församlingen, vägrade betala på den grund
att han icke vore medlem af församlingen. Domstolen afgjorde att det
icke uteslutande är den plats, där han sofver eller äter, som gör en person
till medlem af en församling, utan också den omständigheten att han
brukar jord inom församlingen. Utslaget motiverades med att, om Jeffrey
icke skulle taxeras för underhåll af Hailshams kyrka för den jord han
där själf innehar, ingen skulle taxeras för denna jord, hvaraf stor olägenhet
skulle följa; ty en person som bor i nästa stad kan inneha största
delen af jorden i en annan och så skulle kyrkorna komma till ruin. Domstolen
uttalade också, att om jorden vore utarrenderad, jordägaren icke
vore skattskyldig för sitt arrende, emedan det då funnes en församligsbo
som kunde taxeras för jorden.

Under 1500-talet voro frågor om utdebitering för lokala arbeten
ofta föremål för lagstiftning såväl af allmän som af lokal giltighet. Rörande
fördelningen af skattebördorna äro lagarna från denna tid merendels
mycket oklara. Ofta hänvisas till gällande bruk och en stor diskretionär
makt tillägges de myndigheter som ha att utföra taxeringen. Säkert är
dock att taxeringen i åtskilliga fall sträckts utöfver den fasta egendomen
och omfattat äfven räntor och lös egendom inom taxeringsområdet. En
sådan utsträckning af skattskyldigheten har tydligen ansetts önskvärd, så
snart det gällde att uppbringa medel för ett rent oneröst ändamål och de
enskildas skatteförmåga alltså måste vara afgörande för skattefördelningen.
I fråga åter om utgifter för ändamål, som kunde anses medföra särskilda
fördelar för vissa skattskyldiga, har man utgått från att sådana fördelar
måste hänföra sig till den fasta egendomen och har därför ansett riktigt
att kostnaden täcktes genom en skatt på den fasta egendom, som drog nytta
af företaget. Sådan skatt har drabbat innehafvaren af fastigheten, då skatten
upptagits för löpande underhåll af allmänna byggnader, anläggningar o. d.
Vid större ny- och ombyggnadsföretag, som ansetts bereda fördelar för
fastigheternas ägare, ha dessa ansetts skattskyldiga.

2. Fattigskatten.

Som redan är antydt var vården af fattiga och nödställda under
medeltiden en den kristliga barmhärtighetens sak. Kyrkan lyckades dock
aldrig genomföra en rationell fattigvård. Det tillfälliga och godtyckliga
allmosegifvandet var snarare ägnadt att befordra det under medeltiden utom -

ordentligt florerande lösdrifveriet. Det borgerliga samhällets första försök
till ett ordnande af fattigvården gingo också ut på att förhindra de fattigas
kringdrifvande. För detta ändamål förordnades upprepade gånger
att de fattiga skulle vara skyldiga att ständigt förblifva inom den ort,
där de hörde hemma. Införandet af denna jordbundenhet för de fattiga
förde emellertid med sig att de lokala myndigheterna på något sätt måste
ta hand om de fattiga, sörja för dem som voro oförmögna till arbete och
tvångsvis hålla de öfriga till arbete. Härför kräfdes emellertid att medel
anskaffades på annat sätt än genom den tillfälliga enskilda välgörenheten.
Under parlamentet 1535—36 bestämdes därför att inom församlingarna hvarje
söndag en kollekt skulle upptagas till förmån för församlingens fattigvård.
Det öfverskott, som därvid möjligen kunde uppstå i de förmögnare församlingarna,
skulle delas mellan de fattigare.

Dessa frivilliga bidrag kunde gifvetvis icke i längden motsvara behofvet
och man finner därför under den följande tiden bidragen småningom
förvandlas till tvångsvis uttagna skatter. Ett steg i den riktningen
togs 1551, då det bestämdes, att inom hvarje församling särskilt utsedda
insamlare af allmosor en viss söndag på året skulle anmoda församlingens
medlemmar att uppgifva hvilket veckobidrag de under året ville gifva till
de fattigas underhåll; och skulle anteckning om sålunda utlofvade bidrag
göras i särskild längd, som upptog namnen på alla församlingsmedlemmar
med eget hushåll. Genom denna anordning var i viss mån en yttre ram
gifven för en verklig beskattning. En viss obligatorisk karaktär hade också
gifvits åt bidragen genom hot om kyrkans inskridande mot de tredskande.
Till en skatt i egentlig mening nådde man emellertid först år 1572, då det uppdrogs
åt fredsdomare och magistrater att dels efter bästa omdöme verkställa
en taxering-, efter hvilken sedan veck obidragen till de fattiga skulle utgå,
dels också utse uppsyningsman (»overseers») öfver de fattiga och uppbördsman
(»collectors»).

Så länge bidragen till de fattiga voro frivilliga, måste uppenbarligen
ha förutsatts att hvar och en skulle ge efter sin förmåga. Den omständigheten
att frivilligheten småningom blef allt mera inskränkt och att allmosorna
till sist förvandlades till skatter har icke ändrat uppfattningen
om hvad som borde vara måttstocken för den enskildes bidragsskyldighet.
Fattigskatten var alltså utan tvifvel från början ämnad att vara en skatt
efter förmåga. Men denna princip genombröts af den princip, som låg
till grund för det ofvan omnämnda utslaget rörande reparationen af Hailshams
kyrka och som med lika styrka kunde göras gällande i fråga om
fattigskatten: innehafvare af fast egendom inom församlingen måste anses
skattskyldig till församlingen för denna egendom, äfven om han icke bodde

5—110629., C ciss el. Kommunalbeshittnirijens utveckling inom vissa främmande länder.

i församlingen. En sådan innehafvare af fast egendom blir icke taxerad
efter sin personliga skatteförmåga utan efter sitt fastighetsinnehaf i församlingen.
Då han icke anses böra taxeras för ifrågavarande egendom
två gånger, blir han icke heller i den församling, där han är bosatt, taxerad
efter sin samlade personliga skatteförmåga. Det ligger nära till hands
att där taxera honom efter samma grunder som tillämpas för icke-församlingsbor.

I fattigskatten fanns sålunda redan från början en motsättning mellan
två skilda principer. Önskan att med fattigskatten träffa jämväl den
fasta egendom, som innehades af icke-församlingsbor, måste, om den fasthölles,
förr eller senare skjuta principen om skatt efter personlig skatteförmåga
åt sidan. Denna motsättning har emellertid icke framstått med
full tydlighet för det sextonde århundradets lagstiftare. I Elisabets fattigvårdslag
af 1567 bestämmes att fattigskatt skall utdebiteras efter »taxering
af hvarje invånare och hvarje innehafvare af jord inom församlingen» till
sådana penningbelopp som taxeringsmännen anse skäliga. I den reviderade
upplaga af denna fattigvårdslag, som utgafs 1601, och på hvilken
hela det engelska kommunalskatteväsendet sedan uppbyggts och än i dag
hvilar, är bestämmelsen om taxering något fullständigad. Efter ordet
invånare är inskjutet: »pastor, vicepastor (»vicar») eller annan»; uttrycket
innehafvare af jord fullständigas genom att utom jord nämnas hus, tionden,
kolgrufvor och säljbar småskog. Trots denna komplettering, som tydligen
gjorts till förekommande af oriktig tolkning i vissa tvifvelaktiga fall, kvarstår
äfven i 1601 års redaktion uttrycket »hvarje invånare och hvarje
innehafvare af jord». I detta uttryck ligger en motsättning mellan skilda
skatteprinciper, som det sedan tog två och ett hälft århundrade för att
klara upp.

Hvarje »invånare» (»inhabitant») är efter engelskt språkbruk också en
»innehafvare» (»oceupier»), nämligen af det hus han bebor. Beroende medlemmar
af ett hushåll äro ju visserligen icke »innehafvare» men ha heller
aldrig ansetts som enligt fattigvårdslagen skattskyldiga »invånare». Då lagen
likväl särskild! nämner »invånare» som skattskyldiga, kunde detta väl
med rätta tolkas som om afsikten varit att taxeringen af invånarna skulle
omfatta jämväl andra slag af egendom och källor till skatteförmåga än de
i fråga om innehafvarna särskild^ nämnda. Denna uppfattning har väl aldrig
generellt kunnat göra sig gällande, men har dock inom vissa gränser kommit
till uttryck. Emellertid har fattigskatten näppeligen i något fall
utdebiterats som en inkomstskatt, då exempelvis löner och arfvoden aldrig
ansetts taxeringsbara. Fattigskatten har icke heller varit en allmän
skatt på egendom, då den aldrig träffat värdepapper. Hvad som varit

omtvistadt har varit huruvida församlingens invånare skulle taxeras
för materiell egendom, sådan som varulager och dylikt, som kunde betraktas
som »lokal, synbar och produktiv». En sådan taxering af varulager
synes i viss utsträckning ha förekommit i de gamla manufakturdistrikten
i södra och västra England. Genom en särskild lag af 1840 föreskrefs
emellertid att invånare i en församling'' icke såsom sådan finge taxeras för
den skatteförmåga, som härrörde af affärsvinst på varor eller annan egendom.
Därmed var i själfva verket afgjordt att invånaren såsom sådan
öfver hufvud icke skulle taxeras till fattigskatt, utan att skattskyldighet
ålåg honom i hans egenskap af innehafvare af fast egendom. I striden
mellan de båda olika skatteprinciper, som gjort sig gällande i Elisabets
lag, en personlig beskattning af invånaren efter skatteförmåga och en objektsbeskattning
af den fasta egendomen inom församlingen, hade alltså den
sistnämnda principen afgått med seger och fullständigt undanträngt den
förra.

Den omständigheten att 1601 års lag ..uttryckligen upptagit kolgrufvor
och säljbar småskog bland beskattningsbar egendom tolkades så, att
andra grufvor och skogar ansågos undantagna från taxering. En rättelse
af detta missförhållande vanns först genom en lag af 1874, hvilken också
bland skattskyldig egendom upptog »sporting rights», alltså rätt att använda
mark för sportändamål. Äfven mark som användes för annonsering förklarades
uttryckligen som skattepliktig genom en lag af 1889.

Det framgår häraf att en formlig utsträckning af den skattskyldighet
för egendom, som fastställts genom Elisabets lag, endast i mycket
ringa grad förekommit, medan däremot en väsentlig inskränkning gjorts
genom att varulager o. d. uttryckligen undantagits. Emellertid har omfånget
af begreppet beskattningsbar egendom genom den ekonomiska utvecklingen
ändock väsentligen vidgats, då under detta begrepp inbegripits
en mängd anläggningar af modernt ursprung, som järnvägar, spårvägar,
vattenledningar och gasverk, elektriska belysningsverk, telefonanläggningar,
dockor etc. för att icke tala om den nya tidens alla andra industriella
verk och fabriker med deras maskiner.

Efter den nyssnämnda lagen af 1840 ha maskiner icke ansetts taxeringsbara
för sig. Men väl har vid taxering af fabriksbyggnader hänsyn
tagits till visst slag af maskineri som tillhörde byggnaden. I fråga om
hvilka slag af maskiner, som därvid skulle tas i betraktande, har praxis
varit mycket vacklande.

Fattigskatten är alltså i stort sedt att betrakta såsom en skatt på
den fasta egendomen. I England taxeras icke fastighets kapitalvärde, utan
dess »årliga värde», d. v. s. den årliga nettoafkastning fastigheten kan be -

räknas ge, om den upplåtes till annan. Skatten drabbar fastighetens innehafvare
i proportion till detta årliga värde. Agaren är såsom sådan skattefri.
Fattigskatten är alltså en skatt, som fördelas på innehafvarna af fast
egendom i förhållande till det årliga värdet af denna egendom.

3. Andra lokala skatter.

Då parlamentet efter 1601 medgaf beskattningsrätt för olika kommunala
ändamål, bestämdes vanligen att skatterna skulle utgå af samma
egendom som enligt fattigvårdslagen var skattskyldig. I fattigskatten själf
inneslutas numera åtskilliga skatter, som icke gå till fattigvården, men
som för bekvämlighetens skull uttaxeras i samband med fattigskatten.
Äfven då kommunala skatter uttaxeras själfständigt, gälla väsentligen
samma regler som i fråga om taxering till fattigskatt, ehuru i vissa fall
skattelindringar för visst slag af egendom numera äro medgifna. På
■detta sätt har det engelska kommunala skattesystemet praktiskt sedt i sin
helhet kommit att hvila på beskattningsbestämmelserna i Elisabets fattigvårdslag.

Skatt till kyrkan, som ju var anlagd efter samma principer som
fattigskatten och i viss mån tjänat som mönster för densamma, försvann
såsom obligatorisk skatt 1868, då parlamentet afskaffade all laga påföljd
för vägran att betala kyrkskatt.

Vägskatten utgick länge efter delvis andra grunder än fattigskatten.
Så hette det i en förordning af 1654 att bidrag till vägunderhållet skulle
uttaxeras på innehafvarna af hus, jord etc., men också på varor; och
skulle härvid 20 pund sterling i lösegendom anses motsvara ett årligt
arrendevärde för fast egendom af 20 shilling. Men småningom försvunno
olikheterna, och då fattigskatten år 1874 utsträcktes till alla slag af skolår
och grufvor, utplånades den sista skillnaden mellan de båda skatterna.

Gators iordningställande och underhåll ha i äldre tider ålegat ägarna,
resp. innehafvarna af de angränsande fastigheterna. Då dessa uppgifter
öfverflyttats på kommunala myndigheter, ha de utdebiterat kostnaderna
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de regler, som gällde för utdebitering
af fattigskatten. Dock har därvid intresseprincipen spelat en betydande
roll. Så ha markägare, som velat tillgodogöra sin mark för byggnadsändamål
genom utläggande af nya gator, haft att öfverlämna dessa
gator fullt färdiga till kommunen. Denna skyldighet har i den moderna
lagstiftningen bibehållits och ytterligare vidgats. Men äfven för gatornas
underhåll har intresseprincipen gjorts gällande. De af vissa gatuarbeten

intresserade fastigheterna ha sammanförts till särskilda områden, som halt
att täcka kostnaderna. Gårdshus ha bidragit mindre till stenläggning än
husen utmed gatan. Områden, som icke försågos med ljus eller vatten,
voro ofta fritagna från utdebiteringen för dessa ändamål.

Genom den allmänna sundhetslagen (»Public Health Ant», 1848), lades
utgifterna för gator på den allmänna distriktsskatten, som utdebiteras på
grundval af taxeringen till fattigskatt. Motsvarande reformer genomfördes
för London genom eu lag af 1855 (»Metropolis Local Management Ad»),
som gjorde slut på de 150 olika myndigheter för gatubeläggning, som då
funnos i London, och öfverförde deras funktioner till byggnadsnämnden,
som utdebiterade sina skatter efter fattigskatten. Att i dessa fall lindringar
för vissa slag af fast egendom medgifvas skall nedan visas.

För kloakväsendet funnos i äldre tider särskilda myndigheter med
sin särskilda utdebitering. Från denna synas vissa högre liggande områden
ha undantagits på den grund, att de ingen fördel hade af afloppsledningar.
År 1848 blefvo alla Londons kommissioner för kloakväsendet med
undantag af Citys sammanslagna till en, som 1855 (»Metropolis Local
Management Act») efterträddes af hufvudstadens byggnadsnämnd (»Metropolitan
Board of Works»). Genom lagen om lokalstyrelse af 1888 (»Local Government
Act») förlorade den af centralmyndigheten upptagna kloakskatten
sin själfständiga existens, i det den uppgick i den allmänna grefskapsskatten
(»county rate»).

Utvecklingens allmänna gång är härmed karakteriserad. Med den
koncentration af den kommunala förvaltningen, som äger rum i det nittonde
århundradet, följer i viss grad en sammansmältning af den oerhörda
mängd af små lokala skatter för specifika ändamål, som den föregående
tiden utbildat, till ett mindre antal för mera allmänna syften bestämda
och öfver större områden upptagna kommunalskatter. Därvid försvinna
de säregenheter, som möjligen ännu funnits hos de gamla specialskatterna.
De nya skatterna anslutas till fattigskatten, dock med det nyssnämnda
undantaget för skatte!indringar i vissa fall.

På detta sätt blir fattigskatten grunden för Englands hela kommunala
skatteväsen. Att just fattigskatten kommit att intaga en så central
ställning förklaras af den utomordentliga söndersplittring i utdebiteringen
för öfriga lokala ändamål, som i äldre tider förefanns och som måste låta
fattigskatten framstå som den förnämsta skatten. Gifvetvis har i detta
hänseende också den omständigheten varit af betydelse att församlingarna
alltsedan Elisabets tid ägde en fast uppbördsorganisation för fattigskatten,
en organisation som i största utsträckning fått göra tjänst jämväl för uppbörd
af andra lokala skatter.

4. Den nuvarande kommunalbeskattningen.

Det allmänna resultatet af den nu skildrade utvecklingen är att utgifterna
för den kommunala förvaltningen, i den mån de öfver hufvud
måste täckas genom utdebitering, utdebiteras på innehafvarna af fast egendom
i proportion till det årliga värdet af deras fastighetsinnehaf. Någon
annan form för kommunal utdebitering känner man icke i England, speciel!
icke någon kommunal inkomstskatt. ol princip är alltså den engelska kommunalbeskattningen
särdeles enkel. Åtskilliga punkter i detta skattesystem
kräfva emellertid en närmare belysning.

5. Beskattningsmyndigheter och beskattningsomräden.

Då för olika grenar af den kommunala förvaltningen särskilda styrelser
bildats, ha dessa styrelser i allmänhet för sina förvaltningsområden erhållit
beskattningsrätt, bestående i rätt till utdebitering på det årliga värdet
af den fasta egendomen. I några fall, såsom för de 1894 organiserade församlingskommunerna,
har denna rätt begränsats till vissa pence för hvarje
pund ''sterling taxeradt värde. För åskilliga mindre behof har utdebiteringen
skett i form af tillägg till fattigskatten. Så t. ex. kan grefskapets
utdebitering inneslutas i fattigskatten. Hvad som debiterats som »fattigskatt»,
har alltså i själfva verket delvis gått till andra ändamål. Andra
skatter ha utdebiterats under själfständiga namn, utan att i detta afseende
något fullt genomförd! system gjort sig gällande. Äfven för dessa mera
själfständiga skatter bär'' fattigskatten fått tjäna som mönster, och dess
myndigheter åtminstone delvis som primära administrativa organ. Ofta
sammanföras dessa skatter med fattigskatten, hvarvid termen fattigskatt
får en ännu mycket vidsträcktare betydelse. I regeln ha de nyare kommunalmyndigheterna
rätt till en allmän utdebitering för sina allmänna
ändamål. Man talar därför om en »allmän grefskapsskatt» (»general country
mte»), en »stadsskatt» (»borough väte») eller en »allmän distriktsskatt» (»general
district rate»). Vid sidan af dessa allmänna skatter utdebiteras emellertid
också skatter för särskilda ändamål, t. ex. i stadsdistrikt med eget skolväsen,
eu »undervisningsskatt» (»education rate»), äfvensom vid tillämpning
af »adoptivlagar», »special rates» med begränsade skattesatser. Soin exempel
kan tjäna utdebiteringen i staden Newark (»municipal borough») under grefskapet
Nottingham. Denna stad bildar en enda fattigvårdsförsamling.
Kommunal skatt upptages dels af församlingens uppsyningsman, dels genom

särskild tjänsteman al'' stadens råd i dess egenskap af distriktsråd. Därtill
komma vattenafgifterna, som ntdebiteras på grund af taxeringsvärde, men
efter särskild skala. Uppsyningsmännens debetsedel upptager under det
gemensamma namnet »fattigskatt» dels afgifterna för »fattigvård och fattigvårdsrådens
andra utgifter», för undervisningsväsendet, för folkbibliotek
och för uppsyningsmännens omkostnader, dels ock stadsskatten. Under
»fattigvårdsrådens andra utgifter» inneslutes grefskapsrådets utdebitering.
Distriktsrådets debetsedel upptager eu »allmän distriktsskatt», hufvudsakligen
för gator och hälsovård.

Det ursprungliga beskattningsområdet för fattigskatten är fattigvårdsförsamlingen.
Inom detta område verkställes beskattningen af uppsyningsinännen
öfver de fattiga (»the Overseers»), som också ha att upprätta taxeringslängder.
Då nu såsom ofvan är visadt församlingarna för fattigvård
och därmed sammanhängande ändamål sammanfördes gruppvis i »unioner»,
öfvergick beskattningsrätten till representanterna för dessa unioner,
»fattigvårdsfullmäktige» (»Boards of Guardians»). Dessa utdebitera emellertid
sina jämte en del andra förvaltningars skattebehof på församlingarna
inom unionen, allt efter hvar församlings samlade taxeringsvärde, hvarefter
församlingarna genom sina uppsyningsman verkställa den nödiga
utdebiteringen på de skattskyldiga. Förluster, som därvid må uppstå, ba
församlingarna att utjämna genom eu högre skattesats. På detta sätt är
församlingen allt fortfarande en reell beskattningsenhet.

Emellertid har ju församlingen under sådana förhållanden ett intresse
af att hålla sin taxering så lag som möjligt. Detta intresse står uppenbarligen
i strid med det helas intresse att få fram den möjligast likformiga
och med lagens mening öfverensstämmande taxering. Man har därför
i England, då man för ett kommunalt förvaltningsändamål sammanlagt
smärre områden till ett större, ansett att det nya områdets myndighet
med beskattningsrätten också borde erhålla ett bestämmande inflytande på
den taxering, som skulle ligga till grund för ifrågavarande beskattningsrätt.

Denna konsekvens drogs beträffande fattigvårdsråden utanför hufvudstaden
genom the Union Assessments Act 1862. Enligt denna lag har
fattigvårdsrådet att tillsätta en särskild taxeringsnämnd för unionen (»Union
Assessment Committee»). Denna nämnd har att granska de särskilda församlingarnas
taxeringslängder, som tillhandahållas nämnden af uppsyningsmännen.
Företar nämnden ändringar, skall längden återlämnas till uppsyningsmännen,
så att vederbörande parter få tillfälle att yttra sig. Sedan
taxeringsnämnden godkänt församlingarnas taxeringslängder, skola dessa
längder ligga framme viss tid, inom hvilken det står såväl de skattskyldiga
som uppsyningsmännen fritt att framställa invändningar. Efter behand -

ling af dessa fastställer nämnden taxeringslängderna. Taxeringen kan
öfverklagas hos kvartalssessionerna och i högsta instans hos the High Court.
of Justice. Den af unionens taxeringsnämnd fastställda taxeringen bildar
grundvalen för utdebitering af fattigskatt äfvensom af alla på samma bas
upptagna skatter. Någon regelbunden termin för taxeringslängdernas förnyelse
är icke bestämd. Därför äro också tämligen föråldrade taxeringslängder
mångenstädes i bruk.

Församlingarnas sålunda fastställda taxering är emellertid icke bindande
för den utdebitering för vidsträcktare områden, hvartill vissa myndigheter
äro berättigade. Grefskapsråden äro befogade att för sina grefskapsskatter
uppställa särskilda taxeringslängder. För sådant ändamål tillsättes en särskild
taxeringsnämnd, County Rate Basis Committee, som har att årligen
revidera de för fattigskatten upprättade taxeringslängderna och eventuellt
kan företa en fullständigt ny taxering. De af nämnden upprättade längderna
fastställas af grefskapsrådet, som emellertid dessförinnan till vinnande
af rättelser kan återremittera längderna till nämnden. Den grefskapstaxering,
som sålunda kommer till stånd, har emellertid betydelse endast för
grefskapsskatterna. De för fattigskatten fastställda taxeringslängderna förblifva
fortfarande i kraft för sitt ändamål. I regeln utgör grefskapstaxeringen
endast en justering af taxeringssummorna för de särskilda församlingarna
inom grefskapet och tjänar alltså som en måttstock för fördelningen
af grefskapets skattebehof på dessa församlingar. Hvarje församlings
andel upptages genom dess myndigheter (»the Overseers») för
grefskapets räkning och fördelas denna börda inom församlingen på samma
sätt som fattigskatten. Ofta använda grefskapsråden taxeringslängderna
till statens inkomstskatt (se nedan!), som de, men icke fattigvårdsmyndigheterna,
ha rätt att se.

Fn liknande befogenhet tillkommer stadsråden med hänsyn till deras
utdebitering (»borough rate»). Städerna ha emellertid mindre anledning
att använda en själfständig taxering, då de genom särskilda ombud äro
företrädda i taxeringsnämnderna för de unioner, som helt och hållet falla
inom stadens område, och dessutom ofta själfva tillsätta uppsvningsmännen.
Stadens råd har under sådana förhållanden tillfälle att utöfva vederbörligt
inflytande redan på den primära taxeringen till fattigskatt.

Då stad, som utgör själfständigt grefskap, sammansluter sig med
angränsande grefskap för något särskilt ändamål, t. ex. hospital för sinnessjuka,
kan den »Joint Committee», som får beskattningsrätten för ändamålet,
också genomföra en själfständig taxering.

Den princip, som gjort sig gällande i nu angifna fall, utgör gifvetvis
en nyttig garanti för en viss likformighet i beskattningen inom hvarje

för någon särskild gren af den kommunala förvaltningen bildadt område.

I allmänhet afvika grefskapstaxeringarna icke mycket från församlingarnas
taxering till fattigskatt. Men i enstaka fall äro afvikelserna betydande
och blotta möjligheten för eu skattemyndighet med vidsträcktare område
att framtvinga en viss likformighet i taxeringen öfver hela området utgör
säkerligen en hälsosam motvikt mot möjliga tendenser till oskäligt lag
taxering.

Vid sidan af den kommunala fastighetsbeskattningen upptages i England
också en fastighetsskatt till staten, utgörande »Schedule A» i den
engelska »Income Tax». Äfven här är den principen genomförd, att den
beskattande myndigheten också taxerar. För denna skatt företages nämligen
hvart femte år genom statens myndigheter en på fastighetsinnehafvarnas
deklarationer hvilande taxering af fastigheternas årliga bruttovärde.
Järnvägar, kanaler, gas- och vattenverk, bergverk o. d. tagas till beskattning
under Schedule D af inkomstskatten. Grunderna för taxeringen äro
här sådana, att en jämförelse med den kommunala beskattningen af nämnda
företag är utesluten. Men äfven för fastigheter i trängre mening uppvisa
den statliga och kommunala taxeringen af det årliga bruttovärdet
mångenstädes mycket skiljaktiga resultat, i det att taxeringen till fattigskatt,
där församlingarnas intresse af eu låg taxering gör sig gällande,
understiger taxeringen till inkomstskatt.

Väsentligen annorlunda är taxeringsförfarandet ordnadt för hufvudstaden.
Genom Valuation (Metropolis) Act 1869 har London i viss mån nått
fram till den enhetlighet i taxeringen, som man i landets öfriga delar
ännu saknar. I hufvudstaden sker hvart femte år en allmän fastighetstaxering,
som ligger till grund icke blott för alla kommunala skatter utan
jämväl för statens beskattning af inkomst af fast egendom. Denna taxering,
som hvilar på deklarationer af de skattepliktiga, utföres i första instans
af uppsyningsmännen under ledning af statens skatteinspektörer. Taxeringen
granskas och fastställes af taxeringsnämnder, som i vissa fall utses
af stadsråden för de särskilda »Metropolitan Boroughs», i andra fall af
fattigvårdsråden. Klagan öfver dessa taxeringsnämnders beslut kan föras
hos domstolar i olika instanser.

Man finner att enhetligheten i detta taxeringssystem uppnås genom
att såväl grefskapsrådet som stadsråden för de särskilda »Metropolitan
Boroughs» uteslutits från rätt till själfständiga taxeringar för sina skatter.
1 ersättning ha dessa stadsråd numera att utse uppsyningsmännen, delvis
äfven taxeringsnämnderna inom sina respektive områden och ha därigenom
ett bestämmande inflytande på taxeringsförfarandet. Grefskapsrådet däremot
saknar sådant inflytande och kan endast i klagoväg — såsom

6—110629. C assel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

skattebetalare i alla delar af London — göra sin mening gällande. Emellertid
har grefskapsrådet genom konferenser med representanter för de
olika distriktens taxeringsnämnder arbetat för största möjliga likformighet
i taxeringen. Äfven har grefskapsrådet under hand tillfälle att granska
församlingarnas taxeringslängder, innan de gå till behandling i taxeringsnämnderna,
ofta också att genom ombud i dessa nämnder framställa
eventuella anmärkningar.

Om också på sådana vägar åtskilligt kan uträttas, så saknar dock
Londons grefskapsråd makt att fastställa en gemensam måttstock för fördelningen
af de gemensamma skattebördorna. Detta anses desto mer betänkligt,
som i London de gemensamma utgifterna äro relativt mycket
högre än i andra grefskap. Så länge taxeringen ligger hos de särskilda
distriktens taxeringsnämnder, kan det icke undvikas att lokala intressen
göra sig gällande: ju lägre taxeringen kan hållas inom ett område, ju
mindre behöfver det området bidra till stadens gemensamma utgifter.

Nödvändigheten att i någon mån utjämna trycket af de kommunala
bördorna, som i England så väsentligt medverkat till bildandet af större
förvaltningsområden för fullgörande af vissa kommunala uppgifter, har
såsom ofvan är nämndt i hufvudstaden också fört till särskilda anordningar
för utjämning af skattebördorna mellan skilda förvaltningsområden.
En sådan utjämning sker genom att uppta en likformig skatt öfver hela
staden efter taxeringsvärde och fördela medlen med hänsyn till det växlande
behofvet. Denna fördelning kan antingen ske i form af bidrag för
speciella ändamål eller ock vara en aritmetisk fördelning efter folkmängd.
Den förra utvägen valdes, då man 1867 inrättade »hufvudstadens gemensamma
fattigvårdsfond» (the Metropolitan Common Poor Fund). Till denna
fond, som står under förvaltning af kommunalstyrelsedepartementet, upptages
en likformig skatt öfver hela grefskapet London. Från fonden utbetalas
till fattigvårdsråden ett bidrag af 5 pence per underhållsdag för
hvarje i anstalt underhållen fattig öfver 16 år, samt dessutom ersättning
för rådens utgifter för vissa ändamål, hufvudsakligen underhåll af fattiga
sjuka i anstalter utanför fattighuset, eller barn i skolor, men också för
vissa aflöningar samt för uppgifter utanför den egentliga fattigvården,
såsom epidemisjukvård, ambulanser, vaccination, civilståndsregistret o. s. v.
För finansåret 1908—09 steg totalsumman af fondens utgifter till 1,648,000
pund. På liknande sätt verkar den bestämmelse i lokalstyrelselagen af
1888, enligt hvilken Londons grefskapsråd är skyldigt att årligen betala
hvarje fattigvårdsråd inom sitt område ett fast belopp, som beräknades
efter 4 pence per underhållsdag för i anstalt underhållna fattiga, hvarvid
man utgick från det årliga genomsnittet för den femårsperiod, som till -

ändagick den 5 mars 1888. Af sikten var att denna beräkningsgrund
tid efter annan skulle revideras. Men detta har försummats. I sin helhet
uppgår detta bidrag till något öfver 326,000 pund.

Eu fördelning efter folkmängd af medel, som upptagits genom eu
likformig skatt, äger rum på grund af skatteutjämningslagen af 1894
(Equalisation of Råtes Act). Enligt denna lag utdebiteras på alla Londons
Boroughs en skatt af 6 pence för hvarje punds taxeringsvärde. De medel,
som härigenom erhållas, fördelas mellan de olika Boroughs efter deras
folkmängd. Naturligtvis äger härvidlag kvittning rum så långt ske
kan. Slutresultatet blir att de rikare distrikten inbetala ett belopp, som
fördelas mellan de fattigare distrikten, hvarvid som måttstock för rikedom
gäller fastighetstaxeringsvärde per hufvud af befolkningen. För 1907 08

lämnade denna gemensamma utdebitering ett belopp af 1,095,000 pund.

Om sålunda i vissa fall en utvidgning af beskattningsoinråde äger
ruin, så finnas å andra sidan också fall, då utdebitering inskränkes till
särskild! område, som ensamt anses ha nytta af det ändamål, för hvithet
utdebiteringen verkställes. På en dylik skarp tillämpning af intresseprincipen
finnas många exempel. Inom ett grefskap lägges en särskild
utdebitering för polisutgifter på grefskapet med undantag för de städer
inom grefskapet, som själfva ordna sitt polisväsen. Ett grefskapsråd kan
också utdebitera kostnaderna för teknisk undervisning på särskilda distrikt,
som anses ha nytta af sådan undervisning. Den allmänna sundhetslagen
(Public Health Act) ger stadsdistriktens myndigheter en vidsträckt fullmakt
att för olika ändamål särskilja olika områden inom sina distrikt och
pålägga dem olika utdebiteringar. Om distriktsrådet i ett landsdistrikt
företar speciella utgifter till förmån för vissa områden (vanligen tätare
bebyggda platser), skola dessa utgifter täckas genom speciella utdebiteringar
på dessa områden.

En liknande princip gör sig gällande i fråga om utdebitering för
ändamål, som anses i mindre grad komma visst slag af egendom till nytta.
Därom mera nedan i sammanhang med redogörelsen för den objektiva
skatteplikten.

6. Subjektiv skattskyldighet.

Den allmänna regeln är att skatt för fast egendom erlägges af innehafvaren,
d. v. s. ägaren, om han själf brukar eller bebor fastigheten,
annars den som hyr eller arrenderar fastigheten. Om sådan innehafvare
saknas, inträder skattefrihet. Ett undantag består i Londons City, där

Ägare af oupptagna fastigheter betala hälften af Citykorporationens utdebitering
för kloakväsendet.

Den kungliga kommunalskattekommittén uttalade i sitt betänkande
af 1901, att det syntes rättvist att någon utdebitering skedde på oupptagen
fastighet, som utan tvifvel åtnjuter någon fördel af det allmännas
verksamhet. Men det vore å andra sidan hårdt om den fulla skattebördan
pålades i sådana fall. Det syntes därför skäligt, att ägare af oupptagen
fastighet ålades att betala någon viss del af skatterna för sådan fastighet.

Att skattskyldighet för fast egendom principiellt endast drabbar
innehafvaren framgår också däraf, att den kan eftergifvas på grund af
innehafvarens fattigdom.

Befriade från skattskyldighet åro vissa innehafvare, bland dem
främst kronan. Kronan nämnes icke i Elisabets fattigvårdslag och är därför
icke bunden af den. Då emellertid hvarje sådan skattefrihet betyder
en extra börda för de öfriga skattskyldiga, liar kronan icke ansett sig
höra begagna sig af sin principiella skattefrihet, utan lämnar för de fastigheter
den innehar ett bidrag motsvarande de utskylder, som skulle
ålegat annan innehafvare. För detta ändamål värderas ifrågavarande fastigheter
af en kronans tjänsteman. Skattefriheten kommer således faktiskt till uttryck
endast därutinnan, att fastighet, som innehafves af kronan, icke är
underkastad den vanliga taxeringen. De nämnda bidragen lämnas dock
endast för sådan fastighet, för hvilken parlamentet lämnar anslag, alltså
icke då kostnaderna täckas af andra medel.

Den egendom, som innehafves af kommunala myndigheter, är i regeln
skattskyldig. Undantag göres dock för offentliga parker, kloaker, vägar
och broar. Man grundar dessa undantag därpå, att sådan egendom i
själfva verket saknar »innehafvare», då allmänheten, som har rätt att begagna
den, icke kan anses som en innehafvare.

Undantagna från skattskyldighet äro kyrkor och andra fastigheter eller
delar däraf, som uteslutande nyttjas för offentlig religionsutöfning. Vidare
äro befriade byggnader eller deiar af byggnader, som innehafvas af sällskap
instiftade för vetenskap, litteratur och konst och som användas för
sällskapets ändamål, förutsatt dock att sällskapet helt eller delvis uppehälles
genom årliga frivilliga bidrag och icke lämnar något slags utdelning
till sina medlemmar. För vissa skolor, som underhållas af enskilda till förmån
för den fattigare befolkningen, är också skattefrihet medgifven.

I öfrigt äro välgörenhetsinrättningar i allmänhet icke skattefria.
Den kungliga kommunalskattekommittén ansåg skattefrihet för vissa innehafvare
åt egendom öfver hufvud olämplig och ställde sig bestämdt afvisande
mot hvarje utvidgning af skattefriheten. Det vore nämligen ingalunda säkert

att det område, som drog nyttan af någon välgörenhetsinstitution, exempelvis
ett sjukhus, sammanfölle med det ena eller andra beskattningsområde,
som institutionen kunde tillhöra. Men om så icke vore fallet, måste de
öfriga skattdragarna inom sådant beskattningsområde bli lidande på eu
skattefrihet för institutionen.

Från den allmänna regeln att skattskyldighet åligger innehafvaren
göres i vissa fall undantag genom det s. k. eompounding-systemet. För
mindre egendom kan ägaren göras skattskyldig, antingen genom frivillig
öfverenskommelse eller genom beslut af den kommunala myndigheten. I
sådant fall erhåller ägaren som ett slags provision vissa procent rabatt
på skatterna. Om ägaren förbinder sig att betala skatterna vare sig egendomen
är uthyrd eller icke, kan ytterligare en rabatt medgifvas. En
sådan provision kan i fråga om fattigskatten efter öfverenskommelse
beviljas upp till ett maximum af 25 procent, dock endast för fastighet,
hvars taxerade värde icke öfverstiger 8 pund sterling, i vissa städer ett
något högre belopp, i London 20 pund. Om kommunen beslutar en sådan
form för skattens upptagande, skall rabatten utgöra 15 procent, med
tillägg af Ytterligare 15 procent för de fastighetsägare, som åta sig att
betala skatt vare sig fastigheten är uthyrd eller ej. I fråga om andra
skatter äro motsvarande bestämmelser något olika.

Mot hela detta system göres den anmärkningen, att de personer, som
ha rösträtt och valbarhet till de lokala skattebeviljande myndigheterna,
böra själfva direkt betala skatterna. Det är, såsom den kungliga kommunalskattekommittén
framhåller, i högsta grad önskvärdt att alla samhällsklasser
så vidt möjligt åläggas personlig skattebetalning, på det att
de må få direkt känning af verkningarna af eu sparsam eller extravagant
hushållning.

Huru önskvärdt det än på denna grund kunde vara att afskaffa
eompounding-systemet, anser dock kommittén detta praktiskt outförbart på
grund af svårigheten att upptaga skatter af de stora massor af folk ur de
fattigaste klasserna, som i storstäderna hyra per vecka och ofta flytta.

7. Objektiv skattskyldighet.

Taxeringslagen af 1836 (Parochial Assessments Act) definierade taxeringsvärdet
(»rateable value») som det årliga nettovärdet. För bestämmande
af detta värde skall först det årliga bruttovärdet fastställas. Detta värde
är icke nödvändigtvis det faktiska belopp af hyra eller arrende, som erhålles,
utan det belopp, som fastigheten rimligen kan väntas ge år efter år

med den användning som fastigheten har. Från bruttovärdet afdrages den
sannolika årliga genomsnittskostnaden för reparation, försäkring och andra
utgifter, som äro nödvändiga för att hålla fastigheten i det stånd, att den
fortfarande kan betinga samma hyra eller arrende.

För fastighet, som ägaren själf innehar, måste vanligen för en
sådan taxering en viss årsafkastning fingeras, och har man då ingen annan
utväg än att räkna med en viss procentsats på kapitalvärdet af tomt och
byggnad. För vissa slag af egendom kan en sådan taxeringsmetod icke
användas, utan måste taxeringen istället utgå från den faktiska afkastning
egendomen ger i ägarens hand. Detta gäller särskild! om sådana
anläggningar som järnvägar, kanaler, spårvägar, dockor, vattenverk, gasverk
etc. För järnvägarnas stationsbyggnader tillämpas visserligen en taxering
efter viss procent af kapitalvärdet. Men uppskattningen af banans
årliga afkastning utgår från företagets afkastning och framkonstrueras banans
taxeringsbara årliga nettovärde genom en serie af afdrag, däribland
också skälig vinst på själfva järnvägsdriften.

I fråga om järnvägar och andra anläggningar, som samtidigt äro
skattskyldiga i en mängd olika kommuner, klagas öfver att taxering måste
ske särskild! för hvarje kommun. De lokala taxeringsmyndigheterna äro
icke kompetenta att taxera ett så omfattande och komplieeradt företag
som en järnväg. Fördelningen af företagets skattskyldighet är också en
uppgift, som icke lämpligen kan läggas i händerna på de särskilda taxeringsmyndigheterna.
Att låta taxeringen af en järnväg sådan som Midland
Railway, som genomlöper 900 församlingar, verkställas af alla intresserade
kommuner måste föranleda ett oerhördt slöseri med arbete.
Den kungliga kommunalskattekommittén föreslog därför, att en central
myndighet skulle tillsättas med uppgift att värdera hvarje järnväg som ett
helt och att fördela totalvärdet mellan de särskilda beskattningsdistrikten.
Genom ett sådant system skulle icke blott betydande besparingar göras,
utan också en taxering af järnvägar efter likformiga grunder erhållas.
Vid fördelningen skulle stationernas värden r först fråndragas och tilldelas
de särskilda orter, där de vore belägna. Återstående värdet skulle fördelas
efter antalet tågmil.

De svårigheter, som möta vid taxering af järn vägar, göra sig mer
eller mindre kännbara jämväl vid taxering af spårvägar, gas-, vattenoch
elektricitetsverk, telefonanläggningar och andra anläggningar, so™
sträcka sig ut öfver mer än en församling. Äfven här medför taxeringen
af en och samma affär i flera olika distrikt en ojämnhet och en osäkerhet,
som i förening med de orimligt höga kostnaderna framkalla klagomål
inom affärsvärlden. Den kungliga kommunalskattekommittén föreslog där -

för, att de skattskyldiga likaväl som ilo intresserade lokala myndigheterna
skulle vara berättigade att öfverlämna taxeringen af sådan egendom till
samma centralmyndighet, som hade järnvägarnas taxering om hand.

Från den allmänna regeln att de kommunala skattebehofven utdebiteras
likformigt på all fast egendom efter dess taxerade årsvärde finnas
vissa undantag. Då utgifterna för sundhetsväsendet (i den vidsträckta betydelse
ordet har i England) började få en större betydelse, tog man
hänsyn till att vissa slag af egendom erhöllo mycket liten nytta af dessa
utgifter och nedsatte därför skattskyldigheten för sådan egendom till eu
fjärdedel. Det är hufvudsakligen jordbruksjord, kanaler och järnvägar
(linjer, men icke stationer), som på detta sätt gynnas. Till den allmänna
distriktskatt, som i stadsdistrikten upptages på grund af 1875 års sundhetslag
(Public Health Act), äfvensom till särskilda skatter, som för motsvarande
ändamål upptagas i landsdistrikt, åsättes alltså sådan egendom ett
taxeringsvärde motsvarande en fjärdedel af det årliga nettovärdet.

Genom »jordbruksskattelagen» (Agricultural Råtes Act, 1896) befriades
jordbruksjorden från hälften af alla kommunala skatter, med undantag
af sådana, för hvilka en motsvarande eller större lindring genom nedsatt
taxering redan förut ägde rum, samt af sådana särskilda skatter, som
upptagas för företag (t. ex. afdikning) i jordbrukets speciella intresse. I
ersättning lämnar staten de kommunala myndigheterna ett årligt anslag,
motsvarande hälften af det af ifrågavarande egendom under skatteåret
1895/96 erlagda skattebeloppet. 1 Då detta belopp numera icke täcker förlusten
genom skattelindringen, få de öfriga skattdragande inom hvarje
kommun i viss mån bidraga till denna lindring genom högre kommunalskatter.
För genomförande af skattelindringen värderas jordbruksjord
skild från byggnader2 och annan egendom, som icke är berättigad till lindring.
Därefter fråndrage0s hälften af detta jordvärde från respektive fastighets
taxeringsvärde. Återstoden är »debiteringsvärdet» (assessable value).
På dessa debiteringsvärden blir skattebehofvet — efter afdrag af statsbidraget
— likformigt utdebiteradt.

Motiven till denna differentiering af skattskyldigheten äro af två
olika slag. Dels upptagas kommunala skatter till icke ringa del för utgifter,
som icke alls eller endast obetydligt komma vissa slag af egendom
till godo, exempelvis utgifter för vattenledningar eller för belysning och

1 En liknande skattelindring bereddes 1899 vissa innehafvare af fonden, därigenom
att staten åtog sig att betala hälften af de på dessa tionden belöpande kommunalskatter.

2 Jordbrukets byggnader värderas icke på grund af byggnadskostnaden utan, i enlighet
med den allmänna principen, efter den årliga afkastning de kunna väntas ge, om de
begagnas för jordbruket.

gaturenhållning. Denna synpunkt är bestämmande för den betydande
skattelindring, som sundhetslagarna medgifvit. Jordbruksskattelagen af
1896 har däremot utgått från att jordbruksjordens beräknade årsvärde
måste utvisa en mindre skatteförmåga hos innehafvaren än motsvarande
årsvärde på en byggnad eller på en industriell anläggning. I den industriella
anläggningen, för att inte tala om affärslokalen, drifves en mångdubbelt
större rörelse och erhålles en mångdubbelt större vinst än på ett
jordbruk med samma taxeringsvärde. I ett kommunalskattesystem, där
affärsvinsten som sådan är skattefri och hela skattebördan utdebiteras på
fastigheterna, måste jordbruksjorden komma att drabbas oproportionerligt
hardt i förhållande till brukarnas bärkraft, om icke någon särskild lindring
beredes detta slag af egendom.

På grund af denna, differentiering af den objektiva skattskyldigheten
kan man indela de kommunala skatterna i två stora hufvudgrupper:
fattigskatten och skatter med hufvudsakligen samma för dclningsgrund,

inklusive den allmänna utdebiteringen i London; samt allmänna
stadsdistriktsskatter och skatter med liknande fördelningsgrund.
För 1907/08 redovisar den officiella statistiken 42,986,000 pund sterling
under den förra gruppen samt 16,424,000 pund under den senare, motsvarande
tillsammans 99,6 % af all kommunal utdebitering. Det är endast
några speciella skatter af mindre betydelse, som stå utanför denna hufvudindelning.

Jordbruksskattelagens nedsättning i taxeringsvärdet blir naturligtvis
mest kännbar i landsdistrikten. För dem utgjorde det samlade taxeringsvärdet
1907/08 i rundt tal 54,a millioner pund, medan det samlade debiteringsvärdet,
i hvilket jordbruksjorden ingick med halfva sitt värde, uppgick
till 44,0 millioner pund.

8. Den kommunala skattebördan.

Som ofvan är visadt, hade de kommunala myndigheterna i England
för finansåret 1906/07 att genom beskattning anskaffa ett belopp af
59,557,000 pund sterling. Hela detta belopp utdebiterades efter nu angifna
grunder i form af »rates» på innehafvarna af fast egendom. Taxeringsvärdet
(rateable value) för denna egendom, d. v. s. den uppskattade
årliga nettoafkastningen, utgjorde vid början af året 207 millioner pund
sterling. Häraf utgjorde »debiteringsvärdet» (assessable value) på grund

4!l

af jordbruksskattelagen 195,2 millioner pund. 1 Utdebiteringen för hvarje
pund sterling af detta debiteringsvärde utgjorde (i sb. 1,2 pence, hvilket
motsvarar 30,5 % af debiteringsvärdet. Detta innebär att för all fast egendom,
som icke är berättigad till särskild nedsättning, betalas kommunala
skatter till ett genomsnittsbelopp af något mer än 30 procent af fastighetens
beräknade årliga nettoafkastning. För London utgjorde motsvarande
genomsnitt 7 sh. 0,3 d. per pund eller något mer än 35 %, med eu variation
mellan de olika församlingarna från 6 sh. i en Westminsterförsamling
till 11 sh. 10 d. i Bromley. I grefskapsstäderna varierade utdebiteringen
från 4 sb. 7 d. till 9 sh. 7 d. För landsdistrikten var genomsnittet
4 sh. 1,7 d.

Af den totala genomsnittliga utdebiteringen 6 sb. 1,2 d. korn på
fattigvården och därmed sammanhängande utgifter ett belopp af 1 sh.
2,''.» d., på skolväsendet 1 sh. 0,r> d. och på öfriga ändamål 3 sh. 9,7 d.

Denna betydande skattebörda träffar, såsom ofvan är visadt, i första
hand innehafvarria af fast egendom. För hyresgäster te sig alltså kommunalskatterna
närmast såsom procentuella tillägg till hyrorna. Att emellertid
kommunalskatterna icke helt och hållet bäras af hyresgästerna, utan
i viss mån återvältas på fastighetsägarna, är otvifvelaktigt. I hvilken utsträckning
en sådan återvältning äger rum är en i sig själf svår fråga, som
blir ytterligare komplicerad genom de äganderätts- och besittningsförhållanden,
som i fråga om fast egendom äro förhärskande i England. (Se
härom mitt arbete: »ölversikt öfver beskattningen af den oförtjänta värdestegringen
å jord i vissa främmande länder, Stockholm 1908, sid. 21 o. tf.)
Så mycket torde dock i största allmänhet kunna sägas, att den del af skatten,
som kommer på byggnaden, hufvudsakligen har karaktären af en förbrukningsskatt,
en skatt på bostadsnyttjandet, medan den del, som kommer
på marken, delvis, d. v. s. i den mån markvärdet är ett resultat af
kostnader för markens iordningställande för tomter, har samma karaktär,
men till den öfriga delen karaktären af en jordvärdeskatt, som hvilar på
den rena jordräntan.

Att en skatt på jordräntan har en fullt berättigad plats i den kommunala
beskattningen bestrides i England näppeligen från något kompetent
håll. De nyare tendenserna i engelsk kommunalskattepolitik ha i allmänhet
gått i den riktningen, att vilja förstärka detta element i de nuvarande

1 De angifna taxerings- och debiteringsvärdena innesluta värdet af den statsegendom,
för hvilken regeringen lämnar bidrag i stället för kommunalskatter. Detta värde utgjorde
1,635,000 pund. Regeringsbidraget 538,000 pund ingår likaledes i det belopp, som
här angifvits som den totala utdebiteringen.

t—110629. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

kommunalskatterna genom en mer eller mindre fullständig öfvergång från
en allmän fastighetsskatt till en speciell jordvärdeskatt.

I den mån de nuvarande kommunalskatterna kunna anses fördyra
bostaden, kritiseras de från visst håll ur den synpunkten att de utgöra en
beskattning af en primär nödvändighetsartikel. Från andra håll åter framhålles,
att denna skattebörda fördelar sig relativt jämnt, och betonas att
ett kommunalt skattesystem, som tillhåller alla samhällsklasser att bidra
till de kommunala utgifterna, är en oundgänglig förutsättning för en kommunal
konstitution, som lägger utgifternas bestämmande i händerna på en
representation, vald på bred demokratisk grund.

C. Statsbidrag till kommunerna.

1. Inledning.

Under det nittonde århundradet hade de kommunala uppgifterna i England
som annorstädes väsentligen vidgats och föranledt alltjämt stegrade
kostnader. Därmed nödvändiggjordes en i samma skala stigande utdebitering.
Denna alltmer tryckande beskattning träffade fortfarande praktiskt
sedt en enda grupp af skattdragande, nämligen innehafvarna af fast
egendom. Under sådana förhållanden var det endast naturligt, att krafven
på en bredare bas för den kommunala utdebiteringen framträdde allt starkare.
En särskild styrka fingo dessa kraf därigenom, att den nyare utvecklingen
till kommunernas verksamhetsområde fogade så många nya
uppgifter, i synnerhet på den allmänna hälsovårdens och på folkuppfostrans
områden. Dessa nya uppgifter gingo utanför ramen af de åligganden,
som sedan gammalt hvilat på den fasta egendomen. I denna omständighet
ansåg man sig ha skäl att se en särskild grund till fordran på öppnandet
af nya inkomstkällor för kommunen.

Emellertid hade såsom af det föregående framgått alla försök att
komplettera de kommunala fastighetsskatterna med kommunalskatter af annan
art, särskildt inkomstskatter, visat sig fruktlösa. Under dessa förhållanden
stod knappast någon annan utväg öppen än den, som man af nödvändigheten
steg för steg fördes in på, nämligen att låta statskassan understödja
kommunerna med bidrag.

Rent formellt sedt kan man ju säga, att sådana understöd falla
utanför det kommunala beskattningsproblemets gebit. Likvisst måste ju
ett system, hvarigenom kommunerna beredas betydande statsbidrag till

sina utgifter, ur materiell synpunkt betraktas som eu särskild form för
fördelningen af de kommunala bördorna på landets medborgare. I England
är ju statens skattesystem uppbyggdt på eu väsentligt bredare bas än
kommunernas. Statsbeskattningen kan i stort karakteriseras som eu allmän
inkomstbeskattning, hvilken för de breda lagren bar formen af en konsumtionsbeskattning
af allmänna, men icke primärt nödvändiga artiklar och
som för de burgna klassernas vidkommande fullständigas med eu inkomstskatt
i egentlig mening äfvensom af arfsskatter. Då kommunernas inkomster
kompletteras med statsbidrag, som tagits ur sådana skattekällor, ligger
däri uppenbarligen ett vidgande af den bas, som har att bära den kommunala
finansbördan.

Statsbidrag till kommunerna kunna ju ges under mycket olika former.
De många skiftande metoder, som i England i detta hänseende kommit
till användning, och de erfarenheter, som vid deras tillämpning samlats,
ge ett synnerligen värdefullt material för hvarje studerande af det kommunala
finansproblemet. De senaste årens utveckling har också skjutit frågan
om statens bidrag till kommunerna så i förgrunden, att en undersökning
af kommunalskattefrågan i England helt naturligt måste komma att lägga
särskild tonvikt vid statssubventionspolitiken.

Den kritiska frågan vid hvarje system af statsunderstöd åt kommunerna
blir alltid sättet för understödens fördelning. Ett statsunderstöd till
kommunerna, som fördelas utan särskildt aktgifvande på verkningarna,
kan lätt komma att uppmuntra vårdslösa och öfverdrifna utgifter. A andra
sidan har staten i dessa bidrag, om de rätt administreras, ett kraftigt medel
till fruktbringande och normerande ledning af hela kommunalpolitiken.
Historien om de engelska statssubventionerna till kommunerna under det
sista tre kvarts århundradet är historien om statsmaktens mer eller mindre
klara och konsekventa, men i stort sedt effektiva sträfvan att utnyttja
de maktmedel dessa statssubventioner skänka en central kommunalpolitik.
Från revolutionstiden upp till 1835 hade den engelska
kommunalstyrelsen karakteriserats af en lokal autonomi, som inom de
visserligen mycket trånga gränserna för dess befogenhet var så godt som
fullständig. Att detta tillstånd var oförenligt med en sund utveckling
af modernt samhällslif ligger för nutida åskådning i öppen dag. Nödvändigheten
af att tillförsäkra den centrala regeringen en viss kontroll,
att ge den befogenhet att genomdrifva vissa minimikraf på kommunala
prestationer gaf i England småningom, så att säga af sig själf, lösningen
på problemet om förhållandet mellan lokal och central styrelse. 1 England
kunde denna lösning icke nås genom något slags byråkratisk maktfullkomlighet,
som undertryckte den kommunala själfständigheten och beröfvade landet

förmånerna af den lokala själfstyrelsens initiativ och intresse. Det medel,
hvarigenom England lyckades bevara sådana värden under genomförande
af en effektiv statslig kommunalpolitik, var just statens subventioner till
kommunerna. Statsregeringen har, för att tala med Sidney Webb, under
de senaste sjuttiofem åren steg för steg köpt rättigheter till inspektion,
revision, ledning, initiativ, kritik och kontroll i förhållande till den ena
kommunala uppgiften efter den andra, det ena slaget af lokalstyrelse
efter det andra genom att till stöd för de kommunala finanserna lämna
årliga bidrag från statskassan. Sina ständigt stigande fordringar på polisväsende,
fattigvård, hälsovård, undervisning o. s. v. kunde statsregeringen
genomföra genom att på de olika områdena göra en viss minimistandard
till villkor för understödets erhållande. Genom denna politik har den
engelska regeringen tillförsäkrat sig> ett högst betydande inflytande på
kommunala ärenden. Därmed har visserligen följt en utveckling af den
byråkratiska apparaten, som en äldre generation i England aldrig kunnat
drömma om, skapats en statskontroll, som sträcker sig till minsta detaljer
i det kommunala lifvet och som krafvel- en enorm personal. Men med
allt detta har man dock icke på något sätt undertryckt den kommunala
själfstyrelsen.

Statsmaktens inflytande har man framför allt velat utnyttja för att
hindra några kommuner att af liknöjdhet, okunnighet eller ekonomisk
oförmåga nedsjunka under ett visst nationellt minimum i afseende å administrationen
af sina uppgifter. Åtskilligt har ju i den vägen utan tvifvel
kunnat uträttas genom lagstiftning och genom den öfverlägsna sakkunskap
och erfarenhet, som statsregeringen förmår disponera, men först det ekonomiska
bidraget till kommunerna har gifvit statsmakten det rätta medlet
att egga kommunerna till ständigt nya ansträngningar och att öfver hufvud
möjliggöra för de fattigare kommunerna att alls följa med. Detta
synes vara kärnan i den åskådning, som varit bestämmande för den nyare
engelska kommunalpolitiken. Att denna politik medfört kolossalt stegrade
utgifter kan icke förnekas. Det är i det föregående visadt att den kommunala
utdebiteringen närmar sig 60 millioner pund. Statsbidragen ha
redan öfverskridit 20 millioner pund. Det kan knappast betviflas att statsmaktens
inflytande i någon mån gått i riktning af en mindre sträng och
omtänksam ekonomi. De sträfvänden att ersätta bestämda statsbidrag med
afkastningen af särskilda skatter, som från och med 1888 gjorde sig gällande,
ha säkerligen medverkat härtill. Den senaste tidens reformarbete
har också utgått från insikten om nödvändigheten af en mera ekonomisk
fördelning af statsbidragen och en mera effektiv kontroll öfver deras användning.

2. Statsbidrag till kommunerna intill 1888.

(Med undantag för skolväsendet.)

Kommunalskattens ensidiga och alltjämt växande tryck på fastighetsbesittningen
förde redan under 19:e århundradets förra hälft till
klagomål från de beskattades sida. Man gjorde gällande att de uppgifter,
som pålagts kommunen, till väsentlig del voro af nationell art och därför
borde bäras af skatter, som någotsånär likformigt fördelade sig på hela
den nationella skatteförmågan. Då ett sådant vidgande af beskattningsbasen
icke syntes möjligt inom ramen för det rådande kommunalskattesystemet,
kommo dessa kraf helt naturligt att utmynna i fordringar på statsbidrag
till olika kommunala uppgifter. Dessa fordringar uppburos i
främsta rummet af tory-partiet såsom representant för jordägareintresset.
Att kommunalskatten så uteslutande träffade den fasta egendomen, äfven
då det gällde ändamål af nationell betydelse, innebar enligt detta partis
uppfattning en orättvisa mot jordinbehafvarna och skadade landets jordbruksintressen.

Mot denna åskådning stod den liberal-radikala skolan, som principiellt
motsatte sig att jordbesittningen befriades från några nedärfda bördor.
Hvarje statsunderstöd till kommunerna betydde enligt denna åsikt ett öfverflyttande
af skattebördor från de jordägande och jordbrukande klasserna till
de industriella klasserna. »Jorden hade ursprungligen lämnats till jordägarna
för militära tjänster, som sedermera för bekvämlighetens skull förvandlats
i vissa skatter. Jorden hade därefter skiftat ägare belastad med
dessa skatter och till pris, som beräknats med afdrag för dem. Därför hade
jordägarna ingen rätt att begära att bli befriade från denna börda, som numera
blifvit ärftlig.» Till detta pricipiella i skal kom också farhågan för att
statsbidrag till kommunerna skulle komma att medföra slöseri inom kommunalförvaltningen.
Därmed afsåg man ingalunda blott verkliga missbruk.
Det liberala partiets allmänna underskattning af den kommunala förvaltningens
betydelse och sociala värde gjorde nog att partiet lätt betraktade
hvarje åkning af kommunalbudgeten som ett slöseri.

År 1834 tillsattes en kommitté för att undersöka grefskapsutskylderna
i England och inkomma med förslag till minskning af de kommunala
skatternas tryck på ägare och innehafvare af jord. Äfven vägskatterna
skulle ingå i denna undersökning men däremot icke utskylderna
till fattigvården, eftersom: man just då var i färd med att omlägga fattiglagstiftningen.
Kommittén fann, att en mängd nya kommunaluppgifter, som
småningom uppkommit och som för bekvämlighetens skull blifvit lagda

på grefskapsutskylderna, i verkligheten voro uppgifter af nationell betydelse
och allmän nytta, som icke rättvisligen borde läggas på kommunalbeskattningen.
Bördan för dessa uppgifter borde hellre bäras af »de skattemedel,
till hvilka landets hela egendom bidrog mera likformigt än den
gjorde till grefskapsutskylderna».

Det område, där det närmast borde tillkomma staten att ersätta
kommunerna för deras utgifter, var utan tvifvel fångvården och straffrättsskipningen
äfvensom polisväsendet. Sedan statens skyldighet att bära kostnaderna
för straffrättsväsendet år 1835 erkänts genom ett statsbidrag till
grefskapen motsvarande hälften af deras kostnader för straffrättsskipningen
och för vissa fångtransporter, togs steget fullt ut år 1846, då det
beslöts, att nyssnämnda utgifter helt och hållet skulle ersättas af staten.
För underhåll i de lokala fängelserna af häktade och till korta straff
dömda gafs nu också ersättning. Hänsynen till god organisation och förvaltning,
som vid dessa reformer varit bestämmande, förde 1877 till att
regeringen från de lokala myndigheterna öfvertog deras fångvård, hvarvid
nyssnämnda statsbidrag upphörde. Trots den ökade kontroll från den
centrala myndighetens sida, som särskildt fångvårdsbidraget hade möjliggjort,
hade likväl den kommunala fängelseförvaltningen uppvisat stora
brister. Genom att utrangera onödiga fängelser och genom likformighet
i förvaltningen beräknade man att kunna väsentligen nedbringa kostnaderna.

Från och med 1854 ha statsbidrag också lämnats för tvångsuppfostran.
Slutligen gafs 1884 ersättning för sinnessjuk vård af brottslingar.

I fråga om polisväsendet framträdde redan tidigt ett starkt behof
af en mera effektiv organisation för uppehållande af allmän ordning och
säkerhet än som kunde åstadkommas med det gamla systemet med kommunala
förtroendeposter. Till Londons poliskår, som upprättats 1829 och
bekostats af skattebidrag från församlingarna, gafs 1833 ett bidrag på
60,000 pund sterling, som sedan vid olika tillfällen höjdes. I uppehållandet
af denna styrka och ökandet af dess effektivitet hade regeringen af politiska
skäl ett starkt intresse. Då liufvudstaden saknade en lokal myndighet
med kontroll öfver ett område motsvarande polisdistriktet, kom administrationen
af Londons polisväsen att direkt sortera under regeringen.
Efter åtskilliga förändringar fastställdes statsbidraget 1877 till ett belopp
motsvarande afkastningen af en utdebitering af 4 pence för hvarje punds
taxeringsvärde.

