KOMITÉNS FÖR ORDNANDE AF PENSIONS VÄSENDET FÖRSTATENS CIVILE TJENSTINNEHAFVARE SAMT FÖRDERAS ENKOR OCH BARN (Statens offentliga utredningar 1899:3)

UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

KOMITÉNS FÖR ORDNANDE AF PENSIONS VÄSENDET FÖR
STATENS CIVILE TJENSTINNEHAFVARE SAMT FÖR
DERAS ENKOR OCH BARN

DEN 28 MAJ 1894 AFGIFNA

BETÄNKANDE

■jk

STOCKHOLM

Isaac Mahcus’ Bokte.-Aktikboi.aq
1897.

Innehållsförteckning.

Sid.

Utlåtande af inspektören öfver försäkringsanstalterna .................................................. 1

„ „ Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län........................... 3

„ „ „ » Upsala „ 4

„ „ „ „ Södermanlands ............................. 5

„ „ „ Östergötlands „ ............................ 6

„ „ „ » Jönköpings „ ............................ 7

„ „ „ » Kronobergs .............................. 8

„ „ „ Kalmar „ 8

„ „ „ » Gotlands „ 9

„ „ „ „ Blekinge „ 10

„ „ „ „ Kristianstads „ ............................ 13

, „ „ „ Malmöhus .............................. 14

„ „ „ ,, Hallands „ .......................... 15

n n „ „ Göteborgs och Bohuslän ................ 16

„ „ „ » Skaraborgs län............................ 17

„ „ „ » Vermlands „ ............................ 18

„ „ „ Örebro „ 26

„ „ „ „ Vestmanlands „ ..... 27

„ „ „ ,, Kopparbergs „ ............................ 28

„ „ „ ,, Gefleborgs „ ............................ 28

n „ „ „ Vestemorrlands „ ....................... 29

„ „ „ „ Jemtlands „ ............................ 31

n „ „ Vesterbottens „ ............................ 32

„ „ '' „ „ Norrbottens „ ............................ 33

„ „ Telegrafstyrelsen ........................................................................................ 34

„ „ fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning ................ 98

„ „ direktionen öfver telegrafverkets pensionsinrättning ................................ 112

„ „ Generaltullstyrelsen .................................................................................... 169

„ „ direktionen för tullstatens enskilda pensionsinrättning ............................ 184

„ „ direktionen öfver lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa 191

„ ,, Medicinalstyrelsen....................................................................................... 208

„ „ direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning ........................................ 209

„ „ fullmäktige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning ........................ 296

,, ,, Statskontoret............................................................................................... 358

Inspektören öfver försäkringsanstalterna.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss af den 31 augusti
föregående år anbefalt mig att afgifva underdånigt yttrande öfver pensionskomiténs
betänkande, får jag nu, med återställande af remisshandlingen,
anföra, att, för så vidt det angår det egentliga betänkandet och deri
framlagda lagförslag, något särskildt yttrande från min sida icke torde
vara erforderligt, alldenstund jag, såsom nyligen vald till fullmägtig i
civilstatens pensionsinrättning, kommer i tillfälle att häröfver yttra mig
i sammanhang med fullmägtiges anbefalda behandling af ärendet, och
då å andra sidan komiténs arbete i väsentliga delar just livilar på utredningar,
som jag enligt komiténs uppdrag haft att utföra.

I fråga om den reservation, som af komiténs ledamot herr professor
Gyldén blifvit mot betänkandet afgifven, synes något egentligt bemötande
icke vara af nöden, då det deri innehållna förslaget till andra grunder
för enkekassan, än som af de öfriga komitéledamöterna enhälligt antagits,
äfvensom de mot komiténs förslag gjorda invändningar varit föremål
för öfverläggning inom komitén, som dervid inhemtat (muntligt) yttrande
från min sida. Ett utförligare bemötande skulle derför knappast blifva
annat än ett upprepande af de motiv, som finnas anförda på olika ställen
af komiténs betänkande, eller af mina bifogade särskilda utlåtanden.
Jag inskränker mig derför till följande frågor, som möjligen kunde förefalla
att vara af någon betydelse.

Å sid. 400 och 401 anför herr Gyldén do värden å talen Em,

som jag härledt för vissa talrikare grupper af tjensteman, och söker ur
de enligt lians förmenande icke obetydliga afvikelserna från de tal, som
antagits gälla för alla de i fråga varande tjenstemännen, draga den slutsats,
att ett dylikt sammanförande af de olika tjenstemannagrupperna i
en ock samma kassa och med afgifter, som för dem alla bestämmas
efter gemensamma vilkor, skulle leda till betänkliga orättvisor. Härvid
är dock att märka, att äfven om man med herr Gyldén (och bortsedt
från de högre åldrarne i gruppen Y, der de motsvarande talens större
värden bero på särskilda förhållanden) vill anse differenserna mellan talserierna
i sin helhet större än att de endast skulle vara att tillskrifva
tillfälliga förhållanden, den gjorda anmärkningen dock förlorar hela sin
betydelse, om man, såsom man bör, endast tager de åldrar i betraktande,
som för hvarje grupp äro de hufvudsakliga inträdes- och befordringsåldrarne.
Sålunda äro talen för grupp I (klasserna 1—7 i civilstatens
pensionsinrättning) i åldrarne 35—55 år så nära öfverensstämmande
med de motsvarande talen för grupp VI som man gerna kan önska.
Liknande är förhållandet med åldrarne 25—35 år inom grupp II o. s. v.

På sid. 405 framhåller herr Gyldén »först och främst», »att professor
Lindstedts räkningar äro så planlagda, att inflytandet på afgifterna af
ålderskilnaderna emellan man och hustru alldeles icke framgår ur de af
honom meddelade siffrorna» o. s. v. Jag har endast derför upptagit
detta yttrande, emedan man möjligen af de egendomliga ordalagen skulle
kunna få den föreställningen, att jag (vare sig med afsigt eller af försumlighet)
skulle uraktlåtit att uträkna och meddela en del siffervärden,
som varit af vigt att känna. Jag har naturligtvis icke kunnat anse det
vara min pligt att i mina utredningar anställa beräkningar, som icke
af någon, ej ens af professor Gyldén sjelf, (se pag. 407) på allvar ifrågasatts
kunna tjena såsom grund för den nya enkekassan. Jag behöfver
väl för öfrigt knappast framhålla, att jag utan motsägelse skulle anstält
äfven de af herr Gyldén antydda beräkningarne, derest jag haft någon
aning om, att han möjligen kunde hysa en sådan önskan, innan jag fick
läsa derom i hans reservation.

Professor Gyldén bär vidare å sid. 411—413 egnat mitt sätt att
beräkna kostnaden för barnpensionerna en längre kritik. Denna kritik
utmynnar slutligen deri, att jag icke skulle tagit hänsyn till de fall, då
en yngre enka efter mannens död föder ett pensionsberättigadt barn.
Äfven om jag skulle öfversett, en sådan omständighet, torde det för hvar
och en vara klart, att det här handlar om en ren obetydlighet. Såsom
jag emellertid haft tillfälle att inför komitén anföra, föreligger dock här
intet förbiseende från min sida, utan har jag ansett den i fråga varande

posten mer än balanserad genom det sätt, hvarpå makames och barnens
åldrar beräknats, genom att antaga samma dödlighetskoefficienter för
gifta som för ogifta män, m. m.

Stockholm den 8 april 1895.

I djupaste underdånighet:

AND. LINDSTEDT.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Till fullgörande af nådig befallning i remiss den 5 oktober 1894
att inkomma med underdånigt yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af
de utaf komitén för ordnandet af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifna förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn intagna bestämmelser,
får länsstyrelsen, som ej har något att erinra mot innehållet af §§ 17 och 44,
i fråga om § 16 i underdånighet anföra, att den deruti föreslagna bestämmelsen
derom, att förfallna afgifter skulle kunna »exekutivt uttagas»,
synes vara sväfvande och ej innefatta hvad som dermed antagligen afsetts
eller att afgifterna skulle kunna uttagas genom utmätning utan
föregående dom eller utslag.

Har afsigten åter varit, den, att afgifterna skulle kunna uttagas
genom lagsökning hos öfverexekutor, så lärer ej heller denna genom
den ifrågasatta bestämmelsen uppnås.

Stockholm å landskansli den 12 februari 1895.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet:

I. TÖRNE B LA DH.

MATTHS FALK.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne oktober har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande fått sig anbefaldt att afgifva underdånigt
yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af det utaf komitén för ordnande
af pensionsväsendet för statens civila tjensteinnehafvare samt för deras
enkor och barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa
för enkor och barn intagna bestämmelser.

Till underdånig åtlydnad af högstberörda nådiga befallning får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed underdånigst anföra,
att de i berörda §§ föreslagna stadganden om indrifning och redovisning
af delegareafgifter till kassan, hvilka bestyr skulle komma att, i
fråga om de delegare, som i landtränterierna uppbära aflöning eller pension
af staten, åligga landträntmästarne i länen, utan tvifvel skola medföra
en rätt betydande tillökning i dessa tjenstemäns göromål. Då härtill
kommer, att enligt § 26 i samma reglementsförslag pensioner från
kassan jemväl skola i landtränterierna utbetalas till de pensionärer, som
sådant önska, hvilket i regel torde blifva fallet med de allra flesta utom
hufvudstaden bosatta pensionärerne, och, hvad Upsala län angår, pensionärer
från snart sagdt hela riket äro i stort antal här boende, i hvilket
afseende kan erinras, att för närvarande ej mindre än ett fullt hundratal
pensioner ensamt från civilstatens pensionsinrättnings särskilda fonder
äro anvisade till utbetalning härstädes, vill det synas Eders Kongl. Maj :ts
Befallningshafvande uppenbart, att inom detta län dessa nya åligganden
med uppbörd och redovisning af afgifter samt utbetalning af pensioner,
hvilka dessutom till väsentligaste delen infalla på tider, då landträntmästaren
är mer än eljest upptagen af tjenstegöromål, icke kunna af
honom på tillfredsställande sätt medhinnas utan anlitande af biträde dervid.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som i öfrigt icke har
något att erinra emot de ifrågavarande bestämmelserna i och för sig,
anser sig fördenskull böra i underdånighet hemställa, huruvida icke, i
händelse samma bestämmelser varda slutligen godkända, i sammanhang
dermed ett lämpligt anslag af till exempel 500 kronor kunde anvisas åt

landträntmästare!! i länet för beredande af nödigt biträde vid dessa nya
åliggandens fullgörande.

Upsala i landskontoret den 31 december 1894.

Underdånigst:

LUDVIG DOUGLAS.

Joh. Malmberg.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

''i.O. tv* ''iL1 ftf-J>1 1 .) "i: i U Oi

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts i remiss af den 5 sistlidne
oktober meddelade föreskrift för länsstyrelsen att afgifva underdånigt
utlåtande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af de i dervid bilagda, af komitén
för ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare
samt för deras enkor och barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens
pensionskassa för enkor och barn intagna bestämmelser, får
landshöfdingeembetet. härmed underdånigst i berörda hänseende anföra
följande.

Om äfven med fäst afseende å de dryga inträdes- och befordringsafgifter,
som enligt §§ 14 och 15 i ofvannämnda förslag skola af pensionskassans
delegare under loppet af törsta året efter vunnen delaktighet i
kassan eller höjning i delaktighetsbeloppet erläggas, det vill synas länsstyrelsen,
att inbetalningen af dessa afgifter billigtvis borde kunna till
synnerlig lättnad för delegare utsträckas till dubbelt så lång tid som sistberörda
stadgande derom innehåller, utan att någon för fullgörande af
kassans förbindelser anmärkningsvärd olägenhet deraf skulle uppstå, anser
länsstyrelsen, att det i § 16 mom. 1 af komitén föreslagna sätt för infriande
af dessa och delegarnes årsafgifter, medelst innehållande af proportionerlig
andel deraf vid utbetalning af aflöning eller pension, innebär
den tjonligasto och för delegarne beqvämligaste utvägen derutinnan;
likasom äfven att i öfverensstämmelse dermed bestämmelsen i § 16 mom. 2,
i fråga om inbetalning af dylika afgifter för delegare, som icke åtnjuter

aflöning eller pension af staten, är för ändamålet lämplig och tillfyllestgörande;
hvarjemte mot stadgandena i §§ 17 och 44 uti förslaget länsstyrelsen
ej heller har någon anmärkning att framställa.

Nyköping i landskansliet den 28 februari 1895.

Underdanigst:

Landshöfdingeembetet:

. V* V/ ’Vl.

GUSTAF NORDEMAN. EDV. ANDERSSON.

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af föreskrift i nådig remiss den 5 sistlidne oktober
får landshöfdingeembetet underdånigst afgifva yttrande öfver de i §§ 16,
17 och 44 af komiténs för ordnande af pensionsväsendet för statens
civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn den 28 maj 1894
framlagda förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn intagna bestämmelser och i sådant afseende underdånigst anföra,
att ifrågavarande bestämmelser synas väl valda och böra ändamålsenligt
kunna tillämpas.

Linköpings slott i landskontoret den 6 februari 1895.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet:

11; i

N. H. JOACHIMSSON.

KARL LINDVALL.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i lönköpings län.

Till Konungen.

• i '' % I-J i • ■'' J |* i ''. ,-jp ;•> • i • 11 }i ''i

I anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss af den 5 oktober
nästlidet år med föreskrift för Eders Kongh Maj:ts Befallningshafvande
att afgifva underdånigt yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af de i
den nådiga remissen bilagda, af komitén för ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifna
förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn intagna bestämmelser, får Eders Kongl. Majtts Befallningshafvande
underdånigst anföra följande. _ _

Inom detta län har sedan längre tid tillbaka i fråga om inbetalning
af pensionsafgifterna till civilstatens pensionsinrättning så tillgått, att
vid utfärdande af anordningar å tjenstemännens aflöningsförmåner respektive
pensionsafgifter i början af tredje månaden i hvarje kalenderqvartal
från aflöningen afdragits och af landträntmästaren vid utbetalningen
innehållits samt sedermera af honom redovisats till redogöraren för civilstatens
pensionsinrättning inom länet. Då de i ofvan åberopade §§ af
det afgifna förslaget till pensionsreglemente intagna bestämmelserna i
hufvudsak öfverensstämma med den här i länet redan nu tillämpade
praxis, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som nu icke eger
meddela yttrande om lämpligheten af den som det synes ifrågasatta
indragningen af länsredogörarne och den i följd af denna indragning
ifrågakommande redovisning af pensionsafgifterna direkt till pensionskassan,
sig i underdånighet icke hafva annat att erinra mot de i omförmälda
§§ föreslagna bestämmelsernas fastställande, än att innehållande
åt pensionsafgift icke måtte föreskrifvas böra ega rum oftare än en gång
i qvartalet, emedan innehållning månadsvis skulle, utan att gagna vare
sig kassan eller delegarna, förorsaka vederbörande myndigheter, räntmästare
och kassörer ett så betydande besvär, att kassan, i motsats mot
hvad nu antagits, icke torde kunna undgå att utgifva godtgörelse till
utbetalningstjenstemännen för deras ökade arbete, hvilken godtgörelse
deremot möjligen kunde undvikas om iunehållningarna bestämdes skola
ske endast qvartalsvis.

Jönköping i landskontoret den 26 februari 1895.

Underdånigst:

HJ. PALMSTIERNA.

G. Gasslander.

i öij!?''%''•''!

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning i remiss den 5 sistliane oktober, får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva infordradt underdånigt
yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af utsedde komiterades för ordnande
af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare samt deras
enkor och barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa
för enkor och barn intagna bestämmelser; och har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ej något att mot berörda föreslagna bestämmelser
i underdånighet erinra.

Vexiö landskansli den 31 december 1894.

Underdånigst:

G. H. SPENS.

G. W. Granqvist.

Kong!. Maj ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig befallning i remiss den 5 oktober 1894 åt
vederbörande komités den 28 förutgångne maj afgifna förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn, får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande beträffande de i §§ 16, 17 och 44 af reglementet
intagna bestämmelser i fråga om sättet och ordningen för uppbörd
och redovisning af delegares afgifter till denna kassa, underdånigst
anföra, att, ehuru förslaget i denna del afser att tillföra, bland andra,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ett icke oansenligt samt för framtiden

fortvarande besvär och således vållar ökning i redan åliggande embetsgöromål,
likväl och då ett godkännande af förslaget skulle medföra en
afsevärd besparing i kostnaden för pensionskassans förvaltning, anser
sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke böra vid de föreslagna
bestämmelserna göra annan erinran, än att de föreskrifter rörande sättet
för redovisningen, hvarom förmäles i § 17, synas med afseende a kassans
ställning till de blifvande redogörame lämpligen böra meddelas af Eders
Kongl. Maj:t.

Kalmar i landskontoret den 26 februari 1895.

''•i.. .''.r.-vV; j , • . •, < ! I ,/r /: !''7 '' . ,yj 1 V «''

U nderdånigst: ^ i •!

C. AD. FAGERLUND. y

Axel Bökelund.

Kongl Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 5 sistlidne oktober anbefald att afgifva
underdånigt yttrande öfver de i §§ 16, 17 pcb 44 af de af komitén
för ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare
samt för deras enkor och barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens
pensionskassa för enkor och barn intagna bestämmelser, får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst anföra, att Eders
Kong]. Maj:ts Befallningshafvande icke har något att erinra emot ifrågavarande
bestämmelser.

Visby i landskontoret den 24 november 1894.

Underdånigst:

E. POIGNANT.

Oscar Mdin.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 5
oktober 1894 åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
före den 1 instundande mars till Eders Kongl. Maj:t inkomma med
underdånigt yttrande öfver bestämmelserna i §§ 16, 17 och 44 af det
utaf särskilda komiterade den 28 maj 1894 afgifna förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn; och får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda i detta ämne underdånigst
anföra följande.

Då bestyret med innehållning af inträdes-, befordrings- och årsafgifter
för delegare i kassan samt utbetalning af pensioner, hvilket allt,
hvad civilstatens pensionskassor angår, hittills verkstälts af särskilde
redogörare, men efter förslaget skulle åligga vissa embetsmyndigheter,
företrädesvis länsstyrelserna, komme att medföra ett ganska betydligt
arbete, torde böra tillses, att detta bestyr ej göres vidlyftigare eller
omständligare, än behofvet kräfver. Af de delegare, hvilkas afgifter
skulle hos länsstyrelserna innehållas vid utbetalning af aflöning eller
pension, erhålla endast landsstatens embets- och tjenstemän sin aflöning
månadsvis, men deremot alla öfriga sin aflöning qvartalsvis, såsom häradshöfdingar,
landtmäteristaten, länsveterinärer, skogsstaten och provinsialläkare;
hvarjemte alla statspensioner hittills utgått och sannolikt äfven
för framtiden skulle utgå qvartalsvis samt efter förslaget i § 26 jemväl
pensioner från kassan skulle utbetalas qvartalsvis. Vid sådant förhållande
synes, i likhet med hvad för civilstatens pensionskassor nu är
stadgadt, den i §§16 och 17 föreslagna innehållning och redovisning
af pensionsafgifter höra inskränkas till hvarje qvartal och icke böra omfatta
för vissa delegare hvarje månad, hvilket tvifvelsutan skulle förorsaka
vederbörande tjenstemän ett temligen onödigt arbete och vålla
oreda vid afgifternas redovisning.

Af bestämmelserna i § 17 vill det synas, som om förslagsställames
mening varit, att pensionsafgifterna skulle till pensionskassan redovisas,
innan afgifterna i kronans kassa influtit; men då dessa afgifter lämpligen
ej torde böra af allmänna medel förskjutas och sedermera efter

hand som de inflyta till ersättande af förskotten i kronans räkenskaper
uppdebiteras, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att de härutinnan
föreslagna bestämmelser böra ändras derhän, att redovisning afgifves
efter utgången af hvarje qvartal och att samtidigt de under qvartalet
influtna afgifter till pensionskassan inlevereras.

Det i § 17 föreslagna stadgande, att kassans styrelse skulle ega
att meddela de föreskrifter, som borde iakttagas vid redovisning af afgifterna
till kassan, skulle säkerligen föranleda, att vissa embetsmyndigheter,
särskildt länsstyrelserna, finge i stället för kassans styrelse och
tjensteman utföra en mängd bestyr, för hvilkas fullgörande hos kassan
något hinder ej kunde förefinnas och hvilka sålunda rimligtvis ej borde
påläggas andra myndigheter. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser förty, att ifrågavarande stadgande bör, såsom olämpligt och alltför
sväfvande, ur § 17 uteslutas. Deremot och då det bör tillhöra kassans
styrelse att i första hand pröfva de ganska invecklade och delvis ej fullt
tydliga bestämmelserna i §§ 14, 15 och 46 angående erläggande af afgifter
till kassan, synes i § 16 eller § 17 böra intagas en uttrycklig
föreskrift om åliggande för kassans styrelse att lemna vederbörande
myndigheter uppgift å de afgifter, hvarje delegare borde genom innehållning
å aflöning eller pension erlägga, för hvilket ändamål jemväl
erfordras ett stadgande, att embetsmyndighet skulle underrätta kassans
styrelse om utfärdande af fullmagt eller afsked å tjenst, som medför
delaktighet i kassan, och vid utnämning af tjensteman, som icke redan
vore delegare i kassan, tillika meddela upplysning om den utnämndes
ålder, hvarom besked erfordras i och för uträkning åt årsafgifterna till
kassan.

Enligt § 16 mom. 2 och § 26 skulle pensionerna få lyftas hos
länsstyrelserna och afdrag dervid i vissa fall böra ske för oguldna pensionsafgifter.
Då emellertid ett jemförelsevis ringa antal pensionärer torde
vara eller blifva bosatta i Stockholm och i länens residensstäder, skulle
för pensionärerna vara vida förmånligare, om de, i stället för rättigheten
att i länsresidensstäderna lyfta sina pensioner, kunde från pensionskassan
få pensionerna med allmänna posten sig kostnadsfritt tillsända,
på sätt exempelvis finnes stadgadt i § 24 af nådiga reglementet för
småskolelärares m. fl. ålderdomsundcrstödsanstalt den 22 juni 1892, i
hvilket fall länsstyrelserna sålunda skulle befrias från det föreslagna
bestyret med utbetalning af pensionerna och dermed förenad skyldighet
att innehålla oguldna afgifter.

T § 40 af nådiga reglementet för civilstatens pensionsinrättning
den 23 november 1888 och § 23 af nådiga reglementet för civilstatens

enke- och pupillkassa likaledes den 23 november 1888 finnes stadgadt,
att afgifter till nämnda pensionskassor skola erläggas qvartalsvis; och
då efter förslaget till reglemente för den nya pensionskassan delegare
i nu befintliga pensionskassor skulle i allmänhet bibehållas vid sina
rättigheter och skyldigheter gent emot dessa senare kassor, men ej ingå
såsom delegare i den nya kassan förr än i händelse af vunnen befordran,
lära komiterade ej heller få anses hafva åsyftat eller lämpligen bort
ifrågasätta någon ändring af de i dessa hänseenden uti de äldre pensionskassornas
reglementen gällande bestämmelser. Såsom § 44 i förslaget
blifvit affattad, skulle emellertid afgifter af delegare i de till den nya
kassan öfverflyttade äldre pensionskassor erläggas i den ordning, som i
§ 16 föreslagits hvad angår afgifter af delegare i den nya kassan, eller
med andra ord månadsvis af de delegare, hvilka uppbära sin aflöning
månadsvis. Bestämmelserna i § 44 äro sålunda stridande emot ofvan
omförmälda §§ af gällande reglementen för civilstatens pensionskassor,
hvilka reglementen dock skulle i öfrigt under öfvergångstiden oförändrade
tillämpas.

Härförutom synes emot § 44 kunna erinras, att i densamma hade
bort inflyta i förslaget eljest saknad föreskrift, huruledes pensioner från
civilstatens pensionskassor skulle i landsorten utbetalas, sedan dessa
kassors särskilde redogörare upphört att fungera samtidigt som den nya
pensionskassan trädt i verksamhet ; och borde i sådant afseende lämpligen
stadgas, att sådan pension skulle utbetalas i enahanda ordning,
som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här ofvan med afseende å
andra från kassan utgående pensioner föreslagit.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, föranlåtes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande underdånigst hemställa, att ifrågavarande förslag till
reglemente i de delar, hvarom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
enligt nådig föreskrift meddelat yttrande, icke måtte i oförändradt skick
vinna godkännande, utan att förslaget i dessa delar måtte, under förutsättning
att detsamma befinnes vara af beskaffenhet att böra läggas
till grund för lagstiftning i ämnet, omarbetas i öfverensstämmelse med
de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här ofvan framstälda anmärkningar.

Carlskrona i landskontoret den 12 februari 1895.

Underdånigst:

GIOTTH. WACHTMEISTER.

A. Holmquist.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

I följd af nådig remiss den 5 oktober 1894 åligger det Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt yttrande öfver
de i §§ 16, 17 och 44 af de utaf komiten för ordnande af pensionsväsendet
för statens civila tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn intagna bestämmelser, och får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande dervid anföra. _ _

Enligt 16 § mom. 1 skulle för hvarje delegare, hvilken åtnjuter
aflöning eller pension af staten, såväl inträdes- och befordrings- som
årsafgifter innehållas med proportionerlig andel vid hvarje utbetalning
af sådan aflöning eller pension, hvarjemte vederbörande, som hafva att
utbetala aflöningar eller pensioner enligt, förslagets 17 § borde, så snart
aflöningen eller pensionen förfallit till inbetalning, insända redovisning
för derå belöpande afgifter till kassan. Utbetalning af lön eger rum
till vissa tjenstemannaklasser månadsvis till andra åter äfvensom till
pensionstagare qvartalsvis, i följd hvaraf redovisning för afgifterna komma
att upprättas dels för hvarje månad dels för hvarje qvartal, hvarjemte
af bestämmelsen att afgifterna skulle redovisas, då lön eller pension till
betalning förfallit, synes kunna följa, att dessa afgifter borde af statsmedel
förskjutas i det fall att löntagare eller pensionär underlåter att
uttaga lön eller pension vid förfallotiden, men då det synes Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande olämpligt såväl att ifrågavarande afgiftsinnehållningar
och redovisningar, som komma att för vederbörande tjensteman
medföra ett icke obetydligt ökadt. arbete, göras mera omfattande
än behöfligt är, som ock att af statsmedel förskjuta pensionsafgifter,
samt dertill kommer att enligt nu gällande reglemente för civilstatens
pensionsinrättning och civilstatens enke- och pupillkassa delegarne i
dessa pensionsinrättningar hafva att erlägga pensionsafgifter endast
qvartalsvis, torde de föreslagna bestämmelserna ändras Bå, att redovisning
borde afgifvas endast efter utgången af hvarje qvartal för under qvartalet
influtna afgifter.

Uti 17 § är derjemte föreslaget, att kassans styrelse skulle meddela
de föreskrifter, som böra iakttagas vid redovisning af pensionsafgifter.
Emedan ett sådant stadgande synes kunna föranleda dertill,

att de myndigheter, som utbetala löner och pensioner, finge sig ålagdt
att i stället för kassans styrelse och aflönade tjensteman uträkna delegarnes
afgifter, synes styrelsens befogenhet i nu ifrågavarande hänseende
böra inskränkas till att omfatta endast föreskrifter om redovisningens
uppställning och tiden för dess afgifvande, hvarjemte bestämd föreskrift
torde höra meddelas derom, att kassans styrelse skall tillhandahålla de
myndigheter, som vid utbetalning af löner eller pensioner skola innehålla
pensionsafgifter, uppgift å de afgifter, som skola innehållas.

Enligt 44 § i förslaget skulle afgifter af delegare i äldre, till den
nya kassan öfverflyttade pensionskassor med belopp, som uti de för dem
förut gällande reglementen eller särskildt meddelade föreskrifter finnas
faststälda, till den nya kassan ingå samt erläggas och uppbäras på sätt
och i den ordning, som för afgifter och delegare i den nya kassan
stadgas. Härvid erinras, att de delegare i civilstatens pensionsinrättning
och civilstatens enke- och pupillkassa, som uppbära aflöning månadsvis,
skulle genom denna föreskrift i strid mot stadganden i gällande reglementen
för nyssnämnda pensionsinrättningar få sig ålagdt att erlägga
pensionsafgifterna månadsvis i stället för qvartalsvis.

På grund åt hvad Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande antort,
hemställer Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande underdånigst, att
förslaget, derest detsamma i öfrigt kan finnas lämpligt, måtte i de delar,
hvarom Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande haft -att yttra sig,
ändras i öfverensstämmelse med de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
nu gjorda erinringar.

Kristianstads landskontor den 16 februari 1895.

Underdånigst:

På Landehöfdingeembelets vägnar:

Eg. ANDERSSON. W. EHRENBORG.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 oktober 1894 anbefald att afgifva
underdånigt yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af utsedde komiterades
för ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare

samt för deras enkor och barn den 28 nästförutgångne maj afgifna
förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn
intagna bestämmelser, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
underdånighet anföra, att hinder icke synes möta vare sig för att inträdes-,
befordrings- och årsafgifter af delegare, hvilken åtnjuter aflöning eller
pension af staten, innehållaB vid utbetalning af lön eller pension eller
för att förfallna afgifter af delegare, som icke åtnjuter aflöning eller
pension af staten, må kunna jemte ränta derå exekutivt uttagas, endast
närmare bestämmes, hvilken myndighet, som har att påföra delegare
afgift, och huru talan mot sådan påföring må kunna föras. Huru omsorgsfullt
än reglementet må affattas, lärer det dock icke kunna förekommas,
att tvekan om skyldighet att erlägga afgift eller om afgiftens belopp
kan uppstå, och äfven om pröfning af sådan fråga kunde eg a rum under
form af besvär öfver utanordning af lön eller pension, lärer det dock
vara uppenbart, att, då utmätning af afgift försiggått, sådan pröfning
icke kan meddelas på besvär öfver utmätningen. För Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande synes det vara lämpligast, att afgiftema för
hvarje person uträknas af pensionskassans styrelse, hvilken dels till
vederbörande myndigheter öfversänder uppgift å de afgifter, hvilka böra
erläggas af delegare, som uppbär lön eller pension, och dels, sedan
annan delegare försummat att erlägga afgift, hos vederbörande utmätningsman
äskar indrifning af det felande beloppet, äfvensom att besvär öfver
styrelsens beslut får anföras hos Eders Kongl. Maj:t.

I öfrigt synas bestämmelserna i §§ 16, 17 och 44 icke gifva anledning
till erinran.

Malmö i landskansliet den 31 december 1894. •

Underdånigst:

ROBERT DICK SON.

Fritz Hallberg.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län

Till Konungen.

Sedan genom nådig remissresolution af den 5 sistlidne oktober
det blifvit Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att afgifva

underdånigt yttrande öfver bestämmelserna i §§ 16, 17 och 44 af det
utaf komitén för ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare
samt för deras enkor och barn den 28 maj innevarande år
afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter granskning
af berörda bestämmelser, underdånigst anföra, det Eders Kongl. Majtts
Befallningshafvande icke funnit något att mot desamma erinra.

Halmstads slott i landskansliet och landskontoret den 24 december
1894.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet:

GUSTAF LINDGREN. CARL HAFSTRÖM.

Kongl. Maj:is Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t åt en komité uppdragit att
dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida
pension sinrättningen borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning och
organisation eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning
af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna påkallad,
och i sammanhang härmed föreslå åtgärder till tryggande af
pensionsinrättningens ekonomiska ställning,

dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt genom omorganisation
och förening med flere eller färre nu befintliga pensionsinrättningar och
indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande
bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civila embets- och
tjenstemän och af deras efterlefvande enkor och barn ej mindre förenkling
i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande
härför erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter
för sagda pensionering kunde åstadkommas,

samt deröfver med yttrande och förslag till Eders Kongl. Maj:t

inkomma; hvarefter komitén den 28 maj 1894 sitt underdåniga betänkande
afgifvit,

har Eders Kongl. Maj:t i nådig remiss den 5 påföljande oktober
anbefalt Eders Kongl. Maj:ts Befallninghafvande att afgifva underdånigt
yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af det utaf komitén afgifna förslag
till reglemente för civilstatens pensionkassa för enkor och barn intagna
bestämmelser samt med berörda yttrande till Eders Kongl. Maj:t inkomma
före den 1 mars innevarande år.

Till underdånig åtlydnad af denna befallning får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande härmed underdånigst yttra, att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke har någon anmärkning mot omförmälda
paragrafer i reglementsförslaget att framställa.

Göteborg å landskansliet den 13 februari 1895.

Underdånigst:

G. SNOILSKY.

Henr. Westin.

Kongl. Maj ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

I anledning af nådig remissresolution den 5 sist.lidne oktober får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver bestämmelserna i §§ 16,
17 och 44 af komiténs för ordnande af pensionsväsendet för statens
civila tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifna förslag
till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn härmed
afgifva sitt underdåniga yttrande och i sådant afseende anföra:

att den i 16 § 1 mom. föreskrift^ innehållning »vid hvarje utbetalning»
synes för att icke orsaka allt för mycken olägenhet, kunna
och böra inskränkas till en gång i qvartalet, nemligen sista utbetalningen
i hvarje kalenderqvartal, och detta desto hellre som pensionerna ju icke
skola utbetalas oftare än qvartalsvis;

att den i 17 § omförmälda redovisningen af enahanda skäl torde
böra inskränkas till en gång i qvartalet;

att lydelsen af 17 § lemnar rum för någon tvetydighet i afseende
på hvem innehållning och redovisning rätteligen åligga, enär deraf till
exempel kan antagas följa, att ränt mästaren skall taga dylik befattning
med en läroverksrektors pensionsafgift, men rektor sjelf, som å ränteriet
uppbär och bland vederbörande lärare fördelar deras aflöning, endast
med de senares;

att om landträntmästare enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse
den 22 juni 1883 är underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
och jemkning i åligganden, som i allmänhet kan varda stadgad,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl icke finner deraf
vara en följd, att den här föreslagna icke oväsendtliga tillökning i hans
tjänsteåligganden skulle lemnas alldeles utan särskild ersättning, utan
tvärtom anser honom på grund af nådiga skrifvelsen sistsagda dag
hvilken tillerkänner honom (fortfarande) rätt till »provisioner för uppbörd
af landstmgsmedel samt kommuners eller enskilda inrättningars afgifter
eller af medel af än mer enskild natur» författningsenligt berättigad till
någon provision för uppbörden af afgifterna till denna »civilstatens pensionskassa»
; samt r

att dylik provision skäligen torde kunna bestämmas till hvad senast
församlade civilstatens fullmägtige för sin del beslutit eller två procent
åt uppbördssumman. r

Marieholm den 28 november 1894.

Underdånigst:

C. A. SJÖGRÖN A.

A. M. Bolinder.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning i remiss den 5 oktober 1894 åligger det
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt yttrande

öfver de i §§ 16, 17 och 44 intagna bestämmelser i det af vederbörande
komiterade afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa
för enkor och barn.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som till fullgörande häraf
ansett sig böra inhemta yttrande i ärendet från räntmästaren i länet,
hvilken tillika här är redogörare för civilstatens pensionsinrättning, tilllåter
sig samma yttrande härjemte öfverlemna och får för egen del
underdånigst anföra.

I likhet med komiterade anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i fråga om sättet för inbetalningen af såväl inträdes- och befordrings-
som årsafgifter för delegare, hvilken åtnjuter aflöning eller
pension af staten, att inbetalning lämpligen torde böra ske genom innehållning
vid skeende utbetalning af aflöning med pension.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner ock lämpligt, att
innehållning med proportionerlig andel af afgifterna skall eg a rum vid
hvarje utbetalning af pensioner, som ju enligt förslaget icke skola utbetalas
oftare än qvartalsvis, men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser deremot icke nödigt, att för delegare, hvilka åtnjuta aflöning
af staten och begagna sig af den för vissa fall medgifna rättighet
att lyfta densamma månadsvis, innehållning skall ega rum vid hvarje
månads dylik utbetalning, utan torde för ändamålet vara tillfyllest, om
innehållning för sådan delegare skedde första helgfria dagen i sista
månaden af hvarje kalenderqvartal, hvilken tid komiterade ock ansett
lämplig bestämma såsom förfallodag i fråga om afgifter för delegare,
som icke åtnjuta aflöning eller pension af staten.

I följdrigtig öfverensstämmelse härmed anser Eders Kongl. Majrts
Befallningshafvande ock, att den i 17 § föreskrifna redovisning af årsafgifter
för tjensteinnehafvare och pensionärer borde till undvikande af
onödigt besvär för vederbörande redogörare inskränkas till en gång i
qvartalet.

Förslaget om straffränta i 16 § 2 mom. för den delegare, som
icke åtnjuter aflöning eller pension af staten, men försummar att å ofvannämnda
förfallodag inbetala sina afgifter, synes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande för strängt.

Omständigheter kunna nemligen gifvas, som rent af göra det
omöjligt för sådan delegare att ställa sig föreskriften om inbetalningstiden
till efterrättelse.

Om förfallodagen för sådan delegare framflyttades till sist den 15:dc
i föreslagna månaden, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
en del eljes lätt uppkommande svårigheter vid tillämpningen borde kunna

undvikas, synnerligast ock om dylik delegare, i likhet med de öfriga,
finge rätt att icke blott direkt till kassan, på sätt föreslagits, utan efter
behag till vederbörande närmaste redogörare i landsorten inbetala sina
afgifter.

Uti motiverna till 17 § hafva komiterade uttryckligen betonat, att
bestyret med redovisning af afgifter, som enligt denna § skulle åligga
dem, bvilka vid utbetalning af lönerna innehålla afgifterna, skulle af
dessa tjensteman fullgöras utan särskild ersättning, och detta emedan,
enligt komiterades förmenande, sagda bestyr »icke lärer blifva af större
omfattning, än att detsamma kan utan men för öfriga tjenstegöromål
fullgöras». — Då uppenbart torde vara, att komiterade genom denna §
haft för afsigt att öfverflytta redogörarnes för civilstatens pensionsinrättning
i de särskilda länen åligganden jemte de ytterligare skyldigheter,
som i fråga om redovisningen enligt komiterades förslag till ordnande
af pensionsväsendet kunna tillkomma, på företrädesvis räntmästarne i
länen, uppställer sig helt naturligt till besvarande den frågan, huruvida
blott i ändamål af besparing i förvaltningskostnaderna räntmästarne utan
rätt till ersättning må kunna åläggas en sådan icke oväsentlig tillökning
i deras tjensteåligganden, hvilken genom förslagets upphöjande till lag
blefve en följd.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 22 juni 1883,
angående vilkoren för åtnjutande af de från 1884 års början faststälda
ändrade löneförmåner för landträntmästare, är landträntmästare underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden,
som vid en förändrad organisation af uppbörds- och utgiftsväsendet
inom länen eller eljest i allmänhet kan varda stadgad. — Något
hinder för öfverflyttning af ifrågavarande redovisningsskyldighet på räntmästarne
förefinnes sålunda icke.

Men häraf torde icke följa skyldighet för landträntmästarne att
åtaga sig denna redovisning utan ersättning, så mycket mindre som
Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse af samma dag till Eders Kongl.
Maj:ts och Rikets Kammarkollegium och Statskontor angående lönereglering
för landträntmästare uttryckligen förbehåller dem fortfarande rätt
till »provisioner för uppbörd af landstingsmedel samt kommuners eller
enskilda inrättningars afgifter, eller af medel af än mera enskild natur».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan sålunda icke i anledning
af hvad sistnämnda stadgande uttryckligen innehåller deremot
stridande inse det lagligen berättigade i krafvet, att landträntmästare
skola hafva skyldighet att utan rätt till någon provision uppbära och
redovisa de ifrågavarande afgifterna.

Eders Kongl. Maj:t6 Befallningshafvande anser förty, att någon provision
bör tillkomma redogörarne för deras ej så oansenliga besvär med
redovisningen och tillåter sig med afseende å beloppet af denna provision
underdånigst föreslå, att nu gällande bestämmelser i fråga om provision
till redogörare måtte fortfarande skäligen bibehållas, eller provisionen
åtminstone icke bestämmas lägre än hvad senast församlade civilstatens
fullmägtige för sin del beslutat eller två procent af uppbördssumman.

Emot hvad komiterade i § 44 föreslagit finner Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke skäl till någon anmärkning, likasom icke heller
emot förslaget i öfrigt i hvad detsamma gjorts till föremål för Eders
Kongl. Maj-.ts Befallningshafvandes underdåniga yttrande.

Karlstad å landskontoret den 18 februari 1895.

Underdånigst:

ADOLF MALMBORG.

H. N. Lundin.

Bilaga.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 5 oktober sistlidet år
infordrat Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga yttrande öfver
de i §§ 16, 17 och 44 af det utaf komitén för ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn intagna bestämmelser och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
anledning deraf anmodat mig, att med utlåtande i berörda hänseende inkomma,
får jag, till åtlydnad häraf, efter tagen kännedom af komiterades
omförmälda förslag, vördsamt afgifva följande yttrande.

Ehuru underdånigt yttrande infordrats endast beträffande de uti
§§ 16, 17 och 44 af ifrågavarande reglemente föreslagna bestämmelser,
hvilket yttrande endast lärer afse dessa bestämmelsers förenlighet med
allmän lag och författning eller om hinder i öfrigt kan möta för deras
tillämpning, torde det dock vara nödigt att till en början erinra derom,
att den nu ifrågasatta pensionskassan till sin natur måste, i likhet med
nuvarande civilstatens pensionsinrättning samt enskilda enke- och pupill -

kassa, men måhända med ännu större skäl, betraktas såsom en enskild
inrättning, enär kassan, hvars ändamål är att bereda pensioner åt enkor
och barn etter vissa slag af tjensteinnehafvare, som äro förpligtade till
delaktighet i densamma, i och för sin verksamhet icke beräknats komma
att, ega andra inkomster än de afgifter kassans delegare skola inbetala
jemte afkomsten å dessa afgifter, och kassan ensamt med dessa inkomster
skall bestrida pensioneringen, ehuruväl kassans delegare, enligt det föreliggande
förslaget,, egendomligt nog icke skulle komma att tillerkännas
rätt att vare sig sjelfva ombesörja eller ens deltaga i omsorgen om den
af deras inbetalda afgifter bildade kassans förvaltning, revision eller meddelande
af ansvarsfrihet för förvaltningen och icke heller att väcka förslag
till eller besluta om ändringar i reglementet eller andra åtgärder,
som för kassans bestånd och bästa kunna anses behöfliga, utan hela öfverinseendet
skulle öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, som skulle utse styrelse,
bestående af ordförande och fyra ledamöter, deraf minst tre delegare,
för. kassans förvaltning samt tre revisorer, deraf minst två delegare, för
revisionens verkställande, omständigheter hvilka emellertid icke, lika litet
som . den att staten mahända atager sig att bestrida förvaltnings- och
revisionskostnaderna, kunna förläna åt anstalten natur af statsinstitution.
Förutskickandet af denna erinran torde få anses påkalladt deraf, att af
kassans natur är beroende dess ställning och kraf i rättsligt och administrativt
hänseende.

Uti § 16 hafva komiterade, beträffande afgifternas inbetalning, i
mom. 1 föreslagit, att för delegare, hvilken åtnjuter aflöning eller pension
af staten, skola såväl inträdes- och befordrings- som årsafgifter innehållas
med proportionerlig andel vid hvarje utbetalning af sådan aflöning
ellei pension. En dylik bestämmelse om innehållning af aflöning eller
pension, hvilken i hög grad påminner om den enligt äldre lag medgifna
så kallade införsel i lön, hvilken enligt § 8 i promulgationslagen den 10
augusti 1877 icke vidare må beviljas, lärer emellertid stå i strid med
icke blott nya utsökningslagens föreskrifter utan jemväl, i de fall då
förmånsrättsordningen eger tillämpning, handelsbalkens 17:de kapitel,
som bestämmer den ordning i hvilken fordringar skola af gäldenärs
egendom utgå. .Enligt åt Riksdagen beslutade och af Kongl. Maj:t faststälda
löneregleringar äro. tjensteinnehafvarne berättigade att utan några
afdrag uppbära de med tjensterna förenade aflöningsförmåner, hvilka, i
händelse tjensteinnehafvaren blifvit försatt i konkurs, jemväl oafkortad
böra uppbäras af konkursförvaltningen för att tillsammans med konkursboets
öfriga tillgångar fördelas emellan borgenärerna i enlighet med
sistnämnda lagrum. Samma förhallanden gälla ock med afseende å pen -

sionerna. Utan tjensteinnehafvarens och pensionärens eller deras rättsinnehafvares
medgifvande för hvarje särskild! fall torde alltså icke någon
innehållning af aflöning eller pension kunna ega rum och således icke
heller genom reglemente bestämmas.

I mom. 2 af samma § är föreslaget, att för delegare, som icke
åtnjuter aflöning eller pension af staten, proportionerlig andel af hans
afgifter förfaller den första dagen i sista månaden af hvarje kalenderqvartal
och att dessa afgifter kunna, i den mån de förfallit, jemte eu
halt procents ränta i månaden från förfallodagen exekutivt uttagas.
Denna bestämmelse synes vara onödigtvis alltför hård emot delegaren,
hvilken i vissa fall, såsom då hans utnämning till tjensten egt rum sista
dagen eller dagarne af nästföregående månad, hvarom han måhända icke
kan erhålla kännedom förr än flere dagar derefter, är alldeles urståndsatt.
att på förfallodagen kunna verkställa inbetalningen af afgiftema,
hvaraf följden skulle blifva, att han nödgades å afgiftsbeloppet erlägga
ränta, hvilken ock synes vara föreslagen alltför högt i anseende till nu
allmänt gällande låga räntefot, som kanhända snart nog föranleder den
lagliga räntans nedbringande. Dessutom skulle, derest en sådan bestämmelse
komme till stånd, i vanliga fall den i landsorten aflägset
boende delegaren för afgifternas inbetalande å förfallodagen och såmedelst
undvikande af, så att säga, straffränta nödgas insända beloppet ända till
flere dagar före nästföregående månads utgång. Om delegaren derefter,
hvilket låter tänka sig, aflede före samma månads slut, hade han till
pensionskassan erlagt afgifter för en månad för mycket. Om än vid
sådant förhållande delegarens rättsinnehafvare vore berättigade att återfå
hvad som för mycket erlagts, hvilket med den lydelse förslagets § 18
erhållit torde blifva tvifvel underkastadt, komme beloppets återfående i
allt fall att blifva förenadt med både besvär och kostnader. Då det icke
kan vara lämpligt att uti ett reglemente meddela föreskrifter, som i
vissa fall omöjligen kunna efterlefvas och i andra fall äro egnade att
förorsaka förvecklingar, samt ett kortare framflyttande af tiden för afgifternas
erläggande icke lärer i någon högre grad inverka menligt på
den ekonomiska ställningen hos den tilltänkta pensionskassan, hvilken
för öfrigt i hvarje fall måste för pensioneringens verkställande hafva ett
kassaförlag, torde den bestämmelsen böra meddelas, att alla delegareafgifter,
jemväl aflönings- och pensionstagares, böra till den del deraf,
som belöper på hvarje kalenderqvartal, erläggas under loppet af samma
qvartals sista månad och att laglig ränta vid uraktlåten inbetalning beräknas
från och med påföljande månad. Derigenom blefve alla delegare

i kassan likstälda i sina förpligtelser till densamma, och förvaltningen
komme jemväl att genom ett dylikt stadgande betydligt underlättas.

I sammanhang med föreskriften om delegareafgifternas exekutiva
natur torde genom stadgande i reglementet böra i afseende å dessa afgifter
beredas samma förmånsrätt, som nu är medgifven. för afgifterna
till civilstatens pensionsinrättning samt dess enskilda enke- och pupillkassa.

Emot bestämmelsen i samma mom. om afdrag å enkas och barns
pension för afliden delegares obetalda afgifter torde skäl till erinran
icke förefinnas.

Den uti § 17 föreslagna bestämmelsen att vederbörande, som hafva
att utbetala aflöning eller pension till de tjensteinnehafvare eller pensionärer,
hvilka äro delegare i kassan, skola, så snart aflöningen eller
pensionen förfallit till betalning, insända redovisning för derå belöpande
afgifter till kassan, lärer, för såvidt denna redovisning skall vara åtföljd
af kontanta medel, möta oöfvervinneliga svårigheter, äfven under förutsättning
att afgifterna kunde, såsom komiterade i § 16 mom. 1 föreslagit,
vid ifrågavarande medels utbetalning innehållas, alldenstund aflöningen
eller pensionen, som i allmänhet är förfallen till betalning i
början af hvarje qvartals tredje månad och vanligen torde utanordnas
den första helgfria dagen af denna månad, emellertid af många skäl
icke af lön- eller pensionstagaren uppbäres eller ens kan uppbäras samma
dag, den blifvit anordnad, och förr än aflöningens eller pensionens utbetalning
verkställes, lärer icke heller någon innehållning af pensionsafgifter
och alltså icke heller någon redovisning för dessa afgifter kunna
ega rum. Tiden för redovisnings insändande till kassan torde alltså
icke i något fall böra bestämmas annorlunda än »så snart ske kan och
såvidt möjligt är inom utgången af den månad, hvarunder afgifterna
influtit».

Då det i samma § vidare heter: »skolande för detta ändamål kassans
styrelse meddela de föreskrifter, som härvid böra iakttagas», torde väl
detta innebära, att styrelsen skall, utom formulär och blanketter till sjelfva
redovisningen, jemväl låta upprätta och till vederbörande i god tid öfverlemna
uträkning å afgifterna jemte qvittenser å desamma, hvilka senare
böra vid afgifternas inbetalning aflemnas till delegarne; dock synes det
som om ett sådant åliggande hade bort vara tydligare uttryckt uti reglementet.

Bestämmelsen i samma § derom att delegare, som icke åtnjuta
lön eller pension af staten, skola insända eller inbetala sina afgifter
direkt till kassan, torde icke blifva föremål för något missnöje.

Enligt motiven till § 17 hafva komiterade tänkt sig, att bestyret
med innehållning och redovisning af delegarnes afgifter icke skulle blifva
af större omfattning, än att detsamma kan utan men för Övriga tjenstegöromål
och utan särskild ersättning fullgöras. Denna koröiterades uppfattning
visar endast, att komiterade saknat kännedom om omfattningen
af de göromål, som tillhöra de embets- och tjenstemän, på hvilka, enligt
förslaget, befattningen med den ifrågasatta innehållningen och redovisningen
skulle läggas. Hvad särskildt angår landträntmästarne, hvilka
antagligen i följd af den mängd civila tjenstemän, som å landtränterierna
uppbära aflöning och pension, skulle få den tyngsta bördan af det föreliggande
förslaget sig pålagda, har deras göromål i och för statsmedelsförvaltningen,
sedan senast faststälda lönereglering trädde i kraft, tid
efter annan småningom ökats, så att de numera kunna anses mångdubbelt
större än före löneregleringen, hvilken, i stället för att förbättra
dessa tjenstemäns inkomster, för de flesta af dem tvärtom minskade
desamma. Då emellertid de hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anstälde
embets- och tjenstemän, hvilka skulle få bestyret med afgifternas
innehållning och redovisning sig ålagde; icke lagligen lära kunna åläggas
några göromål för en inrättning, hvilken såsom ofvan erinrats, är af
enskild natur och icke en statsinstitution, utan att skälig ersättning för
dessa göromål särskildt anvisas, och då samma förhållande torde ega
rum jemväl i afseende å öfriga myndigheter, som skulle få befattning
med delegarnes afgifter till kassan, torde bestämmelse derom böra i
reglementet för kassan inflyta.

Hvad nu yttrats om ersättning för bestyret med delegarnes afgifter
eger äfvenledes tillämpning i afseende å de pensioner från kassan, hvilka
möjligen kunna komma att enligt § 26 i reglementet hos Kongl. Maj:ts
Befallninghafvande å landtränterierna utbetalas.

Beträffande slutligen bestämmelserna i § 44 så och då nuvarande
delägare uti civilstatens pensionsinrättning samt enskilda enke- och pupillkassa,
uti hvilka de allt fortfarande skola ega bibehålla sin delaktighet,
icke lära kunna åläggas att inbetala sina afgifter på annat sätt och i
annan ordning, än den, som för dem gällande reglementen föreskrifva,
torde bestämmelserna härom uti öfvergående stadganden böra så lämpas,
att dessa delegare bibehållas vid sina rättigheter och skyldigheter i
detta afseende.

Carl st ad i landtränteriet don 11 februari 1895.

AUG. PALMGREN.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan komitén för ordnande af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifvit betänkande med
förslag till, bland annat, reglemente för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn, har Eders Kongl. Maj:t funnit godt att infordra sin
Befallningshafvandes i Örebro län underdåniga yttrande öfver de i 16,
17 och 44 §§ af nämnda förslag intagna bestämmelser rörande uppbörd
och redovisning af pensionsafgifterna; och får Landshöfdingeembetet i
anledning deraf underdånigst anföra följande:

Enligt det för civilstatens pensionsinrättning gällande nådiga reglemente
af den 23 november 1888 indrifvas och redovisas pensionsafgifterna
genom särskildt antagna och aflönade redogörare, hvarigenom pensionsinrättningen
betungas med rätt afsevärda utgifter, hvilka ock i flere fall
icke stå i lämpligt förhållande till det med redogörarebefattningarna
förenade besvär.

För åstadkommande af besparing i kostnaderna för förvaltningen
af den nya kassan hafva komiterade i nämnda §§ inrymt stadganden i
syfte att delegarnes afgifter skola vid utbetalning af aflöning eller pension
af statens vederbörande tjenstemän utan särskild ersättning innehållas
och till kassan redovisas.

Detta förslag synes Landshöfdingeembetet vara välbetänkt och följdriktigt?
under förutsättning att kassan, på sätt komiterade jemväl föreslagit,
kommer att förvaltas af en utaf Eders Kongl. Maj:t utsedd och
med statsmedel aflönad styrelse och äfven öfriga förvaltningskostnader
af staten bestridas; och får Landshöfdingeembetet i underdånighet uttala
den mening, att de med afgifternas uppbärande och redovisning förenade
göromål icke torde för Länsstyrelserna blifva af större omfattning än
att de utan svårighet och åsidosättande af andra tjensteåligganden kunna
medhinnas; dervid Landshöfdingeembetet dock anser sig böra i underdånighet
framhålla önskvärdheten deraf, att afgifterna jemväl för de
tjenstemän, som ega att uppbära sin aflöning månadsvis, måtte med
proportionerlig andel innehållas och redovisas qvartalsvis och icke vid
hvarje löneutbetalning, såsom komiterade föreslagit, enär den väsentliga

ökning i arbetet, månatliga redovisningar skulle för vederbörande tjensteman
medföra, icke i någon mån skulle uppvägas af den ringa fördelen
för kassan att utfå afgifterna månadsvis, hvarförutom det icke synes
vara lämpligt och rättvist, att en del tjenstemän skola vara skyldiga att
tidigare än andra erlägga afgifterna,

Örebro slott i landskontoret den 22 februari 1895.

Underdånigst:

På Landshöfdingeembetets vägnar:

AUG. HELLING. AXEL LENÉ.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts Finansdepartement genom remiss den
5 oktober 1894 anbefalt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
afgifva underdånigt yttrande öfver de i §§ 16, 17 och 44 af de remissen
bilagda, af komitén för ordnande af pension sväsendet för statens civile
tjensteinnehafvares samt för deras enkor och barn afgifna förslag till
reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn intagna
bestämmelser, får Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande anföra, att
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke har något emot bestämmelserna
uti åberopade §§ att i underdånighet erinra.

Vesterås slott i landskontoret den 21 mars 1895.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet:

HERMAN UDDÉN. TH. FERNQU1ST.

Kongl Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts genom nådig remiss den 5
sistlidne oktober gifna befallning att afgifva underdånigt yttrande öfver
de i §§ 16, 17 och 44 af de i det af komitén för ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn intagna bestämmelser, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i underdånighet anföra, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
emot de föreslagna bestämmelserna icke har något att erinra.

Falun å landskontoret den 8 februari 1895.

Underdånigst:

CH. E. von OELREICH.

Jonas Bjurstedt.

tf > .ii f{ t •: i'' ’ r ; ; . i - >, ;. i, *. • . . .. 1

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Sedan genom remiss den 5 sistlidne oktober å det af komiterade
afgifna betänkande och förslag till reglemente angående ordnande af
pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras
enkor och barn länsstyrelsens yttrande blifvit infordradt öfver de i §§
16, 17 och 44 af reglementsförslaget intagna bestämmelser, får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till sådant ändamål i underdånighet
förmäla, att då enligt berörda förslag antalet afgiftsskyldige löntagare
här i länet, hvilka uppbära aflöning genom landträntexiet, torde komma

att uppgå till vid pass etthundratrettio, hvaraf största delen erhåller sin
aflöning månadsvis, under det att återstoden ännu bekommer densamma
för hvarje qvartal, ett så väsentligen förökadt arbete, jemfördt med
hvad för det närvarande åligger civilstatens pensionsinrättnings aflönade
redogörare, skulle utan godtgörelse påläggas landträntmästare^ genom
föreskriften om afgiftemas innehållande och redovisande vid hvarje löneliqvid,
att löntagarnes billiga anspråk på liqvidens fullgörande på bestämd
dag befaras ej kunna tillfredsställas, i följd hvaraf. länsstyrelsen
äfven drager i betänkande att understödja komiténs härutinnan afgifna
förslag, men deremot anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke möjligen
ett liknande förfaringssätt med det, som enligt nådiga reglementet för
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875 § 6 tilllämpas
vid innehållande af penBionsafgifter till nämnda kassa, skulle
kunna komma till användning äfven beträffande afgifterna till den föreslagna
nya pensionskassan för civilstaten.

Gefle slott i landskontoret den 31 december 1894.

Underdånigst:

C. A. T. BJÖRKMAN.

C. M. Ström.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Efter det komitén för ordnandet af pensionsväsendet för statens
civile tjensteinnehafvaro samt för deras enkor och barn afgifvit förslag
till, bland annat, reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn, får Landshöfdingeembetet, i följd af nådig remiss den 5 oktober
sistlidne år, härmed afgifva underdånigt yttrande öfver de i §§ 16, 17
och 44 af nämnda reglemente intagna bestämmelser.

Af nämnda bestämmelser vill det synas, som om landträntmästaren
komme att erhålla åliggandet att ej mindre innehålla inträdes-, befordringsoch
årsafgifter för delegare, hvilken åtnjuter aflöning och pension af

staten, än äfven att till styrelsen för den ifrågasatta kassan insända redovisning
för nämnda afgifter. För denna uppbörd torde dock landträntmästaren
böra från samma styrelse, hvilken, jemlikt 31 § åligger föra
liggare öfver hvarje delegare i kassan, erhålla uppbördslängd å nämnda
afgifter, enär landträntmästaren eljest understundom torde sakna erforderliga
uppgifter till ledning för bestämmande af årsbidragets storlek. Mot
reglementsbestämmelserna i fråga har Landshöfdingeembetet, som i ärendet
hört. landträntmästaren och härvid fogar dennes afgifna yttrande,
intet att i underdånighet erinra.

Hemösand i landskontoret den 9 februari 1895.

Underdånigst:

På Landshöfdingeembetets vägnar:

AXEL ARNELL. O. HAMMAR.

Bilaga.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

öfver de i §§ 16, 17 och 44 af härhos återgående förslag till
reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn intagna bestämmelser
får jag vördsamt afgifva infordradt yttrande.

Bestyret med indrifning och redovisning af delegarnes afgifter till
civilstatens pensionsinrättning likasom ock med utbetalning af pensioner
derifrån har hitintills handhafts af särskilda utaf pensionsinrättmngens
direktion antagna redogörare. Dessa hafva, hvad landsorten
beträffar, i de flesta fall varit räntmästare i länen, och hafva redogörare
för sitt bestyr i alla reglementen tillerkänts en ersättning, som
utgått med vissa procent af det belopp, som till direktionen behörigen
redovisats vare sig såsom utgift eller leverering. Denna ersättning har
nu utgått i snart sjuttio år och under denna tid ansetts af billighet och
rättvisa påkallad.

§ 17 af nu föreliggande förslag till reglemente för civilstatens
pensionskassa för enkor och barn syftar uppenbarligen derhän, att
ränterierna skulle betungas med ansvaret för afgifternas indrifvande
och redovisning, dock, såsom af motiven inhemtas, »utan ersättning».
Och då af § 26 i samma förslag inhemtas, att pensionär, der han så
önskar, eger hos Konungens Befallningshafvande i det län, der han har

sitt hemvist, lyfta pensionen, samt antagligt är, att alla nuvarande och
blifvande pensionärer komma att begagna sig af denna tillåtelse, skulle
på ränterierna falla ett ytterligare tidsödande, fastän lönlöst arbete.
Komitén vill sålunda, att ett arbete, som i närvarande stund här i länet
betalas med 4 å 500 kronor årligen, hädanefter skall uträttas för intet.
Detta torde få anses obilligt icke blott i och för sig utan äfven derföre,
att då räntmästarne, likasom andra delegare, erlägga sin tribut till kassan,
intet skäl förefinnes, hvarföre desse derutöfver för kassans räkning skulle
betungas med ett lönlöst arbete, som utan tvifvel år efter år kommer
att blifva alltmer vidlyftigt och betungande.

På dessa grunder hemställes vördsamt, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
täcktes i sitt yttrande framhålla billigheten af att ränterierna,
derest förslaget antages, må erhålla enahanda provision för sitt bestyr
med afgifternas uppbärande och redovisande samt pensionernas utbetalande,
som nu utgår till pensionsinrättningens redogörare.

Beträffande tiden för årsafgifternas erläggande, torde, vid det förhållande
att justitie-, medicinal-, landtmäteri- och skogsstaterne lyfta
sina löner qvartalsvis, lämpligast vara samt leda till större reda och
likformighet, om dessa afgifter, såsom hitintills, fa erläggas qvartalsvis.

Hemösand, Vesternorrlands läns landtränteri, den 6 februari 1895.

BERNH. LINDBERG.

Kongl. Maj ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig befallning får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver de i §§ 16, 17 och 44 uti
det af komitén för ordnande af pensionsväsondet, för statens civile tjensteinnehafvare
samt för deras enkor och barn afgifna förslag'' till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn intagna bestämmelser
;

och har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande mot förslaget i
omförmälda delar ej annat att erinra, än att till stadgandet uti 16 §

2 mom. derom, att vissa delegares afgifter kunna i den mån de förfallit,
jemte ränta, exekutivt uttagas, torde böra fogas bestämmelser om beskaffenheten
af de handlingar, som böra företes vid framställning om sådant
uttagande, äfvensom huruvida och i sådant fall af hvem ersättning för
exekutionskostnaderna skall utgå, samt att de i 17 § omförmälda föreskrifter
rörande redovisningen för afgifterna till kassan torde böra meddelas
af Eders Kongl. Maj:t och icke, på sätt komitén föreslagit, af
kassans styrelse, då ifrågavarande föreskrifter kunna blifva af beskaffenhet
att lägga en ej ringa börda på de redovisningsskyldiga myndigheterna,
och styrelsens kännedom om dessas förvaltning och organisation
ej kan förutsättas vara af den omfattning, som innebär trygghet för
dylika, af styrelsen utfärdade föreskrifters lämpliga afpassande efter förhållandena
vid de olika verk, för hvilka de skola lända till efterrättelse.

Östersund i landskansli den 20 februari 1895.

(Jnderdånigst:

JOHN ERICSON.

L. TH. JACOBSON. V. KLINGHAMMER.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig remiss den 5 oktober nästlidet år får Landshöfdingeembetet
härmed afgifva infordradt underdånigt yttrande rörande bestämmelserna
i §§ 16, 17 och 44 uti det af komiterade för ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn.

Af komiterades förslag att pensionsafgifterna skulle innehållas och
redovisas för hvarje utbetalning af delegares aflöning följer, att pensionsafgifterna
för sådana embets- och tjenstemän, hvilka såsom häradshöfdingar,
jägmästare m. fl. erhålla sina aflöningar qvartalsvis, skulle
till kassan redovisas för hvarje qvartal, under det att redovisning för
öfrige tjenstemäns afgifter skulle månadsvis afgifvas.

Då emellertid vid Länsstyrelserna löneutbetalningar af båda dessa
slag förekomma, skulle det, enligt Landshöfdingeembetetsjförmenande,
medföra enkelhet och reda, derest det föreslagna stadgandet ändrades
derhän, att ifrågavarande afgifter skulle, såsom hittills, erläggas qvartalsvis
äfven af sådana delegare, till hvilka aflöningarne utbetalas månatligen.
Denna förändring i komiterades förslag anser sig Landshöfdingeembetet
böra desto hellre förorda, som derigenom äfven en lättnad skulle
åvägabringas vid bestyret med uppbörd och redovisning af dessa afgifter,
och önskvärdheten af hvarje lättnad i detta afseende synes betingas
deraf, att någon särskild godtgörelse för detta bestyr icke skulle ifrågakomma.
Någon olägenhet för kassans förvaltning torde icke heller genom
ett sådant förfarande kunna uppkomma, då de från kassan utgående
pensioner skola, såsom jemväl nu är förhållandet, qvartalsvis utbetalas.

Då ett fullt tillförlitligt material för uträkning af de afgifter, som
böra vid delegares aflönande innehållas, endast kan vinnas genom de
uppgifter om delegares födelseår m. m., som skola af kassans styrelse
insamlas, synes det derjemte böra åligga styrelsen att i sammanhang
med de föreskrifter i afseende å redovisning af pensionsafgifterna, som
skola af styrelsen meddelas, äfven för hvarje år tillhandahålla vederbörande
redogörare förteckning, upptagande hvarje delegares namn och
beloppet af den afgift, denne har att till kassan erlägga.

Landskontoret i Umeå den 20 februari 1895.

Underdånigst:

På Landshöfdingeembetets vägnar:

OLOF ÅKERRÉN. F. BERGENHOLTZ.

Kongl Maj.ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne oktober anbefaldt att afgifva
underdånigt yttrande öfver de i §§ 10, 17 och 44 af de i remissakten
bifogade, utaf komitén för ordnande af pensionsväsendet för statens civile

tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifna förslag till
reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn intagna bestämmelser,
får Landsböfdingeembetet tillkännagifva, det Landshöfdingeembetet,
som funnit komiterades förslag i nämnda §§ välgrundade, icke
har anledning att afgifva något från samma förslag afvikande yttrande.

Landskontoret i Luleå den 26 februari 1895.

Underdånigst:

Landsböfdingeembetet:

A. EURÉN. A. PIPON.

Kongl. Telegrafstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 oktober nästlidna år bar Eders Kongl.
Maj:t anbefalt Telegrafstyrelsen att — efter inbemtande af yttrande från
fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning samt pensionsinrättningens
direktion öfver de delar af det af komitén för ordnande
af pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras
enkor och barn afgifna förslag, som beröra nämnda pensionsinrättning
samt telegrafverkets enke- och pupillkassa — afgifva underdånigt utlåtande
i ärendet.

Efter det fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning
för ärendets handläggning sammanträdt här i hufvudstad en
till urtima möte, hvilket afslutats den 18 sistlidne januari, samt de infordrade
yttrandena från fullmäktige äfvensom från pensionsinrättningens
direktion till Telegrafstyrelsen inkommit, får Styrelsen härmed afgifva
sitt underdåniga utlåtande i ärendet.

På de af komitén (sid. 210 ff.) anförda skäl anser jemväl Telegrafstyrelsen
för sin del att pensionering af statens civile tjensteinnehafvare
i allmänhet och af deras enkor och barn icke skäligen kan ifrågasättas

böra ega rum utan bidrag från tjensteinnehafvarne sjelfve, lika litet som,
vid bestående aflöningsförhållanden, kan ifrågasättas, att tjenstemännen
ensamme skulle bekosta pensionering åt både sig sjelfve och sina enkor
och barn, äfvensom att de af tjensteinnehafvarne erlagda bidrag böra
helt och hållet användas till upprätthållande af en pensionskassa för
deras enkor och barn, under det att staten ensam bekostar de civile
tjensteinnehafvarnes egen pensionering. Det synes ock vara eftersträfvansvärdt,
att bestämmelserna rörande de civile tjensteinnehafvarnes pensionering,
på sätt i andra länder redan skett, sammanföras i en af Konung
och Riksdag stiftad pensionslag. Och likaså anser Telegrafstyrelsen det
vara lämpligt, att de belopp, som åtgå för de civile tjensteinnehafvarnes
pensionering, tagas från ett gemensamt anslag i riksstaten, så att de
icke vidare tjenstduglige statstjenarnes pensionering icke betungar utgiftsstaterna
för de statens särskilda verk, vid hvilka de kunna hafva tjenstgjort.

Äfven med denna uppfattning af det rigtiga i komiténs förslag,
såvidt detsamma afser civile tjensteinnehafvare i allmänhet, tillhör det
emellertid Telegrafstyrelsen att söka utreda, huruvida särskilda omständigheter
förekomma, som göra det för det allmänna eller för telegrafverkets
personal önskvärdt att för pensionering af telegrafverkets personal
samt af telegraftjenstemännens enkor och barn bibehålla de nu gällande
bestämmelserna och således jemväl telegrafverkets nuvarande pensionsanstalter.
Såväl fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning
som ock pensionsinrättningens direktion hafva i sina yttranden
tillstyrkt ett sådant bibehållande af telegrafverkets pensionsanstalter enligt
de för desamma nu gällande reglementen. De allmänna synpunkter, ur
hvilka denna fråga lärer böra bedömas, äro, på sätt komitén å pag. 210
angifver, behofvet af enhet och likformighet i bestämmelserna samt af
billighet i förvaltningen och trygghet i afseende å pensionsförbindelsernas
fullgörande äfvensom nödvändigheten af minskning i statens utgifter för
det civila pensionsväsendet i dess helhet. Från synpunkten af personalens
intresse bör jemförelse dessutom ske i afseende å storleken af tjenstemännens
bidrag till pensioneringen och af pensionsbeloppen samt å den
tidpunkt, vid hvilken tjenstemännen få tillträda egen pension.

Den första synpunkten af enhet och likformighet i bestämmelser
sammanfaller på det närmaste med frågan om pensionsafgifternas storlek.
Det, är bekant, att telegrafpersonalen betalar ovanligt stora bidrag till
sin egen pensionering i jemförelse med öfrige civile tjensteinnehafvare
på ordinarie stat. Pensionerna till telegrafpersonalen utgöra enligt nu
gällande bestämmelser för Styrelsens embets- och tjensteman samt vaktmästare
omkring 70 procent och för stationspersonalen omkring 75 procent

af aflöningen. Deraf utbetalas till båda klasserna i allmänhet 60 procent
af aflöningen från telegrafverkets pensionsinrättning samt återstoden,
resp. 10 och 15 procent af aflöningen, från telegrafverket såsom fyllnadspension.
De 60 procent af aflöningen, som sålunda utgå från pensionsinrättningen,
härröra uppenbarligen från både statens och delegames
bidrag till pensionsinrättningen. Pensionsinrättningens direktion (pag. 3,
40 och 55) beräknar, att delegarnes bidrag till pensionsinrättningen är
dubbelt så stort som statsverkets bidrag, den mera tillfälliga retroaktivfonden
oberäknad, och fullmäktige förklara (pag. 13), att pensionsinrättningen
tillkommit till den väsentligaste delen genom delegarnes tillskott.
Dessa framställningar, som grunda sig på beräkningar vid pensionsinrättningens
stiftande, förefalla öfverdrifna, då de jemföras med de
faktiska förhållandena. Af statsverkets bidrag, som för närvarande utgör
omkring 70,000 kronor om året (se tabellen å sid. 118 i komiténs betänkande)
utgöra XV eller i rundt tal 50,000 kronor ränta och amortering
å den s. k. retroaktivfonden, d. v. s. en fond, som motsvarar det belopp,
som de vid inrättningens stiftande inträdande delegarne skulle hafva
erlagt i retroaktivafgifter, men som öfvertogs af statsverket. Återstående
A eller i rundt tal 20,000 kronor utgöra statsverkets ständiga årsbidrag
till pensionsinrättningen. Delegarnes bidrag utgör nu och har i tio års
tid utgjort i rundt tal 30,000 kronor årligen. Statsverkets årsbidrag
utgör alltså f- och delegarnes bidrag | af hela årsbidraget. Under tiden
från kassans stiftande till och med år 1893 har från statsverket till
pensionsinrättningen influtit 1,236,523 kronor 61 öre (se direktionens
yttrande sid. 106). Då retroaktivfondens andel A» fråndrages, blifver
statsverkets bidrag för hela tiden 370,957 kronor 8 öre. Delegarne
hafva under samma tid bidragit med 538,970 kronor 25 öre. Således
har jemväl under hela den förflutna tiden statsverkets ständiga bidrag
varit -§ och delegarnes bidrag § af årsbidragen i det hela. Man kan
således med fullt skäl påstå, att af de 60 procent af aflöningen, som
pensionsinrättningen i allmänhet lemnar i pension, statsverket består 24
och delegarne 36. Medtagas nu de 10 resp. 15 procent af lönen, som
staten lemnar såsom fyllnadspension, så befinnes att, då det en gång
blir fråga om att pensionera tjenstemän, som icke haft godt af retroaktivfonden,
staten bidrager till pensioneringen af Styrelsens personal i förhållandet
34 till 36 och till pensioneringen af stationspersonalen i förhållandet
39 till 36. Emedan af pensionsinrättningens 404 delegare
endast 18 tillhöra Styrelsens personal, är uppenbart, att telegrafpersonalen
i sin helhet hittills bidragit och för närvarande bidrager till sin blifvande
pensionering med icke fullt hälften. Då personalens och statsverkets

bidrag icke utgå efter samma norm — statsbidraget utgår i visst förhållande
till telegramportouppbörden — kan man icke med säkerhet
säga, att förhållandet mellan bidragen skall blifva detsamma jemväl för
framtiden. Snarare synes delegarnes bidrag under någon tid komma
att växa, medan statsbidraget synes befinna sig i stillastående. För
det närvarande är det emellertid af vigt att fasthålla, att telegrafpersonalen
sjelf bidrager till sin egen pensionering med omkring hälften af
kostnaden.

I jemförelse med detta höga bidrag blifva de belopp, öfrige civile
tjensteinnehafvare på ordinarie stat betala för egen pensionering, försvinnande
små. Men det kan icke påvisas någon rimlig grund, hvarför
telegrafpersonalen skall vara särskildt betungad med afgifter för pensionsändamål.
Styrelsens personal är ju i alla öfriga atlöningshänseenden
likstäld med personalen inom andra centrala embetsverk; och stationspersonalen
har visserligen nu en tidigare pensionsålder än tjenstemännen
i de flesta andra civila verk, men då denna lägre pensionsålder betingats
deraf, att man ansett stationspersonalen vid fylda 60 år vara oduglig
till vidare tjenstgöring, och staten således jemväl af denna personal erhållit
all den arbetsprestation, densamma ansetts kunna åstadkomma,
finnes icke heller ur denna synpunkt någon anledning att särskildt belasta
telegrafpersonalen med betungande bidrag till dess egen pensionering.

Nu öppnas en utsigt till ^jemnande af den till telegrafpersonalens
nackdel bestående olikheten, i det att komitén föreslår, att de civile
tjensteinnehafvarne icke skola betala något bidrag till sin egen pensionering.
Detta innebär enligt ofvanstående en årlig besparing för telegrafpersonalen
af mer än 30,000 kronor. Från detta belopp vill visserligen
direktionen för telegrafverkets pensionsinrättning i sitt yttrande
(sid. 3) draga ett belopp af något öfver 5,000 kronor, motsvarande statsverkets
nuvarande bidrag till pensioneringen af telegraftjenstemännens
enkor och barn. Detta afdrag är dock icke tillräckligt motiveradt, ty
gifvet är, att afdrag från telegrafpersonalens nämnda besparing får göras,
först då det visas att afgifterna till den föreslagna enke- och pupillkassan
blifva större för telegraftjenstemännen än afgifterna till deras
nuvarande enke- och pupillkassa. Detta blifver dock i allmänhet icke
fallet. Tvärtom få stationstjenstemännen betala lägre afgifter, såväl de,
som vinna normal befordran, som i synnerhet de, som icke vinna befordran
ur den lägsta ordinarie graden, beroende detta dels derpå, att i
vissa fall de föreslagna enkepensionerna äro lägre än de nuvarande och
dels i synnerhet på stationstjenstemännens ovanligt tidiga inträde på

ordinarie stat i jemförelse med andra civile tjensteinnehafvare. Styrelsepersonalen,
som blifver ordinarie vida senare än stationspersonalen, får
så godt som utan undantag drygare afgifter för enkors och barns pensionering
än för närvarande; men till följd af styrelsepersonalens ringa
antal medföres häraf icke någon sådan rubbning i förhållandet i det
hela, att man icke kan med full bestämdhet påstå, att telegrafpersonalen
i det hela åtminstone icke får större afgifter för enkors och barns pensionering
enligt förslaget än för närvarande. Besparingen för telegrafpersonalen
blifver alltså — utan något som helst afdrag — minst det
omförmälda beloppet af omkring 30,000 kronor årligen.

Man kan deremot invända, att pensionerna enligt komiténs förslag
blifva något lägre än de nuvarande telegrafpensionerna. Sålunda kommer
en telegrafist att få högst 800 kronor i stället för högst 900 kronor
i årlig pension, men detta uppväges enligt Telegrafstyrelsens förmenande
deraf, att så länge, på sätt nu sker, endast qvinnor utnämnas till telegrafister,
dessa således under hela sin tjenstetid blifva helt och hållet
befriade från pensionsafgifter. Derjemte kan förtjena att beaktas, att
för de afgifter, en telegrafist nu betalar för egen pensionering, kan i
de svenska liflorsäkringsbolagen erhållas vid 60 år börjande lifränta af
omkring 300 kronor om året. En telegrafassistent får högst 1,450 kronor
i stället för högst 1,650 kronor i egen pension, hvartill kommer att
enke- och barnpensionen efter honom nu uppgår till 420 kronor, men
efter nya förslaget icke kan uppgå till mer än högst 415 kronor (nämligen
i det fall att både enka och pensionsberättigadt barn finnes). Med
de obefordrade assistenterna förhåller det sig emellertid så, att de icke
blott komma att slippa ifrån alla utgifter för egen pensionering utan
äfven vinna en betydlig minskning i utgifterna för pensionering af enkor
och barn. Alla högre aflönade telegraftjenstemän få visserligen den
egna pensionen sänkt, men få i stället pensionerna för enka med pensionsberättigadt
barn väsentligt höjda.

Ur de hittills anförda synpunkterna skulle alltså det nya förslaget
lända till väsentlig fördel för den blifvande telegrafpersonalen.

Från synpunkten af billighet i förvaltningen lärer icke någon befogad.
anmärkning kunna framställas emot telegrafverkets pensionsanstalter.
Pensionsinrättningens direktion har i sitt yttrande (pag. 25—27)
utredt, att denna förvaltning, der den icke sker alldeles kostnadsfritt,
är ordnad på så billig fot, som rimligen kan begäras.

Hvad angår tryggheten i afseende å pensionsförbindelsernas fullgörande
måste, med stöd af komiténs beräkningar och den ytterligare
utredning direktionen lemnat, telegrafverkets enke- och pupillkassa ovil -

korligen anses vara i stånd att fullgöra sina förbindelser, så länge densamma
får åtnjuta samma statsbidrag som för närvarande och bibehållas
vid det nuvarande förvaltningssättet och under den för närvarande berättigade
förutsättningen att räntan icke sjunker under 3^ procent.

Beträffande telegrafverkets pensionsinrättnings förmåga att för framtiden,
såvidt. nu kan beräknas, fullgöra den pensionering åt telegrafverkets
personal, som författningsenligt åligger inrättningen, har komitén
icke föranstaltat om någon utredning. För att vinna nödig säkerhet i
detta hänseende och icke uteslutande vara hänvisad till de inom pensionsinrättningen
regelbundet föranstaltade fondräkningar, har Telegrafstyrelsen,
på grund af det i nådiga brefvet den 15 nästlidne februari
meddelade bemyndigande, uppdragit åt föreståndaren för statens meteorologiska
centralanstalt, professoren m. m. doktor R. Rubenson att, enligt
hans åtaganden, verkställa den erforderliga undersökningen af telegrafverkets
pensionsinrättnings ställning. För denna undersökning påkallades,
att Telegrafstyrelsen bestämde sig för den eller de dödlighetstabeller
samt för den räntefot, som vid beräkningen borde följas.

De dödlighetstabeller, som användts vid inrättandet af telegrafverkets
pensionsinrättning, voro Allmänna enke- och pupillkassans tabeller.
Dessa tabeller innehålla en väsentligt större dödlighet än de af Statistiska
Centralbyrån senast utgifna allmänna svenska dödlighetstabeller för tidsperioden
1881—1890. Om äfven Allmänna enke- och pupillkassans
tabeller, hvilka äro mycket lika Statistiska Centralbyråns tabeller för
män under perioden 1861—1870 — den sista kända då pensionsinrättningen
stiftades — må hafva varit den lämpligaste vid inrättningens
stiftande, och om till och med den faktiska dödligheten inom telegrafpersonalen
må hittills hafva varit större än de använda tabellerna utvisade,
så kan, i anseende till personalens fåtalighet, deraf ingalunda
anses följa, att samma tabeller skola kunna följas, då det gäller beräkningar
för framtiden. Telegrafstyrelsen anser sig för sin del icke hafva
någon annan tillförlitlig utväg än att beräkna dödligheten för framtiden
i enlighet med Statistiska Centralbyråns senaste tabeller.

För qvinnor med ordinarie anställning i telegrafverkets tjenst, hvilka
alla skola vara ogifta och af hvilka endast ett ringa antal utgöres af
enkor, bör uppenbarligen följas dödlighetstabellen för ogifta qvinnor,
och då de qvinliga telegrafisterna hafva anställning dels i städer och
dels på landet, samt för öfrigt dödligheten bland qvinnor är ungefär
densamma i stad och på landet, blifver den till användning kommande
tabell den, som afser ogifta qvinnor i hela riket.

För den manliga personalen, som i afseende å äktenskapsfreqvensen

icke torde afvika från hvad i allmänhet gäller för män inom riket, bör
alltså användas en tabell, der gifte och ogifte män äro sammanförde.
Då den manliga telegrafpersonalen i allmänhet är anstäld i städerna,
skulle man kunna anse att för denna personal borde användas en dödlighetstabell
för stadsbefolkningen; men emedan den större dödligheten
bland män i städerna uppenbarligen beror på förhållandena inom andra
samhällslager än dit telegrafpersonalen hör, blefve resultatet af användandet
af en sådan tabell otvifvelaktigt vilseledande. Då derjemte besinnas,
att hela den lokala telegrafpersonalen utgöres af s. k. valda lif, i det
vid inträdet städse fordras läkarebetyg på god helsa, och att den pågående
ökningen i lifslängd ännu icke synes hafva nått sitt maximum,
lärer det enda tillförlitliga sättet vara att för den manliga telegrafpersonalen
använda en dödlighetstabell, som afser alla män i hela riket.

Räntefoten har Telegrafstyrelsen med hänsyn till nuvarande förhållanden
och till de utsigter för framtiden, som allmänt antagas vara
förhanden, icke ansett sig kunna sätta högre än till 3| procent.

Professor Rubenson har i ett af tabeller åtföljdt utlåtande påvisat,
att med användande af nu omförm älda dödlighetstabeller och räntefot
pensionsinrättningens ställning den 1 januari 1895 skulle vara sådan,
att inrättningen hade en kapitalbrist af 1,060,100 kronor, motsvarande
en brist i årlig inkomst af 37,103 kronor 50 öre. Detta får dock icke
så förstås, som skulle denna kapitalbrist alla redan tillfullo vara i verkligheten
förhanden. Pensionsinrättningen disponerade vid 1895 års ingång
en samlad fond af omkring 2,214,000 kronor, enligt lemnad uppgift
placerade mot en medelränta af 4,7 procent, beroende räntans höjd till
stor del på fördelaktiga inköp af fastigheter i Stockholm. Denna ränta
öfverstiger med 1,2 procent af kapitalet den för framtiden beräknade
räntan af 3,5 procent; och finnes således, så länge denna högre ränta
kan bibehållas, ett årligt belopp af 1,2 procent å 2,214,000 kronor eller
alltså 26,568 kronor till minskande af nämnda hotande brist i årsinkomst.
Samma brist minskas ytterligare i den mån, det kan lyckas att under
den närmaste tiden placera blifvande besparingar mot högre ränta än
3^ procent. Skulle dödligheten inom telegrafpersonalen, emot erfarenheten
beträffande befolkningen inom riket i det hela, fortfarande under
någon tid blifva lika stor som hittills, skulle ock deraf uppkomma motsvarande
vinst för pensionsinrättningen. Slutligen bör ock härvid bemärkas,
att man ansett försigtigheten fordra, att vid beräkningarna frånse
den omständigheten att åtskilliga personer afgå från ordinarie telegraftjenst
i yngre år för att på annat håll söka sig utkomst eller, hvad den
qvinliga personalen angår, för att inträda i äktenskap. Ehuru enligt

sakens natur denna afgång oftast sker efter jemförelsevis kort tjenstgöring
i ordinarie anställning, är dock obestridligt, att hvarje sådan extra
afgång medför vinst för inrättningen och således i sin mån bidrager till
minskande af bristen i årsinkomst.

Alla dessa nu angifna omständigheter samverka dertill, att det för
den allra närmaste framtiden icke finnes någon synnerlig anledning till
oro för pensionsinrättningens bestånd. Men å andra sidan måste medgifvas,
att, om räntefoten blir så låg, som man nu har all anledning
antaga, det icke kan dröja länge, förrän åt pensionsinrättningen måste
beredas ökade inkomster. I enlighet med hvad förut anförts skulle det
emellertid vara alldeles orimligt att söka skaffa dessa ökade inkomster
genom att ytterligare höja delegarnes redan nu alltför betungande afgifter
till pensionsinrättningen.

I detta sammanhang lärer böra anmärkas, att de i tablån å sid. 118
i komiténs betänkande intagna uppgifter angående »Pensionsinrättningens
tillgångar vid årets slut» hvad åren 1890 och 1892 beträffar icke synas
vara alldeles korrekta. Dessa tillgångar utgjorde:

kronor 2,560,501: 0 9
„ 2,635,042: 02

„ 2,688,744: 6 9

Komiterade hafva med allt skäl fäst stor vigt vid den synpunkten,
att deras förslag komme att i framtiden medföra en betydlig minskning
i statsverkets kostnad för pensioneringen af civile tjensteinnehafvare
samt deras enkor och barn. Emellertid hafva fullmägtige för delegarne
i telegrafverkets pensionsinrättning och i synnerhet pensionsinrättningens
direktion lifligt framhållit, att just med afseende å behofvet af minskning
i statsverkets utgifter för pensionsändamål det skulle vara mycket olämpligt
att rubba de vid telegrafverket befintliga pensionsanstalterna. Direktionen
kommer i sin utredning beträffande denna fråga (pag. 38) till
det resultat, att en ökning i årsutgifterna af fullt 200,000 kronor blifver
»det, rätta måttet» på skilnaden mellan omkostnaderna för statsverket
enligt det nu gällande pensioneringssättet för telegrafpersonalen och
enligt det, af komitén föreslagna. Detta öfverraskande stora belopp,
som dock äfven efter direktionens mening egentligen skulle beteckna
den ökade årskostnaden för det icke afsedda fall, att staten skulle utan
bidrag från tjenstemännen lemna precis samma tjenstemannapensioner,
som enligt nuvarande bestämmelser utgå, skulle väl betydligt minskas,

år 1890
„ 1891
„ 1892

derest man jemför statsverkets kostnad för hvad som nu utgår med
kostnaden lör de pensioner, komitén verkligen föreslagit; men kostnadsökningen
skulle ändock, enligt direktionens beräkning (pag. 37), uppgå
till 85,751 kronor årligen.

Äfven detta påstående, att den föreslagna pensionslagen skulle beträffande
telegrafstatens pensionering åsamka statsverket en ökad utgift
af 85,751 kronor årligen, måste förefalla ogrundadt, då man tager hänsyn
dels dertill, att de nya pensionerna äro något lägre än de nuvarande, och
dels i synnerhet dertill, att de föreslagna pensionerna i allmänhet skulle
tillträdas först fem år senare än de nuvarande. Telegrafstyrelsen har i
det föregående ådagalagt, att statsverket bidrager med något öfver hälften
till telegrafpersonalens nuvarande egna pensioner. Totala årskostnaden
för telegrafpersonalens pensionering skulle enligt beräkningarna å sidan
572 i bilagorna till komiténs betänkande utgöra 277,000 kronor, om
nuvarande bestämmelser bibehölles, men 159,000 kronor, om komiténs
förslag antoges. Den blifvande kostnaden enligt komiténs förslag är
således något mer än hälften så stor, som den blifvande kostnaden enligt
nu gällande bestämmelser. Det synes då uppenbart, att statsverkets bidrag,
som utgör något mer än hälften af nuvarande årsbidraget, skulle
utan förhöjning ungefärligen räcka till att bekosta den pensionering,
som blefve något mer än hälften så dyr, som den nu faststälda. Då
statsverket derjemte skulle befrias från bidrag till telegrafverkets enkeoch
pupillkassa (i medeltal öfver 5,000 kronor om året), är tydligt, att
statsverkets kostnad för pensionsväsendet i det hela beträffande telegrafverket,
derest komiténs förslag antages, blir mindre eller åtminstone icke
större än enligt nu gällande bestämmelser. Härvid har ändock icke
tagits i betraktande, att enligt professoren Rubensons uträkningar pensioneringen
af telegrafpersonalen enligt nu gällande bestämmelser kräfver
ökade utgifter, livilka väl i allt väsentligt måste drabba verket och icke
personalen. Medtages denna omständighet, blifver ställningen ändå gynnsammare
för komiténs förslag.

Till jemförelse med direktionens beräkningar bör ock den omständigheten
tagas i betraktande att, om statsverket exempelvis nu genast öfvertoge
telegraftjenstemännens egen pensionering på nu bestämda vilkor,
men utan bidrag af delegarne, detta uppenbarligen skulle kunna ske för
eu ökning på denna grund i årskostnaden af allenast omkring 30,000
kronor, motsvarande delegarnes nuvarande årsbidrag. En mindre dyrbar
pensionering skulle då enligt sakens natur minska eller sannolikt småningom
alldeles borttaga behofvet af nämnda ökning i statsverkets utgift.
Härmed kommer man ock öfver till den naturliga förklaringen af an -

ledningen dertill, att direktionens beräkningar komma till så stora resultat.
Man har jemfört två belopp, som egentligen icke kunna omedelbart
framställas till jemförelse. Direktionen har nämligen å ena sidan stält
fyllnadspensionernas beräknade belopp samt det ständiga årsbidraget från
statsverket, allt enligt nu gällande bestämmelser, samt å andra sidan de
direkta utgifterna från statsverket enligt det nya förslaget och dervid
sålunda icke tagit hänsyn dertill, att statsverkets ständiga bidrag hittills
ända från pensionsinrättningens början oafkortadt lagts till fondema och
fortfarande under någon tid kommer att åtminstone delvis kapitaliseras.
Statsbidraget har alltså haft karaktären af räntefritt förskott och sålunda
ådragit statsverket ränteförluster, hvilka i sjelfva verket borde medräknas,
då det gäller att bestämma den verkliga utgiften för statsverket. Nu
finnes i det framlagda förslaget naturligt nog intet, som hindrar att, om
sådant anses lämpligt och behöfligt, af statsverkets medel för pensionsändamål
fortfarande afsätta vissa årliga belopp och derigenom bilda en
pensionsfond, hvilken skulle göra alldeles samma nytta som fonderna i
nuvarande pensionsinrättningar. Det kan exempelvis mycket väl tänkas
att, eftersom enligt förslaget telegrafverkets pensionsinrättning vid de
nya författningarnas eventuela trädande i kraft skulle komma att öfverlemna
en jemförelsevis mycket stor och i det hela väl placerad fond,
det skulle befinnas för statsverket ändamålsenligt att icke låta denna
fond konsumeras för de dåvarande delegarnes pensionering utan i stället
bibehålla fonden och fortsätta med erläggandet af det ständiga årsbidraget,
hvilket, enligt ofvanstående, då saken kommit i gång, icke
torde komma att öfverstiga det nuvarande. Hela den utredning, som af
direktionen lemnas för att ådagalägga att den nuvarande anordningen
är att föredraga derför att bidragen till telegrafverkets pensionsinrättning
kapitaliseras, inverkar således, efter Telegrafstyrelsens förmenande, icke
på den föreliggande frågan.

Ehuru Telegrafstyrelsen tror sig hafva i det närmast föregående
ådagalagt, att komiténs förslag icke medför ökade kostnader för statsverket
för telegraftjenstemännens pensionering, kan Styrelsen dock icke
underlåta att underdånigst framhålla, hurusom hela synpunkten af minskad
utgift för statsverket icke lärer få tillmätas alltför stor betydelse, då det
gäller att öfverflytta telegrafpersonalen till full likställighet i pensioneringshänseende
med flertalet öfrige civile tjensteinnehafvare; ty gifvet är, att,
om det erkännes vara rigtigt, att staten bör sjelf bekosta tjenstemännens
pensionering, så har staten hittills haft mindre utgifter än skäligt för
telegrafpersonalens pensionering. Om derföre telegrafstyrelsen i det föl -

jande nödgas beträffande Telegrafpersonalen hemställa om några ändringar
i de föreslagna pensionsvilkoren, hvilka ändringar skulle komma att
medföra större kostnader än de af komitén beräknade, torde en sådan
hemställan icke kunna utan vidare bemötas med den erinran, att bifall
dertill skulle strida mot grundsatsen om minskning i statens utgifter för
pensionsändamål.

Den sista synpunkt, ur hvilken det nya förslagets bestämmelser
böra jemföras med de nuvarande förhållandena, är frågan om tiden för
tjenstemannapensionernas tillträdande. Förslaget medför för telegrafpersonalen
liksom för de flesta andre tjenstemän ett försenande af denna
tidpunkt med i allmänhet 5 år. Denna ändring grundas af komitén
på behofvet af minskning i statsverkets utgifter, och såsom skäl för
möjligheten af denna reforms genomförande åberopar sig komitén (p. 233
ff.) på den enligt statistikens vittnesbörd under innevarande århundrade
så väsentligt ökade medellifslängden för rikets befolkning.

Medellifslängden för män hade under århundradet ökats med omkring
9 år, deraf ensamt under de sista 30 åren med omkring 8 år och
under de sista 20 åren med omkring 5,4 år. En 70-årig man hade nu
i det närmaste lika lång återstående medellifslängd som en 65-åring
under förra delen af detta århundrade. Af 25-åringar hade nu långt
flera utsigt att uppnå 70 år, än som under 1851—1860 hade utsigt att
uppnå 65 år. Då ökningen i medellifslängd folie mest på städernas befolkning,
torde man kunna antaga, att åtminstone en del af all denna
ökning i lifslängd komme tjenstemännens klass tillgodo. Men ökning
i liislängd måste enligt komiténs åsigt innebära, att tiden för verksamhetsförmågans
fortvara jemväl bör utsträckas. Derföre kunde ock en högre
åldersgräns för det tvungna afskedstagandet fastställas.

Telegrafverkets pensionsinrättnings direktion och fullmägtige dela
icke komiténs mening angående möjligheten att utsträcka tjenstetiden för
telegrafverkets tjenstemän. Direktionen åberopar (pag. 49), att stationspersonalen,
hvilken utgör det öfvervägande antalet af personalen i dess
helhet, påtagligen har en sysselsättning och ett specialarbete, som till
arten bestämdt skiljer sig från tjenstgöringen för hela den öfriga tjenstemannapersonal,
som af komitén hänförts till det nya förslaget till pensionslag.
Till ytterligare utredning härom erinrar direktionen om hvad som
af fullmägtige för telegrafpersonalen på sin tid anfördes, då det gälde
att stifta den nuvarande pensionsinrättningen, nämligen bland annat att
den egentliga telegraf^enstgöringen är af natur att menligt inverka på

helsa och krafter, att en längre tjenstgöring vid telegrafapparaterna
medför speciela nervsjukdomar, att den så ofta förekommande nattjenstgöringen
föranleder ögonsjukdomar och en hastig förbrukning af kroppsoch
själskrafter, äfvensom att användandet af oduglig personal medför
betydlig försening i telegramexpeditionen. Direktionen anser dessa uttalanden
kunna numera något modifieras men finner dock obestridligt,
att man för aflägsnande så vidt möjligt af de olägenheter, som följa af
användandet af slö och nervslapp personal, måste bygga flera linier,
anskaffa flera apparater och anställa större antal expeditörer. Äfven
detta sista påstående tarfvar i sin tur en icke ringa modifikation, bland
annat derför, att den antydda olägenheten, om den blir aktuel, under
alla förhållanden lärer kunna afhjelpas genom personalförstärkning utan
bekostande af nya linier och apparater.

Till bestyrkande af det framhållna äfventyrandet af personalens
helsa anför direktionen (p. 51), hurusom för 12 af de hittills vid full
pensionsålder pensionerade 83 telegraftjenstemännen, pensionsåldern,
redan sådan densamma nu är faststäld, kommit i medeltal mer än 10
år för sent, i det dessa 12 personer, motsvarande 14,4 procent af de
pensionerade, vid afskedstagandet åtnjutit tjenstledighet på grund af
sjukdom icke under månader utan under år eller i medeltal för hvar i
10 år 4 månader och 1 dag. Emedan detta medeltal är uttaget af ett
jemförelsevis ringa antal fall, torde vara skäl att efterse, huru primäruppgifterna
ställa sig, och dervid jemväl tillse, hvilka sjukdomar enligt
läkarebetygen vållat behofvet af tjenstledighet. Den af direktionen,
enligt uppgift, använda grundtabell, med nu insatta sjukdomar, har
följande utseende:

ledighet före
afskedstagandet

n:r	i,	en kommissarie, nedsatt synförmåga,	2	år	1	mån.
11	2,	en kommissarie, lamhet i högra armen
		och högra benet samt venstra ögon-
		locket ......................................................	24	11	21	11
11	3,	en direktör, kronisk hjertåkomma......	2	11	3*	11
11	4,	en assistent, kronisk ögonsjukdom .	13	11	1	11
11	5,	en assistent, kronisk bröstsjukdom ..	14	11	—	—
11		en assistent, nervsvaghet, närsynthet
		och börjande döfhet ..............................	17	11	6	11
ii	7,	en assistent, sinnessjukdom (paranoia)	19	11	9	11
ii	8,	en kommissarie, bronchitis .................	—	11	5	11

ledighet före
afskedstagandet

n:r 9, en assistent, allmän nervsvaghet, kraftlösheioch
ryckningar särskildt i högra

armen....................................................... 14 år 4f män.

„ 10, en|telegrafist (manlig), neurasteni och

allmän svaghet ...................................... 13 „ — —

„ 11, en kommissarie, nervöst lidande och

nervförsvagning...................................... 2 „ — —

„ 12, en kommissarie, nervositet, sannolikt

beroende på öfveransträngning

Summa 124 år 10£ mån.

Det förefaller Telegrafstyrelsen, som om dessa sjukdomsförhållanden
varit så oregelbundna, att några tillförlitliga slutsatser icke torde kunna
derifrån dragas; och lärer det ock väcka uppmärksamhet, att de speciela
nervsjukdomarne spela en jemförelsevis liten rol bland de uppgifna
sjukdomar^.

Beträffande helsotillståndet bland telegrafverkets stationspersonal,
såvidt detsamma kan bedömas efter meddelad tjenstledighet af helsoskäl,
förekommer enligt Styrelsens registratur för år 1894 följande. Af
166 manlige ordinarie tjenstemän har tjenstledighet på grund af sjukdom
beviljats åt 9, deribland 1, på grund af afsked under året, inräknats
i ofvanstående förteckning. Af de öfriga 8 hafva endast 2 lidit
af nervåkommor, den ene i 3 månader af allmän nervsvaghet och den
andre i 1 månad af allmän nervsvaghet och oregelbunden hjertverksamhet,
hvarförutom torde böra antecknas, att af samma 8 personer 2
varit för längre tid permitterade, den ene på grund af följder af akut
hjernsjukdom och den andre för kongestioner åt hufvudet. 2 assistenter
hafva dessutom redan före 1894 fått tjenstledighet, som omfattat jemväl
hela år 1894, den ene för nervsvaghet och blodbrist och den andre
för kronisk bronchitis. Af den qvinliga ordinarie personalen, 203 stycken,
hafva under år 1894 50 åtnjutit tjenstledighet längre eller kortare tid
på grund af sjukdom, hvilken i nära halfva antalet fall uppgifvits såsom
nervsjukdom eller annan åkomma, som mer eller mindre direkt skulle
kunna tänkas härledd från tjenstgöringen. I 12 af dessa sistnämnda
fall har emellertid ledighetstiden icke uppgått till 2 månader, hvadan
den erforderliga hvilan i afsevärd mån skulle hafva uppnåtts äfven utan
sjukpermission, derest telegrafpersonalen fått åtnjuta semester under
någon del af hvarje år.

Gifvet är, att med den pligttrohet och ihärdighet, som städse besjälat
telegrafpersonalen, mången trots angripna nerver fortfar att göra
oafbruten tjenst, men å andra^sidan måste de ofvanstående uppgifterna,
åtminstone hvad beträffar den manliga personalen, anses ådagalägga,
att speciela nervsjukdomar eller andra yrkessjukdomar icke äro särdeles
talrika bland den nuvarande telegrafpersonalen.

Hvad särskildt beträffar den åberopade ofta förekommande natttjenstgöringen,
såsom uppgifven orsak till ögonsjukdomar och till ett
hastigt förminskande af kropps- och själskrafter, torde rörande nuvarande
förhållanden böra lemnas följande. upplysningar. Fullständig nattjenst
å telegrafstation är anordnad endast i Stockholm, Göteborg och Malmö,
hvarjemte i Sundsvall telegrafstationen hålles öppen till midnatt. Alla
öfriga telegrafstationer stängas senast kl. 9 e. m., hvarvid dock naturligtvis
tjenstgöringen i någon mån förlänges för behandling af de vid
stängningen icke fullgjorda expeditioner. Ingenstädes användas qvinnor
till nattjenstgöring. Å Stockholms station äro till apparattjenstgöring
använda något öfver 30 manliga tjenstemän, ordinarie och extra. Af
dessa deltaga endast 18 i nattjenst; 12 af dessa sistnämnde tjenstgöra,
med motsvarande minskning i dagtjenstgöringen, hvar en gång i veckan
till kl. 1 på natten och en gång i veckan till kl. 11 på qvällen samt
hvar sjette vecka hela natten mellan söndagen och måndagen; de öfriga
6 tjenstgöra hvar och eu två gånger i veckan hela natten, men få så
stor motsvarande lindring i dagtjenstgöringen, att de icke göra dylik
tjenst mer än två eftermiddagar i veckan och städse åtnjuta full söndagsledighet.
Då dessa 6 på natten alltid tjenstgöra 2 tillsammans,
är derjemte medgifvet, att, då det föreliggande arbetet är undangjordt,
endast den ene, »l:a man», behöfver vakta, så att den andra får lägga
sig att sofva. I Göteborg äro 12 manliga tjenstemän indelade till
nattjenst på det sätt, att under en period af i2 dygn skyldighet till
nattjenst inträder fyra gånger för hvar och en. Den första gången har
tjenstemannen full vakt såsom l:a man; den andra gången får han söka
sömn, då arbete ej finnes; den tredje gången får lian gå hem, då det
sammanhängande arbetet upphör, och den fjerde gången är han reserv
med skyldighet att finnas tillgänglig i sin bostad, om hans biträde påkallas.
I Malmö slutligen är nattjensten ordnad ungefär på samma sätt
som i Göteborg men är något lindrigare för personalen.

Det är efter Telegrafstyrelsens förmenande omöjligt att såsom betungande
eller för helsan menlig för personalen i det hela beteckna eu
nattjenst, som drabbar så få personer och är äfven för desse så lindrigt
anordnad, som den nu lemnade redogörelsen angifver.

Af största betydelse vid undersökning om den högsta skäliga pensionsåldern
för telegraf stationspersonalen är naturligen frågan om möjligheten
att vid stigande ålder bevara sj elfva förmågan att på ett tillfredsställande
sätt expediera telegrammer. Pensionsdirektionen anför (p. 58), att, enligt
den såväl inom som utom landet vunna erfarenheten, telegraferingsförmågan
börjar att i allmänhet aftaga vid 40 års ålder och redan vid
50 år företer en märkbar förminskning. Fullmägtige anföra å sin sida,
(p. 4), hurusom hos telegrafpersonalen, för att densamma skall kunna
på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, kräfves en snabbhet i uppfattningen,
en ständigt vaken uppmärksamhet samt en fysisk och andlig
spänstighet, som icke kan oförminskad bibehållas till högre ålder, och
som icke kan ersättas hvarken med ökad mognad i omdömet eller med
större erfarenhet och vunnen rutin. Beträffande den qvinliga personalen
framhålla fullmägtige, att densamma arbetar under särskildt ogynnsamma
förhållanden, hufvudsakligen derför att densamma måste genom hela
tjenstetiden sysselsätta sig med apparattjenst och icke kan vinna befordran
till de högre befattningar, för hvilka apparattjenst blir bisak
eller alldeles upphör.

För den qvinliga personalen, hvars mål i allmänhet är att blifva
föreståndare för tredje klassens telegrafstationer, har telefonens tillkomst
medfört en väsentlig omhvälfning i afseende å tjenstgöringens kraf. Det
fans förut ett stort antal dylika stationer, hvilkas tillvaro berodde på
bidrag af kommuner eller enskilde, och vid hvilka sjelfva telegraferingsarbetet,
med ett fåtal expeditioner i medeltal per dag, var särdeles lindrigt.
Många af dessa stationer äro redan förenade med eller utbytta
mot telefonstationer, dervid arbetet genast blifvit ett helt annat; och det
lider intet tvifvel, att snart no g knappt en enda dylik så att säga reträttstation
skall finnas öfrig inom verket. De vid telegrafverket anstälda
qvinnor kunna derför anses redan hafva eller inom kort få under hela
sin tjenstetid en full sysselsättning af sådan natur, att densamma i synnerhet
ur mera fysisk synpunkt ställer icke obetydliga kraf på utöfvaren. Och
hvilken åsigt man än må hysa om qvinnans krafter i jemförelse med
mannens, lärer man icke kunna neka, att efter hunna 50 år qvinnans
fysiska förmåga af arbete under den närmaste tiden aftager hastigare
än mannens. Då det derför gäller att söka uttaga så stor arbetsprestation
som möjligt af statens tjenare och för ändamålet fixera en viss hög ålder
såsom afgångstid utan hänsyn till de individuela förhållandena, synes
det vara olämpligt att fixera samma afgångstid för den qvinliga telegrafpersonalen
som för den manliga. Tages derjemte hänsyn dels till den
enligt ofvanstående redogörelse större nervositeten hos den qvinliga perso -

nålen än hos den manliga och dels till de i härvid fogade yttranden omförmälda
sträfvanden att skaffa den qvinliga personalen en ändå tidigare
pensionsålder än den nu gällande, synes det Telegrafstyrelsen vara nödvändigt
att för den qvinliga telegrafpersonalen bestämma en pensionsålder
af 60 år, hvaremot erfarenheten icke torde påkalla att för denna
personal — efter analogi med komiténs förslag — bestämma en tidigare
afgångstid än 60 år vid sjukdom.

Det är uppenbart, att på detta sätt den årliga utgiften för de
qvinliga telegrafisternas pensionering blifver större än enligt komiténs
förslag. Om man kunde tänka sig, att ingen telegrafist begagnade sig
af den af komitén föreslagna utvägen att för sjukdom få full pension
före 65 år, skulle, enligt verkstälda uträkningar, årsutgiften ökas med
ett belopp af omkring 20,000 kronor, ifall man gåfve de qvinliga telegrafisterna
800 kronors pension redan vid 60 år. Blefve pensionen såsom
den nuvarande 900 kronor, ökades skilnadsbeloppet i motsvarande grad.
Men emedan antagas måste, att, om telegrafisternas pensionsålder sattes
till 65 år, eu del af dem måste begagna sig af den för detta fall anvisade
utvägen till tidigare pension, blifver i sjelfva verket ökningen i
pensionsutgifter icke så stor, som nyssnämnda belopp utvisar.

Hvad den manliga personalen vid telegrafstationerna beträffar, är
först att erinra, att redan nu finnes ett antal tjenster, som icke kräfva
apparatarbete, samt att ju mer rikstelefonväsendet utvecklas, dess flere
stationsföreståndare måste befrias från apparattjensten för att uteslutande
egna sig åt verkliga föreståndaregöromål, omfattande jemväl det genom
telefonen starkt utvecklade uppbörds- och redovisningsväsendet. För
Styrelsen är — jemväl med hänsyn till erfarenheten angående arbetsförmågan
bos de tjenstemän, som nyligen lemnat eller snart skola lemna
tjensten — uppenbart, att telegraftjenstemän, som hunnit nämnda föree
ståndareplatser, skola kunna i de flesta fall tjena på ett tillfredsställandsätt
till 65 års ålder. Och emedan alla mäns fysiska arbetsförmåga
naturligen icke aftager i samma proportion, vågar Styrelsen visst icke
påstå, att icke åtskilliga af de telegraftjenstemän, som af brist på
befordringstillfällen eller af andra skäl måste under hela tjenstetiden
qvarbållas vid apparattjensten, skulle kunna tjenstgöra utöfver 60 år och
ända fram till 65 år. Men alla kunna det uppenbarligen icke. För de
sjuke bland dem bar komitén redan sörjt genom en tidigare pensionering.
Direktionen har väl (p. 55) framkastat, att en telegraftjenstemän, som är
så sjuk, att han med lätthet skulle kunna få det för tidigare pension
erforderliga läkarebetyget, likväl skulle kunna af ekonomiska skäl klamra

sig fast vid tjensten genom att regelbundet infinna sig till en för honom
omöjlig tjenstgöring. Men med hänsyn icke blott till hittills vunnen
erfarenhet rörande tiden före 60 år utan äfven dertill, att. alla telegraftjenstemän
komma så tidigt in i verket, att en 60-årig sjuk tjensteman
alltid skulle kunna påräkna full pension, synes Styrelsen den antydda
eventualiteten icke vara synnerligen beaktansvärd. Deremot kan det, af
ofvan angifna orsaker, mycket väl tänkas inträffa, att en mer än 60-årig
telegraf^''ensteman saknar den fysiska förmågan att tillfredsställande sköta
en telegrafapparat, men i öfrigt är vid så jemförelsevis god helsa, att
han icke kan erhålla det för pension erforderliga läkarebetyget. Skulle
detta samtidigt inträffa med flera tjenstemän, skulle det uppenbarligen
blifva alltför olägligt för telegrafverkeet. Om Telegrafstyrlsen derför
anser sig icke kunna afstyrka förslaget att för den manliga stationspersonalen
sätta pensionsåldern till 65 år, så förutsätter detta, att möjlighet
beredes till afgång med pension redan vid 60 år för sådana telegraftjenstemän,
som utan att vara sjuke sakna förmåga att tjenstgöra på ett
tillfredsställande sätt. Telegrafstyrelsen tänker sig dervid, att i den
föreslagna pensionslagen borde införas ett tillägg af innehåll att Eders
Kongl. Maj:t skulle kunna, då omständigheterna sådant kräfva, på ansökan
af vederbörande sjelf eller på hemställan af Telegrafstyrelsen,
bevilja afsked med rätt till pension åt dylike stationstjenstemän. Komitén
har visserligen (p. 235) anfört, att det af många'' orsaker skulle vara
olämpligt att öfverlemna åt en tjensteman öfverordnade myndighet att
hafva något inflytande på bestämmandet af tiden för hans afgång. Men
åtminstone de flesta af dessa orsaker torde få anses boidfallna, om det
blott afses att i vissa fall föreslå en tjensteman till afsked med pension,
medan han befinner sig i den 5 år långa åldersperiod, hvarmed den nya
tjenstetiden skulle öfverskjuta den nu bestämda.

De skäl, som föranledt komitén att i afseende å pensionsåldern
afskilja de 4 telegraf dir ek för erm från de öfrige stationstjenstemännen
och för dem föreslå en pensionsålder af 70 år, synas Telegrafstyrelsen
icke tillräckligt öfvertygande, helst som desse vid sidan af chefskapet
för de största stationerna hafva en maktpåliggande och alltmer ansträngande
befattning såsom chefer för hvar sitt distrikt. Det förefaller Styrelsen
icke tänkbart, att direktörerne efter hunna 65 år skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt fullgöra de vigtiga, med långa och snabba
resor förenade inspektionsgöromålen inom distrikten. Härtill kommer,
att det direktörerne enligt instruktionen åliggande arbete med öfvervakande
af telegramvexlingens jemna och ordentliga gång otvifvelaktigt
skulle, då rubbningar i trafiken inträffa, blifva alltför betungande för

den, som hunnit öfver 65 år. Telegrafdirektörerne torde derför böra
pensioneras vid samma tid som den öfriga manliga stationspersonalen
eller vid 65 år.

Deremot lära direktionens och fullmäktiges förslag att betjente vid
stationerna skola erhålla samma pensionsålder som stationstjenstemännen
få anses bero på missförstånd. Då nemligen betjente vid telegrafstationerna
icke äro upptagna på ordinarie stat, kunna de icke anses vara
afsedda i det af komitén afgifna förslaget till pensionslag.

Det lider intet tvifvel, att det skulle vara ur tjenstgöringens och
arbetsproduktens synpunkt fördelaktigast för staten att bibehålla Telegrafstyrelsens
personal vid den nuvarande pensionsåldern af 65 år. Beträffande
en del platser inom ett kommunikationsembetsverk sådant som
Telegrafstyrelsen kan det ock med skäl ifrågasättas, om det icke vore
jemväl ur ekonomisk synpunkt förmånligare för statsverket att pensionera
en utarbetad och af åldern förslöad tjensteman och utbyta honom mot
en kraftigare, hvilken kunde väntas bättre bidraga till verkets framåtskridande;
men då otvifvelaktigt flertalet befattningar inom Styrelsen
kunna periodvis skötas jemväl af tjenstemän mellan 65 och 70 år, och
det icke synes lämpligt att bestämma olika pensionsålder för särskilde
tjenstemän inom samma styrelse, kan Telegrafstyrelsen, med stadig hänsyn
till behofvet att för framtiden inskränka statsverkets utgifter, icke
heller afstyrka bifall till komiténs förslag i denna del. Ur likformighetens
synpunkt kan Styrelsen icke heller biträda fullmäktiges förslag,
att den å Styrelsens stat upptagne förrådsvaktaren skulle ensam bland
personalen å denna stat pensioneras vid en tidigare ålder.

Telegrafstyrelsen har icke förbisett den obestridliga olägenhet för
både verk och personal, som ligger deri, att eu förlängd tjenstetid medför
sämre utsigter till befordran. Dock må framhållas, att, så länge den
nuvarande goda proportionen mellan antalet af assistenter och kommissarier
vid telegrafverket bibehålies, befordringsutsigterna för den manliga personalen
äro fullt tillräckliga och, om andra hänsyn sådant kräfva, utan
fara kunna blifva något sämre (för närvarande blifva telegraftjenstemännen
ofta befordrade till ordinarie före 25 års ålder). Beträffande
styrelsepersonalen äro direktionens ekonomiska beräkningar (p. 60) väl
mörka. Det bör nemligen tagas i betraktande, att, då efter direktionens
uträkning hälften af personalen får vänta i fem år på befordran, medeltalet
af väntan för hela personalen synbarligen blir 2\ år. Dessutom bär
direktionen i sitt exempel låtit en amanuens stå och vänta på befordran
med allenast 1,200 kronor i årsarfvode, under det att högsta medgifna

arfvodet för amanuens hos Styrelsen är 1,600 kronor om året, och de
amanuenser, som för tillfället kunna sägas stå närmast befordran,
hafva redan nu, en 1,600 kronor och två 1,400 kronor hvardera i årsarfvode.

Af hvad Telegrafstyrelsen hittills anfört synes framgå, att de af
komitén framstälda förslag, såväl ur det allmännas synpunkt som ock
med hänsyn till telegrafverkets och telegrafpersonalens särskilda intressen,
i det hela innebära så afgjorda fördelar framför de nu bestående pensionsförhållandena,
att dessa förslag, om ock i någon mån modifierade, torde
böra så snart som möjligt bringas till verkställighet; och får Telegrafstyrelsen
derför underdånigst hemställa,

att de af komitén afgifna förslag till ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras
enkor och barn måtte, med de förändringar, hvarom i det
följande kommer att hemställas, vinna Eders Kongl. Mai:ts
nådiga bifall.

Vid det af komitén (p. 219 ff.) afgifna förslag till lydelse af en
pensionslag för civilstaten, bär Telegrafstyrelsen att göra följande framställningar.

Vid §§ 3 och 4.

Med anslutning till hvad Telegrafstyrelsen i det föregående anfört
rörande behofvet af ändringar, hvad telegrafpersonalen angår, i komiténs
förslag rörande pensionsåldern, får Telegrafstyrelsen underdånigst hemställa,

att § 3 måtte erhålla sådan förändrad lydelse att qvinliga
telegrafister pensioneras vid fylda 60 år, att telegrafdirektörer
pensioneras vid fylda 65 år, samt att åt Eders Kongl. Maj:t
förbehålles rätt att, på ansökan af vederbörande eller på förslag
af Telegrafstyrelsen, förklara tjensteman vid telegrafverkets stationer,
hvilken uppnått 60 år och annorledes än af sjukdom,
vanförhet eller lyte saknar förmåga att på ett tillfredsställande
sätt sköta sin tjenst, berättigad till pension, äfvensom

att qvinliga telegrafister måtte undantagas från bestämmelserna
i § 4.

Vid §5.

Då Telegrafstyrelsen i det föregående föreslagit pensionsåldern för
qvinliga telegrafister till 60 år, kunde det förefalla, som om Telegrafstyrelsen
ock borde — i analogi med direktionens förslag (p. 62) — påkalla
någon kortare tjenstetid för dessa telegrafister för erhållande af
full pension. Men då telegrafisterna jemväl enligt nuvarande bestämmelser
skola för pensions erhållande vid 60 år hafva 35 tjensteår, synes
någon ändring i denna del icke vara påkallad, såvida åt § 7 gifves det
förtydligande, hvarom Telegrafstyrelsen går att göra framställning.

Vid § 7.

Uti komiténs motiver till § 7 betonas flerstädes, att — vissa
bestämdt angifna undantag oberäknade — endast verklig tjenstgöring
får medräknas såsom tjenstetid. På detta sätt fattadt blir det — på
sätt fullmäktige antydt (p. 19) — mycket svårt att i afseende å stationstjenstemännen
vid telegrafverket göra en riktig och rättvis tillämpning
af bestämmelserna i § 7. Sedan personer efter godkända prof antagits
till e. o. assistenter och e. o. telegrafister, kunna de vanligen icke genast
få fullt arbete året om utan skola till en början stå till verkets disposition
vid förefallande behof, med skyldighet derjemte att för bibehållande
af telegraferingsfärdigheten fullgöra ett visst antal vakter i qvartalet.
Telegrafstyrelsen, som särskild! på grund af skilnaden i trafik om
sommaren och om vintern icke kan undvara ett visst antal extra stationstjenstemän
till disposition, tror för sin del ingen annan möjlighet finnas
än att såsom tjenstetid godkänna hela den tid, som förflutit efter antagandet
till e. o. assistent eller e. o. telegrafist, såvida vederbörande
fullgjort hvad som, på sätt nyss nämnts, enligt gällande instruktion
fordras för att få qvarstå i verkets tjenst, och får derför föreslå,

att till § 7 göres ett tillägg af innehåll att för stationstjenstemän
vid telegrafverket må såsom tjenstetid medräknas
hela den tid, de varit anstälde såsom e. o. assistenter eller
e. o. telegrafister, förutsatt att de under tiden fullgjort hvad
som instruktionsenligt åligger dem för att få qvarstå vid verket,
dock med afdrag för särskild! medgifven tjenstledighet utöfver
tre månader under hvarje kalenderår af annan anledning än
sjukdom, offentligt uppdrag eller resa för egen utbildning.

Vid §8.

I enlighet med Telegrafstyrelsens förslag vid § 3 hemställes,

att § 8 måtte erhålla det tillägg att jemväl telegraftjensteman,
som af Kongl. Maj:t förklarats berättigad till pension,
skall vara pligtig att från tjensten afgå.

Vid § 9.

De anmärkningar, som direktionen (p. 63 ff.) riktat mot komiténs
förslag till pensionsbelopp, synas Telegrafstyrelsen berättigade. Det
kan icke vara önskvärdt, att pensionens förhållande till aflöningen i
procenttal varierar upp och ned. Rätteligen bör icke i något enda fall
pensionen vid högre lön utgöra en högre procent af lönen än vid en
lägre lön. . Det af direktionen föreslagna beräkningssättet undviker
dessa svårigheter och synes dessutom göra större rättvisa åt de lägst
aflönade, hos Styrelsen vaktmästarne och vid stationerna telegrafisterna.

Direktionens förslag är väl i det hela något dyrare för statsverket
än komiténs, men innebär dock icke obetydliga nedsättningar i
jemförelse med nuvarande pensionsbelopp för hela den manliga stationspersonalen
och för de högre aflönade i Styrelsen, då desse intjenat
ålderstillägg. Och skulle den af direktionen föreslagna beräkningen
icke kunna bifallas, lärer ändock en tillfredsställande tabell kunna uträknas
efter analogi med den af direktionen framlagda. Telegrafstyrelsen
får derför underdånigst hemställa,

att § 9 mom. 1 ändras på det sätt, att pensionsbeloppen
angifvas sålunda:

»för aflöning till och med 600 kr. 80 procent af aflöningen,

it	tf	från	och	med	601	H it it 640 ,,	480 kronor,
It	ii	it	it	it	641	00 £	75 procent af aflöningen,
tf	it	it	it	it	1,867	a it a 2,000 ,,	1,400 kronor,
ii	a	it	a	it	2,001	a it a 8,571 ,,	70 procent af aflöningen,
it	a	it	it	it	8,572	och derutöfver „	6,000 kronor.

Om det pensionsbelopp, som härvid uppkommer, faller
mellan två hela tiotal af kronor, aljemnas detsamma till närmast
högre tiotal.»

Vid §10.

På det af direktionen anförda skäl (p. 68) hemställes,

att i andra punkten af § 10 orden »närmaste tiotal»
måtte utbytas mot »närmast högre tiotal».

Vid §15.

I anslutning till hvad ofvan vid § 7 föreslagits, får Telegrafstyrelsen
underdånigst hemställa,

att vid första punkten af § 15 måtte fogas den förklaring
att rörande e. o. assistenter och e. o. telegrafister vid telegraf -

verket anteckning i matrikeln om de tider, då de icke tjenstgjort,
behöfver ske endast i de fall, då de åtnjutit särskildt
medgifven tjenstledighet.

Vid § 19.

Fullmäktige hafva i sitt underdåniga yttrande (p. 19 ff.) framhållit,
att, derest en ordinarie telegraftjensteman efter lagens trädande i kraft
skulle befordras till högre tjenst och hans pensionsrätt således enligt
stadgandet i § 19 skulle bestämmas efter denna lag, han i vissa fall
skulle bekomma lägre pension i sin nya tjenst, än den han i sin förutvarande
tjenst skolat erhålla. Detta kommer i sjelfva verket att inträffa,
då assistent med fulla ålderstil]ägg befordras till kommissarie af
3:e klass, samt då kommissarie af l:a klass med fulla ålderstillägg befordras
till direktör, förutsatt i båda fallen att den befordrade i sin
nya tjenst icke hinner ens första ålderstillägget. I förra fallet blir
minskningen i pension 50 kronor, i det senare 200 kronor.

Med hänsyn till denna olägenhet äfvensom till den obillighet,
som ligger deri, att en telegraftjensteman, som länge betalt dryga afgifter
för ernående af pension vid 60 år, genom befordran skulle få
pensionsåldern flyttad till 65 år, hafva fullmäktige föreslagit, att de
nuvarande telegraftjenstemännen, äfven om de befordras, måtte bibehållas
vid pensionsförmåner enligt nu gällande bestämmelser; och hafva
fullmäktige i hela telegrafpersonalens namn i stället åtagit sig att fortfarande
äfven vid befordran uppfylla alla nu stadgade pensionsvilkor.

Äfven direktionen har (p. 109) föreslagit, att den nuvarande telegrafpersonalen
skulle bibehållas vid nu gällande pensionsbelopp och pensionsålder.
Direktionen föreslog visserligen derjemte, att personalen ändock
skulle befrias från alla vidare afgifter för egen pensionering, men då
direktionen sedermera på förfrågan skriftligen till fullmäktige förklarat
sig icke hafva något att erinra mot fullmäktiges förslag, lärer icke
vidare hänsyn böra tagas till direktionens förslag rörande pensionsafgifternas
bortfallande.

Då telegrafpersonalen genom de betungande afgifter densamma
erlagt för sin egen pensionering synes väl förtjena den förmån, dess
fullmäktige sålunda påkallat, och då fullmäktige otvifvelaktigt noga
betänkt sig, innan de beröfvat dem bland deras kommittenter, som
kunna vänta befordran, all utsigt att en gång befrias från afgifter för
egen pensionering, synes jemväl Telegrafstyrelsen billigheten fordra,
att för telegrafpersonalen, som i afseende å nuvarande pensionsafgifter
står alldeles ensam bland alla de stater, för livilka den föreslagna

lagen är afsedd, det medgifvande göres, att de telegraftjenstemän, som
vid lagens trädande i kraft redan äro på ordinarie stat anstälde, icke
underkastas den nya lagens bestämmelser. Telegrafstyrelsen hemställer
derför underdånigst,

att till § 19 måtte göras det tillägg, att lagen icke skall
tillämpas på telegraftjenstemän, som vid lagens trädande i
kraft redan äro ordinarie och derefter befordras till annan
tjenst inom telegrafverket.

Vid det af komitén (p. 309 ff.) framlagda förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn föranlåtes Telegrafstyrelsen
att göra följande erinringar och ändringsförslag.

Vid § 5.

På de af direktionen för telegrafverkets pensionsinrättning (p. 71
ff.) anförda grunder kan icke heller Telegrafstyrelsen för sin del finna
med billighet förenligt, att delegare icke skall för delaktighet i kassan
få tillgodoräkna sig den förhöjning i aflöning, hvilken han tillträder
efter fylda 60 år. Detta gäller i synnerhet för det vanligaste fallet af
löneförhöjning efter 60 år, nemligen att en tjensteman först då erhåller
sitt sista ålderstillägg. Komitén har väl i den speciela motiveringen
(p. 340) hänfört sig till hvad komitén anfört vid § 2, der det stadgas,
att den, som vid första utnämning till tjenst uppnått en lefnadsålder af
60 år, undantages från delaktighet i kassan; men de dervid anförda
motiven synas icke ega stor beviskraft såsom stöd för stadgandet i § 5.
Telegrafstyrelsen får derför underdånigst hemställa,

att § 5 i förslaget måtte helt och hållet borttagas.

Vid §6. ö

Af fullmäktige och direktionen hafva mot komiterades förslag
rörande pensionsbeloppen framstälts åtskilliga invändningar. Direktionen
bär sålunda (p. 73 ff.) framhållit, att det skulle vara olämpligt att, såsom
komitén föreslår, bestämma högre pensionsbelopp för enka med
barn än för enka ensam och åter högre för enka ensam än för ett ensamt
barn, och att det vore bättre att hafva ett och samma pensionsbelopp
för enka och barn oberoende af hvilka eller huru många personer
skola dela detsamma. Direktionen synes dock vilja medgifva, att komiténs
förslag har ett visst berättigande, om man,'' såsom komitén, låter
gifte . och ogifte betala lika afgifter. Telegrafstyrelsen, som icke fullt
kan inse det nödvändiga sammanhanget mellan de två af direktionen
sammanstälda omständigheterna, känner sig för sin del mera tilltalad

af komiténs förslag. Såväl det allmänna intresset som tjenstemännens
personliga behof af största möjliga trygghet för de efterlefvande sammanlöpa,
enligt Styrelsens förmenande, deri, att en enka med oförsörjda
barn får så stort underhåll, som möjligt och rimligt är. För den tjensteman,
som uppnår eller öfverstiger den medellifslängd, han vid inträde
i tjenst enligt statistiken hade att vänta, är visserligen sannolikheten
att efterlemna omyndiga barn icke tillräckligt stor för att ensam motivera
det större underhållet åt enka med barn, men under hela tjenstetiden
har han dock haft den gifna risken att vid frånfälle efterlemna
minderåriga barn, som kräfva uppfostran; och det torde för honom vara
det allra vigtigaste, i fråga om pension åt enka och barn, att hafva så
stäldt för sig, att, om han under denna tid faller ifrån, ett skäligt om
ock litet årsunderhåll finnes att påräkna för barnens uppfostran.

Det kan icke förnekas, att den sist angifna synpunkten lemnar
stöd åt den andra invändningen emot komiténs förslag, nemligen att
förslaget — utom för de lägsta och högsta pensionsbeloppen — städse
låter pensionernas förhållande till tjenstemännens löner blifva detsamma.
År barnens uppfostran ett af de vigtigaste ändamålen med enkors och
barns pensionering, så borde icke uteslutande hänsyn tagas till den
punkt på tjenstemannabanan, dit fadern vid dödsfallet hunnjt. I telegrafverkets
enke- och pupillkassa är i afseende härå så anordnad!, att i
pensionen ingår ett visst konstant belopp, som är lika för alla tjenstemän.
Men på sätt både direktionen och fullmäktige antydt är ett
sådant anordnande möjliggjordt derigenom, att kassan åtnjuter statsbidrag.
I en kassa, som saknar statsbidrag, lärer man svårligen kunna
genomföra en annan ordning än den af komitén föreslagna. Den af
direktionen (p. 78) antydda utvägen att för de högre aflönade bestämma
en lägre pensionsprocent, men i stället gifva dem vederlag genom minskade
befordringsafgifter och lindring i den föreslagna ökningen af årsafgiftsprocenten,
skulle uppenbarligen, om vederlaget jemnt afvägdes,
väl inverka på proportionen mellan pensionerna efter lägre och högre
tjenstemän, men icke —hvilket väl vore det egentliga intresset — höja
de lägres pensioner, med mindre pensionsafgifterna höjdes efter hela
linien.

Det har slutligen anmärkts, att de af komitén föreslagna pensionsbeloppen,
jemförda med de från telegrafverkets enke- och pupillkassa
nu utgående, äro under alla förhållanden liigre för de lägst aflönade
och hvad ensam enka eller ett två barn beträffar lägre för alla telegraftjenstemän.
Hvad vaktmästarne å Styrelsens stat angår beror detta
väsentligen derpå, att de, efter det komiténs arbeten börjat, erhållit för 8 -

höjning af pensionsbeloppet. Assistenternas ogynsammare ställning enligt
förslaget motsvaras, enligt hvad förut antydts, af en betydlig lindring
i afgifterna för ändamålet. För de öfriga telegraftjenstemännen uppväges,
enligt den åsigt Styrelsen nyss uttalat, minskningen i pension i de angifna
fallen af en väsentlig ökning i pensionen för enka med oförsörjda
barn. Vid jemförelse med nuvarande förhållanden bör ock tagas i betraktande,
att enligt nuvarande bestämmelser barn upphöra att vara
pensionsberättigade vid 18 år, under det att de enligt förslaget få behålla
pensionen till 21 år (se § 9). Telegrafstyrelsen saknar af dessa skäl
anledning tillstyrka bifall till de framstälda förslagen om ändring i lydelsen
af § 6 i komiténs förslag.

Vid § 7.

Med hänsyn till bestämmelserna i §§ 8 och 10 om pensionens
fördelning mellan enka och barn samt i anledning deraf uppkommande
regleringar, vore önskvärd!, att § 7 erhölle en något förändrad lydelse,
så att det icke såge ut, som om, i det angifna fallet, enkans pension
förhöjdes, då det ju i sjelfva verket är barnets rätt till pension som
blir aktueL

Vid § 14.

Frågan^ angående de, normer, efter hvilka de erforderliga afgifterna
skola uttagas af delegarne, är af så väsentligt försäkringsteknisk natur,
att det svårligen kan begäras, att Telegrafstyrelsen skulle kunna i denna
del bidraga till pensionsfrågans lösning, helst de sakkunnige härutinnan
visat sig vara af betydligt skiljaktiga meningar. I ett hänseende synes
det dock Telegrafstyrelsen gifvet, att komiténs flertal bjudit de bästa
skälen, nemligen i fråga om de ogifta delegarnes afgifter till kassan
(p. 330). . Så länge staten gifver tjenstemännen lön utan hänsyn till
deras civilstånd och med alpassning af lönen efter den förutsättning,
att de i allmänhet äro gitta, lärer staten, som har ett bestämdt intresse
af enke- och barnpensioneringen, ock skäligen kunna föreskrifva, att en
del af den jemväl för familjeförsörjning afsedda lönen skall afsättas för
framtida familjeförsörjning, utan afseende derå, att i ett jemförelsevis
mindre antal fall tjenstemännen äro ogifta. Med hänsyn såväl härtill
som ock i synnerhet dertill, att enligt hvad förut påpekats det af komitén
föreslagna sättet för afgifternas uttagande synes lända till bestämd fördel
för flertalet telegraftjenstemän, i det de i allmänhet komma tidigt
till ordinarie anställning och således för en rätt afsevärd del af sitt
delaktighetsbelopp få betala en ringa afgiftsprocent, saknar Telegrafstyrelsen
anledning för sin del föreslå någon ändring vid komiténs förslag
till lydelse af § 14.

Vid §§ 19 och 20.

Emedan å ena sidan det otvifvelaktigt är af intresse för statsverket
att, der behof uppstår af eu tjenstettians förflyttning från ett
verk inom civilstaten till något verk utom densatama, icke hindras af
hänsyn till alltför svåra olägenheter i afseende å pensionsförhållandena,
och å andra sidan frivillig afgång ur statens tjenst icke synes böra försvåras,
synas de af komitén i §§ 19 och 20 föreslagna bestämmelser i
allmänhet vara välgrundade. Den besparing, direktionen (p. 93) vill,
genom borttagande af bestämmelserna om återbetalning i vissa fall,
bereda kassan, lärer, på sätt komitén antydt (p. 356), icke blifva
afsevärd.

Emellertid synes det Telegrafstyrelsen orimligt, att den delegare,
sota från tjensten afsättes och icke har hustru eller minderåriga barn,
skulle återbekomma någon del af sina pensionsafgifter. Likaså synes
det böra tydligt stadgas, att för den, som genom underlåtna afgifter
skiljes från kassan, denna i första rummet skall tillgodoräknas de felande
afgifterna, innan utbetalningen sker. Telegrafstyrelsen hemställer derför
underdånigst,

att sista punkten af § 20 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

»Har den, som för underlåtenhet att betala föreskrifna
afgifter till kassan blifvit från densamma skild, hvarken hustru
eller barn,---utbetalas»;

äfvensom att till § 20 måtte göras ett tillägg af innehåll
att, då någon skiljes från kassan för uraktlåtenhet att betala
afgifter till densamma, kassan i första rummet skall tillgodoräknas
de felande afgifterna med ränta, innan utbetalning sker.

Vid §23.

1 motiveringen till § 23 (p. 360) anför komitén, hurusom billigheten
synes kräfva, att, om sjukdomen vid äktenskapets iugående icke
varit lifsfarlig, kassans styrelse bör vara tillerkänd rättighet att medgifva
enkan pension. Denna komiténs efter Telegrafstyrelsens uppfattning
rigtiga mening motsvaras ej fullt af lydelsen i förslaget; och får
Styrelsen derför och för att tillgodose den af direktionen (p. 95) gjorda
erinran hemställa,

att sista meningen af § 23 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

»dock ankomrae på styrelsen, der anledning finnes till det
antagande, att sjukdomen eller dess lifsfarliga natur icke varit
— — — tilläggas.»

Vid §§ 27—40.

Med hänsyn till det obligatoriska inträdet i den föreslagna pensionskassan
för enkor och barn och till det stora intresset för delegarne att
kunna genom ombud taga noggrann del af kassans förvaltning, lärer
det väl få anses lämpligt att låta delegarne i kassan få deltaga i utseendet
af revisorer. Sjelfva styrelsen för kassan lärer deremot enligt
Telegrafstyrelsens förmenande icke böra i större eller mindre mån väljas
af delegarne. Telegrafstyrelsen hemställer derför underdånigst,

att §§ 27—40 måtte så till vida omarbetas, att delegarne
berättigas bland sig utse ombud för deltagande i den årliga
granskningen af kassans räkenskaper, handlingar och förvaltning,
hvilka ombud skola ega jemväl deltaga i sådana framställningar
till Kongl. Maj:t, som omförmälas i förslagets § 37.
Vid §46.

Telegrafstyrelsen, som först i det följande ämnar yttra sig i ett
sammanhang om förslagen till afveckling af de nuvarande pensionsanstalterna,
tror sig nu endast böra uttala sig derom, huru lämpligast
bör förfaras, då en tjensteman, som före reglementets trädande i kraft
har delaktighet i telegrafverkets enke- och pupillkassa, sedermera varder
befordrad till högre tjenst. Komitén föreslår i § 46, att en sådan tjensteman
skall för ökningen i pensionsrätt hafva skyldigheter enligt det nya
reglementet. Fullmäktiges af direktionen understödda förslag går deremot
ut på, att äfven en dylik telegraftjensteman skall bibehållas vid
pensionsrätt enligt nu gällande regler mot erläggande af afgifter enligt
samma regler.

Emedan enligt nuvarande bestämmelser telegraftjenstemännen i
yngre år betalt jemförelsevis stor afgiftsprocent i hopp att vid befordran
icke få denna procent höjd, och det äfven i detta fall — i
analogi med hvad som visats rörande de egna pensionerna — vid befordran
skulle kunna inträffa, att tjenstemannen får drygare afgifter men
sämre pension åt enka än förut, synes billigheten kräfva, att de nuvarande
telegraftjenstemännen få bibehållas vid nuvarande förhållanden,
äfven om de befordras. Detta blir för öfrigt nästan nödvändigt, derest
de nuvarande telegraftjenstemännen få sin önskan uppfylld att äfven
i händelse af befordran för sin egen pensionering qvarstå vid nuvarande
förhållanden; eljest skulle de exempelvis komma att få betala befordringsafgifter
åt två håll för samma löneförhöjning.

Telegrafstyrelsen får derför underdånigst hemställa,

att till § 46 måtte göras det tillägg, att dessa bestäm -

melser icke ega tillämpning å delegare i telegrafverkets enkeoch
pupillkassa, som befordras till annan tjenst inom telegrafverket.

Då Telegrafstyrelsen nu till sist går att underdånigst yttra sig
om de föreslagna åtgärderna för afveckling af de nuvarande pensionsanstalternas
förbindelser m. m., är först att anteckna, att såväl komitén
som ock direktionen och fullmäktige öfverensstämma deri, att, om de
nya förslagen skola träda i kraft, tillgångarne hos telegrafverkets pensionsanstalter
böra öfverlemnas till det allmänna och dessa anstalter
således upphöra. Det är egentligen endast om tidpunkten för dessa
åtgärder, som skilda meningar råda. Frånsedt då till en början frågan
om tiden, så möter för telegrafverkets pensionsinrättnings upphörande
och dess tillgångars öfverlemnande till statsverket inga som helst svårigheter.
Statsverket öfvertager utan vidare dessa tillgångar i det skick,
hvari de befinna sig, och låter förvalta dem på det sätt, som befinnes
lämpligast, såsom särskild fond eller efter sammanförande med statens
öfriga tillgångar. Beträffande enke- och pupillkassan finnes i det föreslagna
reglementets § 42 egentligen endast omtaladt, att den nya kassan
skall hafva erhållit nödiga tillgångar för att öfvertaga de förbindelser,
som åligga telegrafverkets enke- och pupillkassa. I motiveringen
redogöres derför att den nya kassan skall erhålla de omsorgsfullt uträknade
kapitalvärdena af telegrafverkets enke- och pupillkassas alla
förbindelser, med. afdrag af värdet af återstående delegarebidrag. Emedan
det icke kan vara rimligt, att den nya kassan, som i afseende å
delegarne i de äldre kassorna endast är att betrakta som liqvidator för
dessa kassor, skall för desse delegare stå den risk, som alltid kan uppstå
trots de noggrannaste beräkningar, synes det böra i detta sammanhang
uttryckligen stadgas, icke blott att statsverket till kassan erlägger
hvad som kan brista i tillgång vid den ena kassans öfvergång i den
andra, utan äfven att, om vid blifvande undersökningar befinnes att beräkningarna
slagit fel beträffande telegrafpersonalen, statsverket då jemväl
fyller bristen.

Hvad beträffar tiden för de nuvarande pensionsanstalternas upphörande
och tillgångarnas öfverlemnande till det allmänna, har komiten
föreslagit (p. 384), att allt detta skulle ega rum vid tiden för de nya
pensionsförfattningarnas trädande i kraft. Direktionen, som bestämdt
motsatt sig hela förslaget, men ansett sig likväl böra yttra sig angående

öfvetgångsförslagen, hade intet att erinra mot denna tidsbestämmelse, men
har sedermera i särskild skrift till fullmäktige gått öfver till fullmäktiges,
under förutsättning att de föreslagna pensionsförfattningärhé komma att
mot fullmäktiges afstyrkande genomföras, afgifna förslag (p. 27) »att telegrafverkets
nuvarande pensionsanstalter bibehållas, till dess den nuvarande
personalen uppnått pensionsåldern, dock utan att upptaga nya delegare,
hvarefter statsverket öfvertager tillgångarne och utbetalar pensionerna».

Det är icke möjligt att inse, hvilket intresse eller hvilken fördel
den af fullmäktige representerade telegrafpersonalen skulle hafva af att
dessa pensionsanstalters upphörande uppskjutes omkring 35 år. Om
Styrelsens förslag i det föregående, särskildt beträffande eventuel befordrans
inverkan på pensionsvilkoren, bifalles, kan i intet hänseende pensionsanstalternas
bibehållande lända personalen till nytta. Deremot har,
på sått komitén utredt (p. 374), det allmänna stort intresse i att öfvergången
sker så snart som möjligt; och för telegrafverket särskildt vore
det en gifven fördel att så snart som möjligt få tillgångarne öfverförda
till det allmänna och i sammanhang dermed telegrafverkets utgiftsstater
befriade från de dryga pensionsbidragen, särskildt för amortering af
retroaktivfonden. Och äfven för personalen skulle det efter vanliga begrepp
vara en mycket afsevärd fördel att icke vidare hafva sina egna
pensioner beroende på pensionsfondens rentabilitet och på öfriga vid
penningeförvaltning städse befintliga risker utan i stället få pensionerna
direkt från statsverket. Då alla nu tillämpade bestämmelser skulle fortfarande
iakttagas mot den nuvarande personalen, lärer man ock kunna
antaga, att den nuvarande personalen skulle fortfarande få sina pensioner
utbetalade vid telegrafanstalterna (jfr. fullmägtiges erinran p. 19).

Det kan icke förbises, att fullmäktiges förslag icke skulle kunna
i verkligheten tillfullo genomföras, när man nalkas den tid, då de i
tjenst qvarstående delegarne blifva få och derjemte ålderstigne. Äfven
om hvar och en af de siste delegarne vore lämplig till direktionsledamot,
revisor eller fullmäktig, skulle antalet dock till sist icke räcka till.
Man drefves således i allt fall till att fixera en mindre aflägsen, i det
hela godtycklig tidpunkt för pensionsanstalternas upphörande.

Telegrafstyrelsen, som är öfvertygad, att telegrafpersonalen skall
inse sin egen fördel vid ett snart öfverlemnande af tillgångarne till det
allmänna, och som i allt fall antager, att telegrafpersonalen icke ens
skulle tveka att till nytta för det allmänna och för telegrafverket afstå
nagra år tidigare från bibehållande af anstalter, som icke vidare kunde
gagna personalen, får underdånigst hemställa,

aR, då frågaix om civilstatens framtida pensionering hunnit
närmare sin lösning, förnyadt yttrande måtte infordras, från
telegrafpersonalens fullmäktige, huruvida de för telegrafpersonalep
ingå derpå, att pensionsanstalternas tillgångar öfverlemnas
till det allmänna vid tiden för de nya pensjonsförfattningarnas
trädande i kraft.

Den hit remitterade akten varder härhos återstäld; och får Telegrafstyrelsen
tillika öfverlemna de från fullmäktige för delegarge i telegrafverkets
pensionsinrättning samt pensionsinrättningens direktion infordrade
yttranden, det ofvan omförmälda af professoren Rubenson afgifna
inlåtande äfvensom utdrag af Styrelsens protokoll för denna dag,
innefattande undertecknad Wennmans skiljaktiga mening.

Stockholm den 19 mars 1895.

Underdånigst:

ERIK STORCKENFELDT.

M. WENNMAN. MAURITZ SAHLIN. N. R. CURMAN.

Ut in prot.

G. V. Engström.

Bilaga 1.

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. Telegrafstyrelsen den
11) mars 1895.

S. D. Byråchefen Sahlin föredrog drls Kongl. Maj:ts nådiga remiss
den 5 oktober 1894, innefattande uppdrag för Telegrafstyrelsen att —
efter iuhemtande af yttranden från fullmäktige för delegame i telegrafverkets
pensionsinrättning samt pensionsinrättningens direktion öfver de
delar af ett af komitén för ordnande af pensionsväsendet för statens
civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifvet. förslag,

som beröra nämnda pensionsinrättning samt telegrafverkets enke- och
pupillkassa — afgifva underdånigt utlåtande i ärendet, dels nyssberörda
infordrade yttranden, dels ock en af professoren m. m. R. Rubenson enligt
anmodan afgifven utredning rörande telegrafverkets pensionsinrättnings
förmåga att för framtiden fullgöra densamma åliggande pensionering af
telegrafverkets personal;

och beslöts afgifvande af underdånigt utlåtande af innehåll, som
registraturet utvisar.

Från detta beslut anmälde byråchefen Wennman sin afvikande
mening och hänförde sig dervid till följande uttalande:

»Vid behandling inom Kongl. Telegrafstyrelsen af frågan om afgifvande
af underdånigt utlåtande öfver de delar af det af komitén för
ordnande af pensionsväsendet för statens civila tjensteinnehafvare samt
för deras enkor och barn afgifna förslag, som beröra telegrafverkets
pensionsväsende, har undertecknad haft en från Telegrafstyrelsens beslut
afvikande mening i följande afseenden:

I inledningen till Telegrafstyrelsens utlåtande förekommer en utredning
rörande den andel i hela kostnaden för pensioneringen från
telegrafverkets pensionsinrättning, som utgår af telegrafverkets och från
delegarnes bidrag. Pensionsinrättningens direktion beräknar, att denna
andel utgör en tredjedel från telegrafmedel och två tredjedelar från delegarebidrag,
och har dervid utgått från de beräkningar, hvilka gjordes
i och för pensionsinrättningens bildande. I den utredning, som lektor
Hultman rörande det ifrågasatta pensionsväsendet afgaf till Kongl.
Telegrafstyrelsen den 2 september 1873, beräknar han, att de erforderliga
årsbidragen skola, när pensionsinrättningen kommit i normalt skede,
uppgå till 60,000 kronor om året. Komiterade för upprättande af förslag
till reglementen m. m. fördelade dessa årsbidrag på sådant sätt, att
två tredjedelar eller 40,000 kronor skulle utgå af delegarebidrag och eu
tredjedel eller 20,000 kronor åt telegrafmedel. Den senare andelen, som
stäldes i proportion till telegramportobehållningen, började ock genast att
utgå med nära nog det beräknade beloppet, och har densamma under
hela tiden temligen oförändradt dermed fortfarit. Delegarnes andel åter
måste helt naturligt ställas i proportion till aflöningsbeloppen, enligt det
förslag till utgiftsstater, som samtidigt med pensionsförslagen aflemnades
till Kongl. Maj:t och Riksdag. Nämnda utgiftsstater, afseende alt för
telegrafverkets del ordna den inom embetsverken då pågående löneregleringen,
blefvo dock ej slutligen godkända och gällande förr än med
ingången af år 1883. Detta visar sig ock tydligt af den tablå, som i
det nu föreliggande komitébetänkandet finnes intagen å sid. 118, i det

att delegareafgifterna under sistnämnda år på grund af de med löneregleringen
förknippade befordringsafgifterna ökades till det dubbla beloppet
mot föregående år, eller till 48,350 kronor. Vid beräkningen af
det bidrag, som delegarne i medeltal per år erlagt till pensionsinrättningen,
har Telegrafstyrelsen emellertid medräknat jemväl de första åtta
åren intill 1883, eller de år, under hvilka de gamla utgiftsstaterna gälde,
ehuru de deri ingående lönebeloppen icke varit lagda till grund för de
förberedande beräkningarne. Som dessa gamla aflöningssilfror aldrig i
framtiden någonsin återkomma, bör man icke heller lägga desamma till
grund för någon medeltalsberäkuing öfver delegarebidragen. Efter den
tidpunkt, då den nya löneregleringen trädde i kraft, hafva delegarebidragen
utgjort i medeltal 32,144 kronor 24 öre för år eller något mer
än fyra femtedelar af de på förhand beräknade 40,000 kronorna. Dessa
bidrag hafva dock ännu icke på långt när nått sitt maximum, hvilket
visar sig ensamt deraf, att, på grund af den stora omsättning, stationspersonalen
under de senare åren genomgått, ålderstilläggen till denna
personal nedgått från 118,900 kronor år 1883 till 64,800 kronor för år
1895, motsvarande en minskning af ålderstilläggen af 54,100 kronor för
år. När dessa åter stiga och eu hel tjenstemannageneration genomgått
pensionsinrättningen, kan man förvänta, att delegareafgifterna närma sig
det på förhand beräknade beloppet 40,000 kronor och dermed jemväl
den beräknade andelen af två tredjedelar i det hela. Jag anser följaktligen
den af Telegrafstyrelsen gjorda beräkningen, att telegrafverkets
och personalens bidrag förhålla sig som två femtedelar till tre femtedelar,
icke kunna vidhållas, då man i detta fall, lika litet som i alla andra
pensionsberäkningar, får stödja sig på de låga siffror, som förekommit
under ett utvecklingsskede, utan på dem, som kunna anses blifva normala
för framtiden. Om denna uppfattning är rigtig, förfalla jemväl de slutsatser,
som Telegrafstyrelsen byggt på sin förenämnda beräkning.

Emot direktionens antagande å sid. 3 af dess utlåtande, att det
af komitén föreslagna pensionsväsendet skulle medföra en årlig besparing
för telegrafpersonalen af 30,000 kronor med afdrag af det belopp af
något mer än 5,000 kronor, som telegrafverket bidrager till den nuvarande
enke- och pupillkassan, anför Telegrafstyrelsen, att detta afdrag
icke är tillräckligt motiveradt, förr än det visat sig, att afgifterna till
den nya enke- och pupillkassan blifva större, än afgifterna till den nu 9 -

varande enke- och pupillkassan. Denna jemförelse synes mig icke hafva
något inflytande på saken. Ty, oafsedt det nämnda årsbidraget af 5,000
kronor, som telegrafverket nu betalar till dess personals enke- och pupillkassa,
äro denna och den föreslagna nya kassan hvarandra lika deri, att
de blifvande pensionerna blifva en produkt uteslutande af egna delegarebidrag.
Men finnes ett utifrån kommande årsbidrag i den ena kassan
af 5,000 kronor, skall personalen ovilkorligen blifva i tillfälle att antingen
öka de årliga pensionerna eller ock att minska de årliga egna bidragen
med alldeles samma belopp, i förhållande till den andra kassan. Ingendera
kassans delegare är heller fritagen från förhöjning i årsbidragen,
om kassans ställning sådant kräfver, likasom det ock måste vara delegarnes
rätt att minska sina afgifter eller öka sina pensioner, om förhållandena
medgifva sådant. Huruledes saken än ses, måste sålunda
telegrafverkets nämnda tillskott af 5,000 kronor årligen blifva en fördel
för delegarne, som bör i räkningen medtagas.

Vid jemförelsen mellan enkepensionerna i telegrafverkets nuvarande
kassa och den föreslagna nya, medgifver Telegrafstyrelsen, att de nya
enkepensionerna blifva för de svagare aflönade tjenstemännen lägre, men
uttalar tillika, att de högre aflönade tjenstemännen få för enka och
pensionsberättigadt barn pensionerna väsentligt höjda. Vid denna jemförelse
har Telegrafstyrelsen tagit hänsyn uteslutande till det för den
nya kassan förmånligaste fallet, nemligen då både enka och barn finnas.
Men enkepensionerna i denna kassa äro föreslagna i tre olika storlekar,
nemligen: l:o) då både enka och barn eller minst tre pensionsberättigade
barn finnas, hel pension; 2:o) då endast enka eller minst två barn finnas,
två tredjedelspension; samt 3:o) då endast ett barn finnes, en tredjedelspension.

Pensionerna i telegrafverkets enke- och pupillkassa äro för alla
tjenstegrader större, då civilståndet öfverensstämmer med 2:o) eller 3:o)
härofvan. Finnes åter efterlefvande enligt l:o), blifva pensionerna enligt
det nya förslaget något högre för alla utom för assistentgraden. För
att få någon hållpunkt för en allmän jemförelse kräfves sålunda eu utredning
af det sannolika beloppet af de pensioner, som enligt komiténs
förslag komma att i medeltal utgå till de efterlefvande. Till ledning
för bedömandet häraf finnes erfarenhet tillgänglig från civilstatens pensionsinrättning,
hvilken har alldeles samma bestämmelser för de olika graderna
af enkepensioner. Enligt 1893 års räkenskaper utbetalar nämnda inrättning
enkepensioner efter 1,760 delegare med 1,278g- hela enkepensioner,
eller något mer än tvåtredjedelspension till alla pensionsgrupper i medeltal.
Enligt denna sannolikhetsberäkning komma samtliga pensionstagare

efter stationspersonalen att i medeltal erhålla lägre enkepensioner än i
den nuvarande enkekassan. Inom Styrelsen komma efterlefvande efter
generaldirektören och tjenstemännen af första graden att i medeltal
erhålla lägre pensioner än nu; efter tjenstemän af andra graden, innan
de uppnå andra ålderstillägget, utfalla äfven lägre pensioner, men med
detta ålderstillägg ungefär lika pensioner. Slutresultatet blifver sålunda,
att i den nya kassan inom hela personalen endast två personer, nemligen
de begge byråcheferna, i medeltal erhålla högre pension, två personer,
då de åtnjuta begge ålderstilläggen, i medeltal lika pensioner och hela
personalen i öfrigt i medeltal lägre pensioner, än hvad de nu åtnjuta i
telegrafverkets enke- och pupillkassa. Med så genomgående högre
pensionsbelopp, som telegrafverkets enke- och pupillkassa sålunda erbjuder,
får man ej förundra sig, att afgifterna i vissa fall kunna blifva
högre i denna än i den föreslagna nya kassan. Genom den framflyttning
i pensionsåldern, som det nya förslaget medtör för samtlige tjenstemän,
kommer, enligt hvad jemväl direktionen framhållit och hvad längre fram
skall visas, befordringshastigheten att väsentligen förminskas, tjenstemännen
komma följaktligen att tillträda sina aflöningsförhöjningar vid
mera framskriden ålder, och deraf följer vidare, att afgifterna till den
föreslagna enkekassan blifva högre, enligt den å sid. 314 af komiténs
betänkande intagna tariff.

Telegrafstyrelsen framhåller i sitt utlåtande de stora fördelar, som
skola tillkomma telegrafpersonalen genom bortfallandet af de nu utgående
dryga afgifterna för personalens egen pensionering. Emot denna uppfattning
kan ingen invändning göras, under förutsättning, att de nya
utan uppoffring för personalen utfallande pensionerna blifva till beloppen
lika och utbetalas vid samma lefnadsålder. Men då de nya pensionerna
genom lägre belopp och senare utbetalningstid icke komma att i värde
motsvara de för personalen nu faststälda pensionerna, måste hos personalen
helt naturligt uppstå en tvekan att emot de förra utbyta de
senare. Fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsanstalter
hafva ock redan uttalat sig vilja fortfarande vidkännas de högre afgifterna
framför att komma i en försämrad ställning beträffande värdet
af pensionerna. Och då statsverket, huru man än räknar, omöjligen
kan genom det nya pensionsförslaget få någon lindring i sina nuvarande
utgifter för telegrafpersonalens pensionering, men med all säkerhet förökade
kostnader, synes det mig, som hänsyn bör tagas till personalens
önskningar, synnerligast som telegrafverket derigenom ostridigt vinner
andra fördelar, såsom yngre och mera tjensteduglig personal, hastigare
befordran m. m.

För utrönande af förmågan hos telegrafverkets pensionsinrättning
att fullgöra den henne åliggande pensioneringen har Telegrafstyrelsen
låtit verkställa en matematisk teknisk utredning af pensionsinrättningens
ställning. Vid fattandet af beslutet om denna utredning har jag låtit
i Telegrafstyrelsens protokoll anteckna min afvikande mening beträffande
den dödlighetserfarenhet och den räntefot, på hvilka utredningen borde
grunda sig.

Redan vid den tidpunkt, då pensionsinrättningen bildades, lät lektor
Hultman verkställa en beräkning angående den dödlighetserfarenhet,
som vunnits bland telegrafpersonalen under åren 1854—1872, ehuru
denna period omfattade endast de första nitton åren af telegrafverkets
verksamhet och flertalet af personalen då naturligtvis icke uppnått ens
femtio års ålder. Emellertid framgick af denna undersökning, så långt
densamma räckte, att dödligheten hos personalen i det närmaste öfverensstämde
med Allmänna enke- och pupillkassans erfarenhet. Då de gång
efter annan sedermera gjorde undersökningarne utvisade, att dödligheten
bland personalen åtminstone icke varit mindre, än hvad sistnämnda erfarenhet
gåfve vid handen, yrkade jag vid ärendets behandling hos
Telegrafstyrelsen, att antingen nämnda dödlighetserfarenhet skulle läggas
till grund för beräkningarne, eller ock en särskild undersökning verkställas
för utrönande af den dödlighetserfarenhet, som vunnits särskildt
inom telegrafpersonalen, och att denna erfarenhet i sådant fall borde
tillämpas.

Vid det förhållandet, att dödligheten alldeles säkert är olika inom
olika samhällsklasser och äfven inom olika boningsorter, synes det mig,
att, då frågan gäller att göra sannolikhetsberäkningar beroende af dödligheten
inom en viss tjenstemannakår, någon på förhand bestämd dödlighetstabell
icke bör användas, utan att man först undersökt, huruvida
densamma någorlunda öfverensstämmer med den inom samma kår vunna
erfarenheten. Dödlighetstabellerna, äfven de som äro upprättade för
samma årtionde, variera nemligen rätt betydligt efter olika kategorier,
såsom för stad och land, för gifta och ogifta o. s. v. Så är den allmänna
dödligheten vid en mans medelålder inom städerna omkring
dubbelt så stor, men i Stockholm tre gånger så stor, som på landsbygden.
Vid vissa åldrar är dödligheten för ogifte män dubbelt så stor,
som för gifte o. s. v. Att nu för den manlige telegrafpersonalen, hvilken
nästan uteslutande lefver och arbetar i städerna, utan vidare undersökning
tillämpa dödlighetserfarenheten för män inom hela riket, synes mig
blifva vilseledande, synnerligast som den allmänna inverkan på lits -

längden, som vistelse i stad utöfvar, väl icke kan vara alldeles utan
, betydelse för telegrafpersonalen.

För att emellertid bereda visshet i detta afseende, har jag gjort
en beräkning öfver den vid telegrafverket under åren 1875—1894 anstälda
ordinarie personalens dödlighet, enligt den metod, som af lektor Hultman
användes för samma verks personal år 1873. För den manlige personalen
visar denna beräkning följande utseende:

Ålder.	Dödlighetspro-cent enligt telegrafverkets erfarenhet 1875-1894.	Allmänna enke- och pupillkassans dödlighets-erfarenhet.	Dödlighetsprocent enligt Statistiska Centralbyråns erfarenhet 1881—1890.
för män i hela riket.	för ogifte män i hela riket.
24..........................	1,1	0,76	0,678	0,740
25..............................	1,1	0,78	0,674	0,759
26.............................	1,1	0,79	0,665	0,7 81
127.......f....................	1,2	0,81	0,665	0,819
28.............................	1,2	0,83	0,677	0,863
29..............................	1,2	0,85	0,681	0,897
30...........................	1,1	0,87	0,6 7 3	0,920
31.............................	l,o	0,89	0,670	0,951
32.............................	0,9	0,92	0,678	0,982
33.............................	0,8	- ‘ 0,95	0,692	1,029
34.............................	0,7	0,97	0,694	1,060
35.............................	0,9	1,01	0,7 11	1,124
36............................	1,1	1,04	0,743	1,1 79
37.............................	1,3	1,07	0,777	1,229
38..............................	1,4	1,10	0,794	1,254
39..............................	1,6	1,15	0,827	1,357
40.............................	1,7	1,2 0	0,8 7 5	1,467
41..............................	1,8	1,25	0,9 13	1,522
42..............................	1,8	1,31	0,938	1,5 3 2
43............................	1,9	1,37	0,973	1,621
44............................	2,0	1,4 3	1,019	1,768
45............................	1,9	1,50	1,0 6 2	1,907
46.........................	1,9	1,57	1,1 00	1,9 6 8
47.............................	1,9	1,64	1,144	1,987
48..............................	1,9	1,72	1,203	2,0 4 9
49............................	1,9	1,8 1	1,2 6 1	2,178

Ålder.	Dödlighetspro- ] cent enligt telegrafverkets erfarenhet 1875—1894.	Allmänna enke- och pupillkassans dödlighets-erfarenhet.	Dödlighetsprocent enligt Statistiska Centralbyråns erfarenhet 1881—1890.
för män i hela riket.	för ogifte män i hela riket.
i 50.............................	2,1	1,90	1,315	2,275
51.............................	2,3	2,00	1,364	2,310
52..............................	2,4	2,12	1,442	2,4 14
53...........................	2,6	2,24	1,531	2,603
54..............................	2,8	2,36	1,627	2,740
55.............................	2,8	2,50	1,709	2,868
56.............................	2,8	2,65	1,816	3,025
57..............................	2,9	2,80	1,947	3,171
58..............................	2,9	2,86	2,114	3,267
59..............................	2,9	3,13	2,279	3,458
60.............................	3,2	3,30	2,433	3,7 1 6
61..............................	3,5	3,48	2,575	3*949
62..............................	3,9	3,67	2,732	4,170
63.............................	4,2	3,87	2,940	4,363
64..............................	4,5	4,08	3,173	4,613
65............................	4,9	4,30	3,444	4,9 4 2
66..............................	5,3	4,52	3,736	5,336
67..............................	5,7	4,79	4,080	5,773
68..............................	6,1	5,08	4,416	6,259
69.............................	6,5	5,42	4,803	6,639
70.............................	Obestämd	5,80	5,255	7,040
71.............................	11	6,18	5,808	7,642
72..............................	:n	6,65	6,382	8,383
73..............................		7,24	7,004	9,001
74...................		7,92	7,7 1 0	9,784
75...........................	n ii	8,70	8,536	10,4 8 7 .
76.............................	ii	9,55	9,424	11,100
77.............................	ii	10,52	10,266	11,670
78.............................	ii	11,60	11,065	12,293
79..............................	ii	12,80	12,068	12,913

För jemförelses skull finnes i denna tabell jemväl införd dels
Allmänna enke- och pupillkassans erfarenhet, dels Statistiska Centralb}rråns
erfarenhet för alla män och särskildt för ogifte män i hela riket.

Vid tabellernas jemförelse finner man lätt, att den verkliga dödligheten
inom telegrafpersonalen varit vida större än för män i hela riket, —
ända intill dubbelt i vissa åldersklasser. Af jemförelsen framgår vidare,
att dödligheten inom den manliga telegrafpersonalen närmast öfverensstämmer
med den för ogifte män inom hela riket. Emot invändningen,
att telegrafpersonalen skulle vara för fåtalig för att lemna ett tillförlitligt
resultat i afseende å dödlighetsförhållandena, må erinras, dels att enligt
hvad redan blifvit nämndt Lektor Hultman gjort en liknande utredning
för en ännu fåtaligare personal, dels att den nu upprättade tabellen,
åtminstone emellan 35 och 69 år, visar en sådan likformighet, att densamma
icke kan vara utan allt värde. Som personal och dödlighet beräknats
till och med år 1894, kan den deri uttalade erfarenheten ej heller
sägas vara föråldrad.

I afseende å den qvinliga personalen, hvilken vann inträde i telegrafverket
omkring 12 år senare än den manliga, har deremot den inom
telegrafverket vunna erfarenheten varit otillräcklig för att deraf bilda
en likformigt fortskridande serie af procenttal för dödligheten. Utredning
derom har dessutom icke så stor betydelse, enär dödligheten bland
qvinnor i allmänhet icke varierar så mycket som ibland män; likväl
vore det, äfven beträffande denna personal, utan tvifvel af intresse att
utröna, hvilket inflytande det särskilda slaget af sysselsättning utöfvar
på dödligheten.

Men äfven ur en annan vigtig synpunkt, än den för personalen
antagna allt för stora lefnadssannolikheten, liar den nu verkstälda undersökningen
af pensionsinrättningens ställning ledt till et* synnerligen
oförmånligt resultat. Dervid har nemligen hänsyn icke tagits till någon
annan afgång, än den som sker på grund af dödsfall, ehuru sannolikt
i de flesta embetsverk städse ett antal tjenstemän lemna verket i förtid
för att öfvergå till andra lefnadsbanor och derigenom gå i mistning af
all rätt till pension. Sådan afgång utöfvar naturligtvis på pensionsinrättningens
ekonomi samma inflytande, som dödsfall före pensionsåldern.
Under hela den tid af något öfver fyratio år, som förflutit sedan telegrafverket
började sin verksamhet, har en afsevärd andel af dess tjenstepersonal
i förtid afgått ur tjensten för att egna sig åt andra värf.
Under tjuguårsperioden 1875—1894 har i verket funnits inalles 378
ordinarie manliga tjenstemän af en ålder under 50 år, och af dessa
hafva icke mindre än 35, eller mer än nio procent af hela antalet, tagit
afsked före nämnda ålder. Under samma period hafva varit anstälda
260 qvinliga telegrafister med en ålder under 40 år, och af dessa har
ett ännu större antal eller 52, motsvarande tjugu procent af hela antalet ,

frivilligt afgått före nämnda ålder. Efter de nämnda åldrarne, 50 år
för manliga och 40 år för qvinliga, liar deremot ingen tagit afsked annat
än med pension. Dessa förhållanden hafva naturligtvis hittills utöfvat
ett särdeles förmånligt inflytande på pensionsinrättningens ställning''.
Utan tvifvel komma samma anledningar till afskedstagande att äfven
framdeles förefinnas. Hvad den manliga personalen beträffar, så söka
många inträde vid telegrafverket, emedan der ganska snart vinnes nödtorftig
utkomst och uppehälle under den tid, som kräfves för utbildning
till eller afvaktan på en annan mera förmånlig lefnadsbana. Den oftast
förekommande anledningen till de qvinliga telegrafisternas afskedstagande
har varit äktenskaps ingående, men äfven vissa af dem hafva utbytt
telegraf^ensten mot andra värf, såsom lärarinnekall m. m. Då intet
skäl förefinnes till det antagandet, att dessa orsaker till afgång från telegrafverkets
tjenst skulle för framtiden alldeles upphöra, och ett statistiskt
materiel deröfver linnes, anser jag att någon hänsyn dertill bort tagas
vid de beräkningar, som Telegrafstyrelsen nu låtit verkställa. Ty uppenbart
är, att för beräkningar som afse icke allenast den nuvarande, utan
äfven kommande generationer, man knappast kan antaga, att ingen enda
delegare i pensionsinrättningen skulle komma att afgå af annan orsak
än dödsfall, således att ingen någonsin skulle taga afsked eller blifva
afskedad före pensionsåldern.

I afseende å räntefoten anser jag visserligen i likhet med Telegrafstyrelsen,
att, om frågan hade gält att stifta en ny pensionsinrättning,
försigtigheten hade bjudit, att göra beräkningarne efter tre och en half
procents ränta. Men det synes mig vara ett annat förhållande, när
undersökningen afser att pröfva soliditeten hos en pensionsinrättning,
som grundats vid en föregående tidpunkt, då den allmänna räntefoten
varit vida högre än den nuvarande, men som likväl allt hittills kunnat
fullt uppehålla denna beräknade räntefot. Denna uppfattning stärkes af
det förhållandet, att mer än hälften af det nu placerade kapitalet är
nedlagdt i fastigheter, hvarå ränteinkomsten icke är beroende af den allmänna
räntefoten, men hvilkas värde deremot måste stiga i samma mån,
som penningvärdet och räntan falla. För öfrigt förekommer för en
pensionsinrättning med begränsad personal icke tillfälle att allt framgent
placera penningmedel; utan kapitalet uppnår inom ytterligare en tjenstemannageneration
sitt maximum, och efter denna period åtgå de inflytande
medlen till löpande pensionsutgifter, sålunda utan att vidare behöfva
kapitaliseras. Af dessa skäl har jag ansett, att till grund för beräkningen
af pensionsinrättningens ställning bort läggas en räntefot af fyra procent.

Af förestående korta redogörelse för den nu verkstälda undersök -

ningen af pensionsinrättningens ställning torde framgå, att densamma
varit öfverdrifvet sträng, och att man kunnat förutse, att densamma
med nödvändighet skulle visa en rätt betydande brist. Dermed anser
jag det dock icke vara ådagalagdt, att pensionsinrättningens soliditet är
tvifvelaktig, innan en undersökning, fotad pa grunder mera öfverensstämmande
med verkligheten, blifvit genomförd; dertill har dock hittills icke
varit tillfälle.

Den af direktionen gjorda jemförelsen emellan kostnaderna för
statsverket vid pensionering af telegrafpersonalen enligt nu gällande
bestämmelser från pensionsinrättningen och enligt principen med direkt
utbetalning från statskassan afser helt naturligt utgifterna uteslutande
vid den tidpunkt, då pensioneringen enligt det ena eller det andra sättet
uppnått sin normala utveckling. Direktionen har heller icke förbisett
utan direkt uttalat, att denna skilnad uppstår hufvudsakligen genom
uppsamling årligen af till beloppet jemförelsevis små bidrag samt deras
förräntning under en hel tjenstemannageneration. Direktionen har nemligen
på annat ställe särskilt uttalat sig angående den andel af pensionen,
som delegarne sjelfva och statsverket tillskjuta, hvilka andelar
enligt direktionens uppfattning förhålla sig till hvarandra som talen 40
till SO för Styrelsen eller som 40 till 35 för stationspersonalen. Enligt
Styrelsens beräkning, hvilken jag, enligt hvad redan blifvit sagdt, ej
kan biträda, skulle dessa andelar blifva ungefär ^ lika stora eller statsverkets
andel något större. Om direktionen sålunda uttalat sig, att
statsverkets utgifter skulle enligt det nya förslaget blifva 85,751 kronor
större efter öfvergångsperiodens slut, än hvad de med pensionsinrättningens
bibehållande skulle blifva, måste detta naturligtvis afse statsverkets
direkta utgifter vid den tidpunkten^ utan att dervid hänsyn blifvit tagen
till de förutvarande utgifterna af statsverk eller delegare enligt nuvarande
bestämmelser. Häraf är ock klart, livilket direktionen icke hestridt, att,
om statsverket fortfarande reserverar och förräntar icke allenast sina
nuvarande årliga tillskott till pensioneringen och äfven ett årligt belopp,
motsvarande delegarnes bidrag, någon annan ökning i kostnaderna för
statsverket icke uppstår än detta senare belopp för att bereda de nuvarande
pensionerna. Men någon sådan plan är icke framlagd af komitön
och förelåg sålunda ej heller till bedömande vid den tidpunkt, då direktionen
hade att afgifva sitt utlåtande.

Då statsverket redan nu, enligt Telegrafstyrelsens beräkning, betalar

något mera än hälften af den nuvarande pensionskostnaden, samt de
föreslagna nya pensionernas värde utgör något mer än hälften af de
förutvarande pensionernas, anser Telegrafstyrelsen, att, med inberäkning
af de nu till enke- och pupillkassan utgående 5,000 kronorna, livilka
då komme att indragas, statsverkets kostnader för telegrafpersonalens
pensionering enligt komiténs förslag ej blefve större än de nuvarande.
Äfven om dessa förutsättningar vore riktiga, kan slutsatsen icke blifva
giltig med mindre, än pensionsåldrarne bestämmas på sätt komitén föreslagit.
Men då Telegrafstyrelsen föreslagit, att icke allenast pensionsbeloppet,
utan jemväl pensionsåldern skall blifva oförändrad, eller i regeln
vid 60 år för hela telegrafistklassen, uppstår ensamt genom denna ändring
i komiteförslaget en rätt betydande ökning i pensionskostnaderna. Vidare
föreslår Styrelsen, att direktörernas pensionsålder skall definitivt sänkas
från 70 till 65 år, och de af den öfriga stationspersonalen, som sakna
förmåga att på ett tillfredsställande sätt tjenstgöra utöfver 60 år, skola
kunna vid denna ålder pensioneras. Sålunda skulle endast Styrelsens jemförelsevis
fataliga personal fast bibehållas vid den pensionsålder, komitén
föreslagit.. Genom dessa väsentliga ändringar kunna pensionskostnaderna
uppenbarligen komma att stiga upp ganska nära intill kostnaderna för
den nuvarande pensioneringen, och i samma mån komma statsverkets
kostnader att närma sig det dubbla beloppet af de nu varande. Fasthållandet
af komiténs synpunkt att nedbringa statens utgifter för pensionsväsendet
måste sålunda alldeles bestämdt uppgifvas.

Den af komitén föreslagna framflyttningen af pensionsåldern kommer
att inverka icke allenast på pensionskostnaderna utan jemväl på
aflöningsstaten. De tjenstemän, som uppnått den för telegrafpersonalen
nu bestämda pensionsåldern, äro nemligen i regeln i åtnjutande af
samtliga ålderstillägg, som kunna tillkomma innehafvare af deras tjenstetid-
Få de qvarstanna i tjenst ytterligare i fem år, bibehålla de naturligtvis
lika länge ålderstilläggen, och verkets utgiftsstat, kommer följaktligen
att betungas med större anslag till denna del af aflöningen,
enär deras efterträdare naturligtvis icke under samma tid skulle hafva
varit berättigade till ålderstillägg. År den fem år tidigare pensionerade
tjenstemannen innehafvare af högre grad, så upphör, i och med hans
pensionering, icke allenast hans egna ålderstillägg att betunga utgiftsstaten
utan jemväl de ålderstillägg, som hans efterträdare i tjensten må
hafva åtnjutit pa sin förut innehafvande tjenst i lägre grad. Den minskning
i utgifterna för ålderstillägg, som, enligt hvad förut blifvit anfördt,
för stationspersonalen egt rum från 118,900 kronor år 1883 till 64,800

kronor år 1895, har till större delen uppstått genom den till ålderstillägg
berättigade personalens afgång genom pension. Af den anförda minskningen
i ålderstillägg, som sålunda emellan nyssnämnda år utgjort 54,100
kronor, torde omkring två tredjedelar, eller 36,000 kronor, hafva härflutit
från den tidiga pensioneringen. Derest de hittills pensionerade
telegraf^’enstemännen skulle hafva qvarstått till den af komitén föreslagna
pensionsåldern, skulle ålderstilläggen under år 1894 för dem hafva utgjort
29,525 kronor och sålunda förökat utgiftsstaten med detta belopp,
oberäknadt de ålderstillägg, hvilka deras efterträdare förut åtnjutit i lägre
tjenstegrad och för den skull blifvit i sammanhang med befordringen
indragna. Det nu berörda förhållandet, att pensionsålderns framflyttning
föranleder en väsentlig ökning i utgifterna för ålderstillägg, kommer
dock att verka allenast under öfvergångsperioden från den tidigare till
den senare pensionsåldern. Sedan denna öfvergångsperiod förflutit, blifva
befordringsförhållandena så mycket långsammare, att personalen icke
kommer att uppbära ålderstillägg under större del af sin tjenstetid, än
hvad de nu göra.

Telegrafstyrelsen framhåller rörande frågan om minskad statsutgift
för telegrafstatens pensionering, att densamma icke lärer få tillmätas alltför
stor betydelse, då det gäller att öfverflytta telegrafpersonalen till full
likställighet i pensioneringshänseende med flertalet öfrige civile tjensteinnehafvare.
I sammanhang dermed uttalas ock, att staten hittills haft
mindre utgifter än skäligt för telegrafpersonalens pensionering, hvilket
förhållande åter står i sammanhang med betydenheten åt personalens
eget bidrag för samma ändamål. I afseende härå synes det, som det
varit personalens eget intresse att sjelfva bevaka sin rätt, då densamma
nu beredts tillfälle att uttala sig i saken. Om staten har alla fördelar
och endast fördelar åt det nu varande förhållandet af billiga statsutgifter,
trots höga pensioner vid jemförelsevis tidig ålder så synes det, som icke
statsverket eller dess representanter borde beklaga sig, men väl personalen.
Men lika väl tiar persönalen genom dess valda fullmäktige, i
valet mellan de högre afgifterna, å ena sidan, och de sämre pensionerna,
å den andra, utan betänkande valt de förra. Ur telegrafverkets verkliga
intresse synes det obetingadt, att detta val vore värdi allt erkännande.

I afseende å den pensionsålder, som med hänsyn till arten och
beskaffenheten af det åt telegrafpersonalen anförtrodda arbetet bör för
densamma fastställas, har Telegrafstyrelsen till pröfning upptagit eu del
af de skäl, som af fullmäktige och direktionen andragits för bibehållande

af den nu faststälda pensionsåldern. Telegrafstyrelsen har dervid bland
annat vändt sig mot direktionens yttrande, att användandet af en genom
ålder och ansträngning slö och nervslapp personal skulle föranleda byggandet
af flera linier, anskaffandet af flera apparater och anställandet af
större antal expeditörer. Telegrafstyrelsen anser, att härvid vore nog
att anställa flere expeditörer, och deremot är naturligtvis intet att invända,
under förutsättning, att den åldrige och oduglige expeditören ersättes
med en rask och fullt kraftig. Vid telegrafering kunna nemligen
i regeln endast en i sender expediera vid hvarje apparat; och för den skull
kunna vid detta slag af arbete icke två personer hjelpa hvarandra. Enda
sättet att vid en viss apparat påskynda en trög och långsam expedition
blifver sålunda att derstädes placera en raskare tjensteman i stället för
den åldrige. På detta sätt undviker man visserligen att bygga nya linier,
men man får då skaffa en vida talrikare biträdespersonal än den nuvarande,
och komma derigenom i sin ordning befordringsförhållandena
att väsentligt försämras. Att befordringsförhållandena i telegrafverket
nu äro så förmånliga beror till en god del derpå, att personalen afgår
vid så tidiga år, att Telegrafstyrelsen icke behöft vid stationen anställa
särskilda ålderdomsbiträden. Men om man nu till undvikande af de
olägenheter, som blifva en följd af sentidig pensionering, skulle anställa
dylika extra biträden, så blefve derigenom den äldre personal, som sålunda
ersättes, jemväl öfverflödig, och då vore det väl ur alla synpunkter bättre
att låta honom pensioneras, synnerligast som detta kan ske på ett för
statsverket fullt lika billigt sätt, som det af komitén föreslagna, vid
senare år inträdande. Derigenom finge telegrafverket en arbetsduglig
ordinarie tjensteman, på samma gång, som den biträdande tjenstemannen
vunne den stora uppmuntran, som en befordran alltid medför.

Det af direktionen till stöd för en tidigare pensionering af telegrafpersonalen
åberopade faktum, att en sjundedel af den hittills pensionerade
stationspersonalen icke kunnat fortfara med sin tjenstgöring ens till den
nu faststälda pensionsåldern, utan varit under flere år i medeltal tjensteoduglig,
lärer såsom statistisk uppgift icke kunna jäfvas. Direktionen
har dervid dock icke, såsom af Telegrafstyrelsens utlåtande synes framgå,
haft för afsigt att bestyrka, huruledes telegrafi^ensten förstör personalens
helsa, utan är nämnda statistik anförd allenast såsom svar på frågan:
»Har denna personal kunnat på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin
tjenstgöringsskyldighet intill den nu faststälda pensionsåldern eller icke?»
Svaret blifver sålunda helt enkelt, att en sjundedel af den redan pensionerade
personalen har icke kunnat det, utan måst af telegrafmedel få sitt
underhåll i förtid. Den slutsats, som direktionen dragit af det nämnda

förhållandet torde ock vara riktig, den nemligen, att, om pensionsåldern
sättes fem år senare, blir procenttalet af de före pensionsåldern tjensteodugliga
ännu större.

Telegrafstyrelsen tolkar likväl denna statistik såsom afseende att
utgöra ett bevis på telegraftjenstgöringens beskaffenhet att ådraga personalen
speciela yrkessjukdomar, ehuru det påtagligen ur synpunkten
af behofvet af tidigare pensionering är alldeles oväsentligt, af hvilken
anledning tjensteodugligheten uppstått. Att de statistiska fakta äro
oregelbundna lärer icke kunna undvikas, då befolkningsstatistik i allmänhet
kräfver ett större material, för att visa likformighet. Men att
samma statistik icke skulle bevisa något med afseende å de speciela
sjukdomar, som af direktionen uppgifvits blifva en följd af telegraftjensten,
synes tvifvelaktigt.

Bland de tolf uppgifna fallen af telegraftjenstemän, som vid pensionsåldern
varit tjensteodugliga, upptagas icke mindre än fem fall,
hvilka enligt läkarebetyg hafva härrört från nervsjukdom i en eller annan
form. Deribland upptages för en assistent, som varit sjuk i 14 år 4|
månad, såsom orsak till otjenstbarheten, att han lidit af »allmän nervsvaghet,
kraftlöshet och ryckningar särskildt i högra armén». Detta
fall utgör just ett af den vanliga nervsjukdom, som plägar följa af ett
mångårigt handterande af telegrafnyckeln. För en kommissarie, tjensteoduglig
under 2 år 1} månad, uppgifves orsaken vara »nervositet, sannolikt
beroende på öfveransträngning». Ibland de uppgifna fallen förekomma
jemväl ögonsjukdomar, nå att verkligen halfva antalet af de före
pensionsåldern tjensteodugliga varit behäftade med sådana krämpor, som
just pläga blifva en följd af långvarig telegraftjenstgöring. Då väl icke
telegraftjenstemän såsom sådana äro frikallade från att råka ut äfven
för andra sjukdomar, torde den omständigheten, att halfva antalet af
dem, som varit otjenstbara vid uppnåendet af pensionsåldern, blifvit
detta på grund af speciela yrkessjukdomar, vara ett tillräckligt bevis,
för att sådana finnas för telegrafpersonalen och i sin mån påkalla en
tidigare pensionering för densamma.

Telegrafstyrelsen har i sitt nu föreliggande utlåtande infört en sjuklighetsstatistik
för hela personalen under år 1894 i syfte att deraf draga
slutsatser angående yrkessjukdomarnes inflytande på personalens helsa.
Nu ligger det emellertid i'' sakens natur, att dylika yrkessjukdomar icke
uppträda förr än efter längre tids tjenstgöring, och måste fördenskull
i en statistik, som i sådant afseende tagits från hela personalen, —
hvaraf större delen för närvarande befinner sig vid unga år — andra

sjukdomsorsaker föranleda, att de speciela yrkessjukdomarne visa en
jemförelsevis låg procent af det hela,

I afseende, å nattjenstgöringen framlägger Telegrafstyrelsen jemväl
en statistik, ur hvilken såsom slutsats dragés, att tjenstgöring af
detta slag är särdeles lindrig. Direktionen har ock erkänt, att natttjenstgörmgen
nu mera är lindrigare än förr. Att denna tjenstgöring
dock ännu kan blifva rätt betungande, kan endast den fullt uppfatta,
som personligen erfarit, huru pressande för kropp och själ det kan blifva
att oafbrutet från kl. 9 på aftonen till kl. 7 på morgonen sitta och
telegrafera. Man kan efter en sådan natt blifva oduglig till tjenst under
flere dagar och hafva känningar deraf lång tid. Under ungdomen eger
man dock i^ allmänhet tillräcklig spänstighet för att återhemta sig; men
vid mera ^ framskriden ålder tager man otvifvelaktigt skada deraf. Att
särskildt å centraltelegrafstationen i Stockholm numera så få bestrida
^tjenstgöring, har emellertid sin grund deruti, att denna slags tjenstgöring
varit alltför betungande för en del äldre tjenstemän, hvadan
dessa tjenstemän tilldelats flera dagvakter och samtidigt befriats från
de mera genomgående nattvakterna. Sa var likväl tjenstgöringen icke
fördelad vid den tid, då telegrafverkets pensionskomité utarbetade sitt
utlåtande, hvarifrån direktionen, med reservation, hemtat sitt omdöme
om nattjenstgöringen.

I afseende å den pensionsålder, som, med hänsyn till möjligheten
att på ett tillfredsställande sätt uppehålla tjenstgöringen, bör fastställas
för telegrafpersonalen, har Telegrafstyrelsen delat direktionens och fullmäktiges
uppfattning, att pensionsåldern bör för den qvinliga personalen
bestämmas till 60 ar. Hvad åter beträffar den manliga personalen vid
stationerna, har Telegrafstyrelsen beträdt eu medelväg, hvarigenom åt
Kong]. Maj.t skulle förbehållas rätt att pa förslag af Telegrafstyrelsen
förklara tjensteman vid telegrafverkets stationer, som fylt 60 år och
annorledes än af sjukdom, vanförhet eller lyte saknar förmåga att på
ett tillfredsställande > sätt sköta sin tjenst, berättigad till full pension.
Under åberopande af hvad icke allenast fullmäktige och direktion utan
jemväl Telegrafstyrelsen tillförene uttalat, kan jag icke medverka till
den försämring i tjensteförhållanden, som skulle blifva en följd deraf,
att pensionsåldern sålunda i regeln framflyttas. Telegrafverkets stationstjenstemän
handhafva nemligen den del af det nutida kommunikationsväsendet,
som erfordrar den allra största snabbhet, Äfven om den 60-årige telegraftjenstemannen icke sitter vid telegrafnyckeln, utan är föreståndare
för en medelstor station eller vaktföreståndare på en af rikets
största stationer, så kräfver hans maktpåliggande värf att öfvervaka

expeditionen och på bästa sätt tillgodose telegrambefordningens snabbhet,
större energi och spänstighet, än som kan påräknas hos en person
af högre ålder. Telegrafverkets erfarenhet under den sista tioårsperioden,
då den ena telegraftjenstemannen efter den andra vid omkring 60 års
ålder öfvergått på pensionsstat, synes mig till fullo hafva bekräftat
detta.

Skall den för stationstjenstemännen föreslagna fakultativa pensioneringen
vid 60 års ålder sålunda blifva verksam, måste densamma
utan tvifvel tillämpas i ganska vidsträckt omfattning. Men då återstår
att taga under ompröfning, hvilket inflytande en sådan tillämpning kommer
att utöfva på det ekonomiska resultatet och på jemförelsen mellan
den nu varande och de blifvande pensioneringskostnaderna för statsverket.
Såsom redan förut är nämndt, komma statsverkets kostnader
att närma sig det dubbla beloppet mot de nu varande i den mån hela
stationspersonalen pensioneras vid 60 år.

I afseende å direktörernas pensionsålder tillåter jag mig att åberopa
direktionens yttrande.

Enligt Telegrafstyrelsens förslag skulle betjente vid telegrafstationerna
helt och hållet ställas utan rätt till pension. För det närvarande
åtnjuta jemväl stationsbetjente rätt till pension vid 65 års ålder.
Fullmäktige och direktionen vilja behålla denna rätt, men nedsätta
åldern till 60 år. Jag anser, att det skulle blifva till stor olägenhet
för telegrafverket, om den del af stationsbetjente, som vanligen qvarstannar
i tjenst till mera framskriden ålder, såsom vaktmästare, budbärareförmän
och sorterare vid de större stationerna, skulle helt och
hållet beröfvas pensionsrätt. I valet emellan detta och den nuvarande
bestämmelsen om 65 års pensionsålder anser jag mig obetingadt böra
föredraga den senare.

Beträffande en del tjenstemän i centralförvaltningen anför Telegrafstyrelsen,
huruvida det icke med skäl kunde ifrågasättas, om det icke
vore jemväl ur ekonomisk synpunkt förmånligare för statsverket att bereda
dem tidigare pension. Häruti instämmer jag till alla delar. Men
då Telegrafstyrelsen kort derefter förklarar sig icke kunna, »med stadig
hänsyn till behofvet att för framtiden inskränka statsverkets utgifter»,
afstyrka komitcns förslag i denna del, vill jag blott erinra, att, sedan
Telegrafstyrelsen förordat eu pensionsålder fem år tidigare än komiténs
förslag för hela telegrafistklassen och fakultativt äfven för den manliga
stationspersonalen, hänsynen till statsverkets ekonomi ovilkorligen bäst
befrämjats genom att bibehålla telegrafverkets nuvarande pensionsinrättning.

Med afseende å det försämrande inflytande å befordringsutsigterna,
som en senare pensionsålder skulle medföra för den manliga personalen,
har jag ej funnit anledning att frångå den af direktionen uttalade, af
mig biträdda åsigten. Telegrafstyrelsen bekräftar ock den uppfattningen,
att en förlängd tjenstetid medför en obestridlig olägenhet både för verk
och personal uti sämre utsigter till befordran. Men på samma gång
uttalar Styrelsen den mening, att, så länge den nuvarande goda proportionen
mellan assistenter och kommissarier bibehålies, befordringsutsigterna
för den manliga personalen äro fullt tillräckliga och utan fara
kunna blifva något sämre, om andra hänsyn sådant kräfva. Hvilka dessa
andra hänsyn skulle vara, är svårbegripligt. Icke bör det vara för personalen,
ty denna har förklarat sig vilja betala kostnaden för att, bland
annat, få bibehålla de nu varande befordringsförhållandena. Icke heller
kan det vara telegrafverket, som skulle vinna på långsammare befordran
och senare pension för tjenstemännen. Det förhåller sig visserligen så,
att telegraftjenstemän under de senare åren befordrats till ordinarie i
lägsta (assistent-)graden före 25 års ålder, men jag finner intet skäl att
försämra ett så gynsamt förhållande. I afseende härpå tillåter jag mig
dock anmärka, att befordring till ordinarie i lägsta tjenstegrad blifver
beroende icke allenast på en god proportion emellan antalet tjenstemän
i denna grad och i den närmast öfverordnade, utan jemväl och fullt lika
mycket på proportionen mellan antalet extra ordinarie befordringssökande
och antalet tjenstemän i samma lägsta grad, till hvilka de förra kunna
söka befordran. Den faktiskt raska befordran, som under de senare åren
egt rum i lägsta graden, har i telegrafverket ock skett delvis på den
grund, att antalet extra ordinarie tjenstemän inskränkts till det minsta
möjliga. Men i den mån manliga tjenstemän skola qvarstå i tjenst till
65 års ålder, måste, såsom i det föregående redan framhållits, antalet
biträdande extra tjenstemän ökas, och i samma mån försenas i medeltal
befordringen till ordinarie.

Den nuvarande lifliga befordringen inom stationstjenstemannakåren
är emellertid i hufvudsaklig grad en följd deraf, att den äldre personalen
under det senaste årtiondet till stort antal afgått med pension. Direktionen
anför i sitt utlåtande (sid. 61), att under åren 1890—1894 afgått
två direktörer och 34 kommissarier med pension. Till de 36 befordringar,
som direktionen uppgifvit härigenom hafva uppkommit, kan emellertid
läggas det antal befordringar, som medelbart deraf egt rum, enär afgången
af en direktör eller af en kommissarie af första graden ofta föranledt
hvardera tre befordringar. Sistnämnda förhållande synes påkalla
en ytterligare undersökning, i hvad mån befordringen inom personalen

under den sista femårsperioden befrämjats särskild! genom den tidigare
pensioneringen, äfvensom huru stor ökning i aflöningen, som denna
tidigare befordran medfört.

Till direktörs- och kommissariegraderna hafva under åren 1890—
1894 förekommit tillhopa 77 befordringar, hvaraf 19 uppkommit genom
dödsfall och 56 genom pensionering af förutvarande innehafvare; de två
återstående fallen hafva härflutit från upphöjning i högre grad af förutvarande
tjensteinnehafvare. Befordringar till förmansgraderna på grund
af pensionering hafva sålunda till antalet uppgått till nära tre gånger
så många, som de på grund af dödsfall. Till assistentgraden hafva
under samma femårsperiod förekommit inalles 62 befordringar. På grund
af pensionering hafva inalles 48 assistenttjenster blifvit lediga.

Den tjenstemannapersonal, som sålunda på grund af tidig pensionsålder
vunnit hastigare befordran, än eljest skolat ske, har naturligtvis
samtidigt dermed erhållit förhöjd aflöning. Denna förhöjning i årsaflöningen
har utgjort:

för 56 direktörer och kommissarier ................................. kronor 33,300: —

„ 48 assistenter ................................................................. „ 24,720: —

Summa kronor 58,020: —

Denna summa uppgår till icke långt ifrån det dubbla beloppet af
hvad hela personalen årligen inbetalt till pensionsinrättningen, sålunda
med inberäkning jemväl af hvad de under samma period icke befordrade
inbetalt. Under samma femårsperiod har genom dödsfall eller annan
anledning, som ej varit pension, personalen kommit i åtnjutande åt
befordran, som föranledt följande förhöjning i årsaflöningen:

för 19 direktörer och kommissarier ............................... kronor 10,200: —

„ 14 assistenter ............................................................... „ 7,280: —

Summa kronor 17,480

Härutöfver hafva 8 assistenter afgått, hvilka icke föranledt till
befordran, enär motsvarande antal assistentplatser blifvit indragna.

Förenämnda uttalande, att befordringarnes antal till förmansgraderna
hafva varit omkring tre gånger så många på grund åt pension, som till
följd af dödsfall eller afsked före persionsåldern, eger sålunda sin rigtighet
jemväl med hänsyn till den för samtliga manliga tjensteman genom
befordringar vunna tillökningen i årsaflöning. Den del al denna ökning,
som härflutit, af den tidigare pensioneringen, skulle, vid pensionsålderns
framflyttning till 65 år, ej hafva i dess helhet kommit personalen till
godo förr än fem år senare. Men derigenom att eu större del al perso 11 -

nalen sålunda vinner befordran till högre grad fem år tidigare, blir densamma
jemväl berättigad att fem år tidigare komma i åtnjutande af
hvartdera af de denna grad tillfallande ålderstilläggen. Hvarje befordran
fem ar tidigare kommer alltså att sträcka sig framåt i sina verkningar
i allmänhet 15 år, under hvilken temligen långa tidsperiod de i följd af
den tidiga pensionsåldern goda befordringsförhållandena i många fall
lemna tillfälle till en ytterligare befordran tidigare, än hvad eljest hade
inträffat.

Vid direktionens beräkning angående befordringsutsigtema för personalen
vid centralförvaltningen har Telegrafstyrelsen gjort den anmärkning,
att direktionen bort, med hänsyn dertill, att endast hälften af
personalen skulle få vänta fem år längre på befordran, äfven beräkna
förlusten i penningar till endast halfva beloppet. Anledningen hvarföre
direktionen icke gjort detta, är i första rummet den, att en tjensteman,
som är i tur till befordran efter en 65-årig tjensteman af högre grad,
vinner enligt nuvarande bestämmelser befordran genast, men efter de
nya får han vänta under ytterligare fem år. Direktionen har för öfrigt
yid sin beräkning upptagit såsom en vinst för delegaren, att han får
åtnjuta hela sin aflöning fem år längre eller så mycket som motsvarar
pensionsålderns framflyttning; deremot kan likväl med skäl anmärkas,
att hans tjenstgöring under dessa fem år väl kan vara värd så mycket
som skilnaden mellan aflöningen och den pension, han enligt nu gällande
bestämmelser är berättigad åtnjuta, och att han sålunda i sjelfva verket
får fullt gorå rätt för den nämnda vinsten, samt att densamma kan förvandlas
till en tunga för tjenstemannen i det fall, att han är uttröttad
efter ett långt arbete och behöfver hvila. Beträffande åter det förhållandet,
att amanuensaflöningen blifvit i direktionens beräkning för lågt
upptagen, tillåter jag mig anföra, att af de fyra tjenstemän, som inom
Telegrafstyrelsens administrativa byrå befordrats under det senaste årtiondet,
hafva två vid tiden för befordringen åtnjutit 1,200, en 1,400
och en 1,600 kronor.

Det för telegrafverkets pensionsinrättning nu gällande reglemente
bestämmer pensionsåldern i allmänhet fem år tidigare än komiténs nu
föreliggande förslag till pensionslag för civilstaten. Men det är icke
blott i detta afseende, som det nu gällande pensionsreglementet lemnar
större utsigter till bevarande af tjensteduglig personal åt telegrafverket
och hastig befordran åt denna personal. De nu gällande pensionsvilkoren
medgifva nemligen en tjensteman att afgå med mindre pension
redan tio år före den normala pensionsåldern. Särskild! beträffande den
personal, som har sin sysselsättning vid telegrafapparaterna, måste en

sådan möjlighet bereda bestämda fördelar åt telegrafverket, hvilket ock
torde få anses vara skälet, hvarföre detta slag af pensioner just tillkommo
på initiativ af Telegrafstyrelsen. Att dessa pensioner äfven i någon
mån gjort nytta, visas deraf, att under de 11 år, de varit tillämpade,
7 tienstemäu bland stationspersonalen sig deraf begagnat; ett icke så
ringa antal, då antalet pensionärer, som ibland samma personal afgått,
med full pension, ännu icke uppgått till mera än 83. Medelåldern vid
afskedstagande! för förenämnda 7 pensionärer har varit i det närmaste
52 år; 1 af dem var kommissarie och de 6 öfrige assistenter, med
tjenstgöringsskyldigliet vid telegrafapparaterna.

De skål, som för Telegrafstyrelsen synas hafva varit mest vägande
för tillstyrkande af telegrafpersonalens hänförande under den af komitén
föreslagna nya pensionslagen för civilstaten, afse hufvudsakligen telegrafpersonalens
eget bästa, att densamma i pensioneringshänseende må blifva
likstäld med öfriga civila tjenstemannakårer och framför allt befriad från
de nu föreskrifna dryga afgifterna för egen pensionering. I egenskap
af ledamot af Telegrafstyrelsen och derstädes handläggande frågor rörande
personalen, är jag visserligen böjd för att, så vidt sådant kan ske utan
skada för telegrafverket, tillgodose personalens fördelar. Men i det nu
föreliggande fallet blifver förändringen alldeles obetingadt till skada för
telegrafverket, och de afsedda förbättringarne för personalen blifva, med
undantag för den qvinliga personalen, mer än uppvägda af dermed förenade
betydande olägenheter. Derest telegrafpersonalen vid 1889 års
fullmäktigmöte hade förelagts val emellan att med 1890 års ingång
blifva befriade från afgifter för egen pensionering med utsigt till långsammare
befordran, å ena sidan, eller, å andra sidan, att fortfarande
erlägga de till omkring 30,000 kronor uppgående pensionsafgifterna med
utsigt att under närmaste femårsperiod vinna lifligare befordran med en
tillökning af omkring 58,000 kronor i sina aflöningsvilkor, utöfver hvad
de skulle blifvit enligt det förra alternativet, så lärer det icke lida något
tvifvel, huru personalens val skulle hafva utfallit. Om i detta fall ensamt
den ekonomiska sidan af saken bör hafva fält utslaget, så blefve detsamma
ännu säkrare med hänsyn till den lockelse och den lyftning för
personalen, som hopp om snar befordran medför. Ehuruväl befordran
på grund af tidigare pension icke under den närmaste framtiden kommer
att spela så stor rol, som densamma gjort under de senaste fem åren,
så fortlefva visserligen de gynsamma verkningarne af de redan genom
befordringarne vunna förmånerna intill nästa befordringsperiod, och så
kommer det allt framgent att inträffa. Under de senaste fem åren hafva,
enligt hvad ofvan anfördes, på grund af pension 36 öfverordnade tjenster

blifvit lediga ibland stationspersonalen. Under nästa femårsperiod inträffar,
oafsedt dödsfall, detta med 20 öfverordnade tjenster och under
derpå följande femårsperiod afgå 25 öfverordnade tjenstemän samt 13
assistenter, för hvilka samtlige dock tillfälle blifver att dessförinnan
vinna befordran, så att afgången genom pensionering under åren 1900
—1904 sannolikt kommer att blifva ungefärligen densamma som under
de fem senaste åren.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har jag icke kunnat
tillstyrka, att det af komitén afgifna förslaget till ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare förordas till antagande för
telegrafpersonalen under annan förutsättning, än att pensionerna föreslås
till samma belopp och att tillträdas vid samma ålder, som nu gälla för
telegrafpersonalen, i likhet med hvad Telegrafstyrelsen jemväl föreslagit
beträffande den qvinliga telegrafistpersonalen.

Vid det af Telegrafstyrelsen afgifna underdåniga utlåtandet öfver
komiténs förslag till pensionslag för civilstaten och till reglemente för
civilstatens pensionskassa för enkor och barn får jag i hufvudsak åberopa
hvad pensionsinrättningens direktion i saken anfört. Beträffande vissa
punkter anser jag mig likväl böra uttala en särskild mening i de fall,
der sådant i direktionens utlåtande icke varit påkalladt.

I bestämmelserna uti pensionslagens § 4 anser jag, att de qvinliga
telegrafisterna icke bort undantagas från rätten att erhålla tidigare pension
på samma grunder, som gälla för öfriga tjensteinnehafvare. Den ibland
dem, som före pensionsåldern blir till tjenstgöring oduglig, bereder
hvarken sig sjelf eller staten någon fördel af att vidare qvarstå i tjenst.
Vid § 6 af förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa
för enkor och barn har Telegrafstyrelsen medgifvit, att det skulle vara
i viss mån önskvärd!, om enkepensioner efter de lägst aflönade tjenstemännen
kunde bestämmas till en något högre procent af delaktighetsbeloppet
än för de bättre aflönade. Emot direktionens förslag att i
detta syfte något minska befordringsafgifter och årsafgiftsprocent för
de högre aflönade anmärker Telegrafstyrelsen, att en sådan åtgärd visserligen
icke skulle bidraga till höjning af de lägre pensionerna. Detta
förhåller sig visserligen så, men direktionens afsigt är tydligen att få
en förmånligare proportion emellan de högre och lägre aflönades pensionsbelopp,
å ena sidan, och deras afgifter, å den andra.

Med afseende å beloppet af delegareafgifterna i den nya enkekassan
anser Telegrafstyrelsen det vara en afsevärd fördel, att flertalet af

telegrafverkets tjensteman skulle enligt komiténs förslag erhålla lindrigare
afgifter. Dervid torde få erinras, att, enligt hvad redan i det föregående
blifvit nämndt, den allmänna framflyttningen af pensionsåldern för samtlige
manlige tjensteinnehafvare kommer att inverka höjning af årsafgiften
icke allenast vid första utnämning till ordinarie tjenst, utan jemväl vid
alla befordringar, som derefter ernås, hör den tjensteman, hvilkens befordran
härigenom fördröjes i fem år, höjes årsafgiften, intill 50 års
ålder, med en half procent, och, vid ännu senare befordran, med ända
till en hel procent af delaktighetsbeloppet. Denna omständighet utöfvar
ett rätt afsevärdt inflytande på jemförelsen emellan afgiftsbeloppen i
telegrafverkets nuvarande och i den föreslagna enkekassan.

Vid §§19 och 20 i enkereglementsförslaget har Telegrafstyrelsen
instämt i komiténs uppfattning, att kassan icke skulle vinna särdeles
mycket på borttagandet af bestämmelsen om återbetalning i vissa fall
af delegareafgifter till den tjensteman, som frivilligt afgår ur tjenst.
Härvid tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten på det förut berörda
förhållandet, att vid telegrafverket under senaste tjuguårsperiod afgått
ej mindre än 35 tjenstemän ifrån tjensten, och påtagligt är, att deras
sammanlagda insatser icke få anses blifva så oafsevärda.

Då Telegrafstyrelsen vid §§ 27—40 afgifvit förslag, att kassans
delegare skulle få rätt att utse revisorer för granskning, i hvilket förslag
jag till alla delar instämmer, och sålunda en valapparat för ändamålet
måste upprättas, har det synts mig, att, denna delegarnes befogenhet
bort, på de åt direktionen aniörda skäl, utsträckas till utseende
jemväl af en ledamot i kassans styrelse.

Beträffande tidpunkten för öfverlemnandet af telegrafverkets nuvarande
pensionsanstalter både direktionen ansett, att, om detta öfverlemnande
någonsin skulle ifrågakomma, detsamma kunde ske samtidigt
med de nya författningarnes trädande i kraft, under förutsättning, att
den dåvarande personalen bibchölles vid sin rätt till pension, men befriades
från pensionsafgifter. Fullmäktige voro deremot åt den uppfattning,
att personalens nuvarande rättigheter och skyldigheter i pensioneringshänseende
borde upprätthållas i hela deras utsträckning, sa
länge samma personal vore i tjenst, och att tor detta sytte erfordrades,
att jemväl pensionsanstalterna bibehöllos. Med denna uppfattning förenade
sig sedermera direktionen.

Med åberopande af hvad komitén antört (sid. 3/4) anser deremot
Telegrafstyrelsen det blifva för det allmänna åt stort intresse, att öfvergången
sker omedelbart vid de nya pensionsförfattningarnas trädande i
kraft, och att det särskildt för telegrafverket vore en gifven fördel, att

så snart som möjligt få dess utgiftsstater befriade från de dryga pensionsbidragen.
Med afseende å denna synpunkt tillåter jag mig åberopa
hvad direktionen anfört i sitt utlåtande (sid. 9—12), nemligen att telegrafverket
är närmast att förlikna vid en staten tillhörig industriel anstalt
af större omfattning, hvilken tillika med personalen sjelf borde vidkännas
kostnaderna för pensioneringen, hvadan dessa kostnader icke finge betunga
den öfriga statsbudgeten. Denna grundsats har ock blifvit vid olika
tillfällen uttalad af Riksdagen, som ansett, att telegrafverket borde af
egna medel gälda alla de med verkets drift och underhåll förenade
kostnader, hvartill jemväl utgifterna för personalens pensionering torde
böra räknas.

Derest emellertid fullmäktiges förslag, att telegrafverkets nuvarande
pensionsanstalter skola bibehållas, till dess den nuvarande personalen
uppnått pensionsåldern, icke skulle vinna godkännande, lärer samma
personal icke heller kunna åläggas att fortfarande, efter pensionsinrättningens
upphörande, utbetala de höga afgifterna för egen pensionering.
Rättsgrunden för dessa afgifters uttaxering synes mig ligga i bestämmelserna
i det nådiga reglementet för pensionsinrättningen. Upphör detta
reglemente att gälla till någon de], måste det jemväl upphöra i öfriga
delar, således äfven beträffande delegareafgifterna (direktionens utlåtande
sid. 109). Under sådan förutsättning anser jag mig fördenskull åter böra
förena mig med direktionens ofvan åberopade mening, att delegarnes
afgifter måste upphöra, men den vid öfvergångstiden befintliga personalen
likväl fortfarande bibehållas vid sin pensionsrätt.

Telegrafstyrelsen har emellertid föreslagit, att bestämmelserna i
förslaget till pensionslag för civilstaten icke skulle tillämpas på telegraftjenstemän,
som vid lagens trädande i kraft redan vore ordinarie och
derefter befordrades till annan tjenst inom telegrafverket, men att pensionsinrättningen
icke desto mindre skulle, vid pensionslagens trädande i kraft,
omedelbart till statsverket öfverlemnas med bibehållen skyldighet för
tjenstemännen att fortfarande erlägga nu stadgade afgifter. På skäl,
som här ofvan blifvit anförda, har jag icke kunnat biträda förenämnda
förslag. Detsamma skulle, såsom förut blifvit sagdt, bibehålla personalen
vid de i det nådiga reglementet för pensionsinrättningen stadgade skyldigheter,
men upphäfva dermed nu förenade rättigheter att hafva egna
pensionsanstalter.

Med anförande att fullmäktiges förslag om pensionsanstalternas
bibehållande under hela den nu varande personalens tjenstetid icke skulle
kunna till fullo genomföras, när de i tjenst qvarvarande blefve få och
derjemte ålderstigna, föreslår Telegrafstyrelsen slutligen, att, då frågan

om civilstatens framtida pensionering hunnit närmare sin lösning, förnyadt
yttrande skulle infordras från telegrafpersonalens fullmäktige, huruvida
de vilja ingå derpå, att pensionsanstalternas tillgångar öfverlemnas till
det allmänna vid tiden för de nya pensionsförfattningarnes trädande i kraft.

Då fullmäktige för telegrafpersonalen redan uttalat sig angående
öfvergångsfrågan, anser jag icke lämpligt att ytterligare infordra fullmäktiges
yttrande om samma ärende, innan Kong l.Maj:t och Riksdagen
fattat beslut angående de nya pensionsförslagens antagande och deras
tillämpning på telegrafpersonalen. Då fullmäktige redan förklarat sig
vilja för telegrafpersonalen bibehålla de nuvarande pensionsanstalterna,
synes det knappast kunna ifrågasättas, att, under samma förutsättningar
som förut, ytterligare förelägga dem samma spörsmål.»

Som ofvan.

Enligt protokollet.

Ernst Carlberg.

Bilaga 2.

Till Kongl. Telegrafstyrelsen.

Anmodad af Kongl. Styrelsen att verkställa en undersökning af
Telegrafverkets pensionskassas ställning med afseende på dess förmåga
att för framtiden fullgöra den pensionering af telegrafverkets personal,
som författningsenligt åligger pensionsinrättningen, har jag nu fullgjort
detta uppdrag och får deröfver vördsamt afgifva följande redogörelse.

Vid utförande af denna undersökning har jag stält mig till efterrättelse
de bestämmelser rörande mortalitetstabeller och räntefot, som
Kongl. Styrelsen vid sitt sammanträde den 8 februari detta år föreskrifvit,
nemligen för manliga delegare Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell
för årtiondet 1881—1890, omfattande alla män i hela riket, och för den
qvinliga personalen, den som afser de ogifta qvinnorna i hela riket,
samt äfven i det afseende, att jag vid beräkningarne användt en räntefot
af 3 | procent.

Såsom material för att derpå grunda beräkningarne har jag haft
till mitt förfogande:

l:o. Eu förteckning öfver kassans nuvarande delegare, upptagande
deras ålder vid inträdet och vid senaste befordran, deras nuvarande

ålder och blifvande pensionsålder, deras nuvarande årsaflöning och nu
gällande årliga pensionsbelopp, deras pensionsafgift i månaden samt,
beträffande framtida ålderstillägg, åldern då dessa utfalla, förökningen
af årliga pensionen med hvarje ålderstillägg samt befordringsafgiften för
hvarje sådant. Delegarne äro i denna förteckning sammanstälda efter
tjenstegrader eller klasser.

2:o. En förteckning öfver nuvarande pensionärer med deras nuvarande
ålder och pensionsbelopp.

3:o. Förteckning öfver den under åren 1890—1894 befordrade
manliga stationspersonalen vid telegrafverket.

4:o. Åtskilliga uppgifter meddelade i bref m. m.

Resultaten af de gjorda beräkningarne äro sammanfattade i tabellerna
A och B, hvaraf den förra innehåller närvarande värdet af kassans förpligtelse^
eller dess passiva, medan tabellen B upptager dess tillgång
och närvarande värdet af dess framtida sannolika inkomster, eller dess
aktiva.

De särskilda posterna i tabell A hafva erhållits på följande sätt:

l:o. Nu utgående pensioners värden hafva beräknats för hvarje
pensionär särskildt medelst formeln

P _ „ (Rx — 0,3804)

1 1 (1,035) V. ’

deri p = det årliga pensionsbeloppet,

R* — värdet af en genast börjande lifränta å 1 krona, som skall utbetalas
vid hvarje års början till en nu x-årig person, så länge han
lefver.

Vid formelns uppställande bar afseende fästats å det sätt, hvarpå pensionen
utbetalas enligt § 10 af pensionsinrättningens reglemente, samt
vid det antagande, som ligger till grund för alla åldersbestämningar i
ofvannämnda »Förteckningar», nemligen att alla personerna antagas vara
födda den 1 januari. Denna post gifver in summa ett kapitalvärde af

1,419,556 kronor.

2:o. Nuvarande delegares pensionsvärden beräknades äfven för
hvarje person särskildt.

Detta skedde enligt formeln

P _D-R-(1~^-) (p+p.

“ (1,035) V6Di

deri p och x hafva samma betydelse som ofvan,
m = pensionsåldern,

p, — tillskottet i pensionsbeloppet till följd af de framtida ålderstilläggen,

Dx och Dm beteckna diskonterade antalet qvarlefvande (enligt mortalitetstabellen)
vid nuvarande ålder och pensionsåldern, samt
Rm har analog betydelse med Rx.

Partialsummorna af dessa värden för de särskilda klasserna af
tjenstemän och betjente äro de följande. Totalsumman för alla delegare
uppgår till

2,561,103 kronor.

Tabell utvisande kapitalvärdena af blifvande pensionen för de särskilda
tjensteklasserna.

Styrelsen....................................

Vaktmästare i Styrelsen ......

Direktörer ...............................

Kommissarier af lista kl.......

„ „ 2:dra „ ...

„ ,, 3:dje ,,

Assistenter ..............................

Qvinliga telegrafister............

Manliga „ ............

Vaktmästare på stationerna

............... 162,033: —

............... 9,213: —

............... 88,282: —

............... 525,191: —

............... 331,801: —

............... 112,059: —

............... 494,310: —

............... 812,560: —

............... 12,005: —

............... 13,649: —

Summa 2,561,103: —

3:o. Framtida nyinträdande delegares pensionsvärden har jag beräknat
sålunda:

För att beräkna dessa måste jag först bestämma antalet af årligen
nyinträdande delegare i kassan för att vid konstant antal bibehålla
medlemmarne i hvarje klass. Emedan avancementen äfven inverka på
pensionsvärdet och afseende lämpligast derå kan fästas om avancerandet
tages samtidigt med nyinträdandet i klassen, men det visade sig
svårt och alltför besvärligt att låta avancementen gå genom alla klasserna,
har jag beräknat antalet nyinträdande, svarande mot följande
grupper, nemligen:

Styrelsen,

Vaktmästare i Styrelsen,

Direktörer och kommissarier,

Direktörer, kommissarier och assistenter,

Qvinliga telegrafister,

Vaktmästare vid stationerna,

i det jag sammanslagit direktörs- och kommissarieklasserna till en grupp
och behandlat dessa fyra klasser jemte assistentklassen såsom en grupp.
Som nu alla delegare i den senare gruppen kunna anses hafva inträdt
i verket såsom assistenter och avancementet derifrån måste ske till
någon af de i den förra gruppen ingående klasserna, torde genom beräkning
af antalet nyinträdande, som motsvara dessa begge grupper,
avancementets inflytande, åtminstone i dess vigtigaste skede, kunna anses
vara medtaget i beräkning. Å andra sidan är klart, att, eftersom
antalet nyinträdande, svarande mot gruppen af direktörer och kommissarier,
tages från dem, som inträda i den grupp, hvilken utom dem omfattar
jemväl nyinträdande assistenter, måste vid summering af alla årligen
nyinträdande det förra antalet uteslutas, hvilket antydes genom
en parentes omkring detta antal i den tabell, som längre ned skall meddelas,
hvilken tabell jemte annat upptager de värden, som ligga till
grund för beräkningen af antalet årligen inträdande nya medlemmar.

Antalet n af årligen för hvarje särskild af dessa grupper inträdande
bestämdes ur formeln:

_ Aat

Sa* — Sam

deri A är det konstanta antalet medlemmar i gruppen,
x inträdesåldern i samma grupp,

t „ i telegrafverket, eller, hvilket är detsamma, åldern

för inträdet i kassan,
in pensionsåldern,

at och ax, qvarlefvande personer af åldrarne t och x i mortalitetstabellen,
Sax och Sara, summorna af de qvarlefvande i mortalitetstabellen från
åldrarne x och m till den högsta i samma tabell förekommande
åldern,

samt n = antalet årligen i telegrafverket nyinträdande personer,
behöfligt för upprätthållande af gruppens konstanta
medlemsantal.

Då det här är fråga om framtida nyinträdande delegare, har jag
naturligtvis ej kunnat beträffande inträdesålder i telegrafverket och i
de särskilda grupperna, ej heller för pensionsåldern använda de tal, som
framgå såsom medeltal af hittills gällande förhållanden. De i följande
tabell under rubrikerna x och t och m införda åldrar hafva synts mig
bäst motsvara de normala förhållandena, från hvilka de närvarande icke
obetydligt afvika. Deremot äro de värden på A, som i samma tabell
förekomma, hemtade ur »Utgiftsstaten för telegrafverket år 1895», idet

jag antagit, att inga nya tjenster komma att i framtiden inrättas. I
samma tabell upptagas äfven de medelst nyss angifna formel beräknade
värdena på n samt 2:ne kolumner med rubrikerna n och v, hvilka
hafva följande betydelse:

n = högsta pensionsbeloppet för medlemmarna af hvarje särskild
grupp, utom för den grupp, som består af direktörer och kommissarier,
för hvilken n betecknar skilnaden mellan medeltalet af högsta pensionen
för en medlem af denna grupp och för en assistent, och

v = kapitalvärdet af deras pensioner, som under ett år för upprätthållande
af de särskilda gruppernas konstanta medlemsantal måste
inträda i telegrafverkets tjenst. Summan af alla gruppernas v eller
38,464 utgör det årliga tillskott de ^-inträdande tillföra pensionsvärdena
för kassans nuvarande delegare och pensionärer. Alla i framtiden inträdandes
nuvarande pensionsvärden utgöra derföre

gM64 = 1,098,972.

0,035 1

Till beräkning af talen i kolumnen v har jag begagnat formeln
_ n n Dm (Rffi — 0,3804)
v (1,035) Dt

Tabell utvisande beräkningen af de ny inträdandes pensionsvärden.

Grupp	A	X	t	m	n	n	v
Styrelsen ................................	.. 14	30	30	65	0,471	2,709	2,183
Vaktmästare i Styrelsen ........ Dir. och kommiss....................	4	30	30	65	0,134	600	138
.. 70	37	25	60	(3,703)	866	7,298
Dir., kommiss. och assist...... Qvinliga telegrafister .............	.. 172	25	25	60	5,645	1,320	16,959
.. 210	25	25	60	6,835	720	11,693
Vaktmäst. på station..............	.. 13	25	25	65	0,386 13,4 71	358	193 38,464
För att visa metodens	användning	skall jag tillämp	ia den	på 4:de

gruppen i tabellen. Jag antager då, att hela stationspersonalen, som
denna grupp omfattar, gör sitt inträde i verket såsom assistenter. Nuvarande
direktörer, kommissarier och assistenter, utgörande ett fixt antal
af tillsammans 172 personer, antagas alla hafva inträdt i assistentklassen
vid åldern x = 25 och således äfven i telegrafverket vid samma
ålder t — 25 år. Detta antagande stöder sig på det förhållande, att,
om någon inträder vid högre ålder än 25 år, erhåller han ändock pen -

sion vid den ålder, som enligt reglementet tillkommer en vid 25 års
ålder i verket inträdande, hvaremot han är skyldig att betala retroaktivafgifter
för det försenade inträdet. Som vidare enligt reglementet pensionsåldern
m är bestämd på så sätt, att, om till denna ålder lägges
tjenstgöringstiden, summan skall uppgå till 95 år, följer att pensionsåldern
för alla blifvande delegare i denna grupp bör sättas = 60 år.
Man har således, enligt det föregående, för att beräkna n, eqva tionen -

172 a

2 5

Sa25 Sag0

Den använda mortalitetstabellen för män ger nu a = 71,810.
Hvad beträffar Sa25 och Sa60, kunna de ock erhållas ur samma mortalitetstabell
genom summering af alla ax från x = 25 och x = 60 till
den högsta i tabellen förekommande lefnadsåldern, men har jag direkt
utan all slags räkning uttagit dem ur en på förhand upprättad hjelptabell,
som upptager dessa summor för alla åldrar. Ur denna tabell
fann jag Sa25 — 2,949,092 och Sa60 = 760,987, hvarföre

_ 172.71,810

n 2,949,092—760,987 5?645-

Som nu högsta pensionen för en assistent är 1,320 kronor fås
enligt ofvan angifna uttryck för närvarande värdet af deras pensioner,
som årligen inträda i telegrafverket såsom assistenter,

5,645 . 1,320 . Dfi0 (R60 — 0,38o)

v =

5,645

(1,035) *D25
1,320.6,202,4 .

11,215

1,0058 . 30,386

16,959.

Man har nemligen, enligt grundtabellen för män D60 = 6,202,4,
D25 = 30,386 och Rg0 = 11,595, således R60 — 0,380 = 11,215.

4:o. Förvaltningskostnaderna hafva under de sista 9 åren varierat
temligen oregelbundet utan att visa någon egentlig stigning eller sjunkande.
Jag antager, att de i framtiden skola hålla sig omkring medelvärdet,
som är 4,837,4 0, motsvarande efter 3^ procent ränta ett kapitalvärde af

138,211 kronor.

Sluttalen i dessa 4 poster bilda tillsammans kassans passiva. Man

återfinner dem i tab. A, afrundade till närmaste hundratal. Deras summa
uppgår i rundt tal till

5,217,900 kronor.

Tabell A.

Passiva.

Kapitalvärden af

l:o. Nu utgående pensioner.....................

2:o. Nuvarande delegares pensioner ...
3:o. Framtida nyinträdandes pensioner
4:o. Förvaltningskostnader........................

.............. kronor 1,419,600: —

.............. „ 2,561,100: —

.............. „ 1,099,000: —

.............. „_138,200: —

Summa kronor 5,217,900: —

Jag vänder mig nu till beräkningen af de särskilda posterna af
kassans aktiva, hvilkas slutvärden, afrundade till närmaste hundratal,
återfinnas i tab. B.

l:o. Nuvarande personals såväl närvarande som framtida afgifter
(oberäknadt avancementer till högre tjenstegrad) ega ett kapitalvärde,
som beräknats för hvarje delegare särskildt i 3 särskilda poster, nemligen

a) kapitalvärdet af nuvarande pensionsafgiften, b) kapitalvärdet af det
framtida tillskott.'' i pensionsafgiften, som medföljer de blifvande ålderstilläggen,
och c) kapitalvärdet af befordringsafgifterna på grund af de
framtida ålderstilläggen.

a) Värdena af nuvarande pensionsafgifter hafva beräknats förmedelst
formeln

„ 12 k, [Dx (R, — 0,4 6 4) — Dm (Rm — 0,4 6 4)]

F>= Dx

deri k = månadsafgiften och x == nuvarande åldern.

b) Värdena åt det framtida tillskottet i pensionsafgiften på grund
af de framtida ålderstilläggen hafva erhållits ur formeln

12 p, kj (T — n Tm)

p-= p d:-’

deri p — närvarande pensionsbelopp,

p — tillskottet ^pensionsbeloppet på grund af ett ålderstillägg,
n = antalet framtida ålderstillägg,

T = Dx1(R* +1 — 0,464) om n = 1, då t betecknar tiden till dess

nästa ålderstillägg utfaller,

eller = Dx +1 (Rx +1 — 0,4 6 4) + Dx +1 + 5 (Rx + t + ö — 0,464) om n = 2
eller Dx .p t (Rx 4. , 0,4 6 4) + Dx -(-1 -j— s (Rx +1 + s — 0,4 6 4) +

Dx +1 + io (Rx +1 + io — 0,4 6 4) om n = 3
samt Tm = Dm (Rm — 0,4 6 4).

Ofriga bokstäfver hafva förut angifna betydelse.

c) Värdena af befordringsafgiftema på grund af de blifvande ålderstilläggen
hafva beräknats med formeln

deri b = befordringsafgiften på grund af ett ålderstillägg,

D == Dx +1 om n = 1

eller = Dx +1 + Dx +1 + 6 om n = 2

eller = Dx + t + Dx +1 + 5 + Dx +1 +10 om n = 3

och a är ett tal, som beror på att befordringsafgiften erlägges med
i i 3 på hvarandra följande månader. Detta tal är visserligen
föränderligt med x + t, men inom trånga gränser, hvarföre jag
antagit det vara konstant och lika med dess minsta värde,
eller 0,9 9 4 5.

I följande tabell meddelas summan, hvartill hvar och en af dessa
poster stiga för hvarje tjensteklass, samt deras totala slutvärden. Såsom
ses af denna tabell hafva de nuvarande delegarnes afgifter för närvarande
och i framtiden ett sammanlagdt kapitalvärde af

360,162,5 0 kronor.

Tabell öfver kapitalvärdet af de närvarande delegarnes nnrarande
och framtida afgifter (avancementer ej medtagna i beräkningen).

Tjensteklasser P2 P3 Summa

Styrelsen ........................... 21,935,26 1,421,28 813,87 24,170,41

Vaktm. hos Styrelsen ... 1,511,98 79,56 41,17 1,632,71

Direktörer........................... 1,656,5 9 ---- 1,656,5 9

Komm. af lista kl......... 24,733,57 3,114,70 3,191,1 o 31,039,37

„ „ 2:dra „ ......... 18,253,49 2,463,24 2,358,79 23,075,52

„ ,, 3:dje „......... 18,073,64 2,527,20 1,307,91 21,908,75

Assistenter ....................... 93,196,44 16,343,17 7,837,31 117,376,92

Qvinliga telegrafister...... 120,784,18 10,608,48 4,353,49 135,746,15

Manliga „ ...... 604,3 2 --— — 604,3 2

Vaktm. på station......... 2,951,7 6 ---- 2,951,7 6

303,701,23 36,557,63 19,903,64 360,162,50

2:o. Kapitalvärdet af framtida nyinträdandes årsafgifter hafva beräknats
efter formeln

K _n .^(kj — k) {Dy (Ry— 0,464) — Dm (Rra — 0,464)}

1 Dt

Denna formel innefattar såväl kapitalvärdet för den lägsta årsafgift,
de n nyinträdande erlägga från sitt inträde i någon af de grupper,
hvilka upptagas i följande tabell, som ock kapitalvärdena af de successiva
tillskott i årsafgift, de få vidkännas dels i sammanhang med ålderstilläggen
dels vid avancement från assistentklassen till kommissariegrad,
hvarvid blifvit antaget, att detta avancement sker vid 37 års ålder. I
summans första term betecknar k t lägsta årsafgiften lör gruppen, och
är deri k = 0. I andra termen är k, årsafgiften efter första löneförökningen
och k den derförut gällande årsafgiften, således k, —k törsta
afgiftsförböjningen, i tredje termen är k, — k = andra afgiftsförböjningen
o. s. v., dessa successiva afgiftsforhöjningar må bero på ålderstillägg
eller avancementer. Således betecknar i allmänhet k beloppet af en
närmast lägre och k, af en närmast högre årsafgift.

I ofvanstående formel är vidare:
y z= den ålder vid hvilken afgiften kt börjar, och
2 innehåller så många termer, som antalet olika stora årsafgifter
för en och samma person.

De värden, hvilka ligga till grund för Ka finnas upptagna i följande
tabell, deri tjenstepersonalen är delad i grupper, något olika bestämda
än som skedde vid beräkningen af de nyinträdandes pensionsvärden.

Tabell utvisande beräkningen af kapitalvärdet af de nyinträdandes
årsafgifter.

Grupp	t	X	m	n	Ka	K b
Styrelsen .................	30	30	65	0,4 7 1	644,8	66,3
Vaktm. i styreis......	30	30	65	0,134	42,9	1,4
Dir. och komm..........	25	37	60	3,703	5,229,6	1,070,8
Assistenter .................	25	25	60	1,942	2,142,8	194,4
Q vinliga telegrafist. ...	25	25	60	6,835	4,197,2	343,8
Vaktmv vid station. ...	25	25	65	0,386 13,4 7 1	137,4 12,394,7	17676,7

I samma tabell upptages också närvarande värdet af de nyinträdandes
framtida befordringsafgifter, hvilket kapitalvärde beräknats förmedelst
formeln:

2 Dy b

Kb = n u

hvari b betecknar befordringsafgiften och y åldern, då den erlägges, samt
antages « = konstant = 0,9 9 4 5 såsom ofvan.

Summan Ka + Kb utgör kapitalvärdet af de årligen nyinträdandes
alla framtida afgifter, hvilken summa för alla grupperna tillsammans
uppgår till 14,071,4, och således blifver kapitalvärdet af alla framtida
nyinträdandes årsafeifter

14,071,4

-o^r=402>040-

Jag skall nu visa, huru denna metod blifvit använd på 4:de gruppen
i tabellen.

För att bibehålla hela stocken af stationstjenstemän vid det konstanta
antalet 172 erfordras, enligt hvad förut är visadt, att 5,6 4 5 nya
assistenter årligen inträda. Af dessa bortgå årligen 3,7 0 3 för att fylla
de lediga högre platserna, hvaraf 3:dje gruppen består. Af de nyinträdande
återstå således 1,9 4 2, som aldrig få någon befordran till högre
klass. Emedan dessa inträda vid 25 års ålder, är deras lägsta årsafgift
49,9 2. Vid 30 års ålder erhålla de sitt första, vid 35 sitt andra och
vid 40 år sitt sista ålderstillägg. Hvarje ålderstillägg medför en ökning
i årsafgiften af 6,2 4. Formeln gifver således:

{49,92 [D25 (R25 — 0,464) —D60 (Reo — 0,464)] +

6V CD30 (R30 — 0,464) + D35 (R35 — 0,464)

K =

+ D4o (R40 — 0,464) — 3 Dg0 (R60 — 0,464)]}

Sedan jag medelst värdena i grundtabellen upprättat en hjelptabell
för qvantiteten Dx (Rs — 0,4 6 4), för alla ifrågakommande åldrar,
togos dessas värden för x = 25, 30, 35, 40 och 60 direkte ur denna
hjelptabell och jag erhöll då följande talvärden

= 3^3^ J49>92 [623,577 — 69,038] +

6,24 [486,049 + 374,102 + 283,146 — 207,114]

1,942

3(p68

33,524,292 = 2,142,8.

Värdet af dessa nyinträdandes befordringsafgifter erhölls ur formeln

än Qoa '' ^6 (D,

30,386

1,942

''30 ^”^35 ”f” -^4 0) ■ 0,9945

30.

386 50 (24>735 + 20427 + 16,304). 0,9 94 5 = 194,4.

För 3:dje gruppen i tabellen är beräkningen icke fullt så enkel, i
det man måste taga i betraktande, att de 3,703 personer, som deri inträda
vid en ålder af 37 år, dessförinnan varit assistenter. Man bör
dervid erinra sig, att dessa personer blott medhinna att få 2 ålderstillägg
som assistenter, att de 2 år efter det sista ålderstilläggets erhållande
avancerat till kommissarier, hvarefter de kunna påräkna 2 nya ålderstillägg
som kommissarier. Räkningen blir följaktligen mera vidlyftig,
men sker i alla händelser efter samma principer.

3:o) Telegrafverkets ständiga bidrag för framtiden till pensionsinrättningen,
utgörande 1^ procent af* det Sverige tillkommande telegrafportot,
har jag på grund af mig meddelade uppgifter om storleken af
denna post under de senaste 9 åren, hvilken i medeltal för dessa år
uppgått till 20,309 kronor, uppskattat till i rundt tal 20,000 kronor
årligen. Detta utgör kapitaliseradt vid närvarande tid en summa af

571,429 kronor.

4:o) Enligt uppgift utgjorde den s. k. retroaktivfonden den 1/1 1895
omkring 586,500 kronor. Häraf beräknades den tid, som kommer att
åtgå för dess amortering med eu annuitet af 46,666 kronor = \ • 20,000,
när å dessa beräknas eu ränta af 4^ procent. Såsom resultat af denna
kalkyl erhölls 17,81 år. Kapitalvärdet af denna annuitet, beräknadt efter
en räntefot af 3), procent under sagda tid, uppgår i rundt tal till

610,800 kronor.

5:o) Kassans behållning den 1 1895 utgjorde enligt meddelade

uppgift omkring 2,800,000: — Om derifrån afdrages retroaktivfonden
eller 586,500: — återstår såsom dess verkliga behållning

2,213,500 kronor.

Tabell B.

Aktiva,

Kapitalvärden af

l:o) Nuvarande delegares årsafgifter

a) för närvarande..........................

b) tillskott fö rålderstillägg ......

c) befordr. för ålderstillägg ......

303,700: —

36,500: —

19,900: — 360,100: —

Transport 360,100: —
13

Transport 360,100: —

2:o) Framt, nyinträd, års- och befordr.afgifter..................... 402,000: —

3:o) Telegrafverkets ständiga framt, bidrag.......................... 571,400: —

4:o) „ bidrag till retroaktivfond. amorf....... 610,800: —

5:o) Kassans behållning d. 1/1 1895, omkr...................... 2,213,500: —

Kapitalbrist.................................................................................... 1,060,100: —

5,217,900: —

Af den resumé af kassans ställning, som innefattas i tab. A och
B, ser man att den 1/1 1895 förefans i pensionsinrättningens kassa

en kapitalbrist af

1,060,100 kronor,

som efter 31/2 procent räntefot motsvarar en bristande årlig inkomst
af 37,104 kronor. Som emellertid ingen egentlig anledning förefinnes
att antaga, det icke äfven i framtiden kassans tillgångar borde kunna,
såsom hittills varit fallet, göras räntebringande efter en högre räntefot
än 31 /a procent, är den beräknade årliga bristen i inkomster sannolikt
för stor. Räknar man på, att kassans verkliga behållning 2,213,500: — kan
förräntas efter 4 eller 4l/a procent, nedsättes den beräknade bristen i
årliga inkomster, i förra fallet till 26,037, i senare händelsen till 14,969
kronor. Om kassan nu och i all framtid kunde påräkna en ränta af
52/10 för hundradet på sin nuvarande behållning, skulle de årliga inkomsterna
och inflytande räntorna räcka till att täcka de utgifter, kassan
måste vidkännas för sina nuvarande och framtida delegares pensionering.

Stockholm den 16 Mars 1895

B. Bubenson.

Bilaga 3.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 5 sistlidne
oktober anbefalt Telegrafstyrelsen att efter inhemtande af yttrande från
bland annat fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning

afgifva underdånigt utlåtande angående komiténs för ordnandet af pensionsväsendet
för statens civila tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn förslag i de delar, som beröra telegrafverkets pensionsanstalter,
hafva bemälde fullmäktige den 8 dennes sammanträdt här i hufvudstaden
till urtima möte för att öfverlägga och besluta i det till dem nådigst
öfverlemnade ärendet och få härmed afgifva följande underdåniga yttrande.

Efter det fullmäktige tagit kännedom om komiténs förslag till
pensionslag för civilstaten, är det först och främst den af komitén för
telegrafverkets personal föreslagna pensionsålder, vid hvilken fullmäktige
fäst sin uppmärksamhet.

Den nu för telegrafpersonalen gällande pensionsålder af 65 år för
styrelsens embets- och tjenstemän och verkets betjente skulle enligt
förslaget höjas till 70 år och den för stationspersonalen bestämda pensionsåldern
— vid uppnådda 95 sammanräknade lefnads- och tjensteår i
allmänhet sammanfallande med uppnådda 60 års ålder, men icke sällan
fallande något derunder — skulle höjas till uppnådda 65 lefnadsår med
undantag af de vid verket anstälda direktörer, hvilka med hänsyn till
pensionsåldern skulle likställas med styrelsens personal.

Ehuru fullmäktige väl förstå, att de dryga kostnader, tjenstemännens
pensionering för statsverket medför, särskildt då icke såsom
hittills bidrag skola lemnas af tjenstemännen sjelfva, göra det nödvändigt,
att pensionsåldern i allmänhet icke inträder förr än vid den tidpunkt, då
tjenstemännen blifvit, ur stånd att gifva staten ett tillfredsställande
arbete, kunna dock fullmäktige icke underlåta att i underdånighet framhålla
de allvarliga betänkligheter, som komiténs förslag till höjning af
telegrafpersonalens pensionsålder hos denna personal framkallat.

Fullmäktige kunna icke för sig dölja, att den uppfattning, beträffande
tiden för telegrafpersonalens pensionering, hvilken vid grundandet
af telegrafverkets pensionsanstalter gjorde sig gällande, icke
blott till fullo af erfarenheten bekräftats utan, såsom här nedan närmare
skall utredas, vunnit ännu mera i styrka, och att en höjning af den då
antagna pensionsåldern skulle i främsta rummet för statsverket, men
också för telegrafpersonalen medföra synnerligen beaktansvärda olägenheter.

Beskaffenheten af det åt denna personal anförtrodda arbete gör,
att personalens själs- och kroppskrafter förbrukas hastigare, än fallet
är ''med den civila tjenstemannapersonalens i allmänhet. För att stationspersonalen
skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift,

100

kräfves hos densamma en snabbhet i uppfattningen, en ständigt vaken
uppmärksamhet, en fysisk och andlig spänstighet, som icke kan oförminskad
bibehållas till högre ålder, och i den mån denna spänstighet
minskas, kan den icke vid telegraferingsarbetet ersättas af andra egenskaper
i samma grad, som förhållandet är vid det arbete, som i allmänhet
utföres af den civila tjenstemannakåren.

Den större mognaden i omdömet, den ökade fonden af erfarenhet,
den förvärfvade rutinen, hvilka egenskaper den till högre ålder komne
civile tjenstemannen kan för sitt arbete tillgodogöra sig, kunna icke
hos telegraftjenstemännen ersätta den genom en högre ålder förminskade,
men för telegramexpeditionen nödvändiga förmågan af snabbhet och
säkerhet i arbetets utförande.

Äfven der befordring till högre grad inom telegrafverket vinnes,
föranledes häraf icke någon minskning i tjenstemannens arbete med
sjelfva telegramexpeditionen, om man undantager de 4 direktörerna
samt några få första klassens kommissarier, hvilka senare i stället hafva
att öfvervaka och bestrida redovisningen för ett så omfattande telofonnät,
att deras arbetskraft ändå fullständigt tages i anspråk.

I likhet med hvad pensionsdirektionen i sitt yttrande till Telegrafstyrelsen
framhållit, bedja äfven fullmäktige för sin del underdånigst få
påpeka, att, hvad de qvinliga telegrafisternas pensionering angår, inom
telegrafpersonalen alltmer utbildats den åsigten, att redan den nu för
dessa gällande pensionsåldern är alltför hög. Den qvinliga personalen
inträder i regel i tjenstgöring före 20 år, har för närvarande icke utsigt
till erhållande af ordinarie befattning förrän vid 35 år, eger sedan icke
befordringsrätt till högre tjenstegrad och är sålunda i saknad af den
uppmuntran och uppehållande kraft, som ligga uti hoppet om bättre
lönevilkor vid mera framskriden ålder. Med ett under hela deras tjenstetid
fortgående betjenande af telegraf- och telefonapparater arbetar den
qvinliga personalen under särskild! ogynsamma förhållanden, blir derför
tidigare otjenstbar än den manliga personalen och bör sålunda anses
berättigad till tidigare pensionering. Denna åsigt har också gifvit sig
uttryck i pensionsfullmäktiges vid 1892 års lagtima möte fattade beslut,
att till nästa lagtima möte år 1895 skulle föreligga en utredning för
utrönande, under hvilka vilkor en tidigare pensionering skulle kunna
beredas den qvinliga personalen. Och torde de skäl, som voro bestämmande
för 1892 års fullmäktige, hafva vunnit i styrka under de
derpå följande åren.

Om nu tanken på de qvinliga telegrafisternas tidigare pensionering
omfattades af personalen, då pensionen skulle till största delen utgå ur

101

en kassa, till hvilken samtlige delegare i lika förhållande till sin aflöning
lemna särdeles betydande bidrag, synes denna tanke vara ännu mera
berättigad, då pensionen skall utbetalas af statsverket, som åt den
(pritillgå personalen under en lång tjenstetid gifvit en väsentligt lägre
aflöning, eller högst af det belopp, som åt den manliga personalen
inom motsvarande grad och för samma arbete utgår.

Härtill kommer, att, på grund af de qvinliga telegrafisternas ofvan
nämnda tidiga inträde i statens tjenst, det antal tjensteår, staten komme
att utkräfvr af dessa, innan deras pensionsrätt inträder, skulle utgöra
omkring 45 — således en vida längre tid, än som, enligt komitens
egen mening, bör vara den normala.

I sammanhang härmed anse sig fullmäktige böra ytterligare framhålla,
att de grunder, som föranledde vederbörande att vid stiftandet åt
telegrafverkets pensionsanstalter under förra hälften af 1870-talet sätta
telegrafpersonalens pensionsålder lägre än den i allmänhet för den civila
tjenstemannapersonalen förekommande, sedan dess fått väsentligt ökad
betydelse. Om nemligen redan vid denna tid telegrafpersonalens göromål
nödvändiggjorde en tidigare pensionering, så är behofvet af en sådan
nu mera i än högre grad i ögonen fallande. Dels har nemligen, hufvudsakligen
på grund af nedsättningen i telegramportot, telegrafkorrespondensen
i en vid förstnämnda tidpunkt icke beräknelig grad ökats, och
dels har genom rikstelefonnätets utveckling ett nytt arbete för telegrafpersonalen
tillkommit, hvilket både på grund af sin omfattning och sin
ansträngande beskaffenhet borttagit all möjlighet till ett mera jemnt och
lugnt arbete, samt i stället framkallat ett så jägtande arbetssätt, att
något dermed jemförligt svårligen torde vara tänkbart inom de civila
embetsverken i allmänhet.

Härtill kommer ännu ytterligare, att särskilda förhållanden, företrädesvis
de icke sällan uppstående liniefelen, både framkalla en tidtals
återkommande betydlig ökning af arbete och arbetstid och kräfva hos
dem, som ansvaret i dylika fall närmast åligger, eu oförminskad spänstighet,
som man icke kan förutsätta hos eu mera till aren kommen personal.

Fullmäktige äro visserligen icke okunnige om, att den särdeles
enerverande beskaffenheten af telegraferingsarbetet till icke oväsentlig
del beror derpå, att detta arbete skall under såväl socken som belg
utan en dags afbrott fortgå från inträdet i statens ordinarie tjenst till
afgången derur, medan staten åt öfriga civila tjenstemän medgifver en
längre eller kortare hvilotid i form af semester, men fullmäktige hafva
ej ansett sig böra åberopa äfven denna omständighet, då orimligheten
och obilligheten af ett dylikt undantagsförhållande, enligt fullmäktiges

102

mening, är så uppenbar, att dess snara afskaffande bör få anses otvifvelaktigt.

I betraktande af nu anförda omständigheter hafva fullmäktige icke
kunnat såsom komitén öfvertyga sig om, att den ökning i medellifslängden,
som statistiken under de senare årtiondena ådagalägger, bör tillmätas
någon betydelse för höjning af telegrafpersonalens pensionsålder, så
mycket mindre som fullmäktige hysa stor tvekan derom, att denna ökning
kommit den samhällsklass, som nu föreliggande förslag gäller, i afsevärd
grad till godo.

Beträffande nu anförda synpunkter för bestämmande af pensionsåldern
för stationspersonalen, anse sig fullmäktige böra i underdånighet
påpeka, att deras vigt icke är mindre för statsverket än för stationspersonalen.
Det är ju nemligen icke tvifvel derom, att, derest telegrafpersonalen
skulle qvarstanna i tjenst till uppnådda 65 år, den komme
att fullgöra sina åligganden endast i den mån, den ännu egde sina krafter
och sin expeditionsförmåga i behåll; och enär hvarje telegraferingsarbete
förutsätter ett samarbete mellan minst två personer, der den enes större
raskhet icke allenast svårligen upphjelper den andres ringare expeditionsförmåga
utan ofta verkar i motsatt riktning, blefve sålunda följden af
en expeditionsdugligheten nedsättande ökning i telegrafpersonalens ålder
en proportionsvis ännu mycket större minskning i expeditionens snabbhet.
I stället för en mindre personal med en för den särskilda arten
af arbete, hvarom fråga är, framstående duglighet, komme sålunda telegrafverket
att betjenas af en talrikare tjenstemannakår, som dessutom på
grund af de högre löneförmåner, som en äldre personal måste antagas
åtnjuta, skulle ådraga statsverket en i ännu större proportion än antalet
tjensteman växande kostnad, hvartill komme, att för expedierande af
samma telegramantal kräfdes en ökning af linier och apparater, som
ytterligare skulle fördyra verkets skötsel.

Fullmäktige anse sig dessutom böra i korthet omnämna äfven det
inflytande, den föreslagna pensionsåldern skulle utöfva på telegrafpersonalens
befordringsutsigter, och äro fullmäktige lifligt öfvertygade om,
att, äfven ifall denna synpunkt kan anses vara af väsentligare vigt för
tjenstemännen än för statsverket, den likväl äfven för detta har en betydelse,
som icke bör underskattas, så sannt som ett godt befordringsväsende
är för statsverksamhetens fortgång en af de vigtigare faktorerna.
Med afseende på den inverkan, som förslagets genomförande skulle i
nu förevarande hänseende medföra, bedja fullmäktige i underdånighet
få hänvisa till den utredning, som förekommer i det af telegrafverkets
pensionsinrättnings direktion afgifna yttrande.

103

1 sammanhang härmed anse sig emellertid fullmäktige icke böra
underlåta ett uttalande deraf, att hos fullmäktige starka tvifvelsmål gjort
sig gällande, huruvida den af komitén föreslagna ordningen af telegrafpersonalens
pensionsväsende verkligen skulle, äfven om den vunne Eders
Kongl. Maj:ts nådiga godkännande och af öfriga vederbörande myndigheter
biträddes, någonsin varda effektiv. Med den kännedom fullmäktige
ega om den personal, hvartill de sjeifva höra, och det arbete, denna
personal bär att verkställa, synes, det fullmäktige vara öfvervägande
sannolikhet för, att den stationspersonal af en ålder mellan 60 och 65
år, som merberörda förslag afser att skapa, skulle till hufvudsaklig del
komma att upptagas dels på stående sjuklistor, dels på förteckningen
öfver de civila tjenstemän, som med eller mot sin vilja redan innan uppnådd
normal pensionsålder måst lemna statens tjenst. Fullmäktige tillåta
sig i detta hänseende att underdånigst hänvisa till den utredning, som
förekommer i pensionsinrättningens direktions yttrande, utvisande, att
redan med den nuvarande pensionsålder icke mindre än 14,4 procent
af personalen måst öfver tio år före denna pensionsålders inträde draga
sig tillbaka från aktiv tjenst.

Hvad särskildt angår komiterades förslag derutinnan, att direktörerne
skulle pensioneras först fem år senare än den öfriga stationspersonalen,
synes detsamma hafva berott på en oriktig uppfattning eller ofullständigkännedom
om arten af det arbete, som är åt desse tjenstemän uppdraget;
och torde detsamma äfven ur den synpunkten vara mindre lämpligt,
att befordringsförhållandena till denna högsta grad inom stationspersonalen
derigenom skulle fullständigt förryckas. Enär till direktörer dessutom,
åtminstone allt hitintills, befordrats tjenstemän ur stationspersonalen
och sålunda desse tjenstemäns inträde i statens tjenst skett vid samma
unga ålder som assistenters och kommissariers, skulle staten komma att
af dem fordra verksamhet i sin tjenst under omkring femtio år, innan
pensionering inträdde, hvilket onekligen är vida strängare vilkor än de,
komitén sjelf funnit sig böra förutsätta, och älven, att döma åt komiténs
motivering, synes bero på ett förbiseende från komiténs sida.

Hvad åter angår styrelsens personal, så torde — enär de mångskiftande
och magtpåliggande embets- och tjenstegöromål, som tillkomma
densamma och hvilka i jemnbredd med telegrafverkets hastiga utvecklingunder
de senare åren i betydlig män ökats och med all sannolikhet fortfarande
komma att ökas, samt oftast äro af den beskaffenhet, att de
kräfva eu skyndsam utredning och handläggning — det icke heller lör
denna personal, med hänsyn till snabb expedition, vara med verkets
bästa förenligt att framflytta pensionsåldern utöfver den nuvarande.

104

Hvad till samma klass hörande betjente vidkommer, så torde fullmäktige,
med hänvisning i öfrigt till hvad direktionen derom i sitt yttrande
anfört och hvaruti fullmäktige till alla delar instämma, få i underdånighet
fästa uppmärksamheten derpå, att betjente vid telegrafverkets
förråd torde böra hänföras till samma klass, till hvilken stationernas
betjente enligt direktionens förslag skulle hänföras, och sålunda pensioneras
vid samma ålder som stationspersonalen.

Om fullmäktige sålunda icke kunna anse nu i fråga varande förslag
till lösning af pensionsfrågan vara för telegrafverket eller dess personal
förmånligt, hafva dock fullmäktige icke förbisett, att, om redan en pensionering
af denna personal vid 65 års ålder skulle för statsverket medföra
en årlig utgift af enligt komiténs beräkning i medeltal 159,000 kronor,
pensionsålderns bestämmande till 60 år skulle på statsverket ställa ännu
högre anspråk.

Med allt erkännande deraf att komiténs förslag innebär fördelarne
af minskade pensionsafgifter, och ehuru fullmäktige i allo dela komiténs
uppfattning, att allt för stora anspråk, stälda på personalens offervillighet
under dess kraftigare ålder för tryggande af dess ålderdom, medföra
ganska känbara olägenheter, så måste fullmäktige på grund af hvad
förut blifvit anmärkt mot komiténs förslag beträffande pensionsåldern,
derest de endast hafva att välja mellan eu persionering på de af komitén
föreslagna grunder och en pensionering från telegrafverkets nuvarande
till den väsentligaste delen genom tillskott af telegraftjenstemännen
sjelfva åstadkomna fonderade pensionsinrättning, gifva det senare alternativet
företrädet. Visserligen hafva ofta hos telegrafpersonalen klagomål
försports öfver, att de afgifter, denna personal har att till sina pensionskassor
erlägga, äro, särskildt i betraktande af de jemförelsevis ringa
löneförmånerna inom verkets lägre grader, synnerligen betungande, hvarför
önskligt vore, att någon lindring i dessa afgifter kunde personalen
beredas, men finna fullmäktige de förut framhållna motiven vara af
den afgörande vigt, att de måste varda i frågan bestämmande.

Hvad beträffar de tre önskningsmål, som varit för komitén vid
utförande af dess uppdrag ledande, lära de, såsom redan i direktionens
yttrande torde vara till fullo visadt, antingen i lika mån förverkligas
genom ett bibehållande af telegrafverkets pensionsinrättningar eller ock
vid en närmare pröfning befinnas i detta särskilda fall icke vara eftersträfvansvärda.
Hvad då angår det första af dessa syftemål, nemligen
att sammanföra och till möjligaste likformighet bringa nu gällande bestämmelser
i afseende å det civila pensionsväsendet, hvarigenom jemväl
skulle åstadkommas enkelhet i förvaltningen och minskning i kostna -

105

derna för densamma, så torde denna enhet icke böra eftersträfvas,
derest de förhållanden, under hvilka telegrafpersonalen arbetar, äro,
såsom fullmäktige tro sig i det föregående hafva visat, väsentligt olika
de förhållanden, som gälla för den civila tjenstemannakåren i allmänhet.
Att nemligen inom det stora gemensamma pensionsväsendet hafva en
särskild underafdelning för en grupp tjenstemän, med afseende på
hvilkens pensionering både lagligen och ännu mera faktiskt helt andra
grunder komma att följas än de i allmänhet för pensionsinrättningen
gällande, lärer icke ur någon synpunkt vara att föredraga framför en
sådan ordning, att de olika förhållandena motsvaras af olika pensionsinrättningar.
För fullmäktige synes detta så mycket rimligare, som
hvarje annan ordning af detta särskilda pensionsväsende än den hittills
gällande utan allt tvifvel måste för statsverket medföra icke oväsentligt
större omkostnader, alldenstund centralförvaltningen, såsom direktionen
i sitt yttrande ådagalagt, medfört i förhållande till kassornas
storlek synnerligen ringa kostnader, och det öfriga förvaltningsarbetet
utan all ersättning utförts af den vid verket anstälda personalen.

Hvad åter angår det andra syftemålet, komitén velat genom sitt
förslag vinna, nemligen beredande af trygghet i afseende på uppfyllande
af åtagna förbindelser i fråga om pensioneringen, våga fullmäktige underdånigst
uttala den förvissning, att telegrafverkets pensionsinrättning,
om den underkastas en pröfning äfven under ganska ogynsamma förutsättningar,
skall visa sig väl kunna uppfylla de densamma åliggande
förpligtelse!-.

Beträffande telegrafverkets enke- och pupillkassa synes visserligen
komitén, att döma efter hvad den på ett ställe i sitt betänkande yttrar,
hafva hyst någon tvekan angående denna kassas soliditet, men har,
såsom direktionen i sitt yttrande uppvisat, dels denna tvekan i icke
oväsentlig mån berott på en hos komitén rådande missuppfattning i
fråga om kassans inkomstkällor, dels de grunder, som följdes vid dess
inrättande, åstadkommit, att kassans soliditet under dess första tillvaro
måste synas mindre afgjord, än den kommer att te sig, sedan den någon
längre tid varit i verksamhet. Sålunda var, enligt inom fullmäktige
verkstol da beräkningar, medelåldern för de vid kassans bildande deruti
inträdande 204 tjenstemännen 39,8 4 år, medan medelåldern för de 148
senare tillkomna delegarne utgör 29,2G år, utan att dock afgifterna för
de förre utgått med högre procent af aflöningen än för de senare, hvilka
i medeltal 10,6 8 år längre komma att med afgifter bidraga till kassan.
Rigtigheten af dessa grunder torde också få anses ådagalagd genom
det förhållande, att kassan hvarje år visat ett icke oväsentligt öfver 14 -

106

skott, oaktadt den mindre gynsamma perioden ännu icke fullständigt
tilländalupit.

Ur nu i fråga varande synpunkt lärer således intet skäl föreligga
att med telegrafverkets pensionsväsende företaga någon ändring.