För öfriga städer hade parlamentet 1835 sökt införa skyldighet att
upprätthålla polisstyrka. I grefskapen hade domarna bemyndigats att organisera
en sådan. Men både i städerna och grefskapen förblef polisstyrkan

svag och otillräcklig. År 1837 hade en kommitté föreslagit att staten till
uppehållande af polisväsendet i grefskapen skulle lämna ett bidrag motsvarande
en fjärdedel af kostnaden. Detta förslag utlämnades dock i den
lag af 1839, hvarigenom grefskapens polisväsen ordnades. Ett verkligt resultat
vanns icke heller, förrän då genom en lag af 1856 uppehållandet af en
effektiv polisstyrka gjordes obligatoriskt för så vill grefskap som städer
och samtidigt, hvilket var det viktigaste, ett statsbidrag lämnades motsvarande
en fjärdedel af kostnaden för aflönande och beklädande af polismanskapet,
under förutsättning af att inrikesdepartementet (»Home,, office»)
efter inspektion fann, att polisstyrkan var duglig och tillräcklig. År 1874
höjdes nämnda bidrag till hälften af kostnaden. Om verkan af detta system
yttrar sig fattigvårdskommitténs minoritet i sitt betänkande 1906
på följande sätt: »Under denna kombination af tvång och uppmuntran har

polisstyrkan öfverallt i landsorten stadigt förbättrats, ja, hastigt stigit till
en allmän nivå af tillräcklighet och effektivitet. Vid hvarje inspektion ha
bristerna påpekats på ett sätt, som icke kunde förbigås. Om dessa brister
icke vore rättade på ett eller annat sätt före nästa årliga inspektion, kunde
statssekreteraren ta i öfvervägande lämpligheten af att innehålla någon del
af bidraget. Denna risk har vanligen varit tillräcklig att förmå den lokala
myndigheten — icke nödvändigtvis nästa månad, men småningom i
skälig ordning — att utföra mer eller mindre af de nödvändiga förbättringarna
— kanske icke i exakt öfverensstämmelse med några regeringsmönster,
men med den fullaste känsla af oberoende och af att följa eget omdöme,
till synes ofta också eget initiativ. Ehuru den officiella kritiken
ständig varit verksam och ehuru inrikesdepartementet icke skytt att åtminstone
&i ett svårt fall af färsk datum faktiskt indraga statsbidraget, har
det likväl under loppet af femtio år sällan blifvit nödvändigt att taga ett
sådant steg. Under dessa förhållanden har det aldrig behöft komma i
fråga att genom några tvångsåtgärder förmå en försumlig kommunalmyndighet
att efterkomma lagens fordringar.»

Trots åtskilligt motstånd sträcktes statssubventionspolitiken snart också
till det område, som sedan gammalt betraktats som kärnan i den engelska
kommunalförvaltningen, nämligen fattigvården. Genom den nya fattiglagen
af 1834 hade den gamla lokala autonomien för första gången fått
ge vika för regeringsmakten. Men mot denna centrala myndighet svarade
icke något finansiellt understöd: fattigvårdsunionerna voro hänvisade till
sina egna ekonomiska resurser. Denna ställning hade småningom visat
sig ohållbar. För att regeringen skulle vinna effektiv kontroll fordades att
den också gaf finansiellt stöd. Det hade visat sig, att statsbidrag äro

den nödvändiga konsekvensen af en lagstiftning, som ålägger kommunerna
förpliktelser utöfver deras bärkraft.

En särskild politisk omständighet påskyndade lösningen af fråo-an om
statsbidrag till fattigvårdsväsendet. Då Peel 1846 framställde förslag om
spannmålstullarnas afskaffande, ansåg han sig, för att vinna tillräckligt
stöd för denna reform, böra erbjuda jordbruksintresset lämplig kompensation.
Han förenade detta syfte med sin allmänna sträfvan att på fattigvårdens
område åstadkomma en mer effektiv och ekonomisk administration
och en ökad central kontroll.

1834 års fattiglag hade visat sig särskildt bristfällig i fråga om sjukvården.
Denna uppgift hade visserligen blifvit lagd på fattigvårdsråden,
men dessa hade i stor utsträckning försummat den, då de ansågo sin egentliga.
uppgift vara att lämna hjälp i fall af absolut fattigdom, »att understödja
dem, som voro i fara att svälta ihjäl». Som ett botemedel häremot
föreslog Peel att staten skulle bära halfva kostnaden för fattigläkarnas aflöning
och för utgifter för medicin. Med detta bidrag skulle regeringen
lättast kunna förvärfva nödig kontroll öfver fattigvårdsunionernas sjukvård.

Den organisation af fattigvården i arbetsanstalter, som genomförts
i 1834 års lag, hade särskildt visat sig otillfredsställande i tråna om uppfostran
af de störa massor af barn, som utan åtskillnad hopförts i dessa
anstalter. I många af dessa anstalter funnos inga skolor alls, i andra utgjordes
lärarna af personer, fullkomligt odugliga både till karaktär och
kunskaper, men de enda som kunde erhållas för de löner som bjödos. En
förbättring i dessa förhållanden kunde endast vinnas genom att betala
högre löner för bättre kvalificerade lärare. Staten skulle därför betala
lärarlönerna, men i ersättning tillförsäkra sig en viss kontroll öfver skolorna.
Lärarna skulle visserligen alltjämt tillsättas af fattigvårdsråden,
men endast examinerade lärare skulle användas, och regeringen skulle ä»-a
makt att afskeda dem. °

Fattigvårdsrevisorerna, som införts genom 1834 års lag, hade aflönats
af fattigvårdsråden, hvilkas räkenskaper de just hade att kontrollera. Under
sådana förhållanden var naturligtvis kontrollen af utgifterna i höo- o-rad
ofullkomlig. Revisorernas aflöning skulle nu därför öfvertas af statenoch
derigenom grunden läggas till en sund och effektiv kontroll af de kommunala
finanserna.

\ id framställandet af dessa förslag kunde Peel alltså med skäl hänvisa
till att han icke i något fall lättat på de bördor, som hvilade på jorden,
utan att samtidigt föreslå reformer af stor betydelse för hela landet.
Det lyckades honom också att vinna parlamentet för sin politik.

Med genomförandet af dessa Peelska förslag hade statsmakten tagit
det afgörande steget i subventionspolitiken, ett steg, som sedan maste komma
att följas af åtskilliga andra.

Genom distriktsrevisionslagen af 1879 öfverfördes revisionen af alla
under kommunalstyrelsedepartemcntet stående kommunala myndigheter till
statens distriktsrevisorer. Endast de inkorporerade staderna stå nu delvis
utanför denna statens revision af kommunalräkenskaperna. I detta fall
hade alltså bidraget till en kommunal funktion följts af ett förstatligande
af densamma. Full effektivitet hade därigenom uppnåtts på ett område,
där kommunernas själfverksamhet på grund af sakens natur måste vara
otillräcklig.

Ombildningen af hälsovårdsväsendet nödvändiggjorde statens ingripande
äfven på detta område. Genom vaccinationslagen af 1867 tillerkändes
fattigvårdsmyndigheterna ett bidrag till den ersättningode hade att
lämna vaccinatörerna med högst 1 sh. för hvarje ympning. År 1872 bestämdes,
att staten skulle betala halfva aflöningen för hälsovårdsämbetsmännen
(»Medical Officers of Health» och »Inspectors of Nuisances»).

Jordägarintresset var ingalunda nöjdt med de lättnader i kommunalbördorna,
som erhållits 1846. Disraeli framhöll 1849, att den kommunala
utdebiteringen redan stigit till 10 millioner pund sterling. Att denna utdebitering
uppbars af en fjärdedel af landets förmögenhet — den fasta
egendomen — måste anses orättvist, då fattigvård, vägar och rättsväsen
voro ändamål, i hvilka all egendom i landet hade samma intresse. Med
den ekonomiska och sociala utveckling England erhållit kunde man icke
längre uppehålla den principen, att hvarje särskildt distrikt skulle dra försorg
om sina egna fattiga. Nationen som en helhet skördade frukterna
af uppfinningar, och likväl kunde en maskin som infördes i Lancashire
försätta en hel by i North Hamptonshire i arbetslöshet. Då nationen också
genom sin lagstiftning kräfde kontroll öfver dessa kommunala förvaltningsgrenar,
måste man begära att halfva kostnaden öfverfördes på statsbudgeten.

Härpå svarade Hume å de liberalas vägnar, att kommunalutskylderna
sedan århundraden varit en ärftlig börda, från hvilken jordägarna icke
skäligen kunde begära att bli befriade. Utgifterna för vägväsendet hade
motsvarats af ett stigande jordvärde. De gamla jorddrottarna, som i suveränens
frånvaro varit rättens vårdare, hade alltid varit ansvariga för polisoch
domstolsväsendet. Brobyggnader hade i äldre tider utförts för hvarje
orts bekvämlighet o. s. v. De bördor de konservativa ville aflyfta folio
alltså allesamman inom området för de skatter, som upptogos inom distriktet
till distriktets egen fördel. För öfrigt skulle, äfven om hela bördan

8—110629. C a ss el, Kommunalb esk ältning ens utveckling inom vissa främmande länder.

aflyftades, jordägaren fortfarande begära samma ränta och sålunda brukaren
befinna sig i samma position som förut. Utan industrien
skulle jorden ha mycket ringa värde. Dess stigande värde berodde på
förbrukningen inom arbetarmassorna i Liverpool, Manchester och Birmingham.

Då Disraeli 1874 kom till makten, fanns redan inom parlamentet
en bestämd mening för, att ett väsentligt steg måste tagas till lättande
af de kommunala bördorna. I främsta rummet borde staten lämna sitt finansiella
stöd på de verksamhetsområden, där den genom ingående kontroll
faktiskt i stor utsträckning bestämde utgifterna. I enlighet med denna
uppfattning infördes nu ett statsbidrag för vården af fattiga sinnessjuka.
Bidraget fixerades icke i proportion till kostnaderna utan fastställdes till
4 sh. i veckan för hvarje person, som vårdas på asyl. Dessa belopp ansågs
ungefärligen motsvara skillnaden mellan den genomsnittliga kostnaden
för asylvården och för vården i fattighus.

I sammanhang härmed genomfördes den utsträckning af subventionen
till polisväsendet från en fjärdedel till hälften af kostnaden för aflöning
och beklädnad, som ofvan är omnämnd. Den gamla frågan om statens
kommunala skattskyldighet blef nu också ordnad. Redan 1860 hade
ett statsbidrag af 35 tusen pund beviljats till fördelning mellan de församlingar,
inom hvilka regeringen besatt egendom till en utsträckning af
mer än en sjundedel af församlingens hela till fattigskatt taxerade fastighetsvärde.
Nu bestämdes, att statsbidrag i ersättning för komunalutskylder
för statens fastigheter skulle lämnas till alla församlingar, där staten
öfver hufvud ägde fastighet.

Med 1874 års reformer höjdes det totala beloppet af statsbidragen
till kommuner inom England och Wales till omkring 1 million pund, hvilket
nära nog motsvarade en fördubbling.

Följande år 1875 tillkom ytterligare ett statsbidrag nämligen för
aflöning åt de kommunala tjänstemän, som sköta civilregistret.

Från och med 1860-talet hade vägväsendet med de gamla vägtullarnas
afskaffande alltmer kommit att belasta kommunalutskylderna. Distrikten
och församlingarna, som voro ansvariga för vägarna, hade visserligen
sedan 1878 erhållit ett bidrag från grefskapen motsvarande halfva underhållskostnaden
för de vägar, som erkänts som hufvudvägar. Då detta bidrag
emellertid allt fortfarande ansågs otillräckligt, voterade parlamentet 1882 ett
anslag för att sätta regeringen i tillfälle att till församlingarna och distrikten
lämna ett ytterligare bidrag motsvarande hälften af grefskapens. Församlingarna
och distrikten hade således från denna tid endast att bära en
fjärdedel af kostnaderna för de hufvudvägar reformen omfattade. Stats -

anslaget steg följande år till en summa af 250 tusen pund sterling för
England och Wales.

3. Goschens flnansreform.

Den liberala partiledningen ställde sig alltjämt som motståndare
till subventionspolitiken. Denna politik måste, enligt hvad Gladstone 1883
framhöll, leda till å ena sidan för stark centralisation å andra sidan också
slöseri med statsmedel, som ställdes till kommunernas förfogande. Men
dessutom innebår den ett öfverförande af bördor från en fond, som nästan
uteslutande härrör af egendom, till en fond, som till en mycket stor del
bildas af skatter på arbetet. Det kunde visserligen göras anmärkning
mot att kommunalskatterna uteslutande hvilade på fast egendom. Men
det liberala partiet kunde icke vara med om att bit för bit plocka öfver
bördor, som legat på förmögenheten, för att med dem i stället belasta
arbetet.

De fordringar på en mera genomgripande reform, som vid denna
tid framträdde i parlamentet, lämnades alltså obeaktade af den liberala
regeringen, som också 1885 förlorade en votering rörande denna fråga
och därför måste afgå.

I slutet af 1886 inträdde Goschen som skattkammarkansler i lord
Salisburys ministär. Goschen delade i stor utsträckning de liberalas kritiska
uppfattning af subventionspolitiken. Men han var besluten att genom en
genomgripande reform ge statens finansiella understöd till kommunerna
en ny och fastare bas. Grundtanken i de förslag, som Goschen 1888 framlade
för parlamentet, var att en bestämd gränslinje skulle uppdragas mellan
statens och kommunernas finanser. Störsfa delen af de ofvan behandlade
statsbidragen, de s. k. Grants-in-aid, hade beviljats genom årliga anslag
af parlamentet på statsbudgeten och hade därför med sina ständigt
växande belopp tett sig som en tyngande börda för statsfinanserna. Dessa
»Grants» skulle nu upphöra. I ersättning för dem skulle kommunerna erhålla
vissa statsskatter, som skulle uteslutas ur den egentliga statsbudgeten.
Dessa skatter skulle bereda kommunerna en stigande inkomstkälla och staten
skulle därför, i synnerhet som det öfverförda skattebeloppet från början
tilltogs mycket rikligt, kunna räkna på att för framtiden vara befriad
från de ständiga anspråken på nya bidrag till kommunerna.

Men framför allt skulle det nya systemet möjliggöra ett verkligt
vidgande af den bas, på hvilken de kommunala bördorna hvilade. I detta
hänseende gällde det att välja de skatter, som skulle öfverföras, på ett

ändamålsenligt sätt. Då den kommunala utdebiteringen helt och hållet hvilade
på den fasta egendomen, kunde man tänka sig att komplettera densamma
genom en kommunal inkomstskatt eller genom att öfverföra en viss
del af statens inkomstskatt till kommunerna. Den förra vägen afvisades såsom
omöjlig, den senare därför att inkomstskatten redan till viss del betalades
af den fasta egendomen, om den också väsentligen var en skatt
på arbetet,'' Goschen beslöt sig därför för att till kommunerna öfverföra
en del af den arfsskatt som utfick af lös egendom.

Vid denna tid hade England ett kompliceradt arfsskattesystem med
lindrigare behandling af den fasta egendomen än af den lösa. Fast egendom
betalade »Succession Duty» efter en skala af en procent i rätt nedstigande
led, men stigande upp till tio procent efter mindre grad af släktskap.
Lös egendom däremot betalade eu bouppteckningsskatt (»Probate
Duty») af tre procent, hvartill kom i fråga om arftagare, som icke voro i
rätt nedstigande led, en »Legacy Duty» med samma progression som »Succession
Duty». Således betalade lös egendom två procent mer än fast, då
den öfvergick till arfvingar i rätt nedstigande led, och tre procent mer, då
den öfvergick till andra arfvingar. Goschen införde därför en tilläggsskatt
till »Succession Duty» med en half procent i fråga om bröstarfvingar och
en och en half procent i fråga om andra arfvingar. Samtidigt reducerade
han bouppteckningsskatten till staten till en och en half procent. Sedan
han på detta sätt utjämnat arfsskatterna till staten för olika slag af egendom,
öfverförde han de återstående en och en half procenten af bouppteckningsskatten
till kommunerna. Det kunde under dessa förhållanden med
skäl sägas, att den lösa egendomen i landet lämnade ett verkligt bidrag
till de kommunala utgifterna, ett bidrag, som i någon mån kompenserade
den stora kommunala börda, som hvilade på den fasta egendomen.

På denna punkt hade Goschen alltså genomfört en bestämd åtskillnad
mellan statens och kommunernas finanser. Skattefördelriingens rättvisa
kunde för hvart och ett af dessa områden diskuteras såsom ett problem
för sig.

Redan 1894 blef emellertid hela arfsbeskattningen omlagd och likformigt
ordnad för olika slag af egendom. Vid denna reform synes man
ha lämnat synpunkterna från 1888 ur sikte. Den lösa egendomen betalar
icke längre någon särskild arfsskatt för kommunala ändamål. Det af
arfsskatten utgående bidraget till kommunerna har till följd häraf numera
förlorat sin speciella karaktär och är i verkligheten knappast något annat
än ett vanligt statsanslag, som täckes af de allmänna statsinkomsterna.

Utom den nämnda bouppteckningsskatten öfverfördes också 1888 till
kommunerna vissa licenser, som hittills utgått till staten, men som hade

en hufvudsakligen lokal karaktär. Ifrågavarande skatter voro dels koncessionsafgifter
för vissa yrken, särskild! för iskänkning och minuthandel
med alkoholhaltiga drycker, men äfven för tobakshandel, för paritlånare,
auktionsförrättare o. s. v. och dels afgifter för vissa slag af lyx t. ex.
hållandet af manliga tjänare, vapen och hundar, för jakträtt o. s. v. Dessa
licenser betecknades nu särskild! såsom »kommunalbeskattningslicenser»
(Local Taxation Liccnces).

Det var Goschens ursprungliga mening att verkligen förvandla dessa
licenser till kommunala skatter, så att de skulle upptagas af de kommunala
myndigheterna, delvis äfven kunna utgå med olika skattesats alltefter
kommunernas behof. Men denna plan lyckades han icke genomföra. Upptagandet
af licenserna förblef i regeringens hand, då parlamentet icke ville
anförtro bestämmandet af skattesatserna åt de kommunala myndigheterna.

I den ursprungliga planen ingick också skapandet af ett par nya
licenser på hästar och åkdon till nöjesbruk. Men dessa förslag måste
uppgifvas. Därigenom kom den för kommunerna disponibla summan att
stanna under det belopp, som ursprungligen planerats. Då det nu också
visade sig nödvändigt att genom särskild! bidrag sörja för polispersonalens
pensionering, måste redan 1890 en ny skatt öfverföras till kommunerna.
Denna tillskapades genom att till statens skatt på öl och spirituösa lägga
vissa tilläggsafgifter. Därigenom hade man så till vida öfvergifvit 1888
års principer, som den nya skatten icke hade någon som helst lokal karaktär
och icke heller kunde sägas komplettera kommunalskatterna såsom
ett speciellt bidrag från den lösa egendomen.

De skatter, som sålunda reserverats för kommunala behof, skulle
öfverföras till en särskild räkning, »Local Taxation Account», till hvilken
ifrågavarande medel skulle betalas direkt från skattemyndigheterna, således
utan att någonsin ingå i statskassan. Denna kommunalskatteräkning skulle
disponeras af kommunalstyrelsedepartementet (»Local Government, Board»),
som hade att verkställa fördelningen till de olika kommunala myndigheterna.

För England med Wales belöpte sig de öfverförda skatterna budgetåret
1891—92 till 6,426,860 pund sterling. A andra sidan hade då
de ofvannämnda »Grants-in-aid» indragits. Dock kvarstodo vissa speciella
statsbidrag till kommunerna till ett belopp af 987,807 pund sterling. Sammanlagdt
utgjorde alltså statsbidragen efter reformen 7,414,667 pund sterling,
medan de budgetåret 1885—86 stannat vid en summa af 3.388,799
pund sterling. Utom den finansiella omläggningen innebar reformen alltså
äfven en högst väsentlig ökning af statens bidrag till kommunerna.

o O o O

För fördelningen af de medel, som sålunda tillflöto kommunalskatteräkningen,
gällde följande allmänna principer: Licenserna skulle delas mellan
grefskapen och grefskapsstäderna på det sätt, att hvarje område behöll
de licenser, som upptagits inom detsamma. 1 denna bestämmelse skulle
alltså licensernas lokala karaktär komma till uttryck. Afkastningen af
den kommunala delen af arfsskatten och af tilläggsskatterna på Öl och
spirituösa skulle till en början delas mellan England, Skottland och Irland
i deri proportion dessa landsdelar ansågos bidraga till de allmänna statsinkomsterna.
England erhöll därvid 80 %. Den engelska andelen skulle
sedan fördelas på grefskapen och grefskapsstäderna i förhållande till totalbeloppen
af de genom reformen indragna statsbidragen, sådana de utgått
budgetåret 1887—88. Därmed var den primära fördelningsgrunden fastläst:
fördelningen skulle ske i proportion till vissa eu gång gifna siffror.
Emellertid skulle från den engelska andelen af tilläggsskatterna på Öl
och spirituösa först afdragas 31)0,000 pund sterling för polispensionering,
hvaraf hälften för hufvudstadspolisen.

I enlighet härmed hade kommunalstyrelsedepartementet att af de 80
%, som utgjorde den engelska andelen, utbetala: 1) till polismyndigheterna
300,000 pund sterling för pensionskostnader, hälften till hufvudstadspolisen
och hälften till öfriga polismyndigheter i England; 2) till hufvudstadspolisen,
ett bidrag motsvarande 4 pence för hvarje punds taxeringsvärde
inom polisdistriktet eller af kostnaden för polisen (denna summa afräknades
från de belopp, som efter den allmänna fördelningsgrunden skulle
betalats till grefskapen inom hufvudstadens polisdistrikt); 3) en mindre ersättning
till ostatskassan för vissa dess utgifter för grefskapen och grefskapsstäderna.
Återstoden utbetalades till grefskapen och grefskapsstäderna
i ofvan angifven proportion och uppfördes hos dem på »räkning för skattkammarbidrag».

Från dessa räkningar hade grefskapen och grefskapsstäderna i sin
ordning att verkställa åtskilliga utbetalningar till andra myndigheter, motsvarande
de statsbidrag dessa myndigheter före reformen åtnjutit. Sålunda
utbetalades från »räkningarna för skattkammarbidrag»:

(1) halfva kostnaden för aflöning och beklädnad för polisen utom
hufvudstaden; i hufvudsak innebar denna betalning endast en bokföringsåtgärd,
då ju grefskapsrådet själf bekostar polisväsendet inom grefskapet;
men i vissa fall hade grefskapen att verkligen utbetala polisbidraget, nämligen
till städer inom grefskapet med egen polisförvaltning;

(2) bidrag till fattigvårdsråden beräknade efter samma grunder, som
gällt för de indragna statsbidragen för vård af fattiga sinnessjuka, för
aflöning af fattigskollärare, för vaccination ocli för registrering af födelser

och dödsfall; därtill Indraget till fattigvårdsunionernas tjänstemän, hvilket
bidrag införts år 1888 som eu utvidgning af det gamla bidraget till fattigläkare
och för framtiden skulle utgå för hvarje union utanför hufvudstaden
med fast belopp motsvarande unionens utgifter för tjänstemäns aflöning
in. in. samt för medicin etc. finansåret 1887—88;

(3) bidrag till hälsovårdsmyndigheterna efter samma grunder, som
gällt för det gamla statsbidraget.

Återstoden ägde grefskapen och grefskapsstäderna att disponera för
egna behof. I första rummet var denna inkomst att betrakta såsom en
ersättning för de statsbidrag till straffrättsväsendet och vägarna, som indragits
genom reformen. Andelarna af tilläggsskatterna på öl och spirituösa
kunde användas för den tekniska undervisningen. De ha också i
allmänhet disponerats för detta ändamål. Hvad som möjligen återstod
af hvad grefskapsråden erhöllo från »kommunalskatteräkningen» var att betrakta
såsom ett statsbidrag till lindring af den allmänna utdebiteringen
inom grefskapen.

De 1888 indragna statsbidragen voro:

1.	Fat tig vårds råden:	£
	a) sinnessjuk vård......	. . . . 485,264
	b) fattigläkare etc......	. . . . 149,432
	c) lärare i fattigskolor ....	. . . . 36,825
	d) civilregistret.......	. . . . 9,500
	e) vaccination.......	. . . . 17,313	698,334
2.	Polisväsendet:
	a) hufvudstadens......	. . . . 570,841
	b) England i öfrigt.....	. . . . 864,082	1,434,923
3.	Straffrättsvård.......		145,600
4.	Hälsovård.........		73,960
5.	Vägväsendet........		507,567
		Summa	2,860,384

De flesta af dessa bidrag kvarstodo efter reformen, ehuru de icke
utbetalades från statskassan utan från grefskapsrådens räkningar för skattkammarbidrag.
Endast bidragen 3) och 5) hade formellt försvunnit d. v.
s. uppgått i det allmänna bidraget till grefskapen och grefskapsstäderna.
Bidraget 1, b) hade väsentligt vidgats, men samtidigt fixerats till en
viss summa, nämligen 968,U00 pund sterling.

De till kommunalskatteräkningen öfverförda statsskatterna belöpte
sig som närnndt finansåret 1891—92 till 6,426,860 pund sterling. Då detta

belopp så väsentligt öfversteg summan af de indragna statsbidragen, hade
grefskapen i själfva verket erhållit ett nytt statsbidrag, som hade den allra
största finansiella betydelse, men som var helt och hållet befriadt från de
villkor, hvarigenom de gamla bidragen inriktats till stöd för en viss statslig
kommunalpolitik. Den skattelinäring, som genom detta bidrag kunde
beredas grefskapen, utföll också särdeles ojämn, då såväl fördelningen af de
öfverförda skatterna som de med skatt kammarbidragen förbundna finansiella
förpliktelserna gentemot andra kommunala organ fastställts utan hänsyn
till växlande bärkraft och behof.

För fördelningen af kommunalskatteräkningens medel mellan grefskapen
och grefskapsstäderna hade man icke lyckats finna någon rationell
norm som på en gång var praktiskt användbar. Fördelningen af arfsskattemedlen
och tilläggsskatterna på Öl och spirituösa efter proportionen mellan
de bidrag, som utgått 1887—88, var en nödfallsutväg. Genom denna regel
blef fördelningen en gång för alla fastslagen, således oberoende af växlande
behof eller af de större eller mindre kostnader, som nedlades på de
olika uppgifterna.

För den vidare fördelningen af grefskapens skatt kammarbidrag till
olika kommunalmyndigheter gällde i allmänhet samma regler som förut för
statsbidragen till dessa myndigheter. Dock hade i detta afseende undantag
gjorts för det mycket betydande bidraget till fattigvårdsunionernas
tjänstemän, hvilket bidrag ju blifvit absolut fixeradt för hvarje särskild
union och sålunda icke stod i något som helst samband med behof eller
effektivitet. I den mån polisbidraget uppgått i det allmänna grefskapsbidraget,
både regeln om ersättning af halfva kostnaden för polisens aflöning
och beklädnad nedsjunkit till en betydelselös formel.

Det allmänna syftet med den Goschenska finanspolitiken, nämligen
att göra kommunernas finanser oberoende af statens, står i viss mån i strid
med den politik, som vill utnyttja statsbidragen till främjande af vissa statsliga
intressen. Men möjligheten att använda subventionssystemet till höjande
af den kommunala förvaltningens duglighet och till utjämning af de
finansiella bördorna hade mer än nödigt afstängts genom det i flera afseenden
otillfredsställande sätt, hvarpå Goschens reformplaner blifvit genomförda.

4. Subventionspolitikens utveckling under 1890-talet.

År 1890 beviljades ett särskildt bidrag till bekämpande af smittosamma
kreaturssjukdomar. Några nya statsmedel beviljades emellertid icke
härför, utan skulle detta bidrag utbetalas från kommunalskatteräkningen.

Då (lön i föregående kapitel behandlade nedsättaingen af den kommunala
utdebiteringen på jordbruksjord genomfördes (»Agricultural Råtes
Ant» 1896), måste en ersättning beredas de olika kommunalmyndigheter,
hvilkas skatteintäkter häraf berördes. Lindringen för jordbruksjorden borde
icke ske på bekostnad af en högre utdebitering på annan fastighet, utan
borde i stället utjämnas genom ett särskilt bidrag från den rörliga förmögenheten.
För detta ändamål bestämdes, att ett nytt bidrag till kominunalskatteräkningen
skulle lämnas från den del af arfsskatten, som härfiöt
ur rörlig förmögenhet. Bidraget fixerades för hvarje kommunalmyndighet
till hälften af utdebiteringen året 1895—96 på det slag af jord, som berördes
af skattelindringen. I sin helhet uppgick bidraget till 1 V 3 millioner
{»lind sterling. Ett motsvarande belopp skulle således årligen af arfsskattemedlen
inbetalas till kommunalskatteräkningen. Från denna räkning utbetalas
bidragen direkt till de särskilda kommunalmyndigheterna.

Detta bidrag betyder så till vida en afvikelse från den gamla subventionspolitiken,
som det icke syftar till att vara en hjälp åt kommunerna
för särskilda, åt dem uppdragna funktioner af nationell betydelse. Bidraget
utgår till de olika kommunalmyndigheterna med ett en gång för
alla fastställdt belopp, som således är oberoende af växlande skattekraft och
växlande utgiftsbörda och likaledes oberoende af det ändamål, för hvilka
medlen skola användas. Då bidraget var afpassadt efter det förlorade
skattebeloppet, sådant detta beräknades på grund af utdebiteringen 1895—
96, har bidraget icke under senare år motsvarat den förlust i skattebelopp,
som genom lagen förorsakats kommunerna. Skillnaden har då drabbat öfriga
fastigheter i form af stigande utdebitering. Att bidraget utbetalas af arfsskattemedlen
är snarast att betrakta som en fiktion.''

Då 1899 en liknande skattelindring medgafs för innehafvare af
tionden, bestämdes att den skulle ersättas direkt af den för kommunala
ändamål anslagna arfsskatten. I detta fall beviljades alltså inga nya statsmedel.
Detta bidrag betraktas som en af statsmedel gäldad kommunal
skatt och uppföres därför i statistiken icke under rubriken bidrag utan
under rubriken skatter; det utbetalas direkt från skattemyndigheterna, således
utan att först passera kommunalskatteräkningen. Det uppgår numera
till omkring 140,000 pund.

Med detta undantag utvisade kommunalskatteräkningen såväl beloppen
af de öfverförda skatterna som fördelningen af medlen på de särskilda
ändamålen. För finansåret 1898—99 voro de till räkningen öfverförda
skattebeloppen:

9— 110629. C as sel. Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

Kommunalskattelicenser (1888 års lag)..... 3,432,686

Andel af arfsskatten (d:o)........2,117,438

Tilläggsskatter på Öl och spirituösa (1890 års lag) 1,197,355
Fast bidrag af arfsskatten (1896 års lag) .... 1,333,433

Summa 8,080,912

Utbetalningarna från räkningen voro: £

Ö O

Landtbruksstyrelsen för kreaturssjukdomar . . . 62,000

Hufvudstadspolisen:

för pensioner............ 150,000

för öfriga utgifter......... 687,000 837,000

Öfriga polismyndigheter för pensioner...... 150,000

Diverse ersättningar till statskassan....... 13,000

Grefskapens skattkammarbidrag .........5,710,000

Till olika kommunalmyndigheter för lindring af utdebiteringen
på viss jord.......... 1,332,000

Summa 8,104,000

5. Kommunalskattekommitténs betänkande af 1901.

Den kungliga kommunalskattekommitté, som afgaf sitt betänkande
1901, ägnar en ingående granskning åt den subventionspolitik, för hvilken
här ofvan redogjorts. Meningarna inom kommittén voro emellertid rätt
delade och flera rapporter afgåfvos, som belysa ämnet från olika synpunkter.

Majoritetsbetänkandet utgår från en åtskillnad mellan lokala och
nationella uppgifter. Såsom nationella anses, utom undervisningsväsendet,
som intar en plats för sig, fattigvården samt polis- och straffrättsväsendet.
Äfven underhållet af hufvudvägarna äro enligt kommitténs
mening i det störa hela i någon utsträckning en nationell uppgift och blir
sannolikt detta allt mer i mån af befolkningens ökade rörlighet och utvecklingen
af nya transportmedel. Då man af praktiska skäl måste afstå
från att öfverföra dessa nationella uppgifter till staten, måste man sörja
för att den ekonomiska bördan för dem likväl fördelas efter principen
»skatt efter förmåga», men denna fördelning kan icke uppnås inom ramen
för den kommunala beskattningen. Det återstår då endast att staten i en
eller annan form lämnar bidrag för dessa nationella uppgifter.

Den subventionspolitik staten hittills fört förklaras i hufvudsak vara
fullkomligt sund. Dess kärnpunkt är ett noggrant urval af de nya upp -

bitter, till Iwilka statsbidrag gifvits eller i senare tider särskilda statsinkomster
öfverlämnats. Vid valet åt'' dessa uppgifter har man ständigt
haft uppmärksamheten fäst på, att de voro af nationell betydelse och
lämnade det minsta möjliga rum för slöseri. Det gäller alltså att bygga
vidare på detta system. Statens bidrag bör därvid ständigt göras beroende
af villkor, som afse att garantera effektivitet och hindra slöseri. De särskilda
ändamål staten nu understödjer tillfredsställa fullkomligt dessa fordringar.
Man bör därför söka lösningen på problemet i en vidare utveckling
af det redan befintliga statssubventionssystemet.

Metoden att anslå vissa statsinkomster till kommunala ändamål gillas
i princip såsom en utväg att verkligen skilja statens finanser från kommunernas.
Uppgiften bör vara att göra den bas, på hvilken de kommunala
bördorna hvila, tillräckligt bred. Hufvudprinciperna i den Goschenska
finanspolitiken böra alltså bibehållas.

De skatter, som redan anslagits till koinmunalskatteräkningen, böra
sålunda fortfarande föras till denna fond. Men det är nödvändigt att höja
anslagen till densamma. Därvid bör i främsta rummet komma i betraktande
en utveckling af de kommunala licenserna, såväl för viss yrkesutöfning,
som för vissa slag af lyxförbrukning. Möjligen bör också till förnyad
behandling upptagas frågan, huruvida dessa licenser icke skulle kunna
förvandlas till rent kommunala skatter, upptagna af de kommunala myndigheterna
och med af dem inom vissa gränser bestämda skattesatser. Dessutom
föreslås, att till kommunerna öfverföra den gamla statsskatten på
bebodda hus (»Inhabited House Duty»). Denna skatt ägnar sig föga som
statsskatt, då den är ytterligt ojämnt fördelad på olika orter och i själfva
verket endast träffar en ringa del af alla hus i landet. Som kommunal
skatt har den förtjänsten att träffa de dyrbarare husen starkare, medan de
allra minsta äro fria från skatten. De olika kommunala myndigheterna
borde erhålla den del af skatten, som belöper på deras områden; men de
borde icke ha rätt att företa några ändringar i skattesatsen.

En förhöjning af bidraget från arfsskatten på lös egendom äfvensom
ett nytt bidrag från den del af inkomstskatten, som icke härrör af fast
egendom, kunde också i andra rummet förtjäna att tas i öfvervägande.

Den gamla metoden för fördelningen af kommunalskatteräkningens
medel förkastas helt och hållet. Den proportion mellan grefskapens och
grefskapsstädernas andelar, som fastställdes 1888, var redan då otillfredsställande
och har naturligtvis blifvit det än mer med hvarje år som gått.
Denna fördelning bortfaller helt och hållet om man, såsom kommittén
föreslår, låter kommunalstyrelsedepartementet (»Local Government Board»)
direkt utbetala statsbidragen till de olika kommunala myndigheterna, ett

system, som rent tekniskt sedt också är betydligt enklare och lättare begripligt
än det gamla. Det återstår då blott att reglera fördelningen af
det belopp, hvarmed kommunalskatteräkningens medel öfverskrida därifrån
utgående statsanslag. Detta belopp bör, enligt kommitténs mening, tillmätas
tämligen rikligt, då det i alla fall, såsom erfarenheten visat, har ed
tendens att minskas med tiden. Statsbidragen böra i första rummet anses
utgå af sådana skatter, som icke kunna lokaliseras, såsom arfsskatten och
tilläggsskatten på Öl och spirituösa, och först i den mån dessa icke räcka
till, af kommunalskattelicenserna och den öfverförda skatten på bebodda
hus. Kommunalskatteräkningens öfverskott utöfver statsbidragen kommer
då att hänföra sig till denna senare grupp af skatter och utgöra en viss
kvot af deras belopp. Samma kvotdel af det belopp, hvarmed dessa skatter
upptagits inom de olika grefskapen och grefskapsstäderna, bör då utbetalas
till dem.

På grund af dessa förslag skulle grefskapens räkning för skattkam
mar bi drag bortfalla samtidigt med deras funktion att tjäna som mellanhand
vid fördelningen af statsbidragen.

Hvad nu beträffar dessa bidrag själfva, böra de väsentligen utvidgas
och bestämmelserna om dem revideras.

I första rummet bör det fasta bidraget till fattigvårdsunionernas
tjänstemän, som fastställts i enlighet med utgifterna finansåret 1887—88,
moderniseras, hvithet innebär en höjning af bidraget på omkr. 300 tusen
pund sterling. Vidare böra hufvudstadens fattigvårdsråd i afseende å
detta bidrag likställas med landsortens, hvilket skulle innebära en väsentlig
ökning af det förut till hufvudstadens fattigvårdsråd utgående bidraget.
1 fråga om polisväsendet föreslås att staten skall öfvertaga hälften af
samtliga kostnader. Äfven detta förslag medför eu ökning af den gamla
bidragssumman. De nu nämnda bidragen till fattigvårdsunionernas tjänstemän
och till polisväsendet skulle båda fixeras på grundval af kostnaderna
under det år, som närmast föregick den föreslagna nya lagstiftningen.
En framtida stegring af utgifterna skulle alltså helt och hållet falla
på kommunerna.

Mot det gamla bidraget till hospitalsvård för fattiga sinnessjuka hade
gjorts den anmärkning, att det föranledde fattigvård sråden att till hospitalen
sända kroniska sinnessjuka, som icke hade behof af den dyrbara behandlingen
i sådana institutioner, utan väl kunde beredas lämplig vård
till väsentligt lägre kostnad. Därför föreslås, att ett bidrag af 3 sb. i
veckan skall lämnas för hvarje sinnessjuk, som, utan att sändas till hospital,
dock vårdas skild från andra å fattighus intagna personer. Genom en
sådan utsträckning af bidraget till sinnessjuka skulle två mycket önskvärda

syften vinnas, nämligen: dels en särdeles nödvändig förbättring i administrationen
af fattighusen i landsorten och dels eu reduktion åt grefskapens
onödigt stora utgifter för hospitalen. Dessutom föreslås ett nytt bidrag
till anstalter för vård af sinnessjuka, motsvarande hälften af deras årliga
utgifter. För barn i fattigvårds myndigheternas vård föreslås ett fast bidrag
motsvarande hälften af den genomsnittliga underhållskostnaden, exempelvis
2 sh. i veckan för hvarje barn, men dessutom ett variabelt bidrag beroende
på det resultat som erhållits med barnens uppfostran. Det senare bidraget
beräknas i genomsnitt till ungefär hälften af det förras belopp.

För att uppmuntra fattig vårdsråden till en bättre behandling af sina
sjuka, bör vidare ett särskildt bidrag utbetalas, motsvarande 3 sh. i veckan
för hvarje sjuk, som erhåller tillfredsställande vård på fattighusens sjukvårdsafdelningar,
dock under sådana villkor, som förekomma, att det gifves till
fattiga som icke behöfva sådan vård.

Beträffande öfriga fattiga torde det vara omöjligt för den centrala
myndigheten att afgöra, hvilken behandlingsform som i hvarje fall är den
lämpligaste. Då likväl äfven ett statsbidrag på detta område med tiden
blir nödvändigt, torde detta bidrag böra utgå utan hänsyn till fattigvårdsmyndigheternas
utgifter för dessa fattiga och i stället grundas på en jämförelse
mellan folkmängdssiffra och taxeringsvärde i hvai’je union, så att
unioner, där förhållandet mellan dessa tal är högt, erhålla de högsta bidragen.
Emellertid bör detta bidrag tills vidare få stå tillbaka för de
förut nämnda, hvilka kunna fördelas på ett sätt, som befrämjar eu effektiv
reform af fattigvården.

För underhåll af hufvudvägar har sedan 1888 icke något särskildt
bidrag utgått. Det då indragna vägbidraget togs emellertid i betraktande

O O O O O o

vid den fördelning af öfverförda skattemedel, som då fastställdes. Underhållet
af hufvudvägarna, som sedan 1888 ålegat grefskapen, har sålunda i
första rummet bekostats af grefskapens öfverskott på skattkammarbidragen.
Emellertid har detta underhåll under de gångna åren betydligt fördyrats,
samtidigt som det allt mer blifvit ett nationellt intresse i samband med
utbildningen af automobiltrafiken. Då nu kommittén föreslår ett upphäfvande
af den gamla fördelningen af skattemedel till grefskapen, bör
i stället ett särskildt bidrag till ifrågavarande vägunderhåll lämnas, och
torde detta lämpligen böra fastställas till ett fixt belopp motsvarande
hälften af utgifterna under finansåret närmast före en blifvande lagstiftning
i ämnet. Emellertid borde en särskild kommission tillsättas med uppdrag
att bestämma hvilka vägar som skola anses som hufvudvägar.

Slutligen böra utgifterna för straffrätts- och fångväsendet helt och
hållet bäras af staten.

De alkoholskattemedel, som grefskapen och grefskapsstäderna disponera
för den tekniska undervisningen, måste i enlighet med nu framställda
förslag förvandlas till ett särskildt statsbidrag, hvars användning då också
skulle bindas vid mera bestämda regler.

De föreslagna statsbidragen beräknas af kommittén till följande
belopp:

Fattig vårdsbidra<j............

Polisväsen...............

Straffrättsvård etc.............

Civilregistret..............

Vägunderhåll..............

Teknisk undervisning..........

Hälsovårdstjänstemännens aflöning.....

Vaccination...............

Öfverskott af lokala skatter till fördelning
och grefskapsstäderna........

........ 4,324,000

........ 2,200,000

........ 188,000

........ 10,000

........ 1,000,000

........ 850,000

........ 130,000

........ 13,000

mellan grefskapen
........J,000,000

Summa 9,715,000

Medel till dessa bidrag utöfver de 7,145,018 pund sterling, som de
öfverförda skatterna (frånsedt det speciella bidraget under jordbruksskattelagen)
lämnade under finansåret 1899 —1900, böra anskaffas på några af
de vägar, som ofvan angifvits.

Vid sidan af dessa majoritetens förslag framkommo i fråga om subventionspolitiken
också ett par andra yttranden, som äro af stort intresse
och som därför här i korthet skola refereras.

Kommitténs ordförande, lord Balfour of Burleigh, utgår från samma
punkt som kommittémajoriteten: Det är nödvändigt att staten lämnar

bidrag till kommunerna för fyllandet af de uppgifter, som äro af nationell
art. Dessa bidrag böra in. summa uppgå till ungefär hälften af utgifterna
för ifrågavarande ändamål, men kunna öfverskrida denna proportion,
då det nationella intresset är särskildt framträdande, såsom i fråga
om polis- och rättsväsendet, eller stanna vid en mindre del i fråga om
uppgifter, där den lokala karaktären starkare framträder. Statsbidragen
böra utnyttjas som en häfstång för förbättrande af den kommunala administrationen
med hänsyn till såväl ekonomi som effektivitet. Staten har
ett intresse af att uppgifter af nationell art icke bli tillbakasätta. Regeringen
bör därför utrustas med en vidsträckt kontrollerande myndighet,
som emellertid bäst utöfvas, om den stödes af ett system af statsbidrag.

Enligt denna åskådning bör man icke genom att öfverföra särskilda
statsinkomster till kommunalskatteräkningen söka bereda kommunerna eu

relativt sjelfständig stallning med hänsyn till statsbidraget. Det Goschenska
systemet, som för öfrigt aldrig lyckats åstadkomma en verklig åtskillnad
mellan stats- och kommunalfinanser, bör därför afskaffas. 1 stället bör
eu fast summa, som tid efter annan kan justeras, upptagas på statsbudgeten
att utgå till koramunalskatteräkningen. Något särskildt urval af
skatter för att täcka denna utgift är onödigt, då statsbeskattningen i dess
helhet så nära som möjligt är af passad efter principen »skatt efter förmåga».
Häraf följer att en fördelning af skatter efter distrikt, inom hvilka
de upptagits, icke heller ifrågakommer. Fördelningen af statens bidrag
bör ledas af hänsyn till befrämjandet af de nationella uppgifter, som åligga
kommunerna, och sålunda afse ett höjande i främsta rummet af de fattigare
kommunernas bärkraft.

Bidragen böra utbetalas direkt till vederbörande kommunalmyndighet
och afse hela den verksamhetsgren staten vill understödja, icke särskilda
utgiftsposter inom densamma. Ett stereotyperande af de utgiftsposter,
till hvilka statsbidrag beviljas, är alltid hinderligt för centralmyndighetens
sträfvan att befordra de för olika orter och olika tider bäst
passande förvaltningsmetoderna. Särskildt bör man afstå från att fästa
vissa bidrag vid vissa kategorier af fattiga. Då nämligen gränsen mellan
dessa kategorier aldrig med säkerhet kan uppdragas, föranleda dylika bidrag
lätt missbruk.

Under den utomordentliga olikhet, som råder mellan de olika orternas
bärkraft, är det hopplöst att vänta och omöjligt att fordra en likformig
effektivitet i administrationen af de nationella uppgifterna, med
mindre statens bidrag utnyttjas som ett medel till utjämning af bördorna
och en häfstång till befordrandet af effektivitet. Fördelningen af statsbidragen
bör därför i första rummet rättas efter det relativa tryck, som
nödvändiga utgifter förorsaka, i andra rummet efter hvad som utgifves
öfver ett visst minimum. I enlighet med denna princip bör bidraget
sönderfalla i två delar. Den första, som är afsedd till utjämning af det
relativa trycket, beräknas med hänsyn till folkmängden, såsom mått på
nödvändig'' kostnad, och afkastningen af en viss utdebitering, såsom mått
på bärkraft. Den andra delen utgör en viss kvot af det belopp, hvarmed
utgiftssumman öfverstiger ett visst minimum.

Sålunda beräknas bidraget till fattigvårdsunionerna på följande sätt:
hvarje union erhåller ett bidrag motsvarande dels det belopp, hvarmed en
utgift af 3 sh. 6 d. per invånare öfverstiger en utdebitering af 4 d. på
hvarje punds debiteringsvärde, dels en tredjedel af det belopp, hvarmed
den verkliga utgiften öfverstiger en utgift af 3 sh. 6 d. per invånare.
Den förra delen af bidraget medför en utjämning så till vida, att ingen

union för eu rainimiutgift af 3 sh. 6 d. per invånare behöfver utdebitera
mer än 4 d. Den senare delen afser att understödja en högre effektivitet
än som motsvarar minimistandarden.

För att emellertid denna uppmuntran icke skall leda till slöseri fordras
noggrann kontroll från statens sida. Dessutom böra alla bidrag fixeras
för en längre tid framåt i enlighet med en redan, vunnen erfarenhet.

För bidraget till polis- och rättsväsendet föreslås liknande grunder,
men bör, då statsintresset här är starkare, den del, som utgår för extra
kostnad, beräknas till hälften af verkliga kostnadens öfverskott utöfver
minimikostnaden. Båda de nu nämnda bidragen böra begränsas till ett
maximum af 2/s af utgifterna.

Det totala bidraget till fattigvården kan enligt dessa grunder be -

räknas på följande sätt:

£.

Utgift af 3 sh. 6 d. per inv. (1899)...... 5,555,000

efter afdrag af en utdebitering af 4 d. (1899) . . 2,721,000

, 2,834,000

Fattigvårdsmyndigheternas faktiska utgift 1898—99 12,000,000

efter afdrag af 3 sh. 6 d. per inv........ 5,555,000

6,445,000

hvilket belopp divideradt med 3 utgör..... 2,148,000

Således totalbidrag.............. 4,982,000

eller i rundt tal 5,000,000 pund sterling.

För polis- och rättsväsendet uppgingo utgifterna 1898—99 till
4,600,000 pund. Bidraget beräknas till i rundt tal 2,350,000 pund, alltså
till en något större del af totalutgifterna än i fråga om fattigvårdsbidraget.

Det frainhålles som en gifven förutsättning för det nu skildrade bidragssystemet
att’ en fullt likformig taxering genomföres öfver hela landet.
I annat fall kunde systemet lätt urarta till en premiering af orter, där
fastigheterna undervärderas. Tillsvidare kunde man använda den af statens
taxeringsman verkställda taxeringen af fast egendom till inkomstskattens
schedule A.

Till i hufvudsak samma förslag komma två af kommitténs ledamöter,
sir Edward Hamilton och sir George Murray; som afgifvit ett eget
fullständigt betänkande. I fråga om statsbidragen framhålles här, att deras
berättigande ligger i det ansvar regeringen bär för vissa uppgifter af nationell
betydelse, som af administrativa skäl måste anförtros åt lokala

myndigheter. ''Till de kostnader, som kommunerna till följd häraf måste
ikläda sig, bör staten lämpligen bidraga.

Det är alltså vid ett system af statsbidrag af grundläggande betydelse
att skilja mellan nationella och lokala uppgifter. Nationella äro sådana
uppgifter, som ligga i hela samhällets intresse och som staten därför
ålägger kommunerna. De lokala uppgifterna karakteriseras däraf, att
kommunerna i fråga om dem ha eu vida större handlingsfrihet och att utgifterna
för dem direkt komma kommunernas medlemmar till godo. Statsbidragen
böra utgå uteslutande till de nationella uppgifterna. Däremot
bör staten afsäga sig allt ansvar med hänsyn till uppgifter, som i hufvudsak
äro af rent lokal karaktär och komma den skattskyldiga egendomen
inom kommunerna till godo.

Statens bidrag till de nationella uppgifter, som ålagts kommunerna,
bör in summa icke öfverstiga hälften af kostnaderna, om också proportionen
för särskilda uppgifter kan växla något. Den totala årliga bidragssumman
bör fastställas för eu period af tio år och därefter revideras med
hänsyn till resultatet af census. De olika kommunala uppgifter, till hvilka
staten skulle lämna bidrag, betingade i genomsnitt för 1890-talets tre sista
finansår följande kostnader (i pund sterling):

Fattigvård etc.............. 11,570,000

Polis.- och straffrättsväsen........4,510,000

Hospitalsväsendet............ 720,000

Aflöning för hälsovårdstjänstemän etc. . . . 250,000

Vägväsendet..............2,110,000

Teknisk undervisning.......... 890,000

Summa 20,050,000

Statsbidraget borde alltså för den närmaste tioårsperioden fastställas
till hälften af detta belopp eller 10,025,000 pund sterling. Detta belopp
skulle upptagas såsom ett fast anslag på budgeten och direkt utbetalas till
kommunalskatteräkningen.

För fördelningen af detta anslag på de ofvannämnda uppgifterna och
på de särskilda kommunala myndigheterna i landet föreslås samma grunder
som i ordförandens ofvan relaterade förslag. Bidraget till hvar särskild
kommunalmyndighet skulle alltså särskildt fixeras. Att statens bidrag till
kommunerna sålunda fixeras är till stor fördel för båda parterna, som då
för en längre period veta hvad de ha att rätta sig efter. Bidragens fixering
utgör också den bästa garanti för sparsamhet, ty därigenom tvingas

10—110629. C as sel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länderi

kommunalmyndigheterna att skälfva skaffa medel till hvartenda öre, hvarmed
utgifterna stegras.

Genom dessa förslag skulle statens subventionspolitik erhålla en logisk
grund. Statens bidragsskyldighet skulle vara begränsad till vissa andelar
af vissa bestämda slag af kommunalutgifter. Kommunernas behof
skulle kräfva ett visst anslag på budgeten, men skulle icke genom att taga
i anspråk vissa statsinkomster onödigtvis binda statens finanspolitik.

I jämförelse med detta system måste den föregående bidragspolitiken
betecknas som skäligen godtycklig. Det har rådt en principlöshet, såväl
i fråga om de uppgifter, till Indika bidrag skulle gifvas, som i fråga om
bidragens belopp. Beloppet af statens bidrag bär tid efter annan bestämts,
mera med hänsyn till hvad statskassan för ögonblicket kunde undvara, än
till hvad som borde ha gifvits. Ej heller har full klarhet rådt i fråga om
Indika slag af kommunala uppgifter som borde understödjas med statsanslag.
Den fördelning af arfsskattemedlen, som skedde 1888 med hänsyn
till beloppen af då indragna statsbidrag, stereotyperade förhållanden, som
aldrig betraktats som ett uttryck för någon principiell rättvisa. Bristerna
i denna fördelning ha mångdubblats med de år som gått. Tilläggsskatterna
på Öl och spirituösa, som 1890 ställdes till förfogande, i första rummet
för den tekniska undervisningen, fördelades efter samma grunder, alltså i
proportion till de bidrag, som fjorton år tidigare bestämts för hospitalsväsendet,
vägväsendet och hälsovården, uppgifter, som ha utomordentligt
litet med den tekniska undervisningen att göra. Bidraget till polispensionerna
delades utan vidare midt itu mellan hufvudstaden och landsorten.
Licenserna delades emellan de distrikt, inom hvilka de upptagits. Då
emellertid vissa af dessa licenser (t. ex. för skjutvapen, hundar etc.) kunna
uttagas hvar som helst, finns intet skäl att hänföra dem till någon särskild
ort. Afgifterna för vissa försäljningsrättigheter inflyta ytterst ojämnt
på olika orter och stå icke i något som helst sammanhang med orternas
behof af bidrag. Det fria öfverskott, som uppstår vid fördelningen af
statsbidragen mellan grefskapen och grefskapsstäderna, är i själfva verket
ett bidrag till underlättande af de lokala bördorna i allmänhet utan hänsyn
till någon särskild uppgift och utan någon central kontroll. Detsamma
gäller i högsta grad om det bidrag, som 1896 gafs till lättande af
jordbrukets skattebördor. Detta bidrag tog icke den minsta hänsyn till
olika orters behof, lika litet som till de uppgifter, för hvilka bidraget användes.
Det understöd, som sålunda gafs, var ingalunda begränsad! till
uppgifter af nationell karaktär. Det har exempelvis i stor utsträckning
kommit till användning för vägunderhållet i landsdistrikt, alltså för underhåll
af sådana vägar, som icke äro af tillräcklig betydelse för att tilläggas

karaktären af hufvud- eller grefskapsvägar. Att staten skall bidraga till
kostnaden för sådana distriktsvägar, som ha ett direkt och betydande inflytande
på uppehållandet och ökandet af den fasta egendom, som de tjäna,
synes lika otillåtligt, som om städernas fastighetsägare skulle understödjas
med statsmedel för gatorna utanför deras dörrar.

Det framgår häraf till fylles att hela systemet med anslagna statsinkomster
är oförenligt med den principen, att staten skall lämna fasta anslag
till vissa bestämda uppgifter, som det ligger i statens intresse att befordra,
och hvilkas fyllande därför bör kontrolleras af statsmyndigheterna.

Fattigvårdskommitténs majoritetsbetänkande (1909) hänför sig i fråga
om statsbidrag till fattigvården till de här refererade yttrandena inom kommunalskattekommittén.
Det är, säger fattigvårdskommittén, svårt att uttala
en bestämd mening i fråga om huruvida statsbidragen böra ges såsom
bidrag till bestämda utgiftsposter eller beräknas i enlighet med de principer,
som framlagts af minoriteten inom kommunalskattekomraittén.

»Emellertid ha vi den bestämda känslan att dessa bidrag böra vara
villkorliga, d. v. s. att det bör finnas befogenhet att vägra en kommunal
myndighet sådana bidrag, om de uppgifter för Indika de ges, icke fyllas i
enlighet med en lämplig standard. Motivet till att bidrag ges från statskassan
är att de uppgifter de gå till äro åt nationell karaktär. Men om
så är, bär nationen rätt att genom sina myndigheter se till att uppgifterna
fyllas på ett effektivt sätt.»

»Vi äro därför af den meningen att statens bidrag helt eller delvis
böra förvägras vederbörande grefskapsråd, om kommunalstyrelsedepartementet
finner att dess administration af fattigvården, eller någon gren af
denna administration, icke är effektiv, pa samma sätt som polisbidraget
indras, om inrikesdepartementet vägrar sitt intyg om effektivitet i disciplin.
Vi äro böjda att föredra det system för beräkning af statsbidrag,
som gör indragandet af sådana bidrag under gifna förutsättningar till ett
så effektivt vapen som möjligt för framtvingande af effektivitet, och det
synes oss med vår nuvarande kännedom i frågan att »blockbidragssystemet»
(d. v. s. ett system af bidrag för vissa allmänna uppgifter, icke för speciella
utgiftsposter) ur denna synpunkt är det lämpligaste.»

Med detta uttalande ansluter sig alltså fattigvårdskommittén närmast
till minoriteten inom kommunalskattekominittén.

6. Den senaste utvecklingen.

De olika förslag, som inom kommunalskattekominittén framställts
till vinnande af eu bättre ordning för statsbidragen, ha icke ledt till

någon systematisk reform. Emellertid ha åtskilliga förändringar vidtagits
beträffande de till kommunalskatteräkningen öfverförda skatterna. Genom
1907 års finanslag infördes samtliga dessa skatter, alltså kommunernas
andel af arfsskatten, de kommunala tilläggsskattei-na på öl och spirituösa
äfvensom kommunalskattelicenserna i budgeten. De nämnda skattemedlen
skulle alltså ingå till statskassan, som i stället skulle utbetala motsvarande
belopp till kommunalskatteräkningen. Därmed hade man uppgifvit den
skarpa åtskillnad, som Goschen velat genomföra mellan statens och kommunernas
finanser, och statsbidragen till kommunalskatteräkningen hade i
viss mån fått karaktären af vanliga anslag. Reformen betecknade naturligtvis
i’ent budgettekniskt sedt ett framsteg, men den hade också en materiell
innebörd. Så länge licenserna ingingo direkt till kommunalskatteräkningen,
kunde staten icke genom höjning af licenserna skaffa sig någon
inkomst. Detta möjliggjordes genom 1907 års reform. Det bestämdes
nämligen, att om skattesatserna för ifrågavarande licenser ändrades, statskassans
utbetalning till kommunalskatteräkningen skulle beräknas så, som
om skattesatserna varit oförändrade. Om kommunalskatteräkningens sålunda
beräknade inkomst af någon förhöjd licens för något år visade sig
mindre än genomsnittet för den treårsperiod, som gick tillända den 31 mars
1907, skulle utbetalningen rättas efter detta genomsnitt. Med dessa bestämmelser
var kommunalskatteräkningens inkomst af de kommunala licenserna
i ett viktigt afseende fixerad.

Redan 1908 gaf man emellertid återigen en mera kommunal kai*aktär
åt lyxlicenserna, d. v. s. afgifterna för hållandet af manliga tjänare,
vagnar, vapen, hundar, för jakträtt o. s. v. Denna grupp af licenser öfverfördes
till de grefskap och grefskapsstäder, inom hvilkas områden afgifterna
erlagts. Emellertid öfvergingo dessa licenser därigenom ingalunda
till eu rent kommunal skatt. Skattesatserna fastställas fortfarande af
parlameixtet och det bestämdes att afgifterna skulle upptagas af postverket,
som sedan till hvarje grefskapsråd skulle utbetala ett belopp motsvai-ande
de afgifter, som influtit inom dess område. Det tillkommer emellertid
grefskapsrådet att vaka öfver att ifrågavarande licensafgifter verkligen
erläggas.

I sammanhang med denna förändring gafs till ersättning för gref c

O O O o

skapens kostnader för kontroll etc. ett nytt statsbidi-ag af 40,000 pund,
att fördelas mellan grefskapsråden i förhållande till hvaije grefskaps inkomst
af ifrågavarande licenser under det föi-egående året.

En särskild utbildning erhöllo licenserna på vagnar i sammanhang
med motortrafikens utveckling. För privata automobiler infördes 1910 en
efter antalet hästkrafter graderad licensafgift, stigande från 2 pund och

2 sb. till 42 pund (för motorcyklar 1 pund). Inkomsten af denna särskilda
licens (enligt 1911 års lag af alla licenser för vagnar), fördelas så, att
hvarje grefskapsråd behåller ett belopp, motsvarande hvad som inflöt af
licenser för vagnar 1908/09. Skulle detta belopp icke uppnås, täckes
bristen af statskassan, öfverskott inbetalas till statskassan. Grefskapens
behållning af vagnlicenser är således absolut fixerad. Statens nettoinkomst
af vagnlicenser tillföres en särskild räkning, den s. k. vägförbättringsfonden,
som upprättats genom eu lag af 1909 (se nedan). Till denna
fond föres också behållningen af de nya skatter, som 1910 lädes på motorbränsle
(bensin o. d.) och som utgöres såväl i form af tull som accis.

Då licenserna för försäljning af alkoholhaltiga drycker genom 1910
års finanslag väsentligen utbildades och höjdes, blef också kommunalskatteräkningens
andel af dessa licenser fastlåst vid det belopp de inbragt under
finansåret 1908/09.

Den tendens till fixering af grefskapens inkomster af öfverförda
skatter, som i dessa fall gjort sig gällande, framträdde med full tydlighet
i 1911 års lagstiftning angående tilläggsafgifter na på öl och spirituösa.
På grund af minskad konsumtion hade skatteinkomsterna sedan eu längre
tid gått tillbaka. För året 1899—1900 hade af kastningen nått sitt maximum
med 1,328,000 pund. Därefter hade den med få afbrott sjunkit, så
att den för året 1908—09 stannade vid 1,107,260 pund. Till följd af
den allmänna störingen i de engelska finanserna nedgick afkastningen
under följande år till den exceptionellt låga siffran af 844,000 pund.
Det ansågs då nödvändigt att staten trädde emellan för att icke grefskapens
inkomster skulle lida vidare minskning. Man fixerade därför för
framtiden (genom Revenue Act, 1911) kommunalskatteräkningens andel af
ifrågavarande tilläggsskatter till det belopp, hvarmed de ingått under året
1908/09. Därmed har emellertid denna inkomst tydligen helt och hållet
förlorat hvarje sammanhang med tilläggsskatterna på öl och spirituösa och
i stället fått karaktären af ett fast statsanslag till kommunalskatteräkningen,
ett anslag som för öfrigt är definitivt anvisadt till polispensioneringen
och den högre uppfostran.