Slutligen har komitén som ett syftemål uppställt åstadkommandet
af minskning i statens kostnader för det civila pensionsväsendet. Fullmäktige
hafva visserligen icke underkänt vigten af en dylik minskning,
men denna synpunkt kan så mycket mindre åberopas till stöd för
komiténs förslag, som enligt komiténs beräkning det årliga medelbelopp,
med hvilket staten skulle bidraga till pensionering af telegrafverkets
embets- och tjenstemän, skulle utgå med 159,000 kronor, medan det
belopp, med hvilket staten under nuvarande ordning bidrager till både
tjenstamannapensionering samt enke- och pupillkassan, icke uppgår till
ens hälften af denna summa.

I sammanhang dermed hafva fullmäktige icke kunnat underlåta
att fästa sin uppmärksamhet på, att det af komitén med synnerlig
styrka framhållna skäl till det af komitén upprättade förslag till en
allmän pensionslag för civilstaten — att nemligen den i nuvarande pensionsinrättningar
befintliga kapitalbristen blifver större och derigenom
svårare att fylla, ju längre tid förflyter, innan mått och steg vidtagas
för att fylla densamma — tydligen icke bär giltighet i fråga om telegrafverkets
pensionsinrättning, medan det deremot väl kunde synas hafva
bort föranleda komitén att i sitt förslag medtaga äfven statens jernvägars
personal, detta så mycket hellre som det af Eders Kongl. Maj:t
lemnade uppdrag icke, så vidt fullmäktige kunna förstå, innebär någon
anledning dertill, att komitén väl medtagit telegrafpersonalen men
dock afstått. från vinnande af fullständig enhet i det civila pensionsväsendet.

En osökt anledning för komitén att i detta fall likställa telegrafverkets
personal med statens jernvägars skulle eljes kunna ligga deri,
att komitén vid beräkningen af den framtida årliga kostnaden för den
civila tjenstemannakårens pensionering nått en siffra af 3,500,000 kronor,
som tydligen till följd af sin storlek framstått som ett tungt vägande
skäl för tillgripande af nya utvägar för pensioneringen, men
hvilken siffra skulle i rätt afsevärd grad hafva minskats, derest beräkningen
skett under förutsättning deraf, att telegrafpersonalens pensionering
beräknats fortgå efter oförändrade grunder.

Äfven ett annat skäl att likställa senast omförmälda begge tjenstemannakårer
synes fullmäktige ligga deri, att, hvilken beviskraft med
afseende på lämpligheten af den af komitén föreslagna pensionsåldern

107

man än må tillmäta det af komitén åberopade förhållandet, dels att
fullmäktige i civilstatens pensionsinrättning föreslagit pensionsålderns
höjande från 55 till 60 år, dels att statistiken ådagalägger en ökning i
medellifslängd för hela Sveriges befolkning, det dock torde vara otvifvelaktigt,
att man, beträffande telegrafpersonalen jemförd med den öfriga
civila tjenstemannakåren, i icke ringa mån egt samma skäl till tvekan
om bevisets giltighet, som beträffande jernvägspersonalen redan lär
kunna af statistiska data framkallas — för så vidt de förut af fullmäktige
anförda, för telegrafpersonalen ogynsamma arbetsförhållandena icke
kunna frånkännas all betydelse med hänsyn till karens helsa och lifslängd.

Hvad angår de särskilda bestämmelserna i komiténs förslag till
pensionslag för civilstaten, anhålla fullmäktige i underdånighet att få
hänvisa till hvad direktionen i sitt yttrande anfört, hvaruti fullmäktige
i alla väsentliga delar instämma, men kunna dock fullmäktige icke
underlåta att, utöfver hvad i det föregående är framhållet, vidröra en
och annan punkt, som synts vara af särskildt intresse för telegrafpersonalen.

I förslagets § 7 heter det: »med tjenstetid förstås den tid, hvarunder
tjensteinnehafvare i ordinarie eller extra ordinarie anställning eller
på grund af särskildt förordnande varit verksam i allmän tjenst.»

Förhållandet vid telegrafverket är nu det, att den extra ordinarie
stationspersonalen äfven under den tid, den icke har förordnande, ständigt
står till telegrafverkets förfogande och instruktionsenligt skall i
någon mån deltaga i expeditionsgöromålen, på grund hvaraf fullmäktige
anse en bestämmelse böra införas i syfte, att den extra ordinarie
tjenstemannen, hvilken enligt bestämmelserna i telegrafverkets pensionsinrättning
fått såsom tjenstbar tillgodoräkna sig hela den tid, han i
verket varit såsom sådan anstäld och fullgjort med samma anställning
följande skyldigheter, icke, om lian kommer att underkastas den nya
pensionsordningen, derigenom måtte beröfvas berörda förmån.

I tvenne hänseenden utom det förut berörda skulle enligt lagförslaget
telegrafpersonalens ställning blifva oförmånligare, i det att
pensionsbeloppet skulle äfven för tjensterna i lägre grad icke oväsentligt
minskas, samt den personalen nu medgifna fördel att vid hvilken
telegrafstation som helst inom riket få uppbära sin pension skulle
upphöra.

Slutligen förekommer i lagförslagets sista paragraf en bestämmelse
derom, att denna lag skall tillämpas på den, som, efter det lagen trädt

108

i kraft, utnämnes till syssla, hvarmed, enligt lagens stadganden, pensionsrätt
följer. Enligt det sätt, hvarpå pensionsbeloppen äro i lagförslaget
bestämda, kommer denna föreskrift, så sjelfklar och naturlig den vid
första påseendet förefaller, att för en del af telegrafpersonalen innebära
en synnerligen känbar orättvisa. Komitén har å upprepade ställen
anfört, att den med sitt förslag icke afsett någon rubbning i deras rätt
till pension af staten, hvilka blifvit utnämnda till ordinarie tjenst,
innan lagen skulle träda i kraft, men denna komiténs afsigt har genom
nyss anförda bestämmelse för den i fråga varande delen af telegrafpersonalen
fullständigt omintetgjorts.

Enligt gällande aflöningsstat har en telegrafassistent i högsta
lönegraden en årlig aflöning af 2,200 kronor, hvarmed följer rätt till
en _ årlig pension af 1,650 kronor vid i allmänhet 60 års ålder, men
enligt lagförslaget skulle en sådan tjensteman, derest han sökte befordran
till närmast högre grad eller till kommissarie af tredje klassen,
erhålla i årlig aflöning 2,400 kronor, hvarmed enligt nya lagen skulle
följa rätt till en årlig pension, utfallande först vid 65 år samt uppgående
allenast till 1,600 kronor eller lägre belopp än det, som han
genom sina inbetalningar såsom assistent tillförsäkrat sig.

Fullmäktige kunna, enär motsvarande förhållanden säkerligen
skulle blifva ganska vanliga inom telegrafkåren, icke annat än på det
kraftigaste i underdånighet afstyrka ett förslag, som skulle sätta en
stor del af telegrafpersonalen i valet mellan att afstå från tanken på
den befordran, som på grund af skicklighet och förtjenst borde densamma
tillkomma, eller ock utan all ersättning uppoffra den rätt, som
samma personal genom en inom den civila tjenstemannakåren exempellöst
stor och under en lång tjenstemannabana fortsatt inbetalning af
pensionsafgifter sökt tillförsäkra sig. Fullmäktige tro sig derför ock
kunna vara fullt öfvertygade derom, att, derest nu föreliggande förslag
finnes i öfriga hänseenden medföra så stora fördelar, att det bör träda
i stället för hittills gällande föreskrifter i ämnet, man skall erkänna det
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att under öfvergångstiden
något borttagande af telegrafpersonalens hittills gällande
pensionsrätt icke kommer att ske, utan att det skall medgifvas denna
kår att under hela sin återstående tjenstetid, vare sig befordran ifrågakommer
eller icke, tillgodonjuta den rätt till pension, som förut gällande
nådiga stadganden gifvit densamma.

Så mycket mindre anse sig fullmäktige behöfva befara, att någon
ändring härutinnan skulle kunna telegrafpersonalen påtvingas, som den
för bevarande af sin rätt är villig att fortfarande för sin del uppfylla

109

de vilkor för nu gällande pensionsrätt, som i sin tid efter ett från
telegrafpersonalens komiterade inkommet erbjudande af Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen godkänts samt genom senare nådiga förordningar
i ämnet ytterligare bekräftats. Visserligen har inom fullmäktige tanke
väckts derpå, att det skulle kunna medgifvas den vid nya pensionslagens
trädande i kraft befintliga ordinarie telegrafpersonalen rättighet att,
derest den sådant föredroge, i pensionshänseende underkastas den nya
lagen, i det man tänkt sig, att företrädesvis de yngre af denna personal
skulle begagna sig af denna möjlighet och sålunda den genom nya lagen
afsedda ordningen hastigare kunna vinnas; men hafva fullmäktige såväl
sjelfva hyst åtskilliga betänkligheter, särskildt beträffande den tekniska
ordningen af afvecklingen i händelse af en dylik valfrihets införande,
som ock, på grund af hvad direktionen på särskild anmodan meddelat
fullmäktige, funnit ytterligare stöd för Samma uppfattning, i följd hvaraf
fullmäktige ansett sig icke böra göra någon underdånig hemställan i
berörda syfte.

Beträffande komiténs förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa
för enkor och kärn anse sig fullmäktige så mycket hellre kunna
inskränka sig till behandlingen af de allra väsentligaste punkterna, som,
enligt komiténs förslag, delegarne sjelfva skulle utan bidrag af statsmedel
bekosta denna pensionskassa, och i följd deraf antagas får, att
från statsmakternas sida hinder icke kommer att möta för ett ordnande
af denna pensionskassas angelägenheter i enlighet med de grundsatser,
som de civila tjenstemännen finna vara för sig och sina efterlefvande
mest ändamålsenliga, och att derför, innan detta reglemente varder till
efterlefnad faststäldt, tillfälle skall lemnas åt jemväl telegrafpersonalen
att fullständigare, än tiden för detta urtima möte medgifvit, framlägga
sin uppfattning i hithörande frågor och de skäl, hvarpå denna uppfattning
stöder sig.

Hvad som emellertid väckt fullmäktiges synnerliga uppmärksamhet^
är det förhållande, att de från den nya pensionskassan utgående pensionerna
för de lägre tjenstemannagraderna skulle ställa sig väsentligen
ogynsammare än de nu från telegrafverkets enke- och pupillkassa utgående.
Enligt de för denna kassa gällande bestämmelser utgår pensionen
med dels ett, hvad tjenstemannakåren angår, för alla grader lika
belopp af 200 kronor, dels tio procent af den aflöning, som den aflidne
tjenstemännen senast åtnjutit. Fullmäktige, som i allo dela den upp -

Ilo

fattning, som ligger till grund för i fråga varande stadgande i reglementet
för telegrafverkets enke- och pupillkassa, äro böjde att antaga,
att öfvergifvandet redan på förhand af denna grundsats skulle från
telegraf^ enstemannens synpunkt varda ännu betänkligare, om telegrafpersonalen
för pensionering af sina efterlefvande skulle hänvisas till en
pensionskassa, i hvilken såsom delegare ingå flere tjenstemannakårer
med en väsentligt högre medelaflöning, och detta redan vid första utnämnandet
till ordinarie tjenst, än den telegrafpersonalen har att påräkna.
Vigten deraf att de lägre aflönade tjenstemännen hafva att för
sina efterlefvande påräkna en proportionsvis något högre pension, skall
nemligen helt sannolikt äfven för framtiden icke kunna i samma grad
beaktas inom en pensionskassa, der desse lågt aflönade tjenstemän utgöra
en så liten minoritet, som förhållandet komme att blifva bland
delegarne i den nya pensionskassan, och likväl varder denna synpunkts
rigtighet ännu obestridligare i en pensionskassa, der man icke, såsom
förhållandet är i telegrafverkets enke- och pupillkassa, föreskrifver någon
höjning af delegarnes afgifter för det fall, att en äldre och i regel företrädesvis
högre aflönad tjensteman ingår äktenskap med en väsentligt
yngre qvinna.

Då emellertid onekligt är, att i en pensionskassa, som helt och
hållet bekostas af delegarne, det skulle ligga någon orättvisa uti att
låta hänsyn af nu i fråga varande art för de högre aflönade embetsoch
tjenstemännens efterlefvande föranleda en lägre pension, än de enligt
allmänna försäkringsgrunder skolat genom de skedda inbetalningarne
tillförsäkras, i det att den ersättning härför, som hvarje tjensteman i
telegrafverket åtnjutit under form af större trygghet för sina efterlefvande,
derest han aflidit, medan han ännu befann sig i någon af de
lägre lönegraderna, icke kan i allmänhet komma delegarne inom den
nya stora pensionskassan till godo, så ligger häruti för fullmäktige ett
synnerligt starkt skäl till tvifvel om lämpligheten deraf, att telegrafverkets
enskilda enke- och pupillkassa uppgår uti civilstatens nya
pensionskassa för enkor och barn.

Genom nyss åberopade, för telegrafverkets enke- och pupillkassa
gällande bestämmelser om ett proportionsvis högre pensionsbelopp,
derest tjenstemännen aflider, medan han ännu befinner sig i lägre lönegrad,
vinnes i hufvudsak — af skäl, som fullmäktige icke anse sig böra
närmare utveckla — samma fördel, som komitén velat genom bestämmelserna
i första momentet af § 6 af reglementsförslaget tillförsäkra
tjenstemännen, utan att de principiella skål, som kunna göras gällande

emot sistberörda förslag, kunna mot den förstnämnda anordningen
åberopas.

Beträffande komiténs i reglementets sista § intagna öfvergångsförslag,
vilja fullmäktige icke underlåta att uttala sitt erkännande
af den rättvisa och billighet, som förestafvat paragrafens innehåll,
så mycket mindre som fullmäktige sett sig nödsakade till en så
bestämd gensaga mot ett sätt, hvarpå komitén velat ordna öfvergången
från telegrafverkets nuvarande pensionsinrättning.

På grund af hvad sålunda härofvan anförts få fullmäktige för delegarne
i telegrafverkets pensionsinrättning samt enke- och pupillkassa i
underdånighet hemställa,

att komiténs förslag till pensionslag för civilstaten och dess förslagtill
reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn icke
måtte föranleda till någon åtgärd i hvad angår telegrafverkets pensionsanstalter.

För det fall emellertid, att Eders Kongl. Maj:t skulle finna omförmälda
lag och reglemente böra jemväl tillämpas på telegrafverkets personal,
hemställa fullmäktige i underdånighet, att detta måtte ske endast
under förutsättning:

att den vid dessa författningars trädande i kraft varande ordinarie
telegrafpersonalen måtte under hela sin återstående tjenstetid,
vare sig befordran ifrågakommer eller icke, bibehållas vid de för
densamma gällande pensionsförmåner och dermed förenade skyldigheter,
för hvilket ändamål fullmäktige i underdånighet särskildt
hemställa,

att telegrafverkets nuvarande pensionsanstalter bibehållas, till dess
den nuvarande personalen uppnått pensionsåldern, dock utan att upptaga
nya delegare, hvarefter statsverket öfvertager tillgångarne och
utbetalar pensionerna;

att jemväl för framtiden pensionsåldern för telegrafpersonalen måtte
bibehållas vid den hittills gällande, dock om möjligt, hvad angår den
qvinliga personalen, nedsättas;

att betjente vid telegrafverkets förråd och stationer måtte pensioneras
vid samma ålder som stationspersonalen; samt

att, innan det nya reglementet för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn varder till elterlefnad faststäldt, tillfälle matte beredas

112

Inledning.

telegrafpersonalen att med afseende på reglementets affattning afgifva
ytterliga underdåniga erinringar.

Stockholm den 18 januari 1895.

A. ANREP.

AX. JOHANSSON.
ALBERT KLUM.

Underdånigst:

C. M. FORSSMAN.

E. HEDLUND.
ANDERS HEMMING.
HULDA FRUNCK.

P. J. H. LUTTEMAN.
ALFHILD CNATTINGIUS.

J. L. WESTERSTÅHL.

Bilaija 4.

Till Kong!. Telegrafstyrelsen.

Sedan Kong], Maj:t genom nådig remiss af den 5 sistlidne oktober
anbefalt Kongl. Telegrafstyrelsen att efter hörande af bland annat direktionen
öfver telegrafverkets pensionsinrättning inkomma med yttrande
angående komiténs för ordnande af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn förslag i de delar,
som beröra telegrafverkets pensionsanstalter, bar Telegrafstyrelsen i
skrifvelse den 23 i samma månad anmodat direktionen att verkställa
den utredning och afgifva det yttrande, som af nämnda komitébetänkande
kunde påkallas; och får direktionen till åtlydnad af denna förenämnda
nådiga föreskrift äran härigenom afgifva följande utlåtande.

Det af komiterade utarbetade förslaget till ordnande af det civila
pensionsväsendet omfattar dels »Förslag till pensionslag för civilstaten»,
dels »Förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn», hvartdera förslaget åtföljdt af ekonomiska utredningar och
beräkningar samt af fullständig motivering. Med föranledande af ordalydelsen
i det till komiterade meddelade uppdraget, hafva de i sina
utredningar och beräkningar i första rummet utgått från de faktiskt
föreliggande förhållandena i den största af de för civile tjenstemän in -

113

rättade pensionsanstalterna, nemligen civilstatens pensionsinrättning.
Sedan "svårigheter mött att på ett tillfredsställande sätt ombilda denna
inrättning till fullt effektiv, hvad civile tjenstemäns egen pensionering
vidkommer, hafva de öfvergått till upprättande af sjelfständiga förslag,
hvaruti såsom hufvudprincip ingått, dels att tjenstemännens egen pensionering
bör bekostas af statsmedel utan tillskott från tjenstemännen,
dels att pensioneringen af deras enkor och barn bör ske uteslutande
genom tjensteinnehafvarnes egna bidrag med endast förvaltningskostnaderna
bestridda af statens medel.

Det faller genast i ögonen, att dessa grundsatser äro väsentligt
olika dem, som gälla för telegrafverkets pensionsanstalter. Till hvardera
af dessa lemna delegarne sjelfva rätt betydande bidrag, motsvarande
för de efter pensionsinrättningens bildande nytillkommande tjenstemännens
egen pensionering en beräknad andel af omkring två tredjedelar
af hela pensioneringskostnaden och för enkepensioner omkring
tre fjerdedelar af det för enke- och pupillkassan behöfliga årstillskottet.
Enligt komiténs förslag skulle telegraftjenstemännen få efterskänkta
deras nuvarande utgifter till pensionsinrättningen, uppgående för år till
omkring 30,600 kronor (efter medeltal för åren 1888—1892), men i
stället sjelfva få erlägga hela kostnaden för enkors och barns pensionering,
eller (efter medeltal för nyss nämnda år) en tillökning i utgiften
för detta ändamål af 5,535 kronor för år. När sålunda komiténs pensioneringsförslag
skulle bereda telegrafpersonalen å ena sidan en årlig
besparing af 30,600 kronor och å den andra sidan en ökad utgift af
allenast 5,535 kronor (under förutsättning, att telegrafverkets enke- och
pupillkassas ställning dermed vore betryggad), så kunde hos telegrafpersonalen
tvekan icke uppstå att med tillfredsställelse antaga de nya
pensionsförslagen, derest ingen annan ändring i pensioneringsförhållandena
uppstode än de nyssnämnda, ledande till en årlig besparing för
samma personal af omkring 25,000 kronor.

Men i de nu för telegrafpersonalen gällande pensionsvilkoren hafva
af komitén föreslagits andra väsentliga ändringar, hvilka äro egnade
att framkalla allvarliga betänkligheter, huruvida icke de nu gällande böra
föredragas, ehuru förenade med större ekonomiska uppoffringar för personalen
fi sjelf. Bland sådana ändringar framträder i första rummet den
af komitén föreslagna rätt betydliga framskjutning af pensionsåldern,
hvilken för samtlige delegare skulle utgöra minst fem år, nemligen för
A-klassen (bestående af styrelsens embete- och tjenstemän m. fl.) från
65 till 70 år och för B-klassen (utgörande den egentliga stationsperso 15 -

114

nålen) från 60 till 65 år. För en klass af tjenstemän, nemligen direktörerna,
skulle denna försening af pensionsåldern uppgå till fulla tio år,
eller från 60 till 70 års ålder. Genom det nja förslaget uteslutes dessutom
den för en stor del af stationstjenstemännen nu medgifna fördelen
att, när de inträdt i tjenst före 25 års ålder, kunna mot förhöjda
afgifter ernå full pension före fylda 60 år. Att denna fördel icke vant
så utan värde, bevisas deraf, att af de inalles 83 stationstjenstemän,
hvilka hittills kommit i åtnjutande af pension från telegrafverkets pensionsinrättning,
hafva icke mindre än SO begagnat sig af denna rätt och
tillträdt pension före 60 år; 31 tjenstemän hafva på grund af sentida
inträde i statens tjenst icke kunnat ernå pension före 60 år, hvadan
sålunda endast 22 af 52 tjenstemän, som haft rätt till tidigare pension,
sig deraf icke begagnat.

Kostnaderna för pensionering af en tjenstemannakår vid 70 års
ålder förhålla sig, enligt den af komitén använda dödlighetsberäkning
och räntefot, till motsvarande kostnader för pensionering af samma kår
vid 65 års ålder såsom talet 965 till talet 1658 (se komiténs betänkande
sid. 233). Den högre pensionsåldern kräfver alltså kostnader, som föga
öfverstiga hälften af de för den lägre åldern erforderliga. Denna jemförelse
gäller den förändring i pensionsåldern, som skulle inträda för
tjenstemän inom Telegrafstyrelsen (A-klassen). Det allra största flertalet
af delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning tillhör emellertid
stationstjenstemännens klass (B-klassen), och denna skulle genom det
nya förslaget få sin pensionsålder framflyttad från 60 år (eller ännu
lägre ålder) till 65 år. Förhållandet emellan kapitalvärdet af dessa
pensioner, vid respektive 60 och 65 år, är ännu större än emellan pensionerna
vid 65 och 70 år, hvadan en pension vid 65 år mera närmar
sig halfva värdet af en pension vid 60 år. För direktörerna åter, hvilka,
enligt hvad ofvan nämndes, skulle få pensionsåldern framflyttad från
60 till 70 år, blefve pensionsvärdet endast omkring en tredjedel af det,
de nu åtnjuta.

Men pensionsförmånerna för personalen minskas icke allenast genom
pensionsålderns framflyttning, på sätt nyss blifvit visadt, utan jemväl
till beloppet för hela stationspersonalen. Denna personal åtnjuter nemligen
nu med inberäkning af fyllnadspensionen en pension utgörande
75 procent af aflöningen, men procentsatsen skulle enligt det nya förslaget
nedgå minst till 71 procent och i vissa fall till nära 61 procent;
denna minskning motsvarar ända till 18-f procent af den pension, de
nu åtnjuta. Sammanföras dessa faktorers inverkan till ett slutresultat,
kan man, äfven utan matematisk-teknisk utredning i detalj, med säker -

115

het finna, att det belopp i pensioner, som under ett år skulle enligt det
nya pensionsförslaget utgå till telegrafpersonalen, icke kommer att utgöra
ens hälften af det, som enligt telegrafverkets nu gällande pensionsinrättning
skulle tillkomma densamma. Likasom komitén, utan tvifvel
med fullt berättigande, noga undersökt den ekonomiska sidan från statsverkets
synpunkt, böra telegrafverkets tjenstemän jemväl noga öfverväga,
huruvida icke, oaktadt de nu mera betungande afgifterna under
tjenstetiden, det må vara fördelaktigt att dermed fortsätta; detta öfvervägande
blifver så mycket mera berättigadt, derest, såsom direktionen
vill i det följande ådagalägga, fördelarne af det nuvarande pensionsväsendets
vid telegrafverket bibehållande blifva ännu större från synpunkten
såväl af statsverkets ekonomi som för bevarande af en expeditionskraftig
personal, än de äro för delegarne sj elfva.

Vid redogörandet för de grunder, från hvilka komitén utgått vid
uppgörandet af nu föreliggande pensionsförslag, framhåller komitén
(sid. 203) det vara af bebofvet påkalladt

l:o) att sammanföra och till möjligaste likformighet bringa nu
gällande bestämmelser i afseende på det civila pensionsväsendet, hvarigenom
jemväl enkelhet i förvaltningen och minskning i kostnaderna
för densamma kan åstadkommas;

2:o) att bereda trygghet i afseende på uppfyllandet af åtagna förbindelser,
samt

3:o) att åstadkomma minskning i statens kostnader för det civila
pensionsväsendet.

Då komitén, enligt hvad redan blifvit antydt, utgått från de för
handen varande förhållandena vid civilstatens pensionsinrättning —
hvilken i allmänhet icke utbetalar till sina delegare några tjenstemannapensioner
och sålunda särskildt för statsverket icke medför någon afsevärd
lindring i dess utgifter för pensioneringen samt icke heller lär
vara fotad på säker ekonomisk grundval — så äro, under denna förutsättning,
de uppstäda grundsatserna fullt rigtiga. Det är klart, att
om en pensionsinrättning, understödd af statsverkets medel, icke lemnar
åt statsverket någon deremot svarande valuta, utan år efter år öfverför
sina för tjenstemannapensionering afsedda medel till enkors och
barns pensionering, så måste detta förhållande gifva anledning till uppställande
af de förenämnda grundsatserna. Det synes ock direktionen,
att den först uppstäda grundsatsen, beträffande likformighet i pensioneringsvilkoren,
är mindre magtpåliggande än de bägge följande, och
att, om minskningen i statens utgifter för det civila pensionsväsendet

Allmänna
grunder för
det civila
pensionsväsendet.

116

Likjormighet

pensions väsendet.

vinnes i högre grad genom telegrafverkets pensionsväsende än genom
komiténs förslag, och tryggheten i uppfyllandet af åtagna förbindelser
blifver jemngod,. så uppväges derigenom fullständigt olägenheten af
bristande likformighet i pensionsväsendet.

Men äfven komitén har icke lyckats fullständigt genomföra denna
första grundsats om likformighet i pensionsväsendet. En stor tjenstemannakår,
som i flere afseenden står telegrafpersonalen ganska nära,
nemligen tjenstemännen vid statens jernvägar, har blifvit från det nya
pensionsförslaget utesluten. Komitén har för detta förhållande uppgifvit
skälen, att nemligen åt denna personal icke ansetts böra beredas
någon fastare anställning på den grund, att den i så många afseenden
skiljer sig från personalen vid öfriga statens förvaltningsgrenar, då statens
jernvägar närmast äro att förlikna vid ett omfattande privat industrielt
företag; att vidare denna tjenstemannakår är utsatt för en mycket utslitande
tjenstgöring och äfven fördenskull påkallar andra bestämmelser
än dem, som äro erforderliga beträffande andre civile tjensteinnehafvare;
samt slutligen att för denna grupp af tjensteinnehafvare redan bildats
en särskild pensionsinrättning, som vid 1892 års utgång vunnit sådan
utsträckning, att den omfattade ej mindre än 5,611 delegare med en
kapitaltillgång af 6,374,390 kronor (sid. 232).

Direktionen kan ej finna annat, än att alla de vigtigaste af de här
anförda skälen för bibehållande åt jernvägsstaten af dess särskilda pensionsväsende
gälla i lika hög grad jemväl för telegrafverket. Äfven
telegrafverket är att jemföra med ett omfattande privat industrielt företag;
och likaväl som jernvägarne i vissa länder äro föremål endast för
privatindustri, så äro telegraferna det äfven. Telegraftjenstgöringen är
äfvenledes mycket utslitande, synnerligast för nervsystemet, och påkallar,
enligt hvad äfven komitén i viss mån beaktat, en tidigare pensionering
än för civile tjenstemän i allmänhet. Den olikhet, som förefinnes emellan
de begge tjenstemannakårerna, är hufvudsakligen formel, nemligen den,
att telegrafi] enstemännen hafva en fastare ställning såsom ordinarie än
hvad jernvägstjenstemännen intaga. Att likväl äfven dessa tjenstemäns
ställning icke kan vara så särdeles skild från egenskapen af ordinarie,
bevisas just af deras ordnade pensionsväsende, h vilket, helt naturligt
skulle omöjliggöras för en personal, som vore blott tillfälligt eller
temporärt anstäld. Men just till följd af den likhet, som förefinnes
emellan de begge tjenstemannakårerna, blefvo pensionsreglementena för
jernvägsstaten, hviika upprättades ett par år tidigare än de för telegrafstaten,
lagda till grund för ordnandet af de senare, så att samma

117

pensionsålder och motsvarande pensionsbelopp blefvo gällande för de
begge verken. Sedermera har likväl i jemvägsstatens pensionsvilkor
för tjenstemännen sjelfva blifvit införda nya bestämmelser, hvilka nedsatt
inrättningens soliditet; detta förhållande bör dock ej vara af beskaffenhet,
att jernvägens särskilda pensionsväsende bör bibehållas framför
telegrafverkets.

Här ofvan berördes komiténs uttalande, att jernvägen vore att betrakta
såsom ett omfattande industriel företag. Direktionen godkänner
för sin del denna uppfattning, men är, enligt hvad jemväl nyss uttalades,
tillika af den mening, att telegrafverket fullt i samma grad är
att anse såsom ett sådant företag, om än af mindre omfattning. Men
enligt de grunder, som allt mera göra sig gällande, böra industriel
anstalter, samfäldt med den vid desamma anstälda personalen, sjelfva
draga försorg om samma personals pensionering. Detta är just hvad
som hittills varit fallet med jernvägsstaten och dess personal, och detta
förhållande har komitén sökt bevara för framtiden. Jemväl telegrafverket
och dess personal har, sedan dess pensionsväsende blef ordnadt,
likaledes sjelf bekostat pensioneringen, utan att något tillskott behöft
anlitas från statens, andra inkomstkällor. Och lika litet som jernvägsstaten
kan telegrafstaten i afseende å pensionering likställas med civile
tjenstemän i allmänhet, såsom med tjenstemän vid lag- och rättsskipningen,
vid landtstaten, uppbördsväsendet m. fl. grenar af statsförvaltningen.

Men om denna grundsats är rigtig, måste pensionsväsendet vid
telegrafverket hädanefter som hittills grundas hufvudsakligen på en
fonderad pensionsanstalt och icke på direkt utbetalning af pensioner i
den mån, som sådana böra utfalla. Endast genom penningetillskottens
uppsamling småningom under den blifvande pensionärens hela tjenstetid,
dessa tillskott må komma från delegaren sjelf eller från statsverket,
deras förräntning och accumulering under många år, blifver det möjligt
att utan allt för känbara uppoffringar för den enskilde eller för det allmänna
bestrida en tillfyllestgörande pensionering. Likasom den private
förvärfsmannen måste successivt, under hela den tid, hans arbetsförmåga
räcker, söka att år efter år insamla det kapital, som skall bilda underlaget
för hans uppehälle på gamla dagar, på enahanda sätt bör ock den
industriela inrättningen förfara, den må tillhöra staten eller ett bolag.
Om man uraktlåter detta, står man, när den första personaluppsättningen
träder ut ur arbetsåren, i sjelfva verket i skuld för hela denna personals
lifsuppehälle under ålderdomen; man har fått en ny personal i den förras
ställe att löna och underhålla, således kommer den gamla personalens

118

underhåll att medföra alldeles extra utgifter, hvartill medlen rätteligen
bort insamlas under denna personals arbetstid.

Denna senare synpunkt har en särskildt vigtig betydelse ur nationalekonomisk
synpunkt. Det råder en allmän benägenhet att i ekonomiskt
hänseende anticipera på framtiden, med den påföljd, att framtiden kan
få ganska svårt att förverkliga alla på densamma gjorda beräkningar.
Det är utom allt tvifvel den enda sunda och rigtiga principen att, åtminstone
i alla de afseenden, som beröra konsumtionsförhållanden, hvarom
här ock är fråga, låta den föregående dagen samla för den efterföljande
eller åtminstone för aftonens hvila. Den af komitén föreslagna
pensionslagen utgår dock icke från nyss nämnda grundsats. Enligt denna
lag skall nemligen under tjenstemannakårernas tjenste- och arbetstid
intet åtgöras för deras framtida underhåll efter tjenstetiden, hvarken från
deras egen eller från statens sida, utan skall staten åtaga sig att efter
tjenstetidens slut betala hela deras pensionering från de medel, som inflyta
af statsverkets då blifvande löpande inkomster; detta förhållande
kommer att te sig såsom en skuld, uti hvilken statsverket alltjemt står
till en föregående tjenstemannakår, tillika med att staten naturligtvis
har skyldighet att aflöna den närvarande. Det åskådningssätt af saken,
för hvilket här föres talan, finnes äfven framhållet af en bland komiténs
ledamöter, professor Gyldén, hvilken i särskildt yttrande å sid. 416 talar
om den statens skuldsumma, som utgör kapitalvärdet af statens pensionslöften.

Direktionen har vid uttalandet af dessa grundsatser visserligen icke
förbisett, att i vårt land sedan längre tid tillbaka pensioneringen af civile
tjenstemän i inskränktare mening egt och fortfarande eger rum på detta
sätt, och det kan icke vara direktionens mening att ifrågasätta någon
ändring deri. Men för dem af statens stora industriela inrättningar,
hvilka redan hafva pensionsanstalter ordnade efter de för sådana inrättningar
gällande rationel grunder, synes icke vara skäl att öfvergå
till hvad som för andra statens tjenstemannagrupper må anses motsvara
sitt ändamål.

Vigten och betydelsen af förenämnda grundsatsers tillämpning vid
pensionering kunna lätt åskådliggöras genom den vid telegrafverkets
pensionsinrättning redan vunna erfarenheten. Den första tjenstemannakåren
vid telegrafverket började upprättas år 1853. Derest pensionsinrättningen
hade samtidigt dermed grundats, skulle de från verket
och dess tjenstemän erforderliga årsbidragen till bildande af pensionsförmåner,
liknande dem, som nu åtnjutas al telegrafpersonalen, hafva
uppgått i allmänhet till omkring 45,000 kronor, men undantagsvis (vid

119

löneregleringar och dylikt) till 72,000 kronor om året, hvaraf två tredjedelar
beräknas skola hafva utgått af delegarne sjelfva och en tredjedel
af telegrafverket. Som emellertid pensionsinrättningen trädde i verket
först 22 år senare, eller med ingången af år 1875, erfordrades förutom
nämnda löpande årstillskott jemväl en retroaktivsumma af 865,537 kronor
76 öre, hvartill tillskotten under de gångna 22 åren skulle jemte räntor
hafva uppgått, i den händelse de årligen blifvit inbetalta. Jemlikt gällande
reglemente amorterar telegrafverket denna retroaktivsumma genom afstående
till pensionsinrättningen af 3 i procent af det för hvarje år behållna
telegramportot, och har denna amortering redan fortskridit så
långt, att retroaktivkapitalet vid pensionsinrättningens senaste bokslut
minskats med öfver en fjerdedel och utgjorde då 603,635 kronor 42
öre. Amorteringen, som under de första åren utgjorde allenast omkring
10,000 kronor årligen, utgör nu omkring 21,000 kronor årligen, och beräknas
densamma, derest telegrafuppbörden fortfar att vara oförändrad
under 17 år från och med 1895, att vara fullbordad vid utgången af
år 1911. Efter denna tidpunkt erfordras, under enahanda förutsättningom
oförändrad uppbörd och personal, för telegrafpersonalens pensionering
ett årligt bidrag af allenast omkring 21,000 kronor. De pensioner,
som för dessa kostnader redan utgå, motsvara redan under sistförflutne
december månad ett årligt belopp af 142,982 kronor; men enär
endast den allra äldsta personalen ännu uppnått pensionsåren, förväntas
de årliga pensionerna att vid den tid, då amorteringen af retroaktivfonden
enligt ofvanstående beräknas vara afslutad, hafva uppgått till
inemot det dubbla beloppet. Dessa rätt betydande årspensioner, uppgående
till öfver en fjerdedel million kronor, skulle efter den tiden
sålunda kunna bestridas med en uppoffring för statsverket af allenast
10 procent eller derunder.

Bibehållandet af telegrafverkets pensionsinrättning måste sålunda
för statsverket blifva ur ekonomisk synpunkt särdeles förmånligt, utom
att telegrafverkets expeditionsförmåga måste betydligt ökas, derest tjenstemännen,
såsom nu är fallet, obligatoriskt måste afgå vid 60 års ålder.
Det är ock sjelf klart, att dessa stora ekonomiska fördelar måste vinnas,
då man tager i betraktande, att personalen, enligt hvad redan blifvit
anfördt, af egna medel bidrager med 30,000 kronor årligen till sin pensionering.
För hvarje tjenstemannageneration, beräknad från 25 till 60
års ålder, eller (för A-klassen) från 30 till 65 års ålder, insamlas sålunda
ett kapital uppgående efter 4^ procents ränta, hvilken räntefot ännu
uppehälles hos telegrafverkets pensionsanstalter, till icke mindre än
2,606,000 kronor, eller, om räntefoten nedsättes till den af komitén

120

antagna, 3^ procent, till 2,111,600 kronor. När hvarje tjenstemannageneration
så kraftigt medverkar till sin egen pensionering, ligger det
i öppen dag, att kostnaderna måste blifva ojemförligt billigare för statsverket,
än om detta ensamt bestrider pensioneringen. Då statsverkets
bidrag tillika, enligt hvad nu sker, fonderas och utgår under hela tjenstetiden,
kan detsamma nedbringas till ofvan nämnda minimala belopp af
endast 10 procent af den årliga pensionskostnaden eller derunder.

Förestående kortfattade redogörelse för de ekonomiska förhållandena
beträffande pensioneringen af telegrafpersonalen omfattar emellertid
endast de pensioner, som utgå från pensionsinrättningen. Utom dessa
utgå likväl, enligt beslut vid 1883 års riksdag, direkt från telegrafmedlen
fyllnadspensioner af sådan storlek, som erfordras för pensionens
fyllande till samma belopp, som den af tjenstemannen uppburna fasta
lönen. Som pensionerna från pensionsinrättningen för de allra flesta
delegarne uppgå till 60 procent af hela aflöningen, och den fasta lönen
för styrelsens tjenstemän (A-klassen) uppgår till omkring 70 procent af
aflöningen och för stationstjenstemännen (B-klassen) till 75 procent, så
följer deraf, att fyllnadspensionerna för A-klassen uppgå till omkring 10
procent och för B-klassen till 15 procent af aflöningen. Dessa fyllnadspensioner
utgöra således för A-klassen 1 och för B-klassen i af
hela pensionen, beroende denna skiljaktighet uteslutande derpå, att den
fasta lönen utgör en andel af aflöningen, som af det hela är för stationstjenstemännen
5 procent mera än för styrelsens tjenstemän. Då man
vid det slutliga ordnandet af tjenstemannapensioneringen vid telegrafverket
beträffande denna mindre del af pensionerna frångått den här
ofvan förordade grundsats af fondering under tjenstemännens hela arbetstid
af de för pensioneringen erforderliga penningemedlen, så torde här
böra redogöras för den yttre anledningen till denna afvikelse.

När löneregleringskomiténs underdåniga förslag till reglering af
Telegrafstyrelsens utgifter till aflöning af dess personal förelåg till nådig
pröfning, aflät den 15 december 1877 dåvarande Statsrådet och Chefen
för Finansdepartementet till telegrafstyrelsen en embetsskrifvelse, uti
hvilken infordrades, en utredning, i hvad mån det af nämnda komité
framlagda förslag till nya löner skulle — under förutsättning att dessa
bestämdes såsom tillika pensionsbelopp att utgå från telegrafverkets pensionsinrättning
— inverka på nämnda inrättnings förmåga att uppfylla
sina i gällande reglemente om förmälda förbindelser. Härpå aflät Telegrafstyrelsen
efter hörande af pensionsinrättningens direktion, det yttrande,
att det visserligen icke skulle komma att inverka på pensionsinrättningens
förmåga att fullgöra sina förbindelser, om styrelsens per -

121

gemål bereddes tillfälle att från pensionsinrättningen uppbära så höga
pensioner, att de uppginge till hela lönen under vissa förutsättningar
beträffande statsbidragets användning, men att styrelsen ansåge, att dess
embets- och tjenstemän samt betjente borde få komma i åtnjutande af
samma förmåner i pensioneringshänseende, som inom öfriga likstälda
embetsverk, synnerligast som redan de för den lägre pensionen utgående
afgifterna vore särdeles betungande och skulle blifva det än ytterligare
genom pensionsbeloppets höjning och särskild! genom de derför erforderliga
befordringsafgifterna, hvilka i vissa fall kunde uppbringa afgifterna
till dubbla deras förutvarande belopp. Direktionen hade i sitt utlåtande
tillika framhållit, att, om styrelsens personal skulle från pensionsinrättningen
få uppbära hela den af löneregleringen föranledda förhöjningen
i pensionen, så borde jemväl stationspersonalen, när dess löneförhållanden
blefve slutligen reglerade, få åtnjuta motsvarande förmåner,
men att för en till hela personalen utsträckt tillämpning af dessa beräkningsgrunder
för pensionsbeloppen pensionsinrättningen saknade tillgångar.

Till svar på Telegrafstyrelsens förenämnda yttrande anbefalde Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 1 november 1878 styrelsen att låta verkställa
en på noggranna matematiska beräkningar grundad utredning, i
hvad mån understöd af statsmedel utöfver hvad vore pensionsinrättningen
försäkradt kunde för densamma blifva af nöden, under förutsättning,
dels att de för styrelsen faststälda nya lönerna skulle från pensionsinrättningen
utgå såsom pensioner, dels ock alternativt att, jemte nyssberörda
förutsättning, pensionsafgifterna skulle för ifrågavarande tjenstemän
bestämmas lika eller i närmaste öfverensstämmelse med dem, som
åligga civile tjenstemän i allmänhet.

Till fullgörande af berörda nådiga föreskrift uppdrog Telegrafstyrelsen
den 2 december 1878 åt lektorn vid Stockholms gymnasium,
fil. d:r F. W. Hultman och tvenne telegrafi;]enstemän att verkställa de
af Kongl. Maj:t anbefalda utredningarne. Under det detta arbete pågick,
afled lektor Hultman i februari månad 1879, men de begge telegraftjenstemännen
fullbordade den efter hans anvisningar påbörjade utredningen
och aflemnade den 31 maj samma år motiveradt utlåtande och
alternativa förslag, omfattande pensionsbeloppens höjande till full lön
icke allenast för styrelsens personal, utan jemväl för hela stationspersonalen.

Dessa förslag omfattade dels telegrafpersonalens qvarstående i
telegrafverkets pensionsinrättning, men med afgifter nedsatta till likhet
med delegarnes i civilstatens pensionsinrättning, <lels telegrafpersonalens

122

öfverflyttning till civilstatens pensionsinrättning, hvarefter telegrafverkets
särskilda pensionsanstalter borde upphöra, dels ock telegrafpersonalens
bibehållande af egen pensionering till förut gällande pensionsbelopp
och fyltnadspensioneringens öfvertagande direkt af telegrafverket.

De begge första alternativen kräfde rätt betydande statsbidrag,
hvaremot det tredje alternativet ansågs, på grund af ett särskildt förhållande,
blifva för telegrafverket ganska lindrigt. Till följd nemligen
deraf, att det vida öfvervägande flertalet af telegrafverkets tjensteman
redan tillbringat mer än 20 år i verkets Tjenst och sålunda vore berättigad!
att uppbära högsta belopp af ålderstillägg, vore aflöningsstaten
på denna grund för tillfället högre, än hvad den skulle blifva framdeles,
när den först uppsatta personalstammen började afgå och yngre tjensteman
inträdde i stället. För hvarje tjensteman, som inträdde i pensionsåldern,
blefve sålunda de af honom uppburna ålderstilläggen disponibla,
och som dessa i allmänhet till beloppet öfverstege den för samme tjensteman
erforderliga fyllnadspensionen, kräfdes för dennas utbetalande ingen
ökad statsutgift. Då tillika dödlighetsförhållandena enligt Statistiska
Centralbyråns dåvarande erfarenhet (för tidsperioden 1861—1870) visade,
att en pensionär i medeltal afginge med döden kort efter det efterträdaren
i tj ensten erhållit det andra ålderstillägget, hade man ytterligare
stöd för förutnämnda antagande, att fyllnadspensionerna icke skulle
åsamka telegrafstaten några afsevärda utgifter utöfver de dåvarande.
Detta förslag blef ock af Kongl. Maj:t gilladt och, såsom redan är
nämndt, af 1883 års Riksdag godkändt.

Ehuruväl fyllnadspensionerna vid telegrafverket sålunda utgå på ett
sätt, som står i strid med den här ofvan förordade grundsatsen, att all
pensionering bör ske från fonderade medel, samlade och förräntade under
tjenstemannens hela tjenstetid, torde desamma likväl, när de utgå
till så ringa belopp, att de i allmänhet understiga tjenstemannens förut
innehafvande ålderstillägg, kunna försvaras. De tjena nemligen till att för
statsverket utjemna utgiftsstaten till en på förhand lätt beräknelig
summa, så länge aflönings- och pensioneringsgrunder äro oförändrade.
När för omkring tio år sedan det öfvervägande antalet tjensteman i
telegrafverket åtnjöto ålderstillägg, hvilka sålunda rätt betydligt fördyrade
aflöningsstaten, skulle det hafva varit rätt obeqvämt för telegrafverkets
ekonomi att samtidigt utbetala bidrag till pensionsinrättningen
för att fonderas och i sinom tid bilda fyllnadspensioner. Men då den
gamla personalen afgick med pension, bildades på samma gång en besparing
i utgifter genom ålderstilläggens bortfallande, och denna besparing
kunde utan olägenhet användas till utbetalande direkt af fyllnads -

123

pensioner. Fyllnadspensioner utgående på detta sätt kunna sålunda väl
försvara sin plats, enär de blifva lättare för statsverket att. utbetala än
årliga bidrag afsedda för fondering. I ett afseende blifva de jemväl
billigare, nemligen vid utbetalning af afkortade pensioner, som utgå tidigare
med viss procent af hela pensionen. För pensionärer med sådan
pension bortfaller nemligen fyllnadspensionen helt och hållet och statsverket
befrias sålunda från utgifvande af belöpande andel i denna.

Ett helt annat förhållande inträder lätt, då statsverket skall till
hela beloppet direkt utbetala pensionerna. Dessa kunna nemligen periodvis
stiga till rätt betydande belopp, som icke utjemnas mer än till en
ringa del af ålderstilläggen, alldenstund de senare utgöra blott -t
eller i af de förra, och sålunda ett större tillopp af pensionärer
måste åstadkomma en större påkänning på statskassan. Sådant kommer
med all sannolikhet icke att inträffa med telegrafverkets pensionsväsende,
då den enda från statsmedel direkt utgående andelen af pensionen
icke, enligt hvad nyss är visadt, medför en sådan verkan. Den
del af pensionen åter, som utgår från pensionsinrättningen, kan ej heller,
och detta af flere skäl, medföra några större och ojemna utgifter för
statskassan. För det första utgår nemligen statsbidraget med en jemn
andel af telegrafverkets portoinkomst och sålunda fullkomligt oberoende
af antalet eller tilloppet af pensionärer. För det andra medför systemet
med fondering af pensionsmedel under de blifvande pensionärernas hela
tjenstetid den fördel, att ett större antal pensionärer under den ena
tidsperioden än under den andra knappast blifver känbart, såvida beräkningarne
i öfrigt äro med tillbörlig noggrannhet och omsorg utförda.
Det är nemligen ett inom lifförsäkrings- och pensionsväsende väl kändt
förhållande, att genom variation i dödlighetsprocenten anspråken på utbetalningar
från eu lifränteanstalt kunna under vissa perioder blifva
större, än hvad beräknadt är, och under andra åter nedgå under medelbeloppet,
I samma rigtning af variation verkar ock det förhållandet,
att, såsom vid telegrafverket skedde, en hel tjenstemannakår uppsattes
under loppet af några få år, hvarigenom alla tjenstemän blifva nästan
jemnåriga och i följd deraf jemväl inträda i pensionsåldern nästan samtidigt
och sålunda på en gång kräfva en stor summa pensioner. Den
ena som den andra af dessa anledningar till rubbning af årspensionernas
totalsumma blifver af försvinnande betydelse, då pensionerna utgå
af medel, fonderade under en hel tjenstemannageneration. Om dödligheten
ofvanom pensionsåldern skulle vara mindre under det ena årtiondet
och sålunda förorsaka större pensionsbelopp än under det andra,
blifver den större utgiftsbördan knappt märkbar i förhållande till det

124

under 35 års tid samlade kapitalet; och under förutsättning att dödlighetsprocenten
varit rätt uträknad, kommer förlusten att med all sannolikhet
utjemnas genom ökad dödlighet inom nästa tioårsperiod. Att en hel
tjenstemannakår under loppet af några få år inträder i pensionsåldern
och alltså förorsakar betydande stegring i pensionsutbetalningarne, kan
ej heller hafva någon farlig verkan, enär hela den för samma kår
erforderliga pensionssumman redan blifvit insamlad och den efterföljande
tjenstemannakårens löpande pensionsbidrag alltid blifva tillräckliga för
att täcka den jemförelsevis mindre brist, som kan blifva en följd af
ogynsamma variationer i dödlighetsförhållandena. Detta i pensionsinrättningen
samlade kapital kan jemväl under några år motstå verkningarne
af fel i beräkningen af dödlighetsprocent och af nedgång i
räntefoten, till dess regelmessigt återkommande matematisk-tekniska
utredningar konstaterat, att en brist föreligger, och åtgärder hunnit
vidtagas för dess afhjelpande.

Såsom ett skäl för den af komitén anförda, här ofvan behandlade
första grundsatsen att sammanföra och till möjligaste likformighet
bringa nu gällande bestämmelser i afseende på det civila pensionsväsendet
framhåller komitén äfven, att derigenom jemväl enkelhet i förvaltningen
och minskning i kostnaderna för densamma kan vinnas.
Vid åberopandet af detta syftemål måtte komitén hafva haft tanken
rigtad uteslutande på den föreslagna enke- och pupillkassan, ty klart
är, att dess förslag till pensionering af tjenstemännen sjelfva icke egentligen
kräfver några utgifter alls lör förvaltningen, enär någon pensionskassa
för dem icke är afsedd att bildas. Förvaltningen af telegrafverkets
pensionsinrättning och derför belöpande kostnad torde fördenskull
billigtvis icke böra uppställas till jemförelse med dem, som skola
förekomma enligt det nya förslaget, enär några medel dervid icke
förekomma till förvaltning. Direktionen anser sig likväl böra framhålla,
att förvaltningskostnaden vid telegrafverkets pensionsanstalter är särdeles
låg och fördenskull knappt värd att taga i beräkning, om man
eljes är enig derom, att fördelen med en fonderad pensionsinrättning
är värd någon uppoffring. Omkostnaderna för telegrafverkets begge
pensionsanstalter hafva under de senaste 6 åren uppgått till i medeltal
följande belopp årligen:

arfvoden till direktionsmedlemmar, kossakontrollant och

ombudsman .............................................................. 1,450: —

,, till kamrerare och biträdande tjensteman......... 1,754: 17.

utgifter för fullmäktige ...................................................... 760: it.

Transport 3,964: 2 8.

125

utgifter för revision
diverse utgifter ........

Transport 3,964: 2 8.

..............636: 37.

................... 530:90.

Summa kronor 5,131: 55.

De förvaltade medlen torde vid innevarande års utgång komma
att uppgå till omkring 3,300,000 kronor, hvadan förvaltningskostnaden
utgör allenast omkring 0,16 procent af kapitalet. Komitén uppgifver
(sid. 368 i betänkandet) kostnaden för förvaltningen till 7,700 kronor
för år; skilnaden beror sannolikt derpå, att kostnaden för fullmäktigesammanträden
m. m. ej, såsom sig bort, fördelats till medeltal för de
olika åren. Komitén uppgifver ock, att förvaltningsbestyret delvis ombesörjes
af Telegrafstyrelsens tjensteinnehafvare; till fullständigande
häraf torde upplysas, att jemväl samtlige redogörare vid telegrafverkets
stationer utan ersättning verkställa uppbörd af de delegareafgifter och
utbetalning af de pensioner, som å hvarje ort förekomma.

Förvaltningskostnaderna vid telegrafverkets pensionsanstalter äro
fördenskull så billiga, att desamma anses icke böra utgöra hinder för
anstalternas bibehållande, om detta ur andra synpunkter befinnes vara
önskvärdt.

Den andra grundprincipen, hvilken komitén uppstält för ordnandet
af det civila pensionsväsendet, åsyftar att bereda trygghet i afseende
å uppfyllandet af åtagna förbindelser.

En sådan trygghet hafva fullmäktige och direktionen för telegrafverkets
pensionsanstalter sökt bereda dels genom anstalternas fotande
från början på matematiskt rigtiga grunder, dels genom att noga följa
den ekonomiska utvecklingen och underkasta densamma kontroll genom
matematisk-tekniska utredningar en gång för hvarje tredje eller femte
år. Planen för telegrafverkets pensionsanstalter upprättades år 1873
af förut omnämnde lektorn vid Stockholms gymnasium, F. W. Hultman.
I slutet af det genom särskilde komiterade upprättade förslaget lemnar
bemälde lektor följande intyg:

Trygghet för
uppfyllandet
af åtagna
förbindelser.

»Vid granskning af det af komiterade utarbetade förslag
till reglemente för eu pensionskassa för svenska telegrafverkets
embete- och tjenstemän samt betjente äfvensom för dessas
efterlemnade enkor och barn har undertecknad funnit detsamma
vara bygdt på synnerligen säkra grunder, alldenstund städse
hänsyn blifvit tagen till matematikens fordringar och vid af -

126

vikelser derifrån, såsom vid bestämmandet af de för beredandet
af pensioner erforderliga årsafgifterna, komiterade, i stället för
att taga de matematiskt rigtiga beloppen, för större säkerhet
höjt dem något.

Af förslaget, framgår också, att svenska telegrafverkets
personal på ett högsinnadt sätt genom sina deputerade (de af
dem utsedde komiterade) pålagt sig sjelf jemförelsevis högre
pensionsafgifter, än hvad i hittills för statens tjensteman befintliga
pensionsinrättningar erläggas, och att den således till
svenska telegrafverkets fromma ej tvekat att dyrt köpa de förmåner,
som pensionsväsendet medför.

Stockholm den 19 januari 1874.

F. W. Hultman.D

Det är visserligen ostridigt, att »de synnerligen säkra grunder»,
på hvilka telegrafverkets pensionsväsende då bygdes, sedan dess undergått
förändring i två vigtiga afseenden, nemligen genom förminskad
dödlighet och sjunkande räntefot. Lektor Hultman kontrollerade den
dödlighetserfarenhet, som vid pensionsförslagens upprättande fans att
tillgå inom telegrafverket, och ansåg densamma kunna ställas lika med
Allmänna enke- och pupillkassans dödlighetserfarenhet, hvilken fördenskull
lades till grund för beräkningarne. Medellifslängden inom landet
har emellertid för hvarje särskild åldersgrad sedan dess ökats och dermed
jemväl summan af utgående pensioner. Behofvet af större bidrag
blitver dock derigenom icke ökadt i samma mån för en fonderad pensionsinrättning,
som vid pensionering direkt af statsmedel. Ty klart är, att
minskad dödlighet före pensionsåldern bidrager till ökade inkomster
på den grund, att delegarne under längre tid erlägga afgifter utan att
likväl betunga inrättningen med pension; den vinst, inberäknad ränta,
som härigenom uppstår, uppväger till någon del den förlust, som uppstår
genom ökad lifslängd efter pensionsåldern. Det framgår för öfrigt
icke af komiténs utredningar, i hvad mån lifslängden ökats just för
den klass af personal, hvarom här är fråga, nemligen hufvudsakligen
telegraftjenstemän, synnerligast som komitén å sid. 238 antyder, att
ökningen af lifslängden mest torde böra tillskrifvas de arbetande klassernas
förbättrade lefuadsvilkor.

Den förlust, som genom minskad dödlighet må hafva uppstått,
har emellertid mer än utjemnats dels deraf, att under de första åtta
åren af pensionsinrättningens verksamhet ett jemförelsevis stort antal

127

delegare qvarstannade utöfver pensionsåldern, dels deraf, att ganska
många delegare lemnat telegrafverkets tjenst i förtid och dermed till
pensionsinrättningen afstått sina under tjenstetiden förvärfvade andelar
i fonderna.

Den andra anledningen till förminskad säkerhet hos pensionsinrättniugen
utgöres, såsom redan är nämndt, af nedgång i räntefoten.
Vid den tidpunkt, då peusionsanstalterna stiftades, var utlåningsräntan
aldrig lägre än 5 procent, till hvilken räntefot Allmänna hypoteksbankens
då utelöpande obligationer äfven voro utfärdade. Man ansåg
sig fördenskull vinna tillräcklig säkerhet för beräkningarne genom att
till grund för desamma uppställa 4-J procents räntefot. Under det första
årtiondet af pensionsanstalt.ernas verksamhet kunde deras tillgångar
ock i allmänhet förräntas till 5£ procent, hvarigenom en ej obetydlig
ökning af fonderna kunde beredas ensamt genom räntevinst. När för
omkring 5 år sedan allmänna utlåningsräntan för säkra papper hotade
att stadigvarande nedgå till 4 procent, var direktionen allvarligt betänkt
på vidtagande af åtgärder till beredande åt pensionsinrättningen
af ersättning för den minskade räntan. Eu verkstäld matematisk utredning
af inrättningens ekonomiska ställning utvisade emellertid, att
det samlade kapitalet så mycket öfversteg det verkligen erforderliga
kapitalet, att räntan på det förra enligt 4 procent motsvarade räntan
på det senare enligt 4| procent, eller med andra ord, att det samlade
kapitalet med eu åttondedel öfversteg det erforderliga. Då tillika kort
tid derefter räntan å första klassens inteckningar åter steg till 44
procent, voro alla farhågor för ränteförluster för den gången aflägsnade.
Ett nu, såsom det synes, åter förestående räntefall påkallar eu
ny undersökning och eventuel vidtagande af åtgärder till ökning af
pensionsinrättningens inkomster.

På fråga om tryggheten hos pensionsanstalten att uppfylla åtagna
förbindelser torde det vara så mycket Större skäl att redogöra jemväl
för telegrafverkets enke- och pupillkassas ekonomiska ställning, som
den i komiténs betänkande, sid. 557, intagna matematiska utredning
låter förstå, att man har svårt för att kalla kassans ställning fullt solid
(jfr sid. 203). Anledningen till detta förklenande omdöme är icke, att
kassans nu inflytande årliga inkomster skulle understiga det för år
verkligen erforderliga beloppet; tvärtom öfverstiga de förra de senare
i medeltal med 2,400 kronor för år, och får detta öfverskott ej anses
vara så obetydligt, alldenstund detsamma utgör mer än en tiondedel
af kassans nuvarande alla årsutgifter. Skälen hvarför kassans ställning
ej skulle ingifva förtroende uppgifvas vara tvenne, nemligen för

128

det första en osäker inkomst af försåldt papper, för det andra en allt
för hög räntefot på kassans fonder. Antagandet, att inkomster af försåldt
papper skulle vara osäker, grundar sig på ett missförstånd, nemligen
att denna inkomst förekommit allenast under de två senaste åren,
då deremot verkliga förhållandet är, att denna inkomstkälla funnits hela
tiden och vissa år varit mera gifvande än under de åberopade två åren.
De inkomster, som under titeln »understödsfondeu, försåldt makulaturpapper,
böter» finnas intagna å sid. 166 och 167 af komitébetänkandet,
härleda sig för samtliga åren till i det närmaste hela beloppet från försåldt
papper. Någon särdeles stor anledning för det antagandet, att
denna inkomstkälla skulle vara osäker, förefinnes således icke. För år
1893 uppgingo inkomsterna under denna titel till högre belopp än
under år 1892 och för 1894 till högre belopp än under år 1893.

Den andra anledningen till farhåga för kassans trygghet eller
den, att kassans medel för närvarande äro placerade mot i medeltal
5$ procents ränta, skulle visserligen ingifva större betänkligheter, om
icke äfven den kompenserades af andra förhållanden. För att den
åberopade utredningen å sid. 557 skall anses vara tillförlitlig får förutsättas,
att kassan i förhållande till riskerna redan nu uppbär deremot
svarande normala inkomster. Detta är emellertid ännu icke fallet beträffande
telegrafverkets enke- och pupillkassa, och har ännu mindre
varit så under den gångna tiden. Detta förhållande härleder sig först
deraf, att vid enke- och pupillkassans bildande några afgifter icke beräknades
för den gångna tiden, utan i stället tilltogos de löpande afgifterna
för hela personalen så mycket större, som erfordrades för att
under 30 år fylla bristen. Vidare blef proportionen emellan gifte och
ogifte delegare eller emellan delegare, som medföra och som icke medföra
risk för kassan, oförmånlig under första tjenstemannagenerationen,
emedan en stor del af den vid kassans bildande befintliga manliga
personalen begagnade sig af sin valfrihet att icke ingå i kassan. Som
delaktighet i enke- och pupillkassan är, beträffande personal, som efter
kassans bildande inträder i telegrafverkets tjenst, obligatorisk äfven
för ogifte intill uppnådd pensionsålder, komma sålunda inkomsterna
att växa i förhållande till riskerna i den mån, den gamla personalen
afgår. Vid kassans bildande anmälde sig till inträde i densamma 204
delegare, men ett antal af ej mindre än 84 andra tjenstinnehafvare,
hvilka enligt nu gällande bestämmelser skulle varit skyldiga att inträda,
förklarade sig ej vilja ingå i kassan. I följd af bland annat detta förhållande
hafva kassans inkomster af delegareafgifter varit i nästan
oafbruten tillväxt; från år 1876 till år 1893 uppgick ökningen till

129

29,8 procent. Ännu finnas ibland de förenämnde ett qvarvarande antal
af 31 tjensteinnehafvare, som icke tillhöra enkekassan. Såsom enkeoch
pupillkassans fonder nu äro placerade, är det sannolikt, att räntan
ej väsentligt faller, iunan desse delegares efterträdare inkomma i kassan,
och att då inkomsterna stigit så mycket, att räntesänkningen deraf
motväges, synnerligast som det enligt professor Lindstedts utredning å
sid. 557 nu befintliga årliga inkomstöfverskottet motsvarar 0,5 4 procent
å det samlade kapitalet och räntan å detta sålunda kan falla till 4,8
procent, utan att, äfven under kassans förenämnda oförmånliga förhållande,
någon förlust uppstår.

Det tredie vig-tiga syftemålet för komiténs arbeten innebar att Minskning i
åstadkomma minskning i statens kostnader tor det civila pensions- ^ det civiia
väsendet. Huruledes detta mål skulle vinnas genom upplösande af p™™™;
telegrafverkets pensionsinrättning och uppförande af telegrafpersonalens vasm e''
pensioner i budgeten såsom en ren statsutgift, har redan i det föregående
blifvit belyst. Men åtskilliga andra jemförelsepunkter torde
äfven förtjena att framhållas.

I siutet af det kapitel i komiténs betänkande, som handlar om
»grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet», har intagits en
»jemförelse mellan statens kostnader för det civila pensionsväsendet
enligt gällande bestämmelser och enligt komiténs förslag». Å sidorna
214—216 finnes sålunda redogjordt för, att kostnaderna för pensionering
af den del af den civila tjenstepersonalen, hvilken af komitén ansetts
böra intagas i det nya pensionsförslaget, utgöra enligt nu gällande
bestämmelser tillhopa 3,862,563 kronor för år. Dessa kostnader skola
enligt komiténs förslag nedbringas till 2,748,000 kronor för år, hvadan
i statens utgifter för samma personals pensionering skulle beredas en
besparing, hvilken, delvis begynnande redan vid afvecklingens början,
kommer att växa upp till öfver 1,000,000 kronor om året.

I denna jemförande beräkning finnes telegrafverkets pensionsstat
upptagen på begge sidorna, sålunda med hänsyn både till nuvarande
och föreslagna nya bestämmelser, och man kunde fördenskull tänka
sig, att äfven nämnda pensionsstat i sin mån medverkat till det för
statsverket så gynsamma och förmånliga slutresultatet. Man skulle hafva
så mycket större skäl till ett sådant antagande i betraktande deraf,
att de af komitén för telegrafpersonalen föreslagna nya pensionerna,
enligt hvad redan i det föregående blifvit påvisadt, i penningevärde
icke uppgå ens till hälften af de nu gällande, på grund af framskjuten

130

pensionsålder och minskade pensionsbelopp. Så är dock icke förhållandet,
tack vare den omständigheten, att telegrafpersonalens nuvarande
betydande egna delegarebidrag skulle enligt det nya förslaget
bortfalla. Och de af komitén i förenämnda jemförande beräkning för
telegrafverket upptagna talen bekräfta detta alldeles otvetydigt.

De normala kostnaderna för telegrafpersonalens pensionering enligt
nuvarande bestämmelser beräknas af komitén på följande sätt:
fyllnadspensioner, uppgående efter 30 års förlopp till årligen.
............................................................................................. 52,000: —

statens ständiga bidrag, utgörande, efter det den s. k.

retroaktivfonden blifvit amorterad, årligen...................... 21,249: —

eller tillhopa för år kronor 73,249:—.

Dessa äro de siffror, hvilka i komiténs jemförelse äro upptagna
såsom normal statsutgift för telegrafpersonalens pensionering enligt nuvarande
bestämmelser. Enligt den nya pensionsstaten skulle telegrafverkets
pensioner så småningom uppgå till 159,000 kronor för år,
hvadan sålunda den nya pensionslagen skulle beträffande telegrafstatens
pensionering åsamka statsverket en ökad utgift af 85,751 kronor årligen.
Ostridigt är ock, att, derest telegrafverkets pensionsväsende uttagits
ur jemförelsen, så hade den ena sidan minskats med 73,249 kronor
och den andra med 159,000 kronor med det slutresultatet, att vinsten
af den nya pensionslagen ökats från 1,000,000 kronor till 1,085,751
kronor för år, eller med 8,6 procent.

Att emellertid den för statsverket uppkommande förlusten genom
telegrafstatens förflyttning från dess egen pensionsinrättning till direkt
pensionering af statsmedel icke blifver ännu mera afsevärd, är återigen
beroende derpå, att de begge pensionsvärden, som med hvarandra jemföras,
äro hvarandra så olika, att, såsom förut blifvit nämndt, de nuvarande
telegrafpensionerna äro dubbelt så mycket värda som de nya
föreslagna. På sid. 215 af betänkandet angifves emellertid, att de nuvarande
pensionerna skulle i framtiden uppgå till 277,000 kronor för
år. Som statens nuvarande tillskott till pensioneringen, enligt komiténs
ofvan åberopade beräkning, kommer att utgöra 73,249 kronor för år,
så skulle, derest de nya af staten direkt utbetalda pensionerna utginge
med samma belopp och vid samma ålder som nu, statsverkets förlust
på omändringen uppgå till fullt 200,000 kronor för år. Denna siffra
blifver alltså det rätta måttet på skilnaden mellan omkostnaderna för
statsverket, enligt det nu gällande pensioneringssättet och det af
komitén föreslagna.

131

Dessa äro de jemförelsetal, som komitén anfört rörande telegrafpersonalens
öfverflyttande från nuvarande till ny pensionsstat, och
direktionen har ingenting att emot beräkningarnas vigtighet invända,
ehuruväl direktionen icke haft tillfälle att underkasta densamma pröfning.
Emellertid kan möjligen från annat håll göras den invändning, att
statens årliga bidrag till telegrafverkets pensionsinrättning utgår för
närvarande icke allenast med förenämnda 21,249 kronor om året, utan
jemväl med 49,582 kronor derutöfver, hviiket belopp användes till
amortering af den s. k. retroaktivfonden, och att jemväl detta årsbidrag
bort inräknas i jemförelse!!. Direktionen finner likväl, i likhet med
komitén, att sistnämnda årsbidrag icke bör i beräkningen ingå, alldenstund
detsamma afser uteslutande den äldre, före är 1875 i telegrafverkets
tjenst intagna personalen, och som denna personal enligt komiténs
förslag blifver berättigad att åtnjuta pensioner, hvilka till belopp och
tidsperiod skola utgå enligt nu gällande bestämmelser, kan samma årsbidrag,
såsom berörande endast öfvergångsstadiet, icke upptagas i den
kalkyl, som omfattar förhållandena sådana de skola gestalta sig, sedan
det nya förslaget blifvit fullt genomfördt. Samma tankegång gäller
äfven rörande pensionsinrättningens nu samlade fond — hvaraf förenämnda
retroaktivfond utgör eu del — att nemligen densamma förbrukas
under öfvergångsperioden, hvilken räcker, till dess den nuvarande
personalen undfått sina enligt nu gällande författning utgående pensioner.
Och sedan denna personal afgått, är kapitalet slut och de oblandadt
nya förhållandena inträda, som böra jemföras med de nuvarande och
der staten ensamt bekostar pensioneringen.

En annan synpunkt för jemförelse mellan statens utgifter för
telegrafpersonalens pensionering enligt de nu gällande bestämmelserna
å ena sidan och de af komitén föreslagna å den andra kan ock uppställas,
genom att beräkningen göres efter den andel af pensionen,
som enligt de för telegrafverkets pensionsinrättning nu faststälda grunder
kommer att utgå af delegarebidrag och af statsmedel, och att dermed
jemföra de föreslagna enbart af statsmedel utgående pensionerna. Pensionerna
utgöra nu, med inberäkning af fyllnadspensionerna, för A-klassen
(styrelsens embete- och tjenstemän m. fl.) omkring 70 procent och för
B-klassen (stationspersonalen) 75 procent af aflöningen. Deraf utbetalas
från pensionsinrättningen för båda klasserna i allmänhet 60 procent af
aflöningen och af telegrafverket 10 procent till A-klassen och 15 procent
till B-klassen, likaledes af aflöningen. Utaf de från pensionsinrättningen
utgående 60 procenten beräknas emellertid ■§ eller 40 procent
att utgå af delegarebidrag och ^ eller 20 procent af telegrafverkets

132

ständiga bidrag till pensionsinrättningen. Af hela pensionen till Aklassen,
70 procent af aflöningen, kan således 40 procent anses utgå
från delegarne sjelfva och 30 procent af telegrafverket; af hela pensionen
till B-klassen, 75 procent af aflöningen, kan likaledes anses
utgå 40 procent från delegarne sjelfva och 35 procent af telegrafverket.
För hvardera klassen bidraga alltså delegarne sjelfva med mer än
hälften af hela pensionsbeloppet, inclusive fyllnadspensionen, nemligen
för A-klassen med 4 och för B-klassen med x\ af det hela. Det
är väl ostridigt, att dessa pensionsvilkor skola blifva förmånligare
för statsverket, äfven om hänsyn tages till det större penningevärde,
som en pension fem år tidigare utgör i jemförelse med en pension fem
år senare. En pension vid 65 års ålder för tjensteman af A-klassen af
30 procent motsvarar nemligen, enligt de å sid. 233 af komitébetänkandet
intagna rationstalen, en pension vid 70 års ålder af 51,5
procent. Enligt komiténs förslag skall emellertid en pension af 61 å
71 procent, således betydligt mera, utbetalas till dessa tjenstemän uteslutande
af statsmedel. Äfven enligt denna jemförelsegrund visar sig
sålunda, att kostnaden för pensionering af telegrafpersonalen fem år
tidigare enligt nu gällande bestämmelser blifver för statsverket billigare
än pensioneringen fem år senare enligt de af komitén föreslagna
grunderna.

Direktionen har sålunda sökt ådagalägga, att de tre syftemål, som
komitén uppstält för sitt arbete, icke blifva med hänsyn till telegrafverkets
pensionsinrättning genom det nya förslaget förverkligade. Det
första syftemålet, att sammanföra och åvägabringa likformighet i afseende
å det civila pensionsväsendet, vinnes icke, då den med telegrafpersonalen
närbeslägtade jernvägspersonalen icke blifvit i det nya förslaget
intagen. Så länge detta icke skett, blifver likformigheten större,
om telegrafverket likställes med jernvägen och sålunda får bibehålla
sitt eget pensionsväsende, än om telegrafpersonalen sammanföres med
andra tjenstemannakårer, med hvilka ingen gemensamhet finnes. Enkelheten
i förvaltningen och minskningen i kostnaden för densamma blifva
oafsevärda, särskild! med hänsyn till de fördelar ur tjenstemannaduglighetens
och statsekonomiens synpunkter, som vinnas genom det
nuvarande pensionsväsendets bibehållande. Det andra syftemålet, att
bereda trygghet i afseende å uppfyllandet af åtagna förbindelser, anser
direktionen redan vara tillgodosedt i telegrafverkets pensionsanstalter,
och att tillräckliga garantier finnas för bevarande äfven för framtiden
af denna trygghet. Det tredje syftemålet äter, att åstadkomma minskning
i statens kostnader för det civila pensionsväsendet, blifver beträf -

133

fande telegrafpersonalen alldeles motverkadt af det nu föreliggande
pensionsförslaget, alldenstund kostnaderna för statsverket enligt detta
blifva betydligt större, oaktadt pensionerna blifva så väl till beloppet
mindre som till tidslängden betydligt kortare.

För att vinna dessa från statsverkets synpunkt särdeles förmånliga
förhållanden har emellertid telegrafpersonalen genom sina komiterade
och fullmäktige åtagit sig pensionsafgifter, som i förhållande till de
åtnjutna aflöningsförmånerna äro till beloppet två å tre gånger större
än de, som af civile tjenstemän i allmänhet erläggas. En tjensteman
af första graden i de centrala embetsverk, som nu höra till civilstatens
pensionsinrättning, erlägger, med inberäkning af enkepensionsafgifterna,
84 kronor om året eller i förhållande till aflöningen, hvilken med
ålderstilläggen uppgår till 4,000 kronor, 2,1 procent. Motsvarande
tjensteman inom Telegrafstyrelsen erlägger, om han är ogift, 192 kronor
och, om han är gift, 204 kronor, således i förra fallet 4,8 och i det
senare 5,i procent af aflöningen, eller respektive 2,2 9 och 2,4 3 gånger
så mycket som motsvarande delegare i civilstatens pensionsinrättning.
Ännu mera i ögonen fallande blifver den jemförelse, som uppställes
emellan delegare i civilstatens pensionsinrättning och B-klassen (stationstjenstemännen)
inom telegrafverkets pensionsinrättning. En delegare i
denna sistnämnda klass, uppbärande en aflöning al 4,000 kronor,
erlägger nemligen till telegrafverkets pensionsanstalter 244 kronor 80
öre för år, om han är ogift, eller 256 kronor 80 öre, om han är gift, motsvarande
i förra fallet 6,12 och i senare fallet 6,4 2 procent af aflöningen,
eller omkring 3 gånger så mycket som delegarne i civilstaten£ pensionsinrättning.
De för telegrafpersonalen här upptagna afgiftsbeloppen äro
likväl endast minimalafgifter, och kunna desamma genom tillkommande
retroaktiv- och befordringsafgifter ganska betydligt ökas.

Det är genom dessa betydande afgifter, som telegrafpersonalen
kunnat åt sig bereda fullt effektiva pensionsanstalter, hvilka till jemförelsevis
ringa kostnad för statsverket lemna pensioner till ganska
stort belopp och vid eu tidpunkt, då tjenstemän i allmänhet ännu kunna
någorlunda fullgöra sina åligganden. Det är ock på grund af de stora
ansträngningar, som telegrafpersonalen sålunda underkastat sig för att
bereda sig sjelfva på ålderdomen samt efterlemnade enkor och barn
ett nödtorftigt uppehälle, som samma personal gjort sig väl förtjent af
att få behålla sina egna pensionsanstalter, derest densamma genom sina
nu valda fullmäktige derpå gör anspråk. Derest de civila tjenstemannakårer,
som äro intagna i civilstatens pensionsinrättning, gjort
samma uppoffringar för sina pensionsangolägenheter, sä skulle denna

134

pensionsanstalt utan tvifvel hafva kunnat utbetala effektiva pensioner,
och dermed hade heller icke från Riksdagens sida väckts anspråk på
utredning af inrättningens ställning samt på minskning i statens utgifter
för pensionering af civile embete- och tjensteman. Och då staten
redan sedan längre tid tillbaka från allmänna indragningsstateu tilldelat
civile tjenstemän full pension utan vederlag samt komitén förordat tilllämpaudet
af samma grundsats jemväl för framtiden, så synes det
billigt, att en tjenstemannakår, som lemnar egna bidrag, motsvarande
mer än hälften af pensionernas hela värde, må berättigas att bibehålla
sina pensionsinrättningar, då jemväl statsverket derpå gör en icke oafsevärd
vinst.

Direktionen är nemligen af den uppfattning, att jemväl telegrafverkets
enke- och pupillkassa bör bibehållas. Denna uppfattning betingas
visserligen i första rummet deraf, att telegrafverkets nuvarande
enke- och pupillkassa lemnar åtskilliga fördelar framför den af komitén
föreslagna, hufvudsakligen genom mindre tryckande afgifter och högre
pensioner till de lägsta tjenstegraderna, hvarom direktionen får tillfälle
att vidare uttala sig vid behandlingen åt komiténs förslag i denna de!.
Men synes det ock billigt, att, derest telegrafpersonalen på grund af
eget fritt val får bibehålla sin pensionsinrättning och sålunda åtager
sig att fortfarande af egna medel bidraga till sin pensionering med
omkring 30,000 kronor om året, samma personal ock måtte bibehållas
vid dess nu innehafvande förmåner att af telegrafmedel åtnjuta 5,000
kronors direkt årligt bidrag till enkors och barns pensionering. Den
af komitén uppstälda grundsatsen, att pensioneringen af tjenstemäns
enkor och barn bör bekostas uteslutande af tjenstemännen sjelfva, blir
visserligen derigenom icke i och för sig fullt tillgodosedd, men den
uppkommande oegentligheten torde få anses blifva fullt uppvägd genom
det sex gånger större bidraget, som samma personal utbetalar för egen
pensionering. Kostnaderna för enke- och pupillkassans förvaltning
bortfalla helt och hållet, enär samma förvaltning bestrides utan extra
ersättning af samma personer, som hafva vård om pensionsinrättningens
medel. Och då slutligen eu enke- och pupillkassas utgifter äro så att
säga balanserade af utgifterna i en pensionsinrättning för samma
personal, blifver det vid inträffande starka fluktuationer i pensionsutgifterna
jemväl en ekonomisk fördel att begge penBionsanstalterna förvaltas
af en och samma myndighet. Det är nemligen ett kändt förhållande,
att, om dödligheten bland en personal i tjenstgöringsåren vid
en tidpunkt blifver utomordentligt stor, så kommer för samma personal
pensionsinrättningen att göra stor vinst med sannolikhet att enkekassan

135

samtidigt gör stor förlust. Om dödlighetsvariationen går i motsatt rigtning,
blir ock resultatet för de särskilda pensionsanstalterua motsatt,
så att den förlust, pensionsinrättningen lider, motsvaras af en vinst för
enkekassan. Härvid är naturligtvis hänsyn tagen endast till variationen
bland männen. Samma är förhållandet med personal inom pensionsåldern.
När pensionerad tjensteman aflider, bortfaller risken från pensionsinrättningeD,
men blifver aktuel för enkekassan under förutsättning,
att tjenstemannen var gift eller efterlemnade barn i pensionsåldern.
Dessa förhållanden hafva till följd, att de begge pensionsanstalterna
äro på grund af sin natur i stånd att stödja hvarandras
ekonomiska ställning. Direktionen åsyftar härmed visserligen icke att,
såsom skett i civilstatens pensionsinrättning, öfverflytta peuningemedel
från pensionsinrättningen till enkekassan eller möjligen tvärtom, hvilket
ej heller är medgifvet. En sådan öfverflyttning skulle för öfrigt beträffande
telegrafverkets pensionsanstalter, hvilka hvardera hafva sin
särskilda fond, tillräcklig för ett eller annat tiotal af år, icke heller gå
för sig, enär reglering af möjligen uppkommande brister ingalunda får
uppskjutas, till dess medel fattas i den ena kassan. Men derest en
matematisk-teknisk utredning af kassornas ställning vid en viss tidpunkt
skulle utvisa, att den ena kassan lede af en underbalans, motsvarande
t. ex. tio procent af den erforderliga fonden, men den andra
kassan samtidigt visade ett öfverskott af motsvarande kapitalbelopp,
behöfde man icke ögonblickligen vidtaga erforderliga åtgärder till
underbalansens afhjelpande, utan kunde lugnt bida tiden, till dess
möjligen ändrade dödlighetsförhållanden verkade i motsatt rigtning.
Ett sådant förfaringssätt är möjligt och äfven fullt försvarbart, när
begge pensionsanstalterua finnas tillsammans. Förefinnes åter endast
den ena, måste naturligtvis vid en underbalans af det nu exempelvis
angifna omfånget åtgärder omedelbart vidtagas för kassans stärkande.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt anser direktionen, att
från alla de synpunkter, hvilka för frågans bedömande äro afgörande,
telegrafverkets pensionsanstalter böra bibehållas. Statsverket får pensioneringen
billigare utförd till i allmänhet större belopp och vid eu
för hela personalen tidigare ålder. Denna sista fördel anser direktionen
vara särdeles vigtig med hänsyn särskilt att åt telegrafverket bevaras
eu någorlunda expeditionsduglig personal. Om sålunda från synpunkten
al statsverkets ekonomi och telegrafverkets expeditionsförmåga något
val emellan det gamla och det nya icke gerna kan förekomma, skulle
likväl från personalens sida betänkligheter kunna uppstå att qvarblifva

Telegrafverkets
pensions
anstalter
böra bibehållas.

136

Granskning
af förslaget
till pensionslag
för civilstaten.

Pensionslagen

i 3.

vid de mera betungande kostnaderna, då pensioneringen i dess helhet
kan ordnas för mycket billigare pris. I hvad mån dessa betänkligheter
kunna vara värda något afseende, derom tillkommer det de af delegarne
i de nuvarande pensionsanstalterna utsedde, snart sammanträdande fullmäktige
att uttala sig. Direktionen har likväl icke ansett sig kunna
underlåta att framhålla vigten och betydelsen jemväl för personalen,
i all synnerhet den å stationerna och vid liniearbeten tjenstgörande, att
bevara den tidigare och till beloppet större pensionsrätt, densamma nu
eger; i denna uppfattning anser sig direktionen jemväl ega stöd i de
uttalanden i samma rigtning, som af stationspersonalen i allmänhet vid
flere tillfällen tillförene blifvit gjorda.

Ehuru direktionen i det föregående tillstyrkt, att telegrafpersonalen
måtte bibehållas vid sina nuvarande pensionsanstalter, anser sig direktionen
likväl böra uttala sig öfver de ändringar, som enligt dess mening
skulle behöfva vidtagas vid komiténs förslag till pensionslag för civilstaten
och till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn, för att desamma måtte uppfylla de berättigade anspråk, hvilka
från synpunkten af säregna förhållanden beträffande telegrafpersonalen
böra på dem ställas. Att sådana säregna förhållanden måste finnas,
framgår redan deraf, att åtminstone stationspersonalen, hvilken utgör
det öfvervägande antalet af personalen i dess helhet, påtagligen har en
sysselsättning och ett specialarbete, som till arten bestämdt skiljer sig från
tjenstgöringen för hela den öfriga tjenstemaunapersonal, som af komitén
hänförts till det nya förslaget till pensionslag.

Den nu omförmälda olika arten af tjenstgöringen gör sig först
och främst gällande beträffande bestämmandet af den lefnadsålder, vid
hvilken tjenstemannen skall vara berättigad och obligatoriskt skyldig
att afgå. I komiténs betänkande sid. 116 och 117 redogöres för de
lefnadsåldrar, vid hvilka för telegrafpersonalen hel pension och afkortad
pension skulle ernås med skyldighet för delegaren att från tjensten
afgå. Enligt hvad jemväl i det föregående blifvit omnämndt, är denna
personal med afseende å pensionsåldern redan nu indelad i två klasser,
hvaraf den ena, A-klassen, bestående af styrelsens personal jemte betjente
vid lokalförvaltningen, erhåller pension vid uppnådda 65 lefnadsoch
35 tjensteår och den andra, B-klassen, bestående af tjenstemännen
vid stationerna, erhåller pension vid sammanlagda 95 lefnads- och tjensteår.
Som stationstjenstemännens inträde i telegrafverkets tjenst är be -

137

stämdt att i allmänhet ega rum senast vid 25 års ålder, inträffar sålunda
pensionsåldern i allmänhet vid 60 lefnadsår, och åtnjuta de tjenstemän,
som inlrädt före 25 år, valfrihet med afseende på medräkningen
af de tjensteår, de innehaft före denna ålder. I regel inträffar pensionsåldern
för tjenstemän inom B-klassen sålunda senast vid 60 års ålder,
men ett stort antal af dem hafva, enligt hvad redan blifvit omnämndt,
begagnat sig af pensionsrätt vid tidigare år, deraf en redan vid 56 i
års ålder.

Enligt komiténs förslag skall pensionsåldern för B-klassen framflyttas
till fix ålder af 65 år — med undantag för direktörer, hvilkas
pensionsålder föreslås till 70 år — och för A-klassen till 70 år.

Hvad först beträffar pensionsåldern för stalionstjenstemännen, så
hade redan år 1872 telegrafverkets dåvarande chef uti en till lektor
F. W. Hultman aflemnad promemoria angående vilkoren för den då
ifrågasatta pensionsinrättningen förslagsvis bestämt pensionsåldern för
stationstjenstemännen till 95 sammanlagda lefnads- och tjensteår. Den
komité, som af telegrafpersonalen sedermera utsågs att upprätta förslagtill
pensionsanstalter för densamma, uttalade sig äfvenledes mycket
bestämdt för nödvändigheten att sätta pensionsåldern tidigare för telegrafstationstjenstemännen
än för civile tjenstemän i allmänhet. Den framhåller
sålunda, att för största delen af detta verks personal sysselsättningen
är af den natur, att den menligt inverkar på helsa och krafter;
att eu längre fortsatt tjenstgöring vid telegrafapparaterna, der nödvändigheten
af snabb uppfattning ej får förminska säkerheten, medför speciela
nervsjukdomar, hvarförutom den så ofta förekommande nattjenstgöringen
föranleder ögonsjukdomar och en hastig förbrukning af kropps- och
själskrafter; att härtill komme icke sällan reparationsarbeten å telegraflinierna,
oftast, enligt sakens natur, under de mest ogynsamma väderleksförhållanden;
att antalet utslitna tjenstemän följaktligen måste blifva
större här än inom de flesta andra embetsverk, och att det vore lätt
att iuse, hvilka olägenheter skulle uppstå, om sådana tjenstemän fortfarande
skulle bibehållas vid telegrafverket; att, när handen blifvit stel
och darrande, ögat blifvit skumt samt själsspänstigheten minskad, eu
fullgod expedition icke vore påräknelig, och att telegramvexlingen i
alla händelser skulle förlora i hastighet, och att denna tidsförlust kunde
blifva jemförelsevis betydlig; att den försening i telegrambefordringen,
som skulle vållas af eu oduglig tjensteman, fördröjde jemväl den tjenstemans
arbete, som å andra ändan af linien samarbetade med honom,
och äfven alla öfriga å samma ledning intagna stationers expedition
med resultat att befordringsliden för telegrammerna kunde blifva tre

138

å fyra gånger längre, än hvad eljes skulle erfordrats. Äfven om dessa
uttalanden numera kunna något modifieras, är dock obestridligt, att
man för aflägsnande så vidt möjligt af de olägenheter, som följa af
användandet af slö och nervslapp personal, måste bygga flera linier,
anskaffa flera apparater och anställa större antal expeditörer.

I öfverensstämmelse med dessa uttalanden blef ock i det utfärdade
nådiga reglementet pensionsåldern för stationstjenstemännen faststäld
att inträda vid sammanlagda 95 lefnads- och tjensteår, motsvarande en
medelpensionsålder af 60 år. Vid de fullmäktigesammanträden, som
under pensiousinrättningens tjuguåriga tillvaro egt rum, har heller intet
förslag framkommit till pensionsålderns framflyttning för stationstjenstemännen.
1 alldeles motsatt riktning väcktes vid 1892 års fullmäktigemöte
förslag derom, att pensionsåldern för de i verkets tjenst anstälda
qvinliga telegrafisterna skulle nedsättas från den nyss nämnda hittills
gällande till 55 års ålder. Denna framställning godkände fullmäktige
så till vida, att de anmodade direktionen att till nästa fullmäktigemöte
inkomma med utredning rörande de kostnader, livilka en dylik tillbakaflyttning
af pensionsåldern skulle föranleda. Fullmäktiges uttalande i
denna fråga går sålunda i motsatt rigtning mot komiténs förslag i denna
del, i det att detsamma förordar i visst fall en tillbakaflyttning i stället
för eu framflyttning af pensionsåldern. Ostridigt är ock, att detta förslag
skulle i väsentlig grad bidraga till förökande af den qvinliga personalens
tjensteduglighet och äfven af dess befordringsutsigter, hvilka senare
för närvarande äro ganska dåliga.

Det torde vara skäl att undersöka, i hvad mån komiterades för
upprättande af förslag till pensionsanstalter för telegrafpersonalen här
ofvan relaterade uttalande angående nödvändigheten af tidig pensionering
för stationspersonalen verkligen blifvit bekräftadt beträffande
den del af stationspersonalen, som hittills redan öfvergått på pensionsstat.
Har denna personal kunnat på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sin tjenstgöringsskyldighet intill den nu faststälda pensionsåldern
eller icke?

Under de tjugu år, som förflutit sedan pensionsinrättningen trädde
i verksamhet, hafva inalles 83 delegare bland stationstjenstemäunen
kommit i åtnjutande af hel pension vid full pensionsålder. Af dessa
hafva icke mindre än 12, eller mer än | af hela antalet, varit oförmögne
att qvarstå i tjenst till den nu faststälda tidigare pensionsåldern,
och detta icke allenast under månader utan under år, så att
den tid, hvarunder de omedelbart före pensionsåldern åtnjutit tjenstledighet
för sjukdom, uppgår i medeltal för hvar och eu till 10 år 4

139

månader och 1 dag. Att sålunda för icke mindre än 14,4 procent af
samtlige pensionerade stationstjenstemän pensionsåldern, redan sådan
densamma nu är faststäld, kommit i medeltal mer än tio år för sent,
synes vara ett talande bevis för att komiterade vid pensionsinrättningens
stiftande haft en rigtig uppfattning, och likaledes ett talande bevis
emot att nu framflytta pensionsåldern ytterligare fem år. Huruvida de
öfriga 71 pensionärerna inom stationspersonalen vid inträdet i pensionsåldern
varit tjenstedugliga, tillkommer ej direktionen att bedöma, men
vågar densamma dock uttala den förmodan, att en stor del af dem
redan fått sina arbetskrafter ej oväsentligt nedsatta och att telegrafverket
gjort stor vinst på att i kraft af den nu gällande pensionsåldern
hafva fått dessa äldre tjenstemän öfverflyttade på pensionsstat
och ersatta med yngre, mera tjenstedugliga krafter.

Den hittills vunna erfarenheten utvisar följaktligen, att enligt det
nya förslaget till pensionslag åtminstone 14 procent af stationspersonalen
skulle hafva måst pensioneras vid den nu gällande pensionsåldern
och då uteslutande på statsverkets bekostnad, sålunda med större
utgift än hvad nu är fallet, då stationspersonalen sjelf betalar f af
pensionernas värde, fyllnadspensionerna oberäknade. Sannolikt skulle
likväl, om den normala pensionsåldern framflyttades, en betydligt större
procent af stationspersonalen nödgas begagna sig af tidigare pensionering,
än hvad nu varit fallet. Om en sjundedel af hela stationspersonalen
på grund af arbetsduglighetens sjunkande påkallar tidigare
pensionsålder än 60 år, så är det högst sannolikt, att dubbelt så stojande!
af liknande skäl nödvändigt måste upphöra med tjenstgöringen,
innan den till 65 års ålder föreslagna pensionsåldern uppnås. Häraf
förorsakas för pensionering direkt af statsmedel ytterligare kostnader,
alldenstund, enligt § 4 af komiténs lagförslag, pensionsåldern för dessa
jemväl framdeles skulle inträda vid 60 års ålder.

Ett ganska stort antal af stationspersonalen skulle likväl icke
vilja begagna sig af den enligt nyss anförda § 4 dem medgifna rätt
att med förminskade inkomster afgå med pension fem år i förtid. Den
tidigare pensioneringeu göi-es nemligen der beroende af sådana förhållanden,
som icke alltid inträffa med eu telegi-aftjensteman, ehuru
han kan vara nästan oduglig eller i alla fall fullkomligt olämplig att
sköta tjenst vid telegrafapparaterna. Hans tillstånd kan visserligen
vara sådant, att —- om han sjelf så önskar — han med lätthet kan erhålla
det för tidigai-e pensionering erforderliga läkarebetyget. Men om
han för att undkomma nedsättning i sina inkomster förklarar sig vai-a
frisk och ej hafva vare sig vanförhet eller lyte, infinner sig regel -

140

messigt till tjenstgöring, men är oförmögen att sköta densamma med
den raskhet, som kräfves, då måste förhållandena blifva ojemförligt
sämre, än hvad de nu äro, då tjenstemannen är obligatoriskt förpligtad
att afgå ur tjenst vid just den ålder, hvarvid han enligt det nya förslaget
kan allenast på grund af sjuklighet, vanförhet eller lyte uppnå
pension. Skilnaden häremellan anser direktionen vara mycket afsevärd.

Komiténs åtgärd att föreslå telegrafdirektörernas pensionsålder
fem år högre än för den öfriga stationspersonalen synes icke vara betingad
af de verkliga tjensteförhållandena. Det är visserligen sant,
som komitén uppgifver, att direktörerna icke deltaga i stationspersonalens
egentligen ansträngande verksamhet eller sjelfva telegraferingen.
Men befordringen till direktör sker vanligen vid mera framskriden
ålder. Af de nuvarande direktörerna har allenast en blifvit. befordrad
till innehafvande grad så tidigt som vid 48 års ålder; de öfriga hafva
samtlige vunnit denna befordran efter fylda 50 år, nemligen två vid
54 och en vid 55 års ålder. Som dessa tjensteman hittills befordrats
ur stationstjenstemännens klass, hafva de sålunda under minst 25 år
dessförinnan tjenstgjort vid telegrafexpeditionen. Som det tillika åligger
direktörerna att verkställa inspektionsresor, som kräfva större vigör och
uthållighet, synas do fortfarande böra hänföras till den pensionsklass,
hvilken de under den jemförelsevis största delen af sin tjenstetid
tillhört.

Såsom ett af de vigtigaste skälen, hvarför — tillsammans med
ordnandet af pensionsförhållandena för civilstaten — en allmän framflyttning
af pensionsåldern föreslås, framhåller komitén den minskning
i dödlighetsprocenten och i sammanhang dermed ökning i medellifslängden,
som, enligt hvad statistiken utvisar, alltjemt fortgått under
innevarande århundrade. Deraf sluter komitén, att tiden för verksamhetsförmågans
fortvaro jemväl blifvit utsträckt. Huruvida denna
ökning i medellifslängden jemväl har sin tillämpning på stationspersonalen,
torde ännu vara för tidigt att afgöra, synnerligast som telegrafer
i vårt land funnits endast under 40 år och personalen är för fåtalig
för att lemna ett fullt tillförlitligt statistiskt material. Men äfven under
antagande, att medellifslängden hos telegrafpersonalen nu vore större
än den, som t. ex. Allmänna enke- och pupillkassans dödlighetserfarenhet
gifver vid handen, så finner direktionen dock, att den erfarenhet,
som redan vunnits vid telegrafverket, otvetydigt konstaterar, att verksamhetsförmågan
vid telegraftjenstgöring icke kan anses hafva blifvit
utsträckt längre än till 60 lefnadsår. Telegraferingsförmågan börjar,

141

enligt den såväl inom som utom landet vunna erfarenheten, att i allmänhet
aftaga vid 40] års ålder och företer redan vid 50 år eu rätt
märkbar förminskning; att sålunda sätta pensionsåldern för denna
personal högre än till 60 år vore icke klokt och välbetänkt.

Beträffande den nuvarande A-klassen, omfattande styrelsens embetsoch
tjenstemän samt betjente vid styrelsen och stationerna, finner direktionen
ej heller skäl till ändring i den nu bestämda pensionsåldern.
Äfven i afseende å denna personal anser direktionen det icke vara
ådagalagdt af erfarenheten, att densamma i allmänhet förmår med kraft
och intresse sköta sina åligganden längre än till 65 års ålder. Särskildt
gäller detta beträffande betjente, hvilka, synnerligast de vid
stationerna anstälde, icke till mera framskriden ålder besitta den rörlighet
och raskhet, som erfordras för skötandet af deras åligganden. Erfarenheten
vid telegrafverket har ock visat, att redan den nu för betjente
vid stationerna faststälda pensionsåldern är för hög, och att den
sålunda snarare borde sänkas än höjas.

När frågan gäller att bedöma verkningarne af pensionsålderns
framflyttning med i allmänhet fem år, bör afseende fästas jemväl vid
det inflytande, som en dylik framflyttning skulle komma att hafva på
befordringen inom de olika tjenstemannakårerna. Det torde vara ostridigt,
att en långsam befordring på tjenstemannabanan är till olägenhet
både för tjenstemannen sjelf och för det embetsverk, vid hvilket han
är anstäld. Redan nu, då pensionsåldern i allmänhet är 65 år, råder
inom de olika embetsverken en allmän klagan, att befordringen är för
långsam, men denna klagan skulle blifva ännu mera befogad, om den
allmänna pensionsåldern höjdes till 70 år. Verkningarne af denna framflyttning
skulle ganska snart visa sig. Af en uppsättning af 100 tjenstemän
vid 25 års ålder qvarlefva vid 65 års ålder ännu 59; om dessa då
pensioneras, vinna genast 59 andre tjenstemän befordran till alla de
grader, hvilka af de pensionerade innehafts. Derest desamma åter få
qvarstå i tjenst till 70 års ålder, inträffar under det femtal år, som
sålunda derefter förflyter, endast det antal befordringar, som svarar mot
antalet af de under tiden aflidne, eller 11, och de öfriga 48 få vänta
fem år längre, än hvad de skulle hafva gjort, enligt nu gällande pensionsålder.
Man kan sålunda med säkerhet påstå, att halfva antalet af de
tjensteman, som inträda i statens tjenst vid 25 års ålder, får vänta fem
år längre på befordran, när pensionsåldern sättes till 70 år, mot hvad
förhållandet blifver vid en lera år tidigare ålder. En sådan försening
i befordringen representerar ock en ganska stor penningesumma. Eu

142

tjensteman i något af de centrala embetsverken, hvilken sålunda får
vänta fem år längre på befordran igenom alla instanser, från amanuens
med 1,200 kronors arfvode till tjensteman af 2:dra graden med två
ålderstillägg, gör följande förluster på den senare pensionsåldern:
väntan på befordran från amanuens till l:sta grads tjenst

under fem år å 1,800 kronor ......................................... 9,000: —

„ på lista ålderstillägget under fem år å 500 kronor 2,500: —

„ „ 2:dra ålderstillägget under fem år å 500 kronor 2,500: —

„ „ befordran till 2:dra grads tjenst under fem år å

500 kronor............................................................................. 2,500: —

„ på lista ålderstillägget under fem år å 500 kronor 2,500: —

„ „ 2:dra ålderstillägget under fem år å 500 kronor 2,500: —

man

Summa kronor 21,500: —
1 gengäld för den förlust, af 21,500 kronor, som denne tjenstesåledes
gör på sina företrädares sentidiga pensionering, får han
visserligen under, fem års längre tid, eller från 65 till 70 års ålder,
behålla hela aflöningen, eller enligt förslaget ett belopp, som med 1,800
kronor årligen under 5 år, summa 9,000 kronor, öfverstiger pensionen;
men dermed betäckes allenast den förlust, han gjorde under de första
tern åren, då han väntade på sin första ordinarie befordran.

Ifrågavarande inflytande på befordringsutsigterna af pensionsålderns
framflyttning blifver ännu mera afsevärdt beträffande telegrafverkets
stationspersonal, hvars pensionsålder skulle framflyttas från 60
till 65 år. Af 100 tjenstemän, som inträda vid 25 års ålder, lefva
nemligen 68 vid 60 och 59 vid 65 års ålder; således får inom denna
personal omkring ^ af hela antalet vänta 5 år längre på befordran
genom ifrågavarande förhöjning i pensionsåldern. Detta förhållande kan
mycket klart belysas jemväl af de befordringsutsigter, som vid telegrafstationerna
förekommit under de senaste fem åren. Under åren 1890
— 1894 hafva nemligen med pension afgått 2 direktörer och 34 kommissarier,
eller omkring hälften af alla tjenstemän inom de två vid
stationerna befintliga befälsgraderna. I följd deraf har ock, till fromma
för såväl verket som tjenstemännen sjelfva, en rätt liflig befordran
kommit de omkring 100 assistenterna till del. Men hade den af komitén

föreslagna pensionsåldern redan varit gällande, hade af dessa 36 befordringstillfällen
inga andra inträffat än de, som betingats af afgång
genom dödsfall; och har sådan afgång bland förenämnde 36 pensionärer
inträffat för 1 direktör och 3 kommissarier, således för endast 4.

Af skäl, som sålunda blifvit anförda, anser direktionen, att den

143

lefnadsålder, som skall fordras för att erhålla afsked med pension, bör
bestämmas till:

a) 65 år för tjensteman och betjente vid Telegrafstyrelsen,

b) 60 år för tjensteman och betjente vid telegrafstationerna.

Emot de i § 4 föreslagna bestämmelser anser direktioneu intet
vara att från telegrafpersonalens synpunkt erinra.

I öfverensstämmelse med direktionens bär ofvan uttalade uppfattning
rörande bestämmandet af pensionsåldern för tjenstepersonalen
vid telegrafverket synas stadgandena i § 5 jemväl böra lämpas derefter.
Emot fastställandet af ett visst antal tjensteår för erhållande af
hel pension synas inga berättigade erinringar kunna göras, ej heller mot
den bestämmelsen, att eu tjensteinnehafvare, som uppnått den för afgång
faststälda lefnadsåldern, men icke innehar erforderlig tjenstetid,
skall vara skyldig att afgå med afkortad pension. Men med afseende å
den tidigare pensionsålder, som för telegrafpersonalen anses erforderlig,
synes det böra föreskrifvas, att tjenstepersonalen vid telegrafstationerna
måtte uppföras i den grupp, för hvilken tjenstetiden blifvit föreslagen
till 30 år.

Bestämmelsen i § 6, att den, som i och för tjensten lidit sådan
kroppsskada, att den för framtiden medför oförmögenhet till vidare
tjenstgöring, skulle erhålla hel pension utan afseende på tjensteåldern
är obestridligen förmånlig för dem, som nödgas deraf begagna sig.
Komiténs uppfattning, att en gradering af pensionen efter antalet tillryggalagda
tjensteår eller efter graden af invaliditet skulle i många fall
blifva orättvis och äfven godtycklig, anser direktionen vara fullt rigtig.

De i §§ 7 och 8 intagna bestämmelser synas ändamålsenliga.

Bestämmandet af pensionsbeloppens storlek hör visserligen till det
vigtigaste, som förekommer i en pensionslag. Komiténs uppfattning,
att pensionerna icke böra, såsom förhållandet är i civilstatens pensionsinrättning,
fördelas i vissa klasser, är utan tvifvel rigtig, enär derigenom
variationerna mellan beloppen af senast åtnjuten aflöning
och tillträdande pension blefve för de olika tjenstegraderna allt för
stora. Å andra sidan synas äfven de af komitén föreslagna pensionssatserna
variera allt för mycket. Den allmänna grundsatsen för pensionsbeloppens
bestämmande torde böra vara den, att pensionsbeloppen

144

för tjensteinnehafvare inom lägre grader, hvilkas aflöning mer eller
mindre närma sig ett existensminimum, böra utgöra en något större
procent af aflöning^ än för tjensteinnehafvare inom högre grader, och
denna procent bör vara fallande allt efter som aflöningen stiger, åtminstone
sa att ingen innehafvare af högre aflöning jemväl kommer i
åtnjutande af en högre procent af aflöningen i pension. Denna grund- .
sats är dock icke fullt tillgodosedd i det nu föreliggande förslaget.
Sålunda skulle en tjensteinnehafvare med 900 kronors aflöning erhålla
en pension af 550 kronor, eller 61,i procent af aflöningen; en tjensteman
med en aflöning af 1,401 kronor erhåller deremot en pension al
1,050 kronor, eller 74,9 procent, nära tre fjerdedelar af aflöningen.
Likaledes blifver den mot 2,701 kronors aflöning svarande pensionen
74 procent af den förra. Denna oregelmessighet beror naturligtvis
derpå, att en höjning af allenast en krona i aflöningen vid öfvergåugen
från en sats till närmast högre höjer pensionsbeloppet med 50 kronor
i de lägsta graderna och intill 350 kronor i de högsta. Men äfven
om medeltalet af aflöning tages i hvarje pensionsgrupp, såsom komitén
gjort i tabellen å sid. 285 och 286, visar det sig, att. pensionsbeloppens
procentsats af aflöningsbeloppen varierar rätt betydligt. För lägsta
gruppen är medelprocenten 76,9, för den nästa 68'',75 procent, stiger
åter till 70 procent o. s. v., varierande utan bestämd regel.

Det synes direktionen, som denna olikformighet kunnat undvikas
derigenom, att en viss procent af aflöningen bestämts att utgå såsom
pension, med öfvergång till lägre procentsats, när aflöningen öfverstege
vissa gränser. De pensioner, som motsvara de lägsta aflöningsbeloppen,
äro af komitén bestämda till 80 procent af dessa; för den
närmast följande pensionsgraden uppgår pensionen till ungefär samma
procentsats, som för närvarande gäller för stationstjenstemännen vid
telegrafverket eller omkring 75 procent af aflöningen. För de följande
aflöningsgraderna, ända upp till 4,200 kronor, uppgår enligt komiténs
förslag pensionen till iO procent eller nära derintill. För de återstående
specificerade aflöningsbeloppen intill 8,700 kronor sjunker procentsatsen
något, dock ej lägre än till 66,8 procent. Det synes direktionen, som
kunde pensionsbeloppen för aflöningur emellan 4,200 och 8,700 kronor
jemväl sättas till 70 procent, dock med maximum af 6,000 kronor eller,
med sistnämnda inskränkning, till samma belopp, som nu är bestämdt
för tjensteman inom de centrala embetsverken.

Enligt dessa principer synes det direktionen, att de af komitén
i § 9 af pensionslagen intagna bestämmelser rörande pensionsbeloppen
skulle med fördel kunna ändras till följande:

145

»för aflöning till och med 600 kr. 80 procent af aflöningen,

it	tf	från	och	med	601	it a a 640 ,,	480 kronor,
It	it	it	it	it	641	n n a 1)866 „	75 procent af aflöningen,
tf	it	it	ti	it	1,867	a a tt 2,000 it	* 1,400 kronor,
ti	ti	it	it	it	2,001	u a it 8,571 n	70 procent af aflöningen,
ti	it	it	it	■ it	8,572	och derutöfver „	6,000 kronor.

Om det pensionsbelopp, som härvid uppkommer, faller
mellan två hela tiotal af kronor, afjemnas detsamma till närmast
högre tiotal».

Härvid må anmärkas, att komitén i § 10 föreslagit, att afkortad
pension städse skall utjemnas till närmaste tiotal, men i § 9 icke afgifvit
samma förslag beträffande hel pension, ehuruväl 80 procents
pension för tjensteinnehafvare med aflöning intill 600 kronor likaväl
som afkortad pension kan falla mellan två hela tiotal.

Enligt dessa bestämmelser inträffar icke det principstridiga förhållandet,
ait en tjensteinnehafvare med högre aflöning jemväl tilldelas
en pension, som utgör en högre’ procent af samma aflöning,
utan i den mån, aflöningen stiger, antingen qvarstår pensionsprocenten
oförändrad, eller ock faller densamma från 80 till 75 procent
och vidare till 70 procent med fasta pensionsbelopp för de aflöuingar,
som bilda öfvergången från den högre till den lägre procenten.
Enkelhet i bestämmelserna vinnes ock, enär de enligt komiténs förslag
behöfliga 26 olika pensionsgrupperna härigenom kunnat inskränkas
till 6.

Direktionen har icke förbisett, att här ofvan föreslagna pensionsbelopp
blifva för samtlige stationstjenstemän, hvilkas aflöning öfverstiger
1,867 kronor för år, mindre än de nu gällande, och att denna
minskning motsvarar för de stationstjenstemän, hvilkas aflöning uppgår
till eller öfverstiger 2,000 kronor, fulla 5 procent af aflöningen,
eller i>5 af deras nuvarande pension. Men direktionen har icke vågat
vidhålla den ståndpunkt, att stationstjenstemännen skulle för pensioner
utgående uteslutande af statsmedel kunna beredas högre sådana, än
dem, som anses böra tilldelas civile tjenstemän i allmänhet, synnerligast
som kostnaderna för statsverket ändock — enligt hvad i det föregående
blifvit visadt — uppgår till dubbla beloppet mot hvad de nuvarande
sjuttiofemprocents pensionerna kosta detsamma. Dessa senare pensioners
storlek är deremot fullt försvarad dermed, att tjenstemännen dertill
sjelfva bidraga med större andel än statsverket.

146

g 10.

g U—19.

Granskning
af förslag till
reglemente för
civilstatens
pensionskassa
för enkor och
barn.

§§ 1 och 2.

I § 10 synes bestämmelse saknas för det fall, att beloppet af
afkortad pension skulle komma att sluta på siffran 5. Ett sådant belopp
faller nemligen mellan två hela tiotal af kronor, utan att man kan
afgöra, livilket tiotal är det närmaste, till hvilket det reglementsenligt
skulle utjemnas. Denna oegentlighet i ordalagen kan afhjelpas, antingen
genom ändring af de två sista orden i paragrafen: »närmaste tiotal»
till: »närmast högre tiotal», eller ock genom att låta den nuvarande
lydelsen vara oförändrad och göra följande förklarande tillägg »slutar
pensionsbeloppet på siffran 5, höjes detsamma med fem kronor».

De återstående paragraferna i förslaget till pensionslag för civilstaten
afse hufvudsakligen administrativa bestämmelser af sådan beskaffenhet,
att anledning till erinran emot desamma icke kan förekomma.

I de två första paragraferna af reglementsförslaget finnes närmare
bestämdt kassans ändamål samt hvilka i densamma skola vara delegare.
Dervid har komitén tillämpat den för dylika anstalter i allmänhet rigtiga
grundsatsen, att alla, som hafva rättighet att inträda i kassan,
jemväl skola vara förpligtade dertill, ty om rättigheten i detta hänseende
icke vore förbunden med skyldighet, skulle för delegarne uppstå
en valfrihet, hvilken i de allra flesta fall skulle för kassan leda till en
förlust, sannolikt uppgående till rätt betydligt belopp, hvarförutom denna
valfrihet skulle göra de för kassans grundande erforderliga sannolikhetsberäkningarne
allt för osäkra. En annan sak är dock, huruvida, på
det sätt reglementet nu blifvit affattadt, ett obligatoriskt inträde med
rätta kan åläggas de särskilda tjenstemannakårer, hvilka äro afsedda
att i densamma intagas.

Samtliga hittills för statens tjenstemän inrättade^enke- och pupillkassor,
i hvilkas reglementen obligatoriskt inträde föreskrifvits, åtnjuta
understöd af allmänna medel, somliga af dem i ganska rikt mått. Äfven
telegrafverkets enke- och pupillkassa uppbär ett anslag af statsmedel,
hvilket, ehuru jemförelsevis ringa, dock för delegarne motsvarar en
årlig hjelp till enkors och barns pensionering af omkring 25 kronor i
medeltal för hvar och en. När staten på detta sätt lemnar bidrag
till pensioneringen, kan densamma just på den grunden äfven fordra,
att samtlige tjensteinnehafvare skola begagna sig af pensionskassan,
eller, med andra ord, fordra obligatoriskt inträde. Men i komiténs nu
föreliggande förslag finnes ingen förutsättring för ett dylikt stadgande,

147

enär tjenstemännen enligt detta folkslag skola sjelfva betala hela värdet
af sina enkors och barns pensionering. Visserligen skulle kassans förvaltning
bestridas uteslutande af statsmedel, men denna fördel uppväges
fullständigt af den olägenhet för delegarne, att de sjelfva icke
få utöfva det ringaste inflytande på kassans förvaltning, hvarken genom
fullmäktige eller revisorer, ej heller genom rätt att utse någon ledamot
i den blifvande styrelsen. Uppenbart är ock, att det råder en viss
motsättning emellan dessa nya bestämmelser inbördes. Ty den omständigheten,
att staten lemnat anslag till de förutvarande enke- och
pupillkassorna, har naturligtvis med all rätt betingat, att statsmagten
jemväl fått hafva inflytande på förvaltningen af dessa kassor. Men
att, samtidigt som anslagen indragas, beröfva tjenstemannakårerna jemväl
den rätt till granskning och kontroll, som de förut innehaft öfver
sina respektive kassor, synes vara en åtgärd i motsatt riktning.

Härmed sammanhänger nu äfven frågan om skyldighet för den
personal, för hvilken kassan är afsedd, att obligatoriskt inträda i densamma.
Det kan dock härvid icke vara direktionens mening att bestrida
rätten att uti ett af Kongl. Maj:t och Riksdag beslutadt reglemente
intaga en sådan bestämmelse, enär detta r-eglemente naturligtvis
icke skall gälla för andra tjensteinnehafvare, än dem, som efter den
tidpunkten blifvit till sina respektiva befattningar utnämnda. Som bestämmelsen
emellertid skulle i förhållandet mellan stat och statstjenare
införa ett nytt rättsbegrepp, har direktionen ansett sig icke böra med
tystnad förbigå detsamma.

Beträffande den i § 2 intagna bestämmelsen angående de tjenstemannakårer,
hvilka skulle tillhöra kassan, åberopar direktionen sin i
det föregående uttalade mening, att telegrafpersonalen bör få bibehålla
sina förutvarande pensionsanstalter och sålunda undantagas från delaktighet
i denna kassa.

Emot bestämmelserna i §§ 3 och 4 har direktionen ingen erinran
att göra.

Komitén har i § 5 föreslagit, att delägare icke skall för delaktighet
i kassan få tillgodoräkna sig den förhöjning i aflöning, hvilken han
tillträder efter fylda 60 år, och har komitén sammanstält detta stadgande
med bestämmelsen i § 2 b) och ansett, att samma regel borde
gälla för en delegare, hvilken vid första utnämning till statens tjenst
redan uppnått 60 år, som för en delegare, hvilken måhända tjenat
staten och varit delegare i kassan under 30 år, men nu efter fylda

s och 4-

a *>•

148

60 år omsider far en efterlängtad befordran eller aflöningsförhöjning.
Direktionen kan ej instämma uti, att en likställighet emellan dessa fall
förefinnes. Befordran för första gången i statens tjenst efter fylda 60
år äi en abnormitet, som sålunda högst sällan ifrågakommer, och i de
fall, der sådan skulle inträffa, torde man ej böra taga synnerlig hänsyn
dertill, särdeles som den befordrade sjelf ej heller skulle kunna vid
den åldern tänka pa att bereda sig och de sina några pensionsförmåner.
För öfrigt skulle, såsom komitén äfven framhållit, afgifterna blifva allt
för betungande för honom, enär han måste betala den höga afgiften på
hela delaktighetsbeloppet.

Med en delegare, som vid vanlig ålder blifvit intagen i kassan
och betalt afgifter hela tiden till 60 års ålder samt derefter tillträder
en aflöningsförhöjning, som kanske utgör allenast en mindre part af
hans förutvarande delaktighetsbelopp, blifver förhållandet helt annorlunda.
Direktionen har redan haft tillfälle att framhålla, huruledes
pensionsålderns framflyttning i allmänhet till 70 år kommer att inverka
försenande på befordringsförhållandena, och det blifver derför icke
osannolikt, att en tjensteinnehafvare kan i tur och ordning vinna
befordran först efter 60 ars ålder, eller, om han vinner befordran
några år tidigare, att han uppnår två ålderstillägg efter fylda 60 år.
Att gorå honom, förlustig förmånen af att inräkna en sådan löneförhöjning
i delaktighetbeloppet synes vara i högsta måtto orättvist.
Visserligen skulle, med komiténs stigande skala för afgifterna, dessa
komma att belöpa sig till 10 å 12 procent på förhöjningen, men denna
olägenhet får då afhjelpas på annat sätt.

Pensionsbeloppen hafva i reglementet föreslagits att utgå efter
grunder, liknande dem, som^nu gälla för civilstatens enke- och pupillkassa
så till vida att beloppen ej blifva desamma för hvarje pensionsgrupp,
oberoende af huruvida endast enka finnes eller enka med barn
inom pensionsåldern eller endast barn, ett eller flere. I telegrafverkets
enke- och pupillkassa gäller deremot, som bekant, att pensionsbeloppet
är oförändradt, vare sig det skall utgå till en eller flere pensionstagare
efter samme delegare. Huruvida det ena eller andra sättet för
pensionsbeloppens bestämmande bör tillämpas, blifver naturligtvis beroende
på sättet för delegareafgifternas utgående. Enligt de af komiterade
föreslagna afgiftsbestämmelserna, innefattande lika afgifter för gift
och ogift, icke allenast med afseende a de årliga afgifterna, utan
jemväl med afseende å dryga inträdes- och befordringsafgifter samt å
höjning i årsafgiftsprocenten vid tillträde af högre aflöning, blifver

149

olikheten emellan de ogifte och de gifte delegarnes ställning till kassan
så betydande, att man väl kan säga, att den olikhet, för hvilken de
olika pensionsgrupperna blifva föremål, allt efter som en eller flere
pensionärer finnas, i verkligheten blifver helt och hållet oafsevärd.
Ty klart är, att, om en ogift delegare skall i alla instanser lika med
den gifte betala äfven de mest betungande afgifter, så måste han vara
mera att beklaga, än den gifte delegaren, som efterlemna!- ett ensamt
barn, hvilket i pension efter honom erhåller endast en tredjedel mot
hvad enka jemte barn erhålla efter en annan delegare, ehuru denne
såsom innehafvare af lika aflönad tjenst icke betalt högre afgifter äu
den förre. Men om, såsom direktionen anser nödvändigt, delegareafgifterna
graderas så, att de gifte betala högre afgifter än de ogifte, då
böra ock pensionsförmånerna blifva lika för alla, oberoende af familjebeståndet.

Komitén torde likväl vid bestämmandet af pensionsbeloppen m ed
afseende å familjebeståndet hafva utgått från den för lifränteväsen det
i allmänhet gällande grundsatsen, att den, som icke eller blott i mindre
mån är i behof af understöd, skall betala för den, som bättre behöfver
ett sådant. Under förutsättning dock, ått, såsom nyss antyddes, gifte
delegare betala större och andra afgifter än de ogifte, så anser direktionen,
att nyssnämnda grundsats icke bör tillämpas beträffande pensionsbeloppets
storlek, utan att detta alltid bör vara lika i förhållande till
delaktighetsbeloppet, sålunda oberoende af familjebeståndet. Det är
nemligen icke så alldeles visst, att enka med ett barn skall behöfva
femtio procents högre pension än enka ensam, då å andra sidan enka
med ett barn och enka med t. ex. sex barn inom pensionsåldern tilldelas
lika pension. Och vid den tidpunkt, då barnen blifva äldre,
blifver visserligen pensionen lägre, men å andra sidan kunna barnen
då vanligen bidraga till moderns underhåll och göra hennes ekonomiska
tillvaro lättare, än densamma blifver för en barnlös enka. Af dessa
skäl anser direktionen, att pensionsbeloppen böra göras oberoende af
familjebeståndet. I denna del förenar sig direktionen sålunda i den
af prof. Gyldén uttalade särskilda mening.

En annan olägenhet beträffande pensionsbeloppens storlek anser
direktionen ligga deri, att dessa belopp städse stå i ett lika matematiskt
förhållande till delaktighetsbeloppet och dermed äfven aflöningsbeloppet,
med undantag allenast för aflöningar under 600 och öfver 8,000 kronor.
Uti förslaget till pensionslag för civilstaten hade komitén med fullt
fog satt pensionsbeloppen i eu fallande procentskala i förhållande till
pensionen, allt efter som denna ökades. Skälet dertill har i det före -

150

gående redan blifvit angifvet, att nemligen pensionsbeloppen å de lägra
aflöningsbeloppen närmade sig ett existensminimum och sålunda borde
sättas relativt högre än pensionsbeloppen motsvarande de högre aflöningarne.
Denna grundsats hade i nämnda lagförslag fått sitt uttryck på
sådant sätt, att de lägsta pensionsbeloppen utgjorde 80 procent af motsvarande
aflöning, men de högsta nedgingo till 60 procent och derunder.

Den nämnda grundsatsen gör sig emellertid gällande i ännu högre
gl- ad beträffande enkepensioneringen, enär dessa pensioner nedgå vida
närmare intill existensminimum än tjenstepersonalens egna pensioner.
Eu vaktmästare med 600 kronors aflöning erhåller nemligen 480 kronors
pension och kan visserligen hafva svårt att med hustru draga sig
fram på denna knappa inkomst, men aflider han, erhåller hustrun, om
hon är barnlös, allenast 75 kronor, eller mindre än } af mannens
förutvarande pension. Det är svårt att inse, hvarför den i alla fall
mycket högre tjenstepensionen skulle ökats i de lägsta instanserna,
men icke den ojemförligt mindre enkepensionen. Exempel från tjensteman
nagraden äro lika talande. Enkan efter en telegrafassistent utan
ålderstillägg, sålunda med 1,600 kronors aflöning, skulle, om hon vore
barnlös, enligt förslaget komma i åtnjutande af allenast 200 kronors
pension, ett belopp, hvilket med afseende å hennes existensvilkor
blifver kanske ännu mera otillräckligt, än hvad fallet blefve med nyssnämnda
enkepension för betjentgraden.

Det missförhållande, som sålunda uppstår, derest enkepensionernas
belopp ställas i matematiskt lika förhållande till delaktighetsbeloppen,
kan afhjelpas på åtminstone två sätt. Det ena sättet, hvilket
tillämpats i telegrafverkets enke- och pupillkassa, består deruti, att
pensionsbeloppen utgå enligt två olika grunder, nemligen dels ett
konstant, för alla inom betjents- och alla inom tjenstemannagraden
lika belopp, dels en viss för alla grader lika procent af pensionen.
Denna konstant utgör i telegrafverkets enke- och pupillkassa för
betjentgruppen numera 100 kronor och för tjeustemannagruppen 200
kronor, den öfriga delen af pensionen utgår för alla delegare med 10
procent af mannens aflöning. Detta beräkningssätt inverkar på enkepensionens
storlek på sådant sätt, att dess procentförhållande till
aflöningen blifver mindre, i samma mån som denna växer, med den
påföljd, att enkan efter en telegrafassistent utan ålderstillägg uppbär i
pension 22} procent af mannens aflöning, men enkan efter generaldirektören
allenast 12f procent.

Ett annat sätt att förbättra de lägsta enkepensionerna består helt

151

enkelt deri att låta procentförhållandet till aflöningen falla i den mån
denna stiger.

Emot tillämpandet af någon af dessa metoder till höjande af de
minsta enkepensionerna kan måhända göras den invändning, att de
passa väl för en af allmänna medel understödd kassa, uti hvilken olikheten
i pensionernas matematiska förhållande utjemnas af statsmedlen,
men att det icke skulle gå för sig i en uteslutande af delegarnes egna
medel samlad kassa att tilldela den ene större procent af delaktighetsbeloppet
än den andre. Detta åskådningssätt blir ock rigtigt, om hänsyn
tages allenast till den olikhet, som uppstår i pensionsbeloppen.
Men om afgifterna rättas derefter, så kan man gifva den till högre aflöning
befordrade ett vederlag för den lägre pensionsprocenten genom
att minska befordringsafgifter och lindra den ökning i årsafgiftsprocenten,
som eljest kanske i särdeles betungande grad skulle på honom
utdebiteras. Pensionsbelopp och afgifter äro naturligtvis här som i
andra fall hvarandras regulativ; men här inträffar det lyckliga förhållandet,
att en förbättring i pensionernas inbördes storlek för med sig
jemväl en bättre fördelning af afgifterna.

Till ytterligare belysning af dessa förhållanden införes här eu
tabell, som fanns intagen i komitébetänkandet rörande inrättande af
telegrafverkets enke- och pupillkassa.

Mannens lön	Enkepensionernas belopp.	En procent af lönen utgör	Motsvarande pensioner i den nya kassan.
Konstant	10 procent af lönen	Summa	i procent af mannens lön
procent af pensionen.	Enka med barn.	Ensam enka.	Ensamt \| barn.
kronor	kronor	kronor	kronor					kronor	kronor	kronor
			Tjensteman
1,600	200	160	360	221 pre.	4,44	pre.	300	200	100
2,000	200	200	400	20	»	5	»	375	250	125
3,000	200	300	500	16!	)j	6	»	565	375	190
4,000	200	400	600	15	>>	6,67	»	750	500	250 i
5,000	200	500	700	14	)>	7,14	»	940	625	315
6,000	200	600	800	131	))	7,5	»	1,125	750	375
7,000	200	700	900	12?	i)	7,78	))	1,215	875	440
8,000	200	800	1,000	1 121	)>	8	»	1,500	1,000	500
9,000	200	900	\| 1,100	i 12*	»	8,18		1,500	1,000	500

152

Af denua tabell framgår, att under det enkepensionerna, enligt
livad redan blifvit omnämndt, falla från 22$ procent af aflöningen i
lägsta tjenstemannagraden till 12f procent i den högsta, så stiga afgitterna
från 4,4 4 till 8,18 procent af pensionen, ehuru de städse utgöra
samma procent af aflöningen och sålunda icke blifva mera betungande
för de högre graderna än för de lägre. Den ökning i procent
af pensionen, som sålunda uppstår utan att föranleda ökning i
procent af aflöningen, utgör en ersättning för de i det föreliggande
reglementsförslaget upptagna befordringsafgifter och förökade årsafgiftsprocenter.
Af samma tabell framgår tillika, att enkepensionerna från
telegrafverkets nuvarande kassa i alla de fall äro till beloppet högre
än i den föreslagna kassan, der endast enka finnes eller der endast
ett eller två barn finnas; att äfven, när både enka och barn finnas,
telegrafpersonalens enkepensioner äro högre för tjensteinnehafvare med
till och med 2,200 kronors aflöning, men lägre för tjensteinnehafvare
med högre aflöning. Enka och barn efter byråchef skulle sålunda i
den nya kassan uppbära nära 50 procent högre pension än i telegrafverkets
kassa. Det torde böra anmärkas, att, sedan komiténs arbeten
började, telegrafverkets enke- och pupillkassas reglemente blifvit ändradt,
så att pensionerna för vaktmästares och betjentes enkor och
barn höjts med 50 kronor.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer direktionen,
att § 6 underkastas omarbetning i syfte:

l:o) att enkepension må utgå till oförändradt belopp, oberoende
af det antal pensionstagare en afliden tjensteinnehafvare efterlemnat; samt

2:o) att pensionsbeloppen för lägre delaktighetsbelopp måtte utgå
med högre procent af detta än för högre delaktighetsbelopp.

$$ 7—12. Derest direktionens förslag till ändring af § 6 vinner afseende,

böra §§ 7 och 10 ändras till öfverensstämmelse dermed.

§§ 13 cch I den allmänna motiveringen för enkekassan redogör komitén

(sid. 328 och följ.) för de grunder, som böra följas vid bestämmande
af delegarnes afgifter. Komitén har dervid uppstält tre olika hufvudgrunder
för bestämmandet af afgifternas storlek, nemligen

A) efter inträdesålder, delaktighetsbelopp och familjeförhållanden;

B) efter inträdesålder och delaktighetsbelopp, men utan hänsyn
till familjeförhållanden; samt

C) efter allenast delaktighetsbelopp, utan hänsyn till ålder och
familjeförhållanden.

153

Efter utredning af alla på frågan inverkande omständigheter har
komitén beslutit att vid afgifternas bestämmande tillämpa alternativet
B), att sålunda taga hänsyn till delegarens inträdesålder och delaktighetsbelopp,
men icke till hans familjeförhållanden.

Att afgifterna uti en enke- och pupillkassa böra bestämmas efter
delaktiglietsbeloppen torde icke blifva föremål för någon meningsskiljaktighet.
Rörande de begge andra taxeringsgrunderna kunna deremot
olika åsigter uppstå, hvilket ock visar sig bland annat deraf, att äfven
inom komitén afvikande meningar uttalats i denna de!.

Beträffande särskild! inträdesåldern, anser komitén, att densamma
bör vara bestämmande bland annat af det skäl, att för den nya kassan
någon samlad grundfond icke finnes att tillgå, ej heller något statsbidrag.
Hvad detta senare vidkommer, så borde detta, under förutsättning
att detsamma bestämts att utgå med ett visst årligt medelbelopp,
icke hafva inverkat på saken, alldenstund naturligtvis delegarnes
egna afgifter blifvit höjda, så att de motsvara äfven statsbidraget.
I afseende åter å bristen på eu samlad grundfond, så visar det sig af
»Öfvergående stadganden» § 42, att den nya kassan skall öfvertaga
de äldre kassornas förbindelser, och i förslaget till afveckling af nuvarande
pensionsinrättningars förbindelse finnes föreslaget, att förutvarande
enkekassors grundfonder följa med till den nya kassan, hvilken
sålunda torde erhålla tillräcklig grundval, till dess densamma hunnit
samla egna fonder.

Vidare anser komitén (sid. 330, 331), att utelemnande!, af inträdesåldern
såsom bestämmande för pensionsafgifterna skulle hafva till
följd, att. en »jemn och rättvis fördelning af afgifterna» icke kunde
vinnas. Om alla åldrar skulle betala lika hög afgiftsprocent — omkring
4 procent af aflöningen — så blefve deraf en ovilkorlig följd,
att de, som inträdde vid tidig ålder, i allmänhet de lägst aflönade, finge
betala för mycket i förhållande till försäkringens värde, och de, som
inkomme vid senare ålder, i allmänhet de bättre aflönade, finge betala
för litet, eller med andra ord, att de förra finge betala för de senare.
Detta är just samma tankegång som den, hvilken enligt lektor F. W.
Hultmans anvisning tillämpades vid inrättandet af telegrafverkets pensionsinrättning,
med den påföljd att befordringsafgifterna blefvo så
odrägliga och outhärdliga, att de inom ganska kort tid måste afskaffa.
Och om man närmare skärskådar don hänsyn af rättvisa, som i denna
grundsats gör sig gällande, eller — saken sedd från motsatt sida —
den orättvisa, som skulle ligga deri, att afgiften blefve lika för alla åldrar,
finner man lätt, att denna senare ej är så afsevärd. Förhållandet är

154

nemligen, att den vid unga år inträdande tjenstemannen, den som med
små inkomster betalar för dryga afgifter, blifver om ett eller annat
årtionde den äldre befordrade tjenstemannen, hvilken då, med lägre
afgifter än pensionsvärdet, njuter frukterna af sin ungdoms ansträngningar
i ekonomiskt afseende. Om de äldre delegarne i regeln vore
andra personer, än de, hvilka vid yngre år betalt för mycket, då vore
orättvisan obestridig. Men vid det i vårt land rådande befordringsväsendet
förhåller det sig ej så. Der undantag gifvas, torde det mera
sällan inträffa, att en äldre person direkt och utan mellangrader befordras
till hög aflöning, än att en yngre hastigt avancerar; den förre
skulle visserligen få en förmån, men den senare finge hela tiden betala
allt för höga afgifter.

De ibland den yngre tjenstemannakåren, som skulle blifva lidande
på en för alla åldrar lika afgiftsprocent, äro de, som do i unga år, och
de, som under hela sin tjenstetid stanna på någon af de lägsta aflöningsgraderna.
De förra, om de äro gifta, taga genom enkepensionen med
all sannolikhet ut sin andel .ur kassan och vida derutöfver; om de åter
äro ogifta, sker det dem visserligen en orätt, men denna är af vida
lindrigare art än den, som består deri, att de, ehuru icke tillförande
kassan risk, skola, alldeles jemlikt. med de gifta, deltaga i de vida mer
betungande inträdes- och befordringsafgifter, som stadgas i komiténs
förslag. Återstår sålunda de delegare, som under hela tjenstetiden
blifva qvarstående i lägsta eller låg aflöningsgrad. Dessa blifva utan
tvifvel lidande, men det synes ej vara skäl, att just dessa delegare
skulle få öfva ett så stort inflytande på afgiftssättningen, att denna
skulle för de mera framstående å tjenstemannabanan blifva särdeles
betungande och i vissa fall odräglig.

Komitén uppskattar den medelprocent, hvartill afgifterna skulle
bestämmas, derest inträdesåldern icke medräknas, till 4 procent. Om
denna medelprocent anses blifva för hög, finnas flera utvägar, som äro
mindre betungande än de af komitén föreslagna, att få procenten sänkt.
Direktionen har redan i det föregående berört en af dessa utvägar,
bestående deri, att pensionsbeloppen ställas i en lägre procent till aflöningen,
i samma mån som denna stiger. Derigenom upphäfves ock
den förmenta orättvisan, att de unga delegarne med lägre aflöning få
betala för de äldre.

Andra åldersbestämningar komma äfven i betraktande vid reglering
af afgifterna i en enke- och pupillkassa än de, som uteslutande afse
mannens inträdesålder. Det är nemligen fullt lika stor anledning för
en sådan kassa att på något sätt skydda sig för de extra risker, som

155

tillskyndas kassan derigenom, att en äldre delegare ingår äktenskap
med en ung qvinna. Att en ogift delegare vid femtio års ålder vinner
befordran föranleder icke något sådant ansvar för kassan, att densamma
med fog bör pålägga honom en betungande befordringsafgift med åtföljande
förhöjd afgiftsprocent å aflöningstillägget. Men om han vid
samma ålder, utan att erhålla förhöjning i aflöningen, inträder i äktenskap
med en 20-årig qvinna, kan denna risk vara värd kanske mer
än ett tiotusental kronor, utan att kassan tillförsäkrat sig en inkomst
af ett enda öre för en sådan risk. En hvar torde inse, att — i en
uteslutande af delegarne sjelfva bekostad kassa — härigenom en mycket
större orättvisa i afgifternas fördelning uppstår, än om afgiftsprocenten
sättes lika för alla åldrar, så att de yngre betala några procent för
mycket mot att på gamla dagar befrias från sjudubbla afgifter för dem
då tillkommande aflöningsförhöjningar. Genom införande af åldersskilnadsafgifter
vinnes sålunda större rättvisa, på samma gång som de
allmänna afgifterna kunna i någon mån lindras.

Afgifter af sådant slag, som inträdes- och befordringsafgifter, hvilka
äro dels tryckande och dels i vissa fall obilliga, kunna i en enkeoch
pupillkassa lättare ersättas med andra, på mera rättvisa grunder
fotade afgifter, än hvad förhållandet är i en pensionsinrättning för
tjenstemännen sjelfva. Då nemligen jemväl sådana tjenstemän, hvilka
hela sin tjenstetid förblifva ogifta, måste blifva delegare i enkekassan,
finnes tillfälle att utjemna orättvisan genom att pålägga dem, som
verkligen förorsaka risk, en förhöjning i årsafgifterna, icke allenast
genom nyssberörda åldersskilnadsafgifter, utan jemväl genom en allmän
tillökning af årsafgifterna.

I detta afseende tillåter sig direktionen åberopa det förfaringssätt,
som följdes, när telegrafverkets enke- och pupillkassa ordnades.
Enligt då varande proportion mellan gifta, barnfreqvensen medräknad,
och ogifta, samt med hänsyn till dödlighetserfarenhet. och räntefot, ansågs
eu årsafgift af 3 procent af aflöningen blifva fullt tillräcklig för be•
redande af de föreslagna pensionerna, för hvilkas storlek förut blifvit
redogjordt. Men för att i någon mån försäkra kassan för de risker,
som skulle uppstå, derest proportionen mellan antalet gifta och ogifta
skulle ändras på ett för kassan oförmånligt sätt, stadgades, att gifte
delegare skulle betala en tiondedel högre afgifter än de ogifte. Likaledes
bestämdes, att, när hustrun vore mer än tio år yngre än mannen,
denne skulle erlägga en åldersskilnadsafgift för en gång, varierande
allt efter åldersskilnadens storlek från 1 till 30 procent och derutöfver
af mannens aflöning. 30 procent af aflöningen är ju en rätt be -

156

tydande afgift; men det torde vara vida mera förenligt med billighet
och rättvisa att uttaxera en sådan afgift af en delegare, som är omkring
trettio år äldre än sin hustru, än att, enligt komiténs förslag,
uttaxera 25 procent af en delegare, som är och förblifver ogift och
sålunda med full visshet aldrig kan få någon valuta för sina utlagda
penningar.

Dessa extra afgifter hafva för telegrafverkets enke- och pupillkassa
medfört flere afsevärda fördelar, i främsta rummet derigenom,
att de utgjort ett regulativ emot den eventualiteten, att en framtida
ogynsam giftermålsstatistik skulle blifva för kassan förlustbringande.
Från delegarnes synpunkt hafva heller inga klagomål kunnat deremot
anföras, då en hvar insett, att desamma icke oskyldigt betungat någon.
I detta afseende torde direktionen till stöd för sin uppfattning få åberopa
det af professoren H. Gyldén till komitébetänkandet fogade särskilda
yttrande. Hans mening innefattar nemligen likaledes, att de
delegarebidrag, som erfordras utöfver de allmänna, för gifte och ogifte
lika årsafgifterna, skola fördelas på de gifte delegarne och på delegare
med barn i pensionsåldern, samt att vid bestämmandet häraf hänsyn
bör tagas jemväl till åldersskilnaden mellan man och hustru (sid. 399,
punkt 5:o).

Allt försäkrings- och pensionsväsende hvilar enligt sin natur på
den grundsats, att vissa delegare skola betala för andra. Denna grundsats
måste ock anses vara fullt rigtig, blott man iakttager, att utsigt
eller möjlighet finnes och är någorlunda lika för alla betalande att
komma i åtnjutande af de med pensioneringen afsedda fördelarne. Men
i afseende å en enkekassa för statstjenare inträffar, vid det förhållandet
att inträdet i kassan är obligatoriskt äfven för ogifta, att alla dessa,
just på grund af deras ställning i nämnda afseende, icke hafva utsigt
att i händelse af dödsfall få någon nytta af kassan. Vidare inträffar,
att den ene inträder ung, den andre gammal, den ene får sin enkepension
förökad genom aflöningsförhöjning, den andre icke; ibland de
gifte är en gammal delegare i äktenskap förenad med en ung hustru;
en annan är ung, men hustrun äldre; en frisk man är förenad meden
sjuklig hustru, eu annan man är sjuklig och förenad med en frisk
hustru o. s. v. Klart är, att sannnolikheten att utfå de med pensionsutgifterna
afsedda fördelarne icke är ens någorlunda lika i de nyss
uppräknade, hvarandra motsatta fallen. Bör nu en enkekassa, för att
vara fullt rättvis, taga hänsyn till alla dessa olikheter och sålunda gä
till väga lika strängt, som en privat lifränteanstalt skulle göra? Ensamt
den uti en sådan anstalt nödvändiga föreskriften, att ogifte tjenste -

157

innehafvare obligatoriskt måste inträda, ehuru de tillsvidare icke hafva
någon nytta af kassan, gör ett så minutiöst tillvägagående omöjligt.
Men ehuru man icke kan skipa full rättvisa i detta vigtiga afseende,
torde man icke derför böra uppgifva alla andra, och vid öfvervägandet
af hvilka andra afseenden böra förekomma, synes det som man i första
rummet borde söka utjemna den jemförelsevis största orätten, nemligen
för de ogifta.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, anser direktionen, att
bestämmelserna angående delegarnes afgifter höra ändras i följande
afseenden:

l:o) att inträdesafgifterna bortfalla, åtminstone för ogifte delegare;

2:o) att likaledes befordringsafgifterna bortfalla och att i stället
pensionsbeloppen sättas i en fallande procent af aflöningsbeloppen, allt
efter som dessa växa;

3:o) att årsafgifterna göras oberoende af inträdesåldern och sättas
till en medelprocent af delaktighetsbeloppet, så stor som erfordras för
kassans trygghet;

4:o) att gifte delegares bidrag måtte, till minskning af de från de
ogifte utgående afgifterna, sättas åtminstone en tiondedel högre än
dessa; samt

5:o) att gifte delegare, som äro mer än tio år äldre än hustrun,
påföras åldersskilnadsafgifter till belopp åtminstone icke understigande
dem, som nu gälla i telegrafverkets enke- och pupillkassa.

Ett sätt till minskning af årsafgifterna och på samma gång till
lindring af bidragen från de delegare, som hela sitt lif förblifva ogifte,
är att låta de gifte delegarne fortfara med erläggandet af afgifter äfven
efter uppnådd pensionsålder, så länge de hafva anhöriga, hvilka i
händelse af deras bortgång genom döden äro berättigade att uppbära
pension. Enligt komiténs betänkande består all den lindring, som eu
under hela lifvet ogift delegare får åtnjuta framför en gift, deruti, att
han är befriad från afgifter emellan ''65 och 70 år. Denna eftergift
betingas, enligt hvad motiveringen angifver, deraf, att om den ogitto
delegaren efter 65 års ålder ingår äktenskap, detta icke medför pensionsrätt
för efterlefvande enka och barn.

Ett af de flere skäl, hvarföre de allmänna afgifterna i telegrafverkets
enke- och pupillkassa kunnat sättas billiga för delegarne, är
det, att enligt samma kassas reglemente delegaren är förpligtad att
erlägga delegareafgifter jemväl efter uppnådd pensionsålder, så vida
han då har ponsionsberättigade anhöriga. Dessa afgifter utöfva ett så

§ 15.

158

ii 16—IS.

i 19.

stort inflytande på enkekassans inkomster, att de för närvarande öfverstiga
20 procent af samtlige delegareafgifter och förväntas stiga ännu
mera, enär ännu icke en hel tjenstemannageneration inkommit i pensionsåldern.
Om enkekassans inkomster af pensionärer nu med ens skulle
borttagas, finge man alltså, för att kassans ställning skulle hädanefter
blifva lika god som förut, öka samtlige i tjenst vaxande delegares afgift*31’
med minst 25 procent. Afgifterna från pensionärer utgöra sålunda
i telegrafverkets enkekassa en ganska betydande inkomstkälla. Vid
den af komitén föreslagna höga pensionsåldern af 70 lefnadsår skulle
naturligtvis dessa inkomster blifva väsentligt minskade mot hvad de
äro med en pensionsålder af 60 år. Men då den senare pensionsåldern
anses böra för stationstjenstemännen bibehållas, qvarstår ock för denna
personal den ekonomiska fördelen i dess helhet.

I öfverensstämmelse med denna och förut uttalad uppfattning föreslår
direktionen, att § 15 mom. 1 bortfaller, och att nästföljande
mom. 2 ändras i den rigtning, att årsafgifterna bestämmas att utgå
intill den månad, under hvilken delegaren tillträder pension samt derutöfver
så länge han eger hustru och barn, som kunna göra anspråk
på pension; derest delegare, under den tid han sålunda skulle erlägga
afgifter, aflider eller förlorar sin delegarerätt, upphöra afgifterna naturligtvis
samtidigt att utgå.

Mom. 3 i samma paragraf blifver, med sådan ändring af mom. 2,
öfverflödigt.

I § 16 föreslås allenast de ändringar, som föranledas af inträdestal!
befordringsafgifternas utbytande mot tillskotts- och åldersskilnadsafgifter
för gifte delegare.

Vid §§ 17 och 18 är ingenting att erinra.

Eu ytterligare anledning, hvarföre delegareafgifterna i den af
komitén föreslagna enkekassan måste sättas högre, finnes deruti, att de
delegare, som under vissa förutsättningar afgå ur statens tjenst, berättigas
att återfå en del af sina i kassan gjorda inbetalningar.

Enligt den vid telegrafverket hittills vunna erfarenheten torde
det nemligen icke så sällan inträffa, att en delegare, synnerligast i de
yngre åren, byter om lefnadsbana, och skulle han alltså, enligt komiténs
förslag, städse återfå större eller mindre del af gjorda insatser, derest
ombytet gick i rigtningen från en tjenst eller befattning, som tillhörde
denna kassa, till en utanför kassan stående sysselsättning. Direktionen
anser, att samma obligatoriska förpligtelse, som gäller för inträdet, bör
gälla jemväl för utträdet, så framt icke delegaren kan berättigas att,

159

mot nedsatt pensionsrätt, såsom delegare fortfarande qvarstå i kassan.
Men återbetalandet i kontanta penningar af en del af insatserna synes
icke väl öfverensstämma vare sig med de i förutvarande pensionsanstalter
gällande bestämmelser eller med god ekonomi, synnerligast
som komitén sett sig nödsakad att på andra sätt och i vissa fall föreslå
uttaxering af allt för betungande delegareafgifter. Det må gerna
medgifvas, att grunden för den andel af bidragen, som skall återbetalas,
står i ett sådant förhållande till de gjorda insatserna, att någon direkt
förlust icke uppstår genom återbetalningen. Men så länge inträdesoch
befordringsafgifter taxeras till 25 procent och årsafgifter i vissa
fall till 7 procent af aflöningen, kan det vara skäl att äfven taga vara
på de besparingar, som kunna stå att ernå.

Såsom skäl för återbetalning af en del af erlagda afgifter anför
komitén, att rättvisa och billighet synes fordra, att delegaren, då kassan
för honom icke längre står i någon risk, återfår hvad som enligt
matematisk beräkning kan till honom utan förlust återbetalas. Detta
skulle visa sig mest påtagligt i det fall, att delegaren öfvergår till
annan statstjenst, hvarmed är förenad delaktighet i annan kassa, der
inträdes- eller retroaktivafgifter kunna erfordras. Hvad först beträffar
rättvisa och billighet, så kan jemförelsen med de ogifte, hvilka enligt
komiténs förslag skola intill 65 års ålder betala samma afgifter i alla
grader som de gifte, åter uppställas såsom ett vida svårare fall af
orättvisa. Och i detta hänseende framträder särskildt obilligheten deraf
att en gift delegare, hvilken vid 50 års ålder åfgår nr tjenst, af inbetaide
delegareafgifter till belopp af 2,600 kronor återfår 1,872 kronor;
men en ogift delegare, som afgår efter fylda 65 års ålder och kanske
betalt dubbelt så mycket, återfår ingenting. Den förre har kanske hela
tiden han varit delegare medfört aktuel risk och återfår en större del
af sina insatser; den andra deremot har aldrig medfört annat än
potentiel risk, men, ehuru denna aldrig blifvit aktualiserad, återfår han
ändock intet. Det är klart, att, såsom beräkningarne blifvit uppgjorda,
det icke är möjligt att återbetala afgifterna för en utträdande ogift
65-åring, ty dessa äro till hela beloppet beräknade såsom kassaus
inkomster. Men orimligheten qvarstår så mycket större, som den gifte
65-åringen, när han utträder, alltid återfår lika mycket som enligt
bestämmelserna skulle tillfallit honom vid 60 års ålder.

Att deremot bereda eu utträdande tjensteman, som har pensionsberättigade
anhöriga, tillfälle att mot oförminskade afgifter qvarstå i
kassan till beredande af en pension till lägre belopp synes ur billighetssynpunkt
kunna försvaras. Någon afsevärd risk genom valfriheten

160

i to.

H tl—i2.

i ts.

§i 21,-26.
H t7—i0.

synes i detta fall ej uppstå, om blott pensionernas belopp minskas till
ett deremot svarande belopp. De, som icke finna sig härvid, månde
helt och hållet gå i mistning af sina insatser.

Hvad här ofvan blifvit sagdt om frivilligt afgående delegare gäller
äfven beträffande de fall, som behandlas i § 20. Dock torde ingenting
kunna anmärkas emot komiténs förslag deruti, att, när delegare genom
tvång skiljes från kassan, åt hans pensionsberättigade anhöriga må
beredas en afkortad pension, som svarar mot värdet af de för dem
gjorda insatserna. Alternativet, att de skulle kunna återfå en del af
dessa insatser, synes dock äfven här böra utgå.

Under förutsättning att pensionsåldern för stationspersonalen vid
telegrafverket bestämmes att fortfarande vara 60 år, bör naturligtvis
den ålder, inom hvilken äktenskap får afslutas, för att enka och barn
skola kunna göra anspråk på pension, förändras ifrån 65 år, såsom
komitén föreslagit, till 60 år.

Bestämmelsen angående äktenskap, hvilket delegare ingår, under
det han lider af sjukdom, som inom sex månader medför hans död —
att detta icke skall medföra pensionsrätt annat än i vissa fall — torde
blifva svår att i praktiken tillämpa. Den ifrågavarande bestämmelsen
synes nemligen kräfva, att för hvarje fall, der en delegare aflider inom
sex månader efter det han ingått äktenskap, en undersökning företages,
huruvida den sjukdom, uti hvilken han aflidit, var befintlig redan vid
tiden för äktenskapets ingående. Och om detta kunde lagligen styrkas,
finge enkan gå i mistning af pensionen, ehuru mannen vid tiden för
giftermålet varit i full utöfning af sin tjenst och ingalunda hyste någon
farhåga för att inom sex månader bortgå med döden. Det synes fördenskull,
att vilkoret borde på något sätt närmare bestämmas såsom
möjligen derigenom att efter orden »lider af sjukdom» tilläggas orden
»och fördenskull åtnjuter tjenstledighet». Detta tillägg skulle dessutom
bekräfta det förhållandet, att jemväl delegaren sjelf bort vara medveten
om, att han vore i ett tillstånd, som icke berättigade efterlenniade att
uppbära pension.

Emot §§ 24, 25 och 2G finnes intet att erinra.

Enligt hvad direktionen redan haft anledning omnämna, skilja sig
de i detta reglementsförslag intagna bestämmelserna rörande kassans
förvaltning till sjelfva de vigtigaste grunderna från de stadganden i denna

161

del, som finnas intagna i förut gällande enkekassereglementen. I dessa
är nemligen stadgadt, att delegarne hafva rätt att utse fullmäktige för
granskning af kassans förvaltning och räkenskaper till utrönande af
kassans tillstånd och huruvida dess styrelse fullgjort, hvad på densamma
skolat ankomma. Dessa folkvalda fullmäktige äro tillika bemyndigade
att välja en del af styrelsen och revisorer. Emot nyssnämnda
kassor företer den af komitén nu föreslagna dessutom den väsentliga
olikheten, att de förra i allmänhet äro mer eller mindre doterade af
allmänna medel, men i den senare måste delegarne sjelfva betala allt,
som erfordras för sjelfva pensioneringen, och endast förvaltningskostnaden
tillskjutes af statsmedel. Den frågan framställer sig då sjelfmant: är
kostnaden för förvaltningen af en för flere delegare gemensam stor
egendom af sådan betydenhet och vigt, att egarne, för åtnjutande af
frihet från ersättning derför, böra sjelfva frånsäga sig allt inflytande
på samma förvaltning? På denna fråga synes svaret otvifvelaktigt blifva,
att den erbjudna förmånen icke alls motsvarar de olägenheter, som
dermed kunna blifva förbundna. För en enskild penningeanstalt af
ifrågavarande slag skulle man knappast kunna framlägga ett sådant
förslag, att delegarne skulle befrias från förvaltningskostnaderna med
vilkor, att de afsade sig allt inflytande på förvaltningen. Vid eu enskild
anstalt kunde en anordning af detta slag dock lättare förevaras,
alldenstund inträdet i densamma svårligen kunde för någon blifva obligatoriskt,
och det följaktligen stode hvar och eu fritt att, med kännedom
derom, ingå eller att icke ingå i densamma. Men i denna kassa inträffar
det särdeles betungande förhållandet, att hvarje medlem af de
korporationer af statstjenare, hvilka kassan omfattar, icke kan undandraga
sig inträdet, på samma gång som han ingenting kan inverka på
sättet, huru hans medel förvaltas. Man skulle möjligen vilja grunda
detta förhållande derpå, att den som inträder i statens tjenst äfven får
skaffa sig kännedom om de vilkor, som derför gälla — sålunda bland
annat, att han skall draga försorg om efterlefvande enkors och barns
pensionering genom årliga tillskott under hela tjenstetiden, men att
lian med förvaltningen af dessa medel intet har att skaffa — och att,
när han likaväl inträdt, han må underkasta sig vilkoren. Att i denna
grad utsträcka inträdesvilkoren synes dock vara att gå för långt.

Hade statsverket för denna kassa lemnat, om icke direkt understöd,
så åtminstone eu garanti, att delegarnes afgifter för de bestämda
pensionerna icke någonsin skulle behöfva ökas, utan att staten i händelse
af blifvande brist åloge sig att betäcka densamma, då hade det funnits

162

ett objektivt skäl för statens rätt att jemväl taga förvaltningen om hand.
Men nu föreligger intet sådant skäl. Om i pensionskassan inträder
brist, hvilken åtminstone kan tänkas hafva förorsakats af förvaltningens
beskaffenhet, då få delegarne sjelfva vidkännas antingen förökade afgifter
eller förminskade pensioner till utlemnande af balansen, men staten har
dervid ingen som helst skyldighet. 1 andra ekonomiska förvaltningar
plägar nödtvungen administration inträda först i händelse af omyndighetstillstånd
eller dålig förvaltning eller iråkade balanser, men beträffande
denna kassa inträder administrationen redan ifrån början, och i händelse
balans uppstår, hafva delegarne intet annat att göra än att betäcka
denna.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, vill direktionen för
sin del föreslå, att kapitlet om kassans förvaltning omarbetas i deririgtning,
att tullmäktige, valda af delegarne, insättas för granskning
af räkenskaper och förvaltning, samt att dessa bemyndigas att afgifva
förslag rörande kassans angelägenheter samt att utse åtminstone två
ledamöter af styrelsen och två revisorer. Något formuleradt förslag
till ifrågavarande ändringar anser sig direktionen likväl icke böra uppställa.

Stadgandet i § 41 angående besvärsrätt motsvarar hvad som i
dylika reglementen plägar föreskrifvas.

Af de öfvergående stadgandena framgår icke tydligt, huru kapitaltillgångarne
i nu varande pensionskassor skola disponeras, nemligen
huruvida desamma skola öfverlemnas till statsverket eller till den nya
kassan, med skyldighet för staten att till kassan utgifva hvad som
derutöfver kan erfordras för den förutvarande personalens samt deras
enkors och barns pensionering. Dessa bestämmelser synas vara så
vigtiga, att desamma bort intagas i sjelfva reglementet och icke enbart
i motiveringen.

I förslaget till afveckling af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser
m. m. finnes emellertid ett fullständigt förslag, huruledes nu
befintliga tillgångar i de pensionsanstalter, som äro afsedda att uppgå
i den nya pensionslagen, samt enke- och pupillkassan skola disponeras.
Såsom nyss nämndes, synes det emellertid nödigt, att hufvudbestämmelserna
deraf intagas i de respektive stadgarne, pensionslagen och reglementet
för enkekassan.

Förslag till
åtgärder för
nuvarande
pensionsanstalters

afveckling.

I förenämnda förslag till åtgärder för afveckling af nuvarande
pensionsinrättningars förbindelser m. m. förekommer särskild redogörelse

163

för afvecklingskostnaderna. deribland jemväl för telegrafverkets pensionsanstalter.
För begge dessa anstalter ådagalägger komitén, att kostnaderna
för afvecklingen icke blifva större för statsverket, än hvad de nu
äro. Att så måtte blifva fallet beträffande pensionsinrättningen torde
ej böra betviflas, enär denna inrättning vid 1891 års slut egde ett
öfverskott af 231,000 kronor. Med afseende å enke- och pupillkassan
åter synes någon tvekan hafva bort uppstå hos komitén vid att förklara,
»att större statsbidrag än det nu utgående å cirka 5,000 kronor dervid
icke torde erfordras» (sid. 385), alldenstund komiténs matematiskt-tekniska
biträde (å sid. 557) uttalar, att man har »svårt för att kalla kassans
ställning fullt solid» (jfr. sid. 203). Med anförande allenast af denna
motsättning emellan olika ställen i komiténs betänkande är direktionen
dock på förut angifna grunder för sin del öfvertygad, att komiténs
förstnämnda uppfattning är rigtig.

Då komitén sålunda uppstält. en noggrann jemförelse mellan
statens nuvarande utgifter för telegrafverkets pensionsanstalter och de,
som för samma anstalter skulle drabba statsverket under en kommande
afveeklingsperiod, skulle man hafva väntat, att betänkandet hade upptagit
en annan ännu vigtigare jemförelse, nemligen den emellan statens
nuvarande kostnader för telegrafstatens samt dess enkors och barns
pensionering och de kostnader, hvilka efter öfvergångsperiodens slut
skulle tynga på statsbudgeten i form af pensioner för telegrafpersonalen,
utgående enligt pensionslagen uteslutande af statsmedel. En sådan
jemförelse både nemligen varit betydligt vigtigare af det skäl, att
öfvergångsperioden är af relativt kort varaktighet, men den nya regleringen
är afsedd att blifva beståndande. Om öfvergångsperioden hade
under sin korta varaktighet lemnat några tusen kronors förlust årligen,
hade ett sådant förhållande varit af ringa betydelse, blott den nya för
all framtid gällande regleringen framvisat ett för staten förmånligt
resultat. Men nu lemnar öfvergångsperioden ingen förlust, emedan
telegrafverkets pensionsanstalter äro baserade på sunda ekonomiska
grundvalar. Deremot kommer den nya pensionslagen att ensamt för
telegrafverket åsamka statsverket en ökning i utgifterna af åtminstone
85,751 kronor årligen i all framtid, enligt hvad direktionen redan förut
ådagalagt. Denna ökning synes likväl blifva mycket mera afsevärd
derigenom, att det torde visa sig omöjligt att i praktiken för stationspersonalen
tillämpa den höga pensionsåldern. Skulle denna deremot
komma att, med tillämpning af § 4 i pensionslagen, i praktiken utfalla
fem år tidigare än komitén föreslagit, eller vid 60 år, så komma totalkostnaderna
för statsverket att nära nog fördubblas, och ensamt ökningen

164

i kostnaderna torde då komma att uppgå till inemot 200,000 kronor
årligen. Måhända är det af detta skäl, som den matematiskt-tekniska
utredningen (sid. 572) angifver, att siffrorna rörande kostnaderna för
telegrafstatens framtida pensionering äro de »relativt mest osäkra».
Något annat skäl synes icke kunna utfinnas, hvarföre sifferuppgifterna
för telegrafstaten skulle behöfva vara mera osäkra än för öfriga tjenstemannakårer.

Här ofvan uttalades, att den nya regleringen af pensionsväsendet
skulle, derest densamma nu genomföres, blifva gällande för all framtid.
Anledningen till denna uppfattning finnes deruti, att lika lätt som det
är att från ett fonderadt pensionsväsende öfvergå till en direkt pensionering
af statsmedel, lika svår skulle en återgång till det gamla blifva.
Då nemligen öfvergångsperioden från telegrafverkets nuvarande pensionsinrättning
till den nya pensionslagen vore afslutad, så vore ock det
nu samlade kapitalet i det närmaste förbrukadt. För att sedan åter
öfvergå till en fonderad pensionsinrättning finge man först skaffa eu
grundfond, som motsvarade slutvärdet af hela personalens matematiskt
beräknade afgifter för föregående tjenstetid, hvilken grundfond skulle
för nu bestämda pensionsbelopp och pensionsålder med all sannolikhet
belöpa sig till 50 procent mera än den nu befintliga, eller till omkring
4£ millioner kronor. Att på nytt anskaffa denna fond — till hvilken
den nuvarande likväl växer, om pensionsinrättningen får fortfara och
ega bestånd — torde möta sådana finansiela svårigheter, att man hellre
beslutar sig för att fortfarande lefva för dagen och att ej bekymra sig
för framtiden. När telegrafverkets nuvarande pensionsinrättning bildades,
uppstod just största svårigheten att anskaffa denna grundfond, ehuru
densamma då var jemförelsevis ringa (865,537 kronor), i anseende dertill
att hela personalen var jemförelsevis ung — de äldsta hade tjenstgjort
endast omkring 20 är — och i följd deraf pensionsbeloppen jemväl
jemförelsevis mindre. Men ehuru beloppet sålunda var relativt
ringa och nu ytterligare 20 år förflutit, är samma grundfond ännu ej
fullständigt inbetald, utan torde dermed komma att dröja ytterligare i
17 år.

Skulle man emellertid vilja anse för möjligt — sedan framtiden
visat det af komitén för telegrafstaten föreslagna pensioneringssättet
blifva betydligt dyrbarare för statsverket — att åter kunna öfvergå till
eu fonderad pensionsinrättning med delegarebidrag, så synes det under
en sådan förutsättning vara förnuftigare att nu låta telegrafverkets
pensionsväsende vara oförändradt och att i stället söka åvägabringa
likhet emellan civila pensionsförhållanden på det sättet, att en fonderad

165

pensionsanstalt inrättas för samtlige de civile tjensteinnehafvare, hvilka
äro föreslagna att hänföras under den nya pensionslagen. Om öfrigo
civile tjensteinnehafvare finge erlägga samma afgifter, som nu utgöras
af Telegrafstyrelsens personal, och statsbidrag och pensioner m. m.
ordnades enligt samma grunder som för denna, skulle statens sammanlagda
kostnader för pensionering af civile tjensteinnehafvare i framtiden
otvifvelaktigt nedgå till vida lägre belopp än de af komitén beräknade.
Dessutom skulle statsverket så småningom lösas från den stora skuldsumma
för statstjenares pensionering, hvari detsamma för närvarande
häftar.

Med afseende på de olika förhållanden, hvarunder olika tjenstemannakårer
skulle öfvergå till den nya pensionslagen, förekommer eu
annan, särskildt från telegrafstatens synpunkt, vigtig fråga.

Kostnaden för pensionering af civile embets- och tjensternän å
allmänna indragningsstaten beräknas i komiténs betänkande att efter
30 år uppgå till i rundt tal omkring 2,750,000 kronor. Till betäckande
af dessa kostnader öfverlemna förutvarande pensionsinrättningar till
staten sina fonder, men för tjensteinnehafvares egen pensionering finnas
sådana endast i civilstatens pensionsinrättning, hvilken för sina 4,365
delegare öfverlemnar allenast ett belopp af omkring 581,000 kronor.
Detta tillskott motsvarar sålunda hvad hela den civila personalen förutom
telegrafstaten har att öfverlemna, och detta belopp räcker icke
på långt när till att utan vidare bidrag från statsverket betäcka kostnaderna
för afvecklingen. Telegrafverkets pensionsinrättning åter kommer
för sina 404 delegare med ett tillskott, som vid tiden för öfverföringen
torde uppgå till minst 3 millioner, under det pensioneringskostnaderna
efter 30 år anses komma att utgöra allenast 159,000 kronor årligen.

Öfvergångsvilkoreri för telegrafstaten äro sålunda vidt skiljaktiga
mot hvad de äro för öfrige civile tjensteinnehafvare. Såsom invändning
emot denna uppfattning skulle möjligen kunna anföras, att större delen
af den störa inträdessumma, som kräfves af telegrafstaten, uppkommit
genom statsbidragen. Härvid må först bemärkas, att under hela tiden,
telegrafverkets pensionsinrättning funnits, statens bidrag till tjenstemannafonden
i civilstatens pensionsinrättning varit vida större, under
det att dennas för tjenstemannapensioneringen disponibla tillgångar utgöra
icke fullt eu femtedel af motsvarande vid telegrafstaten. Huru
stor del af telegrafverkets pensionsinrättnings samlade fond, som kan
anses hafva uppkommit genom delegarebidrag och huru mycket genom
statsbidrag, kan emellertid icke uppgifvas utan att först verkställa eu

166

matematiskt-teknisk utredning, hvilket dock omöjliggöres af den korta
tid, direktionen haft till förfogande för afgifvande af detta utlåtande.
Att proportionera dessa andelar efter summorna af delegarnes och
af statens årliga bidrag blifver nemligen icke rigtigt, alldenstund de
till belopp af mer än en half million kronor redan utbetalta pensionerna
rätteligen skola beräknas utgå till öfvervägande del af statsmedel,
eftersom statsverket åtagit sig att betala hela beloppet af den
före 1875 års ingång befintliga personalens retroaktivafgifter och inga
andra pensionärer ännu finnas än sådana, som för pensioneringens
möjliggörande fått åtnjuta sådan förmån. Till och med 1893 hafva
emellertid delegarebidragen uppgått till inalles 538,970 kronor 25 öre,
förutom räntor, och statsbidragen till 1,236,523 kronor 61 öre, likaledes
förutom räntor. Af de sammanlagda insatserna, 1,775,493 kronor 86
öre hafva sålunda delegarne sjelfva tillskjutit nära i och statsverket
något, mera än f; men enligt hvad nyss motiverades måste delegarnes
andel blifva större än hvad senast angifna tal utvisa. Som pensionsinrättningens
samlade fond vid 1893 års utgång, ogulden fordran å
retroaktivmedlen oberäknad, utgjorde 2,143,459 kronor 85 öre, eller
367,965 kronor 99 öre mera än hvad stat och delegare tillsammans
lemnat, så framgår deraf, att pensionerna kunnat hittills utbetalas uteslutande
af de på medlen samlade räntor, och att icke ens dessa till
hela beloppet åtgått, utan lemnat ganska stort öfverskott.

Men ehuruväl telegrafpersonalen sålunda skulle enligt komiténs
förslag lemna ifrån sig till statsverket en inträdessumma, hvilken mer
än till fullo motsvarar värdet af de åt denna personal nu tillförsäkrade
pensioner — ett förhållande, som icke inträffar med någon annan
tjeustemannakår, som föreslagits att öfvergå till det nya pensionsväsendet
— så skulle telegrafpersonalen, för att bevaras vid sin nu innehafvande
pensionsrätt, jemväl under sin återstående tjenstetid betala
de nu utgående höga afgifterna — ett förhållande, som likaledes icke
inträffar med någon annan tjenstemannakår. Betungande delegareafgifter
och till stor del derigenom bopbringade betydliga fonder föranleda
sålunda till fortsatt inbetalning af samma dryga afgifter; men
de för alla öfriga tjenstemannakårer förut utgående lindrigare afgifterna,
hvilka för tjenstemannapensioneringen icke kunnat i förhållande till
personalens antal bilda ens nämnvärda fonder — dessa jemförelsevis
obetydliga afgifter skulle föranleda till total befrielse under återstående
tjenstetid från afgifter för ifrågavarande ändamål. Denna jemförelse
visar åter obilligheten af de vilkor, under hvilka telegrafpersonalen
skulle beredas öfvergång till det nya pensionsväsendet för civile tjenste -

167

män, och påkallar en undersökning af de förutsättningar, under hvilka
personalen åtagit sig de dryga afgifterna.

Derest telegrafverkets pensionsinrättning icke hade bildats och
trädt i verksamhet för tjugu år sedan, så hade telegrafpersonalen utan
allt tvifvel måst pensioneras enligt de grundsatser, som gälla för allmänna
indragniugsstaten, och hade samma personal sålunda nu, beträffande
tjenstemannapensioneringen, varit likstäld med delegarne i
civilstatens pensionsinrättning. Men af skäl, som förut blifvit angifna,
ansågo de komiterade, som afgåfvo förslag till reglemente för telegrafverkets
pensionsinrättning, att vilkoren för pensionering å allmänna
indragningsstaten icke voro väl lämpade för förhållandena inom telegrafverket,
och på den grund funno komiterade sig föranlåtna att utarbeta
särskilda pensionsförslag för personalen vid nämnda verk. För att
emellertid kunna tillgodose alla de anspråk, som för denna personal
uppstodo, måste komiterade, i egenskap af delegarnes valda ombud, å
deras vägnar åtaga sig delegareafgifter, hvilka i jemförelse med motsvarande
i andra verk voro oerhördt dryga och för flertalet tre gånger
så stora. Men det synes direktionen, att detta åtagande ovilkorligen
måste sättas i samband med alla öfriga bestämmelser i det af Kongl.
Maj:t och Riksdag faststälda reglementet, sålunda med bestämmelserna
angående statsbidrag, egen förvaltning och revision m. m., m. m., och att,
derest reglementet upphör att funktionera i alla öfriga afseenden, måste
jemväl delegarnes deri stadgade skyldigheter, att erlägga de höga afgifterna,
upphöra.

Ändock att telegrafpersonalen efter eventuel öfvergång till den
föreslagna pensionslagen, enligt direktionens uppfattning, sålunda bör
befrias från delegareafgifter, synes billighet och rättvisa kräfva, att
nuvarande delegare i telegrafverkets pensionsinrättning böra med hänsyn
till den stora samlade fond, desamma öfverlemna, bibehållas vid
nu gällande förmåner beträffande pensionsbelopp och pensionsålder.
Dessa förmåner torde nemligen ändock icke fullt uppväga hvad den
fåtaliga telegraipersonalen öfverlemnar till statsverket i jemförelse med
hvad alla öfriga civila tjenstemannakårer prestera.

Med stöd af hvad sålunda blifvit andraget, föreslår direktionen
följande ändrade bestämmelser rörande vilkoren för en eventuel öfvergång
af telegrafpersonalen till den nya pensionslagen:

l:o) Den vid öfvergången befintliga telegrafpersonalen befrias
från vidare delegareafgifter för egen pensionering från och med den
tidpunkt, då reglementet för telegrafverkets pensionsinrättning upphör
att i sin helhet gälla.

168

Slutord.

2:o) Samma personal bibehålies under återstående tjenstetid vid
nu gällande pensionsrätt.

Ehuru direktionen ausett sig förpligtad att på sätt som skett ingå
i granskning af komiténs förslag till pensionslag och till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn, är direktionen likväl
lifligt öfvertygad derom, att — äfven om de beträffande dessa förslagförordade
ändringar skulle blifva iakttagna — det likväl blefve för
alla dem, som i denna vigtiga sak äro intresserade, en oersättlig förlust
att utbyta telegrafverkets pensionsanstalter mot den föreslagna nya
ordningen. Direktionen anser sig nemligen hafva till fullo ådagalagt,
att kostnaderna för statsverket skulle blifva väsentligt fördyrade, under
det att pensionerna blifva både till belopp och till tidslängd betydligt
försämrade; att telegrafverket skulle med afseende å expeditionsduglighet
lida skada genom den föreslagna framflyttningen af pensionsåldern;
att denna framflyttning af pensionsåldern för personalen skulle föranleda
en så betydande försämring i - befordringsutsigterna, att ensamt
denna omständighet bör uppväga de ekonomiska uppoffringar, som
samma personal får vidkännas för de nuvarande pensionsanstalternas
bibehållande; samt slutligen att upphäfvandet af den nuvarande, på
sunda ekonomiska grundvalar hvilande, fonderade pensionsinrättningen
och förbrukandet af de samlade medlen gör det omöjligt för telegrafpersonalen
att framdeles åter skaffa sig ett lika godt och förmånligt
pensions väsende, derest framtiden skulle sådant påkalla. Då direktionen
tillika icke kan finna några andra skäl, som skulle kunna lemna nöjaktig
förklaring till eller försvara uppoffrandet af dessa för alla parter
så vigtiga fördelar, finner sig direktionen föranlåten att såväl ur rättslig
som ekonomisk synpunkt på det bestämdaste påyrka bibehållandet af
telegrafverkets nuvarande pensionsanstalter.

Stockholm den 4 januari 1895.

»1 • '' 1 ’ * i * * • i . . I’. ( > ; .. .J '' '' ■ l»;'' :

Direktionen *

öfver telegrafverkets pensionsirrättning samt enke- och pupillkassa:

M. WENNMAN.

HUGO BRATT. K. G. W. NORDQVIST.

ERNST CARLBERG. JOHAN THEODOR JOHANSSON.

. .K''

Edv. Svanbeck.

169

Kongl. Generaltullstyrelsen.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t under den 6 augusti 1891 uppdragit
åt den i nåder förordnade komitén för utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof m. m. att

dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida
pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning
och organisation, eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning
af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna
påkallad, och i sammanhang härmed i öfrigt föreslå åtgärder till tryggande
af pensionsinrättningens ekonomiska ställning,

dels ock utreda i hvad mån och på hvad sätt genom organisation
och förening af flere eller färre nu befintliga pensionsinrättningar och
indragningsstater, eller annorledes genom förändring af nu gällande
bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civile embets- och
tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling
i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande
härför erforderliga penningemedel, än ock lindring i statsverkets utgifter
för sagda pensionering kunde åtstadkommas,

samt deröfver med yttrande och förslag till Eders Kongl. Maj:t
inkomma,

och komitén i följd häraf under den 28 maj 1894 afgifvit underdånigt
betänkande och förslag angående ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn,

så har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 5 oktober
sistnämnda år anbefalt Generaltullstyrelsen att, efter inhemtande af
yttrande från direktionen för tullstatens enskilda pensionsinrättning angående
de delar af komiténs förslag, som beröra nämnda pensionsinrättning,
afgifva underdånigt utlåtande ej mindre deröfver än äfven
i anledning af hvad komitén föreslagit beträffande pensionering dels af
tullverkets tjenstemän dels ock af tulltjenstemäns i fattigdom efterlemnade
enkor och barn, samt med berörda utlåtande till Eders Kongl.
Maj:t inkomma före den 1 mars 1895;

Och får Styrelsen, som till följd häraf infordrat nämnda direktions

170

yttrande, med öfverlemnande af samma yttrande härmed fullgöra denna
nådiga befallning.

Beträffande först pensioneringen af de civile tjensteinnehafvarne
har komitén på anförda skäl ansett, att det civila pensionsväsendet i
denna del skulle på lämpligaste sätt blifva ordnadt, om, med upphäfvande
af nu gällande, i många fall olämpliga, för staten alltför betungande
och i en mängd författningar kringströdda stadganden, en allmän
författning i ämnet, stiftad utaf Konung och Riksdag samfäldt, utfärdades.
I denna pensionslag borde bestämmelserna bringas till enhet och likformighet;
pensionsvilkoren i allmänhet skärpas mot hvad hittills varit
förhållandet; föreskrifter särskilt införas om beräkning af tjenstetid och
om skyldighet att afgå från tjensten vid viss lefnadsålder; pensionsbeloppen
bestämmas i förhållande till aflöningen samt minskas och
jemkas; äfvensom afkortade pensioner införas. Kostnaderna för pensioneringen
enligt denna lag borde lämpligast bestridas från ett enda
anslag, det till allmänna indragningsstaten, samt pensioneringen verkställas
genom det embetsverk, till hvars åliggande nu hörde att ombesörja
pensioneringen från allmänna indragningsstaten, nemligen statskontoret.
Någon rubbning i deras rätt till pension af staten, hvilka
blifvit utnämnde innan denna lag skulle träda i kraft, vore dermed icke
åsyftad.

Angående åter frågan om ordnande af pensionsväsendet för civile
tjensteinnehafvares enkor och barn har komitén ansett, att denna fråga
icke kunde för framtiden på annat sätt tillfredsställande och betryggande
lösas än genom bildande af en ny, med hänsyn till nuvarande utsigter
för räntefot och dödlighet på matematiskt-tekniska grunder bygd, under
statens kontroll stående, allenast med tillskott af delegarne uppehållen
pensionskassa, hvilken, från den nya pensionslagen fristående, borde
omfatta väsentligen samma delegare som dem, för hvilka nämnda lag
skulle gälla, och hvilken till förebyggande af sådant obestånd, hvari
flera nuvarande pensionsinrättningar råkat, skulle vara underkastad en
på bestämda tider återkommande matematiskt-teknisk revision. Då det
för staten vore af synnerlig vigt, att denna pensionskassa handhades
så, att ständig trygghet förefunnes, att kassan skulle kunna fullgöra
sina förbindelser, har komitén vidare ansett, att kassan också borde af
staten, genom en af Eders Kongl. Maj:t utsedd styrelse, förvaltas, vid
hvilket förhållande, och då staten gjorde delaktigheten i kassan obligatorisk,
förvaltningskostnaderna billigtvis borde af staten bestridas. Icke
heller här vore meningen att rubba den rätt, som tillkomme pensionärer
och delegare i nuvarande enke- och pupillkassor.

171

Komitén har slutligen aDsett det tillhöra sitt uppdrag att taga i
öfvervägande, huru de nuvarande förhållandena i afseende å civile tjensteinnehafvares
samt deras enkors och barns pensionsrätt skulle på lämpligaste
sätt afvecklas och i öfrigt åtgärder vidtagas för beredande af
öfvergången till den nya form, komitén funnit böra gifvas åt det civila
pensionsväsendet.''

I enlighet med de grundsatser i afseende å ordnande af detta
pensionsväsen, som sålunda af komitén uttalats, har komitén uppgjort
förslag till

pensionslag för civilstaten,

reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn, samt

åtgärder för afveckling af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser
m. m.

Innan Generaltullstyrelsen går att öfver dessa förslag i de delar,
hvartill den nådiga remissen gifver anledning, afgifva närmare yttrande,
anser Styrelsen sig böra lemna en redogörelse för nu gällande bestämmelser
angående pensioneringen af tullverkets tjensteinnehafvare samt
deras enkor och barn.

I afseende å den nuvarande pensioneringen af tullverkets embetsed
tjensternän samt betjente får Styrelsen i underdånighet erinra:

att jemlikt nådiga kungörelsen den 1 november 1878, angående
vilkoren för åtnjutande af de från 1879 års början faststälda nya löneförmåner
för Generaltullstyrelsen, tjensteman inom Styrelsen skall, då
han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjensteår, vara förpligtad att med
oafkortad lön, hvarunder inbegripes jemväl ålderstillägg, såsom pension
från tjensten afgå, Eders Kongl. Maj:t eller Generaltullstyrelsen, der
det tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med
detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och
kan finnas villig att i densamma qvarstå;

att på grund af bestämmelsen i nådiga brefvet till Generaltullstyrelsen
den 11 november 1870 derom, att stadgandena i nådiga brefvet
den 18 november 1836, angående pensionsrätten för tullverkets embetsoch
tjensternän i allmänhet, skulle fortfara att gälla endast för den
egentliga bevakningspersonalen d. v. s. alla de, som tillhöra kustbevakningen
samt den stationära tullbevakningen från och med roddaregraden
till och med öfveruppsyningsmän, men att deremot öfrige till tullverket
hörande embete- och tjensternän, hvilka antingen genom den nya staten
för tullverket erhållit ökad aflöning eller efter förberörda den 11
november 1870 blifvit eller blofve i tullverkets tjenst antagna eller be -

172

fordrade, icke egde anspråk på åtnjutande af pensionera^ efter andra
grunder i afseende å lefnadsålder och tjenstetid, än som för rikets öfriga
civile tjenstemän voro bestämda, tillämpas å nämnda tjensteinnehafvare
vid lokalförvaltning en de vid sistberörda tidpunkt för rikets civile tjenstemän
i allmänhet härom gällande stadganden, hvilka återfinnas dels i
nådiga brefvet den 25 Juni 1818, kungjordt genott Kammarkollegii
cirkulär den 11 oktober 1819, angående rättighet för civil tjensteman
att vid uppnådda 70 lefnadsår och efter minst 30 års oafbruten tjenstetid
undfå afsked med oafkortad ordinarie lön såsom pension, samt dels
i nådiga brefvet till Statskontoret den 12 november 1823, hvari medgifves
rättighet för civil tjensteman att erhålla afsked med full pension
vid 65 års ålder, då, efter vid pass 40 års tjenstgöring, den afskedssökandes
sjuklighet eller försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest
styrkes;

att den egentliga b ev åkning sper sonalen, d. v. s. alla de, som tillhöra
kustbevakningen samt den stationära tullbevakningen från och med
roddaregraden till och med öfveruppsyningsmän, äro berättigade till
pension i enlighet med stadgandena i ofvanåberopade nådiga bref den
18 november 1836, hvarigenom rättighet att erhålla afsked med hel
pension eller med åtnjutande af hela ordinarie lönebeloppet är nämnda
tjensteinnehafvare medgifven dels, utan afseende å ålder och tjenstetid,
vid full invaliditet i följd af våldförande eller olycksfall i och för tjensten
och dels vid fylda 60 år efter 30 års tjenstetid; tre fjerdedels pension
får åtnjutas af den, som antingen hunnit 60 lefnadsår, men icke
tjenat i 30 år eller tjenat i 30 år men icke uppnått 60 års ålder; half
pension tillkommer den, som före uppnådda 60 lefnadsår tjenat i minst
25 år, samt den, som vid en lägre ålder och efter kortare tjenstetid
är till erforderlig tjenstetid oförmögen och tillika utmärkt sig genom
skicklighet och pålitlighet; fjerdedels pension kan få tillgodonjutas af
den, som efter kortare tjenstetid funnits till erforderlig tjenstgöring
oförmögen, derest icke skäl förekommit till hans lagliga skiljande från
tullverket utan pensionsförmån; samt ingen, som icke i minst fem år
tjenat med ordinarie lön vid tullverket, kan af tullmedlen erhålla någon
pension, de tjensteinnehafvare dock undantagna, hvilka, på sätt ofvan
nämnts, komma i åtnjutande af hel pension i anledning af invaliditet;

att, jemlikt nådiga brefvet till Generaltullstyrelsen den 11 november
1870, det till tjensteinnehafvare vid lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen utgående ålderstillägg i sin helhet räknas
till tjenstgöringspenningarne och således lika litet som dessa sistnämnda
tages i beräkning vid pensionsbeloppets bestämmande; samt

173

att, enligt gällande nådiga instruktion för Generaltullstyrelsen den

I november 1878, § 24, Styrelsen eger af tullmedlen tilldela pension
åt dem, som enligt gällande föreskrifter dertill äro berättigade, samt
å pensionsstat förflytta af Styrelsen tillsatta, pensionsberättigade tjenstemän
och betjente vid lokalförvaltningen samt vid kust- och gränsbevakningen
äfven utan deras derom gjorda ansökning, när de befinnas
till nöjaktig tjenstgöring oförmögna.

Nu gällande stadganden i fråga om pensioneringen af tjensteinnehafvares
vid tullverket efterlemnade enkor och barn återfinnas dels uti det
under den 16 februari 1833 i nåder faststälda reglementet angående
pensionering från tullmedlen af tulltjenstemäns i fattigdom efterlemnade
enkor och barn med de förändringar, som deruti stadgats genom nådiga
brefvet den 3 december 1861, angående bestämmande af lägsta
beloppet för hel pension till 36 kronor årligen, och nådiga brefvet den

II november 1870, angående upphörande af barns pensionsrätt vid den
tid, då skyldighet för dem inträder att erlägga mantalspenningar, samt
dels uti nådiga reglementet för tullstatens enskilda pensionsinrättning
den 30 maj 1884 med de deruti genom nådiga brefvet den 2 december
1892 meddelade förändringar, enligt hvilket reglemente och nådiga
bref pensioneringen bestrides medelst bidrag såväl af delegarne som
af statsmedel. Hufvudinnehållet af dessa reglementen samt af sistberörda
två nådiga bref har af komitén blifvit i dess betänkande pag.
158—163 meddeladt.

Enligt förberörda, af komitén afgifna förslag till pensionslag för
civilstaten skulle, på sätt redan antydts, kostnaden för pensioneringen
af tullverkets personal, hvilken kostnad för närvarande utgår direkte
af tullmedlen, komma att, i likhet med kostnaden för pensioneringen
af öfrige civile tjensteinnehafvare, bestridas från anslaget till allmänna
indragningsstaten samt pensioneringen verkställas genom Statskontoret.
Häremot finnes från Generaltullstyrelsens sida intet att anmärka.

Mot förslaget i öfrigt, för så vidt det berör tjensteinnehafvare
vid tullverket, har Styrelsen funnit sig böra framställa följande erinringar,
hvilka hufvudsakligen angå bestämmelserna rörande den lefnadsålder,
vid hvilken rätt till åtnjutande af pension och skyldighet att
dermed från tjensten afgå skulle'' inträda, grunderna för pensionsbeloppens
beräknande samt dessas storlek.

Sedan i §§ 1 och 2 af förslaget angifvits de tjensteinnehafvare,
hvilka borde åtnjuta rätt till pension af staten enligt ifrågavarande lag,

174

har komitén, i syfte att bereda minskning i statens utgifter för pensionsväsendet
samt då den verksammaste åtgärden för detta ändamåls
ernående otvifvelaktigt vore att höja pensionsåldern, i § 3 föreslagit,
att i regeln för att vid afsked erhålla pension skulle erfordras en lefnadsålder
af 70 år, utom för vissa i §:n särskildt uppräknade tjensteinnehafvare,
hvilka denna rätt skulle tillkomma vid 65 lefnadsår; och
har till sistberörda kategori hänförts bevakningspersonalen vid tullverket
med undantag af öfveruppsyningsmän. Pensionsåldern för dessa
sistnämnda skulle således höjas med icke mindre än tio år, för den
öfriga stationära bevakningspersonalen och personalen vid kust- och
gränsbevakningen med fem år samt för de Generaltullstyrelsen tillhörande
tjensteinnehafvare likaledes med fem år.

Men äfven för de tjensteinnehafvare vid tullverket, å hvilka ofvannämnda
nådiga bref af den 11 november 1870 eger tillämplighet, innebär
komiténs förslag i sjelfva verket en höjning af pensionsåldern, ity
att, såsom ofvan blifvit anfördt, rättigheten till full pensions åtnjutande,
hvilken visserligen i regel tillkommer sådan tjensteinnehafvare först
vid uppnådda 70 lefnadsår, dock enligt nu gällande bestämmelser kan
af honom vinnas redan vid 65 års ålder,"derest han tillika innehar
omkring 40 tjensteår, hvilket nästan utan undantag är fallet med lokalförvaltningens
tjenstemän vid sistberörda lefnadsålder, samt med läkarebetyg
styrkes hans sjuklighet eller försvagade helsotillstånd, intyg,
hvars anskaffande, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, i de flesta fall
icke mötts af hinder.

Till stöd för förslaget om förhöjning af pensionsåldern har komitén
hufvudsakligen åberopat, förutom den besparing, som genom en
sådan åtgärd skulle uppstå, den omständighet, att under detta århundrade
och särskildt under de sista decennierna medellifslängden för män i
vårt land väsentligt ökats, hvilket synts komitén innebära, att verksamhetsförmågans
fortvara jemväl utsträckts. Med fog torde likväl kunna
ifrågasättas, huruvida denna slutledning kan anses under alla förhållanden
rigtig. Den kan måhända hafva berättigande, då fråga är om
vissa, mindre ansträngande sysselsättningar, men torde icke ens då få
anses allmängiltig, och än mindre i fråga om förrättningar, hvilka icke
kunna nöjaktigt fullgöras utan besittningen af oförminskad arbetsförmåga,
hvilken visserligen icke bör saknas hos någon tjensteinnehafvare,
men måste förefinnas särskildt hos den vid lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen anstälda tullpersonalen, för så vidt statens
oafvisliga fordran på kraft och uthållighet samt säkerhet och reda vid
tjenstegöromålens skötande och, då fråga är om den trafiken betjenande

175

del af förstnämnda personal, jemväl sagda, alltjemt växande trafiks
berättigade kraf på en snabb expedition skola kunna varda behörigen
tillgodosedda. I alla fall lärer icke kunna bestridas, att tjeustegöromålen,
af hvad beskaffenhet de vara må, ganska ofta blefve mer eller
mindre lidande på ett sålunda utsträckt, nödtvunget qvarstående i tjensten;
och den uti § 4 intagna bestämmelsen, att tjenstinnehafvare,
hvilken antingen under någon tid lidit och fortfarande lede utaf sjukdom
af sådan beskaffenhet, att fortsatt tjenstgöring skulle menligt inverka
på helsan och derigenom antagligen förkorta hans återstående
lifslängd, eller ock vore i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen
att fullgöra sin tjenst, skulle, derest ingen utsigt funnes dertill
att tjensteinnehafvaren vidare blefve fullt tjenstbar, vara berättigad att
intill fem år tidigare än i allmänhet funnes bestämdt afgå från tjensten
med hel eller afkortad pension, torde, i anseende till strängheten
af de sålunda uppstälda vilkoren för denna rättighets åtnjutande, icke
afhjelpa sagda missförhållande. Den tjensteinnehafvare, hvilken visserligen
icke lede af sjukdom, vanförhet eller lyte af den art, komitén
omförmält, men likväl på grund af sin framskridna ålder och deraf
beroende kraftnedsättning eller på grund af sjuklighet icke kunde nöjaktigt
fullgöra sina tjensteåligganden, skulle således i förväntan på
uppnåendet af pensionsåldern komma att kvarstå i tjensten i regeln
fem år längre än nu, antingen utan tjenstledighet och då till större
eller mindre skada för tjenstegöromål, eller ock med åtnjutande af
sådan ledighet på grund af läkarebetyg, som styrkte hans oförmåga
att under längre eller kortare tid uppehålla tjensten, i hvilket senare
fall, om han tillhörde tullverkets lokalförvaltning eller kust- och gränsbevakning,
staten finge vidkännas en del af kostnaden för tjenstens
uppehållande.

Beträffande särskilt pensionsåldern för bevakningspersonalen har
Styrelsen senast uti underdånigt utlåtande den 9 november 1869 angående
regleringen af tullverkets stater för år 1871 framhållit behofvet
deraf, att denna personal med sin synnerligen ansträngande tjenstgöring
fortfarande finge ega rätt att vid uppnådda 60 lefnadsår med
full pension ur tullverkets tjenst afgå; och Styrelsen har i allmänhet
icke af någon sedermera vunnen erfarenhet funnit sig ega anledning
frångå sin sålunda uttalade öfvertygelse. Visserligen har Styrelsen i
åtskilliga fall funnit med tullverkets fördel förenligt att låta en del
bevakningsbetjente kvarstå i tjensten utöfver den uppnådda pensionsåldern,
i åtskilliga fall till och med efter uppnådda 65 lefnadsår, men
i allmänhet har förflyttningen å pensionsstat af berörda personal skett

176

vid eller nära efter den stadgade pensionsåldern 60 år. Så hafva t. ex.
under tioårsperioden 1885—1894 af samma personal med pension från
tjensten afgått: före uppnådda 65 lefnadsår 65 procent och af dem
öfver hälften vid 60 års ålder, under det att 35 procent af hela antalet
afskedade qvarstått i tjenst antingen intill eller ock i en del fall efter
fylda 65 år.

Emot upphörande af bevakningspersonalens nuvarande, på förberörda
nådiga bref den 18 november 1836 grundade undantagsställning,
i fråga om rätt till £, £ eller \ pension vid lägre antingen
lefnads- eller tjensteålder eller bådadera, har Styrelsen deremot intet
att erinra.

Då komitén ansett öfveruppsyningsmän icke böra åtnjuta ens den
rätt att med pension afgå vid 65 års ålder, hvilken komitén föreslagit
böra tillkomma den öfriga bevakningspersonalen, utan velat höja deras
pensionsålder till 70 lefnadsår, dervid komitén såsom skäl anfört, att
desse tjensteinnehafvare i afseende å ansträngande tjenstgöring icke
torde kunna likställas med den öfriga bevakningspersonalen, synes
komitén icke hafva haft sig bekant, att öfveruppsyningsmän, af hvilka
ingen utnämnes till tjenst å viss bestämd tjenstgöringsort, utan, jemlikt
stadgande i § 20 af den för Styrelsen gällande nådiga instruktion,
kan af Styrelsen till annan befattning af samma grad inom tullverket
förflyttas, i händelse beslut fattas om indragning eller förändring af
den tjenst han innehar, i många fall hafva alldeles samma slags tjenstgöring
som uppsyningsmän, exempelvis i de stapelstäder, der uppsyningsman
icke tillika finnes anstäld, och vid vissa landthamnstullstationer,
samt att en öfveruppsyningsman vid en inloppstullstation till
och med kan anses hafva mera ansträngande tjenstgöring och följaktligen
för att kunna nöjaktigt fullgöra sina åligganden är i behof af
större vigör än en uppsyningsman vid tullbevakningen i en stad;
hvadan följaktligen den föreslagna undantagsbestämmelsen synes Styrelsen
sakna berättigande.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får Styrelsen, för den händelse
en förhöjning af pensionsåldern för tjensteinnehafvare vid tullverket
anses bör ega rum, i underdånighet hemställa:

att pensionsåldern för öfveruppsyningsmän icke bestämmes högre
än den, som för den öfriga bevakningspersonalen af komitén föreslagits;
och

att en bestämmelse meddelas derom, att tjensteman eller betjent
vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen, som befinnes
till nöjaktig tjenstgöring oförmögen, må, äfven om han ej lider af

177

sådan sjukdom, vanförhet eller lyte, som i § 4 af förslaget omförmäles,
på anmälan af Generaltullstyrelsen kunna af Eders Kongl. Maj:t på
pensionsstat öfverflyttas vid en lefnadsålder, som är fem år lägre än
den i allmänhet bestämda.

Enligt § 9 i förslaget skulle pensionerna beräknas att utgå för
tjensteinnehafvare vid centralverket i förhållande till sammanlagda aflöningsförmånerna,
såväl lön och ålderstillägg som tjenstgöringspenningar
och bostadsförmån, såvida denna senare funnes i staten till visst belopp
upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas,
men för öfriga tjensteinnehafvare vid tullverket med den förändring,
att deras ålderstillägg icke skulle tagas i beräkning vid pensionsbeloppets
bestämmande, hvarjemte pensionerna inom tullverket i dess
helhet efter högsta aflöningsberäkning skulle komma att utgå med
sjutton olika belopp, vexlande emellan högst 6,000 kronor och lägst
550 kronor, enligt hvad den vid komiténs betänkande fogade tabell
(bilaga n:o 9) närmare utvisar.

Vid granskningen af de pensionsbelopp, som enligt de af komitén
föreslagna beräkningsgrunder skulle komma att utgå till Generaltullstyrelsens
embets- och tjenstemän samt betjente, har det synts Styrelsen
synnerligen anmärkningsvärdt, att för generaldirektörs- och byråchefsembetena
samt sekreterarens och statistikerns tjenster äfvensom för de
svagast aflönade eller vaktmästarebefattningarne ganska betydande
nedsättningar skulle uppkomma i nu bestämda pensionssummor, helst
för icke längre tid tillbaka än år 1878 Generaltullstyrelsens aflöningsoch
derå grundade pensionsförhållanden efter noggrann utredning af
dertill i nåder förordnade komiterade blifvit af Eders Kongl. Maj:t och
Riksdagen reglerade och sedan denna tid såväl de direkta och indirekta
skatterna som lefnadskostnaderna i väsentlig mån ökats.

Vidkommande pensionerna för tjenstemän och betjente vid tullverkets
lokalförvaltning samt gräns- och kustbevakning, i stället för
hvilken senare benämning i § 9 mom. 3 oegentlig! användts ordet tullbevakning,
hvilket inbegripes uti benämningen »betjente vid tullverkets
lokalförvaltning», får Styrelsen i underdånighet erinra derom, att det
nuvarande förhållandet mellan fast lön och tjenstgöringspenningar blifvit
af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen på underdånigt förslag af Generaltullstyrelsen
i fråga om regleringen af tullverkets stater för åren 1869,
1871 och 1875 bestämdt just med hänsyn till pensioneringen och ingalunda,
såsom komitén synes förmena hafva varit förhållandet, med
hänsyn till beredandet af ersättning åt vikarie vid ordinarie tjensteinnehafvares
förfall, utan utgör det belopp, tjensteinnehafvaren i sådan

178

händelse skall till vikarien afstå, enligt nådiga brefvet den 8 januari
1875 fjerdedelen af lönen och tjenstgöringspenningarne.

Den af komitén i afseende å beräkningen af pensionsbeloppen
sålunda följda grunden i förening med det enligt klassificeringen i
§ 9 föreslagna förhållandet emellan aflöningsförmånerna och pensionsbeloppen
leda också i en mängd fall till inkonseqvenser af sådan art,
att enligt Styrelsens åsigt beräkningen af tullpersonalens pensioner
icke bör ske med tillämpning af föreskrifterna i sistberörda §. Så
t. ex. skulle pensionerna komma att ökas: med 17,5 procent eller från

4.000 till 4,700 kronor för de två högst aflönade tjenstemännen vid
lokalförvaltningen, nemligen öfverinspektorerne vid packhusinspektionerna
i Stockholm och Göteborg, hvilka sålunda skulle komma i åtnjutande
af samma pension som byråcheferne i Styrelsen; med 14,2 8
procent eller från 3,500 till 4,000 kronor för de vid samma inspektioner
anstälde tullförvaltare i 6:te lönegraden; med 11,66 procent eller från

3.000 till 3,350 kronor för kontrollörer i 5:te lönegraden samt med
10 procent eller från 500 till 550 kronor för gränsridare, kustvakter
till häst eller till fot, vaktmästare i lista lönegraden, kammarvaktmästare,
roddare i 2:dra lönegraden och jaktbåtsmän i 2:dra lönegraden;
hvaremot pensionerna skulle komma att minskas för de lägst aflönade
inom tjenstemannapersonalen eller kammarskrifvare i lista lönegraden
med icke mindre än 20 procent eller från 1,500 till 1,200 kronor, i
lika proportion för kontrollörer i 2:dra lönegraden eller från 2,500 till

2.000 kronor; för de lägst aflönade tullförvaltarne med 10 procent eller
från 2,000 till 1,800 kronor; för kontrollörer i lista lönegraden samt
för bevakningskontrollören med 11,11 procent eller från 1,800 till 1,600
kronor; för tullfiskaler och kustchefer med 10 procent eller från 2,000
till 1,800 kronor; för kammarskrifvare i 2:dra lönegraden med 13,33
procent eller från 1,500 till 1,300 kronor; för inspektörer med 18,7 5
procent eller från 1,600 till 1,300 kronor; för öfveruppsyningsmän i
2:dra lönegraden med 13,33 procent eller från 1,500 till 1,300 kronor;
för öfveruppsyningsmän i lista lönegraden med 20 procent eller från

1,500 till 1,200 kronor; för kustsergeanter, jaktuppsyningsmän och
uppsyningsmän i lista lönegraden med 11,11 procent eller från 900
till 800 kronor; samt för kustuppsyningsmän, kustvakter till sjös,
vaktmästare i 2:dra och roddare i 3:dje lönegraden med 8,3 3 procent
eller från 600 till 550 kronor.

Enligt förenämnda tabell 9 har vid beräkningen af den pension,
som enligt förslaget skulle tillkomma öfverinspektoren vid tullbevakningsinspektionen
i Stockholm, hänsyn tagits allenast till lönen och tjenst -

179

göringspenningarne vid hans tjenst, tillhopa 5,000 kronor, men icke
till den med tjensten förenade förmån af fri bostad. I anledning häraf
får Styrelsen påpeka, att, då denne tjensteman i tjenstgöringspenningar
åtnjuter allenast 1,000 kronor, under det dessa för hans vederlike vid
tullbevakningsinspektionen i Göteborg utgöra 1,500 kronor, berörda
bostadsförmån lärer med ledning af staten kunna uppskattas till visst
penningebelopp, nemligen skilnaden mellan tjenstgöringspenningarne
vid omförmälda begge tjenster, 500 kronor, hvartill samma förmån ock,
enligt hvad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition (n:o 23) till 1868
års Riksdag angående regleringen af tullverkets utgiftsstater för år
1869 framgår, af Generaltullstyrelsen beräknats vid upprättande af förslaget
till dessa stater, samt att följaktligen ifrågavarande pensionsbelopp
jemlikt. § 9 af komiténs förslag bort bestämmas efter ett aflöningsbelopp
af 5,500 kronor.

Då samtliga de nuvarande pensionsbeloppen eller med andra ord
de nuvarande ordinarie lönerna vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning äro noggrant och väl afvägda i förhållande
dels till de särskilda aflöningsförmånerna i deras helhet och dels till
hvarandra inbördes samt Styrelsen icke funnit den af komiten åsyftade
förhöjningen i en del af dessa pensionsbelopp af något verkligt behof
påkallad och, på grund af nu rådande skatteförhallanden och lefnadskostnader,
icke heller anser sig kunna tillstyrka den ifrågasatta sänkningen
af en mängd andra pensionsbelopp samt på grund af hvad
Styrelsen härofvan anfört i fråga om nedsättningen af pensionsbeloppen
för en del af Styrelsens embets- och tjenstemän samt för Styrelsens
betjente, får Styrelsen i underdånighet hemställa, att pensionsbeloppen
för tullverkets embets- och tjenstemän samt betjente fortfarande måtte
få utgå efter nu gällande grunder.

Vidkommande de delar af komiténs förslag, som beröra tullstatens
enskilda pensionsinrältning, har Styrelsen i likhet med direktionen för
nämnda inrättning funnit pensioneringen enligt detta förslag i många
fall mindre fördelaktig för verkets tjeusteinnehafvare än den, som enligt
nu gällande grunder eger rum, särskildt för de i ekonomiskt hänseende
mindre lyckligt lottade, för hvilkas enkor och barn till de nuvarande
pensionsbeloppen kan läggas hvad som utgår i form af s. k. fattigpensioner.

Betydligt ökade delegareafgifter vid inträde i kassan och vid
befordran till tjenst med högre aflöning, i många fall visserligen mot -

180

svarade af högre, men i andra åter af föga ökade eller lika höga och
särskild! samt under alla förhållanden med afseende å pensionen för
ett barn, till och med lägre pensionsbelopp; saknaden, trots de höjda
afgifterna af full garanti mot deras ytterligare höjning eller mot pensionsbeloppens
sänkning i framtiden, under det att inträdet i kassan likväl
skulle vara obligatoriskt för alla ordinarie tjensteinnehafvare, äro förhållanden,
hvilka icke torde kunna anses fördelaktiga för tjenstepersonalen,
hvarjemte utgörandet af de höga inträdes- och befordringsafgif1»™
för många tjensteinnehafvare komuie att medföra skuldsättning
och deraf följande, måhända på tullverkets säkerhet menligt inverkande,
ekonomiska svårigheter.

Styrelsen har derjemte funnit sig böra fästa Eders Kong]. Majrts
nådiga uppmärksamhet derå, att, likasom tjenstgöringspenningarnes och
bostadsförmånens inberäknande i det belopp, som enligt komiténs förslag
till pensionslag för civilstaten skulle ligga till grund för beräkningen
af tjensteinnehafvarnes egna pensioner, i förening med den
föreslagna klassificeringen af aflönings- och pensionsbeloppen skulle,
på sätt Styrelsen härofvan visat, leda till många och betydande inkonseqvenser
i afseende å pensionsbeloppen, så framträda gifvetvis
dylika oegentlighet^ jemväl då dessa aflöningsförmåner i förening med
ålderstilläggsbeloppen sammanslås med den ordinarie lönen och, såsom
komitén föreslagit, vissa procent å det sålunda uppkommande beloppet
beräknas såsom blifvande pension för den aflidne tjensteinnehafvarens
enka och barn. A andra sidan måste erkännas, att härvid mannens
eller fadrens bidrag varit lämpade efter det lägre eller högre pensionsbeloppet
för hans efterlemnade enka och barn, om man nemligen bortser
derifrån, att bidragen skulle komma att utgå efter samma beräkningsgrund
för alla delegare, men, i olikhet med hvad nu är fallet, pensionsbeloppens
storlek komma att bero dels af huruvida pension komme att
utgå till enka ensam eller till enka med barn eller till endast barn
och dels, i sista fallet, af antalet barn.

Med fästadt afseende å ofvanberörda förhållanden har Styrelsen
funnit sig böra i underdånighet hemställa, huruvida de fördelar för det
allmänna, som kunna anses ligga i en framtida medelsbesparing för
samt i centralisationen af förvaltningen utaf pensionsväsendet och hvilka
skulle följa af godkännandet utaf komiténs förslag, må i fråga om tullverket
finnas vara af sådan vigt, att de böra verka till upphäfvande
af nu gällande grunder för enke- och barnpensioneringen vid verket.

För den händelse emellertid att Eders Kongl. Maj:t skulle finna
skål godkänna komiténs förslag i fråga om tullverkets embete- och

181

tjenstemäns samt betjentes delaktighet i den nya pensionskassan, får
Styrelsen, på grund af hvad såväl Styrelsen här ofvan som direktionen
för tullstatens enskilda pensionsinrättning uti sitt yttrande anfört i fråga
om de för tjensteinnehafvarne särdeles betungande inträdes- och befordringsafgifterna
i den nya kassan, med anslutning till den reservation
som af komiténs ledamot, häradshöfdingen F. V. A. Ryman på anförda,
enligt Styrelsens åsigt, giltiga skäl afgifvits mot komiténs förslag i afseende
å dessa afgifter, i underdånighet hemställa, att delegarne i
berörda kassa måtte åläggas utgöra endast hälften af ifrågavarande
afgifter, men deremot återseende hälften få genom bidrag af statsmedel
bestridas.

Beträffande de af komitén föreslagna öfvergångsstadganden, hvilka
betingas af afvecklingen utaf den nuvarande pensionsinrättningen och
af hvilka en del, nemligen de, som röra förvaltningen af nämnda inrättnings
tillgångar genom styrelsen för den nya kassan, i viss mån
torde kunna anses beröra vederbörande delegares i nämnda inrättning
rätt, får, jemväl under nyssberörda förutsättning, Styrelsen, som för
sin del icke har något att erinra mot vare sig dessa eller öfriga öfvergångsstadganden,
med afseende å innehållet af § 36 i det för tullstatens
enskilda pensionsinrättning gällande nådiga reglemente i underdånighet
hemställa, huruvida icke samtlige delegare i inrättningen finge
lemnas tillfälle afgifva sina yttranden öfver berörda stadganden.

Enligt komiténs förslag till ordnande af pensionsväsendet för
statens civile tjensteinnehafvares enkor och barn skulle, så snart reglementet
angående sagda pensionering trädt i kraft, nya pensioner till
tidltjenstemäns i fattigdom efterlemnade enkor och barn icke vidare beviljas.
Ett stadgande i sådant syfte torde likväl rättvisligen icke böra
vinna tillämpning å i dylika lefnadsomstäudigheter stadda enkor och barn
efter sådana tjensteinnehafvare, hvilka icke tillförbundits underkasta sig
framtida förändringar i pensionsväsendet. Detta är fallet med åtskilliga å
tullverkets öfvergångs-, indragnings- och pensionsstater ännu qvarstående
tjensteinnehafvare och f. d. tjensteinnehafvare med lön eller pension,
dels enligt äldre stater till och med år 1868 och dels enligt sedermera i
nåder faststälda stater, i de fall vederbörande icke genom 1869 års stat
erhållit ökad aflöning, och hvilkas rättighet att icke varda underkastade
några sådana förändringar torde framgå dels af bestämmelserna i nådiga
brefvet, den 11 november 1870, genom hvilka beslutad inskränkning i
pensionsrätten för aflidne tulltjenstemäns i fattigdom efterlemnade barn
till den ålder, då skyldigheten för barnen inträder att erlägga mantalspenningar,
förklaras gälla endast i afseende å barn efter de tulltjenste -

182

män och betjente, hvilka genom den nya af Eders Kongl. Maj:t faststälda
aflöningsstaten för tullverket (d. v. s. genom den stat, som gälde
år 1869) erhållit ökad aflöning eller efter den 11 nyssnämnde november
blifvit eller blefve i tullverkets tjenst antagna eller befordrade, dels
ock af de skäl, som legat till grund för 1870 års Riksdags beslut
derom, att anslaget till pensionering af tulltjenstemäns och betjentes i
fattigdom efterlemnade enkor och barn, hvilket af nästföregående års
Riksdag förändrats från förslagsanslag till fast anslag, åter anvisades
att utgå såsom förslagsanslag, hvilka skäl af Styrelsen uti underdånigt
utlåtande den 9 november 1869 anförde? och sedermera af Eders Kongl.
Maj:ts gillades samt lades till grund för Eders Kongl. Maj:ts till Riksdagen
aflåtna nådiga proposition i ämnet. Styrelsen yttrade nemligen
då i fråga härom, bland annat: »beträffande Riksdagens åtgärd att, vid
beviljande med 30,000 riksdaler af det för år 1870 utaf Eders Kongl. Maj:t
äskade anslag till pensionering utaf aflidne tjenstemäns och betjentes
i fattigdom efterlemnade enkor och barn, hafva förändrat naturen deraf
från förslagsanslag till visst, inom berörda belopp begränsadt anslag,
bör Generaltullstyrelsen fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
på den stora angelägenheten af en återgång härutinnan för framtiden,
så att egenskapen af förslagsanslag må bibehållas. Genom allmänna,
af Eders Kongl. Maj:t å tid, då fastställandet af tullverkets utgiftsstater
var på Eders Kongl. Maj:t ensamt beroende, nemligen redan under den
16 februari 1833 senast meddelade föreskrifter, hafva enkor och barn
efter ofvanbemälda tjenstepersonal formligen berättigats att under vissa
vilkor till viss bestämd del af den aflidne mannens eller faderns sist
innehafda lön undfå pension. Lika litet som denna rätt kan frånhändas
någon af dem, som redan af sådan pension kommit i åtnjutande, lärer
den kunna frånkännas någon, hvars man eller fader, utan att vara
skyldig åtnöjas med skedd eller skeende löne- och pensionsreglering,
icke ingått på 1869 års stat, men i fattigdom afgår med döden så
tidigt, att hans enka eller barn blifva berättigade till pension under år
1870. Icke dess mindre kunde genom anslagets beslutade begränsning
för nämnda år till visst belopp redan då inträffa, att pensionär med
sagda lagliga rätt till undfående af fattigpension måste denna sin rätt
förhållas, men derest anslaget jemväl för år 1871 och framdeles blefve
till viss summa fixeradt, kunde äfven å den tid, då efter fastställandet
af en normalstat alla tidigare rättsanspråk förfallit och tullpersonalen
bestode endat af personer, hvilka för sig samt enkor och barn vore
pligtiga att underkasta sig de förändringar, som varda i pensionshänseende
beslutade, en sådan begränsning likväl ofta leda till en allenast

183

af slumpen beroende och möjligen icke sällan obillig utan äfven hård
tillämpning.»

Med stöd häraf torde komiténs förslag derom, att inga nya fattigpensioner
skulle komma att beviljas efter tiden för det nya pensionsreglementets
trädande i kraft, åtminstone icke kunna få afse andra än
de tjensteinnehafvare eller f. d. tjensteinnehafvare, hvilka icke tillhöra
nyssberörda kategori. Men äfven i fråga om vissa bland dessa, nemligen
dem, som icke genom nyutnämning eller befordran vunne delaktighet i
den nya kassan, utan till dödstimman qvarstode såsom delegare endast
i den nuvarande pensionsinriittningen samt följaktligen icke kunnat
komma i tillfälle att genom denna delaktighet bereda enka och barn en
möjligen högre pension än den, som de voro berättigade åtnjuta från
endast sistberörda inrättning, synes det föreslagna stadgandet synnerligen
obilligt; och Generaltullstyrelsen anser sig med afseende härå böra i
underdånighet hemställa, huruvida icke, derest den af komitén föreslagna
pensionskassa för enkor och barn kommer att inrättas och tullverkets
tjensteinnehafvare deruti varda delaktige, Eders Kongl. Maj:t må finna
skäligt, att pensioner från anslaget till pensionering af tulltjenstemäns
och betjentes i fattigdom efterlemnade enkor och barn finge, äfven sedan
reglementet för den nya kassan trädt i kraft, af Generaltullstyrelsen
beviljas åt dertill enligt nu gällande grunder berättigade enkor och
barn efter alla de tjensteinnehafvare och f. d. tjensteinnehafvare vid
tullverket, hvilka vid dödstimman qvarstode såsom delegare i endast
tullstatens enskilda pensionsinrättning. Bland dessa skulle således vara
inbegripna äfven enkor och barn efter tjensteinnehafvarne och f. d.
tjensteinnehafvarne, tillhörande ofvauberörda kategori.

Den kostnad, som genom detta undantagsstadgande skulle tillskyndas
statsverket utöfver den af komitén för endast de nuvarande
pensionärerna beräknade, blefve antagligen föga afsevärd och komme i
allt fall att successivt minskas för att inom en föga aflägsen framtid
helt och hållet upphöra.

Stockholm den 21 februari 1895.

Underdånigst:

G. W. LÖNEGREN.

A. W. LINDMARK. AXEL EKLUND. GERHARD BERLIN.

Föredragande.

G. Nordquist.

184

Bilaga 1.

Till Kongl. Generaltullstyrelsen.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 5 sistlidne oktober
anbefalt Kongl. Styrelsen att, efter direktionens för tullstatens enskilda
pensionsinrättning börande angående de delar af det af särskilde komiterade.
den 28 nästförutgångne maj afgifna förslag till ordnande af
pensionsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras
enkor och^ barn, som beröra sagda pensionsinrättning, afgifva underdånigt
utlåtande ej mindre bäröfver än äfven i anledning af hvad
komitén föreslagit beträffande pensionering dels af tullverkets tjenstemän
dels ock af tulltjenstemäns i fattigdom efterlemnade enkor och
barn, så har Kongl. Styrelsen den 29 i förstnämnda månad förständigat
direktionen att med utlåtande i ärendet till Styrelsen inkomma före
innevarande års utgång; och får direktionen till fullgörande af sitt berörda
åliggande vördsamt anföra följande.

Vid granskning af komiténs förslag har det icke kunnat undgå
direktionens uppmärksamhet, att hvad komiterade föreslagit i fråga
om pensioneringen af statens civile tjensteinnehafvares enkor och barn
eger samband med de föreslagna bestämmelserna angående tjensteinnehafvarnes
egen pensionering. Detta samband har ock synts vara
af den väsentliga beskaffenhet, att direktionen, som icke haft att yttra
sig öfver komiténs förslag i sistnämnda ämne, bort utgå från den förutsättning,
att ett godkännande af komiterades förslag i hvad det afser
enkornas och barnens pensionering ifrågasättes endast i sammanhang
med godkännande i hufvudsak af nyssberörda, direktionens granskning
icke understälda delar af förslaget. Frågan om och efter hvilka
grunder tjensteinnehafvarnes egen pensionering ombesörjes af staten
måste nemligen vara i hög grad afgörande för frågan om grunderna
för enkornas och barnens pensionering. Från nu angifna utgångspunkt
har direktionen sökt utröna de fördelar och olägenheter i afseende å
pensionering af tulltjenstemäns enkor och barn, som förslaget skulle
medföra vid jemförelse med nu gällande bestämmelser i ämnet.

Hvad då först beträffar delegarnes tillskott till pensionskassan
skulle väl, mod antagande af komiténs förslag, årsafgifterna i allmänhet
i någon mån ökas, men denna ökning torde dock ej blifva synner -

185

ligen betydande. Följande exempel må väl kunna anses bestyrka detta
påstående. Antager '' man det med nuvarande befordringsförhållanden
säkerligen ganska väl öfverensstämmande fall, att en extra ordinarie
tjensteman befordras till kammarskrifvare vid fylda .31 år och såsom
sådan vinner inträde i kassan för 2,000 kronors aflöning, samt att han,
efter att hafva kommit i åtnjutande af första ålderstillägget vid denna
tjenst, befordras vid fylda 39 år till kontrollör med 2,500 kronors lön
och 1,000 kronors tjenstgöringspenningar, och, efter att jemväl vid
denna tjenst hafva undfått ett ålderstillägg, vid fylda 49 år till tullförvaltare
med lön 3,500 kronor och tjenstgöringspenningar 1,500
kronor, och antager man vidare, att han qvarstår vid sistnämnda tjenst
till sin död, samt att denna inträffar, då han uppnått 65 års ålder och
sålunda erhållit begge ålderstilläggen vid tjensten, skulle han nemligen
vid sitt frånfälle hafva till kassan erlagt i årsafgifter: enligt nu gällande
bestämmelser 3,580 kronor och enligt förslaget 3,987 kronor 50 öre.

Annorlunda skulle åter förhållandet blifva med inträdesafgiften.
För närvarande utgår denna med det jemförelsevis måttliga beloppet
af 6 procent å ordinarie lönen eller, i fall den befordrade förut innehar
ordinarie tjenst på tullverkets stat, 6 procent å det belopp, hvarmed
lönen vid den nya tjensten öfverstiger det senast innehafda lönebeloppet;
hvartill vid första befordran kommer eu åldersafgift af 1 procent å
lönebeloppet för hvarje fullt år, hvarmed den befordrades ålder öfverstiger
30 år. Enligt förslaget deremot skulle inträdes-och befordringsafgifter
utgöras med icke mindre än 25 procent å hela aflöningen respektive
aflöningsförhöjningen. Hvilken väsentligt ökad tunga detta skulle
medföra för delegarne ligger i öppen dag. I det ofvan antagna fallet
skulle enligt förslaget inträdes- och befordringsafgifterna uppgå till
sammanlagdt icke mindre än 1,500 kronor, under det att desamma
enligt gällande bestämmelser utgå med endast 225 kronor. Visserligen
skulle, enligt förslaget, inträdes- och befordringsafgifterna fördelas
till utgörande under loppet af ett år; men att de afdrag, delegaren
sålunda skulle få vidkännas å sin aflöning under denna tid, i
allt fall komme att blifva ganska kännbara, inseslätt, då man besinnar,
att t. ex. den, som mellan 29 och 30 års ålder befordras till tjensteman
i lägsta lönegraden med 2,000 kronors årlig aflöning, skulle under
ett år efter sin utnämning få i afgifter till kassan — årsafgiften inberäknad
— vidkännas ett manatligt afdrag af 45 kronor, eller att
månatliga afdraget under samma tid för den, som mellan 24 och 25
års ålder befordras till betjent i lägsta graden med 700 kronors årlig
aflöning, skulle uppgå till mellan 15 och 16 kronor.

186

Dessa afdrag vid första befordran skulle dock — äfven om denna,
såsom åtminstone i fråga om tjenstemannen förhållandet nästan alltid
blifver, föregåtts af en mångårig, föga eller alldeles icke aflönad tjenstgöring
såsom extra ordinarie — måhända kännas mindre betungande
än de afdrag, kvilka sedermera, med samma höga procent, skulle komma
att ega rum icke blott vid befordran utan äfven vid erhållande af ålderstillägg,
å hvilka senare innehafvarne af befattningar vid tullverkets
lokalförvaltning för närvarande icke hafva att utgöra ens den måttliga
bottenpenningen. Förhållandet torde nemligen ganska säkert i de flesta
fall blifva, att den s. k. befordringsafgift, som i sistberörda begge fall
skulle, jemte förhöjd årsafgift, af delegaren uttagas, komme att, ehuru
till sitt belopp vida ringare än inträdesafgiften, drabba tyngre, enär
delegaren, som vid sin första befordran i regeln torde hafva varit ogift,
nu i allmänhet har en större eller mindre familj att försörja.

Vidkommande derefter beloppen af de blifvande pensionerna enligt
komiténs förslag, måste vid en jemförelse med nu utgående pensioner
märkas till en början, att enligt förslaget den nuvarande pensioneringen
å allmänna medel af tulltjenstemäns i fattigdom efterlemnade enkor
och barn skulle upphöra. Dessa s. k. fattigpensioner böra vid beräknande
af de nuvarande pensionsförmånerna så mycket mindre lemnas
obeaktade, som storleken af hela det utfallande pensionsunderstödet
just i de fall, då fattigpension nu utgår, är af största betydelse för
delegarens efterlemnade familj. Vidare bör äfven beaktas, att den förhöjda
pension, som enligt förslaget skulle tillkomma enka med pensionsberättigade
barn äfvensom pensionsberättigade barn, då dessa äro tre
eller flera och enka ej finnes, måste komma att utgå endast i ett jemförelsevis
mindre antal fall, åtminstone försåvidt fråga är om en något
längre tid, enär vid delegarens död barnen otvifvelaktigt i de flesta
fall uppnått eller närma sig den ålder, dä pensionsrätten upphör.

Eu med beaktande af dessa förhållanden upprättad jemförande
tabellarisk öfversigt öfver pensioneringen af tulltjenstemäns och betjentes
af olika grader enkor och barn enligt nu gällande bestämmelser
samt enligt förslaget tillåter sig direktionen härmed bifoga; dervid
anmärkande dels att, derest icke, på sätt i tabellen egt rum, fullt ålderstillägg
för delegarne beräknas, förslaget ställer sig ofördelaktigare för
pensionärerna än tabellen utvisar, dels ock att tabellen icke lem nar
någon ledning för bedömande af förhållandena i det fall, att afliden
delegare efterlemnat ett barn såsom ensam pensionstagare, i hvilket
fall barnet enligt gällande bestämmelser är berättigadt att åtnjuta, jemte
en tredjedel af den fattigpension, som tillkommit enka, hela den pension,

187

som från tullstatens enskilda pensionsinrättning skulle henne tillfallit,
då deremot enligt förslaget pensionsunderstödet skulle komma att utgå
med endast hälften af det belopp, som tillfaller enka utan barn.

Vid en närmare granskning af berörda tabell finner man, att de
pensioner, som enligt komiténs förslag skulle vara att påräkna för
delegares efterlefvande familj, ingalunda alltid skulle, såsom vid en
flygtig granskning af förslaget kunde synas antagligt, komma att öfverstiga
det enligt nu gällande bestämmelser utgående pensionsunderstöd.
Tvärtom skulle de i vissa fall komma att understiga detta senare. Medgifvas
måste dock, att i många fall ett motsatt förhållande skulle inträffa.
Fördelarne i detta hänseende äro emellertid, enligt direktionens
åsigt, icke så stora, att de uppväga den väsentligt ökade bidragsskyldighet
till kassan, som delegarne enligt förslaget i hvarje fall skulle få
vidkännas; och då dertill kommer, att de en gång bestämda afgifterna
kunde jemlikt förslagets 33 § komma att ytterligare höjas, kan direktionen
icke finna, att komiterades förslag i de delar, som nu utgjort
föremål för direktionens granskning, skulle lända till fördel för tullverkets
tjenstemän och betjente.

Å andra sidan lär statsverkets bidrag till tullstatens enskilda
pensionsinrättning icke kunna anses vara af så stor betydelse, att med
afseende derå någon större vigt kan ligga uppå, att såsom förslaget
skulle hafva till följd detta bidrag inbesparas. Komitén har beräknat
detsamma till omkring 30,000 kronor årligen. Denna beräkning torde
dock tåla en ganska betydlig jemkning, åtminstone för såvidt som man
afser, att summan skall utvisa det belopp, som kan påräknas såsom
framtida slutlig besparing för statsverket. Åtskilliga af de i nämnda
summa inberäknade belopp lära nemligen näppeligen vara af beskaffenhet
att berättiga till ett dylikt antagande. Detta torde gälla icke
blott om de till kassan nu ingående afkortningar å vissa, delegarne
tillkommande sportler utan äfven om kassan tillfallande andelar af aflöning
vid vakanta tjenster, hvilka andelar motsvara ungefär tredjedelen
af förenämnda 30,000 kronor.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt vågar direktionen
hysa den förhoppning, att Kongl. Styrelsen skall finna skäl afstyrka
komiterades förslag i hvad det afser ändrade grunder för pensioneringen
af enkor och barn efter aflidne tjensteinnehafvare vid tullverket.

För den händelse åter, att Kongl. Styrelsen vid granskning af
komiterades förslag i sin helhet skulle finna anledning att i underdånighet
tillstyrka detsamma i de delar, som afse nyssnämnda pensionering,
får direktionen till Kongl. Styrelsens öfvervägande vördsamt

188

hemställa, dels huruvida icke, med anledning af hvad förslaget innehåller
angående förändrad förvaltning för framtiden af tullstatens enskilda
pensionsrättnings tillgångar, samtlige delegarnes hörande jemlikt
36 § i det för inrättningen gällande nådiga reglemente erfordras,
dels ock huruvida icke åtminstone den ändring i komiterades förslag
lämpligen borde ifrågasättas, att utbetalning af pensioner till enkor
och barn efter tjensteinnehafvare vid tullverket fortfarande måtte ega
rum hos vederbörande tullförvaltning.

Remissakten varder härmed återstäld.

Stockholm den 15 december 1894.

På direktionens vägnar:

AXEL EKLUND.

A. F. östman.

189

Bilaga 2.

Jemförelse mellan nuvarande och föreslagna pensionsförmåner för enkor
och barn efter tullstatens embets- och tjensteman samt betjente, beräknade
enligt tullverkets stater för år 1894 med helt ålderstillägg.

		!	Nuvarande pensionsrätt för 3nka ensam eller med barn	Föreslagen pensionsrätt
	Lön.	Summa aflöning.;	från tull-statens ] enskilda . pensions-inrättning, j	af tull- (summa. medel, j I	ör enka itan pen-sionsbe-rättigade barn.	ör enka ned pen-sionsbe-rättigade barn.
Kong]. Generaltullstyrelsen. Byråchef .................................... Sekreterare ...............................	5,000	7,000 1	750	200	950	875	1,315
4,000	5,500	600	200	800	690	1,035
Registrator och aktuarie ..........- \ Notarie....................................... Kammarförvandt .......................	2,800	4,000	420	140	560	500	750
Revisor och bokhållare............... (Revisor....................................... D:o (Statistiker).......................	3,500	5,000	525	175	700	625	940
Förste vaktmästare ....................	800	1,100	120	48	168	140	210
Vaktmästare .............................	600	900	90	36	126	115	170
Lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen. Befälhafvare öfver kustbevakningen i Skåne..................................	4,000	6,500	600	200	800	815	1,220
Öfverinspektor.............................	4,000	8,000	600	200	800	1,000	1,500
D:o .............................	4,000	6,500	600	200	800	8l5	1,220
D:o .............................	4,000	6,000	600	200	800	750	1,125
(Tullförvaltare ............................	4,000	7,000	600	200	800	875	1,315
D:o .........................	3,500	7,000	525	175	700	875	1,315 ;
D:o ...........................	3,500	6,000	'' 525	175	700	750	1,125
Tullförvaltare............................ Kontrollör ................................	3,000	i 5,000	; 450	150	600	625	940
Tullbevakningsinspektor ....... TuUkassör ................................	! '' l	i

190

	1	Summa aflöning.	Nuvarande pensionirätt foi enka ensam eller med barn	Föreslagen pensionsrätt
1	Lön. \|	! irån tull-statens enskilda pensions-\| inrättning.	i af tull medel.	1 (summa i 1	för enka för enka utan pen- med pen-sionsbe-1 sionsbe-rättigade rättigade barn. barn.
. Tullförvaltare............ l				1
Kontrollör .......................... /	2,500	; 4,500	375	125	500	565	845
Tullförvaltare ...........................	2,000	1 4,000	300	100	400	500	750
I):o .............................	2,000	3,500	300	100	400	440	660
Packhusinspektor ..................	3,500	6,500	525	175	700	815	1,220
, Kontrollör..................................	3,000	6,000	1 450	150	600	750	1,125
I):o .................................	2,500	4,000	375	125	500	500	750
D:o .......................... i			!
l BevakningskontrollÖr ................j	1,800	3,000	270	90	360	375	565
Tullfiskal....................................\|
Kustchef...................................\|	2,000	3,500	300	100	400	440	660
Kammarskrifvare .....................	1,500	3,000	225	90	315	375	565
I):o ......................	1,500	2,400	225	90	315	300	450
Inspektor ..................................	1,600	2,500	240	80	320	315	470
Öfveruppsyningsman = Kammar-
skrifvare.
Kustsergeant...............................	900	1,700	135	54	189	215	320
Jaktuppsyningsman ....................	900	1,500	135	54	189	190	285
Uppsyningsman ...........................	1,000	1,800	150	60	210	225	340 i
Kustuppsyningsman ....................	600	1,050	90	36	126	135	200
Gränsridare .............................	500	9501	75	36	in	120	180
Kustvakt till sjös.......................	600	1,200	90	36	126	150	225
D:o „ häst eller fot ......	500	1,100	75	36	in	140	210
Vaktmästare................................	800	1,500	120	48	168	190	285
D:o ...............................	700	1,300 j	105	42	147	165	245
D:o ...............................	600	1,050 j	90	36	126	135	200
Kammarvaktmästare ..................)							I
Vaktmästare ............................1	500	950	75	36l	in	120	180
Roddare ..................................J
D:o ...............................	600	1,060	90	36]	126	135	200
Roddare ...................................
Kustroddare ............................	500	800 1	75	36	in	100	150
Jaktbåtsman .............................
D:o ..............................	500 1	900	76	36	in	115	170

191

Kongl. Direktionen öfver lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa.

Till Konungen.

Jemlikt nådig remiss den 3 oktober 1894 har direktionen öfver
elementarlärarnes enke- och pupillkassa anbefalts att afgifva underdånigt
utlåtande öfver det af komitén för ordnande af pensionsväsendet för
statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifna
förslag i de delar, som beröra nämnda kassa, och får direktionen till
åtlydande häraf underdånigst anföra följande.

Vid den historiskt-statistiska redogörelse, som af komitén lemnats
angående elementarlärarnes enke- och pupillkassa, vill direktionen först
erinra, att enligt beräkningar verkstälda af den komité, som på sin tid
utarbetade grunderna för denna kassas bildande, uppskattades värdet
af den genom presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 elementarlärares
enkor och barn tillförsäkrade nådårsrätten, hvars upphörande
Riksdagen gjorde till vilkor för det understöd, som från dess sida till
kassan lemnades och hvilken rätt kyrkomötet år 1878 för elementarlärarne
frånträdde, till 35,242 kronor årligen, efter afdrag af vikariernas
aflöning. Denna summa borde således anses såsom det lösningspris,
elementarlärarne egde att fordra för nådårsrätten. Samma komité fäste
äfven uppmärksamheten derå, att staten genom nådårsrättens upphörande
komme att till de nya lärarne betala väsentligt lägre lönebelopp, än
som skulle utgått till de nådårsberättigade sterbliusen, hvarigenom staten
beredt sig en pekuniär vinst, som befunnits uppgå till 15,111 kronor
årligen. Grenom privilegiiårets inlösen kunde staten således anses dels
i kontant vinst dels i vunna fördelar med afseende å undervisningen,
för hvilken vikarier derefter uti mycket mindre utsträckning behöfde
anväudas, hafva beredt sig förmåner till värde af (35,242: — + 15,111: —)
tillhopa 50,353 kronor om år. — Skilnaden mellan denna summa och
det belopp, hvartill statens bidrag till kassan från början bestämdes och
som, med bidraget till förvaltningskostnaderna inräknadt, utgjorde 65,000
kronor, uppgår således till 14,647 kronor.

Till detta sistnämnda icke synnerligen betydliga belopp skulle
således statens årliga uppoffring för elementarlärarne i förevarande hän -

192

seende höra beräknas, en uppoffring som knappast torde böra anses
särdeles stor i förhållande till ändamålet, om hvilket Riksdagen redan
år 1872 uttalade, att detsamma vore af den vigt för det allmänna, att
staten icke borde undandraga sig att lemna det bidrag, som för eu
dylik pensionsinrättning vore oundgängligen behöfligt.

Komiterades förslag afser en fullständig omdaning af pensionsväsendet
för enkor och barn efter civilstaten tillhörande personer, och angifves
hufvudsyftet dermed vara att bringa enhet och likformighet i denna
pensionering genom dess besörjande af en enda pensionskassa, som med
öfvertagande af de pensionsinrättningars tillgångar, hvilka deri borde
inträda, men utan direkt statsanslag utom för pensionskassans förvaltning
skulle bekostas ensamt af delegarne sjelfva samt ändock vara i
stånd att fylla sin bestämmelse, med betraktande å ena sidan af pensionärernas
skäliga behof och å andra sidan af delegarnes förmåga att
af sina aflöningsförmåner bidraga till pensionskostnaderna.

Komiterade anse de embete- och tjenstemän, som äro delegare i
elementarlärarnes enke- och pupillkassa böra i denna nya pensionskassa
inbegripas, ehuruväl komiterade sjelfva medgifva, att vissa förhållanden
göra det något tveksamt, huruvida hufvudgruppen af delegarne i elementarlärarnes
enke- och pupillkassa, lärarne vid elementarläroverken, böra
såsom civile embetsmän anses.

För det närvarande är en fullt sjelfständig pensionsanstalt för
elementarlärares med fleres enkor och barn inrättad genom elementarlärarnes
enke- och pupillkassa och af allt att döma har denna kassa,
som nu varit i verksamhet något öfver 16 år, hittills på ett tillfredsställande
sätt fylt sin uppgift och tillika ernått en god ekonomisk förkofran,
hvarigenom densamma kan antagas allt framgent blifva i stånd
att fullgöra sina förbindelser.

Då i denna fråga direktionen är den, som i första haud förer
delegarnes i elementarlärarnes enke- och pupillkassa talan, tillkommer
det direktionen att så vidt möjligt är undersöka, huru detta nya förslag
gestaltar sig vid jemförelse med de för delegarne i elementarlärarnes
enke- och pupillkassa nu gällande bestämmelser, och särskildt huruvida
å ena sidan den föreslagna nya organisationen skulle blifva för delegarne
mera eller mindre betungande än den nuvarande samt å andra sidan,
huruvida enligt komiterades förslag pensionerna skulle blifva bättre
eller sämre än de från elementarlärarnes enke- och pupillkassa utgående.

En jemförelse af delegarnes kostnader för pensioneringen enligt
elementarlärarnes enke- och pupillkassas reglemente och enligt komiterades

193

förslag möter vissa svårigheter, beroende derpå, att enligt det förra
delegarnes afgifter utgå allenast såsom årsafgifter och dessa i viss procent
af lön i högsta lönegrad, som lärare är berättigad att uppnå, eller för
pensionerad lärare i viss procent af den pension, som han, ifall han
innehaft lön i högsta lönegraden, varit berättigad att å indragningsstaten
erhålla, men åter att enligt komiterades förslag afgifterna äro delade
uti inträdes- och befordringsafgifter samt årsafgifter, bestämda de förra
efter vissa procent af det delaktighetsbelopp, för hvilket vid första utnämning
till tjenst inträde i kassan sker samt i procent af hvarje derefter
skeende höjning i delaktighetsbelopp, de senare åter efter delegares
ålder vid inträdet i kassan och vid hvarje sedermera skeende höjning i
delaktighetsbeloppet efter den stigande åldersskala, som uti § 14 af
förslaget närmare angifves.

Om man med afseende å dessa förhållanden icke kan komma till
eu noggrann jemförelse utan vidlyftigare kalkyler, som det nu icke
varit tillfälle att utarbeta, så torde det dock kunna tjena såsom ett
belysande exempel på kostnaderna efter de olika beräkningsgrunderna,
om man uttager medelåldern för delegarne i elementarlärarnes enkeoch
pupillkassa vid ordinarie tjensts tillträde inom de särskilda läraregrupperna
lektorer, adjunkter och öfningslärare, för hvilka olika aflöningsskalor
äro faststälda, och sedan sammanräknar kostnaderna, hvilka å
ena sidan enligt nu gällande bestämmelser och å andra sidan enligt
de föreslagna nya bestämmelserna falla inom tiden från tillträdet intill
70 år, hvilken ålder enligt den af komiterade jemväl utarbetade pensionslagen
för civilstatens tjenstemän bestämmes såsom pensionsålder.

Naturligtvis har man giltigt skäl att härvid utgå ifrån den för
lärarne vid elementarläroverken nu gällande lönestaten, ty när den
såsom nödvändig erkända löneregleringen för elementarlärare kan blifva
eu verklighet står ännu i vida fältet liksom man icke heller kan på
förhand något veta, om huru densamma kommer att utfalla.

Beräkningen af medelåldern vid ordinarie tjensts tillträde har
härvid icke kunnat göras fullständigare, än beträffande de tjenster, som
tillsatts efter det enke- och pupillkassan trädde i verksamhet, men detta
material afser dock 581 delegare eller något mer än hälften af det
nuvarande delegareantalet och torde derföre, fastän icke fullt omfattande,
dock böra anses lemna en för ifrågavarande ändamål tillräckligt säker
ledning.

Dot resultat, hvartill man vid en dylik jemförelse kommer, finnes
närmare angifvet uti bifogade, af kamrerareu uppgjorda tabell.

Deraf framgår, att under de förutsättningar, hvarefter uträkningen

194

är uppgjord, komiterades förslag skulle medföra en ökning i lektors
årsafgifter med fullt 26,8 procent och i sammanlagda kostnaden för
pensioneringen, det vill säga med tillräknande jemväl af inträdes- och
befordringsafgifter, en ökning af 63,6 procent.

För adjunkt uppginge ökningen i årsafgifter till fullt 29,6 procent
och ökningen i sammanlagda kostnaden för pensioneringen till fullt

67,5 procent.

För högst aflönad öfning slär are uppginge ökningen i årsafgifter
till fullt 25,5 procent och ökningen i sammanlagda kostnaden för
pensioneringen till fullt 61,3 procent.

Den ökning i kostnaderna för pensioneringen, som vid ett strängt
genomförande af komiterades förslag sålunda otvifvelaktligen skulle
drabba elementarlärarnes enke- och pupillkassas delegare är, såsom
genast måste inses, vida större, än som dessa kunna under nuvarande
förhållanden bära, och derföre hafva äfven komiterade i sitt förslag till
afveckling af elementarlärarnes enke- och pupillkassas förbindelser förordat
åtgärder i syfte att häruti åstadkomma lindring.

Sålunda skulle de personer, som vid den nya kassans trädande i
verksamhet äro delegare i elementarlärarnes enke- och pupillkassa, icke
beröras af förändringen i annat fall, än beträffande derefter tilläfventyrs
skeende befordran till tjenst, hvarmed följde högre pensionsrätt för
enkor och barn, för hvilken händelse de allenast för den ökade pensionsrätten
borde i afseende å skyldigheter och rättigheter komma under
de bestämmelser, som gälla för den nya kassan. Detta i öfverensstämmelse
med den af komiterade uttalade principen att rubbning i
allmänhet icke bör ske i den pensionsrätt, som må hafva förvärfvats,
innan den nya pensionskassan börjar sin verksamhet, likasom icke
heller någon förändring borde inträda i de skyldigheter i afseende å
utgörande af afgifter, som med sådan rätt äro förbundna.

Med hänsyn ej mindre till de förhållanden, hvarunder den nuvarande
enke- och pupillkassan för elementarlärare bildats, än äfven
dertill, att inträde i denna kassa med skyldighet att betala derför bestämda
afgifter varit för de flesta af desse personer obligatorisk, kan
detta medgifvande icke anses gå längre än som af billighet och rättvisa
ovilkorligen kräfves.

För dem, som, sedan den nya kassan antages börja sin verksamhet,
tillträda befattningar af det slag, som i elementarlärarnes enkeoch
pupillkassa för det närvarande inbegripes, äfvensom för dem, som
efter samma tidpunkt vinna befordran, hvilken skulle medföra förhöjd
pensionsrätt för enkor och barn, hafva komiterade vidare föreslagit den

lindringen, att, intill dess lönereglering för elementarlärarne kommit
till stånd, inträdes- och befordringsafgifter skulle erläggas genom statsbidrag,
för hvilket ändamål likasom för afvecklingen af elementarlärarnes
enke- och pupillkassa i öfrigt det till denna kassa nu utgående
statsanslaget, minskadt med det för förvaltningskostnaderna anvisade
beloppet 5,000 kronor, skulle fortfarande utgå.

På sådant sätt skulle ökningen uti desse lärares kostnader för
enkors och barns pensionering ungefärligen stanna vid de belopp, som
ofvan exempelvis angifvits, för lektorer till 26,8 proc., för adjunkter
till 29,6 proc., samt för högst aflönade öfningslärare till 25,5 proc. af
de nuvarande afgifterna.

Äfven en sådan ökning torde emellertid för så svagt aflönade
tjenstemän blifva synnerligen känbar. Lindringen skulle för öfrigt
såsom nämndt blifva endast temporär, den skulle tillgodonjutas blott
intilldess lönereglering för elementarlärare kunde komma till stånd.

En ungefärlig föreställning om den tillökning i pensionärernes
kostnader, som efter löneregleringen skulle inträda, får man af den ofvan
anförda uträkningen, som angifver ökningen i dess helhet för lektor
till 63,6 procent, för adjunkt till 67,5 procent samt för högst aflönad
öfningslärare till 61,3 procent af de nuvarande kostnaderna.

Ett säkert öfverskådande af pensionskostnaderna för elementarlärare
och med dem likstälde, likasom äfven af pensionsrätten för deras
enkor och barn sådana dessa komma att gestalta sig efter den nya
kassans tillämpning, kan emellertid, såsom lätt måste inses, icke i denna
stund göras, ty förhållandena i det ena som i det andra afseendet äro
beroende af den blifvande löneregleringen, om hvilken man lika litet
vet när den kan blifva verklighet, som huru den kommer att utfalla.

Särskilt må härvid framhållas, att, om redan af andra skäl en
ökning i lärarnes löner anses vara af behofvet påkallad, är det ju påtagligt,
att, derest en sådan försämring i elementarlärarnes enkors och
barns pensionsförhållanden i följd af ökade pensionskostnader för lärarne
och försvagade pensioner för de efterlefvande kommer till stånd, som
nu föreslagits, lönetillökningen vid den blifvande löneregleringen bör
blifva större än som hittills ifrågasatts. Ty skall man i verkligheten
och icke blott till utseendet med eu viss löneförhöjning förbättra
lärarnes och deras familjers existensvilkor, så får manjjcke taga bort
vid pensioneringen något af hvad som tillägges vid aflöningen. —
Derigenom skulle ju hjelpeu i viss mån eluderas.

Emellertid antingen elemcntarlärarnos enke- och pupillkassa i
sin nuvarande form kommer att bestå eller dess uppgift kommer att

196

öfvertagas af någon annan pensionsanstalt, måste denna lönereglering
blifva af så ingående betydelse för enkors och barns pensionering, att,
enligt direktionens mening, ingen större rubbning bör företagas i nu
bestående förhållanden, förr än denna vigtiga fråga fått sin lösning.

Väl kunde det tyckas, som om den i komiterades förslag ingående,
efter ålder vid befordran stigande serien för årsafgifternas beräkning
tager mera hänsyn till delegarnes betalningsförmåga, än den nu gällande
föreskriften att årsafgiften beräknas i procent efter den högsta lönegrad,
hvartill en lärare kan komma, men denna fördel mer än motväges
af bestämmelsen i komiterades förslag om de höga inträdes- och befordringsafgifterna.
Och vidare, om en lärare i en högre lönegrad
visserligen måste anses lättare kunna bära eu större årsafgift än eu
lärare i en lägre, så torde nog detta motvägas i det obestridliga förhållandet
att med åren, då familjens tillväxt och utveckling kräfver
ständigt ökade kostnader, utgifterna växa, hvarföre successivt stigande
pensionsafgifter helt säkert komma att i verkligheten te sig såsom eu
känbar olägenhet.

Det må här också såsom anmärkningsvärd! framhållas, att under
den tid, elementarlärarnes enke- och pupillkassa varit i verksamhet,
direktionen veterligen, någon klagan icke försports öfver den nu
gällande beräkningsgrunden för årsafgifternas utgörande. Förklaringen
härtill ligger tvifvelsutan deri, att bland delegarne råder den uppfattningen
att de för sina utgifter åtnjuta en god valuta i pensionerna,
sådana som dessa nu äro bestämda, lika för hvarje tjensteman inom
de särskilda kategorierna. Det måste ju äfven kännas tryggt för en
tjensteman i en lärares ställning att veta, att vid dödsfall hans familj
är med afseende å pensionsrätt lika väl tillgodosedd antingen läraren
tjenstgjort längre eller kortare tid, antingen han ernått den ena eller
den andra lönegraden. För denna förmåns tillgodonjutande kan en i
proportion till den uppburna lönen större pensionsafgift lätt fördragas.

Den andra hufvud såld ig a synpunkten är, huruvida enligt komiterades
förslag pensionerna skulle blifva bättre eller sämre än de från elementarlärarnes
enke- och pupillkassa utgående.

Enligt elementarlärarnes enke- och pupillkassas reglemente utgör,
såsom i komiterades förslag citeras, pensionens belopp för enka utan barn:

a) för enka efter i tjenst varande eller pensionerad lektor eller
öfverlärare 15 procent af lönen i högsta lönegraden;

b) för enka efter annan i tjenst varande eller pensionerad ämneslärare
16 -f procent af lönen i högsta lönegraden;

197

c) för enka efter i tjenst varande eller pensionerad öfningslärare
20 procent af lönen i högsta lönegraden.

Har delegare efterlemna! förutom enka ett eller flere pensionsberätti
gade barn, förhöjes enkas pension för ett pensionsberättigadt barn
med 30 procent och för två eller flere pensionsberättigade barn med
50 procent.

Har delegare icke efterlemna! enka utan endast barn, åtnjuter ett
pensionsberättigadt barn 50 procent af ensam enkepension samt två
eller flere pensionsberättigade bara hel sådan pension till lika fördelning
sins emellan.

Komiterades förslag åter bestämmer pension sålunda:

a) för enka ensam till 12| procent af mannens delaktighetsbelopp;

b) för enka med ett eller flere pensionsberättigade barn med den
enka ensam tillkommande pension, förhöjd med 50 procent;

c) för pensionsberättigade barn, då enka ej finnes:

om de äro tre eller flera, med den under litt. b för enka och
barn bestämda pension;

om barnen äro två, med den enka under litt. a tillkommande
pension, samt om endast ett barn finnes, med hälften af sist oinförmälda
pension.

I komiterades betänkande vid sidan 347 finnes införd en tabell,
som visar, huru dessa olika beräkningsgrunder i verkligheten utfalla.

Det säges i motiven strax före det ställe, hvarå denna och liknande
tabeller införts, att man af eu jemförelse mellan de pensioner, som den nya
kassan enligt dessa bestämmelser skulle lemna, och de pensioner, som
i motsvarande fall utgå från nuvarande enkekassor, icke kan vinna
synnerlig klarhet, huruvida den nya kassans pensioner äro lämpligt
afvägda.

Huru härmed må förhålla sig beträffande andra enkekassor, lemnar
direktionen derhän, men en sådan jemförelse, i hvad densamma rörer
elementarlärarnes enke- och pupillkassa, gifver enligt direktionens
mening det resultatet, att den nya kassans pensioner icke kunna kallas
lämpligt afvägda, eller också skulle — något som direktionen måste
med bestämdhet tillbakavisa — de från Elementarlärarnes enke- och
pupillkassa nu utgående pensionerna vara tillmätta med öfverflöd.

Den stora skilnaden i de nuvarande och de föreslagna nya pensionerna
härrör, oafsedt det lägre procenttalet, väsentligen deraf, att
de nuvarande pensionerna beräknas efter procent af lönen i högsta
lönegrad, som delegare är berättigad att uppnå, under det att de föreslagna
nya pensionerna åter beräknas efter delaktighetsbeloppet sådant

198

detsamma efter olika lönestadier är bestämdt. Tabellen i fråga visar
hvad olikheten i beräkningsgrunden innebär.

Då här ofvan tagits såsom exempel för jemförelsen mellan nuvarande
och föreslagna pensionskostnader hvad som ankommer på
lektor, adjunkt och högst aflönad öfningslärare, må ju i afseende
å pensionernas belopp samma tjensteinnehafvare få gälla såsom
exempel.

Tabellen å sidan 347 visar då, att, medan enligt elementarlärarnes
enke- och pupillkassas reglemente en lektors enka, om hon är ensam,
under alla förhållanden får i pension åtnjuta 675 kronor och, om hon
har flera barn att försörja, 1,013 kronor, så skulle enligt komiterades
lörslag ensam enka erhålla lägst 315 kronor, högst 565 kronor, samt,
derest hon egde flere barn, lägst 470 kronor och högst 845 kronor.

Adjunkts enka, der hon är ensam, åtnjuter nu 584 kronor och,
om flera barn finnas, 875 kronor. Komiterades förslag tillförser sådan
ensam enka lägst 190 kronor och högst 440 kronor, och åt enka med
flere barn lägst 285 kronor och högst 660 kronor.

Högst aflönad öfningslärares enkax der hon är ensam, åtnjuter nu
300 kronor, och om flera barn finnas, 450 kronor. Komiterades förslag
tilldelar sådan ensam enka lägst 125 kronor och högst 190 kronor och
åt enka med flera barn lägst 190 kronor och högst 285 kronor.

Skilnaden mellan hvad som nu gäller och hvad som af komiterade
föreslagits måste således anses betänkligt stor, då ju understundom
de föreslagna nya pensionerna icke ens uppgå till tredjedelen
af de nuvarande. Personer i samma ställning, som till sin nödtorft
exempelvis nu hafva 584 kronor, skulle härefter vara hänvisade att
bestrida sina lefnadsbehof med 190 kronor, en summa som till och
med understiger den, som här i hufvudstaden torde vara nödvändig
för årsunderhållet af ett fattighjon!

I hvad mån en blifvande lönereglering kan komma att utjemna
sådana missförhållanden är ej lätt att förutsäga, men otvifvelaktligen
Jordras för att detta i tillräcklig mån skall ske, att å löneregleringen
ställes större anspråk, än som hittills kunnat göra sig gällande.

För det närvarande äro lönevilkoren för elementarlärare och andra
delegare uti elementarlärarnes enke- och pupillkassa i allmänhet sådana,
att, derest de icke ega hjelp af egen förmögenhet eller kunna anstränga
sina krafter till extra arbete inom eller utom sitt egentliga
kall, de för visso icke kunna få några öfverskott af sina årsinkomster,
sedan de tillgodosett de enklaste lefnadsbehofven för sig och för familj.
Kommer dertill, såsom ofta är händelsen, att de måst skuldsätta sig

199

för sina studier, så är i sådan händelse deras ekonomiska ställning
ytterligare tyngd och försvårad. Dessutom kräfva nog de intellektuela
behof, som de för utbildningen i sitt kall måste tillgodose, för dem i
många fall större kostnader, än som äro nödvändiga för andra embetsoch
tjenstemän med enahanda löneförmåner.

Då således lärare, som för utkomsten äro hänvisade uteslutande
till sina löner — hvilket väl är händelsen med det stora flertalet af
dem — icke kunna genom öfverskott af årsinkomsterna trygga familjens
framtid, torde i de flesta fall dennas värjande från nöd vara helt och
hållet beroende på att åtminstone drägliga pensionsförmåner äro lärares
enkor och barn beredda.

De pensionsvilkor, som för det närvarande stå dem till buds, böra
enligt direktionens tanke anses såsom skäligen goda och efter lefnadsbehofven
lämpligt afvägda. Den ökning utöfver existensminimum,
som dessa pensioner otvifvelaktligen innebära, bör icke anses större,
än som betingas af pensionärernas sociala ställning. Nog har t. ex.
enkan efter en läroverksadjunkt med 3 eller 4 oförsörjda barn eu
skälig hjelp för att slå sig fram genom det nu i detta fall utgående
pensionsbeloppet 875 kronor — om än värdet af denna hjelp mycket
kan vexla efter lefnadskostnaderna på de olika orterna — men aldrig
kan väl en sådan summa för en familj i det läget kallas öfverflödig.
Anser och inser man detta, så måste det äfven vara klart, att en reduktion
uti pensionerna i detta fall, sådan som komiterade föreslagit, vexlande
från vid pass 15 ända upp till 67 procent af de nuvarande
pensionsbeloppen, måste försätta de personer, hvarom här är fråga,
uti en ytterligt försämrad ekonomisk ställning, dervid skilnaden mot
förr i de längst gående fallen är så stor, som skilnaden mellan skälig
utkomst och verklig nödstäldhet.

Utom beträffande dessa båda hufvudpunkter, pensionskostnaderna
och pensionernas belopp, innehåller komiterades förslag många andra
bestämmelser, som från delegarnes och pensionärernas sida sedt äro
strängare eller mindre gynsamma, än de stadganden som nu gälla.

Enligt reglementet för elementarlärarnes enke- och pupillkassa (§ i mom. s)
eger hvarje lärarinna rätt att inom ett år efter tillträde till tjenst anmäla
sig'' till inträde i kassan, men enligt komiterades förslag äro
qviunor, som innehafva statstjenst, från delaktighet i den nya enke- (tf £ mom. £)
och pupillkassan uteslutna.

200

(§ 2 mom.

och § 5)

(§ 16 mom.

(§ 21.)

(§ 22.)

(§ 20.)
(§ 23.)

Uti reglementet finnes ingen åldersbegränsning för rätt till in2
träde i kassan. Enligt förslaget åter är den, som vid första utnämning
till tjenst uppnått 60 år, utesluten från delaktighet och den, som
efter uppnående af denna ålder tillträder högre aflöning, är oberättigad
att för löneförhöjningen vinna delaktighet i kassan.

Med nu gällande aflöningsskala, fördelad i 5 lönegrader och
vilkoret af 20-årig tjenstgöring, innan man ernår den högsta lönegraden,
skulle otvifvelaktligen den sistberörda bestämmelsen i komiterades
förslag blifva för mången af ingripande betydelse.

Uti förslaget bestämmes, att enka och barn af äktenskap, som ingåtts
efter det mannen fylt 65 år, icke äro berättigade till pension från
kassan. Någon motsvarande begränsning förekommer icke uti nu gällande
reglemente.

.) De i reglementet medgifna så kallade sjukpensionerna för delegares

söner och ogifta döttrar, som öfverskridit den faststälda pensionsåldern,
men af sinnes- eller kroppssjukdom äro oförmögna till arbete och äro
i saknad af andra tillgångar, hafva icke någon motsvarighet i: komiterades
förslag.

Enligt reglementet vidtager enkas eller barns rättighet att uppbära
pension med månaden näst efter den, med hvilken delegares lön
eller pension upphör att utgå. Med hänsyn till att föreskriften om
ecklesiastiktjensteårsberäkning från 1 maj till 1 maj för det närvarande
gäller beträffande elementarlärare, kan denna bestämmelse i ganska
många fall blifva utaf afsevärd ekonomisk betydelse. Komiterades
förslag åter bestämmer, att enka och barn åtnjuta pension från och med
månaden näst efter den, under hvilken mannen eller fadren aflider.

Enligt reglementet utgår pension till och med slutet af det halfår
under hvilket pensionstagaren aflider eller förlorar sin rättighet till
pensionens bibehållande. Komiterades förslag bestämmer, att pension
upphör med den månad, hvarunder pensionstagaren dör eller rättighet
till pension annorledes upphör.

Andra bestämmelser finnas i komiterades förslag, som — det må
medgifvas — äro för delegare och pensionärer mera fördelaktiga än
de nu gällande föreskrifterna.

Dit är väl att räkna föreskrifter, att pensionerna skola utbetalas
qvartalsvis, i stället för att reglementet bestämmer utbetalningen
för halfår.