Utanför kommunalskatteräkningen står det särskilda bidrag, som
parlamentet från och med finansåret 1906/07 beviljat för kommunernas
understöd åt arbetslösa. Bidraget uppgick det nämnda året till 88,000
pund, det följande året till 127,000 pund. För 1909/10 utgjorde det

151,000 pund.

Nya medel till beredande af statsbidrag åt kommunala myndigheter
komma möjligen att erhållas af de s. k. jordvärdeskatter, som infördes
1910. Dessa skatter äro en jordvärdestegringsskatt, en »reversion duty»

(utgår vid utgången af arrende af den värdestegring, som då tillfaller
ägaren), en jordvärdeskatt på obebyggda tomter samt en skatt på räntor
af grufvor. Finanslagen af 1910 stadgade att ett belopp, motsvarande hälften
af statens inkomst af dessa skatter, skulle öfverföras till en särskild räkning
att användas till förmån för kommunalmvndigheterna enligt de grander
parlamentet framdeles komme att bestämma. Emellertid blef denna
bestämmelse 1911 (Revenue Act) tillsvidare suspenderad, dock ej längre
än till den 31 mars 1914.

I fråga om ett par af de ändamål, för hvilka kommunalskattekommittén
ansett ytterligare statsbidrag särskildt nödiga, nämligen vägväsendet
och fattigvården, har staten i stället själf påtagit sig nya omfattande
uppgifter.

Genom en lag af 1909 (Development and Road Improvement Act)
inrättades en särskild vägstyrelse (Road Board) under finansdepartementet.
Denna styrelse har dels att understödja kommunala vägmyndigheter med
anslag eller lån för byggande af nya vägar eller för förbättring af gamla,
dels ock att själf bygga och underhålla nya vägar. Medel till denna verksamhet
erhålles ur »vägförbättringsfonden», till hvilken såsom ofvan är
visadt de särskilda afgifterna af motortrafiken ingå. Denna lag har särskild
betydelse därigenom, att den öppnar möjlighet till skapande af ett
system af statsvägar vid sidan af de redan bestående grefskaps- och distriktsvägarna.

Vida mer omfattande äro emellertid de förpliktelser, som staten påtagit
sig genom den stora folkpensionslagen af 1908. Redan 1909/10 steg totalbeloppet
af pensionerna till 8,5 millioner pund, däraf 5,2 millioner pund för England.
Administrationskostnaderna anges för England till 198,000 pund. T
budgeten för 1911/12 beräknades de totala kostnaderna för pensionslagen till

12,415,000 pund. Det är gifvet att dessa statsutgifter medföra en lindring
i kommunernas fattigvårdskostnader. Att i detta afseende ange någon
siffra torde emellertid vara omöjligt. Från och med den 1 januari 1911
vidgades kretsen af pensionsberättigade, därigenom att tidigare åtnjutet
fattigunderstöd upphörde att gälla som diskvalifikationsgrund. Verkan
häraf blef att en afsevärd mängd fattiga omedelbart öfverfördes från fattigvården.
till statspen si o n eri ngen. För de fyra första veckorna af året
uppges antalet till 122,415.

Genom lagen om arbetsförmedling af 1909 lades arbetsförmedlingen
såsom en nationell uppgift på handelsdepartementet (Board of Trade). Då
arbetslöshetslagen af 1905 fakultativt uppdragit åt kommunala myndigheter
att ordna arbetsförmedling, kan alltså äfven här ett förstatligande
af en kommunal uppgift anses föreligga.

Till sist må i detta sammanhang nämnas den stora planen till allmän
försäkring, som föreligger 1911 ars parlament, och som, när den en
gång blir fullt genomförd, kommer att kosta staten högst betydande summor
och väl äfven i icke oväsentlig grad minska de kommunala fattigvårdsbördorna.

Under de 10 år, som förflutit sedan kommunalskattekommittén afgaf
sitt betänkande, har som man finner det stora problemet om en rationell
ordning af förhållandet mellan statens och kommunernas finanser lagts åt
sidan. På alla håll erkännes emellertid, att de nuvarande formerna för
statens understöd till kommunerna äro i hög grad olämpliga. För att
ändtligen nå fram till ett mera tillfredsställande system har den nuvarande
regeringen nyligen tillsatt en departemental kommitté med uppgift att
pröfva de olika förslag, som framkommo inom den kungl. kommunalskattekommittén,
afgifva rapport om de förändringar, som sedan dess förekommit,
samt framställa positiva förslag till ordnande af förhållandet mellan
statens och kommunernas finanser.

Under finansåret 1909 —10, det första år för hvilket 1908 års lag
om kommunala licenser var i full kraft, inbragte dessa licenser 1,730,000
pund. De licenser, som behållit karaktären af statsskatter, tillförde kommunalskatteräkningen
ett belopp af 2,098,000 pund. Kommunernas sammanlagda
intäkt af licenser utgjorde alltså 3,828,000 pund. Bland statslicenserna
intogo licenserna för försäljning af rusdrycker den ojämförligt främsta
posten, i det de inbragte 1,605,000 pund. Af öfriga statslicenser
voro licenserna för tobakshandlande, auktionsförrättare, pantlånare o. s. v.
de mest gifvande. De viktigaste kommunala licenserna voro hundskatten
samt vagnlicenserna, hvilka inbragte respektive 640,000 pund och

567,000 pund. 7

7. Statens bidrag till undervisningsväsendet.

1 det engelska systemet af statsbidrag ha bidragen till undervisningsväsendet
alltid intagit eu särställning. Det första bidraget gats 1833
och utgick såsom en hjälp för skolbyggnader till de två stora sällskap,
hvilka på den tiden ensamma uppehöllo ett ordnadt folkskoleväsen. Statsbidragen
till folkskoleväsendet voro från denna tid ända till 1870 uteslutande,
och från 1870 till 1902 till stor del bidrag till enskilda organisationer,
icke till kommunala myndigheter. En början till ett särskildt departement
för undervisningen finner man 1839, då administrationen af statsbidragen

uppdrogs åt eu särskild kommitté inom Privy Council, och den principen
fastslogs, att alla statsbidrag skulle vara beroende på inspektion af skolorna.
Denna centralmyndighet erhöll sedermera en allt mer själfständig ställning, till
dess den år 1900 ombildades till The Board of Education, som nu leder och
kontrollerar hela skolväsendet i det omfång det är föremål för statsunderstöd.
Detta regeringsdepartement inspekterar skolorna och fördelar statsbidragen.

Sträfvan att lägga folkskoleväsendet på kommunala myndigheter
ledde först 1870 till ett resultat. Det. bestämdes då, att hvarje skoldistrikt
skulle välja ett skolråd, så framt icke det privata skolväsendet var tillräckligt.
Kostnaderna skulle täckas genom särskild skatt efter samma
grunder som fattigskatten. Skolrådet skulle äga att verkställa utdebitering
och ägde dessutom att utfärda lokala bestämmelser, hvarigenom skolgången
blef obligatorisk. Allmän skolplikt blef dock först 1880 fullt genomförd,
men först 1891 blef undervisningen också praktiskt sedt kostnadsfri.

Intill 1902 bestodo alltså två former af folkskolor nämligen: »Board
Schools», som uppehöllos af skolråden med hjälp af statsbidrag och utdebitering,
och »Voluntary Schools», som upphöllos genom privata bidrag
och statsbidrag. I den förra gruppen af skolor bestod religionsundervisningen
endast i enkel bibelläsning, medan den i den senare gruppen hänförde
sig till någon viss bekännelse, hufvudsakligen den engelska eller
romersk-katolska kyrkans. Emellertid hade de privata bidragen till dessa
konfessionsskolor småningom minskats och skolorna sålunda blifvit mer
och mer beroende af statsbidragen, till dess nära 80 / af deras inkomster
härleddes af sådana bidrag. Icke desto mindre stodo dessa skolor helt och
hållet under ledning af sina privata styrelser. Något mer än hälften af alla
folkskolebarn undervisades i privatskolorna, hvilka, delvis till följd af
ekonomiska svårigheter, icke kunde hållas på samma nivå som skolrådens
skolor.

Genom 1902 års reform lades folkskolan i dess helhet, alltså jämväl
privatskolorna, under de kommunala myndigheterna, nämligen grefskapens och
grefskapsstädernas jämte vissa öfriga städers och stadsdistrikts råd. Åt förvaltarna
af de privata skolornas fonder inrymdes dock ett visst inflytande
öfver skolornas ledning; särskildt skulle religionsundervisningen fortgå
efter de gifna bestämmelserna. Denna reform ökade den kommunala utdebiteringen
för folkskoleväsendet högst väsentligt.

Grunderna för statsbidragens fördelning ha under tidernas lopp
varit underkastade många växlingar. De första bidragen utgingo för skolbyggnader
och deras utrustning och utgjorde en viss kvot af kostnaderna.
Då senare jämväl bidrag till lärarnas löner gåfvos, förblef kostnaden den

bestämmande måttstocken. 1853 tillkommo bidrag baserade på barnantalet,
med villkor att tre fjärdedelar af barnen bestodo föreskrifven examen.
Detta system ersattes 1862 med en mera genomförd »betalning efter resultat»,
hvarefter de gamla bidragen småningom bortföllo. Bidragen utgingo
nu dels med visst belopp för hvarje barn, dels med visst belopp för hvarje
examen, som ett barn bestått i läsning, skrifning och räkning. Detta
system afskaffades emellertid 1892, då bidragen hufvudsakligen gjordes
beroende af barnantalet, eu princip, som fullt utbildades år 1900, hvarefter
endast i undantagsfall någon åtskillnad kan göras mellan utmärkta
skolor och underhaltiga. Förut både bidraget kunnat variera mellan ungefär
16 och 26 sb. allt efter skolornas beskaffenhet. Efter 1900 blef bidraget
praktiskt fixeradt till 22 . sh. pr. lärjunge, då en reduktion af detta
belopp endast i undantagsfall förekommer. De bättre och sämre skolorna
ha alltså i afseende på statsbidragen blifvit i det närmaste jämställda,
medan naturligtvis en högre standard i regel också medför extra kostnad.

Utom detta »bidrag för genomsnittligt antal närvarande barn» (»average
attendance») förekomma åtskilliga andra statsbidrag till skolväsendet. Bland
dem må först nämnas »skolafgiftsbidraget» (»fee grant»), som infördes 1891
och som afsåg att bereda barnen fri skolgång. Det utgår med 10 sh. per
barn i de skolor, som antingen icke alls uppta afgift eller sänkt sin afgift
med minst 10 sh. De allra flesta skolor begagnade sig omedelbart af
denna förmån. Vidare betalas för närvarande det s. k. hjälpbidraget
(»aid grant»). Detta bidrag infördes ursprungligen 1870 och afsåg då att
utfylla hvad efter eu utdebitering af 3 pence per pund felades i ett belopp
motsvarande 7 sh. 6 d. per skolbarn eller i ett totalbelopp af 20 pund.
Efter 1902 utgör bidraget en summa motsvarande 11 sh. 6 d. per skolbarn
efter afdrag af afkastningen af en utdebitering af 3/4 pence per pund.
Principen är alltså att i högre grad understödja de kommuner, där skolväsendet
är mer betungande. Därvid är emellertid ingen hänsyn tagen till det
förhållandet, att kostnaderna för skolväsendet i regel äro väsentligen högre
på de orter, där fastigheternas taxeringsvärden äro höga. Trots den väsentliga
höjning af statsbidragen, som 1902 års »hjälpbidrag» medförde, steg
utdebiteringen under de följande åren i många distrikt till en utomordentlig
höjd. Från och med 1906 har därför gifvits ett extra bidrag till
nödställda distrikt (»necessitous areas grant»). För finansåret 1906—1907
utgick detta bidrag med 3A af det belopp, hvarmed under föregående år
de för folkskoleväsendet utdebiterade kostnaderna öfverstigit afkastningen
af en utdebitering af 18 pence per pund. En i viss mån liknande uppgift
har bidraget till glest befolkade orter (»smäll population» grant»).
Bidraget varierar från 10 till 25 pund. För det högsta bidraget fordras

it—i 10629• C a ss el, Kommunal beskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

att befolkningen inom skoldistriktet eller inom en omkrets af två (eng.)
mil från skolan icke öfverstiger 200.

Slutligen ges ett bidrag för undervisning i särskilda praktiska ämnen
i folkskolorna, t. ex. 4 sb. för hvar lärjunge i skolkökskurs.

Specialskolor för blinda, döfva och epileptiska barn erhålla bidrag
efter särskilda grunder. Alla dessa bidrag hänföra sig till den egentliga
folkskoleundervisningen. Därutöfver lämnas också bidrag för en mängd
undervisningsanstalter af högre ordning. Hit höra i främsta rummet de
s. k. sekundärskolorna (»secondary schools»), som enligt 1907 års bestämmelser
åtnjuta ett understöd af 2 pund för hvar lärjunge mellan 10 och
12 år och 5 pund för hvar lärjunge mellan 12 och 15 år. Dock kunna
dessa bidrag sänkas, om skolorna icke fylla vissa villkor. Bidragen äro,
enligt hvad undervisningsdepartementet uttryckligen påpekat, icke afsedda
till lindring i kommunalskatterna utan till höjande af skolornas effektivitet.

De andelar af tilläggsskatterna på Öl och spirituösa, som enligt 1890
års bestämmelser fördelas på grefskapen och grefskapsstäderna, kunde
som ofvan visats användas för den tekniska undervisningen. 1902 års
skollag anslog dessa medel definitivt till den högre undervisningen. Bland
bidragen till den högre undervisningen förekomma numera också en del
mindre bidrag till universitetsundervisning.

Trots alla dessa bidrag har skolväsendets belastning af de kommunala
utskylderna blifvit allt starkare. Privatskolornas öfverförande till de kommunala
skolmyndigheterna 1902 innebar trots den betydande ökningen i statsbidraget
en väsentligt ökad börda för kommunerna. Senare ha en del nya
kraf ställts på skolorna utan någon motsvarande förhöjning af statsbidragen.
Så t. ex. har införandet af ordnade spel i skolorna nödvändiggjort utgifter
för utrustning och för spelplatser. Genom en lag af 1906 berättigades
skolmyndigheterna att utdebitera intill V2 penny för beredande af måltider
för skolbarn. Trycket af den allmänna meningen, har i stor utsträckning
tvungit myndigheterna att begagna denna rätt. År 1907 ålades myndigheterna
att införa läkarbesiktning af folkskolornas barn och bemyndigades
att för barnens hälsa och fysiska utbildning ordna ferieskolor, lekplatser
etc. För dessa extra pålagor ha inga särskilda statsbidrag gifvits. Öfver
hela landet ha lärarpersonalens löner betydligt förbättrats. Alla dessa
omständigheter i förening ha samverkat till en förskjutning af bördan af
skolväsendet i riktning af ett relativt starkare belastande af kommunerna.

Totalsumman af offentliga medel, som användts för folkskoleväsendet,
utgjorde 1840 knappt 10,000 pund, men hade 1870 stigit till 629,000
pund, allt statsbidrag. Sedan kommunala skatter från och med 1871 också
tagits i anspråk, steg totalsumman hastigt. I synnerhet var stegringen

stark efter reformerna 1891 och 1902. Aret 1905—ÖB öfversteg summan 20
millioner pund. Statsbidragens andel i totalsumman, som mellan 1891
och 1902 rört sig omkring 60 procent, har numera afsevärdt nedgått.
För 1907—1908 utgjorde statsbidragen till folkskoleväsendet 11 millioner
pund, medan den kommunala utdebiteringen för samma ändamål steg till
10,5 millioner pund. Till det högre skolväsendet utgingo samma år bidrag
från kommunalskatteräkningen med 835,902 pund (af tilläggsskatterna på
Öl och spirituösa) och från uppfostringsdepartementet med omkring 1 million
pund.

Proportionen mellan statsbidrag och utdebitering är mycket varierande.
I allmännhet ställer den sig fördelaktigast för den rena landsbygden, hvars
skolor lyda under grefskapsråden, mindre fördelaktigt för stadsdistrikt och
grefskapsstäder och sämst för London. Utdebiteringen per pund för
folkskoleväsendet är utomordentligt ojämn, äfven den i allmänhet högst
för städerna och lägre för landsbygden.

8. Statsbidragens finansiella betydelse.

Stegringen af statsbidragen och af den kommunala utdebiteringen
under de femton åren 1893/1894—1907/1908 framgår af nedanstående
tabell, där siffrorna äro angifna i millioner pund sterling.

Finansår slutande ol mars	Statsbidrag.	Utdebitering.
1894 ........		32,2
95........		33,9
96........	..... 9,2	35,9
97........		37,5
98........	...... 11,0	37,6
99........	...... 11,8	38,6
1900 ........		40,7
01........	..... 12,7	43,o
02........	..... 12,5	46,4
03........	..... 12,8	50,3
04........	..... 15,6	52,9
05........	...... 19,6	56,o
06........	..... 19,8	58,3
07........	..... 21,0	59,6
08........		59,6

Af den summa, som 1907/08 utgick i form af statsbidrag, representerade
bidragen till uppfostringsväsendet öfver hälften eller 12,9 millioner
pund sterling, medan den därnäst största posten, bidragen till polisväsendet,
stannade vid 2,6 millioner pund. De till kommunalskatteräkningen öfverförda
skatterna täckte 8,3 millioner pund af den totala bidragssumman.
Resten 12,3 millioner pund måste täckas genom årlig bevillning af parlamentet.
Man finner, att statsbidragen stegrats något hastigare än den kommunala
utdebiteringen. Den starka tillväxten af statsbidragen beror hufvudsakligen
på bidragen till undervisningsväsendet. Den enda betydande
stegring, som af annan anledning förekommit, härrör af bidraget till lindring
af jordbrukets kommunalskatter, hvilket träder i full kraft med
finansåret 1897/98. I öfrigt beror den språngvis skeende ökningen i statsbidragens
summa på de i föregående paragraf omnämnda utvidgningarna
af bidragen till undervisningsväsendet, hvarvid emellertid bör observeras
att betydande bidragsbelopp uppgående till öfver 5 millioner pund genom
1902 års uppfostringslag öfverförts från de gamla »voluntarv schools till
skolmyndigheterna.

Det för fattigskatten fastställda taxeringsvärdet på all fastighet, som
är underkastad kommunal utdebitering (inklusive statens fasta egendom),
steg under perioden 1894—1908 från 161,1 till 212,8 millioner pund sterling.
Stegringen i utdebiteringen har således varit ojämförligt hastigare än
stegringen i taxeringsvärde. Medan det utdebiterade beloppet vuxit med
ungefär 85 %, har taxeringsvärdets tillväxt stannat vid ungefär 30 %. Hänför
man hela utdebiteringen till ofvannämnda taxeringsvärde, befinnes utdebiteringen
ha stigit från ungefär 20 % till 28,4 %. Det totala debiteringsvärdet
(enligt jordbruksskattelagen 1896) belöpte sig vid början af finansåret
1907—08 till 198 millioner pund. I förhållande till detta värde utgjorde
utdebiteringen under året 30,1 %.

Denna stegring i de kommunala skattebördorna har, såsom ofvan
är framhållet, gifvit alltjämt ökad styrka åt krafvet på, att staten skall
bispringa kommunerna med bidrag från sina rikare inkomstkällor. Basen
för kommunernas utdebitering är för trång och trots alla ansträngningar
har det icke lyckats att finna en lämplig utväg att på ett effektivt sätt
vidga den. Den enda lösningen har då varit ständigt ökade statsbidrag.
1 dessa bidrag har man alltså sett en form för lösningen af det kommunala
skatteproblemet. Genom att anslå statsskatter af särskild art till
kommunala ändamål, har man sökt utjämna den ensidighet, som vidlåder
grunderna för den kommunala skattefördelningen. Tydligast har denna
synpunkt framträdt i den ursprungliga fördelningen af den af lös egendom
utgående arfsskatten. Emellertid har ju också från sakkunnigt håll för -

nekats, att denna märkning af särskilda statsskatter för kommunernas
räkning har någon real betydelse. Man bär gjort gällande, att statsbidragen
i hvarje fall äro att betrakta såsom en belastning af statsbudgeten
i dess helhet. Från denna synpunkt beror statsbidragens lämplighet såsom
komplement till den kommunala utdebiteringen hufvudsakligen på, huruvida
statens beskattning i dess helhet kan anses vara afpassad efter skatteförmågan.
1 den mån de kommunala utgifterna täckas med skattemedel
falla de numera, såsom af ofvanstående siffror framgår, till ungefär 3A på
den kommunala utdebiteringen, d. v. s. på innehafvarna af fast egendom
och till ungefär lU på statsbidragen, d. v. s. på statens allmänna skattekällor.
För bedömandet af den engelska kommunalbeskattningens karaktär
är det således nödvändigt att göra sig en bild af den engelska statsbeskattningen,
särskildt att se till i hvilken mån den motsvarar krafvet
på »skatt efter förmåga». En föreställning härom ger följande sammanfattning
af statsinkomsterna under finansåret 1907/08 (dessa siffror gälla
för det förenade konungariket).

Tullar . .
Acciser . .
Arfsskatt .
Stämpelskatt
Jordskatt .
Husskatt .
Inkomstskatt

32.490.000

35.720.000

19.070.000

7.970.000
730,000

1.960.000

32.380.000

Summa 130,320,000

Preussen.

Kommunernas organisation och finanser.

Konungariket Preussen, som den 1 dec. 1905 hade ett invånarantal af
37,293,000, är för den kommunala förvaltningen indeladt i tretton provinser
(Hohenzollern oberäknadt), hvilka sålunda nämnda år hade en befolkning af i
genomsnitt ungefär 2,9 millioner. Provinserna äro indelade i kretsar till
ett sammanlagdt antal af 586, hvaraf 99 stadskretsar (1 okt. 1910). Primärkommuner
äro dels städerna, 1,279 stycken, hvaraf 263 med öfver 10,000
invånare, dels de 36,071 landskommunerna, dels slutligen de 15,672 i kommunalt
afseende själfständiga godsen, hvilkas innehafvare för sina områden
ha liknande skyldigheter som kommunerna för sina. (Dessa senare siffror
afse den 1 dec. 1905.)

I Preussen råder ganska stora olikheter mellan olika landsändar
med hänsyn till de olika kommunala organisationernas uppgifter. Det
skulle föra för långt att ingå på dessa olikheter, och skall här endast i
korthet antydas omfånget af kommunernas uppgifter sådant det i allmänhet
gestaltar sig''-

c t? _ ...

Preussen saknar en fortlöpande allmän kommunal hnansstatistik, en
omständighet som gifvetvis i hög grad försvårar en mera ingående och
likformig framställning af det kommunala finansväsendet och dess utveckling.
För provinserna och landskretsarna har emellertid för år 1903 uppgjorts
en omfattande finansstatistik, som ger en god inblick i dessa kommunala
organisationers verksamhet. För primärkommunerna finnes ingen
motsvarande statistik, men väl har, med anledning af förberedelser till en
riksskattereform, för år 1907 en undersökning ägt rum rörande de finansiella
förhållandena i de preussiska kommuner (städer och landskommuner),
som ha mer än 10,000 invånare. „

Bland de uppgifter af mera statslig natur, som i Preussen helt eller
delvis hvila på primärkommunerna, må nämnas förandet af civilregistret
äfvensom medverkan vid taxering och uppbörd i fråga om statens direkta

skatter. Polisväsendet är mycket olika ordnad t i olika kommuner. I
hufvudstaden Berlin liksom i en mängd andra viktigare städer är polisväsendet
helt och hållet eu statens angelägenhet, men har kommunen att
härför lämna staten vissa bidrag, hvilka enligt lag af 1908 utgå med Va
af kostnaderna. Andra städer ha själfva att bekosta sitt polisväsen. I
öfrigt ligger polisväsendet mestadels under föreståndare för s. k. amtsbezirk
eller under landsborgmästare. Polisdistrikt af denna art funnos 1910 till
ett antal af 7,251. Landskretsarna lämna betydande bidrag till amtsbezirkens
poliskostnader, men äga själfva ingen polisförvaltning.

Vissa militärbördor, särskild! inkvarteringsbördan, som i fredstid
direkt åligga enskilda personer, öfvertagas ofta, särskild! i de större städerna,
af kommunen, som utdebiterar den eventuella kostnaden (utöfver militärförvaltningens
ersättning) på husägarna, eventuellt också på innehafvarna
af hyresvåningar. I krigstid är kommunen gent emot militärförvaltningen
ansvarig för motsvarande prestationer, men erhåller då för inkvartering
ingen ersättning.

Den nyare yrkeslagstiftningen har pålagt kommunerna vissa förpliktelser
med hänsyn till inrättandet af särskilda yrkesdomstolar äfvensom
till täckandet af såväl personliga som sakliga kostnader för deras arbete.

På det socialpolitiska området tillfalla primärkommunerna äfven
åtskilliga viktiga uppgifter i sammanhang med genomförandet af riksförsäkringslagstiftningen.
Bland socialpolitiska uppgifter, som kommunerna
i större utsträckning frivilligt åtagit sig, märkas inrättandet af kommunala
pantbanker samt framför allt den kommunala arbetsförmedlingen.

Enligt lag af 1906 har folkskolan helt och hållet blifvit en den
politiska kommunens angelägenhet. Hvarje kommun bildar i allmänhet
ett skoldistrikt för sig, men flera kommuner kunna också förenas till ett
skoldistrikt. 1 regeln bildar stad ett eget skoldistrikt. Skolafgifter kunna
upptagas för främmande kommuners skolbarn. Såsom nedan visas kunna
särskild! de mindre kommunerna påräkna betydande bidrag af statsmedel
för sitt folkskoleväsen. Frivilligt kunna kommunerna åtaga sig att uppehålla
fackskolor och fortsättningsskolor. Genom särskildt statut kan kommunen
göra besökandet af en fortsättningsskola obligatoriskt för alla
yrkesarbetare under 18 år. I rätt stor utsträckning hafva städerna också
upprättat högre skolor och gymnasier.

Fattigvården åligger i Tyskland den kommun, där den behöfvande
har hemortsrätt, hvilken i allmänhet förvärfvas genom tvåårig bostad inom
kommunen. Kommun åligger också att till andra fattiga lämna omedelbart
behöflig hjälp med rätt att härför erhålla ersättning af vederbörande
fattigvårdsförband. Stundom äro flera kommuner förenade till ett orts -

fattigvårdsförband. Särskilt är detta ofta fallet ifråga om landskommuner
och själfständiga godsområden. På landet utgöres fattigvården ännu till
stor del in natura. I städerna åter, där visserligen kostnaderna för fattigvården
betalas af kommunala medel, utgör själfva vården af de fattiga en
ofta ganska betungande medborgerlig plikt, som åtages såsom kommunalt
förtroendeuppdrag.

Ifråga om sundhetsväsendet hafva primärkommunerna vissa skyldigheter
till understöd af sanitetspolisen. Vaccination är dock en uppgift
för kretsarna. Kommunernas frivilliga verksamhet är naturligtvis på sundhetsväsendets
område mycket betydande, särskildt om man hit för den
moderna kommunens vidtomfattande uppgifter för vattenledning och dränering,
renhållning, anläggning af parker etc. Genom särskildt statut kan
kommunen införa förpliktelse till begagnande af offentliga slakthus och
till undersökning af allt slaktadt kött.

Vägbördan är i Preussen icke enhetligt reglerad, men i allmänhet
torde kunna sägas att byggandet af de rent lokala vägarna åligger primärkommunerna,
medan de större vägarna falla på de högre kommunala
organisationernas lott.

Kretsarnas uppgift är att fullständiga och stödja primärkommunernas
verksamhet särskildt på fattigvårdens, sundhetsväsendets och vägväsendets
områden. I provinsernas verksamhet spela fattigvården och vägväsendet
den förnämsta rollen, men däri ingår också bland annat befordrandet af
jordbruket liksom också af konst och vetenskap.

Provinserna fungera i regel såsom »land ståt tig vå rd s fö rba 11 d». I vissa
delar af landet hafva dock kretsarna denna funktion, hvilken 1)1. a. innebär
skyldighet att sörja för de fattiga, som icke i någon kommun äga hemortsrätt.
Med landsfattigvården äro förbundna korrektionsanstalterna äfvensom
anstalter för hjälpbehöfvande sinnessjuka, idioter, epileptiker, döfstumma
och blinda. 1 dessa uppgifter understödjas emellertid provinserna delvis
också af kretsarna.

På vägväsendets område ha kretsarna att sörja icke blott för lokala
vägar inom sina områden utan också för genomlöpande vägar. De kunna
också efter öfverenskommelse med provinsialförvaltningarna öfvertaga deras
uppgifter med afseende å byggnad och underhåll af de stora chausséerna.
Chausséväsendet var ursprungligen en statsangelägenhet, som emellertid
1875 öfverlämnades till provinserna, Indika därvid tillförsäkrades ett betydande
statsbidrag. Provinserna kunna också öfvertaga den tekniska ledningen
af de lägre kommunalförbandens vägbyggnader, äfvensom befordra
dessa genom bidrag.

8*1

Bäst karakteriseras kretsarnas och provinsernas verksamhet genom
statistiken öfver deras utgifter. Bland landskretsarnas utgifter för år 1903
voro följande poster de viktigaste:

allmän förvaltning........... 18,961,000 mark

skatt till provinserna.......... 18,879,000 »

jordbruket och jordförbättringar..... 4,919,000 »

vägväsen............... 66,715,900 »

fattigvård............... 10,177,000 »

sjukvård och sundhetsväsen....... 7,169,000 »

polisväsen............... 3,004,000 »

Därtill kommo betydande utgifter såväl för egna lokalbanor som för
deltagande i eller understöd af andra företag på detta område.

Af utgifterna för vägväsendet kommo på egna chausséer och vägar

53,659,000 mark, däraf 25,460,000 mark på vägbyggnad och 28,199,000
mark på underhåll, på provinsialvägar 4,205,000 mark samt på kommunala
vägar 8,766,000 mark.

Provinsernas utgifter för år 1903 voro:

allmän förvaltning........... 10,098,000 mark

jordförbättringar............ 5,126,000

jordbruksskolor och andra utgifter för befordrandet
af jordbruket...... 1,664,000 »

handel och näringar.......... 377,000 »

konst och vetenskap.......... 1,460,000 »

kommunikationer ........... 37,631,000 »

fattigvård ....... 55,990,000

uppfostran ............. 5,502,000

sjukvård och sundhetsväsen ...... 2,914,000 »

bidrag till kretsar och primärkommuner . 14,653,000 »

allmänna utgifter........... 165,000 »

Summa 135,580,000 mark

Bland utgifterna för kommunikationer ingår vägunderhållet för provinsernas
egna chausséer och vägar med ett belopp af 26,439,000 mark
och nybyggnad af chausséer och vägar med 1,502,000 mark. Af bidragen till
kretsarna och kommunerna är bidraget till vägbyggnaderna det förnämsta
och uppgår till 8,424,000 mark.

12—110629. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

Statsbidragen till de olika kommunala organisationerna spela i Preussen
en viktig roll. I all synnerhet gäller detta i fråga om bidragen till
folkskoleväsendet.

Ett öfverlämnande till kommunala organ af afkastningen af bestämda
statsskatter har i Preussen förekommit under perioden 1885-1894, då till
följd af den s. k. lex Huene Preussens andel af rikets jordbrukstullar så när
som på ett belopp af 15,000,000 mark öfverlämnades till kretsarna för deras
utgifter, eventuellt för understöd af behöfvande kommuner. Ifrågavarande
medel fördelades till V3 efter folkmängden och till 2/3 efter beloppet af
statens grundskatt. Genom den stora kommunalskattereformen har emellertid,
såsom nedan skall visas, denna form af statsbidrag afskaffats.

Statens nuvarande bidrag till kretsarna och kommunerna hafva till
stor del sitt ursprung däri, att då staten till dessa organisationer öfverlärnnat
vissa statsliga funktioner, staten också samtidigt till dessa organ
öfverfört statsmedel till belopp, motsvarande hvad staten förut för ändamålet
utgifvit. Sålunda lämnade staten år 1875 provinserna ett årligt
bidrag af 19,000,000 mark för förvaltning och underhåll af de till provinserna
öfverförda statschausséerna. Af denna summa motsvarade ett
belopp af 15,000,000 mark statens förutvarande utgifter för ändamålet,
och fördelades detta belopp efter storleken af ifrågavarande utgifter. Resten,
4,000,000 mark, skulle användas till vidare utbyggande af chaussénätet.
Denna summa fördelades liksom i allmänhet de äldre bidragen till provinserna
eller kretsarna en gång för alla till hälften efter ytinnehållet,
till andra hälften efter folkmängden.

Då år 1902 ett par nya bidrag på tillsammans 10,000,000 mark gafs
till provinserna, delvis för vidare fördelning till lägre kommunala organ,
bestämdes emellertid för fördelningen af bidraget mellan de särskilda provinserna
en måttstock, som mera tog hänsyn till behofvet af understöd. Fördelningen
skulle nämligen ske så, att 1k af summan fördelades efter kvoten
mellan folkmängd och statsinkomstskatt, 1 /3 efter kvoten mellan den totala utdebiteringen
för provins, krets och kommun (med undantag af utdebiteringen
för skolväsendet) och statsinkomstskatten samt slutligen lh efter folkmängden.
För öfrigt var en summa af 2,000,000 mark förbehållen de östra provinserna
för deras vägväsen. Bidragssummorna fastställdes efter förhållandena
år 1900.

Statsbidragen till land skretsarna uppgingo år 1903 till ett sammanlagdt
belopp af 13,287,000 mark, hvaraf 7,257,000 mark genom dotationslagar
fastställda ordinarie bidrag. Därtill kommo provinsernas bidrag till
landskretsarna med ett sammanlagdt belopp af 6,333,000 mark, hvaraf

!tl

4.755.000 mark ordinarie bidrag. Tillsammans stege alltså landskretsarnas
stats- och provinsialbidrag till eu summa af 19,620,000 mark.

De lagstadgade statsbidragen till provinserna belöpte sig 1903 till

48.614.000 mark, hvartill kommo andra bidrag till ett belopp af 1,112,000
mark. Af de lagstadgade bidragen var bidraget till flen allmänna förvaltningen
det största och utgjorde 25,123,000 mark. Därnäst kom bidraget
till provinsernas vägunderhåll med 18,677,000 mark, hvartill bör
läggas statsbidraget till provinsernas understödjande af kretsarnas och
kommunernas vägbyggnader med 324,000 mark. Statsbidraget till provinsernas
vägunderhåll (18,hs millioner mark) täckte jämnt 2 k af provinsernas
hela utgiftssumma för egna vägar (27,94 millioner mark).

Statens bidrag till folkskoleväsendet utgöras hufvudsakligen af bidrag
till löner, ålderstillägg och pensioner åt folkskollärarkåren. Genom folkskollärarnas
pensionslag af 1885 åtog sig staten ett fast bidrag af 600
mark till hvarje pension. Genom lagar af 1888 och 1889 infördes, i
sammanhang med att undervisningen gjordes kostnadsfri, bestämda statsbidrag
till lärarpersonalens löner utan hänsyn till vederbörande kommuners
behof. Vid samma tid gåfvos statsbidrag till ålderstillägg, dock endast
för kommuner med intill 10,000 invånare. Senare ha bildats särskilda
kassor för Regierungsbezirk såväl för pensionerna som för ålderstilläggen,
hvarigenom en viss utjämning af dessa bördor åstadkommes. Då genom
lag af 1897 folkskollärarkårens löneförhållanden reglerades, bestämdes att
statsbidragen till lärarlöner och ålderstillägg icke skulle gifvas för mer
än 25 lärarplatser för hvarje kommun. Bidragen till lönerna skulle i
allmänhet utgå med 500 mark för förste lärare, 300 mark för andre lärare
och 150 mark för lärarinna. Om antalet platser öfverstege 25, skulle en
proportionell reduktion af antalet platser af hvar särskild klass äga rum.
Genom statsbidragets begränsning till ett visst antal lärarplatser bli tydligen
de större kommunerna väsentligen tillbakasätta i förhållande till de
mindre. Någon ersättning i form af fästa bidrag gafs dock för de sålunda
indragna skolbidragen. Genom lag af 1899 reglerades också statens bidrag
till folkskollärarnas efterlämnade änkor och barn. \ id sidan af de sålunda
lagbundna bidragen lämnar staten också tillfälliga bidrag till behöfvande
kommuner såväl för de löpande kostnaderna för skolornas underhåll som
för nybyggnader. ,

‘ Genom en lag af 1906 reglerades de allmänna bidragen till skoldistrikt,
som äro oförmögna att bära de löpande kostnaderna för skolväsendet,
och ställdes särskildt ett årligt belopp af 5 millioner mark
till förfogande för utjämning af obilliga ojämnheter i folkskolebördorna
för skoldistrikt med högst 25 lärarplatser. Dessutom skulle staten till

kretsarnas förfogande och till fördelning mellan behöfvande skoldistrikt
med högst 25 lärarplatser ställa understödsbelopp, motsvarande hälften
af de årliga afsättningar till skolbyggnadsfonder, som dessa mindre skoldistrikt
enligt lagen förpliktades till. Till skoldistrikt med högst 7 lärarplatser
skulle staten betala en tredjedel af det belopp, hvarmed den nödvändiga
skolbyggnadskostnaden (med undantag af markförvärf) för året
öfverstege en summa, motsvarande 500 mark för hvarje lärarplats.

Lagen om folkskollärarkårens aflöning af 1909 införde den särskilda
begränsningen i kommunernas rätt till statsbidrag till aflöning och ålderstillågg
för folkskolans lärare, att sådan rätt förloras, om summan af ifrågavarande
bidrag vid ingången af år 1909 icke öfverstigit 2 procent af kommunens
inkomstskattesumma af inkomster öfver 900 mark, eller icke öfverstigit
5 procent af denna summa, samtidigt med att kommunal inkomstskatt
icke utdebiterats med högre belopp än statsinkomstskattens. Då 1909
års lag väsentligen höjde kommunernas utgifter för folkskollärarnas aflöning,
ställde staten nya betydande bidrag till förfogande för fördelning i förhållande
till de merkostnader lagen förorsakat och i förhållande till kommunernas
bärkraft.

Den utveckling af statsbidragen till folkskoleväsendet, som här i korthet
antydts, har medfört en enorm stegring af statens utgifter för ifrågavarande
ändamål. I budgeten för 1911 upptogos de varaktiga statsutgifterna
för folkskoleväsendet till ett sammanlagdt belopp af 144,371,000 mark.

Provinserna, kretsarna och primärkommunerna ha hvar för sig beskattningsrätt,
hvilken närmare regleras för primärkommunerna genom kommunalafgiftslagen
af 1893, för provinserna och kretsarna genom krets- och provinsialafgiftslagen
af 1906. Da den kommunala utdebiteringen till väsentlig
del grundar sig på direkta skatter, som af staten upptagas eller för Indika
staten verkställer taxering, måste en redogörelse för det preussiska kommunalskatteväsendet
föregås åt en framställning af grunddragen af dessa direkta
statsskatter.

De ältlre direkta statsskatterna.

Den direkta statsbeskattningen i Preussen, har tidigare hvilat på
ett system af afkastningsskatter, kompletteradt med en inkomstbeskattning.
Afkastningsskatterna voro till antalet tre, nämligen grund-, byggnads- och
näringsskatterna.

Grundskatten (lag af 18(11) hvilade på eu allmän kataster för landets
jord, som innefattade en taxering eu gång för alla af jordens normala nettoafkastning
d. v. s. bruttoafkastningen efter afdrag för driftskostnaderna. För
bestämmande af bruttoafkastningen utgick man från den afkastning, som
kunde uppnås vid eu vanlig genomsnittlig kultur. Jorden skildes i intill
åtta bonitetsklasser och upptogs allt efter olika kulturart såsom åkerjord,
trädgård, äng, betesmark, skog, vatten och impediment. Nettoafkastningen
af eu niorgen (ungefär V40 hektar) fastställdes för hvarje distrikt (i regeln
en krets) för hvarje särskild kulturart och bonitetsklass, hvarefter den totala
nettoafkastningen för kretsen beräknades. På grund af den fastställda
tariffen taxerades därefter nettoafkastningen för hvarje särskild fastighet.
Vid beräkningen af bruttoafkastningen utgick man från genomsnittsprisen
1837—1860 under utlämnande af de båda dyraste och de båda billigaste
åren, alltså efter ett 20-årigt genomsnitt. Endast sådan jord, som kunde
ge någon naturlig afkastning, taxerades, således icke bebyggda tomter med
tillhörande gårdsutrymme och trädgård intill en morgens areal. Befriade
från grundskatt voro rikets, statens och kommunernas egendom, den senare
dock endast i den mån den tjänade offentliga uppgifter, dessutom
offenliga kommunikationsleder och anläggningar för vattenaflopp, slutligen
också den jord, som vid lagens utfärdande tillhörde eller tjänade kyrkor,
skolor och milda stiftelser.

Kostnaderna för katastreringen belöpte sig i de åtta gamla provinserna
till 3373 millioner mark, i de nya provinserna till 2673 millioner
mark. En så dyrbar kataster måste naturligtvis äga bestånd för en längre
tid. En periodisk revision af densamma var icke i lagen föreskrifven och
har heller icke kommit till stånd.

Grundskattens belopp var från 1870 fastställdt till en summa af i
det närmaste 40 millioner mark. Denna summa fördelades efter de taxerade
nettoafkastningarna på de särskilda provinserna, inom dem på kretsarna,
inom kretsarna på kommunerna och de själfständiga godsen och inom kommunerna
på de särskilda fastigheterna. Det beräknas att denna skatt i genomsnitt
motsvarade 972 % af jordens nettoafkastningr

Byggnadsskatten utgick på grund af lag af 1861 efter byggnadernas
årliga hyresvärde. I fråga om byggnader, som hufvudsakligen användes
till bostäder, förlustelselokaler eller dylikt, utgjorde skatten 4 % af hyresvärdet,
i fråga om byggnader använda i näringsdrift 2 %. På orter med
ett öfvervägande antal uthyrda bostadshus skulle hyresvärdet beräknas
såsom ett genomsnitt för de senast förflutna tio åren. På öfriga orter
skulle det verkliga hyresvärdet eller eljes det efter särskilda grunder uppskattade
hyresvärdet läggas till grund för taxeringen. Skattefriheten var

mera vidsträckt än i fråga om grundskatten. Sålunda voro från skatteplikt
undantagna obebodda byggnader, som användes för jordbruket, äfvensom
sådana i andra näringar använda byggnader, som endast tjänade till
förvaring af material eller till stall.

Revision af taxeringen skulle äga rum hvart 15:e år och har också
genomförts 1880, 1805 och 1910. Nybyggnader och väsentliga förbättringar
kommo efter hand till taxering, men åtnjöto dock två friår. Skatten
kunde helt eller delvis efterskänkas på grund af byggnads förstöring, men
äfven för det fall att byggnad under ett helt år stått obegagnad.

Byggnadsskatten uppgick den 1 april 1889 till 32,i millioner mark,
1899 till 58,i millioner mark, men hade år 1909 stigit till 83,5 millioner
mark. Vid utgången af 1909 uppgick skattens belopp till 83,7 millioner
mark, men efter revisionen den 1 jan. 1910 till 94,7 millioner mark. Af
detta sistnämnda belopp kom på den 4-procentiga skatten en summa
af 85,o millioner mark, medan den 2-procentiga endast beräknades till 9,6
millioner mark.

Näring sskatten var tidigare fördelad efter hufvudsakligen yttre kännetecken
med eu indelning af näringsdriften efter ett detaljeradt klassystem.
Då skattesatsen för den högsta klassen endast utgjorde 288 mark, måste
denna skattefördelning komma att kännas dess mer orättvis, ju mer de
stora företagen utvecklade sig. Genom näringsskattelagen af den 24 juni
1891 infördes en bättre fördelning af skattebördan, hvarvid företagets
afkastning, i viss mån också dess anläggnings- och driftskapital, lades till
grund för beskattningen. Skattepliktig enligt denna lag är i Preussen
drifven stående näring, dock icke jordbruk, skogsbruk, kreatursskötsel eller
frukt- och vinodling m. m. Under begreppet »stående näring» faller icke
yrkesmässig verksamhet inom konst, vetenskap, skriftställeri eller undervisning
ej heller verksamhet som läkare eller advokat e. d. Befriade ifrån
skatteplikt äro föreningar, som uteslutande ha till ändamål att tillgodose
sina egna medlemmars behof. Konsumtionsföreningar med öppen butik äro
dock skattepliktiga. Riket, staten och de olika kommunala organisationerna
äfvensom vissa kreditorganisationer åtnjuta i viss utsträckning skattefrihet.

Skattefria äro sådana företag, som hvarken uppnå en årlig afkastning
af 1,500 mark eller äga ett anläggnings- och driftskapital af 3,000 mark.
De skattepliktiga företagen indelas i fyra klasser. Till första klassen höra
de företag, som ha en afkastning af 50,000 mark eller mer och för hvilka
värdet af anläggnings- och driftskapitalet uppgår till 1 million mark eller
mer. Till andra klassen föras företag, hvilkas afkastning uppgår till 20,000
mark men icke till 50,000 mark eller hvilkas anläggnings- och driftskapital
uppgår till 150,000 mark men icke till 1 million mark. Till tredje klassen

föras de företag, hvilkas afkastning uppgår till 4,000 men ieke till 20,000
mark eller hvilkas anläggnings- oeli driftskapital uppgår till 30,000 mark
men icke till 150,000 mark. Till fjärde klassen föras de företag, hvilkas
afkastning stiger till 1,500 mark men icke till 4,000 mark eller hvilkas
anläggnings- och driftskapital stiger till 3,000 mark men icke till 30,000
mark. Vid taxeringen sammanföras de företag, som drifvas af en och samma
person. Bestämmande för taxeringen är i sådant fall den samfällda afkastningen
eller totalsumman för anläggnings- och driftskapitalen i de skilda
företagen.

Inom hvarje klass rättar sig skatten efter afkastningen. I första
klassen utgör skatten 1 % af afkastningen. För de tre lägre klasserna
fastställas vissa medelskattesatser. Dessa äro för andra klassen 300 mark,
för tredje klassen 80 mark, för fjärde klassen 16 mark. Dessa medelskattesatser
multipliceras med antalet skattskyldiga inom klassen. Produkten
utgör klassens skattesumma, hvilken fördelas på de särskilda företagen
efter deras afkastning. 1 allmänhet kunna näringsidkare i de tre
lägre klasserna göra anspråk på att skatten icke skall öfverstiga 1 % af
afkastningen. Från denna rätt äro dock uteslutna sådana företag, som på
grund af anläggnings- och driftskapitalets storlek förts till en högre klass,
än som motsvarar företagets afkastning.

Ett företags afkastning beräknas genom att från bruttoinkomsten
afdraga driftskostnader och nödiga afskrifningar men icke skuldräntor.
Anläggnings- och driftskapitalet omfattar samtliga värden, som varaktigt
ingå i företaget, och detta utan åtskillnad mellan näringsdrifvarens eget
kapital och främmande medel.

Taxeringen är årlig. Någon allmän deklarationsplikt består icke,
men juridiska personer äro förpliktade att förelägga årsberättelse och bokslut.

Taxeringsdistrikt är för första klassen provinsen, för andra klassen
»Regierungsbezirk», för tredje och fjärde klasserna kretsen. Staden Berlin
bildar för hvarje klass ett taxeringsdistrikt för sig. Taxeringen verkställes
i första klassen af en nämnd, som till två tredjedelar väljes af
provinsialutskottet och till en tredjedel utses af finansministern. I de
öfriga klasserna äro de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet förenade
till ett skattesällskap, som inom sig väljer taxeringsnämnden, hvilken sammanträder
under en af vederbörande myndighet utsedd ordförande. Nämnden
har att fördela sällskapets totala skattesumma, beräknad på sätt ofvan är
sagdt, mellan sällskapets medlemmar efter sin kännedom om afkastningsförhållandena
inom de särskilda näringsdrifterna.

För värdshusrörelse och detaljhandel med spirituösa består en särskild
tilläggsskatt. Denna värdshusskatt, »Betriebssteuer», uppgick för

första klassen till 100 mark, för andra klassen till 50 mark, för tredje
klassen till 25 mark och för fjärde klassen till 15 mark för hvarje särskilt,
driftsställe. Då skattefrihet från näringsskatten inträder, utgår värdshusskatten
med 10 mark.

Näringsskatten gaf vid den första taxeringen 1893—94 ett belopp
af 19 millioner mark. Häraf kom på första klassen 6 mil], mark, på
andra klassen 2,6 null. mark, på tredje klassen 3,7 null. mark, på fjärde
klassen 6,7 mill. mark. Då fjärde klassen omfattade ungefär 80 % af alla
skattskyldiga, men första klassen endast 0,8 %, så finner man i hur betydande
grad näringsskattep genom 1891 års reform flyttats öfver på de
bärkraftigare företagen. År 1910 taxerades näringsskatten till 43,6 millioner
mark, hvaraf på första klassen 21,3, på andra 4,3, på tredje 9,2, på
fjärde 8,8 millioner mark.

Vid sidan af de nu skildrade »realskatterna» stod en inkomstbeskattning,
uppdelad i en klasskatt och en klassificerad inkomstskatt, hvilken
senare träffade inkomster öfver 3,000 mark. Det sista året, då dessa
skatter upptogos (1891/92), hade de inbragt, klasskatten 27 millioner mark,
den klassificerade inkomstskatten 49,6 millioner mark.

Detta statsskattesystem kunde icke längre motsvara moderna fordringar.
Systemet hvilade på så olikartade grunder, att en jämförelse i fråga
om skattetrycket på de olika skattskyldiga syntes utesluten. Medan grundskatten
beräknades till omkring 9,5 % af en nettoafkastning, som uppskattats
på grund af alldeles föråldrade genomsnittsberäkningar, och byggnadsskatten
utgick med 4 eller 2 % af byggnads efter olika principer beräknade
hyresvärde, äfven det mången gång mycket föråldradt, bildade näringsskatten
i stort seclt en till 1 % begränsad skatt på näringsföretagens
afkastning. Medan grundskatten öfver hufvud icke var underkastad någon
revision och byggnadsskatten endast reviderades hvart 15:e år, hvilade
näringsskatten på en årlig taxering. Medan fastighetsägare och näringsclrifvare
träffades af ganska kännbara särskatter, var den egentliga kapitalisten
endast underkastad inkomstskatten. Eu särskild kapitalränteskatt
saknades nämligen i det preussiska systemet af afkastningsskatter.

Den Miquelska reformen.

Under ledning af finansministern Miquel genomfördes i början af
1890-talet en genomgripande reform af den preussiska statens direkta
beskattning och i sammanhang därmed äfven af hela det kommunala
skattesystemet. Grundtanken i denna reform var att den direkta statsbe -

<17

skattningen i princip borde fotas på den enskilde medborgarens personliga
skatteförrnåga, hvaremot i fråga om den kommunala beskattningen intresseprincipen,
d. v. s. den princip enligt hvilken kommunen i vidsträcktaste
man uttager ersättning för de speciella tjänster den gör och för de särskilda
kostnader, som förorsakas kommunen, borde blifva den visserligen
icke uteslutande men dock i första rummet bestämmande principen.
Staten borde på grund häraf från sitt direkta skattesystem utesluta eller
åtminstone såvidt möjligt inskränka objektsskatterna, som i stället borde
bilda kärnan i det kommunala skattesystemet. Den grundläggande direkta
statsskatten borde blifva en allmän och ren inkomstskatt, utgående af den
skattskyldiges samlade nettoinkomst. Denna skatt borde dessutom, för att
närmare träffa den verkliga skatteförmågan, göras progressiv. Vid sidan
åt inkomstskatten borde ställas en förmögenhetsskatt, utgående af den
skattskyldiges samlade nettoförmögenhet. Förmögenhetsskatten kan betraktas
som ett uttryck för den åskådningen att den fonderade inkomsten har
en högre skatteförrnåga än en motsvarande inkomst af arbete samt att
äfven en förmögenhet, som för tillfället icke ger någon inkomst, utvisar
någon grad af skatteförrnåga.

Den Miquelska reformen fullbordades i två afdelningar nämligen
åren 1891 och 1893. Det förstnämnda året genomfördes utom den redan
omnämnda näringsskattelagen den nya statsinkomstskattelagen.

Statens inkomstskatt, som utgår af den skattskyldiges samlade nettoinkomst,
träffar såväl fysiska som icke fysiska personer. Under den sistnämnda
gruppen af skattskyldiga falla särskildt inregistrerade föreningar,
som sträcka sin affärsverksamhet utöfver kretsen af sina medlemmar, vanliga
konsumtionsföreningar dock äfven annars. Då utdelning i aktiebolag
ingår i delägares beskattningsbara inkomst, medgifves vid beskattning af
aktiebolag och därmed jämförliga skattskyldiga ett afdrag från det skattepliktiga
beloppet af 31/2 % af aktiekapitalet eller däremot svarande kapital.
Bolag med begränsad ansvarighet» (Gesellschaft mit beschränkter Haftung)
taxeras för hela sin inkomst. Delägare taxeras jämväl för sin inkomst i
bolaget, men befrias från så stor del af sin inkomstskatt, som motsvarar
denna inkomst. Vid taxeringen afdragas utgifter för förvärf, säkerställande
och bibehållande af inkomst äfvensom skuldräntor. Fastighetsägare och
näringsidkare äga rätt till afdrag för sina kommunala objektsskatter intill
statsskatternas (numera nominella) belopp. För lifförsäkringspremier medgifvas
afdrag intill ett belopp af 600 mark. Utgifter för sjuk-, olycksfalls-
och liknande försäkring få likaledes afdragas intill ett belopp af 600
mark. Amortering, som erlägges på grund af rättslig förpliktelse, får af lo

110629. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

dragas intill 1 procent af kapitalet, dock ej med högre belopp än 600
mark. För inkomst af jordbruk, handel och annan näring med ordnad
bokföring taxeras fysiska personer efter genomsnittet för de tre nästförflutna
åren. På samma sätt taxeras i allmänhet skattskyldiga som icke äro
fysiska personer. Deklarationsplikt består för inkomster öfver 3,000 mark.

Skatteplikten börjar med en inkomst af 900 mark. Har skattskyldig,
hvars inkomst ej öfverstiger 6,500 mark, 2 barn att försörja, skall nedflyttning
ske på den progressiva skatteskalan med ett trappsteg. Har sådan
skattskyldig 3 barn att försörja, skall nedfiyttning ske med två trappsteg;
är barnantalet större, sker nedfiyttning med ytterligare ett trappsteg för
hvarje stegring i antalet med 2. Liknande nedfiyttning äger rum, då inkomsten
öfverstiger 6,500 mark, men ej 9,500 mark. Dock fordras för
nedfiyttning med ett trappsteg 3 barn, för ytterligare nedfiyttning ett barn
mer än i fråga om mindre inkomster. Vid beräkning af försörjningsbördan
tages ingen hänsyn till barn öfver 14 år, som arbeta i föräldrarnas
jordbruk eller näringsdrift eller som själfva ha en inkomst motsvarande
mer än hälften af vanlig daglön; lika med barn räknas andra anhöriga,
som den skattskyldige är lagligen förpliktad att försörja. Vid inkomster
till och med 12,500 mark kunna särskilda omständigheter, som väsentligt
nedsätta skattekraften, föranleda en nedsättning med högst tre trappsteg
på den progressiva skatteskalan. Denna skatteskala stiger från en skattesats
af 6 mark vid en inkomst af 901 mark, motsvarande ungefär 2/s %,
upp mot ett maximum af 4 %, som uppnås vid inkomster öfver 100,000
mark. För bolag med begränsad ansvarighet består en särskild skatteskala,
som går upp till 4,5 % (vid inkomster öfver 100,000 mark).

I sammanhang med den stora löneregleringen 1909 och för att möjliggöra
densamma infördes genom lag af 26 maj 1909 från och med 1
april 1909 särskilda tillägg till statsinkomstskatten, utgörande för fysiska personer
och vissa kooperativa föreningar från 5 till 25 %, för bolag med begränsad
ansvarighet från 7,5 till 40 % och för aktiebolag etc. från 10 till 50 %.
Dessa tillägg komma icke i betraktande vid utdebitering af kommunal
inkomstskatt i form af vissa procent af statsinkomstskatten. Tilläggen äro
i öfrigt enligt lagens uttryckliga förklaring att betrakta som en »provisorisk
åtgärd, som skall förbli i kraft endast till dess en organisk nyordning
af de direkta statsskatterna i Preussen fullbordats». Lagförslag härom
skall föreläggas landtdagen inom 3 år.

Den nya inkomstskatten beräknades ge minst 80,000,000 mark för
det första året med eu stegring af 4 procent för hvarje följande år. Därest
emellertid skatten skulle komma att ge mera än sålunda var beräknadt, skulle
det Överskjutande beloppet enligt en bestämmelse i inkomstskattelagen

användas till grund- och byggnadsskatternas afskrifning från statsskattesystemet
och öfverförande till de kommunala förbanden. Det visade sig
nu att inkomstskatten redan första året afkastade det oväntadt stora beloppet
af 124,8 mill. mark. På grund häraf kunde man nu omedelbart
skrida till genomförandet af planen att till kommunerna öfverföra realskatterna.
Staten kunde i själfva verket afstå icke blott från grund- och
byggnadsskatterna utan jämväl från näringsskatten och bergverksafgifterna.
Dessa skatter hade för 1802—93 gifvit

grundskatten............ 39,907,000 mk.

byggn ad ssk atten.......... 35,086,000 »

näringsskatten........... 19,811,000 »

bergverksafgifterna......... 6,926,000 »

alltså tillsammans 101,730,000 mk.

Med denna summa skulle alltså de årliga statsinkomsterna minskas.
Till uppvägande af förlusten hade man dels de 40,000,000 mark, hvarmed
inkomstskatten i rundt tal öfverstigit det beräknade minimibeloppet, dels
ett belopp af 2,940,000 mark, som förut utgått till kommunerna för deras
besvär med statsskatternas taxering och uppbörd. Därutöfver skaffades
täckningsbelopp genom indragandet af de tullmedel, som på grund af den
s. k. lex Huene (14 maj 1885) fördelats till kommunerna och som i
genomsnitt belöpt sig till 24,000,000 mark, samt genom införandet af
en förmögenhetsskatt, som beräknades ge omkring 35,000,000 mark.

Förmögenhetsskatten (lag af den 14 juni 1893) träffar endast fysiska
personer och utgår efter den samlade nettoförmögenheten, alltså efter afdrag
af skulder. Skattefria äro personer, hvilkas beskattningsbara förmögenhet
icke öfverstiger 6,000 mark, samt personer, hvilkas förmögenhet
icke öfverstiger 20,000 mark, så framt deras inkomst icke öfverstiger 900
mark. Äfven i öfrigt bestå vissa skattelindringar vid mindre förmögenhetsbclopp.
Själfva skatten är emellertid icke progressiv, utan utgår med
en konstant skattefot af V2 promille, hvilken skattefot dock senare höjts
till 0,526 promille och genom den nyssnämnda lagen af 1909 med ytterligare
25 procent, alltså till 0,6575 promille.

I 1910 års stat är inkomstskatten beräknad till 321 millioner mark
och förmögenhetsskatten till 54,5 millioner mark.

100

Kommunalafgiftslagen af 1893.

Då staten afstod från realskatterna och öfverlämnade dessa skattekällor
till kommunerna, kräfdes framför allt en ny rättsordning, som garanterade
en lämplig hushållning med dessa skattekällor och närmare bestämde,
i hvilket omfång och under hvilka förutsättningar kommunerna
skulle vara förpliktade att upptaga de af staten öfverlämnade realskatterna.
Tidigare hade kommunerna uteslutande eller till största delen täckt sitt
behof af direkta skatter genom procentuella tillägg till statens inkomstskatter
eller genom själfständiga kommunala inkomstskatter. Då nu inkomstskatten
utbildats till den grundläggande skatten i statens direkta
skattesystem, kunde det icke längre tillåtas kommunen att fota sin hushållning
i den utsträckning, som hittills varit vanlig, på tillägg till statsinkomstskatten.
En så stark extra belastning af statens inkomstskatt innebure
en allvarsam fara för ett undergräfvande af inkomstskatten genom
frestelse till falska deklarationer. Realskatterna skulle i den kommunala
hushållningen ha den särskilda uppgiften att efter intresseprincipens grundsats
taga i anspråk den fasta egendomen och näringsdrift^! för de utgifter,
som företrädesvis komma dem till godo eller af dem föranledas. Däremot
borde utgifter för allmänna offentliga ändamål falla alla kommunens
invånare till last. Medel till täckande af sådana utgifter borde därför
uppbringas af dem i förhållande till deras personliga skatteförmåga, alltså
genom en inkomstbeskattning i anslutning till statens inkomstskatt. Tilllägg
till statens förmögenhetsskatt borde däremot uteslutas, emedan kommunen
ju erhållit realskatterna till täckande af sitt skattebehof och förmögenhetsobjekten
icke därutöfver borde trättas af en skatt, som utgår
efter den personliga förmögenhetens nettovärde.

Kommunalskattereformen, som utgick från dessa grundtankar, förutsätter
i öfrigt att kommunernas inkomstbeskattning nära skall ansluta sig
till statsinkomstskatten, men att däremot en omgestaltning skall äga rum
af de hittillsvarande grund-, byggnads- och näringsskatterna till särskilda
kommunala realskatter. Frigifvandet af dessa skattekällor från statens sida
erhåller först därigenom sin fulla betydelse för kommunerna, att kommunerna
icke bindas vid de hittillsvarande skatte formerna, utan sättas i tillfälle
att utbilda sina realskattesystem efter sina särskilda förhållanden.
Till dess detta sker, måste kommunen emellertid upptaga realskatter i form
af tillägg till de statsliga realskatterna. Ehuru dessa skatter genom reformen
upphäfdes såsom statsskatter, borde därför taxering till dem allt

101

fortfarande af staten verkställas cell nominella skattebelopp enligt förut
gällande grunder åsättas. De kommunala realskatterna skulle utdebiteras
i procent af de sålunda åsätta nominella beloppen.

Staten måste skaffa sig fullständiga garantier för att den med reformen
afsedda kommunala realbeskattningen också blir en verklighet. Kruståtel!
afstå!- från sin hittillsvarande beskattning på ett område, som alldeles
särskilt ägnar sig för den kommunala beskattningen, måste staten
också genom sin lagstiftning och sin kontroll tillse att detta reformens
hufvudsyfte blir uppfylldt. Endast under denna förutsättning afstår staten
å sin sida från realskatterna. I enlighet med denna uppfattning bestämmer
kominunalafgiftslagen i en mängd fall, att kommuns beslut i beskattningsärenden
skall underställas vederbörande lokalmyndighets pröfning.
I frågor rörande införandet af särskilda direkta eller indirekta kommunalskatter
eller rörande tillägg till statsinkomstskatten utöfver en gräns af
100 % äfvensom öfver hufvud ifråga om afvikelser från lagens grundsatser
angående fördelningen af det kommunala skattebehofvet på de olika direkta
skatterna fordrar lagen till och med, att lokalmyndighetens godkännande för
att vinna laga kraft skall bekräftas af såväl inrikes- som finansministrarna.