Reglementet innehåller icke någon åldersbegränsning i afseende
å skyldigheten att betala årsafgifter, utan måste delegare dermed fort -

201

fara under hela sin lifstid. Komiterades förslag åter begränsar denna
skyldighet till och med den månad, i hvilken delegaren uppnår 70 år,
hvarjemte delegare, som uppnått 65 års ålder utan att då ega pensionsberättigade
anhöriga, är från erläggande af vidare afgifter befriad.

Enligt reglementet må icke några i öfverensstämmelse med art. 3
deri till kassan erlagda afgifter under några förhållanden återställas, ej
heller upplupna men oguldna afgifter efterskänkas.

Uti komiterades förslag § 19 angifvas deremot fall och vilkor,
hvarunder delegare, som frivilligt afgår ur statens tjenst, kan utbekomma
gjorda inbetalningar, samt § 20 i förslaget de förhållanden, hvarunder
hustru eller barn efter delegare, som från statens tjenst afsättes, kunna
få erlagda afgifter till godo.

Af det anförda anser direktionen det såsom hufvudsak framgå, att,
om elementarlärarnes enke- och pupillkassa i sin nuvarande form skulle
afskaffas och ersättas med en enke- och pupillkassa sådan som den
komiterade föreslagit,

pensionskostnaderna skulle under alla förhållanden och i af sevärd män
ökas för delegare, som komme att drabbas af de nya bestämmelserna samt

pensionsbeloppen för deras enkor och barn skulle i hög grad försämras.

Då den föreslagna förändringen i pensioneringen framställer sig
såsom för elementarlärarnes enke- och pupillkassas delegare så ofördelaktig,
måste man fråga, karl det anses med billighet och rättvisa öfverensstämmande
att förändringen genomföres?

Vid besvarandet af denna fråga torde hänsyn särskildt böra tagas
till de förhållanden, som med elementarlärarnes enke- och pupillkassas
inrättande ega samband.

När denna kassa skulle bildas och det för elementarlärarnes förhjelpande
till pensionering för enkor och barn begärdes statens hjelp,
innehade elementarlärarne, såsom förut framhållits, rätten till nådår såsom
ett privilegium och kunde med allt fog för denna rätts afstående fordra
en godtgörelse, en inlösen.

Kyrkomötet, på hvars beslut frågan om privilegiets afstående i
sista hand berodde, fann, i likhet med do flesta myndigheter, läroverkskollegierna
samt flertalet af de nådårsberättigade lärarne sjelfva, hvilka
alla fingo tillfälle att i saken yttra sig, att det vore med elementarlärarnes
fördel förenligt att afträda detta privilegium mot att erhålla en
pensionsanstalt. så ordnad och af staten understödd som elementarlärarnes
enke- och pupillkassa.

(S ”■>

(§ i»)

202

Den samstämmighet, hvarmed Eders Kongl. Maj:ts framställning i
ämnet på sin tid bifölls i såväl Riksdag som kyrkomöte, vittnar om att
man å ömse sidor fann uppgörelsen fördelaktig och att elementarlärarnes
enkors och barns pensionering, som erkändes vara en angelägenhet af
intresse _ för det allmänna, derigenom lösts på ett tillfredsställande sätt.

Direktionen vågar också hålla före, att erfarenheten under de 16
år, som elementarlärarnes enke- och pupillkassa varit i verksamhet, icke
jäfvat en sådan uppfattning. . Hvarken i de berättelser, som hittills afgifvits
vid de större eller mindre revisioner, för hvilka kassans räkenskaper
och förvaltning årligen äro föremål, eller annorledes hafva, såvidt
direktionen har sig bekant, några klagomål försports öfver kassans sätt
att funktionera eller framstälts nagra önskningar om mera ingripande
förändringar i kassans organisation. Det är tvärtom anledning att antaga,
det delegarne sjelfva hysa godt förtroende för pensionskassan och anse
sig deri ega ett värdefullt ekonomiskt stöd.

Kassan har också visat sig ega samma förmåga att motsvara sina
förbindelser som från begynnelsen varit afsedd. Det omdöme, som professor
Lindstedt, enligt hvad handlingarne visa, efter i samband med
komiterades förslag gjord beräkning angående kassans ställning afgifvit,
går derpå ut, att ställningen är sådan, att kassans tillgångar under de i
utredningen angifna förutsättningar motsvarade dess förbindelser. Ett
så gynsamt omdöme har professor Lindstedt knappast funnit skäl att
uttala om någon annan af de kassor, som enligt komiterades förslag
skulle uppgå i den nya civilstatens pensionskassa för enkor och barn.
Tvärtom befinna sig flera af dessa enkannerligen den nuvarande civilstatens
enke- och pupillkassa i en mycket dålig ekonomisk ställning,
som gör en omorganisation på det ena eller andra sättet nödvändig.

I komiterades betänkande uttalas visserligen på flera ställen, att den
nya pensionskassan skulle baseras enbart på delegarnes bidrag, men då
denna princip icke utesluter, att den nya kassan skulle få öfvertaga de
förr befintliga kassornas tillgångar, så är det uppenbart, att elementarlärarnes
enke- och pupillkassas befintliga, för sitt nuvarande ändamål
tillräckliga kapital komme att få, så långt det räcker, utfylla den brist,
som de svagt utrustade kassorna skulle föra med sig till den nya gemensamma
hushållningen.

I första hand skulle väl elementarlärarnes enke- och pupillkassas
kapital vara till hjelp vid afvecklingen af kassans nuvarande förbindelser,
men sedermera skulle den icke blifva till någon särskild tjenst
för elementarlärarnes enkors och barns pensionering, utan blifva en tillgång
för den nya kassan i gemen. Den skulle med de andelar af stiftens

203

emeritkassor, som den fått öfvertaga, samt med de kapital, som den
hittills under en gvnsam utveckling lyckats samla, blifva ett offer åt
den stora enhetsprincip, som komiterade vid utarbetande af sitt förslag
upp stält.

Elementarlärarne innehade — det må åter upprepas — med värnet
af ett privilegium den rätt till nådår, hvars afstående utgjorde deras
vigtigaste insats vid kassans bildande. Detta privilegium afträddes mot
erhållande af en pensionskassa just sådan som den nuvarande och af
staten försedd med nödigt understöd. Nu fordrar man, efter förloppet
af en jemförelsevis mycket kort tid och utan att några förhållanden inträda
som i afseende å denna kassa kräfva dess omgestaltning, att delegarne
i elementarlärarnes enke- och pupillkassa skola nöja sig med en
helt annan och för dem vida mindre fördelaktig anordning af deras enkors
och barns pensionering.

Häremot kan icke med skäl göras den invändningen, att afståendet
på sin tid af privilegiinådåret endast berörde dem, som då innehade
denna rättighet och att, då nuvarande delegare i kassan blifva bibehållna
vid de rättigheter och skyldigheter, som de nu innehafva, ingen har
rätt till klagan öfver pensioneringen sådan den komme att ordnas för
elementarlärare, som inträda i den nya kassan.

Hvad som i det afseendet kan gälla strängt juridiskt administrativt
det lemnar direktionen derhän, men likaså otvifvelaktigt som det är, att,
när rätten till privilegiinådåret afträddes, detta skedde för all framtid och
att kyrkomötet dervid handlade såsom målsman äfven för kommande
generationer af elementarlärare, lika så befogadt torde det vara, att de
nuvarande delegarne i elementarlärarnes enke- och pupillkassa och direktionen,
som anser sig här tala å deras vägnar, böra vara befogade att vid
frågans skärskådande äfven taga hänsyn till huru komiterades förslag
komme att inverka på pensioneringen af elementarlärarnes enkor och
barn i framtiden. En embetsmannaklass sådan som elementarlärarnes
torde nemligen i detta fall böra betraktas såsom en helhet och en organisation
med bestående intressen, hvilka de nuvarande delegarne äfven
böra vårda för de efterkommande.

Utgående från dessa uppfattningar måste direktionen för sin del
förklara, att, derest icke vid en blifvande reglering af elementarlärarnes
löner en mot den ifrågasatta försämringen i pensions förhållandena fullt
svarande godtgörelse beredas elementarlärarne, direktionen icke anser det
med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att, när en ändring i den för
elementarlärarnes enkor och barn nu bestående, tillfredsställande pensioneringen
ifrågasättes, denna organiseras utan understöd af staten och på

204

ett sätt, som för elementarlärarne framdeles måste blifva så betungande samt
för deras enkor och barn sä ofördelaktigt, som enligt komiterades förslag
skulle blifva händelsen.

I hvarje fall måste, såsom jemväl förut berörts, det anses såsom
en stor olägenhet vid komiterades förslag, att detta skulle träda i tillämpning,
innan den såsom nödvändig erkända frågan om reglering af
elementarlärarnes löner vunnit sin lösning. Huru denna lönereglering än
må utfalla, så måste densamma blifva af ingripande betydelse för frågan
om enkors och barns pensionering. Men då löneregleringen i och för
sig väl är af större betydelse än frågan om enkors och barns pensionering,
bör väl löneregleringen först komma till stånd och den ändring
i pensioneringsförhållandena, som deraf tilläfventyrs påkallas, blifva en
senare omsorg. Att såsom följden skulle blifva af komiterades förslag
först fastslå grunderna för pensioneringen utan att känna den förestående
löneregleringens resultat, synes direktionen vara en origtig ordning.

På grund af hvad direktionen sålunda underdånigst anfört, finner
direktionen sig föranlåten att afstyrka, det elementarlärarnes enke- och pupillkassa
inbegripes under den organisation utaf pensioneringen för civilstaten
tillhörande embetsmäns enkor och barn, hvartill komiterade uppgjort förslag.

Till det anförda vill direktionen endast foga en underdånig erinran
att jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 31 maj 1888 den för
elementarlärarnes enke- och pupillkassas direktion och embets- och
tjenstemän faststälda lönestaten är gemensam för denna kassa samt för
folkskolelärarnes pensionsinrättning och folkskolelärarnes enke- och pupillkassa,
hvarföre en utbrytning af elementarlärarnes enke- och pupillkassa
måste i detta afseende påkalla särskilda åtgärder, om hvilka direktionen
dock, efter det slut, hvartill direktionen i denna fråga kommit, icke finner
anledning att för det närvarande vidare yttra sig.

Stockholm den 8 april 1895.

Underdänigst:

J. CHR. RICHERT.

C. F. SMERLING. SIXTEN VON FRIESEN.

Gustaf Gavelius.

205

Bilaga.

n nttf’

J i

Jemförelse af delegames i elementarlärames enke- och pupillkassa
kostnader för pensioneringen enligt å ena sidan kassans reglemente
samt å den andra sidan komiterades förslag, med tillämpning af nu
gällande lönestat och med beräkning af tjenstetiden från medelåldern vid
tillträde till ordinarie tjenst intill 70 år, då enligt förslag till ny pensionslag
tjensteinnehafvare skall afgå.

Lektor, hvilkens medelålder vid tillträde af ordinarie tjenst enligt
den gjorda undersökningen uppgår till 35,9 5 år eller i jemnadt tal till
36 år, får intill fy Ida 70 år betala:

efter gällande pensionsreglemente

34 gånger 2 procent af lön i högsta lönegrad, som han är berättigad
att uppnå eller 4,500 kronor, med 90 kronor, således 34 x 90 = 3,060
kronor.

Efter komiterades förslag (se § 14 deri)
skall han komma att betala:

a) årsafgifter

2.6 % af 2,500 kronor eller 65 kronor i 34 år........ = kronor 2,210: —

3.1 % för ökad lön 500 kr. eller 15 kr. 50 öre i 29 år = „ 449: 60

3.6 % „ „ „ 500 „ „ 18 „ i 24 „ = „ 432: -

4.2 % „ „ „ 500 „ „ 21 „ i 19 „ = „ 399: -

5.6 % „ „ „ 500 „ „ 28 „ i 14 „ = » 392: - 3)882: so

b) inträdes- och befordringsafgifter:

inträdesafgift . : c

25 % af 2,500 kr.............................................U............ = kronor 625: «-

befordringsafgifter

25 % af ökad lön 500 kr., 125 kr., 4 gånger............ — _»_____500: — 1,125: —

Tillhopa kronor 5,007: 60

206

Årsafgiftema blefve efter lefnadsåren sålunda fördelade:
fr. lektors 36 t. o. m. hans 40 år ............... kronor 65:

80: 50
98: so
119:50
147: so

Ökningen af lektors årsafgifter komme således att uppgå till fullt
26,8 %, och ökningen af sammanlagda kostnader för pensioneringen enligt
komiterades förslag skulle således fullt motsvara 63,6 %.

Adjunkt, hvilkens medelålder vid tillträde af ordinarie tjenst uppgår
till 36,8 0 år eller i jemnadt tal till 37 år, får intill fylda 70 år
betala:

efter gällande pensionsreglemente

33 gånger 2 procent af lön i högsta lönegrad, som han är berättigad
att uppnå eller 3,500 kronor, med 70 kronor, således 33 x 70 =
2,310 kronor.

Efter komiterades förslag
skulle han komma att betala:
a) årsafgifter

2,7	%	af	1,500	kr.	eller	40	kr. 50 öre i	33 år....			kronor	1,336: BO
3,2	%	för ökad lön	500	kr.	eller 16	kr.		i 28	år	11	448: —
3,7	%	11	11	11	500	ii	„ 18	11	50 öre	i 23	11	11	425: BO
4,4	%	1»	11	11	500	ii	„ 22	11		i 18	11	11	396: —
6	%	11	11	11	500	ii	„ 30	11		i 13	11	11	390: —

b) inträdes- och befordringsafgifter:
inträdesafgift

25 % af 1,500 kr................................................................. kronor 375: —

befordringsafgifter

25 % af med 500 kr. ökad lön eller 125 kr., 4 gånger .... „ 500: —

Tillhopa kronor 3,871:

Årsafgiftema blefve efter lefnadsåren sålunda fördelade:

875: —

fr. adjunkts 37 t. o.	m. 41	år.............	............ kronor	40:	50
42 „	46	n ............	............ 77	56:	50
47 „	Öl	77 ............		75:	—
52 „	56	77 ............		97:	—
57 „	70	n ............		127:	—

207

ökningen af adjunkts årsafgifter kom me således att uppgå till fullt

29,6 % och ökningen af sammanlagda kostnader för pensioneringen enligt
komiterades förslag skulle således fullt motsvara 67,5 %.

**81^*1? Isbill hind.

Högst aflönad öfningslärare vid allmänt läroverk, hvilkens medelålder
vid tillträde af ordinarie tjenst uppgår till 34,5 9 år eller i jemnadt
tal till 35 år, får intill fylda 70 år betala:

efter gällande pensionäreglemente

35 gånger 2 procent af lön i högsta lönegrad, som han är berättigad
att uppnå eller 1,500 kronor med 30 kronor, således 35 x 30 == 1,050
kronor.

Efter komiterades förslag

skulle han komma att betala: ; ’

a) årsafgifter

2.6 % af 1,000 kr. eller 25 kr. i 35 år .......................... kronor 875: —

3 % för ökad lön 250 kr. eller 7 kr. 50 öre i 30 år.... „ 225: —

3.6 % „ „ „ 250 „ „ 8 „ 75 „ i 25 „ ^___218: 76 1,318:7 6

,1 . i », .. '' r. ? . . . r, ■., ’ • r- i; t > : • : »

b) inträdes- och befordringsafgifter:
inträdesafgift

25 % af 1,000 kronor ............................................................ kronor 250:— / . ''

befordringsafgifter

25 % af med 250 kr. 2 gånger ökad lön 62 kr. 50 öre „ 125: — 375;__

Tillhopa kronor 1,693:7 5

Årsafgifterna blefve efter lefnadsåren sålunda fördelade:

fr. öfningslärares 35 t. o. in. 39 år ..................... kronor 25: —

40 „ 44 „ .................... „ 32: 50

45 „ 70 „ ...............,..... „ 41: 2 5

Ökningen af öfningslärares årsafgifter komme således att uppgå
till fullt 25,5 % och sammanlagda kostnaderna för pensioneringen skulle
således motsvara fullt 61,3 %.

Ex officio
Gustaf Gavelius.

208

Kongl. Medicinalstyrelsen.

)f tf;''; i * ,?j • • y, <• • *: ; ir 1 r-5 i», • *>i \ i* )*. • ■ o h .* t i r f L*f '' *v:»J *r

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne oktober bar Eders Kongl.
Maj:t. befalt Medicinalstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver
§§ 4 och 17 uti ett bilagdt, af komitén för ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn afgifvet
förslag till pensionslag för civilstaten samt dermed till Eders
Kongl. Maj:t inkomma före den 1 mars 1895. '' >u; .

Då Medicinalstyrelsen jemlikt denna nådiga befallning ej fått i
uppdrag att yttra sig öfver förslaget i dess helhet utan endast öfver
tvenne särskilda paragrafer i detsamma, får Styrelsen i underdånighet
anföra, att beträffande ifrågavarande båda paragrafer, af hvilka den 4:de
medgitver tjensteinnehafvare i vissa fall af sjukdom, vanförhet eller lyte
rätt till pension 5 år tidigare än den i regel bestämda, och den 17:de
innehåller föreskrift rörande läkarebetyg, som böra åtfölja afskeds- eller
pensionsansökan och formulär till sådana betyg,

Styrelsen ej har något annat att erinra, än att det stundom torde
för läkaren möta ganska stor svårighet att afgifva de föreskrifna betygen,
men att Styrelsen icke är i tillfälle att föreslå någon annan, ändamålet
bättre motsvarande lydelse af desamma.

Den rémitterade handlingen bifogas härhos.

Stockholm den 25 februari 1895.

Underdånigst:

AUG. ALMÉN.

D. M. PONTIN.

EDW. EDHOLM.
G. BOLLING.

R. A. WAWRINSKY.

•JU:. • : . J # ii.i

A. J. Bruzelius.

Kongl. direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning.

Till Konungen.

Sedan till Eders Kongl. Maj:t inkommit underdånigt betänkande
angående ordnande af pensiinsväsendet för statens civile tjensteinnehafvare
samt för deras enkor och barn, afgifvet den 28 maj 1894 af den för
ändamålet i nåder tillsatta komité,

samt Eders Kongl. Maj:t den 5 oktober 1894 anbefalt fullmäktige
för delegarne i civilstatens pensionsinrättning att afgifva yttrande öfver
sagda betänkande, i hvad detsamma berörde civilstatens pensionsinrättning
samt enke- och pupillkassa, för hvilket ändamål fullmäktige genom
nådig kungörelse kallats att den 17 april innevarande år i hufvudstaden
sammanträda,

så har komiténs betänkande jemte deröfver infordrade utlåtanden
blifvit genom nådig remiss af den 9 sistlidne april öfverlemnade till
direktionen för att tillställas fullmäktige för delegarne i pensionsinrättningen,
med befallning till direktionen, att, sedan fullmäktige afgifvit
det, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 5 oktober 1894,
från dem infordrade yttrande, med samma yttrande jemte eget utlåtande
till Eders Kongl. Maj:t inkomma; och har med särskild nådig remiss
den 13 sistlidne april direktionens för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa dåmera inkomna utlåtande öfver betänkandet blifvit
till direktionen öfverlemnadt för den i nådiga remissen den 9 i samma
månad föreskrifna behandling.

De genom förenämnda nådiga kungörelse hit inkallade fullmäktige,
till hvilka, vid deras sammanträdande å utsatt tid, samtliga i nåder
remitterade handlingar öfverlemnats, hafva sedermera till direktionen
aflemnat det till Eders Kongl. Magt stälda, den 30 maj innevarande år
daterade, till trycket befordrade yttrande med bilagor, som härhos i
underdånighet öfverlemnas.

Före fullmäktiges sammanträde hade direktionen tagit kännedom
om innehållet af ifrågavarande komitébetänkande samt inom sig öfverlagt
om hvad å direktionens sida kunde vara att erinra mot de deri afgifua
förslagen till pensionslag och reglemente för pensionskassa, hvilka öfver 27 -

210

läggningars resultat direktionen, på fullmäktiges begäran, fick tillfälle
att under hand bringa till fullmäktiges kunskap.

Efter inhemtande af innehållet utaf fullmäktiges ofvan omförmälda
underdåniga yttrande i ämnet, har direktionen, som lika med fullmäktige
ansluter sig i hufvudsak till komiténs betänkande och som tillika delar
fullmäktiges betänkligheter beträffande vissa detaljer i detsamma, funnit
sig kunna instämma uti allt hvad fullmäktige uti sitt förenämnda yttrande
i underdånighet anfört och hemstält, med undantag allenast i de särskilda
hänseenden, a hvilka direktionen tillåter sig att i det följande fästa Eders
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet. •

Direktionen delar till fullo fullmäktiges af anförda skäl uttalade
tvekan, huruvida komiténs plan att nu genom en gemensam lag söka
ordna hela pensionsväsendet för civile tjenstemän är fullt ändamålsenlig.
Olika tjenstepersonalers vidt skiljda verksamhet betingar olika förmåga
hos individen att qvarblifva i tjensteutöfning. Så länge fråga endast är
om en af staten sjelf utöfvad pensionering af sina tjenstemän, är det
visserligen för civilstatens pensionsinrättnings delegare likgiltigt, huru
många eller hvilka stater och kårer den nya pensionslagen omfattar;
men gäller deremot frågan jemväl delaktighet i pensionskassan för enkor
och barn, då är det för civilstatens pensionsinrättnings delegare af största
vigt, att i densamma icke jemväl intagas kårer, hvilkas verksamhet utsätter
tjenstemannen för risken af ett tidigare frånfälle. Särskildt kan
direktionen icke underlåta att påpeka, hurusom en högst betydande del
åt tullverkets personal, den egentliga bevakningspersonalen, lefver under
så väsentligt olika förhållanden med civile tjensteinnehafvare i allmänhet,
att den icke rimligtvis kan i pensionshänseende sammanföras med civilstatens
pensionsinrättnings delegare. Ifrågasättas kan äfven, om icke
detsamma i viss mån gäller en stor del af telegrafverkets personal, nemligen
den vid stationerna verksamma, hvars krafter i allmänhet äro,
under eu mera ansträngande och af ledighet mindre ofta afbruten tjenstgöring,
utsatta för att hastigare förbrukas än öfrige civile befattningshafvandes.
. Att under en gemensam pensionslag, med lika rättigheter
och skyldigheter för alla, sammanföra pensionsinrättningens nu varande
stater och kårer med tull- och telegrafverkens personaler i fråga om
pensionering af enkor och barn, synes direktionen fördenskull icke vara
rättvis mot dem, som nu hafva delaktighet i civilstatens fonder.

förslaget till pensionslag för civilstaten berör civilstatens pensionsinrättning
allenast så till vida, som frågan om upphörande af tjenstemanna -

211

pensioneringen derifrån ställes i beroende af de nya grunderna för statens
pensionering af tjensteman.

§ 2-

Då såsom en allmän regel torde böra uppställas, att under pensionslagen
icke må inrymmas stater och kårer, hvilka i fråga om verksamhet
äro väsentligen olika flertalet af dem, som nu tillhöra civilstatens pensionsinrättning,
anser direktionen, med åberopande af hvad i detta hänseende
härofvan anförts, att under § 2 a) äfven böra inbegripas innehafvare
af befattning, som medför rätt till pension från tullstatens enskilda
pensionsinrättning och telegrafverkets pensionsinrättning.

§ 3.

På de af fullmäktige andragna skäl anser äfven direktionen det
vara ur statsintressets synpunkt högeligen önskvärd!, att tjensteinnehafvare
berättigas att från tjensten afgå med pension vid sextiofem års ålder
och blifva pligtig^ att lemna tjensten vid sjuttio års ålder. Men direktionen
finner äfven, såsom en ytterligare följd af samma uppfattning, att
i pensionslagen bör stadgas, att de, som innehafva fenster, för hvilka
till följd af deras mera ansträngande natur en tidigare pensionsålder
blifvit eller kan varda vederbörligen bestämd, skola vara berättigade
till erhållande af pension redan vid sextio år och skyldige att lemna
tjensten redan vid sextiofem år. Detta senare bör exempelvis gälla
bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, tjenstemän och betjente
vid skogsstaten, vissa läkare, en del af vaktbetjentpersonalen vid postverket
med flere.

§ 4‘

Derest § 3 ändras i enlighet med direktionens här ofvan uttalade
mening, bör, såsom en följd deraf, § 4 i sin helhet kunna bortfalla.

§ 7.

Komitén har icke, enligt direktionens åsigt, anfört tillräckligt
vägande skäl för användande i § 7 af uttrycket »allmän tjenst», helst
detsamma, såsom det af fullmäktige sjelfve tolkats, kan föranleda till
att personer, hvilka först kort före uppnåendet af pensionsåldern in -

212

träd! i statens tjenst, varda, hufvudsakligen på grund af annan föregående
verksamhet, berättigade till pension af staten. Ifrågavarande
uttryck bör derför, enligt direktionens åsigt, utbytas mot orden »rikets
tjenst».

§ 8.

Med tillämpning af hvad fullmäktige anfört rörande denna § och
af direktionens här ofvan uttalade åsigt att § 4 bör bortfalla, finner
direktionen för sin del, att § 8 bör erhålla följande förändrade lydelse:

»Tjensteinnehafvare, som i följd af sådan skada, som i § 6 omförmäles,
förklaras berättigad till pension, vare pligtig från tjensten
afgå. Efter att hafva uppnått den ålder, som berättigar till pension
enligt § 3, är tjensteinnehafvare icke ovilkorligen berättigad att för
sjukdom erhålla tjenstledighet.

Dessa bestämmelser skola ej tillämpas på ledamot af statsrådet».

§ 9.

Fullmäktiges förslag rörande sättet för bestämmande af pensionernas
belopp synes direktionen vida bättre tillgodose billighetens fordringar
i forhållandet såväl mellan aflöning och pension som mellan
pensionsbeloppen för olika tjenstegrader, än den utaf komitén i sådant
hänseende uppgjorda tariff, som dessutom säkerligen skulle vid tillämpningen
föranleda en mängd afsevärda oegentligheter. Dock anser
direktionen, i likhet med komitén men i strid med fullmäktiges hemställan,
att pension icke i något fall bör få uppgå till högre belopp än

6,000 kronor. Af hvad direktionen tillförene anfört rörande olämpligheten
att ställa tullverkets personal under den allmänna pensionslagen,
följer att, enligt direktionens åsigt, mom. 3 af 8 9 bör helt och
hållet utgå.

§ 15.

Af vid § 7 härofvan anförda skäl synes sista stycket af § 15
böra såsom obehöfligt bortfalla.

§ 17-

Skulle, såsom direktionen hemstält, § 4 uteslutas, böra äfven ur
§ 17 utgå orden: »dessutom bifogas, derest pension begäres på grund

213

af § 4, intyg af legitimerad läkare enligt härvid fogade formulär litt.
A eller B». Nämnda båda formulär böra under samma förutsättning
icke heller bifogas lagen.

t ■ v. •''

Förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn.

Med åberopande af sin till civilstatens år 1892 församlade fullmäktige
uttalade mening angående sättet för’ upphjelpande af civilstatens
enskilda enke- och pupillfonds ekonomiska ställning och af hvad
direktionen i detta hänseende anfört uti sitt till Eders Kongl.. Maj:t
den 22 november 1892 afgifna underdåniga utlåtande i anledning af
den berättelse, som under den 22 nästföregångne oktober blifvit till
Eders Kongl. Maj:t afgifven af bemälda fullmäktige och i hvilken
direktionens berörda mening finnes ordagrant intagen, anser direktionen
fortfarande, att jemnvigt mellan fondens inkomster och utgifter
skulle kunna åvägabringas genom de åtgärder, som direktionen då
föreslagit.

§ 2.

Mom. 2. På grund af skäl, som direktionen förut anfört i detta
hänseende, anser direktionen, att från delaktighet i pensionskassan böra
undantagas jemväl de tjensteinnehafvare, hvilka nu äro skyldige att,
för beredande af pension åt enkor och barn, erlägga afgifter till telegrafverkets
enke- och pupillkassa eller ock äro berättigade till delaktighet
i tullstatens enskilda pensionsinrättning. Delegarne i lärarnes vid
elementarläroverken enke- och pupillkassa, hvilka ansetts mera jemförliga
med innehafvare af presterliga befattningar än med civile tjenstemän,
synas icke heller böra vinna inträde i pensionskassan. För alla
nämnda kårer kan, såsom ofvan antydts, anses i större eller mindre
mån gälla, att deras verksamhet är af mera ansträngande art och förorsakar
ett tidigare frånfälle af männen samt till följd deraf en tidigare
och längre enke- och pupillpensionering än tör de stater och kårer,
hvilka nu hafva delaktighet i civilstatens enke- och pupillkassa. För
dessa senare skulle det derför vara obilligt, om de, efter afstående till
eu ny kassa af sina sammansparade fonder, blefve uti denna kassa i
fråga om skyldigheter och rättigheter stälda i jemnbredd med kårer,
hvilka toge en jemförelsevis drygare pensionering i anspråk.

214

§4-

De i denna § förekommande orden: »lektorer med prebenden vid
allmänna läroverken, med lektorer vid dessa läroverk utan dylik förmån»
böra uteslutas, om lärare hållas ute från pensionskassan.

§ 5.

Det oftast förekommande fall, då en delegare efter uppnådda sextio
lefnadsår till träder högre aflöning, torde vara, när han först då erhåller
ålderstillägg. Att han för en sådan höjning icke skulle kunna vinna
delaktighet i kassan, anser direktionen vara föga öfverensstämmande
med billighet och rättvisa. Icke heller synes något fog forefinnas för
att detsamma skulle gälla delegare, som efter 60 års ålder förflyttas
eller befordras från en statstjenst. till en annan med högre aflöning.
Det skäl, på hvilket komitén — hänförande sig till bestämmelsen i
§ 2 mom. 2 punkten b) att den, som vid första utnämning till tjenst
uppnått en lefnadsålder af 60 år, skulle från delaktighet i pensionskassan
undantagas — grundat förslaget uti § 5, synes heller icke
vara fullgiltig!. Direktionen anser fördenskull, att S 5 bör helt och
hållet bortfalla.

§ 14-

Under biträdande af komiténs utaf fullmäktige för deras del
godkända förslag angående sättet för bestämmande af årsafgifterna till
kassan, kan direktionen dock icke underlåta att fästa Eders Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet på de, särdeles i fråga om vissa större
stater och kårer, synnerligen betungande svårigheter, som genom ett
sådant beräkningssätt komma att uppstå icke mindre för de statens
tjenstemän, hvilka skola uträkna, uppbära och redovisa dessa månadseller
qvartalsvis utfallande afgifter, än äfven för den eller dem, som
inom den nya kassan få att verkställa revisionen. Antagligen kommer
derför, åtminstone inom större embetsverk, detta uppbördsbestyr icke
att kunna verkställas utan anlitande af särskild arbetskraft.

§ 15-

För bestämmelsen i § 15 mom. 3 att delegare, som uppnått 65

215

års ålder utan att då ega pensionsberättigade anhöriga, skulle varda
från erläggande af vidare afgifter befriad, har komitén icke angifvit annat
skäl, än att ett sådant stadgande vore en följd af komiténs förslag i §
22, att enka och barn af äktenskap, som ingåtts efter det mannen fylt
65 år, icke skulle vara berättigade till pension från kassan. Skälen för
den senare bestämmelsen har direktionen icke funnit hållbara, hvadan
direktionen för sin del anser, att ett sådant, mot nu i allmänhet gällande
bestämmelser stridande undantag, som att någon visserligen till
högre ålder kommen, men dock i tjenst qvarstående befattningshafvande
skulle vinna befrielse från vidare afgifters erläggande, icke bör godkännas.

§§ 18 och 19.

Lika litet som någon bör befrias från erläggande till kassan af
afgift, som upplöper medan delaktigheten fortfar, lika litet böra redan
erlagda, behörigen faststälda afgifter i något fall återbetalas. Med innehafvande!
af vissa befattningar i statens tjenst skall följa förpligtelse
att deltaga i kassan, och dennas förmåga att fullgöra sina skyldigheter
i afseende å pensioneringen varder beroende deraf, att för hvarje befattning
årligen inflyter en viss afgift. Erläggandet af denna årsafgift är
tjensteinnehafvarens ovilkorliga skyldighet, och ett återställande till
honom under något förhållande af behörigen erlagda afgifter eller någon
del af dem är, äfven om det i verkligheten skulle mera sällan ifrågakomma
och hafva en jemförelsevis ringa inverkan, fullkomligt stridande
mot den allmänna, jemväl inom civilstatens enke- och pupillkassa gällande
grundtanken angående årsafgifter till en pensionsinrättning.

När komitén, såsom skäl för återbetalning af erlagda afgifter, anför,
hurusom rättvisa och billighet fordrade, att delegare, då kassan upphörde
att för dem stå någon vidare risk, återbekomme hvad de efter
matematiskt-teknisk beräkning ansåges kunna återfå utan någon förlust
för kassan, synes tillbörligt afseende icke hafva blifvit fästadt derå, att,
enligt komiténs förslag, de ogifte delegarne skola intill 65 års ålder
betala samma afgifter i alla grader som de gifte och, om de derefter
träda i äktenskap, icke kunna vinna pensionsrätt för enka och barn.
Som kassan, när ogiftes delaktighet upphört, icke för dem haft eller
kan få någon risk, skulle, i analogi med komiténs motivering, äfven
desse kunna hafva berättigade anspråk på återbekommande af afgifter.

216

§ 20.

Af samma skäl, som nyss anförts, bör sista stycket af § 20 bortfalla.
Utgår den nu föreslagna § 19, bör tredje stycket i § 20, med
anledning af de der använda orden: »som i nästföregående § sägs», omredigeras.

§ 22.

Bestämmelsen att enka ocb barn af äktenskap, som ingåtts efter
det mannen fylt 65 år, icke skulle vara berättigade till pension, oaktadt
mannen, som varit förpligtad att ingå i kassan, mot densamma fullgjort
sina förbindelser, är alltför orimlig för att höra få qvarstå. Delaktighet
i kassan och dermed följande rätt till pension bero af tjensteinnehafvandet
och erläggandet af afgifter. Så länge tjenst innehafves
och afgifter erläggas, bör äfven rätt till pension för enka och barn kunna
grundläggas. Fördenskull böra enka och barn af äktenskap, som ingåtts
under den tid, mannen ännu qvarstått i tjensten, vara, utan hänsyn
till hans ålder vid äktenskapets ingående, berättigade till pension,
med behörigt iakttagande likväl af hvad (i nästa §) kan varda stadgadt
rörande äktenskap, ingånget inom någon viss kortare tid före mannens
död eller afgång med pension.

§ 23.

Innehållet af denna § bör utgå och utbytas mot ett stadgande,
som mera svarar mot bestämmelsen uti § 30 af gällande nådiga reglemente
för civilstatens enke- och pupillkassa, en bestämmelse, som erfarenheten
länge visat väl uppfylla samma ändamål, som afses uti nu
föreslagna § 23, vid tillämpningen af hvilken senare § med dess nu
föreslagna lydelse många och stora svårigheter säkerligen skulle komma
att uppstå.

§28. ''

De i slutet af denna §, angående styrelsens skyldighet att föra
kassans talan hos domstolar och andra embetsmyndigheter, förekommande
orden: »hvilka dervid skola lemna styrelsen eller dess ombud laga handräckning»
kunna utan saknad utgå, emedan de icke tillförsäkra styrelsen

217

rätt till biträde af domstolar och andra embetsmyndigheter utöfver hvad
dessa städse äro förbundna att lemna hvar och en, som hänvänder sig
till dem.

§§ 33 och 34.

Att verkställa så ofta som hvart femte år den i § 33 anbefalda
utredning öfver inrättningens tillstånd och förmåga att med gällande afgifter
fullgöra sina förbindelser, synes ingalunda vara behöflig!, utan
kunna ske hvart tionde år.

§ 36.

Sedan revisionsberättelsen aflemnats till styrelsen, torde mången
gång längre tid än den nu föreslagna erfordras för styrelsen för att
kunna till Eders Kongl. Maj:t inkomma med sitt af årsberättelse och
revisionsberättelse åtföljda yttrande i anledning af den senare berättelsen.
Ju större anledning revisoreme haft att för sina arbeten intill slutet
använda den dertill längst anslagna tiden, desto angelägnare kan det
för styrelsen vara att, för inhemtande af upplysningar och affattande af
sitt yttrande, hafva att förfoga öfver längre tid än omkring en half
månad. I hvarje fall lärer styrelsen säkerligen icke komma att dermed
uppskjuta längre än nödigt är, hvadan yttrandets ingifvande till Eders
Kongl. Maj:t torde böra bestämmas skola verkställas så snart ske kan
och senast inom tre månader efter revisionsberättelsens aflemnande till
styrelsen.

§§ 42-46.

På grund af hvad direktionen i sådant hänseende härofvan anfört,
synas dessa §§ böra omredigeras sålunda, att ur desamma må utgå hvad
som har afseende å tullstatens enskilda pensionsinrättning, telegrafverkets
enke- och pupillkassa samt lärarnes vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa.

Samtliga de remitterade handlingarna varda härmed återstälda,

218

hvarjemte i underdånighet öfverlemnas utdrag af direktionens protokoll
för denna dag, utvisande den skiljaktiga mening, som uttalats vid ärendets
slutliga behandling.

Stockholm den 30 oktober 1895.

Underdånig8t:

O. R. THEMPTANDER.

J. A. WALLENSTEEN. THEODOR WESTRIN.

FR. MÖLLER.

E. Bceckström.

Bilaga 1.

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. direktionen öfver civilstatens
pensionsinrättning i Stockholm den 30 oktober 1895.

Närvarande:

Herr landshöfdingen Themptander,
j Herr kammarrättsrådet Wallensteen,

Herr hofrättsrådet Westrin,

Herr öfverkommissarien Möller.

§ 2.

Fortsattes den från den 23 nästlidne oktober uppskjutna föredragningen
af det till Kongl. direktionen för underdånigt utlåtandes afgifvande
remitterade ärendet angående ordnande af pensionsväsendet för
statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn, i h vilket
ärende en för ändamålet särskildt tillsatt komité afgifvit underdånigt
betänkande af den 28 maj 1894 och civilstatens senast församlade fullmäktige
afgifvit underdånigt yttrande af den 30 sistlidne maj.

219

Härvid anförde herr öfverkommissarien dels innehållet i af honom
afgifven, till trycket befordrad promemoria, som finnes bilagd detta
protokoll (se bilaga 2 här nedan), dels ock följande:

»I det föregående har jag anfört skäl för min åsigt:
l:o) att hvarken med statens fördel eller med delegarnes intresse är förenad
t, att pensioneringen från civilstatens tjenstemannafond, sådan
denna pensionering är reglementsenligt bestämd, kommer att upphöra,

2:o) att nu gällande grunder för pensioneringen från civilstatens enskilda
enke- och pupillfond äro — med iakttagande att för pension i viss
klass skola vara erlagda vissa årsafgifter i samma klass — att föredraga
framför komiterades förslag till omdaning af pensioneringen
från denna fond;

hvarjemte jag framhållit såsom min mening, att komiterades förslag till
reglering af statspensioneringen, enär denna måste vara beroende uteslutande
på statsmakterna, icke bort föranleda yttrande från min sida i
annat hänseende än hvad förslaget berörde pensionsinrättningen.

Med hänsyn härtill och då i princip civilstatens fullmäktige öfverensstämt
med komiterade, torde jag möjligen i fråga om fullmäktiges förslag
kunnat inskränkt mig till åberopande af hvad jag för afslag af
komiterades förslag andragit. Men då i vissa delar sistnämnda förslag
ej är öfverensstämmande med det af komiterade afgifna, lärer jag böra
yttra mig i de punkter, hvaruti olikhet mellan de särskilda förslagen
förekommer; och då fullmäktige afgifvit yttrande angående hela förslaget
till pensionslag för civilstaten, torde det vara min skyldighet upptaga
till bemötande detta förslag i sin helhet; dervid jag dock får göra enahanda
erinran, som intagits å sid. 34 första stycket i den tryckta delen
af mitt yttrande.

Förslaget till pensionslag för civilstaten.

Åberopande hvad jag i frågan förut andragit, anser jag lärare vid
elementarläroverken samt öfriga af komitén i dess förslag upptagna
lärare böra från lagen uteslutas.

Hvad förslaget i öfrigt angår får jag yttra mig härnedan.

Vid förslaget till dessa paragrafer har jag icke något att erinra, ii A s Komiten

har föreslagit att, med 65 års pensionsålder för vissa § t.

220

uppräknade tjenstemannagrupper, pensionsåldern i allmänhet skulle inträda
vid 70 års ålder, då tjensteman skulle ovilkorligen afgå från befattning.

Fullmäktige åter föreslå, att alla tjensteman skola vara skyldige
att vid uppnådd 70 års ålder afgå ur tjenst med pension, men att alla
skola vara berättigade att redan efter fy Ida 65 år undfå pension med
samma belopp, som bestämmes för de vid 70 år afgående.

I motiven har komitén framhållit, att genom framflyttningen
af pensionsåldern till 70:de året statsverkets utgifter för pensioneringen
skulle komma att väsentligen minskas; och antyder komitén, att
hos tjenstemän ej rimligen borde kunna uppstå missnöje med åldersframflyttningen.

Det torde äfven såsom gifvet kunna antagas, att genom pensionsålderns
bestämmande till 70 år statsverket komme att för framtiden
beredas betydlig lättnad i pensionsbördan; och vid sådant förhållande
samt då, såsom väl antagligt är, till grund för den beräknade fördelen
för statsverket af den senare pensionsåldern äro lagda de kalkyler,
komitén låtit uppgöra, torde det från statsverkets sida förefinnas skäl
fästa afseende vid komiténs förslag.

Hvad angår tjensteinnehafvarne, så visar sig af deras ständigt
återkommande ansökningar om tillstånd att qvarblifva i tjenst utöfver
den nu stadgade afgångstiden, att från deras sida missnöje i allmänhet
ej bör kunna uppstå, derest pensionsåldern bestämmes såsom komitén
föreslagit.

Granskar man nu fullmäktiges motiv för deras från komiténs afvikande
förslag, så finner man, att fullmäktige för bortresonerande af
förslaget, att 70 år borde vara den normala pensionsåldern, framhållit,
dels att komiterade sjelfva erkänt, hurusom medgifvande af tidigare
pensionsålder beträffande professorer och öfriga lärare vid statens högre
undervisningsanstalter samt för lärare vid de allmänna läroverken skulle
lända såväl det vetenskapliga lifvet inom landet som undervisningsväsendet
i allmänhet till gagn, dels ock att af erfarenheten vore vitsordadt,
att vaktbetjente vid postverkets distriktsförvaltningar samt vid de fasta
och ambulanta postanstalterna i anseende till tjensternas beskaffenhet
endast undantagsvis äro tjenstbara ända till 70 års ålder.

Hvad då först angår lärarne, får jag, utan att yttra mig derom
huruvida de böra såsom civile tjenstemän anses, erinra, att, då komiterade,
oaktadt det gjorda uttalandet, likaväl ansett pensionsåldern för dem
böra ingå först med uppnådda 70 år, samt för denna åsigt jemväl talar
erfarenheten, att dessa lärare i allmänhet tjenat till nämnda ålder och

221

äfven derutöfver, utan att, så vidt visadt är, skadlig inverkan på tjensterna
eller det vetenskapliga lifvet deraf föranledts, det kan med fog antagas,
att nedsättning i pensionsåldern under 70 år icke för dem är

erforderlig. _ _

I fråga åter om postvaktbetjente, så har visserligen en af konntens
ledamöter ansett pensionsåldern för dem böra sänkas, men då öfriga
ledamöter i komitén, som väl får antagas hafva inhemtat på frågan
inverkande upplysningar, funnit pensionsåldern böra bestämmas till 70:de
året samt såsom sannolikt kan antagas, att nämnda postvaktbetjentes
afgång ur tjenst varit beroende mindre på deras fria vilja eller på oförmåga
hos dem att bestrida tjenst, än af vederbörande embetsverks åsigt
att den allmänna föreskriften om afgång vid 65 års ålder borde strängt
tillämpas, hvartill äfven torde kunna läggas, att, derest berörda föreskrift
icke af embetsverket tillämpats, säkerligen endast undantagsvis
afgång före 70 år ifrågakomma, så lärer vid dessa förhållanden knappast
kunna anses utredt, att för postvaktbetjente pensionsåldern vid 70 år

är för hög. .

Enär sålunda för de af fullmäktige upptagna kategorierna åt
tjensteinnehafvare ej förebragts skäl till nedsättning af pensionsåldern,
synes från förhållandet med dessa tjenstemannagrupper icke rimligen
kunna dragas slutsatsen, att för andra onämnda tjenstemannagrupper,
— tjenstemännen i allmänhet — pensionsålderns bestämmande till tid
under 70 år är af behofvet påkalladt.

Fullmäktige hafva beträffande inverkan af deras förslag på pensioneringen
framhållit, hurusom erfarenheten visat, att i de flesta fall
de tjenstemän, hvilka kunnat erhålla pension vid 65 års ålder men egt
rätt'' qvarstå i tjensten till fylda 70 år, begagnat sig af denna senare
rätt, och att i många fall de, som enligt regeln bort afgå vid 65 års
ålder, med vederbörandes tillstånd bibehållit tjensterna några ar derutöfver;
hvarjemte fullmäktige, med uttalad åsigt, att skilnaden i aflöningen
och pension redan nu vore så stor, att tjenstemännen föredrogo
qvarstanna i tjenst, så länge helsa och krafter det medgåfvo, förmenat,
att, derest komiténs förslag till pensionslag komme att antagas, skilnaden
mellan aflöning och pension komme att i många fall blifva ännu större
samt att vid sådant förhållande tjenstemännen skulle i ännu högre
grad än för närvarande iir fallet blifva benägna qvarstå, till dess de
fylt 70 år.

Af hvad fullmäktige anfört synes framgå, det fullmäktige ansett:
l:o) att pensioneringen vid 65 års ålder endast i ringa män skulle komma

att anlitas;

222

2.o) att till följd häraf bestämmandet af denna pensionsålder ej skulle

medföra väsentligt högre utgifter, än om pensionsåldern bestämdes

till 70 år.

Om man nu antager i likhet med fullmäktige, att 65 års pensioneringen
endast i ringa mån komme att anlitas, lärer deraf med skäl
kunna dragas den slutsats, att ändamålet med pensioneringen vid nämnda
ålder knappast kan vara behöflig; och vid sådant förhållande torde det
icke med full konseqvens öfverensstämma att samtidigt med upphäfvande
af pensioneringen från civilstatens pensionsinrättning såsom vid der
föreskrifven ålder knappast behöflig bestämma för statsverket en pensionsålder,
vid hvilken pensioneringen icke skulle blifva behöflig.

Beträffande utgifterna för pensioneringen kan det väl vara en
möjlighet, att pensionsfreqvensen vid 65 år blifver så obetvdlig, att
utgifterna ställa sig nära dem, som skulle belöpa på 70 års pensioneringen,
men° någon säkerhet kan dock icke förefinnas, och om freqvensen vid
65 år ökas, behöfver denna icke vara synnerligen stor, för att statsverket
skall få vidkännas ej obetydliga uppoffringar utöfver hvad som
betingats af pensioneringen vid 70 år.

Inför denna eventualitet och då beräkningar icke blifvit uppgjorda
för belysande af den allmänna pensioneringen vid 65 år samt den eventuel
vid 70 år, lära väl statsmakterna icke i blind tilltro till fullmäktige
hellre g-odkänna deras än komitens, åtminstone på beräkningar
stödda förslag.

Det synes mig derföre, såframt ettdera af komiténs eller fullmäktiges
förslag angående pensionsåldern anses böra godkännas, att komiténs
bör hafva företräde.

Skulle emellertid fullmäktiges förslag anses hellre böra godkännas,
sa och då å ena sidan statsverkets pensionsutgifter möjligen komme att
ökas samt å andra sidan nedsättningen i den obligatoriska pensionsåldern
måste anses vara till förmån för tjenstemännen, torde med
billighet öfverensstämma, att för erhållande af denna förmån tjenstemännen
till statsverket erlägga afgifter, hvarigenom staten kunde
skyddas mot högre utgift, än som enligt komiténs förslag borde ifrågakomma.

Om afgifterna ingingo till eu särskild fond under statsverkets
förvaltning och till densamma lemnades lika stort anslag som årsbeloppet
utaf afgifterna, komme, med antagande att fullmäktiges åsigt om
pensioneringen vid 65 år är rigtig, knappast en mansålder att förflyta
innan utgifterna för den obligatoriska pensioneringen kunde till väsentlig

223

del bestridas från fonden utan att derigenom äfventyrades, att fonden
icke skulle kunna uppfylla sina förbindelser.

Pensionsafgifterna böra dock upphöra vid fy Ida 65 år.

Vid denna § torde böra göras förtydligande om hvilka fall utaf § 7.
afbrott i tjenstgöringen skola hänföras under upptagna 3 månaders
ledighet; och det vill synas nästan väl mycket begärdt, att utan beräkning
af semestern tjensteman skall eg a åtnjuta årligen tre månaders
ledighet äfven för enskilda angelägenheter, men att, med afseende å
pensionsrätt, tjenstgöringen likväl skall få anses fortgående.

Med min åsigt att pensionsåldern helst må bestämmas till 70 år § s.
öfverensstämmer, att jag anser skäl ej föreligga till erinran mot komiténs
förslag i denna §.

Skulle åter fullmäktiges förslag godkännas torde deraf sannolika
följden blifva, att 65 års pensioneringen komme att anlitas i mera utsträckt
mån, än som under § 3 af fullmäktige antydts.

Komiterade hafva förmenat, att allmän gemensam grund för pen- § 9
sioneringen nu ej skulle förefinnas samt derföre till vinnande af »likformighet
och rättvisa» föreslagit — med frångående från nu gällande
bestämmelse att pension skall motsvara lön med ålderstillägg — att
pension bör beräknas i visst fall till lika belopp med, men i öfrigt till
uppgifna procenttal å samtliga tjensten åtföljande löneförmåner, alltså
äfven å tjenstgöringspenningar, bostadsförmån in. m.

Det torde tillåtas mig härvid erinra:

att då aflöningsförmånerna nu utgå dels i lön med ålderstillägg
och dels i tjenstgöringspenningar med andra förmåner,

att då lön och ålderstillägg äro tjenstemannens tillhörighet ända
till hans död och sålunda kunna anses rent personliga, men deremot de
öfriga löneförmånerna medfölja tjensten för att utgå till densammas tillfälliga
utöfvare, samt

att då pensionerna sålunda utgå efter den personliga delen utaf
aflöningen,

det vill synas som om knappast allmängiltigare och mera gemensam
grund än den nu bestämda skall kunna för pensionering uppställas;
och denna grund är ingalunda sämre derför, att vid skedda regleringar,
efter noggrann pröfning och med hänsyn till olika tjensters beskaffenhet,
den personliga delen utaf aflöningen i vissa fall stälts olika.

22 4

Grunden är öfver allt densamma: att den för fast ansedda — den
personliga — delen utgår såsom pension.

Deremot torde det kunna synas mindre regelrätt att sammanslå
till ett helt den personliga och den icke personliga delen utaf aflöningen
för att derifrån härleda något, som åter skulle blifva rent personligt —
pensionen; och beträffande de resultat i pensionsbelopp, hvilka genom
dylik anordning skulle uppkomma, ligger det sannolikheten nära, att
beloppen skulle blifva mera skiftande än med pensioneringen enligt nu
stadgade grund är fallet.

Mig synes derföre icke förefinnas skäl för godkännande af komiténs
uppstäda nya grund för pensioneringen.

Hvad angår konseqvensen af komiténs förslag med dermed i sammanhang
stående bestämmelse af olika inkomst för erhållande af olika pensionsbelopp,
så torde dervid böra erinras, att, då för ett flertal tjensteman
i lägre graderna pensionsbeloppen understiga hvad dem nu tillkommer
samt för tjensteman inom samma kår och med samma tjenstegrad pensionerna
skulle ställa sig olika, förslaget alldeles icke synes innebära
rättvisa.

Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört anser jag komiténs förslag
angående såväl pensionsgrunden som pensionsbeloppen icke böra
vinna godkännande.

Fullmäktige hafva föreslagit i vissa fall betydligt högre pensionsbelopp,
än som i komiténs förslag upptagits.

Härigenom hafva väl pensionerna blifvit satta närmare de nu utgående,
men då fullmäktige icke lemnat någon utredning angående resultatet
af höjningen, sammanstäld med föreslagna 65 års pensionsåldern,
samt de åt komitén framlagda bei’äkningarna öfver pensioneringen till
lägre belopp vid högre pensionsålder naturligtvis icke kunna vara egnade
att utreda resultatet af pensioneringen enligt fullmäktiges förslag, lärer
detta sistnämnda ej kunna godkännas.

Enär nu väsentlig skiljaktighet förekommer mellan komiténs och
fullmäktiges förslag ej mindre i fråga om pensionsåldern än äfven angående
beräkningsgrunden för pensionerna och dessas belopp, men den
nuvarande pensioneringen synes hvila på rätt grund, lärer enligt min
åsigt skäl förefinnas att bibehålla nu stadgade pensioneringssätt, med
iakttagande, att pensionsåldern höjes enligt komiténs förslag samt möjligen
de högsta pensionerna sänkas något under de belopp, som för dem
nu äro bestämda.

Med denna min åsigt öfverensstämmer att jag finner mig icke
hafva att afgifva yttrande angående mom. 2 och 3.

Mom. S och S.

225

Derest stadgande meddelas om afkorta^ pension, torde komiténs
förslag med den ändring i belopp, fullmäktige upptagit, böra vinna bifall.

I motsats mot hvad såväl komitén som fullmäktige föreslagit angående
preskription å pension, anser jag att för preskriptionen bör gälla
samma stadganden, som nu må finnas bestämda med afseende å outtagen
pension från statsverket.

Då jag icke kan anse pension hafva karakteren af understöd utan
fast hellre af uppskjuten ersättning för redan verkstäldt arbete, kan jag
icke dela den åsigt att pension skall förloras, om pensionär upphör att
vara svensk medborgare.

Angående detta moment är jag af samma åsigt som komitén.

Fullmäktiges erinran vid denna § synes mig hafva fullt skäl för sig.

Förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.

Med de åsigter beträffande komiténs förslag i denna §, jag förut
framhållit, finner jag mig icke hafva att yttra mig i fråga om fullmäktiges
hemställanden i mom. 1 och 2; dock torde jag böra fasta uppmärksamheten
dervid, att, så framt andra inkomster än allenast lön och
ålderstillägg anses skola utgöra grund för pensioneringen, bland inkomsterna
äfven lärer böra inräknas beklädnadsbidrag, der detta icke ingår
i den kontanta aflöningen.

För vinnande af det åsyftade målet — omdaningen af nuvarande
enke- och pupillkassan — lärer fullmäktiges förslag, att eu del af inträdesoch
befordringsafgifterna skulle af statsverket utgöras, icke vara särdeles
lämpligt.

Den på statsverket belöpande andelen komme i sjelfva verket att
utgöra ett ytterligare, säkerligen betydligt anslag till det af komitén för
förvaltningskostnader föreslagna å 40,000 kronor; och då statsmakterna
vid beräkning af dessa anslag .funnit dem uppgå till motsvarighet med
eller högre belopp än summan af alla anslagen till pensionsinrättningen,
torde det nog synas statsmakterna fördelaktigare att låta vid det nu
bestående qvarblifva än att för vinnande af något annat underkasta sig

§ 10-

§ 13.

§ U Mom.

§ 19.

§ 4-

Blom. 1 och 2.

§ U -

226

§ 15.

§ 16.
Mom. %.

S 17.

§§ 19 och

§ *S §

27-

ij ftS.

högre utgifter, hvilkas slutsumma i allt fall icke kunde omedelbart öfverskådas.

Om målet skall kunna vinnas, synes komiténs förslag mera dertill
bidraga.

Angående tiden för inbetalning af inträdes- och befordringsafgiften
tillåter jag mig åberopa, hvad jag anfört i anledning af komiterades förslag
i § 15 mom. 1.

Fullmäktiges förslag att delegareafgifterna böra erläggas under
förra hälften af hvarje qvartals sista månad synes vara välgrundadt.

Med hänvisning till hvad jag förut framhållit angående uppbörd och
redovisning af kassans medel, får jag erinra, att, livilketdera förslaget,
komiténs eller fullmäktiges, antages, redogörarebestyret blifver betydligt
mera besvärligt, än det för närvarande är, äfvensom att, med tillämpning
af förslaget, onödig omgång uppstår med insändande och återremitterande
af medel.

Om ettdera af förslagen godkännes, torde dock böra bestämdt utsättas
inom. hvilken tid influtna medel skola till kassan insändas.

Med förtydligande i detta hänseende synes fullmäktiges förslagvara
lämpligast.

Beträffande dessa §§ tillåter jag mig hänvisa till hvad jag förut
i anledning af komiténs förslag anfört.

Vid denna § sådan den af fullmäktige omredigerats har jag icke
något att erinra.

Vidhållande min förut uttalade, från komiténs och fullmäktiges
förslag skiljaktiga mening, har jag endast att tillägga, att, om för erforderliga
beräkningar behörig konsulent tillkallas, det icke synes vara
behöfligt, att kassans ena ledamot skall ega fackkunskap för bedömande
af pensionsfrågor m. m. i matematiskt-tekniskt hänseende.

I öfverensstämmelse med hvad jag förut framhållit rörande komiténs
förslag i denna paragraf, finner jag mig böra, i nära tillslutning till
fullmäktiges uttalade åsigt, tillstyrka, att kassans delegare skola ega
genom fullmäktige yttra sig och besluta angående kassans alla angelägenheter.

227

Fullmäktiges förslag att bokslut och fondberäkning skola vara af- 5 S5-slutade före april månads utgång torde böra godkännas.

Det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida stadgandet, att öfver £ 36 ■
afgifven, inom juni månads slut aflemnad revisionsberättelse styrelsen
skall inom den 15 juli hafva afgifvit yttrande, må kunna anses lämpligt.

Dels är den beräknade tidslängden för kort och dels är tiden på
året icke passande, då just under månaderna juli och augusti tjenstemän
åtnjuta semester och sålunda för de tjenstemän, hvilka äro utsedda till
styrelseledamöter i kassan, semestertiden skulle komma att inskränkas
eller förläggas till tid, som måhända icke vore styrelseledamot till gagn.

Jag förutsätter bär, att, såsom väl lämpligast synes vara, alla styrelsens
ledamöter skola deltaga i yttrandet öfver revisionsberättelse.

Det vill då synas som om iöreslagna tiden borde från §:n utgå
eller ock deri upptagna tiden ändras till »så fort ske kan»; och någon
olägenhet deraf skulle helt säkert icke uppstå, enär styrelsen nog komme
att låta sig angeläget vara att inom nödig ansedd tid afgifva yttrande.

Med min åsigt, att pensionskassan såsom enskild kassa har att -sS 3ssjelf
bestrida sina utgifter kan jag icke tillstyrka bifall till fullmäktiges
förslag, att kostnaderna för fullmäktiges sammanträden skola bestridas
af statsverket.

Fullmäktiges redaktion af §:n torde böra godkännas. § J>L

Fullmäktige hafva, efter afgifna yttrandet angående komiténs här
förut omförmälda förslag, framhållit såsom deras åsigt:

att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad komitén föreslagit varder beslutad, civilstatens pensionsinrättnings
verksamhet för tjenstemäns pensionering må upphöra ;

att den pensionering af enkor och barn efter civila embets- och
tjenstemän, som nu besörjes genom civilstatens enke- och pupillkassa, må
kunna ersättas genom anordnande af en ny pensionskassa för enkor och
barn i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs förslag.

Det torde tillåtas mig härvid framställa några erinringar.

Komiténs ändamål var bland annat — möjligen hufvudsakligast —
att söka bereda minskning i utgifterna för statspensioneringen.

För vinnande af detta ändamål föreslog komitén, med stöd af
gjorda beräkningar, att pensionsåldern i allmänhet skulle höjas till 70
år samt att pensionerna skulle utgå efter framlagd plan, enligt hvilken
nuvarande pensionsbelopp komme att väsentligt sänkas.

228

Fullmäktige åter hafva föreslagit allmänna pensionsåldern till 65
år med rätt för tjenstemän att först vid 70 år afgå med pension, samt
att pensionsbeloppen skulle höjas ej obetydligt utöfver hvad komitén
föreslagit.

Det visar sig sålunda att hufvudskiljaktigheter förekomma beträffande
de delar af komiténs förslag, hvilka i väsentligaste grad skulle leda till
uppnående af det komitén föresätta målet; och vid sådant förhållande
lärer det väl knappt vara tänkbart, att, med godkännande af de förändringsförslag
fullmäktige uppstält, beslut skall kunna meddelas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med komiténs förslag.

Då fullmäktige i fråga om enke- och pupillkassan framhålla, att
för närvarande skyldigheten att till densamma lemna bidrag är ojemnt
fördelad, så att afgifterna drabba tyngre innehafvare af lägre än de högre
tjenstegraderna och att denna ojemnhet, derest icke statsanslag utginge
till kassan, kunde medföra, att de förre i viss mån finge bidraga till
pensioneringen af de senares familjer, får jag härvid anmärka, att, då
enligt förslaget till reglemente för den nya kassan årsafgifter skola erläggas
af delegarne utan att stadgande komme att meddelas angående
viss tid, hvarför afgifter skola vara utgjorda eller utgöras, den framhållna
olägenheten icke blifvit genom reglementsförslaget undanröjd.

I det föregående har jag visat, att pensioneringen från enke- och
pupillfonden hitintills i sin utveckling fortgått i närmaste öfverensstämmelse
med de grunder, hvilka varit uppstälda för densamma, och vid
sådant förhållande kan jag icke med skäl finna mig öfvertygad om behofvet
af nya grunder för pensioneringen.

Fullmäktige hafva ansett, att svårligen på annan väg än som af
komitén angifvits skulle kunna utrönas, huru enke- och pupillkassans
förbindelser kunde uppfyllas.

I motsats mot fullmäktige anser jag beräkningarne för nämnda
ändamål, om de kunna finnas nödvändiga, böra uppställas på så sätt,
att desamma utvisa den sannolika årshöjningen af pensioneringen, då
naturligtvis omedelbart synes i hvad mån ökning af inkomsterna erfordras.

För matematikern bör sådana beräkningar ej ställa sig svårare
än beräkningen öfver blotta slutresultatet, hvilken senare medför olägenhet:
att periodvis skola upprepas; att för hvarje gång den förnyas medföra
dryga kostnader; samt att för den i högre matematiken och pensionsväsendet
oinvigde vara fullkomligt Titan möjlighet att kontrollera eller
begripa.

Det synes derföre icke alldeles gifvet, att annan utväg icke skulle kunna
finnas för beräkningen af kassans förbindelser, än den komitén uppstält.

229

Med afseende å hvad jag sålunda angående fullmäktiges åsigter i
fråga om pensioneringen från civilstatens pensionsinrättning framhållit,
finner jag för min del giltiga skäl för upphörande af pensioneringen
från inrättningen icke vara af fullmäktige anförda.

Förslaget till åtgärder för afveckling af nuvarande pensionsinrättningars
förbindelser.

Äfven om en eller flera af de här uppräknade pensionsinrättningar
icke komma att upphöra, torde dock vara af gagn att beträffande dem
alla uppgöres beräkning, som i denna punkt föreslagits.

Komitén har framstält förslag att rätt till pension och begrafningshjelp
från civilstatens pensionsinrättning skall, så snart pensionslagen
träder i kraft, upphöra att gälla för alla pensionsinrättningens delegare,
hvilka då icke blifvit pensionerade.

Fullmäktige åter föreslå, att delegare skola eg a rätt, om de så
önska, att bibehålla delaktigheten i pensionsinrättningen samt, mot fortsatt
utgörande utaf utgifter, vara berättigade till pension för egen del samt
till begrafningshjelp åt den pensionerades sterbhus; hvarjemte fullmäktige
ansett, att med hänsyn dertill dels att samtliga till pensionsinrättningen
nu utgående anslag komme att till statsverket indragas, dels att detta
skulle efter skedd afveckling erhålla icke obetydligt öfverskott af inrättningens
tillgångar, statsverket borde kunna öfvertaga pensionsinrättningens
skyldigheter mot de delegare, hvilka ville vid delaktigheten qvarstå,
med rätt för statsverket att uppbära de utgifter, som af dem borde för
pension srätten erläggas.

Då det måste anses vara mot rättvisa och billighet stridande att
beröfva delegare en rättighet, som de genom erlagda afgifter förvärfvat,
lärer fördenskull fullmäktiges förslag om rätt för delegare att mot afgifters
erläggande få vid delaktigheten qvarstå vara att föredraga framför
komiténs förslag att delaktigheten skulle upphöra.

Men då genom befordran erliålles ny tjenst och denna skall höra
under pensionslagen, samt till följd deraf vid ny utnämning tjensteman
för den erhållna tjensten icke kan för egen del tillhöra pensionsinrättningen,
torde delaktigheten skäligen kunna afse allenast den befattning,
delegare innehar vid tiden då pensionslagen träder i kraft.

Om jag sålunda delar fullmäktiges åsigt, att delegare bör ega
rätt vid delaktigheten qvarstå, kan jag deremot icke hysa med fullmäk -

Punkt 1.

Punkt 2.
Mom. a.

230

tige lika mening, då de anse, att pensionsinrättningens skyldigheter mot
de qvarstående delegarne borde öfvertagas af statsverket mot afgifter
af dem.

Vare sig att afgifterna skulle utgå med nu stadgade belopp eller,
såsom fullmäktige antydt, skulle kunna derutöfver höjas, torde, enär
pensionen måste grunda sig på under längre tidsföljd erlagda afgifter
för att af desamma motsvaras, men sannolikt för flertalet qvarstående
delegare afgifter för längsta tiden af föreskrifna inbetalningsåren blifvit
till pensionsinrättningen erlagda, skyldigheten att pensionera de qvarstående
delegarne helt visst, äfven om pensionering sparsamt ifrågakom,
föranleda större utgifter för statsverket, än detta kunde i delegareafgifter
bekomma.

Hvad beträffar fullmäktiges förmenande, att nämnda skyldigheters
öfvertagande af statsverket vore i viss mån betingadt dels deraf, att
anslagen till pensionsinrättningen skulle upphöra, och dels deraf, att
vid afvecklingens slut statsverket skulle tillgodoföras öfverskott af inrättningens
tillgångar, så och då med beräkning af det utaf komitén
ifrågasatta statsanslaget å 40,000 kronor till förvaltningskostnader
samt af fullmäktige upptagna bidrag till fyllande af delegares
inträdes- och befordringsafgifter, summan af statsverkets bidrag till
nya enke- och pupillkassan säkerligen skulle komma att uppgå till
och möjligen öfverstiga statsverkets vinst genom indragningen af anslagen
till pensionsinrättningen, samt då det belopp, statsverket skulle
från pensionsinrättningen utfå, komme att erläggas först efter afvecklingens
slut d. v. s. omkring 40 år efter densammas början, utan
att statsverket under tiden finge åtnjuta någon afkomst å beloppet,
men ändock skulle vara förbundet lemna bidrag för täckande af möjligen
under enke- och pupillfondens afvecklingsperiod uppkommen brist,
vill det synas, som vore det att ställa väl stora anspråk på statsverket,
om vid ofvan upptagna förhållanden begärdes, att utom antydda utgifter
statsverket äfven skulle åtaga sig mot de qvarstående delegarne
förbindelser, hvilka antagligen komma att föranleda ej obetydliga utgifter
öfver inkomsterna.

Gent emot delegarne ställer sig förslaget mycket ogynnsamt, då
enligt detsamma afgifterna skola kunna höjas, och tydligt är, att de
måste betydligt höjas, om vid inträdd pensionering staten ej skall komma
att drabbas af förlust.

Jag anser derför fullmäktiges förslag i denna del icke böra godkännas.

231

Möjligen skulle såväl statens som delegarnes intressen kunna
bättre tillgodoses, om så anordnades, att de qvarstående delegarne mot
fortsatt erläggande till den under afveckling stående pensionsinrättning
finge derifrån åtnjuta utaf delaktigheten härflytande förmåner, samt att
statsverket utaf nu bestämda anslag utbetalde så stor del, som belöpte
på ansvarighetssummän för nämnda delegare, beräknad efter proportionen
mellan nu utgående anslag och delaktighetssumman uti pensionsinrättningens
tjenstemannafond.

Nedsättningen i anslagen borde inträda samtidigt med pensionslagens
trädande i kraft och ytterligare nedsättning ega rum hvart femte
år efter skedd beräkning enligt ofvannämnda grund. Möjligen blifvande
öfverskott borde lika fördelas mellan statsverket och delegarne i nya
enke- och pupillkassan.

Från den pensionering, som sålunda kunde ifrågakomma, skulle
naturligtvis vara undantagen pensionering åt tjensteman, som efter
uppnådd föreskrifven ålder från statsverket uppbar pension eller egde
rätt att sådan åtnjuta.

Med undantag af det belopp utaf statsanslagen, som kan komma,
i det fall jag antydt, att böra fortfarande utgå, skulle, i händelse den
af komitén och fullmäktige föreslagna organisationen af pension sväsendet
godkändes, till statsverket öfverlernnas i förslagen specificerade medel
till belopp, som af fullmäktige upptagits.

Vid fullmäktiges förslag i öfrigt synes ej skäl till erinran föreligga.

Beträffande de af fullmäktige föreslagna tilläggsparagrafer för afvecklingen
har jag ej något att erinra.

Då utaf hvad jag anfört synes mig tydligt framgå, att, med de
anordningar, komitén och fullmäktige föreslagit, hvarken statsverket
eller pensionsiurättningens delegare komma att beredas fördelar, motsvarande
dem, som nuvarande organisation af pensionsinrättningeu medför,
bär jag funnit mig böra alstyrka bifall till såväl komiténs förslag
o förän dra d t som ock detta förslag med de ändringar deri fullmäktige
beslutat.»

Direktionen beslöt underdånigt utlåtande i ämnet af det innehall,
registraturet utvisar.

Från beslutet var herr öfverkommissarien skiljaktig och åberopade

232

såsom sin mening innehållet af det anförande i ärendet, han denna dae:
till protokollet afgifvit. &

Som ofvan.

Vid protokollet
E. Bceckström.

Bilaga 2.

Innan jag går att yttra mig öfver komiterades förslag i dess särskilda
delar, liar jag ansett nödigt framhålla vissa omständigheter för belysning
af pensionsinrättningens ställning till statsverket.

Enligt af särskilda komiterade uppstäda, af Rikets Ständer och Kongl.
Majd godkända grunder och förslag skulle pensionsinrättningens ändamål
vara att, med bestämmande af lägre pensionsålder än den för åtnjutande
af statspension stadgade, pensionera delegarne uti inrättningen och sålunda
småningom ersätta statspensioneringen; och var, med bestämmande
att pension skulle motsvara ungefär | af tjenstemans lön, denna lägre
pensionsålder satt till fylda 60 år, då åldern för erhållande af pension
från statsverket var bestämd till fylda 70 år.

Enär syftet med inrättningen alltså var att öfvertaga statsutgifter,
var det i sin ordning, att, såsom ock skedde, staten i ersättning derför
bidrag; och då tjenstemännen genom inrättningen skulle lemnas
tillfälle att, om de så önskade, vid en tidigare ålder än den förut stadgade
afgå ur tjenst med en bestämd lägre pension, låg deruti en förklaringsgrund
för anordnandet, att de skulle lemna bidrag till inrättningen.

Vid beräkningarne för utsträckningen af pensionsinrättningens blifvande
förbindelser togs hänsyn allenast till dåvarande antal tjenstemän,
som . skulle eg a uti inrättningen ingå med deras dåvarande löne- och
pensionsbelopp; och med ledning af dessa beräkningar bestämdes statsanslaget.
Då nu genom stiftandet af pensionsinrättningen statsverket
tillskyndades fördelar, dels i så måtto att det till sin tjenst skulle kunna
lörfoga öfver yngre och kraftfullare tjenstemän, dels ock deruti att genom
pensioneringen från inrättningen tillskyndades vinst till följd af deraf

233

uppkommen minskning i statspensioneringen, fick förhållandet mellan
statsverket och inrättningen fullkomligt karaktären af en affär, deri mot
statsverkets insats af anslagens belopp pensionsinrättningen iklädde sig
ansvarighet för vissa förbindelser, vare sig dessa lemnade vinst eller
förlust på affären; och då staten icke kunde ega någon skyldighet eller
åtog sig ersätta förlusterna, hade staten naturligtvis ej heller rätt till
vinst, som kunde uppkomma.

Tydligt är, att de bestämda grunder, hvarpå öfverenskommelse om
affären fotats, skulle af båda kontrahenterna hållas, och alltså att, om ena
kontrahenten vidtog åtgärder, hvarigenom dess egen fördel försämrades,
den andra kontrahenten icke deraf var beroende, om han ändock ville
hålla sig vid öfverenskommelsen.

Jag fäster uppmärksamheten härvid med anledning af ofta upprepade
påståenden, att pensionsinrättningen icke uppfylde med densamma afsedda
ändamål (tjenstemannapensionering i större utsträckning), och skall här
nedan angifva skälen hvarför ändamålet icke kunnat uppnås. Redan
omedelbart efter det Rikets Ständer godkänt grunderna för pensionsinrättningen
samt anslagit medelsbidrag till densamma, beslöto statsmakterna,
att pension från statsverket kunde få utgå vid 65 år i stället
för 70 år, som lagts till grund för åldersskilnaden mellan statspension
och den ifrån inrättningen.

Genom detta statsmakternas beslut blefvo de fördelar, staten väntat
sig af pensionsinrättningen, väsentligen minskade, då det var föga sannolikt,
att tjensteman, då han hade allenast fem år att ytterligare tjenstgöra
för att få hela lönen i pension, skulle finna för sig fördelaktigt
att från inrättningen taga den betydligt lägre pension, han derifrån egde
vid 60 år undfå.

Med stöd af den träffade öfverenskommelsen hade pensionsinrättningen
kunnat låta qvarstå bestämmelsen om pensionsåldern derstädes
utan att taga hänsyn till det för staten ogynsamma resultatet af sänkningen
i åldern lör erhållande af statspension; men det oaktadt och
ehuru, genom nedsättning af pensionsåldern inom inrättningen, denna,
dels genom minskade utgifter och dels genom pensionering under längre
tid, kunde komma att vidkännas förluster, föreslogs likväl från inrättningens
sida, för åstadkommande derigenom af större pensionsfreqvens,
att pensionsåldern skulle sänkas till 55 år, så att skilnaden mellan pensionsåldern
derstädes och den för erhållande af statspension äfven då skulle
blifva tio år; men härvid fästades uppmärksamhet vid och föreslogs, att
möjligen uppkommande besparingar å tjenstemanuapensioneringen, hvars

234

grunder genom Rikets Ständers beslut om pensionsålderns nedsättande
blifvit väsentligen rubbade, skulle få användas till pensionering af enkor
och barn, hvarom redan i de af Rikets Ständer godkända grunderna för
inrättningen ordats.

Förslaget om pensionsålderns sänkning till 55 år med besparingarnes
användande till pensionering af enkor och barn godkändes af
Kongl. Maj:t, och anmärkning mot Kongl. Maj:ts beslut är icke i Riksdagen
framstäld, hvadan måste anses, att beslutet blifvit af Rikets Ständer
godkändt.

Med hänsyn till den utvidgade ansvarighet för pensionsinrättningen,
som uppkom genom sänkningen af åldern för erhållande af statspension,
hade rätteligen statsanslaget bort ökas; men då förändringen ansågs icke
medföra större pensionsutgifter, än som förut beräknats, och i allt fall icke
från statsverkets sida åldersnedsättningen påyrkats, ansågs tillökning i
anslagen icke böra ifrågakomma.

Annorlunda borde förhållandet hafva varit, om hänsyn tages till
de statmakternas beslut, hvarigenom ökats antalet tjenstemän i kårer
och stater, hvilka tillhörde pensionsinrättningen, eller hvarigenom tjenstemännens
aflöningar ökades.

Vid inrättningens stiftande beräknades delegarne blifva 2,105. Antalet,
derifrån frånräknade 546, hvilka på grund af senare överenskommelser
vunnit delaktighet uti inrättningen, har nu ökats till 3,819
eller 1,714 flera, än som för statsbidragen beräknats.

Hvad åter aflöningarna angår, hafva dessa tid efter annan väsentligen
höjts öfver de belopp, som vid inrättningens stiftande lagts till
grund för pensioneringen och derför erforderliga statsbidrag.

Då genom statens åtgärder att öka tjenstemännens antal och höja
deras aflöningar pensionsinrättningens risk väsentligen ökats, hade konseqvensen
deraf fordrat, att, för uppehållande af den i ursprungliga aftalet
mellan staten och pensionsinrättningen bestämda proportionen mellan
tjenstemännens löner och pensionsbeloppen uti inrättningen, statsverket
samtidigt med de omförmälda, af detsamma vidtagna åtgärderna äfven
ökat sitt bidrag i proportion till inrättningens genom åtgärderna utsträckta
ansvarighet.

Så har staten dock icke gjort utan låtit delegarne i pensionsinrättningen
ensamma vidkännas den börda, som föranledts af den vidgade
ansvarigheten.

Delegarne — visst icke opåminta af staten — hafva sålunda ej
allenast utan ersättning från statsverket lemnat delaktighet åt ofvan upptagna
1,714 nya delegare utan äfven höjt pensionsbeloppen till omkring

235

hälften (öfverenskommelsen bestämde f) af den höjda lönen motsvarande
pension och sålunda ökat sina förbindelser med deraf följande risk till
närmare fyra gånger mot hvad öfverenskommelsen stadgade.

Då delegarne sålunda fullgjort vida mera än dem ålegat, kunna de
icke klandras derför att pensioneringen icke väsentligen tilltagit; utan
detta måste antagas bero på statens underlåtenhet att i proportion till
inrättningens ökade ansvarighet höja anslagsbeloppet, enär underlåtenheten
häraf medfört, att pensionerna icke kunnat ställas närmare statspensionen
och freqvensen derigenom ökas.

Det skall naturligtvis härvid invändas, att anslagen visat sig tillräckliga
och derföre icke erfordrade tillökning.

Detta har nog sin rigtighet, men risken för inrättningen var dock
väsentligen ökad; och om äfven genom omständigheter, som icke berott
af inrättningen, pensioneringen blifvit lägre, än som beräknats, kunde å
andra sidan, om dessa omständigheter icke förekommit, pensioneringen
lika väl stält sig högre, än den bort efter det beräknade bidraget utgöra;
och i detta fall torde det, under senare tider, hafva varit ganska tvifvelaktigt,
huruvida delegarne för afhjelpande af en ogynsam ställning kunnat
påräkna bistånd af staten. Invändningen är fördenskull icke befogad;
men för den händelse den likväl så må anses, torde vara skäl draga
konseqvenser af densamma.

Enligt aftalet bidraga både statsverket och delegarne till pensioneringen.

Om då från statsverkets sida nekas vidare bidrag derför att de
icke äro behöfliga, då måste ju ock den andra kontrahenten, delegarne,
ega rätt — samtidigt med statsverkets vägran — och, derest de icke anse
bidrag från deras sida vara för pensioneringen behöfliga, indraga sina
afgifter dertill och i stället använda dem för andra ändamål. Konseqvensen
leder alltså dertill, att samtidigt med att staten icke lemnade
större bidrag i förhållande till den ökade ansvarigheten för inrättningen,
delegarne egt låta afl ökning af deras bidrag tillgodoföras enskilda enkeoch
pupillfonden, hvars understödjande i sådant fall knappast kommit
att drabba tjenstemannafonden.

Jag har här anfört två af de orsaker, hvilka föranledt, att pensionsinrättningens
ändamål ej uppnåtts.

Två andra, ej mindre vigtiga, återstå. Den ena är den, att staten
bestämt aflöningarne dels i lön med ålderstillägg och dels i tjenstgöringspenningar.

Enär tjenstemännen i allmänhet ej äro förmögna och knappast
under tjenstetiden kunna göra besparingar, är naturligtvis det tillägg

236

till fasta lönen, som tjenstgöringspenningarne representera, af vigt för
dem att bibehålla, så länge de dertill ega rätt; och då tjenstgöringspenningarne
vid afskedstagande bortfalla, kunna ej finnas många, som taga
pension från civilstatens pensionsinrättning, enär de i så fall skulle mista
ej allenast halfva lönen utan dertill beloppet af tjenstgöringspenningarna.

Den andra orsaken är den, att statsverket, för understödjande åt
staten sjelf åliggande pensionering, vidtagit åtgärder, hvarigenom en
del af denna pensionering kommit att bestridas af pensionsinrättningens
för andra ändamål afsedda tillgångar.

Dessa åtgärder utgöra absolut hinder för pensionsbeloppens höjande,
då helt naturligt delegarne, om de ock, för att sjelfva kunna komma i
åtnjutande af pension till högre belopp än nu faststälda, kunde finnas
villiga höja sina afgifter, alldeles icke äro hågade att utan något gagn
för dem sjelfva ikläda sig drygare afgifter för att hjelpa statsverket,
hvilket, då det efterskänker betydliga summor på särskilda håll, de —
nog med fog — ega anse vara i tillfälle att sjelft fullgöra hvad detsamma
tillkommer.

För staten sjelf kan det väl möjligen synas såsom en fördel att
erhålla detta bidrag till sin persionering, men denna fördel uppväger dock
icke det intresse staten har deraf, att pensionsbeloppen i civilstatens
pensionsinrättning sättas högre och derigenom pensionsfreqvensen ökas,
enär den vinst, statsverket derutaf erhåller i minskning af egen pensionering,
blifver väsentligt högre än den vinst, som uppkommer vid gemensamhetspensioneringen
af inrättningen och statsvefket.

Enär vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen gjorts framställningar
om indragning af statsanslagen till pensionsinrättningen, torde, då en
utredning angående beskaffenheten af dessa anslag äfven kan tjena till
ledning för bedömande af pensionsinrättningens ställning till statsverket,
dylik utredning böra verkställas.

Härvid är ej erforderligt att meddela yttrande angående de anslag,
som tillagts pensionsinrättningen för beredande af delaktighet i densamma
åt kommissionslandtmätare, skogsstaten, Tekniska högskolan samt Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, enär dessa anslag äro af fullt kontraktsenlig
natur och deras indragning alltså skulle berättiga pensionsinrättningen
att från densamma utesluta dessa kårer eller stater.

Utredningen bör fördenskull omfatta allenast de ursprungliga anslagen.

Enligt Kongl. brefvet den 29 juni 1798 anslogos af statsmedel

237

10,000 rdr banko motsvarande 15,000 kronor för pensionering af tjensteman,
som till följd af sjukdom och orkeslöshet voro nödsakade före pensionsåldern
(då 70 år) utträda ur tjenst.

Detta anslag är rent statsanslag och kan följaktligen indragas;
med den följd naturligtvis, att pensionsinrättningen ej eger skyldighet
meddela sjuklighetspensioner åt tjensteman och alltså statsverket sjelft
får vidkännas denna art af pensioneringen i sin helhet.

Under en mångfald af år hade civile tjenstemännen måst betala
en viss procent å löner och å stadgad befordringsafgift till Vadstena
krigsmanshusinrättning för militärers pensionering.

Vid bildandet af arméns pensionskassa tilldelades denna af årsinkomsten
utaf omförmälda procent.

Då civilstatens pension sinrättning stiftades, påyrkades, att dessa
till arméns pensionskassa lemnade medel skulle tillfalla civilstatens pensionsinrättning,
hvilket yrkande knappast kunde anses obefogadt, då
Rikets Ständer sjelfve i underdånig skrifvelse den 13 januari 1770 anmält,
att de voro villiga till en pensionsinrättning för civila tjenstemän medgifva
anslag, »och detta såsom en billig ersättning för centonalen af
Vadstena krigsmanshus afgift er, som civilstaten då måste vidkännas och
hvaraf f ginge till Arméns kassa».

Med anledning af berörda yrkande beslöto Rikets Ständer vid förekommen
fråga om anslag till civilstatens pensionsinrättning, att arméns
pensionskassa skulle bibehålla hvad densamma tilldelats, men att i stället
derför skulle meddelas pensionsinrättningen motsvarande anslag, hvarefter
uti reglementena för pensionsinrättningen upptagits såsom anslag:

22,500 kronor årligen, såsom ersättning för den del af centonalen
utaf civilstaternas löner, som från Vadstena krigsmanshus utgår till arméns
pensionskassa.

Häraf framgår väl, att beloppet icke kan anses såsom egentligt
statsanslag och följaktligen ej underkastadt indragning; men då afgiften
till Vadstena krigsmanshus icke drabbade tjenstemännen ensamme utan
utgjorde en skatt, som af en större allmänhet erlades för ett statsändamål,
samt följaktligen hade likställighet med andra statens medel, har jag
icke kunnat hysa tvekan att — vare sig en del utaf berörda afgift direkt
utgått eller ersättning derför lenmats till pensionsinrättningen — anse
beloppet såsom statsanslag och alltså underkastadt indragning.

Vakans- och lig getid sbesparing amu, uppkomna på så sätt, att under
förordnande å lediga tjänster tjenstförrättame ej erhöllo någon eller
allenast mindre del utaf aflöningarna, hvilka till hela eller största delen
besparades statsverket, samt

238

Begrafningshjelpsbesparingarna, uppkomna derigenom, att vid tjensteman
s tillträdande af tjenst statsverket innehöll till eu början ett års
och sedermera ett hälft års lön för utbetalning i vissa fall till tjenstemännens
sterbhus, •

kunna, då de sålunda härflutit från uppoffringar af tjenstemännen
sjelfve, icke under något förhållande anses tillhöra statsverket, om ock
detta af ett visst statsintresse förvaltade medlen.

Båda dessa slag af medel utgingo till en början till pensionsinrättningen
med olika årliga belopp, beräknade efter medeltal för vissa
föregående år, men hafva sedermera med fixa belopp för år utgått såsom
ersättning för de förut inrättningen tillflutna vakans- och liggetids- samt
begrafningshjelpsbesparingarna och hafva upptagits i reglementena såsom
anslag till de bestämda beloppen.

Tydligt är, att, då såväl vakans- och liggetids- som begrafningshjelpsbesparingen,
med hvilken senares utgående till pensionsinrättningen varit
och är förbundet, att inrättningen utbetalar begrafningshjelp till sterbhus
efter reglementsenligt pensionerade delegare, tillkommit genom tjenstemännens
egna uppoffringar, dessa besparingar, så länge de icke utgingo
i form af anslag, ej kunna såsom statsanslag betraktas.

Då sedermera anslag i stället utgingo, utgjorde dessa allenast ersättning
för en rätt, hvilken tillkom delegarne, och kunna derföre ej
heller såsom statsanslag anses; hvadan ock de icke kunna vara indragning
underkastade.

Under förutsättning att pensioneringen från tjenstemanuafonden,
änskönt statsverket skulle indraga anslag, bibehålies, komme alltså de
anslag, hvilka staten, om den ej tager hänsyn till det en gång träffade
aftalet, kunde indraga, att bestå af

anslaget enligt 1798 års Kongl. bref .................................... 15,000 kr.

ersättning för centonalen .............. ............................................ 22,500 kr.

tillhopa 37,500 kr.

Det är uppenbart, att derest dessa anslag indragas och pensionsinrättningen
från statsverket bekommer allenast anslagen för vissa kårers och
staters upptagande uti inrättningen jemte denna tillkommande ersättningar
för vakans- och liggetids- samt begrafningshjelpsbesparingar, det
icke kan åligga pensionsinrättningen, som sålunda icke åtnjuter anslag
från statsverket, hvarken att understödja statens pensionering af posttjenstemän,
som afgå ur tjenst med rätt till pension från statsverket, ej
heller pensionera eller med statsverket dela pensioneringen af tjensteman,
hvilka till följd af sjuklighet eller indragning af fenster afgå och derföre
af statsverket ensamt böra pensioneras.

239

Jag bär förut erinrat, att indragning af anslagen för vissa angifna
kårers och staters delaktighet uti pension sinrättningen skulle berättiga
denna att derur utesluta berörda kårer och stater.

Skulle, sådant oaktadt, indragning af dessa anslag ega rum samt
derutöfver statsverket indraga ersättningarna för vakans- och iiggetidssamt
begrafningshjelpsbesparingarna, så upphör dermed statsverkets rätt
att med inrättningen taga befattning; och är då, i öfverensstämmelse
med grunderna för pensionsinrättningen, denna delegarnes egen — ett
mål som delegarne städse sträfvat, uppnå.

Sedan jag påvisat ej mindre att, om den fördel af pensionsinrättningens
verksamhet, statsverket påräknat erhålla, icke kunnat vinnas
(jag skall framdeles visa, att den varit vida betydligare än som antagits),
staten sjelf genom sina egna åtgöranden åstadkommit minskning i den
påräknade fördelen, än ock att utaf anslagen ej obetydlig del bestå af
medel uppkomna genom tjenstemännens uppoffringar i arbete och penningar,
har jag trott det vara nödigt söka utreda och påvisa hvem —
statsverket eller pensionsinrättningen ■—- är rätter egare af inrättningens
samlade kapitalbehållningar. Det kan visserligen, då enligt gjorda beräkningar
kassans ställning skall vara mycket dålig och då alltså tillgångarna
skulle till fullo behöfvas för dess eget behof, synas mindre
erforderligt att nu göra en sådan utredning, men jag har härvid icke
kunnat undgå anse, att det skulle vara lägligast lemna utredningen just
då, på grund af den mindre goda finansiella ställning inrättningen innehar,
påståendena inom Riksdagen, att behållningarna tillhörde statsverket,
icke fortgå.

Vid pensionsinrättningens stiftande kunde tjenstemännen, huru
gamla och orkeslösa de än voro, icke skiljas från sina befattningar samt
egde sjelfva bestämma antingen de hellre ville qvarstå i tjensten eller
efter uppnådda 70 år derifrån afgå med bibehållande af lönen såsom
pension.

För tjenstemännen i allmänhet förefans alltså icke något behof
att bereda sig sjelfva pension från annat håll.

För statsverket var det deremot af vigt, å ena sidan, att för dess
tjenst hafva tillgång på yngre, arbetsduglige personer och, å andra sidan,
att utbytet af de äldre med deraf föranledd pensionering åt dem mot
de yngre tjenstemännen icke skulle blifva för mycket betungande för
staten. För statsverket var det derföre med stor fördel förenad!, om
en anstalt kunde inrättas, som, mot erhållande såsom bidrag af, mot
beräknade årliga utgifterna för statspensionoringen jemförelsevis obe -

240

tydligt anslag, vore villig åtaga sig att pensionera tjenstemännen vid
tidigare ålder än den för statspensionen bestämda.

Då pensionsinrättningen under dessa betingelser instiftades, måste
fördenskull orsaken till dess uppkomst sökas hufvudsakligast i statsverkets
sträfvan att medelst densamma bereda sig fördelar — dels i tillgång
till yngre arbetskrafter och dels i minskning af pensionsutgifter.

I förhållande till de förbindelser, pensionsinrättningen såsom följd
af statsbidragen ålåge, hade, utöfver de två ofvanupptagna fördelarne,
statsverket på sin sida den ytterligare fördelen, att af bidragen en ej
oväsentlig del icke var statens tillhörighet utan utgjordes, såsom förut
är visadt, af tjenstemännens besparingar.

Jag har förut utredt, hurusom ursprungliga öfverenskommelsen
mellan statsverket och pensionsinrättningen utgjorde aftal om en affär
med de konseqvenser, en sådan medförde; och då nu här visats, att de
beräknade fördelarne för statsverket, gent emot hvad från detsamma
utgafs, voro väsentligt större, än dem delegarne uti inrättningen kunde
i allmänhet genom tjenstemannapensioneringen vinna, kan naturligtvis
för statsverket icke finnas någon som helst rätt till de medel, Indika
såsom vinst på affären eller eljest pensionsinrättningen — det vill säga
delegarne såsom korporation — lyckats genom omsorgsfull förvaltning
och gynsamma omständigheter hopsamla.

Rikets Ständer hafva ock sjelfve medgifvit, att pensionsinrättningens
medel äro delegarnes tillhörighet, såsom visas af nedanstående.

Med anledning deraf, att från'' inrättningens tjenstemannafond utbetalts
till understödjande af enskilda enke- och pupillfonden ett årligt
belopp af 20,000 riksdaler banko, blef vid 1847—1848 årens riksdaginom
borgareståndet motion väckt derom, att hos Kongl. Maj:t skulle
göras framställning, dels att pensionsinrättningens tillgångar och inkomster
icke måtte till större eller mindre belopp till enskilda enkeocli
pupillfonden disponeras, dels att intill dess rättelse deruti vunnits
det för pensionsinrättningen dittills utgående årliga anslag måtte nedsättas
med ett belopp, som motsvarade hvad till enskilda fonden årligen
utgått, eller ock alldeles indragas.

Statsutskottet, till hvilket motionen remitterats, hemstälde uti afgifvet
utlåtande n:o 125, att, enär omförmälda från civilstatens tjenstemannafond
till enskilda enke- och pupillfonden utgående bidrag bestredes
af de årsafgifter, som af pensionsinrättningens delegare erlades till förstnämnda
fond, äfvensom af räntor å fondens samlade kapital, öfver Indika
medels användande det måste vara bemälde delegare obetaget att efter

241

godtfinnande förfoga, motionen ej måtte till åtgärd föranleda; och biföllo
samtliga Riksstånden statsutskottets utlåtande.

Det torde ej böra lemnas utan uppmärksamhat, att vid frågans
behandling i Borgareståndet, der motionären yrkade bifall till motionen,
en ledamot af ståndet, herr Schartau, förklarade, att inom utskottet,
der han var ledamot, frågan erhållit behandling från alla synpunkter
och att utskottet icke kunnat komma till annat yttrande än det, som afgifvits;
äfvensom att, då motionären yrkat återremiss, en annan utskottsledamot
förklarade, att återremiss var utan gagn, enär samtliga utskottsledamöterna
varit ense om de i utlåtandet framlagda åsigterna.

Ännu så långt in på närvarande tid som år 1886 ansåg ej Riksdagen
statsverket ega rätt att öfver pensionsinrättningens medel disponera,
livilket framgår af Riksdagens utaf Kongl. Magt den 4 juni 1886 sanktionerade
beslut angående posttjenstemäns pensionering från statsverket.

Hade Riksdagen ansett statsverket ega att disponera angående pensionsinrättningens
tillgångar, i så fall hade naturligtvis Riksdagen helt
enkelt bestämt, att vid posttjenstemäns afgång med rätt till statspension
civilstatens pensionsinrättning skulle till densamma bidraga med belopp,
som motsvarade hvad tjenstemannen egde att i pension från inrättningen
åtnjuta.

Men så bestämde ej Riksdagen, ej heller föreskref den, att posttjensteman
för åtnjutande af statspension skulle taga pension från inrättningen,
utan bestämde i stället, att statspensionen skulle utgå i den
mån tjenstemannen icke enligt gällande bestämmelser egde erhålla
pension från inrättningen.

Det var visserligen en omväg för erhållande från pensionsinrättningen
af understöd för statspensioneringen att framskjuta tjenstemannen,
som hade krafrätt gent emot inrättningen, men just detta sätt att
tillvägagå visar uppenbarligen, att Riksdagen funnit sig icke kunna göra
gällande anspråk på inrättningens tillgångar.

Ilvilka åsigter än må hafva af en eller annan anledning uppspirat
hos Riksdagen ifråga om eganderätten till pensionsinrättningens medel,
så är det dock ett obestridligt faktum, att Rikets Ständer vid 1847—
1848 års riksdag erkänt, att pensionsinrättningens delegare vore obetaget
— således hade full rätt — att efter godtfinnande förfoga öfver inrättningens
då samlade medel; och delegarno hafva alltså varit berättigade
att, då, såsom skett, öfriga förbindelser blifvit fullgjorda, använda det
nämnda tid samlade kapitalbeloppet till att med upplagda räntor derå
bilda eu fond för uppehållande af den framtida pensioneringen, utan att
statsverket kunde ega anspråk på denna fond.

242

Det belopp, hvaröfver delegarne sålunda hade att fritt förfoga var
vid 1847 års utgång 2,061,544 kr. 92 öre.

Denna summa behörigen förräntad efter 4,6 7 procent, derunder
räntan i medeltal icke sjunkit men för flertalet år varit högre, skulle
vid 1893 års slut lemnat kapital af 16,802,621 kr. 87 öre.

Af den reserverade fonden har emellertid användts dels till bidragför
pensioneringen från enskilda enke- och pupillfonden kr. 5,115,904: 5 2
dels till andra behof — förvaltningskostnaden för såväl tjenstemannaoch
enskilda enke- och pupillfonden som för inrättningen icke tillhörande
allmänna enke- och pupillfonden m. in. — 1,117,861 kr. 23 öre, så att
vid 1893 års utgång återstod af berörda reservationsbelopp kronor
10,569,856: 12. Vid sådant förhållande finnes ej något rimligt skäl för
antagande, att pensionsinrättningens tillgångar kiinna anses tillhöra någon
annan än delegarne såsom korporation.

Att Kongl. Maj:t ansett pensionsinrättningens besparingar tillhöra
inrättningen, men icke statsverket, framgår tydligt deraf, att vid hvarje
tillfälle, då framställningar af civilstatens fullmäktige gjorts angående
disposition af inrättningens tillgångar, Kongl. Maj:t meddelat sina beslut
utan att först höra Riksdagen eller afvakta dess medgifvande till anordningen,
hvilket förfarande naturligtvis icke kunnat ega rum, derest
statsverket ansetts ega dispositionsrätt öfver inrättningens tillgångar.

Då emot dessa allt emellanåt fattade Kongl. Maj:ts beslut anmärkning
af Riksdagen ej någonsin framstälts, vid hvilket förhållande Riksdagen
sålunda godkänt besluten, följer deraf, att äfven Riksdagen måste
anses hafva godkänt Kongl. Maj:ts åsigt, att pensionsinrättningens
besparade medel tillhöra inrättningen sjelf.

Med ledning af hvad som blifvit här förut anfördt kan pensionsinrättningens
ställning i förhållande till statsverket sammanfattas sålunda:

Inrättningens hopsamlade medel tillhöra denna ensam, utan att
statsverket eger öfver någon del af medlen disponera.

Skall pensioneringen å tjenstemannafonden fortgå, eger inrättningen
rätt, att från statsverket bekomma samtliga anslag och ersättningar.

Indragas anslagen enligt Kongl. brefvet 1798 och för ersättning af
centonalen, men Kongl. Maj:t och civilstatens fullmäktige ändock anse
pensioneringen kunna fortgå, är pensionsinrättningen berättigad fortfarande
komma i åtnjutande af dels ersättning för vakans- och liggetidssamt
begrafningshjelpsbesparingarna dels ock af de s. k. kontraherade
anslagen, men med indragningen följer upphörande ej mindre af understödet
till statsverket för dess pensionering af posttjenstemän än äfven

243

af pensioneringen ensamt från inrättningen eller gemensamt med statsverket
af tjensteman, hvilka på grund af sjuklighet eller till följd af
tjensters indragning från sina befattningar afgå och hvilka af staten
höra pensioneras. Indragas äfven de kontraherade anslagen, upphöra
dermed pensionsinrättningens förbindelser till de kårer och stater, hvilka
på grund af dessa anslag vunnit delaktighet uti inrättningen, som alltså
eger dem från densamma utesluta. Indragas härjemte ersättningarna
för vakans- och liggetids- samt begrafningshjelpsbesparingarne, i så fall
har inrättningen

antingen att enligt grunderna för pensionsinrättningen fortsätta
verksamheten inom inrättningen såsom delegarnes egen och sjelfständiga
inrättning — således utan någon som helst inblandning från
statsmakternas sida — hvarvid dock, såsom det vill synas med fog,
kunde ifrågasättas, om icke, vid det förhållande att vakans- och liggetids-
samt begrafningshjelpsbesparingarna uppkommit genom tjenstemännens
uppoffringar, samt statsverkets behållningar på desamma
väsentligen öfverstiga kapitaliserade värdet å de ersättningar för dem
staten lemnat, statsverket rätteligen borde till pensionsinrättningen
utgifva så stort kapitalbelopp, att räntan derå motsvarade årssumman
af berörda ersättningar,

eller ock att upphöra med tjenstemannapensioneringen, så vidt
afser meddelande af nya pensioner, hvaremot med afseende å redan
beslutad pensionering ersättning efter behörig utredning bör derför
lemnas från pensionsinrättningen till statsverket, om pensionerna skola
derifrån utgå, men från statsverket till inrättningen, derest denna skall
ansvara för pensioneringen.

Det har varit nödigt att framhålla hvad här förut anförts för påvisande,
att pensionsinrättningen med fortfarande verksamhet, enligt
grunderna i det mellan inrättningen och statsverket slutade aftal och
utan afseende derpå att statens syfte med inrättningens stiftande ej
kunnat — af orsaker, som ej berott på inrättningen att förekomma —
till fullo vinnas, har rätt såväl att för egen del behålla sina upplagda
besparade medel som ock att allt framgent, så länge de äro för ansvarighetssumman
af den reglementerade tjenstemannapensioneringen
erforderliga, åtnjuta de från statsverket nu utgående anslag och
ersättningar.

Pensionsinrättningen kan följaktligen icke rättsligen förpligtas afstå
någon del af sina tillgångar — i besparingar eller anslag — till under -

244

stödjande af pensionering från annat håll, ej heller till upptagande inom
sig af inrättningen nu icke tillhörande embetskårer eller stater.

Annorlunda ställer sig förhållandet, om pensionsinrättningen af
statsverket begär ytterligare anslag för fullgörande af sina förbindelser.

Sker detta, då är det naturligtvis statsverket, som bestämmer vilkoren
för anslagets beviljande; och om anslaget med dervid fästade
vilkor emottages, i sådant fall kan pensionsinrättningen förlora väsentligt
i sin ur rättslig synpunkt nu ej ofördelaktiga ställning gent emot anspråk
från statsverkets sida,

Komiterades betänkande af handlar tre särskilda ämnen:

l:o) angående ändrad tid för rätt till pension från statsverket jemte
ändring i grunderna för pensionsbeloppen;

2:6) angående upphörande af pensioneringen från civilstatens pensionsinrättnings
tjenstemannafond;

3:o) angående omdaning af civilstatens enskilda enke- och pupillkassa
med upptagande i kassan af nu utom densamma stående
tjenstemannaklasser.

Hvad nu angår afdelningen l:o), så och då ordnandet af statspensioneringen
i hvarje afseende uteslutande tillkommer statsmakterna, har,
enligt min tanke, jag icke att yttra mig öfver betänkandet i denna del,
utom för så vidt deraf beröres civilstatens pensionsinrättning med densamma
tillhörande enskilda enke- och pupillfonden.

Då, såsom det vill synas, komiterades vigtigaste skäl för omdaning
af enskilda pensionsfonden för enkor och barn grundat sig på deras
sträfvan, att få inom fonden inrymda delegarne uti elementarlärarnes enkeoch
pupillkassa och fördenskull sökt åstadkomma bevisning för deras
framhållna förmenande, att elementarlärarne voro att anse såsom civile
tjenstemän, torde skäl vara för handen att något närmare uppmärksamma,
huruvida detta förmenande må hafva stöd för sig.

Såsom civile tjenstemän lära rätteligen icke kunna anses andra än
de, som omhänderhafva statens förvaltningsbestyr.

Lärarnes uppgift åter är att bibringa ungdomen den allmänbildning
och det vetande, som kan göra den mognande mannen lämplig att med
statens förvaltningsbestyr taga befattning, om ock deras verksamhet är
utsträckt vida utöfver kretsen af dem, som inträda i statens tjenst.

Skilnaden mellan statens civile tjenstemän och lärarne är alltså
väsentlig.

245

Mycket närmare stå lärarne innehafvare af presterliga befattningar
och hafva jemväl i vissa afseenden lika förmåner med dessa.

Deras gruppering, i händelse den för deras enkor och barn inrättade
pensionskassa skall uppgå i någon annan dylik anstalt, bör alltså tillhöra
en allmän ecklesiastik pensionskassa; och om en sådan bildades, blefve
deraf icke större olägenhet, än att för närvarande finnas särskilda dylika
anstalter för militäre och civile tjensteinnehafvare.

Då komiterade påstå, att lärarne vid Karolinska medico kirurgiska
institutet samt vid Tekniska högskolan äro i alla afseenden att anse
såsom civila tjenstemän, hafva komiterade helt visst hemtat skäl för detta
påstående derifrån, att dessa tjensteinnehafvare äro delegare uti civilstatens
pensionsinrättning; men delaktigheten har i sjelfva verket tillkommit
dem af helt andra orsaker, än att de voro att anse såsom civile

tjenstemän. _ _ .

Lärarnes vid Karolinska institutot delaktighet boroddo deraf, att institutet
var underlydande Sundhetscollegium, hvilket såsom förvaltningsmyndighet
egde för sig och underordnade rätt till delaktighet uti inrättningen.

Att Tekniska högskolan fick vinna delaktighet i pensionsinrättnmgen
var beroende af träffad öfverenskommelse mellan inrättningen och statsverket,
så att från den sålunda vunna delaktigheten ej rätt gerna kan
dragas slutsats, att högskolans lärare äro civile tjenstemän.

Det är för öfrigt icke många år sedan lärarne sjelfva framhöllo, att
de icke voro att betrakta såsom innehafvare af befattningar, livilka borde
tillhöra pensionsinrättnmgen.

De sökte, just på sådan grund, att få utträda ur civilstatens pensionsinrättning
och i stället vinna delaktighet uti elementarlärarnes enkeoch
pupillkassa; och tvifvel förefinnas ej derom, att icke civilstatens fullmäktige,
med hänsyn till högskolans ändamål såsom undervisningsanstalt,
kommit att medgifva högskolans utträde ur pensionsinrättnmgen, derest
icke för vissa högskolans befattningshafvande delaktigheten skolat qvarstå.

Att lärare icke äro att anse såsom civile tjenstemän, framgår af
Kongl. Maj:ts beslut uppå styrelsens för Gymnastiska centralinstitutet
framställning om delaktighet i civilstatens pensionsinrättning för befattningshafvande
vid institutet.

Direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning ansåg institutets
verksamhet såsom läroanstalt utgöra hinder för dess tjenstemän att vinna
delaktighet uti pensionsinrättnmgen och Kongl. Maj:t afslog den gjorda
framställningen; hvarefter institutet erhöll delaktighet uti elementarlärarnes
enke- och pupillkassa.

246

Då nu Kong!. Maj:t genom sitt berörda beslut förklarat lärarne vid
Gymnastiska centralinstitutet icke vara att anse såsom civile tjensteman,
förefinnes icke något skäl, hvarför andra lärare, elementarlärarne, skola
kunna betraktas annorlunda än Gymnastiska centralinstitutets lärare.

I öfrigt torde vid komiterades uttalade åsigt, att elementarlärarne
äro att anse såsom civile tjenstemän, kunna göras den erinran, att konseqvensen
fordrat, det alla af statsmedel aflönade lärare, följaktligen äfven
folkskolelärare i allmänhet, ej endast vissa bland dem, fått anses såsom
civile tjenstemän.

Att folkskolelärarne erhålla en del utaf aflöningen från kommunerna
borde, från komiterades sida sedt, icke hafva väckt några betänkligheter,
då komiterade ansett kommunal tjenstgöring böra räknas tjensteman till
godo för pensionsrätt; och om svårigheter visat sig för gruppering af
folkskolelärare vid uppgörandet af grunder för tjenstemannapensioneringen,
så var komitens ändamål just att söka öfvervinna dylika svårigheter.

Att folkskolelärare likasom elementarlärarne äro lärare kan ju icke
bestridas och deraf följer, att, om endera slaget skall anses likstäldt med
civile tjenstemän, detta äfven bör blifva förhållandet med andra slaget
af lärarne.

Då komiterade, för jernvägstjenstemäns befriande från inträde i civilstatens
enke- och pupillkassa, gjort sig möda med anförande af motiv
för deras fritagande från delaktigheten, hade, för att konseqvens skulle
kunna anses vara iakttagen, komiterade ock bort framdraga motiv för
uteslutande från kassan af folkskolelärarne.

Enär så icke skett, måste såsom inkonseqvens anses, att folkskolelärarne
icke, såsom elementarlärarne, föreslagits att betraktas såsom civile
tjenstemän och skyldige att i civilstatens enskilda enke- och pupillkassa
ingå.

Vidare torde böra erinras, att, ehuru komiterade — i motsats mot
rätt uppfattning af lärareverksamheten — ansett universitetens lärare
böra betraktas såsom civile tjenstemän, komiterade dock fritagit dem från
delaktighet i civilstatens enke- och pupillkassa på den, beträffande dessa
lärare likasom ifråga om jernvägstjenstemännen, åberopade grund att de
hade egna pensionskassor.

Får nu denna omständighet gälla såsom giltigt skäl för uteslutande
af universitetens lärare, maste i konseqvens dermed äfven elementarlärarne
böra uteslutas, enär jemväl de hafva egen pensionskassa samt
denna likasom pensionskassorna vid universiteten åtnjuter statsbidrag.

Då nu komiterade, med uteslutande af folkskolelärarne samt lärarne
vid universiteten, föreslagit, att elementarlärarne skulle ingå i civilstatens

247

enskilda enke- och pupillkassa och detta änskönt genom Kongl. Maj:ts
beslut angående lärarnes vid Gymnastiska centralinstitutet vägrade inträde
uti civilstatens pensionsinrättning men deremot af Riksdagen samt Kongl.
Majrts medgifna och med statsanslag understödda inträde uti elementarlärarnes
enke- och pupillkassa torde vara tydligt nog förklaradt, att
elementarlärarne icke äro att anse såsom civile tjenstemän, lärer för
komiterade, hvilka såvidt liandlingarne utmärka icke haft uppdrag att
konstruera nya slag af civile tjenstemän ej heller att taga befattning med
andra pensionskassor än de för civilt] enstemän befintliga, hafva hägrat
mål, hvilka torde böra undersökas.

Det ena målet hafva komiterade tydligt markerat, nemligen att med
elementarlärarnes delaktighet i civilstatens enskilda enke- och pupillfond
skulle bortfalla statens bidrag till deras enke- och pupillkassa; och då häri
kunde vara en fördel för statsverket, förelåg alltså skäl att framhålla
detta mål.

Men att detta mål icke varit det enda, som åsyftats, synes framgå
af komiterades andra förslag. Jemför man pensionssatserna i den föreslagna
nya kassan med pensionsbeloppen i civilstatens enskilda enkeoch
pupillfond, finner man, att, åtminstone för de högre aflönade tjenstemännen,
pensionsbeloppen äro ej oväsentligt högre i den nya kassan.

Jemföras åter pensionssatserna för den nya kassan med dem uti
elementarlärarnes enke- och pupillkassa, visar sig, att pensionsbeloppen
i båda dessa kassor äro för jemförliga aflöningar stälda hvarandra ganska
nära och att, med ledning deraf, högsta pensionen höjts till 300 kronor
utöfver högsta pensionsbeloppet uti civilstatens enskilda enke- och pupillfond.

Åsyftade nu komiterade, att pensionsbeloppet i den nya kassan
skulle kunna ställas högre än nuvarande pensioner, men saknade annan
grund derför, så var det ju fullt passande för målet, att till den nya
kassan förlädes elementarlärarnes enke- och pupillkassa, hvars i allmänhet,
mot nuvarande, högre pensionsbelopp kunde tjena till giltig grund för
de högre pensionssatserna i den nya kassan; och man torde derföre ej
sakna anledning till antagande, att ett af målen med elementarlärarnes
delaktighet uti den nya kassan var, att grund skulle kunna förefinnas
för höjning af pensionsbeloppen utöfver hvad är bestämdt för civilstatens
enskilda enke- och pupillfond.

Ehuru frågan derom, hvilka följderna sannolikt blifva af elementarlärarnes
öfverflyttande till den nya kassan, egentligen borde behandlas i
sammanhang med yttrande angående den nya kassan, har jag dock för

248

att undvika onödig vidlyftighet ansett mig höra här söka påvisa dessa
följder.

Uppenbart är, att förhöjning af pensionsbeloppen medför ökning
af delegarnes afgifter.

Då omkring 20 procent af delegarne äro ogifta, komma alltså dessa
att utan något gagn för dem belastas med högre utgifter än för närvarande
dem åligga. Och då enligt komiterades förslag, förutom inträdesoch
befordringsafgifter, äfven skola erläggas årsafgifter, utan att dervid
är bestämdt, att för pension till visst belopp skola vara erlagda afgifter
i förhållande till detta belopp, följer deraf, att pensionen kan blifva oskäligt
stor i proportion till afgift erna och att alltså de lägre tjenstemännen,
likasom förhållandet nu är, få betala en betydlig del af pensionerna till
de högre tjenstemännens efterlefvande.

Sålunda skulle böjning af pensionsbeloppen blifva till skada fölen
stor mängd af delegarne och åtminstone till ingen nytta för den största
mängden af de öfriga.

Att, då nya bestämmelser skola meddelas, ställa dessa i den rigtning,
att, för ett fåtals vinst, öfriga delegare skola underkasta sig ökade uppoffringar,
synes mig icke vara rimligt, och, så vidt jag kan döma, förefinnes
icke heller något behof af böjning i pensionsbeloppen, hvilkas
kapitalvärde, i högre klasserna, motsvara ganska betydliga summor, då
mot pension å 1,200 kronor svarar kapitalvärde efter 4 procent af

30,000 kronor.

Komiterade hafva beräknat, att genom elementarlärarnes inträde i
civilstatens enskilda enke- och pupillkassa skulle för statsverket beredas
vinst af 69,851 kronor, motsvarande anslaget till elementarlärarnes enke -och pupillkassa, hvari lärarne vid Gymnastiska centralinstitutet ingått
med i berörda belopp ingående anslag af 1,100 kronor.

Vinsten reduceras emellertid betydligt, om, såsom komiterade föreslagit,
till den nya civilstatens enke- och pupillkassa skulle utgå i förvaltningskostnader
40,000 kronor, livilket belopp, såsom mig synes,
komiterade käft allt skäl att upptaga såsom det lägsta anslag, b vilket
komme att blifva erforderligt.

Men det förefinnes och bör ej lemnas utan uppmärksamhet en omständighet,
som möjligen måhända sannolikt kommer att förbyta den
förespeglade vinsten till ren förlust för statsverket.

Med kännedom derom, att — såsom för komiterade sannolikt ej
heller varit, obekant — elementarlärarne anse sina löneinkomster för
ringa, lära de, derest genom mistning af anslaget till deras enke- och
pupillkassa och deras intvingande i civilstatens enke- och pupillkassa

249

dem skulle tillskyndas betydligt ökade afgifter för enkors och barns
pensionering samt pensionerna likväl i vissa fall minskas mot nu utgående,
icke underlåta göra framställning om undfående af löneförhöjning.
Och derest framställningen, såsom ej är tvifvel underkastadt,
ihärdigt fortsättes samt för behjertande af densamma åberopas just ett
sådant ypperligt skäl, som ligger i de dryga utgifter, lärarne genom deras
tvungna delaktighet i den nya kassan komme att vidkännas, torde knappast
i längden statsverket kunna undandraga sig fästa afseende å framställningen.

Huru obetydlig höjning än beviljades, komme dock, om lika rätt
skulle vederfaras alla, utgifterna till följd af höjningen att vida öfverstiga
den vinst, statsverket kunde bereda sig genom indragning af anslaget
till elementarlärames enke- och pupillkassa.

Minst sagdt tvifvelaktigt är derföre, huruvida fördel för statsverket
uppstår derigenom, att elementarlärarne komme att tillhöra civilstatens
enke- och pupillkassa. Och för kassans delegare i allmänhet skulle, med
de utaf komiterade föreslagna af elementarlärames inträde föranledda
höjningar af pensionsbeloppen, dessas delaktighet snarare vara till skada
än till fördel.

Vid sådant förhållande och i öfrigt på grund af hvad jag förut
anfört, anser jag mig sakna fog att tillstyrka elementarlärames delaktighet
i civilstatens pensionsinrättnings enskilda enke- och pupillkassa.

Enär i formelt afseende hinder icke förefinnes för tjenstemännens
vid tullverket och telegrafverket inträde i civilstatens enskilda enke- och
pupillkassa, naturligtvis under samma betingelser som skulle gälla för
andra delegare samt mot skälig ersättning för delaktighet uti inrättningens
besparingar, är mot deras inträde, om de så åstunda, ej något
att erinra, så framt statsverket skulle anse sin vinst dermed uppgå till
något afsevärdt belopp.

Då jag nu går att afgifva yttrande rörande frågan om upphörande
af tjenstemannapensioneringen från civilstatens pensionsinrättning, har
jag ansett mig törst böra undersöka halten af de nog knapphändiga skål,
komiterade anfört- för denna pensionerings upphörande.

Som emellertid dessa skäl, om de så kunna kallas, icke äro sammanförda
på ett ställe utan ligga, att jag så må säga, inbäddade i särskilda
delar af komiterades resoncmenter, skall jag återgifva sidan i betänkandet,
der resonementerna finnas.

250

Sid. 204, första stycket:

Här säga komiterade »Af etc. framgår, alt denna af staten understödda
pensionsinrättning småningom öfvergått till något annat, än hvad
dermed från början hnfvudsakligen afsetts».

Sid. 209. Andra stycket. Slutet.

Här yttras: »Allt detta styrker komitén i den uppfattning, att numera
icke förefinnes så stort behof af pensionering af civile tjensteinnehafvare
vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten
bestämda, att någon särskild anstalt för sådan pensionerings
bestridande erfordras, och att alltså icke kan vara lämpligt att
för sadant ändamål låta staten bidraga med afsevärda årliga bidrag och
delegarne med icke oväsentliga afgifter».

[Det bör anmärkas, att enda synliga grunden till komiterades »uppfattning»
var den, att civilstatens fullmäktige föreslagit höjning af
pensionsåldern från 55 till 60 år.]

De skäl, hvilka skulle utgöra grunden för upphörande af tjenstemannapensioneringen,
kunna derföre sammanfattas sålunda:

att pension sinrättningen icke uppfyller med densamma afsedda mål;

att den understödjes med bidrag från staten;

att dessa bidrag äro afsevärda;

att delegarne äro underkastade ej oväsentliga afgifter;
med tillägg dertill

att behof ej förefinnes för pensionering vid lägre ålder än den för
statspension bestämda.

Hvad nu angår första skälet —. det att inrättningen icke uppfyller
med densammas instiftande afsedda mål — så får jag erinra, att, om
äfven, såsom jag förut framhållit, genom statsmakternas egna åtgöranden
vinsten blifvit mindre, än hvad staten möjligen beräknat, den synliga
vinsten för statsverket dock icke kan kallas obetydlig, då pensioneringen
med närmare 30,000 kronor för år öfverstiger alla anslagen till inrättningen,
och att, hvad åter angår delegarne, fördelen för dem utaf inrättningen
nogsamt framgår deraf, att ännu år 1892, för att taga det år som i
betänkandet förekommer, den reglementsenliga pensioneringen belöpte
till mera än 57,000 kronor, som utgått till pensionärer, hvars största
antal befunno sig i mycket blygsamma ekonomiska omständigheter.

Huru nu än pensionsinrättningen utvecklats, lärer vid nämnda förhållande
indragning af tjenstemannapensioneringen hvarken för staten
eller för delegarne vara till fördel.

T fråga om det andra skälet — att pensionsinrättningen understödjes
af statsverket — så vill jag ingalunda förneka, att i allmänhet bidrag

251

från staten till inrättningar eller dylikt betecknas med ordet understöd,
men aktgifver man närmare förhållandet, finner man lätt att bidragen
till inrättningen icke utgöra understöd.

Understöd är att gifva utan beräkning att återfå eller att erhålla
vinst på det gifna.

Beräknar man återfå understödet, i så fall är det lån.

Beräknar man åter vinst på sitt utlägg, så förbytes understödet
till inlägg i en affär.

Aldra minst kan det anses för understöd, då utbetalaren till en
annan lemnar dennes egna medel, men likväl beräknar bekomma vinst
på det lemnade.

Jag har förut visat, hurusom genom den mellan statsverket och
pensionsinrättningen ursprungligen träffade öfverenskommelsen om ömsesidiga
skyldigheter och rättigheter förhållandet dem emellan erhållit karakteren
af en affär med den vinst eller förlust derpå, som för ena eller
andra parten kunde uppstå, äfvensom att de till inrättningen lemnade
medel till ej oväsentlig del bestodo af tjenstemännens besparingar.

Häraf, jemfördt med hvad jag beträffande begreppet »understöd»
anfört, följer, att de medel pensionsinrättningen bekommit från staten
icke kunna, såsom komiterade antagit, betraktas såsom understöd; hvadan
komiterades derpå stödda skäl för indragning af tjenstemannapensionering
bortfaller.

Beträffande tredje skälet, att statsbidragen till pensionsinrättningen
äro afse värda, får jag — hänvisande till hvad jag förut anfört angående
arten och i vissa fall tillkomsten af dessa anslag — erinra, att anslagens
afsevärdhet från statens sida naturligtvis måste bedömas i förhållande
till den vinst, staten i ersättning för desamma bekommit.

Förut har jag framhållit, hurusom, derest man beräknar såsom vinst
det belopp, hvarmed pensioneringen öfverstiger anslagen, statsverket år
1892 i gengäld för samtliga årets anslag haft vinst af närmare 30,000
kronor.

Beräknar man åter, såsom skäligt torde vara, vinsten allenast på
de bidrag, hvilka rätteligen äro att anse såsom anslag, eller

15,000 kr. enl. 1798 års Kongl. bref,

22.500 kr. ersättning för centonalen,

10.500 kr. för vissa kårers inträde uti inrättningen,

tillhopa 48,000 kr., så stiger statens vinst på dessa medel till öfver

53,000 kr.

252

Vid sådant förhållande är det vinsten, men icke utgiften, som för
statsverket kan anses afsevärd.

Anser man åter, att statens fördelar af pensionsinrättningen böra
beräknas efter hvad staten direkt genom understöd för sin egen pensionering
tillgodoför sig, så och då denna pensionering, hvilken i sjelfva
verket är ingenting annat än minskning i anslagen, uppgick för nämnda
ar till 44,000 kronor, framgår häraf att till inrättningen utgått i egentligt
anslag 4,000 kronor, hvilket belopp knappast kan rubriceras under komiterades
uttryck »afsevärdt».

Komiterades derifrån hemtade skäl lärer följaktligen icke kunna
tilläggas något afseende.

Möjligen hafva komiterade för sin uttalade åsigt hemtät stöd från
den omständighet, att pensioneringen från inrättningen icke under föregående
tider uppgått till belopp motsvarande samtliga bidragen till inrättningen.

År grunden för deras åsigt denna, så hafva de tydligen missuppfattat
ändamålet med inrättningens stiftande.

Ändamålet var att genom pensioneringen från inrättningen bereda
statsverket vinst genom minskning i dess egen pensionering.

Då pensioneringen från inrättningen var afsedd att utgå med 2''5
af statspensionen, blef således vinsten, som uppkom för statsverket, minst
dubbel mot beloppet af inrättningens pensionering, derest samtliga dennes
pensionärer uppnått åldern för erhållande af statspension.

Statens bidrag och den vinst, hvilken af desamma för statsverket
uppkom, böra derföre beräknas i förhållande till den pensionering, som
tillgodokommit från inrättningen med pension derifrån afgångne tjensteman,
li vilka lefva t efter uppnådda 65 år, och deras pensionsbelopp bör
minst dubblas.

Da det utan allt tvifvel ålegat statsverket sjelf draga försorg om
sina sjuklige tjenstemän samt sådana, hvilka till följd af indragning af
embetsverk blifvit försatta ur tjenst, bör alltså i de fall, der de utan
bidrag derjemte från statsverket erhållit från inrättningen pension, denna
vid beräkning af hvad staten vunnit på deras pensionering, räknas från
den tid, då pension till dem från inrättningen började utgå; här likaledes
till dubbla beloppet af pensionen från inrättningen.

Hvad åter. angår dels de tjenstemän, hvilka, vare sig på grund af
sjukdom eller, till följd deraf att deras tjenster blifvit indragna, undfått
pension från inrättningen med fyllnadspension från statsverket, och dels
posttjenstemäu, som vid uppnådd ålder för erhållande af pension från
statsverket undfått en del af pensionen från detta och en annan del från

253

inrättningen, bör, då, i händelse hela pensionen utgått från statsverket,
detta icke fått vidkännas större ytterligare utgift, än som motsvarade
pensionen från inrättningen, vid beräkningen af statens vinst genom
pensionsinrättningen icke upptagas högre belopp, än som motsvarar pensioneringen
från inrättningen för nämnda tjensteman.

I enlighet med dessa grunder har jag uppgjort och bifogar liärhos
en tabell Litt. A. utvisande förhållandet mellan bidragen och den
ersättning för desamma, hvilken kommit staten till godo genom minskning
i dess pensionering.

Från tabellen har jag afskiljt alla sådana pensionärer, om hvilkas
rätt till pension från statsverket kunnat förefinnas tvekan, så att tabellen
upptager allenast pensionärer, hvilka, om de väntat taga afsked till dess
de uppnått 65 år, varit berättigade undfå pension från staten, eller sådana
som, på grund af sjukdom eller eljest, det tillhört staten att sjelf pensionera.

• Komiterade hafva helt säkert icke föreställt sig möjligheten, att
statsverket kunnat hafva ens någon vinst på bidragen; och häruti torde
väl kunna sökas orsaken, hvarföre komiterade icke låtit sig angeläget
vara att, innan förkastelsedomen öfver tjenstemannapensioneringen uttalades,
undersöka huru pensioneringen ställt sig i förhållande till fördelen
deraf för statsverket samt först efter en sådan undersökning framkomma
med yttrande i frågan.

Sådant tillvägagående hade, synes mig, varit vida bättre än att, med
förut bestämmande att pensioneringen skulle upphöra, för sitt förslag
derom uppsöka skäl, som ej äro hållbara.

Såsom fjerde skälet uppgifva komiterade, att delegarne äro underkastade
ej oväsentliga afgifter.

Hvarifrån komiterade hemtat denna sin uppfattning angående afgifterna
är ej lätt att förstå, så framt de ej såsom afgifter till tjenstemannafonden
räknat afgifterna både till denna samt enskilda enke- och
pupillfonden.

Pensionsinrättningens reglemente bestämmer likväl, att utaf samtliga
årsafgifterna (de öfriga hafva ringa betydelse) allenast f eller 2 % i
pensionsbeloppet å tjenstemannafonden skola tillhöra denna fond.

För att få en pension af 200 kronor redan vid 55 år erlägges
alltså 4 kronor årligen för 30 år eller tillhopa 120 kronor, och qvarstår
pensionären sedan till 71 året, har han sålunda på inbetalda 120 kronor
fått uppbära 3,000 kronor.

Sannolikt kunna komiterade, om de tillspörjas, icke uppgifva någon
pensionskassa, der vinsten på inbetalningarna motsvarar hvad civilstatens

254

pensionsinrättning lemnade. Komiterades skäl lärer derföre icke böra
tilläggas något afseende.

Men. om deras omförmälda skäl icke talar för indragning af inrättningens
tjenstemannapensionering, så finnas deremot ganska goda skäl
för pensioneringens bibehållande.

i Redan den omständigheten att, oaktadt de särdeles ogynsamma
förhållandena för utsträckning af tjenstemannafondens pensionering, beloppet
af de reglementsenliga pensionerna år 1892 uppgick till öfver

57,000 kronor, visar oförtydbart, att pensioneringen från fonden är af
ej oväsentlig betydelse för delegarne och vida öfverväger de obetydliga
utgifter, som af dem till fonden utgöras; och då härtill kommer, att, med
undantag för ett fåtal pensionärer, de öfrige, hvilka åtnjuta pension, dels
icke. hafva annat försörjningsmedel och dels endast genom tillägget af
pensionen kunna nödtorftigen uppehålla sig och de sina, framgår häraf,
att fullt skäl förefinnes, å delegarnes sida, att pensioneringen å fonden
icke upphör.

Härtill må såsom ett annat och måhända än vigtigare skäl —
läggas, att, om med indragning af pensioneringen från inrättningens
tjenstemannafond annan pension än den från statsverket ej står att erhålla,
men statsverket, såsom ju möjligen, låter tänka sig, i en framtid
bestämmer, att tjenstemän ej ega rätt till pension, eller ock statsverket
till följd af inträffade olyckshändelser eller uppkommet ekonomiskt trångmål
ej skulle kunna eller vilja utbetala tjenstemännen tillförsäkrade
pensioner, det för tjenstemännen måste vara en fördel, som icke kan
nog högt uppskattas, att för sådana fall hafva att tillgå en egen af
dem ^ sjelfva förvaltad inrättning’, hvarifrån de kunna vara förvissade
undfå medel till nödtorftig bergning på ålderdomen; och ensamt denna
omständighet torde vara väl värd de obetydliga utgifter, tjenstemännen
erlägga till tjenstemannapensioneringens utgörande.

Jag har här ofvan visat:

dels att. för närvarande förefinnes behof att tjenstemannapensioneringen
från civilstatens pensionsinrättning fortgår;

dels ock att densammas fortgång för framtiden är för tjenstemännen

af synnerlig vigt.

\ id sådant förhållande och då de fördelar, som genom pensionsmrättningen
kunna tillgodokomma tjenstemännen icke stå att erhålla på
annat ställe, föreligga alltså tungt vägande skål, att för bevarande af
dessa fördelar pensioneringen orubbadt fortgår, då deremot komiterades,
såsom det vill synas, utan tillräckligt grundlig undersökning framstälda
förslag om pensioneringens indragning fotats allenast på antaganden,

255

hvilkas värde, såsom jag förut påvisat, åtminstone icke kan anses oomtvistligt.

Såsom ett verkligt skäl hafva komiterade upptagit, att genom
pensionsålderns höjning enligt fullmäktiges beslut från 55 till 60 år
tjenstemannapensioneringen från inrättningen komme att i det närmaste
upphöra; men att från detta skäl draga slutföljd, att numera (och alltså
äfven framdeles) icke skulle förefinnas så stort behof af pensionering
vid tidigare ålder än den för statspensioneringen bestämda, att någon
särskild anstalt erfordrades för bestridande af sådan, är, då komiterade
strax derefter föreslagit höjning till 70 år af tiden för erhållande af
statspension, onekligen en bevisföring, som saknar logisk grund samt,
dessutom, äfven om den kunde anses rigtig, icke lärer komma att öfverensstämma
med verkliga förhållandet, enär med återförande af pensionstiden
till ursprungligen föreslagna 60 år, mot 70 för erhållande af pension
från statsverket, pensionsfreqvensen å inrättningens tjenstemannafond
efter all anledning kommer att ökas, med deraf för staten uppkommande
fördelar af omsättning af tjenstemän samt minskning i egen pensionering.

Vid sådant förhållande lärer ej heller vid detta af komiterade angifna
skäl böra fästas afseende.

De mål, som afsågos med pensionsinrättningens stiftande voro:
vinst för statsverket och fördelar för inrättningens delegare samt, för
bevarande af dessa mål, inrättningens förmåga att fullgöra sina förbindelser.
Utaf förut åberopade tabellen, i hvilken bland beloppen icke inräknats
vare sig aflöningar och pensioner till pensionsinrättningens direktion
och tjenstemän eller kostnader för förvaltningen i öfrigt, framgår,
att staten genom tjenstemannapensioneringen från inrättningen haft
minskning i egen pensionering (således vinst) till ganska betydligt belopp,
hvarjemte staten haft fördelen att få mindre arbetsduglige tjenstemän
ersatta med yngre och kraftfullare.

Delegarne åter hafva, när de önskat och varit dertill berättigade,
för egen del undfått de fördelar, inrättningen tillförsäkrat dem.

Inrättningens tillgångar äro ock fullt betryggande för de förbindelser,
inrättningen för den reglementsenliga tjenstemannapensioneringen
iklädt sig. ’

Vid sådana förhållanden måste man erkänna, att åtminstone hittills
grunderna visat sig vara passande för ett val ordnadt pensionsväsendc
i det syfte det anordnats; och komiterades klander mot grunderna
är icke rätt befogadt.

Hvad framtiden angår torde, med höjningen till 70 år för erhållande
af statspension, inrättningens tjenstemannapensionering komma

256

att ej oväsentligt utvidgas till fördel såväl för statsverket som för delegarne;
och grunderna för pensionsinrättningen, då de just afsett statspensionens
utgående först vid 70 års ålder, lära då, med den synnerliga
omsigt och förutseende klokhet de utmärka, nog komma att visa sig
fullt passande för inrättningen.

\id ofvanupptagna förhållanden och då, enligt min uppfattning,
komiterade icke anfört giltig grund för deras förslag om indragning af
tjenstemannapensioneringen från civilstatens pensionsinrättning, finner
jag mig pligtig afstyrka, att deras förslag bifalles.

Då jag kommit till detta resultat, har jag ingalunda frånsett, att
genom indragning af denna pensionering inrättningen skulle blifva befriad
från samt alltså delegarne undgå att erlägga afgifter till direkt
understödjande af statspensioneringen till vissa tjenstemän och tjenstemannaklasser,
samt att derigenom besparade medel kunde användas till
upphjelpande af enskilda enke- och pupillfondens mindre goda ekonomiska
ställning.

Hvad understödjandet af statspensioneringen angår, torde emellertid
skäl ej saknas, att inrättningen varder befriad derifrån, om statsverket
dels får kännedom, att detsamma på sina bidrag till inrättningen haft
ej obetydlig vinst genom minskning i dess egen pensionering, dels ock
göres uppmärksamt derpå, att höjning af inrättningens pensionsbelopp,
med deraf härflytande ökad pensionsfreqvens och sålunda åstadkommen
minskad pensionering för statsverket, fullkomligt hämmas genom inrättningen
pålagda bidraget till direkta statspensioneringen, då naturligt är,
att inrättningens delegare icke kunna finnas villige att för höjning af
pensionsbeloppen åtaga sig högre afgifter, hvilka till betydlig del skulle
åtgå till annat ändamål, än hvarför de afsetts, samt derförutan användas
för ändamål främmande för inrättningens eget gagn.

Beträffande åter användandet af bespäringarne genom tjenstemannafondens
indragning till pensionering af enkor och barn, så och då, enligt
komiterades förslag om bildande af en ny civilstatens enke- och pupillkassa
i stället för nuvarande enskilda enke- och pupillfonden, åtskilliga
nya kårer och stater skulle inträda i den nya kassan, komme följden
deraf att blifva den, att fondens möjligen befintliga tillgångar skulle utdelas
på andra än de tjenstemannagrupper, hvilka nu hafva delaktighet
i pensionsinrättningen, hvilket, då medlen äro samlade af dessa grupper
för dem och efterkommande, vore orättvist.

Pensioneringen af enkor och barn. A pag. 210 förklara komiterade,
att de anse pensioneringen från enskilda enke- och pupillfonden sådan

257

den nu är anordnad icke i någon mån tillfredsställa de anspråk, man
numera ställer på en dylik pensionskassa.

Såsom skäl för denna åsigt anföra komiterade:

»Sålunda äro »t. ex.» pensionsafgifterna i förhållande till pensionsbeloppen
icke bestämda med tillbörlig hänsyn till dödlighet, räntefot,
civilståndsförhållanden m. m.»

Och föreslås på sådana skäl fondens omdaning till en kassa med
tillträdesrätt äfven för andra, fonden nu ej tillhörande tjenstemannakårer.

Onekligt torde vara, att pensionerna äro i förhållande till afgifterna
för höga åtminstone i de främsta klasserna, der pension utgår efter mannens
innehafda högsta klass, änskönt afgifter kanske för längsta tiden
erlagts i lägre klass; men denna olägenhet kan afhjelpas dels, om den
vidlåder alla klasserna, genom allmän höjning af pensionsafgifterna och
dels, om hänsyn tages till pensionerna i de främre klasserna, på så sätt,
att för pension från viss klass skola vara eller ock blifva erlagda för
viss föreskrifven tid afgifter enligt samma klass.

För åstadkommande af ändring i berörda afseende erfordras knappast
någon vidare utredning, än den som redan vidtagits; hvadan ändring
af enskilda fonden i dess grunder icke af det skäl, komiterade ant.ydt
angående afgiftsberäkningen, kan anses vara af behofvet påkallad.

Jag har emellertid icke ansett mig ega förbigå de i komiterades
framhållna exempel upptagna grunder för afgiftsberäkningarna.

Räntefoten af 3| % är icke mera att sätta tillit till än hvilken som
helst lägre räntefot; och huru vigtig denna faktor än må vara, är med
dess bestämmande såsom grund för afgifterna alldeles icke vunnen någon
trygghet för beräkningarnas tillförlitlighet för framtiden.

Hvad beträffar beräkningen med ledning af civilståndsförhållanden,
är det tydligt, att beräkningen endast i så fall kan hafva värde och
vara rättvis, om beräkningen uppgöres för hvarje delegare, hvaremot,
derest beräkningen sker efter medeltal på samtliga delegare, den icke
kan vara fullt tillförlitlig och dessutom föranleder till orättvisa, då medelberäkningen
kommer att för ogifta delegare och äfven för gifta sådana
utan barn eller med mindre antal barn medföra högre afgifter, än som
af dem eljest behöft utgöras.

Då detta oaktadt komiterade antagit medelberäkningen såsom grund
för bestämmande utaf afgiftsbeloppet, torde med hänsyn härtill ej föreligga
skäl att vid civilståndsförhållanden fästa synnerlig vigt för beräkning
utaf delegarnes afgifter.

Beträffande åter dödligheten, så kan ingalunda förnekas, att densamma

258

är af väsentlig vigt, dock icke, såsom komiterade antydt, så mycket på
afgifterna, ty dessa kunna ställas efter pensioneringens kraf, som desto
mera för beräkning af pensioneringen sjelf.

Huruvida nu de under sista åren konstruerade dödlighetstabellerna
äro för beräkning af pensioneringen utaf större värde än de beräkningar
angående dödligheten, hvilka för inrättningens stiftare vore tillgängliga,
torde väl ytterst bero på rigtigheten af primäruppgifterna, men äfven och
kanhända väsentligt derpå, huruvida tabellerna äro uppgjorda med hänsyn
till dödligheten i allmänhet, således inom alla folkklasser, eller
allenast med hänsyn till dödligheten inom tjenstemanna- och andra i
lefnadsvilkor derintill närastående klasser, ty högst sannolikt är, att
lefnadsförhållanden med deraf föranledd större eller mindre dödlighet
varit och äro samt derföre kunna antagas för framtiden blifva olika inom
dessa klasser mot förhållandet inom andra t. ex. den egentliga arbetsklassen.

Då vid sådant förhållande de till grund för komiterades förslag
liggande dödlighetstabellerna, huru väl de ock må vara uppgjorda efter
dödligheten i allmänhet, sannolikt icke kunna med hänseende till pensioneringen
för tjenstemannafamiljer anses tillförlitliga, hvartill kommer, att
komiterade å sidan 335 andra stycket gjort ett uttalande, som är egnadt
att alstra misstro till tabellernas tillförlitlighet, torde fördenskull den
praktiska erfarenheten ej vara ovigtig för bedömande af de utaf komiterade
förkastade grunderna för pensioneringen från enke- och pupillfonden;
och jag har derföre funnit mig nödsakad söka utreda hvarthän denna
erfarenhet leder.

Vid utredningen har jag frånskiljt sjuklighetspensioneringen, hvilken
ursprungligen icke tillhörde pensionsinrättningen.

Såsom allmän regel har gält, att på tre delegare skall belöpa
en enka.

Efterser man, huru efter denna beräkning förhållandena gestaltat
sig, finner man att för de särskilda år, då sammandrag lemnats öfver
inrättningens delegare med enkor och barn, eller åren 1851, 1856,1801,
1866, 1871, 1876, 1881, 1886 och 1891, delegarnes antal mot antalet
pensionärer stält sig på nedan uppdragna sätt

1851......	... delegare	2,072,	pensionärer	614 x 3 =	1,842
1856	11	2,189,	11	705 x 3 =	2,115
1861.....	11	2,266,	11	821 x 3 =	2,463
1866 .....	n	2,829,	11	902 x 3 =	2,706

259

1871....... delegare 2,935, pensionärer 1,020 x 3 = 3,060

1876......... „ 3,507, „ 1,132 x 3= 3,396

1881......... „ 3,601, „ 1,248 x 3= 3,744

1886......... „ 4,055, „ 1,417x3= 4,251

1891......... „ 4,365, „ 1,517x3= 4,551

Summa 27,819, = 9,376 x 3= 28,128.

Skilnaden mellan de med 3 multiplicerade pensionärernas antal och
delegareantalet utgör 309, motsvarande 0,9 8 9 procent, vid kvilket förhållande
den uppstäda beräkningen icke torde lemna skäl till anmärkning,
helst om uppmärksamhet fästes dervid, att bland pensionärerna förekomma
barnkullar af hvilka 2 barn hvardera för sig äro upptagna såsom pensionärer
men i sjelfva verket motsvara en pensionär (enkan).

Beräknas dessa barnkullar såsom en pensionär, blifver pensionärernas
antal reduceradt närmast till förhållandet af 3 på delegareantalet.

Med ofvan upptagna erinran angående barnkullarne bar jag för jemförelse
äfven bär nedan uppstält antalet delegare med afdrag af ogifta å
ena sidan samt å den andra fulla pensionernas antal:

1851......	.... delegare	1,637,	pensioner	524 x 3 =	1,572
1856......	11	1,642,	11	601 x3 =	1,803
1861......		1,770,	11	681 x 3 =	2,043
1866......		2,339,	11	744 x 3 =	2,232
1871......		2,348,	11	822 x 3 =	2,466
1876......	11	2,781,	11	891 x 3 =	2,673
1881......	11	2,856,	11	987 x 3 =	2,961
1886......	11	3,325,	11	1,108 x 3 =	3,324
1891......	11	3,541,	11	1,168 x 3 =	3,504
	Summa	22,239	=	7,526 x 3 =	22,578

Utvisande skilnad af 339 eller 0,9 8 5 procent.

Sammanläggas summorna enligt de särskilda uppgifterna

samtliga delegare.................. =27,819 pensionärer 9,376 x 3 = 28,128

delegare utom ogifta............ =22,239 „ 7,526 x 3 = 22,578

Summa 50,058 = 16,902 x 3 = 50,706

uppstår skilnad af 648 eller 0,9 8 7 procent.

Med aktgifvande härpå torde knappast kunna uppstå tvifvel derom,
att för bestämmande af pensionärernas samt pensionernas antal i förhållande
till antalet delegare den antagna regeln kan i praktiken anses fullt
tillfredsställande.

260

Då emellertid för bedömandet af framtida pensioneringen från enkeoch
pupillfonden ej kan anses vara tillräckligt ega kännedom om pensionärernas
och pensionernas antal i förhållandet till antalet delegare, utan
äfven att få utrönt pensionsbeloppet i förhållande till pensionsinrättningens
ansvarighetssumma d. v. s. den summa, som motsvarar samtlige delegares
pensionsbelopp, har jag med beräkning af ofvan upptagna proportionen
mellan delegares och pensionärers antal eller att 33^ procent af ansvarighetssumman
skulle utgöra slutpensioneringens belopp undersökt och upptager
här hedan, jemte ansvarighetssumman och utgångne pensioners
belopp, procenttalet, hvartill pensionerna uppgått, jemte det procenttal
hvithet understiger 33^ procent.

	Ansvarighets- summa.	Pensionsbelopp.	Procent.	Resterande %.
1851.........	361,335	100,094	27,7011	5,6322
1856........	541,160	118,186	21,8393	11,4940
1861.........	557,390	130,347	23,3852	9,948 1
1866.........	802,680	158,400	19,7348	13,5985
1871.........	859,000	165,347	19,2487	14,0846
1876 .........	959,480	213,160	22,2162	11,1171
1881.........	1,576,075	263,331	16,7080	16,6253
1886 .........	1,703,775	356,769	20,9393	12,3940
1891.........	1,935,925	423,054	21,8528	11,4805
utgörande	9,296,820 i medeltal.	1,928,688	193,6254 21,5139	106,3743 11,8194

Den för vissa år betydliga skiljaktigheten förklaras dels, för år
1851, deraf, att då ännu qvarlefde en mängd enkor, hvilka utan att dåmera
ega pensionsberättigade barn likväl på grund af äldre föreskrifter bibehöllo
dem för enka och barn tilldelad full pension, dels ock, för åren
1866, 1871 och 1881, deraf, att pensionerna till större delen utgingo efter
föregående reglementens lägre pensionssatser, men ansvarighetssumman
måst upptagas efter de högre pensionsbelopp, hvilka voro gällande de år,
då sammandragen, efter hvilka ansvarighetssumman beräknats, blifvit
upprättade.

Minskas då för alla åren upptagna respektive
procenttalen ............................................... 193,6254 och 106,3743

med procenttalet för sistnämnda fyra år............ 83,3926 „ 49,9406

återstår ....................................................................... 110,232 8 och 56,4337

som i medeltal för öfriga 5 år lemnar procent af 22,0466 „ 11,2867

261

Då skilnaden mellan dessa tal och förut

angifna medelprocenten ....................................... 21,5139 och 11,8194

eller .............................................................................. + 0,5327 — 0,5327

understiger 1 procent, har jag ansett mig kunna lemna utan afseende
den efter afdrag för de 4 nämnda åren upptagna procentberäkningen för
att hålla mig vid den för alla 9 åren upptagna.

För kontroll å denna har jag undersökt procentförhållandena mellan
summan af ansvarighetsbeloppet för samtliga åren 1851 till och med
1891 samt summan af under dessa år utgångna pensioner.

Såsom följande tablå häröfver utvisar, äro ansvarighetsbeloppen upptagna
med samma summa till och med det år, näst hvarefter nytt reglemente
med deri föreskrifna ändringar blef gällande.

Reglemente.		Ansvarighetssumma. Pensionsbelopp.
	1851.....	.... 361,335	1851 = 100,795: —
	1852.....	..... 361,335
Nytt reglemente	1853.....	..... 361,335
1854....	.... 541,600
	1855.....	..... 541,600	1852—6 = 569,460,4 2
	1856.....	. ... 541,600
	1857.....	..... 541,600
Nytt reglemente	1858...	..... 541,600
1859....	..... 557,390
	1860....	..... 557,390	1857—61 = 625,977,22
	1861...	..... 557,390
	1862....	..... 557,390
Nytt reglemente 1863....	..... 557,390	1862—6 = 748,085,14
	1864...	..... 802,680
	1865....	..... 802,680
	1866...	..... 802,680
	1867...	..... 802,680
Nytt reglemente 1868....	..... 802,680
	1869....	..... 859,000
	1870...	...... 859,000	1867—71 = 907,014,15
	1871....	...... 859,000
	1872...	..... 859,000
Nytt reglemente	1873...	...... 859,000	1872—6 = 1,045,903,86
1874...	...... 959,480
	1875...	...... 959,480

Reglemente.

Pensionsbelopp.

Ansvarighetssumma.

1876.......

Nytt reglemente 1877.........

1878 .........

1879 .........

1880 .........

1881.........

1882.........

Nytt reglemente 1883.........

1884 .........

1885 ........

1886 ........

1887........

Nytt reglemente 1888.........

1889 .........

1890 ........

1891 .........

959,480

1,576,075

1,703,775

1,765,925

1877—81 == 1,247,035,09

1882—6 = 1,635,296,62

1887—91 = 2,063,591,32

Säger 8,943,158,82

__Afgå: sjukpensioner 227,692,7 3

Summa 41,998,375 8,715,466,09

med tillägg år 1891 för
pensionärer å allmänna indragningsstaten
........................ 170,000

Summa S:rum 42,168,375 8,715,466,09

Procenttalen efter dessa summor utgöra:

för begagnad pensionering.................... 20,6682, för obegagnad 12,6651

som mot förut upptagna procenttalet

(för de 9 åren)................................. 21,5139 11,8 194

utvisar skilnad af................................ — 0,84 5 7 + 0,8457.

Äfven här är skiljaktigheten så obetydlig, att hänsyn ej behöfver
tagas till mera än den ena beräkningen, och då är naturligtvis den att
föredraga, hvilken uppgjorts med ledning af alla årens ansvarighetssummor
och pensionsbelopp.

Jemföras nu procenttalen efter sistnämnda beräkning:

för begagnad pensionering
med procenttalen för 1891
så uppstår skilnad af.........

.. 20,6 68 2 obegagDad 12,66 5 1

218528 och 11,4805

— 1,1846 + 1,1 846

I rätt tillämpning af regeln, att pensioneringen skulle uppgå till
33^ procent af ansvarighetssumman, borde för beräkning af återstående
pensioneringen i förhållande till den för år 1891 upptagna ansvarighetssumma
och procenttalet derutaf för begagnad pensionering, den blifvande
pensioneringen beräknas efter obegagnade procenttalet 11,4 8 05;
och skulle då pensioneringen redan efter procenttalet 21,852 8 uppgått

till kronor .......................................................................................... 423,054,0 3

återstående pensioneringen efter 11,4805 procent uppgå till kr. 222,253,87
då slutpensioneriugen komme att belöpa till...................... kr. (545,307,9 0

• Men enär, enligt 1891 års sammandrag öfver delegarne, antalet
ogifta samt enklingar utan barn något nedgått från år 1876, bör,
för att framtid sberäkningen af pensioneringen må kunna anses fullt
betryggande, för beräkningen läggas till grund det i medelberäkningen
upptagna procenttalet för obegagnad pensionering, eller
12,6651.

Efter detta procenttal ställer sig, med redan utgående

pensioneringen år 1891 ........................................................... kr. 423,054,0 3

och den blifvande pensioneringen ........................................ » 238,380,5 6

slutpensioneringen till ............................................................ kr. 661,434,5 9

Lägges nu härtill sjukliglietspensioneringen, som
ställer sig omkring 5 procent å den öfriga pensioneringen
eller ....................................................................................... » 33,071,73

så erhålles slutpensionering af .............................................. kr. 694,506,3 2

[Härvid må likväl anmärkas, att, då sjuklighetspensioneringen
är beroende af alldeles tillfälliga förhållanden, icke ens närmelsevis
beräkningar för framtiden af densamma kunna anses tillförlitliga.
]

För belysning huru den här ofvan beräknade slutpensioneringen
ställer sig i förhållande till slutpensioneringen, beräknad efter till
år 1891 uppkommen pensionering, uppställes här nedan följande beräkning.

264

Vid slutet af år 1877, då ännu voro gällande lägre

pensionssatser, uppgick pensionsbeloppet till ..................... kr. 231,078,9 4

Under 1878 till och med 1891 beviljades nya pensioner
till belopp af............................................................... „ 405,776,61

hvilka summor sammanlagda uppgå till ............................. kr. 636,855,5 5

Vid 1891 års slut uppgick pensioneringen till ...... » 442,691,0 3

hvadan intill den tiden pensionsafgången belöpte till...... kr. 194,164,5 2

med medelafgång för dessa 14 år af kr. 13,868,8 9 per år.

Denna medelafgång beräknad på återstående 16 år af 30, hvarunder
maximum å pensioneringen anses uppnådd, lemnar för dessa 16
år total afgång af kr. 221,902,24.

Den efter 1877 tillkomna summan af beviljade nya pensioner uppgick
till kr. 405,776,61 som fördelad på 14 år lemnar medelbelopp af
kr. 28,984,0 5 pr år.

Beräknas härefter beloppet af beviljade nya pensioner
under återstående 16 år, komma dessa att uppgå
till ................................................................................................. kr. 463,744,7 1

Skilnaden häremellan och den beräknade afgången » 221,902,2 4

eller .............................................................................................. kr. 241,842,4 7

tillagd pensionsbeloppet vid 1891 års slut ...................... » 442,691,03

tillhopa ..................................................................................... kr. 684,533,5 0

utgör den slutliga pensionssumman.

Som det synes, understiger densamma förut beräknade beloppet
kr. 694,50632. Och man är vid sådant förhållande fullt berättigad
antaga, att uppstälda grunden för pensioneringen kan äfven för framtiden
anses betryggande.

Då helt naturligt den praktiska erfarenheten kan vänta mindre tilltro
än vetenskapliga utredningar, har jag med beräkningarna ansett mig
böra jemföra de af professor Lindstedt uppgjorda.

Han upptager efter 3,5 procent kapitalvärdet å pensionering till
enkor och barn till sammanlagdt kr. 19,347,000.

Efter nämnda räntefot skulle alltså pensioneringen slutligen uppgå
till kr. 677,145, således lägre än beräkningarna enligt i pensionsinrättningen
följda grunder.

265

Vid sådant förhållande, om jag ock kan anse, att å ömse sidor
pensioneringen är beräknad något högre, än hvartill den kommer att
uppgå — hvilket så mycket mindre kan klandras som det i fråga om
framtida förbindelser medför större trygghet, om dessa äro högt än om
de äro lågt beräknade — synes mig vara uppenbart, att stiftarne af
pensionsinrättningen grundat sina beräkningar på fullt ut lika goda
statistiska uppgifter som de, hvilka kunna finnas lagda till grund för de
utaf komiterade åberopade dödlighetstabellerna; och emedan komiterade
icke anfört någon omständighet, som ens kan synas utmärka, att stiftarne
icke vid bestämmandet af delegareafgifterna tagit dödligheten i beräkning,
finner jag all anledning saknas att vid deras påstående, det dödligheten
dervid icke tagits i beräkning, fästa afseende.

Komiterades skäl för det förmenta behofvet utaf omdaning af
enskilda enke- och pupillfonden anser jag derföre icke böra tilläggas
någon vigt.

Då enligt hvad föregående utredning visar för uträkningen af den
blifvande pensioneringen från enke- och pupillfonden de nu tillämpade
grunderna lemna fullt lika stor trygghet som de nya grunder, komiterade
ansett vara nödiga att använda, samt det med kännedom om slutresultatet
af pensioneringen icke alls är af behofvet påkalladt, att afgifterna för
pension bestämmas efter de komplicerade beräkningar, komiterade framhållit,
helst som det knappast medför svårighet att efter kända pensionsbeloppet
och det såsom nära nog säkert beräknade slutresultatet för pensioneringen
tid efter annan på förhand kunna bestämma höjningen i
pensioneringen för visst antal år och derefter jemka afgifterna, derest de
kunna befinnas för låga, förefinnas, enligt min åsigt, icke något skäl att
ändra befintliga grunder för enke- och barnpensioneringen samt följaktligen
ej heller för omdaning af enskilda enke- och pupillfonden till
något annat, än den nu är och hvartill den är afsedd.

Fördenskull bör det icke anses såsom någon afvikelse från denna
min åsigt, då jag såsom föredragande yttrar mig angående komiterades
motiv och förslag för bildande af en ny civilstatens pensionskassa för
enkor och barn.

Å pag. 213, der komiterade upptagit grunderna för den nya
kassan, hafva komiterade framhållit såsom nödvändigt, att kassans styrelse
helt och hållet blefve af Kongl. Maj:t utsedd.

Härvid får jag erinra, att, då, såsom komiterade sjelfve såsom grund
angifvit, kassan skulle uppehållas uteslutande genom tillskott af delegarne
i densamma och alltså skulle blifva alldeles enskild pensionskassa, det

266

komme att blifva fullkomligt stridande mot begreppet af enskild kassa,
om delegarne, som ensamt uppehöllo densamma, skulle vara från kassans
förvaltning uteslutna.

Motiv för komiterades framhållna åsigt kan visserligen ligga deri,
att dels anslag till förvaltningen vore lättare att erhålla från statsverket
och dels att genom statens tjensteman uppbörden till och pensioneringen
från kassan skulle kostnadsfritt för denna ombesörjas.

Men dessa förväntade fördelar motsvara, enligt min tanke, icke
olägenheterna af kassans förvaltning genom af endera utaf statsmakterna
tillsatt styrelse.

Det är ju icke alltid gifvet, att ej delegarne hafva intressen, hvilka
kunna vara stridande mot hvad statsverket anser för sig fördelaktigt; och
om då delegarne hafva att skydda sina intressen mot statens anspråk,
huru skola de i sådana fall kunna hysa tillit till styrelsen, som, tillsatt af
ena statsmakten och sålunda representant för denna, skall af lätt begripliga
skäl hafva svårighet motstå påtryckning af den myndighet, af hvars vilja
ledamöternas qvarvarande i styrelsen är beroende, och omöjligt är derföre
icke, att statsmakternas intressen hyllas mera än delegarnes, hvilkas
medel af styrelsen omhänderhafvas.

Jag tror visserligen, att så icke kommer att ske, men redan möjligheten
deraf manar till förekommande att af möjligheten må kunna blifva
verklighet; och då man erinrar sig föregående tiders olika uppfattning
inom Riksdagen samt hos pensionsinrättningen angående eganderätten till
inrättningens behållningar och knappast är berättigad antaga, att icke
äfven framgent denna olika uppfattning understundom kommer att uppstå,
torde maningen till all möjlig försigtighet i fråga om kassans förvaltning
icke kunna anses obefogad.

Med styrelsens tillsättande af Kongl. Maj:t, med statsanslag till
förvaltningskostnaderna samt ombesörjande af uppbörd och pensionering
genom statens befattningshafvande såsom dem åliggande tjenstebestyr, kommer
kassan att ställas i sådant beroende förhållande till statsmakterna,
att dessa med fullt fog kunna påstå, att kassan af staten understödjes
och att derföre möjligen uppkommande besparingar tillhöra staten. Derifrån,
och med styrelsen tillsatt af ena statsmakten, är vägen icke lång
till anspråk på direkt förvaltning af kassans tillgångar eller storlån från
kassan, hvilkas återbetalning naturligtvis kommer att blifva beroende af
uppfattningen om rätter egare till medlen.

Det ligger visserligen nära till hands att härvid invända, det Kongl.
Maj:t kommer att skydda och bevara tjenstemännens rätt; men förhållandena
kunna gestalta sig sålunda, att regeringens medlemmar utses

267

bland en riksdagsman oritet, som anser, att, för vinnande af vissa eftersträfvade
statsändamål eller för beredande af hjelp i tryckta tider, pensionskassans
medel böra öfverlemnas till statsverket; och i sådant fall måste
hos styrelsen för kassan antagas finnas mera än vanlig sjelfständighet, om
den, vid påfordran från den myndighet, som tillsatt den, vågade vägra
uppfylla regeringens fordringar, eller ock kunde ju regeringen vid slutet
af styrelsens mandat alltid finna nya ledamöter, som voro villige tillmötesgå
statsmakternas önskningar; hvarigenom alltså delegarnes intressen
komme att lemnas utan afseende.

Med begreppet »enskild kassa» öfverensstämmer deremot fullkomligt,
att de, hvilka uppehålla kassan och af densamma hafva att vänta fördelar
för sina efterlefvande, sjelfve ega att handhafva kassans alla angelägenheter
och således äfven att låta genom af dem utsedd och inför dem
ansvarig styrelse ombesörja förvaltningen af kassans medel; dock att,
med hänsyn dertill att staten genom åläggandet för sina tjenstemän att
i kassan deltaga bidrager till kassans säkrare bestånd och derföre äfven
bör eg a rätt pröfva beslut som af delegarne fattas, styrelsens ordförande
samt dessutom en ledamot — den föreslagna matematiskt vetenskapligt
bildade — varda af Kongl. Maj:t utsedde.

Förvaltningskostnaderna böra naturligtvis i sådant fall bestridas af
kassan utan bidrag från statsverket; och då delegareafgifterna för närvarande
äro ganska måttliga mot de förmåner, hvilka i utbyte kunna
erhållas, förefinnas knappast hinder för afgifternas höjande i sådan mån,
att anslag för förvaltningen ej behöfver ifrågakomma.

Då jag nu öfvergår till komiterades motiver, får jag beträffande
lärarnes vid elementarläroverken delaktighet i kassan åberopa hvad jag
förut derom yttrat.

Jag har förut, under antagande af pensioneringens fortgång å enskilda
enke- och pupillfonden, framhållit hurusom beräkningarna utaf
delegareafgifterna kundo försiggå utan de komplikationer af förhållanden,
hvilka komiterade upptagit såsom nödvändiga vid beräkningen.

Då i den nya kassan en del utaf afgifterna skulle utgå i inträdesoch
befordringsafgifter och sålunda på en gång för framtiden beräknas,
kan ju varit nödigt för de kalkyler, som upprättats, att för afgifternas
bestämmande hänsyn tagits till civilståndsförhållanden, men då sättet för
beräkningar deraf onekligen leder till högre afgifter för vissa delegare
än som rätteligen efter beräkning för hvarje delegare särskildt borde
ifrågakomma, har jag ansett civilståndsförhållandena icke böra läggas till
grund för bestämmande utaf afgiftsbelopp utan att alla böra räknas såsom
gifta.

268

Härigenom vederfares ej någon af delegarne orättvisa, då de samtliga
ega rättighet att ingå äktenskap.

Men häraf följer, att alla vid lika tider och för lika lång tid skola
hafva samma rättigheter och skyldigheter i alla afseenden.

Enär enke- och pupillkassan skall vara af delegarne ensamme uppehållen
och sålunda enskild kassa, synes delaktighetsbelÖppet icke nödvändigt
behöfva vara grundadt på tjenstemannapensionernas belopp.

Jag har icke haft att yttra mig angående komiterades förslag i
fråga om tjenstemannapensioneringen från statsverket och således ej
heller derom, huruvida det må anses lämpligt, att för nämnda pensionering
lägga till grund äfven sådana inkomster, som förut icke inräknats
i pensionerna.

Men då frågan gäller enke- och pupillkassan, för hvilken i tillämpning
af de för tjenstemannapensioneringen fixerade lönegrupper
pensionsbeloppen skulle bestämmas, får jag fästa uppmärksamheten derpå,
att då redan den pensionsskilnad mellan jemförliga tjenster, hvilken
förefinnes uti pensionsinrättningens klassindelning, ehuru der är tilllämpadt
ganska vidsträckt latitudsystem, någon gång varit föremål för
missnöje, komiterades föreslagna pensioner efter fixerade belopp för hvarje
500 kronor utaf aflöningen säkerligen komma att väcka synnerlig ovilja,
hvilket icke bör väcka någon förvåning, när man finner, att för alldeles
lika och enahanda tjenster inom samma kår eller stat pensionsförmånerna
för tjensteinnehafvarnes enkor och barn ställa sig väsentligen olika.

Det är väl sann!, att pensionsbeloppet bör rätta sig efter inbetalningarna,
men då konseqvensen af denna grundsats, med komiterades
förslag att äfven årsafgifter skola af delegarne utgöras, icke kan genomföras,
kommer tjenstemannen att med missnöje se, att. han icke kan åt
sina efterlefvande bereda pension till samma belopp som innehafvaren
af enahanda tjenst.

Med billighet och rättvisa synes mig derföre mera öfverensstämma
att bibehålla den nu i pension sinrättningen bestämda klassindelningen
med pension beräknad efter högsta med tjensten åtföljande lön, men —
då pensionssatserna åtminstone för de högre klasserna icke skäligen kunna
anses för låga — utan hänsyn till den del utaf aflöningen, hvilken utgår
i annan form än såsom lön jemte ålderstillägg och följaktligen fullkomligt
oberoende af föreslagna tjenstemannapensioneringen, hvilken, om sådan
ej förekommer inom pensionsinrättningen, icke för enke- och barnpensionering
samt afgifterna derför kommer att hafva samma betydelse som
för närvarande.

Jag kan fördenskull icke tillstyrka bifall till komiterades förslag

269

utan anser nuvarande klassindelning med grunderna derför böra gälla
för enke- och barnpensioneringen.

Då jag anser klassindelningen böra tillämpas och pensionsbeloppen
utgå i visst förhållande allenast till den del utaf aflöningen, som utgår i
lön och ålderstillägg, samt då, såsom jag förut framhållit, jag anser
pensionsbeloppen vara tillfredsställande höga, följer deraf, att jag icke
finner anledning förekomma, att pensionsbeloppen sättas annorlunda än
för närvarande i enskilda enke- och pupillfonden är stadgadt.

Angående den antagliga orsaken till föreslagna höjningen af pensionsbeloppen
har jag yttrat mig vid behandlingen af frågan om elementarlärarnes
inträde i enke- och pupillkassan samt får dertill hänvisa.

Gent emot påstående att höjning är erforderlig, får jag erinra,
hvad beträffar delegarne tillhörande de högre klasserna, att, derest de finna
pensionen vara för obetydlig, de med sina större inkomster ej böra sakna
förmåga att på annat sätt bereda tillägg till pensionen, samt, beträffande
delegarne i de lägre klasserna, att förhöjningen, om ens sådan förekommer,
blifver så låg att vid densamma knappast är värdt lästa afseende.

Godkännande af komiterades förslag om höjning af pensionsbeloppen
finner jag mig fördenskull böra afstyrka.

Angående räntefoten och styrelsen för kassan har jag förut
yttrat mig.

§ 2. Jag har förut framlagt skäl för min åsigt, att elementaroch
andra lärare, såsom icke varande att anse som civile tjenstemän, ej
böra ega delaktighet i civilstatens enke- och pupillkassa.

Följaktligen finner jag att, jemte de från delaktighet undantagne,
äfven böra undantagas elementarlärarne och andra lärare, hvilka komiterade
föreslagit skola uti kassan ega delaktighet.

Från den undantagna delaktigheten torde dock böra göras ett
undantag.

Det kan väl inträffa, att tjensteman, tillhörande någon af de under
undantagen upptagna kategorierna, utnämnes till och får jemte den förra
behålla civilt]enst.

Då nu reglementet för kassan icke kan utgöra hinder för hans utnämning
till båda tjensterna och han för den civila befattningen är skyldig
att vara delegare, lärer honom på den grund, att han är delaktig uti
annan pensionsinrättning, icke kunna förvägras delaktigheten i civilstatens
enke- och pupillkassa, äfven om genom den dubbla delaktigheten hans
efterlefvande komma att erhålla pensioner från två kassor.

De sällsynta fall då sådant förekommer hafva väl undgått komi -

270

terades uppmärksamhet och deri får kanske spåras orsaken hvarför vid
undantagens specificerande komiterade icke egnat frågan någon utredning.

§ 2 mom- b. Komiterade hafva ansett och föreslagit, att från delaktighet
skulle vara undantagna (i motiven står »befrias») de, som vid första
befordran till tjenst uppnatt en lefnadsalder af 60 år, och hafva såsom
första skälet härför anfört: »storleken af de afgifter till kassan, hvilka
måste kräfvas af dem, som skulle inträda efter denna ålder, kan nemligen
icke med erforderlig grad af sannolikhet bestämmas»; och omedelbart
derefter framhålla såsom sitt andra 6käl komiterade: »hvartill kommer, att
enligt hvad den i § 14 antagna afgiftstariffen gifver vid handen afgifterna
för dem i alla händelser blefve alltför betungande.»

Ehuru det onekligen måste förefalla egendomligt, att komiterade
först, förklara, att afgifterna icke kunna med erforderlig grad af sannolikhet
bestämmas, men strax derpå åberopa afgiftstariff, grundad just på
denna mindre grad af sannolikhet, lära dock för dem, som ej mera uppmärksamt
undersöka de anförda skälen, dessa synas ganska lämpliga
för den slutföljd komiterade uppställt, eller att de, som uppnått 60
år före första befordran, skulle vara från delaktighet undantagne.

Men aktgifver man något närmare det uppgifna första skälet, skall
man lätt nog fatta innebörden af detsamma. Jag skall försöka utvisa
hvad skälet innebär.

Kunna de vetenskapliga beräkningarna bestämma erforderliga afgiftsbeloppen
för tjenstemän under 60 år, så måste de ock kunna bestämma
dem för tjenstemän, hvilka äro öfver 60 år.

Kunna de åter icke bestämma dem för tjenstemän, hvilka öfverskridit
60 års ålder, så måste man antaga, att det statistiska underlaget
för beräkningarne är bristfälligt och alltså otillförlitligt; och är det för
dessa beräkningar _otillförlitligt, måste naturligtvis det statistiska underlaget
vara otillförlitligt för beräkningarna äfven utaf afgiftsbeloppen för
tjenstemän under 60 år.

Det uppgifna skälet innebär fördenskull ingenting mindre, än att
beräkningen af samtliga afgiftsbeloppen hvilar på otillförlitlig grund, och
komiterade hafva dermed sjelfve gifvit det yppersta skäl för den åsigt,
att bibehållandet af nuvarande enke- och pupillfonden med- grunderna
för densamma är vida att föredraga framför den nya kassan, för hvilken
icke ens afgifterna kunna med erforderlig grad af sannolikhet beräknas.

Hvad åter angår andra skälet, det att under alla förhållanden —
således. äfven om afgifterna kunde anses rätt beräknade — inträdet efter
60 år i kassan skulle medföra alltför betungande afgifter, torde jag få

271

erinra, att, enär komiterade under §§ 19 och 20 sid. 356 åberopa, att
kassan är afsedd för dem, som innehafva statstjenst eller från den afgått
med pension, naturligtvis meningen dermed måste vara den, att för alla
dessa i eller utom tjenst varande tjenstemän rättigheter och skyldigheter
skola vara desamma.

Då nu de efter uppnådda 60 år till första tjenst utnämnde tillhöra
verk eller kårer, hvars befallningshafvande äro berättigade och skyldige
att vara delegare i kassan, förefinnes ej någon anledning att från delaktigheten
undantaga de efter inträdd 60 års ålder till första tjenst utnämnde;
och att utesluta dem derföre att afgifterna skulle blifva betungande anser
jag så mycket mindre böra ifrågakomma, som, beträffande presidenter
m. fl. högre embetsmän, Kongl. Maj:t förklarat dessa, utan afseende derpå
om de voro öfver 60 år gamla, då de till första tjenst nämndes, vara
ovilkorligen skyldige att ingå såsom delegare i pensionsinrättningen och
erlägga afgifter, hvilka varit för vissa af de inträdande betydligt högre,
än som komiterade högst föreslagit.

Vid komiterades anförda skäl för uteslutande från delaktighet i kassan
af dem, som efter uppnådda 60 år erhålla första tjensten, bör fördenskull
afseende ej fästas; utan böra dessa tjenstemän vara både pligtige och
berättigade att ingå såsom delegare i kassan.

Då det är tjensterna, som medföra delaktighet i pensionskassan och
aflöningarna för dessa, hvilka ligga till grund för pensionsbeloppen, torde
det vara tydligt, att delaktighet i kassan bör stå öppen för alla tjensteinnehafvarne
och följaktligen ej dervid göras åtskilnad mellan sådana af
mankön och qvinkön, helst som det icke är omöjligt att qvinlig tjensteinnehafvare
kan efterträdas af manlig och tvärtom.

Vid sådant förhållande lärer det kunna anses principielt riktigt, att
qvinlig tjensteinnehafvare skall eg a delaktighet i pensionskassan.

Förmodligen hafva för komiterade vid bestämmandet af deras åsigt
att qvinliga tjensteinnehafvare borde vara undantagane från delaktighet i
kassan föresväfvat förhållandet i civilstatens pensionsinrättning; men dels
kunde vid inrättningens stiftande icke förutses, att qvinnor skulle komma
att innehafva statstjenst, och dels skulle, då afgifterna voro bestämda att
utgå både för tjensteinnehafvarens egen samt för hans enkas och barns
pensionering, men qvinlig tjensteinnehafvare icke kunde i egenskap af enka
för egen del erhålla pension, afgifterna för qvinlig tjensteinnehafvare,
jemförda med de för manliga föreskrifna, kommit att i förhållande till
pensioneringen ställa sig ej oväsentligt högre än för dessa sistnämnde
iorekomme; vid hvilket förhållande civilstatens pensionsinrättning icke
kunnat vara lämplig utgångspunkt för bestämmandet angående qvinliga

272

tjensteinnehafvares vare sig delaktighet, i nja pensionskassan eller uteslutande
från delaktighet i densamma.

Komiterade hafva, med framhållande att ändamålet med qvinlig
tjensteinnehafvares delaktighet i kassan vore att bereda pensionsrätt åt
barn i äktenskap, de kunde komma att ingå, ansett, att med äktenskapets
ingående och dermed skeende afgång från tj ensten delaktigheten i kassan
vore förlorad och att derföre ej skäl förefunnes att stadga skyldighet till
en betungande delaktighet, hvaraf de flesta icke skulle kunna njuta dermed
afsedd förmån.

Af skål, som jag framdeles kommer att anföra, delar jag icke komiterades
åsigt att afgång från tjenst skall medföra förlust af delaktighet
i kassan; och af denna anledning anser jag, att lika som för manlig så
äfven för qvinlig tjensteinnehafvare vare sig ogift eller gift, som från
tjensten afgår, bör förefinnas rätt att vid delaktigheten qvarstå.

Med sådan rätt och om, såsom osannolikt ej torde vara, framdeles
hinder ej kommer att sättas för qvinlig tjensteinnehafvare att efter ingånget
äktenskap få bibehålla tjensten, hvilken väl rimligen icke kan
antagas blifva sämre skött derföre att innehafvaren är gift, lärer helt
visst för en mängd af de qvinliga tjensteinnehafvarne det vara med fördel
förenadt att ega delaktighet i kassan.

För dessa komma nog icke afgiftema att synas så betungande, att
de ej gerna underkasta sig desamma.

Hvad åter angår de ogifta qvinliga tjensteinnehafvarne, för hvilka
sannolikt i det längsta hägrar målet att blifva gifta, kunna afgifterna
icke anses mera betungande än för ogifta tjensteinnehafvare af mankön;
och skulle, af den orsak att afgifterna blefve betungande, de ogifta qvinliga
tjensteinnehafvarne befrias från delaktigheten, fordrar konseqvensen
att af samma orsak äfven befrias ogifta manliga tjensteinnehafvare, då
såsom jag förut erinrat, det är tjensten, d. v. s. dess innehafvande, men
icke personen, som betingar delaktigheten i kassan.

Hvad åter angår för de qvinliga tjensteinnehafvarnes uteslutande från
delaktighet anförda skälet, att deras delaktighet skulle vara stridande mot
grunderna för kassan, nödgas jag anmärka, att, då komiterade uppställ
såsom sitt mål att bilda en ny enke- och pupillkassa för de civile tjensteinnehafvarne,
komiterade ock, enligt mitt förmenande, tillkommit att uppsöka
sådana grunder för densamma, att dessa varit på alla de civile
tjensteinnehafvarne tillämpliga, så att icke, såsom nu skulle blifva förhållandet,
grunderna lägga hinder i vägen för målets uppnående.

Med stöd af hvad jag ofvan anfört samt med fästadt afseende äfven
derå, att, då staten med åläggandet för sina tjensteinnehafvare att i kassan

273

ingå liar till mål att befrias från pensioneringen af deras enkor och barn,
godkännande af komiterades förslag skulle i viss mån motverka nämnda
statsintresse, finner jag mig böra alstyrka bifall till samma förslag.

§ 3. Enär tjéusteinnehafvandet betingar delaktigheten i pensionskassan
samt tjensteinnehafvandet påbörjar med utnämningen till tjensten,
följer deraf, att äfven delaktigheten tager sin början med utnämningen.

På rätten till delaktighet kan fördenskull icke inverka, om för delaktigheten
medföljande pensionsrätt bestämda utgifter första gången erläggas
senare, än delaktigheten vidtagit.

Detta har äfven iakttagits uti civilstatens pensionsinrättning, i hvars
reglemente § 3 stadgas, att vid befordran till embete eller tjenst skall
erläggas befordringsafgift, men att med erläggandet utaf denna afgift
kan medgifvas anstånd dels till dess lönen första gången uppbäres och
dels i tre månader.

Då nu delaktigheten i pension sinrättningen vidtagit med tjensteutnämningen
samt medgifna uppskofvet med erläggande af såväl befordringsafgiften
som stadgade årsafgifter bestämts med hänsyn dertill, att för
pension uti inrättningen lagts till grund allenast först med månaden etter
utnämningen eller viss bestämd tjenstetid utgående lön och ålderstillägg,
utan att beräkuingstiden för delaktigheten derigenom rubbats, är det
uppenbart, att, då komiterade för bestämmande af pensionsbelopp inräknat
bland löneförmånerna äfven tjenstgöringspenningar in. fl. medel, Indika
omedelbart efter tjenstens tillsättande komma den utnämnde till godo,
samt sålunda denne redan från utnämningsdagen uppbär aflöning, delaktigheten
måste, och med ännu större skäl, beräknas från utnämningsdagen,
om ock af lämplighetshänsyn afgiftsbeloppen bestämmas att första
gången utgå vid senare tid.

Såsom följd häraf måste äfven pensionsrätten anses hafva tagit
sin början med utnämningsdagen.

Komiterades förslag angående tiden för delaktighetens och pensionsrätten
s början torde fördenskull icke böra godkännas.

§ 4 mom. 1. Om ock med den pensionsskala för tjensteinnehafvares
pensionering, komiterade uppstält, synes öfverensstämma, att. pensionsbeloppen
för enkor och barn ställas såsom komiterades förslag innehåller,
har jag dock, vid det förhållande att jag anser pensioneringen från
kassan böra vara oberoende al statspensioneringen och i stället utgå enligt
klassindelningen för civilstatens enskilda enke- och pupillfond, icke kunnat
tillstyrka bifall till komiterades förslag angående beräkningen af pensionernas
belopp eller grunderna för densamma.

274

Mom. 2. Med min åsigt att klassindelningen enligt nuvarande
enke- och pupillfond bör bibehållas samt att pensioneringen bestämmes
med hänsyn allenast till tjensteinnehafvares lön och ålderstillägg öfverensstämmer,
att jag anser hela momentet böra utgå.

Mom. 3. Förslaget att delegare, som nedgår från tjenst med högre
till sådan med lägre delaktighetsbelopp, skall qvarstå med delaktigheten
för högre beloppet är öfverensstämmande med gällande stadgande i
pensionsinrättningens reglemente och torde böra godkännas.

§ 5. Bifall till förslaget i denna § finner jag mig pligtig afstyrka.

Jag har förut anfört skäl för min åsigt, att godkännande ej bör
lemnas åt komiterades förslag att från delaktighet skulle vara undantagne
de, som efter fylda 60 år utnämndes till första tjenst, och jag får beträffande
förslaget i § 5 hänvisa till dessa skäl; men jag torde dock dervid
höra tillägga, att, vid jemförelse mellan de belopp, som skola erläggas
vid inträde i tjenst, samt dem hvilka erfordras vid utnämning till högre
befattning från en lägre, beloppen i senare fallet ställa sig betydligt
mycket lägre än inträdesbeloppen och att vid sådant förhållande ej rimligen
kan såsom grund för de från lägre till högre tjenst befordrades uteslutande
aberopas, såsom skett för de efter 60 år till första tjenst utnämndes
uteslutande från delaktighet, att afgifterna skulle blifva tryckande.

Likasom genom dessa sistnämndes delaktighet statens intresse
kommer att tillgodoses, likaså och i högre grad skall detta intresse
främjas genom delaktigheten för dem, hvilka från lägre till högre grad
befordras efter uppnådda 60 år.

Hvad. åter dessa befordrade angår, så kan ju mycket väl inträffa,
att befordringen är hindrad genom andra tjensteinnehafvares vid lika, till
och med lägre ålder qvarstående i befattning eller att tjensteman, ehuru
han länge vant i statens tjenst, först vid jemförelsevis äldre år blifvit
till ordinarie utnämnd; och det lärer väl icke under sådana förhållanden
höra få inverka på hans rätt att bereda sina efterlefvande större pensionsförmåner,
att han först efter fylda 60 år vinner ytterligare befordran.

Stadgande i enlighet med komiterades förslag skulle derföre innebära
uppenbar orättvisa mot dessa tjenstemän och orättvisan komme icke
att blifva minskad derigenom, att statspensioneringen, såsom komiterade
ock föreslagit, skulle vidtaga först sedan tjenstemännen uppnått 70 år.

§ 6. Med min förut uttalade åsigt, att pensionsbeloppen i enkeoch
pupillkassan böra, fullt oberoende af tjenstemannapensioneringen,
bestämmas efter klasser med latitudsystem sålunda, att, der ej annorlunda
särskild! stadgats, alltid pensionen utginge efter visst förhållande
till den högsta, lönen med ålderstillägg motsvarande statspension, del -

275

egare egde åtnjuta, öfverensstämmer, att jag icke anser mig kunna biträda
komiterades förslag i denna §; dertill äfven föranledd deraf, att, såsom
jag förut vid frågan om elementarlärarnes delaktighet i kassan framhållit,
jag icke anser, att genom den föreslagna anordningen uppkommer någon
fördel för statsverket.

§ 7. Denna paragraf torde vara öfverflödig, då 6 § bestämmer
angående pension åt enka med barn, utan att dervid antydes att barnet
skall vara framfödt före eller vid faderns död.

§ 8. Komiterades förslag, i det närmaste till ordalagen lika med
§31 i reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa, torde böra
godkännas.

Dock lärer sista punkten, för att blifva fullt tydlig, hellre än hvad
förslaget innehåller, böra affattas sålunda:

Finnas efter delegare allenast barn, af ett eller flera äktenskap,
delas pensionen lika mellan alla barnen.

§ 9. Då numera, sedan myndighetsåldern, så för qvinna som för
man, är bestämd till fylda 21 år, ej synas förefinnas skäl, att för barn
af mankön och qvinnkön böra gälla olika tider för pensionsrättens upphörande,
anser jag, i likhet med komiterade, att för barn af qvinnkön
bör, såsom nu är gällande för dem af mankön, pensionsåldern utgå med
uppnådda 21 år.

Delande komiterades åsigt anser jag s. k. sjuklighetspensionering
icke böra tillhöra civilstatens enke- och pupillkassa.

§10. Mot bifall till förslaget i denna paragraf finnes ej skäl till
anmärkning, då paragrafen ej innehåller annat, än hvad som faller af
sig sjelft.

§ 11. Bifall till förslaget i denna paragraf tillstyrkes.

§ 12. Emot förslaget i denna § finnes ej skäl till erinran.

§ 13. Enär komiterade föreslagit, att för bestridande af förvaltningskostnaderna
statsbidrag skulle anlitas, bör naturligtvis bland kassans
inkomster äfven detta bidrag upptagas under den tid, detsamma af kassan
åtnjutes. § 13 bör alltså ändras sålunda, att bland kassans inkomster
införes äfven »statsbidrag 00 kr.»

§ 14. Eu af orsakerna till pensionsinrättningens för framtiden
mindre goda ekonomiska ställning torde tvifvelsutan kunna sökas dels i
reglementets bestämmelse (§ 25), att pension till delegares enka och
barn utgår efter den pensionsklass, i hvilken delegaren vid dödsfallet
egt rätt till pension, dels ock i den redan från inrättningens början
tillämpade praxis, att enkas och barns pension utgått efter den klass,

276

delegaren vid dödsfallet tillhörde, änskönt denne sjelf, om han lefvat,
då icke varit till pension i samma klass berättigad (§ 19 pensionsinrättningens
reglemente).

Af berörda bestämmelse och praxis följde, att, då lägre klasserna
tillhörande pensioner utgingo efter för hela afgiftstiden lika afgiftsbelopp,
enkor och barn tillhörande de högre pensionsklasserna deremot fingo
åtnjuta pension i den högre klass, mannen eller fadern vid dödsfallet
tillhörde, änskönt för, stundom längsta tiden af delaktigheten uti inrättningen,
han erlagt avgifter i lägre klass.

Pensioneringen för de högre klasserna kom derigenom att blifva
väsentligt betungande för pensionsinrättningen, som icke på denna pensionering
erhöll, såsom vid pensioneringen i de lägre klasserna egde
rum, afgiftsbelopp, som stod i beräknadt förhållande till pensionerna,
utan väsentligt lägre.

Komiterades förslag innebär derför en betydlig förbättring i nämnda
hänseende, då enligt förslaget pensionsbeloppen skulle komma att bestämmas
efter inträdesafgifter för första tjenst samt befordringsafgifter
för vidare erhållen; och jag anser mig fördenskull kunna instämma med
komiterade i deras förslag att inträdes- och befordringsafgifter böra
stadgas att utgå.

Deremot och då genom utgörande jemväl af årsafgifter otvifvelaktigt
åter skola uppstå, om ock i mindre grad, de olägenheter, komiterade
med förslaget om erläggande af inträdes- och befordringsafgifter
sökt undanrödja, kan jag icke dela komiterades uppfattning om lämpligheten
att vid sidan af förenämnda afgifter böra erläggas äfven årsafgifter,
så framt ej för alla pensioner, så högre som lägre, bestämmes,
att dessa skola utgå i lika proportionerligt förhållande till afgifterna
för viss bestämd tid.

Bästa sättet att förekomma olägenheterna torde säkerligen våra,
att afgifterna bestämmas till allenast inträdes- och befordringsafgifter,
så tilltagna, att full säkerhet må förefinnas, att de blifva tillräckliga för
pensioneringen jemte öfriga kassans utgifter.

Det kan visserligen icke förnekas, att afgifterna i nämnda fall
komma att kännas tryckande, men detta blifver förhållandet egentligen
vid tillträde af första tjensten, då ju vid befordran till högre befattning
den utnämnde alltid får behålla i sin helhet aflöningen för den lägre
tjensten, till dess afgifterna erlagts; och då tillförene tjenstemännen förmått
utgifva hela eller hälften af lönebeloppet för ett år, för att deras
sterbhus skulle bekomma begrafningshjelp till allenast samma belopp
som den inbetalda aflöningen, torde de äfven kunna antagas hafva för -

277

måga att bära den börda, dem genom inträdes- och befordringsafgifterna
pålägges för beredande åt deras enkor och barn af fördelar vida
öfverstigande dem, hvilka vunnos genom inbetalning för begrafningshjelpen.

Då nu härtill kan läggas, att räntan å de på en gång erlagda afgifterna
kommer att i allmänhet ställa sig lägre än årsafgifterna, och då
tjenstemännen skulle undslippa erläggande af dessa sistnämnda, lära
nog de utnämnde och vidare befordrade finna sig vid att på en gång
inbetala ganska betydliga inträdes- och befordringsafgifter.

Genom denna metod skulle kassans tillgångar redan i dennas
första början blifva betydliga och sannolikt, med någorlunda god räntefot,
kassan under framtiden vara iståndsatt att fullgöra sina förbindelser.

Men då numera räntefoten visat sig särdeles vacklande med tendens
åt nedgång, samt vid sådant förhållande tvekan kan uppstå, huruvida
det må vara med kassans trygghet förenligt att mera uteslutande för
utgifterna beräkna ränteinkomsten, torde böra såsom alternativ uppställas,
att en mindre inträdes- och befordringsafgift, såsom komiterade
föreslagit, erlägges samt att derutöfver erläggas årsafgifter att ovilkorligen
för visst bestämdt antal år vara utgjorda eller utgöras med belopp,
som är stadgadt för den klass, i hvilken pension utgår.

Derest afgiftsbetalningen ställes på ettdera af förenämnda sätt,
vinnes dermed äfven, att utan betungande för kassan eller orättvisa mot
delegare i lägre klass, pensionerna till enkor och barn efter delegare i
främre klasserna kunna höjas utöfver de i enskilda enke- och pupillfonden
nu bestämda.

§ 15 mom. 1. Föreslagna fördelningen på ett år utaf betalningen
af inträdes- och befordringsafgifterna torde godkännas.

Deremot kan jag icke tillstyrka godkännande af komiterades förslag,
att, om vid dödsfall allenast en del utaf nämnda slags afgifter
erlagts, kassan icke skall hafva fordringsrätt till oguldna dolen.

Såsom grund för förslaget åberopa komiterade att här likasom vid
all annan försäkring erläggandet af en enda förfallen premie berättigar
till fullt åtnjutande af den förmån, som genom försäkringsaftulet varit
afsedd att vinnas.

Det torde måhända vara skäl tillse, huru förhållandet ställer sig vid
åberopade »all annan försäkring».

Försäkring lemnas antingen mot viss till beloppet bestämd summa,
som skall erläggas, då försäkringen tages, eller ock mot vissa årliga
premier, beräknade olika och till stigande belopp för längre utsträckt
tid under vissa år eller till dess dödsfall inträffar.

278

Vid förstnämnda försäkringssätt, der inbetalningsbeloppet är förfallet
till gäldande i och med försäkringens meddelande, kan vanligen
anstånd medgifvas för en del af bestämda inbetalningssumman, men
detta anstånd medför icke upphörande af försäkringsgifvarens fordringsanspråk
för den oguldna delen af inbetalningssumman, utan afdrages
denna oguldna del, innan försäkringsbeloppet utbetalas.

Vid andra försäkringssättet, der premierna förfalla årsvis och anstånd
vidare än respitmånad icke medgifves, gäller bestämmelsen, att,
om ock allenast en premie erlagts, försäkringssumman utgår utan afdrag
för oguldna premier.

Då nu inträdes- och befordringsafgiften rätteligen är till betalning
förfallen omedelbart efter utnämningen, om ock anstånd med densammas
erläggande medgifves, har alltså afgiften full likhet med inbetalningsbeloppet,
som vid försäkringsaftals ingående är bestämdt att genast erläggas,
men har deremot ej någon likhet med premier, som under vissa
år få erläggas.

Vid sådant. förhållande och då med godkännande af komiterades
på sammanblandning af ofvannämnda två försäkringssätt grundade förslag
gifvetvis skulle för kassan uppstå betydliga förluster, har jag ansett
mig böra afstyrka godkännande af detsamma och föreslår i stället, att
inträdes- och befordringsafgift skall till sitt fulla belopp kassan godtgöras.

Mom. 2. Enär med stadgandet, såsom regel, att tjenstemän först
efter uppnådd 70 års ålder äro berättigade till pension från statsverket,
det måste anses såsom en fördel, att pensionen kan erhållas redan fem
år tidigare, torde ej med fog kunna göras anmärkning deremot, att afgiftsbetalningen
till enke- och pupillkassan skall fortfara, till dess tjenstemannen
uppnått 70 år; och häri ligger icke större obillighet, än att,
såsom nu är stadgadt för civilstatens enskilda enke- och pupillfond,
pensionärer vid 60 år å indragningsstaten under vissa förhållanden
måste för pensioneringen å fonden erlägga afgifter äfven efter den tid,
då han vid 60 års ålder undfått statspension.

Jag anser derföre skäl föreligga, att komiterades förslag derom, att
årsafgifter skola af delegare erläggas till och med den månad han uppnått
70 års ålder eller dessförinnan aflidit, varder godkändt, men anser
deremot orden i slutet »eller förlorar sin delegarerätt» böra utbytas
mot orden »eller frånträdt delegarerätten».

Mom. 3. Då i motiven för förslaget i detta moment komiterade
hänvisat till deras förslag i § 22, att enka och barn af äktenskap, Indika,
ingåtts efter det mannen fyllt 65 år, ej skola vara berättigade till pension
från kassan, men på skäl, som jag upptagit under berörda 22 §, jag är

279

af olika mening med komiterade, anser jag mig böra afstyrka godkännande
af förslaget, att delegare, som uppnått 65 års ålder utan att då
ega pensionsberättigade barn, skall vara från erläggande af vidare avgifter
befriad.

§ 16 mom. 1 och 2. Mot förslagen i dessa moment förekommer
ej anledning till erinran.

§ 17. Uti motiven till denna § anföra komiterade:

»Det bestyr med redovisning af afgifter, som enligt denna § skulle
åligga dem, hvilka vid utbetalning af lönerna innebålla afgifterna, lärer
icke blifva af större omfattning, än att detsamma kan utan men för öfriga
tjenstegöromål och utan särskild ersättning fullgöras.»

Jag har förut framhållit såsom min mening, att staten icke bör
''hafva någon befattning med förvaltningen af kassan, enär denna såsom
uppehållen allenast genom delegarnes afgifter är en fullt enskild kassa;
och om äfven staten i gengäld för fördelar, som genom kassan beredas
statsverket i befrielse för detsamma från pensionering af tjenstemäns
enkor och barn, ålägger tjenstemännen att vara delegare i kassan, förändras
icke härigenom kassans beskaffenhet att vara enskild.

Men är nu kassan enskild, följer deraf uppenbarligen, att statens
tjensteman icke skäligen kunna tvingas att ombestyra kassans angelägenheter
och deraf följer åter, att, om de åtaga sig bestyr för kassan, de
måste vara berättigade derför betinga sig ersättning.

Enär bestyret omfattar såväl uppbörd och redovisning för densamma
som ock utbetalning af pensioner med dermed i sammanhang
stående redogörelse, hvilka båda slags bestyr dertill skulle i vissa fall
tillkomma en och samma tjensteman, har jag ansett mig kunna på ett
ställe yttra mig angående båda slagen af redogörarnes bestyr.

Beträffande då först uppbörden, må det väl medgifvas, att den i
och för sig icke i allmänhet medför synnerligt besvär, derest redogöraren
ej hade annan åtgärd att vidtaga än att efter lemnade uppgifter afdraga
å lönerna de bestämda pensionsafgifterna; men bestyret inskränker
sig icke härtill. Han skall iakttaga förändringar till följd af tjenstemäns
afgång och tillkomst, tillse att afgifterna äro rätt beräknade, är
ansvarig om genom missräkning kassan lider förlust och skall slutligen afgifva
redogörelse för sin förvaltning.

Dessa bestyr, sammanlagda med hans göromål såsom tjensteman,
kunna göra tjensten ganska betungande; och då ej omöjligt är, att med
denna sammanläggning af göromål statens tjenst kan komma att lida,
lärer det icke öfverensstämma med statens intresse, att dess tjenstemän

280

ålägges bestyr, deraf statsverket väl kan hafva skada men icke någon
fördel.

I vissa embetsverk såsom i postverket är dessutom alldeles omöjligt
för utbetalaren af lönerna att tillika hafva om händer redogörarebefattningen
för kassan; och följden skulle då blifva, att utbetalaren af lönerna
måste till sitt förfogande hafva biträde, som naturligtvis staten finge
lemna ersättning.

Hvad åter angår pensionsutbetalningarna så torde ej böra lemnas
utan uppmärksamhet,

att, då i landsorten landträntmästaren verkställer alla utbetalningar
och han alltså skulle hafva att å aflöningarna afdraga tjenstemännens
afgifter äfvensom utbetala pensioner, hvartill äfven komme
att användas från kassan afsända medel, denne redogörare har att
lemna redovisning såväl för uppbörd som utgifter;

att pensionerna ej alltid utgå med de belopp, som uti redogöraren
från kassan tillstäld afräkning med pensionstagarne äro uppförda,
utan äro till följd af dödsfall eller afgång på annat sätt underkastade
förändringar hvilka böra iakttagas af redogöraren, som, derest
han utbetalar för mycket, har skyldighet hålla kassan skadeslös; och

att vid alla pensionsutbetalningar redogöraren har att granska
prestbetyg och andra handlingar, hvilka såsom verifikationer skola bifogas
redogörelsen.

Om nu, såsom komiterade sannolikt afsett, landträntmästaren skulle
handhafva dessa bestyr, torde väl knappast kunna förnekas, att dermed
är förenadt drygt och ansvarsfullt arbete, som förtjenar, att ersättning
derför lemnas. Men med åläggande för landträntmästaren att såsom
tjenstebestyr handhafva kassans angelägenheter, kommer tyngden af
arbetet äfvensom ansvaret att öfverflyttas hufvudsakligen på landskamereraren,
då blotta utlemnandet af pensionerna eller afdraget af lönerna
ju anses föga tryckande.

Landträntmästaren har endast att efter order af Konungens Befallningshafvande
innehålla bestämdt belopp å aflöningarna och att verkställa
utbetalningar med belopp, som af Konungens Befallningshafvande
till utgifvande blifvit godkända.

På Konungens Befallningshafvandes åtgärd skulle alltså den besvärligaste
och mest ansvarsfulla delen af redogörarebestyret komma
att öfverflyttas, med ansvarighet specielt för landskamereraren, hvilken
såsom föredragande är skyldig granska alla bestyret tillhörande handlingar.

281

Med de för landskamererare nog redan nu omfattande göromål,
torde det, i händelse redogörarebestyret ordnas på sätt komiterade föreslagit,
icke dröja länge innan till biträde åt landskamererare n måste
begäras medel från statsverket.

Vid ofvan upptagna förhållanden och då betalningen från kassan
till redogörare icke, om den någorlunda klokt bestämmes, bör blifva
större, än att delegarne mäkta utgöra densamma, kan jag icke godkänna
komiterades förslag, att uppbörd och pensionsutbetalningar för kassan
skola såsom tjensteåliggande tillkomma innehafvare af statens befattningar,
utan anser, att kassan, såsom delegarnes enskilda inrättning, bör
hafva sina egna redogörare, som af kassan aflönas.

§ 18. Då jag icke kan godkänna komiterades åsigt, att delegare
skola vara berättigade återfå behörigen erlagda afgifter, anser jag, att
paragrafen bör ersättas med § 5 i pensionsinrättningens reglemente.

§§ 19 och 20. Enär staten ålägger sina tjensteinnehafvare att
ingå i kassan och således med afgifter bidraga till densammas uppehållande,
torde det vara billigt och rättvist, att, om tjensteinnehafvare
afgår från befattning, innan han blifvit till statspension berättigad, han
må ega, om han så önskar, qvarstå såsom delegare för att genom fortsatta
afgifter, der sådana ifrågakomma, bibehålla den rätt till honom
efterlefvandes förmån, hvilken grundlagts genom hans afgifter under den
tid, han varit tvungen delegare i kassan.

Den ekonomiska fördelen för kassan deraf, att från delaktighet
uteslutes tjensteinnehafvare, som från befattning afgått före uppnådd
pensionsålder, visar sig vara ganska obetydlig, om för beräkningarna
lägges till grund erfarenheten från civilstatens pensionsinrättning, der
år 1891 på hela antalet delegare 4,365 belöpte före pensionsåldern afgångne
54, af hvilka åtskilliga innehade tjenst, hvarmed delaktighet uti
inrättningen ej var förenad.

Men om vinsten för kassan sålunda kan anses obetydlig, kommer
förlusten af delaktighet för de i förtid afgångne att blifva så mycket
mera kännbar, som det torde blifva förenadt med stora uppoffringar måhända
till och med omöjligt att bereda för enka och barn lika afsevärd
förmån, som skulle frångå dessa, om delaktigheten i kassan frånhändes dem.

Komiterades förslag innebär alltså, utan att föranleda något närnuvärdt
gagn för kassan, en uppenbar obillighet gent emot de i förtid
algångna tjenstemäunen och lärer derföre icke kunna godkännas, så
framt ej de af komiterade för förslaget framlagda skäl kunna tilläggas
synnerlig vigt.

282

Det torde då förefinnas anledning att undersöka dessa skäl.

Komiterade åberopa stadganden i elementarlärarnes samt telegrafverkets
enke- och pupillkassor.

Mellan dessa båda kassor samt civilstatens enke- och pupillkassa
kommer dock att förefinnas den väsentliga skilnaden, att, då de båda
förra för deras pensionering åtnjuta understöd af staten, som naturligtvis
egt vid anslagen fästa de vilkor, densamma funnit böra gälla, civilstatens
enke- och pupillkassa deremot icke för pensioneringen skulle
erhålla bidrag från statsverket och följaktligen komme att blifva af
staten oberoende.

^Vid sådant förhållande och då dessutom, derest i kassan skulle
uPP8''å förenämnda två pensionskassor, anslagen till dem komme att
bortfalla, kan från jemförelse med nu gällande stadganden för dessa
kassor ej rimligen hemtas skäl för stadgande i lika syfte för civilstatens
enke- och pupillkassa.

För att komma till förslaget om de i förtid afgångne tjenstemännens
uteslutande från delaktigheten i kassan hafva komiterade uttalat
den åsigt, att endast åt delegare, hvilken ända till dess han blifvit
i laga ordning pensionsberättigad qvarstår vid tjenst, som medför delaktighet
i kassan, bör medgifvas rättighet att bibehålla sådan delaktighet;
och hafva komiterade, förmodligen till förklaring hvarifrån deras nämnda
åsigt kunde för sig finna stöd, vidare anfört: »Kassan är nemligen afsedd
för dem, som antingen innehafva den i 2 § nämnda statstjensten
eller från den afgått med pension, icke för andra».

Komiterades förmenande att kassan icke är afsedd äfven för de
delegare, hvilka före pensionsåldern afgått från tjenst, torde dock grunda
sig på origtig uppfattning angående kassans rätta ändamål.

Då staten ålägger sina tjenstemän att såsom delegare i kassan
ingå, har staten naturligtvis dermed haft till mål, att genom pensionering
af alla i kassan ingångne tjenstemäns enkor och barn staten sjelf
skulle blifva befriad från utgifvande af understöd åt dessa.

Men detta mål kommer i viss mån att omintetgöras, derest stadgande
meddelas, hvarigenom enkor och barn efter vissa af tjenstemännen
undandragas pensionsrätter då såsom följd deraf lätt kan inträffa, att
staten måste åt enkorna och barnen lemna understöd för att icke låta
dem falla fattigvården till last.

_ Med statens intresse är fördenskull förenadt, att äfven de före
pensionsåldern från befattning afgångne tjenstemännen ega qvarstå såsom
delegare i kassan. Fördenskull kan med fullt skäl antagas, att kassans
ändamål är vidsträcktare, än komiterade förmenat, och afser alla delegare,

283

hvilka i kassan inträda således äfven dem, som före pensionsåldern afgått
ur tjenst.

Hvad dessa afgångna tjensteman angår, innebär tydligen förslaget
orättvisa och obillighet mot dem.

De, likasom de pensionerade, hafva intvingats i kassan och måst
till densamma erlägga afgifter för att bereda pension åt sina efterlefvande.

Om då pensionäreme genom qvarståendet till pensionsåldern beredt
sig, utom fördelen af pension för enka och barn, äfven för sig sjelfve
den särskilda förmånen af egen pension, så bör väl rimligtvis den omständigheten,
att den före pensionsåldern afgångne afstått från sin personliga
fördel, icke förringa hans rätt att lika med pensionären, till dess
denne uppnådde pensionsåldern, få genom fortsatta afgifter bibehålla,
om han så önskar, den genom afgifterna under tjenstetiden grundlagda
rätten till pension för sina efterlefvande.

Då sålunda efter hvad jag sökt visa komiterades skäl för uteslutande
af före pensionsåldern afgången tjensteman från delaktigheten i kassan
icke äro af beskaffenhet att dervid bör fästas afseende, anser jag dessa
tjenstemäns delaktighet i kassan

såsom för kassans ekonomiska ställning af icke nämnvärd betydelse,

såsom befordrande statens intresse och

såsom fördelaktig för nämnde tjenstemäns enkor och barn
böra dem bibehållas, med rätt för dem naturligtvis att, om de så hellre
önska, från delaktigheten afgå.

På den grund att inträdet i kassan är obligatorisk hafva komiterade
kommit till den slutföljd, att valfrihet att qvarstå i eller utgå ur kassan
ej kunde vara tillåten, men då denna slutledning skulle föra derhän, att,
då de till pensionsåldern komna delegarna ega delaktigheten bibehålla,
de före pensionsåldern afgångne äfven fortfarande böra eg a qvarstå såsom
delegare, och åter, negativt, att, då de före pensionsåldern afgångne icke
egde att bibehålla delaktigheten, de till pensionsåldern komne äfven skulle
från delaktigheten afträda, lärer komiterades på berörda slutledning grundade
skäl mot valfrihet ej kunna tilläggas afseende.

Åsigten att valfriheten skulle vara förhindrad deraf, att pensioneringen
kommer att bestridas af delegarnes egna bidrag, lärer så mycket
mindre kunna anses böra tillmätas något afseende, som för samtliga delegarno
i lika fall valfrihet står öppen och dessutom valfriheten icke är
inskränkt genom stadganden meddelade i anledning af statsbidrag.

Hvad komiterade anfört derom, att valfrihet ej må eg a rum, synes
mig derföre icko vara af beskaffenhet att kunna läggas till nöjaktig grund

284

för deras förslag i sådant syfte, och jag anser fördenskull förslaget icke
böra godkännas.

Såsom följd häraf anser jag mig icke kunna biträda förslaget att
under tjenstetiden erlagda afgifter eller någon del af desamma till delägare
få återbetalas.

Hvad särskild! angår den kategori af delegare, för hvilken komiterade
anse, att genom förvägrad återbetalning utaf afgifter komme att beredas
orättvisa, eller de delegare hvilka utnämnas till befattning, för hvilken do
äro nödsakade ingå i annan pensionskassa och till densamma erlägga afgifter,
så torde härvid kunna erinras, att, om delegare för erhållande af
annan tjenst tänker utträda ur kassan, han naturligtvis beräknar, om den
nya tjensten genom högre samhällsställning och större inkomster uppväger
de kostnader, tjenstens emottagande medför; och finner han med
sin fördel förenligt att emottaga befattningen, lärer han nog äfven finna
sig dervid, att till kassan erlagda afgifter icke till honom återlemnas,
helst om, såsom jag anser vara fullkomligt rätt, han får bibehålla delaktigheten
i kassan och sålunda äfven der bereda pension åt sina efterlefvande,
derför kassan så mycket mindre har skäl att uppställa hinder
som risken ej torde blifva stor, då han fortsätter med betalningen utaf
afgifter och förmodligen i lång tid erlagt sådana, innan den nya befordringen
ifrågakom.

Det enda fall, der jag skulle kunna anse, att återbetalning borde
ifrågakomma, är, då tjensteman blifvit afsatt.

Med kassans egenskap af enskild inrättning, till hvars uppehållande
denne tjensteman likasom öfrige delegare med afgifter bidragit, är det
icke öfverensstämmande, att, om han icke vill varda vid delaktigheten
bibehållen, honom skulle beröfvas erlagda afgifter.

Då emellertid i statens intresse ligger, att, hans efterlefvande icke
komma att betunga det allmänna, torde återbetalning utaf afgifter endast
i så fall få ega rum, att den afsatte är ogift och utan pensionsberättigade
barn.

År han gift eller enkling med pensionsberättigade barn, torde åter
vara lämpligast, att delaktigheten qvarstår och för sådant fall särskild!
stadgas efter hvilka grunder, derest han ej kan fortsätta inbetalningarna,
pension från kassan må utgå till hans efterlefvande.

Komma, såsom af mig föreslagits, årsafgifter att bortgå samt till
kassan allenast inträdes- och befordringsafgifter att erläggas, är pensionsbeloppet
på förhand gifvet och särskild! stadgande är naturligtvis då icke
erforderligt.

Enär af förut anförda skäl jag anser utgörande af pensionsafgifter,

285

om sådana skola ifrågakomma, böra fortgå under hela tjenstetiden och
jag vid sådant förhållande icke kan dela komiterades åsigt, att afgifterna
skola för vissa delegare upphöra efter uppnådd 65 års ålder, öfverensstämmer
härmed, att jag för min del finner, att, der återbetalning af eilagda
afgifter får ega rum, hinder derför icke bör mota, af det förhållande,
att delegare efter ingångne 65 år men före pensionsåldern afgå
ur tjenst tillhörande kassan.

På grund af hvad jag angående §§ 19 och 20 anfört, afstyrker jag
godkännande af förslagen i dessa paragrafer med undantag af förslaget
om återbetalning till afsatt tjensteman af årsafgifter. _ .

Enär enke- och pupilikassan ej är afsedd att vara eu inrättning,
hvaraf vinstutdelning åt delegarne bör ifrågakomma, utan är att anse
såsom en gemensamhetsinrättning för understöd åt alla delegarnes enkor
och barn, böra för understöds utgående ej stadgas strängare bestämmelser,
än som nödvändiggöras för uppehållande af kassans förmåga att fullgöra

sina förbindelser. .

Som de fall äro sällsynta, då delegare efterlemnar fästeqvinna och
ännu mera sällsynt fästeqvinnor, hvilken eller hvilka i vederbörlig ordning
förklarats för äkta hustru, torde medgifvande af pensionsrätt åt den
förra eller endera af de senare — naturligtvis af dessa. sistnämnda den,
som först förklarats såsom äkta hustru — inverka så ringa pa kassans
ekonomiska ställning, att hellre bör medgifvas än förbjudas pensionsrätt

i dvlikt fall. .

En fästeqvinna kan vara fullt ut lika aktningsvärd som den laggifta
hustrun och orsaken till uteblifvandet af äktenskapets fullbordande
o-enom vigsel eller annorledes lärer sannolikt i de flesta fall, der fästeqvinna
af domstol förklarats för äkta hustru, icke kunna tillskrifvas henne,
hvadan det med skäl kan anses obilligt att förvägra henne en förmån,
hvartill hon med god vilja hos mannen kommit att vara fullt berättigad.

Hvad barnen angår, så har på kassan ej någon inverkan, om sadana
finnas af särskilda kullar, då allenast en pension utgår; och emedan
fadern erlagt afgifter för pensionsrätt samt dertill kommer, att enligt lag
barnen äro arfsberättigado lika med barn af lagligen ingånget äktenskap,
förefinnes ej något rimligt skäl att utesluta dem från pensionsrätt.

Jag anser fördenskull, att pensionsrätt bör tillkomma delegares
fästeqvinna, som genom domstols beslut förklarats vara hans äkta hustru,
äfvensom delegarens med henne sammanaflade barn.

Donna min åsigt torde äfven hafva för sig godt stöd i komiterades
förslag, att pensionsrätt tillkommer enka och barn i äktenskap, som efter
barnens födelse blifvit ingånget, ty medgifvas maste väl, att det ligger

286

mindre osedlighet deri, att barn sammanaflas af dem, hvilka redan lofvat
hvarandra äktenskap, än af dem, mellan hvilka sådant löfte ej förekommit.

Svårigheten att uppställa stadganden, i hvilka fall frånskiljd hustru
må kunna anses böra ega pensionsrätt, nödgar mig instämma i komiterades
uttalade åsigt, att delegares frånskiljda hustru ej må vara berättigad
till pension.

. ^ 22'' 7^ Pröfning af förslaget i denna §, som afser att förhindra

pensionsrätt åt enka och barn efter delegare, hvilken ingått äktenskap
efter uppnådd 65 års ålder, torde ej böra lemnas utan uppmärksamhet
komiterades. förut gjorda förslag, att delegare, som efter fylda 60 år befordrades
till högre tjenst, skulle vara utesluten från delaktighet och
således från pensionsrätt åt enka och barn för den tillträdda högre befattningen.

Billigheten mot dessa senare hade rimligtvis fordrat, att, då en fix
ålder uppstäldes såsom hinder för deras efterlefvandes pensionsrätt efter
den lön, delegaren åtnjöt, samma ålder äfven för alla öfrige borde medföra
hinder att förvärfva pensionsrätt för sina efterlefvande.

Om då komiterade föreslagit, att pensionsrätt ej skulle meddelas
enka och barn efter delegare, som vid uppnådd ålder af 60 år ingått
äktenskap, då hade åtminstone alla behandlats lika, och skälig anledning,
på grund af olikheten, till klagan öfver orättvisa varit undanröjd; och
ur ekonomisk synpunkt skulle äfven bestämmandet af nämnda ålderstid
hafva blifvit till fördel för kassan.

Bestämmandet af 65 år såsom gränsen för ingående af äktenskap
med åtföljande pensionsrätt står deremot fullkomligt omotiveradt och kan
dertill vara ledande till konkubinat och påföljande legalisering, hvarigenom
bestämningen eluderas.

Jag anser derför förslaget icke böra godkännas. Såsom min åsigt
i frågan får jag anföra, att, då delaktigheten med dermed följande pensionsrätten
är beroende af tjensteinnehafvandet och erlagda afgifter samt dermed
öfverensstämmer att, så länge tjenst iunehafves och afgifter utgöras,
pensionsrätt äfven må kunna förvärfvas, det följaktligen rätteligen bör
vara under hela denna tid delegare obetaget att ingå äktenskap med
pensionsrätt för enka och barn.

Men ehuru jag vid sådant förhållande principielt anser hvarje inskränkning
af delegares rätt i berörda afseende icke vara med billighet
och rättvisa öfverensstämmande, har jag dock af hänsyn till det stadgande,
som under decennier varit gällande för civilstatens pensionsinrätt,-ning, funnit mig kunna tillstyrka den i reglementet för densamma bestämda
inskränkningen i pensionsrätten vid delegares afgång ur tjenst

287

med pension; dervid och då de afgifter, hvilka af vid 65 år pensionerade
delegare skola fortfarande erläggas till uppnådda 70 år, kunna
anses utgöra ersättning för förmånen af den tidigare pensioneringen,
stadgandet synes böra tillämpas med afseende å afgångstiden men icke
på tiden för upphörandet med erläggandet utaf afgifter.

Jag hemställer derföre, att pensionsrätt skall tillkomma enka och
barn efter delegare, hvilken blifvit med hustrun i äktenskap förenad
minst ett år, innan han afgått ur tjenst med åtnjutande af pension.

§ 23. Ehuru förslaget innehåller inskränkning af enkas och barns
pensionsrätt, anser jag likväl, dels då inskränkningen är mindre än enligt
gällande bestämmelse uti reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa,
och dels emedan styrelsen eger pröfva, huruvida pension får meddelas,
mig kunna tillstyrka godkännande af förslaget angående tiden,
inom hvilken senast före delegares dödsfall hustru skall vara med honom
sammanvigd, för att hon och barn skola vara pensionsberättigade.

Med komiterade instämmer jag deri, att äktenskap, som blifvit ingånget
för att legalisera barn, städse skall grundlägga pensionsrätt för
enkan och barnen.

§ 24. Till alla delar instämmer jag i komiterades framhållna åsigter

att pensionerad enka, som iugår nytt äktenskap, skall vara pensionen
förlustig, och

att pension får bibehållas af pensionär, om ock hon blifvit dömd
till straff för begånget brott;

och hemställer derföre, att § 24 såsom den lyder må varda godkänd.

§ 25. Vid denna § finnes ej något att erinra.

§ 26. I likhet med komiterade anser jag, att pensionerna böra
utbetalas qvartalsvis i början af sista månaden af årets hvarje qvartal.
Jag har förut anfört skäl för min åsigt, att pensionsu t betalningen icke
bör såsom tjensteåliggande tillkomma innehafvare af statens befattningar
utan verkställas af kassans egna redogörare mot ersättning från kassan.

I enlighet härmed afstyrker jag antagande af komiterades förslag,
att pensioneringen i landsorten skall ske genom Konungens befallningshafvande.

Deremot och då det synes fullt rigtigt, att alla pensionsui betalningar
verkställas uti kassans embetslokal, hvarigenom ersättning till redogörare
för bestyret med dessa utbetalningar kunde undvikas, anser jag, att
hvarje utom lmfvudstaden boende pensionär må vara berättigad att direkt
från kassan genom allmänna posten få på egen risk pensionen sig tillsänd,
derest pensionären vill gälda kostnaden derför.

Men dä med eu dylik anordning kassan sannolikt skulle komma

288

att behöfva tjenstebiträde utöfver hvad eljest erfordrades, torde för ersättning
till detta biträde böra bestämmas, att af pensionären gäldas någon
låg afgift utom portoersättningen.

§§ 27, 36, 37 och 39. Då kassan, hvars pensionering skall bestridas
uteslutande af delegarnes bidrag, sålunda är af enskild natur samt,
såsom jag förut framhållit, icke bör mottaga understöd från statsverket,
kan förhållandet i elementarlärarnes enke- och pupillkassa, hvilken åtnjuter
betydligt statsbidrag, icke rimligen tjena till föredöme för förvaltningen
af civilstatens enke- och pupillkassa; och om denna senare icke
skall erhålla statsanslag, torde statsmakterna icke skäligen kunna anses
hafva med densamma att skaffa i vidsträcktare mån, än att, såsom i civilstatens
pensionsinrättning är fallet, Kongl. Maj:t, med beslutanderätt
angående af delegarne vidtagna ändringar i kassans reglemente, tillsätter
i styrelsen dennes ordförande samt en ledamot; hvaremot granskningen
af kassans räkenskaper och förvaltning icke synes böra tillkomma vare
sig Kammarrätten eller Riksdagen utan verkställas af personer, utsedde
af delegarne eller deras befullmäktigade ombud, och mot ersättning af
kassans egna medel.

Med de invecklade förhållanden, hvarunder kassan, derest komiterades
förslag blifver antaget, skulle komma att arbeta, torde nog vara af behofvet
påkalladt — för öfrigt äfven eljest af gagn för kassan — att en af
styrelsens ledamöter eger särskild fackkunskap för bedömande af pensionsfrågor
i matematiskt-tekniskt hänseende samt för årskontrollen öfver
kassans ekonomiska ställning i förhållande till dess förbindelser, och då
sålunda denne ledamot kan anses vara af mera framstående vigt för
kassan samt säkerligen Kongl. Maj:t bättre än delegarne eller deras ombud
är i tillfälle bedöma, hvilken person för kassan blefve lämpligast att erhålla,
torde denne böra vara den ledamot, hvilken Kongl. Maj:t egde i
styrelsen förordna.

Då det emellertid synes icke vara med god ordning öfverensstämmande,
att befattningshafvande, hvilken icke har säte och stämma uti
styrelsen, skall inför denna föredraga hvad en styrelsens ledamot utarbetat,
lärer den matematiskt-tekniskt bildade ledamoten böra vara föredragande
af de ärenden, hvilka ligga inom området för hans verksamhet.

Äfven för den händelse att delegarnes fullmäktige komma att utse
de öfrige styrelsens ledamöter, synes mig hinder icke möta för föreslagne
kamererarens utnämnande af Kongl. Maj:t, då, vid det förhållande
att han i styrelsen ej har beslutanderätt, de af fullmäktige utsedde ledamöterna
utgöra pluraliteten i styrelsen.

Komiterades åsigt att kassans befattningshafvande, med undanlag

289

af kamererare!!, icke skola hafva fast anställning synes mig sakna rimlig
grund.

Komiterade uppgifva sjelfva, att kassan skall komma att erhålla
en betydlig omfattning samt få att förvalta ansenliga fonder. Kamererarens
göromål i anledning deraf och då han skall bereda och föredraga alla
ärenden, undantagandes möjligen de af matematiskt-teknisk beskaffenhet,
komma utan tvifvel att blifva ganska betungande.

Skola då de öfrige befattningshafvande icke erhålla fast anställning,
kommer följden deraf att blifva den, att kamereraren anses böra vara
ansvarig för de öfriges åtgöranden, och med denna ansvarighet skall han
vara nödsakad granska deras arbeten äfven inom område — i juridiska
ärenden — der han måhända är fullkomligt oerfaren.

Det är tydligt, att under sådana förhållanden kamereraren knappast
skall kunna sköta befattningen ordentligt.

För kassans eget bästa förefinnes större skäl, att åtminstone de
vigtigare befattningarne äro besatta med fast anstälda tjenstemän, då
derigenom kan anordnas på sådant sätt, att ansvaret i arbetet drabbar
den det vederbör och icke lägges uteslutande på kamereraren, som nog
får tillräckligt ansvar för sitt eget arbete.

Sannolikt hafva komiterade med sitt förslag åsyftat att kunna kalkylera
förvaltningskostnaderna till så lågt belopp som möjligt för att
såmedelst visa, att, äfven om staten skulle betala förvaltningskostnaderna,
vinst genom indragning af nu utgående anslag skulle för statsverket
uppstå; men med antagande att staten, mot de förespeglade fördelarne,
beviljade det till 40,000 kr. upptagna anslagsbeloppet, lärer det väl icke
kunna betvifias, att, om högre anslag sedermera ifrågasättes och sålunda
statens vinst minskas, staten skall finna sig mindre tillfredsstäld med den
skedda omändringen och möjligen för det ytterligare anslaget bestämma
sådana vilkor, som icke äro förenliga med delegarnes i kassan fördel.
På grund af hvad jag anfört, hemställer jag, att Kongl. Maj:t förordnar
ordförande och en ledamot i styrelsen samt utnämner kassans kamererare,
men att §§ 27, 36, 37 och 39 i öfrigt icke godkännas.

§ 23. Mot förslaget i denna § förefinnes ej skäl till erinran.

§ 2,9. Då med kassans natur af enskild inrättning öfverensstämmer,
att förvaltningen af densamma tillkommer dess delegare, men med kassans
fortfarande bestånd äfven är förenadt ett statsintresse, synes det tillkomma
delegarne gemen*amt med Kongl. Maj:t att anordna angående fruktbargörande
af kassans medel samt densammas förvaltning i öfrigt.

§ 30. Skäl till erinran mot förslaget synes icke föreligga.

290

§§ 31 och 32. Förslagen i dessa §§ torde böra godkännas.

§ 33. Instämmande i komiterades förslag angående den hvart femte
år återkommande revisionen för anställande af fondräkning, måste jag
deremot afstyrka bifall till förslaget, att Kongl. Maj:t skall ega ensam
bestämma om höjning eller sänkning af delegareafgifterna, då det
innebär orättvisa och obillighet att utan deras bifall, hvilka ensamma
bidraga till kassans uppehållande, beslutas i frågan. Derföre bör i stället
bestämmas, att Kongl. Maj:ts beslut må vara beroende af delegames
framställningar i ena eller andra hänseendet.

§ 34. Vid denna § är ej något att erinra.

§ 35. Enär redan under nuvarande förhållanden det är förenadt
med svårighet att hafva pensionsinrättningens räkenskaper afslutade och
till vederbörande aflemnade före maj månads ingång, kommer med förslagen
om särskilda bokföringar för pensionsinrättningen och för den
nya enke- och pupillkassan samt med de komplicerade beräkningar, som
skola gälla för den nya kassan, det att blifva omöjligt att få hufvudböckerna
afslutade till slutet af mars månad; och jag afst.yrker derföre
godkännande i denna del af förslaget, mot hvilket i öfrigt ej är något
att erinra.

§ 38. Då jag icke anser statsanslag till kassan böra ifrågasättas,
afstyrker jag godkännande af förslaget i denna §.

§§ 40 och 41. Mot bifall till förslagen i dessa §§ har jag ej
något att erinra.

1 Tf''

I it i! r

1*4 *: A > -'' * ■ t

i»! p; »; *

■ r*.i *

< . V... i

ii'' :: oJr|

o;.1/,.»*;

M'' f

1:1. i

»JaiwfKtH

:• II.J

Litt A

• i. i*-

. {*;• f j *

'' ->r •

-T ''•-■
v! i • :

. .''dr

* t J i rj. ''

?>m: r

f.-:; •;<> } \ r >w:- . in#. • M--5v•

V: : *•,■*•.1’ m:‘. ; j/.;-.”

; ■■■ -. i ’ i-*''- i

.»tv'', v; . «-«•»:'' i;;-; .of :r''

" t *

l‘h6M.

: V;i.

[■} v £

l*Wyj _ [______.

^Vt ro/ * . -:.''V ir.r i-i;.1 <>*:

v i n <•

«1V.I

<U:c-!

0.:- f

>:o-.

fin? ;>r

n. • -• T.

.... i ..}/,

i*; • ,/.*&?

i-v . t !

< v:! ■.

. ;■? jr r

292

\| A >	Pensioner enligt 1798 års Kong!, bref.	1 Sjuklig- hets- pensioner.	Reglemeu-terad pen-1 sionering ! till öfver 65 år gamla pensionärer.	Summa pensioner.	Minskning i statens pensione-ring.	Pensionering gemensamt med statens	Vinst. Summa minskning i statens pensione-ring.
till sjuke eller in-dragne tjenste-man.	till post-tjenste-män efter 65 års ålder.	Summa. Statens vinst.
! 1825—1830 .........	32,010		445	32,455	64,910				64.910
1831.................	4,627	—	1,010	5,637	11,274	_	_	_	11,274
ilö32 .................	4,912	16	2,668	7,596	15,192	_	_	_	15492
1833 .................	3.983	208	5,072	9,263	18,526	_	_	_	18426
1834 ... ..............	3,369	268	6,575	10,212	20,424	—	—	—	20424
	48,901	492	15,770	65,163	130,326	—	—	—	130,326
1835 .................	3,344	300	8.027	11,671	23,342	_	_		23,342
i i836 .................	3,594	691	11.470	15,755	31,510	_	_	_	31410
1837 ..................	2,477	450	13,277	16,204	32,408	_	_	_	32,408
1838 ................	1,664	794	14,955	17,413	34,826	_	_	_	34426
1839 ..................	1,566	1,190	15,149	17,905	35,810	—	—	—	35,810
	61,546	3,917	78,648	144,111	288,222	—	—	—	288,222
1840 ..................	1,566	2,211	15,362	19,139	38.278	_	_		38,278
1841..................	1,531	4,211	15,690	21,432	42,864	_	_		42,864
1842 ................	1,286	5,748	16,022	23,056	46,112	_	_		46,112
1843 .................	925	6,815	14,116	21,856	43,712	_	_	_	43412
1844.................	570	7,220	14,490	22,280	44,560	—	—	—	44,560 !
	67,424	30,122	154,328	251,874	503,748	—	—	—	503,748
1845 ..................	505	7,291	19,315	27,111	54,222	_	_		54,222
1846 ................	188	7,835	22,417	30,440	60,880	_	_	_	60480
1847 .................	352	7,844	21,357	29,553	59,106	_	_	_	59*106
1848 ..................	469	7,205	21,791	29,465	58,930	—	—	—	58,930
	68,938	60,297	239,208	368,443	736,886	—	—	_	736,886
1849 ................	454	6,914	21,902	29,270	58,540	_			58,540
1850 ..................	282	6,866	21,004	28,152	56,304	_	_	_	56''304
1851..................	282	6,313	20,517	27,112	54,224	_	_		54''224
1852 ..................	282	7,040	20,427	27,749	55,498	_	_		55,498
1853..................	282	7,529	18,727	26,538	53,076	_	_	_	53*076
1854.................	764	7,780	19,390	27,934	55,868	—	—	—	55468
	71,284	102,739	361,175	535,198	1,070,396	_	—		1,070.396
1855..................	643	7,090	20,034	27,767	55,534	_		_r	55,534
1856.................	643	6,874	21,177	28,694	57,388	_	_	_	57488
1857 ..................	643	6,302	24,152	31.097	62,194	_	_		62,194
1858 .................	643	5,855	22.059	28,557	57,114	_	_	._	57414
1859 ................	643	5,289	21,111	27,043	54,086	—	—	—	54,086
	74,499	134,149	469,708	678,356	1,356,712	—	—	—	1,356,712
1860 ..................	643	4.809	21,800	27,252	54,504	_			54,504
1861..................	643	4,811	22,716	28,170	56,340	_	_		56'',340
1862 ..................	643	4,659	23,225	28,527	57,054	_	_		57,054
1863 .................	643	3,234	22,672	26.549	53,098	_	_	_	53'',098
1864 .................	643	2,834	21,494	24.971	49,942	—	—	—	49,942
	77,714	154,496	581,615	813,825	1,627,650	—	—		1,627,650

293

Anslag enligt 1798 års Kongl. bref.	Cento- nalen.	Hälften af kou-traherade anslagen.	Summa anslag.	1 Anslag utöfver vinsten.	Statens vinst.	Anslagens minsk- ning genom vinsten.	Behållen vinst 1 öfver anslagen.
472,014	157,500		_	629,514	564,604		. • ■
15,000	22,500		—	37,500	22,226		—	—
15,000	22,500		—	37,500	26,308	''-	—	- ■
15,000	22,500		—	37,500	18,974	''-	—	- .1
15,000	22,500		—	37,500	17,076	—	—	—
532,014 247,5001	—	779,514	649,188		—	—
15,000	22,5001	—	37,500	14,158		_
15,000	22,500		—	37,500	5,990		—	— V
15,000	22,500		—	37,500	5,092	, -	'' -	—
15,000	22,500		—	37,500	2,674	■ -	—	—.''
15,000	22,500		■ ■■ -t-	37,500	1,690	—	—	—
607,014	360,000		—	967,014	678,792	—		—
15,000	22,500		—	37,500	_	778	• _!?	11 * _ !
15,000	22,500		—	37,500	—	5,364	—
15,000	22,500		■ t-	37,500		8,612	—	—
15,000	22,500		—	37,500	—	6,212		— .
15,000	22,500		—	37,500	—	7,060	—	—
682,014 472,500:	—	1,154.514	678,792	28,026	650,760	—
15,000	22,500		--	37,500		16,722		_
15,000	22,500		__	37,500	—	23,380	—	—
15,000	22,500		—	37,500	—	21,606	—	—
15,000	22,500		—	37,500	—	21,430	—	v; —
742,014 562,500	—	1,304,514	678,792	111,164	507,628	— ,
15,000	22,500		_	37,500	_	21,040	_	__
15,000	22,500		—	37,500	—	18,804	_	— ■
15,000	22,500		—	37,500	—	16,724	—	_
15,000	22,500	—	37,500	'' —	17,998	'' ''-iJ	—
15,000	22,500	—	37,500	—	15,576	_	_
15,000	22,500\|	—	37,500	—	18,368	—	—
832,014	697,500	—	1,529,514 678,792	219,674	459,118	—
15,000	22,500	—	37,500		18,034	_	_
15,000	22,500''	—	37,500		19,888	_	_
15,000	22,500,	—	37,500	..	24,694	_	_
1 15,000	22,500		37,500	1 —	19,614	_	_
15,000	22,500;	—	37,500	\| -	16,586	—	—
907,014j810,000	—	1,717,014	678,792	318,490	360,302	—
15,000	22,500	_	37,501	—	17,004
15,000	22,500	—	37,501	—	18,840		_
15,000	22,500	—	37,51K	_	19,554		_
15,000	22,500	3,600	41,101	—	11,998	__	i _
15,000	22,500	3,600	41,101		8,842		1 —
982,014; 922,500	7,200	1,911,714	678,792	i 394,728	\| 284,064	_

Anmärkning.

Pensionerna äro beräknade:

de enligt 1798 års Kong!, bref samt
sjuklighetspensioner från den tid,
de började utgå;

de reglementerade först från den tid,
pensionärerna uppnått 65 års ålder;

å alla dessa pensioner är statens vinst
upptagen till dubbla beloppet af
desamma, ehuru den rätteligen är
högre då pensioneringen från inrättningen
icke i allmänhet uppgår
till hälften af statspensionerna.

Gemensamhetspensionerna äro upptagne
från den tid, de började utgå;
och statens vinst är beräknad till
de belopp, som från inrättningen
utgått.

Förutom upptagna vinsten 374,539: —
har staten för understödjande
af inrättningen icke tillhörande
allmänna enkeoch
pupillfonden erhållit
från inrättningen ännu

icke ersatta..... 135,000: —

då vinsten sålunda uppgår

till kronor...... 509,539: —

Ehuru staten tillsätter ordföranden
i styrelsen samt öfverkommissarien,
äro icke i beräkningen upptagna
till dessa utgångna löner
eller pensioner till öfverkommissarier
ej heller förvaltningskostnader
för inrättningen eller för
allmänna enke- och pupill fonden.

294

	Pensionor		Reglemen-terad pen-		Minskning i statens pensione-ring.	Pensionering gemensamt med statens	Vinst.
	enligt 1798 års Kongl. bref.	Sjuklig- hets- pensioner.	sionering till öfver 65 år gamla pensionärer.	Summa pensioner.	till sjuke eller in-dragne tjenste-man.	till post-tjenste-män efter 65 års ålder	Summa. Statens vinst.	Summa minskning i statens pensione-ring.
Transport	77,714	154,496	581,615	813,825	1,627,650	__	_	_	1,627,650
1865 ...............	643	3,313	21,894	25,850	51,700	—	—	—	51,700
1866 ...............	643	3,487	20,702	24,832	49,664	—	—	—	49,664
1867 ...............	643	3,413	18,652	22,708	45,416	—		—	45,416
1868 ...............	643	3,699	18,224	22,566	45,132	—	—	—	45,132
1869 ...............	643	3,825	18,387	22,855	45,710	—	—	—	45,710
	80,929	172,233	679,474	932,636	1,865,272	—	—	—	1,865,272
1870 ...............	643	3,827	18,752	23,222	46,444	_	30	30	46,474
1871 ...............	643	3,573	19,557	23,773	47,546	—	253	253	47,799
1872 ...............	463	3,395	20,078	23,936	47,872	—	570	570	48,442
1873 ..............	282	3,273	19,855	23,410	46,820	—	1,236	1,236	48,056
1874 ..............	282	2,997	19,957	23,236	46,472	600	2,798	3,398	49,870
	83,242	189,298	777,673	1,050,213	2,100,426	600	4,887	5,487	2,105,913
1875 ..............	282	2,563	20,805	23,650	47,300	1,200	3,926	5,126	52,426
1876 ...............	188	1,937	21,257	23,382	46,764	1,800	4,650	6,450	53,214
1877 ...............	—	1,863	21,932	23,795	47,590	2,400	4,980	7,380	54,970
1878 ...............	—	1,782	21,326	23,108	46,216	5,375	5,272	10,647	56,863
1879 ..............	—	1,813	23,340	25,153	50,306	7,675	4,748	12,423	62,729
	83,712	199,256	886,333	1,169,301	2,338,602	19,050	28,463	47,513	2,386,115
1880 ...............	_	1,194	24,849	26,043	52,086	12,500	5,059	17,559	69,645
1881 ...............	—	1,101	24,050	25,151	50,302	11,650	5,631	17,281	67,583
1882 ...............	—	1,044	22,316	23,360	46,720	12,550	7,742	20,292	67,012
1883 ...............	—	1,017	21,326	22,343	44,686	13,350	8,193	21,543	66,229
1884 ..............	—	1,016	21,043	22,059	44,118	15,750	7,878	23,628	67,746
	83,712	204,628	999,917	1,288,257	2,576,514	84,850	62,966	147,816	2,724,330 i
1885 ...............	_	1,017	21,509	22,526	45,052	16,666	14,257	30,923	75,975
1886 ...............	—	816	23,176	23,992	47,984	16,300	14,773	31,073	79,057
1887 ...............	—	867	26,010	26,877	53,754	18,633	16,181	34,814	88,568
1888 ...............	—	969	28,442	29,411	58,822	17,600	17,814	35,414	94,236 1
1889 ..............	—	1,070	32,651	33,721	67,442	16,700	17,906	34,606	102,048 \|
	83,712	209,367	1,131,705	1,424,784	2,849,568	170,749	143,897	314,646	3,164,214
1890 ..............	_	1.016	34,162	35,178	70,356	15,434	19,323	34,757	105,113
1891 ..............	—	742	35,521	36,263	72,526	15,400	23,390	38,790	111,316
1892 ...............	—	525	34,960	35,485	70,970	16,750	22,183	38,933	109,903
1893 ...............	—	517	31,400	31,917	63,834	16,600	25,423	42,023	105.857
Summa	83,712	212,167	1,267,748	1,563,627	3,127,254	234,933	234,216	469,149	13,596,403

Anslag enligt 1798 års Kongl. bref.	Cento- nalen.	Hälften af kon-traherade anslagen.	Summa anslag.	Anslag utöfver vinsten.	1 Statens j vinst.	Anslagens minsk- ning genom vinsten.	Behållen vinst öfver anslagen.
982,014	922,500	7,200	1,911,714	678,792	394,728	284,064	_
15,000	22,500	3,600	41,100	—	10,600	—	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	8,564	—	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	4,316	—	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	4,032	—	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	4,610	—	—
1,057,014	1,035,000	25,200	2,117,214	678,792	426,850	251,942	—\|
15,000	22,500	3,600	41,100	—	5,374	—	— I
15,000	22,500	3,600	41,100	—	6,699	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	7,342	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	6,956	—
15,000	22,500	3,600	41,100	—	8,770	—	-1
1,132,014	1,147,500	43,200	2,322,714	678,792	461,991	216,801	—
15,000	22,500	8,100	45,600	_	6,826	—	—
15,000	22,500	8,100	45,600	—	7,614	—	—
15,000	22,500	8,100	45,600	—	9,370	—	—
15,000	22.500	8,100	45,600	—	11,263	—	!
15,000	22,500	9,850	47,350	—	15,379	—
1,207,014	1,260,000	85,450	2,552,464	678,792	512,443	166,349	—
15,000	22,500	9,850	47,350	_	22,295	—	—
15,000	22,500	9,850	47,350	—	20,233	—	—
15,000	22,500	9,850	47,350	—	19,662	—	—
15,000	22,500	9,850	47,350	—	18,879	—	—
15,000	22,500	10,500	48,000 —	19,746	—	—
1,282,014	1,372,500	135,350	2,789,864	678,792	618,258	65,534	—
15,000	22,500	10,500	48,000	—	27,975	37,557	—
15,000	22,500	10,500	48,000	—	31,057	6,502	—
15,000	22,500	10,500	48,000	—	40,568	—	34,066
15,000	22,500	10,500	48,000	—	46,236	—	46,236
15,000	22,500	10,500	48,000	—	54,048	—	54,048
1,357,014	1,485,000	187,850	3,029,864	678,792	813,142	—	134,350
15,000	22,500	10,500	48,000	—	57,113	—	57,113
15,000	22,500	10,500	48,000	—	63,316	—	63,316
15,000	22,500	10,500	48,000	—	61,903	—	61.903
15,000	22,500	10,500	48,000	—	57,857	—	57,857
1,417,014	1,575,000	229,850	3,221,864	678,792	1,053,331	1	374,539

296

Bilaga 3.

Till Konungen.

O l

Sedan en af Eders Kongl. Maj:t i nåder tillsatt komité den 28
maj 1894 afgifvit underdånigt betänkande angående ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare samt för deras enkor
och barn, har Eders Kongl. Maj:t enligt nådig kungörelse den 5 oktober
samma år kallat fullmäktige för delegarne i civilstatens pension sinrättning
att sammanträda för afgifvande af underdånigt yttrande öfver
sagda betänkande, i hvad det rörde civilstatens pensionsinrättning samt
enke- och pupillkassa.

Till direktionen öfver pensionsinrättningen har öfverlemnats dels
genom nådig remiss den 9 april 1895 komiténs betänkande jemte åtskilliga
deröfver infordrade, underdåniga utlåtanden med befallning till
direktionen att, efter det fullmäktige afgifvit sitt underdåniga yttrande,
med samma yttrande och eget utlåtande till Eders Kongl. Maj:t inkomma,
dels med nådig remiss den 13 april ett af direktionen för
lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa öfver förut omnämnda
betänkande afgifvet underdånigt utlåtande.

I anledning af en vid 1889 års riksdag i Andra kammaren väckt
motion, hvaruti yrkats, att statsbidragen till civilstatens pensionsinrättning
måtte antingen helt och hållet eller åtminstone till någon del
indragas, har Riksdagen i skrifvelse den 16 maj 1889 anhållit, att Eders
Kongl. Magt täcktes låta verkställa en utredning af pensionsinrättningens
ställning och behof och i sammanhang dermed taga i öfvervägande,
huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen
minskning i statens utgifter för pensionering af civile embetsoch
tjensteman samt betjente kunde beredas, och till Riksdagen inkomma
med det förslag, som af berörda utredning kunde föranledas.

Denna Riksdagens hemställan hade till följd, att Eders Kongl.
Maj:t den 19 augusti 1889 tillsatte ofvan omförmälda komité, som till
en början erhöll uppdrag att verkställa utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof och i sammanhang dermed taga i
öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen
äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet mellan
densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter
för pensionering af civile embets- och tjenstemän kunde beredas. Sedan
emellertid genom en på föranstaltande af komitén efter vetenskapliga

297

grunder verkstäld utredning blifvit utrönt, att pensionsinrättningen, i
stället för att, såsom ansetts sannolikt, ega öfverskott, vid 1886 års
slut befann sig i en sådan ställning, att den för att kunna fullgöra sina
förbindelser hade behof af en ytterligare stadigvarande årsinkomst af
252,864 kronor, och att således i pensionsinrättningen vid nämnda tidpunkt
förefans en kapitalbrist, uppgående efter en räntefot af tre och
en half procent till nära 7,225,000 kronor, beslöt Eders Kongl. Maj:t
den 6 augusti 1891 åt komitén uppdraga att dels beträffande civilstatens
pensionsinrättning undersöka, huruvida pensionsinrättningen borde bibehållas
vid sin nuvarande omfattning och organisation, eller om en mera
genomgripande förändring eller inskränkning af dess verksamhetsområde
kunde anses af omständigheterna påkallad, och i sammanhang härmed
i öfrigt föreslå åtgärder till tryggande af pensionsinrättningens ekonomiska
ställning, dels ock utreda, i hvilken mån och på hvilket sätt genom
omorganisation och förening af flere eller färre nu befintliga pensionsinrättningar
och indragningsstater eller annorledes genom förändring
af nu gällande bestämmelser och vilkor för pensionering af statens
civila embets- och tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn
ej mindre förenkling i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och
garanti rörande härför erforderliga penningmedel än ock lindring i statsverkets
utgifter för sagda pensionering kunde åstadkommas, samt deröfver
med yttrande och förslag till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

Nästan samtidigt härmed gjordes på föranledande af pensionsinrättningens
direktion frågan om pensionsinrättningens samt dess enke- och
pupillkassas finansiela ställning till föremål för öfverläggningar hos civilstatens
fullmäktige. I sin vid 1892 års sammanträde till Eders Kongl.
Maj:t afgifna berättelse framhöllo fullmäktige såsom den vigtigaste åtgärden
till den ogynsamma ekonomiska ställningens upphjelpande, att
pensionsinrättningen befriades från den genom Kong!, brefvet den 4
juni 1886 densamma ålagda synnerligen betungande särskilda pensionering
af embets- och tjenstemän vid postverket. Under förutsättning af bifall
till denna framställning beslöto fullmäktige höjning af delegarnes årsoch
befordringsafgifter till enskilda enke- och pupillfonden med 2 % af
det pensionsbelopp, hvarför afgifter erlades till pensionsinrättningen.
Dessutom fattade fullmäktige för sin del beslut om inskränkning af den
enligt reglementet medgifna pensioneringen af delegares sjukliga döttrar,
livilka öfverskridit pensionsåldern, om nedsättning af den till inrättningens
redogörare utgående provision, om höjande af den för erhållande
af pension från tjenstemannafonden stadgade lefnadsålder från 55 till

296

60 år och om nedsättning i beräkningen af den ränta, som skall godtgöras
den med enskilda enke- och pupillfonden förenade kapital- och
lifränteförsäkringsanstalt; hvarförutom fullmäktige, då nämnda åtgärder
voro otillräckliga för ändamålet, anhöllo, att till civilstatens enskilda
enke- och pupillfond måtte få öfverflyttas det nu till allmänna enkeoch
pupillfonden utgående statsanslag å 45,000 kronor, i den mån
detta anslag blefve tillgängligt efter infriande af derå hvilande förbindelser.

Komitén, som på grand af nådig remiss haft att yttra sig öfver
fullmäktiges ifrågavarande framställning, och som af en på komiténs
föranstaltande verkstäld utredning af förhållandena vid 1891 års slut
funnit antagligt, att pensionsinrättningens ställning under åren 1886—
1891 till följd af då rådande tillfälliga förhållanden icke i afsevärd mån
ytterligare försämrats, har ansett de af fullmäktige föreslagna åtgärder
visserligen i någon mån kunna upphjelpa, men icke för framtiden betrygga
pensionsinrättningens ställning. Inrättningens grunder vore nemligen
enligt komiténs omdöme icke så beskaffade, att de öfverensstämde
med ett väl ordnadt pensionsväsen. Pensionering af civile tjensteinnehafvare
vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna
indragningsstaten bestämda, hvilket vore den ena af pensionsinrättningens
uppgifter, kunde nu mera icke anses vara så behöflig, att den
borde främjas genom anslag af staten och bidrag af tjenstemännen, och
tjenstemannapensioneringen från inrättningen borde derföre upphöra.
Beträffande den andra af pensionsinrättningens uppgifter eller den att
bereda pension åt vissa civila tjensteinnehafvares enkor och barn, anför
komitén, att denna uppgift visserligen vore af vigt för staten och i
synnerhet för tjenstemännen, men att nämnda pensionering, sådan den
nu vore anordnad, icke i någon mån tillfredsstälde de anspråk, som
stäldes på en dylik pensionskassa. Sålunda vore t. ex. pensionsafgifterna
i förhållande till pensionsbeloppen icke bestämda med tillbörlig hänsyn
till dödlighet, räntefot, civilståndsförhållanden m. m., hvarföre det, om
denna enke- och pupillkassa skulle bibehållas, vore af nöden att till
den grad omarbeta dess bestämmelser, att det blefve detsamma som
att skapa en ny.

På grund häraf anser komitén, att civilstatens pensionsinrättning
icke bör bibehållas, utan att pensionsväsendet för de civila tjensteinnehafvare,
som tillhöra densamma, bör ordnas på annat sätt. Vid sådant
förhållande syntes det lämpligt att göra detta så, att derigenom äfven
öfriga af komitén angifna, men icke i omedelbart sammanhang med
civilstatens pensionsinrättnings anordning och verksamhet stående brister

299

i det civila pensionsväsendet kunde undanrödjas. På samma gång som
behofvet af enhet och likformighet i bestämmelserna, billighet i förvaltningen
och trygghet i afseende på pensionsförbindelsernas uppfyllande
dervid borde tillgodoses, fordrades jemväl minskning i statens utgifter
för det civila pensionsväsendet i dess helhet.

Vid det ordnande af det civila pensionsväsendet i dess helhet, som
komitén sålunda ansett önskvärdt, har komitén funnit det vara så väl
principielt rigtigt som ur rent praktisk synpunkt enklast och lämpligast
att låta det bidrag, som kunde anses för denna angelägenhet böra
åläggas tjenstemännen, uteslutande användas för pensionering af deras
enkor och barn samt låta staten i stället uteslutande bestrida kostnaderna
för pensionering af tjensteinnehafvarne, hvilka kostnader borde
kunna minskas genom införande af strängare pensionsvilkor.

Beträffande de civila tjenstemännens pensionering borde, med upphäfvande
af nu gällande i många fall olämpliga, för staten allt för betungande
och i en mängd författningar kringströdda stadganden, utfärdas
en allmänt gällande pensionslag. Pensionsväsendet åter för civila
tjensteinnehafvares enkor och barn kunde för framtiden icke på annat
sätt tillfredsställande och betryggande ordnas än genom bildande af en
ny, med hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot och dödlighet på
matematiskt-tekniska grunder bygd, under statens kontroll stående, allenast
med tillskott af delegarne uppehållen pensionskassa, hvilken borde
omfatta jemväl åtskilliga utom civilstatens pensionsinrättning stående
grupper af embets- och tjenstemän, för hvilka särskilda enke- och
pupillkassor nu voro inrättade, och som borde af staten genom en af
Kongl. Maj:t utsedd styrelse förvaltas, hvarföre ock förvaltningskostnaderna
borde af staten bestridas.

T enlighet med dessa grundsatser har komitén uppgjort förslag till
pensionslag för civilstaten,

reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn samt
åtgärder för afveckling af nuvarande pehsionsinrättningars förbindelser.

Innan fullmäktige ingå i bedömande af frågan, dels huruvida den
särskilda pensionering af tjenstemän, som nu besörjes af civilstatens
pensionsinrättning, må kunna upphöra för den händelse, att de af komitén
ifrågasatta nya anordningar komma till stånd, dels ock huruvida det
kan vara lämpligt, att ponsionsinrättningens enke- och pupillkassa, såsom
komitén föreslagit, ersättes med en ny pensionskassa för enkor och

300

barn, torde en granskning af komiténs förslag till pensionslag för civilstaten
och till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn böra ega rum. Vid denna granskning hafva fullmäktige tagit
förslagen i öfvervägande endast så vidt desamma röra delegarne i civilstatens
pensionsinrättning.

Beträffande pensionslagen i dess helhet hafva komiterade bland
annat framhållit vigten att efter gemensam grund i en lag ordna de
civila embets- och tjenstemännens pensionering. Ehuru sådant torde
vara i och för sig önskvärdt, synas dock vissa olägenheter icke kunna
helt och hållet undvikas vid pensionsväsendets ordnande på sådant sätt.
De civila embets- och tjenstemännen äro nemligen så väl med hänsyn
till sina tjensteåligganden som med afseende å aflöningsförhållanden så
vidt skilda, att det i många fall möter stora svårigheter att efter samma
principer pensionera dem alla. Då härtill kommer, att för icke länge
sedan lönereglering för de flesta stater egt rum, och i sammanhang
dermed för hvarje särskild tjenst pröfvats såväl beloppet af den tjensten
tillkommande pension som äfven den lefnadsålder och tjenstetid med
mera, som erfordrades för pensions erhållande, hafva fullmäktige icke
kunnat undgå hysa någon tvekan, huruvida komiténs plan att nu genom
en gemensam lag söka ordna hela pensionsväsendet för civile tjenstemän
är fullt ändamålsenlig.

I särskilda delar hafva förslagen gifvit anledning till följande anmärkningar.

Förslaget till pensionslag.

§ 3.

Utom de tjenstegrupper, som enligt komiténs förslag skulle vara
berättigade till pension vid 65 års ålder, finnas äfven andra grupper af
tjenstemän, hvilkas befattningar torde vara af den beskaffenhet, att deras
innehafvare icke i allmänhet förmå att ända till 70 års ålder fullgöra
sina uppgifter på ett för det allmänna nöjaktigt och för dem sjelfve
tillfredsställande sätt. I sådant hänseende har komitén ock erkänt,
hurusom medgifvande af tidigare pensionsålder än 70 år beträffande
professorer och öfrige lärare vid statens högre undervisningsanstalter
samt för lärare vid de allmänna läroverken skulle lända såväl det vetenskapliga
lifvet inom landet som undervisningsväsendet i allmänhet till
gagn. Att t. ex. vaktbetjente vid postverkets distriktsförvaltningar samt

301

vid de fasta och ambulanta post anstalterna i anseende till tjensternas
beskaffenhet endast undantagsvis äro tjenstbara ända till 70 års ålder,
lärer vara af erfarenheten till fullo ådagalagdt, och detta förhållande har
äfven foranledt en af komiténs ledamöter att i fråga om pensionsåldern
för nämnde vaktbetjente uttala en från komiténs flertal afvikande mening.

Men utom tjensternas beskaffenhet måste äfven det mått af själsoch
kroppskrafter, den ene eller andre tjenstemannen i åldern 65—70 år
ännu har i behåll, i hög grad inverka på tjenstbarheten, hvilken af denna
anledning jemväl är väsentligt olika hos särskilda individer, och inom
hvarje kategori af tjensteinnehafvare lärer derföre förekomma, att till
följd af tilltagande ålder vederbörandes tjenstbarhet upphört flera eller
färre år, innan de uppnått den tämligen höga åldern af 70 år.

Det allmännas fördel torde då vara bäst tillgodosedd, derest å ena
sidan de, som i anseende till nedsatta själs- eller kroppskrafter icke efter
65 års ålder kunna gagna det allmänna och hvilkas qvarblifvande i tjensten
under sådana förhållanden måste antagas för staten menligt, komma i
tillfälle att afgå sedan de uppnått nämnda ålder, men staten å andra
sidan får af de tjenstemäns arbete och erfarenhet, hvilka efter 65 års
ålder fortfarande äro tjenstbara, draga nytta så länge som möjligt intill
den högsta lämpliga åldersgränsen eller 70 år.

För detta ändamål synes tjenlig^ att tjensteinnehafvare i allmänhet
berättigades att afgå med pension vid 65 års ålder, men ock att,
derest icke sjuklighet hindrade det, qvarstå intill fylda 70 år.

Hvad angår den inverkan ett dylikt stadgande skulle komma att
utöfva på statsverkets utgifter för pensionsväsendet, så har erfarenheten
visat, att i de flesta fall de, som kunnat erhålla pension vid sextiofem
års* ålder, men varit, berättigade att qvarstå i tjensten, tills de fyllt sjuttio
år, begagnat sig af denna senare rätt, och i många fall hafva de, som
enligt regeln bort afgå vid sextiofem års ålder, med vederbörandes tillstånd
bibehållit sina tjenstebefattningar några år derutöfver. Skilnaden
mellan den inkomst, embets- och tjenstemän hafva, så länge de äro i
tjenst, och den pension, de erhålla vid afskedstagande!, är för de flesta
så afsevärd, att de föredraga att qvarstå i tjensten, så länge helsa och
krafter det medgifva. Om förslaget till pensionslag varder antaget,
blifver skilnaden mellan aflöningsförmånerna och pensionen i många fall
ännu större; och under sådana förhållanden lära i allmänhet embets-och
tjenstemän blifva i ännu högre grad, än för närvarande är fallet, benägna
att qvarstå, tills de fyllt sjuttio år.

Fullmäktige anse således,

302

att i § 3 bör stadgas, dels att för att vid afsked
från befattning, som medför pensionsrätt, erhålla pension
fordras att hafva uppnått en lefnadsålder af sextiofem
år, dels ock att tjensteinnehafvare skall vara pligtig att
vid sjuttio års ålder från tjensten afgå.

§ 6.

)»* * ■ ’ f • ■ • • ; /) • ! '' ■ . • i . • 1 l ''-‘5. i-!*.; i ‘; i r. ‘ i ■ '' ? ■ , ■ ; : : , » . • J ,

För att åstadkomma ett rigtigare uttryck af hvad med stadgandet
i denna § åsyftas hemställa fullmäktige,

att orden »i och för tjenBten» utbytas mot »i eller
för tjensten».

§ 8.

Derest § 3 affattas i enlighet med den af fullmäktige uttalade åsigt,
erfordras icke något stadgande i § 8 om skyldighet för tjensteinnehafvare
att afgå vid viss ålder. I öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt
om tjensteinnehafvare, som eger afgå med pension vid sextiofem års
ålder, men icke är pligtig att afgå, förr än han fyllt sjuttio år, synes
deremot lämpligt, att i den nya pensionslagen stadgas, att den, som uppnått
sextiofem års ålder, icke må vara ovilkorligen berättigad att för sjukdom
erhålla tjenstledighet.

Fullmäktige anse således,

att i första stycket af § 8 orden »uppnått den i
§ 3 stadgade lefnadsålder eller» böra utgå, samt att
i andra stycket bör stadgas, att tjensteinnehafvare,
hvilken uppnått den ålder, som berättigar till pension
enligt § 3, icke är ovilkorligen berättigad att för sjukdom
erhålla tjenstledighet.

§ 9.