Efter denna allmänna karakteristik af kommunalafgiftslagen skall i
det följande lagens innehåll närmare refereras.

Allmänna bestämmelser.

Lagen inledes med vissa allmänna bestämmelser. Det heter till en
början att kommunen äger rätt att till täckande af sina utgifter upptaga
gebyr och bidrag, indirekta och direkta skatter, äfvensom att fordra vissa
personliga tjänster.

Beträffande skillnaden mellan direkta och indirekta skatter är följande
att märka. Enligt preussiskt språkbruk menas med direkta skatter
sådana, som upptagas vid vissa på förhand bestämda perioder, med indirekta
åter sådana, som upptagas då särskild anledning ges genom någon
handling eller händelse. Sålunda höra till dessa senare skatter alla slags
förbrukningsafgifter, arfsskatter och andra omsättningsskatter, äfvensom
lustbarhets- och lyxskatter, likaså hundskatten. Till de direkta skatterna
höra grund-, byggnads- och näringsskatterna samt inkomstskatter; dessutom
hyres- och andra därmed jämförliga skatter, som träffa den skattskyldiges
konsumtion i den omfattning, att de i någon man blifva jämförliga med
inkomstskatter. I detta hänseende är det gifvetvis svårt nog att draga en
skarp gräns mellan direkta och indirekta skatter.

102

Den ordning, i hvilken kommunernas inkomstkällor här uppräknats,
har en real betydelse, i det nämligen dessa inkomstkällor böra tagas i anspråk
i samma följd. Kommunen är sålunda icke berättigad att upptaga
skatter förr än den gjort bruk af sina egna inkomster samt af gebyr och
bidrag. Med afseende å hund- och lustbarhetsskatter, som införas mera
af politiskäl, äger denna bestämmelse icke tillämpning. Genom direkta
skatter må endast de behof fyllas, som återstå, sedan jämte nu nämnda
inkomstkällor äfven de indirekta skatterna tagits i anspråk. Denna ordning
för fyllande af kommunernas behof är ett karakteristiskt drag, i det
preussiska kommunalskattesystemet.

Till de allmänna bestämmelserna hör också att näringsdrift för kommunens
räkning i princip skall förvaltas så, att inkomsterna täcka utgifterna
inklusive ränta och förvaltningskostnader. Undantag medgifves, när
företaget jämväl drifves i ett offentligt intresse, som annars icke tillgodoses,
äfvensom när kommunen har att konkurrera med något enskildt företag.

Gebyr och bidrag .

Kommunen är berättigad att för bégagnande af sådana »föranstaltningar»,
som kommunen i det offentligas intresse har inrättat, upptaga af<>ifter
— »gebyr». Afgifter, som kommunen såsom privatekonomisk företagare
upptar t. ex. för gas eller i spårvägsdrift, äro icke gebyr. Dä emellertid
de föranstaltningar, för hvilka kommunen upptar gebyr, icke behöfva
vara inrättade uteslutande i offentligt intresse, utan delvis kunna hafva
karaktären af privatekonomiska företag, är gränsen mellan gebyr och afgifter
i kommunens affärsdrift icke fullt skarp.

Kommunen är skyldig att upptaga gebyr, ifall föranstaltningen ifråga
länder särskilda medlemmar af kommunen eller särskilda klasser af densamma
till fördel. Dock kan kommunen i sådant fall äfven täcka kostnaden
genom »bidrag» eller »mer- och mindrebelastning», hvarmed förstås en
olika fördelning af de direkta skattebördorna på olika grupper åt kommunens
medlemmar. Dessa båda utvägar till kostnadernas täckande åro tänkbara
vid sidan af gebyr. Om kommunen har täckt de särskilda kostnaderna,
i den mån föranstaltningen kommer särskilda personer till godo,
genom bidrag eller mer- och mindrebelastning, kan kommunen upptaga
gebyr för täckande af öfriga kostnader. Gebyr böra i allmänhet, i den mån
kostnaderna icke täckas genom andra inkomster af föranstaltningen, beräknas
så, att förvaltnings- och underhållskostnader inklusive kostnaderna för
förräntning och amortering af användt kapital komma att täckas.

Om det består ett rättsligt eller faktiskt tvång att använda föranstaltningen,
är kommunen icke skyldig att upptaga gebyr. Sådan skyldighet
består icke heller ifråga om undervisningsanstalter, ej heller ifråga om
sjukhus eller andra anstalter, som äro afsedda att särskilt tjäna de fattigare
klasserna. Dock måste lämplig skolafgift upptagas i de högre läroanstalter
och fackskolor, som kommunen underhåller, så att icke kommunens
skattekraft i oproportionerlig grad tages i anspråk till förmån för
besökarna af dessa skolor. Icke heller är kommunen skyldig att upptaga
utgifter för begagnandet af vägar, gator, broar o. d.

Utom de nu nämnda gebyren för begagnande af kommunala föranstaltningar
(»Benutzungsgebtihren») kan kommunen också upptaga gebyr
till ersättning af tjänster, som af enskilda tagas i anspråk, s. k. förvaltningsgebyr.
Sådana gebyr kunna exempelvis upptagas för kontrollen öfver
byggnadsväsende! och för andra ordningspolitiska åtgärder, såsom
för uppsyn öfver eldsäkerhet vid teaterföreställningar eller andra offentliga
lustbarheter. Förvaltningsgebyr böra afpassas så, att deras afkastning
icke öfverstiger kostnaderna för ifrågavarande gren af förvaltningen. Det
är alltså icke meningen att kommunen skall göra någon affär af sådana
förvaltningsgrenar.

C C

Gfebyr skola bestämmas på förhand och deras belopp upptagas i en
särskild taxa. Enligt lag af 1906 till förklaring af kommunalafgiftslagen
är det uttryckligen tillåtet att gradera gebyren i förhållande till olika betalningsförmåga
och därvid gå ned ända till fullständig afgiftsfrihet.

Angående »bidrag» stadgas att kommunen för föranstaltningar, som
fordras i det helas intresse, kan upptaga bidrag af de fastighetsägare och
näringsidkare, som af dessa föranstaltningar ha en särskild ekonomisk fördel.
Bidragen skola afpassas efter fördelarna. Bidrag måste i regel upptagas,
om det i annat fall skulle bli nödvändigt att täcka kostnaderna
genom upptagande af skatter. När fråga uppstår om upptagande af bidrag
till något särskild! företag, skall planen för detsamma jämte nödiga
kostnadsberäkningar samt kommunens beslut om upptagande af bidrag delges
de fastighetsägare eller näringsdrifvare, som beröras af företaget, och
hafva dessa personer tillfälle att framställa sina invändningar mot kommunens
Braf på bidrag.

Före kommunalafgiftslagens tillkomst funnos beträffande afgifter vid
kommunala slakthus vissa bestämmelser i syfte att hindra, att dessa afgifter
utnyttjades som indirekt skatt på förbrukningen af kött. Kommunalafgiftslagen
bestämmer härom, att kommunerna äro berättigade att upptaga
afgift för begagnande af slakthus till den höjd, att de årliga kostnaderna
för slakthuset och dess drift och dessutom 8 % af anläggnings -

104

kapitalet blifva täckta. I kommuner med kommunal införseltull på kött
skulle kapitalet icke få förräntas med mer än 5 %. Från och med deri 1
april 1910 har emellertid den sistnämnda bestämmelsen förlorat betydelse,
då kommunerna genom rikslagstiftning (se nedan!) förbjudits att upptaga
tullskatter på kött.

I badorter och därmed jämförliga orter är kommunen berättigad
upptaga särskilda kurtaxor i ersättning för föranstaltningar, som gjorts för
kurgästernas skull.

De kommunala skatterna.

A. Indirekta skatter. Kommunen är berättigad att upptaga indirekta
skatter inom de gränser, som rikslagstiftningen sätter. Beslut om
sådana skatter erfordra vederbörande myndighets godkännande. Emellertid
är denna rätt ganska kringskuren.

Därvid komma för det första i betraktande de bestämmelser i rikstullagstiftningen
af den 25 december 1902, som från och med den 1 april
1910 förbjuda upptagandet af kommunala afgifter å spannmål, ärtor, mjöl
och andra kvarnprodukter, bröd, boskap, kött och köttvaror samt fett.
Syltet med detta förbud är att hindra kommunerna från att konkurrera
med riket på ett beskattningsområde, där rikets beskattning redan i och
för sig kännes tryckande. Den enda förbrukningsskatt, som sedan denna
bestämmelse trädt i kraft spelar någon större finansiell roll, är ölskatten.
Men äfven i afseende å utnyttjandet af denna skatt förekomma högst betydande
inskränkningar genom rikslagstiftningen. Det är nämligen enligt
denna bestämdt att kommunala tillägg till riksbryggskatten icke må upptagas
med mer än 50 % af denna skatt samt att kommunala införsela fgifter
på Öl icke må öfverstiga 65 pfennig för hektoliter. Förbrukningsafgift
på vin är endast tillåten i de egentliga vinländerna, men får sådan afgift
icke höjas utöfver 1,22 mark resp. 2,18 mark för en hektoliter, allteftersom
afgiften är fast eller graderad efter vinets kvalitet. För brännvin är
maximalsatsen 8,73 pf. för en liter 50-procentigt brännvin, men införande
af nya eller förhöjande af bestående kommunala brännvinsskatter förbjudes
af rikslagstiftningen.

För alla kommunala förbrukningsskatter gäller den grundsatsen, att
samtliga inom riket framställda produkter af samma art måste beskattas
lika. En differentialbehandling i protektionistiskt syfte, t. ex. till förman
för öl, som producerats inom kommunen, är sålunda utesluten.

I fråga om några öfriga förbrukningsskatter har kommunalafgiftslagen
själf inskränkande bestämmelser. Så gäller om kommunala införsel -

skatter på potatis och bränsle den bestämmelsen, att sådana skatter icke
få införas, där de ej förut funnits, ej heller höjas till sitt belopp. Varor,
som kunna underkastas införselskatt, äro viktualier, fisk, fruktvin och ättika
samt foder.

Utom egentliga förbrukningsskatter förekomma skatter på användning
af vissa föremål eller på vissa utgifter. Den viktigaste af dessa utgiftsskatter
(»Aufwandssteuer») är hundskatten. Dessutom förekomma »lustbarhetsskatter»,
hvilka kunna läggas antingen på den, som föranstaltar lustbarheten,
eller på den, som begagnar sig af densamma. Det sistnämnda
är t. ex. fallet i fråga om den rätt vanliga skatten på teaterbiljetter.

I öfrigt har emellertid användningen af sådana skatter starkt begränsats
af den preussiska förvaltningen: skatter på pianon, hästar, vagnar,
cyklar, skjutvapen etc. ha förklarats olämpliga; ej heller har man tillåtit
skatt på dufvor, kattor o. s. v. eller på mineralvatten eller på auktioner
eller på försäkring af lösören.

En viktig inskränkning i kommunernas rätt att upptaga indirekta
skatter innehålles också i 60 § af riksarfsskattelagen af den 3 juni 1906.
I detta lagrum, hvarmed man afsett ett skydd för rikets arfsbeskattning
mot en otillbörlig konkurrens, upphäfvas de särskilda staternas afgifter
vid egendoms öfvergång i följd af dödsfall eller gåfva mellan lefvande, så
framt icke egendomen öfvergår till afkomlingar eller mellan äkta makar.
Den preussiska förvaltningens praxis har vidare redan förut uteslutit beskattning
af sistnämnda kategori af arf eller gåfvor, hvarför man kan säga
att allt hvad arf eller gåfva heter är uteslutet som objekt för kommunal
beskattning.

Den viktigaste indirekta skatteformen har under sådana förhållanden
blifvit skatt på omsättning af fast egendom, en skatt som är mycket
allmän i de preussiska kommunerna. Till ledning för uppställande af
kommunala skatteordningar beträffande sådan omsättningsskatt tjänar en
af vederbörande minister utgifven mönsterskatteordning. I regeln uppgå
omsättningsskatterna på fast egendom till 1 ä 2 % af försäljningssummans
totala belopp. Emellertid äro kommunerna icke genom kommunalafgiftslagen
bundna att ge omsättningsskatterna på fast egendom denna form.
Kommunerna hafva alltså varit oförhindrade att vid sidan af sådana omsättningsskatter
i egentlig mening utbilda värdestegringsskatter, utgående
af den värdestegring, som realiseras vid fast egendoms försäljning. Äfven
på detta kommunala beskattningsområde har dock riket numera ingripit
genom införandet af en riksvärdestegringsskatt.

B. De direkta kommunalskatterna. I allmänhet skola direkta skatter
upptagas af alla skattskyldiga efter fasta och likformiga grundsatser. Till

14—110629. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

106

tackande af kostnaderna för föranstaltningar, som i särdeles hög eller
ringa grad komma någon del af kommunens område eller någon klass af
kommunens medlemmar till godo, kan kommunen, så framt bidrag icke
upptagas, för denna del af kommunen eller denna klass af kommunens
medlemmar besluta en mer- eller mindrebelastning med direkta skatter.
Enligt 1906 års förklaring till kommunalafgiftslagen äro kommunerna
oförhindrade att använda graderade skalor såväl för skatter som för gebyr.
Särskildt är det tillåtet att ifråga om skatter af fast egendom tillämpa
olika skattesatser eller olika skattenormer för särskilda slag af fastighet
eller för särskilda grupper af ägare. Denna differentiering får dock icke
sträckas till fullständig skattefrihet.

Direkta kommunalskatter kunna upptagas dels af fast egendom,
alltså såväl af jord som af byggnader, dels ock af näringsdrift. Dessa
båda grupper af direkta skatter sammanfattas under namnet »realskatter».
Dessutom kunna direkta skatter upptagas i form af inkomstskatter.
Inkomstskatt kan delvis ersättas af »utgiftsskatter» (Aufwandssteuer), förutsatt
att dessa skatter träffa sådana slag af utgifter, hvilkas omfång i
allmänhet plägar stå i ett visst förhållande till inkomstens storlek och
hvilka därför i viss mån utgöra ett mått på denna. Det är dock uttryckligen
bestämdt att hyres- och bostadsskatter icke få införas, där de ej
förut funnits. Då i öfrigt knappast någon allmän skatt finnes, som kan
■anses motsvara begreppet »Aufwandssteuer», sådant det här fattas, torde den
kommunerna medgifna rätten att låta sådan skatt ersätta inkomstskatt
sakna praktisk betydelse.

De direkta skatterna kunna upptagas såsom procentuella tillägg till
motsvarande statsskatt eller inrättas som själfständiga kommunala skatter.

I det senare fallet måste en särskild skatteordning beslutas och underställas
vederbörande myndighets godkännande.

Realskatterna. Bland realskatterna kommer skatt af fast egendom
närmast i betraktande. Sådan skatt utgår såväl af bebyggd som obebyggd
fastighet inom kommunen. Fri från skatt är fastighet, som tillhör staten,
provinsen, kretsen, kommunen eller andra kommunala förband, så framt
fastigheten är bestämd till offentlig tjänst eller till allmänhetens bruk.
Begagnas den till offentlig näringsdrift, äger skattefrihet icke rum. Fritagna
äro vidare järnvägar och kanaler, som anlagts med statens tillstånd,
dock blott själfva linjerna, icke stationshusen och öfriga byggnader.
Skattefria äro också i offentligt intresse underhållna anläggningar för
bevattning eller vattnets afledande, vidare kyrkor, kapell etc. äfvensom
fastigheter, som begagnas för välgörande ändamål, såsom fattighus, sjukhus
o. d.; likaså fastighet som begagnas till tjänstebostad för prästerskapet

107

iller kyrkobetjäningen eller för folkskollärare, i den man sådan
skattefrihet förut varit medgifven. Den kommunala skattefriheten för den
fasta egendom, som användes för allmänna ändamål, är alltså i Preussen
särdeles vidsträckt.

l)et ingick ju i planen för den preussiska skattereformen att statens
gamla fastighetsskatter skulle öfverlämnas till kommunen. Dessa statsskatter
betraktades dock ingalunda som en tillfredsställande grund för en
kommunal fastighetsbeskattning. Tvärtom afsåg reformen uttryckligen att
kommunerna skulle utbilda särskilda själfständiga skatter på fast egendom.
Kommunalafgiftslagen bestämmer därför att kommunerna äro berättigade
att upptaga särskilda skatter af fast egendom och framhåller att skattefördelningen
kan ske bland annat efter nettoafkastningen eller nyttjandevärdet
för ett eller flera år, efter hyresvärdet eller efter egendomens saluvärde
eller efter någon måttstock, som utgör eu kombination af dessa
olika mått. Vid beskattning efter saluvärdet bör iakttagas att egendom,
som varaktigt användes för jordbruk eller skogsbruk, upptages efter den
nettoafkastning, den vid normal skötsel varaktigt kan ge, eller ock efter
någon viss kvotdel af saluvärdet. (Skrifvelse från ministeriet 14 juni
1907.)

Om särskilda fastighetsskatter icke äro införda, skall beskattningen
ske i form af procentuella tillägg till de belopp, hvartill statens gamla
grund- och byggnadsskatter enligt den af staten allt fortfarande verkställda
taxeringen uppgå.

För att möjliggöra en särskild beskattning af tomter bestämmer
kommunalafgiftslagen att obebyggda tomter, som genom fastställandet af
nya gatulinjer erhålla ett förnöjdt värde, i förhållande till detta högre
värde kunna underkastas högre skatt. För sådan beskattning erfordras
särskild skatteordning.

N äring sskatter. Skyldiga att betala näringsskatt till den kommun,
där näring drifves, äro utom de näringar, som enligt näringsskattelagen
af 1891 äro skattskyldiga, jämväl följande slag af näringsdrift: jordbrukets
brännvinsbränneri er; bergsbruk äfvensom yrkesmässigt utnyttjande af grusoch
torftig samt stenbrott; i regel statens näringsdrift (och i likhet därmed
också riksbankens) dock med det mycket viktiga undantaget för statens
järnvägar.

Då statens näringsskatt föga lämpar sig som grundval för en kommunal
näringsskatt, medger lagen kommunerna rätt att införa själfständiga
näringsskatter. 1 en ministerialskrifvelse af år 1906, som föranledts af
ett beslut af den preussiska deputeradekammaren, heter det: De kommu nala

realskatterna ha till uppgift att bilda en stabilare motvikt till de

108

skäligen variabla inkomster, som kunna erhållas genom inkomstskatten,
samt att förverkliga principen om en beskattning efter intresse. Dessa
kraf uppfyllas icke af statsnäringsskatten såsom den är organiserad. Då
statsnäringsskatten gjort afkastning^] till hufvudmåttstocken för skattens
bestämmande och därigenom tillagt den individuella skattekraften en öfvervägande
betydelse, kan den ej komma att motsvara de fördelar kommunen
bereder särskilda näringsdrifter eller de kostnader dessa förorsaka
kommunen. Statens näringsskatt är såsom byggd på företagens nettoafkastning
också i stort sedt underkastad samma variationer som inkomstskatten
och blir af denna anledning icke heller någon särdeles stabil
skattekälla för kommunen. Förenandet af de skattskyldiga till skattesällskap,
som omfatta flera kommuner, är uppenbarligen olägligt för den
kommunala beskattningen. Då vidare för statens näringsskatt flera företag
drifna af en och samma person taxeras gemensamt, kan en kommun,
inom hvilken ett företag drifves med god vinst, blifva lidande på att
samma företagare i en annan kommun drifver ett företag, som går med
förlust. Det vore af dessa skäl i hög grad önskvärd! att kommunerna i
större utsträckning ville utbilda själfständiga, efter deras behof afpassade
näringsskatter. (Det upplystes härvid att endast 160 å 170 kommuner
dittills infört själfständiga näringsskatter.)

De själfständiga kommunala näringsskatterna kunna särskilt fördelas
efter afkastningen för det föregående året eller för en följd af år,
efter värdet af anläggningskapitalet eller anläggnings- och driftskapitai,
efter andra mått för driftens omfång eller slutligen efter någon kombination
af dessa olika mått.

Om själfständig näringsskatt icke är införd, skall beskattningen ske
genom en viss tilläggsprocent till statsskatten. Om en företagare sträcker
sin verksamhet öfver flera kommuner, bör därvid det skattebelopp, som
genom statens taxering åsättes sådan företagare, fördelas på de olika kommunerna
efter den nettoafkastning, som kan anses hafva uppkommit inom
hvar särskild kommun. Har ingen afkastning erhållits, sker fördelningen
efter anläggnings- och driftskapital. Det tillkommer hvarje kommun att
upptaga procentuella tillägg till den del af statsskatten, som efter dessa
fördelningsgrunder faller på dess lott. Det är därvid tillåtet att införa
en differentierad skatteskala, som högre belastar de näringar, hvilka ha
större intresse af kommunens föranstaltningar eller förorsakar kommunen
högre kostnader, dock endast för så vidt en utjämning icke äger rum på
något af de sätt, som förut omnämnts, alltså genom gebyr, bidrag eller meroch
mindrebelastnino-,

10!»

Den kommunala inkomstskatten. Underkastade kommunal inkomstbeskattning
äro de fysiska personer, som i kommunen ha bostad; vidare
de, som utan att i kommunen ha bostad där äga fast egendom eller anläggning
för handel eller näringsdrift eller där drifva handel eller
annan näring vare sig sjanständigt eller som medlemmar i ett bolag
med begränsad ansvarighet. Inkomstskattepliktiga äro oekså aktiebolag,
kommanditbolag på aktier samt grufbolag äfvensom inregistrerade föreningar,
dock i allmänhet endast i den mån de sträcka sin affärsverksamhet
utöfver kretsen af medlemmarna, vanliga konsumtionsföreningar likväl
äfven annars; dessutom äfven kommuner och vidsträcktare kommunalförband.
Förutsättningar för dessa icke-fysiska personers inkomstskatteplikt
är att de inom kommunen äga fast egendom eller anläggning för handel
eller näringsdrift eller drifva handel eller annan näring, vare sig själfständigt
eller som medlemmar i ett bolag med begränsad ansvarighet,
alltså samma förutsättningar som för skattskyldigheten för de fysiska personer,
som icke äro bosatta inom kommunen. Bolag med begränsad ansvarighet
är icke underkastadt kommunal inkomstskatt, däremot som nämndt
bolagets delägare. Staten är inkomstskattepliktig för sina järnvägar, sitt
bergsbruk och sin öfriga näringsdrift, äfvensom för sina domäner och skogar.
Den inkomst, som härflyter af fast egendom, hvilken enligt kommunalafgiftslagen
icke är underkastad kommunal fastighetsskatt, går också fri
från kommunal inkomstskatt.

Personer, som utan att äga bostad i kommunen där uppehålla sig
sedan tre månader, kunna genom särskild! kommunalt beslut förklaras
skattskyldiga.

Beträffande frågan om hvilka kommuner som äro berättigade att
upptaga inkomstskatt af en näringsdrift bestämmes, att blott de få göra
det, inom hvilka affären ifråga har hufvudkontor eller filial, agentur,
drifts- eller försäljningsställe eller verkstad. Järnvägsdrift är skattskyldig
där förvaltningen har sitt säte eller där järnvägen har station eller för
sig bestående driftsställe eller verkstad.

Kommunal inkomstskatt får i regel upptagas endast i form af procentuella
tillägg; till statens inkomstskatt. Den kommunala inkomstskatten
är alltså i princip en allmän inkomstskatt, som utgår i förhållande till
den skattskyldiges totala nettoinkomst. Tillägg till statens förmögenhetsskatt
äro icke tillåtna, en bestämmelse hvilken såsom förut är framhållet
hvilar på den principen, att då kommunen har rätt att beskatta den
synbara produktiva egendomen inom sitt område, den icke därutöfver bör
beskatta den personliga förmögenheten.

I deri utsträckning taxering till statsinkomstskatt ägt rum lägges
denna taxering till grund för den kommunala beskattningen. Dock medges
icke för aktiebolag det afdrag på 3V2 % af inbetaldt aktiekapital, som
vid statsbeskattningen äger rum.

Särskilda kommunala inkomstskatter tillåtas endast, då alldeles särskilda
skäl därtill föreligga. Emellertid måste äfven i detta fall taxeringen
till statens inkomstskatt läggas till grund; själfva dess indelning af inkomsterna
i olika grupper måste äfvenledes användas. Beträffande skattesatserna
kunna ändringar göras, med förbehåll dock att skattesatserna
för små inkomster icke få sättas högre än för större inkomster samt att å
andra sidan progressionen icke heller får förstärkas. Eventuellt kan progressionen
upphäfvas, så att skattesatsen blir konstant.

Statens inkomstskatt börjar som nämndt nedtill vid en inkomst på
900 mark. Då det kommunala behofvet ofta kräfver en inkomstbeskattning
äfven under denna gräns, stadgar kommunalafgiftslagen att inkomster under
900 mark i allmänhet skola åsättas vissa fiktiva skattesatser, hvarvid
inkomst till och med 420 mark åsättes en skattesats af 0,4 %, dock ej mer
än 1,20 mark (motsvarande 0,4 % af 300 mai-k), inkomst utöfver 420 mark
t, o. in. 660 mark en skattesats af 2,40 mark, inkomst utöfver 660 mark
en skattesats af 4 mark. Vid utdebitering af kommunal inkomstskatt
likställas dessa skattesatser med statsinkomstskattens, så att den kommunala
inkomstskatten utgår med en viss procent (t. ex. 150 %) af samtliga
skattesatser. Genom särskild skatteordning kunna dock, om kommunens
tillgångar det tillåta, inkomster under 900 mark befrias från skatt eller
åsättas lägre skattesatser än de i lagen angifna. Kommun kan också besluta,
att utlänningar och andra förbundsstaters undersåtar, som i kommunerna
äro bosatta men icke vistas där för förvärf, för en tid af högst tre
år befrias från kommunal inkomstskatt eller åsättas sådan skatt efter nedsatt
skattesats. Meningen med denna bestämmelse är att underlätta främlingars
vistande t. ex. vid de stora främlingskolonierna och kurorterna. Det kan
ju på sådana orter vara fördelaktigt för kommunen att i beskattningsafseende
behandla främlingar särskildt gvnnsamt.

Ifråga om befrielser från kommunal inkomstskatt märkas särskildt
de långt gående befrielser, som sedan gammalt äro stadgade för personer
i offentlig tjänst. Fria från kommunal inkomstskatt äro enligt dessa äldre
bestämmelser: officerare, folkskollärare och prästerskapet samt i viss utsträckning
kyrkobetjäningen: för inkomst af tjänsten, öfriga offentliga
ämbets- och tjänstemän taxeras för hälften af sin tjänsteinkomst. Därtill
kommer att lön under 750 mark ej får belastas med högre inkomstskatt
än en procent, lön mellan 750 och 1,500 mark ej får belastas med högre

skattesats än en och eu half procent, lön utöfver 1,500 mark ej med mer
Sn två procent. Om alltså exempelvis den kommunala inkomstskatten utgår
med 100 % af statsinkomstskatten, taxeras eu lön på 4,000 mark till
den skattesats, som i statens progressiva skatteskala motsvarar 2,000 mark,
d. v. s. 31 mark, medan den skattesats, som i allmänhet motsvarar 4,000
mark, är 92 mark.

Genom lag af den 16 juni 1909 ha dessa privilegier i hvad rör
äinbets- och tjänstemän samt folkskollärare och kyrkobetjäning i princip afskaffats.
Dock har kommunens rätt till kommunal inkomstskatt af nämnda
kategorier begränsats till 125 % af statsskatten. Förändringen gäller i öfrigt
endast beträffande de personer, som anställas i offentlig tjänst efter den
31 mars 1909. Officerare och prästerskap bibehålla sin gamla kommunala
skattefrihet.

Kommun kan träffa öfverenskommelse med skattskyldiga innehafvare
af större näringsdrift angående deras skattskyldighet såväl beträffande
inkomstskatt som beträffande näringsskatt till kommunen. Därvid fastställes
för vissa år framåt ett bestämdt årligt skattebidrag. Sådan öfverenskommelse
kan icke träffas ifråga om fastighetsskatten. Motivet till
den förstnämnda bestämmelsen är att, då ett företag skall etableras, det
från kommunens synpunkt kan vara lämpligt att göra vissa medgifvanden
för att draga företaget till kommunen. Företaget har å andra sidan intresse
af att på förhand för några år framåt veta hvad det behöfver betala
i skatt. För undvikande af missbruk fordras vederbörande myndighets
godkännande af dylika aftal.

Rörande det sätt, på hvilket olika kommuner, som kunna göra anspråk
på inkomstskatt, ha att dela beskattningsrätten sig emellan, är följande
bestämdt. Ifråga om kredit-, bank- och försäkringsföretag är den
kommun, inom hvilken ledningen befinner sig, berättigad till en skatt af
Vio af den totala skattepliktiga inkomsten. Resten fördelas mellan de öfriga
kommunerna i förhållande till den bruttoinkomst, som uppnåtts inom
hvarje särskild kommun. För öfriga slag af näringsdrift fördelas den
skattepliktiga inkomsten mellan de skatteberättigade kommunerna i förhållande
till de utgifter för aflöningar (däri inberäknadt tantiéme), som
företaget i fråga haft inom de särskilda kommunerna. 1 fråga om järnvägsdrift
upptages därvid aflöning af vissa slag endast med viss kvotdel
af sitt belopp. Till ledning för denna fördelning tjänar en af vederbörande
företagare på grund af treårigt genomsnitt upprättad fördelningsplan.

Då sålunda de särskilda kommuner, där näring drifves, tillåtas beskatta
vissa delar af företagarens inkomst, så följer att företagarens bostadskommun
icke kan vara berättigad till skatt af hans hela inkomst. Den

112

del af denna inkomst, som erhållits från andra kommuner af fastighet eller
näringsdrift och som där är beskattad, bör icke återigen beskattas i bostadskommunen.
Då å andra sidan bostadskommunens beskattningsrätt grundas
på principen om skatt efter förmåga, bör den statsskattesats, som efter den
progressiva skatteskalan motsvarar totalinkomsten, läggas till grund för bostadskommunens
beskattning. Lagen bestämmer därför att ifrågavarande
skattesats skall delas i två delar efter förhållandet mellan den inkomst,
som anses härflyta från fastighet eller näringsdrift i andra kommuner, och
den öfriga inkomsten. Den senare delen af skattesatsen lägges till grund
för bostadskommunens utdebitering. Bostadskommunen får således till grund
för sin utdebitering lägga eu skattesats, som utgör viss del af skattesatsen
för totalinkomsten, medan hvar och en af de öfriga kommunerna får nöja
sig med en skattesats motsvarande den del af inkomsten, som härflyter från
fastighet eller näringsdrift inom dess område.

Detta är hufvudregeln, som dock modifieras af den mycket viktiga
bestämmelsen, att bostadskommunen alltid är berättigad till utdebitering
pa 1 4 af den skattesats, som motsvarar totalinkomsten. De öfriga kommunerna
måste i förekommande fall i lika proportion reducera de inkomstdelar,
till hvilka de hafva beskattningsrätt, så att den sammanlagda inkomst
de beskatta icke uppgår till mer än 3U af totalinkomsten. Faller exempelvis
i verkligheten endast en inkomst motsvarande 20 % af totalinkomsten
på bostadskommunen, måste följaktligen de inkomster, som härflutit från
hvar och en af de öfriga kommunerna, reduceras i förhållandet 80 : 75.
Det kan naturligtvis hända att den skattskyldige i bostadskommunen icke
alls har någon inkomst. Bestämmelsen om bostadskommunens rätt till
utdebitering på 1U af totalskattesatsen gäller likafullt. I detta fall får
alltså hvar och en af de öfriga kommunerna beskatta ett inkomstbelopp
''motsvarande jämt 3A af den inkomst, som anses härflyta från kommunen.

Denna fördelning af beskattningsrätten kompliceras ytterligare genom
de förut omnämnda bestämmelserna om ämbets- och tjänstemäns skattefrihet
tör lön och pension. Ännu mer invecklad blir fördelningen, om
den skattskyldige har flera bostadskommuner. Den beskattningsrätt, som
eljes tillkommer den enda bostadskommunen, delas då lika mellan alla
bostadskommunerna. Därvid bestämmes först, hur stor del af den mot
totalinkomsten svarande statsskattesatsen enligt ofvan angifva regler faller
på bostadskommunen. Denna skattesats fördelas därefter i lika delar mellan
bostadskommunerna.

Fn utjämning af delvis annan art af kommunernas beskattningsrätt
äger i vissa fall rum. När i en kommun en mängd arbetare äro sysselsatta
i industriellt företag eller järnvägsdrift, och dessa arbetare till stor

113

del bo i en annan kommun, blir lätt denna andra kommun i hög grad
belastad med utgifter för skolväsen, polis och fattigvård. Stiger denna
belastning väsentligen utöfver hvad annars skulle varit fallet, är bostadskommunen
berättigad att erhålla bidrag från driftskommunen, d. v. s. den
kommun där arbetarna sysselsättas. Vid fastställande af detta bidrag bör
dock äfven hänsyn tagas till de fördelar bostadskommunen kan vinna
genom arbetarnas sysselsättning i den andra kommunen, i den mån dessa
fördelar komma till uttryck i stegrad skattekraft. Driftskommunens bidrag
skall i intet fall öfverstiga hälften af samtliga i driftskommunen upptagna
direkta skatter, som träffa ifrågavarande företag.

Fördelningen af skattebehofvet på de olika skattearterna. Då staten
öfverlämnade realskatterna till kommunerna, måste staten tillse att kommunerna
också begagnade sig af dessa skatter i afsedd utsträckning, så att
icke uppgifvandet af realskatterna såsom statsskatter komme att gestalta
sig som en ren present åt fastighetsägarna och näringsidkarna. Reformen
utgick från att realskatterna i första hand borde tagas i anspråk för kommunens
skattebehof och att statens inkomstskatt borde få belastas med procentuella
tillägg endast under förutsättning att realskatterna vore tillbörligt
utnyttjade. A andra sidan borde realskatterna representera den företrädesvis
fasta beskattningen och ovanligt stora skattebehof därför företrädesvis
läggas på inkomstskatten.

Kommunalskattelagen bestämmer i enlighet härmed att de af staten
taxerade realskatterna i regeln måste tagas i anspråk minst med lika
stor procentsats och högst med en procentsats, som är en half gång till
så stor, som den procentsats, med hvilken det kommunala tillägget till
statsinkomstskatten utgår. Så länge realskatterna icke utdebiteras med
mer än 100 %, är det tillåtet att icke upptaga inkomstskatt eller att
upptaga den med lägre procentsats än som efter denna bestämmelse skulle
erfordras. Om t. ex. realskatterna utdebiterats med 100 %, kan inkomstskatten
upptagas med 60 %, oaktadt realskatterna därigenom komma att
utgå med en procentsats, som är mer än en half gång till så hög, som
inkomstskattens.

Utdebireras realskatterna med mer än 150 % och är samtidigt inkomstskatten
belastad med 150 %, så kan, då skattebehofvet ytterligare
stiger, för hvarje procent, som realskatterna höjas utöfver 150 %, inkomstskatten
stegras med två procent. Häri ligger ett uttryck för den principen
att vid höga utdebiteringar inkomstskatten skall tagas i anspråk i främsta
rummet.

Slutligen få realskatterna i regel icke upptagas med mer än 200 %>.

15—110629. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

114

Tillägg till inkomstskatten utöfver 100 % äfvensom afvikelser från
ofvan nämnda föreskrifter fordra vederbörande myndighets godkännande,
som endast bör ges, då särskilda skäl föreligga. Att sådant godkännande
ytterligare erfordrar inrikes- och finansministrarnas bekräftelse år redan
nämndt. Emellertid ha undantagen på detta område på grund af det ständigt
stigande skattebehofvet numera snart sagdt blifvit regel.

Fördelningen af skattebehofvet på de olika skattearterna är icke en
rent mekanisk åtgärd utan skall genomföras med vederbörlig hänsyn till
naturen af de utgifter, som det gäller att täcka. Komma dessa utgifter i
första hand fastighetsägare eller näringsidkare till godo, böra de i första
rummet täckas genom utdebitering på realskatterna.

Realskatterna skola i regeln belastas med sinsemellan lika procentsatser.
Afvikelser från denna regel kunna dock tillåtas, då utgifternas
natur därtill föranleder. Dock få grund- och byggnadsskatterna icke belastas
mer än dubbelt så högt, som näringsskatten eller omvändt.

Kommunen har först att fatta särskildt beslut om, hvilken skatteprocent
den vill utdebitera af de olika statsskatterna. Om kommunen
lägger utdebiteringen på de olika slagen af realskatter olika, skall särskildt
uträknas, hvilken procent den sålunda bestämda utdebiteringen på realskatterna
utgör af det totala belopp, hvartill realskatterna enligt statstaxeringen
sammanlagdt uppgå, med andra ord, hvilken enhetlig utdebitering
på realskatterna skulle behöfvas för att uppbringa motsvarande skattesumma
för kommunen. Denna siffra betecknas som realskatteprocenten
och blir grundläggande för jämförelsen med kommunens utdebitering på
inkomstskatten. Den skall därför upptagas i kommunens beslut för att
vara tillgänglig för de kontrollerande myndigheterna. Upptager kommunen
särskilda kommunala realskatter eller en särskild kommunal inkomstskatt,
skall afkastningen af sådan särskild skatt beräknas i procent af motsvarande
statsskatt och får den särskilda skatten icke konstrueras så, att den
ger mer än den bestämda procenten.

Om kommunen inför en allmän fastighetsskatt efter saluvärdet (mach
dem gemeinen Wert»), således en skatt, som utgår af all fast egendom efter
dess värde i handeln, så skall hela afkastningen af denna skatt sammanräknas
och jämföras med totalbeloppet af de af staten taxerade grund- och bj^ggnadsskatterna.
Den särskilda fastighetsskatten får icke afkasta mer, än som
motsvarar hvad som skulle erhållas genom en utdebitering på statsskatterna
efter den för dem bestämda procentsatsen. När en kommun genomför en
dylik själfständig fastighetsskatt, måste också en själfständig taxering af fastighetsvärdena
åstadkommas. Dividerar man summan af de båda statsfastighetsskatternas
belopp med summan af det af kommunen taxerade fastighets -

115

värdet, finner man, hvilken procentsats på detta fastighetsväiale som motsvarar
eu utdebitering af 100 % på statsskatterna. Har kommunen beslutat
en högre utdebitering på grund- och byggnadsskatterna än 100 %, måste
den sålunda beräknade procentsatsen proportionsvis höjas. Man finner häraf,
att när kommunen infört eu fastighetsskatt efter saluvärdet, detta väl
medför eu förskjutning i den relativa belastningen af bebyggda och obebyggda
tomter, så att de senare blifva relativt mer belastade, än de vid tillämpning
af statsskatterna skulle blifva, och att därigenom husägarnas bördor lättas,
men att däremot förändringen i sättet för fastighetsbeskattningen i och för
sig är utan inflytande på den skattebörda, som träffar öfriga skattebetalare.

Nu angifna bestämmelser angående fördelningen af skattebehofvet
på olika skattearter äga icke tillämpning på den s. k. Betriebssteuer, d. v. s.
skatten på värdshusrörelse och utminutering af spirituösa, ej heller på
den särskilda tomtskatten, där sådan kan vara införd.

Har kommun underlåtit att i rätt tid fatta beslut angående skattefördelningen,
skall denna ske så, att realskatterna dels sinsemellan belastas
lika, dels belastas med en half gång högre procentsats än inkomstskatten.
Emellertid äro vederbörande myndigheter befogade att göra afvikelse!’ från
denna bestämmelse.

Taxering och uppbörd. Taxeringen inom kommunen sker genom
kommunalstyrelsen eller genom en särskild taxeringsnämnd, om hvars
sammansättning och arbetsordning kommunen fattar beslut.

Den fastställda kommunalskatten skall erläggas under de första åtta
dagarna i hvarje månad. Emellertid medgifver lagen att i stället för denna
månatliga betalning kan införas en betalning för hvarannan eller hvar
tredje månad. Öfverstiga procentsatserna för realskatterna och inkomstskatten
icke 50 %, så kan kommunen besluta att skatten skall erläggas
halfårsvis eller t. o. m. endast en gång om året.

Då hvarje särskild kommun själfständigt taxerar den del af en persons
inkomst, som faller på dess lott, visserligen med den inskränkning
att summan af de taxerade inkomstbeloppen icke får öfverstiga den inkomst,
för hvilken den skattskyldige taxerats till statsinkomstskatt, kan den skattskyldiges
intresse möjligen blifva lidande. Då man emellertid icke kan
begära, att den skattskyldige skall bevaka sin rätt i alla de kommuner,
där han taxeras, medgifver lagen honom rätt att hos en öfverordnad myndighet
(krets- eller bezirksutskottet) begära särskild pröfning af frågan om
fördelningen af hans kommunalskattepliktiga inkomst mellan olika skatteberättigade
kommuner. Ifrågavarande myndighet har då att bestämma,
hvilken inkomstdel, som faller på hvarje kommun och hvilket skattebelopp
som därför skall betalas.

116

Krets- och provinsialafgiftslagen af 1906.

Den i det föregående refererade lagen gäller priraärkoinraunerna.
Emellertid ha äfven kretsarna och provinserna rätt att upptaga vissa afgifter
och skatter. Ursprungligen voro bestämmelserna härom inrymda i
kommunalafgiftslagen, men fr. o. in. år 1906 finnes en särskild lag, som
ordnar afgifterna till kretsarna och provinserna.

Denna lag innehåller tvenne afdelningar, den ena afseende kretsarna,
den andra provinserna. Kretsarna ha att upptaga gebyr, bidrag, indirekta
och direkta skatter med iakttagande af denna ordning, så att de direkta
skatterna komma till användning i sista rummet. Indirekt skatt införes
genom särskild skatteordning. En differentiering af skattesatserna — särskilt
för olika delar af kretsen — är tillåten. Kretsarnas rätt att upptaga
indirekta skatter är emellertid starkare begränsad än motsvarande rätt för
primärkommunerna. Tre olika former af indirekt skatt kunna komma i
betraktande. Den första och viktigaste är skatt på förvärf af fast egendom.
Skattefrihet skall därvid äga rum för förvärf genom arf (hvarmed gåfva i
praxis likställes) och genom expropriation, äfvensom då säljare mot undantagsförmåner
öfverlåter egendom till afkomling. Den andra indirekta skatt,
som medgifves kretsarna, är beskattning af rätt, som meddelas till drifvande
af värdshusrörelse eller försäljning af spirituösa; den tredje är hundskatt.
Primärkommuns rätt att upptaga indirekt skatt beröres icke däraf, att kretsen
upptar en motsvarande skatt.

Vidare har kretsen rätt att upptaga direkta skatter. Dessa utdebiteras
på de kommuner och själfständiga godsområden, som tillhöra kretsen.
Som måttstock för fördelningen af kretsens behof af direkta skatter på
primärkommunerna tjänar afkastningen inom hvar och en af dessa af en
utdebitering af 100 % på statsinkomstskatten och realskatterna (inkl. Betriebssteuer),
sådana som dessa skatter genom kommunens beslut lagts till
grund för den kommunala beskattningen. Därvid skola i regeln de fiktiva
skattesatser, som enligt kommunalskattelagen motsvara inkomster under
900 mark, medräknas i inkomstskattens afkastning. Emellertid kan kretsdagen
besluta att helt eller delvis utelämna dessa skattebelopp. Om i någon
kommun inkomstskatt eller någon af realskatterna icke upptages, skall
genom kretsmyndighetens försorg taxering för denna skatt inom kommunen
verkställas.

Sedan kretsens behof af direkta skatter eldigt denna fördelningsgrund
fördelats på de skilda kommunerna och själfständiga godsområdena inom

117

kretsen, ha kommunerna att upptaga de på dem fallande skattekrafven
bland sina utgifter. Bidragen till kretsarna komma således att utdebiteras
på kommunens skattskyldiga efter samma grunder, som gälla för den
kommunala utdebiteringen i öfrigt.

Lagens andra afdelning behandlar provinsernas afgifter. Provinserna
förklaras berättigade att upptaga gebyr, bidrag samt direkta skatter, däremot
icke indirekta skatter. Då emellertid provinserna sedan gammalt haft
rätt att upptaga vägpengar och andra afgifter af transportväsendet, har
häri ingen rubbning skott. För uppbringande af de nödvändiga direkta
skatterna har provinsen att vända sig till kretsarna inom dess område,
alltså dels till landskretsarna, dels ock till de städer, som bilda egna kretsar.
Måttstocken för fördelningen af den direkta skattebördan bildas af
de olika kretsarnas taxeringssummor till inkomstskatten och statens realskatter.
De inkomster, som icke uppgå till 900 mark, kunna tagas med
i räkningen, men provinsens landtdag kan också besluta att helt eller delvis
lämna dem åsido. De bidrag, som falla på de särskilda kretsarna, upptagas
bland deras utgifter och utdebiteras sålunda i förut nämnd ordning
på primärkommunerna.

Verkningarna af den preussiska kommunalskattereformen.

Ett studium af det preussiska kommunalskatteväsendets utveckling
och gestaltning efter kommunalafgiftslagens genomförande erbjuder stora
svårigheter, då Preussen, såsom förut är framhållet, saknar en tillfredsställande
statistik öfver det kommunala finansväsendet. I fråga om primärkommunernas
skatteväsen är man i hufvudsak begränsad till det material,
som bjudes i 1907 års specialstatistik för de preussiska kommuner, som
ha mer än 10,000 invånare.

Det kommunala afgiftsväsendets utveckling.

Kommunalafgiftslagen ställde gebyr och bidrag såsom de inkomstarter,
hvilka i första rummet borde komma i betraktande vid täckandet
af kommunernas behof. Det har emellertid icke lyckats att gifva dessa
inkomstarter någon större finansiell betydelse. Bland förvaltningsgebyren
komma hufvudsakligen gebyren i byggnadspolitiväsendet i betraktande.
I folkskolorna upptagas afgifter endast af främmande barn och skolafgifterna
kunna alltså icke här spela någon roll. Däremot ha skol -

118

afgifterna i mellanskolorna och de högre skolorna undergått en betydande
stegring och uppgå numera sarnmanlagdt till ungefärligen samma belopp
som kommunernas tillskott. Ifråga om fortsättningsskolor äro kommunerna
befogade att upptaga bidrag från lärjungarnas arbetsgivare. Vidare
upptagas gebyr i form af afgifter vid sjukhus, äfvensom i vissa fall för
arbetsanvisning, hvilken dock i regel är kostnadsfri.

De viktigaste gebyren äro emellertid de, som falla på den fasta egendomen.
Äfven bidragen falla så godt som uteslutande på fastigheterna. Bland
bidragen märkas först bidrag till ordnande af kloakväsendet, hvilka i regel
fördelas efter löpande frontmeter, och hvilka kunna förvandlas till fasta
räntor; för begagnande af dessa »föranstaltningar» bruka städerna dessutom
upptaga gebyr. I regel uttagas dessa gebyr af fastighetens ägare, stundom
direkt af hyresgästerna. Måttstocken kan växla ganska mycket men utgöres
vanligen af det hyresvärde, som fastigheten är uppskattad till för
statens byggnadsskatt, eller det allmänna saluvärdet, antalet kubikmeter
vatten, som tillföres fastigheten, eller någon kombination af dessa storheter.
Äfven för vattentillförsel, gaturenhållning och bortförande af sopor
upptagas gebyr. Vattenafgifterna ha stundom karaktären af privata försäljningspris,
men kunna också ha en bestämd gebyrkaraktär, om de uttagas
af husägaren med en viss procent af hans byggnadsskatt eller af
hyresgästen i förhållande till hyrans belopp.

För 34 städer öfver 75,000 invånare beräknades i budgeterna för
1908 fastigheternas kloak- och renhållningsgebyr till ett sarnmanlagdt belopp
af 21,3 millioner mark, motsvarande 52,8 % af statens byggnadsskatt
(40,2 millioner mark). Af detta belopp utgjorde kloakgebyren hufvudsumman
eller 17,o millioner mark. För Beriin (2,050,000 inv.) beräknades
kloakgebyren till 7,2 millioner mark, motsvarande 53,4 % af statens byggnadsskatt
(13,5 millioner mark). I Dortmund (193,000 inv.) beräknades
samtliga ifrågavarande gebyr afkasta 131,6 % af statens byggnadsskatt,
eller i absolut tal 755,000 mark.

Fn öfverblick af hela området för gebyr- och bidragsväsendet visar
att det hufvudsakligen är fastighetsägarna som drabbas af dessa afgifter.
Näringsidkarna, som enligt lagen också skulle ersätta särskilda fördelar
med gebyr och bidrag, ha endast i ringa grad belastats med gebyr och
öfver hufvud taget icke alls med bidrag. I sin helhet hafva bidragen
sannolikt till följd af de formella svårigheter, som äro förknippade med
deras uttagande, icke uppnått på långt när den betydelse, som kommunalafgiftslagen
synes ha åsyftat.

De ständigt stigande utgifterna hafva efter kommunalafgiftslagens
tillkomst medfört en stark stegring af de kommunala skatterna. Så har

119

totalbeloppet af kommunalskatterna i 101 städer öfver 25,000 invånare
från 1895 till 1906 stigit från 160,000,000 mark till 321,000,000 mark,
alltså mer ån fördubblats. De direkta statsskatterna både under samma
period stigit från 83,000,000 mark till 144,000,000 mark, alltså med 73 %.
Kommunalskatterna hade alltså stigit betydligt hastigare ån skattekraften,
i den mån denna kan anses mätas af de direkta statsskatterna.

Af det belopp, som uppbringas genom direkta skatter, faller ojämförligt
största delen på fastighetsskatterna. Utdebiteringen af fastighetsskatterna
i form af tillägg till de af staten, uppgifva, endast för taxeringens
skull bibehållna fastighetsskatterna var, såsom ofvan framhållits, enligt kommunalafgiftslagens
mening blott en nödfallsutväg, som måste begagnas till
dess kommunerna hunne utbilda själfständiga fastighetsskatter. Ltt uppslag
härtill hade kommunalafgiftslagen velat ge genom bestämmelsen om en
särskild beskattning af obebyggd mark, som genom nya gatulinjers fastställande
stigit i värde. Detta uppslag har dock visat sig omöjligt att utnyttja,
väl förnämligast därför att det alltid är omöjligt att afgöra, hvilken del
af en konstaterad värdestegring, som härrör af det förhållandet att gatulinjer
blifvit fastställda. Étt par kommuner, däribland Berlin, som gjort
försök till en dylik tomtskatt, måste snart uppgifva dessa.

Så mycket större framgång hade det uppslag till särskild kommunal
fastighetsbeskattning, hvilket gafs genom en senare ministeriel! mönsterskatteordning
och som utgick från principen om en likformig beskattning
af bebyggd och obebyggd fastighet efter dess saluvärde. Denna beskattning
efter saluvärdet har införts i de flesta större städer. Åt 34* städer
med mer än 75,000 invånare hade 27 år 1908 en fastighetsbeskattning
efter saluvärdet. Endast 1 hade fasthållit vid tillägg till statsskatterna;
i de öfriga hvilade fastighetsbeskattningen mer eller mindre på nyttjandevärdet.

En beskattning efter saluvärdet skiljer sig från ett system af tillägg
till statens fastighetsskatter i två väsentliga punkter:

l:o) den tvingar de obebyggda tomterna att bidraga väsentligen mer,
än som på grund af statsskatterna blir fallet;

2:o) den är enhetlig i motsats till statens byggnadsskatt, hvilken
ju utgår med 4 % af bostadshus, men endast med 2 % af byggnader,
använda i näringsdrift.

Obebyggd tomtmark blir vid en utdebitering på grund af statsskatterna
praktiskt sedt så godt som skattefri. Exempel finnas som klart
belysa detta förhållande. Beträffande obebyggd mark i städernas utkanter
må anföras följande: af ett tomtområde på 54 hektar erlades i tillägg till
statsorrundskatten endast 734 mark. Sedan skatt efter saluvärdet införts

120

med 3 promille, steg skatten till 8,100 mark. För högvärdiga tomter i städernas
inre delar är den relativa skillnaden ännu större. En tomt med ett saluvärde
af 439,000 mark betalade vid 200 % tillägg till stat sgrundskatten endast
14 mark 24 pf., men vid en saluvärdeskatt af 3 promille 1,317 mark.
För en annan tomt utgjorde motsvarande skattebelopp 2 mark 50 pf. och
840 mark, alltså vid saluvärdeskatt ungefär 330 gånger så mycket som
vid en utdebitering efter statsgrundskatten. Dessa siffror gälla Dortmund,
där bebyggda och obebyggda tomter underkastas skatt efter saluvärde med
samma procentsats. I många kommuner ha emellertid olika procentsatser
införts för bebyggd och obebyggd fastighet i afsikt att starkare belasta
obebyggd fastighet. Så t. ex. ha åtskilliga af Berlins förstäder öfvergått
till att i förhållande till saluvärdet af obebyggd mark upptaga en dubbelt
så stor promillesats som af bebyggd fastighet.

Statsbyggnadsskattens gynnande af byggnader, som användas för
näringsändamål, försvinner vid öfvergång till beskattning efter saluvärdet.
1 detta afseende synes den senare beskattningsforrnen bättre motsvara
kommunalafgiftslagens fordran på en realbeskattning efter intresseprincipen.
Ty byggnader, som användas för näringsändamål, i all synnerhet
affärshus vid de stora stråkvägarna, hafva minst lika stor nytta af stadens
uppoffringar, särskildt dess gatuarbeten, som husen i bostadskvarteren,
medan byggnaders användning för handel och industriell drift utan tvifvel
i regel förorsaka kommunen förhöjda utgifter för åtskilliga olika ändamål.
På grund af den högre belastningen såväl af obebyggda tomter som af
byggnader, som användas för näringsdrift, kommer en beskattning efter
saluvärdet i allmänhet att gynna bostadshusen och bland dem i högsta
grad den mindre bemedlade befolkningens. Det senare förhållandet beror
därpå, att statens byggnadsskatt såsom en hyresskatt relativt högre belastar
arbetarbefolkningens bostäder, där ju hyrorna till följd af de större
omkostnaderna och hyresförlusterna alltid måste vara högre i förhållande
till husets värde än i de tinare husen. En skatt efter saluvärdet undgår
denna olägenhet och flyttar därigenom i någon mån skattebördan öfver
på de bättre situerade klassernas bostäder. I Dortmund uppgifves öfvergången
till en beskattning efter saluvärdet ha medfört en skattelindring
för de bättre bostadshusen med 20 å 25 %, för den mindre bemedlade
befolkningens bostadshus med 30 k 40 % af det skattebelopp, som vid
en utdebitering på grundval af statens byggnadsskatt skulle ha betalts.

För fastighetsbesittningen i dess helhet betyder en fastighetsbeskattning
efter saluvärdet icke någon ökning i skattebördan, då ju totalsumman
af utdebiteringen på fast egendom bestämmes af den procentsats,
som kommunen beslutit upptaga af statens grund- och byggnadsskatter.

121

Emellertid är ju tänkbart att eu öfvergång till beskattning efter saluvärdet
kan komma att föranleda en höjning af själfva denna procentsats, om
nämligen eu sådan visar sig kunna företagas utan olägenhet.

För den kommunala näringsbeskattningen bär statens näringsskatt,
trots det att den rekonstruerades så sent som 1891, visat sig vara eu
ganska olämplig grundval. En svaghet är bestämmelsen att de skattesällskap,
som näringsskattelagen förutsätter, i vissa fall sträcka sig ut ölver
kommunens område, hvilket ju medför onödiga komplikationer, då skatten
skall användas som kommunal skatt.

Den statliga näringsskattens viktigaste fel såsom grundval för
kommunalbeskattningen är dock att den i det väsentliga är byggd på afkastningen.
Därigenom blir skatten, i synnerhet som afkastningen beräknas
endast för ett år, det sistförflutna, i hög grad underkastad konjunkturväxlingarnas
inflytande. Ett stort industriellt företag kan ena året
erlägga näringsskatt efter en statsskattesats af flera tusen mark, men
andra året till följd af att ingen afkastning erhållits komma att åsättas
lägsta statsskattesats i första klassen med 524 mark och senare, om fortfarande
ingen afkastning erhålles, eventuellt blifva berättigadt till den
lägsta skattesatsen i fjärde klassen, nämligen 4 mark. Sådana variationer
i den kommunala näringsskattens afkastning äro för industriella kommuner
dubbelt svåra att fördraga, därför att utgifterna för fattigvård ha en tendens
att växa under dåliga konjunkturer, medan inkomstskattens afkastning i
regeln går ned på samma gång som näringsskattens.

I en ministerialskrifvelse af den 22 november 1905 framhölls, att
de särskilda kommunala näringsskatterna icke funnit den utbredning, som
ur det kommunala skattesystemets synpunkt vore önskvärd och som motsvarade
kommunalafgiftslagens syften. Det vore alldeles särskild! påfallande
att intill den 1 april 1904 endast 7 städer med mer än 100,000
invånare infört själfständiga kommunala näringsskatter, medan själfständiga
fastighetsskatter bestode i det stora flertalet storstäder. Förhållandet
har sedan dess icke väsentligen ändrat sig: af 34 städer med
mer än 75,000 invånare hade 1908 endast 9 infört själfständiga kommunala
näringsskatter, medan 33 hade själfständiga fastighetsskatter. Vanligare
äro de själfständiga näringsskatterna i mindre industrikommuner,
särskildt sådana, där en bestämd industrigren förhärskar. I sådana kommuner
är en reform af näringsbeskattningen särdeles behöflig, men också
lättare att genomföra, då de likartade förhållandena göra det lättare att
finna en lämplig måttstock för den kommunala näringsskatten.

Vid inrättandet af själfständiga kommunala näringsskatter har man
dels försökt att tillägga anläggnings- och driftskapitalet större betydelse,

16—110629. Cassel, Kommunalt esk ältning ens utveckling inom vissa främmande länder.

122

än det har för statsnäringsskatten. Man har t. ex. bestämt att kommunal
näringsskatt skall utgå minst med en viss promillesats af anläggningsoch
driftskapitalet i de näringsd Efter, som tillhöra första och andra
klassen. Man har också som grundval för den kommunala näringsskattens
fördelning användt omsättningen, i vissa fall äfven hyresvärdet af i rörelsen
använda lokaler. En annan fördelningsgrund bildar den i näringsdriften
utbetalda aflöningssumman, eller ännu enklare antalet i hvar särskild
näringsdrift sysselsatta arbetare. Ingen af dessa fördelningsgrunder har
ensam för sig visat sig tillfyllestgörande. Bättre resultat synas kunna
uppnås genom kombination mellan olika fördelningsgrunder exempelvis af
afkastning och arbetarantal.

Industriella företag, som sysselsätta ett stort antal arbetare med
relativt ringa skattekraft, förorsaka stundom kommunerna utgifter, särskilt
för skolor, fattigvård och polis, som icke stå i riktigt förhållande till den
näringsskatt sådana företag betala. Icke heller innebära de skatter, som
arbetarna själfva betala, en tillräcklig ersättning för de utgifter af nyssnämnda
slag, som kommunen har för deras skull. Under sådana förhållanden
fordrar intresseprincipens tillämpning en väsentlig förhöjning i
näringsskatten. I Essen förfar man så, att man beräknar hur mycket utgifterna
för skolor, fattigvård, polis och vägar utgöra per hufvud af befolkningen
och däraf härleder kommunens utgifter af ifrågavarande art
för samtliga arbetare med anhöriga inom företag, som sysselsätta mer än
100 arbetare. Från den sålunda beräknade utgiften afdrages den af
arbetarna betalade kommunala inkomstskatten. Resten af den beräknade
utgiften för arbetarna inom företaget lägges till grund för utdebiteringen af
den del af näringsskatten, som skall utgå i förhållande till antalet arbetare.
Dessutom betalas också en viss näringsskatt i förhållande till
företagets afkastning. — I kommuner, som infört näringsskatt efter arbetareantal,
pläga skattesatserna per arbetare variera mellan 6 och 20 mark.

Beträffande den särskilda näringsskatten af utskänkning och försäljning
af spirituösa (Betriebssteuer) märkes att skattesatsen i vissa
kommuner sättes lika med statens normalsats, trots det att högre tillägg
till statsnäringsskatten utdebiteras. Andra kommuner återigen utdebitera
ifrågavarande skatt med samma procentsats, som gäller för näringsskatten.
En omgestaltning till själfständig kommunalskatt har denna skatt endast i
få kommuner genomgått.

Däremot har man nyligen i åtskilliga kommuner infört en ny själfständig
näringsskatt, nämligen utskänkningskoncessionsskatt, till hvilken
krets- och provins!alafgiftslagen af 1906 inedgaf kretsarna och därmed
äfven de själfständiga stadskretsarna rätt. Skatten erlägges vid utlämnande

af tillstånd till utskänkningsrörelse och vid sådant tillstånds öfverflyttande
på annan innehafvare. Skattesatsen råttar sig i allmänhet efter näringsskatteklassen
och omfånget af den meddelade tillåtelsen. Såsom maximalsatser
hafva af regeringen angifvits 600 mk. för näringsskattefria rörelser,
1,200, 2,400, 3,600, 5,000 för näringsskattepliktiga i klasserna 4—1.

Den kommunala inkomstskatten är med mycket få undantag i enlighet
med kommunalskattelagens bestämmelse grundad på statens inkomstskatt
och utgår med eu viss procent af denna. Emellertid har det i allmänhet
visat sig nödigt äfven för storstäderna att upptaga kommunal inkomstskatt
jämväl af inkomst under 900 mark. Af 34 städer med mer än

75,000 invånare upptogo år 1908 ej mindre än 14 inkomstskatt redan
vid en inkomst af 420 mark och 8 vid en inkomst af 660 mark; endast 12
kunde nöja sig med att börja vid samma gräns som statsinkomstskatten,
nämligen 900 mark.

Det har visat si°: att tillägen till statsinkomstskatten i allmänhet äro
icke oväsentligt högre i de egentliga industristäderna än i andra städer.
Sålunda upptogo år 1909, för att nu endast nämna några exempel på städer
öfver 100,000 invånare, Barmen 230 %, Dortmund 210 %, Elberfeld 215 % och
Gelsenkirchen 225 %, medan Berlin och Wiesbaden kunde nöja sig med
100 % och Kassel med 130 %. Orsaken härtill ligger åtminstone delvis
däri, att de rena industriorterna hafva ett mycket större antal skolbarn
per 100 invånare än andra städer, medan beloppet af deras statsinkomstskatt
per 100 invånare i regeln är mycket lägre, hvarför statsinkomstskatten
per skolbarn i industristäderna ofta rör sig om ett belopp mellan
30 och 50 mark, medan motsvarande tal exempelvis för Berlin utgör 155
mark, för Kassel 97 mark och för Frankfurt a/M. stiger ända till 291
mark, allt enligt en beräkning för år 1905.

Bland öfriga skatter, som korum unalafgiftslagen ger hänvisning på,
hafva utgiftsskatlerna (Aufwandssteuer) kommit att spela en mycket underordnad
roll. Hyresskatterna hafva i enlighet med lagens afsikt småningom
försvunnit, så att en sådan skatt numera endast återstår i Danzig. Hundskatten,
som redan vid kommunalafgiftslagens tillkomst var allmän, har
sedan dess på många håll väsentligen förhöjts. Skattesatsen uppgår nu i
de större städerna ända till 30 mark, i Altona för större hundar till 40
mark. En hästskatt har införts af Frankfurt a/M. med 30 mark för hvarje
häst, som icke uteslutande användes i näringsdrift. Då kommunen 1904
ville höja denna skattesats till 100 mark, vägrades godkännande af beslutet
under hänvisning till »den tyska hästafvelns intresse». Lustbarhetsskatterna
ge numera i åtskilliga städer en icke obetydlig afkastning. Den
mest gifvande af dem är biljettskatten, som i storstäderna i den västra

124

delen af Preussen äro ganska vanliga och där kunna afkasta 1 till 1 Varnar
k per hufvud af befolkningen.

De egentliga förbrukning sskatterna ha såsom förut nämnts genom
rikslagstiftningen så starkt begränsats, att de numera sakna större finansiell
betydelse.

Däremot hafva omsättningsskatterna på fast egendom utvecklat sig
till en viktig inkomstkälla för en mängd kommuner. Af 266 städer öfver

10,000 invånare hade år 1907 alla utom 13 en sådan omsättningsskatt.
Till en början hade omsättningsskatten gemenligen formen af ett enkelt
tillägg till statens omsättningsskatt, ett tillägg som enligt ministeriets
anvisning icke borde få öfverskrida 100 %, men som senare i ett flertal
fall höjdes äfven för bebyggda fastigheter ända till 200 %. Då statens
omsättningsskatt på fast egendom utgår med 1 % af försäljningssummans
totalbelopp, finner man att de kommunala omsättningsskatterna nått en
ganska betydande höjd. Dessa skatter ha också utvecklats till själfständiga
kommunala skatter, hvilka införas genom särskilda kommunala skatteordningar
efter en af vederbörande minister utgifven mönsterskatteordning.
Orsaken till att denna skatteform blifvit så omtyckt ligger i dess finansiella
företräden. Omsättningsskatten bäres jämförelsevis lätt, på samma gång
som den ger kommunerna en högst afsevärd inkomst. I vissa kommuner
t. ex. Berlin och några af dess förstäder är den kommunala omsättningsskatten
högre för obebyggd fastighet än för bebyggd, 2 % för den förra
mot 1 % för den senare.

En högre utbildningsform af denna kommunala omsättningsskatt på
fast egendom representerar den värdestegringsskatt, som de preussiska
kommunerna på eget initiativ under senare åren i stor utsträckning genomfört.
Denna värdestegringsskatt är att betrakta som en omsättningsskatt
på fast egendom, utgående icke efter fastighetens totala försäljningsvärde
utan efter dess värdestegring sedan senaste försäljningstillfället. I
min i offentligt uppdrag utgifna »öfversikt öfver beskattningen af den
oförtjänta värdestegringen å jord i vissa främmande länder» (Stockholm
1908) har jag gifvit en redogörelse för den kommunala värdestegringsskattens
utbildning genom de preussiska kommunernas autonoma beskattningsrätt.
Denna kommunala själfverksamhet har emellertid numera afbrutits
därigenom, att tyska riket genom lag af den 14 februari 1911
infört en för hela riket gällande värdestegringsskatt. Genom denna lag,
för hvilken utförligt redogöres i det betänkande, som nyligen afgifvits af
särskilda kommitterade för uppgörande af förslag till förordning angående
värdestegringsskatt, hafva de hittills gällande kommunala värdestegringsskatterna
undanträngts af riksskatten. I ersättning för denna förlust er -

125

hålla kommunerna 40 % af de genom riksvärdestegringsskatten inflytande
medlen.

Finansiella resultat.

Den preussiska kommunalskattereformen hade såsom i det föregående
är visadt i främsta rummet ställt sig den uppgiften att genom att
öppna nya skattekällor för kommunerna, särskildt genom att till dem
öfverlämna statens gamla realskatter, möjliggöra en väsentlig minskning af
den kommunala utdebiteringen på inkomstskatten, hvilken staten ju ville
utbilda till den grundläggande skatten i sin direkta beskattning. Detta
syfte har nog till en början krönts med framgång, men kommunernas
utomordentligt stegrade skattebehof har på senare åren medfört eu höjning
af den kommunala utdebiteringen, som icke kunnat undgå att äfven träffa
inkomstskatten. I stor utsträckning har nämligen utdebiteringen på realskatterna
uppnått eller t. o. m. öfverskridit den gräns af 200 %, som
kommunalafgiftslagen för normala fall betecknat såsom maximum. Följden
häraf har blifvit att den kommunala utdebiteringen på inkomstskatten
drifvits upp på ett sätt, som knappast står i öfverenstämmelse med den
Miquelska skattereformens syfte.

För år 1905 utdebiterade de 250 preussiska städerna med mer än

10,000 invånare i genomsnitt följande tilläggsprocent till de direkta statsskatterna,
hvarvid genomsnittet är beräknadt såsom det aritmetiska mediet
nf de särskilda städernas procentsatser, utan hänsyn till de utdebiterade

beloppens storlek:

Inkomstskatt................174%

Grundskatt.................213 »

Byggnadsskatt...............198 »

Näringsskatt................ 204 »

Utskänkningsskatt.............184 »

Ett studium af utvecklingen af tilläggen till statens inkomstskatt ger
den bästa föreställningen om kommunalafgiftslägens verkningar. Dessa tilllägg
anföras bär nedan för åren 1894 och 1895, alltså året före kommunalafgiftslagens
trädande i kraft och första året af dess tillämpning, samt till
jämförelse härmed för några följande år. Uppgifterna afse städer med mer
än 10,000 invånare. Ant al et sådana städer för hvarje särskildt år anges
i den sista kolumnen. I de föregående kolumnerna anges huru många
städer, som utdebiterat tillägg till statsinkomstskatten med procentsatser
inom de för hvarje kolumn angifna gränserna. Det bör observeras att i
de kommunala tilläggen också äro inbegripna krets- och provinsialtilläggen.

126

Intill 100—150 150—200 Öfver a

100 %. %. %. 200 %. öQmma.

1894 ....... 12 61 72 57 202

1895 ....... 60 82 38 22 202

1899 ....... 29 110 97 6 242

1905 ....... 14 73 114 49 250

1908 ....... 11 59 131 66 267

1909 ....... 11 37 130 89 267

Man finner att kommunalaf<nftslagen medför en väsentlig sänkning
af utdebiteringen på inkomstskatten redan för första året 1895. Medan
1894 73 ståder, alltså 36 % af hela antalet, utdebiterade intill 150 %, hade
antalet städer, som kunde hålla sig inom denna utdebitering, följande år
stigit till 142 st., motsvarande 70% af hela antalet. År 1899 hade antalet
af de städer, som utdebitera mer än 200 %, sjunkit till 6, men å andra
sidan antalet städer med en utdebitering intill 100 % också sjunkit, så att
utdebiteringen för den stora hufvudmassan föll mellan 100 och 200 %.
Emellertid stiger utdebiteringsbehofvet, så att man år 1905 är tillbaka i
ungefärligen samma situation, som man befunnit sig i 1894. Antalet
städer, som kunna nöja sig med en utdebitering af högst 150 %, uppgår 1905
till 87 st. motsvarande 35 % af hela antalet, alltså i det närmaste samma
relativa tal som för 1894. Medeltillägget för 1905 var såsom ofvan nämnts
174 %. Denna ogynnsamma utveckling har senare ytterligare fortsatts.
Antalet af de städer, som kunde nöja sig med en utdebitering af högst 150 %,
hade 1908 nedgått till 70, motsvarande 26 % af hela antalet, och 1909
till 48, motsvarande 18 % af hela antalet.

Till tjänst för utredningen rörande den tyska rik sskattereformen
samlades, som ofvan nämnts, för år 1907 en statistik öfver skatteinkomsterna
i de preussiska städer och landskommuner, som hade mer än 10,000
invånare. Summan af de direkta skatterna utgör enligt denna statistik
för dessa kommuner 423,3 millioner mark. De viktigaste posterna, som ingå
i denna summa, äro:

Inkomstskatt.......... 244,8 millioner mark

Grund- och byggnadsskatt .... 112,7 » »

Andra fastighetsskatter..... 1,4 » »

Näringsskatt..........54,9 » »

Utskänkningsskatter...... 2,4 » »

Yaruhusskatt......... 2,9 » »

De nämnda kommunernas inkomster af omsättningsskatter, förbruknings-
och utgiftsskatter utgjorde samma år 53,6 millioner mark. De
viktigaste posterna i denna summa voro:

127

Hundskatt...........4,o millioner mark

Lustbarhetsskatter........4,9 » »

Omsättningsskatt på fast egendom 31,6 » »

Slaktskatter o. d.........4,7 » »

Ölskatt............7,6 » »

Vill man sammanföra dessa skatter i naturliga hufvudgrupper, synes
omsättningsskatten på fast egendom böra föras till realskatterna. Ger man
begreppet realskatter denna vidsträckta betydelse och inbegriper man under
begreppet förbrukningsskatter jämväl s. k. utgiftsskatter (Aufwandssteuer),
så kan man göra följande sammanställning af de ifrågavarande kommunernas
viktigaste skatteinkomster för år 1907:

Inkomstskatt......... 244,8 millioner mark

Realskatter.......... 205,9 » »

Förbrukningsskatter......22,5 » »

Summa 473,2 millioner mark

Härtill komma ytterligare några poster på tillsammans 4,4 millioner
mark, hufvudsakligen sådana hvilkas karaktär i statistiken icke är närmare
anofifven. Jämförelsen mellan inkomstskattens och real skatternas afkastning
är intressant. Af den summa de tillsammans afkastade, nämligen 450,7
millioner mark, folio 45,7 % på realskatterna och 54,3 % på inkomstskatten.
Denna belastning af inkomstskatten anses emellertid i Preussen allmänt
vara för hög och man söker efter lämpliga utvägar att förhindra en ytterligare
stegring af den kommunala utdebiteringen på inkomstskatten.

Det har sitt intresse att för en särskild kommun närmare undersöka,
hur den kommunala utdebiteringen gestaltar sig. För detta ändamål kunna
vi lämpligen välja staden Berlin. Denna stad upptager en allmän fastighetsskatt
efter fastigheternas särskildt taxerade saluvärde med 3,15 promille
af detta taxeringsvärde, hvilket motsvarar 6,3 % af fastighetens efter 5 %
beräknade nettoafkastning. Dessutom betalar fastighetsägaren kommunal
inkomstskatt för sin personliga inkomst af fastigheten. Vid beräkningen
af följande siffror är förutsatt, att fastighetsägaren icke har någon annan
inkomst än af sin fastighet samt att han antingen är skuldfri, så att hans
inkomst sammanfaller med fastighetens beräknade nettoafkastning, eller är
så skuldsatt för fastigheten, att hans inkomst utgör hälften af denna
nettoafkastning. Fastighetsägarens kommunala skattskyldighet är enligt
dessa förutsättningar för fastigheter med olika taxeringsvärden beräknad i
nedanstående tabell:

128

Taxerings- värde mark.	Kommunal	Kommunal inkomstskatt
fastighets- skatt	För halfva afkastningen	För hela afkastningen
mark.	mark.	mark.
10,000	31,5	—	—
20,000	63	—	6
40,000	126	6	31
100,000	315	44	118
200,000	630	118	300
1,000,000	3,150	750	1,680
2,000,000	6,300	1,680	3,900

Den omständigheten att fastighetsägarna betala inkomstskatt för sin
personliga inkomst af fastigheten är som man finner utan betydelse för
de små fastighetsägarna, särskildt de skuldsatta, förutsatt naturligtvis att
de icke ha inkomster af andra inkomstkällor.

Hur den kommunala inkomstskatten samtidigt belastar den rena
yrkesinkomsten framgår af följande, därvid är att märka att i rubriken
»offentliga tjänstemän» icke ingå officerare, kyrkliga och folkskollärare,
hvilka kategorier ännu 1908 voro helt skattefria.

Yrkes-	Privat-	Offentliga
inkomst	anställda	tjänstemän
mark.	mark.	mark.
1,000	6	—
2,000	31	6
5,000	118	44
10,000	300	118
20,000	600	300
50,0i>0	1,680	750
100,000	3,900	1,680

Varuhusskatten.

Genom lag af den 18 juli 1900 infördes i Preussen en särskild skatt
af s. k. varuhus. Under denna rubrik faller enligt den preussiska lagstiftningen
stordrift i detaljhandeln, som uppnår en omsättning af mer än

400,000 mark och som sträcker sig till mer än en af de fyra varugrupper,
som i lagen uppräknas. Dessa grupper äro:

A. material- och kolonialvaror, mat- och dryckesvaror och njutningsmedel,
tobak, apotekarevaror, färger, parfymer;

B. garner och väfnader, modevaror, kläder, möbler, sängar, gardiner,
mattor o. d.;

129

C. husgeråd, glas, porslin, stengods, möbler, möbeltyger, gardiner
och mattor;

D. guld, silfver och andra juvelerarevaror, konst-, galanteri- och
pappersvaror, böcker och musikalier, vapen, cyklar och andra sportartiklar,
symaskiner, leksaker, optiska, fysikaliska, medicinska och musikaliska instrument
och apparater.

Af skatten träffas icke inregistrerade föreningar, som endast afsätta
varor till sina egna medlemmar och icke fördela någon vinst mellan dem.
Däremot åro konsumtionsföreningar med öppen butik underkastade varuhusskatten,
försåvidt de drifva sin affär i den utsträckning lagen förutsätter.

Varuhusskatten upptages af staten, men dess afkastning tillflyter
kommunerna, som i första rummet ha att använda den till lättande af
näringsskatten för de båda lägsta näringsskatteklasserna.

I motsats mot statsnäringsskatten, som hvilar på afkastningen, utgår
varuhusskatten efter omsättningen. 1 denna omsättning inräknas dock icke
försäljning till återförsäljare. Skatten är progressiv, börjar vid en omsättning
af mer än 400,000 mark intill 450,000 mark med en skattesats af

4,000 mark, alltså 1 % af den undre gränsen, stiger vid 700,000 mark
till 1,5% och utgör, då omsättningen öfverstiger 1,000,000 mark, 2 %, hvarvid
dock omsättningen utjämnas nedåt till jämna 100,000-tals mark.

Den skattskyldige är berättigad att få skatten nedsatt till 20 % af
afkastningen, därest den vid beräkning efter omsättningen skulle komma
att öfverstiga detta belopp. Dock får skatten icke sänkas under hälften
af det belopp, hvartill den på grund af omsättningen borde uppgå. Den
nämnda rätten till nedsättning gäller icke för konsumtionsföreningar.

Vid erläggande af varuhusskatt tillgodoräknas den skattskyldige hvad
han erlagt i näringsskatt, vare sig denna näringsskatt upptagits i form af
tillägg till statsnäringsskatten eller haft formen af en särskild näringsskatt.

För taxeringen ha de skattskyldige att afgifva särskild deklaration
angående omsättningen.

Denna varuhusskatt afser måhända mindre ett finansiellt än ett socialpolitiskt
intresse, nämligen att utföra ett skydd till förmån för den s. k.
medelklassen mot de stora varuhusens öfvermäktiga konkurrens. Det kan
tyckas som om varuhusen under denna starka beskattning icke längre
skulle kunna fortsätta med sin existens, och lagstiftarnas afsikt har nog
åtminstone delvis varit att genom en kraftig beskattning tillintetgöra
varuhusen. Denna afsikt har emellertid icke förverkligats. Visserligen
har skatten visat sig oöfverkomlig för några mindre starka firmor. Men
i sfället ha de förnämsta varuhusen vuxit så mycket mera. Sannolikt har
det i viss utsträckning lyckats de stora varuhusen att återvälta en del af

17—i 10629. C as sel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

130

skatten på fabrikanter och leverantörer, som ofta helt och hållet äro beroende
af dessa stora kunder. Ännu alltjämt inrättas nya varuhus, ehuru
naturligtvis också äldre varuhus gå under eller upphöra att i lagens mening
vara varuhus genom att inskränka sin omsättning till en af lagens
varugrupper. Sålunda uppstodo t. ex. 1910 14 nya varuhus, medan 6 äldre
försvunno. Tillsammans taxerades detta år 109 varuhus till ett sammanlagdt
skattebelopp af 3,077,707 mark mot 101 varuhus och endast 2,583,704 mark
fortgående år.

Lagen synes icke ha varit lätt att tillämpa. Varornas indelning i
grupper har särskildt medfört många svårigheter. Efter lagens införande
utfärdades under något mer än ett hälft år icke mindre än 81 ministerialförordningar
rörande dess tillämpning.

Krets- och provinsialskatterna.

För år 1903 steg summan af de direkta statsskatterna för de preussiska
landskretsarna till ett belopp af 167,960,000 mark. De direkta kretsskatterna
utdebiterades samtidigt med ett belopp af 64,738,000 mark, hvilket
motsvarade 38,5 procent af statsskattesumman. Af de 489 landskretsarna
belastade 422 grund- och byggnadsskatterna samt de båda högsta
klasserna af näringsskatten med samma procentsats som statsinkomstskatten.
Landskretsarnas hela utdebitering växlade mellan 0 och 130 procent af
kretsens statsskattesumma, men steg i ett fall upp till 184 procent. För
21 landskretsar öfversteg utdebiteringen 100 procent af statsskattesumman.
För 255 landskretsar, alltså för mer än halfva antalet, lag utdebiteringen
öfver 20 men ej öfver 50 procent. Per hufvud af befolkningen utgjorde
de direkta kretsskatterna 2,so mark.

De direkta kretsskatterna inflöto år 1903 i landskretsarna med ett
belopp af 64,593,000 mark. Däraf hade kretsarna att till provinserna
utbetala 18,879,000 mark, utgörande provinsernas utdebitering på landskretsarna.

Landskretsarnas inkomst af värdshusskatt (Betriebssteuer) uppgick
till 2,07 millioner mark. Dessutom gingo till kretsarna afgifterna för jaktlicenser
med ett belopp af 1,97 millioner mark. Hundskatt upptogs af kretsarna
till ett belopp af 1,39 millioner mark.

Provinsernas totala utdebitering (på stads- och landskretsar) utgjorde
30,3 millioner mark. Motsvarande statsskattesumma var 274,2 millioner
mark och utgjorde utdebiteringen alltså i rundt tal omkring 11 procent.

131

Bayern.

Kommunernas organisation och finanser.

Bayern, som 1910 hade en befolkning på 6,876,000 personer, är i
kommunalt hänseende indeladt i 8 kretsar (»Kreise»). Kommunala organisationer
under kretsarna äro dels de s. k. omedelbara städerna och
»distrikten». Distrikten sönderfalla i sin ordning i primärkommuner (»Gemeinde»).
Mindre kommunala organisationer inom primärkommunerna äro
s. k. »orter» (Ortsehaften).

Kretsarnas förnämsta verksamhetsfält ligger på skolväsendets och
fattigvårdens områden. För år 1909 upptogo kretsarnas budgeter en sammanlagd
utgiftssumma af 35,3 millioner mark. Af denna summa belöpte sig

24.7 millioner mark på uppfostran och 5,2 millioner mark på fattigvård
o. d. För vägväsendet m. in. utgåfvos 2,2 millioner mark, för näringarna 0,9
millioner mark. Bland kretsarnas inkomster för samma år märkas statsbidrag
med 13,3 millioner mark och kretsarnas utdebitering, som hade
formen af procentuella tillägg till de direkta statsskatterna, med 20,4 millioner
mark, eller 43,9 % af nämnda skatter.

Distriktens sammanlagda utgifter beräknades för samma år 1909 till

17.8 millioner mark. Däraf afsågs största delen eller 10,i millioner mark
för distriktsvägarna. Bland inkomsterna upptogos bidrag från kretsarna
och från centrala fonder med 3,o millioner mark och distriktens utdebitering
med 9,2 millioner mark (procentuella tillägg till de direkta statsskatterna).

Primärkommunernas totala utdebitering (inklusive »orternas») uppgick
1907 till 56,2 millioner mark. Äfven denna utdebitering skedde under
form af procentuella tillägg till de direkta statsskatterna, Indika senare
beräknades uppgå till 43,2 millioner mark. I genomsnitt utgjorde alltså
primärkommunernas utdebitering 130% af de direkta statsskatterna. (Den
totala utdebiteringen för de kommunala organisationerna uppgick 1907 till
187 % af de direkta statsskatterna.) Dessutom upptogo åtskilliga primär -

132

kommuner förbrukningsskatter, delvis i form af lokala tullar, samt gatuoch
broafgifter. Förbrukningsskatterna inbragte 1907 12,5 millioner mark,
gatu- och broafgifterna, som upptogos endast af ett fåtal kommuner, 2,6
millioner mark.

Af betydelse för det kommunala finansväsendet äro de bidrag, som
kommunerna af lägre ordning erhålla från kommunerna af högre ordning,
respektive dessa från staten. Genom detta bidragssystem utjämnas i någon
mån de kommunala bördorna. I samma riktning verkar den fördelning
af de kommunala utgifterna, som lägger vissa större och kostsammare
funktioner på de större kommunala organisationerna.

Båda dessa utjämningstendenser framträda i fråga om fattigvårdsbördornas
fördelning. Fattigvården åligger närmast primärkommunen, men
såväl distrikten som kretsarna ha viktiga uppgifter inom fattigvården.
Distrikten underhålla åtskilliga anstalter för fattig- och sjukvård, kretsarna
i synnerhet sjukhus, barnbördshus och anstalter för sinnessjuka. Till
primärkommuner, som äro alltför mycket belastade med fattigvårdsbördor,
har distriktet att lämna bidrag. Såsom alltför mycket belastad med fattigvård
anses en kommun, då utdebiteringen för fattigvård tillsammans
med den öfriga utdebiteringen uppnår en höjd, hvarigenom utkomsten
äfventyras för en betydande del af de skattdragande. Sådan kommun kan
hos distriktet göra anspråk på bidrag och eventuellt också öfverklaga distriktsrådets0beslut.
Distriktens bidrag äro alltså ingalunda helt och hållet
frivilliga. A andra sidan ha distrikten rätt att tilldels få dessa bidrag
ersatta af kretsarna, nämligen i fråga om kostnader för sinnessjuka till tre
fjärdedelar, annars till hälften. De kommuner (större städer), som icke
tillhöra något distrikt, kunna, om de äro alltför mycket belastade för fattigvården,
göra anspråk på bidrag direkt från kretsarna.

Kretsarnas budgeter för år 1909 upptogo för »välgörenhet» en totalutgift
af 5,2 millioner mark, hvaraf 3,7 millioner mark för sinnessjukvården och

387,000 mark fattigvårdsbidrag till distrikten.

Distriktens fattigvårdsbidrag till alltför mycket betungade kommuner
upptogos för år 1909 till 648,000 mark. Ungefär en fjärdedel af de till
distrikten hörande kommunerna mottaga sådana bidrag.

För »uppfostran och bildning» skulle staten enligt 1909 års budget
lämna kretsarna bidrag till ett sammanlagdt belopp af 13,2 millioner mark,
hvaraf allra största delen, eller 13,o millioner mark, var afsedd för folkskolorna.
Kretsarnas utgifter för motsvarande ändamål upptogos till 24,7
millioner mark, hvaraf 18,3 millioner mark för folkskolorna. Kretsarnas
utgifter för folkskoleväsendet bestå väsentligen i understöd till primärkommunerna,
som närmast ha folkskolorna om hand. Dessa understöd gå

133

till allra största delen till lärarpersonalen, men bidrag beviljas äfven till
skolbyggnader. Kretsarna tjäna, som man finner, som ett mellanled vid
fördelningen till kommunerna af statsunderstödet för folkskoleväsendet,
men bidraga ju också själfva med liknande understöd till ett betydande
belopp.

Vägarna i Bayern äro af tre kategorier: stats-, distrikts- och kommunalvägar.
Dessa vägnäts totallängd utgjorde 1902 resp. 6,550, 17,815
och 54,074 km. Utgifterna voro samma år resp. 3,7, 8,3 och 6,i millioner
mark.

Distriktens utgifter för distriktsvägarna uppgingo 1909 till 10,i
millioner mark. Kretsarna ha inga egna vägar men lämna betydande
bidrag till distriktens och primärkommunernas vägkostnader. Kretsarnas
bidrag till distrikten beräknades för år 1909 till 888,000 mark, deras
bidrag till primärkommunerna till 208,000 mark. Likaledes lämnar staten
bidrag till distriktens vägväsen. Dessa statsbidrag uppgingo år 1908 till
en summa af 2 millioner mark.

Statsbidragen till distriktsvägarna fördelas hufvudsakligen med hänsyn
till vägkostnaden och dess förhållande till afkastningen af de direkta
statsskatterna. Vid fördelning af kretsarnas bidrag till distriktsvägarna
följes stundom någon bestämd aritmetisk måttstock, t. ex. ersättning af
viss kvotdel af vissa kostnader, men stundom sker fördelningen också efter
ett mera fritt bedömande af de ekonomiska förhållandena.

Äfven kommunerna lämna särskilda bidrag, mestadels in natura,
till distriktens vägväsen. För 1907 beräknas dessa bidrag ha uppgått till
ungefär 600,000 mark, hvarvid man dock måste komma ihåg att här är
fråga om en i många afseenden godtycklig uppskattning af de olika prestationernas
penningvärde. Dessa bidrag infordras från kommunerna i förhållande
till deras fördel af distriktsvägarna. En sådan fördel anses redan
då vara för handen, när en distriktsväg går genom kommunen, men i
synnerhet när byar inom kommunen omedelbart beröras af vägen.

1910 års skattereform.

Kommunernas skatteinkomster ha, såsom af det föregående framgår,
hufvudsakligen utgjorts af medel, som utdebiterats i procent af de direkta
statsskatterna. Primärkommunerna ha därutöfver upptagit vissa indirekta
skatter. Bland dem ha stadstullarna (hufvudsakligen på lifsmedel) spelat
en betydande roll. Dessa skatter ha emellertid, såsom redan i fråga om

134

Preussen är nämndt, afskaffats genom rikslagstiftning och med år 1910
upphört. Den viktigaste förbrukningsskatten, nämligen skatten på Öl (såväl
tillverknings- som importafgift), kvarstår dock. Likaledes kvarstå de
ofvan omnämnda kommunala gatu- och broafgifterna.

År 1910 genomfördes emellertid i Bayern en omfattande reform af
de direkta statsskatterna och i sammanhang därmed af hela den kommunala
beskattningen. Den nya lagstiftningen träder i kraft med år 1912.
För att fullt förstå innebörden af denna reform bör man först göra sig en
bild af de hittillsvarande direkta statsskatternas karaktär.

Den direkta beskattningen i Bayern har under det senaste århundradet
hvilat på ett system af afkastningsskatter. Dessa skatter voro till
antalet fem, nämligen en grundskatt, en byggnadsskatt, en näringsskatt,
en kapitalskatt och en partiell inkomstskatt. Detta system, som saknade
en enhetlig måttstock för den personliga skatteförmågan, vände sig icke
till medborgaren personligen, utan till afkastningen af de särskilda inkomstkällorna
och behandlade dem som själfständiga skatteobjekt. Utom
afkastning af fast egendom kommo sålunda såsom särskilda skatteobjekt i
betraktande: afkastning af näringsdrift och af kapitalförmögenhet samt lön
eller annan yrkesinkomst.

Enligt räkenskaperna för är 1907 lämnade dessa skatteobjekt staten
följande skattebelopp: grundskatt 10,4, byggnadsskatt 9,7, näringsskatt 12,i,
kapitalränteskatt 7,1, inkomstskatt 4,3 millioner mark, eller sammanlagdt 43,6
millioner mark. Den rena arbetsinkomsten bidrog alltså med ett relativt
mycket ringa belopp, hvilket hufvudsakligen berodde på de särdeles låga
skattesatserna i den partiella inkomstskatten.

De olika kommunala organisationerna hade att allt efter behof utdebitera
vissa procent af dessa direkta statsskatter. Denna utdebitering
måste dock ske efter samma procentsats för alla fem skattetyperna.’ Kommunen
hade alltså att räkna tillsammans de belopp af de direkta statsskatterna,
till hvilka kommunen var utdebiteringsberättigad, och därefter
beräkna sin utdebiteringsprocent efter skattebehofvets förhållande till denna
statsskattesumma. På grund af detta debiteringssystem blef också inom
kommunen arbetsinkomsten relativt lågt beskattad, medan hufvudbördan
föll på den fästa egendomen och näringsdriften.

För staten hade det länge stått som ett trängande behof att införa
ett skattesystem, som tog mera hänsyn till medborgarnas personliga skatteförmåga.
Därvid måste en allihän inkomstskatt efter moderna principer i
främsta rummet komma i åtanka. Tvekan kunde däremot råda om huruvida
de gamla afkastningsskatterna, i den mån de träffade besittningen,
borde bibehållas vid sidan af inkomstskatten, eller om staten borde före -

135

dra att, utkräfva en ren förmögenhetsskatt som besittningens särskilda bidrag.
Bayern välde att tillsvidare nöja sig med det förstnämnda alternativet,
dock under erkännande af att det framdeles, då tillräcklig erfarenhet
af inkomstskattens finansiella verkningar vunnits, kunde böra tas i
öfvervägande att fullkomna reformen genom att helt och hållet öfverlämna
afkastningsskatterna till kommunerna och för statens rakning ersätta dem
med en förmögenhetsskatt.

Vid sidan af den nya allmänna inkomstskatten skola alltså de gamla
afkastningsskatterna (naturligtvis med undantag af den partiella inkomstskatten)
bibehållas. De ha dock underkastats en revision och därvid nedsatts
så mycket, som ansetts lämpligt med hänsyn till deras nya uppgift
att tjäna som ett supplement till inkomstskatten, närmast jämförligt med
andra länders förmögenhetsskatt. För framtiden skola afkastningsskatterna
lämna endast omkring en tredjedel af de direkta statsskatterna, medan de
återstående två tredjedelarna beräknas komma på den nya inkomstskatten.

I det kommunala skattesystemet måste emellertid afkastningsskatterna
inta en helt annan ställning. Regeringen framhåller i sina allmänna
motiv, att den kommunala beskattningen måste ordnas öfvervägande med
hänsyn till de skattskyldigas intresse i kommunernas uppgifter och inrättningar.
När nu statsskatterna omläggas efter principen »skatt efter förmåga»,
kan alltså kommunalbeskattningen icke längre bindas vid ett för
alla direkta statsskatter likformigt procentuellt tillägg. För kommunerna
böra afkastningsskatterna bli hufvudsak, inkomstskatten mera få betydelsen
af ett komplement. Detta genomföres därigenom, att kommunerna förbindas
att belasta afkastningsskatterna med relativt högre procentsatser än
inkomstskatten. I stort sedt torde denna anordning komma att verka så,
att, medan staten af inkomstskatten har ungefär dubbelt så stor skatteinkomst
som af afkastningsskatterna, förhållandet för kommunerna blir
omvändt: afkastningsskatterna komma att ge ungefär dubbelt så mycket
som inkomstskatten.

Ursprungligen var meningen att primärkommunerna skulle ha rätt
att inom vissa gränser fördela sin utdebitering efter andra grunder än de
i lagen gifna normalbestämmelserna. I detta afseende hade den bayerska
regeringen till viss grad följt Preussens föredöme, men herrehuset ville
icke veta af någon själfbestämmningsrätt för kommunerna i fråga om
grunderna för utdebiteringen. I lagen äro därför bestämmelserna om
sättet för utdebiteringen på de olika statsskatterna ovillkorligt bindande.

Den nya ordningen för den kommunala utdebiteringen gäller endast
för primärkommunerna (inklusive »orterna») samt för distrikten. Kretsarna
anses i ekonomiskt hänseende stå staten väsentligt närmare. De skola

136

allt framgent utdebitera sitt skattebehof i form af ett likformigt procentuellt
tillägg till de direkta statsskatterna.

Skattereformen sträckte sig i öfrigt äfven till vissa andra kommunala
skatter. Kommunernas gamla rätt att uppta tillägg till statsskatten på
fast egendoms öfvergång i annan hand vidgades och hundskatten förvandlades
till en helt och hållet kommunal skatt. Den bestående statsskatten
på »varuhus» (stordrift inom detaljhandeln) öfverlämnades till vederbörande
kommuner och öfvergick därmed till en själfständig kommunalskatt.

Efter denna öfversikt af den bayerska skattereformens allmänna innebörd
skola i det följande de olika skattearter, som genom densamma ställts
till kommunernas förfogande, närmare karakteriseras.

De nya direkta statsskatterna.

Inkomstskatten är en allmän och ren inkomstskatt, som utgår efter
en progressiv skatteskala af alla inkomster utöfver 600 mark. Manliga
bayerska undersåtar betala inkomstskatt redan vid en inkomst icke öfver
600 mark men öfver 300 mark, såframt de icke erlägga någon annan
direkt skatt till belopp af minst 50 pfennig. Inkomstskatten utgör i
detta fall 1 mark. Akta makar taxeras gemensamt. Dock kan skattskyldig,
som tillsammans med sin hustru har en inkomst icke öfverstigande
1,800 mark, fordra, att hustruns inkomst af arbete intill ett
belopp af 400 mark fritages från taxering. För afkomlingar, som icke
fyllt femton år eller som ännu äro sysselsatta med utbildning för ett yrke
eller fullgöra sin aktiva värnplikt, och som af den skattskyldige underhållas
på grund af laglig förpliktelse, äro vissa lindringar i skattskyldigheten
inedgifna. Dessa bestå, när inkomsten icke öfverstiger 3,000 "mark,
i en nedflyttning på den progressiva skatteskalan 1, 2, 4 eller 6 trappsteg
efter antalet afkomlingar. För högre inkomster, dock ej öfver 5,000 mark,
går nedflvttningen högst till tre trappsteg och beviljas med ett trappsteg,
först då afkomlingarna äro 3 eller 4. För inkomster, som icke öfverstiga

6,000 mark, kan härutöfver nedflyttning två till fyra trappsteg äga rum,
då särskilda förhållanden föreligga, som väsentligen inskränka skatteförmågan.
Nedsättning, som nu är sagd, medför dock i intet fall full skattefrihet,
utan skall inkomstskatt likväl erläggas med minst 1 mark.

Den progressiva skalan börjar med en skattesats af 1 mark för inkomstgruppen
600—700 mark. För inkomstgruppen 1,000—1,100 mark
utgör skatten 6 mark, för gruppen 1,500—1,600 mark 15 mark, alltså 1

137

procent af gruppens undre gräns. Skattesatsen 2 procent uppnås vid 3,900
mark, 3 procent vid 12,600 mark, 4 procent vid 61,000 mark. Utöfver

150,000 mark är skattesatsen 5 procent af gruppernas undre gränser.

Taxeringsorten är bostadsorten. Ilar skattskyldig bostad på flera
orter inom Bayern, tillkommer honom att välja taxeringsort. Har skattskyldig
blifvit taxerad på flera orter, bestämmer länsstyrelsen (Bezirksregierung),
och om orterna tillhöra olika Bezirk, finansministeriet, hvilken
af taxeringarna som skall äga giltighet, eventuellt att eu helt ny taxering
skall företagas.

A apitalränteskatten är eu fristående skatt på inkomst af kapital,
hvarunder förstås räntor på utlånt kapital samt utdelning å aktier o. d.
Skatten utgår icke af dylika inkomster, som tillfalla någon näringsdrift,
utan inräknas dessa inkomster i företagets afkastning och beskattas genom
näringsskatten. Skyldig att erlägga kapital rån teskatt är den, som är inkomstskattepliktig
för motsvarande inkomster. Ankor, faderlösa minderåriga
etc. äro dock fria från skatten, om deras inkomst af kapital icke
öfverstiger 400 mark och deras samlade skattepliktiga inkomst icke öfverstiger
800 mark. Skattefoten är 2 procent. Till och med 1,000 mark består
dock en degressiv skala, som begynner med 1 procent vid en inkomst
af kapital af 70 mark. Nedsättning af skatten till hälften äger rum för
skattskyldiga, hvilkas inkomst af kapital icke öfverstiger 1,000 mark, såvida
deras hela skattepliktiga inkomst icke öfverstiger 2,000 mark. För
skattskyldiga, som icke komma inom denna kategori, medgifves nedsättning
till tre fjärdedelar, om inkomsten af kapital icke öfverstiger 2,000
mark och totalinkomsten icke öfverstiger 3,000 mark. Taxeringsorten är
densamma som i fråga om inkomstskatten.

Grundskatten är eu gammal katasterskatt, som utdebiterats på grundval
af en fullständig uppmätning och klassifikation af all jord i Bayern.
Skatten har beräknats efter hvarje fastighets skattetal, som är lika med
produkten af markytan och markens bonitetsklass. Enheten för skattetalet
motsvarade en genomsnittlig årsafkastning (efter afdrag för utsäde) af en
gulden (= 1 5h mark). Efter dessa skattetal utdebiterades årligen grundskatt
till belopp som bestämdes i budgeten. I detta förhållande bragte
1910 års reform den förändringen, att skattesatsen fastställdes i lag. Medan
skattesatsen år 1906 var 7,6 pfennig, blef den för framtiden fixerad till 4
pfennig. En nedsättning till nära hälften inträdde alltså, hvithet öfverensstämmer
med reformens allmänna plan att väsentligen minska afkastningsskatternas
betydelse i statens skattesystem. Dessa 4 pfennig af 1 hh mark
motsvara 2 1/s procent. Grundskatten skulle alltså enligt denna beräkning
utgå till staten med 2 73 procent af jordens genomsnittliga afkastning.

18—110629. C as sel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

138

Byggnadsskatten är en skatt på byggnaders hyresvärde. Detta värde
beräknas i allmänhet efter faktiskt erlagd hyra eller efter i orten gällande
hyrespris. Afdrag är då medgifvet för omkostnader. I de fall då intet
hyresvärde föreligger inträder ett slags arealskatt i stället för skatt efter
hyran. Detta gäller i synnerhet för jordbrukets byggnader.

För hyresskatten skall inom 3 år en ny taxering göras. Taxeringen
skall därefter förnyas hvart tionde år. Nybyggnader för arbetarbefolkningen
åtnjuta under vissa villkor 6 till 12 års skattefrihet.

Den minsta afkastning, för hvilken byggnadsskatt erlägges, är 15
mark. Skatten är enligt den nya ordningen fixerad till 2 procent af den
beräknade afkastningen. I 1906 års budget var byggnadsskatten upptagen
med eu skattesats af 3,85 procent. Äfven i detta fall har alltså eu sänkning
af en afkastningsskatt till staten ägt rum, i det närmaste till hälften.

Staten erlägger icke grund- och byggnadsskatt till sig själf. Likväl
taxeras vissa statens fastigheter och påföras (»vormerkungsweise») ett nominellt
skattebelopp, som lägges till grund för den kommunala utdebiteringen.
Befriade jämväl från kommunalskatt äro endast sådana fastigheter, som
omedelbart tjäna offentliga uppgifter, såsom ämbetsverkens byggnader, skolor,
kaserner o. s. v.

Näringsskatten utgår af hvarje inom Bayern drifven näring, med
undantag för jordbruket med dess binäringar. Fria från näringsskatt äro
dels vissa kooperativa produktions-, afsättnings- och kreditföreningar, dels
också riket, staten och riksbanken. Skattefriheten för den senaste gruppen
sträcker sig dock icke till de kommunala tilläggen till näringsskatten.
Därför skall taxering utan skattepåföring (»vormerkungsweise») äga rum
för rikets och riksbankens näringsdrift äfvensom för statens, dock ej för
dess kommunikationsanstalter. Drifves en näring af flera företagare gemensamt,
taxeras den som en enhet. Om en företagare drifver flera näringar,
taxeras dessa som en enhet. I denna inräknas jämväl näring, som eventuellt
drifves af företagarens hustru. I detta afseende ansluter sig alltså
näringsskatten till inkomstskatten.

Skatten består af två delar: en driftskapitalskatt och en afkastningsskatt.

Till driftskapitalet räknas all den förmögenhet, som ingår i näringsdriften,
med undantag af den, som drabbas af grund- och byggnadsskatt.
Skulder, som härröra af näringsdriften, få afdragas från de kontanta tillgångarna
och fordringarna, äfvensom från värdet af material och fabrikat
intill hälften af detta värde.

Näringens afkastning beräknas efter samma grunder som gälla i
fråga om dess taxering till inkomstskatt. Från nettoafkastningen får af -

139

dragas hyresvärdet för lokaler i företagarens hus, hvilket hyresvärde ju
beskattas genom byggnadsskatten. Ett villkor härför är dock att skuldräntor
för sådant hus icke afdragits under driftskostnaderna.

Näringsskatten börjar vid ett driftskapital af 4,000 mark och en afkastning
af 1,500 mark. För den kommunala beskattningen skola dock äfven
mindre företag taxeras eldigt följande grunder: Om driftskapitalet öfver stiger

500 mark men icke 2,000 mark, påföres näringen ett nominellt skattebelopp
af 50 pfennig. öfverstiger driftskapitalet 2,000 mark men icke

4.000 mark, påföres ett skattebelopp af 1 mark. På liknande sätt påföres
respektive V2 mark, 1 mark och 1 x/2 mark för afkastning inom gränserna
300—600, 600—1,000 samt 1,000—1,500 mark.

Driftskapitalskatten utgår med V2 promille af det taxerade driftskapitalet.
Dock beräknas skatten till samma belopp för vissa ganska breda
grupper af taxerade kapital. För de första grupperna finnas också några
mindre afvikelser i skattesatsen. Vid ett driftskapital af 4,000 mark är
skatten endast l,so mark.

Afkastningsskatten är däremot progressiv. Vid 1,500 mark är den
1 promille, vid 3,000 mark 2 promille, vid 4,000 mark 3 promille, vid
5,500 mark 4 promille. Öfver 14,000 mark utgår den med 7 promille.

För den kommunala beskattningens skull påföres i vissa fall en nominell
skatt efter driftskapital enligt en högre skala, men däremot ingen
afkastningsskatt. Den ifrågavarande skalan begynner på samma sätt som
den normala vid ett driftskapital af 4,0t)0 mark med en skattesats af 1,50
mark, men stiger därefter något, utgör vid 6,000 mark 0,5 promille, vid

15.000 mark 0,6 promille och öfver 50,000 mark 0,7 promille. Denna
skala kommer till användning, när skattebeloppet enligt densamma blir
högre än det sammanlagda beloppet af den normala driftskapitalskatten
och afkastningsskatten. För företag med abnormt ringa afkastning beräknas
alltså kommunalskatterna med uteslutande hänsyn till driftskapitalet och
då med en högre procentsats än den för driftskapitalskatten eljes gällande.

En särskild form af progression å driftskapitalskatten består för
företag med mer än en försäljningsbod. För hvarje extra försäljningsställe
höjes skatten med 5 procent. Denna bestämmelse gäller ej för konsumtionsföreningar.

Taxeringsort för näringsskatten är den ort, där den skattskyldige
taxeras till inkomstskatt.

140

Kommunernas rätt att upptaga tillägg till statsskatterna.

Deri kommunala utdebiteringen består såsom ofvan är nämndt enligt
den nya ordningen i vissa procentuella tillägg till de direkta statsskatterna.
Dessa tillägg utgå jämväl af sådana skattebelopp, som för kommunalbeskattningens
skull i vissa fall upptagas i längderna utan att för statens,
räkning påföras som verklig skatt.

Berättigad att utdebitera kommunala tillägg är i fråga om grundoch
byggnadsskatt den kommun, inom hvilken skatteobjektet är beläget.
I fråga om näringsskatten gäller att hvarje kommun, inom hvilken ett
företag äger fast driftställe, är berättigad till skatt af företaget. Då på
grund häraf flera kommuner äro berättigade till skatt af ett företag, uppdelas
företagets i taxeringslängden uppförda näringsskattebelopp efter följande
grunder: Driftskapitalskatten delas efter värdet af de i de särskilda

kommunerna befintliga delarna af driftskapitalet. Afkastningsskatten delas
i proportion till den afkastning, som tillflutit företaget från hvar särskild
kommun. Kan en sådan uppdelning af afkastningen icke på ett tillförlitligt
sätt genomföras, »skall skattefördelningen ske efter någon annan lämplig
måttstock». Hvarje kommun är berättigad till utdebitering på det
näringsskattebelopp, som enligt dessa grunder tillräknas kommunen.

Om en kommun belastas med utgifter för folkskola, fattigvård eller
polis för personer, som visserligen bo inom kommunen, men som äro
anställda i näringsdrift inom annan kommun, kan bostadskommunen göra
anspråk på andel i driftskommunens näringsskatt af ifrågavarande näringsdrift.
Detta anspråk är en fordran på driftskommunen, icke någon särskild
beskattningsrätt.

Berättigad till utdebitering på grundval af kapitalränteskatt är i
allmänhet den skattskyldiges bostadskommun. Har den skattskyldige bostad
inom flera kommuner i Bayern, fördelas utdebiteringsrätten mellan bostadskommunerna
så, att den kommun, där den skattskyldige har sin hufvudsakliga
bostad, tillräknas fyra tiondelar af det taxerade skattebeloppet.
Har skattskyldig hufvudsaklig bostad inom derå kommuner, dela dessa
kommuner nämnda fyra tiondelar lika sinsemellan. De återstående sex
tiondelarna delas lika mellan samtliga bostadskommuner.

På samma sätt beräknas utdebiteringsrätten i fråga om inkomstskatten.
Här gäller emellertid dessutom att kommun, som har utdebiteringsrätt
till grund- eller byggnadsskatt eller till näringsskatt, därmed
också har utdebiteringsrätt till viss del af den skattskyldiges inkomst -

141

skatt. Dock måste afkastaingsskattcrna, för att medföra denna rätt, uppgå
till sammanlagdt minst 5 mark. För ändamålet uppdelas det taxerade
inkomstskattebeloppet i proportion till de belopp, med hvilka de skilda
slagen af inkomst ingå i den totala inkomsten. De inkomstskattebelopp,
som sålunda komma att motsvara grund-, byggnads- eller näringsskatter,
uppdelas på de andelsberättigade kommunerna i förhållande till deras andelar
i dessa skatter.

Uppdelning af statsskatterna mellan olika utdebiteringsberättigade
kommuner sker genom taxeringsmyndigheterna. För inkomst- och kapitalränteskatterna
äfvensom för näringsskatten är taxeringen för den skattskyldige,
såsom ofvan visats, enhetlig och äger rum i bostadskommunen.
Den myndighet, som utför denna taxering, har alltså samtidigt att verkställa
den ifrågavarande uppdelningen. Ändras taxeringen i högre instans,
sker samtidigt också vederbörlig ändring i uppdelningen mellan de utdebiteringsberättigade
kommunerna. Därmed är en enhetlig behandling af
såväl taxerings- som fördelningsspörsmålen garanterad.

Den kommunala utdebiteringen.

Hittills ha, såsom ofvan är nämndt, kommunalskatter i form af tilllägg
till statens direkta skatter utdebiterats efter samma procentsats för de
olika statsskatterna. Så länge objektsskatterna voro öfvervägande inom statens
system af direkta skatter, var denna likformiga utdebitering anpassad efter
kommunernas behof. Men då staten nu öfvergår till ett skattesystem, som
lägger hufvudvikten vid den personliga skatteförmågan, kan den kommunala
beskattningen icke längre helt och hållet formas efter statsbeskattningens
mönster. Ty i fråga om den egentliga kommunalbeskattningen
måste, framhåller regeringen i sina motiv, intresset, icke skatteförmågan
ställas i förgrunden. Denna grundsats, som i de öfriga större förbundsstaterna
är allmänt erkänd, har sitt hufvudsakliga stöd i det förhållandet,
att den kommunala organisationens tyngdpunkt ligger på det ekonomiska
området och att de kommunala inrättningarna förnämligast komma fastighetsbesittningen
och näringsdriften till godo i en stegring af deras afkastningsförinäga
och värde. Till följd häraf blir det nödvändigt att vid
den kommunala utdebiteringen ställa större fordringar på fast egendom
och näringsdrift än på kapitalförmögenhet och inkomst, speciellt inkomst
af arbete. Ett skonande af kapitalförmögenheten motiveras med hänsyn
till faran af kapitalisternas bortflyttning från Bayern. Inkomst af arbete

142

måste i den kommunala beskattningen erhålla en särskildt mild behandling,
då denna inkomstart träffas af en synnerligen stark merbelastninogenom
reformen af statsskatterna. Af detta skäl måste inkomsten för
kommunalbeskattningen uppdelas efter inkomstkällan (förmögenhet eller
arbete) och arbetsinkomsten belastas väsentligt mindre än den fonderade
inkomsten. Denna speciellt gynnsamma behandling af arbetsinkomsten är
dock endast nödvändig för de lägre inkomsterna och bör för de högre
inkomstgrupperna småningom försvinna.

Hvad nu är sagdt om den kommunala beskattningen har sin tilllämplighet
på primärkommunerna (inkl. orterna) samt på distrikten, som
hufvudsakligen ha en rent kommunal karaktär. I fråga om kretsarna
ligger saken annorlunda. Dessa stå staten betydligt närmare, deras uppgifter
likna vida mera statens än kommunens. För kretsbeskattningen
är därför skatteförmågan en riktig måttstock och kretsarnas utdebitering
kan lämpligen ske i form af likformiga tillägg till de direkta statsskatterna.

Genom denna motivering erhålla bestämmelserna om den kommunala
utdebiteringen sin rätta belysning. De äro i den definitiva lagtexten
följande: Inkomstskatt af arbetsinkomst beräknas vid en arbetsinkomst af

8,000—12,000 mark med en förhöjning af......x/io

12.000— 16,000 » > > » »..... 2/10

16.000— 20,000 » » » > »......s/10

20,0u0—24,000 » * » » »......4/io

öfver 24,000 » » » » »......5/10

De för riket, staten och de olika kommunala organisationerna vid taxeringen
till afkastningsskatterna upptagna skattebeloppen höjas med en femtedel.
(Häri ligger ett slags kompensation för dessa skattskyldiges befrielse från
den. del af de kommunala bördorna, som efter reformen kommer att utdebiteras
på inkomstskatten.)

Därefter upptagas samtliga grund-, byggnads- och näringsskatter
med 2V2 gånger sina belopp, samtliga kapitalränteskatter med IV2 gång
sina belopp och samtliga inkomstskatter med V2 gång sina belopp.

Den kommunala utdebiteringen verkställes i proportion till de sålunda
beräknade skattebeloppen. Skattebehofvet jämföres alltså med den af dessa
skattebelopp bildade skattesumman för kommunen. Kvoten visar hvilken
procentsats som skall utdebiteras på de särskilda beräknade skattebeloppen.

Enligt detta system bli de kommunala tilläggen till grund-, byggnadsoch
näringsskatterna 5 gånger, till kapitalskatten 3 gånger så höga som

tillaggen till inkomstskatten (såframt icke arbetsinkomst till högre belopp
ingår i inkomsten).

I en kommun, som kommer att utdebitera 100^ åt sin beräknade
skattesumma, blir inkomstskatten (i allmänhet) belastad med 50 procents
tillägg, kapitalränteskatten med 150 procent och de öfriga afkastningsskatterna
med 250 procent. Denna kommunalbeskattning motsvarar för
kapitalränta öfver 1,000 mark 3 procent, för driftskapital öfver 50,000
mark i näringsdrift lV4 promille, för nettoafkastning öfver 14,000 mark af
näringsdrift l3/4 procent, för afkastning af jord 55/6 procent och för afkastning
af byggnad 5 procent. För inkomst, som icke enligt nyss angifna
grunder träffas af särskild förhöjning, blir motsvarande kommunalskatt
progressiv och utgör vid inkomst af 1,500 mark V2 procent, vid
inkomst öfver 150,000 mark 2Y2 procent, hör arbetsinkomst kan skatten
stiga till 3 procent, i undantagsfall möjligen något litet därutöfver. Det
bör härvid observeras, att den kommunala inkomstskatten betalas för all
inkomst, alltså äfven för den, som dessutom är beskattad genom någon af
afkastningsskatterna.

Den kommunala utdebiteringen (primärkommunernas och distriktens)
beräknas efter förhållandena 1908—09 komma att in summa belöpa sig
till 66,4 millioner mark, motsvarande en utdebitering af 108 procent af
den totala kommunala skattesumman beräknad enligt ofvan angifna grunder.
De anförda siffrorna för den kommunala belastningen af de olika beskattningsföremålen
visa således ett ungefärligt genomsnitt. Vid sidan af denna
utdebitering står kretsarnas, som beräknas till 19,4 millioner mark. Statens
inkomst af de direkta statsskatterna beräknas till 57 millioner mark. Åt
statsskatterna beräknas 38,5 millioner mark falla på inkomstskatten och
18,5 millioner mark på afkastningsskatterna. Mellan dessa båda hufvudgrupper
af skatter fördelar sig alltså statsskattebördan ungefärligen i proportionen
2h till Vs. Enahanda är förhållandet för kretsarnas utdebitering.
Den egentliga kommunala utdebiteringen (primärkommunernas och
distriktens) beräknas däremot belasta inkomstskatten med 21 millioner
mark, afkastningsskatterna med 45,5 millioner mark. Fördelningen af
skattebördan är alltså här, såsom redan inledningsvis framhållits, omvänd:
ungefär Va faller på inkomstskatten, 2/s på afkastningsskatterna. I denna
fördelning har man att se ett uttryck för en sträfvan att på kommunalbeskattningens
område låta intresseprincipen bli den förhärskande fördelningsgrunden.

144

Öfriga kommunalskatter.

Vid sidan af utdebiteringen ha de bayerska kommunerna åtskilliga
andra skattekällor. I fråga om dem medförde 1910 års skattereform
tre nya lagar: nämligen om beskattning af varuhus, om kommunala till—
läggsafgifter till statens lagfartsstämpel och om hundskatt.

Varuhusskatten kan karakteriseras som en omsättningsskatt på detaljhandel
i stordrift. Lagens kännemärken på ett skattepliktigt företag äro tämligen
sväfvande: företaget skall ha en ovanlig omfattning och affärsledningen
väsentligen afvika från den vanliga näringsdriftens grundsatser och former.
Särskilt hänföres till varuhus sådan detaljhandel, som i större
omfattning försäljer varor af skilda arter eller produkter af olika yrkesgrenar,
eller som genom att drifvas i ett större antal försäljningsställen
nätt ett utomordentligt omfång. Skatt af varuhus tillkommer den kommun,
där företaget äger fast driftställe. Mellan flera beskattningsberättigade
kommuner delas beskattningsrätten efter samma grunder som gälla
i fråga om näringsskatten. Taxering och uppdelning af skatten på de skatteberättigade
kommunerna sker genom den kommun, där företaget har sitt
sate, eller, om detta är utanför Bayern, där företaget taxeras till näringsskatt.
Skatten beräknas efter företagets totala bruttoinkomst (omsättning)
och utgör vid en omsättning:

till och

af mer än 300,000 mark » »

» » » 500,000 » » »

» » » 1,000,000 » » »

» » » 2,000,000 » » »

» » » 4,000,000 '' » » >

» » » 6,000,000 »

med 300,000 mark från 1 till 2V2 %
» 500,000 » » 1V2 » 3 %

* 1,000,000 » » 2 * 3V2 %

» 2,000,000 » » 2V2 » 4 %

» 4,000,000 » * 3 » 5 %

» 6,000,000 > » 4 » 6 %

» 5 » 7 %

Inom de sålunda gifna gränserna bestämmes skatteplikten med hänsyn
till företagets omfång, antalet olika varuslag eller försäljningsställen,
sättet för affärens bedrifvande och företagets verkan på andra näringar.
Om varuhusskatten enligt dessa bestämmelser skulle komma att öfverstiga
20 % af nettoafkastningen (beräknad enligt näringsskattelagen), skall skatten
nedsättas till detta belopp, dock icke under 1 procent af omsättningen.

Det kommunala tillägget till lag fartsstämpeln är en afgift, som
kommunerna äro berättigade att upptaga vid förändring af äganderätten
till fast egendom inom kommunen. Beslut om införande af denna skatt

underställe» finansministeriet. Skatten utgår med en fast procentsats af
statens gebyr för fast egendoms öfvergång i annan hand. Skattesatsen
får icke öfverstiga 50 procent. Denna maximalsats skall alltid utkräfvas
af den, som yrkesmässigt handlar med jord på landet, detta äfven om
skatten icke är införd i kommunen. Fri från skatt är öfvergång af fast
egendom mellan vissa släktingar äfvensom fastighetsförvärf af allmännyttiga
föreningar för beredande af bostäder åt de mindre bemedlade
klasserna. Den kommunala tilläggsafgiften erlägges, äfven då statsgebyr af
den grund icke upptages, att riket eller staten skulle ha att betala. Dock
bortfaller den kommunala skattskyldigheten i det fall att fastighet, som är
afsedd att omedelbart tjäna offentliga uppgifter, öfvergår till riket eller
staten. Rikets och statens kommunala skattskyldighet är således i fråga om
omsättningsskatten reglerad efter samma grunder som i fråga om grund-,
byggnads- och näringsskatterna. De kommunala omsättningsskatterna upptagas
i sammanhang med statens gebyr för att sedermera öfverlämnas till
vederbörande kommun.

Den afgift, som staten upptar vid fast egendoms öfvergång i annans
hand och som ligger till grund för de kommunala tilläggen, utgör i allmänhet
2 procent. Om egendomens värde icke öfverstiger 2,000, respektive

1.000 mark, är afgiften endast D/2, respektive 1 procent. Den lägsta satsen
tillämpas också vid egendoms öfvergång till vissa släktingar och mellan
makar. Före reformen hade den fakultativa kommunala tilläggsafgiften
utgjort lU af statens gebyr. Reformen införde den ofvannämnda maximalsatsen
för det kommunala tillägget af V2 af statens gebyr. Äfven med
detta tillägg kommer den totala belastningen af omsättningen af fast egendom,
enligt den mening regeringen i sina motiv uttalade, icke att bli
särdeles betungande utan stanna under hvad som i flera andra länder utkräfves.
Det bör emellertid observeras att försäljning af fast egendom
jämväl träffas af riksstämpelskatt med Va procent af försäljningssumman
samt af den allmänna riksvärdestegringsskatten.

Hundskatten är en allmän kommunal skatt, som dock utgår med
olika, afgift allt efter kommunens invånarantal. I kommuner med mer än

15.000 invånare utgår skatten med 15 mark för hund. I mindre kommuner
är skatten 9, 6 eller 3 mark. Den lägsta afgiften 3 maidv gäller också
lör mera aflägsna och ensamma platser inom en större kommun. Afgifterna
kunna efter beslut af kommunen med myndigheternas medgifvande
höjas utöfver här angifna satser.

19—110629. Cassel, Ko m m linål bes k a t tni ng e ns utveckling inom vissa främmande länder.

146

Baden.

Inledning.

Baden är indeladt ill »kretsar», dessa åter i primärkommuner. Då
kretsarna utdebitera hela sitt skattebehof på primärkommunerna inom
dem, kan den följande redogörelsen inskränkas till primärkommunernas
skatteväsen.

Den kommunala utdebiteringen i Baden har sedan gammalt haft
karaktären af en procentuell utdebitering på de kapitalvärden, som legat
till grund för de direkta statsskatterna. Enligt 1831 års kommunallag
kunde kommunala skatter endast påläggas fastighets- och näringsskatternas
taxeringssummor. Småningom sträcktes kommunernas utdebiteringsrätt
jämväl till de öfriga direkta statsskatterna, kapitalränteskatten och skatten
på inkomst af arbete, hvarvid dock dessa skatter endast i ringare grad
togos i anspråk. Efter införandet af en allmän inkomstskatt (1884) blef
denna vid sidan af de gamla förmögenhetsobjektsskatterna grundval för den
kommunala utdebiteringen. Före 1906 års reform hade kommunerna att
utdebitera sitt skattebehof på taxeringssummorna för grund-, byggnads-,
närings- och kapitalränteskatterna samt inkomstskatten, hvarvid emellertid
kapitalränteskattens taxeringssumma (20 gånger räntebeloppet) uppfördes
med 3/io af sitt belopp och inkomstskattens taxeringssumma med tre gånger
sitt belopp, medan fastighets- och näringsskatterna upptogos med sina
verkliga taxeringssummor, motsvarande fastigheternas och driftskapitalens
kapitalvärden. Den kommunala beskattningen belastade alltså inkomst af
kapital eller arbete i väsentligt mindre grad än fastighet och näringsdrift.

Då den kommunala utdebiteringen äfven efter de senaste reformerna
af det badiska skatteväsendet hvilar på de direkta statsskatterna, måste
en skildring af kommunalbeskattningen i Baden föregås af en redogörelse
för grunddragen i det badiska systemet af direkta statsskatter.

147

De direkta statsskatterna.

Badens direkta statsskatter utgöras af en inkomstskatt ocli eu förmögenhetsskatt.

Inkomstskatten, som hvilar på 1884 års lag med senare ändringar
(den sista af den 27 maj 1910), är en allmän inkomstskatt, som således
träffar alla slag af inkomst, »utan hänsyn därtill om inkomsten redan
träffas af andra skatter eller icke». Inkomstskatten är också en ren inkomstskatt,
som utgår af nettoinkomsten efter afdrag af omkostnader och
skuldräntor. Till skattskyldigs inkomst räknas ock hustruns, dock ej
hustruns förvärfsinkomst, om den understiger 500 mark. Aktiebolag och
därmed jämställda bolag, »bolag med begränsad ansvarighet» samt konsumtionsföreningar,
med undantag af sådana som företrädesvis afse inköp
af förnödenheter för jordbruket för medlemmarnas räkning, äro skattskyldiga
för sin inkomst, med rätt till afdrag af 3 procent på aktiekapital
eller motsvarande kapital från den inkomst, som utdelas till delägare.
Fysiska personer taxeras till inkomstskatt i den kommun, där de ha sin
bostad, och om de ha bostad inom flera kommuner, där de ha sin hufvudsakliga
bostad. Saknas bostad, äger taxering rum i den kommun, som
senast varit bostadskommun, eller hvarifrån största delen af den skattepliktiga
inkomsten flyter. Aktiebolag och med dem jämställda skattskyldiga
taxeras, om de ha sitt säte i en hädisk kommun, i denna, men
annars i den kommun, där större delen af de inländska inkomstkällorna
befinner sig. Taxeringen, som sålunda alltid är enhetlig, hvilar på en
allmän deklarationsplikt.