Enligt komiténs förslag skall pensionens belopp i allmänhet bestämmas
i förhållande till den aflöning, som enligt ordinarie stat tillkommer
tjensteinnehafvare. Till denna aflöning skulle räknas, förutom
lön, ålderstillägg och tjenstgöringspenningar, äfven bostadsförmån, dock

303

endast så vida den blifvit i staten till visst penningebelopp upptagen eller
kan med ledning af staten till dylikt, belopp uppskattas. I motiven kai
komitén anfört, att förmånen af fri bostad, boställe, boställsafkastning
eller hyre sersättning utgjorde en så afsevärd del af aflöningen, att det
skulle vara i bög grad oegentligt att icke taga hänsyn dertill vid pensionens
beräknande. Komitén har dock ansett sådant vara möjligt endast
i de fall, då förmånens penningevärde kunde med visshet bestämmas,
hvaremot för de fall, då lönestaten icke innehölle uppgift om värdet af
bostadsförmånen, eller af staten icke kunde hemtas säker ledning för
dess bedömande, det synts komitén, att man måste öfvergifva hvarje
tanke på denna förmåns inräknande i det aflöningsbelopp, hvarpå pension
skulle grundas, då det icke kunde ifrågakomma att för detta ändamål
anställa särskild uppskattning.

Fullmäktige, som dela komiténs åsigt att det vore i hög grad
oegentligt, om ej vid pensionens bestämmande toges hänsyn till en så
afsevärd del af aflöningen som bostadsförmån, hafva ej kunnat undgå
finna, hurusom deraf måste följa, att, derest nämnda förmån ej toges i
beräkning vid bestämmande af pensionsbeloppet för en del tjensteinnehafvare,
som verkligen åtnjuta bostadsförmån, desse skulle blifva obehörigen
lidande allenast i följd af det tillfälliga förhållande att för uppskattningen
i penningevärde icke kunde hemtas ledning af lönestaten.
Detta blefve särskildt förhållandet med ett större antal till fångvården
hörande tjensteinneliafvare. Om bostadsförmånen icke är i staten upptagen
till visst belopp, torde den dock kunna uppskattas approximativt
på ganska tillfredsställande sätt. Boställslägenhet, der den åtnjutes, lärer
i regeln likasom den kontanta aflöningen vara afpassad efter tjenstens
beskaffenhet. Man torde derför få anse bostadsförmånen stå i ett visst
förhållande till den öfriga aflöningen och således kunna värderas till en
viss procent af denna. Det synes fullmäktige ingalunda kunna anses
såsom hög beräkning, derest bostadsförmånen uti här ifrågakomna fall
uppskattas till femton procent af den öfriga aflöningen; och förorda
fullmäktige alltså,

att § 9 mom. 1 måtte sålunda ändras, att bostadsförmån,
om den icke blifvit i staten till visst penningebelopp
upptagen eller kan med ledning af staten till
dylikt belopp uppskattas, skall beräknas till femton
procent af den öfriga aflöningen.

Hvad beträffar de af komitén föreslagna peusioussatserna, synas dessa

304

icke vara fullt tillfredsställande. För tjensteinnehafvare inom de lägsta
lönegraderna, der aflöningen mer eller mindre närmar sig ett existensminimum,
torde pensionsbeloppen skäligen böra utgöra något större andel
af aflöningen, än komitén föreslagit. Det torde ock böra omsorgsfullt tillses,
att icke tjensteinnehafvare med ett större aflöningsbelopp bekommer
såsom pension högre procent af aflöningen, än som tillgodoberäknas tjensteinnehafvare
med ett mindre aflöningsbelopp. Denna grundsats är dock
icke fullt iakttagen i komiténs förslag. Enligt detta skulle t. ex. en
tjensteinnehafvare med 900 kronors aflöning erhålla pension af 550 kronor
eller 61,i % af aflöningen, en tjensteman med aflöning af 1,401 kronor
skulle erhålla i pension 1,050 kronor eller 74,9 % af hans aflöning. Mot
en aflöning af 2,701 kronor skulle svara pension af 2,000 kronor eller
omkring 74 % af löneförmånerna. Denna oregelbundenhet beror derpå,
att understundom, nemligen vid öfvergången från en grupp till närmast
högre, en tillökning af endast 1 krona i aflöningen höjer pensionsbeloppet
med 50 kronor i de lägsta graderna och ända till 350 kronor i de högre.
Men äfven om man beräknar den föreslagna pensionen i procent af aflöningens
medeltal inom hvarje pensionsgrupp, såsom komitén gjort, visar
det sig, att den procent, pensionsbeloppen utgöra af aflöningsbeloppen,
varierar rätt betydligt.. För lägsta gruppen är medelprocenten 76,9, för
den nästa 68,7 5, sedan stiger den till 70, hvarefter den omvexlande faller
och stiger utan någon bestämd regel.

Fullmäktige anse, att de tjensteinnehafvare, hvilkas aflöningsförmåuer
icke öfverstiga 400 kronor, borde få hela sin aflöning i pension. Hvad
angår de tjensteinnehafvare, hvilkas aflöning öfverstiger 400 kronor, men
icke uppgår till 1,000 kronor, torde de visserligen icke böra få behålla
sina löneförmåner oafkortade, då de från tjensten afgå, men det torde
dock vara med billighet öfverensstämmande, att dessa svagt aflönade
tjensteinnehafvare få bibehålla eu jemförelsevis något större del af sin
aflöning; och fullmäktige anse dem böra erhålla 70 % af lönen med
tillägg af 20 % af det belopp, hvarmed lönen understiger 1,000 kronor.
Detta skulle verka sålunda, att tjensteinnehafvare med 500 kronor i aflöning
bekomme 90 % deraf såsom pension, tjensteinnehafvare med 600
kronor i aflöning 83 % o. s. v. i alldeles jemnt fallande skala; tjensteinnehafvare
med 900 kronor i aflöning erhölle deraf 72 % i pension.
För dem, hvilkas aflöning går till 1,000 kronor eller derutöfver, anse
fullmäktige pensionen böra bestämmas till 70 % af aflöningsförmånerna,
dock så att pensionen i intet fall må blifva större än 7,000 kronor. Om,
på sätt komitén föreslagit, det högsta pensionsbeloppet bestämdes till
endast 6,000 kronor, skulle för åtskilliga bland de högst aflönade tjenste -

305

innehafvare, såsom ledamöterna af Kommgens Högsta Domstol m. fl.,
skilnaden mellan deras löneförmåner under tjenstetiden och deras pension
efter afskedstagandet blifva allt för stor och pensionen således icke komma
att stå i skäligt förhållande till aflöningsbeloppet.

Fullmäktige hemställa alltså,

att mom. 1 af § 9 i pensionslagen måtte jemväl
sålunda ändras, att pensionerna skola utgå:

för tjensteinnehafvare, hvars aflöning icke öfverstiger
400 kronor, med aflöningens hela belopp;

för tjensteinnehafvare, hvars aflöning öfverstiger
400 kronor, men icke uppgår till 1,000 kronor, med
70 % af aflöningen med tillägg af 20 % af det belopp,
hvarmed aflöningen understiger 1,000 kronor; och

för tjensteinnehafvare, hvars aflöning uppgår till
1,000 kronor eller till belopp derutöfver, med 70 % af
aflöningen, dock så att pensionen i intet fall uppgår
till högre belopp än 7,000 kronor,

äfvensom att i sammanhang med de sålunda föreslagna
bestämmelser måtte stadgas, att, om pensionsbelopp,
beräknadt efter här angifna grunder, skulle
falla mellan fem- eller tiotal kronor, pensionen skall
afjemnas till närmast högre fem- eller tiotal kronor.

Komitén har uti § 9 mom. 2 föreslagit, att de i § 1 mom. 2 omförmälde
professorer vid universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska
institutet., hvilka icke innehafva lön å stat, faststäld af Konung och Riksdag,
skola vara med hänsyn till pensionsbelopp likstälde med högst aflönade
bland öfriga professorer vid dessa lärosäten. Vid Karolinska institutet
finnas 3 professorer, hvilkas aflöningsförmåner äro 500 kronor lägre än
de öfriga å staten uppförda professorsaflöningarue, hvaremot pensionen
för närvarande är för samtlige professorerne lika. Enligt förslaget till
pensionslag skulle omförmälda 3 professorer få lägre pension än öfrige
professorer vid Karolinska institutet. Detta har synts fullmäktige möta
betänklighet och då innehafvaren af Malmstenska professuren, ehuru hans
lön är lägre än den, som tillkommer eu hvar af omförmälda 3 professorer,
skulle enligt komiténs förslag erhålla högre pension än desse,
torde komiténs förslag i denna del vara mindre foljdrigtigt.

306

Fullmäktige hemställa derföre,

att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension
bör utgå, de professorer vid Karolinska mediko-kirurgiska
institutet, hvilkas aflöning understiger den, som är anslagen
till högst aflönade professorerne vid samma lärosäte,
skola anses med desse likstälde.

Registratorn i Justitierevisionen åtnjuter i lön 3,000 kronor med
två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, men hans tjenstgöringspenningar
äro satta till endast 500 kronor, beroende derpå, att han af lösen för
afskrifter och diariibevis samt af provision å stämpelpappersförsäljning
har särskild inkomst, som ansetts uppgå till sammanlagdt 3,000 kronor.
Registratorn i Justitiedepartementet uppbär åter i lön 2,500 kronor med
två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, samt i tjenstgöringspenningar

1.500 kronor, hvarjemte han i likhet med registratorn i Justitierevisionen
åtnjuter inkomst af lösen och provision, men till belopp af endast omkring
200 kronor. På grund af nu gällande pensionsbestämmelser har registratorn
i Justitierevisionen 500 kronor högre pension än registratorn i
Justitiedepartementet. Om den allmänna regel för pensionens bestämmande,
som fullmäktige föreslagit, komme att tillämpas i afseende på
registratorn i Justitierevisionen, skulle han deremot till följd af det särskilda
sätt, hvarpå hans aflöning är anordnad, komma att i pension erhålla
högst 3,150 kronor, under det att registratorn i Justitiedepartementet
i likhet med öfrige registratorer i statsdepartementen erhölle

3.500 kronor. Fullmäktige hemställa derföre,

att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension
bör utgå, registratorn i Justitierevisionen skall vara
likstäld med registratorn i Justitiedepartementet.

Förste landtmätare åtnjuta enligt nu gällande stat i lön 1,500 kronor
med ett ålderstillägg å 400 kronor och i tjenstgöringspenningar 700
kronor, så att deras aflöningsförmåner från statBverket kunna uppgå till
2,600 kronor. Den pension, som tillkommer förste landtmätare från allmänna
indragningsstaten, är bestämd till 2,500 kronor, vare sig de kommit
i åtnjutande af ålderstillägg eller icke. Att pensionen blifvit bestämd
till ett belopp, som närmar sig hela aflöningsbeloppet för tjensteinnehafvaren,
sedan han erhållit ålderstillägg, beror uppenbarligen på den omständighet,
att aflöningen från statsverket icke är den enda inkomst, förste

307

landtmätaren har af sin tjenst, då han nemligen dessutom för sina tjensteförrättningar
uppbär arfvode enligt taxa, Dessa inkomster utöfver de å
staten uppförda aflöningsförmånema kunna emellertid icke tagas i beräkning
vid bestämmande af pensionsbelopp enligt den nya pensionslagen,
och förste landtmätames pension skulle vid densammas beräknande
endast efter aflöningen på stat blifva vida lägre, än som kan anses skäligt.
Billigheten synes derföre fordra, att förste landtmätare varder i förevarande
hänseende likstäld med någon tjensteman inom landtmäteristaten, med
hvilken förste landtmätare kan anses vara i afseende, å tjensteställmng
jemförlig. Ingeniör vid Landtmäteristyrelsen åtnjuter i lön 1,800 kronor
med 2 ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, samt i tjenstår Löspenningar
1 200 kronor, och om han, efter att hafva kommit i åtnjutande af endast
ett ålderstillägg, afgår med pension från allmänna indragningsstaten,
blifver pensionen enligt de af fullmäktige ifrågasatta grunder 2,450 kronor,
hvilket belopp närmar sig det, som förste landtmätare nu erhåller i pension.
Fullmäktige hemställa derföre,

att förste landtmätare varder i fråga om det belopp,
hvarmed hel pension bör utgå, likstäld med
ingeniör vid Landtmäteristyrelsen, sedan denne kommit
i åtnjutande af ett ålderstillägg.

Kommissionslandtmätare, hvilka icke uppbära någon aflöning på
stat, intaga derigenom en undantagsställning. I afseende å deras pensionering
äro ock meddelade alldeles särskilda bestämmelser, innehållande^
bland annat, stadgande om ett begränsadt antal pensionsrum; och då
reglering af nämnda pensionsförhallanden synes kunna tid efter, annan
ifrågakomma, samt för öfrigt de grunder, som i en allmän pensionslag
kunna afgifvas för pensions beräkning m. m., icke kunna med afseende
å kommissionslandtmätare tillämpas, hemställa fullmäktige,

att i fråga om pension för kommissionslandtmätare
skall gälla hvad derom särskildt är eller framdeles
kan blifva bestämdt.

§ io.

I stället för hvad i andra punkten af denna paragraf föreslagits i
fråga om pensionsbelopps utjemnande, torde, i öfverensstämmelse med
fullmäktiges förslag här ofvan under § 9 mom. 1 samt det af komitén

308

uti förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och
barn § 6 mom. 2 inrymda stadgande, böra bestämmas,

'' ''(: : ? • i '' i) >’ . *''M> f f j ‘ j i j ,*f m: >.

att, om det pensionsbelopp, som efter den stadgade
beräkningsgrunden uppkommer, skulle falla emellan
fem- eller tiotal af kronor, pensionen skall afjemnas
till närmast högre fem- eller tiotal kronor.

§ 13:

Fullmäktige, som anse den af komitén föreslagna påföljd för underlåtenhet
att under tre på hvarandra följande år uttaga pension vara
onödigt sträng, hemställa på grund deraf och med hänsyn dertill, att
pensionsrätten icke skulle kunna återskänkas utan att frågan derom gjordes
till föremål för särskild pröfning af Riksdagen, att, i likhet med hvad
i § 33 af nu gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning är
förordnadt, måtte i § 13 pensionslagen stadgas,

att den, som under loppet af fem år sin pension
ej uttagit, skall varda från pensionsstaten afförd, och
att, om han sedermera anmäler sig å nyo, han må ega
att i den ordning, hvari han sig sålunda anmält, komma
i åtnjutande af den förut innehafda pensionsrätten, dock
utan rättighet att för den förflutna tiden någon pension
åtnjuta.

§ 19-

Fullmäktige anse, att ifrågavarande lag icke bör tillämpas på den,
som, efter det lagen trädt i kraft, möjligen erhåller transport till annan
syssla af alldeles samma slag som den, från hvilken transport sker,
ehuru med annan tjenstgöringsort, och då paragrafen med dess föreslagna
ordalydelse skulle kunna på annat sätt tillämpas, hafva fullmäktige funnit
det böra ifrågasättas,

att ett förtydligande i angifna syftet må ega rum.

309

Förslaget till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.

Mom. 1. Af samma skäl, som vid granskningen af förslaget till
pensionslag för civilstaten blifvit anförda i fråga om bostadsförmåns inräknande
i det lönebelopp, som lägges till grund för bestämmandet af
pensionens storlek, anse fullmäktige,

att i delaktighetsbelopp, hvarom i denna § sägs,
likaledes bör inräknas bostadsförmån, äfven om den
icke blifvit i staten till visst belopp upptagen eller kan
med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas,
samt att bostadsförmån i nämnda fall bör beräknas till
femton procent af öfriga löneförmåner.

.....>! m .OkO''1 i i r1 i o Ii. -J . » »7! i !.■ *. • ‘i .i - » ■ -s-ji >»:«till D

Mom. 2. I afseende å § 9 mom. 2 i förslaget till pensionslag
hafva fullmäktige i fråga om det belopp, hvarmed hel pension bör utgå,
anmärkt:

att tre professorer vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilkaB
aflöning understiger den, som är anslagen åt högst aflönade professorer
vid samma lärosäte, borde anses med dessa likstälde;

att registratorn i Justitierevisionen borde anses likstäld med registratorn
i Justitiedepartementet; och

att förste landtmätare borde anses likstäld med ingeniör vid Landtmäteristyrelsen,
sedan han kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg.

De skäl, som föranledt fullmäktige till ofvanstående anmärkningar,
ega äfven tillämplighet beträffande ifrågavarande tjensteinnehafvares
delaktighetsbelopp, och fullmäktige anse derföre,

Iti I: i I''r. '' . .... ■;. I :■■■ • .. '' ■ '' i! 1 - i; It: :<■ r : . .

att enahanda likställighet bör ega rum jemväl i
fråga om delaktighetsbeloppen.

.•Mp: 1 . • ■- ■'' > x t ; ■ • . j: f ■! ''i''1 ■ i ''bu; »i,;

Då kommissionslandtmätare icke hafva någon aflöning, kan deras
delaktighetsbelopp icke bestämmas efter samma grund som andra tjensteinnehafvares.
Det torde derföre lämpligast böra utsättas i en viss
summa; och med hänsyn till kommissionslandtmätares tjensteställning
anse fullmäktige,

310

att deras delaktighetsbelopp skäligen må kunna
sättas till 2,400 kronor.

Då i sista stycket af mom. 2, sådant det är affattadt, lemnas obestämdt
med hvilka bland vaktmästarne hos Generalpostyrelsen vaktbetjente
vid postverkets distriktsförvaltningar och postanstalterna skola i fråga
om delaktighetsbelopp vara likstälde, anse fullmäktige,

att, i öfverensstämmelse med hvad i § 9 mom.
2 pensionslagen är föreslaget, jemväl här bör i fråga
om delaktighetsbelopp bestämmas, att omförmälde vaktbetjente
skola vara likstälde med de vaktmästare hos
Generalpoststyrelsen, hvilka kommit i åtnjutande af
ålderstillägg.

§ 14.

De inträdes- och befordringsafgifter, hvilka blifvit af komitén föreslagna,
skulle blifva för tjensteinnehafvarne synnerligen betungande.
Någon lindring kan icke åstadkommas på annat sätt, än att antingen
pensionerna minskas eller ock staten såsom arbetsgifvare bidrager med
den del af de erforderliga beloppen, som icke från tjensteinnehafvarne
kan utfordras utan fara att desse bringas i alltför stort trångmål
för sin utkomst. Pensionerna hafva icke blifvit föreslagna till högre
belopp, än bebofvet oundgängligen kräfver, och någon nedsättning i afgifterna
kan således icke ifrågakomma. Det återstår då endast det andra
alternativet, nemligen att staten träder emellan. De behjertansvärda
skälen härför hafva särskildt framhållits och utvecklats i en vid komiténs
betänkande fogad reservation af en bland komiténs ledamöter,
häradshöfdingen V. Ryman. Då fullmäktige, i likhet med denne reservant,
föreställa sig att statens tillskott borde utgöra hvad som motsvarar
hälften af de utaf komitén såsom nödiga beräknade års- och befordringsafgifterna,
att utgå i den mån pensioneringen icke utan sådant bidrag
kunde med delegarnes egna afgifter uppehållas — hvilket tillskott
förutsätter anvisande af ett förslagsanslag för ändamålet — få fullmäktige,

med hemställan om beviljande af nu nämnda
bidrag af statsmedel, föreslå, att § 14 så ändras, att
inträdesafgift skall utgå med tolf och en half procent
af det delaktighetsbelopp, för hvilket vid första ut -

nämning till tjenst inträde i kassan sker, och befordringsafgift
med tolf och en half procent af hvarje derefter
skeende höjning i delaktighetsbelopp.

§ 15-

De höga inträdes- och befordringsafgifter, som blifvit föreslagna,
komma, äfven om de på sätt ofvan hemstälts blifva minskade till följd
af statens mellankomst, att blifva särdeles betungande för tjensteinnehafvarne
och i synnerhet för de lägst aflönade. Detta blifver företrädesvis
märkbart när vederbörande, såsom allt emellanåt inträffar, åtnjutit största
delen af eller hela aflöningen före sin utnämning till ordinarie tjenst,
emedan de då skulle få efter utnämningen vidkännas en mycket betydlig
minskning i inkomst under det första året efter sin befordran, under
hvilket år, enligt förslaget, inträdes- och befordringsafgifterna böra betalas.
Det skulle utan tvifvel bereda tjensteinnehafvarne en stor lättnad,
om det tillätes dem att afbörda sig dessa afgifter genom proportionerliga
afdrag å aflöningen under loppet af två år. Det kunde ifrågasättas,
att å den oguldna delen af afgifterna skulle erläggas dels ränta och dels
en riskpremie, mot hvilken kassan afstode från den del af afgiften, som
kunde vid delegares död vara ogulden; och anse sig fullmäktige taga
tillräcklig hänsyn till kassans säkerhet, om i nu afsedda fall inträdesocli
befordringsafgifterna beräknas fem procent högre än eljest.

Fullmäktige anse således,

att i § 15 bör medgifvas rättighet för delegare,
som det önskar, att få inträdes- och befordringsafgifterna
fördelade till betalning på två år från och med den
månad, då delaktighet i kassan enligt § 3 eller höjning
i delaktighetsbelopp inträdt, samt att för delegare, som
häraf sig begagnar, nämnda afgifter böra förhöjas med
en tjugondedel af det belopp, hvarmed desamma eljest
skolat utgå.

§ 16.

Mom. 2. Bestämmelsen att för delegare, som icke åtnjuter aflöning
eller pension af staten, proportionerlig andel af hans afgifter förfaller
till betalning den första dagen i sista månaden af hvarje kalenderqvartal,
synes kunna medföra olägenheter. Om utnämning till tjenst

312

åker någon af de sista dagande i en månad, kan det hända, att den
nyutnämnde, antingen derföre att han ej fått kännedom om utnämningen
eller af annan orsak, icke kan å föreskrifven dag erlägga sin
afgift. En aflägse boende tjensteman skulle för öfrigt vara nödsakad
att flere dagar förut insända afgiften. Om han, efter att hafva inbetalt
afgiften i förskott, aflider före den dag, då afgiften bort erläggas, har
han till kassan erlagt afgift för en månad för mycket, och det skulle
möta svårighet för sterbhusdelegarne att återfå en redan erlagd afgift.
Möjligen måste detta på grund af bestämmelsen i § 18 vägras. Fullmäktige
anse det derför vara lämpligare, om det bestämdes,

att afgiften bör erläggas under förra hälften af
qvartalets sista månad.

§ 17- ''I''!''//; :

Det. torde ofta vara omöjligt att, så snart aflöning eller pension
förfallit till betalning, insända redovisning för derå belöpande afgifter
till kassan. Fullmäktige anse det vara lämpligare,

att redovisning skall afgifvas efter utgången af
hvarje qvartal, och att samtidigt de under qvartalet
influtna afgifter till pensionskassan redovisas.

§ 19-

''• v •• :;f. i''.1''! v- s. y 5

Om staten bidrager med en del af inträdes- och befordringsafgifterna,
. bör delegare, som, på sätt i denna § sägs, utträder ur kassan,
naturligtvis icke utbekomma mera af omförmälda afgifter, än som af
honom erlagts, hvarföre fullmäktige anse,

att i mom. a) efter ordet »redan» böra inskjutas
orden »af honom».

§ 21.

Då uttrycket »eller annorledes lagligen fullkomnade» kan lemna
rum för olika tolkningar, anse fullmäktige,

‘ i ’ * ’ 1 i .11 i;>i '': t j j • i '' ‘ , i : , iJ » l t ‘ '' i ; , ; i, • \ 11 ■ , I ) . . . ( j - j . • 4 C ! . • > .,!!,(•

att åt denna § bör gifvas sådan lydelse, att der -

313

under icke kunna hänföras andra äktenskap än sådana,
som antingen blifvit fullbordade med vigsel eller ock
blifvit inför borgerlig myndighet i laga ordning afslutade.

§ 23.

Enligt § 23 i förslaget skulle, i händelse delegare inginge äktenskap,
under det han lede af sjukdom, som inom sex månader medförde
hans död, äktenskapet ej grundlägga rätt för enkan att få pension; dock
att, om anledning funnes till det antagande, att sjukdomen vid äktenskapets
ingående icke var för delegaren bekant, styrelsen skulle ega
pröfva, huruvida pension må tilläggas enkan. Det kan emellertid inträffa,
att delegaren vid äktenskapets ingående lidit af någon skenbart
obetydlig sjukdom, om hvilken han egt kännedom, och derest denna
sjukdom sedermera så utvecklats, att den inom sex månader medfört
hans död, skulle det vara obilligt, om enkan skulle gå förlustig pensionsrätt.
Fullmäktige anse derföre,

att i § 23 ordet »sjukdomen» bör utbytas mot
orden »sjukdomens lifsfarliga beskaffenhet».

§ 27.

Enligt komiténs förslag skulle styrelsens ordförande och en af de
fyra styrelseledamöterna kunna utses bland personer, som icke äro delegare
i kassan.

Då det icke lider tvifvel, att bland kassans mycket talrika delegare
i hufvudstaden skall finnas att tillgå lämplig ordförande, synes böra
stadgas, att ordföranden i kassans styrelse städse skall utses bland delegarne,
hvilka ju måste förutsättas ega det största intresset för kassans
angelägenheter.

Komitén har ansett det vara af vigt för betryggande af kassans
säkerhet, att i styrelsen funnes en person med särskild fackkunskap i
matematiskt-tekniskt hänseende, och detta lärer vara anledningen till
förslaget att en af de fyra ledamöterna finge väljas utom delegarnes
krets.

Ett ovilkorligt stadgande att en af styrelseledamöterna skall ega
omförmälda särskilda fackkunskap synes dock mindre Renligt. Fack 40 -

314

männen inom detta område äro ganska få, och det blefve kanske icke
alltid möjligt att bland dem finna någon, som med den särskilda fackkunskapen
förenade öfriga för en ledamot af styrelsen nödiga egenskaper
och tillika vore både villig och oförhindrad att åtaga sig befattningen.

På det att biträde af person med särskild fackkunskap angående
pensionsinrättningar af sådan art som den ifrågavarande alltid måtte
stå direktionen till buds, synes deremot vida lämpligare, att, i öfverensstämmelse
med den anordning, som träffats i afseende å arméns nya
enke- och pupillkassa, af Kongl. Maj:t efter förslag af styrelsen förordnas
en konsulent till styrelsens biträde. Denne konsulent skulle
hufvudsakligen vaka deröfver, att kassan, så vidt på afgifternas tillräcklighet
och beräkningarnes tillförlitlighet kunde bero, ständigt befunnes
i stånd att fullgöra sina förbindelser. Honom skulle derföre
åligga att verkställa den i § 33 föreskrifna, hvart femte år återkommande
utredning öfver inrättningens tillstånd likasom äfven den årliga
beräkning angående beloppen af kassans fonder, som föreskrifves i §
34. Konsulenten borde vara skyldig att på kallelse öfvervara styrelsens
förhandlingar i ämnen, som röra pensionskassan, samt ega rättighet att
deltaga i öfverläggningarne men icke i besluten. Han borde till styrelsen
eller, om han funne det erforderligt, till Kongl. Maj:t göra framställningar
och förslag beträffande de åtgärder, som han kunde finna
behöfliga eller nyttiga för kassans bestånd och förkofran. Konsulenten
borde åtnjuta skäligt arfvode samt förordnas på viss tid t. ex. tre år
i sänder.

Fullmäktige anse alltså,

att § 27 i förslaget till reglemente för pensionskassan
borde sålunda ändras, att ordföranden och samtlige
ledamöterna i styrelsen skola vara delegare i
kassan, samt att det ovilkorliga stadgandet, att en af
styrelsens ledamöter skall ega särskild fackkunskap
för bedömande af pensionsfrågor i matematiskt-tekniskt
hänseende, borde uteslutas, äfvensom att i reglementet
borde intagas bestämmelser rörande förordnande af en
konsulent med de åligganden, som här ofvan angifvits.

§ 33.

Det måste anses såsom en brist i förslaget, att åt delegarne icke

315

inrymmes rätt att i något afseende genom valda fullmäktige bevaka
sina intressen. Denna brist framträder synnerligen tydligt af de i §
33 föreslagna bestämmelser, enligt hvilka beslut till och med i fråga
om höjning af afgifterna eller sänkning af pensionsbeloppen skulle kunna
komma till stånd utan delegarnes hörande. Väl torde i allmänhet delegarnes
rätt och kaBsans säkerhet blifva tillgodosedda derigenom, att,
såsom komitén föreslagit, högsta inseendet öfver den nya pensionskassan
utöfvas af Kongl. Maj:t, och att förvaltningen bestrides genom
en af Kongl. Maj:t tillsatt styrelse, samt vidare genom bestämmelserna
i §§ 36, 37 och 39 om granskning af och kontroll å kassans räkenskaper
och förvaltning; men om ock delegarne, då kassans förvaltning
komme att ombesörjas med statens medel, må afstå från utöfvande af
inflytande på förvaltningen och kontrollen, borde dock, enligt fullmäktiges
omdöme, delegarne icke afsåga sig rättigheten att genom fullmäktige
öfverlägga och fatta beslut i frågor, som angå sjelfva grunderna
för pensionsinrättningen eller ändringar i och tillägg till reglementet.
Fullmäktige anse sig således icke kunna eftergifva fordran på en
representation för delegarne, om än denna representa tions befogenhet
kunde inskränkas sålunda, att det skulle tillkomma densamma att fatta
beslut i frågor rörande ändringar i eller tillägg till reglementet för
pensionskassan för enkor och barn, hvilka beslut dock ej utan Kongl.
Majrts fastställelse blefve gällande, hvarjemte representationen skulle
hafva att afgifva yttrande i frågor, i hvilka Kongl. Maj:t kunde vilja
höra delegarne. Representationen torde i allmänhet ej heller behöfva
sammankomma oftare än en gång hvart tionde år, till följd hvaraf kostnaderna,
hvilka väl i likhet med de egentliga förvaltningskostnaderna
borde utgöras af statsverket, blefve temligen obetydliga. Då den nuvarande
indelningen i pensionsklasser skulle upphöra, måste emellertid
för valen af fullmäktige stadgas andra grunder än de nu gällande.
Fullmäktige hafva tänkt sig, att delegarne skulle, med hänsyn till sina
delaktighetsbelopp, kunna indeles i två grupper, omfattande, första
gruppen dem, hvilkas delaktighetsbelopp öfverstege 4,500 kronor, och
den andra dem, hvilkas delaktighetsbelopp utgjorde 4,500 kronor eller
belopp derunder, att samtlige delegare skulle ega att, hvar inom den
grupp han tillhörde, utöfva valrätt vid val till fullmäktige, att för valbarhet
skulle erfordras ett delaktighetsbelopp af minst 1,200 kronor
samt att antalet fullmäktige kunde sättas till allenast 16 med en af
Kongl. Maj:t bland delegarne utsedd ordförande. Huru fullmäktige
för öfrigt ansett ifrågavarande representation kunna lämpligast anordnas,
inhemtas närmare af det förslag, som innefattas i bilagan A till detta

316

utlåtande (se bilaga 4 härnedan), till hvilken bilaga fullmäktige tillåta
sig att i fråga derom hänvisa. Fullmäktige hemställa alltså,

att i reglementet måtte, i enlighet med fullmäktiges
ofvanberörda förslag, intagas bestämmelser
om rätt för delegarne att genom fullmäktige yttra sig
och besluta i pensionskassan rörande vigtigare frågor.

§ 35.

Då det möjligen kan blifva förenadt med svårigheter att hinna
få bokslutet och den beräkning af kassans fonder, som omförmäles i
§ 34, verkstälda inom utgången af mars månad året efter det, bokslutet
afser, samt det icke synes vara förenadt med någon större olägenhet,
derest bokslutet afslutas inom utgången af april, anse fullmäktige,

att i § 35 ordet »mars» borde utbytas mot »april».
§ 36.

Såsom en följd häraf anse fullmäktige vidare, att, med ändring af
§ 36 i förslaget, borde stadgas,

att revisorerne skola sammanträda första helgfria
dagen i juni, att revisionsberättelsen bör aflemnas
inom juni månads slut och att styrelsen skall senast
inom den 15 nästföljande juli till Kongl. Maj:t ingifva
sin och revisorernes berättelse med det yttrande, som
af den senare må föranledas.

Det kunde möjligen inträffa, att tre revisorer svårligen medhunne
att inom föreskrifven tid fullgöra den revisorerne tillkommande granskning
af kassans räkenskaper, handlingar och förvaltning, och det torde
derföre böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att, om så erfordras, öka
antalet. Med anledning häraf och då, på sätt komitén föreslagit, minst
en af revisorerne bör ega särskild fackkunskap för bedömande af
pensionsfrågor från matematiskt-teknisk synpunkt, anse fullmäktige,

att till verkställande af den i § 36 föreskrifna
granskning böra af Kongl. Maj:t utses i mån af behof

317

tre eller högst fem revisorer, af hvilka minst en skall
ega särskild fackkunskap för bedömande af pensionsfrågor
från matematiskt-teknisk synpunkt, samt att
revisorerne böra vara delegare i kassan, dock att en
af revisorerne må kunna utses bland dem, som icke
äro delegare.

§ 38.

I denna paragraf torde böra tilläggas,

att jemväl kostnaden för fullmäktiges sammanträden
bestrides af staten.

§ 41.

Då det bör vara tillåtet att föra klagan öfver styrelsens beslut i
fråga om påförande och beräkning af pensionsafgifter eller sådana afgifters
återbekommande, men detta icke tydligt framgår af ordalydelsen
i § 41, synes det fullmäktige,

att i § 41 bör stadgas, att bos Kongl. Maj:t må
anföras besvär öfver styrelsens beslut i fråga icke allenast
om delaktighet och pensionsrätt, utan äfven om
afgifter.

Slutligen få fullmäktige beträffande den nya pensionskassan hemställa,

att i vederbörlig ordning måtte meddelas ett med
6 § i gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning
öfverensstämmande stadgande att pensionskassan
skall i afseende på afgifter af delegarne ega
förmånsrätt näst efter utskylder till kronan.

Då fullmäktige härefter tagit i öfvervägande, huruvida pensionering
af civila tjensteinneliafvare vid tidigare ålder än den för rätt till pension
från allmänna indragningsstaten bestämda är af sådant behof påkallad, att
en särskild anstalt för dylik pensionering fortfarande bör finnas, hafva

318

fullmäktige till en början tillsett, hvilka de äro, som för närvarande åtnjuta
pension från civilstatens pensionsinrättnings tjenstemannafond.

Dessa tillhöra hufvudsakligen följande kategorier:

l:o) postverkets embets- och tjenstemän samt betjente, hvilka,
efter att hafva uppnått sextiofem års ålder, erhållit afsked med pension
från civilstatens pensionsinrättning och fyllnadspension från postverkets
indragningsstat;

2:o) tjenstemän, hvilka i anledning af indragning af de verk, vid
hvilka de varit anstälda, erhållit pension dels från civilstatens pensionsinrättning
och dels, såsom fyllnad, af statsmedel;

3:o) länsmän och kommissionslandtmätare, hvilkas tidigare afskedstagande
understundom föranledes af särskilda omständigheter;

4:o) ett fåtal andra tjenstemän, som åtnöjt sig med en lägre pension
på grund af god ekonomisk ställning;

5:oJ några tjenstemän, hvilka blifvit dömda sina sysslor förlustiga
oph hvilka, ehuru de derigenom förlorat rätt till pension från pensionsinrättningen,
likväl af billighetsskäl beviljats pension.

Det synes deremot ytterst sällan inträffa, att tjensteman före den
ålder, som skulle berättiga honom till pension af statsverket, uteslutande
för sjuklighet eller nedsatt arbetsförmåga afgår från tjensten med åtnjutande
allenast af den jemförelsevis ringa pensionen från civilstatens
pensionsinrättning.

I . reglementet för pensionsinrättningen omnämnes en särskild
kategori af pensionstagare, nemligen delegare, som före den för rätt
till pension från inrättningen i allmänhet stadgade lefnads- och tjensteålder
blifvit genom obotlig sjukdom alldeles oförmögne att sköta sina
tjenster och som sakna annat tillfälle till försörjning, än det de af
tjensten innehaft. En sådan delegare är berättigad att för sin återstående
lifstid af pensionsinrättningen förses med ett efter hans ålder
och tjenstetid samt pensionens belopp i den klass, hvartill han hörer,
lämpadt underhåll enligt närmare bestämmelser, som finnas i reglementet
intagna. Dylika pensionärer utgöra emellertid ett mycket ringa
antal. Nu mera kunna nemligen de flesta tjenstemän under här anförda
förhållanden erhålla tjenstledighet mot afstående af sina tjenstgöringspenningar
men med rätt att uppbära lönen, hvilket för dem är
långt fördelaktigare än att på nyss omförmälda sätt blifva pensionerade.

För det ursprungliga och egentliga ändamålet med pensioneringen
af tjenstemän från civilstatens pensionsinrättning torde särskild
pensionsinrättning numera icke vara behöflig, och hvad angår den
särskilda pensionering af posttjenstemän, som genom Kongl. brefvet

319

den 4 juni 1886 ålagts pensionsinrättniugen, borde nämnda pensionering
på de skäl, “fullmäktige i sin vid 1892 års sammanträde till Eders
Kongl. Maj:t afgifna berättelse anfört, i allt fall upphöra. Utöfver de
skäl, som i nämnda berättelse andragits, torde särskildt böra framhållas
den äfven af komitén påvisade olämpligheten deraf, att med en
enke- och pupillkassa är förenad en inrättning för tjenstemannapensionering,
då denna pensionering icke kan med noggrannhet fixeras och
densamma i följd deraf måste blifva en källa till osäkerhet i fråga om
pensionsinrättningens ställning i dess helhet.

Fullmäktige anse alltså,

att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit varder beslutad,
civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för
tjenstemäns pensionering må kunna upphöra.

Dervid torde dock de tjensteinnehafvare, hvilka, redan genom erlagda
afgifter beredt sig eventuel rätt till tidigare pension från tjenstemannafonden,
icke utan sitt hörande kunna afhändas nämnda rätt; och
återkomma fullmäktige härtill vid behandling af frågan om afvecklingen
af pensionsinrättningens nu varande förbindelser.

Hvad angår den pensionering af enkor och barn efter civile embete-
och tjensteman, som nu bestrides genom civilstatens enke- och
pupillkassa, hafva fullmäktige icke kunnat undgå finna, att, på sätt
komitén anfört, de grunder, på hvilka samma pensionering nu är byggd,
icke äro lämpliga. Skyldigheten för delegarne att lemna bidrag till
kassan är ojemnt fördelad. Då den olika inträdesåldern icke verkar
till höjning eller sänkning af afgifterna, men de bättre aflönade tjensterna
i regeln tillträdas först vid mera framskriden ålder, följer nemligen
deraf, att pensionsafgifterna merendels drabba tjensteinnehafvare
i lägre grader tyngre än tjensteinnehafvare i högre grader. Denna
ojemnhet kunde, derest icke statsanslag utginge till kassan, medföra,
att de förre finge i viss mån bidraga till pensioneringen af de senares
familjer.

Bibehålies civilstatens enke- och pupillkassa, vore utan tvifvel
rättast, att grunderna för pensioneringen från denna kassa omarbetades
och det i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som af
komitén angifvits i dess förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa
för enkor och barn, dervid delegarne nödgades för pensioneringen
åtaga sig afgifter till de för densamma verkligt erforderliga beloppen,
i den mån icke lättnad kunde erhållas genom bidrag af stats -

320

medel i en eller annan form. Utan förändring i nu gällande grunder
för pensionsafgifternas beräknande skulle naturligtvis den ofvan påpekade
ojemnheten i deras utgörande komma att vid en afsevärdare
stegring af afgiftsbeloppen blifva i sina verkningar vida mera betydelsefull,
än den för närvarande är.

Samtidigt skulle det blifva nödvändigt att tillse, huru den nu
varande enke- och pupillkassans förbindelser skulle kunna uppfyllas,
och detta lärer svårligen kunna ske på annan väg än den, komitén
angifvit, eller derigenom, att för ändamålet finge användas en större
del af tjenstemannafonden, hvilket åter förutsätter, att civilstatens pensionsinrättning
befriades från och statsverket deremot öfvertoge de påtjenstemannafonden
hvilande förbindelser.

Under sådana förhållanden komme enke- och pupillkassan att gestalta
sig såsom en ny kassa hufvudsakligen sådan som komitén föreslagit.
Den omständighet att stater, som nu ej hafva delegarerätt i
civilstatens enke- och pupillkassa, komme att inträda i den nya kassan,
skulle på intet sätt kunna verka betungande, då dessa nya delegare
finge betala fulla värdet af sin delegarerätt.

Fullmäktige anse således,

att den pensionering af enkor och barn efter
civile embets- och tjenstemän, som nu besörjes genom
civilstatens enke- och pupillkassa, må kunna ersättas
genom anordnande af en ny pensionskassa för enkor
och barn i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs
förslag.

Beträffande komiténs förslag i fråga om sättet för afvecklingen
af civilstatens pensionsinrättnings nu varande förbindelser hafva fullmäktige
här ofvan erinrat, hurusom den pensionsrätt, som enligt gällande
reglemente i vissa fall kan tillkomma delegare från tjenstemannafonden,
icke synes kunna afhändas delegarne utan deras medgifvande.

Fullmäktige anse fördenskull,

att från hvarje delegare i civilstatens pensionsinrättning
bör infordras yttrande, huruvida han är
villig att, mot befrielse från afgifter till pensionsinrättningen
i och för sin egen pensionsrätt, afstå från
samma pensionsrätt, eller huruvida han fortfarande

821

vill förbehålla sig nämnda pensionera^ mot skyldighet
i sådant fall att för densamma erlägga de afgifter,
som med hänsyn till berörda pensionsrätt äro eller
kunna varda bestämda.

Då fullmäktige således icke kunna för sin del godkänna hvad
komitén bland åtgärder för afvecklingen under punkten 2:o) mom. a)
(sid. 389 i komiténs tryckta betänkande) föreslagit derom, att bestämmelserna
i reglementet för civilstatens pensionsinrättning om rätt till
pension och begrafningshjelp skola upphöra att gälla för alla andra
än dem, som vid den tid, då pensionslagen träder i kraft, redan tillträdt
sådan pension, och deras sterbhus, hafva fullmäktige att tillse,
på hvilket sätt pensionsinrättningens nämnda skyldigheter mot de delegare,
hvilka möjligen icke vilja Irån sin pensionsrätt afstå, må kunna
uppfyllas; och synes det fullmäktige icke alltför obilligt, att staten,
hvars anslag till civilstatens pensionsinrättning skulle upphöra och som
beräknats erhålla ett efter afvecklingen uppkommande icke obetydligt
öfverskott af pensionsinrättningens tillgångar, öfvertager här
varande antagligen föga betungande skyldigheter, med rätt att af bemälde
delegare uppbära de afgifter, som af dem borde för pensions rätten

erläggas. . „ r ..

I punkten 2:o) mom.” b)*har komitén föreslagit, att den arsatgitt
af två procent utaf stadgad pension, som nu utgår af delegare i civilstatens
pensionsinrättning för beredande af pensioner för dem sjelfva,
icke vidare skall utgöras för detta ändamål utan i stället, inflyta till
den nya pensionskassan för enkor och barn. Med anledning åt fullmäktiges
ofvan berörda förslag, det ifrågavarande årsafgifter möjligen
skulle i vissa fall behöfva tagas i anspråk för sitt egentliga ändamål,
anse fullmäktige, att ifrågavarande. årsafgift af två procent ej bör utgöras
af andra än dem, som icke vilja afstå från sin eventuela pensionsrätt,
och återkomma fullmäktige längre fram till frågan om beredande
af behöflig ersättning åt den nya pensionskassan.

Enligt komiténs förslag under punkt 3:o) skulle statsverket vid
utvecklingens början öfvertaga, till utgående från allmänna indragningsstaten,
den årliga utbetalningen af afskedade posttjepstemäns.pensioner
till deras fulla belopp äfvensom utbetalningen af öfriga från civilstatens
pensionsinrättning beviljade pensioner till då lefvande afskedade tjensteman
samt begrafningshjelp till pensionärers sterbhus. Såsom ersättning
härför skulle, jemte det de nu till civilstatens pensionsinrättning för
tienstemannaponsioncring anvisade statsbidrag indrogos, af civilstatens
’ A l

322

pensionsinrättnings tillgångar öfverlemnas till statsverket dels hvad som
motsvarar kapitalvärdena ej mindre af de från civilstatens pensionsinrättning
beviljade pensioner till afskedade posttjenstemän, som uppbära
fyllnadspension af postmedel, än äfven af öfriga från civilstatens
pensionsinrättning beviljade pensioner till afskedade tjenstemän jemte
begrafningshjelp till pensionärers sterbhus, dels och det öfverskott, som
till belopp af omkring 581,000 kronor beräknats uppstå å tjenstemannafondens
tillgångar.

Iivilken del af pensionsinrättningens tillgångar vid en sådan anordning
borde öfverlemnas till statsverket och hvilken del skulle öfverföras
till den nya enke- och pupill kassan, skulle icke kunna utrönas
annorledes än genom sannolikhetsberäkningar. Det torde derföre i verkligheten
icke vara möjligt att på förhand med noggranhet bestämma
det belopp, hvartill öfverskottet å pensionsinrättningens tillgångar må
kunna uppgå, likasom man icke lärer vara berättigad att helt och hållet
förbise det, visserligen icke sannolika fall, att de till den nya enkeoch
pupillkassan på grund af sannolikshetsberäkningar öfverlemnade
tillgångar ej komme att fullt förslå till fullgörande af den pensioneringsskyldighet,
samma kassa från den äldre kassan öfvertagit.

En sådan brist finge naturligtvis icke i någon mån drabba den
nya kassan, hvilken ju har andra delegare än den gamla.

Å andra sidan torde ej heller, i händelse det framdeles, emot
hvad som antagits, skulle visa sig, att öfverskottet uppginge till ett
betydligare belopp, detta böra till statsverket inbetalas i sin helhet,
oafsedt till hvilken siffra, öfverskottet kunde belöpa sig. Skulle detsamma
i verkligheten befinnas öfverstiga en summa af 600,000 kronor,
borde enligt fullmäktiges mening de derutöfver förefintliga öfverskottsmedel
bibehållas bland den nya kassans tillgångar för att närmast
utgöra en reserv- eller garantifond, hvars afkastning kunde efter omständigheterna
användas till lindring i afgifterna eller till att förekomma
behof af deras förhöjning eller ock eljest för något kassans
ändamål, som delegarne kunde finna företrädesvis angeläget att främja.
Ett förfogande på detta sätt öfver en del af öfverskottet synes desto
lämpligare, som genom bildande af en dylik fond för den nya kassan
tillika uppenbarligen befordrades ett statens intresse.

Med hänsyn till de sålunda berörda förhållanden hafva fullmäktige
ansett, att här ofvan omförmälda, möjligen uppkommande öfverskott
å civilstatens pensionsinrättnings tillgångar borde först vid afvecklingens
slut och intill ett belopp af höget 600,000 kronor öfverlemnas
till statsverket, samt att med statsverkets eventuela rätt till nämnda

323

öfverskottsmedel jemväl bör vara förenad skyldighet för statsverket att
å andra sidan ansvara för den brist, som uppstode, i händelse nya
enke- och pupillkassan mot förmodan icke med de till densamma öfverlemnade
tillgångar skulle kunna fullgöra de skyldigheter, som den nya
kassan enligt § 42 i komiténs förslag till reglemente komme att från
civilstatens nuvarande enke- och pupillkassa öfvertaga, hvarjemte fullmäktige
anse, att, derest det skulle uppstå öfverskott till högre belopp
än 600,000 kronor, de öfriga öfverskottsmedleu borde utgöra en fond,
öfver hvilken delegarne i civilstatens nya pensionskassa för enkor och
barn skulle ega att för pensionskassans ändamål förfoga.

I punkten 5:o) har komitén föreslagit, att, så snart civilstatens
pensionskassa för enkor och barn komme att träda i verksamhet, skulle
till densamma från civilstatens nuvarande pensionsinrättning öfverflyttas
dels rätten till de med sju procent af delegarepension nu utgående utgifter
af dem, som vid öfverflyttningen vore delegare i civilstatens enkeoch
pupillkassa, dels ock hvad som af civilstatens pensionsinrättnings
samt enke- och pupillkassans egna tillgångar derutöfver erfordrades för
att erhålla ett belopp, motsvarande kapitalvärdet af sistnämnda kassas
dåvarande förbindelser till pensionärer samt gifte och ogifte delegare.
I afseende å ofvannämnda afgifter af sju procent må emellertid erinras,
att nu utgående afgifter till enskilda enke- och pupillfonden äro bestämda
till endast fem precent, samt att fullmäktige uttalat den åsigt,
att de till tjenstemannafonden särskild! utgående två procenten borde
fortfarande erläggas till statsverket af de delegare, som möjligen icke
afstå från rätt till egen pension vid tidigare år, hvaremot samma afgift
icke borde af andra erläggas. Under förutsättning af bifall härtill
borde alltså årsafgifterna till enskilda enke- och pupillfonden, hvilka
under öfvergångstiden skulle ingå till den nya pensionskassan, höjas
från fem till sju procent af delegarepension.

Då, enligt hvad fullmäktige förut anfört, möjligen uppkommande
öfverskott i civilstatens pensionsinrättnings tillgångar icke borde förlän
vid afvecklingens slut öfverlemnas till statsverket, synes till den
nya pensionskassan, då den träder i verksamhet, böra från civilstatens
pensionsinrättning öfverlemnas samtliga de tillgångar, som icke måste
af statsverket öfvertagas till betäckande af kapitalvärdet utaf de från
pensionsinrättningen beviljade pensioner till afskedade posttjenstemän,
som erhållit fyllnadspensioner af postmedel, och kapitalvärdet af öfriga
från samma pensionsinrättning beviljade pensioner till afskedade tjenstomän
jemte begrafningshjelp till pensionärers sterbhus, hvarefter vid

324

afvecklingstidens slut hvad som då befinnes öfrigt skulle användas på
sätt ofvan blifvit anfördt.

De grunder, hvilka alltså enligt fullmäktiges åsigt borde tillämpas
vid öfvergången och afvecklingen, i hvad augår civilstatens pensionsinrättning,
få fullmäktige, följande, så vidt ske kan, den af komitén (sid.
389) begagnade uppställningen, sammanfatta sålunda:

l:o). Innan pensionslagen för Sveriges civilstat träder i gällande
kraft och civilstatens pensionskassa för enkor och barn börjar sin verksamhet,
bör genom särskild person, som af Kongl. Maj:t förordnas, ny
beräkning verkställas af kapitalvärdena:

a) utaf de från civilstatens pensionsinrättning då utgående pensioner
till de afskedade posttjenstemän, som erhålla fyllnadspension af
postmedel;

b) utaf öfriga från samma pensionsinrättning beviljade pensioner
till då lefvande afskedade tjenstemän äfvensom begrafningshjelp till
pensionärers sterbhus;

c) utaf civilstatens enke- och pupillkassas samtliga då varande
förbindelser dels till pensionärer och dels till gifte och ogifte delegare.

2:o). Till iakttagande så snart pensionslagen träder i kraft skall
förordnas:

a) att inga nya delegare emottagas i civilstatens pensionsinrättning,
samt att bestämmelserna i reglementet för samma pensionsinrättning
om rätt till pension och begrafningshjelp skola upphöra att gälla
för alla andra än dels dem, som vid nämnda tidpunkt redan tillträdt
sådan pension, och deras sterbhus, dels ock dem, som vilja fortfarande
bibehålla sin rätt enligt nämnda reglemente mot skyldighet att derför erlägga
de afgifter, som äro eller kunna varda bestämda.

b) att i följd häraf endast sistnämnde delegare skola erlägga den
årsafgift af två procent utaf stadgad pension, som nu af delegarne i samma
pensionsinrättning utgår för beredande åt dem af pensioner från inrättningen.

3:o). Mot det att alla nu till civilstatens pensionsinrättning för
tjeustemannapensionering anvisade statsbidrag indragas, äfvensom vidare
till statsverket öfverlemnas af civilstatens pensionsinrättnings tillgångar
dels hvad som motsvarar de under l:o) a) och b) omförmälda kapitalvärden,
dels ock intill ett belopp af högst 600,000 kronor hvad som
vid afvecklingens slut befinnes ej hafva erfordrats för täckande af de
under l:o) c) omförmälda kapitalvärden,

325

öfvertager statsverket till utgående från allmänna indragningsstaten
den årliga utbetalningen af:

afskedade posttjenstemäns pensioner till deras fulla belopp;, och

civilstatens pensionsinrättnings under l:o) b) omlörmälda pensioner
och begrafningshjelp,

c) omförmälda kapitalvärden, statsverket tillhandahåller de medel, som derutöfver
kunna vara för ändamålet erforderliga.

Civilstatens pensionsinrättnings skyldigheter mot de delegare, hvit ka
möjligen icke befinnas villiga att, mot befrielse från af gifter i och för sin
egen pensionering från inrättningen, afstå från denna pensionsrätt, fullgöras
jemväl af staten, hvaremot staten eif nämnda delegare uppbär de
af gifter, som med hänsyn till sagda pensionsrätt äro eller kunna varda
bestämda.

4:o). Så snart civilstatens nya pensionskassa för enkor och barn
träder i verksamhet, skola till densamma öfverflyttas från civilstatens
pensionsinrättning:

1) rätt att af dem, som vid öfverflyttningen äro delegare i civilstatens
enke- och pupillkassa, uppbära årsafgifter med sju procent i stället
för nu utgående fem procent af delegarepension; samt

2) de af civilstatens pensionsinrättnings samt sistnämnda enkeoch
pupillkassas egna tillgångar, som icke omedelbart öfrerlemnats till
statsverket för täckande af de under bo) a) och b) omförmälda kapitalvärden.

Skulle å de till nya pensionskassan för enkor och barn enligt denna
punkt öfverlemnade tillgångar efter f ullgörandet af samtliga under punkten
bo) c) omförmälda förbindelser före finnas öfverskott utöfver det staten i
sådan händelse tillkommande högsta belopp eller 600,000 kronor, skall återstoden
utgöra en fond, öfver hvilken delegarne i civilstatens nya pensionskassa
ega att för pensionskassans ändamål förfoga.

5:o). Samtliga do statsanslag, som, då den nya kassan träder i
verksamhet, utgå till civilstatens pensionsinrättning och civilstatens
nuvarande enke- och pupillkassa, skola indragas, hvad angår anslaget
till civilstatens enke- och pupillkassas allmänna fond i den mån redan
varande pensionärer afgå.

Hvad komiterado för öfrigt (sid. 391—392) föreslagit i fråga om
den framtida förvaltningen af civilstatens pensionsinrättnings donations -

326

fonder, om den inom civilstatens pensionsinrättning bildade kapital- och
lifränteförsäkringsanstalt samt om upphörande af nu gällande reglementen
äfvensom räkenskapernas afslutande och granskning, har icke
gifvit fullmäktige anledning till anmärkning.

För fullmäktige återstår härefter att angifva de ändringar, fullmäktige
med anledning af de utaf fullmäktige här ofvan uttalade åsigter
eller eljest funnit böra ifrågakomma uti de af komitén i dess förslag
till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn intagna
öfvergångsstadganden.

§ 42.

Fullmäktige anse,

att åt § 42 bör gifvas sådan förändrad redaktion,
att deraf tydligt framgår, det delegarne i den nya
pensionskassan för enkor och barn icke under några
omständigheter skola hafva skyldighet att med den
nya kassans egna tillgångar fullgöra de äldre kassornas
förbindelser.

§ 43.

På det att de gamla kassornas tillgångar icke måtte varda med
hvarandra sammanblandade, torde i § 43 mom. 1 föreskrifvas,

att de tillgångar, som för de i § 42 omförmälda
ändamål ingå till den nya kassan, skola derstädes
särskild! för hvarje kassa bokföras.

§ 46.

Till förtydligande af innehållet af denna §

torde efter orden »högre pensionsrätt för enka
och barn» böra tilläggas »än den, hvartill han förut
varit för dem berättigad».

327

De remitterade handlingarna varda härmed återstälda jemte utdrag
af fullmäktiges protokoll, utvisande de särskilda meningar, som
vid ärendets behandling blifvit uttalade.

Stockholm den 30 maj 1895.

Underdånigst:

På fullmäktiges vägnar:

NILS von STEYERN.

Georg Carlson.

Bilaga 4.

Grunder för organisation af fullmäktige för civilstatens pensionskassa för

enkor och barn.

Delegarne i civilstatens pensionskassa för enkor och barn sammanträda
i hufvudstaden genom fullmäktige på Kongl. Maj:ts nådiga kallelse
första gången inom sex år efter det kassan trädt i verksamhet och
derefter så ofta Kong]. Maj:t pröfvar skäligt delegarne sammankalla;
dock att ej mer än tio år må förflyta mellan hvarje sammanträde.

Kassans styrelse må hos Kong]. Maj:t göra framställning om delegarnes
sammankallande.

Fullmäktige ega att besluta uti frågor, som röra förändring i eller
tillägg till det för kassan gällande reglemente, äfvensom att afgifva
yttrande uti andra frågor, hvilka Kong!. Maj:t kan pröfva vara för
kassan af den vigt, att fullmäktiges uttalande deröfver bör inhemtas.

Antalet fullmäktige, hvilka skola väljas utan åtskilnad bland de
i och utom tjenst varande delegare, blifver sexton, deraf fyra utses af
do i hufvudstaden varande delegare och återstående tolf af delegarne i
landsorterna.

För val af fullmäktige fördelas kassans delegare i två grupper,
af hvilka första gruppen omfattar delegare med ett delaktighet.sbelopp
af öfver 4,500 kronor och andra gruppen delegare med ett delaktighets -

328

belopp af 4,500 kronor och derunder; och indelas för valen i landsorterna
riket i sex särskilda valkretsar, omfattande

första valkretsen Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands
län;

andra valkretsen Kopparbergs, Vestmanlands, Örebro och Vermlands
län;

tredje valkretsen Gefleborgs, Upsala, Stockholms och Södermanlands
län;

fjärde valkretsen Östergötlands, Kalmar, Kronobergs och Gotlands
län;

femte valkretsen Jönköpings, Skaraborgs, Elfsborgs samt Göteborgs
och Bohus län; och

sjette valkretsen Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

För att vara till fullmäktig valbar erfordras att hafva ett delaktighetsbelopp
af minst 1,200 kronor. Och må till fullmäktig ej väljas
ordförande eller ledamot i kassans styrelse ej heller hos kassan anstäld
tjensteman.

Då val af fullmäktige för delegarne i hufvudstaden skall anställas,
kalle kassans styrelse genom kungörelse, som i allmänna tidningar i
hufvudstaden införes första gången minst en månad före valet, samtlige
nämnde delegare att gruppvis inför styrelsen sammanträda. Hvardera
gruppen väljer dervid med slutna sedlar inom sig två fullmäktige; och
må frånvarande delegare genom annan delegare af samma grupp afgifva
valsedel, hvilken skall vara inlagd i försegladt omslag, derå den
röstande utsatt sitt namn jemte tjenstebefattning och delaktighetsbelopp.

Vid val af fullmäktige för delegarne i landsorterna välja inom
hvarje af förenämnda sex valkretsar första delegaregruppen inom sig
en fullmäktig samt andra gruppen inom sig likaledes en fullmäktig;
och åligger det för första valkretsen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Vesternorrlands län, för andra valkretsen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Örebro län, för tredje valkretsen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms län, för fjerde valkretsen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Östergötlands län, för femte valkretsen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings län och för sjette valkretsen Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län att utsätta viss tid, inom
hvilken delegarne i valkretsen ega att en hvar till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i det län, der han är bosatt, aflemna eller insända
valsedlar inlagda i förseglade omslag, å hvilka de röstande tecknat sina
namn jemte tjenstebefattningar och delaktighetsbelopp; skolande den

329

sålunda bestämda tid, hvilken icke må utsättas senare än en månad
före fullmäktiges sammanträde, af Kongl. Majtts Befallningshafvande
hvar inom sitt län kungöras i länskungöfelserna äfvensom uti någon
i länsresidensstaden utkommande tidning, första gången minst en månad
före den sista tiden för valsedlarnes aflemnade.

Till den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som utsatt tiden för
valet, skola öfriga Befallningshafvande inom valkretsen ofördröjligen
öfversända de till dem inkomna valsedlar obrutna, hvarefter, så snart
ske kan, inför förstnämnda Befallningshafvande samtliga valsedlar från
valkretsen öppnas i närvaro af minst två tillkallade delegare.

Vid lika röstetal verkställes lottning mellan dem, sorn erhållit
högsta röstetalen.

Då val af fullmäktig i valkrets försiggått, skall Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, inför hvilken valsedlarne öppnats, inom fyra dagar
derefter låta den valde tillställas valprotokoll och förordnande.

Till fullmäktiges ordförande utnäinnes af Kongl. Maj:t eu bland
kassans delegare, som dock ej behöfver vara till fullmäktig vald; och
eger ordföranden rösträtt lika med vald fullmäktig.

Fullmäktiges sammanträde må ej utan Kongl. Maj-.ts tillstånd fortvara
längre än tre veckor.

Vid fullmäktiges sammanträde må af fullmäktig väckas förslag
om ändring i eller tillägg till kassans reglemente; dock att sådant förslag
skall framställas sist inom eu vecka efter sammanträdets början.

Af fullmäktige beslutad ändring i eller tillägg till reglementet
må ej gälla utan Kongl. Maj:ts sanktion.

Skulle fullmäktige ej vilja medgifva höjning af pensionsafgifterna,
då sådan på grund af utredning om kassans ställning befinnes nödvändig
för att kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser ej skall
äfventyras, må Kongl. Maj:fc förordna om den minskning i pensionerna,
som tilläfventyrs kan blifva erforderlig.

Fullmäktig åtnjuter af staten resekostnads- och traktamentsersättning
efter tredje klassen i gällande resereglemente för de af fullmäktigskapet
föranledda resor till och från hufvudstaden samt ersättning
för den tid, hvarunder fullmäktiges sammanträde räcker, då han
är bosatt i hufvudstaden eller i följd af annat uppdrag, för hvilket godtgörelse
åtnjutes, derstädes sig uppehåller, med fem kronor men eljest
med tio kronor om dagen.

330

Bilaga 5.

Utdrag af protokollet, hållet hos civilstatens herrar fullmäktige
följande dagar är 1895.

Den 27 maj.

Närvarande:

Herr ordföranden, Presidenten von Steyern jemte samtlige herrar
fullmäktige, nemligen

Herr Justitiekansleren Elliot,

» Sekreteraren Bruzelius,

» Professoren Linstedt,

» Revisorn Kinberg,

» Hofrättsfiskalen Roos,

» Postexpeditören Bergman,

» Hofrättsrådet Lothigius,

» Assessoren Moberg,

» Jägmästaren Trysén,

» Häradshöfdingen Hellström,

» Landskamreraren Ohlsson,

» Jägmästaren Hjort,
y> Landskamreraren Ploman,

» Häradshöfdingen Brag,

» Länsnotarien Richter,

» Förste Landtmätaren Lindmark,

» Häradshöfdingen Öländer,

» Landssekreteraren de Frese,

» Förste Provinsialläkaren Cimmerdahl,

» Landssekreteraren Christopherson,

» Häradshöfdingen Kiellman,

» Landssekreteraren Pipon.

§ 4.

Föredrogos å nyo första afdelningens utlåtande n:o 1 öfver det
till herrar fullmäktige öfverlemnade, utaf särskilde komiterade afgifna

381

betänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnekafvare samt för deras enkor och barn.

Herr ordföranden föreslog, att vid föredragningen af detta ärende,
skulle följas den ordning, hvaruti afdelningens utlåtande blifvit uppstält,
hvaremot herr landskamreraren Ohlsson yrkade, att herrar fullmäktige
måtte först afgöra frågan, huruvida pensionsinrättningens verksamhet
för tjenstemäns pensionering borde upphöra, och att derefter
den ordning för ärendets behandling skulle följas, som i utlåtandet
blifvit iakttagen.

Då propositioner på de särskilda förslagen framstäldes, godkände
herrar fullmäktige hvad herr ordföranden föreslagit.

Härefter företogs granskningen af förslaget till pensionslag för civilstaten;
och då § 1 af förslaget blifvit föredragen, yttrade herr häradshöfdingen
Hellström, att han af skäl, som han i en vid afdelningens utlåtande
fogad reservation anfört, ansåge hela det ifrågavarande förslaget
icke böra antagas och förty yrkade, att herrar fullmäktige icke
måtte godkänna den nu föredragna paragrafen.

Sedan jemväl blifvit yrkadt, att herrar fullmäktige måtte förklara
sig icke hafva något att erinra emot § 1, framstäldes propositioner på
de särskilda yrkandena, hvarvid herrar fullmäktige godkände sistnämnda
yrkande.

§ 2 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

I afseende å § 3 hade afdelningen hemstält, att der måtte stadgas,
dels att för att vid afsked från befattning, som medför pensionsrätt,
erhålla pension skulle fordras att hafva uppnått eu lefnadsålder
af sextiofem år, dels ock att tjensteinnehafvare skulle vara pligtig att
vid sjuttio års ålder från tjensten afgå.

Efter föredragning häraf yttrade herr ordföranden:

»Då afdelningen tillstyrkt, att pensionsrätten för tjenstemän i allmänhet
bör, såsom hittills är fallet, inträda vid sextiofem års ålder, anser
jag både följdriktigt och med det allmännas fördel mest förenligt,
att de tjenstemän — provinsialläkare med flere — för hvilka Konung
och Riksdag under senare åren efter särskild pröfning bestämt en tidigare
pensionsålder, bibehållas vid eu sådan förmån. Jag hemställer
alltså, att hvad afdelningen föreslagit må gälla för tjenstemän i allmänhet,
men att för dem, som redan nu innehafva pensionBrätt vid tidigare
ålder, rättigheten till erhållande af pension må inträda vid sextio
år och skyldigheten att lemna tjensten vid sextiofem år. Skulle i anledning
häraf någon jemkning vara erforderlig i förslagets 5:te §, lärer
den utan svårighet verkställas.»

332

Herr landskamreraren Ohlsson yrkade, att komiténs förslag måtte
godkännas med den ändring, att bland dem, som enligt mom. a) vore
berättigade till pension vid sextiofem års ålder, skulle upptagas jemväl
kommissionslandtmätare, kronolänsmän och postvaktbetjente.

Derjemte yrkades bifall till afdelningens förslag oföräudradt; och
då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes, godkände
herrar fullmäktige hvad afdelningen föreslagit.

§§ 4 och 5 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

I fråga om § 6 ansågo herrar fullmäktige, att ordet »och» i början
af denna § borde utbytas mot »eller».

§ 7 lemnades utan anmärkning.

I afseende å § 8 hade afdelningen hemstält, att i första stycket
åt denna § orden »uppnått den i § 3 stadgade lefiiadsålder eller» måtte
utgå, samt att i andra stycket måtte stadgas, att tjensteinnehafvare,
hvilken uppnått den ålder, som berättigar till pension enligt § 3, icke
skulle vara ovilkorligen berättigad att för sjukdom erhålla tjenstledighet.

Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen sålunda hemstält.

I fråga om § 9 mom. 1 hade afdelningen hemstält, att herrar
fullmäktige måtte i sitt underdåniga utlåtande förorda en sådan ändring
i detta mom., att bostadsförmån, om den icke blifvit i staten till visst
belopp upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp
uppskattas, skulle beräknas till femton procent af den öfriga aflöningen.

Efter föredragning häraf yrkade herr landskamreraren Ohlsson
ogillande af hela § 9, i hvars ställe borde föreskrifvas, att pension
skulle beräknas till det belopp, som vore eller framdeles kunde blifva
bestämdt.

Derjemte yrkades dels af herr hofrättsfiskalen Roos, att afdelniugens
förslag i denna punkt måtte godkännas med den ändring, att
bostadsförmån skulle beräknas till femton procent af lön och tjenstgöringspenningar
men icke af ålderstillägg, dels ock af herr professoren
Linstedt, att afdelningens förslag måtte oförändradt godkännas.

Herr ordföranden framstälde till en början proposition på herr
landskamreraren Ohlssons yrkande, hvilket blef af herrar fullmäktige
afslaget.

Då härefter propositioner framstäldes på de öfriga yrkandena,
godkände herrar fullmäktige hvad afdelningen i denna punkt hemstält.

Vidare hade afdelningen hemstält, att herrar fullmäktige måtte
förorda jemväl den ändring i mom. 1 af § 9 i pensionslagen, att pensionerna
skulle utgå:

333

för tjensteinnehafvare, hvars lön icke öfverstege 400 kronor, med
aflöningens hela belopp;

för tjensteinnehafvare, hvars aflöning öfverstege 400 kronor men
icke uppginge till 1,000 kronor, med 70 procent af aflöningen med
tillägg af 20 procent af det belopp, hvarmed aflöningen understego
1,000 kronor; och

för tjensteinnehafvare, hvars aflöning uppginge till 1,000 kronor
eller till belopp derutöfver, med 70 procent af aflöningen, dock så att
pensionen i intet fall uppginge till högre belopp än 7,000 kronor,

äfvensom att i sammanhang med de sålunda föreslagna bestämmelser
måtte stadgas, att, om pensionsbelopp, beräknadt efter här angifna
grunder, skulle falla mellan fem- eller tiotal kronor, pensionen
skulle afjemnas till närmast högre fem- eller tiotal kronor.

Herr sekreteraren Bruzelius hemstälde, att afdelningens förslag
måtte godkännas med den ändring, att pensionen i intet fall skulle få
uppgå till högre belopp än 6,000 kronor.

Herr häradshöfdingen Kiellman hemstälde om bifall till afdelningens
förslag med den ändring, att högsta pensionsbeloppet bestämdes
till 6,000 kronor utom för ledamöter af Statsrådet och Högsta Domstolen,
för hvilka pensionsbeloppet borde bestämmas till 7,000 kronor.

Derjemte yrkades bifall till afdelningens förslag oförändradt; och
då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes, hördes blandade
ja och nej, hvarvid herr ordföranden förklarade, att han ansåg
propositionen på bifall till afdelningens förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes; och sedan till kontraproposition antagits herr
häradshöfdingen Kiellmans yrkande, uppsattes och godkändes följande
voteringsproposition:

»Den, som godkänner hvad första afdelniugen i denna punkt af
sitt ifrågavarande utlåtande hemstäjt,

den, det ej vill,

röstar ja;
röstar nej;

vinner nej, hafva herrar fullmäktige godkänt afdelningens förslag
med den ändring, att herrar fullmäktige anse högsta pensionsbeloppet
böra bestämmas till 6,000 kronor utom för ledamöter af Statsrådet och
Högsta Domstolen, för hvilka pensionsbeloppet bestämmes till 7,000
kronor.»

Voteringen företogs med slutna sedlar, af hvilka en, förseglad, un -

334

dantogs, och utföll med 19 ja mot 3 nej, i följd hvaraf herrar fullmäktige
godkänt afdelningens hemställan i denna del.

I öfrigt föranledde detta mom. icke någon anmärkning från herrar
fullmäktiges sida.

Vid § 9 mom. 2 hade afdelningen hemstält:

dels att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension borde utgå,
de professorer vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilkas aflöning
uuderstege den, som vore anslagen till högst aflönade professorerna
vid samma lärosäte, skulle anses med dessa likstälde;

dels att i fråga om det belopp, hvarmed hel pension kunde utgå,
registratorn i Justitierevisionen skulle vara likstäld med registratorn i
Justitiedepartementet;

dels att förste landtmätare skulle i fråga om det belopp, hvarmed
hel pension borde utgå, vara likstäld med ingeniör vid Landtmäteristyrelsen,
sedan denne kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg;

dels ock att i fråga om pension för kommissionslandtmätare skulle
gälla hvad derom särskildt vore eller framdeles kunde blifva bestämdt.

Hvad afdelningen sålunda i fråga om § 9 mom. 2 hemstält, blef
af herrar fullmäktige godkändt.

Härefter begärdes ordet af herr häradshöfdingeu Hellström, som,
under åberopande af hvad han uti en vid afdelningens utlåtande fogad
reservation anfört, hemstälde, att till § 9 mom. 2 skulle efter orden
»öfverståthållaren med landshöfding» tilläggas »landssekreterare och
landskamrerare i första och tredje klassens län med sådana embetsmän
i andra klassens län», samt att efter det sålunda föreslagna tillägget
måtte ytterligare tilläggas »landträntmästare i första och tredje klassens
län med sådana tjenstemän i andra klassens län.»

Sedan afslag å herr häradshöfdingen Hellströms hemställan blifvit
3rrkadt, framstäldes propositioner på de särskilda yrkandena, hvarvid
hördes blandade ja och nej; och förklarade herr ordföranden sig anse
propositionen på afslag å herr häradshöfdingen Hellströms hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Efter det votering blifvit begärd, uppsattes och godkändes följande
voteringsproposition:

»Den, som afslår hvad häradshöfdingen Hellström i sin reservation
hemstält i fråga om det belopp, hvarmed hel pension bör utgå för
landssekreterare, landskamrerare och landträntmästare,

röstar ja,

den, det ej vill,

röstar nej;

335

vinner nej, hafva herrar fullmäktige godkänt häradshöfdingen Hellströms
ifrågavarande hemställan.»

Voteringen företogs med slutna sedlar, af hvilka en, förseglad,
undantogs, och utföll med 13 ja mot 9 nej, i följd hvaraf herrar fullmägtige
afslagit herr häradshöfdingen Hellströms ifrågavarande hemställan.

I öfrigt föranledde mom. 2 icke någon anmärkning.

§ 9 mom. 3 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

I stället för hvad i andra puukten af § 10 föreslagits i fråga om
pensionsbelopps utjemnande hade afdelningen hemstält, att det måtte
bestämmas, att, om det pensionsbelopp, som efter den stadgade beräkningsgrunden
uppkomme, skulle falla emellan fem-eller tiotal af kronor,
pensionen skulle afjemnas till närmast högre fem- eller tiotal kronor.

Afdelningens hemställan i denna punkt bifölls af herrar fullmäktige,
som lemnade § 10 i öfrigt utan anmärkning.

§§11 och 12 lemnades utan anmärkning.

Afdelningen, som ansett den af komitén föreslagna påföljd för
underlåtenhet att under tre på hvarandra följande år uttaga pension
vara onödigt sträng, har hemstält, att i § 13 pensionslagen måtte
stadgas, att den, som under loppet af fem år sin pension ej uttagit,
skall varda från pensionsstaten affärd, och att, om han sedermera anmäler
sig å nyo, han må ega att i den ordning, hvari han sig sålunda
anmält, komma i åtnjutande af den förut innehafda pensionsrätten, dock
utan rättighet att för den förflutna tiden någon pension åtnjuta.

Herrar fullmäktige godkände afdelningens förslag.

I fråga om §§ 14, 15, 16, 17 och 18 förekom ingen anmärkning
från herrar fullmäktiges sida.

Härefter hemstälde herr landskamreraren Ploman, att i pensionslagen
måtte intagas bestämmelse derom, att hälften af pensionen skulle
fritagas från utmätning.

Härå yrkades afslag af herr häradshöfdingen Hellström; och då
propositioner på dessa yrkanden framstäldes, afslogo herrar fullmäktige
livad herr landskamreraren Ploman hemstält.

Vid § 19 hade afdelningen anfört, att afdelningen ansåge lagen
icke böra tillämpas på den, som, efter det lagen trädt i kraft, möjligen
erhölle transport till annan syssla af alldeles samma slag som don, från
hvilken transport skedde, ehuru med annan tjenstgöringsort; och då
paragraten med dess föreslagna ordalydelse skulle kunna på annat sätt
tillämpas, har afdelningen funnit det böra ifrågasättas, att ett förtydligande
i angifna syftet måtte ega rum.

336

Afdelningens ifrågavarande anmärkning blef af herrar fullmäktige
godkänd.

Härefter öfverginge herrar fullmäktige till granskningen af förslaget
till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.

Herrar fullmäktige lemnade §§ 1, 2 och 3 utan anmärkning.

I fråga om § 4 mom. 1 hade afdelningen anfört, att af samma
skäl, som vid granskningen af förslaget till pensionslag för civilstaten
blifvit anförda i fråga om bostadsförmåns inräknande i det lönebelopp,
som lägges till grund för bestämmandet af pensionens storlek, afdelningen
ansett, att i delaktighetsbelopp, hvarom i denna § sägs, likaledes
borde inräknas bostadsförmån, äfven om den icke blifvit i staten
till visst belopp upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt
belopp uppskattas, samt att bostadsförmån i nämnda fall borde beräknas
till femton procent af öfriga löneförmåner.

Herrar fullmäktige godkände afdelningens ifrågavarande förslag
men lemnade i öfrigt § 4 mom. 1 utan anmärkning.

Med erinran hurusom afdelningen förut i fråga om det belopp,
hvarmed hel pension borde utgå, anmärkt, att tre professorer vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutet, hvilkas aflöning understege den, som
anslagits åt högst aflönade professorer vid samma lärosäte, borde anses
med dessa likstälde, att registratorn i Justitierevisionen borde anses
likstäld med registratorn i Justitiedepartementet, och att förste landtmätare
borde anses likstäld med ingeniör vid Landtmäteristyrelsen, sedan
han kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg, har afdelningen vid § 4
mom. 2 föreslagit, att enahanda likställighet borde ega rum jemväl i
fråga om delaktighetsbeloppen.

Hvad afdelningen sålunda föreslagit, blef af herrar fullmäktige
godkändt.

Vidare hade afdelningen vid granskningen af § 4 mom. 2 liemstält,
att kommissionslandttnätares delaktighetsbelopp måtte bestämmas
till 2,400 kronor.

Denna hemställan godkändes af herrar fullmäktige.

Slutligen hade afdelningen vid § 4 mom. 2 föreslagit, att, i öfverensstämmelse
med hvad i § 9 mom. 2 pensionslagen är föreslaget, jemväl
bär måtte i fråga om delaktighetsbelopp bestämmas, att vaktbetjente
vid postverkets distriktsförvaltningar och postanstalterna skulle vara
likstälda med de vaktmästare hos Generalpoststyrelsen, hvilka kommit
i åtnjutande af ålderstillägg.

Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen härutinnan föreslagit.

I öfrigt förekom icke någon anmärkning vid § 4 mom. 2.

337

§ 4 mom. 3 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

Vid föredragning af § 5 yrkade herr revisorn Kinberg sådan
ändring i denna §, att delegare, som efter uppnådda sextiofem lefnadsår
tillträder högre aflöning, ej må för höjningen vinna delaktighet i kassan.

Derjemte yrkades, att denna § af komiténs förslag måtte oförändrad
godkännas; och blef sistnämnda yrkande af herrar fullmäktige
bifallet.

§§ 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, och 13 lemnades af herrar fullmäktige
utan anmärkning.

På förslag af herr landskamreraren Ohlsson beslöto herrar fullmäktige,
att med föredragningen af §§ 14, 15 och 19 skulle anstå, till
dess herrar fullmäktige fattat beslut i fråga om åtgärderna för afveckling
af nuvarande pensionsinrättningens förbindelser.

Den i § 16 mom. 2 föreslagna bestämmelse att för delegare, som
icke åtnjöte aflöning eller pension af staten, proportionerlig andel af
hans afgifter skulle förfalla till betalning den första dagen i sista månaden
af hvarje kalenderqvartal, hade synts afdelningen kunna medföra
olägenheter, och afdelningen hade derföre ansett det vara lämpligare,
om det bestämdes, att afgiften skulle erläggas under förra hälften af
qvartalets sista månad.

Denna afdelningens anmärkning godkändes af herrar fullmäktige,
som i öfrigt icke hade något att erinra vid § 16.

Med anledning af hvad § 17 innehölle derom, att vederbörande,
som hade att utbetala aflöning eller pension till de tjensteinnehafvare
eller pensionärer, hvilka vore delegare i kassan, skulle, så snart aflöningen
eller pensionen förfallit till betalning, insända redovisning för
derå belöpande afgifter till kassan, hade afdelningen förklarat, att afdelningen
ansåge det lämpligare, att redovisning skulle afgifvas efter
utgången af hvarje qvartal, och att samtidigt de under qvartalet influtna
afgifter till pensionskassan blefve redovisade.

Denna anmärkning blef af herrar fullmäktige godkänd.

I öfrigt hade herrar fullmäktige intet att erinra vid denna §.

§§ 18 och 20 godkändes.

Dä det i § 21 förekommande uttrycket »eller annorledes lagligen
fullkomnade» kunde lemna rum för olika tolkningar, hade afdelningen
ansett, att åt denna § borde gifvas sådan lydelse, att derunder icke
kunde hänföras andra äktenskap än sådana, som antingen blifvit fullbordrade
med vigsel eller ock blifvit inför borgerlig myndighet i laga
ordning afslutaao.

338

Hvad afdelningen sålunda anmärkt, godkändes af herrar fullmäktige,
som i öfrigt icke funno något att erinra vid § 21.

Vid föredragning af § 22 hemstälde herr landssekreteraren de
Frese, att i denna § skulle stadgas, att enka och barn af äktenskap,
som ingåtts efter det mannen fyllt 65 år, icke skulle vara berättigade
till pension från kassan, så vida icke äktenskapet ingåtts för att legalisera
barn.

Derjemte yrkades godkännande af komiténs förslag, så vidt det
afsåge denna §, och då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes,
bifölls sistnämnda yrkande.

Vidare hade afdelningen ansett, att i § 23 ordet »sjukdomen»
borde utbytas mot orden »sjukdomens lifsfarliga beskaffenhet».

Denna anmärkning godkändes; och funno herrar fullmäktige i
öfrigt intet vara att erinra vid denna §.

§§ 24, 25 och 26 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

In fidem:

Georg Carlson.

Den 28 maj.

Närvarande:

Herr ordföranden och samtliga herrar fullmäktige.

§ 3.

Fortsattes granskningen af komiterades förslag till reglemente för
civilstatens pensionskassa för enkor och barn, hvarvid herrar fullmäktige,
på förslag af herr häradshöfdingen Kiellman, beslöto, att med
föredragningen af §§ 27—41 skulle anstå till dess herrar fullmäktige
fattat beslut i fråga om åtgärderna för afveckling af nuvarande pensionsinrättningens
förbindelser.

Beträffande frågan, huruvida för pensionering af civila tjensteinnehafvare
vid tidigare ålder än den från allmänna indragningsstaten
bestämda en särskild anstalt fortfarande borde finnas, har afdelningen

339

ansett, att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit, varder beslutad, civilstatens pensionsinrättnings
verksamhet för tjenstemäns pensionering må kunna upphöra.

Hvad afdelningen sålunda hemstält, blef af herrar fullmäktige
godkändt.

Afdelningen hade vidare ansett, att den pensionering af enkor
och barn efter civila embete- och tjenstemän, som nu besörjes genom
civilstatens enke- och pupillkassa, skulle kunna ersättas genom anordnande
af en ny pensionskassa för enkor och barn i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med komiténs förslag.

Denna afdelningens hemställan blef af herrar fullmäktige godkänd.

Beträffande komiténs förslag i fråga om sättet för afvecklingen
af civilstatens pensionsinrättnings nuvarande förbindelser, hade afdelningen
till en början hemstält, att från hvarje delegare i civilstatens
pensionsinrättning borde infordras yttrande, huruvida han vore villig
att, mot befrielse från afgifter till pensionsinrättningen i och för sin
egen pensionsrätt, afstå från samma pensionsrätt, eller huruvida han
fortfarande ville förbehålla sig nämnda pensionsrätt mot skyldighet i
sådant fall att för densamma erlägga de afgifter, som med hänsyn till
berörda pensionsrätt äro eller kunna varda bestämda.

Hvad afdelningen sålunda föreslagit, godkändes af herrar fullmäktige.

De grunder, kvilka enligt afdelningens åsigt borde tillämpas vid
öfvergången och afvecklingen, i hvad anginge civilstatens pensionsinrättning,
både afdelningen, följande, så vidt ske kunnat, den af komitén
(sid. 389) begagnade uppställningen, sammanfattat under följande
punkter:

l:o) Innan pensionslagen för Sveriges civilstat träder i gällande
kraft och civilstatens pensionskassa för enkor och barn börjar sin verksamhet,
bör genom särskild person, som af Kongl. Maj:t förordnas, ny
beräkning verkställas af kapitalvärdena:

a) utaf de från civilstatens pensionsinrättning då utgående pensioner
till de afskedade posttjenstemän, som erhålla fyllnadspension af
postmedel;

b) utaf öfriga från samma pensionsinrättning beviljade pensioner
till då lofvande afskedade tjenstemän äfvensom begrafningshjelp till
pensionärers sterbhus;

c) utaf civilstatens enke- och pupillkassas samtlige då varande
förbindelser dels till pensionärer och dels till gifte och ogifte delegare.

2:o) Till iakttagande så snart pensionslagen träder i kraft skall
förordnas:

340

a'') att inga nya delegare emottagas i civilstatens peusionsinrättning,
samt att bestämmelserna i reglementet för samma pensionsinrättning
om rätt till pension och begrafningshjelp skola upphöra att gälla
för alla andra än dels dem, som vid nämnda tidpunkt redan tillträdt
sådan pension, och deras sterbhus, dels ock dem, som vilja fortfarande
bibehålla sin rätt enligt nämnda reglemente mot skyldighet att derför
erlägga de afgifter, som äro eller kunna varda bestämda;

b) att i följd häraf endast sistnämnde delegare skola erlägga den
årsafgift af två procent utaf stadgad pension, som nu af delegarne i
samma pensionsinrättning utgår för beredande åt dem af pensioner från
inrättningen.

Hvad afdelningen sålunda i punkterna l:o) och 2:o) föreslagit,
blef af herrar fullmäktige godkändt.

I punkten 3:o) hade afdelningen afgifvit följande förslag:

Mot det att alla nu till civilstatens pensionsinrättning för tjenstemannapensionering
anvisade statsbidrag indragas, äfvensom vidare
till statsverket öfverlemnas af civilstatens pensionsinrättniugs tillgångar
dels hvad som motsvarar de under l:o) a) och b) omförmälda kapitalvärden,
dels ock hvad som vid afvecklingens slut befinnes ej hafva erfordrats
för täckande af de under l:o) c) omförmälda kapitalvärden,

öfvertager statsverket till utgående fråu allmänna indragningsstaten
den årliga utbetalningen af:

afskedade posttjenstemäns pensioner till deras fulla belopp; och
civilstatens pensionsinrättnings under l:o) b) omförmälda pensioner
och begrafningshjelp,

hvarjemte, för det fall att de till civilstatens nya pensionskassa
för enkor och barn från civilstatens pensionsinrättning öfverlemnade
tillgångar skulle under afvecklingen befinnas icke förslå till täckande
af de under l:o) c) omförmälda kapitalvärden, statsverket tillhandahåller
de medel, som derutöfver kunna vara för ändamålet erforderliga.

Civilstatens pensionsinrättnings skyldigheter mot de delegare,
hvilka möjligen icke befinnas villiga att, mot befrielse från afgifter i
och för sin egen pensionering från inrättningen, afstå från denna peusionsrätt,
fullgöras jemväl af staten, hvaremot staten af nämnda delegare
uppbär de afgifter, som med hänsyn till sagda pensionsrätt äro
eller kunna varda bestämda.

Efter föredragning häraf begärdes ordet af herr justitiekansler^!
Elliot, som hemstälde, att afdelningens förslag i denna punkt måtte
godkännas, dock med den ändring, att första stycket erhölle följande
lydelse:

341

»Mot det att alla nu till civilstatens pensionsiurättning för tjenstemannapensionering
anvisade statsbidrag indragas, äfvensom vidare till
statsverket öfverlemnas af civilstatens pensionsinrättnings tillgångar dels
hvad som motsvarar de under l:o) a) och b) omförmälda kapitalvärden,
dels ock intill ett belopp af högst 600,000 kronor hvad som vid afvecklingens
slut befinnes ej hafva erfordrats för täckande af de under
l:o) c) omförmälda kapitalvärden.»

Herr landskamreraren Ohlsson yrkade afslag å afdelningens hemställan;
och då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes,
biföllo herrar fullmäktige hvad herr justitiekansleren Elliot hemstält,

Afdelningen hade vidare föreslagit i punkten

4:o) Så snart civilstatens nya pensionskassa för enkor och barn
träder i verksamhet, skola till densamma öfverflyttas från civilstatens

pensionsinrättning: . .

1) rätt att af dem, som vid öfverflyttningen äro delegare i civilstatens
enke- och pupillkassa, uppbära årsafgifter med sju procent i
stället för nu utgående fem procent af delegarepension; samt

2) de af civilstatens pensionsinrättnings samt sistnämnda enkeoch
pupillkassas egna tillgångar, som icke omedelbart öfverlemnats. till
statsverket för täckande af de under l:o) a) och b) omförmälda kapitalvärden.

Efter föredragning häraf hemstälde herr justitiekansleren Elliot
om bifall till afdelningens förslag i denna punkt, dock med följande tillägg:

»Skulle å de till nya pensionskassan för enkor och barn enligt
denna punkt öfverlemnade tillgångar efter tullgörandet af samtlige under
punkten l:o) c) omförmälda förbindelser förefinnas öfverskott utöfver det
staten i sådan händelse tillkommande högsta belopp eller 600,000 kronor,
skall återstoden utgöra en fond, öfver hvilken delegarne i civilstatens
nya pensionskassa ega att för pensionskassans ändamål förfoga.»

Hvad herr justitiekansleren Elliot sålunda hemstält, bifölls af herrar
fullmäktige.

Vidare hade afdelningen i punkten

5:o) tillstyrkt, att samtliga de statsanslag, som, då den nya kassan
träder i verksamhet, utgå till civilstatens pensionsinrättning och civilstatens
nu varande enke- och pupillkassa, skola indragas, hvad angar
anslaget till civilstatens enke och pupillkassas allmänna fond i den man
redan varande pensionärer afgå.

Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen i punkten 5:o) före slutit Ö

I enlighet med afdelningens hemställan godkände herrar fullmäk -

342

tige hvad. komiterade för öfrigt (sid. 391—392) föreslagit i fråga om
den framtida förvaltningen af civilstatens pensionsinrättnings donationsfonder,
om den inom civilstatens pensionsinrättning bildade kapital- och
lifränteförsäkringsanstalt samt om upphörande af nu gällande reglementen
äfvensom räkenskapernas afslutande och granskning.

Härefter öfvergingo herrar fullmäktige till granskning af de i
komiténs förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn intagna öfvergående stadganden.

Afdelningen hade hemstält, att åt § 42 måtte gifvas sådan förändrad
redaktion, att deraf tydligt framginge, det delegarne i den nya
pensionskassan för enkor och barn icke under några omständigheter
skulle hafva skyldighet att med den nya kassans egna tillgångar fullgöra
de äldre kassornas förbindelser.

Herrar fullmäktige godkände afdelningens anmärkning och hade i
öfrigt intet att erinra vid § 42.

Afdelningen hade hemstält, att i § 43 mom. 1 skulle föreskrifvas,
att de tillgångar, som för de i § 42 omförmälda ändamål inginge till
den nya kassan, skulle derstädes särskildt för hvarje kassa bokföras.

Hvad afdelningen sålunda hemstält, godkändes af herrar fullmäktige,
som i öfrigt icke hade något att anmärka mot denna §.

§§ 44 och 45 lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

Vidare hade afdelningen hemstält, att till förtydligande af innehållet
i § 46 skulle efter orden »högre pensionsrätt för enka och barn»
tilläggas »än den, hvartill han förut varit för dem berättigad».

Herrar fullmäktige godkände § 46 med den af afdelningen föreslagna
ändring.

Sedan herrar fullmäktige sålunda fattat beslut i fråga om åtgärder
för afvecklingen af nuvarande pensionsinrättningens förbindelser, hade
herrar fullmäktige att företaga granskningen af §§ 14, 15 och 19 af förslaget
till reglemente för den nya pensionskassan för enkor och barn.

I fråga om § 14 hade afdelningen tillstyrkt, att herrar fullmäktige
måtte, med hemställan om beviljande af bidrag af statsmedel, motsvarande
hälften af de utaf komitén såsom nödiga beräknade års- och
befordringsafgifterna, att utgå i den mån pensioneringen icke utan sådant
bidrag kunde med delegarnes egna afgifter uppehållas, föreslå, att § 14
så ändras, att inträdesafgift skall utgå med tolf och en half procent af
det delaktighetsbelopp, för hvilket vid första utnämning till tjenstinträde
i kassan sker, och befordringsafgift med tolf och en half procent af
hvarje derefter skeende höjning i delaktighetsbelopp.

Efter föredragning häraf yrkades dels bifall till afdelningens förslag

343

och dels, af herr landskamreraren Ohlsson, afslag å detsamma och godkännande
af komiténs förslag oförändradt i denna del; och då proposisioner
på de särskilda yrkandena framstäldes, godkände herrar fullmäktige
hvad afdelningen tillstyrkt.

I öfrigt godkändes § 14. •

Beträffande § 15 hade afdelningen ansett, att i denna § borde medgifvas
rättighet för delegare, som det önskade, att få inträdes- och befordringsafgifterna
fördelade till betalning på två år från och med den
månad, då delaktighet i kassan enligt § 3 eller höjning i delaktighetsbelopp
inträdt, samt att för delegare, som häraf sig begagnar, nämnda
afgifter böra förhöjas med en tjugondedel af det belopp, hvarmed desamma
eljest skolat utgå.

Efter föredragning häraf yrkades dels bifall till afdelningens hemställan
och dels, af herr hofrättsrådet Lothigius, afslag å samma hemställan
och godkännande af komiténs förslag i denna del.

Då propositioner på de särskilda yrkandena framstäldes, hördes
blandade ja och nej, hvarjemte votering begärdes.

Härefter uppsattes och godkändes följande voteringsproposition:

»Den, som bifaller hvad första afdelningen i denna punkt af sitt
utlåtande hemstält,

röstar ja,

den, det ej vill,

röstar nej;

vinner nej hafva herrar fullmäktige godkänt komiténs förslag i
denna del.»

Voteringen företogs med slutna sedlar, af hvilka en, förseglad,
undantogs, och utföll med 14 ja mot 8 nej, i följd hvaraf herrar fullmäktige
godkänt afdelningens hemställan.

Härefter begärdes ordet af herr hofrättsfiskalen Roos, som yrkade,
att, då det på grund af stadgandet i § 16 mom. 2 kunde inträffa, att
delegare i kassan ej före sin död till kassan inbetalt något belopp,
samt do efterlefvande i sådan händelse jemlikt grunderna för § 5 ej
borde anBes berättigade till pension, ett förtydligande i nämnda syfte
måtte ega rum. •

Hvad herr hofrättsfiskalen Roos sålunda yrkat, blef af herrar
fullmäktige afslaget.

I öfrigt förekom ingen anmärkning vid denna §.

Vid § 19 hade afdelningen hemstält, att i mom. a) efter ordet
»redan» skulle inskjutas orden »af honom».

344

Herrar fullmäktige godkände denna hemställan.

Härefter begärdes ordet af herr häradshöfdingen Hellström, som
hemstälde, att herrar fullmäktige måtte tillstyrka sådan förändring uti
§ 19 af reglementsförslaget, att deri omförmäld delegare tillerkännes
rätt att, om han så önskar, i kassan qvarstå.

Sedan afslag å denna hemställan blifvit yrkadt, framstäldes propositioner
på de särskilda yrkandena; och blef herr häradshöfdingen
Hellströms hemställan af herrar fullmäktige afslagen.

I öfrigt lemnades § 19 utan anmärkning.

In fidem:

Georg Carlson.

Den 29 maj.

Närvarande:

Herr ordföranden och samtlige herrar fullmäktige.

I 3.

Fortsattes granskningen af komiterades förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn.

Afdelningen hade hemstält, att § 27 i förslaget till reglemente
för pensionskassan skulle sålunda ändras, att ordföranden och samtliga
ledamöterna i styrelsen skulle vara delegare i kassan, samt att det
ovilkorliga stadgandet att en af styrelsens ledamöter skulle ega särskild
fackkunskap för bedömande af pensionsfrågor i matematiskt-tekniskt
hänseende måtte uteslutas, äfvensom att i reglementet skulle intagas
bestämmelser rörande förordnande af en konsulent med åliggande att
verkställa den i § 33 föreskrifna, hvart femte år återkommande utredning
öfver inrättningens tillstånd likasom äfven den årliga beräkning
angående beloppen af kassans fonder, som föreskrifves i § 34, att på
kallelse öfvervara styrelsens förhandlingar i ämnen, som röra pensionskassan,
med rättighet för honom att deltaga i öfverläggningarne men

345

icke i besluten, samt att till styrelsen eller, om han funne det erforderligt,
till Kongl. Maj:t, göra framställningar och förslag beträffande de
åtgärder, som han kunde finna behöfliga eller nyttiga för kassans bestånd
och förkofran.

Herrar fullmäktige godkände hvad afdelningen hemstält och hade
i öfrigt intet att erinra vid § 27.

§§ 28, 29, 30, 31, och 32 lemnades af herrar fullmäktige utan
anmärkning.

Beträffande § 33 hade afdelningen hemstält, att i reglementet
skulle, i enlighet med ett af afdelningen särskild! upprättadt, vid betänkandet
fogadt förslag, intagas bestämmelser om rätt för delegarne
att genom fullmäktige yttra sig och besluta i pensionskassan rörande
vigtigare frågor.

Herr professoren Lindstedt hemstälde om bifall till afdelniugens
förslag med den ändring, att, då enligt det vid betänkandet fogade förslag
till organisation af fullmäktige för civilstatens pensionskassa för
enkor och barn fullmäktig skulle af staten åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning efter andra klassen i gällande resereglemente för
de af fullmäktigskapet föranledda resor till och från hufvudstaden, men
sådan ersättning, om den af statsmedel skulle gäldas, skäligen icke
borde utgå efter högre klass än den tredje, rättelse i detta hänseende
måtte ske.

Herrar fullmäktige biföllo hvad herr professoren Lindstedt sålunda
hemstält och hade i öfrigt intet att erinra vid § 33.

§ 34 lemnades utan anmärkning.

I afseende å § 35 hade afdelningen hemstält, att i samma § ordet
»mars» måtte utbytas mot »april».

Denna anmärkning godkändes af herrar fullmäktige, som i öfrigt
icke hade något vid denna § att erinra.

Afdelningen hade föreslagit, att, med ändring af § 36, skulle
stadgas, att revisorerna skulle sammanträda första helgfria dagen i juni,
att revisionsberättelsen skulle aflemnas inom juni månads slut och att
styrelsen skulle senast inom den 15 nästföljande juli till Kongl. Maj:t
ingifva sin och revisorernas berättelse med det yttrande, som af den
senare kunde föranledas.

Herrar fullmäktige biföllo hvad afdelningen sålunda föreslagit.

Vidare hade afdelningen föreslagit, att till verkställande af den
i § 36 föreskrifna granskning skulle af Kongl. Maj:t utses i mån af
behof tre eller högst fem revisorer, af hvilka minst en skulle ega sär 44 -

346

skild fackkunskap för bedömande af pensionsfrågor från matematisktteknisk
synpunkt; samt att revisorerna skulle vara delegare i kassan,
dock att en af revisorerna skulle kunna utses utses bland dem, som icke
vore delegare.

Hvad afdelningen sålunda föreslagit, blef af herrar fullmäktige
godkändt.

I öfrigt lemnades § 36 utan anmärkning.

§ 37 blef af herrar fullmäktige godkänd.

I afseende å § 38 hade afdelningen hemstält om tillägg, att jemväl
kostnaden för fullmäktiges sammanträden skulle bestridas af staten.

Herrar fullmäktige godkände § 38 med det af afdelningen föreslagna
tillägg.

§§ 39 och 40 lemnades utan anmärkning.

Afdelningen hade hemstält, att i § 41 skulle stadgas, att hos
Kong!. Maj:t skulle få anföras besvär öfver styrelsens beslut i fråga
icke allenast om delaktighet och pension srätt utan äfven i fråga om
afgifter.

Herrar fullmäktige godkände afdelningen sanmärkning och hade i
öfrigt intet att erinra vid § 41.

Härefter väcktes af herr hofrättsfiskalen Roos förslag, att herrar
fullmäktige skulle göra framställning, att föreskrift blefve i vederbörlig
ordning meddelad derom, att kassan skulle i afseende å afgifter af
delegarne hafva förmånsrätt näst efter utskylder till kronan; och biföllo
herrar fullmäktige detta förslag.

Hvad komitén föreslagit derom, att reglementet, sedan det trädt
i kraft, skulle tillämpas på dem, som derefter utnämndes till befattning,
hvars innehafvande enligt de föreslagna stadgandena förpligtade till
delaktighet i pensionskassan, lemnades af herrar fullmäktige utan anmärkning.

Afdelningen hade ansett, att den af afdelningen ifrågasatta rätt
för delegarne i den nya pensionskassan för enkor och barn att genom
fullmäktige öfverlägga och besluta i pensionsinrättningen rörande vigtigare
ämnen borde utgöra ett vilkor för det samtycke, herrar fullmäktige
kunde vilja för delegarne i civilstatens pensionsinrättning lemna
till den nya anordningen af ifrågavarande pensionsväsen.

Efter föredragning häraf yrkades dels bifall till hvad afdelningen
sålunda hemstält och dels afslag derå; och då propositioner på de särskilda
yrkandena nu framstäldes, afslogo herrar fullmäktige afdelningens
hemställan.

347

§ 4.

Sedan afdelningeus förslag sålunda blifvit, slutbehandladt, anmäldes
reservationer mot herrar fullmäktiges dervid fattade beslut.

af herr landskamreraren Ohlsson, som anförde:

»Enligt min åsigt hafva komiterade hvarken på grund af Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 16 maj 1889 (n:o 70) eller Kongl.
Maj:ts med föranledande häraf den 19 augusti samma år och den 6
augusti 1891 till komiterade aflåtna nådiga skrifvelser, hvilka handlingar
innefatta syftet med och omfånget af det komiterade lemnade
uppdrag, haft giltig anledning att afgifva förslag:

vare sig om lagstadgad pensionering af de civila embets-, tjenstemän
och betjente, hvilka för närvarande icke äro tillförsäkrade statspension
vid afskedstagande^

eller om ändring i beloppet af den statspension, som jemlikt nu
gällande bestämmelser tillkommer flertalet innehafvare af civila tjenstebefattningar.

Förslaget om en icke oväsentlig ökning af de peusionsberättigades
antal lärer påtagligen icke kunna leda till besparing i statens pensionsutgifter,
och förslaget om en i det stora hela för statsverket i
ekonomiskt afseende jemförelsevis obetydlig ändring och minskning i
beloppen af de civila pensionerna, hvilka ju i de flesta fall blifvit så
nyligen som under de sistförflutna 20 åren af Riksdagen och Kongl.
Maj:t pröfvade och fixerade, synes desto mindre af förekomna omständigheter
nu påkalladt, som en pensionsreglering i dylikt syfte, om och
när densamma af vederbörande verkligen ifrågasättes och anses på
grund af förändrade förhållanden böra eg a rum, tvifvelsutan endast
torde böra ställas i samband med eu allmän och i besparingshänseende
mera vidtgående omreglering af pensionsbeloppen för alla embets-,
tjenstemän och betjente, som äro tillförsäkrade pension af statens medel.

Vid nu anmärkta förhållanden — och utan att ingå i vidare bedömande
huruvida komiterade lyckats eller icke lyckats att genom sina
båda ofvanberörda förslag på ett ändamålsenligt och tillfredsställande
sätt främja det liufvudsakliga och egentliga syftemål, som varit dem
förelagdt:

åstadkommandet af besparing i statens utgifter för det civila pensionsväsendet
— kan jag för min del icke biträda komitéförslaget i
dessa delar.

348

Vidare har jag i olikhet med fullmäktige ansett mig böra uttala
min bestämda uppfattning derom, att, då något mera allmänt och lifligt
intresse eller några eljest särdeles tungt vägande skäl för bibehållande
af civilstatens pensionsinrättning, för såvidt densamma har till uppgift
att bereda civila tjensteinnehafvare pension vid tidigare ålder än den
för rätt härtill från allmänna indragningsstaten bestämda, i verkligheten
näppeligen förefinnas, och då härtill kommer, att pensionsinrättningen
enligt sakkunnig persons utredning befinner sig i mycket brydsam
ekonomisk ställning samt med påräkneliga inkomster omöjligen kan
för någon längre tid fullgöra samtliga sina nuvarande pensioneringsuppgifter,
tjenstemannapensioneringen från inrättningen såsom den minst
behöfliga snarast möjligt bör upphöra. I sammanhang härmed anser
jag, att pensioneringen af de civila tjensteinnehafvare, som tillhöra
pensionsinrättningen, lämpligen kan och bör till fördel för statsverket
ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de bestämmelser och
vilkor, som blifvit i förslaget till pensionslag intagna, helst genom pensionsålderns
framflyttning ganska afsevärda besparingar i sinom tid
beredas statsverket, utan att vederbörande tjensteinnehafvares befogade
anspråk och intressen kunna anses härigenom varda åsidosatta.

På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, håller jag före,
att § 1 i förslaget till pensionslag bör omfatta de civila embetsverk
och stater, som nu tillhöra civilstatens pensionsinrättning, och hel pension
enligt § 9 utgå med belopp, som för hvarje tjensteinnehafvare
genom särskilda löne- och pensionsregleringar eller eljest meddelade
föreskrifter är eller framdeles varder bestämdt.

Derest § 1 i pensionslagen får allenast den omfattning, som af
mig blifvit antydd, föranledes häraf gifvitvis motsvarande ändring i
§§ 2 och 3.

I olikhet med fullmäktige är jag, såsom förut blifvit antydt, af
den mening, att pensionsåldern ur besparingssynpunkt. skäligen torde
kunna bestämmas enligt förslagets sistnämnda §, dervid dock under a)
lärer böra af skäl, som för öfrige der omförmälde tjensteman blifvit af
komiterade anförda, inrymmas jemväl kommissionslandtmätare, kronolänsmän
och vaktbetjente vid såväl postverkets distriktsförvaltningar
som de fasta och ambulanta postanstalterna.

Fullmäktiges hemställan rörande omredigering af § 8 kan jag för
min del icke heller biträda.

Deremot anser jag, att det vore med statens välförstådda intressen
förenligt, att denna § ändrades i så måtto, att för de tjenstemän,
hvilkas pensionsålder jemlikt § 3 a) föreslagits till 65 år, skyldigheten

849

att vid nämnda ålder afgå blofve, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad beträffande en del tjensteman nu är stadgadt, faststäld endast
vilkorlig så, att Kongl. Maj:t eller vederbörande embetsverk hade
sig obetaget att efter särskild framställning medgifva anstånd med afskedet.
, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i
tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och vore villig
att i densamma qvarstå, dock uti intet fall längre än till dess han
uppnått 70 års ålder.

Under förutsättning att, på sätt komiterade och fullmäktige samstämmande
föreslagit och hvaremot jag för min del icke haft något
att erinra, den andra af civilstatens pensionsinrättnings uppgifter eller
den att bereda pension åt vissa civila tjensteinnehafvares enkor och
barn jemväl skall upphöra, samt i stället en ny kassa för samma eller
vidsträcktare ändamål inrättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de mera försäkringstekniska och tidsenliga grunder, som i sådant afseende
blifvit föreslagna, delar jag visserligen den meningen, att i och
med de nya af komitén föreslagna pensionsförfattningarnas trädande i
kraft civilstatens pensiousinrättning icke derefter skall ikläda sig några
nya pensionsförbindelser, men hvad beträffar samtliga de förbindelser,
den redan då åtagit sig och således häftar för, hyser jag den skiljaktiga
åsigten, att peusionsinrättningen sjelf dels genom användande
efter hand åt pensionsinrättningens tjenstemanna- och enskilda fonder
och afkomsten deraf dels genom minskning af förvaltningskostnaderna
och dels genom särskilt för sådant ändamål ökade delegareafgifter,
derest sådana mot förmodan varda erforderliga, kan och bör utan anspråk
på statens medverkan genom den nya kassans föranstaltande och
försorg afveckla samma sina förbindelser.

Härigenom vinnas uppenbarligen flere ganska väsentliga fördelar,
dels å ena sidan att någon som helst befattning med pensionsinrättningens
ekonomiska angelägenheter och afvecklingsbestyr eller risk af
mer eller mindre oberäkneliga utgifter icke behöfver öfverflyttas från
pensionsinrättningen och till statsverket, dels ock å andra sidan att
ett efter afvecklingens slut möjligtvis förefintligt öfverskott, hvarpå
statsverket i allt fall skäligen icke lärer kunna eller vilja göra anspråk,
kan i den män pensionsinrättningens tillgångar icke blifvit derförut i
behörig ordning för dess egentliga ändamål disponerade, komma den
nya enke- och pupillkassan i allo tillgodo. Afkomsten å detta möjligen
uppkommande öfverskott bör emellertid enligt mitt förmenande uteslutande
användas dels till höjande och förbättrande af pensionerna åt
enkor och barn efter de med exempelvis 1,800 kr. eller lägre belopp

350

aflönade tjensteman och betjente, hvilkas delaktighetsbelopp i den nya
kassan blifva Bå små, att de härefter beräknade pensionerna i allmänhet
varda för sitt ändamål alltför otillräckliga, dels ock till åstadkommande
af lindring i inträdes- och befordringsafgifterna för samme lågt
aflönade tjenstemäu och betjente, i den män jemväl härtill finnes tillgång.

Genom det af mig augifna tillvägagående vid upphörande och afvecklande
af civilstatens pensionsinrättning skulle statsverket genom
den nya pensionslagen, för såvidt den rör delegarne i civilstatens pensionsinrättning,
kunna i hvarje fall påräkna eu säker besparing dels genom
indragning af de årliga anslagen till inrättningens tjenstemanna- och
enskilda fonder, 74,271 kronor 50 öre, dels ock genom framdeles uppkommande
betydlig minskning i pensionsutgifter till följd af pensionsålderns
framflyttning utan annan ökning af statens utgifter för denna
del af pensionsväsendet än den, som så småningom skulle förorsakas
deraf, att staten framgent komme att, såsom förut på goda grunder i
allt fall varit af fullmäktige ifrågasatt, helt och hållet öfvertaga pensioneringen
af posttjenstemännen samt dessutom pensionera äfven det fåtal
andra civila tjensteinnehafvare, som tilläfventyrs, om civilstatens
pensionsinrättning fortfarit med sin verksamhet, kommit att uteslutande
derifrån taga pension.

Utgiftsökningen i sistnämnda hänseenden torde emellertid komma
att utgöra antagligen endast omkring \ af den antydda besparingen.

Sådan pensionslagen deremot föreligger efter fullmäktiges ändringsförslag,
lärer densamma icke kunna medföra någon som helst besparing
för statsverket.

Beträffande några af fullmäktige i öfrig! gjorda hemställanden
och förslag har jag varit af skiljaktig mening, i det jag ansett:

att det till pensionsinrättningens allmänna fond nu utgående årliga
statsanslag å 45,000 kronor fortfarande och tillsvidare borde få
utgå samt, i den mån detsamma icke behöfde tagas i anspråk för redan
varande pensionärer, öfverflyttas till den nya kassan och tillika med
förefintlig besparing å detta anslag der användas, på sätt jag ifrågasatt
beträffande ofvan omförmälda, efter den gamla kassans afveckling möjligen
förefintliga öfverskottsmedel.

att inträdes- och befordringsafgifter utan anspråk på nytt statsanslag
för sådant ändamål böra af tjenstemännen erläggas till den blifvande
enke- och pupillkassan med procentbelopp, som komiterade i
detta afseende föreslagit;

att den tillämnade nya kassan bör utan anlitande af statens mellankomst
sjelf bestrida alla sina förvaltningskostnader samt af vederbörande

351

tillgodonjuta skälig ersättning för afvecklingen af den eller de äldre
kassor, som kunna varda dit öfverflyttade; samt

att på grund häraf och då den nya kassan jemväl i öfrigt skall
med undantag af nyssnämnda för särskilt ändamål afsedda statsanslag
och öfverskottsmedel uppehållas uteslutande genom delegarnes tillskott,
vidsträckt och afgörande inflytande i afseende å kassans förvaltning och
handhafvande bör tillkomma delegarne, samt styrelse och representation
i sådant syfte ordnas med Kongl. Maj:t allenast tillkommande pröfningsrätt
i vissa fall samt inseende öfver kassan till tryggande af dess fortbestånd
och delegarnes reglementsenliga rättigheter.

De särskilda ändringar i grunderna för afvecklingen af pensionsinrättningen
och i reglementsbestämmelserna för den nya kassan, som
föranledas af mina ofvan antydda åsigter och förslag, har jag icke funnit
nödigt att här närmare angifva eller formulera. Endast det torde böra
framhållas, att genom hvad jag föreslagit skulle en särskilt för civila
lägre tjenstemäns och betjentes enkor och barn välbehöflig förbättring
i pensionsväsendet kunna för framtiden ernås, utan att statsverket behöfde,
på sätt fullmäktige ifrågasatt, ikläda sig nya, ökade utgifter och
åtaganden för sådant ändamål.))

af herr häradshöfding en Hellström, som yttrade:

»Ehuruväl hvad komiterade åberopat såsom skäl för sitt förslag
att efter gemensam grund uti en lag ordna de civila embete-och tjenstemännens
pensionering är synnerligen beaktansvärdt, synes det mig dock
som om ett ordnande på sådant sätt af denna pensionering, vid det
praktiska utförandet deraf, möter sådana svårigheter, att fara är förhanden,
att i många fall det med pensionsväsendet afsedda ändamål icke kan
uppnås. De civila embete- och tjenstemännen äro nemligen såväl med
hänsyn till sina tjensteåligganden som med afseende å aflöningsförhållandena
så vidt skilda att de icke kunna efter samma principer pensioneras.
Den pensionsålder, som för en tjenstemannaklass kan anses
lämplig, är för eu annan alldeles olämplig, och under det att för eu
tjenstemanuakår dess lönebelopp lämpligen kunna läggas till grund för
beräkningen af dess pension skulle, om samma beräkningsgrund följdes
för en annan klass af tjenstemäu, dessa blifva i pensionshänseende illa
tillgodosedda. Komiterade hafva ock sjelfve funnit de af dem i § 9
mom. 1 af förslaget till pensionslag för civilstaten föreslagna grunder
för pensionsbeloppens beräkning otillämpliga på eu stor del embetsoch
tjenstemäu samt derför äfven uti mom. 2 af samma § föreslagit
åtskilliga undantag från regeln.

352

Såsom ett af de egentliga skälen för embets- och tjenstemannapensioneringens
ordnande på föreslaget sätt hafva komiterade åberopat,
att statens utgifter för pensionsväsendet, derigenom skulle minskas. För
att sådan minskning skulle komma till stånd hafva komiterade föreslagit,
bland annat, hufvudsakligen, att pensionsåldern framflyttades
till 70 år förutom för några få, som redan vid 65 år skulle erhålla
pension. Att denna ålder dock är alldeles för hög har såväl genom
herrar fullmäktiges beslut som af samtlige de från myndigheterna infordrade
yttranden blifvit fulleligen ådagalagt; och då således komiterades
åsigt i detta hänseende synes mig ohållbar, faller också ett af
de hufvudsakligaste syftemålen med pensionslagen, nemligen minskningen
af utgifterna för pensionsväsendet.

Då nu enligt min åsigt de civila embets- och tjenstemännen icke
kunna i pensionsafseende med hvarandra jemföras och följaktligen giltig
grund för ett gemensamt ordnande af deras pensionsväsende saknas,
samt härtill kommer, dels att på skäl, jag ofvan anfört, någon besparing
för staten af ett sådant ordnande af pensionsförhållandena icke
skulle vinnas, dels ock att de flesta stater för icke lång tid tillbaka
blifvit i löneafseende reglerade och i sammanhang dermed för hvarje
särskild tjenst bestämts såväl beloppet af den tjensten tillkommande
pension som äfven den lefnadsålder och tjenstetid med mera, som erfordrades
tör pensions erhållande, samt uppenbart är, att hvad sålunda
af Konung och Riksdag gemensamt beslutats grundats på saklig och
noggrann utredning för hvarje särskild! fall, har jag ansett mig böra
yrka afslag å komiterades förslag till pensionslag för civilstaten, och
får jag härigenom anmäla min reservation mot herrar fullmäktiges i
motsatt rigtning fattade beslut.

I afseende å hvad af herrar fullmäktige beslutats rörande detaljbestämmelserna
uti såväl nämnda lagförslag som förslaget till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn får jag reservera
mig i följande hänseenden.

Enligt den genom Kongl. Maj:ts beslut den 31 maj 1878 faststälda
lönestat för landssekreterare och landskamrerare hafva desse
embetsmäns löuer bestämts till lika belopp för alla eller 4,400 och
hafva de derjemte tillförsäkrats ett ålderstillägg, som jemväl är lika för
alla eller 600 kronor. Deremot har, då olika län ansågos kräfva olika
grad af arbete, de desse embetsman tillagda tjenstgöringspenningar
bestämts till olika belopp för att såmedelst skulle åt det större arbetet
också beredas någon högre aflöningsförmån. Då emellertid kompetensen
för erhållande af dessa tjänster är för alla lika och dessa embets -

353

män jemväl i alla andra afseenden äro med hvarandra liketälda, torde
de omständigheter, som föranledt de för dem olika aflöningsförhållanden,
icke rättvisligen böra ställa dem i olika ställning, då de afgått
från sina tjenstebefattningar och sålunda så att säga lemnat bakom sig
just hvad som grundat olikheten i deras aflöningar. Mig synes derför,
som om rättvisa och billighet kräfde, att, såsom ock skett, då deras
löner och pensioner af Kongl. Maj:t senast reglerades, samtlige landssekreterares
och landskamrerares pensioner bestämmas till lika belopp,
i hvilket afseende lämpligast torde vara, att de alla likstäldes med sådana
tjenstemän i andra klassens län, och då hvad jag nu anfört angående
landssekreterare och landskamrerare i allo eger tillämplighet jemväl å
landträntmästare, torde äfven dessa tjenstemän böra i pensionsafseende
likställas och icke såsom uti det af herrar fullmäktige tillstyrkta förslaget
egt rum tillförsäkras olika pensioner.

Vidare och då, enligt förslaget, staten skulle ålägga sina tjenstemän
såsom en oafvislig skyldighet att i kassan ingå, synes mig äfven
rättvisa och billighet fordra, att med denna skyldighet också må följa
rättighet att i kassan qvarblifva och följaktligen att, der en tjensteman
före sin pensionsålder ur statens tjenst afgår eller flyttas till tjenst,
hvarför delaktighet i kassan icke är stadgad, denne tjensteman må ega
rätt att, der han så åstundar, i kassan qvarstå mot skyldighet att fortfarande
utgöra stadgade afgifter. Erfarenheten visar, att en sådan afgång
från statstjenst ytterst sällan förekommer; och då ju i allt fall
de till kassan ingående afgifter äro bestämda med hänsyn dertill att
kassan skall bära sig, torde en ändring uti af mig nu antydt syfte icke
i någon mån kunna rubba kassans ställning och dess förmåga att fullgöra
sina förpligtelser.

På grund af hvad jag sålunda rörande förslagens detaljbestämmelser
anfört får jag mot herrar fullmäktiges beslut derutinnan anmäla
min reservation i följande afseenden nemligen

dels i hvad angår herrar fullmäktiges afslag å mitt yrkande att
landssekreterare, landskamrerare och landträntmästare i första och tredje
klassens län måtte i afseende å såväl egen som enke- och barnpensionering
likställas med sådana tjenstemän i andra klassens län;

dels ock beträffande herrar fullmäktiges afslag å mitt yrkande om
sådan förändring uti § 19 af förslaget till reglemente för pensionskassan,
att deri omförmälde delegare måtte tillerkännas rätt att, om han så önskade,
i kassan qvarstå.»

af herr hiiradshöfdingen Kiellinan, som instämde med herr härads 45 -

354

höfdingen Hellström med undantag af hvad angick den af herr häradshöfdingen
Hellström påyrkade ändring i § 19 af förslaget till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn;

af herr revisorn Kinberg, som instämde med herr häradshöfdingen
Hellström, så vidt han yrkat utslag å komiterades förslag till pensionslag
för civilstaten;

af herrar landssekreterare Christopherson, de Press och Pipon, landskamreraren
Ploman och hojrättsjiskalen Roos, hvilka instämde med herr
häradshöfdingen Hellström i fråga om landssekreterares, landskamrerares
och landträntmästares samt deras enkors och barns pensionering;

af herrar landssekreteraren de Press, häradshöfdingen Prag, Förste
provinsialläkaren Cimmerdahl och hofrättsfiskalen Roos, hvilka förklarade
sig instämma uti den af herr ordföranden vid behandlingen af pensionslagens
3 § uttalade mening, herr häradshöfdingen Brag med tillägg att
han ansåg jemväl kommissionslandtmätare böra blifva berättigade till
pension vid sextio och skyldige att afgå från tjensten vid sextiofem
års ålder; och yttrade herr förste provinsialläkaren Cimmerdahl särskildt
beträffande provinsialläkares pensionsrätt:

»De nu gällande bestämmelser om provinsialläkarnes pensionering
äro icke af gammalt datum. I ett vid Kongl. Ma:jts till Riksdagen
aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof fogadt
statsrådsprotokoll af den 21 dec. 1883 anfördes nemligen, bland annat,
att en förhöjning af pensionsbeloppen vore af behofvet påkallad och af
billig hänsyn till provinsialläkarnes ansvarsfulla och ansträngande kall
önskvärd, hvarföre Kongl. Maj:t föreslog Riksdagen att medgifva provinsialläkare
rätt att vid fylda 60 år och efter 30 års tjenstgöring i
statens tjenst afgå derifrån med pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 4,000 kronor. Med anledning häraf beslöt Riksdagen
enligt skrifvelse af den 13 maj 1884, att provinsialläkare skulle ega
att vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring i statens tjenst, af
hvilka 20 år såsom provinsialläkare, afgå med föreslagna pensionen.
Detta Riksdagens beslut meddelades vederbörande till efterrättelse genom
Kongl. brefvet den 10 juli samma år. Sedan reglering af provinsialläkarnes
lön blifvit år 1890 verkstäld, blef jemlikt, Riksdagens skrifvelse
den 20 maj 1890 och Kong], kungörelsen den 31 oktober samma
år föreskrifvet, att provinsialläkare skall, då han uppnått sistnämnde
lefnads- och tjensteålder, vara skyldig att från tjensten afgå, Kongl.
Maj:t likväl obetaget att efter bepröfvande låta med afskedet anstå.

Till denna korta återblick på pensionsfrågans historik torde jag
med hänsyn till nu föreslagna bestämmelser få anknyta några reflexioner.
Man kan väl icke med fog påstå, att provinsialläkarens medellifslängd
skulle i någon nämnvärd grad hafva ökats under det tiotal af år, som
förflutit sedan år 1884 och ännu mindre under femårsperioden 1890—-1894. För ett någorlunda säkert bedömande af vexlingar i medellifslängden
torde väl undersökning böra verkställas af förhållanden under
perioder af 30 — 40 år, på det att icke tillfälligheter må verka vilseledande.
Och förutsatt äfven att en sådan ökning af provinsialläkarnes
medellifslängd verkligen egt rum under nämnda korta tidsperiod, iöljer
deraf icke, att arbetsförmågan och förmågan att uthärda de från provinsialläkaretjensten
oskiljaktiga mödor och ansträngningar ökats. Man
kan tvärtom med ganska stor visshet antaga, att dessa senare skola
nu som förr i förtid bryta provinsialläkarens krafter och minska eller
upphäfva hans förmåga att sin befattning bestrida. Oaktadt således
inga skäl hafva tillkommit, som kunna motivera den föreslagna förhöjningen
af provinsialläkarens lefnadsålder vid afskedstagande^ synes det
mig likväl vara lämpligt, att, enär förmågan att uthärda ansträngningar
är större hos en provinsialläkare än hos en annan och då således en
eller annan provinsialläkare kan tjena det allmänna vid en ålder, då.de
fleste äro förslitna, ett latitudsystem i fråga om ålder vid afgång tilllämpas
sålunda, att provinsialläkare skall hafva rättighet att afgå vid
60 och skyldighet att afgå vid 65 års ålder.

I sammanhang härmed anser jag ock alldeles nödvändigt, att
t jeustetiden sänkes för dem, som afgå vid 60 års ålder, från föreslagna
30 till 25 år, om nemligen hel pension icke skall vara endast en tom
förespegling. Enligt uppgift af komiterade, grundad på noggranna
statistiska undersökningar för åren 1870- 1884, kunde sannolika åldern
vid afläggande af medicine licentiatexamen i medeltal antagas vara
30 \ år. Nu skulle ju tjenstgöringen kunna börja; men till följd af den
starka träDgseln på läkarebanan, som antagligen kommer att ytterligare
ökas, stå emellertid icke förordnanden till buds åt den unge läkaren;
denne måste tvärtom i allmänhet tillbringa flera år i overksamhet, endast
afbruten af tilltillfälliga förordnanden på några månader eller, i enstaka
lyckliga fall, någon längre tid. Under sådana omständigheter är det
lätt förklarligt, att medelåldern för tillträde till ordinarie provinsialläkaretjenst
har för nu tjenstgörande provinsialläkare varit 38,163 år;
af dessa provinsialläkare, till antalet 135, hafva 8 tillträdt sin tjenst
vid 38 år, 62 före 38 år och 65 efter 38 och intill 55 års ålder. Häraf
synes, att, äfven om de tre, kanske 4 år, under hvilka i medeltal

356

meriter till ordinarie tjenst insamlats på tillfälliga förordnanden m. m.,
medräknas, ett ganska betydligt antal af provinsialläkare icke skulle
komma i åtnjutande af hel. pension, om tjensteårens antal bestämdes
till 30 vid lefnadsålder af 60 år vid afskedstagande!.. Eu afkortning
af pensionen vid afskedstagande! skulle för desse läkare vara så mycket
mera känbar, som pensionsbeloppet i betänkandet är förslagsvis minskadt
med 300 kronor.

Slutligen skulle jag äfven vilja gorå en anmärkning mot den
bestämmelse i förslaget, som gifver rätt till pension på grund af tjensteår
i allmän tjenst utan annan begränsning än den i § 1 mom. 1 föreskrifna.
Genom denna bestämmelse göres visserligen möjligt för alla
landets läkare att på äldre dagar och efter långvarig tjenst såsom militär-,
stads- eller lasarettsläkare m. m. samt efter att slutligen hafva
erhållit provinsialläkaretjenst afgå från denna med pension; men följden
häraf kunde lätt blifva, att en stor del af provinsialläkarebefattningarna
komme att besättas med visserligen i öfrigt väl meriterade,
men för tjenstgöring som provinsialläkare mindre lämpliga äldre läkare.
Provinsialläkarepensionen är nemligen, om ock enligt förslaget förminskad,
den bästa pension, som i allmänhet står vårt lands läkare till
buds.

Provinsialläkarne få numera icke endast vara sjukvårdare; de
måste vara hygienens målsmän på landsbygden och hvar i sin stad
efter bästa förmåga främja den allmänna helso- och sjukvården. Att
detta är eu ganska svår dubbelställning, lärer icke kunna förnekas;
och säkert är, att de skyldigheter, som åläggas af denna ställning,
icke inläras på kort tid. Dessutom är härvid att beakta, att läkarnes
arbetsfält under årens lopp alltjemt vidgats, så att arbetets fördelning
blifvit en nödvändighet. Lika litet som en äldre provinsialläkare i
allmänhet kan vara kompetent att sköta ett lasarett eller en militärläkare
vid äldre år utan vidare kan antagas till föreståndare för exempelvis
ett barnbördshus eller ett hospital, lika litet kan man af män, som
icke hafva praktisk erfarenhet om de göromål, som tillhöra en provinsialläkares
tjenst, begära, att de på ett tillfredsställande sätt skola
kunna sköta en sådan befattning. Det måste således anses vara af
största vigt, att det nu gällande stadgandet om tjugu års tjenstgöring
som provinsialläkare i pensionslagen bibehålies som vilkor för pension,
på det att läkare må finna med sin fördel förenligt att redan i yngre
år söka erhålla provinsialläkaretjenst och så blifva i stånd att på ett
verksamt sätt främja den allmänna sjuk- och helsovårdens intressen,
hvilka senare lyckligtvis i vårt land börjat alltmer beaktas.