Inkomstskatten börjar vid en inkomst af 900 mark och stiger sedan
progressivt. Progressionen bestämmes af en normalskatteskala, som börjar
med något mer än V2 procent och sträcker sig uppåt mot en öfre gräns
af 5 procent, som nås vid en inkomst af 100,000 mark. Finanslagen bestämmer
hur många procent af normalskalans skattesatser som för hvarje
år skola upptagas. Skattskyldiga med en inkomst under 3,000 mark kunna,
där skatteförmågan af särskilda omständigheter utöfver dem, som inverka
på inkomstens storlek, är väsentligt nedsatt, nedflyttas högst två trappsteg
på skatteskalan, hvarvid eventuellt fullständig skattefrihet kan
beviljas.

Den badiska förmögenhetsskatten är icke eu enhetlig förmögenhetsskatt,
utan har mera karaktären af en sammanfattning af fyra objektsskatter
på olika slag af förmögenhet, nämligen grund-, byggnads-, drifts -

148

kapitals- och kapitalskatt. För hvart och ett af dessa förmögenhetsobjekt
föres eu särskild taxeringslängd och gälla särskilda taxeringsregler. De
olika förmögenhetsbelopp, hvartill en och samma skattskyldig taxerats vid
dessa särtaxeringar, sammanslås vid uppgörandet af förmögenhetsskattelängderna.
Därvid beviljas afdrag för skulder, såvida sådana afdrag icke
i speciella fall äro medgifva vid taxering af de särskilda förmögenhetsobjekten.
Dock är rätten till afdrag för skuld begränsad till hälften af
förmögenhetens värde. 1 denna bestämmelse framträder åter den karaktär
af objektsskatt, som den badiska förmögenhetsskatten i viss mån bibehållit.
Taxering till förmögenhetsskatt äger i allmänhet rum i bostadskommunen,
för bolag och därmed jämställda skattskyldiga i den kommun, där dessa
ha sitt säte. Driftskapital i näringsdrift äfvensom annat kapital taxeras i
samma kommun. Däremot taxeras jord och byggnader i den kommun,
där de äro belägna. Från specialtaxeringslängderna för jord och byggnader
öfverflyttas de taxerade förmögenhetsvärdena till förmögenhetsskattelängden
i den kommun, där den skattskyldige skall taxeras till förmögenhetsskatt.
Skattskyldiga äro icke blott, såsom vid en ren förmögenhetsskatt är vanligt,
fysiska personer, utan jämväl — i öfverensstämmelse med skattens karaktär
af objektsskatt — juridiska personer, således också aktiebolag. Deklarationsplikt
äger rum för annan förmögenhet än fast egendom och skola
driftskapital i särskilda näringsdrifter särskildt deklareras. Skattesatsen
bestämmes i finanslagen till visst belopp för hvarje 100 mark af den beskattningsbara
förmögenheten.

T fråga om taxeringen af de särskilda slagen af förmögenhetsobjekt
observeras följande. För taxering af jord uppställes en skala med olika
värden per hektar för jord af olika klasser. Den till en fastighet hörande
jorden uppdelas på dessa särskilda klasser, och beräknas hvarje styckes
värde efter dess areal. Från fastighetens beräknade jordvärde göres ett
'' afdrag af 20 procent, då värdet öfverstlger 20,000 mark, 25 procent för
mindre egendomar. I taxeringslängden för byggnader upptagas alla byggnader,
alltså äfven sådana som användas i jordbruket. Till byggnad räknas
tomten, hvarpå byggnaden står, jämte tillhörande gårdsplafs o. d. Såsom
driftskapital taxeras alla i inländsk näringsdrift med undantag af jordbruk
använda förmögenhetsobjekt, som icke falla under fastighetstaxeringen.
Flit räknas bland annat reda penningar, värdepapper och fordringar, som
härröra af näringsdriften. Från denna klass af förmögenhet få dock skulder,
som stå i omedelbart sammanhang med den löpande näringsdriften, afdragas.
Skattefria äro en företagares driftskapital, om de sammanlagda
icke nå upp till 1,000 mark. Skattefrihet är därutöfver i betydande utsträckning
medgifven kooperativa företag. De skattepliktiga driftskapital,

som tillhöra eu och samma, skattskyldige, sammanslås till eu summa.
Denna summa förhöjes med respektive 10, 20, 30, 40, 50, G0 och G5
procent, då den uppnår gränserna 50,000, 75,000, 100,000, 125,000, 150,000,

250,000 0(4i 400,000 mark. Driftskapital, som ägnas jordbruket, äro i
motsats härtill särskild! gynnsamt behandlade. För det första inräknas
icke; i detta driftskapital förråd af foder, strö, gödsel och utsäde. Vidare
är driftskapitalet skattefritt, så länge dess totalvärde icke öfver stiger 25,000
mark. Slutligen sänkes det taxerade värdet med 40 procent, om det
öfvers tiger 25,000 mark men ej 50,000 mark, och med 20 procent, om
det öfverstiger 50,000 mark men ej 100,000 mark. I fråga om öfrig
kapitalförmögenhet gäller skattefrihet för änkor, föräldralösa minderåriga
och personer, som äro oförmögna att genom passande arbete förtjäna sitt
uppehälle, dock endast under förutsättning att deras totala förmögenhet
icke uppnår 10,000 mark och samtidigt deras årsinkomst icke uppnår
900 mark.

Den kommunala utdebiteringen.

Den utgiftssumma, som återstår att täcka, sedan öfriga inkomstkällor
utnyttjats (se nedan!), anskaffas genom utdebitering på de s. k.
»Biirgernutzungem, på taxeringsvärdena för den statliga förmögenhetsskattens
fyra klasser af förmögenhetsobjekt samt på statsinkomstskatten.

Med »Burgen)utzen» förstås vissa kommunens medlemmar tillkommande
nyttjanderätt till kommunens allmänning och består denna rätt merendels
i rätt till nyttjande af jord och till viss virkesfångst. Viss del af denna
rätt betecknas som »fridel». För den återstående delen har en särskild
bidragsskyldighet till kommunens utgifter bestått. Denna bidragsskyldighet
har genom 1910 års kommunallag reglerats på det sätt, att den del af
nyttjanderätten, som öfverstiger fridelen, deltar i den allmänna kommunala
utdebiteringen med ett kapitalvärde motsvarande 200 gånger sitt årsvärde.
Utdebiteringen på hvarje 100 mark af detta kapitalvärde får dock i
allmänhet icke öfverstiga 25 pfennig, d. v. s. hälften af det skattskyldiga
årsvärdet.

De till statens förmögenhetsskatt uppskattade värdena delta i utdebiteringen
med sina till statens förmögenhetsskatt skattepliktiga värden,
dock så att jord bruk sjorden icke åtnjuter den nedsättning i taxeringsvärdet,
som, enligt hvad ofvan är sagdi, tillkommer den vid statsbeskattningen,
medan däremot kapitalförmögenhet (annan förmögenhet än fast
egendom och driftskapital) åtnjuter en nedsättning af taxeringsvärdet med
50 procent.

150

För hvarje pfennig, som utdebiteras på 100 mark af den sålunda
beräknade skattesumman, belastas de skattepliktiga inkomsterna med 1,6
procent af statsinkomstskattens normalsatser. Vid en utdebitering af
exempelvis 25 pfennig per 100 mark kommer alltså den kommunala inkomstskatten
att uppgå till 40 procent af den normala statsinkomstskatten.
För verkställande af en sådan utdebitering multipliceras inkomstskattens
efter normalsatserna beräknade afkastning inom kommunen med 160 och
produkten lägges till det förut beräknade skattekapitalet. Vid jämförelse
mellan den summa, som skall utdebiteras, och det sålunda bildade totala
skattekapitalet framgår hur många pfennig som behöfva utdebiteras på
hvarje 100 mark af skattekapitalet.

Räknar man med en afkastning af 4 procent på taxeringsvärdena
för fast egendom, för driftskapital i näringar och för annan kapitalförmögenhet,
kommer en utdebitering af 1 pfennig på 100 mark skattekapital
att motsvaras i fråga om fast egendom och driftskapital af en utdebitering
af 1 pfennig på 4 marks afkastning af detta kapital, alltså 25
pfennig på 100 marks afkastning, i fråga om annan kapitalförmögenhet af
hälften så mycket. För inkomst i allmänhet utgör motsvarande kommunalskatt
1,6 procent af den normala statsskatten. Som denna är progressiv,
kan en allmän jämförelse ej göras. För en inkomst af 1,000 mark är den
normala statsskatten 8 mark och alltså kommunalskatten vid en utdebitering
af 1 pfennig 1,6 % af 8 mark eller 12,8 pfennig, hvilket motsvarar allenast
1,28 pfennig för 100 mark af inkomsten. Vid en inkomst af 10,000 mark
är den normala statsskatten 340 mark. Eu kommunal utdebitering af 1
pfennig motsvaras då af en kommunal inkomstskatt af 5,44 pfennig på
100 mark af inkomsten. Utdebiteringen på den beräknade afkastningen
af fast egendom och driftskapital är alltså 4V2 gånger så stor, utdebiteringen
på afkastningen af annan kapitalförmögenhet mer än dubbelt så
stor som motsvarande utdebitering på inkomst vid 10,000-marksgränsen.
Då inkomst af förmögenhet lika väl som inkomst af arbete träffas af inkomstskatten,
finner man i hur ofantligt öfvervägande grad den kommunala
utdebiteringen i Baden är lagd på förmögenheten, särskildt på de i fast
egendom eller rörelse inom kommunen bundna förmögenhetsobjekten. Det
bör vid denna jämförelse observeras, att driftskapital i jordbruket vid
taxering till statens förmögenhetsskatt upptas till nedsatt belopp, driftskapital
i annan näring till progressivt förhöjdt belopp.

Genom vederbörligen stadfäst kommunalbeslut kan för en tid af 5
år framåt bestämmas att fast egendom för den kommunala utdebiteringen
skall erhålla en nedsättning af högst 1U i gällande taxeringsvärde, äfven H

o o O 7

som att vid utdebiteringen på inkomst en utdebitering af 1 pfennig skall

motsvaras af eu utdebitering af någon procentsats mellan 1,3 och 2 af
inkomstskattens normalsatser. Emellertid har sådan nedsättning för fast
egendom endast medgifvits i någon liten landtkommun, medan städerna
bestämdt motsatt sig alla förslag om en dylik lindring för fast egendom.
Ej heller har friheten i afseende å utdebitering å inkomst utnyttjats.

För utdebitering på kapitalförmögenhet (alltså annan förmögenhet
än fast egendom och driftskapital) är stadgad eu maximisats af IG pf. på
100 mark (som uppnås då kommunen utdebiterar 32 ptennig för 100
mark skattekapital). På löner och pensioner, som tillkomma offentliga
ämbets- och tjänstemän, äfven kommunernas, får ej utdebiteras högre
belopp, än som motsvarar 80 procent af den normala statsskatten, hvilket
belopp ju uppnås vid eu kommunal utdebitering af 50 pfennig för 100
mark skattekapital.

Som ofvan är sagd! börjar statens inkomstskatt vid en inkomst af
900 mark. Den kommunala inkomstskatten börjar däremot redan vid eu
inkomst af 500 mark. För den kommunala utdebiteringen åsättes hvarje
inkomst mellan 500 mark och 900 mark en nominell skatt af 3 mark.
Vid en utdebitering af 1 pfennig för 100 mark skattekapital uttages alltså
af ifrågavarande inkomster 1,6 procent af 3 mark, d. v. s. 4,8 pfennig.
Uppgår exempelvis utdebiteringen till 50 pfennig, utgör alltså inkomstskatten
för inkomster mellan 500 och 900 mark ett belopp af 2 mark 40
pfennig. I flertalet kommuner är utdebiteringen emellertid lägre.

I fråga om olika kommuners rätt till skatt af olika beskattningsföremål
gäller följande:

Fast egendom beskattas af den kommun, där egendomen ligger och
där den ju också är taxerad till statens förmögenhetsskatt. Jordbrukets
driftskapital beskattas af den kommun, där detta kapital befinner sig.
Om enligt denna regel flera kommuner äro berättigade till skatt, delas
det förmögenhetsskattepliktiga driftskapitalet (med vederbörlig reduktion)
mellan dessa kommuner i förhållande till värdet af det i hvarje kommun
befintliga driftskapitalet. Driftskapital i annan näringsdrift beskattas i de
kommuner, där rörelsen drifves, och fördelas det förmögenhetsskattepliktiga
driftskapitalet (med vederbörlig progressiv förhöjning) efter samma
grunder som gälla för jordbrukets driftskapital. Fördelningen af dessa
skattevärden åligger skattekommissarien i det distrikt, där företagaren är
taxerad till förmögenhetsskatt. Annan kapitalförmögenhet än driftskapital
beskattas i den skattskyldiges bostadsort, där sådan förmögenhet ju också
taxeras till statsskatt.

Beträffande inkomst gäller som hufvudregel att den beskattas i
bostadsorten. Bolag och därmed jämställda skattskyldiga äro dock, utan

152

hänsyn till sate, skattskyldiga för inkomst i den eller de kommuner, där
de drifva näring. Den inkomstskattesats, som motsvarar sådan skattskyldigs
totalinkomst, fördelas mellan de på grund häraf skatteberättigade
kommunerna i förhållande till värdet af det i hvarje kornmun befintliga
driftskapitalet. Om enskild person, som är bosatt i hädisk kommun, i
annan hädisk kommun drifver näring med ett förmögenhetsskattevärde för
driftskapitalet af minst 75,000 mark, är denna kommun berättigad till
inkomstskatt för V10 af den del af den skatteskyldiges hela inkomstskattesats,
som faller på ifrågavarande näringsdrift. '' Drifves näringen i sagda
omfattning inom flera kommuner, fördelas de nämnda 7/io mellan dessa
kommuner efter driftskapitalets skattevärden. En motsvarande regel gäller
för sådan inkomst af fast egendom, som vid statens inkomstbeskattning
icke tages till beskattning såsom inkomst af näring, och är därvid utan
betydelse, om den skattskyldige är en enskild person eller ett bolag.

Till skydd för de större skattdragarna inom kommunen är stadgadt
att skattskyldig, som har att betala minst femtedelen af kommunens°utdebiteringssumma,
har rätt att deltaga i förhandlingar och beslut i
»kommunalrådet» och »borgarutskottet», så snart det är fråga om följande
ärenden:

1. uppställning af budgeten och beslut om utdebitering;

2. inrättande af nya tjänster;

3. förvärf, byggnadsarbeten och lån, till h vilka borgar utskottets
medgifvande fordras och utdebitering behöfver tas i anspråk;

4. bestämmelser om vissa naturaprestationer;

5. pröfning af kommunens räkenskaper för år, då utdebitering
förekommit.

Den skattskyldige åtnjuter under dessa förutsättningar samma rösträtt
som kommunalrådets medlemmar och är berättigad att ta kännedom
om alla handlingar rörande ifrågavarande ärenden. År sådan skattskyldig
icke valbar, har han att låta sig företrädas af valbart ombud.

taxeringsvärdena för fast egendom hade före 1906 varit mycket för
låga. Genom 1906 års reform afsågs att genomdrifva en taxering af fast
egendom efter det verkliga värdet, och att därigenom låta den fasta egendomen
bära en något större del af den kommunala skattebördan än förut.
Sedan den nya ordningen trädt i kraft, inkommo åtskilliga klagomål från
fastighetsägareföreningar öfver att den fasta egendomen belastades för
mycket i jämförelse med andra skattekällor och begärdes som kompensation
häremot rätt till afdrag för skulder vid taxering af fast egendom. Öfver
denna fordran hade regeringen att yttra sig i motiven till 1910 års reform.
Regeringen förklarade, att den efter grundlig undersökning af saken endast

befästs i den öfvertygelse]! att det icke kunde värn tal om afdrag för
skulder vid den kommunala fastighetsbeskattningen, om man inte ville
förstöra den grund, på hvilken den kommunala beskattningen med hänsyn
till sitt ändamål och till kommunens väsen nödvändigt måste byjr^as.

Hvad den badiska regeringen i detta sammanhang yttrar om principerna
för den kommunala beskattningen har, med hänsyn till den relativt
starka belastningen af realskatterna i det badiska kommunalskattesystemet,
ett. särskilt- intresse. Kommunalbeskattningens väsen, heter det, hvilar
på principen om ersättning för de fördelar kommunen bereder, hvilka
öfvervägande och omedelbart komma den inom kommunen liggande fasta
egendomen till godo. Denna egendoms bibehållande och ändamålsenliga
användning betingas väsentligen af kommunens prestationer, liksom dessa
ock underlätta en regelbunden och vinstgifvande användning af den fasta

O O O

egendomen. Kommunens åtgöranden äro till nytta för skatteobjektet som
sådant, oberoende af ägarens förhållanden. De äro snarare mera värdefulla
för den skuldsatte fastighetsägaren än för den skuldfrie. Ville man
beräkna den skuldsatte fastighetsägarens motprestation efter hans personliga
skatteförmåga, skulle hans egendom visserligen åtnjuta samma fördelar som
annan egendom, medan ersättningen härför måhända komme att bli oproportionerligt
liten. Med full rätt bestämmes därför fastighetsägarens bidrag till
kommunens utgifter endast efter fastighetens värde, icke efter ägarens växlande
och osäkra förhållanden. Därtill kommer att fastighetsägarens skuldsättning
i många fall icke vare sig i fråga om uppkomst eller ändamål står
i något som helst samband med fastighetsbesittningen. Den fasta egendomen
måste på <*rund af de mångahanda fördelar, som den har af den kommunala
organisationen, bilda grundvalen för hvarje kommunalt skattesystem.
En ordnad kommunal hushållning kan endast byggas på så varaktiga och
till sitt väsen oföränderliga värden som jord och byggnader. Till den minskning
i personlig skatteförmåga, som skuldsättning medför, tas för öfrigt
vidtgående hänsyn därigenom, att fastighetsägaren har rätt till afdrag för
skuldräntor vid sin taxering till kommunal inkomstskatt.

Andra kommunala skattekällor.

Den badiska kommunallagstiftningen öppnar för kommunerna äfven
andra skattekällor än den nu skildrade utdebiteringen.

I första rummet »bidrag». Om kommunala företag (anstalter, anläggningar
eller inrättningar) medföra särskilda fördelar för enskilda personer
eller för särskilda delar af kommunen, kan genom kommunens vederbör 20—110629.

C as sei, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

154

ligen stadfästa beslut bestämmas, att dessa särintressenter skola erlägga
bidrag till kostnaderna för anläggning, underhåll eller drift. Bidragen
skola rättas efter de särskilda fördelarna eller efter de särskilda kostnader,
som förorsakas genom att företaget mera tas i anspråk. Därvid skall dock
billig hänsyn tagas till de fördelar kommunen å sin sida har af eventuellt
bidragsskvldiga personer genom deras allmänna skattskyldighet, frivilliga
åtaganden eller eljes. Om kommunens företag ha till omedelbar följd en
varaktig värdestegring för bestämda markområden inom en särskild del af
kommunen, kunna bidrag genom vederbörligen stadfäst beslut påläggas
ifrågavarande fastigheter intill ett belopp, som motsvarar värdestegringen.

Kommunerna äro också berättigade att efter stadfäst beslut uppta
><7ebyr» för begagnande af kommunala anstalter eller tjänster. Dessa afgifter
skola på förhand fastställas. Bidrag eller gebyr måste upptagas,
om företaget annars skulle medföra en afsevärd förhöjning af utdebiteringen
och därigenom belasta särskilda grupper af skattskyldiga med bördor,
som icke stodo i proportion till deras fördel af företaget. Om kostnaderna
täckas genom bidrag, få gebyr icke upptagas. Icke heller få gebvr upptagas,
om kommunen för tjänster af väsentligen ekonomisk natur betingat
sig en privaträttsligt fastställd afgift.

I badorter och andra kurorter kan kommunen efter stadfäst beslut
upptaga kur a/gift till full eller delvis täckning af kostnader, som göras
för kurgästernas skull.

O insättning sskatt af fast egendom upptages i kommuner med öfver
10,000 invånare, så snart utdebiteringen stiger till minst 20 pfennig för
100 mark fastighetsskattevärde. Skatten har form af #ett tillägg till
statens omsättningsskatt motsvarande en half procent af det värde, som
ligger till grund för statsskatten. Genom vederbörligen stadfäst beslut kan
emellertid bestämmas, att skatten icke skall utgå. Skatten kan å andra
sidan genom stadfäst beslut införas i mindre kommuner, så framt endast
utdebiteringen uppgår till 20 pfennig för 100 mark fastighetsskattevärde.

Afgift af lustbarheter, därunder inbegripna konserter och teaterföreställningar,
kan införas genom stadfäst beslut. Sådan afgift kan påläggas
antingen den, som föranstaltar lustbarheten eller deltagarna. Beslut
om lustbarhetsafgift skall innehålla fullständig taxa för afgifterna.

»Varuhusskatt* erlägges af detaljhandelsföretag, som uppnår en årsomsättning
af minst 200,000 mark, så framt företaget med hänsyn till
olikheten mellan de varugrupper som föras, antalet anställda, hyresvärdet
för affärslokaler äfvensom till affärsmetoder är att anse som ett varuhus.
Skatten rättar sig efter omsättningen. Den utgör vid en omsättning till
och med 400,000 mark 20 pfennig för 100 mark och stiger därefter

progressivt, sä att den vid en omsättning af 1 million mark utgör 60
pfennig för 100 mark. Skattesatsen stiger sedan ytterligare med 10 pfennig
för hvarje ökning af omsättningen med 100,000 mark. En öfre gräns för
varuhusskatten är satt så till vida, att skatten ej får öfverstiga 10 procent
af hela företagets afkastning. Dock uttages alltid en minimisats af 10
pfennig för 100 marks omsättning.

Förbrukningsskatter kunna efter stadfäst beslut upptagas för vissa
förbrukningsartiklar. Inom kommunen producerade varor böra så vidt
möjligt belastas lika mycket som motsvarande varor vid införsel. Enligt
den förut omnämnda tulltarifflagen för tyska riket af den 25 december 1902
äro emellertid kommunerna efter 1 april 1910 uteslutna från beskattning
af de viktigaste lifsmedlen. De kommunala förbrukningsafgifterna hvila
därför numera hufvudsakligen på vin och öl.

Det behof som återstår, sedan alla till kommunen ingående afgifter
af nu nämnda slag tagits i beräkning, utdebiteras i förut beskrifven ordning.

Den kommunala skattebördans fördelning.

Följande uppgifter rörande de badiska kommunernas skatteinkomster
enligt 1910 års budgeter äro väl ägnade att ge en bild af de kommunala
skattebördornas fördelning. Den senaste lagstiftningen (af 1910) har
knappast medfört någon förändring af större reell betydelse i denna fördelning.

De badiska kommunernas totala utdebiteringssumma upptogs för
1910 till 40,1 millioner mark. Däraf föll på fast egendom ett belopp af
19,8 millioner mark, alltså i det allra närmaste hälften. På driftskapital i
näringar föll ett belopp af 7,i millioner mark, på annan kapitalförmögenhet
3,o millioner mark. På realförmögenhet inom kommunerna föll alltså en
utdebitering ''af 19,8 -j- 7,i = 26,9 millioner mark, alltså af totalsumman,
på besittningen öfver hufvud 29,9 millioner mark. Utdebiteringen på inkomst
belöpte sig till 10,2 millioner mark. I runda tal hade alltså inkomsten
att uppbringa V* af utdebiteringen, medan de öfriga 3/4 folio på
besittningen.

Förbruknipgsskatterna ha i Baden äfven före 1910 spelat eu underordnad
roll. År 1908 inbragte de sammanlagdt ett belopp af 1,9
millioner mark.

156

Wurttemberg.

Inledning.

Kommunala förvaltningsorgan i Wurttemberg äro utom de c:a 1,900
primärkommunerna, dels de 64 amtskorporationerna, dels ock de 4 landsfattigvårdsförbanden
(»Landtarmenverbände»). Då landet har omkring 2V2 million
invånare, äro dessa amtskorporationer jämförelsevis små. Deras uppgifter
ligga hufvudsakligen på vägväsendets, sundhetsväsendets och fattigvårdens
områden. De utdebitera sitt skattebehof på primärkommunerna, hvilka
upptaga sina bidrag till amtskorporationerna bland sina öfriga utgifter.
De fyra landsfattigvårdsförbanden, som ha hand om vissa grenar af fattigvården,
såsom vården af sinnessjuka och epileptiska, utdebitera sitt skattebehof
på amtskorporationerna.

Den egentliga kommunala beskattningen är alltså förlagd till primärkommunerna.
Deras utdebitering grundar sig åter helt och hållet på
de direkta statsskatterna. En redogörelse för Wurttembergs kommunalskatteväsen
förutsätter alltså en framställning af grunddragen i landets
system af direkta statsskatter.

De direkta statsskatterna.

Före 1903 års reform hvilade statens direkta beskattning på ett
system af afkastningsskatter af fast egendom och näringsdrift, kompletteradt
med afkastningsskatter af kapital och arbete. Reformen af 1903 bestod
väsentligen i införandet af en allmän inkomstskatt såsom statens förnämsta
direkta skatt. Vid sidan af denna inkomstskatt har man emellertid
till starkare belastning af . den fonderade inkomsten och till större säkerställande
af statsbudgeten bibehållit de gamla afkastningsskatterna af fast
egendom och näringsdrift äfvensom kapitalränteskatten.

Grundskatten hvital- på en uppskattning af den nettoafkastning jorden
normalt bör ge utan hänsyn till den höjning eller sänkning i af kastningen,.

157

som förorsakas af särskild Hit eller särskild vårdslöshet från innehafvarens
sida. För denna uppskattning uppdelas jorden i stycken, som allt efter
beskaffenhet hänföras till olika klasser och åsättas särskilda afkastningsvärden.
Bebyggda tomter taxeras ej. Af den taxerade afkastningen är
i fråga om vinberg ett belopp af 40 procent, i fråga om annan jord (med
undantag af skog) ett belopp af 20 procent skattefritt. Byggnadsskatten
hvilar på eu taxering af kapitalvärdet (normala försäljningspriset) af byggnad
med tillhörande tomt. Af detta värde räknas 3 procent som beskattningsbar
nettoafkastning. Något afdrag för skuldräntor förekommer ej,
utan upptages såväl för jord som byggnader hela den beräknade beskattningsbara
afkastningen i den kataster, som ligger till grund för beskattningen.

Näri no-s skatten träffar i allmänhet näringar, som drifvas inom landet.
Fast egendom, som användes i näringsdrift, är ej underkastad näringsskatt,
emedan den träffas af grund- och byggnadsskatterna. Jordbruket
är också såsom näring fritt från näringsskatt. Hvarje företag taxeras för
sig- såsom en helhet. Sträcker sig företaget öfver flera skattedistrikt, taxeras
det dock, där företaget har sin ledning, hvarefter taxeringssumman
uppdelas på de olika delarna af företaget efter deras bidrag till hela företagets
afkastning. Taxeringen afser att uppskatta nettoafkastningen af
företaget. Taxeringssumman bildas genom sammanslagning af företagarens
»personliga arbetsförtjänst» och afkastningen af driftskapitalet. Drifver
någon flera företag, taxeras han likväl blott för en personlig arbetsförtjänst.
Den personliga arbetsförtjänsten beräknas efter särskilda tabeller, som för
olika antal anställda och olika storlek af driftskapitalet ange vissa normalsatser
för hvad som skall anses som företagarens personliga arbetsförtjänst.
Från dessa normalsatser, kunna dock taxeringsmyndigheterna inom vissa
gränser afvika. För så vidt den personliga arbetsinkomsten icke
öfverstiger 3,400 mark, tages den till beskattning med ett degressivt, nedsatt
belopp. Under 850 mark är detta belopp endast en tiondedel af det
taxerade. Afkastningen af driftskapitalet upptages för hvarje särskildt företag
till sitt fulla belopp. Afdrag för skuldräntor är därvid i allmänhet
icke medgifvet. För beräkning af afkastningen tas hänsyn till företagets
affärsläge, till huruvida företaget drifves hela året eller endast en del af
året, till företagets konkurrensduglighet i afseende å teknisk utrustning
samt till omsättnirmshastiofheten. I fråga om handelsföretag, hvilkas drift
är riktad på en möjligast hastig omsättning af driftskapitalet, skall äfven
bruttoinkomsten tjäna som grund för bedömande af företagets afkastning.
Deklamation skall på anfordran afgifvas rörande antalet anställda och driftskapitalets
storlek.

158

Den taxeringssumma, som vid taxering till näringsskatt åsatts näringsdrift,
träffas dock icke till sitt fulla belopp af statsbeskattningen, utan
är afdrag medgifvet vid en taxeringssumma ej öfver 1,000 mark med 60
procent, öfver 1,000 men ej öfver 5,000 mark med 50 procent, öfver 5,000
men ej öfver 10,000 mark med 40 procent, öfver 10,000 mark, men ej
öfver 30,000 mark med 30 procent, öfver 30,000 mark med 20 procent.
Dessa reducerade belopp upptagas i näringsskattekatastern.

Grund-, byggnads- och näringsskatterna utgå af deras respektive
katastersummor med en likformig skattesats, som fastställes i finanslagen
och som uppgått till 2 procent.

Med samma procentsats utgår kapitalränteskatten. Denna skatt träffar
afkastningen (utan afdrag för skuldräntor) af allt kapital, som icke är
fast egendom eller driftskapital i näring. Några skattefria afdrag äga här
ej rum, utan börjar skatten genast vid en afkastning af 10 mark med
den fulla skattesatsen. Afkastningen taxeras på grund af deklarationer.

Fastighets- och näringsskatterna samt kapitalränteskatten äro alla
objektsskatter, som afse att träffa afkastningen och som i allmänhet icke ta
någon hänsyn till personliga ekonomiska förhållanden, särskildt icke till
skuldräntor. Vid sidan af dessa skatter står den allmänna inkomstskatten,
hvars uppgift är att träffa den personliga skatteförmågan. Denna inkomstskatt,
som jämväl träffar juridiska personer, utgår efter en progressiv skatteskala
stigande upp till 5 procent. Finanslagen bestämmer hur många procent
af denna normalskalas skattesatser som för hvarje budgetsperiod skola
upptagas. Normalskalan var emellertid så anlagd, att man kunnat nöja
sig med dess skattesatser, d. v. s. upptaga 100 procent af dem. Skattskyldighet
begynner redan vid en inkomst af 500 mark. För lön, pension
etc., som betalas af den wiirttembergiska statskassan, äfvensom för
inkomst af i Wörttemberg liggande fast egendom eller där drifven näring
börjar dock skattskyldigheten redan vid en inkomst af 200 mark med en
skattesats af 2 mark. Upp till en inkomst af 3,200 mark medgifvas vissa
lindringar för familjer, upp till en inkomst af 5,000 mark kunna därutöfver
förhållanden, som väsentligen nedsätta skatteförmågan, föranleda
lindring i skattskyldigheten. Lindringarna bestå i nedflyttning på skatteskalan
med vissa trappsteg.

Den kommunala utdebiteringen.

Före 11103 års reform låg den kommunala utdebiteringen väsentligen
på grund-, byggnads- och näringskatasterna. Utdebiteringen på dessa
skattekällor, som i regeln skulle ske i samma proportion som gällde för

statsskatten, v;ir obegränsad. Vid sidan åt'' denna utdebitering kunde
emellertid också utdebitering på de partiella inkomstskatterna äga ruin
intill ett maximibelopp af 1 procent af taxeringssumman (däraf Va för
am ten, 2U för primärkommunerna). Dessutom upptogs såsom »boniugsskatt»
(Wohnsteuer) en per-capita-skatt åt 2 till 4 mark, hälften för
kvinnor.

Grundtanken i 1903 års reform var att afkastningsskatterna, som i
statsskattesystemet borde erhålla en relativt underordnad plats vid sidan
af den nya allmänna inkomstskatten, allt fortfarande borde utgöra kärnan
i det kommunala skattesystemet. De skulle också bättre ägna sig för detta
ändamål, när staten kornme att ställa mindre fordringar på dem. Då en
del af kommunens utgifter företrädesvis, om icke uteslutande, komma
fastighetsbesittningen och näringsdriften tillgodo, vore det rätt och billigt
att lägga dessa utgifter på fastighets- och näringsskatterna. Att uteslutande
Tätta sig efter skatteförmågan vore ej rätt, då den förhöjning af de
ifrågavarande skatteobjektens värde, som förorsakades af kommunens uppoffringar,
vore oberoende af ägarens personliga skatte förmåga. Ett anlitande
af kommunal inkomstskatt borde därför icke ifrågakomma, förr än
fastighets- och näringsskatterna intill en viss minimigräns tagits i anspråk.
Denna minimigräns fastställdes till 2 procent af gällande taxeringssumma
för de nämnda objektsskatterna. Först när kommunens behof kräfde eu
utdebitering där utöfver, skulle en kommunal inkomstskatt få upptagas.
Äfven kapitalränteskatten skulle få belastas af kommunerna, dock endast
intill en maxim isats af 1 procent af beskattningsbara belopp. Kapitalräntor
ansågos som beskattningsgrund stå midt emellan arbetsinkomsten
och de lokala skatteobjekten, fast egendom och näringsdrift, dä det kapital,
som icke var nedlagdt i fast egendom eller näringsdrift, å ena sidan
ej stode i närmare beroende af kommunens föranstaltningar, men å andra
sidan utvisade eu särskild skatteförmåga. Eu begränsning af utdebiteringen
på kapitalränteskatten motiverades också med att kapitalräntan såsom inkomst
jämväl föll under den allmänna inkomstskatten.

Énligt lag af 8 augusti 1903 är den kommunala utdebiteringen ordnad
på följande sätt. I första rummet verkställes utdebitering på fast
egendom och näringsdrift efter den afkastning, för hvilken de äro uppförda
till statsskatter. I vissa afseenden är skattskyldigheten till kommunen
vidsträcktare än den till staten. Statsskatternas längder måste därför
genom kommunens försorg kompletteras för den kommunala beskattningens
skull. De afdrag från taxerade belopp, som vid statsbeskattningen
göras för fastställande af beskattningsbara belopp, skola i fråga om
grundskatten äga rum i alla kommuner och till fullt belopp, men i fråga

160

om näringsskatten endast i de kommuner, som upptaga en inkomstskatt,
och endast med hälften af de för statsbeskattningen fastställda beloppen!

Genom särskild, vederbörligen fastställd kommunal skatteordning kan
bestämmas, att. katastervärdet för sådan mark, som har karaktären af
byggnadsplats, skall förhöjas med viss procent af det belopp, hvarmed en
treprocentig ränta på tomtens försäljningsvärde öfverstiger 150 procent af
katastervärdet. Denna procentsats ''får ej öfverstiga 100. Sådan bestämmelse
kan utan vidare fattas af kommun med mer än 10,000 invånare.
För mindre kommuner kan bestämmelsen införas endast efter särskildt
tillstånd. Genom denna anordning har lagen öppnat möjlighet för kommunerna
till en taxering af tomtmark, som något bättre öfverensstämmer
med dess verkliga värde än den efter jordens normala afkastningsförmåga
rättade statskatastern.

En förhöjning äger också rum af den kommunalskattepliktiga afkastningen
af sådan näringsdrift, som har karaktären af stordrift i detaljhandeln,
alltså i allmänhet för hvad man kallar varuhus. Sådan förhöjning
äi oblieatorisk, måste uppgå till 20 procent, men får ej öfverstiga 50 procent
åt den afkastning, som normalt är underkastad kommunal utdebitering.
förhöjningen skall antingen vara likformig eller ordnad progressivt
efter omsättningens storlek, men begynner i kommuner med mer än 50,000
invånare först vid en omsättning åt 200,000 mark, i mindre kommuner
tidigare. (För kommuner, som icke ha behof af någon utdebitering, utgår
likväl eu varuhusskatt, ehuru då ordnad efter något olika grunder.)

Vid utdebiteringen fastställes i allmänhet en likformig skatteprocent
för de skattevärden, som enligt hvad nu är sagdt skola tjäna som grund
för de kommunala grund-, byggnads- och näringsskatterna. Om emellertid
tillämpningen af denna regel i någon kommun till följd af särskilda förhållanden
skulle leda till en alltför stark belastning af någon af de tre
skattearterna, kan undantagsvis genom särskildt tillstånd för två år i
sänder en afvikelse från regeln medgifvas.

De kommuner, som ha behof af en utdebitering på fast egendom
och näringsdrift, äro därmed förpliktade att jämväl upptaga ett tillägg till
statens kapitalskatt. Detta tillägg skall utgå af den skattskyldiga afkastningen
efter en procentsats, som är lika med hälften af den som tillämpas
vid utdebiteringen på fast egendom och näringsdrift, men som icke
får öfverstiga 1 procent.

Kommunal inkomstskatt upptages efter vissa procent af statsinkomstskattens
normalsatser och är alltså i likhet med statsskatten progressiv.
Berättigad att upptaga sådan skatt är kommun, som utdebiterar mer än 2
procent på fastighets- och näringsskatterna. Uppgår denna utdebitering

tjll mer iln (i procent, är kommunen förpliktad att upptaga kommunal inkomstskatt.
Högsta procentsats för den kommunala inkomstskatten utgör
10 gånger det belopp, hvarmed kommunens procentsats för utdebiteringen
på fastighet och näringsdrift öfverstiger 2. Mer än 50 procent af inkomstskattens
normalsatser få aldrig upptagas. Denna maximigräns får betydelse,
då utdebiteringen på fastighet och näringsdrift uppgår till 7 procent.
Häraf följer att den kommunala inkomstskatten aldrig kan öfverstiga
hälften af motsvarande normala statsinkomstskatt, men i eu mängd
fall är åtskilligt lägre, fin förhöjning af statens inkomstskatt utöfver
gällande normalsatser har ingen inverkan på den kommunala beskattningen.

Skatteberättigad är i fråga om fastighets- och näringsskatterna den
kommun, där den fasta egendomen är belägen eller näringen drifves.
För näring, som drifves inom flera kommuner, fördelas den enhetliga statsskattesumman
på de olika kommunerna i förhållande till de bidrag de
särskilda delarna af företaget kunna anses lämna till hela företagets afkastning.
På detta sätt erhåller hvarje kommun eu skattesumma för de
näringar, hvilkas drift helt eller delvis faller inom kommunen. I fråga om
kapitalskatten är bostadskommunen (resp. uppehålls- eller säteskommunen)
skatteberättigad. Har en skattskyldig bostad i flera kommuner, delas beskattningsrätten
lika dem emellan. På liknande sätt är kommunernas beskattningsrätt
i fråga om inkomstskatten reglerad. Här tillkommer emellertid
den bestämmelsen, att annan kommun, där den skattskyldige har fast
egendom eller drifver näring med en sammanlagd taxerad afkastning af

o o o o

minst 500 mark, kan göra anspråk på del i den normala skattesats, som
gäller för den ifrågavarande skattskyldige. Förutsättning härför är dock att
denna kommun öfver hufvud själf upptar en inkomstskatt. Af den normala
skattesatsen beräknas den del, som efter proportionell fördelning efter inkomstkällor
faller på fastighet och näringsdrift inom kommunen. Af denna
del kan kommunen göra anspråk på 3U.

Det är ofvan nämndt att amtskommunerna numera utdebitera hela
sitt skattebehof på primärkommunerna inom deras respektive områden.
Fördelningsgrunden vid denna utdebitering bestämmes på följande sätt.
Man tänker sig att alla kommuner inom aintet uppta fyra procent af den
beskattningsbara taxeringssumman för fastighets- och näringsskatterna, en
procent af den beskattningsbara kapitalafkastningen och tjugu procent af
inkomstskattens normalsatser. Man beräknar för hvarje kommun det totala
beloppet af denna fingerade utdebitering. I förhållande till dessa belopp
fördelas amtskommunens skattebehof på de särskilda kommunerna.

21 —110629. Cd s sel, Kommunal})eskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

162

Andra kommunala skattekällor.

Kommunerna äro berättigade att upptaga en »bostadsskatU af alla
inom kommunen boende själfförsörjare. Denna skatt utgår med 2 mark
för man och 1 mark för kvinna. Bostadsskatt skall upptagas, så snart
kommunen är skyldig att upptaga en inkomstskatt.

Kommun, som utdebiterar mer än 4 procent på fastighets- och näringsskatterna,
kan efter vederbörligt tillstånd upptaga förbrukning sskatter
på Öl, lysgas och elektricitet. Rätten att upptaga sådana förbrukningsafgifter
upphör, om utdebiteringen på fastighets- och näringsskatterna sjunker
under 2 procent. Från gas- och elektricitetsafgiften är förbrukningen
till alstrande af drifkraft fri. Maximisatsen är för gas 4 pfennig per kubikmeter
och för elektricitet 15 pfennig per kilowattimme. Maximisatsen
för afgiften på Öl, som är beroende på rikslagstiftning, utgör, såsom förut
är nämndt, (1906) 65 pfennig per hektoliter. För öl, som producerats
inom kommunen, upptages afgift af den förbrukade malten, och skall
denna afgift så afvägas, att den motsvarar den afgift, som lägges på det
importerade ölet.

Kommun, som utdebiterar mer än 4 procent på fastighets- och näringsskatterna,
kan med vederbörligt tillstånd upptaga en skatt af omsättning
af fast egendom. Denna skatt skall ha formen åt ett tillägg till statens
omsättningsskatt. Maximisatsen är 1 mark för 100 mark åt det
värde, som ligger till grund för statsskatten. Så länge emellertid statsskattep
öfverstiger 1 mark (i 1899 års lag om omsättningsskatt fastställdes
den till 1,20 mark), får det kommunala tillägget icke öfverstiga 80
pfennig, allt räknadt för 100 marks ornsättningsvärde.

Hundskatt skall upptagas i alla kommuner med 8 mark för hvar
hund. Denna afgift kan i kommuner med utdebitering på last egendom
och näring höjas till 20 mark. Förhöjningen, som förutsätter vederbörligt
tillstånd, kan genomföras likformigt för hela kommunen eller uteslutas
för ensamt liggande gårdar äfvensom för hundar, som användas för
vaktande af får.

Den kommunala skattebördans fördelning.

Utdebiteringen på fast egendom och näringsdrift uppgick för år 1907
för samtliga kommuner i Wurtteinberg till ett belopp af 27,9 millioner inai’k.
Dessutom lämnade den kommunala kapitalränteskatten 1,5 millioner mark

och den kommunala inkomstskatten 8,7 millioner mark. Objektsskatterna
l>å fast egendom och näring täckte således den ojämförligt största delen
af det kommunala skattebehofvet, och inkomstskatten hade den underordnade
ställning, som reformen afsett att ge den. Statens inkomst af objektskatterna
stannade däremot vid 5,5 millioner mark, medan statens kapitalränteskatt
gaf 3,3 och statsinkomstskatten 18,2 millioner mark. Skillnaden
i sättet för skattebördans fördelning på plika skattearter är alltså ytterst
markerad.

I genomsnitt utdebitera kommunerna omkring 10 procent på den
skattepliktiga afkastningen af fast egendom och näring, alltså 5 gånger så
mycket som staten. Deri kommunala kapitalskatten, som ju icke får öfverstiga
1 procent, alltså hälften af motsvarande statsskatt, uppgår i det allra
närmaste till detta maximum. Äfven den kommunala inkomstskatten närmar
sig intill sitt maximum, som ju är hälften af statsinkomstskatten.
De allra flesta kommuner komma vanligen upp till den utdebitering på
fast egendom ocli näringsdrift af 7 procent, som medför rätt att uppta
inkomstskatt med den högsta skattesatsen, 50 procent af den normala
statsskatten.

Reformplaner.

I mars 1909 öfverlämnade regeringen till folkrepresentationen ett
»betänkande rörande fortsättning af skattereformen i Wurttcmberg . Här
framställas inga positiva förslag, men flera vägar diskuteras. Särskild!
undersökes frägan huruvida- Wurttemberg borde följa Preussens föredöme
genom att helt öfverlämna afkastningsskatterna på fast egendom och näring
till kommunerna och för statens räkning införa en allmän förmögen o

O o

hetsskatt. Därvid borde dock deklarationsplikt förutsättas, endast då inkomsten
stiger öfver en viss gräns. För alla mindre förmögenheter skulle
taxeringen hvila på en sammanläggning af taxeringsvärdena för de särskilda
arterna af förmögenhet. Härför kräfdes emellertid en ombildning
af den gamla katastern öfver den fasta egendomens afkastning till en kataster
öfver dess kapitalvärde, hvarjämte näringsskatten behöfde genomgå
en grundlig omarbetning.

O C o

Sannolikt kommer en sådan omläggning af skatteväsendet äfven att
medföra någon utsträckning af kommunernas rätt att uppta inkomstskatt,
ehuruväl den kommunala inkomstskatten äfven framdeles torde komma
att hållas lägre än statens.

164

Hessen.

Storhertigdöme! Hessen, som 1910 hade ett invånarantal af 1,282,000,
är indeladt i tre »provinser», dessa återigen i »kretsar», till ett sammanlagdt
antal af aderton. Provinsernas och kretsarnas skattehehof utdebiteras på
primärkommunerna, som upptaga dessa bidrag bland sina öfriga utgifter.

Den egentliga kommunala utdebiteringen har länge varit ansluten
till statens skattesystem.

Det äldre statsskattesystemet i Hessen var ett system af afkastningsskatter,
bestående af en grund- och byggnadsskatt samt en näringsskatt,
hvartill senare också kom en »kapitalränteskatt», d. v. s. en skatt på
afkastning^ af sådan »kapitalförmögenhet», som icke i likhet med fast
egendom och driftskapital i näringsdrift träffas af fastighets- och näringsskatterna.
År 1899 utbildades den redan förut införda allmänna inkomstskatten
till den grundläggande statsskatten och fullständigades med eu
allmän förmögenhetsskatt. Därvid upphäfdes de gamla afkastningsskatterna
såsom statsskatter. Kommunerna, som förut utdebiterat sina skattehehof
i form af tillägg till statsskatterna, fingo nu för egen räkning öfvertaga
afkastningsskatterna af grund, byggnad, näring och »kapitalförmögenhet».
Härutöfver skulle kommunerna ha rätt att uppta procentuella tillägg till
statsinkomstskatten.

Den kommunala utdebiteringen steg 1907 till ett belopp af 23,3
millioner mark. Däraf utgjorde inkomstskatten 10,8, fastighetsskatten 8,5,
näringsskatten 2,8, kapitalränteskatten 1,2 millioner mark. I procent räknadt
utgjorde alltså inkomstskatten 46,2, fastighetsskatterna 36,5, näringsskatten
12,2, kapitalränteskatten 5,i procent af den totala utdebiteringen. Den
andel, som föll på fastighetsskatterna, växlade emellertid rätt betydligt
med kommunernas storlek. I kommuner med öfver 10,000 invånare utgjorde
fastighetsskatterna endast 21,2 procent af den totala utdebiteringen,
medan motsvarande procentsats steg till 55,o i kommuner under 4,000
invånare. *

Denna ordning för den kommunala beskattningen var dock endast
ett provisorium. Man önskade icke för kommunalbeskattningen definitivt
behålla de föråldrade afkastningsskatter, som staten öfvergifvit. Kommunalbeskattningen
borde hellre, i likhet med statsbeskattningen, grundas på
en taxering af förmögen hetsvärdena. En sådan beskattning vore med
hänsyn till fast egendom att föredraga därför, att den medförde väsentligt
mindre arbete än en årligt återkommande uppskattning af den verkliga
afkastning^!, äfvensom därför, att den möjliggjorde en beskattning af
jord, som icke lämnade någon afkastning, särskildt obebyggda tomter. Den
gamla afkastningsskatten på fast egendom borde alltså ersättas med en
skatt, utgående efter fastighets kapitalvärde, naturligtvis utan afdrag för
skulder. I fråga om näringsskatten måste afkastningsskatten öfvergifvas,
emedan den aldrig fullt kunde motsvara intresseprincipen och emedan
störa svårigheter resa sig mot en fördelning af afkastningen af sådan
näringsdrift, som sträcker sig öfver flera kommuner. Det vore för öfrigt
önskvärdt, att vid objektbeskattningen konsekvent genomföra principen
om en beskattning af kapitalvärdet.

Den kommunala objektbeskattningen skulle genom denna förändring
kunna i viss mån ansluta sig till statens förmögenhetsskattetaxering, naturligtvis
med uteslutande af dess allmänna skuldafdrag. Emellertid skulle
kommunerna belasta den s. k. kapitalförmögenheten endast hälften så
starkt som realförmögenheten inom kommunerna. I öfrigt skulle kommunerna
allt framgent uppta tillägg till statens inkomstskatt. I förhållandet
mellan kommunernas belastning af inkomstskatten å ena sidan och de
öfriga skattekällorna å andra sidan, borde ingen ändring göras. För den
kommunala utdebiteringen på inkomstskatten borde alltså med ledning af
förut gällande förhållanden fastställas en öfre och en nedre gräns.

Ett reformförslag i denna riktning förelåg redan 1904, men först
sommaren 1911 kunde efter många strider den nya hessiska kommunalskattelagen
komma till stånd.

Statens inkomst- och förmögenhetsskatter.

Då det nya kommunala skattesystemet nära ansluter sig till statens
inkomst- och förmögenhetsskatter, skall om dessa meddelas följande.

Inkomstskatten (af 1899) är en ren och allmän inkomstskatt, som
träffar såväl fysiska som juridiska personer. Deklarationsplikt äger rum
för inkomster öfver 2,600 mark. Skattskyldiga med mindre inkomster
hänföras allt efter inkomstens storlek till tio olika klasser, af hvilka den

166

lägsta innefattar inkomstgruppen af 500—600 mark. Dock kan skattskyldig
med nedsatt skatteförmåga flyttas en eller två klasser nedåt, eventuellt
helt befrias från skatt. Skattesatsen utgör för inkomster mellan 500—600
mark 3 mark, mellan 2,300—2,600 mark 39 mark. För inkomster öfver
2,600 mark består en progressiv skatteskala, som vid inkomst af 10,000
mark öfverstiger 3 procent och som närmar sig en öfre gräns af 5 procent.
Finanslagen kan, allt efter växlande behof, bestämma, att skatten
skall utgå med viss procentuell förhöjning eller sänkning i denna normalskatteskala.

Förmögenhetsskatten, som infördes samtidigt med inkomstskatten
och såsom ett komplement till denna, är en uteslutande fysiska personer
åliggande ren och allmän förmögenhetsskatt, som sålunda träffar skattskyldigs
totala förmögenhet, dock med undantag af utanför Hessen belägen
fast egendom, samt driftskapital i näring, som drifves utanför Hessen.
Afdrag för skulder är medgifvet, i den män de hänföra sig till skattepliktig
förmögenhet. Fria från förmögenhetsskatt äro personer, hvilkas skattepliktiga
förmögenhet icke uppgår till 3,000 mark, äfvensom föräldralösa
minderåriga och till förvärf oförmögna personer, hvilkas inkomst understiger
750 mark, samtidigt med att deras förmögenhet stannar under

10,000 mark. Under vissa förutsättningar komma äfven änkor i åtnjutande
af motsvarande skattefrihet. Den normala skattesatsen för förmögenhetsskatten
är 55 pfennig för 100 mark, men kan finanslagen höja eller sänka
denna skattesats. Vid taxering till förmögenhetsskatt uppskattas särskildt
värdet af fast egendom, af driftskapital i näringsdrift och af s. k. kapitalförmögenhet.

Lagen om kommunal utdebitering af 26 juli 1911.

Den nya kommunalskattelagen, som träder i kraft med år 1913,
fördelar den kommunala skattebördan på två hufvudgrupper af direkta
skatter, nämligen dels en allmän inkomstskatt, dels ett system af objektsskatter
på särskilda slag af förmögenhet. För båda skattearterna sträcker
sig skattskyldigheten såväl till juridiska som fysiska personer. De kommunala
förmögenhetsskatterna skilja sig från statens, dels genom denna
vidsträcktare skatteplikt, dels ock därigenom, att de icke afse att träffa den
samlade nettoförmögenheten, utan särskilda förmögenhetsöbjekt efter
deras bruttovärden. Kommunerna äro sålunda berättigade att upptaga
skatter, dels af fast egendom, näringsdrift och kapitalförmögenhet, dels
ock af inkomst.

Kommunal fastighetsskatt utgår för fast. egendom inom kommunen
efter dess handelsvärde, sådant det uppskattas till statens förmögenhetsskatt
eller skulle uppskattats, om fastigheten varit underkastad denna skatt.
För jordbruksfastighet kan den skattskyldige fordra beskattning efter medeltalet
af afkastnings- och försäljningsvärdet, om han kan uppvisa, att det
samlade afkastningsvärdet af hans skattepliktiga fastighet med mer än 5
procent understiger dess saluvärde. Såsom afkastningsvärde gäller ett belopp
motsvarande 25 gånger den nettoafkastning, som egendomen med normal
drift genomsnittligt och varaktigt förmår afkasta. För obebyggda tomter
inom område för fastställd byggnadsplan gäller icke detta medgifvande, så
framt icke sådan egendom, intill dess indragande i by ggna dso in råd et, användts
till jordbruk och sedan dess icke växlat ägare annat än genom arf
och dessutom allt fortfarande användes till jordbruk.

Den kommunala fastighetsskatten är som nämndt eu objektsskatt,
som icke medger afdrag för skulder.

Den kommunala näringsskatten utgår af näring, som drifves inom
kommunen och träffar näringar af alla slag, således äfven jordbruksnäringen.
Måttstock för skattens beräknande är näringsdriftens driftskapital,
hvarmed förstås hela den förmögenhet, som användes i näringsdriften, med
undantag af fast egendom. Skulder, som härröra af den löpande driften
få afdragas från näringsdriftens kontanta tillgångar och fordringar; äfvensom
i fråga om jordbrukets driftskapital från värdet af kreatur och redskap.
1 öfrigt är afdrag för skulder icke medgifvet.

Förhöjning af det taxerade driftskapitalet äger ruin i fråga om
näringsdrift, som under nästföregående år haft en afkastning af iller än
6 procent på bruttovärdet af hela den förmögenhet, som användes i näringen.
Förhöjningen beräknas efter det belopp, hvarmed afkastningen öfverskjuter
de nämnda 6 procenten, på det sätt, att detta belopp multipliceras med 1, 2, 3,
o. s. v. ända till 10, allt efter beloppets storlek. Förhöjning af driftskapitalet
med 10 gånger öfverskottsafkastningen äger rum, då denna öfverstiger
10,000 mark. Om hela afkastningen icke uppgår till 1,300 mark,
äger ingen förhöjning af driftskapitalet rum.

Kommunerna kunna genom ortsstatut bestämma, att näringsskatten
skall beräknas efter annan måttstock för näringsdriftens omfattning. Sådant
ortsstatut erfordrar stadfästelse af inrikes- och finansministerierna.
Kommunerna äro också berättigade att, till förekommande af för hög
beskattning eller af andra orsaker, träffa öfverenskommelse med skattskyldig
angående hans taxering till näringsskatt.

Genom liknande ortsstatut kan kommunen införa varuhusskatt. Sådan
skatt träffar stordrift i detaljhandeln, så framt årsomsättningen uppgår till

168

minst 80,000 mark i kommuner med intill 10,000 invånare och minst

150,000 mark i de större kommunerna. Varuhusskatten kan bestå i ett
tillägg till näringsskatten af minst 25, högst 200 procent af denna skatt,
och kan detta tillägg vara likformigt eller beräknas progressivt i förhållande
till årsomsättningen. Varuhusskatten kan också upptas på grund af företagets
omsättning och skall då utgöra minst 1 procent, högst 5 procent af
denna omsättning. Öfverstiger den sålunda beräknade varuhusskatten 15
procent af afkastningen, nedsättes den till detta belopp, dock i intet fall
lägre än till 1 procent af omsättningen. Kommun är också berättigad att
uppta en s. k. tilialskatt af näringsidkare, som underhålla försäljningsställen
eller varulager utan att därför träffas af varuhusskatten.

Genom beslut af en krets kan med vederbörlig stadfästelse bestämmas,
att för kretsens hela område yrkesmässig handel med jordbruksfastighet
skall underkastas en särskild skatt att utgå till den kommun, inom
hvars område försåld fastighet ligger. Skatten beräknas efter vinsten på
hvarje särskild fastighetsaffär. Skattesatsen bestämmes i kretsstatutet och
må icke öfverstiga 40 % af vinsten. Där särskilda billighetsgrundcr föreligga,
kan skatten på begäran af den skattskyldige, efter kommunalstyrelsens
hörande, nedsättas eller efterskänkas. Sådan begäran ställes till
kretsstyrelsen, men afgöres af inrikesministeriet. Där fastighet styckats
kan skattskyldighet inträda redan då en så betydande del af egendomen
försålts, att vinsten kan beräknas med tillräcklig säkerhet. Vid beräkning
af vinsten är afdrag medgifvet för omkostnader, därunder 4 procent ränta
på nedlagdt kapital.

Den kommunala kapitalskatten träffar förmögenhet, som icke är
underkastad fastighets- eller näringsskatten. Fria från kapitalskatt äro
aktier och andra andelar i företag, i den mån dessa företag i Hessen äro
underkastade kommunal näringsskatt. Förmögenhetsskatten ti’äffar såväl
juridiska som fysiska personer och utgår till den kommun, där den skattskyldige
har bostad eller säte. Har skattskyldig bostad i flera kommuner
inom Hessen, beskattas han af den kommun, där han har sin hufvudsakliga
bostad, så framt icke mellan honom och de intresserade kommunerna
annorlunda öfverenskommes. Från den taxerade förmögenheten få skulder
afdragas, så framt de äro af den natur, att de icke utan väsentlig ekonomisk
olägenhet kunna återbetalas under skatteåret.

Den kommunala inkomstskatten upptages i allmänhet på grund af
de skattebelopp, som åsatts vid taxeringen till statens inkomstskatt, men
är den subjektiva skatteplikten något vidsträcktare. Sålunda indragas
äfven inkomster under 500 mark under den kommunala inkomstskatten.
För sådana inkomster åsättes en fiktiv skattesats af resp. 0,60, 1,50 och 2,so

mark, allt eftersom inkomsten ligger under 300, mellan 300 — 400 eller
mellan 400 och 500 mark.

Skatteberättigad är den kommun, där den skattskyldige har bostad
eller säte. Saknar skattskyldig bostad eller säte, är den kommun skatteberättigad,
inom hvars område den fasta egendom ligger, eller den näring
drifves, hvaraf skattskyldigheten betingas. Inkomst af fast egendom eller
näringsdrift är, äfven då den skattskyldige har bostad eller såte inom
Hessen, underkastad inkomstskatt i den kommun, där inkomsten vinnes,
under förutsättning att fastigheten eller driftskapitalet i denna kommun
taxerats till minst 10,000 mark. Bostadskommunen är dock alltid berättigad
till skatt af minst en fjärdedel af den totala inkomsten.

Den kommunala utdebiteringen verkställes med en enhetlig och likformig
skattesats på fast egendom, näringsdrift och kapitalförmögenhet,
hvarvid dock kapitalförmögenheten endast upptas till sitt halfva värde.
Skattesatsen räknas i pfennig för hvarje fulla 100 mark af beskattningsvärdet.
För 1 pfennig sålunda beräknad objektsskatt skall kommunen uttaxera
minst 31 /2, högst 8 pfennig för hvarje mark af statens inkomstskatt.
De resp. skattesatserna för objektsskatterna och inkomstskatten bestämmas
af kommunalstyrelsen, men måste underställas inrikesministeriets godkännande.
Skall en förskjutning af skattebördan äga ruin i riktning af eu
relativt starkare belastning af inkomstskatten, fordras äfven medgifvande
af finansministeriet.

Kommunalskattelagen undantar icke från skattskyldighet förmögenhet
eller inkomst under någon viss gräns, men kommunerna ha i vissa
afseenden rätt att afvika från de i lagen angifna normalreglerna för beskattningen.
Sålunda kan kommun besluta, att förmögenhet intill 3,000
mark befrias från skatt, äfvensom att skattefrihet för förmögenhet under

10,000 mark skall äga rum i samma utsträckning som i fråga om statens
förmögenhetsskatt. Likaledes kan kommunen från inkomstskatten helt
eller delvis befria en eller flera inkomstklasser under 900-marks gränsen.
Kommun kan också besluta, att kapitalförmögenhet skall tagas till skatt
med mindre än hälften åt sitt värde, dock ej med mindre än en tredjedel.
Sådana förändringar fordra dock stadfästelse såväl af inrikes- som
finansministerierna.

Genom den nya kommunalskattelagen torde någon afsevärd förskjutning
icke komma att äga rum i fråga om den relativa fördelningen af
skattebördan mellan inkomstskatten å ena sidan och de olika förmögenhetsskatterna
å den andra, utan torde förmögenhetsskatterna allt framgent
som hittills komma att bära öfver hälften af den kommunala utdebiteringen.

22—i 10629. Cassel, Kommunalbe skattning ens utveckling inom vissa främmande länder.

170

Frankrike.

Frankrike, som 1909 hade 39,252,000 invånare, är indeladt i 87 departement
och 36,229 kommuner. Såväl departementen som kommunerna
ha beskattningsrätt. Men denna rätt är i högsta grad reglerad af statsmakten
och till väsentlig del bunden vid en alldeles föråldrad direkt statsbeskattning.
För städerna spela stadstullarna på allehanda konsumtionsartiklar
en betydande roll. Det följande afser endast att vara en framställning
af de allmänna dragen af den kommunala beskattningen i Frankrike.

De direkta statsskatterna.

Till grund för den direkta kommunalbeskattningen ligga de fyra
stora direkta statsskatterna. Dessa äro grundskatten, personal- och möbiliarskatten,
dörr- och fönsterskatten, samt näringsskatten (»patentskatten»).

Grundskatten sönderfaller i två delar allteftersom den träffar obebyggd
jord eller byggnads mark medbyggnader. Den egentliga jordskatten
är en repartitionsskatt, hvars af staten en gång för alla fastställda totalbelopp
fördelas på de skattskyldiga efter jordens antagna afkastning. Skatten
är beräknad att utgå efter 4 % af jordens årliga nettoafkastning. Byggnadsskatten
däremot utgår med en bestämd skattesats af 3,2 % af byggnadernas
afkastning efter afdrag för amortering, reparation och underhåll
af 25 % ifråga om bostadshus och af 40 % ifråga om andra hus såsom
fabriker, magasin etc. Nybyggnader åtnjuta 3 års skattefrihet. Allmän
taxering af bebyggd fastighet äger rum hvart tionde år. Jordskatten hvilar
däremot på eu fast och mycket föråldrad kataster, som man under de
senaste åren till synes utan större framgång sökt reformera. Taxeringen
är utan tvifvel för båda skatterna mycket ojämn, och det verkliga
trycket af dessa skatter visar högst betydande olikheter i olika delar af
landet.

Personal- och mobiliarskatten består af två olika skatter. Personalskatten
uttaxeras såsom en personlig per-capitaskatt motsvarande värdet af

171

tre arbetsdagar, för hvilket ändamål den genomsnittliga daglönen inom kommunen
åt'' departementalrådet fastställes inom gränserna Vs—1 /s franc.
Mobiliarskatten utdebiteras inom kommunen i förhållande till hyresvärdet
af de lägenheter, som användas såsom privatbostad för personligt behof,
° - - ..... • 1 •• ------ --------,5~ skatte -

och kan vid denna utdebitering vissa hänsyn

tagas till personlig

förmåga, bl. a. skattefrihet beviljas för mindre lägenheter,

hvarför också

mobiliarskatten betraktas som ett slags surrogat för eu inkomstskatt. Personal-
och mobiliarskatten är i sin helhet en repartitionsskatt. Dess fördelning
på de olika departementen, hvilken hvilat på mycket föråldrade
grunder, blef 1902 omlagd efter bruttohyresvärdena för samtliga fastigheter,
sådana dessa värden fastställts vid 1900 ars nytaxeiing föi b} gg
nadsskatten, alltså i själfva verket efter en för mobiliarskatten främmande
grund. Från det skattebelopp, som faller på hvarje särskild kommun, frånräknas
kommunens inkomst af personalskatten, hvarefter resten utdebitei.is
som mobiliarskatt. Till personalskatten kunna inga kommunala tillägg
o-öras. Personal- och mobiliarskatten anses i genomsnitt uppgå till något
öfver 4 % af hyresvärdet, men varierar för olika kommuner inom mycket
vida gränser, en oundviklig följd af bristen på eu för hela riket enhetlig

taxeringsgrund. .

Dörr- och fönsterskatten är äfvenledes en repartitionsskatt, hvilken
såsom namnet anger upptages för byggnader efter antalet af deras dörrar och
fönster. Skatten är graderad efter antalet invånare i orten, sa att t. ex. af
o-iften för ett fönster i husets nedre våningar utgår med 0,eo fr. i orter med
mindre än 5,000 invånare, men med 1 ,so fr. i orter med öfver 100,000 invånare.
I allmänhet tages ingen hänsyn till husens hyresvärde. I detta afseende
göres dock undantag för Paris, Lyon och Bordeaux; för kommuner
med mer än 5,000 invånare bestå särskilda tariffer för de centrala omrädena
å ena sidan och förstäderna å andra. Skatten åligger i första hand husägarna,
men ha dessa rätt att få skatten ersatt af hyresgästerna, hvilken
bestämmelse emellertid knappast gör någon ändring i skattens karaktär af
en fastighetsskatt.

Näringsskatten »Contribution des patentes» utgår etter en mycket
specificerad tariff med fasta skattesatser och träffar i allmänhet all.ij } i
kesidkare, däribland äfven utöfvare af vissa liberala yrken. Skatten är
graderad dels efter näringarnas eller yrkenas olika natur, dels efter folkmängden
i den kommun, där näring drifves, dels också efter hyresvärde
af byggnader, som användas för näringsdriften, i somliga näringar också
efter antalet använda arbetare.

Till de direkta statsskatternas principalbelopp komma åtskilja tillägg
för statsändamål. Dessa tillägg beräknas i centimes för hvarje franc

172

af principalbeloppet. Tillsammans med dessa statstillägg upptogos de fyra
stora direkta statsskatterna i 1911 års budget till följande belopp:

grundskatten:

bebyggd fastighet.......... 100,861,000 fr.

obebyggd » .......... 106,704,000 »

personal- och mobiliarskatten....... 109,085,000 »

dörr- och fönsterskatten......... 69,917,000 »

näringsskatten . ............156,711 ’000 >

Enligt räkenskaperna för 1910 utgjorde principalbeloppen af de fyra
direkta statsskatterna:

grundskatten:

bebyggd fastighet.......... 81,839,000 fr.

obebyggd » 103,098,000 »

personal- och mobiliarskatten....... 79,594,000 »

dörr- och fönsterskatten......... 52,441,000 »

näringsskatten............. 105,394!000 »

Summa 422,366,000 fr.

De kommunala tilläggen till statsskatterna.

Såväl departement som primärkommuner upptaga direkta skatter i
lönn af procentuella tillägg till principalbeloppen af de ofvan beskrifva
direkta statsskatterna. Rätten till sådana tillägg är dock skarpt begränsad.
Såväl för allmänna förvaltningsändamål som för särskilda utgifter äro vissa
tilläggscentimes fastställda, hvilka beteckna maximalsatser, som icke utan
särskild tillåtelse få öfverskridas. Departementens råd och prefekter ha i
detta hänseende en sträng kontroll öfver kommunernas utdebitering. För
departementen voro 1906 i regel medgifna 25 centimes på fastighetsskatten
och personal- och mobiliarskatten samt, sedan dessa utnyttjats, på alla
tyraj skatterna 8 centimes för allmänna ändamål samt 10 centimes för väg\
äsendet, sammanlagdt alltså 43 ordinarie centimes. Därtill kommo extra
centimes, som för olika departement varierade mellan gränserna 4 och 60.
Äfven primärkommunerna utdebitera vissa ordinarie centimes endast på fastighetsskatten
och på personal- och mobiliarskatten, men därutöfver extra
och specialcentimes i stor utsträckning på alla fyra skatterna.

Antalet tilläggscentimes till grundskatten utgjorde år 1900 för
samtliga primärkommuner i genomsnitt 59 centimes, hvilken siffra år

1905 hade stigit till 63 centimes, år 1907 till 65 centimes och av 1909
till 66 centimes. Huv kommunerna fördelades med hänsyn till utdebiteringens
storlek framgår af nedanstående tabell:

n o

Utdebitering pH grandskatten	1900.	1900.	1907.	1909.
mindre än 15 c. ...	3,420	3,010	2,939	3,022
från 15 c.— 30 c. . .	6,818	5,755	5,429	5,621
» 31 c.— 50 c. . .	8,974	8.456	8,403	8,305
» 51 c.—-100 c. . .	11,917	12,968	13,048	12,835
öfver 100 c......	5,051	6,021	6,411	6,432
Summa	36,180	36,210	36,230	36,229

Statens, departementens och kommunernas procentuella tillägg till
de fyra direkta statsskatternas principalbelopp för av 1902 utvisas åt nedanstående
tabell:

		.Grundskatt af	Pers.- o.	Dörr- o.	Patent-	Sum-
		bebyggd	obebyggd	mob.-	fönster-	skatt.	ma.
		fastighet.	fastighet.	skatt.	skatt.		tillägg.
1.	Statstillägg ....	17,07	17,33	33,38	31,15	52,79	30,09
2.	Departementaltillägg .	68,25	53,15	56,21	31,21	29,93	49,48
3.	Kommunaltillägg . .	63,43	55,40	53,47	47,89	40,04	52,57
4.	Summa 2 -j- 3 . . .	131,67	108,55	109,00	79,11	69,97	102,05
5.	Summa tillägg (1 -f- 4)	148,74	125,88	143,07	110,20	122,75	132,74

Man finner häraf, att de kommunala och i än högre grad de departement
ala tilläggen belasta grundskatten äfvensom den närstående mobiliarskatten
mycket starkare än näringsskatten, samt att de kommunala
tilläggen i detta afseende väsentligen skilja sig från statsbeskattningens.
Sins emellan äro kommunens och departementens utdebiteringar på statsskatterna
ungefärligen lika, ehuru kommunernas numera något öfverväga.
Tillsammans uppgå dessa utdebiteringar för 1902 till ett belopp, som
något öfverstiger statsskatternas principalbelopp, men som stannar ganska
långt under det belopp, som staten i verkligheten uttager på de direkta
statsskatterna.

Enligt räkenskaperna för 1910 afkastade de fyra direkta skatterna
med stats- och kommunaltillägg följande belopp i 1,000 francs, hvarvid
i kommunernas andel äro inräknade de dem tillkommande 8 procenten
af näringsskattens principalbelopp: ,

174

	Total-	Däraf erhöllo
Grundskatten:	belopp.	staten.	departe- menten.	kom- munerna.

Bebyggd fastighet................	202,233	96.767	52,219	53,247
Obebyggd fastighet...............	275,587	121,308	84,113	70,166 :
Personal- och mobiliarskatten.........	212,512	107,971	53,385	51,156 ;
Dörr- och fönsterskatten..............	122,699	69,329	22.285	31,085
Näringsskatten............	264,007	154,084	43,372	66,551
Debiteringsgebyr................	1.109	1,109	—	— j
Summa	1,078,147	550,569	255,373	272 205
Procent af samman	100-flo	5106	23-69	25-25 1

Departementens och kommunernas samlade utdebitering hade alltså
1910 vuxit, så att den i det allra närmaste nådde upp till det belopp
staten upptog af förevarande skatter. I fråga om departementen faller
deri ojämförligt största delen af skattebördan på den fasta egendomen;
näringsskatten täcker endast c:a 17 procent af utdebiteringen. I primärkommunernas
utdebitering spelar visserligen näringsskatten en något större
roll, ger c:a 24 procent af hela af kastningen; men äfven här faller hufvudbördan
på ägarna af fast egendom resp. deras hyresgäster. Af statens
inkomst af de fyra stora direkta skatterna faller på näringsskatten
ett belopp motsvarande 28 procent, således ännu något mer än i fråga
om primärkommunernas utdebitering är fallet. Departementens och kommunernas
sammanlagda utdebitering belöpte sig 1910 till 528 millioner
francs. I denna summa ingå grundskatterna samt dörr- och fönsterskatten
med 313 millioner francs, hvilket belopp i det närmaste motsvarar 60
procent af hela utdebiteringen.

Särskilda kommunalskatter.

Vid sidan af den utdebitering, som har formen af tillägg till de direkta
statsskatterna, förekomma också särskilda kommunala skatter (»taxes
municipales»). Den viktigaste af dem är »prestationsskatten» (»taxe des prestations»)
för vägväsendet. Denna skatt är egentligen en skyldighet att utgöra
naturaprestationer, hvilken skyldighet dock kan aflösas i penningar efter viss
taxa. Kommunen kan fordra intill 3 arbetsdagar (i vissa fall 4) af hvar
skattskyldig och för hvarje manlig medlem af hans hushåll öfver 18 år

men

ej öfver 60 år samt för skattskyldigs åkdon, hästar etc. Trots

det

att medelpriset för ett prestationsdagsverke är så lågt som 1 fr. 25 c.,
fullgöres prest ationsskyldigheten mestadels in natura. Det har beräknats
att ett uppgifvande af prestationerna skulle nödvändiggöra eu extra utdebitering
af 18 centimos på de direkta skatterna. Detta har ansetts som
en tyngre börda och man har föredragit att bibehålla prestationsskvldigheten.

Sedan 1903 består också en särskild vägskatt (»taxe vicinale»), som
är stadd i kraftig utveckling. Bland de särskilda kommunalskatterna ingår
också hundskatten.

Till dessa skatter komma för vissa städer de skatter, som införts
till ersättning för oktrojer på vin etc. (so nedan!).

De särskilda kommunalskatterna afkastade åren 1908 och
följande belopp:

1910

Prestationerna.......... 41,131,000 37,178,000

Vägskatten........... 19,636,000 23,886,000

Hundskatten.......... 10,414,000 10,950,000

Ersättningsskatter för oktrojer . . 57,052,000 _____54,122,000

Summa 128,234,000 126,135,000

Kommunala tullskatter.

För de franska städerna spela de kommunala tullarna, »oktrojera»
en mycket betydande roll. Tullsatserna bestämmas af munieipalrådet, men
kunna endast upptagas af de varor och inom de maximalsatser, som anoifvas
af den s. k. generaltariffen. Från oktrojer äro uteslutna spannmål,
bröd, mjölk, socker, kaffe och te, i allmänhet förbrukningsartiklar, som äro
belastade med statstullar eller acciser. Som exempel på generaltariffens
maximalsatser kunna nämnas:

matvaror:

slaktboskap pr st.:

oxar............. 8 fr

får..............1—2,30 »

oxkött pr 100 kg........ 5 »

fårkött * » » 14 »

176

(För finare matvaror såsom fågel, ostron o. d. bestå väsentligt högre
maximalsatser.)

brännmaterial:

stenkol pr 100 kg. . . .	. . . 15r— 40	c.
koks » » » . . .	. . . 20—45
ved » kbm.....		fr.
petroleum pr hl.....	. . . 2—5	»
foder pr 100 kg.:
hö..........		e.
hafre.........		fr.
korn.........

Under gruppen material upptagas särskildt höga skattesatser för
finare byggnadsmaterial, som marmor, spegelglas o. d.

För Paris består en särskild tariff med väsentligt högre skattesatser,
t. ex. lefvande oxar 53 fr. pr st., svin 14 fr. pr st., ved 3 fr. pr kbm.,
stearinljus 24 fr. pr 100 kg. o. s. v.

Oktrojerna upptagas antingen af kommunalförvaltningen själf eller
efter öfverenskommelse af statens förvaltning af de indirekta skatterna mot
viss ersättning för kostnaderna. Men det förekommer också att rätten
att upptaga oktrojer utarrenderas till enskild företagare antingen mot ett
fast pris eller mot ett fast grundpris plus eu bestämd andel afodet belopp,
hvarmed oktrojernas afkastning öfverstiger grundpriset. År 1903
upptogos oktrojer i 1,504 städer, af hvilka 870 hade oktrojerna under egen
förvaltning, 295 öfverlämnat upptagandet af dem till ^statsförvaltningen
och 339 utarrenderat oktrojerna till enskild person. År 1910 hade oktroj
kommunernas antal stigit till 1,522. Af dessa hade 889 oktrojerna
under egen förvaltning, hvaremot 342 upptogo dem genom statsförvaltningen
och 291 genom enskilda arrendatorer. Denna sistnämnda form för
oktrojernas utnyttjande synes alltså mer och mer komma ur bruk.

Vid slutet af förra århundradet genomfördes en omfattande reform
af det franska oktroj väsendet i syfte att väsentligen begränsa förbrukningsafgifterna
på hvad man kallade hygieniska drycker, hvartill man
förde vin, fruktvin, öl och mineralvatten. Af de 1,103 kommuner, som
till följd af denna reform måste nedsätta sina oktrojer på nämnda drycker,
hafva 234 fullständigt upphäft dessa oktrojer.

Till ersättning för de inkomster, som kommunerna genom reformen
förlorade, öppnades åtskilliga nya skattekällor. Dessa voro:

177

1. höjning af alkoholskatten (för drycker med mer än 15 % alkohol
halt);

2. licenser för handel med drycker;

3. en skatt af högst 30 centimes pr flaska för vin på flaskor;

4. tilläggsskatter till statens skatter på hästar, åsnor, vagnar, automobiler,
biljarder, klubbar, sällskap och hundar;

5. intill 20 tilläggscentimes till de direkta skatterna.

Dessutom öppnades möjlighet för kommunerna att införa själfständiga
direkta och indirekta skatter.

Hur reformen inverkat på afkastningen af oktrojerna för olika skattepliktiga
varor framgår af följande tabell, som utvisar nämnda afkastning
i francs för samtliga kommuner:

1.	Drycker o. d.	1899.	1901.	1903.	1909.
	Vin.....	67,023,000	25,698,000	20,432,000	—
	Fruktvin . . .	2,853,000	1,913,000	1,069,000	—
	Öl.....	18,812,000	11,057,000	10,221,000	—
	Spirituösa . .	46,351,000	39,712,000	43,623,000	—
	Oljor . . . .	4,413,000	3,903,000	3,969,000	—
	Diverse . . .	3,376,u00	3,165,000	2'',888,000	—
	Summa	142,827,000	85,448,000	82,203,000	85,564,000
2.	Matvaror . . .	93,446,000	94,338,000	93,059,000	98,938,000
3.	Brännmaterial.	42,831,000	45,472,0(10	44,641,000	53,107,000
4.	Foder ....	18,596,000	17,823,000	17,324,000	17,790,000
5.	Byggnadsmate-
	rial etc. . .	37,608,000	29,715,000	32,592,000	34,193,000
6.	Andra varor .	5,152,0()0	5,212,000	5,449,000	6,656 000
	Biinkomster	434.000	314,000	285,000	323,000
	Summa	340,894,000	278,322,000	275,552,000	296,572,000

Det är af särskild! intresse att se reformens verkningar för städer
med mer än 30,000 invånare. År 1899 utgjorde oktrojernas belastning
pr hufvud af befolkningen i dessa städer 38,55 fr. Denna siffra hade år
1902 nedgått till 27,29 fr. För Paris voro motsvarande siffror 63,76 och
40,22 fr.

Den allmänna utvecklingen af oktroiväsendet åskådliggöres af följande
siffror:

23—110629. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

178

	Antal	Folkmängd	Oktrojernas
År.	oktrojkom-	i dessa	brnttoafkast-
	muner.	kommuner.	ning, fr.
1882 . .	. . 1,535	11,712,000	290,392,000
1892 . .	, . . 1,518	12,912,000	312,856,000
1902 . .	. . 1,502	14,123,000	275,158,000
1910 . .	. . 1,522	14,776,000.	304,359,000

En väsentlig del af oktrojinkoinsterna falla på hufvudstaden.

Af oktrojernas bruttoafkastning för 1910, som utgjorde 304,359,000
fr., föll sålunda på Paris ett belopp af ej mindre än 116,897,000 fr. Till
denna inkomst bidrogo de olika oktrojpliktiga varorna med följande belopp:

Alkohol........... 18,303,000 fr.

Vermut etc.......... 1,533,000 »

Oljor............ 3,590,000 »

Andra vätskor........ 1,150,000 »

Matvaror........... 38,554,000 »

Bränsle........... 30,854,000 »

Foder............ 4,976,000 »

Material........... 14,976,000 »

Diverse............ 2,940,000 »

Biinkomster......... 21,000 »

Summa bruttoafkastning 116,897,000 fr.
pr hufvud af befolkningen 42,30 fr.

Motsvarande nettoinkomst utgjorde 103,780,000 fr., omkostnaderna
alltså 11,22 procent af bruttosumman.

Bland nu anförda oktrojer saknas skatter på vin och Öl. Paris hade
nämligen efter 1897 års reform helt afskaffa! oktrojerna på hygieniska drycker.
Den inkomstsförlust, som därigenom vållades, steg till 57 millioner
fr. Bland de nya skatter, som skapades till ersättning härför, märkes en
höjning af alkoholskatten samt själfständiga kommunala skatter på bebyggd
fastighet, dels efter saluvärdet, dels efter nettoafkastningen.

De själfständiga kommunalskatter, som införts till ersättning för
oktrojer på drycker, visade 1910 för landet i dess helhet följande afkastning:

Skatt på nettoafkastning af bebyggd fastighet...... 23,413,000 fr.

Skatt på saluvärdet af bebyggd eller obebyggd fastighet . . 14,979,000 »

Hyresskatter..................... 7,011,000 »

Andra skatter (hufvudsakligen renhållningsgebyr) . .__. . . 8,719,000 »

Summa 54,122,000 fr.

Af dessa belopp folio på Paris:

Skatt på nettoafkastningen af bebyggd fastighet..... 17,982,000 fr.

Skatt på saluvärdet af bebyggd fastighet........ 14,532,000 »

» » » » obebyggd fastighet........ 226,000 »

Hyresskatt på bostäder.............> . . . 1,918,000 »

» » andra lägenheter............ 1,904,000 »

Renhållningsgebyr.................. 5,955,000 »

Summa 42,516,000 fr.

Då staden Lyon af motsvarande ersättningsskatter tog in 8,072,000
fr., finner man att deras betydelse utanför de två nu nämnda städerna var
ganska ringa.

180

Danmark.

Kommunernas organisation och finanser.

Primärkommuner äro på Danmarks landsbygd sockenkommunerna,
hvilka i regel utgöras af en, men stundom af flera socknar. Dessa sockenkommuner
äro förenade i »amtsrådskretsar», hvilkas antal uppgår till 21.
Antalet kommuner i amtsrådskretsen varierar från 16 till 85. Primärkommunernas
genomsnittliga folkmängdssiffra uppgår till ungefär 1,400.

Utanför amtsråiIskretsarna stå »köpstäder» och »handelsplatser» (här
nedan vanligen sammanfattade under namnet »städer»), samt staden Köpenhamn.
Amtsrådskretsen eller »amtskommunen» är således till sitt väsen
en ren landskommun, som dock för vissa ändamål förenar sig med städerna
i amtet. En lagbestämd gemenskap af denna art är amtsskolrådskretsen.

Sockenkommunen styres af en vald styrelse, sognerådet. Amtskommunen
står likaledes under en vald styrelse, amtsrådet, hvars ordförande
är amtmannen. Amtsrådet är en öfverordnad kommunalstyrelse för amtets
sockenkommuner och utöfvar i denna egenskap en stark kontrollerande
befogenhet. Sålunda kräfves amtsrådets tillstånd för att en sockenkommun
skall få höja totalbeloppet af sin utdebitering mer än 50 procent utöfver
genomsnittet för de närmast föregående 3 åren. Äfven äro sockenkommunernas
räkenskaper underkastade amtsrådets revision. Sognerådet är
samtidigt taxeringsmyndighet för sockenkommunen. Dess taxering öfverklagas
hos amtsrådet, som eventuellt kan ålägga sognerådet att göra om
hela taxeringen.

Socken kommunernas förnämsta uppgifter ligga på fattigväsendets,
skolväsendets och vägväsendets områden. För den egentliga fattigvården
utgåfvo socknarna året 1908—09 ett sammanlagdt belopp af 4,567,000
kronor. Därtill kommo utgifterna för ålderdomsunderstöd, till hvilka
staten bidrar med hälften. Socknarnas egna utgifter för detta ändamål
uppgingo nämnda år till 2,871,000 kronor. För skolväsendet utgåfvos
9,085,000 kronor och för vägväsendet 3,923,000 kronor.

181

Amtsrådskretsen har två särskilda fonder: amtsrepartitionsfonden och
amtsfattigkassan. Amtsrepartitionsfondens skattebehof utskrifves till en
mindre del på kommunerna inom amtsrådskretsen. Kommunerna ha alltså
att bland sina utgifter upptaga ett bidrag till amtsrepartitionsfonden. För
1908—09 uppgingo dessa bidrag sammanlagdt till något öfver 600,000 kronor.
Den bidragssumma, som amtsrådskretsen utskrifver, fördelas på de särskilda
kommunerna så, att hälften delas efter hartkorn (se nedan), XU efter folkmängd
och 74 efter amtsrådets godtfinnande. Till utgifterna till vägväsendet
bidra äfven städerna inom aintet.

De viktigaste utgifter, som ligga på amtsrepartitionsfonden, äro utgifter
för rätts- och polisväsen, för 1908—09 sammanlagdt 1,140,000 kronor,
fattigväsen, 477,000 kronor, medicinalväsen, 3,194,000 kronor och
vägväsen, 2,882,000 kronor. Därtill kommer ett bidrag till amtsskolfonden
(se nedan), hvilket för 1908—09 uppgick till ett sammanlagdt belopp
af 578,000 kronor. Amtsrepartitionsfondens egna uppgifter i afseende å
fattigväsendet bestå i bestridande af kostnaderna för fattiga, som sakna
hemort, eller för hemsändande af fattiga. I öfrigt bestå fondens utgifter
för fattigväsendet i bidrag till aintsfattigkassan. På amtsrepartitionsfonden
ligger byggande och underhåll af amtsvägarna, hvilkas sammanlagda längd
uppgår till c:a 900 geografiska mil. Fonden betalar också ett mindre
bidrag till sockenkommunernas vägväsen.

Amtsfattigkassan bestrider utgifterna för döfstumma och lämnar
bidrag till vård af sinnessjuka. Kostnaderna härför uppgingo 1908—09
till ett sammanlagdt belopp af 233,000 kronor. Kassans viktigaste inkomst
är det ofvannämnda bidraget från amtsrepartitionsfonden, men kassan åtnjuter
också vissa mindre bidrag från sockenkommunerna och har därutöfver
inkomster af böter och en auktionsafgift för lösöre af Vé procent.

Amtsskolrådskretsen innefattar utom amtsrådskretsen jämväl städer
inom amtet. För denna organisation består en särskild amtsskolfond, hvars
förnämsta uppgift är att tjäna som en fond för distribution af det stora
statsbidraget till skolväsendet (1908—09: 5,533,000 kronor). I öfrigt utdebiteras
för denna fond bidrag såväl på amtsrådskretsen som på städerna
inom amtet. Den senare utdebiteringen uppgick för 1908—09 till 196,000
kronor. Fondens utgifter bestå hufvudsakligen i pensioner och lönetillägg
till lärarkåren, men lämnar fonden också understöd för upphjälpande af
de fattigare kommunernas skolväsen.

För landsortsstäderna (med undantag af Fredriksberg) voro de viktigaste
utgiftsposterna för 1908—09 (bortsedt från ränta och amortering
på skulder):

182

fattigväsen . . . .
ålderdorasunderstöd
skolväsen ....
rätts- och polisväsen
medicinalväsen . .
gator och vägar .

2.108.000 kr.

1.176.000 »

5.063.000 »
999,000 »

1.224.000 »

1.553.000 »

belysning, renhållning, brandväsen m. m. . 1,052,000 »

För Köpenhamn uppgingo motsvarande utgifter till följande belopp:

fattigväsen ....
ålderdomsunderstöd
skolväsen ....
rätts- och polisväsen
medicinalväsen . .
gator och vägar

belysning.....

renhållning . . .
brandväsen ....

2.913.000 kr.

1.161.000 »

4.310.000 »

2.136.000 »

2.970.000 »

2.561.000 >

807.000 »

699.000 »

633.000 »

Staten bidrar icke till det egentliga fattigväsendet, men ersätter
hälften af kommunernas utgifter för det genom lag af 9 april 1891 införda
ålderdomsunderstödet. Detta understöd, som ej betraktas som fattighjälp,
ges åt alla personer öfver 60 år, som sakna nödvändigt underhåll.
Hjälpens art och omfång (penninghjälp, underhåll i asyl etc.) bestämmes
af kommunalstyrelsen. Till folkskoleväsendet bidrar staten hufvudsakligen
med lönetillägg och pensioner åt lärarkåren. I fråga om sundhetsväsendet,
som väsentligen ligger under amtskommunerna, bidrar staten till kostnaderna
för smittosamma sjukdomar och håller dessutom hospital för sinnessjuka.
För vård af sinnessjuka betalar dock vederbörande kommun en
mindre afgift. Vägväsendet är en kommunal angelägenhet, till hvilken
staten icke lämnar något allmänt bidrag.

O O

Fastighetsskatter.

Landsbygden.

Hartkorn sskatterna äro på jorden hvilande skatter, som utgå efter
en 1844 upprättad matrikel. Enheten, ett tunnland hartkorn, är vald så,
att den motsvarar 676 danska tunnland (0,55 har) af den bästa åkerjorden,

189

men i genomsnitt motsvaras ett tunnland hartkorn på öarna af 10,9, i
Jylland" af 26,6 och för hela Danmark af 18,o tunnland eller i det närmaste
10 har jord. Intill 1903 års skattereform tjänade hartkornet som
grund såväl för en del af statens fastighetsbeskattning som för kommunernas.
Numera är hartkornsbeskattningen i princip afskaffad, men kommer
dock i /råga om kommunalbeskattningen endast långsamt att afskrifvas.

År "l903 infördes nämligen för statens räkning en inkomst- och
förmögenhetsskatt, som fullständigades med en fastighetsskatt, den s. k.
ejendomsskylden. Inkomstskatten är en lindrigt progressiv allmän inkomstskatt
'' (1909 förhöjd upptill 4 %), förmögenhetsskatten utgick till en
början med en konstant skattesats af 0,6 promille af den enskilde skattskyldig
samlade nettoförmögenhet, men ombildades 1909 till en progressiv
förmögenhetsskatt med en högsta sats af 1 promille. Vid sidan
åf dessa skatter, som uttrycka principen skatt efter personlig skatteförmåo-a,
representerar ejendomsskylden intresseprincipen och har i hufvudsak"
karaktären af en objektsskatt på fast egendom. Dock medgifvas vid
ejendomsskylden i strid med denna dess allmänna kaiaktär vissa afdiag
i arbetarklassens och de mindre jordbrukarnas intresse. Sålunda fritagas
hyreslägenheter med ett hyresvärde ej öfver 60, 120 och 180 kronor respektive
på landsbygden, i städerna och i hufvudstaden. Dessa gränser
kunna höjas med Ve för föreningar, som ha till ändamål att uppföia billiga
arbetarbostäder. För enfamiljshus för arbetarklassen, som icke komma
i "åtnjutande af nu nämnda förmån, äger afdrag från taxeringsvärdet rum
med 2,000 kronor, 1,000 kronor och 500 kronor respektive, då taxeringsvärdet
’ ligger under 3,000 kronor, mellan 3,000 och 4,500 kronor och
mellan 4/00 och 6,000 kronor. För jordbruksfastighet beräknas afdrag
af 2,000 eller 1,000 kronor, om fastighetens taxeringsvärde ligger under
8,000 kronor, respektive mellan 8,000 och 12,000 kronor. Allmän fastighetstaxering
äger rum fem år efter den första taxeringen och därefter
hvart tionde år. Ejendomsskylden utgår med l,i promille, således 1 krona
10 öre för tusen kronors taxeringsvärde.

Samtidigt, med det att ejendomsskylden till staten trädde i stället
för de gamla grundskatterna stadgades att såväl sockenkommunernas som
amtskommunernas utdebitering på hartkornet småningom skulle afskrifvas
och ersättas med en kommunal ejendomsskyld. Öfvergången sker i fyra
femårsperioder från och med 1905. Under den första af dessa perioder
utgå Vs af de kommunala fastighetsskatterna efter hartkorn och Vs efter
ejendomsskyldstaxering. Hartkornets andel sänkes sedan för hvaije period
med ]/s- Först med ingången af 1925 kommer alltså reformen att vara
fullständigt genomförd.

184

Sockenkommunernas skattebehof utdebiteras dels på fasti o-heterna
dels på »Formue o g Lejlighed». Hvilken del som skulle utdebiteras på
hart korn bestämdes förr af amtsrådet efter förslag af sockenrådet särskildt
för hvarje sockenkornmun. Sådant beslut gällde för en period af 3 år.
Samma bestämmelser gälla numera för hela utdebiteringen på fastigheterna''
men med ett viktigt tillägg. Det förhållande mellan de båda skattearterna''
som bestod vid ingången af 1904, blef nämligen genom reformen såtillvida
fastlåst, att det icke kan förändras till nackdel för den fasta egendomen,
med mindre en sådan förändring beslutes af flertalet af sockenrådets
hela medlemsantal och af ett flertal af 3A af amtsrådets hela medlemsantal.
Sockenkommunernas faktiska utdebitering på fast egendom utgjorde
1908—09 i genomsnitt något mer än hälften af hela utdebiteringen
(9,483,000 kronor mot 9,405,000 kronor för den öfriga utdebiteringen).

Amtskommunerna kunna utdebitera intill Vs af sitt skattebehof på
sockenkommunerna inom amtsrådskretsen, som då ha att täcka detta bidrag
i sammanhang med sina öfriga utgifter. Faktiskt når denna utdebitering
icke på långt när den lagligen medgifna gränsen, i det den i medeltal
för amtskommunerna icke mycket öfverstiger 7io af amtets egen skatteuppbörd
(602,000 kronor mot 5,996,000 kronor året 1908—09). I öfrio-t
äro amtskommunerna hänvisade till utdebitering på den fasta eo-endomen
inom amtsrådskretsen.

Landskommunernas samlade utdebitering på fast egendom steo- 1908
— 09 till ett belopp af 15,479,000 kronor, hvilket motsvarade i rundt tal
o promille af fastigheternas till ejendomsskyld taxerade värde.

Städerna utom Köpenhamn.

För hvarje stad utom Köpenhamn bestämmes i en särskild skatteordninohur
stor del af skattebehofvet som skall utdebiteras på de gamla fastighets"
skatterna, grundskatt och husskatt. Grundskatten utdebiteras likformigt efter
jordens hartkorn, så framt ej skatteordningen bestämmer att en klassificering
a r ° j^en S^6* I uPPd^as först grundskatten mellan stadsjorden

och den egentliga byggnadsgrunden. Den senare kan uppdelas i''högst
10 klasser, och åsättes då marken i de olika klasserna ett värde motsvarande
1, 2, 3, 4 etc. gånger hartkornsvärdet. Där denna särskilda klassificering
af byggnadsgrunden icke är genomförd, kan i stället en klassificering
af byggnaderna efter deras brandförsäkringsvärde äga rum. Husskatten
fördelas då icke såsom annars proportionellt mot assuransvärdena

185

utan mot dessa värden förhöjda med 10 % i andra klassen, 20 % i tredje
ända upp till 90 % i tionde klassen.

Dessa kommunala fastighetsskatter kvarstä ännu efter 1903 års reform.
Däremot afskalande denna reform städernas gamla fastighetsskatter
till staten och ersatte dem med en »ejendomsskyld». Denna sistnämnda
skatt, som ju för hela landet utgår med 1,i promille af fastighets taxeringsvärde,
är väsentligen lägre än de tidigare fastighetsskatterna till
staten. Det belopp af fastighetsskatt, som staten sålunda efterskänkte,
ställdes till kommunernas förfogande. Städerna äro nämligen berättigade
att upptaga »ejendomsskyld» äfven för egen räkning. Sådan kommunal
ejendomsskyld sammanslås med statens till en enda skatt, som upptages
af kommunen, hvaremot kommunen till staten erlägger det belopp, som
statsejendomsskylden skulle ha inbragt. Hela ejendomsskylden får icke
öfverstiga den promille, som de afskaffade statsskatterna utgjorde af
summan af de taxeringsvärden, som den 1 juli 1904 åsatts fastigheterna
på grund af lagen om ejendomsskyld. I allmänhet ha städerna begagnat
sig af den skaf tekälla, som sålunda öppnats för dem, inen i många städer
har man valt en något lägre promille än den högsta af lagen tillåtna
och alltså i någon mån mildrat den totala skattebördan för den fasta
egendomen. Mestadels rör sig den antagna skattesatsen mellan 2 och 3
promille; häraf får staten som nämndt l,i promille.

Då den nya ejendomsskylden utgår efter det taxerade värdet af den
fasta egendomen, skiljer den sig i fråga om de särskilda egendomarna
väsentligen från den gamla statsbeskattningen och kan i enskilda fall betydligt
öfverstiga eller understiga den. För att mildra öfvergången till
det nya systemet kan kommunen besluta att för fastigheter, för hvilka
förändringen blir betydande, öfvergången skall ske gradvis under en längre
följd af år.

För 1908—09 utgjorde landsortsstädernas utdebitering på grundskatt
270,000 kronor, på husskatt 833,000 kronor och på kommunal ejendomsskyld
651,000 kronor, sammanlagdt 1,754,000 kronor. I Fredriksberg,
som härvid icke är medräknadt, upptogs grundskatt med 1,084,000
kronor och ejendomsskyld med 119,000 kronor.

Köpenhamn.

Sedan gammalt har Köpenhamn tre skilda kommunala fastighetsskatter,
nämligen »grundskatt», »arealskatt» och »brolägningsskatt». Därtill
komma fastigheternas särskilda bidrag till brandväsendet. På grund
af 1903 års lagstiftning upptages numera också en kommunal ejendomsskyld.

24—110629. C a ss el, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

186

Grundskatten är fixerad till respektive kr. 16,66 och kr. 18,66 för
hvarje »grundtakstportion» innanför och utanför den gamla stadsmuren.
»Grundtakstportionerna» äro för jorden en gång för alla fastställda. För
byggnad åsättes en »grundtakstportion» för hvarje 10,000 kronor af försäkringsvärdet.
I grundskatt utgjordes 1908—09 ett belopp af 1,805,000
kronor, motsvarande c:a 2 promille af fastigheternas till ejendomsskyld
taxerade värde.

Arealskatten utgår af fastigheterna efter rummens sammanlagda
golfyta. Lägenheter, som längre tid stått outhyrda, äfvensom lägenheter
med en golfyta under 64 kvadratalnar, äro undantagna. Skatten, som utgår
med ett fast belopp af 13,5 öre per kvadrataln i hus åt gatan och 9
öre i andra byggningar, inbragte 1908—09 ett belopp af 3,824,000 kronor,
motsvarande c:a 4,2 promille af fastigheternas taxeringsvärde.

Brolägningsskatt (gatubeläggningsskatt) utgår med 75 öre per kvadratfamn
af gatans ytinnehåll, beräknad efter byggnadens längd och
gatans halfva bredd. Skatten inbragte 1908—09 ett belopp af 102,000
kronor, motsvarande 0,i promille af taxeringsvärdet.

Bidragen till brandväsendet utgjorde nämnda år sammanlagdt 444,000
kronor, motsvarande c:a 0,5 promille af taxeringsvärdet.

Ejendomsskylden utgår i Köpenhamn med en skattesats af 2,3 promille.
Häraf utgör statsskatten 1,1 promille. Kommunens ejendomsskatt
utgör alltså 1,2 promille och afkastade 1908—09 ett belopp af 1,040,000
kronor.

Tillsammans uppgå dessa fastighetsskatter till 7,217,000 kronor, motsvarande
c:a 8 promille af fastigheternas till ejendomsskyld taxerade värde.

Dessutom upptar Köpenhamn en omsättningsskatt på fast egendom
af 1/i procent på försäljningssumman.

Inkomstskatter.

♦

Personlig skattskyldighet i landsorten.

Den personliga beskattningen i de danska kommunerna hvilar sedan
gammalt på en tämligen fri uppskattning af invånarnas »Formue og
Lejlighed», d. v. s. deras relativa skatteförmåga, bedömd med hänsyn till
alla de omständigheter, som kunna inverka på densamma. Sedan staten
år 1903 infört en verklig inkomstskatt, har en fastare utgångspunkt erhållits
för den kommunala taxeringen till Formue- og Lejlighedsskatt, men
denna taxering är dock ingalunda reducerad till en vanlig inkomsttaxering.

187

För hvar kommun skall finnas en skatteordning. Förslag till sådan
upprättas af kommunalstyrelsen och insändes i fråga om landsbygden till
amtsrådet, i fråga om städerna till inrikesministern. På grundval af detta
material utarbetar och fastställer amtsrådet en skatteordning för amtets
samtliga landskommuner och på samma sätt utfärdar inrikesministern skatteordningar
för landets samtliga städer (Köpenhamn undantaget).

I dessa skatteordningar lägges den för statens inkomstskatt uppskattade
inkomsten till grund för beräkning af den till kommunen skattepliktiga
inkomsten. Vid beräkning af denna tillåtas emellertid följande
afvikelser: inkomst af kapital kan höjas med högst 50 procent, inkomst
af fast egendom med högst 35 procent, inkomst af pension, lifränta o. d.
med högst 25 procent samt pensionsberättigad inkomst med 15 procent.
Förhöjningen måste vara densamma för alla af samma källa flytande inkomster
inom samma kommun. Den sålunda beräknade inkomsten kan
efter den skattskyldiges »Lejlighed» förhöjas med högst 25 procent (relativt
stora inkomster,'' liten familj, särdeles stor vinst under senaste året, särdeles
gynnsamma driftsförhållanden) eller nedsättas med högst 65 procent
(relativt små inkomster, stort barnantal, ålderdom, sjukdom, stora förluster
och olycka under sista året). Vidare kunna inkomster intill 800 kronor
i landskommunerna och intill 1,000 kronor i staderna nedsättas efter
taxeringsmyndigheternas fria skön, dock ej sa långt, att skattskyldigheten
helt bortfaller. De sålunda beräknade inkomsterna beskattas efter en enhetlig
skattesats. För personer, som icke taxerats till inkomtsskatt till
staten, uppskattas inkomsten efter samma grunder, som gälla för statsskatten,
och taxeras dessa personer efter taxeringsmyndigheternas fria
skön i öfverensstämmelse med Formue- og Lejlighedsskattens allmänna
karaktär.

Den tillåtna förhöjningen af inkomster af särskilda skattekällor är i
allmänhet i det närmaste helt utnyttjad i de särskilda amtsrådskretsarnas
skatteordningar. Dock stannar förhöjningen för inkomst af fast egendom
oftast vid 33V3 procent, stundom vid 20 procent.

Personlig skattskyldighet till kommunen för hela sin inkomst åligger
enhvar, som har fast uppehåll i kommunen. Den, som har fast uppehåll
i flera kommuner inom landet, är skattskyldig till dessa i förhållande till
den tid han uppehåller sig i hvar kommun. Han taxeras i hvar och en
af kommunerna för hela året, men af den på honom beräknade skatten
uttages i hvar kommun endast en viss bråkdel. Så t. ex. har en godsägare
på landet, som innehade våning i hufvudstaden, taxerats såväl i
landskommunen som i hufvudstaden, men påförts skatt i de båda kommunerna
med respektive 2/3 och V3 af de skattebelopp som motsvarade

188

hans taxering. Fast uppehåll af kortare varaktighet än 3 månader kommer
icke i betraktande. Om emellertid en person icke haft fast uppehåll
3 månader i någon kommun, nedsättes denna gräns till en månad. Detsamma
gäller, då uppehåll i en kommun varit förbundet med näringsdrift
i lokal inom kommunen.

Den, som, sedan taxeringen fullbordats, tillflyttar en kommun eller
eljes blir skattskyldig till kommunen på grund af uppehåll, är i allmänhet
skattskyldig från och med månaden näst efter den, då tillflyttningen
ägt ruin, och blir på grund häraf särskildt taxerad. Dock inträder skattskyldigheten
icke tidigare än med ingången af det halfår, under hvilket
den skattskyldige erhållit underrättelse om sin taxering. Den, som under
skatteårets lopp frånflyttar en kommun, är skattskyldig till denna, intill
dess han blir skattskyldig till den kommun dit han flyttat, dock i intet
fall längre än till utgången af det fjärdedels år, under hvilket han flyttat.
Dör skattskyldig, är hans bo skyldigt att betala så mycket af hans ''kommunalskatt,
som motsvarar tiden intill utgången af den löpande månaden.

Berättigad till kommunal skatt af personer är emellertid numera icke
blott uppehållskommunen utan äfven förvärfskommunen. Den, som drifver
förvärfsverksamhet, hvartill hör affärslokal, eller verksamhet med transport
af personer eller gods eller äger eller brukar fast egendom eller uppbär
tionde eller annan afgift af sådan egendom, skall nämligen för den inkomst,
som sålunda tillflyter honom, taxeras jämväl i förvärfskommunen.
År sådan person på grund af uppehåll skattskyldig i annan kommun inom
landet, påföres honom skatt i förvärfskommunen endast efter eu skattesats
motsvarande 2k af förvärfskommunens s. k. skatte procenta I annat
fall har han att erlägga skatt för ifrågavarande inkomst efter förvärfskommunens
fulla skatteprocent. Detta gäller alltid för offentliga institutioner
och stiftelser.

Fn kommuns »skatteprocent» bestämmes af förhållandet mellan den
totala kommunalskatt, som utdebiteras på de till följd af uppehåll inom
kommunen skattskyldiga, och sammanlagda beloppet af deras verkliga inkomster.
Vid beskattning på grund af förvärf pålägges denna skatteprocent,
respektive af densamma, på den verkliga förvärfsinkomsten utan
någon , förhöjning eller nedsättning. Skatten till förvärfskommunen är
alltså icke en skatt efter »Formue og Lejlighed», utan en skatt på viss inkomst,
en skatt som därför också uppföres på särskild taxeringslängd.

Den, som taxerats till skatt i förvärfskommun, har rätt till nedsättning
i sin skatt till uppehållskommunen med det belopp, hvartill skatten
till förvärfskommunen uppgår. Om emellertid uppehållskommunens skatteprocent
är lägre än förvärfskommunens, skulle denna afdragsrätt kunna

189

vålla uppehåll sko tnmunen eu alltför stor skatte förl list. Därför är afdragsrätten
underkastad vissa inskränkningar, som medföra att skatten (ill
uppehållskommunen icke kan understiga hälften af skatten till förvärfskommunen
och icke kan nedsättas under en tredjedel af sitt ursprungliga
belopp.

Skatt af aktiebolag.

Ehuru utdelning å aktier taxeras till statsinkomstskatt och alltså
träffas äfven af den kommunala Formue- og Lejlighedsskatten, är kommun
likväl numera berättigad till särskild skatt af aktiebolag, som inom kommunen
drifver verksamhet eller uppbär inkomst. Såsom aktiebolag behandlas
också andra bolag med begränsad! ansvar samt kommanditbolag äfvensom
konsumtionsföreningar, när de fördela varor till andra än medlemmar,
samt ömsesidiga försäkringsföreningar, när de öfvertaga försäkringar, som
ej medföra deltagande i det ömsesidiga ansvaret. Däremot sträcker sig
kommunernas beskattningsrätt icke till föreningar, som afse bearbetning,
förädling eller försäljning af medlemmarnas produkter eller inköp af material
för medlemmarnas näringsdrift. Alltså äro särskild! jordbrukets
kooperativa företag undantagna från den kommunala bolagsbeskattningen.

Skatten beräknas efter nettoinkomsten inom landet. År aktiebolag
skattskyldig! endast inom en kommun, utgår skatten efter kommunens
skatteprocent, dock ej med högre skattesats än 3 procent. År bolaget
skattskyldigt inom flera kommuner, utgår skatten, där ej samtliga kommuner
enas om en lägre skattesats, efter den högsta i någon af kommunerna
enligt denna regel förekommande skattesats. Taxering sker i den kommun,
där hufvudkontoret ligger eller styrelsen har sitt säte (»uppehållskommun»).
Där fördelas också skatten mellan de skatteberättigade kommunerna. Fördelningsreglerna
äro följande: Uppehållskommunen erhåller först 10 procent
af skatten. Därnäst få de kommuner, från hvilka bolaget uppbär arrende,
hyra eller annan afgift af fast egendom, skatt på nettoinkomsten af sådan
afgift efter vederbörande kommuns skatteprocent. Resten af skatten fördelas
mellan samtliga skatteberättigade kommuner i det förhållande, hvari
den öfriga nettoinkomsten kan anses hafva flutit från dem. Därvid iakttages,
att i fråga om försäkringsbolag nettoinkomsten anses proportionell
mot bruttoinkomsten, men i fråga om andra företag mot den i hvarje
kommun utbetalda aflöningssumman. Under aflöning inberäknas också
tantiéme, men ingen aflöning medtages i beräkningen med högre belopp
än 2,000 kronor. I tvifvelaktiga fall afgör inrikesministern hur skatten
skall fördelas.

190

Den kommunala inkomstskatten i Köpenhamn.

För personlig beskattning på grund af uppehåll i kommunen är i
Köpenhamn Formue- og Lejlighedsskatten ersatt med en vanlig progressiv
inkomstskatt. För progressionen är fastställd en normalskala stigande från
1 procent upp mot en öfre gräns af 6 procent, som dock aldrig uppnås.
Inkomster under 800 kronor äro skattefria. Afdrag för barn under 15
år äger rum med 100 kronor för hvart barn. Dock kan därigenom ingen
skattepliktig inkomst nedbringas under 400 kronor.

Kommunen är icke bunden vid normalskalans skattesatser, utan är
berättigad att alltefter budgetens behof vidtaga en höjning eller sänkning
af samtliga satser med ett visst procenttal. Kommunalstyrelsen har att
fastställa detta procenttal i sammanhang med budgeten. Har emellertid
en förhöjningsprocent öfver 20 antagits, d. v. s. normalskalans samtliga
skattesatser höjts mer än 20 procent, upplöses borgarrepresentationen och
nya val utskrifvas. Den nya representationen, som har att fastställa den
förut beslutna utdebiteringen eller besluta en lägre utdebitering, fungerar
till den ordinarie valperiodens slut och må under denna tid icke för något
år upptaga inkomstskatt med högre procentuell förhöjning än den, soin
gifvit anledning till nyvalet.

Med dessa bestämmelser har man åstadkommit en mera elastisk begränsning
af Köpenhamns kommunala inkomstskatt än fallet var förut, då
maximalskattesatsen för denna skatt fastställdes i las:.

Den kommunala skattebördans fördelning.

För år 1908—09 uppgingo sockenkommunernas utdebiterade skatter

till följande belopp:

Hartkornsskatt.............. 7,539,000

Ejendomsskyld.............. 1,944,000

Formue- og Lejlighedsskatt........ 9,041,000

Skatt till förvärfskommun.........214,000

Skatt af aktiebolag etc........... 150,000

Därtill kommo afgifter för borgerskap och näringsbevis samt brännvinsskatter
med ett sammanlagdt belopp af 588,000 kronor.

För kommunala ändamål utgjordes dessutom naturaprestationer till
ett sammanlagdt värde af 415,000 "kronor, hvaraf 215,000 kronor för vägväsendet.

191

Man finner att sockenkommunernas skattebörda ungefärligen lika
fördelar sig mellan fastighetsskatter och personliga skatter.

Amtsrådskretsarnas skatteinkomster uppgingo till följande belopp:

Hartkornsskatter......... 4,779,000 kronor

Ejendomsskyld.......... 1,217,000 »

Dessutom utdebiterade amtsrådskretsarna 602,000 kronor på kommunerna
inom respektive kretsar samt mottogo bidrag af köpstäder och andra kommuner
med 98,000 kronor.

Amf sfattigkassorna uppehållas väsentligen genom bidrag från amtsrådskrctsen,
men ha som nämndt vissa själtständiga inkomster af mindre
betydelse, såsom procent af lösöreauktioner, böter m. in.

Amtsskolfonderna uppehållas väsentligen genom statsbidraget, som
för 1908—09 belöpte sig till 5,533,000 kronor, men utdebitera ett icke
obetydligt belopp på skolrådskretsarna. För 1908—09 steg denna utdebitering
till 778,000 kronor, hvaraf 196,000 kronor på städer inom skolkretsarna,
resten på amtsrådskretsarna. Denna utdebitering träffar respektive
kommuner, upptages bland deras utgifter och innebär alltså ingen
särskild beskattning.

Amtsskatterna träffa således så godt som uteslutande den fasta egen -

domen.

Landsortsstäderna (Fredriksberg undantaget) hade för 1908 09 föl -

jande skatteinkomster:

Grundskatt............ 270,000 kronor

Husskatt............. 833,000

Ejendomsskyld . ......... 651,000

Formue- o g Lejlighedsskatt..... 8,555,000

Skatt till förvärfskommun..... 172,000

Skatt af aktiebolag........ 429,(''00

Därtill kommo afgifter för borgerskap och näringsbevis samt brännvinsskatter
med ett sammanlagdt belopp af 654,000 kronor.

För landsortsstäderna äro alltså de personliga skatterna af alldeles

öfvervägande betydelse.

Köpenhamns kommun utdebiterade 1908—09 följande skattebelopp:

Grundskatt........... • 1,805,000 kronor

Arealskatt............ 3,824,000

Gatubeläggningsskatt........ 102,000

Bidrag tilt brandväsendet...... 444,000 »

Ejendomsskyld.......... 1,040,000 »

Summa skatter af fast egendom: 7,215,000 kronor

192

Inkomstskatt............ 3,737,000 kronor

Skatt till förvärf skommunen . . . . . 286,000 »

Skatt af aktiebolag........ 1,090,000 >

Näringsafgifter och brännvinsmedel belöpte sig sammanlagdt till 1,144,000
kronor.

Det framgår häraf att fastighetsskatterna för Köpenhamn ha en ändå
större relativ betydelse än för sockenkommunerna.

För landet i dess helhet uppgingo de kommunala fastighetsskatterna
till ett sammanlagdt belopp af 25,651,000 kronor, medan Formue- og Lejlighedsskatten
-f- inkomstskatten i Köpenhamn stannade vid 22,315,000
kronor.

Med den vikt, som man i Danmark gifvit den kommunala fastighetsbeskattningen,
har man kunnat hålla den personliga utdebiteringen
inom mycket måttliga gränser. Vid Formue- og Lejlighedsskatten måste
man skilja mellan kommunens »skatteprocent», som hänför sig till hela
den uppskattade inkomsten, och »debiteringsprocenten», som beräknas i
förhållande till summan af de efter inkomstens art och efter »Lejlighed»
höjda eller sänkta inkomstbeloppen. I provinsstäderna ligger skatteprocenten
enligt statistiken för 1906—07 mestadels mellan 4 och 6 procent,
debiteringsprocenten oftast mellan 6 och 8. För sockenkommunerna
äro båda procentsatserna genomgående lägre. I öfver hälften af kommunerna
ligga båda procenten mellan 1 och 3 och endast få kommuner
gå öfver 5 procent med någondera skattesatsen. I åtminstone 40 procent
af kommunerna är skatteprocenten lika med 2 eller därunder. I regeln
är debiteringsprocenten liksom i fråga om köpstäderna den högre. Men
i åtskilliga kommuner är motsatsen fallet, hvilket visar att förhöjningen
af inkomsterna öfvervägt nedsättningen.

Statsbidrag till kommunerna
och begränsning af den kommunala utdebiteringen.

Till kommunernas utgifter för ålderdomsunderstöd bidrar statskassan
med hälften. Dessa statsbidrag utgingo således för 1908—09 med ungefär
samma belopp som kommunernas ofvan angifna nettoutgifter för ändamålet.
I sin helhet uppgick statsbidraget till ålderdomsunderstöden till
4,926,000 kronor.

11)3

Ett annat särdeles betydande statsbidrag till kommunerna är bidraget
till aintsskolfonderna, som 1908—09 uppgick till 5,533,000 kronor.

Men statskassan lämnar icke blott bidrag till speciella kommunala
lindarnål utan ger också ett allmänt bidrag till kommunerna. Detta bidrag
är enligt 1903 års lag tixcradt till 1,500,000 kronor, hvilken summa till
en början fördelas mellan städerna och amtskommunerna enligt följande
grunder: För hvarje stad och för samtliga sockenkommuner inom hvarje
amtsrådskrets beräknas summan af utgifterna till skolväsen, ålderdomsunderstöd,
fattigvård och »de fattiges kassa». Denna summa multipliceras
med det procenttal den utgör af sammanlagda beloppet af inkomst- och
förmögenhetsskatten till staten för motsvarande område. Fördelningen
sker i proportion till de sålunda framkomna produkterna. Af de belopp,
som härvid tillfalla amtskommunerna, behålla dessa själfva hälften. Resten
fördelas för hvarje amt mellan amtets sockenkommuner efter en liknande
fördelningsregel, hvarvid dock till de utgifter, som komma i betraktande,
läggas utgifterna till sjukkassor, medan utgifter till skolväsendet uteslutas.

Afsikten med denna fördelningsmetod är att hänsyn skall tagas icke
blott till de bördor, som hvila på kommunerna, utan äfven till de särskilda
kommunernas större eller mindre förmåga att bära bördorna. Som
mätare häraf användes beloppet af inkomst- och förmögenhetsskatten inom
kommunen.

Samma lag, som införde dessa statsbidrag, fastställde också vissa
inskränkningar i kommunens (amtskommuns, sockens och städs) rätt att
pålägga skatter och upptaga lån. Sålunda får kommunstyrelse icke ^debitera
ett större samladt skattebelopp, än som motsvarar det högsta belopp,
som utdebiterats under något af åren 1901—1903, med åldras: af det
senast fastställda statsbidraget, med mindre beslut härom fattas af flertalet
af kommunstyrelsens hela medlemsantal vid två på hvarandra följande
sammanträden med minst 14 dagars mellanrum. Statsbidragets ändamål
att mildra den kommunala skattebördan borde alltså icke få motverkas genom
en stegring af utgifterna, som saknar tillräckligt stöd hos kommunens
skattebetalare. Genom lagen om kommunala val 1908 ha dessa bestämmelser,
hvad beträffar socknarna och städerna, ersatts med följande:

Har kommunalstyrelse beslutit utgifter, som skulle erfordra utdebitering
af ett skattebelopp, som med mer än en fjärdedel öfverstiger föregående
års, skall för sådan utdebitering inhämtas samtycke, i fråga om
socknarna af amtsrådet, i fråga om städerna af inrikesministern. Gifves
icke sådant samtycke, skall nytt val af kommunalstyrelse äga rum. Den

25—110629. Cnssel, Ko mmun a Ib esk ältning ens utveckling inom visso främmande länder.

194

nya kommunalstyrelsen kan fastställa den ifrågasatta utdebiteringen eller
en lägre.

Vidare bestämde 1903 års lag, att ingen kommun får upptaga lån
på större belopp och på längre tid, än att lånet kan betalas före utgången
af följande år, med mindre beslut härom fattas i samma ordning,
som lagen föreskrifver för en högre utdebitering, och stadfästes för sockenkommunerna
af amtsrådet, för öfriga kommuner af inrikesministern.

Norge.

Kommunernas organisation och finanser.

Grunden till en kommunal själfstyrelse i Norge lades genom 1837
års lagstiftning om kommunala representationer. Enligt denna lagstiftning
utgör hvarje köpstad eu särskild kommun. På landet finnas däremot två
kommunala enheter, amtet och häradet. Antalet amt utgör 18. Hvarje
amt är indeladt i ett större eller mindre antal härader. Dessas storlek
är mycket varierande. De äro i allmänhet till folkmängden mindre i
landets västliga och nordliga delar. Ett härad består i regeln af ett flertal
socknar. Dessa socknar bilda stundom själfständiga enheter för vissa förvaltningsgrenar
såsom kyrko-, skol- och fattigväsen. Äfven kan en häradsstyrelse,
om hvarje särskild socken inom häradet är med härom, besluta
att häradets utgifter för en period af högst 5 år uppdelas på de olika
socknarna. Verk, bruk eller fabriker ha i vissa fall eget skol- eller fattigväsen
och äro då fritagna från bidrag till häradets motsvarande uppgifter.

Ofta äro häraderna indelade i ett större eller mindre antal kretsar
för fattig- eller skolväsendet. Fattigkretsarna kunna då hvar för sig bestrida
sina utgifter för den egentliga fattigvården, hvaremot vården af fattiga
sjuka kan öfvertagas af häradet. Under sådana förhållanden kunna mycket
stora olikheter bestå i utdebiteringen för fattigväsendet inom de olika
kretsarna af samma härad. Skolkretsarnas särskilda uppgifter äro vanligen
mindre betydande.

I hvarje amt finnes vid sidan af amtsrepresentationen (»Amtsformandskabet»)
också en nämnd (»Amtsudvalg»), bestående af amtmannen
som ordförande och fyra medlemmar, som väljas af amtsrepresentationen,
vare sig ur dess egen midt eller bland andra i amtskommunen bosatta
män. Denna amtsnämnd biträder amtmannen i den finansiella förvaltningen
och har i denna egenskap särskildt att genomgå amtmannens budgetförslag.
I öfrigt är amtsnämnden i vidsträckt mån kontrollerande
myndighet i fråga om häradernas beskattningsåtgärder. I häradet har

196

häradets »formandskata att upprätta budgetförslaget, hvarefter häradets
representation »häradsstyrelsen» fattar beslut om budgeten samt om utdebiteringen.

Amtskommunernas viktigaste utgifter voro under 1907:

Amtstingen..................... 130.000 kr.

Rätts- och polisväsen................. 52,000 »

Fängelseväsen.................... 135,000 »

Vägväsen...................... 1,301,000 »

Skjutsväsen..................... 70,000 »

Sundhets- och medicinalväsen.............. 646,000 »

Sinnessjukas vård................... 1,242,000 »

Folkskoleväsen.................... 1,794,000 »

Högre skolor .................... 345,000 »

Abnormskolor.................... 254,000 »

-Jordbruk (skolor etc.)................. 619,000 »

Veterinärväsen.................... 128,000 »

Räntor etc...................... 267,000 »

Bland häradernas utgifter under samma år märkas följande poster:

Häradsstyrelsen................... 572,000 kr.

Rätts- och polisväsen................. 153,000 »

Vägväsen...................... 1,711,000 »

t Skjutsväsen in. m................... 73,000 »

Sundhets- och medicinalväsen............. 324,000 »

Kyrkliga ändamål.................. 1,943,000 »

Folkskolor...................... 5,113,000 »

* Fortsättningsskolor o. d................. 173,000 »

Fattigväsen..................... 5,821,000 »

Räntor....................... 1,295,000 »

Vägbördan delas i Norge mellan staten, amten, häraderna och privata.
Vägarna äro dels hufvudvägar, dels bygdevägar. Till nybyggnad af hufvudvägar
bidrar staten i allmänhet med ®/3 till 3U af kostnaden. Resten af
denna kostnad faller i hufvudsak på amten, men delvis, särskild! i de
nordligaste amten, på häraderna och privata. Till vissa bygdevägar lämnar
staten bidrag. Till dessa vägar bidraga vanligen äfven amten. Nybyggnad af
öfriga bygdevägar faller hufvudsakligen på häraderna, som dock härför i
regeln njuta något understöd af amten. Statens samlade utgifter för vägväsendet
belöpte sig 1907/08 till 2,240,000 kronor.

197

Folkskoleväsendet hvilar i främsta rummet pa häraderna. Då häraderna
äro indelade i skolkretsar, kunna dessa ha särskilda utgifter för
skoländamål. Men dessa särutgifter äro som redan nämndt, af mindre
betydelse. Häraderna åtnjuta emellertid åtskilliga bidrag till skolväsendet.

1 fråga om lärarlöncrna gäller på landet som regel att 45 procent
betalas af staten och resten af häraderna. För härader med ringa bärkraft
kan statsbidraget höjas intill (JO procent. Till städerna betalar staten med
vissa begränsningar i allmänhet V3 af grundlönen och åt ålderstilläggen.
För stadskommun med ringa bärkraft kan dock bidraget till lönen höjas
till 45 procent.

Häraderna erhålla dessutom till sitt skolväsen bidrag af flera olika slag
från den s. k. amtsskolkassan. Denna kassa bildas genom tillskott från amtet
och från staten. Statens tillskott är 3 gånger så stort som amtets, så länge
detta senare ligger mellan 8 öre och 15 öre per invånare. Ökas amtstillskottet
utöfver 15 öre per invånare, ökas statstillskottet med det dubbla
af denna ökning. För Tromsö och Finnmarkens amf äro statstillskotten något
högre. Utöfver dessa tillskott lämnar staten också bidrag för vissa ålderstiUägg.
Af amtsskolkassan betalas utom de lagbestämda ålderstilläggen
jämväl bidrag till häraderna för uppförande af skolhus m. in. samt deras
utrustning med undervisningsmaterial, äfvensom till vikariatsersättningar, till
fortsättnin<rsskolor och arbetsskolor samt till utgifterna för skolväsendet i
särskilt betungade härader.