357

Efter att hafva anfört ofvanstående får jag sammanfatta min åsigt
sålunda: Provinsialläkare skall hafva rättighet att från tjeusten afgå
efter uppnådda 60 år och skyldighet att afgå efter uppnådda 65 år
samt erhåller hel pension, i förra fallet efter 25, i senare fallet efter
30 års tjenstetid men i hvarje fall först efter 20 års tjenstgöring som
provinsialläkare.» Jon '' ;

af herr sekreteraren Bruzelius mot herrar fullmäktiges beslut, hvarigenom
ogillats första afdelningeus hemställan, att den af afdelningen
ifrågasatta rätt för delegarne i den nya pensionskassan för enkor och
barn att genom fullmäktige öfverlägga och besluta i pensionsinrättningen
rörande, vigtigare ämnen borde utgöra ett vilkor för det samtycke,
herrar fullmäktige kunde vilja för delegarne i civilstatens pensionsinrättning
lemna till den nya anordningen af ifrågavavande pensionsväsen; samt

af herr postexpeditören Bergman, som anförde:

»Då uti motiveringen af fullmäktiges hemställan vid § 33 icke
framhållits, att det för delegarne bör anses såsom en ovilkorlig nödvändighet,
att do ega att genom en representation besluta i vigtigare
frågor, men att en sådan representation icke heller lämpligen kunnat
uppställas såsom ett vilkor för det samtycke, fullmäktige vilja för delegarne
i civilstatens pensionsinrättning lemna till den nya anordningen
af det civila pensionsväsendet, anser jag, att fullmäktiges nämnda hemställan
äfven bort innehålla,

att fullmäktige må, sedan Kongl. Maj:t och Riksdagen för sin
del fattat beslut angående det civila pensionsväsendets ordnande, på
nådig kallelse sammanträda för att, derest fullmäktiges framställning
i denna punkt icke vinner nådigt bifall, afgifva slutligt yttrande angående
upphörande af civilstatens pensionsinrättning samt föreslå åtgärder
angående ponsionsinrättniugens dåvarande tjenstemän och dispositionen
af inrättningens fasta egendom.»

In fidem:
Georg Carlson.

358

Kongl. Statskontoret.

Till Konungen.

På grund af de stora årliga öfverskott, som civilstatens pensionsinrättning
ansågs lemna, hade af en motionär vid 1889 års Riksdag
yrkats indragning, helt eller delvis, af det till denna inrättning utgående
statsbidrag, utgörande 119,271 kronor. Med anledning häraf anhöll
Riksdagen i skrifvelse den 16 maj samma år, att Eders Kong]. Maj:t
täcktes låta verkställa en utredning af pensionsinrättningens ställning
och behof och i sammanhang dermed taga under öfvervägande, huruvida
icke, genom förändrade bestämmelser angående samma pensionsinrättning,
minskning i statens utgifter för pensionering af civile embetsoch
tjenstemän samt betjente måtte kunna beredas; och den 19 derpå
följde augusti uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt dertill utsedde komiterade
att verkställa den af Riksdagen begärda utredning m. m.

Med anmälan att utredningen lemnat det resultat, att civilstatens
pensionsinrättning, i stället för öfverskott, vid 1886 års slut hade en
brist, som kräfde en ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864
kronor, eller annorlunda uttryckt, hade behof af en kapitaltillökning af
nära 7,225,000 kronor, ifall räntan beräknades efter procent, tillkännagat
komitén i underdånig skrifvelse den 7 februari 1891, att den
ansåg sig härigenom hafva fullgjort sitt uppdrag angående den anbefalda
utredningen. Hvad anginge den andra delen af uppdraget,
ansåg komitén det vunna resultatet af berörda utredning lägga hinder
i vägen att föreslå åtgärder, hvilka, såvidt de skulle leda till minskning
i statens utgifter för den civila tjenstemannapensioneringen,
ovilkorligen måste än ytterligare försvåra pensionsinrättningens ställning.

Sedermera, den 6 augusti samma år, uppdrog Eders Kongl. Maj:t
åt*samma komité, dock med delvis förändrad och förstärkt personal att:

359

eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna
påkallad, och i sammanhang härmed i öfrigt föreslå åtgärder
till tryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning;

dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt genom omorganisation
och förening af flera eller färre nu befintliga pensionsinrättningar
och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande
bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civile embete- och
tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn ej mindre förenkling
i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande
härför erforderliga peuningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter
för sagda pensionering kunde åstadkommas.

Komitén, som derjemte på grund af nådig remiss haft särskild
anledning att jemväl yttra sig öfver vissa af 1892 års fullmäktige för
delegarne i civilstatens pensionsinrättning beslutade åtgärder i syfte
att upphjelpa denna pensionsinrättnings ekonomiska ställning, afgaf
den 28 maj 1894 sitt betänkande; och då komitén funnit det genom
verkstälda utredningar och undersökningar eller eljest vara ådagalagdt:
; /

att nu gällande, i en mängd författningar förekommande bestämmelser
angående det civila pensionsväsendet. företedde påtaglig brist
på enhet och likformighet såväl i afseende å de civile tjensteinueliafvarnes
som å deras enkors och barns pensionsrätt, äfvensom att förvaltningen
af de särskilda pensionskassorna vore splittrad på flera händer
och således fördyrades;

att, med tillämpning af nu gällande löne- och pensiousbestämmelser,
statens årliga utgifter skulle komma att efter 30 år växa upp
till 3,563,000 kronor, nemligen:

för pensionering å allmänna indragningsstaten och tullverkets pensions stat

.................................................. kronor 2,916,000: —

„ ,, af poststaten ................................ ,, 370,000: —

,, „ ,, telegrafstaten .......................... „ 277,000: —

dervid dock icke afräknats den minskning i pensionskostnaderna, som
skulle uppstått, derest dels civilstatens pensionsinrättning fortforo att
bestrida fyllnadspensioner till poststaten, dels ock telegrafverkets pensionsinrättning
fortfore att fungera;

att civilstatens pensionsinrättning under åren 1886—1891 (rätteligen
1887—1891) icke i afsevärd mån ytterligare försämrats och alltså
fortfarande hade en kapitalbrist af nära 7,225,000 kronor;

att tullstatens enskilda pensionsinrättnings tillgångar, med in -

360

beräkning af den ökning å 10,000 kronor i statsbidraget, som 1892
erhållits, ungefär motsvarade dess förbindelser;

att telegrafverkets enke- och pupillkassas ställning visserligen
icke sedan kassans grundläggning försämrats, men att kassan icke
egde önskvärd grad af soliditet; samt

att elementarlärarnes enke- och pupillkassas tillgångar motsvarade
dess förbindelser,

har komitén uttalat såsom sin åsigt, att det vore af behofvet påkalladt,
att åtgärder vidtoges i syfte:

att sammanföra och till möjligaste likformighet bringa nu gällande
bestämmelser i afseende å det civila pensionsväsendet, hvarigenom
jemväl enkelhet i förvaltningen och minskning i kostnaderna
för densamma kunde åstadkommas;

att bereda trygghet i afseende å uppfyllande af åtagna förbindelser;
samt

att åstadkomma minskning i statens kostnader för det civila pensionsväsendet.

Då komitén derefter tagit i öfvervägande, hvilka utvägar, som i
det angifna syftet borde anlitas, har komitén funnit:

att de af 1892 års fullmäktige föreslagna åtgärder för upphjelpande
af civilstatens pensionsinrättnings ekonomiska ställning — hvilka
åtgärder hufvudsakligen skulle bestå deruti: att den särskilda pensioneringen
af posttjenstemän borde upphöra; att till enskilda enke- och
pupillfonden borde öfverflyttas det nu till allmänna enke- och pupillfonden
utgående statsbidrag af 45,000 kronor om året; att, under förutsättning
af upphörande af den särskilda pensioneringen af posttjenstemän,
delegarnes års- och befordringsafgifter höjdes med 2 procent å
vederbörandes pensionsbelopp; samt att såsom vilkor för erhållande af
pension från pensionsinrättningens tjenstemannafond skulle erfordras
att hafva uppnått 60 år i stället för 55 år — icke kunde anses vara
för framtiden betryggande;

att, äfven om genom dessa fullmäktiges beslut inrättningens ekonomiska
obestånd blifvit undanröjdt, komitén dock icke skulle ansett sig
kunnat förorda sådana åtgärder, enär inrättningens grunder icke vore
så beskaffade, att de öfverensstämde med ett väl ordnadt pensionsväsen,
och det numera icke funnes så stort behof af pensionering af
civile tjensteinnehafvare vid tidigare ålder än den för rätt till pension
från allmänna indragningsstaten bestämda, att någon särskild anstalt
för sådan pensionerings bestridande erfordrades, och att det alltså icke

3G1

kunde vara lämpligt att för sådant ändamål låta staten bidraga med
afsevärda årliga anslag och delegarne med icke oväsentliga afgifter;

att deu andra af civilstatens pensionsinrättnings uppgifter eller
enke- och barnpensioneringen, hvilken uppgift till största delen tagit
inrättningens tillgångar i anspråk, visserligen vore af vigt för staten
och i synnerhet för tjenstemännen, men att denna pensionering, sådan
den nu vore anordnad, icke tillfredsstälde de anspråk, man numera
stälde på en dylik pensionskassa, hvadan, om den skulle bibehållas,
det vore af nöden att till den grad omarbeta dess bestämmelser, att
det blefve detsamma som att skapa en ny;

att civilstatens pensionsinrättning af dessa skäl icke borde bibehållas; att

det vore såväl principielt rigtigast som ur rent praktisk synpunkt
enklast och lämpligast att låta det bidragsmaximum, som kunde
anses böra för denna angelägenhet åläggas tjenstemännen, uteslutande
användas för pensionering af deras enkor och barn, för hvilket ändamål
detta bidrag ock vore i sin helhet erforderligt, samt låta staten,
med befrielse från bidrag till denna pensionering, i stället uteslutande
bestrida kostnaderna för pensionering af tjensteinnehafvare; samt

att minskningen i statens utgifter för det civila pensiousväsendet
derjemte framför allt borde åstadkommas genom införande af strängare
pensionsvilkor för tjenstemännen.

Komitén har derföre ansett, att det civila pensionsväsendet skulle
blifva på lämpligaste sätt ordnadt,

l:o) om, beträffande pensioneringen af de civile tjensteinnehafvarne,
med upphäfvande af nu gällande, i många fall olämpliga, för staten
allt för betungande och i en mängd författningar kringströdda stadganden,
en allmänt gällande lag i ämnet utfärdades, i hvilken borde
iakttagas: att bestämmelserna bringades till enhet och likformighet, att
pensionsvilkoren i allmänhet, skärptes mot hvad hittills varit förhållandet,
att särskilda föreskrifter lemnades om beräkning af tjenstetid och
om skyldighet att afgå från tjensten vid viss lefnadsålder, att pensionsbeloppen
sattes i förhållande till aflöningen samt minskades och jemkades
och att afkortade pensioner infördes;

2:o) om, beträffande enke- och barnpensioneringen, en ny, med
hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot och dödlighet på matematiskttekniska
grunder bygd, under statens kontroll stående och på dess
bekostnad förvaltad, men för öfrigt allenast med tillskott af delegarne
uppehållen pensionskassa bildades, hvilken kassa borde omfatta väsent -

362

ligen samma delegare, som dem, för hvilkadenofvanförmäldanya pensionslagen
skulle gälla.

Komitén hav derjemte uttryckligen förklarat, att den härmed icke
åsyftat, att någon rubbning skulle ske i deras rätt till pension af staten,
hvilka blifvit utnämnda innan den nya lagen komrne att träda i
kraft, icke heller i den rätt, som nu tillkomme pensionärer eller delegare
i befintliga enke- och pupillkassor.

I enlighet med sålunda uttalade grundsatser i afseende å ordnandet
af det civila pensionsväsendet, har komitén uppgjort förslag till:

l:o) pensionslag för civilstaten;

2:o) reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor och barn ;

3:o) åtgärder för afveckling af nuvarande pensionsinrättningars
förbindelser m. ro.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i anledning af de af komitén sålunda
framlagda förslag infordrat yttrande dels från inspektören öfver försäkringsanstalterna,
dels från fullmäktige för delegarne i civilstatens
pensionsinrättning och direktionen öfver samma pensionsinrättning,
dels från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga län,
dels från fullmäktige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning,
samma pensionsinrättnings direktion och Telegrafstyrelsen, dels från direktionen
öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning och Generaltullstyrelsen,
dels från direktionen för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa, dels ock från Medicinalstyrelsen, har Eders Kongl.
Maj:t i nådigt bref den 13 december 1895, med öfverlemnande af berörda
komitébetänkande jemte deröfver inkomna yttranden, anbefalt
Statskontoret att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande
i ärendet. För att tagas i öfvervägande vid den nådiga remissens
besvarande har Eders Kongl. Maj:t den 7 januari innevarande
År jemväl behagat till Statskontoret öfverlemna 76 stycken särskilda,
men lika lydande protester från lärare vid rikets allmänna läroverk
mot vissa af komitén framlagda förslag; och har Eders Kongl. Maj:t
desslikes under den 24 i samma månad till detta embetsverk öfverlemnat
transsumt af Riksdagens den 7 maj 1894 aflåtna skrifvelse i anledning
af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse, i hvad
denna skrifvelse innefattade en under rubriken: »flottans pensionskassa»
gjord framställning, med nådig befallning att i anledning af berörda
framställning inkomma med underdånigt yttrande i sammanhang med
afgifvande af det öfver komitébetänkandet infordrade underdåniga utlåtande;
och får Statskontoret, med återställande af samtliga hit remitterade
handlingar, härmed i underdånighet anföra följande.

363

De utvägar, som af komitén angifvits böra anlitas för vinnande
af besparing i pensionskostnaden, skulle vara hufvudsakligen följande:
höjning af pensionsåldern, bestämda föreskrifter om tjensteär sb er åkning,
nedsättning af pensionsbeloppen och borttagande af statens bidrag till pensionering
af enkor och barn, hvilken pensionering derefter skulle bestridas
uteslutande af tjenstemäunen 6jelfva.

Hvad då först angår höjning af pensionsåldern utöfver nu bestämda
gränser, så bör dervid märkas, att den tjensteman, som af sjukdom är
urståndsatt, att sköta sin tjenst, eger i regel enligt gällande bestämmelser
rätt att uppbära lika stor del af sin aflöning, som svarar mot den
honom vid pensionsålderns uppnående tillförsäkrade pension, hvadan
det för en sådan tjensteman är likgiltigt, om han står qvar i tjensten
och uppbär lönen eller afgår från tjensten med en denna lön motsvarande
pension. Likaså torde i allmänhet tjenstledighet för sjuklighet
eller svag helsas vårdande kunna erhållas, utan att detta för den tjenstledige
medför större afdrag å aflöningen än tjenstgöringspenningarne
eller deremot svarande belopp. Då de fleste statstjenstemän äro i saknad
af enskild förmögenhet och tillfälle till förvärf utöfver det tjensten
erbjuder, så skall det för den arbetsduglige tjenstemannen i allmänhet
utgöra ett önskningsmål att få qvarstanna i tjensteutöfning så länge
sådant är honom tillåtet; och nu gällande stadganden lägga i regel
icke hinder i vägen för tjenstetidens utsträckande till 70 år. Enligt
professor Lindstedts undersökningar för perioden 1887 —1892 utgjorde
också medelpensionsåldern 67,2 1 år eller, om telegrafverket icke medräknades,
67,34 år — en ålder som ju icke kan anses låg. Från det
allmännas sida är det deremot ingalunda utan betydelse, om eu statskonst,
till följd af den ordinarie innehafvarens otjenstbarhet, under
längre tid måste bestridas af vikarier, hvilka kanske på grund af den
ringa ersättningen tidt och ofta ombytas och hvilka i allt fall mera
sällan kunna anses göra fullt samma gagn, som bör vara att förvänta
af den ordinarie tjensteinnehafvaren.

Den höjning i medellifslängden, som senare tiders statistiska uppgifter
framvisa, torde väl hafva något inflytande på pensionskostnaderna;
men frågan, dels i hvad mån medellifslängdens höjning i allmänhet
har rönt inverkan af statstjenstemäunens längre lifsläugd, och dels
huruvida nämnda höjning må anses motsvaras af eu förlängd tjenstbarhetsålder,
torde nu ej kunna besvaras, då någon för sådant ändamål
upprättad statistik icke föreligger. Vid sådant förhållande synes
denna höjning icke heller i och för sig lemna tillräckligt säker grund
för framskjutandet af den ålder, då eu civil tjensteman bör afgå från

364

tjensten med rätt till pension. Visst är emellertid, att tjenstbarhetstiden
är mycket vexlande, beroende dels på rent individuella förhållanden
dels ock på beskaffenheten af den verksamhet, åt hvilken tjensten
egnas, i det att det ena slagets verksamhet ställer helt olika anspråk
på sin utöfvare än det andra. Om af naturliga skäl vid bestämmande
af pensionsåldern hänsyn icke kan tagas till sådana omständigheter,
som hafva sin grund i individuella förhållanden, så har det dock visat
sig vara en nödvändighet att rätta pensionsåldern efter beskaffenheten
af det mer eller mindre ansträngande samt på kropps- eller själsförmögenheterna
eller på beggedera mer eller mindre nötande arbetet. Att till
sistberörda omständigheter måste tagas hänsyn har äfven af komitén
blifvit erkändt; och i viss män har äfven i lagförslaget sådan hänsyn
fått göra sig gällande. Det vill dock synas, som hade komitén i berörda
hänseende icke alltid till fullo beaktat sådana omständigheter, som gifvit
anledning till vissa nu befintliga, af komitén endast såsom brist på
likformighet betecknade skiljaktigheter i vilkoren för pensions erhållande.
De särskilda erinringar, som härutinnan kunna göras, torde det dock
blifva lämpligare att framställa vid granskningen af lagförslagets detaljstadganden.

Om å ena sidan den vid 1877 års Riksdag antagna allmänna bestämmelsen
angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension vid
65 lefnadsår, derest ett minimiantal af 35 tjensteår då jemväl vore
uppnådt — ett stadgande, som erhållit sin motsvarighet i den skyldighet
att vid samma lefnads- och tjensteålder afgå från tjensten, som
enligt vilkoren för åtnjutande af de vid senast skedda löneregleringar

fastälda löneförmåner i allmänhet ålagts dylik tjensteinnehafvare

ovilkorligen måste, i betraktande af de stora fördelar, som en fullt
arbetsför tjenstemannakår erbjuder det allmänna, vara ett steg taget i
den rätta rigtniugen och såsom sådant värdt allt erkännande, så kan
dock å andra sidan ej förnekas, att, derest det finnes behöfligt att i nu
bestående pensionsförhållanden vidtaga till besparing i kostuaderua
ledande förändringar, en höjning af pensionsåldern skulle vara af inflytande.
Nödig omtanke om statens egna intressen synes dock kräfva,
att vid en sådan höjning försigtighet iakttages; och det vill synas, som
skulle vissa af de af komitén förordade bestämmelser i allt för hög
grad försvåra bemödandet att genom mindre tjenstbara medlemmars
aflägsnande hålla personalen så tjenstduglig, som ett behörigt aktgifvande
på det allmännas fördel kräfver. Sålunda måste det anses mindre välbetänkt
att vilja ytterligare skärpa de nu gällande vilkoren för lärarnes
vid elementarläroverken pensionsrätt; — att eu skärpning verkligen

365

blefve följden, derest komiténs förslag antages, framgår uppenbart af
innehållet i de af komitén formulerade läkarebetyg, som skulle erfordras
för erhållande af pension vid tidigare ålder än 70 år. Till följd deraf
att framlagda förslag om lönereglering för desse lärare icke vunnit
framgång, gälla visserligen för dem ännu de äldre föreskrifterna om
pensionsrättens inträdande vid 70 lefnadsår och 30 års oafbruten tjenstetid;
men ifall sjuklighet eller försvagadt helsotillstånd genom vederbörande
läkares intyg styrkes, beviljas pension vid 65 lefnads- och vid
pass 40 tjei^teår. Det sparsamhetsskäl, som af komitén åberopats såsom
hinder för att undantaga lärarestaten vid den föreslagna allmänna
höjningen af pensionsåldern, bör icke få tillräknas afgörande inflytande
i eu så vigtig sak. Kongl. stadgan för elementarläroverken den 14
augusti 1856 föreskref, att lärare vid fylda 60 lefnadsår, sedan han 35 år
varit i allmän tjenst och deraf minst 30 vid elementarläroverk anstäld,
vore berättigad till afsked med åtnjutande af emeritilön. När sedermera
vid 1856—58 årens Riksdag fråga väcktes om pensionsrätt för
dessa lärare, funno Rikets Ständer det obestridligt, att elementarlärarens
kall i högre grad än de flesta andra tjenster toge såväl själs- som
kroppskrafter i anspråk, hvarför det ansåges önskvärdt, om lärarne vid
elementarläroverken kunde vid eu tidigare ålder än den för tjenstomän
i allmänhet föreskrifna komma i åtnjutande af tillräckliga pensioner.
Jemväl så sent som den 19 maj 1890 har Riksdagen, med bifall till
hvad Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit, medgifvit, att
samtlige ordinarie lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken
skulle ega rätt och äfven skyldighet att vid 65 lefnadsår och minst 35
tjensteår afgå med pension, en förmån som skulle tillkomma gymnastiklärare
redan vid den nu bestämda gränsen af 60 lefnads- och 30 tjensteår.
Den lönestat för lärarne, till hvilken denna pensionsreglering anslöt
sig och som utgjorde förutsättning för densamma, godkändes deremot
icke af Riksdagen, hvarför ej heller nådig fastställelse af pensionsregleringen
förekommit. Då fråga om lönereglering för lärarne vid de
allmänna läroverken ånyo förevar vid 1892 års Riksdag, uttalades af
statsutskottet, att, enär en dylik ändring af gällande föreskrifter om
lärarnes pensionering skulle blifva af gagn för läroverken utan att
medföra någon nämnvärd utgift för statsverket, utskottet icke funnit
något att deremot erinra. Det bör jemväl ihågkommas, att det ansetts
behöfligt vid 1876 års Riksdag nedsätta pensionsåldern för folkskolelärare
från 60 till 55 lefnadsår; och det framhölls vid detta tillfälle
särskild^ att om någon hade en tjenstgöring, som i förtid förtröttade

366

hans sinne, förslappade hans spänstighet och förnötte hans kraft, så
vore det läraren.

De gensagor, som af nästan samtliga i ärendet hörde vederbörande
uttalats i anledning af lagförslagets 3 och 4 §§ synas äfven maua till
varsamhet vid införandet af bestämmelser i syfte att framtvinga ett
qvarstående i tjensten utöfver den ålder, som vid senast skedda löneregleringar
befunnits lämplig för afgång med pension.

Resultatet af komiténs förslag till höjning af pensionsåldern beräknas
af professor Lindstedt innebära ett framskjutaude.af pensionsåldern
med jemt två år, det vill säga från 67,21 till 69 } år.

Den andra utväg, som komitén förordat för vinnande af minskning
i pensionskostnaden, är iuförandet af bestämda föreskrifter om
tjenstearsberäkning. Då det blir tillfälle att längre fram granska den
formulering, komitén gifvit åt en i nämnda syfte föreslagen lagparagraf
(§ 7), så skall det i detta sammanhang endast erinras, att berörda stadgande,
om än i viss män egnadt att skärpa begreppet tjensteår och
på detta sätt i enstaka fall antingen fördröja pensioneringen eller föranleda
afkortning i pensionsbeloppet, detta begrepp dock från en annan
sida sedt och särskild!, om afseende fästes vid motiveringen gifvits en
utsträckning, som det för närvarande icke eger och som kan i icke
ringa grad motverka det mål, komiterade åsyftat.

Att nedsättning af pensionsbeloppen skall utgöra ett direkt och
säkert medel till nedbringande af pensionskostnaden ligger i sakens
natur; men förvisso skall det alltid blifva förenadt med den största
svårighet att i pensionsbelopp, hvilka framgått ur en i hvarje fall omsorgsfull
afvägning af olika på frågan inverkande förhållanden, vidtaga
rubbningar — efter helt andra regler än dem, som vid det ursprungliga
beloppets fastställande fått göra sig gällande — utan att detta
skall leda till oegentligheter af mången gång ännu betänkligare art
än dem, man velat undanrödja. Komitén har, som det vill synas, under
sitt bemödande att vinna likformighet underskattat den väsentliga skilnaden
mellan de aflöningsbelopp, som vid de under senare åren verk -

367

stälda löneregleringar fastställs, och dem, med hvilka detta icke är
händelsen. Dels hafva nemligen vid dessa löneregleringar löneförmånerna
i allmänhet blifvit icke obetydligt höjda och dels hafva de fördelats
i lön och tjenstgöringspenningar, hvarvid hänsyn särskildt skolat
tagas till den omständighet, att lönen skulle så afpassas, att ett deremot
svarande belopp blefve lämpligt såsom pension åt den afskedstagande
tjenstemannen. Att — såsom komitén erinrar — vid berörda
fördelning jemväl audra hänsyn bort och äfven fått göra sig gällande,
är rigtigt; men detta synes dock icke kunna i väsentlig mån förringa
bedydelsen af /önebeloppet såsom norm för pensionen. En blick på
den komitébetänkandet bifogade tabell, innefattande jemförelse mellan
nu bestämda och af komitén förordade pensionsbelopp, utvisar tydligt,
i hvilken ogvnsam ställning de grupper af tjenstemän skulle komma,
hvilka ännu icke fått sina aflöningsförmåner reglerade och fördelade i
lön och tjenstgöringspenningar, såsom exempel hvarå torde kunna anföras:
fångvårdsstaten, stuteristaten, lärarne vid de allmänna läroverken
m. fl. Sålunda skulle en lektor vid allmänt läroverk, hvilken nu erhåller
i pension 3,600 kronor få denna minskad med 600 kronor.

Enligt komiténs beräkningar skulle genom antagande af dess förslag
högsta pensionsrätt, nedsättas för 4,210 tjenster med ett sammanlagdt,
belopp af 1,121,279 kronor. I denna summa ingå bland andra

följande poster nemligen:

för allmänna läroverken omkring ............................ kronor 400,000: —

„ poststaten ,, „ 125,000: —

„ provinsialläkarne „ ,, 40,000: —

„ fångvårdspersonalen ,, „ 35,000: —

eller omkring kronor 600,000: —
Den besparing, som genom pensionernas nedsättning skulle vinnas,
kornme alltså att till nästan hälften ske på bekostnad af poststaten och
de allmänna läroverkens personal. Lägger man härtill, att äfven fångvårdstjenstemännens
aflöning i allmänhet icke är delad i lön och tjenstgöringspenningar,
hvilket, har till följd, att pensionerna för alla dem,
hvilkas aflöning icke öfverstiger 3,000 kronor, för närvarande utgå med
100 procent, skulle pensionsbeloppens beräkning enligt komiténs förslag
synnerligen tungt drabba dessa.

I detta sammanhang bör erinras, hurusom å andra sidan pensionsrätt
skulle tillerkännas 303 tjensteinnehafvare, hvilka ansetts för närvarande
sakna d}dik rätt. Sammanlagda pensionsbeloppen för dessa
tjenster uppgå till ej mindre än 455,690 kronor, hvarmed ofvannämnda

368

besparing skulle minskats, derest icke flertalet af dessa tjensteinnehafvare
redan nu, efter derom af Eders Kongl. Maj:t väckta förslag,
plägat af Riksdagen tilläggas pension. Då emellertid alla dessa tjenstemän
synas böra ega samma rätt till pension som andra ordinarie tjenstinnebafvare
med löner på stat, som blifvit af Eders Kongl. Maj:t och
Riksdagen faststäld, så torde intet vara att erinra mot, att denna pensionsrätt
jemväl blifver dem i allmän författning tillförsäkrad.

Slutligen bar ock såsom en hufvudsaklig utväg för nedbringande
af statens utgifter för ifrågavarande pensionsväsen förordats, att pensioneringen
af de civile tjenstemännens etiker och barn skulle uppehållas uteslutande
genom af gifter af tjenstemännen sjelfve och statens bidrag helt och
hållet indragas.

Dessa statsbidrag utgjorde år 1895:

till civilstatens pensionsinrättning .............................. kronor

„ tullstatens enskilda pensionsinrättning ............... „

„ telegrafverkets enke- och pupillkassa ............... „

„ elementarlärarnes d:o d:o ............... „

45,000: —
27,573: 72.
5,000: —
69,851: —

'' Anmärkning: Af sistnämnda bidrag hafva 65,000

kronor blifvit beviljade såsom ersättning för den elementarlärarne
enligt presterskapets privilegier tillkommande rätt
till nådår; hvarjemte såsom ersättning för nämnda förmån
beviljades viss andel i stiftens emeritikassor. Denna andel,
utgörande 288,097 kronor 18 öre, ingår alltså uti kassans
nuvarande kapitaltillgång.

„ tullverkets pensionering af fattiga enkor och

barn .............................................................................. „ 28,150: 2 7.

säger kronor 175,574: 9 9.
Härtill böra läggas de å allmänna indragningsstaten
utgående beneficier och benådningar
till enkor och barn......................................................... ,, 55,513: 69.

Summa kronor 231,088: 6 8.

Hvad angår det till lärarnes vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa, i kraft af 1876 års riksdagsbeslut, utgående beloppet
65,000 kronor såsom ersättning för privilegienådårets upphörande, så

369

synes den af komitén lemnade historiska utredningen angående detta
anslags tillkomst och natur tydligt ådagalägga, att för anslagets indragning
erfordras icke blott delegarnes utan äfven kyrkomötets medgifvande.

Genom indragning af ofvannäumda anslag och sammanförande
af alla dessa enke- och pupillkassor till en ny pensionskassa har äfven
åsyftats minskning i kostnaden för förvaltningen af de för pensionering
af enkor och barn erforderliga tillgångar. Förvaltningsutgifterna under
år 1895 uppgingo för civilstatens, telegrafverkets, elementarlärarnes och
tullstatens enskilda pensionsinrättningar till sammanlagdt 83,093 kronor
75 öre, deraf på den förstnämnda belöpte 69,301 kronor 79 öre eller
omkring $ af hela kostnaden. Då emellertid civilstatens pensionsinrättnings
förvaltningskostnad i medeltal för åren 1886—1895 uppgått
till 61,602 kronor, torde sistnämnda summa få anses rigtigare angifva
den verkliga årliga kostnaden för förvaltningen af civilstatens pensionsiurättning;
och totalsumman af de fyra kassornas årliga förvaltningsutgifter
blir då 75,393 kronor 96 öre. Då förvaltningskostnaden för
telegrafverkets, lärarnes vid elementarläroverken och tullverkets pensionskassor
sammanlagdt icke uppgår till fullt 13,800 kronor, så torde
mot kostnaderna för dessa trenne kassors förvaltning icke någon skälig
anmärkning kunna göras. Deremot förefalla utgifterna för förvaltningen
af civilstatens pensionsinrättning alltför höga, då man finner, att samma
utgifter för de med denna inrättning närmast jemförliga pensionskassorna:
för personalen vid statens jernvägstrafik, folkskolelärarne och
presterskapet under år 1895 endast utgjort respektive 6,969 kronor 8
öre, 21,164 kronor 43 öre och 23,102 kronor 47 öre. Genom den af
komitén förordade sammanslagningen af civilstatens, telegrafverkets,
tullstatens och lärarnes vid elementarläroverken pensionskassa skulle
visserligen, efter komiténs beräkning, förvaltningskostnaderna nedbringas
från ofvan angifna 75,393 kronor 96 öre till i rundt tal 40,000 kronor,
hvilken kostnad skulle bestridas ensamt af staten, under det att af
statsmedel för närvarande icke utgår något annat förn ältning sh\ Artig till
dessa kassor än 5,000 kronor till lärarnes vid elementarläroverken enkeoch
pupillkassa, hvarvid dock är att märka, att sistnämnda kassas förvaltning
bestrides af den af staten aflönade direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning. Men till nyssnämnda 40,000 kronor bör
läggas den ökning i statens utgifter, som med nödvändighet lärer följa
dels af förslaget om samtliga tjenstemannapensioners utbetalning genom
Statskontoret och dels af förslaget om länsstyrelsernas befattning med

370

redovisning af delegareafgifter till den nya enkekassan och med pensioners
utbetalning från samma kassa. Att Statskontoret icke utan förstärkning
af arbetskrafter skulle kunna belastas med de nya göromål
af flerfaldig art. som enligt komitéförslaget borde komma att tillhöra
embetsverket, torde för den, som känner svårigheterna att med den beflntliga
personalen på tillfredsställande sätt besörja Statskontorets nuvarande
åligganden, vara alldeles gifvet. Af direktionen öfver civilstatens
pensionsinrättning har jemväl blifvit visadt, hurusom det inom
vissa stater och kårer synnerligen betungande arbetet med uträkning,
uppbörd och redovisning af delegarnes afgifter antagligen icke kunde
inom de större embetsverken verkställas utan anlitande af särskild
arbetskraft. Det torde derför, äfven om man skulle våga antaga, att
utgiftsstaten för den nya pensionskassan kunde begränsas inom det af
komitén kalkylerade belopp, med ganska stor sannolikt kunna förutsägas,
att någon afsevärd besparing i förvaltningsutgifterna icke är att vänta
genom bifall till den af komitén förordade förening af flera nu befintliga
pensionskassor. Slutligen bör erinras, att delegarne i samtliga af
sammanslagningsfrågan berörda enke- och pupillkassor, hvar och en
för sin kassa, bestämdt motsatt sig en dylik sammanslagning.

Beträffande frågan om behofvet och lämpligheten af en gemensam
pensionslag för samtliga civile tjenstemän, så torde af hvad ofvan blifvit
anfördt rörande förslaget om en allmän höjning af pensionsåldern hafva
framgått, att det inom den civila tjenstemannakåren finnes grupper,
hvilkas verksamhetsområden och andra på pensioneringen inverkande
omständigheter äro så väsentligt olika, att redan bestämmelserna angående
pensionsåldern icke kunna blifva annat än ganska vexlande.
Äfven avlöningsförhållandena uppvisa bestämda skiljaktigheter, beroende
icke allenast på olika löneregleringsgrunder utan äfven på tjensternas
beskaffenhet, i det att för somliga tjensteinnehafvare statslönen är den
enda inkomstkällan, men utgör för andra endast en mer eller mindre
väsentlig del af den påräknade årsinkomsten, såsom förhållandet är med
provinsialläkare, landtbruksingeniörer, förste landtmätare m. fl. Hvad
särskildt beträffar kommissionslandtmätare, så åtnjuta de ingen aflöning
af statsmedlen, men pensioneras icke desto mindre af staten. Dessa
och andra omständigheter, hvilka blifvit af de i ärendet hörda vederbörande
framhållna, torde utgöra tillräckliga bevis på de svårigheter,
som städse skola möta för att i en lag sammanföra alla föreskrifter om
civile tjenstemäns pensionering. Den blifvande detaljgranskningen af
lagförslaget torde komma att visa nödvändigheten af återupptagandet
af åtskilliga af komitén uteslutna bestämmelser, såsom om qvalificerad

371

tjenstgöring såsom vilkor för pensionera^ i vissa fall m. m., och detta
skulle naturligen i sin mån bidraga till, att lagen sönderfölle i så många
undantagsstadganden, att det väsentliga skälet för lagens tillkomst eller
vinnande af enhet i föreskrifter i det närmaste förfelades, ty det lär
icke böra ifrågakomma att endast för ernående af formel enhet uppoffra
bestämmelser i sak, hvilka visat sig både nödiga och nyttiga. Pensiousreglering
efter gemensamma grunder förutsätter befintligheten af löneregleringar,
upprättade enligt väsentligt samma grunder för alla de
tjensteinnehafvare, å hvilka pensionslagen skulle ega tillämpning. Statskontoret
skulle derför ansett lämpligare, att i en pensionslag endast
upptagas sådana allmänna bestämmelser, som kunde och borde ega
giltighet för åtnjutande af alla af statsmedel utgående pensioner;jhvaremot
de mera speciela pensionsvilkoren fortfarande som hittills borde
bestämmas i sammanhang med uppgörandet af lönestaten för hvarje
särskildt verk eller kår och inrymmas bland andra vilkor för åtnjutande
af der anvisade förmåner.

Statskontoret öfvergår nu till eu granskning af de särskilda bestämmelserna
i komiténs förslag till pensionslag och iakttager dervid
den ordning, hvari de finnas der upptagna.

§ 2-

Icke blott den vid statens jernvägar anstälda personalen, utan
jemväl telegrafstaten torde böra från lagens bestämmelser undantagas
och denna § omredigeras i sådant syfte. Hvad telegrafverkets personal
beträffar, lär det för staten innebära beaktansvärda fördelar, att dess
peusionsinrättning jemväl för framtiden bibehålies;

och Statskontoret tillåter sig i detta hänseende åberopa hvad af
direktionerna för telegrafverkets och civilstatens pensionsinrättningar
blifvit anfördt.

§ 3.

Efter uppnådda 65 lefnadsår är hvarje ytterligare lefnadsår af så
stort inflytande på tjenstbarheten och vederbörandes förmåga att utan
allvarligt men för helsan tåla det med tjenstens behöriga utöfning för -

372

enade arbete, att tillfälle till afgång från tjensten med pension för återstående
lifstid icke bör alltför mycket försvåras. Då enligt professor
Lindstedts utredning 67 år är den medelålder, i hvilken de civile tjeustemännen
i allmänhet afgå från tjensten med pension, och då denna ålder
alltså för närvarande torde få anses såsom den, då behofvet att begagna
pensionsrätten för flertalet tjenstemän gör sig gällande, saknas tillräck’
lig anledning att vid en eventuel höjning af pensionsåldern öfverskrida
nämnda åldersgräns. Det synes derför, som skulle såsom allmän regel
kunna bestämmas, att civile embete- och tjenstemäns samt betjentes
rätt att afgå med pension skall inträda vid uppnådda 67 lefnadsår, ifall
erforderligt antal tjensteår då innehafves.

På grund af särskilda förhållanden bör dock från denna allmänna
regel göras sådana undantag, att rätt till pension under nyssnämnda
förutsättning inträder:
l:o) vid 65 år för:

bevakningspersonalen vid fång vårdsanstalterna;
förste landtmätare och kommissionslandtmätare;
landtbruksingeniörer;
postvaktbetjente;

bevakningspersonalen vid tullverket, jemväl öfveruppsyningsmän;
tjenstemän och betjente vid skogsstaten;

professorer och e. o. professorer vid rikets universitet, Karolinska
institutet, veterinärinstitutet, tekniska högskolan och fria konsternas
akademi;

lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af gymuastiklärare; lärarne

vid musikaliska akademiens konservatorium; samt
läkare vid hospital och asyler för sinnessjuka;

2:o) vid 60 år för:

gymnastiklärare och
provinsialläkare.

Den af komitén föreslagna höjning af pensionsåldern för förste
landtmätare, öfveruppsyningsmän vid tullverket och gymnastiklärare
från 60 till 70 år samt för provinsialläkare från 60 till 65 år kan icke
anses vara tillfredsställande motiverad. Om ock förste laudtmätarnes
nuvarande pensionsålder förefaller väl låg, torde den dock icke böra
höjas med mer än 5 år, hvarigenom den skulle blifva densamma, som
nu är bestämd för kommissionslandtmätare. Beträffande öfveruppsyningsmännens
vid tullverket tjenstgöringsförhnllanden, äro af Generaltullstyrelsen
lemnade sådana upplysningar, att komiténs förslag att höja deras

873

pensionsålder utöfver den öfriga bevakningspersonalens vid tullverket
torde böra förfalla. Hvad angår gymuastiklärarne och proviusialläkarne,
så lär det icke kunna förnekas, att deras tjenstgöring är af den ansträngande
beskaffenhet och ställer så stora anspråk på helsa och
krafter, att de endast undantagsvis kunna anses fullt tjenstbar efter
uppnådda 60 lefnadsår, hvadan någon ändring i nuvarande bestämmelser
icke är att tillråda.

Mot den af komitén föreslagna höjningen af pensionsåldern från
65 till 70 år för postvaktbetjente får Statskontoret åberopa de skål,
som anförts uti en af byråchefen Kolmodin, såsom ledamot af komitén,
afgifven reservation.

Tjensteinnehafvare, som uppnått 70 lefnadsår och det för full
pensions erhållande nödiga antalet tjensteår, bör vara skyldig att från
tjensten afgå. Enahanda skyldighet bör (dock under samma förutsättning
i afseende å tjensteårens antal) inträda jemväl efter uppnådda 65
lefnadsår, derest tjensteinnehafvaren af sjukdomsfall, som räckt öfver 6
månader, varit förhindrad att helt eller delvis bestrida sina tjenstegöromål.

Derest lagen skulle komma att gälla jemväl telegrafverket, torde
ytterligare böra hänföras under:
l:o) eller 65 år:

stationsbetjente vid telegrafverket (ifall deras anställning är sådan,
att denna lag skall blifva på dem tillämplig);

telegrafdirektörer;

2:o) eller 60 år:

tjensteinnehafvare vid telegrafverkets stationer, ej särskild nämnd.

Såsom skäl, hvarför Statskontoret icke ansett sig böra tillstyrka
högre pensionsålder för telegraftjenstemännen, får Statskontoret hänföra
sig till de uttalanden, som förekomma i direktionens öfver telegrafverkets
pensionsinrättning utlåtande och byråchefen Wennmans
särskilda yttrande till Telegrafstyrelsens protokoll.

§ 4.

Med iakttagande af de i § 3 föreslagna förändringar, torde behofvet
af särskilda bestämmelser för det i § 4 först omförmälda alternativet
kunna anses hafva upphört; och då de i paragrafens senare alternativ
afhandlade fall ega nära samband med den i § 6 upptagna frågan om
pension vid olycksfall, har Statskontoret ansett lämpligast att under §

374

6 behandla, äfven sist omförmälda anledning till otjenstbarhet såsom
grund för tidigare pensionering.

§ 5.

Uå ingen bör beviljas pension utan att hafva tjenstgjort en längre
tid, torde det nu faststälda antalet af 35 tjensteår böra bibehållas för
civile tjenstemän i allmänhet. För en del af dessa tjensteman är dock
nödigt stadga ett något mindre antal tjensteår, detta beroende i vissa
fall på tjenstgöriugens mera ansträngande art, i andra åter på de längre
förberedelser, som kräfvas för att förvärfva erforderlig kompetens
till vissa befattningar. Att såsom nu är fallet beträffande flertalet af
universitetens lärare och tjenstemän samt åtskilliga, hvilka med dem
ansetts likstälde, eftergifva hvarje anspråk på viss tids anställning i
statskonst såsom vilkor för pension, torde icke vara behöfligt. Nu
nämnde lärare synas dock äfven framgent böra intaga en undantagsställning
i detta hänseende. Gällande pensionsbestämmelser äro i fråga
om tjensteårens antal — der sådant antal är föreskrifvet — ganska
vexlande, men dessa vexlande bestämmelser kunna dock icke sägas
vara beroende af tillfälligheter utan i allmänhet välgrundade och böra
i sådant fall fortfarande bibehållas. För vissa grupper af tjenstemän
har det äfven ansetts nödigt att såsom vilkor för pensionsrätt föreskrifva
qvalificerad tjenstgöring.

Om 35 tjensteår uppställas såsom regel för pension, bör alltså
öfvervägas, i hvilka fall för pensionsrätten skulle erfordras ett mindre
antal tjensteår. För närvarande pensioneras förste landtmätare, kominissionslandtmätare,
storskiftes- och afvittringslandtmätare, chefen för
Landtbruksstyrelsen, tullverkets bevakningspersonal, gymnastiklärare
äfvensom sjuklige eller till helsan försvagade landtbruksingeniörer samt
tjenstemän och betjente vid skogsstaten vid 30 tjensteår. För provinsialläkares
pensionsrätt erfordras 25 tjensteår, för tekniska högskolans
och veterinärinstitutets lektorers äfvensom för lärarnes och direktörens
vid musikaliska akademiens konservatorium pensionsrätt är tjensteåldern
20 år. För stationspersonalen vid telegrafverket är ingen annan tjensteålder
stadgad än den, som betingas af bestämmelsen om pensionsrätt
vid 95 sammanräknade lefnads- och tjensteår. Slutligen är för universitetens
professorer och adjunkter, räntmästare, bibliotekarier och vice
bibliotekarier, Karolinska institutets professorer, e. o. professorer och
adjunkter, tekniska högskolans professorer, barumorskelärarne, veteri -

375

närinstitutets professor samt lärarne vid akademiens för de fria konsterna
läroverk ingen viss tjensteålder för pensionsrätt föreskrifven.

Af alla dessa tjenstemannagrupper, för hvilka nu ett mindre antal
än 35 tjensteår tinnes stadgadt såsom vilkor för pensionsrätt, upptager
komitéförslaget endast provinsialläkarne och lärarne vid musikaliska
akademiens konservatorium såsom undantag från den äfven af
komitén uppstälda regeln om 35 tjensteår, men tillägger en ytterligare
grupp, nemligen läkarne vid hospital och asyler för sinnessjuka, och
skulle nu angifne läkare och lärare ega pensionsrätt efter 30 års
tjenstetid.

De skäl, som af komitén anförts för att några bestämmelser om
storskiftes- och afvittringslandtmätares pensionsrätt icke skulle i denna
lag upptagas, synas fullt giltiga. Hvad åter angår förste landtmätarne
och bevakningspersonalen vid tullverket så och då deras pensionsålder,
enligt hvad härofvan blifvit föreslaget, skulle höjas till 65 år, torde
tjensteåldern äfven kunna sättas 5 år högre än för närvarande och
någon undantagsställning i detta hänseende alltså icke vara för dem
vidare erforderlig. Sådan undantagsställning torde icke heller vara
nödig beträffande kommissionslandtmätare. Chefens för Landtbruksstyrelsen
undantagsställning synes jemväl på de af komitén anförda
grunder kunna upphäfvas. Något särskildt stadgande om pensionsrätt
för sjuklige eller till helsan försvagade landtbruksingeniörer samt
tjenstemän och betjente vid skogsstaten synes icke heller vara af
verkligt behof påkalladt. Att gymnastiklärarens kall är ett bland
de mera ansträngande, lär icke kunna förnekas, och då de flesta
gymnastiklärare, vare sig de egnat sin tid uteslutande åt tjenstgöring
såsom gymnastiklärare eller delat den mellan sådan och militär tjenstgöring,
efter 30 års verksamhet torde hafva uppnått en lefnadsålder,
som lägger hinder i vägen för ett med framgång fortsatt utöfvande af
gymnastiklärarens kall, kunna goda skäl anses tala för bibehållande af
nuvarande bestämmelse om 30 års tjenstgöring vid gymnastiska centralinstitutet
eller vid allmänt läroverk. Så väl den jemförelsevis långa tid,
som åtgår för förberedelser till läkarens vigtiga kall, som äfven den
mödosamma tjenstgöring, hvilken åligger en provinsialläkare och i regel
gör det omöjligt för honom att vid mera framskriden ålder kunna på
ett för sig sjelf och det allmänna fullt tillfredsställande sätt fylla sina
mångahanda värf, äro skäl, hvilka kraftigt tala för att icke nu vidtaga
förändringar i de bestämmelser i afseende å tjensteårens antal, som
vid senast skedda pensionsregleringar befunnos nödiga och nyttiga.
Det bör nemligen särskildt påpekas, att Riksdagen år 1884 nedsatte

376

antalet tjensteår från dittills stadgade och af Eders Kongl. Maj:t i
proposition till samma års Riksdag föreslagna 30 år till 25, men tilläde
i stället bestämmelsen om qvalificerad tjenstgöring under 20 år. Då
väl inga sådana omständigheter sedan dess inträffat, som kunna anses
tillfredsställande motivera en återgång till det äldre stadgandet, synes
bestämmelsen om 25 tjensteår böra bibehållas; dock bör i sådan händelse
naturligtvis icke heller någon ändring ske i föreskriften om den qvalificerade
tjenstgöringen under 20 år. Det af komitén åberopade motivet
härför eller pensionsbeloppets sänkning från 4,000 till 3,700 kronor kan
ej anses ega afgörande betydelse. Deremot torde komiténs förslag om
en lägre tjensteålder än den nu bestämda för hospitals- och asylläkare,
såsom innefattande en till höjning af pensionskostnaden ledande förändring,
hvilken icke bör vidtagas med mindre behofvet blifvit behörigen
ådagalagdt, i den ordning frågan nu blifvit väckt icke böra
till någon åtgärd föranleda. Beträffande telegraftjenstemännen lärer,
derest på sätt under § 3 blifvit föreslaget pensionsåldern skulle bestämmas
till 60 år, någon undantagsställning i afseende å tjensteårens
antal icke vara erforderlig.

Såsom ofvan blifvit nämndt finnas för närvarande icke några föreskrifter
om viss tjensteålder såsom vilkor för pensionsrätt för universitetens
professorer och adjunkter, räntmästare, bibliotekarier och vice
bibliotekarier, Karolinska institutets professorer, e. o. professorer och
adjunkter, tekniska högskolans professorer, barnmorskelärarne, veterinärinstitutets
professorer samt lärarne vid akademiens för de fria konsterna
läroverk. Enligt komiténs förslag skulle för dem alla hädanefter stadgas
eu tjensteålder af 35 år; och såsom skäl härför har, förutom lefnadsålderns
höjande till 70 år, hufvudsakligen åberopats, dels att genom
införande af den af komitén föreslagna bestämmelse om rätt till afkortad
pension vid hvilken tjensteålder som helst vederbörande aldrig
skulle helt och hållet gå miste om pension, dels ock att i vissa fall,
då sådant ansåges af omständigheterna påkalladt, fyllnadspension kunde
af Riksdagen begäras. Att dessa skäl måste ega full giltighet, såvidt
fråga är om räntmästare, bibliotekarier och vice bibliotekarier, synes
icke vara tvifvel underkastadt. Deremot torde vigtiga omständigheter
kunna åberopas för att icke med ens fastställa en så hög tjensteålder
som 35 år för nu ifrågavarande lärare. Synnerligen tidsödande studier
och andra förberedelser för den akademiska lärarens, vetenskapsmannens
eller konstnärens framgångsrika verksamhet äro i allmänhet nödvändiga
förutsättningar för befordran till befattningar af ifrågavarande art, och
då det fria arbetet och den själfständiga forskningen torde vara särskildt

377

egnade att åstadkomma erforderlig kompetens för ett värdigt fyllande
af de fordringar, som ställas på målsmännen för de olika grenarne af
vetenskap eller konst, synes det vara obilligt om den tid, som användts
i sådant syfte, skulle vid bedömande af pensionsrätten aktas mindre
än den verksamhet, som utöfvas af en e. o. tjensteman i något af
statens embetsverk och som har alldeles samma betydelse för dennes
förvärfvande af erforderlig skicklighet för bestridande af en ordinarie
tjensteman göromål. Det torde väl ock hafva varit svårigheten att i
vissa tjensteår omsätta värdet af nyssnämnda förarbeten, som orsakat
utelemnandet af hvarje bestämmelse om tjensteårens antal såsom vilkor
för den rätt till pension, hvilken nu tillkommer de akademiska lärarne
och några med dem jemförliga. Under fullt erkännande å ena sidan
af dessa svårigheters tillvaro och å den andra af önskvärdheten af
någon bestämmelse i detta afseende, kan här endast förslagsvis framkastas,
huruvida icke möjligen det antal af 20 tjensteår, som för närvarande
är bestämdt för tekniska högskolans och veterinärinstifutets
lektorer samt för konservatorielärarnes pensionsrätt, borde fästas såsom
vilkor för nu omhandlade professorers m. fl:s enahanda rätt och för nyssnämnda
lektorer stadgas en tjensteålder af 30 år.

Alla nuvarande bestämmelser angående qvalificerad tjenstgöring
såsom pensionsvilkor hafva af komitén ansetts öfverflödiga och på den
grund uteslutits. För närvarande äro sådana vilkor bestämda rörande
pensionsrätten för en del af bevakningen vid fångvårdsanstalterna,
landshöfdingar, förste landtmätare, kommissionslandtmätare, storskiftesoch
afvittringslandtmätare, landtbruksingeniörer (dock endast under vissa
förutsättningar, gymnastiklärare, lektorer vid tekniska högskolan och
veterinärinstitutet samt provinsialläkare. Man skulle kunna hänföra
de skäl, som torde hafva föranledt dessa undantagsbestämmelser till
tvenne slag nemligen dels Bådana, som afse förekommande af befordringar
i ändamål att bereda vederbörande fördelaktigare pensionsförmåner,
och dels sådana, som påkallats af det förhållande, att pensionsrätt
inträder vid tidigare lefnads- och tjensteår än den i allmänhet
stadgade. För erhållande af landshöfdingepension var ursprungligen
bestämdt, att vederbörande skulle hafva tjenstgjort såsom landshöfding
minst fem år före afskedstagande!; vid pensionsregleringen år 1884
förändrades denna tidsbestämmelse till 10 år. Då det skäl, som af
komitén anförts för borttagande af detta särskilda vilkor, icke synes
utgöra öfvertygande bevis för behofvet af eu förändring, torde bestämmelsen
om 10 års minimitid såsom landshöfding fortfarande böra qvarstå
såsom pensionsvilkor för desse embetsmål Hvad angår det sär ■13 -

378

skilda vilkor af 20 års anställning i ordinarie tjenst å fångvårdens stat,
som finnes fästadt vid den åt en del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna
år 1882 medgifna pensionsrätt, så torde intet skäl
finnas för bibehållande åt en bestämmelse, hvilken synes hafva tillkommit
under förutsättning af nämnda personals pensionering vid lägre
lefnads- och tjensteålder än deri för civile tjensteman i allmänhet bestämda.
Eders Kong], Maj:t föreslog nemligen 1882 års Riksdag att
på grund af den mödosamma och svåra vakttjenstgöringen tillerkänna
denna bevakningspersoual rätt till pension redan vid 60 lefnads- och
30 tjensteår, derest vederbörande minst 20 år innehaft ordinarie tjenst
på fångvårdens stat; men då Riksdagen biföll förslaget på det sätt,
att pensionsrätt skulle inträda först vid uppnådda 65 lefnads- och 35
tjensteår, bortföll i sjelfva verket skälet för bibehållande af det i den
nådiga propositionen föreslagna särskilda vilkoret af 20 års anställning
i ordinarie fångvårdstjenst. Beträffande öfrige tjenstemän, för hvilkas
pensionsrätt enligt nu gällande stadganden ett visst antal år skall hafva
egnats åt verksamhet af bestämdt slag, så har komitén motiverat detta
vilkors borttagande med den föreslagna högre lefnads- och tjensteåldern.
Då emellertid, enligt hvad redan blifvit anfördt, för såväl gymnastiklärare
som provinsialläkare borde bibehållas nu gällande bestämmelser
i afseende på lefnads- och tjensteår, så förfaller härmed också skälet
att borttaga vilkoret om qvalificerad tjenstgöring för dessa tjenstemän.

För civile tjenstemän i allmänhet finnas för närvarande icke några
bestämmelser om rätt till afkortad pension, derest de för hel pension
föreskrifna vilkor icke blifvit uppfylda. Komitén, som i sitt lagförslag
intagit ett allmänt stadgande af innehåll, att afkortad pension skulle
tillkomma tjensteinnehafvare, som vid den för pensions erhållande
stadgade lefnadsålder icke innehade det för hel pension bestämda antal
tjensteår, har emellertid såsom vilkor för erhållande af afkortad pension
icke uppstält någon viss ålder i tjensten, utan velat göra den uppfattning
gällande, att vederbörande genom hvarje tjensteår, som han tillryggalagt,
förvärfvat rätt till motsvarande andel af pensionsbeloppet, hvilken
mening komitén dock uttrycker så, att maximipensionen bör minskas
i samma förhållande, som den verkliga tjenstetiden understiger den
faststälda. Mot rigtigheten af ett dylikt betraktelsesätt och derpå grundade
bestämmelser, synas emellertid kunna med skäl erinras, att, då
pension är att anse såsom erkännande af ett lifslängt pligttroget arbete,
det icke bör ifrågakomma att pensionera någon, som endast under ett
fåtal år tjenstgjort, och att, om med godkännande af komiténs uppfattning
afkortad pension skulle kunna erhållas utan att något minimi -

379

antal tjensteår erfordrades, för beräkningen af afkortad pension åtminstone
borde användas en stigande skala, så att en förhållandevis större
del af pensionsbeloppet folie på de senare tjensteåren än på de tidigare.
Afkortad pension utan vissa särskilda förutsättningar utöfver den, att
stadgad lefuadsålder skall hafva uppnåtts, kan derför icke tillstyrkas;
men då dessa förutsättningar utgöra undantagsfall, torde de böra ur
denna § utbrytas och frågan lämpligast behandlas i sammanhang
med de i nästföljande § föreslagna bestämmelser om pension vid
olycksfall.

§ 6.

Såsom erfarenheten visat blifva tjenstemän icke så sällan af sjukdom
eller olycksfall i förtid urståndsätta att vidare utöfva sin innehafvande
tjenst. För ordinarie tjenstemän medför detta i regel icke
skyldighet att afstå annan del af aflöningen än tjenstgöringspenningarne
eller ett mot dessa svarande belopp; och tidpunkten när samt
de vilkor, hvarunder en dylik tjensteinnehafvare bör på indragningsstat
öfverflyttas, blifva alltså i främsta rummet beroende af frågan, huru
stor vigt det må anses vara för det allmänna, att tjensten återbesättes
med ny, tjenstbar innehafvare. Ovilkorlig skyldighet att, på grund af
oförmögenhet att tjenstgöra, afgå från innehafvande ordinarie tjenst
torde icke kunna stadgas, med mindre vederbörande tjensteinnehafvare
tillförsäkras rätt att uppbära ett pensionsbelopp svarande mot samma
aflöningsförmåner, som dem han vid tjenstledighet på grund af sjukdom
eller olycksfall egt rättighet att uppbära; och då detta belopp i de flesta
fall, der aflöningen delats i lön och tjenstgöringspenningar, motsvarår
lönen, det vill säga pensionen enligt nu gällande pensionsbestämmelser,
så förekomma enligt komiténs utredning icke för närvarande, utom för
presidenter och ledamöter i Hofrätterna och Kammarrätten, ledamot i
Krigshofrätten samt häradshöfdingar, stadganden om skyldighet att afgå
från tjenst under annan förutsättning än den, att vederbörande uppnått
den lefnads- och tjensteålder, att han jemväl är berättigad till full
pension.

Vid den år 1877 verkstälda pensionsreglering för armén har
nämnda grundsats öfvon blifvit följd, i det att nemligen, enligt punkt
6 af nådiga cirkuläret den 22 juni samma år, den som i och för
tjensten ådragit sig skada eller obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen
till vidare tjenstgöring, eger rätt alt afgå med pension jemte
fyllnadspension (det vill säga hel pension), om än vilkoren för nämnda

380

förmåns åtnjutande eljest icke äro uppfylda. Dock kan, enligt punkt
8, löntagare, som i minst 3 år lidit af lamhet, blindhet eller vansinne,
utan att anledning finnes, att han kan återvinna tjenstbarhet, från
tjensten skiljas utan egen ansökning mot åtnjutande af ett pension med
fyllnadspension motsvarande belopp.

Några motsvarande stadganden finnas deremot icke beträffande
civile tjensteinnehafvare; utan då fråga uppstår om pensionering af
någon dylik tjensteinnehafvare, innan han uppfylt de vilkor i afseende
å lefnads och tjensteålder, som för pensions erhållande blifvit i allmänhet
stadgade, måste ärendet alltid underställas Riksdagens pröfning.
De olägenheter, som denna brist i pensionslagstiftningen medför, hafva
af komitén framhållits såsom skäl för de förslag, som upptagits i betänkandets
4 och 6 §§; och då vigten af dessa skäl svårligen låter sig
förnekas, vill det synas Statskontoret, som borde den antydda bristen
snarast möjligt afhjelpas.

Förslag i dylik riktning har icke heller saknats. Uti nådig proposition
den 11 juli 1854 framlades för Rikets då församlade Ständer
till antagande ett så lydande stadgande:

»Embets- eller tjensteman, hvilken i följd af vansinne, blindhet
eller lamhet, under tre på hvarandra följande år oafbrutet varit urståndsatt
att sin tjenst förrätta, utan att anledning vidare är för handen,
att han kan återvinna tjenstbarhet, må, sedan detta förhållande
blifvit genom föregående ransakning behörigen utredt och styrkt,
kunna, äfven utan egen ansökning, från tjensten afskedas, med vilkor
dock:

a) att, derest han då, enligt författningarne, är berättigad till
pension från allmänna indragningsstaten eller allmän peusionsinrättning,
sådan pension honom, för hans återstående lifstid, genom Kong!. Maj:ts
förordnande tillägges;

b) att, om han icke är sålunda till pension berättigad, eller den
honom från allmän pensionsinrättning tillkommande pension är så ringa,
att han för egen eller hustrus eller omyndiga barns försörjning hade
behof af ytterligare understöd, ett efter behofvet lämpadt årligt bidrag
må å allmänna indragningsstaten honom af Eongl. Maj:t tillerkännas,
dock icke utan Rikets Ständers särskilda medgifvande till högre belopp,
än som motsvarar hälften af hans lön, med afräkning likväl af det
pensionsbelopp, som från allmän pensionsinrättning kan honom tillfalla;

c) att han, för det fall att han möjligen framdeles kan blifva i
stånd att i tjenst åter inträda, må, vid derom skeende ansökning,
tillgodonjuta den tur och befordringsrätt, som han före afskedet inne -

381

haft, men med skyldighet vid återingående i tjenst, hvarmed lön åtföljer,
att frånträda pension, som honom i följd af afskedet tillerkänts.

Hvad sålunda blifvit stadgadt skall icke ega tillämpning å embetseller
tjensteman, hvars lön icke är upptagen å rikets stat, eller hvars
löneinkomster blott till någon ringa del från samma stat utgå, såvida
ej i senare fallet den pension, hvartill han är berättigad, kan pröfvas
vara för honom tillräcklig; kommande i afseende på tullverkets personal
att lända till efterrättelse, hvad för densamma särskildt är stadgadt.»

Uti underdånig skrifvelse den 1 december 1854 anförde Rikets
Ständer såsom svar å den gjorda framställningen, att, ehuru Ständerna
visserligen ansåge, att det vore för det allmänna fördelaktigt, om, utan
att sådant medförde andra olägenheter, utvägar kunde beredas, ledande
dertill, att de tjenstemän, som icke vidare vore i stånd att sina befattningar
bestrida, lemnade rum för andra, dertill lämpliga personer, funno
dock Rikets Ständer, med hänsigt dertill att statens tjenster må med
skickliga personer besättas, betänkligheter möta mot antagandet åt
Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag. Det vore ett kändt, förhållande,
att, oaktadt vissa tjenstemäns ställning i ekonomiskt hänseende
i senare tider blifvit i följd af lönetillökningar i någon mån förbättrad,
likväl samtidigt dermed antalet förminskats af dem, som sökt
inträde på tjenstemannabanan, äfvensom det med någorlunda säkerhet
kunde antagas, att redan nu öfverflöd ej förefunnes på personer, hvilka,
egnande sig åt statens tjenst, dervid ådagalade en mera utmärkt embetsmannaskicklighet;
och befarade Rikets Ständer, att sådant skulle i ännu
högre grad blifva förhållandet, derest en tjensteman skulle, utan något
hans eget förvållande, endast i följd af en sjukdom, måhända ofta föranledd
af det större nit, han användt på uppfyllandet af sina tjenstepligter
och förvärfvandet af en allt större skicklighet derför, kunna
skiljas ifrån innehafvande befattning, utan att vara försäkrad att dervid
få bibehålla hela den, samma befattning åtföljande lön, och således, utom
den stora olycka, som eu svår och obotlig sjukdom i och för sig sjelf
utgjorde, dertill möjligen blifva jemte de sina utsatt för verklig brist;
hvarigenom äfven det motiv, som förmådde flertalet till inträde i statens
tjenst, eller vissheten om eu säker, om än ofta knapp bergning skulle
upphöra. Härtill kornrne, att de nu i statens tjenst varande personer
tryggat sig vid Kongl. brefvet den 23 september 1688, livilket, ofta
åberopadt, tillförsäkrade dom, som troget tjent, att icke för sjukdom
blottställas för att dömas sin lön eller annan rättighet förlustige. Beträffande
dessutom sjelfva den i det nådiga förslaget bestämda grunden
för statens rätt att afskeda eu tjensteman utan hans egen ansökning,

382

eller att han skulle, i följd af vansinne, blindhet eller lamhet, under
tre på hvarandra följande år oafbrutet varit urståndsatt att sin tjenst
förrätta, utan att anledning vidare vore för handen, att han kunde
återvinna tjenstbarhet, och att detta förhållande blifvit genom föregående
ransakning utredt och styrkt, förekom me, att, då ett sådant styrkande
icke kunde bestå i annat än ett af läkare utfärdadt embetsbetyg, men
erfarenheten gåfve vid handen, att äfven läkare understundom vore
blottstälde för misstag i sina omdömen om en sjukdoms utgång, häraf
sannolikt ofta skulle blifva en följd, antingen att en samvetsgrann läkare
högst sällan meddelade intyg om obotlighet, i hvilket fall det föreslagna
stadgandet icke medförde den dermed åsyftade verkan, eller ock
att, om en tjensteman, som blifvit afskedad såsom obotlig, likväl återvunne
helsa och tjenstbarhet, han det oaktadt funne sig beröfvad både
tjenst och tillfälle att egna staten sin verksamhet. För sådan händelse
vore väl i nåder föreslaget, att den åter tjenstbar blifne tjenstemannen
skulle, uppå skeende ansökning, tillgodonjuta den tur och befordringsrätt,
han före afskedet innehaft; men då tillfälle måhända icke alltid
skulle yppa sig för honom till erhållande af annan plats, torde genom
nämnda stadgande oförskyldt lidande för en sådan tjensteman icke vara
förebygdt.

På grund häraf och då, enligt Rikets Ständers tanke, sådana bill,
som i den nådiga propositionen omförmäldes, icke torde inträffa så
ofta, att något allmänt stadgande derför erfordrades, och Rikets Ständer
vore öfvertygade, att den tjensteman, som Båge sig för någon slags
sjuklighet urståndsatt att sin tjenst bestrida, skulle finnas beredvillig
att sjelf begära sitt entledigande, om han egde att sedermera påräkna
tillräckligt understöd, äfvensom att, derest Kougl. Maj:t vid sådant tillfälle
skulle i nåder finna skäl att till Rikets Ständer göra nådig framställning
om sådant understöd, Riket Ständer icke skulle sådant förvägra,
der ömmande omständigheter sig företedde, ansåge sig Rikets
Ständer till Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition icke kunna
lemna bifall.

De i denna Ständernas skrifvelse uttalade betänkligheter mot lagbestämmelser
i borörda ämne skola dock tydligtvis försvinna i samma
mån, som genom dessa bestämmelser vederbörande tjensteiunehafvares
rättmätiga intressen blifva i större eller mindre grad tillvaratagna.

Enligt komiténs förslag i § 4 skulle »tjeusteinnehafvare, hvilken
antingen under någon tid lidit och fortfarande lider af sjukdom af sådan
beskaffenhet, att fortsatt tjenstgöring skulle menligt inverka på helsan
och derigenom antagligen förkorta hans återstående lits!ängd, eller ock

383

är i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen att fullgöra sin
tjenst», vara berättigad att, derest ingen utsigt förefinnes, att han vidare
skall blifva fullt tjenstbar, erhålla pension vid eu fem år lägre lefnadsålder
än den för vanliga fall föreslagna, alltså vid respektive 60 eller
65 år. Då det således skulle komma att bero af tjensteinnehafvarens
eget godtfinnande, huruvida han vill begagna sig af det gjorda medgifvandet
eller icke, så vore från synpunkten af tjensteinnehafvarens
intresse intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna, derest icke
komitén genom ett under § 8 infördt stadgande i viss mån gjort det
omöjligt för den till tjenstgöring oförmögne att begagna sig af sin
valfrihet. I sistnämnda § stadgas nemligen, att tjensteinnehafvare, som
lider af i § 4 nämnd sjukdom, vanförhet eller lyte, icke är ovilkorligen
berättigad att erhålla tjenstledighet, sedan han uppnått den i § 4 omförmälda
lefnadsålder. En dylik tjensteinnehafvare kan alltså tvingas
att afgå och måste då, om han ej räknar det föreskrifna antalet tjensteår,
åtnöjas med afkortad pension.

I § 6 har komitén framlagt förslag till bestämmelse, hvarigenom
den, som i och för tjensten genom olycksfall lidit sådan kroppsskada,
att den för framtiden medför oförmögenhet till vidare tjenstgöring,
skulle ega att erhålla hel pension utan afseende på lefnadsålder eller
tjenstetid. Då emellertid skyldighet att på detta sätt sörja för den,
hvilken blifvit under tjensteutöfning så skadad, att han för framtiden
blir oförmögen till vidare tjenstgöring, icke bör inskränkas till sådana
fall, då otjenstbarheten härleder sig från kroppsskada, utan omfatta jemväl
de fall, då ©tjenstbarhet inträdt på grund af i tjensten ådragen
sjukdom eller skada å de intellektuel förmögenheterna; då vidare ordet
olycksfall kan och, enligt komiténs motivering, måste anses innebära
en begränsning, som kunde leda till svårigheter och orättvisa vid tilllämpningen
af detta stadgande; och då slutligen staten i detta fall
måste anses eg a skyldighet att bereda underhåll jemväl åt den icke
ordinarie tjenst,emannen eller betjente»), synes det, som borde i nära
anslutning till de i punkt 6 af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 använda
ordalag gifvas åt stadgandet eu sådan lydelse, att den, som i
eller för tjensten ådragit sig skada eller obotlig sjukdom, som gör
honom till vidare tjenstgöring oförmögen, skall, om han är ordinarie
tjensteman, ega rätt att afgå mot åtnjutande för sin återstående lifstid
af pension, motsvarande de löneförmåner, han under sjukdom eljest
varit berättigad att uppbära, och, om han icke innehar ordinarie
anställning, undfå ett efter enahanda grunder afpassadt, lifstidsunderhåll.

384

Beträffande åter det i § 4 senare alternativet förutsatta fall, att
oförmögenhet till fortsatt tjensteutöfning härleder sig från sjukdom,
vanförhet eller lyte, som icke ådragits i eller för tjensten, så blir förhållandet
så till vida ett annat, som här tydligen pensionsfrågan bör ses hufvudsakligen
från synpunkten af det allmännas intresse. Visar det sig vara
med detta intresse oförenligt, att en tjenstebefattning, på grund af den ordinarie
innehafvarens oförmögenhet att sjelf utöfva sin tjenst, under längre
tid uppehälles af vikarie, så bör utväg gifvas att undanrödja ett sådant tillstånd
genom införande af stadgande, huru i ty fall bör förfaras. Skulle
dylik oförmögenhet hafva varat under fem, på hvarandra följande år och är
genom behörig läkareattest styrkt, att ingen utsigt finnes, att tjensteinnehafvaren
vidare skall blifva i stånd att i tjenstgöring åter inträda,
synes det böra åt Eder Kongl. Maj:ts nådiga pröfning öfverlemnas att
afgöra, huruvida det allmännas fördel kräfver, att tjensten varder med
ny innehafvare besatt, i hvilken händelse den otjenstbare tjenstemannen
skall vara skyldig att från sin befattning afgå, mot det att han för
sin återstående lifstid tillförsäkras viss pensionsförmån. Då det emellertid
synes vara med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande, att
en sålunda till tjenstgöring oförmögen tjensteman icke genom det
tvungna afskedet beröfvas honom genom fullmakt eller konstitutorial
tillförsäkrade förmåner, torde pensionen jemväl i detta fall böra utgå
med ett belopp, som motsvarar hvad han under sjukdomsförfall haft
rätt att lägst uppbära, dock att sådan pension aldrig må utgå med
högre belopp än det, som i händelse af uppnådd pensionsålder skulle
honom tillfallit. Statskontoret anser sig på grund af det nu anförda
böra i underdånighet föreslå, att ett stadgande af nu antydt innehåll
måtte i den blifvande pensionslagen införas.

: '' § 7.

Såsom komifén anmärker, finnes för närvarande ingen allmänt
gällande bestämmelse om hvad med tjenstetid skall förstås. 1 såväl
äldre som nyare pensionsstadganden användas sådana mera allmänna
ordalag som till exempel »varit i 30 års oafbruten tjenst», »efter vid
pass 40 års tjenstgöring», »tjenat minst 30 år», »uppnått minst 35 tjensteår»
o. s. v. Den af komitén föreslagna definition å tjenstetid sammanfaller
emellertid i det närmaste med den uppfattning af detta begrepp,
som hittills i allmänhet gjort sig gällande vid pensionsfrågors
afgörande; och har Statskontoret derför ingen anledning till erinran
mot paragrafens lydelse i denna del. Statskontoret har dock icke an -

385

sett sig böra lemna oanmärkt, att komitén i sin motivering gifvit åt
uttrycket »allmän tjenst» en något vidsträcktare tolkning än den hittills
vedertagna; i hvilket hänseende Statskontoret tillåter sig erinra,
att anställning i kommuners tjenst endast i ett och annat undantagsfall
fått räknas vederbörande pensionssökande tillgodo. Så har varit
fallet med anställning såsom borgmästare, hvilket tydligen haft sin orsak
deri, att dylik tjensteinnehafvare är försedd med Kongl. fullmakt.
Äfven presterlig tjenstgöring har tillgodoförts lärare vid allmänt läroverk,
då fråga varit att beräkna tjenstetid för pensions erhållande.
Under förutsättning att begreppet »allmän tjenst» bibehålies vid den
innebörd, scm hittills i pensionsfrågor varit vanligt, torde alltså komiténs
definition af tjenstetid kunna godkännas, helst svårighet lärer
möta att finna något bättre uttryck för den mening, som man önskar
hafva inlagd deruti.

Beträffande paragrafens senare del, hvari uppräknas de afbrott i
tjenstgöring, för hvilka afdrag vid tjenstetidens beräkning ej må ega
rum, så synes eu omredigering vara erforderlig i syfte att förebygga
vissa oegentligheter, som eljest möjligen skulle kunna uppstå. Då
komitén föreslagit, att tre månaders tjenstledighet under hvarje kalenderår
skulle få åtnjutas för hvilken anledning som helst, utan att denna
ledighet borde afräknas vid tjenstetidens sammanläggande, skulle nemligen
en sådan bestämmelse leda derhän, att, om en tjensteman under
12 på hvarandra följande år för enskilda angelägenheter haft 3 månaders
tjenstledighet årligen, de 3 år, hvarunder han sålunda sammanlagdt
varit ledig, finge räknas honom tillgodo, hvaremot en annan
tjensteman, som måhända under lika många år haft tjenstledighet för
enskilda angelägenheter endast 6 månader i rad, icke skulle få i sin
tjenstetid inräkna ens någon del af den tid, hvarunder ledigheten sålunda
åtnjutits. Med afseende å nu anmärkta oegentlighet och då
vissa tjensteinnehafvare sakna förmånen af semesterledighet får Statskontoret
— som anser den tid, hvarunder tjenstledighet för enskilda
angelägenheter åtnjutits, icke böra medräknas i andra fall, än då semesterledighet
icke stått vederbörande till buds, dock äfven i dessa
fall med sådan begränsning af tiden, att denna komme att ungefärligen
motsvara den semesterledighet, som i allmänhet högst förekommer
eller 1 \ månad om året — föreslå följande förändrade lydelse
i paragrafens senare del: »och må förty pensionssökande icke tillgodoräknas
den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande tjenst,,
så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller förorsakats af
sjukdom, särskildt offentligt uppdrag ellor resa för egen utbildning;

386

egande dock den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller
ferier, att, utan afdrag, få tillgodoräkna sig den tid, han för enskilda
angelägenheter varit tjenstledig, i den mån denna ledighet ej öfverstiger
1 \ månad under hvarje kalenderår».

De förutsättningar, under hvilka vederbörande tjensteinnehafvare
skall vara skyldig att afgå från tjensten,'' hafva redan under §§ 3 och
6 utvecklats; och de erinringar, som kunna göras i anledning af komiténs
under § 8 upptagna bestämmelser, återfinnas å nämnda ställen.
I)å ledamot af Statsrådet, liksom öfrige innehafvare af förtroendesysslor,
icke kan göra någon som helst rätt till platsen gällande, skulle hvarje
bestämmelse om skyldighet för statsråd eller annan förtroendeembetsman
att vid viss ålder afgå sakna praktisk betydelse. Äfven om komiténs
förslag till § 8 vinner godkännande, bör åtminstone det angifna
undantaget utgå såsom öfverflödigt (se § 35 Regeringsformen). Det är
dessutom ofullständigt, enär ifrågavarande stadgande i pensionslagen
naturligtvis icke får inverka på den Konungen i grundlagen tillförsäkrade
rätt att entlediga hvarje innehafvare af förtroendeembete, »när
häri pröfvar Rikets tjenst det fordra», hvilket senare stadgande torde
innebära, att det ensamt på Konungen skall bero, vid hvilken ålder
dylik embetsman bör afgå.

§ 9.

Moment 1. Det har redan blifvit påpekadt, hurusom billigheten
synes kräfva, att pensionsbeloppet bestämmes efter andra grunder för
de tjensteman, hvilka fått sina löneförhållanden reglerade under de
senare åren och. aflöningen delad i lön och tjenstgöringspenningar, än
för dem, hvilka ännu afbida en sådan reglerings genomförande. Det
har äfven ifrågasatts, huruvida anledning må förefinnas att i de löneregleringar,
som afsett ett ordnande af såväl löne- som pensionsförmånerna,
nu vidtaga eu ensidig rubbning beträffande de senare.

Resultaten af det utaf komitén föreslagna nya beräkningssättet af
peusionsbeloppen återfinnas i eu vid betänkandet fogad tabell; och deraf
inhemtas, hurusom med tillämpning af komiténs grunder för pensions
beräknande i många fall väsentliga ojemnheter skulle uppstå genom af
förhållandena eljest icke påkallade höjningar eller sänkningar af nu
fastälda pensionsbelopp. Af de i ärendet hörde vederbörande hafva

387

ock i detta hänseende framstälts många anmärkningar af betydenhet.
Bland de vigtigaste erinringar, som i sådant hänseende kunna göras,
torde några här böra angifvas.

Enligt komiterades mening skulle samtliga aflöningsförmåner sammanslås
till en summa och pensionsbeloppet ställas i ett visst förhållande
till denna summa, genom hvilket förfaringssätt tjenstgöringspenningarne
alltså skulle få en mer eller mindre väsentlig inverkan
på storleken af pensionen. Detta strider dock, såsom redan blifvit anmärkt,
mot den vid löneregleriugarne följda grundsats, att lönen borde
vara så afpassad, att den blefve lämplig såsom pension för den afskedstagande.
Härtill kommer såsom ett ytterligare vigtigt skäl mot förslaget
om tjenstgöringspenningarnes inflytande på pensionsbeloppet, att
denna del af aflöningsförmånerna ofta blifvit bestämd med hänsyn till
lokala eller andra sådana förhållanden, hvilka, af stor betydelse för
den tjenstgörande embetsmannen, sakna all betydelse för den från tjensten
afgångne.

För visso tjensteinnehafvare har den af statsmedel utgående aflöningen
antingen i sin helhet eller till viss del, såsom tjenstgöringspenningarne,
kunnat sättas jemförelsevis lågt, derför att eu mer eller
mindre väsentlig del af den med befattningen förenade inkomst påräknats
inflyta från annat håll såsom i form af expeditionslösen eller
särskild ersättning, som tjensteinnehafvaren egt uppbära för verkstäldt
arbete i tjensten. Dylika omständigheter böra dock tydligen icke inverka
på beloppet åt statspensionen, hvilket i flera fall skulle inträffa
genom antagandet af komiténs förslag till beräkning af pensionsbeloppen.
Sådant är förhållandet med registratorn i Justitierevisionen, hvilkens
tjenstgöringspenningar med hänsyn till betydliga sporteliukomster kunnat
sättas till 500 kronor i stället för 1,200 eller 1,500 kronor; med förste
landtmätarne, för hvilka pensiouen nu är fixerad till 2,500 kronor, men
enligt komiténs förslag skulle nedsättas till respektive 1,450 eller 1,800
kronor, beroende på huruvida ålderstillägg intjenats eller ej; med länsveterinärer,
hvilka af staten endast uppbära en lön af 1,500 kronor,
den de nu oafkortad få åtnjuta såsom pension, hvaremot de enligt
komiténs förslag icke skulle erhålla mer än 1,050 kronor i pension;
samt med landtbruksingeniörer, visse instruktörer och undervisare i
landtmannanäringar, distriktschefer vid väg- och vattenbyggnadskåren
m. fl., hvilkas pensionsbelopp skulle undergå så betydliga minskningar,
att pensionerna icke kommu att stå i rimligt förhållande till de med
nämnda befattningar förenade inkomster.

För närvarande äro alla landssekreterare, landskamrerare, landt -

388

räntmästare, häradsskrifvare och länsmän i pensionshänseende likstälde,
hvar och en inom sin tjenstemannaklass, oberoende af inom hvilket
län, fögderi eller länsmansdistrikt, anställningen innehafves, och detta
till följd deraf att lönen för alla inom hvarje klass är densamma. Detta
synes ock vara fullt rigtigt; och lika litet som häradshöfdingarnes
pensioner enligt komiterades förslag skulle röna inflytande af tjenstgöringspenningarnes
skiftande belopp inom olika domsagor, lika litet
borde den omständigheten, att tjenstgöriugspenningarne, med hänsyn
till folkmängd och andra på göromålen inverkande lokala förhållanden,
utgå med vexlande belopp inom olika tjenstgöringsområden, försätta i
öfrigt likstälda landsstatstjenstemän i olika ställning såsom pensionstagare.

Genom bestämmelsen att bostadsförmån icke skulle inräknas bland
de aflöningsförmåner, efter hvilkas sammanlagda summa pensionen
sedermera skulle utgå, i annat fall än det, att bostaden blifvit i lönestaten
till visst penningebelopp upptagen eller kan med ledning af
staten till dylikt belopp uppskattas, komme jemväl pensionens storlek
att göras beroende af en tillfällighet, hvilket skulle innebära en uppenbar
orättvisa emot den tjensteinnehafvare, hvilkens bostadsförmån icke
blifvit direkt eller indirekt taxerad vid löneregleringen. Civilstatens
fullmäktige hafva framstält förslag till bestämmelser, hvarigenom den
anmärkta orättvisan skulle afhjelpas. I afseende å detta förslag har
Statskontoret dock velat erinra, att, såsom det blifvit affattadt, värdet
af samma bostadsförmån skulle blifva beroende af det förhållande, huruvida
ålderstillägg vore intjenadt eller icke, hvilket torde böra undvikas.
Då komitén ansett, att vedbrand eller dylika till värdet ovissa och vexlande
naturaförmåner icke heller böra inräknas vid bestämmande af
pensionsbeloppet, så torde äfven detta i vissa fall, der sådana förmåner
hafva något större värde, jemväl innebära en oegentlighet.

En annan genom det af komitén förordade beräkningssättet föranledd
oegentlighet är, att pension under viss förutsättning skulle
komma att utgå med högre belopp än det, som pensionstagaren, om
han varit för sjukdom tjenstledig, fått uppbära. En för nämnda orsaks
skull tjenstledig första gradens tjensteman, som icke intjenat ålderstillägg,
uppbär i aflöning högst 1,800 kronor, men skulle efter afskedstagandet
''erhålla 2,000 kronor i pension. Äfven om ett sådant
fall endast undantagsvis inträffade, bör dock en sådan möjlighet icke få
förefinnas.

Vidare förefaller det anmärkningsvärd^ att enligt komiténs förslag
ett ganska stort antal tjensteinnehafvare skulle få sina pensioner

389

förhöjda med belopp vexlande från 16 kronor 67 öre ända till 800
kronor och uppgående för samtliga dessa tjenster till omkring 94,000
kronor. Hade komitén konseqvent vidhållit sin pensionsnorm jemväl
för personalen vid lokaltullförvaltningen samt gräns- och kustbevakningen,
skulle sistnämnda siffra ökats till omkring 328,000 kronor; nu
har komitén genom anlitande af en undantagsbestämmelse i mom.. 3,
för hvilken några verkliga skäl knappast blifvit anförda, sökt undvika
allt för stor reduktion i det genom hvarjehanda små besparingar vunna
resultatet.

Då ett pensionsmaximum bör bestämmas, och då i sådant afseende
förekommer, att 6,000 kronor måste anses såsom en jemförelsevis
stor pension, helst när i betraktande tages, att pensionären eger
att fritt välja boningsort och icke längre har någon representationsskyldighet
eller andra af embetsställningen beroende utgifter, synes
ingen erinran vara att göra mot den af komitén föreslagna maximipensionen.
Det torde deremot vara mindre rigtigt att redan å den
minsta aflöningen göra afdrag vid pensionens bestämmande. Enligt
äldre pensionsstadganden, hvilka för närvarande å ett ganska stort antal
af statens civile eller med dem i pensionshänseende likstälde
tjenstemäu ännu ega tillämpning, utgör pensionen samma belopp som
aflöningen ända till och med 3,000 kronors aflöning. Enligt Kong),
cirkuläret den 22 juni 1877 angående pensiousreglering för armén utgår
pension med lönens hela belopp, om denna ej öfverstiger 1,000
kronor; och längre torde man vid reglering af de civile tjenstemännens
pensioner åtminstone icke böra gå.

Mot den i lagförslaget intagna tariffen eller pensionsskalau hafva
flere anmärkningar blifvit gjorda, och förslag hafva framställe till förändrad
uppställning af berörda tariff såväl af fullmäktige i civilstatens
pensionsinrättning som af direktionen öfver telegrafverkets pensiousinrättning.

Då begge dessa förslag i likhet med komiténs taga till beräkningsgrund
aflöningens summa, så blifva de, om än mera rättvisa än
komiténs, dock alltid otillfredsställande, enär intet afseende fästes vare
sig vid det förhållande, huruvida löneregleringen är af senare eller
äldre datum, eller vid don omständigheten, om aflöningen är delad i
lön och tjenstgöringspenningar eller icke. Hvarje förslag, som icke
tager hänsyn till nyssnämnda väsentliga olikheter, skall alltid komma
att lida af brister, som borde göra det ur rättvisans synpunkt oantagligt.
De väsentligaste anmärkningar, som i fråga om pensionsbeloppens
bestämmande enligt komiténs tariff förekomma, hafva redan här

390

ofvan blifvit framhållna; och torde dessa innebära tillräckliga auledningar
till afstyrkande åt hvart och ett utaf de tre sålunda framlagda
förslagen till pensionernas beräknande.

För att afgöra huruvida en mera allmän nedsättning af pensionsbeloppen
för civile tjenstemän bör ega rum, torde det icke kunna anses
tillräckligt att blott beräkna den kostnad, som pensionsväsendet
efter nuvarande grunder i framtiden skulle tillskynda statsverket, och
sedermera af denna summas höga belopp draga den slutsats, att en
nedsättning måste ske. Skall en pensionsreglering blifva rättvis, bör
den, likaväl som en lönereglering, föregås af en för hvarje särskild
tjenstemannakår verkstäld undersökning af på frågan inverkande förhållanden.
Så har skett vid senaste löneregleringar, och skulle det visa
sig vara af verkligt behof påkalladt att nu rubba de pensionsbelopp,
som då fastställa, torde, derest något fullt tillfredsställande och rättvist
resultat skall vinnas, icke återstå annan utväg än att med ledning
af de skedda löneregleringarne göra de jemkningar af pensionsbeloppen
för hvarje särskild tjenstemannakår, hvartill omständigheterna enligt
den förutgångna undersökningen må föranleda.

Moment 2. Oaktadt de fleste förste provinsialläkares högsta aflöningssumma,
hyresersättuing å 750 kronor deri inbegripen, uppgår
till 5,750 kronor, och oaktadt de alltså enligt komiténs tariff skulle
erhålla i pension 4,000 kronor, det vill säga samma pensionsbelopp
som provinsialläkare i allmänhet nu ega uppbära, har komitén med
frånträdande af grunderna för nämnda tariff likstält dem med ombudsmannen
hos Medicinalstyrelsen, med hvilken de, lika litet som proviusialläkarne,
torde hafva någonting gemensamt. Hvad komitén i sitt
betänkande å sidan 297 härutinnan anfört synes emellertid Statskontoret
icke innefatta tillfyllestgörande skäl för eu sådan åtgärd.

Då kommissionslandtmätare likstälts med förste landtmätare, som
icke kommit i åtnjutande af ålderstillägg, så hafva i sjelfva verket de
förre kommit i eu opåkalladt gynsammare ställning än de senare. För
närvarande är skilnaden i pensionsbelopp 900 kronor; enligt komiténs
förslag skulle denna skilnad antingen helt och hållet upphäfvas eller
ock blifva endast 350 kronor, beroende på, huruvida ålderstillägget till
förste landtmätarelönen intjenats eller icke.

Moment 3. I fråga om den i detta moment förekommande undantagsbestämmelse
vid beräkningen af de pensionsbelopp, som skulle tillkomma
tjenstemän och betjente vid lokaltullförvaltningen samt gränsoch
kustbevakningen, tillåter sig Statskontoret hänvisa till den erinran,
som blifvit gjord af Generaltullstyrelsen, hvilken erinran utgör ett ytter -

391

ligare stöd för de af Statskontoret uttalade betänkligheter mot sådana
rubbningar i nyligen beslutade pensionsgrunder, som de af komitén i
denna § föreslagna.

§ 10.

Under §§ 5 och 6 hafva redan uttalanden gjorts angående s. k.
afkortade pensioner. Då det måste anses nödvändigt att bestämma ett
minimiantal tjensteår äfven för erhållande af af kortad pension, och då 20 år
torde kunna anses såsom ett lämpligt minimum, synes paragrafen kräfva
omredigering i dylikt syfte, hvarvid torde iakttagas, dels att enligt
Statskontorets förslag visse tjensteinnehafvare skulle kunna undfå hel
pension efter uppnådda 25 respektive 20 tjensteår, och dels att paragrafens
senare del erhåller sådan lydelse, att bestämmelsen kan tilllämpas
i alla förekommande fall, alltså genom inskjutande af ordet
»högre» framför tiotal (sista ordet i paragrafen).

§ ii.

Då det förefaller rigtigast, att de af staten inrättade och underhållna
kommunikationsanstalternas samtliga omkostnader, till hvilka
jemväl torde böra hänföras utgifterna för pensioneringen af den vid
dessa anstalter använda personal, afföras i de respektive verkens räkenskaper,
på det att man af dessa må kunna erhålla fullständig kännedom
om alla dermed förknippade utgifter af hvad slag det vara må,
så torde för vinnande af dylik öfverskådlighet vara lämpligast, att såväl
post- som telegrafmedlen, hvilka, i likhet med jernvägstrafikmedlen,
torde böra betraktas såsom härflytande från utom statsförvaltningen
stående industriel verksamhet, vidkännas icke blott aflönings- utan
jemväl pensionskostnaderna.

Att Statskontorets personal, i händelse samtliga pensioner skulle
genom detta embetsverk utbetalas, kräfver en förstärkning, derom har
redan förut blifvit erinradt.

§ 12-

Vid granskning af denna § har Statskontoret jemväl tagit i öfvervägande
den i ofvan åberopade transsumt af Riksdagens den 7 maj 1894
till Eders Kong!. Maj;t, aflåtna skrifvelse gjorda framställning om vidtagande
af åtgärder till förekommande ej allenast deraf, att pension af

392

allmänna medel må kunna förenas med anställning i statens tjenst, utan
äfven deraf, att embete- och tjensteman må samtidigt kunna uppbära
full pension från allmänna indragningsstaten och pension från pensionsinrättning,
som åtnjuter bidrag från statsverket, eller från tvenne med
statsmedel understödda pensionsanstalter.

De ifrågasatta åtgärderna synas vara af behofvet påkallade; och
då ett stadgande i öfverensstämmelse med det af komitén bär föreslagna
skulle vara egnadt att förebygga förening af såväl pension å allmänna
indragningsstaten med lön af statsmedel som pension å samma indragningsstat
med. pension från pensionsinrättning, som åtnjuter statens
understöd, så skulle, så vidt det rör de civile tjensteinnehafvare, hvarå
förevarande lag skulle komma att tillämpas, det af Riksdagen åsyftade
målet i hufvudsak uppnås genom antagande af en sådan bestämmelse,
som den här föreslagna. Statskontoret har dock ansett uppmärksamheten
böra fästas å det förhållande, att statsunderstöd kan i en eller
annan form utgå äfven till sådan pensionsanstalt, som icke afser pensionering
af innehafvare af statstjenst, såsom exempel hvarå må anföras
det till svenska lärarinnornas pensionskassa utgående bidrag. Det torde
nemligen icke kunna anses billigt, att, derest en vid något statens läroverk
anstäld lärarinna åtnjöte pension från nämnda enskilda pensionskassa,
denna omständighet skulle utgöra hinder för henne att komma
i åtnjutande af eu statspension, till hvilken hon i annat fall skulle vara
berättigad. Så blefve dock händelsen, derest komiténs förslag i denna
§ antages oförändradt. Det synes derför önskligt, att åt stadgandet
må gifvas sådan lydelse, att deraf framginge, att det endast är åtnjutande
af pension, som åtföljer anställning i statstjenst, som utesluter från
rätt till pension enligt denna lag; och Statskontoret har tänkt sig, att
detta ändamål skulle vinnas genom följande omredigering: »Pension
enligt här ofvan stadgade grunder må ej åtnjutas för mer än en befattning
eller utgå samtidigt med lön af statsmedel eller med pension,
hvartill vederbörande på grund af anställning i statens tjenst må vara
berättigad, från anstalt, som af staten understödjes.»

Till förekommande deraf, att pension till samma person samtidigt
må utgå från tvenne med statsmedel understödda pensionsanstalter,
torde i sådant syfte affattade bestämmelser böra införas i gällande
reglementen för samtliga dylika pensionsanstalter. Dessa äro för närvarande:
civilstatens pensionsinrättning, arméns pensionskassa, flottans
pensionskassa, handelsflottans pensionsanstalt, statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning, telegrafverkets pensionsinrättning och folkskolelärarnes
pensionsinrättning. Statskontoret har dock icke ansett det till -

393

komma sig att här framlägga förslag till förändringar i reglementena
för berörda pensionsanstalter.

§ 13-

I likhet med en reservant inom direktionen för civilstatens pensionsinrättning
anser äfven Statskontoret att för preskription å pension,
hvarom här är fråga, bör gälla hvad som nu är eller framdeles må
blifva stadgadt med afseende å outtagna pensioner från statsverket.
Beträffande den tid, inom hvilken den, som efter stat för aflöningar
och underhåll m. m. eger fordran hos statsverket, är skyldig sådan
fordran anmäla, skall enligt nådiga kungörelsen den 4 november 1887
lända till efterrättelse hvad allmän lag innehåller; varande, i fråga om
preskriptionstid för uttagande af i Statskontoret anordnade medel, i
Kongl. kungörelsen den 23 september 1834 förordnadt, att medel, som
i Statskontoret anordnas, ovilkorligen böra lyftas inom året efter det,
då anordning derå finnes utfärdad, vid påföljd i annat fall, att fråga
om betalning af samma medel förfaller.

För lyftande af å ränteri anordnade medel finnes icke någon
särskild preskriptionstid stadgad, hvadan derom gäller allmän lag.

§ 14.

Enligt mom. b af denna § skulle pensionsrätt förverkas af den,
som dömes sin tjenst förlustig eller till annat straff, hvarmed följer
förlust af medborgerligt förtroende.

I § 26 af gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning
stadgas, dels att, om någon för begången förbrytelse dömes sin syssla
förlustig eller efter erhållet afsked genom laga kraftvimnet beslut förklaras
hafva gjort sig till sådan påföljd förfallen, skall han hafva förlorat
rättigheten att af inrättningen undfå pension, dels ock att delegare,
som efter erhållet afsked blifvit för begången förbrytelse dömd medborgerligt
förtroende förlustig, skall hafva för den tid, berörda påföljd,
varar, pensionsrättigheten förlorat.

Då åberopade bestämmelser innebära å ena sidan ett fullständigande,
som visat sig vara af behof påkalladt och, å den andra en modifikation,
hvilken synes grundad på billighet, får Statskontoret i underdånighet
hemställa, huruvida icke mom. b af § 14 borde utbytas mot ett stadgande
af hufvudsakligen samma innehåll som det i § 26 af reglementet
för civilstatens pensionsinrättning förekommande.

394

§§ 16 och 17.

I en lag, som skulle stiftas af Konung och Riksdag gemensamt
och hvars förändring alltså blir underkastad tunga former, torde böra
undvikas att upptaga sådana detaljstadganden, som icke kunna anses
af betydelse för hufvudfrågan. Då § 16 dessutom icke är så affattad,
att den kan tillämpas i alla förekommande fall såsom till exempel i
fråga om embets- och tjenstemännen inom Kongl. Maj:ts kansli m.-fl.,
torde dess innehåll lämpligen böra inskränkas till en allmän bestämmelse
derom, att pension beviljas af Kongl. Maj:t och att förty alla frågor
om pensionsrätt skola underställas Kongl. Maj:ts afgörande.

Beträffande de handlingar, som enligt § 17 skulle åtfölja pensionsansökning,
anmärkes, att ingifvande af afskedsansökning icke torde
böra uppställas såsom allmänt vilkor för afgörande af frågor om pensionsrätt.
Utom det fall att embetsmyndighet kan ega anledning göra
framställning om pension för underlydande tjensteinnehafvare, torde
hinder icke böra möta för en tjensteinnehafvare att få frågan om sin
pensionsrätt afgjord, utan att han skulle vara tvungen på samma gång
begära sitt afsked. Hittills hafva ganska ofta frågor om pensionsrätt
afgjorts, innan alla vilkor för pensions utgående varit fullgjorda, och
sådant torde väl äfven hädanefter någon gång kunna få ske. För öfrigt,
åligger det vederbörande embetsmyndighet att vaka deröfver, att underlydande
tjensteman ställa sig till efterrättelse föreskrift om afskedstagande;
och skulle detta vid något tillfälle försummas, innebär det åtminstone
ingen ökad utgift för statsverket.

Det förekommer äfven, som skulle det vara mindre lämpligt att
göra pensionens beviljande beroende på en lagstadgad ordalydelse af
läkarebetyg. Såsom § 17 nu är affattad, skulle ett läkarebetyg, om än
det vore mera fullständigt, icke kunna godkännas blott derför, att det
icke hade den lydelse, som i något af de vid lagen fogade formulären
angifves. Hvad särskilt beträffar det i formuläret litt. C förekommande
uttrycket »i och för tjensten», får Statskontoret, under åberopande af
den vid § 6 gjorda erinran, hemställa, att de citerade orden må utbytas
mot orden »i eller för tjensten.»

395

Såsom ofvan anförts, innefattade det åt komitén lemnade uppdrag
äfven att undersöka, huruvida civilstatens pensionsinrättning borde bibehållas
vid sin nuvarande omfattning och organisation eller om en
mera genomgripande förändring eller inskränkning af dess verksamhetsområde
kunde anses af omständigheterna påkallad, hvarjemte komitén
hade erhållit nådig befallning att yttra sig öfver vissa af civilstatens
fullmäktige vid 1892 års sammanträde beslutade åtgärder i syfte att
öka pensionsinrättningens tillgångar. Dessa åtgärder, som enligt fullmäktiges
beräkningar borde tillskynda pensionsinrättningen dels en
inkomstökning af omkring 250,000 kronor om året dels ock åtskilliga
besparingar i de årliga utgifterna, hade fullmäktige visserligen icke
ansett fullt tillräckliga för täckande af den af professor Lindstedt beräknade
brist af omkring 340,000 kronor om året, som vid 1893 års
slut skulle förefinnas; men då redan de åtgärder, som föreslagits, stälde
stora anspråk på statsmagternas välvilliga tillmötesgående, ansåge fullmäktige
lämpligt, att, för den händelse besluten skulle komma att fastställas,
verkningarne deraf blefve i någon mån kända, innan vidare
åtgärder för samma ändamål bragtes å bane. I likhet med fullmäktige
har komitén ansett de föreslagna åtgärderna visserligen i någon mån
kunna upphjelpa, men icke för framtiden betrygga pensionsinrättningens
ställning. Orsaken, hvarför komitén icke velat förorda dessa åtgärder,
är dock icke, såsom redan å annat ställe blifvit anfördt, att söka uti
deras otillräcklighet utan derutinnan, att komitén funnit, dels att pensionsinrättningens
grunder icke vore så beskaffade, att de öfvereusstämde
med ett väl ordnadt pensionsväsen, och dols att någon särskild anstalt
för civile tjensteinnehafvares pensionering vid tidigare ålder än den
för rätt till pension fråu allmänna indragningsstaten bestämda icke
vore erforderlig, hvarför komitén ansett, att civilstatens pensionsinrättning
icke borde bibehållas.

På sätt komitén meddelat, blef redan i det första reglementet för
civilstatens enke- och pupillkassa af den 15 november 1826 stadgadt,
att enskilda enke- och pupillfondens inkomster skulle bland annat utgöras
af det årliga understöd, som delegarne i pensionsinrättningen
med nådigt tillstånd kunde af dess tillgångar för enskilda enke- och
pupillfonden anvisa; och har äfven på grund af tid efter annan gjorda
nådiga medgifvauden allt sedan år 1833 af tjenstemannafondens tillgångar
årligen användts erforderligt belopp för att täcka den del af
enskilda enke- och pupillfondens förbindelser, som ej med dess egna
tillgångar kunnat fullgöras. Då på senare tider af Riksdagen anslag
beviljats för beredande af pousionsrätt i civilstatens pensionsinrättning

396

för vissa nya grupper af tjensteinnehafvare samt för deras enkor och
barn, har, enligt hvad komitén upplyst, någon del af anslaget icke tillförts
enskilda enke- och pupillfonden utan anslaget i sin helhet tillagts
tjenstemannafonden. Under erinran att civilstatens fullmäktige vid sina
här förut omnämnda beslut för upphjelpande af pension sinrättningens
ekonomiska ställning förutsatt, att tjenstemannafondens tillgångar jemväl
fortfarande skulle få användas såsom reservfond för enke- och
barnpensioneringen, har komitén, som ansett att en afveckling af pensionsinrättningens
förbindelser till delegarnes enkor och barn icke vore
möjlig, med mindre att dertill finge användas erforderligt belopp från
tjenstemannafonden, utgått från det antagande, att såväl tjenstemannafonden
som enskilda enke- och pupillfonden finge betraktas som gemensam
tillgång för afveckling af pensionsinrättningens samtliga förbindelser
utan åtskilnad.

I likhet med komitén anser äfven Statskontoret, att det icke kan
vara af något verkligt behof påkalladt att upprätthålla eu särskild inrättning
för tidigare pensionering af civile tjenstemän, isynnerhet om
de af Statskontoret vid granskningen af den nya pensionslagen här
ofvan föreslagna modifikationer i afseende å lefnadsåldern för statspensions
erhållande vinna godkännande. Dock kan Statskontoret icke
dela den af komiténs flertal uttalade åsigt, att de delegare i civilstatens
pensionsinrättning, som genom erlagda afgifter grundlagt rätt till pension
för sig från tjenstemannafonden, skulle utan sitt medgifvande
beröfvas denna rätt, utan biträder i denna del den af komiténs ordförande,
generaldirektören Anderson, uttalade särskilda mening.

Lika med komitén finner äfven Statskontoret rättvist och med den
förutsättning; under hvilken enke- och pupillkassan stiftats, öfverensstämmande,
att tjenstemannafondens tillgångar fortfarande såsom hittills
må användas för att tillgodose sådana enke- och barnpensioneringens
behof, hvilka icke genom andra utvägar kunna fyllas.

Deremot är Statskontoret icke öfvertygadt om vare sig behofvet
eller ändamålsenligheten af de af komitén föreslagna åtgärder, hvarigenom
civilstatens enke- och pupillkassa skulle upphöra och i stället
uppgå uti den af komitén förordade allmänna pensionskassan för enkor
och barn efter civile tjenstemän. Komiténs motiv till detta förslag
hafva redan blifvit anförda; och derest fråga nu förelegat att från
början grundlägga en sådan allmän kassa, som nu blifvit ifrågasatt,
hade mot de af komitén framhållna synpunkter ingen anmärkning
kunnat göras. Dessa synpunkter äro ock hufvudsakligen desamma, som
i det af 1858 års pensionskomité framlagda betänkande gjordes gällande;

397

men sedan dess hafva i väsentlig mån förändrade förhållanden inträda
Såväl telegrafverkets och tullstatens tjensteman som elementarlärarue
hafva fått sitt pensionsväsen för enkor och barn ordnadt; och de för
denna pensionering inrättade enke- och pupillkassors ekonomiska ställning
är jemförelsevis god. Under sådana förhållanden och då någon
mera afsevärd besparing i förvaltningskostnaderna genom den af komitén
förordade sammanslagningen, såsom ofvan blifvit visadt, icke är att
vänta, han Statskontoret icke ansett sig böra förorda åtgärder, hvilka,
utan att tillskynda delegarne i den nuvarande civilstatens, enke- och
pupillkassa väsentliga fördelar, skulle försätta delegarne i de öfriga
enke- och pupillkassorna i en afgjordt ogynsammare ställning. Då de
vid 1892 års sammanträde med fullmäktige i civilstatens pensionsinrättning
fattade beslut till stärkande af pensionsinrättningens ekonomiska
ställning skulle, isynnerhet om en i alla händelser väl behöflig reduktion
af de med denna pensionsinrättnings förvaltning förenade omkostnader
jemväl blefve vidtagen och all pensionering af tjensteman derifrån
komme att upphöra, blifva af stor betydelse för denna pensionsinrättnings
framtida bestånd, vill det synas, som borde en förändring af
civilstatens pensionsinrättning i sådan riktning med fördel kunna vidtagas.
Vid denna omdaning borde då jemväl tillses, huruvida, icke åtskilliga
till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, som nu icke äro
delegare hvarken i civilstatens pensionsinrättning eller annan åt staten
understödd pensionskassa, måtte beredas tillträde till den ombildade
kassan. Då emellertid komiténs förslag till reglemente för civilstatens
enke- och pupillkassa uppgjorts under helt andra förutsättningar och
således skulle kräfva en fullständig omarbetning, torde det böra öfve.rlemnas
åt fullmäktige att taga frågan i förnyadt öfvervägande och till
Eders Kougl. Magt inkomma med ett nytt och i detalj utarbetadt förslag
till reglemente för en i här antydt syfte omdanad civilstatens enkeoch
pupillkassa, hvilken utan statsbidrag skulle upprätthållas uteslutande
genom delegarnes afgifter samt såsom grundfond erhålla jemväl
den del af tjenstemannafondeu, som icke erfordrades för fullgörande af
de förbindelser, som vid tiden för den ombildade kassans trädande i
verksamhet kunde åligga densamma.

Efter att sålunda hafva uttalat sin uppfattning om de allmänna
grunderna för eu omreglering af pensionsväsendet för de civile tjensteinnehafvarues
onkor och barn, får Statskontoret härmed öfvergå till eu
granskning af de särskilda bestämmelserna i komiténs förslag till reglemente
för civilstatens pensionskassa för enkor och barn samt i underdånighet
föreslå do ändringar, som synas vara af bohofvet påkallade;

398

och har Statskontoret jemväl härvid ansett sig böra följa den i förslaget
förekommande ordning.

§ 2.

I mom. 1 lärer framför ordet »befattning)) böra inskjutas attributet
»civil».

Med anslutning till förut uttalade åsigter rörande den omfattning,
den ifrågavarande kassan borde erhålla, hemställes, att mom. 2 måtte
omredigeras.

§ 3.

Då en utnämning kan upphäfvas, och detta reglemente såsom
vilkor för delaktighet förutsätter, att tjenst skall innehafvas, torde, till
förekommande af osäkerhet om stadgandets rätta mening, efter ordet
»tjensteinnehafvare» böra tilläggas: »genom beslut, som vunnit laga
kraft.»

Enär förpligtelse att inträda i kassan följer i och med utnämningen,
synes delaktigheten i kassan böra räknas från utnämningsdagen, derest
icke vid utnämningen stadgats någon särskild tid för tjenstons tillträdande,
i hvilket fall den sålunda angifna tidpunkten bör anses såsom
den, då delaktighet i kassan inträder.

§ 4.

Då bibehållande af delegarnes indelning i klasser verkligen skulle
i högst afsevärd mån förenkla kassans bestyr, minska besväret med
delegareafgifternas uträkning och kontroll samt dymedelst äfven nedsätta
förvaltningskostnaden, och då en klassindelning icke heller skulle
medföra någon orättvisa, derest det blott iakttoges, att summan af de
årsafgifter, som för pensions utbetalning borde vara erlagda, alltid
skulle stå i ett bestämdt och rätt afpassadt förhållande till den utgående
pensionens belopp, så anser sig Statskontoret icke kunna biträda
komiténs förslag till delaktighetsbeloppets beräkning. Enligt
detta förslag skulle till exempel för samma tjensteman delaktighetsbeloppet
vexla 4 å 5 gånger allt efter olika lönegraders uppnående,
under det att enkans och barnens pensionsbehof måste vara ungefär
detsamma, vare sig mannens död inträffar, då han är i eu lägre eller
högre lönegrad. Här ofvan är i fråga om pensioneringen af tjenste -

399

männen anmärkt, att tjensteman, som bekläda enahanda embeten eller
tjenster, i vissa fall icke blifva enligt komiténs förslag likstälda i afseende
å pensionsrätt, enär de i aflöningen ingående tjenstgöringspenningarne,
till följd af särskilda förhållanden, utgå olika inom de
respektive tjenstgöringsdistrikten. Äfven detta förhållande skulle föranleda,
att enkor och barn efter till samma grupp hörande tjensteman
finge högre eller lägre pension, allteftersom den aflidne makens eller
faderns verksamhet utöfvats i det ena eller andra tjenstgöringsdistriktet.

Skulle emellertid, på sätt komitén förordat, delaktighetsbeloppet
göras beroende af delegarens aflöningsförmåner, får Statskontoret, under
åberopande af hvad i öfrigt yttrats såsom skäl för att vid tjenstemannapensionernas
beräkning utesluta tjenstgöringspenningarne från allt inflytande,
i underdånighet förorda, att delaktighetsbeloppet i onkekassan
jemväl bör grundas endast på lönen, dock med iakttagande att delaktighetsbelopp
ej må öfverstiga 6,000 kronor eller understiga 600 kronor.

§ 5-

Under åberopande af de skål, som af de i ärendet hörda vederbörande
anförts för uteslutande af den här förekommande bestämmelsen,
hemställes, att innehållet i § 5 måtte utgå.

§ 6.

Moment 1. I händelse tjenstgöringspenningar, på sätt Statskontoret
vid § 4, under förutsättning af klassindelningens upphäfvande,
tillstyrkt, komrne att uteslutas från inflytande å delaktighetsbeloppet,
böra de här föreslagna procentsatserna ökas, exempelvis till respektive
16, 24 och 8 procent, enär i annat fall pensionsbeloppen skulle blifva
allt för otillräckliga.

Skulle åter klassindelningen bibehållas, kräfves en fullständig omarbetning
af detta moment, hvarom Statskontoret endast velat erinra.

Moment 2. I öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i
pensiouslagens § 10, torde bestämmas, att afjemning skall ske till
»närmast högre tiotal» kronor.

§ 7.

Det här föreslagna stadgande torde hafva sin rätta plats i § 11,
dit det alltså borde öfverflyttas, dock med förändrad lydelse i det af
Telegrafstyrelsen angifna syfte.

400

§ 11.

Då enligt gällande reglemente för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa rätten att uppbära pension vidtager med månaden
näst efter den, med hvilken delegares lön eller pension upphört att
utgå, har direktionen öfver nämnda kassa i anledning af förevarande
§ anmärkt, att med hänsyn till föreskriften om tjensteårets beräkning
för nämnda lärare från den 1 maj till den 1 maj den föreslagna bestämmelsen
i många fall kunde blifva af afsevärd ekonomisk betydelse
för de efterlefvande; och får Statskontoret, på grund af hvad sålunda
blifvit erinradt, i underdånighet hemställa, att, derest lärarne vid allmänna
läroverken komma att hänföras under detta reglementes bestämmelser,
§ 11 må omredigeras till öfverensstämmelse med det i §21
af reglementet för berörda enke- och pupillkassa förekommande stadgande,
hvilket synes ega giltighet under alla förhållanden.

Derjemte får Statskontoret hänvisa till hvad under § 7 blifvit
anfördt.

§ 14-

Antagandet af här föreslagna bestämmelser skulle medföra en
högst väsentlig ökning i nu utgående delegareafgifter; och då en sådan
höjning icke bör ifrågakomma, med mindre behofvet deraf blifvit till
fullo ådagalagdt, skulle det icke vara rättvist att med så höga bidragbetunga
delegarne i de kassor, hvilkas ekonomiska ställning icke synes
betinga nya eller förhöjda afgiftsbelopp. Hvad sjelfva procentsatserna
angår, finner sig Statskontoret, i saknad af utredning, utvisande hvilka
afgifter som skulle erfordras för att motsvara civilstatens enke- och
pupillkassas behof, icke kunna nu ingå i något närmare bedömande
af desamma.

§ 15-

Moment 1. Såväl inträdes- som befordringsafgifter äro af den
natur, att, om också inbetalningen af dem må, med hänsyn till den
betalniugsskyldiges beqvämlighet, kunna fördelas på den föreslagna
tidsrymden af ett år, de dock alltid böra till fullo gäldas och således,
i den mån de vid dödsfallet äro oguldna, antingen på eu gång inbetalas,
innan pension får lyftas, eller afdragas å enka och barn tillkommande

401

pension i den ordning, som i § 16 mom. 2 föreslagits i fråga om kassans
fordran för afgifter.

Moment 2. Med anslutning till innehållet i § 29 af nu gällande
reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa, torde detta moment
böra omredigeras i sådant syfte, att tidpunkten, då skyldighet att erlägga
årsafgifter upphör, komme att sammanfalla med den, då vederbörande
afgår från tjenst med pension; dock att den, som till följd af
tjenstens indragning eller af annan orsak afgår från tjenst före den
eljest bestämda pensionsåldern, skall vara skyldig att fortsätta med
årsafgifternas erläggande, intill dess han uppnått nämnda åldersgräns.

Moment 3. Då det ansetts rättvist, att delegare, som aldrig gifter
sig och för hvilken kassan således aldrig stått någon risk, icke desto
mindre skall erlägga enahanda afgifter som gift delegare, utan att
någonsin kunna återfå erlagda afgifter, synes ett stadgande, sådant
som det här föreslagna, ej vara af nöden och derför böra utgå.

§ 16.

Moment 1. Då uppsamlandet af afgifterna, utan olägenhet för kassan
och till stor och välbehöflig lättnad för redogörarne, hvilka icke skulle
ega att uppbära någon godtgörelse för sitt besvär, bör kunna ske
qvartalsvis, anser Statskontoret lämpligt, att detta moment varder omredigeradt
i sådant syfte, en förändring som jemväl blifvit af flera länsstyrelser
förordad.

Moment 2. Åberopande de skäl, som af fullmäktige i civilstatens
pensionsinrättning framhållits, hemställer Statskontoret, att afgifterna
af de i detta moment omförmälde delegare må erläggas »under första
hälften af qvartalets sista månad». I enlighet med den af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län gjorda erinran, torde orden
»exekutivt uttagas» böra ersättas med orden »uttagas genom utmätning
utan föregående dom eller utslag»; hvarjemte skäl synes förefinnas att
i reglementet upptaga den i gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning
förekommande bestämmelsen, att kassan i afseende å
afgifterna skall eg a förmånsrätt näst efter utskylder till kronan.

Sista punkten af mom. 2 torde, i händelse den vid mom. 1 föreslagna
ändring vinner godkännande, böra utbrytas för att bilda ett
särskildt moment (3), med iakttagande att ordet »sådan» framför »dolegares»
uteslutes.

402

§ 17-

På grund af den under § 16 gjorda framställning om afgifternas
uppsamlande en gång i qvartalet, hemställes om sådan ändring, att
redovisning föreskrifves skola ega rum qvartalsvis; och lära, i öfverensstämmelse
med den af många länsstyrelser gjorda hemställan, de
föreskrifter rörande sättet för denna redovisning, som må befinnas nödiga,
böra på derom af styrelsen för kassan gjord framställning utfärdas af
Eders Kongl. Maj:t.

§ 18-

Med anslutning till den af öfverkommissarien Möller till direktionens
öfver civilstatens pensionsinrättning protokoll uttalade mening,
får Statskontoret hemställa, att stadgande meddelas derom, att erlagda,
behörigen faststälda afgifter icke återbetalas, dock med det undantag,
som blefve en följd af nådigt bifall till hvad här nedan under §§ 19
och 20 kommer att af Statskontoret föreslås, samt att befrielse ej heller
må eg a rum från erläggande af afgift, som upplupit, medan delaktigheten
fortfar.

§§ 19 och 20.

Nådiga reglementet för lärarnes vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa af den 11 oktober 1878 innehåller i § 3 följande stadganden:

ul:o) Frånträder delegare sin lärarebefattning genom befordran
till någon statens eller kyrkans tjenst, med hvilken delaktighet i annan
enke- och pupillkassa är förenad, upphöre hans delaktighet i lärarnes
vid elementarläroverken enke- och pupillkassa, hvilken dock vare skyldig
att betala den retroaktivafgift, som kan fordras för hans inträde i den
nya kassan, ehuru icke till högre belopp än det, hvartill det matematiska
värdet af delegarens gjorda insatser uppgår.

2:o) Frånträder delegare sin lärarebefattning genom befordran till
någon statens tjenst, med hvilken delaktighet i annan enke- och pupillkassa
icke är förenad, ege han rättighet att, mot iakttagande af stadgade
skyldigheter, i lärarnes enke- och pupillkassa såsom delegare
qvarstå; skolande han dock, senast inom ett år efter det han lemnat
sin lärarebefattning, hos kassans direktion anmäla sin önskan i sådant
afseende,

403

3:o) Delegare, som tager afsked från sin lärarebefattning utan att
öfvergå till annan statens tjenst eller till allmänna indragningsstaten,
utträder med detsamma ur kassan. .

4:o) Delegare, som genom laga kraftvunnen dom blifvit förlustig
sin tjenst, vare från delaktighet i kassan skild.»

Under åberopande af hvad Statskontoret anfört under § 18, får
Statskontoret underdånigst hemställa, att, i stället för de af komiterade
i § 19 samt i 2:a och 3:e styckena af § 20 föreslagna bestämmelser,
föreskrifter måtte meddelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i
punkterna 1, 2 och 3 här ofvan återgifna stadganden.

I fråga om delegares, som från statens tjenst afsättes, skiljande
från delaktighet i kassan, finner sig Statskontoret, som delar Telegrafstyrelsens
mening, att det vore orimligt, om en från statens tjenst afsats
delegare, hvilken icke har hustru eller barn, skulle, på sätt komitén
föreslagit, kunna återfå någon del af sina erlagda pensionsafgifter, dock
böra framhålla, att, då kassan uteslutande skulle uppehållas af delegarne
sjelfva, billigheten synes fordra, det bestämmelse meddelas i syfte, att,
om afsatt delegare är gift och har barn, sådan delegares hustru och
barn måtte genom att stadgade utgifter fortfarande erläggas bibehållas
vid sin eventuela pensionsrätt. Att beröfva den afsatte tjenstemannens
familj denna förmån vore i Statskontorets tanke att gifva straffet en
utsträckning, som icke torde vara af nöden.

De i § 20, 2:a stycket, förekommande slutorden »der dessa ej
kunna med ränta exekutivt hos honom uttagas» torde böra utgå.

§ 21.

Fullmäktige i civilstatens pensionsinrättning hafva erinrat, att
uttrycket »eller annorledes lagligen fullkomnade» skulle kunna lemna
rum för olika tolkningar, och derför hemstält, att denna § måtte erhålla
sådan lydelse, att derunder icke kunna hänföras andra äktenskap än
sådana, som antingen blifvit fullbordade med vigsol eller ock blifvit
inför borgerlig myndighet i laga ordning afslutade; och anser Statskontoret
företräde böra gifvas åt den af fullmäktige sålunda föreslagna
lydelse.

§ 22.

Liksom äktenskap, hvilket skall berättiga enka och barn till pension,
alltid bör vara ingånget före afskedstagande!, så bör ock tillfälle att

404

genom äktenskap legalisera barn och dymedelst bereda enka och barn
pensionsrätt stå delegare öppet, så länge han i tjenst qvarstår. Statskontoret
får fördenskull föreslå följande lydelse å denna §: »Enka och
barn af äktenskap, ingånget efter afskedstagande! eller efter det mannen
fyllt 65 år, vare ej berättigad till pension från denna kassa, såvida icke
i senare fallet äktenskapet ingåtts för att legalisera barn.»

§ 23.

Då det ofta torde blifva svårt, stundom omöjligt att afgöra, huruvida
delegare vid ingående af sådant äktenskap, hvarom här är fråga,
vant i god tro eller icke, borde styrelsen befrias från en sådan pröfning.
Skola sådana bestämmelser som de i denna § föreslagna meddelas,
synes derför lämpligast vara, att de affattades så tydliga, att
någon särskild pröfning icke blefve af nöden, och så moderata, att de
under alla förhållanden kunde försvaras, hvilket är af så mycket större
vigt, som frågan skulle gälla, huruvida enka och barn finge komma
i åtnjutande af eu på lagstadgade inbetalningar grundlagd rättighet
eller icke.

§§ 27-40.

Enär flera af de erinringar, som i vederbörandes yttranden förekomma
mot de föreslagna bestämmelserna angående kassans förvaltning)
synas förtjena afseende, anser sig Statskontoret böra i underdånighet
tillstyrka sådana ändringar i berörda bestämmelser:

att delegarne må genom utsedde fullmäktige ega att yttra sig
och besluta angående ändring i reglementet samt andra pensionskassan
rörande vigtigare frågor; blifvande dock beslut om ändring i reglementet
icke gällande med mindre nådig fastställelse derå erhålles;

att åt delegarne må öfverlemnas (§ 27) att utse flertalet ledamöter
i styrelsen, hvars alla ledamöter böra vara delegare i kassan;

att fullständig utredning öfver kassans förmåga att fullgöra sina
förbindelser (§ 33) skall ega rum, då styrelsen så pröfvar nödigt, dock
minst hvart tionde år; börande, derest af denna utredning skulle framgå,
att kassans inkomster vore otillräckliga, fullmäktige ofördröjligen
sammanträda för att besluta åtgärder till bristens afhjelpande;
att flertalet revisorer böra vara delegare (§ 36); samt
att kostnaden såväl för fullmäktiges som revisorernas sammanträden
(§ 38) skall bestridas af delegarne sjelfva.

405

§ 41.

Statskontoret tillstyrker omredigering i sådant syfte, att besvär
må hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet få anföras öfver styrelsens
beslut i alla ärenden af hvad beskaffenhet som helst.

§§ 42-46.

Derest i öfverensstämmelse med den af Statskontoret uttalade
mening civilstatens pensionsinrättning omdanades på det sätt, att, i
mån som nuvarande pensionstagare från tjenstemannafonden afginge
och öfrige delegare afstode från att göra sin rätt till pension för egen
del gällande, tjenstemannapensioneringen upphörde och pensionsinrättningen
öfverginge till att blifva uteslutande en enke- och pupillkassa,
borde, allt efter hand som tjenstemannafondens förbindelser minskades,
dess tillgångar öfverföras till enke- och pupillkassan, i hvilket fall bestämmelserna
för afvecklingen kunde blifva synnerligen enkla.

För den händelse åter att komiténs förslag om upphörande af
rätt till pension från civilstatens pensionsinrättning för alla andra delegare
än dem, som då redan tillträdt sådan pension, samt om bildande
af en ny enke- och pupillkassa, som borde i sig upptaga de nuvarande
enke- och pupillkassorna för civilstatens, tullstatens, telegrafverkets
och de allmänna läroverkens personaler vunne framgång, påkallas mera
omfattande bestämmelser i fråga om öfvergången till den nya organisationen
af det civila pensionsväsendet äfvensom för afvecklingen af
de nuvarande pensionsförhållandena. I dessa hänseenden har komitén
i §§ 42—46 föreslagit för enke- och barnpensioneringen erforderliga
öfvergångsstadganden samt vidare i betänkandet, sid. 373 392, dels

utvecklat de allmänna grunderna för afvecklingen och dels redogjort
för sättet, hvarpå efter komiténs uppfattning dessa allmänna grunder
borde tillämpas å de särskilda pensionsanstalterna, som till följd af de
föreslagna nya pensionsförfattningarne skulle upphöra. . Berörda öfvergångsstadganden
hafva icke gifvit Statskontoret anledning till erinran.

Hvad det föreslagna sättet för afvecklingen af de nuvarande pensionsförhållandena
angår, så förekommer, att beräkningarne af kostnaderna
för denna afveckling grundats på de uträknade kapitalvärdena
af ofvannämnda fyra pensionsinrättningars förbindelser vid 1891 års
slut, och att desamma alltså, på sätt komitén äfven erinrat, icke längre
kunna vara fullt giltiga vid den tid, då den föreslagna pensionslagen

406

träder i kraft och den nya pensionskassan kommer i verksamhet. Vid
sådant förhållande har Statskontoret icke funnit anledning vara för
handen att ingå i närmare granskning af dessa beräkningar, utan ansett
sig endast, i fråga om de af komitén uppstäda allmänna grunderna
för afveeklingen, böra erinra, dels att, om något öfverskott tilläfventyrs
uppkomme å civilstatens pensionsinrättnings tillgångar, sedan
inrättningens förbindelser afvecklats, detta öfverskott, efter Statskontorets
åsigt, icke bör till statsverket indragas, utan, i enlighet med
den af landskamereraren Ohlsson i reservation till fullmäktiges protokoll
uttalade uppfattning, komma den nya pensionskassan till godo för
beredande åt någon väl behöflig höjning af de lägre pensionerna eller
någon lindring i de lägst aflönade delegarnes utgifter till kassan, samt
dels att komiténs framställning icke innefattar något förslag om användning
af möjligen uppkommande öfverskott å den med civilstatens
pensionsinrättning förenade lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten,
hvarom särskilda bestämmelser så mycket mera torde vara af nöden,
som, enligt hvad af den utaf komitén lemnade historiska utredningen
framgår, såsom grundfond för denna anstalt användts tvenne till förvaltning
af direktionen för pensionsinrättningen öfverlemnade donations-
och testamentsfonder.

Stockholm den 25 november 1896.

Underdånigst:

L. W. RIBEN. PER SAMZELIUS. C. G. SYLVAN.

Föredragande.

C. Kinberg.