Den allmänna fattigvården faller på häradet. Dock skola kostnaderna
för fattiga sinnessjuka, hvilkas tillstånd nödvändiggör särskild behandling,
betalas af vederbörande amtskommun eller stad, som åter får 4 tiondelar
af dessa utgifter ersatta af staten. Amtskommun kan utkräfva intill hälften
af den återstående kostnaden af det fattigdistrikt, hvartill den sinnessjuka
hör. Obemedlades vård på tuberkulossjukhus bekostas af amf eller stad
med bidrag af staten motsvarande 4 tiondelar af kostnaden.

Den kommunala utdebiteringen på landet.

a. Matrikelskatten.

I äldre tider har den kommunala skattebördan på landsbygden
hufvudsakligen utdebiterats i form af en s. k. matrikelskatt, d. v. s. en
objektsskatt på jord efter dess i matrikeln upptagna värde. Matrikuleringen
omfattar i Norge icke all fast egendom på landet utan endast jord, vattenfall
och vissa fisken. Byggningar, fabriker, bergverk, tegelverk och kalk -

198

brännerier äro uttryckligen undantagna från niatrikulering. Intill 1836
tjänade matrikeln också som grund för en direkt statsskatt, den s. k. landsskatten,
som för städerna kompletterades med en »köpstadsskatt». Under
perioden 1852—1893 uttogs också efter matrikeln en afgift till den »allmänna
vägfondern, hvilken afgift dock inskränkte sig till ett belopp af
300,000 å 400,000 kronor. Numera hvilar ingen statsskatt på matrikeln.

På grund af en lag af 1863 inleddes en revision af matrikeln. Den
nya värdesättningen af all landets jord, som genomfördes med stor omsorg,
tog lång tid och den nya matrikeln kunde icke träda i kraft förr
än 1886. Den hade kostat statskassan 435,000 kronor och dessutom kraft
bidrag från härader och amf till ett antagligen betydligt högre belopp.
Ehuru denna matrikelrevision utan tvifvel måste betecknas som ett godt
arbete, visade sig genast att jordens saluvärden icke stodo i riktig proportion
till matrikelvärdena. Under årens lopp ha de verkliga värdena
alltmer kommit att skilja sig från matrikelns. Särskildt gäller detta
om skogsegendom. Matrikelvärdet räknas i en fiktiv enhet, den s. k.
skyldmarken. För hela riket (med undantag af Finnmarken, som intar en
särställning) fastställdes skyldmarkssuinman till 500,000 kr. Denna summa
fördelades sedan på amt och härader. På grund af pris, som erhållits
vid försäljning al fast egendom, har man sedermera upprättat en fortlöpande
statistik öfver skyldmarkens genomsnittsvärde. Mellan de olika
amten varierade genomsnittsvärdet under perioden 1905—1909 från 1,182
kronor till 2,467 kronor. Då som närnndt någon-statsskatt icke upptages
på grund af matrikeln, medför denna variation icke någon direkt praktisk
olägenhet. Men den gör att siffrorna för utdebiteringen icke äro direkt
jämförbara. Inom de särskilda amten äro variationerna mellan genomsnittsvärdena
för häraderna äfvenledes betydande, t. ex. i Nordlands amt
från 714 kronor till 2,857 kronor. Dessa variationer föranleda tydligen
en motsvarande ojämnhet i fördelningen af amtens utdebitering.

Under det senaste århundradet har utvecklingen gått i den riktning;
att man alltmer lättat den kommunala utdebiteringen på matrikeln för att
i stället lägga utdebiteringen på andra skattekällor. Genom lag om fattigvården
af 1845 öppnades möjlighet att utdebitera fattigvårdsskatt efter
andra grunder än matrikeln. En ny lag af 1863 öfverlät till häradsstyrelsen
att bestämma hvilken andel af fattigskatten som skulle utdebiteras
på matrikeln och uppdrog regler för den utdebitering på förmögenhet
och inkomst, som skulle fylla behofvet. Utgifterna för folkskolan,
som tidigare antagligen till största delen lagts på matrikelskatten, kommo
efter 1863 alltmer att utdebiteras på samma sätt som utgifterna för
fattigväsendet. För båda dessa utgiftskategorier blef förmögenhets- och

199

inkomstskatten den alltmer öfvervägande skattekällan. 1 (ifrigt måste
ända till 1882 häradets utgifter liksom ock arntets hela utgiftssumma utdebiteras
på matrikeln.

1 detta förhållande bragte 1882 års lagstiftning eu väsentlig förändring.
För amten öppnade denna lagstiftning visserligen icke direkt
någon "ny skattekälla. Men amtsstyrelsen berättigades att fördela intill
hälften af sitt skattebehof på häraderna inom arntet. Den öfriga delen
måste fortfarande utdebiteras på matrikeln. Häradernas bidrag till arntet
utdebiteras tillsammans med häradets öfriga utgifter. Häradsstyrelsen bestämmer
hur stol- del af häradets samlade skattebehof som skall utdebiteras
på matrikeln och kan också under vissa villkor helt och hållet utesluta
matrikelskatten. Uppåt är den andel, som faller på matrikelskatten,
begränsad till hälften af hela utdebiteringen. För att garantera eu viss
stabilitet i utdebiteringen på matrikeln stadgar lagen, att utdebiteringen
per skyldmark icke må afvika mer än en krona uppåt eller nedåt från
genomsnittsbeloppet af matrikelskatten till häradet under de närmast förflutna
5 åren. Med detta stadgande var vägen öppnad till en successiv
afskrifning af matrikelskatten inom häraderna.

Resultatet af denna lagstiftning har blifvit att matrikelskattens betydelse
för det kommunala skatteväsendet väsentligt förminskats. Medan
matrikeln 1865 bar 69 procent af härads- och amtskommunernas sammanlagda
utdebitering, hade dess andel i denna utdebitering 1898 nedgått till
29 procent. Genomsnittsbeloppet af häradernas matrikelskatt per skyldmark
har under samma tid nedgått från 5 a 6 kronor till 2,91 kronor,
eller per 1,000 kronors jordvärde från 3 a 4 kronor till ungefär l.,70 kronor,
detta oaktadt häradsskatternas totalsumma under perioden stigit från 4,2
till omkring 10 millioner kronor. Amtskommunernas direkta utdebitering
på matrikeln har visserligen under perioden absolut taget, stigit (med
omkring 50 procent), men dock stigit långsammare än utgifterna, som
ökats med 100 procent. I det hela har den kommunala utdebiteringen
per skyldmark räknad under perioden hållit sig ungefär på samma nivå,
medan'' såväl jordvärdet per skyldmark som totalsumman af kommunal
utdebitering väsentligen stigit. Statistiken för 1899 visar att af 515
härader söder om Finnmarken 55 helt afskaffat matrikelskatten och 164
nedbragt den till en obetydlighet. Härvid är att märka att det vaiit de
egentliga jordbruksdistrikten som hållit fast vid »jordskatten», medan
fiskeri-" sjöfarts- och industridistrikten gått i spetsen med dess afskrifning.

Genom 1882 års lagstiftning kompletterades matrikelskatten för
häradernas vidkommande med en objektsskatt på annan fast egendom,
nämligen verk, grufvor, sågar, kvarnar, fabriker, lastageplatser, skeppsvarf

200

och andra industriella anläggningar. Sådan egendom åsättes numera årligen
ett taxeringsvärde i skyldmark efter skyldmarkens genomsnittsvärde
i amtet under de senaste fem åren. Dock uteslutes ur taxeringslängden
egendom, som under det förflutna året icke varit i drift. Matrik^lskatten
utdebiteras på all egendom, som sålunda är satt i skyldmark. Är 1899
föll emellertid af den totala matrikelskatten endast 7 å 8 procent på annan
egendom än matrikulerad jord.

Enligt statistiken för kommunernas finanser år 1907 utgjorde häradernas
totala utdebitering 15,599,000 kronor. Däraf utdebiterades 1,404,000
på fast egendom efter skyldmark och resten 14,195,000 kronor på förmögenhet
och inkomst. Dessutom ufdebiterade am ten 2,509,000 kronor i
foim af matrikelskatt. Den totala utdebiteringen på fast egendom utgjorde
alltså 3,913,000 kronor. Amtens utdebitering på matrikeln motsvarade
5,u kronor per skyldmark, eller, då skyldmarkens genomsnittsvärde för
hela riket (med undantag af Finnmarken) var 2,030 kronor, 2,53 kronor
per 1,000 kronors värde af matrikulerad egendom. Häradernas utdebitering
på fast egendom motsvarade 2,ee kronor per skyldmark eller l,3i kronor
per 1,000 kronors fastighetsvärde. Hela utdebiteringen per 1,000 kronors
fastighetsvärde belöpte sig alltså till 3,84 kronor. Därtill kom emellertid
värdet af vissa på fast egendom hvilande naturaprestationer, särskilt vägunderhåll,
i den mån detta icke afräknas vid utdebiteringen.

Totalbeloppet af landsbygdens kommunala utdebitering utgjorde enligt
nu anförda siffror 18,108,000 kronor. Häraf föll som nämndt på den
fasta egendomen i form af matrikelskatt ett belopp af 3,913,000 kronor,
hvilket motsvarar c:a 22 procent af totalbeloppet.

b. Förmögenhets- och inkomstskatterna.

Häraderna utdebitera, som af det föregående framgår, största delen
af sitt skattebehof på förmögenhet och inkomst. Af det totalbelopp,
14,195,000 kronor, som denna beskattning år 1907 inbragte, kom på förmögenhetsskatten
ett belopp af 2,939,000 kronor och på inkomstskatten
ett belopp af 11,256,000 kronor.

Den personliga beskattningen i kommunerna är fullkomligt oberoende
af matrikelskatten. Den kommunala inkomstskatten är alltså i
motsats mot den svenska en allmän inkomstskatt, som träffar jämväl inkomst
af fast egendom. Detsamma gäller om förmögenhetsskatten. Dessa
skatter äro också sinsemellan själfständiga, så att inkomst af förmögenhet
träffas af inkomstskatt, på samma gång som förmögenheten själf träffas
af förmögenhetsskatt. Ägare af fast egendom drabbas således utom af

201

matrikelskatten både af förmögenhetsskatt för flen förmögenhet, som är
nedlagd i fastigheten, och af skatt på inkomst af fastigheten.

1 afseende å utdebiteringen å förmögenhet och inkomst har häradsstyrelsen
ganska stor frihet. Den bestämmer det förhållande, i hvilket de
båda skattearterna skola tas i anspråk. Dock är den bunden vid det villkor,
att utdebiteringen på förmögenhet icke må öfverstiga 1,/30 och icke understiga
V70 af utdebiteringen på ett lika stort belopp af inkomst. Så vidt
med detta villkor är förenligt bör förmögenhetsskatten icke heller öfverstiga
2 kronor och icke understiga 50 öre per tusen kronor af förmögenheten.
Den öfre gränsen kan emellertid med amtsnämndens samtycke
höjas till 3 kronor per tusen. Faktiskt utdebiterades 1907 i genomsnitt
för samtliga härader 2,07 kronor per 1,000 kronor taxerad förmögenhet.

Lagen föreskrifver att såväl förmögenhets- som inkomstskatten skall •
utgå med konstant skattefot. Dock kunna små förmögenheter intill 2,000
kronor undantagas från förmögenhetsskatt; likaledes husgeråd och annat
lösöre, som icke ger inkomst. Frihet från förmögenhetsskatt skall inrymmas
den medlem af kommunen, som har så liten inkomst, att han icke kan
betala förmögenhetsskatt däraf.

I fråga om inkomstskatten består ett utförligt system af skattefria
afdrag för små inkomster och stora familjer. Lagen bestämmer normalsatserna
för* dessa afdrag på följande sätt. De skattskyldiga indelas i 8
klasser, af hvilka första klassen omfattar dem, som icke ha någon (annan
än sig själf och sin hustru) att försörja. Andra till och med sjunde
klassen omfattar dem, som ha resp. 1—6, åttonde klassen dem, som ha
mer än 6 personer att försörja. Det skattefria afdraget bestämmes med
ledning af omstående tabell.

Häradsstyrelsen har emellertid en ganska stor frihet vid fastställande
af de regler för skattefria afdrag, som skola gälla inom häradet. För det
första bestämmer häradsstyrelsen det förhållande, hvari en försörjd person
skall stå till den skattskyldige, för att den försörjde skall medräknas vid
klassindelningen. Vidare kan häradsstyrelsen med amtsnämndens samtycke
bestämma att de skattefria afdragen icke, såsom i normaltabellen, skola
stiga med inkomsten. I detta fall kommer endast första horisontalraden
i tabellen till användning: hvarje särskild klass erhåller ett fixt skattefritt
afdrag. I öfrigt kan häradsstyrelsen väsentligen inskränka och med amtsnämndens
samtycke också inom vissa gränser utvidga den genom normalbestämmelserna
fastställda skattefriheten.

Att kommunens medlemmar på grund af detta afdragssystem i allt
för stor utsträckning bli helt skattefria förhindras genom den bestämmelsen

26—110629. C a ss el, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder«

202

Klass.	1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Helt skattefria äro	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
inkomstdelar till och flied .....	100	150	200	250	300	350	400	450
Till 8/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....	100-250	150— 350	200— 450	250— 550	300 - 650	350— 750	400- 850	450—1,000
Till ®/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....	250 -400	350- 550	450- 700	550- 850	650—1,000	750-1,150	850-1,300	1,000-1,500
Till 4/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....	400 -600	550 - 800	700-1,000	850-1.200	1,000-1,400	1,150-1,600	1,300-1,800	1,500—2,000
Till 2/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....	600 -800	800-1,100	1,000-1,400	1,200-1,700	1.400-2,000	1,600 -2,300	1,800 -2,600	2,000 -3,000

att enhvar, som har en total inkomst af minst 300 kronor, skall påföras
skatt till kommunen, äfven om han efter de antagna afdragsbestämmelserna
skulle vara att räkna som skattefri. Ifrågavarande skattebelopp må ej
understiga 50 öre och ej öfverstiga 2 kronor. I regeln taxeras äfven tjänstefolk
till kommunal inkomstskatt.

Skattefria afdrag åtnjutas i allmänhet endast af kommunens medlemmar.
öfriga skattskyldiga bilda således ytterligare en klass, som plägar
upptagas under nummer 0.

Taxeringen afser i fråga om förmögenhetsskatten nettoförmögenheten,
alltså fast och lös egendom efter afdrag för skulder. Då egendom,
enligt hvad nedan visas, taxeras i annan kommun än den, där den skattskyldige
bor, fördelas hans samlade skuld proportionellt på alla hans tillgångar.

o o

Inkomsten taxeras för nästförflutna år, räknadt från 1 oktober till
30 september. Till inkomst räknas, enligt lagens uttryck: »ränta af förmögenhet,
lifränta, födoråd och pension samt hvarje fördel, som vunnits
af egendom eller genom arbete eller verksamhet, den månde bestå i underhåll,
kläder eller husrum eller i annat, som är användt till egen eller
familjens nytta eller behag eller till utvidgning af näring eller drift eller
till förmögenhetsökning». »För dem», heter det vidare, »som ha inkomst
af jordbruk, skogsdrift, handel, handtverk eller annan näring, hvars årliga
afkastning är föränderlig, taxeras inkomsten till det belopp som näringen

i genomsnitt kali antagas af kasta. Härvid kan inkomst af personligt arbete
beräkna» särskilda»

Afdrag äger i allmänhet ruin för omkostnader. Däri inberäkna»
skatter, som hvila på fast egendom, men icke personliga skatter, alltså
icke förmögenhets- och inkomstskatterna.

Då Norge sålunda redan sedan eu längre tid haft eu taxering af
inkomst af jordbruk, är det för oss af synnerligt intresse att se hur denna
taxering i praxis fungerar. Den bästa föreställning härom torde man erhålla
af »Rigsskattekommissionens Udkast til Taxeringsregler for Ligningskommissionerne
i Landdistrikterne» (1896). För inkomsttaxeringen användes,
enligt hvad kommissionen inledningsvis upplyser, två olika metoder,
den direkta och den procentvisa. Den direkta metoden, som hvital’
pa en taxering af den skattskyldiges samtliga bruttointäkter under afdrag
af hans omkostnader, användes i närmare 300 skattcdistrikt. Den procentvisa
metoden, som utgår från egendomens förmögenhetsskattevärde och
räknar inkomsten i vissa procent däraf, användes i något öfver 200 skattedistrikt.
För de olika metoderna uppställer kommissionen särskilda normalbestämmelser
till vägledning för de »taxeringsregler», som pläga uppställas
af hvarje särskild taxeringsnämnd (Ligningskommission).

I fråga om den direkta metoden äro följande bestämmelser af särskilt
intresse. För beräkning af jordbrukets genomsnittliga bruttoafkastning
böra intäkterna af jordbruket beräknas för hvart och ett af de senaste
fem åren. Intäkter af åkerbruket upptagas efter produkternas mängd,
hvarvid värdet räknas efter en af taxeringsnämnden fastställd taxa, t. ex.
100 kg. korn 9 kronor, 100 kg. hafre 8 kronor etc. Härvid göras inga
afdrag för utsäde eller för hvad som uppfodras på gården. Hö och halm
upptagas dock endast i den män dessa produkter säljas. För beräkning
af boskapsskötselns afkastning upptages den årliga bruttoafkastningen af
en ko till ett visst normalbelopp. För bättre kor och bättre afsättningsförhållanden
etc. uppställas två högre belopp, för sämre förhållanden två
lägre. Eller ock uppställas ett maximibelopp och ett minimibelopp, mellan
hvilka afkastningen per ko sedan kan fastställas med hänsyn till de konkreta
förhållandena i hvart särskilt fall. Småkalfvar som slaktas anses
ingå i den sålunda beräknade afkastningen. På liknande sätt förfares vid
taxering af afkastningen af andra husdjur. I fråga om hästar tages dock
hänsyn endast till deras användning utanför jordbruket. För beräkning
af inkomst af hästuppfödning antages ett visst normalbelopp för värdet af
unghästens årliga tillväxt.

Värdet af egen bostad upptages till hvad det antages kosta ått
hyra motsvarande byggnader. För mindre jordbruk kan värdet antagas

204

ligga mellan vissa gränser, exempelvis 30 och 120 kronor. På samma
sätt taxeras värdet af fritt bränsle i princip till hvad bränslet antas kosta
för den, som måste köpa, men i praxis till ett belopp mellan vissa normala
gränser, som också föreslås till 30 och 120 kronor.

Dessutom böra alla inkomster af personligt arbete taxeras, i den
mån produkterna af detta arbete icke redan medräknats vid taxering af
jordbrukets afkastning. Till sådant arbete hänföras: arbete för underhåll
eller förbättring af byggnader eller för nybyggnad, förfärdigande ocli
reparation åt redskap eller bohag, röjning, afdikning och annat arbete på
jorden utöfver vanlig häfd, textilarbete, söm och i det hela arbetet med
familjens kläder och skor såväl som allt annat utgift ssparande husflitsoch
handtverksarbete i hemmet. Intäkt af sådant personligt arbete plägar
upptagas till ett belopp från 50 (i enstaka fall 30) kronor upp till eu
maximisats åt 100 å 250 kronor för arbetsföra makar tillsammans.

Vid den direkta taxeringsmetoden äger i fråga om jordbruksnäring
afdrag rum för värdet af utsäde samt för värdet af hvad som utfodrats
på gården af dess såsom inkomst upptagna produkter, vidare för underhåll
åt redskaper efter eu bestämd procentsats af deras förmögenhetsskattevärde
samt för underhåll och brandförsäkring af byggnader efter
viss procentsats af deras förmögenhetsskattevärde, dock högst till hälften
af det värde, hvartill förmånen af bostad upptagits. Dessutom medgifves
afdrag för viss del af hvad som verkligen utbetalts till tjänare och arbetare,
hvarvid kosthåll och kläder för en årsdräng upptas till visst belopp,
för en tjänstepiga till visst belopp. Detta afdrag medgifves endast i den
män ifrågavarande utgifter gjorts för förvärf af den bruttointäkt, som
tagits till beskattning.

Vid den procentvisa taxeringsmetoden upptages nettoinkomsten af
jordbruket samt andra förmåner af jordbruksfastighet till viss procentsats
af fastighetens jämte redskapers och kreatursbesättnings förmögenhetsskattevärde.
Härtill lägges för värdet af brukarens personliga arbete ett
visst belopp, som dock kan höjas eller sänkas alltefter den enskilde jordbrukarens
arbetsförmåga och duglighet, gårdens storlek, driftens beskaffenhet
o. s. v. En arbets- och driftsduglig jordbrukare upptages till minst
samma personliga intäkt som en vanlig arbetare. Vid beräkning af den
personliga inkomsten tages hänsyn icke blott till jordbrukarens kroppsarbete
utan också till hans arbete med ledningen af jordbruket.

Till bestämning af nu nämnda afkastningsprocent och af värdet af
personligt arbete bör årligen för några representativa gårdar af olika storlek
en undersökning i enlighet med reglerna för den direkta taxeringsmetoden
verkställas beträffande afkastning, värde af husrum och bränsle

205

■o. s. v. En förteckning öfver de sålunda särskild! undersökta gårdarna
jämte de uppgifter, som om dem erhållits, upptages för hvarje taxering
''i dess kladdlängd. Genom att hvarje år göra en del af distriktets jordbruk
till föremål för en sådan undersökning kommer man så småningom
i besittning af ett pålitligt och fullständigt underlag för inkomstens procentvisa
taxering äfvensom för beräkning af värdet af det personliga arbetet,
En hufvudbetingelse för den procentvisa metodens användbarhet
är naturligtvis att själfva förmögenhetstaxeringen är korrekt. I fråga om
värdet af det personliga arbetet observeras att detta vid den procentvisa
taxeringen skall motsvara jordbrukarens och hans familjs hela arbete,
alltså äfven det, som nedlägges i jordbruket. Ifrågavarande värde blir
därför vid den procentvisa taxeringen att beräkna till väsentligt högre
belopp än vid den direkta taxeringen, där hela inkomsten af jordbruket
beräknas i ett. Vid procentvis taxering skattas det personliga arbetet till
belopp mellan 200 å 400 kronor som minimum och 600 ä 1,200 kronor
som maximum.

Då den procentiska taxeringen afser att direkt fastställa nettoinkomsten.
förekomma här inga afdrag för omkostnader o. d. men väl för födoråd
och räntor å gäld.

Beträffande afkastningsprocenten vid taxering af jordbruk har riksskattekommissionen
1898 uttalat, att man icke bör fordra en högre inkomstberäkning
än 4 procent af det fulla saluvärdet af jordbruksfastigheten med
tillbehör (kreatursbesättning och redskap). Det framhålles också (1896)
att 4 % är den alldeles öfvervägande regeln vid procenttaxeringen. År
1901 säger riksskattekommissionen att inkomst af jordbruk icke bör sättas
högre än till 4 eller högst 4 V2 procent; >men härvid är gifvetvis utgångspunkten
att alla värden, jord, hus, besättning, redskap och kapital, uppföras
med sitt fulla, oafkortade värde, och dessutom att värdet af det
personliga arbetet, som vid procenttaxeringen är hufvudfaktorn för beräkning
af inkomsten, fullt ut kommer till sin rätt».

Att taxeringen af förmånen af fri bostad och bränsle och i all synnerhet
af värdet af personligt arbete är förenad med en betydlig osäkerhet
och ofta blir väsentligen för låg framgår till fullo af den mängd uttalanden
i dessa ämnen, som riksskattekommissionen under de senare åren haft
att göra, Resultatet af denna alltför låga uppskattning af inkomsten af
jordbruk blir att skattebördan i oproportionerlig grad vältas öfver på
andra inkomster, som bli taxerade till sitt fulla belopp och som träffas af
en högt uppdrifven skattesats.

I fråga om förmögenhetsskatten torde jordbruket likaledes ganska
allmänt vara för lågt taxeradt. Det är icke ovanligt att jordbruksfastig -

206

het vid hypotoksvärdering sättes till väsentligt högre värde än vid taxering
till förmögenhetsskatt.

I fråga om olika kommuners rätt till skatt af förmögenhet och inkomst
är hufvudregeln, att den kommun är berättigad till skatt, där förmögenhetsägaren
eller inkomsttagaren var bosatt den 30 september det
nästförflutna året. Från denna regel göres undantag för förmögenhet i
och inkomst af fast egendom eller anläggning eller till sådan egendom
eller anläggning knuten näringsdrift. Sådan förmögenhet och inkomst
beskattas af den kommun, där egendomen eller anlägofningfen ligger. Verksamhet,
som någon bedrifver i egenskap af handelsborgare, beskattas där
han har borgerskap. Detta gäller särskilt om utskeppningsverksamhet.
Sådan utskeppning däremot, som bedrifves af producent, beskattas, därest
produktionsorten är en annan än utskeppningsorten, till 2k i produktionsorten
och Va i utskeppningsorten.

Dessa regler för delningen af beskattningsrätten skilja sig väsentligen
från de regler, som gällde före 1882 och som inrymde städerna betydande
förmåner på landsbygdens bekostnad. Så hade stad före 1882
rätt att beskatta utom staden boende ämbets- och tjänstemän, hvilkas
offentliga verksamhet rörde staden, jämte andra personer, som i staden
åtnjöto lön för arbete, som där utfördes, äfvensom utom staden boende handelsborgare,
hvilka behandlades som invånare i staden, men som numera
äro skattskyldiga till staden endast för deras fasta egendom i staden och
deras till kontor eller annan anläggning knutna näringsdrift därstädes.
Staden hade också rätt att beskatta inom staden boende för deras jordbruk,
skog, hus och jord utanför staden. Genom 1882 år lagstiftning
genomfördes i afseende å beskattningsrätten likställighet mellan land
och stad.

Om någon blifvit taxerad till skatt i mer än en kommun för en
och samma förmögenhet eller inkomst, kan han undgå att sådan skatt indrifves
genom att deponera ett belopp motsvarande den högsta taxeringen
hos kassören i den kommun, till hvilken han anser sig skattskyldig. Den,
som redan erlagt skatt till en kommun, har rätt att få det inbetalta beloppet
betraktadt som deponeradt. Med dessa bestämmelser förekommes
att någon blir tvungen att, om också blott tillsvidare, utbetala flera skattebelopp
för samma skattskyldighet, därför att tvifvel råder om hvilken
kommun som är skatteberättigad.

207

Den kommunala utdebiteringen i städerna.

I lagen om »Bykommunernes Skattevmsen» stadgas, att af det totala
belopp, som utskrifves som skatt, i allmänhet en del skall påläggas i form
af egendomsskatt af byggnader och jord. Resten af utdebitering lägges
på förmögenhet och inkomst. Kommunalstyrelsen bestämmer hvilken andel
af skatten, som skall påläggas som egendomsskatt. Denna andel må icke
uppgå till mer än V3 af hela utdebiteringen. Kommunen har icke skyldighet
att införa egendomsskatt, men om sådan skatt är införd, får den
icke upphäfvas eller nedsättas under V10 af den samlade utdebiteringen.

Till stabilisering af grunderna för den kommunala beskattningen stadgas,
att egendomsskatten, beräknad per 1,000 kronors taxeringsvärde, inom de
nämnda gränserna icke må, annat än i undantagsfall med konungens medgifvande,
med mera än 1 krona vare sig öfver- eller understiga genom- *
snittsbeloppet för egendomsskatten i kommunen under de närmast föregående
5 åren. Genom en stadga, som underställes konungens godkännande,
ger kommunalstyrelsen allmänna föreskrifter om fastighetstaxeringen.

I en del mindre städer har emellertid någon sådan stadga ännu icke kommit
till, stånd, utan hvilar taxeringen där på häfdvunnen praxis.

År 1907 utdebiterades i samtliga städer ett totalbelopp af 22,395,000
kronor; däraf lades 5,762,000 kronor på egendomsskatt och resten 16,632,000
kronor på skatt af förmögenhet och inkomst. Den fasta egendomen bar
sålunda något öfver 1U af den kommunala skattebördan. Dock varierade
detta förhållande betydligt från den ena staden till den andra. Af hela
utdebiteringen i Kristiania, som uppgick till 10,286,000 ki’onor, uttogs sålunda
3,370,000 kronor, alltså i det närmaste 1h, i form af egendomsskatt.
Liknande var förhållandet i Bergen och Trondhjem. De mindre städerna åter
hade ofta en ytterst obetydlig egendomsskatt, somliga ingen alls. Egendomsskatten
utdebiterades i de olika städerna enligt en uppgift af 1897 med belopp
upp till 7 kronor per tusen kronors taxeringsvärde. Af de 47 städer, som under
sistnämnda år upptogo egendomsskatt, hade 32 genomfört en verklig taxering
af fastigheterna, medan 12 nöjde sig med att utdebitera skatten etter brandförsäkringsvärde.
I den förra gruppen visade sig totalvärdet af fastigheterna
med c:a 12 procent öfverstiga deras brandförsäkringsvärde. För år 1910 uppgick
för samtliga städer med egendomsskatt det totala taxeringsvärdet till
1,109 millioner kronor, medan det motsvarande brandförsäkringsvärdet var
871 millioner kronor. Taxeringsvärdet var således detta år mer än
högre än brandförsäkringsvärdet. På det samlade taxeringsvärdet 1,109
millioner kronor utdebiterades 6,272,000 kronor, alltså ungefär 5 V2 promille.

203

Af de 16,632,000 kronor, som 1907 utdebiterades på de personliga
skatterna, koramo på förmögenhetsskatten 1,700,000 kronor och på inkomstskatten
14,932,000 kronor. Per 1,000 kronors taxerad förmögenhet
utgjorde förmögenhetsskatten i genomsnitt för samtliga städer något öfver
2 kronor. I de flesta städer höll sig skatten vid just detta belopp, som
lagen i allmänhet föreskrifver som maximum.

Stadsskattelagens bestämmelser om förmögenhets-och inkomstskatten
äro i allmänhet desamma som landsskattelagens. Dock kunna i stad små
förmögenheter intill ett maximibelopp af 4,000 kronor undantagas från
taxering. För bestämning af skattefria afdrag vid inkomstskatten gäller
en normaltabell, som är mera specificerad och sträcker sig upp till högre
inkomster än motsvarande tabell i landsskattelagen. Tabellen har följande
utseende:

* Klass.	1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8''
Helt skattefria äro	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	\| Kr.
inkomstdelar till och med . . , .	200	250	300	350	400	450	500	550
1 Till 9/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....		250- 350	300 - 400	350 — 450	400 - 600	450— 650	500 - 700	550 - 750
Till 8/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....	200— 400	350— 500	400— 600	450— 700	600— 800	650- 900	700—1,000	750—1,100
Till Vio skattefria äro inkomstdelar 1 mellan.....	400 - 600	500 - 700	600 - 800	700-1,000	800 -1,100	900-1.200	1,000-1.300	1,100-1,400
j Till 6/jo skattefria äro inkomstdelar mellan.....	600- 800	700 - 900	800-1,100	1,000-1,300	1,100—1,400	1.200—1,500	1,300-1,600	1,400-1,800
Till 5io skattefria äro inkomstdelar mellan.....		900—1,200	1,100-1.400	1,300—1,600	1,400-1,800	1,500 -2,000	1,600-2.100	i 1,800—2,400
\| Till 4/''n> skattefria äro inkomstdelar mellan.....	800—1.200	1,200-1,500	1,400—1,800	1,600-2,000 1,800—2.300	2.000—2,600	2,100 -2.700	2,400—3,C0(
Till 3/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....		1,500—2,000	1,800-2.300	2,000 -2,600	2,300—2,900	2.600-3,200	2.700—3,500	3,000-4.000
Till 2/io skattefria äro inkomstdelar mellan.....	1,200-1,600	2,000-2,600	2,300-2,900	2,600 -3,200	2,900 -3,500	3.200-3.900	3.500-4.400	4,000-5.000
Till Vio Skattefria äro inkomstdelar mellan	_	2,600-3,200	2,900-3,600	3,200 -4.000	3,500—4,400	3,900 -4,800	4,400-5,400	5,000 -6,000

209

Denna tabell kan användas med rätt betydande frihet till ändringar.
Dock måste de skattefria afdragen alltid stiga med inkomsten så väl som
med familjens storlek. Gränserna för den fullständiga skattefriheten kunna
med konungens medgifvande förhöjas, dock i intet fall till högre belopp
än 500, 600, 700, 800, 900, 1,000, 1,100 och 1,200 kronor respektive i
klasserna 1 till 8.

Eu hvar, som har en samlad inkomst på minst 400 kronor, är skattskyldig
till kommunen, äfven om han på grund af gällande afdragsbestämmelser
skulle bli skattefri. Den skatt, som åsättes på grund af detta
stadgande, må ej understiga 50 öre och ej öfverstiga 2 kronor.

Gifvetvis blir den kommunala inkomstskatten med användande af
dessa bestämmelser merendels starkt progressiv. Sålunda steg den faktiska
skatteprocenten i Kristiania år 1909 från 0,6o i genomsnitt för inkomster
under 800 kronor till 11,49 i genomsnitt för inkomster öfver 20,000
kronor.

Taxeringsförfarandet.

Taxering till förmögenhets- och inkomstskatt verkställes af en taxeringsnämnd,
vald af häradsstyrelsen. Denna nämnd väljer själf sin ordförande.
Antalet medlemmar bestämmes af häradsstyrelsen. Nämnden är
berättigad till godtgörelse för aflönad hjälp vid taxeringsarbetet. Ofta
anställes en fast sekreterare för häradets taxeringsväsen. Denne tillsättes
af häradsstyrelsen, enligt riksskattekommissionens förslagsregler på 3
månaders uppsägning. Nämnden sammanträder första gången i slutet
af september eller början af oktober och skall taxeringen i allmänhet
vara afslutad före årets utgång. Nämnden uppställer för sitt distrikt särskilda
taxeringsregler, som vanligen i hufvudsak utgöras af en taxa för
värdet af sådan förmögenhet och sådana naturalinkoinster, som mest förekomma
inom distriktet. Dessa taxeringsregler tagas till protokollet och
bilda en särdeles värdefull hållpunkt för bedömande af taxeringens riktighet.
Om nämligen någon särskild inkomstart, t. ex. afkastningen af kor,
genomgående uppskattats för lågt, framgår detta omedelbart af taxeringsreglerna.
Dessa kunna då underkastas kritik och taxeringsnämnden kan
tillhållas att vidtaga nödiga förbättringar af dessa regler.

Vid taxeringsnämnds första sammanträde fördelas hela skattedistriktet
i rotar. I allmänhet får hvarje ledamot af nämnden en rote på sin lott
och åligger det honom att för hvar skattskyldig inom sin rote utfylla en
tryckt taxeringsblankett med detaljerade uppgifter om den skattskyldiges

27—110029. Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vissa främmande länder.

210

förmögenhets- och inkomstförhållanden. Sedan detta arbete afslutats. sammanträder
taxeringsnämnden ånyo. Taxeringsmaterialet kan genomgås på
särskilda afdelningar, men deras taxeringar pröfvas af nämnden in pleno,
som fattar beslut. I taxeringsblanketten för hvar skattskyldig antecknas
de belopp, hvartill hans förmögenhet och inkomst taxerats, äfvensom afdragen.
För taxeringsblanketterna har riksskattekommissionen utarbetat
ett särdeles utförligt formulär, med ledning hvaraf taxeringsnämnden kan
fastställa en för dess distrikt lämplig blankett. Hvarje skattskyldig har
rätt att få kännedom om de grunder, efter hvilka hans taxering beräknats.

Taxeringsarbetet i den samlade nämnden varar i regeln åtskilliga
veckqr med sammanträden hvar dag och är mycket betungande, särskildt
för de ledamöter, som ha sitt hem långt från den plats, där nämnden
sammanträder.

Utom taxeringsnämnden väljer häradsstyrelsen också en öfvertaxeringsnämnd,
som emellertid knappast torde ha någon större betydelse för
genomförandet af en jämlik taxering, då den valts af samma korporation
och för samma distrikt som taxeringsnämnden.

Skattskyldig, som anser sin taxering på något sätt stå i strid med
gällande lag, kan dra sin sak inför domstol genom att underlåta att betala
skatt och öfverklaga en eventuell utmätning. Fn sådan sak pröfvas
af öfverrätten och därefter af högsta domstolen. Domstolarna pröfva emellertid
i allmänhet endast taxeringens rättsgiltighet, utan att ingå på frågor,
som röra uppskattning eller värdesättning.

Statsbeskattningens inflytande på den kommunala taxeringen.

Först 1892 skred den norska staten återigen till upptagande af direkta
skatter. Den nya statsbeskattningen af förmögenhet och inkomst
hvilar på den kommunala taxeringen. Till följd häraf har staten numera
ett direkt intresse i att den kommunala taxeringen öfver hela landet utföres
efter möjligast likformiga grunder. För tillgodoseende af detta intresse
har man skapat särskilda organ, såväl inom amtet som för riket i
dess helhet, nämligen amtsskattekommissionerna och riksskattekommissionen.

Kristiania och Bergen ha egna amtsskattekommissioner med stiftsamtmannen
som ordförande och fyra af kommunalstyrelsen valda medlemmar.
Ofriga städer välja representanter, som tillsammans med amtsnåmn -

flen inom anitet bilda amtsskattekommissionen. I amtsskattekommissionen
inträder också eu representant för hvart särskilt taxeringsdistrikt, så snart
det blir fråga om ändring i taxeringen för detta distrikt. För hela riket
finnes en riksskattekommission, bestående af två af konungen utnämnda
medlemmar, af hvilka en är ordförande, jämte tre medlemmar, som väljas
af stortinget.

Amts- och riksskattekommissionerna äro icke blott högre instanser i
vissa taxeringsman utan ock i viss mån administrativa organ för genomförandet
af en likformig och lagenlig taxering.

Till vederbörande amtsskattekommission har taxeringsnämnd att
öfversända en utskrift af taxeringen. Till amtsskattekommissionen kan
klagas dels däröfver att taxeringen i dess helhet är oriktig, dels ock häröfver
att vissa klasser af skattskyldiga blifvit för högt eller för lågt beskattade.
Berättigad att föra sådan klagan är:

1. vederbörande regeringsdepartement;

2. annan kommun under samma amtsskattekommission;

3. grupp af minst fem skattskyldiga inom taxeringsdistriktet.

Dessutom kan skattskyldig, som taxerats till kommunal skatt i flera
kommuner, föra klagan hos amtsskattekommissionen.

Amtsskattekommissionens beslut öfver ingifna klagomål skall åtföljas
af kort motivering. Kommissionen har i öfrigt att genomgå och pröfva
taxeringarna i den utsträckning den finner nödigt och kan, äfven när klagan
icke förts, förhöja eller nedsätta taxeringen för en eller flera klasser
af näringsidkare, dock först efter att ha inhämtat vederbörande taxeringsnämnds
yttrande. Amtsskattekommissionen kan, med angifvande af de
regler och den måttstock, som böra gälla för taxeringen, ålägga taxeringsnämnd
att göra om hela taxeringen. Amtsskattekommission afger till
vederbörande regeringsdepartement berättelse om sin revision af taxeringen.

Amtsskattekommissionen har rätt att låta sina medlemmar deltaga i
taxeringsnämndernas förhandlingar, dock utan beslutanderätt. Genom vederbörande
regeringsdepartement kan bestämmas, att amtsskattekommissionens
fasta medlemmar och ordförandena i taxeringsnämnderna, innan
taxeringen börjar eller sedan den är afslutad, skola samlas till möten för
att öfverlägga om det förfaringssätt, som vid taxeringen bör iakttagas,
särskildt med hänsyn till att uppnå största möjliga likformighet i inkomstoch
förmögenhetsuppskattningen. På samma sätt kan bestämmas, att två
eller flera amtsskattekommissioner skola sammanträda för att öfverlägga

212

om taxeringsförhållandena i deras distrikt och därom afgifva berättelse till
departementet.

Till riksskattekommissionen klagas:

1. af vederbörande regeringsdepartement öfver att taxeringen i något
distrikt icke tillräckligt tillgodosett statskassan eller någon särskild
klass af näringsidkare;

2. af kommun öfver beslut af amtsskattekommission, hvarigenom
taxeringen höjts för en eller flera klasser af näringsidkare eller för ett
flertal af skattskyldiga inom kommunen.

Riksskattekommissionen anställer de undersökningar och inhämtar de
förklaringar från underordnade taxeringsmyndigheter, som den finner nödiga,
och afgör därefter klagomål med motiveradt utslag. Riksskattekommissionen
kan med angifvande af de regler och den måttstock, som böra
gälla för beskattningen, ålägga taxeringsnämnd att företa ny taxering,
hvilken därefter öfversändes till riksskattekommissionen till slutligt afgörande.

Då taxeringen inom ett distrikt underställes riksskattekommissionen,
insändes till densamma det primärmateria], hvarpå taxeringen grundar sig,
alltså de taxeringskoncept, de s. k. »kladdlistorna», som uppgjorts för de
skattskyldiga hvar för sig, äfvensom protokoll öfver taxeringsnämndens
förhandlingar, hvartill komma de af nämnden antagna »taxeringsreglerna».
Riksskattekommissionen plägar också infordra motsvarande material för
närliggande härader med liknande ekonomiska förhållanden och är alltså
i tillfälle att sakligt pröfva taxeringarna, under jämförande kritik af de
grunder för uppskattningen, som begagnas inom olika distrikt.

Då så anses erforderligt låter kommissionen utarbeta en statistiskekonomisk
redogörelse för häradet, innefattande uppgifter om jordbrukets
och ladugårdsskötselns afkastning, antal kreatur o. d. Med hjälp af sådana
uppgifter har det ofta varit möjligt att påvisa väsentliga oriktigheter i
taxeringsresultatet. Att den ene af kommissionens kungavalda medlemmar
är statistiska centralbyråns chef torde få anses som ett uttrvck för
det värde man tillmäter denna statistiska metod för kritik af taxeringarna.
I vissa svårare fall tillkallar riksskattekommissionen också särskilda sakkunniga.

Riksskattekommissionen är mycket försiktig i utnyttjandet af sitt
yttersta maktmedel, det att ålägga vederbörande taxeringsnämnd att göra
om hela taxeringen. En sådan revision föranleder nämligen icke blott ett
högst betydande arbete, utan nödvändiggör också uttagande af ny skatt,
resp. återbetalande af skatt. Ofta låter kommissionen därför en taxering
trots uppenbara fel bli bestående och nöjer sig med en erinran om att

felen måste råttas till nästa gång. Stundom föreskrifves en summarisk
rättelse af taxeringen, exempelvis bestående däri, att taxeringen för alla
jordbrukare skall höjas med viss procent, men anges då samtidigt de principer,
som riksskattekommissionen fordrar att få tillämpade vid nästa
taxering. Emellertid finnas också fall, då det blir nödvändigt att helt och
hållet göra om taxeringen. Det har händt att taxeringsnämnd icke velat efterkomma
sådan föreskrift; men inför utsikten af åtal och vite för nämndens
ledamöter för hvar dag den mai taxeringen fördröjdes har motståndet fallit.

Riksskattekommissionens utslag innehålla såväl anmärkningar angående
materiella fel i själfva grunderna för uppskattningen som ock anvisningar
till rättelse af sådana fel. Dessa kommissionens uttalanden
samlas och utgifvas i tryck och.bilda en värdefull ledning för taxeringen.
På grundval af detta material har riksskattekommissionen också utarbetat de
normalregler för taxeringen, som i det föregående äro angifna. Äfven
har kommissionen till ledning för häradsstyrelserna offentliggjort utkast
till bestämmelser i fråga om taxeringsverkets organisation och om instruktion
för taxeringsnämndens sekreterare äfvensom till ledning för taxeringsnämnderna
ett utkast till arbetsordning.

För städerna har någon taxeringsrevision aldrig visat sig behöflig.
Så mycket större har riksskattekommissionens betydelse varit för en likformig
och riktig taxering på landsbygden. Utan en central myndighet
af denna art hade det säkerligen icke varit möjligt att på ett ens något
så när tillfredsställande sätt genomföra en inkomstbeskattning inom områden,
där naturalhushållningen ännu spelar en så betydande roll. Taxeringen
i Norge är utan tvifvel ännu behäftad med stora brister, men den
har dock under riksskattekommissionens ledning gjort väsentliga framsteg.

Skatteplikten till staten bestämmes årligen med hänsyn till budgetens
behof och utfärdas bestämmelser om denna skatteplikt i eu särskild
förordning. Inkomstskatten plägar uttagas, efter en progressiv skala (nu
upp till 5 %) med särskilda bestämmelser om skattefria afdrag för inkomster
af olika storlek och för olika klasser af försörjningsbörda. Förmögenhetsskatten
plägar utgå med en konstant skattesats af V3 promille. För
finansåret 1910/11 äro såväl inkomst- som förmögenhetsskatterna förhöjda
med 10 procent.

Den senaste tidens reformarbete.

De hastigt stigande kommunala utgifterna i förening med det starka
utnyttjandet af rätten att medgifva skattefria afdrag ha under de senaste

214

årtiondena medfört en våldsam stegring af den kommunala utdebiteringen
på inkomst. Kommunernas rätt att för olika ändamål utdebitera skatt på
inkomst har också praktiskt sedt varit obegränsad, medan såväl egendomsskatten
som förmögenhetsskatten, såsom i det föregående är nämndt, varit
skyddade genom vissa gränser för utdebiteringsrätten. Den af häraderna
utdebiterade inkomstskatten utgjorde i genomsnitt för hela riket år 1907
8,56 procent af den beskattningsbara inkomsten. För städerna uppgick
motsvarande belopp till 13,66 procent. I fråga om landsbygden gick Nedenes
amf i spetsen med en genomsnittlig utdebitering för häraderna af
11,94 procent. För enskilda härader eller fattigdistrikt finner man naturligtvis
betydligt högre satser. Maximum för utdebiteringen i städerna utgjorde
17,82 procent. Kristiania hade en. kommunal inkomstskatt på 14,oi
procent, Bergen 13,74 procent, Trondhjem 12,27 procent.

Dessa siffror angifva utdebiteringen och äro alltså beräknade i förhållande
till den beskattningsbara inkomsten. Denna utgör emellertid icke
ens hälften af den taxerade inkomsten. För landsbygden var nämligen
den taxerade inkomsten 264 millioner kronor, den beskattningsbara endast
131 millioner kronor. För städerna voro motsvarande siffror 249 millioner
och 109 millioner, för riket i dess helhet 513 millioner och 241 millioner.
I Kristiania utgjorde den beskattningsbara inkomsten endast 43,7 millioner
kronor af en taxerad inkomst af 101,8 millioner kronor. 1 åtskilliga småstäder
sjönk den beskattningsbara inkomstens förhållande till den taxerade
ännu lägre, till en tredjedel, ja till och med under en fjärdedel. I dessa
siffror visar sig verkan af den vidsträckta rätt att medgifva skattefria afdrag,
som är medgifven kommunerna.

Att den kommunala inkomstskatten under sådana förhållanden måste
drabba de större inkomsttagarna och särskildt aktiebolagen mycket hårdt
är tydligt. Emellertid har den utomordentligt starka stegringen af den
kommunala utdebiteringen också till dels berott på en för låg taxering.
Det synes, som om kommuner med hög skattesats i viss mån befunnit sig
i en farlig kretsgång: då skattesatsen varit så hög, har man icke blott ansett
sig böra medgifva stora skattefria afdrag, utan sannolikt också iakttagit
en viss skonsamhet i taxeringen och på båda dessa vägar drifvits
till en ytterligare höjning af skattesatsen.

Faktiskt är att den kommunala inkomstbeskattningen i Norge, i
all synnerhet sedan staten från och med 1892 började konkurrera med
kommunerna på detta beskattningsområde, framstått som en synnerligen
tryckande börda. Då man sökt efter medel till lindring af denna
börda, ha två förslag i främsta rummet tilldragit sig uppmärksamhet.
Det ena går ut på att genom införande af deklarationsplikt fram -

215

tvinga eu bättre taxering, det andra afser att sätta något slags gräns
för kommunernas utdebiteringsrätt. Dessa åtgärder stä, i skälfva verket i
ett nära beroende af hvarandra. Det kunde vara svårt, kanske omöjligt,
att genomföra en begränsning af kommunernas utdebiteringsrätt, om man
icke samtidigt öppnade kommunerna någon möjlighet till stegrade inkomster.
Härtill är ju eu allmän deklarationsplikt och en därmed följande
noggrannare taxering det närmaste medlet. A andra sidan är det af synnerlig
vikt att en begränsning af inkomstskattens höjd sker samtidigt med
deklarationspliktens införande. Tv om deklarationsplikten, som ju är att
vänta, kommer att medföra en höjning af den taxerade inkomsten, möjliggör
den en omedelbar sänkning af skattefoten. Begagnas icke detta lägliga
tillfälle till en begränsning af den kommunala utdebiteringsrätten, är
fara värdt att kommuner, som med sin gamla skatteprocent se sina inkomster
stiga, fortsätta att drifva sina, utgifter i höjden. Att därefter söka
införa en begränsning af den kommunala utdebiteringen skulle måhända
bli en svårighet, som närmade sig det omöjliga.

Med denna motivering knyter 1899 års skattekominitté frågan om
begränsning af kommunernas beskattningsrätt till frågan om införande af
deklarationsplikt, hvilken fråga närmast gifvit anledning till kommitténs tillsättande.
Ett viktigt moment till bedömande af frågan om en begränsning af
kommunernas beskattningsrätt är, framhåller nämnda kommitté, den nyligen
införda allmänna kommunala rösträtten. Statistiken visar, säger kommittén,
att det finnes ett mycket stort och sannolikt år för år stigande antal
kommunalt röstberättigade, som icke betala någon eller endast en alldeles
obetydlig1 skatt. »I åtskilliga af våra kommuner skola dessa snart ha afgörandet
i sin hand vid alla kommunala beslut och bevillningar. Man
behöfver icke vara pessimist för att under dessa omständigheter betvifla
att det säkert kan påräknas att hänsynen till att göra skattebördan drägligare
för skattebetalarna skall väga tyngst i vågskålen.» »Både för stat
och kommun», fortsätter kommittén, »måste det vara befogadt att uppställa
samma hufvudregel som för hvarje privat hushållning med sund och solid
ekonomi, att, ändamålet med en utgift må vara aldrig så godt, utgiften
dock måste rättas efter bärkraften. Likaså litet som staten är nämligen ,

kommunen betjänt med att skatteförmågan uttappas, så att medborgarnas
ekonomiska kraft uttömmes, initiativet lamslås och kapitalet och dugligheten
bli landsflyktiga.»

Enligt kommitténs mening skulle regleringen af kommunernas beskattningsrätt
genomföras på det mest effektiva och samtidigt för kommunerna
lämpligaste sätt genom att lagen satte en gräns för själfva skattepröcentens
stigning utan att i öfrigt på något sätt ingripa i kommuner -

216

nas bestämningsrätt öfver sin ekonomi — bortsedt från den skarpare kontroll
öfver den kommunala skuldsättningen, som i allt fall blefve nödvändig.
Kommittén föreslår att gränsen för kommunernas rätt till utdebitering
af inkomstskatt sättes vid 10 procent, lika för land och stad. Denna
gräns medgifves visserligen vara skäligen hög, men med hänsyn till de
höga skattesatser, som varit rådande, har man icke vågat med en gång införa
en skarpare begränsning. Man tänker sig emellertid att en sådan
längre fram skall komma till stånd, om förhållandena medge det.

Följden af denna föreskrift blir att kommunerna för framtiden icke
skulle kunna förfoga öfver hvilken inkomst som helst utan vara begränsade
till ett visst belopp, som på förhand någorlunda kunde beräknas.
Inom detta belopp måste de då också begränsa sina utgifter. Under den
första tiden kunde detta gifvetvis vålla särskilda svårigheter och föreslås
därför en öfvergångstid på 5 år, inom hvilken kommunerna skulle vara
skyldiga att nedbringa sin utdebitering på inkomstskatten inom den föreslagna
maximalsatsen.

En förutsättning för att en dylik begränsning af den kommunala
beskattningsrätten skall kunna genomföras är naturligtvis att större sparsamhet
iakttages. Men reformen bör också i afsevärd mån underlättas
såväl genom införandet af deklarationsplikt som ock genom kommitténs
förslag att genomföra egendomsskatten i alla kommuner och att på ett
omsorgsfull are sätt reglera de skattefria afdragen.

Beträffande matrikelskatten hade före kommitténs tillkomst en rörelse
framträdt syftande till fullständigt afskaffande af denna skatteform. Kommittén
hade rörande denna fråga inhämtat häradsstyrelsernas mening och
kunde med stöd af det sålunda samlade materialet motsätta sig denna
tendens. Visserligen skulle, enligt kommitténs förslag, matrikelskatten på
de flesta trakter få mindre betydelse än förut, men i pidncip fasthåller
dock kommittén vid att »eu moderat användning af skatt på fast egendom
för kommunens räkning har tillräcklig grund i hänsynen till den särskilda
nytta jordegendomen måste anses ha af åtskilliga af de kostbarare kommunala
föranstaltningarna». Sträfvan att afskaffa matrikelskatten hade funnit
sitt bästa stöd i ett berättigadt missnöje med att annan fast egendom på
landet än den matrikulerade jorden i hvarje fall i fråga om amtsskatten
var befriad från motsvarande skattebörda. Kommittén mötte denna anmärkning
med förslag till en mera betryggande taxering af verk och bruk
till skyldmark och till ett fullt likställande af dylika egendomar med matrikulerad
jord.

I fråga om egendomsskatten i städerna anmärker kommittén att de
skäl, som motivera bibehållandet af en moderat egendomsskatt på landet,

■i 17

ha eu än iller bindande giltighet i städerna. Den i vissa städer orimligt
uppdrifva utdebiteringen på inkomstskatt nödvändiggör också eu utjämning
genom användning af skatt på fast egendom. Kommitténs förslag
går därför ut på en mera enhetlig reglering af städernas egendonisskatt,
med den hufvudbestämmelscn att sådan skatt skall upptagas i hvarje stad.

En begränsning af den kommunala inkomstskattcprocenten förutsätter,
framhåller kommittén, som nödvändig utgångspunkt eu reglering af kommunernas
rätt att fastställa grunder för skattefria afdrag, så att summan
af beskattningsbar inkomst inom kommunerna icke såsom förut må kunna
variera från 70 å 80 procent ned till 15 procent af den taxerade inkomstsumman.
Kommittén visar utförligt att en oproportionerligt hög utdebitering
på inkomstskatt i en mängd — kanske i de flesta — fall har sin
grund i ett alltför starkt utnyttjande inom vederbörande kommun af möjligheten
att medgifva skattefria afdrag. Särskild! obilligt verkar enligt
kommitténs mening den starka reduktionen af den taxerade inkomsten till
beskattningsbar på landsbygden, där minoriteten af skattebetalarna, de
hingst taxerade, ofta öfvervägande består af invånare, som ha sin väsentliga
inkomst i kontanter, fast lön eller afkastning af förmögenhet, af industriell
och merkantil verksamhet, med ett ord af andra källor än jordbruksnäringen,
hvars afkastning i kontanta pengar räknad alltid är svår
att exakt uppskatta och därför sannolikt i de flesta bygder blir lägre
taxerad än öfriga inkomstkällor. Man måste, säger kommittén, fasthålla
som ett rättfärdighetskraf att jämväl de små skattebetalarna efter sin förmåga
skola bära kommunens utgifter. Under nu gällande rösträttsbestämmelser
är det icke allenast flertalet af små skattepliktiga, som behöfver
lagens värn mot öfverbelastning, utan också den ofta mycket fåtaliga minoritet,
hvars medlemmar ha att utgifva de stora tvångsbidragen till kommunens
hushållning. Kommitténs slutsats är att hvarken de mycket ofta
förekommande särdeles stora nedsättningarna af den taxerade inkomsten
till beskattningsbar eller de mera sällan påträffade särdeles svaga nedsättningarna
åro tillräckligt grundade i de faktiska förhållandena, och att därför
kommunernas rätt att bestämma öfver reduktionsreglerna bör begränsas,
så att öfverdrifter i den ena eller andra riktningen undvikas.

1911 års skattelagstiftning,

Efter många års arbete och strider har en reform af den kommuDala
beskattningen, efter i hufvudsak de linjer 1899 års kommitté an 28110029.

Cassel, Kommunalbeskattningens utveckling inom vigsel främmande länder.

218

gifvit, kommit till stånd genom de skattelagar för land och stad, som
stortinget antagit i augusti 1911. De viktigaste förändringar, som den
nya lagstiftningen medfört, äro följande.

För städerna har egendomsskatten gjorts obligatorisk. Den skall
utgå med minst 2 kronor och högst 7 kronor för hvarje fulla 1,000 kronor
af fastighets taxeringsvärde. Under säregna förhållanden kan maximalsatsen
med samtycke af vederbörande regeringsdepartement öfverskridas.
Dock får egendomsskatten i intet fall utgöra mer än f/3 af kommunens
hela utdebitering. I allmänhet får egendomsskatten icke något år vare
sig sänkas eller höjas med mera än 1 krona för 1,000 kronors taxeringsvärde.
Om egendomsskatt vid lagens trädande i kraft icke upptages i
kommunen eller upptages med mindre belopp än 2 kronor, skall den

successivt — med trappsteg af 50 öre för hvart åi--bringas upp till minimal gränsen

2 kronor. Allmän taxering- till egendomsskatt äger rum hvart
tionde ar, men kan koinmunalstvrelsen besluta att ny taxering skall äga
rum tidigare. Kommunalstyrelsen har att upprätta och underställa konungens
stadfästelse en stadga för taxering af fast egendom. 1 denna stadga

O o o o O

kan bland annat bestämmas att byggningar och tomter skola taxeras hvar
för sig och påläggas egendomsskatt efter olika skattesats.

Amtskomimmens skattebehof skall dels utdebiteras som egendomsskatt,
dels uttagas såsom bidrag från häraderna. Amtstinget bestämmer
egendomsskattens belopp inom gränserna 2 och 5 kronor per skyldmark.
Vederbörande regeringsdepartement äger, där särskilda omständigheter därtill
föranleda, medgifva ett, öfverskridande af den öfre gränsen. Dock må
på egendomsskatten aldrig läggas mer än hälften af amtskommunens hela
skattebehof. I allmänhet får egendomsskatten icke något år förändras med
större belopp än 50 öre per skyldmark och skall utdebitering, som förut
öfverstigit den nu bestämda öfre gränsen, med sänkningar af 50 öre gradvis
nedbringas till denna gräns.

Häradernas bidrag till a mtet fördelas af amtstinget efter följande
regler: Tre tiondelar af skattebeloppet fördelas i proportion till den fasta
egendomens värde. Detta värde beräknas efter skyldmark och skyldniarkens
genomsnittliga värde för senaste 10-årsperiod. Tre tiondelar af skattebeloppet,
fördelas efter genomsnittet för de sista fem åren af taxerad förmögenhet,
två tiondelar efter folkmängden och de återstående två tiondelarna
efter amtstingets godtfinnande. Dock kunna med vederbörande
regeringsdepartements tillstånd dessa bestämmelser något modifieras. Häradets
hela bidrag upptages bland dess öfriga utgifter.

Häraderna äro berättigade men ej förpliktade att upptaga egendomsskatt.
Öfre gränsen för egendomsskatten är 4 kronor per skyldmark.

Skatten nia icke förändras med mer än 50 öre per skyldmaik för gången,
och skall årligen nedsättas med detta belopp, i fall och gä länge den
öfverskrider maximalgränsen, Hgendomsskatten till såväl amt som härad
ntdebiteras, utom pa matrikulerad egendom, äfven pa industriella anläggningar,
Indika för- ändamålet undergå, allmän taxering hvart fmnte ar.

För utdebitering af förmögenhets- och inkomstskatt har kommunalstyrelsen,
såväl på landet som i stad, att uppsätta särskilda regler, Indika
underställas, för härad, amtsskattestyrelsen, för stad, vederbörande regeringsdepartement.
Förmögenhetsskatten utgår efter eu likformig skattesats
som i allmänhet ej må öfverstiga 2 kronor och ej understiga 50 öre
för 1,000 kronor. Dock kan kommunalstyrelsen för hvarje full procent,
hvarmed inkomstskatten stiger öfver 10 procent, höja förmögenhetsskattesatsen
med 20 öre utöfver nämnda öfre gräns af 2 kronor intill ett absolut
maximibelopp af 3 kronor.

I afseende ä den viktigaste reformen, begränsningen af den kommunala
inkomstskatten, bär man icke kommit längre än till att skattesatsen
som regel begränsats till 10 procent. Undantag från denna regel
göres såtillvida, som kommun alltid är berättigad att i form åt inkomstskatt
utdebitera ett absolut taget lika stort belopp som under närmast
föregående År, dock med det villkoret att skattesatsen icke får öfverstiga 1 2
procent. Kommun, som tidigare utdebiterat öfver 10 procent, kan alltså,
om den beskattningsbara inkomsten växer, successivt nedbringa sin inkomstskattesats
inom 10-procentsgränsen utan att behöfva minska totalbeloppet
af sin utdebitering på inkomst. Vederbörande regeringsdepartement
kan medgifva en högre skattesats, än som enligt dessa regler är
tillåten, när kommunalstyrelsen med ^-majoritet besluter att göra framställning
härom och kan visa, att taxeringarna inom kommunen äro rimliga,
att en passande tabell användts för taxerad inkomsts reduktion till
beskattningsbar och att andra skattekällor försvarligt utnyttjats. 1 sammanhang
härmed kan taxeringen underställas riksskattestyrelsens pröfning.
Kommun, som tidigare haft en inkomstskattesats öfver 12 procent, är i
allmänhet skyldig nedbringa denna med minst en procent om året.

I fråga om förmögenhetsskatten kan kommunalstvrelsen bestämma

o o • ,

skattefrihet för små förmögenheter, på landet under 1,000 kronor, i stad
under 5,000 kronor. I fråga om hvilka belopp af olika inkomster som
skola vara skattefria har bestämts att dessa belopp skola bero både på
den skattskyldiges försörjningsbörda och på inkomstens storlek. Till delning
för den taxerade inkomstens reduktion till beskattningsbar har utarbetats
eu mängd olika tabeller, 4 för landskommunerna och 6 för stä -

220

derna. Mellan dessa ha kommunalstyrelscrna att välja, men de kunna
också företa vissa rätt betydande ändringar i dessa tabeller.

Som allmän regel för valet af rednktionstabell gäller att totalsumman
af beskattningsbar inkomst för kommunens invånare icke bör understiga
40 procent och icke öfverstiga 70 procent af motsvarande taxerade
inkomst. Genom denna bestämmelse, hvars efterlefvande skall öfvervakas
af amts- och riksskattestyrelserna (motsvarande de forna »kommissionerna»),
har man velat finna en garanti mot missbruk af rätten att bestämma om
afdragen och mot en alltför stor ojämnhet i inkomstbeskattningen.

I sammanhang med begränsningen af den kommunala skattebördan
och i viss mån för att underlätta denna begränsning har man infört en
deklarationsplikt, som sträcker sig till alla dem, som vid någon af de 3
sista taxeringarna uppförts som skattskyldiga för inkomst af minst 500
kronor, eller so n senaste året haft en nettoinkomst af minst 500 kronor.